RIKSDAGENS ** PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1970:21)

RIKSDAGENS ** PROTOKOLL

Nr 21

FÖRSTA KAMMAREN

1970

28—29 april

Debatter m. m.

Tisdagen den 28 april Sid.

Svar på interpellationer:

av herr Helén (fp) om utredning rörande det enskilda sparandet
.................................................. 5

av herr Nyman (fp) ang. svenskt deltagande i rymdforskningen
................................................ 10

Meddelande ang. enkla frågor:

av herr Tistad (fp) ang. skadeförebyggande åtgärder vid läkt ring

av oljelast ........................................ 17

av herr Wallmark (m) ang betygsprövning vid intagning till
eftergymnasial utbildning .............................. 17

Onsdagen den 29 april

Sveriges utrikes- och handelspolitik ........................ 19

Interpellation av herr Svanström (ep) ang. åtgärder med anledning
av översvämningarna i Emån m. fl. vattendrag.......... 104

Sveriges utrikes- och handelspolitik (Forts.) .................. 106

Om åtgärder för att möjliggöra förbud mot reklam för spritdrycker
m. m................................................. 118

Lokaliseringen av mynt- och medaljtillverkningen.............. 120

Om åtgärder till skydd för vissa hemmamarknadsindustrier .... 129
Stimulansåtgärder för textil- och konfektionsindustrierna samt

den manuellt arbetande glasindustrin ...................... 138

Återlån från allmänna pensionsfonden ........................ 145

Om rätt för bankerna att inneha aktier för försäljning.......... 151

Tullpersonalens tillsyns- och övervakningsuppgifter............ 153

Om skyldighet att borttaga gammal taggtråd .................. 158

Om företrädesrätt för buss i linjetrafik vid utkörning från hållplats
.................................................... 160

1 Första kammarens protokoll 1970. Nr 21

Nr 21

Innehåll

Sid.

Interpellationer:

av herr Andreasson (ep) ang. gottgörelse till vissa av översvämningar
drabbade jordbrukare i Rönneåns dalgång .... 162
av herr Stefanson (fp) ang. kreditsituationen för mindre och
medelstora företag .................................... 164

Meddelande ang. enkel fråga av herr Brundin (m) ang. ökningen
av antalet företagskonkurser till följd av kreditåtstramningen.. 165

Samtliga avgjorda ärenden
Onsdagen den 29 april

Utrikesutskottets utlåtande nr 7, om revision av konventionen
med Norge angående en neutral zon m. m................. 118

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 26, om åtgärder för att möjliggöra
förbud mot reklam för spritdrycker m. m........... 118

Statsutskottets utlåtande nr 56, ang. organisation m. m. för högre
utbildning och forskning i Linköping...................... 119

— nr 57, ang. fortsatt garanti till Aktiebolaget Aerotransport .... 120

— nr 58, ang. anslag till bidrag till svenska institut i utlandet

m. m................................................... 120

— nr 59, om löneklassplaceringen för vissa poliser............ 120

— nr 63, ang. anslag till Mynt- och justeringsverket: Förvalt ningskostnader

samt till Byggnadsarbeten för statlig förvaltning
.................................................... 120

— nr 64, ang. allmän beredskapsstat: vissa allmänna frågor----128

— nr 65, ang. allmän beredskapsstat: justitiedepartementet...... 128

— nr 66, ang. allmän beredskapsstat: utrikesdepartementet .... 128

— nr 67, ang. allmän beredskapsstat: försvarsdepartementet---- 128

— nr 68, ang. allmän beredskapsstat: socialdepartementet...... 128

— nr 69, ang. allmän beredskapsstat: kommunikationsdepartementet
.................................................. 128

— nr 70, ang. allmän beredskapsstat: finansdepartementet...... 128

— nr 71, ang. allmän beredskapsstat: utbildningsdepartementet .. 128

— nr 72, ang. allmän beredskapsstat: handelsdepartementet----128

— nr 73, ang. allmän beredskapsstat: inrikesdepartementet .... 128

— nr 74, ang. allmän beredskapsstat: industridepartementet .... 128

— nr 75, ang. utgifter på tilläggsstat III: försvarsdepartementet. . 128

—- nr 76, ang. utgifter på tilläggsstat III: socialdepartementet .. 129

— nr 77, ang. utgifter på tilläggsstat III: kommunikationsdepartementet
................................................ 129

— nr 78, ang. utgifter på tilläggsstat III: utbildningsdepartementet 129

— nr 79, ang. utgifter på tilläggsstat III: handelsdepartementet .. 129

— nr 80, ang. utgifter på tilläggsstat III: inrikesdepartementet .. 129

— nr 81, ang. utgifter på tilläggsstat III: industridepartementet .. 129

Innehåll

Nr 21

Sid.

— nr 82, ang. anslag till lån till nordiska industrialiseringsfon den

till förmån för Island ................................ 129

— memorial nr 83, ang. överlämnande till bankoutskottet av två

till statsutskottet hänvisade motioner ...................... 129

Bankoutskottets utlåtande nr 22, om åtgärder till skydd för vissa
hemmamarknadsindustrier ................................ 129

— nr 23, ang. stimulansåtgärder för textil- och konfektionsindu strierna

samt den manuellt arbetande glasindustrin ........ 138

Statsutskottets utlåtande nr 60, ang. stimulansåtgärder för textiloch
konfektionsindustrierna samt den manuellt arbetande glasindustrin
................................................ 145

— nr 61, ang. anslag till exportfrämjande åtgärder för textil- och

konfektionsindustrierna samt den manuellt arbetande glasindustrin,
in. m........................................... 145

— nr 62, ang. anslag till utbildningsåtgärder för textil- och kon fektionsindustrierna

samt den manuellt arbetande glasindustrin
.................................................... 145

Bevillningsutskottets betänkande nr 35, ang. stimulansåtgärder för
textil- och konfektionsindustrierna samt den manuellt arbetande
glasindustrin ...................................... 145

Bankoutskottets utlåtande nr 24, ang. återlån från allmänna pensionsfonden
............................................ 145

— nr 26, om rätt för bankerna att inneha aktier för försäljning.. 151

Första lagutskottets utlåtande nr 30, om skyldighet för kommun
att ombesörja renhållning av gångbana .................... 153

— nr 31, ang. tullpersonalens tillsyns- och övervakningsuppgifter 153

-— nr 36, ang. förutsättningarna för överlämnande till särskild

vård enligt brottsbalken .................................. 158

— nr 37, om underlättande av inträde i svenska kyrkan för evangelisk-lutherska
invandrare .............................. 158

—• nr 38, ang. ersättning till vittnen m. fl. vid domstol.......... 158

Tredje lagutskottets utlåtande nr 30, ang. reglerna för trafik med
fritidsbåtar ............................................ 158

— nr 34, ang. maximilängden för motorfordon................ 158

— nr 38, om arbetslokalers anpassning för handikappade...... 158

— nr 41, om skyldighet att borttaga gammal taggtråd .......... 158

— nr 42, om företrädesrätt för buss i linjetrafik vid utkörning

från hållplats............................................ 160

Jordbruksutskottets utlåtande nr 22, om förenkling och förbilligande
av frökontrollen .................................. 161

Tisdagen den 28 april 1970

Nr 21

Tisdagen den 28 april

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Justerades protokollet för den 17 innevarande
månad.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Levin för tiden den 28—
den 30 april på grund av ett från honom
inkommet, nu uppläst läkarintyg,
utvisande att han till följd av atheromata
vore sjukskriven för tiden till
och med sistnämnda dag.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens .skrivelser till
Konungen:

nr 10, i anledning av Kungi. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1970/71 inom handelsdepartementets
verksamhetsområde jämte motioner; nr

157, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1970/71 i vad avser arbetsmarknad
m. m. jämte motioner; och

nr 158, i anledning av vissa av Kungl.
Maj :t i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag för
budgetåret 1970/71 i vad avser företagareföreningarna
m. in. jämte motioner.

Om utredning rörande det enskilda
sparandet

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
STRÄNG, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara herr Heléns
(fp) interpellation om utredning rö -

rande det enskilda sparandet, erhöll
ordet och yttrade:

Herr talman! Herr Helén har frågat
mig om jag anser att utrednings- och
forskningsverksamheten angående det
enskilda sparandet bör förstärkas och
en ny sparundersökning genomföras.
Med anledning härav vill jag svara följande.

Det har obestridligen gått åtskillig
tid sedan det senast företogs en mera
omfattande urvalsundersökning av hushållssparande!
baserad på uppgifter
som inhämtats direkt från hushållen.
Vad vi vet om hushållssparandets utveckling
härefter bygger på uppgifter
som indirekt erhållits ur statistiska
centralbyråns nationalräkenskapsmaterial.
Det råder härigenom en betydande
osäkerhet om hushållssparandets
verkliga nivå. Det förefaller under sådana
omständigheter vara väl motiverat
att göra en ny undersökning av hushållssparande!.
Min positiva inställning
härtill har jag tidigare haft tillfälle att
deklarera i riksdagen under årets remissdebatt.

Statistiska centralbyrån har i sin anslagsframställning
för budgetåret 1970/
71 hemställt om 100 000 kronor för förberedelser
för en sådan undersökning.
De sammanlagda kostnaderna för undersökningen
har uppskattats till 2 å 5
miljoner kronor. I statsverkspropositionen
förordades att frågan om en
sparundersökning jämte vissa andra
intermittenta undersökningar borde
utredas vidare och att därvid en sparundersökning
borde komma i första
hand. För att ge centralbyrån möjlighet
att bl. a. göra sådant utredningsarbete
föreslog jag att 5,5 miljoner kronor
skulle anvisas för utvecklingsarbete.

Riksdagen har därefter anvisat me -

Nr 21

Tisdagen den 28 april 1970

Om utredning rörande det enskilda sparandet

del till centralbyrån i enlighet med
mitt förslag. Centralbyrån kommer alltså
med de medel som ställs till verkets
förfogande att göra upp ett förslag till
en sparundersökning som planenligt
kan genomföras år 1972 eller 1973.

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Det betydelsefulla i finansministerns
svar, som inte bara interpellanten
har att tacka för utan som
jag tror att många utanför detta hus
och inte minst sparbankernas folk är
belåtna med, är att vi nu fått slutligt
besked om att det blir en undersökning
angående det enskilda sparandet, som
tyvärr visar en sådan tendens att minska.

Inom ramen för vad vi sysslar med
i detta hus kanske vi kan fundera något
över varför en så politiskt tungviktig
person som finansministern försöker
göra den lilla piruetten att detta skulle
ha stått att läsa redan i nådiga luntan
i januari. Jag tror att det i varje fall
för statistiska centralbyrån kommer
som en överraskning att så skulle vara
fallet. Det heter i statsverkspropositionen
att statistiska centralbyrån inom
ramen för sitt utvecklingsarbete skulle
få göra en viss typ av undersökningar,
om verket finner detta möjligt, men till
den typen av undersökningar räknar
man ju inte den utredning som det här
är fråga om. För sparundersökningar
liksom för folkräkningar och valstatistik
brukar ju pengar beviljas i särskild
ordning. Detta var alltså vad flera
stycken av oss frågade sig; vi undrade
hur det skulle gå.

Den 21 januari var det faktiskt inte
så att herr Sträng lovade att undersökningen
skulle komma till stånd, utan
herr Sträng lovade herr Gustafson i
Göteborg att fundera på om det var
dags att förbereda en sådan undersökning.
Den 12 mars riktade jag frågan
till hem Sträng. Den 19 mars satt finansministern
fortfarande och funderade,
om man får tro bankoutskottet,

tv i dess utlåtande nr 19 heter det på
riksdagsspråk, att frågan var föremål
för övervägande. Den 8 april hade herr
Sträng ännu inte hunnit göra något åt
saken men verkade besluten ta itu med
den. Det viktiga är nu att vi fått bekräftelse
på att undersökningen kommer
till stånd.

Bakgrunden till min interpellation är
att den aktuella bilden av hushållssparandets
utveckling är mycket oroande.
Hushållens sparande brukar ju definieras
som den del av den disponibla
inkomsten som inte används till konsumtion.
År 1964 utgjorde sparandet,
om man definierar det på detta sätt,
cirka 5 miljarder kronor. Sedan har
det minskat successivt även i absoluta
tal och har 1969 — enligt de beräkningar
som finns i den preliminära
nationalbudgeten — gått ned till 2,8
miljarder kronor.

Man väntade nog ganska allmänt i
mitten på 1960-talet att det privata
sparandet skulle öka och att ökningen
i första hand skulle falla på hushållssektorn.
De första åren efter det att en
nedgång noterats försökte man förklara
minskningen i sparkvoten med hänvisningar
till omläggning av statistiken.
Med hänsyn till den mycket kraftiga
minskning som det är fråga om
måste emellertid förklaringar sökas
också på annat håll. Det framgår avfinansplanen
att en viss fortsatt nedgång
av sparkvoten kan förutses även
för kommande budgetår.

Under senare år har man kunnat
konstatera att konsumtionen stigit
snabbare än vad de disponibla inkomsterna
gjort. Alternativet till att använda
inkomsten för konsumtion — d. v. s.
sparande — har alltså för hushållen
framstått som mindre lockande. Samtidigt
har som bekant det kollektiva
sparandet visat en ganska kraftig ökning.
I första hand gäller det AP-fonderna,
där fondökningen under 1968
uppgick till 5 850 miljoner kronor, under
1969 till 6 450 miljoner kronor.
Detta betyder att av det totala netto -

Tisdagen den 28 april 1970

Nr 21

Om utredning rörande det enskilda sparandet

beloppet på kreditmarknaden 1909 svarade
AP-fonden för nära nog en tredjedel.

Det enskilda sparandet bär i varje
fall eu långt mer än marginell betydelse
när det gäller att åstadkomma resurser
för investeringsbehovet i samhället.
Därtill har det enskilda sparandet
stor betydelse för att åstadkomma
balans i samhällsekonomin. Den som
spar bygger inte bara upp resurser
för egen del och ställer dem till förfogande
för produktiva ändamål utan
avstår ju samtidigt från konsumtion.
I det ekonomiska läge vi har i dag,
med en ganska oroande utveckling på
valutaområdet, skulle väl ett större sparande
och därmed mindre konsumtion
vara av mycket stort värde.

Det är mot denna snabbt skisserade
bakgrund av en successivt sjunkande
sparkvot, ett starkt minskat enskilt sparande,
som behovet av en stor offentlig
sparundersökning framstår som så angeläget.
Självfallet ger inte en genomförd
sparundersökning lösningen på
de allvarliga problem som direkt eller
indirekt hänger samman med det minskade
sparandet. Men genom undersökningen
får vi möjlighet att öka vårt
vetande om hushållens inställning till
själva sparandet, hur den har förändrats
och hur de värderingar och beteenden
som ligger bakom förändringarna
inom spårområdet faktiskt verkar.
Jag tror att både kreditinstituten och
samhället kan få ett bättre underlag för
sitt agerande och en viss säkerhet vid
valet av de metoder och den påverkan
som man planerar för att förbättra det
enskilda sparandets villkor och tillväxtmöjligheter.

Det skulle därför vara värdefullt, om
den sparundersökning som nu kommer
till stånd görs med en bred tvärvetenskaplig
insats och dessutom med
den viktiga utgångspunkten att resultaten
skall kunna komma till praktisk
användning, alltså bilda underlag till
förslag om sparstimulerande åtgärder.
Jag tror också att det skulle vara av

värde om praktikens folk, som har betydande
erfarenheter och kunskaper
inom detta område, finge komma med
exempelvis som företrädare i en referensgrupp,
där olika grupper av bankinstitut
kunde tänkas ta del i arbetet.
Praktikens folk borde också kunna få
vara med vid planeringen, uppläggningen
och i någon mån genomförandet
av undersökningen. Det vore bra
om praktikens folk också kunde se till
att förberedelserna inte tog för lång
tid. Egentligen skulle denna undersökning
ha behövt vara klar nu, i det diskussionsläge
vi befinner oss i och i det
som ju en del uppfattar såsom ett sparandets
krisläge.

Det vore — såvitt jag kan se — mycket
värdefullt om de hypoteser beträffande
förändringarna i sparmotiven,
som ibland förs fram när det gäller det
enskilda sparandet, kunde belysas i
själva undersökningen. Man talar i dag
ofta om att sparandets mål och motiv
har förändrats, så att hushållssparande!
nu skulle vara inriktat endast mot
specifika sparmål och i mindre grad
vara ett uttryck för en gardering mot
en otrygg framtid. Genom den successivt
förbättrade sociallagstiftningen har
troligen det sparmotivet förändrats
kraftigt under senare år.

Till sist hoppas jag att jag får tolka
finansministerns positiva svar på interpellationen
så att finansministern
även i fortsättningen kommer att tillmäta
det enskilda sparandet — hushållssparande!
— stor betydelse.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr Helén började sitt inlägg med
att säga att hushållssparandet inte var
omnämnt i nådiga luntan. Det har han
alldeles rätt i. Jag betraktar dock det
yttrandet som ett sätt att slå in öppna
dörrar, eftersom jag aldrig har påstått
att det skrivits något om detta i nådiga
luntan. Däremot säger jag i mitt interpellationssvar
att jag deklarerade i
årets remissdebatt att jag var beredd

Nr 21

Tisdagen den 28 april 1970

Om utredning rörande det enskilda sparandet

att undersöka huruvida det var lämpligt
och riktigt att sätta i gång med en
sparundersökning. Med mitt av alla
kända försiktiga och modesta sätt att
uttrycka mig förstår var och en, som
varit med under de senare åren, att ett
sådant yttrande betyder att jag ämnar
sätta i gång en dylik undersökning.

Herr Helén tog detta till intäkt för
att ta sats till en debatt om sparandet
rent allmänt. Jag är, herr talman, litet
tveksam om jag skall fortsätta och anta
den utmaningen just nu. Jag utgår från
att vi får en sparandedebatt när vi behandlar
skattepaketet den 14 maj och
även när vi i slutet på denna riksdagsperiod
har att ta ställning till den ekonomiska
politiken över hela fältet.

Så mycket kan jag ändå gå herr Helén
till mötes att jag säger, att man får
ta det myckna talet om hushållssparande!
med vissa reservationer, eftersom
man vet fasligt litet om det. Det
står faktiskt i nådiga luntan och i nationalräkenskaperna
att man har för
osäker bakgrund och för dåligt underlag
för att ha några bestämda omdömen
och dra några bestämda slutsatser härvidlag.
Däremot vet vi att det totala
sparandet i landet — eller kapitalbildningen
— är stort, kommer att bli stort
och kommer att öka framöver.

Det institutionella sparandet i APfonderna
representerar i dag 31 300
miljoner kronor i utlåningsvolym. Det
kommer att om några år vara uppe i
60 000 miljoner kronor, d. v. s. 60 miljarder.
Vi har ett totalt sparande i landet
— som representeras av vinstsparande,
skattesparande, institutionellt
sparande och enskilt hushållssparande
— som vi sannerligen inte behöver
skämmas för. Om vi skall tro på den
internationella statistiken — i detta
fall OECD:s siffror — ligger vi nu
högst uppe på toppen när det gäller
investeringar utslagna per capita. Med
den gamla traditionella uppfattningen
att investeringar och sparande är likvärdiga
begrepp är vi sannerligen inte
dåliga sparare här i landet. Det för -

hållandet att sparandet ändå framstår
som ofullständigt beror uteslutande på
att det ses mot bakgrunden av den väldiga
efterfrågan som varje högkonjunktur
utlöser. Eftersom dagens högkonjunktur
är alldeles speciellt accentuerad
kommer också efterfrågan på kapitalresurserna
att bli accentuerad.

Herr Helén har frågat om jag ämnar
tillsätta en sparandeundersökning. Han
har fått svar på den frågan. Sedan, herr
talman, är det kanske inte så mycket
mer att säga. Herr Helén har också
med glädje inregistrerat att han fått ett
positivt svar.

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Självfallet är jag mycket
tacksam mot finansministern, och
jag har understrukit att det säkert finns
många utanför det här huset som också
är belåtna över att det slutliga beskedet
nu äntligen har kommit. Det tar tyvärr
rätt lång tid innan undersökningen
kommer i gång, och det hade varit
bra om vi nu hade vetat varför hushållssparande!
har minskat.

Herr Sträng vill liksom degradera
detta till en relativt liten fråga, eftersom
det totala sparandet ändå enligt
hans uppfattning ligger på en hög nivå.
Men det är väl ändå så, finansministern,
att det är viktigt om vi kan öka
det enskilda sparandet, eftersom vi då
samtidigt vinner en minskning i den
konsumtion som enligt OECD-rapporten
och många andra vittnesbörd för
närvarande är för hög. Jag tycker att
vi på den punkten skulle kunna vara
ense och att de många människor som
arbetar i sparbanksrörelse, jordbrukskassor
och andra institut och som upplever
situationen som bekymmersam
kunde få höra som ett ord på vägen av
finansministern, att undersökningen
görs inte bara av ett teoretiskt intresse
utan för att praktikens folk skall få
bättre underlag för ansträngningarna
att i det löpande arbetet få med sig
flera i sparandet och att vi som sysslar

Tisdagen den 28 april 197(1

Nr 21

Om utredning rörande det enskilda sparandet

med det politiska arbetet också skall
få ett bättre underlag för eventuella
förslag i syfte att stimulera sparandet.
Finansministern är ju snäll och vänlig
i många sammanhang, när det gäller
det ekonomiska läget, och talar om för
oss hur mycket vi kan lita på honom
i motsats till en del andra inom hans
parti. Jag tror att det skulle vara värdefullt,
om finansministern än en gång
strök under att han fäster vikt vid denna
undersökning och de praktiska resultat
som den borde kunna leda till.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Sparandet har en mission
att fylla, nämligen att svara för
den kapitalbildning som vi behöver för
investeringar och utbyggnader av samluillsapparaten
på olika områden. Någon
annan funktion har det egentligen
inte. Detta är, kort talat, det egentliga
behovet av ett sparande.

Vi skall dela upp våra resurser på
konsumtion och investering. Ju mer vi
sparar, desto mer kan vi investera. Det
kommer att ställas krav på en utbyggd
investeringsaktivitet och följaktligen
krav på ökat sparande i vårt samhälle.
Men då kommer man över på omfattningen
av det totala sparandet, ty det
är ju den totala investeringen — och
för all del investeringens fördelning —
som har sin speciella betydelse. Därom
lägger jag emellertid ut texten ett par,
tre gånger i veckan i olika föredrag, så
det behöver jag väl inte besvära kammaren
med.

Sedan kan man ju fråga varför hushållssparande!
minskar, om det just nu
gör det. Jag vågar inte ha någon absolut
uppfattning om det, men om jag
hypotetiskt skulle godta herr Heléns
uppfattning och säga att det minskar,
så tror jag att detta har ett alldeles
pregnant sammanhang med den konjunktur
vi lever i. Är det gott om arbete
och människor känner sig säkra,
då har vi den situationen att alla med
otillfredsställda behov vill tillfreds lt

Första kammarens protokoll 1970. Nr 21

stiilla behoven, vill köpa och vill efterfråga.
1 en annan konjunktur, när man
riskerar att bli arbetslös, satsar man
inte de sista slantarna på en Medelhavsresa,
det kan jag garantera herr
Helén. Människonaturen är sådan, och
därför har det privata hushållssparandet
också sitt sammanhang med konjunkturutvecklingen.

Man kan säga att det är tokigt att det
är på detta sätt. Egentligen skulle vi ju
spara mycket i en tid av högkonjunktur,
och låta bli att spara när vi utan
risker kan efterfråga varor och tjänster.
Men människor är icke rationella
varelser. De fungerar efter sina egna
överväganden, och dessa överväganden
är ungefär sådana som jag här skisserat.
Om lönerna stiger, människorna
tycker att de har hyggligt med pengar
och de är säkra på att det inte händer
dem något illa, blir de benägna att fråga
efter mera och att spendera mera
pengar. I den motsatta situationen blir
de ängsliga och försiktigare och sparar
sina slantar. Ungefär så fungerar det,
och detta kan man få belagt i en utredning
och en undersökning. Men jag
tror aldrig att man kan få en utredning
eller en undersökning att förändra
människornas naturliga reaktionsmönster
på denna punkt.

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Det är självfallet inte
min mening att man skulle så styra en
undersökning att den i sig skulle kunna
förändra människornas attityder
och beteenden, utan det är fråga om
de slutsatser som man dels inom kreditinstituten,
dels på det politiska fältet
kan dra av de fakta man kan få
fram.

När finansministern nu vill degradera
det hela till en fråga om människors
handlingssätt i det aktuella konjunkturläget,
då förenklar han väl ändå
diskussionen en aning. Såvitt man
kan se rör det sig här om en klar tendens
under stora delar av 1960-talet.

Nr 21

Tisdagen den 28 april 1970

Ang. svenskt deltagande i rymdforskningen
Under hela senare delen av 1960-talet
har det enskilda sparandet minskat,
och vi har ju haft håde konjunktursvackor
och konjunkturtoppar under
den tiden. Det är litet för enkelt att
bara göra detta till en fråga om människors
reaktion i nuläget.

Visserligen är väl de hårda kreditrestriktionerna
i dag en förklaring —
det är alldeles uppenbart att när man
får nej i banken går man till en farbror
eller faster eller farfar och frågar om
de kan låna ut pengar i stället, och på
så sätt uppstår en cirkulation som innebär
en minskning av den totala sparvolymen
— men jag tyckte också att
finansministern i första delen av sitt
inlägg en liten aning förbisåg det värdefulla
i att man får ett grepp om vilka
behov det är som människorna tillfredsställer.
Är det så att man t. ex. kan
klara styckehusbyggandet av egnahem
i stor utsträckning som sker i vissa delar
av landet just med sparbanksmedel,
då är det ett utomordentligt värdefullt
och smidigt sätt att sörja för kapitalbehovet,
som inte på samma sätt kan
tillgodoses den omständligare vägen
via de mycket stora kreditinstitutionerna.

Jag hoppas att vi med denna lilla
diskussion i någon mån skall ha belyst
den problematik som kan komma upp
när väl utredningen en dag är färdig
och att finansministern då har kvar
den grundläggande positiva inställningen
att det enskilda sparandet ändå
i hög grad behövs och om möjligt bör
öka.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. svenskt deltagande i rymdforskningen Ordet

lämnades härefter till herr
statsrådet och chefen för industridepartementet
WICKMAN, som meddelat,
att han ämnade vid detta sammanträde

besvara herr Nymans (fp) interpellation
angående svenskt deltagande i
rymdforskningen, och nu anförde:

Herr talman! Herr Nyman har frågat
mig hur jag för närvarande bedömer
förutsättningarna för ett vidgat svenskt
rymdprogram och vårt deltagande i
det europeiska och globala rymdsamarbetet.

Jag delar herr Nymans uppfattning
att rymdtekniken kommer att få kraftigt
ökande betydelse under 1970-talet.
I första hand gäller detta global telekommunikation,
inklusive television,
men även användningen av satelliter
för observation och kartläggning av
faktorer, som är väsentliga för vår
miljö.

Rymdtekniken bör inom dessa områden
utnyttjas i ett brett internationellt
samarbete. Häri ligger en styrka
och en svaghet.

Rymdtekniken har en speciell styrka
just i global tillämpning — både från
effektivitetssynpunkt och för dess möjligheter
att främja globalt och regionalt
samarbete. Inte minst finns det
skäl att hoppas på betydelse för u-ländernas
utveckling.

Den internationella karaktären är
emellertid samtidigt problematisk genom
att de förhandlingar som krävs
blir utomordentligt segslitna och långdragna.
I särskilt hög grad gäller detta
diskussionerna inom den europeiska
rymdkonferensen.

Beträffande det globala INTELSATsamarbetet,
i vilket 74 länder deltar,
finns det skäl att vänta en ny överenskommelse
under år 1970. Samarbetet
kommer av allt att döma att utformas
så att länderna utanför USA ges större
inflytande och möjligheter till teknisk
medverkan än hittills.

Däremot är det svårt att ännu yttra
sig om utgången av diskussionerna om
rymdsamarbetet i Västeuropa. I flera
fundamentala frågor har det visat sig
svårt att nå en uppgörelse. En av dessa
nyckelfrågor är INTELSAT-samarbetets
konsekvenser för det europeiska

Tisdagen den 28 april 1970

Nr 21

rymdsamarbetet. På just denna punkt
finns det dock nu anledning tro att svårigheterna
kommer att minska. I andra
viktiga frågor skymtar däremot ännu
ingen överenskommelse. Det finns fortfarande
helt skilda åsikter om huruvida
det är nödvändigt att i Europa
driva eu oberoende utveckling av stora
härraketer, för att säkerställa den europeiska
handlingsfriheten inom telesatellitområdet.
Likaså finns motsatta
uppfattningar om var tyngdpunkten
skall ligga i valet mellan vetenskapliga
och praktiska tillämpningar av rymdtekniken.
Det bör i detta sammanhang
erinras om att Sverige sedan 1964 är
medlem av ESRO, vars huvuduppgift
för närvarande är att främja det europeiska
vetenskapliga rymdsamarbetet.

Det råder slutligen stor osäkerhet om
hur ett samarbete bäst skall ske med
USA — och på sikt förhoppningsvis
även med Sovjet.

Efter den tredje ministerkonferensen
inom den europeiska rymdkonferensen
i november 1968 har dessa frågor
inte bragts väsentligt närmare en lösning.
Eu fjärde ministerkonferens planeras
till sommaren i år. Inför denna
sker just nu överläggningar både inom
hela kretsen av medlemsländer och på
ministernivå mellan England, Frankrike
och Västtyskland.

Utsikterna till en snar överenskommelse
om det europeiska rymdsamarbetets
framtida utformning är alltså
inte särskilt goda. Vi beklagar detta,
men våra möjligheter att påverka utvecklingen
är mycket begränsade.

Vår nationella rymdverksamhet bör
utformas på ett sådant sätt att det samlade
utbytet av våra rymdinsatser blir
det bästa möjliga. Så länge ovisshet råder
på fundamentala punkter om det
europeiska rymdsamarbetet och vårt
deltagande, syns det dock vara oklokt
att göra någon större inhemsk satsning
på rymdområdet. Detta tvingar oss att
avvakta den europeiska utvecklingen.

Förutsättningarna för en sådan satsning
hålls fortlöpande under bevak -

1 I

Ang. svenskt deltagande i rymdforskningen
ning. Inom styrelsen för teknisk utveckling
sker nu eu översyn av bl. a. tidigare
föreslagna projekt, däribland det
av herr Nyman nämnda svenska satellitprojektet.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Jag tackar industriministern
för det intressanta och innehållsrika
svaret på min fråga om bedömningen
av ett vidgat svenskt rymdprogram
och deltagande i ett europeiskt
och globalt samarbete på rymdforskningens
område.

Det är sannerligen inte något lätt
område som frågan gäller — tvärtom
är det komplicerat med många faktorer
att ta hänsyn till, och jag förstår därför
svarets formulering ganska väl.
Svaret tycks i stort överensstämma med
den promemoria rörande svensk och
europeisk rymdverksamhet som avgivits
av arbetsgruppen för rymdteknik,
en promemoria som håller sig avvaktande
med hänsyn till de många olösta
frågor som ännu återstår i det europeiska
rymdsamarbetet och de europeiska
ländernas små möjligheter att
göra sig gällande gentemot de två stora
rymdmakterna USA och Sovjet.

Jag hade förmånen att vara riksdagens
representant på en världsrymdkonferens
i Wien 1968, och då fick jag
sannerligen uppleva vilken oerhörd
överlägsenhet på rymdforskningens
område som dessa stora länder har
gentemot våra europeiska. Industriministern
är också inne på just detta i
slutet av svaret, där han säger: ”Så
länge ovisshet råder på fundamentala
punkter om det europeiska rymdsamarbetet
och vårt deltagande, syns det
dock vara oklokt att göra någon större
inhemsk satsning på rymdområdet.
Detta tvingar oss att avvakta den europeiska
utvecklingen.”

Den bedömningen är säkerligen alldeles
riktig men behöver ändå inte utesluta,
herr statsråd, att beredskapen
till ökade insatser måste vara relativt

Nr 21

Tisdagen den 28 april 1970

Ang. svenskt deltagande i rymdforskningen

hög, så att Sverige snabbt kan komma
in i det internationella samverkansprogrammet
när tiden är mogen. Man frågar
sig då: Hurudan är vår beredskap?

År den tillräcklig i dag?

Det kan bara konstateras att de arbeten
som redan pågått i ett par tre år
för att skapa en samlad europeisk verksamhet
på rymdområdet med mer långsiktig
målsättning ännu inte har givit
önskvärda konkreta resultat. Under tiden
har emellertid de två existerande
organisationerna, ESRO och ELDO,
fortsatt sitt arbete med större eller
mindre framgång. De är naturligtvis
hämmade av att det inte fattats några
beslut om vilka framtida satsningar
som skall göras av medlemsländerna.
Det är dock uppenbart att vissa principiella
beslut måste fattas mycket
snart, eftersom den nu gällande konventionen
för ESRO utlöper i och med
utgången av mars månad 1972 och några
nya beslut om satellitutvecklingen
eller annan långsiktig verksamhet knappast
kan fattas inom ESRO utan att ett
principiellt ställningstagande vad gäller
dess fortsatta existens först görs.
Härvidlag måste också Sverige fatta ett
beslut.

Svensk rymdverksamhet är inte bara
beroende av ESRO:s satellitprogram,
utan framför allt av dess sondraketverksamhet,
som skall ge våra forskargrupper
tillräcklig kontinuerlig erfarenhet.
Svenska forskare har under
senare år kunnat deltaga i dessa sondraketexperiment
och nått värdefulla
resultat. Det gäller inte minst utforskningen
av jonosfären, som våra forskare
framför allt inriktat sig på. Krafter
arbetar nu på att föra bort sondraketverksamheten
från ESRO:s program,
eller åtminstone reducera den
starkt, vilket skulle resultera i att våra
arbetsgrupper inte fick samma möjligheter
som de nu har genom ESRO, utan
kanske på annat sätt — genom ett eget
svenskt program eller bilaterala program
— måste fortsätta denna forskningsverksamhet.
Ett studium av den

planerade framtida rymdforskningen
inom andra länder, framför allt USA,
visar klart att ett sondraketprogram är
en viktig förutsättning för en meningsfylld
verksamhet på rymdområdet.

Vår rymdforskning anses för närvarande
sakna en tillräckligt stor bas för
sin verksamhet och är till alltför stor
del beroende av forskningsrådens anslag
och till för liten del stödd genom
fasta anslag.

Det anses att regeringen behöver vidta
vissa åtgärder.

För det första bör regeringen ta ställning
till vår framtida insats i ESRO.
Detta skall troligen ske redan i slutet
av detta år. Den ministerkonferens som
planeras äga rum i juli månad i år kan
komma att innebära att regeringen
måste ta ställning till vissa konkreta
samarbetsprojekt i Europa ganska
snart. Även om industriministern bedömer
utsikterna till snar överenskommelse
om det europeiska rymdsamarbetets
framtida utformning som mindre
goda och våra möjligheter att påverka
utvecklingen som begränsade måste vi
ändå ta ställning härvidlag.

För det andra är det ur vetenskaplig
synpunkt viktigt att Sverige även i
fortsättningen deltar i ESRO:s samarbetsprogram,
vilket som jag tidigare
framhållit särskilt gäller sondraketverksamhet.

För det tredje vill jag beröra frågan
om svensk industri, hur den kommer
in i detta sammanhang, hur den skall
stimuleras och vilka intressen vi har
därvidlag. Den har, sägs det, haft relativt
god framgång i konkurrensen om
kontrakt i jämförelse med övriga medlemsländer.
Trots detta är industrins
utbyte av Sveriges engagemang i ESRO
rätt begränsat. Detta beror framför allt
på det faktum att svensk industri inte
fått en ledande ställning inom något av
de större projekt som bedrivs. Några få
svenska firmor har förvärvat en viss
erfarenhet på rymdområdet, men en
betydligt större satsning krävs för att
de skall få ökad erfarenhet och komma

Tisdagen den 28 april 1970

Nr 21

ut på marknaden inom rymdtekniken.
En ekonomisk återbäring av en sådan
satsning kan knappast förväntas förrän
mot slutet av 1970-talet, men detta bör
inte få avskräcka från ett försök till en
val genomtänkt och gärna specialiserad
satsning i framtiden för att ge svensk
industri möjligheter att komma in på
detta område.

För det fjärde skulle en svensk satellit
ge svensk industri möjligheter att
etablera sig på rymdområdet, men den
skulle också kunna betyda en hel del
i fråga om utvecklingen av jordresurssatelliter
och meteorologiska satelliter.
Den utredning som styrelsen för teknisk
utveckling för närvarande utför
kan väntas bli färdig redan i år och
kanske också kräva vissa beslut.

Men till sist är det fråga om de resurser
som kan behövas för ett svenskt
rymdprogram. Avvägningen blir, som
herr statsrådet har sagt, beroende av
vår ambitionsnivå men också av den
europeiska utvecklingen. I den promemoria
som jag nämnde tidigare har
diskuterats en total årlig satsning i
framtiden på 50 miljoner kronor per år
mot för närvarande knappt 20 miljoner,
motsvarande bara några procent
av vad som i USA per capita satsas på
rvmdområdet. Det skulle ändå inte förslå
så långt. Därför tycker jag, herr
statsråd, att den satsningen dock borde
vara möjlig för oss i framtiden.

Herr talman! Jag har mest uppehållit
mig vid det svenska rymdprogrammet
och varit förspråkare för en ökad satsning.
Samtidigt har jag velat visa att
rymdnämnden har stora problem med
att dels planera framtiden, dels genomföra
de program man inställt sig på,
detta på grund av mycket begränsade
resurser.

Det europeiska samarbetet inom det
här området har visserligen bjudit på
besvikelser, men situationen är i dag
inte hopplös, tror jag. Grundtanken om
ett samarbete finns ändå kvar. Globalt
sett kan dock inte ens europeisk samverkan
bli mer i en begynnelseperiod

Ang. svenskt deltagande i rymdforskningen
än eu marginell insats i förhållande
till det arbete som utförs av stormakterna
USA och Sovjet. Ändå är det viktigt
att de europeiska länderna främst
på telesatellitområdet gör så stora insatser
som möjligt och skapar förutsättningar
för en viss handlingsfrihet,
så att vi inte skall komma helt i händerna
på dessa stormakter. Kanske lösningen
är att ställa kommunikationssatellitfrågan
under Förenta nationernas
kontroll, vilket har varit och enligt
vad jag förstår fortfarande är en svensk
linje.

Vi har också det vetenskapliga samarbetet
inom rymdforskningen i Norden
att tänka på, och det borde kunna
utvecklas och ge resultat i framtiden.

Herr talman! Min förhoppning är att
vi i en snar framtid skall få ett vidgat
svenskt rymdprogram som svarar mot
våra önskemål och resurser och som
kan medverka till satelliternas fredliga
användning till nytta för andra länder,
inte minst u-länderna.

Jag ber än en gång att få tacka industriministern
för svaret.

Herr statsrådet WICKMAN:

Herr talman! Jag har inte begärt ordet
för att gå i någon polemik mot herr
Nyman, ty det tror jag inte behövs.
Herr Nyman är lika medveten som jag
om hur komplicerad den här frågan är
och också om hur trögt det internationella
samarbetet utvecklas. Jag håller
helt med herr Nyman om att det är angeläget
för oss att internt hålla en hög
beredskap för att kunna ta ställning till
de samarbetsmöjligheter som den fortsatta
europeiska rymddiskussionen kan
leda fram till. Jag anser — och jag tror
inte att herr Nyman har någon annan
uppfattning — att den beredskapen för
närvarande är rätt hög.

Herr Nyman nämnde ESRO-programmet.
Som herr Nyman också erinrade
om, äger ett ministermöte rum i sommar
i Bryssel, där frågan om ESRO:s
fortsatta verksamhet kommer att be -

Nr 21

Tisdagen den 28 april 1970

Ang. svenskt deltagande i rymdforskningen
handlas och frågan om sammanslagningen
mellan ESRO och ELDO på nvlt
tas upp. Jag vill i sammanhanget nämna
att just det som herr Nyman ansåg
vara värdefullt i ESRO-programmet,
nämligen sondraketprogrammet, är något
som vi från svensk sida vid de förberedande
överläggningarna varmt förordat
skulle vara kvar också i det framtida
ESRO-programmet.

Vidare sade herr Nyman, vilket också
är korrekt, att vad man kan kalla
den svenska industriella återbäringen
av de svenska insatserna i ESRO inte
har varit helt obetydlig under årens
lopp. Jag tror att den ackumulerade
medlemskvoteringen från svensk sida
uppgår till sammanlagt ungefär 60 miljoner
kronor. Den har, mätt i beställningar
och därmed i utveckling av
svensk industriell kompetens, varit rätt
begränsad. Det är riktigt att så är fallet,
och detta är dess värre en följd av
det sätt på vilket internationellt samarbete
och utvecklingsprojekt av detta
slag ofta utfaller och organiseras, i det
medlemsländerna kräver vad som kallas
en skälig avkastning av sina insatser,
d. v. s. ett skäligt återflöde i form
av beställningar till det egna landets
industrier.

Egentligen är den inställningen, som
är mycket vanlig i dessa diskussioner,
en allvarlig belastning på det internationella
samarbetet. Naturligtvis drabbar
detta en liten stat som Sverige, vars
bidrag givetvis måste vara små, varigenom
vår industri sätts i ett sämre konkurrensläge
än de stora ländernas. Vid
våra kontakter i internationella organ
och även i våra olika bilaterala kontakter
med vetenskaps- och teknologiministrar
och ministerier i olika länder
kommer vi därför ständigt tillbaka
till nödvändigheten av att de internationella
programmen görs upp utan sådana
nationella bindningar som nu både
fördröjer programmens effektiva
genomförande och enligt vår mening
minskar deras effektivitet.

Vi får tillfälle att återkomma till

denna fråga. Det nationella programmet
som herr Nyman syftade på och
som diskuterats i rymdnämnden och
i den av herr Nyman refererade rymdpromemorian
är för närvarande föremål
för en rätt genomgripande analys
av styrelsen för teknisk utveckling. Jag
skall inte ta upp kammarens tid med
att diskutera hur vi bör värdera ett
mera omfattande svenskt nationellt program
ur vetenskaplig, teknisk och industriell
synpunkt. Vi får tillfälle att
återkomma till denna fråga när styrelsen
för teknisk utveckling är färdig
med sitt arbete. Då kommer vi också in
på de mycket svåra avvägningsfrågor
som ett beslut om fortsatta svenska
rymdsatsningar ställer oss inför.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Det var värdefullt att
få dessa kompletterande upplysningar.

Jag fäste mig vid att industriministern
sade att vår beredskap är hög. Jag
kan inte bedöma om det är så, men om
jag förstått mina kontakter inom vissa
rymdforskningsorgan rätt, är man
ganska bekymrad över att beredskapen
inte är så hög, just därför att man saknar
tillräckliga resurser till och med
för att klara vissa uppgifter fram till
hösten. Men man arbetar och gör vad
man kan. Jag har bara velat peka på
detta så att man skall förstå att den avvaktande
hållning, som är naturlig inför
de problem som möter på det internationella
området när det gäller
rymdtekniken och samverkan, inte får
gå ut över den verksamhet som man
redan byggt upp och det program som
man väntar sig. Det är viktigt att våra
rymdforskningsorgan inte tvingas göra
alltför stort avkall på sina forskningar
utan får möjligheter att arbeta. Detta
kallar jag för beredskap.

Vad problemen beträffar så är det,
om jag fattade saken rätt, inte minst de
politiska och rättsliga frågorna i detta
sammanhang som är otroligt svåra att
komma till rätta med. Man kan före -

Tisdagen den 28 april 1970

Nr 21

ställa sig vilka utmärkta möjligheter
stormakterna får att göra propaganda
och påverka mindre folk tack vare dessa
kommunikationssatelliter vilka skall
nå varje del av jorden. Det är kanske
även sådana problem som hindrar utvecklingen.
I dessa sammanhang får vi
göra de insatser vi kan.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Som industriministern
påpekat, utföres ett stort arbete inom
detta område, och man kan vänta att
det skall få ökande betydelse under
1970-talet. Jag tänker inte minst på satelliter
för observationer och kartläggning
av olika faktorer av betydelse för
vår miljö. Detta är ju en stor internationell
fråga. Vi kan också inom bara
några få år vänta oss direktsändningar
från kommunikationssatelliter till våra
TV-apparater. Inte minst kommer dessa
att betyda mycket för u-länderna. Sverige
är som bekant med i UNESCOsamarbetet
i denna fråga som främst
gäller att förse Indien, Brasilien och åtskilliga
andra sydamerikanska länder
samt nu senast Pakistan med satelliter.
Där har vi alltså samarbete dels inom
UNESCO, dels inom FN.

I FN samarbetar som bekant de nordiska
länderna, och jag kommer här,
herr talman, till min egentliga fråga.
Det är oftast Sverige som är sammankallande
i denna fråga, och såvitt jag
vet brukar svensk expertis informera
även de andra nordiska delegationerna
i FN. Nordiska rådet har fattat ett beslut,
som innebär att man rekommenderar
regeringarna ett samarbete. Detta
beslut fattades i Reykjavik i februari,
och vad jag saknar i industriministerns
svar är en erinran om det nordiska
samarbetet. Är dock inte det nordiska
samarbetet av betydelse nu när man
står inför det fjärde ministermötet i
Bryssel? Skulle det inte vara en styrka,
om de nordiska staterna där uppträdde
gemensamt? Finns det något förslag
härom? Det kan väl inte vara så att

g. svenskt deltagande i rymdforskningen
man helt glömt bort Nordiska rådets
rekommendation i februari? Tas frågan
om kommunikationssatelliter upp
då, måste det — såvitt jag förstår —
vara ganska väsentligt att Norden företräder
en enig linje. Enda sättet att
klara detta problem torde vara att vi
går samman.

Här har skildrats den starka ställning
som stormakterna har inom detta
område och hur det gäller för oss att
kunna hävda oss. Det kan vi inte ensamma,
men ett Norden har större möjligheter,
i synnerhet som därtill Sverige
och Canada samarbetar ganska ingående
på det internationella fältet.

När Nordiska rådet hade denna fråga
uppe till behandling var remissinstanserna
eniga om att ett nordiskt samarbete
skulle ge styrka. Bland remissinstanserna
tillstyrkte Sveriges Radio
mycket varmt ett intensifierat nordiskt
samarbete i rymdfrågor. Samma gällde
styrelsen för teknisk utveckling, som
åberopade forskningsrådens rymdnämnd,
och även Ingeniörsvetenskapsakademien
tillstyrkte ett nordiskt samgående.
Det blev också Nordiska rådets
rekommendation.

Min fråga blir alltså: Har man på
regeringsnivå glömt bort det nordiska
samarbetet?

Herr statsrådet WICKMAN:

Herr talman! Jag kan svara mycket
kort på fri! Segerstedt Wibergs fråga.
Jag tog inte upp det nordiska samarbetet
som en speciell punkt i mitt svar
helt enkelt av den anledningen att nordiskt
samarbete i dessa frågor är så
självklart, att det just på grund av dess
självklarhet inte föll mig in att understryka
det. Men det samarbete som
finns har, utan att därför ha antagit
några särskilda institutionaliserade former,
pågått hela tiden. Både samarbetet
när det gäller de internationellt politiska
frågorna och det rent vetenskapliga
och industriellt tekniska samarbetet
fungerar — såvitt jag kan bedöma

Nr 21

Tisdagen den 28 april 1970

Ang. svenskt deltagande i rymdforskningen
— utmärkt för närvarande. Det finns
ingen anledning att tro att vi inte också
i fortsättningen, med det nordiska
samarbete som finns, skall komma fram
till gemensamma ståndpunkter. Det
finns bara en liten komplikation som
det nordiska samarbetet till en viss
grad måste bestämmas av när det gäller
själva ESRO-frågorna, nämligen att
Norge inte är medlem av ESRO.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Vid föredragning av Kungi. Maj :ts
proposition nr 125, med förslag till
ändring i tryckfrihetsförordningen,
m. m., hänvisades propositionen, såvitt
den avsåge ändring i tryckfrihetsförordningen,
till konstitutionsutskottet
och i övrigt till lagutskott.

Vid föredragning av en från talmanskonferensen
inkommen skrivelse med
överlämnande av ett från 1969 års organisationsutredning
inkommet betänkande
angående utskottens personalorganisation,
hänvisades skrivelsen, såvitt
den avsåge ändringar i riksdagsstadgan,
till konstitutionsutskottet och i
övrigt till bankoutskottet.

Föredrogos och hänvisades till bankoutskottet
följande skrivelser från styrelsen
för riksdagens förvaltningskontor: 1.

med kompletterande anslagsframställning
för budgetåret 1970/71;

2. med framställning om utnyttjande
av ADB i riksdagsarbetet; och

3. med framställning angående riksdagstrycket.

Föredrogos och hänvisades
motionen nr 1184 till statsutskottet,
motionen nr 1185 till lagutskott,
motionen nr 1186 till statsutskottet,
motionerna nr 1187—1190 till lagutskott
och

motionen nr 1191 till bevillningsutskottet.

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets
utlåtande nr 7, konstitutionsutskottets
utlåtande nr 26, statsutskottets
utlåtanden nr 56—82 samt memorial
nr 83, bevillningsutskottets betänkande
nr 35, bankoutskottets utlåtanden
nr 22—24 och 26, första lagutskottets
utlåtanden nr 30, 31 och 36—
38, tredje lagutskottets utlåtanden nr
30, 34, 38, 41 och 42 ävensom jordbruksutskottets
utlåtande nr 22.

På framställning av herr talmannen
beslöts att på föredragningslistan för
morgondagens sammanträde statsutskottets
utlåtanden nr 60—62 och bevillningsutskottets
betänkande nr 35 skulle
sättas näst efter bankoutskottets utlåtande
nr 23.

Anmäldes Kungl. Maj :ts till kammaren
överlämnade skrivelse nr 130, angående
muntligt meddelande till riksdagen.

Av nämnda kungl. skrivelse, som nu
föredrogs, inhämtades, att Kungl. Maj :t
beslutat, att i den i § 56 riksdagsordningen
stadgade ordningen till riksdagen
skulle göras meddelande rörande
Sveriges utrikes- och handelspolitik,
samt förordnat, att meddelandet skulle
framföras i första kammaren av
statsministern Palme och i andra kammaren
av ministern för utrikes ärendena
Nilsson.

Herr talmannen yttrade, att han i anslutning
till den nu föredragna skrivelsen
finge tillkännagiva, att enligt
överenskommelse med herr statsministern
Palme det i skrivelsen avsedda
meddelandet komme att lämnas vid
morgondagens sammanträde.

På sedermera gjord proposition beslöts
att förevarande kungl. skrivelse
skulle läggas till handlingarna.

Tisdagen den 28 april 1970

Nr 21

Herr SVENINGSSON (in) erhöll på
begäran ordet och anförde:

Herr talman! Med hänsyn till omfattningen
av det ärende, som avses i
Kungl. Maj:ts proposition nr 125, med
förslag till ändring i tryckfrihetsförordningen,
m. in., hemställer jag, att
kammaren måtte medgiva, att tiden för
avgivande av motioner i anledning av
nämnda proposition utsträckes till det
sammanträde, som infaller näst efter
femton dagar från den dag propositionen
kom kammaren till handa.

Denna hemställan bifölls.

Anmäldes och bordlädes följande motioner: nr

1192, av herr Werner, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 96, angående
vissa organisationsfrågor rörande
försvaret;

nr 1193, av herrar Alexanderson och
Ernnlf,

nr 1194, av herr Bengtson m. fl.,
nr 1195, av herr Helén m. fl.,
nr 1196, av herr Lindblad och herr
Olsson, Johan,

nr 1197, av herr Olsson, Johan,
nr 1198, av herr Pettersson, Karl,
nr 1199, av fru Segerstedt Wiberg,
samt

nr 1200, av herr Werner,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 103, om riktlinjer för en partiell
omorganisation av den statliga länsförvaltningen; nr

1201, av herrar Alexanderson och
Ernulf, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 106, med förslag till lag
med vissa bestämmelser i anledning av
statens övertagande av lokalhållningen
för de allmänna underrätterna, m. m.;
samt

nr 1202, av herr Österdahl m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 107, med förslag till lag om ändring
i förordningen (1965: 268) om skatteutjämningsbidrag,
m. m.;

nr 1203, av herr Jacobsson, Gösta,
m. fl.,

Meddelande ang. enkla frågor
nr 1204, av herr Pettersson, Karl,
in. fl.,

nr 1205, av herrar Skagerlund och
Axelson, samt

nr 1206, av herr Sveningsson,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 109, angående vissa trafiksäkerhetsfrågor;
ävensom

nr 1207, av herr Gustafsson, NilsEric,
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 112, angående avgifterna
i postverkets tidningsrörelse;

nr 1208, av herr Larsson, Thorsten,
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 112, angående avgifterna i
postverkets tidningsrörelse;

nr 1209, av herr Eskilsson och herr
Andersson, Ingvar, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 113, med
förslag till lag om ändring i epizootilagen
(1935:105) m. m.;

nr 1210, av herr Andersson, Ingvar,
in. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 118, med förslag till lag
om allmänna vatten- och avloppsanläggningar,
in. m.;

nr 1211, av herr Blomquist, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
121, med förslag till lag om social centralnämnd
m. m.; samt

nr 1212, av herr Hansson, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 123,
med förslag till förordning om ändring
i förordningen (1968:430) om mervärdeskatt,
in. m.

Meddelande ang. enkla frågor

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
frågor denna dag framställts, nämligen

av herr T istad (fp) till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet:
”Ämnar Statsrådet vidtaga
några åtgärder för att begränsa de risker
som är förenade med läktring av
oljelaster från fartyg utanför den svenska
kusten?”; samt

Nr 21

Tisdagen den 28 april 1970

Meddelande ang. enkla frågor

av herr Wallmark (m) till herr statsrådet
och chefen för utbildningsdepartementet:
”Avser Herr Statsrådet att
vidtaga sådana åtgärder att de inträdessökande
ges möjligheter att bli bedömda
efter sitt mest konkurrenskraftiga
betyg då det gäller sådana eftergymnasiala
utbildningar vid vilka man
tillämpar kvotering med avseende på
de sökandes tidigare skolunderbyggnad?” -

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.57.

In fidem
Bengt Lambe

/Solveig Gemert

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Nr 21

Onsdagen den 29 april förmiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Justerades protokollet för den 21 innevarande
månad.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare

Härmed får jag anhålla om tjänstledighet
från riksdagsarbetet den 5 och
den 6 maj för tjänsteresa till Ungern
samt för tiden den 13—den 15 maj 1970
för deltagande i EFTA:s ministerrådsmöte
i Geneve.

Stockholm den 29 april 1970

Gunnar Lange

Den begärda ledigheten beviljades.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik Herr

statsministern PALME erhöll ordet
för att framföra det i Kungl. Maj :ts
skrivelse nr 130 avsedda meddelandet
och yttrade därvid:

Herr talman! Förenta nationerna
högtidlighåller i år sitt 25-årsjubileum.
Tillfället bör inbjuda till en prövning
av FN:s betydelse i en värld som blivit
alltmer komplicerad. Inte minst är en
sådan prövning angelägen för vår del,
eftersom stöd åt FN är en huvudlinje
i Sveriges utrikespolitik.

Erfarenheten att svåra och tragiska
konflikter utspelat sig utan att FN har
kunnat på något avgörande sätt ingripa
till deras lösning har på många håll
gett upphov till tvivel på organisationens
värde. Och de som blickar framåt
frågar sig om FN verkligen kan vara
till fyllest som instrument för att möta

de krav som den lavinartade tekniska
och samhälleliga utvecklingen kan väntas
ställa oss inför under nästa 25-årsperiod.

Att FN inte kunnat förverkliga folkens
krav på varaktig fred och en utveckling
mot ökad rättvisa får emellertid
inte skymma blicken för organisationens
positiva insatser. Främst bör
nämnas FN:s grundläggande ”beredskapsuppgift”.
Den innebär att FN i
ett spänt läge, där stormakterna bundit
sig i motsatta ståndpunkter, erbjuder
en ram för medling och förhandling.
Detta är av central betydelse i kärnvapenåldern,
då en öppen stormaktskonflikt
skulle utlösa en oöverskådlig
katastrof.

FN:s fredsbevarande betydelse sträcker
sig också utöver en sådan ”beredskapsroll”.
Organisationen har utbildat
ett fredsmaskineri, som utnyttjas redan
i dagens akuta konflikter. Inte minst
viktigt är att FN-stadgans principer
ger rättesnören för handlandet, som
gradvis kan påverka staternas politik.

Den snabba tekniska och samhälleliga
utvecklingen ställer FN inför betydelsefulla
uppgifter. FN:s olika specialorgan
söker överbrygga den klyfta
mellan rika och fattiga länder, som är
ett resultat inte minst av den tekniska
och ekonomiska utvecklingen. Internationellt
samarbete har visat sig nödvändigt
för att undanröja framtida
konfliktanledningar, när det gäller utforskningen
och exploateringen av
rymden och principerna för havsbottnens
utnyttjande samt i vad avser skyddet
av den mänskliga miljön. På dessa
tre områden är det av särskild vikt att
ge utvecklingen en inriktning, som är
till gagn för världssamfundet. Här utgör
FN ofta det enda forum där de
mindre staterna kan hävda sina intres -

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
sen gentemot stormakterna med deras
dominerande tekniska överlägsenhet.

Insikten om att FN har och i framtiden
kan väntas få betydelsefulla uppgifter
kan givetvis inte undanskymma
det grundläggande faktum att förbindelserna
mellan Förenta staterna och
Sovjetunionen är av avgörande betydelse
för frågan om världsfredens bevarande.
Dessa båda supermakter möter
problem i sina relationer till andra
stormakter. Inte minst gäller detta
världens folkrikaste nation, den kinesiska
folkrepubliken. Det är av intresse
att både Förenta staterna och Sovjetunionen
i dag befinner sig i kontakt
med Kina. Sovjetunionen och Kina för
i Peking förhandlingar om de motsättningar
dem emellan som framträtt i
öppen dag. Den avbrutna amerikanskkinesiska
dialogen har återupptagits i
Warszawa. Två betydande medlemmar
av det västliga allianssystemet, Canada
och Italien, är inbegripna i förhandlingar
om upprättande av diplomatiska
förbindelser med Peking. Utvecklingen
understryker allt starkare nödvändigheten
av att Kina snarast bereds möjlighet
att inta sin plats i Förenta nationerna.

Den militära ”terrorbalans” som råder
mellan Förenta staterna och Sovjetunionen
utgör alltjämt en viss garanti
för världsfredens fortbestånd.
Men supermakternas ledare har insett
att detta inte räcker. Terrorbalansens
nivå får inte fortsätta att stiga. Tvärtom
bör den om möjligt sänkas. De amerikansk-sovjetiska
överläggningarna om
begränsning av strategiska vapen är ett
välkommet tecken på denna insikt.
Förhandlingar härom inleddes i höstas
i Helsingfors och har nyligen återupptagits
i Wien. De båda supermakternas
regeringar kan inte vara ovetande om
styrkan i de förväntningar om resultat
på detta område som en hel värld med
rätta anser sig kunna hysa.

Båda parter förefaller nöjda med
resultatet av de preliminära diskussionerna.
Svårigheter förutses emellertid

när man kommer in i de egentliga sakförhandlingarna.
Mycket stora intressen
inte bara för de båda omedelbart
berörda staterna utan för hela världen
står på spel, i synnerhet som man nu
tycks stå inför en ny vapenteknisk utveckling
på raketområdet. En framgång
med dessa förhandlingar skulle
innebära att stormakterna äntligen lyckades
bryta kärnvapenkapprustningens
rörelse uppåt. Sverige var bland initiativtagarna
i FN i höstas till en resolution,
i vilken generalförsamlingen
vädjade till de båda stormakternas regeringar
om att förhandlingarna till
att börja med skulle leda till någon
form av moratorium gällande utprovning
och upprättande av nya kärnvapensystem.
Detta förefaller alltjämt vara
en angelägen första målsättning. Det
är dock ovisst om parterna på ett tidigt
stadium vill binda sig för en sådan åtgärd.

På kärnvapenområdet kan en betydande
framgång likväl registreras, nämligen
det s. k. icke-spridningsfördraget.
Flera i detta sammanhang viktiga stater
har under den senaste tiden undertecknat
fördraget. Sverige har som bekant
ratificerat detsamma. Sedan det
härför erforderliga antalet ratificeringar
uppnåtts har fördraget trätt i kraft
den 5 mars. Därefter måste uppgörelser
med det internationella atomenergiorganet
i Wien komma till stånd för
att sätta det förutsedda internationella
kontrollförfarandet i kraft. Vi är redo
inleda förhandlingar med Wienorganet
härom. Ett viktigt steg blir inlemmandet
av den gemensamma marknadens
kontrollorgan i det internationella
systemet.

I nedrustningskommittén i Geneve
uppmärksammas nu särskilt andra
massförstörelsevapen än kärnvapen,
nämligen de biologiska och kemiska
vapnen. Dessa stridsmedels ohyggliga
karaktär och ofta oförutsebara verkan
vid användning i krig har allt oftare
påtalats. En betydande framgång som
ett etappmål var den resolution som

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Nr 21

FN:s generalförsamling antog i höstas
med stor majoritet. I denna resolution
bekräftades det genom 1925 års Genéveprotokoll
existerande totala förbudet
mot dessa stridsmedels användning
i krig. Arbetet i nedrustningskommittén
inriktas nu på att nå överenskommelser
om förbud också mot utprovning,
tillverkning och lagring av
biologiska och kemiska vapen. Man
står här inför problem, bl. a. på grund
av den avsevärda civila användningen
av en del av de ämnen, som kan användas
som stridsmedel. Kontrollfrågan är
vidare svårlöst. En kartläggning av
kvarstående problem pågår emellertid
för närvarande i kommittén, och möjligheten
att nå åtminstone partiella
uppgörelser under året bör inte uteslutas.

I det sammanhanget finner regeringen
det angeläget att erinra om att Sverige
inte har, och inte heller avser att
tillverka, några biologiska eller kemiska
stridsmedel. Forskningsarbete förekommer
för att utveckla skyddsmetoder
för den händelse vårt land skulle
utsättas för angrepp med dylika vapen.
Sådan forskning har, t. ex. vad gäller
vacciner, en påtaglig betydelse även
i fred för att bl. a. utveckla befolkningsskyddet
mot olika sjukdomar.

Det internationella fredsforskningsinstitutet
i Stockholm, SIPRI, har i sin
nyligen utgivna första årsbok publicerat
material till belysning av den skrämmande
utvecklingen beträffande de militära
rustningarna och vapenhandeln
över gränserna. Därav framgår att världens
militärutgifter under den senaste
tioårsperioden stigit med ungefär 6 procent
per år i fasta priser. Motsvarande
procentsiffra för u-länderna ligger på
nära 8 procent. Deras upprustning har
alltså hittills gått t. o. m. snabbare än
genomsnittet och överstiger i allmänhet
ökningen av deras bruttonationalprodukt.
Detta belyser vikten av ansträngningarna
att söka vända den ödesdigra
utvecklingen.

I dag är det dock svårt att ens få till

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
stånd en internationell diskussion om
upprustningen med konventionella vapen
och handeln med dessa över gränserna.
Endast på längre sikt vågar man
räkna med att staterna skall vara beredda
till samordnade åtgärder. Början
får därvid troligen ske regionalt.

Särskilt oroande är vapentillförseln
till Mellersta östern. Ju större uppladdningen
blir desto större blir också riskerna
för konfliktens utbredning. I den
internationella diskussionen kring denna
problematik är också frågan om
eventuellt vapenembargo ett ständigt
återkommande tema. Att Sverige inte
tillåter försäljning av krigsmateriel till
de i konflikten inblandade länderna är
en självklar följd av vår politik att inte
exportera sådan materiel till orosområden.

Läget i Mellersta Östern har under
de senaste månaderna skärpts på ett
oroväckande sätt. Artilleri- och flygbombardemang
liksom sabotage- och
attentatshandlingar har tilltagit i antal
och omfattning. Striderna har skördat
flera offer i människoliv än under tidigare
år. Parternas benägenhet till militär
upptrappning öppnar oöverskådliga
perspektiv. Det fredliga uppbyggnadsarbetet
i berörda länder drabbas av
konfliktens tillspetsning. Omvärlden berörs
alltmer av parternas tilltagande
bitterhet. I konfliktens spår utsätts den
internationella flygtrafiken för ett allvarligt
hot genom nya och desperata
kampmetoder. Skyddsåtgärder blir nödvändiga
för att säkra kommunikationerna.

Krisen i Mellersta Östern är särskilt
farlig genom att stormaktsintressen är
engagerade på motsatta sidor. Ständigt
hotar lokala incidenter att leda till konflikter
på det storpolitiska planet. När
kraftmätningen mellan parterna medför
en rubbning av balansen uppstår risker
för att stormakterna anser sig behöva
ingripa med militärt stöd.

Mot den mörka bakgrunden av tilltagande
våld i Mellersta Östern är det
tillfredsställande att stormakterna fort -

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
sätter sina samtal för att söka efter möjliga
lösningar. De tycks vara överens
om att händelseutvecklingen inte får urarta
till en sammanstötning dem emellan.
Deras samtal rör sig bl. a. om vilka
metoder som kan tillämpas för att genomföra
säkerhetsrådets resolution den
22 november 1967.

Vår Moskvaambassadör Gunnar Jarring
står alltjämt till förfogande som
generalsekreterarens representant. Nu
som förr är Sverige berett att samarbeta
med FN i försöken att nå en lösning.

Inbördeskriget i Nigeria kom i januari
till ett överraskande snabbt slut
med en fullständig seger för den federala
sidan. Konflikten hade då pågått
i drygt två och ett halvt år. Från många
håll hade ansträngningar gjorts för att
nå en förhandlingslösning. Svälten och
nöden bland civilbefolkningen upprörde
opinionen i stora delar av världen,
inte minst i Sverige och de andra nordiska
länderna. Vi koncentrerade våra
ansträngningar till att lämna största
möjliga stöd åt den humanitära hjälpverksamheten.
Vi avhöll oss från politiska
ställningstaganden, som kunde ha
äventyrat hjälpen. Samma ståndpunkt
intogs av de andra nordiska regeringarna.
Biståndet från Sverige har skötts
av Svenska röda korset, Svenska Lutherhjälpen
och Rädda Barnen. Vårt
deltagande i den internationella observatörsgruppen
motiverades inte minst
av en önskan att härigenom kunna bidra
till en humanisering av krigföringen.
Regeringen vill uttrycka sin erkänsla
för det arbete som uträttats av de
svenska hjälparbetarna och observatörerna
under krävande och farliga förhållanden.

I södra Afrika har minoritetsregimernas
grepp hårdnat. De illegala ledarna
i Sydrhodesia har genom beslutet att
införa republik skurit av de sista formella
banden med Storbritannien. De
visar fortsatt förakt för majoritetens
mänskliga rättigheter.

Spänningen längs gränserna i södra
Afrika mellan de stater som behärskas

av minoritetsregimer och de unga självständiga
staterna har ökat. Omvärlden
måste solidariskt samarbeta för att fortsätta
påtryckningarna på minoritetsregimerna
liksom för att skydda och
hjälpa dem som drabbas av deras politik.
FN är ett naturligt forum för diskussion
av dessa frågor och för beslut
om gemensamma aktioner. Säkerhetsrådet
har på senare tid tagit upp både
Rhodesia- och Namibiaproblemen till
förnyad behandling. De afrikanska staterna
samverkar också i sin egen regionala
organisation. Sverige lämnar, i enlighet
med FN:s generalförsamlings resolutioner,
humanitär hjälp och utbildningsstöd
till offren för minoritetsregimernas
politik. Vårt bistånd lämnas genom
de kanaler som vi finner mest effektiva.

I Vietnam pågår kriget alltjämt. Slutet
kan ännu inte skönjas, och varje dag
kommer nya rapporter om offer av
människoliv. På senare tid har situationen
ytterligare förvärrats genom händelseutvecklingen
i grannländerna Laos
och Cambodja. Utvecklingen i Laos synes
ha medfört en försvagning av Vientianeregeringens
positioner. Samtidigt
har den inre omvälvningen i Cambodja
skärpt detta lands förhållande till Nordvietnam.
Ban upplever sålunda en polarisering
av de politiska krafterna i det
forna Indokina. Förhoppningarna om
en stabilisering i området har länge
varit knutna till strävandena att trygga
Laos’ och Cambodjas neutralitet. Tydligt
är att 1962 års avtal om Laos’ neutralisering
blivit allvarligt undergrävt.
Den nya regeringen i Cambodja säger
sig vilja fortsätta neutralitetslinjen. De
skakande nyheterna om massakrer på
vietnameser och cambodjaner av vietnamesiskt
ursprung ger dock anledning
till tvivel om regeringens vilja och förmåga
att styra en neutral kurs. Sambandet
mellan striderna i Laos, händelserna
i Cambodja och läget i Sydvietnam
är påtagligt. Kriget håller på att
spridas till hela Indokina. Det är svårt
att tro på en varaktig lösning av proble -

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Nr 21

men i något av länderna, om inte kriget
i Vietnam kan bringas till ett slut.

1 Parisförhandlingarna om Vietnam
förefaller parternas ståndpunkter fastlåsta.
Förenta staterna har beslutat successivt
dra tillbaka de amerikanska
stridande förbanden och överlåta stridsuppgifterna
på Saigonregeringens trupper.
Denna politik, som går under namnet
vietnamisering, riskerar att förlänga
kriget. Därför har den kritiserats
också i Förenta staterna.

Det är svårt att se hur en lösning
skall kunna uppnås utan användande
av politiska metoder. Från flera håll
har tanken på en koalitionsregering i
Sydvietnam framförts. Förslaget om en
sådan regering, omfattande representanter
för de stridande parterna och
med bred folklig förankring, synes erbjuda
förhoppningar om en fredlig lösning
av konflikten.

Det har från svensk sida anförts saklig
kritik mot den amerikanska politiken
i Vietnam. Det är en sak. Men just
därför har vi anledning att med yttersta
skärpa fördöma de förolämpande uppträden
som den nyanlände amerikanske
ambassadören utsatts för av en
handfull personer — lymlar vore kanske
ett mer adekvat uttryck. Sådana
uppträden är djupt ovärdiga i ett land
där fria demokratiska opinionsyttringar
är en självklar rättighet. De skadar
vårt lands anseende.

De senaste årens utrikespolitiska debatter
här i riksdagen har i förhållandevis
liten utsträckning kretsat kring
händelser och problem nära Sveriges
gränser. Detta kan förefalla förvånansvärt.
Förklaringen är emellertid att läget
på den europeiska kontinenten
länge varit relativt fastlåst. Fastlåsningen
har dock inte inneburit att en
grupp stabila demokratier stått emot
en grupp stabila diktaturer. Inre förändringar
i olika europeiska stater under
efterkrigstiden har komplicerat
bilden. Från demokratiernas synpunkt
var det särskilt oroande, att en liten
grupp militärer i april 1967 utan svå -

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
righet kunde gripa makten i Grekland,
som dittills räknats till det demokratiska
lägret. Militärregimen har hittills
inte infriat sina löften att normalisera
det politiska livet i landet. Något datum
för parlamentsval har inte tillkännagetts.
Inga tecken på en snabb återgång
till demokrati är synliga.

Det var därför logiskt och riktigt att
Europarådets ministerkommitté vid sitt
möte den 12 december förra året fastslog
att Grekland allvarligt kränkt rådets
stadga. Grekland beslöt samma dag
att utträda ur Europarådet. Detta beslut
var ett resultat av att en kvalificerad
majoritet medlemsstater var beredda
att rösta för det skandinaviska
förslaget om Greklands suspension från
rådet. Grekland kvarstår visserligen
formellt i rådet till den 1 januari 1971,
men ministerkommittén har fastslagit
att Grekland ej äger tillträde till ministerkommitténs
överläggningar under år
1970. Decemberbeslutet innebär således
i praktiken att landet de facto suspenderats
från Europarådet.

Den 15 april tog Europarådets ministerkommitté
ställning till rapporten
om Grekland från kommissionen för
de mänskliga rättigheterna. Rapporten,
som innehåller en ingående undersökning
av hur Grekland uppfyllt sina förpliktelser
enligt konventionen om de
mänskliga rättigheterna, konstaterar
kränkningar på så gott som varje punkt.
Ministerkommittén fastställde med en
överväldigande majoritet -— röstsiffrorna
blev 15 för och ingen emot med
Cypern och Frankrike såsom ej deltagande
i omröstningen — att Grekland
brutit mot sina förpliktelser. Att Grekland
i dag är en polisstat avslöjades i
den samtidigt offentliggjorda rapporten.
Det skandinaviska initiativet för
två och ett halvt år sedan har krönts
med odelad framgång.

Aktionen mot den grekiska militärregimen
har varit möjlig genom att
Grekland som medlem av Europarådet
och undertecknare av rättighetskonventionen
förbundit sig att tillämpa

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
demokratiska ideal. Samma förutsättningar
föreligger inte gentemot andra
europeiska diktaturer. Omvärlden
tvingas maktlös bevittna hur exempelvis
i Tjeckoslovakien diktaturens grepp
alltmer hårdnar.

Regeringsskiftena i Västtyskland och
Frankrike under 1969 har skapat förutsättningar
för en ökad rörlighet i
den europeiska politiken. Denna har
redan kommit till uttryck både i förhållandet
mellan Väst- och Östeuropa
och i fråga om den gemensamma marknadens
utveckling.

Redan den stora koalition som tillträdde
i Bonn i december 1966 utgick
från att det delade Tysklands problem
kunde lösas endast inom ramen för en
allmän avspänning i Europa. Genom
dellösningar, en de små stegens politik,
ville man underlätta kontakterna mellan
människorna i Tysklands båda delar
och hindra dessa från att glida ytterligare
isär. Fyrmaktsansvaret för
Tyskland som helhet tilläts inte längre
tjäna som förevändning för uteblivna
egna initiativ i den tyska frågan. Östtyskland
började accepteras som potentiell
förhandlingspart och tillerkännas
statliga attribut. Regeringen Kiesinger-Brandts
nya östpolitik kännetecknades
över liuvud av en strävan
till närmare kontakter med Sovjetunionen
och dess allierade i Östeuropa.

Denna politik fick visserligen ett avbräck
genom invasionen i Tjeckoslovakien
i augusti 1968, men den återupptogs
och accentuerades ytterligare
av den nya regering som tillträdde i
Bonn i oktober 1969. I sin regeringsförklaring
angav förbundskansler
Brandt att målet för hans praktiska politik
under de kommande åren är att
upplösa det spända förhållandet mellan
Tysklands båda delar och därigenom
söka bevara nationens enhet. Han förklarade
sig beredd att uppta förhandlingar
med Östtyskland på regeringsnivå
utan diskriminering. Men han tilllade
att ett folkrättsligt erkännande inte
kunde komma i fråga. ”Även om två

stater existerar i Tyskland är de dock
inte utland för varandra”, sade Brandt.
”Deras förhållande till varandra kan
bara vara av speciellt slag.” Häri ligger
ett erkännande av den östtyska statens
existens. Ett folkrättsligt erkännande
av Östtyskland ”som utland” anser sig
emellertid förbundsregeringen inte kunna
ge så länge befolkningen där inte
beretts tillfälle att uttrycka hur den vill
gestalta sin egen framtid. Liksom andra
folk har nämligen tyskarna en självbestämmanderätt,
som förbundsregeringen
inte kan uppge. Ett folkrättsligt
erkännande skulle likaså få svåröverskådliga
följder för fyrmaktsstrukturen
och därmed även för Västberlins ställning.
Regeringen i Bonn talar inte
längre om en återförening. ”Vi har förlorat
vår enhet”, sade Brandt vid sin
avresa till Erfurt, ”och det finns säkert
ingen återvändo”. I återföreningens
ställe har han satt begreppet nationen,
bandet kring det delade Tyskland,
som det gäller att bevara till den dag
då tyskarna inom ramen för en europeisk
fredsordning får möjlighet att
själva bestämma hur de vill leva tillsammans.
Endast under en sådan fredsordning
ser nämligen Brandt en slutlig
lösning av den tyska frågan.

Det är fåfängt att i dag spekulera
över möjligheterna att de nu inledda
kontakterna mellan Förbundsrepubliken
och öststaterna skall ge positiva
resultat. Svåra fastlåsta problem av
principiell natur och ett djupt ömsesidigt
misstroende står i vägen för ett
konstruktivt samarbete. Sovjetunionens
och dess allierades huvudintresse torde
vara att uppnå en folkrättslig bekräftelse
av de faktiska förhållandena i
Östeuropa. Bonn har erbjudit dessa länder
överenskommelser om avstående
från bruk av våld med erkännande av
alla europeiska staters integritet. Häri
ligger ett faktiskt, om än ej folkrättsligt,
accepterande av rådande gränsförhållanden.
Samtidigt har förbundsregeringen
gjort klart att en fördragsmässig
reglering av förhållandet till Östtysk -

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Nr 21

land aldrig får utgöra en dimridå bakom
vilken allt förblir vid det gamla
för de människor som lever där. Att
underlätta de mänskliga kontakterna
mellan de två tyska staterna är nämligen
för regeringen Brandt—Sclieel den
mest angelägna uppgiften. Dessa ståndpunkter
är svåra att sammanjämka,
men möjligen kan parterna trots sina
motsättningar finna former för praktiska
framsteg i grannskapsförbindelserna.

Vi har anledning att med tillfredsställelse
hälsa den västtyska regeringens
östpolitik. Den vittnar om politisk
handlingskraft och klart verklighetssinne.
Vi hyser intet tvivel om att förbundsregeringen
besjälas av en uppriktig
önskan att nå en varaktig förbättring
i förbindelserna med den östtyska
republiken och de övriga östeuropeiska
staterna. Dessa strävanden
förtjänar vårt stöd som ett viktigt bidrag
till stärkande av freden och säkerheten
på den europeiska kontinenten.
Detta stöd innebär i första hand
att vi bör undvika åtgärder som kan
riskera att störa de ömtåliga kontakter
som nu inletts. Men vi bör även utnyttja
de möjligheter vi kan ha att bidra
till stärkande av fred och samarbete i
Europa.

För närvarande pågår på diplomatisk
väg mellan representanter för de
flesta europeiska stater bilaterala kontakter
som direkt föranletts av planerna
på anordnande av en konferens om
Europas säkerhet. Finlands regering
har erbjudit sig att vara värd för en
sådan konferens om den kommer till
stånd. Från svensk sida har vi ställt
oss i princip positiva till konferenstanken.
Förutsättningen är därvid att
en konferens har rimliga utsikter att
ge resultat, det vill säga att den är väl
förberedd och att alla stater av betydelse
för Europas säkerhet deltar, alltså
även Förenta staterna och Canada.
En konferens som uppfyller dessa krav
skulle kunna utgöra en värdefull multilateral
kontaktform mellan de länder,

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
både paktanslutna och neutrala, som
är direkt berörda av problemen rörande
säkerhet och samarbete i Europa.
Vi kommer att fortsätta kontakterna
med andra länder både på regeringsocii
ämbetsmannanivå för att utröna
förutsättningarna för en säkerhetskonferens
för Europa. Förloppet av de
nyssnämnda förhandlingarna mellan
Västtyskland och de östeuropeiska staterna
bör kunna ge ledning för en sådan
bedömning. Detsamma gäller stormaktskontakterna
i Berlinfrågan liksom
den fortsatta utvecklingen av förhållandet
mellan Förenta staterna och
Sovjetunionen.

Våra handelspolitiska utredningsoch
förhandlingsresurser har under de
senaste två åren i hög grad inriktats
på att nå en överenskommelse om ett
fördjupat och fastare ekonomiskt samarbete
mellan Danmark, Finland,
Norge och Sverige. Vid Nordiska rådets
session i Reykjavik i februari i år
förelåg en av statsministrarna god*-känd traktat i ämnet. Rådet rekommenderade
enhälligt regeringarna att
lägga fram Nordektraktaten för de nationella
parlamenten i så god tid att
den kunde slutbehandlas av parlamenten
under vårsessionen 1970 och ratifikationsinstrumenten
deponeras snarast
därefter.

Utvecklingen har tyvärr blivit sådan
att denna tidsplan inte kan följas. Den
finska regeringen meddelade den 24
mars att den ansåg att traktaten inte
borde undertecknas i detta skede. I
samma meddelande konstaterade den
finska regeringen emellertid att resultatet
av Nordekförhandlingarna till
sakinnehållet motsvarar de mål som
den uppställt för traktaten.

För svensk del är vi angelägna att
Nordek blir verklighet. Vi vill ännu
inte utesluta att förutsättningar härför
kan skapas i de fyra nordiska länderna.

Det är naturligt att invändningar
kan resas mot de förhandlingsresultat
som uppnåtts på olika punkter. En så

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Ang. Sverigea utrikes- och handelspolitik
vid överenskommelse, som berör de
flesta delar av vårt arbets- och näringsliv,
kan inte nås utan eftergifter.
Det är därför med tillfredsställelse regeringen
kunnat konstatera att inte
från något håll i vårt land de invändningar,
som kunnat resas mot förhandlingsresultatet
på enstaka konkreta
punkter, lett till avstyrkande av
Nordekplanen i dess helhet.

En väsentlig uppgift för den svenska
utrikespolitiken under efterkrigstiden
har varit att verka för avspänning och
samarbete i Europa. I konsekvens härmed
har regeringen försökt tillvarata
alla möjligheter att bygga ut detta samarbete.
På handelspolitikens område
har detta tagit sig uttryck i en strävan
att främja de ekonomiska förbindelserna
mellan alla europeiska länder.
Det är i hög grad tillfredsställande att
vår handel med öststaterna, ehuru alltjämt
av relativt begränsad omfattning,
under de senaste åren undergått en väsentlig
ökning. Sverige har tagit aktiv
del i ansträngningarna att överbrygga
marknadssplittringen i Europa.

Under lång tid har läget i den europeiska
integrationsfrågan varit låst.
De gynnsamma resultat som EFTA och
EEC nått i sitt interna arbete har inte
motsvarats av några påtagliga framsteg
i försöken att skapa en stor europeisk
marknad.

När det i slutet av år 1967 visade sig
att möjligheterna att uppta realförhandlingar
med Storbritannien var
blockerade gjordes betydande ansträngningar
på ömse sidor att finna
temporära lösningar. Syftet var att
undvika att klyftan mellan EEC och
utomstående länder ytterligare fördjupades.
Planerna på olika slag av begränsade
handelsarrangemang som i
samband därmed hade en viss aktualitet
har numera avförts från dagordningen.
Men på några betydelsefulla
områden bär ett samarbete kunnat
etableras.

På initiativ av EEC:s medlemsländer
inledde den europeiska patentkonferen -

sen sitt arbete i maj 1969. Sverige är ett
av de länder som deltar. I slutet av år
1969 inbjöd sexstaterna också ett antal
utomstående länder till teknologiskt
samarbete. Även denna inbjudan har
Sverige accepterat.

Regeringen välkomnar den senaste tidens
tecken på en ökad rörlighet på integrationsfronten.
Vid EEC:s toppmöte
i Haag i slutet av förra året kunde EECländerna
enas om ett omfattande handlingsprogram
som inger förhoppningar
om att dödläget brutits. Programmet
förenar en strävan att stärka det inre
samarbetet med en beredvillighet att
förhandla om utvidgning av EEC att
omfatta nya stater.

Efter Haagmötet har inom EEC nåtts
enighet i den svårlösta frågan om finansieringen
av en gemensam jordbrukspolitik.
Därmed har en av förutsättningarna
uppfyllts för att EEC skall
kunna inleda förhandlingar med utomstående
länder. Som en förberedelse för
sådana förhandlingar har EEC-länderna
inlett diskussioner om en gemensam
förhandlingsposition. Meningen är att
dessa diskussioner skall vara avslutade
senast den 30 juni i år. Man bör räkna
med att förhandlingar kommer att inledas
med utomstående länder under innevarande
år.

Inom EFTA har medlemsländerna vid
flera tillfällen, senast vid ministerrådsmötet
i november 1969, understrukit sitt
starka intresse av att bevara den tullfrihet
som redan har åstadkommits mellan
EFTA-länderna. En utvidgning av
EEC bör inte få leda till att man spolierar
resultat som har vunnits inom
EFTA.

Den svenska regeringen har som bekant
i juli 1967 begärt förhandlingar
med EEC med sikte på ett svenskt deltagande
i en utvidgad europeisk ekonomisk
gemenskap i en form som medger
ett fullföljande av den svenska neutralitetspolitiken.
Denna ansökan står fast.

Vi har ett obestridligt intresse att
delta i ett utvidgat europeiskt ekonomiskt
samarbete. Vi är liksom våra nor -

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Nr 21

diska grannländer sammanvävda med
den europeiska ekonomin. Den integrationsprocess
som pågår i vår del av
världen kommer att fortsätta. Den kommer
att ställa krav på ekonomiskt samarbete
mellan länderna i en väsentligt
högre grad än vad som no är fallet. Vår
medverkan i detta samarbete måste ske
i former som är förenliga med vår neutralitetspolitik.
Vi har med tillfredsställelse
kunnat konstatera att förståelsen
för grundlinjerna i vår utrikespolitik
ökat. Den svenska neutralitetspolitiken
betraktas numera allmänt som ett väsentligt
bidrag till fred och stabilitet i
vår världsdel.

Regeringen inriktar sig på att de överläggningar
med EEC som vi har att
motse skall föras på basis av 1967 års
brev. Syftet är att tillsammans med övriga
EFTA-länder — och då givetvis i
första hand våra nordiska grannländer
— gå igenom samtliga de ekonomiska
problem som en utvidgning av EEC reser.
Många av dessa problem är gemensamma
för de nordiska länderna. Vi
föreställer oss att det också för EECländerna
kan vara en fördel att genom
i tiden samordnade förhandlingar få
problemen belysta i ett sammanhang.

Först i ljuset av realförhandlingar är
det enligt regeringens mening möjligt
att avgöra formerna för en svensk anslutning
till Gemenskaperna. Ett sådant
ställningstagande förutsätter nämligen
en bedömning av de klarlägganden som
kan erhållas och de konkreta resultat
som kan utkristallisera sig under överläggningarna
mot bakgrunden av de
krav som neutralitetspolitiken uppställer.
Det bör då också vara möjligt att
bättre bedöma innebörden av Romfördragets
politiska syftemål. Häri ligger
ingen önskan att påverka EEC-samarbetets
form eller inriktning. Det är EECländernas
ensak. Vi förstår deras strävan
till ett närmare politiskt samarbete.
Men det ankommer på oss att mot bakgrunden
av sådana bedömningar avgöra
vilken form av anslutning som bäst

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik

svarar mot Sveriges speciella förutsättningar.

Regeringen har genom kontakter p«
olika nivåer i andra länder och med fö
reträdare för EEC sökt nära följa händelseutvecklingen
och få informationer
som kan underlätta kommande överläggningar.
Ett väsentligt syfte med dessa
kontakter har givetvis också varit att
få tillfälle att redogöra för vår egen
ståndpunkt.

Det är mer angeläget än någonsin att
industriländerna visar större öppenhet
utåt och framför allt gentemot u-länderna.
Industriländerna har ett ofrånkomligt
ansvar för u-ländernas ekonomiska
utveckling. Förhandlingarna inom
UNCTAD har emellertid sedan New
Delhi-konferensen år 1968 framskridit
långsamt. Tidtabellen har av olika skäl
inte hållits. Bristen på framsteg ger anledning
till oro.

U-länderna har sedan länge fäst speciell
vikt vid att erhålla särskilda tullförmåner
på i-landsmarknaderna. Frågan
har nu nått ett stadium då man kan
hysa vissa förhoppningar om konkreta
resultat.

De nordiska länderna har för sin del
förklarat sig villiga att ge tullpreferenser
för alla industrivaror och halvfabrikat
i form av fullständig tullfrihet
men med en marknadsstörningsklausul
och under förutsättning att övriga industriländer
gör motsvarande prestation.
De har samtidigt framhållit att om
andra länder skulle föredra att från
början göra undantag eller väsentligen
begränsa importen genom tullkvoter eller
andra medel kan också de nordiska
länderna, som är små och därför har
mera sårbara ekonomier, tvingas till
undantag.

Vi kommer i det fortsatta arbetet tillsammans
med de övriga nordiska länderna
liksom hittills att arbeta för ett
så enhetligt system som möjligt och som
ger största möjliga tullättnader för uländerna.
En snar uppgörelse skulle vara
det bästa tänkbara bidraget för att

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
skapa en gynnsam atmosfär för de avslutande
förhandlingarna i FN om en
strategi för det andra utvecklingsårtiondet.

Norden, Europa och u-länderna är
liksom tidigare de mål kring vilka vår
handelspolitik främst byggts upp. Det
finns ingen anledning att rangordna
dem inbördes. De hänger tvärtom intimt
samman. De utgör alla integrerande
delar av vår strävan att genom en utveckling
av de ekonomiska förbindelserna
mellan alla länder bidraga till
fred och avspänning i världen.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Vi nödgas konstatera att
från den ena utrikesdebatten till den
andra, mellan vilka det i regel har förflutit
ett år, har inga större positiva
förändringar skett på det utrikespolitiska
fältet. Trots att alla önskar snabba
och definitiva avgöranden som leder
till fredliga förhållanden får vi nöja oss
med och även glädjas åt de små framsteg
som kan uppnås.

Enigheten i svensk utrikespolitik består,
även om det varit någon divergens
i uppfattningarna vid ett par tillfällen.
De kommunikéer som publicerats från
utrikesnämnden har inte åtföljts av några
reservationer, och i utrikesutskottets
utlåtanden har det endast förekommit
reservationer vid enstaka tillfällen.

Den dominerande delen av svenska
folket torde också sluta upp kring den
alliansfria, neutrala politik som officiellt
bedrivits av riksdagen och regeringen.
Även om meningsmotsättningarna
kanske inte blir så stora har dock
en utrikesdebatt i den svenska riksdagen
sitt värde, i det att regeringen får
tillfälle att sammanfatta, kommentera
och deklarera de aktuella frågorna i
utrikespolitiken. På samma sätt får de
partier som inte tillhör regeringen möjlighet
att just på detta speciella område
framföra sina synpunkter.

Trots den enighet som föreligger
bland svenska folket i utrikespolitiska

frågor finns det här, såväl som överallt
i andra delar av världen, små men mycket
högljudda extremistiska grupper,
som ibland med våldsmedel försöker få
större inflytande än vad de efter demokratiska
regler är berättigade till. Vissa
kommunistiska riktningar har föredragit
eller tvingats till att arbeta efter demokratiska
principer. Vilka schatteringar
dessa kommunistiska grupper än
har, så kan man konstatera att de icke
har folkets gehör. I valet 1968 sopades
det svenska kommunistpartiet nära nog
bort ur riksdagen, och man får lioppas
att det vid årets val helt försvinner från
representation i svensk riksdag. I vissa
andra länder, t. ex. Frankrike och Japan,
har det förekommit demonstrationer,
ibland mycket våldsamma, av vänsterextremister.
Många har tolkat detta
som tendenser till stark vänstervridning.
I valen som ägt rum senare har
det visat sig att folket tagit bestämt avstånd
från vänstervåldsmentaliteten.
Valen kan ofta inte betecknas som högervridna
utan endast som avståndstagande
från vänsterextremister och uppslutning
i de demokratiska partierna —
det må sedan ha varit socialdemokratiska,
centerinriktade, liberala eller
andra.

Herr talman! Jag har erinrat om dessa
företeelser för att starkt framhålla
att vi på allt sätt skall slå vakt om demokratin.
Vi bör hålla en klar linje
mot diktaturerna. Vi kan föra handel,
samarbeta i internationella organisationer
och erkänna de ekonomiska framsteg
diktaturstaterna gör, men vi kan
icke accpetera ett styrelseskick där
friheten förkväves. Grundförutsättningarna
för en demokrati är fria val, tryckfrihet,
yttrandefrihet, religionsfrihet
och i övrigt alla de fri- och rättigheter
som finns i Förenta nationernas konventioner
om de mänskliga rättigheterna.
Det finns ingen anledning för fria
svenska medborgare, antingen de har
en hög samhällsposition eller inte, att
vara undfallande eller alltför vänliga
mot diktaturstaterna, utan vi kan fritt

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Nr 21

säga ifrån mot diktatur och alla former
av förtryck, i vilket land de än förekommer.

I en utrikesdebatt riktas givetvis
uppmärksamheten i första hand till de
två delar av världen där faktiska krigshandlingar
förekommer, nämligen
Främre östern och Vietnam.

Främre Östern-frågan torde vara ett
av de svåraste problem som finns att
lösa. Det gäller territoriella krav, historiska
och religiösa motsättningar, flyktingfrågor
m. in. Ett framsteg kan dock
noteras i denna fråga och det är att
Förenta nationernas säkerhetsråd den
22 november 1967 — såsom också
nämndes i regeringsdeklarationen —
antog en resolution om Främre Östernkonflikten,
i vilken konkreta förslag
presenterades för att få slut på stridigheterna
och åstadkomma fred i denna
del av världen. Ingen av parterna har
protesterat mot resolutionens innehåll,
men det har tolkats på olika sätt, och
hittills har resolutionen inte efterföljts.
Trots stora ansträngningar från FN:s
medlare Gunnar Jarring har parterna
inte kunnat förmås att uppta förhandlingar,
och inte heller har man på annat
sätt lyckats få till stånd en överenskommelse
som leder till fred.

Det politiska läget i den del av världen
som tidigare kallades Indokina är
synnerligen bekymmersamt. Vid vissa
tillfällen, t. ex. 1962 då avtalet om Laos’
neutralisering träffades, har man hyst
förhoppningar om en viss stabilisering,
men för dagen är läget oklart och ger
inte anledning till förhoppningar om en
fredlig utveckling. Vad som än har förekommit
i denna del av världen och vem
som än är skyldig vid olika tillfällen, så
måste man med avsky se på de grymheter
som förekommit. De folkmord
som skett bl. a. nu senast mot vietnameser
i Cambodja är grova brott mot
allt mänskligt uppträdande och måste
på det skarpaste fördömas.

Förhandlingarna i Paris i Vietnamfrågan
har efter ett och ett halvt års arbete
inte lett till resultat. De fyra par -

Anjf. Sveriges utrikes- och handelspolitik
ter som anser sig inblandade i kriget
och därför skall förhandla, nämligen
Nordvietnam och FNL samt Sydvietnam
och USA har inte lyckats komma till
samförstånd i någon fråga, efter vad
som är känt.

I Vietnamfrågan borde man överväga
den franske utrikesministern Schumans
förslag att en konferens mellan alla inblandade
borde inkallas och att alla
främmande trupper i området borde
dras bort. Det borde tilläggas att i synnerhet
stormakternas engagemang borde
avvecklas. Givetvis gäller detta Amerikas
väldiga engagemang men också
Kinas och Sovjetunionens vapensändningar
til! Nordvietnam, vilka år 1967
omfattade 500 miljoner dollar, år 1968
400 miljoner dollar och troligen liknande
belopp år 1969.

En oerhört betydelsefull fråga i
världspolitiken, som sätter sin prägel
på allt mellanfolkligt samarbete, är
hur hårt de kommunistiska länderna
håller fast vid den s. k. Brezjnevdoktrinen.
Den har i varje fall inte utförligare
kommenterats av regeringen, vilket
jag något beklagar, därför att om
den på något sätt skall erkännas, kommer
den att spela en oerhört stor roll
i världspolitiken.

Efter det ryska överfallet på Tjeckoslovakien
den 21 augusti 1968 riktades
det häftiga attacker från ett stort antal
länder mot Sovjetunionen för dess
handlingssätt. I ett tal i Förenta nationernas
generalförsamling fördömde
vårt eget lands utrikesminister det sovjetiska
handlandet, som han fann vare
sig juridiskt, moraliskt eller ideologiskt
försvarbart. På samma sätt gjorde
ett mycket stort antal andra länder.
Det var med mycket stor spänning man
emotsåg svaret på alla anklagelserna
från den ryske utrikesministern Gromyko,
men det blev mycket kort. Hans
förklaring innebar att ingen skall tillåtas
ta en bit från det socialistiska samväldet,
som han uttryckte sig. Därmed
var den s. k. Brezjnevdoktrinen lanserad,
vilket på sitt sätt inte var något

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
nytt utan stödde sig på traditionella
ryska uppfattningar. Som den framlades
av Gromyko utgjorde medlemsstaterna
i det kommunistiska samväldet
en enhet med sina egna vitala intressen,
sina egna åtaganden avseende inte
minst den gemensamma säkerheten, sina
socialistiska principer om ömsesidiga
förbindelser o. s. v. Denna gemenskap
var en odelbar enhet sammansvetsad
med oupplösliga band, underförstått
att så länge det fanns ryska
vapen skulle inget av de s. k. socialistiska
länderna få möjlighet att på något
sätt avvika från vad Sovjetunionen ansåg
vara riktigt. Någon som helst frihet
i fråga om press, yttrandefrihet eller
dylikt skulle inte tolereras. Det är dessutom
att observera att gemenskapen
inte bara omfattade Warszawapaktens
medlemsstater, utan enligt den ungerske
utrikesministern sträckte den sig ”från
Cuba till Vietnam, inklusive Kina och
Albanien”. Brezjnevdoktrinen underkändes
inte bara av västmakterna utan
också av andra länder som Jugoslavien,
Albanien och i försiktigare ordalag Rumänien.

Även om andra länder bestrider
Brezjnevdoktrinens giltighet men de
kommunistiska länderna håller fast vid
den, så kommer det att innebära mycket
stora svårigheter vid många förhandlingar.
Det innebär självfallet att
om ett land är uppdelat i en kommunistisk
och i en icke-kommunistisk del,
finns det ingen möjlighet till återförening
annat än om den icke-kommunistiska
delen helt underkastar sig den
kommunistiska. Det framgår av Brezjnevdokrinen
att det inte finns någon
möjlighet att förena de båda delarna.
Att då tala om fria val och om återförening
av ett sådant land, förefaller fullständigt
meningslöst. Från den utgångspunkten
kan man inte ha några förhoppningar
om en återförening av
Tyskland, Korea eller Vietnam. Jag vill
inte med hänsyn till vissa faktorer som
bl. a. har anförts i regeringsdeklarationen
yrka någonting nu, men det torde

stå klart att Sverige, så snart situationen
förändrats på vissa punkter, bör
erkänna både Nordkorea och Östtyskland.
Detta står helt i överensstämmelse
med centerpartiets program, där vi
säger att vi vill erkänna alla de facto
existerande stater med undantag för
dem som är föremål för FN-blockader.
Jag skulle ha ett rätt stort intresse om
regeringen ville kommentera detta, ty
vi kan inte komma förbi Brezjnevdoktrinen,
hur mycket vi än bestrider den.
Om de s. k. socialistiska länderna har
denna mening, kommer den att spela
en mycket stor roll i världspolitiken.

Om man skall notera de framsteg som
gjorts under senare tid bör man erinra
om nedrustningskonferensens arbete i
Geneve. Sverige har där mycket tack
vare den kvalificerade ordföranden,
statsrådet Alva Myrdal, utfört ett utmärkt
arbete. Bland de framsteg som
kan noteras är ickespridningsavtalets
ikraftträdande i början av mars detta
år. Det är hittills bara Sverige och Canada
bland de s. k. tröskelstaterna,
d. v. s. de som förmodas ha möjlighet
att tillverka kärnvapen, som har ratificerat
avtalet.

I ärendet om havsbottnens utnyttjande
endast för fredliga ändamål föreligger
nu ett reviderat gemensamt förslag
från supermakterna, och det bör
ge förutsättningar för att ett avtal så
småningom skall kunna komma till
stånd, även om övriga medlemmar i
konferensen inte kan till alla delar förutsättas
acceptera supermakternas förslag.

Betydelsefulla problem återstår dock
att lösa i fråga om havsbottnens fredliga
utnyttjande, eftersom ingen äganderätt
till dessa områden av vår jord
finns fastställd. Havsbottnen innehåller
stora naturrikedomar. Det kan t. ex.
nämnas att Västeuropa för närvarande
får 8 procent av sin olja från källor
under havsytan men att denna siffra
beräknas stiga till ungefär 40 procent
år 1980.

Förhandlingarna i Geneve inriktar

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Nr 21

sig nu till stor del på det mycket betydelsefulla
förbudet mot användning av
bakteriologiska, biologiska och kemiska
stridsmedel. I Förenta nationerna framlades
den 30 juni 1909 en utförlig rapport
om B- och C-stridsmedlens användning
och verkan samt om metoder
för försvar. Frågan har därmed fått en
allsidig belysning, som kan vara av
stort värde för det fortsatta arbetet. Det
bör också med tillfredsställelse noteras
att president Nixon i ett tal den 25 november
1969 förklarade att Amerika
inte kommer att använda eller lagra
bakteriologiska stridsmedel. Den brittiske
delegaten vid nedrustningskonferensen,
lord Chalfont, sade i ett anförande
inför konferensen den 7 april
i år: ”Vi har aldrig haft några biologiska
vapen, vi har inga nu och vi har
inte för avsikt att anskaffa några.” Liknande
deklaration har också avgivits
av Canada. I detta sammanhang bör
också erinras om att SALT-överläggningarna,
som har central betydelse för
nedrustningsarbetet, återupptogs den
16 april i år.

Ett betydelsefullt framsteg har uppnåtts
under senare tid, i det att 49 länder
vid förra årets slut har undertecknat
konventionerna om de mänskliga
rättigheterna. Visserligen är det ytterst
få som ännu har ratificerat dem, men
förmodligen beror detta — liksom i Sveriges
fall — på vissa formella hinder,
som säkerligen kommer att undanröjas
så att man kan komma upp till att 35
länder har ratificerat konventionerna,
vilket erfordras för att de skall träda i
kraft.

Vad som däremot är synnerligen beklagligt
är att så få länder har skrivit
på det till konventionerna fogade protokollet,
som medger internationell kontroll
för att konventionerna efterleves.
49 länder har skrivit på konventionerna,
men endast 16 länder har undertecknat
protokollet. Bland dem som undertecknat
befinner sig glädjande nog de
fyra nordiska länderna men t. ex. inget
av de socialistiska länderna. Självfallet

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
bör man kunna lita på ett land som skriver
på en konvention, men det verkar
något underligt när detta land icke går
med på någon som helst internationell
insyn. Därför måste det vara av allra
största betydelse hur många länder som
skriver på det till konventionerna fogade
protokollet.

Bland de betydelsefulla ting som finns
i konventionerna är också religionsfriheten
och likställigheten för alla människor
oavsett ras eller hudfärg. De judeförföljelser
som förekommit i Sovjetunionen,
vilka redogjorts för i utrikesutskottets
utlåtande nr 5 år 1970,
strider obestridligen mot konventionerna.
I detta sammanhang vill jag uttala
mitt djupa beklagande av att det även i
vårt land finns människor som uttalar
skymfliga tillmälen mot en man därför
att han har svart hudfärg. Om attacker
mot den amerikanske ambassadören förekommit
för hans hudfärg, så är det
på en sådan nivå att man verkligen förvånas
över att det finns människor med
sådana åsikter i vårt land. Den deklaration
är synnerligen glädjande som statsministern
lade till konceptet till regeringsmeddelandet
om vissa attacker
som förekommit under senare tid.

En företeelse som absolut inte kan accepteras
är försök till våld mot andra
länders beskickningar, vilket förekommer
i olika länder och ibland också i
Sverige. Yar och en borde ju begripa
att har vi diplomatiska förbindelser
med ett land så är vi på respektive sidor
skyldiga att skydda ambassaderna.
Det finns ingen möjlighet att göra någon
sorts undantag, utan i så fall får
man bryta de diplomatiska förbindelserna.
Därest sådana existerar är vi
skyldiga att skydda varje ambassad. Jag
vill tillägga att demonstrationer bör tilllåtas
i största möjliga utsträckning och
under största möjliga frihet, men de får
förekomma i annan form än som attacker
mot ambassader.

Jag vill gärna citera några ord från
utrikesministerns tal i Stockholm den
11 april. I talet vände sig utrikesminis -

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
tern mot våldet som politiskt medel.
Han sade bl. a.: ”Genom att konsekvent
slå vakt om demokratins principer och
spelregler har vi skapat en ram, inom
vilken det visat sig möjligt att radikalt
förändra det bestående och att uppnå
en trygghet för de breda lagren, som
väcker avund och beundran runt om i
världen.” Vidare sade han: ”Våldsanvändning
är inte bara svår att begränsa,
den har också en tendens att framkalla
ökat våld. När en regim med hårda
medel undertrycker all opposition,
kan oppositionen drivas ut i försök till
väpnad kamp. I många fall kan sådana
ansatser till väpnat uppror motverka
sitt eget syfte. När oppositionsgrupper
övergår till rena terrormetoder, riskerar
de ofta att vända majoriteten emot
sig hur idealistiska deras avsikter än
må ha varit. Terror och motterror kan
också få ödesdigra konsekvenser på det
internationella fältet. När terrorgrupper
tillgriper sådana metoder som kapning
eller rent av förstörelse av flygplan
med oskyldiga civila passagerare,
eller mord på diplomater från utomstående
länder, hotas hela det regelsystem
för den internationella samlevnaden,
som mödosamt byggts upp under lång
tid.”

Flygplanskapningen är en företeelse
som bör bestraffas hårt. Det är oförsvarligt
att av politiska skäl äventyra
hundratals människors liv genom att
med våld tvinga ett flygplan till annan
destinationsort. Jag har motionerat om
straff för flygplanskapning, och samma
dag som motionen lämnades fick jag
också veta att proposition är att förvänta
i denna fråga. Jag hoppas att de
tillmätta straffen blir så avskräckande
att ingen får lust att genom hijacking
tvinga ner plan i vårt land. Följer andra
länder vårt exempel kan det bli svårt
och kanske omöjligt att utföra sådana
brott. Inget land är väl intressant att
komma till om varje flygplanskapare
vet att han, när han kommer ned, tas
om hand och att ett hårt straff väntar
honom.

Herr talman! Det är inte endast de
utrikespolitiska frågorna som behandlas
i regeringsdeklarationen. Även handelspolitiken
intar en framträdande
plats. Det finns inte stor anledning att
just nu ägna en större del av denna debatt
åt det Nordek vars framtid förefaller
oviss. Centerpartiet har från första
stund sagt att man i högsta grad beaktar
och respekterar Finlands ställning i
dessa frågor. Så kommer också att bli
fallet i de fortsatta överläggningarna
om handelssamarbete i olika former.
Det är möjligt att det nu förestår en ny
period, där det gäller att finna nya former
för ett samarbete mellan de nordiska
länderna som kan accepteras av
alla parter. President Kekkonen har redan
framhållit Finlands intresse för att
finna lämpliga samarbetsformer. Det
kan tilläggas att dessa samarbetsformer
knappast bör resultera i något Skandek.
Jag vill tillägga att samarbetet i Norden
bör vara så intensivt som möjligt, inte
bara när det gäller handelsfrågor och
sådana frågor som inte är av alltför
stor betydelse. Jag vill bestämt tillråda
samråd mellan de olika regeringarna i
varje större politisk fråga och inte bara
när det gäller sådant som kan anses
opportunt.

Den svenska anslutningen i någon
form till EEC är fortfarande oviss. I
Frankrike, som alltid varit ett av nyckelländerna
inom EEC, har den politiska
situationen efter de Gaulles avgång
förändrats, men om det innebär
större möjligheter för ett utvidgat EEC
är svårt att säga. Det är inte mer än ett
år sedan de Gaulle efter nederlaget i
folkomröstningen avgick. Det var dock
klart redan under de Gaulles sista år
som president att Pompidou försökte få
efterträda de Gaulle och att han skulle
föra de Gaulles system vidare.

I ett tal inför nationalförsamlingen
den 26 juni 1969 sade den franske premiärministern
Chaban-Delmas beträffande
marknadsfrågan att Frankrike för
sin del var berett att ”gå fram lika hastigt
och lika långt som våra partners

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Nr 21

själva iir villiga att gå fram hastigt och
långt i riktning mot ett Europa medvetet
om sin egen kallelse”. Vad orden
”Europa medvetet om sin egen kallelse”
kan innebära är svårt att säga, men
Chaban-Delmas sade också i nationalförsamlingen
att en eventuell utvidgning
av marknaden till att omfatta nya
medlemmar, bland vilka Storbritannien
står i första ledet, måste bli föremål för
diskussioner och preliminära avtal med
våra marknadsparter. Han sade också:
”Man måste se till att en brittisk anslutning
icke tunnar ut den europeiska
idén.” Om en brittisk anslutning skulle
tunna ut den europeiska idén, frågar
man sig onekligen hur Chaban-Delmas
ser på samma sak om det neutrala Sverige
och en del andra länder skulle komma
med i EEC. Efter statsministerns besök
i Frankrike förekom det i den
franska pressen både försiktiga, restriktiva
och i vissa fall rent av ljumma
kommentarer utan några som helst löften
om vad som skulle förekomma i
framtiden.

En omständighet som kan tala starkt
för ett enat Europa är nödvändigheten
av att Europa skall kunna hävda sig
i världskonkurrensen. Skall Europa
kunna hävda sig i den vetenskapligttekniska
utvecklingen framför allt i
konkurrens med Amerika och Japan
så fordras det förenade ansträngningar
av de nu i så många avseenden splittrade
delarna av vår gamla värld. Självfallet
är det mycket olyckligt med Europas
uppdelning på två handelsblock,
även om man var för sig haft stor nytta
av både EEC och EFTA. Det medför en
förläggning av industrier på ett sätt
som annars inte skulle ha förekommit
och som kanske inte alltid är det mest
rationella, och det kanaliserar och låser
fast handeln i former som kan vara
olämpliga.

Det föreligger säkerligen enighet inom
vårt land om önskvärdheten av
svensk anslutning i någon form till
EEC, men det är lika stor enighet om
att det måste ske med bibehållande av

2 Första kammarens protokoll 1970. Nr 21

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
vårt lands alliansfrihet och neutralitet.

Möjligen är det största problemet i
världen hur man skall kunna få människorna
att låta bli att förgöra varandra
med alltmer fruktansvärda vapen,
men ett problem i nära nog samma
klass är hur mat skall kunna anskaffas
till världens alltmer ökande befolkning.
Vi i Sverige och åtskilliga andra
länder är medvetna om att frågan om
befolkningstillväxt och livsmedelstillgång
inte kan lösas bara med en ökad
livsmedelsproduktion. En begränsning
av folkmängden måste också ske.

Familjeplaneringen har dock som bekant
mötts av motstånd på många håll
i världen. Det har inte endast varit religiösa
skäl, utan Nigerias utrikesminister
sade t. ex. i Förenta nationernas
generaldebatt förra hösten att andra
länder inte skall blanda sig i landets
befolkningspolitik. Skulle detta vara en
mera utbredd mening lär det inte bli
lätt att arbeta för familjeplanering. Det
har sagts att t. ex. Cuba skulle få svensk
hjälp till familjeplanering. Då vill jag
fråga om regeringen vet om Cuba vill
ha någon hjälp till familjeplanering?
Vid utarbetandet av socialkonventionen
i Förenta nationerna infördes en
paragraf som säger att familjen skall
bestämma om antalet barn och med
hur långt mellanrum de skall födas. De
katolska länderna talade mycket emot
denna paragraf och röstade givetvis
emot den. Även Cuba röstade emot, och
det är därför jag frågar om regeringen
vet huruvida Cuba vill ha svensk hjälp
till familjeplanering.

Nöden i världen är stor, och många
länder behöver hjälp på olika sätt. Det
är därför ingen lätt uppgift för ett litet
land som Sverige att välja ut vilka mottagarländer
som skall få svenskt bistånd.
Den frågan kommer vi ju att få
diskutera också i annat sammanhang.
Det är självklart att i akuta situationer
såsom vid naturkatastrofer eller krig
hjälpen måste ges snabbt och effektivt
utan alltför stort beaktande av om landet
är ett lämpligt mottagarland. För

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
den normala hjälpen borde man ställa
upp regeln att vid likvärdiga behov i
första hand länder med demokratiska
styrelseskick bör ha hjälp. Folket i
länder som underkuvats av en diktatur
bör dock inte uteslutas från hjälp, men
i så fall bör hjälpen ges till direkta
konkreta projekt så att man verkligen
vet att folkets breda massa får nytta av
hjälpen. Om hjälpen förmedlas genom
den diktatoriska regimen vet man inte
på vilket sätt den kommer att användas
utan då bör i stället hjälpen ges genom
internationella hjälporganisationer.

Slutligen, herr talman, vill jag ta upp
en sak som inte direkt berör utrikespolitiska
frågor men som berör det
svenska utrikesdepartementet, nämligen
de angrepp som på senare tid
gjorts mot departementets personal,
d. v. s. mot diplomatkåren.

Det kan hända att undantag har funnits,
men i stort sett har vår UD-personal
fullgjort sina uppgifter på ett för
vårt land synnerligen gagnerikt sätt.
Den har, under arbetsförhållanden som
inte alltid varit så behagliga — långt
från hemlandet och med familjen splittrad
— representerat Sverige på ett sätt
som länder den till all heder. Åtskilliga
av de svenska diplomaterna har som
bekant vunnit högt internationellt anseende
och anförtrotts de mest betydelsefulla
uppdrag i världspolitiken. I
de flesta fall har utrikesdepartementets
personal ställt sig politiskt neutral.
Därmed inte sagt att det skulle vara
något fel om någon av UD:s personal,
med samma rätt som andra medborgare,
engagerat sig i partipolitiskt arbete.

Nu har emellertid en del grupper
med småskuren grinighet angripit utrikesdepartementets
personal. I Aftonbladet
för den 16 april luftar man sitt
missnöje i en partifanatisk artikel. Det
är då att observera att det, med undantag
för vissa perioder, suttit en socialdemokrat
på utrikesministerposten sedan
1932 — och det lär väl inte vara
så många kvar som anställts före den
tiden. Tidningen skriver att Sveriges

socialdemokratiska ungdomsförbund nu
fått in sin första representant på UD.
Jag trodde verkligen inte att UD var
någon sorts korportaiv inrättning där
olika grupper skall ha representanter.
För mig har det alltid stått klart att
det är svenska folkets valda ombud,
d. v. s. riksdagen och regeringen, som
bestämmer om landets utrikespolitik.
Något annat kan aldrig accepteras. Det
är av största betydelse att vi kan behålla
enigheten inom svensk utrikespolitik,
men det gör man inte med en
sådan partipolitisk gnällighet som lagts
i dagen här.

Herr talman! Det är i år 25 år sedan
Förenta nationerna bildades, såsom erinrades
i regeringsdeklarationen. Många
och stora svårigheter har mött organisationen
under dess 25-åriga tillvaro,
men den har kunnat fortsätta sitt arbete
med anslutning från allt fler länder.
Om den har misslyckats i vissa
avseenden skall man inte bortse från
att den också nått avsevärda resultat,
i synnerhet på de ekonomiska, sociala
och humanitära fälten. Det har ofta
och med rätta sagts att Förenta nationerna
är skyddet för de små länderna.
Organisationen är ett forum där länderna
kan diskutera de världspolitiska
problemen, och redan existensen av en
sådan organisation medför en viss avspänning
i de politiska stridsfrågorna.
Sverige har alltid verksamt stött Förenta
nationerna, och jag vill sluta med
den förhoppningen att Förenta nationerna
även i fortsättningen skall spela
en viktig roll i det mellanfolkliga samarbetet
och verksamt bidraga till fred
och säkerhet.

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Sveriges utrikespolitik
är en aktiv neutralitet. Vår kurs ligger
fast sedan många decennier och är
känd och respekterad av nästan alla
stater. Inom Sverige råder full uppslutning
kring denna politik. Inget parti
ifrågasätter vårt lands neutralitet, men

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Nr 21

;i5

inget parti ser heller detta som en
svensk vilja att isolera sig från omvärlden.
Våra politiska beslut är suveräna,
men vi handlar inte i ett politiskt
eller ekonomiskt vakuum. 1 dag
märker vi mer än någonsin hur människors
öden är länkade till varandra.
Hur vår framtida livsmiljö skall formas
bestäms inte bara i vårt land. När Östersjöns
vatten hotas av förgiftning och
även dess stränder av oljan från supertankers,
när svavlet från Ruhr blåser
in över kuster och delar av södra Sverige,
när utländska företag etablerar
sig i Sverige samtidigt som vår egen
levnadsstandard i allt högre grad blir
beroende av att svenska varor finner
avsättning utomlands, när kapprustningen
och världssvälten sätter själva
vår existens i fara — då framstår det
mer tydligt än någonsin hur overkliga
gränser är och hur gränslös samhörigheten
med andra folk. Därför får de
internationella frågorna en allt större
tyngd i den politiska diskussionen.

Det är en diskussion som självfallet
bör föras med argument och inte med
tillhyggen, överförandet av grova och
stundom brutala metoder till sådana
områden av det internationella umgänget
som under lång tid varit relativt
skyddade ter sig djupt olustigt —-jag tänker då på beskickningar och
diplomatisk personal. Självfallet låter
det sig sägas att dylika metoder och
det våld de innebär är ringa jämfört
med krigets lidande. Ändå är det ett
nederlag när själva instrumenten för
fredligt umgänge också dras in i förolämpningarnas
och våldets sektorer.
Det borde stå klart för alla att skymfande
tillmälen och äggkastning mot
andra länders sändebud inte har någon
som helst annan meningsfullhet än
att försvåra fredliga mellanfolkliga relationer.
Jag kan helhjärtat instämma
i det som statsministern lade till i regeringsdeklarationen.
Jag delar också
herr Bengtsons värdering av den höga
nivån på svensk diplomatisk personal.

Jag tror att dagens debatt kommer

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
att visa att det finns en omfattande
värdegemenskap i den utrikespolitiska
grundsyn som råder i Sverige men också
att vi måste fortsätta att resonera
om många problem för att nå klarhet
om den komplicerade verklighet vi lever
i. Regeringsdeklarationens uttalanden
om FN, nedrustning, maktbalans
och europeisk säkerhetspolitik kommer
för vår del att kommenteras av kammargruppledaren
Olle Dahlén. De synpunkter
jag själv kan bidra med representerar
givetvis ingen definitiv och
allomfattande bild av världsläget. Men
det är för mig angeläget att Sveriges
ställningstaganden till det internationella
skeendet genomsyras av en trohet
till målen, till friheten och humaniteten,
till solidariteten med de förtryckta
och till den oförtrutna kampen mot
världssvälten, men att de också präglas
av en vilja att förutsättningslöst, vaksamt
och kritiskt pröva hur målen bäst
kan främjas.

I ansträngningarna att genom ett alltmer
utbyggt samarbete närma de nordiska
länderna till varandra har regeringen
och oppositionen verkat sida
vid sida. Under åren har också mycket
betydelsefulla resultat uppnåtts i det
nordiska samarbetet. Lagar och förordningar
har i många fall fått en för
länderna likartad utformning, och flera
av de rättigheter som tidigare endast
tillkom medborgarna i det egna landet
bär utsträckts att omfatta även andra
nordiska medborgare. Också det ekonomiska
samarbetet i Norden har —
inom EFTA:s ram — kommit att kraftigt
utvecklas, och en fast form för ömsesidiga
konsultationer i utrikesfrågor
— t. ex. inför sammanträden med FN:s
generalförsamling — har etablerats
mellan de nordiska ländernas regeringar.

Jag har velat erinra om detta, inte
minst med anledning av det läge
Nordekfrågan kommit i efter Finlands
regerings beslut att inte nu biträda
traktaten om ett närmare ekonomiskt
samarbete.

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik

När förslaget om Nordek framfördes
av den danske statsministern Hilmar
Baunsgaard, ställde sig folkpartiet genast
positivt till denna tanke. Jag har
också uppfattningen att svenska regeringen
handlade klokt och målmedvetet
i de förhandlingar som ledde fram till
uppgörelsen i Reykjavik i samband
med Nordiska rådets session där i år.
Det gjordes under förhandlingarna
klart att man i Danmark, Norge och
Sverige såg Nordek som komplement
och inte som alternativ till medverkan
i en utvidgad Europamarknad. De skäl
Finlands regering efter riksdagsvalet
anfört för sitt beslut att inte nu underteckna
Nordektraktaten har därför
väckt besvikelse. Jag förutsätter att
den svenska regeringen är villig att
pröva de möjligheter som kan finnas
för att syftet med Nordek skall uppnås.
Nordekplanen får ej betraktas som
skrinlagd utan endast som bordlagd.

Enligt tidningsreferat skulle herr
Palme i ett anförande i Sundsvall i
söndags ha understrukit hur väsentligt
det är att vi, när Danmark och Norge
börjar EEC-förhandla i Bryssel, klarat
ut att Norden är och förblir en enhet
som måste bevaras och ytterligare fördjupas.
Herr Palme skulle också ha
framhållit hur orimligt det vore att nu
resa en tullmur längs Kölen och Öresund.

Statsministerns uttalande stämmer
väl med den uppfattning folkpartiet
under åren många gånger gett uttryck
för. Resultaten av det omsorgsfullt uppbyggda
nordiska samarbetet är alltför
värdefulla för att sättas på spel. Skulle
våra främsta partners i EFTA knytas
till EEC utan att tillfälle samtidigt gavs
Sverige att på rimliga villkor medverka
i en på så sätt utvidgad Europamarknad,
skulle vår situation avsevärt
försämras. Kommer förhandlingar om
en utvidgning av EEC till stånd är det
därför angeläget att Sverige kommer in
i dessa förhandlingar på ett tidigt stadium
— om möjligt redan vid den
egentliga förhandlingsstarten. Sveriges

fasta beslutsamhet att bibehålla förutsättningarna
för en aktiv neutralitetspolitik
behöver inte hindra att förhandlingarna
med EEC förs i nära samråd
och samverkan med Danmark och Norge
— självfallet även med andra länder.

Det är i dagarna ett år sedan den
folkomröstning ägde rum i Frankrike
som resulterade i att de Gaulle avgick
som president. Det är odiskutabelt att
vad som sedan hänt stärkt förutsättningarna
att få till stånd förhandlingar
i syfte att skapa en stor gemensam ekonomisk
marknad i Västeuropa. Haagmötet
i december och den i förra veckan
slutligen uppnådda överenskommelsen
i EEC i fråga om jordbrukets
finansiering in. m. kan nämnas som
viktiga steg på vägen mot sådana överläggningar.

Kommer — som nu förefaller troligt
— förhandlingar till stånd under året,
är det vår förhoppning att de resulterar
i att marlcnadssplittringen i Västeuropa
överbryggas. Den ekonomiska
utvecklingen inom respektive EFTA
och EEC har visat vilka fördelar som
kan uppnås när tullar och andra handelshinder
undanröjs. Men samarbetet
i Europa bör även omfatta andra saker
än detta. Lågkonjunkturer och inflation
stannar — lika litet som vatten- och
luftföroreningar —• sällan vid nationsgränserna.
Endast genom ett nära samarbete
kan länderna hoppas komma till
rätta med sådana problem. På liknande
sätt bör en samordning av insatserna
inom forskning och teknisk utveckling
kunna ge bättre och snabbare resultat.
Också inom många andra områden, såsom
transportpolitiken, energipolitiken
och patentlagstiftningen, torde en koordinering
av åtgärderna kunna medföra
gemensamma fördelar.

För att ett sådant utvidgat samarbete
omfattande alla stater i Västeuropa
skall komma till stånd krävs bl. a. vilja
till hänsyn till ländernas skilda politiska
förutsättningar och önskemål. De
stater som av olika anledningar inte
önskar delta i en eventuell framtida

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Nr 21

europeisk försvarsgemenskap hör ändå
ges tillfälle till fullvärdiga insatser inom
andra delar av Europasamarbetet.
De neutrala staterna å sin sida bör inte
resa invändningar mot att de stater
som kan vilja eftersträva en närmare
utrikes- och försvarspolitisk samverkan
skapar de former för denna som
de själva finner bäst.

Utvecklingen hittills inom EEC torde
ha gjort fullt klart att ett nära ekonomiskt
samarbete inte i sig självt leder
till eller framtvingar en samverkan också
kring försvars- och utrikespolitiken.
De som utgick från att genomförandet
av den gemensamma marknaden skulle
öppna vägen för en federalistisk ordning
kan ha anledning känna sig besvikna.
General de Gaulle sägs ha betraktat
handels- och ekonomisektorn
som ”trossen”. Från en sådan utgångspunkt
torde det vara riktigt att säga att
försöken att etablera Europas förenta
stater med trossen i spetsen hittills varit
föga framgångsrika.

Under året har herrar Palme och
Lange besökt olika huvudstäder i Europa.
Jag utgår från att syftet med dessa
resor varit att klargöra innebörden
av det svenska brevet från juli 1967 och
att understryka vårt intresse att, med
bibehållen neutralitet, medverka i och
vidareutveckla samarbetet mellan länderna
i Västeuropa. Det är min uppriktiga
förhoppning att resultatet av överläggningarna
varit lika framgångsrikt
som tidningsreferaten från herr Palmes
besök gett oss anledning tro, och jag
hoppas att statsministern finner möjlighet
att också här i riksdagen lämna något
fylligare upplysningar om resultatet
av besöken i Bonn, London och Paris
än de väl korta meningarna i regeringsdeklarationen.
Jag kan försäkra regeringen
att folkpartiet, nu som tidigare,
ger sitt fulla stöd åt en politik som
syftar till att Sverige, på grundval av
realförhandlingar med EEC, prövar formerna
för en anslutning till den europeiska
gemenskapen.

Vår strävan att utvidga det europeis -

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
ka samarbetet får inte innebiira att vi
river gamla murar för att resa nya. Europa
får inte isolera sig från den övriga
världen. Mot den tullpolitik som bl. a.
EEG-länderna fört mot utvecklingsländerna
har en del berättigad kritik framförts,
kritik som Sverige ställt sig bakom
vid UNCTAD-konferenserna. Men
det iir osakligt att framställa EEC som
en rikemansklubb riktad mot den fattiga
världen. För det första har många
u-länder genom associering fått del av
gemenskapens frihandelsfördclar. För
det andra har u-länderna, som bl. a.
UNCTAD :s förutvarande generalsekreterare
Raid Prebisch framhållit, inget
att förlora på en vidgad inomeuropeisk
handel om denna, som i hög grad varit
fallet, också stimulerar den europeiska
importen från den tredje världen. Det
är emellertid självklart att Sverige måste
fortsätta sitt arbete för en sådan omstöpning
av världshandeln att de fattiga
ländernas ekonomiska utveckling
främjas. I de fortsatta överläggningarna
om världshandeln bör vi i denna mening
ställa oss på de fattiga ländernas,
på u-ländernas sida.

Det utvidgade samarbetet i Västeuropa
får heller inte innebära att vi reser
murar mot Östeuropa. Taggtrådssträngen
genom Europa är en overklig gräns,
betingad av sovjetiska maktanspråk
utan moraliskt berättigande. Det måste
bli en uppgift för 1970-talet att under
vaksamhet vidga kontakterna mellan öst
och Väst på alla plan — ekonomiska,
politiska och kulturella. Vi hälsar med
tillfredsställelse de initiativ som tagits
av den nya socialdemokratiska och liberala
regeringen i Västtyskland. Ett
närmande mellan de två tyska staterna
skulle innebära ett av de största stegen
framåt för europeisk säkerhet och europeiskt
samarbete.

Kanske är det i dag inte realistiskt att
hoppas på snara framsteg. Bilden av
den östeuropeiska utvecklingen är
komplicerad. Efter invasionen i Tjeckoslovakien
dominerar ortodoxa tendenser
i Sovjetunionen och de flesta andra

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
östländerna. Av de tövädersymptom
som vi så ivrigt spanat efter sedan mitten
av 1950-talet syns där just nu inte
många spår. De ekonomiska problem
som uppstått på senare år illustrerar i
avsevärd grad hur socialistiska system
som lyckats väl med den industriella
expansionens första skeden senare genom
sin tröghet får svårt att anpassa
sig till den mer differentierade och
avancerade produktion som behövs i
ett utvecklat välfärdssamhälle. Dessa
problem har i kombination med det inre
trycket från skilda grupper framkallat
en konservativ reaktion från de styrande
vars verkningar vi ännu inte kan
överblicka. Men vi kan inte vara likgiltiga
för de förföljelser som pågår.
Tjeckoslovakien har visserligen försvunnit
från våra tidningars förstasidor,
men oroande rapporter om den
alltjämt fortgående s. k. normaliseringen
tränger oavbrutet ut. Brezjnevdoktrinen
är en realitet, det har herr Bengtson
rätt i. Den måste också just därför
kritiseras.

Vi är även bestörta inför de antisemitiska
kampanjerna i Sovjet och Polen,
kampanjer som ömkligen kamouflerats
som ”antisionistiska” men vilkas reella
innebörd står klar för alla vederhäftiga
observatörer. De östeuropeiska flyktingar
som de senaste åren sökt sig till Sverige
måste få vårt stöd.

Det hävdas numera ofta att vi radikalt
måste korrigera vår syn på det politiska
och sociala systemet i öststaterna.
Man pekar på att ett visst mått av
rättssäkerhet har uppnåtts, att levnadsstandarden
har ökat, att ett socialt vårdsystem
har byggts upp och att utbildning
och kulturliv undergått en stark
expansion. Därmed är, säger man, människorna
nöjda, och diktaturen känns
bara pressande för en liten krets av intellektuella,
vars ofrihet inte nämnvärt
skulle bekymra den stora massan.

En sådan bedömning är inte riktig.
Det är sant att t. ex. utvecklingen i Sovjetunionen
avancerat därhän att dess
medborgare lever i välfärdssamhällets

gränstrakter. I ett historiskt perspektiv
är denna utveckling betydande, även
om den köpts till priset av den politiska
friheten. Men kan man verkligen
betrakta den andliga friheten som ett
andrahandsmål? Kan man säga att det i
första hand gäller att skapa ett materiellt
välstånd och att de demokratiska
principerna, rätten att ifrågasätta sitt
samhälle och sin kultur, rätten att kritisera
mål och medel, rätten att föreslå
nya vägar och rätten att kontrollera de
styrande genom fria val, kan man säga
att detta är lyxartiklar som ett samhälle
inte har råd med innan det har byggt
upp en fast ekonomisk bas? Jag tror
det inte. Jag tror att friheten är en
omistlig del i varje stats utveckling, att
den fria diskussionen och kritiken är
den nödvändiga förutsättningen för ett
socialt och ekonomiskt framåtskridande,
att den kompromisslösa värderingen
att varje människa inte är ett medel
utan ett mål är en oundgänglig förutsättning
för att inte den nationella anspänningen,
det stora språnget framåt
mot ekonomisk och social trygghet skall
urarta till ett auktoritärt och skoningslöst
förtryck.

De sovjetiska ledarna har gång på
gång klargjort att den fredliga samlevnadens
politik inte innebär vad de kallar
”ideologisk samlevnad”. Låt oss då
fastslå att dessa förutsättningar också
är våra. Vi strävar mot ett ekonomiskt,
politiskt och kulturellt samarbete med
de östeuropeiska staterna, och vi är villiga
till gemensamma ansträngningar
för att konsolidera freden i Europa och
i världen. Från folkpartiets sida har vi
tidigare uttalat att vi stöder förslaget
om en väl förberedd europeisk säkerhetskonferens.
Det kalla krigets dagar
är förbi. Men vår önskan om en närmare
samverkan mellan Öst och Väst och
vår vilja att samtala med våra grannar
i Östeuropa innebär inte att vi givit upp
vårt försvar för demokratin och vår
kritik av ett samhällssystem som kränker
grundläggande demokratiska rättigheter.

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Nr 21

Klyftan mellan öst och Väst var för
inte så länge sedan världspolitikens dominerande
konflikt. I dag upplever vi
lika starkt en klyfta mellan Nord och
Syd, mellan de rika industriländerna
och de faltiga råvaruländerna. Vid sidan
om kapprustningen och förgiftningen
av vår livsmiljö är befolkningsexplosionen
och världssvälten det allvarligaste
hotet mot vår framtida existens.
Att stödja kampen mot hungern har blivit
vår viktigaste utrikespolitiska uppgift.
Vi får snart tillfälle att i riksdagen
diskutera de problem som är förknippade
med vår u-hjälp. Jag skall här inskränka
mig till några få synpunkter
på den globala strategin mot fattigdomen.

I en berömd och inflytelserik pamflett
före franska revolutionen skrev
abbé Sieyés: ”Vad är det tredje ståndet?
Allt. Vad har det hittills varit? Intet.
Vad önskar det bliva? Något.” Det
var de ofrälses revolt mot aristokrati
och prästerskap, mot det gamla privilegiesamhället.
Hundra år senare formulerade
den socialistiska och liberala
arbetarrörelsen samma paroll: den

krävde lagens skydd åt samhällets svaga
och lika rättigheter åt alla människor.
Det var ett nytt ”tredje stånd”
som trädde fram.

Nu, ytterligare hundra år senare, möter
vi åter samma krav, inte från det
tredje ståndet men från den tredje världen.
Återigen höjs det röster som säger:
Vi har hittills varit intet, men vi vill bli
något. Vi har varit undersåtar, men vi
vill bli jämlikar. Vi har levt på smulor,
men vi vill ha del i det välstånd som
jorden frambringar.

Jag tror att det är alldeles klart att
den tredje världens befrielse från fattigdom
och förtryck främst måste vara
dess eget verk, liksom en gång det tredje
ståndets befrielse och sedan arbetarklassens
var det. Det är bara genom att
utnyttja sina egna resurser som u-länderna
kan nå sociala och ekonomiska
framsteg. Det innebär inte att inte vi
som lever i industriländerna också kan

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
spela en betydelsefull roll. Genom att
överföra kunnande på olika områden
och stimulera den ekonomiska tillväxten
genom en vidgad handel kan vi aktivt
främja den utveckling som u-länderna
själva önskar. Men den rika världen
får inte bestämma kursen. Vårt bistånd
skall i viss mån vara ett stöd på
u-ländernas egna villkor. Detta är något
som ytterligare måste framhävas i
nästa veckas biståndsdebatt.

Det förs för närvarande en mycket
intressant och värdefull debatt om vilka
vägar som står öppna för den tredje
världen. Förklaringarna till stagnation
och framsteg spänner över vida fält, från
de enkla marxistiska doktrinerna om utsugningen
och den ekonomiska kolonialismen
som fattigdomens enda orsaker
till de mer komplicerade teorierna om
hur brister i utbildning och motivation,
undersysselsättning, livsmedelsbrist, underutvecklade
kommunikationer och
illa utnyttjade produktionsmedel samverkar
till att skapa en svältens onda
cirkel som endast kan brytas genom parallella
satsningar på många olika områden.
Jag tror inte de rika länderna
kan svära sig fria från att i vissa avseenden
ha hämmat den tredje världens
utveckling och berövat den värdefulla
naturtillgångar, men jag tror ännu
mindre på den klichémässiga föreställningen
att det ena halvklotets rikedom
bygger på det andras fattigdom. För
samvetsmänniskor kan det kännas naturligt
att uppleva den upprörande
kontrasten mellan rika och fattiga länder
som ett moraliskt skuldförhållande.
Det engagemang som kan växa fram
ur en sådan upplevelse är av stort värde,
men det är också viktigt att vi
kommer fram till tolkningar av u-ländernas
problem som är realistiska.

Den marxistiska analysen av förhållandet
mellan i-länder och u-länder finner
jag i avgörande stycken ohållbar,
men jag vill gärna medge att den debatt
den fött har vidgat och fördjupat vår
bild av u-ländernas problem. Vad jag
reagerar mot är tendensen att måla pro -

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
blemen i svart och vitt och mot den
ständiga viljan att sätta politisk-ideologiska
betyg på länderna i den fattiga
världen.

Utvecklingen i den tredje världen
har förskjutit världspolitikens spänningsfält
från Europa till andra kontinenter.
Att konflikten mellan Sovjetunionen
och USA i dag ersatts av en
mer komplicerad maktkamp har naturligtvis
också samband med Kinas nya
roll i stormaktspolitiken. Den satellit
som nu susar över våra huvuden är en
påminnelse om hur nödvändigt det är
att bryta den kinesiska folkrepublikens
isolering. I två decennier har kontakterna
varit praktiskt taget brutna mellan
USA och Kina, och i ett decennium
har de sovjetisk-kinesiska förbindelserna
oavbrutet försämrats. Den misstro
som dessa motsättningar skapat och
som särskilt i de kommunistiska länderna
befästs genom en intensiv indoktrinering
utgör en fara. Det är angeläget
att Kina så snart som möjligt beviljas
medlemskap i Förenta nationerna
och även i övrigt får ta del i det internationella
samarbetet.

En konflikt där behovet av dialog
över åsiktsklyftorna känns mer angeläget
men tyvärr samtidigt mer avlägset
än någon annanstans är i Mellersta Östern.
Krig och hot om krig har varit
staten Israels öde under de 22 år som
landet funnits. Gång på gång har arabstaterna
och palestinska kamporganisationer
inskärpt sin avsikt att förgöra
Israel, att militärt besegra den judiska
nationen och på dess ruiner bygga upp
ett framtida Palestina. År efter år har
man vägrat att förhandla med Israel, att
erkänna Israel, vägrat att sluta fred
med Israel.

Denna omedgörliga hållning har varit
arabstaternas också efter sexdagarskriget.
Den slogs fast vid Khartoumkonferensen
i augusti—september 1967.
Den har i ord och handling markerats
många gånger under de snart tre år som
gått sedan det senaste kriget. Enligt min
och folkpartiets mening ligger huvud -

ansvaret för krisen i Mellersta Östern
på dem som vägrar att erkänna Israels
existens och förhandla med det landet.
En politisk konflikt av det här slaget
kan inte lösas genom att den ena sidan
förnekar den andra sidan och med
våld söker bryta sönder det som skapats
de senaste årtiondena.

Enligt vår mening måste därför en
fredlig uppgörelse i Mellersta Östern
garantera Israels säkerhet som självständig
nation. Det kan inte ske med
mindre än att arabstaterna och arabgerillan
ger upp sitt huvudmål: att Israel
som en i huvudsak judisk stat skall besegras
och förstöras. Den stärkta ställning
i arabvärlden som al Fatah och
några andra palestinska kamporganisationer
har fått kommer nog inte att underlätta
en sådan utveckling. De ser
tvärtom varje form av samtal och överenskommelse
med Israel som förräderi
och godtar bara den militära konfrontationen
som en väg till slutgiltig lösning.

Vi känner självfallet stor medkänsla
med de palestinska flyktingarna. En av
de viktigaste delarna av konflikten är
hur den flyktingfrågan skall lösas. Vi
måste leva oss in i det lidande och den
sorg som tusentals palestinier känt i
många år, vare sig de mer eller mindre
har integrerats i någon arabstat eller
lever i flyktingläger. Men en lyckligare
framtid för dem ligger inte i nya krig.
Tvärtom kan nya krig leda dem till nytt
och större lidande och föra området till
nya politiska katastrofer.

Däremot kan kanske, någon gång i
framtiden, en lösning av konflikten sökas
i det perspektiv som beskrivs i boken
”Det hatade Israel”, som just getts
ut av tre liberaler. De talar om en arabisk-palestinsk
nation i fred och samverkan
med Israel. En sådan statsbildning
skulle utgå från Västjordanien och
Gaza, kanske i förening med eller på
annat sätt knutet till det nuvarande
Jordanien. Den palestinska nationalkänslan
har av allt att döma ökat på
senare år. Att inse det betyder natur -

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Nr 21

ligtvis inte att man ett ögonblick tvekar
om Israels rätt att leva. Men insikten
kan leda till konstruktioner och
spekulationer om en ny statsbildning
som ännu för några år sedan tycktes
helt verklighetsfrämmande. Mycket av
den internationella debatten om Mellersta
Östern handlar i dag om sådana
möjligheter. Det är viktigt att Israel
nu inte försvårar eu utveckling i den
riktningen genom att slutligt annektera
delar av de områden man besatte i sexdagarskriget.

Men vi får inte tro att den typ av
lösning som jag här har refererat skulle
vara al Fatahs mål och ideal. Den och
andra kamporganisationer vill besegra
Israel och på ruinerna av Israel bygga
upp en ny statsbildning. Därför är en
lösning av konflikten sannolikt avlägsen.
Förenta nationernas ansvar är
mycket stort, och vi önskar alla Gunnar
Jarring framgång i hans uppgift att
närma parterna till varandra på grundval
av säkerhetsrådets resolution av den
22 november 1967. Stormakterna har
emellertid enligt min mening det största
ansvaret att söka stimulera fram en
fredlig lösning, som tyvärr blir ännu
svårare att nå genom vapensändningar
till de länder som förklarat att kriget är
ofrånkomligt.

Till slut är man ändå tillbaka till
kärnfrågan: Har Israel rätt att existera
som en självständig nation? Svensk liberalism
har aldrig tvekat om svaret
på den frågan. Israel har rätt att finnas
som alla andra länder och medlemmar
av FN. Israel har rätt att försvara
sig mot angrepp och hot mot angrepp.
Israel har rätt att självt bestämma
principerna för sin invandringspolitik.
Det är viktigt att slå fast sådana
grundläggande förutsättningar för en
lösning av konflikten. Vårt land deltog
aktivt när Israel skapades genom beslut
i FN på hösten 1947 —- jag kan
påminna om Emil Sandströms namn.
Och vi får inte ett ögonblick tveka om
vårt politiska och moraliska stöd åt den
israeliska demokratin, när den strävar

2| Första kammarens protokoll 1970. Nr 21

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
efter fred och erkännande från de länder
som hittills valt kriget och kampen.

Vi får inte heller tveka när det gäller
att erkänna andra staters rätt till nationell
integritet och egen utveckling.
Det är främst detta det handlar om i
Vietnam — en annan konflikt där motsättningarna
mellan de två stora supermakterna
Sovjet och USA består.

Det finns en tendens i debatten att
utgå från att USA:s engagemang i Vietnam
började med Johnsonregimens beslut
om bombningar i norr. Men det är
riktigare att se Vietnamkonflikten som
en konsekvens av amerikansk utrikespolitik
som den utformades under det
kalla krigets och den blinda kommunistskräckens
värsta år. Den politiken
var en oförnuftig tillämpning av en i
och för sig både riktig och idealistisk
tanke: att USA har ett ansvar för även
andra staters frihet. Det var den principen
— doktrinen om den kollektiva
säkerheten — som motiverade USA:s
inträde i andra världskriget och som
blev av avgörande betydelse för Europas
framtid. Det var samma tanke som
fick sin fortsättning med Marshallhjälpen
och i den amerikanska ”militära”
närvaron i Europa som skett i
samförstånd med berörda stater men
som i sin tillämpning i andra delar av
världen, främst i Latinamerika och i
Asien, har förlorat sin ursprungliga
motivering och blev till vad Fulbright
kallat ”maktens förmätenhet”.

Förutsättningar för ett amerikanskt
ingripande av den omfattning som det
småningom blev fanns nämligen i Sydostasien.
Den kollektiva säkerhetens
doktrin som den utvecklades av Roosevelt
och Truman byggde på tanken att
uppenbara aggressionshandlingar krävde
ingripanden för att återställa balansen.
Men som Arthur M. Schlesinger jr
påpekar i sin bok ”Förtroendekrisen”
kom amerikansk utrikespolitik, främst
under Dulles’ tid som utrikesminister,
att sträcka sig långt utöver de krav
som denna doktrin uppställde. Den har,

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
skriver Schlesinger, tillämpats inte bara
i de fall där stormakter bevisligen
varit inblandade utan också där påståenden
om stormaktsinblandning varit
svagt underbyggda eller diskutabla,
också där ingen maktbalans funnits och
utsikterna att upprätta en sådan varit
små, inte bara i fall av uppenbar aggression
utan också i fall av inre omstörtning.
Dessutom, fortsätter Schlesinger,
började USA tillämpa denna
politik inte i äkta samförstånd och på
jämställd fot med allierade utan som
deras självutnämnda förmyndare och
ledare. På det sättet började doktrinen
om den kollektiva säkerheten smalna
till en doktrin om ensidiga amerikanska
interventioner.

Schlesingers invändningar kan som
jag ser det i många viktiga avseenden
tillämpas just på Vietnam. Oförmågan
att inse att det här i första hand var
fråga om inre motsättningar och inte
yttre aggression förvred de beslut som
ledde fram till Vietnamtragedin.

Och Vietnamkonflikten är tragisk.
Tragisk för att en liten nation blivit
en bricka i ett skoningslöst stormaktsspel
och årtionde efter årtionde förnekats
rätten att leva sitt eget liv. Tragisk
också på grund av de omätliga mänskliga
lidandena och den materiella förödelsen.
Tragisk från vår synpunkt för
att huvudansvaret för denna utveckling
i tur och ordning funnits hos demokratiska
stater som Frankrike och USA.
Därigenom har konflikten också blivit
ett moraliskt-politiskt nederlag. Hur
man än bedömer motiven för det amerikanska
engagemanget är resultatet
omöjligt att försvara.

Man har sagt sig kämpa för demokrati,
men gjort det på auktoritära militärjuntors
sida. Man har sagt sig vilja
erbjuda social och ekonomisk trygghet
som alternativ till marxistiska locktoner
från norr, men vad som åstadkommits
är en materiell ödeläggelse utan
motstycke. Man har gisslat den nordvietnamesiska
regimens terror, men inte
kunnat hindra ens de egna trupper -

na att begå massakrer, än mindre lyckats
få någon förståelse för humanitetens
och rättstrygghetens krav hos de
regimer man samverkat med i Saigon.

Det mål man föresatt sig — att genom
ekonomiskt och tekniskt bistånd
bygga upp en regim i Sydvietnam som
genom utvecklingsvilja och stöd hos
befolkningen skulle vara ett värn mot
infiltration utifrån —- må ha varit klart
uttänkt eller inte, politiskt rimligt eller
inte. Vad som återstår att konstatera är
att det misslyckats. Insatsen i Vietnam
är förfelad för USA:s del. Nu måste
man hitta en väg tillbaka, ju fortare
desto bättre — för USA självt men
framför allt för demokratin som ideal.

Vad framtiden innebär för Vietnam
och dess folk vet vi inte, och demokratiernas
möjligheter att påverka utvecklingen
är nu mindre än någonsin. Det
är klart att Sverige måste hålla fast vid
kravet på en uppgörelse genom förhandlingar
mellan de parter som är
inblandade och att det i denna uppgörelse
måste ingå ett villkor om en
utrymning av alla främmande trupper
och om fria val under internationell
kontroll. Det är ändå svårt att se att
utgången kan bli mer än en: utan militärt
stöd från USA kommer den nuvarande
Saigonregimens möjligheter att
hålla sig kvar att vara ytterst små. Att
avgöra var det folkliga stödet finns i
ett land som saknar demokratisk tradition
och förutsättningar för fri opinionsbildning
är vanskligt. Men att
generalerna i Saigon haft svårare än
sina motståndare att vinna sympati hos
befolkningen verkar ändå uppenbart.

Liberalismens ställning i den svenska
debatt som haft Vietnamkriget till
utgångspunkt har ofta diskuterats. Vi
har aldrig tvekat att slå vakt om de
små nationernas rätt till nationell självständighet.
Vi har heller aldrig tvekat
att hävda folkens rätt till frihet inom
sina nationer. Vi har varit beredda att
stämpla förtryck av nationer och grupper
oavsett förtryckarnas ideologiska
förtecken. Men det har funnits inslag

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Nr 21

i debalten om Vietnam som vi haft
svårt att fördra. Dit hör tendensen att
låta sympatin för dem som kuvats av
regimen i Saigon och dess amerikanska
allierade bli liktydig med ett kritiklöst
försvar och en nästan devot beundran
för den andra sidans politiska system.
Dit har också hört försöken att
exploatera tragedin i Vietnam för bestämda
ideologiska syften. Det är eu
sak att kritisera USA:s politik i Vietnam
för både dess motiv och resultat;
en annan att fördöma hela den amerikanska
nationen och att se utvecklingen
i Vietnam som en ofrånkomlig följd
av det ekonomiska och politiska system
som är USA:s. Vi har funnit dessa
strömningar i debatten och deras återklanger
i en mindre ideologiskt och
mer opportunistiskt formulerad antiamerikanism
lika motbjudande som
försöken att i ett av den västerländska
demokratins svåraste nederlag intolka
ett positivt förlopp.

Vad man möjligen kan hoppas är att
detta krig ändå skall ha haft den inverkan
att ett upprepande av liknande
dårskaper kan förhindras, att t. ex.
Laos och Kambodja inte skall bli nya
Vietnam. Det finns vissa tecken i de
amerikanska ledarnas uttalanden som
tyder på att en sådan vändpunkt inträtt
att USA skulle vara på väg att reducera
sina utländska engagemang.
Detta behöver inte betyda någon ny
amerikansk isolationism — några förutsättningar
för en sådan finns knappast
i dagens sammankrympta värld
— men det skulle innebära att man insett
att andra nationer liksom en gång
USA självt måste skapas inifrån. Det är
inte bara den faktiska händelseutvecklingen
i Vietnam som ger näring åt sådana
förhoppningar. Den öppna debatten
i USA visar den amerikanska demokratins
motståndskraft även i mycket
allvarliga kriser. Däri skiljer sig
den amerikanska supermakten från den
sovjetiska.

Men Vietnamkriget har också en annan
sida. Jag tänker på dess återverk -

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
ningar inom USA, på den brutalisering
som möter en i det amerikanska samhället
och den polarisering som hotar
att spränga amerikansk opinion. Amerika
av i dag är ett mer splittrat land
än någonsin. Det talas i den amerikanska
debatten om ”de två Amerika”,
om det rika samhället som lever sida
vid sida med det fattiga, det privata
välståndet och den offentliga nöden.
De liberala krafter som alltsedan New
Deal kämpat för sociala reformer, för
jämlikhet mellan raserna, för en ökad
satsning på utbildning och för krafttag
mot nöden på landsbygden och i städerna
har ännu gigantiska uppgifter
framför sig. Den utmaning som möter
det amerikanska samhället är att tämja
de enorma krafter som ett dynamiskt
näringsliv skapat, att hävda medborgarnas
intresse framför ”det militärindustriella
komplexets” och att inrikta
de utrikespolitiska åtagandena på i
första hand de verkliga demokratiernas
skydd.

Svensk utrikesdebatt har under de
senaste åren i hög grad handlat om vår
rätt att kritisera och diskutera andra
länders utrikespolitik, inte minst
USA:s. Från en sida slungas svepande
förkastelsedomar över hela det amerikanska
samhället, från en annan sägs
det att vi måste tänka på vår utrikeshandel
och att vi inte får se oss här
i Sverige som något slags världssamvete,
som en moralisk ambulans som
ständigt rycker ut för att bota världens
sjukdomar med svenska mediciner. Det
är viktigt att komma bort från båda
dessa attityder. I det diplomatiska
språket talas mycket om ett lands ”inre
angelägenheter”. Säkert är det ett folkrättsligt
nödvändigt begrepp. Men rasförtrycket
i Sydafrika är inte enbart
en inre angelägenhet -— det angår också
oss. Diktaturen i Grekland, förföljelserna
i Sovjetunionen, rasdiskrimineringen
i USA, hotet mot Israel, Portugals
kolonialkrig, invasionen i Tjeckoslovakien,
blodbadet i Cambodja och
den amerikanska politiken i Vietnam

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik

— inget av detta är inre angelägenheter
i en tid då nationerna vävts samman
och gränserna bleknar bort. Brott
mot de mänskliga rättigheterna angår
oss varhelst de begås. Men på sätt och
vis har vi en särskild skyldighet att
diskutera stormakternas politik därför
att vi lever i deras skugga. I kärnvapenåldern
ligger vårt öde i en kusligt
bokstavlig mening i deras händer. Utan
några som helst beslut har det uppstått
ett slags nytt världssamhälle. Det är
många gånger fjärran maktcentra som
beslutar om hur vår existens skall formas.
Med eller mot vår vilja sker en
internationalisering av det svenska
samhället. Den debatt om närdemokrati
och distansdemokrati, om medinflytande
och främlingskap som vi fört på det
inhemska planet lär få sin motsvarighet
på en internationell nivå. Vi måste
börja diskutera hur vi skall kunna vinna
ett verkligt medinflvtande i världsgemenskapen,
hur vi skall kunna påverka
de beslut om vår framtid som
fattas i Washington och Moskva, i
Bryssel och Paris, i Peking och New
Delhi.

Vårt beroende av omvärlden innebär
inte bara krav till anpassning, utan
även en utmaning. Det är också vår
sak att — med den självklara begränsning
vår alliansfrihet och neutralitet
sätter —- söka medverka till att förändra
världen. Fredsarbetet måste i det
läget få en ny genomslagskraft. Det
borde bli 1970-talets stora arbetsuppgift.

Herr BOHMAN (m):

Herr talman! Som underlag för mitt
inlägg kommer jag inte i första hand att
utnyttja den regeringsdeklaration för
vilken utrikesministern bär ansvaret.
Jag anknyter i stället till ett anförande
av vår andra f. d. excellens — eller skall
vi kanske säga ex-excellens —• statsminister
Olof Palme. Statsministerns inlägg
inbjuder nämligen — bättre än dagens
regeringsdeklaration —- till ett

principiellt meningsutbyte som är önskvärt
för den fortlöpande utrikespolitiska
debatten i det alliansfria Sverige.

De demokratiska partierna är överens
om de stora linjerna i vår utrikespolitik,
det behöver inte särskilt understrykas.
Då företrädare för det officiella
Sverige här hemma eller utomlands förklarar
innebörden av vår säkerhetspolitiska
filosofi har oppositionen därför
i regel ingen anledning att blanda sig i
debatten. Men i de fall vi finner att regeringsledamöternas
tolkning eller deras
handlande över huvud taget icke
överensstämmer med vår mening om
vad som bör och får sägas eller göras
inom ramen för de gränser vår utrikespolitik
utstakar, är det helt enkelt ett
oppositionspartis skyldighet att göra
detta klart för icke blott regeringen utan
även omvärlden. Har våra officiella talesmän
trampat över gränserna, ligger
det alltså i landets intresse att lyssnarna
på det internationella fältet inte bibringas
den felaktiga uppfattningen att
hela svenska folket sluter upp bakom
regeringen.

Det anförande jag åsyftar höll statsministern
vid Folk och Försvars konferens
i Storlien den 2 februari i år. Det
blev mycket uppmärksammat. Reaktionen
tydde på att många inte väntat sig
att statsministern skulle så oreserverat
som han då gjorde ansluta sig till uppfattningen
att vi behöver ett starkt försvar
som garanti för vår utrikespolitik.
Jag kan i det mesta acceptera statsministerns
synpunkter. Vissa påståenden
och slutsatser är emellertid enligt min
mening alltför förenklade.

Att det lilla Sveriges inflytande är begränsat
och att våra resurser internationellt
sett är små, är ett obestridligt
faktum, liksom också att vi inte kan
räkna med att ”i någon större utsträckning”
påverka den internationella miljö
som vi lever i och är beroende av. Lika
sant är det att vi måste noga överväga
våra insatser och i våra bedömningar
utgå från de förhållanden som är för
handen och anpassa oss till dem. Dessa

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Nr 21

41)

statsministerns slutsatser är uttryck för
vad man brukar kalla realpolitik.

Det är också ett realpolitiskt konstaterande
att vår neutralitetspolitik utgår
från våra egna behov och avser att värna
vår egen fred, vårt eget oberoende
och vår egen trygghet. Det vidgade handelsutbytet
mellan folken, den snabba
tekniska utvecklingen och de internationella
kommunikationernas utbyggnad
har emellertid komplicerat en konsekvent
utövning av nationell säkerhetspolitik.
Sverige kan inte isolera sig
från omvärlden. Det har i dag statsministern
understrukit, herr Helén likaså.
Den internationella integrationen i vidsträckt
bemärkelse fördjupas alltmer,
milstolparna må heta GATT, OECD,
EFTA, Nordek eller EEC. Mellan de två
världskrigen och efter det senaste har
gränserna för det lilla Europa börjat
raseras ekonomiskt och politiskt, samtidigt
som branta murar fortfarande delar
blockbildningar, inbördes konkurrerande
och skarpt åtskilda från varandra
ideologiskt och ekonomiskt.

I denna den snabba omvandlingens
tidsålder är det svårare än tidigare att
koncentrera uttalanden och handlande
på egna nationella intressen och behov.
Omvärlden tränger sig — det var ju
också innebörden i statsminister Palmes
anförande — på oss och vi blir, vare
sig vi vill eller inte, delaktiga i det
internationella skeendet på ett sätt som
besparats eller icke förunnats äldre generationer.
På dem ställdes inte motsvarande
etiska och moraliska krav på
ståndpunktstaganden eller — som det
brukar heta i dagens populärvokabulär
— engagemang.

Det är därför inte besynnerligt att
meningsbrytningar gör sig gällande om
vilka ställningstaganden som är lämpliga
eller tillåtna för officiella representanter
för vårt land utan att vårt utrikespolitiska
oberoende eller vår handlingsfrihet
skall behöva ifrågasättas.

Att enskilda individer, med världens
motsättningar och elände projicerade
på TV-rutan i ombonade vardagsrum,

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
gör sina bedömningar och framför kritik
mot det de upplever som grymt meningslöst
och orättfärdigt är naturligt.
Det är inte fel att de låter skeendet engagera
sig, att de ger uttryck för medkänsla,
att de protesterar mot det som
sker och våra egna möjligheter att påverka
händelseutvecklingen.

I en demokrati kan summan av sådana
enskilda reaktioner utlösa handlingar,
som vid nyktra realpolitiska bedömningar
icke bort ske. Därmed kan också
allmänna opinionen i omvärlden påverkas
inte bara positivt utan också negativt.
Att utlandet kan missförstå eller
starkt reagera mot sådana utrikespolitiska
manifestationer måste en demokrati
kunna tolerera. Men vårt internationella
beroende ställer krav på de enskilda
individernas förmåga att göra
balanserade bedömningar och att inte
oreflekterat och spontant hänge sig åt
orealistiskt önsketänkande eller ge sitt
engagemang sådana uttryck som inte
står i rimlig proportion till vårt lands
möjligheter att påverka händelseförloppet.
Vetskap om de begränsningar i rörelsefriheten
som ett alliansfritt folk
måste iaktta och insikt om hur den
värld är beskaffad i vilken vårt land är
en liten, liten del bör kunna fordras av
dem som i sista hand har att bära följderna
av missuppfattningar ute i världen
om var vårt land står. I dessa hänseenden
har vi alla ett ansvar — regering
och oppositionspartier, kunskapsförmedlare
och opinionsbildare på olika
nivåer.

Men, herr talman, självfallet ligger ansvaret
tyngst på det officiella Sveriges
representanter, våra röster mot omvärlden,
regeringen och dess företrädare.
Det är lätt att ryckas med av opinionens
starka vind. Det kan av inrikespolitiska
skäl vara förklarligt att anpassa sig efter
opinionen, att fånga upp en stämning
som annars skulle kunna utnyttjas
av andra. Det kan te sig förståeligt att
förskaffa sig — som det heter — kontroll
över utvecklingen genom att göra
argumenten till sina för att få möjlig -

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
het att utöva en dämpande inverkan.
Men man tar därmed också stora risker.
De sansade, realistiska stämmor som
många gånger kan vara behövliga för
vårt lands egen skull kan överröstas.
Den folkstämning som man ville lugna
ner kan i stället bli hårdare och resa
nya krav. Utvecklingen ”eskalerar” —
för att använda ett annat av dagens modeord.
Och det är inte minst i det hänseendet
som vi från oppositionssidan
under de gångna åren haft anledning
att rikta kritik mot företrädare för regeringspartiet
när de av inrikespolitiska
skäl känt sig föranlåtna eller tvingade
att göra avsiktligt tvetydiga uttalanden
som därför missförståtts och föranlett
reaktioner mot vårt land vilka sedan
med olika medel måst dämpas ned
för att inte föranleda allvarliga långsiktiga
skadeverkningar.

Samtidigt som jag säger detta vill jag
uttrycka min stora tillfredsställelse över
det skarpa uttalande statsministern nyss
gjorde mot den förolämpning som Förenta
staternas ambassadör utsattes för
häromdagen och som via amerikansk
TV har spritts till 40 miljoner amerikaner.
Det var nödvändigt att ett sådant
avståndstagande gjordes, och det
var värdefullt att det skedde.

Men, herr talman, jag menar inte —
det vill jag mycket starkt understryka
— att inte företrädare för regeringen
skulle kunna kritisera företeelser runt
om i omvärlden som de bedömer vara
felaktiga, skadliga eller stötande. Vad
jag vänder mig emot är ensidiga, utmanande
manifestationer som är ägnade
att ge en bild av det officiella Sveriges
attityd som illa överensstämmer med
den vi tidigare och i andra sammanhang
givit uttryck åt och som kan föranleda
slutsatsen, att en grundläggande
utrikespolitisk åsiktsförändring ägt
rum. När man från regeringens sida
kritiserat oss för vår kritik av regeringen
har socialdemokraterna inte velat
inse, att det är åtgärder som kan tolkas
såsom avvikelser från vad som varit

huvudlinjen i svensk utrikespolitik som
föranlett vår starka reaktion.

Åtskilliga av oss i denna kammare
med ett stort internationellt umgänge
har under de senaste åren faktiskt allt
oftare mött frågan: Håller Sverige på
att glida in i en annan intressesfär?
Vart är Sverige på väg? Har ni ändrat
politik, eller vad är det fråga om? Räknar
sig Sverige inte längre till den demokratiska
västerländska kulturkretsen?
Att våra svar är givna behöver jag
väl inte här särskilt stryka under. Frågorna
bär dock upprepats.

Det är bland annat mot den bakgrunden,
herr talman, som jag vill bestämt
reagera mot statsministerns — i Storlien
liksom tidigare och senare — framförda
argument att Sveriges reaktioner
mot maktmissbruk från Öster skulle
kunna balansera dess motsvarande kritik
mot missförhållandena i Väster, öst
och Väst är båda lika goda ”kålsupare”,
menar man. Om vi ena dagen ”klipper
till” den ene, kan vi därför dagen efter
”klippa till” den andre. Ett sådant resonemang,
herr talman, kan det inte
begäras att omvärlden skall acceptera
— alldeles oavsett att man verkligen
kan ifrågasätta, om vår handlingsfrihet
och vårt utrikespolitiska oberoende har
någonting att vinna på att vi ena dagen
retar den ene och andra dagen den
andre. Och skulle herr Palmes balanstes
vara riktig, vilken slutsats drar han
då av allt det lovord som Sverige under
det gångna året har inhöstat från
öststaternas sida över vår aktiva Vietnampolitik?
Var finns motsvarande balanserande
lovord från Väst?

I den utrikespolitiska debatten bär
såväl utrikesminister Undén som —- i
varje fall tidigare — utrikesminister
Torsten Nilsson poängterat att Sverige
inte är neutralistiskt och att vår utrikespolitik
inte får avskärma oss från
den demokratiska västerländska kulturkretsen.
Ingenstans, vare sig i öst eller
Väst — har det gjorts gällande — kan
man rimligen hysa den missuppfatt -

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Nr 21

ningen att Sverige inte är en västerländsk
demokrati och att Sverige inte
ideologiskt tar bestämt avstånd från
diktatursystem och totalitiira regimer,
var de än må finnas.

Det skulle därför vara utmanande
för många i vårt land och utanför våra
gränser om det officiella Sverige skulle
söka mot varandra balansera det amerikanska
demokratiska samhället och
den sovjetiska diktaturen som två för
oss jämförbara alternativ. Som stormakter
är både Förenta staterna och
Sovjet imperialister — sade utrikes-exexcellensen
häromdagen som försvar
för sin ”förhastade” beskyllning att
USA:s Vietnamengagemang skulle ha
kapitalistiska och imperialistiska motiv.
Sådana semantiska bortförklaringar
utgör verkligen inget försvar för en
ovanligt olustig förlöpning.

Att vårt land har kritiserat Sovjetunionens
politik — Ungern-händelserna,
Berlinmuren och invasionen i Tjeckoslovakien
—- berodde ju på att vi
reagerade mot diktaturens strävan att
slå ned försök, låt vara trevande, att
införa demokrati i tidigare av Sovjet
liärtagna länder. Vi kan med rätta vara
kritiska även mot Vietnamkriget. Jag
har under min tid som ledamot av andra
kammaren gjort så klara avståndstaganden
från Vietnamkriget att ingen
behöver sväva i tvivelsmål om var jag
står. Men det finns en avgörande skillnad
mellan Förenta staterna i Vietnam
och Sovjet i Ungern, Tjeckoslovakien
och Berlin, och det är att Förenta staternas
åtgärder hade som ursprungligt
syfte att söka förstärka de demokratiska
krafterna, medan däremot Sovjets
syfte var att slå ner demokratiska och
nationella frihetstendenser. Hur man
än bedömer Vietnamkonflikten och hur
olöslig den än ter sig i dag, är det inte
heller möjligt att bortse från att formerna
och tidpunkten för ett bortdragande
av Förenta staternas militära
styrkor kan påverka ett stort antal länders
möjlighet att leva i fred och frihet.
Då man i dagens regeringsdeklara -

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
tion kritiserar Förenta staternas beslut
att successivt dra tillbaka sina förband
och överlåta stridsuppgifter på Saigonregeringens
trupper, står kritiken
— såvitt jag kan förstå — i direkt strid
med statsministerns egna uttalanden i
bl. a. den amerikanska televisionen.

Herr talman! Förutom ordet ”vision”
ingår i statsminister Palmes favoritvokabulär
framför allt honnörsorden
”social och nationell frigörelse”. Att
det är fråga om förpliktande begrepp
skall ingalunda bestridas. Men det finns
ett annat begrepp, som i det sammanhanget
inte får glömmas bort, nämligen
”demokrati”.

Det förefaller mig som om regeringspartiets
förkunnare många gånger i dagens
läge är benägna att prioritera social
och nationell frihet, jämlikhet och
rättvisa framför politisk demokrati. Att
befrielserörelser på olika håll representerar
— som statsministern uttryckte
det i sitt tal — en ny och meningsfylld
idealitet, chanser som man tycker har
gått förlorade på andra håll i världen,
kan naturligtvis vara riktigt. Men historiens
erfarenheter borde väl också ha
visat faran av att dra för långtgående
slutsatser. Världshistorien börjar inte
med Hjalmar Branting och Per Albin
Hansson, än mindre efter andra världskrigets
slut. Människorna är inte så
mycket bättre i dag än de var för några
tusen år sedan. Även om vi gör vårt
bästa för att världen skall bli bättre
och bör fortsätta med det, har vi inte
kommit långt. Och så mycket vet vi
ändå, att kamp mot förtryckare inte
sällan leder till att segrare snart förtrycker
dem som nyss förtryckte. Och
den enda garanti världen känner mot
den onda cirkel våldet utlöser, det är
det demokratiska folkstyret.

Vår viktigaste uppgift måste därför
vara att skapa en fördjupad förståelse
för demokratins betydelse. Med alla
sina brister utgör den en garanti mot
förtryck. Social utjämning kan, i varje
fall till en viss gräns och med god vilja,
skapas även i diktaturer. De unga

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
svenska bildstormarna brukar ju framhäva
Cuba som exempel på ett jämlikhetens
land. Det kan diskuteras om så
är fallet, men även om påståendet vore
riktigt, har i så fall jämlikheten vunnits
på bekostnad av andra värden,
personlig frihet för grupper och enskilda,
friheten att tänka, att tala fritt,
att skriva, att propagera, att välja —
med andra ord förändra det man tycker
är fel. Det är dessa friheter som
man får avstå från.

Den politiska omyndigförklaringen
av de enskilda mäninskorna kvarstår.
Det finns ingenting man upplever som
så förödmjukande, som utgör ett så
orättfärdigt angrepp på människans
egenvärde som att beröva henne möjligheten
att utöva sin rätt som medborgare
i ett demokratiskt rättssamhälle.
I en demokrati kan klassolikheter
och andra missförhållanden avskaffas
genom politiska beslut av fria
medborgare. Men det samhälle som
saknar demokrati saknar också sådana
möjligheter.

Det finns få länder i Europa som så
intensivt som vårt gått till storms mot
antidemokratiska tendenser i Sydafrika,
Rhodesia, Spanien, Portugal och
Grekland — och det har vi gjort med
rätta. Sverige har mera aktivt än andra
verkat för att det land som satt sig över
Europarådets konvention om de mänskliga
rättigheterna skulle utstötas ur den
europeiska gemenskapen. Det är därför
så påtagligt inkonsekvent att detta begrepp
-— demokrati — alltid lyser med
sin frånvaro då regeringspartiet debatterar
diktaturen Nordvietnam.

Herr talman! Diskussionen om var
gränsen skall dras vid vår officiella
kritik av omvärlden kommer alldeles
säkert att fortsätta. Regeringspartiet
kommer säkert även i fortsättningen
att kräva mer av oppositionspartierna
än av sig självt då det gäller att ge trovärdighet
åt vår alliansfria utrikespolitik.
Och hur vi än drar gränserna för
trovärdighetspolitiken, måste vi vara
medvetna om att stormakterna i ett

spänt utrikespolitiskt läge kommer att
inrikta sitt handlande uteslutande efter
egna politiska och militära bedömningar.
När vi i dessa dagar har återkallat
minnet av vad som hände i Norden
för 30 år sedan och fått möjlighet
att klarlägga det militärpolitiska spelet,
kan vi också konstatera att småstaterna
den gången var och blev allenast
brickor i det stora spelet.

Det är emellertid fördenskull, herr
talman, ingalunda oväsentligt vilken
totalbild som vi genom vårt uppträdande
tecknar av Sverige i utrikespolitiskt
och ideologiskt hänseende. Som statsministern
själv underströk i sitt Storlienanförande,
syftar svensk utrikespolitik
till att vara ett instrument för att
inte bara bevara landets fred och frihet
utan också tillvarata våra egna intressen.
Utrikespolitik kan inte — lika litet
som inrikespolitik — bedrivas opåverkad
av den allmänna åsiktsbildningen
inom och utom landet. Om vi bibringar
omvärlden en felaktig uppfattning om
var vårt land befinner sig ekonomiskt,
ideologiskt och kulturellt, kan det få
långsiktiga, allvarliga konsekvenser för
vårt internationella samarbete med
andra oss närstående länder. Det kan
med andra ord gå ut över våra egna
intressen, och det kan också äventyra
våra möjligheter att spela en roll som
alliansfri stat i en värld, styrd av militärpolitiska
allianser. Det är framför
allt ur dessa vidare perspektiv som det
så kallade trovärdighetsresonemanget
får sin största betydelse.

Herr talman! I sitt anförande i Storlien
uppehöll sig statsministern länge
vid maktbalansen mellan de två supermakterna
och den återhållande effekt
och motvilja mot äventyrliga engagemang
som balansen ger upphov till.
Statsministern tecknade en bild av ett
motsatsförhållande, som det visserligen
låg i allas vårt intresse att försöka förändra
och nedtona men som likväl var
tämligen oföränderligt. Jag är inte
övertygad om att den bilden stämmer
med verkligheten. En tillbakablick på

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Nr 21

de första efterkrigsåren och fram till
nu ger tvärtom, trots de två supermakternas
hela tiden dominerande ställning,
ett klart intryck av föränderlighet.
Paradoxalt nog har det mera varit
omvärlden som påverkat supermakternas
förändrade attityder än tvärtom.
Och den snabbt växande ekonomiska
stormakten Japan samt Kinas nu visade
möjligheter att utnyttja sina rika resurser
kommer inom överblickbar
framtid att skapa ett helt nytt världsläge.
Även Sveriges ställning kommer
att förändras.

Jag saknar för övrigt en given slutsats
av statsministerns påståenden om
supermakternas intresse att avhålla sig
från allt som kan leda till en global
kraftmätning, nämligen att detta förhållande
också kan ge envar av dem
ett större mått av rörelsefrihet inom
vissa gränser. Snabba framstötar inom
begränsade sektorer för att nå utrikespolitiska
eller militärpolitiska fördelar
framstår alltså som mera tänkbara nu
än tidigare, för så vitt de uppställda
målen kan nås så snabbt att det blir
den andra supermakten som tvingas
sätta terrorbalansen på prov, om den
vill återställa det som rubbats. Att balansförhållandet
ger ett skydd för små
stater är alltså i dag långt ifrån givet.
Man kan precis lika gärna dra motsatt
slutsats, vilket ytterligare understryker
de små staternas behov av starkt försvar
till skydd för handlingsfrihet och
oberoende.

Detta maktbalansresonemang leder
över till den planerade europeiska sökerhetskonferens
som president Kekkonen
drog upp riktlinjerna till för något
år sedan och som många Europastater
i dag ser fram emot med betydligt
större förhoppningar än då planerna
lades fram. Att det finns ett samband
mellan den avtagande spänningen
i relationerna mellan Väst och Öst
inom Europa, vilket intresset för säkerhetskonferensen
vittnar om, och de
nya maktfaktorer i Östasien — Kina
och Japan — som vi nu har att räkna

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
med, därom lär väl knappast råda delade
meningar. Än återstår åtskilligt
kontaktarbete i det tysta och mycket
öppet förberedelsearbete innan någon
vågar bestämt hävda, att säkerhetskonferensen
kommer att kunna genomföras.
Än svårare är det alt förutse vilka
mål som där kan nås. Men jag vill starkt
stryka under att enbart diskussionerna
om konferensen obestridligen har givit
anledning till en viss optimism.

Att den tidigare hårda västtyska utrikespolitiken
skulle dämpas ned och ersättas
av en mera pragmatisk östeuropapolitik
var väntat oavsett utgången av
parlamentsvalen. Att den nya regeringen
självfallet är mera obunden och har
lättare att öppna nya kontaktvägar än
en i tidigare utrikespolitik insnärjd regering
är likväl obestridligt. Om Erfurtmötet
mellan Willy Brandt och Willi
Stoph skall uppfattas som en definitiv
vändpunkt i efterkrigsutvecklingen eller
om de västtyska försöken att öppna
möjligheter till debatt med Ulbrichtregimen
blott kommer att utnyttjas i utpressningssvfte
av den i detta sammanhang
starkare förhandlingsparten, Östtyskland,
därom kan vi tills vidare blott
gissa eller hoppas. Enbart den omständigheten
att företrädare för de båda
tyska världarna kunde träffas och utbyta
i varje fall deklarationer ger dock
anledning till vissa förhoppningar. Majmötet
i Kassel kommer sannolikt att bidraga
till en säkrare bedömning. Hur
det än utfaller tyder dock allt i dag på
att det inom gränsstaterna i Öst- och
Västeuropa finns ett gemensamt behov
— delvis motiverat av ekonomiska realiteter
— att förbättra utbytet länderna
emellan.

Men bilden är på något sätt paradoxal.
Samtidigt som de båda supermakterna
uppenbarligen är inriktade
på att nedtona motsättningarna — motiven
må vara ekonomiska, militärpolitiska
eller baserade på oro för nya makter
i den världspolitiska hierarkin — är
de medvetna om att ett utrikespolitiskt
töväder i Östeuropa kan utlösa reaktio -

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
ner av den art som föranledde det sovjetryska
angreppet på Tjeckoslovakien.
Det får visserligen antas att det exempel
som Sovjet då statuerade under de
närmaste åren dämpar intresset för liberala
experiment. En avspänningspolitik
kan likväl skapa problem för Kreml
och den sovjetiska hegemonin. Paradoxen
består alltså i att den europeiska
säkerhetskonferensen förutsätter en sådan
avspänningspolitik som i sin tur
kan skapa dessa problem. Det blir minst
sagt intressant att studera hur ”avspänningskonflikten”
— om jag får använda
ett sådant ord — löses. Det angår oss
alla i Europa och inte bara Europa. Det
gäller i sista hand världsfreden.

Det ligger också mycket av motsägelse
mellan å ena sidan förväntningarna
om minskad spänning mellan supermakterna
och därmed mellan Europas
stater på ömse sidor om muren och å
den andra konstaterandet av latenta
konflikter och krigshandlingar på andra
håll i världen. I dagsläget finns det
verkligen inte mycket som uppmuntrar
till optimistiska förhoppningar att lösa
Mellanösternkonflikten. Oförsonligheten
och omedgörligheten på ömse sidor verkar
förlamande. Konflikten är snarare
värre i dag än då sexdagarskriget avblåstes.
Jag tror inte att någon här i
Sveriges riksdag vågar ens spekulera
över möjligheterna och metoderna att
bilägga eller frysa ned striden. Samma
maktlöshetens känslor präglade också
Europarådets debatt om Mellersta Östern
för en vecka sedan. Det var icke
minst företrädarna för Europarådets
Medelhavsländer och Schweiz som gav
uttryck för sin djupa oro för den balansförändring
som ägt rum kring Medelhavet
och de ökade risker för konfrontation
mellan supermakterna som
detta kan medföra.

Att omvärlden alltmer berörs av parternas
tilltagande bitterhet är — som
understryks i dagens regeringsdeklaration
— alldeles obestridligt. Då deklarationen
samtidigt påvisar behovet av
skyddsåtgärder för att säkra kommuni -

kationerna och förhindra de desperata
kampmetoder som tillgrips för att störa
den internationella flygtrafiken, ger det
mig anledning att fråga regeringens representanter,
vad Sverige är berett att
göra för att effektivt ingripa mot här i
landet eventuellt befintliga personer,
som aktivt medverkat i sådana mot alla
folkrättsliga principer stridande våldsåtgärder.

Herr talman! Nära nog lika pessimistiska
har vi anledning att vara då vi
studerar läget i Sydostasien. Jag tycker
måhända att de FNL-grupper och yrkesdemonstranter
av olika slag som
framför allt engagerar sig i dessa frågor
borde själva kunna dra den slutsatsen
av vad som nu händer där ute, att Vietnamkonflikten
inte är fullt så enkel som
man vill ge sken av. Sydostasienproblemen
och Vietnamfrågan kan verkligen
inte inneslutas i sådana enkla slagord
som ”den amerikanska imperialismens
och kapitalismens smutsiga stöd åt Saigonjuntan”.
Vad som här sker är att århundradens
motsättningar mellan stammar
och folk, mellan religiösa, etniska
och språkliga samt sociala och kulturella
grupperingar avspeglas i konflikter,
vilkas lösning ter sig oändligt avlägsen.
Ingen kan förutse när och hur
de slutar. Att resultatet kan bli nya omvälvningar,
ny förstörelse och ytterligare
blodsutgjutelse, det är det enda som
förefaller sannolikt. Vi kan inte heller
utesluta riskerna för spridningseffekter
åt olika håll.

Herr talman! Låt mig lämna det utrikespolitiska
fältet för några avslutande
mera näraliggande reflexioner om de
ekonomiska samarbetssträvandena i Europa
och i Norden.

Statsminister Palmes resor har säkert
varit värdefulla. Jag syftar då inte på
den förstärkning av hans egen prestige
som han måhända vunnit på det inrikespolitiska
fältet genom att ha skött sig
så bra som han enligt tidningsuppgifter
lär ha gjort i Bonn, London och Paris.
Viktigare är att statsministern på
många håll tycks ha lyckats visa värd -

Onsdagen den 2!) april 1971) fm.

Nr 21

folket i dessa huvudstäder att han inte
är en fullt så farlig hildstormare som
han utmålats på vissa håll i svensk och
utländsk press. Efter de inånga övertramp
i de utrikespolitiska sammanhangen
som förekommit under de senaste
åren har det varit välgörande —
det är min personliga uppfattning — att
herr Palme fått tillfälle att möta icke
endast företrädare för det officiella
Västtyskland, Storbritannien och Frankrike,
utan även världspressens representanter
och inför dem kunnat redovisa
en balanserad syn på den politiska
och ekonomiska situationen i vårt land.

Det förefaller också som om statsministern
har förmått göra klart för vederbörande
ute i Europa, att Sverige
har ett klart positivt intresse att inom
de gränser som neutralitetspolitiken
uppdrar så intimt som möjligt medverka
i en utvidgad europeisk gemenskap.
Trots alla tidigare liknande försäkringar
har på vissa håll kvarstått tvivel om
vårt lands intentioner. På sina håll har
detta utnyttjats av federalistiska grupper,
som eftersträvat ett i alla hänseenden
politiskt förenat Västeuropa och
därför ansett en alliansfri stats medverkan
vara belastande.

Det hindrar inte att jag fortfarande
anser att Sverige borde låta sitt samarbetsintresse
komma till uttryck i en formell
ansökan om medlemskap med bibehållen
neutralitetsreservation. Med en
sådan ansökan hade Bryssel inte kunnat
underlåta att förhandla med oss parallellt
med de övriga — som det brukar
heta — ”applicant States”. Vår uraktlåtenhet
att precisera var vi står har —-som jag redan sagt — föranlett missförstånd,
kommer att föranleda missförstånd
och kommer i varje fall att verka
försvårande vid de kommande förhandlingarna.

Men nu är tydligen den svenska regeringen
av prestigeskäl inte beredd att
ändra den ståndpunkt den intog i början
av 1960-talet. Det gäller därför att
göra det bästa möjliga av situationen.
Och jag är för min del — i det läge vi

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
befinner oss i — beredd att stödja den
förhandlingsmetod som regeringen nu
börjat plädera för, nämligen att söka
övertyga EEC om att kommande förhandlingar
om medlemskap med dem
som uttryckligen sökt sådant bör i tiden
samordnas med förhandlingar med
Sverige. Ett sådant förfarande är i varje
fall sakligt — om inte formellt — klart
motiverat. De ekonomiska banden mellan
Sverige, Norge och Danmark har
växt sig så starka, att en förhandlingsprocedur
som bortser från den integrationen
knappast vore realistisk. Genom
parallella överläggningar skulle vi alltså
kunna få klarlagt vilka ekonomiska
och ekonomisk-politiska problem som
måste lösas för vårt lands medverkan i
gemenskapen. Under en sådan förhandlingsomgång
kan sannolikt också åtskilliga
frågor klarläggas, som rör vår utrikespolitiska
handlingsfrihet. Underlaget
skulle därmed förbättras för de överläggningar
rörande behövliga utrikespolitiska
reservationer som måste upptagas
sedan de ekonomiska förhandlingarna
slutförts.

Som bekant står Europagemenskapen
nu inför nya intensifierade åtgärder att
i ekonomiskt hänseende sammansmälta
och därmed förstärka gemenskapen. De
på grundval av Barreplanen igångsatta
utredningarna om en monetär och ekonomisk
union mellan EEC-staterna kommer
att fullföljas av en särskild arbetsgrupp
som i enlighet med beslut på decembermötet
i Haag skall framlägga
förslag redan under innevarande år.

Det kommer självfallet att ta åtskilliga
år innan de långtgående planerna på
en verklig ekonomisk Europaunion kan
förverkligas. Men den konstruktiva målmedvetna
satsningen är imponerande.
Allteftersom planerna förverkligas kommer
det att bli allt svårare för Sverige
att stå utanför. Därmed tillspetsas
ytterligare frågan om vi är beredda att
aktivt medverka och påverka utvecklingen
eller föredrar att stå utanför och
ändå bli helt beroende av skeendet och
de beslut som fattas i Europagemenska -

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
pen. Alldeles oavsett vårt ställningstagande
borde den slutsatsen vara given
att det är ett klart svenskt intresse att
redan nu söka harmonisera lagstiftning
och ekonomisk-politiska åtgärder så
långt som möjligt. Det finns emellertid
tendenser i dagens socialdemokratiska
politik som pekar i motsatt riktning och
som måste komma att försvåra vårt
kommande samarbete med Europa. Ett
exempel på isolationistiskt tänkande är
det skatteförslag riksdagen nu har att
behandla.

Den finska regeringens och president
Kekkonens negativa ställningstagande
till Nordek har självfallet utlöst stor besvikelse.
Efter det skickliga förhandlingsarbete
som de nordiska experterna
utfört och efter det för många överraskande
snabba och positiva resultatet
härav, hade även många tidigare tvivlare
börjat utgå ifrån att Nordek nu var
i hamn. Därför blev besvikelsen desto
större.

Det nvttar föga att betygsätta Finlands
ställningstagande eller att spekulera
över de motiv som ytterst kan ha
föranlett den finska ”kovändningen”.
Att Finland inte tog ståndpunkt utan
tungt vägande skäl måste vi utgå ifrån,
även om vi kan ha anledning att vara
kritiska inför överraskande kastningar
i de finska ställningstagandena. Men,
herr talman, själva Nordek-tanken får
fördenskull inte begravas.

Vi har under de gångna årens överläggningar
åstadkommit så mycket och
förskaffat oss sådana kunskaper om de
ekonomiska förhållandena inom respektive
länder och om de speciella arbetsbetingelserna
för skilda näringsgrenar,
att arbetet inte får gå till spillo. Underlaget
måste tvärtom utnyttjas för en
fortsatt integration av våra ekonomier,
även om dessa — i varje fall för närvarande
— icke kan institutionaliseras inom
ramen för en tullunion på det sätt
vi hade hoppats. Att nu ersätta Nordek
med ett Skandek vore enligt min mening
icke lämpligt. En sådan åtgärd
skulle skapa svårigheter och problem,

inte bara för Finland utan också för
Norden i övrigt. Riktigare under nuvarande
omständigheter är alltså att förutsättningslöst
och okonventionellt, sektorsvis
eller annorledes, vidta alla åtgärder
som kan vara ägnade att förstärka
den gemensamma nordiska ekonomin
och konkurrenskraften, att med
andra ord ge ökad tyngd åt den gemensamma
nordiska marknad med mer än
tjugo miljoner konsumenter det här är
fråga om.

Finns den politiska viljan, bör avsevärda
resultat kunna åstadkommas. Det
hittillsvarande EFTA-samarbetet och
förberedelserna för Nordek ger gott underlag
för fortsatta åtgärder. Att den
ekonomiska viljan till en intensifiering
av samarbetet är för handen inom näringslivet
i respektive länder, det vet
vi. När allt kommer omkring kanske det
rentav på vissa områden kan bli lättare
att nu nå resultat genom praktiskt konkret
handlande än vad fallet skulle ha
varit om den genom långtgående övergångsbestämmelser
och även i övrigt
begränsade tullunionen hade accepterats.
I varje fall kan man möta förståelse
härför inom näringslivet på vissa
håll i Danmark och Norge.

Herr talman! Jag har i mitt anförande
inte gått in på det i och för sig intressanta
avsnitt i dagens regeringsdeklaration
som berör FN och de åtgärder
som inom nämnda organisations ram
vidtas för att förebygga konflikter. Jag
har inte gjort det, bland annat därför
att jag vet att herr Virgin senare kommer
att belysa därmed sammanhängande
frågor.

Herr .statsministern PALME:

Herr talman! Jag har med intresse
lyssnat till företrädarna för de tre oppositionspartierna
och deras i stort sett
mycket fridsamma inlägg när det gäller
bedömningen av regeringens utrikespolitik
— betydligt fridsammare än de
meningsyttringar som stundom förekommer
utanför denna sal.

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Nr 21

.lag skall börja med att säga något om
de handelspolitiska frågorna, bl. a. därför
att alla de tre borgerliga representanterna
bar berört dem och därför att
herr Helén uttryckligen har begärt det.

Då nu dödläget i integationsförhandlingarna
tycks ha brutits och då man
kan förutse att förhandlingar kommer
att inledas mellan EEC, Storbritannien
och andra länder som söker medlemskap,
är det viktigt för ett land som
Sverige att informera sig om vad som
sker och att klargöra sin ställning. Detta
har varit huvudsyftet med de överläggningar
som jag har fört med en rad
regeringar ute i Europa den senaste tiden.

För mig har det därvid varit utomordentligt
angeläget att klargöra att den
svenska neutralitetspolitiken ligger
orubbligt fast. Den är grundad på Sveriges
reella läge i det strategiska och
maktpolitiska spänningsfältet, och naturligtvis
står den i överensstämmelse
med våra egna nationella säkerhetskrav.
Men vi har brukat säga att vi också tror
att den har bidragit till det lugn och
den stabilitet som i stort sett karakteriserat
förhållandena i Norden under efterkrigstiden.
Skiljaktigheterna i de
nordiska ländernas säkerhetspolitik
med två länder som är medlemmar av
Nato och två länder som är neutrala —
det ena med särskilt förhållande till sin
store granne — har skapat ett balansläge,
som vi bedömt vara till gagn för freden
i Europa.

Vid mina samtal i Europa har man
inte bara uttryckt vilja att respektera
den svenska neutralitetspolitiken och
sin förståelse för att vi vill föra en sådan
politik. Det var ofta den reaktion
vi mötte i början på 1960-talet — man
sade att visst skall ni vara neutrala,
men det är er sak. Nu har jag starkare
än tidigare också tyckt mig märka ett
positivt intresse för att denna politik
konsekvent skall fullföljas, därför att
den gagnar ett vidare fredsintresse i
Europa. Jämvikten i Norden är alltså i
vårt eget intresse, men man bedömer

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
det i andra länder, i Öst och Väst — jag
fick det särskilt markerat de senaste
veckorna — också vara till gagn för vidare
europeiska intressen. Detta är
ganska fundamentalt — det är en viktig
och som jag hoppas gemensam utgångspunkt
vid våra diskussioner med den
Gemensamma marknaden.

Det har vidare varit angeläget för
mig att understryka vår vilja att vidga
och fördjupa det nordiska samarbetet.
Det är riktigt att Nordek-traktatcn inte
undertecknats i Finland, men jag tyckte
att herr Helén uttryckte det bra, när
han sade att Nordek-planen inte är
skrinlagd utan bordlagd.

Men jag har haft särskild anledning
understryka att integrationen mellan de
nordiska länderna på väsentliga områden
nått längre än inom EEC, trots att
vi inte haft några överstatliga organ.
Ofta känner man av naturliga skäl inte
till det på kontinenten. Vi har en gemensam
marknad, passfrihet, i väsentliga
avseenden en samordnad lagstiftning,
och framför allt har våra ekonomier
under de senaste tio åren vävts allt
närmare samman. Den internordiska
handeln har under de senaste tio åren
tre- eller fyrdubblats. Det förekommer
vid sidan därav, som alla vet, ett omfattande
produktionssamarbete på det
industriella området, där industrier i
ett nordiskt land byggs upp som underleverantörer
till någon industri i ett annat
nordiskt land. Detta är naturligtvis
i mycket hög grad resultatet av den
tullfrihet som EFTA-samarbetet fört
med sig.

Mot den bakgrunden ter det sig för
oss helt orimligt att en strävan till ett
vidare ekonomiskt samarbete i Europa
skulle leda till att det upprättas en tullmur
tvärs igenom Norden. Jag tycker
mig ha konstaterat att man ute i Europa
har stor förståelse för denna synpunkt.
Ett steg framåt i samarbete skulle
på ett väsentligt område leda till ett
stort steg tillbaka. Man förstår att sammanvävningen
har gått så långt att det
är nästan praktiskt ogörligt att bryta

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
våra ekonomier isär. Dessa nordiska
länder är naturligtvis små, men de erbjuder
en icke obetydlig marknad.
EEC:s varuutbyte med Norden är större
än dess varuutbyte med Storbritannien
och större än dess varuutbyte med
Amerikas Förenta stater, och vi kan
därför tillsammans erbjuda en ganska
intressant marknad.

För det tredje har jag naturligtvis velat
understryka, att det alltid varit en
klar målsättning för svensk handelspolitik
att medverka till ett upphävande
av marknadssplittringen i Europa. Det
var i hög grad i detta syfte som EFTA
bildades. Vi vill aktivt bidra till att skapa
en europeisk stormarknad som samtidigt
präglas av en öppen och generös
inställning till tredje land. Av särskild
betydelse är därvid avspänningssträvandena
i Europa och inställningen till
de fattiga länderna, som flera av talarna
i dag har berört.

I ett sådant vidgat europeiskt samarbete
torde vi möta mindre svårigheter
på det ekonomiska området än många
andra länder, som önskar en anslutning
till EEC. Den för oss avgörande frågan
är på vad sätt ett sådant samarbete kan
förenas med en fast och konsekvent
neutralitetspolitik. Jag har stundom
sagt, att ett förenklat uttryck för skillnaden
mellan oss och andra länder är
att de har svårigheter med enskilda bestämmelser
i llomtraktaten men kan
helt ansluta sig till preambeln, medan
det för oss är tvärtom: Vi har på grund
av vår ekonomis utveckling relativt lätt
att acceptera många av bestämmelserna
i traktaten men vi har svårigheter att
acceptera preambeln.

Mål och former i det politiska samarbetet
har naturligtvis inte förblivit oförändrade
under de år som EEC varit i
funktion. Den klara anknytningen mellan
Atlantpakten och EEC markeras inte
längre alls på samma sätt som tidigare.
Inte heller torde dessa mål lämnas opåverkade
av de förestående förhandlingarna
med Storbritannien och andra
länder. Det råder över huvud taget

ganska stor oklarhet när man diskuterar
vad som är den politiska målsättningen
för EEC-samarbetet.

Därför är det för tidigt för oss att ta
ställning till i vilken form vi kan ansluta
oss till eller samarbeta med EEC. När
herr Bohman påstår att det här gäller
något slags prestigehänsyn från den
svenska regeringen, gör han det alldeles
för lätt för sig. Det är fråga om den
grundläggande trovärdigheten för
svensk neutralitetspolitik. Skulle vi ansöka
om medlemskap utan att veta —
vilket vi i dag inte vet — vad det konkret
skulle innebära för vår neutralitetspolitik
och för vår politik över huvud
taget, skulle det uppfattas som ett
politiskt steg. Det är vi inte beredda att
ta, och vi vet inte heller om det blir
möjligt. Det beror på när vi får möjlighet
att mera konkret bedöma vad det
politiska samarbetets innebörd och syfte
är.

Det är därför vi eftersträvar att så
snart som möjligt i första hand få till
stånd en överläggning om de materiella
sakfrågor som ingår i ett vidgat europeiskt
samarbete, så att vi kan skapa
oss en bild av vad dessa materiella sakfrågor
får för konsekvenser för vår del.

Under mina samtal ute i Europa har
jag starkt understrukit nödvändigheten
av en parallellitet i överläggningarna
mellan å ena sidan EEC och de länder
som söker medlemskap i EEC och å
andra sidan EEC och Sverige. Det har
inte behövt anföras några speciella utrikespolitiska
eller principiella motiveringar
för detta. Det är rent praktiska
skäl som talar för en sådan samordning,
ty om förhandlingar nu inleds,
reellt kanske ganska sent under året,
mellan EEC och Storbritannien och
man då tar upp jordbruksfrågorna,
kommer ofrånkomligen och med en
gång Danmarks problem att dras in i
bilden. Börjar man diskutera Danmarks
problem med utgångspunkt i jordbruket
och tar upp Norges problem, kommer
alla de övriga nordiska ländernas
problem in i bilden. Just samman -

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Nr 21

vävningen av våra ekonomier medför
från vår synpunkt, men sannolikt också
från den Gemensamma marknadens
synpunkt, en praktisk fördel att ha en
parallellitet i dessa förhandlingar. Jag
kan väl påstå att jag har mött stor förståelse
för dessa synpunkter i flera av
de länder jag besökt. Mot detta finns
naturligtvis den argumentation som går
ut på att det gäller för Sverige att bestämma
sig för att ansöka enligt § 237
eller § 238; då bekänner man sig så att
säga till det politiska samarbetet eller
inte, då går man så att säga in i den
formella uppläggningen av traktaten.
Det finns sådana krafter. Det är naturligtvis
vi själva som måste bestämma
formerna för vår anslutning till ett europeiskt
samarbete, men detta beslut
kan vi först fatta när vi får ett tillräckligt
underlag därför, eftersom det är ett
för oss avgörande och viktigt beslut. Vi
vill därför av praktiska skäl få denna
öppna förhandling parallellt med de
förhandlingar som förs med de medlemssökande
länderna.

Jag vill till sist säga att vi står inför
ett intensivt skede av förhandlingar i de
europeiska integrationsfrågorna. Problemen
är komplicerade. Vi kan ännu
inte bedöma konsekvenserna i olika avseenden
— yttre och inre för vår del
— och de avgöranden som vi väl så
småningom kommer att ställas inför,
kommer att bli svåra. Men det är självklart
därför vi på ett tidigt stadium söker
klargöra vår ställning och informera
oss om utvecklingen. Därvid är det
givet att regeringen skall hävda Sveriges
positiva intresse av att medverka
till en friare handel och ett vidgat samarbete
mellan Europas länder, men det
är också självklart — och det är liksom
utgångspunkten för våra resonemang
— att regeringen orubbligt skall
hålla fast vid vår neutralitetspolitik.

Detta, herr talman, om den handelspolitiska
delen.

Vidare vill jag göra några kommentarer
med anledning av de utrikespolitiska
avsnitten i mina motdebattörers

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
inlägg. Jag kan inte göra detta helt
systematiskt.

Herr Bengtson hade en som jag tycker
något halsbrytande utläggning om
Brezjnevdoktrinen -— i övrigt har jag
inte mycket att invända mot vad han
anförde. Men när han säger att vi skall
basera vårt erkännande av andra stater
på stormakternas säkerlietsdoktriner,
är han ute på något osäkra vägar.
Det är inte på grund av Brezjnevdoktrinen
vi skall överväga att erkänna bl. a.
Östtyskland och Nordkorea. Ett erkännande
av dessa länder kommer i fråga
som ett de faeto-erkännande av en föreliggande
situation. Det finns speciella
skäl till att vi beträffande Nordkorea,
där vi tillhör stilleståndskommissionen,
och beträffande Östtyskland
med hänsyn till de förhandlingar som
nu pågår, inte bör fatta ett sådant beslut
nu. Men om och när ett sådant beslut
fattas av oss kan det icke vara som
ett resultat av stormakternas säkerhetsdoktriner.
Det är tvärtom. Till de ting
som vi betraktar som en fara i dagens
värld — och en betydande fara -— hör
just att stormakterna av sina nationella
säkerhetsintressen drivs att skaffa sig
inflytande i mindre länder.

Vi har anledning att tro på de förklaringar
som avgivits från Sovjetunionens
sida att man icke ville tillåta en friare
utveckling i Tjeckoslovakien därför att
detta hotade ryska säkerhetsintressen.
För att inte skaka herr Bohman skall
jag inte påstå att det föreligger någon
exakt parallellitet, men i Vietnamfallet
har hela det amerikanska engagemanget
motiverats icke med intresse för demokratin
utan med nationella säkerhetsintressen.
USA ville ha inflytande av
skäl som förre presidenten Lyndon
Johnson uttryckte så här: Om de röda
kommer till Sydvietnam i dag, så är de
i Hawaii i morgon och i San Francisco
nästa vecka.

Jag förmodar att man i Moskva kan
ha resonerat ungefär på liknande sätt.
Detta är en risk för små nationer, och
vi kan aldrig basera vårt erkännande

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
av andra stater på denna doktrin.

Det är en invändning jag har att rikta
mot herr Bengtson. Men han kanske
inte menade så illa som det lät.

Herr Heléns långa anförande var i
stora delar sympatiskt. När han talade
om Mellersta Östern, engagerade han
sig emellertid oerhört starkt för den
ena parten i konflikten. Jag vill bara
säga att vi alltid har ansett det självklart
att den israeliska statens rätt att
existera skall värnas. Det finns också
klart uttryckt i Förenta nationernas
resolution av den 22 november 1967.
Israel skulle få ”säkra och erkända
gränser”.

För fullständighetens skull måste
jag nu fråga herr Helén, om han verkligen
stöder den resolutionen, som innebär
ett tillbakadragande av trupper
från ”territorier ockuperade i samband
med sommarens händelser”, som det
hette. Det är det krav som från FN:s
sida har ställts på Israel.

Svensk opinion har alltid — till följd
av många nära förbindelser — känt
stark sympati för Israel som nation, för
dess sociala utveckling och för dess
rätt att existera. Men i detta skede tror
jag att det är väsentligt att påpeka att
Förenta nationernas resolution innebär
att krav också ställs på den israeliska
staten. Detta är en förutsättning för att
det skall kunna bli fred i den delen av
världen.

Jag saknade i herr Heléns vältalighet
något litet ord av sympati för de arabiska
staternas oerhört stora svårigheter
i många avseenden. Tragedin i Mellersta
Östern är att två folks nationella
aspirationer knyter sig till samma territorium.
Skall den konflikten kunna
lösas, krävs det mycket av stormakterna,
men också av de parter som är engagerade
på båda sidor i konflikten.
Ju längre denna konflikt fortsätter
desto större är risken att extrema grupper
får kontroll över utvecklingen, i
varje fall på den ena sidan.

Herr Bohman — jag återkommer senare
till herr Helén — hade läst det

anförande jag höll i Storlien. Jag är
naturligtvis smickrad. Det var egentligen,
såvitt jag förstår, två ting som han
tog upp. Det ena var att herr Bohman
sade att det är farligt att tro att man
så att säga kan balansera sina kritiska
synpunkter, det vill säga tro att om
man kritiserar Amerika den ena dagen
kan man kritisera Sovjetunionen den
andra i föreställningen att man därigenom
skulle skapa någon sorts balans.
Jag tror att herr Bohman har missförstått
mig.

Jag har lyckats leta fram mitt tal i
Storlien. Jag sade:

”Vi har uttalat oss kritiskt mot Vietnamkriget.
Man har dock sagt att detta
skulle strida mot neutraliteten. Det är
en ståndpunkt som jag inte kan förstå.
Man kan ha olika meningar om detta
krig. Man kan t. ex. ansluta sig till Dominoteorin.
Man kan anse att detta är
ett klokt krig från olika synpunkter
o. s. v., men man kan inte säga att om
vi hävdar eu mening om detta krig
detta skulle strida mot neutraliteten
bara därför att meningen är kritisk.
Det vore tvärtom en ganska farlig argumentation.
Vi har under efterkrigstiden
uttalat oss kritiskt vid återkommande
tillfällen mot Sovjetunionens
politik, Pragkuppen 1948, Ungernhändelserna
1956, Berlinmuren samt invasionen
i Tjeckoslovakien 1968, och vi
har med skärpa gett uttryck för vad vi
uppfattar vara den svenska opinionens
hållning i dessa frågor.

Även om det i Sverige funnits de som
tyckt annorlunda och även om det inte
väckt någon entusiasm hos dem som vi
har kritiserat, har vi nu för första
gången uttalat oss klart kritiskt om den
västliga stormaktens politik. Inte heller
här får man vänta sig någon entusiasm,
men det är väldigt farligt att hävda att
om vi i någon fråga uttalar oss kritiskt
mot den västliga stormaktens politik
har vi därmed brutit mot neutraliteten.
Slutsatsen därav skulle alltför lätt bli
att vår neutralitetspolitik är betingad
och villkorlig och att den ger utrymme

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Nr 21

för kritik mot öst men inte för kritik
mot Väst. Då kommer man att sakna
tilltro till de grundläggande handlingslinjerna
i vår politik.”

Jag vill påpeka, herr Bohman, att det
är fundamentalt felaktigt att tro att
detta skulle vara uttryck för ett slags
balanspolitik. Det är i stället ett uttryck
för det enkla faktum att man vill kritisera
oförrätten var den än förekommer.
Om vi nu anser oss kunna rikta vägande
saklig kritik mot Vietnamkriget,
skall vi icke underlåta att framföra den
därför att det råkar vara en västlig
stormakt.

Den andra synpunkten som herr
Bohman hade gällde demokrati.

Både herr Helén och herr Bohman
talade om demokrati, och jag har ingen
anledning att inte instämma i vad de
sade om demokratins värden. Jag har
en känsla av att de polemiserade mot
någon som i så fall är tämligen ensam
om en annan uppfattning i denna sal.

Herr Bohman tyckte att jag talade
för mycket om social och nationell frigörelse,
och han citerade återigen mitt
tal i Storlien.

Låt mig upprepa vad jag sade i Storlien.
Jag sade så här: ”Det fanns på
tjugotalet och ännu på trettiotalet en
entusiasm — från vitt skilda utgångspunkter
— för det amerikanska samhället
och för det sovjetiska. De representerade
båda någonting nytt. I Amerika
kom den nya given. Entusiasmen
tolkades i Amerika av Carl Sandburg:
småfolket klarar sig alltid mot översåtarna.
Det tar tid men till slut segrar
människorna. Han skrev om folket att
''detta gamla städ skrattar åt många
brutna släggor''. Och från sina utgångspunkter
skrev Majakovskij den berömda
dikten om Sovjetpasset: ''Jag kunde
som en varg äta upp byråkratin.’ . . .
''Jag räcker fram mitt pass med hammaren
och skäran, så läs och avundas
mig: jag är medborgare i Sovjetunionen.
’” Jag tilläde: "Nu torde det inte
längre vara många ryska författare som
kan räcka fram sina pass. Dessa länder

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
är icke på samma sätt som tidigare ledstjärnor.
De är däremot utomordentligt
mäktiga och etablerade. —--I stäl let

växer solidariteten med de fattiga
och förtryckta folken i den tredje världen.
Det betyder inte att man okritiskt
accepterar eller tar ansvar för alla delar
av dessa länders politik. Men man
har förståelse för kraven och för de
svårigheter som möter. I den obönhörliga
och ofta destruktiva tekniska utvecklingens
tid ... representerar länder
som t. ex. Tanzania eller befrielserörelserna
på olika håll en ny och meningsfull
idealitet, chanser som man
tycker har gått förlorade på andra håll
i världen.”

Jag står naturligtvis för detta.

Herr Bohman kan ju ta Tanzania
som ett exempel. Jag förmodar att Tanzania
inte överensstämmer med alla de
stränga och strikta krav på demokratisk
renlärighet som herrar Bohman
och Helén utvecklade från denna talarstol.
Skulle man verkligen ta vad ni
sade efter bokstaven, skulle vi sannolikt
stå här och fördöma Tanzania: Det
är ett enpartisystem man där har. Men
vi gör det inte. Varför? Jo, därför att
vi inte kan begära att demokratin plötsligt
skall växa fram ur ett intet i ett
tidigare fattigt och förtryckt land. Vi
kan med glädje skönja den vilja som
där visas att försöka utveckla landet
och att inom enpartisystemets ram nå
en demokratisering.

Herr Bohman tog upp Cuba. Ingen
har förnekat att Cuba är en diktatur.
Men herr Bohman säger att cubanerna
får avstå från en massa fina värden för
att bättre kunna bekämpa klassamhället.
Men om cubanerna har avstått någonting
av demokratiska frihetsvärden
då förutsätter det att de har haft några
sådana. Jag vet inte om sergeanten Batista
skall framställas som någon frihetshjälte
i efterhand, men jag tror att
ytterligt få cubaner uppfattar honom
som en sådan. Där har vi alltså dilemmat
igen, och vi kan gå igenom nästan
alla fattiga länder.

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik

Jag upplever mig själv som rätt demokratiskt
renlärig när det gäller utvecklingen
i ett rikt land. Men om man
ställer samma demokratiska renlärighetskrav
på alla de fattiga länderna
upplever jag det som något av en cynism
eftersom dessa länder icke haft
ett par hundra år på sig att utveckla en
stabil demokrati. Därför är det två andra
kriterier som måste användas.

För det första måste man se: Finns i
detta land verkligen en vilja till social
och ekonomisk utveckling, gör regeringen
någonting för folket?

För det andra måste man fråga: Finns
det, trots att det inte är verklig demokrati,
dock en demokratisk strävan?

Det tillhör det eländiga i efterkrigstidens
utrikespolitiska debatt — internationellt
sett — att det gått att skrapa
fram en och annan regim i ett fattigt
land som haft en formell demokrati
med alla agremanger. Men man har
samtidigt vetat att detta är en ren formalitet,
för det första därför att folkviljan
inte fått komma till uttryck i de
s. k. demokratiska valen, för det andra
därför att denna regering inte gör någonting.
På grund härav har vuxit fram
en mer balanserad debatt om demokratins
innebörd när man talar om fattiga
länder. Om herr Bohman tolkar detta
som ett slags lönnlig svaghet för diktaturer
är han verkligen inne på fel spår.

Jag sade att herr Helén höll ett i
många avseenden mycket bra och mycket
sympatiskt anförande. Det gäller
även vad han sade om Vietnam. Han citerade
länge Schlesinger, som jag också
tycker är en utmärkt författare. Sedan
fortsatte han, utan citat, och jag hoppas
att det verkar varken elakt eller övermaga
om jag säger att jag funderade
över om vissa meningar var tagna från
Gävletalet eller från Sergels torg-talet.
Jag kände liksom igen själva grundtankegången.
Detta kan jag inte vara annat
än glad över, men på en punkt tyckte
jag att hans anförande inte var sympatiskt,
nämligen när herr Helén ville
säga att man inom folkpartiet alltid har

tyckt på det sättet och att detta har varit
folkpartiets inställning i alla skeden
av Vietnamkonflikten. Herr Helén talade
i dag om att demokratin inte får vara
förmyndare över andra folk, att man
skall ta hänsyn till den inre utvecklingen
och att det amerikanska engagemanget
i Vietnam skadar demokratins
ideal. När jag och andra människor sade
detta för fyra år sedan, ja för två år
sedan, gick folkpartiet i spetsen med de
mest våldsamma anklagelser för att vi
därmed svek demokratin. Det var ju
just när jag sade, att det inte är i demokratins
intresse man skyddar regimen
i Sydvietnam, som alla de berömda
beskyllningarna kom om att Sverige
skulle bli ett Finland och att vi skulle
överlämnas till Sovjetunionen. Det antyddes
t. o. m. att jag därmed ställde
mig på något slags landsförrädisk ståndpunkt.
Trovärdigheten hos herr Heléns
i och för sig på många sätt sympatiska
anförande i dag skymdes av att herr
Helén gjorde sken av att han och hans
parti ständigt intagit vissa ståndpunkter,
när de tvärtom tidigare häftigt angripit
sådana ståndpunkter. På den
punkten förminskade herr Helén trovärdigheten
i sin uppläggning.

För övrigt har det varit få som i denna
debatt sagt någonting konkret om situationen
i Indokina. Därför måste jag
ta upp några detaljer.

Herr Bohman sade: Hur kan ni kritisera
vietnamiseringen och tillbakadragandet
av trupperna? — Det är tvärtemot
vad jag har sagt utomlands. Jag
tror att det är en viktig distinktion. Vi
kritiserar självfallet inte att den amerikanska
regeringen drar tillbaka trupper
från Vietnam — det är ju något positivt.
Men vad vi kritiserar är att man
genom att försöka bygga upp den nuvarande
sydvietnamesiska regimens militärmakt
ändå till synes eftersträvar en
militär lösning av konflikten. Alltmer
tyder på att det i stället är en politisk
lösning man måste eftersträva. Därför
vill jag ställa en konkret fråga direkt
till herrar Bohman och Helén: Stöder

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Nr 21

ni den tanke som regeringsdeklarationen
ger uttryck för, att man hör försöka
nå fram till en koalitionsregering i Sydvietnam,
med representanter för alla
stridande parter, som kan avveckla detta
krig?

Herr Bohman sade att det numera är
så komplicerat i Indokina. Visst är det
komplicerat, men vissa enkla punkter
står fast. Den senaste tidens utveckling
i Cambodja har varit skakande från den
synpunkten att det har förekommit förföljelse
mot en vietnamesisk folkminoritet.
Det är sådant som lätt kan hända.
Man har ofta betecknat vietnameser,
oavsett vilka de är, som tillhörande
vietcong. Men alla tecken tyder på att
förföljelsen har riktat sig mot en hel
folkgrupp. Det var på sin tid en liknande
utveckling i Indonesien, när man
sade att man skulle bekämpa kommunister.
Detta begrepp vidgades oerhört,
och det förekom förföljelse mot stora
folkgrupper, varvid en halv miljon
människor dödades, såvitt vi vet.

Mer komplicerad är väl inte situationen
än att man kan se de uppenbara
riskerna för en polarisering av konflikten,
för en vidgning av kriget i Vietnam
till att bli ett krig i Indokina, därför
att Laos’ och Cambodjas neutralitet
i varje fall tillfälligt har brutit samman
och därför att dessa länder på
samma sätt som Vietnam har dragits in
i kriget. Det skulle vara intressant att
höra er ställning — om ni anser att sändande
av amerikanska trupper till Cambodja
vore till nackdel eller till fördel
för en lösning av konflikten.

Till slut vill jag säga att jag tror att
man måste försöka nå fram till en fredlig
lösning av hela komplexet Indokina.
Jag vill liksom herr Bengtson starkt positivt
nämna den franska regeringens
initiativ till en allmän fredskonferens.
Jag hade tillfälle att utförligt diskutera
det med den franske utrikesministern,
och jag har diskuterat det med representanter
för Nordvietnams regering.
Jag vet att detta initiativ från den
franska regeringen bärs upp av en myc -

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
ket uppriktig vilja att nå fram till en
fredlig lösning. Av olika i och för sig
lättförståeliga skäl har icke Nordvietnam
för sin del kunnat acceptera denna
uppläggning. Men jag hoppas att man
inte kommer att förtröttas i strävandena
att finna nya lösningar.

Visst är situationen komplicerad, herrar
Bohman och Helén. Men skeendet i
Vietnam och Indokina utgör ändå en
ständigt lika slående illustration till
förhållandet att man aldrig kan lösa sociala
konflikter med militära medel.

Herr HELÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! I de delar av herr Palmes
inlägg som handlade om Nordek
och EEC startade han med att karakterisera
oppositionen som fridsam. Jag
förstår att det kanske inte riktigt är
herr Palmes personliga genre. Men jag
undrar om det ändå inte finns lägen
där sådana tonfall är ganska lämpliga,
lägen där oppositionen har en skyldighet
att ta hänsyn till att vi har gemensamma
intressen för landet och att det
från den utgångspunkten är riktigt att
vi — eftersom regeringen har förklarat
att den kan tänka sig ett fullt medlemskap
— inte nu pressar regeringen till
ytterligare uttalanden inför resonemangen
om en utvidgning av EEC.

Visst kunde man säga några ord om
den reträtt från Metalltalet som herr
Palme här gör, men jag finner inte det
väsentligt. Det viktiga är ju nu att realförhandlingar
i sakfrågan framstår
som den naturliga uppläggningen, och
det är precis detta som folkpartiet har
hävdat. Herr Palme hoppades att detta
var en gemensam utgångspunkt. Det
har för oss hela tiden varit den självklara
utgångspunkten.

Herr Palme gav intrycket av att Norden
är en mycket eftersträvansvärd Europapartner.
Visst är den det på grund
av sin industriella och ekonomiska kapacitet.
Men kan vi vara lika säkra på
att man i Bryssel uppfattar Sverige som
en lika eftersträvansvärd partner? Har

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
regeringen gjort allt vad den har kunnat
tidigare för att klarlägga Sveriges
intresse? Den upplysningsverksamhet
herr Palme själv har startat vill jag uttrycka
min beundran för. Jag tror
emellertid att den kunde ha startat tidigare.
Under en något blygsammare
resa som jag själv företog i december
till några huvudstäder kunde jag konstatera
att det även bland herr Palmes
partivänner tyvärr var så att man inte
var helt medveten om vad den svenska
regeringen egentligen syftade till.

Hela den debatt som herr Palme vill
riva upp nu om innebörden av den sociala
och nationella frigörelsen får herr
Palme föra med herr Bohman. Jag har
ingen anledning att gå in i den bara
därför att herr Palme försöker att bunta
ihop oss. Vi hade olika uppläggning
av den diskussionen. Vad jag vill understryka
är att den svenska liberalismens
krav på en ökad u-hjälp syftar
just till att åstadkomma och utveckla
nationell och social frigörelse i de länder
det är fråga om. Här har faktiskt
socialdemokraterna i vissa lägen gått
emot praktiska förslag från vår sida.

Så kommer herr Palme över till Vietnam.
Han gjorde då en karakteristik
över det förgångna. Jag vill slå fast att
folkpartiet står för de värderingar jag
har uttryckt i dag. Jag har ingen anledning
att göra något försök att betygsätta
den debatt om vissa överdrifter i herr
Palmes tal som förts av tidigare ledare
för folkpartiet. Men det viktiga dokumentet
— det känner herr Palme till -—•
är det uttalande som folkpartiet antog
på sitt landsmöte 1967, det uttalande
som jag själv såsom privatperson hade
glädjen att få föreslå och föredra. Där
slogs det redan då fast att USA:s bombningar
i Nordvietnam skulle upphöra
utan att man avvaktade några motprestationer,
att förhandlingar borde påbörjas,
att FNL skulle vara en av parterna
i dessa förhandlingar, att målet skulle
vara krigshandlingarnas upphörande
och fria val under internationell kontroll,
att den regering som skulle kom -

ma därefter måste respekteras och att
Sverige skulle bidra till Vietnams återuppbyggnad
efter krigets slut.

Jag delar i övrigt regeringsdeklarationens
pessimism beträffande möjligheterna
att åstadkomma ett snart slut
på Vietnamkriget, och jag har ingen anledning
att göra någon erinran mot den
vaga förhoppning regeringsdeklarationen
anvisar om hur detta skulle gå till.

Vad beträffar den stora risken för en
utvidgning av kriget till övriga delar av
det gamla Indokina har jag redan förra
veckan sagt ifrån att USA skulle ta på
sig ett mycket stort ansvar om man utvidgade
kriget utanför det område där
det redan nu bedrives.

Låt mig avsluta med några ord om
vad herr Palme sade om Israelpolitiken.
Vi har väl alltid tidigare i den svenska
riksdagen haft som en gemensam utgångspunkt
när dessa frågor har kommit
upp den resolution som säkerhetsrådet
antog den 22 november 1967. Jag
är ledsen om statsministern var litet
trött just då, men jag sade ordagrant:
”Vi önskar alla Gunnar Jarring framgång
i hans uppgift att närma parterna
till varandra på grundval av säkerhetsrådets
resolution av den 22 november
1967.” På denna punkt finns det alltså,
hoppas jag, ingen anledning att fortsätta
debatten, om det inte är så att när
herr Palme ifrågasätter vår trofasthet
på denna punkt detta skulle utgöra en
utgångspunkt för ett försök att vrida
debatten i en riktning där regeringen
inte längre på samma sätt som tidigare
är angelägen att värna om Israels rättigheter.

Herr Palme vet att resolutionen år
1967 var avsiktligt vag. Den talar om
”occupied territories” — ockuperade
områden —- för att bägge parter skulle
kunna ansluta sig till den. Självfallet utgick
flera av dem som anslöt sig till
denna resolution från att avsikten icke
var exempelvis att tvinga Israel att avstå
från Jerusalem. Låt oss inte ta uppen
strid som kan innebära att man inom
de grupper som känner ett särskilt

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Nr 21

starkt engagemang utgår ifrån att regeringen
skulle vara beredd att svikta i
den omtanke som man tidigare visat att
i det diplomatiska arbetet värna om Israels
rättigheter.

Herr BOHMAN (m) kort genmäle:

Herr talman! Som vanligt kan man
börja med att konstatera att sex minuter
är alldeles otillräckligt för att föra
en genomtänkt argumentation. Jag
tvingas att förenkla mina argument när
jag svarar herr Palme. Jag vill gärna
ha sagt detta från början.

Det är nog riktigt, herr Palme, att
man ute i Europa har större förståelse
för vår neutralitetspolitik i dag än man
hade tidigare. Men jag skulle vilja varna
herr Palme och andra representanter
för Sverige för att överdimensionera
den betydelse som Sverige tilläggs
i sådana sammanhang. Vi bör alltså
vara försiktiga innan vi drar för långt
gående slutsatser av dagens mera nyanserade
bedömning av vår utrikespolitik.

När herr Palme uttrycker sin rädsla
för vad som står i preambeln till Romfördraget,
finns det anledning att påminna
om att vi har två andra fördrag
som vi anslutit oss till och som också
har preamblar med mycket vittgående
formuleringar och syften, nämligen
OECD:s och Europarådets. Även de
skulle kunna diskuteras från strikt neutralitetspolitiska
synpunkter, men dem
har vi accepterat. Vi kan också acceptera
Romfördraget.

Herr Palme bestrider att det ligger
politisk prestige bakom regeringens
vägran att ändra sin ståndpunkt från
början av 1960-talet och uttryckligen
söka medlemskap. Jag kan förstå att
man vill åberopa andra motiv för sitt
ställningstagande. Om man säger att vi
inte bör förringa trovärdigheten i vår
inställning —■ en ansökan om medlemskap
skulle i dag kunna uppfattas som
uttryck för en ny politisk inriktning
— så ligger det naturligtvis något i
detta, framför allt därför att regering -

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
en själv argumenterat på ett sådant sätt
att ett ändrat ställningstagande skulle
kunna föranleda sådana politiska slutsatser.

Jag anser emellertid att det inte behöver
vara på det sättet. Det avgörande
är ändå att när vi ansökt om medlemskap,
vår ansökan kommer att leda
till förhandlingar, under vilka det får
klarläggas huruvida ansökan kan fullföljas
enligt sitt innehåll eller inte. När
regeringen skrev sitt mycket omskrivna
brev till EEG sommaren 1967 förklarade
man, att Sverige var berett att
diskutera varje form, alltså även medlemskap,
för anslutning till Europagemenskapen,
som var förenlig med vår
neutralitetspolitik.

Man kunde alltså precis lika gärna
ha formellt ansökt om medlemskap
för att under förhandlingarna få diskutera
vilka neutralitetsvillkor som kunde
accepteras. Men regeringen har nu
själv försatt sig i en situation som kan
vara svår att komma ut ur, det skall
jag nu liksom tidigare gärna erkänna.

Beträffande utrikespolitiken och mitt
citat ur herr Palmes Storliental gjorde
herr Palme nu gällande att vad han
sagt i det talet bara var — jag förenklar
— att vi har rätt att kritisera oförrätter
var de än förekommer. Vi har
kritiserat oförrätter i Vietnam. Vi har
kritiserat Ungern- och Tjeckoslovakienhändelserna.
Jag menar att det inte
utan vidare går att jämföra dessa företeelser
med varandra. Om man ändå
gör sådana jämförelser måste man samtidigt
göra reservationer. Eljest uppkommer
de missförstånd om vår hållning
som jag påtalat. Parallellerna mellan
kritiken i fallet Vietnam och i fallen
Ungern, Tjeckoslovakien och Berlin
har av regeringen dragits i så många
andra sammanhang att den missuppfattningen
faktiskt uppstått att Sverige
anser att den ene ”kålsuparen” är lika
god som den andre. Det är det jag vänder
mig emot. Det går som en röd tråd
genom herr Palmes Storliental och i
debatten i övrigt att dessa två stormak -

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
ter är jämförbara — den stora öppna
demokratin Förenta staterna och den
hårda slutna diktaturen Sovjet. Men de
är icke jämförbara. I den svenska debatten
har man en förunderlig förmåga
att finna fel i det kapitalistiska Förenta
staterna och en förunderlig förmåga
att hålla tyst med de brister som
finns på den andra sidan, såvida man
inte råkar i en sådan situation att man
tvingas ta klar ställning, som exempelvis
vid Tjeckoslovakienkrisen.

Min kritik av dagens regeringsdeklarations
uttalande mot den nedtrappning
som nu pågår i Vietnam genom de
amerikanska truppernas bortdragande
är baserad på att regeringen måste vara
klart medveten om att en sådan nedtrappning
och successivt bortdragande
av trupperna inte kan ske utan risker.
Om man är inriktad på och stöder tanken
på att kriget i Vietnam skall avvecklas
successivt — det har herr Palme
själv sagt sig göra liksom utrikesminister
Torsten Nilsson vid upprepade
tillfällen — förutsätter det naturligtvis
att ett vakuum inte uppstår när
amerikanerna drar bort. Skulle amerikanerna
utan vidare ge sig i väg från
Nordvietnam skulle konsekvenserna
för dem som hittills har förlitat sig på
det amerikanska skyddet bli alldeles
oöverskådliga. Det har som sagt regeringen
tidigare förklarat sig inte vara
beredd att acceptera.

Vi stöder en koalitionsregering i
Vietnam, herr Palme, och det har även
president Nixon förklarat sig göra.
Svårigheten är bara att åstadkomma en
sådan. Mig A''eterligen har det under
förhandlingarna i Paris från Nordvietnams
och FNL:s sida icke givits något
bevis på ett intresse att gå med i en
koalitionsregering, över huvud taget
har dessa parter under förhandlingarna
i Paris varit helt oförsonliga, icke
givit efter på någon punkt. Utgångspunkten
har i själva verket varit den,
att man här vid förhandlingsbordet inte
skall ge efter för någonting. Eftersom
man har vunnit på slagfältet finns

det ingen anledning att göra det, anser
man.

För balansens skull, om inte annat,
hade det varit önskvärt och värdefullt
om den svenska regeringen någon gång
hade pekat på den oförsonligheten. Båda
parter måste medverka och visa god
vilja om det skall kunna åstadkommas
något resultat i Paris. Visst kan man
säga att det i första hand är den större
och starkare parten som bör ge med
sig, men det resonemanget håller inte.
Även den andra parten måste visa någon
förhandlingsvilja. Vid förhandlingsbordet
är i dag den mindre parten
i själva verket den starkaste.

Ja, herr talman, sex minuter är verkligen
en kort tid för replik.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Statsminister Palme tog
upp en liten del av det jag anförde om
Brezjnevdoktrinen, d. v. s. i den meningen
om Sverige skulle erkänna Östtyskland
och Nordkorea, men inte den
oerhört djupgående och avgörande betydelse
som Brezjnevdoktrinen har för
hela världspolitiken. Jag nämnde att jag
med hänsyn till vissa faktorer inte nu
vill yrka på erkännande av Östtyskland
eller Nordkorea. Jag hänvisade också
till regeringsdeklarationen i det avseendet.
Ett av skälen till att vi inte har erkänt
Östtyskland är att vi väntat oss en
återförening av den tyska nationen. Nu
vet vi emellertid att Östtyskland helt
har anslutit sig till Brezjnevdoktrinen,
eftersom man var med om överfallet på
Tjeckoslovakien. Vi vet att det inte blir
en återförening så länge Östtyskland
hyllar Brezjnevdoktrinen. Men det kan
givetvis finnas andra skäl till att vi inte
nu erkänner Östtyskland. På samma
sätt var det med Korea.

Brezjnevdoktrinen för med sig det
stora problemet. Om den hyllas av de
socialistiska länderna, som de själva
kallar sig, så låser dessa sig fast i
uppfattningen att världen å ena sidan
utgörs av socialistiska länder som obön -

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Nr 21

hörligt hör samman, å andra sidan av
länder med annan politisk inställning.
Det har gått så långt att man inte ens
inom Förenta nationerna har kunnat
ena sig om ett uttryck, som vi vid
många tillfällen diskuterat där. Sovjetblocket
anser att uttrycket ”peaceful
cooperation” kan skrivas in, men man
vill absolut inte acceptera uttrycket
”friendly relations”. Man anser sig nämligen
inte kunna ha vänskapliga förbindelser
med ett land som icke är socialistiskt.
Man kan leva i fred med det,
men inte mer. Då förstår man vilka
oerhört djupgående motsättningar som
råder mellan dessa två delar av världen.
Om detta har jag inte fått någon kommentar
från statsministerns sida.

Låt oss se på Vietnam. Herr Palme sade
tidigare att han haft kontakt med
Nordvietnam. Hyllar Nordvietnam Brezjnevdoktrinen?
I vilket fall som helst
har vi reda på att Nordvietnam redan
avböjt val i hela Vietnam under Förenta
nationernas överinseende — vilket är
det viktiga. Detta går Nordvietnam alltså
inte med på, och det kan tolkas som
ett uttryck för att i varje fall Brezjnevdoktrinens
anda råder. Det skulle vara
intressant att få höra statsministerns
kommentarer på den punkten.

Så snart vi har ett kommunistiskt
land att diskutera med ställs vi inför
denna situation. Kommunistländerna
hyllar nämligen tesen att det system
som finns är idealet, det får inte förändras
i något avseende vad som än sker,
systemet skall upprätthållas med vapenmakt.
Det är just Brezjnevdoktrinens innehåll.

Den ytterst lilla del av problemet som
statsministern tog upp finns kanske inte
så stor anledning att diskutera, men i
de stora världspolitiska sammanhangen
är det enligt min mening viktigt att
nämna någonting om Brezjnevdoktrinen.

Därmed har jag nämnt någonting om
Vietnam. Det gläder mig att statsministern
instämde i vad jag anförde om den
franske utrikesministerns tal om freds -

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
konferensen. Vad gäller Vietnam hade
det varit intressant att också få höra regeringens
syn på de kinesiska och sovjetiska
vapenleveranser som förekommit.
De spelar naturligtvis inte tillnärmelsevis
så stor roll som de amerikanska
insatserna, men de spelar i varje fall
en roll för att uppehålla striderna. Jag
vill erinra om amerikanske försvarsministern
Lairds uttalande att även om
trupperna dras tillbaka från Sydvietnam,
så kommer USA att göra på samma
sätt som Kina och Sovjetunionen i
fråga om vapenleveranser. Då kommer
vi att stå inför en situation, som jag
mer än en gång i högsta grad beklagat,
nämligen att tre stormakter skulle förse
två delar av Vietnam med vapen för att
striderna skulle kunna fortsätta där. Jag
anser att någon reflexion borde göras
även om detta, ty en sådan situation
skulle onekligen vara synnerligen olycklig.

Vad herr Palme sade om demokrati
är naturligtvis något som vi helt instämmer
i. Jag tyckte dock att statsministern
använde väldigt många ord för
att förklara att diktaturer i vissa fall
kan få lov att förekomma. Jag vill framhålla
att målet i varje land alltid måste
vara att komma fram till en demokrati.
Det står i den första paragrafen i konventionen
om de mänskliga rättigheterna
och det står i Förenta nationernas
stadgar. Detta om varje lands rätt att
bestämma får vi aldrig släppa ur sikte.

När det gäller handeln olika länder
emellan så möts vi alltid av vissa svårigheter.
Hur gärna vi än vill handla
med länder med diktatoriskt styrelseskick,
så kommer man inte ifrån att det
är mycket svårt att där arbeta upp
marknader m. in., därför att vi inte riktigt
vet hur diktaturregeringen kommer
att handla längre fram.

Herr statsministern PALME:

Herr talman! Det är möjligt att jag
jämfört med herr Bengtson kan förefalla
ordrik när jag talar om demokratin.

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
Jag kanske inte har hans förmåga att
tala i stenstil, och i så fall ber jag om
ursäkt.

Jag tog upp herr Bengtsons resonemang
om Brezjnevdoktrinen av det enkla
skälet att det var den enda punkten
i hans resonemang där han drog in
svensk utrikespolitik. Därför blev det
alldeles speciellt intressant, men nu har
han ju frångått det.

När det gäller Brezjnevdoktrinen skall
man kanske inte nödvändigtvis låsa fast
stormakterna vid en doktrin utan hoppas
att det är en politik som kan ändras.
Jag är väldigt osäker om Vietnam
kan blandas in i bilden. Det gäller ju i
fråga om Brezjnevdoktrinen stater inom
Sovjetunionens direkta inflytelsesfär,
och det är mycket tveksamt om
man kan räkna Nordvietnam dit. De
samtal jag haft med människor därifrån
har gett intryck av deras oerhörda vilja
att bevara en strikt nationell självständighet,
en självständighet mot alla ledande
stormakter i en framtid. Brezjnevdoktrinen
är väl närmast ett uttryck
för Sovjetunionens nationella säkerhetskrav,
i vilka ingår att bevara status
quo i Europa, såsom Europa nu är
uppdelat mellan öst och Väst. Det är
den enkla och korta uttolkning man kan
göra.

Vår EEC-politik har inte i sina grunddrag
förändrats sedan Metalltalet, som
jag väl känner, och som var ett inlägg i
en mycket hård utrikespolitisk situation
där det var absolut nödvändigt att
slå fast den svenska neutralitetspolitiken
och klart deklarera att den står
fast.

Jag har sedan alltid haft svårt att förstå
dem som har sagt att vi formellt
skall begära medlemskap i EEC men
samtidigt säga att vi inte menar så mycket
med vår framstöt därför att vi först
sedan vi klarat ut huruvida villkoren är
förenliga med vår neutralitetspolitik
kan låta vår medlemsansökan stå fast.
Det är överfinurlighet, därför att en ansökan
om medlemskap av Brysselkommissionen
upplevs som en politisk

handling, som en bekännelse till de
grundtankar som finns i Romtraktaten
och dess olika deklarationer. Det är en
sådan inställning som en medlemsansökan
ger besked om. Då tycker jag att
man skall vara ärlig i sitt uppträdande
och inte säga att vi söker medlemskap
men inte menar det så helhjärtat som
ni kräver. Vi skall vara ärliga, och det
innebär en öppen ansökan. När vi diskuterat
sakfrågorna kan vi se på vad
sätt en anslutning kan förenas med vår
neutralitetspolitik. Det är det väsentliga.

Jag har ingen anledning att söka strid
om Mellersta Östern-frågan, tvärtom.
Vår tradition är ju att stödja Israels
rätt att existera som självständig stat.
Den står vi fast vid. Vår aktuella situation
är att vi med hänsyn till Gunnar
Jarrings uppdrag bör iaktta utomordentlig
varsamhet när det gäller uttalanden
om den djupt tragiska konflikten i
Mellersta Östern. Vi står dock alldeles
entydigt fast vid FN:s resolution av den
22 november 1967. Det är möjligt att jag
inte hörde att herr Helén hänvisade till
den. Men eftersom han tog upp en så
oerhört lång argumentation om Mellersta
Östern-konflikten i sitt anförande och
i den argumentationen bara förde den
ena sidans talan, ville jag fråga: Avser
herr Helén att därmed förorda en annan
politik än den som regeringen nu representerar?
Avser han inte det, finns
det ingen anledning att ytterligare diskutera
denna sak. Det var detta enda jag
med min fråga ville ha klarlagt.

Beträffande regeringens inställning i
övrigt är det viktigt att framhålla att vi
anser att om en lösning av konflikten
skall nås, behövs det betydande eftergifter
på ömse sidor.

Herr Bohman tog upp ytterligare resonemang
om demokrati. Det finns någonting
i herr Bohmans sätt att resonera
som jag inte har kunnat acceptera.
Han säger: ”Här brukar ni diskutera
alla möjliga brister i det kapitalistiska
systemet” — i samma andetag
nämns att det är en förlöpning att tala
om det kapitalistiska systemet i andra

Onsdagen den 29 april 1971) fm.

Nr 21

sammanhang, men det gör detsamma
— ”men ni säger ingenting när det gäller
Tjeckoslovakienkrisen förrän ni
tvingas att uttala er.” Detta om något,
herr Bohman, är eu förlöpning. Jag
tror att svensk socialdemokrati när det
gäller Tjeckoslovakienkrisen gav utstryck
för eu oerhört enig opinion i
sitt fördömande. Vi upplevde oss inte
tvingade fram till detta, utan vi gav uttryck
för vad vanliga människor kände
inför ett förtryck — den gränslinjen
har vi alltid dragit.

Vidare sade jag till herr Helén att
inläggen hade varit fridsamma. Men
det var en positiv värdering. Jag sade
att de hade varit fridsamma i jämförelse
med vad som förekommer utanför
denna lokal — det var så jag uttryckte
mig. Jag skall kanske inte diskutera
Vietnams förflutna i svensk inrikesdebatt
med herr Helén. Herr Helén hade
ju deltagit i utformningen av folkpartiets
Vietnampolitik 1967, men när
han gjorde sitt tillträde som partiledare
ville han inte uttala sig i Vietnamfrågan,
förrän han hade hunnit sätta
sig in i denna, något som framgick av
de tidningsintervjuer som då gjordes.
Men all right, det är ju ingen som av
någon resolution på ett landsmöte —
som brukar dras fram i sådana här
sammanhang — kan lockas bort från
en korrekt bedömning av framför allt
herr Ohlins och herr Wedéns aktioner
i Vietnamfrågan och aktioner från stora
delar av den s. k. liberala pressen.
Resultatet av en vetenskaplig undersökning
i denna fråga kommer, såvitt
jag förstår, snart att föreligga. Det blir
en ganska hård dom över svensk liberalism,
som i ett läge då det verkligen
betydde någonting, svek idealen när
det gäller att hjälpa förtryckta folk.
Men jag lämnar detta åt historien.

När jag nämnde att inläggen varit
fridsamma, gjorde jag det av ett annat
skäl, ty jag har fått bekräftelse på en
trist erfarenhet som jag har gjort under
de senaste fem åren. Vi har aldrig
primärt gått ut i polemik mot opposi 3

Första kammarens protokoll 1970. Nr 21

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
tionen när det gäller Vietnamkriget.
Men varje gång det har dragits upp eu
debatt har det från oppositionens sida
varit fråga om ett våldsamt inrikespolitiskt
angrepp mot uttalanden av regeringen
eller mot regeringsmedlemmar
i Vietnamfrågan och vår regeringspolitik
i olika avseenden — detta har vi
upplevt många gånger. Jag vet inte om
det beror på eu generationsskillnad,
men för den generation jag tillhör, som
på sätt och vis blivit vuxen samtidigt
med en inlevelse i de fattiga folkens
villkor, har det tett sig som en skarp
motsättning mellan å ena sidan den
indignation som utlösts över regeringsmedlemmars
lösryckta eller icke lösryckta
uttalanden och den enorma frenesi
med vilken man uttryckt sitt fördömande,
och å andra sidan den indignation
eller medkänsla som så sällan
kommit till uttryck när det gäller
de sociala förhållanden under vilka det
sedan decennier krigshärjade folket i
Vietnam levt.

Herr Helén sade i sitt längre anförande
här att felet med den amerikanska
interventionen i Vietnam är att den
är ett svek mot demokratin och att den
skadar demokratin. Det är i och för sig
riktigt, det håller jag med om, men det
verkligt allvarliga är ju vad den har
inneburit för miljoner enskilda människor
som bor i Vietnam. Det är inte
bara principer utan det är enskilda
människors verklighet som framför allt
har drabbats.

Herr BOHMAN (m) kort genmäle:

Herr talman! Jag tvingas återgå till
EEC-problematiken därför att herr
Palme använde ordet oärlighet. Det
skulle ha varit oärligt — menade han
— om vi hade sökt medlemskap och
inte menat allvar med vår ansökan. Jag
efterlyser logiken, herr statsminister.

Det finns två former för anslutning
till EEC. Den ena är associering, och
den andra är medlemskap. Det finns
många som anser — även i EEC — att

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
det är svårare för en neutral stat att
vara associerad, eftersom den då blir
beroende av beslut som fattas över dess
huvud. Den är inte med och fattar besluten.
Är den medlem, deltar den i
själva beslutsfattandet. Men alldeles
oavsett vilken form som väljs, krävs
förhandlingar om de villkor som måste
uppfyllas för association eller medlemskap.

Det är alltså inte fråga om något slags
”överfinurlighet” — det var ju det ordet
statsministern använde — om någon
anser att man bör söka medlemskap
för att få till stånd realistiska
förhandlingar på så goda villkor som
möjligt för Sverige. Det egendomliga är
att regeringen själv har förklarat att
den icke utesluter någon av de former
som är stipulerade i Romfördraget,
d. v. s. medlemskap eller associering.
Om någon har varit oärlig i sitt uppsåt,
så måste det i så fall ha varit regeringen.
Därmed faller beskyllningen
helt tillbaka på herr Palme och på regeringen
i övrigt.

Att jag angrep regeringen och dess
förespråkare för att så lätt glömma bort
begreppet demokrati, när det resoneras
om social utjämning, beror på att det
i dag — med de stämningar som finns
på sina håll i det svenska samhället
och de opinioner som utbildas — finns
ett utomordentligt starkt behov av att
alla demokratiska partier ger otvetydiga
uttryck för demokratins värden.
Det begreppet får inte glömmas bort
i något sammanhang i debatterna om
de metoder med vilka vi skall skapa en
bättre värld. Det är i det hänseendet
jag kritiserar regeringens handlingssätt.
När man diskuterar Vietnamfrågan
och när man talar om Nordvietnam,
är det ytterligt sällan man pekar
på att Nordvietnam är en diktatur från
vilken har flytt ungefär en miljon människor
som inte kunde finna sig i att
bo kvar under det diktatoriska systemet
och som har tagit sin tillflykt till
Sydvietnam. Dessa människor kommer
att bli tillspillogivna den dag diktatu -

ren Nordvietnam blir diktaturen Vietnam.
Det är inte minst mot den bakgrunden
alla borde eftersträva den lösning
som herr Palme talade om för en
stund sedan, nämligen en koalitionsregering
som representerar hela det
vietnamesiska folket.

För att beröra det andra exemplet
jag tog upp, nämligen Cuba, är det sant
att det inte fanns någon demokrati i
Batistas Cuba, men den omständigheten
att Batistadiktaturen har efterträtts
av en annan diktatur får väl ändå inte
innebära att det kubanska folket skall
behöva avstå från frihet och demokrati
i fortsättningen. Det kan vara på sin
plats, när man i olika sammanhang talar
om sin beredvillighet att ge ekonomiskt
stöd åt Cuba, att också göra klart
för de människor som kanske inte är
tillräckligt orienterade, att den jämlikhet
som skapats i Cuba har vunnits på
bekostnad av friheten. Det borde vara
ett mål för oss alla att inte bara hjälpa
de fattiga på Cuba materiellt utan också
att hjälpa dem att vinna demokratisk
frihet.

Herr HELÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Fridsamhet är kanske
inte det bästa ämnet att gräla om, och
jag betraktar därför den debatten som
avslutad. Men det finns hos herr Palme
en tendens till att söka gräva i det förgångna
i stället för att inrikta debatten
mot de problem vi har just nu. Om herr
Palme verkligen vill föra debatten mot
bakgrunden av officiella uttalanden
från partiernas sida tycker jag att det
är felaktigt att försöka ”vifta bort” den
landsmötesresolution vilken folkpartiet
som första parti antog 1967 och som
börjar med orden: ”Kriget i Vietnam
och det vietnamesiska folkets oerhörda
lidande upprör oss alla intensivt. Fortsatt
krig ökar lidandet.” När jag själv
varit med om att formulera detta och
lagt fram det för landsmötet, tycker jag
att herr Palme åtminstone kan göra
den rättvisan att erkänna att den

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Nr 21

grundläggande iakttagelsen liar varit
väsentlig i stället för att försöka föra
över det hela till de debattomgångar
som vetenskapsmännen gärna för mig
må studera — jag har inte deltagit i
dem.

När det gäller diskussionen om Israel
har vi väl nu kommit till klarhet om
att vi står på säkerhetsrådsresolutionens
plattform och att det följaktligen
finns mycket ringa utrymme för ett
fortsatt meningsutbyte med starka meningsskiljaktigheter.
Jag håller helt
med om att det krävs att båda parter
i konflikten är beredda till eftergifter
för att en eftersträvansvärd fred skall
kunna komma till stånd. Då är det väl
ändå riktigt att notera att Israel vill ha
förhandlingar, medan arabstaterna
ständigt har sagt nej till sådana, och
att det finns en målsättning, formulerad
av den palestinska gerillarörelsen,
vilken går ut på att utplåna israelerna
som nation. Har vi kunnat nå fram till
enighet på den punkten förefaller det
orimligt att denna diskussion skulle
behöva utgöra ett skäl för några misstänkliggöranden
i fortsättningen.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag beklagar att herr
Palme tydligen inte har tänkt igenom
den kommunistiska samväldesideologins
konsekvenser för världspolitiken
eller inte önskade kommentera den
längre. Han uttryckte endast en from
önskan att detta kan ändras. Det instämmer
jag varmt i. Men jag har tyvärr
små förhoppningar om att det kan
ändras med den ideologiska uppfattning
som ligger bakom doktrinen. Jag
skall inte gå in på detta närmare, men
den inverkan det kan ha på Vietnam är
intressant. Den ungerske utrikesministerns
uttalande syftade direkt på Nordvietnam.
Han ansåg alltså att detta område
ingår i Brezjnevdoktrinen. Det behöver
dock inte betyda att Nordvietnam
accepterar detta.

Skulle det vara så, att man aldrig

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
kan tänka sig att ge upp det styrelseskick
man har i Nordvietnam? Tror
regeringen att det finns någon möjlighet
att återförena landet? Tror man på
att del finns möjlighet att få något resultat
i Parisförhandlingen, om de
grundförutsättningar från vilka man
utgår är sådana som jag förmodar att
de antagligen är? Då befinner vi oss
i en sådan situation att det är omöjligt
att få någon lösning den här vägen.

Statsministern frågade inte mig om
vår anslutning till koalitionsministären.
Han förutsatte, vilket är riktigt,
att vi naturligtvis inte har någonting
emot att det blir eu koalitionsministär
i Sydvietnam. Vår önskan är naturligtvis
att det kan bli ett demokratiskt styrelseskick
i Sydvietnam. Den tanken
släpper vi aldrig. Även om det är fråga
om länder som har tendenser till diktatur
är vår strävan framför allt att det
om möjligt blir ett demokratiskt styrelseskick.

Herr statsministern PALME:

Herr talman! Om inte Vietnam återförenas
beror det inte i och för sig såvitt
jag kan förstå på Brezjnevdoktrinen
utan på andra faktorer.

Min fråga, herr Helén, om Mellersta
östern gällde om folkpartiet med hänsyn
till det långa avsnittet i herr Heléns
anförande står bakom regeringens
politik eller inte. Jag har tolkat hans
svar så, att han gör det. Min fråga kan
inte utgöra ett misstänkliggörande. Den
var absolut motiverad eftersom herr
Helén tillmätte denna sak så stor betydelse.
Därmed kan vi avföra detta
ämne från debatten.

Herr Helén menade att man här talade
om det förgångna. Jag hade inte
ens med mig alla papper om detta förgångna
— jag hade inte tänkt ta upp
det — men när herr Helén började sin
utläggning om folkpartiets gloriösa förflutna
i Vietnamfrågan tyckte jag att
det gick väl långt. Något landsmötesuttalande
som möjligen kan ha gjorts

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik

har inte förtagit den nästan fyraåriga
inrikespolitiskt betingade kampanj som
folkpartiet har bedrivit i Vietnamfrågan.

Jag är inte särskilt långsint av mig,
men om ni direkt provocerar mig så
får ni också räkna med att jag svarar.
Jag har varit mycket snäll i dag, jämfört
med vad jag skulle kunna säga och
borde ha rätt att säga om den svenska
liberalismens insatser i Vietnamdebatten.

Till herr Bohman vill jag säga: Visst
önskar vi alla demokrati på Cuba; där
råder inte demokrati utan diktatur. Sedan
kan vi fråga varför vi i och för sig
diskuterar Cuba. Vi kan gå igenom hela
Mellanamerika: Haiti, El Salvador, Dominikanska
republiken o. s. v. Om vi
undantar Chile och Uruguay torde det
vara mycket svårt att i hela Syd- och
Mellanamerika kunna hitta något land
på vilket man kan sätta så att säga demokratiska
förtecken.

Jag förstår inte varför herr Bohman
just plockade ut den kubanska ickedemokratin
som särskilt allvarsam.
Utan att vara någon expert på Syd- och
Mellanamerika vill jag påstå att skillnaden
mellan den kubanska diktaturen
och många av de andra diktaturerna är
att den har gjort en del insatser för att
förändra den sociala strukturen på Cuba
och för att förbättra framför allt de
fattiga böndernas förhållanden.

Slutligen vill jag ta upp EEC. Jag
kan inte alls följa med herr Bohmans
resonemang. Jag kunde naturligtvis
tolka det som en önskan från herr Bohmans
sida att dra upp en stor debatt
och en strid om EEC. Herr Bohman får
själv säga om det var hans avsikt. Om
man från en parts sida säger att en ansökan
om medlemskap har en klart politisk
innebörd och att man med hänsyn
därtill inte kan avgöra om vi skall
vara medlemmar eller någonting annat
förrän vi har fått den politiska innebörden
klargjord för oss, då är det enligt
min mening hederligt. Jag tror att
alla som jag har resonerat med har

uppskattat grundmotiveringen för den
svenska hållningen. Om vi i stället säger
att vi inser att detta är ett politiskt
ställningstagande, men ändå söker medlemskap
av rent formella skäl för att få
i gång förhandlingar — för att sedan
hoppa av om det börjar osa katt — är
det en betydligt sämre uppläggning vad
beträffar trovärdigheten i vår neutralitetspolitik.
Jag konstaterar med glädje
att det åter, i varje fall på denna
punkt, inte föreligger delade meningar
mellan regeringen och centerpartiet
och, såvitt jag kan bedöma, inte heller
mellan regeringen och folkpartiet.

Herr HELÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det landsmötesuttalande
som jag återgav och som börjar med
konstaterandet av de fruktansvärda lidanden
som drabbat folken i Vietnam,
är inte något som vi möjligen har gjort.
Vi har gjort detta uttalande, och det
var ett grundläggande dokument. Jag
har inte tagit fram detta i mitt liuvudinlägg
— det var statsministern som
tog upp diskussionen, och jag återgav
detta inlägg i min första replik. Jag har
icke gjort något försök att ge en falsk
bild av det förgångna utan slagit fast
de grundläggande värderingar som
partiets högsta instans, före något annat
parti, gjorde sig till tolk för. Jag
anser inte att herr Palme, som har sådan
respekt för sitt eget partis högsta
beslutande organ, skall använda detta
tillfälle till att ironisera över andra
partiers högsta beslutande organ och
försöka vrida över det hela till att han
av idel snällhet låtit bli att polemisera.
Vi har alla möjlighet att fortsätta
denna diskussion om de grundläggande
värderingarna, men då skall vi också
föra den med utgångspunkt i vad
partierna sagt.

Herr BOHMAN (m) kort genmäle:
Herr talman! Frågan om EEC börjar
bli tjatig. Någon har sagt att om två in -

Onsdagen den 29 april 197(1 fm.

Nr 21

telligenta människor skall kunna debattera
med varandra måste de tala om
olika saker eller också missförstå varandra.
Nu är herr Palme intelligent.
•lag vill inte tala för mig själv. Men jag
har eu känsla av att herr Palme avsiktligt
missförstår vad det här är fråga
om. Jag har inte velat dra upp någon
stor debatt om EEC, även om det i och
för sig vore riktigt. Jag förbigick med
mycket lätt hand den omständigheten
att regeringen inte har sökt medlemskap
— vilket jag anser att den borde
ha gjort — och förklarade att situationen
nu är som den är. Men sedan gick
statsministern upp och förklarade att
det hade varit oärligt att begära medlemskap.
Jag vänder mig mot ett sådant
påstående och en sådan beskyllning.
När man gör en dylik beskyllning
måste man antingen avsiktligt missförstå
eller inte veta vad man talar om.

Jag upprepar på nytt att man kan
välja mellan de två formerna för anslutning.
Vilken form man än väljer —
associering eller medlemskap — är det
en politisk åtgärd som vidtas. Regeringen
har uttryckligen förklarat att
den kan tänka sig båda dessa former
och att förhandlingarna får leda fram
till det resultat som är lämpligast. Kan
man tänka sig båda formerna kan man
också tänka sig den ena eller den andra
formen. Jag anser att det skulle vara
lättare att genomföra förhandlingarna
om man avsiktligt riktade in sig på
medlemskap. Den uppfattningen möter
man också inom EEC. Jag vet inte vad
statsminister Palme har för sagesmiin
som ger uttryck för att de ”uppskattar”
den svenska ståndpunkten. Om herr
Palme visste hur mycket de drivit med
oss nere i Europa när det gäller 1967
års brev! Det har verkligen inte varit
lustigt att försvara Sverige i det sammanhanget.
— Nog nu om EEC.

Till sist, herr talman, vill jag — fortfarande
mycket kortfattat — åter beröra
frågan om Vietnam. Herr Palme
frågade: Hur kommer det sig att man
gör sig skyldig till petitesser och an -

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
märker på vad vi säger, rycker ut uttalanden
som vi gör om Viehiain ur
sammanhanget? Däremot är man inte
alls lika intresserad av att ge uttryck
för sin indignation över vad som händer
där ute.

Man måste skilja på dessa två saker.
En sak är att ge uttryck för sin kritik
över vad som hänt, att ge uttryck för
sin medkänsla, sin indignation och sina
förhoppningar om att den beklämmande
konflikten skall kunna lösas på något
sätt.

Pin annan sak är hur man uttrycker
sig, vad man säger, hur man gör och
hur man handlar. Om vi finner att regeringen
kritiserar på ett sådant sätt
att den skadar den sak som vi vill
lösa, att den kan skada vårt lands anseende,
då är vi inom oppositionen skyldiga
att påpeka att vi inte kan instämma
att vi t. ex. inte anser att Nordamerika
har gjort insatser i Vietnam av makthunger
eller vinningslystnad. Det är vår
rätt och vår skyldighet att kritisera när
talesmän för regeringen gör sig skyldiga
till sådant, så att inte omvärlden
skall tro att hela svenska folket står
bakom dylika uttalanden.

Herr statsministern PALME:

Herr talman! Har jag sagt att herr
Bohman är oärlig, så menar jag det inte.
Jag hoppas att jag sade att ett sådant
handlingssätt kunde ge ett oärligt intryck
— det var i alla fall avsikten.

Det är alldeles riktigt att en förhandling
tekniskt sett skulle kunna bli lättare
om man sökte medlemskap. Men
det är inte fråga om detta, utan det är
fråga om trovärdigheten i neutralitetspolitiken.
Man kan inte, om man vill
bevara denna trovärdighet, av neutralitetspolitiska
skäl ta ett politiskt steg
vars innebörd man inte kan överblicka.
Det är detta som är skiljelinjen. Man
får alltså försöka att på annat sätt klara
en teknisk förhandlingssituation, eftersom
vi har ansett den grundläggande
trovärdigheten i vår neutralitetspolitik

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
viktigare. Jag tror fortfarande att herr
Bohmaq nu är ensam om sin uppläggning
— jag kan inte klara ut vad herr
Helén vill härvidlag.

Till herr Helén vill jag säga att visst
har jag respekt för de högsta beslutande
organen i ett parti. När herr Helén
beträffande landsmötesbeslutet säger
att folkpartiet som första parti gjorde
ett sådant uttalande, gör det ett litet
komiskt intryck. Det var ändå två år
efter Gävletalet och utrikesministerns
deklaration, så det kom under alla förhållanden
post festum.

Jag vet att även herr Heléns företrädare
ibland försökte använda detta uttalande
som ett slags frälsarkrans när
man hade talat ett helt annat språk.
Herr Helén är egentligen inte särskilt
vänlig mot sina företrädare. Det finns
två möjligheter. Den första är att de
grundläggande värderingar, som herr
Helén ansåg speglas i landsmötesbeslutet,
hade ofantligt svårt att slå igenom
i partiets ledning, eftersom denna i de
diskussioner som vi hade ocli som utgjorde
den avgörande Vietnamdebatten,
gav uttryck åt helt andra grundläggande
värderingar än dem herr Helén förmenar
lysa fram ur landsmötesbeslutet.
Då slog det alltså inte igenom, och då
företrädde partiledningen och större
delen av pressen helt andra värderingar
än dem som landsmötet hade fastställt.

Den andra möjligheten är att visserligen
hade man dessa grundläggande
värderingar, men den partipolitiska bevekelsegrunden
— chansen till angrepp
mot regeringen och socialdemokratin
därför att vi i ett tidigt skede vågade
ta ställning i Vietnamfrågan och ta ledningen
i Vietnamdebatten — var så
överväldigande att man helt sonika hoppade
av från sina grundläggande värderingar.

Det är bara dessa två möjligheter som
föreligger. Jag vet inte vilken av dessa
bedömningar som är riktig. Efter att
ha upplevt debatten har jag en pinsam
känsla av att det var en kombination
av båda dessa bevekelsegrunder

som trasslade till det så ofantligt för
folkpartiet i Vietnamdebatten. (Herr
Helén: Låt mig bara konstatera att min
tid för replik är ute.)

Herr WERNER (vpk):

Herr talman! I regeringsdeklarationen
sägs att de överläggningar med EEC
som vi har att motse skall föras på basis
av den ansökan om förhandlingar
som ingavs år 1967. I det brev som
skickades då begärdes ”förhandlingar
med EEC med sikte på svenskt deltagande
i en utvidgad europeisk ekonomisk
gemenskap i en form som medger
ett fullföljande av den svenska neutralitetspolitiken.
Denna ansökan står
fast.”

Jag anser att man under senare tid
kan notera en glidning i regeringens inställning.
I dag säger man i regeringsdeklarationen:
”Först i ljuset av realförhandlingar
är det enligt regeringens
mening möjligt att avgöra formerna för
en svensk anslutning till Gemenskaperna.
” Först skall man alltså förhandla
om det konkreta samarbetet med EEC.
Därefter skall man bedöma innebörden
av Romfördragets politiska syftemål.
Men då kanske man redan har bundit
sig.

Vi anser att lika litet som Luxemburgöverenskommelsen
år 1967 ändrade
någonting i Romfördraget har
Haagmötet förra året minskat den politiska
innebörden i detta fördrag. Det
finns enligt vår mening ingen anledning
att tro att sådana förändringar
skulle ha skett inom EEC att den dag
svenska förhandlingar blir aktuella en
svensk anslutning till EEC skulle vara
möjlig med hänsyn till vår neutralitetspolitik.

EEC:s målsättning är en politisk
union. Medlemskap i EEC är därför
oförenligt med vårt lands neutralitet.
EEC är dessutom ett handelspolitiskt
block med tullmurar utåt vilket skadar
och försvårar de fattiga ländernas ekonomiska
utveckling. Medlemskap i EEC

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Nr 21

är därför oförenligt med en uppriktig
vilja att bistå dessa länder.

Låt mig också helt kort med några
ord beröra den diskussion som pågår
om Nordek. Från vårt partis sida har
vi tidigare deklarerat att vi är för ett
ökat ekonomiskt samarbete mellan de
nordiska länderna, men att det måste
skapas garantier för att Nordek inte
för oss in bakvägen i EEC.

Under utarbetandet av Nordektraktaten
har det inte saknats uttalanden
från olika håll vare sig inom eller utom
Norden om Nordeks ”Europainriktning”,
enligt vilken Nordek skulle vara
inkörsporten till EEC.

Mot denna bakgrund och med hänsyn
till det förhållandet att länder inom
det påtänkta Nordek inom kort skall
inleda förhandlingar om medlemskap
i EEC är det inte underligt att finska
regeringen lagt Nordek ”på hyllan” för
Finlands del. I den kommuniké som
den finska regeringen utfärdade efter
sitt beslut den 24 mars säger man också
i punkt 3: ”Statsrådet anser även
att eftersom de övriga nordiska länderna
som bäst förbereder sig för underhandlingar
om anslutning till europeiska
ekonomiska Gemenskapen är
uppkomsten av Nordek och traktatens
fortsatta tillämpning osäkra även i ljuset
av de förbehåll, som Finland gjort,
och att traktaten enligt regeringens
åsikt icke under rådande omständigheter
synes uppfylla de krav, som bör
ställas på traktatens stabilitet och varaktighet.
”

Klarare än så behöver det knappast
sägas att något Nordek med finskt deltagande
blir det inte om inte de övriga
länderna avstår från planerna att bli
medlemmar i EEC eller de förhandlingar
som skall inledas leder till samma
resultat.

Vi anser därför från vårt parti att
regeringen så snart som möjligt bör
knyta an till de krafter som anser att
handelsrelationerna med EEC kan lösas
inom ramen för normala handelsförbindelser.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik

Herr talman! Ända sedan mitten på
1960-talet har i vårt land gjorts mycket
hedrande insatser av en växande opinion
mot USA:s anfallskrig i Vietnam.
Denna opinion som fått karaktären av
en folkrörelse har tvingat regeringen
att inta en positivare hållning till Vietnam.
Erkännandet av Demokratiska republiken
Vietnam är ett exempel på
denna ändrade hållning. Erkännandet
av DRV och upptagandet av diplomatiska
förbindelser kom efter det att man
under flera år sagt nej. Samtidigt har
de diplomatiska förbindelserna med
juntan i Saigon frusits ner.

Men regeringen har inte vågat gå så
långt i sin Vietnampolitik att man uttalat
ett klart avståndstagande och fördömande
av USA:s utrotningskrig. Vad
som hittills sagts har dock varit tillräckligt
för att ådra sig USA-regeringens
missnöje och därmed självfallet
också kritik från de borgerliga partierna
här i landet. När utrikesminister
Nilsson gör det i sig självklara konstaterandet
att USA för en medvetet kapitalistisk
och imperialistisk politik rycker
som vanligt USA-regeringens pålitligaste
eftersägare här hemma ut och riktar
våldsamma angrepp mot utrikesministern
för detta yttrande.

Då uppträder de borgerliga partiernas
företrädare, främst herrar Helén
och Holmberg, på samma sätt som när
man för två år sedan anklagade regeringen
för att ha försämrat relationerna
till USA genom att dåvarande utbildningsministern
hållit tal och deltagit i
en demonstration tillsammans med
Nordvietnams nuvarande Stockholmsambassadör.
Detta agerande från borgerligt
håll är mycket avslöjande, eftersom
man i praktiken kräver en regering
som skall tvingas att hålla tyst med
vad man anser om USA:s krig i Vietnam
och medverkan i utvecklingen i
Laos och Cambodja.

Om man från borgerligt håll tolkar
den svenska alliansfriheten och neutralitetspolitiken
så, att den skulle utesluta
för oss att säga vad vi anser om

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
USA:s politik i Vietnam, tar man fel.
Kriget i Vietnam som nu håller på att
utvidgas till Cambodja gäller ett litet
folks kamp för nationellt oberoende
och social frigörelse. Det är frågan om
ett krig som fått karaktären av folkutrotning
från en av världens stormakter.
Inte bara händelser som de i Son My
bär vittnesbörd om detta. Det är ett
krig som ingår som ett led i kampen
för att bevara det kapitalistiska utplundringssystemet
över huvud taget,
ett krig som förs med hjälp av systematisk
bombning av civila mål genom
användande av napalm och andra kemiska
stridsmedel samt bruk av giftgaser
o. s. v.

I dag glider folkpartiet och herr Helén
undan i sitt försvar av USA:s Vietnampolitik,
givetvis under tryck av en
överväldigande opinion. I dag dristar
sig herr Helén att i första hand kritisera
resultatet av det amerikanska engagemanget
i Vietnam. Han begränsar
sig till att säga att man i första hand
hör se Vielnamkonflikten som en konsekvens
av en amerikansk utrikespolitik
som utformats under det kalla krigets
och den blinda kommunistskräckens år.
Den politiken var en oförnuftig tillämpning
av en i och för sig både riktig
och idealistisk tanke. Herr Helén bygger
sitt resonemang på doktrinen om
den kollektiva säkerheten. Denna doktrin
som president Truman utvecklade
under namnet Trumandoktrinen var
närmast en krigsförklaring mot vad han
kallade den ”internationella kommunismen”.
Den amerikanska kongressen
upphöjde sig själv till en världens övervakningspolis.

Man kan inte se det amerikanska engagemanget
i Vietnam som ett isolerat
fenomen utan som ett led i en medveten
och vittomfattande utrikespolitik.
Engagemanget i Vietnam är resultatet
av en av 40 försvarspakter som USA har
förpliktat sig att upprätthålla. För några
år sedan fastslog dåvarande utrikesministern
Dean Rusk att USA antingen
kollektivt eller unilateralt skulle kom -

ma angripna länder till hjälp antingen
USA hade förpliktat sig till detta genom
överenskommelser eller inte. Det uttalandet
var en otvetydig bekräftelse av
det faktum att USA med militärmakt
kan komma att bekämpa varje revolution
— också socialt berättigad — i vilket
land som helst för att upprätthålla
de bestående förhållandena. Vad som
ligger i begreppet aggression har väl aldrig
definierats av de amerikanska ledarna.
Vi kan emellertid vid iakttagelsen
av USAs engagemang i världens oroscentra
göra oss en bild av begreppets
innehåll. Varje folk som lever i social
orättvisa kommer att bli motarbetat av
USA när kraven på bättre villkor nödvändigtvis
kommer att utgöra ett hot
mot ett bestående samhällssystem.

USA:s medverkan i Vietnam, Laos
och Cambodja är naturligtvis inte resultatet
av ett misstag i utrikespolitiken
utan en medveten kapitalistisk och imperialistisk
politik.

Sedan president Nixon kom till makten
har USA lagt ner alla sina krafter
på att förverkliga den s. k. ”vietnamiseringen”
i ett försök att förlänga kriget
i Sydvietnam, trappa upp kriget i Laos
och samtidigt intensifiera interventionen
i Cambodja för att kompensera sitt
nederlag i Sydvietnam.

Opinionen mot denna medvetna politik
från USA:s sida växer för varje år
och i samma takt som kriget utvidgas
till andra delar av Indokina. De skakande
händelser om blodbad och massaker
i Cambodja som delgivits oss under senare
tid har stärkt och utvidgat denna
opinion. En protest även från detta hus
skulle vara hedrande för vårt land.

Opinionen mot USA:s engagemang i
Vietnam kom inte minst till uttryck under
Vietnamveckan för en tid sedan.
Genom möten och demonstrationer över
hela landet vittnade man om att det
svenska folkets solidaritetsarbete för
det vietnamesiska folket ständigt ökar.
Det är denna opinion som i första hand
de borgerliga partierna och deras ledare
utmanar genom att ta vara på

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Nr 21

varje tillfälle att demonstrera sitt ogillande
så fort regeringen av denna opinions
tryck säger något som misshagar
regeringen i Washington. Å andra sidan
bör samma partier med tillfredsställelse
notera att statsministern för närvarande
inte anser sig ha anledning att
kritisera USA.

Det är också nödvändigt att peka på
fler märkligheter när det gäller regeringens
agerande i Vietnamfrågan.
Först tvingas man av den starka opinion
som utvecklats visa förståelse för
det vietnamesiska folkets kamp genom
att erkänna Demokratiska republiken
Vietnam och frysa ned förbindelserna
med juntan i Saigon. Men vad händer i
samband med tvåårsdagen av massakern
i den sydvietnamesiska byn Son
My, där över 500 barn, kvinnor och åldringar
rått och brutalt mördades av
amerikanska trupper? Jo, representanter
för Quislingregimen i Saigon tilläts
öppna ett informationskontor i Stockholm.
Detta är ingenting annat än en
utmaning mot den svenska opinion som
så helhjärtat stött det vietnamesiska folkets
befrielsekamp. Men inte nog med
detta. Samtidigt tar utrikesministern
emot representanter för Saigonjuntan
och ger sig god tid att tala med dem.
Men när en delegation från vänsterpartiet
kommunisternas Stockholmsdistrikt
söker företräde hos honom för att överlämna
en protest och krav om att bryta
de diplomatiska förbindelserna med
Saigonjuntan och samtidigt erkänna
den provisoriska revolutionära regeringen
i Sydvietnam, då vägrar Torsten
Nilsson att ta emot.

Ett klart och entydigt fördömande
från regeringen i dess helhet av USA:s
anfallskrig måste vara den logiska konsekvensen
om man menar allvar med
sitt stöd till det vietnamesiska folket.
Lika angeläget som det var att uppta
diplomatiska förbindelser med DRV är
det att regeringen erkänner Demokratiska
republiken Sydvietnam och upprättar
diplomatiska förbindelser med

3f Första kammarens protokoll 1970. Nr 21

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
dess provisoriska revolutionära regering.

Herr talman! Vi får senare tillfälle
att diskutera det aviserade materiella
stödet till Vietnam, dess omfattning
och förmedling. Låt mig bara redan nu
deklarera att skall hjälpen gynna mottagaren
på det effektivaste sättet, skall
denna hjälp inte förmedlas av Röda
korset, som det enligt uppgifter uppenbarligen
finns planer på från regeringens
sida. I och med det har man automatiskt
följt den snävare tolkningen
av begreppet humanitärt bistånd. Det
betyder för att citera vad ledarskribenten
i Aftonbladet sade den 16 april
i år ”också att man i Stockholm gett det
humanitära biståndet en tolkning som
hamnar oroväckande nära vad som
sagts i USA om svenskt bistånd till
Nordvietnam”.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep):

Herr talman! Låt mig först få uttala
den förhoppningen att samtliga partier
i detta land också i framtiden skall vara
besjälade av en fast vilja till att upprätthålla
den neutralitet och alliansfria
linje som hittills gett styrka åt vårt
lands utrikespolitik.

Detta är en politisk linje där centerpartiet
alltid deklarerat en klar och bestämd
uppfattning. Vi har också hävdat
att denna klara hållning måste prägla
våra handelspolitiska engagemang. Vår
neutrala hållning får emellertid inte innebära
att vi anser oss förhindrade att
kritisera vad vi anser vrångt och avigt
i det som sker världen över. Men det
skall ske på ett värdigt sätt, och jag vill
gärna instämma i det avståndstagande
som statsministern gjort när det gäller
förlöpningarna mot den nyanlände amerikanske
ambassadören.

Kriget i Vietnam har vid det här laget
stått i blickpunkten i åtskilliga utrikesdebatter
här i riksdagen. Även om de
som bär ansvaret för detta krig insett att
den militära upptrappning som man
ägnade sig åt från mitten av 1960-talet

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
och framåt inte bara var resultatlös utan
även var på väg att få rent katastrofala
följder, går det inte att skönja några
näraliggande och fasta ljuspunkter. De
sedan ett drygt år i Paris pågående
fredsförhandlingarna har inte lett till
några — i varje fall synbara — framgångar,
och president Richard Nixon
har inte ens brytt sig om att utse någon
ny chefsförhandlare efter Henry Cabot
Lodge, vilken lämnade sin post i slutet
av föregående år.

Vietnamkriget intog en framträdande
plats i presidentvalkampanjen i USA
1968. Richard Nixon lovade att han
skulle göra slut på kriget, och strax före
presidentvalet tillkännagav den regerande
presidenten att bombningarna av
Nordvietnam skulle upphöra. Under den
nye presidenten har hittills drygt
100 000 amerikanska soldater åkt hem,
och president Nixon har nyligen tillkännagivit
att ytterligare 150 000 man skall
återvända under det närmaste året. Detta
är givetvis glädjande.

Tillbakadragandet av USA-trupper är
emellertid inte detsamma som fred, och
Nixon har heller inte sagt sig i första
hand eftersträva fred. Hans strävan är
i stället att vietnameser skall föra kriget.
Saigonjuntans armé skall klara de
uppgifter som de amerikanska soldaterna
hittills haft. Detta innebär emellertid
inte någon lösning av problemen i
Vietnam. En vietnamisering av kriget
kan inte vara något som det vietnamesiska
folket har glädje av. Man ville
gärna hoppas att USA mera aktivt skulle
medverka till en fredlig utveckling. Fördenskull
krävs dock en annan inställning
till frågan om hos vem makten i
Sydvietnam skall ligga. Det går därvid
inte att bortse ifrån FNL och från att
FNL har ett icke oväsentligt stöd hos
det vietnamesiska folket. Mot detta anförs
att FNL är kommunistiskt och detta
är nog riktigt — helt säkert inte så
litet beroende på de många amerikanska
soldaternas närvaro. Det är alldeles
klart att FNL inte motsvarar de krav på
demokrati som vi i vårt land ställer,

men de kraven fyller inte heller regimen
i Saigon.

Även om som sagt någon avgörande
lösning på Vietnamkonflikten inte låter
sig skönja har denna emellertid under
de senaste månaderna kommit något i
bakgrunden genom händelserna i Laos
och Cambodja. USA:s krigsinsatser synes
ha byggts ut undan för undan —
även om man bortser från de mångåriga
attackerna mot Ho Chi Minh-leden.
Pathet Lao har under de gångna månaderna
av innevarande år utvidgat sitt
område, främst genom segern i slaget
om Krukslätten, men därvid bör det observeras
att man egentligen bara återtog
vad man förlorade till regeringssidan
under höstens strider.

Statskuppen i Phnom Penh den 18
mars 1970, som medförde att prins Norodom
Sihanouk störtades och premiärminister
Lon Nol blev landets starke
man, ökade påtagligt riskerna för att
Cambodja kommer att kastas in i det
indokinesiska kriget. Sihanouk strävade
efter att hålla sitt land neutralt och lyckades
med detta genom en skicklig balansgång
i fråga om relationerna till
USA-Sovjet-Kina. Kuppen i mars var
en högerkupp, och de nya makthavarna
var inte sena att inkomma till Washington
med begäran om militär hjälp att
slå ner den gerillaverksamhet som
snabbt kom i gång efter kuppen. Huruvida
USA kommer att villfara detta önskemål
eller ej är fortfarande oklart,
även om uppgifter föreligger om att
viss vapenhjälp redan getts. Att det
finns starka krafter i USA som vill förhindra
ett USA-engagemang i Cambodja
är klart. Erfarenheterna från Vietnam
borde säga även president Nixon att
man bör avstå från att stödja Phnom
Penh-regimen.

Den nya Cambodja-regimens behandling
av vietnameserna är ett exempel på
att det indonesiska dramat inte bara
bygger på motsättningar mellan stormakterna.
De många liken som de senaste
veckorna flutit nerför Mekongfloden
är en fruktansvärd illustration till

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Nr 21

de långt tillbaka i tiden gående fientligheterna
mellan kambodjaner och vietnameser.
Vietnameser som arbetat och
levt sitt liv i Cambodja förföljs under
förevändning av att de är kommunister
av general Lon Kol och hans vänner,
och enligt skildringar i press, radio och
television har Mekong fått ta emot tusentals
av dem. Vi upprörs naturligtvis
av sådana skildringar men hoppas på
en utveckling som främjar broderskap
och gemenskap mellan folken i Sydostasien.

Man kan emellertid vara säker på att
en sådan utveckling inte gynnas av att
stormakternas intressesfärer möts i den
här delen av världen. I stället för att
via FN verka för fred mellan de sydostasiatiska
folken vidgar stormakterna
klyftor som redan finns, men de skapar
också nya klyftor. De indokinesiska folken
har under lång tid levt under mäktigare
länders överhöghet, och de har
under lång tid konfronterats med krigsförhållanden.
Det är säkert utopiskt att
tro att små länder skulle kunna bli helt
oberoende av stormakterna, men det
borde ändå vara möjligt att de förskonades
från krigets fasor. Hur mycket
konstruktivt skulle inte kunna göras genom
att de miljarder som nu går till
bomber i stället används till fredlig
uppbyggnad, inte minst till utbildning.

En ny, väl förberedd konferens om
Indokina —• där naturligtvis stormakterna
också skulle vara med — skulle
måhända kunna finna någon väg ut ur
den nuvarande hopplösa situationen.

Situationen i Mellersta östern ger
också milt uttryckt anledning till oro.
Av allt att döma fördjupas konflikten
där mer och mer, och de många gränsraiderna
innebär att gränsen till krigstillstånd
kan anses vara överskriden.
Parternas positioner är för närvarande
så låsta och deras attityder så militanta
att möjligheterna till lösning ■— eller
ens första steget till en sådan — förefaller
vara obefintliga. Den resolution
som FN :s säkerhetsråd antog i november
1967 har parterna inte visat tillräck -

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
ligt intresse för. Gunnar Jarrings försök
att medla har inte lett till några resultat,
och de fyra stormakternas FN-ambasardörskonsultationer
har också varit
utan framgång.

En förutsättning för att det nuvarande
dödläget i Mellanöstern skall kunna
brytas är att alla de berörda parterna
ger efter på sina krav. Enligt FN-resolutionen
skall de israeliska trupperna
dras bort från de under kriget i juni
1967 ockuperade områdena, och utan
att det sker är någon avveckling av konflikten
knappast tänkbar. Att bildandet
av staten Israel för drygt 20 år sedan
innebar ett intrång på arabländernas
områden går inte att komma ifrån. Det
kan därför inte krävas att de utan vidare
skall acceptera en ytterligare utvidgning
av det israeliska territoriet. Det
står också i FN-resolutionen att varje
stats suveränitet, territoriella integritet
och politiska oberoende måste erkännas
och respekteras liksom dess rätt att
leva i fred inom sina säkra och erkända
gränser i skydd för hot om våld och
våldshandlingar. Alla länder i detta område
känner sig givetvis hotade i nuvarande
situation, men om verkliga garantier
kunde skapas för Israels säkerhet
skulle ett väsentligt steg ha tagits på
vägen mot en normalisering av förhållandena.

En lösning av flyktingfrågorna måste
prioriteras högt. Så länge som så många
människor lever som flyktingar kan
man inte räkna med någon stabilisering.
Det är ett politiskt men givetvis
också i högsta grad humanitärt krav att
de får riktiga hem, att de får utbildning
och att de får arbete. Både Israel och
arabstaterna måste vara beredda att
hjälpa till för att detta mål skall nås.
Det är möjligt att de här frågorna inte
kan lösas utan att palestinierna får en
egen stat, och om detta visar sig vara
en förutsättning, bör de få det. Dessutom
är åtgärder som stimulerar den
ekonomiska tillväxten och ger folket
meningsfullare sysselsättning än att föra
krig alldeles nödvändiga.

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik

Mellanösternstriderna utkämpas i stor
utsträckning med amerikanska och sovjetiska
vapen. För att förhindra en ytterligare
upptrappning av striderna
måste stormakterna komma överens om
att inte leverera vapen till de stridande
parterna. För att möjliggöra en lösning
av konflikten måste de aktivt engagera
sig för ett biläggande av tvisterna. Detta
måste ske snart.

Frågan om ett vidgat ekonomiskt samarbete
har under de senaste åren intagit
en framträdande plats i den handelspolitiska
debatten. Sedan Finland ansett
sig inte kunna vara med i detta samarbete
enligt de grunder som slagits fast
i Reykjavik — och det är inte svårt att
förstå att Finland har svårigheter i detta
sammanhang — har situationen för
Nordek blivit en helt annan. På somliga
håll vill man ha ett Skandek som ersättning,
innebärande att Danmark, Norge
och Sverige utan hänsyn till Finland
skulle knyta de ekonomiska band som
förutsätts i Nordek-dokumenten. En sådan
lösning är emellertid inte tillfredsställande.
Det är högst angeläget att det
nordiska samarbetet får en sådan utformning
att också Finland kan vara
med.

I den förändrade situation som de
nordiska frågorna nu alltså befinner sig
i kan det vara skäl att inta en avvaktande
hållning med tanke på att utvecklingen
också inom EEC fått en ny vändning,
som man inte hade anledning räkna
med när kontakterna i fråga om
Nordek började tas. Genom statschefsskiftet
i Paris för nära nog exakt ett år
sedan kunde en ändring av Frankrikes
inställning till frågan om en utvidgning
av den gemensamma marknaden förväntas.
Efter toppmötet i Haag i början
av december föregående år ansågs det
att hindren på vägen mot ett vidgat EEC
skulle vara överstigliga, och efter Wienförhandlingarna
föregående vecka tycks
man ganska allmänt räkna med att det
kan börja förhandlas med England, Irland,
Danmark och Norge någon gång
i sommar.

Men alldeles säker på den saken kan
man nog ändå inte vara — och bör nog
inte vara det heller. För svenskt vidkommande
bör det också verkligen allvarligt
undersökas, om Hallsteindoktrinens
förolyckande är definitivt. Det
behövs inte heller så mycket grus i EECmaskineriet
för att förseningar skall
uppstå i tidtabellen eller för att turen
skall bli inställd på avsevärd tid. Dessutom
kan man inte vara säker på, när
det kommer till kritan, att England nu
vill vara med. Regeringen där har ingivit
en ansökan om medlemskap, men
premiärminister Harold Wilson deklarerade
vid labourkongressen i höstas att
han ingalunda kommer ”med mössan i
handen”, när han skall träffa samman
med EEC-gruppen. Intresset hos det engelska
folket för medlemskap är också
minst sagt svalt. Opinionsundersökningar
visar att en överväldigande majoritet
motsätter sig ett inträde. Det har ju heller
inte saknats spekulationer om att
Wilson skulle behöva ett nej till EEC i
en kommande valkampanj för att hålla
sitt parti kvar i regeringsställning. Att
en minister utan portfölj, som antytt för
mycket i den riktningen, eftertryckligt
dementerats av mera ansvariga regeringsledamöter
behöver inte betyda så
mycket.

Skulle England sålunda föredra att
stanna utanför den Gemensamma marknaden,
är det inte troligt att de övriga
länder som ansökt om medlemskap
kommer med, och i det läget blir det
aktuellt att återigen ta upp frågan om
Nordek. Men detta måste, som sagt, ske
under former som möjliggör Finlands
deltagande. I ett sådant här läge måste
för övrigt också frågan om ett fördjupande
av EFTA-samarbetet allvarligt
aktualiseras.

I detta sammanhang vill jag på nytt
understryka det absoluta kravet på att
inga övriga politiska bindningar åt något
stormaktshåll får avgöra de handelspolitiska
beslut vi ställs inför. I
dessa avseenden har man kunnat hysa
viss oro till följd av den på senaste

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Nr 21

tiden i viss mån ganska flåsande EECaktiviteten
från herr Palmes sida. Vi
har upplevt något så pass ovanligt som
att Dagens Nyheter och Expressen nästan
överträffats av landets statsminister.
Jag hoppas därför att regeringens deklaration,
som visar något större försiktighet
i formuleringarna om det handelspolitiska
samarbetet, skall visa sig
vara i bättre överensstämmelse med regeringens
viljeinriktning. Politik är ju,
som någon har sagt, bland annat att
vilja.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! I regel inbjuder utrikespolitiska
debatter i den svenska riksdagen
inte till starka motsättningar, och
det tycker jag är en alldeles utomordentligt
glädjande sak med de svenska
debatterna. Vi har i stort sett sammanfallande
uppfattningar i alla de väsentliga
frågorna. Därför får de utrikespolitiska
debatterna också uppgiften att
klargöra, inte minst för svenska folket,
hur vi i riksdagen ser på väsentliga
frågor. Tittar man på regeringsdeklarationen
från den här synpunkten, förefaller
det mig som om förtegenheten
skulle vara alltför stor i vissa avseenden.
Regeringen räknar upp en rad
problem utan att i alla avseenden gå in
på de konsekvenser olika lösningar har
för svenska förhållanden. Jag skall ta
upp några områden och hoppas att det
också kan komma en belysning från regeringens
sida, ty läget är inte klart
på alla punkter.

Om jag först, eftersom statsrådet Myrdal
är här, tar upp frågan om nedrustning,
vill jag säga att på detta område
har det hänt en sak som är särskilt
glädjande. Avtalet om förbud mot spridning
av kärnvapen till nya stater har
trätt i kraft, och det är det första egentliga
framsteget sedan Moskvaavtalet
1963 om stopp för kärnvapenprov ovan
jord. Men också en annan sak har inträffat
som kan bli betydelsefull. USA
och Sovjet har inlett överläggningar om

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
begränsning av de strategiska vapen.
Avsikten förefaller vara att de två supermakterna
skall söka stabilisera den
nuvarande balansen i fråga om dessa
vapen. Man försöker troligen också nå
en överenskommelse om stopp för utvecklingen
av nya former av sådana
system.

Det är intressant alt lägga märke till
att utgångspunkten inte är att de två
supermakterna har lika stor arsenal av
kärnvapen. Fortfarande torde USA ha
en viss dominans över Sovjet, även om
den har minskat något under senare
år, men båda supermakterna anser att
om en av dem blir anfallen har den
anfallna staten ändå tillräckligt stor kapacitet
för att kunna slå tillbaka, och
därför är det inte nödvändigt med en
absolut balans dem emellan.

1 USA har det varit en mycket livlig
debatt om robotförsvaret, det s. k.
ABM-systemet. Först beräknade man
kostnaderna enbart för detta system till
den enorma summan av 5 000 miljoner
dollar. Sedan kritiken satte in har man
sänkt kraven. Den amerikanska diskussionen
har varit en av de märkligaste
som ägt rum på försvarets område under
åtskilliga år. President Nixon vann
ju en mycket knapp seger i senaten för
sitt förslag att över huvud taget få fortsätta
utvecklingen av systemet.

Vi vet mycket mindre om sådana här
debatter i Sovjet. Självfallet förekommer
de, men man drar en tystnadens
slöja över dem, och det är inte möjligt
att på samma sätt som när det gäller
USA verkligen kristallisera ut de olika
gruppernas positioner. Påståenden om
att det försiggår en livlig debatt inom
vissa kretsar i Sovjet har ju sannolikhetens
prägel. Hur skulle någon kunna
vara oberörd av de enorma ekonomiska
och militära konsekvenser kombinationen
av dessa anfalls- och försvarssystem
kommer att föra med sig?

Initiativet till den amerikanska upprustningen
med robotar försedda med
kärnvapen kom under det kalla krigets
år. USA ville då balansera av de

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
stora sovjetiska, konventionella försvarsstyrkorna.
Som en följd därav började
ryssarna se det växande amerikanska
robotprogrammet som ett allt
starkare bot mot vad de tyckte var en
riktig balans av försvarskrafterna. Resultatet
blev att Sovjet startade sitt stora
program för interkontinentala robotar,
och på det sättet sattes den onda
cirkeln i gång. Bud ger motbud, och
man får en spegeleffekt. Just uttrycket
”spegeleffekt” har fredsforskningsinstitutet
i Stockholm, SIPRI, använt i sin
utmärkta årsbok över världens rustningar
och nedrustningssträvanden.
Man karakteriserar där utvecklingen genom
att säga att det aldrig har funnits
en balanserad försvarsnivå. Däremot
anser man sig kunna konstatera att det
liar funnits ett fenomen som kallas aktion
och reaktion, eller med andra ord
kapprustning. Detta har varit utmärkande
för de senaste 20 åren.

Utgången av de aktuella förhandlingarna
kommer att vara utomordentligt
betydelsefull. Misslyckas de innebär det
med stor sannolikhet att den fruktansvärda
kapprustningen mellan de två
supermakterna kommer att gå vidare.

1 sin tur kommer det att medföra att
i första hand de övriga stormakterna
följer i deras spår. Kapprustningen
sprids då säkerligen även till mindre
stater, och det blir svårt för Sverige
att i det läget vara oberört. Effekten
av allt detta blir för det första att den
politiska splittringen i världen ökar
och för det andra att de enorma summor
som redan den nuvarande rustningsnivån
kostar kommer att snabbt
växa. De oerhörda behoven inom en
rad länder inklusive stormakterna och
de behov av bistånd den tredje världen
har blir då än mer eftersatta.

Skulle man däremot lyckas med förhandlingarna
kan de bli inledningen
till den första epok som skulle kunna
rubriceras såsom nedrustning. Hittills
bär de s. k. nedrustningsförhandlingarna
i stort sett endast resulterat i att en
del av kapprustningen hejdas. Detta är

i och för sig tillfredsställande, men det
kan aldrig vara tillräckligt.

Det finns flera oroande moment som
gör att förhoppningarna på förhandlingarna
mellan Sovjet och USA inte
kan vara överväldigande stora. Den
amerikanske försvarsministerns upprepade
uttalanden om nödvändigheten av
att gå vidare med antirobotsvstemet
måste irritera Sovjetunionen. Å andra
andra sidan måste den amerikanska
misstänksamheten väckas, då man ser
de planer Sovjet har t. ex. beträffande
den nya roboten SS 9.

För utomstående bedömare är det
svårt att avgöra i vilken utsträckning
sådana utspel är ett led i det allmänna
spel som alltid drivs kring sådana här
förhandlingar, eller om man i själva
verket redan har bestämt sig för att
låta kapprustningen gå vidare. I så fall
skulle SALT-förhandlingarna vara ett
spegelfäkteri. Det senare är dock en
alldeles för pessimistisk syn. Supermakter
brukar inte ge sig in på förhandlingar
av den här karaktären utan
att i förväg vara åtminstone relativt
säkra på att man skall kunna uppnå
något resultat. Den kinesiska satelliten
kanske kan komma att spela någon roll
härvidlag. Det går att piska upp en
folkopinion som skulle leda till att man
inte vågar träffa några överenskommelser
om nedrustning därför att kineserna
bär hunnit så pass långt.

En väsentlig framgång för nedrustningssträvandena
vore om Frankrike
intog sin plats vid nedrustningsförhandlingarna
i Geneve. Det skulle vara av
stort värde i och för sig, och det skulle
kanske även så småningom kunna påverka
Kinas hållning — jag säger kanske
och med en förhoppning.

Herr Palme har av allt att döma haft
ganska angenäma överläggningar i Paris
med den franska regeringen. Jag
skulle vilja ställa frågan om herr Palme
också tog upp nedrustningsfrågan med
den franska regeringen. Om herr Palme
inte gjorde det, skulle jag vilja uppmana
den svenska regeringen att söka

Onsdagen den 29 april 1971) fm.

Nr 21

finna vägar att nalkas franska regeringen
just på den här punkten. Som
opinionen är ute i världen är jag övertygad
om att det skulle hälsas med
utomordentligt stor tillfredsställelse om
Frankrike fann det möjligt att träda in
i nedrustningsförhandlingarna.

I och för sig är det alltså glädjande
att Sovjet och USA inlett förhandlingar
om begränsning av de strategiska rustningarna.
Man måste på allt sätt försöka
dämpa rustningsvansinnet — därom
har vi givetvis inga delade meningar.
Det kan dock finnas anledning till
viss oro inför det förhållandet att dessa
två makter kan komma att bestämma
sig för en mera markerad uppdelning
av världen i intresseområden. Statsminister
Palme talade om de risker som
är förknippade med att just USA och
Sovjet söker binda små nationer till
sig. Jag instämmer häri. Vi skulle —
om det går riktigt illa — kunna få
uppleva ett försök att dela världen i
två intresseområden, det ena dominerat
av Washington, det andra av Moskva.
Man skulle då givetvis följa den
gamla devisen om att splittra och härska.
Varianten skulle vara att de två supermakterna
var för sig skaffar sig två
stora intressesfärer, större än de nuvarande,
och att de ideologiska motsättningarna
skulle bli mindre markerade
mellan dessa två områden. Inom dessa
intresseområden skulle man däremot
försöka att dominera alltmer. Så länge
den ena supermakten inte ger sig in
på den andras område kommer man
att nöja sig med litet mullrande över
vad som händer inom den andras intressesfär.
Några försök att blanda sig
i den andras affärer skulle man dock
inte ge sig in på.

Det är givetvis i och för sig glädjande
om man kan uppnå ett relativt stabilt
förhållande mellan världens två
stora makter. Risken är dock att t. ex.
överläggningar i olika internationella
organisationer då kan råka ut för ett
stillestånd — inte alltid men i vissa

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik

olyckliga situationer. Så länge de två
stora inte har bestämt sig för vad deras
intressegrupp skall tycka skulle
man inte komma någonstans. Vi skulle
få en handlingsförlamning.

1 viss utsträckning har detta varit förhållandet
länge, men i någon mån har
en uppluckring skett på senare år. Det
har varit möjligt även för stater som
står den ena eller den andra av de två
supermakterna nära att försiktigt föra
fram synpunkter som inte alltid uppskattas
i vare sig Moskva eller Washington.

Sverige har ett stort intresse av att
undvika en handlingsförlamning. För
länder som Sverige, som vill stå utanför
maktgrupperingarna, är just möjligheter
till överläggningar i större frihet av avgörande
betydelse. Chansen att motverka
handlingsförlamning mellan de två
stora måste finnas. Vi kan inte nöja oss
med att i olika situationer bara vänta
och se.

Det är nödvändigt för alla stater att
ha frihet att verka för de ideal och de
mål som man tror skulle vara bäst för
världen som helhet och att använda de
metoder som man finner lämpliga för
att uppnå dessa mål. Supermakterna kan
inte tillåtas stoppa denna samverkan. I
tidens längd är det givetvis omöjligt att
tänka sig att världen skall vara uppdelad
i två delar.

Det är sant att man i regel kan knuffa
de stora pojkarna endast i den riktning
som de själva vill gå. Men det är
också sant att det ibland varit möjligt
att efter oupphörligt puffande få dem
att i någon mån ändra riktning.

Nedrustningen, t. ex., kan inte göra
verkliga framsteg annat än när amerikaner
och ryssar kan samarbeta. De är
emellertid inte helt immuna mot press
från andra stater och från världsopinionen.
Det finns ändå på vissa avgränsade
områden en sådan. Ibland ger de
efter en smula, avancerar litet fortare
och i andra riktningar än de har tänkt
sig från början. Självfallet kommer de

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
inte att erkänna detta. Det har de inte
gjort hittills. Men det spelar ingen roll,
det är resultaten som räknas.

Här finns ett problem som kan beskrivas
på ungefär följande sätt: Sverige
bör ständigt verka för obundenhet
till supermakterna. Den svenska regeringen
har oftast handlat i den andan.
Det finns emellertid enstaka fall då man
inte tillräckligt har beaktat detta. Under
ett skede av förhandlingarna om
avtal beträffande förbud mot spridningen
av kärnvapen gav Sverige enligt min
mening upp alldeles för tidigt. Kraven
på motprestationer kunde ha drivits
längre; men det är en passerad fråga.
Samtidigt som man anför detta är det
uppenbart att inget enskilt land, och
alltså inte heller Sverige, i alla utrikespolitiska
frågor kan driva alla sina
önskemål till det yttersta. Det finns en
risk för att ett land kan framträda så
flitigt med anspråk på att ha lösningen
inte bara beträffande nedrustning utan
också i fråga om andra utrikespolitiska
problem, att en negativ effekt uppnås.
Jag noterar med tillfredsställelse att
Sverige, t. ex. beträffande nedrustningsförhandlingarna,
just av den anledningen
oftast söker följa en medellinje. Jag
tror att den i längden kommer att vara
den mest effektiva.

I regeringsdeklarationen tycker jag
mig nästan märka en viss häpnad över
att regeringen har varit så djärv att den
talat om en del problem som ligger oss
relativt nära -— ja, som nästan ligger
inom synhåll för oss. Jag bortser då
från handelspolitiska avsnitt som vi
alltid har varit tvungna att diskutera,
vare sig det gällt Norden eller Europa.
Det är alltså nästan så att regeringen
beundrar sin djärvhet, men när man
sedan försöker läsa ut vilka slutsatser
svenska folket skall dra av att regeringen
tar upp vissa problem, blir svaret
i en del fall mycket tunt.

Om jag något berör den europeiska
säkerhetspolitiken kan man konstatera
att balansen mellan öst och Väst i Europa
alltsedan det kalla krigets dagar har

kunnat vidmakthållas med hjälp av
amerikanska styrkor i Europa. Oavsett
det beklagliga i det orostillstånd Europa
gick in i några år efter andra världskriget
kan alla konstatera att just den
amerikanska närvaron i Europa gav
den nödvändiga balansen. Det är inte
alls osannolikt att Stalin i annat fall
sökt utvidga det sovjetiska herraväldet,
åtminstone på kontinenten.

I USA förs nu en allt intensivare debatt
om de amerikanska styrkorna i
Europa — och det är onekligen någonting
som angår oss. Allt fler röster höjs
för en minskning, och i något enstaka
fall tillbakadragande, av de amerikanska
styrkorna. Man kan konstatera att
en viss minskning av dessa styrkor
redan inträtt och att det är högst sannolikt
att den kommer att fortsätta.

Det är intressant att notera att västsidans
totala försvarsutgifter i stort sett
har stagnerat. Västtysklands har till och
med gått ned. Från år 1966 visar däremot
Warszawapaktsländerna en klar
ökning av försvarskostnaderna. Alldeles
särskilt gäller detta Östtyskland, vilket
säkert kommer att förvåna en del.
Dess militära utgifter i fasta priser har
ökat med 14 procent per år de senaste
tolv åren. Under de senaste fyra åren
har ökningen i genomsnitt varit 27 procent
per år. Östtysklands militärutgifter
är därför högst i hela Europa, räknat
per invånare.

Amerikanerna anser att Europa i större
utsträckning självt bör betala kostnaderna
för den europeiska balansen. Från
amerikanskt experthåll hävdas att Västeuropas
styrkor är dåligt utrustade,
tränade och understödda. Vidare finns
det enligt samma källor en viss risk för
att man i Västeuropa i händelse av konflikt
för mycket utgår från att ett kärnvapenkrig
är oundvikligt, och därav
skulle följa ett visst ointresse för konventionella
försvarsstyrkor.

Två framstående amerikanska experter,
Alain Enthoven och Wayne Smith,
har i tidskriften Foreign Affairs understrukit,
att det inte alls är tillräck -

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Nr 21

ligt att det finns amerikanska kärnvapen
i Europa för att man skall Åstadkomma
balans. Kärnvapen har, säger de,
en hög psykologisk tröskel. Alla parter
kommer att tänka sig för många gånger
innan man träder över den — som väl
är, skulle jag vilja tillägga. Striderna
kan därför med viss sannolikhet antas
bli utkämpade mellan konventionella
styrkor, om nu det fruktansvärda skulle
inträffa att det blir konflikter.

Skulle denna tolkning vara riktig, blir
det från svensk synpunkt oerhört angeläget
med en överenskommelse om samtidig
och balanserad minskning av Warszawapaktens
och NATO:s konventionella
styrkor. Detta skulle givetvis
vara värdefullt i och för sig men framför
allt med tanke på en avspänning i
Europa.

I detta sammanhang kommer frågan
om en europeisk säkerhetskonferens in
i bilden. En del menar att den främsta
uppgiften för en sådan konferens, om
den nu blir av, är att nå en överenskommelse
om reduktion av militära
program och resurser. Andra säger att
det är omöjligt att hålla en säkerhetskonferens
om man inte i förväg vet att
det går att nå eif resultat på denna
punkt.

En europeisk säkerhetskonferens, som
skall vara värd namnet, måste givetvis
leda till några för folken påtagliga resultat.
Ett allmänt sammanträdande på
toppnivå, särskilt om det spelas upp
mycket stort, kommer snart att rubriceras
som ett fiasko, om man inte kan
uppvisa några resultat. Det måste vara
en underordnad fråga huruvida en
överenskommelse om avspänningsåtgärder
träffas före en konferens eller under
en konferens. Det absolut ofrånkomliga
är att man vet, innan man startar,
att konkreta resultat kan nås. Den
svenska regeringen har gjort uttalanden
som tyder på att den har denna uppfattning,
men jag anser att det är mycket
nyttigt om detta understryks, ty
det finns på en del håll en viss övertro
på att bara man sätter i gång en sådan

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
här konferens är det i och för sig något
utomordentligt betydelsefullt. Det är
inte säkert att det är betydelsefullt annat
än i negativ mening, om man inte
vet att man kan uppnå ett resultat. Sverige
bör under inga omständigheter
vara med om ett sådant skådespel.

Från svensk synpunkt vore det givetvis
i högsta grad önskvärt med ett läge,
där de sovjetiska trupperna drogs tillbaka
från de andra öststaterna och där
amerikanska trupper försvann från Västeuropa.
Tillsammans med en del andra
åtgärder skulle det kunna ge balans på
en lägre beredskaps- och kostnadsnivå.
Men detta måste vara resultatet av en
uppgörelse som de två supermakterna
kan komma överens om. Något ensidigt
tillbakadragande av den ena sidans
styrkor kan det aldrig bli fråga om —
det måste vi stryka under från svensk
sida.

De två nyss citerade amerikanska experterna
hävdar att Warszawapaktens
styrkor i Europa, trots förstärkning under
senare år, inte är så stora som det
påstås i en del NATO-länder. Det är
svårt för en utomstående att ha en
exakt uppfattning om detta — men det
spelar inte den avgörande rollen.

Det vore önskvärt att den tydligen
för amerikanerna irriterande stora ekonomiska
bördan för stationering av
amerikanska trupper i Västeuropa kunde
minskas. Kunde en omfördelning av
kostnaderna inom NATO ske, skulle det
finnas större förutsättningar att undvika
ett plötsligt dramatiskt och ensidigt
tillbakadragande av amerikanska
styrkor. Detta skulle nämligen inte
gagna freden och tryggheten i Europa
och vore djupt beklagligt från svensk
synpunkt.

Herr talman! Dessa funderingar
kring de europeiska frågorna har ju
framförts i en rad sammanhang. Jag
gör inte på något sätt gällande att jag
har kommit med några revolutionerande
och nya sanningar. Men en utrikespolitisk
debatt måste ju ha den meningen
att man verkligen försöker att klar -

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik lägga

vad det är som händer utanför
våra gränser, även om det sker så nära
som i Europa, har för konsekvenser för
vårt land. Svenska folket bör verkligen
upplysas på denna punkt. Därför tror
jag att det vore bra om regeringen ägnade
sig litet mera åt sådan upplysning
än som är fallet.

I regeringsdeklarationen sägs några
hyllningens ord till FN inför 25-årsjubileet,
som ju också innebär att 25 år
gått sedan krigets slut. Det finns skäl
att dröja litet mer utförligt än i regeringsdeklarationen
vid de problem som
FN möter. Regeringen nämner endast
en del av problemen vid namn, utan att
allvarligt diskutera dem. Meningen är
ju att under nästa generalförsamling —
den som börjar nu i höst — om möjligt
komma fram till nya och effektivare
former för FN:s arbete. Man undrar
onekligen om svenska regeringen avser
att vara med om förändringen i FN :s
arbetsformer — kanske till och med
i stadgan — utan att svenska folket
skall få del av den svenska regeringens
synpunkter i detta avseende. Det vore
i så fall en högst märklig förtegenhet.
Sverige sitter ju med i den kommitté
som förbereder detta ärende, som skall
läggas fram för generalförsamlingen i
höst. Regeringsdeklarationen nämner
över huvud taget inte detta. Jag tycker
att dagens utrikesdebatt vore det första
lämpliga tillfället för regeringen att deklarera
sin syn. Vad man har för sig
i denna förberedelsekommitté får inte
vara så hemligt, att det från diplomatisk
synpunkt anses olämpligt att svenska
folket får reda på vilka avsikter man
har.

Den utrikespolitiska debatten innehåller
i de flesta länder ett sprängstoff
av alldeles speciell karaktär. Inte minst
möter det i motsättningen mellan den
yngre och den äldre generationen. Den
yngre generationens glädjande större
intresse för utrikespolitiska frågor tar
sig stundom uttryck i en stor otålighet
över det man tycker vara senfärdighet
och alltför stor försiktighet hos rege -

ringar och parlament liksom hos FN.
Man är i själen upprörd över orättvisorna
och kräver därför åtgärder som
omedelbart skall resultera i radikalt
ändrade förhållanden. Allra helst vill
man ha en ny och bättre världsordning
i morgon — och vem skulle inte vilja ha
det!

Hos många av de krafter som verkar
i den yngre generationen finns det något
mycket sunt i den upproriska stämningen.
Man tycker från sina utgångspunkter
att utrikespolitik och diplomati
uppvisar så små framsteg. Man vill
göra rent hus. Målet, en värld i gemenskap
och fred, är så stort, anser
man, att hävdvunna former får kastas
över bord. Men det beklagliga är att
man löper risken att också kasta en del
värdefulla erfarenheter över bord på
samma gång.

För oss som diskuterar och formulerar
utrikespolitiska uttalanden och
ställningstaganden går det att känna
djup samhörighet med målet för detta
arbete. Samtidigt är det tyvärr omöjligt
att acceptera en del av de metoder som
föreslås ibland. Oavsett om man tycker
att det är önskvärt eller inte går det
inte att komma ifrån att just framväxandet
av ordnade former för det mellanfolkliga
arbetet i sig har en stor pacificerande
betydelse. Man kan nu ofta
gå de gängse — och som en del kanske
tycker tråkiga — vägarna för att lösa
konflikter genom kontakter och överläggningar
i stället för att som förr i
världen snabbt gripa till våld. Att göra
rent bord med de under stor möda
uppbyggda mellanfolkliga samarbetsformerna
skulle vara ödesdigert. Men visst
finns det ett spänningsförhållande.

Den amerikanske tecknaren Feiffer
har uttryckt detta dilemma på ett alldeles
lysande sätt. Han skriver som kommentar
till en teckning i Aftonbladet så
här: ”En politiker som ej lär av historien
orsakar kaos, anarki och förtryck.
En politiker som lär av historien orsakar
modlöshet, trötthet och cynism. Så
frågan är: Att strunta i historien och

Onsdagen den 29 april 197(1 fm.

Nr 21

finkas eller lära av den och ge upp?
Saliga val.”

Just det! I detta val står alla som
arbetar med de mellanfolkliga problemen,
oavsett vilken bänk i ett parlament
de tillhör. Det är också FN:s dilemma.
Under detta århundrade har världen
ett par gånger försökt sig på sanktioner
mot ett land, t. ex. mot Italien under
Abessinienkriget, och nu mot Sydrhodesia.
Båda gångerna blev det fiasko.
Genom kryphål kan Smith-regimen
klara sin ekonomi på ett tillfredsställande
sätt, i varje fall utan att det besvärar
så mycket att den behöver fästa sig
vid säkerhetsrådets resolution.

Det är djupt beklagligt att första
gången FN:s säkerhetsråd uppmanar
alla stater till sanktioner, så blir resultatet
praktiskt taget inget. I själva verket
kan det med visst fog göras gällande
att sanktionsrekommendationen härigenom
skadat FN :s anseende. Alla som
diskuterar dessa frågor upplever givetvis
denna konflikt. Jag tycker att det
vore värdefullt om regeringen också
gav sin syn på detta. Alltför lättvindigt
och alltför ofta säger man i debatten
om ett land som man inte tycker om
och som vi alla kanske inte har varma
känslor för, att FN får tillgripa sanktioner.
Men detta medel har tyvärr visat
sig vara ett av de mest ineffektiva.

Inför 25-årsjubileet förutsätter jag
att den kommitté där Sverige är medlem
just tar upp dessa frågor. Har man
funnit något som skulle göra det möjligt
för FN att verka på ett effektivare
sätt? Detta är inte en formalistisk eller
formell eller teoretisk fråga. Det gäller
ju att genom FN kunna påverka utvecklingen
så att den igår i den riktning
som vi alla vill och som inte minst den
yngre generationen med sådan otålighet
ropar efter.

Överste Rutger Boman som är en av
de militära experterna åt den svenska
nedrustningsdelegationen, har i en mycket
intressant studie om den framtida
utvecklingen på nedrustningsområdet
visat att FN kan väntas få väsentligt

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
vidgade uppgifter när det gäller fredsbevarande
insatser. Detta kan medföra
att även Sverige får större uppgifter för
FN och för egen del. Studiens allmänna
del skall vi givetvis behandla i samband
med nästa försvarsbeslut, men regeringen
borde i dag redovisa sin syn
just på FN:s framtida roll. Svenska folket
måste nämligen i frågor som denna
få en chans att delta i debatten innan
positionerna är låsta.

Herr talman! För att återknyta till
inledningen tycker jag att det är bra
att utrikespolitiska debatter i den svenska
riksdagen inte urartar till stora bataljer,
men om de skall vara av värde
måste man försöka klargöra var man
nu står, och vart man vill nå i nästa
steg. Det är en folkupplysningsuppgifl
av utomordentliga dimensioner i en demokrati.

Herr VIRGIN (in):

Herr talman! Egentligen borde det
vara helt förlegat att hämta underlag
för betraktelser ur huvudanförandena
vid den socialdemokratiska partikongressen
för över ett halvt år sedan, men
det är trots allt motiverat att göra det.
Kongressen skulle ange socialdemokratins
riktlinjer inför 1970-talet. Kraven
från det socialdemokratiska fältet tycks
också vara starka när det gäller uppfyllandet
av de utfästelser som mer eller
mindre genomtänkt gavs vid kongressen.

Verkligheten har visat att de farhågor
som vissa av uttalandena väckte var väl
grundade. Inte minst gäller detta i fråga
om utrikespolitiken. Herr Torsten
Nilssons famösa påstående att ”man blir
djupt oroad varje gång en företrädare
för oppositionen talar utrikespolitik”
har visat sig vara allvarligare menat än
vad man då skulle ha kunnat tro. Det
var inte bara ett ogenomtänkt och förfluget
ord. Det var ett påstående som
han tänkte vidhålla och som nyligen
i annan form men med i stort sett samma
innebörd har framförts också av
statsministern. Det var ett fördomsfritt

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
försök att lägga en dimridå över verkligheten,
som ju är den att det är regeringen
som genom dubbelspel och opålitlighet
äventyrar tilltron i omvärlden
till svensk neutralitet och utrikespolitisk
konsekvens.

Sverige lyckades under de två första
decennierna efter det andra världskrigets
slut bygga upp en utrikespolitisk
position som innebar att omvärlden
började få förståelse för vår neutralitet
och alliansfrihet och en ökad respekt
för vår självständiga men måttfulla och
realistiska utrikespolitik. Detta var i
stora stycken Östen Undéns verk.

Även om mitt parti och jag själv i
vissa avseenden var kritiska mot hans
åtgöranden, så var det aldrig någon
meningsskiljaktighet rörande de drag
i den under hans tid förda utrikespolitiken
som innebar att Sverige med tanke
på sitt utsatta läge, sina begränsade
resurser och sin fasta vilja att stå utanför
stormaktskonflikterna skulle bygga
upp en ställning av respekt och förtroende.
Detta skulle ske och skedde med
hjälp av ett starkt försvar, en mot alla
hänsynsfull utrikespolitik och en stark
satsning på internationellt samarbete.

Det intryck som Sverige då lyckades
ge omvärlden och det anseende som vi
byggde upp förflyktigas inte i en handvändning.
Men får tvetydighet i uttalanden
och inrikespolitisk opportunism
bli Sveriges kännetecken i det internationella
meningsutbytet, då är det fara
å färde.

Det är allvarligt när man allmänt börjar
finna skäl att önska att Sveriges utrikesminister
skall avstå från att uttala
sig i utrikespolitiska frågor. Nu senast
vid Stockholms arbetarekommuns
möte gjorde herr Nilsson en ny förlöpning
gentemot USA, och så börjar igen
den vanliga proceduren med förklaringar
av honom själv och andra om
vad som har sagts och inte har sagts,
om vad som är menat och inte är menat
— allt för att skyla över de intryck
som uttalandet gav och sannolikt
var avsett att ge.

Det är inte utan att man vill instämma
i vad den socialdemokratiska
tidningen Dala-Demokraten skrev ett
par dagar senare under rubriken ”EU
förfluget ord”, nämligen: ”Det är skillnad
att vara ordförande i Stockholms
Arbetarkommun och utrikesminister.
Men Torsten Nilsson måste komma ihåg
att tal håller han i den senare egenskapen.
”

Nå, varför görs då sådana här uttalanden?
Ja, det är väl troligt att
åsnesparken åt USA vann anklang i vissa
kretsar i vårt land. Det är sannolikt
att de grupper som ser de kommunistiska
diktaturerna som ett föredöme
känner sig uppmuntrade.

Vad som är säkert är emellertid att
provokativa uttalanden försämrar relationerna
till de västliga demokratier
som vi har ett vitalt intresse av att hålla
goda förbindelser med.

Jag har svårt att tro att den överväldigande
majoriteten av svenska folket
skulle kräva eller ens skulle vilja
godta en utrikespolitik som kännetecknas
av upprepade ovärdiga utfall, varje
gång följda av olika ovärdiga reträtter.
Svensk utrikespolitik får inte ta till modell
bvrackan som gläfser när han törs
och drar sig tillbaka med svansen mellan
benen när det börjar verka farligt.

För alla länder är det önskvärt, men
för ett litet land är det nödvändigt att
skapa goda relationer till omvärlden.
Detta innebär alls inte att man skall
visa rädsla och undfallenhet, men det
kräver moderation och realism. Vi måste
hålla i minnet att svensk utrikespolitik
är ett instrument för att gagna det
svenska folkets intressen. Jag talar då
om intressen i ordets vidaste bemärkelse
och menar med svenska folket alla
och inte bara en grupp.

Det verkar som om herr Torsten Nilsson
— eller kanske är det rättare att
säga regeringen — skulle finna det allra
viktigaste att i den socialdemokratiska
fållan fånga in de extrema vänsterradikalerna.
Men tror verkligen regeringen
att det går ens med medel

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Nr 21

som är omöjliga att godta för oss alla
andra? Kan man tro att det går att vinna
de grupperna för en sansad utrikespolitik?
Är det dessa grupper som utrikesminisern
vänder sig till, när lian
kritiserar USA med gamla välkända
kommunistiska klyschor? I så fall tror
jag inte att han lyckas, därför att —
som någon har sagt — det är inte fred i
"Vietnam de grupperna är ute efter, det
är revolution i Sverige.

Häromdagen anklagade statsminister
Olof Palme folkpartiet och moderata
samlingspartiet för att göra inrikespolitik
av utrikespolitiken. Inom parentes
sagt kallade han oss i sitt i
förväg utskrivna och till TT insända
referat för högern. Det var alltså ingen
felsägning utan en avsiktlig förvrängning.
Den kan vi väl i och för sig bära
med jämnmod, men den är ett exempel
på den enkla och föga gentlemanna-mässiga
teknik som Sveriges statsminister
anser sig kunna använda i den
politiska debatten.

Ett annat bevis på lika enkel teknik
är påståendet i sig självt. Om man känner
sig skyldig till något, anklagar man
motståndaren för just detta och undviker
på så sätt — tror man — kritiken.

I en debatt här i riksdagen för någon
vecka sedan varnade finansminister
Sträng för att sprida oro och därmed
undergräva förtroendet för Sverige. Det
gällde i sammanhanget den ekonomiska
förtroendekrisen. Herr Sträng bagatelliserade
det hela och menade att oron
inte skulle bli bestående, men han tilllade:
”Naturligtvis under förutsättning
att man inte med jämna mellanrum
fortsätter att sprida oro. Då kan det naturligtvis
medföra verkningar som i
och för sig inte har sakligt underlag
men som ändå kommer och inför vilka
man står ganska maktlös.”

Detta var riktat till oppositionen, som
hade tagit sig den tydligen otillåtliga
djärvheten att kritisera herr Sträng.
Men om det ligger något riktigt och generellt
i herr Strängs uttalande, så

Ang. Sverigea utrikes- och handelspolitik
borde han i stället läsa upp det för
sina kolleger i regeringen, för de båda
f. d. excellenserna. Oro som sprids på
det utrikespolitiska fältet är för nationen
riskablare än ekonomisk oro;
och dessutom — detta är så självklart
att det knappast borde behöva utsägas
— är det i alla sammanhang inte oppositionens
utan regeringens uttalanden
och åtgärder, som har största betydelsen
för de internationella bedömningarna.
Om förhållanden som oppositionen
kritiserar väcker uppseende och
misstro utomlands, beror det naturligtvis
inte på oppositionens kritik utan på
förhållandena själva, på att oppositionen
har rätt.

Vi inom oppositionen borde kanske
vara smickrade över det inflytande som
regeringen tillskriver oss — dock bara
när det är fråga om skadeverkningar;
förtjänsten av framgångar brukar man
inte dela. Men vi är inte smickrade. Vi
är bekymrade över vad som håller på
att ske.

Jag tycker närmast det gjorde ett direkt
skrämmande intryck, när ett statsråd
häromdagen i televisionen talade
om eu opinionsundersökning, som hade
visat bristande förtroende för regeringens
ekonomiska politik, och närmast
karakteriserade den som en på borgerligt
initiativ tillkommen komplott eller
sammansvärjning. Det lät nästan som
om han tyckte att polisen borde ingripa.

Alldeles bortsett från att det, såvitt
jag vet, inte låg det minsta av påverkan
från de borgerliga partierna bakom
den ifrågavarande undersökningen, så
vill jag undra: Är det inte tillåtet längre
att tycka, tänka och säga vad man
vill i Sverige —• om man inte tycker och
tänker som socialdemokraterna? Är det
förbjudet för borgerliga politiker att
försöka påverka opinionen? Förstår
inte regeringen att sådana uttalanden
skapar oro — och som jag tycker alldeles
berättigad oro — långt utanför
våra gränser och en undran om vart
Sverige är på väg?

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik

Herr talman! Vi svenskar brukar vara
stolta över det inflytande som vi har
börjat kunna utöva på det världspolitiska
fältet i mellanfolkligt samarbete.
Vi vill så gärna påverka utvecklingen
på betydelsefulla områden, t. ex. i fråga
om nedrustningen.

Men det är väl ingen som tror att
statsrådet Alva Myrdals möjligheter att
göra en insats i nedrustningsförhandlingarna
i Geneve är alldeles oberoende
av hur den regering, som hon själv
tillhör, driver sin utrikespolitik. Nej,
naturligtvis inte. Och det är då inte
bara fråga om att irritation och misstänksamhet
mellan statsledningarna kan
försvåra ett förtroendefullt meningsutbyte
och kan minska intresset för att
ta hänsyn till våra förslag. Det gäller
också den möjlighet till påverkan av
opinionen som i nedrustningssammanhang
är småstaternas, jag tror jag vågar
säga enda vapen. Om opinionen i t. ex.
USA är avogt inställd mot den svenska
regeringens uttalanden och åtgärder så
lär möjligheterna att vinna i varje fall
denna opinion för svenska förslag till
nedrustningssteg vara beskurna. Dessa
förhållanden understryker den av oss
även tidigare framförda meningen, att
det är felaktigt att Sverige som i praktiken
enda nation skall ha ett statsråd
såsom chefsdelegat i Geneve. Detta
sagt utan varje kritik mot statsrådet
Myrdals kompetens i sammanhanget.

Det finns också andra och viktigare
skäl för den meningen. Sverige är som
medlem av nedrustningsdelegationen
utsett av Förenta nationerna och har
därigenom självfallet att följa de direktiv
och att godta de prioriteringar
i nedrustningsavseende, som Förenta
nationernas generalförsamling har antagit.
De prioriteringarna överensstämmer
inte alltid med dem som Sverige
med hänsyn till sin egen säkerhet borde
göra. Detta är helt naturligt. Vårt land
intar genom sin alliansfrihet, sitt läge
och en rad andra faktorer en särställning
som är nära nog unik i världen.

Vi ställer naturligtvis samma allmän -

na krav som alla andra i fråga om nedrustning,
nämligen att den inte skall
förskjuta balansen till någons fördel
eller nackdel. Men de svenska speciella
bedömningarna kan inte alltid vara likartade
med dem som gäller för det stora
flertalet stater. Åtgärder som för majoriteten
kan betraktas som indifferenta
i fråga om balansen kan för oss innebära
sådana förskjutningar att i värsta
fall vår möjlighet att hävda alliansfriheten
allvarligt beskäres.

Vi kan ta det nyligen ikraftträdda
icke-spridningsavtalet som exempel.
För nästan alla andra stater är detta
avtal till fördel, även om dess utfästelser
om fortsatta nedrustningsåtgärder
på kärnvapenområdet totalt skulle negligeras
av kärnvapenmakterna. För oss
är det inte lika enkelt. Sverige har därför
också alltid med eftertryck karakteriserat
avtalet som ett av flera lika
nödvändiga steg, och vi har lagt ned
mycken möda på att vinna allmän uppslutning
kring våra krav på kompletterande
åtgärder.

I den regeringsdeklaration som lästes
upp för en stund sedan sägs — efter
vissa inte alltför optimistiska funderingar
om nedrustningsarbetet — att en
betydande framgång likväl kan registreras
på kärnvapenområdet, nämligen
icke-spridningsavtalet.

Jag tycker nog att den bedömningen
inte riktigt stämmer med vad som yttrades
i den här kammaren i december
i fjol av utrikesutskottets ordförande,
herr Arne Geijer, i samband med avtalets
ratificering: ”Det är väl riktigt
att säga att om inte några eftergifter
från atomvapenmakterna sker och om
inget intresse för en nedrustning i fortsättningen
visas, kommer detta avtal att
mer eller mindre framstå såsom förfelat.
” Statsrådet Alva Myrdal hade såvitt
jag kan förstå inte något att erinra
mot den bedömningen. Den överensstämmer
ganska väl med vad hon och
regeringen i andra sammanhang har
uttalat.

Nu är icke-spridningsavtalet i kraft

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Nr 21

och man måste tyvärr konstatera att
intresset för de andra, kompletterande,
för oss så vitala åtgärderna på området
samtidigt högst märkbart har avtagit.
Uppmärksamheten har svängt över till
BC-vapnen och havsbottnens demilitarisering,
utomordentligt viktiga uppgifter
de också, men trots allt inte lika avgörande
för vår svenska säkerhet.

Kärnvapenöverläggningarna har växlat
in på förhandlingarna i Wien, de
s. k. SALT, om begränsning av de strategiska
vapnen. De begränsningarna är
naturligtvis högeligen önskvärda ur allmänmänsklig
synvinkel men rätt betydelselösa,
om man ser på den direkta
svenska försvarsförmågan.

Frågan är väl också om SALT kommer
att kunna leda någonstans efter den
demonstration som Kina just har gjort
av sin förmåga att sända upp satelliter.

Den kinesiska satelliten var väl inte
oväntad för stormakterna med deras,
som man får förmoda, goda insyn i vad
som sker. För oss andra var den en
kraftig påminnelse om två saker. För
det första visar den hur ofullständiga
våra möjligheter är att komma någon
vart i internationella sammanhang —
inte minst i fråga om nedrustning —
om inte hela världen är engagerad. Den
omständigheten att en av supermakterna
och två av kärnvapenmakterna inte
bara står utanför utan nästan kan sägas
direkt sabotera nedrustningsöverenskommelserna
visar risken för att avtal
som träffas och åtgärder som vidtas
kan komma att totalt sakna realism.

Den visar för det andra hur snabbt
förhållandena ändras i världen och hur
farligt det är att låsa sina ställningstaganden
i olika avseenden med stöd av
ett statistiskt betraktelsesätt. Den visar
hur viktigt det är att hålla handlingsfriheten
så stor som möjligt för att kunna
möta de avgörande förändringar i
den utrikespolitiska miljön som kan
vara svåra att förutse men som man
måste räkna med, ja, som man vet kommer
att inträffa. Med ett ord sagt: hur
viktigt det är att svensk utrikespolitik

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
bedrivs med omdöme, framsynthet och
ansvar.

Statsrådet fru MYRDAL:

Herr talman! De flesta av de nu aktuella
nedrustningsärendena har ju passerat
revy i denna andra omgång av
den utrikespolitiska debatten, särskilt
i herr Dahléns och herr Bengtsons men
också till en del i herr Virgins anföranden.
Nu är uppfattningarna mellan
oppositionens företrädare och regeringen
så i grunden gemensamma, att jag
tror att det viktiga är att understryka
just detta snarare än att gå in på några
vidlyftiga skildringar av de ibland
ganska hårda duster som den svenska
nedrustningsdelegationen måste ta i
Geneve och också i FN.

Innan jag tar upp ett par punkter
som har omnämnts i debatten, skulle
jag något närmare vilja beröra ett avsnitt
i regeringsdeklarationen eftersom
jag ännu mer än som där skett kan klargöra
hur vi just nu måste föra ett veritabelt
korståg. Det gäller eliminerandet
av biologiska och kemiska stridsmedel.
Det är kanske några i kammaren som
erinrar sig att jag här tidigare framhållit
att det redan för flera år sedan i
vårt land framlagts förslag om att Sverige
skulle ta mer aktiva initiativ på
detta område. Man måste eliminera dessa
massmordsverktyg som ju är oberäkneligare
till sina verkningar än till och
med kärnvapnen och oändligt mycket
lättare att producera och även att dölja.
Inte minst våra militärer var intresserade
av detta. Nu har vi gått in i hårda
förhandlingsomgångar både i FN och i
Geneve. Det svåra har till en början
varit att få Genéveprotokollet med förbud
om dessa stridsmedels användning
i krig allmänt erkänt och godtaget och
att därvid få dess giltighet erkänd såsom
allomfattande. Vi mötte därvidlag
vissa svårigheter, eftersom några ganska
betydelsefulla stater — framför allt
USA -— inte var berett att gå så långt
utan ville undanta åtminstone tårgaser

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
och herbicider, växtförstöringsmedel,
från detta förbud. Så småningom fick vi
igenom en resolution i FN, varvid på
den negativa sidan USA blev ensamt
med ett par andra.

Nu har vi alltså fortsatt i Geneve
med att försöka samarbeta med dem
som vill utsträcka detta förbud till att
också avse produktion och lagring av
biologiska och kemiska stridsmedel. Det
stora som har hänt av positivt värde på
det här området är att president Nixon
för USA:s del helt och hållet avsvurit
sig de biologiska stridsmedlen och avsvurit
sig första användningen av vissa
av de kemiska.

Vi har ännu en lång väg att gå innan
överenskommelse om fullständiga förbud
uppnås, och kontrollfrågan spelar
som vanligt en stor roll. Jag tar upp det
här nu därför att det har under förhandlingarnas
gång blivit ett allt starkare
tryck på olika stater att unilateralt
och för egen räkning följa president
Nixons exempel och avge förklaringar
om hur de själva ställer sig till tillverkningen
av biologiska och kemiska stridsmedel.
Som herr Dahlén antydde, har
Storbritannien nyligen förklarat sig inte
heller ha för avsikt att tillverka biologiska
stridsmedel. Undantag görs för
de kemiska. Canada har gjort en något
mer vittsyftande förklaring, som egentligen
bara innehåller reservation beträffande
tårgas. Svenska regeringen
har i dagens deklaration avgivit en
kategorisk förklaring om att Sverige
inte har tillverkat och inte har för avsikt
att tillverka biologiska och kemiska
stridsmedel. Det är ett faktum, så det är
i och för sig ingen nyhet, men det har
kastat ett nytt ljus över detta vårt beslut.

Eftersom vi i Geneve har föreslagit
att man som bas för ett internationellt
kontrollsystem skulle ha större öppenhet
och mera insyn i allt som hör till
forskning och tillverkning, så gäller det
för oss att också förbereda de administrativa
arrangemang med vilka man
kan ”avhemliga” hela detta område.

Där får vi söka hålla takt med andra
länder. Det kan alltså uträttas en hel
del innan vi kommer fram till ett internationellt
bindande avtal.

Vi har också, vilket omnämns i regeringsdeklarationen,
här i Sverige en
skyddsforskning på området. Vi fann i
början av 1960-talet att forskningsinsatserna
kring sådana speciella infektionssjukdomar
som kan spridas i krig
— med avsikt eller mot de stridandes
vilja — inte hade förts tillräckligt långt.
Vi har sedan organiserat en försvarsbiologisk
forskning och en hel del annan
skyddsforskning vid FOA. Det sker
i ett mycket intensivt samarbete med
statens bakteriologiska laboratorium.
Den expertis som FOA har skaffat sig
har kunnat användas av FN:s generalsekreterare
när han utarbetat rapporter
i dessa ämnen och också av vår nedrustningsdelegation.
Vi arbetar alltså
parallellt på hemmafronten och på den
internationella fronten för att på ett
speciellt område nå längre fram i nedrustningsavseende,
att förebygga inte
bara användning utan även tillverkning
av dessa ohyggliga massförstörelsemedel.

I fråga om de nedrustningsåtgärder
som nämnts i de olika anförandena här
vill jag göra en kort kommentar till herr
Virgins uttalande i fråga om icke-spridningsavtalet.
Jag vill påminna om att
en praktisk vinning av detta avtal blir
ett gemensamt internationellt kontrollsystem.
Vi får enhetliga regler för den
marknad för olika komponenter på
kärnreaktorområdet, där vi från vårt
lands sida också hoppas kunna delta i
den internationella konkurrensen. Detta
är en bieffekt, men en betydelsefull sådan.
Den stora frågan är givetvis hur
avtalets övriga klausuler kommer att
verka och huruvida våra förväntningar
kommer att infrias beträffande de ytterligare
nedrustningsåtgärder som framför
allt skulle beskära stormakternas
handlingsfrihet.

Jag vill då anknyta till vad herr
Dahlén sade om betydelsen av de för -

Onsdagen (len 29 april 1970 fm.

Nr 21

81)

handlingar som nu liar återupptagits i
Wien, bilaterala förhandlingar mellan
de två supermakterna om begränsning
av deras strategiska vapensystem. Detta
är oerhört betydelsefullt, det vill jag
gärna instämma med herr Dahlén i. Vi
står i själva verket vid vad vi kan kalla
en korsväg i hela nedrustningsprocessen.
Framtiden kommer att bli beroende
av vilken riktning de stora beslutar
sig för att ta — en fortsatt riktning
uppåt med än mer rustningar eller en
påbörjad riktning nedåt för avrustning.
Detta blir avgörande också för vad vi
lyckas åstadkomma i den vidare krets
där vi medverkar, framför allt i Geneve.

Vi kan där alltid fortsätta med några
smärre och kanske perifera nedrustningsåtgärder,
t. ex. havsbottnens denuklearisering
som har apostroferats här.
Men vi bär också större nedrustningsåtgärder
förberedda. Flera förslag är
nästan färdiga och väntar endast på
det gröna ljuset från SALT-förhandlingarna,
som alltså skulle signalera att den
politiska viljeinriktningen nu är redo
att satsa positivt på en nedrustning.

Låt mig sedan anknyta till något som
herr Dahlén tog upp i sitt mera politiska
resonemang. Tanken på att supermakterna
eventuellt skulle börja försäkra
sig om en uppdelning av världen i
egna intressesfärer är en spekulation,
tillhörande en politisk futurologi. Det
kan väl hända att herr Dahlén får rätt
i att det är åt det hållet den politiska
och militära utvecklingen går. Men jag
vill gärna framhäva att från vår horisont
i Geneve är det en annan frontlinje
som ter sig a''ltmer betydelsefull.
Det är inte polariseringen mellan öst
och Väst, mellan de två supermakterna,
utan snarare en tendens för dem att på
område efter område göra gemensam
sak och stå på samma sida. De som då
kommer på andra sidan om gränslinjen
blir alla de stater som icke är superstora
och supermäktiga. Detta är en utvecklingstendens
som inte behöver vara
avsiktligt planerad från stormakternas
sida men som följer ganska naturligt på

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
deras teknologiska avancerande, den
utomordentliga nivå som deras militärteknologi
uppnått och där man får
sidoeffekter som ger utslag även av
mycket stor ekonomisk betydelse. Det
är sådant som det ytterst gäller: havsbottnens
fredande från varje slag av
nationella inkräktningar för att man
för hela mänsklighetens räkning skall
kunna tillgodogöra sig de oerhörda rikedomar
som där ligger förborgade.
Detsamma gäller den teknologi som enbart
kärnvapenmakterna kan begagna
sig av för att utvinna olja och andra naturtillgångar
från stora djup genom
kärnvapenexplosioner för fredligt bruk.
Samma fenomen har vi i fråga om jordresurssatelliterna,
eftersom de som är
rymdmakter kan ”spionera” över fördelningen
av världens hittills hemliga
resurser, både när det gäller metaller,
jordmåner, vattenreservoarer m. m. Vi
möter återigen samma fenomen i fråga
om kommunikationssatelliterna. En hegemoni
av ekonomisk och även kulturell
art avtecknar sig således som en
möjlig följdverkan av den militära teknologins
utveckling.

Här kommer den stora uppgiften för
de mindre staterna in i bilden. Vårt land
arbetar för att få till stånd internationella
regimer i syfte att reglera all denna
nya exploatering av naturresurser
och för att helst också rent av administrera
den, till alla staters gemensamma
fromma. Här är någonting som skulle
kunna bli en storartad ny uppgift för
FN i dess nästa 25-årsskede.

Jag kan inte svara direkt på herr
Dahléns fråga vad som från svensk sida
skulle förberedas beträffande de program
som skall göras upp i samband
med FN :s 25-årsjubileum. Ännu är det
härvidlag bara fråga om tankar som vi
för fram inför Genéves forum. En särskild
kommitté i FN — där Sverige
också är med — förbereder både festligheterna
och programmet för FN:s
framtida verksamhet. Denna kommitté
väntar bl. a. på ett utlåtande från nedrustningskonferensen
i Geneve. Själv

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
befinner sig kommittén på ett mycket
förberedande och orienterande stadium.
Innan den svenska regeringen kan ta
ställning till vad vi önskar föra fram
måste vi orientera oss om vilka förslag
som det finns stöd för; vi måste veta
vad som är möjligt och uppnåbart, så
att vi inte riskerar att komma med några
förslag av Don Quijote-natur! Men jag
håller med om att det är riktigt att söka
uppgifter för FN i nästa skede som mer
än hittills kan entusiasmera ungdomen,
den ungdom som vi alla tror helst av
allt vill ha konstruktiva uppgifter för
sitt engagemang i internationella frågor.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle till att börja
med som kommentar till statsrådet Myrdals
anförande vilja säga att jag finner
det mycket värdefullt att de svenska
partier som varit representerade i FNdelegationen
nu också får möjlighet att
samverka i nedrustningsdelegationen. På
oppositionssidan är vi fullt medvetna
om att detta är någon form av gisslan •—■
vi är inte så naiva att vi inte förstår det
— men vi gör det med öppet sinne,
eftersom det är av så stort intresse för
oss att ge till känna vår gemensamma
utrikespolitiska hållning, och i detta
sammanhang avser jag också vårt ställningstagande
i nedrustningsfrågorna.
Om vi gör upp om vårt ställningstagande
i delegationen och därför inte har
så stora möjligheter att sedan ställa till
en intensiv debatt avstår vi med glädje
därifrån. Statsrådet Myrdal har själv, i
sin person, försökt utjämna de motsättningar
som ibland kan ha funnits. Jag
vill slå fast att detta samarbete är något
som vi gör i öppet medvetande om konsekvenserna.
En del tycker kanske att
vi går förlustiga bra argument. Vi skulle
gärna se att detta avstående från uttalanden
och ställningstaganden, som
skulle kunna leda till det som en del
tycker vore en stimulerande politisk

strid, spred sig till stats- och utrikesministrarna.
Det vore bra om detta litet
mjukare handlag också tillämpades av
dessa statsråd när de uppträder i vissa
sammanhang. Jag nämner alltså inte
statsrådet Myrdal, men det finns andra
som gärna tar upp kontroversiella ting.

Jag tycker att det skulle vara mycket
bra om den svenska regeringen vid något
tillfälle klart sade ifrån att Sverige
inte kan göra allt. Det är så vi handlar
från svensk sida i Geneve, det är så det
handlas i FN. Sverige kan inte vara
med och gå i första ledet i alla frågor.
Vi är alla överens om att vi skall delta
när det över huvud taget finns någon
möjlighet att göra en insats, men det är
någonting helt annat än att oklokt — för
det skulle vara oklokt — alltid ta på sig
bördan att vara den som för fram alla
förslag. Vi blir nämligen inte trodda om
vi försöker göra gällande att vi har
lösningar på all världens problem.

Jag vet inte om jag uttryckte mig
oklart beträffande den eventuella mer
markerade uppdelningen av världen
mellan Moskva och Washington. Min
utgångspunkt var att de båda supermakterna
kan komma överens på en rad
punkter, men att det sedan är svårare
för de mindre staterna att agera. Här
föreställer jag mig ändå att vi har ett
gemensamt intresse. Vi kan inte tillåta
de två supermakterna att i varje situation
bestämma om någonting över huvud
taget får göras eller inte. Även andra
stater måste ha rättighet att på
lämpligt sätt aktualisera olika spörsmål.

Jag vet inte om statsrådet Myrdal inte
ville gå in på frågan huruvida statsminister
Palme med den franska regeringen
har tagit upp möjligheten att
den skulle inta sin plats vill förhandlingsbordet
i Geneve. I så fall får statsministern
eller utrikesministern ta upp
detta senare. Jag tycker att det också
bör gälla de frågor jag ställde beträffande
vad regeringen avser att göra eller
redan bär gjort i den kommitté som nu
skall försöka lägga fram förslag om ett
bättre FN-maskineri. Jag anser att den -

Onsdagen den 29 api''i 1 1970 fm.

Nr 21

na debatt rimligen inte bör avslutas
utan att vi får ett besked på den punkten,
men jag kan förstå om statsrådet
Myrdal inte vill ta upp saken.

På en punkt berörde statsrådet Myrdal
dock en mycket intressant historia,
nämligen att t. ex. de stora havens naturresurser
borde ställas under någon
internationell regi, exempelvis under
FN. Det är så många i familjen Roosevelt
som har framträtt, så jag minns
inte säkert vem som tog upp denna
fråga i FN 1965, men jag tror att det
var Franklin Roosevelt junior som sade,
att FN verkligen måste se till att man
på detta område kan åstadkomma någonting
till gagn för alla, så att detta
inte blir ett område man slåss om. Jag
instämde då och instämmer nu i detta
uttalande. Det är en uppgift som jag
hoppas att regeringen fullföljer.

Herr VIRGIN (m) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara göra en
kort kommentar till det anförande statsrådet
Myrdal nyss höll. Statsrådet sade
att SALT-förhandlingarna innebär något
av en korsväg i nedrustningsprocessen
och att det nu är fråga om huruvida
utvecklingen fortfarande skall
gå uppåt eller börja gå nedåt. Detta sätt
att uttrycka sig är, tycker jag, exempel
på den glidning som är så vanlig i politiska
sammanhang. Man talar om nedrustning
när man menar en liten dämpning
i upprustningen. Jag vet att fru
Myrdal sannerligen inte är ensam om
det sättet att uttrycka sig —- det är
ganska vedertaget — men det är inte
desto mindre felaktigt. Jag vill gärna
poängtera detta. Vad som kan uppnås
genom det vi nu diskuterar är alltså
inte en nedrustning, utan i bästa fall
någon bromsning av upprustningen.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik

Statsrådet fru MYRDAL:

Herr talman! Jag skall ge herr Virgin
rätt i en semantisk fråga. Det är
klart att vi ofta talar om nedrustningsåtgärder
när vi rätteligen borde skilja
mellan effektiv ned-rustning och ickerustning.
Att man avstår från att skaffa
sig vapen som man ännu inte lagt sig
till med är något annat än att avskaffa
dem man har. SALT-förhandlingarna
gäller visserligen först en frysning av
nuläget, men i direktiven förekommer
också problemet om en avskrivning, eliminering,
av de vapen som man redan
har.

I mitt förra svar till herr Dahlén försummade
jag att ta upp frågan om
Frankrikes deltagande i nedrustningsförhandlingarna.
Den hörde inte till de
få stora frågor som statsministern avhandlade
i sina samtal i Paris. Men vi
har under hand haft kontakter — visserligen
inte på samma höga nivå —
med franska tjänstemän. Både vi och
de var uppmuntrade av förhoppningar,
som väcktes under presidentvalet förra
året, att Frankrike skulle återinträda i
nedrustningsförhandlingarna. Fransmännen
har nu inte ställt i utsikt att de
kommer tillbaka, men jag vet att de har
en utomordentlig beredningsapparat
och mycket noga följer med allt vad
som händer.

Det är mycket viktigt att vi just nu
och framför allt vid FN:s generalförsamling
i höst verkligen försöker
stängsla av stormakternas maktfullkomlighet
när det gäller havens utnyttjande
och de övriga nya exploateringsområden
jag gav exempel på. I den mån
vi kan — och vi har många röster för
det — bör vi söka upprätta internationella
regimer. Först bör vi kanske få
igenom regler för staternas beteenden
och utredningar om den apparat som
behövs för fullständigare internationalisering.
Vi menar att FN här skulle
kunna få en stor roll. Ett visst motstånd
möter från supermakternas håll.
På USA-sidan ges det ofta mer eller
mindre klara motiveringar — att det

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
finns kommersiella intressen, nationella
eller privata. Från Sovjetunionens sida
ges inga motiveringar, men man har ett
standardargument, nämligen att tiden
ännu inte är mogen. Vi säger tvärtom:
Tiden är mogen för att handla nu. Vi
har inte tid att vänta.

Herr BJÖRK (s):

Herr talman! Flera talare har betecknat
dagens debatt som fridsam.
Herr Virgin föll verkligen ur mönstret.
Man måste beundra hans gentlemannamässighet
och hans retoriska elegans
när han beskyller regeringen för dubbelspel
och opålitlighet eller när han
jämför utrikesministern med en byracka.
Han tillåter sig därutöver att framställa
högern — förlåt, moderaterna —
som anhängare av Östen Undéns politik.
Varför förfalskar herr Virgin historien?
östen Undén var i åratal utsatt
för de mest hätska angrepp från högerns
sida. Ta reda på vad som skrevs
i högerns tidningar, vad som sades från
högerns talarstolar om Östen Undén!
Han framställdes som undfallande gentemot
Sovjetunionen, som känslokall och
som en fara för Sverige. Det gick så
långt att Svenska Dagbladet i utomordentligt
fräna tonfall begärde hans
omedelbara avgång.

En av dessa häftiga strider kring östen
Undén gällde hans ställningstagande
till ett krig i östern, Koreakriget,
där han angreps för sitt avståndstagande
från tanken på att Kina skulle
brännmärkas som angripare. I dag står
det klart för alla att Östen Undén i den
frågan intog en utomordentligt framsynt
hållning.

Kampanjen mot Torsten Nilsson har
med andra ord sina historiska föregångare.

Sedan ställer herr Virgin frågan om
det är regeringens avsikt att försöka
fånga in de extrema vänstergrupperna.
Han har med andra ord inte upptäckt
att de senaste veckornas debatt i hög
grad präglats av just dessa extremist -

gruppers angrepp mot regeringen. Utrikesminister
Nilsson har inför Stockholms
arbetarekommun konstaterat att
dessa grupper numera övergått från att
angripa Förenta staternas regering till
att i stället angripa den svenska regeringen.
Dessa angrepp har tillbakavisats
med stor skärpa av utrikesministern
och av Stockholms arbetarekommun.
Det är väl ändå en rätt konstig
metod att försöka fånga in de där grupperna.

Herr talman! Jag antecknade mig på
talarlistan för att ta upp en helt annan
angelägenhet.

Läget i södra Afrika uppmärksammas
i ett kort avsnitt i dagens regeringsdeklaration.
Ändå förblir det ett centralt
problem i den internationella politiken.
Mot den bakgrunden har jag föreställt
mig att det kunde vara av något intresse
för de ledamöter som råkar befinna
sig i kammaren eller som läser kammarens
protokoll, om jag förmedlar några
intryck från den debatt som för drygt
en vecka sedan utspelades i Europarådet
om de mänskliga rättigheterna i
Portugal och dess kolonier.

Initiativet till debatten togs hösten
1968 av de svenska socialdemokraterna
i församlingen. Förutsättningarna för
en aktion var andra än i Greklandsfrågan,
eftersom Portugal inte tillhör Europarådet.
Stämningen i församlingen
är också sådan att det näppeligen skulle
ha funnits utsikter till några mera energiska
fördömanden av Portugal. Men
det fanns en öppning.

Församlingen har sedan sin tillkomst
haft ett särskilt utskott som sysslar
med s. k. icke representerade nationer,
d. v. s. europeiska stater som på
grund av sina diktaturregimer icke kan
tills vidare inträda i Europarådet. Detta
utskott har hittills ägnat ett något ensidigt
intresse åt de östeuropeiska diktaturstaterna
och framlagt ett i och för
sig värdefullt informationsmaterial om
deras institutioner och förhållanden.
Hittills har man aldrig kommit på tanken
att också ta upp läget i Portugal,

Nr 21

Onsdagen den 29 april 197(1 fm.

och vi menade att den tanken borde
aktualiseras. Vi fick stöd från hela den
socialdemokratiska gruppen i församlingen.
Däremot förekom det åtskilliga
betänkligheter och åtskillig tveksamhet
från såväl konservativt som liberalt
håll.

En rapport har nu sent omsider utarbetats
av utskottet. Man gjorde sig så
mycket besvär att man till och med tog
kontakt med Portugals regering, som
dock aldrig lämnade något svar, och
med representanter för motståndsrörelsen
i Portugal. Den framlagda rapporten
innehåller ett utomordentligt värdefullt
informationsmaterial. Jag skulle
gärna se att den i något sammanhang
blev spridd i Sverige.

Det kan också nämnas att den portugisiske
motståndsledaren Mario Soarez,
som nu hotas av nya förföljelser, uttryckte
sin tillfredsställelse både med
rapporten och med debatten som en
uppmuntran till de demokratiska krafterna
i Portugal. Utskottets rapportör,
en konservativ österrikisk politiker, verkade
närmast besvärad av att presentera
så många komprometterande fakta
om det katolska Portugal. Innan debatten
kunde komma i gång förekom en
mycket systematisk obstruktion av diverse
konservativa ledamöter, särskilt
engelska tories, och man fick plötsligt
uppleva något av brittisk parlamentarism
när den är som värst. De reaktionära
diktaturerna har alltjämt mån?a
trogna vänner ute i Europa.

Debatten dominerades av socialdemokratiska
talare, men också en norsk liberal
gjorde ett värdefullt inlägg. I mitt
bidrag anförde jag en del synpunkter
som i och för sig inte innebar någon
nyhet för svensk publik. Jag erinrade
om hur Portugals härskare kunde dra
nytta av det kalla kriget, under vilket
deras förehavanden blev nästan bortglömda,
hur det under dessa år förekom
en skönmålning av förhållandena, hur
— vilket vi minns från vår egen vanstyresdebatt
— den portugisiska escudon
till följd av sin styrka framhölls som ett

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
föredöme för Sverige. Salazar prisades
för den stabilitet som han skapat i landet,
en stabilitet som i själva verket
innebar stagnation och som medfört att
Portugals arbetare i dag är de ojämförligt
fattigaste i Europa. Det finns naturligtvis
ett klart samband mellan diktaturen
och efterblivenheten. Genom att
undertrycka den fria debatten har de
härskande grupperna också förhindrat
en modernisering av samhället och en
avveckling av kolonialväldet. Att detta
är ett problem för Europa är ganska
klart mot bakgrund av demokratins
svaghet i hela södra Europa och möjligheten
av samspel mellan diktaturerna.
Det är också ett problem därigenom att
Portugals politik utgör ett mycket allvarligt
hinder för ett förtroendefullt
förhållande mellan Europa och Afrika.

Jag tog upp frågan om vad som här
kan göras. Jag hävdade att en systematisk
isolering av Portugal näppeligen är
en realistisk och fruktbar metod, men
att man däremot borde kunna överväga
möjligheterna till påverkan på Portugal
inom de internationella organisationer
där staten är medlem. Framför allt strök
jag under behovet och värdet av kritik
och belysning av förhållandena. Tystnaden
har alltid varit diktatorernas bästa
bundsförvant.

Riksdagsman Bo Martinsson tog i den
följande debatten upp kravet på klart
språk om portugisiska förhållanden.
Han riktade också uppmärksamheten
på konsekvenserna för svenska löntagare
av Portugals medlemskap i EFTA och
påpekade hur svenska företag kan utnyttja
bristen på facklig frihet i Portugal
för vinstgivande etableringar. Han
antydde möjligheten av fackliga påtryckningar
för att få till stånd en annan
tingens ordning.

Men det allra intressantaste i debatten
var kanske det inlägg som gjordes
av den brittiska delegationens ordförande,
en labourman med goda kontakter
med premiärminister Wilson och utrikesminister
Stewart. Inläggen från labourhåll
tydde över huvud taget på att

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
en viss omsvängning är på väg i synen
på Portugal. Man kan påminna sig hur
isolerad handelsminister Lange varit
vid de tillfällen då han i EFTA-sammanhang
försökt aktualisera problem
kring Portugals politik. Nu tycks åtminstone
det ena stora engelska partiet
börja vakna, och den brittiske delegationsledaren
hävdade att man här står
inför ett allvarligt problem som berör
alla västeuropeiska stater. Detta problem
blir särskilt tillspetsat om England
och andra EFTA-stater går in i EEC.
Han ställde direkt frågan om Portugals
möjligheter att i någon form få en anknytning
till EEC. Han ställde också
frågan — och det var kanske det allra
märkligaste — om Portugals medlemskap
i NATO numera har samma värde
som tidigare. Hans slutord kan vara
värda att citera: ”Om det inte förekommer
några verkliga, påtagliga framsteg
mot politisk demokrati i Portugal, så
måste regeringarna i EFTA och i NATO
mycket allvarligt överväga sina relationer
med Portugal som fortsätter att
förneka grundläggande friheter, rättigheter
och demokratisk styrelse för sitt
folk.”

Det är som sagt nya signaler, men jag
vet inte hur mycket som ligger bakom
dem. Det kan ju vara fråga om en form
av psykologisk krigföring, och man kan
vara osäker på om England samtidigt
som man bereder sig för förhandlingar
med EEC verkligen intresserar sig för
att revidera Portugals relationer till
EFTA.

Man kan också undra om frågan om
Portugals medlemskap i NATO på allvar
kan föras upp på dagordningen. Tyvärr
måste man väl räkna med att Förenta
staterna energiskt skulle motsätta
sig en revision utifrån sina egna strategiska
och maktpolitiska intressen, lika
väl som den amerikanska regeringen
har varit tämligen kall inför vädjanden
om att upphöra med vapenleveranserna
till överstarna i Aten.

Denna diskussion aktualiserar en
gammal men ständigt lika brännande

fråga, nämligen om man med framgång
kan bygga upp ett försvar av friheten i
allians med frihetens fiender. Det är en
fråga som står på dagordningen i Europa
lika väl som i Asien.

Herr VIRGIN (m) kort genmäle:

Herr talman! Statsminister Palme ansåg
för en stund sedan att oppositionsledarna
hade varit för fridsamma. Nu
menade herr Björk att jag var för litet
fridsam. Hur vill ni egentligen ha det?

Herr Björk påstår vidare att jag förfalskar
historia när jag talade om Östen
Undéns utrikespolitik. Det var inte min
avsikt att förfalska historia, men det
kan ju diskuteras hur långt man behöver
gå tillbaka för att få underlag för
sina åsikter. För mig var det naturligt
att begränsa mig till den tid som jag har
sysslat med rikspolitik, d. v. s. i exakt
elva år, varunder i denna kammare flera
år tillsammans med östen Undén. Under
den tiden har jag och mitt parti instämt
i östen Undéns måttfullhet i utrikespolitiken.
Det var vad jag ville ge uttryck
åt.

Herr Björk säger också att det inte
alls är socialdemokratins avsikt att
fånga in vänstergrupperna. Då vill jag
fråga: Varför i all världen beter man
sig då som man gör?

Herr BOHMAN (m) kort genmäle:

Herr talman! Herr Karl Björk redovisade
för en stund sedan behandlingen i
Europarådet av en rapport rörande Portugal.
Som vanligt innehöll herr Björks
inlägg inga felaktigheter — det vill jag
gärna medge — men genom att underlåta
att tala om vissa förhållanden måste
han ha givit kammaren ett felaktigt
intryck av vad som i själva verket hände.
Det är därför angeläget för mig, inte
minst med hänsyn till protokollet, att
göra några kompletteringar.

För det första måste herr Björk ha
givit kammarens ledamöter den uppfattningen
att det var socialdemokraterna

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Nr 21

som drev frågan med motstånd från
konservativa och -— som det antyddes
— reaktionära krafter. Han menade att
det var ett socialdemokratiskt initiativ
som fördes vidare. Det var ingalunda
fallet. Jag vill inte frånta herr Björk
äran av att vara initiativtagare till motionen,
ingalunda. Men motionen understöddes
av en majoritet av Europarådets
ledamöter. Jag satt själv med i den
Europarådskommitté som behandlade
ärendet. Jag verkade också aktivt för
att rapporten skulle komma till stånd
och vidarebefordras till församlingen.

Jag delar herr Björks uppfattning om
att rapporten verkligen bör studeras,
därför att den ger en mycket mer balanserad
bild av de svårigheter som
Portugal haft att försöka bemästra och
av läget i Portugal än vad man i allmänhet
får, när man lyssnar till den
svenska debatten. Det är i och för sig,
generellt sett, ingen tilltalande bild
man får av diktaturen och polisstaten
Portugal. Men den är i åtskilliga avseenden
mycket mer modifierad än
den uppfattning av förhållandena som
många här i landet har.

Man var i vederbörande organ i
Europarådet tveksam, om rapporten
skulle debatteras i Europarådets rådgivande
församling. Jag själv jämte åtskilliga
konservativa krafter talade för
att rapporten skulle vidarebefordras
och bli föremål för debatt. Det blev också
en lång debatt om den. Det är riktigt
att några ledamöter från framför allt
engelska torys sida försökte att stoppa
rapporten, när den väl var färdig. De
åberopade framför allt formella skäl.
Och det fanns onekligen formellt stöd
för att man inte skulle behandla den.
Jag delar emellertid herr Björks antydningar
om att sådana formella invändningar
kan ha varit svepskäl och att
man alltså inte hade lust att få rapporten
diskuterad. Men det fanns också
sakliga motiv som kunde åberopats för
dessa strävanden. Ett sådant motiv är
att man på många håll i Europarådet
har uppfattningen att man bättre kan

Ang. Sverige» utrikes- och handelspolitik
påverka utvecklingen i länder som visat
tendenser till att gå över till ett
friare system, tendenser som pekar mot
en viss demokratisering av tidigare polisstater,
och att man når ett bättre resultat,
om man inte i Europas mitt står
och brännmärker förhållandena i en
stat, som inte är medlem av Europarådet.
Man gör också gällande att om
man skall kritisera de interna förhållandena
i en sådan stat, skall man åtminstone
ha fått tillfälle att komma dit
för att på ort och ställe bilda sig en klar
uppfattning. Jag stöder sjäiv inte den
argumentationen, men man bör vara
medveten om att den förs och att skäl
naturligtvis kan åberopas för den.

Europarådets församling tog inte själv
ställning. Det blev en debatt om rapporten,
och debatten plus rapporten
får nu utgöra material för slutsatser,
som var och en kan dra om förhållandena
i Portugal.

Jag tror att mina kompletteringar varit
nödvändiga för att kammaren inte
skall få en alldeles missvisande bild av
vad som i verkligheten skedde nere i
Strasbourg.

Herr BJÖRK (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Virgin berättar för
oss att han instämde i Östen Undéns
måttfulla utrikespolitik under de år
som herr Virgin varit med i riksdagen.
Nu förhöll det sig så att Östen Undén
var utrikesminister ända från 1945 till
1962. Om han under de senare åren av
sin verksamhet lyckades övertyga även
högern om sin måttfullhet och sin klokhet,
så skall man kanske inte alldeles
ge upp hoppet om de moderata när det
gäller synen på den nuvarande regeringens
utrikespolitik. Får åren bara
rulla i väg, så kanske vi upptäcker att
dagens svenska utrikespolitik är rätt
klok den också.

Sedan undrar herr Virgin varför regeringen
bär sig åt som den gör, om
den inte vill fånga in extremistgrup -

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
perna. Jag har ju nyss berättat att regeringen
mycket klart tagit ställning
mot deras angrepp, att regeringen mycket
bestämt slagit vakt om demokratins
principer och dragit en fullständigt
klar gränslinje. Varför skall herr Virgin
då behöva fråga, varför regeringen
bär sig åt som den gör?

Herr Bohman kände behov av att
komplettera mitt anförande med en redogörelse.
Först säger han att det inte
var något fel på mina uppgifter — de
var riktiga i sak. Men mot slutet säger
han att han inte vill att kammaren skall
få en alldeles felaktig föreställning av
vad som hände. Jag är tacksam för herr
Bohmans kompletterande upplysningar.
Det är bara synd att det på en punkt
var en felaktig komplettering. Han säger
att vår motion hade stöd även av
andra än socialdemokrater. Faktum är
att den var undertecknad av samtliga
närvarande socialdemokratiska ledamöter
i församlingen och inte av några
andra. Jag kan tänka mig att vi kunde
ha värvat även herr Bohmans namn, om
det hade funnits plats på papperet. Jag
vill gärna ge honom den blomman, vilket
kanske är en överraskning för kammarens
ledamöter, att jämfört med
många av sina konservativa kamrater
ute i Europa är Gösta Bohman en utomordentligt
progressiv personlighet.

I övrigt är det väl bara att tacksamt
notera vad herr Bohman har haft att
säga. Vi kan väl hoppas att den här
framstöten för att aktualisera Portugals
problem skall få en fortsättning.

Herr VIRGIN (in) kort genmäle:

Herr talman! Det är naturligtvis tänkbart,
som herr Björk säger, att herr
Torsten Nilssons sätt att föra utrikespolitik
om något decennium kan vara
sådant att det kan accepteras av hela
svenska folket — om den olyckan skulle
ske att han blir kvar så länge i den ställning
som han nu har. Men jag tycker
att det är klen tröst.

Herr HERNELIUS (m):

Herr talman! Ute i rymden svävar
för närvarande en kinesisk satellit, och
från den sändes en sång, ”östern är
röd”. Jag skall, herr talman, inte sjunga
den, det lovar jag, men jag skall läsa
upp orden.

Östern är röd. Solen går upp.

Mao Tse-tung kommer ut i öster.

Han arbetar för folkets väl.

Han är folkets store frälsare.

Ordförande Mao, han älskar folket.

Han är mannen som leder vår väg.

Han leder oss framåt.

Det kommunistiska partiet är såsom

solen.

Det lyser där den skiner.

När Kina har det kommunistiska

partiet, är dess folk befriat.

Jag citerar, herr talman, denna sång,
inte för att ge kammarens ledamöter ett
exempel på österländsk lyrik, ej heller
för att ge ett bidrag till belysningen av
Mao-dyrkan — jämförlig endast med
den som på sin tid ägnades farao och
som till min förvåning även s. k. intellektuella
i Sverige ibland hemfaller åt.
Jag citerar satellitens sång för att belysa
något helt annat, nämligen att inte
genom sången utan genom satelliten
har maktbalansen i detta område av
världen uppenbarligen till någon del
förskjutits. Det är nu inte så märkvärdigt.
Alla maktbalanser är under ständig
förskjutning. Det är väl det som gör
att inga allianser och inga säkerhetssystem
är eviga. Det pågår en ständig
rörelse i utrikespolitiken.

Även maktbalansen i vår närhet, i
Europa, är under förskjutning. Vid Medelhavet
har det skett en betydande
förändring, genom den sovjetiska upprustningen,
genom Libyens övergång
till ett annat läger etc. I Tyskland har
en viss förskjutning ägt rum genom det
amerikanska hemtagandet av trupper,
ett hemtagande som kanske kommer att
öka och som herr Dahlén berört.

Allt detta är exempel på förskjutningar
i maktbalansen. Det är också er -

Onsdagen den 2!) april 1970 fm.

Nr 21

inringar om alt vår egen säkerhetspolitik,
vår egen utrikespolitik, alltid måste
ägnas den största omsorg och bör stå i
förgrunden för våra utrikespolitiska
debatter. Men ändå belyses den knappast
i deklarationerna i samband med
dessa utrikespolitiska debatter. 1 år
fanns det dock något som jag tolkar som
en liten ursäkt för att man inte ägnade
den någon uppmärksamhet, men det var
första gången på länge. Kanske kräver
en sådan belysning av våra egna säkerhetsproblem,
att vi hade en utrikesledning
som väsentligen ägnar sig åt vad
som sker utanför våra gränser, att vi
hade en utrikesminister som framför
allt ägnade sig åt att följa det utrikespolitiska
skeendet, vilket det ju är en
utrikesministers första plikt att göra.
Men det har vi som bekant inte. Vi har
en utrikespolitik som mycket ägnar sig
åt inrikespolitik.

Inom parentes sagt vill jag ställa en
liten fråga: Varför var inte utrikesministern
med statsministern på dennes
resor nyligen till tre regeringar, nämligen
i Bonn, Paris och London — det
är ju eljest kutym?

Om utrikesministern hade följt det
utrikespolitiska skeendet bättre, hade
han kanske inte fallit i den grop som
en företagsam student — med senare
bistånd av Sveriges Radio — grävde åt
honom på arbetarkommunens möte härom
dagen. Utrikesministern hade då
inte gått i den enkla fälla som studenten
gillrade och fällt sitt berömda yttrande
om den medvetet kapitalistiska, imperialistiska
politik som USA bedrev.
Varje kännare av utrikespolitiken efter
andra världskriget vet ju vad studenten
syftade på. Det var därför inte heller
någon överraskning att detta yttrande
senare betecknades som ett utslag av
stalinistisk jargong.

Jag skall citera från Dean Achesons
memoarer på sidan 150, hurusom Stalin
den 9 februari 1946 inför ett s. k.
valmöte i Moskva höll ett anförande där
Stalin förklarade att orsaken till det
senaste kriget var nödvändigheten att

4 Första kammarens protokoll 1970. Nr 21

Ang. Sveriges utrikes, och handelspolitik
upprätthålla det kapitalistiska imperialistiska
monopolet, att dessa krafter
fortfarande hade kontroll över utvecklingen
utanför Sovjetunionens gränser
och att ingen fredlig internationell ordning
därför var möjlig. Stalin fortsatte
med att säga att Sovjetunionen därför
måste rusta upp och öka sina tillgångar.
Detta tal blev känt av den dåvarande
chargé d’affaires Georg Kennan i Moskva,
som i en telegrafisk rapport till
Washington sände en redogörelse för
Stalins tal. Denna rapport står förresten
i stora delar att läsa i Kennans memoarer,
som finns i form av en pocket
book, lätt tillgänglig för dem som är
intresserade. Kennan sände vidare i ett
telegram till Washington sina kommentarer
med anledning av Stalins tal. Där
framhöll Kennan att ryssarna i marxismens
namn låter detta motivera varje
enskild värdering av deras metoder och
taktik — detta finns alltså återgivet på
sidan 151 i Achesons memoarer. Detta
borde ha varit bekant, och därför borde
utrikesministern inte ha gått i fällan.

Herr Björks inlägg skall jag inte närmare
ta upp — det har herr Virgin redan
gjort. Jag skall möjligen bara säga
att det inte ligger någon motsättning i
att regeringen nu angrips från vänsterhåll
och att den samtidigt angrips från
det andra hållet för vad den har uttalat.
Det är helt enkelt så att regeringen
har sått vind och fått skörda litet storm.
Strör man omkring sig uttalanden av
det slag som regeringen gjort och som
framför allt gjorts i regeringen närstående
press, blir det naturligtvis strömningar
som till sist måste vändas mot
regeringen själv. Läser vi t. ex. en ledande
artikel i det senaste numret av
Tiden och Jan Myrdals hatartikel i Aftonbladet
i söndags, tycker vi kanske att
det är ett tråkigt bagage som den nuvarande
och förutvarande statsministern
får med sig på sin resa till Förenta
staterna, när de skall förklara Sveriges
politik.

Dagens klara avståndstagande från
demonstrationerna har välkomnats _

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
detta avståndstagande var nödvändigt.
Nu gör en tillfällighet att i förrgår delades
i denna kammare proposition
nr 125. Enligt dess förslag minskas
skyddet för utländska sändebud, och
demonstrationsfriheten ökar. Det är ur
många synpunkter beklagligt att denna
proposition har lagts på riksdagens
bord just nu. De utskott som har att
handlägga propositionen är för ögonblicket
ganska arbetstyngda. Man skulle
gärna vilja uttrycka den förhoppningen,
icke på grund av vad som skedde utanför
den amerikanska turistbyrån utan
av andra skäl, att regeringen funne det
möjligt att vänta med propositionens
handläggning och förenade sig med
krafter inom riksdagen i detta syfte.
Propositionens väsentliga syfte är ju att
legalisera pornografin, och det förefaller
mig som om det just nu i detta avseende
inte behövdes några särskilt
brådskande åtgärder i landet.

Beträffande statsministerns tal här i
dag finns inte mycket att tillägga till
vad som redan sagts. Till stora delar
var det en upprepning av vad han sade
på Exportföreningen i går, till en annan
del en upprepning av vad han sade
i Storlien och till en tredje del några
kanske mindre väl överlagda statements.

Jag vill i all blygsamhet från min
plats i kammaren egentligen bara ge
statsministern två små råd i det här
sammanhanget. För det första vore det
bra för kammarens övriga ledamöter
om statsministern beläde sina källor.
Han åberopade ett Johnsoncitat, som
säkerligen är riktigt. Det hade bara
varit så tryggt att veta när president
Johnson yttrade det och i vilket sammanhang.
Någon sådan hänvisning förekom
inte, men det är faktiskt värdefullt
om sådana hänvisningar ges. För
det andra skulle jag nog vilja råda
statsministern, när han nu är statsminister,
att ha ett manuskript när han
slår omkring sig med uttalanden rörande
läget i Mellersta Östern eller andra
delar av världen där det bränns. Det

kan annars bli ganska pinsamt, ehuru
det inte blev det i dag.

Jag skall däremot ta upp några ord
från statsministerns tal i Sundsvall häromdagen,
då han för resten tilläde
Torsten Nilsson ett citat, något som
vittnar om en viss bristande kunskap
om tidigare politik i det här landet.
Det var inte alls Torsten Nilsson som
fällde yttrandet, utan det var Arthur
Engberg som sade det till en kommunist
som hette Vinberg — men det är
en bagatell.

Statsministern sade i det talet att de
borgerliga inte ser lidandet i världen
och framför allt inte lidandet i Vietnam.
Jag skulle vilja ändra litet på detta
och säga att de oppositionspartier
statsministern talar om säkerligen ser
lidandet i världen, men de skiljer sig
från socialdemokratin på en punkt. De
ser lidandet även utanför Vietnam. Jag
skall belägga det med några små exempel.

Regeringsdeklarationens omnämnande
av konflikten i Nigeria är ytterligt
knapphändigt och ytterligt kyligt. Vad
som där sker har blivit föremål för
mycket ringa uppmärksamhet. När kapitulationen
var ett faktum betecknade
utrikesministern snabbt Biafra som en
utbrytarstat. I regeringsdeklarationen
står inte heller något om den saken,
ocli vi har inte hört något från regeringsbänken
om det verkligt katastrofala
som har inträffat i Biafra efter kapitulationen,
då nämligen världens möjligheter
till insyn helt har avskurits.
Inga journalister och inga hjälparbetare
från Röda korset kommer in i landet.
Vad som sker i detta område efter kriget
är vi utestängda från kunskap om.
Därom har det varit mycket tyst från
regeringsbänken.

Ett annat exempel, tidigare behandlat
i denna kammare: I Sudan pågår
sedan 1963 ett förödande inbördeskrig
av religiösa skäl och av rasskäl. Befolkningen
i de norra delarna av detta
Afrikas största land vänder sig mot den
fjärdedel av landets befolkning som bor

Onsdagen den 2!) april 1970 fm.

Nr 21

i den södra delen. Vad sägs om detta?
Knappast någonting. I stiillet fortsätter
regeringen att ge biståndskrediter till
den krigförande regeringen i Sudan.
Häromdagen aviserades att till det tidigare
anvisade beloppet -— jag tror att
det är 35 miljoner kronor — skulle
komma ytterligare 15 miljoner till vattenförsörjning.
Detta sker trots att reservanter
i konstitutionsutskottet på
sin tid uppmärksammade Sudanhjälpen
och att man även i statsutskottet hade
erinringar att göra. Det lidandet sägs
det mycket litet om. Inte heller där
förekommer någon insyn. Endast med
enorma svårigheter har världspressen
lyckats komma in någon gång, och resultaten
har då blivit ganska skräckingivande
artiklar.

Jag skall till sist i den delen bara
kommentera statsministerns förvåning
över att Cuba har nämnts så mycket
men däremot inte andra diktaturer i
Syd- och Mellanamerika. Vad beror det
på, frågade han. Ja, det finns en mycket
enkel förklaring. En stor del av
verksamheten i Sveriges Radio och TV
ägnas åt att framställa Cuba som en
mönsterstat. Det har veterligen icke
skett med Haiti och Dominikanska republiken.
Det har till och med gått så
långt att små oskyldiga barn manipuleras
att utpeka Cuba som ett mönsterland
därför att det har varit en revolution
där.

Låt mig, herr talman, nu övergå till
ett annat ämne. Vi som var i Reykjavik
på Nordiska rådets sammankomst därstädes
hade väl det intrycket att Nordek
skulle bli det stora. Vi svävade i
tvivelsmål om det redan i slutet av konferensen,
men vi hoppades dock. I dag
vet vi att våra förhoppningar på Nordek
var för högt spända. Vi måste börja
om på ett annat sätt, och även om herr
Helén har rätt i att planen inte är
skrinlagd — den är bordlagd — är det
illa nog.

Men det viktigaste i Reykjavik var
kanske någonting annat och något som
mycket litet har uppmärksammats här,

‘JO

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
nämligen Nordkult. Den tanke på ett
samarbete mellan Nordens länder som
framfördes från flera håll, inte minst
ivrigt från den ständigt energiske nordisten
Bertil Ohlin, tanken på en kulturell
impulsgivning, ett kulturellt utbyte,
gärna utformat som eu traktat, ett
samarbetsavtal, blir kanske det viktigaste
intrycket från Reykjavik 1970.

Om Nordkult står det ingenting i regeringsdeklarationen,
och det har inte
sagts någonting här. Jag vet att det var
ett ministermöte i frågan i måndags.
Det hade varit intressant att få höra
vad som där skedde. Jag utgår från att
vår utrikesminister var närvarande, och
jag hoppas att han är intresserad av
att gå vidare med Nordkult.

Likaså nämns det endast litet om
Nordtrans, vid vars tillkomst Nordiska
rådets president här i Sverige, vice
talmannen Leif Cassel, har spelat en
stor roll och som tidigare ansågs inkluderat
i Nordek men nu får leva sitt
eget liv.

Är det så, herr talman, att deklarationerna
är långa nog redan nu — det
var 14 sidor i dag — och att tiden är
för knapp i en utrikesdebatt för att ta
upp dessa nordiska frågor, måste vi
väl begära att få en särskild debatt härom
så att kammaren inte står utan information
från regeringen och från
Nordiska rådet om vad som försiggår
vid dessa kanske mindre glansfulla nordiska
framträdanden, som på lång sikt
emellertid är betydligt viktigare.

Låt mig, herr talman, sedan endast
ge ett litet bidrag till den historiska
forskning som skall komma i gång. Enligt
vad statsministern antydde skulle
det vara eu uppgift för kommande forskare
att undersöka liberalismens ställning
i Sverige på 1960-talet rörande
Vietnam. Det blir kanske en sådan
forskning, och jag skall bidra med en
detalj. I juni 1965 utkom Tiden, vars
redaktion då bestod av Gunnar Fredriksson,
Lars Rudebeck, Maj-Britt
Sandlund och Dieter Strand, med en ledande
artikel. Där talade man om hur

100

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
oppositionen skulle kunna angripa regeringen
särskilt från vänster. Jag skall
be att få citera ett stycke ur denna ledare:
”Men en annan typ av utrikesfrågor
kan bli svårare. Det finns risker
för att idealismen till förmån för de
fattiga länderna och indignationen mot
regimer som den sydafrikanska kan utnyttjas
av ett vänstersocialistiskt parti,
liksom av vissa liberaler. Här kommer
en socialdemokratisk politik av det
mera energiska slag som särskilt förordas
av partiets yngre krafter att krävas
för att inte initiativet i dessa frågor
ska övergå till kommunister eller liberaler.
”

Detta, herr talman, var ett bidrag till
förhistorien om herr Palmes Gävletal
två månader senare.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! De nordiska marknadsfrågorna
har under de senaste två åren
följts med stor uppmärksamhet och
även upptagit en stor del av den handels-
och utrikespolitiska debatten. Enligt
den regeringsdeklaration som i dag
föreligger har också dessa frågor tagit
i anspråk en mycket stor del av våra
handelspolitiska utrednings- och förhandlingsresurser.
Det ligger således
mycket arbete bakom.

I dagens debatt har Nordekfrågan
berörts relativt litet. Möjligen finns
vissa orsaker härtill. Visserligen kan
den sägas vara liten i jämförelse med
de globala problem som här har diskuterats,
men jag skulle ändå tro att betydelsen
är av omvänd ordning med
hänsyn till frågans närhet och omedelbara
verkningar.

Jag berörde i remissdebatten de olika
turerna i Nordekfrågan. Sedan dess
har det varit ytterligare två, dels en
i Reykjavik som herr Hernelius för en
stund sedan berörde och som av vissa
politiker beskrivs som den största historiska
händelsen i Norden sedan Kalmarunionens
dagar, dels också en i
Helsingfors varifrån president Kekko -

nen nu senast på ett otvetydigt sätt avkunnat
sin dom över Nordek. När jag
säger otvetydigt är det självfallet en
lekmannamässig bedömning, men den
kan måhända vara mera realistisk än
statsminister Palmes av önsketänkande
präglade förhoppningar efter Helsingforsmötet,
förhoppningar som också går
igen i regeringsdeklarationen i dag.

Att Nordektanken i och med det senaste
händelseförloppet i varje fall för
näraliggande tid har avförts från dagordningen
råder väl nu ingen tvekan
om. Tystnaden bland politikerna —
främst bland dem som tidigare har varit
mera optimistiska och högljudda —
talar sitt tydliga språk. Allt större och
större delar av den press som tidigare
varit hejaklack betraktar också frågan
som avförd. Dess bättre är det emellertid
inte fråga om den nordiska gemenskapens
vara eller inte vara. Den gemenskap
mellan dessa länder som under
århundraden vuxit fram på grund av
gemensamma värderingar, samstämmighet
i språk och kultur är spontan och
behöver icke traktatbindas. Den kommer
ändå att växa sig starkare undan
för undan oavsett Nordekfrågans fall eller
icke fall. Detta bekräftades för övrigt
i dag av statsminister Palme i hans
debattinlägg. Hela hans redogörelse beträffande
handelns utveckling mellan de
nordiska länderna under det senaste årtiondet,
beträffande integrationen på
arbetsmarknaden, inom näringslivet
och på kapitalmarknaden bekräftade att
vad Nordek åsyftade redan är på gång i
mycket stor utsträckning.

Även om jag såsom kanske framgår av
mina uttalanden både tidigare och nu
inte tillhör dem som i dag beklagar frågans
läge, kan jag inte underlåta att
ställa frågan om det var nödvändigt
med detta dramatiska slut och om det
var nödvändigt att sätta ett nordiskt
land, i detta fall Finland, i den besvärliga
situation i vilken man försatt det.
Jag tror att en större förståelse för Finlands
speciella situation, åtminstone så
långt att tidsplanen anpassats med hänsyn

Onsdagen den 2!) april 1070 fm.

Nr 21

101

till (let viktiga val landet hade att emotse,
hade varit utomordentligt betydelsefull.
Det kunde inte ha varit någon hemlighet
— i varje fall inte i vårt land •—
att man från finsk sida med sitt agerande
i första hand avsåg att få eu tidsfrist.
Det hade sannolikt ändå inte —
med hänsyn till vad som skelt — blivit
något Nordek, men frågan kunde då
mer diskret ha avförts från dagordningen
som en förhandlingsfråga och dramatiken
kring densamma kunde ha inbesparats,
vilket kanske hade varit betydelsefullt.
Här kan .Sverige och dess
regering, enligt mitt förmenande, inte
vara utan ansvar. Som största och ledande
stat inom denna grupp, och därtill
det land som borde ha de största
insikterna beträffande Finlands politiska
förhållande och förutsättningar, ifrågasätter
jag om vårt land inte bort agera
annorlunda. Sverige befinner sig här
i centrum i mer än ett avseende.

Frågans forcering var, med hänsyn
till den politiska ovisshet som vidlådit
den visavi Finlands förutsättningar,helt
förkastlig men även från andra utgångspunkter
svårförståelig. Jag har tidigare
efterlyst en förutsättningslös sakdebatt
i Xordekfrågan. Enligt mitt förmenande
hade en sådan både fyllt en egenuppgift
och gett den tidsutdräkt som på
grund av det politiska händelseförloppet
hade behövts.

Det tjänar inte mycket till att tvista
om den snö som föll, men nog är det
frestande att upprepa något av vad jag
anförde i årets remissdebatt, nämligen
att Xordekfrågan i vårt land präglats
av frånvaron av verklig sakdebatt. Man
har förgäves sökt spåra en sådan såväl
i politikernas uttalanden som i den alldeles
övervägande delen av den svenska
pressen, som givetvis inte varit utan
inflytande då det gällt frågans forcering.
Det gavs aldrig någon redovisning
av ens de totala verkningarna, fördelar
och nackdelar, långt mindre redovisades
en dylik marknadsanpassnings betydelse
för respektive land eller delar
därav. Dess verkningar för olika nä -

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
ringsgrenar klargjordes inte heller. Man
var på toppnivå tydligen ense om att
man skulle vara överens också om det
man egentligen inte var överens om.
Det fanns åtskilliga sådana mycket väsentliga
punkter som man skulle lösa efteråt,
när ingen återvändo fanns, vilka
i inledningsskedet lösts provisoriskt.
Det fanns således också rena sakskiil,
utöver här åberopade politiska hänsynstaganden,
för att skynda mera långsamt.

Denna fråga har i regeringsdeklarationen
behandlats mycket knapphändigt,
på ungefär en sida. Jag kan inte
underlåta att säga att jag tycker att
regeringen har inkasserat i överkant
positiva attityder från olika håll. Jag citerar
några rader i slutet på detta avsnitt
:

”Det är därför med tillfredsställelse
regeringen kunnat konstatera att inte
från något håll i vårt land de invändningar,
som kunnat resas mot förhandlingsresultatet
på enstaka konkreta
punkter, lett till avstyrkande av Nordekplanen
i dess helhet.”

Jag har självfallet inte haft tillgång
till alla de dokument, remissyttranden
och dylikt som regeringen har att stödja
sig på. Man kan självfallet — som man
alltid gör — tolka mer eller mindre
välvilligt. Jag skulle tro att man gjort en
välvillig tolkning i detta fall. På det håll
jag känner till — jordbrukarorganisationerna
— har man varit mycket kritisk
och skrivit mycket hårt mot
Xordekplanen. Kan man tolka det som
positivt har man inga stora anspråk.
Det är möjligt att man icke har yrkat
avslag, men i så fall har det varit, som
ofta framhållits, ett solidariskt åtagande
i medvetande om att man gjorde uppoffringar
i ett läge där andra grupper
förmenade sig ha stora fördelar att
vinna.

Av det sagda torde framgå att jag
inte är en av dem för vilka utgången
här var en överraskning. Jag har sagt
att jag inte heller beklagar den i nuläget.
Även om man står utanför den

102

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
krets som haft att besluta i denna fråga
kan man inte undgå att följa vad som
har hänt. Man kan naturligtvis som herr
Bohman anklaga Finland för de skilda
turerna och kovändningarna, men jag
tror det är orättvist att göra så. Den
sista vändningen, före Reykjavik, när
Finland sade sig kunna gå med på att
fullfölja planen, gjordes det dock med
mycket klara reservationer, inrymmande
att om något land upptog överläggningar
med EEC då förbehöll sig Finland
rätt att pröva om sin ställning.
Detta var man på svensk sida medveten
om. Man var även medveten om Danmarks
mycket klara målsättning beträffande
EEC-marknaden. Hur man i det
läget kunde vara främmande för att slutet
skulle bli sådant som det blev, det
är för mig oförklarligt.

Herr talman! Jag avser icke att ta
upp någon ytterligare debatt om Nordek
i detta läge. Jag vill ha sagt att jag tycker
att man under de förutsättningar
som varit har drivit denna fråga alltför
forcerat. För min del tror jag att det
hade varit lyckligare om man hade beaktat
de reella förutsättningar som här
förelåg och inrättat sig därefter.

Herr ANDERSSON, STEN, (s):

Herr talman! Det är väl på sin plats
att jag börjar med att på det socialdemokratiska
partiets vägnar högtidligen
framföra ett tack för de välmenade råd
som herr Hernelius så klädsamt och
hlvgt rodnande framförde för en stund
sedan till statsministern och utrikesministern.
Tag inte illa upp nu! Jag är
ganska övertygad om att om svenska
folket har att göra ett val mellan herr
Hernelius och herr Torsten Nilsson som
utrikesminister, kan jag som partisekreterare
känna mig helt trygg för valutgången.

Nu är inte jag en så avancerad utrikespolitiker
som herr Hernelius. Men
jag känner ett starkt behov att belysa det
som händer i Sydostasien ur en allmänmänsklig
och — som herr Bohman ef -

terlyste — ur en demokratisk aspekt.
Varje gång som vi från arbetarrörelsens
sida höjer vår röst till protest mot det
ohyggliga som sker i Vietnam, svarar
man i borgerlig press med beskyllningen
att vår protest är ett uttryck för
USA-fientlighet och en eftergift för högljudda
vänsterextremister. Det fanns en
försiktig antydan till en sådan beskyllning
också i herr Bohmans tal och en
helt ohöljd anklagelse i herr Virgins tal.

Båda dessa påståenden är felaktiga.
Det senare, att vi skulle styras av vänsterextremister,
är dessutom en förolämpning.
Det är det inte mycket att
göra åt. Förolämpningen är överlagd,
den ingår i taktiken, och det är väl för
mycket begärt att man skall avstå från
den. Men beskyllningen för USA-fientlighet
borde vi kunna undanröja. Det
skulle debatten vinna på, missförstånden
inom och utom landet skulle bli färre,
och vår gemensamma protest — för
den är väl gemensam? — skulle växa i
styrka.

I ett tal på Sergels torg förra året försökte
jag klargöra vår inställning. Talet
blev mycket citerat i borgerlig press,
dock icke det stycke som berörde vår
inställning till USA. Jag sade: ”Vi uttalar
vår starka sympati och vår solidaritet
med de många miljoner amerikaner
som har förnuft och mod att ge
uttryck för sin motvilja och sin avsky
för det amerikanska övergreppet på ett
litet folk som i årtionden längtat efter
och kämpat för fred, frihet och oberoende.
Det är dessa amerikaner — och de
är många och blir allt fler — som för
oss representerar det USA vi tror på,
det USA vi hoppas på, det USA vi känner
vänskap för, det USA som har storhet
och styrka att som förr vara ett
värn, inte en tillskyndare av våld och
förtryck.”

Jag kan försäkra att vår protest inte
är ett uttryck för någon USA-fientlighet.
Snarare för besvikelse och förtvivlan,
naturligtvis över det mänskliga lidandet,
över det orättvisa, men också för
förtvivlan över att det krig USA säger

Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Nr 21

103

sig föra i demokratins namn, för demokratins
skull, kan bli ett dödsskott också
mot demokratins möjligheter att vinna
terräng bland de många miljoner
människor i Asien, i Afrika, i Latinamerika
som nu skakat av sig det koloniala
oket och vilkas ledare söker en
väg för sina folk in i framtiden.

Vårt parti får många och allt fler besök
av politiker från länder just i Asien,
Afrika och Sydamerika. En del är socialdemokrater,
andra hör inte hemma
i någon -ism. Men ett har de alla gemensamt:
deras länder har lidit eller
lider fortfarande under kolonialt förtryck.
De besökande behärskas alla av
en vilja att ge sina folk fred, frihet och
utveckling, allt det som deras forna
herrar förvägrade dem. De söker en
vägledning för sitt handlande. Ofta står
de i valet mellan demokrati och styrelseformer
som vi betraktar som mer
eller mindre diktatoriska. De kommer
till oss, säger de, av respekt för den
svenska utrikespolitiken och därför att
de anser att vi i vårt land hunnit långt
i den riktning som de också skulle vilja
följa. De ställer alla många frågor. En
återkommer alltid. Det gäller vår inställning
till USA. Inte kan väl ett land,
säger de, betraktas som demokratiskt
som trots sina väldiga rikedomar inte
vill eller inte förmår föra en framgångsrik
kamp mot fattigdomen inom det
egna landet? Inte kan väl det vara demokratiskt
att en supermakt för en hänsynslös
kamp mot ett fattigt bondefolk
på andra sidan havet? De människorna
och de länder de representerar måste
vi försöka vinna för demokratin. Det är
på sikt ett överlevandeproblem för demokratin.

Det är verkligen också från den synpunkten
djupt tragiskt att det land som
vi med fog tidigare betraktat som ett
värn för demokratin nu framstår som
ett hot mot miljoner människors tilltro
till demokratin.

Enligt den förre amerikanske presidenten
är det bl. a. för demokratins
skull och för att skydda den väster -

Ann. Sveriges utrikes- och handelspolitik
ländska civilisationen som USA för kriget
i Vietnam. För demokratins skull
har 45 000 amerikanska soldater stupat
i Vietnam, och hundratusentals andra
har blivit lemlästade. För demokratins
skull har åkrar och skogar förötts med
gaser, gifter och bakterier. För demokratins
skull har man vräkt mer bomber
över Vietnam än vad som fälldes
under hela andra världskriget, över
vissa bvar i Nordvietnam har man fällt
mer än sju ton bomber per invånare.
För demokratins skull har hundratusentals
vietnamisiska soldater dödats, torterats
och lemlästats.

De civila offren — barn, kvinnor och
åldringar — är ofattbara i all sin
ohygglighet. Ted Kennedy har uppgett
att en miljon vietnamesiska barn har
dödats under kriget. De barnen är ju
förlorade för demokratin. Men hur är
det då med dem som ännu lever?

Jag har många outplånliga minnen
från Vietnambesöket för några veckor
sedan, men ett har mer än andra etsat
sig fast på näthinnan. Det var ute på
landsbygden. Vi besökte en skola. Inom
parentes sagt är Nordvietnams framgångsrika
försök att mitt under brinnande
krig ge barn och vuxna den skolgång
som de förra företrädarna för den
västerländska civilisationen förvägrade
dem beundransvärda. Jag mötte i denna
skola också förskolebarn — en stor
grupp. Det finns många barn i Vietnam.
De här var i fem—sexårsåldern, förtjusande,
söta, glada ungar, men de gick i
ring och sjöng: ”Vi skall skjuta ner
amerikanerna.” Den generationen är
sannolikt förlorad för vår form av demokrati.
Trots eller på grund av sina
enorma insatser i pengar, material och
människoliv har USA förlorat varje
möjlighet att föra demokratins talan —
inte bara i Vietnam utan i många andra
delar av världen.

Vi skall inte överdriva våra egna möjligheter
att påverka utrikespolitiken,
men vår lilla insats för Vietnam, ty liten
är den naturligtvis jämfört med
vietnamesernas insatser och jämfört

104 Nr 21 Onsdagen den 29 april 1970 fm.

Interpellation ang. åtgärder med anledning av översvämningarna i Emån m. fl.
vattendrag

med deras behov av hjälp, har ändå betytt
att vi mötts inte bara med en tacksamhet
för vår hjälp, som gör att man
känner sig förlägen och kanske ibland
också skamsen, utan även med respekt
och intresse för det samhällssystem vi
representerar. Vi har med andra ord
en möjlighet att föra demokratins talan,
att skapa fördjupad förståelse för demokratin,
som herr Helén — eller om
det var herr Bohman — sade.

Men då får enigheten i denna fråga
inte leda till att vår protest tystnar. Gör
den det, då går också det mesta av värdet
i enigheten förlorad. Protesten måste
fortsätta, så mycket mer som det som
nu händer i Sydvietnam, Laos och Kambodja
inger växande oro. För en stund
sedan kom meddelandet att stora sydvietnamesiska
truppstyrkor med amerikanskt
stöd hade gått in i Kambodja.
Den utvecklingen innebär risker för
nya katastrofer även för demokratin.

Låt mig sluta med att citera en amerikansk
krigshjälte i Vietnam vilken
efter flera år där till slut fattade sammanhangen.
Han sade: ”Vi är inte några
frihetskämpar. Vi är de ryska stridsvagnar
som spränger förhoppningar hos
ett asiatiskt Tjeckoslovakien.”

Därför får inte protesten tystna, och
därför tycker jag det är glädjande att
herr Helén efter månader av tystnad,
bruten bara vid något enstaka tillfälle
för att anmärka på vad regeringen sagt
i dessa stycken, nu så oreserverat deltar
i protesten. Herr Helén förnekade
i polemik med statsministern att det
skulle ha ägt rum en åsiktsförändring
eller åsiktsförskjutning hos honom. Men
nog är det väl ändå en viss skillnad
mellan den politiker som för kort tid
sedan — i ett trängt debattläge visserligen
— i magistral ton uppmanade sitt
ungdomsförbund att gå hem och läsa
historia och den politiker som i dag
talar om Vietnam som en bricka i stormakternas
skoningslösa spel. Tydligare
än så kan man väl inte poängtera de
imperialistiska dragen i stormakternas

utrikespolitik. Det är en förändring,
men en förändring till det bättre, och
vi hälsar den med glädje.

På framställning av herr talmannen
beslöts att den fortsatta överläggningen
skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.

Interpellation ang. åtgärder med anledning
av översvämningarna i Emån m. fl.
vattendrag

Herr SVANSTRÖM (ep) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! För femte året i rad
har omfattande översvämningar ägt
rum bl. a. i de småländska älvarna med
betydande skadeverkningar som följd.
Ett av de hårdast drabbade områdena
i hela vårt land land synes vara Emåns
dalgång. Utöver skadorna på vägar,
järnvägar och bebyggelse noteras år
efter år i det närmaste omätbara skador
för jordbruket i Emådalen och
andra bygder med översvämningsrisk.
Orsakerna till översvämningarna kan
vara många. De senaste årens rikliga
snömängder och försenad häftig avsmältning
kan givetvis vara den väsentliga
orsaken, men man kan inte komma
ifrån att jämväl andra faktorer har
bidragit till de senaste årens katastrofliknande
översvämningar. Sannolikt
kan såväl den tilltagande igenslamningen
som den tidigare genomförda kraftverksutbvggnaden
vara påtagliga anledningar
till den sorgliga tingens ordning
som nu råder i det här sammanhanget.
Vad gäller förhållandena i Kalmar län,
så lär enligt uppgift vissa kontakter i
fjol ha tagits mellan länsstyrelsen och
lantbruksnämnden å ena sidan och
kraftverksintressenterna å den andra.
Resultatet av sådana förhandlingar blir
ju beroende av i vilken utsträckning
gällande vattendomar frivilligt kan modifieras
i syfte att nedbringa översvämningsriskerna.
Nya vattendomar skulle

105

Onsdagen den 29 april 1970 fm. Nr 21

Interpellation ang. åtgärder med anledning av översvämningarna i Emån m. fl.

sannolikt med nuvarande ersättningsregler
ställa sig alltför dyrbara, vilket
även gäller omfattande invallningsföretag.
Beträffande invallningsmöjligheterna,
så torde sådana böra bli föremål
för länsvisa undersökningar i den mån
sådana icke redan finns. Gällande bestämmelser
om statsbidrag och båtnadsunderlag
borde måhända överses. Den
för några år sedan tyvärr avbrutna
Emåutredningen borde återupptas och
snabbehandlas, varefter där framkomna
erfarenheter kunde utnyttjas i viss grad
även på andra åar i vårt land. Fråga
om ersättning till jordbrukare för översvämningsskador
borde tas upp snabbt
och leda till förslag om statsbidrag vid
sidan om skördeskadeskyddet, där tyvärr
dessa skador ej blir beaktade. Ytterligare
åtgärder kunde övervägas för

vattendrag

att lindra skadeverkningarna av översvämningarna.

Med stöd härav får jag rikta följande
fråga till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet.

Är herr statsrådet beredd att företa
snara åtgärder för att lindra skadeverkningarna
av översvämningarna i Emån
och andra vattendrag?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål
finge framställas.

Kammaren åtskildes kl. 17.01.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

4f Forsta kammarens protokoll 1970. Nr 21

106

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1970 em.

Onsdagen den 29 april eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
(Forts.)

Fortsattes överläggningen i anledning
av det i Kungl. Maj:ts skrivelse nr 130
avsedda meddelandet.

Herr ÅKERLUND (m):

Herr talman! Detta är ju en inbjudan
till en debatt i utrikespolitiska frågor,
men det kan inte begäras att enskilda
talare skall kunna gå över hela det fält
av frågor som är berörda i regeringsdeklarationen.
Jag skall för min del ta
upp ett par av de saker som är ställda
under debatt i deklarationen, och ange
några synpunkter som jag har.

Efter senaste allmänna utrikespolitiska
debatt i fjol har vårt läge ändrat sig
i ett väsentligt hänseende. Det har skett
genom ett formellt och reellt åtagande.
Riksdagen har ratificerat det s. k. ickespridningsavtalet
för kärnvapen. Även
om vårt land redan dessförinnan de
facto genom avsaknad av kärnvapen
icke bidragit till dessas spridning, kan
det formella åtagandet för framtiden
ge anledning till vissa betraktelser över
svensk neutralitetspolitik i det nya läget.

Bakgrunden är denna. Förenta staterna
och Sovjetunionen har betydande
atomvapenarsenaler. England, Frankrike
och Kina har små sådana. Övriga
länder i världen saknar veterligen atomvapen.
Sverige anses i den internationella
diskussionen på området äga industriell
kapacitet att framställa kärnvapen
men icke kunna klara samtliga
steg i framställningsprocessen till rimliga
kostnader från egna inhemska källor.
Vår förmåga får alltså för närva -

rande mest anses vara av teoretiskt intresse.
Betydelsen av ett eventuellt
svenskt kärnvapen respektive det frivilliga
avståendet därifrån kan bedömas
på olika sätt.

Av intresse för dagen är exempelvis
att det i NATO-kretsar beräknas att en
förenad engelsk-fransk atomvapenstyrka
har en förstörelsekraft av endast
1—3 procent av den amerikanska potentialen.
Det anses också, att de smärre
nu befintliga atomvapenmakterna
aldrig kan hinna ifatt USA och Sovjet.

Det har också blivit en naturlig slutsats
av detta sakförhållande att man i
de internationella diskussionerna på
området talar om behovet av ett atomparaply.
Endast de båda supermakterna
kan tillhandahålla ett sådant. På grund
av den atomvapenbalans som säges vara
en nödvändighet och en realitet vad
avser USA och Sovjet och som ligger i
bakgrunden för de s. k. SALT-sammanträdena
finns det emellertid också en
mening som hävdar att även ett litet
atomvapen kan vara av stor betydelse
genom att rubba nämnda balans. Därmed
skulle ett sådant kunna vara ett
stöd åt det landet. Denna tanke skulle
ha kunnat vara tillämplig på oss, om
vi icke bundit oss vid icke-spridningsavtalet.

Genom sin anslutning till NATO befinner
sig Danmark och Norge med eller
mot sin vilja under det amerikanska
atomparaplyet. Finland å andra sidan
tillhör genom sitt fredsavtal, får man
väl säga, militärt Sovjetunionen och är
under dess atomparaply.

Sverige återigen befinner sig mitt
emellan; och erfarenhetsmässigt brukar
den bli blötast som går mellan två paraplyer,
när det regnar. Icke-spridningsavtalet
har med andra ord öppet ställt
frågan inför internationellt forum, om

Onsdagen den 29 april 1970 em.

Nr 21

107

vårt land över huvud taget icke behöver
något paraply eller, om det behövs,
vilket paraply vi i så fall skall gå
under. Om svaret blir att vi icke behöver
paraply, är det en spekulation
i förblivande vackert viider. Men är bedömningen
den att det också kan bli
dåligt väder, ställs Sveriges neutralitetspolitik
på särskilt svårt prov.

Som bekant ges neutraliteten det innehållet,
alt vi avser alt vara neutrala i
krig. Men på samma gång känner vi
oss vara oförhindrade att kritisera omvärlden
tämligen hämningslöst, så länge
vi inte kommit till ett akut krisläge.
Denna linje har byggt på den styrka vi
känt oss ha i vårt neutralitetsförsvar
som ansetts kunna tillåta oss vissa friheter.
Därvidlag har just det ratificerade
atomavtalet emellertid, som jag ser
det, försatt oss i ett markant ändrat
läge. Kan vi inte alltid påräkna en utbalansering
av supermakternas atomvapen
utan ett övertag uppkommer för
endera, blir vårt konventionella försvar
av relativt sett minskad betydelse.

Jag har flera gånger under tidigare
år i dessa utrikesdebatter framhållit
önskvärdheten av en mera dämpad ton
i våra omdömen om utlandet och en
neutralitet mer lik den schweiziska,
som också är något av en sinnesneutralitet
med strävan till objektivitet och
ett balanserat omdöme om världshändelserna.
Icke-spridningsavtalet borde
ha den konsekvensen att ålägga oss större,
icke mindre, återhållsamhet i debatten.
Det är denna slutsats jag vill dra
av ratificeringen i höstas, och jag menar
att den är mycket viktig.

Jag skall nu också beröra en annan
fråga som gäller kärnvapen och erinra
om att den utrikespolitiska och försvarspolitiska
debatten på 1950-talet
rörde sig rätt mycket om anskaffning
av taktiska atomvapen till vårt försvar.
Jag skall inte gå in på vilken roll denna
diskussion kan ha spelat för den så
kallade svenska linjen för atomkraftens
fredliga utnyttjande. Fru Lindström i
denna kammare bär ju i sin bok förra

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
året framfört vissa tankar om sambanden
mellan de försvarspolitiska och de
fredliga allmänt energipolitiska ambitionerna.
Ett visst mothugg synes hon
ha fått. Jag känner för vår egen del ett
behov att säga några ord i denna sak
på grund av den kritik som jag bitvis
i skarp form med krav på nedläggande
riktat mot såväl Marviken- som ltanstadsprojekten,
vilka båda är integrerande
beståndsdelar av den svenska linjen
såväl för fred som för krig. Jag har
aldrig hyst någon tvekan om och aldrig
stuckit under stol med min bedömning
att Billingenuranet och Ranstad icke
kunnat och icke kan göras konkurrenskraftigt
i fredstid. Det har också varit
fel att spela ut vårt uran med en jättelik
propaganda utåt som en självklar
och säker grund för en självständig
svensk atompolitik på båda de aktuella
områdena. Det har varit en bluff som
varit alldeles för lätt att genomskåda
icke endast av utlandets sakkunskap.
Som en beredskapshistoria kan Ranstadsprojektet
dock försvaras även nu.
Frånvaron av den jättedvra sprutningsdiffusionsanläggningen
för anrikning av
det naturliga uranet är dock atomprogrammets
Akilleshäl, och det problemet
bär vi icke kunnat lösa ekonomiskt.
Anskaffning av naturligt uran däremot,
alltså samma produkt som Ranstad kan
erbjuda, har knappast någonsin varit
ett problem, då världsmarknaden haft
riklig tillgång därtill och lagring för
försvarsändamål icke varit en fråga av
tillnärmelsevis samma storleksordning
som t. ex. när det gäller olja.

Vad Marviken beträffar, kunde vid
tidpunkten för mitt agerande i riksdagen
1965—1966 anläggningen bedömas
med ledning av erfarenheten i Ågesta.
Det är visserligen fråga om en utveckling
efter något andra linjer än i Ågesta
men som alstrare av elektrisk energi
för fredsändamål hade lättvattenreaktorerna
redan gått förbi i utvecklingen.
För försvarsändamål kan Marviken med
sin belägenhet på Vikbolandet inte erbjuda
någonting av värde utöver det

108

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1970 em.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
som redan finns i landet. Dessutom kan
vapenplutonium bl. a. i krigstid tas
fram utan att man nödvändigtvis behöver
gå vägen över Marvikens tungvattenreaktor.
Jag anser därför att jag
varit försvarad i min kritik av Marviken
såväl vad avser dess fredliga ändamål
som i synnerhet beträffande dess
eventuella försvarspolitiska uppgifter.
Jag vill tillägga att jag vid kravet på
avbrytandet av arbetena i Marviken år
1965 hade inhämtat råd av personer i
ansvarig ställning med sakkunskap i
fråga om såväl det fredliga som det
eventuella försvarspolitiska syftet.

Regeringsdeklarationen uttalar nu,
när icke-spridningsavtalet trätt i kraft,
att vårt land är redo att inleda förhandlingar
med IAEA i Wien om kontrollförfarandet.
Därför bör, som jag
motionerat om under den allmänna motionstiden,
alla ansträngningar göras
för att bevaka de svenska intressena av
att ostört kunna få utveckla den fredliga
atomindustrin. Då denna fråga kommer
upp senare, lämnar jag densamma.

Jag skall nu vända mig till den egentliga
utrikespolitiken med några synpunkter
på händelseutvecklingen kring
Indiska oceanen, därför att denna är
ett centrum för dagshändelserna utomlands.
Regeringsdeklarationen stolpar
liksom på styltor runt jordklotet, och
på olika platser där den ena eller den
andra styltan sätts ned träffar den en
ömtålig punkt men förmår inte klarlägga
sammanhangen, trots att stvltorna
rimligen högst upp måste ha en styrande
mekanism. Jag skall därför söka
belysa dessa sammanhang med några få
konstateranden.

Vietnam, Mellersta östern och södra
Afrika kommenteras i deklarationen,
och denna har uttalade eller inbäddade
meningar att anföra om politiken i
dessa områden, men visar bara på förekomsten
av konflikter utan att synbarligen
förstå eller visa förståelse för de
bakomliggande drivkrafterna. Varför
politiken är som den är i dessa trakter
kan kanske i någon mån klargöras av

det förhållandet, att Sydvietnam är beläget
vid den av naturen givna förbindelseleden
mellan Stilla oceanen
och Indiska oceanen. Södra Afrika har
förbindelseleden mellan Atlanten och
Indiska oceanen vid sin kust och Mellersta
östern representerar en infartsväg
från Medelhavet till Indiska oceanen.
Det finns på vårt jordklot endast
tre oceaner: Stilla oceanen, Atlanten
och Indiska oceanen. Förenta staterna
behärskar odisputabelt den förstnämnda,
Xatomakterna den andra, ehuru
Sovjet söker göra framstötar in i den.
I fråga om den tredje, som hittills behärskats
av Storbritannien, kommer år
1971, d. v. s. nästa år, Storbritanniens
grepp att avsiktligt lossas. Som bekant
tål varken naturen eller politiken tomrum,
och Sovjetunionens trängtan att
sätta sig fast vid Indiska oceanen är
av gammalt datum.

Den australiensiske utrikesministern
i den förra regeringen i Canberra, mr
Freeth, yttrade härom i ett i hela världen,
dock icke i Sverige, uppmärksammat
tal i parlamentet den 14 augusti
1969 följande: ”Under de senare åren
har det varit ett växande intresse och
en tilltagande aktivitet från Sovjetunionens
sida i den asiatiska regionen. Exempel
härpå är sovjetiska flottrörelser
i Indiska oceanen, utvecklingen av diplomatiska
förbindelser och handelskontakter
med Malaysia och Singapore
och herr Brezjnevs tal i Moskva den 7
juni, när han meddelade kommunistpartiernas
världskonferens att Sovjetunionen
var av uppfattningen att händelseutvecklingen
sätter på handlingslistan
uppgiften att skapa ett kollektivt
säkerhetssystem i Asien.”

Utrikesminister Freeth fortsatte: ”1
princip är det naturligt att en världsmakt
som Sovjetunionen skall söka
främja närvaro och nationellt inflytande
i viktiga världsregioner sådana som
Indiska oceanens område.” Allmänna
opinionen i Australien, som inte till 100
procent glömt den ryska östersjöflottans
besök i Sydvietnam 1905 före un -

Onsdagen den 29 april 1970 em.

Nr 21

109

dergången i Tsushiniasundet tog emellertid
inte väl upp tanken på att i princip
acceptera Sovjetunionen vid Indiska
oceanen, trots att utrikesminister
Freeth också betonade att Australien
för sin del ”känner djup oro för kommunistisk
underminering och upprorsverksamhet,
vilken vi” — Australien
alltså — ”uppfattar som ett hot, närvarande
eller potentiellt, mot stabilitet
och säkerhet i sydöstasiatiska länder”.

Enligt min mening bör man inte sc
bort från dessa grundläggande strategiska
fakta och i vart fall vara medveten
om dem i denna riksdag, innan
man låter svenska folket engagera sig
med åtgärder som innebär eller kan
uppfattas som långtgående ställningstagande
eller stöd för någon viss sida
eller linje i världspolitikens stora tvistefrågor.
Vår proklamerade neutralitet
tål näppeligen ensidighet av det slag
även årets regeringsdeklaration enligt
min mening — visserligen otydligt —
ger uttryck åt. Danmark och Norge till
exempel, som ligger alldeles intill oss
men inte är neutrala, har en helt annan
utrikespolitik och kämpar självfallet
för den västerländska linje de öppet
deklarerar. Vår utrikespolitik kan
svårligen undgå att framkalla undran
hos denna våra grannar. Vi borde förstå,
om man i Norge kan känna betänksamhet,
när stora sovjetryska flottstyrkor
i dessa dagar håller manövrer i
Norska havet, i de året om isfria vattnen
norr om Nordkalotten och väster
om Ofoten, dessutom i vårt omedelbara
grannskap. Parallellen är alltför tydlig
med den australiensiska oron inför permanent
stationerade sovjetryska örlogsmän
i Indiska oceanen och Sydkinesiska
sjön eller betänkligheterna i Sydafrika,
där välutrustade sovjetryska fisketrålare
— oskyldigt eller inte — idkar
fiske i världens för dagen även för
oss viktigaste oljetransportled, i synnerhet
när de uppträder icke så mycket
i den kalla, fiskrika men oljefattiga
Benguelaströmmen utefter Sydvästafrikas
atlantkust som i de varma, fiskfat -

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
liga vattnen utefter Sydafrikas östkust
vid Indiska oceanen.

Om Mellersta östern behöver jag inte
orda mycket. Vad där sker, sker inför
öppen ridå, och alla kan se det. Naturturligtvis
hoppas jag att ambassadör
Jarring skall ha framgång i sitt värv.
Förbindelseleden mellan Medelhavsområdet
och Indiska oceanens område har
sådan betydelse att det borde vara ett
önskemål att den endast kommer att
nyttjas för fredliga ändamål. Jag är
dock rädd för att inte alla stater delar
den uppfattningen.

Jag går så över till Vietnam. Att
jag inte till alla delar kan ansluta mig
till regeringens Vietnampolitik är väl
känt i denna kammare. Jag har flera
gånger hävdat att denna politik bygger
på felaktiga eller otillräckliga informationer
om förhållandena på platsen, i
vart fall i Sydvietnam. Jag har inte varit
i Nordvietnam men har blivit informerad
om att detta land blivit hårt
straffat för sitt anfall på Sydvietnam
genom bombardemangen. Herr Sten Andersson
vitsordade också strax före
middagspausen detta. Han har ju själv
varit där, och det finns därför anledning
att tro på vad han säger.

Jag återger här endast ett omdöme
från vederhäftigt officiellt s. k. högsta
håll på den allierade sidan, dock icke
från Saigon. För min del biträder jag
visst humanitärt stöd åt Nordvietnam
för att hindra krigets lidanden men anser
att erkännandet av Nordvietnam
icke gagnar fredens sak i Sydostasien.

I regeringsdeklarationen har förord,
eller bra nära förord, uttalats för en
koalitionsregering i Saigon. Statsministern
har frågat om vi, inklusive jag
själv, ställer oss bakom detta programuttalande.
För min egen del vill jag erinra
om att det i Tjeckoslovakien efter
kriget fanns en politiker med namnet
Fierlinger. På våren 1948 utförde denne
ett mycket väsentligt uppdrag, nämligen
att i en koalitionsregering mellan
socialdemokrater och kommunister genomdriva
Tjeckoslovakiens överförande

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1970 em.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
till det kommunistiska lägret. Presidenten
Benesj försvann som bekant i
detta sammanhang. Jag skulle för min
del tro att regeringen i Saigon är väl
medveten om den roll den trojanska
hästen har spelat i historien. Jag tror
också att den regeringen är helt i
stånd att dra slutsatser av historiens
erfarenheter. Alltefter det tiden går
bygger den också upp erforderliga resurser
för att själv bestämma över sitt
öde. Det är ingen marionettregim i
Saigon. Det faller mig därför inte in att
blanda mig i andra länders inre angelägenheter
eller ge råd som jag inte blivit
ombedd att lämna. Jag ställer mig
inte bakom regeringsdeklarationens uttalande
om koalitionsregering i Saigon.

Vad jag emellertid efter att ha hört
tre timmars debatt — mellan kl. 10
och 13 i dag — om Vietnam funnit
lysa igenom med ljusskrift är hur ringa
kunskaperna är om det man diskuterar.
Jag vill därför erinra om en interpellation
som jag riktade till statsministern
i fjol. Inget svar har jag fått på den,
och kanske var det inte att vänta, men
jag vill nu läsa upp den så att kammarens
ledamöter får höra dess innehåll.
Det är åtminstone ett sätt att sprida
någon kunskap om statsministerns
okunnighet och felbedömningar i fråga
om Sydvietnam. Herr Hernelius har i
debatten givit statsministern ett råd,
nämligen att statsministern bör belägga
sina citat så att han icke blir beslagen
med att tala osanning. Därför tycker
jag mig vara försvarad om jag nu
tar in texten till denna interpellation
i dagens protokoll. Den hade följande
lydelse:

”1 den TV-intervju, som hans excellens
statsministern den 19 oktober gav
åt det amerikanska TV-bolaget CBS och
som återframfördes i svensk TV den 9
november säger herr Palme i tidningen
Expressens översättning av engelskan
om förre amerikanske presidenten
Eisenhower, att denne sagt att ''om det
varit fria val i Sydvietnam så hade FNL
fått omkring 85 procent av rösterna’.

Detta är ett felaktigt och vilseledande
återgivande av president Eisenhowers
uttalande. I sin bok ''Mandate For
Change 1953—56’, New York 1963,
skriver denne nämligen följande på s.
372 i översättning: ''Jag är övertygad
om att fransmännen inte kunde vinna
kriget, emedan den inrikespolitiska situationen
i Vietnam, svag och förvirrad,
starkt försvagade deras militära
ställning. Jag har aldrig talat eller
korresponderat med en person som är
insatt i indokinesiska angelägenheter,
som inte instämt i att om val hade hållits
vid tiden för striderna skulle möjligen
80 procent av befolkningen ha
röstat för kommunisten Ho Chi Minh
som sin ledare snarare än för statschefen
Bao Dai.’

Statsminister Palmes uttalande är
alltså felaktigt i två väsentliga hänseenden,
dels däri att president Eisenhover
talar om Vietnam och ej Sydvietnam,
dels däri att han nämner Ho Chi Minh
och ej FNL. Statsministerns uttalande
är dessutom vilseledande bl. a. därför
att presidentens utalande hänför sig
till tiden före Genéveöverenskommelsen
1954. Detta är för 15 år sedan, och Ho
Chi Minh hade dessutom avlidit före
intervjun. Om president Eisenhower,
som efter ett olyckligt uttalande om
Sverige i 1960 års valkampanj besökte
Sverige för att undanröja uppkomna
misshälligheter hade levat, kan det befaras
att statsministerns sätt att citera
honom inför amerikansk publik föranlett
hårda amerikanska genmälen.

I anslutning till denna sin missvisande
framställning gör .statsministern följande
påstående:''Jag skulle vilja säga, att
FNL nu mer representerar det svdvietnamesiska
folkets vilja än Saigonjuntan.’
I annat sammanhang säger herr Palme:
Mag tror det är en illusion, att den nuvarande
regeringen i Saigon, som huvudsakligen
representerar de gamla
godsägarna och den gamla korrumperade
administrationen, skulle vara demokratins
förkämpar i Vietnam. Det
tror jag är en omöjlighet.’ Även dessa

Onsdagen den 29 april 1970 em.

Nr 21

111

påståenden bör ställas mot vad som är
kända förhållanden.

Sydvietnam har eu den 1 april 1967
antagen konstitution som föreskriver i
statens ledning en på fyra år vald maktägande
president efter amerikanskt
mönster. Ur australiensiska utrikesdepartementets
vitbok ’Viet-Nam, July
1967 to December 1967’, s. 52, kan inhämtas,
att presidentval senast ägde
rum den 3 september 1967, varvid avgavs
4 902 000 röster på 11 kandidater,
varav ingen stod för FNL. De avgivna
rösterna motsvarade ca 83 procent av
registrerade 5 853 000 väljare. Vidare
kan ur samma källa inhämtas, att val
till senaten hölls den 1 september 1967
med avgivna 3 892 000 röster och till
deputeradekammaren den 22 oktober
1967. I ett representativt styrelseskick
erkänns i laglig ordning valda förtroendemän
allmänt företräda folket till
dess nya val ägt rum och icke orimligt
lång tid förflutit sedan de senast avhållna
valen. Även om opinionsförskjutningar
är vanliga i väljarkårer världen
över har i detta fall endast ca 2 år förflutit.
Statsministerns uttalande om
FNL:s representativitet i Sydvietnam
har alltså knappast stöd i verkligheten.

Det ligger nära till hands att anta, att
statsministerns bedömning av förhållandena
i Sydvietnam bygger på förlegade
och icke längre aktuella informationer.
Detta är begripligt med tanke på att
Sverige sedan ca tre år tillbaka icke
har någon representation i Saigon. Korrekta
och objektiva informationer som
möjliggör avvägda omdömen står beklagligtvis
icke .statsministern till buds.
Därest Sverige finge tillåtelse att stationera
en observatör i Sydvietnam,
skulle den allvarligaste bristen i detta
hänseende måhända kunna avhjälpas.

Frånvaron dessutom av korrekta informationer
om den roll Sydvietnams
bundsförvanter, främst Förenta staterna
och Australien, spelar på platsen torde
också ha bidragit till den försämring,
som inträtt i Sveriges relationer till Förenta
staterna. I tidningspressen har

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
uppgivits, att förre statsministern Tage
Erlander avses skola besöka Förenta
staterna i syfte att söka förbättra dessa
relationer. Om detta skall lyckas torde
det vara ofrånkomligt tt herr Erlander
kan bygga sin verksamhet på korrekta
och verklighetsbetonade informationer
och bedömningar, bl. a. gällande Sydvietnam.

Med stöd av vad jag här anfört och
med hänsyn till den kritik jag riktat
mot statsministerns uttalanden i TV-intervjun
till Förenta staterna anhåller
jag om första kammarens tillstånd att
till hans excellens statsministern få rikta
följande fråga:

Avser regeringen att för införskaffande
av korrekta informationer i Vietnamfrågan
stationera en observatör i
Sydvietnam?”

Denna interpellation fick framställas.
Den har icke besvarats. Men vi kan i
dag konstatera, att statsministern själv
avser, förutom herr Erlander, att ge sig
över till Förenta staterna i uttalat syfte
att söka förbättra relationerna med
detta land. Förmodligen är det erforderligt
efter vad som har hänt på den allra
senaste tiden. Jag har också just avlyssnat
TV- och radionyheterna om den
amerikanska reaktionen inför de senaste
excesserna mot den amerikanske ambassadören.

Den amerikanske ambassadören Holland
kanske kan förtjäna att man berör
även hans uttalande inför Svensk TV.
Jag syftar närmast på den intervju som
gavs i programmet Nu under ledning
av reportern Gustaf Olivecrona. Jag anser
att några av de frågor och svar som
lämnades lämpligen bör föras in i kammarens
protokoll.

Herr Olivecrona frågar: ”Anser Ni att
Saigonregeringen representerar Svdvietnamns
folk?”

På detta svarar ambassadören: ”Det
är min uppfattning att Saigonregeringen
gör det efter val, hållna jag tror för åtskilliga
månader sedan, och då folket
röstade i stort antal. Detta säger mig att
folket var intresserat av regeringen och

112

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1970 em.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
är intresserat av att välja folk att representera
det genom en valprocedur.”

Olivecrona: ”Betyder det att Ni anser
att den nuvarande regeringen verkligen
speglar folkets vilja i Sydvietnam?”

Holland: ”Från resultatet av valet
skulle jag vilja svara ja — jag har ingenting
annat att gå efter.”

Olivecrona: ”Hyser Ni inga tvivel om
huruvida dessa val var fria och öppna
demokratiska val?”

Holland: ”Jag var inte där utom att

jag • • •”

Herr Olivecrona avbryter med ny fråga:
”Hyser Ni några tvivel om dem?”

Holland: ”Nej, jag hyser inga tvivel
om dem, lika litet som jag hyser några
tvivel om val utförda i Förenta staterna
eller utförda i något annat land. Jag
tror att folket bestämmer dessa saker.”

Olivecrona: ”Men om denna regering
representerar folket — varför måste
USA:s trupper försvara denna regering
mot dessa människor?”

Holland: ”Förenta staterna är endast
i Sydvietnam emedan Förenta staterna
ombads komma Sydvietnam till hjälp,
hjälpa det sydvietnamesiska folket.”

Detta är det referat som finns att
tillgå genom Sveriges Radios försorg.

I ljuset av rapporter, som kommit
just denna senaste timme, om att sydvietnamesiska
trupper är på marsch in
i Cambodja i, såvitt jag förstått, uttalat
syfte att försöka skydda den vietnamesiska
befolkningen i gränsområdena
mellan Cambodja och Sydvietnam, tycker
jag det kan vara värt att fråga sig:
Hur är det möjligt att ett land, som enligt
uppgift så helt är beroende av Förenta
staterna, ett land vars regering
har så litet stöd av sitt folk, dock är i
stånd att skicka betydande truppförband
i offensiver över sitt lands gränser
in i ett annat land? Detta talar, tycker
jag, ett annat .språk om realiteterna
i detta område.

På basis av vad herr Hiibinette och
jag har sett i Sydvietnam skulle jag för
egen del bedöma situationen så att inom
detta land pågår en effektiv uppbygg -

nad som visst inte behöver utesluta möjligheten
att man inom en inte alltför
avlägsen tid —- jag vågar inte säga om
det gäller månader eller år — kan nå
sådan styrka att offensiva aktioner blir
möjliga även gentemot Nordvietnam.

Inför sådana perspektiv kan jag gärna
hålla med dem som i debatter här
har uttalat önskemål om att det äntligen
skall bli slut på striderna i Vietnam på
grund av de mycket stora lidanden som
befolkningen i både Syd- och Nordvietnam
är utsatt för. Men detta slut kommer
mänskligt att döma att bygga på
att Vietnam kommer att vara uppdelat
i två länder, Nord- och Sydvietnam.

Herr HANSSON (s):

Herr talman! Som en röd tråd i Sveriges
utrikespolitik går vår bekännelse
till fredliga lösningar på de konflikter
som vår motsatsfyllda värld tyvärr är
så rik på. Vår uppriktiga vilja att medverka
till fredsbevarande aktioner eller
fredsskapande förhandlingar kan inte
av någon sättas i fråga. Vår aktiva neutralitetspolitik
kan måhända stundom
upplevas som obekväm för stormakternas
intressepolitik, men ger oss vänner
bland de stater som i likhet med oss
själva intet högre önskar än en självständig
utveckling i politiskt oberoende.

Det var med stor tillfredsställelse vi
iakttog hur parterna tog plats vid förhandlingsbordet
i Paris för att genom
samtal förbereda en lösning på 1960-talets mest tragiska skeende: kriget i
Vietnam.

Den svenska opinionen har kraftigt
tagit ståndpunkt i denna konflikt. Vi
har uttryckt vår avsky över att ett litet
folk, som framför sig hade oerhörda
utvecklingsuppgifter efter kolonisatörernas
fördrivande, tvingades in i nya
och allt omänskligare lidanden, bara
därför att dess territorium upplevdes
som strategiskt viktigt för en stormakts
intressen. Vi har djupt beklagat att förnuft
och humanitet manövrerats ut av
strategiska och ekonomiska intressen

Onsdagen den 29 april 1970 em.

Nr 21

113

då Förenta staterna fattade sina beslut
om engagemangen i Vietnam. Det växande
motståndet inom USA mot den valda
politiken, liksom de påbörjade samtalen
i Paris, bar dock hållit en förhoppning
vid liv hos oss om att det vietnamesiska
folkets oerhörda lidanden gick mot sitt
slut. Denna förhoppning, men också
människans oförmåga att i längden uthärda
bilderna av omänsklighet har
gjort att Vietnamtragedin mer och mer
fått skymmas bort av mindre men mera
närliggande bekymmer.

Det blev därför en smärtsam påminnelse
för oss om den internationella
politikens grymhet, när Sydöstasienproblemen
återigen trängde sig på oss
genom den tragiska utvecklingen i
Cambodja. Under prins Sihanouks ledning
har landet fört en hittills framgångsrik
neutralitetspolitik, ett stenkast
från den våldsamma konflikten i Nordvietnam.
Denna neutralitetspolitik har
varit en halsbrytande och skicklig balansgång
mellan lojaliteten mot de indokinesiska
folkens rätt till självbestämmande
och hänsynen till mäktiga stormaktsintressens
försök till styrning av
utvecklingen.

När denna politik plötsligt avbröts
genom statskuppen i Pnom Penh under
statschefens bortovaro kunde vi inte underlåta
att oroligt jämföra mönstret med
situationen i juntans Saigon. Försöker
medvetna politiker eller grupper utanför
det demokratiska systemet i USA att
tvinga fram en kambodjansk integration
i det amerikanska säkerhetssystemet?
De väntade ställningstagandena till
Lon Nol-regimens begäran om militär
hjälp får utvisa om Washington avsiktligt
bidragit till en ytterligare komplicering
av det låsta läget i Sydostasien.

Var det bara fråga om en statskupp
bland alla de andra, så kunde man kanske
fortsätta en lidelsefri och akademisk
debatt om maktförskjutningar och
intresseinflytanden i den internationella
politiken. Men, herr talman, i
statskuppens spår har följt händelser,
som fyller oss med avsky och förskräc -

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
kelse. Den nya regimen har spelat ut
primitiva känslor i sin strävan att underbygga
sin ställning. Mekongfloden
färgas röd av blod och fylls av liken
efter mördade. Det kyliga diplomatiska
spelet illustreras rått och påtagligt av
våldshandlingar och brutalitet. Än en
gång — för vilken tusende i ordningen?
— upplever vi hur maktens abstrakta
spel drabbar de små människorna med
lidande och död.

Men inte bara i Cambodja och Vietnam
trampas förnuft och god vilja under
soldatkängorna, över Laos tömmer
den moderna teknologins superbombare
sin dödsbringande last över fattiga och
lidande människor. För en stormakts
säkerhetspolitiska bedömningars skull
måste människor fly undan en död som
drabbar dem — de vet varken när
eller varför. På kritiken svarar de militära
sakkunniga med hänvisning till
”militära mål”, och offren bland vietnameser
och laoiter beskrivs förmildrande
som ”vietcong” eller ”infiltratörer”.

Låt oss inte fortsätta att försöka måla
bilden av vanvett och lidande. Låt oss
i stället ägna oss åt ett fördömande av
de beslutsprocesser och inflytanden,
som för tvivelaktiga intressens skull
kastar tusenden och åter tusenden in
i omätliga tragedier.

Låt oss kräva och hoppas att den
fredliga vägen till lösningar äntligen
åter beträds och att stenåldersstadiets
diplomatiska metoder överges i Sydostasien
som annorstädes i vår värld.

Nyckeln till nya och förnuftiga lösningar
ligger i Washington. Den närmaste
tiden får utvisa om en av våra
äldsta demokratier alltjämt har kraft
och förmåga att fatta ett modigt beslut.
Många frågar sig oroligt om Förenta
staterna i en missbedömning av
världens sociala utveckling oåterkalleligen
svetsat sig samman med de reaktionära
krafterna runt om vår jord. Detta
vore en av vårt århundrades djupaste
tragedier.

Så mycket finns att uträtta för att

114

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1970 em.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
bygga en värld, som åtminstone är en
dräglig hemvist för människan. I stället
offras tid, arbete och kapital i en obegriplig
omfattning för att bryta ner,
förstöra och döda.

Vi är en liten nation, men vår röst
klingar inte ohörd när vi försöker hävda
förnuftets, humanitetens och fredens
rätt. Ingen skall kunna kväva kritiken
mot de missgrepp som lett till så mycket
lidande eller mot en oresonlighet
som förlänger lidandet långt utöver det
uthärdliga.

Herr ERIKSSON. OLLE, (ep):

Herr talman! Vi har under åren vant
oss vid att i Sverige ha stor enighet om
de utrikespolitiska frågorna. Har ordet
alliansfrihet nämnts, så är det ingen
som svävat på målet.

Enigheten har emellertid inte varit
riktigt lika stor när det gäller de rent
handelspolitiska frågorna. Med hänsyn
till vår neutralitet har centerpartiet under
1960-talet varit betänksamt i sin
inställning till ett medlemskap i den
gemensamma europeiska marknaden,
EEC, och allt vad den kan innebära i
form av politiska konsekvenser för
vårt land. Frågor som man i dag vill
ställa är exempelvis: Har vi fortfarande
samma syn på vaktslåendet kring den
svenska neutraliteten? Vad betyder den
aktivitet som den svenska regeringen
utvecklat när det gäller det europeiska
förhandlingssamarbetet? Statsminister
Palme har besökt en rad europeiska
städer och där diskuterat EEC-frågor.
Handelsminister Lange har varit på förberedande
underhandlingar i Bryssel.
Hur mycket fanns med i deras portföljer
av det utrikes- och handelspolitiska
innehåll som klart uttalades i dagens
regeringsdeklaration.

När nu även Norge och Danmark visat
stor aktivitet i EEC-frågan kan vi
i detta sammanhang lägga märke till
den finska regeringens beslut att inte
underteckna Nordekavtalet. Från finskt
håll har gjorts gällande att det var de

övriga nordiska ländernas EEC-aktivitet
som gjorde att Finland inte undertecknade
Nordekavtalet. Hur det än
förhåller sig med motiven bakom den
finska regeringens beslut kan man med
stor sannolikhet säga att Nordek kommer
att läggas på is för en tid framåt.

Statsminister Palme, som personligen
engagerat sig mycket hårt för att driva
Nordekproj ektet i hamn, tycks nu
vilja kompensera detta haveri genom
att i stället med stort intresse gå in för
EEC-samarbetet. Jag har inte sett Nordek
som en språngbräda till EEC utan
som ett självständigt projekt för nordiskt
samarbete. Det har i debatten
också nämnts att man skulle kunna
genomföra Nordek utan Finland, d. v. s.
bilda ett Skandek. Jag vill bestämt avvisa
tanken på att Finland överges i
den nordiska handelsgemenskapen.

När det gäller EEC är det svårt att
se hur ett medlemskap eller en närmare
anknytning till den gemensamma
marknaden skulle kunna förenas med
den svenska neutraliteten. I den stadga
som bär upp sexstatsmarknaden, Romfördraget,
sägs ifrån att EEC också är
en politisk organisation. Det är möjligt
att stadgan måste förändras innan Sverige
kan ansluta sig.

Även om det vore förenligt med den
svenska neutraliteten att gå in i den
gemensamma marknaden är det ur centerpolitisk
synpunkt flera andra frågetecken
som reser sig. Vi har liksom
andra industrialiserade länder en stark
strukturrationalisering och en omvandlingsprocess
i hela samhället med stora
konsekvenser för den enskilda människan
och hennes tillvaro. Vi har kunnat
se hur utvecklingen mot koncentration
och centralisering har fortgått i
allt snabbare takt. Suget från de stora
tätortsregionerna har utarmat hela
landsdelar och ställt människor inför
svåra problem både i koncentrationsorterna
och på den utglesade landsbygden.

Orsakerna är klart ekonomiska. Enligt
rådande ekonomiska teorier är det

Onsdagen den 2!) april 1970 em.

Nr 21

1 15

lönande att företa en sådan centralisering
inom samhälle och näringsliv. Del
anses lönande att planera samhällen i
allt större enheter.

Centerpartiet har alltid varit motståndare
till denna ohämmade tro på
koncentrationen och det hlinda dyrkandet
av centraliseringen som princip,
medan regeringen inte gjort tillräckligt
för att hejda den inom vårt
land.

Dessa koncentrationstendenser är ännu
mycket starkare ute på den europeiska
kontinenten, och inom EEC med
vissa undantag råder ett i det närmaste
Manchesterliberalt ekonomiskt tänkande
som gör det mycket svårt att föra
in miljöfaktorer och lokaliseringsaspekter
på den ekonomiska utvecklingen.
De centralistiska krafterna är så starka
att det fordras mycket bestämda
politiska åtgärder för att bekämpa dem.
Det finns kanske viss anledning att
hoppas att vi kan klara detta i vårt
land när socialdemokratin nu delvis
har svängt i sin tro på den välgörande
decentralismen. Det krävs strama tömmar
från den svenska regeringen om vi
skall kunna tygla de starka ekonomiska
krafter som råder inom den gemensamma
marknaden.

För en tid sedan kunde vi läsa i tidningarna
att SAS inte ville acceptera
att de flygvärdinnor och stewarts som
skulle arbeta på de attraktiva Atlantlinjerna,
bodde så avlägset som i Oslo och
Stockholm, utan att de i så fall var
tvungna att bosätta sig i Köpenhamn.
Den av många storstadsprofeter omhuldade
metropolen Stockholm var alltså
i detta sammanhang en plats som
inte kunde tolereras som bostadsort för
dem som ville flyga över Atlanten. Det
är litet men ändå ett exempel. Det är
också en liten fingervisning om hur
spelet skulle kunna läggas upp den dag
vi närmare anknyter oss till de starka
kapitalintressena inom den gemensamma
marknaden.

För Sveriges vidkommande gäller det
att bevara den svenska handelsfriheten

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
gentemot handelsblock bildade av andra
motiv än de rent handelspolitiska.
Därför kan Sverige endast ansluta sig
till EEC under förutsättningen att alliansfrihet
bibehålies.

I dagens debatt nämnde statsministern
bl. a. att det är för tidigt för oss
att taga ställning till hur vår anslutning
till EEC kommer att se ut. Dessa
ord från vår statsminister och med en
minnesbild av hur resultatlösa diskussionerna
och förhandlingarna om Nordek
och EEC varit under 1960-talet gör
att vi troligen får en lång betänketid
— en betänketid som vi skall använda
till att bl. a. finna lösningar för en
handelspolitisk gemenskap, som kan accepteras
av både EEC och de nordiska
länderna.

Sett i ett större perspektiv får inte
ett utvidgat EEC bliva något av en rikemansklubb
med tendenser till isolering.

Vi får, herr talman, inte glömma att
det finns vägar till större marknader
än EEC och EFTA. Och i detta sammanhang
kan man, när klyftorna mellan
industriländer och utvecklingsländer
blir allt större, peka på att vi med
skyndsamhet och större kraft inordnar
utvecklingsländerna i en större och
mer global handelspolitisk gemenskap
med allt vad den kan föra med sig.
Målsättningar med den inriktningen
passar väl in i vårt lands utrikespolitiska
mönster.

Herr LINDBLAD (fp):

Herr talman! I debatten tidigare i
dag följde jag med intresse herr Dahléns
och fru Myrdals meningsutbyte
kring nedrustningsproblematiken. I regeringsdeklarationen
finns också en del
sagt på den punkten. Man kan väl säga
att särskilt avsnitten om biologisk och
kemisk krigföring innehåller en del nytt
och är förpliktande, därför att de ansluter
till vad andra länder — särskilt
England — sagt i motsvarande frågor.

Intresset är stort, men ingen kan väl

116

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1970 em.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
hävda att debatten kring nedrustningsproblematiken
når särskilt djupt här i
Sverige. Intresset tycks i dag framför
allt riktas mot vad som kallas antirobotrobotsystemet.
Man har tagit upp detta,
sedan det förra projektet spridningsstoppet
— äntligen gick att genomföra.
Det finns någonting gemensamt för
dessa två tankar, nämligen att de båda
kommer från stormakterna. De två supermakterna
bar båda intresse av att
dessa ting ordnas. De står alltså högt
på deras prioriteringslista. Vi kan fråga
oss om det är lika självklart att de projekten
också skall stå högt upp på de
små staternas prioriteringslista.

Jag behöver inte beröra spridningsstoppsaspekten,
som innebär att kärnvapenmonopolet
så att säga blir erkänt
av alla, medan de förpliktelser som
kärnvapenmakterna har åtagit sig är
mycket diffusa. Såvitt bekant har inget
konkret kommit fram från deras sida,
sedan vi senast diskuterade denna
fråga.

Vad gäller antirobot-robotsystemen så
är det två argument som anföres mot
dem. Det första är att de är farliga därför
att de kan rubba balansen. Man har
hela tiden från 1950-talet och framåt
sagt att terrorbalansen förutsätter att
båda stormaktsblocken har likvärdig
kapacitet. Numera är kapaciteten, som
alla vet, så stor att båda kan förgöra
varandra. Skräckvisionen är ett läge,
där eu kan förgöra den andre men icke
själv kan förgöras av motståndaren.
Det är klart att om någon skulle kunna
hitta på ett system som möjliggör detta
så skulle det innebära en rubbning av
terrorbalansen och kunna leda till
chanstagande från det maktblocks sida
som kände sig vara tillfälligt överlägset.

Det kanske kan sägas att det system
som diskuterats — det amerikanska,
som presidenten av allt att döma fått
igenom — rent tekniskt egentligen inte
rubbar maktbalansen utan på sitt sätt
snarast förstärker den. Dessa robotsystem
är nämligen tänkta att användas
endast till försvar av baserna för de

egna strategiska robotorna. Man vill
alltså gardera sig så att man själv i
varje läge skall kunna slå till, men man
försöker inte skydda de egna största
städerna. Från den synpunkten kan
nian säga att detta system inte innebär
en risk för balansrubbning. Men alla
kan förstå att om man gör antirobotar
som fungerar på det här sättet, är det
lätt att bygga ut systemet till att också
täcka de egna städerna, och då kan
endera parten vid en viss tidpunkt säga
sig att nu är vi starka, nu kan vi handla
i kraft av vår styrka gentemot den andra.
Det här skräckperspektivet har funnits
i olika sammanhang, när man eskalerat
från olika bombtyper, när robotar
kom i stället för flygplan, när olika
robotsystem för längre distanser etc.
kom till. Skräcken gäller hela världen,
därför att risken naturligtvis är ett globalt
kärnvapenkrig. Här förenas självfallet
supermakternas och våra intressen.

Den andra aspekten, som också anförs,
är den ekonomiska. Detta system
kostar väldigt mycket pengar, och om
man inte genomför det kan man spara
pengar som kan användas till annat.
Den synpunkten, som i den amerikanska
debatten har tillmätts stor betydelse,
är inte lika självklar ur de små staternas
synpunkt. Det speciella med antirobotsystemen
är att de är exklusiva,
de kan bara användas mot den andra
stormaktens robotar. Ett antirobotsystem
kan aldrig sättas in mot en liten
stat.

Man kan då hävda att om supermakterna
avsätter en stor del av sina resurser
till vapen som exklusivt bara kan
användas så att säga på tu man hand,
är dessa vapen inte direkt farliga för
andra stater. Skulle man genomföra ett
sådant här system som kostar mycket
pengar och om dessa pengar skulle tas
från andra vapensystem som kunde vara
en påtryckning mot småstater, är
detta på sitt sätt en förbättring för de
mindre staterna. Nu vet alla att supermakternas
resurser i och för sig är så

Onsdagen den 29 april 1970 em.

Nr 21

117

stora att de marginella saker det gäller
åtminstone inte på kort sikt får någon
avgörande betydelse. Men problematiken
finns där, att det inte är självklart,
alt den nedrustningsaspekt som supermakterna
anser vara den viktigaste också
är den som ur global synpunkt alltid
är den angelägnaste.

Fru Myrdal har betonat att det naturligtvis
är lättast att genomföra sådant
som stormakterna har ett intresse av.
Man bör alltså koncentrera sig på sådant
som har rimlig utsikt till framgång.
Det blir kanske med nödvändighet
sådana projekt som stormakterna
har ett ömsesidigt intresse av att genomföra.
Lyckas man med detta, uppkommer
kanske ett psykologiskt klimat
som gör det lättare att ta nästa steg,
som då skulle kunna gälla nedrustningsåtgärder
som står högre upp på vår
prioriteringslista än på supermakternas.

Naturligtvis kan man tänka sig ett
läge när en omstrukturering av supermakternas
försvarssystem, kanske till
följd av att de får ökat förtroende för
varandra och behöver avsätta en mindre
del av sina resurser för att balansera
varandra, genomförs. De kan då
avsätta en större del av resurserna och
kanske absolut sett större resurser på
sådant soin utgör ett direkt hot mot
andra stater. En sådan utveckling är
inte någonting som vi automatiskt skall
anse vara positiv, även om stormakterna
självfallet kan ha intresse av den.
Då blir önskemålet detsamma som vi
hade när Genéveförhandlingarna rörde
spridningsförbudet.

Den svenska delegationen och framför
allt fru Myrdal hävdade länge att
om stormakterna krävde en uppoffring,
måste de själva svara med någonting.
De hävdades ju från flera håll, inte
minst från engelskt, att den attityd som
Sverige och andra stater intog kunde
äventyra möjligheten att komma någonstans.
I slutskedet fick vi ge upp i
den meningen att de eftergifter som
stormakterna gjorde var av formell ka -

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
raktär och innebar mycket litet av konkreta
löften.

Men det är självklart en önskan att
det också i det nuvarande arbetet i
Geneve skall finnas tillräcklig teknisk
kapacitet hos de krafter utanför stormakterna
som kan utarbeta projekt som
är angelägna. Det är väl alldeles uppenbart
att Sverige såsom en liten stat
men med hög teknisk kapacitet har
möjligheter att inta en framträdande
position när det gäller att utarbeta sådana
projekt som är angelägna och som
bör stå högt på vår prioriteringslista,
även om dessa projekt kanske står längre
ned på supermakternas lista.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Jag förstår att jag blir,
av allt att döma, den sista talaren i denna
utrikespolitiska debatt.

Jag vill då bara notera att ett antal
talare från oppositionsparterna ställt
en rad väsentliga frågor till regeringen.
Varken stats- eller utrikesministern har
funnit anledning att ta upp dessa saker.
Statsrådet Myrdal har tagit upp och
diskuterat det som ligger inom hennes
ämnesområde, men övriga ledamöter av
regeringen som borde ha varit närvarande
under debatten har icke infunnit
sig. Jag tycker att detta visar en bild
av en regering som inte har så stort intresse
av att föra en utrikespolitisk debatt
annat än på egna villkor och i frågor
som passar den. Debattlusten, önskan
att få en bred anslutning genom att
ha en debatt, finns inte.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
motionerna nr 1192 och 1193.

Vid föredragning av motionerna nr
1194 och 1195 hänvisades desamma,
såvitt de avsåge utseende av ledamöter
i den nya länsstyrelsen, till statsutskottet
samt i övrigt till konstitutionsutskottet.

118

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1970 em.

Om åtgärder för att möjliggöra förbud mot reklam för spritdrycker m. m,

Föredrogos och hänvisades
motionen nr 119(5 til] statsutskottet,
motionen nr 1197 till konstitutionsutskottet
samt

motionerna nr 1198 och 1199 till statsutskottet.

Vid föredragning av motionen nr 1200
hänvisades densamma, såvitt den avsåge
ansvarsfördelningen mellan stat
och kommun, till konstitutionsutskottet
samt i övrigt till statsutskottet.

Föredrogos och hänvisades
motionen nr 1201 till lagutskott,
motionen nr 1202 till statsutskottet,
motionerna nr 1203—1206 till lagutskott,

motionerna nr 1207 och 1208 till
statsutskottet,

motionen nr 1209 till jordbruksutskottet,

motionerna nr 1210 och 1211 til! lagutskott
samt

motionen nr 1212 till bevillningsutskottet.

Vid förnyad föredragning av utrikesutskottets
utlåtande nr 7, i anledning av
motion om revision av konventionen
med Norge angående en neutral zon
m. m., bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Om åtgärder för att möjliggöra förbud

mot reklam för spritdrycker m. m.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 26, i anledning av motioner
om åtgärder för att möjliggöra
föi bud mot reklam för spritdrycker
in. in.

Till samtidig behandling hade utskottet
förehaft följande motioner:

1) de likalydande motionerna I: 128,
av herr Jacobsson, Per, och herr Skagerlund,
samt II: 81, av herr Jönsson i
Ingemarsgården m. fl.;

2) de likalydande motionerna 1:541,
av herr Gustafsson, Nils-Eric, och II:
640, av herr Magnusson i Nennesholm
in. fl.;

3) de likalydande motionerna 1:547,
av fru Olsson, Elvy, och herr Bengtson,
samt II: 639, av herr Larsson i Borrby,
såvitt nu vore i fråga; ävensom

4) motionen II: 630, av fru Bergman.

I motionerna 1:128 och 11:81 hade

hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla, att en utredning
tillsattes med uppgift att undersöka
vilka förändringar i tryckfrihetsförordningen
som skulle erfordras för att
skapa lagliga förutsättningar att hindra
reklam för starksprit och tobak och
vilka konsekvenser sådana förändringar
skulle medföra för tryckfriheten i övrigt.

I motionerna 1:541 och 11:640 hade
yrkats, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t skulle anhålla om förslag
till sådan ändring av gällande tryckfrihetslagstiftning,
att lagstiftning om förbud
mot reklam för spritdrycker möjliggjordes.

I motionerna 1:547 och 11:639 hade
föreslagits, såvitt nu vore i fråga, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
skulle hemställa, att erforderliga åtgärder
måtte vidtagas i syfte att åstadkomma
förbud mot alkohol- och tobaksreklam.

I motionen 11:630 hade anhållits, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte hemställa om åtgärder som kunde
undanröja de hinder som eventuellt
funnes för ett förbud mot Öl-, sprit- och
tobaksreklam.

Utskottet hade i det nu förevarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte anse motionerna 1)

I: 128 och II: 81,

2) II: 630,

3) I: 541 och II: 640 samt

4) 1:547 och 11:639, sistnämnda båda
motioner såvitt de behandlats i detta
utlåtande,

Onsdagen den 29 april 1970 em.

Nr 21

119

Om åtgärder för att möjliggöra förbud mot reklam för spritdrycker m. m.

besvarade med vad utskottet i utlåtandet
anfört.

I sitt yttrande hade utskottet bland
annat anfört, att regeringen, sedan motionerna
väckts, meddelat, att eu utredning
skulle tillsättas för att undersöka
vilka ändringar i gällande grundlag
som behövde göras för att förbud
mot reklam för alkohol och tobak skulle
kunna genomföras.

Herr WIKSTRÖM (fp):

Herr talman! Detta utlåtande behandlar
en rad motioner om förbud mot
sprit- och lobaksreklam. De har väckts
av riksdagsledamöter från tre olika partier,
nämligen det socialdemokratiska,
folkpartiet och centerpartiet.

Vi vet ju att alkoholpolitiska utredningen
arbetar med den långsiktiga frågan
om de allmänna principerna för alkoholreklamen
i vårt land. Vi vet också
att 1968 års riksdag hos Kungl. Maj:t
begärde förslag till 1969 års vårriksdag
om förbud mot reklam för spritdrycker.
Även tobaksreklamen var uppe vid den
riksdagen och föranledde ett uttalande.

Vidare känner vi väl till att regeringen
ansåg att det skulle kunna föreligga
tryckfrihetsrättsliga hinder för ett förslag
om förbud mot reklam för sprit
och tobak. Något initiativ för att få fastslaget
om sådana hinder verkligen förelåg
togs dock inte av regeringen. Därför
väcktes i januari i år en hel grupp motioner
med förslag i denna riktning, och
det är dessa som nu behandlas.

Först den 18 mars i år meddelade regeringen
att den avsåg att tillsätta en
utredning för att undersöka vilka ändringar
i gällande grundlag som behöver
göras för att ett sådant förbud skall
kunna genomföras. Det betyder att utredningen,
som såvitt jag vet ännu inte
är tillsatt, i bästa fall kan lägga fram
förslag om en ändring av tryckfrihetsförordningen
så att den kan bli giltig
efter ett andra beslut tidigast år 1974.

1968 års riksdag begärde förslag om
förbud mot spritreklam. Tidigast 1974
års riksdag kan besluta om ett sådant

förslag. .lag tycker, herr talman, att det
är klart otillfredsställande att denna utredning
har fördröjts så kraftigt. Frågan
är så viktig att den borde ha utretts
i sådan tid att årets riksdag kunde ha
fattat ett första beslut om ändring av
tryckfrihetsförordningen, om nu det på
fordras. Då kunde ett förbud ha trätt i
kraft redan under nästa år. Nu får vi
alltså vänta i minst fyra år till. Det är
inte bra.

Herr HERNELIUS (m):

Herr talman! I likhet med föregående
talare finner jag en sak otillfredsställande
i detta ärende, men det är inte
samma sak som herr Wikström fann
otillfredsställande. Att vi har grundlagar
tycker jag är tillfredsställande och
att de kräver sin särskilda tid för revision
och behandling är bra. Det otillfredsställande
är att konstitutionsutskottets
utlåtande — såsom också framförts
i utskottet — har grundats på ett pressmeddelande
från statsrådsberedningen.
Det är inte den normala formen för regeringens
kommunikation med utskott
och riksdag.

Herr WIKSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag vill bara säga till
herr Hernelius att jag förvisso inte
yrkat på någon som helst ändring av
principerna för våra grundlagar. Jag
har bara påtalat att det borde ha varit
möjligt att fatta ett första beslut vid
denna riksdag och ett definitivt beslut
vid nästa års riksdag om förbud mot
sprit- och tobaksreklam.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden
:

nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående organisation
m. m. för högre utbildning och forskning
i Linköping;

120

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1970 em.

Ang. lokaliseringen av mynt- och medaljtillverkningen

nr 57, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt garanti
till Aktiebolaget Aerotransport;

nr 58, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1970/71 till bidrag till svenska
institut i utlandet m. m. jämte motion;
och

nr 59, i anledning av motioner om
löneklassplaceringen för vissa poliser.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. lokaliseringen av mynt- och
medaljtillverkningen

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 63, i anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar om anslag för budgetåret
1970/71 till Mynt- och justeringsverket:
Förvaltningskostnader samt till
Byggnadsarbeten för statlig förvaltning
jämte motioner.

I propositionen nr 1, enligt utdrag i
statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 2 januari 1970, hade Kungl.
Maj:t föreslagit riksdagen att för budgetåret
1970/71 anvisa till Mynt- och
justeringsverket: Förvaltningskostnader
ett förslagsanslag av 5 099 000 kronor
samt till Byggnadsarbeten för statlig
förvaltning ett investeringsanslag av
30 750 000 kronor.

Kungl. Maj:t hade förordat, att nybyggnad
för mynt- och metaljtillverkningen
skulle göras i Eskilstuna.

T de likalydande motionerna 1:749,
av herr Lundin m. fl., och II: 897, av
herr Östrand m. fl., hade yrkats, att
riksdagen skulle besluta, att mynt- och
metaljtillverkningen omlokaliserades till
Söderhamn.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

1. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Majrts förslag och med avslag
å motionerna 1:749 och 11:897 god -

känna vad i statsrådsprotokollet över
finansärenden för den 2 januari 1970
anförts beträffande nybyggnad för
mynt- och medaljtillverkningen,

2. att riksdagen måtte till Mynt- och
justeringsverket: Förvaltningskostnader
för budgetåret 1970/71 på driftbudgeten
under sjunde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 5 099 000 kronor,

3. att riksdagen måtte till Byggnadsarbeten
för statlig förvaltning för budgetåret
1970/71 på kapitalbudgeten under
statens allmänna fastighetsfond anvisa
ett investeringsanslag av 30 750 000
kronor.

Reservation hade avgivits, utom av
annan, beträffande lokaliseringen av
mynt- och medaljtillverkningen, av
herrar Per Jacobsson (fp), Thorsten
Larsson (ep), Nils-Eric Gustafsson (ep),
Lindblad (fp), Eliasson i Sundborn
(ep), Gustafson i Göteborg (fp), Mattsson
(ep), Nilsson i Tvärålund (ep),
Östrand (s) och Eriksson i Arvika (fp),
vilka ansett, att utskottets yttrande i
viss angiven del bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under 1 hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och motionerna 1:749 och 11:897
som sin mening giva Kungl. Maj:t till
känna vad reservanterna anfört beträffande
lokaliseringen av mynt- och medaljtillverkningen.

Reservanterna hade bland annat ansett
det angeläget, att Kungl. Maj:t noga
prövade förutsättningarna för en förläggning
av mynt- och medaljtillverkningen
till i första hand Söderhamn.
Skulle emellertid en sådan prövning giva
vid handen att avgörande skäl talade
mot en lokalisering till Söderhamn
borde enligt reservanterna andra alternativ
undersökas inom områden där
insatser vore angelägna av regionalpolitiska
skäl, t. ex. Avesta.

Herr LUNDIN (s):

Herr talman! Som en av motionärerna
i denna fråga vill jag framföra några
synpunkter.

Onsdagen den 29 april 1970 em.

Nr 21

121

Ang. lokaliseringen av mynt- och medaljtillverkningen

1 1909 års statsverksproposition meddelades
att myntverket fält uppdraget
att förbereda avflyttning till Eskilstuna.
Något direkt förslag att mynt- och medaljtillverkningen
skulle lokaliseras dit
förelåg dock inte. Vi hemställde även då
i motioner att denna tillverkning skulle
omlokaliseras till Söderhamn.

Som statsutskottet här har refererat
ansåg utskottet i fjolårets utlåtande ”anledning
saknas för riksdagen alt då binda
sig för viss förläggningsort”. Utskottet
framhöll ”att det ej endast av ekonomiska
skäl utan även från lokalpolitiska
synpunkter kunde vara val motiverat
att förläggningen av mynt- och
medaljtillverkningen till annan ort än
Eskilstuna, exempelvis Söderhamn, ytterligare
studerades”. Statsutskottet ansåg
i sitt utlåtande, i likhet med myntverket,
att man utan hinder skulle kunna
bedriva mynt- och medaljtillverkning
på vilken större ort som helst. Vidare
uttalade utskottet i fjol att man
inte stod främmande för tanken att för
slutligt ställningstagande alternativa förslag
underställdes riksdagens prövning.
Detta blev också riksdagens beslut.

Några alternativa förslag föreligger
dock inte i årets statsverksproposition.
Enligt utskottet skulle vid en förläggnig
till Eskilstuna en viss samordning
kunna ske vad gäller lager- och verkstadsfunktioner,
förplägnad, parkering
och bevakning. Samordningsmöjligheterna
för några av dessa aktiviteter har
dock aldrig undersökts i Söderhamn.
De dyrare fraktkostnaderna skulle alltså
vara avgörande för att inte någon
plats inom stödområdet kan komma i
fråga. Transportkostnaderna kan väl inte
vara skäl nog för att helt bortse från
den fastlagda lokaliseringspolitikens inriktning
att med alla medel verka för
en lokalisering till stödområdet.

Regeringen har fått Industriförbundets
medverkan att genom rådgivning
och uppmaning till den privata industrin
lokalisera verksamhet till stödområdet.
I propositionen om den fortsatta
regionalpolitiska stödverksamheten fö -

reslås samrådstvång för företag i storstadsregionerna
som planerar utökning
eller nyetablering. Denna verksamhet
skall tillgå på det siitlet att arbetsmarknadsstyrelsen
skall ge råd och förslag
till lokalisering inom stödområdet. EU
sådant samråd borde väl också ha ägt
rum när ett statligt företag skall flytta
från Stockholm.

Arbetsmarknadsstyrelsen har i ett tidigare
remissyttrande föreslagit Söderhamn
som lokaliseringsort, och detta är
den ursprungliga anledningen till att vi
motionerade i frågan och i år följer upp
den med nya motioner. Här är det fråga
om det enda statliga omlokaliseringsobjektet
i årets statsverksproposition.
Borde inte lokaliseringspolitiska skäl gå
före snäva ekonomiska synpunkter? Kan
inte lokaliseringspolitiska skäl åberopas
i detta fall blir det väl svårt att åberopa
skäl när det gäller privata företag
som det kan vara önskvärt att få lokaliserade
till stödområdet.

Utskottsmajoriteten anser att ett företag
av en storleksordning av endast
50 anställda inte kan vara av intresse
ur lokaliseringspolitiska synpunkter.
Ja, det kan väl vara riktigt när det gäller
Eskilstuna, en av våra större och
mera expanderande industriorter, men
när det gäller eu plats inom ett stödområde
är ett sådant företag av mycket
stor betydelse.

Utskottsmajoriteten anser också att
Eskilstuna för de anställda framstått
som det aktuella lokaliseringsalternativet.
I ett tidningsuttalande säger emellertid
myntdirektören att de anställda
är föga tilltalade av en flyttning till
Eskilstuna. Av ett 50-tal anställda, säger
han, kan han inte räkna med att få
mer än en handfull specialarbetare att
följa med till Eskilstuna. En handfull
specialarbetare skulle förmodligen även
vara beredda att flytta om annan lokaliseringsort
beslutades.

Reservanterna anser att det är angeläget
att förutsättningarna noga prövas
för en förläggning av mynttillverkningen
till i första hand Söderhamn. Skulle

122

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1970 em.

Ang. lokaliseringen av mynt- och medaljtillverkningen

en sådan prövning ge vid handen att
avgörande skäl talar mot en lokalisering
till denna stad bör andra alternativ
enligt reservanternas mening undersökas
inom områden där insatser
är angelägna av regionalpolitiska skäl
t. ex. Avesta.

Jag yrkar, herr talman, bifall till reservationen
av herr Per Jacobsson in. fl.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Jag har deltagit i behandlingen
av detta ärende på statsutskottets
femte avdelning men var tyvärr
inte i tillfälle att närvara vid statsutskottets
plenum, varför mitt namn
inte finns antecknat i utlåtandet.

Redan år 1963 föreslog lokaliseringsutredningen
för statliga företag att
bland andra myndigheter mynt- och
justerings verket lämpligen skulle kunna
flyttas från Stockholm. Sedan har
denna fråga aktualiserats på grund av
trångboddheten i myntverkets lokaler.

Lokaliseringsutredningen för statliga
företag föreslog fyra städer som lämpliga
förläggningsorter, nämligen Finspång,
Norrköping, Nyköping och Södertälje.
I en av statsutskottet verkställd
kompletterande utredning diskuterades
också andra orter. Statskontoret fann
att 18 orter skulle kunna komma i fråga
vid en lokalisering av verket. En närmare
undersökning gjordes beträffande
några bland dem, däribland Boden, Söderhamn
och Eskilstuna.

Både statskontoret och arbetsmarknadsstyrelsen
var ense om att Söderhamn
ur arbetsmarknadssynpunkt skulle
vara en lämplig förläggningsort. Statskontoret
föreslog ändå Tumba av det
skälet att man då skulle få samma förläggningsort
för myntverket och sedeltryckeriet
i Tumba.

När ärendet behandlades förra året
tyckte vi, såsom herr Lundin nyss anförde,
att flera alternativ skulle prövas
innan lokaliseringen fastställdes till
Eskilstuna. Riksdagen uttalade således i
fjol att en utredning borde göras som

tog sikte på också andra alternativ i
denna fråga. Någon sådan utredning
har inte kommit till stånd. Vissa undersökningar
har gjorts om transportkostnaderna
vid alternativ förläggning till
Eskilstuna eller Söderhamn. Undersökningarna
visar att transport- och bevakningskostnaderna
ställer sig relativt
oförmånliga för Söderhamns del.
Man bär kommit fram till en merkostnad
i Söderhamnsfallet på ungefär
150 000 kronor per år. Jag vill dock
ifrågasätta om den utredningen är till
fyllest i ett fall som detta. Utredningen
har inte infordrat anbud från olika
transportföretag. Motionärerna påpekar
att statskontoret i fråga om transporterna
har kommit till en merkostnad
på 25 000 kronor, och de redovisar
själva, enligt offerter från transportföretag,
också lägre siffror. Utredningen
har inte heller tagit hänsyn till möjligheterna
att förbilliga transporterna
genom returfrakter, vilket måste anses
vara en självklar sak i detta sammanhang,
eftersom det skulle bli regelbundna
transporter till och från orten i
fråga. Jag anser att Söderhamnsalternativet
har förbigåtts litet nonchalant. Utredningen
har hela tiden varit inställd
på att pröva endast ett alternativ.

Herr Lundin har erinrat om lokaliseringssynpunkterna.
Vi är eniga om att
man måste se till att föra ut industriell
sysselsättning till Norrland och till det
område vi betecknar som stödområde.
Myntverket hade varit ett bra exempel
för att visa att också staten själv kan
gå före med sina egna företag. Det talas
om att transportkostnaderna blir höga.
Hur skall Norrland över huvud taget
kunna se en framtid för sin produktion,
när det gäller att hävda sig på
marknaden och få ett någorlunda bra
näringsliv, om transportkostnaderna
skall bli avgörande i detta sammanhang?
Det är här fråga om mynt, som
ju är en i förhållande till vikten tämligen
dyrbar produkt. Om man jämför
den med många andra produkter som
levereras från Norrland torde det vara

Onsdagen den 29 april 1970 em.

Nr 21

123

Ang. lokaliseringen av mynt- och medaljtillverkningen

relativt gynnsamt att lokalisera just
denna industri till stödområdet.

Förlusten har uppskattats till ungefär
3 000 kronor per person. Jag ifrågasätter
utredningens uppgift. Jag tror att
förlusten skulle bli mindre än 3 000
kronor per anställd. Även om det blir
någon förlust vill jag erinra om lokaliseringspropositionen,
som vi kommer
att behandla inom kort, i vilken regeringen
föreslår att såsom ett initialstöd
5 000 kronor skulle betalas för varje ny
helårsarbetare inom viss del av stödområdet
under de två första åren. Regeringen
tillmäter således ett initialstöd
mycket stor betydelse. Jag tror att
även myntverket skulle ha en viss betydelse
när det gäller att bygga upp
en industriell miljö i det område som
det här är fråga om. Jag skulle alltså
önska att denna fråga prövades ytterligare
innan vi slutgiltigt fattar beslut
om lokalisering till Eskilstuna.

Herr talman! Jag vill med det anförda
yrka bifall till reservationen av
hem Per Jacobsson m. fl.

Herr LINDBLAD (fp):

Herr talman! Riksdagen har uttalat
sig mycket positivt för utflyttning av
företag och då framför allt för flyttning
norrut, men vi får mycket sällan
ta ställning till ett konkret fall. Det har
förekommit två flyttningsfall i år. Det
ena gällde en flyttning av polisskolan
några få kilometer inom Stockholmsområdet.
Det framlades motioner, och
mot dem anfördes: Just i detta fall är
argumenten starka för att inte flytta
utanför Stockholmsområdet. Principen
är riktig men det går inte att flytta i
detta fall.

Nu skall vi behandla ett ärende som
gäller utflyttning av en verksamhet,
myntverket, från själva Stockholmsområdet.
Detta är något mycket remarkabelt,
eftersom det — som jag nyss sade
—■ inträffar mycket sällan att någonting
som finns inom Stockholmsområdet
flyttas utanför detta. Motionärer

ansåg att denna industri bör flyttas till
stödområdet. Mot detta framförs att
man gör stora vinster om man flyttar till
en annan ort. Det obehagliga är att om
det kommer många sådana här fall där
det sägs att grundtanken är positiv men
att det tyvärr inte går, skapas mycket
lätt resignation. Staten, som är känd
för sin utredningsförmåga, har väl säger
man sig, kommit på att det inte går
att bedriva anständig verksamhet utanför
Stockholm eller Mellansverige. Då
är det mycket lätt för andra att haka
på och säga: Det är så mycket dyrare
och svårare, bäst att inte flytta.

Det är olyckligt att riksdagen bara
har fastlagt principer utan att vi ännu
har fått konkreta projekt om utlokalisering
från Storstockholmsområdet.

En av de verkligt få utflyttningar
som ägt rum var fabriksverkens flyttning
i början på 1960-talet från Storstockholm
till Eskilstuna. Det sades då
från verkets sida att detta närmast
skulle vara en katastrof. Nu säger
många att det är mycket bättre än förut,
att personalen stannar och att trivseln
är bättre. Att chefen och de flesta
anställda slutade berodde bara på att
de inte insåg fördelarna. Eskilstuna är
bättre än Stockholm var. Kanske man
kan ställa upp en generell regel här
också: Flyttar vi ut någonting, kommer
alltid den plats man valt att i efterhand
betraktas som lycklig.

Så här kommer naturligtvis diskussionen
att gå så länge det inte har blivit
konkreta projekt för utflyttning till
stödområdet också på den statliga sidan.
När lokaliseringspolitiken nu har
bedrivits under en försöksperiod, kan
vi se hur ytterligt litet av utlokaliseringen
som ligger på den statliga sidan.
Sådan lokalisering är alldeles nödvändig
för att människorna skall ha tilltro
till att vad som sägs i detta hus har
någon relevans för statens egen verksamhet.

När det gäller detta konkreta projekt
om myntverket har det tydligen
förekommit olika bud om hur mycket

124

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1970 em.

Ang. lokaliseringen av mynt- och medaljtillverkningen

dyrare transporterna blir. Såvitt jag vet
har det inte förekommit någon kalkyl
där man sagt att om inrättningen förläggs
i stödområdet och får samma lokaliseringsstöd
som andra företag, blir
kapitalkostnaderna så eller så mycket
mindre. Vad innebär detta för att göra
Söderhamnsfallet relativt attraktivare?

Problemet i sådana här fall är att
man spelar ut två orter mot varandra.
Det är lätt att tala för den ena, men det
är naturligtvis obehagligt att tala emot
den andra. Jag skall bara konstatera
att dessa två trevliga orter tycks vara
inbegripna i någon sorts ödesgemenskap.
Ett av argumenten för att man
skulle förlägga företaget till Eskilstuna
var att Eskilstuna har fabriksverken,
vapentillverkningen, och att man kan
anknyta till denna verksamhet och få
vissa fördelar. Måhända kan de flesta
företag få fördelar om man kan samordna
dem med en större industri. Använder
man det argumentet ofta, innebär
det att Norrland, som har få orter
med utvecklad verkstadsindustri, skulle
ha mycket svårt att dra till sig och
klara ny, mindre verkstadsindustri.
Just avsaknad av verkstadsindustriklimat
inom stödområdet är en av anledningarna
till att man måste göra särskilda
insatser för att bryta detta motstånd.

Ett argument var alltså att vapentillverkningen
finns i Eskilstuna. Som eu
ren kuriositet kan jag nämna att Söderhamn,
som för övrigt firar 350-årsjubileum
i år med framåtanda, trots att orten
haft påtagliga problem under ganska
lång tid, levde och blev starkt på
att staden länge var en av de verkligt
stora vapentillverkarna här i landet,
en av dem som möjliggjorde alla krig
vi bedrev under 1600- och 1700-talen.
Man hade en drygt 200-årig vapentradition.
Men det gick litet knackigt i
slutet på 1700-talet, och då beslöt statsmakterna
att inköpa Karl Gustavs stad
i Eskilstuna. Så flyttades då vapentillverkningen
från Söderhamn och förlädes
till Eskilstuna. Resultatet blev

som alla vet att Eskilstuna utvecklats
fint, men inte Söderhamn.

Beslutet att lägga ned tillverkningen
i Söderhamn fattades 1813. Vi må nu
konstatera att detta beslut ledde till att
det 1970 befanns att Söderhamn har
mindre möjligheter att ta emot en nyetablering.

Herr talman, jag yrkar bifall till reservationen
av herr Per Jacobsson m. fl.

Herr GUSTAVSSON, BENGT, (s):

Herr talman! Att göra pengar i ordets
alldagliga bemärkelse är svårt. Att
göra pengar i ordets bokstavliga bemärkelse
är nog inte heller så lätt. Men
proceduren är väl knappast så komplicerad
att den bara kan klaras på vissa
benådade orter. Någonstans måste det
dock ske nu när vi har ett monopol på
området, och jag tycker att regeringen
och utskottet gjort ett klokt val när de
stannat för Eskilstuna. Varför har man
gjort ett gott val? Ja, det har utskottet
talat om, och utskottets talesmän kommer
väl att göra det ytterligare: Produktionsbetingelserna
är goda på den
ort som har valts.

Reservanterna däremot har kanske
gått litet fel, tyvärr, i ett avseende. De
säger att de inte är med på att förlägga
tillverkningen till en av de expansivaste
regionerna i landet. Det kan vara
riktigt om man tar till ordentligt och
gör en storsväng och tar med Stockholmsområdet
och andra expansiva orter.
Men herr Lundin har definitivt gått
fel när han talar om Eskilstuna som en
av de expansivaste orterna. Det är tyvärr
så att vi har våra bekymmer på
den platsen. Eskilstuna är en industriort,
byggd på metallindustri, ett par
hundra små företag som man kan förutse
kommer att genomgå en rätt besvärlig
skalömsning. Vi kanske kommer
ihåg att förra gången det var en
konjunktursvacka här i landet hade
tidningarna en hel del rubriker om bekymmer
i Eskilstuna. Nu rullar naturligtvis
hjulen. Jag förmodar att det all -

Nr 21

125

Onsdagen den 29 april 1970 em.

Ang. lokaliseringen av mynt- oeh mcdaljtillverkningen

tid kominer upp någon och jämför arbetslöshetssiffror
i Sörmland och i Söderhamnsregionen.
Då finner man att
arbetslöshetssiffrorna för stunden är
större där uppe i Söderhamnsområdet.
Men dess värre är det nog så att bekymmer
av det slag som Norrköping
i dag har är någonting som måhända
kommer att drabba Eskilstunaområdet
när strukturrationaliseringsvågen slår
in över denna bransch och detta område.

De femtio arbetstillfällen som det här
är fråga om är naturligtvis inte avgörande.
Det gäller för flertalet orter i
vårt land. Men det är ett gott tillskott.
Arbetena knyter an till ortens tradition
och bidrar naturligtvis till att mildra
ev. kommande bekymmer på den ort
dit utskottet klokt har föreslagit att den
nu diskuterade verksamheten skall lokaliseras.

Sedan tycker jag faktiskt att frågan
också har en annan aspekt. Skall vid
varje tillfälle då en liten statlig verksamhet
skall byggas ut och anknytas
till en verksamhet andra orter alltid
hoppa in och tala om att det är angelägnare
att verksamheten kommer just
till de orterna, då tycker jag verkligen
att det är att vanfrejda vår statliga företagsamhet
och lokaliseringspolitik.

Herr talman! Jag ber att få ansluta
mig till det bifallsyrkande till utskottets
förslag som jag förutser kommer.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Herr Johan Olsson
nämnde att mynt- och justeringsverket
var ett utmärkt exempel på ett statligt
företag som med fördel skulle kunna
lokaliseras till stödområdet eller till
områden där man har svårigheter med
sysselsättningen.

Jag tycker framför allt att mynt- och
justeringsverket som vi nu behandlar
är ett bra exempel på att meningarna
oftast är delade när vi tar upp frågor
om omlokalisering. Hur beslutet än blir,

är det alltid någon intressent som ar
missnöjd.

Som jag redan nämnt tidigare får
man se på frågor av denna typ från tre
olika synpunkter. Den första är arbetsmarknads-
eller lokaliseringsaspekten,
som ni tre som företrätt reservationen
har tryckt mycket starkt på. Den andra
iir den företagsekonomiska aspekten,
som ni naturligtvis försökt undervärdera,
och den tredje är frågan om önskvärdheten
att omlokalisera statsföretag
från storstadsregionen.

På den sista punkten tycks vi vara
ganska eniga i denna kammare. Det har
inte framlagts något yrkande om att
myntverket skall stanna kvar i Stockholm,
men det finns mycket starka intressen
för denna sak bland de anställda.
Frågan är, herr talman, om inte reservationen
bidragit något till att man
nu kanske har vissa förhoppningar om
att om man får igenom reservationen,
så förlänger man tiden och får då kanske
stanna kvar i Stockholmsområdet
och flytta till Tumba. Någon enighet
har inte kommit till stånd kring dessa
två aspekter — den företagsekonomiska
och den arbetsmarknadsmässiga.

När det gäller myntverket är vi inom
majoriteten i utskottet eniga om
att den företagsekonomiska och driftekonomiska
synpunkten är den avgörande
för vårt ställningstagande. Vi har
naturligtvis förståelse även för lokaliseringsaspekten.
Jag skall ta upp några
av de skäl som anförts från utskottets
sida.

Det första är att driftkostnaderna är
lägre i Eskilstuna än i Söderhamn till
följd av samordningen av fabriksverkens
lager- och verkstadsfunktioner,
administrativa funktioner m. in. Det är
inte så lätt att räkna ut hur mycket
detta betyder i pengar, men vi vet att
med dagens lönekostnader inbesparing
av några anställda genast betyder ett
par hundra tusen kronor.

I näringslivet överallt försöker man
numera utnyttja olika funktioner och
därigenom sänka driftkostnaderna. Vi

126

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1970 em.

Ang. lokaliseringen av mynt- och medaljtillverkningen

har inte kunnat få fram några siffror
för vad det kan ge i utbyte i detta fall,
men mycket talar för att det rör sig om
flera hundratusen kronor.

Vidare har frågan om transporterna
berörts här. Man har velat göra gällande
att det är svårt att säga hur mycket
man skulle tjäna på en förläggning till
Eskilstuna i stället för till Söderhamn.
Men även om man inte kan ge exakta
siffror måste det stå klart att det måste
bli väsentligt mindre kostnader att förlägga
denna verksamhet till Eskilstuna
än till Söderhamn. Det har talats om
175 000 kronor — jag tror det var herr
Johan Olsson som nämnde den siffran
— och det har talats om 25 000 kronor.
Allt som allt tror jag att det kommer
att röra sig om en fördyring av driftkostnaderna
på 300 000—400 000 kronor
per år. Inför den summan har vi
hesiterat och menat att det är mycket
som talar för att mynt- och medaljtillverkningen
av kostnadsskäl förläggs till
Eskilstuna.

Jag tror inte — det har inte heller
framkommit av den utredning som företagits
— att Söderhamn kan erbjuda
samma möjligheter i fråga om lokaliteter
och samordning som Eskilstuna
kan göra. I så fall har vi blivit vilseledda
inom utskottet.

Är mynt- och justeringsverket ett utvecklingsbart
objekt? I 1964 års riktlinjer
för lokaliseringspolitiken framhölls
bl. a. att lokaliseringsstödet skulle
syfta till att vara ett initialstöd av engångskaraktär
och att företagen därefter
skulle kunna driva verksamheten
på företagsmässiga villkor utan driftsubventioner.
Investeringen skulle medföra
en varaktig sysselsättningseffekt
även i andra företag och serviceinrättningar.

Utskottsmajoriteten har inte bedömt
mynt- och justeringsverket vara ett typiskt
lokaliseringsföretag efter dessa
riktlinjer. Det utesluter inte tanken på
att från sysselsättningssynpunkt förlägga
ett verk av detta slag i Söderhamn.

.lag anser inte att 50 anställda är ett för
litet antal för att göra det, men herr
Lundin kanske något har missuppfattat
utskottets skrivning. I utlåtandet står
bl. a., att under överblickbar framtid
beräknar man att det oförändrat kommer
att vara cirka 50 personer sysselsatta.
Företaget inrymmer sålunda inom
sig icke någon egentlig utvecklingskraft.

Det är bekant att det i dag finns både
moderna och ganska omoderna maskiner
inom mynt- och justeringsverket.
Utvecklingen kommer naturligtvis
att gå dithän att man måste skaffa modern
utrustning, men det ökar inte personalens
antal men väl produktiviteten.
Det är emellertid inte den väsentliga
frågan. Jag förstår mycket väl att det
kan vara värdefullt för Söderhamn att
ge 50 personer sysselsättning. Däremot
tror jag inte att denna företagsamhet
och produktion har någon inverkan på
annan produktivitet i Söderhamn med
den produktion som ett myntverk har.

Det finns ingen rimlig anledning att
undandra de mindre statliga företagen
från lokaliseringspolitiska överväganden,
säger man i reservationen. Det
måste jag hålla med om, men det finns
lika liten anledning att negligera de
företagsekonomiska synpunkterna. Dessa
aspekter måste bli föremål för en
avvägning och prövning, och här har
vi alltså kommit fram till olika uppfattningar.

I reservationen har man också anmärkt
på de gjorda undersökningarna
och menat att dessa inte har varit riktiga.
Men vi har ändå kunnat göra vissa
jämförelser mellan Söderhamn och Eskilstuna
som driftekonomiskt talar till
Eskilstunas förmån.

Herr talman! Jag har inte mycket
mer att tillägga. Det är av företagsekonomiska
skäl som jag för min del har
biträtt utskottets förslag att flytta
mynt- och justeringsverket från Stockholm
till Eskilstuna. Jag yrkar bifall
till utskottets hemställan.

Onsdagen den 29 april 1970 em.

Nr 21

127

Ang. lokaliseringen av mynt- och medaljtillverkningen

Herr LUNDIN (s):

Herr talman! Bara några ord i anledning
av vad de sagt som talat för
utskottet.

Jag vänder mig först till herr Bengt
Gustavsson. Han anser att Eskilstuna
bör väljas framför Söderhamn, därför
att Eskilstuna har en utvecklad metallindustri.
Jag vill då erinra om statskontorets
utredning från 1907. Då föreslog
statskontoret Söderhamn, därest
Iokaliseringspolitiska synpunkter skulle
läggas på myntverkets placering. Det
gjorde man därför att Söderhamn låg
inom stödområdet, hade en väl utvecklad
metallindustri och låg på ett måttligt
avstånd från Stockholm. I detta
ställningstagande instämde arbetsmarknadsstyrelsen.

Sedan tycker jag att det var litet väl
mycket jämmerdal, när herr Bengt Gustavsson
talade om att Eskilstuna har
så stora svårigheter. Det går lätt att
vederlägga. Herr Gustavsson sade ju
också att vi kanske skulle komma att
göra det.

Under en femårsperiod har Södermanlands
befolkningstal ökat med 4,4
procent och Hälsinglands minskat med
1,9 procent. Eskilstunaregionen har
ökat med 7,7 procent och Söderhamn—
Bollnäs-regionen minskat med 1,2 procent.
År 1969 fanns i Södermanland två
lediga platser på varje arbetssökande,
men i Hälsingland fanns två arbetssökande
på varje ledig plats. Förhållandena
är alltså något annorlunda. Uppe
i Norrland kommer vi mera i närkamp
med människorans problem vid arbetslöshet
och svårigheter med sysselsättningen.
Därför känner vi att vi bör bevaka
dessa frågor. Som jag tidigare
sagt har ju statsmakterna gått in för en
lokaliseringspolitik, och vi försöker
verka för att vi skall få mer industri
till stödområdena.

Vad gäller kostnaderna, herr Nyman,
så är det mycket svårt att säga vare sig
det ena eller det andra. När statskontoret
utredde denna fråga första gången
och gjorde kostnadsjämförelser mellan

Söderhamn och Eskilstuna, låg merkostnaden
för Söderhamnsalternativet
på 25 000 kronor. Nu finns det föga att
plocka fram i fråga om sifferredovisning
från myntverket, vilket är tråkigt.
Men om man bedömer myntverket ungefär
som eu metallindustri, får man
räkna med att fraktkostnaderna uppgår
till 0,5 procent av produktionsvärdet.
Det finns naturligtvis andra kostnadsaspekter,
som också bör tas med
i bilden och som kanske skulle kunna
visa något helt annat. Den elektriska
kraften t. ex. beräknas kosta 1,8 procent
av produktionsvärdet. Man vet inte
om elkraften är billigare i Söderhamn,
men vad som är väsentligt är
huruvida man skall ta hänsyn till de
Iokaliseringspolitiska synpunkterna och
väga dem tungt. I så fall är det helt
naturligt att man bör besluta i enlighet
med reservationens förslag och undersöka
om det finns möjligheter att förlägga
myntverket till stödområdet.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas först
särskilt angående punkten 1 av utskottets
i förevarande utlåtande gjorda hemställan
samt därefter särskilt rörande
punkterna 2 och 3.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de avseende punkten 1 framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Per Jacobsson m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Olsson, Johan, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

128

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1970 em.

Ang. lokaliseringen av mynt- och medaljtillverkningen

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 63 punkten
1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Per Jacobsson
in. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Olsson, Johan, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 68;

Nej — 51.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet hemställt i punkterna
2 och 3.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 64, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1970/71 i
vad avser vissa allmänna frågor.

Punkten 1

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2

Lades till handlingarna.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

65, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1970/71 i vad

avser justitiedepartementets verksamhetsområde; nr

66, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1970/71 i vad
avser utrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

67, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1970/71 i vad
avser försvarsdepartementets verksamhetsområde; nr

68, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1970/71 i vad
avser socialdepartementets verksamhetsområde; nr

69, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1970/71 i vad
avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 70, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1970/71 i vad
avser finansdepartementets verksamhetsområde; nr

71, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1970/71 i vad
avser utbildningsdepartementets verksamhetsområde; nr

72, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1970/71 i vad
avser handelsdepartementets verksamhetsområde; nr

73, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1970/71 i vad
avser inrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

74, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1970/71 i vad
avser industridepartementets verksamhetsområde; nr

75, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1969/70 i vad avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde;

Onsdagen den 29 april 1970 em.

Nr 21

129

Om åtgärder till skydd för vissa hemmamnrknadsindustrier

nr 76, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillliiggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1969/70 i vad avser socialdepartementets
verksamhetsområde;

nr 77, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1969/70 i vad avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde; nr

78, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1969/70 i vad avser utbildningsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 79, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1969/70 i vad avser handelsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 80, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1969/70 i vad avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde,

varvid utlåtandena nr 65, 67—69, 71,
74, 75 och 77—79 företogos punktvis
till avgörande.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 81, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1969/70 i vad avser industridepartementets
verksamhetsområde.

Punkterna 1—4

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 5

Lades till handlingarna.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtande
och memorial:

nr 82, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag till lån till

5 Första kammarens protokoll 1970. Nr 21

nordiska industrialiseringsfonden till
förmån för Island; och

nr 83, angående överlämnande till
bankoutskottet av två till statsutskottet
hänvisade motioner.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Om åtgärder till skydd för vissa
hemma mar knadsindustrier

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 22, i anledning av motioner
om åtgärder till skydd för vissa hemmamarknadsindustrier.

I de likalydande motionerna I: 816,
av herr Jacobsson, Gösta, m. fl., och
II: 958, av herr Magnusson i Borås
in. fl., hade anhållits, att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t begära, att
inom ramen för GATT och EFTA restriktioner
borde vidtagas i fråga om
licensgivningen av importen från låglöneländer
som föranledde sådana
marknadsstörningar, att fortbeståndet
av eljest livskraftiga svenska industrigrenar
och sysselsättningen äventyrades,
att en begränsning av importkontingenterna
för dylika länder vidtoges
där så befunnes möjligt samt att andra
åtgärder på tullområdet till skydd för
hotade industrigrenar och deras arbetskraft
måtte komma till stånd.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 816 och II: 958.

Reservationer hade anförts

1. av herrar Åkerlund (m), Strandberg
(m), Mattsson (ep), Börjesson i
Glömminge (ep) och Stridsman (ep),
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte med bifall
till motionerna 1:816 och 11:958 hos
Kungl. Maj:t hemställa om åtgärder till

130

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1970 em.

Om åtgärder till skydd för vissa hemmamarknadsindustrier

skydd mot lågprisimport i enlighet med
vad reservanterna anfört; samt

2. av herrer Annerås (fp), Eegnéll
(m) och Löfgren (fp), vilka likväl ej
antytt sin åsikt.

Herr ÅKERLUND (m):

Herr talman! De motioner som har
behandlats i detta utlåtande hemställer
om skydd för vissa hemmamarknadsindustrier
och att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t begära att
inom ramen för GATT och EFTA restriktioner
vidtas i licensgivningen av
importen från låglöneländer som föranleder
sådana marknadsstörningar att
fortbeståndet av eljest livskraftiga
svenska industrigrenar och sysselsättningen
äventyras, att en begränsning
av importkontingenterna för dylika
länder vidtas där så befinnes möjligt
samt att andra åtgärder på tullområdet
till skydd för hotade industrigrenar
och deras arbetskraft måtte komma till
stånd.

Det har utvecklat sig i vårt land ett
läge, där den utländska konkurrensen
blivit en hel del svenska näringsgrenar
och företag övermäktig. Det har också
lett till ett hot mot vår försörjning på
viktiga områden. Vi som är reservanter
i detta ärende är självfallet beredda att
acceptera konkurrens. Vi står ju ideologiskt
på marknadsekonomins fält, och
där får man lov att acceptera konkurrensen.
Vi är alltså även beredda att
acceptera att resultatet av denna kan bli
att företag måste läggas ned. Men enligt
vårt förmenande kan det ibland gå för
långt. Det sammanhänger naturligtvis
med om det kan sägas vara ett allmänt
svenskt intresse från andra synpunkter
än de rent företagsekonomiska att ha
en viss industri kvar i vårt land. Att vi
skulle vara beredda att acceptera ett totalförsvinnande
av tidigare uppbyggda
branscher är alltså att gå för långt.

Men det finns också en annan synpunkt
att lägga på detta, nämligen att
en konkurrens som kommer utifrån
kanske inte alltid är en konkurrens av

det slag som vi är vana vid att ha och
följaktligen kan anses vara ideologiskt
skyldiga att acceptera. Det finns en hel
del handel som har karaktär av att vara
statshandel, som åtnjuter speciella, icke
fullt synliga subventioner eller liknande,
och det kan förekomma diverse
andra åtgöranden från främmande staters
sida som förvrider konkurrensen.

Dumping är som bekant alltid svår
att komma åt, och den är svår att definiera.
Det är en princip som är accepterad
även i frihandelsländer att
man får tillgripa åtgärder mot dumping,
men det finns, som sagt, en hel
del metoder som gör det möjligt att
åstadkomma en konkurrens, där det
inte finns möjligheter att direkt påvisa
dumping enligt vedertagna definitioner
på sådan. De branscher som är särskilt
illa utsatta för konkurrens av detta
slag, som alltså är blandad — dels en
fullt korrekt konkurrens, dels också en
statsstödd konkurrens — är textil- och
konfektionsindustrierna samt sko- och
möbelindustrierna.

Det kan också framhållas att textil-,
konfektions- och skoindustrierna producerar
varor som det är av stor betydelse
att vårt folk har tillgång till, bl. a.
av beredskapsskäl. Genom olika utredningar
och på annat sätt har även konstaterats
att beredskapsbehovet inte är
fullt tillgodosett på dessa områden.

Det material som presenterats för
kamrarna genom utskottets försorg visar
hur exempelvis textilimporten —
inom teko-området alltså -—■ har gått
upp mycket starkt. År 1966 uppgick
värdet av importerade varor från alla
länder till 690 miljoner kronor men
bara fyra år senare till 1 266 miljoner
kronor, således nästan en fördubbling.

Som ett resultat av denna kraftiga
import har viktiga industrier försvunnit
på området. Ett sådant exempel är
TFA i Norrköping som ju fått lägga
ned sin verksamhet på senaste tiden.
Verksamheten kunde inte upprätthållas
inför en övermäktig import.

I motionerna har det påpekats att

Onsdagen den 29 april 1970 em.

Nr 21

131

Om åtgärder till skydd för vissa hemmamarknadsindustrier

importen från lågprisländerna enligt
OECD:s statistik visar att Sverige är
ett land som ligger öppet för import.
En omräkning i svenska kronor av importen
per capita under år 19G8 visar
t. ex. att Sverige importerar varor av
detta slag för 78 kronor, USA 32, Västtyskland
21 och Frankrike bara 4 kronor.
Det är siffror som visar att vårt
land ligger mycket öppet för en textilimport,
särskilt då från gruppen s. k.
låglöneländer.

Vi har under en följd av år tagit upp
denna fråga och pekat på konsekvenserna
för dessa industrier. Man kan väl
säga att vi stötte på ett betydande motstånd
till en början, men successivt
fick vi gehör, och genom regeringens
försorg har en utredning kommit till
stånd -— som jag får tillfälle att återkomma
till vid behandlingen av nästa
ärende — men dessutom har onekligen
kommerskollegium gjort insatser för
att försöka få till stånd en lösning eller
i varje fall ett modus vivendi när det
gäller den här importen.

Kommerskollegium har försökt nå
begränsningar genom förhandlingar
med exportörländerna och med dem
kommit överens om vissa inskränkningar
i fråga om dessa länders export
till vårt land. En erfarenhet som därvid
gjorts har varit, att vissa exportörländer
på sätt och vis har kringgått
överenskommelserna genom att lägga
om exporten till varor som har haft ett
högre värde, och på det viset har de
i varje fall penningmässigt kunnat ta
ut större inkomster ur sin export till
Sverige.

Kommerskollegium tillstyrker i sitt
remissvar med anledning av motionerna
en fortsatt övervakning och säger
att ytterligare selektiva åtgärder på
området kan tänkas. Det är en uppfattning
som vi reservanter anser vara inte
bara tänkbar utan nödvändig redan på
detta stadium. Vi tycker att utskottets
frihandelsvänliga linje kanske är väl
prononcerad när det sägs i utlåtandet
att man medvetet önskar en överföring

av folk från låglöneindustrier till bättre
betalande industrier. Man har eu
känsla av att detta är att driva frihandelslinjen
litet väl långt. Vi har snarare
den uppfattningen att man från samhällsekonomisk
synpunkt får so svensk
industri diversifierad, d. v. s. att vi täcker
ett relativt hyggligt område av vår
försörjning med egen produktion.

Vi är självfallet tacksamma för vad
teko-utredningen föreslagit och tillika
för dess stimulansprogram, men vi anser
inte desto mindre att ytterligare
åtgärder för att begränsa denna import
och de dumpingföreteelser och liknande
som förekommer är nödvändiga. Det
är klart att vi i princip är på frihandelslinjen
och kan ansluta oss t. ex. till
det som statsrådet anför i propositionen
om telco-industrierna. Där heter
det att skyddsåtgärder på lång sikt kan
vara skadliga för ett land och att han
endast temporärt är beredd att acceptera
dem.

Vi har samma uppfattning, att det
här är fråga om temporära åtgärder.
I princip är vi också på frihandelslinjen,
men med den modifikation som
jag nyss anfört, nämligen att vi vill ha
ett diversifierat näringsliv. Vi kan,
med det hårda klimat som vi har i vårt
land, inte vara utan en industri på beklädnadsområdet
— och en rätt stor
sådan dessutom.

Herr talman! Med detta yrkar jag bifall
till den vid utlåtandet fogade reservationen
1.

Fröken PEHRSSON (ep):

Herr talman! Vid behandlingen av
bankoutskottets utlåtande nr 22 angående
skydd för vissa hemmamarknadsindustrier
viil jag redan nu yrka bifall
till reservationen 1, som fogats vid utskottsutlåtandet.

I utlåtandet hänvisas till proposition
nr 41 år 1970. I utlåtandet refereras
denna:

”Departementschefen erinrar om att
vid några tillfällen under senare år

132

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1970 em.

Om åtgärder till skydd för vissa hemmamarknadsindustrier

uppstått risker för plötsliga och allvarliga
marknadsstörningar, främst i samband
med snabbt ökande import av
vissa konfektionsartiklar med ursprung
i låglöneländer inom och utom Europa.
Då de berörda inhemska företagens
möjligheter att genomföra en successiv
anpassning till en ny konkurrenssituation
härvid försvårats med risk att även
på längre sikt livskraftiga delar av
branschen skulle gå förlorade har,
framhålles det, Kungl. Maj:t i några
fall tillgripit åtgärder av importbegränsande
natur, utformade med hänsyn
till omständigheterna i det enskilda
fallet.”

Den skrivningen finner jag betydligt
mer positiv än vad utskottet har anfört.
Vad jag speciellt vill trycka på är
att hänsyn bör tas i varje särskilt fall,
som det anförts i propositionen.

Kommerskollegium har också uttalat
ungefär detsamma. Man har sagt att
möjligheter finns till begränsning av
importen och att överenskommelse i
vissa fall kan träffas om dylika åtgärder.
Trots detta visar kommerskollegiums
redogörelse att exempelvis importen
från Hongkong har fördubblats
från 1960 till 1969. År 1960 hade vi en
import från Hongkong på 72 miljoner
mot 151 miljoner 1969.

Teko-utredningen har föreslagit stimulansåtgärder
för textil- och konfektionsindustrierna,
och i proposition nr
41 har man också lagt fram förslag till
förbättring av dessa industriers situation.

Det finns mycket positivt i proposition
nr 41, mycket som vi tror blir av
stort värde i framtiden för teko-industrierna.
Jag är glad att kunna konstatera
departementschefens yttrande i
propositionen att utskiterna på sikt för
en livskraftig svensk teko-industri inom
vissa områden är goda. Jag noterar
också med tillfredsställelse departementschefens
uppmärksammande av att
teko-företagen redan tidigare har satsat
på tillverkning av höga kvaliteter
och att företagen dessutom i många

fall har väl utbyggd exportorganisation.

Däremot är jag mera tveksam över
statsrådets yttrande i propositionen att
koncentration av industrin är önskvärd
i högre grad än hittills. Jag är kritisk
mot en alltför stor koncentration därför
att jag tror på de små företagen. Vi
har många, många små företag som har
klarat av dessa svåra år och ändå kan
leva vidare. Jag tror att de mindre företagen
utgör en stor tillgång för vårt
land. Jag tror också att de små företagen
har större rörlighet och större
möjlighet till omläggning och förändring
av sin produktion.

Det är för att vi önskar ökat stöd för
de mindre industrierna som vi i motionerna
I: 1014 och II: 1173 hävdar att
mindre företag bör stödjas lika väl som
större i fråga om exportfrämjande åtgärder.
Därför menar vi också att 8,5
miljoner kronor behövs budgetåret
1970/71 för lån till textil- och konfektionsindustrin,
så att även de mindre
företagen kan tillgodoses med statsgaranterade
lån.

Jag sade att i propositionen framlagts
förslag till förbättring av tekoindustriernas
situation. Det är viktigt
att företagen får hjälp att förbättra och
förstärka sina exportmöjligheter. Men
någon effekt kan det knappast bli förrän
på längre sikt, och därför menar
jag att det är ytterst angeläget att uppmärksamma
akuta problem som kan
uppstå, så att inte svåra skador uppkommer,
bl. a. från beredskapssynpunkt.
Vi har f. n. en knappt 50-procentig
självförsörjning med textilprodukter.
Jag hörde nyss i radio att en representant
för försvarsmakten sade att man
kan betvivla effektiviteten av vårt försvar
därför att vi har så låg försörjningsgrad
beträffande textilier och
skor.

Beredskapssynpunkten är viktig, och
i samband med denna är också den offentliga
upphandlingen av stor vikt.
Inte heller den delen tillmäts så stor
betydelse i propositionen. Ändå vill jag
som min mening framhålla att man här

Onsdagen den 29 april 1970 em.

Nr 21

133

Om åtgärder till skydd för vissa hemitiamarknadsindustrier

kunde stödja inhemsk industri och sysselsättning
och samtidigt spara svensk
valuta. Jag tänker här exempelvis på
det köp av amerikansk operationsutrustning
som nyligen beslutats. Från
våra egna industrier har man hävdat
att man kan sälja samma varor av samma
kvalitet till ett lägre pris. Då behöver
vi enligt min mening en bättre samordning,
ett samarbete på ett helt annat
sätt än nu. Vi behöver ett samarbete
mellan teko-branschen och upphandlingsmyndigheterna.
Det har också
uppmärksammats av departementschefen
som nämner om möjligheterna
att samordna olika organ. Departementschefen
säger att dessa möjligheter
skall beaktas och att utvidgat samarbete
är önskvärt.

Jag vill, herr talman, yrka bifall till
reservationen.

Herr ANNERÅS (fp):

Herr talman! Jag ber att i korthet få
motivera den blanka reservation som
är fogad till utskottsutlåtandet.

Utan tvekan blir det, som motionärerna
framhåller, allt svårare för stora
delar av vårt näringsliv att klara den
hårdnande internationella konkurrensen.
Detta gäller särskilt den del av
företagsamheten som har att möta utlandskonkurrensen
på vår hemmamarknad.

De industrier som drabbas särskilt
hårt härav är bl. a. textil-, konfektions-,
sko- och möbelindustrierna. Konkurrensen
kommer ofta från länder där
prissättningen icke sker på företagsekonomiska
grunder utan grundas på
en önskan och ett behov att erhålla
västerländsk valuta. Ett onormalt lågt
löneläge i exportlandet kan också förklara
en låg prissättning.

Kommerskollegium har i sitt remissyttrande
framhållit att övervakningen
av importutvecklingen för varor inom
de industrisektorer som är mest utsatta
för s. k. lågprisimport fortsätter och
har föranlett en del åtgärder i import -

begränsande syfte. Vidare framgår av
yttrandet att ökningstakten för importen
från de s. k. lågprisländerna tillsammans
stagnerat under de senaste
åren i förhållande till såväl den totala
importen som importen från EEC- och
EFTA-länderna. Härtill bidrar väl också
det förhållandet att etablerade
svenska företag i utlandet svarar för
viss import.

Herr talman! Vi är helt överens med
motionärerna om de svårigheter som
dessa delar av vårt näringsliv har att
kämpa med, men diskussionen om metoder
i näringslivspolitiken måste givetvis
föras i klar insikt om vårt internationella
beroende.

Vid eventuella ingripanden måste
man ta i beaktande de motåtgärder som
andra länder kan få rätt att vidta. Vi
är av den uppfattningen att restriktioner
av olika slag icke är allena saliggörande
för att förbättra de aktuella
industrigrenarnas ställning.

Därmed, herr talman, har jag motiverat
den blanka reservationen. Jag har
inget yrkande.

Herr ERNULF (fp):

Herr talman! En liberal handelspolitik
förutsätter att det råder en konkurrens
på åtminstone någorlunda lika villkor.
Om detta inte är fallet måste det
även från liberal synpunkt vara berättigat
att ingripa med handelspolitiska
åtgärder. Situationen för TEKO-industrierna
i vårt land torde vara välbekant
för kammarens ledamöter efter de debatter
vi fört härom de senaste åren.
Jag skall inte trötta ledamöterna med
att upprepa de faktiska förhållandena.
Jag vill ändå säga att när också modernt
utrustade rationellt skötta företag
dukar under för lågpriskonkurrens
utifrån och när denna utveckling går
så långt att vår civila försvarsberedskap
äventyras, då finns det verkligen
anledning överväga om vi kan göra något
för att begränsa och stoppa en sådan
utveckling.

134

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1970 em.

Om åtgärder till skydd för vissa hemmamarknadsindustrier

Jag tycker att det är i hög grad motiverat
när man i reservationen till utskottsutlåtandet
säger att de problem
som här diskuteras motiverar en ingående
prövning av frågan om i vad
mån ytterligare skyddsåtgärder är förenliga
med vårt lands internationella
åtaganden och i så fall lämpligen bör
komma till stånd.

Det betonas också att det är fråga
om åtgärder av temporär karaktär. För
oss alla måste det framstå som ett önskemål
att konkurrensen länderna emellan
kan utformas på basis av fri konkurrens.
De åtgärder som nämns i reservationen
är också sådana som helt
naturligt bör kunna ifrågakomma. Vad
jag nu har sagt gäller även i väsentlig
mån skoindustrin och möbelindustrin.

Med detta anförande, herr talman,
vill jag motivera varför jag kommer att
rösta för bifall till reservationen.

Herr PALM (s):

Herr talman! Endast några ord kring
denna fråga eftersom den kommit igen
på riksdagens bord år efter år på senare
tid. Man fäster sig vid de mera
protektionistiska funderingar som görs
från reservanternas sida. Herr Åkerlund
talade om importen från lågprisländer.
Han talade om pressen från
låglöneländerna. Det är ett ganska
ovanligt tal som vi möter från hans
sida.

Utskottet har understrukit att vi inte
vill medverka till åtgärder i protektionistisk
riktning utan anser att de åtgärder
som regeringen vidtagit och
som i positiva ordalag omnämns av
fröken Pehrsson är till fyllest. Jag tänker
på proposition nr 41. Här har vidtagits
sådana åtgärder att utskottet inte
finner någon anledning att tillstyrka
de motioner som lagts fram vid årets
riksdag.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag har begärt ordet
närmast för att lämna några upplysningar
i anledning av vad som framhållits
från utskottsreservanternas sida.

Det är klart att utvecklingen på beklädnads-
och textilområdet ger anledning
till oro. Strukturomvandlingen
har gått mycket snabbt. Flera företag
har fått känning av den hårda konkurrensen,
men man skall inte föreställa
sig att regeringen — för all del inte
heller riksdagsmajoriteten ■— sitter med
armarna i kors och inte företar sig någonting,
utan utvecklingen följs sannerligen
med yttersta uppmärksamhet.
Vi skall emellertid ha klart för oss att
våra möjligheter att tillgripa skyddsåtgärder
mot importen utöver dem tullskyddet
kan ge är ytterligt begränsade.
Reservanterna har begärt en utredning
om vilka möjligheter vi med hänsyn
till ingångna avtal och förpliktelser
har att skärpa detta importskydd. Flera
sådana undersökningar har gjorts. Så
sent som år 1959 verkställde kommerskollegium
en ordentlig genomgång av
hela komplexet och kom till slutsatsen
att det egentligen var mycket litet vi
kunde göra med hänsyn till våra åtaganden
i GATT och andra internationella
organisationer, bland dem EFTA.
Våra handlingsmöjligheter var ytterligt
begränsade såväl att höja tullar
som att skärpa eller återinföra importrestriktioner.
Därför synes mig önskemålet
om en utredning egentligen ganska
överflödigt.

Jag vill i sammanhanget tillägga att
vi under senare år — det har väl också
reservanterna observerat —- haft vissa
regleringar av importen från låglöneländer.
All import från t. ex. Östeuropa
är reglerad och kvotmässigt fastställd
i gällande handelsavtal. Smärre ökningar
har medgivits, även under de
senaste åren, i ingångna avtal med hänsyn
till att det har stått stora svenska
exportintressen på spel. Men jag är angelägen
att betona att det är fråga om
begränsade ökningar.

Onsdagen den 29 april 1970 em.

Nr 21

135

Om åtgärder till skydd för vissa hemmamarknadsindustrier

Härutöver infördes för ett par är sedan
en begränsning av importen även
från eu rad andra länder, däribland
Sydkorea, kronkolonin Hongkong, Formosa,
Jugoslavien och senast Portugal.
Vi bär ansett att det finns vissa möjligheter
att åtminstone temporärt skydda
oss med importreglerande åtgärder.
Samtidigt är det tveksamt om sådana
åtgärder verkligen skulle kunna fortgå
utan att vi får en allvarlig erinran från
GATT med de följder det kan innebära.
Vi har ändå vidtagit importreglerande
åtgärder därför att vi har velat ge denna
industrigren det andrum som är
nödvändigt för att den pågående strukturomvandlingen
skall kunna få ett något
lugnare förlopp.

Jag kan i sammanhanget nämna att
det nu pågår överläggningar med en
rad av de nämnda länderna om förlängning
av dessa begränsningsåtgärder.
Det har stött på vissa svårigheter.
Vi kommer i morgon att tillkännage —
jag kan göra det redan här — att Jugoslavien
inte längre anser sig kunna klara
den begränsning som vi genom ett
importlicenssystem har infört. Vi
tvingas emellertid tillgripa importreglering
på dessa varor. Även dessa utformas
så att de står i överensstämmelse
med ingångna avtal. Det betyder att
vi inte år från år till dessa länder, för
vilka vi har begränsat exporten till Sverige
av de här varorna, bara kan säga
att vi skall skära ned vår import undan
för undan. Vi är tvungna att följa vissa
bestämmelser och regler, exempelvis
den bestämmelse som finns i bomullsavtalet
och som föreskriver en viss utökning
år från år på de områden där
importregleringar gäller.

Det är klart att man i det sammanhanget
kan fråga sig hur det blir med
vår beredskap på detta område, när
våra möjligheter att förhindra en viss
importökning även i fortsättningen
kommer att vara så begränsade som de
visat sig vara.

Jag vill säga att överstyrelsen för
ekonomisk försvarsberedskap har följt

och kontinuerligt följer utvecklingen
på detta område, har en planläggning
och har vidtagit åtgärder i sitt beredskapsprogram,
som innebär att vår beredska])
i detta hänseende inte är sämre
än den var innan de senaste industrinedläggningarna
inträffade. Det betyder
också att beredskapsprogrammet
kommer att kosta staten mera än det
gjort i tidigare läge, när vi upprätthöll
en större produktion.

Det finns mer att säga om detta, men
jag har bara velat lämna denna upplysning
och framhålla — jag betonar
det igen — att vi har vidtagit vissa
skyddsåtgärder så långt det varit möjligt.
De har varit av begränsad omfattning,
vilket varit nödvändigt med hänsyn
till ingångna avtal. Vi följer genom
vederbörande myndighet utvecklingen
på beredskapssidan, och vi har också
vidtagit anpassningar i det hänseendet
som gör att vi inte kan säga att vi i dag
befinner oss i ett sämre försörj ningsläge
beträffande kläder och andra textilier
än vi gjorde exempelvis för tre,
fyra eller fem år sedan.

Herr ÅKERLUND (m):

Herr talman! Det var tacknämligt att
handelsministern gick upp i debatten,
så att vi får tillfälle att tala något litet
mer om denna fråga.

Statsrådet säger att regeringen och
regeringspartiet inte sitter med armarna
i kors i denna fråga. Det gläder mig
naturligtvis, men det är kanske delvis
på grund av att vi trycker på som regeringen
inte gör det. Vi har under
flera år haft att föra en ganska hård
kamp för att tvinga fram åtgärder över
huvud taget.

Jag vill passa på att rätta statsrådet
på en punkt. Statsrådet säger att reservanterna
liksom motionärerna begär
en utredning av dessa frågor, men det
är inte riktigt. Vad vi begär är att regeringen
skall vidta åtgärder.

Frågan om åtgärder är naturligtvis
besvärlig just med tanke på ingångna

136

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1970 em.

Om åtgärder till skydd för vissa hemmamarknadsindustrier

avtal —- det är vi medvetna om. Sådana
här internationella avtal brukar emellertid
ha någon form av undantagsklausul
som gör det möjligt att följa den
gamla principen att nöd bryter lag. Jag
skulle kanske kunna begränsa mig till
att ställa en fråga till statsrådet Lange,
om inte våra avtal när det gäller GATT
och EFTA just har sådana klausuler.
Andra länder än Sverige brukar ju vid
olika tillfällen och i fråga om olika varor
kunna finna vägar att komma något
litet vid sidan om de allmänna
principerna i dessa avtal.

Jag erinrar mig t. ex. att jag bara för
några dagar sedan såg en tidningsnotis,
enligt vilken Förenta staterna hade för
avsikt att vidta vissa begränsningar i
textilimporten. Eftersom det bara var
fråga om en tidningsnotis är kanske
uppgiften inte fullt riktig, men det är
tänkbart att statsrådet känner till vad
som ligger bakom.

Jag skulle också vilja fråga en annan
sak, nämligen om inte Finland på textilområdet
lyckats få en specialbehandling
som ger Finland möjligheter till
vissa begränsningar i sin import, samtidigt
som landet kan tillgodogöra sig
fördelarna av EFTA-avtalets fria export
respektive import till och från
grannländerna och de andra medlemsstaterna.

Det må räcka med dessa frågor för
ögonblicket, men jag hoppas att statsrådet
ger mig närmare upplysningar
på dessa punkter.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag kan fatta mig kort.
Det finns inga sådana undantagsbestämmelser
i t. ex. GATT-avtalet, som
gör det möjligt att tillgripa importrestriktioner
eller tullhöjningar gentemot
lågprisländerna. Vi kan för att
skydda en utsatt näringsgren vidta generella
åtgärder över hela fältet, och
då drabbar det alla länder, men det
kan inte undgås att det får mycket besvärande
konsekvenser för vår export.

Utan att gå in på några detaljer kan
jag nämna, att i de förhandlingar som
förts med de länder från vilka vi begränsar
importen, har vi ofta utsatts
för hot om repressalier beträffande exporten,
och jag är inte säker på att vi
kommer att undgå sådana repressalier
i fortsättningen.

Vi kan inte göra gällande att vi här
strikt följer den ordning som avtalen
föreskriver, men vi har betraktat åtgärderna
som temporära för att vinna
andrum, och därför har vi tagit de risker
som är förenade med att vi inte
fullgör våra förpliktelser.

Jag glömde att i mitt förra anförande
säga att vi har haft en ganska kraftig
de facto-begränsning av vår import
från Japan, helt enkelt därför att vi
bara haft en förlängning eller rättare
sagt ett avtalslöst tillstånd med Japan
sedan en längre tid tillbaka. Om importen
från Japan sedan år 1957 hade
utvecklats på samma sätt som när det
gäller andra länder, skulle vi haft en
åtskilligt större importökning än den
som verkligen ägt rum. Även detta får
betraktas som en åtgärd som skall möjliggöra
för textilindustrin att mera
smärtfritt genomgå den omställningsprocess
som den länge levat i.

Herr Åkerlund frågade också vad
man kunde säga om USA. Några åtgärder
har från USA:s sida mig veterligt
inte vidtagits. Däremot finns även där
—• inte bara i den svenska riksdagen
— mycket aktiva företrädare för protektionism.
Dessa krafter och de påtryckningar
som kommit från vissa
grupper där har kanske vuxit i styrka
under de senaste åren, och det avspeglar
sig också i pressen.

Herr ÅKERLUND (m):

Herr talman! Statsrådet säger att det
enligt GATT-avtalet finns möjligheter
till generella begränsningsåtgärder
men inte, om jag förstått det rätt, till
selektiva sådana. Statsrådet anser också
att vi kanske haft en något dålig

Onsdagen den 29 april 1970 em.

Nr 21

137

Om åtgärder till skydd för vissa hemmumarknadsindustrier

moral — det är mitt uttryck — när
vi i viss mån inte uppfyllt andemeningen
i GATT-avtalet genom att dock
genomföra vissa selektiva begränsningsåtgärder.
Nu säger kommerskollegium
i sitt remissvar att man kan tänka
sig att gå vidare på de selektiva begränsningsåtgärdernas
område. Skall
det tolkas så, att moralen i kommerskollegium
står på lägre nivå än den
som handelsministern här ger uttryck
åt?

Ytterligare en fråga. Statsrådet åberopade
GATT-avtalet, men jag ställde
också en fråga beträffande undantagsklausuler
inom EFTA:s ram. Finns det
möjlighet att få svar på den senare frågan
tillika?

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Bara några ord! Herr
statsrådet Lange berörde de starka
protektionistiska krafter som emellanåt
kommer till tals även här i riksdagen.
Han har alldeles rätt. Jag förstår
att han närmast syftade på arbetsmarknadsprotektionismen,
som ju tar
sig mycket starka uttryck i den svenska
riksdagen. Jag förstår att han också
tänkte på det stöd som i olika sammanhang
lämnas åt exportnäringarna
och den stimulans som man vill ge exportindustrin.
Han har alldeles rätt i
detta sitt påpekande. Det faller dock
litet utanför ramen, och jag går därför
inte vidare in på detta.

Jag vill bara komplettera vad som
här från annat håll sagts om nödvändigheten
att göra någonting för att bevara
en textilindustri i Sverige. Det är
här fråga om en omställningskris som
går ut på att låglöneländerna skall få
svara för all produktion av textilvaror.
Detta är väl inte precis vad vi vill eftersträva.
Det talas mycket om textilindustridöden
— den har redan tagit
sig betydande uttryck och vi har ju fallet
i Norrköping i färskt minne. Jag
skulle vara mycket glad om vi i den
landsända jag kommer ifrån skulle

6 Första kammarens protokoll 1970. Nr 21

kunna undgå en kris eller en katastrof
som inom kort kanske kan ställa (iOO
människor utan arbete.

Herr statsråd! Detta är en mycket
allvarlig fråga.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag vill till herr Åkerlund
bara säga att EFTA-avtalets regler
helt överensstämmer med dem som
finns i GATT-avtalet. Vill man vidta
åtgärder av den generella typ jag antydde
i mitt förra anförande, får man
vara beredd på en examination i dessa
två organisationer. De kan avge rekommendationer,
t. o. m. rekommendera
länder som utsatts för åtgärder
som icke vunnit gehör i GATT eller
EFTA att vidta motåtgärder, d. v. s.
repressalier. Reglerna är helt överensstämmande,
och det var därför jag
nöjde mig med att återge principerna
i GATT-avtalet.

Herr ÅKERLUND (m):

Herr talman! Bara ytterligare en fråga!
Såvitt jag vet, vidtog England för
några år sedan mycket kraftiga begränsningar
på importområdet utan
att några repressalieåtgärder genomfördes.
Varför skulle det vara omöjligt
att diskutera sig fram till vissa lättnader
på detta område? Om jag har
tolkat herr statsrådets svar rätt, måste
detta i själva verket betyda, att det
finns vissa möjligheter att uppnå resultat
genom förhandlingar inom avtalets
ram.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag vill bara till herr
Åkerlund säga att vad England företog
sig var att öppet bryta mot GATT-avtalet.
Detta föranledde icke bara nära
nog utan direkt en kris i hela EFTAsamarbetet.
En stormakt kan bryta mot
ingångna avtal och sätta dem ur spel
utan att konsekvenserna för den blir

Nr 21

138

Onsdagen den 29 april 1970 em.

Ang. stimulansåtgärder för textil- och konfektionsindustrierna samt den manuellt

arbetande glasindustrin
så betydande som de blir för ett litet
land som vårt eget — det trodde jag
att herr Åkerlund hade lärt sig. Vi fick
emellertid engelsmännen att ganska
snart återuppta samarbetet. De använde
en ren utpressningsmetod och sade:
”Vill ni att vi i stället för den 15-procentiga importavgiften” — som det
då var fråga om — ”skall införa en generell
importreglering och leva efter
avtalet, då våra betalningssvårigheter
och ekonomiska bekymmer är så stora
att vi tvingas till sådana ingripanden?”
Vi föredrog uppriktigt sagt att
de inte levde efter lagen utan gav sina
åtgärder en för oss något mildare
form.

Herr ÅKERLUND (m):

Herr talman! Svaret visar att engelsmännen
gick till förhandlingar och att
det var möjligt att få förhandlingar.
Att vi skulle bryta mot ett avtal är
helt uteslutet. Men det finns väl möjligheter
att begära förhandlingar.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Engelsmännen gick
aldrig till några förhandlingar. Vi fick
diskutera frågan i efterhand. Jag undrar,
hur det skulle se ut och vilken
effekt det skulle ha haft, om vi inom
GATT skulle begära att få införa generella
importbegränsningsåtgärder
för textilindustrin. Sådant kan man
inte gärna tala om i förväg. Man kan i
efterhand söka försvara det, men man
kan inte gå till en sådan diskussion
utan att ha ganska goda argument, och
vi har inte dessa goda argument i dag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr förste vice
talmannen, som för en stund övertagit
ledningen av kammarens förhandlingar,
jämlikt föreliggande yrkanden propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
av herr Åkerlund m. fl. vid utlåtandet

avgivna reservationen; och förklarade
herr förste vice talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Åkerlund begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 22, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Åkerlund m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositioenn
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Åkerlund begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —83;

Nej — 38.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. stimulansåtgärder för textil- och
konfektionsindustrierna samt den manuellt
arbetande glasindustrin

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 23, i anledning av proposition
angående stimulansåtgärder för
textil- och konfektionsindustrierna samt
den manuellt arbetande glasindustrin
jämte motioner.

139

Onsdagen den 29 april 1970 em. Nr 21

Ang. stimulansåtgärder för textil- och konfektionsindustrierna samt den manuellt

arbetande glasindustrin

I propositionen nr 41 hade Kungl.
Maj:!, under åberopande av utdrag av
statsrådsprotokollet över industriärenden
för den 20 februari 1970, föreslagit
riksdagen att

1. godkänna de riktlinjer för stimulansåtgärder
för textil- och konfektionsindustrierna
samt den manuellt arbelande
glasindustrin som förordats i
statsrådsprotokollet,

2. godkänna de på dessa riktlinjer
grundade förslag om vilka Kungl. Maj:t
enligt utdrag av nämnda statsrådsprotokoll
och statsrådsprotokollet över handelsärenden
för den 20 februari 1970
fattat beslut.

I propositionen hade framlagts förslag
om tidsbegränsade åtgärder avsedda
att underlätta strukturomvandlingen
inom textil- och konfektionsindustrierna
(TEKO-industrierna) samt den manuellt
arbetande glasindustrin. För
TEKO-industrierna föresloges ett fyraårigt
och för den manuella glasindustrin
ett treårigt program. Programmen
innehölle åtgärder som syftade till
dels främjande av export av de berörda
branschernas produkter, dels höjande
av kunskapsnivån i branscherna genom
särskilda utbildningsinsatser.

För exportfrämjande åtgärder i form
av bland annat bidrag till vissa tröskelkoslnader
vid exportprojekt och kollektiva
manifestationer ställdes enligt förslaget
ett sammanlagt belopp av 21,2
miljoner kronor till förfogande under
perioden, varav 20 miljoner kronor för
TEKO-industrierna och 1,2 miljoner
kronor för den manuella glasindustrin.
Dessutom föresloges ett system med
statliga lånegarantier med årsramar av
7,5 miljoner kronor för TEKO-industrierna
och 1 miljon kronor för den
manuella glasindustrin.

För utbildningsinsatser hade föreslagits
ett sammanlagt belopp av 9,8 miljoner
kronor, varav 9,2 miljoner kronor
för TEKO-industrierna och 600 000 kronor
för den manuella glasindustrin.

Den administrativa sammanhållningen
av programmen föresloges anförtros
kommerskollegium såvitt anginge de exportfrämjande
åtgärderna och statens
institut för företagsutveckling (nuvarande
statens institut för hantverk och
industri) såvitt avsåge utbildningsinsatserna.

Propositionen hade, såvitt den anginge
exportfrämjande åtgärder och utbildningsstöd,
hänvisats till statsutskottet
samt i övrigt till bankoutskottet.

f anledning av propositionen hade ett
antal motioner väckts. Av dessa hade
till bankoutskottet hänvisats

A) de likalydande motionerna I:
1010, av herr Jacobsson, Gösta, m. fl.,
och 11: 1172, av herr Magnusson i Borås
in. fl., såvitt dessa motioner icke avsåge
exportfrämjande åtgärder eller utbildningsstöd,
i vilka hänseenden de hänvisats
till statsutskottet,

B) de likalydande motionerna I:
1012, av herr Larsson, Nils Theodor,
och II: 1170, av herr Börjesson i Glömminge
in. fl., såvitt dessa motioner icke
avsåge exportfrämjande åtgärder eller
utnyttjande av investeringsfondsmedel,
i vilka hänseenden de hänvisats till
statsutskottet respektive bevillningsutskottet.

I motionerna I: 1010 och II: 1172 hade
anhållits, såvitt nu vore i fråga, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t uttala,

att i motionerna framförda synpunkter
borde beaktas vid genomförandet
av de föreslagna stödåtgärderna för
TEKO-industrierna;

att snara åtgärder borde vidtagas för
tillgodoseende av beredskapsbehovet av
TEKO-produkter.

I motionerna I: 1012 och II: 1170 hade,
såvitt nu vore i fråga, yrkats, att
riksdagen skulle i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om skyndsamt tillsättande
av offentlig utredning angående den
svenska glasindustrins rationalisering
och utveckling, särskilt i syfte att tillva -

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1970 em.

140

Ang. stimulansåtgärder för textil- och

arbetande glasindustrin
rataga möjligheterna till samverkan mellan
mindre företag.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A) att riksdagen måtte med avslag
på motionerna I: 1010 och II: 1172, såvitt
nu vore i fråga, bifalla propositionen
nr 41, såvitt nu vore i fråga,

B) att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 1012 och II: 1170, såvitt de avsåge
utredning rörande glasindustrin.

Reservationer hade avgivits

1) , vid utskottets hemställan under

A, av herrar Åkerlund (in), Strandberg
(in), Mattsson (ep), Annerås (fp), Regnéll
(m), Börjesson i Glömminge (ep),
Löfgren (fp) och Stridsman (ep), vilka
ansett, att utskottets yttrande i viss
del bort hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
under A hemställa, att riksdagen måtte
i anledning av propositionen nr 41, såvitt
nu vore i fråga, samt motionerna
1:1010 och 11:1172, såvitt nu vore i
fråga, som sin mening giva Kungl. Maj :t
till känna vad reservanterna anfört rörande
offentlig upphandling och försörjningsberedskap
på textil- och konfektionsindustriernas
område;

2) , vid utskottets hemställan under

B, av herrar Åkerlund (m), Strandberg
(m), Mattsson (ep), Annerås (fp), Regnéll
(m), Börjesson i Glömmninge (ep),
Löfgren (fp) och Stridsman (ep), vilka
ansett, att utskottets yttrande i viss
angiven del bort erhålla den lydelse,
denna reservation visade, samt att utskottet
bort under B hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna
1:1012 och 11:1170, såvitt nu vore i
fråga, hos Kungl. Maj:t hemställa om utredning
rörande glasindustrin i enlighet
med vad reservanterna anfört.

Herr förste vice talmannen yttrade,
att vid överläggningen angående förevarande
utlåtande jämväl finge beröras

konfektionsindustrierna samt den manuellt

statsutskottets utlåtanden nr 60—62 och
bevillningsutskottets betänkande nr 35.

Herr ÅKERLUND (m):

Herr talman! Vid detta bankoutskottets
utlåtande nr 23 är fogade två reservationer.
Jag skall för min del redogöra
för den första, vid hemställan under
A angivna reservationen. Utlåtandet
gäller godkännande av Kungl.
Maj :ts proposition nr 41, angående stimulansåtgärder
för textil- och konfektionsindustrierna,
vad beträffar
propositionens näringspolitiska del —
de övriga delarna behandlas i andra
utskott, nämligen statsutskottet och bevillningsutskottet.

Syftet med propositionen är bra,
och från vårt håll godtar vi detta. Redan
i mitt första anförande vid behandlingen
av bankoutskottets utlåtande
nr 22 uttalade jag vår tillfredsställelse
med att något hade gjorts på det
här området. Jag behöver alltså inte
upprepa det. Det finns emellertid ett
par saker att säga om propositionen i
allmänhet och jag önskar dessutom
helt kort föra fram en synpunkt på
reservationen.

Det gäller här riktlinjer för stimulansåtgärder,
och propositionen bygger
på en filosofi — om jag så får uttrycka
mig — hos statsrådet Wickman.
Vid den principiella presentationen
av programmet betonar statsrådet särskilt
att stimulansåtgärderna skall syfta
till att på olika sätt främja exporten.
Man kan kanske säga så, kort uttryckt,
att vi är stängda i rätt stor utsträckning
när det gäller importbegränsande
åtgärder. Vi har diskuterat den saken
i anslutning till det föregående utlåtandet
från bankoutskottet.

Inför det förhållandet vill statsrådet,
förefaller det mig, ingripa i verksamheten
i så stor utsträckning som
möjligt med exportfrämjande åtgärder
för de befintliga industriernas del.
Man kan säga att det teoretiskt förefaller
vara ett riktigt program. Men

141

Onsdagen den 2!) april 1970 em. Nr 21

Ang. stimulansåtgärder för textil- och k

det innebär i praktiken att vårt land
ställs öppet för en stor import av prisbilliga
varor som går i den allmänna
förbrukningen, medan däremot mera
konstnärligt utformade varor med god
design, med hög kvalitet o. s. v. skall
produceras här för att man skall försöka
vinna avsättning utomlands. I
viss utsträckning är detta program naturligtvis
riktigt och har kanske också
haft ganska betydande framgångar.

Den enda fråga man ställer sig är
huruvida det verkligen är möjligt att
basera TEKO-industrierna enbart eller
till övervägande del på en export av
den här typen och att släppa de stora
massprodukterna fria för import. Därvidlag
undrar jag rent allmänt, om inte
statsrådet är litet för optimistisk.
Det måste för de flesta företag finnas
möjlighet att ha en bas inom det egna
landet, från vilken man sedan kan
arbeta utåt med de produkter som kan
placeras där.

Nu är det inte slutbetänkandet utan
ännu så länge endast ett delbetänkande
som statsrådet har behandlat i propositionen.
Man får hoppas att just
önskemålet att försöka bibehålla en
någorlunda stor basindustri här i landet
skall uppmärksammas mer i det
fortsatta utredningsarbetet.

Vi är som sagt delvis nöjda med att
detta har gjorts. Vi vill emellertid anmäla
att vi anser att det på ett par
punkter kunde ha gjorts mer. Vi pekar
även i detta fall på att försörjningsberedskapen
kunde ha tillgodosetts
på ett bättre sätt, men vi är medvetna
om att det inte är så lätt att klara
detta problem. Vi diskuterade nyss
även den saken.

Här kommer vi också in på frågan
om inte offentlig upphandling skulle
kunna utnyttjas i större utsträckning
än statsrådet har avsett. Klämmen i
reservation 1 går ut på att den offentliga
upphandlings- och försörjningsberedskapen
på textil- och konfektions -

ifektionsindustrierna samt den manuellt
arbetande glasindustrin
industriernas område skall beaktas
bättre än som nu är fallet.

Beträffande den offentliga upphandlingen
skriver utskottet att vi skulle
bryta sönder principerna i upphandlingskungörelsen
därest större hänsyn
toges till industrier av ifrågavarande
slag. .lag tycker kanske att det är att
driva det resonemanget litet för långt.
Vi drar oss ju inte för att i t. ex. lokaliseringssammanliang
uttala önskemål
av det slaget, och de tillmötesgås
också från regeringens sida.

Vi menar att det kan finnas goda
skäl för att ”gynna svenskt”, naturligtvis
inom skäliga gränser, Det framhålles
i de motioner som ligger till
grund för reservationsyrkandet att det
många gånger kan vara fråga om små
prisskillnader och att man därför
mycket väl kunde ta hänsyn till önskemålet
att ”köpa svenskt”.

Med detta, herr talman, yrkar jag bifall
till reservation 1 men vill samtidigt
säga att jag givetvis stöder också
reservation 2.

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! Med instämmande i
vad herr Åkerlund har sagt angående
reservation 1 skall jag med några ord
beröra frågan om stödet till den manuellt
arbetande glasindustrin.

Få industrigrenar i detta land har
såsom glasindustrin medverkat till att
göra vårt land känt utomlands, Givetvis
har några av de större glasbruken
haft bättre förutsättningar än andra
att klara sig. I den allmänna debatten
och även i propositionen om stöd till
den manuella glasindustrin är emellertid
okunnigheten stor om den betydelse
de mindre glasbruksenheterna har
och om de framgångar som dessa haft
på exportmarknaden. Likaledes tror
jag att det är av vikt att framhålla den
roll som dessa glasbruk spelar för sysselsättningen,
kanske mest därför att

Nr 21

142

Onsdagen den 29 april 1970 em.

Ang. stimulansåtgärder för textil- och konfektionsindustrierna samt den manuellt

arbetande glasindustrin
de ofta är belägna på mindre orter
där arbetstillfällen inom annan industri
saknas.

Orsakerna till dessa framgångar är
många — den skickliga arbetarstammen,
skickliga formgivare som kanske
många gånger arbetar mot royalty,
men också dessa industriers större
möjligheter till flexibel drift och till
omställning samt deras möjligheter att
leverera varorna efter köparnas önskemål.

Såsom framhålles i propositionen
har den ändrade produktionstekniken
främst berört framställningen av hushållsglas.
Denna ändrade teknik har
medfört att glasproduktion i stor utsträckning
tagits upp i låglöneländer,
med resultat — som herr Åkerlund sade
— att vi har fått en ohämmad import
av s. k. maskinglas till rena
dumpingpriser. Denna import har
säkert drabbat de större bruken hårdast.
Det dröjer kanske inte så många
år förrän tillverkningen av hushållsglas
på manuellt sätt helt dör ut här i
landet. Att detta är en olycka för
svensk bordskultur vill kanske inte alla
hålla med mig om, men jag betraktar
det så.

Under alla förhållanden borde jag
inte vara ensam om att tycka att även
ett enkelt handgjort svenskt glas är en
prydnad för det svenska matbordet såväl
till vardags som till fest. Det borde
sannerligen inte få förekomma i ett
land med sådan glashistoria och glaskultur
som vårt lands att man ersätter
detta glas med plastglas eller maskingjorda
glas.

Regeringens proposition om stöd till
den manuellt arbetande glasindustrin
hälsas givetvis med tillfredsställelse
av alla oss som på ett eller annat sätt
arbetar i denna industri. För min del
måste jag beklaga att inte kraftigare
åtgärder har föreslagits. De belopp
som branschorganisationen föreslagit
borde ha varit ett minimum. Även om
glasindustrin inte i samma utsträck -

ning som annan industri kan ersätta
den mänskliga arbetsinsatsen fordras
dock stora investeringar i maskiner
och fastigheter de närmaste åren. Därför
borde de frågor som gäller glasindustrins
kapitalbehov vara värda att
uppmärksammas i större utsträckning.

Enligt min mening andas propositionen
en alldeles för stor tro på fördelen
av strukturomvandling inom
glasindustrin. Enbart ett fåtal större
manuella glasbruk kan inte vara tillrådligt
vare sig för de anställda eller
för våra möjligheter att fortsättningsvis
hävda oss på exportmarknaden. De
åtgärder som staten nu vidtar måste
därför vara konkurrensbefrämjande
och syfta till lika stöd för olika typer
av företag och produktionsinriktningar.
Man måste därför vara tveksam när det
gäller industriministerns uttalande i
propositionen:

”Den administrerande myndigheten
bör söka stödja strävandena åt! upprätta
en gemensam försäljningsorganisation
för exporten av svenska
konstglasprodukter.”

Jag ifrågasätter om detta, med de
skilda försäljningsintressen som finns
inom glasindustrin, är bästa sättet att
åstadkomma resultat på exportmarknaden.
Om detta uttalande skulle tagas
till intäkt för att man vill hindra något
mindre glasbruk eller grupper av
mindre glasbruk från att bli delaktiga
i det statliga exportstödet måste jag
kraftigt protestera. En förklaring av
industriministern i detta sammanhang
vore värdefull.

I reservation 2 till bankoutskottets
utlåtande hemställes om en utredning
av glasindustrins problem. Särskilt bör
möjligheterna till samverkan mellan
mindre företag undersökas. Utan att
förringa de utredningar som görs av
de större företagen, genom branschorganisationerna,
finner jag detta reservanternas
förslag synnerligen värdefullt.

Herr talman! Jag ber att med det an -

143

Onsdagen den 29 april 1970 em. Nr 21

Ang. stimulansåtgärder för textil- och konfektionsindustrierna samt den manuellt

arbetande glasindustrin

förda få yrka bifall till reservation 2
vid utskottets utlåtande och även till
reservation 1.

Herr ANNERÅS (fp):

Herr talman! Nedgången av produktionen
för TEKO-industrierna utgör elt
allvarligt problem för vårt lands försörjning
med beklädnadsvaror. Vår
försörjningsgrad har sjunkit så mycket
att det är nödvändigt att beredskapssynpunkterna
allvarligt prövas
av statsmakterna.

Detta är ett konstaterande som framförs
i motionerna. Motionärerna betonar
vidare den nära nog katastrofala
nedgång som skett av produktionen
under åren 1960—1969. Garnproduktionen
utgjorde under de tre första
kvartalen 1969 endast 15 procent av
landets behov och vävproduktionen 29
procent mot 43 respektive 56 procent
år 1960. Det är alltså en väsentlig
minskning av produktionen. Vidare
kan påräknas ett allvarligt problem under
1970, nämligen risken för att fler
fabriker kan komma att lägga ned sin
drift.

I Kungl. Maj :ts proposition nr 41 redovisas
en del åtgärder, som har föreslagits
av TEKO-utredningen i ett delbetänkande.
Förslaget syftar till att
stärka konkurrensförutsättningarna och
utvecklingsmöjligheterna för dessa industrier.
De åtgärder som föreslås är
för det första inrättandet av samarbetskommittéer,
för det andra infordrande
av anbud på forskningsobjekt,
för det tredje beviljande av förtur i
produktionen åt företag som åtar sig
utvecklingsarbete och för det fjärde
rullande långtidskontrakt.

Men enligt departementschefens bedömningar
är några särskilda initiativ
inte att påräkna från statsmakternas
sida på grundval av TEKO-utredningens
förslag. Det sägs exempelvis
när det gäller samarbetskommittéerna
afl det bör ankomma på vederbörande

myndigheter och branscher att finna
lämpliga arbetsformer för samverkan,
och när det gäller upphandlingsfrågorna
kan inte heller några initiativ
påräknas.

I fråga om försörjningsberedskapen
framhålles att inget generellt val kan
träffas mellan fortsatt produktion inom
landet och lagring som medel att
garantera tillgång på viss vara. Därför
avvisas tanken på beredskapshänsyn
när det gäller produktionshöjande åtgärder.

Dessa uppfattningar biträdes helt av
bankoutskottets majoritet. Reservanterna
delar inte de uppfattningarna utan
anser i likhet med vad överstyrelsen
för ekonomisk försvarsberedskap
framhåller i sitt remissvar, att ytterligare
nedläggningar inte kan tolereras
ur beredskapssynpunkt. Av detta
följer att viss produktionskapacitet
bör finnas i landet för att säkerställa
beredskapen. Därför bör också upphandlingspolitiken
om möjligt utformas
så att en tillräckligt omfattande
produktion inom landet kan säkerställas.

Herr talman! Jag yrkar bifall till
den reservation som under punkt A
fogats till utskottsutlåtandet. Jag yrkar
också bifall till reservationen under
punkt B med de motiveringar som
framförs i reservationen.

Herr PALM (s):

Herr talman! Frågan måste bli ganska
svåröverblickbar, när flera utskott
är inblandade. I samband med att vi
talar om bankoutskottets utlåtande nr
23 diskuteras här statsutskottets utlåtande
i nästa punkt på föredragningslistan.

Rent allmänt gör man fortfarande
reflexionen hur svårt det måste vara
att försöka framstå som frihandlare och
protektionist samtidigt. Den kluvenheten
har vi observerat vid åtskilliga tillfällen
tidigare, inte minst bland folk

Nr 21

144

Onsdagen den 29 april 1970 em.

Ang. stimulansåtgärder för textil- och konfektionsindustrierna samt den manuellt

arbetande glasindustrin
som med frejdighet talar om EEC-anslutningen
och hur den skall kunna
lösa de allra flesta problemen för oss
i en handvändning. Det är en intressant
studie, som visar att många problem
möter i dagens samhälle.

Herr Åkerlund sade något som jag
tycker är rätt centralt, nämligen att
syftet med propostion nr 41, som behandlas
i nästa ärende, är bra. Han
ansåg sig kunna vara delvis nöjd. Jag
vill säga för bankoutskottets majoritets
räkning, att vi också är nöjda med
konklusionen som helhet och att vi
därför har levererat det utlåtande som
nu ligger på bordet.

Det finns i herr Åkerlunds anförande
ett resonemang som dock inte bör
stå helt oemotsagt. Han säger att man
kan riskera att bryta sönder upphandlingskungörelsen.
Men herr Åkerlund
tycks inte vara särskilt oroad för
detta — det gäller ju att köpa svenskt.
Jag vill bara erinra om att upphandlingen
har varit en av de mycket hårt
diskuterade frågorna på bankoutskottets
dagordning tidigare. Men då gällde
det andra parter än i detta sammanhang.
Jag tycker det är rätt uppseendeväckande
att man på ett lättfärdig!
sätt ger sig på upphandlingskungörelsen
enligt de linjer som herr
Åkerlund nämnde i sitt anförande.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till bankoutskottets utlåtande nr
23.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen
yttrade, att med anledning av vad
därunder yrkats propositioner komme
att framställas särskilt beträffande vardera
punkten av utskottets i förevarande
utlåtande gjorda hemställan.

I fråga om punkten A, fortsatte herr
förste vice talmannen, hade yrkats dels
att utskottets hemställan skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt dessa båda
yrkanden och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Åkerlund begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 23 punkten
A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Åkerlund begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 66;

Nej — 56.

Sedermera gjorde herr förste vice
talmannen i enlighet med de avseende
punkten B framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; och förklarade
herr förste vice talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Mattsson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter gi -

Onsdagen den 29 april 1970 em.

Nr 21

145

ven varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 23 punkten
B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att
enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Mattsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja •— 68;

Nej — 54.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden
:

nr 60, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående stimulansåtgärder
för textil- och konfektionsindustrierna
samt den manuellt arbetande glasindustrin
jämte motioner;

nr 61, i anledning av Kungl. Maj ds
framställning om anslag för budgetåret
1970/71 till exportfrämjande åtgärder
för textil- och konfektionsindustrierna
samt den manuellt arbetande glasindustrin,
m. m., jämte motioner; ävensom
nr 62, i anledning av Kungl. Maj ds
framställning om anslag för budgetåret
1970/71 till utbildningsåtgärder för textil-
och konfektionsindustrierna samt
den manuellt arbetande glasindustrin,
varvid utlåtandet nr 61 företogs
punktvis till avgörande.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. återlån från allmänna pensionsfonden

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 35, med anledning av
motioner angående stimulansåtgärder
för textil- och konfektionsindustrierna
samt den manuellt arbetande glasindustrin.

Vad utskottet i detta betänkande hemställt
bifölls.

Ang. återlån från allmänna pensionsfonden Föredrogs

ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 24, i anledning av motioner
angående återlån från allmänna pensionsfonden.

Till samtidig behandling hade utskottet
förehaft

dels de likalydande motionerna I: 803,
av herr Annerås m. fl., och II: 948, av
herr Gustafsson i Stenkyrka m. fl., vari
yrkats, att riksdagen skulle i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om förslag
till sådan ändring av reglementet angående
allmänna pensionsfondens förvaltning 1.

att arbetsgivare erhölle möjlighet
att för återlån få utnyttja de ATP-avgifter
som inbetalats under loppet av de
fem senast förflutna åren,

2. att återlån finge ske upp till 75
procent av inbetalda avgifter och

3. att amorteringstiden för betalning
av lånen utsträcktes till 20 år,

dels ock de likalydande motionerna
1:821, av herr Ottosson m. fl, och II:
954, av herr Hovhammar m. fl., vari
föreslagits,

1. att riksdagen skulle besluta att
utan dröjsmål vidtaga erforderliga åtgärder
för att tillförsäkra företagen
återlånerätt under 1970 av de ATP-avgifter
som erlagts år 1969, samt

2. att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t skulle hemställa om en förlängning
av ansökningstiden för återlån avseende
för år 1968 inbetalade ATP-avgifter.

6t Första kammarens protokoll 1970. Nr 21

146

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1970 em.

Ang. återlån från allmänna pensionsfonden

Utskottet hade i det nu förevarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:803 och 11:948;

B. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:821 och 11:954.

Reservationer hade anförts

1) , vid utskottets hemställan under A,
av herrar Stefanson (fp), Åkerlund
(m), Nils Theodor Larsson (ep),
Strandberg (m), Regnéll (m), Börjesson
i Glömminge (ep), Larsson i Umeå
(fp) och Stridsman (ep), vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under
A hemställa, att riksdagen måtte
med bifall till motionerna I: 803 och
11:948 hos Kungl. Maj:t hemställa om
förslag till ändring av reglementet angående
allmänna pensionsfondens förvaltning
i enlighet med vad reservanterna
anfört;

2) , vid utskottets hemställan under B,
av herrar Stefanson (fp), Åkerlund
(m), Nils Theodor Larsson (ep),
Strandberg (m), Regnéll (m), Börjesson
i Glömminge (ep), Larsson i Umeå
(fp) och Stridsman (ep), vilka ansett,
att utskottets yttrande i viss del bort erhålla
den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet hort under
B hemställa, att riksdagen måtte med
bifall till motionerna I: 821 och II: 954

1. som sin mening giva fullmäktige i
riksbanken till känna vad reservanterna
anfört om undantagande av återlån från
kreditrestriktioner,

2. hos Kungl. Maj :t hemställa om förlängning
av ansökningstiden för återlån
avseende för år 1968 inbetalade
avgifter i enlighet med vad reservanterna
anfört.

Herr ANNERÅS (fp):

Herr talman! Som en av undertecknarna
av motionen om återlån från allmänna
pensionsfonden vill jag framföra
några synpunkter på denna.

Då den allmänna tjänstepensione -

ringen infördes, fastlades också principen
att företagens avgifter till pensioneringen
skulle få utnyttjas i form
av återlån. Med de regler som gäller
för återlånen ter sig denna rätt för
många mindre företag som fiktiv, beroende
på att de under ett år erlagda
avgifterna inte är tillräckligt stora för
att berättiga till lån.

Det är ju på det sättet att den mindre
företagsamheten har betydande omfattning.
Antalet anställda inom denna
del av näringslivet är mycket stort,
och det finns undersökningar som visar
att produktionshöjningen under
senare år gått snabbare för de mindre
och medelstora företagen än för de
större.

Det står också klart att nya idéer
och uppslag ofta kommer fram bäst i
de mindre företagen. Inte minst viktigt
är att många mindre företag har
en väsentlig uppgift att fylla som underleverantörer
till stora företag. Det
finns uppenbart all anledning att ta
stor hänsyn till de mindre och medelstora
företagen.

Jag vågar dock påstå att inte tillräcklig
hänsyn tas till denna företagsamhet
när det gäller att vidta åtgärder
som inverkar positivt på dess kapital-
och kreditförhållanden. Det går
inte att komma ifrån att de höga utlåningsräntor
som gällt under senare
år motverkar företagens utvecklingsmöjligheter.
De mindre företagen har
inte storföretagens möjligheter att gå
ut på obligations- och aktiemarknaden
för att skaffa sig kapital till investeringar.
Investeringsfonderna är en betydande
förmån som i stort sett endast
tillkommer storföretagen.

Nuvarande bestämmelser om återlån
från AP-fonderna diskriminerar de
mindre företagen. Det var i detta läge
och med tanke på den situation som
råder för de mindre företagen som vi
motionärer lade fram en motion som
syftar till utvidgning av återlånerätten.

Numera är AP-fonderna av stor be -

Onsdagen den 29 april 1971) em.

Nr 21

117

Ang. återlån från allmänna pensionsfonden

tydelse för näringslivets kapitalförsörjning.
De mindre och medelstora
företagen har fått eu relativt liten andel
av dessa fonders utlåningsresurser,
både i förhållande till de avgifter
som de betalar in till fonderna och
även i förhållande till dessa företags
produktiva insats. För närvarande kanaliseras
AP-fondernas utlåning till
dessa företag huvudsakligen genom AB
Industrikredit och AB Företagskredit.
Utestående och beviljade lån närmar
sig sammanlagt två miljarder kronor.
Denna summa är i sammanhanget
ganska blygsam. Till bilden hör också
att institutens kundkrets har ett betydande
inslag av företag som inte kan
betecknas som enbart mindre eller medelstora.
I enlighet med det ursprungliga
syftet med institutens verksamhet
borde utlåningen i högre grad gå till
utvecklingsbara mindre och medelstora
förelag. Det faktum att de mindre
företagen i så ringa utsträckning
anlitat instituten kan möjligen bero på
att dessa företag inte tillräckligt energiskt
bankat på AB Industrikredits
port.

De vägar som nu finns för att kanalisera
AP-medel till de mindre och medelstora
företagen är otillräckliga. Nya
vägar borde komma till stånd. En önskan
är att bankerna, affärsbanker och
sparbanker, som genom sina vittförgrenade
kontorsnät har nära kontakt
med företagen och lätt kan bedöma deras
kreditbehov finge ökade möjligheter
att själva låna ur AP-fonderna för
att därefter kanalisera pengarna ut
till företagen.

Jag vill med några ord beröra vad
vår motion går ut på. Vi kräver att
flera års lånemöjligheter får ackumuleras,
att en större del av erlagda avgiftsbelopp
får återlånas och att återlånens
amortering får utsträckas över
en längre tid. Utskottsmajoriteten har
avstyrkt motionen med hänvisning till
att en granskning av återlånesystemet
pågår genom 1968 års kapitalmarknadsutrednings
försorg. Men i reser -

vationen framhålles att denna utredning
arbetar på lång sikt och har ett
omfattande arbetsprogram, varför man
inte kan vänta något resultat från den
inom en snar framtid.

De ändringar i återlånereglerna som
föreslås av oss motionärer är dels angelägna,
dels av den arten att de kan
genomföras utan att någon utredning
erfordras. Den mindre företagsamheten
behöver allt stöd, och därför hade
det varit angeläget med en generösare
inställning från utskottets socialdemokratiska
majoritet när det gäller dessa
företag.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den reservation som under
punkten A är fogad till utskottsutlåtandet.

Herr OTTOSSON (m):

Herr talman: I bankoutskottets utlåtande
nr 24 behandlas motioner angående
återlån från allmänna pensionsfonden.
Jag har tillsammans med
kolleger från övriga borgerliga partier
i motionsparen I: 821 och II: 954 yrkat
att riksdagen skall besluta att utan
dröjsmål vidta erforderliga åtgärder
för att tillförsäkra företagen återlånerätt
under 1970 av de ATP-avgifter
som erlagts år 1969 samt dessutom att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte hemställa om förlängning av ansökningstiden
för återlån avseende för
år 1968 inbetalade ATP-avgifter.

Motionsyrkandet är närmast framställt
därför att återlånerätten, med de
förbehåll som innefattas i den sedvanliga
kreditprövningen, av företagarna
ansetts som en rättighet som skall
utgå ograverad och oberoende av dagens
hårda kreditrestriktioner. Riksbankens
föreskrift att återlånen skall
ingå bland ”övrig utlåning” från affärsbankerna
har speciellt för den
mindre och medelstora industrin skapat
ekonomiska probelm av en storleksordning,
som jag har en känsla av
att varken regeringen eller bankout -

148

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1970 em.

Ang. återlån från allmänna pensionsfonden

skottets majoritet har riktig kännedom
om.

Återlånen som kreditform tillkom
vid ATP:s genomförande 1959. Reformen
innebar högst försämrade finansieringsmöjligheter
för företagen därigenom
att de krediter som företagen
tidigare hade tillgång till genom sina
egna pensionsstiftelser bortföll. Genom
att förvaltningen av de anställdas pensionsmedel
överfördes till ATP-fonderna
var man överens om att bygga
in en garanti för att de fonderna
vid sin utlåning av pensionsmedel inte
skulle missgynna den privata sektorn
av samhällsekonomin, och reglerna
för återlånen kom att utformas mot
denna bakgrund.

I departementschefens allmänna
synpunkter betonades också vikten av
att en betydande del av fondmedlen i
form av återlån skulle gå tillbaka till
dem som levererat in pensionsavgifterna.

Av skilda remissinstansers yttranden
över förslaget om eu begränsad
villkorlig återlånerätt framgick att
denna förutsattes gälla oberoende av
.särskilda restriktioner på kreditmarknaden.

Herr talman! Mot bakgrunden av vad
som sagts om de bakomliggande syftena
och motiven för den för företagen
gällande återlånerätten vill motionärerna
framhålla industrins berättigade
krav att återlånen i enlighet med
intentionerna vid detta instituts införande
läggs utanför de nu gällande
kreditrestriktionerna. I praktiken har
den nuvarande ordningen, där återlånen
ingår bland ”övrig utlåning”, som
jag tidigare framhållit ställt till betydande
svårigheter för företagarna.

De företag som har uppfyllt de formella
fordringarna och som i sin planering
vid utvidgningar av fabrikslokaler
eller vid inköp av maskiner har
kalkylerat med sin återlånerätt som en
del i finansieringen av sina ekonomiska
åtaganden har nu hamnat i en situation,
som inte kan vara riktig eller

rättvis med hänsyn till de utlovade
förutsättningarna. När företagaren har
kommit till sin bank för att diskutera
återlån har han mötts av beskedet att
återlånemedlen endast får användas
för amortering av gamla lån eller t. ex.
för nedsättning av en tidigare beviljad
checkräkningskredit. Men detta system
har inte gett företagaren några nya
pengar, han liar bara haft möjligheten
att byta kreditgivare.

I den politiska propagandan talar
man nu före valet från regeringspartiets
sida i högstämda ordalag om den
mindre och medelstora industrins betydelse
för vår produktion, vår export
och över huvud taget om dess stora
andel i resursskapandet. Det talet rimmar
illa med den praktiska behandling
som företagen får utstå bl. a. i den
fråga som vi här debatterar.

Företagsamheten är i dag i många
hänseenden ett avdelningskontor till
finansdepartementet. Vi har att leverera
in källskatt, socialförsäkringsavgifter
— bl. a. ATP-avgifterna -— och
sist men inte minst moms, vilket för
många företag blir eu allt hårdare ekonomisk
belastning. Detta sammantaget
ställer stora krav på företagens ekonomi
varje månad. Jag har en känsla
av att den närmaste tiden, med normala
uppbörder kombinerade med
fyllnadsinbetalningar och semesterutbetalningar,
för många företag kan bli
den sista spiken i likkistan.

Jag studerade i dag här i läsrummet
numret för den 8 april av Svensk Handelstidning
Justitia och fann där att
1 058 företag lagsökts av staten för att
de inte haft ekonomisk möjlighet att
leverera in innehållen mervärdeskatt.
Och den sammanlagda summan rörde
sig om åtskilliga miljoner kronor. Detta
var vad som restförts och lagsökts
under en vecka, och det borde ge en
tankeställare.

Herr talman! Vi har i dag, som
framgått av den stora utrikes- och
handelsdebatten, stora bekymmer på
speciellt den ekonomiska sidan. Och

Onsdagen den 29 april 1970 em.

Nr 21

14!)

Ang. återlån från allmänna pensionsfonden

företagarna måste givetvis här vara
med om att var och en på sitt område
rätta till snedbalansen. Men deras
möjligheter måste, som jag ser det, ligga
i en förbättrad och högre produktion,
bland annat på exportsidan. För
att kunna åstadkomma detta fordras
att företagen inte blir blottställda på
kapitalmöjligheter, vari som en viktig
post ingår en ograverad rätt till
återlån. Dagens rapport i massmedia
om ytterligare skärpta kreditrestriktioner
för företagsamheten har inte
förbättrat situationen.

Med det anförda hoppas jag att riksbanken
skall medverka till en skyndsam
uppmjukning av restriktionerna
när det gäller återlånerätten.

Motionskravet skulle i första hand
möjliggöra återlån under 1970 av de
ATP-avgifter som erlagts för år 1969.

Men kreditrestriktionerna har därjämte
drabbat möjligheterna till återlån
av för 1968 erlagda avgifter. Rätten
att utnyttja denna möjlighet till
återlån utgick författningsenligt vid
årsskiftet 1969/70. Med hänsyn härtill
bör riksbanken även vidta åtgärder så
att en förlängning av ansökningstiden
för återlån av för 1968 inbetalade
ATP-avgifter medges.

Men det anförda yrkar jag, herr talman,
bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen 2 vid utskottets
hemställan under B.

Herr STÅHLE (s):

Herr talman! I de likalydande motionerna
1:803 och 11:948 samt i de
likalydande motionerna I: 821 och
II: 954 behandlas frågor angående ändring
av reglementet för allmänna pensionsfonden,
dels vad gäller bestämmelser
om återlån, dels ock med en
hemställan om att riksdagen måtte besluta
att utan dröjsmål vidta erforderliga
åtgärder för att tillförsäkra företagen
återlånerätt under 1970 av de
ATP-avgifter som erlagts år 1969 samt
att riksdagen i skrivelse till Kungl.

Maj :t måtte hemställa om en förlängning
av ansökningstiden för återlån
avseende för år 1968 inbetalade ATPavgifter.

Frågeställningarna i motionerna är
inte nya för riksdagen, då de har behandlats
här flera gånger tidigare. Utskottet
har remitterat motionerna till
hankofullmäktigei, och bankofullmäktige
har i sitt yttrande, som är enhälligt,
avstyrkt förslagen i motionerna.

Från utskottets sida vill vi också
framhålla att en granskning av återlånesystemet
pågår genom 1968 års
kapitalmarknadsutredning. Utredningen
skall enligt sina direktiv förutsättningslöst
pröva om återlånesystemet
skall behållas och, om utredningen anser
detta, också överväga vilka villkor
som bör gälla för denna utlåningsform.

Att riksdagen nu utan att avvakta
utredningens resultat skulle föranstalta
om vittgående ändringar i återlåningsreglerna
anser uktskottsmajoriteten
vara olämpligt. Vi kan således
inte tillstyrka den linjen.

Motionärernas krav på en förlängning
av ansökningstiden för återlån,
baserade på 1968 års avgifter, framstår
som mindre befogat redan med
hänsyn till den omfattning som kreditgivningen
i form av återlån haft
under de år dessa avgifter medfört
återlånerätt.

Med dessa korta påpekanden ber
jag, herr talman, att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr OTTOSSON (m):

Herr talman! Jag reagerade en smula
när bankoutskottets ärade talesman
nämnde dels att de motionspar han
angav var likalydande, dels att frågeställningarna
inte var nya. .lag vill bara
säga att den fråga som berörs i motionsparet
1:821 och 11:954 är ny, ty
det var först under fjolåret som den
ändringen genomfördes att återlånerätten
gjordes villkorlig.

150

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1970 em.

Ang. återlån från allmänna pensionsfonden

Utskottets talesman säger att det inte
kan genomföras vittgående ändringar
utan en utredning. Vad som här
skett är att det gjorts vittgående ändringar
utan någon som helst utredning.
Om ändringarna hade kommit
till stånd efter en utredning, hade vi
fått diskutera dem i vanlig ordning
och accepterat dem. Här har det genomförts
vittgående ändringar utan
något som helst besked i förväg. Detta
innebär — som jag sade i mitt tidigare
anförande — att en enskild företagare,
som kanske planerat för att
bygga ut sin anläggning eller för att
köpa en maskin och som kalkylerat
med att få utnyttja sin återlånerätt i
vanlig ordning, plötsligt blivit ställd
i en mycket bekymmersam situation.

Vi kommer kanske att få möjlighet att
kontrollera resultaten härav så småningom.

Jag reagerar, herr talman, mot att
man här diskuterar vittgående ändringar
i framtiden, när man redan har
genomfört dem.

Herr STÅHLE (s):

Herr talman! Jag nämnde i mitt anförande
att kapitalmarknadsutredningen
för närvarande sysslar med frågorna
om hur och på vilket sätt återlånesystemet
i fortsättningen skall verka.
Med hänsyn till den pågående utredningen
anser vi inom utskottet att det
inte är förnuftigt att nu företa några
ändringar på denna punkt.

Jag vidhåller mitt yrkande om bifall
till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att
med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande vardera punkten av
utskottets i förevarande utlåtande gjorda
hemställan.

Därefter gjorde herr talmannen i enlighet
med de rörande punkten A förekomna
yrkandena propositioner, först

på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Annerås begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 24 punkten
A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Annerås begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 67;

Nej — 57.

Med avseende å punkten B, anförde
vidare herr talmannen, hade yrkats
dels att utskottets hemställan skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle
antagas, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Ottosson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter gi -

Onsdagen den 29 april 1970 em.

Nr 21

151

Om rätt för bankerna att inneha aktier för försäljning

ven varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 24 punkten
B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Ottosson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda;

Ja — 68;

Nej — 55.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Om rätt för bankerna att inneha aktier
för försäljning

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 26, i anledning av motioner
om rätt för bankerna att inneha aktier
för försäljning.

I de likalydande motionerna I: 97,
av herr Bohman m. fl., och II: 113, av
herr Holmberg in. fl., hade anhållits,
utom annat, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna
vad i motionerna anförts angående aktiesparande.

Det i förevarande sammanhang behandlade
motionsförslaget avsåge, att
bankerna genom ändring i banklagen
skulle givas rätt att inneha aktier för
försäljning.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 97 och II: 113, såvitt nu vore i fråga.

Reservation hade avgivits av herrar
Åkerlund (in), Strandberg (in), Anneräs
(fp), Begnéll (m) ocli Löfgren (fp),
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av motionerna
1:97 och 11:113, såvitt nu
vore i fråga, hos Kungl. Maj:t hemställa
om utredning angående rätt för bankerna
att inneha aktier för försäljning
i enlighet med vad reservanterna anfört.

Herr ÅKERLUND (m):

Herr talman! Enligt banklagens bestämmelser
äger bankerna inte rättighet
att inneha aktier annat än för att
skydda sig för en fordran. I detta utlåtande
behandlas en begäran om rätt
för bankerna att inneha aktier för försäljningsändamål.
Vad som föreslagits
är rättighet för bankerna att som en
serviceåtgärd inneha ett mindre antal
aktier för strököpare — att kunna sälja
aktier över disk, om uttrycket tilllåtes.

Förslaget har vid behandlingen i remissinstanserna
bedömts litet olika.
Jag behöver inte gå in närmare på det
men vill framhålla att Bankföreningen
anser att funnes denna rättighet så
skulle det stimulera till ökat aktiesparande
och även främja en större smidighet
i aktiehanteringen.

Utskottets majoritet har inte velat
bifalla förslaget, ehuru kanske med
vad man kallar en ganska mild skrivning.
För att förslaget skall kunna genomföras
erfordras, anser utskottet,
att man först gör en utredning om detaljerna
i fråga om sättet att hantera
aktierna. Bankinspektionen anför i
sitt remissvar att den i och för sig kan
ansluta sig till det framförda önskemålet.
Vi har därför till utlåtandet fo -

152

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1970 em.

Om rätt för bankerna att inneha aktier för försäljning

gat en reservation i vilken påpekas att
aktiehanteringen med nu gällande bestämmelser
många gånger för bankerna
kan vara besvärligare och osmidigare
än den strängt taget behöver vara.
Så märkvärdig behöver man kanske
inte göra denna hantering som fallet
är för närvarande.

Särskilt när — vilket nu för tiden är
rätt vanligt — aktiebolagen skaffar sig
kapital genom självfinansiering och
ger ut fondaktier, behöver många
gånger innehav av aktier kompletteras
med ett eller annat köp av några få
aktier. Det skulle vara betydligt lättare
att genomföra sådana transaktioner
om bankerna hade en begränsad rätt
att inneha smärre aktieposter för försäljning.
Vi reservanter önskar följaktligen
att bankinspektionen får i
uppdrag att utreda möjligheterna att
ge rätt till bankerna att inneha aktier
för sådan försäljning som jag nyss
nämnt.

Med detta yrkar jag bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr ANNERÅS (fp):

Herr talman! Jag vill i korthet motivera
vårt deltagande i den reservation
som fogats till utskottsutlåtandet.

Enligt motionärerna bör aktiesparande!
stimuleras, eftersom det dels
erbjuder spararna säkerhet mot inflation,
dels bidrar till en breddning
av delägarskapet i näringslivet. För
att åstadkomma detta ökade aktiesparande
bör, anser motionärerna, bankerna
medges rätt att som en serviceåtgärd
ha ett mindre antal aktier liggande
för strököpare. De föreslagna
åtgärderna har kanske inte någon
större effekt när det gäller den ekonomiska
situationen eller för att stimulera
sparandet. Vi har biträtt reservationen
av den anledningen att
om bankerna genom en begränsad rätt
att inneha smärre aktieposter för försäljning
kan ges möjlighet till en bättre
service för sina kunder, finner vi

ingen anledning att motsätta oss den
utredning som motionärerna föreslår.

Jag ber därför att få yrka bifall till
vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr STÅHLE (s):

I de nu behandlade motionerna
framförs olika förslag till åtgärder
syftande till att stimulera det enskilda
sparandet. Av dessa förslag prövas i
bankoutskottets utlåtande endast ett,
nämligen det som avser att bankerna
genom ändring av banklagen skulle
ges rätt att inneha aktier till försäljning.

Förslaget har vid remissbehandlingen
bedömts på skilda sätt, som också
herr Åkerlund här nämnde. Svenska
bankföreningen hävdar att handel över
disk med aktier skulle medföra fördelar
för såväl allmänheten som bankerna
och ge underlag till stimulans för
ökat aktiesparande. Svenska sparbanksföreningen
däremot hävdar att
det föreslagna systemet inte skulle innebära
några avsevärda fördelar vare
sig för bankerna eller för deras
kunder. Bankinspektionen för sin del
säger sig inte kunna tillstyrka att förslaget
skulle börja tillämpas med
mindre än att verkningarna först närmare
utretts. Bankinspektionen säger
också att ett genomförande av förslaget
skulle kräva ändringar i banklagstiftningen.

Med hänsyn till de ringa positiva
verkningar som ett införande av rätt
för bankerna att inneha aktier till försäljning
skulle få anser utskottet inte
tillräckliga skäl för en sådan utredning
föreligga.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt därunder framkomna yrkanden
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefatta -

Onsdagen den 29 april 1970 em.

Nr 21

l.r>3

Ang. tull personalens tillsyns- och övervakningsuppgifter

des i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
anse denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Åkerlund begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 26, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Åkerlund begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 79;

Nej — 37.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 30, i anledning
av motioner om skyldighet för
kommun att ombesörja renhållning av
gångbana, bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Ang. tullpersonalens tillsyns- och övervakningsuppgifter Föredrogs

ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 31, i anledning av motio -

ner angående tullpersonalens tillsynsoeh
övervakningsuppgifter.

1 de likalydande motionerna 1:398,
av herrar Schött och Brundin, samt II;
443, av herrar Oskarson och Krönmark,
hade anhållits, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte hemställa om
skyndsam ändring av kungl. kungörelsen
den 11 december 1964 (nr 834) om
förordnande för tullpersonal att ombesörja
viss polisbevakning på så sätt, att
kustbevakningspersonal genom nämnda
författning gåves polismans fulla befogenheter
vid utövandet av samtliga sina
tillsyns- och övervakningsuppgifter.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att motionerna 1:398 och 11:443 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Schött (m) och Oskarson (m), vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i viss
del hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av motionerna I: 398 och II: 443 i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om
översyn av de författningar, genom vilka
kustbevakningspersonalen ålagts
övervaknings- och tillsynsuppgifter, så
att personalen erhölle de befogenheter
som erfordrades för uppgifternas effektiva
fullgörande.

Herr SCHÖTT (m):

Herr talman! Alla vet vi att brottsligheten
i vårt land är djupt oroande.
Den ökar med cirka 10 procent per år
samtidigt som den går allt längre ned
i åldrarna och tenderar att bli allt
grövre. Polisen har visserligen de senaste
åren fått förstärkningar, men dessa
har inte varit tillräckliga. Uppklaringsprocenten
av anmälda brott är
otillfredsställande låg, ja, i många fall
finner folk det rent av meningslöst att
anmäla begångna brott.

I detta läge är det naturligt att man
undersöker om inte polisen skulle kun -

154

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1970 em.

Ang. tullpersonalens tillsyns- och övervakningsuppgifter

na avlastas en del arbete för att kunna
ägna sig åt sin viktigaste uppgift,
den mer kvalificerade brottsbekämpningen.

Det är denna tanke som ligger bakom
de motioner i ärendet som i år
har väckts av mig och några av mina
partikamrater.

I motionerna har vi bl. a. erinrat om
att arbetsuppgifter beträffande den
civila övervakningen längs våra kuster
åvilar såväl tullverkets kustbevakning
som polisen samt att kustbevakningens
arbetsuppgifter omfattar, förutom
tullkontroll och smugglingsbekämpning,
bland annat naturvårdstillsyn,
sjö- och flygräddning, sjötrafikövervakning,
övervakning mot vattenförorening,
jakt- och fisketillsyn samt biträde
med person- och godstransporter
åt civila och militära myndigheter.
Tills vidare handhar tullverket
dessutom oljebekämpning till sjöss
och i kustvattnen.

Samtidigt som man konstaterar att
kustbevakningen således har en rad
arbetsuppgifter av polisiär natur konstaterar
man emellertid att de befogenheter
som kustbevakningspersonalen
tillagts för att lösa dessa uppgifter ej
står i rimlig överensstämmelse med
åliggandena.

Således innebär befogenheterna enligt
kungl. kungörelsen den It december
1964, nr 834, om förordnande för
tullpersonal att ombesörja viss polisbevakning
i praktiken att några repressiva
åtgärder i form av gripande,
förhör eller annan utredning formellt
ej får vidtagas av tullpersonalen utan
skall överlåtas åt polis. Följden härav
kan i vissa fall bli att lagöverträdaren,
innan polisen hinner komma till platsen,
kan ha hunnit avvika eller att möjligheterna
att säkra bevisning om
brottet eliminerats.

En sådan ordning är uppenbart ineffektiv
och otillfredsställande. Av denna
anledning har motionärerna hemställt
om skyndsam ändring i gällande

bestämmelser, så att kustbevakningspersonalen
ges polismans fulla befogenheter
vid fullföljande av samtliga
tillsyns- och övervakningsuppgifter.
Till bilden hör — det är väsentligt att
komma ihåg — att ifrågavarande personal
vid tullkontroll och smugglingsbekämpning
redan tillagts väsentligen
samma befogenheter som polisman.

Av remissinstanserna avstyrker
rikspolisstyrelsen bifall till motionerna,
medan generaltullstyrelsen är
helt positiv. Fiskeristvrelsen tillstyrker
motionsyrkandena såvitt gäller
fisketillsyn. Sjöfartsverket anser att
frågan bör utredas närmare, medan
överbefälhavaren tillstyrker att tullpersonalen
ges sådana befogenheter
att ”ingripande (gripande och kvarhållande)
kan ske”.

För min del finner jag rikspolisstyrelsens
kallt avvisande attityd djupt
beklaglig och föga uppmuntrande
för dem som är övertygade om att vi
under alla förhållanden måste få till
stånd en helt annan samordning av
kustbevakningen och polisens arbetsuppgifter
och resurser än den vi nu
har.

Utskottsmajoriteten har följt rikspolisstyrelsen.
Man vidgår visserligen att
problemen finns, men man vill av rättssäkerhetsskäl
ej stödja motionärerna,
vilkas förslag man dock hoppas skall
prövas i lämpligt sammanhang. Man
hemställer slutligen att motionerna inte
skall föranleda någon riksdagens åtgärd.

Vid utskottsutlåtandet är emellertid
fogad en reservation, avlämnad av mig
och min partikamrat herr Oskarson i
Halmstad i medkammaren. I denna reservation
understryker vi att det för
den enskildes rättssäkerhet är av
största betydelse att ingripanden med
tvångsmedel mot allmänheten verkställs
av personal med gedigna insikter
om gällande bestämmelser och med
erforderlig allmän polisiär utbildning.
Samtidigt utgår vi emellertid från att

Onsdagen den 29 april 1970 em.

Nr 21

1 ,r).r)

Ang. tullpersonalens tillsyns- och övervakningsuppgifter

kustbevakningspersonalcn bibringas
den utbildning som svarar mot dess
befogenheter.

Vi anser att en översyn snarast möjligt
bör ske av de författningar, genom
vilka kustbevakningspersonalen
ålagts övervaknings- och tillsynsuppgifter,
så att personalen erhåller de
befogenheter som erfordras för uppgifternas
effektiva fullgörande. Slutligen
understryker vi angelägenheten av
en bättre samordning av kustbevakningens
och polisens uppgifter, så att
dubbelarbete och oklarheter i kompetenshänseende
begränsas så mycket
som möjligt.

Herr talman! Med åberopande av
vad jag har anfört ber jag att få yrka
bifall till reservationen.

Herr TISTAD (fp):

Herr talman! Detta ärende har enligt
min mening fått en ganska egendomlig
behandling i utskottet. Eftersom
jag råkar ha en hel del erfarenhet
på det aktuella området har jag dristat
mig att trots den sena timmen begära
ordet.

Herr Schött har mycket utförligt redogjort
för vad saken gäller, och jag
vill endast sammanfattningsvis i själva
sakfrågan anföra att kustbevakningspersonalen
när den fullgör sin
huvuduppgift, som är att utöva tullkontroll
och uppdaga och förhindra
smuggling, har i stort sett samma befogenheter
som polisen. Enligt den
speciallagstiftning som gäller på området
bär den till och med längre gående
befogenheter än de som enligt
rättegångsbalken tillkommer polisman.
Exempelvis är rätten att verkställa
kroppsvisitation och husrannsakan betydligt
vidare enligt varusmugglingslagen
än enligt rättegångsbalken. Men
när det gäller sådana övervakningsuppgifter
som kustbevakningen sköter
vid sidan om är befogenheterna mycket
begränsade och i vissa fall över
huvud taget inte reglerade i författ -

ningarna. Det enda som kustbevakningstjänstemannen
i sådant fall har
att företa sig när han konstaterar en
överträdelse av någon bestämmelse,
vars efterlevnad han är satt att övervaka,
är att anmäla saken för närmast
tillgängliga polisman. Att en sådan
ordning inte leder till en effektiv
brottsbekämpning ligger i öppen dag.

Denna skillnad mellan tjänstemännens
befogenheter i olika fall förefaller
minst sagt irrationell. Samme tjänsteman,
som den ena stunden är betrodd
att vidtaga mycket långtgående
åtgärder — givetvis i lagstadgad ordning
— därför att det i den aktuella
situationen handlar om tullkontroll eller
smugglingsbekämpning, är i nästa
stund inte betrodd att ingripa på något
sätt vid en aldrig så klar överträdelse
av exempelvis en fridlysningsbestämmelse
enligt naturvårdslagen, som han
dock är satt att övervaka.

Rikspolisstyrelsen har avstyrkt motionen.
Styrelsen har i sitt yttrande
gjort påståenden som inte är korrekta,
och det finns kanske anledning att här
påtala detta. Det finns en kungörelse
från 1964 angående kustbevakningens
medverkan i sjötrafikövervakningen.
Denna kungörelse daterar rikspolisstyrelsen
till den 11/2 1964 och skriver: ”År

1964 uppdrogs åt kustbevakningen
att såsom en biuppgift fullgöra
vissa enklare sjöpolisiära arbetsuppgifter.
Detta skedde huvudsakligen
på grund av att polisväsendet, som då
var kommunalt, inte förfogade över
tillräckligt antal båtar och annan utrustning
för övervakning till sjöss.
Kungl. Maj:t bedömde det lämpligt att
i detta läge utnyttja kustbevakningens
resurser för att biträda i övervakningen
av den växande småbåtstrafiken.”

I själva verket utfärdades den ifrågavarande
kungörelsen inte den 11/2
utan den 11/12 1964, och den trädde
i kraft den 1/1 1965, eller vid samma
tidpunkt som polisen förstatligades.
Att begå ett misstag beträffande datum

156

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1970 em.

Ang. tullpersonalens tillsyns, och övervakningsuppgifter

är ursäktligt, men att bygga upp sin
argumentation på ett misstag, som rikspolisstyrelsen
gör, är onekligen en
smula fatalt.

Som väntat hävdar rikspolisstyrelsen
benhårt att s. k. polisiära uppgifter
kan och bör utföras endast av polis.
Människor som ser mindre dogmatiskt
på dessa ting tycker kanske att
polisen, som har sådana svårigheter
att klara sina angelägna uppgifter i
fråga om trafikövervakningen på våra
vägar, bekämpandet av den grova
brottsligheten och skyddande av medborgarna
till liv och lem, borde vara
tacksam för den avlastning den kan få
när det gäller mer perifera uppgifter.

I slutet av utskottsutlåtandet förekommer
ett par uttalanden som är förtjänta
av uppmärksamhet. Utskottet
ifrågasätter om det inte borde finnas
eu gemensam ledning för den civila
övervakningen till sjöss och anser,
att det finns anledning att mer
ingående ta upp samordnings- och huvudmannaskapsfrågorna
till prövning.
Möjligen kan detta ske, anser utskottet,
genom den utredning angående
sjöräddningen som kommunikationsministern
nyligen har aviserat.

Det sista uppslaget kan man kanske
bortse från — det förefaller med förlov
sagt inte så genomtänkt. Sjöräddning
är ju ingen polisiär uppgift, och
för övrigt är det många organisationer
utöver kustbevakningen och polisen
som samverkar i den verksamheten.
Men vad menar utskottet i övrigt? Jag
skulle gärna, herr talman, vilja ha besked
på några punkter av utskottets
talesman:

I vilka former tänker sig utskottet
att en gemensam ledning för den civila
övervakningen till sjöss skall organiseras
och utövas?

När utskottet talar om att det finns
anledning att ta upp huvudmamnnaskapsfrågan
till prövning, tänker sig
utskottet då att polisen ensam skall
svara för den civila sjöövervakningen? -

Om så är fallet, menar utskottet att
polisen skall överta också de tulluppgifter
som kustbevakningen har? Eller
menar utskottet — liksom rikspolisstyrelsen
tycks mena, om jag tolkat
styrelsens remissyttrande rätt — att
det skall finnas två övervakningsorgan
till sjöss: kustbevakningen förrena
tulluppgifter och en sjöpolisorganisation
för alla andra bevakningsuppgifter?
Vad skulle i så fall en sådan
dubblering kosta?

Herr talman! Jag ber att få instämma
i det yrkande som ställts om bifall
till reservationen.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Om man läser detta
utskottsutlåtande och reservationen,
tror jag att det ganska klart framstår
att skillnaden mellan dem inte är stor.
Utskottsmajoriteten och reservanterna
är båda på det klara med att de nuvarande
förhållandena på detta område
inte är tillfredsställande. Jag tror också
att vi är ense om att önska att samarbetet
mellan å ena sidan polismy ndigheterna
och å andra sidan tullverket
som huvudman för kustbevakningen
vore bättre än det för närvarande är.
Det sistnämnda är givetvis ett problem
som borde kunna lösas genom
kontakt mellan de ifrågavarande chefsmyndigheterna,
eventuellt i sista hand
genom anvisningar från regeringens
sida. Över huvud taget är det här fråga
om ett administrativt problem, som inte
kräver några beslut av riksdagen.

Utskottsmajoriteten har vidare beaktat
att vi här i riksdagen inte har tillräcklig
överblick över de olika aspekter
som kan läggas på problemet och
de olika möjligheter som kan tänkas
för att nå fram till en tillfredsställande
lösning. Det är därför knappast
lämpligt att nu ge anvisningar om vilka
åtgärder som bör vidtas. Utskottet
har bara pekat på olika synpunkter
som bör hållas i minnet och avvägas
mot varandra. Jag vill för min del här

Onsdagen den 29 april 1970 em.

Nr 21

IT. 7

Ang. tullpersonalens tillsyns- och övervakningsuppgifter

endast ytterligare framhålla att, i den
man ett enhetligt huvudmannaskap för
de ifrågavarande uppgifterna inte kan
åstadkommas, det skulle vara värdefull!
om kustbevakningen kunde få full
kompetens inom sådana områden där
polisen inte har tillräckliga personella
och materiella resurser att uppehålla
en effektiv bevakning.

Med hänsyn härtill har utskottet
inte ansett det påkallat att göra någon
framställning i ämnet till Kungl. Maj :t
utan utgår från att problemet ändock
kan bringas till en tillfredsställande
lösning. Så sent som 1965 tillsattes eu
utredning som i stort sett hade till
uppgift att undersöka dessa förhållanden,
särskilt vad beträffar kustbevakningen.
Man konstaterade då dessa
gränsdragningssvårigheter, men man
kan kanske säga att utredningen inte
har avsatt några egentliga resultat. Utredningen
tänkte sig att dessa saker
skulle kunna ordnas genom en samordning
mellan rikspolisstyrelsen och
tullverket.

Det har kanske inte gått så bra som
man vill, och jag tror som jag sade
från början att man bör anstränga sig
mera på denna punkt. Men det finns
inte någon anledning att göra någon
framstöt här från riksdagens sida, eftersom
saken ändå är på gång. Det är
nog inte bara utskottet som har tänkt
sig att den aviserade utredningen,
för vilken man håller på att skriva
direktiven, även skulle komma in på
dessa frågor, utan det är tankegångar
som har varit mycket levande inom
vederbörande departement.

Herr Tistad ställde några frågor. Jag
har redan besvarat dem så till vida
att jag har påpekat att utskottet inte
har fattat ståndpunkt till några olika
förslag. Utskottet har bara liksom
radat upp de olika synpunkter som
har framförts för att påpeka att saken
har många sidor. Vad beträffar huvudmannaskapet
kan man naturligtvis tänka
sig något slags speciellt kommando
för denna sektor som omfattar bå -

da uppgifterna på vissa områden. Man
kan tänka sig att kustbevakningens
uppgifter inskränks till förmån för polisens
inom vissa områden. Man kan
också tänka sig den motsatta utvecklingen,
och det är väl detta som närmast
föresvävar motionärerna. Men
det är som sagt en sak som vi inte här
kan ta någon ståndpunkt till.

Jag her med dessa ord, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr SCHÖTT (in):

Herr talman! Det kan synas vara
sant att det inte är så mycket som skiljer
majoriteten och reservanterna, då
båda anser nuvarande förhållanden
otillfredsställande. Det är dock den
skillnaden att majoriteten tycks vilja
ta det lugnt och menar att frågorna
kan utredas i lämpligt sammanhang
medan vi reservanter och motionärer
däremot anser att förhållandena är så
otillfredsställande att det är ytterligt
angeläget att man snarast möjligt får
en översyn till stånd. Det anser vi att
riksdagen klart bör ge till känna.

Än en gång ber jag att få yrka bifall
till reservationen.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt
därunder framkomna yrkanden gjorde
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i
den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Schött begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: -

158

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1970 em.

Om skyldighet att borttaga gammal taggtråd

Den, som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 31,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Schött begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 81;

Nej — 28.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtanden:

nr 36, i anledning av motioner angående
förutsättningarna för överlämnande
till särskild vård enligt brottsbalken; nr

37, i anledning av motioner om
underlättande av inträde i svenska kyrkan
för evangelisk-lutherska invandrare;
och

nr 38, i anledning av motioner angående
ersättning till vittnen m. fl. vid
domstol.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 30, i anledning av motioner angående
reglerna för trafik med fritidsbåtar; -

nr 34, i anledning av motioner angående
maximilängden för motorfordon;
och

nr 38, i anledning av motioner om
arbetslokalers anpassning för handikappade.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om skyldighet att borttaga gammal
taggtråd

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 41, i anledning av motioner
om skyldighet att borttaga gammal
taggtråd.

Tredje lagutskottet hade behandlat
två inom riksdagen väckta och till lagutskott
hänvisade motioner, nr 117 i
första kammaren av herr Svenirtgsson
in. fl. och nr 128 i andra kammaren av
herr Börjesson i Falköping m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade yrkats, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t skulle anhålla om förslag
till ändring av gällande lag så att
skyldighet att borttaga gammal taggtråd,
som icke längre fyllde någon funktion,
förelåge för den som vore ansvarig
för taggtråden.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder
hemställt, att motionerna I: 117 och II:
128 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr SVENINGSSON (m):

Herr talman! När man så här sent
på natten begär ordet i ett ärende,
bakom vilket står ett enigt utskott, behöver
man nästan be om ursäkt, efter
den uppfattning ledamöterna har. Jag
skall be om ursäkt med att tala om att
jag inte har för avsikt att framställa
något yrkande.

Man har ofta här i livet en förhoppning
om att det skall ske en förändring
till det bättre, men för det

Onsdagen den 29 april 1970 em.

Nr 21

159

Om skyldighet att borttaga gammal taggträd

mesta blir sådana förhoppningar svikna.
Det finns anledning att påminna
härom när det gäller tredje lagutskottets
utlåtande nr 41, nämligen om skyldigheten
för den det tillkommer att
röja bort den gamla taggtråden i skog
och mark där detta stängselmaterial,
ofta nedfallet på marken, inte är till någon
nytta utan enbart till skada för viltet
i skog och mark liksom för de
många människor som under fritid och
semestertid i olika syften söker sig ut
till naturen.

Då jag nu för tredje gången fört
fram detta förslag om bortröjning av
den gamla taggtråden så har inte någon
vid dessa tillfällen förnekat att
det är berättigat. Det finns så mycket
kvar av sådant gammalt stängselmaterial
i markerna, och det ökar allteftersom
jordbruken läggs ned.

Vid flera tillfällen har det med berättigande
påpekats att det i markerna
ligger stora mängder taggtrådssnärjen
från andra världskriget som militärförbanden
då lade ut och som sedan
inte har blivit bortröjda, trots att planerna
har gått ut på att så skall ske.
Eftersom man inte har gjort det är kritik
alltjämt synnerligen berättigad.
Ingen har heller förnekat att det är
angeläget med en uppröjning med tanke
på djurlivet och allmänheten. Det
är bara tredje lagutskottet som envist
stretar emot och håller fast vid uppfattningen
att det praktiskt taget är bra
som det är.

Om en förteckning kunde upprättas
över de många större och mindre vilda
djur som antingen omkommer eller får
utstå obeskrivliga lidanden på grund
av den gamla taggtråd som finns kvar
till ingen nytta, så skulle det bli en
mycket dyster katalog.

Hemma i min egen bygd sköt ett
jaktlag under den senaste älgjakten en
älg som hade ett trådsniirje inväxt
djupt i köttet i halsen, och samma älg
hade även en trådsnara inväxt i det
ena benet. Älgen var starkt utmärglad
och bestod huvudsakligen av skinn

och ben. Men tredje lagutskottet ömmar
inte alls för sådana här händelser
i djurlivet utan står kvar vid uppfattningen
att ingenting skall uträttas
med lagens hjälp.

.lag hävdar alltjämt den uppfattningen
att utan eu mera klart utsagd skyldighet
för den som är markägare eller
på annat sätt ansvarig att röja bort
gammalt stängselmaterial så kommer
inget av betydelse att inträffa på detta
område. I år har utskottet bara sänt
motionen på remiss till naturvårdsverket.
Det är säkert ytterst sällan som ett
.statligt verk lämnar ifrån sig några
uppgifter, och naturvårdsverket vill
ha kvar uppgiften att enligt naturvårdslagens
24 § tillsammans med respektive
länsstyrelse kunna vidta vissa
åtgärder.

Utskottet åberopar även i år de möjligheter
som finns och tycker att allt
är bra som det är. Både i debatten
förra året och i motionen i år har jag
vädjat om att här måtte ske en redovisning
av vad som har uträttats. I hur
många fall har naturvårdsverket och
länsstyrelserna använt naturvårdslagens
24 § och därmed fått gammalt
stängselmaterial bortröjt?

När utskottet åberopar vad som tidigare
uttalats, att det är angeläget att
dessa bestämmelser i naturvårdslagen
kommer till användning i största möjliga
utsträckning, så borde utskottet
kunnat kosta på sig att redovisa i hur
många fall och på hur många fastigheter
som länsstyrelserna i landet med
naturvårdslagens hjälp har ålagt markägare
att röja bort gammalt stängselmaterial.
Har lagen någonsin blivit använd
i ett enda fall, eller är det hela
en tom teori som inte kommit till användning?
Någon redovisning, som
jag önskade, finns i varje fall inte.

Om det ligger papper och skräp vid
vägkanterna och ute i skog och mark,
så visst är det otrevligt men det leder
inte till några skador på djur och människor
av den omfattning som gammalt
stängselmaterial gör.

160

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1970 em.

Om företrädesrätt för buss i linjetrafik vid utkörning från hållplats

Utskottet uttalar vidare att den skyldighet
som här åsyftas blir dyrbar för
enskilda markägare. Inte är det alltid
man ömmar så om markägarna som i
detta fall! Jag har aldrig menat att
detta arbete skulle ske på en enda gång,
men om tiden utsträcktes över några år
så skulle det för många bli både enklare
och mindre kostbart.

Med tillfredsställelse kan konstateras
att utskottet inte gör samma uttalande
som förra året, då man ifrågasatte om
något var att vinna med ytterligare
lagstiftning i ämnet.

Jag har, herr talman, inte kunnat
underlåta att anföra dessa synpunkter.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):

Herr talman! Jag vill bara kort och
gott notera att utskottet inte alls är så
kallsinnigt som herr Sveningsson vill
göra gällande. Vi noterar de möjligheter
som finns att klara av denna sak
enligt nuvarande lagstiftning. Vi pekar
på att enligt den överenskommelse
som finns mellan AMS och naturvårdsverket
finns det möjligheter att ordna
taggtrådens borttagande.

Dessutom säger utskottet att kommunerna
här har en stor uppgift att fylla
och att man genom propaganda och
upplysning också kan vinna en hel
del. Utskottet pekar även på att den
nyligen tillsatta utredningen som arbetar
med översyn av naturvårdslagen
har möjlighet att ta upp denna fråga.
Utskottet har faktiskt, herr Sveningsson,
lämnat ett brett register på vilka
möjligheter som finns att komma till
rätta med detta problem.

Jag vill bara till sist understryka att
utskottet är ense med herr Sveningsson
om att det är en styggelse att gammal
taggtråd ligger kvar ute i markerna.
Vi tror emellertid inte att man
kommer till rätta med detta problem
på det sätt som herr Sveningsson förordar.

Jag ber, herr talman, att få yrka bi -

fall till tredje lagutskottets hemställan.

Herr SVENINGSSON (m):

Herr talman! ”Det breda registret”
som herr Karlsson talar om finns i
uttalanden i utskottsutlåtandet, men i
praktisk handling kan jag inte finna
det.

Jag efterlyste förra året, och jag har
efterlyst i år som jag redan har sagt,
en redovisning av i vilka och i hur
många fall naturvårdslagens 24 § kommit
till användning. Hur många markägare
har fått vitesföreläggande för
att de ej röjt bort gammalt stängselmaterial?
Om tredje lagutskottet vore
intresserat av detta problem, borde utskottet
ha redovisat någonting i det
avseendet och inte bara uttryckt sig
med några vackra och trevliga ord i
utskottsutlåtandet, som i verkligheten
inte lämnar något resultat.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Om företrädesrätt för buss i linjetrafik
vid utkörning från hållplats

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 42, i anledning av motion
om företrädesrätt för buss i linjetrafik
vid utkörning från hållplats.

Till behandling hade tredje lagutskottet
förehaft en inom riksdagens
första kammare väckt och till lagutskott
hänvisad motion, nr 244, av herr
Berglund.

I motionen hade anhållits, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
hemställa om sådan ändring av vägtrafikförordningen,
att bussar i linjetrafik
vid utkörning från hållplats i tätort erhölle
företrädesrätt.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

Onsdagen den 29 april 1970 em.

Nr 21

Om företrädesrätt för buss
att motionen 1: 244 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Herr BERGLUND (s):

Herr talman! I utlåtandet över min
motion kan utskottet redovisa ett positivt
förslag, som helt tillgodoser mina
önskemål och som lagts fram av Nordisk
vägtrafikkomniitté. Mot den bakgrunden
har jag naturligtvis bara att
uttrycka min glädje över den nordiska
kommitténs förslag. Jag vill till
detta endast foga en förhoppning att
propositionen om den nya nordiska
vägtrafiklagstiftningen skall komma så
snabbt som möjligt — helst redan till
höstriksdagen — och givetvis att det
aktuella förslaget från den nordiska
kommittén inte faller under bordet i
samband med ärendets fortsatta behandling.
Jag tror nämligen att den
aktuella regeln om företräde för bussar
vid utkörning från hållplats kommer
att få stor betydelse inte bara för
den kollektiva busstrafiken utan för
trafiksäkerheten i allmänhet. Nödtvånget
för bussförarna att kämpa sig
ut från hållplatserna har nämligen erfarenhetsmässigt
visat sig innebära
olycksrisker.

Jag hoppas alltså, herr talman, på
en snabb proposition från regeringens
sida så att bestämmelsen blir verklighet.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det nu
föredragna utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets
utlåtande nr 22, i anledning
av motioner om förenkling och
förbilligande av frökontrollen, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 161, i anledning av Kung]. Maj:ts
proposition angående organisation

lhl

i linjetrafik vid utkörning från hållplats

in. in. för högre utbildning och forskning
i Linköping;

nr 162, i anledning av Kung], Maj:ts
proposition angående fortsatt garanti
till Aktiebolaget Aerotransport;

nr 163, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1970/71 till bidrag till svenska institut
i utlandet in. m. jämte motion;

nr 168, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1970/71 i vad
avser vissa allmänna frågor;

nr 169, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1970/71 i vad
avser justitiedepartementets verksamhetsområde; nr

170, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1970/71 i vad
avser utrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

171, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1970/71 i vad
avser försvarsdepartementets verksamhetsområde; nr

172, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1970/71 i vad
avser socialdepartementets verksamhetsområde; nr

173, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1970/71 i vad
avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 174, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1970/71 i vad
avser finansdepartementets verksamhetsområde; nr

175, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1970/71 i vad
avser utbildningsdepartementets verksamhetsområde; nr

176, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän bered -

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1970 em.

162

Interpellation ang. gottgörelse till vissa
i Rönneåns dalgång

skapsstat för budgetåret 1970/71 i vad
avser handelsdepartementets verksamhetsområde; nr

177, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1970/71 i vad
avser inrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

178, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1970/71 i vad
avser industridepartementets verksamhetsområde; nr

179, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1969/70 i vad avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 180, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1969/70 i vad avser socialdepartementets
verksamhetsområde;

nr 181, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1969/70 i vad avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde; nr

182, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1969/70 i vad avser utbildningsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 183, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1969/70 i vad avser handelsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 184, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1969/70 i vad avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde;

nr 185, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1969/70 i vad avser industridepartementets
verksamhetsområde; och
nr 186, i anledning av Kungi. Maj:ts

av översvämningar drabbade jordbrukare

proposition angående anslag till lån till
nordiska industrialiseringsfonden till
förmån för Island.

Interpellation ang. gottgörelse till vissa
av översvämningar drabbade jordbrukare
i Rönneåns dalgång

Herr ANDREASSON (ep) ehöll på
begäran ordet och anförde:

Herr talman! Vårfloden har i år blivit
ovanligt kraftig på grund av vinterns
stora snömängder samt den hastiga
snösmältningen i förening med
ihållande regn. Detta har förorsakat
omfattande översvämningar av vattendragen
i Skåne med stora skador för
markägare och fastighetsägare som
följd. Skadornas omfattning kan ännu
inte överblickas, emedan vattenståndet
ännu är så högt att man ej kan se
den förödelse som uppstått. Det kan
dock redan nu sägas, att skadorna är
omfattande.

Bostäder har på många håll fått omfattande
vattenskador. Källarvåningar
är fyllda med vatten, trossbottnar
har vattendränkts och rötskador kan
befaras på trävirke etc. Ekonomibyggnader
företer liknande skador. Såväl
yttre som inre inventarier har helt eller
delvis blivit förstörda.

Åkrarna har i många fall skurits
sönder av vattnet och blivit överspolade
med sand och slamm, varför
skörderesultaten i många fall säkerligen
kommer att bli dåliga under flera
år framöver. Stora arbeten förestår för
jordbrukarna, när det gäller att forsla
bort bråtet och bota de skador i övrigt
som uppstått på åkerjorden. Vägar
har raserats och underminering av
brofästen kan befaras.

Genom radio, TV och pressen har
man de senaste dagarna kunnat följa
översvämningarnas verkningar på olika
håll i Skåne. Det började i Hörbytrakten
och nu senast har det varit
Helgeåns och Rönneåns dalgångar,

Onsdagen den 29 april 1970 em. Nr 21 163

Interpellation ang. gottgörelse till vissa av översvämningar drabbade jordbrukare

i Könncåns dalgång

som varit värst utsatta. Då Rönneån
flyter genom min bygd, har jag självfallet
bäst kunnat följa situationen här.
Som ett exempel på vattenflödenas
mäktighet kan anföras att bron över
Rönneån på tidigare väg E 4 har
översvämmats, vilket jag inte kan minnas
har skett tidigare.

Särskilt hårt drabbade är några
lantbrukare i Matkärr i Kvidinge socken.
År 1953 utförde de som delägare
i Kvidinge-Matkärrs invallningsföretag
1948 invallning av sina marker som
skydd mot Rönneån. Genom den exceptionella
vårflod, som i år förekommit i
Rönne å, genombröts vallen mot ån i
invallningsföretaget måndagen den 20
april på fyra ställen och innanför liggande
marker om cirka 90 tunnland
åkerjord översvämmades till omkring
2,0 meters djup.

Genom det inträffade har en väsentlig
del av de tre lantbrukarnas odlade
mark blivit satt under vatten och torde
under innevarande år ej kunna lämna
någon gröda.

Värst drabbad är lantbrukaren Jan
Olsson, Matkärr 3:1, som har 27 ha av
sin om 30 ha bestående egendom innanför
invallningsområdet stående under
vatten, vilket motsvarar 90 procent
av hans areal. Lantbrukaren Axel
Olsson, Tommarp 41:1 och 42:1, har
12,5 av sina 45 ha eller nära en tredjedel
av egendomen under vatten och
lantbrukaren Hans Nordström, Tommarp
43:1, har 6,5 av sina 33 ha eller
en femtedel av sin egendom under vatten.

En väsentlig del av den översvämmade
arealen är besådd med höstråg
och höstraps. Sålunda har herr Olsson
12 tunnland höstråg och 13 tunnland
höstraps, herr Axel Olsson 9 tunnland
höstråg och herr Nordström 10 tunnland
höstråg. Dessa odlingar är enligt
utsago av expertis vid lantbruksnämnden
i Kristianstads län tillspillogivna
genom det inträffade. Men även sedan
vattenståndet i ån sjunkit, vallarna

kunnat återställas och området länspumpats,
torde en fördröjd upplösning
förhindra att markerna därefter,
med tanke på den långt framskridna
årstiden, skall kunna besås i rimlig
tid för att mogen gröda skall kunna
erhållas. Därtill kommer att allvarliga
skador på marken torde kunna förutses
såsom bortspolning av matjord, avlagring
av sand och slamm på markerna
etc.

Kostnaderna för invallningsföretaget
uppgick år 1953 till 92 300 kronor. Genom
företaget blev ca 46 ha odlingsbara.
I statligt stöd till utförandekostnaden
utgick som bidrag ur statens avdikningsanslag
36 940 kronor samt
som lån ur statens avdikningslånefond
28 230 kronor. De årliga annuiteterna
för lånet utgår under tiden 1959 t. o. in.
1982 med 2 100 kronor per år och utgör
sålunda fortfarande en ekonomisk
börda för delägarna.

År 1958 skedde också ett genombrott
i företagets vallar mot ån men detta
hade inte så katastrofala följder, enär
det skedde redan i februari månad.
Vattnet sjönk den gången relativt
snabbt, skadorna på vallarna kunde
repareras och man fick åter i gång
pumparna ganska snart. Marken hann
torrläggas till sådden.

Efter denna händelse höjdes vallarna
mot Rönneån med 0,5 meter och
vallarna är nu över 2 meter höga mot
ån. Kostnaden för höjningen belöpte
sig till cirka 9 000 kronor, varav lån
erhölls med 8 000 kronor genom lantbruksnämndens
försorg.

Den nu inträffade situationen synes
i första hand bero på årets onormala
väderlekssituation men torde jämväl
som bidragande orsak ha den alltmer
försämrade avbördningskapaciteten
hos fen nedströms Klippan, förorsakad
av den ständigt fortgående igenväxningen
och uppgrundningen av ån.

Som framgår av det sagda måste läget
för Jan Olssons del betecknas som
katastrofalt genom att egendomens

164

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1970 em.

Interpellation ang. kreditsituationen för mindre och medelstora företag

möjlighet att under innevarande år
kunna producera någon avkastning så
gott som helt upphör. Även de båda
andra markägarna gör mycket kännbara
ekonomiska förluster. Ekonomisk
hjälp är därför synnerligen välbehövlig Den

inträffade situationen kommer
dessutom för delägarna i invallningsföretaget
att medföra ökade utgifter i
form av reparations- och pumpningskostnader.

Med anledning av vad jag anfört i
interpellationen anhåller jag om kammarens
tillstånd att till herr stadsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
få ställa följande fråga:

Är herr statsrådet beredd att medverka
till att de av översvämningarna
hårdast drabbade lämnas gottgörelse
för de förluster som uppstått?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål
finge framställas.

Interpellation ang. kreditsituationen för
mindre och medelstora företag

Ordet lämnades härefter till herr
STEFANSON (fp), som yttrade:

Herr talman! Riksbanken har träffat
en överenskommelse med affärsbankerna
om kreditpolitiken. Den innebär
på sikt en ytterligare skärpning
av de redan nu hårda kreditrestriktionerna.

Det är uppenbart, att denna ytterligare
nedskärning av bankernas utlåning
i mycket hög grad träffar företagens
kreditförsörjning, framför allt
de mindre företagens. Många av dem
har redan nu betydande finansieringsproblem
på grund av kreditrestriktionerna.
1970 torde därför bli ett
mycket svårt år för många företagare.
Detta kan bl. a. utläsas ur den senaste
konkursstatistiken för landet. Konkurserna
har ökat mycket starkt. Under
de tre första månaderna har 599 före -

tag tvingats i konkurs. Det innebär en
ökning med 40 9c i jämförelse med
förra året. I april månad har tills dato
234 företag försatts i konkurs.

Orsaken till denna oroväckande situation
är inte i första hand sämre
lönsamhet eller avsättningsmöjligheter.
Svårigheterna beror i huvudsak på de
mycket stränga kreditrestriktionerna.
En orsak till att de mindre företagen
känner kreditåtstramningen hårdare är
att de i så stor utsträckning är beroende
av bankernas utlåning. Riksbankens
krav på bankerna tvingar dessa
att kräva större amorteringar än
normalt från företagen. Detta äter upp
den förbättrade likviditet, som också
de mindre och medelstora företagen
skulle kunna bygga upp i den högkonjunktur,
som vi haft och ännu har.
Kreditrestriktionerna medverkar på så
sätt till en onormal strukturförändring
inom näringslivet genom att de
framför allt träffar mindre och medelstora
företag.

Med hänvisning till vad som anförts
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen för
finansdepartementet få framställa följande
interpellation:

Vill finansministern medverka till
att den särskilt ogynsamma kreditsituation,
som de mindre och medelstora
företagen genom riksbankens kreditrestriktioner
försatts i, lättas?

Även denna anhållan bifölls.

Anmäldes och bordlädes följande
motioner:

nr 1213, av herr Ernulf, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 72,
med förslag till lag om ändring i statstjänstemannalagen
(1965:274), in. m.;

nr 1214, av fröken Stenberg m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 88, angående högre teknisk utbildning
och forskning i övre Norrland;
samt

nr 1215, av herr Olsson, Manne, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition

Onsdagen den 29 april 1970 em.

Nr 21

1C5

nr 119, angående riktlinjer för lois- och
fyrväsendets organisation och för statliga
sjöfartsavgifter.

Meddelande ang. enkel fråga

Meddelades, att jämlikt 8 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
fråga denna dag framställts av herr
Brundin (m) till herr statsrådet och
chefen för finansdepartementet: ”Enligt
nu tillgängliga uppgifter har antalet
företagskonkurser ökat på ett oro -

Meddelande ang. enkel fråga
väckande sätt under senare tid. Vilka
åtgärder avser Statsrådet vidta för att
undanröja sådana orsaker härtill som
sammanhänger med kreditåtstramningen?” -

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 00.13.

In fidem
Bengt Lambe

/Solveig Gemert

KUNGL BOKTR. STHLM 1970