Riksdagens protokoll

1990/91:110

Måndagen den 13 maj

Kl. 12.00-13.57

Protokoll

1990/91:110

Anmälan om återtagande av plats i riksdagen

Svar på interpella-
tioner

Andre vice talmannen meddelade att Roy Ottosson (mp) den 9 maj återta-
git sin plats i riksdagen, varigenom tjänstgöringen som ersättare upphört för
Hans Lindforss.

1 § Justering av protokoll

Justerades protokollen för den 3 och 6 maj.

2§ Svar på interpellation 1990/91:195 om kostnaderna för den kom-
munala räddningstjänsten

Anf. 1 Försvarsminister ROINE CARLSSON (s):

Herr talman! Görel Bohlin har frågat mig om vilka åtgärder jag avser vidta
för att finna en lösning som kan innebära såväl hög standard på räddnings-
tjänsten som att den kommunala räddningstjänsten inte belastas med en allt-
för orättvis andel av kostnaderna.

I räddningstjänstlagen (1986:1102) läggs ansvaret för de olika delarna av
samhällets räddningstjänst fast liksom de skyldigheter som åvilar statliga
myndigheter, kommuner och enskilda i samband med räddningstjänsten.
Staten svarar för fjäll-, flyg- och sjöräddningstjänsten samt för räddnings-
tjänsten vid utsläpp av radioaktiva ämnen från kärntekniska anläggningar.
Kommunerna ansvarar för alla andra räddningsinsatser vid olyckshändelser
och överhängande fara för olyckshändelser då ett snabbt ingripande behövs
för att hindra och begränsa skador på människor eller egendom eller i mil-
jön.

Den kommunala räddningstjänstens uppgifter omfattar bl.a. räddningsin-
satser vid brand, översvämningar, skred, ras och trafikolyckor. Till uppgiften
hör också ansvaret för finansieringen av verksamheten. Kommuneras sam-
lade bruttokostnader för räddningstjänsten uppgick år 1989 till 3,5 miljarder
kronor, vilket motsvarade 1,5 % av kommunernas samlade driftskostnader.
Ungefär 85 % därav finansierades med skattemedel.

Om en enskild räddningsinsats i kommunal räddningstjänst har medfört 1

1 Riksdagens protokoll 1990191:110

Prot. 1990/91:110
13 maj 1991

Svar på interpella-
tioner

betydande kostnader, har kommunen rätt till ersättning av staten för den del
av kostnaderna som överstiger en självrisk. Självrisken utgörs av ett belopp
som motsvarar två öre per skattekrona beräknat på kommunens skatteun-
derlag.

För att en verksamhet som innebär myndighetsutövning skall kunna av-
giftsfinansieras måste särskilt medgivande finnas i lag. Inom det förebyg-
gande brandskyddet finns också sådana medgivanden för brandsyn och sot-
ning. Det finns däremot inte några sådana bestämmelser vad gäller den
skadeavhjälpande delen av räddningstjänsten.

Enligt min uppfattning bör räddningstjänsten, liksom den offentliga sek-
torn i övrigt, utvecklas genom omprövning och rationalisering. Inom rädd-
ningstjänstsområdet anser jag att det är särskilt angeläget att samarbetet
mellan kommunerna inbördes utökas liksom kommunernas samverkan med
statliga myndigheter och näringslivet. Statens räddningsverk har i uppdrag
att verka för en sådan utveckling.

Räddningstjänstlagen ger kommunens räddningsnämnd möjlighet att
ålägga ägaren eller innehavaren av en anläggning, där verksamheten innebär
fara för att en olyckshändelse skall orsaka allvarliga skador på människor
eller i miljön (s.k. paragraf 43-anläggningar), att hålla eller bekosta bered-
skap med personal och egendom och i övrigt vidta erforderliga åtgärder för
att hindra eller begränsa sådana skador. Enligt vad jag fått veta har denna
möjlighet hittills utnyttjats i relativt liten utsträckning. Även på detta om-
råde är det en uppgift för statens räddningsverk att tillsammans med övriga
tillsynsmyndigheter följa utvecklingen.

Jag vill påpeka att jag anser att den kommunala räddningstjänsten håller
en god standard i dag. Verksamheten utvecklas successivt, inte minst genom
den förbättring av utbildningen som skett de senaste åren. Först om det
skulle visa sig att skadorna i form av dödsoffer och förstörda värden skulle
öka på ett markant sätt, anser jag att man skulle behöva se över räddnings-
tjänstens former. Den situationen har vi inte i dag.

Görel Bohlin tar också upp räddningstjänsten vid Arlanda flygplats. Den
skrivelse till regeringen från länsstyrelsen i Stockholms län om Arlanda, som
nämns i interpellationen, bereds fortfarande inom regeringskansliet. Jag vill
dock upplysa om att länsstyrelsen informerat regeringen om det avtal som i
vintras träffades mellan Sigtuna kommun och luftfartsverket. Avtalet inne-
bär bl.a. att en ny brandstation med dygnetruntberedskap finns i drift vid
flygplatsen fr.o.m. den 1 januari i år. Efter samråd med statens räddnings-
verk fann länsstyrelsen inte anledning att rikta någon anmärkning mot att
räddningstjänsten organiserades på det avtalade sättet. Jag kan tillägga att
Arlanda flygplats är en paragraf 43-anläggning.

I debatten om den kommunala räddningstjänstens finansiering har man
pekat på att det inte längre finns någon kommunal beskattning av juridiska
personer trots att räddningstjänstens insatser till stor del gäller industrier,
andra företag och trafikolyckor.

Jag vill i det sammanhanget erinra om att kommunera delvis kompenseras
för bortfallet av skatteintäkter vid omläggningen av skattesystemet 1985.
Förändringen innebar dessutom ingen skattelättnad för företagen. En ny fi-
nansieringsprincip som fördelar finansieringsansvaret på de olika målgrup-

perna för räddningstjänstens insatser skulle enligt min mening innebära en
radikal systemförändring. Det saknas ännu underlag för att ta ställning till
en så omfattande förändring.

Anf.2 GÖREL BOHLIN (m):

Herr talman! Jag tackar försvarsministern för svaret. Jag kan förstås inte
finna att jag har fått något besked om åtgärder som försvarsministern avser
att vidta för att upprätthålla en hög standard på räddningstjänsten utan att
en enskild kommun samtidigt belastas orimligt mycket. Tvärtom får jag när
jag läser svaret det intrycket att försvarsministern är ganska nöjd med saker-
nas ordning.

Det framhålls i svaret att räddningstjänsten i dag håller en god standard.
Det anförs vidare: ”Först om det skulle visa sig att skadorna i form av döds-
offer och förstörda värden skulle öka på ett markant sätt, anser jag att man
skulle behöva se över räddningstjänstens former.” Detta är en ganska upp-
seendeväckande formulering, försvarsministern. Då är det så dags.

Länsstyrelsen i Stockholms län, som skrev till departementet den 30 no-
vember, alltså för ett halvår sedan, har både påtalat en rad orimligheter och
begärt en utredning. Låt mig här peka på exemplet Arlanda. Visst är det
bra att ett avtal har träffats mellan Sigtuna kommun och luftfartsverket om
räddningstjänsten, men det löser inte problemen på längre sikt. Sigtuna
kommun betalar enligt uppgift bortemot 90 % av räddningstjänstskostna-
derna, samtidigt som antalet flygplatsutryckningar ökat enormt, med unge-
fär 55 % på fem år. Ca 50 % av räddningsstyrkan är numera förlagd till Ar-
landa, bl.a. beroende på ombyggnadsarbeten i anslutning till flygplatsen, vil-
ket gjort att insatstiderna inte kunnat klaras med mindre än att en stor del
av verksamheten flyttats över till Arlanda - detta trots att viadukten är byggd
sedan en tid tillbaka.

Samtidigt växer verksamheten i anslutning till Arlanda, som ju är ett riks-
intresse. Flygtrafiken ökar och kommer att öka ännu mer om vi får den
tredje banan. Detsamma gäller biltrafiken på E4, som ju är beroende av
flygtrafiken. Flygbränsletransporterna, som nu uppgår till 50—60 dagliga
tunga transporter, kommer att öka i antal, och det innebär mycket stora ris-
ker. Antalet företag i anslutning till flygplatsen växer, och därmed ökas be-
lastningen och riskerna.

Som svar på mitt påpekande att kommunen numera inte får del av intäk-
terna av företagsbeskattningen svarar försvarsministern att kommunerna
kompenseras för detta skattebortfall. Det kan dock knappast gälla för Sig-
tuna, som har en extra skattebelastning med 2 milj.kr. per år på grund av
Robin Hood-skatten.

En enskild räddningsinsats i kommunal tjänst som medfört betydande
kostnader kan till en viss del ersättas av staten, säger försvarsministern, och
det kan nog hjälpa någon kommun i något enskilt ärende, men knappast Sig-
tuna, som ju ständigt pressas av ökade krav på räddningsinsatser vid even-
tuella katastrofer.

Också ytterligare utveckling är på gång vid Arlanda, t.ex. en järnväg, den
s.k. Arlandabanan. När den kommer till stånd, vilket jag hoppas skall ske,
får vi ytterligare ett paragraf 43-fall, och då blir läget ännu mer komplicerat.

Prot. 1990/91:110
13 maj 1991

Svar på interpella-
tioner

1* Riksdagens protokoll 1990/91:110

Prot. 1990/91:110
13 maj 1991

Svar på interpella-
tioner

Man kommer att ställa allt större krav på räddningstjänsten, både kompe-
tensmässigt och resursmässigt. När det gäller kompetensen kan nämnas att
räddningsstyrkan i stor utsträckning bygger på vapenfria tjänstepliktiga med
sex veckors grundutbildning. Det är bara på Arlanda och Helsingfors flyg-
platser som man har sådana arbetsstyrkor. Internationellt är det tveksamt
om det skulle godkännas. Också bland de räddningstjänstanställda ute på
Arlanda är man mycket tveksam till dessa vapenfria tjänstepliktiga. Man
vägrar att göra rökdykningar tillsammans med dem.

Länsstyrelsen, som alltså avgav en skrivelse den 30 november, har påpekat
att det behövs en översyn på detta område liksom vad gäller uppdelningen
av det ekonomiska ansvaret. Skäligheten i den nuvarande ordningen kan
verkligen ifrågasättas. Man har också påpekat osäkerheten vid tolkningen av
begreppen ”kommunal räddningstjänst” resp, "statlig flygräddningstjänst”.

Länsstyrelsen kräver alltså en ganska omfattande utredning. En sådan ut-
redning är uppenbarligen absolut nödvändig och blir allt nödvändigare för
varje dag. Jag vill fråga om försvarsministern är beredd att mot bakgrund av
de bekymmer och oklarheter som redovisats bl.a. i länsstyrelsens skrivelse
ta initiativ till en utredning om dessa frågor.

Anf. 3 Försvarsminister ROINE CARLSSON (s):

Herr talman! Jag vill säga följande till Görel Bohlin. Inget av det Görel
Bohlin nu har sagt förändrar det svar jag har givit, vilket framgår av mitt
interpellationssvar.

Det är alltid intressant att lyssna till moderaterna i talarstolen. De vill all-
tid sänka statens inkomster och samtidigt öka statens utgifter. Som bekant
provades denna ekonomiska teori under ett antal år i detta land. Resultatet
blev också ganska bekant.

När Görel Bohlin talar om vissa konsekvenser och säger att det är så dags
när det har inträffat svåra händelser, vill jag bara erinra Görel Bohlin om att
jag har lagt fram förslag till denna kammare om hur vi skall förhålla oss till
de här frågorna. Kammaren har med mycket stor enighet ställt sig bakom
den inriktning vi har i de här frågorna. Majoriteten i kammaren delar inte
Görel Bohlins uppfattning. Då återstår det väl bara för Görel Bohlin att an-
tingen finna sig i majoritetens beslut eller att också arbeta för någon annan
ordning.

Herr talman! Slutligen kan det noteras att det finns en särskild flygplatsbe-
redskap förutom den som Görel Bohlin talar om. Denna betalas helt av luft-
fartsverket och inte av Sigtuna kommun.

Anf. 4 GÖREL BOHLIN (m):

Herr talman! När det gäller att öka statens kostnader och minska kommu-
nens kostnader vill jag påpeka det som står i min fråga och som också har
tagits upp av länsstyrelsen, nämligen att en utredning skall ta upp frågan om
att öka finansieringsmöjligheterna och att hitta andra finansieringsmöjlighe-
ter än de som för närvarande finns lagreglerade.

Jag vill också påpeka att jag begär en utredning, och det tycker jag faktiskt
är en rimlig begäran. Det är inte så säkert att det som har sagts i denna kam-
mare skall vara statiskt för all framtid. På Arlanda sker stora förändringar.

förändringar som kräver att man anpassar räddningstjänsten. Man måste di-
mensionera räddningstjänsten efter det ökade trycket. Man måste också ta
konsekvenserna av den alltmer komplicerade situationen, dvs. se över kom-
petensen hos dem som skall sköta räddningstjänsten.

Jag begär att man skall undersöka om man kan få en tillräckligt hög stan-
dard i anslutning till en så starkt trafikerad internationell flygplats och att
man därvid skall göra internationella jämförelser. Jag skulle också vilja, herr
försvarsminister, att man redan i dag prövade möjligheterna att minimera
riskerna. Den transport av flygbränsle som nu sker på E4 utgör en bety-
dande risk. Jag har varit i kontakt med t.ex. FOA som har talat om att den
placering som depån i dag har ute på Arlanda utgör en allvarlig risk, och
detta skulle behöva ses över. Om det skulle hända någonting ute på Arlanda
är det statens ansvar att det ser ut som det gör. Det vore fruktansvärt om
man inte i tid undersökte möjligheterna att minimera riskerna.

När det gäller den ekonomiska ansvarsfördelningen är det inte rimligt,
herr försvarsminister, att en liten kommun får ta på sig så stora kostnader för
en riksangelägenhet som man nu får göra.

Är försvarsministern beredd att se över inte bara lagstiftning utan även
nya finansieringsmöjligheter och därvid också titta på möjligheterna att mi-
nimera riskerna?

Överläggningen var härmed avslutad.

3§ Svar på interpellation 1990/91:179 om beredskapen inför stora
kärnkraftsolyckor

Anf. 5 Försvarsminister ROINE CARLSSON (s):

Herr talman! Birgitta Hambraeus har - mot bakgrund av erfarenheterna
från Tjernobylolyckan och utredningens om kärnkraftsberedskapen betän-
kande (SOU 1989:86) Samhällets åtgärder mot allvarliga olyckor - frågat
vilka åtgärder jag ämnar vidta för att öka beredskapen inför stora kärn-
kraftsolyckor. Jag tolkar frågan som att den avser olyckor både inom och
utom Sverige. En omfattande remissbehandling av betänkandet avslutades
under 1990. Ärendet bereds nu inom regeringskansliet och avsikten är att
en lagrådsremiss inom kort skall lämnas till lagrådet. Därefter avser jag att
återkomma till regeringen med förslag till proposition om samhällets åtgär-
der mot allvarliga olyckor. Jag är inte beredd att nu föregripa regeringens
ställningstaganden till utredningens förslag.

Utredningen föreslår ett antal åtgärder för att ytterligare förbättra plane-
ringen för och beredskapen mot allvarliga olyckor, vilket bl.a. inkluderar
den av Birgitta Hambraeus nämnda frågan om införandet av tjänsteplikt och
ingrepp i annans rätt även vid sanering efter en kärnenergiolycka. Om rege-
ringen skulle ansluta sig till utredningens förslag om tjänsteplikt och ingrepp
i annans rätt krävs lagändring. Det är alltså riksdagen som skall besluta i en
sådan fråga.

Birgitta Hambraeus frågar vilka åtgärder jag ämnar vidta för att öka be-
redskapen inför stora kärnkraftsolyckor. Jag vill därför redovisa några av de

Prot. 1990/91:110
13 maj 1991

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1990/91:110

13 maj 1991

Svar pä interpella-
tioner

åtgärder som har vidtagits efter Tjernobylolyckan och i viss mån även efter
överlämnandet av betänkandet från utredningen om kärnkraftsbered-
skapen.

- Samtliga svenska kärnkraftverk har som ytterligare säkerhetsåtgärd instal-
lerat s.k. filtersystem, där 99,9% av reaktorhärdens radioaktiva ämnen
som ger markbeläggning skall fastna om en härdsmälta skulle inträffa.

- Alarmerings- och varningssystemen kring de svenska kärnkraftverken har
förbättrats.

- På uppdrag av regeringen har räddningsverket sett till att samtliga länssty-
relser i dag har en plan att följa i händelse av en stor kärnenergiolycka
inom eller utanför Sverige. De s.k. kärnkraftslänen hade redan tidigare en
mer omfattande beredskapsplan, som nu har förbättrats.

- Planerna har granskats av räddningsverket som också utbildar personalen
att tillämpa dem i praktiken. Beredskapen övas regelbundet.

- Samtliga länsstyrelser och kommuner har nu tillgång till instrument för att
kunna mäta förhöjd strålning från radioaktiva ämnen på marken.

- Vid en olycka sammankallar länsstyrelsen en stab som förutom räddnings-
ledare består av olika typer av experter.

- Med särskild sambandsutrustning kan länsstyrelserna nu snabbt komma i
kontakt med t.ex. centrala myndigheter.

- Via lokalradio och övriga massmedia kan länsstyrelserna lämna snabb och
fortlöpande information.

- I enlighet med ett internationellt förvarningsavtal, den s.k. varselkonven-
tionen, skall konventionsstater omgående underrätta de stater som kan
komma att beröras av ett utsläpp.

- I regeringens proposition (1990/91:180) Med anledning av Sveriges till-
träde till tre internationella överenskommelser rörande räddningstjänst fö-
reslås bl.a. att riksdagen godkänner en konvention om bistånd i händelse
av en kärnteknisk olycka eller ett nödläge med radioaktiva ämnen.

- Statens strålskyddsinstitut (SSI) har utökat antalet mätstationer över
landet som nu även varnar automatiskt vid ökad strålning.

- Förutom SSIs mätstationer har även Försvarets forskningsanstalt (FOA)
ett antal mätstationer. Dessutom görs mätningar kontinuerligt vid våra
kärnkraftverk och Studsvik.

- SSIs beredskapsorganisation har utökats beträffande både analyser och in-
formation.

Anf. 6 BIRGITTA HAMBRAEUS (c):

Herr talman! Jag ber att få tacka försvarsministern för svaret på min inter-
pellation.

Tjernobylkatastrofen visar oss att kärnkraftens risker är unika. Strålning
från radioaktiva ämnen drabbar oss utan att våra sinnen kan uppfatta det.
Utredningen om samhällets beredskap inför stora kärnkraftsolyckor säger,
att samhällets totala resurser kan komma att behöva mobiliseras om det blir
en stor olycka som den i Tjernobyl. Erfarenheterna från Tjernobyl visar att
områden som Götaland kan behöva utrymmas. Det finns ingen annan indu-
striolycka som har så stora konsekvenser.

Saneringen fortsätter i Ukraina och Vitryssland ännu fem år efter olyckan.
Nya områden borde evakueras. Sovjet har inte råd med de hundratals mil-
jarder som saneringen kostar, och Mikhail Gorbatjov vädjar till omvärlden
om hjälp.

Fortfarande har vi för höga strålvärden i vissa delar av Sverige som ett
resultat av Tjernobylkatastrofen. Internationella strålskyddskommissionen
har nu ändrat sin bedömning av lågdosstrålningens risker. Gränsvärdet har
skärpts, och man räknar nu med att fyra gånger så många här i Sverige som
man först beräknade kommer att få cancer på grund av Tjernobylolyckan.

Ny Teknik skriver i nr 17 i år att den s.k. sarkofagen, som den havererade
Tjernobylreaktorn inneslöts i, vittrar och läcker. Sovjetmyndigheterna har
beslutat att vänta ett år med att bestämma sig för om de skall försöka mon-
tera ned sarkofagen eller gjuta in den i ännu mer betong. Om det första för-
slaget, som kallas ”Operation Gröna Ängar”, sade den sovjetiske kärn-
kraftsexperten Alexander Borovoj vid en konferens i Paris nyligen: ”Vi har
inte tekniken för att klara det. Vi vet varken hur man demonterar sarkofa-
gen, hur man skall begrava det som finns inuti eller hur man skall klara trans-
porterna. Att sätta i gång en demontering i dag vore mycket farligt. Ändå
finns det institutioner som driver det.”

Betänkandet Samhällets åtgärder mot allvarliga olyckor har ännu inte re-
sulterat i något förslag från regeringen, trots att betänkandet lämnades 1989.
Får jag tolka det så att försvarsministern söker andra lösningar på proble-
met?

Jag kan förstå att försvarsministern tycker att det är obehagligt att ta ställ-
ning till de kontroversiella förslag som utredningen om beredskapen inför
stora kärnkraftsolyckor lägger fram. Utredningens majoritet föreslår att
tjänstepliktslagen och förfogandelagen skall utökas, så att människor kan
tvingas ställa upp också i saneringsskedet år efter år efter en kärnkrafts-
olycka. Jag tycker att mitt förslag är bättre: Avveckla kärnkraften!

Vi har ju facit i Tjernobyl. Vi upprördes när man tvångsrekryterade folk
från Baltikum till saneringsarbetet, och jag tror att många tänkte att detta
var ett exempel på den kommunistiska statens omänsklighet. Men samma
sak skulle alltså kunna hända här, om utredningens majoritet får som den
vill. Tusentals människor måste arbeta i starkt radioaktivt belagda områden.
På flera kvadratmil måste jord skyfflas undan, hus och gator sandblästras
och tvättas. Vattendrag måste invallas för att man skall försöka hindra radio-
aktivitet att sprida sig i dricksvattnet. Det är en bisarr situation.

Efter Tjernobyl reviderade många länder sina kärnkraftsplaner, och några
avvecklade helt, t.ex. Italien. T.o.m. Frankrike, kärnkraftens förlovade
land, har sett att reaktorerna åldras fortare än man räknat med. Men i Sve-
rige fortsätter man, trots riksdagsbesluten om avveckling, stelbent att agera
aktivt för att göra kärnkraften trovärdig i världen. Våra kärnkraftsföretag
försöker fortfarande sälja kärnkraft, dock utan framgång. Kärnkraftsanlägg-
ningarna är riktiga propagandacentraler. Svensk Kärnbränsleförsörjning
AB påstår att man har funnit metoden att ta hand om det högaktiva avfallet
och stärker därmed kärnkraftens image i världen. I FNs atomenergiorgan
IAEA vakar svenska chefer inte bara över atombombsbränsle utan också

Prot. 1990/91:110
13 maj 1991

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1990/91:110
13 maj 1991

Svar på interpella-
tioner

över att u-länderna behåller uppfattningen att kärnkraften är en förutsätt-
ning för att ett land skall anses utvecklat.

Svenska folket har efter folkomröstningen, genom sina valda ombud i
riksdagen, beslutat att kärnkraften skall avvecklas så fort som möjligt.

Försvarsministern räknar upp åtskilliga anordningar som man kostat på
våra kärnkraftverk i stället för att stänga dem.

Ju äldre reaktorerna blir desto farligare är de. Om det skulle inträffa en
svår olycka och man verkligen lyckades få in all radioaktivitet i det här filtret
som man tänkt sig, vad händer då sedan? Den frågan ställer jag till försvars-
ministern. Radioaktiviteten kan ju inte stanna där i flera hundratusen år tills
den avklingat till ofarlig nivå. Innebär inte detta att vi skulle få en situation
som liknar sarkofagen i Tjernobyl?

Folkkampanjen mot kärnkraft och kärnvapen har startat en kampanj för
att ”Avveckla en reaktor nu!” Solmärken med den texten kommer att spridas
och namn samlas in. Vi ger inte upp, fastän miljonerna till propagandan finns
hos kärnkraftsförespråkarna.

Enligt överenskommelsen mellan socialdemokraterna, folkpartiet och
centerpartiet om energin skall kärnkraften avvecklas när det finns tillräckligt
med energi den förutan. Vi har i dag ett elöverskott motsvarande minst en
reaktor. Det finns alltså tillräckligt mycket el för att stoppa en reaktor ome-
delbart. Ett beslut att stänga en reaktor nu skulle bli signalen till alla som nu
arbetar med system för effektivisering och för förnybara energikällor.

Den bästa beredskapen inför stora kärnkraftsolyckor är naturligtvis att se
till att de inte kan inträffa, därför att kärnkraften avvecklas.

Låt mig därför avsluta detta anförande med att ställa följande fråga: Är
försvarsministern villig att sätta sig in i möjligheterna att börja avveckla
kärnkraften nu, innan han föreslår riksdagen att besluta om ytterligare lagar
och anordningar för att skydda oss för katastrofer från en gammalmodig, dyr
och livsfarlig energikälla?

Anf. 7 Försvarsminister ROINE CARLSSON (s):

Herr talman! Jag får det bestämda intrycket när jag lyssnar på Birgitta
Hambraeus, att hon inte deltar i centerpartiets olika diskussioner om energi-
politiken. Jag utgår i varje fall ifrån att Birgitta Hambraeus omfattar den
överenskommelse kring energipolitiken som träffats mellan de tre stora par-
tierna. De frågor som Birgitta Hambraeus har tagit upp torde det vara lämp-
ligt att hon diskuterar i sin riksdagsgrupp.

Låt mig sedan övergå till frågan om tidsplanen. Regeringen planerar att
lämna en lagrådsremiss i början av juni, Birgitta Hambraeus. Regeringen
avser att efter lagrådets granskning snarast möjligt avlämna en proposition
till riksdagen, och jag räknar med att en riksdagsbehandling kommer att ske
i höst.

Vad Birgitta Hambraeus elegant undviker att redovisa här i kammaren, är
att hon har varit med i en utredning. Hon har inte kunnat övertyga övriga
ledamöter i denna utredning om sin ståndpunkt. Jag kan bara konstatera att
Birgitta Hambraeus har reserverat sig i utredningen.

Jag vill säga några ord om betänkandet. Utredningens bedömning är att
de svenska kärnkraftverken är mycket säkra och att en olycka av samma typ

som den i Tjernobyl inte är möjlig, eftersom de svenska reaktorerna har en
helt annan konstruktion. En olycka kan aldrig helt uteslutas. Vidare finns
det risk för olyckor utanför Sverige som kan leda till radioaktivt nedfall i
Sverige. Det är därför en självklarhet att alltid försöka förbättra en redan
mycket god beredskap mot kärnenergiolyckor.

Jag kan förstå att Birgitta Hambraeus tycker att det är trist att hon inte
lyckades övertyga utredningen. Men den besvikelsen får hon inte rikta mot
mig, utan det får hon klara ut i en överläggning med sig själv.

Herr talman! Arbetet med dessa frågor pågår, och som jag tidigare redovi-
sat kommer det att föreligga ett förslag för riksdagen att ta ställning till i höst.

Anf. 8 BIRGITTA HAMBRAEUS (c):

Herr talman! Jag skäms ingalunda för att jag varit med i utredningen, och
jag står bakom de allra flesta av utredningens förslag. Vad jag däremot inte
kan gå med på är att tjänsteplikten skall utökas och att man i saneringsskedet
skall tvinga människor att städa upp och komma i kontakt med radioaktivt
material. Jag har i stället föreslagit att kärnkraften skall avvecklas eller att
vi åtminstone skall undersöka om det finns tillräckligt många människor som
är villiga att utföra detta arbete innan vi fortsätter med kärnkraften.

Jag citerade tidigare från energiöverenskommelsen. Centerpartiet har
kommit överens med socialdemokraterna och folkpartiet om att man skall
börja avveckla kärnkraften när det finns tillgång till tillräckligt mycket elekt-
ricitet så att det kan ske på ett säkert sätt, sysselsättningen upprätthållas och
att vi får en god energiförsörjning. Nu har det visat sig att vi har ett överskott
på elektricitet. Jag begär inte att försvarsministern skall vara särskilt insatt i
dessa frågor, det är ju inte försvarsministerns område. Men det är just därför
som jag uppmanar försvarsministern att regeringen innan den föreslår så-
dana otäcka saker som tvångsuttagning av människor för sanering, undersö-
ker om det inte går att undvika dessa problem och i stället börja avveckla
kärnkraften i Sverige.

När det sedan gäller den fruktansvärda sanningen att vi har så många
kärnkraftsreaktorer omkring oss som också hotar oss, har en hel del av dessa
börjat avstängas. I Leningrad söker man nu efter metoder att stänga sin far-
liga reaktor och ersätta energin på något annat sätt. Land efter land avveck-
lar kärnkraften. Socialdemokraterna i Tyskland vill avveckla kärnkraften.
Men här i Sverige låter den socialdemokratiska regeringen kärnkraftsintres-
senterna fortsätta att göra propaganda för kärnkraften runt om i världen.
Det är skandal.

Det är vi som driver på och försöker få trovärdighet och acceptans hos
befolkningen när det gäller kärnkraften, trots att Sveriges riksdag efter folk-
omröstningen gång efter gång, under hela 80-talet, har sagt att kärnkraften
skall avvecklas så fort som möjligt och ersättas med hushållning och förny-
bara energikällor. Socialdemokraterna har hela tiden dragit ned på detta,
låtit oljepriserna sjunka osv. Detta är som sagt inte försvarsministerns fel.
Det är andra ministrar som har haft huvudansvaret. Jag vill vädja till för-
svarsministern: Undersök detta innan ni går vidare med att lappa i denna

Prot. 1990/91:110
13 maj 1991

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1990/91:110
13 maj 1991

Svar på interpella-
tioner

gammalmodiga och fruktansvärt dåliga energikälla som nu så många andra
länder överger, och där Sverige blir sist.

Överläggningen var härmed avslutad.

4 § Svar på interpellation 1990/91:177 om försämrade levnadsförhål-
landen

Anf. 9 Statsrådet BENGT LINDQVIST (s):

Herr talman! Gudrun Schyman hävdar i en interpellation till mig att lev-
nadsförhållandena försämras för allt fler och att det sociala skyddet urhol-
kas. Som exempel redovisas siffror från Malmö om antalet arbetslösa, bo-
stadslösa och personer som behöver socialbidrag för sin försörjning. Andra
siffror gäller förekomsten av drogmissbruk, prostitution, självmord och
aborter.

Gudrun Schyman har mot den bakgrunden ställt följande frågor till mig:

1. Vilka åtgärder tänker statsrådet vidta för att komma till rätta med de pro-
blem som redovisas?

2. Vilka åtgärder tänker statsrådet vidta när enskilda kommuner fastställer
ekonomiska bidragsnormer som strider mot socialtjänstlagens intentio-
ner om skälig levnadsnivå?

De siffror Gudrun Schyman ger över situationen i Malmö är oroande och
belyser bl.a. folkhälsan och välfärdspolitiken i stort. För att avhjälpa bris-
terna krävs både kommunala och statliga insatser, där inte minst de arbets-
marknadspolitiska insatserna är av stor betydelse.

Regeringens arbetsmarknadspolitik syftar till att motverka arbetslöshet
och bidra till ekonomisk tillväxt och inflationsbekämpning. Målet om arbete
åt alla ligger fast. I första hand skall den öppna marknadens möjligheter an-
vändas. Regeringen förstärker arbetsförmedlingarna och deras s.k. jobbsö-
karaktiviteter, vilket gynnar de svaga grupperna på arbetsmarknaden. Vi-
dare sker en kraftig satsning på kompetensutveckling genom bl.a. förstärkta
utbildningsinsatser. Även ungdomsåtgärderna förstärks kraftigt.

En rad åtgärder har också vidtagits för att förnya arbetslivet och förbättra
arbetsmiljön, bl.a. som ett resultat av arbetsmiljökommissionens arbete. In-
rättandet av de centrala och regionala arbetslivsfonderna har skapat nya för-
utsättningar för att höja ambitionsnivån i det förebyggande arbetsmiljöarbe-
tet.

Jag vill också nämna de satsningar på rehabilitering av långtidssjukskrivna
som föreslås i regeringens proposition om rehabilitering och rehabiliterings-
ersättning m.m (prop. 1990/91:141).

I den nyligen framlagda folkhälsopropositionen (prop. 1990/91:175) kon-
staterar regeringen, att befolkningens hälsa förbättrats under senare år. Det
finns emellertid stora skillnader i sjuklighet och dödlighet inte bara mellan
olika åldrar utan också mellan könen, mellan olika sociala grupper och mel-
lan olika delar av landet. Skillnaderna i hälsa mellan olika grupper i samhäl-
let kan inte accepteras. Ökad jämlikhet skall därför vara ett överordnat mål

vid prioriteringar i folkhälsoarbetet. Folkhälsoarbetet skall dessutom i ökad
utsträckning bygga på lokalt engagemang, kunskap och samarbete över sek-
torsgränserna.

I propositionen föreslås att ett nationellt folkhälsoinstitut inrättas den 1
januari 1992 med uppgift att omsätta hälsopolitiska initiativ till permanent
eller tillfälligt programarbete. Jag räknar med att regeringens föreslagna
satsning på folkhälsoarbete på sikt skall bidra till att utjämna de skillnader i
hälsa som finns i landet.

Regeringen har i annat sammanhang beslutat om särskilda satsningar för
att motverka ungdomsproblematik i framför allt storstädernas s.k. miljon-
programområden. Malmö tillhör de kommuner som får del av denna sats-
ning.

Vad gäller Gudrun Schymans andra fråga om kommunernas normer för
ekonomiskt bistånd enligt socialtjänstlagen, vill jag först understryka att re-
geringsrättens domar och socialstyrelsens allmänna råd utan tvivel har på-
verkat utvecklingen i riktning mot större enhetlighet inom detta område.
Visserligen tillämpas fortfarande olika normsystem i kommunerna, men det
strider inte i sig mot lagstiftningens intentioner.

Jag vill i detta sammanhang något kommentera förhållandena i Malmö,
som sedan flera år har landets högsta socialbidragsberoende. Dubbelt så
många får socialbidrag och socialbidragskostnaden per invånare är tre
gånger så hög som i genomsnittskommunen. Enligt uppgifter som jag inhäm-
tat från Malmö beror socialbidragsberoendets långsiktiga ökning framför allt
på att större grupper har hamnat utanför arbetsmarknaden. Ökningen anses
också bero på att de generella försörjningssystemen inte kan fånga upp och
tillgodose behoven hos de svaga grupperna på arbetsmarknaden. Kommu-
nen har nu utarbetat en ny strategi för arbetet med socialbidrag. Nyckelordet
i den nya stategin är arbetslinjen. Huvuduppgiften skall inte längre vara att
passivt klara ett försörjningsbehov utan att ge hjälp till självförsörjning ge-
nom arbete. Som ett led i denna försörjning har också socialbidragssystemet
setts över.

Inom regeringskansliet pågår för närvarande ett arbete med att ta fram
direktiv för en allmän översyn av socialtjänstlagen. Jag har för avsikt att
inom kort föreslå regeringen att en parlamentarisk kommitté tillkallas för att
genomföra en sådan översyn. Kommittén bör enligt min uppfattning bl.a. ta
upp frågan om normer för socialbidrag.

Anf. 10 GUDRUN SCHYMAN (v):

Herr talman! Jag skall be att få tacka Bengt Lindqvist för svaret. Anled-
ningen till att jag har tagit upp de här frågorna är att situationen i Malmö
och Malmöhusområdet är oerhört brydsam, för att inte säga allvarlig. Det
framgår ju också av interpellationssvaret att Bengt Lindqvist känner till att
det är på det sättet. Det är siffror som i jämförelse med riksgenomsnittet
verkligen påkallar uppmärksamheten, tycker jag. När man vet att litet drygt
10 % av befolkningen är beroende av socialbidrag, att 4 000 personer är öp-
pet arbetslösa, att 5 000 personer är föremål för arbetsmarknadsinsatser, att
bostadskön växer, att missbruket ökar osv., finns det anledning att vara be-
kymrad. Och det har jag varit.

Prot. 1990/91:110
13 maj 1991

Svar på interpella-
tioner

1** Riksdagens protokoll 1990/91:110

Prot. 1990/91:110

13 maj 1991

Svar på interpella-
tioner

Ett annat skäl är att när läget är så bekymmersamt som det är i Malmö har
socialtjänsten reagerat på ett sätt som gör att man blir mycket förvånad. När
den här brydsamma situationen uppstår - problemen är ju mångfasette-
rade - beror det på brist på arbete, på att de sociala skyddsnäten inte räcker
till, som Bengt Lindqvist också visar på, och en mängd saker. Det är en sam-
mansatt problematik som man naturligtvis skall möta på det sätt som Bengt
Lindqvist redogör för. Man skall möta den med arbetsmarknadspolitiska åt-
gärder, regionalpolitiska satsningar, särskilda ungdomssatsningar samt ge-
nom att satsa på folkhälsan osv. Jag vet att detta är på gång. Jag vet att rege-
ringen säger att man har ambitioner på de här områdena, men jag och väns-
terpartiet tycker att de ambitionerna är för låga. Det är för litet och det är
för sent. Det är Carl Bildt som brukar säga det annars, men vid det här tillfäl-
let passar det faktiskt för en gångs skull. Det är för litet och det är för sent.

Jag efterlyser de socialpolitiska åtgärderna när alla de här traditionella åt-
gärderna med arbetslinjen, som ju inte är något nytt, presenteras som svar
på detta. Vad gör man där? I den här allvarsamma situationen har man en
socialnämnd som står upp och säger att det bara är mygel, bluff och båg med
socialbidragen i Malmö. De ökar, men det beror på att folk är lata, att de far
med osanning eller att socialtjänstemännen inte förstår hur de skall hantera
detta. De delar ut pengar på löpande band och ger bidrag flera gånger om.
Folk åker utomlands i stället för att köpa mat. Detta har väckt stora rubriker,
det har varit stort larm i media och i TV osv. En mycket hårt pressad socialar-
betarkår sitter där och svettas och undrar hur man skall bete sig.

Vad gör då politikerna i Malmö? Jo, de säger att detta är säkert riktigt.
Allt det här lurendrejeriet måste vi sätta stopp för. Här krävs det hårda tag,
och det genast.

I början av detta år går man alltså in och sänker socialbidragsnormerna i
en situation där man står med en ökad arbetslöshet, en ökad utslagning, ett
ökat missbruk osv. Ett större antal personer faller igenom de redan försva-
gade sociala skyddsnäten. Där menar jag att socialtjänsten skulle träda in,
men där går man i stället för ett steg framåt fem steg bakåt och säger att man
sänker normen. Detta gör man utan att ens ha tagit reda på om alla dessa
rykten som förekommit i pressen har varit riktiga eller inte.

Länsstyrelsen har nu gjort en granskning av beslutet om att sänka normen
under existensminimum. Detta beslut kom från länsstyrelsen för bara någon
eller kanske två veckor sedan. Det visar sig att socialnämnden i Malmö har
haft fel på alla punkter. De hade ingen laglig rätt att gå in och titta på en-
skilda ärenden på det här sättet. De har riktat oberättigad kritik. När det
gäller normfrågan, som är det centrala i detta, Bengt Lindqvist, säger man
att det här är inte rätt gjort. Man har inte haft saklig grund för att sänka
normen. Man vill återkomma i den här frågan. Det vill man göra utifrån att
man faktiskt konstaterar, vilket jag tycker är alldeles riktigt, att det som en-
ligt socialtjänstlagen skall vara skälig levnadsnivå skall socialtjänstlagen ga-
rantera. Den skäliga levnadsnivån är ju inte fastslagen i kronor och ören i
socialtjänstlagen, men man tolkar den så att den kan absolut inte ligga under
existensminimum. Man har dessutom i Malmö kommun beslutat om social-
bidragsnormer som ligger under existensminimum på felaktiga grunder.

Bengt Lindqvist säger i interpellationssvaret att det strider inte mot lagstif-

tårens intentioner att olika kommuner har olika normsystem. Nej, det är rik-
tigt. Men det måste ju strida mot lagstiftningens intentioner om man har nor-
mer som går under existensminimum, eftersom man uttryckligen i förarbe-
tena till lagen har sagt att skälig levnadsnivå inte ligger under existensmini-
mum, den måste ligga över existensminimum. Det är därför man har kommit
fram till de här olika normerna som man har.

Jag vill fråga Bengt Lindqvist: Var är de socialpolitiska insatserna vad det
gäller Malmö? Vem har ansvaret när kommuner beslutar att bryta mot so-
cialtjänstlagen och går in och beslutar om socialbidragsnormer som understi-
ger existensminimum? Det måste ändå vara Bengt Lindqvists bord. Det går
inte att hänvisa till några allmänt hållna fraser om arbetslinjen och arbets-
marknadspolitiska insatser, utan här är det socialpolitiken som skall in, och
här är det socialtjänsten som skall råda.

Anf. 11 Statsrådet BENGT LINDQVIST (s):

Herr talman! Socialtjänstlagen är konstruerad som en ramlag som just ger
ramar för kommunernas socialpolitiska insatser, vilka sedan, enligt en sär-
skild rättslig ordning, kan prövas vid besvär. Regering och riksdag har alltså
i lagar och förordningar angett de ramar som gäller. Det är viktigt att komma
ihåg att det nu är Malmö kommun som har ansvaret för de insatser som vilar
på socialtjänstlagen. Är det någonting i lagstiftningen vi vill ändra på, så
skall det ske genom den översyn som vi nu ämnar sätta i verket. Detta är ett
sätt att möta de problem och de erfarenheter vi har gjort under 8O-talet vad
gäller tillämpningen av socialtjänstlagen, och det är egentligen den enda
möjlighet vi från statsmakternas sida - från regering och riksdag - har att
hantera den här frågan. I övrigt måste bedömningarna av huruvida Malmö
kommun har hanterat frågan rätt eller fel ske via kammarrätt och regerings-
rätt.

Det är också viktigt att komma ihåg att den rättsliga prövningen av social-
bidragets storlek inte sker med avseende på om normen i sig är för hög eller
för låg. Normen är en vägledning som kommunen utfärdar för handlägg-
ningen av socialbidragsärenden. Vad som prövas är i stället resultatet av
handläggningen, dvs. vilket socialbidrag enskilda människor tilldelas. Detta
kan överklagas, och kammarrätten kan då finna att kommunen har gjort rätt
eller fel, dvs. att kommunen har tilldelat den enskilde ett ekonomiskt belopp
som ger möjlighet till skälig levnadsnivå eller att man inte har gjort detta.

De socialpolitiska åtgärder som man nu vidtar i Malmö går ut på att man
försöker angripa de stora problem och det utanförskap som onekligen finns
och som ingen - givetvis inte heller Malmöpolitikerna - vill förneka. Dessa
problem angrips med en serie åtgärder och genom att man ser till helheten,
söker orsakerna till utanförskapet och med olika insatser försöker hjälpa
dessa människor på fötter så att de återigen kan börja försörja sig själva. Det
är detta som kallas arbetslinjen. Visst har arbetslinjen funnits länge, men
den accentueras nu kraftigt i Malmö och på många andra håll.

Gudrun Schyman kan inte vara okunnig om den diskussion som förs om
just socialtjänstens funktion - dels dess funktion som yttersta skyddsnät, dels
den funktion som innebär att man med olika insatser hjälper människor att
återigen komma på fötter och ser till att de kan börja försörja sig själva. Man

Prot. 1990/91:110

13 maj 1991

Svar pä interpella-
tioner

Prot. 1990/91:110
13 maj 1991

Svar på interpella-
tioner

har i Malmö tagit flera initiativ i den riktningen, på så sätt att försäkringskas-
san, socialtjänsten, arbetsförmedlingen och andra samverkar för att ge dessa
människor ett stöd som hjälper dem tillbaka in i gemenskapen och som gör
det möjligt för dem att klara den egna försörjningen.

Detta är vad jag skulle vilja kalla en socialpolitik av i varje fall äkta social-
demokratiskt märke, och jag tror att också Gudrun Schyman - som gammal
socialarbetare - känner igen de takterna. Det är åt det hållet vi måste sträva,
och jag menar att man i Malmö kommun gör det. Vi får hoppas att de åtgär-
der man nu vidtar är tillräckliga. Men detta är något som framtiden får ut-
visa.

Anf. 12 GUDRUN SCHYMAN (v):

Herr talman! Det är alldeles riktigt, Bengt Lindqvist, att jag har god kän-
nedom om detta, eftersom jag just är en gammal socialarbetare. Jag känner
också igen den här s-märkta politiken, och jag känner igen den svängning
den har gjort - från att tidigare ha förespråkat en generös social politik före-
språkar man nu åtstramningar och neddragningar på snart sagt alla områ-
den. Det är en beklaglig utveckling, och det är ytterligt beklagligt att den nu
också drabbar socialpolitiken.

Arbetslinjen är ju faktiskt bra, Bengt Lindqvist. Vitsen med hela social-
tjänstens arbete skall naturligtvis vara att människor skall komma i gång och
av egen kraft verka i livet. När jag jobbade som socialarbetare tyckte jag
alltid att min målsättning var att avskaffa mig själv, att se till att jag över
huvud taget inte behövdes. Men vägen dit kan knappast gå över snåla bidrag
och ett ökat kontrollsystem, vilket detta faktiskt är fråga om. Jag menar att
man skall hävda arbetslinjen och att man skall samarbeta med alla andra my-
digheter i kommun, landsting och stat. Man skall göra allt för att ge männi-
skor möjlighet att med egen kraft verka i samhället och kunna försörja sig
själva.

Detta, Bengt Lindqvist, står inte i motsättning till en rimlig socialbidrags-
norm. Det finns absolut ingenting som säger att arbetslinjen måste åtföljas
av en sänkt socialbidragsnorm. En följd av arbetslinjen blir ett större bi-
dragsberoende, och fler människor hamnar utanför det sociala skyddsnätet,
vilket också själva socialtjänsten är en del av.

Detta har ju lett till ett ökat socialbidragsberoende i Malmö. Men vi vet
ju att också en rad faktorer inom den ekonomiska politiken, såsom skattere-
formen och bristen på arbeten, har gjort att fler människor i dag tvingas gå
till socialbyrån. När de människor som nu ligger på marginalen får en ytterli-
gare sänkning av sina bidrag endast utifrån det skälet att man skall spara,
leder det också, Bengt Lindqvist, till att fler människor blir beroende av bi-
dragen.

Det finns en lång socialpolitisk erfarenhet som visar på att knappa bidrag
leder till passivitet och till mygel, till att man försöker slingra sig hit och dit
för att komma åt ännu litet mer. Avsikten med de generösa socialbidragen -
de bruttonormer som har införts - är just att människor med större eget an-
svar skall kunna hantera sin egen ekonomi, att de skall få ett större självför-
troende och i och med detta växa och utvecklas vidare.

Jag menar att det man gör i Malmö går stick i stäv emot de socialpolitiska

intentionerna - om dessa är sådana som Bengt Lindqvist beskriver dem. Jag
menar att detta också går stick i stäv emot intentionerna i lagstiftningen. Om
kommuner så medvetet bryter mot den lagstiftning som gäller måste vi som
har stiftat lagarna ändå ha en skyldighet att reagera. Vi kan inte bara hänvisa
till utredningar, utan vi måste göra något.

Anf. 13 Statsrådet BENGT LINDQVIST (s):

Herr talman! I mitt förra inlägg vände jag mig till Gudrun Schyman i hen-
nes egenskap av socialarbetare. Nu vill jag påminna om att hon faktiskt
också är riksdagsledamot och att hon bör veta att det inte ankommer på
henne och mig att ha en uppfattning om Malmös tillämpning av socialbi-
dragsbestämmelserna. Det är rätten som skall avgöra om man i Malmö i och
med de nya, sänkta normerna för socialbidragen kan sägas bedriva en verk-
samhet som står i strid med socialtjänstlagen. Detta skall som sagt prövas i
enskilda fall, och efter vad jag förstår är den saken på gång.

Låt mig ändå belysa var Malmö ligger i ”landsligan” i fråga om socialbi-
dragsnormsnivå. I 124 av landets kommuner har man en norm som ligger
mellan 100 och 114. Det har Malmö också nu; långtidsnormen ligger där på
111. I 133 kommuner ligger normen mellan 115 och 129.1 det stora flertalet
av landets kommuner ligger alltså normen mellan 100 och 129 % av basbe-
loppet - detta är det mått som används -, och där någonstans ligger också
Malmö. Malmö har alltså inte intagit någon alldeles extrem ståndpunkt i det
fallet.

Däremot har man en korttidsnorm som i varje fall vid första påseendet
kan ge intryck av att vara väldigt låg. Korttidsnormen föreskriver att social-
bidraget under de tre första månaderna skall vara 85 % av basbeloppet. Så-
vitt jag förstår är vissa kostnader undantagna från korttidsnormen, och där-
med är det svårt att bedöma hur detta kommer att utfalla i förhållande till
lagstiftningens intentioner.

Jag vill alltså varken angripa eller ge mitt stöd åt de normer som man har
infört i Malmö. Rätten kommer att bedöma det enskilda fallet, och vi får se
hur rätten bedömer just de här fallen.

Anf. 14 GUDRUN SCHYMAN (v):

Herr talman! Jag får ge Bengt Lindqvist rätt i att vi naturligtvis inte här
skall fälla domar över Malmö. Jag håller fullständigt med om detta. Men
oberoende av vad som sker i Malmö menar jag att det måste vara ett brott
mot socialtjänstlagen när kommuner beslutar om bidragsnormer som under-
stiger existensminimum. Jag menar att vi då har ett ansvar att reagera.

Jag kan alltså säga så litet mer allmänt, så att vi inte utpekar Malmö, där
Bengt Lindqvists partikamrater i dag huserar och regerar.

Malmös norm är faktiskt extrem, av det skälet att det ingår saker i den
som inte ingår i den norm som socialstyrelsen har fastställt, nämligen husge-
råd och resor. Den är alltså ännu mer extrem än vad man kan utläsa av de
siffror som redovisats. Jag förstår att vi inte kommer längre här genom att ta
upp Malmö som exempel, men jag tycker att det är en beklagansvärd utveck-
ling som nu pågår.

Jag tycker också att det är en beklagansvärd utveckling att man i tider med

Prot. 1990/91:110
13 maj 1991

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1990/91:110
13 maj 1991

Svar på interpella-
tioner

ökande klassklyftor - som det faktiskt är fråga om - måste hänvisa männi-
skor som redan är illa ute att förlita sig till överklaganden i högre instanser.
Det är nämligen det som socialarbetarna i Malmö gör. De säger: Tyvärr kan
vi ingenting göra, för det är politikerna som har fattat beslut i frågan - var
vänlig överklaga till kammarrätten eller regeringsrätten!

Det är ju inte precis de röststarka grupperna som går till socialbyrån och
som får det här rådet med en klapp på axeln. Som sagt tycker jag att det är
en beklagansvärd utveckling.

Jag skulle vilja, Bengt Lindqvist, avsluta med att tala om den översyn av
socialtjänstlagen som skall göras. Vi var ett enigt socialutskott som föreslog
detta, men jag vill påpeka att vi gjorde det från väldigt olika utgångspunkter.
Att jag och vänsterpartiet i övrigt stödde det här förslaget beror på att vi har
motionerat om att lagstiftningen måste ses över utifrån att ramlagstiftningen
tydligen inte håller i tider av kärv ekonomi. När det går ett ekonomistiskt
tänkande genom samhällets samtliga områden och det är budgetutfallet som
räknas, när marknadsvärdet står mot människovärdet, ligger de människor
illa till som har att lita till socialtjänstens generositet.

Vad vi alltså vill med den här översynen är en förstärkning av socialtjänst-
lagen, en förstärkning av de intentioner som fanns när lagen kom till. Men
jag är övertygad om, och oroad över, att många av de politiska partier som
önskar den här översynen gör det utifrån helt olika utgångspunkter. Man vill
nämligen försvaga socialtjänstlagen, därför att man tycker att den är för ge-
nerös och att den inte ställer tillräckliga krav på människor. Det är en repres-
siv hållning som breder ut sig i dagens samhälle.

Jag hoppas, Bengt Lindqvist, att socialdemokraterna i utredningen och i
direktiven, som jag antar att Bengt Lindqvist själv kan diktera, mycket klart
och tydligt uttalar att utgångspunkten är en förstärkning av lagen. Varje
människa skall ha rätt att leva ett drägligt liv utan att behöva gå till socialby-
rån och vända ut och in på både fickor och själ.

Anf. 15 Statsrådet BENGT LINDQVIST (s):

Herr talman! Jag vill bara till sist för min del avrunda den här debatten
med att påpeka det kända förhållandet att vi hela tiden, när vi har byggt upp
välfärdssamhället, har kunnat notera att det finns grupper i samhället som
inte får del av den standardutveckling som sker för det stora flertalet männi-
skor. Låginkomstutredningen i slutet av 60-talet belyste det här, och det blev
nästan chockartat klart för oss att det förhöll sig på det här sättet.

Självklart är det också så att de ekonomiska svårigheter som Sverige har
haft sedan 1970-talet och framåt har inneburit att människor som är särskilt
beroende av den gemensamma sektorn har känt av snålblåsten. En intres-
sant diskussion kring de här människorna är ju hur vi kan vidareutveckla de
generella systemen och hur vi på ett bättre sätt kan få dem att motsvara de
behov som människorna utanför välfärden har. Jag menar då att det är ar-
betslinjen som skall gälla, och vi bör vidareutveckla den med utgångspunkt
i de här människornas särskilda situation.

Jag tycker kanske, om jag får vara en smula självkritisk, att en del av reso-
nemangen kring arbetslinjen hittills mest har handlat om de människor som

redan har ett arbete men som får svårigheter. Här handlar det om människor
som kanske under mycket lång tid har stått helt utanför arbetsmarknaden.

Det är inte, och det tror jag Gudryn Schyman och jag är överens om, med
mindre välfärd utan med mer välfärd, med en bättre utvecklad välfärd, som
vi kan nå de här grupperna. Det är inte med skattesänkningar utan det är
genom att försvara den offentliga insatsen till stöd för människor som vi kan
hoppas på att nå de här grupperna på ett ännu bättre sätt i framtiden.

Till sist vill jag också säga att jag tror att det är tack vare den välfärdsinsats
som vi har i Sverige som den här gruppen är mindre hos oss än den är i de
flesta andra industrialiserade länder. Låt oss alltså tillsammans offensivt ut-
nyttja de gemensamma resurserna för att göra situationen bättre för den här
gruppen.

Överläggningen var härmed avslutad.

5 § Svar på interpellation 1990/91:188 om åtgärder mot hembränning

Anf. 16 Statsrådet BENGT LINDQVIST (s):

Herr talman! Karin Israelsson har frågat socialministern vilka snara åtgär-
der regeringen ämnar vidta för att få bukt med hembränningen.

Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som skall svara på
interpellationen.

I regeringens proposition (1990/91:175) om vissa folkhälsofrågor som nyli-
gen har överlämnats till riksdagen behandlas bl.a. den olovliga sprittillverk-
ningen.

Regeringen slår fast att hembränningen är ett stort alkoholpolitiskt pro-
blem. Det är samtidigt svårt att dra några säkra slutsatser om hembränning-
ens omfattning och utveckling i Sverige. De olika undersökningar som ge-
nomförts indikerar en viss ökning från mitten av 1970-talet till början av
1980-talet. Under senare år tycks dock situationen ha varit relativt stabil.

Till skillnad från Karin Israelsson anser regeringen att straffbestämmel-
serna i dag är så pass stränga att det inte finns skäl till ytterligare skärpning
av påföljderna. Den som tillverkar sprit utan tillstånd kan straffas med upp
till två års fängelse eller, om brottet är grovt, med fängelse i högst fyra år.
Den som innehar aktivt kol eller annat renings- eller filtreringsmedel får inte
överlåta detta, om han har insett eller bort inse att varan skulle komma att
användas vid rening eller filtrering av olovligen tillverkad sprit. Den som
bryter mot denna bestämmelse döms till böter eller fängelse i högst ett år.

Regeringen ser det inte som möjligt att införa ett tillståndssystem för han-
tering av aktivt kol. Ett sådant system skulle medföra negativa konsekven-
ser, bl.a. i form av en omfattande byråkratisk kontrollapparat utan att ge
större positiva effekter.

Enligt regeringens bedömning bör de nuvarande reglerna kunna utgöra
grund för aktiva insatser mot hembränningen. Regeringen avser emellertid
att uppdra åt rikspolisstyrelsen att i samråd med socialstyrelsen undersöka
möjligheterna att förstärka insatserna mot hembränningen. Regeringen an-

Prot. 1990/91:110
13 maj 1991

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1990/91:110
13 maj 1991

Svar på interpella-
tioner

ser också att det folkhälsoinstitut som föreslås inrättas bör uppmärksamma
hembränningen i den opinionsbildande verksamheten.

Anf. 17 KARIN ISRAELSSON (c):

Herr talman! Jag ber att få tacka statsrådet för svaret på min interpella-
tion. I svaret betonas att hembränningen är ett stort alkoholpolitiskt pro-
blem . Där är vi helt överens. Det är nämligen anledningen till min interpella-
tion.

1989 gav riksdagen på förslag av socialutskottet regeringen i uppdrag att
vidta åtgärder för att komma till rätta med bl.a. reglerna för hantering av
aktivt kol. Fortfarande har inte någon åtgärd vidtagits, och i den folkhälso-
politiska propositionen finns få förslag som skulle kunna leda till aktiva åt-
gärder. Låt oss nu hoppas på riksdagsbehandlingen av detta ärende.

Statsrådets svar innehåller en passus som jag vill citera: "Den som innehar
aktivt kol eller annat renings- eller filtreringsmedel får inte överlåta detta,
om han har insett eller bort inse att varan skulle komma att användas vid
rening eller filtrering av olovligen tillverkad sprit.”

Jag vill påstå att sådana överlåtelser sker dagligen i vårt land. Man behö-
ver bara besöka en butik som säljer essenser, som kan användas för att den
hemtillverkade spriten skall kunna förvandlas till olika spritsorter. Även ak-
tivt kol bjuds ut. Eller också kan man läsa de många sidorna med annonser
i särskilda bilagor till kvällstidningarna. Där erbjuds stora partier med aktivt
kol, och det är dessutom inte ovanligt att s.k. turbojäst erbjuds samtidigt.
Ibland finns det även annonser som erbjuder delar till apparater, som rimli-
gen inte kan vara annat än hembränningsapparater. Detta pågår alltså helt
öppet. Många handelsmän erhåller erbjudande om förmånliga inköp av ak-
tivt kol i lämpliga förpackningar.

Det är nog bara på socialdepartementet som man fortfarande kan tro att
detta sker för att tillföra aktivt kol till lämpliga hushållsapparater. Det vore
intressant att höra regeringens uppfattning om vilka hushållsapparater som
drivs med aktivt kol tillsammans med turbojäst. Varför görs inte något åt
denna uppenbara marknad som snarare tillåter än fördömer hemtillverkning
av sprit?

Det måste ändå vara fel att lagen om hantering om aktivt kol inte kan föl-
jas upp av mera aktiva åtgärder. Det vore som om våra trafikregler inte följ-
des av vissa förbud och en tämligen betydande kontroll. Det försäljs åtskil-
liga ton aktivt kol som rimligen inte kan gå till annat än hemtillverkning av
sprit. Det är få hushållsmaskiner som drivs med kol - några få spisfläktar och
akvarier, som knappast drar mer än några hekto per år. Om man ser på den
försäljning som sker och till vilka grupper den riktas, måste man vara medve-
tet blåögd för att kunna bortförklara och godkänna denna försäljning som
icke kriminell.

Jag vill nog påstå att det är med regeringens goda minne som man hittills
undvikit att åtgärda detta missförhållande.

Nej, sanningen är väl att man från regeringens sida inte vill vidta några
aktiva åtgärder för att komma till rätta med problemet. Inte ens vissheten
om stora inkomstförluster tycks hjälpa, något som annars har varit vägle-
dande i andra alkoholpolitiska sammanhang - jag tänker då på Vin- och

spritcentralens exportverksamhet. Detta kan dessutom vara en belastning i
EG-sammanhang när vi skall kräva att få behålla den svenska alkoholpoli-
tiska modellen.

När det gäller påföljden av brottet att bränna sprit hemma, anser jag inte
att straffmöjligheterna är för dåliga. Man lägger över huvud taget inte ned
någon större kraft på att komma åt dessa brottslingar och de döms ofta till
en mycket mild påföljd. Detta uppfattas snabbt av allmänheten som ett till-
stånd där hembränning inte är ett allvarligt brott, utan det verkar snarare
vara en nödfallsåtgärd att komma åt brottslingar.

En SIFO-undersökning från 1985 visar att 13 % druckit hembränd sprit
någon gång under de föregående tolv månaderna. Bland 12-24-åringarna
rörde det sig om 21 %, uppger CAN i en redovisning. Samtidigt redovisas
att hemtillverkat vin 1988 utgjorde ca 25 miljoner liter årligen, mot System-
bolagets försäljning som uppgick till 90 miljoner liter per år. Snabbvinssat-
serna försäljs ofta som rabatterbjudande vid storköp och någon ålderskont-
roll förekommer inte. Någon åtgärd mot detta finns inte heller med i försla-
get till en förbättrad folkhälsa.

Jag tolkar avslutningen på interpellationssvaret som ett uppvaknande. Re-
geringen ämnar nu ta tag i problemet. Rikspolisstyrelsen skall få ett uppdrag
att tillsammans med socialstyrelsen undersöka möjligheten att förstärka in-
satserna mot hembränning. Det är nog i grevens tid, men detta borde ha
kunnat göras betydligt tidigare om viljan hade funnits. Socialstyrelsens
handlingsprogram och riksdagens uppdrag borde ha verkställts i vissa delar
redan när regeringen fick förslaget på sitt bord. Det är synd att regeringens
alkoholpolitiska inställning varit så splittrad, att man inte kunnat klara av
detta tidigare.

Statsrådet avvisar mitt krav på en lincensbeläggning när det gäller försälj-
ningen av aktivt kol med att det skulle bli för byråkratiskt och att det inte
skulle ha några större positiva effekter. Jag tycker att man borde ha väntat
med detta besked till dess man undersökt hela verksamheten. En licensbe-
läggning är kanske det enklaste sättet att komma till rätta med problemet.
Jag vill inte på något sätt utesluta andra åtgärder, men dessa måste rimligen
också föra med sig viss byråkrati. Jag anser att regeringen borde ha lämnat
denna möjlighet öppen till dess man gjort en översyn av försäljningsmönst-
ret.

Jag vill avsluta med att fråga: När ämnar regeringen ge rikspolisstyrelsen
och socialstyrelsen dessa uppdrag?

Anf. 18 Statsrådet BENGT LINDQVIST (s):

Herr talman! Jag är väldigt glad över den lilla ljusning som fanns i slutet
av Karin Israelssons bedömning av min folkhälsoproposition. Det finns ändå
en gemensam syn på hembränningen som någonting totalt oacceptabelt och
som man bestämt måste inskrida emot.

Däremot är det ganska knepigt att finna skäl för att ytterligare skärpa lag-
stiftningen. Det handlar om att tillämpa de regler och bestämmelser som
finns. Att olovligen tillverka sprit är förbjudet och straffsatserna stränga.

Parallellen till trafikreglerna var ganska bra. Vi stiftar ju inte nya trafikla-
gar för att en del förseelser uppkommer, utan vi vill i de allra flesta fall då

Prot. 1990/91:110

13 maj 1991

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1990/91:110
13 maj 1991

Svar på interpella-
tioner

endast ha en skärpt tillämpning. Jag menar allvar med att polisen borde
kunna göra mer inom ramen för gällande lagar. Om nu utbudet av aktivt kol
och andra tillbehör till hembränning är så öppet - vilket jag också tror att
det är - som Karin Israelsson säger, finns det ju verkligen anledning för poli-
sen att mer intressera sig för den här speciella marknaden. Enbart litet mer
synlighet från polisens sida skulle nog kyla ned en del av det intresse som
annars kan finnas i samhället. Vi kan alltså göra betydligt mer än hittills ge-
nom att skärpa bevakningen av denna hantering.

Med hjälp av folkhälsomedel, opinionsbildning och information kan vi
nog också avdramatisera denna fråga samtidigt som vi skapar en reaktion
mot hembränningen som sådan. Jag räknar med att det folkhälsoinstitut som
vi har föreslagit skall kunna ta upp detta i sin verksamhet.

Anf. 19 KARIN ISRAELSSON (c):

Herr talman! Jag tackar för statsrådets vidareutveckling av svaret. Precis
som statsrådet tror också jag att det är fullt möjligt att använda lagstiftningen
och att det inte finns skäl att skärpa straffsatserna. Problemet är att man hit-
tar så få att tillämpa lagstiftningen på. Det finns betydligt fler som skulle
kunna ställas inför domstol, om bara resurser hade givits att söka dem som
begår dessa kriminella handlingar.

För den som läser annonser av den här typen är det helt uppenbart vilka
syften annonsörerna har. Också statsrådets svar ger vid handen att det rör
sig om en kriminell handling som skall åtgärdas och som samhället skall visa
att man inte skall acceptera. Det är ju där som bristerna funnits, och jag har
i detta sammanhang kritiserat regeringen för slapphet i handläggningen.

Det krävs naturligtvis ökade informationsinsatser och sådana övriga åtgär-
der som vi som aktivt arbetar med alkoholpolitiska frågor har begärt för att
man skall komma till rätta med alkoholbruket i stort.

Det finns också stora pengar i lönnbränningsverksamheten på grund av de
leveranser som går till restaurangnäringen. Där är det inte fråga om några
oskyldiga tilltag i hemmiljö, utan där handlar det mer om fabrikstillverk-
ning. Detta ger restaurangen en väldigt stor avans på alkoholförsäljningen.
Här finns det också mycket av åtgärder som borde kunna vidtas.

Jag tror att dagens debatt kan utgöra ett led i väckandet av den här frågan.
Jag ser med glädje att även justitieministern är närvarande i kammaren. Hon
kanske också får sig något ord till livs, som kan bidra till att man tillsammans
med socialdepartementet försöker åstadkomma en förbättring.

Jag fick inget svar på min fråga om när rikspolisstyrelsen skall få detta upp-
drag, men jag hoppas att Bengt Lindqvist ger uppdraget med det snaraste,
så att rikspolisstyrelsen tillsammans med socialstyrelsen kan åstadkomma
förbättringar.

Anf. 20 Statsrådet BENGT LINDQVIST (s):

Herr talman! Jag kan inte underlåta att göra ett litet påpekande. Uppdra-
get till rikspolisstyrelsen ingår i propositionen om folkhälsofrågor som rege-
ringen har lagt fram. Mig veterligt - och det beklagar jag verkligen - har
Karin Israelssons parti yrkat avslag på propositionens förslag. Annars är mitt
svar att så snart propositionen har antagits av riksdagen, är det min avsikt att

omedelbart ge rikspolisstyrelsen detta uppdrag. Jag hoppas därför att Karin
Israelsson och hennes partikamrater kan tänka om och ge oss det stöd som
vi behöver för att offensivt gå vidare i denna fråga.

Anf. 21 KARIN ISRAELSSON (c):

Herr talman! Det är alldeles riktigt att vi har yrkat avslag när det gäller
den åtgärd som innebar att man skulle instifta ett nytt institut, ett s.k. folk-
hälsoinstitut. Vi från centerpartiet tycker att det uppdrag som finns redovisat
i propositionen lika väl hade kunnat gå till socialstyrelsen där man redan i
dag har en väl fungerande organisation. Men centerpartiets synpunkter kan-
ske vi kan utveckla i ett senare sammanhang.

Vi säger ja till alla åtgärder som på något sätt kan medverka till att vi får
en förändrad situation och som kan bidra till att den totala alkoholkonsum-
tionen minskar med 25 % fram till år 2000.

Överläggningen var härmed avslutad.

6 § Svar på interpellation 1990/91:185 om protestaktioner vid införsel
av rågvete

Anf. 22 Justitieminister LAILA FREIVALDS (s):

Herr talman! Sten Andersson i Malmö har frågat mig om jag är beredd att
medverka till en lagändring i syfte att förhindra en upprepning av vad som
utspelade sig i Malmö hamn under vintern 1990 i samband med att lantbru-
kare förhindrade transport av rågvete från hamnen.

Bakgrunden till Sten Anderssons fråga är i korthet följande. Den 23 ja-
nuari 1990 fick polisen i Malmö kännedom om att lantbrukare förhindrade
transport av rågvete från Malmö hamn. Rågvetet hade importerats från Po-
len. Transporttillstånd hade meddelats av lantbruksstyrelsen. Tillståndet
överklagades av olika lantbruksorganisationer och enskilda lantbrukare till
jordbruksdepartementet. Polisen beslöt att avvakta regeringens ställningsta-
gande. Den 25 januari beslöt regeringen att inte ta upp överklagandena till
prövning. Vid ett sammanträde med berörda parter samma dag meddelade
polisen att det inte förelåg hinder för transporten och att polisen var beredd
att se till att ingen hindrade transporten. På grund av att de företag som
skulle transportera rågvetet drog sig ur sina åtaganden kom transporten av
detta från hamnen att ske först under slutet av maj förra året.

I anledning av det inträffade frågade Sten Andersson chefen för civilde-
partementet om han var beredd att föreslå åtgärder för att konflikter av ifrå-
ganvarande slag skulle kunna stoppas på ett tidigare stadium. Civilministern
besvarade frågan i riksdagen den 23 april i år. Svaret innebar i korthet att
demonstrationsfriheten är grundlagsskyddad och att civilministern inte av-
såg att vidta åtgärder för att inskränka denna rättighet.

Sten Andersson aviserade i debatten att han avsåg att återkomma i ämnet
med en interpellation. En sådan har nu ställts till mig.

Jag delar givetvis Sten Anderssons uppfattning att sådana metoder - som

Prot. 1990/91:110
13 maj 1991

Svar på inierpella-
tioner

Prot. 1990/91:110
13 maj 1991

Svar på interpella-
tioner

Sten Andersson beskrivit - kan kritiseras. Och självklart, Sten Andersson,
har varken organisationer eller enskilda rätt att ställa sig över våra lagar.

Givetvis är det djupt beklagligt att importören i detta fall drabbades av en
avsevärd förlust på grund av att transporten hindrades på det sätt som
skedde. Jag vill emellertid framhålla att det finns olika straffrättsliga regler
som kan bli aktuella att tillämpa vid aktioner av det slag som Sten Andersson
pekat på. Som exempel kan jag nämna bestämmelserna i brottsbalken om
misshandel, olaga tvång, olaga hot, skadegörelse och ohörsamhet mot ord-
ningsmakten. Dessutom finns det regler inom skadeståndsrätten som i situa-
tioner av den här typen kan berättiga den skadelidande till ekonomisk kom-
pensation för den skada som vållats honom. Med dessa konstateranden har
jag givetvis inte tagit ställning till vilka rättsregler som är tillämpliga i det fall
som föranlett Sten Anderssons fråga.

Som Sten Andersson har formulerat sin fråga, kan svaret givetvis inte bli
annat än jakande. Men av de uppgifter som jag har hämtat in i ärendet har
inte framkommit något som aktualiserar behov av lagändringar.

Anf. 23 STEN ANDERSSON i Malmö (m):

Herr talman! Fru statsråd! Jag tackar för svaret. Statsrådet säger i slutet
av svaret att hon inte kan besvara min fråga annat än jakande. Men minis-
tern säger att hon inte tänker aktualisera några lagändringar. Detta är fak-
tiskt litet tveksamt. Skall man få lov att fortsätta med den verksamhet som
LRF har bedrivit kan vi hamna i mycket knepiga situationer.

Civilministern uppfattade tydligen min fråga som att jag ville angripa de-
monstrationsrätten. Men det vill jag inte för ett ögonblick göra. Men detta
är faktiskt inte fråga om en demonstration, utan det är fråga om mycket an-
nat, vilket jag skall återkomma till senare.

Jag skall kortfattat beskriva vad som hände. I januari 1990 importerades
ett polskt parti rågvete fullt lagligt. Det fanns ingenting att kritisera i detta
förfarande. Men en del bönder i Skåne ansåg att detta stred mot deras för-
måga att bibehålla sin sysselsättning.

Importören av partiet hade skrivit kontrakt med ett lastbilsföretag som
skulle transportera det till berörda gårdar i Skåne. Dagen efter ett samman-
träffande som man hade haft med polisen i Malmö med alla intressenter inkl.
LRF, där man kom överens om att det var okej med denna transport, med-
delade åkeriföretaget att man på grund av de hot man blivit utsatt för från
LRF om att man i framtiden inte skulle få transporter från lantmännen - man
var också rädd för sina chaufförers säkerhet - drog sig ur detta avtal.

Nu kommer detta i och för sig att innebära en rättegång i Eslöv på fredag.
Men det kommer kanske också att innebära att transportören kommer att få
skadestånd från ett åkeriföretag som egentligen är oskyldigt, eftersom LRF
vilar bakom allt detta. I detta fall har man alltså stått i vägen för lastbilar och
dragit av bromsslangar på lastbilar. Det är ju mycket långt ifrån fråga om
demonstrationer.

Men detta kan man tydligen göra när det handlar om Polen, eftersom Po-
lens utrikespolitiska värde i dag är minimalt. Men vad skulle hända vid en
liknande aktion mot något som är importerat från ett annat land, t.ex. från
USA eller England? I dag importerar vi t.ex. lågprisbilar från Korea. Dessa

bilar är tillverkade med betydligt lägre kostnader än de bilar som tillverkas
i Sverige. Jag skulle vilja se Volvoanställda eller Saabanställda ställa sig på
kajen i Göteborg och säga att de inte ville ha dessa bilar i Sverige. Men att
det blir ett våldsamt liv i Polen struntar man i.

På tal om demonstrationer vill jag säga följande. Den 20 april skickade
LRF ut ett pressmeddelande där det stod: Ca 150 lantbrukare blockerar -
icke demonstrerar - sedan kl. 7 i morse ett parti rågvete som har legat i
Malmö hamn i tre månader.

Blockaden leddes av ordföranden i LRF i Skåne, Arne Lyngö, som vid
detta tillfälle också var ledamot i LRFs centrala styrelse. Han sade också: Så
länge regeringen inte ändrar sin jordbrukspolitik kommer man att fortsätta
den här blockaden. Och inget rågvete skall importeras till Sverige, utan det
skall stoppas av oss lantbrukare.

Detta, fru statsråd, får LRF hålla på med, och det finns ingen i dag befint-
lig lagstiftning enligt vilken de kan straffas.

Vid ett tillfälle skulle en åkare från Blekinge hämta ett parti nere i Malmö.
Strax innan han anlände till Malmö hamn fick han ett samtal från Arne
Lyngö. Lyngö frågade honom vilka transporter han körde i vanliga fall. Åka-
ren svarade att han körde fodervaror och grönsaker åt Lantmännen. Lyngö
sade då - vilket står i en polisrapport - att om åkaren befattar sig med detta
parti kommer han inte att få några körningar för Lantmännen framöver.
Detta finns alltså vidimerat i en polisrapport. Ändå anser åklagaren att det
inte är möjligt att väcka åtal i detta fall. Man skall inte dra paralleller med
maffian i andra länder, men detta liknar litet grand metoder som används i
dessa sammanhang. LRF kan alltså bära sig åt hur som helst. Om de är kri-
tiska mot svensk jordbrukspolitik, må det vara deras sak. Men då får de
agera på det sätt som alla andra får hålla sig till. Här har det varit fråga om
att direkt gå ut och blockera, och t.o.m. tvinga två småföretagare i konkurs,
och kanske nu som efterspel tvinga ett lastbilsåkeri i konkurs därför att det
kommer att få betala stora skadestånd när det har dragit sig ur ett redan tidi-
gare tecknat avtal. Skall man få lov att göra så även framöver? Jag måste
säga att jag och många andra är mycket förvånade över att statsrådet anser
att den nu gällande lagstiftningen inte behöver ändras.

Anf. 24 Justitieminister LAILA FREIVALDS (s):

Herr talman! Jag uppfattar att Sten Andersson är upprörd, men jag har
litet svårt att få kläm på vad det är som Sten Andersson är upprörd över.
Han säger att det inte finns någon lagstiftning som kan straffa LRF för vad
LRF gör. Så räknar Sten Andersson upp en del ageranden från LRFs sida -
att chaufförer hotas, att man ställer sig i vägen för lastbilar, att man drar av
slangar, att man blockerar osv.

Jag frågar mig: Vad i detta agerande ryms inte under någon av de bestäm-
melser som kan komma i fråga, t.ex. om misshandel, olaga tvång, olaga hot,
skadegörelse, ohörsamhet mot ordningsmakten? Det finns säkert flera be-
stämmelser som man kan använda i sammanhanget.

Sten Andersson anser tydligen att det förekommer något förkastligt age-
rande här som inte ryms inom den lagstiftning vi har i dag. Jag skulle vilja
be Sten Andersson att precisera vilket detta agerande är och var bristen i

Prot. 1990/91:110
13 maj 1991

Svar pä interpella-
tioner

Prot. 1990/91:110

13 maj 1991

Svar på interpella-
tioner

lagstiftningen finns. I så fall är jag beredd att ta en diskussion om huruvida
vi behöver en ändring av lagstiftningen. Men på grundval av de uppgifter
som Sten Andersson hittills har lämnat kan inte jag finna att det saknas sär-
skilda bestämmelser för att angripa sådant som är kriminellt beteende redan
enligt brottsbalken.

Anf. 25 STEN ANDERSSON i Malmö (m):

Herr talman! Den importör som nu har gått i konkurs anmälde via sin ad-
vokat det inträffade till polisen. Jag har i min bänk ett tiotal polisrapporter
med intervjuer med dem som varit inblandade. Alla talar hela tiden om de
här exemplen som jag har tagit upp. Ändå väljer åklagaren att inte åtala.
Det är det jag menar är en brist i lagstiftningen. Här kan man alltså gå ut och
ställa sig i vägen för lastbilar och hindra deras verksamhet, man kan hindra
enskilda småföretagare som följer alla regler till punkt och pricka, man kan
sabotera bromsar på lastbilar, man kan öppet uttala att ”vi skall stoppa all
import av rågvete så länge inte Sverige ändrar sin jordbrukspolitik”.

Trots att detta finns vidimerat i polisrapporter, föranleder det inget åtal.
Det är därför jag kritiserar statsrådet, när hon säger att hon inte anser att
det är aktuellt att göra några förändringar i lagstiftningen. Kan man bära sig
mer illa åt än LRF har gjort i det här fallet och ändå gå fri?

Jag vill också, herr talman och fru statsråd, tillägga att exakt samma saker
har hänt även på andra ställen i Sverige.

Jag hade tänkt rubricera min interpellation med frågan: Står LRF - Lant-
brukarnas Riksförbund - över lagen? Med det svar jag har fått här i dag är
det frågetecknet ännu inte uträtat.

Anf. 26 Justitieminister LAILA FREIVALDS (s):

Herr talman! Nej, givetvis står inte LRF över lagen. De lagar vi har gäller
också LRF.

Jag har fortfarande svårt att få kläm på vad det är Sten Andersson är miss-
nöjd med. Sten Andersson säger att åklagaren väljer att inte åtala, och då
finns det brister i lagstiftningen. Vilka brister i lagen är det som gjorde att
åklagaren valde att inte åtala?

Jag saknar möjlighet att bedöma om det i det här enskilda fallet har gjorts
felaktiga bedömningar från myndigheternas sida. Det skall i så fall åtgärdas
på annat sätt än genom en diskussion i riksdagen om lagändringar.

Anf. 27 STEN ANDERSSON i Malmö (m):

Herr talman! Jag är fortfarande litet förvånad över den brist på förståelse
som statsrådet här visar. De exempel som jag har tagit upp är av det slaget
att vem som helst som man skulle fråga skulle tycka att detta borde utgöra
grund för ett åtal. Man har alltså hindrat fullt laglig verksamhet. Men tydli-
gen anser åklagaren att det inte finns någon möjlighet att framgångsrikt
driva ett åtal. Det är alltså tillåtet att hindra småföretagares verksamhet,
agera så att de drivs i konkurs. Lagen kan ingenting göra. Man kan stoppa,
muta, hota de företagare - åkare och importörer - som försöker följa den
lagstiftning som finns. Det är de som blir lidande här. Men LRF lider ingen
skada. Jag tycker att detta är ynkedom.

Jag säger fortfarande, herr talman, att min rubrik är befogad. Men i stället
för ett frågetecken skall det bli ett utropstecken. LRF står tydligen över la-
gen!

Anf. 28 Justitieminister LAILA FREIVALDS (s):

Herr talman! Varför, Sten Andersson, fanns det inte möjlighet att fram-
gångsrikt väcka åtal?

Överläggningen var härmed avslutad.

7§ Svar på interpellation 1990/91:189 om giltigförklaring av vissa
ogiltiga vigslar

Anf. 29 Justitieminister LAILA FREIVALDS (s):

Herr talman! Alf Wennerfors har frågat mig hur jag ser på handläggningen
av ett ärende om rätten att viga inom Södermalmskyrkan i Stockholm. Alf
Wennerfors har också frågat mig hur jag kommer att agera för att de vigslar
som förrättats inom Södermalmskyrkan och som är ogiltiga så snabbt som
möjligt skall bli förklarade giltiga utan besvär för de inblandade paren.

Låt mig först ge en kort beskrivning av bakgrunden till Alf Wennerfors
frågor.

Vigsel får sedan början av 50-talet förrättas inom pingströrelsen. Det är
pingströrelsen som själv har att bestämma vilka inom rörelsen som skall få
vara vigselförrättare. Det bestäms av en särskild nämnd, pingstförsamlingar-
nas vigselnämnd.

Södermalmskyrkan var sedan lång tid tillbaka en församling inom pings-
trörelsen, och dess pastorer hade av vigselnämnden fått rätt att förrätta vig-
sel inom pingströrelsen. Som en följd av det hade länsstyrelsen utfärdat intyg
åt dessa pastorer om att de var behöriga vigselförrättare. Sedan Södermalm-
skyrkan av vissa skäl inte längre ansågs vara en församling inom pingströrel-
sen, återkallade vigselnämnden, per den 1 juli 1989, vigselrätten för försam-
lingens pastorer. Vigselnämnden uppmanade i samband därmed försam-
lingen att sända tillbaka de utfärdade behörighetsintygen. Församlingen
vägrade emellertid att återlämna intygen. Då begärde vigselnämnden att
länsstyrelsen skulle återkalla pastorernas behörighet att viga inom pingströ-
relsen. Länsstyrelsen ansåg dock att den inte kunde ingripa.

Vigselnämnden förde då frågan till regeringen.

Jag vill framhålla att det är pingströrelsen som har fått vigselrätten. Vem
inom den rörelsen som får vara vigselförrättare är en sak som den rörelsen
internt har att ta ställning till. Det sker, som jag redan har nämnt, genom att
den s.k. vigselnämnden inom pingströrelsen bestämmer vilka som skall få
vara vigselförrättare.

Vad gäller Södermalmskyrkan har vigselnämnden beslutat att vigselrätten
för Södermalmskyrkans pastorer skulle upphöra per den 1 juli 1989. Rege-
ringen har inte haft någon rätt att överpröva det beslutet. Regeringen har i
sitt beslut i ärendet bara konstaterat att vigselrätten för Södermalmskyrkans

Prot. 1990/91:110
13 maj 1991

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1990/91:110
13 maj 1991

Svar på interpella-
tioner

pastorer upphörde den 1 juli 1989 till följd av att vigselnämnden har beslutat
det.

I anslutning till att regeringens beslut expedierades, skrev justitiedeparte-
mentet i februari i år till de berörda pastorerna i Södermalmskyrkan. Dessa
informerades då bl.a. om att vigslar som kunde ha förrättats inom försam-
lingen efter den 1 juli 1989 inte är rättsligt giltiga. I brevet pekades därför på
den möjlighet som finns för regeringen att i efterhand godkänna en sådan
vigsel, och pastorerna uppmanades att underrätta de par som kunde vara
berörda och att upplysa departementet om vilka dessa är.

Någon positiv reaktion på brevet till Södermalmskyrkans pastorer har vi
tyvärr ännu inte fått. Några av de vigda paren har ansökt om regeringens
efterhandsgodkännande. Regeringen har redan hunnit fattat beslut om god-
kännande av två vigslar. Men de paren har, såvitt jag kan förstå, blivit infor-
merade på andra vägar.

I ett brev i mars 1991 till föreståndaren i Södermalmskyrkan framhöll jag
att jag är ytterst angelägen om att de negativa effekterna för de drabbade
paren undanröjs, och jag utlovade att ansökningar om efterhandsgodkän-
nande skulle komma att behandlas i en positiv anda. Jag vädjade därför om
att alla berörda parter skulle informeras om den uppkomna situationen och
om möjligheterna att råda bot på den. Jag framhöll i det sammanhanget
också att det enligt gällande regler endast är mannen eller kvinnan, eller, om
någon av dem har avlidit, arvingarna till den avlidne som kan ansöka om
efterhandsgodkännande.

Tyvärr måste jag säga att jag fortfarande väntar på ett positivt svar på min
vädjan till Södermalmskyrkan. Eftersom det endast är genom församlingens
försorg som alla de berörda kan nås, hoppas jag fortfarande, för de drabba-
des skull, på församlingens medverkan. Får vi i justitiedepartementet bara
reda på vilka personer som berörs, kan vi själva se till att hjälpa dem att få
sina vigslar godkända i efterhand.

Södermalmskyrkan har i en ansökan till regeringsrätten ansökt om rätts-
prövning av regeringens beslut. Saken är alltså på nytt föremål för rättslig
prövning.

Till slut vill jag ta upp en fråga som missuppfattats på flera håll - så även
av Alf Wennerfors. Det har påståtts att regeringen med retroaktiv verkan
har tagit ifrån Södermalmskyrkans pastorer deras vigselrätt. Som har fram-
gått av det jag har sagt, har regeringen inte fattat något eget beslut i sak,
endast i sitt beslut förklarat att det är vigselnämndens beslut som gäller.

Anf. 30 ALF WENNERFORS (m):

Herr talman! Olof Palme gjorde våren 1976 en kommentar om en politisk
tavla som jag tror att många minns. Men jag skall naturligtvis inte gå in på
den. Han sade: Monumentalt klantigt. Det är svårt att bedöma om detta är
monumentalt klantigt, men klantigt är det.

Att ingå äktenskap är något av det allra viktigaste som en människa kan
göra i sitt liv. Att bestämma sig för vem man skall leva tillsammans med och
ha ett långt samliv framför sig med, det är ett mycket allvarligt beslut. Jag
tror, fru statsråd, att det är ännu allvarligare om man är aktiv kristen. Man
vill kanske leva efter strängare regler än vad vi andra gör.

Den 9 september 1989 gifte sig Monika och Andreas i Seglora kyrka. Pas-
tor Bror Spetz vigde. Det var ett mycket vackert bröllop, ett oförglömligt
minne för det unga brudparet och för alla som var där, inbegripet mig själv,
fru statsråd. Jag råkar vara Monikas far.

I dag har Monika och Andreas samt alla vi andra - föräldrar, släkt och
vänner - fått veta att denna vigsel inte är giltig. Häpnadsväckande, tycker
vi. Så tycker även alla de övriga par som har blivit drabbade, liksom alla
deras anhöriga och vänner. Det är inte bara häpnadsväckande. Det är upprö-
rande, och de känner sig kränkta. Då kommer statsrådet här och säger:
Skicka bara in ansökningar så skall vi behandla dem i positiv anda. I ett brev
föreslog ett departementsråd ett nytt bröllop. Det nämner inte justitieminis-
tern i sitt svar.

Herr talman! Jag tackar självfallet för svaret, men jag är besviken. På s. 1
i svaret, längst ned, talar fru statsrådet om länsstyrelsen och hur den har
handlat. Fru statsrådet säger att: Länsstyrelsen ansåg dock att den inte
kunde ingripa. Men statsrådet säger inte varför länsstyrelsen inte vill ingripa.
Det tycker jag gott kunde ha stått i svaret.

Länsstyrelsen ansåg nämligen inte att vigselnämnden kunde betraktas som
en myndighet. Det var det första. Det andra, som också är mycket viktigt,
är att vigselnämnden inte har sagt att de kriterier som gällde när pastorerna
fick sin vigselrätt har upphört att finnas. De är fortfarande uppfyllda. Det är
de skäl som länsstyrelsen har angivit. Jag tycker att det ligger väldigt mycket
i dem.

Nej, det enda som har sagts är att Södermalmskyrkan inte är ett med
pingströrelsens övriga församlingar. Det skiljer alltså i tron eller kanske i lä-
ran, jag vet inte. Jag är själv inte pingstvän och jag är heller inte jurist. Det
är mycket svårt för oss vanliga människor att begripa detta, inte minst såsom
ni har handlagt ärendet.

Justitieministern betraktar således vigselnämnden som en myndighet. Om
det nu är så, skall jag be att få ställa några frågor: Hur gick det till när den
s.k. myndigheten förberedde sig för sitt beslut? Vad hade den för beslutsun-
derlag? Var man och lyssnade på dessa pastorer? Hur många gånger i så fall?
Vad omfattade beslutsunderlaget egentligen, var det tidningsurklipp, hörsä-
gen eller bara vanligt svenskt skvaller? Kallades pastorerna till vigselnämn-
den för förhör eller diskussion? Hur fick Bror Spetz och de övriga pastorerna
tillfälle att yttra sig, att försvara sig? De har inte begått något brott mot la-
gen. De har inte beskyllts för olämpligt uppträdande. Det enda det handlar
om är tydligen nyanser i resp, församlings kristna tro.

Bara för att en sådan här vigselnämnd har en uppfattning klämmer man
till. Är det religionsfrihet? På dessa grunder drabbas alltså ett tjugotal unga
äktenskap helt oförskyllt och med retroaktiv verkan. Det har i alla fall fått
den effekten, även om jag inser innebörden av det som statsrådet påpekar i
svaret angående retroaktiv verkan. Inser inte landets justitieminister och alla
goda rådgivare på departementet att detta är orimligt? Jag hoppas att nu få
svar på mina frågor om hur justitieministern ser på vigselnämnden som myn-
dighet och handläggningen av ärendet.

Mitt råd i övrigt är att regeringen snarast bör fatta ett beslut, så att detta

Prot. 1990/91:110

13 maj 1991

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1990/91:110

13 maj 1991

Svar på interpella-
tioner

kommer ur världen. Gör det inte för sent, med tanke på valet. Vi är väldigt
många som följer hur det skall gå för de unga paren.

Anf. 31 Justitieminister LAILA FREIVALDS (s):

Herr talman! Alf Wennerfors är mycket upprörd och jag kan dela hans
upprördhet i sak, vad gäller de personer som trodde sig vara gifta, med all
den civilrättsliga verkan som det har, och det visar sig att de inte är det, på
grund av att de personer som vigde dem inte hade befogenheten att viga så
att det får civilrättsliga effekter. Alf Wennerfors säger att det är ”monumen-
talt klantigt”. Jag antar att han med det menar att någon har betett sig monu-
mentalt klantigt. Jag känner en viss osäkerhet om vem det är som har stått
för denna monumentala klantighet. Var det pingströrelsen, då man inte
längre ansåg att Södermalmskyrkan tillhörde pingströrelsen? Var det pasto-
rerna i Södermalmskyrkan, som fortsatte att viga, trots att de inte längre till-
hörde pingströrelsen och inte omfattades av den vigselrätt som pingströrel-
sen har? Var det länsstyrelsen, som gjorde misstaget att tro att det gick att
överklaga vigselnämndens beslut, eller var det regeringen? I så fall skulle
jag vilja att Alf Wennerfors preciserade på vilket sätt regeringen har varit
monumentalt klantig. Var det för att regeringen följer de lagar vi har i vårt
land? Skall regeringen inte vara underkastad de lagar som riksdagen har fat-
tat beslut om?

Alf Wennerfors frågar om vigselnämnden är en myndighet och utgår från
att så är fallet. Givetvis är vigselnämnden ingen myndighet. Vigselnämnden
är ett organ inom pingströrelsen, ett organ som kom till när pingströrelsen
fick befogenheter att förrätta vigsel. Det är ett organ som kom till för att
pingströrelsen skulle kunna utse de pastorer inom sin rörelse som skulle få
vigselrätten.

Jag tror att ett beklagligt misstag har skett och det är att länsstyrelsen
trodde att vigselnämndens beslut gick att överklaga. Det var så jag tror att
frågan kom upp i regeringen. Regeringen har klarlagt det rättsliga läget, att
regeringen inte har någon som helst befogenhet att gå in i detta ärende.

Enligt den lagstiftning som vi har kan regeringen göra två saker. Den ena
saken som regeringen kan göra är att i efterhand godkänna de vigslar som
har förrättats, så att dessa blir lagliga. Den andra saken som regeringen kan
göra är att utdela rätten att förrätta vigslar. Det är alltså fullt möjligt att
också andra som inte tillhör pingströrelsen får vigselrätt. Men då måste man
ansöka därom, och det kommer då naturligtvis inte att vara fråga om en re-
troaktiv lagstiftning. Vi ägnar oss ju inte åt retroaktiva beslut, som Alf Wen-
nerfors säkert vet.

Alf Wennerfors avslutar sitt inlägg med att säga att regeringen måste fatta
ett beslut, så att den här frågan kommer ur världen. Men i mitt svar redo-
gjorde jag för hur angeläget det är för mig att regeringen har möjlighet att
fatta beslut, så att den här frågan kommer ur världen. Departementet och
jag själv har skrivit flera vädjande brev till personer inom Södermalmskyr-
kan som är involverade i detta och som är de enda som vet vilka enskilda
personer som har drabbats när det gäller konsekvenserna av pingströrelsens
inre schismer. Jag har inte fått något svar.

Jag vill ställa en fråga till Alf Wennerfors, som tycks ha goda kontakter

med Södermalmskyrkan: Är det orimligt att begära att pastorerna i Söder-
malmskyrkan talar om för regeringen vilka personer som är berörda av
detta?

Jag åtar mig att personligen ta kontakt med dessa individer och att göra
det möjligt för dem att så smidigt som möjligt få förrättade vigslar godkända
i efterhand, så att vigslarna blir lagliga. Det är det utrymme som lagstift-
ningen ger mig när det gäller att fatta beslut här. Men jag har hittills miss-
lyckats när det gäller att få gehör från Södermalmskyrkan. Det gäller ju att
agera så, att dessa stackars människor får sina vigslar godkända. Jag hoppas
alltså att Alf Wennerfors kan hjälpa mig med det som jag hittills har miss-
lyckats med.

Anf. 32 ALF WENNERFORS (m):

Herr talman! Det är inte dåligt att justitieministern nu lovar att hon t.o.m.
skall ta kontakt med berörda individer. Justitieministern kommer kanske
t.o.m. att tala med dem om den här saken, och det är alltså inte dåligt.

Det var bra att från justitieministern få beskedet att vigselnämnden inte
är en myndighet. Men det är väl ändå ett slags myndighetsutövning som man
håller på med. Det är i varje fall oklart för mig hur det förhåller sig, och jag
tror att det är oklart för många andra också, inte minst för länsstyrelsen. I
varje fall var det tidigare oklart för länsstyrelsen hur det här förhöll sig. Kan-
ske råder det fortfarande oklarhet bland juristerna beträffande den här
punkten. Hur kommer det sig att man inom vigselnämnden kan handlägga
det här ärendet på det sätt som man har gjort? Jag har inte fått något svar på
den frågan. Därför utgår jag från att det här är under all kritik.

Om man utövar någonting som har ett så allvarligt syfte som i det här sam-
manhanget, borde det väl finnas ett rejält beslutsunderlag. Man borde alltså
ha haft tillgång till en jurist som sett till att allt gick rätt till. Men så har det
tydligen inte gått till. Jag ifrågasätter hanteringen här, och det är väl vad som
tydligast kommer ut av den här interpellationsdebatten.

Är det exempelvis tillfredsställande att ha en vigselnämnd inom den här
frikyrkan vars beslut inte kan överklagas? Är det tillfredsställande att det
förhåller sig på det sättet? Vi ser ju här att tredje person kan drabbas. Vad
svarar justitieministern i det sammanhanget? Vore det inte idé att ändå över-
väga en annan ordning för detta?

Anf. 33 Justitieminister LAILA FREIVALDS (s):

Herr talman! Vigselnämndens agerande är en form av myndighetsutöv-
ning. Det är helt klart. Men såvitt jag förstår finns det inte något egentligt
beslut som vigselnämnden har fattat här och som kan överklagas, utan det
här är en konsekvens av att pingströrelsen har vigselrätt. Vigselnämndens
enda uppgift är att inom den egna rörelsen utpeka de personer som man be-
dömer vara lämpade att inneha vigselrätt.

Det vi har gjort från statsmakternas sida är att vi har gett pingströrelsen
som sådan rätt att förrätta vigslar, på det villkoret att man i särskild ordning
pekar ut de personer inom den egna rörelsen som anses vara lämpade för
uppdraget.

Att det finns pastorer inom Södermalmskyrkan som tidigare hade vigsel-

Prot. 1990/91:110

13 maj 1991

Svar på interpella-
lioner

Prot. 1990/91:110
13 maj 1991

Svar på interpella-
tioner

rätt men som inte längre har denna rätt är en konsekvens av att pingströrel-
sen inte längre anser att Södermalmskyrkan tillhör pingströrelsen. Härav
följer automatiskt att den vigelsrätt som pingströrelsen har inte längre kan
gälla pastorer som inte tillhör pingströrelsen.

Jag tror att det vore fel om regeringen gick in och lade sig i detta med hur
religiösa församlingar i vårt land agerar i fråga om interna angelägenheter.
Det kan t.ex. gälla detta med att ha synpunkter på vilka församlingar som
får vara medlemmar och vilka som inte får vara det. Om statsmakterna lade
sig i detta tror jag att vi därmed skulle ta på oss ett ansvar som kunde vara
mycket olyckligt just när det gäller att värna om religionsfrihet och före-
ningsfrihet. Jag tror att vi skall respektera de religiösa samfundens egen rätt
att agera i fråga om inre angelägenheter.

Anf. 34 ALF WENNERFORS (m):

Herr talman! Vad justitieministern sade i det senaste inlägget var mycket
klokt. Det är bra att det blev sagt.

Pingströrelsen består ju av många församlingar. Hur går det nästa gång en
församling av vigselnämnden inom pingströrelsen inte anses ha den rätta
tron? Vad gör vi då? Skall vi låta det vara på samma sätt även i fortsätt-
ningen? Jag vill ha svar även på dessa frågor.

Är den här ordningen verkligen bra? Vi snuddar ju här vid religionsfrihe-
tens principer. Vad säger fru statsrådet?

Anf. 35 Justitieminister LAILA FREIVALDS (s):

Herr talman! Jag tror inte alls, om jag nu har fattat saken rätt, att det är
vigselnämnden inom pingströrelsen som fattar beslut om vilka som skall till-
höra pingströrelsen eller inte. Det är naturligtvis pingströrelsen som sådan
som avgör vilka församlingar som skall tillhöra pingströrelsen. Ärligt talat
förstår jag inte riktigt Alf Wennerfors fråga. Skulle det vara en uppgift för
statsmakterna att på något vis lägga sig i detta med vad en religiös organisa-
tion anser i frågan om vilka församlingar som uppfyller de krav som ställs på
dem i religiöst eller annat avseende? Jag tycker att den frågan ligger långt
utanför vad riksdagen och regeringen skall ägna sig åt.

Andre vice talmannen anmälde att Alf Wennerfors anhållit att till proto-
kollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare inlägg.

Överläggningen var härmed avslutad.

8 § Hänvisning av ärenden till utskott

Föredrogs och hänvisades
Motionerna
1990/91 :K97 till konstitutionsutskottet
1990/91:1118 till utrikesutskottet

9 § Bordläggning

Prot. 1990/91:110

13 maj 1991

Anmäldes och bordlädes

Motionerna

med anledning av prop. 1990/91:150 Förslag till slutlig reglering av statsbud-
geten för budgetåret 1991/92, m.m. (kompletteringsproposition)

1990/91 :Fi36 av Carl Bildt och Bengt Westerberg (m, fp)

1990/91 :Fi37 av Olof Johansson m.fl. (c)

1990/91 :Fi38 av Lars Werner m.fl. (v)

1990/91 :Fi39 av Inger Schörling m.fl. (mp)

1990/91 :Fi40 av förste vice talman Ingegerd Troedsson m.fl. (m)

1990/91 :Fi41 av Anne Wibble m.fl. (fp)

1990/91 :Fi42 av Margit Gennser och Nils Fredrik Aurelius (m)

1990/91 :Fi43 av Anders G Högmark m.fl. (m)

1990/91 :Fi44 av Gullan Lindblad m.fl. (m)

1990/91 :Fi45 av Lars Tobisson m.fl. (m)

1990/91 :Fi46 av Leo Persson m.fl. (s)

1990/91 :Fi47 av Inger Schörling m.fl. (mp)

1990/91 :Fi48 av Inger Schörling m.fl. (mp)

1990/91 :Fi49 av Bo Lundgren m.fl. (m)

1990/91 :Fi50 av Anne Wibble m.fl. (fp)

1990/91 :Fi51 av Jan-Erik Wikström m.fl. (fp, m, c)

1990/91 :Fi52 av Sigge Godin m.fl. (fp)

1990/91 :Fi53 av Lars Norberg m.fl. (mp)

1990/91 :Fi54 av Elver Jonsson m.fl. (fp)

1990/91 :Fi55 av Anne Wibble m.fl. (fp)

1990/91:Fi56 av Bengt Hurtig och Bertil Måbrink (v)

1990/91 :Fi57 av Lars Werner m.fl. (v)

1990/91:Fi58 av Barbro Sandberg (fp)

1990/91 :Fi59 av Ingbritt Irhammar m.fl. (c)

1990/91:Fi60 av Elving Andersson m.fl. (c, s)

1990/91 :Fi61 av Jan Hyttring och Stina Gustavsson (c)

1990/91 :Fi62 av Görel Thurdin m.fl. (c)

1990/91 :Fi63 av Karin Israelsson m.fl. (c)

1990/91 :Fi64 av Agne Hansson m.fl. (c)

1990/91 :Fi65 av Börje Hörnlund m.fl. (c)

1990/91 :Fi66 av Görel Thurdin m.fl. (c)

1990/91:So96 av Sten Svensson m.fl. (m)

1990/91 :So97 av Sten Svensson m.fl. (m)

1990/91:So98 av Daniel Tarschys m.fl. (fp)

1990/91 :So99 av Hans Göran Franck och Lars Leijonborg (s, fp)
1990/91:Sol00 av Inger Hestvik och Berit Oscarsson (s)
1990/91:Sol01 av Karin Starrin och Kjell Ericsson (c)
1990/91:Sol02 av Marianne Jönsson m.fl. (c, fp)
1990/91:Sol03 av Ulla Tilländer m.fl. (c)
1990/91:Sol04 av Reynoldh Furustrand (s)

1990/91 :Ubl91 av Ann-Cathrine Haglund m.fl. (m)

1990/91 :Ubl92 av Mats Lindberg m.fl. (s)

Prot. 1990/91:110 1990/91:Ubl93 av Mats Lindberg m.fl. (s)

13 maj 1991 1990/91:Ubl94 av Siw Persson och Kjell-Arne Welin (fp)

1990/91 :Ubl95 av Carl Bildt och Bengt Westerberg (m, fp)

1990/91 :Ubl96 av Britta Bjelle (fp)

1990/91 :Ubl97 av Björn Samuelson m.fl. (v)
1990/91 :Ubl98 av Larz Johansson m.fl. (c)

med anledning av prop. 1990/91:175 Vissa folkhälsofrågor

1990/91 :So72 av Charlotte Cederschiöld (m)
1990/91:So71 av Sten Andersson i Malmö och Birger Hagård (m)
1990/91 :So73 av Sten Svensson m.fl. (m)
1990/91 :So74 av Sten Svensson m.fl. (m)

1990/91 :So75 av Bengt Kronblad (s)
1990/91 :So76 av Barbro Sandberg (fp)
1990/91 :So77 av Göran Magnusson m.fl. (s)
1990/91 :So78 av Mats Lindberg och Lena Boström (s)
1990/91:So79 av Gudrun Norberg och Isa Halvarsson (fp)
1990/91 :So80 av Bengt Kindbom (c)
1990/91 :So81 av Anita Modin m.fl. (s)

1990/91 :So82 av Magnus Persson och Kristina Svensson (s)

1990/91 :So83 av Daniel Tarschys m.fl. (fp)

1990/91 :So84 av Isa Halvarsson (fp)

1990/91 :So85 av Jan Hyttring och Kjell Ericsson (c)

1990/91 :So86 av Sven-Gösta Signell m.fl. (s)

1990/91 :So87 av Barbro Westerholm m.fl. (fp, s, m, c, v, mp)
1990/91:So88 av Gunnar Björk m.fl. (c, s, m, fp, v, mp)
1990/91 :So89 av Björn Samuelson och Gudrun Schyman (v)
1990/91 :So90 av Lars Werner m.fl. (v)
1990/91:So91 av Karin Israelsson m.fl. (c)

1990/91 :So92 av Karin Israelsson m.fl. (c, m, fp)
1990/91 :So93 av Margareta Winberg m.fl. (s)
1990/91 :So94 av Elver Jonsson och Hans Lindblad (fp)
1990/91 :So95 av Anita Stenberg m.fl. (mp)

med anledning av prop. 1990/91:181 Sjuklön, m.m.

1990/91 :Sf51 av Gösta Lyngå m.fl. (mp)
1990/91 :Sf52 av Gullan Lindblad m.fl. (m)
1990/91 :Sf53 av Karin Israelsson m.fl. (c)
1990/91 :Sf54 av Lars Werner m.fl. (v)
1990/91 :Sf55 av Sigge Godin m.fl. (fp)

med anledning av prop. 1990/91:189 Förslag till lag om byggnadsgaranti
1990/91 :Bo76 av Knut Billing m.fl. (m)

1990/91 :Bo77 av Sören Lekberg (s)

1990/91 :Bo78 av Agne Hansson m.fl. (c)

Konstitutionsutskottets betänkanden

1990/91 :KU32 Grundlagsfrågor

1990/91 :KU40 Kollektivanslutning och organisationsanslutning

Finansutskottets betänkanden

1990/91 :FiU23 Tioöresmyntet m.m.

1990/91 :FiU25 Utveckling av offentlig sektor

1990/91 :FiU27 Riksbankens förvaltning år 1990

1990/91 :FiU28 Offentlig upphandling

Skatteutskottets betänkande

1990/91 :SkU35 Dubbelbeskattningsavtal med Frankrike

Lagutskottets betänkande

1990/91:LU31 Export av farliga varor

Utrikesutskottets betänkande

1990/91 :UU7 Vissa åtgärder mot Sydafrika

Kulturutskottets betänkande

1990/91:KrU29 Filmstöd

Jordbruksutskottets betänkande

1990/91 :JoU27 Stödet till jordbruket och livsmedelsindustrin i norra Sve-
rige, m.m.

Näringsutskottets betänkanden

1990/91 :NU32 Hinder för export av farliga varor

1990/91 :NU34 Ombildning av sparbanker till bankaktiebolag

Bostadsutskottets betänkande

1990/91 :BoU16 Bostadsbidrag för år 1992

10 § Anmälan om frågor

Anmäldes att följande frågor framställts

den 7 maj

1990/91:601 av Berith Eriksson (v) till statsrådet Maj-Lis Lööw om utlän-
ningslagen och FNs barnkonvention:

I familjeanknytningsärenden har tillämpningen av utlänningslagen blivit
så restriktiv att den kommer i konflikt med artikel 9 i FNs barnkonvention.
Invandrarverket och regeringen avvisar enligt fast praxis en förälder som
saknar uppehållstillstånd i Sverige trots att hustru och barn har permanent
uppehållstillstånd här. Man hävdar att ansökan måste göras från hemlandet
även om det är beläget på andra sidan jordklotet.

Jag vill därför fråga statsrådet:

Prot. 1990/91:110

13 maj 1991

Prot. 1990/91:110

13 maj 1991

Avser regeringen att vidta några åtgärder för att praxis i anknytningsären-
den där den avvisade har barn med uppehållstillstånd i Sverige skall bringas
i överensstämmelse med FNs barnkonvention?

den 8 maj

1990/91:602 av Hans Göran Franck (s) till justitieministern om Stockholms
tingsrätt:

På regeringens uppdrag har statskontoret utrett vissa organisatoriska frå-
gor rörande Stockholms tingsrätt. Statskontorets förslag innebär en ny orga-
nisation och ledningsstruktur för tingsrätten. Det föreslås också bl.a. en för-
ändrad avdelnings- och rotelindelning av den brottmålsdömande verksam-
heten. Det föreslås också att en översyn görs av den centrala administratio-
nen och de administrativa stödfunktionerna med en ny ansvars- och besluts-
ordning för tingsrätten.

Det finns en utbrett negativ inställning till förslaget bland domarna. Även
en stor del av annan personal, särskilt på brottmålsavdelningarna, har en kri-
tisk inställning.

Jag vill fråga justitieministern:

Vilka åtgärder avser statsrådet vidta för att på lämpligt sätt tillgodose de
krav och synpunkter som framställts av domare och annan personal vid
Stockholms tingsrätt?

1990/91:603 av Jan Strömdahl (v) till statsrådet Maj-Lis Lööw om muntlig
handläggning i asylärenden:

En asylsökande har normalt rätt till muntlig handläggning hos invandrar-
verket. Bara om en sådan skulle sakna betydelse för ärendet får invandrar-
verket avslå en begäran om det. I dag är situationen den att invandrarverket
praktiskt taget aldrig på eget initiativ ordnar muntlig handläggning och så
gott som undantagslöst avslår yrkanden från asylsökande om sådan hand-
läggning.

Trots detta avslås asylansökningar i stor omfattning på grund av bristande
trovärdighet. Denna praxis torde strida mot regeringsformens 11 kap. 1 §
3 stycket som lyder ”Den offentliga makten utövas under lagarna”.

Jag vill mot denna bakgrund fråga invandrarministern vilka åtgärder rege-
ringen är beredd att vidta för att invandrarverket skall iaktta reglerna i 11
kap. 1 § utlänningslagen om muntlig handläggning.

11 § Kammaren åtskildes kl. 13.57.

Prot. 1990/91:110

13 maj 1991

Förhandlingarna leddes av andre vice talmannen.

Vid protokollet

TOM T:SON THYBLAD

/Barbro Karlsson

Prot. 1990/91:110

13 maj 1991 Innehållsförteckning

Måndagen den 13 maj

Anmälan om återtagande av plats i riksdagen.................. 1

1 § Justering av protokoll................................ 1

2 § Svar på interpellation 1990/91:195 om kostnaderna för den kom-

munala räddningstjänsten............................ 1

Försvarsminister Roine Carlsson (s)

Görel Bohlin (m)

3§ Svar på interpellation 1990/91:179 om beredskapen inför stora
kärnkraftsolyckor.................................. 5

Försvarsminister Roine Carlsson (s)

Birgitta Hambraeus (c)

4 § Svar på interpellation 1990/91:177 om försämrade levnadsförhål-
landen .......................................... 10

Statsrådet Bengt Lindqvist (s)

Gudrun Schyman (v)

5§ Svar på interpellation 1990/91:188 om åtgärder mot hembrän-

ning ............................................ 17

Statsrådet Bengt Lindqvist (s)

Karin Israelsson (c)

6 § Svar på interpellation 1990/91:185 om protestaktioner vid inför-

sel av rågvete..................................... 21

Justitieminister Laila Freivalds (s)

Sten Andersson i Malmö (m)

7§ Svar på interpellation 1990/91:189 om giltigförklaring av vissa
ogiltiga vigslar.................................... 25

Justitieminister Laila Freivalds (s)

Alf Wennerfors (m)

8 § Hänvisning av ärenden till utskott....................... 30

9§ Bordläggning...................................... 31

10 § Anmälan om frågor

1990/91:601 av Berith Eriksson (v) om utlänningslagen och FNs
barnkonvention................................. 33

1990/91:602 av Hans Göran Franck (s) om Stockholms tingsrätt 34

1990/91:603 av Jan Strömdahl (v) om muntlig handläggning i
asylärenden.................................... 34

gotab 98906, Stockholm 1991

Riksdagens snabbprotokoll 1990/91:110 Måndagen den 13 maj

Riksdagens protokoll

1990/91:110

1 § Justering av protokoll

2§ Svar på interpellation 1990/91:195 om kostnaderna för den kom-munala räddningstjänsten

3§ Svar på interpellation 1990/91:179 om beredskapen inför storakärnkraftsolyckor

4 § Svar på interpellation 1990/91:177 om försämrade levnadsförhål-landen

5 § Svar på interpellation 1990/91:188 om åtgärder mot hembränning

6 § Svar på interpellation 1990/91:185 om protestaktioner vid införselav rågvete

7§ Svar på interpellation 1990/91:189 om giltigförklaring av vissaogiltiga vigslar

8 § Hänvisning av ärenden till utskott

9 § Bordläggning

10 § Anmälan om frågor

Måndagen den 13 maj

2§ Svar på interpellation 1990/91:195 om kostnaderna för den kom-
munala räddningstjänsten

3§ Svar på interpellation 1990/91:179 om beredskapen inför stora
kärnkraftsolyckor

4 § Svar på interpellation 1990/91:177 om försämrade levnadsförhål-
landen

6 § Svar på interpellation 1990/91:185 om protestaktioner vid införsel
av rågvete

7§ Svar på interpellation 1990/91:189 om giltigförklaring av vissa
ogiltiga vigslar