Riksdagens protokoll
1990/91:1

Tisdagen den 2 oktober

Kl. 11.00-11.19

Protokoll

1990/91:1

1 § Välkomstord

Anf. 1 TALMANNEN:

Ärade ledamöter! Jag hälsar er alla varmt välkomna tillbaka till riksdagen
och till ett nytt arbetsår. Ett år som kommer att bli extra slitsamt eftersom
det också är upptakten till valrörelsen.

Riksdagen är dess ledamöter. Jag vill säga att riksdagen består av kunniga
och ambitiösa ledamöter. Vi representerar skilda samhällsuppfattningar och
har olika meningar om hur politiken skall utformas. Men vi har ett gemen-
samt mål, och det är Sveriges bästa.

Ledamöter med breda och nära väljarkontakter gör riksdagen och demo-
kratin starkare. Som ledamöter i Sveriges riksdag har ni unika möjligheter
att ta initiativ och väcka debatt. Ni har goda möjligheter att tala i rikets
främsta talarstol och föra ut ert budskap. Ni har goda möjligheter att på-
verka dagspolitiken och den långsiktiga politiken. Er uppgift är att föra väl-
jarnas talan och skapa intresse och förståelse för det politiska arbetet.

Kraven på oss är många, och volymen i riksdagsarbetet verkar ständigt
öka. Tiden kan omöjligen räcka till för allt. Vi måste därför prioritera mera
och organisera arbetet så, att vi ägnar mera tid åt de viktigaste frågorna på
bekostnad av detalj förslag och sådant som kan hanteras av andra organ än
riksdagen.

Jag är beredd att efter min förmåga föreslå förändringar och förbättrad
service på olika områden för att underlätta ert arbete. Jag vill gärna organi-
sera arbetet så att tiden i kammaren koncentreras och att hanteringen av en
del ärenden förenklas. Men detta kräver både ert stöd för inriktningen av
förnyelsearbetet och er aktiva medverkan med idéer och förslag till föränd-
ringar både här i kammaren och i utskotten.

Avsikten med förnyelsen är självklart inte att sätta en hämsko på riksdags-
arbetet. Naturligtvis skall vi bevara det som är bra i våra parlamentariska
traditioner. Den öppna och fria debatten är livsnerven i ett parlament. Men
för att ge utrymme för den kanske vi kan korta av eller t.o.m. avstå från
debatt i ärenden, där inte något nytt väsentligt har kommit fram sedan vi
förra gången under mandatperioden diskuterade frågan.

Vi skall självfallet hålla fast vid vår tradition att riksdagen skall fatta sina
beslut på ett välgrundat underlag och på ett oantastligt korrekt sätt. Avsikten
med förnyelsen är att skapa ett större fritt utrymme för de viktiga väljarkon- 1

1 Riksdagens protokoll 1990191:1

Prot. 1990/91:1

2 oktober 1990

takterna och för både en mer dagsaktuell debatt och en långsiktig ideologisk
debatt. Vi kommer under detta riksmöte att på försök anordna en ny fråge-
stund, där ledamöterna utan anmälan i förväg kan få svar av regeringen på
dagsaktuella frågor.

Jag tror att kontakten och dialogen mellan väljarna och de som är valda
att representera dem hör till det allra viktigaste i den svenska politiken under
90-talet.

Debatten i kammaren är mycket av riksdagens ansikte utåt, och den måste
vara begriplig och intressant för alla medborgare i vårt land.

Som politiker möts vi inte alltid av ovationer och tacksamhet. Undersök-
ningar har duggat tätt denna sommar om ett minskande förtroende för parti-
politik och politiker. Men ökade väljarkontakter och en livligare debatt kan
bidra till att skapa ett ökat förtroende och en större förståelse för politikens
villkor och begränsningar och för vårt eget arbete.

Demokratins ryggrad är det politiska arbetet. Politiska partier är fria sta-
ters liv. Med stolthet och tillförsikt kan vi tillsammans hävda det partipoli-
tiska arbetets nödvändighet för vårt land.

Ärade riksdagskolleger! Jag ser fram emot ett intressant riksdagsår och
hoppas på ett gott samarbete.

Än en gång välkomna tillbaka till riksdagen!

2 § Nya riksdagsledamöter m.m.

Upplästes och lades till handlingarna följande från valprövningsnämnden
inkomna

Berättelse om granskning av bevis för riksdagsledamöter och ersättare för
riksdagsledamöter

Riksskatteverket har den 8 juni 1990 utsett Lars Gustafsson (s) till leda-
mot av riksdagen fr.o.m. den 1 juli 1990 efter Ivar Nordberg (s), varom val-
prövningsnämnden avgett granskningsberättelse den 11 juni 1990.

Härefter har riksdagen den 12 juni 1990 beviljat Anna-Greta Leijon (s)
entledigande från uppdraget som riksdagsledamot fr.o.m. den 14 juni 1990.

Med anledning därav har riksskatteverket den 14 juni 1990 företagit ny
förrättning för utseende av efterträdare och ersättare. Det därvid fattade be-
slutet innebär att Lars Gustafsson utsetts till ny ledamot fr.o.m. den 14 juni
1990 (efter Anna-Greta Leijon) och att Sylvia Pettersson (s) utsetts till ny
ledamot (efter Ivar Nordberg) fr.o.m. den 1 juli 1990. Vidare innebär beslu-
tet att till ersättare för Lars Gustafsson under tiden den 14-30 juni 1990 ut-
setts Sylvia Pettersson, Vallentuna, Åke Wictorsson, Herräng, Christina
Pettersson, Vätö, Björn Ericson, Tyresö, Ines Uusmann, Täby, Dag Eric-
son, Tumba, Kåre Hagman, Ösmo, Bengt-Olov Tengmark, Solna, Staffan
Holmberg, Haninge, Christer Erlandsson, Järfälla, Louise Ricklander, Li-
dingö, och Pär Nuder, Åkersberga (alla s) och att till ersättare för Sylvia Pet-
tersson fr.o.m. den 1 juli 1990 utsetts i övrigt samma personer.

Till valprövningsnämnden har från riksskatteverket inkommit bevis för

nämnda ledamöter och ersättare. Valprövningsnämnden har denna dag
granskat bevisen och därvid funnit att de blivit utfärdade i enlighet med 15
kap. 1 § vallagen.

Stockholm den 18 juni 1990

Stig Nordlund

/Sven-Georg Grahn

3§ Återkomst

Talmannen anmälde att Lars Norberg (mp) återtagit sin plats i riksdagen.

Prot. 1990/91:1

2 oktober 1990

4§ Ledigheter m.m.

Talmannen meddelade

att Margareta Persson (s) fr.o.m. den 1 juli tjänstgjorde som ersättare för
statsrådet Anita Gradin, varigenom Kent Carlssons motsvarande uppdrag
upphört,

att Gunnar Nilsson (s) beviljats sjukledighet t.o.m. den 4 november och
att Lilian Svensson (s) fr.o.m. i dag skulle tjänstgöra som ersättare för ho-
nom,

att Hans Dau (m) beviljats ledighet av personliga skäl t.o.m. den 31 okto-
ber och att Marianne Löfstedt (m) fr.o.m. i dag skulle tjänstgöra som ersät-
tare för honom samt

att Filip Fridolfsson (m), Lars Ulander (s), Stig Gustafsson (s), Hadar
Cars (fp), Karin Söder (c), Ylva Annerstedt (fp), Anita Persson (s), Anders
Björck (m), Kjell Nilsson (s), Lars-Erik Lövdén (s), Nils T Svensson (s),
Doris Håvik (s), Alexander Chrisopoulos (v), Inga-Britt Johansson (s), Britt
Bohlin (s), Kristina Svensson (s) och Ragnhild Pohanka (mp) beviljats ledig-
het från dagens sammanträde.

5§ Upprop

Företogs upprop av kammarens ledamöter.

6 § Kammarens sammansättning

Kammaren hade denna dag följande sammansättning:

Bänknr Ledamot

Stockholms kommun

1 Gösta Bohman (m)

2 Oskar Lindkvist (s)

3 Lars Werner (v)

Prot. 1990/91:1

2 oktober 1990

4 Barbro Evermo Palmerlund (s)
(ersättare för utrikesminister
Sten Andersson)

5 Filip Fridolfsson (m)

6 Gertrud Sigurdsen (s)

7 Margareta Persson (s)

(ersättare för statsrådet Anita Gradin)

8 Erkki Tammenoksa (s)
(ersättare för jordbruksminister
Mats Hellström)

9 Maj Britt Theorin (s)

10 Jan-Erik Wikström (fp)

11 Lars Ulander (s)

12 Margaretha af Ugglas (m)

13 Pär Granstedt (c)

14 Elisabeth Fleetwood (m)

15 Carl Bildt (m)

16 Anita Modin (s)

17 Stig Gustafsson (s)

(ersättare för statsrådet Bengt Lind-
qvist)

18 Birgit Friggebo (fp)

19 Sven-Åke Nygårds (s)

20 Hadar Cars (fp)

21 Margö Ingvardsson (v)

22 Bo Hammar (v)

23 Maria Leissner (fp)

24 Göran Åstrand (m)

25 Barbro Westerholm (fp)

26 Krister Skånberg (mp)

27 Charlotte Cederschiöld (m)

28 Göran Ericsson (m)

29 Åsa Domeij (mp)

30 Ylva Johansson (v)

Stockholms län

31 Alf Wennerfors (m)

32 Ines Uusmann (s)

(ersättare för statsminister Ingvar
Carlsson)

33 Lennart Andersson (s)

34 Sylvia Pettersson (s)

35 Karin Söder (c)

36 Dag Ericson (s)
(ersättare för talmannen)

37 Olof Johansson (c)

38 Lars Gustafsson (s)

39 Allan Ekström (m)

40 Görel Bohlin (m)

41 Lars Tobisson (m)

42 Knut Billing (m)

43 Anita Johansson (s)

44 Ylva Annerstedt (fp)

45 Daniel Tarschys (fp)

46 Sören Lekberg (s)

47 Hans Göran Franck (s)

48 Aina Westin (s)

49 Åke Wictorsson (s)

(ersättare för bostadsminister Ulf
Lönnqvist)

50 Sören Norrby (fp)

51 Gunnar Hökmark (m)

52 Björn Ericson (s)

(ersättare för arbetsmarknadsminister
Mona Sahlin)

53 Inger Koch (m)

54 Per Gahrton (mp)

55 Bengt Westerberg (fp)

56 Anne Wibble (fp)

57 Birgitta Rydle (m)

58 Eva Johansson (s)

59 Jerry Martinger (m)

60 Lars Leijonborg (fp)

61 Jan Sandberg (m)

62 Anna Horn af Rantzien (mp)

63 Jan Strömdahl (v)

64 Christina Pettersson (s)

(ersättare för socialminister Ingela
Thalén)

65 Eva Goés (mp)

66 Gudrun Schyman (v)

67 Annika Åhnberg (v)

Uppsala län

68 Barbro Andersson (s)

69 Björn Kaaling (s)

(ersättare för miljöminister Birgitta

Dahl)

70 förste vice talman

Ingegerd Troedsson (m)

71 Lars Ahlmark (m)

72 Gustav Persson (s)

73 Gunnar Thollander (s)

74 Rosa Östh (c)

75 Ingrid Andersson (s)

76 Barbro Sandberg (fp)

Prot. 1990/91:1

2 oktober 1990

Prot. 1990/91:1	77	Paul Ciszuk (mp)
2 oktober 1990	78	Berith Eriksson (v)
	79	Håkan Holmberg (fp)

Södermanlands län

80 Olle Svensson (s)

81 Göran Allmér (m)

82 Maria Hed (s)

(ersättare för statsrådet
Maj-Lis Lööw)

83 Larz Johansson (c)

84 Anita Persson (s)

85 Per Westerberg (m)

86 Kjell Johansson (fp)

87 Alf Egnerfors (s)

88 Reynoldh Furustrand (s)

Östergötlands län

89 Torsten Karlsson (s)

90 Hugo Andersson (c)

91 Sture Thun (s)

92 Mona Saint Cyr (m)

93 Birger Hagård (m)

94 Ingvar Björk (s)

95 Inge Carlsson (s)

96 Berit Löfstedt (s)

97 Karl-Göran Biörsmark (fp)

98 Viola Furubjelke (s)

99 Lars Norberg (mp)

100 Lola Björkquist (fp)

101 Carl G Nilsson (m)

102 Roland Larsson (c)

103 Elisabeth Persson (v)

104 Sonia Karlsson (s)

105 Maj-Inger Klingvall (s)

Jönköpings län

106 Åke Gustavsson (s)

107 Anders Björck (m)

108 Catarina Rönnung (s)

109 Ingegerd Elm (s)

110 Kersti Johansson (c)

111 Nils Nordh (s)

112 Rune Backlund (c)

113 Ingrid Ronne-Björkqvist (fp)

114 Carl-Johan Wilson (fp)

115 Marianne Andersson i Gislaved (s)

116 UlfMelin(m)

Kronobergs län

117 Kjell Nilsson (s)

118 Ulla Johansson (s)

119 Lars Hedfors (s)

120 Anders G Högmark (m)

121 Stina Gustavsson (c)

122 Charlotte Branting (fp)

Kalmar län

123 Stig Alemyr (s)

124 Birger Rosqvist (s)

125 Arne Andersson i Gamleby (s)

126 Lena Öhrsvik (s)

127 Ewy Möller (m)

128 Bertil Danielsson (m)

129 Agne Hansson (c)

130 Bengt Kronblad (s)

131 Ingrid Hasselström Nyvall (fp)

132 Marianne Jönsson (c)

Gotlands län

133 Gunhild Bolander (c)

134 Ulla Pettersson (s)

Blekinge län

135 Hans Gustafsson (s)

136 Christer Skoog (s)

137 Yvonne Sandberg-Fries (s)

138 Karl-Gösta Svenson (m)

139 Jan Björkman (s)

140 Sven-Olof Petersson (c)

Kristianstads län

141 Börje Nilsson (s)

142 Wiggo Komstedt (m)

143 Bo Lundgren (m)

144 Ingvar Eriksson (m)

145 Maja Bäckström (s)

146 Karl Erik Olsson (c)

147 Bengt Harding Olson (fp)

148 Kaj Larsson (s)

149 Ingbritt Irhammar (c)

150 Johnny Ahlqvist (s)

151 Kaj Nilsson (mp)

152 Ingegerd Wärnersson (s)

Fyrstadskretsen

153 Rolf Clarkson (m)

154 Grethe Lundblad (s)

155 Lenart Pettersson (s)

156 Ulla Tilländer (c)

Prot. 1990/91:1

2 oktober 1990

Prot. 1990/91:1	157	Margitta Edgren (fp)
2 oktober 1990	158	Kurt Ove Johansson (s)
	159	Rune Rydén (m)
	160	Lars-Erik Lövdén (s)
	161	Margit Gennser (m)
	162	Nils T Svensson (s)
	163	Bo Nilsson (s)
	164	Sten Andersson i Malmö (m)
	165	Birthe Sörestedt (s)
	166	Ingegerd Anderlund (s)
	167	Kjell-Arne Welin (fp)
	168	Anita Stenberg (mp)
	169	Bertil Persson (m)
	170	Kjell Dahlström (mp)
	171	Rolf L Nilson (v)
	172	Jan Andersson (s)
	Malmöhus län
	173	Ingrid Sundberg (m)
	174	tredje vice talman Bertil Fiskesjö (c)
	175	Knut Wachtmeister (m)
	176	Margit Sandéhn (s)
	177	Per Olof Håkansson (s)
	178	Bengt Silfverstrand (s)
	179	Per Stenmarck (m)
	180	Gunnar Nilsson (s)
	181	Siw Persson (fp)
	182	Gösta Lyngå (mp)
	183	Karin Wegestål (s)
	184	Anita Jönsson (s)
	185	Håkan Hansson (c)
	Hallands län
	186	Owe Andréasson (s)
	187	Sven Eric Lorentzon (m)
	188	Lars Svensson (s)
	189	Ivar Franzén (c)
	190	andre vice talman Christer Eirefelt (fp)
	191	Ulla-Britt Åbark (s)
	192	Nic Grönvall (m)
	193	Margareta Fogelberg (fp)
	194	Rolf Kenneryd (c)
	195	Ingegerd Sahlström (s)
	196	Hans Leghammar (mp)

Göteborgs kommun

197 Doris Håvik (s)

198 Jan Bergqvist (s)

199 Kerstin Ekman (fp)

200 Sonja Rembo (m)

201 Alexander Chrisopoulos (v)

202 Hugo Hegeland (m)

203 Lars Ahlström (m)

204 Sten Östlund (s)

205 Inga-Britt Johansson (s)

206 Erling Bager (fp)

207 Anneli Hulthén (s)

(ersättare för utbildningsminister
Bengt Göransson)

208 Rune Thorén (c)

209 Marianne Carlström (s)

210 Torgny Larsson (s)

211 Ingela Mårtensson (fp)

212 Viola Claesson (v)

213 Tom Heyman (m)

214 Elisabet Franzén (mp)

215 Claes Roxbergh (mp)

Bohuslän

216 Evert Svensson (s)

217 Karl-Erik Svartberg (s)

218 Lennart Nilsson (s)

219 Jens Eriksson (m)

220 Kenth Skårvik (fp)

221 Lisbet Calner (s)

222 Elving Andersson (c)

223 Leif Olsson (fp)

224 Sverre Palm (s)

225 Ing-Britt Nygren (m)

226 Kent Lundgren (mp)

227 Lars Bäckström (v)

Älvsborgs läns norra

228 Arne Andersson i Ljung (m)

229 Elver Jonsson (fp)

230 Rune Johansson (s)

231 Rune Evensson (s)

232 Ingvar Karlsson i Bengtsfors (c)

233 Ingvar Johnsson (s)

234 Marianne Andersson i Vårgårda (c)

235 Anders Castberger (fp)

236 Stig Bertilsson (m)

237 Marianne Samuelsson (mp)

238 Britt Bohlin (s)

Prot. 1990/91:1

2 oktober 1990

Prot. 1990/91:1

2 oktober 1990

Älvsborgs läns södra

239 Hans Nyhage (m)

240 Lennart Brunander (c)

241 Lahja Exner (s)

242 Lars Sundin (fp)

243 Arne Kjörnsberg (s)

244 Berndt Ekholm (s)

Skaraborgs län

245 Sven-Gösta Signell (s)

246 Gunilla André (c)

247 Bengt Kindbom (c)

248 Sten Svensson (m)

249 Birgitta Johansson (s)

250 Jan Fransson (s)

251 Anders Nilsson (s)

252 Ivar Virgin (m)

253 Bengt Rosén (fp)

254 Kjell Nordström (s)

255 Carl Frick (mp)

Värmlands län

256 Magnus Persson (s)

257 Göthe Knutson (m)

258 Gullan Lindblad (m)

259 Bo Finnkvist (s)

260 Jan Hyttring (c)

261 Björn Samuelson (v)

262 Gunilla Andersson (s)

(ersättare för försvarsminister Roine
Carlsson)

263 Kristina Svensson (s)

264 Lisbeth Staaf-Igelström (s)

265 Jarl Lander (s)

266 Isa Halvarsson (fp)

267 Kjell Ericsson (c)

Örebro län

268 Sture Ericson (s)

269 Helge Hagberg (s)

270 Håkan Strömberg (s)

271 Ann-Cathrine Haglund (m)

272 Lars Ernestam (fp)

273 Maud Björnemalm (s)

274 Gudrun Norberg (fp)

275 Anders Svärd (c)

276 Karl-Erik Persson (v)

277 Rosa-Lill Wåhlstedt (s)

278 Ulla Berg (s)

Västmanlands län

279 Yngve Wernersson (s)
(ersättare för statsrådet Lena
Hjelm-Wallén)

280 Roland Sundgren (s)

281 Jan-Olof Ragnarsson (v)

282 Hugo Bergdahl (fp)

283 Birgit Henriksson (m)

284 Berit Oscarsson (s)

285 Margareta Israelsson (s)

286 Göran Magnusson (s)

287 Karin Falkmer (m)

288 Birger Andersson (c)

Kopparbergs län

289 Ove Karlsson (s)

290 Birgitta Hambraeus (c)

291 Leo Persson (s)

292 Lars-Ove Hagberg (v)

293 Margareta Gard (m)

294 Inger Hestvik (s)

295 Iréne Vestlund (s)

296 Bengt-Ola Ryttar (s)

297 Lars De Geer (fp)

298 Ragnhild Pohanka (mp)

299 Göran Engström (c)

300 Arne Mellqvist (s)

Gävleborgs län

301 Olle Östrand (s)

302 Bertil Måbrink (v)

303 Gunnar Björk (c)

304 Iris Mårtensson (s)

305 Axel Andersson (s)

306 Rolf Dahlberg (m)

307 Hans Lindblad (fp)

308 Sigrid Bolkéus (s)

309 Karl Hagström (s)

310 Inger Schörling (mp)

311 Sinikka Bohlin (s)

312 Karin Starrin (c)

Västernorrlands län

313 Martin Olsson (c)

314 Rune Jonsson (s)

315 Bo Forslund (s)

316 Martin Segerstedt (s)

317 Sven Lundberg (s)

318 Britta Sundin (s)

Prot. 1990/91:1

2 oktober 1990

Prot. 1990/91:1

2 oktober 1990

319 Sigge Godin (fp)

320 Görel Thurdin (c)

321 Bo Holmberg (s)

322 Jan Jennehag (v)

323 Eva Björne (m)

324 Roy Ottosson (mp)

Jämtlands län

325 Marianne Stålberg (s)

326 Nils-Olof Gustafsson (s)

327 Margareta Winberg (s)

328 Ingrid Hemmingsson (m)

329 Stina Eliasson (c)

Västerbottens län

330 Roland Brännström (s)

331 Eivor Husing (s)

(ersättare för kommunikationsmi-
nister Georg Andersson)

332 Börje Hörnlund (c)

333 Karin Israelsson (c)

334 Ulla Orring (fp)

335 Hans Dau (m)

336 Mats Lindberg (s)

337 Rinaldo Karlsson (s)

338 Lena Boström (s)

339 Maggi Mikaelsson (v)

Norrbottens län

340 Sten-Ove Sundström (s)

341 Bengt Hurtig (v)

342 Bruno Poromaa (s)

343 Åke Selberg (s)

344 Per-Ola Eriksson (c)

345 Erik Holmkvist (m)

346 Britta Bjelle (fp)

347 Leif Marklund (s)

348 Monica Öhman (s)

349 Ewa Hedkvist Petersen (s)

7 § Avsägelser

Talmannen meddelade att Elion Sjödin, Karlskoga, anhållit om att bli ent-
ledigad från uppdraget som ersättare för ledamot av riksdagen.

Kammaren biföll denna framställning.

Vidare meddelade talmannen att Hans Gustafsson (s) och Lars Ernestam
(fp) avsagt sig uppdraget som ledamot i jordbruksutskottet.

Kammaren biföll dessa framställningar.

Prot. 1990/91:1

2 oktober 1990

8 § Anmälan om kompletteringsval till vissa utskott

Talmannen meddelade

dels att socialdemokratiska riksdagsgruppen anmält Hans Gustafsson som
ny ledamot i finansutskottet efter Anna-Greta Leijon,

dels att folkpartiets riksdagsgrupp anmält Sören Norrby som ny ledamot i
jordbruksutskottet efter Lars Ernestam,

dels att moderata samlingspartiets riksdagsgrupp som suppleant i social-
försäkrings- och utbildningsutskotten under Hans Daus ledighet anmält hans
ersättare Marianne Löfstedt,

dels att vänsterpartiets riksdagsgrupp som suppleant i trafik- och bostads-
utskotten under Jan Strömdahls ledighet anmält hans ersättare Eva Zetter-
berg.

Talmannen förklarade utsedda till

ledamot i finansutskottet

Hans Gustafsson (s)

ledamot i jordbruksutskottet

Sören Norrby (fp)

suppleant i socialförsäkringsutskottet

Marianne Löfstedt (m)

suppleant i utbildningsutskottet

Marianne Löfstedt (m)

suppleant i trafikutskottet

Eva Zetterberg (v)

suppleant i bostadsutskottet

Eva Zetterberg (v)

9 § Meddelande om kammarens arbete

Anf.2 TALMANNEN:

Såsom framgår av utsänd sammanträdesplan anordnas i morgon partile-
dardebatt, som tar sin början kl. 10.00. På onsdag i nästa vecka inleds hös-
tens allmänpolitiska debatt. Anmälan om deltagande i debatten skall göras
senast nu på fredag. Övriga regler för denna debatt tillkännages i dag i sär-
skilt meddelande.

Prot. 1990/91:1

2 oktober 1990

Första frågestunden blir på tisdag i nästa vecka och första arbetsplenum
onsdagen den 17 oktober.

Beträffande frågestunden i höst vill jag nämna att om en frågestund inte
beräknas vara avslutad när partigruppernas sammanträden börjar kl. 16.30
kommer frågestunden att ajourneras och återupptas kl. 18.00.

10 § Bordläggning

Anmäldes och bordlädes

Propositionerna

1990/91:1 Säkerheten vid järnväg, tunnelbana och spårväg, m.m.
1990/91:2 Ombildning av Nordkalottens AMU-center till stiftelse
1990/91:3 Skogsbruket i fjällnära skogar

1990/91:4 Ändring i rennäringslagen (1971:437), m.m.

1990/91:5 En modernisering av företagens självdeklarationer och förfaran-

defrågor i anslutning till skattereformen, m.m.

1990/91:7 Ändring i försäkringsrörelselagen

Skrivelse

1990/91:6 Redogörelse för uppföljningen av förslag från delegationen för

Miljöprojekt Göteborg

11 § Anmälan om interpellationer

Anmäldes att följande interpellationer framställts

den 11 september

1990/91:1 av Carl Frick (mp) till utrikesministern om utländska besök med
kärnvapenbestyckade fartyg:

Miljöorganisationen Greenpeace har gjort det arbete som regeringen
borde ha gjort. Greenpeace har nämligen klarlagt de faktiska förhållandena
kring frågan om USA överträder Sveriges krav att inte komma på besök med
örlogsfartyg bestyckade med kärnvapen. Organisationen har kunnat lägga
fast att detta inte är slumpartade händelser. Det har skett vid 31 skilda tillfäl-
len.

Det synes nu stå bortom allt tvivel att USA medvetet har dragit den
svenska regeringen och allmänheten vid näsan i denna allvarliga fråga. Det
måste ses som en ovänlig handling att missbruka den svenska gästfriheten
genom att mot landets uttalade vilja ta hit fartyg som är kärnvapenbeväp-
nade.

USA har kränkt svenskt territorialvatten, och det är mycket allvarligt. Jag
hade förväntat mig att regeringen hade visat samma fasta handlag i denna
fråga som den har visat när det gäller misstänkt undervattensverksamhet.

Vilka omedelbara åtgärder avser regeringen att vidta för att:

- påpeka allvaret i de kränkande handlingar som USA har begått,

- betona att vår gästfrihet har gränser,

- USA offentligen ber om ursäkt för dessa kränkningar,

- se till att dessa kränkningar upphör,

- meddela att Sverige tills vidare inte kommer att acceptera besök av fartyg
som har kärnvapenkapacitet?

Vägrar USA att be om ursäkt och inte vill rätta sig efter gränserna för vår
gästfrihet, bör vi göra som Nya Zeeland och avstå från flottbesök från USA.

1990/91:2 av Pär Granstedt (c) till bostadsministern om statliga bostadslån
till ålderdomshem:

För några år sedan pågick en intensiv debatt om ålderdomshemmens
framtid. Den socialdemokratiska regeringen föreföll då hävda uppfattningen
att ålderdomshem, eller servicehus med helinackordering, utgjorde en för-
åldrad form som helst borde ersättas med eget boende i vanliga servicehus,
där varje pensionär hade en egen fullständig lägenhet. Från bl.a. centern
hävdades dock att den högre servicenivå som ålderdomshemmen erbjuder
behövs som ett komplement mellan servicehus och långvård.

Sedan dess har uppfattningen att den serviceform ålderdomshemmen er-
bjuder bör finnas kvar vunnit en bred uppslutning i riksdagen. Det har också
framhållits att det är önskvärt att standarden höjs i förhållande till befintliga
ålderdomshem.

Det förefaller dock som om tillämpningen av reglerna för statliga bostads-
lån är sådan att detta i praktiken omöjliggörs. Ett exempel är att Södertälje
kommun av länsbostadsnämnden i Stockholms län vägrats statliga bostads-
lån för ett projekt som syftade till ökade boendeytor och högre standard i
ett befintligt ålderdomshem. Motivet var att de boende inte erbjöds egna
lägenheter.

Det inträffade ger vid handen att en omprövning av gällande regler bör
ske, så att ålderdomshem kan finnas kvar som ett servicealternativ och att
standarden kan höjas.

Med hänvisning till det anförda hemställer jag att få ställa följande fråga
till bostadsministern:

Är statsrådet beredd att ta initiativ till en översyn av gällande bestämmel-
ser för statliga bostadslån så att dessa inte förhindrar standardhöjande åtgär-
der i ålderdomshem?

den 13 september

1990/91:3 av Carl Frick (mp) till kommunikationsministern om bilavgifter:

Det har framgått av massmedia att regeringen inte avser att lägga fram
någon proposition till höstriksdagen, som skulle göra det möjligt att den 1
januari 1991 införa bilavgifter i Stockholms innerstad. Det har vi anledning
att beklaga ur miljö- och hälsosynpunkt.

Enligt en rapport - ”Hur kan vi för trafiken i Stockholms län uppfylla de
nationella miljömålen?” - från Stockholms gatukontor, krävs det 20 000

Prot. 1990/91:1

2 oktober 1990

Prot. 1990/91:1

2 oktober 1990

milj.kr. i investeringar i kollektivtrafiken i Stockholms län fram till år 2000
för att de nationella målen skall kunna klaras.

Detta räcker dock inte enligt gatukontoret för att Stockholms län skall
klara sin del av riksdagens miljömål för utsläpp av kväveoxider och kol-
dioxid. Vad som därutöver fordras är att man inte gör några nyinvesteringar
i vägnätet utöver de som är påbörjade eller beslutade, ty nya vägar ger ökad
trafikvolym.

Enligt rapporten från gatukontoret krävs dessutom en miljöavgift på 3 kr.
per mil, strängare avgaskrav, överföring av godstrafik till järnväg, hastig-
hetssänkningar och skärpt trafikövervakning.

Om alla dessa insatser görs - inkl, bilavgifter - så skulle det enligt gatukon-
toret vara möjligt för Stockholmsregionen att klara de nationella miljömå-
len.

Intäkterna - tillsammans med en bilavgift på 25 kr. per dag - skulle bli ca
4 000 milj.kr. per år, vilket skulle ge tillräckliga medel för en rejäl utbyggnad
av kollektivtrafiken.

Som skäl till att regeringen inte lägger fram en proposition om bilavgifter
har angivits att tekniken för registrering av betalande inte är tillräckligt god.
Normalt är det så att riksdagen inte stiftar lagar som föreskriver viss teknik
för att lösa problem. Det skulle därför vara intressant att få veta mera om
regeringens bevekelsegrunder för att inte komma med en viktig proposition.

En lag om bilavgifter skulle vara ett avstamp för den behövliga teknikut-
vecklingen.

Regeringens ovilja att skriva en proposition innebär att viktiga finansie-
ringskällor för utbyggnad av god spårburen kollektivtrafik äventyras och
därmed också möjligheten att nå de nationella miljömålen.

Det skulle vara av stort värde om kommunikationsministern nu kunde ge
besked om varför regeringen inte vill lägga fram propositionen om bilavgif-
ter och hur regeringen vill prioritera arbetet för att man skall kunna klara de
nationella miljömålen i Stockholmsregionen.

den 14 september

1990/91:4 av Per Gahrton (mp) till statsministern om Sverige och EG:

Är det regeringspolitik att ansöka om EG-medlemskap?

Enligt ett uttalande av utrikesminister Sten Andersson den 12 september
är Sverige ”öppet för medlemskap i EG 1993 under förutsättning att den sä-
kerhetspolitiska utvecklingen fortsätter som hittills”. I massmedias rappor-
tering framgår att denna deklaration har skett vid ett nordiskt ministermöte.
Sten Andersson har alltså talat som utrikesminister, inte som socialdemo-
krat.

Varför sviker Ingvar Carlsson Tage Erlanders EG-syn?

Den 22 augusti 1961 höll Ingvar Carlssons politiske förebild Tage Erlander
sitt berömda Metalltal mot EEC, nuvarande EG. Däri tog han naturligtvis
upp neutraliteten. Men, berättar han i sina memoarer, ”den punkt som blev
mest omdiskuterad i den offentliga debatten var när jag framhöll att vi ville

bevara så mycket som möjligt av vår självständighet och vårt oberoende
även när det gäller vår inrikespolitik”, 1960-talet- samtal med Arvid Lager-
crantz. Erlander berättar: ”Jag ställde frågan: Skulle vi på 30-talet haft möj-
lighet att driva den krispolitik som blev av så stor betydelse för den svenska
ekonomin, om vi hade varit beroende av de övriga europeiska länderna, där
man vid den tidpunkten överallt förde en mycket mera konservativ politik
än vad Sverige gjorde?” Erlander betonade också att han ville behålla svensk
beslutanderätt över ”den ekonomiska politiken, skattepolitiken, socialpoli-
tiken, arbetsmarknadspolitiken, jordbrukspolitiken, kapitalrörelserna, tul-
larna etc”. Dessutom spådde han: ”Vi kanske inte blir mottagna med öppna
armar om vi försöker behålla mer av vår suveränitet än de andra europeiska
staterna får behålla.”

EEC-anhängarna blev hysteriska, Bertil Ohlin kallade Metalltalet för ”de-
magogiskt” och Expressen publicerade en kritisk ledare på första sidan. Er-
lander kommenterar: ”Där fanns naturligtvis många som kände en äkta oro
för att 50-talets exempellösa expansion av svensk industri och handel skulle
brytas om vi blev stående utanför EEC. Där fanns säkert också de som hade
hoppats att en fast anknytning till EEC skulle framtvinga en mera konserva-
tiv inriktning av den ekonomiska politiken i Sverige”.

Erlanders syn på EEC kan sammanfattas i fem punkter:

1. EEC var en sammanslutning med politisk innebörd, inte bara ekonomisk.

Därför vore medlemskap oförenligt med trovärdig neutralitet.

2. EEC utgjorde ett hot mot svensk allmänpolitisk suveränitet.

3. EEC-beroende skulle medföra avbräck för den ”svenska modellen”, från
arbetslöshetsbekämpning till socialpolitik.

4. Bakom EEC-anhängarnas påstådda omsorg om Sveriges ekonomi anade
Erlander en strävan att förändra hela den socialdemokratiskt präglade
”svenska modellen” till en mer konservativt inriktad EEC-modell.

5. Erlander tog för givet att EEC knappast skulle ta emot Sverige som med-
lem utan betydande svenska uppoffringar.

Ar Sverige lika uselt som DDR?

Samma dag som Sten Anderssons uttalande publiceras rapporteras att
DDR nu blir EG-medlem i samband med Tysklands enande. Det betyder att
DDR omedelbart inför 80% av EGs regelverk. Resten skall införas inom
”ett par år”. Några bestående undantag från EGs regler tillåts inte.

DDR är ett specialfall på grund av den samtyska aspekten. DDR har
också utifrån grön synvinkel överlag varit ett uselt samhälle. Därför är det
tänkbart att DDR genom EG-inträde överlag blir bättre. Vad DDR-fallet
bör påminna Sverige om är att EG-medlemskap innebär att en ny medlem
måste anta hela EGs lagstiftning, dvs. omkring 80 000 s. lagtext. Den nu på-
gående EG-anpassningen handlar om att ersätta 1 400 svenska lagar med
motsvarande EG-lagar. Allt från folkpensioner till resthalter av bekämp-
ningsmedel på tomater berörs. En mycket stor del av den ”svenska model-
lens” reformverk de senaste 30 åren skall alltså redan genom den pågående
EG-anpassningen ersättas med EGs regelverk. Jämfört med vad som måste
ske vid fullvärdigt EG-medlemskap är detta dock en mild västanfläkt.

Prot.

1990/91 tjflOO

2 oktober 1990

2 Riksdagens protokoll 1990191:1

Prot. 1990/91:1

2 oktober 1990

EG-medlemskap innebär att så gott som alla svenska lagar, regler och för-
ordningar som införts sedan 1950-talet och som skiljer sig från EGs måste
ersättas med EGs regelverk.

Spelar det någon roll? Eller är Sverige ett lika uselt samhälle som DDR?
Är svensk social-, skatte-, konsument-, arbetsmarknads-, miljöpolitik, osv.,
så usel eller betydelselös att den med en axelryckning kan ersättas med EGs
regelverk?

Har hela det svenska reformverket sedan ATP-striden varit helt menings-
löst eller förfelat?

Detta tycks vara de borgerliga partiernas inställning. Är det också social-
demokraternas? Tage Erlander misstänkte att de svenska EEC-anhängarna
ville införa borgerlig politik bakvägen via EEC.

Anar inte Ingvar Carlsson ugglor i mossen över näringslivets och den poli-
tiska högerns entusiasm inför möjligheten att ersätta den svenska modellen
med EG-samhället?

Den 26 januari 1989 lovade Anita Gradin i riksdagen att regeringen inte
skulle ”acceptera någon social nedrustning, försämrad miljö, minskat konsu-
mentskydd, urholkad arbetsrätt, eftergifter på jämställdhetsområdet eller
försämrade arbetsvillkor” som pris för EG-anpassningen. Den 22 mars 1989
avgav Ingvar Carlsson ett liknande löfte. Sedan dess har regeringen fått upp-
repade signaler från EG om att Sverige kräver för många undantag. Löftena
har inte upprepats.

Mot denna bakgrund vill jag fråga:

1. Är utrikesministerns EG-uttalande i Molde ett uttryck för regeringens
ståndpunkt?

2. Om så är fallet: I vilket riksdagsbeslut anser sig regeringen ha stöd för att
ansökan om medlemskap i EG skall lämnas?

3. Vill Ingvar Carlsson redogöra för på vilka punkter han inte delar Erlan-
ders ovan redovisade grundsyn på EEC (dvs. nuvarande EG)?

4. Står regeringen kvar bakom sina ovan refererade kategoriska löften av
den 26 januari och 22 mars 1989 om att EG-anpassningen inte får medföra
försämringar av svensk trygghetsstandard?

5. Finns det någonting i det svenska reformverket under efterkrigstiden som
Ingvar Carlsson inte är beredd att offra på EG-altaret? Finns det någon
svensk lag eller reform som regeringen anser viktigare än EG-medlem-
skap?

den 21 september

1990/91:5 av Carl Frick (mp) till finansministern om momsen och kollektiv-
trafiken:

I juni 1990 fattade riksdagen beslut att kollektivtrafiken skulle momsbe-
läggas fr.o.m. årsskiftet 1990-1991. Av det betänkande som föregick beslu-
tet - Kommittén för indirekta skatter - framgick det klart att moms på kol-
lektivtrafiken skulle medföra rejäla minskningar i viljan att åka kollektivt till
och från arbetet och att åka tåg. Den beräknade minskningen ligger i stor-
leksordningen 15 %.

Eftersom transportarbetet totalt kommer att öka, innebär momsbelägg-
ningen att fler människor kommer att ta bilen i stället för att utnyttja kollek-
tiva transportmedel.

Bilismen är en av de största miljöförstörarna. Riksdagens beslut, som
trumfades igenom av socialdemokrater och folkpartister, innebär att miljö-
förstöringen kommer att öka.

Tidigare har regeringen medverkat till konventioner för att minska ut-
släpp av kväveoxider (NOX). Riksdagen har fattat beslut om ett koldioxidtak
på 1988 års utsläppsnivå. Regeringen har haft en stor internationell konfe-
rens om Östersjöns tillstånd för att kunna rädda den som ett friskt och pro-
duktivt innanhav. Kväveutsläppen är ett av de allvarliga hoten mot Öster-
sjöns framtid.

Trots detta väljer regeringen och dess stödparti folkpartiet att ytterligare
försämra miljön för oss alla.

Min fråga till finansministern är:

Kommer regeringen att medverka till att häva det miljöorimliga beslutet
att lägga moms på kollektivtrafiken?

den 27 september

1990/91:6 av Sten Andersson i Malmö (m) till statsrådet Bengt Lindqvist om
socialbidrag:

I Malmö pågår för närvarande en intensiv och infekterad debatt avseende
slapphet och direkt fusk vid utbetalning och erhållande av socialbidrag.
Många är ytterst förvånade över de uppgifter som presenteras i olika media,
och man frågar sig: Hur kan detta ske?

Det är definitivt en allmän uppfattning att de som behöver hjälp skall er-
hålla sådan. Men de som kan, men inte vill arbeta, skall inte ha sin försörj-
ning på andras bekostnad!

Socialbidragskostnaderna beräknas i Malmö till 1,3 milj. kr./dag, och poli-
tikerna verkar ha förlorat kontrollen över situationen.

Även om det kan bevisas att socialbidragstagare medvetet lämnat felak-
tiga uppgifter om sin situation eller att socialsekreterare handlat i strid mot
gällande regler, så är detta inte skulden till dagens situation. I stället bör
skulden läggas på socialtjänstlagen, vilken medger vida och mycket svä-
vande tolkningar.

Socialtjänstlagen kan användas, och användes av, personer där begreppet
moral och sanningsenlighet inte prioriteras. Dessutom kan jag ha förståelse
för att tjänstemän inom sociala förvaltningar är tveksamma och osäkra över
hur socialtjänstlagen skall tolkas.

Är statsrådet medveten om brister i socialtjänstlagen, och kommer förslag
läggas avseende förändringar i densamma?

Prot. 1990/91:1

2 oktober 1990

1990/91:7 av Annika Åhnberg (v) till jordbruksministern om matpriserna:

I våras beslutade riksdagen om en ny livsmedelspolitik. Vi framhöll redan
då från vänsterpartiet, att livsmedelspolitik var en felaktig varubeteckning

Prot. 1990/91:1

2 oktober 1990

eftersom propositionen huvudsakligen handlade om jordbrukspolitik. Be-
slutet innebär att det tungrodda och, för producenter såväl som konsumen-
ter, hämmande jordbruksprisregleringssystemet skall avvecklas över en fem-
årsperiod.

Men livsmedelskonsumenterna kan inte vänta i fem år på att kanske få
sänkt matkostnad. Det måste hända något nu! Regeringen har visat en påfal-
lande oförmåga när det gäller frågor kring matkvalitet och matpriser. Många
jämförelser visar att Sverige har bland världens högsta matkostnader. Mat-
priserna stiger snabbare än andra kostnader. Det går inte att isolera en enda
orsak, det handlar om flera olika mekanismer:

• Världens högsta matskatt, när skall den sänkas?

• Förpackningshysterin, när skall den dämpas?

• Onödig reklam som kuponger och direktreklam, när skall de förbjudas?

• Brist på konkurrens inom livsmedelssektorn, när skall den åtgärdas?

• Brist på konsumentinflytande, när skall det öka?

Livsmedelshandeln domineras av tre stora block, ICA, Konsum och Da-
gab. Detaljhandeln binds upp till inköp från den ”egna” grossisten och styrs
av cirkapris-listor. Konkurrensen är skenbar, s.k. extrapriser, kampanjer,
annonser m.m. gör egentligen maten dyrare för oss. Livsmedelsindustrin do-
mineras också av ett fåtal aktörer - varav staten och Volvo tillsammans är
en, genom sitt samägda Procordia. Procordia äger Pripps, Falken och Ram-
lösa, som t.ex. dominerar mineralvattenmarknaden. Lantbrukskooperatio-
nen är en gigant inom livsmedelsförädlingen. Småskaliga, lokalt baserade
förädlingsindustrier har mycket svårt att etablera sig på denna marknad. När
skall konkurrenslagstiftningen ändras?

I Västtyskland har miljöministern lagt fram ett lagförslag som innebär att
livsmedelshandlarna åläggs att ta hand om alla förpackningar som kunden
vill lämna. Syftet är att öka handelns intresse av att få bort onödiga förpack-
ningar. När får vi se ett sådant lagförslag i Sverige?

För låg- och medelinkomsttagare är de höga matpriserna ett gissel, många
har nu mycket svårt att få ekonomin att gå ihop. Än värre blir det när skatte-
reformen fullt ut slår igenom. Det är oförsvarligt att inte regeringen har
kommit med förslag som berör livsmedelspolitiken i sin helhet.

Min fråga till jordbruksministern är:

När tänker regeringen ta itu med de höga matpriserna?

1990/91:8 av Gudrun Schyman (v) till statsrådet Bengt Lindqvist om kom-
munens ekonomi och den sociala omvårdnaden:

Både landsting och kommuner bedriver vård- och omsorgsverksamhet
som regleras av tvingande lagstiftning. För kommunerna är det framför allt
socialtjänstlagen som reglerar verksamheten. För andra områden gäller t.ex.
omsorgslagen och smittskyddslagen.

Underlåter kommuner och landsting att ge vård enligt dessa lagar kan så-
dana beslut upphävas av domstol. Enligt hälso- och sjukvårdslagen måste
sjukvård bedrivas enligt vetenskap och beprövad erfarenhet vilket ställer be-
stämda krav på sjukvårdens kvalitet. Man kan alltså inte åberopa skattestop-

pet för att vägra ge människor medel till upphälle, rörelsehindrade den hjälp
som är nödvändig eller sjuka den behandling som är effektiv mot deras sjuk-
dom.

I dagens läge med det kommunala skattestoppet innebär det att nödvän-
diga utgifter måste betalas med nedskärningar på andra områden. Kultur
ställs mot vård. Kollektivtrafik mot omsorger. Förebyggande verksamheter
inom alla områden skärs ned.

Inom socialtjänstens område får detta svåra och väl förutsägbara konse-
kvenser. På landets socialbyråer sitter man i dag med sparbeting som gör det
helt omöjligt att bedriva den förebyggande och uppsökande verksamhet som
är en av grunderna i socialtjänstlagen. Att kunna delta i samhällsplane-
ringen, ha ett utvecklande samarbete mellan barnavård-barnomsorg-skola,
utföra ett fältarbete med uppsökande verksamhet bland ungdomar och miss-
brukare m.m. är ett minne blott.

Resultatet blir att man kommer in för sent, det blir ”brandkårsutryck-
ningar”, dåliga placeringar inom en allt mer privatiserad behandlingssektor
och brist på uppföljning.

Det blir en alltmer krympande och repressiv verksamhet som till slut bara
handlar om budget och ekonomi. Budgetberedning, budgetbeslut och bud-
getuppföljning i ett ständigt och alltmer kortsiktigt kretslopp. Verksamhe-
ten, själva innehållet, har man inte tid att ägna sig åt. Tjänstemän med kom-
petens och ambition flyr fältet. Resultatet blir för alla inblandade, dyrt och
dåligt.

Det kommunala skattestoppet är en djupt orättfärdig åtgärd som hårdast
drabbar de mest utsatta grupperna i samhället och som dessutom ställer de-
ras berättigade krav i motsättning mot andra gruppers berättigade krav på
service och stöd.

Mot bakgrund av ovanstående vill jag ställa följande frågor:

1 Är statsrådet beredd att medverka till att vård och omsorger undantas från
skattestoppet?

2 Om inte, vad tänker statsrådet vidta för åtgärder för att kommuner och
landsting skall kunna bedriva sin verksamhet på ett humant och effektivt
sätt?

1990/91:9 av Jan-Olof Ragnarsson (v) till statsrådet Maj-Lis Lööw om in-
vandrarverkets handläggningstider:

Antalet asylärenden i invandrarverkets balans har mer än fördubblats det
senaste budgetåret och ökat från 5000 till 14000. Den av invandrarverket
beräknade förläggningstiden för asylsökande för budgetåret 1991/92 kom-
mer att vara 16,5 månader mot dagens 9 månader. Invandrarverket skall nu
bygga sju nya förläggningar i södra Sverige. Chefen för invandrarverkets
södra region, Anders Westerberg, sade i en intervju i Dagens Nyheter den
23 augusti: ”Att bygga nya förläggningar kostar betydligt mer än de extra-
tjänster som skulle behövas på invandrarverkets tillståndsavdelning”.

Invandrarverket fick i våras nej av regeringen på sin begäran om fler tjäns-
ter. Huvudskyddsombudet vid invandrarverket skickade den 31 maj en skri-
velse till regeringen och redogjorde för den fullkomligt ohållbara arbetssi-

Prot. 1990/91:1

2 oktober 1990

Prot. 1990/91:1

2 oktober 1990

tuationen hos verket och frågade om det kunde vara rimligt att den verksam-
het som regeringen satt personalen att sköta inte får de resurser som krävs.

De långa handläggningstiderna vållar svårt psykiskt lidande för de asylsö-
kande och är dessutom mycket dyrbara ur samhällsekonomisk synpunkt.

Vilka åtgärder avser regeringen vidta för att snabbt få ner de allt längre
handläggningstiderna hos invandrarverket?

1990/91:10 av Margö Ingvardsson (v) till statsrådet Bengt Lindqvist om för-
äldraförsäkringen :

Ingen är obekant med att regeringen i sina förhandlingar med folkpartiet
om skatteuppgörelsen fick ge upp sitt vallöfte om utökning av föräldraför-
säkringen.

Socialdemokratiska partikongressen har därefter spätt på med att priori-
tera avdragen för fackföreningsavgiften framför den utökade föräldraförsäk-
ringen.

Kommunernas socialförvaltningar och förtroendevalda har trott på de ut-
fästelser som gjorts, och i många kommuner har man därför ändrat reglerna
för intagning i förskolorna till 18 månader. Detta skulle då sammanfalla med
den tid som föräldraförsäkringen skulle ha gällt.

Min fråga till socialminister Bengt Lindqvist är därför:

Vad kommer regeringen att ta för initiativ för att stödja de föräldrar som
inte får en daghemsplats, och vad kommer regeringen att göra åt kommuner-
nas 18-månadersregel?

den 28 september

1990/91:11 av Martin Olsson (c) till statsministern om sysselsättnings- och
befolkningsproblem i Västernorrlands län:

Västernorrlands län har under den senaste tiden drabbats av många före-
tagsnedläggningar och planer på nedläggningar. Minst 1400 personer är just
nu varslade om uppsägning, och många fler arbetstillfällen är hotade.
Snabba och kraftfulla åtgärder är därför synnerligen nödvändiga för att inte
detta under 80-talet så hårt drabbade län skall bli det län som även under 90-
talet får den svagaste utvecklingen av alla län.

Med hänsyn till frågans vikt och att den berör ett flertal departement är
det, enligt min mening, väsentligt att statsministern genom svar på denna
interpellation redovisar för riksdagen om regeringen avser att vidta samlade
och erforderliga åtgärder för att dels möta de nu aktuella sysselsättnings-
problemen, dels ge Västernorrland en långsiktigt positiv utveckling.

Befolkningsutveckling

Västernorrlands läns befolkning har under 80-talet minskat med nära
8 000 personer, och länet har därigenom drabbats av en större befolknings-
minskning än något annat län. Även under 1989 när alla län ökade sin be-
folkning hade Västernorrland den procentuellt svagaste ökningen.

Barnafödandet under första halvåret i år redovisades nyligen länsvis.

Även dessa uppgifter visade Västernorrlands läns svaga ställning. Medan i
landet som helhet barnafödandet ökat med 8,1 % under första halvåret 1990
jämfört med första halvåret 1989, minskade det med 0,4 % i Västernorrland,
vilket placerade Västernorrland sist bland alla län även i denna statistik.

Att den svenska babyboomen inte nått Västernorrland är en följd av den
mångåriga utflyttningen av främst yngre personer. Prognoserna för befolk-
ningsutvecklingen visar på fortsatt minskning av länets befolkning. Dessa
prognoser är gjorda innan de nu aktuella kraftiga minskningarna av syssel-
sättningen blivit kända.

Att kraftfulla åtgärder fordras för att vända befolkningsutvecklingen i
Västernorrland borde det inte råda något tvivel eller oenighet om.

Krislän i skymundan

Trots att Västernorrland under så många år haft en negativ befolkningsut-
veckling har det varit mycket svårt att få gehör för åtgärder för att stärka
Västernorrlands ställning.

År 1985 betecknade länsstyrelsen i sin länsrapport Västernorrland som
”ett krislän i skymundan”. Länsstyrelsens styrelse föreslog då som så många
andra gånger enhälligt olika åtgärder för att förbättra utvecklingen i länet.
Bl.a. föreslogs då även tillsättande av en särskild länsutredning för Väster-
norrland inom regeringskansliet i syfte att ”bidra till fördjupade kunskaper
och vidgad förståelse för länets svårbemästrade problem samt påkalla kon-
kreta utvecklingsinsatser hos såväl näringslivet som hos myndigheter, verk
och organisationer”.

Regeringen avvisade förslaget om denna länsutredning, vilket framkom
när industriministern i januari 1986 besvarade en därom av mig ställd fråga.

Detta är bara ett exempel på hur svårt det har varit att få regering och
riksdagsmajoritet att inse nödvändigheten av åtgärder för Västernorrland.

Vi centerrepresentanter från länet har vid varje riksmöte väckt motioner
med krav dels på samlade insatser för länet, dels på olika speciella insatser
gällande lokaliseringar, satsningar på utbildning, kommunikationer och vä-
gar m.m Vi har tyvärr tvingats konstatera att våra förslag inte fått riksdags-
majoritetens stöd. Däremot har under årens lopp satsats stora belopp på
”paket” för andra drabbade regioner i vårt land.

Att Västernorrlands problem inte uppmärksammats eller tagits på allvar
finns många exempel på. Statliga verksamheter i länet har lagts ned, och
flera för länet lämpliga lokaliseringar har gått till andra - inte alls lika hårt
drabbade - län.

Den 29 november 1988 ställde jag till statsministern frågan om regeringen
avsåg ”att framlägga ett samlat program för att även Västernorrlands län
skall tillförsäkras en positiv utveckling”. Dåvarande arbetsmarknadsminis-
tern, Ingela Thalén, som besvarade min fråga uppgav att hon ”inte (hade)
för avsikt att föreslå regeringen att vidta några särskilda åtgärder”. Motsva-
rande svar hade Sigge Godin (fp) fått någon dag tidigare, nämligen att hon
ansåg särskilda åtgärder för Västernorrland ”inte vara motiverade”.

Jag har redovisat detta för att visa hur träffande länsstyrelsens uttryck om
”ett krislän i skymundan” var och vilken giltighet uttrycket hade ännu för
mindre än två år sedan. Den bristande kunskapen om och förståelsen för

Prot. 1990/91:1

2 oktober 1990

Prot. 1990/91:1

2 oktober 1990

Västernorrland har medfört att erforderliga insatser uteblivit och att den ne-
gativa utvecklingen har fått fortgå utan att den tagits på tillräckligt allvar.

Våren 1989 framlade regeringen - trots den ovan redovisade motsatta
uppfattningen några månader tidigare - i kompletteringspropositionen för-
slag om vissa åtgärder för Västernorrland. Inom centerpartiet bedömde vi
de föreslagna åtgärderna som otillräckliga och föreslog dels 25 milj. kr. mer
än regeringen för särskilda regionalpolitiska insatser m.m. för länet, dels
riksdagsuttalanden om förbättrade kommunikationer, teletjänster och hän-
synstagande till Västernorrlands speciella behov vid statliga ny- och omloka-
liseringar.

Omfattande industrinedläggningar just nu

Västernorrland står nu inför exceptionella svårigheter i form av stora in-
dustrinedläggningar. Under innevarande eller nästa år upphör Casco Nobels
kiselsmältverk i Ljungaverk, Hagraf i Härnösand, Saab i Kramfors, Domsjö
klorfabrik i Örnsköldsvik och SCAs pappersbruk i Matfors. Tillsammans in-
nebär det ett bortfall av mer än 1000 arbetstillfällen.

I Matfors har Kabis läkemedelsfabrik med 115 anställda, varav flertalet
kvinnor, hotats av nedläggning. Tack vare intensiva insatser av facket, fa-
briksledningen, kommunen och länsstyrelsen synes dock just nu förutsätt-
ningarna vara relativt goda för att genom ändrad produktionsinriktning få
behålla denna fabrik.

Denna vecka har ABB Railcar i Örnsköldsvik meddelat att 100 personer
skall friställas. I Bjästa i Örnsköldsviks kommun har Börjesson Båt varslat
30 anställda, och i Kramfors beräknas 20 personer få sluta på Nordwin.

Inom andra sektorer än industri kan nämnas att ICA varslat om nedlägg-
ning av sin lagercentral i Sundsvall med 165 anställda och att Dagab kommer
att minska med 50 personer vid sin lagercentral i Härnösand.

Även inom den offentliga sektorn sker neddragningar. Vid T 3 i Sollefteå
försvinner exempelvis 120 arbetstillfällen när förbandet upphör.

Dessa många exempel på bortfall av arbetstillfällen och den överhängande
risken för att hittills kända nedläggningar följs av ytterligare många visar
klart vikten av kraftfulla åtgärder. Det kan gälla åtgärder för stöd som kan
motverka nedläggningarna eller ge möjlighet till ersättningsverksamheter.
Länsstyrelsen har för regeringen redovisat krav på olika åtgärder för att både
klara de akuta problemen och utnyttja länets förutsättningar för en långsik-
tigt positiv utveckling.

Ett län med utvecklingsmöjligheter

Både genom sitt centrala läge såväl i vårt land som i Mitt-Norden och ge-
nom sina naturtillgångar, skog, jord och vattenkraft samt genom lång indu-
stritradition, bör Västernorrland ha goda utvecklingsmöjligheter om till-
fredsställande infrastrukturella och även i övrigt erforderliga satsningar
görs.

Inom infrastrukturen saknas för närvarande mycket och stora satsningar
som skulle kunna göras både för att kortsiktigt ge sysselsättning och för att
långsiktigt bidra till en positiv utveckling. Jag vill kortfattat nämna några
områden.

Högre utbildning och forskning är en avgörande förutsättning för ett läns
utveckling. Av Norrlandslänen har Västernorrland numera den lägsta ande-
len högskoleutbildade, och en mycket låg andel av ungdomarna går vidare
till högskoleutbildning. En utveckling av högskolan i Sundsvall—Härnösand
är därför nödvändig. Centern har i partimotion krävt dels fasta forskningsre-
surser vid bl.a. denna högskola, dels att den före sekelskiftet skall utvecklas
till universitet. Riksdagsmajoriteten avslog i våras dessa krav liksom min
motion om utveckling av högskoleverksamheten i Västernorrlands och
Jämtlands län till ett mittsvenskt universitet.

Västernorrlands vägar är uttryckt i andel icke belagda vägar och vägar
med nedsatt axeltryck de sämsta i landet. För verksamheter och boende i
olika delar av länet, och inte minst för skogsbruket och skogsindustrin, är en
upprustning av vägnätet av avgörande betydelse. Från länets sida och från
oss centerrepresentanter från länet har vid upprepade tillfällen begärts sats-
ningar för att Västernorrland skall få ett med övriga län jämförbart vägnät.
I vår senaste motion framförde vi kravet på ett ”vägpaket” för Västernorr-
land för att uppnå detta syfte. Tillgången på medel för underhåll av vägar är
nu så liten i förhållande till behoven i länet att vägförvaltningen t.o.m. skra-
par bort asfalten och gör grusvägar av belagda vägar! Inget län har så stort
investeringsbehov i vägar som Västernorrland. De aktuella friställningarna
borde leda till att ökade satsningar på vägar sker utan dröjsmål.

En väl fungerande järnvägstrafik gällande såväl person- som godstrans-
porter skulle vara av stor betydelse för Västernorrlands utveckling. Berörda
kommuner, länsstyrelsen och vi riksdagsledamöter har krävt upprustning av
ostkustbanan och införande av snabbtåg mellan länet och Stockholm. Tyvärr
synes den alltför låga investeringsnivå som fastställts för banverket försena
eller kanske omöjliggöra snabbtågsprojektet.

Vad gäller järnvägar i länet är bandelen Sundsvall—Härnösand—Långsele
i stort behov av upprustning. Dessutom har olika utredningar visat att en
järnväg från Kramfors till Umeå via Örnsköldsvik skulle ge avsevärt bättre
utvecklingsmöjligheter i länet, samtidigt som en större andel av tyngre gods-
transporter skulle kunna gå på järnväg.

Detta är några exempel på infrastrukturella satsningar, som både skulle
vara mycket betydelsefulla för länets långsiktiga utveckling och ge arbetstill-
fällen inom den närmaste tiden för att kompensera den aktuella sysselsätt-
ningsminskningen.

Positiva beslut fordras

70-talets omlokaliseringar av statlig verksamhet till Västernorrland be-
tydde mycket för en vidgning av arbetsmarknaden. Men 80-talets befolk-
ningsutveckling visar att det är nödvändigt med ytterligare lokaliseringar till
länet. Som jag nämnt har det under senare år varit svårt att få stöd för sats-
ningar på statlig verksamhet i länet eller tillförande av nya verksamheter. Jag
vill ta upp några exempel, där regeringen borde kunna ingripa.

År efter år har bl.a. vi centerpartister motionerat om åtgärder för att ut-
veckla och säkra verksamheten vid svensk arkivinformation i Ramsele,
SVAR. Senast i våras avvisade riksdagsmajoriteten detta krav.

Jag begärde även i en motion att mikrofilmning av kyrkobokföringsarki-

Prot. 1990/91:1

2 oktober 1990

Prot. 1990/91:1

2 oktober 1990

ven borde lokaliseras till Ljungaverk i Ånge kommun - en ort och en kom-
mun med stora aktuella sysselsättningsproblem. Även detta krav avvisades
av riksdagsmajoriteten.

Vi centerpartister har även motionerat om att samordna den centrala in-
tagningen till högskolorna med centrala studiestödsnämnden, CSN, och med
lokalisering till Sundsvall. Även denna motion har avslagits.

Det finns många fler exempel på av oss föreslagna men av riksdagsmajori-
teten avslagna åtgärder. Det är enligt min mening viktigt att regeringen nu -
trots att socialdemokraterna i riksdagen avvisat kraven - lägger fram förslag
om en rad åtgärder som skulle gynna Västernorrlands utveckling.

Lokalisera det nya skolverket till Härnösand!

Vid ny- eller omlokaliseringar bör hänsyn tas till Västernorrlands stora be-
hov av sysselsättning. Skolministerns radikala förslag om avveckling av skol-
överstyrelsen och länsskolnämnderna och bildandet av ett nytt skolverk
borde ge Västernorrland en väsentlig lokaliseringschans. Starka skäl bör
nämligen finnas för att lokalisera detta nya skolverk till den gamla - nu hårt
drabbade - skolstaden Härnösand.

Mot bakgrund av dels de synnerligen omfattande industrinedläggningarna
och det övriga sysselsättningsbortfallet i Västernorrland, dels den långsiktigt
negativa befolkningsutvecklingen i Västernorrlands län ställer jag följande
frågor till statsministern:

1. Vilka åtgärder avser regeringen att vidta med anledning av det stora bort-
fall av arbetstillfällen som för närvarande sker i Västernorrlands län?

2. Vilka åtgärder avser regeringen att vidta för att Västernorrlands län skall
få en befolknings- och sysselsättningsutveckling jämförbar med övriga
landet?

1990/91:12 av Sten Andersson i Malmö (m) till statsrådet Erik Åsbrink om
kollektiva hemförsäkringar:

Undertecknad är sedan 1964 LO-medlem och är nu inskriven hos Svenska
byggnadsarbetarförbundet. Nyligen har Byggnads informerat medlem-
marna att förbundet tecknat en kollektiv hemförsäkring för dessa, vilken
gäller fr.o.m. den 1 november 1990.

De som inte önskar hemförsäkringen ombedes meddela detta, annars trä-
der densamma automatiskt i kraft. Logiskt sett borde det vara tvärtom! De
som inte önskar förbundets kollektiva försäkring hos Folksam, men som av
olika skäl inte tillgodogjort sig ovan nämnda information, blir alltså mot sin
vilja försäkrad. Även om det finns en spärr i form av att de två första må-
nadsinbetalningarna skall ske via inbetalningskort, därefter sker avdrag via
fackavgiften, är förfarandet ändå principiellt felaktigt!

Jag har inget emot att fackliga organisationer tar tillvara medlemmarnas
intressen, t.ex. genom kollektiva försäkringar. Dock bör enligt min uppfatt-
ning två saker alltid uppfyllas. Dels skall olika försäkringsbolag i fri konkur-
rens kunna lämna offerter, dels skall den som vill vara med i försäkringen
göra en aktiv handling i form av ett godkännande. Således tvärt emot vad
som nu sker.

Jag är medveten om att högsta domstolen, baserat på gällande lagstift-
ning, godkänt Byggnads agerande enligt ovan.

Är statsrådet beredd medverka till förändringar i lagstiftningen så att den
som erbjuds en kollektiv försäkring endast skall ingå i en sådan efter det att
ett aktivt godkännande givits?

Om svaret blir nej, vad är då statsrådets motivering för detta?

1990/91:13 av Margö Ingvardsson (v) till socialministern om sjukvården och
landstingens ekonomi:

Under hela 80-talet har landstingens ekonomi försämrats kontinuerligt.
Landstingsförbundet har beräknat att staten under åren 1982-1990 dragit in
15,5 miljarder kronor från landstingen. De minskade statliga bidragen och
den ekonomiska politik som förts har minskat landstingens reserver från ca
14 miljarder 1983 till minus 2 miljarder 1990.

Under 80-talet ökade landstingsskatten endast med ca 1 kr. och genom det
beslutade kommunalskattestoppet finns det nu ingen möjlighet att den vä-
gen förbättra landstingens finanser.

Enligt uppgifter från landstingens ekonomiansvariga går landstingen nu
mot en svår ekonomisk kris där de tvingas låna pengar även för att täcka
driftkostnaderna. Alla verksamheter kommer att drabbas av nedskärningar,
utom de som är särskilt reglerade i lag, t.ex. omsorgsvården.

Förutom direkta nedskärningar i vården diskuteras även olika taxehöj-
ningar och införande av nya avgifter. Exempel på områden som tidigare varit
avgiftsfria för patienterna men som nu kan komma att avgiftsbeläggas är be-
sök hos distriktssjuksköterskor, mödra- och barnhälsovård, mammografiun-
dersökningar och förlossningar. Risken är uppenbar att all sjukvård som hit-
tills bedömts som så angelägen att den enskilde aldrig skall behöva göra
några ekonomiska överväganden i vårdsituationen nu kan avgiftsbeläggas.

Det är inte bara den direkta vården som nu hotas av landstingens ekono-
miska kris. Personalproblemen kommer att ytterligare förvärras. Om sjuk-
vården inte kan erbjuda konkurrenskraftiga löner ökar antalet vakanser, och
bristen på personal skapar en ännu tyngre och mer stressfylld arbetsmiljö för
dem som trots allt ändå stannar kvar inom vården.

Jag frågar därför socialminister Ingela Thalén:

1. Kommer regeringen att föreslå några åtgärder för att landstingen skall
kunna finansiera sin verksamhet när möjligheten att höja landstingsskat-
ten inte längre finns?

2. Anser regeringen att det finns några nedskärningar, taxehöjningar eller
införande av nya taxor som medför så allvarliga konsekvenser att de där-
för bör avvisas?

den 1 oktober

1990/91:14 av Jan-Erik Wikström (fp) till statsrådet Lena Hjelm-Wallén om
biståndspolitiken och demokratimålet:

Diktaturernas och planekonomiernas fall i Ost- och Centraleuropa har i

Prot. 1990/91:1

2 oktober 1990

Prot. 1990/91:1

2 oktober 1990

en rad avseenden förändrat förutsättningarna för det svenska u-landsbistån-
det.

Kommandoekonomin och enpartisystemet har nu förlorat varje lockelse
som förebild. Sovjetunionen har samtidigt tydligt visat att man inte längre
har något intresse av att hålla förtryckare i tredje världen under armarna.
De som förr sökte sprida socialismen i världen är nu fullt sysselsatta med att
reparera dess skadeverkningar på hemmaplan.

Det är ingen tvekan om att frigörelsen i öst - i samspel med en gynnsarp
fortsättning på förhandlingsprocessen i Sydafrika - kan bidra till att demo-
kratin får fotfäste i en rad u-länder där enpartisystemen tyckts näst intill
orubbliga.

Varför skall vi behöva hålla till godo med härskare, som genom enpartisty-
ret kan skydda sitt maktinnehav mot utmanare, när de östeuropeiska folken
befriat sig? frågar sig många afrikaner med all rätt.

Detta synsätt kom tydligt till uttryck vid en konferens i Paris i våras med
deltagare från 20 afrikanska länder. Vad som kallats västerländska idéer är
inte bara västerländska - de är universella, betonades det. ”Nu skall vi inte
längre nöja oss med några 'folkdemokratier’ eller 'rådgivande demokratier’,
nu måste det bli rena demokratier”, sade en av deltagarna - en tidigare ut-
rikesminister i Uganda - enligt referat i internationell press.

I några länder bl.a. i Västafrika är flerpartisystem redan på väg att införas.
I Mozambique är det på förslag. I andra länder, bl.a. i Zambia och Kenya,
har oppositionens krav i denna riktning hittills mötts med motvilja eller di-
rekt motstånd. I Zimbabwe har president Mugabe tvärtemot tidens ström-
ningar fört en engagerad kampanj för att omvandla landet till en enparti-
stat - ansträngningar som hittills misslyckats.

De tendenser vi nu kan skönja innebär sammantagna kraftigt ökade möj-
ligheter för Sverige att bidra till en demokratisk samhällsutveckling i u-län-
derna. Tillfället att främja demokratimålet för svenskt bistånd har aldrig va-
rit bättre.

Vi skall naturligtvis vara medvetna om våra begränsningar. Våra bidrag
är bidrag på marginalen. Det är inte de som avgör om en demokrati i ett
mottagarland till sist kan etableras, om etniska konflikter kan hanteras, om
respekten för mänskliga rättigheter definitivt kan rota sig. Men dessa be-
gränsningar lever vi alltid med i biståndsverksamheten. De får aldrig hämma
vår vilja att hävda humanitära och humanistiska ideal.

Några insikter är mer fundamentala än andra. En sådan är att politisk
mångfald och demokrati inte är något som kan läggas till efter utveckling
utan tvärtom en viktig förutsättning för att utveckling skall komma till stånd
och ge bestående resultat. En annan är att yttrande- och organisationsfrihet,
fria och hemliga val och flerpartisystem är nödvändiga förutsättningar för en
fungerande demokrati.

På denna punkt har otydligheten ofta varit påfallande i svensk debatt. Det
är betecknande att resonemang om flerpartisystem helt saknas i den skrift
om demokrati och mänskliga rättigheter som UD gav ut i serien ”Aktuellt i
biståndspolitiken”.

Vi har visserligen all anledning att erkänna att u-länder ofta brottas med
väldiga svårigheter - däribland låg utbildningsnivå, outvecklade kommuni-

kationer och en svag nationell enhetskänsla - när demokratin skall byggas
upp. Det är ett motiv för utökade biståndsinsatser, inte för bagatelliserande
av pluralismens värde för fattiga länder eller för moraliskt stöd till misslyck-
ade enpartistyren.

Biståndspolitiken med sikte på demokratimålet har hittills inte präglats av
tillräcklig kreativitet, flexibilitet och politisk vilja. Det har t.ex. visat sig i
den tvehågsenhet med vilken regeringen hanterat biståndet till Fillipinerna.

Det vore mot denna bakgrund värdefullt om regeringen nu kunde redo-
visa dels sin principiella syn på flerpartisystem i u-länder, dels de biståndspo-
litiska slutsatser man drar av de förbättrade förutsättningarna och det väx-
ande intresset för politisk demokrati, framför allt i Afrika.
Jag vill därför ställa följande frågor till biståndsministern:

1. Anser regeringen att demokratimålet för svensk biståndspolitik också in-
nebär ett åtagande att verka för flerpartisystem i u-länder?

Om svaret på frågan är ja: Vilka medel använder regeringen i detta
syfte?

2. Avser regeringen att vidta några åtgärder inom ramen för svensk bistånds-
politik med anledning av det ökade intresset för och de växande kraven
på politisk pluralism och flerpartisystem i en rad afrikanska stater?

3. Har regeringen några planer på biståndssamarbete med nya länder där
utvecklingen mot politisk demokrati bedöms löftesrik?

1990/91:15 av Karin Israelsson (c) till justitieministern om åtgärder för att
minska antalet fängelsestraff för unga lagöverträdare:

Nästan varje dag kan vi i massmedia ta del av skrämmande skildringar, där
16—17-åringar begår mycket grova brott - som misshandel och mord - och
sedan döms till fängelsestraff, trots att de inte är straffmyndiga.

Det är en förhållandevis liten grupp som sysslar med den grövre brottslig-
heten, men gruppen växer. Gängbrottsligheten har sin grund i lusten att för-
störa, att ständigt tänja gränserna. Varje gäng har sin ledare och sina under-
huggare; här utkristalliseras mycket snabbt ett destruktivt mönster.

Ungdomsbrottsligheten är i första hand ett storstadsproblem. Allt grövre
undomsbrottslighet rapporteras dock från mindre städer. Invandrarungdo-
mar begår enligt statistiken brott oftare än svenska ungdomar.

Enligt SCBs statistik har ungdomsbrottsligheten visat stor stabilitet sedan
60-talets mitt. Statistiken bekräftar inte den allmänna föreställningen om en
ökad ungdomsbrottslighet under de senaste årtiondena.

Ungdomsvåldet däremot har enligt samma källa ökat om man bara ser till
80-talet. SCB vill själv dra den slutsatsen att den relativa ökningen av ung-
domsvåldet till stor del har sin grund i en liberal alkoholpolitik. Faktorer som
att det är lätt att få tag på alkohol, att antalet restauranger med utskänk-
ningstillstånd ständigt ökar och att langningen är omfattande bidrar till ök-
ningen.

Inte bara alkoholkonsumtionen är avgörande när det gäller ungdoms-
brottsligheten. Användningen av narkotika bland ungdomar är också
oroande. Ungdomlig nyfikenhet och ett stort grupptryck kan leda till ett be-
roende som får svåra konsekvenser. Missbruket av amfetamin och kokain

Prot. 1990/91:1

2 oktober 1990

Prot. 1990/91:1

2 oktober 1990

i socialt etablerade kretsar är oroande liksom biandmissbruket. Bruket av
alkohol och narkotika i kombination leder ofta till att de sista spärrarna
släpps och att helt meningslösa våldsgärningar begås.

Den vanligaste brottspåföljden för ungdomar är böter. Vanligt är också
att åklagaren ger åtalsunderlåtelse; närmare hälften av 15 —17-åringarna får
åtalsunderlåtelse. Om fängelsestraff föreskriver lagen att det får användas
mot 15 — 17- åringar endast när det föreligger synnerliga skäl och för 18—20-
åringar när det föreligger särskilda skäl.

Allt fler unga mellan 15 och 17 år döms till fängelse. Det har skett en mar-
kant ökning med nästan 100 % per år under de senaste åren. Bidragande
orsaker är att ungdomsvårdsskolorna har lagts ned och att tillämpningen av
socialtjänstlagen, som är en ramlag, inte erbjuder så många verksamma åt-
gärdsalternativ. Förtroendet för vad som kan åstadkommas inom social-
tjänstens ram har minskat bland dem som arbetar med ungdomsfrågor och
även bland allmänheten. Strängare straff har blivit enda utvägen för att
”göra sig av med” de värsta ungdomarna en tid.

Följden blir att dessa svårbehandlade ungdomar, till övervägande del poj-
kar, hamnar bland mycket mer brottsbenägna och kriminellt erfarna fängel-
sekunder. De avtjänar sina straff på anstalter där narkotika och internt våld
inte är sällsynt förekommande.

Det måste finnas en klar skiljelinje mellan kriminalvård och ungdoms-
vård. Vårdfall bör inte kriminaliseras. Glappet mellan rättsväsendet och de
sociala myndigheterna måste täppas till. Sociallagstiftningen behöver effek-
tiviseras så att åklagare och domstolar verkligen kan leva upp till lagstiftning-
ens intentioner i dessa frågor.

En svårighet är att de som arbetar inom socialtjänsten inte ser det som sin
uppgift att vidta åtgärder som är mer repressiva än vårdande och att det lätt
får till följd att inget sker, eller att något sker för sent. Alla reaktioner från
samhällets sida vid drogmissbruk eller våldsutövande måste ske snabbt och
ge klara och tydliga signaler: beteendet är inte acceptabelt.

Samhället måste sätta gränser för ungdomarnas bästa men också för att
bevara omgivningsskyddet. En av rättsstatens viktigaste uppgifter är att
skydda medborgarna mot våld och övergrepp. I särskilt behov av stöd och
hjälp är brottsoffren.

Centerpartiet har i olika sammanhang krävt ett införande av särskilda
jourdomstolar med uppgift att i direkt anslutning till brottet pröva målet.
Jourdomstolen skall i första hand vara avsedd för ungdomar mellan 15 och
21 år. Kravet på att jourdomstolar inrättas kan här återupprepas.

Vården för att ta hand om ungdomarna måste tillföras ökade resurser. De
s.k. ungdomshemmen, tidigare § 12-hemmen, klarar inte av att ta emot dem.
1988 var det ca 150 ungdomar som inte kunde få plats på ett sådant hem.
Sedan dess har antalet platser minskat ytterligare. Flera platser krävs därför,
liksom en ökad differentiering av vården. Staten måste ta ett större ekono-
miskt ansvar för att ungdomshemmen och andra alternativa vårdformer kan
utvecklas. Personalen inom ungdomsvården gör dagligen stora insatser för
ungdomarna - ett arbete som kräver engagemang och uthållighet. Det be-
hövs en mer planmässig utbildning för att höja personalens kunnande och
för att stimulera den till ytterligare goda resultat.

Våldskommissionen har förslagit att ett statligt särskilt ungdomshem in-
rättas, där de mest brottsaktiva ungdomarna kan tas in. Det är möjligt att
det är en bra lösning, förutsatt att det inte i praktiken kommer att vara något
slags ungdomsfängelse.

I en nyligen presenterad promemoria från justitiedepartementet föreslås
att polisens befogenheter att omhänderta och kvarhålla personer under 18
år bör utvidgas. Utgångspunkterna för förslaget är att det är ett samhälleligt
ansvar att se till att den som är under 18 år omgående kommer bort från
en skadlig miljö och att det krävs ökade möjligheter att upprätthålla allmän
ordning och säkerhet. Förslaget bör föranleda närmare analyser.

Jag efterlyser en mer aktiv drogpolitik från regeringens sida. Sambandet
mellan brott och alkohol är klarlagt - ca 70 % av gärningsmännen är vid
brottstillfället alkoholpåverkade liksom en stor del av offren. Ett enigt so-
cialutskott krävde handling av regeringen, och riksdagen biföll denna begä-
ran i november 1989. Denna uppmaning har regeringen ännu inte hörsam-
mat. Det krävs en medveten satsning på drogfria miljöer, ökad information
om droger på skolor och på arbetsplatser och kraftfulla åtgärder mot lang-
ning och hembränning. Sniffning och doping är också två mycket allvarliga
ungdomsföreteelser som måste uppmärksammas ytterligare. Samhällets in-
ställning till drogbruk måste förtydligas och stramas upp.

Flera fängelseplatser behövs om man skall klara av att verkställa det
ökade antalet fängelsedomar. Lokalanstalterna är överfulla, och 3 800 perso-
ner väntar på straffplats. Utvecklingen har sin grund i att antalet fängelsedo-
mar ökat kraftigt, från 11 000 vid början av 70-talet till 18000 år 1988. Den
bekymmersamma situationen har lett till att fångarna i stor utsträckning
måste dela celler, eller logeras i olika andra mindre lämpade utrymmen. Un-
der dessa förhållanden skall således de unga vistas. Det säger sig självt att
det inte blir något av med vare sig vård eller straff.

I Stockholm tas 200 tjänster bort från den förebyggande verksamheten be-
träffande ungdomsbrottslighet. Det gäller tjänster inom socialtjänsten, fri-
tidsförvaltningen och skolan. Liknande indragningar förekommer också på
andra håll runt om i landet. Indragningarna har negativa effekter såväl på
kort som på lång sikt. Det är samhället som i slutändan får bära kostnaderna
för den mycket dyra vården för ungdomsbrottslingar. Den förebyggande
verksamheten runt om i landet måste ges ökade resurser. I detta arbete spe-
lar olika ideella organisationer en viktig roll.

I fem kommuner har man på försök infört s.k. samhällstjänst som ett alter-
nativ till fängelse eller annat omhändertagande. Samhällstjänst är framför
allt en påföljd avsedd för yngre lagöverträdare. Erfarenheterna hittills är
goda, och försöket borde bli en permanent institution över hela landet.

Många unga har kommit i kläm på grund av bristande resurser och bris-
tande vilja att ta itu med problemen. Många har också fallit offer för ungdo-
marnas råa våld. Det är nödvändigt att ta situationen på allvar och komma
med konkreta förslag på åtgärder.

Med hänvisning till ovanstående vill jag ställa följande fråga till justitiemi-
nistern:

Vilka snara åtgärder ämnar regeringen vidta för att minska antalet fängel-
sedomar för unga lagöverträdare?

Prot. 1990/91:1

2 oktober 1990

Prot. 1990/91:1

2 oktober 1990

1990/91:16 av Gullan Lindblad (m) till statsrådet Maj-Lis Lööw om flykting-
politiken:

Under mina besök vid olika flyktingförläggningar nyligen har det fram-
kommit att asylsökande flyktingar fortfarande tvingas vänta i förläggningar,
i upp till två års tid. Detta är naturligtvis djupt otillfredsställande. Det har
framkommit att polisen nu i huvudsak ”hunnit i kapp” med sina utredningar,
men invandrarverket släpar efter.

Vid vissa förläggningar får de asylsökande hjälpa till med arbete vid för-
läggningen, men många lider av sin sysslolöshet under väntetiden. Psykolo-
ger har omvittnat att en del lider direkta psykiska besvär på grund av oviss-
heten och sysslolösheten.

Undervisningen i svenska för invandrare är utomordentligt viktig, men jag
har träffat asylsökande som inte fått någon undervisning i SFI förrän efter
cirka åtta månanders vistelse i Sverige.

Undertecknad önskar en redovisning av den aktuella situationen inom
flyktingpolitiken och vill med stöd av ovanstående ställa följande frågor:

1. Vilka åtgärder ämnar regeringen vidta för att förkorta väntetiderna för de
asylsökande så att målsättningen vid SIVs omorganisation kan uppfyllas?

2. Är invandrarministern beredd att föreslå temporära arbetstillstånd för
asylsökande ”väntare”?

3. Vilka åtgärder ämnar regeringen vidta för att förbättra situationen vad
gäller SFI-undervisningen?

1990/91:17 av Gullan Lindblad (m) till statsrådet Maj-Lis Lööw om invand-
ringspolitiken:

Undertecknad har kommit i kontakt med ett par ärenden, som visar på en
mycket negativ inställning till invandring och visum för besök i Sverige.

I det ena fallet rör det sig om en tysk familj, som av lantbruksnämnden
fått förvärvstillstånd till en fastighet i en glesbygd i Värmland. De får dock
inte uppehållstillstånd här utan måste resa fram och tillbaka mellan Tyskland
och Sverige för att kunna bruka sin jord. Det negativa beskedet från SIV har
nyligen avgetts utan någon motivering. I november 1989 angavs vid ansökan
om uppehållstillstånd att SIV bedömde familjeinkomsten för låg - utan nå-
gon närmare utredning. Fler än undertecknad anser det egendomligt att en
myndighet ger förvärvstillstånd medan en annan myndighet säger nej till att
de får bruka sin jord.

I det andra fallet rör det sig om en man från Rumänien, som fått nej på
sin visumansökan för att besöka en bekant familj i mitt län. Det rör sig inte
om ett invandringsförsök. Invånare i mitt län har till mig sagt att de har svårt
att förstå den till synes generösa flyktingpolitiken, medan vårt land katego-
riskt säger nej till snart sagt varje försök till invandring, till och med av en
ung familj som vill bruka jord i en utpräglad glesbygd, liksom till vänskapliga
besök av människor från östeuropeiska länder.

Med anledning av ovanstående ”praktikfall” vill jag ställa följande princi-
piella frågor:

1. Är regeringen beredd att ompröva Sveriges generellt mycket negativa in-
ställning till invandring?

2. Är regeringen beredd att företa åtgärder för att se över reglerna för bevil-
jande av visum?

1990/91:18 av Larz Johansson (c) till utbildningsministern om högskoleut-
bildningen:

Under föregående riksmöte väckte centerpartiet ett antal parti- och kom-
mittémotioner där vi lyfte fram den grundläggande högskoleutbildningens
stora betydelse för den framtida välståndsutvecklingen i vårt land. Vi pekade
också på den viktiga roll som forskning och högre utbildning har som driv-
kraft i den regionala utvecklingen. Det torde vara ställt utom allt tvivel att
satsningar på kunskap och kompetensutveckling är det effektivaste sättet att
förbättra den regionala balansen mellan olika delar av landet.

I våra motioner gav vi också konkreta förslag på olika åtgärder, dels på
kort sikt, dels i ett längre perspektiv. Vi krävde bl.a. att den rapport som
UHÄ redovisade inför den senaste budgetpropositionen med förslag om en
kraftig dimensioneringsökning av de grundläggande högskoleutbildning-
arna - efter en bred remiss - skulle läggas till grund för nya förslag inför
budgetåren 1991/92 och 1992/93. Vi krävde vidare en fortsatt utbyggnad av
de små och medelstora högskolorna med bl.a. fasta forskningsresurser och
en ökad dimensionering. Vi föreslog också att de största högskolorna skulle
vidareutvecklas till universitet.

I en särskild kommittémotion krävde vi en kraftigt ökad dimensionering
av lärarutbildningarna för att motsvara de behov som delvis redan finns och
som kommer att bli än mer accenturerade under de kommande åren. I detta
sammanhang föreslog vi också en lång rad konkreta åtgärder för att förbättra
rekryteringen till läraryrket och för att stimulera redan utbildade till en åter-
gång till skolan.

Våra motiv för att vilja öka dimensioneringen av den grundläggande hög-
skoleutbildningen är många och av stor tyngd. Med en oförändrad dimensio-
nering riskerar vi att få en sjunkande andel bland de yrkesverksamma som
har en högskoleutbildning. Redan nu är andelen högskoleutbildade i Sverige
förhållandevis låg jämfört med många andra länder på jämförbar utveck-
lingsnivå. Inom flera yrkesområden kan vi redan nu se en besvärande brist
på högskoleutbildad arbetskraft - skolan har redan nämnts, men detsamma
gäller inom vården, barnomsorgen och vissa delar av den högteknologiska
tillverkningsindustrin. Inom alla delar av samhället går vi mot en alltmer
kunskapsintensiv utveckling.

Regeringen har i olika sammanhang hävdat att den valt att prioritera
forskning framför grundutbildning, men regeringen glömmer då att det
krävs grundläggande utbildning av god kvalitet och tillräcklig omfattning för
att säkerställa rekryteringsunderlaget för den framtida forskarutbildningen.

Alla dessa faktorer är väl kända av regeringen, men detta till trots har re-
geringen givit den beredande myndigheten, UHÄ, sådana direktiv inför
årets anslagsframställan att denna varit förhindrad att föreslå de nödvändiga
åtgärderna. I sin missivskrivelse har dock UHÄ redovisat att den nuvarande

Prot. 1990/91:1

2 oktober 1990

3 Riksdagens protokoll 1990/91:1

Prot. 1990/91:1

2 oktober 1990

situationen på sikt är ohållbar, och man kan konstatera att många av argu-
menten är desamma som centerpartiet tidigare har redovisat. Detta stärker
oss i vår uppfattning att tiden nu är mogen för en kraftfull dimensionerings-
ökning av den grundläggande högskoleutbildningen.

Mot denna bakgrund vill jag ställa följande frågor till statsrådet:

1. Delar regeringen den uppfattning som centerpartiet - tillsammans med
många andra - har framfört, nämligen att det krävs en betydande ökning
av antalet utbildningsplatser i högskolans grundläggande utbildningar?

2. Vilka åtgärder har regeringen för avsikt att vidta för att säkerställa de
framtida behoven av högskoleutbildad arbetskraft?

3. Kommer regeringen att ompröva den nu löpande treåriga planeringspe-
rioden vad avser högskolans dimensionering?

4. Vilka åtgärder har regeringen vidtagit för att öka rekryteringen till lärar-
utbildningarna?

5. Kommer regeringen att föreslå ett utökat antal utbildningsplatser för att
säkerställa tillgången på behöriga lärare?

1990/91:19 av Bo Hammar (v) till försvarsministern om den s.k. Catalina-
affären:

Den 13 juni 1952 försvann över Östersjön en till det svenska flygvapnet
tillhörig DC 3-a med åtta mans besättning. Plan och besättning har aldrig
återfunnits.

Några dagar senare sköt sovjetiska Mig-plan ner ett svenskt Catalinaplan,
som spanade efter den försvunna DC 3-an. Planet nödlandade och besätt-
ningen räddades. Händelserna dessa dramatiska junidagar har fått beteck-
ningen Catalinaaffären och skapade en svår politisk kris i förbindelserna
mellan Sverige och Sovjetunionen.

Länge har det rått stor mystik kring hela Catalinaaffären. Från svensk sida
har ryktena om att DC 3-an var ute på spionuppdrag kategoriskt demente-
rats. Nya uppgifter har emellertid framkommit. För några år sedan skrev
Roger Älmeberg - son till piloten på DC 3-an - en bok om fallet med delvis
nya uppgifter. Och häromveckan presenterade John Edin nya och mycket
allvarliga uppgifter i en artikel i Dagens Nyheter. Edin har lång erfarenhet
som medlem i Försvarets radioanstalts signalspaningsgrupp. Han hade också
före sommaren 1952 regelbundet deltagit i vad han kallar DC 3-ans spanings-
flygningar.

John Edin hävdar med bestämdhet att DC 3-an var försedd med avance-
rad elektronisk signalspaningsutrustning från USA och att den opererade i
nära samverkan med USAs militära myndigheter. Dåvarande försvarminis-
tern Torsten Nilsson förklarar i en DN-intervju att han hade misstankar om
att det förelåg en sådan samverkan mellan svensk och amerikansk militär
men att han hölls ovetande och aldrig kunde få uppgifterna bekräftade.

Man kan naturligtvis hävda att Catalinaaffären är snart 40 år gammal och
att det måste finnas en preskriptionstid även för eventuella militärpolitiska
dumheter och äventyrligheter. Därför bör vi inte gräva mer i den här affären.
Men av flera skäl kan en sådan hållning inte accepteras.

För det första är besättningens öde fortfarande ovisst. Enligt vissa uppgif-

ter skall besättningen ha tillfångatagits i Sovjetunionen. Av hänsyn till de
drabbade och deras anhöriga är det av största vikt att vi söker skapa klarhet.
Jämför Sveriges hedervärda engagemang i Wallenbergaffären.

För det andra spelade Catalinaaffären en central roll i svensk utrikes- och
säkerhetspolitik under många år. Det gör det också angeläget att skapa klar-
het.

För det tredje är naturligtvis påståenden om en hemlig militär spanings-
samverkan mellan Sverige och USA utomordentligt allvarliga. Är de sanna?
Hur länge pågick i så fall en sådan samverkan? Har vi garantier för att poli-
tiskt ansvariga organ i dag har en effektiv kontroll över den militära under-
rättelsetjänsten och spaningsverksamheten?

Mot bakgrund av ovanstående vill jag ställla följande frågor till försvars-
ministern:

1. Har regeringen gjort allt vad som är möjligt för att skapa klarhet kring
besättningens öde på den försvunna DC 3-an?

2. Är regeringen beredd att tillsätta en parlamentarisk undersökningskom-
mission beträffande den s.k. Catalinaaffären?

3. Vilken kontroll har regeringen i dag över den militära underrättelse- och
spaningsverksamheten?

1990/91:20 av Rune Thorén (c) till statsrådet Erik Åsbrink om momsbefrielse
för kollektivtrafik:

Ett ökat kollektivtrafikresande är önskvärt ur många synpunkter. Det
minskar behovet av utbyggnad av gator och vägar och ger också en ökad tra-
fiksäkerhet. Miljöutsläppen minskar och därmed alla de kostnader som är
förenade med en dålig miljö. Därför är det såväl ett statligt som kommunalt
intresse att få folk att i större grad åka kollektivt i stället för att ta bilen.

Olika slag av utredningar har under senare delen av 80-talet arbetat med
dessa frågor, särskilt när det gällt våra storstadsområden. Miljöprojekt Gö-
teborg och storstadstrafikutredningen, Storken, är två viktiga utredningar
som haft synpunkter på miljön och behovet av en ökad kollektivtrafik.

Den av riksdagen nu beslutade momsen på kollektivtrafiken kommer att
slå hårt emot målsättningen att öka kollektivåkandet. Såväl SJ som länsbola-
gen tvingas både att kraftigt höja taxorna och i vissa fall att göra nedskär-
ningar på trafiken. I båda fallen riskerar man att det blir en övergång till
enskilt åkande även om detta också fått vidkännas kostnadsökningar.

Med anledning av vad jag ovan framhållit vill jag ställa följande frågor till
statsrådet Erik Åsbrink:

1. Är statsrådet beredd att föreslå regeringen att till riksdagen lämna ett för-
slag om att kollektivtrafiken skall undantagas från moms?

2. Om svaret är nej, är statsrådet i så fall beredd att på annat sätt kompen-
sera såväl SJ som länsbolagen för de ökade kostnaderna på grund av
momsen?

Prot. 1990/91:1

2 oktober 1990

1990/91:21 av Pär Granstedt (c) till bostadsministern om bristen på bostäder:

Bostadsmarknaden i Stockholms län präglas dels av en svår brist på bostä-

Prot. 1990/91:1

2 oktober 1990

der, dels av höga kostnader för de bostäder som det går att få tag i. Det är
delvis en följd av en misslyckad samhällsplanering som släppt fram en omfat-
tande kontorsutbyggnad. Detta har drivit upp byggkostnaderna, dragit re-
surser från bostadsbyggandet och samtidigt stimulerat efterfrågan på bostä-
der.

Hårdast drabbad är ungdomen, som har svårt att få bostad, och svårt att
betala om de får någon. I många fall får bostadskrisen allvarliga sociala följ-
der.

I år har ansträngningarna att öka bostadsbyggandet nått en viss framgång.
Men kostnadsproblemen är kvar. Och nu kommer momshöjningar, ränte-
höjningar, höjda taxeringsvärden och höjda oljepriser att skapa en helt orim-
lig situation. För nästa år är det aktuellt med hyror på 4 000-5 000 kr. i må-
naden för nybyggda tvåor och treor. Hyresgäströrelsens beslut att gå ifrån
den solidariska hyressättningen kan komma att driva upp hyrorna i nybygg-
nationen ännu mer.

Konsekvenserna av bostadskrisen, särskilt i ett storstadsområde som
Stockholm, kan bli mycket stora. Även för familjer i stabila omständigheter
kan påfrestningarna bli mycket svåra att bära. För ungdomar och andra i mer
utsatta situationer riskerar utslagningen att öka. Den sociala segregeringen
kommer att öka, eftersom endast höginkomsttagare får råd att bo i nybyggda
eller på andra sätt attraktiva bostäder. Kostnadsläget riskerar att leda till en
paradoxal situation med outhyrda lägenheter, stagnerande bostadsbyggande
och växande bostadsbrist.

Det kan inte vara regeringens avsikt att kapa bostadsköerna i Stockholms-
regionen genom att göra det för dyrt att bo. En stor del av kostnadsökningen
beror på politiska beslut. Därför krävs också politiska insatser för att lösa
krisen. Nära till hands liggande åtgärder är att återställa byggmomsen till
tidigare nivå, avskaffa den nyss införda momsen på olika former av boende-
service och säkerställa att den nya fastighetstaxeringen inte leder till orimliga
skatteökningar ens i storstads- och skärgårdsområden.

Med hänvisning till det anförda ställer jag följande frågor till bostadsmi-
nistern:

1. Vilka åtgärder avser regeringen att vidta för att lösa bostadskrisen och
åstadkomma en rimlig nivå på boendekostnaderna framför allt i Stock-
holmsområdet?

2. Är regeringen beredd att ompröva de skatteskärpningar på boendet som
tidigare beslutats?

3. Är regeringen beredd att lägga fram sådana förslag att fastighetstaxe-
ringen inte leder till orimliga skattehöjningar bl.a. i storstadsområdena
och i skärgården?

4. Vilket råd vill bostadsministern i dag ge ett par ungdomar med måttliga
inkomster som vill bilda familj och behöver en bostad i Storstockholm?

1990/91:22 av Martin Olsson (c) till socialministern om legitimation av nap-
rapater:

Intresset för och tilltron till s.k. alternativ medicin har blivit allt större un-

der de senaste årtiondena. Det gäller inte minst manuell medicin, till vilken
räknas kiropraktik, osteopati och naprapati.

År 1985 tillsattes alternativmedicinkommittén, med uppgift att utreda frå-
gor om den alternativa medicinens ställning i vårt land. Denna kommitté
föreslog legitimering av Dr’s of Chiropractic, men ej av Dr’s of Naprapathy.
På grundval av kommittéförslaget beslöt riksdagen våren 1989, SoU23, om
legitimation för de förstnämnda. Flera motioner, bl.a. av mig, hade då
väckts om att riksdagen även skulle begära legitimation av naprapaterna. I
anledning av dessa motioner gav riksdagen regeringen till känna sin mening
innebärande att ”så snart tillräckligt underlag för ett ställningstagande före-
ligger beträffande naprapaterna bör regeringen pröva frågan om deras legiti-
mation”.

Under allmänna motionstiden 1990 väcktes nya motioner, bl.a. av mig,
om riksdagsuttalande om legitimation av naprapater. Anledningen till de
nya motionerna var att alternativmedicinkommittén avslutat sitt arbete utan
att ta fram underlag för beslut om sådan legitimation. Socialutskottets,
SoU24, och riksdagens majoritet, socialdemokraterna och vpk, avvisade
motionerna med motivering att beredningen av alternativmedicinkommit-
téns förslag i regeringskansliet borde avvaktas.

Naprapatin skapades i början av 1900-talet och inriktar sig i första hand på
de mjukdelar som omsluter ryggraden. Behandlingen går ut på att återställa
rörelsesymmetrin med manuell behandling och fysioterapi. Behandlingen
omfattar nack-, led- och ryggproblem, sträckningar och muskelbesvär.

Utbildningen av naprapater sker i Sverige sedan 1971 vid Naprapathic
School i Stockholm, där utbildningstiden är fyra års heltidsstudier. Inträdes-
kravet är gymnasiekompetens och intagningspoängen ganska hög. Av ca 200
sökande intas 65 varje år. Kursplanen upptar en rad medicinska och andra
ämnesområden. För undervisningen svarar ett tjugotal lärare, av vilka de
flesta är läkare och några dessutom med. dr. och även docenter. Efter god-
känd genomgången kurs inkl, examensarbete erhålls graden Doctor of Nap-
rapathy.

Ca 350 Doctors of Naprapathy har hittills utbildats och är verksamma i
vårt land. Det senaste året beräknas ca 200 000 personer ha behandlats av
naprapater och antalet behandlingar uppgått till nära en miljon. Människors
tilltro till naprapati synes vara mycket stor. 1985 gjorde SCB en attitydunder-
sökning som visade att inte mindre än 80 % av svenskarna hade stort förtro-
ende för behandlingar av naprapater.

När det gäller tilltron till och omfattningen av naprapatisk behandling kan
nämnas att ett sjuttiotal företag har naprapati i sin företagshälsovård. Även
inom idrottsmedicinen utnyttjas naprapater i stor utsträckning.

LO och TCO har kopplat rehabilitering till den s.k. TFF-försäkringen för
att medlemmarna lättare skall kunna få hjälp av naprapater.

Trots naprapatins stora omfattning i vårt land och utövarnas goda utbild-
ningsnivå har som nämnts alternativmedicinkommittén inte framlagt förslag
om legitimation av naprapater, varken 1987 eller i sitt slutbetänkande 1989.

Utbildningen finns i Sverige och är anpassad efter våra förhållanden.
Svenska myndigheter har möjlighet till kontroll och påverkan av utbild-
ningen.

Prot. 1990/91:1

2 oktober 1990

Prot. 1990/91:1

2 oktober 1990

Behandling hos naprapat kan inte anses som riskfylld. Eftersom belast-
ningsskadorna ökar kan man räkna med allt större behov av behandlingar av
naprapater.

En legitimation skulle innebära större säkerhet och trygghet för patien-
terna vid val av terapeut. Dessutom skulle legitimation medföra möjligheter
till ömsesidigt remissförfarande mellan läkare och Doctors of Naprapathty
till gagn för patienterna.

Med hänsyn till behovet av att i vårt land utnyttja alla tillgängliga vårdre-
surser är det viktigt att det växande antalet utexaminerade naprapater - helst
i visst samarbete med övriga medicinskt utbildade - kan bidra till att alla i
vårt land får den vård de önskar och behöver.

Riksförsäkringsverket har i en rapport, RFV Anser 1987:3, visat att om
naprapater inordnas i den allmänna vården skulle medicineringen kunna
minska betydligt. Det finns även rapporter som visar att de som sökt napra-
patvård kommer snabbare in i produktionen igen än andra.

Det är angeläget att på nämnt sätt utbildade naprapater får legitimation
liksom andra inom sjukvården som uppfyller de krav som ställs på resp, yr-
kesutövare. Det är viktigt ur samhällets synpunkt att både kunna påverka
utbildning och till fullo kunna utnyttja landets sjukvårdsresurser i form av
utbildade personer. Det är även en trygghet för alla enskilda att det är en av
samhället legitimerad naprapat som han eller hon vänder sig till samt att det
blir möjligt för alla som önskar att få behandling hos naprapat. Det är slutli-
gen av betydelse för gruppen naprapater att få en officiell legitimation och i
högre grad kunna samverka med övriga inom sjukvården samt att i framti-
den förhoppningsvis även samhället ger stöd till den utbildning som de nu
helt får bekosta själva.

Mot denna bakgrund och riksdagens uttalande 1989 var det synnerligen
anmärkningsvärt att alternativmedicinkommittén ej såg som sin uppgift att
göra erforderliga kartläggningar av naprapaternas utbildning, deras kompe-
tens, naprapatins ställning och inriktning m.m. som kan anses krävas som
underlag för ett beslut om legitimation. I stället har kommittén i sitt slutbe-
tänkande SOU 1989:60 kommit till slutsatsen, s. 88—89, ”att det för närva-
rande inte föreligger förutsättningar för legitimation av naprapater”.

Kommittén har i slutbetänkandet närmast kritiserat Svenska naprapatför-
bundet för att förbundet anfört rättviseargument för att få legitimation i lik-
het med vad som föreslagits och beslutats för kiropraktorer. Trots att napra-
paternas utbildning är väl dokumenterad och på en hög nivå och att myndig-
heter har möjlighet till full insyn i denna, förordar kommittén ”att rege-
ringen prövar frågan om deras legitimation när naprapaterna kan uppvisa
studier som konfirmerar effekten av deras metoder”.

Beslutet i våras av riksdagsmajoriteten om breddat underlag för mer-
värdeskatt, SkU 31, gör att det nu är ännu viktigare att naprapaterna får legi-
timation snarast möjligt. Genom beslutet momsbeläggs nämligen från kom-
mande årsskifte sjukvård som ges av utövare utan legitimation. Härigenom
drabbas naprapaterna och deras patienter av moms, alltså en 25-procentig
höjning jämfört med behandling utförd av legitimerad yrkesgrupp. Moms-
beläggningen innebär en orättvisa mellan olika behandlingsformer och olika
patienter och patientgrupper liksom mellan olika grupper yrkesutövare

inom sjukvården. Varför skall sjuka människor som kanske sökt olika typer
av vård och vill pröva en alternativ medicin, som ges av ej legitimerad yrkes-
utövare, dels sakna ersättning från sjukförsäkringen, dels dessutom betala
moms på behandlingsavgifter, frågar sig säkert många med all rätt.

Sett utifrån synpunkten att det är viktigt att alla sjukvårdsresurser i vårt
land utnyttjas är det anmärkningsvärt att genom momsbeläggning fördyra
alternativ sjukvård, som i så många fall haft en mycket positiv effekt för pa-
tienterna. Fördyringen kan nämligen komma att leda till att den betydelse-
fulla resurs som naprapaterna utgör inte kommer att utnyttjas till fullo på
grund av att patienterna finner den för dyr jämfört med annan sjukvård.

Momsbeläggningen av bl.a. naprapaternas verksamhet visar vikten av att
dessa och andra grupper utövare av alternativmedicin blir legitimerade om
de uppfyller rimliga krav på utbildning m.m. Det gör, som jag anfört, napra-
paterna.

Jag anhåller om att till socialministern få ställa följande fråga:

Avser regeringen att lägga fram förslag om legitimation av Doctors of
Naprapathy?

den 2 oktober

1990/91:23 av Lars Ernestam (fp) till utbildningsministern om försurnings-
skador på kulturmiljön:

Försurningsskador på byggnader och skulpturer, orsakade främst av ut-
släppen från industrier och eldning med fossila bränslen i kombination med
en kraftigt ökande biltrafik, har ökat under de senaste decennierna. Hällrist-
ningar, runstenar, glasmålningar och byggnader vittrar. Även arkeologiskt
material som ännu inte har grävts upp ur jorden hotas av surt regn som
tränger ner i jordlagren.

År 1986 fick riksantikvarieämbetet, som har det centrala ansvaret, och
statens historiska museer i uppdrag att utarbeta ett handlingsprogram för in-
satser mot skadeverkningarna på kulturminnen och kulturföremål. Riksda-
gen beslutade 1988 att anta ett handlingsprogram innebärande insatser på 10
milj.kr. under tre år.

I naturvårdsverkets nyligen redovisade aktionsprogram, Luft 90, redogörs
för de omfattande skador på byggander, kulturminnen och material som det
är angeläget att åtgärda.

Jag citerar ur programmet:

”1 Sverige förekommer sandsten och kalksten i stor utsträckning i kultur-
minnen. Gotlandssandstenen är ett av de dominerande materialen i kultur-
historiskt värdefulla byggnader i Östersjöområdet. En rad av de finaste por-
talerna till kyrkor, slott och privathus skulpterade under 1600-talet i
Gotlandssandsten.---Läget är ytterst allvarligt för många objekt i förore-

nad stadsmiljö. Det finns dock ett stort antal relativt välbevarade skulpturer
som går att bevara i sin ursprungliga miljö om insatser för att skydda dem
sätts in snarast.---

Även runstenar, hällristningar från bronsåldern och glasfönster i got-
ländska kyrkor uppvisar allvarliga skador som kan hänföras till försurande

Prot. 1990/91:1

2 oktober 1990

Prot. 1990/91:1

2 oktober 1990

luftföroreningar. Bronsskulpturer har i dag ofta en ljusgrön patina med ett
karaktäristiskt rinnmönster som förfular dem och som misstänkts kunna or-
saka djupare frätskador. Bland musei- och arkivföremålen påverkas inte
bara metallföremål utan även papper och textilfibrer.”

Enligt erhållna uppgifter finns i vårt land inte mindre än 500 angelägna
byggnadsobjekt som behöver åtgärdas.

Det nu pågående treårsprogrammet omfattar endast 30 objekt, och även
om tillgången till kunniga yrkesarbetare är begränsad är de anslag som ställts
till förfogande otillräckliga. Från bl.a. folkpartiet har detta framhållits i en
reservation till förmån för högre anslag i årets budget.

För kommande treårsperiod redovisar riksantikvarieämbetet ett program
för åtgärdande av 50 objekt.

Som framgår av naturvårdsverkets aktionsprogram bör insatser insättas
snarast och möjligheter finns att rädda ett stort antal relativt välbevarade
skulpturer.

Mot den bakgrunden vill jag fråga kulturministern vilka åtgärder han tän-
ker vidta för att arbetet att skydda av försurning hotade kulturminnen skall
kunna intensifieras.

1990/91:24 av Bengt Westerberg (fp) till statsministern om AP-fondernas
placeringsrätt:

När löntagarfonderna genomfördes hösten 1983 betonades från socialde-
mokratiskt håll att detta beslut var ”steget”, dvs. någon utvidgning av fon-
derna skulle inte ske sedan de 1990 hade fått hela det planerade kapitaltill-
skottet.

Ingvar Carlsson har i olika sammanhang upprepat detta löfte. Exempelvis
framhöll statsministern i en TT-intervju i oktober 1987 att ”efter 1990 tillförs
löntagarfonderna inga nya pengar. De ersätts heller inte med något som lik-
nar fonderna eller av andra system av fonder med samma syfte.”

Det löfte som har givits måste uppfattas som entydigt, även om många
tillåtit sig att tvivla på att det skulle hållas. Så sent som i en riksdagsdebatt i
våras hävdade emellertid statsministern att löftet ligger fast.

Ett antal förslag och uttalanden på sistone har ånyo skapat osäkerhet om
socialdemokraternas och regeringens avsikter i dessa avseenden.

o Den socialdemokratiska partikongressen har uttalat sig för en friare place-
ringsrätt för de tre första AP-fonderna. Dessa har i dag ett kapital som
motsvarar ungefär halva värdet av Stockholmsbörsen.

o Detta förslag har i en artikel i Dagens Nyheter fått stöd av statsrådet Erik
Åsbrink.

o En arbetsgrupp inom LO har föreslagit att AP-fonderna skall tredubblas
och i princip få fri placeringsrätt. Så stora AP-fonder skulle få ett kapital
som vida överstiger börsvärdet.

o Statsministern har på fråga sagt sig vara ”varken negativ eller positiv” till
LO-förslaget.

Sammantaget är bilden alltså att regeringen tycks överväga att nu ge de tre
första AP-fonderna fri placeringsrätt och att man inte utesluter, om rege-

ringen skulle sitta kvar, att senare genomföra LO-förslaget om en kraftig ut-
vidgning av fonderna.

Innebörden av dessa förslag är att de skapar förutsättningar för en omfat-
tande socialisering av det svenska näringslivet. I debatten har andra motiv
än förstatligande åberopats för de föreslagna åtgärderna, t.ex. att öka spa-
randet i samhället, att rädda pensionerna, att se till att statens kapital förval-
tas bättre och att öka utbudet av riskkapital. Diskussionen liknar i det av-
seendet löntagarfondsdebatten.

Förslaget om löntagarfonder motiverades ursprungligen av en önskan att
kraftigt förändra ägarstrukturen i det svenska näringslivet. När det motivet
inte uppfattades som opportunt sökte man från socialdemokratisk sida under
flera år febrilt efter andra motiv men lyckades i praktiken aldrig hitta några.

Nu har jakten på motiv för de nya fonderna börjat. Åter visar det sig att
det finns andra och bättre lösningar på varje tänkbart problem som man på-
står att de nya fonderna skall lösa - utom förstatligande av näringslivet.

Även om den nya fondkonstruktionen skulle genomföras förebärande
andra motiv än förstatligande, är det ändå uppenbart att den i fullt utbyggt
skick skulle leda till en mer omfattade socialisering än något hittills diskute-
rat förslag, de s.k. Meidnerfonderna möjligen undantagna. Detta skulle, så-
vitt jag kan förstå, avgjort innebära ett brott mot det tidigare löftet att lönta-
garfonderna skulle vara steget som inte skulle följas av andra liknande för-
slag.

Jag vill med hänvisning till det här anförda fråga statsministern:

Har regeringen några planer på att framlägga förslag som skapar förutsätt-
ningar för ett kraftigt ökat statligt ägande i det svenska näringslivet?

Har regeringen för avsikt att framlägga förslag till riksdagen om att de tre
första AP-fonderna skall ges friare placeringsrätt?

Har regeringen några planer på att i ett senare skede föreslå riksdagen att
utvidga AP-fondernas kapital?

Kan statsministern redovisa den närmare innebörden av löftet att lönta-
garfonderna var ”steget” och inte skall följas av något som liknar fonderna
eller något annat i samma syfte?

12 § Anmälan om frågor

Anmäldes att följande frågor framställts

den 22 augusti

1990/91:1 av Åsa Domeij (mp) till finansministern om Världsbankens miljö-
konsekvensbeskrivningar:

Världsbanken har ett sedan länge skamfilat rykte på miljöområdet. För
att skapa en mer positiv miljöprofil har Världsbanken därför börjat arbeta
med någon form av miljökonsekvensbeskrivningar för de projekt som man
är med och finansierar. Processen att ta fram en miljökonsekvensbeskrivning
är, som medel att fatta bättre beslut på miljöområdet, väl så viktig som den

Prot. 1990/91:1

2 oktober 1990

Prot. 1990/91:1

2 oktober 1990

färdiga utredningen i sig. Viktiga led i framtagandet av en miljökonsekvens-
beskrivning är information under arbetets gång och hearingar där allmänhe-
ten kan delta. Men Världsbankens miljökonsekvensbeskrivningar är hem-
liga och fyller därför långt ifrån de krav som måste ställas på en miljökonse-
kvensbeskrivning. Regeringen kan via sin representant i Världsbankens sty-
relse påverka bankens policy.

Kommer regeringen att i Världsbankens styrelse arbeta för att bankens
miljökonsekvensbeskrivningar görs offentliga och att allmänheten ges möj-
lighet att delta i diskussioner vid offentliga hearingar?

1990/91:2 av Karl-Gösta Svenson (m) till finansministern om användningen
av medel från allmän investeringsfond:

Regeringen har den 19 april i år utan någon som helst motivering avslagit
en begäran från ett konditoriföretag i Karlskrona att använda sina avsatta
medel i allmän investeringsfond för en ombyggnad. Investeringen kommer
enligt uppgift att skapa sex nya arbetstillfällen i Karlskrona.

Enligt uppgift har andra små och medelstora företag i Karlskrona och Ble-
kinge hamnat i motsvarande situation. De har också vägrats att använda sina
egna investeringsmedel för investeringar i länet. Tillvägagångssättet häm-
mar den viktiga utvecklingen av små och medelstora företag.

Regeringen har gång på gång uttalat att man i regionalpolitiskt hänseende
prioriterar Blekinge. Riksdagen har i anledning av den regionalpolitiska pro-
positionen uttalat att särskild hänsyn skall tas till sydöstra Sverige. Rege-
ringen lever uppenbarligen inte upp till givna löften och följer inte riksda-
gens beslut.

Jag vill med anledning härav ställa följande fråga till finansministern:

Varför motarbetar regeringen företag i Blekinge som vill använda egna
medel avsatta i allmän investeringsfond för investeringar i länet?

den 1 september

1990/91:3 av Sören Lekberg (s) till finansministern om uttaget av investe-
ringsavgiften:

Beslutet om nedläggning av det s.k. NEX-projektet i Nynäshamn är ett
svårt bakslag för kommunen. Förutom att man går miste om hundratals nya
jobb finns det stor risk för att det uteblivna energikombinatet negativt kom-
mer att påverka utvecklingen för det befintliga oljeraffinaderiet.

Jag vill mot den bakgrunden fråga om finansministern är beredd att ome-
delbart ta inititativ till att den 30-procentiga investeringsavgiften i fortsätt-
ningen inte skall omfatta Nynäshamns kommun.

den 11 september

1990/91:4 av Karl-Gösta Svenson (m) till statsrådet Erik Åsbrink om över-
gångsproblem vid skatteomläggningen:

I skatteomläggningens kölvatten skall ett litet bussföretag i Blekinge, som
för närvarande har två bussar, på grund av förlorad skolskjutskörning av-
yttra en av sina bussar. Bussens saluvärde motsvarar den kvarvarande skul-
den, 1 200 000 kr. Nyanskaffningskostnaden är 2 000 000 kr. inkl, mervärde-
skatt.

Eftersom persontransporter fr.o.m. den 1 januari momsbeläggs finns det
inget bussföretag som i dagsläget är intresserat av att förvärva denna buss,
då ett uppskov med förvärvet till den 1 januari 1991 resulterar i att anskaff-
ningskostnaden sjunker med 240 000 kr. motsvarande avdragsgill ingående
mervärdeskatt.

Eftersom anskaffningskostnaden för en ny buss efter årsskiftet sjunker
med 400 000 kr. motsvarande den avdragsgilla momsen, torde bussföretaga-
ren inte ha några möjligheter att sälja sin begagnade buss för 1,2 miljoner
med tillägg av moms, 300 000 kr. Det torde därför vara självklart att buss-
företagaren inte kommer att få täckning för sin kvarvarande skuld. Bussföre-
tagaren kommer sannolikt att drabbas av en skattekostnad och tillika förlust
på ca 240 000 kr. Konkursen hotar. Detta är en orimlig konsekvens av skatte-
omläggningen.

Kommer statsrådet att medverka till att denna orättfärdiga beskattnings-
effekt förhindras?

den 12 september

1990/91:5 av Gullan Lindblad (m) till utbildningsministern om den treåriga
försöksutbildningen vid vårdgymnasium:

Elever i den treåriga försöksutbildningen vid vårdgymnasium svävar efter
två års utbildning fortfarande i ovisshet huruvida de kan få tillträde till vård-
högskolorna eller ej.

För antagning till vårdhögskola krävs minst betygssiffra 3 i samtliga äm-
nen. Elever i den treåriga försöksutbildningen får graderade betyg i all-
männa ämnen men endast betygen ”godkänd” och ”icke godkänd” i yrkes-
specifika ämnen, t.ex. anatomi och fysiologi. Detta gör att eleverna är oro-
liga för att komma i underläge gentemot sökande från det tvååriga vårdgym-
nasiet och från gymnasiets teoretiska linjer, särskilt som den särskilda kvoten
för dessa elever är mycket liten.

Jag vill med anledning av ovanstående fråga utbildningsministern:

Hur avser regeringen att lösa frågan rörande tillträde från den treåriga för-
söksutbildningen vid vårdgymnasium till vårdhögskola?

När kan eleverna få besked i denna för dem så viktiga utbildningsfråga,
och varför var inte denna fråga löst redan innan försöksutbildningen star-
tade?

1990/91:6 av Gullan Lindblad (m) till statsrådet Bengt Lindqvist om statsbi-
drag till kyrkans barnomsorg:

Prot. 1990/91:1

2 oktober 1990

Den parlamentariska aktionsgruppen för barnomsorg har inte tagit ställ-

Prot. 1990/91:1

2 oktober 1990

ning till frågan om statsbidrag till svenska kyrkans församlingar att driva dag-
hem.

Enligt en artikel i Kyrkans Tidning har biträdande socialministern lovat
att det skyndsamt skall bli en lösning i frågan.

Min fråga är:

Avser statsrådet Lindqvist att föreslå att statsbidrag skall kunna utgå även
till kyrkans barnomsorg?

När kan vi förvänta oss ett förslag i ärendet?

den 25 september

1990/91:7 av Annika Åhnberg (v) till miljöministern om förpackningar:

Vad tänker regeringen göra för att stoppa förpackningshysterin?

När vi handlat vår mat till dyra priser och släpat hem den, så kan vi konsta-
tera att mycket av det vi bar hem inte gick att äta, för det bestod av onödiga
förpackningar. 25 % av det årliga hushållsavfallet i vårt land beräknas vara
förpackningar. Det blir dyrt och det är dåligt för miljön.

I Västtyskland har regeringen lagt fram en proposition som ålägger han-
deln att ta om hand de förpackningar som kunden väljer att lämna direkt i
butiken. Därigenom hoppas man öka handelns intresse för att få bort onö-
diga förpackningar.

Jag vill därför fråga miljöministern:

Avser den svenska regeringen att lägga fram en liknande proposition?

1990/91:8 av Håkan Hansson (c) till finansministern om löntagarfondernas
aktieplaceringar:

Ett av motiven för löntagarfonderna när de beslutades var att de endast
skulle placeras i svenska aktier och därmed vara en stabil faktor på den in-
hemska riskkapitalmarknaden.

Nordfonden och Mellansvenska löntagarfonden har emellertid gått in som
ägare i ett investmentbolag som huvudsakligen köper utländska aktier. Riks-
revisionsverket har kritiserat företeelsen, eftersom den utgör ett kring-
gående av andan i reglementet för löntagarfondernas verksamhet. Dessa för-
hållanden har varit kända sedan lång tid tillbaka.

Jag vill mot bakgrund av ovanstående fråga finansministern:

Vad har statsrådet vidtagit för åtgärder med anledning av löntagarfonder-
nas köp av utländska aktier?

den 27 september

1990/91:9 av Jan-Erik Wikström (fp) till statsrådet Maj-Lis Lööw om be-
handlingen av ansökningar om visum:

Allt fler rapporter tyder på en hårdnande praxis vid invandrarverkets be-
handling av visumansökningar för korta besök i Sverige. Det gäller både be-
sök vid bröllop eller andra familjehögtider och sådana besök där inbjudan

utfärdats av ideella organisationer och trossamfund. Stundom blir besluten
avslag på oklara grunder, stundom bifall men så sent att besök vid t.ex. en
konferens inte kan genomföras.

Med hänvisning till detta vill jag fråga invandrarministern:

Vilka åtgärder avser regeringen vidta för att underlätta besök i Sverige av
utländska medborgare som inbjudits hit av enskilda personer eller av
svenska organisationer och kyrkor?

1990/91:10 av Birger Rosqvist (s) till socialministern om återöppnande av BB
i Oskarshamn:

Enligt sjukvårdslagen åligger det landstingskommun att ombesörja sjuk-
vården. Sjukvården avses omfatta även vård vid barnsbörd. Enligt kommu-
nallagen är det inte tillåtet för kommun att anslå medel för att möjliggöra
drift av BB.

I Oskarshamns kommun ifrågasätts grunderna för förlossningsvårdens or-
ganisation. En stark opinion talar för att en BB-avdelning återöppnas vid
Oskarshamns lasarett. Kommunen är beredd att pröva att med kommunala
anslag täcka kostnaderna för att driva BB-avdelningen vid lasarettet.

Landstingets förvaltningsutskott hänvisar till gällande uppgiftsfördelning
mellan kommun och landsting och avvisar kommunens framställning om
återöppnande. Något BB blir det inte i Oskarshamn därför att ”utskottet av-
ser självfallet inte att medvetet inlåta sig på olagliga arrangemang”.

Är sjukvårdsministern beredd medverka till sådan ändring att det blir
möjligt att driva BB i Oskarshamn om kommunen själv är beredd att bidra
till kostnaderna?

1990/91:11 av Ing-Britt Nygren (m) till statsrådet Erik Åsbrink om momsen
och recipientkontrollen:

Enligt den momsskatteordning som trätt i kraft under 1990 har momsredo-
visningsplikten utökats. Abonnenter belastas således med mervärdeskatt. Å
andra sidan är ingående moms på den verksamheten också avdragsgill för
kommunerna.

I VA-verksamheten ingår bl.a. recipientkontroll. Så länge denna bedrivs
av kommunerna var för sig uppstår inget problem. Det har emellertid av så-
väl praktiska och ekonomiska som miljömässiga skäl ansetts lämpligt att alla
kommuner utmed ett vattendrag gemensamt genomför erforderlig recipient-
kontroll. Detta har lett till bildande av vattenvårdsförbund, i vilka också in-
går företag med momsredovisningsskyldighet.

Eftersom vattenvårdsförbund är att betrakta som ideella sammanslut-
ningar saknar dessa momsredovisningsplikt. Det innebär att den ingående
moms som belastar förbundens kontrollverksamhet ej kan särredovisas som
moms vid fördelning av kostnaderna, och blir därför ej heller avdragsgill för
medlemmarna som ingående moms. VA-abonnenterna kommer på så sätt
att belastas med moms i två led.

Prot. 1990/91:1

2 oktober 1990

Med hänvisning till det anförda vill jag fråga statsrådet vilka åtgärder han

Prot. 1990/91:1

2 oktober 1990

ämnar vidta för att fylla de redovisade uppenbara luckorna i lagstiftningen
med ett bättre innehåll.

1990/91:12 av Gudrun Schyman (v) till miljöministern om exporten av kvick-
silveravfall till Spanien:

Mellan 1981 och 1987 har Sverige kört i väg 122 ton kvicksilverblandat
avfall till en ”anläggning” i Almaden i Spanien. Reglerna för att få exportera
kvicksilveravfall kräver att mottagarlandet kan återvinna eller destruera det
miljöfarliga avfallet på ett tillfredsställande sätt.

Enligt färska uppgifter från Spanien ligger avfallet nu på hög - utan några
som helst skyddsåtgärder - och förorenar omgivningen. I den högen finns 72
ton avfall från Domsjö Klor innehållande 3,6 ton kvicksilver samt 49,6 ton
från Eka AB innehållande 4,3 ton kvicksilver.

Tusentals spanjorer protesterar nu och kräver att avfallet körs tillbaka till
de länder och företag som det kommer ifrån.

Min fråga är:

Tänker miljöministern vidta några åtgärder för att se till att det svenska
avfallet återförs till Sverige?

1990/91:13 av Margo lngvardsson (v) till statsrådet Erik Åsbrink om s.k. pe-
dagogiska måltider och skattereformen:

Innan finansminister Kjell-Olof Feldt lämnade sina politiska uppdrag för
det mera lukrativa näringslivet fick jag ett löfte av honom om att det som
kallas pedagogiska måltider på skolor och inom vården inte skall jämställas
med löneförmån och därför inte beskattas.

Jag frågar därför finansministern om de pedagogiska måltiderna kommer
att finnas kvar efter skattereformens genomförande 1991.

1990/91:14 av Jan Jennehag (v) till försvarsministern om åtgärder mot mili-
tära olyckor:

Under krigsförbandsövningen ”Sydkust 90” inträffade en olycka. En av
kustartilleriets pjäser avfyrade en övningsgranat som träffade ett civilt bo-
stadshus. Lyckligtvis skadades ingen människa.

Vilka åtgärder har försvarsministern vidtagit för att hindra att liknande
händelser upprepas?

1990/91:15 av Gudrun Schyman (v) till statsrådet Bengt Lindqvist om social-
tjänsten och vården av kriminella ungdomar m.m.:

Allt fler 15—17-åringar sitter i svenska fängelser. År 1981 var antalet 28,
och förra året hade antalet stigit till 52 stycken. Hittills i år har 81 ungdomar
under 21 år varit intagna på något fängelse i Stockholmsregionen.

Detta är alarmerande och tyder på en ändrad färdriktning från humanism
till en ökad repressivitet. Myndigheters och politikers passivitet håller på att
skapa barnfängelser. I jakten på att spara pengar och i takt med införlivandet

av nya behandlingsideologier släpper olika myndigheter sitt ansvar för att i
stället överlåta vården och behandlingen till polis och kriminalvård - något
som tidigare var en av socialtjänstens uppgifter.

Den psykiatriska vården rustas ner och lämnar patienterna vind för våg.
De s.k. svåra ungdomarna kan inte beredas vårdplatser, och man avvaktar
kallt tills de blir gamla nog för att sättas i fängelse.

Med anledning av detta vill jag ställa följande fråga till Bengt Lindqvist:

Vad tänker regeringen vidta för åtgärder för att förhindra att fler barn sätts
i fängelse?

1990/91:16 av Gudrun Schyman (v) till statsrådet Bengt Lindqvist om för-
medlingen av jourfosterhem:

Enligt uppgift i massmedia har ett privat företag ”Viman och Marnells
barn- och familjejour” anlitats av sociala myndigheter som mellanhand vid
förmedling av jourfosterhem.

Socialdistrikten betalar 65 000 kr. eller mer för att företaget placerar ett
barn i jourfosterhem. Insynen i verksamheten är också enligt uppgift mycket
dålig.

Hanteringen strider uppenbarligen mot gällande lagstiftning som föreskri-
ver att socialdistrikten har vårdansvaret.

Med anledning av detta vill jag fråga statsrådet:

Vilka åtgärder tänker socialministern vidta för att se till att sociallagstift-
ningen efterlevs?

1990/91:17 av Annika Ahnberg (v) till miljöministern om olämpliga förpack-
ningar:

Vi måste sluta producera avfall som varken kan återanvändas, komposte-
ras eller recirkuleras utan att det blir en kvarstående belastning på miljön.
Trots detta är nu en ny förpackning på väg ut på marknaden. Den består av
papper, plast och aluminium. Det är en ur miljösynpunkt oacceptabel kom-
bination. 60 miljarder förpackningar per år skall tillverkas. Detta är ett hån
mot alla som seriöst arbetar för en bättre miljö. Det är en oerhörd noncha-
lans mot kommande generationer!

Vad avser regeringen göra för att förhindra att denna nya förpackning
kommer ut på marknaden?

1990/91:18 av Berith Eriksson (v) till statsrådet Bengt Lindqvist om utbygg-
naden av barnomsorgen:

Vänsterpartiet har föreslagit att en ny tidsplan skall antas för utbyggnaden
av barnomsorgen och att en lag om alla barns rätt till förskola skall införas.
Det förslag till lag om full behovstäckning som den särskilt tillsatta kommit-
tén i barnomsorgsfrågor framlagt avfärdades på socialdemokraternas kon-
gress, vilket då står mot det av riksdagen fattade beslutet om full behovstäck-
ning år 1991.

Jag vill därför fråga Bengt Lindqvist:

Prot. 1990/91:1

2 oktober 1990

Prot. 1990/91:1

2 oktober 1990

Är regeringen beredd att fastställa en ny tidpunkt för när full behovstäck-
ning av platser i förskolan skall vara genomförd?

1990/91:19 av Viola Claesson (v) till statsrådet Erik Åsbrink om kollektivtra-
fiken och beskattningen:

Fr.o.m. årsskiftet 1990-1991 drabbas järnvägsresor och övrig kollektivtra-
fik av den nya moms som ingick i regeringens uppgörelse med folkpartiet.
Som ett resultat har SJ därför aviserat en biljettprishöjning på 25 % från års-
skiftet, utöver den 8 % höjning som infördes redan den 1 oktober. Som ytter-
ligare ett resultat ställer SJ in en tiondel av alla persontågsturer efter den 6
januari 1991.

Läns- och lokaltrafikbolagen, som utöver den nya momsen drabbas hår-
dare av höjda drivmedelskostnader, planerar mycket kraftiga taxehöjningar.
Turer i glesbygd kommer att dras in, och kollektivresandet inom län och
kommuner beräknas minska generellt.

Min fråga till statsrådet är:

Planerar finansdepartementet någon ny åtgärd som - i motsats till kollek-
tivtrafikmomsen - kan öka det miljövänliga kollektivresandet?

den 28 september

1990/91:20 av Martin Olsson (c) till justitieministern om promilleregler vid
framförande av båt:

Enligt centerpartiet hör alkohol och trafik ej ihop. Detta skall även gälla
till sjöss. Därför har vi motionerat om införande av promilleregler även till
sjöss. Riksdagsmajoriteten, s och m, avslog, LU15, den 21 mars i år senast
detta krav, trots att såväl socialstyrelsen med högsta ansvar för alkoholpoliti-
ken som katastrofkommissionen förordat promilleregler till sjöss motsva-
rande dem till lands.

Under den nu gångna sommaren har andra i ansvarig ställning framfört
samma krav för att begränsa båtfylleriet. Den 25 september krävde enligt
massmedia även rikspolischefen Björn Eriksson vid en polischefskonferens
promillegräns till sjöss. Enligt massmedia instämde civilministern, som ta-
lade vid samma konferens, i rikspolischefens krav.

Det är glädjande om regeringen och regeringspartiet nu är beredda att
överge sitt motstånd mot promilleregler till sjöss, och jag vill fråga justitiemi-
nistern:

Avser regeringen att framlägga förslag om promilleregler till sjöss?

1990/91:21 av Jan-Erik Wikström (fp) till utbildningsministern om när-
radion:

Riksdagen begärde redan för flera år sedan en uppmjukning av regelsyste-
met för närradion i syfte att sändarna skulle få längre räckvidd och att en
avbyråkratisering av närradionämndens verksamhet skulle ske. I dagarna
har närradioutredningen kommit med ett förslag om detta. Under tiden har

en häftig debatt om Radio Nova dragit i gång. När TV-sändningar som når
hela landet snart kommer att kunna finansieras med reklam, framstår förbu-
det mot lokal reklam i närradion som obsolet.

Med hänvisning till detta vill jag fråga utbildningsministern:

Vilka åtgärder avser regeringen vidta för att skapa nya villkor för närra-
dions verksamhet och finansieringsmöjligheter?

1990/91:22 av Erling Bager (fp) till bostadsministern om hembudsskyldighe-
ten för bostadsrätter:

Den socialdemokratiska partikongressen har nyligen föreslagit ett ökat in-
slag av hembudsskyldighet när det gäller bostadsrätter. Den enskilde skall
under fem år - i stället för som i dag tre år - kunna hindras att fritt sälja sin
lägenhet vidare. Vidare skall kommunerna inte längre kunna säga nej till
införande av hembud. Avsikten tycks också vara att de privata bostadsrätts-
föreningarna skall ges möjlighet att införa hembudsskyldighet.

Det vore utomordentligt olyckligt om den redan starkt reglerade bostads-
marknaden skulle drabbas av ytterligare planekonomiska påbud. Dagens
bostadspolitik främjar köer och svarta pengar. Nu måste utvecklingen gå
mot färre regleringar, så att vi kan få en ökad rörlighet och därmed en bo-
stadsmarknad som fungerar smidigare och där beståndet utnyttjas bättre.
Ett ökat inslag av hembudsskyldighet vore ett steg i rakt motsatt riktning.
Det är svårt att förstå hur någon - särskilt efter de östeuropeiska erfarenhe-
terna - kan tro att köer och andra problem på en reglerad marknad kan be-
kämpas med ännu mer regleringar.

Mot denna bakgrund vill jag fråga bostadsministern:

Avser regeringen att lägga fram förslag om hembud i enlighet med den
socialdemokratiska partikongressens beslut?

Prot. 1990/91:1

2 oktober 1990

1990/91:23 av Barbro Sandberg (fp) till socialministern om rätten till pen-
sionstillskott:

Pensionstillskott är ett tillägg till ålderspensionen som kan utgå under
vissa förutsättningar. När ATP infördes 1960 beslöts också att man skulle
kunna begära undantag från att vara med i ATP-systemet. Denna möjlighet
är numera borttagen.

Det har senare visat sig att många undantagandepensionärer lever under
mycket knappa förhållanden, eftersom de även går miste om pensionstill-
skott och KBT. Under vårriksdagen beslöts därför att även undantagande-
pensionärerna skall få pensionstillskott. Detta beslut påverkar även beräk-
ningen av KBT och hustrutillägg. Detta beslut gäller uppenbarligen endast
dem som begärt undantagande. Det finns dock personer som inte begärt un-
dantagande men inte heller betalat in sina avgifter. Avgiften har oftast inte
betalats beroende på knappa ekonomiska förhållanden. Dessa människor
omfattas enligt uppgift inte av de nya bestämmelserna om rätten till pen-
sionstillskott. Det förefaller konstigt att göra skillnad på personer som fak-
tiskt begärt undantagande och dem som inte begärt det men ändå av olika
anledningar inte betalat sina avgifter. 49

4 Riksdagens protokoll 1990191:1

Prot. 1990/91:1

2 oktober 1990

Mot denna bakgrund vill jag fråga statsrådet:

Avser statsrådet ta initiativ till att även de som inte begärt undantagande
men inte heller betalat sina avgifter skall få rätt till pensionstillskott?

1990/91:24 av Bengt Westerberg (fp) till statsrådet Maj-Lis Lööw om den
svenska flyktingpolitiken:

Förre kabinettssekreteraren Sverker Åström pläderade i en debattartikel
i augusti för en avsevärt mer restriktiv flyktingpolitik. Hans utgångspunkt
var att Sverige skulle sätta ett tak för invandringen. Vi i Sverige skulle även
i fortsättningen ge asyl till konventionsflyktingar men ha en mycket restriktiv
attityd till övriga asylsökande. En granskning skulle göras av om den som
söker asyl ”förefaller villig och i stånd att bli en lojal medlem av det svenska
samhället och har förutsättningar att trivas” och om den asylsökande kom-
mer från ett land ”vars seder och bruk är så väsensfrämmande att en någor-
lunda harmonisk anpassning är svår eller omöjlig”.

Invandrarministern har enligt Dagens Nyheter den 26 augusti kommente-
rat Åströms artikel på följande sätt: ”En briljant problembeskrivning, som
var mycket intressant att läsa.---Jag kan hålla med om mycket i hans be-
skrivning ---.” Hon nämner dock att ett strikt tak för invandringen kan

vara svårt att införa eftersom vi måste ”ta emot folk med skyddsbehov.”

Med hänvisning till ovanstående vill jag fråga invandrarministern:

Avser invandrarministern att ta initiativ till förändringar av svensk flyk-
tingpolitik i den riktning som Sverker Åström har förespråkat?

den 1 oktober

1990/91:25 av Åke Wictorsson (s) till statsrådet Erik Åsbrink om åtgärder för
att motverka vissa effekter av det höjda bensinpriset:

De till följd av krisen i Mellersta Östern snabbt stigande oljepriserna har
lett till bl.a. snabbt stigande bensinpriser. Den samtidigt härmed genom-
förda skattereformen har med ökande punktskatter och moms lett till ett
bensinpris i Sverige som är det näst högsta i Europa. Detta får betydande
effekter på möjligheterna till fortsatt bosättning utanför och pendling till tät-
orternas arbetsplatser för invånarna i Sveriges glesbygder. Med hänsyn här-
till vill jag fråga finansministern:

Vilka åtgärder anser regeringen erfordras för att motverka denna utveck-
ling?

1990/91:26 av Daniel Tarschys (fp) till socialministern om tidpunkten för en
tobakspolitisk proposition:

Sverige för en lam och spak tobakspolitik. Av de betydande statsintäkter
som uppstår genom tillverkning, försäljning och beskattning av tobakspro-
dukter - enbart tobaksskatten ger 5—6 miljarder kronor - används mindre
än en promille till tobaksinformation. Samtidigt dör tusentals människor
varje år i tobaksorsakade sjukdomar.

Krav på en aktivare tobakspolitik har under senare år avvisats med hänvis-
ning till de överväganden som pågått inom tobaksutredningen, en utredning
som regeringen - trots en framställning från riksdagen - inte har velat ge en
parlamentarisk anknytning. Utredningens uppdrag är numera slutfört. Med
anledning härav ber jag att få fråga socialministern:

När kommer en tobakspolitisk proposition?

1990/91:27 av Ingrid Rorme-Björkqvist (fp) till socialministern om kontakt-
förmedlingen av utländska kvinnor:

I Aftonbladet har det under den senaste tiden funnits flera artiklar om
verksamhet rörande förmedling av utländska kvinnor till svenska män. Det
finns exempel på att denna typ av förmedling ibland utgör en dold form av
försäljning av kvinnor, en s.k. modern slavhandel.

Med anledning av det ovan anförda vill jag fråga socialministern:

Avser regeringen att ta initiativ till att stävja denna typ av verksamhet rö-
rande förmedling av utländska kvinnor till svenska män?

1990/91:28 av Barbro Westerholm (fp) till socialministern om tidpunkten för
en tobakspolitisk proposition:

Riksdagen har vid upprepade tillfällen behandlat tobaksfrågan. Senast vid
vårriksdagen 1990 uttalade riksdagen att det råder stor enighet vad gäller
inriktningen i såväl folkhälsogruppens som tobaksutredningens förslag till
åtgärder, liksom förslagen i de motioner som väcktes i januari 1990 om åtgär-
der mot tobaksbruk. Ett enigt socialutskott förutsatte att regeringen efter
remissbehandling och beredning av utredningsförslagen skyndsamt framläg-
ger förslag till riksdagen. Det ryktas nu att det inte kommer någon proposi-
tion före valet, vilket vore ytterst olyckligt.

Med anledning av ovanstående vill jag fråga socialministern:

När beräknas tobakspropositionen komma på riksdagens bord?

1990/91:29 av Daniel Tarschys (fp) till statsrådet Bengt Lindqvist om en mer
aktiv alkoholpolitik:

Riksdagen har anslutit sig till WHOs mål att minska alkoholkonsumtionen
med 25 % under 1900-talets två sista decennier.

Under en följd av år minskade alkoholkonsumtionen i Sverige, men denna
tendens är numera bruten. I fjol uttalade sig riksdagen för en mer aktiv alko-
holpolitik och anhöll om ett samlat åtgärdsprogram från regeringens sida.
En rad konkreta förslag har också framförts till regeringen av socialstyrel-
sen.

Mot denna bakgrund ber jag att få fråga statsrådet Lindqvist:

När avser regeringen att framlägga det av riksdagen beställda programmet
för en mer aktiv alkoholpolitik?

Prot. 1990/91:1

2 oktober 1990

1990/91:30 av Bertil Måbrink (v) till utrikesministern om förhandlingarna för
fred i Cambodja:

Prot. 1990/91:1

2 oktober 1990

Den 27 augusti kom de fem stormakterna i FN överens om en fredsplan
för Cambodja. Den sägs utgöra endast en grund för de förhandlingar som
genomförs mellan de olika cambodjanska parterna.

Samtidigt som cambodjanerna förhandlar kan vi notera svagheter i FN-
planen. Hur skall exempelvis en FN-styrka på 10000 man kunna upprätt-
hålla freden i alla städer och i 11000 byar?

De röda khmerernas terror fortsätter och har tvingat mer än 160 000 cam-
bodjaner till flykt inom landet. Sjukhusen fylls av människor som skadats av
minor.

Det finns i dag inga garantier för att de röda khmerernas terror inte åter
tas upp i stor skala.

Med anledning av detta vill jag fråga utrikesministern:

Vad avser Sveriges regering göra för att bidra till skapandet av en verklig
och stabil fred i Cambodja?

1990/91:31 av Bertil Måbrink (v) till utrikesministern om åtgärder för att
skydda Brasiliens gatubarn:

I dagarna har FNs toppmöte för barnens rättigheter genomförts. Den
mycket svåra situationen för majoriteten av världens barn har äntligen förts
högt upp på den politiska dagordningen.

Nu gäller dock att gå till handling. Sveriges regering måste aktivt agera i
världen för att försvara barnens rättigheter.

I detta sammanhang är det viktigt att uppmärksamma Amnesty Interna-
tionals rapport (från den 6 september i år) om mord och övergrepp på Brasi-
liens gatubarn. Minst ett barn per dag mördas på detta sätt. Amnesty pekar
ut speciella dödspatruller och polis som skyldiga, och konstaterar att de bra-
silianska myndigheterna i övrigt förhåller sig passiva.

Med anledning av detta vill jag fråga utrikesministern:

Vilka åtgärder avser regeringen vidta för att protestera mot övergreppen
och öka skyddet för dessa barn?

1990/91:32 av Martin Olsson (c) till justitieministern om rattfylleribrotten:

Ändringarna i rattfyllerilagstiftningen fr.o.m. den 1 juli i år syftade till
skärpning av lagstiftningen. Promillegränsen för rattfylleri sänktes till 0,2,
och även reglerna för påföljder och brottsrubricering ändrades något.

Tidigare dömdes de som haft minst 1,5 %o alkohol i blodet nästan undan-
tagslöst till fängelse. Erfarenheterna av den nya lagens tillämpning visar
dock att åtskilliga med denna och högre promillehalt inte fått fängelsestraff,
eftersom de trots alkoholhalten ej dömts för grovt rattfylleri.

Eftersom såväl promillegränser som påföljder för rattfylleri skall avhålla
en från att köra bil efter alkoholförtäring är det illavarslande att lagen fått
en utformning som lett till att färre nu döms till fängelse än enligt tidigare
regler. Jag vill därför fråga justitieministern:

Avser regeringen att ta initiativ till skärpning av reglerna för brottsrubrice-
ring och påföljder för rattfylleribrott?

1990/91:33 av Anne Wibble (fp) till industriministern om de statliga företa-
gen:

I en intervju i Veckans Affärer den 26 september säger industriministern
att han kan tänka sig att släppa in privata ägare och utländskt kapital i de
statliga företagen. Men det skall vara ”nationellt troget kapital”. Som exem-
pel nämns Volvo och SPP.

Det framgår också att det finns andra kapitalägare i Sverige som industri-
ministern inte litar på, ”klippare”. ”Det finns nya kapitalägare, som inte bryr
sig om var de placerar sitt kapital. Det innebär att dessa kan flytta från Sve-
rige”, säger Rune Molin enligt Veckans Affärer.

Det synes mig ologiskt att utländska kapitalägare som bevisligen lämnar
sitt land är välkomna till Sverige och där definieras som trogna, men svårare
ändå är hur och av vem det skall avgöras vilka svenska kapitalägare som är
”trogna”.

Med anledning av ovanstående vill jag fråga industriministern om det är
hans avsikt att sätta i gång någon sorts klassificering av svenska kapitalägare
i ”trogna” resp, ”klippare” och på vilka grunder detta i så fall skall ske.

13 § Kammaren åtskildes kl. 11.19.

Vid protokollet

GUNNAR GRENFORS

/Gunborg Apelgren

Prot. 1990/91:1

2 oktober 1990

Riksdagens snabbprotokoll 1990/91:1 Tisdagen den 2 oktober

Riksdagens protokoll1990/91:1

Tisdagen den 2 oktober

Kl. 11.00-11.19

1 § Välkomstord

2 § Nya riksdagsledamöter m.m.

3§ Återkomst

4§ Ledigheter m.m.

5§ Upprop

6 § Kammarens sammansättning

Stockholms kommun

Stockholms län

Uppsala län

Södermanlands län

Jönköpings län

Kronobergs län

Kalmar län

Gotlands län

Blekinge län

Kristianstads län

Fyrstadskretsen

Göteborgs kommun

Bohuslän

Älvsborgs läns södra

Skaraborgs län

Värmlands län

Örebro län

Västmanlands län

Kopparbergs län

Gävleborgs län

Västernorrlands län

Jämtlands län

Västerbottens län

Norrbottens län

7 § Avsägelser

8 § Anmälan om kompletteringsval till vissa utskott

9 § Meddelande om kammarens arbete

10 § Bordläggning

11 § Anmälan om interpellationer

12 § Anmälan om frågor

Riksdagens protokoll
1990/91:1