Riksdagens protokoll
1990/91:18

Tisdagen den 6 november

KL 13.00-16.56

18.00-19.52

1 § Ledighet

Talmannen meddelade att ansökan om ledighet på grund av sjukdom in-
kommit från Hugo Bergdahl (fp) för tiden den 6 november-den 14 decem-
ber.

Protokoll

1990/91:18

Debatt vid hänvis-
ning till utskott av
skrivelse

1990/91:50

Kammaren biföll denna framställning.

Talmannen anmälde att Mariana Wallin (fp) skulle tjänstgöra som ersät-
tare för Hugo Bergdahl.

2§ Debatt vid hänvisning till utskott av skrivelse 1990/91:50

Föredrogs skrivelse 1990/91:50 Åtgärder för att stabilisera ekonomin och
begränsa tillväxten av de offentliga utgifterna.

Anf. 1 LARS TOBISSON (m):

Herr talman! Ärligt talat är jag litet osäker på syftet med dagens debatt.
Den har kommit till på socialdemokraternas begäran med anledning av att
regeringen avlämnat en skrivelse om den ekonomiska politiken som nu skall
remitteras till utskott. Sedan oppositionspartierna skrivit sina motioner, blir
det på vanligt sätt tillfälle att debattera skrivelsens innehåll i sak.

Men regeringspartiet har tydligen behov av att ytterligare förklara sig.
Och det kan man förstå. För bara några veckor sedan redovisade regeringen
sin ekonomiska politik på medellång sikt i en proposition, för vilken
motionstiden gick ut så sent som i går. Det snabba underkännande av den
egna produkten som skrivelsen innebär, vittnar verkligen om bristande för-
utseende, för att inte säga total förvirring. Min första fråga till statsministern
blir: Varför drog ni inte tillbaka den ekonomiska propositionen för att arbeta
om den, när det efter bara någon vecka visade sig att den var otillräcklig?

Kännetecknande för den socialdemokratiska regeringens oförmåga att
hantera den ekonomiska verkligheten är svårigheten att gå från ord till hand-
ling. Vi moderater brukade om förre finansministern säga att han var bättre
på träning än på match. Men det omdömet har nu visat sig gälla även hans
efterträdare och hela statsrådskretsen. Den givna förklaringen är att den 1

1 Riksdagens protokoll 1990191:18

Prot. 1990/91:18
6 november 1990

Debatt vid hänvis-
ning till utskott av
skrivelse

1990/91:50

nödvändiga utvecklingen mot marknadsekonomi, lägre skattetryck, mins-
kade offentliga utgifter samt avreglering och privatisering möter ett kraftigt
ideologiskt motstånd i regeringspartiets egna led.

Bristen på handlingskraft går att belägga långt tillbaka. Jag skall nöja mig
med att påminna om vad som hänt sedan november förra året, då regeringen
presenterade sin bedömning av det ekonomiska läget. Detta målades på ett
realistiskt sätt i mörka färger, men åtgärder uteblev.

Budgetpropositionen några månader senare innehöll inte mycket mer än
en inbjudan till Haga-överläggningar. När dessa som väntat misslyckades,
blev det upptakten till ett säreget skådespel med krispaket och kabinetts-
fråga och regeringens avgång och återkomst. Så här i efterhand förefaller
hela spektaklet mest ha varit till för att ge finansministern tillfälle att avgå
utan att det märktes att det skedde i protest mot den förda politiken.

Senare under våren kom ett nytt krispaket där de flesta inslagen innebar
att socialdemokraterna, om inte slaktade, så dock skar i gamla heliga kor.
Den viktigaste åtgärden var ändå en höjning av momsen som, utöver vad
redan skatteomläggningen medförde, ytterligare drev på den politiskt be-
stämda prisstegringen och därmed motverkade strävan att få bukt med infla-
tion och lönekostnadsökningar.

Höstens riksdagsarbete inleddes med en regeringsförklaring, som var lika
lång som den var tunn. Sedan kom då den på långtidsutredningen baserade
propositionen om den ekonomiska politiken. Den var återigen ett dokument
med vissa lovande resonemang, men det närmaste man kom konkreta åtgär-
der var besked om kommande utredningar.

Det är inte så konstigt att denna brist på handling skapade oro på de finan-
siella marknaderna. Riksbanken fick strama åt penningpolitiken genom att
höja räntenivån i två omgångar med sammanlagt 5 procentenheter. Rege-
ringen, som alltmer gör skäl för beteckningen ”reageringen”, kallade bråd-
störtat till presskonferens och utlovade finanspolitisk åtstramning. Bered-
skapen var emellertid dålig, och det bedömdes ta minst en vecka att utarbeta
det besparingspaket som ställdes i utsikt.

Efter ett mödosamt grupparbete i stormötesform - någon har kallat det
sorgearbete - presenterades det med spänning emotsedda resultatet. Det
föll väl in i det tidigare formade mönstret. Typiskt nog fanns det inte några
färdiga regeringsförslag, utan endast hafsigt hopkomna pressmeddelanden
om en kommande skrivelse till riksdagen, där regeringen skulle redovisa vad
den tänkte göra i framtiden.

Nu — drygt en vecka senare — föreligger skrivelsen. I detta fall blir karak-
täristiken att den är lika tunn som den är kort. Inga konkreta åtgärder —
mest en redogörelse för vad regeringen planerar göra till våren och då ofta
på områden som ligger långt vid sidan av den ekonomiska politiken.

Herr talman! Det är svårt att frigöra sig från intrycket av ett krympande
parti som administrerar en sönderfallande ekonomi. Regeringen verkar inte
ha hunnit göra klart för sig vad problemet är. Sverige lider av en allmän eko-
nomisk kris som främst kommer till uttryck i dålig konkurrenskraft och ut-
flyttning av kapital och investeringar. Men finansministern beter sig som om
det mest rörde sig om en brist i statsfinanserna.

En realistisk prognos för utfallet innevarande budgetår visar på överskott

i statsbudgeten. Inom hela den offentliga sektorn blir överskottet i år över
50 miljarder kronor. Även om en kommande avmattning slår hårdare på
budgetens utgiftssida än dess inkomstsida, kan därför knappast finanspoliti-
ken anses vara det dominerande samhällsekonomiska problemet i nuläget.

Kan fixeringen vid budgetpolitiken bero på att med den tredje vägens poli-
tik har allt annat gått snett — tillväxten, inflationen, bytesbalansen och nu
också arbetslösheten? Återstår då den, mest med skattehöjningar, åter-
ställda budgetbalansen, som tydligen skall försvaras till varje pris.

Det finns inslag i krispaketet som inte är rena besparingsförslag utan även
siktar till strukturella förändringar. Men det är typiskt att när regeringen
ställer upp på den moderata linjen att sänka ersättningsnivån i sjukförsäk-
ringen, frånträder den samtidigt sitt tidigare beslut att införa den lika ange-
lägna arbetsgivarperioden.

Andra inslag i paketet är av renodlad besparingskaraktär och trots alla ut-
fästelser om motsatsen, finns det t.o.m. skattehöjningsförslag. Helt stilenligt
blir den första åtgärd som träder i kraft en skatteskärpning. Det är svårt att
se hur investerare skall förmås att satsa på Sverige med hjälp av inställda
repetitionsövningar och höjd fastighetsskatt. Kan statsministern förklara hur
de föreslagna åtgärderna stärker Sveriges konkurrenskraft, hur de bidrar till
att vända försämringen av bytesbalansen och den pågående utströmningen
av placeringskapital?

Herr talman! Att få Sveriges ekonomi på rätt kurs igen är ingen lätt upp-
gift. Det blir ett långt och mödosamt arbete. Men desto viktigare är det då
att börja genast med åtgärder som signalerar ett klart nytänkande på viktiga
områden.

Mest angeläget av allt är att ta itu med den främsta orsaken till den klena
tillväxten, den snabba pris- och kostnadsstegringen, det dåliga hushållsspa-
randet och den svaga investeringsviljan, nämligen Sveriges extremt hårda
skattetryck. I ett alltmer gränslöst Europa räcker det inte att sänka skatten
på arbete, utan det måste också ske totalt sett. Det utrymme som utgiftsbe-
sparingar skapar bör därför utnyttjas till ett första steg i en plan för successiv
sänkning av skattetrycket. De mest skadliga skatterna måste då angripas
först, och det är de som träffar produktion och sparande.

Vad de offentliga utgifterna beträffar, duger det inte att hyvla ungefär
jämntjockt överallt. Vissa sektorer, t.ex. försvar samt polis- och rättsväsen,
som under senare år svältfötts medan bidragssystemen vuxit, måste tvärtom
tillföras ökade resurser. Det rör sig här om kärnan i statens verksamhet, som
inte gärna kan läggas över i privata händer. På andra områden är det där-
emot nödvändigt att besparingssträvan leder fram till strukturella föränd-
ringar enligt principen att det allmänna inte skall svara för det som lika bra
eller bättre kan skötas i enskild regi. Det förutsätter avregleringar och ett
brytande av de monopol som i sant planekonomisk anda gäller inom områ-
den som barnomsorg, utbildning och vård.

Den avgörande frågan för Sveriges framtid är: Hur skall vi åter få såväl
svenskar som utlänningar att vilja satsa på och verka i vårt land? Av största
vikt för Sveriges position som modern industrination är tillgången på elek-
trisk energi. Regeringen nöjer sig nu med att hänvisa till pågående överlägg-

Prot. 1990/91:18
6 november 1990

Debatt vid hänvis-
ning till utskott av
skrivelse

1990/91:50

Prot. 1990/91:18
6 november 1990

Debatt vid hänvis-
ning till utskott av
skrivelse

1990/91:50

ningar. Varför inte först som sist lämna det nödvändiga beskedet att det inte
blir någon förtida avveckling av kärnkraften?

Varför ges inte ett mera handfast besked om Europapolitiken än att Sve-
rige skall förtydliga sina ambitioner i positiv riktning? Vad som behövs är en
utfästelse att ansöka om medlemskap i EG enligt en tidtabell, som medger
inträde vid tidigast möjliga tidpunkt.

I detta sammanhang inställer sig också frågan varför regeringen inte ger
eftertryck åt sin beslutsamhet att undvika devalvering och bekämpa inflatio-
nen genom att lämna riksbanken klartecken för att anknyta kronan till den
europeiska valutaenheten ecun. Skall det förhållandet att Sverige ännu inte
följt Norge på denna väg tolkas som att regeringen här som annorstädes tve-
kar att gå från ord till handling? Utan konkreta åtgärder av detta slag lär det
inte dröja länge innan det åter uppstår oro på de finansiella marknaderna
med ett nytt räntesprång uppåt som följd. Jag vill hävda att det då med all
sannolikhet kommer ett nytt krispaket någon gång till våren före nästa års
val.

Anf.2 BIRGIT FRIGGEBO (fp):

Herr talman! Vad vi nu bevittnar är inte i första hand en ekonomisk kris
utan en politisk sådan. Den socialdemokratiska regeringen åtnjuter inte
längre något förtroende. Det är denna brist på förtroende som är orsaken
till den akuta ekonomiska krisen - en kris som svensken får betala dyrt.

Det bristande förtroendet för regeringen har sin grund i den totala oför-
mågan att handskas med regeringsmakten, dvs. styra riket. Skulden för det
uppkomna läget är helt och fullt socialdemokraternas. Det går inte att skylla
på tidigare borgerliga regeringar, en splittrad opposition, finansvalpar eller
löntagare. Det vore bra om statsministern klart deklarerade i debatten här i
dag att det är regeringens oförmåga att ta itu med de strukturella problemen
i Sverige som är orsaken.

Regeringen saknar politik. I en mängd frågor kan vi inte få besked om vad
socialdemokraterna vilja. Ett bland många exempel är energipolitiken.

Socialdemokraterna är splittrade i traditionalister och förnyare. Det leder
till handlingsförlamning i förnyelsen av offentlig sektor, till dubbla budskap
som i fondfrågorna och till hoppande från tuva till tuva som i EG-frågan.

Socialdemokraterna är offer för sin egen propaganda. I de senaste tre val-
rörelserna har socialdemokraterna ägnat sig åt en ohöljd löftespolitik. Än
har det handlat om att riva upp den borgerliga regeringens beslut om bespa-
ringar och än har det handlat om ofinansierade reformer.

Borgerliga förslag om systemförändringar har kritiserats så hårt att man
inte själv förmått att ta itu med de mest uppenbara missförhållanden. Det
gäller t.ex. ökningen av sjuktalen, de galopperande utgifterna i arbetsskade-
försäkringen, ökningen av antalet förtidspensionärer och de allt orättvisare
bostadssubventionerna.

Socialdemokraterna är uppbundna till särintresset LO. Det leder till oför-
måga att träffa och hålla överenskommelser med andra partier i parlamentet
och till orationella beslut. Exempel är avhoppet från sjuklönen och fastlås-
ningen vid fackföreningsavdraget.

Socialdemokraterna är särskilt känsliga just nu när den personliga kollek-

tivanslutningen läggs om och fackklubbarna skall ta ställning till om de skall
gå in som medlemmar i det socialdemokratiska partiet. Köpslåendet om LO-
inflytande över politiken och belöningar i form av höjda fackavdrag är sär-
skilt intensivt just nu.

Socialdemokraterna lider av ideologisk blockering, som leder till en infer-
nalisk fastlåsning i föråldrade strukturer. Exempel är barnomsorgen och en
vägran att på allvar ta itu med den tredjedel av ekonomin som fortfarande
lyder under de planekonomiska lagarna. Kollektivistiska planekonomiska
lösningar går före individuella marknadsinriktade sådana.

Denna desorientering i tillvaron leder till en låt-gå-politik som skapar den
ena krisen efter den andra. När det går dåligt i ekonomin är det de som har
det sämst som får betala mest. Människor i sjukhusköer, ”det glömda Sve-
rige”, flyktingar, människor i de fattigaste länderna och de som har de snä-
vaste ramarna i sin privata ekonomi är de som drabbas först. Resultatet blir
en omvänd fördelningspolitik.

I Östeuropa talas det om att människor bestulits 40 år av sina liv. I Sverige
har socialdemokraterna försuttit alla tiders möjligheter under åtminstone de
fem senaste åren.

Vi har haft den längsta och mest ihållande högkonjunktur världen känner
sedan konjunkturer började mätas. Denna högkonjunktur hade lämpat sig
väl för en omstrukturering av offentlig sektor och transfereringssystemen.
Men den chansen har försuttits.

Resultatet av svensk ekonomisk politik i högkonjunkturen är pinsamt.
Priserna galopperar och nästa år har vi ingen tillväxt i ekonomin. Våra före-
tags möjligheter att sälja på världsmarknaden har förötts. Lönerna har rusat
i väg utan att löntagarna får behålla något. Problemen i offentlig sektor för-
värrar inflationen. Arbetslösheten närmar sig. Räntorna är skyhöga och
företagen tvingas att investera utomlands. Och som grädde på moset ifråga-
sätts nu Sveriges kreditvärdighet. Samtidigt har omvärlden i de flesta av-
seenden gått motsatt väg.

Sverige behöver en ny borgerlig regering som med kraft och entusiasm kan
vända stagnation till förnyelse, framtidstro och utveckling.

I stället vill nu regeringen klamra sig fast vid makten genom att börja ma-
nipulera med valsystemet. Man tycks tro att en regering blir stark bara den
får överrepresentation. En grundförutsättning för en stark regering är att
den vet vad den vill och att den handlar. Om socialdemokraterna tror att de
kan lösa sina interna problem med förändringar i valsystemet, tror de fel.

Jag vill sedan något kommentera innehållet i skrivelsen. En del är bra, och
annat är dåligt. Men framför allt är det tunt. På en rad områden räknas det
upp vilka utredningar som sitter. Det är fråga om utredningar som har avise-
rat förslag utan att något har hänt.

De av Allan Larsson uppskruvade förväntningarna föll platt till marken.
Löftet om blodigt allvar och systemförändringar utan skattehöjningar full-
följdes inte. Dessutom tycks greppet ha varit att spara ett antal miljarder i
statsbudgeten. Men det är inte statsbudgeten som är i kris utan samhällseko-
nomin. Det är bl.a. på grund av denna felsyn som regeringen har hamnat så
snett när det gäller sjuklönen.

Herr talman! Det blir litet svårt att behandla skrivelsen i riksdagen. Det

Prot. 1990/91:18
6 november 1990

Debatt vid hänvis-
ning till utskott av
skrivelse

1990191:50

Prot. 1990/91:18
6 november 1990

Debatt vid hänvis-
ning till utskott av
skrivelse

1990/91:50

finns ju redan en proposition, som innehåller önskemål om att riksdagen
skall ställa sig bakom de riktlinjer som har dragits upp för den ekonomiska
politiken på s.k. medellång sikt. Nu får vi en skrivelse med delvis annat inne-
håll, som vi erbjuds ta del av. Dessutom vet vi ju av erfarenhet att det kanske
inte alls kommer ut något av regeringens ambitioner såsom de är formule-
rade i skrivelsen. Kanske skrivelsen bara skall läggas till handlingarna, och
kanske får vi ta ställning till förslagen när de kommer färdigbearbetade i
form av propositioner.

Det är välkommet att socialdemokraterna vill att riksdagen skall uttala sig
mer positivt om medlemskap i EG. Både i Sverige och utomlands har dock
ögonbrynen höjts i förvåning över att detta stora steg presenteras i ett kris-
program. Det enda som förmår socialdemokraterna att reagera är tydligen
en akut ekonomisk kris.

Jag undrar dessutom vad det är som har hänt under den senaste månaden.
I regeringens proposition om den ekonomiska politiken på medellång sikt,
som lades fram den 4 oktober, upprepas att målet inte är medlemskap. I
Europadebatten den 10 oktober här i kammaren redovisade Sten Andersson
fem skäl till varför det då var felaktigt och oklokt att aktualisera medlem-
skapsfrågan. 16 dagar senare är det dags att byta fot. Vad har hänt under
dessa 16 dagar som motiverar en ändrad inställning till säkerheten i Europa,
till frågan om en politisk union, till att frågan är för tidigt väckt och till att
tal om medlemskap försämrar förhandlingsläget för ett EES-avtal?

Tyvärr måste frågan resas om socialdemokraterna menar allvar med att
ordentligt flytta fram positionerna i medlemskapsfrågan. Folkpartiet har
klart deklarerat att Sverige bör söka medlemskap i EG efter valet. Vad vill
socialdemokraterna? Vad är det för beslut regeringen vill att riksdagen skall
fatta?

I våras kom socialdemokraterna och folkpartiet överens om att införa
sjuklön, dvs. att arbetsgivaren skulle stå för sjukersättningen de första 14
dagarna. Tanken var att arbetsgivarna skulle stimuleras att förebygga från-
varo genom att vidta åtgärder på arbetsplatserna och att personal på försäk-
ringskassorna skulle frigöras så att man i stället skulle kunna satsa på rehabi-
litering. Dessutom kunde det totala skattetrycket minska genom att arbetsgi-
varavgiften skulle sänkas med 3,5 procentenheter.

Socialdemokraterna har nu hoppat av från detta. I stället skall ersättnings-
nivån sänkas. Därmed bortfaller stimulansen för arbetsgivarna att vidta åt-
gärder, och i stället för att frigöra 2 000 personer på kassorna för rehabilite-
ring blir det nödvändigt att anställa 2 000 nya personer för administrering av
utbetalningarna.

Det finns förmodligen två orsaker till avhoppet. Dels ger det nya förslaget
mer besparingar i statsbudgeten, dels orkade regeringen inte stå emot de
fackliga organisationerna. Hellre än att bli ovän med LO, överger man ett
sakligt bättre förslag och gör sig till ovän med det parti i parlamentet som
man har en överenskommelse med. Vi känner igen detta från förr. Den fråga
som inställer sig är: Hur har socialdemokraterna tänkt sig att slussa förslaget
genom riksdagen?

Den helt avgörande frågan för tillväxten inom industrin, nämligen ener-
gin, avhandlas på tio rader i skrivelsen. Det hade nu inte gjort något, om där

hade funnits något nytt och väsentligt, t.ex. ett besked om vad socialdemo-
kraterna vill. Beskedet är dock bara, som i så många andra frågor, att för-
handling pågår. Sanningen är ju att om bara socialdemokraterna förmår att
samla sig till en åsikt, kan en långsiktig energipolitik få stöd av en betryg-
gande majoritet här i kammaren. Den fråga som inställer sig är: Vad vilja
socialdemokraterna?

Jag vill avsluta mitt anförande med fem frågor, som är en sammanfattning
av det jag har sagt tidigare.

1. Hur har regeringen tänkt sig att i riksdagen få igenom förslagen om en
sänkning av ersättningen i sjukförsäkringen?

2. Vad vill socialdemokraterna uppnå i energiförhandlingarna?

3. Hur lyder socialdemokraternas förslag till uttalande i riksdagen om
medlemskap i EG?

4. Vem kommer att styra den socialdemokratiska uppläggningen av den
ekonomiska politiken i den kommande valrörelsen, Sten Andersson med sin
orealistiska löftespolitik eller Allan Larsson med sin kärvare inställning?

5. När skall socialdemokraterna på allvar börja sänka skattetrycket, när
man nu har försuttit chansen att göra det via sjuklönen?

Anf. 3 OLOF JOHANSSON (c):

Herr talman! Svensk ekonomi lider av ”allvarliga strukturella ekonomiska
balansproblem”, som Rehnbergkommissionen uttrycker saken. Rehnberg-
kommissionen säger vidare:

”- Inflationen är avsevärt högre än i omvärlden

- Kostnadsutvecklingen har varit alltför snabb

- Höga nominella löneökningar har inte ökat reallönerna

- Företagen förlorar marknadsandelar i den internationella konkurrensen

- Den ekonomiska tillväxten är mycket lägre än i jämförbara länder

- Räntenivån har drivits upp

- Produktivitetsökningen inom både näringsliv och offentlig sektor är nästan
obefintlig.”

Det är en bra sammanfattning av de grundläggande ekonomiska obalan-
serna. Och det är naturligtvis detta som skrivelsen borde handla om.

I den skrivelse som vi nu har att diskutera - och jag tänker hålla mig
ganska strikt till den - säger regeringen att statsbudgeten, om ingenting görs,
återigen kan få ett ökande underskott. I summeringen konstaterar rege-
ringen att de nu redovisade åtgärderna förbättrar budgetsaldot med 13,2 mil-
jarder kronor för 1991/92. Tillsammans med en sänkning av kostnaderna ge-
nom ett förbättrat s.k. ohälsotal beräknas utgiftsminskningarna till ca 15 mil-
jarder kronor. Det återstår naturligtvis att visa om den kalkylen håller. Allt
faller inte ut omedelbart, och allt är inte nettosiffror.

För den svenska allmänheten innebär det naturligtvis en stor osäkerhet att
den svenska ekonomin balanserar på en knivsegg. När spekulationerna sät-
ter i gång - av det ena eller det andra skälet - krävs nya åtgärder. Bakgrun-
den är att ekonomin har tillåtits utvecklas i felaktiga banor under alltför lång
tid. Det gör ekonomin känslig för marknadens bedömningar. Detta förstärks
av vårt stora internationella beroende.

Prot. 1990/91:18
6 november 1990

Debatt vid hänvis-
ning till utskott av
skrivelse

1990191:50

Prot. 1990/91:18
6 november 1990

Debatt vid hänvis-
ning till utskott av
skrivelse

1990/91:50

De multinationella och i varje fall delvis ”svenska” företagen flyttar sina
miljarder över gränserna. Lojaliteten mot det egna landet har ersatts av
marknadsbedömningar. Den styrka den svenska ekonomin har haft genom
sina stora, framgångsrika exportföretag har bytts i osäkerhet. Sverige har
blivit så internationaliserat och sårbart att vi inte längre har råd med ekono-
miska obalanser. Det gäller landets ekonomiska trovärdighet.

Krispaketet är alltså framtvingat av obalanserna i svensk ekonomi och av
spekulationerna mot den svenska valutan. I den meningen är det defensivt.
Socialdemokraterna har tvingats att erkänna verkligheten sådan den är. Det
har inneburit en omprövning av socialdemokratisk politik, vilket tydligt
framgår av förslagen på socialförsäkringsområdet.

De resurser som nu efter beslutet våren 1989 tillförs arbetslivsfonden
måste användas för att så snabbt som möjligt rehabilitera dem som annars
riskerar att slås ut från arbetsmarknaden och för att påskynda deras återgång
till arbetet. Där är vi överens. Arbetslinjen måste gälla.

Regeringens meddelande om att ta tillbaka förslaget att införa sjuklön är
däremot beklagligt. En sjuklönereform skulle vara en dynamisk reform som
minskar den offentliga administrationen samtidigt som företag och andra ar-
betsgivare med god arbetsmiljö och låg sjukfrånvaro gynnas. Detta har de
flesta länder i Västeuropa insett för länge sedan, liksom våra nordiska grann-
länder. I Danmark infördes sjuklönen på LOs begäran.

Centern kommer kritiskt att granska regeringens förslag på sjukförsäk-
rings- och arbetsskadeområdet. Vi kan inte i dag ge några utfästelser för att
vi kommer att stödja förslagens utformning så som de hittills har presente-
rats. Vi är överens om att det finns behov av en viss självrisk i sjukförsäk-
ringssystemen av flera skäl, bl.a. för att undvika att någon tjänar rent ekono-
miskt på att vara sjuk jämfört med att arbeta.

Vi är också ense om att det behövs ett högriskskydd för dem som på grund
av kroniska sjukdomar ofta tvingas till kortare eller längre tids sjukfrånvaro
från arbetet. Inte heller här är vi dock övertygade om att regeringen valt rätt
system. En registrering av kroniskt sjuka i särskilda register kan leda till att
många registrerar sig som kroniskt sjuka, medan andra med svag allmänkon-
dition och nedsatt immunförsvar hamnar utanför högriskskyddet.

Beträffande arbetsskadeförsäkringen förordar vi en långtgående samord-
ning med sjukförsäkringen. Det ger korta utredningstider och minskad ad-
ministration tillsammans med ett gott ekonomiskt skydd för den drabbade.

Vi kommer att konstruktivt granska de föreslagna åtgärderna, när de väl
föreläggs riksdagen i färdigt skick. Vi förutsätter att socialdemokraterna och
regeringen är beredda att pröva också de förslag som vi kommer att lägga
fram. Ett klart avslagsyrkande kan vi avisera redan nu, och det gäller fastig-
hetsskatten. Den var ju från början avsedd att motverka överhettningen i
Stockholmsområdet, inte som en generellt verkande åtgärd. Därför finns det
ingen anledning att utvidga den till hela landet.

Det vi kritiserar hårdast är det vi saknar i krispaketet. Det gäller motviljan
att se och granska de fördelningspolitiska orättvisorna i skattereformen,
framför allt den höga momsen på nödvändig konsumtion som mat, bostad
och persontransporter. Inte heller tycks man vara beredd att ändra turist-
momsen, som driver ut turismen ur landet och försvagar bytesbalansen. Hur

kan det för övrigt komma sig att folkpartiet och moderaterna numera är
överens om skattereformen? Moderaterna är, som vi hört, socialdemokra-
ternas huvudmotståndare, men folkpartiet är samarbetspartner i skattere-
formen. Det måste väl innebära att socialdemokraterna och moderaterna är
överens om skattepolitiken? Det andra alternativet är förstås att folkpartiet
och moderaterna är överens om någonting som de inte är överens om.

Mot bakgrund av de indragningar i statlig administration som nu aviseras
är det obegripligt att regeringen vidhåller att folkbokföringen skall förstatli-
gas. För den svenska statskassan innebär det en varaktig kostnad, som på
sikt närmar sig halvmiljardklassen. Dessutom tillkommer engångskostnader
vid övergången. Alla som har sysslat med rationaliseringsfrågor vet att det
tar tid vid indragningar och besparingar i administration innan man får ett
positivt utfall i pengar. Statlig administration är därvidlag inget undantag.
Däremot går det utomordentligt snabbt att förhindra genomförande av ett
beslut som kostar pengar. Även om en del kostnader redan lagts ned på folk-
bokföringens förstatligande borde det vara lätt att riva upp det beslutet. Vad
säger Ingvar Carlsson?

Under rubriken effektivare statlig förmögenhetsförvaltning saknas för-
säljning av statliga företag. Det som nämns är bolagisering och krav på högre
avkastning på en del håll. Självklart saknas också avvecklingen av löntagar-
fonderna. Vi föreslår för vår del att statliga företag säljs ut i en omfattning
av 4-5 miljarder kronor om året. Det kan gälla Nordbanken, ASSI, Domän-
företagen AB och delar av domänverkets markinnehav etc. Sådana åtgärder
skulle ge resurser för stora satsningar på infrastruktur, t.ex. järn vägsutbygg-
nader och väginvesteringar, till nytta för konkurrenskraft och regional ut-
veckling.

Så till skrivelsens Europauttalande. Centerns vision är ett helt, öppet och
fritt Europa. Där är EG en viktig del, men Sveriges Europapolitik måste
innebära att vi inte utestänger, eller medverkar till att utestänga, de ca 400
miljoner människor som bor i Central- och Östeuropa från samarbetet i
Västeuropa. Därför blir EGs utveckling - valet mellan breddning av antalet
medlemmar och fördjupning av samarbetet i en begränsad länderkrets - av
stor betydelse. Av olika skäl - demokratiska och inte minst institutionella -
är en kombination av breddning och fördjupning svår att hantera.

Det här lilla problemet m.fl. reduceras i regeringens skrivelse till en begä-
ran om ett nytt riksdagsuttalande om Europapolitiken som tydligare och i
mer positiva ordalag klargör Sveriges ambitioner att bli medlem av Euro-
peiska gemenskapen. En avsikt med denna markering är uppenbarligen att
tillfredsställa finansmarknaderna.

Förhandlingsplattformen för EES-förhandlingarna gäller inte längre.
Riksdagens uttalande om att ”medlemskap inte är ett mål för de diskussioner
med EG som nu förestår” har inte längre aktualitet. Nu handlar det om både
EES-avtal och medlemskap i EG som samtidiga mål.

Jag har ingen anledning att kritisera regeringens beskrivning av den posi-
tiva utvecklingen i Europa, tvärtom. Det är naturligtvis en viktig grund för
förändringar. Men det borde inte innebära att man slänger all planering över
bord. Det vore därför bra om regeringen informerade om vad ni vet om
ESK-processen och EGs fortsatta utveckling. Ni förutser uppenbarligen mer

Prot. 1990/91:18
6 november 1990

Debatt vid hänvis-
ning till utskott av
skrivelse

1990191:50

Prot. 19'90/91:18
6 november 1990

Debatt vid hänvis-
ning till utskott av
skrivelse

1990/91:50

än vad ni beskriver i er korta fotnot till krispaketet. Prioriterar också ni tid-
punkten för en svensk medlemsansökan även om det innebär att vi inte vet
vilket EG Sverige söker medlemskap i?

För min del ser jag en parallell i den situation som rådde inför det förra
riksdagsbeslutet år 1972. Då publicerades Werner- och Davignon-rappor-
terna, vilket påverkade Sveriges bedömning den gången. Jag vill därför
fråga: Saknar EGs framtida utveckling relevans i dag, oavsett hur den ser ut,
med eller utan militärt samarbete? Eller skall den inte ens påverka medlem-
skapsansökans utformning?

Anf. 4 LARS WERNER (v):

Herr talman! Låt mig först säga att jag anser att talet om kris är överdrivet,
och det främst av politiska skäl. Å andra sidan vill vi från vänsterpartiet de-
klarera att den ekonomiska utvecklingen naturligtvis inte kan fortsätta som
den gör nu med hög inflation och risk för arbetslöshet. Då blir det kris, förr
eller senare.

Vi menar att inflationen i hög grad är en följd av devalveringen år 1982,
den dyrare importen, den dyrare exporten, de höga vinsterna och av lönta-
garnas berättigade krav på kompensation. Devalveringen för åtta år sedan,
när den socialdemokratiska regeringen tillträdde, hade - enligt vad man
sade - som syfte att ge svenska företag högre vinst. Två saker blev följden.
Högre vinst för företagen. Högre priser för löntagarna.

Importpriserna steg. Exportindustrin satsade i utlandet och höjde sina pri-
ser och vinster samtidigt som det fanns brist på produktionskapacitet, och då
drevs även hemmapriserna upp än mer. Det ledde naturligtvis till berättigade
krav på lönekompensation. De blev nominellt höga - men i förhållande till
behoven ändå snåla. Devalveringen skapade alltså förutsättningar för den
inflation vi har i dag.

De ekonomiska problem som finns har naturligtvis både ekonomiska och
politiska orsaker. Exportindustrin fick fördelar av devalveringen, men tog
inte möjligheten att skapa nya marknadsandelar, utan såg i första hand till
att höja sina vinster kraftigt. Kort kan sägas att företagens sätt att utnyttja
vinsterna, devalveringens fördelar för dem och deras investeringar, inte varit
enbart bra, om man uttrycker sig försiktigt.

Nu vill en del företag gärna skylla alla ekonomiska problem på löntagarna.
Det menar jag är att skylla ifrån sig. Lönerna är inte enda problemet, utan
också hur företagen använder sina resurser.

Det finns naturligtvis också politiska orsaker till den ekonomiska situation
vi har i dag. Valutaregleringens avveckling har medfört ökade utlandsinve-
steringar, och det har försämrat bytesbalansen. Skatteomläggningen har höjt
konsumentpriserna och därmed inflationstalen. En försämrad bytesbalans
och en stigande inflation har lett till en oro på räntemarknaden. Hela denna
utveckling är regeringen i hög grad medskyldig till.

Åtstramningspolitiken med de momshöjningar som förekommit under
åren har också drabbat de redan ekonomiskt svaga grupperna. Hela denna
politik har lett till den inflation vi har i dag. En del av den inflation som skat-
tereformen bidrar till är kanske tillfällig. Men den svenska kronan har också
utsatts för ett ekonomiskt spel där olika intressenter och spekulanter köper

och säljer och försöker att tjäna pengar i ett läge när det enda som finns kvar
efter valutaregleringens avskaffande är räntevapnet.

Kronan utsätts för ett odemokratiskt spel av kapitalet och spekulanter.
Detta har tvingat fram dåliga lösningar såsom räntehöjningar. I denna politik
hänvisas till marknadens krav. Men den marknad man talar om är i hög grad
odemokratisk.

Från en del håll passar man i dessa dagar på att hylla kapitalismen - ett
ekonomiskt system som många ser som höjden av perfektionism. Vi tror att
många som gör det i dag kommer att tvingas till omprövning av sina åsikter.

I regeringsdeklarationen från mars, och i en artikel av Allan Larsson i
somras, aviserades att om inte arbetsmarknaden blev lugnare fanns det risk
för att räntan skulle stiga. I sista hand finns alltid möjligheten att via riksban-
ken höja räntan, skrev finansministern. Nu har räntorna höjts, inte i sista
hand, utan som första medel och egentligen som enda medel. Det leder fram
till frågan: Vem är det som styr Sveriges finanspolitik i dag? Är det rege-
ringen, riksbanken eller är det olika spekulanter?

Regeringsdeklarationen från i våras innehöll inga förvarningar om att man
skulle skära i nödvändiga trygghetssystem. Då aviserade regeringen i stället
att det var låg inflation och full sysselsättning som var regeringens mål. Det
säger visserligen regeringen även i dag, men nu skär regeringen i sina förslag
i trygghetssystemen.

Regeringens ord om att åtgärda prisökningar och löneökningar har resul-
terat i sämre sjukersättning. Dessutom skall föräldrar få sämre ersättning för
vård av sjukt barn. Vi menar att detta - Ingvar Carlsson - inte har att göra
med det problem som ni talar om. Det varken underlättar avtalsrörelsen,
hjälper konkurrenssituationen eller pressar prisökningarna. Regeringen
drar egentligen ut fel tand.

De som har lägst lön har ofta de sämsta jobben, den sämsta arbetsmiljön
och sämst hälsa. Nu är det de som skall betala vad valutaspekulationen har
åstadkommit genom att få sämre sjukersättning. Det är de svaga som tvingas
betala, men någon effekt på inflation, löner, priser eller bytesbalans blir det
knappast av detta. Regeringens paket åtgärdar inte de problem som rege-
ringen själv anger att den vill komma åt.

Vilket samband finns mellan sjukförsäkringar och valutaspekulation? Är
det de sjuka som spekulerar? Vilket samband finns mellan vård av sjukt barn
och valutaspekulation? Jag anser att regeringen skall försöka klara ut detta.
Det är inte bara ett pedagogiskt problem utan någonting mycket värre.

Regeringen agerar nästan som om den satt i en luftballong. När ballongen
börjar sjunka, slänger man ut allt löst. När ballongen stiger och sjunker igen
slänger man ut fler grejer. Sedan återstår bara att i hast kasta ut varmlufts-
aggregatet och till sist kastar man ut alla passagerare också. När regeringen
nu lägger fram sitt krispaket, påstår den att paketet är ett försök att få bal-
longen att stiga.

För att komma till rätta med inflationen krävs att prisutvecklingen stop-
pas. Därmed kan löneökningarna hållas på en lägre nominell nivå, men rege-
ringens förslag löser inte problemen.

Herr talman! Det finns ju andra partier som också har synpunkter på det
som jag tidigare talade om. I samband med detta paket har herrarna Bildt

Prot. 1990/91:18
6 november 1990

Debalt vid hänvis-
ning till utskott av
skrivelse
1990191:50

Prot. 1990/91:18
6 november 1990

Debatt vid hänvis-
ning till utskott av
skrivelse

1990/91:50

och Westerberg begått en artikel i Dagens Nyheter. Det är en artikel i vilken
det egentligen inte finns en enda ny tanke, inte ett enda nytt förslag, inte en
idé och inte en enda tankegång som har skapats efter 1980. På det viset är
artikeln ett fattigdomsbevis. Det enda nya, det enda särskilda är att dessa
två tillsammans satt sina namn under artikeln. Detta märkliga har under de
senaste dagarna hyllats och beundrats i vänligt inställda ledarartiklar.

Bildt och Westerberg skriver i sin artikel att bostadssubventionerna måste
minskas och att en avreglering av byggsektorn måste ske. Bildt och Wester-
berg är ju inte här i dag, men jag utgår ifrån att Tobisson och Friggebo före-
träder sina partier och partiledare. Då undrar jag: Hur mycket skall hyrorna
öka? Hur mycket skall nyproduktionen kosta? Hur mycket skall ni tillåta
monopolföretagen att ta ut i form av höjda priser? Vad skall ni säga till de
ungdomar som i dag söker bostad? Hur skall ni lösa situationen för de en-
samstående som i dag har svårt att betala hyran och som kommer att få det
ännu svårare efter den skatteöverenskommelse som regeringen och folkpar-
tiet har träffat?

I artikeln skriver Bildt och Westerberg att de vill avreglera den sociala sek-
torn. Hur, frågar vi då, men det svarar de inte på. Men de använder en massa
fina ord. Tobisson och Friggebo kan kanske svara på den frågan i dag.

I samma artikel skriver Bildt och Westerberg också att det är dags med en
ansökan om medlemskap i EG. ”Flåsigt”, sade Olof Johansson om detta.
Regeringens nya linje i denna skrivelse är en avsiktsförklaring som skall göra
Sveriges EG-närmande tydligare. Jag tycker att detta också är flåsigt. An-
passningen till EG går nu vidare. Jag ser egentligen nedskärningarna av sjuk-
försäkringen som ett resultat av regeringens nya linje.

Jag vill också passa på att fråga statsministern om tankarna med den nya
jordförvärvslagen. Ar denna också en anpassning till EG? Den aviserade
jordförvärvslagen kommer eventuellt att göra det lättare att köpa jordbruks-
fastigheter och använda dem för annat än näringsändamål.

Två mål är centrala för vårt partis politik. Det är full sysselsättning och låg
inflation, eftersom detta skapar möjligheter för en rättvis fördelningspolitik.
För att skapa arbete åt alla krävs bra arbetsmiljöer. Det behövs en utbyggd
barnomsorg. För att på sikt skapa arbeten med vettigt innehåll måste också
demokratin i arbetslivet utvecklas.

Förutsättningarna för låga nominella löneökningar är pris- och hyresstopp
och en prispress som innebär stöd åt konkurrens, både inom byggsektorn
och inte minst inom livsmedelssektorn.

Jag vill också i detta sammanhang passa på att säga att jag tycker att det
är rimligt att första och tredje AP-fonderna får möjlighet att placera sina
medel i aktier. Det är visserligen inte mycket till socialism - som somliga
partier säger - men det är ett steg i rätt riktning.

För att komma ur den kris som vi kanske är på väg in i - vi är i vart fall på
väg att hamna i ett läge då det finns risk för ökad arbetslöshet och ökad infla-
tion - krävs flera olika åtgärder. Därför menar vi att det är nödvändigt att
hålla nere priserna och de rekordhöga hyreshöjningarna som delvis beror på
skatteöverenskommelsen mellan regeringen och folkpartiet. De lågavlönade
måste i denna avtalsrörelse garanteras vissa förutsättningar, så att de inte blir

förlorare på kapitalets bekostnad. Det är inte låglönegrupperna, de sjuka,
ensamstående föräldrar som orsakat valutaspekulation.

Vi undrar också om det inte vore rimligt att skjuta upp den skatteöverens-
kommelse som har träffats med folkpartiet för att gå igenom den och göra
den mer rättvis och rättfärdig, så att den inte enbart gynnar höginkomstta-
garna.

Anf.5 CLAES ROXBERGH (mp):

Herr talman! I förra veckan fick jag frågan: Hur är det egentligen med
krisen? Jag valde att svara att den här krisen är inte den som socialdemokra-
terna presenterar. Den krisen finns inte. Men varför alla räntehöjningar? Jo,
därför att det är en förtroendekris för regeringen. Marknaden tror inte på
regeringen. Vem är då marknaden? Jo, till marknadens prästerskap hör
Wallenberg, Werthén, Gyllenhammar, Nicolin och allt vad de nu heter.
Marknaden har flyttat pengar från Sverige. Därför måste räntan höjas och
Sverige anslutas till EG. Marknadens spelutrymme har emellertid drastiskt
ökats de senaste åren bl.a. genom avreglering av kapitalrörelserna. Då
kunde det låta så här: På måndag kl. 9.30 får vi besked från marknaden. Så
sade en ödesdiger radioröst i veckan som gick. Det är alltså marknaden och
inte Sveriges riksdag som ger besked. Vart tog egentligen demokratin vägen?

Nu skall ju dessutom utländska intressen få köpa upp Sverige. Regeringen
planerar enligt skrivelsen en förändring av jordförvärvslagen och även de
lagar som begränsar utländska medborgares rätt att köpa både svensk mark
och svenska företag, efter vad jag har hört. Vart är vi på väg?

LO-tidningen skriver: ”Vad vi bevittnar är de liberala ekonomernas och
den avreglerade valuta- och finansmarknadens aktörers seger över politi-
kens verkningskraft.” Det är alltså inte längre riksdagen som bestämmer.

Den aktuella krisen handlar i stället i första hand om överkonsumtion och
svikna förväntningar. Krisen är både ekonomisk och ekologisk, men åt-
stramningsförslag när det gäller den ekologiska krisen saknas helt.

Regeringens enda ”miljöförslag” i skrivelsen är ett förslag som kommer
att öka miljöföroreningarna, nämligen en prutning på den regionala järn-
vägstrafiken. I stället borde man ha föreslagit ytterligare satsningar på den
miljövänliga trafiken och att momsen tas bort på kollektivtrafiken. Löftet att
bli ett miljöparti blev ännu ett av de svikna vallöftena.

Den mest anmärkningsvärda punkten i denna skrivelse är EG-anslut-
ningen och författningsöversynen. Bägge berör i grunden demokratin i Sve-
rige. Ingvar Carlsson säger att regeringens viktigaste uppgift är att regera.
Förvisso, men samtidigt vill han ansluta Sverige till EG, så att Sveriges rege-
ring och riksdag mister många möjligheter att självständigt styra landet. Sve-
rige kommer alltså i framtiden ännu mera än hittills att styras av Bryssel-
byråkratin och anonyma krafter på kapitalmarknaden. Då får Ingvar Carls-
son ännu mindre att regera över. I Danmark blev det 10 % kvar av de danska
lagarna och regelverken för den danska riksdagen att bestämma över. Reste-
rande 90 % bestämmer EG över.

De borgerliga partierna och socialdemokratin förenas i allt väsentligt av
en materialistisk tillväxtpolitik. Den tillåter existensen av en stormrik över-
klass, och den ”röda” nomenklaturans främsta mål är att få samma mate-

Prot. 1990/91:18
6 november 1990

Debatt vid hänvis-
ning till utskott av
skrivelse

1990/91:50

Prot. 1990/91:18
6 november 1990

Debatt vid hänvis-
ning till utskott av
skrivelse

1990/91:50

riella nivå som kapitalisterna. Men de hotas av de gröna och andra politiska
rörelser.

De grå partierna kan bibehålla sitt maktmonopol bara om det ser ut som
om de bekämpar varandra. Deras önskemodell är den amerikanska model-
len med två partier med samma program, vilka genom formell konkurrens
skapar en illusion av demokrati. Valdeltagandet i USA är oftast under 50 %
och nya partier har nästan ingen chans. Sverige är utsatt för en smygande
”statskupp” i flera steg.

Det grå partiernas mål är:

att genom EG binda Sverige i en tillväxtmaterialistisk utveckling och,

att genom nytt valsystem radera ut alla småpartier och tvinga fram ett två-
partisystem.

Men detta går inte att genomföra utan krisstämning.

Därför flyttar kapitalet målmedvetet utomlands.

Därför underlättar socialdemokratin utvecklingen genom att avveckla alla
effektiva styrmedel.

Därför hamnar landet i ett ostyrbart mellanläge - extremberoende av
världsmarknaden och EG.

Därför förstärker regeringskris och krispaket intrycket av att det går
exempellöst dåligt för Sverige, trots att vi har högre BNP per capita än något
annat EG-land, möjligen med undantag av Danmark som ligger på samma
nivå - allt enligt OECD-statistik.

Därför skyller regeringen framför allt på fyra saker i sitt krismeddelande:

1. ”Oklarheter” om EG,

2. för stor offentlig sektor,

3. ”oklar” energipolitik och

4. ett valsystem som försvårar ”handlingskraftiga regeringar”.

Men B&W - Bildt och Westerberg - skyller på i stort sett samma saker!

Därför är skillnaderna mellan regeringen och moderaterna och folkpartiet
marginella. Det handlar om en strid mellan partier som vill detsamma, men
som inte kan samarbeta öppet, eftersom det skulle krossa illusionen av väns-
ter-höger-kampen och öppna vägen för nya, gröna alternativ.

Begrep inte regeringen när den framkallade 80-talets exempellösa före-
tagsvinster, att även dessa vinster skulle kräva avkastning på samma sätt som
det ursprungliga kapitalet? Eftersom den svenska marknaden i hög grad är
monopoliserad av stora företag, var det naturligt för kapitalanhopningen att
söka sig utomlands. I det läget avskaffade regeringen valutaregleringen.
Svenskarna blev de mest aggressiva uppköparna av företag och fastigheter
ute i Europa. Man kan väl säga att Sverige på kort sikt har förköpt sig. Sveri-
ges ekonomi kan inte vara särskilt sjuk när den har genererat sådana över-
vinster.

I maktutredningens huvudrapport sägs att när den svenska kapitalmark-
naden är fullständigt integrerad med den internationella kapitalmarknaden,
kommer avvikelser i form av t.ex. miljökrav, skatter, arbetsvillkor och tek-

niska standarder att vara omöjliga. På det här sättet blev avskaffandet av
valutaregleringen det första steget mot en EG-anslutning. EG-anslutningen
blev också ett sätt att få igenom en gammal traditionell högerpolitik. På det
sättet måste vi anpassa oss till EGs arbetslöshet, skattetryck, offentliga sek-
tor och familjestruktur, vare sig vi vill eller inte. Familjestrukturen bygger
på att vården av barn och gamla huvudsakligen görs av obetalda kvinnor i
hemmen. Arbetaren slipper därmed betala den skatt som i Sverige betalar
bl.a. barn- och äldreomsorgen. I stället får han i motsvarande grad större
försörjningsbörda och hustrun blir dessutom ekonomiskt beroende av man-
nen. Är det dit vi vill nå?

I det här sammanhanget är det viktigt att komma ihåg att storföretagarna
och kapitalisterna är totalt ointresserade av demokrati. De är fostrade i ett
auktoritärt system. Varje aktiebolag är ett auktoritärt system där huvudäga-
ren tillsätter styrelse, styrelsen tillsätter VD och VD tillsätter sina medarbe-
tare. Vad man däremot har erfarenhet av i företagen är maktstrider, intriger
och lobbymetoder. Den erfarenheten kan man få god användning av inom
EG. Att storföretagen längtar efter EG är lättförklarligt: ofta låga löner och
låga sociala avgifter, svagt fack, hög arbetslöshet och låga miljökrav.

Kommer det att bli så att vi får ett framtida EG, en förbundsstat med ett
parlament med 500 ledamöter, dit Sverige får sända 15 och där senaten har
två medlemmar från varje land? Det blir 17 representanter från Sverige. Det
är riktigt i formell demokratisk mening, men det är dödsstöten för en verklig
demokrati. Skulle sedan enmansvalkretsar införas, skulle dödsstöten bli full-
ständig.

Just nu bevittnar vi den socialdemokratiska modellens dödsryckningar.
Det vi nu ser är slutet på en saga. Det är slutet på sagan om den svenska
modellen med en skattefinansierad offentlig välfärd, som skulle skänka alla
trygghet, social service, rättvisa och jämlikhet. Det var förvisso en vacker
saga, inte utan förtjänster. Men den socialdemokratiska sagan bygger ty-
värr - som de flesta sagor - på en dröm som inte går att uppfylla: drömmen
om en evig tillväxt. Den är omöjlig.

På det här sättet bygger den socialdemokratiska modellen på ett sorts mo-
ment 22. Man säger att man vill förbättra miljön. Men för att klara den väl-
färdsmodell man själv har byggt upp måste materiell produktion och kon-
sumtion hela tiden öka. Det leder till ökat resursslöseri och miljöförstöring,
hur mycket man än försöker med tekniska reningsåtgärder.

En regering som bygger på Bildts och Westerbergs omtalade sexpunkts-
program i DN har heller inte vårt stöd, eftersom den är minst lika miljöför-
störande.

Som vi ser det borde det finnas underlag för ett tredje alternativ: det gröna
alternativet som står på två ben.

1. En realistisk syn på vilken utveckling av våra grundläggande materiella
villkor som är möjlig. Detta i en värld som brottas med allt ofantligare
resurs- och miljöproblem.

2. En ny modell för hur vi skall kunna klara vår sociala välfärd utan att
bygga den på drömmen om en ständig tillväxt.

Prot. 1990/91:18
6 november 1990

Debatt vid hänvis-
ning till utskott av
skrivelse
1990191:50

Centern, Olof Johansson, har börjat komma med oklara ståndpunkter. Ni

Prot. 1990/91:18
6 november 1990

Debatt vid hänvis-
ning till utskott av
skrivelse

1990/91:50

i centern fick inte vara med Bildt och Westerberg. Ni förhandlar om kärn-
kraften och ni framför oklara ståndpunkter i EG-frågan. Kan vi, Olof Jo-
hansson, lita på centern?

Är Olof Johansson beredd att samregera med moderater och folkpartister
och offra avvecklingen av kärnkraften med början 1995/96 och miljön samt
acceptera en EG-anslutning? Det är mycket intressanta frågor som vi måste
ha besked i.

Är Olof Johansson beredd att bli statsminister i en grön regering?

Det är i sanning ett märkligt sätt att lansera en EG-anslutning i en skri-
velse om den ekonomiska politiken. Men visst vore det naturligt om svenska
folket fick säga sin mening i en folkomröstning på samma sätt som skett i
många andra nya EG-länder före anslutningen.

Statsministern får sällan tillräckligt med tid för att svara på oppositionens
frågor. Vi har ett antal frågor från miljöpartiet. I denna remissdebatt finns
ytterligare ett antal talare anmälda från miljöpartiet, och de vill ställa frågor.
Jag hoppas att statsministern utnyttjar tillfället nu när han har tid att svara
på de frågor som kommer efter den huvudsakliga debatten. Jag har dock tre
frågor direkt.

Är Ingvar Carlsson beredd att medverka till att det svenska folket får säga
sin mening i en folkomröstning i EG-frågan?

Ingvar Carlsson, planerar regeringen verkligen att ta bort de begräns-
ningar som finns för utländska medborgares köp av mark och företag i Sve-
rige och när kommer dessa förslag? Kommer även juridiska personer att få
köpa jordbruksfastigheter?

För övrigt, Ingvar Carlsson, hur är det med en ny författningsberedning?
Är det ett sätt att få ett reformerat valsystem som utestänger små partier och
banar väg för tvåpartisystem?

Anf. 6 Statsminister INGVAR CARLSSON (s):

Herr talman! Lars Tobisson var osäker beträffande syftet med denna de-
batt. Får jag då, herr talman, påminna om att när regeringen redovisade in-
nehållet i den skrivelse som senare skulle överlämnas till riksdagen mötte
detta politiska innehåll en mycket hård kritik från herrar Westerberg och
Bildt. Man sade att det förslag vi presenterade inte var tillräckligt långt-
gående. Carl Bildt hade även formella invändningar. Även om han mumlade
innebar det ändå ett hot från hans sida om att förslaget borde granskas av
konstitutionsutskottet.

Inte nog med detta. Nu var läget så allvarligt att moderaterna och folkpar-
tisterna måste samla sig till ett eget regeringsalternativ - visserligen bara i
form av en artikel, men ändå. Man gick för första gången på mycket mycket
länge tillsammans i en sorts konstellation eller axel. För att regeringsalterna-
tivet skulle bli trovärdigt fick inte centern vara med. Uteslutningen av cen-
tern gjordes dessutom under ganska förolämpande former.

På de borgerliga ledarsidorna har det här initiativet från Carl Bildt och
Bengt Westerberg hyllats entusiastiskt. Man har sagt att nu har verkligen tro-
värdighet skapats kring den borgerliga politiken. Även på nyhetssidor, i ra-
dio och i TV har det här fått stort utrymme.

Mot denna bakgrund kunde vi i eftermiddag här i riksdagen ha fört en av

de mest intressanta debatterna på länge. Jag har sett fram emot detta, efter-
som vi äntligen har fått en tydlig motståndare som vi skulle kunna debattera
med för att få se ett alternativ. Då inträffar det häpnadsväckande att varken
Carl Bildt eller Bengt Westerberg infinner sig till dagens debatt. Båda väljer
att göra något annat. För mig är det oförklarligt, men det kan naturligtvis
finnas förklaringar.

En förklaring kan vara att regeringens förslag så här långt har visat sig vara
mycket verkningsfullare än vad många dysterkvistar räknade med. Dit hör
uppenbarligen fortfarande Lars Tobisson, vars inlägg nästan andas en för-
hoppning om att det skall gå illa för svensk ekonomi. En annan förklaring
kan vara att moderaternas och folkpartiets alternativ inte är något annat än
en snabbt hopskriven artikel och inte tål en konfrontation med verkligheten.

Har ni, kammarledamöter, tänkt på att Lars Tobisson och Birgit Friggebo,
när de står inför Sveriges riksdag och för första gången har chansen att redo-
visa och debattera sitt gemensamma alternativ, praktiskt taget inte har ett
ord att säga om det? Det var väl inte bara tänkt som ett massmedialt jippo?
Det fanns väl någon politisk substans bakom som skulle motivera att man i
denna kammare, från denna talarstol, kommenterade, redovisade och ut-
vecklade det här förslaget. Men inte ett ord har sagts. Jag måste säga att jag
sällan under mitt numera ganska långa politiska liv har varit med om en så-
dan förvånansvärd händelse som denna som jag har upplevt här i eftermid-
dag. Först uteblev två partiledare, och sedan har deras ersättare dessutom
inte ett ord att säga om detta som har varit på ledarsidorna under en vecka
nu och har kommenterats från alla tänkbara och otänkbara håll. I det seriösa
programmet Godmorgon världen satt två personer, visserligen var de för-
modligen borgerliga, och sade att detta förslag har avgjort valrörelsen.

Jag skall så småningom återkomma till detta. Jag vill emellertid först som
vanligt svara på en del av de frågor som har ställts och kommentera de syn-
punkter som har framförts från tidigare talare.

Lars Tobisson menar att finansministern uppträder som om det är brist i
kassan. Lars Tobisson anser att vi inte behöver vidta några finanspolitiska
åtgärder mot de problem som vi nu upplever. Det här ger mig kalla kårar
utefter ryggen. Det är nämligen precis den inställningen som ledde till de
borgerliga budgetunderskotten i slutet av 70-talet och i början av 80-talet och
som gjorde att vi lånade till motsvarande 13 % av vår bruttonationalpro-
dukt. Om vi i dag inte hade haft dessa lån att betala av, hade vi kunnat sänka
momsen från 25 % till 15 %. Är det den sortens politik som en borgerlig
regering skall börja föra igen och lägga på framtida generationer sådana bör-
dor? Även Birgit Friggebos inlägg andades att det inte var så nödvändigt
med någon finanspolitisk åtstramning.

Moderaterna har ju en budget som, kombinerad med skattereformen, in-
nebär en brist på 47 miljarder kronor, medan folkpartiet däremot står för i
stort sett samma budgetbalans som socialdemokraterna. Bara som ett exem-
pel på vad detta alternativ skall klara av kan jag nämna att det är en skillnad
på 46 miljarder i synen på den budget som vi nu arbetar med. Inte kan väl
folkpartiet rimligen gå över och så radikalt förändra sin syn på behovet av
en rimlig finanspolitik.

Den andra fråga som kom upp gällde förslaget om sjuklön. Det är riktigt

Prot. 1990/91:18
6 november 1990

Debatt vid hänvis-
ning till utskott av
skrivelse

1990/91:50

2 Riksdagens protokoll 1990/91:18

Prot. 1990/91:18
6 november 1990

Debatt vid hänvis-
ning till utskott av
skrivelse
1990/91:50

att vi inte föreslår att man nu skall införa 14 dagars sjuklön. Skälen till det
är att det för oss är oerhört viktigt, om vi skall göra dessa begränsningar i
sjukförsäkringen, att de blir likvärdiga, att de för alla grupper slår i princip
på samma sätt. Om man skall kunna göra detta på ett rimligt och någorlunda
enkelt sätt är förutsättningen faktiskt att vi inte har denna sjuklön. Därför
tycker jag att den som argumenterar för att det är motiverat att göra vissa
besparingar på sjukförsäkringen ändå måste fundera över om det då inte är
rimligt att de drabbar alla i princip lika. Det kan ju inte vara rimligt att pri-
vatanställda arbetare är de enda som skall drabbas.

Birgit Friggebo tog upp frågan om författningen och använde faktiskt un-
gefär följande ord: Socialdemokraterna vill klamra sig fast vid makten ge-
nom att börja manipulera med vårt valsystem.

Här sägs det ena minuten att moderaterna är praktiskt taget lika stora som
socialdemokraterna i opinionsundersökningar, och nästa minut framställer
man det som om vi socialdemokrater skulle genomföra detta bara för att
klamra oss fast vid makten. När en ledamot av konstitutionsutskottet dess-
utom använder sådana ord om det valsystem som används i Storbritannien,
i Frankrike, i Tyskland och i en lång rad andra länder, så tycker jag att debat-
ten förs ned på en mycket låg nivå. Jag har gång på gång försökt ta upp den
här diskussionen och sagt att jag i princip är anhängare av ett proportionellt
valsystem. Jag har varit med om att utarbeta det nuvarande valsystemet.
Men i detta finns det i så fall också en manipulering, och det gäller 4-
procentsspärren. Inte heller detta valsystem är alltså ett absolut proportio-
nellt valsystem.

Om emellertid man med denna författning inte kan skapa handlingskraf-
tiga regeringar, kommer demokratin förr eller senare att råka in i en allvarlig
kris. Och det är jag inte den första att säga. Detta varnade Tage Erlander för
under hela den diskussion som föregick den nuvarande författningen. Och
visst har vi under några år fått erfarenheter som ger oss anledning att fundera
över dessa frågor utan att omedelbart, som Birgit Friggebo gjorde, förfalla
till en ren vulgärargumentation. Vi menar allvar med vår inbjudan till de
övriga partierna om en beredning av författningsfrågorna. Då får vi se hur
långt vi kan komma. Vi kommer att eftersträva en bred enighet. Vi kommer
icke att kunna diktera i denna fråga, och det vet Birgit Friggebo.

Jag blir lika förvånad när Birgit Friggebo tar upp energipolitiken och stäl-
ler frågan vad vi syftar till med energipolitiken. Folkpartiet, centern och soci-
aldemokraterna har faktiskt haft två överläggningar. Och jag tror att alla
parter är överens om att det har varit bra överläggningar. Vi har lagt upp ett
arbete, och vi skall träffas nästa gång i december. Jag vill därför ställa en
motfråga till Birgit Friggebo. Tänker folkpartiet inte fullfölja detta samar-
bete? Vad innebär på den här punkten deklarationen som folkpartiet har
gjort tillsammans med moderaterna?

När det gäller EG-frågan upplever jag det som om man från folkpartiet
och moderaterna närmast är irriterad över att socialdemokraterna har läm-
nat sitt förslag, som innebär att vi anser att riksdagen skall klargöra de mera
positiva stämningar som vi nu upplever finns i EG-frågan och att vi uttalar
våra ambitioner om medlemskap. Jag vet inte om folkpartiet och modera-

terna hade tänkt sig att få leka själva på denna planhalva och att de är irrite-
rade över att socialdemokraterna uttrycker en uppfattning.

Olof Johansson ställde frågan hur det blir om EG beslutar sig för att bli en
försvarspolitisk union. Ja, då är ett EG-medlemskap självfallet inte förenligt
med svensk neutralitetspolitik. Men jag har personligen mycket svårt att tro
att EG skulle gå åt det hållet. Jag är ganska övertygad om att det blir NATO
som även fortsättningsvis kommer att ha detta ansvar. Men eftersom Olof
Johansson har ställt frågan vill jag gärna svara på den.

Till Lars Werner vill jag säga att tänk om dåvarande vpk hade orkat ta ett
ansvar på våren 1989 då Lars Werner och jag förde vissa samtal. Och jag
trodde dessutom att vi hade en överenskommelse. Men problemet är ju att
vänsterpartiet, när det har kommit till kritan, alltför ofta inte har orkat med
att fatta de beslut som är nödvändiga om man skall bedriva en långsiktig och
ansvarsfull politik. Att vara radikal, Lars Werner, innebär inte att man i
varje ögonblick ställer upp för det som är kortsiktigt populärt. Om man vill
vara ett radikalt parti, med ett inflytande över politiken, måste man också
orka fatta impopulära beslut, just för att klara de långsiktiga målen. I detta
sammanhang vill jag öppet och direkt till Lars Werner säga att vänsterpartiet
kommunisterna, nuvarande vänsterpartiet, på den här punkten har varit en
besvikelse under 80-talet och har ett stort ansvar för att vi i dag tvingas vidta
vissa åtgärder. Om vi hade angripit problemen ett par år tidigare hade de
kunnat mötas med mindre besk medicin.

Claes Roxbergh ville att jag från talarstolen i dag skulle utlova en folkom-
röstning i EG-frågan. Det tänker jag inte göra. När det gäller köp av mark
och företag får vi redan i en EES-överenskommelse, om vi vill ha en sådan,
finna oss i att ungefär samma regler och villkor som gäller för oss i andra
europeiska länder också måste gälla för dessa länder hos oss.

När det gäller författningen har jag redan besvarat Claes Roxberghs fråga.

I övrigt är Claes Roxberghs inlägg uppriktigt sagt oerhört svårt att föra en
debatt om. Det var inte något ovänligt, utan bara ett konstaterande - jag
upplevde det så. Vad som förvånar mig är att miljöpartiet inte ser de möjlig-
heter som nu växer fram i Europa och våra möjligheter att vara med och
påverka detta större sammanhang. Tag t.ex. miljöproblemen: dem kan vi
inte angripa nationellt, var och en inom sina egna gränser. Skall vi klara
Europas miljöproblem måste det bli ett ökat samarbete. Då måste vi vara
med så långt som möjligt i det samarbetet. Jag upplever det som om miljö-
partiet ville dra ner gardiner och tro att man därmed löser problemen och
kan förverkliga sina politiska idéer. Jag tror inte det. Jag är tvärtom överty-
gad om att vi för att förverkliga de idéer som socialdemokratin står för när
det gäller full sysselsättning, rättvisa, nord—syd-dialogen och inte minst mil-
jön måste kraftigt bygga ut det europeiska samarbetet.

Mycket av det som händer, sägs och skrivs i dessa dagar om problemen i
svensk ekonomi och om regeringens åtgärder verkar säkert både obegripligt
och motsägelsefullt för många. Det påstås å ena sidan att svenska folket har
det bedrövligt. Det kan man bl.a. läsa i Svenska Dagbladet. Det ser man i
Svenska arbetsgivareföreningens annonser, och Carl Bildt hjälper till med
svartmålningen. Vi får ständigt höra att folk i andra länder har det mycket
bättre. Å andra sidan påstås att vi har det alldeles för bra i vårt land. Vi arbe-

Prot. 1990/91:18
6 november 1990

Debatt vid hänvis-
ning till utskott av
skrivelse

1990/91:50

Prot. 1990/91:18
6 november 1990

Debatt vid hänvis-
ning till utskott av
skrivelse

1990191:50

tar för litet, vi har för många förmåner och rättigheter och vi får alldeles för
mycket gratis via den gemensamma sektorn. Hur går det ihop? kan man
undra. Vad vill de som påstår detta göra åt problemen? ”Ner med de offent-
liga utgifterna”, krävde en av våra främsta näringslivsföreträdare i en tid-
ningsintervju nyligen. ”Låt folk spara till det de behöver: skola, sjukvård,
pensioner och vad det nu kan vara. Då får pengarna och livet ett värde och
företagen ett bättre klimat.”

Så säger en person som har ärvt en av de största förmögenheterna i Sve-
rige. Då blir det litet tydligare. Det är nästan undantagslöst de som tjänar
mest pengar och som har ärvt pengar och position som också vet mest om
hur man värnar om privilegier och förmåner. Jag påstår att det är så.

Nu är det inte bara vårt land som har vissa problem. I Storbritannien, som
har en inflation nästan lika hög som vår, har man en arbetslöshet på 6 %. I
Danmark går var tionde löntagare arbetslös. I Holland är man bekymrad
över att var sjätte arbetstagare är sjuk eller hemma från arbetet varje dag.
USA kämpar efter Reagan med enorma ekonomiska problem. Tillväxten är
låg, arbetslösheten hög och dollarns värde sjunker. Ovanpå detta sliter man
med ett gigantiskt budgetunderskott. Det finns inga stora välfärdssystem att
reformera eller skära ner. Utbildningssystemet befinner sig i kris. 37 miljo-
ner amerikaner saknar i dag sjukförsäkring. Nästan en fjärdedel av barnen
och hälften av de svarta lever i fattigdom. Någon socialdemokrati finns inte
där att skylla på, inte heller någon stor offentlig sektor. I stället har amerika-
nerna länge levt som högern och näringslivet här hemma förespråkar och
verkligen fått spara till det man behöver: skola, sjukvård, pensioner m.m.

Jag upplever det så att det finns starka högergrupper som ser i det som nu
sker en möjlighet att också i vårt land knäcka facken och försvaga löntagar-
nas position. Man ser en chans att montera ner den offentliga barnomsorgen,
sjukvården och äldreomsorgen, att sänka skatten för de högavlönade och
låta vanliga löntagare få det sämre genom att slå sönder den generella välfär-
den.

Svenska arbetsgivareföreningens ordförande har nyligen uttalat att det
bara är polisen, domstolarna och försvaret som inte skall privatiseras. De
pengar som sparas in på att människor själva får betala barnomsorg, sjuk-
vård, äldreomsorg, sjukförsäkring och pension skall gå till företagen genom
en sänkning av arbetsgivaravgiften. Den här framtidsvisionen stämmer i
stora drag överens med moderaternas framtidsprogram, där det sägs att det
bara är i familjen och i dess närhet som vi förmår att bry oss om varandra.

Vi socialdemokrater ser i stället problemen i ekonomin som en utmaning.
Vi vill bemästra dem genom att långsiktigt garantera tryggheten. Därför tar
vi nu itu med det som inte fungerar bra i vårt nuvarande välfärdssystem. Vi
vill få stopp på inflationen och räntehöjningarna, så att folk kan få rimliga
mat- och boendekostnader. Vi vill skapa fler alternativ inom vård och om-
sorg, utan att rättvisan sätts på undantag. Framför allt vill vi slå vakt om sys-
selsättningen. Här går den stora skiljelinjen. Jag upplever det som så att hö-
gergrupperna vill använda den nuvarande krisen för att införa ett helt annor-
lunda samhälle, medan socialdemokraterna vill angripa de ekonomiska pro-
blemen för att garantera möjligheterna långsiktigt och trygghet i arbetet. Vi
har faktiskt under vår tid sänkt de offentliga utgifterna från 66 % till 61 %. Vi

har tagit bort budgetunderskottet på 90 miljarder. Sedan 1982 har de svenska
industriinvesteringarna och exporten fördubblats. Vi har haft full sysselsätt-
ning under 80-talet, medan miljoner och åter miljoner människor utomlands
har gått utan arbete.

Vad är det då för problem i dag? För det första är inflationen för hög. För
det andra är tillväxten för låg. Vi har höjt våra löner med i genomsnitt 28 %
samtidigt som tillväxten har varit 6%. Därför måste vi nu få ner löneök-
ningstakten. Det är därför vi har tillsatt den s.k. Rehnberggruppen. I och
med skattereformen får vi en ny chans att nästa år radikalt dämpa löneök-
ningstakten och växla om från inflationslöner till reallöner.

Vi måste få fart på tillväxten i Sverige. Det är tillväxten som avgör om vi
fortsättningsvis skall kunna bygga ut och förbättra både vår privata ekonomi
och vår välfärd. Därför inriktar regeringen sin politik på just dessa två områ-
den: växla ner inflationen och skapa större tillväxt.

Det blev en akut kris för två veckor sedan. Vad som hände var att vi fick
spekulationer om en nära förestående devalvering. Då försvann stora sum-
mor ut ur landet. Det flödet måste ovillkorligen stoppas. Det gjorde rege-
ringen dels genom att riksbanken höjde räntan, dels genom att snabbt gå ut
och deklarera att en devalvering är utesluten och att den vägen är stängd.
Samtidigt meddelade regeringen att den inom en vecka skulle presentera åt-
gärder för att komma till rätta med de underliggande problemen i den
svenska ekonomin. Vi gav ett tidigare besked än vad vi annars skulle ha gjort
i budgeten i januari. Alltså gav vi ett besked om att Sverige inte skall deval-
vera. Vi skall klara våra problem och bördorna skall fördelas rättvist.

Hur skall det här i praktiken gå till? För det första har vi deklarerat att vi
eftersträvar ett nytt riksdagsbeslut om Europapolitiken, som tydligare klar-
gör Sveriges ambitioner att bli medlem av EG. För det andra föreslår vi ut-
giftsminskningar med 15 miljarder kronor. Vi måste få stopp på utgifterna
inom socialförsäkringssystemet. De ökar automatiskt år efter år med mycket
stora belopp, medan intäkterna inte alls ligger på samma nivå. Vi föreslår en
sänkning av sjukförsäkringsersättningen till 75 % de tre första dagarna, från
fjärde dagen 90 % ersättning, samt en sänkning av ersättningen vid vård av
sjukt barn till 80%.

För det tredje lägger vi fram en rad förslag som i framtiden kommer att
skapa bättre förutsättningar för tillväxt och för långsiktig garanti av trygghe-
ten, genom att rätta till brister och trögheter i vårt nuvarande välfärdssy-
stem. Här är vi faktiskt redan i gång. Vi har vidtagit en rad åtgärder. Vi har
lagt om skattesystemet och förnyat arbetsmarknadspolitiken. Vidare håller
vi på med arbetslivet. Det har avsatts 15 miljarder kronor för ändamålet. Vi
har påbörjat förändringar av socialförsäkringssystemen. Jordbrukspolitiken
har lagts om, och vi har påbörjat en genomgripande decentralisering av sko-
lan. Och nu går vi i den här skrivelsen vidare.

Vi vill se över den statliga administrationen och därmed göra den effekti-
vare och mer anpassad till 90-talets krav. Vi föreslår en samordning av sjuk-
försäkringen och sjukvården för att förbättra kvaliteten i vården och korta
köerna till operationer och annat.

Vi menar att tiden är mogen för en närmare samverkan mellan barnom-
sorg och skola. Får vi en mer flexibel övergång när barnen är mellan sex och

Prot. 1990/91:18
6 november 1990

Debatt vid hänvis-
ning till utskott av
skrivelse

1990191:50

Prot. 1990/91:18
6 november 1990

Debatt vid hänvis-
ning till utskott av
skrivelse

1990191:50

sju år, kan vi utnyttja resurserna på ett effektivare och bättre sätt. För att
stärka den svenska konkurrenskraften och bidra till högre tillväxt förbättrar
vi villkoren för högre utbildning.

Vi effektiviserar statens förvaltning av förmögenheter. Vattenfall t.ex.
görs om till ett aktiebolag. Hela näringspolitiken inriktas på att öka konkur-
rensen och stimulera till nyföretagande. Sverige verkar internationellt inom
de s.k. GATT-förhandlingarna för att sänka gränsskyddet inom jordbruket,
så att vi därmed får billigare mat. Får vi mot förmodan inget förhandlingsre-
sultat, återkommer regeringen i denna fråga till riksdagen.

Till slut vill jag, herr talman, ändå själv dra några slutsatser av det nya
samarbete som har signalerats mellan folkpartiet och moderaterna.

För det första har naturligtvis högern förstärkts. Om den saken råder det
inget tvivel. Bengt Westerberg och folkpartiet har tidigare med stor kraft kri-
tiserat moderaterna på en rad avgörande punkter.

Så sent som för 14 dagar sedan skrev Bengt Westerberg i Dagens Nyheter
att moderaterna genom att liera sig med särintressen för en politik som leder
till nationens fall. För inte så länge sedan skrev han i samma tidning: ”Om
man, som moderaterna vill, skulle minska skatterna med 150-200 miljarder
kronor under 1990-talet skulle det inte vara möjligt att ens upprätthålla da-
gens standard i den offentliga sektorn.---Den moderata skattepolitiken är

mot den här bakgrunden ett hot mot välfärden.”

Bengt Westerberg hade också för några veckor sedan ett meningsutbyte
med Svenska Dagbladets ledarsida om moderaternas familjepolitik som han
i hårda ordalag fördömde. Och i somras skrev Bengt Westerberg i Svenska
Dagbladet: ”Det moderata budskapet blir allt tydligare och alltmer oroande.
De offentliga insatserna skall minskas, skatterna sänkas kraftigt och männi-
skor i ökad utsträckning själva betala för välfärden.---Detta är för folk-

partiet en oacceptabel politik. Vi liberaler kommer aldrig att medverka till
att den genomförs.” Det skulle vara intressant att få en kommentar från dem
som nu är nya samarbetspartner.

För det andra har vi fått en större ideologisk klarhet. Artikeln av Bengt
Westerberg och Carl Bildt måste innebära att folkpartiet är berett att släppa
sina ambitioner. Det är väl inte så att moderaterna skall göra alla eftergifter.
Återigen visar det sig att Tage Erlander hade rätt när han sade: Sociallibera-
lismen är en ömtålig planta som trivs bäst i hägnet av en stark socialdemo-
krati. När socialdemokratin går framåt starkt kommer socialliberalismen.
När högern är stark, som den är nu, blir det sämre med socialliberalismen.

För det tredje har socialdemokratin fått en tydlig motståndare. Vi har un-
der några år upplevt en ganska speciell situation. Nästan all debatt har kret-
sat kring socialdemokratin, och vi har fått mycket litet debatt om alternati-
ven. Nu kommer de borgerliga partierna, framför allt moderaterna och folk-
partiet, inte ifrån att diskutera, även om det görs ett försök i dag. I längden
är det omöjligt att komma ifrån en diskussion. Man kommer att tvingas att
diskutera ett borgerligt alternativ. Hur blir det med skatterna och skattere-
formen? Jag ställer för sjätte gången i en stor debatt frågan om moderaterna
har gett upp sitt motstånd mot skattereformen eller inte. Hur blir det med
energin, Europapolitiken och familjepolitiken?

För det fjärde: Det som skulle bli en manifestation av borgerlig enighet

blev ju i realiteten en manifestation och demonstration av borgerlig oenighet
på grund av att Olof Johansson inte fick vara med på utspelet. Orsaken var
alltså, som det sades, centerns inställning i EG-frågan. Men den verkliga av-
sikten måste rimligen ha varit att förödmjuka centern.

För det femte blir det svårare att styra Sverige. Dels blir det efter vad som
har hänt svårare att komma överens över blockgränserna, dels blir det svå-
rare för en borgerlig majoritet att regera. Kom ihåg hur det var i Sverige
mellan 1976 och 1982. Vi hade trepartiregering, tvåpartiregering och enpar-
tiregering. Gång på gång sprack enigheten och samarbetet. Och se på Norge
i dag. Den borgerliga majoriteten satt bara ett år, trots borgerlig majoritet i
stortinget. Under två valperioder har det nu funnits borgerlig majoritet, yid
båda tillfällena har de borgerliga försökt att regera, men efter ett år har de
fått ge upp.

Vi socialdemokrater har visat att vi är beredda att samarbeta över block-
gränserna, när det har varit nödvändigt för ekonomin och för landet. Vi har
varit beredda att ta ansvar också för mindre populära beslut, och vi har för-
visso fått betala ett politiskt pris för detta. De förändringar av politiken som
vi nu redovisar i skrivelsen till riksdagen har till syfte att värna om det som
har gjort Sverige till ett bra land att leva och bo i: rätten till arbete, rätten
till ekonomisk och social trygghet för alla. Det är vår förhoppning att vi i
riksdagen skall kunna åstadkomma en majoritet för de här åtgärderna. Vi är
övertygade om att de är motiverade, att de är långsiktigt nödvändiga och att
de behöver förverkligas - både de som verkar på kort sikt och de som har ett
mer långsiktigt syfte för att Sverige också i framtiden, under 90-talet, skall
vara ett bra land att leva och bo i.

(Applåder)

Anf. 7 LARS TOBISSON (m) replik:

Herr talman! Statsministern måste vara illa trängd. Här har han begärt en
debatt med anledning av remissen av den ekonomiska skrivelsen till utskot-
tet. Sedan lägger han ut texten om allt möjligt annat som om det vore en
allmänpolitisk debatt.

Jag skall i princip hålla mig till ämnet för dagen, dvs. den ekonomiska kri-
sen, regeringskrisen. Men först en kommentar till Ingvar Carlssons utfall
mot en artikel som Carl Bildt och Bengt Westerberg har skrivit. I artikeln
klargjordes att moderaterna och folkpartiet strävade efter en borgerlig ma-
joritetsregering och att de har gott hopp om att även centern skall ställa upp.
Det är självfallet inte något färdigt heltäckande regeringsprogram. Något så-
dant skrivs inte i en tidningsartikel. Med det är en viktig byggsten i den bor-
gerliga allians som vi har talat om sedan regeringskrisen i februari. Det krävs
på andra områden nya byggstenar tillsammans med centern och folkpartiet.
Förutsättningarna för en borgerlig allians är en klar politik i sakfrågorna,
men samverkan för samverkans egen skull tror vi inte på.

En politik enligt de sex punkter som tas upp i artikeln skulle betyda en
ekonomisk politik som, till skillnad från den som nu förs, skulle kunna åter-
föra Sverige till balans och tillväxt.

En av de sex punkterna handlar om skattepolitiken. Låt mig svara på

Prot. 1990/91:18
6 november 1990

Debatt vid hänvis-
ning till utskott av
skrivelse

1990/91:50

Prot. 1990/91:18
6 november 1990

Debatt vid hänvis-
ning till utskott av
skrivelse

1990191:50

Ingvar Carlssons och Olof Johanssons frågor om synen på skatteomlägg-
ningen.

Det torde vara allom bekant att moderaterna och folkpartiet inte är över-
ens om den skatteomläggning som nu håller på att genomföras. Vår vikti-
gaste invändning är att skattetrycket inte sänks. Men moderaterna och folk-
partiet är överens om att en borgerlig regering efter nästa val skall sänka
skattetrycket. Jag hoppas att centerpartiet ställer upp på den linjen. Att soci-
aldemokraterna skulle göra det vågar jag inte hoppas på.

Jag tror att Ingvar Carlsson i detta sammanhang bör fundera över situatio-
nen inom sitt eget parti i stället för att oroa sig för hur en borgerlig regering
skall formas efter valet. Om rösterna fördelar sig ungefär som dagens opi-
nionssiffror visar, kan inte socialdemokraterna som nu lita på att något väns-
terparti ställer upp som stöd. Då blir frågan: Med vilket parti eller vilka par-
tier tänker socialdemokraterna ingå i koalition, och var har ni ert gemen-
samma regeringsprogram?

Så skall jag gå över till att tala om krispaketet. Statsministern hävdade
utan minsta bevisning att paketet skulle ha gjort verkan. Möjligen tänker
han på att marknadsräntan har gått ned litet grand - fattas bara annat! Farhå-
gorna för en omedelbar devalvering har skingrats med hjälp av den kraftiga
räntehöjningen, men långt ifrån alla de fem procentenheterna har återtagits.
Tvärtom får vi räkna med att marknadsräntan även efter detta ryck stannar
kvar på en högre nivå än tidigare. Statsministern kan väl inte mena att bo-
stadskrediter på 15-16 % är någonting som vi normalt skall leva med fram-
över. Ränteskillnaden gentemot omvärlden, som brukar vara 2-3 %, har nu
stigit till det dubbla. Den differensen beror inte på något annat än en förvän-
tan om en kommande försvagning av kronkursen. Sedan krispaketet presen-
terades har Stockholmsbörsen gått ned med ytterligare 4%, vilket vittnar
om en bestående misstro mot Sveriges ekonomi. Samma innebörd har de
internationella kreditvärderingsinstitutens beslut att överväga en nedgrade-
ring av Sverige. Detta skedde sedan man hade tagit del av krispaketet.

Trots all sin ordrikedom förklarade statsministern inte varför viktiga prin-
cipställningstaganden, t.ex. beträffande EG, saknades i den ekonomisk-po-
litiska propositionen, liksom också i regeringsförklaringen för någon månad
sedan.

Ta exemplet med sänkningen av skolåldern - en sak som vi moderater har
verkat för länge, främst av pedagogiska skäl, men som socialdemokraterna
alltid envist har röstat ned. Nu svänger man helt och lägger fram just detta
förslag, som en följd av att valuta strömmar ut ur landet. På vilka grunder
föreställer sig regeringen att en flexibel skolstart skall få kapitalplacerare att
återfå tron på Sverige? I sin desperation drog Ingvar Carlsson till med utta-
landet att vi moderater siktar på ett budgetunderskott på 47 miljarder kro-
nor. Detta är och förblir en lögn. Vi är naturligtvis inte emot utgiftsminsk-
ningar. Tvärtom har vi länge framfört krav på sådana, samtidigt som vi starkt
beskjutits av socialdemokraterna. Men syftet har varit att skapa utrymme
för skattesänkningar och att i övrigt få till stånd strukturella förändringar.
Jag är övertygad om att nyckeln till en förtroendeskapande omläggning av
den ekonomiska politiken är en systematisk sänkning av skattetrycket. Soci-
aldemokraterna har nu kommit så långt att de talar om skattesänkningar på

sikt. Finansministern utesluter på förhand skattehöjning nu. Allt skulle vara
besparingar. Men varför i all sin dar föreslår ni då en höjning av fastighets-
skatten? Ingen förklaring har getts. Förstår ni inte att ni undergräver finans-
ministerns anseende och att tilltron till en framtida sänkning av skattetrycket
helt försvinner?

Anf.8 BIRGIT FRIGGEBO (fp) replik:

Herr talman! Jag förstår att Ingvar Carlsson vill fly verkligheten. Han är
borta i USA, han talar om SAF-direktörer, spekulanter och annat sådant.
Sedan slutar han med att säga att socialdemokratin vill angripa de ekono-
miska problemen. Problemet är ju att ni inte har gjort detta. Listan kan bli
ännu längre: prisökningar drabbar människor, inga löneökningar är reella,
företag kan inte sälja på utlandsmarknaden, arbetslösheten närmar sig, osv.
Det är den totala stagnationen i Sverige som det gäller.

Lars Werner säger att vi inte har någon kris. Är det inte kris då lönerna
har ökat med 74 % sedan 1982 för alla löntagare i Sverige, oavsett om det
rör sig om LO, SACO, TCO eller PTK, samtidigt som inflationen under
samma tid har stigit med 73,5 %? Tala om en total stagnation! Detta är den
regering som suttit sedan 1982 ansvarig för.

Nu är ni ju tillbaka till 1982. Vilka vallöften var det ni hade då? Jo, ni
skulle riva upp de beslut om förändringar i sjukförsäkringen som den borger-
liga regeringen fattat för att åstadkomma strukturförändringar. Ni skulle
även riva upp beslutet om arbetslöshetsförsäkringen osv. Dessa beslut gällde
åtgärder som ekonomer bedömde som nödvändiga: Man skulle sitta still i
vagnen och avvakta de goda resultaten. Ni grundläde redan då de ekono-
miska problemen.

Sedan fick vi nya valrörelser och nya löften. 1985 fick vi en konsumtions-
ledd ekonomi i stället för en investeringsledd. Detta bär ni själva ansvaret
för. Er propagandaapparat i valrörelserna är sådan att ni inte förmår möta
det svenska folket med ärliga besked om den nödvändiga politiken.

Det talas här om spekulationer om devalvering och om riksbankens roll.
Riksbanken har ju fått klara den ekonomiska politiken under nästan hela 80-
talet på grund av att regeringen inte kan få ändan ur vagnen. Här sitter vi
med åtta förlorade år, och ansvaret för det är ert. Vi anser att Ingvar Carls-
son och hans regering är ett mycket större hot mot välfärden än någon annan
i detta land. Det är därför det är nödvändigt att vi får en annan, en borgerlig
regering.

Nu hade Ingvar Carlsson tydligen sett fram emot att få diskutera med nå-
gon som är roligare än jag - jag vet inte om han avsåg att det borde vara en
karl. Han beklagade att Bengt Westerberg inte är här. Ingvar Carlsson vet
mycket väl att Bengt Westerberg är nere i Bryssel och praktiserar EG-poli-
tik. Det visste Ingvar Carlsson redan i förra veckan. Det är därför oförskämt
att stå här och säga att Bengt Westerberg hellre ägnar sig åt något annat än
att delta i denna debatt. Jag utgår ifrån att Ingvar Carlsson kan läsa innantill
i artiklar, och jag tycker inte att vi skall behöva ha speciella debatter om det
i riksdagen.

Här har presenterats ett förslag vars syfte är att vi skall komma ur den
stagnation som Sverige i dag befinner sig i. Och värre kommer det att bli.

Prot. 1990/91:18
6 november 1990

Debatt vid hänvis-
ning till utskott av
skrivelse
1990191:50

Prot. 1990/91:18
6 november 1990

Debatt vid hänvis-
ning till utskott av
skrivelse

1990/91:50

Dessutom är det inte så att centerpartiet har uteslutits på något föroläm-
pande sätt. Vi drog slutsatsen att centerpartiet just nu inte kunde skriva un-
der artikeln som den blev formulerad. Denna artikel har skapat en intressant
debatt och intressanta reaktioner från centerpartiets sida. Det är vår önskan
och förhoppning att detta skall kunna verka ut till dess vi skall bilda en så
bred borgerlig regering som möjligt efter valet nästa år.

Vidare har det här varit en diskussion om statsbudgeten. Problemet är ju
inte i första hand statsbudgeten. Det finns inga underskott i denna. Proble-
met är hur samhällsekonomin totalt fungerar. Jag tycker att avhoppet när
det gäller sjuklönen är ganska klargörande. Denna skulle ju inte ha drabbat
någon utan avsikten var att den skulle vara ett incitament. Men man lämnade
denna tanke därför att man hittat ett annat system som ger större bespa-
ringar i statsbudgeten.

Då är man för hårt inriktad på att just åstadkomma förändringar i stats-
budgeten. Det går naturligtvis inom ramen för en sjuklön att också införa
olika egenavgifter för medborgarna. Det är ingen skillnad, om man har sjuk-
lön eller om man inte har det.

Författningen sedan. Statsministern nämnde till min förvåning Storbritan-
nien. Jag har haft många och långa samtal under årens lopp med mina libe-
rala vänner i Storbritannien, och jag tycker att det är ett orättvist valsystem
man har där. Liberalerna får 25 % av rösterna men bara 3,6 % av mandaten.
Man har en regering som bara har 42 % av rösterna. Regeringspartiet är i
minoritet bland väljarna men har 62 % av mandaten. Jag tycker att det är
ett orättvist system, och det förvånar mig att Ingvar Carlsson nämner just
Storbritannien i en diskussion om författningen.

Ingvar Carlsson redovisar själv att redan Tage Erlander på sin tid tog upp
dessa frågor. Ja, det är en gammal fråga om att socialdemokraterna anser sig
finare och bättre i det här landet och skall ha överrepresentation i parlamen-
tet. Jag tycker inte att det är värdigt.

Anf. 9 OLOF JOHANSSON (c) replik:

Herr talman! Jag kommenterade inte tidigare inbjudan till författningsbe-
redning. Jag vill gärna göra det. Jag konstaterar att på bänkarna här - inte
på statsrådsbänkarna men i övrigt - finns ett betänkande om grundlagsfrå-
gor. Där finns ett antal reservationer, bl.a. nr 8 från representanterna för
moderaterna, folkpartiet, centerpartiet och miljöpartiet om mandatperio-
dens längd och den gemensamma valdagen. Där är vår inställning känd se-
dan tidigare, och det är bra att de frågorna kommer under diskussion.

I betänkandet finns vidare en reservation, nr 20, från folkpartiet och cen-
terpartiet om en ny grundlagsutredning. Vi hoppas att det skall bli en kon-
struktiv beredning i så fall, utan hot, en beredning som verkligen försöker
tackla de demokratiska problem som vi har i Sverige, bl.a. på grund av de
korta valperioderna.

Det finns högerkrafter som är beredda att montera ned välfärden, säger
Ingvar Carlsson. Ja, det finns det säkert, men de är inte så många, och fram-
för allt skall de inte göras fler än nödvändigt. Vad det handlar om då är att
lägga upp en strategi som förmår att hantera just detta, nämligen att se till
att man mobiliserar hela svenska folket i krispolitiken. Där tycker jag att

socialdemokratin har missat någonting väsentligt, när man inte har lyckats
klargöra varför det krävs rätt besvärliga åtgärder som påverkar de allra
flesta.

Det är det ena. Det andra är: Hur skall man se till att de människor skyd-
das som har de smalaste ekonomiska marginalerna, den svagaste ekono-
miska ställningen? Jag tycker att skattereformen är just ett exempel på hur
man misslyckats både i pedagogiken och i politiken i den delen. Därför får
man inte förtroende från folk i allmänhet för att vidta de åtgärder som är
nödvändiga för att Sverige skall komma i ekonomisk balans.

Jag tror att ni underskattar människors vilja att ställa upp och mota det
som statsministern kallar för att montera ned välfärdsstaten. Det finns ingen
majoritet i det här landet som vill montera ned välfärdsstaten, och de minori-
teter på högerkanten som ägnar sig åt det skall inte tillåtas växa på grund av
misstag på andra sidan.

Energin har varit uppe igen. Det är den ju ofta. Jag hade också god lust
att ställa frågan: Vad vill folkpartiet egentligen med sitt deltagande i för-
handlingarna om energin? Den frågan har jag haft lust att ställa långt tidigare
på grund av uttalanden från Bengt Westerberg. Jag har i ren vänlighet avstått
från att ställa den frågan, eftersom vi ändå sitter tre parter i samma förhand-
ling. Men det är klart att jag känner mig något friare nu efter det här artikel-
skrivandet, så visst kan jag instämma i den frågan.

Jag kan inte se t.ex. att någon vill i grunden förändra den nedsättning av
energiskatterna för elintensiv industri som det handlar om när det gäller att
klara konkurrensen för de svenska företagen. Den frågan är för övrigt under
utredning och ligger egentligen delvis utanför de här exklusiva förhandling-
arna.

Det handlar i stället om att man är rädd för ökade energipriser, men det
är ju inget speciellt för Sverige. Jag har alltid förundrat mig över att ingen av
dem som förordar att kärnkraften skall vara kvar någonsin har använt nya
kärnkraftsreaktorer som jämförelseobjekt när de redovisat sin energifram-
tid. Vi är bra nära att komma över till nästa generation reaktorer, och det är
naturligtvis dem ni skall jämföra med. Nämn gärna samtidigt underskotten
på Forsmark 3 som uppgår till miljardbelopp de första åren!

Försök inte ständigt göra gällande att kärnkraften är någon sorts ekono-
misk succé. Vattenkraften är en ekonomisk succé, i synnerhet gammal så-
dan. Gamla reaktorer är också en ekonomisk succé, men det finns risker
med att använda dem länge, och det är bl.a. det problemet som vi har att
lösa i den här förhandlingen, att ta ansvar för framtiden.

Låt mig till sist säga att vi har inte regeringsbeslut men väl stämmobeslut
i regeringsfrågan. Det är det beslutet som jag följer. Centern är beredd att
ta ansvar i och utanför regeringsställning. Vi är beredda till samarbete med
andra partier. Målet är en icke-socialistisk majoritet i riksdagen 1991 och en
därpå grundad regering. Det är vår uppfattning att en regering med tyngd-
punkt i det sakpolitiska mittfältet har bästa förutsättningar att leda Sverige
på 90-talet.

Vi ändrar inte den uppfattningen bara därför att andra hattar omkring.
Låt mig klargöra det fullt tydligt. Men den som kräver underkastelse av cen-
terpartiet saknar politisk inlevelseförmåga och psykologisk insikt. Låt mig

Prot. 1990/91:18
6 november 1990

Debatt vid hänvis-
ning till utskott av
skrivelse

1990/91:50

Prot. 1990/91:18
6 november 1990

Debatt vid hänvis-
ning till utskott av
skrivelse
1990/91:50

erkänna att jag mot den bakgrunden är bekymrad, men bara mot den bak-
grunden, inte för egen del, inte för centerpartiets del men för dem som lärt
så litet om samarbetets förutsättningar från perioden 1976—1982. Det är inte
bara att sakna psykologisk känsla, det är att tappa minnet.

Anf. 10 LARS WERNER (v) replik:

Herr talman! Ingvar Carlsson sade till mig och till vårt parti att vi inte
orkar ta ansvar, att vi är en besvikelse - det var ingen hejd på allt vad vi var.
Det lät nästan, Ingvar Carlsson, som att det var vi som var skyldiga till alla
de orättvisa förslag som ni nu lägger fram.

De förslag som ni lade i början på året stödde inte vi, därför att de var
borgerliga förslag. Ni hade ju inte ens stöd bland era egna för de förslagen,
och jag tror att ni tillsammans med många andra skall vara glada över att vi
inte stödde dem. Det hade inte varit bra för arbetarrörelsen, om vi hade rös-
tat igenom lönestopp och strejkförbud.

Jag kan inte säga annat i dag, Ingvar Carlsson, än att jag tycker att de
socialdemokrater reagerar sunt som lämnar er, därför att de inte känner igen
er politik. Jag vet inte om det är tillfälligt eller inte, men jag tycker att det
är en sund reaktion.

Det är väl ingen överraskning när jag säger att vi kommer att göra er be-
svikna när det gäller det här paketet också, därför att nygamla borgerliga
förslag tänker vi inte stödja. Fördelningspolitiskt rättvisa förslag kommer vi
att stödja.

Låt mig ta upp en fråga i det här sammanhanget, eftersom det talas om att
vi inte orkar göra några uppgörelser. Vi träffade efter rätt hårda tag förra
året en uppgörelse om kommunaliseringen av lärartjänsterna. En av delarna
i den uppgörelsen var att ett nytt statsbidrag till skolsektorn skulle vara av
samma storlek som i dag. Så löd också innehållet i en proposition om ansva-
ret för skolan som regeringen presenterade för mindre än en månad sedan.

Nu talar emellertid regeringen om i sin skrivelse att den tänker skära ner
bidragen till skolsektorn med ungefär 1 miljard kronor. Får jag fråga Ingvar
Carlsson: Står ni fast vid den uppgörelse som ni träffade förra året? Det är
en rätt väsentlig fråga för våra fortsatta relationer. I den här uppgörelsen
talades det också om ett stimulansbidrag för att förbättra arbetsmiljön i sko-
lorna på 300 milj.kr. på tio år. Står ni fast vid det?

Ingvar Carlsson svarade inte på vilket samband som skulle finnas mellan
sjukförsäkring och valutaspekulation. Får jag fråga om det skulle vara de
sjuka som spekulerar? Vilket samband finns det mellan vård av sjukt barn
och räntestegringar? Det är klart att det är svårt att lämna svar på dessa frå-
gor eftersom jag inte anser att det finns några sådana här samband.

Sedan vill jag komma tillbaka till den famösa artikel som Carl Bildt och
Bengt Westerberg har skrivit. Där skriver man att någon avveckling av kärn-
kraften inte är aktuell, och det föranleder många frågor till alla aktörer. Min
första fråga är: Hur kan Bengt Westerberg, som representant för folkpartiet
tillsammans med Carl Bildt skriva att en avveckling av kärnkraften inte är
aktuell, och å andra sidan sitta i förhandlingar med Olof Johansson och Ing-
var Carlsson om avveckling av kärnkraften? Hur kan Bengt Westerberg sitta
på två stolar samtidigt? Hur kan man tillåta sig denna dubbla roll: Å ena

sidan föra awecklingsdiskussioner, å andra sidan sedan påstå att en avveck-
ling inte är aktuell. Vem är egentligen Bengt Westerberg och vad står folk-
partiet för?

Hela detta märkliga spel föranleder också frågor till både Olof Johansson
och Ingvar Carlsson. Hur kan Olof Johansson sitta vid samma bord som
Bengt Westerberg i förhandlingar om kärnkraftsavveckling, och, i alla fall
under vissa veckor, vara med om ett borgerligt samarbete med Carl Bildt?
Jag uppmanar Carl Bildt till att ta initiativet till en borgerlig samling.

Ingvar Carlsson - hur kan regeringen och Olof Johansson acceptera att
sitta i förhandlingar med Bengt Westerberg och spela plockepinn efter hans
spelregler? Han rör ju varenda pinne, och sedan fortsätter han som om ing-
enting har hänt!

Birgit Friggebo - hur kan folkpartiet och dess anhängare tillåta Bengt
Westerberg att spela detta dubbelspel?

I artikeln skriver Carl Bildt och Bengt Westerberg att de vill göra omfat-
tande ingrepp i skattesystemet. Det vill vi också göra, men Bengt Wester-
berg har ju deltagit i överenskommelsen om skatten med regeringen. När vi
vill göra förändringar vill vi göra reformen mer fördelningspolitiskt rättvis.
Då svarar regeringen att skattereformen ligger fast. Bengt Westerberg har
uppenbarligen en annan inställning - i alla fall med utgångspunkt i det han
skrivit tillsammans med Carl Bildt. Då är min fråga till både moderater och
folkpartister: Vilka ingrepp är det ni rent konkret tänker göra? Vilka föränd-
ringar i skattesystemet vill ni satsa på?

Till regeringen vill jag ställa frågan: Ligger skattereformen fast oavsett hur
den slår fördelningspolitiskt? Den grupp som ni har aviserat att ni skulle till-
sätta och som skulle granska omläggningens effekter - hur kommer resulta-
tet av dess arbete att redovisas?

Anf. 11 CLAES ROXBERGH (mp) replik:

Herr talman! Jag noterar att Ingvar Carlsson hade svårt att bemöta mitt
inlägg. Kan det månne betyda att han håller med mig?

Problemet är följande. Ingvar Carlsson sade att högergrupper vill använda
den ekonomiska krisen för att införa ett helt nytt samhälle. Ja visst, men det
värsta är ju att socialdemokraterna verkställer högergruppernas dröm. Ni
genomför den.

Det Sverige är på väg in i är den största omställningen sedan reformatio-
nen. Högern applåderar. Vilken kurs är det ni håller egentligen, Ingvar
Carlsson? Det är på grund av det här som vi kallar er för ett grått parti.

Sedan till Europafrågan. Miljöpartiet säger ja till ett Europasamarbete
där hela Europa finns med och inte bara halva. Vi vill ha ett Europa där alla
länder finns med på lika villkor och har ett lika stort inflytande, och där vi
inte flyttar över bestämmanderätten och centraliserar den. Vi har föreslagit
att det skall baseras på t.ex. Europarådet, som vi menar skulle vara ett ut-
märkt organ. Där skulle alla länder kunna vara med - från Turkiet till länder
i Norden och övriga regioner. Det skulle kunna vara ett Europasamarbete
för alla länder på lika villkor. I dag blir det att A- och ett B-lag.

Vi här redan accepterat överstatliga beslut när det gäller miljöfrågorna för
att man skall kunna ta itu med dessa. Men vi accepterar inte överstatlighet

Prot. 1990/91:18
6 november 1990

Debatt vid hänvis-
ning till utskott av
skrivelse

1990/91:50

Prot. 1990/91:18
6 november 1990

Debatt vid hänvis-
ning till utskott av
skrivelse

1990/91:50

över hela det svenska samhället! Häri ligger en väsentlig skillnad. Sedan vill
jag tacka för klarläggandet när det gäller utländska medborgares rätt att
köpa mark och företag. Detta kommer tydligen att genomföras som ett re-
sultat av EES-förhandlingarna. Det är en mycket viktig sak. Det innebär att
vi släpper in utländskt kapital i landet som får köpa både jordbruksfastighe-
ter och företag.

Olof Johansson - vi fick inget besked. Anledningen till att det behövs ett
besked av centern är att det hattas så mycket i denna fråga. Jag kan inte
förstå vilken inställning centern har till kärnkraftsavvecklingen 1995/96,
vissa av miljöfrågorna och EG-anslutningen.

Ibland låter det som om ni vill avveckla reaktorerna 1995/96 och att ni är
emot EG. Nästa stund låter det tvärtom. Hur är det egentligen, är ni beredda
att gå in i en folkpartiregering och offra kärnkraftsavvecklingen 1995/96 och
flera av miljöfrågorna för en EG-anslutning? Eller är ni beredda att ta på er
en annan roll i svensk politik, en roll som skulle kunna innebära att ni inte i
första hand eftersträvar en borgerlig samverkan utan en grön samverkan för
en grön politik i Sverige?

Det skulle kunna vara en helt ny roll för centern, och det skulle kunna leda
till att Olof Johansson skulle kunna bli statsminister i en sådan regering. Ett
besked på den här punkten skulle alltså vara välkommet.

Vi vill vidare aktivt stödja en utveckling som är energi- och resurssnål och
som inte smutsar ner vid produktionen eller när de färdiga produkterna pro-
duceras. Slutmålet är att ersätta dagens linjära produktionssystem, där ma-
terialet tas från gruvan till avfallshögen, med ett system som i stället är cirku-
lärt och där vi återbrukar råvaror och använder dessa igen.

Framväxten av ett sådant cirkulärt system kan vi främja genom att an-
vända ekonomiska styrmedel i form av kraftigt höjda skatter på råvaror och
energi- och miljöutsläpp och i stället sänka skatten på arbete.

Varför är Ingvar Carlsson så rädd för att ta steget fullt ut när det gäller
skatteomläggningen och genomföra en konsekvent sådan i Sverige för att
”pusha” på och få till stånd ett system av detta slag? De ekonomiska styr-
medlen är i det här sammanhanget de mest verksamma som vi har.

Är ni, Ingvar Carlsson, beredda att gå vidare och förbättra det nuvarande
skattesystemet från den här synpunkten?

Anf. 12 Statsminister INGVAR CARLSSON (s) replik:

Herr talman! Jag vill vända mig direkt till Birgit Friggebo och ta fasta på
just det faktum som Birgit Friggebo själv underströk, att det var en kvinnlig
företrädare för folkpartiet i dagens debatt. Är det då möjligt för folkpartiet
att ställa upp på den familjepolitik som moderaterna företräder? Det är en
familjepolitik som innebär att det blir direkt olönsamt för kvinnor med två
barn i de aktuella åldrarna och med en inkomst under 160 000 kr. att för-
värvsarbeta. Ni har ju gjort en så stor sak av att ni är överens och att det inte
finns så stora motsättningar. Jag ställer därför den direkta frågan: Är Birgit
Friggebo beredd att medverka till att förverkliga en sådan familjepolitik?

Det är märkligt att moderaterna för bara några veckor sedan var det stora
hotet mot välfärden. Nu är socialdemokraterna ett ännu större hot mot väl-
färden. Det är något märkligt med detta fasta folkparti som befinner sig på

precis samma plats medan alla andra rör sig runt omkring. Skulle det inte
kunna föresväva er i folkpartiet att det faktiskt är ni som är smörklicken i
stekpannan och åker hit och dit utan att kunna ta vara på er själva? Det är
inte säkert att den smörklicken blir det bestående.

Birgit Friggebo säger också att socialdemokraterna inte har gjort någon-
ting. Men vi har ju åtminstone träffat två uppgörelser med folkpartiet, varav
en gällde skattereformen. Och det var väl inte så litet? Vi träffade i våras en
uppgörelse. Var det ingenting? Om man som politiker beskriver saker och
ting på detta sätt, så att det är uppenbart för alla människor att det inte stäm-
mer överens med verkligheten, då devalverar man mycket snabbt sina ord
och sina inlägg.

Birgit Friggebo sade att vi sedan 1982 har haft total stagnation. Men vi har
sedan den tiden fördubblat industriinvesteringarna, och vi har fördubblat ex-
porten. Även på det område där vi själva är missnöjda, dvs. i fråga om ök-
ningen av bruttonationalprodukten, kan vi jämföra oss med genomsnittet för
EG-länderna. Vi har sedan 1982 faktiskt fått en ökning av reallönerna och
inte en minskning, som under Birgit Friggebos tid i regeringen. Vi har pres-
sat ner arbetslösheten till en rekordlåg nivå.

Men vi är missnöjda på två mycket konkreta punkter, nämligen i fråga om
inflationen och tillväxten. Vi vill också göra någonting åt detta, och därför
föreslår vi de här konkreta åtgärderna. Men vi ställer inte upp på att använda
krisen för att radikalt försämra villkoren för de breda folklagren i samhället.
Våra förslag syftar i stället till att långsiktigt värna om just sysselsättning och
trygghet.

Det skulle vara intressant att från Birgit Friggebo och Lars Tobisson få
höra någonting mer om hur ni tänker samarbeta om skattereformen. Vi har
investerat ganska mycket för att åstadkomma ett nytt och bättre skattesys-
tem, och det är väl ändå rimligt att vi får ett klart besked inte bara om att ni
är oense utan om vad det slutliga resultatet av ert samarbete blir. Vi har fak-
tiskt rätt att kräva ett besked på den punkten.

Hur blir det med familjepolitiken? Varför finns det i detta dokument inte
ett ord om sysselsättning, kamp mot arbetslöshet och kamp mot miljöförstö-
ring?

Jag har ännu inte berört det faktum att moderaterna i sin skattepolitik fö-
reslår mycket mycket kraftiga omfördelningar till förmån för förmögenhets-
ägare och högre inkomsttagare, och jag har inte upprepat vad som är den
stora skillnaden mellan moderaternas och folkpartiets budgetpolitik.

Till Lars Tobisson skulle jag vilja säga följande. Under de borgerliga åren
steg de offentliga utgifterna som andel av bruttonationalprodukten från 57
eller 58 % till 67 %. Vi har pressat ner de offentliga utgifterna från 67 till
61 %. Ni föredrar då att resonera om skattenivåns höjd. Vad är det för
trams? Det är ju utgifterna som bestämmer vilken skatt vi tvingas ta ut. Ni
släppte upp utgifterna och drev fram ett budgetunderskott motsvarande 90
miljarder kronor, som vi fick klara av genom en hård budgetpolitik och ge-
nom att använda en del av tillväxten till detta.

Detta är verkligheten, Lars Tobisson! Ni har i moderata samlingspartiet
ingen som helst anledning att slå er för bröstet när det gäller att stå för ett
lågt skattetryck. Ni släppte upp utgifterna på ett sätt som gör att vi för lång

Prot. 1990/91:18
6 november 1990

Debatt vid hänvis-
ning till utskott av
skrivelse

1990/91:50

Prot. 1990/91:18
6 november 1990

Debatt vid hänvis-
ning till utskott av
skrivelse

1990/91:50

tid tvingas ta ut 10 % mer i moms än vad som annars skulle ha varit nödvän-
digt. Att, som ni gör i dag, företräda en politik som innebär att vi skulle gå ut
med nya stora budgetunderskott är att lägga på framtida generationer stora
bördor och att utsätta vårt land för stora påfrestningar. Vi har en gång fått
vara med om att ta konsekvenserna av en sådan moderat ekonomisk politik,
och vi skulle vara tacksamma för att slippa göra det ytterligare en gång.

Vi har, Lars Werner, kunnat träffa överenskommelser på vissa punkter.
Skolan var ett sådant område, bostadspolitiken är ett annat. Jag tycker att
det har varit bra uppgörelser, och vi står för dem. Tack vara detta kan vi nu
höja kvaliteten i skolan. Vi kan arbeta på ett mycket bättre sätt genom att
decentralisera, och vi kan samtidigt t.o.m. göra vissa besparingar, såsom i
fråga om skolöverstyrelsen och administrationen, som i stället kan satsas på
kvaliteten inom utbildning. Det är också fråga om en del andra sådana åtgär-
der. Vi får alltså högre kvalitet och lägre kostnader tack vare den uppgörel-
sen.

Vad jag beklagar är att vi inte har kunnat fullfölja den politiken utefter
hela fältet. Därav har vi, det vill jag hävda, i ett senare skede tvingats ta till
onödigt drastiska åtgärder.

Jag tycker ändå att detta är något för vänsterpartiet att fundera över. Kom-
munismen har nu lidit ett ideologiskt sammanbrott i världen, och de idéerna
kan rimligen inte styra vänsterpartiet. När det nu är en vänstermajoritet i
valmanskåren bör vänsterpartiet fundera över hur detta skulle kunna
komma till uttryck också i den praktiska politiken i beslut här i riksdagen.
Jag måste upprepa att jag känner en stor besvikelse över att vänsterpartiet
under senare år inte har orkat med sådana beslut.

När det gäller miljöpartiet måste jag säga att jag är ledsen, men det som
sägs faller litet vid sidan av. Det är roligt att lyssna på vad som sägs, men det
är väldigt svårt att debattera med miljöpartiet.

Anf. 13 LARS TOBISSON (m) replik:

Herr talman! Det motiv som anfördes för att statsministern behövde ha
mycket längre tid på sig i debatten än vi övriga var att han skulle presentera
skrivelsen. Vi har inte fått någon presentation av skrivelsen utöver det som
vi har kunnat lyssna och läsa oss till sedan tio dagar tillbaka. Det förvånans-
värda är att den färdiga skrivelsen inte ens innehåller lika mycket som press-
meddelandena.

Det finns i skrivelsen ingenting om den debatt som har förekommit om
författningsändringar. Dessa förändringar skall genomföras någon gång
fram emot sekelskiftet. Hur skall då dessa förändringar kunna få den mira-
kulösa effekten att förtroendet för kronan återvänder? Det är ju ändå detta
som måste vara målet för den politik som regeringen för. Det är detta som
ett krispaket med anledning av valutautflödet måste ta sikte på.

Vad har ni gjort i kanslihuset hela tiden? Den enda nyhet jag har kunnat
finna gäller utformningen av skyddet för långtidssjuka, där ni rör er i riktning
mot den mer generösa linje som vi moderater länge har förordat. Sedan soci-
aldemokraterna har föreslagit en längre gående neddragning av sjukersätt-
ningen än vi går det inte att skrämmas med att moderaterna hotar välfärden.
I dag på morgonen har socialdemokraterna sparkat i gång en länge planerad

förtalskampanj mot oss moderater. Av de inslag jag hörde i Lunchekot för-
stod jag att de inkallade kulturpersonligheterna vände sin kritik mot värdfol-
kets nyss framlagda besparingsproposition.

Nu säger statsministern att moderaterna är duktiga på att höja utgifter.
Jag kan verkligen försäkra att det är något som vi har strävat emot i alla tider.
Däremot har socialdemokraterna sedan de återkom till regeringsmakten
utan något större inre motstånd höjt skattetrycket från 50% till 57 %. Jag
vill då fråga: Varför är det just statliga utgiftsbesparingar, utan åtföljande
skattesänkningar, som behövs för att rädda Sveriges ekonomi? Följden blir
ett överskottssparande inom den offentliga sektorn. Det kan användas för
socialiseringar, helt i linje med planerna att öppna AP-fonden för aktieköp.
Här fick vi nyss Lars Werners expertomdöme om att detta naturligtvis är so-
cialism, men inte tillräckligt mycket enligt hans mening. Detta är raka mot-
satsen till vad som behövs för att få förtroendet för Sveriges ekonomi att
återvända.

Det har från socialdemokratiskt håll varit mycket tal om utbudspolitik och
ett större utrymme för marknaden. Men de resonemang som förs i skrivelsen
är social ingenjörskonst: infrastrukturfond, sammanslagning av myndighe-
ter, hårdare lagstiftning på djurskyddets område och gemensamt måldoku-
ment för förskolan och grundskolan. Detta är kanske motiverade förslag var
och ett för sig, men - herr statsminister - hur stabiliserar de ekonomin? För-
sök att göra detta tydligt. Det skulle statsministern behöva litet extra tid för.

Anf. 14 BIRGIT FRIGGEBO (fp) replik:

Herr talman! Jag skall först svara på frågan om energin. Folkpartiet vill
självfallet fullfölja de förhandlingar som nu pågår. De har hittilldags, enligt
de rapporter jag har fått, gått bra. Men utåt vet vi ingenting om vilken inställ-
ning som socialdemokraterna har och vad de själva vill uppnå. Det är bara
att gå ut på stan och fråga det svenska folket.

Lars Werner försökte referera tidningsartikeln av Carl Bildt och Bengt
Westerberg, men han kan tydligen inte läsa innantill. Det står mycket tydligt
att vi inte vill ha en förtida avveckling, och det är någonting helt annat än att
vi inte vill ha en avveckling.

Vi i folkpartiet har hela tiden sagt att vi inte sätter oss i förhandlingar med
regeringen om det är fråga om att hålla fast vid den förtida avvecklingen. Vi
har fått sådana informationer som har gjort att vi har kunnat gå in i dessa
förhandlingar.

Det har förekommit rätt många diskussioner om tidningsartikeln, och det
är mycket intressant. Om jag förstått det rätt var det egentligen detta som
var utgångspunkten för statsministerns önskan att över huvud taget genom-
föra denna debatt.

Det har mycket riktigt tänts ett ordentligt hopp i Sverige om att det finns
ett annat och mycket bättre alternativ. Rädslan för detta speglas hos social-
demokraterna och vänsterpartisterna, dvs. att det kanske också kan bli en
sådan effekt.

Det kan självfallet aldrig bli fråga om någon underkastelse av centerpar-
tiet. Vi för diskussioner mellan partierna och väntar på en process inom alla

Prot. 1990/91:18
6 november 1990

Debatt vid hänvis-
ning till utskott av
skrivelse

1990191:50

3 Riksdagens protokoll 1990/91:18

Prot. 1990/91:18
6 november 1990

Debatt vid hänvis-
ning till utskott av
skrivelse

1990/91:50

de tre borgerliga partierna som skall medföra att vi kan få en bred borgerlig
regering efter det att vi har vunnit nästa val.

När det gäller skatterna konstaterar vi i folkpartiet att det viktigaste är att
börja sänka det totala skattetrycket när nu skattereformen har trätt i kraft.
Folkpartiet medverkade i våras till en överenskommelse som skulle sänka
det totala skattetrycket, nämligen en sänkning av arbetsgivaravgifterna med
3,5 %. Den hoppar nu socialdemokraterna av.

Folkpartiet har genomfört bra uppgörelser med socialdemokraterna i vad
avser skatterna, men vi träffar uppgörelser när vi anser att de är bra i sak.
Socialdemokraterna prisar alltid samarbete och anser att detta är bra. Men
så fort folkpartiet samarbetar för att uppnå en bra liberal politik, ja då är det
en smörklick eller någonting annat som singlar runt i pannor och liknande.
Vi är stolta över de uppgörelser vi träffar med andra partier där vi uppnår
att det i huvudsak är folkpartistisk och liberal politik som vinner insteg. Det
tänker vi fortsätta med.

Vår uppfattning är att huvudfåran i svensk politik - att säkra välfärd, en
god liberal och marknadsekonomisk inriktning och en bättre välfärd - bäst
garanteras genom ett bra borgerligt alternativ.

Anf. 15 OLOF JOHANSSON (c) replik:

Herr talman! Jag vill säga några ord till de gröna vännerna. Varför är Claes
Roxbergh så pessimistisk, nästan defaitistisk? Varför förutsätter han ständigt
att gröna partier, som han säger, skall välja? Först väljer väljarna, och det är
detta som ger styrkan. Det gick ju ganska bra i det förra valet. Om den styr-
kan är tillräcklig tvingas andra att välja. Ge inte upp hoppet, Claes Rox-
bergh!

Sedan frågar Lars Werner hur jag kan sitta i samma förhandlingar som den
eller den. Det finns två grundregler som i varje fall jag brukar följa. Den
första är att när man själv vet vad man vill kan man umgås med både den ene
och den andre. Vi vet vad vi vill. Centerpartiet har medverkat till att försöka
få i gång dessa energiförhandlingar från rätt utgångspunkt. Vi diskuterar
medlen först. Årtalsexercisen skapar ingen trovärdighet. Det bryr sig inte
aktörerna på marknaden om. De bryr sig bara om pengar. Överläggningarna
förs i konstruktiv anda utifrån den utgångspunkten, och det tycker vi är bra.
Jag vill inte som en självklarhet förutskicka att det blir en överenskommelse
av det skälet. Jag tar inte ut någonting i förskott.

Detta var den ena regeln. Men lika viktigt är att vi i centerpartiet inte bru-
kar lägga oss i vem andra bjuder in till sina möten. Brukar Lars Werner ställa
villkor på gästlistan när han går på besök?

Det är viktigt att vi återkommer till skrivelsen Svensk ekonomi. Vad det
handlar om är att vi i dag med en minoritetsregering har ett gemensamt an-
svar för att bringa svensk ekonomi i balans. Det kommer naturligtvis att
kräva en rad åtgärder av väldigt många.

Låt mig säga något om de utgångspunkter och förutsättningar som enligt
vårt synsätt finns för det arbetet. En förutsättning är rättvis fördelning för
att människor skall känna att detta blir riktigt och rätt. En annan förutsätt-
ning är en god miljö för en uthållig ekonomisk utveckling. Med de utgångs-
punkterna är vi beredda att konstruktivt pröva de förslag som läggs fram för

det svenska folkets bästa, för att få ner räntorna och få bort krissymtomen i
övrigt. De drabbar alltid småfolket.

Anf. 16 LARS WERNER (v) replik:

Herr talman! Jag vill först tacka Ingvar Carlsson för beskedet på frågan
om skoluppgörelsen från förra året. Jag noterar svaret med tillfredsställelse.

Folkpartiet vill inte ha en förtida avveckling av kärnkraften, Birgit Frig-
gebo. Men vad är en förtida avveckling i förhållande till det riksdagsbeslut
som har fattats? Efter vad som hänt de senaste veckorna vill jag egentligen
fråga: Vill ni i folkpartiet över huvud taget ha någon avveckling av kärnkraf-
ten?

Jag har inte gett upp hoppet om centern, Olof Johansson. Det sade jag
också i Göteborg i förra veckan. Det är självklart att man inte ställer villkor
på gästlistan, men sitter man för länge ihop med människor som är ute och
trollar till det blir man till sist inte trovärdig.

Olof Johansson väckte för en tid sedan den intressanta frågan om nyval. I
samma andetag uppmanar han Carl Bildt att ta initiativ till en borgerlig sam-
ling - vad det blev av denna vet vi ju. Det vore också intressant om Olof
Johansson ville svara på frågan om vad Bildts moderater och centern har för
gemensam syn på energin, på kärnkraften, när det gäller EG, kanske på den
kommunala sektorn och på skatteöverenskommelsen.

Om ett nyval skulle vara en väg ut ur den situation vi befinner oss i måste
Johansson och Bildt ge besked om vilken politik man i så fall skall enas om.
Är det centerns eller är det moderaternas politik?

Jag vill säga några ord om någonting som det flaggades om i krispaketet.
Regeringen vill ha en genomgripande översyn av författningen. Det har tidi-
gare sagts här att det bara är en vecka sedan som konstitutionsutskottets ma-
joritet, inkluderande socialdemokraterna, avstyrkte ett sådant förslag. Där-
för är regeringens argumentation litet märklig. Man tycker att det är svårt
att regera och därför vill man ändra demokratins spelregler bl.a. så att
mindre partier skall diskrimineras och större partier skall favoriseras. Vi
känner igen detta från 6O-talet. I en tid då det gamla partiväsendet är i gung-
ning skall man införa regler som gör det svårare för politiska rörelser och
krafter att komma in på den politiska scenen. Låt mig direkt säga att vårt
parti avvisar sådana tankegångar. Däremot är vi naturligtvis beredda att se
över vissa frågor, såsom mandattidens längd och den gemensamma valda-
gen. Men jag vill gärna fråga Ingvar Carlsson vad det är som har hänt mellan
KUs beslut häromveckan och regeringens nya hållning häromdagen. Jag tror
inte att förtroendet för politik och politiker ökar om man inför ett valsystem
som är mer orättvist än det nuvarande.

Till sist vill jag säga att jag inte tror att man löser alla dessa frågor i dag
med det här krispaketet. När det gäller vilket slags majoritet man kan tänka
sig, tror jag att man skall fundera över en del saker som andra har fört fram,
nämligen ett röd-grönt samarbete.

Anf. 17 CLAES ROXBERGH (mp) replik:

Herr talman! Jag förstår att det kan vara svårt att debattera med miljöpar-
tiet, Ingvar Carlsson, eftersom vi står för förnyelsen. Det säger egentligen
mer om socialdemokratin än om oss.

Prot. 1990/91:18
6 november 1990

Debatt vid hänvis-
ning till utskott av
skrivelse

1990/91:50

Prot. 1990/91:18
6 november 1990

Debatt vid hänvis-
ning till utskott av
skrivelse

1990/91:50

Olof Johansson sade att andra tvingas välja. Det låter intressant. Det bety-
der alltså att folkpartiet och socialdemokraterna skulle gå in på linjen om
den förtida avvecklingen. Jag kan inte tolka det på annat sätt, eftersom ni
sitter och diskuterar. Skall ni komma fram till en gemensam linje, måste ni
antingen hålla fast vid den förtida avvecklingen eller gå ifrån den. Här sade
Birgit Friggebo nyss tvärtom, att folkpartiet absolut inte kan tänka sig en
förtida avveckling. Även om det Olof Johansson sade lät intressant, inser jag
att det saknas litet realism i detta. Jag efterlyser fortfarande besked från Olof
Johansson.

I fråga om EG-anslutningen kan vi väl inte hoppas att någon annan ändrar
sig. Regeringen har ju deklarerat sin avsikt. Där är det fortfarande intressant
att höra centern och Olof Johansson deklarera sin ståndpunkt.

Familjepolitiken har varit uppe till diskussion. Den familjepolitik som
finns inom EG överensstämmer till många delar med den moderata familje-
politiken. Det kan bli väldigt svårt för Sverige att vidmakthålla en annan typ
av familjepolitik. Är det socialdemokratins mål att acceptera den familjepo-
litik som förs i EG?

I den här skrivelsen står det att det skall etableras goda tillväxtbetingelser
för svenskt näringsliv. Detta kan tolkas på många olika sätt. Jag är intresse-
rad av på vilket sätt detta påverkar miljön, trafiken samt förbrukningen av
energi och ändliga råvaror. Vi har tidigare sagt att vi inte kan acceptera en
tillväxt som ökar miljöskadorna. Frågan till Ingvar Carlsson är alltså: Skall
tillväxten som vanligt ske på bekostnad av miljön eller har ni någon annan
lösning?

Anf. 18 Statsminister INGVAR CARLSSON (s) replik:

Herr talman! Till Claes Roxbergh vill jag säga att jag anser att vi måste
ställa mycket hårda miljökrav på den framtida tillväxten. När vi satsar på
nya investeringar och nya fabriker, måste vi använda ny teknik. Tack vare
att vi har gjort så, har vi, jämfört med många andra länder, trots allt en nå-
gorlunda hygglig miljösituation. Men den måste bli mycket bättre. Vi måste
gå vidare och det gäller såväl industrin och trafiken som energipolitiken. Er-
farenheterna runt om i världen visar att de länder som har en någorlunda
hygglig tillväxt har bättre råd att satsa på miljön än de länder som har en
mycket dålig ekonomi. Dessa länder är ju de förskräckliga miljöexemplen.

Jag noterar att jag, trots att jag vände mig direkt till Birgit Friggebo och
började med att fråga om folkpartiet och familjepolitiken, inte fick något
som helst svar. Birgit Friggebo talade i stället mera om den här artikeln som
en beskrivning av folkpartiets utspel.

Det andra konstaterandet jag vill göra är att debatten inte har gett någon
annan information än att det var en artikel. Jag tror ändå att bakom detta
ligger ett politiskt beslut om att stärka högerkrafterna. Vi kommer alltså att
i fortsättningen agera utifrån detta.

Ni kan fortsätta att påstå att detta med författningsutredningen bara är till
för att socialdemokraterna skall kunna skapa sin egen maktposition i framti-
den. Vi vet ju att ingen har någon aning om vad framtiden har i sitt sköte i
detta avseende. Att spekulera i författningsändringar för det egna partiets
bästa, tror jag är att satsa på något oerhört osäkert. Men jag är lika säker på

att om detta land inte kan styras på ett ansvarsfullt sätt och om det inte kan
bildas majoriteter i denna kammare för en ansvarsfull ekonomisk politik, då
kommer reaktionen mot vårt demokratiska system att bli hård.

Därför menar jag att det är rimligt att partierna, när det uppstår krissym-
tom - ni har själva talat om politisk kris -, sätter sig ned och diskuterar om
det finns några gemensamma lösningar som gör att en sådan kris kan för-
hindras. För mig handlar demokratin på dessa avgörande punkter om att det
måste finnas en viss värdegemenskap. Trots de inlägg som har förekommit
här i dag hoppas jag att det skall komma till stånd en sådan överläggning
mellan partierna. Den behöver inte alls leda till ett majoritetsvalssystem.
Det kan finnas andra lösningar. Vad jag har reagerat mot i debatten i dag
är att man har beskrivit majoritetsvalssystemet som en manipulation. Det
innebär att några av världens mest stabila och vitala demokratier skulle leva
med hjälp av manipulerade valsystem. Så enkelt får man inte göra det för sig
i en författningsdebatt.

Den diskussion som vi i dag har haft har inte blivit vad jag från början
hade hoppats på. Men det kommer förvisso fler tillfällen. Jag utgår ifrån att
vi då kommer att fortsätta denna debatt. En del av de frågor som det inte
har funnits möjlighet att få svar på i dag ligger kvar i luften. Vi skall hjälpas
åt att hålla frågorna kvar i luften så att de förhoppningsvis kan besvaras i
andra sammanhang, här eller utanför denna kammare.

Tredje vice talmannen anmälde att Birgit Friggebo anhållit att till proto-
kollet få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.

Anf. 19 RAGNHILD POHANKA (mp):

Herr talman! Det kan vara svårt att debattera med miljöpartiet, säger
statsministern. Det kan bero på att vi har en annan utgångspunkt när vi bör-
jar, så lyssna ändå på oss. Jag tänker nu vara mycket konkret, så det blir inte
svårt.

Jag hörde att statsministern gärna förhandlar över blockgränserna när det
gäller ekonomin. Jag skulle önska att han också förhandlar över blockgrän-
serna när det gäller sociala frågor, rättvisefrågor och miljö.

Också skattereformen hör till det här krispaketet. Vi vet att resultatet
skulle bli plus minus noll. Vilka skall då betala den? Höginkomsttagarnas
skattesänkningar betalas faktiskt till stor del av låginkomsttagarnas sämre
levnadsstandard. Hyrorna höjs. Det blir moms på matvaror, och kollektiv-
trafiken blir dyrare, osv.

Löftena tycks vara oberörbara när det gäller skattereformen, men löftena
till medborgarna är inte oberörbara. Man har svikit ganska många löften.

Genom skattereformen får vi början av tvåtredjedelssamhället, där de
rika får mer och mer pengar att röra sig med och de lågavlönade eller nyfat-
tiga får mindre.

Till det kommer förväntade nedskärningar i det sociala skyddsnätet. Det
medges att det förekommer missbruk. Det måste vi ändå erkänna, även om
det inte är så stort som det många gånger påstås. Det skall man dock åtgärda
på annat sätt än genom nedskärningar för de svagare grupperna.

Föräldraförsäkringen har t.ex. redan skjutits på framtiden. I sjukförsäk-

Prot. 1990/91:18
6 november 1990

Debatt vid hänvis-
ning till utskott av
skrivelse

1990/91:50

Prot. 1990/91:18
6 november 1990

Debatt vid hänvis-
ning till utskott av
skrivelse

1990/91:50

ringen skall man införa en kvarts karensdag kan man säga och minska ersätt-
ningen till 75 %. Vid vård av sjukt barn skall man bara få 80 % ersättning i
stället för 90%. För människor som lever på marginalen är detta mycket.

Man har här talat mycket om de ensamma mödrarna och fäderna. Jag me-
nar att man har glömt bort en annan stor grupp som också drabbas, nämligen
de nya styvfamiljerna. Många gånger har parterna i den nya familjen barn i
föregående familj som de betalar underhåll till. De har därför mycket litet
att röra sig med. Det här är också en grupp av de nyfattiga som drabbas oer-
hört hårt av att man endast får 80 % när man är hemma och vårdar sjukt
barn.

Det kommer att ske en tredubbel social nedrustning. Den sker på riksnivå
dels genom skattereformen, dels genom krispaketet. Den sker på landstings-
nivå genom ändringar i landstingsvården. Den sker även på kommunal nivå.
Man drar in öppna förskolor och fritidshem. Man drar in olika drogförebyg-
gande åtgärder och droggrupper. Vem drabbas av detta? Det drabbar de
allra svagaste.

För att tala i ekonomiska termer: Vad kostar det samhället med fler social-
bidragstagare och fler utslagna? De kostnaderna är enorma. Det har man
inte alls räknat med. Det är en kortsiktig lösning att skära ned det sociala
välfärdssystemet. Man kan tänka sig att försöka åtgärda det missbruk som
finns av sjukförsäkringssystemet, som jag tror är relativt litet, på annat sätt.
Sammantaget är detta förödande. Ökad arbetslöshet väntar på grund av låg-
konjunkturen. Den kommer också att öka ju närmare man kommer anslut-
ningen till EG. EG-länderna har helt andra arbetslöshetssiffror, och vi kom-
mer att närma oss dem. Vad kostar det samhället?

Det kan inte vara roligt att vara socialdemokrat i dag, när socialdemokra-
terna själva håller på att rasera det välfärdssystem som de har byggt upp.
Först bygger man upp ett välfärdssystem, som till stora delar har varit bra
och skyddat det svaga i samhället, och sedan raserar man det. Man naggar
det i kanten hela tiden, och det blir allt sämre för de svagaste grupperna.

Det kommer telefonsamtal, brev, insändare och artiklar om vilka som
drabbas av det här systemet, och man har ganska noga räknat ut hur det
kommer att gå. I en artikel stod det att om man är sjuk så skall det svida. Ja,
det svider att vara sjuk. Men skall det också svida ekonomiskt?

Statsministern talade om tillväxten. Det är också ett heligt ord. Vi vet alla
att vi inte kan fortsätta med den form av tillväxt vi har i dag. Vi vet också att
all ökad energi- och råvaruförbrukning är miljöförstörande och resursför-
brukande.

Jag hade också en fråga till statsministern, men han har lämnat rummet.
Är statsministern medveten om den sociala nedrustning som startades med
skattereformen och fortsätter genom krispaketet? Tänker en socialdemokra-
tisk statsminister tillåta den?

Anf. 20 PER GAHRTON (mp):

Herr talman! Jag vill först notera att statsministern mycket ofta brukar
klaga över att han inte har tid att besvara alla frågor. När vi nu har en debatt-
ordning, där han för en gångs skull har möjlighet att lugnt och fint besvara
varje frågeställare, bevärdigar han inte oss vanliga riksdagsledamöter med

sin närvaro. Det tycker jag är ganska beklagligt. Jag har en del frågor att
ställa kring det panikartade beslutet att plötsligt ansluta landet till EG, trots
att socialdemokraterna under flera år har sagt att en EG-anslutning inte är
aktuell.

Hur kom det beslutet egentligen till? Vad hände under de 16 dagarna mel-
lan Europadebatten här, då det fanns fem skäl emot anslutning, till regering-
ens skrivelse, där man plötsligt i en fotnot förkunnar för folket att Sverige
skall bli medlem i EG?

I Dagens Nyheter för ett tag sedan skrev Sven Lindqvist: Vad går dagens
hysteri ut på? Jag tror att de dramatiska överreaktionerna på hotet mot kro-
nan går ut på att skapa mental förberedelse för EG-inträdet. Så skriver en
vänsterradikal EG-kritiker. Det är ganska intressant att en högerliberal EG-
vän, Fredrik Braconier, skriver nästan samma sak i Svenska Dagbladet: Nä-
ringslivet inkl. SAF krävde tydliga medlemskapsmarkeringar som ett led i
den ekonomiska krispolitiken, och den socialdemokratiska regeringen effek-
tuerade beställningen.

Från vänster- och högerhåll ger man således precis samma bild av vad som
skedde, nämligen att storfinansen begärde en markering, snabbt och utan
föregående utredningar, utan ordentlig sakbehandling och utan en demokra-
tisk debatt vare sig bland folket eller, antar jag, det socialdemokratiska par-
tiet. Plötsligt har man i dag ställt utrikesutskottet inför en situation som utri-
kesutskottets ordförande på dagens sammanträde erkände är absurd. Den
är en förolämpning mot svensk demokrati. Jag skulle gärna vilja veta vad
som konkret har hänt och ligger bakom denna oerhört snabba och omväl-
vande förändring i den socialdemokratiska regeringens syn på EG.

En annan fråga gäller statsministerns löfte från den 23 mars i fjol då han
lovade att inga försämringar av svensk politik skulle inträffa som en följd av
EG-anpassningen. Man har utlovat mängder med undantag. Man har gjort
undantagslistor, där man har beskrivit problem med anpassning till EG av
svensk reformpolitik. Finns det över huvud taget några villkor kvar för
svensk EG-anslutning? Finns det över huvud taget något man inte kan gå
med på i dag?

EG har gett besked. Det blir inga undantag. Blir det fullt medlemskap är
det naturligtvis ännu klarare att det inte görs några undantag. Skall vi offra
allt det som regeringen själv i sina problemlistor har angett som problem?
Skall vi offra asbestförbudet, kadmiumförbudet och våra avgasbestämmel-
ser och freonbestämmelser? Skall vi offra kärnkraftssäkerheten, som rege-
ringen själv nämnde i en problempromemoria? Skall vi offra dessa tiotals
viktiga saker? Finns det över huvud taget något villkor kvar längre för en
EG-anslutning?

Beträffande neutralitetspolitiken sade Ingvar Carlsson i dag att Sverige
inte kan bli medlem i EG om EG blir en militär union. Tidigare kunde Sve-
rige inte bli medlem om EG blev en politisk union, men det har socialdemo-
kraterna backat från. Sedan gällde det utrikespolitiken, och det har socialde-
mokraterna backat från. Och sedan gällde det säkerhetspolitiken, och det
har socialdemokraterna också backat från, eftersom EG nu har bestämt sig
i fråga om detta. Det enda som kvarstår är att det nu sägs att Sverige inte
kan bli medlem om EG blir en militär union. Men jag kan berätta att EG-

Prot. 1990/91:18
6 november 1990

Debatt vid hänvis-
ning till utskott av
skrivelse
1990191:50

Prot. 1990/91:18
6 november 1990

Debatt vid hänvis-
ning till utskott av
skrivelse
1990/91:50

kommissionens rättschef Jean-Louis Dewost inför konstitutionsutskottet ny-
ligen sade:

”En stormakt kan i dag inte bara vara en marknad.---Mellan den eko-
nomiska och politiska makten finns en koppling till den militära.---Tvärt-

emot vad som var den allmänna meningen så sent som i juni har i debattens
centrum kommit att stå frågan om en gemensam utrikespolitik och medel för
denna.”

Det innebär alltså även militärpolitiska medel. Inser man inte från social-
demokratisk sida att man inom EG faktiskt är på gång att även bygga upp
en militärpolitisk union? Och gäller i så fall detta sista löfte som Ingvar Carls-
son har gett, dvs. att gränsen går där, eller kommer socialdemokraterna även
att backa från detta löfte när EG fattar sitt formella beslut om att det skall
råda en militärpolitisk samverkan? Kommer socialdemokraterna att backa
från detta på samma sätt som de har backat när det gäller alla de sociala och
miljöpolitiska konsekvenserna, när det gäller politisk union, säkerhetspoliti-
ken, utrikespolitiken, dvs. från allt det som Tage Erlander 1961 i sitt Metall-
tal anförde som argument mot att Sverige skulle gå med i EG? Kommer so-
cialdemokraterna att backa även i fråga om att Sverige inte kan bli medlem
i en militärpolitisk union, eller är det ett löfte som vi i motsats till alla de
andra kan lita på? Det skulle vara klargörande att få åtminstone detta besva-
rat på ett otvetydigt sätt.

Anf. 21 INGER SCHÖRLING (mp):

Herr talman! Regeringens skrivelse som nu remitteras uppfattar jag som
en ny regeringsförklaring. Regeringen har ju ändrat ståndpunkt om den allra
viktigaste frågan för Sverige och svenskarna, frågan om huruvida det är EG
eller vi själva som skall ha beslutsrätten över vårt framtida öde. Det av riks-
dagen fattade beslutet 1988, enligt vilket svenskt medlemskap inte är ett mål,
skall rivas upp, och regeringen vill ha ett nytt riksdagsbeslut enligt vilket ett
medlemskap i EG skall vara ett mål.

Jag undrar vad det beror på att socialdemokraterna har övergett den
svenska modellen och nu framstår, åtminstone för mig, som helt ideologi-
lösa? Vet socialdemokraterna att hälften av alla kvinnor i EG lever som hem-
mafruar och att det är genom mannens arbete som kvinnan och barnen är
försäkrade t.ex. vid sjukdom. En social trygghet som bygger på att kvinnan
har en man som försörjer henne, i vilket århundrade hör den hemma?

Är det inte så, Jan Bergqvist - det är ju bara han kvar, och det är vi tack-
samma för - att EG egentligen är en förlegad mansdröm?

För ett tag sedan träffade jag en engagerad yrkeskvinna som heter Gu-
nilla. Hon sade:

Jag blir så trött, så utmattad och så rasande över dessa män i höga positio-
ner, som så självsäkert yttrar sig å allas våra vägnar om hur absolut nödvän-
digt, livsviktigt och ofrånkomligt ett svenskt medlemskap i EG är!

Detta gör de i en värld, där fortfarande ca 40 000 barn dör av svält och
sjukdomar varje dag, och där ca 1 miljard människor, dvs. en femtedel av
jordens befolkning, lever i absolut fattigdom, där 40 % inte har tillgång till
rent vatten eller hälsovård, där vi i den rika världen roffar åt oss tre fjärdede-
lar av alla naturresurser. I denna värld har ett antal herrar bestämt sig för

att den viktigaste och noblaste utmaningen är kampen om herraväldet över
världshandeln.

Detta sade Gunilla.

Jag har också läst en norsk utredning Om kvinnor og EF av Else Skjöns-
berg, skriven på uppdrag av bl.a. Kvinneuniversitetet och Norsk kvinnesaks-
forening. I denna utredning konstateras att EG favoriserar de redan rika i
samhället — och det är inte EGs kvinnor.

Visst kan EG också för några vara ett möjligheternas Europa, som Ingvar
Carlsson sade. Visst bjuder EG på stora möjligheter att få känna nya områ-
den och länder och att hitta nya arbetsfält och en internationell arbetsgemen-
skap. Men i det här gränslösa EG är det utan tvivel det mest konkurrenskraf-
tiga som vinner på det mindre konkurrenskraftigas bekostnad, och då inte
minst på kvinnornas bekostnad.

I den norska rapporten sägs också att medan männens arbetslöshet inte
har stigit i EG som helhet sedan 1984 utan mer är präglad av fluktuationer
inom industrin, så ökar kvinnornas arbetslöshetstal kontinuerligt som ett re-
sultat av de långsiktiga strukturella förändringarna, och då särskilt i tjänste-
sektorn och i den offentliga sektorn. I Spanien är det så illa att 70% av de
unga kvinnorna nu är arbetslösa.

Den svenska modellen, som har kännetecknats av låg arbetslöshet, pen-
sion och sjukvård till alla medborgare, kräver att vi betalar skatt som är
högre än skatten inom EG-länderna. Men vi gör det därför att vi har efter-
strävat social trygghet för alla och en solidarisk välfärdspolitik.

Är socialdemokraterna nu beredda att offra den svenska modellen på EGs
altare?

Anf. 22 KJELL DAHLSTRÖM (mp):

Herr talman! Inför den månghövdade frånvarande regeringen - det är ju
inte bara Bildt och Westerberg som är frånvarande i dag, utan hela rege-
ringen har ju sjappat från folkets tribun när folkets frågor skulle diskuteras
— och inför denna församling som har en mycket konstig proportionalitet
just nu, vill jag ta upp författningsberedningen, som man i krispaketet har
talat om och som har berörts av många talare här tidigare under
eftermiddagen.

Motiven för en sådan författningsberedning hämtas från en uppfattning
att Sverige inte längre kan styras med de mandatperioder, det valsystem och
den proportionalitet vi har, alltså inte i denna kammare för närvarande, men
för övrigt, antar jag.

Förslaget om en författningsberedning tyder ju på att regeringen ändå
kanske inser vad klockan är slagen, att krisen inte är ekonomisk utan poli-
tisk, såsom Claes Roxbergh tidigare sade här och som miljöpartiets språkrör
Margareta Gisselberg i olika artiklar har påpekat.

20 % av de svenska väljarna kan i dag inte säga vem de vill rösta på. Många
ungdomar vänder politiken ryggen. Grumliga anarkistiska idéer vinner ett
oroväckande gehör hos många ungdomar. Och de skulle väl litet förtjust
fnittra åt oss miljöpartister med vår naiva tro att vi från denna talarstol skall
kunna påverka samhället. Men besluten fattas uppenbarligen långt bort i tid
och rum från dem som berörs.

Prot. 1990/91:18
6 november 1990

Debatt vid hänvis-
ning till utskott av
skrivelse

1990191:50

Prot. 1990/91:18
6 november 1990

Debatt vid hänvis-
ning till utskott av
skrivelse

1990/91:50

Vad gör då Ingvar Carlsson och regeringen åt detta? Ja, länge har man
förstått att det är vajsing med delaktigheten i samhällsbygget. Bo Holmberg
fick på sin tid som civilminister börja laborera med frikommuner. Och
många här känner till vad som har skett med dem och vad de har lett till.
Men har de lett till en fördjupad demokrati?

Numera har Bengt K Å Johansson som civilminister tagit över socialde-
mokraternas problem med den demokratiska strukturen. Han är i full färd
med att via s.k. samordnad länsförvaltning på ett exempellöst sätt förstärka
statens styrning av länen och regionerna.

Nu kan man faktiskt i dagens höstläge undra: Är det Holmbergs och Jo-
hanssons strukturella lekar som vägleder regeringen, eller kommer struktur-
rationalisten Göran Persson att ta över? Ja, den frågan hade jag inte räknat
med att få svar på även om statsministern hade varit kvar i kammaren.

Mot bakgrund av den passivitet inför det demokratiska politiska systemet
som uppenbarligen finns, t.o.m. i denna kammare, och som på ett övertyd-
ligt sätt demonstreras av Bildts och Westerbergs frånvaro, hur kan statsmi-
nistern komma på idén att i en författningsberedning laborera så att propor-
tionaliteten i vår representativa demokrati ytterligare minskar? Om Ingvar
Carlsson tummar på proportionaliteten ytterligare, då kan man inte längre
tala om honom och hans regering som socialdemokratisk, möjligen special-
demokratisk. Har alltså Ingvar Carlsson verkligen för avsikt att minska pro-
portionaliteten, som han i pressmeddelanden kring krispaketet har sagt? Då
är det ju ganska fantastiskt.

Jag vill avsluta med att åter påpeka att jag trivs väldigt bra med den pro-
portionalitet som finns här i kammaren just nu, t.o.m. en grön talman.

Anf. 23 ROY OTTOSSON (mp):

Herr talman! Tanken med mitt inlägg var att jag skulle ställa några frågor
till regeringen, som dess värre inte är representerad här nu. Jan Bergqvist
kanske får ta på sig uppdraget.

När man studerar den skrivelse som vi har fått på remiss i riksdagen ser
man inledningsvis att regeringen oroar sig över att de offentliga utgifterna
kommer att öka, beroende på att det finns automatiskt verkande regler som
pressar upp kostnaderna.

Bland förslagen till besparingar dyker det upp ett märkligt förslag, tycker
jag, och det är att regeringen vill minska bidragen till köp av interregional
tågtrafik. Detta har varit förstasidesstoff i tidningarna runt om i landet den
senaste veckan. Det innebär att man nedrustar infrastrukturen i stora delar
av landet. Man försvårar för företag och enskilda att ta sig fram, att välja
effektiva transporter. Det är också socialt snett, eftersom de som är mest
beroende av järnvägstrafiken också har sämst med pengar. Det slår undan
fotterna på en del av de investeringar som föreslås på andra ställen i järn-
vägssystemet, för vi är beroende av ett heltäckande järnvägssystem i hela
landet. Det finns alltid bandelar som är mer svaga i den meningen att det
inte alltid finns tillräckligt många passagerare. Det är alltså viktigt att också
de bankdelarna fungerar.

Förslaget innebär vidare att regeringen öppet trotsar riksdagens beslut
som fattades så sent som i våras. Då fattade vi ett beslut här att anslaget

till köp av interregional persontrafik på järnvägen skall vara tvåårigt. Detta
gjorde vi för att få en bättre planering, en bättre tidtabellsplanering inte
minst inom järnvägstrafiken. Det går inte att hatta hit och dit, utan man
måste ha en framtidsplanering. Då hade regeringen också insett det. Nu går
man alltså in och ändrar och skapar naturligtvis väldigt mycket oro och osä-
kerhet runt om i landet. Det är inte bara just den trafik som staten köper
som drabbas utan även den trafik som kommuner och landsting köper på
länsjärnvägarna, som ju ofta är beroende av den trafik som staten köper.

Det är ganska svårt att begripa varför detta skall in i det här krispaketet.
Dessa kostnader för köp av interregional tågtrafik har inte ökat dramatiskt,
egentligen inte alls. I själva verket sedan reformen 1988 har de minskat kraf-
tigt, närmare halverats om man räknar i dagens penningvärde mot vad som
gällde 1987. Det gäller anslaget till själva trafiken.

Min fråga är helt enkelt: Varför har man plockat in det här? Är det möjli-
gen så att regeringen vill passa på att i de krisstämningar som skapats av inte
minst massmedierna försöka få igenom impopulära besparingsbeslut? Jag
tycker att de dock är kortsiktiga besparingar. Det finns kanske en allvarli-
gare brist i förslaget, nämligen att man överger det samhällsekonomiska syn-
sättet när det gäller trafiken. Järnvägstrafiken betalar sina samhällsekono-
miska kostnader fullt ut, även enligt kommunikationsdepartementets beräk-
ningar. Men vi har också sett exempel på mycket snäva företagsekonomiska
beräkningar, där man struntar i den samhällsekonomiska nytta som järnvä-
gen ger. Där har man kommit fram till att den skall subventioneras, vilket
samhällsekonomiskt är fel.

Att man tar upp förslaget nu uppfattar jag så, att regeringen är på väg
att överge det samhällsekonomiska synsättet på trafiken. Det vore mycket
allvarligt. Det skulle snabbt leda till att vi får ökad miljöförstöring, ökad för-
brukning av naturresurser och därmed också smalare ekonomisk bas att leva
på i framtiden.

Det finns ett annat inslag när det gäller själva investeringen i infrastruktu-
ren. Där talar man om att koncentrera resurserna för investeringar till stora
projekt. Man talar om att vi skall identifiera de större projekten och koncen-
trera resurserna dit. Såvitt jag begriper betyder det att man skall satsa ännu
mer pengar på motorvägar ocht ännu mindre på det redan bristfälliga vägnä-
tet i skogslänen.

Då är min fråga till Jan Bergqvist: Är det så man menar med resone-
manget om att koncentrera investeringarna på transportsektorn till större
strategiska projekt?

Anf. 24 CARL FRICK (mp):

Herr talman! Vi lever i en märklig tid, då det mesta ställs på ända. Under
århundraden har vi utvecklat ett folkstyre som vi med rätta kan vara stolta
över. Vi går till val, och vi röstar in de personer som skall företräda oss inom
landet och i våra relationer med utlandet.

På senare tid har det skett en stor förändring. Nu är det inte längre med-
borgarnas vilja som styr politiken i praktiken. Det är en anonym skara pen-
ningtransaktörer, som förflyttar stora kapitalmängder åt deras ägare. För-
flyttningarna sker på bråkdelar av sekunder dit kapitalet kan förökas snab-

Prot. 1990/91:18
6 november 1990

Debatt vid hänvis-
ning till utskott av
skrivelse
1990/91:50

Prot. 19'90/91:18
6 november 1990

Debatt vid hänvis-
ning till utskott av
skrivelse

1990/91:50

bast. Kapitalägarna är främst lojala mot sitt kapital. De är inte solidariska
mot sitt land, mot medborgarna, framtiden och miljön.

De snabba kapitalrörelserna innebär att pengar hanteras väldigt kortsik-
tigt. Långsiktiga investeringar som inte snabbt ger vinster göre sig inte be-
svär. Miljöinvesteringar tar stryk. Att det är så bekräftas av vad som har
skett i Sverige och Australien sedan valutaregleringen avskaffades.

Regeringars politik bedöms nu främst beroende på vad penningmarkna-
dens aktörer anser. Vad medborgarna tycker och tänker har helt kommit i
skymundan.

Vi står inför ett sammanbrott för demokratin när politiken alltmer styrs av
penningmagnaterna. Denna vändning, som drabbar alla länder, har kommit
smygande.

För mig är det viktigt att vi värnar vår självbestämmanderätt och att med-
borgarna i val talar om vilken politik som faktiskt skall föras. Trots allt har
vi aldrig någonsin varit så väl utbildade och kunniga att välja framtid som
nu. I det skedet tar ett fåtal i kraft av sina penningmängder i praktiken över
den beslutande makten i landet. Vad har detta med levande demokrati att
göra?

Jag vill fråga regeringspartiets representant Jan Bergqvist om han inte
känner ett djupt bekymmer över att demokratin urholkas och om han som
gruppledare är villig att ta initiativ till internationella förhandlingar för att
komma till rätta med storkapitalets överrörlighet, så att vi kan få ordning på
vår framtid och så att framtiden bestäms via demokratiska beslut och inte av
hur mycket pengar man har.

Anf. 25 JAN BERGQVIST (s):

Herr talman! Jag skall försöka att ge svar till samtliga de sex miljöpartister
som har deltagit i debatten, även om jag knappast kan ge svaren inom de sex
minuter som jag har till mitt förfogande i detta inlägg. Därför får jag fort-
sätta i replikomgången och återkomma med svaren till dem som är upptagna
senare på talarlistan.

Jag vill börja med att göra en kommentar till själva formen för debatten.
Vi har noggrant diskuterat uppläggningen av den här partiledardebatten i
dag. Vi började i onsdags i förra veckan och fortsatte i torsdags. I går var det
två överläggningar mellan partigrupperna. Fyra partier var positiva till en
partiledardebatt, två var starkt tveksamma, nämligen folkpartiet och mode-
raterna. Det huvudskäl som anfördes var att det nog inte var så stort intresse
för en riksdagsdebatt om regeringens ekonomiska program. Med tanke på
de enorma debattinlägg som Carl Bildt har gjort just om den här saken höjde
jag på ögonbrynen. Han har gått ut i radio, TV och tidningar och sagt att
regeringen bluffar, att det är politiskt oanständigt att riksdagen får vänta på
skrivelsen, att KU bör se på hanteringen, och tillsammans med Bengt Wes-
terberg har han presenterat ett regeringsprogram omfattande sex punkter.
Där talas det om att det är en allvarlig ekonomisk och politisk kris. Trots
detta var det inte så intressant med den här debatten, likafullt föredrar Carl
Bildt att sitta i sin kammare i dag framför att sitta här i riksdagens kammare.

Miljöpartiet tillstyrkte hela tiden förslaget om en partiledardebatt, men
jag vill samtidigt säga att miljöpartiet inte någon gång antydde att partiet

dessutom tänkte göra en massanmälan av talare till debatten. Vi hade ge-
mensamma överläggningar om det här så sent som i går kl. 17.00. Men då
hördes inte ett knäpp från miljöpartiet. Därför får ni faktiskt finna er i att ni
sedan ni överraskat oss inte kan säga att regeringen sjappar och att statsmi-
nistern inte vill bevärdiga miljöpartiet med inlägg, osv. Vi hade faktiskt fyra
överläggningar om detta. Ni kunde ha anmält intresse tidigare och inte
komma med denna överraskning nu. Tyvärr är det inte den enda gången som
ni har hemfallit åt en jippoliknande politik.

Nu till sakfrågorna. Ragnhild Pohanka gav en felaktig beskrivning av skat-
tereformen och sade att den drabbade de lägre inkomsttagarna, medan det
blev fördelar för de högre inkomsttagarna. Verkligheten är tvärtom att vi
med skattereformen utmanar avdragsmiljonärer, nolltaxerare och skalbo-
lagsdirektörer. Vi sänker skatten på arbete och pensioner och betalar detta
bl.a. med 30 miljarder kronor i skärpt skatt på aktievinster och andra privata
kapitalinkomster.

Carl Frick höll ett brandtal mot kapitalägarnas möjligheter att göra sig gäl-
lande. Jag skulle vilja fråga Ragnhild Pohanka som tog upp saken: Vill
Ragnhild Pohanka verkligen förneka att Sverige till följd av skattereformen
får en rättvisare skatt på arbete och kapital än något jämförbart land? Förne-
kar Ragnhild Pohanka detta, skulle jag vara mycket intresserad av att få veta
vilket land som har kommit i närheten av denna rättvisa, alltså när det gäller
att behandla arbete och kapital likvärdigt i skattehänseende.

Ragnhild Pohanka sade också att det totala skyddsnätet visserligen miss-
brukas och det kan behöva göras ändringar. Men här, menade hon, raserar
man den sociala välfärden. Denna beskrivning är helt felaktig. Ragnhild Po-
hanka talade om de utslagna och andra hårt drabbade. Verkligheten är ju
den att med den förändring som vi nu gör beträffande sjukförsäkringssyste-
met och rehabiliteringen tar vi bort en del av de hinder som har funnits för
långtidssjukas återgång till arbetet. Det nuvarande systemet har ju fördröjt
återanpassningen i arbetslivet. Det har inte varit avpassat för att gynna en
snabb återgång. Dessutom går vi nu in med arbetslivsfonden och extra insat-
ser. Vi förbättrar arbetsmiljöerna och påskyndar rehabiliteringen. Detta är
en reform av utomordentligt stor betydelse för just personer som riskerar att
helt och hållet bli utslagna i arbetslivet.

Per Gahrton tog upp frågan om EG. Jag blev inte överraskad av att han
valde detta ämne. Han ställde en konkret fråga: Vad är det som har ändrats
när det gäller socialdemokratins politik? Jag gör en mera positiv bedömning
i dag. Det går att få till stånd en sådan säkerhet i Europa att det kan bli möj-
ligt att Sverige blir medlem utan att neutralitetspolitiken träds för när. Vi vet
inte hur utvecklingen blir. Det är inte fråga om någon villkorslös anslutning.
Vi säger nej till ett militärt samarbete, men vi gör alltså en annan bedöm-
ning. Per Gahrton ville göra gällande att det var självklart att det blev fråga
om ett militärt samarbete. Vi delar inte bedömningen att det är självklart att
det inom EG kommer att utvecklas ett militärt samarbete.

Anf. 26 TREDJE VICE TALMANNEN:

Min bedömning är nu den att frågestunden inte kan komma att påbörjas
förrän klockan 18.00.

Prot. 1990/91:18
6 november 1990

Debatt vid hänvis-
ning till utskott av
skrivelse

1990/91:50

Prot. 1990/91:18
6 november 1990

Debatt vid hänvis-
ning till utskott av
skrivelse

1990191:50

Anf. 27 RAGNHILD POHANKA (mp) replik:

Herr talman! Vi ser positivt på att nolldeklarerare, skalbolag och finans-
bolag hålls efter. Även vi tycker att man skall ha lägre skatt på arbete än på
resurser och energi. Vi ser positivt på arbetslinjen inom socialförsäkringen.
Det är viktigt att man premierar arbete och hjälper människor att få arbeta
när de kan eller kanske återgå till ett annat arbete efter en arbetsskada. De
långa väntetiderna är ett problem. Allt det här vet Jan Bergqvist.

Men den slopade värdesäkringen av pensionerna drabbar lågpensionä-
rerna. De som har en hög ATP klarar problemet, eftersom det får en skatte-
sänkning. Bestämmelsen om 75 % när det gäller sjukförsäkringen drabbar
låginkomstagarna. De som har en högre lön klarar problemet, men de som
inte har några marginaler drabbas. Bestämmelsen om 80 % för vård av sjukt
barn drabbar dem som har flera barn som är sjuka ofta. Det kan gälla öron-
sjuka barn, krupp-barn och diabetesbarn. Med en högre lön klaras proble-
met. Hela tiden gäller att de som har små marginaler inte klarar det hela,
och resultatet blir att de får gå till socialvården, när det kostar några hundra-
lappar mer i månaden. Även sjukavgifterna höjs vid besök hos läkare. Even-
tuellt kommer också medicinavgifterna att höjas.

Allt detta drabbar inte dem som får en skattesänkning, dvs. de personer
som har en inkomst på 180 000 kr. eller mer. Man kan klara sig redan när
man har ca 14 500 kr. i månaden utan att det blir sämre. Men de som inga
marginaler har - delar av skattereformen betalar dessa människor - är inte
betjänta av att gå till socialnämnden och begära socialbidrag. Det är föröd-
mjukande när vederbörande egentligen skulle kunna klara sig själva med ge-
nerella bidrag som bostadsbidrag och barnbidrag.

Jag vill tillägga att jag inte på något sätt har yttrat mig negativt om att
socialdemokratin hade en annan företrädare i debatten än statsministern.
Jag tycker att det är bra att gruppledaren är här och besvarar frågorna. Tack
för ordet!

Anf. 28 PER GAHRTON (mp) replik:

Herr talman! Det är klart, Jan Bergqvist, att jag tar upp EG-frågan, efter-
som detta är den stora och övergripande fråga som kommer att betyda en
omvälvning för det här landet. Enligt vårt partis interna organisation har jag
också huvudansvaret för bevakningen av denna fråga. Dessutom sitter jag i
utrikesutskottet.

Nyss sade Jan Bergqvist att socialdemokratin gör en mer positiv bedöm-
ning när det gäller att få en ny säkerhetsordning. Det skulle kunna vara för-
enligt med säkerhetspolitiken att vara medlem av EG. Men vilka fakta kan
man stödja sig på? Ni har ju tidigare gjort bedömningen att EG inte skulle
bedriva någon gemensam utrikespolitik. Nu visar det sig att EG gör detta.
Vidare har ni gjort bedömningen att EG inte skulle bedriva någon gemen-
sam säkerhetspolitik. Nu visar det sig att EG gör det inom ramen för den
politiska unionen. Det har blivit bestämt. Det skulle inte bli något bindande
utrikespolitiskt samarbete. Nu blir det ett sådant. I dag gör ni bedömningen
att det inte blir något militär-politiskt samarbete. I själva verket håller det
redan på att växa fram ett sådant samarbete. EG-länderna har ju redan
skickat trupper till Gulf-området - även om det formellt inte har skett inom

ramen för EG. Dessutom skulle jag kunna citera EGs rättschef som klart
och tydligt har talat om att man inom EG-kommissionen har den uppfatt-
ningen att en stormakt inte bara kan syssla med handelspolitik och vad man
för övrigt hittills sysslat med utan också med miltitärpolitik.

Bedömningar kan man göra rakt ut i luften, men ni har ju hittills haft fel i
era bedömningar. Era bedömningar av hur EG skulle utvecklas har genom-
gående varit felaktiga. Nu fortsätter EG att utvecklas i den riktning vi från
miljöpartiets sida har förutspått under hela vår existens. I varje väsentlig be-
dömning om EGs utvecklingsriktning har vi haft rätt och ni fel. Då måste ni
väl ändå ha någonting att stå på, när ni nu gör denna oerhört radikala föränd-
ring och när ni utan utredningar och debatt plötsligt meddelar riksdagen, att
riksdagen skall vara så vänlig att fatta det beslut som regeringen beställt.

När man då från vänsterradikalt och högerliberalt håll säger att detta i
själva verket är en beställning från näringslivet, är det inte så konstigt att vi
frågar, i synnerhet som vi dessutom vet att ni träffar företrädare för näringsli-
vet i det hemliga rådet för Europafrågor. Det rådet är så hemligt att t.o.m.
konstitutionsutskottet har kritiserat dess grad av hemlighetsmakeri. Jag und-
rar om det inte faktiskt är sant att ni i detta sammanhang har fått en beställ-
ning av näringslivet inom ramen för rådet för Europafrågor och att det är
den beställningen ni nu effektuerar. Det är av ganska stor betydelse för för-
troendet för demokratin i allmänhet och för socialdemokratin i synnerhet att
vi får väldigt klara besked om vilken beslutsgången i verkligheten varit, Jan
Bergqvist.

Anf. 29 INGER SCHÖRLING (mp) replik:

Herr talman! Jag vill bara helt kort ta upp frågan om debattreglerna, så
att det inte kvarstår några missförstånd.

Jag har många gånger i talmanskonferensen deltagit i beslut om särskilt
anordnade debatter och partiledardebatter. Vi har alltid respekterat de över-
enskommelser som då har träffats. Någonting annat är faktiskt inte sant.
Men detta är ingen särskilt anordnad debatt. Detta är inte ens någon partile-
dardebatt, utan det är en vanlig remissdebatt. Dessutom bestämdes det, så-
vitt jag kan förstå, inte förrän på det sista mötet i måndags huruvida det
skulle bli en partiledardebatt med särskilt fastställd taletid eller om det skulle
bli en remissdebatt. Det blev en remissdebatt.

I dag har ledamöter från andra partier uttryckt sin överraskning över att
man inte fått veta att det skulle bli en remissdebatt. Det tycker jag är väldigt
tråkigt. I vårt parti har vi en rak och demokratisk dialog med varandra. Varje
riksdagsledamot i miljöpartiet får själv avgöra om han vill delta i en debatt
när reglerna det tillåter och inga andra uppgörelser har träffats.

Som sagt: Detta är en remissdebatt.

Anf. 30 JAN BERGQVIST (s) replik:

Herr talman! Vad jag vänder mig mot är att vi i förra veckan hade en dis-
kussion, där vi från de olika partiernas sida gjorde bedömningen att det inte
skulle bli inlägg från några andra än partiledarna. Miljöpartiets representant
sade då ingenting, och alla utgick från att det skulle bli så. Det står er självfal-
let fritt att anmäla tjugo deltagare i denna debatt. Men kom då inte samtidigt

Prot. 1990/91:18
6 november 1990

Debatt vid hänvis-
ning till utskott av
skrivelse
1990/91:50

Prot. 1990/91:18
6 november 1990

Debatt vid hänvis-
ning till utskott av
skrivelse

1990/91:50

och anklaga andra för att ha sjappat och för att de inte bevärdigar debatten
med sin närvaro. Tiger man still i fyra överläggningar, bör man sedan inte gå
ut och anklaga andra för att inte vara närvarande. Ni kunde ju ha sagt någon-
ting så sent som i går.

Per Gahrton säger: Vi har helt rätt, och ni har helt fel. Med en sådan mot-
debattör tror jag inte att det är någon idé att fortsätta diskussionen. Vi gör
de bedömningar som vi anser vara grundade på mycket noggranna genom-
gångar. Vi har förhoppning om att ESK-mötena om en ny säkerhetsordning
i Europa skall nå framsteg. Det är på den grundvalen vi har dragit vissa slut-
satser.

Till Ragnhild Pohanka vill jag säga att hon i skattereformen blandar in
saker som inte har med skattereformen att göra och säger att detta också blir
en belastning. Vi måste reda ut vad som är det ena och vad som är det andra.
Verkligheten är den att skattereformen ger en rättvisare beskattning. Ge-
nom att vi får ett nytt och bättre skattesystem lägger vi en bra grund för en
solidarisk finansiering i fortsättningen av skola, pensioner och sjukvård.

Herr talman! Jag hade nu tre minuter på mig att bemöta nio minuters re-
pliker. Jag har fortfarande några av miljöpartisterna kvar att bemöta, och
jag får därför återkomma senare under debatten med ett anförande.

Anf. 31 INGER SCHÖRLING (mp) replik:

Herr talman! Jag måste, Jan Bergqvist, upprepa att det var i måndags så
sent som kl. 17.00 som det bestämdes huruvida det skulle vara en partiledar-
debatt med begränsning av taletiden och antalet repliker eller om det skulle
vara en remissdebatt. Det beslöts då att det skulle vara en remissdebatt. Jag
tycker då att det är självklart att de som deltar i debatten rättar sig efter de
regler som gäller för debatten. Det blev en remissdebatt, och det kände man
i regeringen till. Sedan kan det naturligtvis hända att man hade bundit sig
för andra uppgifter, men inte beror det i så fall på oss att man var tvungen
att gå härifrån, utan det beror på att man inte tagit konsekvenserna av att
det blev en remissdebatt.

Anf. 32 PER GAHRTON (mp) replik:

Herr talman! Med den oerhört slarviga syn på demokratin här i riksdagen
som Jan Bergqvist har börjar jag förstå att man också kan föra in landet i
EG utan någon omfattande demokratisk debatt. Det är tyvärr illavarslande.

Citatkonsten är inte heller så väl utvecklad hos Jan Bergqvist. Jag sade
inte att vi har rätt - bara framtiden kan avgöra vem som har rätt i dag. Jag
sade: Vi har haft rätt hittills i alla väsentliga bedömningar om hur EG skulle
utvecklas. Det är någonting som empiriskt kan ledas i bevis. Man kan gå
tillbaka och se vad vi har sagt. Vi trodde att EG skulle bli en politisk union
och en monetär union och att EG skulle ha ett utrikespolitiskt och säkerhets-
politiskt bindande samarbete. Det är nu sedan Rommötet under förra hel-
gen helt klarlagt att våra bedömningar var riktiga. Man kan också leda i bevis
att ni sagt tvärtom. Det är också ganska enkelt att konstatera att ni har haft
fel. Ni har gjort en annan bedömning av EGs utveckling. Ni har hela tiden
underskattat de centralistiska och överstatliga inslagen. Ni har talat om EG
som en mer löst sammanfogad federation och trott att sådana riktningar

skulle vinna. Ja, hypotetiskt skulle de ha kunnat vinna, men de har inte vun-
nit. Då blir slutresultatet att era bedömningar de facto har varit felaktiga och
våra bedömningar de facto korrekta. Det leder inte med nödvändighet till
slutsatsen att vi måste har rätt också i dag. Men det ökar ju en liten aning
sannolikheten för att vi har rätt när vi säger att vi tror att det blir en militär-
politisk union. När vi då kan hänvisa bl.a. till EG-kommissionens rättschef,
har sannolikheten för att vi har mer rätt än ni ökat en aning, särskilt som ni
inte kan ange ett enda sakskäl för att vi skulle ha fel i vår bedömning. Kan
Jan Bergqvist peka på en enda sak som tyder på att EG inte skulle bli ett
militärpolitiskt samarbetsorgan? Finns det någonting i vad ledände EG-per-
sonligheter sagt eller gjort som talar för att det är mer sannolikt att ni har rätt
än att vi har det? Vad det handlar om är trovärdigheten i bedömningarna.
Bedömningar rakt ut i luften kan vem som helst göra, men bedömningar som
bygger på en grundlig analys är vad vi i miljöpartiet hela tiden har gjort. Dess
värre, vill jag säga, har det visat sig att det är vi som har haft rätt - perfektum,
inte presens.

Anf. 33 RAGNHILD POHANKA (mp) replik:

Herr talman! Efter kl. 17.00 i går kunde ingen anmäla sig till dagens de-
batt. Alltså måste det göras i dag på morgonen. Det är min kommentar till
diskussionen om debattreglema.

Dessutom sade jag i mitt anförande att skattereformen påbörjade den so-
ciala nedrustningen och att krispaketet förstärker den. Jag har alltså inte
blandat ihop dessa saker, utan jag har gått vidare i bevisföringen.

Anf. 34 JAN BERGQVIST (s) replik:

Herr talman! I sitt förra inlägg förde Ragnhild Pohanka in kostnader, som
hon sade, för de lågavlönade som inte har att göra med omläggningen av
skattesystemet, och det vill jag påpeka. Skattereformen är bra även för låg-
avlönade, och man skall ha klart för sig att de som har miljoninkomster kom-
mer att få kraftigt ökade skatter. Det pågår en beskrivning av reformen i helt
annan riktning.

Till Per Gahrton vill jag säga att vi faktiskt har gjort analyser inför de ESK-
förhandlingar som nu kommer att genomföras. Vi har noga analyserat förut-
sättningarna för ESK-förhandlingarna, och på den grundvalen har vi dragit
vissa slutsatser. Sedan är då Per Gahrton en absolut debattör - han har haft
rätt och vi har haft fel.

Jag skulle vilja uppmana alla som är intresserade av den här frågan att
studera protokollen som har förts när riksdagen har debatterat EG. Jag är
säker på att de som studerar ett antal EG-debatter under de senaste åren
kommer att finna att verkligheten inte är så enkel som Per Gahrton vill göra
gällande.

Så till Inger Schörling. Företrädare för partierna diskuterade förutsätt-
ningarna för en remissdebatt, och det gjordes då runt bordet den bedöm-
ningen att det nog inte fanns något intresse utöver en partiledaromgång. Mil-
jöpartiets representant var närvarande och hade inget att säga i det samman-
hanget.

Man gjorde alltså bedömningen att det fanns intresse för en debattom-

Prot. 1990/91:18
6 november 1990

Debatt vid hänvis-
ning till utskott av
skrivelse

1990191:50

4 Riksdagens protokoll 1990/91:18

Prot. 1990/91:18
6 november 1990

Debatt vid hänvis-
ning till utskott av
skrivelse

1990/91:50

gång, och från miljöpartiet antyddes inte att man i händelse det blev en re-
missdebatt skulle göra någon massanmälan.

Ni får gärna anmäla er alla 20. Det är inte det jag vänder mig mot, utan
det är mot att ni sedan kommer och säger att statsministern sjappar, att han
inte bevärdigar er med det ena och det andra. Det är detta jag vill kritisera
er för.

Vi kommer inte, Inger Schörling, att offra den svenska modellen på EGs
altare. Inger Schörling talar om ett scenario där kvinnorna i Sverige skulle
pressas tillbaka till spisen. Vi kommer att fortsätta att arbeta för en bra barn-
omsorg för alla, utbyggda barnbidrag, föräldraförsäkring, en bra skola, osv.
Jag vill påstå att vi har en vid internationell jämförelse utomordentligt bra
familjepolitik, och det finns all anledning att fortsätta att utveckla den.

Anf. 35 KRISTER SKÅNBERG (mp):

Herr talman! Jag är liksom Per Gahrton undrande över regeringens lapp-
kast i Europafrågan. Det är ju ändå bara ungefär en månad sedan som rege-
ringschefen i sin regeringsdeklaration angav att det inte var aktuellt med en
svensk EG-ansökan, och det har också varit regeringens hållning länge.

Om jag har förstått det rätt, hänvisar regeringen hela tiden egentligen bara
till den svenska alliansfrihets- och neutralitetspolitiken som hinder för ett
svenskt medlemskap i EG. Man har egentligen inte velat gå in på andra frå-
gor som säkert också är mycket intressanta t.ex.: Har folkflertalet i Sverige
någon fördel av att vårt land går in i ett sådant samarbete och ger upp en stor
del av sin suveränitet? Eller är det tvärtom så att folkflertalet skulle ha nack-
del av det?

Jag har möjligen, herr talman, spårat en anledning till att regeringen har
ändrat ståndpunkt. Jag fick den aningen när jag läste ett debattinlägg av en
svensk militär i Dagens Nyheter för några dagar sedan. Några av hans offi-
cerskolleger hade avslöjat att Sverige, såvitt jag kan förstå, har haft ett nära
underrättelsesamarbete med USA, och han anklagade dem för förräderi.
Han angav också mycket tydligt på vilka punkter det här samarbetet skulle
ha ägt rum. Det var en mycket konsis lista.

Jag blev väldigt förvånad över att man kan vrida på en sak som den här
officeren gjorde. Om Sverige för en alliansfri politik och svenska folket rim-
ligtvis har anledning att tro på regeringens upprepade försäkringar i det fal-
let, och det sedan avslöjas att åtminstone delar av den alliansfriheten har
varit en bluff, kan man då som svensk officer anklaga dem som gör aVslöjan-
det för förräderi?

Om den här svenske officeren som anklagar sina kamrater för förräderi
har rätt, om kamraterna på något sätt har handlat på eget bevåg och inte har
regeringens och sina överordnades stöd, borde de ställas inför rätta, tycker
jag. Om det skall kallas för förräderi eller inte, kan jag inte bedöma, för jag
har inte den juridiska kunskapen, men på något sätt har de ändå svikit sin
huvudman, det svenska folket.

Om de inte har gjort det på eget bevåg, herr talman, då undrar jag vem
det är som har svikit det svenska folket och gjort saker bakom dess rygg. Då
måste ansvaret uppenbarligen sökas högt uppe, och jag ser fram emot att
den här saken utreds. Det skulle möjligen kunna vara så att den svenska äl-

liansfriheten faktiskt har varit bara en uppblåst förevändning för någonting
och att regeringen nu plötsligt bedömer att det argumentet inte håller längre.

Jag tycker att det är tråkigt att man inte ser, när man studerar på Europaf-
rågan, att det är ett riskfyllt äventyr och att de flesta i Sverige kan ha mer att
förlora än att vinna på det äventyret. Det vore bättre och tryggare att den
svenska riksdagen och regeringen behöll sin möjlighet att föra en självstän-
dig politik när det gäller utrikespolitiken, handelspolitiken, socialpolitiken,
hela den ekonomiska politiken och inte minst politiken gentemot utveck-
lingsländerna, där Sverige ju ändå trots brister kanske har varit bättre än de
allra flesta i att visa solidaritet. Även på den punkten viker nu regeringen
tyvärr och vill använda pengarna på annat sätt.

Jag hade hoppats att regeringen hade velat bygga på de handelsavtal som
redan finns för industrivaror med både EFTA- och EG-staterna och att ut-
öka dem till att gälla andra länder. Jag hade hoppats att man ville ägna sig åt
att i vanlig ordning förhandla bort onödiga handelshinder, att man skulle
passa på att förstärka skyddet för miljö, liv och hälsa, inte försvaga det, och
att man skulle göra de försöken till förstärkning genom att kräva att GATT
tar initiativ till att länderna samtidigt inför ett förstärkt skydd för miljö, liv
och hälsa, ett skydd som varje land tycks tveka att införa på egen hand, där-
för att man är rädd för den internationella konkurrensen. Här har GATT en
viktig uppgift, och den bör den svenska regeringen begära att organisationen
tar tag i.

Anf. 36 JAN BERGQVIST (s):

Herr talman! Om jag skulle använda miljöpartistiskt språkbruk skulle jag
kunna säga att Ragnhild Pohanka nu har sjappat och inte bevärdigar oss
kvarvarande med sitt intresse. Men jag förlåter henne mer än gärna och vill
inte rikta någon kritik mot henne.

Kjell Dahlström talade om delaktighet i den svenska demokratin - en
mycket vital framtidsfråga. Den måste utvecklas på så sätt att de politiska
partiernas roll som levande folkrörelse förstärks genom att organisationer
och folkrörelser i övrigt får bra arbetsmöjligheter och genom att vi lägger
fler beslut närmare de människor som driver verksamheten. Utvecklingen
går ju hän mot att kommuner får mer och mer att säga till om, och i kommu-
nerna försöker man också finna former för att komma närmare människorna
i besluten. I Göteborg har vi t.ex. utvecklat 21 stadsdelsnämnder.

Det där med att önska sig delaktighet, Kjell Dahlström, talar emot statens
roll i sammanhanget. Så kan man naturligtvis göra, men hur var det när kom-
munaliseringen av skolan var aktuell? Jag såg att Claes Roxbergh lade ner
sin röst vid det tillfället, men det var ju en åtgärd för att föra besluten när-
mare lokala politiker, skolledare, lärare och elever.

Roy Ottoson sade att vi inte skall överge den samhällsekonomiska synen
på trafiken. Jag håller med om det. Det är viktigt att upprätthålla trafikens
merkostnadsansvar. Det är också viktigt att bygga ut den kollektiva trafiken.
Vad det nu handlar om är att vi måste vara beredda att öppna nya möjlighe-
ter att finansiera en utbyggnad. Det kan ske i samarbete med företagen. Det
kan också ske som i fallet med Öresundsbron, dvs. man tar ut kostnaden av

Prot. 1990/91:18
6 november 1990

Debatt vid hänvis-
ning till utskott av
skrivelse
1990/91:50

Prot. 1990/91:18
6 november 1990

Debatt vid hänvis-
ning till utskott av
skrivelse

1990/91:50

bilisterna och använder sedan dessa pengar för att bygga ut västkustbanan.
Det finns anledning att slå vakt om kollektivtrafiken och utveckla den.

Internationalisering av kapital, Carl Frick, är en viktig och svårbemästrad
fråga. Kapitalet rör sig över gränserna, och detta är svårt att kontrollera.
Genom ett ökat samarbete mellan nationerna, mellan regeringar och folk,
kan man få en bättre kontroll över dessa svårkontrollerade ”bläckfiskar”.
Jag vill faktiskt påstå att samarbetet mellan EG-länderna kan ge betydligt
bättre möjligheter för Sverige att bemästra en del av den kapitalrörelse som
slinker igenom litet hur som helst i dag.

Anf. 37 KJELL DAHLSTRÖM (mp):

Herr talman! Det var jag som använde uttrycket att riksdagen sjappar, Jan
Bergqvist. Det står jag för! Jag tycker faktiskt att det är så. Det finns 18 mi-
nistrar som skulle kunna hjälpa till att klarlägga hur man har lagt upp krispa-
ketet. De har faktiskt en skyldighet att delta i den offentliga debatten i denna
talarstol. Jag tycker att de har sjappat!

Jag har all respekt för att Jan Bergqvist upprätthåller ett minimum av de-
mokratisk anständighet i detta sammanhang. Det finns dock ytterligare 155
socialdemokratiska ledamöter i riksdagen.

Vad gäller skolan, vilket Jan Bergqvist tog upp på ett väldigt påpassligt
sätt, beklagar både jag och många i miljöpartiet hur denna fråga hanterades.
Vi har stor sympati för kommunaliseringen. Det står nog ganska klart för
Jan Bergqvist. Att döma av det sätt på vilket frågan behandlades i riksdagen,
var den uppenbarligen inte tillräckligt förankrad hos de människor som be-
rördes av förändringen. Vi är lyhörda för människorna i landet, och därför
kunde vi inte ställa upp på kommunaliseringen i det läget. Tack!

Anf. 38 ROY OTTOSSON (mp):

Herr talman! Jan Bergqvist lyckas hitta den enda del om trafik i skrivelsen
som jag inte har kritiserat, nämligen frågan om att ta fram alternativ finan-
siering. Vi är naturligtvis positiva till att söka nya vägar. Det är litet luddigt
formulerat i skrivelsen, så det är litet svårt att angripa det direkt nu.

Vad jag däremot angrep, och vilket Jan Bergqvist inte besvarade, var att
man vill dra ner på anslaget till köp av interregional persontrafik på järnväg,
som det så vackert heter. Jag menar att detta anslag har mycket stor bety-
delse regionalpolitiskt, socialt och inte minst för att man skall kunna få ett
komplett järnvägstrafiksystem i hela landet. Det är en av förutsättningarna
för dels en aktiv regionalpolitik, dels de investeringar som behövs och skall
göras i järnvägen framöver.

Om man sänker anslaget menar jag att man undergräver möjligheterna att
lyckas med investeringarna i framtiden. Det är inte minst en Norrlandsfråga,
eftersom en stor del av dessa pengar går till just Norrlandstrafik.

Det är det jag kritiserade, och det är detta som borde ha besvarats. Jag
pekade t.ex. på att vårens riksdagsbeslut innebar att anslaget skulle vara
oförändrat under två års tid för att man skulle kunna få riktiga planeringsför-
utsättningar, inte minst när det gäller att få fram en bra tidtabell och annat.
Det förbigick Jan Bergqvist med tystnad. Det är beklagligt. Man får inte

”hatta” när det gäller besluten på det sätt som man nu tydligen är beredd att
göra.

Mitt krav på samhällsekonomisk hänsyn gällde just hur man bedömer
detta anslag. Jag pekade också på att anslaget inte har ökat, utan snarare
minskat dramatiskt om man jämför med vad som anslogs till själva trafiken
1987 mot vad som görs i dag. Varför skall man skära ned på detta i regering-
ens paket?

Anf. 39 CARL FRICK (mp):

Herr talman! Jag förstod av Jan Bergqvist att han var litet bekymrad över
kapitalets lättrörlighet och konsekvenserna för samhället.

Det som för mig var det dominerande problemet var emellertid att dessa
kapitalägare och de som flyttar pengar snabbt över gränserna utgör ett
grundläggande hot mot demokratin. Det är uppenbarligen de som styr län-
ders politik, och människors bedömning om politiken över huvud taget är
inte det viktiga. Det är penninghanterarnas bedömning som sätts i centrum
i stället för medborgarnas bedömningar av hur regeringar beslutar.

Det är en mycket märklig förändring som har skett under de senaste åren.
Jag tycker den är väl värd att uppmärksamma. Det borde ju vara en skräck
för varje demokrat att ett fåtal nu plötsligt rycker till sig makten på det sätt
som faktiskt sker med hjälp av det överrörliga kapitalet!

Jag gladde mig litet åt att Jan Bergqvist sade att det fordras samarbete för
att man skall kunna komma till rätta med detta problem. Det var precis det
jag efterlyste: Regeringen borde ta internationella initiativ till samarbete för
att man skall komma till rätta med kapitalets överrörlighet så att demokrati-
erna kan återupprättas och människorna åter få makt över sin vardag - i stäl-
let för att ett fåtal penningstarka människor faktiskt bestämmer över hur vi
skall ha det i vårt land och i många andra länder.

Det vore glädjande om Jan Bergqvist kunde förmå regeringen att sätta i
gång ett internationellt samarbete för att man skall kunna hejda överrörlig-
heten av kapital.

Anf. 40 JAN BERGQVIST (s):

Herr talman! När det gäller det privata kapital som Carl Frick talar om
kan vi glädja oss åt att vi nu i Sverige får ett historiskt genombrott för kapital-
beskattning. Vi skärper under två år beskattningen av privata kapitalin-
komster med 40 miljarder kronor, och i gengäld sänks skatten på arbete och
pensioner.

Detta visar ju att man mycket väl kan göra någonting om man driver en
aktiv politik. För att man skall kunna klara den internationella rörligheten
behövs det ett utvecklat samarbete mellan regeringar och fackliga organisa-
tioner.

Fackföreningsrörelserna skulle behöva bli starkare på många håll. Det
finns anledning att med lagar - gärna internationellt samordnade - ställa
ökade krav på miljö, standard och uppträdande hos de företagsgrenar som
finns i olika delar av världen.

Jag vill återkomma till att även samarbete som sker inom EG faktiskt kan
bli mycket positivt. En del av de styrningar som vi inte klarar av i dag, t.ex.

Prot. 1990/91:18
6 november 1990

Debatt vid hänvis-
ning till utskott av
skrivelse

1990191:50

Prot. 1990/91:18

6 november 1990

skattekontrollen, kan bli effektivare om vi får ett utvidgat samarbete med
EG.

Debatt vid hänvis-
ning till utskott av
skrivelse
1990/91:50

Anf. 41 CARL FRICK (mp):

Herr talman! Det är i och för sig bra att vi har försökt få till stånd det som
Jan Bergqvist beskriver, men jag tror att det kommer att bli utomordentliga
problem om vi i Sverige har en mycket strängare kapitalbeskattning än vad
man har nere på kontinenten. Det kommer nämligen att innebära att peng-
arna flyttar härifrån till platser där kapitalet så att säga mår bättre, där det
inte beskattas lika hårt. Jag tror att det kommer att bli fråga om en bume-
rangeffekt, och jag är tyvärr övertygad om att vi i Sverige kommer att få lov
att ändra på kapitalbeskattningen så att den blir lik den inom EG. Detta blir
nödvändigt för att undvika ett kapitalutflöde. Detta återstår emellertid att
se.

Eftersom Jan Bergqvist ändå är så mån om att på något sätt få hejd på
den stora kapitalrörelsen, skulle jag än en gång vilja be honom att tala med
regeringen för att se till att man effektiviserar detta och sätter i gång ett inter-
nationellt arbete för att få hejd på den överrörlighet som faktiskt är till skada
för demokratin och människors beslutanderätt. Jag ser med utomordentlig
oro på den utveckling som innebär att ett fåtal människor har en så fruktans-
värt stor makt och fattar beslut över huvudet på människor i olika länder.

Anf. 42 KJELL DAHLSTRÖM (mp):

Herr talman! Jag har inte av Jan Bergqvist eller någon annan fått klart
besked om hur man tänker sig att minska proportionaliteten. Så står det
nämligen uttryckligen i de skrivelser som kommit i samband med krispaket
från regeringen. Det är hårresande att man faktiskt uttryckligen talar om att
minska proportionaliteten för att få något slags effektivare styrning av sam-
hället.

Proportionaliteten i det svenska valsystemet är ju grunden för att även de
svaga - och inte bara de kapitalstarka, som vi talar mycket om - får ett infly-
tande. Det är demokratins, politikens och parlamentarismens kärna som
man här närmar sig och tänker spränga. Jag tycker att socialdemokraterna
skall vara mycket försiktiga med detta, annars är de bara ”specialdemokra-
ter”.

Anf. 43 JAN BERGQVIST (s):

Herr talman! Det är riktigt att jag inte i mitt svar till Kjell Dahlström tog
upp frågan om valsystemet. Vår utgångspunkt har traditionellt varit att det
nuvarande proportionella systemet har många fördelar och att man, om man
kan få ett rimligt samarbete mellan partierna, kan få bra resultat och att de-
mokratin då kan visa handlingskraft och ge ett från medborgarnas synpunkt
bra resultat.

Man måste också kunna se i ögonen att det kan bli partisplittring och
handlingsförlamning. Och det är utomordentligt förödande för delaktighe-
ten i demokratin. Valdeltagandet sjunker, och folk vänder sig bort från det
politiska arbetet. Det är en uppgift för dem som deltar i den politiska debat-

ten att värna om en handlingskraftig demokrati som kan slå vakt om medbor-
garens intressen för framtiden.

Det är stora utmaningar vi står inför, stora ödesfrågor. Vi måste ha hand-
lingskraftiga demokratier. Visar det sig att det blir en så stor partisplittring
och andra problem att demokratin inte får den handlingskraft som behövs
för framtiden, måste man vara beredd att i demokratins intresse diskutera
om det finns andra vägar att gå för att få en större handlingskraft för framti-
den.

Jag tycker att Kjell Dahlström har ägnat sig åt en del orättmätiga angrepp
på statsråd. Jag vill därför, nu när debatten lider mot sitt slut, konstatera att
inte bara Ragnhild Pohanka utan även Per Gahrton och Inger Schörling har
sjappat, trots att miljöpartiet nu inte har något riksdagsgruppsmöte, vilket
alla andra partigrupper har. Ingen annan än ni kunde ju förutse att den här
debatten skulle ta så lång tid.

Anf. 44 KJELL DAHLSTRÖM (mp):

Herr talman! När det gäller partisplittring vet vi hur det svenska politiska
landskapet ser ut. Det finns sex eller sju riksdagsdugliga partier eller rörelser
som borde kunna vara representerade i riksdagen. Det bör man inte tumma
på genom några speciella arrangemang, höjningar av procenttrösklen till
riksdagen eller vad det kan vara fråga om.

Överläggningen var härmed avslutad.

Skrivelsen hänvisades till finansutskottet.

3 § Meddelande om dagens frågestund

Anf. 45 TREDJE VICE TALMANNEN:

För kännedom vill jag meddela att jag har fått ett meddelande från social-
minister Ingela Thalén om att hon inte kommer att besvara några frågor vid
den frågestund som börjar kl. 18.00.

4§ Ajournering

Kammaren beslöt kl. 16.56 på förslag av tredje vice talmannen att ajour-
nera förhandlingarna till kl. 18.00, då frågestunden skulle börja.

5 § Återupptagna förhandlingar

Förhandlingarna återupptogs kl. 18.00.

Prot. 1990/91:18
6 november 1990

Debatt vid hänvis-
ning till utskott av
skrivelse
1990/91:50

Prot. 1990/91:18

6 november 1990

Svar på frågor

6§ Svar på fråga 1990/91:138 om försvarskommitténs fortsatta
arbete

Anf. 46 Försvarsminister ROINE CARLSSON (s):

Fru talman! Gunnar Björk har frågat mig om försvarskommitténs direktiv
fortfarande gäller.

I försvarskommittén har förts en diskussion om att det av en rad skäl inte
kan läggas fram ett förslag till ett långsiktigt försvarsbeslut nu i december
1990. Detta är beklagligt, men jag kan ha förståelse för ståndpunkten.

För att i detta läge komma vidare i denna fråga har statsministern inbjudit
till partiledaröverläggningar.

Mitt svar på frågan är att kommitténs direktiv alltjämt gäller.

Anf. 47 GUNNAR BJÖRK (c):

Fru talman! Jag vill tacka försvarsministern för svaret på min fråga. Svaret
är alltså att kommitténs direktiv fortfarande gäller. Men faktum är ändå att
socialdemokraterna i kommittén uppenbarligen har gjort en ganska ovanlig
förändring av tidsplanen, vilket inte rimmar särskilt väl med tidigare princi-
per för planeringen.

Detta är ytterligare bevis för regeringens oförmåga att fatta beslut om vik-
tiga frågor. Man har också en ganska stor nota att ta ställning till under den
närmaste tiden. Jag kan erinra om att endast momsbeslutet innebar ökade
pålagor på 2,5-3 miljarder kronor. Att de icke-socialistiska partierna då av-
stod från att delta var egentligen ganska naturligt med tanke på den föränd-
ring som majoriteten ville genomföra.

När det gäller de långsiktiga försvarsbesluten anser jag att det är viktigt
att man ser till att man finner andra former för samråd, om nu kommittén
inte kommer i gång igen. När det gäller JAS-beslutet förutsätter jag att ma-
joriteten har samma lyhördhet mot minoriteten som när försvarsbeslutet år
1982 fattades, då socialdemokraterna fick tillgång till allt material som fanns.
Jag vill också erinra om det särskilda ansvar som riksdagen har givit militär-
ledningens rådgivande nämnd när det gäller just JAS-beslutet.

Jag konstaterar att försvarskommittén i praktiken har havererat, eftersom
det inte längre är det organ för ömsesidigt samråd och samspråk som det
skall vara. Det är naturligtvis en svår prestigeförlust för en försvarsminister,
och det är i så fall ett resultat av en avsaknad av ömsesidig respekt och sam-
förstånd när det gäller säkerhets- och försvarspolitiken, vilket jag beklagar.

Överläggningen var härmed avslutad.

7 § Svar på fråga 1990/91:139 om försvarskampanjen

Anf. 48 Försvarsminister ROINE CARLSSON (s):

Fru talman! Gudrun Schyman har frågat mig om jag tänker vidta några
ågärder för att förhindra att skattebetalarnas pengar används till oseriös för-
svarspropaganda. Bakgrunden till frågan är den annonskampanj som Sveri-

ges centrala värnpliktsråd, SCVR, under hösten har utformat och som beta-
lats av arméstaben.

Enligt vad jag inhämtat uppvaktades chefen för armén i somras av Sveri-
ges centrala värnpliktsråd, SCVR, som ville genomföra en kampanj för att
värna om den allmänna värnplikten. Chefen för armén ansåg att en kampanj
för den allmänna värnplikten var ett lämpligt led i den allmänna försvarsupp-
lysningen. Chefen för armén beslutade därför att stödja kampanjen med en
finansiering om drygt en miljon kronor. Innehållet i annonsen ansvarade
emellertid Värnpliktsrådet för.

Värnpliktsrådet arbetar självständigt gentemot myndigheter och organisa-
tioner med värnpliktskongressen som uppdragsgivare. Värnpliktsrådet be-
slutar sedan på vilket sätt olika frågor skall drivas och ansvarar inför kon-
gressen för sina olika aktiviteter.

Överbefälhavaren har regeringens uppdrag att ge Värnpliktsrådet ett visst
administrativt stöd samt att hos regeringen begära de medel som behövs för
att finansiera rådets verksamhet.

Enligt regeringens föreskrifter i regleringsbrevet för innevarande bud-
getår får bidrag för Värnpliktsrådets verksamhet betalas med högst 800 000
kr. från överbefälhavarens anslag. Vidare får bidrag ges med högst 400 000
kr. resp, högst 100 000 kr. för insatser mot drogmissbruk bland de värnplik-
tiga och för vissa allmänna insatser i rättsfrågor.

Handlingsregler för anslagen till försvarsgrenscheferna medger inte att de
betalar bidrag till Värnpliktsrådet. Chefen för armén får således inte lämna
bidrag till Värnpliktsrådet för en annonskampanj oavsett dess budskap.

Jag har redan haft samtal med arméchefen och jag kommer att ha samtal
med överbefälhavaren och försvarsgrenscheferna om tillämpningen av gäl-
lande regler. Resultaten av dessa samtal får utvisa om ytterligare åtgärder
från regeringens sida är nödvändiga.

Anf. 49 GUDRUN SCHYMAN (v):

Fru talman! Jag ber att få tacka försvarsministern för svaret. Det var både
innehållsrikt och upplysande.

Det är alldeles uppenbart att flera höga tjänstemän inom försvaret klart
har överskridit sina befogenheter. Man frågar sig naturligtvis hur detta kan
komma sig, eftersom det reglemente som försvarsministern hänvisar till up-
penbarligen finns. Det borde då stå klart för envar att man inte kan göra på
detta sätt. En följdfråga blir då hur det faktiskt kan komma sig att detta
skett. Är man så dåligt informerad om vilka regler man har att hålla sig till
är detta upprörande.

Jag undrar naturligtvis också hur man skall förhindra att detta upprepas.
Det har ju förekommit en tidigare incident för något år sedan med en an-
nonskampanj som var olyckligt utformad, och försvarsministern fick också
då ingripa. Jag ställde även då en fråga, och vi var överens om att detta inte
var särskilt lämpligt. Det verkar finnas en tendens att detta upprepar sig.

Dessutom har både arméchefen och arméstabens chef gått ut offentligt i
pressen och försvarat vad man gjort och också försvarat kampanjens inne-
håll, som försvarsministern inte alls har kommenterat här. Jag skulle gärna
vilja få en kommentar från försvarsministern om innehållet och rubriken: I

Prot. 1990/91:18

6 november 1990

Svar på frågor

Prot. 1990/91:18

6 november 1990

Svar på frågor

går var det ryssen som hotade svensk demokrati, i dag är det vi svenskar. Det
är ändå arméns höga tjänstemän som har ansvaret i det här fallet. Även om
Värnpliktsrådet självt har utformat annonsen, har de givit sitt benägna bi-
stånd och haft den omdömeslösheten att de inte ens kontrollerat den. Man
skulle kunna säga att det här har begåtts någon form av dubbelfel. Jag vill
höra vilken kommentar försvarsministern har till detta och vad man skall
göra för att rätta till förtroendet för Värnpliktsrådet efter detta utspel.

Anf. 50 Försvarsminister ROINE CARLSSON (s):

Fru talman! Detta är två olika frågor. Det första som Gudrun Schyman
tog upp gällde den kampanj som ÖB stod i spetsen för. Jag vill minnas att en
av rubrikerna var: Varje land har en armé, sin egen eller någon annans. Gud-
run Schyman kommer säkert ihåg det svar som redovisades här i kammaren
angående detta. Såvitt jag kan erinra mig har den myndigheten inte gjort
något liknande på nytt.

När det gäller det nu inträffade har jag här i kammaren redovisat min
ståndpunkt. Det råder nog inget tvivel någonstans om vad det svaret inne-
bär.

Fru talman! Låt mig sedan säga att jag tror att Gudrun Schyman bör för-
söka sätta sig in i Värnpliktsrådets situation. Man känner sig där mycket
tveksam till det förslag som finns från höga officerare om en värnpliktsut-
bildning på 2,5 månader. Denna kampanj skall ses mot bakgrund av att de
värnpliktiga själva inte är övertygade om att 2,5 månader är tillräcklig utbild-
ning för att fullgöra olika uppdrag inom försvarsmakten. Varför annonskam-
panjen sedan har fått denna utformning har jag redan svarat på. Jag hoppas
att Gudrun Schyman och jag ändå kan säga att om de värnpliktigas organisa-
tion hyser oro inför en alltför kort utbildningstid, måste vi förstå att de värn-
pliktigas organisation vill ge detta till känna, men metoderna kanske inte var
de allra bästa.

Anf. 51 GUDRUN SCHYMAN (v):

Fru talman! Försvarsministern och jag är överens om att metoderna inte
var de allra bästa. Jag tror att dessa metoder t.o.m. har skadat intresset för
att bedriva en seriös diskussion om den allmänna värnplikten. Många har
uppfattat detta som mycket oseriöst och att Centrala värnpliktsrådet är ute
och driver politik på ett sätt som inte är rådets uppgift.

Det handlar om en organisation som tar till vara de värnpliktigas intres-
sen. Organisationen får statliga bidrag för att fullgöra sina uppgifter. Det är
helt riktigt. Rådet skall verka som en intresseorganisation. Men här har rå-
det givit sig in på säkerhetspolitikens område, dessutom utan att ha särskilt
väl underbyggda argument. Detta tillför ju inte någonting till debatten. Det
är tråkigt. Jag tycker absolut att vi skall ha en seriös diskussion om den all-
männa värnplikten, hur den skall utformas och framför allt vilka föränd-
ringar som krävs utifrån den nya säkerhetspolitiska situation som råder. Men
det är knappast Värnpliktsrådets uppgift att föra den säkerhetspolitiska de-
batten.

Anf. 52 Försvarsminister ROINE CARLSSON (s):

Fru talman! Jag uppfattade inte annonskampanjen som ett inlägg i den
säkerhetspolitiska debatten. Jag ser Värnpliktsrådets aktivitet på detta om-
råde riktad framför allt mot de höga officerare som har föreslagit och har
talat sig varma för två och en halv månads utbildningstid. Detta kan mötas
på olika sätt, och den metod som Värnpliktsrådet har valt lämnar en del öv-
rigt att önska. Men jag känner en djup respekt när de värnpliktiga varnar för
att sänka utbildningstiden till två och en halv månad, och detta vill jag här
ge till känna. Det överensstämmer ju också med vad riksdagen har beslutat
i den här frågan. Riksdagen har uttalat sig för att det bedrivs försöksverk-
samhet med fem månaders utbildning.

Anf. 53 GUDRUN SCHYMAN (v):

Fru talman! Jag kan förstå försvarsministerns sympatier för Centrala värn-
pliktsrådet och dess arbete, och jag delar den sympatin. Men när man använ-
der rubriker som ”Yttre fienden ger inre samhörighet” och ”Vad händer när
den yttre fienden blir otydlig, när Berlinmuren rasat och när Gorbatjov slu-
ter pakt med Bush?” har Värnpliktsrådet gett sig in i en säkerhetspolitisk
debatt, och då måste man kunna använda sig av seriösa argument i den de-
batten. Jag anser att det inte är Centrala värnpliktsrådets uppgift. Också
arméstaben borde dela den åsikten att detta är politik, och politik är inte
Centrala värnpliktsrådets uppgift. Det skall man inte stödja.

Jag lägger ansvaret på arméns tjänstemän, som tydligen anser sig ha befo-
genhet att göra detta och också anser det vara riktigt. Då undrar jag: Vad
är det som hindrar att de inte åter kommer att anse det vara riktigt? Jag
måste säga att jag tycker att det rör sig om svåra felbedömningar av höga
tjänstemän, som borde ha ett större ansvar, framför allt för värnpliktsfrågan.

Anf. 54 Försvarsminister ROINE CARLSSON (s):

Fru talman! Arméstaben har icke lagt sig i texten i denna annonskampanj.
Den står Värnpliktsrådet för. Arméstaben och arméchefen har handlat fel-
aktigt när man tagit pengar från armén och lämnat till Värnpliktsrådet. Vi
måste hålla i sär dessa frågor.

Anf. 55 GUDRUN SCHYMAN (v):

Fru talman! Det är bra att jag har fått reda på att de har handlat fel. När
de nu handlade fel, var det synd att de inte också lade sig i texten, för då
kanske skadan hade varit mindre. Vi kan kanske vara överens om att i varje
fall detta är fel.

Anf. 56 Försvarsminister ROINE CARLSSON (s):

Fru talman! Det var bra att arméstaben icke lade sig i texten. Det är det
goda i den här saken.

Anf. 57 GUDRUN SCHYMAN (v):

Fru talman! Detta finner jag vara ett mycket märkligt uttalande. Det
måste innebära att också försvarsministern delar uppfattningen att annonsen

Prot. 1990/91:18

6 november 1990

Svar på frågor

Prot. 1990/91:18

6 november 1990

Svar pä frågor

innehållsmässigt var bra och att den på ett bra sätt har understött den seriösa
debatten om värnpliktens utformning.

Anf. 58 Försvarsminister ROINE CARLSSON (s):

Fru talman! Jag ber att få hänvisa till det svar som jag här har läst upp för
Gudrun Schyman.

Anf. 59 GUDRUN SCHYMAN (v):

Fru talman! Jag inser att det inte blir någon mer debatt efter det senaste
inlägget. Jag tycker ändå att jag har kommit väldigt långt i dag. Jag får tacka
för överläggningen.

Överläggningen var härmed avslutad.

Beträffande de på föredragningslistan närmast upptagna frågorna,
1990/91:125, 130, 132 och 143, hade som tidigare anmälts socialminister
Ingela Thalén meddelat att hon inte kunde besvara dessa frågor vid dagens
sammanträde.

8§ Svar på fråga 1990/91:90 om vindkraftsutbyggnad i privat och
kooperativ form

Anf. 60 Industriminister RUNE MOLIN (s):

Fru talman! Gunhild Bolander har frågat mig vilka ekonomiska styrmedel
som regeringen är beredd att utnyttja för att stimulera en vindkraftsutbygg-
nad i privat och kooperativ form.

Inom regeringskansliet förbereds efter ett omfattande utredningsarbete
en energipolitisk proposition. Viktiga delar av propositionens innehåll är för
närvarande föremål för överläggningar mellan regeringen och folkpartiet
och centerpartiet.

Jag är därför inte nu beredd att svara på Gunhild Bolanders fråga.

Förste vice talmannen konstaterade att frågeställaren inte var närvarande
i kammaren och förklarade överläggningen avslutad.

9§ Svar på fråga 1990/91:129 om det statliga villkorslånet till Saab

Anf. 61 Industriminister RUNE MOLIN (s):

Fru talman! Rolf L Nilson har frågat mig om regeringen avser att kräva att
Saab omedelbart återbetalar villkorslånet.

Företrädare för Saab-Scania har informerat mig om att varken det företa-
get eller Saab Automobile på grund av nuvarande marknadsläge för närva-
rande anser det möjligt att fatta beslut om någon nyetablering i Karlskrona.
En sådan etablering ingick som ett åtagande från Saab-Scania i det avtal med
staten som träffades i november 1989 om flygplansprojektet SAAB 2000.

Jag avser att inom kort ta initiativ till överläggningar med Saab-Scania om
detta i enlighet med vad som har överenskommits i avtalet.

Anf. 62 ROLF L NILSON (v):

Fru talman! Jag vill tacka Rune Molin för svaret. Det var av naturliga skäl
magert. Avsikten med min fråga var ju inte att beslut om indragning av detta
lån skall fattas utan överläggningar med Saab-Scania. Jag vill då fråga Rune
Molin: Finns det enligt industriministerns bedömning några utsikter att Saab
avviker från sin offentligt deklarerade avsikt att man inte tänker eller inte
kan uppfylla den här delen av avtalet? Min uppfattning är att det är en klar
och tydlig markering. Det är svårt att så här utifrån hitta några öppningar.

Om man ser på den proposition och det betänkande som riksdagen har
ställt sig bakom, är det för mig tveksamt om Saab någonsin haft verkligt se-
riösa avsikter att uppfylla den här delen av avtalet. Om man skulle komma
fram till denna slutsats, står det klart att avtalets formulering gör det möjligt
att kräva tillbaka pengarna. Jag vill då ställa ett par följdfrågor: Vad betyder
”inom kort”? Vad har industriministern i bakfickan om Saab skulle fortsätta
att vägra?

Anf. 63 Industriminister RUNE MOLIN (s):

Fru talman! Rolf L Nilson undrade vad jag menade med ”inom kort”.
Först vill jag skaffa mig information om hur man ser på saker och ting i Ble-
kinge, framför allt i Karlskrona. Den informationen har jag fått nu. Det in-
nebär att vi kan börja diskutera tidpunkt för överläggningarna. Överlägg-
ningar kommer äga rum inom kort.

Grunden för de överläggningarna är det avtal vi har. I det avtalet sägs att
om omständigheter och förhållanden inträffar som i väsentlig mån berör
Saab-Scanias möjligheter och förutsättningar att fullfölja projektet enligt
projektplanen eller fullgöra sina övriga åtaganden enligt detta avtal, såsom
t.ex. att avsättning ej finns för företagets produkter, skall Saab-Scania sna-
rast anmäla detta till staten. Det har man gjort. Parterna förklarade sig be-
redda att i sådant fall förhandla om sådana jämkningar eller åtgärder som
med hänsyn till det inträffade i möjligaste mån tillgodoser såväl Saab-Scanias
behov av jämkning av åtagandena som statens bevekelsegrunder för att delta
i projektet. Detta är grunden för de överläggningar som jag skall uppta.

Vilka preciseringar jag kommer att göra beror på diskussionerna och den
inställning som Saab-Scania kommer att ha i vissa frågor. Längre är jag inte
beredd att gå i dag när det gäller att svara på denna fråga.

Anf. 64 ROLF L NILSON (v):

Fru talman! Jag har noterat Rtine Molins besök i Karlskrona. Det är bra
att regeringen genom Rune Molin så klart ger besked om att regeringen står
för Sina åtaganden när det gäller Élekingepaketet. Det skall noteras. Detta
är dock en sak.

En annan sak är frågan vad Saab-Scania kommer att företa sig. Rune Mo-
lin har väl i likhet med mig hoterat den upprördhet som har funnits både
bland utredare om bilindusttins framtid och hos politiker i Blekinge över vad
man uppenbart upplever som ett svek från Saab-Scania.

Prot. 1990/91:18

6 november 1990

Svar på frågor

Prot. 1990/91:18

6 november 1990

Svar på frågor

Frågan om uppkomna händelser är intressant. De vikande marknadsande-
larna och bekymren med Saab-Scanias personbilsförsäljning kan knappast
ha varit okända för Saab-Scanias ledning när avtalet ingicks eller förhandla-
des fram.

Anf. 65 Industriminister RUNE MOLIN (s):

Fru talman! Jag vet inte vad som var bekant vid det tillfället. Jag deltog
inte i de överläggningarna, så jag kan inte svara på det.

Jag tycker dock att det är ganska rimligt att jag direkt med Saab-Scania
och inte här i kammaren tar upp de krav som vi från staten vill bevaka.

Anf. 66 ROLF L NILSON (v):

Fru talman! Jag vill ändock ställa en fråga. Finns i Rune Molins arsenal
alternativet att återkalla lånet?

Jag har, vilket säkert också Rune Molin har gjort, konstaterat att det finns
många idéer i Blekinge om hur man skall kunna göra en satsning på utveck-
ling av landskapet och Karlskronaregionet. Det finns också en skrivning av
avtalet som säger att Saabs satsning nödvändigtvis inte behöver ske i form
av en bensinmotorsfabrik utan att det kan röra sig om annan industriell verk-
samhet. Jag hoppas att det finns öppningar i den änden.

Anf. 67 Industriminister RUNE MOLIN (s):

Fru talman! Den arsenal som jag har till mitt förfogande finns beskrivet i
det avtal som staten har träffat.

Anf. 68 ROLF L NILSON (v):

Fru talman! Det tolkar jag som att återkallande av lånet också finns med.

Överläggningen var härmed avslutad.

10 § Svar på fråga 1990/91:127 om investeringar i Blekinge

Anf. 69 Statsrådet ERIK ÅSBRINK (s):

Fru talman! Karl-Gösta Svenson har frågat industriministern om han om-
gående kommer att släppa medel i allmänna investeringsfonder och investe-
ringsreserver fria för investeringar i Blekinge.

Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som skall svara på
frågan.

Den 16 oktober besvarade jag en fråga av Karl-Gösta Svenson om utnytt-
jande av investeringsfonder i Blekinge län. I det sammanhanget upplystes
Karl-Gösta Svenson om att jag inom kort avsåg att ta upp frågan om en för-
längning av frisläppsförordningen.

Mitt svar på Karl-Gösta Svensons nya fråga är att regeringen ännu inte
tagit ställning till den fortsatta frisläppspolitiken. Ett offentliggörande kom-
mer att ske på sedvanligt sätt.

Anf. 70 KARL-GÖSTA SVENSON (m):

Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret. Men jag finner det märkligt
att statsrådet inte har några besked att ge i denna fråga som är så viktig för
länet.

Av regeringens skrivelse till riksdagen angående det s.k. krispaket fram-
går att nyetablering och tillväxt är av stor betydelse för de mindre företagen.
Man skriver att det därför är angeläget att särskild hänsyn tas till behovet av
att främja de livskraftiga företagens investeringar.

Vad gör regeringen för att leva upp till det här fagra talet? Hittills har man
inte gjort något, enligt min mening. Man har i stället handlat tvärtom. Under
tiden från 1989 och fram till september 1990 har regeringen bedrivit en små-
företagarfientlig politik, åtminstone när det gäller Blekinge län. 28 företag
har ansökt om att få använda sina egna investeringsfondsmedel. Det har man
avslagit. 26 av dessa företag har mindre än 20 anställda. Det är anmärknings-
värt att man gör det i ett län med betydande arbetslöshet, särskilt bland ung-
domar och kvinnor. Då man går mot en stigande arbetslöshet, har man från
regeringens sida uppenbarligen motarbetat småföretagens möjligheter att
göra nya investeringar och därmed skapa nya arbetstillfällen i länet. Jag upp-
repar att det rör sig om så många som 28 mindre företag i Blekinge län som
har drabbats av det här.

Avslutningsvis vill jag ställa följande kompletterande fråga till statsrådet.
Varför har inget hänt under de tre veckor som har gått sedan jag ställde min
förra fråga beträffande ett annat specifikt företag? Det är hög tid att vi får
ett besked om att företagen kan få använda sina egna investeringsmedel.

Överläggningen var härmed avslutad.

11 § Svar på fråga 1990/91:135 om avdrag för kostnader avseende
barntillsyn

Anf. 71 Statsrådet ERIK ÅSBRINK (s):

Fru talman! Charlotte Cederschiöld har frågat mig varför avdrag för fack-
föreningsavgifter är viktigare än avdrag för barntillsynskostnader.

Det huvudsakliga skälet att medge skattereduktion för fackföreningsavgif-
ter är att skapa skattemässig jämställdhet mellan arbetsgivares och löntaga-
res kostnader för resp, organisationsverksamhet. Enligt nuvarande regler
har arbetsgivare rätt till avdrag för medlemsavgift till arbetsgivarförening.
Konfliktbidrag från arbetsgivarförening är i enlighet härmed skattepliktiga.
Konfliktunderstöd från fackföreningar är däremot skattefria. Därför bör
inte fackföreningsavgiften vara avdragsgill i den del som avsätts till konflikt-
åtgärder. I arbetet med skattereformen har man utgått från att ca 70 % av
avgiften används till allmänfacklig verksamhet och 30 % till konfliktåtgär-
der. Den maximala skattereduktionen är fr.o.m. 1992 års taxering därför
20 % av 2 500 kr., dvs. 500 kr.

Enligt reglerna i kommunalskattelagen medges inte avdrag för privata lev-
nadskostnader. Kostnader för barntillsyn anses som en privat levnadskost-
nad. Stödet till barnfamiljerna utgår i stället i andra former. Barnbidraget

Prot. 1990/91:18

6 november 1990

Svar på frågor

Prot. 1990/91:18

6 november 1990

Svar på frågor

höjs nästa år från 6720 kr. per år och barn till 9000 kr. Fr.o.m. år 1992 höjs
barnbidraget till 10020 kr. per år. Dessutom utgår ett omfattande statligt
stöd till barnomsorgen.

Anf. 72 CHARLOTTE CEDERSCHIÖLD (m):

Fru talman! Jag får tacka för svaret. Det var ganska förväntat. Statsrådet
undvek själva sakfrågan, nämligen prioriteringen av fack framför barn.

Faktum är att socialdemokraterna har lovat bygga ut föräldraförsäk-
ringen. Med det beslut som har fattats har väljarna svikits. Avdragsrätten för
fack finns kvar och man diskuterar t.o.m. en fördubbling. Det finns tydligen
pengar till det.

Frågan gällde inte förhållandet mellan arbetsgivaravgiftavdraget och fack-
avdraget utan den socialdemokratiska värderingen att prioritera fackföre-
ningsavdrag framför barntillsyn när det gäller nödvändiga kostnader för ar-
betstagarna. SAF-avdraget är inte individuellt som fackföreningsavdraget
är. Det handlar om en prioritering mellan avdrag med direkt betydelse för
individen.

Det är inte nog med att man har prioriterat de fackliga avdragen och där-
med visar människor att medlemskap i facket är mer betydelsefullt för social-
demokraterna än tillsyn av barn. Därtill har man i skatteomläggningen pas-
sat på att öka värdet av avdragen. Det har visserligen bara gjorts med 20 kr.,
men det är ändå tvärtemot skatteomläggningens grundprincip, som är lägre
inkomstskatter och färre och minskade avdrag. När det gäller facket tilläm-
pas tydligen andra principer. Det gäller tydligen att vissa människor är mer
jämlika än andra.

Den socialdemokratiska kongressen har dessutom med stor majoritet be-
slutat att fördubbla fackföreningsavgiften. Stödet till facket begränsar sig
dock inte bara till en avdragsrätt som kostar skattebetalarna över 1 miljard
och som man diskuterar att öka med ytterligare 1,5 miljard. Därtill har
facket fått ett par extra miljarder enligt RRV för information om MBL,
pengar som har gått till resor, konferenser och videofilmer, t.ex. Facket i
sommarland och Facket i vinterland.

Ett års skatt från 30 000 personer har använts ineffektivt och lett till onö-
dig administration, enligt RRV.

Det kostar att få valstöd från facket. Barn ger inga pengar till det socialde-
mokratiska partiet, men det gör fackpampar.

Jag vill avsluta med en följdfråga. Varifrån avser statsrådet att ta de 1,5
miljarder det kostar att fördubbla de fackliga avdragen? Är det barnen som
skall få betala?

Jag vill också upprepa huvudfrågan som jag inte fick svar på: Varför är det
viktigare för socialdemokraterna att satsa på fackföreningar än på barn?

Anf. 73 Statsrådet ERIK ÅSBRINK (s):

Fru talman! Vi värderar avdragsrätt för fackföreningsavgifter lika högt el-
ler lika lågt som motsvarande avdragsrätt som arbetsgivaren har för sina av-
gifter. När en jämförelse nu görs i frågan och i inlägget mellan å ena sidan
avdrag för barntillsynskostnader och å andra sidan avdrag för fackförenings-
avgifter, kan jag inte låta bli att ställa följande fråga: Varför är det bara fack-

föreningsavgifter som lyfts fram och inte arbetsgivaravgifter? Kan det möjli-
gen vara så att Charlotte Cederschiöld och moderaterna vill avskaffa av-
dragsrätten för avgifter till fackliga organisationer men behålla den för avgif-
ter till arbetsgivarorganisationer, dvs. att vi skall införa en diskriminering,
olika behandling, som skulle gynna den ena parten i detta förhållande? Det
vore intressant att få den frågan belyst.

Frågan om barntillsynskostnader har jag redan svarat på, nämligen att
detta aldrig har ansetts vara avdragsgilla kostnader i skattesammanhang,
utan de har setts och ses som en privat levnadskostnad, och då skall någon
avdragsrätt inte medges.

Att vi på andra sätt hjälper barnfamiljerna är väl känt. Det sker genom
mycket omfattande insatser genom barnbidragen, som kommer att höjas
kraftigt nästa år och 1992, genom bidragen till barnomsorgen och genom en
omfattande föräldraförsäkring. Vi har alltså valt former som vi tror är de
bästa för att gynna barnen och barnfamiljerna.

Anf. 74 CHARLOTTE CEDERSCHIÖLD (m):

Fru talman! Det handlar ju i politik hela tiden om att prioritera. Socialde-
mokraterna har redan prioriterat att inte bygga ut föräldraförsäkringen. Det
är kanske inte den modell som vi moderater förordar i första hand, men det
var den modell som socialdemokraterna lovade sina väljare. Avdragsrätten
för fackföreningsavgifter finns alltså kvar, och socialdemokraterna diskute-
rar en fördubbling. Statsrådet har inte svarat på frågan varifrån dessa pengar
skall tas, dvs. de 1,5 miljarder som en fördubbling skulle kosta. Vi moderater
förordar en avdragsrätt för barntillsynskostnader.

Jag undrar om inte denna politik i förlängningen leder till att socialdemo-
kraterna gynnar män på kvinnors och barns bekostnad. Faktum är ju att av-
dragsrätten för barntillsynskostnader är oerhört viktig för kvinnor och barn
i ett samhälle där barnomsorgen inte alls fungerar.

Anf. 75 Statsrådet ERIK ÅSBRINK (s):

Fru talman! Jag fick ingen kommentar till frågan varför man skall göra
skillnad mellan avgifter till fackliga organisationer och avgifter till arbetsgi-
varorganisationer. Hela frågan och de fortsatta kommentarerna från Char-
lotte Cederschiöld kan knappast tolkas på annat sätt än att vi skall behandla
dessa olika, dvs. att ni är ute efter att ta bort avdragsrätten för fackförenings-
avgifter men behålla den för arbetsgivaravgifter. Rätta mig om jag har fel på
denna punkt, men det är svårt att tolka det på något annat sätt.

Vi har sagt att utrymmet i svensk ekonomi för närvarande är noll när det
gäller nya reformer. Det är därför som vi har skjutit olika reformer på framti-
den. Reformer, vare sig de handlar om olika typer av avdrag i skattesystemet
eller utbyggd social service, får vi genomföra när de ekonomiska resurserna
för detta har skapats. Däremot har jag svårare att förstå hur man skall kunna
klara de våldsamma underskott som moderaterna har i sitt förslag till skatte-
reform och på många andra områden.

Prot. 1990/91:18

6 november 1990

Svar på frågor

5 Riksdagens protokoll 1990/91:18

Prot. 1990/91:18

6 november 1990

Svar på frågor

Anf. 76 CHARLOTTE CEDERSCHIÖLD (m):

Fru talman! De socialdemokratiska kongressdeltagarna har då fått ett
slags besked om att de inte skall hoppas så mycket på att de får sitt beslut
effektuerat.

Vad vi är ute efter är just omsorgen om barnen. Och där tycker vi att det
brister. Det handlar ju om den enskilda individen och om den enskilda indi-
videns plånbok och kassa. Hur skall hon eller han få dagen, veckan eller må-
naden att gå ihop? Då handlar det om de pengar som människor har kvar i
fickan. Om statsrådet tycker att det är svårt med min pedagogik, föreslår jag
att statsrådet läser det senaste numret av LO-Tidningen, där Tommy Olsson,
tidigare ordförande i klubbstyrelsen på Rörteknik i Ljusdal och hans 24 ar-
betskamrater och dessutom 30 000 andra metallare, har lyckats stärka sin
ekonomi. De beskriver hur de gör:

Genom att gå ur facket fick jag mitt bästa lönelyft på åratal.

Tommy Olsson hade inte gärna med hedern i behåll...

Anf. 77 Statsrådet ERIK ÅSBRINK (s):

Fru talman! Det är tydligen helt omöjligt att få någon kommentar till den
fråga som jag har ställt flera gånger. Finns det någon anledning att särbe-
handla fackliga organisationer jämfört med arbetsgivarorganisationer? Nu
kom det nya antifackliga utfall från Charlotte Cederschiöld. Jag tolkar det
som att moderaterna vill införa en särbehandling som innebär att ni vill ha
skattefavörer för arbetsgivarna men inte för de fackliga organisationerna.
Och så länge jag inte får någon korrigering på den punkten är det den slutsats
jag drar. För mig är detta totalt främmande. Det är både orättvist och olik-
formigt i skattesammanhang.

När det gäller barntillsynen låter det naturligtvis bra att medge avdrag för
kostnader för denna. Men man bör då kanske även nämna att moderaterna
vill avveckla samhällets stöd till den barnomsorg som vi har i dag. Det inne-
bär ju att ett stort antal av landets kvinnor med barn skulle tvingas tillbaka
in i hemmen, därför att de skulle förlora ekonomiskt på att förvärvsarbeta,
såvida de inte har mycket höga inkomster. Detta är negativt inte bara för
barnfamiljerna, utan det är också en stor kvinnofälla, eftersom det gör det
mindre lönsamt för Sveriges kvinnor att arbeta.

Anf. 78 CHARLOTTE CEDERSCHIÖLD (m):

Fru talman! Det handlar ju om en prioritering. Alla politiska beslut hand-
lar om prioriteringar. Vi måste ställa frågorna: Vad har vi råd med, och vad
har vi inte råd med? Hur prioriterar vi, och vad är viktigast? Det är fullstän-
digt felaktigt att påstå att vi moderater vill avveckla samhällets stöd till barn-
omsorgen. Men vi har en annan modell för våra familjepolitiska åtgärder,
som ger människor större frihet och inte låter pengarna gå till bara kommu-
nala daghem. Men det är en annan fråga, som inte inbegrips i den här debat-
ten.

Men när det gäller att hjälpa till med prioriteringen vill jag återgå till
Tommy Olsson. Han hade nämligen inte med hedern i behåll kunnat säga att
han kliver ur betalningsansvaret för sina barn. Men han kunde komma ifrån
kostnaderna för facket. Slutsatsen av detta är att utgifterna för barntillsyn

inte går att komma ifrån, men utgifterna för facket går faktiskt att komma
ifrån. Det borde statsrådet ta lärdom av och prioritera barnen framför
facket.

Anf. 79 Statsrådet ERIK ÄSBRINK (s):

Fru talman! Den svenska arbetsmarknaden bygger på ett samspel mellan
två parter som vi i olika avseenden försöker behandla på ett neutralt och
likaberättigat sätt. Jag konstaterar nu att Charlotte Cederschiöld har en an-
nan uppfattning. Hon anser att det är riktigt att man tar bort avdragsrätten
för medlemmar i fackliga organisationer men behåller den för medlemmar i
arbetsgivarorganisationer. Vi skall alltså använda skattesystemet för att sys-
tematiskt gynna den ena parten i ett motsatsförhållande av denna art.

Jag tycker att det är fullständigt oacceptabelt, och jag är förvånad över att
få höra sådana åsikter framföras.

Anf. 80 CHARLOTTE CEDERSCHIÖLD (m):

Fru talman! Då är väl statsrådet även förvånad över kvinnorna i sin egen
organisation. Jag har nämligen en annan syn än dessa kvinnor på hur peng-
arna till barnen skall ges, vilken familjepolitik som skall föras, men vi har
samma syn när det gäller prioriteringen, nämligen att det är viktigare att
pengarna går till barnen och barnfamiljerna än till facket.

Anf. 81 Statsrådet ERIK ÄSBRINK (s):

Fru talman! Detta var fullständigt felaktigt återgivet. Jag har inte hört nå-
gon representant för det socialdemokratiska kvinnoförbundet kräva att av-
dragsrätten för medlemsavgifter till fackliga organisationer skall avskaffas.

Anf. 82 CHARLOTTE CEDERSCHIÖLD (m):

Fru talman! Vad jag talar om är fördubblingen av avdraget, det som stats-
rådet försöker undvika att tala om. På den socialdemokratiska kongressen
fattades beslut om att avdraget för fackföreningsavgifter skulle fördubblas.
Det är ju detta man kan ställa mot framtida förändringar inom barnomsor-
gen, och där vill vi moderater alltså ha avdragsrätt för barntillsynskostnader.

Anf. 83 Statsrådet ERIK ÄSBRINK (s):

Fru talman! Jag har inte försökt undvika den frågan. Jag har redan svarat
på den och sagt att reformer av olika slag får anstå till dess det skapas ekono-
miskt utrymme. För närvarande har vi inget utrymme för reformer på något
område.

Anf. 84 CHARLOTTE CEDERSCHIÖLD (m):

Fru talman! Det är märkligt hur litet socialdemokraterna visste om ekono-
min i den förra valrörelsen och hur väldigt mycket som har kommit fram ef-
ter det att de vunnit valet. Det kommer att stå väljarna mycket dyrt.

Överläggningen var härmed avslutad.

Prot. 1990/91:18

6 november 1990

Svar på frågor

Prot. 1990/91:18

6 november 1990

Svar på frågor

12 § Svar på frågorna 1990/91:146 och 150 om investeringsskatten på
vissa byggnadsarbeten

Anf. 85 Statsrådet ERIK ÄSBRINK (s):

Fru talman! Jan Sandberg har frågat finansministern om regeringen avser
att nu lägga fram förslag om att omedelbart avskaffa investeringsskatten för
vissa byggnadsarbeten. Vidare har Jan Sandberg och Margö Ingvardsson ut-
ifrån ett uppmärksammat beslut av länsskattemyndigheten i Stockholms län
ställt frågor om tillämpningen av lagen. Margö Ingvardsson har ställt sin
fråga till bostadsministern.

Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som skall svara på
frågorna.

Investeringsskatten på oprioriterade byggnadsarbeten gäller för arbeten
som påbörjas före utgången av år 1991. Från riksdagens sida har framhållits
(SkU 1989/90:27) att regeringen noga bör följa utvecklingen i de områden
som berörs av skatten, så att åtgärder kan vidtas om de förhållanden som
motiverar att skatten ändras. Den 1 oktober 1990 har skatten tagits bort i
Göteborgsområdet (SFS 1990:840). Regeringen har i propositionen om den
ekonomiska politiken på medellång sikt (prop. 1990/91:390) gett till känna
sin avsikt att föreslå riksdagen att Nynäshamns kommun inte skall omfattas
av investeringsskatten efter årsskiftet 1990-1991. Någon ytterligare föränd-
ring av investeringsskatten är för närvarande inte aktuell.

Investeringsskatten tas ut på byggnadsarbeten som helt - eller till övervä-
gande del - avser kontor eller andra oprioriterade byggnadsarbeten. Den
som planerar ett byggnadsarbete kan söka förhandsbesked för att få veta om
arbetet är skattepliktigt eller inte. Lagstiftningen ger däremot inte någon
möjlighet till dispens från skatten.

Enligt uppgift har länsskattemyndigheten i det nu aktualiserade fallet ge-
nom förhandsbesked förklarat att vissa byggnadsarbeten inte är skatteplik-
tiga. Jag är inte beredd att kommentera myndighetens beslut närmare.

Anf. 86 JAN SANDBERG (m):

Fru talman! Jag vill börja med att tacka statsrådet för svaret.

Beslutet om investeringsskatten tycker jag och vi moderater är en styg-
gelse. Vi är motståndare till många sådana, så även denna. Det speciella med
just investeringsskatten är att den principiellt är felaktig, den är direkt skad-
lig och den skapar utrymme för godtycke och är ytterligare ett exempel på
regeringens Stockholmsfientlighet. Den här sektorn, trots att den tidigare
var ganska fri, har blivit alltmer reglerad. Det är inte bara investeringsskat-
ten det handlar om - man måste ha tillstånd för att uppföra vissa byggnader
i Stockholmsregionen. Det tar bort initiativlust, utveckling och som sagt ska-
par godtycke.

Ingen skugga må falla över företaget Ericsson. Det har agerat som vilket
annat företag som helst, möjligen med det undantaget att företaget tog sig
tid och arbetade för att testa systemet. Andra företag tar sig inte ens den
tiden utan antingen avstår helt från investeringar eller bestämmer sig för att
investera direkt i ett EG-land.

Jag ställde min fråga därför att jag hoppades - jag hade faktiskt närt en

tro - att all välgrundad kritik som framförts mot just den här typen av regle-
ringar hade fått statsrådet att inse att de måste bort. Därför är jag besviken
att man inte signalerar någon ändring.

Jag har undersökt en annan typ av regleringar på det här området vad gäl-
ler byggnadstillstånd för kontorsinvesteringar. Där visade det sig att i stort
sett alla exportberoende företag som har sökt den här typen av byggnadstill-
stånd har fått det, medan små och medelstora företag som inte är exportbe-
roende inte har fått det. Jag tycker att det känns mycket olustigt att man
behandlar olika företag på olika sätt, dvs. att man inte anser att det finns
någon likhet inför lagen. Jag vill då fråga statsrådet om han anser att det går
att försvara ett regelsystem där stora exportberoende företag behandlas på
ett sätt och små och medelstora företag på ett helt annat sätt.

Anf. 87 MARGÖ INGVARDSSON (v):

Fru talman! Även jag tackar statsrådet för svaret. Precis som den andra
frågeställaren har jag ställt min fråga utifrån ett konkret ärende, Ericssons
nya huvudkontor i Kista. Det innebär givetvis inte att vi här skall diskutera
just det fallet, utan jag vill diskutera principen. Jag tror inte att myndighe-
terna skulle ha handlat felaktigt på något sätt - då syftar jag på länsarbets-
nämnden och länsskattemyndigheten. Jag tror inte heller att man har låtit
sig påverkas av Ericsson. Jag tror att det måste vara något fel i anvisningarna
till myndigheterna om hur man skall tillämpa riksdagens beslut om investe-
ringsskatten. Annars kan det inte uppstå ett fel, som vi alla kan utgå ifrån
att det är, att ett stort kontorsbygge bedöms som en industrifastighet och där-
med slipper den 30-procentiga investeringsskatten.

Min fråga till statsrådet är om anvisningarna till myndigheterna som be-
stämmer om ett företag skall betala en investeringsskatt eller inte kommer
att rättas till så att det klarare framgår vad riksdagen har menat med beslu-
tet. Jag undrar också hur det kommer att gå med fastighetsskatten i de fall
där kontorsbyggen bedöms som industrifastigheter. Kommer de också att
slippa fastighetsskatten? Kan det vara regeringens avsikt med investerings-
skatten och fastighetsskatten?

Anf. 88 Statsrådet ERIK ÄSBRINK (s):

Fru talman! Först till Jan Sandberg. Jag hörde en förintande kritik riktas
mot den investeringsskatt som vi har infört. Jan Sandberg sade att den var
en styggelse. Det har införts investeringsskatter tidigare i svensk historia.
Jag minns mycket väl hur en sådan infördes 1977. Dåvarande ekonomiminis-
tern hette Gösta Bohman. Jag vill till den dåvarande borgerliga regeringens
försvar säga att man tog bort skatten i förtid när man fann att konjunkturen
försämrades kraftigt. Jag kan också säga att vi kommer att visa samma flexi-
bilitet, och har redan visat det genom att vi har aviserat att skatten kommer
att avvecklas i vissa delar av landet. Vi skall naturligtvis följa utvecklingen
noga framöver.

Jag vill bestämt hävda att det är riktigt att i vissa lägen tillgripa sådana här
åtgärder, ibland på skattesidan, ibland på andra områden. Man måste också
vara beredd att i vissa lägen göra detta selektivt, eftersom det ekonomiska
läget i landet skiljer sig åt kraftigt mellan framför allt storstäderna å ena si-

Prot. 1990/91:18

6 november 1990

Svar på frågor

Prot. 1990/91:18

6 november 1990

Svar på frågor

dan och glesbygden å andra sidan. Selektiva instrument, vare sig det handlar
om åtstramningar eller stimulanser, kan vara ett viktigt bidrag regionalpoli-
tiskt för att få en jämnare fördelning av sysselsättning och ekonomiska akti-
viteter över hela landet.

Till Margö Ingvardsson vill jag säga att diskussionen lätt ändå halkar in på
det individuella exemplet. Jag tänker inte diskutera det. Jag ser ingen anled-
ning att nu göra några ändringar i anvisningarna, för jag anser inte att något
fel har begåtts. Här liksom i andra sammanhang är det självfallet så att det
måste finnas instanser som ägnar sig åt tolkningar och tillämpningar av de
lagar som vi har stiftat. Ibland måste svåra avvägningar göras. Jag har ingen
anledning att ifrågasätta de beslut som har fattats.

Anf. 89 JAN SANDBERG (m):

Fru talman! Jag ger mig in i den här debatten också med en allmän ut-
gångspunkt. Vad jag kritiserar är systemet med regleringar, där investerings-
skatten är en. Jag tycker att reglerna måste avskaffas därför att de ger stora
negativa effekter. De skapar byråkrati.

Jag var inne på den beryktade delegationen för bostadsbyggande, som be-
stämmer om man över huvud taget får bygga industrifastigheter. Där visade
det sig att delegationen redan har hemställt hos regeringen om att undanta
ungefär hälften av länets kommuner om beslutet om specialtillstånd för att
uppföra kontorslokaler. Jag tycker att det vore underligt om man på ett om-
råde av en reglering undantar vissa kommuner när man i en annan reglering,
som regeringen förespråkar, har ungefär samma principer för sina beslut.

Vi hörde här att det finns de som har tagit bort den här typen av skatt i
förtid- Då vill jag uppmana statsrådet: Ta gärna bort den här investerings-
skatten också i förtid! Jag tror att alla skulle tjäna på det.

Anf. 90 MARGÖ INGVARDSSON (v):

Fru talman! Statsrådet säger att det inte finns någon anledning att ge myn-
digheterna några nya anvisningar i och med riksdagens beslut om investe-
ringsskatt. Men statsrådet måste väl ändå hålla med om att det måste finnas
några oklarheter, om ett kontorsbygge, vilken industri det än må handla om,
kan klassas som en industrifastighet och därmed slippa den 30-procentiga
investeringsskatten.

Om jag har förstått anvisningarna från AMS rätt delar man upp kontors-
byggen i fyra områden. Man har industri, handel, förvaltning och övriga. Är
det ett kontorskomplex inom industriområdet, faller det mycket lätt inom
industri och kan få en mjuk bedömning. Om det offentliga skulle bygga ett
kontor förs det hela omedelbart till området förvaltning. Därmed är det helt
klart för kontors- och fastighetsskatten. Då är det väl något som är oklart i
anvisningarna. Jag undrar också vilket datum anvisningarna har. Har riksda-
gens beslut om investeringsskatten följts? Jag fick inte heller något svar på
min fråga om fastighetsskatten.

Anf. 91 Statsrådet ERIK ÄSBRINK (s):

Fru talman! Först till Jan Sandberg: Jag kan säga, att om vi framöver fin-
ner att skatten skulle ha tjänat ut sitt syfte i någon del eller när det gäller alla

områden där den tillämpas, kommer vi att avveckla den. För dagen ser jag
ingen anledning att ändra på den ordning som gäller. Vi har fortfarande en
överhettning i Stockholmsområdet, vilket motiverar den här skatten.

Till Margö Ingvardsson vill jag säga att hela frågan ändå bygger på den
outtalade förutsättningen att det har fattats ett felaktigt beslut. Jag accepte-
rar inte den utgångspunkten och tänker inte gå in på det enskilda fallet.

Skattemyndigheterna är inte tvungna att följa arbetsmarknadsmyndighe-
ternas bedömningar. Dessa kan tjäna som en del av underlaget. I sista hand
skall skattemyndigheten göra en egen bedömning och den kan i vissa fall av-
vika från arbetsmarknadsmyndigheternas. Det är ingenting konstigt med
detta. Ansvaret i skattefrågor måste ligga på skattemyndigheterna.

Anf. 92 JAN SANDBERG (m):

Fru talman! Jag begärde ordet därför att jag inte fick svar på den fråga
som jag ställde i mitt förra anförande. När det gäller byggnadsreglerande
åtgärder, t.ex. tillstånd att få sätta i gång byggandet, tyder alla uppgifter på
att man behandlar stora exportföretag på ett helt annat sätt än små och me-
delstora. Tycker statsrådet att det är riktigt att behandla företag på olika sätt
beroende på vilken storlek de har? För min del tycker jag att detta är upprö-
rande.

Sedan till jämförelsen mellan de två regleringarna på kontorsbyggnads-
området. Det gäller byggnadstillstånd där man nu försöker gå ifrån hälften
av länets kommuner och tillåta dem att bygga fritt. Är man då inte beredd
att delvis avskaffa investeringsskatten - i varje fall som ett första steg när det
gäller de här kommunerna? Är man för regleringar borde de gälla ungefär
likadant överallt.

Anf. 93 MARGÖ INGVARDSSON (v):

Fru talman! Jag vill upprepa att jag inte alls misstänker att myndigheterna
har fattat ett felaktigt beslut. Jag har aldrig påstått något sådant, tvärtom.
Jag vill inte heller som Jan Sandberg påstå att Ericsson skulle ha gjort det
här för att testa lagarna. För min del tror jag att anvisningarna till myndighe-
terna är felaktiga. Jag vill gärna få klarlagt vilka anvisningar som skall gälla
i det här fallet, så att riksdagens beslut slår igenom och tillämpas för alla som
söker byggnadstillstånd i länet. Det har inte betydelse bara för investerings-
skatten utan också för hur vi sedan skall kunna ta ut fastighetsskatt av företa-
gen. Det måste ändå finnas några svagheter i reglerna, eftersom det uppstår
sådana här oklarheter och det blir en diskussion om huruvida ett kontors-

Prot. 1990/91:18

6 november 1990

Svar på frågor

Prot. 1990/91:18

6 november 1990

Svar på frågor

bygge är ett kontorsbygge eller om det kan gå in under industribyggnads-
verksamhet och därmed slippa skatten.

Överläggningen var härmed avslutad.

13 § Svar på fråga 1990/91:117 om statsrådens löner

Anf. 94 Civilminister BENGT K Å JOHANSSON (s):

Fru talman! Sten Andersson i Malmö har frågat statsministern om han är
beredd att, i solidaritet med riksdagens ledamöter, medverka till att justera
statsrådens arvoden, avseende de delar som utgör 1990 års arvodeshöjning.

Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som skall svara på
frågan.

Jag besvarade här i riksdagen en fråga av motsvarande innebörd den 23
oktober.

Det är statsrådslönenämnden som fastställer statsrådens arvoden. Nämn-
den har inrättats för den uppgiften genom ett beslut av riksdagen. Rege-
ringen varken får eller vill lägga sig i vad nämnden beslutar.

Statsrådslönenämnden beslutade den 27 mars 1990 om en höjning av stats-
rådens arvoden den 1 januari 1990. Enligt vad som sagts från nämndens sida
motsvarade denna höjning på ca 7,5 % i huvudsak inflationen år 1989.

Riksdagsledamöternas arvoden justerades den 1 oktober 1989 och den 1
januari 1990. Den sammanlagda justeringen uppgår till 7,3%. Dessa jus-
teringar kan jämföras med att statligt anställda - liksom anställda inom
andra avtalsområden - har fått lönehöjningar för avtalsperioden 1989—1990
på 17-18%.

Någon kompensation till statsråden för andras löneökningar år 1990 har
statsrådslönenämnden inte beslutat om.

Jag vill tillägga att statsråden för sin del har förklarat att de inte önskar
några höjningar i nuvarande läge.

Förste vice talmannen konstaterade att frågeställaren inte var närvarande
i kammaren och förklarade överläggningen avslutad.

14 § Svar på fråga 1990/91:123 om Rödkobbsleden

Anf. 95 Kommunikationsminister GEORG ANDERSSON (s):

Fru talman! Pär Granstedt har frågat mig om miljöhänsynen kommer att
tillmätas en avgörande betydelse vid prövningen av den föreslagna Röd-
kobbsleden och om alternativa möjligheter att avlasta befintliga leder vägs
in vid bedömningen.

Den 21 juni i år beslutade regeringen att frågan om inrättande av den s.k.
Rödkobbsleden skall omprövas enligt 4 kap. 2 § lagen (1987:12) om hushåll-
ning med naturresurser m.m.

Detta innebär att sjöfartsverket till miljödepartementet har redovisat ett
antal uppgifter om bl.a. den svensk-finländska passagerartrafikens utveck-

ling, möjligheter att tillgodose trafikbehovet utan att inrätta en ny farled
över Rödkobbsfjärden m.m.

Sjöfartsverkets material kommer efter komplettering att remitteras bl.a.
till berörda myndigheter.

Därmed kan jag konstatera att de frågor om miljöhänsyn och alternativ
som frågeställaren tagit upp kommer att bli föremål för en ingående pröv-
ning.

Förste vice talmannen konstaterade att frågeställaren inte var närvarande
i kammaren och förklarade överläggningen avslutad.

15 § Svar på fråga 1990/91:137 om återkallelse av körkort

Anf. 96 Kommunikationsminister GEORG ANDERSSON (s):

Fru talman! Rolf Clarkson har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta
med anledning av den praxis som nu tillämpas vid återkallelse av körkort.
Enligt Rolf Clarkson har ökningen av körkortsåterkallelserna lett till reak-
tioner mot att hänsyn inte tagits till förhållandena i individuella fall.

När de nya reglerna om körkortsåterkallelse infördes år 1986 innebar de
en skärpning av den praxis som tidigare gällde. Fortfarande finns det emel-
lertid, som såväl min företrädare som trafikutskottet understrukit, utrymme
för att ta hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet.

Frågor om körkortsåterkallelse prövas av förvaltningsdomstolarna. Att
dessa vid likartade fall tillämpar en enhetlig praxis är naturligt. Domstolarna
brukar emellertid ta hänsyn till behovet av körkort bl.a. när det gäller att
bestämma spärrtidens längd.

Hastighetsöverträdelserna är fortfarande ett allvarligt trafiksäkerhets-
problem. Jag ser för min del inte någon anledning att nu föreslå någon änd-
ring av reglerna om körkortsåterkallelse, särskilt som körkortsutredningen
Körkort 2000 enligt sina direktiv skall behandla frågan. Utredningen skall
redovisa sitt arbete senast den 1 maj 1991.

Prot. 1990/91:18

6 november 1990

Svar pä frågor

Anf. 97 ROLF CLARKSON (m):

Fru talman! Jag ber att få tacka kommunikationsministern för svaret på
min fråga.

Detta är ju ingen okynnesfråga utan en fråga av stor tyngd, inte minst för
alla dem som under senare år har fått sina körkort indragna efter hastighets-
överträdelser. Under de senaste åren har det, herr kommunikationsminister,
blivit svårare att få körkort och lättare att bli av med det. Som exempel på
hur mycket lättare det har blivit kan jag nämna att det 1982, före införandet
av den nuvarande körkortslagen 1986, på grund av hastighetsöverträdelser
drogs in 13 760 körkort. I fjol, 1989, drogs det in ungefär 31 700. Det rör
sig alltså om en kraftig ökning, två till tre gånger fler körkort. Det kan inte
beskrivas vad detta betyder för de människor som under längre eller kortare
tid måste vara utan sina körkort. Detta är ett svårt ingrepp i deras personliga
förhållanden, och risken är att de blir av med sina jobb i den mån de är bero-
ende av körkortet för att utöva sitt yrke.

Prot. 19'90/91:18

6 november 1990

Svar på frågor

När kommunikationsministern säger att detta har lett till reaktioner vill
jag understryka att det inte bara är allmänheten som reagerat, utan även tra-
fikutskottet har år efter år reagerat. I sitt i dag justerade betänkande skriver
utskottet: ”Som utskottet tidigare gjort vill utskottet återigen med största
skärpa framhålla att bedömningen i fråga om körkortsåterkallelse kan — och
bör — påverkas av omständigheterna i det enskilda fallet. ” — Kursiveringen
är utskottets.

Jag vädjar nu till regeringen att lägga fram förslag om ändring av den lag
som gör att man partout vid en överträdelse av hastigheten med en kilometer
över de tillåtna 30 blir fråntagen körkortet.

Anf. 98 Kommunikationsminister GEORG ANDERSSON (s):

Fru talman! Jag är medveten om att antalet återkallelser har ökat. Det
beror naturligtvis i första hand på att antalet överträdelser har ökat och att
hastighetsöverträdelser bedöms som en allvarlig trafiksäkerhetsrisk.

Enligt vad som sagts i propositionen och i andra sammanhang skall indivi-
duella hänsyn tas. Praxis visar också att domstolarna tar särskild hänsyn till
dem som har behov av körkortet för sin yrkesutövning.

Jag vill komplettera mitt svar med att citera vad vi skrivit i direktiven till
körkortsutredningen:

”När det gäller körkortsingripanden skall kommittén överväga om det nu-
varande reaktionssystemet är lämpligt eller om det finns anledning att ändra
på detta. Därvid bör kommittén bl.a. överväga om de nuvarande spärrti-
derna bör ändras. Vidare bör kommittén undersöka om det finns andra
lämpliga sanktioner vid överträdelse av trafikregler eller när körkortsinne-
havarens lämplighet som förare annars kan ifrågasättas. Särskilt bör kom-
mittén pröva förutsättningarna för att införa krav på att körkortsåterkallelse
regelsmässigt skall föranleda nytt förarprov.”

Mot denna bakgrund har jag inte ansett det motiverat att nu vidta någon
åtgärd eller att göra ytterligare uttalanden. Körkortsutredningen kommer
inom fem ä sex månader att redovisa resultatet av sitt arbete.

Anf. 99 ROLF CLARKSON (m):

Fru talman! I och för sig är detta ett steg i rätt riktning - det skall villigt
erkännas — men det kommer i alla fall att ta sin tid. Även om körkorts-
utredningen blir färdig under första halvåret 1991 kommer väl inte rege-
ringen att reagera omedelbart, och hela året kommer väl att gå med kanske
35 000 nya körkortsindragningar.

Jag tycker också att domstolarna skall behandla alla lika. Men om jag nat-
tetid kör med 121 km/tim på en motorväg i mina hemtrakter, dvs Helsing-
borg—Malmö, så berövas jag körkortet. Det är endast om synnerliga skäl
föreligger som jag får behålla körkortet i stället för att få en varning.

Jag tycker som sagt att detta är ett fall framåt, men skyndsamhet är i allra
högsta grad av nöden. Jag hoppas att kommunikationsministern efter dessa
upplysningar kan överväga ett snabbare förfarande. Jag vill särskilt rikta
uppmärksamheten på att vi i trafikutskottet är besvikna över att man i kom-
munikationsdepartementet inte läser våra betänkanden så ingående som vi
hade räknat med.

Anf. 100 Kommunikationsminister GEORG ANDERSSON (s):

Fru talman! På det sista vill jag svara att vi mycket ingående läser betän-
kandena. Det har bl.a. tagit sig uttryck i direktiven till körkortsutredningen,
som också fått i uppdrag att arbeta skyndsamt. Tidsperspektivet är ändå
ganska kort.

Låt mig ändå markera att vi i långa stycken är överens när det gäller princi-
perna om individuell prövning och beaktande av särskilda skäl. Men det för-
hållandet att antalet indragningar har ökat kraftigt beror på att antalet för-
seelser har ökat. Det får vi inte glömma i den här diskussionen. Det bästa
sättet att undgå det problem som en körkortsindragning medför är att avstå
från att göra överträdelser. Det tycker jag att vi också skulle kunna vara
överens om.

Anf. 101 ROLF CLARKSON (m):

Fru talman! Jag är helt överens med kommunikationsministern om att
detta är en trafiksäkerhetsfråga, som vi inte skall ta lättsinnigt på. Men på
moderat håll tycker vi att man bör beakta omständigheterna mer objektivt
och ingående. I första hand bör man tillgripa varningar och utdöma böter,
gärna dryga böter i en accelererande skala beroende på brottets svårighets-
grad. Men att man så prompt drar in körkortet som nu sker i det här landet
tycker jag är för drastiskt. Det drabbar i många fall den enskilde alldeles för
hårt, även om indragningen i andra fall kan vara högst berättigad.

Överläggningen var härmed avslutad.

16 § Svar på fråga 1990/91:99 om byggandet av gruppbostäder

Anf. 102 Statsrådet BENGT LINDQVIST (s):

Fru talman! Sten Svensson har frågat mig om jag är beredd att vidta så-
dana åtgärder att reglerna för byggandet av gruppbostäder för psykiskt ut-
vecklingsstörda generellt blir mer flexibla.

Gruppbostad för psykiskt utvecklingsstörda är en av de särskilda omsor-
gerna enligt omsorgslagen. De särskilda omsorgerna syftar bl.a. till att ut-
vecklingsstörda människor skall ges möjlighet att leva som andra och i ge-
menskap med andra. De skall också tillförsäkra utvecklingsstörda männi-
skor goda levnadsvillkor.

En gruppbostad för utvecklingsstörda skiljer sig i viktiga avseenden från
dem som är avsedda för äldre människor. För utvecklingsstörda innebär
gruppbostaden ofta ett livslångt boende. Den bör därför utformas så att den
fungerar bra under livets olika skeden. Som andra vuxna människor behöver
utvecklingsstörda en bostad med olika funktioner. Den skall kunna använ-
das både för ett avskilt privatliv och för umgänge med anhöriga och vänner.
Därutöver behövs gemensamma utrymmen för att träffa personal och andra
i gruppen, när den utvecklingsstörde själv så önskar.

Det förutsätter att bostäderna håller en standard som överensstämmer
med den som gäller för andra människor. Men det betyder inte att utform-
ningen behöver vara densamma för alla gruppbostäder. Jag anser att det re-

Prot. 1990/91:18

6 november 1990

Svar på frågor

Prot. 1990/91:18

6 november 1990

dan nu, inom ramen för det nuvarande regelsystemet, är fullt möjligt att ut-
forma gruppbostäderna flexibelt, utifrån lokala förutsättningar och de boen-

des behov och önskemål.

Svar pä frågor

Jag vill i sammanhanget erinra om att regeringen i den proposition om re-
formering av äldre- och handikappomsorgen som nyligen överlämnats till
riksdagen föreslagit ett särkilt statligt stöd på 300 milj.kr. per år under 5 år
för byggande av gruppbostäder för bl.a. utvecklingsstörda.

Anf. 103 STEN SVENSSON (m):

Fru talman! Jag ber att få tacka statsrådet Lindqvist för svaret på min
fråga. I frågan begär jag att få veta regeringens syn på behovet av att göra
reglerna mer flexibla, så att det blir möjligt att i gruppboende ha fem å sex
platser i stället för fyra.

Bakgrunden till min fråga är att socialstyrelsen vägrat två privata vårdgi-
vare, bl.a. en i Kristianstads län, att inrätta fem platser. Kammarrätten har
efter besvär fastställt detta beslut.

Jag finner det orimligt att inte kunna koppla fem sex lägenheter i stället
för fyra. Det handlar ju också om kostnadsaspekter. Till kostnaden kommer
dagvårdsverksamhet och liknande. Det är viktigt att man här bejakar, inte
minst i dagens ekonomiska läge, ett privat utbud som kan komplettera det
offentliga och att man gör vad man kan för att begränsa de totala kostna-
derna. På så sätt får man utrymme för flera bostäder, både för äldre och för
psykiskt handikappade.

Jag är inte ensam om att undra över regeringens åtgärder. Ett par dagar
efter det att jag ställde frågan skrev Landstingsförbundet till regeringen och
upprepade tidigare ställda krav på mer flexibla normer för anordnandet av
gruppbostäder för psykiskt utvecklingsstörda, och man begärde att rege-
ringen omedelbart skulle vidta åtgärder för att rätta till det här. Vilket svar
har statsrådet Lindqvist att ge till Landstingsförbundet?

Anf. 104 Statsrådet BENGT LINDQVIST (s):

Fru talman! Den skrivelsen har jag ännu inte behandlat. Svaret får vänta
tills jag har sett skrivelsen.

När politiker begär större flexibilitet i fråga om någonting som gäller han-
dikappade människor, betyder det ofta att man vill sänka standarden. Det
är egentligen den flexibiliteten man vill tala om, fast man vill inte säga det
riktigt så hårt och brutalt som jag nu säger det.

Den typen av flexibilitet är jag inte beredd att medverka till när det gäller
utvecklingsstörda, av skäl som är väldigt tydliga i det svar jag har avgivit.
Däremot anser jag att det inom ramen för de regler som regering och riksdag
har fastställt och som gäller bostadsfinansieringsstödet finns möjligheter till
flexibilitet. Man behöver inte bygga alla gruppbostäder på precis samma
sätt. Den bestämmelse som Sten Svensson tar upp och som gäller antalet är
uttryckt så att fyra personer är ett riktmärke. Det står inte att det är ett abso-
lut tal.

Den av Sten Svensson refererade domen känner jag inte till innehållet i
och vad den grundas på. Men den proposition och de motivtexter som finns

till riksdagsbeslutet om omsorgerna 1986 bygger på att fyra är ett riktmärke.

Det i sin tur - det skall jag också tillägga - har att göra med de forskningsrön
som finns kring utvecklingsstördas sätt att fungera och de praktiska kunska-
per som också finns i det sammanhanget och som visar på att det är i den lilla
gruppen med de få människorna som den utvecklingsstörde har möjligheter
att överblicka vardagssituationerna och själv kunna kommunicera. Det blir
svårare ju fler människor det är, och det är det starka skälet för att hålla nere
gruppstorleken.

Men, som sagt, fyra är ett riktmärke. Det står inte fyra fem eller tre fyra,
utan det står just att fyra är ett riktmärke.

Anf. 105 STEN SVENSSON (m):

Fru talman! Jag vill betona att skrivelsen från Landstingsförbundet har av-
låtits av en enhällig styrelse. Jag tror inte att styrelsen, med Gunnar Hofring
i spetsen, är ute efter att sänka standarden på det här området, och det är
inte jag heller. På den punkten är vi eniga. Däremot pekar Landstingsför-
bundet på att det är orimligt av socialstyrelsen att neka två privata vårdgi-
vare, som vill skapa fem platser i stället för fyra, att göra detta.

Nu vill jag veta, fru talman, om statsrådet Lindqvist personligen skulle
vilja acceptera att man bygger fem platser i stället för fyra, när de lokala
förhållandena talar för detta och när detta också innebär att man får en
bättre ekonomi.

Anf. 106 Statsrådet BENGT LINDQVIST (s):

Fru talman! Det svar jag avgav nyss innebär att det under vissa förutsätt-
ningar är fullt möjligt att bygga med fem platser. Om de förutsättningarna
föreligger i det aktuella fallet, kan jag inte bedöma här. Jag baserar mitt om-
döme på att fyra är ett riktmärke, och om det skall vara någon mening med
att betrakta det som ett riktmärke, måste det naturligtvis gå att bygga grupp-
bostäder med mer än fyra platser, precis som det kanske ibland är nödvän-
digt att bygga med färre platser, om det handlar om utomordentligt svårt
handikappade, kanske flerhandikappade människor.

Anf. 107 STEN SVENSSON (m):

Fru talman! Om socialstyrelsen vidhåller sin uppfattning att upphöja nor-
men till en spärr, så att det i fortsättningen inte blir fler än fyra platser, måste
väl statsrådet Lindqvist ingripa och ändra på reglerna, så att man ger social-
styrelsen andra signaler. Det är ju mycket riktigt, som det påpekas i den en-
hälliga skrivelsen från Landstingsförbundets styrelse, angeläget att man på
de platser där det finns goda lokala förutsättningar får välja flexibla lös-
ningar.

Anf. 108 Statsrådet BENGT LINDQVIST (s):

Fru talman! Jag har lättare att diskutera antalet i en gruppbostad och ännu
lättare att diskutera samlokalisering av gruppbostäder, vilket är ett annat av
de krav som drivs, än att gå in i gruppbostaden och reducera ytor och utrust-
ning eller göra andra förändringar av det slaget. Jag menar att den utveck-
lingstörde har behov av just utrymme och en hygglig bostadsstandard, i

Prot. 1990/91:18

6 november 1990

Svar på frågor

Prot. 1990/91:18

6 november 1990

Svar på frågor

själva verket en lika god bostadsstandard som den Sten Svensson och jag har
rätt att ställa anspråk på.

I den delen finns det från min utgångspunkt ett utrymme för att resonera,
men vägledande för mig kommer att vara de kunskaper vi har om utveck-
lingsstördas sett att fungera. Jag menar att alla har anledning att lyssna på
forskare och praktiker i det sammanhanget.

Anf. 109 STEN SVENSSON (m):

Fru talman! Jag vill peka på det förhållandet att Landstingsförbundets sty-
relse liksom jag själv anser att man får bättre möjligheter att satsa mer på
gemensamma utrymmen, kök etc., om man har flera boende än fyra. Fem
till sex kan i många fall vara en lämplig form.

Skall jag tolka statsrådets Lindqvists svar på mina följdfrågor så att han
för sin del kan acceptera ett större antal än fyra, dvs. fem till sex, i sådana
situationer där det är lämpligt, analogt med vad som nyss har sagts från
Landstingsförbundets sida?

Överläggningen var härmed avslutad.

Förste vice talmannen meddelade att den på föredragningslistan närmast
upptagna frågan 1990/91:109 skulle besvaras den 13 november.

17 § Svar på fråga 1990/91:121 om direktiven till 1989 års handikapp-
utredning

Anf. 110 Statsrådet BENGT LINDQVIST (s):

Fru talman! Ingrid Ronne-Björkqvist har frågat mig om jag har för avsikt
att ge 1989 års handikapputredning tilläggsdirektiv om en översyn av situa-
tionen när det gäller stödet till föräldrar med funktionshinder. Bakgrunden
till frågan är att riksdagen nyligen avslagit en motion med förslag om en så-
dan översyn. Riksdagen har i sammanhanget bedömt att frågan bör kunna
bli föremål för behandling av 1989 års handikapputredning.

Det är givetvis av stor betydelse att funktionshindrade föräldrar kan ges
ett bra stöd från samhället. 1989 års handikapputredning har i huvuduppgift
att bedöma hur svårt funktionshindrade i framtiden skall kunna tillförsäkras
ett väl fungerande samhällsstöd. Utgångspunkten för utredningens arbete är
främst de insatser som görs för handikappade inom kommunernas social-
tjänst samt landstingens rehabiliteringsverksamhet. Väsentliga områden för
utredningen är därmed frågor om bl.a. färdtjänst, personlig assistent och an-
nat socialt stöd.

Jag bedömer mot denna bakgrund att 1989 års handikapputredning kan
behandla frågor om funktionshindrade föräldrars situation redan inom ra-
men för de nuvarande direktiven. Jag har därför inga planer på att lägga
fram förslag om tilläggsdirektiv till handikapputredningen.

Anf. 111 INGRID RONNE-BJÖRKQVIST (fp):

Fru talman! Jag ber att få tacka för svaret. Det var ju en enig riksdag som
för ett par veckor sedan med anledning av en sexpartimotion uttalade att

handikappade föräldrar måste få nödvändig hjälp för att kunna uppfylla sitt
föräldraskap, och riksdagen utgick ifrån, liksom utskottet, att handikapput-
redningen kommer att behandla de här föräldrarnas behov. Vårt antagande
i utskottet byggde på uppgifter som vi fick under ärendets beredning.

Under kammardebatten den 17 oktober uppgav socialdemokraternas le-
damot både i utskottet och i utredningen att dessa föräldrar inte skulle tas
upp som en speciell grupp. I debatten sade han sedan tvärtom: deras behov
skulle behandlas i utredningen. Detta är litet av dubbla budskap, och det
framgår också av debattprotokollet. Det gjorde mig förvånad, och jag un-
dersökte saken vidare. Jag har fått uppgift från utredningen om att man inte
tänker ta upp de handikappades föräldrarnas speciella behov. Det ansågs
inte att det ingick i direktiven. Jag håller med om att direktiven är skrivna så
att man borde ta upp det. Det är så pass allmänt hållet.

Nu har utredningen uppenbarligen inte för avsikt att göra det, och då be-
hövs ett förtydligande från regeringen om man nu tycker att denna fråga
borde tas upp. Det står att man kan det i svaret, men det dessa människor i
så fall behöver få veta är om de bör göra det. Jag undrar om statsrådet Lind-
qvist är villig att vidta åtgärder så att det verkligen blir en översyn.

Anf. 112 Statsrådet BENGT LINDQVIST (s):

Fru talman! Innebörden av mitt svar är att jag bedömer det som både möj-
ligt och viktigt att frågan tas upp. Jag menar att det kan ske inom ramen för
de direktiv som handikapputredningen har fått.

Det handlar egentligen om två olika typer av insatser som berör föräldrar
med funktionshinder. Den ena är att föräldrarna just såsom handikappade
kommer att få del av de generella åtgärder som utredningen diskuterar, ex-
empelvis att förbättra och trygga tillgången till hemtjänst och färdtjänst på
ett annorlunda sätt i framtiden än vi hittills har haft. Det innebär bl.a. för
föräldrar med funktionshinder just som föräldrar en bättre tillgång till de
stöd de behöver. Detta nämner jag som exempel på att de generella åtgär-
derna kommer att ha betydelse.

Därutöver kan det finnas behov av alldeles speciella åtgärder för vissa
handikappgrupper, i synnerhet när det gäller vården av mycket små barn.
Jag vet att några handikapporganisationer har gjort inventeringar av proble-
men och har idéer om vad som borde göras. För min del tycker jag det vore
mycket bra om handikapputredningen i sitt fortsatta arbete ville inhämta
kunskaper om det som organisationerna har gjort för att få en del idéer om
vad man ytterligare skulle kunna överväga.

Utredningen har redan nu ett utomordentligt stort arbetsfält och tvingas
till en del hårda prioriteringar för att komma igenom väldiga material man
har på sitt bord. Detta tycker jag talar emot att ge utredningen tilläggsdirek-
tiv.

Jag pressar utredningen för att den skall hålla tidtabellen. Det är ett skäl
som talar emot att i detta sena skede ge utredningen tilläggsdirektiv. Jag me-
nar att en del arbeten också borde kunna göras specifikt för dessa grupper.

Prot. 1990/91:18

6 november 1990

Svar på frågor

Prot. 1990/91:18

6 november 1990

Svar på frågor

Anf. 113 INGRID RONNE-BJÖRKQVIST (fp):

Fru talman! Det som gjorde mig oroad var just vetskapen om att utred-
ningen var i slutet av sitt arbete. Det var därför jag kände att det var viktigt
att få höra om regeringen är angelägen om att få denna utredning gjord.

I direktiven lyfts stöd till barn och ungdomar fram, och där skulle det kan-
ske helst ha stått ”frågan om stöd till barn, ungdomar och föräldrar”. För de
sex partier som skrev motionen och för oss i utskottet är det en väldigt viktigt
fråga. Jag hoppas åtminstone att debattprotokollet skickas till utredningen
med en påstötning om att detta är en sak som är så viktig att den bör ta tag
i den i sista minuten innan de är klara med utredningen.

Överläggningen var härmed avslutad.

18 § Svar på fråga 1990/91:128 om den sammanslagna försäkrings-
och kammarrätten i Stockholm

Anf. 114 Justitieminister LAILA FREI VALDS (s):

Fru talman! Pär Granstedt har frågat mig om hur lokaliseringsfrågan för
en samordnad försäkringsrätt och kammarrätt skall lösas i Stockholmsområ-
det med hänsyn till arbetsplatsernas fördelning i regionen.

Det principbeslut som riksdagen fattade våren 1990 innebar att försäk-
ringsrätterna och kammarrätterna skulle samordnas fr.o.m. den 1 juli 1991.
Sedan dess har domstolsverket på regeringens uppdrag närmare utrett bl.a.
olika organisatoriska frågor som hänger samman med beslutet.

Frågan om hur samordningen mellan försäkringsrätterna och de allmänna
förvaltningsdomstolarna närmare skall gå till bereds nu inom regeringskans-
liet.

Det alternativ som vi nu arbetar med i departementet är att länsrätten
skall vara första domstolsinstans i socialförsäkringsmål. Länsrättens avgö-
rande skall kunna överklagas till kammarrätten, vars avgörande i sin tur skall
överklagas till försäkringsöverdomstolen. De nuvarande försäkringsrätterna
kommer med denna lösning att finnas kvar under ett övergångsskede för att
nedbringa de stora balanserna av oavgjorda mål som nu finns.

Det här innebär att det behövs en avsevärt mindre utbyggnad av kammar-
rätten i Stockholm än vad en samordning enbart med kammarrätterna skulle
medföra. Personalen på försäkringsrätten i Handen kommer i största möj-
liga utsträckning att beredas arbete på i första hand kammarrätten i Stock-
holm eller på någon av de länsrätter som sorterar under kammarrätten i
Stockholm. Jag har inga planer på att föreslå någon omlokalisering av dessa
domstolar. Vad gäller nya arbetstillfällen i Handen som helt eller delvis
skulle kunna ersätta dem som försvinner, pågår en diskussion om vilka lös-
ningar som skulle kunna vara möjliga.

Förste vice talmannen konstaterade att frågeställaren inte var närvarande
i kammaren och förklarade överläggningen avslutad.

19 § Svar på fråga 1990/91:148 om åtgärder mot ökat antal bilstölder
m.m.

Anf. 115 Justitieminister LAILA FREIVALDS (s):

Fru talman! Birger Andersson har frågat mig hur jag ser på utvecklingen
när det gäller stölder av och stölder från bilar och vilka åtgärder jag är be-
redd att vidta.

Birger Anderssons fråga gäller ett viktigt kriminalpolitiskt problem. Bil-
tillgrepp och tillgrepp från fordon svarade år 1989 för över 20 % av det totala
antalet anmälda brott. Som Birger Andersson redovisat i sin fråga har ök-
ningstakten också varit hög under senare år.

Självfallet är det då också viktigt att vi försöker att hitta effektiva motåt-
gärder. För att kunna lyckas med detta är det nödvändigt med samarbete
mellan olika myndigheter, organisationer och grupper som kan bidra till ar-
betet. Ett sådant samarbete pågår också under beteckningen Samverkan
mot brott. Det finns bl.a. en central samordningsgrupp som rikspolischefen
är ordförande i.

I september anordnade samordningsgruppen ett brett upplagt seminarium
som behandlade den här typen av brottslighet. Under seminariet behandla-
des bl.a. frågan om stöldskydd i bilar och standardarbete för billarm och bil-
lås. Rikspolisstyrelsen har också tidigare publicerat en särskild rapport om
åtgärder mot bilbrotten (RPS/RAPPORT 1987:3) som utarbetats inom Sam-
verkan mot brott. Rapporten innehåller en utförlig analys av brottsligheten
och ett omfattande åtgärdsprogram. Här finns många goda idéer som ännu
inte har förverkligats.

Åtgärder för att förbättra stöldskyddet och höja upptäcktsriskerna är sä-
kerligen de som är mest effektiva för att minska bilbrottsligheten. Eftersom
Birger Andersson ställt sin fråga till mig antar jag att han också är intresserad
av påföljdssidan. Jag vill då säga att de straffskalor som gäller för de aktuella
brotten i och för sig är fullt tillräckliga. Det finns dock vissa ofullkomligheter
av närmast teknisk art som vi arbetar med inom justitiedepartementet.

Anf. 116 BIRGER ANDERSSON (c):

Fru talman! Jag vill börja med att tacka justitieministern för svaret, som
jag nog tycker är ganska allmänt hållet. Jag hade hoppats på litet mer kon-
kreta förslag.

Brottsutvecklingen när det gäller bilstölder och stölder från bilar är helt
oacceptabel. Som jag ser det har vi nått en helt oacceptabel nivå. Jag har
visat med statistik att nivån är alldeles för hög, och det har ju också justitie-
ministern sagt att hon instämmer i.

Nu hänvisar justitieministern till ett bilbrottsseminarium. Jag var en av
dem som var med där, och tyvärr var jag väl den ende politikern från kamma-
ren som var närvarande, trots att alla partier var inbjudna liksom även justi-
tieministern. Där fick vi, det är riktigt, en mycket bred information.

Jag vill nämna några exempel. Det är åtta gånger vanligare att bilar stjäls
i Sverige än i Västtyskland, och det är fyra gånger vanligare i Sverige än i
Finland. Bilstölder begås i stor utsträckning av ungdomar i åldern 14-18 år.
Tillfällighetsbrotten omfattar ca 85 %. Bilar stjäls för nöjesåkning eller för

Prot. 1990/91:18

6 november 1990

Svar pä frågor

6 Riksdagens protokoll 1990/91:18

Prot. 1990/91:18

6 november 1990

Svar på frågor

tillfälligt transportbehov. Ca 10 % av alla dödsolyckor i trafiken orsakas av
biltjuvar, och antalet skadade personer är mycket högt. Bilar stjäls och förs
ut ur landet. Man tar dem tydligen med sig, och sedan försvinner de helt
enkelt. Uppemot 15 000 bilstereoapparater stjäls per månad. Många av
dessa apparater hamnar i andra länder. Det är skrämmande statistik.

Jag vill sedan fråga justitieministern om något som enligt min uppfattning
är extra allvarligt, nämligen att antalet uppklarade bilbrott har sjunkit under
hela 80-talet. Vad vill justitieministern göra för att höja uppklarandeprocen-
ten?

Anf. 117 Justitieminister LAILA FREIVALDS (s):

Fru talman! Birger Andersson efterlyste mera konkreta förslag. Jag vet
inte vad i den uppräkning som därefter följde som innebar konkreta förslag.
Jag lyssnade med stort intresse, men jag uppfattade inte något.

Min uppfattning är att detta är en allvarlig fråga som kräver ett oerhört
brett åtgärdsprogram. De initiativ som vi har tagit har lett till att det nu be-
drivs ett arbete lokalt, regionalt och centralt för att på ett brett sätt angripa
den här brottsligheten. I det arbetet finns en mängd konkreta förslag som
förhoppningsvis så småningom också kommer att leda till att den dystra sta-
tistiken vänder nedåt.

Låt mig t.ex. peka på en intressant frågeställning, som jag vet att många
av dem som arbetar med dessa frågor intresserar sig för och som kan leda till
förändringar även i Sverige.

Västtyskland har på detta område inte haft samma negativa utveckling
som vi. Kan detta möjligtvis ha ett samband med att man där införde tving-
ande lagstiftning när det gäller billås? Det kan nämligen avläsas i den väst-
tyska statistiken att det hade en påtaglig effekt.

Det är i fråga om den typen av överväganden som vi har anledning att gå
vidare. De som arbetar med de här frågorna kommer, till skillnad från Birger
Andersson, säkerligen att lägga fram konkreta förslag även till lagändringar
som kan vara nödvändiga i det här sammanhanget.

Antalet uppklarade brott är lågt, oacceptabelt lågt, och det sjunker. Jag
tror dess värre inte att vi kan höja denna siffra genom lagstiftningsåtgärder,
utan det kan ske genom effektiva insatser från polisens sida.

Anf. 118 BIRGER ANDERSSON (c):

Fru talman! Jag vill när det gäller antalet uppklarade biltillgrepp nämna
ett par siffror ur Rättsstatistisk årsbok. Antalet uppklarade biltillgrepp 1989
var 12%. När det gäller stöld från motordrivet fortskaffningsmedel, dvs. i
allmänhet bilar, var det 3 %. Det är enligt min uppfattning en skrämmande
låg uppklarandeprocent, och den har också sjunkit ganska kraftigt under
hela 80-talet.

Jag hoppas att justitieministern tar den centrala samordningsgruppens
funderingar på verkligt allvar.

Vad gäller påföljden säger justitieministern att vi har fullt tillräckliga
straffskalor, och det är möjligt. Men det finns en stor skillnad mellan Väst-
tyskland och Sverige, nämligen att vi i Sverige har en lagstiftning om godtros-

förvärv, som leder till att man när man har köpt t.ex. en stulen bilstereo i
stort sett kan säga att förvärvet har skett i god tro.

Eftersom justitieministern själv har kommit in på lagstiftningssidan skulle
jag vilja fråga: Är justitieministern beredd att skärpa reglerna när det gäller
lagen om godtrosförvärv av lösöre?

Anf. 119 Justitieminister LAILA FREIVALDS (s):

Fru talman! Jag kan försäkra Birger Andersson att vi i justitiedepartemen-
tet kommer att ta förslag från den centrala gruppen på största allvar. Jag hop-
pas att Birger Andersson också kan komma med något konkret förslag till
åtgärder som jag kan vidta. Jag skall gärna effektuera dem.

Frågan om godtrosförvärv är kopplad till frågan om häleri. Det är onekli-
gen så att brotten antagligen skulle minska i omfattning om det inte fanns
några som köpte de stulna bilarna. Men de skulle inte minska i så stor om-
fattning, eftersom närmare 95 % av de bilar som stjäls också återfinns. Det
är alltså en ganska liten andel som säljs vidare. Där finns antagligen en del
av den organiserade brottsligheten, och det är en allvarlig brottslighet, som
måste angripas.

I fråga om häleribestämmelserna genomförde vi nyligen en ändring för att
så att säga effektivisera angreppet från det hållet. Vi skärpte kraven på dem
som köper varor när det finns en risk för att det är fråga om stöldgods.

Anf. 120 BIRGER ANDERSSON (c):

Fru talman! Jag tackar för möjligheterna att få lämna en åtgärdsförslags-
lista till justitieministern. Det gör jag gärna.

Jag vill nämna ytterligare några saker. Jag har ju redan nämnt den låga
uppklarandeprocenten. Vi bör alltså ha en effektivare brottsbekämpning,
och vi måste ställa högre krav på biltillverkarna. Vi måste, som jag ser det,
skärpa lagen om godtrosförvärv. Jag skulle också kunna räkna upp ganska
många andra saker. .

Jag vill speciellt tacka justitieministern för att justitieministern liksom jag
har klart för sig allvaret i den här frågan. Då finns det goda förhoppningar
om att justitieministern skyndar på detta så att det verkligen vidtas åtgärder
för att dels höja uppklarandeprocenten, dels minska antalet brott. Detta an-
tal är högre än 20 %. Det står i svaret att antalet är över 20 %, men det vore
kanske lika riktigt att säga att siffran ligger över 30%. Så hög är faktiskt
siffran.

Anf. 121 Justitieminister LAILA FREIVALDS (s):

Fru talman! Jag måste dock ställa frågan till Birger Andersson: Vad är det
jag skall skynda på?

Anf. 122 BIRGER ANDERSSON (c):

Fru talman! Jag har redan nämnt några saker. Det kanske behövs bättre
resurser till exempelvis polis och tull. Vi har ju genom siffrorna i Rättsstatis-
tisk årsbok kommit underfund med att uppklarandeprocenten var skräm-
mande låg. 1980 var den 21 % och 1989 var den 12 %. Uppklarandeprocen-
ten för stölder i motordrivet fortskaffningsmedel var 5 % år 1980 och 3 % år

Prot. 1990/91:18

6 november 1990

Svar på frågor

Prot. 1990/91:18

6 november 1990

1989. Vi kan väl inte acceptera en sådan utveckling. Eller menar verkligen
justitieministern det?

Svar på frågor

Anf. 123 Justitieminister LAILA FREIVALDS (s):

Fru talman! Jag noterar att det alltså inte var någonting som jag i min
egenskap av justitieminister skulle skynda på.

Anf. 124 BIRGER ANDERSSON (c):

Fru talman! Jag hoppas givetvis att justitieministern, som nu för den här
diskussionen med mig, har möjlighet att informera övriga statsråd så att hela
regeringen tillsammans kan göra en insats. Det kanske finns förhoppningar
om att detta kan visa sig i den budgetproposition som läggs fram i januari.

Anf. 125 Justitieminister LAILA FREIVALDS (s):

Fru talman! Det lovar jag att göra.

Anf. 126 BIRGER ANDERSSON (c):

Fru talman! Jag tackar justitieministern.

Överläggningen var härmed avslutad.

20 § Svar på fråga 1990/91:111 om klädesbidrag till asylsökande

Anf. 127 Statsrådet MAJ-LIS LÖÖW (s):

Fru talman! Ragnhild Pohanka har frågat mig om det är sant att man inte
längre beviljar schablonbidrag för vinterkläder till alla asylsökande och i så
fall varför.

Jag vill inledningsvis säga att det aldrig har varit meningen att det scha-
blonmässigt skulle utgå något bidrag till vinterkläder till asylsökande. Sådant
bidrag kan däremot ingå i de särskilda bidrag som invandrarverket, enligt
lagen om bistånd åt asylsökande, kan bevilja en utlänning som har behov
men saknar egna medel. Invandrarverket har härvidlag haft vissa riktpunk-
ter för vad som maximalt bör utgå i bidrag till vinterkläder. Dessa maximibe-
lopp har alltså inte haft karaktär av schablonbidrag.

Enligt vad jag erfarit har invandrarverket för avsikt att i sina riktlinjer ta
bort dessa maximibelopp. Utgångspunkten är att en individuell prövning
skall göras i varje enskilt ärende.

Svaret på Ragnhild Pohankas fråga är alltså att asylsökande som efter en
individuell prövning har behov av vinterkläder och inte själva har pengar att
köpa för även fortsättningsvis kommer att erhålla nödvändiga bidrag till vin-
terkläder.

Anf. 128 RAGNHILD POHANKA (mp):

Fru talman! Jag får tacka för svaret.

Jag har fått uppgifter från invandrarverkets flykting- och invandraravdel-
ning om att flyktingar inte skall kunna få vinterkläder två år i följd. Det är
ju sorgligt nog så att en del flyktingar får vänta på asyl längre tid än ett år.

De kan få uppleva två höstar här. Man har sagt att dessa flyktingar inte skall
få några pengar och att de i stället skall spara av sitt dagbidrag på 27 kr. Jag
kan inte förstå hur man skall kunna spara till vinterkläder med 27 kr. per dag
och att begreppet vinterkläder inte längre finns. Kan det vara rimligt? Detta
har chefen för en asylförläggning sagt.

Anf. 129 Statsrådet MAJ-LIS LÖÖW (s):

Fru talman! Jag anser i och för sig att jag redan har svarat på frågan. Det
sker en behovsprövning, men det kan självfallet uppstå en sådan situation att
man fått vinterkläder förra vintern som även går att använda denna vinter.

Anf. 130 RAGNHILD POHANKA (mp):

Fru talman! Självfallet kan de gå att använda om det är fråga om vuxna
människor. Men när det gäller barn kan dessa ha vuxit ur kläderna och inte
ha någon möjlighet att använda dem. Jag är tacksam för svaret. Det låter
mer hoppfullt än hur verkligheten har sett ut på en del flyktingförläggningar.
Detta svar skall jag vidarebefordra så att dessa människor får vinterkläder
efter behov.

Överläggningen var härmed avslutad.

21 § Svar på fråga 1990/91:136 om möjlighet till legitimation för flyk-
tingar med utländsk sjukvårdsutbildning

Anf. 131 Arbetsmarknadsminister MONA SAHLIN (s):

Fru talman! Göran Ericsson har frågat statsrådet Maj-Lis Lööw om vilken
myndighet som är ansvarig för den projektverksamhet som under år 1990
startat i ett antal landsting för att ge flyktingar med utländsk sjukvårdsutbild-
ning möjligheter till svensk legitimation samt vilka åtgärder statsrådet avser
att vidta så att verksamheten kan permanentas till gagn inte minst för lands-
ting med låg läkartäthet. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är
jag som skall svara på frågan.

Det är socialstyrelsen som svarar för de vårdyrkesgrupper som omfattas av
bestämmelser om legitimation. Styrelsen skall bedöma berörda invandrares
utbildnings- och yrkesbakgrund och föreskriva erforderlig komplettering för
svensk legitimation.

Den projektverksamhet som Göran Ericsson frågar om startade redan år
1988 i Östergötlands län. Under de två senaste åren har därefter ett tiotal
projekt påbörjats i olika delar av landet i syfte att underlätta och förkorta
vägen till arbete och legitimation för flyktingar och invandrare med medi-
cinsk högskoleutbildning. Sammanlagt 260 personer deltar i eller har genom-
fört utbildningen i dessa projekt. Projekten som vilar på ett samarbete mel-
lan länsarbetsnämnd och sjukvårdshuvudman innehåller anpassade utbild-
ningar i svenska språket, praktik samt kompletterande medicinsk utbild-
ning.

Deltagarna skall efter genomförd utbildning avlägga språkprov och prov i

Prot. 1990/91:18

6 november 1990

Svar på frågor

7 Riksdagens protokoll 1990191:18

Prot. 1990/91:18

6 november 1990

Svar på frågor

författningskunskap på sjukvårdsområdet samt genomgå en såväl teoretisk
som praktisk kompetensbedömning.

Socialstyrelsen utfärdade år 1989 legitimationer för 79 läkare, 46 sjukskö-
terskor, 34 sjukgymnaster och 5 psykologer med utomnordisk utbildning.
Dessa siffror kan tyckas vara relativt låga, men skall ses mot bakgrund av att
resultaten av projektverksamheten ännu inte har slagit igenom fullt ut samt
att tillgängliga resurser i vissa fall satt gränser för kursutbud och genom-
strömningstakt.

För närvarande pågår en utvärdering, som beräknas vara klar vid årsskif-
tet 1990-1991, av de erfarenheter som vunnits av verksamheten hittills. Av-
sikten med utvärderingen, som initierats av Landstingsförbundet, Svenska
Kommunförbundet, socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen och statens in-
vandrarverk. är att få kunskaper om hur projekten initierats, förankrats och
genomförts lokalt. Dessutom förväntas utvärderingen ge ett underlag för att
bedöma om metoden kan utvecklas inom andra yrkesområden och hur an-
svarsfördelningen i så fall bör se ut.

Förste vice talmannen konstaterade att frågeställaren inte var närvarande
i kammaren och förklarade överläggningen avslutad.

22 § Svar på fråga 1990/91:147 om tidpunkten för förslag om föränd-
rad egenavgift i arbetslöshetsförsäkringen

Anf. 132 Arbetsmarknadsminister MONA SAHLIN (s):

Fru talman! Elver Jonsson har frågat mig när regeringen avser att lägga
fram förslag om en förändrad egenavgift i arbetslöshetsförsäkringen.

I den mellan regeringen och folkpartiet i våras träffade överenskommel-
sen om ekonomisk-politisk åtstramning ingick som ett inslag en sänkning av
statsbidraget till arbetslöshetskassorna. I 1990 års kompletteringsproposi-
tion (prop. 1989/90:150 bil. 1) angav regeringen därefter ett handlingspro-
gram i tio punkter för att komma till rätta med den överhettade ekonomin.
Under punkten åtta i handlingsprogrammet finns åtgärder för att dämpa den
privata konsumtionen. Där angavs att, som ett led i finansieringen av arbets-
löshetsförsäkringssystemet, egenavgiften, dvs. den del av medlemsavgiften
som skall bidra till finansieringen av just arbetslöshetsförsäkringen, borde
höjas. Det slås fast att avgifternas andel av finansieringen bör öka från 5 %
till 10 %. Utformningen och konsekvenserna av en höjning av egenavgiften
visade sig emellertid mer komplicerade än vad som angavs i kompletterings-
propositionen. Efter kontakter med folkpartiet blev det klart att det var nöd-
vändigt att närmare utreda saken. Det gällde inte bara att utreda formerna
för en höjning av egenavgiften utan också analysera konsekvenserna av en
sådan höjning.

Jag kan nu meddela Elver Jonsson att jag inom de närmaste dagarna har
för avsikt att föreslå regeringen att tillkalla en särskild utredare med uppgift
att bl.a. analysera konsekvenserna av och föreslå formerna för en höjning av
egenavgiften i arbetslöshetsförsäkringen. Jag vill också avslutningsvis med-
dela Elver Jonsson att jag i alla dessa delar har samrått med folkpartiet.

Anf. 133 ELVER JONSSON (fp):

Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret. Min fråga var närmast en ef-
terlysning. Det har, precis som arbetsmarknadsministern säger, träffats en
överenskommelse som fastlagts av riksdagen. Sedan har det gått nästan ett
halvår och ingenting har hänt.

Nu säger Mona Sahlin att detta inte är så enkelt, och det är naturligtvis
riktigt. Frågan behöver både analyseras och utredas. Men jag tycker att det
är märkligt att regeringen har väntat i flera månader med att sätta i gång ett
arbete. Nu kan man ju inte, fru talman, iscensätta någonting om det inte
görs ett utredningsarbete som kan vara färdigt före årsskiftet, och det skulle
förvåna mig.

Den överenskommelse som har träffats är bra. Inom parentes sagt blir de
uppgörelser som regeringen träffar med folkpartiet i regel bra. Men det
räcker inte att göra upp och säga: Nu har vi samrått och är överens. Det är
handling som efterlyses. Jag vill fråga arbetsmarknadsministern: När vi nu
är överens om vad som i sak bör göras och vad detta bör leda fram till, kan
man då förvänta sig att regeringen i sina direktiv också anger att ett förslag
skall komma fram mycket snabbt? Vi har ju tappat flera månader. Det skulle
vara välgörande om arbetsmarknadsministern kunde komplettera med löftet
att hålla högsta möjliga fart inte bara in i riksdagens kammare utan också i
regeringsarbetet.

Anf. 134 Arbetsmarknadsminister MONA SAHLIN (s):

Fru talman! Socialdemokraterna brukar stå för sina överenskommelser.
Det skall vi självfallet göra också i detta fall. Jag vill betona att det var
mycket viktigt både för oss och folkpartiet att detta förslag var ett led i en
ekonomisk åtstramning. Det handlade om att få ner den privata konsumtio-
nen. Det är därför mycket viktigt att höjningen utformas så att det är den
enskildes avgift som höjs.

Det var detta som visade sig mer komplicerat. Om man nu genomförde en
höjning rakt av skulle det snarare bli de fackliga organisationernas kassor
som dränerades genom denna åtstramning och icke den enskilde. Vi har va-
rit överens om att hitta en smidig väg att genomföra detta.

Jag kan lova att de utredningar som jag tillsätter, och så också denna, kom-
mer att arbeta så skyndsamt och effektivt som kan krävas.

Anf. 135 ELVER JONSSON (fp):

Fru talman! Jag är tacksam för den kompletteringen, och jag tar Mona
Sahlin på orden. Jag har svårt att se vad den nuvarande arbetsmarknadsmi-
nistern inte skulle ha uppfyllt när det gäller löften. Problemet har varit att
det funnits gamla försummelser och försyndelser. Socialdemokraterna lät-
tade i opposition från verkligheten och kom med en överbudspolitik, som
lade grunden för väldigt många av de svåra problem som vi har i dag. Därför
är tillnyktringen hos regeringen på dessa punkter välgörande, och det är bra
att Mona Sahlin vill ta sig an dessa frågor och sätta högsta fart framåt. Detta
är en angelägen förändring och dessutom en förbättring också för arbetsta-
garna. Jag vill önska lycka till så att vi snabbt får ett förslag framlagt här i
riksdagen.

Prot. 1990/91:18

6 november 1990

Svar på frågor

Prot. 1990/91:18

6 november 1990

Svar på frågor

Anf. 136 Arbetsmarknadsminister MONA SAHLIN (s):

Fru talman! Vi skall väl inte analysera hela den förda politiken i den här
debatten. Jag önskar också folkpartiet tillnyktring när det gäller att välja
partner i överenskommelser. Jag hoppas att de mycket framgångsrika åtgär-
der som vi vidtog i våras dels skall fullföljas, dels skall få effekt. Jag hoppas
också att det betyder att ni kan överväga samarbetspartner även när det gäl-
ler andra frågor än den här.

Anf. 137 ELVER JONSSON (fp):

Fru talman! Jag vill inte undanhålla att jag gärna ser uppgörelser mellan
skilda partier. Det viktiga är resultatet, arbetsmarknadsministern, och resul-
tatet i våras för de ekonomisk-politiska åtgärder som folkpartiet och rege-
ringen kom överens om blev gott. Vi kan gärna fortsätta att träffa överens-
kommelser, men vi skall inte i förväg döma ut sällskapet, utan det gäller att
se till vad riksdagen kan åstadkomma till fördel för arbetstagare och för hela
arbetsmarknaden. Får vi inte en god samhällsekonomi, blir det mycket be-
kymmersamt på arbetsmarknaden. Så här långt är vi överens, och jag vill
återigen säga att det är mycket angeläget att förslaget kommer snabbt,

Överläggningen var härmed avslutad.

23 § Hänvisning av ärenden till utskott

Föredrogs och hänvisades

Proposition

1990/91:51 till socialförsäkringsutskottet

Skrivelse

1990/91:15 till konstitutionsutskottet

Förslag

1990/91:10 till konstitutionsutskottet

Redogörelse

1990/91:1 till konstitutionsutskottet

Motionerna

1990/91 :Fi4—Fi6 till finansutskottet

1990/91 :N7 till näringsutskottet

1990/91 :So9—So23 till socialutskottet

1990/91:Ubl—Ub39 till utbildningsutskottet

1990/91 :N8—N10 till näringsutskottet
1990/91 :Skl3 till skatteutskottet
1990/91:Bol—BolO till bostadsutskottet
1990/91:Skl4 till skatteutskottet
1990/91:K5-K10 till konstitutionsutskottet
199O/91:N11 till näringsutskottet

24 § Förnyad bordläggning

Prot. 1990/91:18

6 november 1990

Föredrogs men bordlädes åter

Justitieutskottets betänkanden 1990/91:JuU2-JuU4

Försvarsutskottets betänkanden 1990/91:FöUl-FöU4

Trafikutskottets betänkande 1990/91:TU4

Näringsutskottets betänkanden 1990/91 :NU3 och NU5

Bostadsutskottets betänkande 1990/91 :BoU3

25 § Bordläggning

Anmäldes och bordlädes

Propositionerna

1990/91:25 Förslag om tilläggsbudget I till statsbudgeten för budgetåret
1990/91

1990/91:53 Lag om folkbokföringsregister, m.m.

1990/91:57 Upphävande av lagen om dubbelbeskattningsavtal mellan Sve-
rige och Tyska Demokratiska Republiken m.m.

Motionerna

med anledning av prop 1990/91:16 Svenskt medlemskap i Europeiska ban-
ken för återuppbyggnad och utveckling

199O/91:U1 av Lars Werner m.fl. (v)

1990/91 :U2 av Per Gahrton m.fl. (mp)

med anledning av prop. 1990/91:27 Vissa lagstiftningsåtgärder till följd av
beslutet om ny regional statlig förvaltning

1990/91:Boll av Knut Billing m.fl. (m)

1990/91 :Bol2 av Agne Hansson m.fl. (c)

1990/91:Bol3 av Erling Bager m.fl. (fp)

1990/91 :Bol4 av Claes Roxbergh m.fl. (mp)

med anledning av prop. 1990/91:39 Den ekonomiska politiken på medellång
sikt

1990/91 :Fi7 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)

1990/91 :Fi8 av Lars Werner m.fl. (v)

1990/91 :Fi9 av Inger Schörling m.fl. (mp)

1990/91 :Fil0 av Carl Bildt m.fl. (m)

1990/91 :Fil 1 av Olof Johansson m.fl. (c)

med anledning av prop. 1990/91:40 Ändrade kapitaltäckningsregler med an-
ledning av skattereformen, m.m.

1990/91 :N12 av Håkan Hansson (c)

med anledning av prop. 1990/91:43 Ändring i lagen (1985:193) om interna-
tionell järnvägstrafik

1990/91 :L15 av Elisabet Franzén m.fl. (mp)

Prot. 1990/91:18

6 november 1990

26 § Anmälan om interpellationer

Anmäldes att följande interpellationer framställts

den 5 november

1990/91:77 av Ragnhild Pohanka (mp) till justitieministern om brott med ra-
sistiska inslag:

Under våren, sommaren och hösten har vi med jämna mellanrum läst i
tidningar och sett på TV hur den ena flyktingförläggningen efter den andra
utsatts för olika våldshandlingar riktade mot de asylsökande som bor där.

Hemmagjorda bomber har slängts in genom fönster, korsbränning har
förekommit och de asylsökande har utsatts för hot, både muntligt och skrift-
ligt.

Efter att ha besökt ett antal förläggningar har jag också erfarit att man på
flera håll inte velat anmäla alla tillbud för att inte ge för mycket uppmärk-
samhet åt dem.

Dessa tillbud har ett klart rasistiskt förtecken.

Hur många brott med rasistiska förtecken som förekommer ute i samhäl-
let, har jag inte kunnat få fram siffror på.

Rasistiska organisationer har hittills inte berörts av något föreningsför-
bud, något som miljöpartiet de gröna anser blir mer och mer aktuellt.

Med anledning av ovanstående vill jag fråga om justitieministern är be-
redd

1. att ta .initiativ för att få fram statistik över hur många invandrare-flyk-
tingar som ute i samhället utsätts för brott som kan anses rasistiska,

2. att verka för ett förbud mot organisationer, som har etnisk diskriminering
på sitt program eller utför rasistiska handlingar,

3. att verka för att regeringen och/eller justitieministern kraftfullt fördömer
de brott, som under det senaste året förekommit på flyktingförläggningar
och i närheten av dem samt

4. att arbeta för att dessa brott utreds och motverkas.

1990/91:78 av Ragnhild Pohanka (mp) till miljöministern om Dalälven:

Socialdemokraterna i länet tog 1985 initiativ till en kampanj för en ren
Dalälv, en kampanj som miljöpartiet i Dalarna hälsade med tillfredsställelse.

Miljöministern och Dalälvsdelegationen sade 1988: ”Med hänsyn till den
stora förekomsten av giftiga metaller i Dalälven och det stadigt ökade påsla-
get av dessa i Östersjön anser vi att varje möjlig reduktion av metallutsläpp
till Dalälven skall eftersträvas.”

Nu har delegationen uppenbarligen backat från denna sin målsättning. De
planerade åtgärderna för täckning av gruvavfall, rening av lakvatten och
återvinning av metall ur gruvvarpar skärs ned från den 90-procentsnivå som
är möjlig och som riksdagen sedermera beslutat om till en läckageminskning
på 75 %. Delegationens ordförande Sten Wickbom har låtit meddela att han
tycker att det blir för dyrt och att pengarna med fördel i stället kan placeras
i Polen.

Under de här åren har olika alster och utredningar om älven avlöst var-
andra, såsom t.ex. Dalälvens vatten ISSN 0283/3867, Dalälven en miljösats-
ning SOU 1988:34 och Utsläpp till Dalälven 1990-09-11.

Hälften av länets reningsverk fungerar otillfredsställande och fortfarande
läcker gruvvarpar och avfallshögar. Halva tiden fram till 1995 har gått och
miljöpartiet de gröna undrar om löftet kommer att hållas på andra områden
än när det gäller tungmetaller.

Med anledning av ovanstående vill jag ställa följande frågor:

1. Kommer miljöministern att reagera på den lägre ambitionen när det gäller
tungmetallutsläpp och verka för att ”varje möjlig reduktion av metallut-
släpp till Dalälven” också i fortsättningen är målet?

2. Kommer miljöministern att motverka eventuellt förslag att sända pengar
av Dalälvsdelegationens anslag till Polen?

3. Kommer miljöministern att påskynda åtgärderna så, att åtminstone några
delar av planerna är verkställda till det som avsågs vara slutåret, nämligen
1995?

1990/91:79 av Margö Ingvardsson (v) till socialministern om rättssäkerheten
för patienter som felbehandlats:

Sedan mitten av 70-talet tecknar samtliga landsting samt Göteborgs,
Malmö och Gotlands kommuner avtal om patientförsäkring med konsortiet
för Patientförsäkring. Konsortiet består av försäkringsbolagen Folksam,
Hansa, Länsförsäkringsbolagen och Skandia. Konsortiet tecknar även pa-
tientförsäkring för den hälso- och sjukvård som bedrivs av staten, kommu-
ner samt privata vårdgivare.

Nuvarande försäkringsbestämmelser innehåller en rad reservationer. Ex-
empelvis ersätts inte en komplikation som inte kan undvikas om behand-
lingen eller undersökningens risktagande är medicinskt motiverat.

Detta förbehåll är givetvis inte möjligt för patienten själv att kontrollera
riktigheten av. För att kunna göra en bedömning krävs att man själv har spe-
cialistkunskaper inom det medicinska området. Förbehållet drabbar orätt-
vist den lilla grupp - mindre än 3 % av patientskadorna - som får sällsynta
komplikationer. I vissa fall är komplikationerna så sällsynta att patienten
inte upplysts om risken för skada av behandling eller undersökning.

Det finns också patienter som inte fått korrekt information om möjlighe-
ten att få en skada prövad. Enligt ersättningsbestämmelserna för patientför-
säkringen skall en skada anmälas till försäkringsgivaren inom tre år från den
tidpunkt då skadan först visade sig och inte senare än tio år från den tidpunkt
då den åtgärd som orsakade skadan företogs.

Dessa patienter är i dag praktiskt taget rättslösa. De har en skada som
förorsakar livslång invaliditet, men patientförsäkringen avsäger sig ansvaret
för deras skador. Sjukvårdshuvudmännen avsäger sig också ansvaret med
hänvisning till att de tecknat avtal med patientförsäkringen och att de sam-
manlagt betalar för närvarande ca 75 milj.kr. per år för patienternas skydd.
De vill inte skapa några prejudikat genom att i vissa fall, hur behjärtansvärda
de än kan vara, utge extra skadebelopp.

Med hänvisning till det anförda frågar jag socialministern:

Prot. 1990/91:18

6 november 1990

Prot. 1990/91:18

6 november 1990

1. Kommer regeringen att medverka till att bestämmelserna i patientförsäk-
ringen ändras?

2. Kommer regeringen att föreslå andra åtgärder för att öka patienternas
rättssäkerhet, såsom inrättande av patientombudsman eller visst skadean-
svar för sjukvårdshuvudmännen?

1990/91:80 av Viola Claesson (v) till kommunikationsministern om utred-
ningen Finansiering av vägar och järnvägar:

I oktober presenterade televerkschefen Tony Hagström snabbutredningen
Finansiering av vägar och järnvägar (SOU 1990:86), den s.k. Fl-utred-
ningen. Redan innan den var klar gjorde verkschefen ett utspel om förvand-
ling av televerkskoncernen.

Tony Hagström vill att koncernen inom två år skall genomgå en privatise-
ring, där 45 % av aktierna i det nya bolaget säljs ut på börsen för ca 20 miljar-
der kronor. Utspelet/förslaget är kopplat till Fl-utredningen genom att de 20
miljarderna skulle kunna användas till finansiering av vägar och järnvägar.
Förslaget återfinns också i den färdiga utredningens avsnitt Finansiering ge-
nom aktiv förvaltning av statens tillgångar.

I utredningen finns också ett förslag om att göra det statliga vägnätet helt
marknadsfinansierat samt att vägverket skall bilda ett dotterbolag, Vägfi-
nansiering AB, med detta syfte. Genom en viss konstruktion där vägavgifter
bakas in i bensinpriset räknar Tony Hagström med att det inte skall behöva
innebära ökade kostnader för konsumenterna men att statsbudgeten trots
detta inte skall belastas.

Jag vill därför fråga statsrådet:

1. Skall direktiven till Fl-utredningen (dir. 1990:36) tolkas så att de innebar
ett formellt uppdrag till utredaren att studera eventuell bolagisering,
börsintroduktion och liknande omvandlingar av statliga verk?

2. Vilken principiell inställning har regeringen till det konkreta förslaget om
bolagisering, utförsäljning och börsintroduktion av televerkskoncernen?

3. Anser statsrådet att Tony Hagströms förslag om att bilavgifter inbakade i
bensinpriset skall lösa vägarnas finansieringsproblem utan att de belastar
statsbudgeten är realistiskt?

27 § Anmälan om frågor

Anmäldes att följande frågor framställts

den 5 november

1990/91:153 av Carl Frick (mp) till kommunikationsministern om järnvägs-
trafiken Falköping-Nässjö:

I samband med regeringens krispaket nämndes det i pressmeddelandet att
bidragen till köp av interregional trafik skall minskas. Den spårburna trafi-
ken mellan Falköping och Nässjö har varit hotad i omgångar. Vad händer nu

med en viktig förbindelselänk mellan västra och östra Sverige? Regeringen
har länge fört en märklig politik när det gäller kollektivtrafiken. I våras be-
slöt riksdagen att momsbelägga kollektivtrafik. I dagarna bestämmer sig nu
länstrafikbolagen för mycket kraftiga taxehöjningar som följd av riksdagsbe-
slutet. Samma sak gäller statens järnvägar. Vi vet att kollektivtrafik måste
vara prismässigt gynnat för att kunna konkurrera med bilen. Det som nu sker
är att regeringen är på väg att en gång till försvåra för kollektivtrafiken. Vi
vet att spårburen kollektivtrafik är den mest miljövänliga. Varför vill rege-
ringen strypa den? Vart tog koldioxidmålet vägen?

Min fråga till Georg Andersson är:

Vad kommer att hända med den spårburna trafiken mellan Falköping och
Nässjö?

1990/91:154 av Carl Frick (mp) till kommunikationsministern om Kinne-
kullebanan:

Denna bana, som på ett elegant sätt förbinder delar av Skaraborgs län med
huvudstaden och som skulle kunna byggas ut till en god förbindelselänk med
trestadsområdet, upplevs som hotad när regeringen i sitt krispaket meddelar
att den har för avsikt att minska köp av interregional trafik.

Regeringens politik när det gäller spårburen trafik upplevs som minst sagt
kluven. Järnvägarna nämns ofta som exempel på något som skall gynnas av
miljöskäl. Icke desto mindre är regeringen nu redo att för andra gången
inom ett år utdela ett nytt slag mot den spårburna trafiken. Det första slaget
skall sättas i verket vid årsskiftet då kollektivtrafiken skall momsbeläggas.

Min fråga till Georg Andersson är:

Hur kommer det att gå med Kinnekullebanan när regeringen drar tillbaka
pengar för köp av interregionaltrafik?

1990/91:155 av Carl Frick (mp) till finansministern om bilförmåner:

På senare år har antalet företagsbilar ökat markant. Företagen har infört
ett system där de ger medarbetare fri bil som också kan köras på fritiden -
inte bara i arbetet. Företagen betalar alla kostnader inkl, drivmedel för sin
medarbetare. Bensinbolagen har nu också kommit ut med Europakort som
medger att den anställde med företagsbil kan semestra billigt på företagets
bekostnad. Fri bil med fri bensin innebär att de som har denna förmån inte
på något sätt känner av ändringar i drivmedelspriset. De får inga chanser att
känna en prispress som skulle kunna ändra körförhållandena. Det är orätt-
vist mot dem som tvingas betala bensin ur egen ficka. Det är orimligt ur mil-
jösynpunkt att en betydande del av bilförarna inte känner av prispressen.

Vad avser statsrådet att göra för att komma till rätta med företagsbilarna?

1990/91:156 av Carl Frick (mp) till kommunikationsministern om trafiken på
E4 genom Vaggeryd:

Genom det lilla samhället Vaggeryd löper E4-an med en mycket intensiv

Prot. 1990/91:18

6 november 1990

Prot. 19'90/91:18

6 november 1990

trafik. Det har talats om att det rör sig om 10 000 till 12 000 fordon per dygn.
En betydande del av trafiken utgörs av långtradare. Trafiken löper ohämmat
dygnet runt. Den är mycket bullrande, och dieseldriften från långtradarna
medför stora obehagliga utsläpp. Trafiken löper jämte en stor skola med upp
till 800 elever. Trafiken delar samhället i två hälfter. Tidvis är det mycket
svårt att ta sig från den ena delen till den andra. Störningarna för innevå-
narna är betydande, särskilt nattetid. Trafikproblemen i Vaggeryd är inte en-
bart ett kommunalt problem - det är regionalt och i vid mening nationellt.

Min fråga till Georg Andersson är vad regeringen avser att göra för att
lösa de olidliga problemen i Vaggeryd. Planerar regeringen insatser för att
snarast leda trafiken förbi Vaggeryd? Kan regeringen tänka sig ett trafikför-
bud för långtradare under tiden kl. 22.00 till 06.30 som ett sätt att skona med-
borgarna innan en trafiklösning är färdig?

1990/91:157 av Viola Claesson (v) till industriministern om produktion och
underhåll m.m. av järnvägens rullande materiel:

Verksamheten vid en rad SJ-verkstäder är hotad. Asea Brown Boveri,
som numera är majoritetsägare i verkstaden i Östersund, har helt sonika be-
slutat att lägga ner verkstaden. Vid Notviken i Luleå har 150 av de totalt 260
anställda varslats om uppsägning. Risken finns att det nödvändiga yrkeskun-
nandet på området utarmas och att Sverige görs beroende av utländska pro-
ducenter och verkstäder för att klara järnvägens rullande materiel. Samtidigt
med nedläggningsbeslut och inskränkningar på verkstadssidan har SJ enligt
uppgift planer på att förlägga en omfattande order som gäller malmvagns-
korgar till Norge.

Jag vill därför fråga statsrådet:

Vilka åtgärder planerar regeringen för att Sverige skall ha kvar produk-
tion, underhåll och yrkeskunnande på nämnda järnvägsområde?

1990/91:158 av Viola Claesson (v) till kommunikationsministern om järn-
vägstrafiken norr om Sundsvall:

Skall tågtrafiken norr om Sundsvall läggas ner? Det är den fråga som bl.a.
människorna i Norrbotten ställer när de fått veta att regeringens s.k. krispa-
ket innebär en drastisk minskning av anslagen till järnvägstrafiken. Av den
mycket knapphändiga informationen från regeringen framgår det dock inte
vilka bandelar och tågturer som kommer att drabbas av nedskärningar ut-
över de som SJ redan förvarnat om med hänvisning till momshöjningen.

Jag vill därför fråga statsrådet:

Innebär regeringens s.k. krispaket att tågtrafiken i Norrlandslänen kom-
mer att läggas ner?

28 § Kammaren åtskildes kl. 19.52.

Prot. 1990/91:18

6 november 1990

Förhandlingarna leddes

av talmannen från sammanträdets början t.o.m. 2 § anf. 6 (delvis),
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. 4 § och

av förste vice talmannen därefter till sammanträdets slut.

Vid protokollet

GUNNAR GRENFORS

/Gunborg Apelgren

Prot. 1990/91:18

6 november 1990

Innehållsförteckning

Tisdagen den 6 november

1 § Ledighet......................................... 1

2 § Debatt vid hänvisning till utskott av skrivelse 1990/91:50...... 1

Lars Tobisson (m)

Birgit Friggebo (fp)

Olof Johansson (c)

Lars Werner (v)

Claes Roxbergh (mp)

Statsminister Ingvar Carlsson (s)

Ragnhild Pohanka (mp)

Per Gahrton (mp)

Inger Schörling (mp)

Kjell Dahlström (mp)

Roy Ottosson (mp)

Carl Frick (mp)

Jan Bergqvist (s)

Tredje vice talmannen (om dagens frågestund)

Krister Skånberg (mp)

3 § Meddelande om dagens frågestund...................... 55

Tredje vice talmannen

4 § Ajournering....... 55

5 § Återupptagna förhandlingar........................... 55

6§ Svar på fråga 1990/91:138 om försvarskommitténs fortsatta

arbete..........................................: 55

Försvarsminister Roine Carlsson (s)

Gunnar Björk (c)

7 § Svar på fråga 1990/91:139 om försvarskampanjen........... 56

Försvarsminister Roine Carlsson (s)

Gudrun Schyman (v)

8§ Svar på fråga 1990/91:90 om vindkraftsutbyggnad i privat och

kooperativ form................................... 60

Industriminister Rune Molin (s)

9 § Svar på fråga 1990/91:129 om det statliga villkorslånet till Saab 60

Industriminister Rune Molin (s)

Rolf L Nilson (v)

10 § Svar på fråga 1990/91:127 om investeringar i Blekinge....... 62

Statsrådet Erik Åsbrink (s)

Karl-Gösta Svenson (m)

11 § Svar på fråga 1990/91:135 om avdrag för kostnader avseende
barntillsyn....................................... 63

Statsrådet Erik Åsbrink (s)
Charlotte Cederschiöld (m)

12 § Svar på frågorna 1990/91:146 och 150 om investeringsskatten på

vissa byggnadsarbeten.............................. 67

Statsrådet Erik Åsbrink (s)

Jan Sandberg (m)

Margö Ingvardsson (v)

13 § Svar på fråga 1990/91:117 om statsrådens löner............. 71

Civilminister Bengt K Å Johansson (s)

14 § Svar på fråga 1990/91:123 om Rödkobbsleden.............. 72

Kommunikationsminister Georg Andersson (s)

15 § Svar på fråga 1990/91:137 om återkallelse av körkort........ 72

Kommunikationsminister Georg Andersson (s)

Rolf Clarkson (m)

16 § Svar på fråga 1990/91:99 om byggandet av gruppbostäder..... 75

Statsrådet Bengt Lindqvist (s)

Sten Svensson (m)

Prot. 1990/91:18

6 november 1990

17 § Svar på fråga 1990/91:121 om direktiven till 1989 års handikapp-

utredning ........................................ 78

Statsrådet Bengt Lindqvist (s)
Ingrid Ronne-Björkqvist (fp)

18 § Svar på fråga 1990/91:128 om den sammanslagna försäkrings-

och kammarrätten i Stockholm........................ 79

Justitieminister Laila Freivalds (s)

19 § Svar på fråga 1990/91:148 om åtgärder mot ökat antal bilstölder

m.m............................................ 80

Justitieminister Laila Freivalds (s)

Birger Andersson (c)

20§ Svar på fråga 1990/91:111 om klädesbidrag till asylsökande. ... 84

Statsrådet Maj-Lis Lööw (s)

Ragnhild Pohanka (mp)

21 § Svar på fråga 1990/91:136 om möjlighet till legitimation för flyk-

tingar med utländsk sjukvårdsutbildning................. 85

Arbetsmarknadsminister Mona Sahlin (s)

22 § Svar på fråga 1990/91:147 om tidpunkten för förslag om föränd-

rad egenavgift i arbetslöshetsförsäkringen................ 86

Arbetsmarknadsminister Mona Sahlin (s)

Elver Jonsson (fp)

23 § Hänvisning av ärenden till utskott....................... 88

24 § Förnyad bordläggning................................ 89

25 § Bordläggning...................................... 89

26 § Anmälan om interpellationer

1990/91:77 av Ragnhild Pohanka (mp) om brott med rasistiska
inslag......................................... 90

1990/91:78 av Ragnhild Pohanka (mp) om Dalälven........ 90

1990/91:79 av Margö Ingvardsson (v) om rättssäkerheten för

patienter som felbehandlats........................ 91

1990/91:80 av Viola Claesson (v) om utredningen Finansiering

av vägar och järnvägar............................ 91

Prot. 1990/91:18 27 § Anmälan om frågor

6 november 1990 1990/91:153 av Carl Frick (mp) om järnvägstrafiken Falköping

-Nässjö...................................... 92

1990/91:154 av Carl Frick (mp) om Kinnekullebanan ....... 93

1990/91:155 av Carl Frick (mp) om bilförmåner ........... 93

1990/91:156 av Carl Frick (mp) om trafiken på E4 genom
Vaggeryd...................................... 93

1990/91:157 av Viola Claesson (v) om produktion och under-
håll m.m. av järnvägens rullande materiel ............. 94

1990/91:158 av Viola Claesson (v) om järnvägstrafiken norr om

Sundsvall...................................... 94

gotab 97286, Stockholm 1990

Riksdagens snabbprotokoll 1990/91:18 Tisdagen den 6 november

Riksdagens protokoll1990/91:18

Tisdagen den 6 november

KL 13.00-16.56

18.00-19.52

Innehållsförteckning

Riksdagens protokoll
1990/91:18