RIKSDAGENS ** PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1968:30)

RIKSDAGENS ** PROTOKOLL

Nr 30

FÖRSTA KAMMAREN

1968

30—31 maj

Debatter m. m.

Torsdagen den 30 maj Sid.

Svar på enkla frågor:

av herr Eriksson, Karl-Erik, (fp) om avbrytande av försöksverksamheten
med fri försäljning av starköl .................. 3

av herr Österdahl (fp) om förläggande till Gotland av basen för

oljeletningen i Östersjön ................................ 5

av herr Pettersson, Harald, (ep) ang. arbetet med att åstadkomma
lämpliga eldistributionsområden .................... 0

av herr Larsson, Thorsten, (ep) ang. utrotning av fågelbeståndet
vid Sturupsflygfältet ................................ 8

av herr Hjorth (s) om åtgärder mot nedskräpning till sjöss .. 10

av herr Tistad (fp) ang. biljettkontrollen på SJ:s sovvagnståg 12
av herr Wikberg (ep) ang. försening av postförsändelser genom
ändringar i distributionen.......................... 13

Svar på interpellation av herr Brundin (h) ang. insyn i företag

som beviljats industrigarantilån eller lokaliseringsstöd........ 14

Den ekonomiska politiken, m. m. (Forts.) .................... 22

Mervärdeskatt, m. m......................................... 100

Om utredningar i stabiliseringspolitiskt syfte .................. 105

Om åtgärder för att åstadkomma en stabil ekonomi, m. m....... 108

Provisoriska lokaler för riksdagen vid författningsreform...... 112

Riksdagens lokalfrågor på längre sikt ........................ 115

Uttagsprocenten för den statliga inkomstskatten, m. m........... 127

Fredagen den 31 maj

Sammanjämkningsförslag beträffande riksdagens lokalfrågor på

längre sikt................................................ 141

Anföranden i anledning av vårsessionens avslutning............ 142

1 Första kammarens protokoll 1968. Nr 30

Nr 30

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Torsdagen den 30 maj Säd.

Statsutskottets memorial nr 140, ang. uppskov med behandlingen

av vissa ärenden ........................................ 21

Bevillningsutskottets memorial nr 35, ang. uppskov med behandlingen
av vissa till utskottet hänvisade ärenden ............ 22

Tredje lagutskottets memorial nr 52, ang. kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om framflyttning av den för tillämpning av ensit tarlagen

avgörande tidpunkten ............................ 22

Bevillningsutskottets betänkande nr 44, ang. förslag till förordning
om allmän arbetsgivaravgift, in. m..................... 22

Statsutskottets utlåtande nr 133, ang. riktlinjer för statsbidrag för
allmän arbetsgivaravgift vid statsunderstödd verksamhet .... 99

Bevillningsutskottets betänkande nr 45, ang. förslag till förordning
om mervärdeskatt, m. m............................. 100

Statsutskottets utlåtande nr 132, ang. förslag till förordning om

mervärdeskatt, m. m..................................... 105

Bankoutskottets utlåtande nr 43, ang. den ekonomiska politiken 105

— nr 52, ang. komplettering av riksstatsförslaget, m. m......... 108

Utrikesutskottets memorial nr 10, ang. uppskov med behandlingen

av vissa ärenden ............. 112

Bankoutskottets utlåtande nr 47, ang. provisoriska lokaler för
riksdagen vid författningsreform .......................... 112

— nr 48, ang. riksdagens lokalfrågor på längre sikt ............ 115

Bevillningsutskottets betänkande nr 47, ang. beräkning av bevill ningarna

för budgetåret 1968/69, m. m..................... 127

Bankoutskottets utlåtande nr 49, ang. regleringen av utgifterna
under huvudtiteln Riksdagen och dess verk m. m........... 138

— nr 50, ang. tilläggspension till avdelningssekreteraren Åke Gyllenram
.................................................. 138

— nr 51, ang. familjepension åt fru Helfrid Wigren............ 138

— nr 53, ang. viss ersättning för deltagande i interparlamenta ,

riskt möte .....................................*........ 138

Statsutskottets memorial nr 141, ang. tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1967/68 .................................. 138

— nr 142, ang. statsregleringen för budgetåret 1968/69 ........ 138

Fredagen den 31 maj

Bankoutskottets memorial nr 54, ang. kamrarnas skiljaktiga beslut
i fråga om riksdagens lokalfrågor på längre sikt............ 141

Torsdagen den 30 maj 1968 fm.

Nr 30

Torsdagen den 30 maj förmiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 11.00.

Justerades protokollet för den 21 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 277, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter,
m. m., såvitt propositionen
hänvisats till bevillningsutskottet.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 302, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående långtidsplan för
det statliga utvecklingsbiståndet m. m.
samt Kungl. Maj :ts proposition angående
ytterligare svenska bidrag till Internationella
utvecklingsfonden (IDA)
jämte motioner; och

nr 303, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående undervisning för
utlandssvenska barn samt för vissa minoriteter
i Sverige jämte motioner.

Om avbrytande av försöksverksamheten
med fri försäljning av starköl

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
STRÄNG erhöll ordet för
att besvara herr Karl-Erik Erikssons
(fp) fråga om avbrytande av försöksverksamheten
med fri försäljning av
starköl, vilken fråga intagits i kammarens
protokoll för den 24 maj, och anförde: -

Herr talman! Herr Karl-Erik Eriksson
har frågat mig om jag mot bakgrunden
av de siffror kontrollst yreisen nu
redovisat över starkölskonsumtionen är
beredd ta ställning till ett eventuellt avbrytande
av försöksverksamheten med
fri starkölsförsäljning.

Som svar på frågan vill jag endast
hänvisa till det svar, som jag lämnade
samme herr Karl-Erik Eriksson i samma
spörsmål vid riksdagens början.

Herr ERIKSSON, KARL-ERIK, (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Sträng för att han än gång
har svarat på en fråga om den fria
starkölsförsäljningen. Tyvärr måste jag
konstatera att statsrådet sannerligen
inte har lagt ned någon större möda på
svaret.

Sedan vi sist debatterade denna fråga
har ändå en hel del hänt. Bl. a. har kontrollstyrelsen
redovisat siffror som visar
konsumtionsökningen i försökslänen.
Siffrorna är skrämmande höga. För
Värmlands län redovisas en ökning med
1 700 procent från november 1966 till
november 1967. Om man jämför siffrorna
för februari månad 1967 med siffrorna
för samma månad 1968 — den senaste
månad som sådana här siffror i dagens
läge föreligger för — finner man
en ökning på 1 400 procent. I Göteborgs
och Bohus län — det andra försökslänet
— pendlar ökningen mellan 700
och 800 procent.

I sitt svar i januari månad sade statsrådet
att inga olägenheter ännu uppstått
men att han noggrant skulle följa frågan.
Om finansminister Sträng hade gjort
detta kan det väl inte ha förbigått honom
att det föreligger en stark reaktion
från organisationer och myndigheter. I

Nr 34

Torsdagen den 30 maj 1968 fm.

Om avbrytande av försöksverksamheten med fri försäljning av starköl

en tidning i dag finns exempelvis ett uttalande
från nykterhetsnämnden i en av
Värmlands expanderande kommuner
som säger: »Med stigande oro ser nämnden
på det alltmer tilltagande bruket av
alkohol bland skolbarn och skolungdom.
Nämnden anser att allt bruk av
alkohol bland dessa åldersgrupper är att
betrakta som missbruk.»

En ny olägenhet med starkölet har
framkommit i och med att folkparkerna
öppnat för säsongen. Låt mig ta ett
exempel.

I ett färskt uttalande av direktören
för Värmlands mest besökta folkpark,
Mariebergsskogen i Karlstad, säger denne:
»Vi är nog inte mogna för starkölsförsäljning
i fri form. Det är ofattbart
att 14—15-åringar och ibland till och
med yngre kan köpa Öl fritt i vilken affär
som helst. Tendensen är skrämmande.
» Så långt direktör Karlsson.

Min uppfattning är att det i försökslänen
vore en fördel både för skolmyndigheter,
sociala myndigheter, polis och
festarrangörer, ja, inte minst för ungdomen,
om finansministern utnyttjade
sin möjlighet att avbryta försöksverksamheten.
Någon antydan om ett sådant
beslut kan man tyvärr inte spåra i dagens
svar. Jag vill därför fråga stafsrådet:
Kommer statsrådet inte att ompröva
sin ställning vilka siffror som än
redovisas?

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag är medveten om att
konsumtionsökningen är ett faktum,
men det finns ännu inte någon statistisk
redovisning över den totala alkoholförbrukningens
förändringar i dessa båda
län. Om konsumtionsökningen innebär
motsvarande dämpning av starkspritkonsumtionen
så är det en intressant
aspekt på frågan, men om den saken
vet vi ännu ingenting.

Det är speciellt i vissa delar av Värmland
som denna fråga har väckt uppmärksamhet.
Däremot finns det ingen
reaktion från Göteborgs och Bohus län,

och där har vi ändå rikets i storleksordning
andra stad. Länsstyrelsen i
Värmlands län har ännu inte ansett situationen
sådan att försöksverksamheten
bör avbrytas. Personligen var jag litet
tveksam innan vi släppte starkölet
fritt, men det var ju på riksdagens begäran.
Och har man givit sig in på en sådan
försöksverksamhet tycker jag att
man bör ha en viss tolerans under försöksperioden.
Sedan får man dra slutsatserna
av utfallet under den perioden.

Vad som dessutom bör uppmärksammas
— när vi nu kommit in på sifferexercisen
— är att samtidigt som konsumtionssiffrorna
på Öl har ökat i länen
har fylleriförseelserna minskat i båda
dessa län. Detta gäller hela klientelet
utan åldersuppdelning och, märk val,
också ungdomar under 21 år. I värmlands
län ligger omhändertagandet för
fylleriförseelser 7 procent lägre nu under
försöksperioden och första kvartalet
i år jämfört med första kvartalet förra
året före försöksperioden.

Man vill nog som bakgrund — om
man skall läsa statistiken — ha en mera
stadig underbyggnad innan man bryter
en försöksperiod som är till för att ge
ett material på basis av vilket man sedan
skall fatta det mera definitiva beslutet.

Herr ERIKSSON, KARL-ERIK, (fp):

Herr talman! Låt mig först säga att
fylleristatistiken ändå inte är någon riktig
värdemätare på början till alkoholism.
Här är det fråga om ungdom
som börjat dricka starköl i samband
med att det har släppts fritt. Finansministern
kan väl ändå inte blunda för
reaktionen från lokala myndigheters
sida, där man med oro ser på den ökande
konsumtionen. Finansministern menar
väl inte att en femtondubbling av
starkölskonsumtionen till stor del bland
ungdom kan gå spårlöst förbi ?

När finansminister Sträng anför att
starkspritkonsumtionen har minskat,
vill jag säga att det har blivit en väl -

Torsdagen den 30 maj 1968 fm.

Nr 30

Om förläggande till Gotland av basen för oljeletningen i Östersjön

kommen minskning med 3,4 procent i
Värmlands län, om man jämför de fyra
första av årets månader med motsvarande
tid 1967. Tyvärr är det emellertid
en ökning om man jämför med 1966.

Beträffande fylleristatistiken vill jag
säga, att enligt de uppgifter som redovisats
i pressen från Göteborgs och Bohus
län så sent som i söndags är det en ökning
av fylleriförseelserna för ungdom
under 18 år. Det är detta jag bedömer
så allvarligt.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Om förläggande till Gotland av basen
för oljeletningen i Östersjön

Herr statsrådet WICKMAN erhöll ordet
för att besvara herr Österdahls (fp)
fråga till herr statsrådet och chefen för
inrikesdepartementet om förläggande
till Gotland av basen för _ oljeletningen
i Östersjön, vilken fråga intagits i kammarens
protokoll för den 22 maj, och
yttrade:

Herr talman! Herr Österdahl har frågat
inrikesministern om han är beredd
att från lokaliseringssynpunkt medverka
till att på Gotland förlägga den centrala
basen för oljeletning i Östersjön.
Frågan har överlämnats till mig för besvarande.

Ansvaret för olje- och naturgasprospekteringen
i Östersjön kommer i enlighet
med riksdagens nyligen fattade
beslut att åvila ett särskilt lialvstatligt
bolag, som kommer att drivas på kommersiella
grunder.

Beslut om var basen eller baserna
skall ligga måste fattas med hänsyn till
bl. a. läget i förhållande till borrningsplatser
och tillgång på lämplig mark,
kommunikationer, service m. m. Det är
inte möjligt att på nuvarande planeringsstadium
säga vilken av tänkbara
platser vid Östersjön som kommer att
väljas. Frågan är därför från denna
synpunkt för tidigt väckt. Dessutom bör

beaktas att verksamhetens sysselsättningseffekt
både lokalt och tidsmässigt
torde bli ganska begränsad under prospekteringsskedet.

Herr ÖSTERDAHL (fp):

Jag ber att få tacka statsrådet Wickman
för svaret på min enkla fråga. Anledningen
till frågan var dels riksdagens
tidigare beslut om oljeletning i Östersjön,
dels sysselsättningsläget på
Gotland.

I samband med en omfattande rationalisering
och mekanisering av betydelsefulla
delar av det gotländska näringslivet
har arbetstillgången på Gotland
minskat kraftigt under de senaste
lo—20 åren. Mellan folkräkningarna
1950 och 1965 har Gotland haft ett utflyttningsöverskott
på cirka 9 000 personer
— en fruktansvärd siffra när hela
befolkningen endast uppgår till omkring
54 000 invånare. Genom åtgärder i form
av beredskapsarbeten, ianspråktagande
av investeringsfonder m. m. har under
1960-talet nya företag tillförts Gotland.
Trots detta är sysselsättningsläget för
speciellt den manliga arbetskraften för
närvarande ganska dystert. I medio av
innevarande månad fanns det vid arbetsförmedlingarna
i länet avsevärt fler
arbetslösa än för ett år sedan. Dessutom
fanns det i beredskapsarbeten, arkivarbeten,
arbetsmarknadsutbildning och
skyddad verksamhet in. in. nära 700 personer.
Det innebär att mellan 3 och 4
procent av de yrkesverksamma på Gotland
var föremål för arbetsmarknadspolitiska
åtgärder.

Jag har därför ansett det synnerligen
angeläget att något görs för att öka sysselsättningsmöjligheterna,
speciellt för
den manliga arbetskraften, och det snarast
möjligt. Därtill kommer att om två
tre år de verkligt stora sysselsättningsproblemen
inställer sig. Enligt Preliminär
länsplanering 1967 får vi fram till
1980 ett arbetskraftsöverskott på 3 500
personer på Gotland.

När därför riksdagen nu beslutat att

Nr 30

Torsdagen den 30 maj 1968 fm.

Ang. arbetet med att astadkomma lämpliga eldistributionsömraden

150—200 miljoner skall satsas på oljeletning
i Östersjön utanför Skåne samt
söder och öster om Gotland fann jag det
angeläget att på ett tidigt stadium påminna
om de gotländska sysselsättningsproblemen.
Jag har därvid utgått
ifrån att om så omfattande arbeten skall
utföras måste väl någon basorganisaiion
upprättas i land. Ur Gotlands, och
jag tror även ur hela landets synpunkt,
vore det angeläget att denna bas förlädes
till Gotland med de nya sysselsättningsmöjligheter
som därvid kan uppstå.

Nu säger statsrådet att det blir ett halvstatligt
bolag, som skall drivas på
kommersiella grunder. Det är just för
att bolaget blir halvstatligt, med inflytande
från regeringen, som jag har
ställt frågan. Jag bär riktat den till inrikesministern
för att för honom aktualisera
Gotlands problem så att han på
ett tidigt stadium skulle kunna göra
sitt infiytande gällande. Jag har också
framställt frågan så tidigt att inga beslut
om basens eller basernas förläggning
har hunnit fattas, som man sedan
kan hänvisa till med motivering att frågan
ställts för sent.

Jag förstår också att platsen för basen
eller baserna fastställes med hänsyn till
borrningsplatser, tillgång på mark
m. m. När det gäller borrningar söder
och öster om Gotland kan väl knappast
någon annan plats ligga bättre till än
just Gotland.

Jag är tacksam för att statsrådet
Wickman besvarat frågan, då det väl är
han som närmast kommer att ha inflytande
på bolaget från regeringens sida.
Det hade varit ännu bättre om statsrådet
hade lovat att positivt verka för att
Gotland skulle komma i åtanke när beslut
om basen eller baserna fattas. Att
denna verksamhet får begränsad sysselsättningseffekt
är ganska klart, men
vi på Gotland är tacksamma även för
små smulor. Vi är ju vana vid att oftast
bli förbisedda av regeringen när det
gäller sysselsättning och andra frågor.

Jag tackar än en gång för svaret.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. arbetet med att åstadkomma lämpliga
eldistributionsömraden

Herr statsrådet WICKMAN erhöll ordet
för att besvara herr Harald Petterssons
(ep) fråga angående arbetet med
att åstadkomma lämpliga eldistributionsområden,
vilken fråga intagits i
kammarens protokoll för den 24 maj,
och anförde:

Herr talman! Herr Harald Pettersson
har frågat mig om jag anser att statens
vattenfallsverks inköp av eldistributionsföretag
är förenliga med syftet med
komerskollegiums uppdrag att utarbeta
förslag till lämpliga distributionsområden.

I sin egenskap av affärsdrivande verk
bör statens vattenfallsverk ha samma
möjligheter som andra kraftdistributörer
att konkurrera inom eldistributionsverlcsamheten.
Vattenfallsverket bör
därför också ges möjligheter att köpa
eller ingå som delägare i olika distributionsföretag.

Vid koncessionsgivningen strävar
man efter att skapa rationella och bärkraftiga
eldistributionsområden. Den
pågående eldistributionsutredningen
skall framlägga förslag om förbättrade
möjligheter att genom koncessionsgivning
och andra statliga åtgärder påskynda
denna utveckling. Statens vattenfallsverk
är liksom andra eldistributionsföretag
underkastat den statliga
koncessionsgivningen.

Jag kan därför inte finna att vattenfallsverkets
inköp i princip skulle föregripa
ställningstagandet till eldistributionsutredningens
kommande förslag.

Herr PETTERSSON, HARALD, (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statrådet Wickman för svaret. Statsrådet
erinrar i detta om att man vid koncessionsgivningen
strävar efter att skapa
rationella och bärkraftiga eldistri -

Torsdagen den 30 maj 1968 fm.

Nr 30

Ang. arbetet med att åstadkomma lämpliga eidistributionsområdea

butionsområden, och det är ju det bemyndigande
som Kungl. Maj:t har lämnat
till kommerskollegium. Statsrådet
säger också att statens vattenfallsverk
liksom andra eldistributionsföretag är
underkastat den statliga koncessionsgivningen,
och detta är helt riktigt.

Men om kommerskollegium anser att
eldistributionen inom ett område är
lämpligt ordnad utan vattenfallsverkets
medverkan, varför köper då Vattenfall
in sig eller försöker att köpa in sig i
upprättade områden. Vi har ju exempel.
Jag tror att statsrådet inte har kunnat
undgå att uppmärksamma meddelanden
härom i pressen, och jag tror också att
statsrådet har haft en uppvaktning i
den här saken.

Min fråga gällde egentligen huruvida
denna koncessionsgivning inte innebär
ett föregripande av den nya ordning
som skall komma. Enligt min mening är
det ett föregripande och en utvidgning
av det bemyndigande som Kungl. Maj:t
har givit kommerskollegium när Vattenfall
uppträder som köpare av eldistributionsföretag
i områden som kommerskollegium
uttalat vara lämpligt ordnade
redan nu.

Jag tackar än en gång för svaret.

Herr statsrådet WICKMAN:

Herr talman! Det är självklart att
jag inte kan gå in på de fall som jag
förmodar ligger bakom denna fråga.
Den uppvaktning som herr Harald Pettersson
förutsätter skulle ha skett om
detta speciella fall har ännu inte ägt
rum, men den kommer väl till stånd. Jag
vill inte tala om den frågan i dag. Den
erfarenhet jag har av Vattenfalls agerande
på distributionsområdet är en
helt annan än det omdöme som herr
Pettersson fällde. Det åsyftade fallet får
jag pröva när det blir aktuellt. Att Vattenfall
ingår som delägare i ett distributionsområde
kan jag i och för sig
heller inte finna anmärkningsvärt eller
stridande mot den områdesplanering
som kommerskollegium har upprättat.

Herr PETTERSSON, HARALD, (ep):

Herr talman! Detta är en enkel fråga,
och rätteligen skulle det kanske ha
varit en interpellation, ty frågan är
intressant både från principiella och
andra synpunkter. Jag skall emellertid
nu inskränka mig till några korta funderingar.

Den ordning vi nu har bör också tilllämpas
i praktiken. Förhållandet kan
bli ett annat när riksdagen har tagit
ställning till den nya ordningen för
eldistribution, men man kan inte nu
följa andra principer än dem som riksdagen
fastställde år 1957. Jag förstår
mycket Väl att man kan tvingas vidta
vissa administrativa förändringar, men
jag anser att det på detta område inte
finns skäl att göra det.

Vi vet att det i dag finns kommunala
och konsumentägda distributionsföretag
som har rustats upp. Jag tror
inte att statsrådet kan säga att eldistributionen
i vårt land rent allmänt är
av så låg kvalitet att staten generellt är
tvungen att gripa in. Förhållandena
har förbättrats så mycket under senare
år att vi är fundersamma till om det nu
behöver vidtagas sådana här åtgärder
som verkar irriterande.

Jag vill till slut uttrycka den förhoppningen
att statsrådet vill medverka till
att de rationella kommunala och konsumentägda
distributionsföretag som bär
skapats i samråd med kommerskollegium
får utvecklas utan statligt ingripande
utöver vad kommerskollegium av
Kungl. Maj:t har bemyndigats att göra
när det gäller tillsyn och områdesindelning.

Herr statsrådet WICKMAN:

Herr talman! Det är som herr Pettersson
säger att denna fråga hellre borde
ha ställts i en interpellation är som en
enkel fråga. Även som interpellation
hade den måhända kommit vid en
olämplig tidpunkt. Jag syftar då inte på
dagens läge i riksdagens arbete, utan
på att hela problemet om hur den effek -

Nr 30

Torsdagen den 30 maj 1968 fm.

Ang. utrotning av fågelbeståndet vid Sturupsflygfältet

tiva rationaliseringen av den svenska
eldistributionen skall bedrivas är
föremål för utredning.

Jag kan hålla med om att det nuvarande
systemet är i behov av en översyn,
inte därför att det skulle vara drastiskt
eller brutalt genomfört, utan därför
att det finns oklarheter på en del
punkter som skapar irritation —- det
har herr Pettersson rätt i och det har
jag själv erfarit många gånger. Det vore
ur alla synpunkter lyckligt om vi kunde
undanröja denna irritation.

Jag vill utnyttja detta tillfälle till att
säga att det efter påstötningar från departementet
har blivit möjligt att forcera
arbetet med utredningen. Den kommer
i höst, och vi får tillfälle att i riksdagen
nästa vår ta ställning till hela
denna stora och viktiga fråga.

Jag vill inte medverka till att vattenfallsverket
skall försättas i en sämre
ställning i sin medverkan på distributionsområdet
än andra företag. Om det
var innebörden i herr Petterssons sista
fråga, vill jag inte besvara den med ett
enkelt ja.

Herr PETTERSSON, HARALD, (ep):

Herr talman! Herr statsråd, det var
faktiskt inte meningen med frågan.

Den diskussion som fördes i går beträffande
det principiella ställningstagandet
till dessa ting kan vi nu inte gå
in på. Vad jag vill veta är om ett statligt
företag skall få gripa in i en planering
som redan är gjord och slå sönder den.
Då tror jag inte att samhället medverkar
till det vi dock vill skall åstadkommas
och som statsrådet med rätta
säger, nämligen att om en översyn
skall göras bör detta ske för att skapa
något bättre. Låt oss då för all del
inte utgå ifrån att ett helstatligt företag
för eldistribution över hela landet
skulle vara det lämpligaste. Vid de
överväganden som naturligtvis måste
göras bör man gärna ta in den principen
att den statliga företagsamheten
skall arbeta på samma villkor som den

konsument- och kommunalägda. Det
måste ju finnas en målsättning även i
detta fall, nämligen att konsumenterna
— det är ju dem det gäller — skall kunna
ges en god strömkvalitet och en god
service och att konsumenterna skall få
en elkraft till det rimliga och rätta priset.
Har man den målsättningen, får
man naturligtvis överväga olika företagsformer.
Men man skall inte slå sönder
de distributionsformer som förefaller
mig vara rationella även för framtiden.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. utrotning av fågelbeståndet vid
Sturupsflygfältet

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
LUNDKVIST
erhöll ordet för att besvara herr Thorsten
Larssons (ep) fråga angående utrotning
av fågelbeståndet vid Sturupsflygfältet,
vilken fråga intagits i kammarens
protokoll för den 21 maj, och
yttrade:

Herr talman! Herr Thorsten Larsson
har frågat mig om jag vill upplysa kammaren
om huruvida speciella utrotningsåtgärder
kommer att vidtagas mot
fågelbeståndet med syfte att öka säkerheten
för flygplanen vid det planerade
Sturupsflygfältet.

De åtgärder som anses behöva vidtas
för att reducera riskerna för sammanstötningar
mellan flygplan och fåglar
vid den planerade flygplatsen grundar
sig bl. a. på erfarenheter från annat
håll i världen, främst från Kanada.
Kanadensiska experter, som anlitats för
att studera förhållandena vid Sturup,
har rekommenderat vissa åtgärder för
att komma till rätta med fågelkollisionsriskerna.
Dessa åtgärder avser bl. a.
att göra själva flygplatsområdet mindre
attraktivt för fåglarna, bl. a. genom
åtgärder för att minska antalet sorkar
och andra smådjur som utgör föda för

Torsdagen den 30 maj 1968 fm.

Nr 30

Ang. utrotning av fågelbeståndet vid Sturupsflygfältet

en del fåglar. Några utrotningsåtgärder
mot fågelbeståndet har inte varit
på tal.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
kommunikationsminister Lundkvist för
detta svar. Min fråga gällde flygsäkerheten
vid det planerade Sturupsflygfältet.

Problemet har tidigare behandlats
med andra aspekter, framför allt med
tanke på trafikunderlaget. Vissa personer
har ju som bekant ansett att danskarna
kommer att »erövra» det trafikunderlag
som Malmö skulle utgöra för
Sturup.

Avsikten med min fråga var att få
upplysningar om flygsäkerheten ur den
synvinkel som statsrådet här har nämnt,
alltså risken för kollisioner mellan fågel
och flygplan, då detta flygfält nu
skall komma till stånd. lag tycker att
denna fråga borde ägnas större uppmärksamhet
än vad som hittills har
framgått av gjorda utredningar Jag vill
inte påstå att det svar som statsrådet
här har lämnat precis ger något lugnande
besked på denna punkt.

De kanadensiska experter som statsrådet
nämnde har jämfört Sturupsområdet
med Torontoflygplatsen i Kanada
och anser att förhållandena är likartade.
Vi vet att Sturupsområdet faktiskt
är ett av norra Europas mest koncentrerade
flyttfågelområden. Experterna har
gjort vissa rekommendationer, och i det
svar som jag har fått står att åtgärderna
avser att göra »flygplatsområdet
mindre attraktivt för fåglarna, bl. a.
genom åtgärder för att minska antalet
sorkar och andra smådjur som utgör
föda för en del fåglar». Det låter ju rätt
enkelt, men vad innebär det? Vilka åtgärder
kan ligga i det lilla »bl. a.»? Experternas
rekommendationer i översättning
säger kanske litet mera, nämligen
att »flygfältets omgivningar inom gränsen
för flygfältets ägor hålles i ett sådant
skick att fåglar såvitt möjligt ej

1-f Första kammarens protokoll 196S. Nr 39

får tillgång till föda, vatten eller skydd».
Vad Innebär detta? Vissa experter påstår
att man då behöver kalhugga en
6 km räjong kring banorna. Innebär
det även andra hårda ingrepp i naturen?
I så fall måste jag beklaga detta.
Flyttfågelvägar är det som bekant svårt
att ändra -—• enligt ornitologerna är
flyttfåglarnas vägval ärftligt betingat
och ändras följaktligen inte så lätt.

Jag tror för min del att man bör klara
ut dessa frågor innan man bygger
flygplatsen. Sedan man väl lagt ner
miljoner på fältet och flygtrafiken börjat,
måste man då göra mycket hårda
ingrepp i naturen och mot djurlivet för
att tillgodose flygsäkerheten? Det är
den frågan jag skulle vilja ha svar på.
Har man med andra ord gjort klart
för sig, herr statsråd, vilka konsekvenser
denna flygfältsförläggning kan få?

Herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Med hänsyn tagen till
de, låt mig kalla det, överdrifter som
skymtade i herr Larssons farhågor för
vad som skulle komma att hända när
det gäller att begränsa fågelfaran, skall
jag gärna ytterligare litet grand precisera
de åtgärder som är planerade.

De allmänna principerna är 1) att göra
själva flygplatsområdet — alltså inte
omgivningarna utanför det —• mindre
attraktivt för flyttfåglarna än omkringliggande
områden, 2) att utforma flygplatsområdet
så att det i sin tur blir
allt mindre attraktivt för fåglarna ju
närmare landningsbanan man kommer;
det betyder bl. a. att byggnader och anläggningar
i övrigt utformas så att de
inte lockar fåglar att söka skydd. Inom
flygplatsområdet får olika åtgärder vidtagas,
så att inga vattensamlingar finns
eller uppkommer där. I övrigt skall
växtligheten inom flygplatsområdet vara
av en typ och hållas i ett skick som
gör det svårt för fåglarna att hitta föda
och finna skydd där, vilket, som redan
sagts, framför allt gäller ju närmare
rullbanan man kommer. Inga träd, bus -

Nr 30

Torsdagen den 30 mai 1968 fm.

Om åtgärder mot nedskräpning till sjöss
kar, häckar m. m. får finnas inom 200
meter från startbanan. Vissa krav på
begränsning av växturvalet gäller i ett
område 350 å 400 meter runt startbanan,
liksom särskilda bestämmelser om
hur marken skall underhållas.

Jag vill alltså understryka att gränserna
för sådana speciella åtgärder ligger
inom det markområde som luftfartsverket
beräknat för Sturupsflygplatsen.
Det har förekommit uppgifter i pressen
— och jag har nyligen hört dem upprepas
i andra kammaren — om att rena
skövlingsmetoder skulle användas
inom en radie av 6 km från flygplatsen.
Detta måste bygga på en feltolkning
av vissa uppgifter, nämligen att
inom det avståndet inte bör finnas soptippar,
vilka har en benägenhet att dra
till sig mängder av fåglar. Och det måste
ju vara en tillgång, som jag uttryckte
saken i andra kammaren, att man
inte behöver räkna med risken att få
soptippar i detta värdefulla område,
som ligger inte i men i närheten av
Sturup, alltså Holmeja, som vi beslöt
att icke ta i anspråk för flygplatsen.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Jag vill tacka statsrådet
för dessa upplysningar, som ju var
litet mera klarläggande.

Den mest kritiska tiden för flygsäkerheten
inträffar givetvis när flyttfåglarna
sträcker på hösten. Boendefåglarna
är kanske inte fullt så farliga.

Vad statsrådet säger om åtgärderna
mot fågelplatserna inom flygplatsområdet
bygger väl ändå litet grand på, vad
skall jag säga, en ljusblå tro. Man dirigerar
inga fågelsträck genom att hugga
bort buskar och sådant inom själva
flygplatsområdet. Man måste mycket
starkt beklaga om vi skulle komma i
den situationen att vi tvingades skövla
de vackra skogar som finns där omkring.
Men att så inte blir fallet vill jag
hoppas att statsrådets svar här har givit
besked om. Jag hoppas alltså att de
experter som gjort de undersökningar

som statsrådet nämner kan garantera
det. I annat fall kommer omistliga värden
att bli förstörda. Det är den synpunkten
jag vill framhålla.

Jag är inte heller så optimistisk som
statsrådet, när han påstår att man kan
dirigera flyttfågelsträck — alltså något
som är ärftligt betingat — med små lokala
åtgärder, över huvud taget tror jag
att det med hänsyn till risken för kollision
med fåglar är olyckligt att förlägga
flygplatsen just till detta område.

Herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Jag vill bara understryka
att det är icke och blir icke fråga
om skövling av värdefulla skogsområden.

Vad gäller säkerhetssynpunkterna vill
jag än en gång påpeka vad jag sagt
många gånger förut, nämligen att på
den punkten har luftfartsinspektionen
haft att uttala sin mening och den har
med beaktande av säkerhetskraven tillstyrkt
byggandet av Sturupsfältet.

Överläggningen förklarades härmed
slutad

Om åtgärder mot nedskräpning till sjöss

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
LUNDKVIST
erhöll ordet för att besvara herr Hjorths
(s) fråga till herr statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet om åtgärder
mot nedskräpning till sjöss, vilken
fråga intagits i kammarens protokoll
för den 22 maj, och anförde:

Herr talman! Herr Hjorth har frågat
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
om han avser att inför den
instundande turist- och semestersäsongen
vidta åtgärder för att stävja den
tilltagande nedskräpningen till sjöss.
Frågan har överlämnats till mig.

Enligt bestämmelser i lagen om åtgärder
mot vattenförorening från fartyg
och länsstyrelsebeslut i anslutning till

Torsdagen den 30 maj 1968 fm.

Nr 30

den lagen är det vid straffansvar förbjudet
att inom svenskt sjöterritorium
vid kusterna och i de flesta inlandsvatten
från fartyg, även småbåtar, släppa
ut inte bara olja och annan skadeverkande
vätska utan även fast avfall såsom
sopor, köksavfall och andra liknande
föremål som kan komma att flyta
på vattnet. Polisen och tullverkets kustbevakning
övervakar bestämmelserna
och sprider upplysning om dem. Även
naturvårdslagen innehåller bestämmelser
mot nedskräpning.

Medicinalstyrelsen gav i augusti förra
året ut en broschyr med råd och anvisningar
angående omhändertagande
av sopor och avfall från fartyg. Broschyren
rekommenderar bl. a. uppsamiingsanordningar
för avfall både ombord
och i hamn, och den har distribuerats
till bl. a. hälsovårdsnämnderna,
redarorganisationer och båtägarorganisationer.

Vid en konferens som denna månad
anordnats av Vattenvärnet och Föreningen
för vattenhygien, med ekonomiskt
stöd av naturvårdsverket, behandlades
frågan om nedskräpning till sjöss.
I konferensen deltog bl. a. representanter
för berörda myndigheter och organisationer.
De uppgifter som då redovisades
kommer att användas av en arbetsgrupp
som naturvårdsverket avser
att tillsätta och som skall överväga vilka
ytterligare åtgärder som bör vidtas
mot nedskräpningen.

Det är min förhoppning att den verksamhet
som pågår och som redan lett
till förbättringar, bl. a. vad gäller en del
passagerarfartyg, skall leda till att
nedskräpningen till sjöss minskar.

Herr HJORTH (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
kommunikationsministern för svaret på
min fråga till jordbruksministern.

Anledningen till att jag ställde frågan
till jordbruksministern var att naturvårdsverket
nyligen medverkat i en
konferens kring problemen om ned -

Om åtgärder mot nedskräpning till sjöss
skräpning och föroreningar till sjöss —
vilken konferens kommunikationsministern
också redogjort för i sitt svar. Därför
såg jag i första hand detta som en
naturvårdsfråga, men spörsmålet berör
ju flera olika departement. Att kommunikationsministern
nu svarat på frågan
vill jag gärna ta till intäkt för att
han är beredd att vidta de ytterligare
praktiska åtgärder som är nödvändiga
för att vi skall få ett bättre förhållande
till stånd.

Nedskräpningen till sjöss är ett stort
och allvarligt problem, som det inte är
så lätt att komma till rätta med. Det
tycks vara svårt att bryta den gamla
men knappast fina traditionen att man
från båtarna skall lämpa allt avfall över
bord. Med dagens tusentals fritidsbåtar
och enorma färjetrafik i våra farvatten
är detta i högsta grad olämpligt. »Ingen
tar miste på vägen till Åland numera»,
skrev en tidning för en tid sedan.
»Kompassens kurs är snitslad av ölburkar,
buteljer, papper och plast. Farleden
är fylld av skräp.»

Miljön förstörs ur trivsel- och skönhetssynpunkt,
men det blir också ett
kemiskt föroreningsproblem. Våra fina
badvatten förorenas, och de vackra
stränderna längs öar och kuster belamras
av allsköns avfall och bråte.
Det är milt sagt snuskigt att se.

Nu finns det, som kommunikationsministern
framhåller i sitt svar, bestämmelser
som reglerar förhållandena på
sjön. Avfallsutsläpp från fartyg och
båtar, hörde vi, är förbjudet. Men det
är väl så att t. ex. utsläpp från toaletter
ej innefattas av förbudet. Oljeutsläpp är
ett annat problem som jag inte tänker
gå in på nu; det har ju tidigare diskuterats
vid flera olika tillfällen i riksdagen.

Av naturliga skäl är det svårt att upprätthålla
övervakningen. Det är tyvärr
många som syndar på nåden, och det
verkar som om de gällande bestämmelserna
inte trängt igenom eller ej tillräckligt
respekteras, övervakning men
kanske i ännu högre grad propaganda
är enligt min mening det viktigaste

Nr 30

Torsdagen den 30 maj 1968 fm.

Ang. biljettkontrollen på SJ:s sovvagnståg
medlet för att stävja den otrevliga och
hälsovådliga förorening som försiggår i
våra farvatten. En kampanj varje sommar
i stil med »Håll naturen ren» borde
genomföras. Håll vattnet rent — det
är inte bara en slogan utan ett livsvillkor
för alla som vistas vid våra kuster
och i våra skärgårdar.

Nu får man livligt hoppas att medicinalstyrelsens
råd och anvisningar för
omhändertagande av sopor och avfall
från fartyg skall leda till ändamålsenliga
uppsamlingsanordningar både ombord
och i hamnarna och även till regalbundna
borttransporter.

Jag tackar än en gång för svaret och
uttalar förhoppningen att den arbetsgrupp
som man avser att tillsätta snabbt
kommer till stånd och att den vidtar de
åtgärder som utan tvivel är nödvändiga.
Det krävs en samordnad insats för att
lösa dessa viktiga frågor.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. biljettkontrollen på SJ :s sovvagnståg Herr

statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
LUNDKVIST
erhöll ordet för att besvara herr Tistads
(fp) fråga angående biljettkontrollen
på SJ:s sovvagnståg, vilken fråga
intagits i kammarens protokoll för
den 22 maj, och yttrade:

Herr talman! Herr Tistad har frågat
mig om jag är beredd att vidta åtgärder
för en sådan service på SJ:s sovvagnståg,
att biljettkontrollen kan utföras
inom rimlig tid efter tågets avgång.

Enligt gällande föreskrifter för transport
av resande i sov- och liggvagn skall
biljettkontrollen i sovvagnar vara avslutad
senast kl. 22 eller senast 45 minuter
efter tågets avgång för vagn, som
avgår från utgångsstation senare än kl.
21.15. För resande som på en uppehållsstation
stiger på efter kl. 22 skall

biljetterna kontrolleras snarast efter påstigningen.

För att föreskrifterna skall kunna följas
i praktiken anpassas antalet biljettkontrollörer
efter tågens storlek. På
utgångsstationerna finns som regel sovvagnskonduktören
vid sovvagnarna en
halv timme före tågets avgångstid för att
stå de resande till tjänst i olika avseenden
och omgående kunna visera biljetterna
för den som så önskar.

På grund av särskilda omständigheter,
exempelvis stort antal passagerare som
önskar sovplats och inte har reserverat
sådan, kan biljettkontrollen ibland komma
senare än avsett. Antalet sådana fall
torde emellertid relativt sett vara mycket
litet. SJ följer dessa servicefrågor
med stor uppmärksamhet.

Herr TISTAD (fp):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
få framföra mitt tack för svaret. Av
det kan jag förstå att statsrådet anser
att en tid av 45 minuter är rimlig och
skälig i detta fall. Det kan man kanske
vara med på i allmänhet. Men en del
sovvagnståg går mycket sent på kvällen,
och då är 45 minuter en ganska lång tid.
Jag fick erfarenhet av detta för ett par
veckor sedan, och det är den erfarenheten
som har kommit mig att ställa
denna fråga.

Jag begav mig från ett kvällsplenum
i kammaren direkt till Centralen och
steg någon minut före tågets avgång på
tåget som går till Göteborg kl. 23.45. Jag
hade fått plats i en vagn som skulle gå
vidare till Borås från Göteborg, och av
den anledningen måste jag lämna vagnen
kl. 5.15 på morgonen. Jag hade alltså
en bruttotid av 5 timmar 30 minuter
att sova på. Efter en dryg dag i Stockholm
och med en dag av sammanträden
framför sig tycker man att dessa 5 timmar
och 30 minuter är mycket värda.
Det tog jämnt 45 minuter innan konduktören
uppenbarade sig, och den tid
som stod till förfogande för vila avkortades
i motsvarande mån. När konduk -

Torsdagen den 30 maj 1968 fm.

Nr 30

Ang. försening av postförsändelser genom ändringar i distributionen

tören väckte mig på morgonen hade jag
ett samtal med honom. Han berättade då
att han hade blivit färdig med kontrollen
av alla vagnarna först en timme efter
tågets avgång, och han sade till mig
att om jag var irriterad var det ingenting
mot vad de var som kom sist i denna
kontroll.

Jag tycker man skulle kunna göra något
åt detta och försöka att i de tåg som
avgår sent och har mycket korta gångtider
påskynda kontrollen. Följande dag
nämnde jag för några personer om min
erfarenhet. En person som jag då samtalade
med och som inte tillhör riksdagen
berättade att han hade stigit på vid
en mellanstation klockan halv 1 en natt
och blivit väckt av konduktören för
biljettkontroll klockan 3 på natten. Jag
förmodar att det var ett enstaka fall,
men det kanske belyser att förhållandena
inte alltid är så bra som de borde
vara.

Kommunikationsministern sade till
sist att förseningar kan uppstå på grund
av att konduktören blir uppehållen av
att passagerare som önskar sovplats inte
har reserverat plats. Detta är dock
knappast något godtagbart skäl. Dessa
passagerare bör kunna vänta på att
bli anvisade sovplatser till dess de passagererare
som i vederbörlig ordning
har försett sig med biljett blivit kontrollerade
och kommit till ro och vila.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. försening av postförsändelser
genom ändringar i distributionen

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
LUNDKVIST
erhöll ordet för att besvara herr Wikbergs
(ep) fråga angående försening av
postförsändelser genom ändringar i distributionen,
vilken fråga intagits i
kammarens protokoll för den 22 maj,
och anförde:

Herr talman! Herr Wikberg har frågat
mig, om jag uppmärksammat att de
nyligen genomförda förändringarna av
postdistributionen har medfört att försändelser
i vissa fall kommer fram senare
än vad som förut varit fallet.

Mitt svar blir detsamma som jag i
förra veckan lämnade på en motsvarande
interpellation av herr Börjesson i
Falköping i andra kammaren.

Den nyligen genomförda omläggningen
av postdistributionen är att se som
ett led i postverkets strävanden att genom
lämpliga rationaliseringsåtgärder
göra det möjligt att upprätthålla en
post- och betalningsförmedling, som
svarar mot allmänhetens berättigade
krav och som sker med tillämpning av
rimliga befordringsavgifter.

Genom omläggningen av transportoch
sorteringsorganisationen och det i
anslutning därtill införda postnummersystemet
kommer sålunda uppsamling,
sortering, befordran och utdelning av
brevposten att ske snabbare och säkrare
än tidigare. Beträffande den s. k.
A-posten — brev, postkort, betalningshandlingar,
ilpaket och tidningar med
utgivning minst två gånger i veckan —
räknar man i dagens läge med att ca
85 % av den post som inlämnas på eftermiddags-
eller kvällstid den ena dagen
kan, oberoende av vilka distributiosavstånd
det gäller, utdelas nästa
dags morgon. Efter omläggningen räknar
man med att kunna höja procenttalet
till 95. I fråga om den övriga posten
— den s. k. B-posten, dvs. paket och
trycksaker etc. —- är målet, att om den
avlämnas i tid för befordran med eftermiddags-
eller kvällslägenheterna den
skall nå centralorten i utdelningsområdet
(brevområdet) till kl. 12.00 följande
dag och kunna utdelas senast därpå följande
dag. Detta kan i en del fall innebära
senare ankomsttider för B-posten.

Herr WIKBERG (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
kommunikationsministern för svaret på

Nr 30

Torsdagen den 30 maj 1968 fm.

min fråga. Anledningen till att jag ställde
den är att jag blivit uppmärksammad
på att den rationalisering av postdistributionen,
som nyligen företagits i det
vällovliga syftet att åstadkomma snabbare
postbefordran och därmed förbättrad
service åt allmänheten, i vissa fall lett
till en försämring.

Det kan av statsrådets svar synas som
om jag ställt denna fråga helt i onödan,
eftersom den besvarades för en vecka
sedan i andra kammaren. Får jag bara
fästa uppmärksamheten på att den interpellation
som statsrådet åberopar
ställdes innan omläggningen hade skett,
och frågeställningen i den var om man
befarade en försening. I min fråga åberopar
jag konkreta fall där det har visat
sig uppstå förseningar. Sålunda
kommer exempelvis A-post som inlämnas
i Stockholm på kvällstid med industriorten
Hörnefors i Västerbotten
som mottagningsort fram en dag senare
nu än som var fallet före omläggningen.

Orsaken därtill torde vara att posten
av någon anledning blir liggande kvar
för länge på centralorten i utdelningsområdet,
i detta fall Umeå, varigenom
den vidare distributionen blir fördröjd.

Det klaffar alltså inte i mellanledet.
Det är förståeligt om det uppstår problem
och besvärligheter i initialskedet
vid en omläggning av detta slag. Att det
skett bekräftas också av den postmästarkonferens
som denna vecka hållits i
Sundsvall för nedre norra postdistriktet.
Där diskuterade postmästarna enligt
uppgifter i pressen bl. a. de förseningar
som uppstått efter omläggningen.

Jag har med min fråga velat fästa
uppmärksamheten på de olägenheter
som uppstått och hoppas att de så snart
som möjligt skall bli tillrättalagda.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. insyn i företag som beviljats indu strigarantilån

eller lokaliseringsstöd

Ordet lämnades härefter till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
JOHANSSON, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid detta
sammanträde besvara herr Brundins
(h) interpellation angående insyn i företag
som beviljats industrigarantilån
eller lokaliseringsstöd, och nu yttrade:

Herr talman! Herr Brundin har bett
mig lämna en redovisning för hur de
»i lag» angivna insynsmöjligheterna utnyttjats
dels i fråga om AB Hägglund &
Söner, dels i fråga om övriga företag
som har beviljats industrigarantilån eller
lokaliseringsstöd.

Inledningsvis vill jag erinra om att
jag under höstsessionen 1967 i denna
kammare redogjorde för den s. k. Hägglundsaffären.
Jag skall därför nu inskränka
mig till att redovisa de allmänna
slutsatser som kan dras av erfarenheterna
i detta och andra ärenden om
företagsstöd i fråga om behovet av insyn
för att tillvarata samhälleliga intressen.

Statligt engagemang i form av lånegaranti
eller lokaliseringsstöd aktualiserar
en bevakning ur två skilda aspekter.
Först och främst är det angeläget
att staten genom att noga följa utvecklingen
i de företag som har fått ekonomiskt
stöd förvissar sig om att stödets
sysselsättningspolitiska syfte inte förfelas.
Men dessutom har staten i egenskap
av garanti- eller kreditgivare att
vaka över att säkerheterna för garantier
respektive lån inte försämras genom
företagets ekonomiska utveckling
eller genom att företaget avhänder sig
pantförskriven egendom.

De bestämmelser i fråga om industrigarantilån
och lokaliseringsstöd som
herr Brundin har åberopat i sin interpellation
ändrades i höstas.

Tidigare skulle den som ansökte om
lånegaranti utfästa sig att på anfordran
tillhandahålla upplysningar m. m. beträffande
rörelsen och låta ombud för
kommerskollegium eller företagareför -

Torsdagen den 30 maj 1968 fm.

Nr 30

Ang. insyn i företag som beviljats
eningen besiktiga den. Dessa bestämmelser
gav myndigheterna möjlighet att
i varje särskilt fall infordra uppgifter
om företaget. Enligt uppgifter som jag
under hösten 1967 lät införskaffa från
företagareföreningarna ansåg sig dessa
i stort sett ha fått tillfredsställande insyn
i företag som har erhållit statlig
kreditgaranti.

Enligt lokaliseringskungörelsen gällde
till i höstas att i samband med beslut
om lokaliseringsstöd skulle föreskrivas
de särskilda villkor som med
hänsyn till ändamålet med stödet och
i övrigt behövdes. Med stöd av denna
bestämmelse kunde villkor om insyn
uppställas för varje särskilt företag.

Arbetsmarknadsstyrelsen har också
träffat en överenskommelse med bankerna
om generellt samarbete rörande
administreringen m. m. av lokaliseringsstödet.
överenskommelsen innebär bl. a.
att banken åtar sig att administrera och
bevaka beviljade lån samt underrätta
styrelsen om låntagare får svårigheter
att fullfölja sina förpliktelser och lämna
styrelsen det biträde för att följa
upp det beviljade stödet som kan befinnas
påkallat, t. ex. när fråga uppkommer
om att återkräva lokaliseringsbidrag.

Enligt den tolkning som arbetsmarknadsstyrelsen
gav den berörda bestämmelsen
i lokaliseringskungörelsen och
på grund av erfarenheterna av samarbetet
med bankerna i vissa konkreta
ärenden fann styrelsen att nuvarande
överenskommelse inte gav tillfredsställande
möjligheter att få den fortlöpande
insyn i företagen som behövs. Styrelsen
hemställde därför i höstas hos
Kungl. Maj:t att styrelsen skulle få befogenheter
att granska lokaliseringsföretagets
ekonomi, verksamhet och utveckling
genom exempelvis anlitande
av fristående revisionsbyråer.

Det är viktigt att myndigheterna får
information i sådan tid att rådrum finns
för att vidta åtgärder innan utvecklingen
har hunnit beskära möjligheterna till
praktiskt handlande. Trots att de be -

industrigarantilån eller lokaliseringsstöd
stämmelser som jag nyss redogjort för
gav vissa insynsmöjligheter fann jag
det därför nödvändigt att de ändrades
på sådant sätt att tillsynsmyndigheterna
i fortsättningen mer direkt skulle få
fortlöpande rapportering om utvecklingen
inom de företag som fått statligt
stöd. Genom kungörelser den 10
november 1967 (nr 743 och 744) föreskrevs
att den som får statlig lånegaranti
resp. lokaliseringsstöd skall dels
för varje redovisningsår eller för de
kortare tidsperioder som vederbörande
tillsynsorgan bestämmer utan anmaning
redovisa till dem för verksamheten,
dels i god tid underrätta tillsynsorganet
innan beslut fattas om överlåtelse
av någon betydande del av anläggningstillgångar,
licenser, patent eller
andra liknande tillgångar i verksamheten
eller om nedläggning av väsentlig
del av verksamheten eller om annan
åtgärd av motsvarande betydelse, dels
bereda tillsvnsorganen eller den som
något av dem utser tillfälle att granska
verksamheten och därvid lämna de
uppgifter om verksamheten som begärs.

I enlighet med vad jag förordat i
propositionen nr 61 i våras angående
riktlinjer för företagareföreningarnas
organisation och verksamhet kommer
föreningarnas tjänster att tas i anspråk
i högre grad än f. n. för att biträda arbetsmarknadsstyrelsen
med bevakning
och uppföljning i lokaliseringsstödärenden.

Enligt förslag i årets statsverksproposition
har riksdagen också för nästa
budgetår anvisat medel för att tillgodose
behovet av personal och särskild expertis
för de vidgade tillsynsuppgifterna
hos arbetsmarknadsstyrelsen och
kommerskollegium. Företagareföreningarnas
motsvarande behov har tillgodosetts
genom höjning av det statliga administrationsbidraget.
Jag vill i detta
sammanhang framhålla att handläggningen
av dessa frågor som regel har
kunnat baseras på en vilja till förtroendefullt
samarbete från företagens si -

Nr 30

Torsdagen den 30 maj 1968 fm.

Ang. insyn i företag som beviljats industrigarantilån eller lokaliseringsstöd

da. De brister i informationen från företagen
och därigenom i de statliga tillsynsorganens
möjligheter att kontinuerligt
följa företagens utveckling, som
konstaterats i enstaka fall, får inte undanskymma
det faktum att ett förtroendefullt
samarbete i det stora hela råder
mellan tillsynsmyndigheterna och
företagen. Allmänt sett har den satsning
på enskild företagsamhet som skett
genom kreditstödet till hemslöjd, hantverk
och småindustri och genom lokaliseringsstödet
varit av stort värde för
sysselsättningen och utvecklingen av näringslivet.
Någon anledning att göra den
statliga kontrollen mera omfattande eller
betungande än som behövs för att
tillsynsorganen skall kunna skydda de
samhälleliga intressen de är satta att
bevaka finns inte.

Herr BRUNDIN (h):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
för svaret på min interpellation och beklagar
bara att det här ärendet nu kommer
att inkräkta på den knappa tid som
kammaren har till förfogande för att
avsluta vårriksdagen.

Jag håller med statsrådet om att statliga
ekonomiska engagemang i näringslivet
aktualiserar en bevakning ur två
skilda aspekter: både att staten får möjlighet
att noga följa utvecklingen i de
företag som har fått ekonomiskt stöd
och att staten får möjlighet att vaka
över att säkerheterna för de garantier
som ställts och de lån som givits inte
försämras. Statsrådet säger också att
de bestämmelser i det här avseendet
som åberopats i min interpellation ändrades
i höstas. Den förändringen är
emellertid närmast av formell karaktär.
Den innebär att företagen skall lämna
erforderliga uppgifter för bedömning
och övervakning till tillsynsmyndigheterna
utan särskild anmaning, medan
enligt de tidigare bestämmelserna sådana
uppgifter kunde infordras av respektive
tillsynsmyndighet. Den ändringen
synes röja det förhållandet att

tillsynsmyndigheterna möjligen inte riktigt
vetat vilka uppgifter de behövt. I
så fall ligger det snubblande nära att
befara att de inte heller nu — när uppgifterna
kommer automatiskt — riktigt
förstår vad de skall användas till.

Statsrådet uppehåller sig vid de här
ändringarna av bestämmelserna i lokaliseringskungörelsen
i stället för att besvara
min fråga om hur bestämmelserna
tillämpats. Bestämmelsen om att tillsynsorganet
skall underrättas, innan beslut
fattas om överlåtelse av någon betydande
del av företaget, fanns med i
arbetsmarknadsstyrelsens beslutsformulär
för givande av lokaliseringsbidrag
och -lån redan före den ändring av bestämmelserna
som genomfördes i höstas.
När statsrådet talar om att man
nu tillgodosett behovet av personal och
särskild expertis hos arbetsmarknadsstyrelsen
och kommerskollegium för att
dessa ämbetsverk skall kunna fullgöra
sina vidgade tillsynsuppgifter så kan
denna vidgning endast bestå av behandling
av sådana informationer som man
nu automatiskt skall få men tidigare
försummade att infordra.

Det har således varit möjligt för staten
och dess olika organ att få fullt erforderlig
insyn i de företag som begåvats
med statligt ekonomiskt stöd. Den
s. k. Hägglundsaffären har på olika sätt
tilldragit sig stor uppmärksamhet och
bär hårt utnyttjats av regeringspartiet
i politiskt taktiska syften. Jag väljer
därför att exemplifiera mitt nyssnämnda
påstående genom att visa att det varit
möjligt för varje insiktsfull person
att — till och med utan möjligheter att
infordra särskilda uppgifter från företagen
—• kunna skaffa en helt tillräcklig
insyn i företagets ekonomiska förhållanden
för en klokare bedömning
av kreditgivningen än den som ägt
rum.

Vad jag nu, herr statsrådet, återger
beträffande företagets utveckling bygger
helt på tre informationskällor —
företagets årsredovisningar, företagets
personaltidning och uppgifter ur dags -

Torsdagen den 30 maj 1968 fm.

Nr SO

Ang. insyn i företag som beviljats industrigarantilån eller lokaliseringsstöd

pressen. Jag kanske också borde tillägga
att det är inget stort arbete som erfordras
för den sammanställning jag
skall redovisa, utan den kan klaras på
ett par dagar av en person.

Vi börjar med år 1960, då företaget
hade en omsättning på 64 miljoner och
ett eget kapital på 7 miljoner. Då påbörjades
en kraftig expansionsperiod.
Det året inköptes ett linberedningsverk
i Mellansel till ett realisationspris av
10 000 kronor. Inom parentes kan nämnas
att Anundsjö kommun tidigare inköpte
detsamma för 350 000 kronor.
Samma år förvärvades AB Nordbetong,
och år 1961 påbörjades fabrikation av
svetsutrustning i Malmö, och man träffade
ett avtal med armétygförvaltningen
om utvecklande av en pansarbandvagn.
År 1962 utvidgade apparatfabriken.
Nya lokaler för försäljningsavdelningen
anskaffades i Stockholm. Produktionen
av hydraulikprodukter kom i
gång i Gullänget, och man tog upp ett
6-procentigt obligationslån på 4,5 miljoner
kronor.

År 1963 var omsättningen uppe i 98
miljoner kronor. Man påbörjade nybygget
för en svetsteknisk avdelning i
Malmö till en kostnad av 5 miljoner
kronor. Man övertog Gunnebo bruk AB:s
elektrodfabrik i Halmstad och startade
ett nybygge utanför Sundsvall som kostade
4 miljoner kronor, och man fick
statsbidrag på 1 miljon kronor. Man fick
en statlig order på pansarbandvagnar
för flera hundra miljoner kronor. År
1964 startade man stor tillbyggnad av
fabriksanläggningar i Örnsköldsvik som
kostade 11 miljoner och fick statsbidrag
med 2 miljoner. Ett dotterbolag
fick statsbidrag med 150 000 kronor för
utbildning av snickare. Man fick statliga
beställningar på cirka 57 miljoner,
och detta år påbörjades projektet Mellansel,
som inklusive bostäder och serviceanordningar
betydde en investering
på 70 miljoner kronor.

Fram till 1964 har företaget redovisat
en svagt ökande vinst, men kurvan
vänder brant och visar för 1964 en för -

lust på 5 miljoner kronor. Nu börjar
det bli litet spännande. År 1965 beviljades
Anundsjö kommun ett statsbidrag
på 6 miljoner kronor och ett statligt
amorteringslån på 12 miljoner kronor
för uppförande av fabriksbyggnader i
Mellansel, vilka sedan skulle uthyras till
Hägglund & Söner. Bolaget erhöll ett
statligt garantilån på 10 miljoner kronor,
utbildningsbidrag på totalt 6 miljoner
kronor, och dotterbolaget Nordbetong
fick statsbidrag på 660 000 och
ett lokaliseringsbidrag på 872 000 kronor.

Nu är det inte längre bara spännande.
Nu är det skrämmande. Man frågar
sig: Gjordes över huvud taget någon
som helst analys av företagets bokslut
från statliga myndigheters sida vid denna
tidpunkt? Företaget redovisade det
bär året en rörelseförlust på 8 miljoner
kronor. Vid det laget har man, om
hänsyn tas till lagerreservupplösning,
en negativ förräntning av det egna kapitalet,
dvs. att man tär på det i bolaget
insatta kapitalet.

År 1966, då man är uppe i en omsättning
på 158 miljoner kronor, beviljas
företaget ett statligt garantilån på
5 miljoner kronor i april månad. I slutet
av maj ytterligare ett statligt garantilån
på 3 miljoner kronor. Det var ett
mycket kort lån. Till skillnad från tidigare
garantilån med mycket lång amorteringstid
skulle det sista lånet amorteras
på sex månader.

I slutet av november samma år får
företaget ett lokaliseringsbidrag på
870 000 kronor och ett lokaliseringsstöd
på samma belopp. I slutet av det året
försäljes ett dotterbolag — sannolikt för
att tillgodose behovet av likvida medel,
eftersom de likvida tillgångarna minus
de kortfristiga skulderna hade försämrats
från minus 16 miljoner kronor till
minus 101 miljoner kronor under perioden
1960—1906.

Fram till slutet av detta år har företaget
erhållit närmare 93 miljoner kronor
i förskott från kunder, vilket bör
ställas mot företagets balansomslutning

Nr 30

Torsdagen den 30 maj 1908 fm.

Ang. insyn i företag som beviljats industrigarantilån eller lokaliseringsstöd

på drygt 200 miljoner kronor. Det här
året uppvisar företaget en rörelseförlust
på 7 miljoner kronor. Men om hänsyn
tas till att man under 1966 inte kunde
göra någon avskrivning på fastigheter
och maskiner torde den reella rörelseförlusten
kunna beräknas uppgå till c:a
13 miljoner kronor. Företagets eget kapital
var 1966 i stort sett detsamma som
1960, trots att balansomslutningen 1966
var fem gånger så stor som 1960. Procentuellt
liar det egna kapitalet i förhållande
titt balansomslutningen minskat
från 10 procent till drygt 3 procent
under åren 1960—1966. Till det bör väl
knytas den anmärkningen att redan
siffran från 1960, dvs. 16 procent, är eu
mycket låg andel eget kapital.

Herr statsråd! De uppgifter som jag
lämnat är — det vill jag upprepa —
hämtade från för alla människor tillgängliga
underlag och ger som synes
en ganska god insyn i företagets ekonomiska
förhållanden. Det hade varit
möjligt för kommerskollegium, arbetsmarknadsstyrelsen,
företagareföreningen,
departementet, för alla i affären inblandade
att basera sina beslut på den
här vetskapen. Men det har inte skett.
1 stället inträffade det att under 1967,
när företagets likviditet ytterligare försämrades
och behovet av kapitaltillskott
men framför allt behovet av sanering
var ständigt överhängande, långdrog de
statliga myndigheterna ärendets behandling.

Nu har leverantörer börjat tveka i fråga
om leveranser, och företaget har de
facto hotats av leveransstopp. Ert beslut,
herr statsråd, regeringens beslut om åtgärder,
förhalades månad efter månad.
Ni måste då ha insett behovet av att
avyttra delar av företaget. Men ingenting
händer från er sida. Och när tiden
löpt ut för den förbindelse bolaget hade
gentemot arbetsmarknadsstyrelsen
beträffande rätten att avyttra delar av
företaget kunde äntligen någonting ske.
Bolaget sålde i huvudsak sin elmotorsida
och svetssida och erhöll därigenom
dels den styrka som ligger i en produkt -

begränsning och dels friskt kapital som,
såvitt man nu kan bedöma, är tillräckligt
för att man på ett företagsekonomiskt
försvarbart sätt skall kunna fortsätta
driften av de icke försålda delarna
av företaget.

Jag har visat hur det var möjligt för
enskilda personer och för myndigheter
att skaffa sig fullt tillräcklig insyn även
om man inte förfogat över den möjlighet
som myndigheterna haft att infordra
särskilda uppgifter, och likväl, när
misslyckandet är ett faktum, försöker
man dölja det med en häftig politisk
agitation och påståenden om brist på
möjligheter till insyn.

Det är inte utan ett speciellt intresse
att statsrådet avslutade sitt interpellationssvar
med att konstatera att anledning
att göra den statliga kontrollen mera
omfattande eller betungande än som
behövs för att tillsynsmyndigheterna
skall kunna skydda de samhälleliga intressen
som de är satta att bevaka inte
finns. Det är, herr statsråd, ett konstaterande
som — jag skall vara blygsam i
min formulering — på ett förtjusande
sätt avviker från det i stor utsträckning
på Hägglundaffären baserade skränandet
från regeringspartiets sida om behovet
av ökad insyn i näringslivet.

Det kan naturligtvis betraktas som
ambitiöst att försöka vända ett totalt
misslyckande på kreditgivningens och
företagsbedömningens svåra område till
partipolitisk triumf med hjälp av osannfärdiga,
vulgära angrepp mot näringslivet,
enskilda företag och enskilda personer.
Det är kanske ambitiöst, herr
statsråd, men inte hedersamt.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag kan inte finna att
herr Brundin har tillfört problemet
Hägglundsaffären något nytt. Jag skall
därför inte ingå på själva sakfrågan. Jag
vilt hänvisa till min redovisning i tidskriften
Fackföreningsrörelsen i början
av året. I slutet av artikeln säger jag
bl. a.: »I fallet Hägglund & Söner för -

Torsdagen den 30 maj 1968 fm.

Nr 30

Ang. insyn i företag som beviljats industrigarantilån eller lokaliseringsstöd

des förhandlingar med tredje part utan
att inrikesdepartementet, som hade
ärendet under utredning, blev informerat.
Detta strider mot god förhandlingssed,
men det omöjliggör också att frågan
får en så allsidig och förutsättningslös
handläggning som är nödvändig för
att bästa lösningen skall kunna finnas.»

Detta är alltså den springande och
avgörande punkten. När herr Brundin
säger att vi förhalade ärendet så vet han
inte vad han talar om. Det hade förekommit
förhandlingar, och en ingående
kontroll hade genomförts dels av en privat
revisionsbyrå, en av de största i landet,
som anlitats av departementet, dels
av särskilt tillkallad teknisk expertis.
Vi hade ställt kapital till företagets förfogande
under förutsättning och villkor
att ingen avyttring av del av företaget
skedde utan att vi underrättades. Det
skedde inte, och det är det som herr
Brundin förbigått. Det är detta vi bygger
vår kritik på, men det tar inte herr
Brundin alls upp och det är väl på något
sätt avslöjande. Insynsmöjligheterna
är inte av intresse för honom utan det
är att rota i eu gammal affär. Det finns
ingen anledning att fortsätta den debatten.

Herr BRUNDIN (h):

Herr talman! Jag ber att få erinra
statsrådet om att jag framställde denna
interpellation i höstas och då var det
inte någon särdeles gammal affär. Att
interpellationen råkar bli besvarad
först nu kan statsrådet rimligen inte
skylla mig för.

Jag har inte alls något intresse av
att rota i gamla affärer bara för rotandets
egen skull, men faktum kvarstår
att ni påstått att ni inte haft möjlighet
att få tillräcklig insyn i företaget. Jag
har påvisat hur man utan att förfoga
över de möjligheter som myndigheterna
haft kunnat skaffa sig en utomordentligt
god inblick i företagets ekonomiska
utveckling och om dess ekonomiska
styrka. Detta underlät ni uppen -

barligen. Om ni hävdar att ni skaffade
dessa uppgifter och likväl pumpade in
pengar på det sätt som gjordes utan att
det kombinerades med någon sanerande
åtgärd, då är det en ekonomisk ansvarslöshet
av väldiga dimensioner. Ni
använde dessutom, herr statsråd, Hägglundsaffären
som en avstampsplanka för
ett hopp in i en häftig näringslivsdebatt
i vilken ni ställde krav på ökad
insyn i näringslivet. När vi upprepade
gånger har frågat vad ni menar med
att ni vill ha ökad insyn, har vi aldrig
fått något konkret besked. Jag förmodar
att det är detta besked som statsrådet
har lämnat i sista meningen i dagens
interpellationssvar, vilken jag nyss
läste upp.

Det vore värdefullt om den vitbok
som andre vice talman Cassel interpellerade
om i höstas kunde komma till
stånd. Jag försäkrar Er, herr statsråd,
att jag inte önskar detta för att komma
åt någon eller några personer. Jag vill
inte spika någon vid pålen, men jag
tror att en vitbok som grundligt kartlägger
hur detta ärende administrativt
behandlats av myndigheterna och hur
beslutsprocessen gått till, skulle vara
av utomordentligt värde för handläggning
av näringslivsfrågor i framtiden.
Jag frågar Er, herr statsråd: Skulle inte
en sådan vitbok eller den departementspromemoria
med en utförlig redovisning
av ärendets gång som åtminstone
planerats i december kunna utges?

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Eftersom herr Brundin
tog upp det förhållandet att han interpellerade
i höstas och får svar först nu,
vill jag påpeka att interpellationen riktigt
nog framställdes den 17 oktober
1967. Den 14 november meddelade jag
herr Brundin att jag var beredd att svara
på interpellationen den 16 november.
Jag godtog självfallet att herr Brundin
vid detta tillfälle meddelade att han var
sjuk och inte kunde ta emot svaret. Interpellationsdebatten
i fråga fördes

Nr 30

Torsdagen den 30 maj 1968 fm.

Ang. insyn i företag som beviljats industrigarantilån eller lokaliseringsstöd

emellertid i andra kammaren. Dessutom
hade vi i denna kammare i samband
med remissdebatten den 8 november en
ingående debatt om Hägglundaffären.
Frågan kom upp ytterligare en gång, i
medkammaren den 15 december, efter
en interpellation av herr Cassel. Jag
meddelade då att det material vi har
skall ställas till förfogande för publicering.
Det skedde i den artikel jag här
åberopat. Det sakmaterial som ligger
som underlag för denna artikel och är
av offentlig karaktär finns tillgängligt i
departementet. Ingen har, sedan artikeln
publicerades, efterfrågat något material
i Hägglundaffären. I anslutning till
artikeln har det förts överläggningar
kring vissa spörsmål i ärendet, men de
är utagerade. Därför räknade jag med
att frågan nu var slutdiskuterad.

Om herr Brun din haft ett intresse att
i sak ta upp spörsmålet om insyn, kunde
han ha anmält sitt intresse för det i
anslutning till propositionen om stöd
till småföretag och hantverk, där problemet
tangerades. Detta skedde inte.
Därför räknade jag med att herr Brundins
intresse för ärendet inte längre
förelåg till dess det häromdagen kom
en enkel fråga om varför jag inte svarat
på herr Brundins ursprungliga interpellation.
Min respekt för riksdagen och
för enskilda riksdagsledamöter gjorde
att jag trots den sena timmen i riksdagsarbetet
ville besvara herr Brundins sakfråga.
Men det är uppenbarligen inte
den som herr Brundin är intresserad
av att diskutera utan det är någonting
annat. Han förbigår då de väsentliga
tingen, de som vi från samhällets sida
ansåg oss skyldiga att reagera emot,
nämligen att ett enskilt företag och dess
bankförbindelser ställde oss helt utanför
möjligheten att få ta del av de förhandlingar
om avveckling av viss del
av rörelsen som pågick trots att vi hade
ett för parterna bindande avtal härom.

Det som herr Brundin inte heller har
uppmärksammat är att diskussionen
med företaget och banken, som fördes
lungt och sansat, baserades på det ut -

redningsmaterial som vi införskaffade
från de instanser som jag här nyss har
nämnt och som gällde en mera slutgiltig
rekonstruktion och sanering av företaget.
Det var ju det som var det avgörande
och syftet med hela vårt utredningsarbete.
Men utan att underrätta
oss avvecklade alltså företaget delar av
sin verksamhet timmarna efter det att
det avtal och de förpliktelser som det
hade gentemot oss löpte ut. Är det inte
rimligt att vi därför säger ifrån, att är
det på det sättet som det enskilda näringslivet
vill uppträda, får man vara
beredd på en öppen och offentlig kritik.
Vi måste även skaffa oss flera formella
möjligheter till ingripanden som
ter sig nödvändiga.

Jag har velat tona ned denna debatt
genom att säga att detta är ett undantag
som bekräftar regeln, att det går att
föra ett förtroendefullt samarbete med
det enskilda näringslivet. Jag tror också
att den debatt som har förts i Hägglundaffären
har gjort, att samarbetet
har blivit än bättre. Jag räknar med att
detta skall vara möjligt även i framtiden.

Herr BRUNDIN (h):

Herr talman! Jag intygar gärna riktigheten
av att svar erbjöds mig den 16
november men på grund av sjukdom
tvingades jag avböja. Vid det tillfället
meddelades mig av statsrådet, att det i
januari skulle komma ut en departementspromemoria
som skulle behandla
hela ärendet. Jag ställde interpellationen
på nytt den 16 januari och har sedan
dess verkligen väntat på att få ett
svar. Jag har även förhört mig i departementet
om det skulle komma. Till sist
var det nödvändigt för mig att ställa
en enkel fråga.

Statsrådet säger att förhandlingarna
fördes bakom myndigheternas rygg.
Men myndigheterna inklusive statsrådet
informerades ju fortlöpande, både från
företaget och från de personer som
hade utsetts av departementet, om före -

Torsdagen den 30 maj 1968 fm.

Nr 30

Ang. insyn i företag som beviljats
tagets utveckling och förhållanden. Ett
sammanträde ägde ju t. ex. rum i mitten
av april, då hela situationen mycket
grundligt diskuterades och där bl. a.
inrikesministern deltog. Nog måste det
väl ha stått klart att en åtgärd i form av
en produktsanering och en koncentration
var absolut nödvändig för att man
skulle kunna rädda företaget, som var
mycket nära en konkurssituation.

Statsrådet motsäger inte heller att det
verkligen fanns möjligheter att skaffa
sig den insyn som jag här har redovisat.
Statsrådet motsäger vidare inte att man
sannolikt underlät att skaffa sig den
information som jag här har förklarat
att det var möjligt att erhålla.

Jag vill till sist, herr talman, framhålla
att om statsrådet önskar att Hägglundaffären
skall utgöra ett undantag,
så önskar jag desto mera intensivt att
olika regeringsledamöters uttalanden i
samband med Hägglundaffären i verklig
mening är rena undantag.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Talet om aprilöverläggningarna
och våra förhandlingar med
företaget under vårmånaderna saknar i
detta sammanhang intresse. Det avgörande
är ju att vi med företaget och dess
bankförbindelse förde en diskussion om
sanering och rekonstruktion som enligt
våra utredningar ställde anspråk på betydande
kapitalbelopp, vilka vi var beredda
att diskutera men inte under vilka
förutsättningar som helst. Med bankens
och företagets underskrifter hade
vi alltså en handling som säger att företaget
inte skulle avveckla någon del av
sin rörelse under tid då förhandlingar
pågår. Det är den springande punkten,
herr Brundin, att detta sker utan att departementet
underrättas. Detta är det
flagranta i sammanhanget.

Herr BRUNDIN (h):

Herr talman! Jag vill bara säga att
det fanns en förbindelse, nämligen den
skriftliga mellan företaget och arbets -

industrigarantilån eller lokaliseringsstöd
marknadsstyrelsen i anknytning till de
lån som beviljats. Andra skriftliga överenskommelser
fanns inte. Och den som
är insiktsfull i affärer av denna art
borde väl ändå förstå att man ser till
att avsluta en affär innan den tid utlöpt
under vilken affären kan göras.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Det visar på nytt att
herr Brundin inte vet vad han talar om,
när han säger att det inte fanns andra
skriftliga förbindelser än den som förelåg
mellan företaget och arbetsmarknadsstyrelsen.
Jag har ju här sagt att
det förelåg en skriftlig överenskommelse
mellan departementet, företaget och
hanken — och den överenskommelsen
var helt avgörande för våra förhandlingar.

Herr BRUNDIN (h):

Herr talman! Vilket behov av en vitbok
som statsrådet här avslöjar!

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag hänvisar till min
artikel i Fackföreningsrörelsen — där
står allt jag nu har nämnt, och det hade
herr Brundin kunnat läsa innan han
gått upp här och avslöjat sin okunnighet
i själva sakfrågan.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogs statsutskottets memorial nr
140, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden.

Beträffande detta memorial hade utskottet
hemställt, att detsamma måtte
företagas till avgörande efter allenast
en bordläggning.

På gjord proposition bifölls utskottets
berörda hemställan.

Nr 30

Torsdagen den 30 mai 1968 fm.

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.

Därefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i förevarande memorial
hemställt.

Föredrogs bevillningsutskottets memorial
nr 35, angående uppskov med
behandlingen av vissa till utskottet hänvisade
ärenden.

Jämväl beträffande detta memorial
hade utskottet hemställt, att detsamma
måtte företagas till avgörande efter allenast
en bordläggning.

På gjord proposition bifölls denna
hemställan.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i det nu ifrågavarande
memorialet hemställt.

Föredrogs tredje lagutskottets memorial
nr 52, föranlett av kamrarnas skiljaktiga
beslut vid behandlingen av tredje
lagutskottets utlåtande i anledning
av motion om framflyttning av den för
tillämpning av ensittarlagen avgörande
tidpunkten.

Utskottet hade även beträffande detta
memorial hemställt, att detsamma måtte
företagas till avgörande efter allenast
en bordläggning.

På gjord proposition bifölls utskottets
hemställan.

Härefter beslöts på gjord proposition
att memorialet skulle läggas till handlingarna.

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.

(Forts.)

Fortsattes överläggningen angående
bevillningsutskottets betänkande nr 44,
statsutskottets utlåtande nr 133, bevillningsutskottets
betänkande nr 45, statsutskottets
utlåtande nr 132, bankoutskottets
utlåtanden nr 43 och 52 samt bevillningsutskottets
betänkande nr 47.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag hade verkligen varit
djupt intresserad av att delta i gårdagens
ekonomiska debatt, men den
drog ju ut på tiden och sköttes för övrigt
på ett så lysande sätt från regeringens
sida, av finansministern, att det
inte fanns någon som helst anledning
för mig att ta till orda. På det sättet
trodde jag också att jag kunde spara
en massa tid åt herr talmannen och
kammarens övriga ledamöter. Men till
min glädje tvingade herr Dahlén mig
att gå upp här och tala. Det är första
gången jag har haft någon glädje av
herr Dahlén! Han riktade ett våldsamt
angrepp mot mig i går —- jag hörde det
från mitt rum. Det var ett våldsamt
angrepp mot en massa saker — bl. a.
mot att jag i mitt förstamajtal skulle
ha kränkt sanningen. Ett sådant angrepp
mot någon av riksdagens ledamöter
får icke stå oemotsagt utan måste
klaras upp. Jag är i och för sig mycket
glad, ty det tillfredsställde mitt önskemål
om att delta i debatten. Samtidigt
får jag mera utförligt belysa det
av mig tillverkade förstamajtalets referat
i TT, som naturligtvis blev helt
kortfattat. Jag får nu tillfälle att utveckla
dessa synpunkter på ett sådant
sätt att det icke kan bli några missförstånd
om att avsikten var att belysa
framför allt folkpartiets men även centerpartiets
häpnadsväckande vinglighet
när det gäller den ekonomiska politiken.
Jag är mycket tacksam mot herr
Dahlén för att han gett mig denna gratischans.

Låt mig börja med att erinra om att
i årets remissdebatt konstaterade oppositionen
att landet befann sig i en ytterligt
allvarlig ekonomisk situation. Några
talare tog t. o. m. ordet kris i sin
mun, men det är ju inte något ovanligt.
Så länge jag har suttit i riksdagen och
så länge vi har haft en socialdemokratisk
regering — på 1930-talet, 1950- och
1960-talet — har oppositionen använt
remissdebatterna till att framställa Sve -

Torsdagen den 30 maj 1968 fm.

Nr 30

riges ekonomiska läge som katastrofalt
och menat att katastrofen varit en följd
av den socialdemokratiska regeringspolitiken.
Det var inte någonting nytt!
Men, herr talman, denna gång var bakgrunden
till angreppen och till den
pessimistiska bedömningen för första
gången inte så litet allvarlig. Sysselsättningen
sviktade, arbetslösheten föreföll
vara i tillväxt, och det är klart att medan
vi förut många gånger har tagit
oppositionens gång på gång upprepade
beskyllningar om att landet går mot en
katastrof med mycket stort jämnmod,
så var läget nu annorlunda, när vi befann
oss i en situation då arbetslöshetssiffrorna
tedde sig oroande. För socialdemokratin
är detta självfallet en hjärtesak.
Stigande arbetslöshet är alltid en
bekymmersam sak vilken regering som
än sitter, men den måste vara speciellt
bekymmersam för en regering som har
gjort den fulla sysselsättningens upprätthållande
till den centrala delen i
partiets och regeringens politik.

Vi hade lagt upp hela statsverkspropositionen
som ett instrument i kampen
mot arbetslösheten. Det markerades
bl. a. genom att anslagen till arbetsmarknads-
och lokaliseringspolitiken
höjdes med 520 miljoner kronor
till den mycket höga siffran av 1 800
miljoner kronor.

Arbetslösheten var — det kan man
väl nu lugnt säga — till större delen
förorsakad av en internationell konjunkturnedgång,
men redan under statsverkspropositionens
utarbetande tydde
tecknen på att den internationella konjunkturnedgången
tenderade att efterträdas
av en återhämtning.

Vi tillät oss därför att se mot framtiden
med en betydande tillförsikt. Denna
tillförsikt var motiverad framför
allt av vår egen expansiva ekonomiska
politik men också av den förvissningen
att de internationella konjunkturerna
skulle komma att förbättras. Borgerligheten
delade icke denna bedömning;
den var djupt pessimistisk. Här i denna
kammare var det herr Dahlén som

Ang. den ekonomiska politiken, m. in.
angav tonen. Han sade ungefär följande.
Arbetslösheten är större än på
många år. Vi har inemot 80 000 personer
som inte är sysselsatta i normal
produktion, och säkerligen har vi ännu
inte nått botten. Det finns anledning
att tro att sysselsättningssvårigheterna
under det närmaste halvåret blir större.
Helt säkert kommer mer än ett normalt
antal företag att inskränka driften.
Sysselsättningen kommer alltså att
gå ned med allt vad detta innebär av
oro och osäkerhet för företagare, tjänstemän
och arbetare.

Så talade herr Dahlén. Regeringen
var överoptimistisk, sade han. Och så
gjorde folkpartiets gruppledare i första
kammaren en analys och en framtidsbedömning
som såg ut så här: Vissa
tecken tyder på att konjunkturen framåt
årsskiftet 1968/69 kan bli litet bättre.

Herr Holmberg var inte riktigt lika
felorienterad om ekonomin som herr
Dahlén, men hans konjunkturbedömning
var ganska likartad. Han började
sitt anförande med att påstå att finansministern
av partistrategerna — alltså
av partisekreteraren — tvingats att göra
en optimistisk konjunkturbedömning,
ty i år har vi val till andra kammaren
— en skarpsinning och riktig iakttagelse.
Själv tyckte herr Holmberg att det
är mycket som talar för att regeringen
återigen har gjort en felbedömning som
kan få allvarliga konsekvenser för framtiden.

Jag tillåter mig, herr talman, att här
redogöra för vad regeringens bedömning
av allvaret i situationen ledde
fram till. Jag har redan erinrat om att
budgeten i väsentlig utsträckning var
formad som ett instrument i kampen
för den fulla sysselsättningen. Det var
givetvis det viktigaste. Men i maj i fjol
släpptes investeringsfonderna. I augusti
ökades byggandet av bostäder, ålderdomshem
och skolor. I oktober släpptes
investeringsfonderna för lageruppbyggnad,
byggandet ökades ytterligare,
och dispenser lämnades för investeringsavgifter.
I december frisläpptes in -

Nr 30

Torsdagen den 30 maj 1968 fm.

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
vesteringsfonderna för maskinanskaffning.
Det är en åtgärd som nu resulterar
i leveranser fram till halvårsskiftet.
Samtidigt tidigarelades beställningarna
för verkstadsindustrin från stat och
kommun.

Det är, herr talman, angeläget för
mig att påpeka att alla dessa väsentliga
ting — utarbetandet av budgeten som
en sysselsättningsbudget och de fyra
bär av mig redovisade åtgärderna —
gjordes före den 1 januari, ett datum
som herr Dahlén tycks vara mycket intresserad
av.

Men naturligtvis fortsatte vi. I februari
ökades ramen för beställningar till
verkstadsindustrin. I mars ökades byggandet
med 2 000 lägenheter, och verkstadsbeställningar
stimulerades. Anslagen
till beredskapsarbeten ökades med
ytterligare 100 miljoner kronor. Den
1 april ökades bostadsbyggandet ännu
mera, barnstugeutbyggnaden ökades,
och i skogslänen lämnades generell befrielse
från investeringsavgiften. I april
i år beslöt man ett fondfrisläpp för den
kommande vintern. Så lång tid behövs
det nämligen innan beslut av denna typ
leder till sysselsättning. Det är också
en sak som folkpartiet gärna kan fundera
på.

Än en gång, ärade kammarledamöter,
den budget som vi behandlat under våren
är till sin huvudsakliga karaktär
en sysselsättningsbudget, avsedd att möta
kommande svårigheter på arbetsmarknaden.
Man har naturligtvis alltid
svårt att beräkna effekten, men minst
100 000 svenska medborgare har fått
sysselsättning genom de av mig här antydda
åtgärderna.

I själva verket befinner vi oss i ett
läge då alla dessa svartmålningar som
herrarna excellerade i under remissdebatten
har slagit fel. Finansministern
har tillåtit sig att redogöra för detta.
.lag vill bara lämna en mycket snabb
orientering.

Medan i många andra länder ökningstakten
varit mycket låg inom produktionen,
kan vi räkna med en framstegs -

takt på 4 procent, en framstegstakt som
är god jämfört med den internationella
situationen nu. Det ger oss 5,5 miljarder
kronor till konsumtion och investeringar.
Ingen lär väl bestrida atf
våra utlandsaffärer har kraftigt förbättrats.
Exporten har mot alla prognoser
ökat med 6,5 procent. Det är ett uttryck
för en stark konkurrenskraft inom det
svenska näringslivet. Handelsbalansen
är stabil och valutareserven ökar. Industrins
investeringar stiger uppenbarligen
— siffrorna är dock inte klara nu.
Men vad som är absolut klart är att sysselsättningen
har kraftigt förbättrats,
arbetslösheten pressas tillbaka och efterfrågan
på arbetskraft ökar mycket
kraftigt. Vi vet att i maj månad fanns
32 000 arbetslösa. Det har blivit en stor
nedgång i arbetslösheten — med 10 000
personer — och samtidigt har under
denna månad, och det tror jag är viktigt
att erinra sig, ungefär 30 000 släppts
ut från sin militära utbildning och
praktiskt taget alla kunnat beredas sysselsättning
på marknaden. Vid det senaste
räknetillfället var endast 886 av
de 30 000 värnpliktiga oplacerade. Uppgången
i lediga platser — en god mätare
av konjunkturen —• har varit mycket
stark. Fortfarande har vi bekymmer
för norrlandslänen, där den väldiga rationaliseringen
i skogen vållar besvärligheter
som självfallet hade uppstått,
vilken ekonomisk politik som över huvud
taget hade förts. Rationaliseringsprocessen
har — föreställer jag mig —
ingen velat hejda.

Prisstegringarna berördes av finansministern
i går. Jag vill bara konstatera
att den starka prisstegringsvågen har
hejdats. Att bostadsbyggandet ökat har
vi klart för oss. Antalet färdigställda
lägenheter rör sig mellan 100 000 och
105 000.

Det finns en mycket intressant del av
debatten kring dessa ting som inte har
blivit belyst i den föregående diskussionen
och som jag därför tillåter mig att
— trots att jag vet att talmannen vill
att vi skall sluta fortast möjligt — up -

Torsdagen den 30 maj 1968 fm.

Nr 30

pehålla mig vid en liten stund. Det har
ofta framställts så att skillnaden mellan
oppositionen och regeringen har
varit den att regeringen har gått ut
ifrån att man skall använda en selektiv
arbetsmarknadspolitik, att man med
andra ord söker upp de områden där
det är speciell risk för att sysselsättningen
inte upprätthålles och att man
mobiliserar samhällets resurser så att
vi kan upprätthålla sysselsättningen
där.

Denna selektiva arbetsmarknadspolitik
lanserades av Meidner-Rehn i deras
mycket skarpsinniga analys av riktlinjer
för den framtida arbetsmarknadspolitiken
i början av 1950-talet, vilka accepterades
av LO-kongressen och som
sedermera utgjort en teoretisk grundval
för regeringens politik.

Jag har tillåtit mig att i denna kammare
förut säga att det är det enda vägande
bidrag i den teoretiska diskussionen
om sysselsättningspolitiken som
presterats från svensk sida. Vi har fingrat
på detta litet var, även vi politiker,
men detta är ett även internationellt
sett avgörande bidrag till teorin bakom
sysselsättningspolitiken.

Denna selektiva arbetsmarknadspolitik
har den oerhörda fördelen att man
kan styra samhällets insatser till de
punkter där sysselsättningen sviktar,
där med andra ord en konjunktur- eller
strukturförändring har gjort sig mest
kännbar, drabbat arbetstagarna hårdast
och naturligtvis även företagarna.

Mot detta har man funnit en tendens
hos oppositionen att gärna undervärdera
denna samhällets möjlighet att driva
en selektiv arbetsmarknadspolitik. I
stället har man fallit för frestelsen att
tro att det enklaste vore att ha generellt
verkande medel, och så har diskussionen,
kanske något ensidigt — i den
mån det förekommit en diskussion om
principerna — kommit att gälla selektiva
metoder kontra generella metoder.

Jag vill påpeka att regeringens förslag
kommer i god tid. De första insatserna
kom i maj i fjol, och vad jag sade

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
i mitt av herr Dahlén åberopade förstamajanförande
var att oppositionen kommer
med sina förslag sedan konjunkturen
vänt. Jag vidhåller det. De förslag
som framlagts från oppositionens sida
har kommit för sent. De har i stor utsträckning
kommit efter den 1 januari
i år, vid eu tidpunkt då konjunkturförbättringen
redan var på väg. Och även
om de varit aldrig så välbetänkta, så
hinner man inte på så kort tid nå fram
till avsedda resultat. Det är klart att det
tar tid, det tar t. o. in. lång tid för att
sådana förslag skall verka.

Men om nu den ena skillnaden är
att oppositionen kommit för sent med
sina insatser, så finns det även en annan
skillnad som nära berör denna fråga
— generella metoder eller selektiv
arbetsmarknadspolitik. Det finns väl
ingen inom regeringen, allra minst finansministern,
som inte så till vida är
anhängare av att generella metoder
skall användas och som inte inser att
selektiva metoder kostar pengar, varför
man i nuvarande läge icke tar
ut alla dessa pengar skattevägen utan
ökar upplåningen.

Även regeringens metodik i kampen
mot arbetslösheten har givetvis som
grundval en generell metod, nämligen
den att man ökar den statliga upplåningen.
De åtgärder soin vidtagits i
kampen för sysselsättningen är de största
samhälleliga engagemang som förekommit
i vår historia, i varje fall vår
senare historia, och de har naturligtvis
i mycket stor utsträckning möjliggjorts
genom en ökad statlig upplåning.

Men det som är det intressanta är inte
den omständigheten att vi ökat den statliga
upplåningen i en lågkonjunktur, ty
det var det som Wigforss, och jag medger
gärna att det var i sällskap med
Bertil Ohlin, slogs för att man skulle
göra i Sverige under 1930-falet i kampen
mot den dåvarande arbetslöshetskrisen.

Det var i och för sig ingenting nytt
att man använde sig av konjunktursvackan
för att öka den statliga upplåning -

Nr 30

Torsdagen den 30 maj 1968 fm.

Ang. den ekonomiska politiken, m. ro.
en. Men det var bara den ena sidan av
den Wigforsska politiken och den
Strängska utformningen av denna. Den
andra sidan var ju att man skulle använda
dessa pengar, inte för att sprida ut
dem för att, som man säger, lätta på
penningmarknaden och sådant, utan för
att bruka dessa medel till konkreta, bestämda
insatser just på de områden där
sysselsättningen tedde sig hotad.

Det är detta som är det intressanta
och det nya, vilket våra borgerliga
vänner tydligen inte har förstått mycket
av. Man använder sig av det utrymme
som man skapar genom en ökad
statlig upplåning till att göra avgörande
samhälleliga insatser. På det sättet
har man haft en möjlighet att via en
ökad statlig upplåning skaffa medel till
en förstärkning av de arbetsmarknadspolitiska
åtgärderna. Den ökade statliga
upplåningen har här tjänat som ett underlag
och har naturligtvis i sin mån
också stimulerat konjunkturen. Men det
nya och avgörande är alltså, att man
har använt pengarna till i och för sig
värdefulla och nyttiga ting.

Detta är en linje som är klar och enkel.
Det är en modifikation av den
gamla krispolitiken, och den ansluter sig
nära till det av mig nyss nämnda LObetänkandet
»Full sysselsättning» av
Meidner-Rehn.

Men vad vill oppositionen? Vad vill
exempelvis folkpartiet, vars lyckliga ingripanden
har förmått mig att med stor
entusiasm gå upp i denna talarstol?

Folkpartiet har när det gäller den
ekonomiska politiken slingrat sig fram
i nästan än högre grad än i försvarsfrågan.

Jag har tillåtit mig att gå igenom
mängden av olika ställningstaganden.
I höstas började man rikta angrepp
mot vårdkrisen. Man ville ha högre försvarsutgifter.
Man ville ha ett högre bostadsbyggande.
De illa behandlade barnfamiljerna
måste få väsentligt ökade bidrag
osv.

Socialdemokraterna förklarade: All
right, allt detta i och för sig är riktiga

krav, men vi vill för närvarande icke
höja skatterna! De framsteg som skall
göras måste hållas innanför det nuvarande
skattetryckets ram. Men debatten
om vårdkrisen, barnfamiljernas situation,
bostadspolitiken och försvarsutgifterna
fortgick obehindrat i stora delar
av folkpartiets press och i en hel del
av TT-referaten trots att det borde ha
stått klart, att om något av de här kraven
skall realiseras i snabbare takt än
socialdemokraterna gått in för, så måste
folkpartiets linje innebära ökade
samhälleliga engagemang och höjda
skatter.

Nästan samtidigt sluter folkpartiet
borgfred med en höger som går in för
— jag kan lugnt säga det — våldsamt
stegrade försvarsutgifter. Folkpartiet uttalade
sig försiktigt, men högern gick
in för kraftigt stegrade försvarsutgifter.
Samtidigt som folkpartiet driver en socialpolitisk
linje, som borde motivera
skattehöjningar, sluter partiet alltså
borgfred med en höger som säger: Vi
kan ta både kraftigt höjda försvarsutgifter
och sänkta skatter.

Sedan kommer nästa fas. Det förekom
en rad uttalanden bl. a. av folkpartiets
ledare —• svårtolkade, det skall
gärna medges, därför att det finns alltid
många utgångar ur denna rävlya — det
skall vi ha klart för oss. Men om det
fanns någon mening med dessa annonser
var det väl, att de skulle intressera
människorna. De vanliga människor,
som läser dessa annonser och uttalanden
måste få uppfattningen, att visserligen
står folkpartiet nu på den linjen
att man har övergivit höstens reformpolitiska
linje, som skulle leda till skattehöjningar,
men att man nu kräver sådana
sociala och andra reformer som
ligger innanför det nuvarande skattetryckets
ram. Det var ett framsteg; det
var ett närmande till den socialdemokratiska
skattepolitiken.

Vidare säger man — jag har hört
flera av dessa dunkla uttalanden —- att
vi skriver på ett sådant sätt, att en normalbegåvad
läsare måste få den upp -

Torsdagen den 30 maj 1968 fm.

Nr 30

fattningen att man egentligen går på
samma linje som högern. Egentligen behöver
näringslivet för närvarande skattesänkningar,
egentligen skulle man ha
en minskning av progressiviteten och
egentligen skulle man gå på en sänkning
av skatterna för de större inkomsttagarna.

Det är mycket intressant. Dubbelheten
går så långt att i samma annons
intar herr Wedén desssa två helt oförenliga
ståndpunkter. Han säger å ena
sidan, att det inte går att sänka skatterna.
Men omedelbart därefter finns det
formuleringar — som jag gärna skall ta
till kammarens protokoll om herr
Dahlén så önskar — där det är alldeles
klart att man vädjar till dem, som vill
ha skattesänkningar för näringslivet,
och till dem som vill ha sänkningar av
marginalskatten.

Vi skall inte göra denna pina för herr
Dahlén längre än vad som är nödvändigt,
men jag vågar påstå att under ett
halvår har folkpartiet i denna för medborgarna
viktiga fråga intagit fyra olika
ståndpunkter. Det är för det första kraftiga
socialreformer med höjda skatter
som resultat, för det andra förbund med
högern innebärande sänkta skatter, för
det tredje oförändrat skattetryck i enlighet
med socialdemokratisk politik
och för det fjärde en fördelning av skatterna,
så att företagen och de större inkomsttagarna
ändå skalt känna att folkpartiet
också tänker på dem.

Det gäller naturligtvis en viktig fråga,
men man behöver väl inte ha fyra
ståndpunkter därför att frågan är viktig Vad

jag sade i mina förstämajtal i
Luleå och Piteå var helt enkelt, att om
folkpartiet nu definitivt har hamnat på
högerns skattelinje, då är detta ett besked,
och i så fall ett mycket intressant
besked. Men inte vet vi det! Inte i dag
eller i morgon, och allra minst efter den
15 september, om olyckan skulle vara
framme.

Vidare tillät jag mig säga, att i högkonjunktur
framför högern kravet med

Ang.''den ekonomiska politiken,-tn. un.
instämmande av folkpartiet att skatterna
skall sänkas. I lågkonjunktur framför
högern precis samma recept. »I
med- och motgång lika» — skatterna
skall sänkas.

Jag gjorde då en mycket försynt formulerad
fråga. Jag har den här. Jag
hör att herr Dahlén också har den —
det är bra, läs mina tal! Jag har många
gånger uppmanat folk att läsa vad jag
säger i stället för att bara tro att jag har
sagt vissa saker.

Jag har alltså sagt följande: Eftersom
folkpartiet och högern rekommenderar
skattesänkning som recept både i lågkonjunktur
och i högkonjunktur, måste
man fråga sig: Finns det inte anledning
tro, att det är skattesänkningen och
skattesänkningskravet som är det primära
och att omsorgen om sysselsättningen
är det sekundära?

Det är vad jag har sagt, och det står
jag fortfarande vid. Intresset för skattesänkningen
måste ta över alla hänsyn,
eftersom man vajar på detta sätt och i
både hög- och lågkonjunktur kräver denna
skattesänkning. Nog har jag rätt —
och jag är övertygad om att svenska folket
också kommer att göra det — att mot
denna bakgrund fråga: Var står folkpartiet?
Vad är folkpartiets politik i dag?

Är folkpartiets politik en mobilisering
av samhällets resurser som kommer att
kräva skattehöjningar, om ni skall klara
vårdkris och alla andra problem?

Är folkpartiet berett att i borgfredens
namn samtidigt samarbeta med ett parti,
som kräver skattesänkningar?

Är ni beredda att ställa er på det
oförändrade skattetryckets nivå, även
om det betyder att de sociala reformerna
går långsammare än vad ni anger i
er propaganda?

Eller är ni beredda — såsom tycks
framgå av vissa yttranden — att behålla
ett oförändrat skattetryck, men innanför
detta oförändrade skattetryck göra
en omfördelning till förtagens och de
högre inkomsttagarnas förmån?

Detta är problematiken. Ni har intagit
fyra olika ståndpunkter under ett

Nr 30

Torsdagen den 30 maj 1968 fm.

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
halvt år. Nog är det ganska naturligt, att
herr Holmberg känner sig en aning förvånad.
Jag begär inte alls att han skall
erkänna sin förvåning, ty det skulle ju
vara att gå för långt i fråga om öppen
redovisning av sina känslor.

Jag kan emellertid låta bli att begära
besked i dag av herr Holmberg, ty herr
Holmberg sade under remissdebatten
alldeles tillräckligt mycket om det här
hattandet fram och tillbaka.

Han sade så här under remissdebatten:
»Jag vill gärna erkänna, att åtskilliga
alltjämt tvekar inför vad som skall
komma i stället, inför vad en borgerlig
regering vill och förmår att göra om
väljarna i slutet av året skulle ge oss
förtroendet.»

Mot bakgrund av den redovisning
som jag har lämnat här är det väl ganska
naturligt att herr Holmberg i sitt uttalande
tolkar 95 procent av svenska
folkets känslor. Herr Holmberg aktualiserar
alltså frågan: Vad vill en borgerlig
regering göra »om väljarna i slutet
av året skulle ge oss förtroendet»?

Men, fortsätter herr Holmberg — och
nu kommer någonting som verkligen är
roligt: »De borgerliga partierna har tid
att utforma det gemensamma alternativet
inför 1968 års val. Borgfreden ger
oss den yttre ramen, och tiden fram till
september ger oss chansen att fylla denna
yttre ram med innehåll.» Den möjligheten
skall utnyttjas, säger herr Holmberg.

Ja, den möjligheten har ju utnyttjats,
som kammarledamöterna har hört. Härom
dagen var det ett mycket intressant
TV-program, med den här i kammaren
för ögonblicket gästspelande herr Bohman
i en av huvudrollerna och med
herr Wedén i den andra huvudrollen.
Nog var det roligt! Men det var knappast
roligt för de två inblandade partierna,
ty det blev ett öppet gräl där de
båda herrarna sade till varandra, att
»ger inte du med dig, så får du inte
vara med i regeringen», och »ger inte
du med dig så vilt jag inte vara med
dig» man känner igen det där från sin

barndoms lekar. Detta var alltså innehållet
i hela diskussionen av en kärnfråga.

Vi kan lämna TV ett ögonblick och
bara konstatera vad som hände i natt.
Det händer mycket om nätterna, som
bekant. Ibland ingås det förbindelser
och ibland slås de upp. T går var det
väl en skilsmässans kväll, ty då upprepade,
i de mest explicita ordalag, herr
Dahlén detsamma som herr Wedén tidigare
liar sagt: Om högern icke accepterar
folkpartiets program, kommer den
aldrig med i någon regering!

Folkpartiets program, ja. Det var det
som skulle accepteras. Jag förstår att
det alltså gäller att irra sig fram till någon
av partiets ståndpunkter, som skall
accepteras från högerns sida. Det blir
ett förfärligt jobb att leta fram dessa
ståndpunkter. De skall accepteras hur
virriga, dimmiga och vacklande de än
är.

Då säger herr Holmberg: Vi får väl
resonera om detta efteråt, för om det
blir så här är det väl inte sannolikt
att vi kommer med.

Det var mycket värdefullt att få veta.
Det betyder att under natten sprack den
tillänkta borgerliga trepartiregeringen.
Det är fint ur många synpunkter. Jag
är som gammal demokrat vän av ett
tvåpartisystem, och jag hade faktiskt
hoppats att det så småningom skulle utkristallisera
sig två stora partier i vårt
land. Det är en hemlig dröm som vi har
resonerat om under herr Bohemans tidigare
tillvaro som ambassadör i ett
vänskapligt sinnat land. Men det måste
ju finnas eu grund för en sådan tvåpartilinje
som har något förnuft. Här finns
ju ingenting, och därför har jag också
uppgivit hoppet om en sådan.

Med andra ord — det ni går ut i valrörelsen
med är att säga: Stöd de borgerliga
partierna, då skall ni få se! Ja,
då får vi se en mittenpartiregering, en
regering som jag kan garantera kommer
att ha ett svagare underlag än den socialdemokratiska
som ni bekämpar.
Tänk så entusiastiskt folk skall bli över

Torsdagen den 30 maj 1988 fm.

Nr 30

detta! De kämpar mot det socialdemokratiska
partiet för att få en ny regering,
och får en regering som kommer
att få ett svagare parlamentariskt underlag
än den socialdemokratiska.

Det är en lysande tanke — den är så
lysande att den redan har prövats i
svensk politik. Vi hade under hela den
förfallsperiod för demokratin och parlamentarismen,
som 1920-talet innebar,
detta system med minoritetsregeringar.
•lag föreställer mig att varje människa
som var ung vid den tidpunkten kände
hur olidligt de politiska förhållandena
utvecklade sig, hur hyrorna steg, arbetslösheten
steg, besvärligheterna kom,
jordbrukarna led nöd osv. utan att
det fanns en regeringsledning, som vågade
handla, utan som ständigt skulle
tuvhoppa på sockenparlamentarismen
och andra stötestenar. Det är det ni
kämpar för nu: tillbaka till vågmästeriet! Det

var allvarligt under 1920-talet. Att
man på detta sätt icke kunde skapa fasta
regeringsmajoriteter fördröjde den
politiska, sociala och kulturella utvecklingen
i 15 år.

Skadan gick emellertid att reparera.
Nu har vi emellertid ett läge, då det
mer än någonsin fordras fasthet och
handlingskraft hos landets regering. I
det läget, då de inrikespolitiska problemen,
även om högkonjunkturen skulle
komma, kommer att torna upp sig och
kommer att ställa statsledningen inför
stora krav, rekommenderar ni en så
ynklig historia som 1920-talets mittenpartiregering.
Det finns alltid två partier
i mitten — det fanns det även då
fast de så småningom sammanslogs.

Det är orimligt att i en orolig tid,
där strukturomvandling och andra ting
kommer att skapa betydande svårigheter
för det svenska folket, i en tid som
sannerligen inte saknar problem på det
utrikespolitiska området, medvetet försöka
skaka fram en väsentlig försvagning
av regeringsmakten.

Men det är resultatet av denna ekonomiska
debatt! Jag upprepar, herr tal -

Ang. den ekonomiska politiken, in. m.
man, att jag är djupt tacksam mot herr
Dalilén för att jag fick tillfälle att framföra
detta.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det är angenämt att
statsministern har någon anledning i
dessa dagar att vara tacksam. Annars
verkar det som om han vore totalt uppskärrad
inför utsikten av att nu förlora
makten. Jag förstår att det kan kännas
mycket otrevligt.

Herr Erlander tog till en början avstånd
en aning från sitt TT-referat, som
jag talade om här i natt. Han sade att
det var något »kortfattat». Herr Erlander,
jag accepterar det som i viss mån
ett erkännande av att det inte var så
särskilt väl utformat. Låt oss därmed
lämna den diskussionen.

Herr Erlander ägnade nu lång tid åt
att tala om en rad olika frågor. Jag
känner ingen tacksamhet för att det
fortfarande av tidsskäl inte finns möjligheter
för oppositionen att ordentligt
gå i svaromål. Jag skall ta upp frågorna
i tur och ordning, så långt jag hinner.

Herr Erlander talade om den förfärliga
situation som måste uppkomma med
en minoritetsregering. Men den som talade
om detta var ju representanten för
den minoritetsregering, som i den folkvalda
kammaren i Sveriges riksdag är
beroende av kommunisterna!

I detta sammanhang, herr talman, vore
det intressant om herr Erlander äntligen
besvarade den fråga som är ställd
till honom: Om socialdemokraterna i valet
försätts i en ordentlig minoritet i
andra kammaren, vilket är troligt, kommer
herr Erlander då att försöka sitta
kvar vid makten på grund av en kvardröjande
majoritet i första kammaren''?

Detta, herr talman, är en av de mycket
väsentliga frågor som svenska folket
bör få besked om före valdagen. Jag
kan försäkra herr Erlander att vi oupphörligt
kommer att kräva besked på
denna punkt. Därför vore det kanske
lika bra om herr Erlander vore djärv

Nr SO

Torsdagen den 30 maj 1968 fm.

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
nog att ge det enda rimliga svaret. Jag
föreställer mig nämligen att det inte kan
bli mer än ett.

Herr Erlander, var inte så förfärligt
ängslig beträffande möjligheterna att
skapa en ny regering! Det går säkerligen
att göra det här i Sverige. I Norge
och Danmark har man klarat det mycket
bra. Det är klart att det bör gå här
även om våra partier har delade meningar
på många punkter.

Något av det mest egendomliga i vad
herr Erlander nyss sade, och det var
ändå mycket som verkligen var högst
originellt, var att oppositionspartierna
i höstas slöt borgfred, samtidigt som de
då skulle accepterat högerns förslag om
de skattesänkningar som lagts fram i
januari och maj förra året och som
givetvis skulle återkomma. Under den
period som herr Erlander talade om
hade vi en offentlig, mycket hård debatt
mellan herrar Wedén och Holmberg och
herr Agrenius i Stockholm om just det
skattesänkningsförslag, som jag vid nattens
övningar förklarade att vi då inte
kunde acceptera. Att försöka framställa
detta som olika ståndpunkter är orimligt.

Nu vill jag dock göra herr Erlander
förfärad. Det finns nämligen en hel del
människor i detta land, som är övertygade
om att det med en annan politik
på sikt skall gå att genomföra en väsentlig
skattereform. På denna punkt
är oppositionspartierna överens. Vi
kommer att driva en ekonomisk politik,
som verkligen gör det möjligt att skapa
en annan skattepolitik i detta land, en
politik som tar hänsyn till framför allt
låginkomstgrupperna, men som också
tar hänsyn till den inte minst från de
fackliga organisationerna framförda
synpunkten om en sänkning av marginalskatten.
Detta kan vi givetvis inte
efter herr Erlanders anförande här i dag
räkna med att socialdemokratin kommer
att göra.

Herr Erlander talade om vad jag hade
sagt vid höstens remissdebatt. Han
nämnde att jag sagt, att det fanns 80 000

människor som då inte var sysselsatta
i normal produktion. Jag är ledsen att
säga att jag hade fel — det var inte
80 000, det var 113 900!

Den oro som vi kände i höstas för
sysselsättningsläget, den oro som vi diskuterade
här i januari, delade oppositionen
med samtliga organisationer på
arbetsmarknaden. Nu tycker herr Erlander
att läget är mycket bra. I maj
1968 bär vi 19 000 fler människor som
inte är sysselsatta i normal produktion
än vi hade år 1967. Det är 38 000 fler
än vad som var fallet år 1966. Vi tycker
inte att detta är en bra situation,
men regeringen har avvisat mittenpartiernas
förslag att under 1968 ytterligare
stimulera konjunkturen och därmed
skapa ytterligare sysselsättning.

Detta måste ju innebära, att herr Erlander
i själva verket är väldigt nöjd
med utvecklingen. 1 sitt tal den 1 maj
sade herr Erlander, att socialdemokraterna
har bedrivit en »målmedveten politik»
för att öka sysselsättningen och
att det biand annat har tagit sig uttryck
i »ett ökat budgetutrymme». Herr Erlander
menade givetvis det som han
sade för en stund sedan, nämligen att
man målmedvetet har ökat statens lånebehov.

I januari i fjol ansåg herr Erlander
att ett lånebehov på 1,1 miljard var det
riktiga. Nu antas det för innevarande
budgetår bli 3,3 miljarder. Är detta till
någon väsentlig del resultatet av en
»målmedveten» socialdemokratisk politik?
Nej, det har bara blivit så!

Herr HOLMBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Erlander uppehöll
sig ganska yvigt och ingående vid faran
av att ha en minoritetsregering.

På den punkten är herr Erlander och
jag helt överens. Jag tror att landet mår
bäst av starka regeringar — majoritetsregeringar.
Men min motivering är inte
densamma som statsministerns. Ty vad
jag upplever tillsammans med många
väljare är just den svaghet, som under

Torsdagen den 30 maj 1968 fm.

Nr 30

så många år har kännetecknat den socialdemokratiska
minoritetsregeringen,
en regering som saknar majoritet i väljarkåren,
som saknar majoritet i andra
kammaren — som ändå skall vara det
parlamentariska underlaget för en regering
— och en regering som vid
gemensamma voteringar ständigt måste
stödja sig på kommunisterna, vilka inte
är representerade i regeringen. På den
punkten är vi alltså både överens och
oense.

Men vi är också överens om den beskrivning
som statsministern gjorde av
effekten av en socialdemokratisk minoritetsregering,
nämligen hyresstegringar,
prisstegringar, inflation och nu arbetslöshet.
Det är ju det som vi har
upplevt under de senaste åren. Och det
kanske helt enkelt beror på att den socialdemokratiska
regeringen har saknat
en majoritetsregerings styrka.

Statsministern tog emellertid i lugn,
sansad och övervägd ton upp andra
frågor, som ändå bör intressera oss gemensamt
och som jag gärna vill något
gå in på.

Den första var konjunkturen. Statsministern
säger det att vi år efter år,
decennium efter decennium har målat
utvecklingen i mörka bilder. Det beror
väl på hur vi upplever det. Jag tror att
många människor under de senaste
åren har upplevt sin ekonomiska situation
som sämre och mera oroande för
framtiden. Ett faktum är att vi inte
står ensamma i den bedömningen. Vi
vet att den internationella utvecklingen
är osäker, även om jag personligen tillsammans
med många bedömare inom
högerpartiet hoppas och tror på en
bättre utveckling.

Vi tog i går i riksdagen upp situationen
i Frankrike. Finansministern sade,
att om den löses blir det en ökad varuefterfrågan
och inflation i Frankrike,
vilket i sin tur skulle ha eu god inverkan
på den svenska konjunkturen. Så
kan man naturligtvis resonera. Men i
dag ser vi i tidningarna att man inte
alls har kommit närmare någon social

Ång. den ekonomiska politiken, m. m.
lösning i Frankrike. Det är alltså ett
orosmoment som vi måste ha med i vår
teckning av bilden.

Sedan aktualiserade statsministern
ånyo arbetslöshetsfrågorna. Han påstår
att oppositionen alltid kommer för sent
när det gäller att föreslå åtgärder för
att stärka ekonomin och sysselsättningen.

Men, herr Erlander, det är verkligen
en grov — inte förolämpning, men ett
grovt sätt att blunda för verkligheten
som statsministern här gör sig skyldig
till.

Redan föregående år då vi på allvar
började känna av konjunkturnedgången
presenterade inte bara högerpartiet,
utan även de två andra oppositionspartierna
vid flera tillfällen under vårriksdagen
en förteckning — för att det skulle
vara lättare att läsa — över en mängd
åtgärder som skulle vidtagas för att
stärka ekonomin och sysselsättningen.
Vi talade om en flerårig översiktsbudget,
en översyn av statsutgifterna, näringslivets
självfinansiering, det enskilda
sparandet, stabiliseringskonferenser
samt en omfattande skattereform avsedd
att stimulera produktion och stärka
företag.

I samband med investeringsbankens
inrättande talade vi om de sociala åtgärder,
som man var tvungen att vidtaga
för att trygga levnadsvillkoren för de
människor som blev utan arbete.

Att sedan påstå att vi kom för sent
kan bara bero på antingen ett medvetet
försök till feltolkning eller att statsministern
inte har fått sig föredragna
de förslag som de borgerliga partierna
har presenterat i bevillningsutskott,
bankoutskott och statsutskott.

Låt mig få avsluta detta anförande
med att ställa en fråga. När statsministern
talar om arbetstryggheten i framtiden
tecknas den i ljusa färger. Jag hoppas
att statsministern har rätt, men svara
på detta: De undersökningar som har
gjorts visar att den produktionsökning
inom industrin, som man förutser fram
till år 1970, kan klaras utan nyanställ -

Nr 30

Torsdagen den 30 maj 1968 fm.

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
ningar. Var skall då de människor som
inte får plats i industrin sysselsättas
och i vad skall de sysselsättas de kommande
åren?

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag förstår mycket väl
statsministerns heta önskan att det skall
finnas bara två partier i vårt land. Hans
ständiga strävan är ju att skapa någonting
sådant. I det anförande som han
bär hållit i dag har han på en konstlad
väg försökt föra samman oss med högern
i alla avseenden.

Men det är inte samme excellens herr
Tage Erlander som talar i dag som den
som talade i remissdebatten. Jag har
protokollet från remissdebatten, och vid
det tillfället frågade statsministern:
»Hur skall det gå till när meningsskiljaktigheterna
omfattar allting?» — alltså
meningsskiljaktigheterna mellan högern,
centern och folkpartiet. Vilket är
nu det riktiga? I dag är allting perfekt
mellan de tre partierna, men i remissdebatten
rådde meningsskiljaktigheter i
allting. Har statsministern glömt vad
han sade i remissdebatten?

Det irriterade anförande, som statsministern
nyss har hållit, var ett försvarstal
för att försöka överskyla de
brister som har funnits i regeringens
politik. Men, herr statsminister, inflationen
fortsätter. Investeringarna har
stagnerat. Bostadsfrågan har inte kunnat
lösas. Hyresregleringen har dragits
såsom en jo-jo fram och tillbaka mellan
riksdagen och kanslihuset. Arbetslöshetsförsäkringen
fanns inte ordnad i
ordentlig form, när vi verkligen fick en
svår arbetslöshet. Problemet med familjepolitiken
blev inte riktigt löst.

Detta är den riktiga bilden av regeringens
politik och ingalunda den skönmålning
som statsministern nu har försökt
göra.

Jag vill så anföra några synpunkter
på frågan om en minoritetsregering. Det
parti som statsministern företräder hade
vid det senaste valet 42,3 procent av

väljarkåren. Skulle detta slå ut i en riksdag,
skulle det inte utgöra något underlag
för en majoritetsregering utan resultera
i en minoritetsregering. Jag kan
åter ta upp samma sak, som jag talade
om i remissdebatten: Hur tänker statsministern
eventuellt regera i fortsättningen,
om hans parti råkar i minoritet
i riksdagen? Hur blir det då med kommunisternas
medverkan? Kommer väljarna
att få något besked på den punkten? Herr

statsministern sade, att centerpartiet
ådagalagt en »häpnadsväckande
vinglighet i den ekonomiska politiken».
Här kom ett påstående, men sedan kom
inte någonting om vad det var för slags
vinglighet som centern hade ådagalagt.

Statsministern talade om högerns
skattesänkningar både i hög- och lågkonjunktur.
Centerpartiet delar inte högerns
uppfattning beträffande skattesänkningar.
Men statsministerns uttalande
gav mig anledning att fråga eu
sak: Skall man tillämpa en underbalansering
av budgeten både vid låg- och
högkonjunktur? Budgeten är dock en så
stor del av det ekonomiska skeendet i
vårt land, att man måste ta hänsyn till
också hur den används. Socialdemokraterna
använder den emellertid så att
man underbalanserar, oavsett om det är
högkonjunktur eller lågkonjunktur.

Statsministern sade, att vi inte har
förstått att man använder upplåningen
till arbetsfrämjande åtgärder.

Jo, det är just vad vi har förstått —
det är just vad herr Hedlund sagt till
regeringen att vi bör göra i ännu större
utsträckning. Han säger t. ex. att vi bör
ta bort energiskatten, ty det vore en
konjunkturstimulerande åtgärd för företagen.
Yi har föreslagit andra åtgärder
i stimulanssyfte. I det fallet finns det
inte någonting att anmärka på när det
gäller centerns strävanden.

Eftersom inrikesministern nu sitter
här i kammaren, kunde jag kanske få
besked på ett par punkter beträffande
sysselsättningen. I går försökte vi länge
och väl att få ett besked av finansmi -

Torsdagen den 30 maj 1968 fm.

Nr 30

nisiern om vad regeringen egentligen
vill i fråga om arbetslöshetsförsäkringen.
Jag åberopade under den debatten
herr inrikesministerns tal i Jönköping,
där han klart sade ifrån att en sådan
skulle genomföras. Finansministern visste
emellertid inte vad som hade sagts,
och statsministern har ju alltid företrätt
en vingling uppfattning när det gällt att
tala om arbetslöshetsförsäkring.

Det försvarstal som statsministern
försökte sig på att hålla här resulterade
ungefär på samma sätt som hans tal brukar
göra, dvs. han sätter sig mellan två
stolar. I ena ögonblicket säger han att
högern, centern och folkpartiet är i
stort sett ett parti, i andra ögonblicket
säger han att vi är oeniga i nästan allting.

Oron är tydligen oerhört stor för att
taburetterna inte skall stå till förfogande
för herr statsministerns parti efter
valet!

Hans excellens herr statsministern

ERLANDER:

Herr talman! Det är uppenbart att jag
är en urusel pedagog som inte kan uttrycka
mig begripligt — inte ens inför
en intelligent smålänning. När jag bygger
upp hela mitt anförande på att gårdagens
debatt visade att borgerligheten
är så splittrad, att det inte blir någon
samlingsregering, då bär jag så totalt
misslyckats med min framställning, att
herr Bengtson går upp och påstår att
jag sagt raka motsatsen. Jag är ledsen,
men jag skall träna under hela valrörelsen,
herr Bengtson, så att jag kan uttrycka
mig så, att man även i första
kammaren begriper vad jag säger. Jag
begriper ingenting utav att man inte
begriper vad jag'' säger! Hela min uppläggning
var ju den rakt motsatta mot
herr Bengtsons uppfattning.

Detta är huvudfrågan i min debatt i
dag och jag upprepar den: Är det så,
som ni sade i går, att trepartiregeringen
är sönderslagen på grund av djupgående
skiljaktigheter? All right, då är den

2 Första kammarens protokoll 1968. Nr 30

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
icke längre ett alternativ. Då är det ingenting
att tala om längre, utan då inbjuder
ni svenska folket till en minoritetsregering.
Detta är ju huvudfrågan!
Det skulle vara väldigt roligt att få ett
aldrig så stammande svar från herr
Dahlén på den punkten.

Herr Dahlén vände på frågan och
sade: Hur gör ni?

Först och främst, herr Dahlén, kommer
vi att vinna det instundande valet
så som herrarna sköter sig! Det finns
väl knappast några politiska bedömare
som kommer på idéen att tro, att en annan
utgång blir aktuell. Jag är själv något
litet akademiker, och det är ju i
hög grad en s. k. akademisk fråga om regeringsskiftet
om ni fortsätter i den
här stilen.

Men jag kan försäkra herr Dahlén att
i frågan hur vi skall ställa oss i olika
mandatförluster kommer det att lämnas
absolut klart besked — det finns
ingen som helst oro på den punkten.
Jag vet precis vad jag skulle rekommendera
partistyrelsen att svara. Men det
är en angelägenhet för partistyrelsen.
I vårt parti är vi demokrater. Det är
kanske en nyhet inom andra partier att
man tillämpar den principen. En så viktig
fråga vill jag gärna underställa partistyrelsen.
Det kan inte finnas någon
risk för att vi inte före den 15 september
skall ge ett absolut klart besked om
vad vi kommer att göra vid fyra, fem,
sex mandatförluster osv.

Herr Holmberg var väl ändå litet för
självutplånande i dag. Han liksom
framställde sig som lika betydelselös
som herr Hermansson och hans kommunistparti.
Jag kan avslöja för herr Holmberg
att om det är det som herr Holmberg
drömmer om — att bli ledare för
ett högerparti, ställt utanför regeringen,
utan varje spår av inflytande, på samma
sätt som kommunisterna för närvarande
är ställda utan varje spår av inflytande
på svensk regeringspolitik —
då har jag fullständigt misstagit mig på
herr Holmberg. Jag tror inte att herr
Holmberg ett ögonblick drömmer om

Nr 30

Torsdagen den 30 maj 1968 fm.

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
att bli en betydelselös faktor i svensk
politik av typen herr Hermansson. Jag
är övertygad om att han drömmer om
att spela en roll.

Jag kan icke erinra mig något tillfälle,
då herr Hermansson har kunnat
påverka någonting i den politik som
vi har format. En enda gång höll det på
att gå så illa. Det var när alla borgare
sammanslöt sig, till en början också
med kommunisterna, för att motsätta
sig den omsättningsskatt som var den
nödvändiga förutsättningen för den
kommande reformpolitiken.

Men då var det ju herrarna som hade
ett samarbete med kommunisterna, inte
vi. Vi sade till kommunisterna: Var så
goda och gör som ni vill. Gå tillsammans
med folkpartiet, gå tillsammans
med centern, rösta omkull oss, och ni
skall få se en valrörelse som ni aldrig
varit med om tidigare! Det var ett sakligt
argument som herr Holmberg och
jag begrep. Herr Hermansson begrep
det också, och kommunisterna lade ned
sina röster. Så klarades situationen, och
det blev ingen allians mellan högern och
kommunisterna den gången.

Det är den enda gång som jag kan
erinra mig att kommunisterna kunnat
få något inflytande på vår politik. De
fick det inte ens då, men det fanns en
risk för att de skulle ha kastat in sina
styrkor på den borgerliga sidan. Då hade
de onekligen kunnat spela en roll.

Inte drömmer väl herr Holmberg om
att han skall entusiasmera sina styrkor
genom att säga: Här har ni målet: Högern
skall bli lika betydelselös i svensk
politik som kommunisterna är för närvarande.

Herr Dahlén påstod att jag var nöjd
med den nuvarande situationen — återigen
denna fantastiska brist på förmågan
hos mig att klargöra vad jag menar.
Jag är mycket tacksam för att jag har
fått tillfälle att göra det klarläggandet.
Jag är icke nöjd med en situation, som
innebär påtvingad arbetslöshet. Jag använde
en stor del av mitt första anförande
till att påpeka, att vi var djupt

oroade av arbetslöshetssituationen i
början på året, att vi koncentrerade
samhällets krafter till kamp mot arbetslöshet.
Sedan säger herr Dahlén, att jag
är »nöjd med den nuvarande situationen».
Nej, de åtgärder som vi har vidtagit
kommer att mogna ut undan för undan.
Jag'' vill sannerligen icke avbryta
dem, utan jag vill tvärtom fördjupa dem
till dess arbetslösheten är restlöst bekämpad.

Jag vet inte om det sagts något annat
av särskilt intresse. Folkpartiet har inte
svarat på den enda fråga som är avgörande
i debatten: År det er kamp att
driva landet in i en minoritetsregerings
besvärligheter? Det gäller en minoritetsregering
som är rädd — före
varje omröstning måste ni fråga er, vilka
möjligheter ni har att få igenom förslaget.
Jag skulle tro att ett studium
av 1920-talet, av C. G. Ekmans svårigheter
exempelvis åren 1926—1928, skulle
säga er: Så får det inte gå till! En minoritetsregering
kan väl bli en framtvingad
lösning, men man skall inte medvetet
eftersträva en sådan.

Herr Holmberg sade att om det är
brister i vårt politik — och det ansåg
han tydligen att det var — kanske det
beror på att vi inte är i tillräckligt stor
majoritet.

All right, herr Holmberg, det är en
idé. Om vi får större majoritet än vi har
för närvarande tror alltså herr Holmberg
att det blir en bättre politik i fortsättningen.
Det är möjligt. Det är i alla
fall en sannolikare utveckling än den
som skymtade i ett anförande av någon
oppositionsledare, när han sade att det
blir ändå en ändring i politiken. Vilken
ändring? Blir det höjda skatter, blir det
sänkta skatter, blir det en intensiv reformperiod
eller blir det ingenting?
Sannolikt blir det ingenting.

Så till sist — det var av ren barmhärlighet
som jag inte sade någonting om
centerns ekonomiska politik. Men det
är klart att jag är villig att ta upp en
diskussion om den. Jag liksom skyllde
centerns slingerbultande på folkpartiets

Torsdagen den 30 maj 1968 fm.

Nr 30

och knippade ihop dem i ett. Men, kära
hjärtanes, ni kan rotera för er själva,
om ni vill göra det! Hur var det med
punddevalveringen? Hur var det i höstas
när herr Hedlunds obetänksamma
uttalanden medförde att vi tvingades
tillgripa en räntehöjning, som sannerligen
var besvärlig att klara och som till
väsentlig del berodde på en vårdslös
och illa genomförd formulering från
centerns sida — centern, som dessutom
alldeles nyss förordade kraftiga generella
åtgärder i en period då alla tecken
tydde på en kraftig uppgång av
konjunkturen.

Jag skall gärna tala om centerns ekonomiska
politik. Men min gamla vänskap
med herr Hedlund gjorde att jag
tyckte att det inte var så mycket att
resonera om. Men herr Bengtson begärde
ju att vi skulle resonera om den.
Gärna för mig, den är sannerligen folkpartistisk
i alla avseenden!

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Statsministern trodde
att möjligheterna att få en annan regering,
där de tre borgerliga partierna är
representerade, nu är borta. Jag är rädd
att jag måste tala om för statsministern
att han har alldeles fel på den punkten.
Jag är övertygad om att det bör kunna
gå att diskutera ihop sig. Det har gått
i våra grannländer, och det bör kunna
gå här också. Herr Erlanders oro får
nog fortsätta.

Herr Erlander sade att inga politiska
bedömare tänker sig att det skall kunna
hända någonting i valet som skall rubba
hans ställning. Jag tänkte högt därborta
i min bänk: Varför då så uppskärrad,
herr Erlander?

Sedan var det frågan om vem som var
nöjd och vem som var missnöjd med
den nuvarande arbetslöshetssituationen.
Jag bara konstaterar att statsministern
i varje fall inte är så missnöjd med de
nuvarande arbetslöshetssiffrorna — som
ju är mycket höga såsom jag redan har
talat om — att han är villig att sätta in

Ang. den ekonomiska politiken, in. m.
åtgärder som under de närmaste månaderna
skulle skaffa flera arbete och sedan
avveckla sig själva. Vi hade en diskussion
med finansministern om detta
i natt. Jag skall inte ytterligare utveckla
det. Men faktum är att regeringen
har sagt nej till dessa saker. Ingenting
i de förslag som vi har framlagt skulle
innebära att om det under 1969 verkligen
blev en stark förbättring av konjunkturen,
skulle det finnas kvar som
oroande moment. Det är detta som statsministern
medvetet undviker att ta in
i debatten. Jag förstår honom därför att
han ju är i en hopplös debattsituation.

Herr Erlander har en väldigt stor
lust att inför ett val utmåla situationen
som mycket ljus. År 1966, strax före
valet, sade herr Erlander: Framtiden är
utomordentligt lovande, det kommer att
gå väldigt bra.

Jag bara konstaterar att arbetslösheten
i Sverige i dag är 66 procent större
än den var när herr Erlander talade om
att utsikterna för de närmase åren var
goda. Självfallet spelar de internationella
konjunkturerna en roll. Ingen kan
förneka det.

Men, herr Erlander, under ett stort
antal år bara ryckte ni på axlarna åt
oss när vi sade att stora prisstegringar
verkligen kan leda till arbetslöshet.
Herr Erlander kan nu få inse att en del
av dessa axelryckningar var ytterst farliga,
ty det är ju de stora kostnadsstegringar
som ägt rum i Sverige under ett
antal år som gör att vi nu klarar den
internationella konjunkturnedgången
sämre än vad vi annars skulle ha gjort.

Herr talman! Till sist bara en enda
sak. Herr Erlander gjorde ett ytterst
märkligt avslöjande. Han sade att »visst
skall vi tala om hur vi skall ställa oss
vid olika mandatförluster osv., men det
vill jag tala med vår partistyrelse om».

Tänk, jag trodde att socialdemokratin
hade en principiell uppfattning,
framför allt då vi har beslutat att införa
enkammarsystem, att det nu i varje fall
inte kan råda någon tvekan om att det
skall vara andrakammarparlamentarism

Nr'' 30

Torsdagen den 30 maj 1968 fm.

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
i detta land. Herr Erlander har tydligen
inte den principiella uppfattningen.
Han har inte diskuterat med sin
partistyrelse och är fortfarande inte
riktigt säker på om man skall försöka
hålla sig kvar efter ett ordentligt valnederlag
med hjälp av förlegade röster
— ursäkta, mina kammarkamrater! —- i
denna kammare.

Jag tycker att det var ett mycket intressant
avslöjande. Får jag då uttrycka
önskemålet: Tala med partistyrelsen
med det allra snaraste! Jag tror att
svenska folket faktiskt är intresserat av
att få reda på om herr Erlander tänker
klamra sig fast vid makten.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! När jag begärde besked
av statsministern om vad det var som
var v.ingligheten i centerpartiets politik,
fick jag två exempel.

Det ena var att centerpartiet vid en
kraftig uppgång skulle vilja föreslå generella
åtgärder som inte var lämpliga.
Får jag fråga statsministern: Hur kom
det sig då att regeringen t. ex. släppte
investeringsfonderna fria till den 1 april
nästa år? Yad är det för en konjunkturbedömning
som ligger bakom detta? Vi
fick två sorters konjunkturbedömning i
går av finansministern. Kanske vi kan
få höra vad hans excellens statsministern
har för en konjunkturbedömning?
År det en »försiktig optimism» eller är
det den som annonseras i tidningarna
nu med finansministerns bild? Beskedet
är lika oklart i det fallet.

Beträffande punddevalveringen använder
statsministern möjligen samma
uppgifter som ni har i den valhandbok,
som ni gav ut till debatterna den 4
april. Då vill jag säga att de uppgifter
som finns där på sidan 15 är felaktiga, i
likhet med en hel mängd andra uppgifter
i denna skrift. Där står att herr Hedlund
»påyrkar» en devalvering, vilket
han inte har gjort. Han har sagt att om
Norge och Danmark devalverar får Sve -

rige också eventuellt tänka sig att devalvera.
Detta är den riktiga uppgiften
i detta fall och inte att herr Hedlund
skulle ha sagt att Sverige skall devalvera.

Det var alltså bara två saker som
statsministern kunde föra fram som
exempel på centerns så misslyckade eller
vingliga politik.

Beträffande regeringsfrågan vill jag
säga, att jag inte tror att statsministern
är en dålig pedagog. Jag tror tvärtom
att han är en god pedagog. Men när man
talar i en så sjuk sak som när det gäller
att statsministern skall skissera regeringar,
då går det inte att vara en god
pedagog, ty det finns inget underlag för
att ge någon god undervisning i detta
fall. Man kan inte vingla från den ena
debatten till den andra, som statsministen
gjort i fråga om remissdebatten och
fram till dagens debatt om regeringen.

Vad regeringen beträffar vet ju statsministern
mycket väl, att när en regering
skall bildas föregår vissa underhandlingar
och de rör sig om att skriva
ett regeringsprogram. I detta kommer
också att fastslås vilken politik regeringen
skall föra. Är det så länge sedan
herr statsministern var med när den
senaste regeringen bildades, att han har
glömt bort att man preciserar sina
ståndpunkter när en regering skall träda
till?

Vad kommunisterna beträffar vill jag
gärna säga, att socialdemokraterna säkert
inte tagit något råd från kommunisterna
på något sätt, men man kan
inte underlåta att förstå, att kommunisterna
inte kommer att fälla en socialdemokratisk
regering. Det är ett faktum
att detta parti inte kommer att göra det.
Även om man inte tar några hänsyn till
partiet kan man inte komma ifrån det
faktum som föreligger i detta fall — om
det blir en omröstning, där regeringens
öde skulle stå på spel, så vet man precis
hur kommunisterna kommer att rösta.
Det bör i detta fall klargöras att så är
situationen.

Ännu en gång vill jag nämna, att so -

Torsdagen den 30 maj 1968 fm.

Nr 30

cialdemokraterna vid 1966 års val representerade
42,3 procent i svensk politik,
inte mera.

Herr HOLMBERG Öl) kort genmäle:

Herr talman! Det är med växande intresse
man observerar statsminister Erlanders
hela tiden förändrade positioner.
När statsministern inte lyckades visa
att de s. k. »remarkabla» händelserna
i natt i kammaren — stasministern var
ju inte bär och tog uppenbarligen inte
heller del av diskussionen — inte slog
sönder tanken på trepartisamverkan
mellan de borgerliga partierna så gick
statsministern över till nästa linje, nämligen
att provocera bl. a. mig genom att
tala om att jag är självutplånande men
att högerpartiet ju ändå måste ha en
profil och kunna göra intryck i en trepartiregering.
Jag tror inte att man kan
komma åt en motståndare med så enkla
metoder. Jag låter inte provocera mig,
helt enkelt därför att i högerpartiets
program och hela vår politiska uppläggning
ingår tanken att en starkt borgerlig
regering måste bygga på en trepartisamverkan.
Detta i sin tur kräver förhandlingsförmåga,
förhandlingsvillighet
och uppriktighet partierna emellan. Jag
är också övertygad om, liksom vi är inom
högerpartiet, att samtliga tre borgerliga
partier efter valet — liksom på sin
tid socialdemokraterna och centerpartiet
— snabbt kan komma överens om
ett regeringsprogram. Det hände i Danmark.
Det hände i Norge och har hänt
i mängder av länder. Det finns ingen
anledning varför vi skall vara sämre
lottade i Sverige på den punkten.

Jag vill också ansluta mig till herr
Dahléns och herr Bengtsons fråga om
den socialdemokratiska regeringens
framtid i olika hypotetiska situationer
efter valet. Nu säger statsminister Erlander
att han inte är beredd att svara
något om hur det skall gå för regeringen
och det socialdemokratiska partiet
förrän han har talat med partistyrelsen
och man statistiskt har räknat ut hur

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
man skall bära sig åt med olika kombinationer.
Varför krångla till saken på
det där sättet. Herr Erlander är ju statsminister
och ordförande för det socialdemokratiska
partiet. Varför inte klart
och entydigt svara på en klar fråga:
Ämnar statsminister Erlander låta det
socialdemokratiska partiet ingå i någon
öppen eller täckt regeringskoalition med
kommunisterna om socialdemokraterna
skulle förlora ett eller annat mandat
eller flera mandat?

Hans excellens herr statsministern

ERLANDER:

Herr talman! Om jag skulle förenkla
resonemanget på det sätt som herr
Holmberg nyss gjorde är frågan lätt
besvarad: Det blir ingen vare sig öppen
eller sluten samverkan med kommunisterna
hur valet än kommer att gestalta
sig. Det svaret är självklart och för det
behövs inga överläggningar.

Jag har en linje i den här frågan
som jag tror ligger ganska nära kravet
på andrakammarparlamentarism. Men
nog är det rimligt att partistyrelsen får
yttra sig i denna fråga eftersom det besked
som på direkt fråga vid två tillfällen
gavs av ordföranden för det socialdemokratiska
partiet till 1966 års väljare
var detta: 1966 års kommunalval
får exakt de konsekvenser som grundlagen
förutsätter utan upplösning. Det
är det svar jag givit. Skall man då inte
ha någon respekt för de väljare som i
förlitande på att detta var ett riktigt
svar gav sin röst 1966? Jag medger
villigt att starka skäl finns för att inte
se så enkelt på saken utan verkligen resonera
grundligt om situationen. Men
att förenkla resonemanget som herrarna
har gjort här — ja, inte herr Holmberg
för han ställde ju en vettig fråga, men
herr Dahlén — innebär ju ett fantastiskt
förakt för demokratins spelregler,
dvs. när man inte ens vill låta partistyrelsen
yttra sig om den viktiga frågan:
Vilken roll spelar 1966 års kom -

Nr 30

Torsdagen den 30 maj 1968 fm.

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
munalval för regeringsbildningen? Det
är djupt komprometterande för folkpartiet
att icke anse detta vara en fråga av
vikt för det socialdemokratiska partiets
ledning. Jag anser det självklart — vanlig
demokratisk ordning gör det naturligt,
och vi har inte diktatur i vårt land.
Vi har inte heller diktatur i vårt parti
— om herrarna har det i sina partier
vet jag inte, men det är en sak för sig.

Ja, det vanliga är att när mina motståndare
inte klarar av en debatt med
mig säger de att jag är så irriterad, tråkig
att resonera med osv. Det är kvittot
på att jag har lyckats! Även om jag
är på mitt mest strålande solskenshumör,
som jag är i dag, klarar ni er så
dåligt att ni får komma släpande med
irritationsmomentet. Tack så mycket,
jag noterar det som en av mina framgångar,
vilket jag kanske kan behöva.

Nu kommer vi till det som är intressant.
Huvudfrågan i denna debatt har vi
äntligen fått svar på. Jag frågade: Är det
så att trepartiregeringen är bortspelad?
Herr Dahlén säger nej och herr Holmberg
säger likaledes nej. Ni skall göra
ett försök, och herr Holmberg säger att
han skall göra det försöket efter valet.
Detta har ju skett förr, herr Holmberg.
När det lösts efter valet har det alltid
funnits någon stor fråga som förenat
partierna. Ni åberopar Danmark och
Norge. Den stämning som agiterades
upp i dessa båda länder gick ut på att
man där försökte visa att det rådde ett
vanstyre. Kan ni visa det här? Har
ni skuggan av en chans till detta? Naturligtvis
inte! Detta föreningsband existerar
inte.

När centerpartiet eller dåvarande
bondeförbundet och vi gjorde upp år
1951 hade vi en stor fråga. Vi hade
devalverat 1949. Vi hade gjort en devalvering
som skulle kunna i vidriga
fall medföra en prisstegring på 30 procent.
Vi hade den konjunktur som följde
efter Koreakriget — en konjunktur
som hotade sysselsättning och avsättningsmöjligheter
för bönderna. Det var
ett stort enande band. Då gick bönder

och arbetare tillsammans och sade: Är
inte detta en så stor gemensam sak att
vi bör gå samman och skjuta undan det
som skiljer oss åt? Alla principiella
motsättningar osv. sköts undan.

Men vad är det nu fråga om? Nu har
ni på praktiskt taget varje punkt delade
meningar. Ni har delade meningar
när det gäller skatterna, som vi resonerar
om nu — höjda skatter, oförändrade
skatter, lägre skatter. Det är dilemmat.
Skall ni skjuta undan skatterna i
framtiden och säga att ni var inte
överens därom så ni gjorde inga skatter?
Hela problematiken visar hur orimligt
det är att ni går ut till väljarna och
säger: Vi skall komma överens efteråt.
Herr Holmberg förstår jag därför att det
måste vara en fantastiskt god förhandlingsposition
för högern. Det är väl
nämligen ingen tvekan om att det är
högern som har möjlighet att göra vinster.
Jag är övertygad om att det är inte
riktigt lika roligt att i dag förhandla
med herr Holmberg som det kommer
att vara efter den 15 september.

Men i denna uridiotiska förhandlingsposition
försätter sig mittenpartierna —
och det är det intressanta — medvetet i
en för dem hopplös förhandlingssituation
därför att detta skall ske efter valet.

Herr talman! Detta är mycket spännande
och det vore roligt att fortsätta,
men jag ser att herr talmannen mörknar
mer och mer, och jag vill inte att det
mulna skall övergå till blixtar, varför
jag avslutar detta. Men jag är beredd att
när som helst under den kommande valrörelsen
fortsätta dessa intressanta meningsutbyten.
Jag upprepar vad jag
sagt, att om ni sköter er så som ni gjort
under denna ekonomiska debatt, lär det
inte finnas en politisk bedömare i detta
land som tror på ett systemskifte den
15 september. Jag sade inte att det inte
fanns någon oro för ett systemskifte,
men herr Dahlén citerar alltid fel. Jag
sade uttryckligen att om ni sköter er så
i valrörelsen som ni har skött er här, då
kommer vi att träffas i januari igen pig -

Torsdagen den 30 maj 1968 fm.

Nr 30

ga och nytra. Regeringen sitter kvar på
regeringsbänken och herrarna sitter
kvar på sina platser!

Herr DÅHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Yi får väl se hur det
går, herr Erlander. Det som fortfarande
är ett hopp för herr Erlander är att
gamla röster skall rädda honom kvar i
hans position. Det var alltså rätt, herr
Erlander, när vi sade att socialdemokratin
verkligen inte var så entydigt inriktad
på att det skall vara så, att väljaren
är suverän på valdagen; det är
bra med ett system där gamla röster
leder fram till regeringsmakten. Det är
ju detta som är resultatet av de anföranden
som Iierr Erlander har hållit
här i dag. Första kammaren — som är
detsamma som gamla röster -— skall
fortfarande ändå kunna tänkas vara ett
psykologiskt skyddsnät, så att herr Erlander
inte skall ramla ned. Jag tycker
att det är väldigt intressant.

Det finns ingen diktatur i det socialdemokratiska
partiet, säger herr Erlander.
Nej, det hoppas jag. Men det är tydligen
också så, att debattlusten i den
socialdemokratiska partistyrelsen inte
måtte vara särskilt stark, när man inte
tagit upp denna väsentliga fråga. Tv
även den socialdemokratiska partistyrelsen
är väl ändå medveten om att det
blir en valrörelse ganska snart och att
vi har beslutat en enkammarreform och
att frågan verkligen blir aktuell: Hur
skall det socialdemokratiska partiet ställa
sig i olika situationer? Jag tror det är
viktigt att man tar och funderar på den
saken före valdagen. Och jag är absolut
säker på att svenska folket vill ha besked.
Herr Erlander, sammankalla alltså
partistyrelsen, om ni nu fortfarande
inte har — vilket jag dock trodde att ni
hade — den principiella uppfattningen
att den aktuella folkviljan skall ha största
möjliga chans att bestämma riksdagens
sammansättning och därmed regeringens
sammansättning. Den chansen
har svenska folket den 15 september

Ang. den ekonomiska politiken, m. in.
1968. Herr Erlander är fortfarande tveksam
om folket skall ha denna möjlighet
eller ej.

Herr HOLMBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Statsministern för ett
mycket intressant resonemang om att
en ny regering, en koalitionsregering,
av vilken typ det vara månde, måste ha
en stor fråga att lösa, liksom socialdemokraterna
och centern enligt statsministern
hade 1951. Det är nog riktigt
att när två sådana partier, som enligt
vad vi hörde i går av herr Sträng och
herr Bengtson har en klar ideologisk
skillnad mellan sig, skall komma överens
så behövs det något speciellt som
driver dem samman. Det lyckades man
med då. När frågorna i stort var lösta
och krisen övervunnen, var det tydligen
också naturligt att koalitionen upphörde.

Hur är det mellan de tre borgerliga
partierna? Har statsministern tänkt på
att situationen inte alls är densamma
som när socialdemokraterna försöker
etablera ett samarbete eller en koalition
med ett borgerligt parti? De tre
borgerliga partierna har ju i stort samma
principiella inställning till frågorna,
i stort samma ideologiska uppfattningar,
även om det förekommer vissa
nyanser. I de praktiska frågorna finns
det delade meningar, men det har också
under de två gångna åren och inte
minst under det senaste året visat sig
att de borgerliga partierna övervunnit
dessa praktiska motsättningar på en
mängd olika områden, därför att det
har funnits en vilja att successivt överbrygga
motsättningarna. Det är den situationen
som statsministern är så rädd
för i framtiden.

Hans excellens herr statsministern

ERLANDER:

Herr talman! Det här blir nog besvärligare
och besvärligare även för
herr Holmberg, som nu börjar veckla

Nr 30

Torsdagen den 30 maj 1968 fm.

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.

in sig i besynnerligheter från att ha
varit mycket klar och redig tidigare.

Om ni är så överens, ni har ju samma
ideologiska grund, kan det då vara så
hopplöst omöjligt att låta denna stora
samhörighet utkristallisera sig i praktisk
politik? Nej, säger herr Holmberg,
det är mycket enkelt, men det skall ske
efter valet. Det är en fantastisk tanke.
Alltså, de barn som skall komma till
nu på grund av er stora ideologiska
samhörighet, de ser sådana ut att de
inte skall visas upp för väljarna förrän
valet är över. Jag Iror att herr Holmberg,
när han tänkt igenom detta, kommer
att säga sig att det här sista anförandet
inte var så lyckat. Är ni till den
grad överens att ni är mycket mera
överens än centern och arbetarpartiet
var 1951 så frågar jag er: Varför i all
världen kan ni inte gå ut och tala om
nu vilken praktisk politik ni skall ha?
Det är inte några småfrågor. Det gäller
skatterna, konjunkturpolitiken, praktiskt
taget allt det som vi sysslar med
i denna kammare. Om allt detta säger
ni: Vi har en djupgående ideologisk
samhörighet, men denna djupgående
ideologiska samhörighet kan icke få demonstreras
för väljarna i praktisk politik.

Jag upprepar än en gång: Sköter ni
er på det sättet blir hela diskussionen
överflödig, ty väljarna kommer inte att
tycka att det här är särskilt lyckat.

Herr Dahlén, vi har varit med och
röstat för ett enkammarsystem, men vi
håller också på konstitutionen. Herr
Dahlén uppträdde här precis som om
det icke funnes någon första kammare.
Han uttryckte sig så att man kan
tro att han inte hade några åhörare,
jag medger det, men det finns ju eu
första kammare. Antag t. ex. att ni vinner
ett mandat i andra kammaren, mer
kan det inte gärna bli, men här sitter
en majoritet i denna kammare som är
tillräckligt stor för att de gemensamma
voteringarna skall behärskas av socialdemokraterna.
Menar verkligen herr
Dahlén att han då vill kränka konsti -

tutionen och säga att jag avskaffar på
egen hand första kammaren därför att
folkpartiet tycker att det är bra? Första
kammaren är en fin kammare. Jag har
själv tillhört den i fyra år. Jag vill att
den skall avskaffas, men den skall icke
avskaffas av herr Dahlén utan i laga
ordning.

(Inpass av herr Dahlén (fp): Jag beklagar
att jag inte har rätt till flera
repliker.

Herr Holmberg (h): Jag instämmer.)

Herr talmannen uppstod nu och avlägsnade
sig, varvid ledningen av kammarens
förhandlingar övertogs av herr
förste vice talmannen.

Herr NILSSON, YNGVE, (h):

Herr talman! Sedan nu partiledardebatten
avslutats kanske vi kan övergå
till en mera normal debattform då vi
börjar att behandla de ärenden som
trots allt skall behandlas innan riksdagen
åtskils.

Det föreliggande förslaget om mervärdeskatt
som nu skall ersätta varuskatten
utgör endast en del av det förslag
som skatteberedningens representanter
var ense om i sitt betänkande.
Fortfarande är intet förslag lagt om
sänkning av den direkta skatten eller
borttagande av några punktskatter, något
som utredningen också var ense om.
Det hade naturligtvis varit önskvärt att
energiskatten kunde lagts in i mervärdeskatten.
Så blev emellertid inte fallet
och oklarhet råder om huruvida ett
skattebortfall härvid skulle ha inträffat
för statskassan eller hur stort det
skulle ha blivit.

Vid utskottsbehandlingen har en kompromisslösning
träffats angående mervärdeskatten
varför några reservationer
inte föreligger till bevillningsutskottets
betänkande nr 45.

Bevillningsutskottets ordförande har
på ett utmärkt sätt redogjort för kompromissens
innebörd när det gäller den

Torsdagen den 30 maj 1968 fm.

Nr 39

viktiga fråga som nu skall få sin slutgiltiga
lösning, och jag skall därför inte
mera ägna mig åt detta betänkande.

I bevillningsutskottets betänkande nr
44 behandlas den föreslagna arbetsgivaravgiften
som enligt propositionen
skall införas fr. o. m. den 1 januari
1969 och som skall utgöra 1 procent av
utgivna löner. I samband härmed föreslås
att enskilda jordbrukare och rörelseidkare
skall betala en egenavgift
på 1 procent av den inkomst som jordbruket
eller rörelsen lämnar.

Jag vill understryka att denna egenavgift
skiljer sig från löneskatten såväl
i fråga om motivering och verkningar
som till konstruktion.

Till betänkandet har fogats en reservation
av de borgerliga ledamöterna
vari bl. a. yrkas på skrivelse till Kungl.
Maj :t om en skyndsam översyn av bestämmelserna
rörande arbetsgivaravgift
och egenavgift samt att förslag förelägges
1968 års höstriksdag om de ändringar
av bestämmelserna vartill denna
översyn kan föranleda.

I motionsparet 1:873 av herr Enarsson
och II: 1129 av herr Nordgren m. fl.
hemställes att den s. k. egenavgiften
»inte skall erläggas av fysisk person
som åtnjutit inkomst av annat förvärvsarbete
enligt 11 kap. 3 § lagen om allmän
försäkring i form av inkomst av
här i riket bedriven rörelse eller inkomst
av bär belägen jordbruksfastighet
som brukas av honom».

Motionärerna har framhållit att dessa
avgifter hårt och orättvist drabbar
sådana grupper som jordbrukare, fiskare,
hantverkare och övriga företagare
som själva arbetar i rörelsen och i
den nedlagt eget kapital. Försäkringsmässigt
anses inkomsten av företaget i
sådana fall som inkomst av arbete,
trots att en många gånger väsentlig del
av inkomsten utgöres av räntan på det
nedlagda kapitalet.

I utlåtandet säges på sidan 22: »Ett
slopande av egenavgiften skulle innebära
ett icke oväsentligt skattebortfall
och därmed strida mot syftet med ar 2f

Första kammarens protokoll 1968. Nr SO

Ang. den ekonomiska politiken, in. m.
betsgivaravgiften. Utskottet anser sig
därför inte kunna biträda yrkandet om
avslag på förslaget om egenavgift.»

Utskottet säger vidare: »Effekten av
att egenavgiften kommer att beräknas
också på kapitalavkastning torde oftast
komma att helt elimineras av de möjligheter
jordbrukare och rörelseidkare har
att — omedelbart eller genom årliga
värdeminskningsavdrag — skriva av sina
tillgångar i inkomstkällan. Utskottet
vill i sammanhanget erinra om att man
vid beräkning av pensionsgrundande
inkomst enligt lagen om allmän försäkring
låter löneinkomst och företagarinkomst
i lika mån ge underlag för pensionsrätt.
Man bortser således från att
i företagarinkomst normalt ingår förmögenhetsavkastning.
»

Vad utskottsmajoriteten anfört om att
ett slopande av egenavgiften skulle innebära
ett icke oväsentligt skattebortfall
är visserligen sant, men storleksordningen
härav är kanske inte så lätt att
ange.

Detta resonemang stämmer emellertid
dåligt överens med vad departementschefen
säger i proposition nr 77
på sidan 12: »I försäkringslagens definition
för ''inkomst av annat förvärvsarbete’
ingår också viss arbetsinkomst
som inte beror på anställningsförhållande.
» Departementschefen fortsätter:
»Jag anser inte att hithörande ersättning
skall föranleda skyldighet att erlägga
egenavgift.» Detta finner han vara
ett ytterligare skäl för att inte beakta
så kallade likställighetsavtal.

Uttryckt på ett mera alldagligt sätt
betyder departementschefens ställningstagande
härvidlag, att ingen arbetsgivaravgift
skall erläggas för inkomst av
arvoden för olika uppdrag såsom styrelseledamotskap,
förtroendeposter i
kommuner, landsting och andra sammanslutningar.

Jag anser mig i nuläget ha skäl att
rikta erinringar mot den olikformighet
som blir följden av dessa bestämmelser.
I det förra fallet skall jordbrukare in. fl.
betala egenavgifter även på den in -

Nr 30

Torsdagen den 30 maj 1968 fm.

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
komstdel som är kapitalavkastning,
men i fråga om ersättningar som inte
är att betrakta som arbetsinkomst i
försäkringslagens mening skall varken
arbetsgivare eller den som uppbär ersättningen
betala avgift. Jag vågar hävda
att den senare bestämmelsen också
medför ett inte oväsentligt skattebortfall.
Här sätts den allmänt erkända principen
om likformighet och rättvisa i
fråga om beskattning i farozonen på ett
sätt som är anmärkningsvärt.

Jag riktar också invändningar mot
majoritetens resonemang om avskrivningsmöjligheter
för jordbrukare m. fl.
som skulle mer eller mindre ta bort
ojämnheten i fråga om egenavgiften på
avkastningen av nedlagt kapital. Det
övervägande antalet jordbrukare deklarerar
efter den s. k. kontantprincipen
och erhåller då avdrag för kostnaden
för inventariebyten men däremot inte
för den ursprungliga anskaffningskostnaden.
Vidare är avskrivningsbestämmelserna
för byggnader totalt föråldrade.
Den vanligen tillämpade regeln
med en procent av det taxerade jordbruksvärdet
ger i dag täckning för bara
en ringa del av byggnadskostnaderna,
för marken medges intet avskrivningsavdrag,
för skogsvärdet endast i undantagsfall.

Utskottsmajoritetens åberopade skäl
är enligt min uppfattning inte godtagbara
med hänsyn till just vad jag nyss
har sagt. Det torde finnas utvägar att
komma till rätta med dessa problem
på ett någorlunda acceptabelt sätt, om
man utreder verkningarna av ett schablonavdrag
med viss procent på i förmögenhetsbilagan
till deklarationen
upptagna värden å fastighet, inventarier,
lager osv. sedan avdrag gjorts för
till förvärvskällan hänförliga skulder.
Dessa poster skall ju regelmässigt ändå
redovisas i deklarationen. Detta är en
utväg som är värd att pröva för att undanröja
de mest iögonenfallande olikformigheterna
mellan företagarinkomster
och arvodesersättningar av det slag
jag har talat om.

Egenavgiften drabbar alltså i princip
hårdare än löneskatten. Vi anser därför
att en översyn måste ske då det gäller
förordningens bestämmelser om egenavgiften
så att jordbrukare och andra
företagare inte måtte bli utsatta för en
orättmätig beskattning.

När det sedan gäller ikraftträdandet
av arbetsgivaravgiften så vill jag erinra
om att en allt hårdare konkurrens på
utlandsmarknaderna haft till följd att
en mängd företag varit nödsakade att
inskränka eller lägga ned sin verksamhet.
Vårt eget högt uppdrivna kostnadsläge
har helt naturligt icke accepterats
av omvärlden. Nedläggningarna av företag
har lett till en kraftigt ökad arbetslöshet,
en arbetslöshet som vi nu noterar
har nått en sådan storlek att den — om
vi inräknar det antal arbetslösa som
är föremål för samhällets åtgärder genom
omskolning och beredskapsarbeten
— kan jämföras med vad som rådde
under 1930-talets svåra år.

En viss förbättring har skett under
den senaste tiden, men det kan hänga
samman med växlingarna i årstiden. Vissa
tecken tyder på en ljusning av konjunkturerna,
men utvecklingen i framtiden
är ändå mycket osäker.

Inom högerpartiet anser vi därför att
tidpunkten ännu inte är inne att införa
en beskattning av arbetskraften. Det
måste i dagens läge vara orealistiskt,
för att inte säga felaktigt.

Alla de människor som varit utsatta
för störningar i sin anställning eller
som vet att deras sysselsättning kan
råka i fara vid ökad påfrestning för
företagen betraktar säkerligen med oro
det föreliggande förslaget.

Inte minst hänsynen till de anställda
kräver därför att ikraftträdandet av
den föreslagna avgiften inte sker nu
utan vid en tidpunkt, då ett bättre sysselsättningsläge
råder eller — med andra
ord — då vi åter närmar oss den
fulla sysselsättningen. Vi får heller inte
glömma bort, att det finns en gräns för
de priser som omvärlden vill betala för
våra produkter och att det också finns

Torsdagen den 30 maj 1968 fm.

Nr 30

en gräns där vår egen hemmamarknad
inte kan hålla tillbaka de utländska
konkurrenterna.

I detta sammanhang förtjänar det
framhållas, att de avgifter som i dag
belastar det svenska näringslivet rör
sig om 20 procent och däröver på arbetslönen.
Jämför vi denna siffra med
förhållandena i omvärlden, torde det
stå klart att det svenska näringslivet
belastas väsentligt hårdare, och att
många företag dignar under denna börda.
Varje nytt påslag i en svag konjunktur
kan därför innebära stora svårigheter
för många företag och därmed
för de anställda.

Reservanterna delar motionärernas
uppfattning att det i nuvarande konjunkturläge
skulle vara felaktigt att
fastställa tidpunkten för arbetsgivaravgiftens
införande. Den löneskatt som
det här är fråga om är enligt reservanternas
mening ägnad att påverka sysselsättningen
i negativ riktning och
därför olämplig att införa om konjunkturläget
är ogynnsamt.

Reservationen utmynnar därför i en
begäran om skrivelse till Kungl. Maj:t
med hemställan, att Kungl. Maj:t senare
måtte förelägga riksdagen förslag om
tidpunkt för den allmänna arbetsgivaravgiftens
ikraftträdande, så att ogynnsamma
konsekvenser för konjunkturutvecklingen
och därmed sysselsättningen
inte behöver uppkomma.

Jag ber därmed, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen vid bevillningsutskottets
betänkande nr 44.

Herr WÄRNBERG (s):

Herr talman! Det har kommit på min
lott att något behandla just frågan om
arbetsgivaravgiften. Låt mig då få börja
mitt anförande med att säga, att arbetsgivaravgiften
inte kan ses som en
isolerad företeelse utan hänger samman
med hela det stora skattepaket —
vari mervärdeskatten utgör den stora
delen —- som vi i dag även har att behandla.

Ang. den ekonomiska politiken, m. in.

Omvandlingen av omsättningsskatten
till en mervärdeskatt med skattebefrielse
för näringslivets alla inköp, investeringsvaror
såväl som konsumtionsvaror,
innebär, som redan har framhållits,
ett beräknat skattebortfall på 900
miljoner kronor för ett helt år räknat.
Genom utökningen av skatteområdet
tar man tillbaka omkring ICO miljoner
kronor, men ett glapp i inkomsterna
på 740 miljoner kronor kvarstår. Huvudparten
av denna summa, 720 miljoner
kronor, avses inflyta genom den
föreslagna arbetsgivaravgiften på en
procent av lönesumman. Hela omläggningen
av varuskattesystemet skulle alltså
innebära att man i stort sett får samma
intäkter som förut genom omsättningsskatten.

Med hänvisning till dagens arbetsmarknadsläge
föreslår nu de borgerliga
partiernas representanter, att arbetsgivaravgiften
visserligen skall antagas
i princip men att man skall skjuta
ikraftträdandet på framtiden. I klartext
betyder detta en försvagning av
budgeten med 720 miljoner kronor på
ett helt år, möjligen minskat med den
del som staten såsom arbetsgivare har
att erlägga. Det betyder inte att skattebortfallet
blir 240 miljoner kronor, som
har påståtts från borgerligt håll, därför
att det är det belopp som man går miste
om innevarande budgetår, utan det
är ändå helårseffekten man hela tiden
måste räkna med när det gäller ett helt
år. Vår uppbördsordning medför att det
blir en eftersläpning i initialskedet, och
när man än beslutar införa arbetsgivaravgiften
kommer helårseffekten ändå
att bli den högre summan.

Jag tycker nog att det är ganska lättsinnigt
att utan vidare säga att en underbalansering
av budgeten med de
summor jag nämnt inte skulle ha någonting
att betyda utan ligga inom felräkningsmarginalen.
Vi måste ändå ha
klart för oss att man i det vällovliga
syftet att höja sysselsättningen drivit
den statliga upplåningen till en nivå
som vi knappast tidigare upplevt. Inne -

Nr SO

Torsdagen den 30 maj 1968 fm.

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
varande budgetårs totalunderskott kommer
att ligga en bra bit över 3 miljarder
kronor, och nästa budgetårs underskott
beräknas, som vi flera gånger har
hört under debatten, uppgå till 2,7 miljarder
kronor. För den som känner ett
visst ansvar för penningvärdet ter sig
därför en så stor generell skattesänkning
som det här är fråga om som något
ganska äventyrligt.

Jag förstår därför högerpartiet, som
ju ändå tidigare har önskat starka budgetar,
när det — för att dölja att man
den här gången leker med inflationselden
— i sin motion kamouflerat sig
bakom en skräckskildring av vårt nuvarande
arbetsmarknadsläge. Man har
i det tabellmaterial som ställts till förfogande
velat göra gällande att arbetsmarknadsläget
under första delen av
innevarande år varit i klass med de
värsta åren på 1930-talet. Man skriver
visserligen under tabellen att 1930-talets
siffror avser årsmedeltalet, medan
1968 års siffror avser de säsongmässigt
svagaste månaderna.

Jag skall inte närmare gå in på dessa
detaljer, ty det kommer någon annan
representant för regeringspartiet att
göra, men jag skulle ändå vilja fråga
högerns talesman i kammaren i dag,
om han inte tycker att det hade varit
anständigare att göra mera rättvisande
jämförelser i tabellmaterialet och att
dessutom tala om att den totala arbetskraften
i riket i dag är av helt annat
omfång än på 1930-talet.

De borgerliga försvarar sig med att
man inte har tänkt gå mot förslaget om
en arbetsgivaravgift, endast i det nuvarande
svaga konjunkturläget velat
skjuta det på framtiden för att snabbt
kunna sättas in vid behov, om tiderna
blir bättre.

I motionerna beskriver man arbetsgivaravgiften
i detta avseende på följande
sätt: »Denna skatt, som på grund
av sin konstruktion kan ändras när
som helst under det löpande budgetåret,
är väl lämpad som konjunkturregulator.
» Förhåller det sig verkligen

på det sättet? År det verkligen så lätt
att sparka i gång detta system, att man
med mycket kort varsel när som helst
kan ge klarsignal? Jag tror inte att det
förhåller sig så. Enligt författningsförslaget
i propositionen skall arbetsgivaravgiften
tas in på samma sätt som
dagens avgifter till socialförsäkringssystemet.
Några motioner om ändringar
i detta avseende har jag inte upptäckt.

Den föreslagna ordningen innebär
att arbetsgivaren, om hans avgifter uppgår
till över 1 000 kronor, vid årets
början från riksförsäkringsverket får
sex stycken inbetalningskort tillsammans
med en räkning på avgifter, som
han har att inbetala varannan månad.
Summan av räkningen med de sex inbetalningskorten
är beräknad på den
avlöningssumma arbetsgivaren hade
två år tidigare. Som grund för 1969 års
avgifter skall alltså ligga 1967 års lönesumma
eller — om stora ändringar
skett — särskilt deklarerade summor.
Den på räkningen och inbetalningskorten
upptagna avgiften är således
preliminär och den slutgiltiga avgiften
regleras när nästa års räkningar utsänts,
vid vilken tidpunkt arbetsgivaren
på en särskild uppgiftsblankett
lämnat försäkringsverket exakta uppgifter
om lönesumman det första året.
Om någon tror att ett sådant system
kan sparkas i gång på nolltid, eller
ibland upphöra att gälla några månader
alltefter konjunkturförhållandena,
så anser jag att han tar fel. Eller har
jag kanske underskattat byråkratins
förmåga i det här landet?

Ett annat skäl till att man nu bör
fastställa tidpunkten för ikraftträdandet
är att företagen i så god tid som
möjligt bör ha reda på sitt kostnadsläge
nästa år. Det kan naturligtvis sägas
att avgiften är så pass låg att den
för det enskilda företaget inte betyder
så mycket. Men med kännedom om
exempelvis avtalsförhandlarnas kamp
om den sista bråkdelen av en procentenhet
tycker jag ändå att det är rimligt
att båda parter i förväg vet hur

Torsdagen den 30 maj 1968 fm.

Nr 30

mycket av utrymmet som redan är
upptaget. Jag tycker också att det för
företagarna vid t. ex. lämnande av
offerter måste vara av ganska stort värde
att så nära som möjligt veta sitt
kostnadsläge för den närmaste framtiden
och att slippa att i sina offerter
reservera sig för eventuellt införande
av avgifter.

Jag delar den synpunkt som här anförts
av herr Yngve Nilsson och andra,
att den beskattning av arbetskraften
som det här är fråga om, samtidigt som
icke obetydliga skattesänkningar sker
vid köp av investeringsvaror och andra
förnödenheter för verksamheten, kan
komma att innebära ytterligare rationaliseringsåtgärder
vid företagen. Maskinerna
kommer att i större utsträckning
överta människornas arbete. Att
man kritiserar detta i dag förefaller
mig litet underligt, då man ju tidigare
pläderat mycket hårt för åtgärder som
skulle skaffa mera arbetskraft till vårt
land. På skatteområdet vill man exempelvis
jaga ut hemmafruarna i förvärvslivet
genom en obligatorisk särbeskattning.
På det sociala området kan jag
nämna inrättandet av barndaghem för
att man också skall få ut mera arbetskraft
i förvärvslivet. Nog talar alla företagare
— kanske t. o. m. litet för
mycket — om strukturomvandlingens
välsignelse och om att en ökad produktion
är den enda framkomliga vägen
för att öka vårt lands välstånd.

Jag ansluter mig också till dem som
tror att det inte är arbetslösheten som
kommer att vara vårt framtida problem
här i landet utan bristen på arbetskraft,
även om vi då och då får sämre konjunkturer
med något svagare tillväxt
i vår välståndsutveckling. Jag tror därför
inte att genomförandet av en arbetsgivaravgift
för att lätta på investeringskostnaderna
innebär någon ofördelaktig
omfördelning.

Beträffande detaljspörsmålen har reservanterna
föredragit att framföra vissa
önskemål och därefter önska skrivelse
till Kungl. Maj :t och begära för -

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
slag. Man vet därför inte hur mycket
av motionerna som reservanterna ställer
sig bakom, men av herr Yngve Nilssons
tal här får man uppfattningen att
de ställer sig bakom det mesta i motionerna.

För att börja med yrkandet att de
arbetsintensiva företagen på något sätt
skall beredas lättnader, så vill jag framhålla
att det betyder att ingen egentligen
skall drabbas hårdare än i nuläget
av arbetsgivaravgiften men att
många skall få lättnader. Vem som skall
betala det som fattas framgår inte; det
måste väl också tas på upplåningarnas
konto. Är det inte tokigt att starta en
skattereform med att redan från början
göra den ihålig med undantagsbestämmelser? Därutöver

måste tilläggas att arbetsgivaravgiften
är en omkostnad bland
många andra för företagen och därför
i princip skall övervältras på konsumenten.
I det helt övervägande antalet
fall kommer nog detta också att ske.
När det gäller statsunderstödd verksamhet
blir det säkert också staten som får
stå för de ökade kostnaderna.

Jag medger att för enstaka ideella
sammanslutningar, som finansieras på
enskild väg och som uträttar tjänster
av olika slag, blir det en ny belastning.
Men att avgränsa dessa och göra undantag
för dem skulle, tror jag, överstiga
t. o. m. den nyss omtalade svenska byråkratins
förmåga. Så länge avgiften dockligger
på den låga nivå som nu föreslagits
tror jag inte att belastningen är
av den storleksordningen att den äventyrar
dessa sammanslutningars arbetsmöjligheter.

En annan kontroversiell fråga rör företagarens
egenavgifter, som ju herr
Nilsson har uppehållit sig särskilt mycket
vid. Det ligger i sakens natur att
om avgiften skall vara konkurrensneutral,
så måste den också utgå på de inkomster
eu företagare får från det företag
han bedriver som enskild firma,
vare sig företaget är ett jordbruk eller
en annan rörelse. Därför förstår jag inte

Nr 3»

Torsdagen den 30 maj 1968 fm.

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
riktigt motionärerna när de yrkar på
att det inte skall tas ut några egenavgifter
alls. Dessutom blir det ett icke obetydligt
skattebortfall.

Jag förstår lättare resonemanget om
att det inte är tillfredsställande att det
utgår arbetsgivaravgift på den del av en
företagarinkomst som är att anse som
avkastning av det i rörelsen investerade
kapitalet. Anledningen till att jag ändå
biträtt det förslag som nu föreligger
om avgift på hela inkomsten från de berörda
inkomstkällorna är först och
främst att det aldrig går att renodla vilken
inkomst som är arbetsinkomst och
vilken som är kapitalinkomst. Motionärer
föreslår därför också någon form av
schablon. Men spåren av schabloner
på detta område förskräcker. Man försökte
nämligen använda det systemet
för företagare vid ATP-systemets genomförande
En tredjedel av företagarinkomsten
över en viss bottennivå skulle
anses som kapitalinkomst och inte
kunna pensionsförsäkras. Vi minns säkert
alla anloppen mot denna regel. Man
tog därför ganska snart bort den, och
nu pensionsförsäkras alltså även de delar
av en företagarinkomst som är att
betrakta som kapitalinkomst.

Mot bakgrunden av uttalanden då om
hur ringa del av företagarinkomsten
som var kapitalinkomst anser jag inte
att någon större orättvisa sker om hela
inkomsten är avgiftsbelagd. Orättvisan
blir ännu mindre, om man beaktar att
hela avgiften — alltså även kapitaldelen
— är avdragsgill som allmänt avdrag
vid inkomstbeskattningen.

Herr Tistad liar velat lösa problemet
på ett annat sätt i sin motion, nämligen
inte genom att befria en del av inkomsten
från avgift, utan genom att plussa
på avdragsriitten med 25 procent. Jag
tycker detta är eu felaktig sammanblandning
av förhållandena. Skulle en
sådan sammanblandning vara riktig,
tror jag att man med fog kan hävda att
uträkningen av egenavgiften på basis av
den deklarerade inkomsten är för generös,
då företagaren har möjlighet att

skjuta sin inkomst på framtiden genom
våra hyggliga avskrivningsregler, och
därmed också uppskjuta arbetsgivaravgiften.

Nu har herr Nilsson tagit upp frågan
om de lantbrukare som deklarerar enligt
kontantprincipen och inte har dessa
möjligheter. Men de har enligt min uppfattning
så pass många andra möjligheter
som inte de har som deklarerar enligt
bokföringsmässiga grunder att jag
tror att de reellt sett kan komma till
samma resultat. Dessutom har man genomfört
så pass generösa övergångsregler
att alla lantbrukare som så vill
ganska lätt kan gå över till de regler
för inkomstbeskattningen som gäller för
övriga företagare.

Till slut vill jag ta upp frågan om avgift
på sjömännens löner — frågan har
behandlats i motioner. Man har i motionerna
velat göra gällande att sjöfarten
får en extra belastning som de övriga
exportnäringarna inte får. Jo, alla
exportnäringar har att betala arbetsgivaravgift,
med högre procentsats t. o. m.
än sjöfartsnäringen. Men det är riktigt
att övriga exportnäringar nu får samma
favör som sjöfarten haft länge, nämligen
att inte behöva betala avgifter på de
delar i rörelsen för vilka man betalar
omsättningsskatt, från vilket sjöfarten
tidigare har varit befriad. Det är alltså
möjligt att det blivit ett närmande mellan
sjöfartsnäringen och andra exportnäringar,
men sjöfartsnäringen har fördenskull
inte kommit i något sämre
läge utåt.

Jag vill, herr talman, yrka bifall till
bevillningsutskottets betänkande nr 44
i dess helhet.

Innan jag lämnar denna talarstol
skulle jag vilja lägga mig i en sak som
behandlats i den föregående debatten
mellan »de stora kanonerna» i denna
kammare, den debatt som stundom kommit
att föras långt vid sidan om de ekonomiska
frågorna.

Jag tror det var herr Dahlén som pekade
på de fria kapitalrörelserna såsom
någonting att eftersträva. Samtidigt tog

Torsdagen den 30 maj 1968 fm.

Nr 30

han, eller kanske det var herr Bengtson,
upp frågan om vårt ränteläge som man
ansåg borde sänkas för att vi skulle få
bättre fart på vår konjunktur. Har man
klart för sig att dessa två saker står helt
i strid med varandra? Vi har i dag i
detta land ett ränteläge som ligger väsentligt
under räntan i den övriga delen
av Europa. Vi bär ett ränteläge som kanske
är minst en halv procentenhet under
de stora kontinentala ländernas och även
övriga länders. Jag skulle vilja påstå att
vad som hjälpt oss att hålla detta ränteläge
är helt enkelt att vi fortfarande
har kvar en valutareglering som hindrat
det svenska likviditetsöverskottet att
hamna i dessa länder som har en bättre
avkastning på sitt kapital.

Herr talman! Jag yrkar ännu en gång
bifall till utskottets hemställan.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Jag har inte frågat bevillningsutskottets
ordförande om jag
får använda hans inledningsord från i
går, men jag hoppas att jag får göra det.
Låt mig även hoppas att jag får göra ett
litet tillägg till de orden efter den debatt
som ägt rum här och som statsministern
inledde, följd av repliker från
andra talare. Bevillningsutskottets ordförande
som populärt kallas KinnaEricsson
sade i går, att det kommit en
katt bland hermelinerna. Kan vi inte
efter den debatt som ägt rum i dag och
som inte rörde ekonomi och .skatter
säga att det kommit katter bland hermelinerna? Låt

mig sedan, herr talman, gå över
till det som det är meningen att vi skall
diskutera i denna debatt, nämligen ekonomi
och skatter.

När man från regeringssidan pläderar
för den ståndpunkten att det som står
skrivet är skrivet och att det mesta kan
man inte ändra, så vill jag här kort och
gott beträffande den ekonomiska utvecklingen
och bedömningen för framtiden
säga att kompletteringspropositionen i

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.

och för sig är rätt motsägande. Om man
till detta gör det komplementet att man
tar utvecklingssiffrorna från andra länder
i Europa, så behagar finansministern
och regeringen i övrigt använda
den taktiken att begränsa sig till vad
som skett på området under 1968.

Centern anser att man, innan man
spikar att produktionstillväxten för nästa
budgetår skall stanna vid 4 procent,
bör ha en längre bedömningsperiod än
vad det här är frågan om. Tittar man
på statistiken från 1967 så finner man
att det i Europa bara är Italien som
ökat sitt produktionsresultat. Alla andra
länder har minskat. Till och med Västtyskland,
som här åberopats som ett
nytt under, ligger på en minussiffra. Jag
vill ge denna bakgrund av den anledningen
att man kritiserat vårt förslag
att principiellt anta vad jag inte vill betrakta
som arbetsgivaravgift utan i stället
som en ren löntagaravgift men uppskjuta
ikraftträdandet till ett senare
skede, varom jag skall återkomma.

Det är givet att om man ser på näringslivet
och arbetsmarknadsläget så
redovisas inte detta på ett sätt som skulle
vara önskvärt. Man säger att det skett
en viss förbättring när det gäller arbetslösheten,
men fortfarande har vi i vårt
samhälle i runt tal 100 000 arbetslösa,
och i den siffran inräknar jag då dem
som är under omskolning och dem som
befinner sig i beredskapsarbete. Vi får
gå tillbaka till någon gång på 1930-talet
för att finna motsvarande siffror. Inför
en sådan situation tror jag att det är
oriktigt att vara överoptimistisk om
framtiden. Om vi sedan går vidare i
kompletteringspropositionen vill jag än
eu gång framhålla en motsägelse i denna.
Å ena sidan sägs att vi går mot tider
av goda konjunkturer och å andra sidan
sägs att det är absolut nödvändigt att
man via arbetsmarknadsstyrelsen fördelar
mera medel. Det är riktigt med en
beredskap i dessa sammanhang. Men
i och med att man föranstaltar om
en sådan ger man också uttryck
för misstroende mot den optimis -

Nr 30

Torsdagen den 30 maj 1968 fm.

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
tiska utveckling som man här förutsett.

Beträffande skatterna vill jag helt generellt
säga att vi från centerpartiets
sida tydligt och klart har sagt ifrån att i
framtiden måste den räkning som under
åren utställts i form av olika reformer
betalas. Det är väl alla överens om. Inledningsvis
berörde jag motiveringarna
för att stimulera näringslivet på ett
sådant sätt att vi — om det inträffar
som vi varken vill eller tror skall hända
— har möjligheter att klara av betalningen
av den här räkningen, iled dessa
ord vill jag ta avstånd från varje
tanke på att under en nära framtid
sänka skatterna, vilket under de här
två dagarna också tidigare har gjorts
från vår sida.

På tal om skattefrågan har jag tidigare
i denna talarstol noterat det märkliga
i att regeringenssidan för det mesta
håller sig till den statliga beskattningen
och glömmer bort att vi har en
kommunal beskattning av betydligt hårdare
slag. Med vår medverkan uppnåddes
under eu gången tid en skatteutjämning
som inte på något sätt är tillfredsställande
men ändå torde vara ett steg
på vägen i rätt riktning. Därför har vi
även beträffande den fråga vi nu behandlar
föreslagit en utredning om möjligheterna
att gå vidare in i frågan om
fördelningen av utgifterna mellan stat
och kommuner. Detta gäller såväl primär-
som landstingskommunerna. Vi
har även ett konkret förslag som dock
inte är avsett att genomföras nu eftersom
medel därtill saknas. Men man kan
pröva frågan genom en utredning om införande
av schablonavdrag även i den
kommunala beskattningen, vilket en reservation
från centerpartiet handlar om.

Herr talman! I går fick jag i min
hand ett brev från en prominent landshövding
som säger att vi för närvarande
är inne på fullständigt fel väg när det
gäller frågan om den kommunala skatteutjämningen,
därför att det är risk för
att denna kommer att förhindra eu kommunal
sammanslagning i stort. Jag tyc -

ker personligen att den som säger så
och är medveten om det höga skattetrycket
och de höga skatter som primärkommunerna
har att erlägga därigenom
är inne på farliga tankebanor.

Låt oss hoppas att den här eller andra
vägar när det gäller fördelningen av medel
mellan stat och kommuner så småningom
skall kunna beträdas.

Vad gäller mervärdeskatten har utskottets
ordförande här i klartext redovisat
vad som skett inom bevillningsutskottet,
och det är väl inte så mycket
att tillägga. Det var en kompromiss som
skedde på det sättet att redovisningstaden
för företagarna förlängdes från i
propositionen förebådade 18 dagar, utöver
de två månaderna, till 35, samt att
restitutionstiden för de exporterande
företagen föreslogs till 30 dagar, vilket
jag hoppas att riksdagen kommer att
acceptera. Med hänsyn till de praktiska
erfarenheter vi bär på detta område inte
minst från Danmark bör man väl försöka
göra detta.

Det finns ett särskilt yttrande fogat
till denna del, vari vi säger att det är
nödvändigt att vidare utreda frågan om
mervärdeskatt. Man skall använda samma
procentsats som för den nuvarande
omsättningsskatten. Man utvidgar fältet
till att omfatta vissa tjänster m. m., men
det är inte i överensstämmelse med de
förslag beträffande punktskatter i övrigt
som förelåg från skatteberedningens
sida. Jag vill alldeles speciellt peka
på energiskattens nödvändiga borttagande
inom en snar framtid, i synnerhet
för företagsamheten. Vi har möjligheter
att återkomma — förmodar jag —
under höstriksdagen. Och i övrigt har
även utskottets ordförande givit till känna
de synpunkter beträffande vilka vi
enades om att i skrivelse till Kungl.
Maj :t redovisa våra uppfattningar.

I detta sammanhang vill jag ta upp
frågan om neutraliteten i denna beskattning,
och här kommer vi in på
statens engagemang. Man har väl inte
vidtagit de åtgärder som hade varit
önskvärda. Det innebär att en hel del

Torsdagen den 30 maj 1968 fm.

Nr 30

4»

privata företag kommer i sämre ställning
än de statliga företagen, och det
anser vi inte är som det borde vara.

Detsamma gäller turismens svårigheter,
och där får vi väl hoppas att man
skall finna en lösning som är mera acceptabel
än den som presenteras i förslaget.
Det är en kompromiss och vi
skall se den som en sådan. Båda parter
har möjligheter att komma tillbaka til!
dessa frågor.

Låt mig sedan komma in på frågan
om arbetsgivaravgiften. Jag vet inte om
jag har nöjet att alldeles speciellt få
vända mig till herr Wärnberg i hans
egenskap av talesman för utskottsmajoriteten.
Det är väl en sanning med modifikation,
som man gör till en sanning,
när man säger att vi inte accepterar arbetsgivaravgiften.
Det står ju uttryckligen
att vi i princip accepterar den. Men
med vår bedömning av konjunkturläget,
som jag redovisade i inledningen, har
vi sagt att vi i nuläget inte är beredda
vidtaga dessa åtgärder utan att Kungl.
Maj:t sedan skall föreslå riksdagen
ikraftträdandedatum i fråga om arbetsgivaravgiften.
Det innebär, herr Wärnberg,
på intet sätt att vi vill ta bort de
hundratals miljoner kronorna — 720 eller
vad det rör sig om. Vi är från mittenpartiernas
sida lika beredda som tidigare
att i ett normalt läge låta budgeten
vara balanserad. Centerpartiets budgetförslag
innebär — om man bortser
från de konjunkturstimulerande åtgärder
som jag här inte behöver uppräkna,
därför att de redan avslagits av riksdagen
men säkerligen kommer att redovisas
— att vi har en budget som är cirka
30—40 miljoner kronor starkare än regeringens.
Till det kommer de konjunkturstimulerande
medlen, som rör sig om
345 miljoner kronor. Jag tror inte det
i och för sig är någon större fara. Om
man vet att herr Sträng har felbedömt
budgetutfallet för det år som snart är
slut med cirka 500 miljoner kronor och
att han även gör en felbedömning för det
budgetår som vi skall inleda med en summa
som är ungefär lika stor, är de här

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.

summorna över huvud taget, i detta konjunkturläge,
ingenting som man behöver
vara kritisk emot. Vi har i stället
ansett det vara riktigt att ställa dessa
medel till förfogande utöver regeringens
förslag för att skapa den trygghet
för de anställda som til syvende og sidst
ändå måste vara det väsentliga för alla
politiska partier.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Innan jag går in på de
spörsmål som vi haft att behandla i
bevillningsutskottet, hoppas jag att herr
talmannen tillåter mig att göra en mycket
kort parentetisk kommentar med
anledning av den debatt som här ägt
rum mellan statsministern och partioeh
gruppledare.

Vid tidigare behandlingar i grundlagberedningen
har jag varit beredd att
som ett provisorium tills vidare acceptera
nu rådande system, innebärande
att statsråden kan gå upp när som
helst och att de skall ha frihet att tala
hur länge som helst men att för ledamöterna
skall tillämpas en tidsbegränsning
på sex och tre minuter. Efter vad
som förekommit de senaste dagarna har
jag ändrat uppfattning. Det är icke rimligt
att ett statsråd skall kunna gå upp
och tala om inte hara den fråga debatten
gäller utan om vad som helst under
en eller en och en halv timme och
att sedan den som är angripen skall ha
endast sex minuter till sitt förfogande.
Någon rimlig jämlikhet måste det finnas
— med all aktning för den höga
position som statsråden intar. Jag kommer
därför i varje fall för min del att
verka för att här blir en ändring i
framtiden, som gör att partiledarna får
större möjlighet att på jämställd fot resonera
med regeringens representanter.

Att ersätta omsättningsskatten med
mervärdeskatt är en av samhällsekonomiska
skäl föranledd delreform. Som
sådan hälsas den som en positiv och
stimulerande åtgärd för att ge det

Nr SO

Torsdagen den SO maj 1968 fm.

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.

svenska näringslivet ökade möjligheter
till konkurrens med internationella företag.
Härom har det i bevillningsutskottet
rått fullständig enighet. Det är
inte detta som bär föranlett mödorna.
Ingen lär emellertid bestrida att den
form som finansministern har gett sitt
förslag också kommer att medföra bekymmer.
Bekymret åtföljer över huvud
taget systemet med mervärdeskatt
när man t. ex. — som utskottets ärade
ordförande sade i går — tänker på
merarbetet med redovisningen. Men det
finns också många andra faktorer att
ta i beaktande. Härom vittnar ju det
stora antal motioner som bär väckts.

I en av de debatter som förekom bär
i kammaren sedan skatteberedningen
hade avgivit sitt i princip enhälliga
betänkande, förklarade finansministern
att beredningens förslag inte kunde
godtagas eftersom skattelättnaden för
näringslivet måste innebära eu kostnadsöverflyttning
på konsumenterna,
om det totala skattetrycket skulle förbli
oförändrat. Ett bifall till skatteberedningens
förslag skulle få en betydande
positiv inverkan på vår levnadsstandard
med ett livligare näringsliv,
säkerligen på vissa områden fallande
priser på flera konsumentvarugrupper,
vi skulle få flera arbetstillfällen,
en mera positiv handelsbalans
och en förbättrad samhällsekonomi
över huvud taget. Det är detta vi har
syftat till, och jag tror också att möjligheten
härtill förelegat. Men det intresserade
inte finansministern. Han
lånade inte sitt öra till sådana argument.
Därför bestämde han att det
skulle ske en översyn i departementet,
och till den har regeringen tagit sig så
god tid, att riksdagen fördenskull inte
har kunnat granska förslaget så grundligt
som dess stora betydelse ovillkorligen
kräver.

Allmänna skatteberedningen behövde
fyra år för att lägga fram sitt betänkande,
vilket skedde den 1 juni 1964.
I nästan ytterligare fyra år, inklusive
remisstid, har kanslihuset bearbetat

spörsmålet. Först den 5 april i år lädes
propositionen på kamrarnas bord,
en proposition som riksdagens ledamöter
i det stora antalet fall fick först
tio dagar senare, alltså efter påsk. Då
hade vi några fattiga dagar att sätta
oss in i det mycket digra betänkandet
och motionera. Bevillningsutskottet har
haft några få veckor till föredragningar
och debatter för beslut och skrivning,
och det fanns ju även andra saker
att syssla med i bevillningsutskottet.
Jag vill erinra om att det fanns omkring
50 motionspar som också skulle
analyseras.

Det har naturligtvis inte gått att klara
allt detta på den tid som stått till
förfogande. Utskottet har självt utförligt
skildrat situationen i sitt betänkande,
som jag förmodar att flera av
de närvarande inte har läst i detalj,
och jag skall be att få föredraga en liten
bit.

Så här skriver utskottet på sidan
77 i betänkande nr 45: »För bevillningsutskottets
del har den tid som stått till
förfogande för behandling av frågan
varit så knapp att granskningsarbetet
i hög grad måst forceras. Enligt utskottets
mening framstår detta som betänkligt
med hänsyn till frågans vikt
och omfattning. Härtill kommer att författningsförslaget,
trots att det präglas
av en i och för sig i många stycken föredömlig
förenkling av lagtexten, dock
måste betecknas som förhållandevis
svårtolkat.»

Utskottets återförvisande till regeringen
av vissa i paketet ingående frågor
med begäran om översyn och nya
förslag till höstriksdagen är ett bevis
på hur allvarlig situationen varit. Det
understrykes av utskottets unika åtgärd
att begära att regeringen skall ta
sig en ny funderare på vissa spörsmål.

Jag tar upp detta därför att det på
senare år har förekommit vid flera tillfällen
att viktiga propositioner har lämnats
så sent, att utskottsbehandlingens
grundlighet har omöjliggjorts av
tidsnöd. Det har såväl under detta år

Torsdagen den 30 maj 1968 fm.

Nr 30

som under höstriksdagen, då vi behandlade
TV-frågan, förekommit protester
i riksdagen. Vad som nu har inträffat
tycker jag slår alla rekord. Jag
kan inte finna något annat uttryck för
detta än att det är en upprörande nonchalans
från regeringens sida mot riksdagen.
Det verkar som om de höga i
kanslihuset har betraktat riksdagsbehandlingen
mera som en formalitet än
som en realitet. Att så icke är fallet visar
ju trots all tidsnöd bevillningsutskottets
betänkande.

Allmänna skatteberedningens förslag
innebar en rejäl skattereform. Bl. a.
skulle punktskatterna bort liksom energiskatten
och en del annat. Av detta
finns ingenting kvar. Finansministern
ville inte.

Han har motiverat detta med den
principiella ståndpunkten att införandet
av skattereformer inte skall medföra
någon väsentlig omfördelning av
konsumtionsbeskattningen. Enklare uttryckt
betyder detta att han inte har
velat gå utöver de 10 procent som omsättningstillägget
utgör.

Intagandet av punktskatterna skulle
lia inneburit en relativt måttlig ökning
av procenttalet. Det diskuteras i expertkretsar
huruvida det över huvud taget
hade medfört någon omfördelning av
skattetrycket om energiskatten hade intagits
i förslaget. Det har inte frestat
finansministern. Den nödvändiga fortsatta
skattereformen, som givetvis måste
komma, överlåter han generöst till
en kommande regering, måhända i förhoppningen
att själv slippa reda upp
efter sig.

I sammanhanget är det inte heller alldeles
ointressant att finansministern för
det löpande budgetåret beräknas kunna
lämna efter sig ett budgetunderskott på
3,3 miljarder kronor och för nästa år
på 2,8 miljarder kronor — också någonting
för en kommande regering att ta
itu med.

Andra talare, i går utskottets ordförande,
har redogjort för den överenskommelse
som träffats i utskottet och

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
som innebär att oppositionen har fått
igenom sin önskan om en längre redovisningsperiod
för framför allt producenter
och affärsmän. Man har också
fattat beslut om att hos regeringen begära
en översyn av vissa frågor som utskottet
inte har ansett sig ha tid att
ingående pröva. Men det har därjämte
inneburit att man har »sluppit» ett antal
reservationer. .Tåg använder det uttrycket
även om jag'' själv inte delar uppfattningen
att det innebär att man har
»sluppit». Avtalet innebar nämligen att
man inte skulle avge reservationer,
utan endast särskilda yttranden.

Jag skall inte gå in på detaljfrågorna
i det särskilda yttrandet. Det har redan
gjorts i några anföranden. Jag vill bara,
liksom herr Sundin och herr Yngve
Nilsson och framför allt utskottets ordförande,
understryka att undantagen
från mervärdeskatt måste vara få och
betingade av alldeles speciella skäl.
Frångås denna princip i högre grad,
blir skattelagen så komplicerad att dess
praktiska tillämpning starkt försvåras.
Flertalet av de undantag som har begärts
i det stora antalet motioner bär
därför avvisats av utskottet. Av dessa
utgör emellertid punktskatterna inklusive
energiskatten ett komplex söm
ovillkorligen måste tas med i en framtida
utbyggnad.

Av större betydelse är utskottets yrkande
om att till hösten få ytterligare
utredning av nya förslag beträffande
specialområden. Jag har i viss utsträckning
en annan mening än utskottets
ordförande herr Ericsson beträffande
tolkningen av denna begäran. Han sade
nämligen att man inte hade kunnat enas
om någon väg att lösa de problem som
man nu skall be att regeringen utreder.
Ja, vi var oeniga om hur man skulle
lösa dessa problem, men vi var ju eniga
om att det inte var bra som det var
därför att det restes alltför starka invändningar
mot åtskilligt i förslaget.
Man har inte begärt en översyn av dessa
frågor hos regeringen på ett sådant
sätt att regeringen kan svara att den

Nr 30

Torsdagen den 30 maj 1968 fm.

Ang. den ekonomiska politiken, m. ni.
inte kan finna någon bättre lösning och
därför återkommer med samma förslag.
Jag betraktar riksdagsskrivelsen så att
utskottet i realiteten förväntar sig någonting
annat och bättre. Detta skall
alltså vara utgångspunkten för undersökningen
— om det nu går att klara.

De begagnade bilarna utgör ett av de
svårbemästrade problem som har återsänts
till regeringen. Erfarenheterna
från omsättningsskattens införande talar
för att de undantas från beskattningen
så som skedde när man fann att omsättningsskatten
på begagnade bilar
medförde så stora problem att den måste
slopas.

Från något håll har det sagts att om
de begagnade bilarna skulle beläggas
med mervärdeskatt så måste bilhandeln
organisera sig på ett särskilt sätt för att
på lagligt vis kunna kringgå skattelagen.
Det vore ett sällsamt resultat av en
skattelagstiftning, om man inte kan hitta
en annan lösning. Utskottet anser
emellertid att det är ett klart samhällsintresse
att handeln med begagnade
bilar inte går under jorden och att
skatterna kan komma in på ett sätt som
går att kontrollera. Jag vill därför uttala
förhoppningen att den ytterligare översyn
som skall ske inom regeringen ges
en så vid syftning att problemet kan
lösas på ett bättre sätt än i propositionen.

Det finns flera andra frågor som jag
inte tar upp i det här sammanhanget.
Personligen vill jag bara säga att jag
skulle ha tyckt att det hade varit bra
om frågan om beskattningen av annonserna
i dagspressen hade kunnat anstå
så länge en utredning om pressens ekonomiska
villkor pågår. Att de praktiska
svårigheter, som härigenom kunde uppstå,
har ansetts väga tyngre är att beklaga.
Men jag har inte reserverat mig.

Arbetsgivaravgiften har behandlats
av flera talare, varför jag kan fatta mig
ganska kort om den. Även i allmänna
skatteberedningens förslag fanns det —
som det har påpekats från ett par håll
— en arbetsgivaravgift, varigenom ar -

betsgivarna skulle överta kostnaden för
vissa socialavgifter. Den nu föreslagna
arbetsgivaravgiften skiljer sig betydligt
från denna, eftersom den ju bara har en
rent finanspolitisk innebörd. Tyvärr är
det nog ändå så — och det tycker jag
mig av de anföranden som hållits förstå
att alla erkänner — att arbetsgivaravgiftens
verkningar är svårbedömbara på
både kort och lång sikt. Klart är väl
att den kommer att påverka såväl samhällsekonomin
i dess helhet som olika
branscher och företag. De företag där
verksamheten i hög grad ombesörjs av
maskiner och i ringa grad av mänsklig
arbetskraft blir gynnade. De får en låg
arbetsgivaravgift, eftersom lönesumman
inte blir så stor. Företag som i hög grad
är beroende av anställd arbetskraft blir
missgynnade — dit hör framför allt serviceföretag,
handel och över huvud taget
en stor del av den mindre företagsamheten.

När man nii från oppositionen kräver
att arbetsgivaravgiften inte skall sättas
in i nuvarande konjunkturläge så betyder
det att vi är oroliga för att den kan
få ogynnsamma konsekvenser för utvecklingen
på vissa avsnitt och därmed
för sysselsättningen. Det är just i nuvarande
läge arbetsgivaravgiften kan få
olyckliga verkningar. Hade vi infört
den för ett par tre år sedan, när konjunkturen
var en helt annan, hade verkningarna
nu av densamma inte varit så
svåra eller kanske inte alls förelegat.
Följdeffekterna hade ju då hunnit växa
bort.

Herr Wärnberg påstår att det skulle
vara svårt att inte börja tillämpa arbetsgivaravgiften
från och med den 1 januari.
Han säger att det inte är så lätt
att sparka i gång den när som helst. På
detta vill jag svara, att vare sig det är
lätt att sparka i gång den eller inte, bör
den inte tillämpas förrän man har en
bättre överblick över konjunkturutvecklingen.

Oron för att det skall bli ett alltför
långvarigt uppskov borde åtminstone
inte förefinnas på den socialdemokra -

Torsdagen den 30 maj 1968 fm.

Nr 30

tiska sidan. Vi hörde i natt finansministern
tala om vilka väldiga steg som
konjunkturutvecklingen hade tagit och
hur ljusa utsikterna tedde sig. Han sade
inte att han målade med ljusa färger
men i alla fall något ljusare än högern.
Skulle hans slutsats vara riktig, finns
det ju möjlighet att fatta beslut om
igångsättningen rätt snart, alltså till
hösten. Den hinner då träda i kraft 1
januari. Så illa förberedd är man väl
ändå inte efter den debatt som har förts.
Men jag och de flesta vet naturligtvis
inte hur utvecklingen blir. Därför är det
troligt att man i höst kan bedöma saken
bättre. Låt oss vänta till dess.

Jag skall inte gå in på alla de olika
detaljer som här har tagits upp av andra
talare i fråga om arbetsgivaravgiften.
Jag skulle dock på en punkt vilja
säga någonting som jag tror inte har
sagts här tidigare. Det gäller den speciella
situation som sjöfartsnäringen befiner
sig i. Den arbetar ju i direkt internationell
konkurrens. I stor utsträckning
går fraktbåtarna inte mellan Sverige
och utlandet utan helt mellan utländska
hamnar. Det är att märka att
nationella subventioner förekommer i
nära nog alla stater. Sverige är ett av de
få länder där sådant stöd inte lämnas.
OECD:s redogörelse för förhållandena
på detta fält är verkligen talande. Storbritannien,
USA, Frankrike, Italien, Japan,
Västtyskland, Danmark och ett
stort antal andra länder ger speciella
statliga förmåner till rederinäringen för
att den skall kunna klara den internationella
konkurrensen. Ofta ges dessa
förmåner i form av subventioner. Att
lägga en arbetsgivaravgift på rederinäringen
skulle naturligtvis skapa speciella
svårigheter för vårt lands möjligheter
på den internationella fraktmarknaden.

Med anledning av de motioner som
har väckts och som berörs i reservationen
yrkas i densamma att regeringen
efter den översyn som under sommaren
bör ske skall förelägga höstriksdagen
förslag till ändrade bestämmelser beträffande
arbetsgivaravgiftens konstruk -

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
tion, egenavgiften samt åtskilliga andra
frågor. Jag kommer att yrka bifall till
denna reservation.

Slutligen ett par ord om kompletteringspropositionen,
som ju beträffande
den ekonomiska delen var föremål för
en mycket lång debatt i går. Jag bara
noterar att behållningen — om det nu
kan kallas för en behållning — av gårdagens
debatt var att det faktiskt förelegat
en bristande planläggning i beredskapshänseende
inför en konjunkturnedgång.
Den bristande planläggningen
har bidragit till att göra verkningarna
av konjunktursvackan och
strukturrationaliseringarna på arbetsmarknaden
svårare än de annars hade
behövt vara. Detta ger anledning till
att en ordentlig översyn görs av den
frågan.

Att vi för närvarande inte skall ha
någon ökning av statsskatten är vi ju
alla ense om och att utrymme inte
finns för några skattesänkningar just
nu begriper de flesta. Däremot måste
den ekonomiska politiken såvitt jag ser
i första hand med kraft inriktas på att
göra slut på den oavbrutna skattehöjning
som har förekommit under statsminister
Erlanders mångåriga regim.
Den ekonomiska politiken bör i stället
inriktas på en successiv lindring av
skattebördan.

Jag kan inte underlåta att nämna frågan
om den kommunala beskattningen,
som naturligtvis är mycket betungande
särskilt för låginkomstgrupperna,
där som bekant kommunalskatten ofta
är den största posten. Hur samspelet
mellan den statliga och den kommunala
beskattningen skall ordnas är ett
problem som inte är så lätt att lösa. I
ett avseende bör man emellertid kunna
angripa denna fråga. Så kommer också
att ske; en utredning skall snart tillsättas
—• inte en ekonomisk utredning
utan en utredning av mer formell art
för att få klarhet i frågan om förhållandet
mellan stat och kommun.

Samspelet mellan den statliga skatteutjämningen
och kommunernas rätt att

Nr 30

Torsdagen den 30 maj 1968 fm.

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.

avgöra kommunalskattens höjd är av
sådan art att den nog'' bör bli föremål
för en undersökning. Det är möjligt att
man där kan hitta andra vägar än dagens.

Samma förhållande gäller beträffande
sjukvården, som ju alltmer skall
byggas ut och som mycket starkt tynger
langstingens ekonomi. Även här krävs
ett ordentligt övervägande.

Starkare aktualiseras det mångåriga
kravet på eu total och genomgripande
skattereform över huvud taget, avsedd
både att ersätta det invecklade och
svårbegripliga skattesystem vi har och
att finna vägar för ett bättre, mer lättförståeligt,
rättvisare och effektivare
skattesystem än det nuvarande. Att det
nuvarande medger skattebortfall genom
skattefusk och även på annat sätt är
alldeles uppenbart torde många vara
eniga om. Vi har under flera år diskuterat
det nuvarande skattesystemets nackdelar,
och jag skall därför inte upprepa
någonting av den debatten.

Eftersom statsministern framställde
det av folkpartiet och centerpartiet
framlagda skatteprogrammet såsom innebärande
att vi kunde tänka oss en
skattesänkning under den närmaste tiden,
ber jag att få läsa upp ett litet
citat ur vår reservation till bevillningsutskottets
betänkande. Där står bl. a.:
»Enligt vår uppfattning bör en allmän
skattereform utgå från principerna i
allmänna skatteberedningens förslag
från 1964. Detta är emellertid på avgörande
punkter redan föråldrat. Förutsättningarna
har bl. a. ändrats genom
de delreformer inom skattesystemet,
som genomförts eller kommer att genomföras
inom den närmaste tiden. Vi
har vid upprepade tillfällen framhållit,
att en större skattereform måste genomföras
successivt och under en ganska
lång övergångsperiod.» Jag kan inte
finna att det därvidlag är fråga om några
omedelbara krav. Jag är medveten
om att det kommer att ta någon tid att
genomföra en sådan skattereform och
att det givetvis måste krävas att det fö -

religger ekonomiska förutsättningar för
skattesänkningar. Detta vittnar inte om
att folkpartiet och centerpartiet har
»hattat» hit och dit, som statsministern
påstod. Vi har haft en och samma mening
som gått igenom hela den skattepolitiska
debatt vi fört under många år.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Ledena har glesnat. Endast
ett antal av bevillningsutskottets
ledamöter är kvar som ljusets riddarvakt.
Men geisten börjar gå ur oss
också.

Jag skall börja med några vänliga ord
till herr Wärnberg, som i sitt anförande
beträffande arbetsgivaravgifternas
ikraftträdande klandrade reservanterna
för den försvagning av totalbudgeten
som vi enligt hans mening hade gjort
oss skyldiga till. Vi kan ju inte förneka
att förslaget innebär en viss försvagning
av totalbudgeten. Men vi menar att
i varje fall i dagens läge denna försvagning
är konjunkturmässigt betingad
och står i full överensstämmelse
med lärofadern Keynes’ konjunkturoch
budgetteorier.

För nästa budgetår, som börjar den
1 juli, inskränker sig försvagningen till
240 miljoner, vilket inte är ett så stort
belopp. Sedan är det naturligtvis riktigt,
som herr Wärnberg sade, att det
för budgetåret 1969/70 skulle röra sig
om ett större belopp, 720 miljoner. Men
det är klart att vi i ett nytt konjunkturläge
är beredda att låta arbetsgivaravgiften
träda i kraft. Jag menar att
vi är beredda att ta ställning till den
frågan redan till höstriksdagen, då man
bättre kan överblicka konjunktursituationen.

Vidare vill jag fästa uppmärksamheten
på att vi åtminstone från högerhåll
i en motion med anledning av kompletteringspropositionen
har begärt en omfattande
besparingsaktion för att på utgiftssidan
göra vissa ingrepp.

Härefter kommer jag osökt över —

Torsdagen den 30 maj 1968 fm.

Nr 30

med sikte på såväl arbetsgivaravgiften
som kompletteringspropositionen och
konjunkturpolitiken över huvud taget
— till finansministerns konjunkturbedömning.
Jag delar finansministerns
uppfattning att en viss konjunkturförbättring
inträtt, som också kan väntas
fortsätta under 1969 i möjligen något
ökad takt. .Tåg tror emellertid att man
vid innevarande tidpunkt inte bör dra
alltför stora växlar på expansiva impulser
utifrån. Från USA och England är
i denna del inte så mycket att hämta.
Finansministern sätter sina förhoppningar
till att Västtyskland skall bli den
motor som drar i gång den internationella
konjunkturen. Det är sant att
OECD-organisationen tillrått en dynamisk
politik i Västtyskland, men det
förefaller som den tyske ekonomiministern
Schiller vill hålla tillbaka. Tyskarna,
som haft smärtsammare erfarenheter
av inflationen än något annat folk, kommer
säkerligen att visa stor försiktighet.
Där släpper man näppeligen bromsarna.
Frankrikes roll som konjunkturfaktor
är i fortsättningen minst sagt
oviss. Det sades visserligen i går av finansministern
att lössläppandet av inflationskrafterna
i Frankrike skulle verka
efterfrågestimulerande, men resultatet
skulle mycket lätt bli att bytesbalansen
äventyrades något som i sin tur
skulle föranleda restriktiva åtgärder.
Våra nordiska vänner har också all anledning
att föra en i viss mån restriktiv
politik. Talet om en allmän konjunkturuppgång
får därför tas med en
nypa salt. Nationalekonomisk expertis
talar därom. Men går man ut till de enskilda
företagarna, får man mestadels
det beskedet att de inte märker så värst
mycket därav i orderingången.

Påståendet att vårt lands internationella
konkurrenskraft är god — det
står bl. a. i den här socialdemokratiska
annonsen — är jag inte heller beredd
att utan vidare skriva under på. Den
är tvärtom till följd av vårt internationellt
sett höga kostnadsläge alltjämt
mindre tillfredsställande, och företa -

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.

gens lönsamhet är på många håll dålig.
En viss förbättring har förvisso inträtt
under det senaste året, det vill jag på
intet sätt förneka. Det förhållandet
sammanhänger — förutom med vidtagna
rationaliseringsåtgärder inom företagen
— bl. a. med den intensiva kostnadsjakt
som ägt rum, tyvärr ofta med
friställning av arbetskraft som följd.

Den faktor som emellertid framför
allt bidragit till förbättring av kostnadsläget
har varit den utveckling på
arbetsmarknaden, som bestått däri att
hoppjerka-fenomenen har avtagit och
arbetstagarna har visat sig angelägna
om att stanna kvar på sina arbetsplatser.
Det är såvitt jag förstår ingenting
som är dyrare för företagen än rekrytering
och upplärning av ny arbetskraft.
Kostnaderna härför har minskat

1 det nya läget på samma gång som produktionseffekten
ökat. Det har varit ett
framsteg.

Men, herr talman, kostnadsläget är
på många håll alltjämt ganska besvärligt.
Jag vill erinra om att den årliga
stegringen av de nominella lönerna
från 1964 till 1967 har i Sverige — som
redan förut hade en hög kostnadsnivå
— utgjort 9,3 procent mot 7 procent i
Västeuropa och 3,6 procent i USA med
ett genomsnitt för samtliga industriländer
av 5,2 procent. Nu invänder någon
att dessa siffror väl inte kan vara så
farliga, därför att när det gäller lönekostnaden
per producerad enhet utvecklades
kostnadsstegringen länge ungefär
parallellt i Sverige och Västeuropa
som helhet. Men en omsvängning
skedde 1965, och sedan dess har vår
internationella köpkraft blivit påfallande
försvagad. Under åren 1964—1967
steg arbetskostnaderna per produktenhet
i Sverige med drygt 3 procent mot

2 procent i Västeuropa och 0,3 procent
i USA. Vår internationella köpkraft kan
inte upprätthållas om arbetskostnaden
per produktenhet stiger snabbare i
Sverige än i konkurrentländerna, vilket
är vad som skett under de senaste

Nr 30

Torsdagen den 30 maj 1968 fm.

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.

åren. Ur näringslivets synpunkt är de
höga marginalskatterna på fysiska personer
en kostnadsfaktor, i varje fall
indirekt.

Vår export har hållit sig väl uppe,
det är riktigt. Men att ta detta som ett
uttryck för att allt är välbeställt i fråga
om vår internationella konkurrenskraft
låter sig inte utan vidare göra. Är exportens
lönsamhet dålig, eller om verksamheten
rent av är förlustbringande
som den varit t. ex. beträffande varven,
så är situationen givetvis mindre tillfredsställande.

Går jag sedan över från utrikeshandeln
till de rent inhemska konjunkturimpulserna
så är det givet att det omfattande
bostadsbyggandet stöder konjunkturen.
Industrins investeringar har
fått en värdefull stöt framåt genom frisläppandet
av investeringsfonderna.
Trots detta är jag rädd för att industrins
investeringsintresse för dagen
av många skäl håller sig tillbaka. Ökningstakten
är i varje fall otillräcklig
med tanke på framtiden. Om nya investeringar
med hänsyn till kostnadsläget
inte är lönsamma skjuts de naturligt
nog ofta på framtiden. Även den
försvagade självfinansieringen lägger
hämsko på investeringsviljan. Industrins
investeringar är som alla vet en
svag punkt i de ekonomiska sammanhangen.

Huruvida den ekonomiska tillväxten
under året kommer upp till 4 procent
som det påståtts vilar enligt min mening
i gudarnas knän. Den ökade efterfrågan
på arbetskraft framför allt i
storstäderna som gjort sig gällande på
senare tid behöver inte vara övervägande
konjunktur!!! betingad. Den härrör
framför allt från servicenäringar
och vårdyrken.

Att jag så pass utförligt uppehållit
mig vid frågan om konjunkturutvecklingen
beror på att jag velat konjunkturmässigt
motivera den borgerliga
ståndpunkten till den föreslagna arbetsgivaravgiftens
ikraftträdande. Vi på
högerhåll har ju över huvud taget ställt

oss tveksamma. Jag skall inte gå närmare
in på den saken. Jag vill emellertid
poängtera att ytterligare belastning
av näringslivets kostnader i görligaste
mån bör undvikas. Vi har redan
avsevärda kostnader för ATP och semesterlöner
m. m. på över 20 procent,
som skall adderas till den totala lönekostnaden.
På sina håll, där det finns
en stor tjänstemannastab med ITP och
sådant, är siffran ännu högre, 25 procent
eller där omkring. Nästa år är redan
i förväg kostnadsmässigt ytterligare
intecknat för ATP och förkortad
arbetstid m. m. med 3,5 procent, om
arbetsgivaravgiften inkluderas.

Starka skäl föreligger enligt min mening
för oppositionens krav på att
frågan om arbetsgivaravgiftens ikraftträdande
skall uppskjutas till en senare
tidpunkt. I övrigt vill jag plädera för
ökad sparsamhet med allmänna medel
och en kraftsamling kring en sanering
av statsfinanserna utan skattehöjningar.
Det går inte längre att med skattehöjningar
som medicin möta en kommande
eventuell konjunkturuppgång
som innehåller inflatoriska tendenser.

Herr talman! Jag vill nu övergå till
mitt egentliga ämne, mervärdeskatten.
Först vill jag ge mitt erkännande åt bevillningsutskottets
ordförande, herr
John Ericsson för hans förnämliga anförande
i går. Utskottets ledamöter fick
alla en känsla av att ha medverkat på
ett konstruktivt sätt för att föra denna
alls inte enkla fråga i hamn.

Jag vill uttala min tillfredsställelse
över att vårt land genom införandet av
mervärdeskatten genomför en viss harmonisering
av vår viktigaste indirekta
skatt med motsvarande skatter i Europa.
Jag menar att vi därmed har kommit
ett steg närmare Europa. På reformens
kreditsida framträder också som
den viktigaste omständigheten att vår
exportindustri placeras i ett konkurrensmässigt
bättre läge.

Genom arbetsgivaravgiften blir dock
lättnaden för näringslivet som helhet
minimal. Man flyttar över belastningen

Torsdagen den 30 maj 1968 fm.

Nr 30

från exportföretagen till andra företagskategorier.

Jag vill bär passa på att uttala mitt
beklagande över att tillfället till en
mera omfattande skattereform bär försuttits.
Man har nu tyvärr stannat vid
en halvmesyr. I första hand har frågan
om att röja upp i djungeln av punktskatter
ställts på framtiden. Vid riksdagens
början framfördes motionsvägen
tanken på punktskatternas slopande,
varvid vi motionärer utgick från
att statens skattebortfall till följd av
punktskatternas avlägsnande skulle
kompenseras genom en höjning av
momsens uttagningsprocent. För konsumenterna
skulle därigenom ingen
ökad belastning inträda eftersom merkostnaderna
för momsen i huvudsak
och genomsnittligt sett motsvarades av
lättnader i fråga om skatterna på vissa
konsumtionsvaror, där tyngdpunkten
ligger på choklad- och konfektyrvaror.

Det fanns emellertid inget intresse
för en bred samförståndslösning i detta
hänseende. Endast genom en sådan
vore det politiskt möjligt att åstadkomma
en större reform. Det politiska modet
har saknats hos oss alla för att genomföra
en sådan reform, tvekar jag
inte att säga. Det hade varit önskvärt
att även frågan om lättnader i marginalskatterna
lösts samtidigt genom det
sätt som allmänna skatteberedningen
på sin tid föreslog. En samförståndslösning
över hela fronten hade varit
modellen. Det är egentligen en tragedi,
herr talman, att tidpunkten för detta
nu försuttits.

Efter dessa tårar vid det officiella
barndopet för mervärdeskatten skall
jag tacksamt erkänna, att mervärdeskatten
fått en i huvudsak tillfredsställande
teknisk utformning, även om
brådskan i slutskedet föranlett att en
hel del problem kvarstår olösta. Jag
tror i likhet med bevillningsutskottets
ordförande, att det är särskilt värdefullt
att systemet fått en så enhetlig utformning
som möjligt och att undantagen
begränsats till det minsta mÖj -

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.

liga. Det ställer alltid till trassel när
vissa varor och tjänster, som eljest
skulle naturligt falla under systemet,
får en särställning. En enhetlig skatt
är en bra skatt.

Undantag leder alltid till svårlösta
gränsdragningsproblem. Ett exempel
erbjuder turisthotellen, vilka några motionärer
på goda grunder velat undantaga.
Dessa hotell får det säkert besvärligt.
Men vad menas med turisthotell?
År Grand hotell ett turisthotell?
Var går gränsen mellan turisthotell och
vanliga hotell? Det är svårt att avgöra.
Gränsen är med andra ord flytande.

Nu skall ingen tro att mervärdeskattens
införande blir en dans på rosor.
Jag tror tvärtom att den första vägsträckan
kommer att bli belagd med
hårda kullerstenar — eller varför inte
vass makadam.

Finessen med mervärdeskatten är
den rätt att dra av ingående skatt som
är huvudelementet i systemet. Den ställer
emellertid stora krav på bokföringen
hos företagen.

Utskottet har ansett att en överarbetning
av det framlagda författningsförslaget
på åtskilliga punkter bör ske.
Att detta i vissa hänseenden — låt vara
kanske sådana av mindre principiell
än av praktisk betydelse — inte utformats
så klart som önskvärt vore, är i
och för sig förståeligt med hänsyn till
de väsentliga ändringar som gjorts i
propositionen i förhållande till utredningens
förslag. Erfarenheterna av
andra skattereformer har också visat,
att när förslagen mera allmänt kommit
i de skattskyldigas händer har de olika
praktiska problemen uppmärksammats
på ett annat sätt än tidigare.

Även om många frågor kan lösas genom
riksskattenämndens insatser är
det nödvändigt att lagtexlen har en sådan
utformning, att en av riksskattenämnden
såsom lämplig befunnen lösning
inte strider mot författningen.

Ur informationssynpunkt hade det
självfallet varit önskvärt att lagstiftningen
även i fråga om detaljerna —

Nr 30

Torsdagen den SO maj 1908 fm.

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
vilka ofta vållar de skattskyldiga de
största praktiska svårigheterna — hade
varit slutgiltigt utformad före hösten.
Detta förhållande gör det särskilt angeläget
att man hos de berörda myndigheterna,
och främst då hos länsstyrelserna
och riksskattenämnden, gör allt
för att före lagstiftningens ikraftträdande
ge den information som de skattskyldiga
måste ha för att systemet skall
komma i gång så smidigt som möjligt.

Även om näringslivets organisationer
under hösten kommer att bedriva intensiva
informationskampanjer är detta
inte tillräckligt, dels beroende på att
man inte når alla skattskyldiga och dels
beroende på att kampanjen till större
delen kommer att genomföras innan
riksdagen beslutat om de ändringar,
som bevillningsutskottet begär.

Staten får därför inte slå sig'' till ro
i förhoppning att näringslivets organisationer
skall klara hela informationsverksamheten.
Både genom lättfattliga
tryckta skrifter, föredrag och besvarande
av konkreta frågor bör de statliga
myndigheterna ge de skattskyldiga sitt
bistånd.

Jag tror i likhet med bevillningsutskottets
ordförande att det är ytterst angeläget,
att kontrollen över skattesystemet
byggs ut i så snabb takt som möjligt.
Visserligen innebär systemet som
sådant att det i viss mån kontrollerar
sig självt. En viss kontroll finns nämligen
inbyggd i systemet, men det räcker
inte. Från skattemyndigheternas sida
bör personella resurser ges till skatterevision
hos företagen utan alltför långa
mellanrum. Om kontrollen brister i effektivitet
kommer det att gå ut över
skattesystemet som sådant. Detta gäller
inte minst under de första åren.

Bland de frågor som bevillningsutskottet
har funnit anledning erinra mot
bär varit beskattningen av begagnade
bilar. Jag skall inte gå närmare in på
den frågan, men det är önskvärt att den
får en mycket snabb behandling så att
riksdagen får en proposition i ämnet
redan i mitten av oktober när vi bör -

jar. Bilbranschen måste nämligen i god
tid veta vad den har att rätta sig efter.

En fråga som utskottet inte har tagit
upp men som jag menar att regeringen
bör fundera på är beskattningen av
importen. Att moms uttages redan vid
importtillfället tror jag av konkurrensskäl
har varit nödvändigt. Men detta
ställer i regel importörerna likviditetsmässigt
i en ogynnsam ställning i förhållande
till övriga skattskyldiga. De
belastas av förskottsbetalningar av skatten.
Kapitalbehovet ökas och ökade
räntekostnader uppstår för företagen.

I Danmark har detta problem lösts
på så sätt att en något lägre skatteprocent
tas ut vid import. Medan momsen
i Danmark numera utgör 12,5 procent,
uttages av importören endast 9 procent.
Denna reducerade skattesats betyder
inte att importvarorna vid försäljningen
till den slutliga konsumenten får ett
lägre pris än de hemmaproducerade
varorna. Det enda som sker är att
momstillväxten under varans vandring
genom de olika distributionsleden får
ett något annat förlopp. Det är endast
så att den ingående avdragsgilla skatten
blir mindre hos importören. Jag tror
att ett liknande arrangemang kommer
att bli erforderligt även bär. Grossistförbundet
har i skrivelse till bevillningsutskottet
gjort påpekande härom.
Jag vill be finansministern att fundera
på den saken.

En annan fråga, som bör ägnas uppmärksamhet
inom finansdepartementet,
är de internationella transporternas
skattemässiga behandling, framför allt
den förmedling av transporttjänster
som sköts av speditörerna. Det måste
ses till att det inte blir en snedvridning
av konkurrensen mellan utländska
och svenska förmedlare till de senares
nackdel. Detta har tidigare varit en
stridsfråga.

Bevillningsutskottet har i stor utsträckning
tagit fasta på den kritik,
som riktats mot utformningen av bestämmelserna
om skattskyldighet för
stat och kommun. Utskottet säger sig

Torsdagen den 30 maj 1968 fm.

Nr 30

sålunda biträda riksdagsrevisorernas
uppfattning att frihet från skattskyldighet
för vissa statliga företag inte bör
få påverka den statliga upphandlingen
i en för dessa företag förmånlig riktning.
Man vill dock inte rätta till detta
förhållande genom att ändra den föreslagna
mervärdeskatteförordningen
utan anser att likställdhet skall skapas
genom att den statliga upphandlingskungörelsen
ändras på sådant sätt, att
anbuden skall jämföras utan hänsyn
till den skattefrihet som statliga företag
kan åtnjuta. Samtidigt förväntar utskottet
att de föreslagna bestämmelserna
kompletteras, då det gäller tjänster
som lämnas av statliga företag.

Även om vissa principiella invändningar
kan riktas mot den föreslagna
lösningen har vi i dagens situation ansett
oss böra nöja oss med detta. .lag
är glad och tacksam över att utskottsmajoriteten
gått oss till mötes på ett
förstående sätt.

Beträffande kommunerna är frågan
av lägre aktualitetsgrad såvitt gäller
tillverkning och uttag av varor, men
fortfarande kvarstår frågan hur man
skall undvika konkurrensstörningar i
fråga om t. ex. tvätteriverksamheten.
Här saknas alltjämt en verklig lösning.
Denna fråga på det kommunala planet
bör ägnas fortsatt uppmärksamhet.

I detta sammanhang vill jag kommentera
ett uttalande, som finansministern
gjort på sidan 122 i propositionen,
nämligen: »Om offentlig verksamhet
tillkommit för att tillgodose egna behov,
men viss utåtriktad verksamhet
likväl sker, har ifrågasatts om inte detta
bör medföra skattskyldighet för hela
verksamheten. I varuskattehänseende
gäller endast att den utåtriktade verksamheten
i dessa fall medför skattskyldighet.
»

Innehållet i den sista meningen betecknades
i en motion som har väckts
i ämnet såsom uppseendeväckande. Avlagtexten
att döma måste tvärtom motsatsen
gälla. Jag skulle vara tacksam
om departementschefen, för att inte för -

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.

villa taxeringspersonalen, ville nyansera
och förtydliga sina uttalanden på
den punkten.

Av principiella skäl söker riksdagsutskotten
undvika att i oklara situationer
tolka redan utfärdad lagstiftning.
Detta bör naturligtvis också iakttagas
av regeringens ledamöter, inte minst
på det område där riksdagen allena
har lagstiftningsmakten.

Vi hälsar med tillfredsställelse att utskottet
anser att respittiden för inbetalning
av skatt bör förlängas från 18
till 35 dagar. Härigenom får de skattskyldiga
större praktiska möjligheter
att avge en riktig redovisning. Påfrestningarna
på de skattskyldigas likviditet
blir också mindre, och inte minst
detaljhandeln, som enligt förslaget förlorat
sin rätt till kostnadsersättning, får
härigenom en viss kompensation. Om
den är tillräcklig vågar jag inte uttala
mig om.

Det är vidare tacknämligt att utskottet
infört en möjlighet till kortare redovisningsperioder
än två månader för sådana
företag som regelmässigt har större
ingående än utgående skatt. Jag vill
emellertid särskilt understryka vikten
av att taxeringsmyndigheterna påskyndar
restitutionsförfarandet så mycket
som möjligt utan att väsentliga kontrolluppgifter
åsidosätts. Inte minst är
det nödvändigt med hänsyn till företagens
finansiella planering att restitution
sker inom kort tid efter det att
deklaration avgivits. Den ordningen
som enligt uppgift tillämpas i Danmark,
där restitution kan ske efter endast
några få dagar, är eftersträvansvärd.
Det är angeläget att restitutionsfrågorna
följes med uppmärksamhet av de
centrala myndigheterna.

Till sist en liten detaljfråga. Att moms
utgår på kassairabatter synes strida mot
principen, att det skall vara det faktiska
vederlaget som skall ligga till
grund för momsberäkningen. Å andra
sidan bör beaktas att ett undantagande
av kassarabatten för momsberäkningen
kan medföra svårigheter då ju säljaren

Nr 30

Torsdagen den 30 maj 1968 fm.

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.

vid faktureringstillfället inte vet om
köparen kommer att utnyttja kassarabatten
eller icke. Dessa svårigheter undvikes
om moms beräknas även på kassarabatt.

Jag skulle, herr talman, vilja säga ytterligare
några ord om ikraftträdandet.
Som övergångsbestämmelserna utformats
kommer i vissa situationer redan
fullgjorda prestationer att drabbas av
mervärdeskatten, nämligen om likvid
erlägges efter nästa nyår trots att skatteobjektet
i dag är helt undantaget från
varuskatt. Den som har att fullgöra
prestationen bar i dessa fall inte någon
möjlighet att av köparen ta ut motsvarande
belopp.

Jag vill rekommendera finansministern
att under det arbete som skall
sättas i gång se över även ikraftträdandebestämmelserna
och vidtaga sådana
åtgärder att olägenheterna undanröjes.

Utskottet har också uttalat att Kung],
Maj :t är oförhindrad att till hösten ta
upp även andra frågor än dem utskottet
särskilt har aktualiserat.

Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att anslag utfärdats till sammanträdets
fortsättande kl. 19.30.

Herr PETTERSSON, ARNE, (s) :

Herr talman! Det finns mycket att
diskutera i de båda inlägg som har
gjorts av herrar Lundström och Jacobsson.
Jag skall emellertid försöka undvika
att reta upp dem till nya inlägg.

Det finns dock en sak som herr Lundström
tog upp som jag tycker bör uppmärksammas.
Han sade att det sannolikt
inte hade varit så besvärligt med
den belastning som arbetsgivaravgiften
kommer att innebära om den hade genomförts
tidigare. Det födde en tanke
hos mig att vi, som har kompromissat
så mycket i utskottet i dessa ärenden,
även här kunde komma fram till en
kompromiss: vi skulle kunna införa arbetsgivaravgiften
retroaktivt! Det skulle
lösa också ett annat problem för

herr Lundström, nämligen de stora budgetunderskotten,
som måste redas upp
av en kommande högst ev. borgerlig
regering, vilka underskott för övrigt
blir ännu större om vi skjuter på arbetsgivaravgiftens
genomförande.

Herr talman! Eftersom min partivän
från Östergötland tidigare har behandlat
arbetsgivaravgiften i detalj, hade
jag närmast tänkt mig att granska de
motiveringar som finns i reservationen,
där man vill skjuta på ikraftträdandet
av reformen. Jag kan inte frigöra mig
från känslan att det i den koalition,
som uppstått mellan de borgerliga partierna,
innerst inne finns en motvilja
mot arbetsgivaravgiften. Detta är väl
i och för sig ett fullföljande av den
linje som jag tidigare framhållit i kammaren.
Vad vi sysslar med i bevillningsutskottet
— utöver Kungl. Maj:ts propositioner
— är i nio fall av tio borgerliga
förslag som siktar på skattelättnader
för företag och företagare.

De motiv som anförs för alt skjuta
fram genomförandet av arbetsgivaravgiften
är tre. Det första är, som herr
Lundström sade, det aktuella konjunkturläget
och arbetslösheten. Det
andra är de bestående riskerna för
arbetslöshet. Det tredje är det höga
kostnadsläge, som på sikt skulle skapa
stora besvärligheter och som skulle
förstärkas av arbetsgivaravgiften.

.lag tar som utgångspunkt för dessa
motiv den skrämselpropaganda, som
politiskt medvetet har bedrivits för att
inbilla människor att vi befinner oss i
en arbetsmarknadssituation av samma
krisartade slag som vi upplevde på
1930-talet. I högermotionen, ur vilken
våra skickliga sekreterare har lyckats
ta med de allra bästa avsnitten i sin motivering
för motionen, finns en tabell
där man jämför arbetslöshet under olika
perioder. Den finns på sidan 12,
och när jag såg siffrorna första gången
tyckte jag det hela såg så dumt ut att
jag tänkte att man måste ha fått Sifors
hjälp att åstadkomma det. Sedan jag
granskat siffrorna fritar jag Sifo från

Torsdagen den 30 mai 1068 fm.

Nr 30

att ha åstadkommit något så groteskt
som högerpartiets kansli har lyckats
med.

Vad är det man gör? Jo, för att ge
sken av att situationen skulle vara lika
prekär nu som på 1930-talet jämför
man månadssiffrorna för januari—februari
1968 med årsgenomsnitt från
åren i början av 1930-talet. Det måste
ha varit en mycket märklig statistiker
som anlitats för detta arbete!

Vidare jämför man antalet registrerade
arbetslösa plus de som är under
omskolning och som är föremål för arbetsmarknadsåtgärder
med de hjälpsökande
på 1930-talet. Det är klart att
man då får fram en låg siffra. På 1930-talet ställdes exempelvis alla ungdomar,
som inte hade kommit in på arbetsmarknaden,
utan hjälp. Uppskattningsvis
kan det ha varit mellan 400 000
och 500 000 ungdomar, för vilka det
inte lönade sig att söka hjälp. De skulle
bo hemma hos far och mor och om
fadern var arbetslös leva på den hjälp
han fick av socialvården.

Det går dock att göra en riktig jämförelse.
Skall man göra den bör man
rimligtvis ta den enda säkra uppgift
man har från den tiden. Det är årsgenomsnittet
arbetslösa, registrerade i
LO :s fackförbund.

Om jag håller mig till mellankrigstiden
förekommer den högsta siffran
år 1921; då var 26 procent av LOmedlemmarna
arbetslösa. Den lägsta
siffran har vi år 1939 då årsgenomsnittet
arbetslösa var 9,2 procent. Vid 30-talets början pendlar siffrorna kring
20-strecket med 23 procent som högsta
siffra. Det är ju dessa siffror som skall
jämföras med de siffror man plockar
fram i dag.

Skulle man ha tagit januari och
februari månader år 1932, 1933 och
1934 så skulle man ha funnit att arbetslösheten
i byggnadsförbunden de
månaderna låg vid 70—80 procent. Denna
jämförelse är alltså bedräglig, den
är en ren förfalskning, och syftet måste
vara — det framgår av texten i mo -

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
tionen — att inbilla människorna att
vi har ett mycket besvärligare läge än
vad vi har.

I den andra punkten — risken för
kommande arbetslöshet — tror jag att
vi är inne på ett område som kräver en
mycket djupare och mera långsiktande
diskussion än vad jag för ögonblicket
vill inleda. Men jag vill knyta
an till det som statsrådet Sträng var
inne på i går, när han sade att vi kan
räkna med en ökning av arbetslösheten
till eftersommaren och vintern beroende
på nya sociala åtgärder som
träder i kraft. Men jag tror också —
det är därför jag vill ha det här
sagt — att vi sannolikt fortsättningsvis
kan räkna med att antalet människor,
som friställs och som på normalt
sätt inte kan beredas arbete, fortlöpande
kommer att öka. Vi kommer att få
utomordentligt besvärliga problem, där
samhället får öka de former av stöd
som utgår, dels för en nyutbildning för
återinpassning på marknaden, dels för
en vidareutbildning för att kvarhålla
människor på arbetsmarknaden. Men
därutöver måste samhället precis som
nu för de handikappade i skyddad
verksamhet överta skapandet av sysselsättning
för mycket stora grupper.
Skall man använda högermotionens kriterier
för att bestämma arbetslösheten
kommer vi de närmaste åren med säkerhet
att oupphörligt få ökande arbetslöshetssiffror.

Det tredje motivet — det höga kostnadsläget
— har diskuterats tidigare,
och jag skall inte peka på mer än två
saker, som har berörts här senast av
herr Jacobsson. Det första är de höga
svenska lönerna. De är högst i Europa.
Sannolikt har väl bara ett par länder på
jorden högre genomsnittliga lönekostnader
än vi. Det andra som påverkar
de svenska företagens höga kostnadsläge
är det starka samhällsengagemang
vi har för människorna — sociala förmåner,
utbildning och annat som genom
skatter blir en belastning på produktionen.

Nr 30

Torsdagen den 30 maj 1968 fm.

Ang. den ekonomiska politiken, in. m.

Men det jag framför allt vill fästa
uppmärksamhet vid är ett avsnitt, som
ännu inte har omtalats i debatten i
kammaren. Såvitt jag har kunnat utröna
så finns det nämligen inget land
i Europa som har kommit så långt som
vårt land när det gäller inkomstutjämning.
Och jag tror att denna inkomstutjämning
i mycket är en produkt
av den svenska fackföreningsrörelsens
solidariska lönepolitik. Den har
inneburit att organisatoriskt svaga grupper,
vilka arbetat i delar av arbetsmarknaden
där marginalerna har varit
små och där möjligheten att få ut löneökningar
har varit beroende av stöd
från de bättre ställda kamratgruppernas
insatser. Det är alltså en solidarisk
lönepolitik som har lett till att arbetstagare
inom vårdyrkena och övrig service
har kunnat följa med inkomstutvecklingen
i vårt land och icke, som
har skett i en rad andra länder, fortlöpande
glidit efter andra grupper.
Konsekvensen av denna solidariska lönepolitik,
som är en inkomstutjämningspolitik,
har blivit en av den betingad
fortgående prisstegring, som har
burits av de bättre lottade och i inkomsthänseende
lyckligare lottade i
samhället.

Jag vill avsluta mitt inlägg, herr talman,
i en kanske något provocerande
form — jag ber om ursäkt för det. Det
vore intressant att få veta vad ni, som nu
talar så mycket om det höga kostnadsläget
och gång på gång kräver att regeringen
skall göra någonting åt det
höga kostnadsläget, om ni skulle få en
möjlighet -— den möjligheten har ni
fortlöpande — skulle göra för att skapa
ett bättre klimat för svensk företagsamhet.
På vilka punkter skall ni
angripa detta problem? Skall ni sänka
det allmänna löneläget? Skall ni ta ned
det tryck på produktionen som samhällsengagemanget
förorsakar i form
av skatter eller — och kanske den intressantaste
frågan — skall ni föra tillbaka
eller åtminstone stoppa den utveckling
emot en fortsatt inkomstut -

jämning, som för oss i vårt parti och
för mig personligen betyder så mycket?

Det finns ingen chans att komma förbi
dessa tre punkter, om man vill påverka
de svenska företagens kostnadsläge.
Det skulle vara intressant att höra
exempelvis herr Gösta Jacobsson —
som begärt replik — berätta på vilken
av dessa tre punkter som man tänker
sätta in stöten.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill inte åtaga mig
att nu sätta in någon direkt stöt mot
herr Arne Pettersson. Herr Arne Pettersson
sade sig dock vilja reta upp högermännen
genom att underkänna de
statistiska uppgifterna i en högermotion
och betecknade dem såsom skrämselpropaganda.
Då tyckte jag att jag i alla
fall ville svara med några vänliga ord.
De som är specialister på skrämselpropaganda
är väl inte vi. Jag vill inte säga
vilket parti som excellerar i sådan propaganda,
men det brukar i alla fall inte
vara högern.

Det är alltid svårt, herr talman, med
statistiska jämförelser. Jämförelserna i
denna motion har säkert gjorts i bästa
välmening. Jag kan givetvis inte kontrollera
dem, men jag har nog en stark
känsla av att herr Arne Pettersson så
till vida har rätt, att siffrorna inte är
riktigt jämförbara. Jag hoppas att herr
Arne Pettersson är nöjd med detta svar.
Jag utgår ifrån att herr Arne Pettersson
med sin kritik av dessa siffror inte har
velat bagatellisera de siffror, som föreligger
om den aktuella arbetslösheten.

Herr PETTERSSON, ARNE, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag är tacksam för den
hederlighet som präglade herr Gösta Jacobssons
inlägg. Jag är också glad över
att det var en ledamot av det fina utskott
som vi båda tillhör som stod för
hederligheten

Torsdagen den 30 mai 1968 fm.

Nr 30

Jag vill ytterligare bara tillägga att
jag, såsom framgick av vad jag yttrade
på den andra punkten, är mycket bekymrad
för den typ av arbetslöshet som
vi kommer att få bemästra fortsättningsvis
såsom en produkt av den fortgående
strukturrationaliseringen och urbaniseringen.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag vill först en liten
smula dröja vid frågan om friställningarna
och köerna till vissa arbetstillfällen,
vilket berördes i början av den här
debatten. Debatten rörde sig visserligen
om en eventuellt hotande friställning på
kanslihusnivå och om den köbildning
som då kunde tänkas föreligga från
andra håll att få träda till. Jag gör detta
därför att i de anföranden, som då
hölls, vidgades debatten till att omfatta
snart sagt allting. Där berördes det
allra mesta.

Jag hade en förhoppning, en djärv
sådan, som grundade sig på att jag råkade
vara inne i andra kammaren och
då fick höra hans excellens statsministern
tala. Jag hade en förhoppning
om att få resonera med statsministern
angående ett ärende och trodde att jag
skulle få möjlighet därtill, ty statsministern
sade att det aldrig får bli så »att
vi anser oss för fina. Det får aldrig
ligga ett för långt avstånd mellan oss
och de andra. I det ögonblick en sådan
känsla skulle gripa oss kunde man vara
övertygad om att det kunde hända
olyckor med demokratin».

Jag riktade för en tid sedan en fråga
till hans excellens statsministern; jag
gjorde det med en känsla av att jag utifrån
de principer, som statsministern
angav, kunde påräkna ett livligt intresse
från hans sida, så mycket mera
som jag också kan anföra ett annat liknande
uttalande. Det finns, sade han, i
detta fall inte någon demokratisk motivering
för att statsministern inte skulle
säga sin mening.

Ja, detta var ju något helt annat än
det vi diskuterar i dag, men jag slår

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
fast att det från kammarens synpunkt
skulle ha varit intressant, om vi hade
fått lyssna till statsministern i något
mindre portioner, mera fördelade över
hela dagen, än till den stora laddning vi
fick i början av debatten. Jag tycker
också att det kunde varit väl så intressant
att få höra statsministerns synpunkter
på infriandet av sina löften om
att få ett slut på gatukravallerna och
skapa respekt för lag och ordning här
i landet, som att få lyssna till den debatt
som fördes mellan statsministern
och några andra ledamöter i denna
kammare angående fördelningen av
statsrådsplatserna till hösten.

Jag vill stanna vid ett yttrande av
herr Lundström. Han nämnde att debatten
snedvreds genom långa statsrådsanföranden
på upp till en och en halv
timme. Som botemedel föreslog han att
även partiledarna skulle få möjlighet
att prata en och en halv timme i sträck.
Jag räknade ut att tre gånger en och
en halv timme blev ett rätt högt tal. En
förskjutning av debatterna på det sättet
skulle göra det ännu svårare för oss
enkla medlemmar av kammaren att
komma till tals, om dessa mer eller
mindre storheter skulle få breda ut sig
så mycket.

Nej, det är nog på ett helt annat sätt
man måste försöka åstadkomma en livligare
debatt och undvika den snedbelastning''
som vi hade här i början av
dagen.

I fortsättningen kommer jag inte att
gå in på dylika problem utan skall försöka
hålla mig till propositionen om
mervärdeskatten och propositionen om
den s. k. arbetsgivaravgiften.

Bevillningsutskottets ordförandes anförande
i går gjorde faktiskt ett mycket
djupt intryck på mig. Han sade att vissa
svårigheter hade uppstått vid behandlingen
av den föreliggande propositionen
och att man var tveksam på åtskilliga
punkter. Jag vill återkomma till
detta så småningom.

Bevillningsutskottets ordförande menade,
att man i alla fall velat lägga fram

Nr 30

Torsdagen den 30 maj 1968 fm.

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
förslagen på de punkter där man var
enig. Min uppfattning är emellertid inte
lika trygg och blåögd. I regel är det så
att när partierna har varit eniga har det
gällt frågor, där inget enskilt parti har
velat stå för någonting utan man har
velat ha med alla för att kunna skylla
på varandra. Men herr John Ericsson
och jag ser den saken på så olika sätt
att jag inte skall gå in alltför mycket på
detta. Jag tar upp saken därför att bevillningsutskottet
i sitt betänkande nr 44
avfärdar min motion I: 875 om s. k. arbetsgivaravgift
med följande ord:»Skatteberedningens
förslag i denna del biträddes
av samtliga inom beredningen
representerade politiska partier. På
grund härav och då utskottet i bet.
1968: 45 enhälligt tillstyrkt en övergång
till mervärdeskatt kan utskottet inte biträda
avslagsyrkandet i motionen
T: 875.»

Jag må säga att argumentationen som
sådan är präglad av vad man förr i
världen, när det diskuterades på ett
principiellt plan, kallade för maktfilosofi.
Man har intagit en ståndpunkt och
är enig, och då behöver man inte något
annat skäl. Man vill inte —• och så är
den saken klar. Sakskäl har jag icke
kunnat utläsa ur bevillningsutskottets
betänkande. Lika gott kan det vara, tv
då står de synpunkter jag framfört på
den punkten oemotsagda, såvitt jag förstår.

Trots lång förberedelse måste emellertid
t. o. m de allra trognaste i bevillningsutskottet
— med herr John Ericsson
i spetsen och min gode vän herr
Einar Eriksson litet längre bak i kön
— konstatera att framläggandet av förslag
om mervärdeskatt i viss mån kommit
att präglas av tidsnöd. För bevillningsutskottets
del har den tid som
stått till förfogande, såsom utskottet säger,
varit så knapp, att granskningsarbetet
i hög grad måst forceras. Enligt utskottets
mening framstår detta som betänkligt
med hänsyn till frågans vikt
och omfattning.

Detta är vackert sagt och låter själv -

ständigt och bra. När man sedan i stort
sett tillstyrker visar det att man inte
har låtit sig avskräckas av dessa betänkligheter.

Jag tänker inte fördjupa mig i en
fingranskning av förslaget. Viktigare är
väl att vad bevillningsutskottet anför
om att utskottet fått ganska litet tid
för att arbeta med ärendet ger fog för
förmodandet att finansministern, som
under så många år motstått exportinindustriintressenas
pockande krav på
en momsreform, endast dröjande gått
till verket även när han ansett sig böra
falla undan. Det är den slutsats jag
drar, ty annars skulle denna tidsnöd
icke ha behövt uppstå. Företrädarna
för de nämnda intressena låg ju tidigt
i startgroparna.

Att utskottet karakteriserar sin kritik
som »marginalanmärkningar» är väl
delvis förestavat av blyghet hos de
trogna när det gällt att sätta bockar i
kanten. Kvar står att det brukar vara
skolmagistrars syndiga vana att sätta ut
bockarna just i marginalen. Jag konstaterar
detta.

Kritik har riktats mot nuvarande
oms, både ur teknisk synpunkt genom
det trassel som vållas för dem som har
att inleverera pengar och på grund av
de sociala skadeverkningarna. Jag slår
fast att förslaget om mervärdeskatten
förstorar dessa systemets brister i väsentlig
grad. För omsen hade man
170 000 uppbördsställen, för momsen
får man 350 000 å 400 000. Det förenklar
sannerligen inte saken. Restantierna
för hela riket med det nuvarande
systemet var 1965 ett belopp av 59
miljoner. År 1966 var de 89 miljoner,
och jag betvivlar att siffran för 1967
kan vara lägre. Snarare är den högre.
Om man gör saken ännu krångligare, om
man noggrant tillvaratar varje tillfälle
att få så många uppbördsställen och
så många inlevererare av skatt som
möjligt, så kommer denna siffra ingalunda
att bli lägre. Jag skulle snarare
förmoda att vi kan räkna med större
spill i momsbeskattningen.

Torsdagen den 30 maj 1968 fm.

Nr 30

Jag vet att man mot detta kan anföra
ett skäl som det naturligtvis ligger
någonting i. Det är vederbörandes
önskan att dra av den skatt man erlägger.
Men vi konstaterar, att även med
det systemet betyder det bara att man
konsekvent och klart lastar över kostnaderna
på den part som inte har möjlighet
att i sin tur lasta över dem på
någon annan, på den inhemska konsumtionen.
Det tycker jag är någonting
som vi kan slå fast.

Som sagt, omsättningsskattens orättvisor
och sociala skadeverkningar har
formerats, och för konsumenterna är
trösten ringa, att det är på dem som
restitutionerna i de många skatteleden
skall till sist avlastas. Utskottet understryker
de synpunkter jag har anfört
genom ett påpekande, som jag anser
mig böra understryka här, att en förhöjning
av skatteprocenten icke bör
ske vid momsens införande, eftersom
den skulle hårdast drabba i de lägre
inkomstskikten.

Om detta gäller beträffande en mindre
förhöjning av skatteprocenten vid
momsens införande, måste det naturligtvis
i så mycket högre grad gälla
om hela skatten, att den hårdast drabbar
de lägre inkomstskikten. Det tycker
jag att jag har fått skriftligt på
från utskottet, och det vill jag notera.

I detta sammanhang anser jag att det
s. k. borgerliga särskilda yttrandet bör
få ett hedersomnämnande. Däri apostroferas
punktskatterna som särskilt
socialt orättvisa. Det må så vara att
det har funnits punktskatter, som var
socialt orättvisa, och att det fortfarande
kanske finns någon detalj i punktbeskattningen
som kan kritiseras ur
samma synpunkt. Men i det särskilda
yttrandet exemplifierar man sin inställning
genom att peka på att det
gäller alldeles speciellt guldvarorna,
som det således skulle vara socialt
orättvist att särskilt skattebelägga. Jag
förstår inte varför de hedervärda borgarna
på denna punkt har glömt pälsverk
och sprit. Där föreligger samma

3 Första kammarens protokoll i968. Nr 30

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.

situation — det är fråga om punktbeskattning
av den rena lyxen.

För min del har jag i min motion
pekat på att det innebär väsentliga
olägenheter att beskatta de produkter,
som icke kan undvaras, det som människor
behöver för sitt livsuppehälle,
för sitt dagliga bröd i egentlig mening.
Det är produkter av brödsäd såsom
gryn och mjöl, det är potatis, mjölk och
produkter av mjölk, men också margarin,
enklare arbetskläder och arbetsskodon.
Jag är förvånad över att man
på konsumenthåll inte på alla håll reagerar
hårdare emot en sådan beskattning.
Jag finner det fullständigt orimligt.
Ingen skall inbilla mig att miljonärer
äter mer potatis än andra människor.
Ingen skall inbilla mig att miljonärer
konsumerar mera bröd, mera
mjölk och margarin och att de mer
än andra förbrukar enklare arbetskläder
och arbetsskodon. I själva verket
är det så, att den som har en begränsad
ekonomi måste i hög grad falla
tillbaka på dessa de billiga produkterna.

Under sådana förhållanden förvånar
det mig att man velat slå fast det system
vi har och dessutom bredda skatteläggningen
av nödvändighetsvaror.
För min del har det stått klart att det
hade varit rimligare att riksdagen hade
avslagit proposition nr 100 och i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställt om
nytt förslag till innevarande års riksdag,
avseende att den allmänna varuskatten
ersätts med en i enlighet med
statsverkets behov utbyggd punktbeskattning
av lyxvaror, kompletterad
med en skälig beskattning av umbärliga,
varor, under beaktande av de synpunkter
som här berörts.

Jag kan inte hjälpa att det för mig är
obestridligt, att det inte är någon
praktisk reform att öka ut antalet
skatteleverantörer från 170 000 till
350 000. Man lämnar ingen ersättning
till dem, men de får besvär och detta
besvär ingår i produktionskostnaderna
och får till sist betalas av konsumenterna.

Nr 30

Torsdagen den 30 maj 1968 fm.

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.

Denna skatt är väsentligen till för att
åstadkomma ett stöd åt vår exportindustri.
Man inser att kostnaderna för
den svenska produktionen på hemmamarknaden
är stora, och om man skall
sälja till utlandet blir konkurrensen
hård. I stället för att beakta detta i
positiv riktning lägger man ännu större
kostnader, ännu större bördor,
på den inhemska konsumtionen och
på de näringsgrenar som arbetar
för att tillgodose den. Den svenska
befolkningen får betala så mycket mera
för att utlänningarna skall få våra varor
billigare. Jag kan inte finna något
särskilt uppbyggligt i en sådan politik.

Nå, säger man, men vi har ju fått ett
tillskott, och det tillskottet är den s. k.
arbetsgivaravgiften.

Ja, hur är det med den där arbetsgivaravgiften?
Jag tyckte att det var
litet krångligt och frågade därför finansministern
om han ville ge mig en definition
på skillnaden på den s. k. arbetsgivaravgiften
och de pengar som i
LO:s annonser i Aftonbladet och på
andra håll understryks vara löntagarnas
pengar och som inflyter i ATPfonderna.
Han svarade då, att båda två
ingår i den allmänna arbetsgivaravgiften,
men de redovisas sedan i olika kolumner,
en del går till fondering medan
arbetsgivaravgiften skall ingå i den
allmänna kassan.

En högerpolitiker tog sig för några
år sedan det orådet före att föreslå att
en del av de pengar som tas ut mot
avgift på arbetslönerna efter avdrag
av basavdraget skulle disponeras till
att fylla ut en knapp folkpension åt
gamla folkpensionärer som hade det
besvärligt ställt. Det blev en våldsam
reaktion mot detta. Och det sades klart
ifrån från socialdemokratiskt håll liksom
också från andra, att detta är arbetstagarnas
pengar och att de pengarna
inte får användas för ovidkommande
ändamål.

Nu har vi fått en proposition som
innebär att 740 miljoner kronor skall
till väsentlig del — en del belastar ar -

betsgivarnas vinst — beräknas på samma
grund som ATP-avgiften, utom att
man inte har basavdraget. Således blir
det en skärpt beskattning av arbetslön,
och den beskattningen skall användas att
genomföra exportsubventioner till förmån
för en del av den svenska företagsamheten
— exportindustrin — som
skall få tillgodogöra sig dessa medel.
Jag finner att det humanitära syftet i
varje fall inte är större än det som
man förut reagerade så bestämt emot,
när man ville dra bort de där pengarna.

Om jag sedan tittar en liten smula på
hur frågan har behandlats, måste jag
säga att jag visserligen tycker att det
är en låg avgift. Det är bara en procent
kan man säga. Men omsättningsskatten
började också med en låg procent.
Jag minns att det med all rätt
framhölls från vår sida, att risken var
att det var så bekvämt att höja avgiften.
Här fattar man ett principbeslut
som innebär att man beskattar arbetslönen.
Vi kan beskatta de pengar i företagen,
som arbetsgivare och anställda
har att diskutera om när det gäller att
åstadkomma de i nuvarande situation,
särskilt för låglönegrupperna, ganska
små förbättringsmöjligheter som de
anställda har.

Jag finner det rätt egenartat att detta
inte väckt större opposition. De borgerliga
partierna har velat skjuta på frågan
till en annan tidpunkt. Samtidigt har
man dock — som också står i reservationen
till betänkandet nr 44 •— varit
angelägen om att förslaget om införande
av arbetsgivaravgiften, som ju är
den benämning man har på det som i
andra sammanhang kallas löntagarnas
pengar, skall accepteras i princip. Detta
är fallet i motionerna från oppositionspartierna.
Men man anser också att
pengarna inte behövs i nuvarande situation.
Det kan få anstå med beslut om
dem tills verkställigheten skall aktualiseras
under nästa år. Då frågar jag:
Varför skall man införa detta nya beskattningsbegrepp?
Det har vi tidigare

Torsdagen den 30 maj 1968 fm.

Nr 30

velat förhindra. Varför skall man acceptera
det i princip om man inte behöver
pengarna just nu? Här vänder jag mig
alltså inte till herr John Ericsson, som
gärna vill ha pengarna omedelbart, utan
till representanterna för de borgerliga,
som säger att vi skall besluta i princip
men vänta med pengarna. Jag frågar än
en gång: Varför är man så angelägen att
fatta ett principbeslut här? Varför är
man så barnsligt förtjust i att nu äta
ricinolja när man samtidigt säger sig
kunna skjuta upp det till en kommande
omprövning? Jag kan inte finna annat
än att det är rimligt och riktigt att inte
redan nu acceptera en med så stora betänkligheter
betraktad princip när man
på hela den borgerliga sidan är överens
om att pengarna för närvarande inte
behöver tas ut.

Jag vill här tillägga ett par synpunkter.
Jag finner det märkligt att man
skall beskatta arbetstillfällena i en tid
då många anser att arbetsmarknaden är
hårt trängd, då friställningarna ökar
och omställningarna medför konsekvenser
på många håll. Där konstaterar jag
en förändring i argumentationen. Tidigare
har man från arbetsgivarhåll talat
om att den överfulla sysselsättningen
skulle vara ganska betänklig därför att
den drev upp kostnaderna för företagen
etc. Nu säger man på detta håll att
sysselsättningen inte är tillräckligt omfattande.
På den andra sidan är ju inte
alla så förnöjsamma som herr Arne Pettersson,
men jag har inte upptäckt att
man från socialdemokratiskt håll har
varit särskilt ängslig för den kärvhet på
arbetsmarknaden som vi nu har haft
en tid. Enligt min bedömning tycks man
här helt enkelt ha växlat ståndpunkter.
De som förut var ängsliga för den fulla
sysselsättningen är nu lika ängsliga för
de ansatser till arbetslöshet som förekommer.
Och de som tidigare var så ivriga
att sysselsättningen skulle vara full
och överfull är nu i stället nästan så
förnöjsamma som herr Arne Pettersson.
Jag finner detta förhållande ganska
märkligt. I denna situation förefaller

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
det mig ganska orimligt att just nu fatta
principbeslut om införande av en beskattning
på arbetstillfällen.

Jag ber således, herr talman, att få
vidhålla det yrkande jag framställt om
avslag på Kungl. Maj:ts proposition angående
den s. k. arbetsgivaravgiften.

Herr LUNDBERG (h):

Herr talman! Herr Ferdinand Nilssons
syn på punktskatterna skiljer sig
från min så mycket som över huvud
taget är möjligt. Jag tar detta som ett
gott tecken. Om jag inte tidigare varit
helt säker på riktigheten av mina synpunkter
skulle jag nu haft anledning att
känna mig betydligt säkrare.

Det är rätt märkligt att herr Ferdinand
Nilsson — vilken tillhör ett parti
som säger sig vilja främja småföretagen
inom handel och hantverk — framför
så gengångaraktiga synpunkter, helt
främmande för dagens näringsliv. Nu
skall i detta sammanhang ingen skugga
falla på centerpartiet, eftersom herr
Ferdinand Nilsson säkert i denna liksom
kanske i en del andra frågor är en
särling. Jag får vara tacksam att de liberala
tankegångar som jag kommer att
framföra fick en så effektfull bakgrund
som herr Nilssons inlägg gav. Upplysningsvis
kan jag tala om för herr Nilsson
att guldvarorna ger kanske 11 procent
av totalbeloppet för punktskatterna.
Det rör sig i varje fall om 13 procent
för de punktskatter som jag vill
avskaffa.

Herr talman! Jag avser att rätt utförligt
uppehålla mig vid bevillningsutskottets
betänkande nr 45 och främst vid
ämnet punktskatter.

Men låt mig först tacksamt konstatera,
att inbetalningstidens förläggning
till jämna månader i praktiken är ett
bifall till min motion från förra året.
Det betyder en avsevärd avlastning av
likviditetspressen under de udda månaderna,
med de svåraste topparna i
mars och i maj. Bättre hade varit att få
den sjunde i stället för den femte i må -

Nr 30

Torsdagen den 30 maj 1968 fm.

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
naden, eftersom bankerfarenheten säger
att det tar ungefär en vecka att få
situationen normaliserad efter ett kritiskt
datum. Här uppstår alltså en viss
kollision med kvartalsskiftena april
och oktober. Vi får väl se hur detta verkar.

Jag går nu över till frågan om punktskatterna.
En av ett kritstreck paralyserad
höna — det är socialdemokratin i
sitt förhållande till punktskatterna. Hönan
stirrar förlamad längs kritstrecket
— det är 10-procentsnivån — ser inte
åt sidan, tar inte sakskäl, stirrar bara
längs strecket och gör ingenting. 10-procentsnivån
— den gamla goda välbekanta
— blir då det uttag vi har vant oss
vid. Sedan finns det ett annat streck
som liksom förstärker effekten av paralyserad
förlamning. Det är datumstrecket
som går genom valdagen den 15
september. Det finns bara den enda förklaringen:
oroa inte väljarna med antydan
om ett annat procenttal för den
indirekta beskattningen före valet. Här
gäller inte en så enkel förklaring som
att skatteuttaget i kronor räknat inte
blir större för allmänheten. Det är en
kortsiktig politisk taktik. Man stryker
ett streck över allt som tidigare sagts
och mer eller mindre utlovats till i dag
diskriminerade branscher. .Tåg tycker
att det är svagt att inte tilltro sig förmågan
att fullfölja den enda vettiga tankegången,
nämligen att i samband med
mervärdeskattens införande avveckla
punktskatterna.

Tyvärr har räddhågan spritt sig in i
det borgerliga lägret. I praktiken är det
självfallet på det sättet, att därest finansministern
i sitt förslag tagit med
avvecklingen av punktskatterna, hade
det stötts av oppositionen, och därmed
hade saken varit klar. Någon upprepning
av skandalen med hyresregleringspropositionens
återkallande hade inte
behövt riskeras. Men när detta inte
skedde är det svårt och i praktiken
omöjligt att i dag åstadkomma en ändring.

Jag skall göra ett litet försök även om

jag i ingressen med besvikelse måste
konstatera att man på borgerligt partihåll
har avstått från yrkande om en
omedelbar avveckling. I det sammanhanget
slår det mig att en lätt omskrivning
av en sång, som under den sista
säsongen för den svenska studentexamen
varit högst aktuell, väl passar in på
de borgerliga motionärer som i januari
käckt lade fram riktlinjerna för avveckling
av punktskatterna i den mycket
välskrivna motionen nr 652. Jag
kommer att tänka på denna sång egentligen
med utgångspunkt från den tyska
originaltexten: »O alte Burschenherrlichkeit,
wie weit bis du verschwunden/
Nie kehrst du wieder, gold’ne Zeit, so
frei und ungebunden.» Ja, fri och obunden
kan man vara i januari under den
allmänna motionstiden, men sedan kommer
den krassa verkligheten och då:

Var äro de som kunde allt
blott ej idéer svika
som voro män av äkta halt
och världens herrar lika.

De släppt förslaget med en gång
för valstrategers tråk och tvång''.

O jerum, jerum, jerum o quae
mutatio rerum.

Herr Gösta Jacobsson gjorde i detta
sammanhang en uppriktig och sympatisk
kommentar för en stund sedan:
det politiska modet till en sådan reform
har fattats hos oss alla.

För att detta för näringslivet i allmänhet
och vissa branscher i synnerhet
så väsentliga ärende inte skall komma
bort, sedan partiapparaterna å ömse
håll har fungerat och lagt en försiktig
men väl kall hand på frågan, motionerade
jag om punktskatternas inarbetande
i mervärdeskatten. Jag gjorde
undantag för lättöl och läskedrycker.
Detta undantag gjorde jag av ett par
skäl. Jag behärskar inte sammankopplingen
— om det nu finns någon sådan
— med ölbeskattningen. Vidare förekommer
det ju knappast smuggel eller
turistimport av lättöl och läskedrycker.
Slutligen räknade jag fram att

Torsdagen den 30 maj 1968 fm.

Nr 30

ett uttag på 10,7 procent i stället för
propositionens 10 procent väl täckte
bortfallet av alla de där andra skatterna.
Detta gav en behändig siffra för
pålägget vid kalkyleringen, 12 procent
i stället för propositionens 11,1 procent.

Nu skall jag ■— fastän medveten om
att det är en smula hänsynslöst — ta
kammarens tid i anspråk för en genomgång
branschvis, med påvisande av
en del orimliga gränsdragningsfenomen,
konkurrenssnedvridningar i förhållande
till import men också till närliggande
svensktillverkade varor. Jag
gör det för att belysa vilket litet utrymme
det i verkligheten finns för vulgärpropaganda
av den typ som man tydligen
fruktat från visst håll.

Vad är det som i dag är lyx? Säkerligen
inte i första hand och under
inga omständigheter bara det som under
andra världskriget betecknades
som umbärliga varor. Bedömningar från
första hälften av 1940-talet är i dag
hopplöst förlegade, utan tillstymmelse
av anknytning till dagens livsföring
och marknadsutvecklingen för många
varugrupper. Tänk efter och jämför
situationen i dag med den som rådde
för 25 år sedan beträffande t. ex. personbilsbeståndet.
Vi har en enorm resefrekvens,
den färdiga TV-utbyggnaden
som nu står inför en andra start, med
färg, förekomsten av dyrbara tekniska
utrustningar såsom stereoanläggningar,
hobby- och sportsutrustningar och
många andra ting som var helt okända
när dagens s. k. lyxskatter infördes.
Det finns bara inte något vettigt kriterium
på lyxvara eller gradering av
lyxkaraktären hos olika nyttigheter
eller aktiviteter. Den indirekta beskattningen
måste förenklas. Den måste bli
likformig och därmed konkurrens- och
konsumtionsneutral.

Jag vill i det sammanhanget tillåta
mig att citera vad herrar Wedén och
Hedlund skrivit i sin motion II: 1185:
»Olägenheterna med punktskatterna är
mycket påtagliga. Den främsta olägen -

Ang. den ekonomiska politiken, m. in.
heten är att de är socialt orättvisa. För
den med stora inkomster spelar de
ringa roll; för den som har små inkomster
och ändå vill köpa en punktskattebelagd
vara kan de vara ett avgörande
hinder. De verkar konkurrenssnedvridande.
Valet av de varor som
punktskattebelagts har, vilket ligger i
sakens natur, skett med ett stort mått
av godtycke. Punktskatterna diskriminerar
de konsumenter som har starka
preferenser för de punktskattebelagda
varorna. De leder i många fall till ett
betydande administrativt krångel. I
flera fall — kanske mest påtagligt i fråga
om guldsmedsskatten — förekommer
i tämligen stor omfattning en illegal handel,
som försätter de lojala företagarna
i en mycket svår ställning. Både allmänna
skatteberedningen och de flesta
remissinstanser utalade sig för att flertalet
punktskatter borde avvecklas.»

Jag instämmer helt i dessa partiledardeklarationer
men beklagar att man
icke konsekvent fullföljde tankegången
och nu i ett sammanhang yrkade på
avskaffande. Skall vi vara ärliga —
och det försöker vi ju — så har ett
inarbetande av punktskatterna ingenting
direkt med andra skattefrågor att
göra. Den rätta tidpunkten för beslut
vore nu -— inte om något år. Argumentet
med »det statsfinansiella läget» är
eliminerat. Varför tveka?

I min genomgång branschvis skall
jag ta några exempel på vardagliga ting
som deodoranter, choklad m. m., men
först en av de minsta posterna i pengar
räknat -— pälsskatten. Den ger
knappt nio miljoner kronor och är i
princip 10 procent av priset på beredda
skinn. Det är ett typexempel på en
skatt som krånglat till sig själv. Det
finns en tydlig snedvridningseffekt i
själva systemet. Man gör en allt mer
och mer differentierad prisskala för
skatten per ett stycke skinn, och detta
pris utgår från ett medelvärde för respektive
skinnslag med omräkning tre
gånger om året.

Det blir då automatiskt billigare att

Nr 30

Torsdagen den 30 maj 1968 fm.

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
bereda de billigare skinnen i utlandet
och importera dessa i berett skick till
förfång för den egna beredningsindustrin.
Jag vet att branschen har
framfört dessa synpunkter till finansministern.

För den som är intresserad av pälsbranschen
kan jag tala om att man
nu kommit upp i 69 olika rubriker
med skattebeläggning varierande från
2 000 kronor för ett skinn kamtschatkabäver
ned till en krona per mullvadsskinn.
Symtomatiskt nog har denna
författningshandling, som ju borde
vara något av ett rött skynke för de
svenska damerna, undertecknats av Camilla
Odhnoff.

Av alla pälsar som säljs här i landet
är 90 procent vad jag vill kalla
vanliga vardagspälsar som används av
våra damer i stället för vinterkappor.
År det lyx i vårt klimat? Vad säger norrlänningarna
om det?

Det pågår en olaglig turistimport av
pälsar. Det är lönsamt. Det ligger en
vinst för den svenska som köper sin
päls i ett billigt land på cirka 25 procent
rent tull- och skattemässigt. Till
den andelen uppgår sammanlagt omsättningsskatt,
pälsskatt och tull. En
annan sak är att de extremt låga priserna
i vissa turistländer kan betyda låg
kvalitet med dåligt underarbete.

Hur mycket mer än 10 procent som
utförsäljningspriset skulle sjunka om
skatten togs bort kan jag inte bedöma,
men i branschens kalkylering ligger säkert
ett procentuellt pålägg för skatten
som ju belastar råvaran, skinnbitarna,
av vilka den färdiga varan sys upp.

Skatten på knutna mattor inbringade
knappt 7 miljoner kronor på ett år enligt
de senaste uppgifterna. Importvärdet
före skatt var 21,5 miljoner kronor
från 21 olika länder. Beräkningsgrunden
är vikten med 10—40 kronor
per kilo beroende på knuttätheten. På
silkesmattor utgör dock skatten alltid
100 kronor per kilo. Silkesmattor är
sannerligen högt skattade.

Det finns ett par intressanta iaktta -

gelser beträffande mattorna. Först har
vi att observera godtyckligheten. Varför
skall bara knutna mattor vara beskattade?
Om i den berömda ateljén i
Båstad vid sidan av varandra står två
vävstolar, i den ena tillverkas en förnäm
röllakansmatta, som vävs, och i den
andra en flossamatta, som knyts, så är
den senare skattebelagd men inte den
förra. En handarbetsteknik beskattas,
en annan icke.

Den andra speciella iakttagelsen gäller
typen av säljarländer. Tre av dessa

— Indien, Pakistan och Tunisien —■
levererade 1967 för 1,25 miljon kronor
mattor till oss. De är särskilt prioriterade
i vårt u-landsbistånd. Nio andra
u-länder levererade för 18,4 miljoner
kronor och bland dessa dominerade
Iran med 15,5 miljoner kronor. Rumänien
och Bulgarien levererade för
en dryg miljon kronor.

Vad borde detta säga den som har
fantasi nog att kombinera två saker?
Jo, att det är vettlöst att först ge hjälp
till ett land som har det dåligt ställt
och så lyxbeskatta en typisk exportprodukt,
som dessa länder vill sälja i ökad
utsträckning för att få pengar till sin
försörjning och till nödvändig import
av kapitalvaror från i-länderna.

Det är skamligt att vi gör så här, och
det står helt i strid med de vackra
deklarationer som t. ex. statsrådet
Lange avgav på svenska regeringens
vägnar vid UNCTAD-konferensen.

När vi rustar våra hem med mattor

— det sker väl ett fåtal gånger i livet —■
står vi inför valet: en handknuten matta
eller en maskinvävd? Har vi råd att
ta en handknuten? Det finns i dag intet
skäl att styra konsumenten genom skattebelastning
av handarbetet till förmån
för industriprodukten.

Nu raskt över till det verkligt hårresande
avsnittet; och jag tror att hårspray
är inkluderat här då det gäller
sådana här löjliga gränsdragningsproblem.
Jag vill fråga kammarens ledamöter
vad ni anser om följande avsnitt
i kungl. kontrollstyrelsens anvisningar

Torsdagen den 30 maj 1968 fm.

Nr 30

för tillverkare och importörer av tekniska
preparat, daterat den 30 januari
i år:

»Badpreparat. Parfymerade badsalter
o. d. är enligt förordningen beskattade.
Till denna grupp räknas även parfymerade
skumbad, oavsett om parfym tillsatts
vid beredningen eller vällukten
härrör från de använda råvarorna.
Oparfymerade skumbad är skattefria.

Preparat (även parfymerade), som
anges som rengöringsmedel (ersättningsmedel
för tvål), är som regel skattefria
under förutsättning att de ej genom
förpackningstext eller övrig reklam
får karaktär av skumbad.

S. k. barnbad, dvs. preparat som enligt
reklam sägs vara rengöringsmedel
för barn, är som regel skattefria, även
om de anges ge upphov till bubblor
vid användningen.»

Fullständigt illusionslöst säger man
också i ingressen till dessa anvisningar:
»Det kan här påpekas att tulltaxering
och därmed eventuell skatteplikt av en
kosmetisk produkt i mycket hög grad
är beroende på den förpackningstext
och reklam med vilken varan säljs.»
Det blir så att säga en etikettsfråga. T. ex.
är aceton med olja skattefri medan nagellackborttagningsmedel
beskattas, rengöringskräm
är skattefri, hudvårdskräm
skattebelagd. Vad är detta för trams
egentligen? Visst kan mycket verka lustigt,
men det allvarliga i saken är att vi
år 1968 sysselsätter oss med sådant här,
jag vill kalla det larv.

Jag vet inte om det finns någon som
i dag ifrågasätter svensk kvinnas skyldighet
att vara fräsch och välvårdad på
sin arbetsplats och i hemmet. Den måttfulla
användningen av kosmetika som
väl alla accepterar — utan den vore livet
ganska trist —är alltså lyxbeskattad.
Varför? Ja, låt oss återvända till historiken
och läsa ur en grundhandling.
Utredningsdirektiven givna under krigsförhållanden
angav bl. a. att de åtgärder
som kunde komma i fråga borde »utformas
med tanke på den åsyftade konsumtionsbegränsningen
med beaktande

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
av angelägenheten att inom ramen av
konsumtionsvaruindustrins befintliga
kapacitet bereda rum för vissa statliga
beställningar för militära ändamål». Jag
kommer att tänka på arméns hudsalva.

Så beskattade man år 1941 vissa varor
— och man fortsätter med det år
1968!

Nu är det ingalunda enbart den
kvinnliga delen av det svenska folket
som drabbas av denna lyxskatt. Deodoranter
är en artikelgrupp som ökat
snabbt i försäljning — till allmän trevnad
— och förra året använde varannan
kvinna och var femte man dagligen
denna toalettartikel. Det har alltså på
några år blivit en vardagsvara och en
vardagsvana att spraya eller rolla. Att
min tonårige son, som föddes sex år
efter krigets slut, tagit för vana att
handla sitt speciella märke i utlandet —
sparsam som han är — det är väl en
god illustration till hur det inte borde
vara.

Skatten ger cirka 90 miljoner kronor
och summan har ökat ganska kraftigt
de senaste åren, beroende just på att
nya varor, såsom deodoranter, kommit
till.

Branschföreningen KTF har i skrivelse
till utskottet utförligt motiverat branschens
syn på ärendet. Skrivelsen är
undertecknad av ordföranden — en
man som leder ett företag med fabriker
i sex länder förutom Sverige. Han är
sakkunnig och har stor erfarenhet av
branschens internationella utveckling,
och man borde lyssna noga för att
handla till förmån för den svenska industrin.
Men han talade för döva öron.

Nu har jag bara guldsmedsvarorna
och chokladen kvar. Först guldet. Den
branschen har tidigare ganska utförligt
diskuterats här i riksdagen. Vi har haft
meningsutbyten om SJ-färjornas lockerbjudanden
—- eller rättare sagt AB
Trafikrestauranters. En resebyrå har
satt i system att sälja skattefria guldvaror
ombord på charterplan osv. Så
många exempel på osund konkurrens
har givits — vi har fått rapporter om

Nr 30

Torsdagen den 30 maj 1968 fm.

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
rena svindlerier, företag som dyker upp
och försvinner med stora skatteskulder
in. in. i den stilen — att det egentligen
vore onödigt att argumentera ytterligare.
Alla vet att den särskilda 20-procentiga
försäljningsskatten på guldsmedsvaror
måste bort och det snarast om
branschen skall kunna komma i sunda
banor igen. Sista årssiffran jag har på
denna skatteform är drygt 47 miljoner
kronor. Branschen har gjort ett optimistiskt
förslag att få skatten avvecklad
redan vid halvårsskiftet, men det
skulle ju betyda ett inkomstbortfall för
staten, eftersom en kompensation enligt
mitt förslag inte kan komma förrän från
årsskiftet med den högre momsen. I och
för sig vore det väl riktigt att genast ta
bort någonting så tokigt, men jag har
ingen formell grund för ett sådant yrkande.

Det kan i detta sammanhang vara skäl
att friska upp minnet med några avsnitt
ur fjolårets debatt. I andra kammaren
påpekades att utskottet i sin skrivning
om denna skatt anfört att den skulle
avvecklas »så snart det ekonomiska läget
medger detta». Och majoritetens talesman,
herr Brandt, tillika ledamot av
utredningen om mervärdeskatten sade:
»Allmänna skatteberedningen föreslog
som bekant att punktskatterna skall
borttagas, och nu arbetar mervärdeskatteutredningen
med en överarbetning av
dessa skatter. Jag tar också för givet
att utredningens förslag på den punkten
inte kommer att avvika från allmänna
skatteberedningens. I varje fall kan jag
försäkra att mervärdeskatteutredningen
också prövar frågan om punktskatternas
avskaffande.»

Jag tycker väl att i konsekvens med
detta skulle herr Brandts meningsfränder
stödja mitt förslag, eftersom detta
icke påverkar det statsfinansielia läget.
Men nu tänker man kortsiktigt och valtaktiskt.

Jag har länge varit svag för modernt
svenskt silversmide. Förra året steg råvaran
finsilvret i pris med 70 procent.
Med den höga särbeskattningen på top -

pen så hotar detta förnäma svenska
konsthantverk alt helt enkelt do ut.
En skatteavveckling vore en god hjälp i
detta svåra läge. Men det brådskar. Det
räcker inte med löften om lättnad någon
gång i framtiden.

Jag har sparat den största branschen,
choklad och konfektyrer, till sist. Det
är också den bransch som jag kanske
bäst känner till. Jag har levt med i
dess skiftningar länge. Jag har upplevt
bekymren — den smärtsamma stora
fabriksdöden när skatten höjdes till 80
procent och staten fick in mindre pengar
än tidigare. Jag har sett hur konkurrenskraften
gentemot utlandet försämrats
och hur lönsamheten i stort
sett blivit sämre över lag. Jag vet att
det förekommit uppvaktningar från LOsidan
förutom branschorganens olika
mycket bekymrade framställningar.

När skatten år 1965 sänktes från 65
till 50 procent lovade finansministern
en fortsättning förutsatt att branschen
skötte sig och lät prissänkningen slå
igenom i priserna och alltså komma
konsumenterna till del. Det skedde definitivt.
Det visar prisundersökningar.
Jag skulle motionera om den utlovade
fortsättningen i januari 1967 men hejdade
mig efter samråd med de tongivande
industrierna. Varför? Jo, därför
att vi nu hade börjat hoppas på mervärdeskattens
förverkligande och då självfallet
att finansministerns löfte från
1965 skulle infrias, dvs. att branschens
extraskatt skulle lyftas bort. Jag måste
definitivt betrakta den uteblivna avvecklingen
som ett löftessvek från finansministerns
sida mot denna bransch,
och sveket riktar sig ju inte bara mot
företagarna utan lika mycket mot de
anställda.

Finansministern har i tidigare diskussioner
med branschens folk förnekat
att det finns en snedbelastning till den
svenska industrins nackdel i förhållande
till importen, som stadigt ökat och
fördubblats sedan 1962. Den svenske
fabrikantens vara träffas nämligen av
skatt på det värdet som ligger i till -

Torsdagen den 30 maj 1968 fm.

Nr 30

verkningskostnaden plus hela försäljningskostnaden
— eller marknadsföringskostnaden
som det heter nu — medan
importvaran beskattas på cif-värdet
vid gränsen. Denna differens är inte alls
oväsentlig, eftersom importvarans kostnad
för marknadsföring inom Sverige
förblir obeskattad.

Det har visat sig lönsamt för svensk
chokladindustri att lägga ut löntillverkning
i öststaterna såsom nu sker. Namnet
på en sedan många år avvecklad
fabrik har formellt hållits vid liv, och
nu sysslar den firman med import. Det
är svensk text på etiketterna, varan är
lämpad för den svenska marknaden osv.
En sådan här verksamhet är kommersiellt
fullständigt riktig, men det är fel
att inte undanröja den skattemässiga
fördelen för importvaran, och det kan
ske bara genom avveckling av punktskatterna.

Den svenska förbrukningen av ulandsråvaran
kakaobönor, som statsrådet
Lange så gärna talar om i andra
sammanhang, har legat praktiskt taget
oförändrad sedan före kriget, 7 000—

8 000 ton per år. Med fritt konsumtionsval
skulle vi inom fem år vara
uppe i 12 000 ton. Det är min egen
gissning byggd på europeiska jämförelser.
Jag vet inte hur statsrådet
Lange kan tala om råvaruproblemen
i u-länderna, skyldigheten att avlägsna
hindrande tullar och skatter, särskilt
nämna varan kakaobönor och sedan på
hemmaplan underlåta att handla enligt
de egna deklarationerna.

Antalet anställda i denna bransch
har sjunkit med 32 procent sedan före
kriget. Antalet företag är mindre än en
tredjedel. Statistiken speglar skattetoppen
1950/51 både i företagsnedläggelser
och minskning av produktion
och skatteuppbörd, så det råder ingen
som helst tvekan om att branschen är
mycket känslig för skatt. Med hänsyn
till att denna bransch är en mycket
stor köpare av svenska jordbruksvaror
är det rätt märkligt att man skall bevara
förhållanden, som uppmuntrar

3f Första kammarens protokoll 1968. Nr SO

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
import av färdigvaror och förhindrar
den egna industrin att växa naturligt
och kunna gå ut på exportmarknaden
med full kraft. Skatteblindhet bedrar
ekonomiskt sunt förnuft.

Jag har någon gång tidigare hört finansministern
utveckla resonemanget
om karies. Det som vi anser i första
hand orsaka karies är kolhydrater. Årsförbrukningen
här är 600 000 ton mjöl
och 320 000 ton socker. Av sockret användes
endast cirka 10 procent inom
denna industri, alltså 32 000 ton. En
måttlig ökning av sockerförbrukningen
inom chokladindustrin kan sannolikt
ej alls spåras i kariesfrekvensen. En
annan effekt kan förväntas. En ökning
av de i dag dyra produkterna baserade
på kakao och en minskning av sockersnasket
är till förmån för kariessituationen.

Herr talman! Jag skall nu lätta kammarens
bekymmer och stanna här i
branschgenomgången utan att på något
sätt ha uttömt mitt material.

Jag har inte kunnat finna något vettigt
ekonomiskt argument för bibehållande
av punktskatterna. Om mervärdeskatten
kräver större administration
än omsättningsskatten, varför i all fridens
dagar friställer man då inte de
människor som i dag sysslar med punktskatterna
och eliminerar eller minskar
behovet av mera folk för skattemaskineriet? Jag

kommer, herr talman, att yrka
bifall till min motion nr 914. Jag kommer
inte att begära rösträkning, fastän
det onekligen hade varit ganska roligt
att se om de speciella u-landsdebattörerna
nu skulle gå till handling. Då
måste de ju alla stödja mitt förslag. Jag
kunde då också ha sett hur statsrådet
Lange hade röstat. Jag fick en liten förhoppning
om att ärendet kunde komma
igen redan i höst genom herr John
Ericssons inledningsanförande för nära
19 timmar sedan. Om Kungl. Maj:ts proposition
i höst omfattar delar eller allt
av det som jag nu har talat om, så
skulle likväl avvecklingen kunna ske

Nr 30

Torsdagen den 30 maj 1968 fm.

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.

per den 1/1 1969. Nu vet vi ju inte vem
som skriver den propositionen, men jag
skall göra mitt —- det lilla jag kan ■—•
för att ånyo aktualisera ärendet, så fort
det över huvud taget är möjligt.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag skall givetvis inte
polemisera mot herr Lundberg. Varför
skulle jag göra det? Jag vill bara
understryka att det är så karakteristiskt,
att man på detta håll har det så
bra att man inte har klart för sig att
det finns dels nödvändiga varor och
dels umbärliga varor och lyxvaror, vilka
inte kan bedömas helt på samma
sätt. Människor kan faktiskt klara sig
utan mycket här i livet, men vissa saker
behöver man. »Äta bör man, annars
dör man.» Det finns nödvändighetsvaror
som vi inte kan klara oss
utan. Där blir beskattningen tvingande.
I fråga om de umbärliga varorna
och framför allt lyxartiklarna kan man
själv välja sin beskattningsprocent.

Jag förstår att ett parti, som intresserar
sig mest för de stora inkomsttagarnas
skatteproblem och sålunda inte
har samma känsla för att man inte
kan beskatta nödvändighetsvarorna på
samma sätt som de umbärliga varorna
och lyxen, resonerar som herr Lundberg.
Det finns ingenting att säga om
det, och jag skall inte på något sätt ondgöra
mig över det. Ingen kan komma
ifrån sin natur!

För min del ställde jag inget yrkande
beträffande mervärdeskatten. Jag anförde
de principer som jag ansåg riktiga,
och herr Lundbergs bekymmer
för den mindre företagsamheten kunde
han ju haft större anledning att låta
komma till uttryck i annat sammanhang.
Det yrkande jag ställde berörde
särskilt den verksamhet som bygger
på en större arbetsinsats i förhållande
till produktionen och mindre på den
maskinella strukturen, således den
verksamhet som beskattas hårdare ge -

nom den s. k. arbetsgivaravgiften. Vi
vet ju alla att det i detta fall blir en
arbetstagarnas avgift, då företagen berövas
marginaler.

Jag hade väntat att herr Lundbergs
intresse för den lilla företagsamheten
skulle ha tagit sig uttryck där. Hans
intresse var emellertid helt och hållet
inriktat på att plädera för att lyx och
umbärliga varor skulle få en mildare
beskattning. Om nödvändighetsvarorna
däremot hade han icke ett ord att säga.
Han hade heller inte någonting att säga
beträffande den ofta mindre företagsamhet
som arbetar med betydande
arbetsstyrka och utan tyngdpunkt på
det maskinella. Den motivering som
de borgerliga partierna här har gått
in för, där man i princip accepterar
en skatt men säger att vi inte behöver
pengarna, sade inte herr Lundberg någonting
om. Man accepterar i princip
en så betänklig sak som en beskattning
på arbetslön, ty det är vad förslaget i
stor utsträckning innebär. Men jag riktar
ingen kritik mot herr Lundberg —
han är väl en tj^pisk representant för
sitt parti.

Herr LUNDBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall försöka att på
ett enkelt vis sätta in mitt förslag i det
sammanhang som herr Ferdinand Nilsson
nu önskar. Pris- och kartellnämnden
har gjort en undersökning om vad
en vanlig familj på fyra personer ger ut
till livsmedelsinköp under en vecka.
Undersökningen pågick förra året och
avsåg butiker i Falun och Borlänge.
Veckoinköpet kostade i olika butiker
totalt mellan 190 och 202 kronor. Prisskillnaden
berodde på olika förhållanden.
Det kunde vara något olika service
och naturligtvis olika butikskategorier.
Om man höjer dessa värden med 0,9
procent, som min motion skulle medföra,
får man en fördyring på 1:70
respektive 1:80. Denna fördyring är
alltså mindre än en sjättedel av pris -

Torsdagen den 30 maj 1968 fm.

Nr 30

skillnaden för samma varor i olika butiker
på samma plats.

Jag har tagit detta exempel för att
söka få en vettig måttstock på den
negativa effekten av mitt förslag. Sedan
händer det kanske att en tvåbarnsfamilj
köper litet mer chokladvaror än
genomsnittssvensken. Då försvinner genast
denna skillnad — helt eller till
hälften. Och om man behöver köpa
några toalettartiklar är skillnaden utjämnad
igen. Nej, jag tror inte att man
kan köra i gång någon snyftpropaganda
av den art som herr Nilsson försökte
ge uttryck åt.

Jag har i andra sammanhang beskyllts
för att var extremt frihandelsvänlig.
Det har väl berott på att vi haft sådana
ärenden till behandling att jag med mina
ekonomiska värderingar kommit till
överväganden som blivit frihandelsvänliga.
Nu när jag har ett fall som detta,
där jag har samma ekonomiska utgångspunkter
— tonvikt på fri konkurrens
och konsumtionsneutralitet — och verkligen
kan slåss för i första hand svensk
industris och handels intressen, så gör
jag det mycket gärna.

På framställning av herr förste vice
talmannen beslöts att den fortsatta överläggningen
i förevarande frågor ävensom
handläggningen av återstående
ärenden å föredragningslistan skulle
uppskjutas till aftonsammanträdet.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
yttrade:

I tidningspressen och på anslagstavlorna
har annonserats ett eventuellt
sammanträde under morgondagen kl.
10. Det har gjorts för säkerhets skull
för den händelse något skulle inträffa
i kamrarna som skulle föranleda en ge -

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
mensam votering. Vi räknar med att
ett sådant sammanträde icke erfordras,
men det finns ju alltid en viss liten risk.

Anmäldes och godkändes utrikesutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 296, angående dels redogörelse
för verksamheten inom Europarådets
ministerkommitté under år 1967, dels
redogörelse för Europarådets församlingssessioner
under år 1967;

nr 297, angående redogörelse från
Nordiska rådets svenska delegation;

nr 298, angående godkännande av
konsu-larkonvention mellan Sverige och
De Socialistiska Rådsrepublikernas
Union; samt

nr 299, angående godkännande av
1968 års internationella kaffeavtal.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 300, i anledning av proposition
med förslag till lag angående ändring
i lagen om polisregister jämte följdmotioner;
och

nr 301, i anledning av proposition
med förslag till lag angående ändring
i lagen om inskränkningar i rätten att
utbekomma allmänna handlingar (i viss
del).

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 17.12.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

Nr 30

Torsdagen den 30 maj 1968 em.

Torsdagen den 30 maj eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30.

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.

(Forts.)

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! Jag skall försöka vara
kortfattad och koncentrera mig på
några detaljer som rör mervärdeskatten.

Det förslag till mervärdeskatt som vi
i dag behandlar här i kammaren har vi
länge väntat på. Folkpartiet har varje
år sedan allmänna skatteberedningen
framlade sitt betänkande motionerat
om en reformering av vår skattelagstiftning.
Vi har sagt att mervärdeskatten
är en mycket viktig länk i en sådan
skattereform. Det är speciellt angeläget
att genomföra den, därför att den
skapar ett gynnsammare konkurrensläge
för vårt näringsliv gentemot utlandet.
Den beskattar inte näringslivets
investeringar som omsen gör, och vi
tycker att det är glädjande att regeringen
nu äntligen insett detta. Det är
väl det faktum att allt flera av de moderna
industriländerna nu infört eller
inom de närmaste åren kommer att införa
mervärdeskatt som skyndat på regeringens
ställningstagande. Men det är
uppenbart att en tidigare övergång till
mervärdeskatt skulle ha givit vår industri
ett gynnsammare konkurrensläge
och kanske medverkat till att de omställningsproblem,
som vårt näringsliv

nu brottas med, under de senaste åren
fått ett gynnsammare förlopp.

Bevillningsutskottets ordförande
framhöll i sitt mycket klarläggande inledningsanförande
i går att utskottets
betänkande var resultatet av en kompromiss
inom utskottet, en kompromiss
som i vissa avseenden förbättrat propositionens
förslag. Ett led i denna
kompromiss var att bevillningsutskottets
ledamöter inte skulle framställa
några yrkanden och då naturligtvis
inte heller avge några reservationer till
utskottets betänkande. I stället har de
utskottsledamöter som i vissa viktiga
frågor haft en annan mening än utskottets
majoritet genom särskilda yttranden
kunnat framföra sina åsikter. Jag
vill genom mitt anförande ytterligare
motivera de avvikande meningar som
framlagts i vårt särskilda yttrande.

Jag vill först säga att i vissa detaljfrågor
föreligger meningsskiljaktigheter
som inte har tagits upp i de särskilda
yttrandena. Vi har strävat efter
att genom förhandlingar inom utskottet
komma fram till ett så gott resultat
som möjligt, och vi har då inte ens ansett
oss genom särskilda yttranden
böra ta upp vissa smärre kontroversiella
frågor. Dit hör t. ex. frågan om tandproteser,
som jag senare vill ägna några
ord.

En värdefull sak i den kompromiss,
som kommit till uttryck i utskottets betänkande
är den förlängning av redovisningstiden
från 18 till 35 dagar som
bevillningsutskottet föreslår. Denna förlängning
kommer — som bevillningsutskottets
ordförande framhållit — att
väsentligt underlätta handhavandet av
skatten. Den kommer att ge betydligt
längre tidsfrist för redovisning av skatt,
och det är ju också uppenbart att den
till 35 dagar förlängda skattekrediten

Torsdagen den 30 maj 1908 em.

Nr 30

innebär en ekonomisk fördel som i viss
mån kommer att kompensera de kostnader
och de besvär som handhavandet
av skatten medför för företagen.

Men vi anser som sagt att mervärdeskatten
endast är en detalj, om än en
betydelsefull sådan, i en reformering
av vår skattelagstiftning. En annan
viktig beståndsdel i en sådan reform
skulle, när det gäller den indirekta beskattningen,
vara ett slopande av de
punktskatter som inte har social eller
medicinsk betydelse eller som används
för finansiering av vägar m. m. Herr
Lundberg har i ett mycket uttömmande
anförande behandlat de olika punktskatterna
och deras avigsidor, och jag
vill understryka vad han bär framfört.
Personligen har jag nästan varje riksdag
motionerat om en utrensning av
punktskatter ur vårt skattesystem. Jag
har framhållit och jag upprepar det i
dag, att punktskatterna verkar konkurrenssnedvridande
mellan olika
branscher. De varuområden som drabbas
av punktskatterna har valts ut med
ett stort mått av godtycke. Flera varuslag
ansågs för många år sedan då
punktskatten infördes ha utpräglad
lyxkaraktär, men sedan dess har levnadsstandarden
stigit i vårt land med
större möjligheter för var och en att
köpa varor som inte bara tillgodoser
oumbärliga behov. Allt flera varuslag
konkurrerar om allmänhetens köpkraft,
och det är då helt omotiverat att skattelagstiftningen
skall styra inköpsvalet
från vissa branscher som i dag inte har
mera lyxkaraktär än många andra. Vi
har också i vårt särskilda yttrande
sagt att punktskatterna är socialt orättvisa.
För personer med höga inkomster
spelar de mindre roll, men för personer
med små inkomster som vill unna
sig en vara som är punktskattebelagd
kan fördyringen genom beskattningen
vara ett avgörande hinder. Skatten
innebär också ett betydande administrativt
krångel för de branscher som
drabbas av punktskatter. Dessa medför
även illegal handel och fusk med

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
skatteredovisningen. Herr Lundberg
har redan nämnt guldsmedsskatten som
ett exempel.

Vi menar således i vårt särskilda yttrande
att flertalet punktskatter bör avvecklas
i samband med en fortsatt reformering
av skattesystemet. Beträffande
energiskatten förordade skatteberedningen
ävenså en avveckling. Denna
skatt utgör också en kostnadsbelastning
på svenska företag i den internationella
konkurrensen.

Förslaget om mervärdeskatt motiveras
som tidigare framhållits av en strävan
att införa en konkurrensneutral indirekt
beskattning. I det avseendet har
det föreliggande förslaget en betydande
skönhetsfläck som det har övertagit
från omsen. Det gäller det undantag
från skatteplikt för verksamhet som
bedrives av stat eller kommun eller i
samarbete mellan stat och kommun för
att tillgodose egna behov av varor och
tjänster. Denna befrielse infördes som
bekant i omsättningsskattesystemet för
ett par år sedan i samband med att försvarets
fabriksstyrelse utvidgade sin
tvätteriservice till att omfatta tvätt från
landsting och statliga institutioner. Vi
vände oss redan då mot denna diskriminering
av enskilda företag som skattebefrielsen
för statlig och kommunal
verksamhet innebar. Vi framhöll att
det var en fråga av stor principiell betydelse
som inte bara begränsar sig till
tvätteribranschen.

Från företagarorganisationer har det
gjorts upprepade framställningar för att
få bestämmelserna ändrade. Det har
påpekats att kommuner på grund av
skattebefrielsen överlåter sin tvätt som
tidigare utförts av privata företag till
försvarets fabriksverk eller till andra
statliga organ eller av kommuner bedrivna
tvätteriinrättningar.

Det finns också andra områden där
produktion i statlig regi tack vare skattebefrielsen
baft ett betydande försprång
i konkurrensen med privata
företag.

Detta gäller t. ex. tillverkning av uni -

Nr 30

Torsdagen den 30 maj 1968 em.

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
former för statliga organs räkning. Det
är stor risk för att denna mycket otillfredsställande
konkurrenssituation kan
inträda även på andra områden där
stat och kommun har gemensamma behov
av varor och tjänster.

Även riksdagens revisorer har skarpt
kritiserat detta förhållande. De har
framhållit att denna förmånsställning
i konkurrenshänseende kan minska benägenheten
för rationaliseringar inom
den offentliga verksamheten. Ett konsekvent
fasthållande av principen om
konkurrens på lika villkor är enligt revisorernas
mening av största betydelse
för att stimulera den ekonomiska effektiviteten
inom den offentliga sektorn.

Det är risk för att de nu föreslagna
bestämmelserna kommer att verka så
att statlig och kommunal verksamhet i
allt flera branscher omgärdas med en
10-procentig skattemur som det privata
näringslivet måste klättra över för att
kunna konkurrera.

Nu har utskottet ägnat denna fråga
sin uppmärksamhet och instämmer i
princip om konkurrensneutralitet även
i detta avseende. Utskottet föreslår att
de statliga upphandlingsbestämmelserna
ändras så att anbuden jämförs utan
hänsyn till den skattefrihet som statliga
företag i vissa fall åtnjuter. Därmed
kommer man emellertid inte till rätta
med den skattefavorisering som kommunal
upphandling får, och kommunalmännen
kommer naturligtvis vid anbudsgivning
för kommunernas räkning
att acceptera det lägsta anbudet. De
tänker på kommunens ekonomi och har
ingen orsak att ta hänsyn till om ett
lägre pris beror på befrielse från skatt.

En bättre väg som anvisas i motioner
skulle vara att konsekvent införa
skattskyldighet för offentlig verksamhet
och affärsdrivande verk vid varje
tillhandahållande av skattepliktiga varor
och tjänster. Eventuellt skulle riksskattenämnden
sedan kunna ges befogenhet
att för vissa fall göra undantag
från denna skattskyldighet. Vid en

framtida översyn av reglerna för mervärdeskatten,
en översyn som säkert
blir nödvändig om någon tid när erfarenheterna
av denna verksamhet erhållits,
hoppas jag att man tar hänsyn till
dessa synpunkter. Detta har också
framhållits i det särskilda yttrandet.

Låt mig, herr talman, till sist anföra
några ord om förslaget att också intaga
begagnade personbilar under mervärdeskatten.
I nuvarande skattesystem är
personbilarna undantagna från omsättningsskatt.
Skälet härför vid den allmänna
varuskattens införande var att
man befarade att om den reguljära yrkesmässiga
handeln med begagnade bilar
skulle skattebeläggas, kunde detta
medföra att denna handel i stor utsträckning
skulle föras över till okontrollerbara
försäljningsvägar, med ökad
osäkerhet för bilköparna och minskad
trafiksäkerhet som följd. I stället höjdes
bilaccisen på nya bilar för att kompensera
det inkomstbortfall för staten
som befrielse från omsättningsskatt innebar.
Vid de höjningar av omsen som
skett under årens lopp har även en
kompenserande höjning av bilaccisen
skett.

Bilbranschens organisationer har lagt
ned ett stort intresse och mycket arbete
på att sanera handeln med begagnade
bilar. Dessa strävanden skulle nu
motverkas om den reguljära handeln
belastades med en mervärdeskatt på sådana
bilar. Branschen beräknar att denna
fördyring av bilarna skulle bli väsentlig.
En sådan nytillkommen skattebelastning
är, säger man från branschens
sida, mer än tillräcklig för att
tvinga försäljningen av begagnade bilar
ur nuvarande i stort sett kontrollerbara
banor. En mervärdeskatt skulle
här utgöra en direkt stimulans till skatteflykt,
och det ligger varken i samhällets
eller bilbranschens intresse.
Köptryggheten för bilkunden skulle
minska och bilarnas trafiksäkerhet avta.

I motioner har föreslagits ändringar
i propositionen så att begagnade bilar
skulle undantas från mervärdeskatt. Ut -

Torsdagen den 30 maj 1968 em.

Nr 30

skottet uttalar att det inte vill bestrida
att det kan finnas vissa risker för en
snedvridning av bilhandeln ävensom
risk för skattebortfall. Men frågan är så
komplicerad, att utskottet inte haft
möjlighet att under den korta tid som
stått till förfogande för behandlingen
av propositionen kunna finna någon
lämplig lösning på problemet, varför
utskottet förordar ytterligare utredning
och förslag i frågan. Jag är som motionär
tillfredsställd med denna skrivning,
och jag hoppas att en utredning
kommer att ge ett för bilkonsumenterna
och bilbranschens saneringssträvanden
gynnsamt resultat.

Det är flera detaljer som jag skulle
vilja ta upp, men jag skall nöja mig med
att beröra endast en sak till, som jag
vet att herr Tistad kommer att behandla
mera utförlig. Det är frågan om
mervärdeskatt på tandproteser. Jag anser
att denna fråga också borde ha föranlett
en omprövning till hösten av departementschefens
ställningstagande.
Här brister det också i konkurrensneutralitet.
Det är ju så att tandproteser
som tillverkas på tandläkarlaboratorium
är befriade från skatt under det
att tandproteser som tillverkas av tandtekniker
blir beskattade.

Jag håller med utskottets ordförande
när han framhåller att man bör sträva
efter så få undantag som möjligt i mervärdeskattesystemet
men ett undantag
för proteser över huvud taget skulle
inte medföra några större komplikationer.
Tillverkningen och tillhandahållandet
av proteser gränsar ju också
mycket nära till ett annat område som
av sociala skäl är befriat från skatt. Jag
tänker här på mediciner. I de flesta fall
är det lika motiverat att befria personer
med protesbehov från den ökade
kostnad som mervärdeskatten innebär
som att avlasta denna kostnad från personer
vilka har behov av mediciner.
Men, som sagt, jag vet att herr Tistad
mera utförligt kommer att behandla
denna fråga. Jag nöjer mig därför med
dessa ord.

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.

Jag skall inte, herr talman, ta upp
några andra frågor. Det finns annars
mycket att säga t. ex. om arbetsgivaravgiften.
Men jag vill inte fresta tålamodet
hos kammarens ledamöter vid
denna sena tidpunkt av våra förhandlingar,
utan jag nöjer mig med vad jag
sagt.

Jag yrkar bifall till den vid betänkandet
nr 44 avgivna reservationen.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Finansministern gjorde
mig i går den äran att harangera mig
i samband med ett uttalande om Frankrikes
ekonomi. Herr Sträng åberopade
detta lands stora tillgångar på utländska
betalningsmedel som bevis för landets
möjligheter att överleva eventuella
betalningskriser och det utrymme som
dessutom fanns för inhemsk expansion.
Som särskilt förmånligt — så uppfattade
jag herr Strängs mening —- åberopades
sammansättningen av dessa tillgångar
som huvudsakligen utgjordes av
guld. I en replik till herr Holmberg
framhöll finansministern också att vad
som än kunde komma ut av krisen i
Frankrike just nu skulle det leda till
större inflation och inte mindre, vilket
borde påverka förhållandena även i
vårt land — jag tror att finansministern
menar i konjunkturstimulerande
riktning.

Herr Holmberg framhöll å sin sida
att krisstämningen i världen av i dag
syntes honom universell och åberopade
yttrandet av den amerikanska centralbankens
ordförande, McChesney Martin,
att USA befann sig mitt uppe i den
värsta finansiella krisen i sin historia.

Inför de händelser som just nu utspelas
på den europeiska arenan och närmast
i Frankrike vill jag återknyta till
tidigare reflexioner som jag gjort i
denna kammare om det utrikespolitiska
läget och ekonomin. I fråga om guldet
har jag sagt att den prisstegring på
den gula metallen som vi upplever inte
är en spekulation utan ett nödrop. Det

Nr 30

Torsdagen den 30 maj 1968 em.

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
är förtvivlade människors försök —
främst i sydöstra Asien — att inför
skräcken för kommunismens övertagande
av denna del av världen rädda
sina liv och något av sin egendom genom
förvärv av något som de tror kan
hjälpa dem i nödens stund. Om deras
uppfattning är riktig eller inte lämnar
jag därhän. Inför sådana massreaktioner
förvillar det endast att tala om den
amerikanska betalningsbalansen, som
för varje kunnig ekonom inte har andra
underskott än dem som betingas av
kostnaderna för att försvara Sydostasien
och den västerländska världen på
andra håll. Betalningsbalanspratet lurar
ingen insiktsfull person. Om de amerikanska
soldaterna dras bort från Sydostasien
lämnar de inte förtroendet
orubbat, och det blir till guldet som
förtroendet riktar sig.

Jag vill inte trötta kammarens ledamöter
med att tala om något som de
måhända kan betrakta som något jag
fått på hjärnan, en käpphäst som jag
ömt vårdar. Jag skulle inte göra det,
det försäkrar jag, om jag inte menade
att man bör se tecknen i skyn och bedöma
dem med allvar. Allvaret är nu
i Frankrike, det politiska och även det
ekonomiska. Ur president de Gaulles
mun kom orden »guerre civile» — inbördeskrig
— som en varning. För oss
i Sverige har de orden ingen innebörd.

I Spanien har de det. I Tjeckoslovakien
har ordet truppmanöver en speciell
klang. För Sverige är läget i Europa
lugnare än på länge, och riksdagen
beslutar försvarsreduktion. »Sådant
kan inte hända här» var ett slagord
år 1939. Generationer av svenska
folket har aldrig hört ordet och förstår
inte dess allvarliga innebörd.

Men »sådant» hände även här i Norden.
Inför politiska skeenden av sådant
slag jag syftar på får ekonomin annan
karaktär. Också i Frankrike men inte
bara där.

Inte blir det mindre inflation i
Frankrike, säger herr Sträng. Kanske
det. Inte blir det mindre efterfrågan

på guld i Frankrike och lägre pris på
det heller, om inflationen sparkas i
gång där igen. Och inte minskar det
allvaret i den amerikanska finanskrisen
att guldkrisen intensifieras. Det
förstod Mr McChesney Martin mycket
väl när han i går ingrep för att söka
stödja den franska francen. Förstår vår
finansminister innebörden av det som
sker? Men hur går det här i vårt eget
land? Ser vi alltid om vårt eget hus så
som vi bör? Har vi någon anledning
att önska inflation i Frankrike eller på
andra håll i världen i tron att vi skall
kunna skära pipor i vassen? Naturligtvis
kan inte finansministern hysa en
sådan önskan. Det vägrar jag tro. När
den politiska oron griper omkring sig
grips också ekonomin av oro. Stabilitet
är därför för mig ett mål, och stabilisering
en uppgift, om oron hotar bryta
ut eller redan tagit fart.

Tyvärr finns det för mig inte i dag
möjlighet att ge en bred bild av min
syn på det ekonomiska läget och den
ekonomiska politiken. Den tidspress,
varunder riksdagen arbetar i dag, gör
det olämpligt att ta kammarens uppmärksamhet
i anspråk alltför lång tid.
Jag kan emellertid dess bättre hänvisa
till mitt anförande den 8 maj, när riktlinjerna
för den kommande penningoch
kreditpolitiken här diskuterades.
Även om det anförandet begränsades
av hänsyn till att utskottsutlåtandet
gällde sedelutgivning och valutapolitik,
kan jag därur återge vad som enligt
min mening är de tre viktigaste kännetecknen
för nuvarande ekonomiska
läge. Det är bristen på lönsamhet i vissa
delar av vårt näringsliv, t. ex. skogsbruket,
textilindustrin och varven för
att nämna de mest iögonenfallande. Det
är den otillräckliga sysselsättningen
som —- om man får falla tillbaka på
den reviderade nationalbudgetens uttalanden
— knappast kommer att förändras
till det bättre, när vi kommit över
till höstkanten. Vi håller på att få en
strukturell arbetslöshet — en strukturell
arbetslöshet som inte försvinner.

Torsdagen den 30 maj 1968 em.

Nr 30

Så kommer slutligen den starkt stigande
skuldsättningen i stat och näringsliv,
vilken är inflationsdynamit. Yi har
ett budgetunderskott i storleksordningen
tre miljarder kronor. Det motsvarar
ytterligare fem enheter på mervärdeskatten,
och om de skulle läggas på
mervärdeskatten har vi återigen satt
i gång en prisrörelse uppåt.

Mot bakgrunden av denna bedömning
har jag och mina kamrater i bankoutskottet
utformat våra ekonomiskpolitiska
yrkanden, för vilka jag i korthet
skall redogöra. Våra ställningstaganden
återfinns i bankoutskottets båda
utlåtanden nr 43 och nr 52.

I reservation 1 till utlåtande nr 43
återfinns det varom de tre borgerliga
partierna är ense. Det är, som framgår
av inledningsorden i reservationen, ett
av alla borgerliga omfattat grundläggande
önskemål om en stabiliseringspolitik.
För att nå detta önskade resultat
förordar vi en bättre planering av
den offentliga sektorn, en flerårig rambudget
med angelägenhetsgradering av
nya reformer, en översyn av statsutgifterna
i besparingssyfte, en belysning av
verkningarna av olika finanspolitiska
konsekvenser, en nationalbudget i arbetskraftstermer,
uppmuntran av det
enskilda sparandet samt samråd genom
stabiliseringskonferenser med bevarad
frihet på arbetsmarknaden.

På några punkter har vi i det borgerliga
lägret litet olika meningar beträffande
vissa detaljer. Det finns dock
ingen anledning att förstora dessa olikheter
i synsätt. Vi vill inte ha ett ekonomisk-socialt
råd, enär vi befarar att
ett sådant även i vårt land kan bli inkörsporten
till begränsningar i arbetsmarknadens
frihet. Det blev som bekant
fallet när man i England tillskapade
ett sådant råd. Det omvandlades
snabbt till det organ som numera i realiteten
satt det vanliga engelska avtalsmaskineriet
ur funktion.

Jag kommer därför, att när det gäller
reservation 2 under punkten B i
bankoutskottets utlåtande nr 42, att rös -

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.

ta med utskottsmajoriteten. Vi anser
också att frågan om utsträckning av avgiftsfinansieringen
av offentliga tjänster
bör ytterligare utredas. Viss avgiftsfinansiering
förekommer redan, och i de
fall där det kan vara motiverat att införa
sådan men de sociala konsekvenserna
inte kan eller bör godtagas bör
detta särskilt beaktas. Det kan inte komma
i fråga att driva upp avgiftsfinansieringen
till kostnadstäckning. Taxesättningen
måste ske med stor varsamhet
för att uppnå syftet — det begränsade
syftet att skala bort en omotiverad överefterfrågan
av det allmännas tjänster.

Bankoutskottets utlåtande nr 52 gäller
motioner i anledning av kompletteringspropositionen
till riksstatsförslaget.
Vid utlåtandet är fogad reservation
1 a av folkpartiet och centerpartiet,
vilken upptar det ekonomisk-politiska
program som återfinns i motionstexten
till partimotionerna 1:656 och 11:836
från folkpartiet och centerpartiet och
vilka behandlats i utlåtandet nr 43. Eftersom
vi vid behandlingen av dessa
motioner och högerpartiets partimotioner
I: 662 och II: 831 gjort en gemensam
reservation med folkpartiet och
centerpartiet i utlåtandet nr 43, vilken
innehåller vad vi är ense om, tillåter
vi oss i reservation 1 b hänvisa till nyssnämnda
reservation 1 under punkten
A och yrka bifall till densamma. Mittenreservationen
biträder vi alltså inte i
denna senare eskalerade utformning.

Vid utskottets hemställan under C
begär vi åtgärder för att begränsa statsutgifterna
och tillsättandet av en besparingsutredning.
Vi understryker särskilt
angelägenheten av att inte låta
utgifterna rusa i väg snabbare än vad
statens inkomster normalt kan väntas
stiga vid en samhällsekonomiskt lugn
tillväxt av våra samlade resurser och
— vill jag för tydlighetens skull tillägga
—• med utrymme för skattesänkningar
i den omfattning vi reservationsledes
förordat vid bevillningsutskottets betänkande.

Hur högerpartiets samlade ekono -

Nr 30

Torsdagen den 30 maj 1968 em.

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.

misk-politiska program i huvudsak ser
ut har vi slutligen sammanfattat i tio
punkter, återgivna i det särskilda yttrande
som fogats till bankoutskottets
utlåtande nr 52. De innehåller våra
reservationer till dessa bankoutskottets
utlåtanden samt därtill, i punkten 10
av det särskilda yttrandet, vad våra representanter
i bevillningsutskottet uttalat
sig för i fråga om vårt skattesänkningsprogram.
Från de synpunkter vi
har att företräda i bankoutskottet utesluter
vi inte skattesänkningar som ett
viktigt ekonomisk-politiskt medel.

Lika väl som man i fråga om finanspolitiken
kan motivera skattehöjningar
för att skapa balans i ekonomin eller av
konjunkturpolitiska skäl kan förorda
variationer i den statliga lånepolitiken
såväl till omfattning som utformning,
är det självklart att man med skattesänkningar
kan uppnå ekonomisk-politiska
målsättningar. Från den ståndpunkten
viker jag inte.

Låt oss se litet grand på skatteläget
i vårt land. Jag har tillåtit mig att här
visa en tablå, som jag hoppas att kammarens
ledamöter kan uppfatta genom
att titta på TV-skärmarna. Den visar
hur stora skatterna är i procent av
bruttonationalprodukten i några av den
västliga världens viktigaste länder. De
uppgifter jag återger är hämtade ur
Förenta Nationernas nationalräkenskapsstatistik
för ifrågavarande länder
och avser år 1966. Tabellen visar att
Sverige nu toppar ligan av skattetyngda
nationer, som synes med ett totalt
skatteuttag med 41 procent av bruttonationalprodukten.

Man ser också av dessa siffror att
skatterna direkt på hushållen i Sverige
med 18,3 procent är de högsta i alla
de länder det här är fråga om. Tabellen
visar också storleken av de indirekta
skatterna och av socialavgifterna.
Det intressanta är dock att man kan
konstatera att Sverige ligger högst.
Man kan också utläsa att Sverige har
gått förbi exempelvis Frankrike, som
vid tidigare diskussioner i denna kam -

mare anförts som exempel på ett högskatteland.

Jag tillåter mig också att under en
kor minut ta kammarens uppmärksamhet
i anspråk genom att med denna
andra tablå, som också är statistik från
FN:s nationsräkenskaper, visa tillväxten
i skattebördan under den senast
förflutna tioårsperioden, för åren 1957
—1966. Tablån visar att Sverige 1957
hade en skattetunga av 29,9 procent
men 1966 hade nått så högt som till
41 procent. Den visar också hur Frankrike,
Norge, Tyskland, Danmark och
Förenta staterna har haft stegringar i
sin skattebelastning men inte tillnärmelsevis
i den takt som vårt land har
fått uppleva. Tablån visar — kanske
mest intressant av allt — hur utvecklingen
har varit i Norge. Trots att
Norge under större delen av denna period
har haft en socialdemokratisk regering,
har landet inte haft den starka
stegring av skattetrycket som vårt land.

Den exemplifiikation som jag här har
givit ger anledning till slutsatsen att
vi i vårt land har pressat upp skattetrycket
till en nivå, som inte bara är
»världsbäst», utan där man har skäl att
fråga sig hur mycket längre vi verkligen
kan gå. Kan vi lämna skattefrågan
helt utanför våra resonemang och
bara såsom statsministern tala om behovet
av resurser för det allmänna utan
hänsyn till tanken på resurser hos den
enskilda människan?

Tablån visar också hur långt man
har kommit i fråga om att omvandla
samhället i socialistisk riktning. Finns
det möjligheter att nu, för att klara
det stora budgetunderskott som man
har tillåtit växa fram, gå ännu högre
i belastningen av de enskildas inkomster
än som redan är gjort? Det är en
fråga, som har den allra största aktualitet
oavsett vad som kommer att hända
i september månad. Det är en uppenbar
risk att vi nu har drivit fram
ett skattetryck så hårt, att det kan bli
en oro i vårt land som vi får svårt att
bemästra, när vi kommer fram till hös -

Torsdagen den 30 maj 1968 em.

Nr 30

ten detta år. Av den anledningen är
det enligt min mening utomordentligt
angeläget att regeringen inriktar sig
inte bara på platoniska förklaringar om
nödvändigheten av återhållsamhet utan
också själv går i spetsen i att visa återhållsamhet
i sina krav på den enskilda
människan, begränsar anspråken på
resurser för samhället och väger anspråken
på resurser för det allmänna
mot de anspråk på resurser som den
enskilda människan eller företaget
också har.

Herr HILDING (fp):

Herr talman! Jag skall försöka begränsa
mig till bankoutskottets bidrag
till dagens debatt om den ekonomiska
politiken, ett bidrag som ju utgörs av
utlåtandena nr 43 och 52, vilka även
herr Åkerlund i korthet har berört. Utlåtande
nr 43 gäller partimotioner från
mittenpartierna och högern angående
den ekonomiska politiken — motionerna
väcktes i början av året. Utlåtande
nr 52 gäller kompletteringspropositionen
och de motioner som väckts med
anledning av denna.

I motionerna granskas den förda ekonomiska
politiken mycket kritiskt —
den kritiken bör väl vid det här laget
vara välbekant för kammarens ledamöter.
Samlade program läggs fram
för en annan och bättre politik. Med
förslagen vill motionärerna — kort uttryckt,
för att inte säga kort-kort —
motverka prisstegringen, trygga sysselsättningen
och främja en snabb ekonomisk
tillväxt. Åtskilliga av förslagen
har presenterats vid tidigare riksdagar.
Fördenskull skall de emellertid
inte uppfattas som på något sätt
föråldrade — tvärtom ter sig flera av
förslagen mot bakgrunden av den ekonomiska
utvecklingen allt angelägnare
och aktuellare.

Den socialdemokratiska utskottsmajoriteten
ställer sig som väntat avvisande
till oppositionens propåer. Med anledning
därav har reservationer avgi -

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.

vits som jag något närmare vill belysa;
men det kan på detta stadium av debatten
och riksdagsarbetet i stort sett
inte bli mer än en uppräkning.

Statsutgifternas utveckling bekymrar
med all rätt motionärerna och reservanterna.
Vi tror att det skulle vara
möjligt att få ett bättre grepp om
denna utveckling därest den statliga
budgetplaneringen kunde göras fastare
och byggas ut över flera år. Den frågan
behandlades mer utförligt för några
veckor sedan i bankoutskottets utlåtande
nr 29 över en folkpartimotion
som vann anslutning från såväl centerparti-
som högerhåll.

En annan med framgång prövad väg
att bromsa statsutgifternas ökning är
att tillsätta en s. k. besparingsutredning.
Utskottsmajoriteten betvivlar nyttan
av den metoden. Besparingsförslag
kan bl. a. läggas fram motionsvägen,
säger man — vilket onekligen vittnar
om ett visst förtroende för i första
hand oppositionsledamöternas talanger
i den riktningen. Motionsförslag har
emellertid som bekant den nackdelen
att de inte brukar omsättas i praktiken
— det gör detsamma om förslagen är
goda eller dåliga. En parlamentarisk
besparingsutredning som fick arbeta
under någorlunda goda omständigheter,
dvs. slapp hetsa fram sina förslag,
skulle avgjort ha större reella möjligheter
att åstadkomma förslag i enighetens
tecken, som det går att förverkliga.
De möjligheterna bör inte försittas.
Säkert skulle det också vara möjligt
att inom statlig och även kommunal
verksamhet uppamma ett starkare
kostnadsmedvetande än som f. n. finns
på en del håll.

Till det som vi reservanter anser
vara önskvärt hör också en särskild utredning
för att få en närmare belysning
av finanspolitikens verkningar på
produktion och sysselsättning samt på
olika folkgruppers ekonomi. Hela budgetdiskussionen
skulle säkerligen vinna
på en sådan utredning.

Av betydelse för de stabiliserings -

Nr 30

Torsdagen den 30 maj 1968 em.

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
politiska strävandena skulle också vara
en bättre anpassning av arbetskraften
till samhällets olika behov. En rationell
utbildningspolitik förutsätter en så
riktig bedömning som möjligt av framtida
tillgång och efterfrågan på olika
slag av arbetskraft. Givetvis är också
en sådan s. k. budget i arbetskraftstermer
grundläggande för en effektiv arbetsmarknadspolitik.
Prognoser av detta
slag finns redan i viss utsträckning,
men vi menar att det krävs ökade insatser
för att vidareutveckla och förbättra
prognoserna.

Till inflationsbekämpningen hör olika
sparfrämjande åtgärder. Säkert skulle
sparandet uppmuntras inte minst
bland småspararna om de kunde få garantier
för att deras sparmedel inte förlorade
i värde till följd av inflationen.
Det är därför som bl. a. förslaget om
värdefasta obligationslån återkommer.
De erfarenheter man vinner genom en
sådan låneform skulle sedan kunna utnyttjas
för ytterligare åtgärder i syfte
att möjliggöra och underlätta värdefasta
försäkringar och för att över huvud
taget trygga spararna mot inflationsförluster.

Diskussionen kring ett stabilt penningvärde
och full sysselsättning, kring
lönebildningen och inflationen, har pågått
länge utan att man nått fram till
några metoder och lösningar för att
åstadkomma balans i utvecklingen. Dei
är en vida spridd erfarenhet att löneökningarna
äts upp av prisstegringarna.
Så länge de fackliga organisationerna
nödgas räkna med en fortgående
prisstegring vill de självfallet också
vid avtalens uppgörande kompensera
sig för de väntade höjda priserna.
Det är en naturlig och rimlig slutsats,
men den leder också till att inflationsbrasan
oavlåtligt får nytt bränsle.

Från vårt håll har vi under en följd
av år föreslagit att regeringen skulle
ta initiativ till ett samråd mellan å ena
sidan arbetsmarknadens parter och å
andra sidan företrädare för regering
och opposition, näringslivets organisa -

tioner och därtill ekonomiska experter.
Allt eftersom åren går och erfarenheterna
arv nuvarande ordning blir alltmer
nedslående, förefaller det som om
tanken på ett samråd av det här slaget
skulle vinna i styrka. Genom samråd
skulle visshet kunna skapas om
att återhållsamhet med de nominella
kraven också leder till mindre prisstegring
och inte till en mindre ökning
av realinkomsten. En dämpad inflationstakt
i vårt land skulle öka vårt
näringslivs konkurrensförmåga och
därigenom skapa förutsättningar för en
ökad sysselsättning. Det är som så
många gånger har påpekats en grundläggande
sanning.

En formulering i kompletteringspropositionen
låter ana att något slag av
samråd föresvävar även finansministern.
På tal om de löneförhandlingar
som inleds i höst skriver han nämligen
att det är ett för land och folk
vitalt intresse, att dessa förhandlingar
leder fram till en samlad lösning inom
den ram som tillväxten av våra resurser
anger. Innebörden av uttrycket
»samlad lösning» är oklar och kan alltid
diskuteras. Samling brukar emellertid
alltid förutsätta något slag av
samråd.

Dessa stabiliseringskonferenser, som
i sin mera permanenta och utbyggda
form kallas ekonomiskt-socialt råd är
en väg till samordning, som vi anser
att man bör beträda. Naturligtvis är det
arbetsmarknadsparternas uppgift att
utforma lämpliga metoder och att träffa
avtal i enlighet härmed. Men, som
motionärerna säger, i en demokrati är
en offentlig debatt kring alla viktiga
ekonomiska spörsmål en självklar sak
och säkerligen ett sätt att minska riskerna
för statligt tvång, samtidigt som
utsikterna ökas till goda lösningar på
frivillig grund.

Herr Åkerlund hänvisade till England,
där erfarenheterna av en motsvarighet
till ett ekonomiskt-socialt råd
inte skulle ha varit särskilt goda. Jag
tror inte att vi kan göra en jämförelse

Torsdagen den 30 maj 1968 em.

Nr 30

av det slaget med England, som ju på
det här området har helt andra förhållanden
än vad vi har.

I utlåtande nr 52 behandlar bankoutskottet
motioner, som har väckts i
anledning av kompletteringspropositionen.
Vid sidan av en kommentar till
den senaste tidens ekonomiska utveckling
återkommer man i motionerna
från folkpartiet och centern till partiernas
gemensamma stabiliseringsprogram,
och i en reservation har utskottets
folkparti- och centerpartiledamöter
i tio punkter återgivit väsentliga
delar av detta program.

Herr talman! Jag återkommer beträffande
yrkandena.

Herr ENARSSON (h):

Herr talman! Bankoutskottets utlåtande
nr 43, som behandlar den ekonomiska
politiken, har i det föregående
berörts av herr Åkerlund, närmast i anledning
av att vi i bankoutskottets utlåtande
nr 52 har en hänvisning just till
reservationen 1 i utlåtandet nr 43. Jag
kan därför inskränka mig till att instämma
med vad herr Åkerlund anfört.

Under reservationen 2 till bankoutskottets
utlåtande nr 43 saknas flera högerledamöters
namn, vilket är en konsekvens
av tidigare ställningstaganden.
Vi har här anslutit oss till utskottets
förslag. Herr Lundberg och jag kommer
därför under denna punkt att rösta för
utskottets hemställan, såsom även herr
Åkerlund har deklarerat att han kommer
att göra för sin del.

Reservation 3 gäller frågan om avgiftsfinansiering,
som även berörts under
debatten och som tidigare tagits
upp från vårt håll.

Jag inskränker mig till dessa korta
kommentarer beträffande detta utlåtande.

Herr talman! Jag vill också säga
några ord i anledning av bevillningsutskottets
betänkande nr 47, som ju
behandlar kompletteringspropositionen
eller, som man säger på bevillningsut -

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.

skottsspråk, beräkning av bevillningarna
för budgetåret. Ett antal reservationer
har fogats till betänkandet nr 47,
och jag vill här något motivera dessa
reservationer.

Reservation nr 1 gäller uttagsprocenten
för den statliga inkomstskatten. Vi
biträder utskottets hemställan under
denna punkt men uttalar vår tveksamhet
beträffande utskottets bedömning
av konjunkturbilden, som vi finner vara
ganska splittrad. Det är också svårt
att bedöma, tycker vi, om det under
den kommande hösten och vintern går
att upprätthålla ett normalt kapacitetsutnyttjande
och ökad efterfrågan på
arbetskraft. Jag återkommer senare med
yrkanden om bifall till reservationerna.

Reservation 4 gäller utredning angående
avskaffande av skatteplikten för
folkpensioner. Det är en fråga som vi
från högerpartiet har drivit under senare
tid. Vi har vid tidigare tillfällen
fört fram tanken på skattelättnader för
folkpensionärerna. Nu finner vi tiden
mogen att ta steget fullt ut, och vi vill
ha en utredning som syftar till att göra
folkpensionen skattefri.

Vi anser att så länge folkpensionsavgiften
var avdragsgill var det konsekvent
och riktigt att beskatta folkpensionen.
I samband med att denna avdragsrätt
avskaffades vid 1964 års riksdag
hade enligt vår mening folkpensionen
bort göras skattefri. Då hade man
tillämpat samma principer som är vanliga
på försäkringsområdet i övrigt. Om
det föreligger avdragsrätt för premierna
skall alltså utgående pension beskattas
som intäkt, och föreligger icke avdragsrätt
för premierna så beskattas
icke heller utgående pensionsbelopp.
En sådan ordning skulle även lösa de
praktiska problem som nuvarande bestämmelser
för med sig när folkpensionärerna
skaffar sig sidoinkomster. De
drabbas då ofta av en beskattning som
skapar inte bara stor irritation utan
även olust hos dem inför att över huvud
taget försöka höja sina inkomster. Ett
system med sådana verkningar är i

Nr 30

Torsdagen den 30 maj 1968 em.

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
högsta grad orationellt och hindrande
för en arbetsinsats som säkerligen är
till gagn för både dem själva och samhället.

I reservation nr 3 har mittenpartierna
ett förslag som innebär att reservanterna
inte vill ta steget fullt ut utan begär
en utredning om skattelättnader för
folkpensionärernas sidoinkomster. Vi
har, som jag sade, gått längre i vår reservation
och vill ha en utredning om
skattefrihet för folkpensionen.

Reservation nr 6 gäller höjning av
ortsavdragen. Med hänsyn ej minst till
den penningvärdeförsämring som ägt
rum under senare år anser vi reservanter
att det är väl motiverat med en
höjning av det generella ortsavdraget
från 2 250 till 2 400 kronor för ensamstående
och från 4 500 till 4 800 kronor
för gifta och jämställda. De nuvarande
beloppen fastställdes 1962, och sedan
dess har inflationen rullat vidare med
stor hastighet.

Reservation nr 7 gäller frågan om
höjning av folkpensionärernas ortsavdrag,
alltså ändrad lagstiftning att gälla
under tiden som utredningsarbetet pågår
i fråga om vårt yrkande om skattefrihet
för folkpensionen. Vi föreslår en
höjning övergångsvis från 2 250 till
4 000 kronor för ensamstående och från
4 500 till 6 400 kronor för sammanlevande
makar, av vilka endast en är
folkpensionär, samt från 4 500 till 8 000
kronor för sammanlevande makar som
båda är folkpensionärer.

Reservation nr 8 gäller ändring av
skatteskalorna för den statliga inkomstskatten.
Det är en fråga som högerpartiet
fört fram under lång tid och vid
upprepade tillfällen. Ändringen syftar
till att avlägsna de värsta olägenheterna
av den starka progressionen i skatteskalorna.
Vi tror att man då skulle vinna
betydande förbättringar i samhällsekonomin
och att man rätt snart skulle
kunna räkna med omfattande återvinning
av skatt.

Reservation nr 9 är en gemensam
borgerlig reservation som gäller frågan

om utredning angående indexreglering
av skattesystemet. Då denna reservation
kommer att motiveras av andra talare
inskränker jag mig till dessa ord
under denna punkt.

Reservation nr It slutligen avser frågan
om utredning angående ett nytt
skattesystem i huvudsak enligt allmänna
skatteberedningens betänkande och
en förutsättningslös utredning rörande
skattesystemets verkningar, framför
allt på samhällsekonomin. Motiven för
denna reservation har rätt utförligt behandlats
i debatten både under gårdagen
och i dag, och jag nöjer mig
därför med dessa ord.

Herr talman! Jag ber att få återkomma
med yrkanden under de olika punkterna.

Herr STÅHLE (s):

Herr talman! De motioner som behandlas
i bankoutskottets utlåtanden nr
43 och 52 är praktiskt taget till alla delar
gamla bekanta. Metoden i motionerna
börjar nu nästan bli klassisk.
Man gör en beskrivning av det ekonomiska
läget i mycket dystra tongångar
och frammanar en domedagsstämning
som knappast ger något hopp om räddning
för den svenska ekonomin.

De förslag som sedan framläggs är
i stort sett av två typer. Den ena typen
av förslag innebär att man löser alla
problem genom att flytta över den ekonomiska
debatten från riksdagen och
från de samrådsorgan som redan finns
till ett eller eventuellt två nya organ.
Den andra typen av förslag påyrkar
utredningar eller åtgärder som redan
pågår eller förbereds.

Det är inte möjligt, herr talman, att
här gå in på alla de idéer som framförts
i motionerna och som behandlats
av utskottet.

Inrättande av ett ekonomiskt-socialt
råd föreslås som vanligt och avstyrks
även som vanligt av utskottet. Detsamma
gäller anordnande av vad som förr
kallades rundabordskonferenser och

Torsdagen den 30 mai 1968 em.

Nr 30

som nu omdöpts till stabiliseringskonferenser.

Det måste betecknas som anmärkningsvärt
att dessa förslag framläggs år
efter år utan att några försök görs att
bemöta den kritik som i utskottets utlåtanden
och på andra sätt framförts
mot dem. Det skulle onekligen vara lättare
att behandla förslagen på ett seriöst
sätt om så verkligen varit fallet.

Eftersom inga som helst nya argument
förs fram i förslagen har utskottsmajoriteten
inskränkt sig till att på nytt
framföra sina tidigare argument mot
förslagen. Utskottet konstaterar alltså
att innebörden av de föreslagna överläggningarna
inte kan bli annan än att
statsmakterna mer eller mindre bestämt
fastställer utrymmet för lönestegringar,
att tillfälle till samråd om den
ekonomiska politiken redan finns i rikt
mått och att det skulle innebära ett förringande
av riksdagens ställning som
debatterande och beslutande organ, om
dessa frågor skulle lämnas att i praktiken
avgöras i något annat organ.

I anslutning till förslaget om inrättande
av ett ekonomiskt-socialt råd anför
utskottet i år liksom föregående år,
att förslaget är så oprecist att det inte
gärna kan uppfattas som ett realistiskt
försök att skapa institutionellt underlag
för strävandena att åstadkomma samhällsekonomisk
stabilitet.

Några av de övriga förslag som förs
fram av reservanterna kan också behöva
beröras. Detta gäller t. ex. förslaget
att tillsätta en parlamentarisk besparingsutredning.
Reservanterna hänvisar
bl. a. till att en tidigare parlamentarisk
besparipgsutredning lyckades nå
enighet om en rad besparingar med tillsammans
icke obetydliga belopp. Utskottsmajoriteten
konstaterar dock att
de »besparingar» som föreslogs till
mycket stor del endast innebar en övervältring
av utgifter från staten till andra
subjekt. Med största sannolikhet
skulle en ny utredning leda till ungefär
samma resultat. För att åstadkomma
stora besparingar är det nödvän -

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
digt att angripa ett fåtal stora utgiftsposter
och att nå parlamentarisk enighet
om de förslag som framläggs. Det
är svårt att inse att sådan enighet
skulle kunna nås inom en utredning,
när den icke kan nås inom riksdagen.

I utlåtandet nr 52 uttalas i en reservation
från högerhåll att statsutgifterna
inte skall få öka i snabbare takt än
statsinkomsternas »normala» ökning.
Det är oklart vad som menas med
»normal» ökning av statsinkomsterna.
Men även om man kunde fastställa detta,
så framstår det för utskottet som
helt oacceptabelt att på detta sätt binda
statsutgifternas förändringar utan avseende
på konjunkturpolitikens krav.

De övriga förslag reservanterna för
fram finns inte anledning att närmare
gå in på. Det gäller utredningen om
långsiktig planering av statsbudgeten,
avgiftsfinansiering av offentliga tjänster,
rationellare statlig administration.
I flertalet fall gäller att utredningar och
annan verksamhet pågår eller nyligen
har avslutats. Några initiativ från riksdagens
sida har utskottet inte i något
fall funnit motiverade.

Till sist, herr talman, några ord om
det särskilda yttrande från högerhåll
som fogats till bankoutskottets utlåtande
nr 52. Det vore förvisso mycket att
säga om detta. Vad är det för syfte man
tjänar genom att framställa den svenska
ekonomiska situationen i en sådan
nattsvart dager som här är fallet? Det
tycks inte finnas någon strimma av
hopp för oss längre i det här landet.
En kritik som framförs i sådana totalt
onyanserade former kan omöjligen tas
på allvar i en seriös debatt.

Herr talman! Jag återkommer senare
till yrkande om bifall till utskottets
hemställan.

Herr ÅKERLUND (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag måste opponera
mig mot herr Ståhles sätt att skildra
vår bedömning av den ekonomiska politiken
och det ekonomiska läget.

Nr 30

Torsdagen den 30 maj 1968 em.

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.

Herr Ståhle gör gällande att vår uppfattning
präglas av domedagsstämning
och han talar om de nattsvarta färger
i vilka vi skildrar läget. Jag tror att
kammarens ledamöter har tillräcklig
känsla för nyanser för att se att vi i
grund och botten är optimistiska. Vi
tror på framtiden och vi tror framför
allt att ett enskilt näringsliv med en
mera borgerligt betonad politik — som
vi skisserat den — i själva verket kommer
att kunna lösa de svårigheter som
vi för närvarande brottas med. Från
regeringsbänken har för övrigt dessa
svårigheter obestridligen bekräftats under
den ekonomiska debatten. Det är
iögonenfallande hur å ena sidan statsministern
och andra representanter för
regeringspartiet beskyller oppositionen
för en gränslös optimism — så stor att
den gränsar till lättsinne — och hur
herr Ståhle å andra sidan säger, att vi
karaktäriseras av en nattsvart pessimism.
Det här går såvitt jag kan förstå
inte ihop, men det är en sak som herr
Ståhle närmast får klara upp med sina
kolleger på regeringsbänken.

Men när vi tar upp frågan om samråd
mellan representanter för arbetsmarknadens
parter under initiativ från
regeringens sida, så är detta ingenting
annat än att med andra ord säga vad
som står att läsa i finansplanen. Där
talar herr Sträng på ett något tveksamt
och osäkert sätt om nödvändigheten av
återhållsamhet och försiktighet men
där han avböjer — åtminstone vid denna
tidpunkt — att ta initiativ som förvisso
varit befogat att ta långt tidigare.

Beträffande herr Ståliles uttalande
om en ny besparingsutredning och att
en sådan skulle leda till samma resultat
som tidigare vill jag påpeka att detta
i någon mån torde bero på vad resultatet
av årets val kommer att bli.
Det är ju allmänt känt att den besparingsutredning
som tidigare kom till
stånd torpederades i själva verket från
regeringspartiets sida genom ingripande
t. o. m. av finansministern. Men det
behöver inte gå på det sättet om vi hän -

delsevis skulle få en annan finansminister.

Att behovet av en besparingsutredning
är uppenbart har jag sökt visa
med min tablå om skattetrycket i vårt
land och den starka tendens till ökning
av detta vid en jämförelse med andra
länder. Det var det som var avsikten
med att presentera denna lilla tablå för
kammarens ledamöter.

Herr STÅHLE (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Åkerlund tycker
att jag målar i alltför svarta färger. Här
har ju också tidigare i dag talats om
målning i olika färgnyanser.

Utskottsmajoritetens bedömning av
reservanternas inställning som ganska
nattsvart utgår från reservanternas egna
motiveringar, och denna bedömning
står jag för fortfarande.

Beträffande herr Åkerlunds inställning
till rundabordskonferenser vill
jag som gammal facklig förhandlare
förklara att jag tycker talet om dessa
konferensers värde är överdrivet.

Herr ÅKERLUND (h) kort genmäle:

Herr talman! I finansplanen har herr
Sträng skrivit följande: »Det är för
land och folk ett vitalt intresse att dessa
förhandlingar leder fram till en samlad
lösning inom den ram som tillväxten
av våra resurser anger.»

Betyder herr Ståhles ställingstagande
här, att om det skulle bli aktuellt
med konferenser i en framtid så avser
herr Ståhle att motsätta sig att sådana
kommer till stånd?

Herr SUNDIN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Bara några få ord! Jag
vill understryka vad herr Åkerlund har
sagt och utöver det helt kort säga: Det
har lyckats i andra länder, varför skulle
det inte lyckas i Sverige?

Torsdagen den 30 maj 1968 em.

Nr 30

Herr STÅHLE (s) kort genmäle:

Herr talman! Den stabilitet och ansvarskänsla
som finns inom våra fackliga
organisationer i dag, är så stark,
att jag är övertygad om, att deras agerande
på förhandlingsplanet inte på
något sätt kommer att störa landets
ekonomi.

Herr ÅKERLUND (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag tackar naturligtvis
herr Ståhle för det beskedet, i synnerhet
med tanke på om det skulle bli en
växling på regeringsbänken.

Herr TISTAD (fp):

Herr talman! Ursprungligen hade jag
tänkt att i detta anförande i debattens
elfte timme uteslutande uppehålla mig
vid mervärdeskatten. Men efter att ha
lyssnat på den långa debatten har jag
funnit anledning att i korthet beröra
också ett par andra punkter.

Den första gäller folkpensionärernas
beskattning, som har berörts i några
motioner vilka i dag behandlas. Det är
obestridligt att den inte är tillfredsställande
ordnad. Frågan har ju i flera år
varit uppe till behandling här i riksdagen.
Med nuvarande beskattningsregler
har också en relativt liten sidoinkomst
sådana verkningar att en stor del -—
ibland större delen — av den äts upp
av skatt och hyresökning till följd av
att det kommunala bostadstillägget upphör
eller minskar.

På bevillningsutskottets förslag beslöt
riksdagen i fjol att hos regeringen begära
en skyndsam utredning om folkpensionärernas
skattemässiga behandling.
Regeringen har emellertid ännu
inte tillsatt någon sådan utredning. Enligt
uppgift pågår det vissa preliminära
undersökningar i kanslihuset.

I reservation nr 3 till bevillningsutskottets
betänkande nr 47 föreslås att
en målinriktad utredning omedelbart
skall tillsättas, då departementsutredningen
enligt reservanternas mening

Ång. den ekonomiska politiken, m. m.

inte motsvarar vad riksdagen avsåg i sin
begäran om utredning.

För det andra vill jag peka på en
gemensam reservation till samma betänkande
av folkpartiet, centerpartiet
och högerpartiet. Den går ut på att regeringen
skall finna metoder för att
undvika inflationens verkningar på beskattningen
och förelägga riksdagen
förslag i saken. Det är enligt vår mening
orimligt med nuvarande system,
där den ständigt pågående inflationen
år för år automatiskt skärper marginalbeskattningen.

Jag övergår så till mervärdeskatten.
Den har här i Sverige varit föremål
för en intensiv debatt alltsedan allmänna
skatteberedningen lade fram sitt
förslag för fyra år sedan. Det finns ingen
anledning att nu rekapitulera alla
faser i den debatten. Sammanfattningsvis
kan sägas, att meningarna till
en början gick ganska långt isär mellan
oppositionspartierna, som gick in för
mervärdeskatten, och regeringspartiet,
som i det längsta förhöll sig avvaktande.
Nu har man emellertid i princip
hamnat på samma linje, vilket proposition
nr 100 och bevillningsutskottets
betänkande i anledning av den bär vittnesmål
om.

Herr John Ericsson kallade detta i
sitt inledningsanförande för en »mognadsprocess».
Jag vet inte vem det är
som har mognat. Ännu i höstas var
man inom regeringspartiet mycket osäker
på sin hållning. Vi hade då att behandla
ett förslag till omfattande ändringar
i bestämmelserna för omsättningsskatten.
Oppositionspartierna motsatte
sig dessa ändringar och tyckte att
det var onödigt att vidta en så genomgripande
förändring i lagstiftningen
när vi ändå inom kort skulle få mervärdeskatt.
Vi lyckades då inte avpressa
regeringspartiets representanter något
som helst besked när förslag om
mervärdeskatt var att vänta.

Ett sådant förslag kom emellertid i
finansplanen och av den motivering
som finansministern där lämnade blev

Nr 30

Torsdagen den 30 maj 1968 em.

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
det klart, att vad som till slut hade
kommit honom att bestämma sig för
att ersätta omsättningsskatten med mervärdeskatt
var den omständigheten att
liknande reformer hade genomförts eller
var under genomförande på flera
håll i Västeuropa. I Västtyskland,
Frankrike, Holland och Danmark har
man redan mervärdeskatt i en eller annan
form och i Norge förbereder man
övergång till denna skatteform.

Av den korta skildring som lämnats
i finansplanen får man emellertid ingen
riktig föreställning om vad som sker i
detta hänseende nere på kontinenten.
I själva verket är det så att EEC:s ministerråd
i början av förra året antog
två direktiv om harmonisering av omsättningsskatterna
på den gemensamma
marknaden. Dessa direktiv ålägger
medlemsstaterna att före ingången av
år 1970 gå över till ett mervärdeskattsystem
utformat i huvudsak enligt de
riktlinjer som anges i direktiven.

Vidare har som mål uppställts att i
en andra etapp dels harmonisera den
skattesats som skall vara tillämplig på
mervärdeskatten, dels slopa skattegränserna
mellan länderna, vilket vill säga
att varor skall kunna sändas från ett
land till ett annat inom den gemensamma
marknaden utan att beläggas
med skatt vid gränsen. Någon tidpunkt
för denna senare etapp har emellertid
ännu inte fastställts.

Det är självklart att vad som sker
inom EEC på detta område är av allra
största betydelse för Sverige och för de
övriga länder som önskar anslutning till
EEC. Det är helt enkelt nödvändigt att
vi skaffar oss ett så gynnsamt utgångsläge
som möjligt för att vid en framtida
anslutning till EEC kunna utan alltför
stora omställningssvårigheter anpassa
oss till en harmoniserad mervärdeskatt
inom den gemensamma marknaden.

Såvitt jag kan finna av de kortfattade
redogörelser för mervärdeskattesystemet
i EEC som stått mig till buds är
det ingenting i det nu föreliggande för -

slaget som strider mot de principer
som har antagits inom EEC.

Så långt är allt gott och väl, men jag
tycker att denna aspekt på mervärdeskatten
är av så väsentlig betydelse att
den borde ha belysts av regeringen.

När propositionen nr 100 bordlädes
och motionstiden började löpa, förelåg
propositionen bara i korrektur som utdelades
till ett fåtal av riksdagens ledamöter.
Herr Lundström har berört
detta, och han också har gått till rätta
därmed. Jag har ingen anledning att
här upprepa vad han har sagt. Han påpekade
att kammarledamöterna tack vare
detta förhållande fått mycket kort
tid för sitt motionerande.

Men det hade också en annan konsekvens.
När motionstiden gick ut hade
praktiskt taget ingen utanför riksdagen
haft tillfälle att ta del av propositionen.
Nu är det ju så, att vi riksdagsmän inte
uppehåller oss i något lufttomt rum,
utan vi har behov av att diskutera våra
motionsuppslag och att även få uppslag
och idéer utifrån. Detta var svårt
när inte propositionen fanns tillgänglig.
Sedan motionstiden gått ut har vi däremot
uppvaktats med en hel del synpunkter
från allmänheten. Jag tycker
det är beklagligt att dessa synpunkter
inte har kunnat komma till uttryck i
motionsform och följaktligen inte heller
kunnat bli beaktade vid utskottsbehandlingen.

Som exempel på områden där det
kommit fram synpunkter efter motionstidens
utgång kan jag nämna frågor
rörande skattekontrollen och skatteprocessen.
Enligt förslaget, som det är utformat,
ligger beslutet om skatterevision
eller taxeringsrevision, dvs. bokföringskontroll
hos de skattskyldiga, på
olika myndigheter eller tjänstemän när
det är fråga om de direkta skatterna
och när det är fråga om mervärdeskatten.
Nu är det givetvis önskvärt att skattekontroller
av denna art kan sammanföras,
så att inte en skattskyldig utsättes
för bokföringskontroll en gång beträffande
de direkta skatterna och en

Torsdagen den 30 maj 1968 em.

Nr 30

annan gång beträffande de indirekta
skatterna. Man är på taxeringshåll mycket
orolig för att denna dualism i beslutsrätten
skall motverka en sådan
samordning.

Det blir emellertid ännu mera egendomligt,
om det vid en sådan taxeringsrevision
skulle komma fram någonting
som gör att det blir fråga om att påföra
högre skatt. Om man t. ex. vid
taxeringsrevisionen finner att en näringsidkare
har upptagit sin bruttointäkt
för lågt, har taxeringsintendenten
när det gäller den indirekta skatten
att föra talan hos prövningsnämnden,
under det att chefen för mervärdeskattekontoret,
som organisatoriskt sannolikt
kommer att bli underställd förste
taxeringsintendenten, har rätt att själv
påföra mervärdeskatt.

Om den skattskyldige inte nöjer sig
med vad som sålunda har beslutats
skall besvär över prövningsnämndens
beslut anföras hos kammarrätten med
taxeringsintendenten som motpart. Men
besvär över påförandet av mervärdeskatt
skall anföras hos prövningsnämnden
med allmänt ombud som motpart.
Det säger sig självt att denna ordning
inte är tillfredsställande.

Det är beklagligt att synpunkter av
denna art inte kommit fram i så god
tid att man nu kunnat ta hänsyn till
dem. Eftersom utskottet har beställt en
proposition till hösten blir det tillfälle
att motionera då, men å andra sidan är
det mycket olägligt med en mängd ändringar
i förslaget till hösten då man har
mycket kort tid till ikraftträdandet.

Vid utformandet av detta förslag har
finansministern vägletts av den principen
att han skulle göra så små ändringar
som möjligt i de regler som gäller
för omsättningsskatten. Det kallades
av någon för en brist på politiskt mod.
Vi kan kanske ha mod att erkänna att
vi litet var har lidit av samma brist.
Ingen har velat gå mera radikalt fram.
En konsekvens av detta är att alla de
ändringsförslag som har förts fram år
efter år här i riksdagen till omsätt -

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.

ningsskatteförordningen, och som är berättigade,
fortfarande står kvar.

Under årens lopp har oppositionen
bl. a. rest krav på att listan över undantag
skall utvidgas. Men socialdemokraterna
har ständigt sagt nej. Undantag
föder bara nya undantag, har det
sagts från det hållet, och man har tilllagt
att egentligen skulle alla undantag
bort.

Det hade faktiskt varit tillfälle att nu
göra en kraftig rensning bland de undantag
som finns. Jag är övertygad om
att finansministern i det fallet hade
fått med sig en tämligen enig riksdag.
Nu har detta inte skett, och de gamla
kraven på utvidgning av undantagen
har upprepats. Om man tittar litet närmare
på dem blir man förvånad över
hur få de faktiskt är. Om det är så att
undantag föder undantag är det verkligen
inte många telningar de satt till
världen.

Av dem som har överlevt mer än en
riksdag är det egentligen bara två som
visat någon större livskraft, och det är
kravet på undantag för konst och kravet
på undantag för tandproteser och
dentaltekniska arbeten. Båda två har
fått stöd vid de utredningar som företagits.
Allmänna skatteberedningen har
gått med på förslaget att konstverk, som
försäljs av upphovsmannen direkt, skall
vara skattefria. Den expertutredning
som sedan överarbetat mervärdeskatteförslaget
har tillstyrkt förslaget, men
finansministern har sagt nej. Nu innefattas
det i det beställningspaket som
vi skickat till finansdepartementet. Vi
hoppas på en lösning av denna fråga.

Herr Stefanson har talat om tandproteser
och dentaltekniska arbeten. Frågan
är väl också välbekant för kammaren.
Den har fått en rätt märklig behandling.
Expertutredningen uttalade
förståelse för kravet på undantag för
tandproteser och dentaltekniska arbeten
som tillverkas av dentaltekniska laboratorier.
Men, sade utredningen, det
finns vissa skattetekniska skäl som gör
att man inte kan gå med på undantag.

Nr 30

Torsdagen den 30 maj 1968 em.

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.

Det är nämligen så, sade utredningen,
att dentallaboratorier ofta drivs i förening
med dentalvaruhandel. I sådana
företag skulle man få en skattepliktig
del av verksamheten och en icke-skattepliktig
del, och det skulle medföra
skattetekniska svårigheter.

I ett yttrande över utredningens förslag
liar branschorganisationerna, Sveriges
tandläkarförbund och Dentallaboratoriernas
riksförbund, tillbakavisat
detta påstående. De påpekar att det endast
finns en enda firma i Sverige som
samtidigt driver dentallaboratorium och
dentalvaruhandel. Detta sker i form av
två separata, var för sig registrerade
firmor med helt skild bokföring. Några
svårigheter av skatteteknisk natur skulle
alltså inte uppstå.

Det är märkligt att denna upplysning
av avgörande betydelse inte alls redovisas
i propositionen. Departementschefen
förbigår den också med tystnad.

I Danmark har finansministern — i
den tidigare socialdemokratiska regeringen
väl att märka — med stöd av bemyndigande
i lagen om allmän omsättningsavgift
befriat dentallaboratorier,
tandläkare och praktiserande tandtekniker
från mervärdeskatt på tandtekniska
arbeten av den art vi här diskuterar.
När kammaren härom dagen behandlade
ett förslag om införande av
en särskild skatt på vissa småkakor,
åberopade bevillningsutskottets ordförande
Danmark som ett exempel för
oss; där praktiserade man nämligen en
sådan skatt med framgång. Men i detta
fall är Danmark — av bevillningsutskottets
skrivning att döma — tydligen
inte lika efterföljansvärt.

Jag har, herr talman, uppehållit mig
vid detta problem med en viss utförlighet,
därför att det så väl belyser inte
bara hur ett undantag — i detta fall för
tandläkartjänster — kan leda till störningar
på angränsande områden, utan
också vilket ringa intresse som regeringen
och regeringspartiet har att gå
till botten med dessa problem och att

verkligen sätta sig in i dem och ge
dem en lösning.

Herr talman! På grund av den kompromiss
som gjorts i bevillningsutskottet
beträffande mervärdeskatten kommer
jag inte att framställa något yrkande
utan ämnar återkomma i annat
sammanhang.

Herr ERIKSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Min uppgift skulle närmast
vara att tala för utskottet i fråga
om bevillningsutskottets betänkande nr
47. Innan jag börjar därmed, vill jag
emellertid göra en kommentar till herr
Åkerlunds inlägg alldeles nyss i skattedebatten.
Han är som regel helt mantalsskriven
i bankoutskottet och brukar
inte öva sig på andra utskottsområden.
Det gjorde han dock nu när han här
på våra bildskärmar demonstrerade en
skattejämförelse med andra länder.

Jag har ingen anledning att betvivla
riktigheten i de sifferuppgifter som demonstrerades.
Men skall man nu göra
en sådan här skattejämförelse med andra
länder, måste man lägga in också en
annan komponent för att kunna få jämförelsen
någorlunda riktig. Vi är nämligen
ensamma i Europa om att i vårt
skattesystem ha inbyggd en politisk
faktor. Från socialdemokratiskt håll
har vi alltid sagt oss, att man måste använda
skatepolitiken i strävandena att
försöka åstadkomma en inkomst- och
standardutjämning. Det räcker visserligen
inte med bara skattepolitiken,
men den är ett ganska betydelsefullt
instrument i den politik som vi vill
föra. Följaktligen får vi en transferering
i vårt skattesystem som inte andra
länder har. Bara det faktum att inte
mindre än en tredjedel av den direkta
skatten går via staten tillbaka till medborgare,
som är i behov av en inkomstförstärkning,
säger ju, att det är alldeles
omöjligt att göra den jämförelse
som herr Åkerlund nu gjorde.

Även om det är sant att också andra
västeuropeiska länder genom skatte -

Torsdagen den 30 maj 1968 em.

Nr 30

systemet för en socialpolitik, som har
om inte Sverige till förebild så i varje
fall en liknande transferering, är förhållandena
långt ifrån så likartade att
man kan göra dessa jämförelser.

När det gäller att diskutera skatten
brukar jag alltid säga, att man med sådana
här jämförelser visst kan bevisa
eller vilja bevisa att vårt land leder
skatteligan i Europa. Det kan dock vara
mera intressant för människorna att få
reda på till vilka ändamål skatten går.
Det är en väsentlig skillnad. Gör man
sådana jämförelser, herr Åkerlund,
kanske vi kan komma att hamna på en
helt annan och fördelaktigare plats i
denna jämförelse än denna sifferdemonstration
gav vid handen.

Herr Enarsson har nu senast sysslat
med att beskriva innehållet i de reservationer
som är fogade till detta bevillningsutskottets
betänkande. Han gjorde
det på sitt alltid korrekta sätt. Han har
talat om deras innehåll men har avstått
ifrån att göra några som helst kommentarer.
Jag skall också försöka att avstå.

När det gäller uttagsprocenten är utskottet
enigt. Visserligen har högern
en reservation, men den leder ju inte
till något annat förslag eller något annat
beslut än att vi nu i dag i varje fall
skall acceptera det hundraprocentiga
uttaget.

Den andra fråga som behandlas i
reservationsraden har däremot kanske
ett större intresse, nämligen frågan om
folkpensionärernas beskattning. Det låter
rätt bestickande varje gång man
framför kravet eller önskemålet om att
folkpensionen skall göras skattefri. Nu
förekommer här divergenser i den borgerliga
oppositionen. Högern har ett
utredningsförslag i den riktningen att
folkpensionen skall göras helt skattefri,
medan mittenpartierna i stället yrkar
på en utredning av folkpensionärernas
sidoinkomster.

Naturligtvis skulle man kunna klara
den något besvärliga frågan om folkpensionärernas
sidoinkomster genom
att göra folkpensionen skattefri. En så -

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
dan åtgärd vore emellertid ganska
orättvis eftersom de, som har betydande
inkomster vid sidan om folkpensionen,
som gåva från staten även skulle
få en skattefri folkpension. För inte så
länge sedan kunde man läsa i tidningarna
att en svensk företagare fått, jag
tror det var 700 000 kronor om året
i pension. Ja, han kan ju därtill inte
behöva en skattefri folkpension — det
skulle verka i hög grad stötande.

Man glömmer också i detta sammanhang
att nämna den relativt gynnsamma
position som folkpensionärerna
uppnått i beskattningsavseende. Om jag
tar ett exempel från min egen hemstad
med det kommunala bostadstillägg som
där utgår, kommer jag fram till att ett
gift folkpensionärspar har möjligheter
att få en skattefri inkomst på något
över 12 000 kronor per år, med folkpensionen,
kommunala bostadstillägget
och en obeskattad sidoinkomst på cirka
1 800 kronor. Vi vet att det tyvärr
finns åtskilliga som går i produktionen
och inte når större inkomst men får
den helt beskattad. De är i verkligt hög
grad missgynnade av vårt beskattningssystem.
Om det finns något som helst
utrymme för att sänka skatterna, ja då
skall den sänkningen inriktas just på
dessa verkliga låginkomstgrupper och
inte i första hand på folkpensionärerna
och högre inkomsttagare.

Nästa reservation i raden är avlämnad
av centerpartiet. Ingen har talat
för den, men den skulle på ett verksamt
sätt kunna klara det problem jag
nu berört, nämligen om man i skattesystemet
inför ett avdrag liknande det
schabloniserade avdraget på statsskattesidan.
Finge man ett sådant avdrag
även på kommunalskattesidan skulle
det betyda en mycket avsevärd skattelindring
för just de små inkomsttagarna.
Men vill man införa det måste man
mobilisera statliga pengar för att kompensera
det stora kommunala skattebortfallet.
I utskottet har vi beräknat
det kommunala skattebortfallet till omkring
2 1/2 miljarder, och de pengarna

Nr 30

Torsdagen den 30 maj 1968 em.

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.

måste i så fall tas ut på annat sätt, antingen
genom indirekt beskattning eller
genom höjd direkt statsskatt. Något förslag
i det avseendet har inte centerpartisterna
lämnat, utan de presenterar
tanken och önskar att kommunerna
skall få kompensation.

Vi får väl se hur den frågan kan
komma att handläggas av en eventuell
borgerlig regering, eftersom centern är
ensam om detta förslag och därmed
har att slåss både mot högern, som
kommer att bli ganska ståndaktig när
det gäller att avvisa kravet, och folkpartiet,
som heller inte tycks kunna
ansluta sig till det.

Nu tror jag att det är så i mittensamarbetet
att det är centerpartiet som utgör
svansen som styr, åtminstone när
det gäller att försöka ta åt sig så mycket
som möjligt av makten och äran,
men det kommer i alla fall aldrig förbi
högern i den här frågan.

Vad gäller ortsavdragen så är det en
gammal fråga, och jag vill inte ge mig
in på den utan går direkt över till skatteskalorna.
Den frågan är kanske lika
gammal som kravet på höjda ortsavdrag.
Nu finns det inget utrymme för
att sänka skatterna, men om det funnes
borde man inrikta sig på helt andra
inkomstgrupper än dem som högerns
förslag skulle komma att gynna.

Högerns förslag innebär nämligen att
en inkomsttagare, som tjänar 25 000
kronor om året, visserligen får en skattesänkning
men en mycket blygsam sådan.
Det blir 77 öre i veckan! Det räcker
att köpa Aftonbladet på söndagarna,
och det är ju ändå något. Man kan
inte offra mera på dessa inkomstgrupper,
eftersom man har ett behov av att
ge dem som har en inkomst på 55 000
kronor om året 17 kronor i veckan i
skattesänkning. Om man gör sådana
fördelningar, räcker naturligtvis inte
pengarna så långt. I varje fall når man
inte dem som har det största behovet
av att få lättnader i sin beskattning.

När det gäller indexregleringen i
skattesystemet så avstår jag ifrån att ta

upp den frågan; vi har diskuterat den
många gånger tidigare. Jag vill bara
understryka vad som sagts lika många
gånger tidigare, att det ju vore en verklig
olycka om vi började indexreglera
själva skatten.

Ja, herr talman, jag får nöja mig med
vad jag nu sagt och återkomma till yrkandena
när bevillningsutskottets betänkande
föredras.

Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle
:

Herr talman! Jag vill bara helt kort
påpeka att frågan om folkpensionärernas
biinkomster har debatterats här i
kammaren flera gånger tidigare. Det är
ett mycket intrikat problem.

Den beskattning som inträder för en
folkpensionär, som har en mindre sidoinkomst,
är i många fall djupt upprörande.
I en interpellationsdebatt i andra
kammaren för kort tid sedan förekom
denna fråga, och det framkom då
att verkningarna av beskattningen av
extrainkomsten plus folkpensionen
gjorde att det i vissa fall praktiskt taget
inte blev någonting eller endast ytterligt
obetydlig del kvar av extrainkomsten.

Svaret på frågan hur man skall lösa
detta problem ger sig naturligtvis inte
alldeles utan vidare utan kräver en
grundlig överläggning. Spörsmålet är
emellertid av den arten att man måste
ta upp det; den saken är alldeles klar.

Likaså är naturligtvis spörsmålet om
förhållandet mellan den statliga och
den kommunala beskattningen också
mycket besvärlig. Jag skall inte närmare
gå in härpå, men jag vill framhålla
att där gäller det i stor utsträckning
just de små inkomsttagarna, ty
det är ju för dem som den kommunala
beskattningen ofta känns hårdast. Jag
vet inte hur man skall gå till väga eller
om det över huvud taget är möjligt att
komma fram till något väsentligt, så
länge kommunen är suverän när det
gäller att bestämma sin skatt. Men att

Torsdagen den 30 maj 1968 em.

Nr 30

det är ett spörsmål, som man inte i
längden kan bortse ifrån, därom är jag
helt övertygad.

Herr ÅKERLUND (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Eriksson tyckte
inte om att jag övade på hans område,
och det tvingar mig naturligtvis till
återhållsamhet även i denna replik.

Jag har tagit fram tabellen på TVskärmarna
en gång till för att få tillfälle
att peka på en sak, i fråga om vilken
jag gjorde mig skyldig till ett misstag.
Jag sade att Sverige är »världsbäst
på skatteområdet». Det var faktiskt inte
fullt sant. Jag avsåg att säga att Sverige
var »världsbäst bland de västerländska
länderna».

Här i Sverige gäller det skatt på över
40 procent av bruttonationalprodukten.
Det diskuteras faktiskt mycket om när
ett land är totalsocialiserat, och den
siffra som man i olika sammanhang
har nämnt beträffande Sovjetunionen
är 60 procent. Om herr Eriksson ställer
krav på att staten skall omfördela inkomsterna
så mycket, att man närmar
sig Sovjetunionen, då är det i alla händelser
enligt mitt sätt att se fråga om
en mycket långt gången socialisering,
som jag måste motsätta mig.

Herr SUNDIN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Det gladde mig att herr
Einar Eriksson när det gäller de lågavlönade
i vårt samhälle och deras problem
har kommit på samma sida som
centerpartiet. Jag är alltså fullt medveten
om att man via fackföreningarnas
förhandlingar inte kan lösa denna
fråga. Vi har nämligen företagstyper
där man inte bara kan öka lönesättningen,
och då måste man lösa frågan
via skatte- och socialpolitik.

Herr Einar Eriksson säger, att ingen
har talat om schablonavdraget. Det har
jag gjort tidigare här i dag, och det har
vi gjort i tre års tid. Vid detta tillfälle
gläder det mig att herr Einar Eriksson,

Ang. den ekonomiska politiken, in. m.
som jag fattade honom, står på samma
sida som centerpartiet.

Vi har också anvisat vägarna —■ det
är bara att läsa vår motion. Med den
skatteutjämningsautomatik som vi för
närvarande har i vårt samhälle höjer
vi procenttalen i de tre olika skikten
och utjämnar på det sättet. Då kan man
skapa en verklig rättvisa för dem som
har låga inkomster.

Herr talman! Låt mig bara ta ett enda
exempel. Om man skulle följa den
princip, som jag tycker är riktig för
den statliga schablonbeskattningen, och
räkna om den för att tillämpas under
liknande förhållanden på den kommunala
skatten, skulle varje ensamstående
i medelinkomstskikten få en skattelättnad
på 435 kronor och varje normalfamilj
i medelinkomstklassen 870 kronor.

Vi är i dag medvetna om att de ekonomiska
möjligheterna inte tillåter att
vi genomför detta. Men vi begär i reservation
att Kungl. Maj:t skall ta under
övervägande frågan om att dels fördela
kostnaderna mellan stat och kommun,
dels skapa rättvisa för dem som
har låga och medelstora inkomster.

Herr ERIKSSON, EINAR, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Beskattningen av folkpensionärernas
sidoinkomster är —
det medger jag också — ett mycket
intrikat problem som är oerhört svårt
att lösa.

Man löser det naturligtvis enklast genom
att göra folkpensionen som sådan
skattefri. Men då får man ju de andra,
verkligt osmakliga konsekvenserna. De
som inte alls har behov av någon skattesänkning
och de som har lyckats
skaffa sig en mycket betydande tjänstepension
får då som en extra favör också
skattefri folkpension. Det är väl i
allra högsta grad stötande. Jag hoppas
att man inom finansdepartementet skall
kunna komma fram till en bättre lösning
än som för närvarande finns när

Nr 30

Torsdagen den 30 maj 1968 em.

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
det gäller folkpensionärernas sidoinkomster,
men jag understryker än en
gång att folkpensionärerna befinner sig
i ett väsentligt bättre läge än alla låginkomstgrupper
i landet.

Herr Åkerlund demonstrerade på
nytt de bilder det här gäller. Han får
visa dem hur många gånger som helst
— de kan ändå inte få något annat innehåll
än de har. Jag tror att de uppgifter
som lämnades är riktiga. Men
om herr Åkerlund skall fortsätta med
dessa bilddemonstrationer när det gäller
skattejämförelserna, får han —- om
han vill bli tagen på allvar — finna sig
i att det vid dessa jämförelser också
tas hänsyn till de transfereringar som
jag har talat om. Dessa transfereringar
är nämligen av så stor betydelse i
svensk skatte- och socialpolitik att om
sådan hänsyn inte tas, blir dessa jämförelser
av noll och intet värde.

Slutligen säger herr Sundin att jag
står på samma sida som centerpartiet.
Nej, jag kommer aldrig på den planhalvan,
oavsett vilken spelarposition
jag kommer att få. Jag sade emellertid
att det förslag som här tagits upp leder
till att skatten sänks för de låga inkomsttagarna
men att konsekvensen
blir att vi måste mobilisera upp mycket
pengar på den statliga sidan för att
kompensera kommunerna.

Herr ENARSSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag ber att kortfattat få
säga till herr Einar Eriksson att i det
exempel som han anförde med en person
med mycket höga inkomster blir
det inte så värst mycket kvar sedan
inkomsttagaren förmodligen fått betala
en skatt på 80 procent — de återstående
20 procenten är ju inte så mycket.

Som jag berörde i mitt första inlägg
får man betala folkpensionsavgift upp
till 65-årsåldern, alltså under den aktiva
tiden då man har goda inkomster
och har en mycket hög marginalskatt.
Då vederbörande inkomsttagare uppnått
pensionsåldern och folkpensionen

utfaller — kanske tillsammans med
tjänstepension — har han alldeles säkert
en lägre skatteprogression. Detta
faktum kan vi inte bortse ifrån — det
hänger ihop med principen om avdrag
för avgifter kontra beskattning av pension.
Detta har inte så liten betydelse
i detta sammanhang.

Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle
:

Herr talman! Jag förstår att herr
Einar Eriksson och jag intar i stort sett
samma ståndpunkt när det gäller folkpensionärernas
beskattning, och det
gläder mig. Jag hoppas att något slags
reform på denna punkt skall kunna genomföras.
Liksom herr Einar Eriksson
anser jag att man inte kan gå den väg
som naturligtvis är den lättaste, nämligen
att slopa all beskattning av folkpensionen,
vem som än får den — vi
har inte den uppfattningen.

Herr Wärnberg har för mig påpekat
att jag glömde att i mitt anförande ta
upp en fråga som är nog så väsentlig
som beskattningen av folkpensionärerna.
Det gäller den avtrappning som
sker av det kommunala bostadstillägget
vid extrainkomster för folkpensionärer.
Jag vill korrigera mitt förbiseende
genom att göra denna komplettering.

Fröken STENBERG (li):

Herr talman! Det förelåg förvisso
icke någon trosviss optimism hos de motionärer,
som i år åter väckte förslaget
om en rimlig skattesänkning för de s. k.
ensamstående. Motionerna om de ensamståendes
skattesituation är och förblir
en följetong, och någon happy end
kan ännu inte skönjas. Möjligen blir
det ett nytt och litet gladare kapitel i
höst, när familjeskatteberedningen presenterar
sitt betänkande.

Ett enhälligt bevillningsutskott har
alltså i betänkandet nr 47 åter avstyrkt
ett motionspar — i år är det I: 262
och II: 332 — där vi motionärer yrkar
att skattesatserna för ensamstående vid

Torsdagen den 30 maj 1968 em.

Nr 30

den statliga inkomstbeskattningen sätts
ned med en procentenhet i inkomstskikten
6 000—40 000 kronor. Det skulle
kosta ungefär 100 miljoner kronor i
inkomstbortfall, och det har statskassan
enligt utskottet inte råd med. Någon
diskussion beträffande möjligheten till
omfördelning mellan gällande skatteskalor
bär — efter vad jag förstår av
utskottets skrivning på den här punkten
— inte förekommit.

Jag skall inte ta upp tiden med någon
analys av frågeställningen. Kammaren
känner så väl till denna. Kammaren
vet — om inte på annat sätt så genom
motionerna — hur den fortgående inflationen
innebär en ständig skärpning
av den progressiva beskattningen av
reallönerna. Den vet att det skärpta
skattetrycket hårdast drabbar den
skattebetalarkategori sqm de ensamstående
utgör. Den vet att skattesystemets
uppbyggnad lett till att en skatteövervältring
på denna kategori automatiskt
kommit till stånd.

Familjeskatteberedningen beräknar
att den hösten 1968 skall avge ett betänkande,
som enligt uppgift i någon
mån kommer att beröra beskattningen
av ensamstående — denna heterogena
grupp på mer än en miljon människor.

I väntan på familjeskattebercdningens
förslag har debatten om de ensamståendes
skattesituation i viss mån avstannat
men, hem talman, dock inte helt.
Den avvaktande attityden bryts då och
då av enskilda protester i press och radio-TV.
De ensamstående — inte minst
de frånskilda, änkorna och änklingarna
— vet och har negativ erfarenhet av
att vid beräkning av den statliga inkomstskatten
tillämpas för gift skattskyldig
en skatteskala och för de ensamstående
en annan skatteskala med
brantare progression.

De ensamstående har länge — kanske
alltför länge — undrat över det
rättvisebegrepp som ligger till grund för
skattelagar som säger att med civilståndet
som riktmärke börjar för gift skattskyldig
progressiviteten vid 12 000 kro 4

Första kammarens protokoll 196S. Nr SO

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
nors beskattningsbar inkomst men för
ensamstående redan vid 6 000 kronor
beskattningsbar inkomst och stiger
dessutom snabbare.

Nu råkar skattekategorin ensamstående
inte höra till de högröstade i
samhället. Kanske är det en bidragande
orsak till att de har mera skatt och
färre rättigheter, att de står sist i bostadskön,
att folkpensionsavgiften är
lika stor för eu ensamstående som för
två gifta, att samma sak gäller ortsavdragen
även om endast den ena maken
haft inkomst. De s. k. ensamstående är
påtagligt diskriminerade i fråga om
möjligheterna att konkurrera om en
bostad. Socialförsäkringarnas regler
diskriminerar också i vissa fall de ensamstående.

Detta är alltså fakta, värda att begrundas
i en ekonomisk debatt i ett
demokratiskt land i allmänhet och av
en familjeskatteberedning i synnerhet.
Jag kommer osökt att tänka på Orwells
Djurfarmen, där det heter: »Alla är lika
men några är mer lika än andra.» Citatet
kan efter behag tillämpas på vilken
som helst av de två av civilståndet
betingade skattekategorierna.

Ja, herr talman, det finns mycket att
säga i denna fråga om denna ensamståendeskatt
som läggs på en kategori
medborgare som hör till de lägsta inkomsttagarna
i riket, läggs på t. ex.
äldre outbildade som blivit ensamma.
Men eftersom i dag ingen som helst
argumentation kan påverka just den
här skattefrågan, avstår jag från vidare
plädering. Det statsfinansiella läget har
inte tillåtit att någon reservation fogats
till detta betänkande med anledning
av vår motion om en annan och rättvisare
beskattning av de ensamstående.
Det enda jag då kan göra är att med
adress till familjeskatteberedningen uttala
en förhoppning om att denna beredning
lyckas finna en god och salomonisk
lösning på ett länge debatterat
beskattningsproblem — skattetryckets
rättvisa fördelning mellan olika kategorier
skattskyldiga.

Torsdagen den 30 mai 1968 em.

98 Nr 30

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.

Jag har alltså, herr talman, beträffande
de refererade motionerna intet
yrkande.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Jag vill till en början
framhålla att jag inte skall hålla något
längre anförande. Jag ämnar inte vid
denna tidpunkt beröra någon del av
den allmänt politiska debatt — valdebatt
kan man i många stycken kalla
den — som bar förts här i går och i
dag.

Det är bara ett avsnitt i förslaget till
mervärdeskatt som jag i egenskap av
motionär vill beröra. Det gäller mervärdeskatten
på begagnade bilar, som ju
bevillningsutskottet inte tar ställning
till denna gång. Utskottet har insett att
detta avsnitt av skatteförslaget är så
komplicerat att man begär ytterligare
undersökning och utredning för att de
begagnade bilarna skall kunna beläggas
med mervärdeskatt.

Här fanns redan i propositionen en
del tveksamhet i detta avsnitt. En hel
del remissinstanser var tveksamma,
men finansministern kom ändå fram till
att en 60-procentig skatt borde tillämpas.
Den föreslagna mervärdeskatten
skulle innebära en ytterligare skattebelastning
på bilarna och biltrafiken
med 120 miljoner kronor. Men bekymren
gäller inte bara detta nya tillskott
till den redan nu tunga skattebelastningen
på bilarna. Om mervärdeskatten
på begagnade bilar skall träda i funktion
föreligger en stor och betydande
risk att handeln med dessa bilar ännu
mer än nu tas över av mindre nogräknade
försäljare, som kan försöka finna
möjligheter att kringgå bestämmelserna.
I många fall kan därför någon
mervärdeskatt kanske inte komma att
inbetalas. Bilhandeln kan bär spåra in
på olyckliga sidospår.

Det skall villigt erkännas att staten
är skicklig när det gäller att inkassera
skatter. Men man har aldrig lyckats
med att ta in omsättningsskatt för alla

nya bilar som säljes här i landet. Med
det system som gäller beträffande omsättningsskatten
kan man räkna med
att staten förlorar cirka 5—6 miljoner
kronor om året. När skattekontrollen
lyckats så illa beträffande nya bilar
kan man befara att det kommer att
brista ännu mycket mer i skatteredovisningen
för begagnade bilar.

Det är ganska märkligt att staten
inte har lyckats åstadkomma en kontroll
för nya bilar så att bilköparna,
såväl den ene som den andre, får betala
vad ban skall i omsättningsskatt.
Sannolikt blir det vid mervärdeskatt
mycket lättare att förbigå skattebestämmelserna
för begagnade bilar. Mervärdeskatten
kan i detta fall komma
att stimulera till skatteflykt.

Det finns också ett annat skäl som
starkt talar för att mervärdeskatten
här inte bör träda i funktion. Det finns
redan nu många ansvarslösa individer
som sysslar med försäljning av begagnade
bilar. Vi bör då inte införa ett
system som starkt kan komma att bidraga
till att den skaran ökar. Det är
ingen lätt sak för den enskilde bilspekulanten
att bedöma värdet av en
begagnad bil. Lackeringen kan lätt
snyggas upp, men under den blanka
ytan kan ofta många fel och brister
döljas. Även om polisen och bilinspektionen
har rätt att inspektera till försäljning
utbjudna begagnade bilar så
förekommer detta i begränsad omfattning.
När en sådan undersökning förekommer
hos mindre nogräknade försäljare
är det inte ovanligt att ett betydande
antal bilar beläggs med körförbud,
bilar som annars skulle ha
kommit direkt ut i trafiken. Här bör
inte införas ett skattesystem som verkar
hämmande på trafiksäkerheten.

Den övervägande delen av bilhandlarna
är hedervärda människor och
ansvarsmedvetna gentemot sina kunder.
Vid sidan av dessa bättre företag finns
emellertid också ett betydande antal av
en helt annan kategori. Det finns tyvärr
bilhandlare som — kan man gott sä -

Torsdagen den 30 maj 1968 em.

Nr 30

ga -— är livsfarliga för bilköparna och
trafikanterna. De säljer bilar som borde
vara belagda med körförbud, ofta
skrotbilar, och det till oskäliga priser.
Polisen och bilinspektionen har inte
resurser att ständigt bevaka bilhandeln.
Många har dyrt fått betala att de
råkat i händerna på och blivit vilseledda
av mindre nogräknade och ansvarslösa
bilförsäljare.

Jag har tidigare i år fört fram förslag
om ett system med auktorisation
som borde införas så att de som säljer
bilar och utför bilreparationer på ett
bättre sätt skall känna sitt ansvar.
Skall propositionens förslag genomföras
— inte nu men framdeles — uppstår
ännu större risker för bilkonsumenterna
och en ökad osäkerhet för
allmänheten. Denna nya skattebelastning
som utskottet här uttalar sig för
kan komma att driva handeln med begagnade
personbilar bort från sunda
och kontrollerbara banor. Bilförsäljare
av tvivelaktigt slag kan komma att
få en ny blomstringstid. Detta var ändå
inte meningen med mervärdeskatten!

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
beträffande bevillningsutskottets
förevarande betänkande, nr 44,
komme att framställas först särskilt angående
ett av herr Nilsson, Ferdinand,
under överläggningen framställt avslagsyrkande
å Kungl. Maj:ts proposition
nr 77 samt därefter särskilt rörande
utskottets hemställan.

Därefter gjordes propositioner, först
på bifall till samt vidare på avslag å
det av herr Nilsson, Ferdinand, under
överläggningen framställda yrkandet
om avslag å Kungl. Maj:ts proposition
nr 77; och förklarades den senare propositionen
vara med övervägande ja besvarad.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner, först på bifall till vad

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.

utskottet i föreliggande betänkande
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
betänkandet avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Nilsson, Yngve, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
44, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Nilsson, Yngve,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —73;

Nej — 59.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 133, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition med förslag till förordning
om allmän arbetsgivaravgift,
m. m., i vad avser riktlinjer för statsbidrag
för allmän arbetsgivaravgift vid
statsunderstödd verksamhet, jämte motioner.

100

Nr 30

Torsdagen den 30 maj 1968 em.

Ang. mervärdeskatt, m. m.
Punkten 1

Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 2

Lades till handlingarna.

Ang. mervärdeskatt, m. in.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 45, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning
om mervärdeskatt, m. m. jämte
motioner.

I propositionen 1968: 100 hade Kungl.
Maj :t, under åberopande av statsrådsprotokollet
över finansärenden för den
22 mars 1968, föreslagit riksdagen att
antaga därvid fogade förslag till

1) förordning om mervärdeskatt,

2) förordning om ändrad lydelse av
19 § taxeringsförordningen den 23 november
1956 (nr 623),

3) förordning angående ändrad lydelse
av 1 § förordningen den 1 juni
1951 (nr 442) om rätt att av riksskattenämnden
erhålla förhandsbesked i taxeringsfrågor.

Propositionen innehöll det förslag
till mervärdeskatt, som förutskickats i
finansplanen. Mervärdeskatten föresloges
avlösa nuvarande allmänna varuskatt
vid årsskiftet 1968/69 och utgå
med 10 procent, dvs. samma procenttal
som för närvarande gällde för den allmänna
varuskatten.

I anledning av propositionen hade
väckts följande motioner nämligen

1) de likalydande motionerna 1:882,
av herr Tistad in. fl., och 17:1137, av
herr Andersson i Örebro m. fl.,

2) de likalydande motionerna I: 903,
av herr Ahlmark, och 11: 118b, av herr
Ullsten,

3) de likalydande motionerna 1:904,
av herrar Torsten Andersson och Dahlén,
samt 11:1185, av herrar Wedén och
Hedlund, såvitt nu vore i fråga,

4) de likalydande motionerna I: 905,
av herrar Bengtson och Wikberg, samt
11:1164, av herr Börjesson i Glömminge
m. fl.,

5) de likalydande motionerna 1:906,
av herr Enarsson, och II: 1170, av herr
Lothigius m. fl.,

6) de likalydande motionerna 1:907,
av herr Karl-Erik Eriksson m. fl., och
IT. 1192, av herr öhvall in. fl.,

7) de likalydande motionerna 1:908,
av herr Karl-Erik Eriksson in. fl., samt
11:1190, av herrar öhvall och Jonsson,

8) de likalydande motionerna I: 909,
av herrar Fälldin och Axel Kristiansson,
samt II: 1163, av herr Boo,

9) de likalydande motionerna 1:910,
av herr Holmberg m. fl., och 11:1162,
av herr Bohman in. fl.,

10) de likalydande motionerna I: 911,
av fru Hultell och fröken Stenberg,
samt II: 1171, av hem Nordgren och fröken
Wetterström,

11) de likalydande motionerna 1: 912,
av herrar Gösta Jacobsson och Enarsson,
samt II: 1180, av herrar Söderström
och Thylén,

12) de likalydande motionerna I: 913,
av herrar Gösta Jacobsson och Enarsson,
samt IT 1181, av herr Söderström
m. fl.,

13) de likalydande motionerna I: 91b,
av herr Lundberg, samt II: 1174, av herrar
Nordgren och Oskarsson,

14) de likalydande motionerna I: 915,
av herr Lundberg, och IT. 1183, av herr
Turesson,

15) de likalydande motionerna I: 916,
av herrar Lundberg och Stefanson, samt
IT 1107, av herrar Jonsson och Nordgren,

16) de likalydande motionerna I: 917,
av herr Möller in. fl., och IT: 1179, av
herr Persson i Skänninge,

17) de likalydande motionerna 1: 919,
av herrar Harald Pettersson och Fälldin,
samt II: 1168, av herr Josef son i
Arrie och herr Boo,

18) de likalydande motionerna I: 920,
av herr Stefanson, och IT 1176, av herr
Nordgren m. fl.,

Torsdagen den 30 mai 1968 em.

Nr 30

101

19) de likalydande motionerna I: 921,
av herrar Stefanson och Lundberg, samt
II: 1175, av herr Nordgren m. fl.,

20) de likalydande motionerna I: 922,
av herrar Stefanson och Lundberg, samt
II: 1172, av herr Nordgren,

21) de likalydande motionerna 1: 923,
av herr Stefanson in. fl., samt IT. 1173,
av herrar Nordgren och Jonsson,

22) de likalydande motionerna I: 924,
av herr Stefanson in. fl., och II: 1177,
av herr Nordgren m. fl.,

23) de likalydande motionerna I: 926,
av herr Svenungsson, samt II: 1178, av
herrar Nordstrandh och Björkman,

24) de likalydande motionerna I: 927,
av herrar Svenungsson och Helge Karlsson,
samt II: 1189, av herr Åberg m. fl.,

25) de likalydande motionerna I: 928,
av herrar Tistad och Karl-Erik Eriksson,
samt II: 1191, av herr öhvall in. fl.,

26) de likalydande motionerna I: 929,
av herrar Tistad och Ernulf, samt IT
1188, av herr Werbro in. fl.,

27) de likalydande motionerna I: 931,
av herrar Tistad och Erik Filip Petersson,
samt 11:1186, av herr Werbro,

28) de likalydande motionerna I: 932,
av herrar Tistad och Erik Filip Petersson,
samt 11:1187, av herr Werbro,

29) de likalydande motionerna I: 933,
av herr Tistad in. fl., och II: 1182, av
herr Thylén in. fl.,

30) de likalydande motionerna I: 934,
av herr Wanhainen in. fl., och II: 1169,
av herr Kellgren in. fl.,

31) de likalydande motionerna I: 935,
av herr Werner, och II: 1163, av herr
Hermansson in. fl.,

32) motionen 1:918, av herr Ferdinand
Nilsson,

33) motionen 1:925, av herr Sveningsson,

34) motionen I: 930, av herrar Tistad
och Lundström, samt

35) motionen IT 1166, av herr Johansson
i Skärstad och herr Johansson
i Växjö.

Ang. mervärdeskatt, m. in.

Följande vid riksdagens början väckta
motioner hade även behandlats av
utskottet i detta sammanhang:

36) de likalydande motionerna I: 129,
av herrar Wallmark och Blomquist,
samt II: 169, av herr Nordstrandh in. fl.,

37) de likalydande motionerna I: 385,
av herr Stefanson m. fl., och II: 488, av
herr Nordgren m. fl.,

38) de likalydande motionerna I: 391,
av herr Werner, och II: 479, av herr
Karlsson i Huddinge in. fl.,

39) de likalydande motionerna I: 630,
av herrar Bengtson och Dahlén, samt
II: 825, av herrar Wedén och Hedlund,
såvitt nu vore i fråga,

40) de likalydande motionerna I: 633,
av herr Holmberg m. fl., och IT 795, av
herr Bohman in. fl., såvitt nu vore i
fråga,

41) de likalydande motionerna I: 646,
av herr Stefanson in. fl., och IT 792, av
herr Berglund m. fl.,

42) de likalydande motionerna I: 652,
av herr Sundin in. fl., och 11:814, av
herr Magnusson i Borås in. fl.,

43) de likalydande motionerna I: 654,
av herr Österdahl m. fl., och II: 801, av
herr Gustafsson i Stenkyrka m. fl.,

44) motionen 11:320, av herr Björkman
och fru Sundberg,

45) motionen 11:819, av herr Rubin,
samt

46) motionen 11:821, av herr Söderström
m. fl.

I motionerna I: 904 och IT 1185 hade
hemställts, såvitt nu vore i fråga, att
riksdagen måtte

antaga förslaget till förordning om
mervärdeskatt med de ändringarna, att
8, 22, 28 och 49 §§ erhölle i motionerna
angiven lydelse,

besluta, att skattskyldighet skulle gälla
för offentlig myndighet och affärsdrivande
verk, som till annan tillhandahölle
skattepliktiga varor och tjänster,

i skrivelse till Kungl. Maj :t begära,

a) att möjligheterna skulle undersökas
att få berörda intresseorganisationer
att medverka i informationsarbetet

102

Nr 30

Torsdagen den 30 maj 1968 em.

Ang. mervärdeskatt, in. m.

angående mervärdeskattens utformning
och praktiska tillämpning, och

b) att vad som i övrigt anförts i motionerna
angående information om mervärdeskatten
skulle beaktas.

I motionerna 1:906 och 11:1170 hade
yrkats, att riksdagen vid behandlingen
av propositionen skulle besluta,

att länsstyrelse — när särskilda skäl
förelåge i fråga om viss skattskyldig —
skulle äga besluta, att redovisningsperiod
skulle fastställas till kortare tid än
2 månader, dock icke kortare än 10 dagar,
samt

att återbetalning av skatt skulle ske
inom 10 dagar efter det deklarationen
inkommit till länsstyrelsen, om ej särskilda
skäl talade däremot.

I motionerna I: 908 och II: 1190 hade
anhållits, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte giva till känna vad
som anförts i motionerna. I motionerna
hade begärts kompletterande bestämmelser
i fråga om bland annat vissa
punktskattebelagda varor. Vidare ifrågasattes
om tullkredittiderna vore rätt
avvägda och om kravet på säkerhet som
villkor för tullkredit borde bibehållas.

I motionerna I: 910 och II: 1162 hade
föreslagits, att riksdagen skulle

a) besluta, att energiskatten skulle avvecklas
från och med ingången av 1969
och att det energibeskattade området
i stället skulle beskattas genom en mervärdeskatt,

b) på grund härav antaga det framlagda
förslaget till förordning om mervärdeskatt dels

med de ändringarna, att 2, 8 och
11 §§ och anvisningarna till 8 och 10 §§
erhölle den lydelse, som i motionerna
angivits,

dels med de ändringarna i de föreslagna
övergångsbestämmelserna, att de
bestämmelser, som intagits under punkt
7, infördes såsom en ny punkt 8, och
att punkterna 7 och 8 erhölle i motionerna
angiven lydelse,

c) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att Kungl. Maj:t, i samband med
en allmän skattereform på grundval av
allmänna skatteberedningens förslag
och vad motionärerna i olika motioner
anfört, måtte förelägga riksdagen förslag
om avveckling av de i motionerna
angivna punktskatterna.

I motionerna I: 912 och II: 1180 hade
hemställts, att riksdagen måtte

a) besluta, att i den föreslagna förordningen
om mervärdeskatt skulle intagas
bestämmelser om rätt till särskild
kostnadsersättning för de skattskyldiga,
som enligt nu gällande förordning om
allmän varuskatt skulle gottskrivas sådan
ersättning,

b) besluta om en utredning med direktiv
att utforma regler om ersättning
till övriga skattskyldiga för det arbete,
som dessa enligt förslaget ålades utföra
som uppbördsmän för mervärdeskatten,
samt

c) om dessa förslag icke skulle godkännas
fastställa en längre respittid för
deklarations avgivande och skattens inbetalning
än den i propositionen angivna.

I motionerna I: 914 och II: 1174 hade
yrkats,

att riksdagen skulle besluta, att förordningarna
om den särskilda varuskatten
på choklad- och konfektyrvaror och
på tekniska preparat, försäljningsskatten
på guldsmedsvaror och knutna mattor
samt pälsvaruskatten skulle upphöra
att gälla från den 1/1 1969 samt

att uttagsprocenten för mervärdeskatten
skulle fastställas till 10,7 procent i
stället för i propositionen föreslagna 10
procent, vilket motsvarade ett pålägg av
12 procent i stället för beräknade 11,1
procent.

I motionerna I: 917 och II: 1179 hade
framlagts förslag om att riksdagen
skulle besluta, att sådana ekonomiska
föreningar och aktiebolag, som avsåges
i 32 § tredje stycket sparbankslagen,
skulle undantagas från skattskyldighet.

Torsdagen den 30 maj 1968 em.

Nr 30

103

I motionerna I: 919 och II: 1168 hade
anhållits, att riksdagen måtte antaga
förslaget till förordning om mervärdeskatt
med den ändringen, att 10 § erhölle
den lydelse, som i motionerna angivits,
vilket förslag avsåg, att det skattepliktiga
tjänsteområdet skulle omfatta
även inseminering, jordbearbetning och
ytbeläggning, sådd och skörd samt bokföring
och revision.

I motionerna 1:921 och 11:1175 hade
föreslagits, att riksdagen skulle

a) avslå propositionens förslag om
mervärdeskatt för begagnade personbilar
samt

b) förorda, att begagnade personbilar
skulle undantagas från mervärdeskatt
med bibehållen motsvarande kompensation
i form av oförändrad personbilsaccis
eller — vid eventuell uppräkning
av procenttalet för mervärdeskatt
—• motsvarande anpassning av personbilsaccisen.

I motionerna I: 923 och II: 1173 hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att tidsfristen för avgivande av deklaration
skulle utökas i enlighet med vad
som föreslagits i motionerna.

I motionerna 1: 927 och II: 1189 hade
yrkats, att riksdagen i skrivelse till riksskattenämnden
eller annan vederbörlig
myndighet skulle framhålla, att vid utformning
av tillämpningsföreskrifterna
för förordningen för mervärdeskatten
särskild hänsyn borde tagas till de för
yrkesfiskarna gällande förhållandena.

I motionerna I: 931 och II: 1186 hade
framlagts förslag om att riksdagen skulle
besluta

dels att 8 § i den föreslagna förordningen
om mervärdeskatt skulle erhålla
den lydelse, som i motionerna angivits,

dels att anvisningarna till 8 § skulle
erhålla i motionerna angiven lydelse,
vilka förslag avsågo, att det gällande
undantaget från skatteplikt för fartyg
om minst 20 registerton icke borde omfatta
lustfartyg och icke heller delar,

Ang. mervärdeskatt, m. in.
tillbehör eller utrustning till ej skattepliktigt
fartyg.

I motionerna I: 933 och II: 1182 hade
anhållits,

dels att riksdagen med ändring av
vad som föreslagits i propositionen
skulle besluta, att utövare av hamnrörelse
skulle betraktas som skattskyldig
men att hamntjänster skulle undantagas
från skatteplikt,

dels att riksdagen skulle besluta, att
svensk frihamn i mervärdeskattetekniskt
avseende skulle vara att jämställa
med utlandet.

I motionerna I: 934 och II: 1169 hade
föreslagits, att riksdagen skulle besluta,
att 8 § i den föreslagna förordningen
om mervärdeskatt skulle erhålla den
lydelse, som i motionerna angivits, vilket
förslag avsåg utvidgat undantag
från skatteplikt för konstverk.

I motionerna I: 935 och II: 1165 hade
framlagts förslag om att riksdagen skulle
avslå propositionen.

I motionen I: 918 hade hemställts, att
riksdagen måtte avslå propositionen
och i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om nytt förslag till innevarande
års riksdag avseende allmänna varuskattens
ersättande med en i enlighet
med statsverkets behov avvägd utbyggd
punktbeskattning av lyxvaror, kompletterad
med en skälig beskattning av umbärliga
varor under beaktande av i
motionen anförda synpunkter.

I motionen 1:925 hade yrkats, att
riksdagen skulle besluta, att begagnade
bilar skulle vara befriade från mervärdeskatt.

I motionerna 1:391 och 11:479 hade
föreslagits, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t skulle hemställa om utredning
och förslag rörande differentierad,
progressiv konsumtionsbeskattning
i enlighet med vad som i motionerna
anförts.

I motionerna 1:652 och 11:814 hade
anhållits, att riksdagen måtte vidtaga

104

Nr 30

Torsdagen den 30 maj 1968 em.

Ang. mervärdeskatt, m. m.

sådana åtgärder, att vid behandling av
propositionen om mervärdeskatt de
synpunkter beaktades som i motionerna
framförts beträffande punktskatterna.

Till behandling i detta betänkande
hade utskottet jämväl förehaft § 17 i
riksdagens revisorers berättelse, där
revisorerna behandlade undantaget från
skattskyldighet i de fall verksamhet
samordnats mellan stat och kommun eller
mellan kommuner.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på anförda skäl hemställt,

A) att riksdagen måtte — med anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
100 samt motionerna I: 904 och II: 1185,
1:906 och 11:1170, 1:912 och 11:1180,
1:923 och 11:1173, 1:933 och 11:1182
samt motionen I: 930 och med avslag på
motionerna 1:935 och 11:1165 ävensom
motionen I: 918 — antaga de vid
propositionen fogade förslagen till

1) förordning om mervärdeskatt med
de ändringar, att

dels 1, 2, 3, 18, 19, 22, 37, 41 och
75 §§ samt anvisningarna till 1 och
19 §§ erhölle den lydelse, som i betänkandet
angivits,

dels anvisningarna till 75 § och punkt
3 av övergångsbestämmelserna utginge
och således punkterna 4—7 av övergångsbestämmelserna
betecknades 3—6,

2) förordning om ändrad lydelse av
19 § taxeringsförordningen den 23 november
1956 (nr 623),

3) förordning angående ändrad lydelse
av 1 § förordningen den 1 juni 1951
(nr 442) om rätt att av riksskattenämnden
erhålla förhandsbesked i taxeringsfrågor; i B)

att riksdagen i anledning av motionerna
1:904 och 11:1185, 1:908 och
II: 1190, I: 917 och II: 1179, I: 919 och
11:1168, 1:921 och 11:1175, 1:927 och
11:1189, 1:931 och 11:1186, 1:934 och
II: 1169 samt motionen I: 925 i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte begära ytterligare
utredning och förslag till 1968

års höstriksdag i enlighet med vad utskottet
i betänkandet förordat;

C) att riksdagen måtte avslå följande
motioner, nämligen

1) motionerna 1:129 och II: 169,

2) motionerna 1:385 och II: 488,

3) motionerna I: 391 och II: 479,

4) motionerna I: 630 och II: 825, i
vad desamma behandlats i detta betänkande,

5) motionerna 1:633 och 11:795, i
vad desamma behandlats i detta betänkande,

6) motionerna I: 646 och II: 792,

7) motionerna 1:652 och 11:814,

8) motionerna I: 654 och II: 801,

9) motionerna I: 882 och II: 1137,

10) motionerna I: 903 och II: 1184,

11) motionerna 1:904 och II: 1185, i
vad desamma hänvisats till bevillningsutskottet,

12) motionerna I: 905 och II: 1164,

13) motionerna I: 906 och II: 1170,

14) motionerna 1:907 och II: 1192,

15) motionerna I: 908 och II: 1190,

16) motionerna I: 909 och II: 1163,

17) motionerna I: 910 och II: 1162,

18) motionerna I: 911 och II: 1171,

19) motionerna I: 912 och II: 1180,

20) motionerna I: 913 och II: 1181,

21) motionerna I: 914 och II: 1174,

22) motionerna I: 915 och II: 1183,

23) motionerna I: 916 och II: 1167,

24) motionerna I: 917 och II: 1179,

25) motionerna I: 919 och II: 1168,

26) motionerna I: 920 och II: 1176,

27) motionerna I: 921 och II: 1175,

28) motionerna I: 922 och II: 1172,

29) motionerna I: 923 och II: 1173,

30) motionerna 1:924 och 11:1177,

31) motionerna I: 926 och II: 1178,

32) motionerna I: 927 och II: 1189,

33) motionerna I: 928 och II: 1191,

34) motionerna I: 929 och II: 1188,

35) motionerna I: 931 och II: 1186,

36) motionerna I: 932 och II: 1187,

37) motionerna I: 933 och II: 1182,

38) motionerna I: 934 och TT: 1169,

39) motionen I: 925,

40) motionen 1:930,

Torsdagen den 30 maj 1968 em.

Nr 30

105

Om utredningar i stabiliseringspolitiskt syfte

41) motionen 11: 320,

42) motionen 11:819,

43) motionen II: 821,

44) motionen II: 1166,

i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet i betänkandet
anfört och hemställt;

D) att riksdagens revisorers berättelse,
i vad den behandlats i detta betänkande,
måtte anses besvarad genom
vad utskottet i betänkandet anfört.

Av utskottet föreslagna ändringar i
förslaget till förordning om mervärdeskatt
inneburo bland annat, att inbetalningstiden
för mervärdeskatt skuller
förlängas från av Kungl. Maj :t föreslagna
18 dagar till 35 dagar efter
redovisningsperiods utgång.

Vid betänkandet funnos fogade två
särskilda yttranden, nämligen

1) av herrar Yngve Nilsson (h), Stefanson
(fp), Sandin (ep), Gösta Jacobsson
(h), Lundström (fp), Magnusson
i Borås (h) och Vigclsbo (ep), fru Nettelbrandt
(fp) samt herr Boo (ep) och
herr Larsson i Umeå (fp), ävensom

2) av herrar Stefanson (fp), Sundin
(ep), Vigelsbo (ep), Boo (ep) och
Larsson i Umeå (fp).

Herr WERNER (vpk):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionerna 1:935 och 11:1165
samt I: 391 och II: 479.

Herr LUNDBERG (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionsparet I: 914 och II: 1174.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner beträffande utskottets
i förevarande betänkande gjorda
hemställan komme att framställas först

särskilt angående punkten A, därefter
särskilt i fråga om envar av punkterna
C 3 och C 21 samt vidare särskilt rörande
utskottets hemställan i övrigt.

I vad gällde punkten A gjordes propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall till
motionerna 1:935 och 11:1165; och
förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Sedermera gjordes i enlighet med de
avseende punkten C 3 förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på bifall till motionerna 1:391 och II:
479; och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Därefter gjordes enligt de angående
punkten C 21 framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare därpå att
kammaren skulle bifalla motionerna I:
914 och II: 1174; och förklarades den
förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

På gjord proposition bifölls härpå
vad utskottet i övrigt hemställt i detta
betänkande.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 132, i anledning av vissa motioner
väckta i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning
om mervärdeskatt, in. in., i vad
motionerna avser anvisande av anslag.

Vad utskottet i detta utlåtande hemställt
bifölls.

Om utredningar i stabiliseringspolitiskt
syfte

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 43, i anledning av motioner
angående den ekonomiska politiken.

106

Nr 30

Torsdagen den 30 maj 1968 em.

Om utredningar i stabiliseringspolitiskt syfte

I detta utlåtande hade bankoutskottet
i ett sammanhang behandlat olika motioner
angående den ekonomiska politiken.
Dessa motioner voro

dels de likalydande motionerna I:
G56, av herrar Bengtson och Dahlén,
samt II: 836, av herrar Hedlund och
Wedén, vari hemställts, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte

1. uttala, att den ekonomiska politiken
borde omläggas så, att den bättre
än hittills beaktade de i motionerna
framförda synpunkterna och förslagen
i avsikt att trygga sysselsättningen, motverka
pris- och kostnadsstegringar samt
främja produktionens tillväxt,

2. särskilt framhålla, att genom stabiliseringskonferenser,
där arbetsmarknadens
parter, vissa andra organisationer,
regering och riksdag samt erforderlig
expertis deltoge, förutsättningar
borde skapas för en frivillig samordning
av arbetsavtal, prispolitik och ett
lämpligt tillrättaläggande av den offentliga
ekonomiska politiken med ökad
ekonomisk stabilitet som följd,

3. anhålla, att utredning måtte ske
om inrättande av ett ekonomisk-socialt
råd med uppgift att diskutera och förbereda
en effektiv stabiliseringspolitik,

4. hemställa om utgivning av ett värdefast
statligt obligationslån med inriktning
särskilt på att uppmuntra och
trygga den stora allmänhetens sparande,
varvid förutsattes att genom detta
lån vunna erfarenheter senare tillgodogjordes
för att möjliggöra värdefasta
försäkringar och skapa ökad trygghet
för spararna mot inflationsförluster,

5. hemställa, att en parlamentarisk
utredning måtte tillsättas för en översyn
av statens utgifter i syfte att främja
kostnadsbesparingar, samt

6. hemställa, att under medverkan av
ekonomisk expertis en utredning måtte
ske för belysning av olika finanspolitiska
åtgärders verkningar på produktion,
sysselsättning och inkomstfördelning,

dels ock de likalydande motionerna
I: 662, av herr Holmberg m. fl., och II:

831, av herr Bohman m. fl., vari föreslagits,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t skulle anhålla, att Kungl.
Maj :t måtte, i enlighet med de riktlinjer
som angivits i motionerna, snarast
förelägga riksdagen ett samlat förslag
till de åtgärder på den ekonomiska politikens
område, som vore ägnade att
förbättra näringslivets arbetsvilllkor
och trygga sysselsättningen samt därvid
särskilt taga hänsyn till

1. behovet av en effektiv planering av
hela den offentliga sektorn i fråga om
storlek och expansionstakt,

2. behovet av att åstadkomma en rationellare
administration och effektiv
bedömning av arbetsprestationen inom
statliga och kommunala myndigheter,

3. behovet av att genom avgifter finansiera
vissa av de tjänster som offentliga
myndigheter erbjöde, samt

4. framförda förslag om att den ekonomiska
politiken och statsbudgetens
inkomst- och utgiftsramar redovisades
i översiktliga treårsplancr.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:656 och 11:836, såvitt de icke
avsåge inrättande av ett ekonomisk-socialt
råd, samt motionerna 1:662 och
11:831, såvitt de icke avsåge avgiftsfinansiering
av offentliga tjänster;

B. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 656 och II: 836, såvitt de avsåge
inrättande av ett ekonomisk-socialt
råd;

C. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:662 och 11:831, såvitt de avsåge
avgiftsfinansiering av offentliga
tjänster.

Reservationer hade avgivits

1. beträffande utskottets hemställan
under A, av herrar Hilding (fp) Enarsson
(h), Lundberg (h), Wikberg (ep),
Regnéll (h), Berglund (fp), Börjesson
i Glömminge (ep) och Löfgren (fp), vil -

Torsdagen den 30 maj 1968 em.

Nr 30

107

Om utredningar i stabiliseringspolitiskt syfte

ka ansett, att utskottets yttrande bort i
viss angiven del harva den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort under A hemställa, att riksdagen
i anledning av motionerna 1:656 och
11:836, såvitt de icke avsåge inrättande
av ett ekonomisk-socialt råd, samt
motionerna I: 662 och II: 831, såvitt de
icke avsåge avgiftsfinansiering av offentliga
tjänster, hos Kungl. Maj:t måtte
anhålla om åtgärder på den ekonomiska
politikens område i enlighet med
vad reservanterna anfört;

2. beträffande utskottets hemställan
under B, av herrar Hilding (fp), Wikberg
(ep), Regnéll (h), Berglund (fp),
Börjesson i Glömminge (ep) och Löfgren
(fp), vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss del bort erhålla den lydelse,
som i reservationen angivits, samt
att utskottet bort under B hemställa, att
riksdagen med bifall till motionerna
1:656 och 11:836, i ifrågavarande del,
hos Kungl. Maj :t måtte anhålla, att utredning
måtte ske om inrättande av ett
ekonomisk-socialt råd med uppgift att
diskutera och förbereda en effektiv stabiliseringspolitik; 3.

vid utskottets hemställan under C,
av herrar Enarsson (h), Lundberg (h)
och Regnéll (h), vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss del bort hava
den avfattning, denna reservation visade,
samt att utskottet bort under C
hemställa, att riksdagen måtte med bifall
till motionerna 1:662 och 11:831,
i ifrågavarande del, hos Kungl. Maj:t
anhålla om utredning rörande ökad
avgiftsfinansiering av offentliga tjänster
i enlighet med vad reservanterna
anfört.

Herr HILDING (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationerna 1 och 2.

Herr ENARSSON (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation 3.

Herr STÅHLE (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att
med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande varje punkt av
utskottets i förevarande utlåtande gjorda
hemställan.

I fråga om punkten A, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels bifall till
utskottets hemställan, dels ock att det
förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Hilding m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 1 betecknade reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Hilding begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes eu
omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 43 punkten
A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Hilding m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 1 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Hilding begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och be -

108

Nr 30

Torsdagen den 30 maj 1968 em.

Om åtgärder för att åstadkomma en stabil

funnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —73;

Nej —- 59.

Sedermera gjorde herr talmannen enligt
de rörande punkten B framkomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Hilding
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 2 betecknade
reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Hilding begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 43 punkten
B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Hilding in. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 2 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Hilding begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja-— 89;

Nej — 36.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Med avseende å punkten C, anförde
nu herr talmannen, hade yrkats dels

ekonomi, m. m.

bifall till utskottets hemställan, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Enarsson m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Därpå gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Enarsson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 43 punkten
C, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Enarsson in. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Då emellertid herr Enarsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —103;

Nej— 27.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Om åtgärder för att åstadkomma eu
stabil ekonomi, m. m.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 52, över motioner i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
komplettering av riksstatsförslaget för
budgetåret 1968/69, m. m.

Torsdagen den 30 maj 1968 em.

Nr 30

109

Om åtgärder för att åstadkomma en stabil ekonomi, m. m.

Bankoutskottet hade i detta utlåtande
i ett sammanhang behandlat

1) de likalydande motionerna 1:963,
av herr Bengtson m. fl., och II: 1222,
av herr Hedlund in. fl., utom såvitt de
avsåge frågor rörande beskattningen,

2) de likalydande motionerna 1:964,
av herr Dahlén in. fl., och II: 1224, av
herr Wedén in. fl., utom såvitt de avsåge
frågor rörande beskattningen,

3) de likalydande motionerna I: 965,
av hem Gösta Jacobsson m. fl., och II:
1221, av herr Björkman m. fl., samt

4) de likalydande motionerna I: 966,
av herr Werner, ocli 11: 1223, av herr
Hermansson in. fl.

Såvitt de under 1 och 2 nämnda motionerna
avsåge frågor rörande beskattningen
hade de hänvisats till bevillningsutskottet,
som i dessa delar behandlat
dem i sitt betänkande nr 47.

Hemställan i de parvis likalydande
motionerna 1:963 och 11:1222 samt I:
964 och II: 1224 överensstämde helt.
Förslaget innebar, såvitt nu vore i fråga,
att riksdagen vid sin behandling av
Kungl. Maj:ts proposition nr 125 skulle
besluta, att i skrivelse till Kungl. Maj:t
begära åtgärder i syfte att åstadkomma
en stabil ekonomi, inriktad på att
främja full sysselsättning och en förbättring
av låginkomstgruppernas ställning,
ekonomisk tillväxt och att hejda
prisstegringarna, med utgångspunkt
från vad som anförts i motionerna.

I motionerna I: 965 och II: 1221 hade
anhållits, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa,

1) att Kungl. Maj:t i samband med
utarbetandet av nästa års statsverksproposition
måtte vidtaga åtgärder för att
förhindra en sådan fortsatt ökning av
statsutgifterna, som icke stode i relation
till statsinkomsternas normala ökning;
samt

2) att Kungl. Maj:t måtte med hänsyn
till utvecklingen på längre sikt tillsätta

en allmän parlamentarisk besparingsutredning
med uppgift att möjliggöra ett
rimligare skattetryck.

I motionerna I: 966 och II: 1223 hade
yrkats, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj it skulle giva till känna vad

1 motionerna anförts angående den ekonomiska
politikens aktuella mål och
medel.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet hemställt,

A. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:963 och 11:1222 samt 1:964
och 11:1224, samtliga såvitt nu vore i
fråga;

B. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 966 och II: 1223;

C. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:965 och 11:1221.

I sitt yttrande hade utskottet å sid.

2 och 3 i det tryckta utlåtandet anfört
bland annat följande:

»Flertalet av de förslag om den ekonomiska
politikens inriktning och om
olika institutionella anordningar i stabiliseringspolitiskt
syfte som framförs
i nu förevarande motioner har behandlats
i utskottets utlåtande nr 43. Detta
gäller bl. a. förslagen om anordnande
av vad som tidigare kallats rundabordskonferenser
och nu av motionärerna
benämnes stabiliseringskonferenser, om
inrättande av ett ekonomisk-socialt råd,
om tillsättande av en parlamentarisk
besparingsutredning och om utgivande
av värdefasta obligationslån i sparstimulerande
syfte. Utskottet kan alltså beträffande
dessa förslag hänvisa till vad
som anförts i nyssnämnda utlåtande.

Vad angår den i motionerna 1:963
och 11: 1222 samt 1:966 och 11:1223
framförda tanken på en sänkning av
räntenivån, vill utskottet erinra om vad
utskottet tidigare uttalat i anledning av
liknande förslag (jfr senast BaU 1967:
8 och 42), nämligen att det bör ankomma
på fullmäktige i riksbanken att be -

Nr 30

Torsdagen den 30 maj 1968 em.

Om åtgärder för att åstadkomma en stabil ekonomi, m. m.

döma tidpunkten för och innebörden
av de beslut i räntepolitiskt avseende
som med hänsyn till konjunkturutvecklingen
kan visa sig motiverade. Genom
sin granskning av riksbankens styrelse
och förvaltning har riksdagen varje år
möjlighet att i efterhand uttala sig om
den förda diskontopolitiken.»

Reservationer hade anförts

1. vid utskottets hemställan under A

a) av herrar Hilding (fp), Nils Tlieodor
Larsson (ep), Bergland (fp), Börjesson
i Glömminge (ep) och Larsson
i Umeå (fp), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del hava den lydelse,
som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under A hemställa,
att riksdagen i anledning av motionerna
I: 963 och II: 1222 samt I: 964
och II: 1224, samtliga såvitt nu vore
i fråga, hos Kungl. Maj:t måtte hemställa
om åtgärder och reformförslag
på den ekonomiska politikens område
i enlighet med vad reservanterna anfört; b)

av herrar Åkerlund (h), Brundin
(h) och Regnéll (h), vilka ansett, att
det nyss återgivna avsnittet av utskottets
yttrande å sid. 2 och 3 i det tryckta
utlåtandet skulle erhålla följande lydelse
:

»Flertalet av de---(= utskottet)
■—--i sparstimulerande syfte.

Utskottet hänvisar beträffande dessa
förslag till vad som anförts i reservationen
1) till utskottets utlåtande nr
43.»;

2. vid utskottets hemställan under C,
av herrar Åkerlund (li), Brundin (h)
och Regnéll (h), vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss del bort erhålla
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort under C hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall till motionerna
I: 965 och II: 1221, hos Kungl.
Maj :t hemställa om dels åtgärder för att
begränsa statsutgifterna, dels tillsättande
av en parlamentarisk besparingsutredning,
allt i enlighet med vad reservanterna
anfört.

Vid utlåtandet fanns därjämte fogat
ett särskilt yttrande av herrar Åkerlund
(h), Brundin (h) och Regnéll (h).

Herr HILDING (fp):

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation
1 a.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna
1 b och 2.

Herr WERNER (vpk):

Herr talman! Jag yrkar bifall till
motionerna 1:966 och 11:1223.

Herr STÅHLE (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till
utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande varje punkt av utskottets
i förevarande utlåtande gjorde hemställan.

I fråga om punkten A, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats

1 :o) att utskottets hemställan skulle
bifallas;

2:o), av herr Hilding, att det förslag
skulle antagas, som innefattades i den
av honom in. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen; samt

3:o), av herr Åkerlund, att kammaren
skulle godkänna det förslag, som
innehölles i den av honom m. fl. vid
utlåtandet anförda, med 1 b betecknade
reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Hilding begärde votering, i anledning
varav herr talmannen upptog

Torsdagen den 30 maj 1908 em. Nr 30 111

Om åtgärder för att åstadkomma en stabil ekonomi, m. m.

vartdera av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig anse de härå avgivna svaren hava
utfallit med övervägande ja för deras
åsikt, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Hildings yrkande.

Herr Åkerlund äskade emellertid votering
om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående bankoutskottets
utlåtande nr 52 punkten A antager
godkännande av det förslag, som innefattas
i den av herr Hilding m. fl. vid
utlåtandet avgivna reservationen, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits reservationen
1 b, av herr Åkerlund m. fl.

Då emellertid herr Åkerlund begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 38;

Nej — 29.

Därjämte hade 64 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd härav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse: -

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 52 punkten
A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Hilding m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Då emellertid herr Hilding begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja—73;

Nej — 36.

Därjämte hade 23 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera gjordes enligt de rörande
punkten B förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall till motionerna
I: 966 och II: 1223; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Ytterligare gjorde herr talmannen i
enlighet med de avseende punkten G
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr
Åkerlund m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 2 betecknade reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Åkerlund begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter

112

Nr 30

Torsdagen den 30 maj 1968 em.

Ang. provisoriska lokaler för riksdagen

given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 52 punkten
C, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Åkerlund m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 2 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Åkerlund begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —104;

Nej— 24.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av utrikesutskottets
memorial nr 10, angående
uppskov med behandlingen av vissa
ärenden, bifölls vad utskottet i detta
memorial hemställt.

Ang. provisoriska lokaler för riksdagen
vid författningsreform

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 47, i anledning av skrivelse
från styrelsen för riksdagens förvaltningskontor
angående provisoriska lokaler
för riksdagen vid författningsreform
jämte motioner.

Riksdagen hade den 17 maj 1968 beslutat
att såsom vilande antaga förslag
till grundlagsändring innebärande, att

vid författningsreform

tvåkammarriksdagen från och med år
1971 skulle ersättas med en enkammarriksdag
bestående av 350 ledamöter. I
avvaktan på en permanent lösning av
enkammarriksdagens lokalproblem, vilken
kunde bedömas kräva lång tid, måste
provisoriska lokaler anskaffas.

I skrivelse till riksdagen den 3 april
1968 hemställde styrelsen för riksdagens
förvaltningskontor, att riksdagen
vid bifall till propositionen 1968: 27 om
ändringar i regeringsformen, m. m. med
antagande av Stockholms stads erbjudande
måtte besluta, att riksdagen under
en övergångstid från och med den
1 januari 1971 skulle vara förlagd till
av staden erbjudna lokaler vid Sergels
torg intill dess riksdagen kunde inflytta
i om- och/eller nybyggt riksdagshus.

I en reservation mot styrelsens för
riksdagens förvaltningskontor beslut
hade herr Lindholm och herr Andersson,
Torsten, ansett, att styrelsen i sin
skrivelse bort hemställa, att riksdagen
vid bifall till propositionen 1968: 27 om
ändringar i regeringsformen, m. m. måtte
besluta, att riksdagen under en övergångstid
från och med den 1 januari
1971 skulle vara förlagd till kvarteret
Garnisonen i Stockholm intill dess riksdagen
kunde inflytta i om- och/eller
nybyggt riksdagshus.

I anledning av den föreliggande skrivelsen
från styrelsen för riksdagens förvaltningskontor
hade väckts de likatydande
motionerna 1: 937, av herr Brundin
in. fl., och II: 1194, av herr Ullsten
m. fl., vari yrkats, att riksdagen vid sin
behandling av skrivelsen skulle med bifall
till kontorets hemställan besluta

1) uttala sig för ett lokalprogram för
det provisoriska riksdagshuset som innebar
290 ledaniotsrum,

2) att förhandlingar med Stockholms
stad skulle upptagas angående möjligheterna
att önskat antal av dessa rum
anordnades som bostadsrum för riksdagsledamöter,
varvid i motionerna anförda
synpunkter beträffande princi -

Torsdagen den 30 maj 19G8 em.

Nr 30

113

Ang. provisoriska lokaler för riksdagen vid författningsreform

perna för en uppgörelse skulle beaktas,
samt

3) att de våningar, som komme att
innehålla arbetsrum för riksdagsledamöterna,
skulle få en tillfredsställande
vaktmästarservice samt att ledamöterna
därutöver skulle beredas möjligheter
till sekreterarhjälp och teknisk utrustning
för utskrifter, diktamen, telefonpassning
m. m.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte

1) med bifall till förevarande framställning
från styrelsen för riksdagens
förvaltningskontor antaga Stockholms
stads erbjudande om provisorisk förläggning
av riksdagen till lokaler vid
Sergels torg från och med år 1971 samt
uppdraga åt riksdagens förvaltningskontor
att i enlighet med vad i utlåtandet
anförts svara för förhandlingar
och andra åtgärder för provisoriets genomförande; 2)

i anledning av motionerna 1:937
och II: 1194 uppdraga åt riksdagens förvaltningskontor
att enligt de riktlinjer
som i utlåtandet angivits utreda förutsättningarna
för en utökning av antalet
ledamotsrum och planera service i anslutning
till dessa;

3) giva Kungl. Maj:,t till känna, att
riksdagen avstode från att utnyttja lokaler
i den planerade förvaltningsbyggnaden
i kvarteret Garnisonen.

Vid utlåtandet fanns fogat ett särskilt
yttrande av herr Hagnell (s).

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Det finns ingen anledning
att vid denna sena tidpunkt inför
uppbrottet hålla något längre »speech»
över detta problem. Jag måste dock erinra
om att något har liksom kommit
bort i hanteringen vid frågans behandling.

När förvaltningskontorets styrelse avgav
sitt förslag i ärendet var styrelsen
inte enhällig. Det fanns en minoritet

5 Första kammarens protokoll 1968. Nr r,o

som anförde en reservation till styrelsens
förslag. Eftersom denna reservation
inte har tagits upp till behandling
i utskottet, har den så att säga kommit
bort på vägen. Tillåt mig, herr talman,
att påminna om dess existens och om
det i och för sig angelägna bud som
den reservationen ändå har i sammanhanget.

Utskottet accepterar utan något mera
ingående resonemang alternativet vid
Sergels torg. När man har hört diskussionerna
man och man emellan i riksdagshuset
har man fäst sig vid att det
avgörande för ställningstagandet oftast
har varit, att Sergels torg ligger så
mycket närmare Centralstationen. För
min egen del tycker jag att detta är en
så till vida lättsinnig bedömning som
man i alla fall inte skapar en förläggning
åt riksdagen för bortåt 10 år med
utgångspunkt från att det skall vara
så lätt som möjligt att komma dit och
därifrån. Man måste väl åtminstone i
någon mån ha som riktmärke att en
förläggning bör kunna fungera under
den tid lokalerna skall utnyttjas. Vid en
bedömning av olika alternativ måste det
väsentliga vara att man får en förläggning
där riksdagen kan utföra sitt arbete
och sina uppgifter i mesta möjliga
lugn och arbetsro.

Jag ställer därför i sammanhanget
frågan, herr talman, om det över huvud
taget ger den lämpligaste miljön
för riksdagen och dess arbete vardagsmässigt
att förlägga riksdagens lokaler
mitt upp i stadens trafikmässigt sett absoluta
hjärta, där trafiken rusar förbi
och trängseln mellan människorna alltid
är som störst. Jag vet inte i vilken
män den saken varit föremål för bedömning
när utskottet tagit ställning.
Om det inte varit så, ber jag att få påminna
om problemets existens över huvud
taget.

Jag är ganska övertygad om, herr
talman, att det vore av mycket betydande
värde för riksdagens arbete under
detta provisorium om man kunde anta
det anbud som kungl. bvggnadsstyrel -

114

Nr 30

Torsdagen den 30 maj 1968 em.

Ang. provisoriska lokaler för riksdagen vid författningsreform

sen gett i sammanhanget, nämligen att
riksdagen provisoriskt skall inrymmas
i den statens byggnad som skapas på
Östermalm i kvarteret Garnisonen. Det
finns många andra synpunkter som talar
för ett sådant arrangemang. Såvitt
jag förstår, kan förhållandena där ordnas
väsentligt bättre för riksdagens
egen del eftersom lokalerna skapas med
tanken på att de skall vara administrativa
lokaler. Lokalerna vid Sergels torg
byggs från helt andra utgångspunkter
och med helt andra krav, vilket i sin
tur måste återverka på möjligheterna
att interimistiskt utnyttja dem för riksdagens
arbete.

Jag skall inte argumentera ytterligare
i denna sak. Jag har funnit det angeläget
att den avvikande mening, som
kommit till synes i denna fråga, över
huvud taget ges utrymme när riksdagen
går till avgörandet. Jag hemställer, herr
talman, om bifall till den mening som
anförts i reservationen till skrivelsen
från riksdagens förvaltningskontor.

Herr PALM (s):

Herr talman! När herr Andersson i
Brämhult säger att bankoutskottet tycks
ha accepterat Stockholms stads erbjudande
utan något ingående resonemang
så tar han kanske litet lätt på det material
som är presenterat. Vi har sysslat
med denna fråga alltsedan februari
månad och haft åtskilliga föredragningar
både från Stockholms stad och
från kungl. byggnadsstyrelsen. Här har
ordnats visningar, här har legat trycksaker,
en visning av modeller har pågått
under hela vårriksdagen. Det är
väl sällan vi haft ett ärende där vi fått
så mycket förhandsinformation som i
detta sammanhang, både från Stockholms
stad och från kungl. byggnadsstyrelsen.
Stockholms stad har presenterat
en mängd trycksaker, och kungl.
byggnadsstyrelsen höll ju för någon tid
sedan en stor konferens på Operahuset
där man redovisade hela problemkomplexet.

När herr Andersson säger att man
i resonemangen man och man emellan
talar om närheten till Centralen så vet
jag inte vilka personer han har träffat.
Men jag vill påpeka en sak som väger
rätt tungt i det här sammanhanget: Om
riksdagen skall inkvarteras provisoriskt
i cirka sju år är det väsentligt att man
från regeringsbyggnaderna och det nuvarande
riksdagshuset kan nå platsen
genom att gå dit på sju minuter i stället
för att åka taxi till Östermalm i mellan
7 och 25 minuter — beroende på
vilken tid på dagen det är fråga om.
Men det finns ingen anledning att uppehålla
sig alltför mycket vid det här.

Herr Torsten Andersson gör intryck
av att vara en ganska ensam man i
denna fråga, och de argument han använt
här i kammaren har han väl också
använt vid sammanträden med förvaltningskontorets
styrelse. Han har
endast tillsammans med ytterligare en
ledamot i förvaltningskontoret kunnat
prestera den aktuella reservationen.
Majoriteten har ju gått på linien att vi
skall acceptera Sergels torg, och det
har bankoutskottet också stannat för.

Med detta, herr talman, vill jag yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Palm tycker att
jag är en ensam man, och det är möjligt
att jag är det. Jag förstår att jag inte
kan räkna med herr Palms biträde,
men jag hoppas att det finns någon i
kammaren som har en annan uppfattning
än den herr Palm anfört.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr HANSSON (s):

Herr talman! I konsekvens med mitt
agerande i författningsfrågan skall jag
be att få anteckna till kammarens protokoll,
att jag ansluter mig till det särskilda
yttrande av herr Hagnell som är
fogat till detta utlåtande.

Torsdagen den 30 maj 1968 em.

Nr 30

115

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall
till det yrkande, som under överläggningen
framställts av herr Torsten
Andersson; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Andersson, Torsten, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 47, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles det yrkande, som
under överläggningen framställts av
herr Torsten Andersson.

Då emellertid herr Andersson, Torsten,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —110;

Nej — 8.

Därjämte hade 10 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. riksdagens lokalfrågor på längre
sikt

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 48, i anledning av skrivelse
från styrelsen för riksdagens förvalt -

Ang. riksdagens lokalfrågor på längre sikt

ningskontor angående riksdagens lokalfrågor
på längre sikt jämte motioner.

I detta utlåtande hade utskottet behandlat
riksdagens lokalfrågor på längre
sikt mot bakgrund av den förestående
övergången till en enkammarriksdag
med 350 ledamöter.

På grundval av bemyndigande som

1967 års riksdag lämnade styrelsen för
riksdagens förvaltningskontor hade
kontoret under medverkan av byggnadsstyrelsen
och av denna anlitade
konsulter företagit en utredning av riksdagens
lokalfrågor. Byggnadsstyrelsen
hade i mars 1968 avgivit ett betänkande
med titeln »Riksdagens hus», vilket tillställts
riksdagens samtliga ledamöter.

Utredningen hade tagit sikte på tre
alternativa lösningar av riksdagens och
riksdagsbibliotekets mera långsiktiga
lokalproblem:

Alt. 1 Ombyggnad av nuvarande riksdagshus,

Alt. 2 Nybyggnad på Helgeandsholmen,

Alt. 3 Nybyggnad på Nedre Norrmalm.

För att konsekvenserna skulle kunna
överblickas hade varje huvudalternativ
studerats i tre underalternativ, för vilka
ritningar och modeller utarbetats.

Underalternativet 3 a innebar en
byggnad i sin helhet förlagd söder om
Jakobsgatan, underalternativet 3 b en
förläggning av riksdagshuset utefter en
nord-sydlig axel med front mot Gustav
Adolfs torg.

I skrivelse till riksdagen den 3 april

1968 hade styrelsen för riksdagens förvaltningskontor
hemställt, att riksdagen
måtte uppdraga åt styrelsen att på basis
av byggnadsstyrelsens nämnda utredning
och annat i skrivelsen redovisat
material ytterligare utreda riksdagens
lokalfrågor på längre sikt i enlighet
med de riktlinjer styrelsen i skrivelsen
anfört samt att utarbeta program för en
arkitekttävling avseende förslag till

116

Nr 30

Torsdagen den 30 maj 1968 em.

Ang. riksdagens lokalfrågor på längre sikt

riksdagshus enligt i princip något av
alternativen 1, 2 eller 3 a i byggnadsstyrelsens
utredning.

I ett särskilt yttrande, som ledamoten
av styrelsen för riksdagens förvaltningskontor
herr Wärnberg fogat till styrelsens
skrivelse, hade förordats, att, om
riksdagen besilutade om provisorisk
förläggning till Sergels torg, även frågan
om en permanent förläggning till
denna plats borde övervägas och utredas
jämsides med att arkitekttävling anordnades
för övriga tre alternativ.

I anledning av skrivelsen hade väckts
de likalydande motionerna I: 938, av
herrar Lundberg och Brundin, samt II:
1195, av herr Sterne in. fl., vari yrkats,
att riksdagen vid sin behandling av
skrivelsen skulle med bifall i övrigt till
denna besluta, att den fortsatta utredningen
av riksdagens lokalfråga på lång
sikt även borde avse det i byggnadsstyrelsens
utredning som 3 b betecknade
alternativet till permanent riksdagshus.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder
hemställt, att riksdagen måtte i anledning
av förevarande skrivelse från styrelsen
för riksdagens förvaltningskontor
samt motionerna I: 938 och It: 1195

1) uppdraga åt förvaltningskontorets
styrelse att enligt de riktlinjer, som i
utlåtandet angivits, ytterligare utreda
riksdagens lokalfrågor på längre sikt
och utarbeta program för en arkitekttävling
avseende förslag till riksdagshus
enligt i princip något av alternativen
1, 2 eller 3 i byggnadsstyrelsens utredning
»Riksdagens hus», samt

2) hemställa hos Kungil. Maj:t om
medverkan av Kungl. Maj :t och statliga
myndigheter i det här avsedda utredningsarbetet
i enlighet med vad utskottet
i utlåtandet anfört.

Reservationer hade avgivits

1) av herr Åkerlund (h), som ansett,
att utskottets yttrande bort i viss del
hava den lydelse, som i reservationen

angivits, samt att utskottet bort under
1 hemställa, att riksdagen måtte uppdraga
åt förvaltningskontorets styrelse
att enligt de riktlinjer, som i reservationen
angivits, ytterligare utreda riksdagens
lokalfrågor på längre sikt och utarbeta
program för en arkitekttävling avseende
förslag till riksdagshus enligt i
princip något av alternativen 1 eller 2 i
byggnadsstyrelsens utredning »Riksdagens
hus»;

2) av herr Nils Theodor Larsson
(ep), som ansett, att utskottets yttrande
i viss angiven del bort erhålla den
lydelse, reservationen visade, samt att
till utskottets hemställan bort fogas en
punkt 3, vari utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte uppdraga åt förvaltningskontorets
styrelse att utreda
möjligheten av att riksdagen toge de
tillämnade provisoriska riksdagslokalerna
vid Sergels torg i anspråk för
permanent bruk.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Förvaltningskontoret
har, som framgår av detta utlåtande,
begärt att få fortsätta arbetet på utredning
av riksdagens lokalfråga på längre
sikt för inrymmande av en enkammarriksdag.
Vad det nu närmast gäller
i detta arbete är bemyndigande att få
utarbeta program för en arkitekttävling
på basis av byggnadsst3^relsens utredning
om riksdagens hus enligt tre olika
huvudalternativ jämte underalternativ
till dessa, tillsammans nio olika alternativ.

I min reservation har jag tagit upp
en fråga av viss principiell betydelse,
nämligen om det inte redan nu bör
kunna fastslås att riksdagen skall vara
förlagd till Helgeandsholmen eller om
möjligheten alltjämt skall bestå för dess
förläggning någon annanstans, närmast
då till Nedre Norrmalm.

Enligt min mening har redan nu så
mycket framgått av det utredningsarbete
som hittills utförts att det står
klart att någon annan plats för riksdagshusets
förläggning än Helgeands -

Torsdagen den 30 maj 1968 em.

Nr 30

117

holmen inte bör ifrågakomma. I så fall
är det i själva verket endast en rationalisering
av det fortsatta utredningsarbetet
att begränsa sig till så få alternativ
som möjligt. Det är det jag sökt
göra när jag hemställt att det s. k. alternativ
3, som utskottet vill medtaga
i arkitekttävlingen, skall utgå och att
tävlingen endast skall omfatta om- och
nybyggnadsalternativen på Helgeandsholmen,
dvs. alternativen 1 och 2.

Jag vill erinra om att förvaltningskontoret
i sin skrivelse för ett och ett
halvt år sedan hemställde att riksdagen
skulle ha sin permanenta förläggning
på Helgeandsholmen men att bankoutskottet
då beslöt föreslå riksdagen
att utvidga utredningen även till Nedre
Norrmalm. För min del deltog jag inte
då i bankoutskottets beslut.

Nu har byggnadsstyrelsen utfört den
av bankoutskottet begärda utredningen,
varmed önskemålet från bankoutskottets
och riksdagens sida blivit tillgodosett.
För min del anser jag att den politiska
traditionen, även om den för all
del inte i detta fall är. så gammal, väger
synnerligen tungt till förmån för Helgeandsholmen.

Jag skall inte utbreda mig över förhållandet,
men det finns en viss symbolik
i att riksdagens hus skall som nu
ligga litet avskilt — i splendid isolering,
om termen tillåts — på en egen ö
i stället för att bli inklämt som ett kontorshus
bland andra kontorshus, hur
fina och moderna och ämbetsverkslika
dessa än är. Jag har fått det intrycket
att förvaltningskontoret i grund och
botten såg saken på ungefär samma sätt
för ett och ett halvt år sedan, och även
nu är förvaltningskontoret tveksamt,
om det finns skäl att låta Nedre Norrmalm
omfattas av en arkitekttävling.
Jag kan naturligtvis även rikta kritik
mot alternativet Nedre Norrmalm med
underalternativen 3 a, 3 b och 3 c, även
om jag mest är för Helgeandsholmen
och talar för detta alternativ och mindre
mot något annat.

Sammanfattningsvis vill jag dock an -

Ang. riksdagens lokalfrågor på längre sikt
föra mina invändningar mot Nedre
Norrmalm på följande sätt. För det
första ger samtliga tre alternativ a, b
och c åt riksdagens hus ett inklämt
läge bland andra byggnader. En värdig
motpol till slottet går enligt min mening
inte att skapa på Nedre Norrmalm.

För det andra motsätter sig Stockholms
stad bestämt alternativen 3 b och
3 c.

För det tredje kräver alternativ 3 a
förvärv av Grängesbergsbolagets, Broströmskoncernens
och danska ambassadens
hus samt ersättningslokaler för
dessa. Det blir det utan jämförelse dyraste
av alla hittills redovisade alternativ.
Det nyligen av staten för ett 30-tal miljoner kronor inköpta Skandinavbankshuset
måste rivas och ersättningslokaler
för där befintliga myndigheter
därtill anskaffas.

För det fjärde blir riksdagens hus —
det som vi nu befinner oss i — i verkligheten
överflödigt. Det har föreslagits
från visst håll i Stockholm att det skulle
förvandlas till ett ungdomens hus.
Hur därmed än må bli synes det mig
ganska klart att en rivning av detta hus
i det långa loppet då blir aktuell.

Herr talman! Helgeandsholmen är
för mig något mer än en av staten ägd
holme — det är hela svenska folkets
egendom, ett slags nationalegendom i
rikets centrum. Här bör enligt min mening
riksdagen ha sitt säte.

Jag yrkar härmed bifall till den med
1 betecknade reservationen.

Häri instämde herr Hubinette (In).
Herr PALM (s):

Herr talman! Det är klart att det har
ställts många frågor under de senaste
dagarna i det föreliggande ärendet av
skälet att det har strömmat en flod
av trycksaker över riksdagsbänkarna
under de senaste dagarna vilket har
gjort det litet svårfångat att på ett enda
ögonblick bli alldeles bekant med de
olika alternativ som redovisas i utskottets
mycket digra utlåtande som nu lig -

118

Nr 30

Torsdagen den 30 maj 1968 em.

Ang. riksdagens lokalfrågor på längre sikt

ger på kammarens bord. Vissa funderingar
har kanske också kommit att anmäla
sig då brevet från Stockholms
stadskollegium delades ut på ledamöternas
bänkar på tisdagen. I brevet har en
del invändningar kommit till uttryck.

Vad bankoutskottet i detta sammanhang
föreslår är att riksdagen beslutar
att det skall utarbetas program för en
arkitekttävlan, avseende förslag till ett
nytt riksdagshus av permanent karaktär
enligt tre huvudalternativ. I byggnadsstyrelsens
utredning »Riksdagens
hus» har de tre alternativen redovisats.
Det första alternativet handlar om
frågan om ombyggnad av nuvarande
riksdagshus. Det andra är frågan om
nybyggnad av ett hus här på Helgeandsholmen.
Det tredje alternativet
handlar om en nybyggnad på nedre
Norrmalm vid Gustav Adolfs torg, och
där finns tre underalternativ: 3 a där
man tänker sig att kunna bygga riksdagshuset
mellan Freds- och Jakobsgatorna,
3 b och 3 c från Fredsgatan
till områden norr om Jakobsgatan på
mark som delvis ägs av staten men till
större delen av Stockholms stad.

Som kammarens ledamöter observerat
i skrivelsen vänder sig Stockholms
stadskollegium mot att en sådan arkitekttävlan
utsträcks till att omfatta
även de två sistnämnda alternativen,
alltså 3 b och 3 c från Gustav Adolfs
torg till norr om Jakobsgatan.

Stadskollegium säger i sin skrivelse:
»Kollegiet finner de djupgående ingrepp
och störningar i den pågående
cityregleringen, som förläggningen av
ett riksdagshus enligt alternativen 3 b
och 3 c skulle medföra, mycket oroande
från stadens synpunkt. Stor risk
föreligger sålunda för allvarlig försening
av cityplanens genomförande
inom den sydliga sektorn.»

Så långt skrivelsen. Utan att vi från
utskottets sida vill blanda oss i de
uppgifter som självklart i första hand
är Stockholms stads — mot bakgrunden
av det kommunala planmonopolet —
vill vi ändå starkt markera att spörs -

målet angående förläggningen av ett
nytt riksdagshus utan tvekan intar en
särställning. Vi anser detta vara i allra
högsta grad en gemensam angelägenhet
för hela svenska folket, om vi tar
för givet att en samverkan mellan
statsmakterna och Stockholms stad
framstår som helt naturlig i en för
huvudstaden så utomordentligt betydelsefull
stadsplanefråga.

Allmänhetens intresse har ökat —
och kommer säkerligen att öka — i
denna fråga, detta mot bakgrunden av
att vi här diskuterar områden i rikets
hjärtpunkt där debatten nu kretsat
kring frågan om prioritet för ett parkeringshus
för bilar och i viss mån
utrymmen som väntas tas i anspråk
för ett amerikanskt jättehotell i trakten
av Brunkebergstorg.

Jag vill å bankoutskottets vägnar —
och vi är i det närmaste helt eniga —
framhålla att ingen av oss har något
intresse av att komma i konflikt med
Stockholms stads intressen. Vi har med
intresse följt den debatt som förts i
Stockholm, bl. a. i generalplaneberedningen,
som visar att det finns starkt
delade meningar, och den har enligt
tidningsreferat också kommit till uttryck
i Stockholms stads byggnadsnämnds
behandling av frågan.

Vi har i utskottet ägnat denna fråga
mycken tid, och i anslutning till överläggningarna
i utskottet har vi tagit
starkt intryck av vad som sägs på sidan
60 i kungl. byggnadsstyrelsens
utredning »Riksdagens hus». Det är väl
inte många här som hunnit läsa hela
denna tjocka lunta, men vi tycker att
byggnadsstyrelsen säger något utomordentligt
centralt, och jag skulle vilja
citera vad som sägs i detta avsnitt:
»Inom hela det sammanhängande statliga
område som omfattar norra delen
av Gamla stan, Helgeandsholmen och
de delar av Nedre Norrmalm som är
eller avses komma i statlig ägo kommer
byggnaderna med få undantag att beröras
av lokalplanerings- och byggnadsåtgärder
inom en period av ett

Torsdagen den 30 maj 1968 em.

Nr 30

119

par decennier. Statsdepartementen
planeras flytta från Gamla stan till
Nedre Norrmalm. Kanslihuskvarteren
kommer att få nya funktioner och delvis
utökas. På Nedre Norrmalm planeras
sex kvarter omkring Drottninggatan
mellan Fredsgatan och Herkulesgatan
att nästan helt nybebyggas för
statlig förvaltning, i första hand statsdepartementen.
Nedre Norrmalm kommer
således att inrymma nya regeringsbyggnader
vilket kan ses som en
lika betydelsefull byggnadsfråga som
riksdagshusfrågan. De statliga myndigheter
som nu finns inom området
kommer att flytta till andra delar av
staden. En flyttning av Konstakademien
till Skeppsholmen har diskuterats;
dess byggnad är i stort behov av upprustning
och måste troligen även
grundförstärkas.

Härtill kommer de förändringar
utanför den statliga sektorn som betingas
av stadens saneringsplaner.

Att dessa förhållanden inträffar
samtidigt som riksdagens byggnadsfråga
aktualiseras måste ses som en
unik situation. De förutsättningar den
ger för planering och gestaltning av
detta stadsparti torde inte återkomma.
Ytterligare studier och överväganden
som inte kunnat göras inom utredningens
ram synes med hänsyn till dessa
förutsättningar berättigade.» Så långt
utredningen och de centrala synpunkter
som man fört fram skriftligen.

Bankoutskottet har ansett att dessa
synpunkter väger mycket tungt, och
utskottet har därför ansett att denna
fråga — för att citera utredningen:
»unika situation» — bör bli föremål
för en genomlysning. Inte minst när
framtida forskare skall studera statsmakternas
agerande bör det vara av
stort värde att vi gett oss tid att se också
på dessa möjligheter. Såväl statens planverk
som Konstakademien, Stockholms
stads skönhetsråd, Svenska arkitektföreningen,
styrelsen för Samfundet
S:t Erik och Kulturarbetarnas socialdemokratiska
förening — jag tillåter

Ang. riksdagens lokalfrågor på längre sikt
mig nämna denna förening eftersom
den har så många betydande kulturpersonligheter
som medlemmar — har
gjort mycket bestämda uttalanden i
samma riktning. Detta innebär att man
beaktar de möjligheter som nu öppnas
genom att pröva nya lösningar i vårt
lands hjärtpunkt — ett tillfälle som
inte borde försittas. Även riksantikvarieämbetet
behandlar i sitt yttrande
dessa aspekter.

Frågor av detta slag tilldrar sig ofta
ett mycket stort intresse. Det är mycket
intressant att ta del av de starkt
delade meningar och de hårda debatter
som kommit till uttryck i den offentliga
debatten och som fördes åren före
sekelskiftet då det var aktuellt att flytta
riksdagshuset från den traditionsrika
Riddarholmen till Helgeandsholmen där
så småningom nya traditioner skulle
skapas.

Den gången företrädde Stockholms
stad de estetiska värdena och staten
de praktiska. Detta har behandlats i
åtskilliga historiska verk och vi kan
hitta en hel del om detta i olika stockholmiana.

Nu hoppas 1968 års bankoutskott
att någon frontställning inte skall
åstadkommas i den här frågan även
om det nu snart ett hundra år senare
kan finnas risker för att grupperingarna
blir omvända i detta sammanhang.

Naturligtvis har ingen i utskottet haft
en tanke på att företaga sig något som
skulle leda till en konfliktsituation mellan
staten och Stockholms stad. Självfallet
är vi helt medvetna om det kommunala
planmonopolets innebörd, och
därför innebär utskottets yrkande i
detta sammanhang ett förslag att riksdagens
förvaltningskontor får i uppdrag
att utarbeta program för en arkitekttävlan
avseende de olika alternativ
som nämns i utskottets skrivning.

För att ytterligare bemöta de farhågor
som stadskollegiets skrivelse har
väckt vill jag hänvisa till vad som sägs
i utskottets utlåtande på sidan 4, vilket
också är en central punkt i den här

120

Nr 30

Torsdagen den 30 maj 1968 em.

Ang. riksdagens lokalfrågor på längre sikt
frågan. Där heter det: »Utskottet vill
slutligen understryka att den etapp av
lokalfrågans behandling som nu förestår
innefattar förberedelserna fölen
arkitekttävling. Till frågan om tävlingens
slutliga utformning, inklusive
tävlingsvillkoren, får riksdagen alltså
senare ta ställning. Utskottet vill dock
redan nu framhålla att det knappast
kan finnas skäl att, såsom förvaltningskontorets
styrelse tycks avse, utestänga
icke-nordiska arkitekter från deltagande
i tävlingen.

Den fortsatta utredningen och arkitekttävlingen
bör, såsom förvaltningskontorets
styrelse anför, organiseras
’i samarbete mellan riksdagen,
Kungl. Maj :t och staden’, vilken senare
alltså får tillfälle till full insyn
och medverkan i arbetet. Med ''Kungl.
Maj:t’ torde förvaltningskontorets styrelse
avse även de Kungl. Maj:t underställda
myndigheter som kan beröras av
saken. Särskilt vill utskottet understryka
vikten av att statens planverk
och riksantikvarieämbetet får tillfälle
att ta del i planläggningen av arkitekttävlingen.
»

Ett bifall till utskottets förslag innebär
att riksdagen håller dörrarna öppna
för en lösning i vid mening i avvaktan
på att riksdagen senare bar att
besluta om arkitekttävlingen mera i
detalj och om dess omfattning.

Herr talman! Jag vill med de anförda
synpunkterna yrka bifall till utskottets
hemställan.

I detta anförande instämde herrar
Ahlmark (fp) och Larfors (s).

Herr LIDGARD (h):

Herr talman! Låt mig börja mitt anförande
med att erinra om den debatt
som vi förde här för ungefär 14 dagar
sedan om kvarteret Garnisonen och det
kommunala planmonopolet i det sammanhanget.
Jag hade då en känsla av
att mina meddebattörer, herrar Torsten
Andersson och Bertil Petersson kanske
inte tog så allvarligt på vad jag vid det

tillfället sade om hur svårt det var att
förhandla med staten. Jag har särskilt
tagit del av herr Torsten Anderssons
mycket starka försvar av kommunernas
rättigheter i detta fall, när han i den
debatten förklarade att det för honom
var angeläget att hålla styvt på det
kommunala planmonopolet och att staten
inte i kraft av sin egen styrka skall
sätta sig på kommunerna.

Jag har verkligen blivit bönhörd över
hövan i min önskan att skaffa bevis för
hur staten uppträder mot kommunerna
i sådana här ärenden. Jag har velat
erinra om den tidigare förda diskussionen
här för att alla de som är intresserade
av att den kommunala självstyrelsen
inte kränks skall ha klart för sig
vad som håller på att hända just nu,
när vi skall ta ställning till en arkitekttävling
för olika alternativ om var ett
riksdagshus skall placeras.

I utskottsutlåtandet redovisas att
Stockholms stad har avstyrkt en sådan
utformning av riksdagshuset på Nedre
Norrmalm som skulle överskrida en
gränslinje som bestäms av Jakobsgatan.
Till yttermera visso har staden understrukit
detta i en särskild skrivelse som
vi har fått. Blir det i dag ett majoritetsbeslut
för ett riksdagshusalternativ som
går över demarkationslinjen vid Jakobsgatan,
är det ingen som helst tvekan
om att man kränker det planmonopol
som herr Torsten Andersson så bestämt
talade för.

Med min utgångspunkt måste jag också
reagera när förvaltningskontorets
styrelse uttalar följande: »Med respekterande
av det kommunala planmonopolet
anser förvaltningskontorets styrelse
ändå att övervägande skäl talar
för att en arkitekttävling bör omfatta
Nedre Norrmalmsalternativet.» Uttalandet
är besynnerligt inkonsekvent. Jag
förstår faktiskt inte hur man kan respektera
stadens synpunkter och på
samma gång trampa dem under fotterna,
ty det är just det man gör om man
överskrider den gräns som markeras
av Jakobsgatan.

Torsdagen den 30 maj 1968 em.

Nr 30

121

För egen del, herr talman, har jag
ett förflutet i denna fråga. Det är något
mer än ett år sedan som jag uttalade
viss tillfredsställelse över att man hade
kommit fram med tanken på att riksdagshusdiskussionen
skulle utvidgas till
att gälla även Nedre Norrmalm. Jag
angav emellertid den gången också tydligt
som ett villkor för min inställning
att man inte skulle ockupera så stora
delar av Nedre Norrmalm att stadens
planer i övrigt försenades eller stördes.
Jag skulle alltså i dag mycket väl kunna
ansluta mig, i varje fall i princip,
till ett förslag om låter denna arkitekttävling
omfatta även det förslag som
kallas för alternativ 3 a, om det nu
skulle ställas ett sådant yrkande. Jag
kommer emellertid ändå inte att göra
det, i varje fall inte i första hand, utan
förordar den reservation som herr
Åkerlund står bakom. Jag har två väsentliga
och bärande skäl för ett sådant
ställningstagande. När jag har varit med
om att hjälpa till att dra in frågan om
ett riksdagshus vid Gustav Adolfs torg
i debatten —• ett riksdagshus i hjärtat
av huvudstaden — har jag föreställt
mig att även vår generation skulle kunna
skapa ett monumentalhus, att här
skulle resa sig ett värdigt minnesmärke
över det bästa i vår tids arkitekt- och
byggnadskonst.

I bankoutskottets utlåtande har jag
läst mig till att detta inte alls är meningen.
Ett riksdagshus, baserat på ett
sådant lokalprogram som nu måste uppställas,
kommer att utgöra en byggnad
av helt annat slag än det nuvarande
riksdagshuset, säger man. Det nya riksdagshuset
kommer till icke ringa del
att få prägel av kontorsbyggnad. Av
kontorsbyggnad! ärade kammarledamöter.
Och jag ser för mitt inre öga en
byggnad som skatteskrapan på Söder
eller som de fem höghusen vid Sergels
torg ligga vänd mot Gustav Adolfs torg,
mot Strömmen, mot slottet. Och det är
förvisso ingen skön syn. Jag är naturligtvis
också i viss utsträckning påverkad
av studiet av den karta som ingår

5-f Första kammarens protokoll 1968. Nr 30

Ang. riksdagens lokalfrågor på längre sikt
i handlingarna. Jag kan konstatera att
en riksdagsbyggnad enligt alternativet
3 a blir en byggnad på ett par hundra
meters längd, ungefär som den kontorsbyggnad
som nu skall projekteras
för kvarteret Garnisonen och som vi
har kunnat ta del av ute i sammanbindningsbanan
under ett par månaders
tid. Det är förvisso inte heller någon
tanke som värmer hjärtat att sätta
sig in i att Gustav Adolfs torg skulle få
en sådan lång kontorsbyggnad.

Herr talman! Med nu angivna utgångspunkter
ansluter jag mig till herr
Åkerlunds reservation.

Herr ANDERSON, CARL ALBERT,
(s):

Herr talman! Trots den sena timme
som vi nu är inne i och den långa diskussion
med delade meningar i olika
frågor som har förevarit denna dag vågar
jag ändå beteckna detta hus som
något av en fridens boning. Man kan
ju desto säkrare göra detta när man tar
del av uppfattningarna från utlandet,
där buanden, bänklockslagning, utmarsch
under kampsånger, vaktmästare
och polis i salen, som hindrar sådant,
förekommit trots allt. Här har vi
en talman som vakar över ordningen
och gör det på ett excellent sätt. Anledningen
till att jag säger detta är helt
enkelt att jag tror att även denna fråga
bör kunna lösas i samförståndets tecken,
om viljan finns därtill. Jag hoppas
att det skall kunna ske trots bankoutskottets
för Stockholms stads intressen
negativa ställningstagande.

I den skrivelse som utskottets föredragande
omnämnde från Stockholms
stadskollegium och som lades på riksdagens
bord i förrgår, redovisade man
skälen till detta ställningstagande från
kollegiets sida.

Bankoutskottet vill ju som har nämnts
att den blivande arkitekttävlingen skall
omfatta ej blott Helgeandsholmen utan
även Norrmalmsalternativen a, b och c.
Staden anser sig kunna biträda Helge -

122

Nr 30

Torsdagen den 30 maj 1968 em.

Ang. riksdagens lokalfrågor på längre sikt

andsholmsförslaget samt Norrmalmsalternativet
3 a men icke 3 b och 3 c.

Jag vågar påstå att den övervägande
meningen i Stockholms kommunala
kretsar är att bästa läget för den blivande
permanenta riksdagsbyggnaden
allt fortfarande är Helgeandsholmen.
När emellertid frågan tagits upp om en
förläggning till Norrmalm och då vid
Gustav Adolfs torg, har stadskollegiet
uttalat sig för att tävlingen skulle omfatta
även detta alternativ, dock med
gräns åt norr vid nuvarande Jakobsgatan.
Detta är ett tillmötesgående gentemot
utredningsönskemålen. Man talar
i debatten bl. a. om monumentalläget
och tanken på en pendang till slottet
osv. Att Helgeandsholmen erbjuder
friare och monumentalare möjligheter
kan väl knappast bestridas. Och att
stormaktstidens palatstänkande skall få
slå igenom till den grad, att man vid
Gustav Adolfs torg skulle markera folkmakt
kontra kungamakt, finner jag icke
särskilt tilltalande.

Ett värdigare, friare och monumentalare
läge än Helgeandsholmen går i
dag inte att finna i denna stad. Ej heller
är det tilltalande att tomheten vid
det nuvarande riksdagshuset under
icke-sessionstider skall flyttas över till
Gustav Adolfs torg. Den ödslighet som
präglar området här vid de tider då
session icke pågår är icke önskvärd
vid ett så centralt torg som Gustav
Adolfs torg. Vi är många som har hoppats
att när bankhusen försvinner därifrån
skulle man kunna få en livligare
plats än vad man nu har med detta
som också betecknas som en död punkt
under kvällstid. Från stadens sida har
man emellertid, som jag nyss nämnde,
trots dessa synpunkter accepterat Norrmalmsalternativet
3 a. Att vi icke vill
gå längre beror på de olyckliga konsekvenser
som ett överskridande av
gränsen Jakobsgatan skulle medföra för
den pågående cityregleringen.

De djupgående ingrepp, störningar
och förseningar som ett bifall till alternativen
3 b och 3 c skulle medföra är

oroande, och en allvarlig försening av
cityplanens genomförande för den sydligare
sektorn blir en ovillkorlig följd
av nämnda åtgärd. Man måste planera
om gator och kvarter, och även en del
trafiktekniska förändringar blir ett
ofrånkomligt resultat. Inte minst kommer
denna förskjutning på framtiden
av planens genomförande att verka
oroande för stadens näringsliv. Möjligheten
att åstadkomma ett funktionsdugligt
city avvaktas med otålighet från
näringarnas sida. Kontinuiteten i regleringsarbetet,
som bygger på en rationellt
arbetande och obruten kedja av
evakueringar, rivningar och nybebyggelse,
riskeras.

Det är således — och det vill jag
understryka — inte av oginhet gentemot
riksdagen och dess bankoutskott
som staden hemställer att bankoutskottets
förslag måtte ändras så till vida
att prövningen av frågan om ett nytt
riksdagshus icke kommer att omfatta
alternativen 3 b och 3 c utan endast
3 a och Helgeandsholmen.

Staden vill på allt sätt, som icke
äventyrar framtida utvecklingsintressen,
samråda och samarbeta med riksdagens
representanter. Vi noterar också med
tillfredsställelse att utskottet uttalat sig
för samarbete mellan riksdagen, Kungl.
Maj :t och staden, enligt vilken mening
staden också skulle beredas tillfälle till
full insyn och medverkan i arbetet.

Byggnadsstyrelsen har uttalat att om
Stockholms stad vid bedömningen av
förutsättningarna skulle avstyrka en
förläggning av riksdagshuset till nedre
Norrmalm, skulle detta alternativ definitivt
föras åt sidan. Byggnadsstyrelsen
har alltså tillmätt stadens uppfattning
en avgörande betydelse. Jag
beklagar djupt att bankoutskottet icke
ansett sig vilja biträda nämnda mening,
men jag ger gärna mitt erkännande
för den samarbetsvänliga tonen i
yttrandet.

Stockholms stad är nu angelägen om
att det nya riksdagshuset bildmässigt
och i funktionellt hänseende får en så -

Torsdagen den 30 maj 1968 em.

Nr 30

123

dan placering att det estetiskt och på
ett tillfredsställande sätt infogas i de
skönhetsupplevelser Stockholm i dag
erbjuder både svenskt och utländskt.

Låt mig till sist, herr talman, säga
att det nuvarande riksdagshuset föddes
också i strid. Man kämpade om läge
och platsens utformning, om byggnadens
arkitektur, placering och dess
stadsbildsmässiga inverkan. När huset
stod färdigt blev det både strid och
process om pålar och spik, och den
dåvarande kvalificerade arkitektopinionen
dömde ut byggnaden från praktiskt
taget alla synpunkter. Man lyckades
samlas kring tesen att byggnaden
var ful och anskrämlig. Den uppfattningen
har ju levt vidare, och under
årtionden har man ältat den meningen.

Men hur är det nu? Jo, en hel del arkitekter
anser att huset är vackert. Gemene
man har accepterat det, och nu
finns ’det många kretsar som slår vakt
om byggnaden. Dess yttre får icke röras,
knappast vidröras, annat än när det
gäller putsen.

Men hur blir det med de oppositionella
bakterierna på pålarna? Fordrar
inte också de en viss hänsyn? Nödgar
inte de till åtgärder vid valet av läge?
Så småningom måste dock något ske
med detta hus. Det kan icke få förfalla.
Varför icke då föra tanken framåt
genom att tänka på att riva och
bygga nytt? Eller skall det bli en
upprepning av gamla motsättningar
vid födslovåndorna för det nya riksdagshuset?
Jag hoppas att de emellertid
icke skall bli så svårartade att de förhindrar
tillkomsten av en ändamålsenlig,
vacker och Stockholmsprydande
symbol för samarbetet mellan stat och
kommun under 1960- och 1970-talen.

Herr talman! Med hänvisning till det
sagda yrkar jag i första hand bifall
till herr Åkerlunds reservation, i andra
hand till den mening som företrätts i
stadskollegiets skrivelse till riksdagen.

Häri instämde herr Möller (s).

Ang. riksdagens lokalfrågor på längre sikt

Herr PALM (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Lidgard uppehöll
sig mycket vid det kommunala
planmonopolet och talade för att man
borde skapa en monumentalbyggnad.
Han vände sig mot det remissvar som
vi i stor utsträckning har tytt oss till,
i vilket man understryker de rationella
och funktionella synpunkterna
för ett modernt hus där vi kan arbeta
på ett rationellt sätt. Det framgår av
utskottets skrivning att man tror att
riksdagens intressen betjänas bäst på
det sättet.

Jag vill inte stanna vid ett resonemang
om vad som är skön syn och icke
skön syn. Då ger vi oss in på ett område
där vi kan uppehålla oss halva
natten. Men om ett parkeringshus i
trakten och ett amerikanskt jättehotell
blir så mycket skönare än ett modernt
riksdagshus, det vill jag inte ge mig in
på nu. Det blir en sak som vi får bedöma
bär vi får alla arkitektförslagen
att jämföra.

Herr Carl Albert Anderson gav uttryck
för den meningen att det fanns
stora möjligheter att åstadkomma en
lösning i samförstånd. Det är glädjande
att Stockholms stads främste representant
ger uttryck för den meningen
så otvetydigt och på samma
klara sätt som utskottet gjort i sin
skrivning. Herr Anderson anser att
förslaget dock går i negativ riktning
ur Stockholms stads synpunkt. Det är
beklagligt — vi har ju här egentligen
bara att hävda riksdagens intressen.
Men om man den ena gången har motvind,
får man medvind vid ett annat
tillfälle. Alldeles nyss beslöt vi att lägga
provisoriet vid Sergels torg, och det är
väl ett intresse som — vad jag kan
förstå -—• Stockholms stad har delat
med riksdagen.

Vad gäller det monumentala läget
på Helgeandsholmen skall jag naturligtvis
inte diskutera Stockholms kommunalhistoria
med herr Carl Albert
Anderson, den kan han mycket bättre
än jag. Men det är mycket fascinerande

124

Nr 30

Torsdagen den 30 maj 1968 em.

Ang. riksdagens lokalfrågor på längre sikt
att läsa om de mycket hetsiga diskussioner
som fördes på 1890-talet, innan
man band sig för att lägga riksdagshuset
på Helgeandsholmen. För den
som får gott om tid i sommar kan det
vara värdefullt att leta fram de skrifter
och handlingar som behandlar just
dessa frågor. Då var starka intressen
i Stockholms stad motståndare till att
förlägga riksdagshuset här. Denna placering
var närmast en följd av statens
intressen. Men, som sagt, det kan ju
vara lämplig semesterlektyr i hängmattan.

För att lämna detta avsnitt, som kanske
kan leda till mera lyriska utsvävningar,
och gå in på de konkreta
frågeställningarna, där vi egentligen
skall röra oss när vi skall fatta beslut
i detta ärende, vill jag markera vad
det är som gör att ett praktiskt taget
enhälligt bankoutskott föreslår att arkitekttävlingen
borde få sträckas ut
till att omfatta även området norr om
Jakobsgatan.

För det första har vi häktat på statens
planverks remissyttrande, vari också
kungl. byggnadsstyrelsen säger att
vi befinner oss i en »unik situation» när
det gäller att dana Nedre Norrmalm
på lång sikt. För det andra är meningarna
inte odelade i Stockholms
stad om hur denna del av rikets hjärta
skall utformas. För det tredje poängteras
det i statens planverks remissyttrande
att frågan måste lösas på längre
sikt. Vid byggandet av ett nytt riksdagshus
måste man ta hänsyn till flexibiliteten
för att kunna möta nya behov
för riksdagens räkning på längre sikt.
Man har även nämnt den rationella
sammankopplingen med regeringsbyggnaderna,
som ju avses förläggas till
Nedre Norrmalm och få riksdagshuset
i sin omedelbara närhet.

Planverket understryker också i sitt
remissvar — det gäller väsentliga saker
— vad generalplaneberedningen
sade i sitt expertutlåtande så sent som
den 29 november 1967. Jag citerar
planverket: »Expertutskottet finner det

mest troligt att om man skall bestämma
sig för att flytta riksdagen till
Nedre Norrmalm, kommer man vid
den slutgiltiga utformningen av riksdagshusprojektet
att finna det alltför
vanskligt att stanna vid en halvmesyr
och hellre acceptera att konsekvenserna
får bli att stadsplanen för området
omarbetas radikalt med utgångspunkt
från de nya förutsättningarna.»

Planverket går vidare i sitt remissvar
och finner alternativ 3, som vi har
ansett böra vara med som ett av de
aktuella förslagen, funktionellt överlägset.
Planverket anför: »I det långsiktiga
perspektivet framstår det som det
mest hållbara lokaliseringsalternativet,
trots de initialsvårigheter som är förknippade
med ett sådant genomförrande.
» Planverket säger också att det
»utgår från att i denna för både huvudstaden
och riket viktiga angelägenhet
staden är villig att medverka till
en omprövning av den nyligen av staden
antagna cityplanen i här aktuella delar».
Om detta är möjligt, får väl kommande
förhandlingar visa.

Ja, ärade kammarledamöter! Vi skulle
dåligt förvalta vår roll som riksdagens
bankoutskott om vi lät detta remissyttrande
från det statliga specialorganet
förbli obeaktat vid denna
frågas behandling. Det skulle framstå
såsom än mera uppseendeväckande
bl. a. mot bakgrunden av vad som sägs
i planverkets instruktion, som antogs
här i fjol och där planverkets roll som
central förvaltningsmyndighet för ärenden
rörande planläggning av bebyggelse
och bvggnadsväsendet slås fast. Planverkets
centrala roll, som riksdagen
själv har givit det, framgår också av
att planverket övertog dessa speciella
uppgifter från kungl. byggnadsstyrelsen
och att planverket dessutom är
chefsmyndighet för länsarkitektsorganisationen.

Herr talman! Bankoutskottet anser sig
därför vara i ett tillräckligt betryggande
gott sällskap för sitt ställningstagande.

Torsdagen den 30 maj 1968 em.

Nr 30

125

Herr LARSSON, NILS THEODOR,
(ep):

Herr talman! När riksdagen går att
definitivt fastställa konturerna för det
hus där dess förhandlingar skall komma
att äga rum under decennier och
kanske halvsekel framåt eller mera,
är det vissa synpunkter som man framför
allt måste anlägga.

Här har nämnts att huset skall vara
funktionellt riktigt utformat. Den frågan
kan vi nu inte diskutera närmare
— vi får ta ställning till den när resultatet
av arkitekttävlingen föreligger.
Men vi vill och får väl förutsätta att
det fackfolk, som skall syssla med
problemen, kommer att ge riksdagen
förslag som blir funktionellt tillfredsställande.

Vidare måste de trafiktekniska problemen
beaktas. I det fallet tror jag att
läget är tillfredsställande när det gäller
samtliga alternativ. Mycket är inte
heller att säga härom i dag.

Men slutligen gäller det husets arkitektoniska
utformning. Man vill ändå
gärna förutsätta att riksdagens hus fålen
utformning som är dess ändamål
värdig och att riksdagen skall visa sig
benägen att offra något för att skänka
denna byggnad monumentalitet.

Det hus där vi nu befinner oss vållade
mycken strid vid dess tillkomst.
Många fördömde på den tiden dess
utseende, och negativa omdömen har
fällts även senare. Men jag tror i likhet
med herr Carl Albert Anderson att
man under årtiondenas gång har förlikt
sig med den arkitektoniska utformningen
av Helgeandsholmen. Och efter
den sandblästring och rengöring som
riksdagshuset undergått på senare år
måste man väl ändå medge — när vi
samtidigt kommit tillbaka till en uppfattning
om konst och arkitektur som
börjar närma sig den tidens smak då
riksdagshuset skapades — att detta är
ett vackert hus.

För min personliga del har jag med
yttersta svårighet kunnat övervinna mig
själv därhän att jag inte avgett reserva -

Ang. riksdagens lokalfrågor på längre sikt
tion mot alternativet rivning av byggnaden
här på Helgeandsholmen, .lag
tycker att man vid ett sådant här tillfälle
skall vara generös och släppa
fram de olika möjligheter som proponeras
och de önskemål som framföres.
Men jag motsätter mig — i den
mån jag har möjligheter till det under
den korta tid jag har kvar i denna
kammare — att riksdagshuset rives
och ersättes med ett nytt, utformat
efter vår tids arkitektoniska smak och
inriktning. Jag tror att det blir ytterligt
svårt för vår tids arkitekter att
på denna holme utforma ett hus som
bättre smälter in i sin omgivning än
riksdagshuset i dag gör. Jag har i alla
fall inte motsatt mig att alternativet
får gå fram till den arkitektpristävlan
som kommer att anordnas.

Men jag måste säga mig att vilketdera
av de tre alternativen vid Gustav
Adolfs torg man än väljer, blir det
sannolikt inte lätt för att arkitekterna
att klara utformningen. Som lekman
föreställer jag mig att alternativ 3 a,
med »långkatekesen» från Drottninggatan
till i höjd med operahuset, erbjuder
en utomordentligt svår uppgift
för vilken skicklig arkitekt som helst
då det gäller att på ett lyckligt sätt
utforma framtidens stadsbild. Jag har
funnit det angeläget att få framföra det
jag nu sagt, men jag begärde ordet
främst för att få ta upp en annan sak,
som jag nu skall beröra.

När kammaren nu så enhälligt stannat
för sergelstorgsalternativet som
provisorium vill jag framhålla — och
jag har sagt det tidigare i denna kammare
— att även vid det torget skulle
en monumentalbyggnad på den södra
sidan ha ett utomordentligt gott läge.
Det är också kommunikationstekniskt
sett det bäst belägna alternativet, vilket
kammaren även tidigare tycks ha
accepterat. Jag har därför tagit upp
den tanke som framförts i ett särskilt
yttrande till förvaltningskontorets förslag,
nämligen att som alternativ i arkitekttävlingen
finge prövas en utform -

126

Nr 30

Torsdagen den 30 maj 1968 em.

Ang. riksdagens lokalfrågor på längre sikt

ning av provisoriet vid Sergels torg
till att bli permanenta lokaler för riksdagen.
Jag tror att det vid torgets södra
sida skulle kunna göras en mycket
vacker monumental fasad, som skulle
göra det centrala torget en utomordentlig
tjänst arkitektoniskt sett.

Jag har därför, herr talman, reserverat
mig till bankoutskottets utlåtande
och anslutit mig till förslaget i reservation
2. Jag hemställer alltså att alternativet
vid Sergels torg också skulle
uppmärksammas på sådant sätt, att
man uppdrar åt förvaltningskontorets
styrelse att utreda möjligheten av att
riksdagen tar de tillämnade provisoriska
riksdagslokalerna vid Sergels torg
i anspråk för permanent bruk.

Herr talman! Jag ber att få yrka
bifall till reservation 2.

I herr Nils Theodor Larssons anförande
instämde herrar Wärnberg (s)
och Kaijser (h), den senare i de uttalanden
talaren gjort om nuvarande riksdagshus.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Vi kan väl vara överens
om att det inte är så ofta som
riksdagen bygger ett hus åt sig. Nu
står vi inför den situationen att vi
skall bestämma oss för vilka utredningsalternativ
vi skall ha. Jag tycker det är
mycket rimligt att riksdagen då begär
att få en förutsättningslös utredning
om flera skilda alternativ så att vi verkligen
kan välja. Det är klart att detta,
som herr Carl Albert Anderson nyss
sade, innebär viss olägenhet för Stockholms
stad. Men det beslut som tidigare
fattats om att riksdagsprovisoriet skall
förläggas till Sergels torg innebär också,
som herr Palm sade, en betydande
fördel för Stockholms stad. Riksdagen
är alltså inte så förfärligt stygg mot
Stockholm. Jag vågar påstå detta trots
att jag är stockholmare.

Därför tror jag det är riktigt att vi
följer bankoutskottets förslag och be -

gär att få de olika alternativen utredda.
Då får vi det underlag som är
nödvändigt för att riksdagen skall kunna
fatta ett beslut mot bakgrund av
dessa olika alternativ.

Jag yrkar bifall till bankoutskottets
förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
först särskilt beträffande vardera
punkten 1 och 2 av utskottets i förevaran
de utlåtande gjorda hemställan
samt därefter särskilt angående den av
herr Larsson, Nils Theodor, avgivna
reservationen.

I fråga om punkten 1, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats

l:o) att utskottets hemställan skulle
bifallas;

2:o), av herr Åkerlund, att det förslag
skulle antagas, som innefattades i
den av honom vid utlåtandet avgivna
reservationen; samt

3:o), av herr Anderson, Carl Albert,
att kammaren skulle bifalla utskottets
hemställan med den ändringen, att arkitekttävlingen
finge omfatta alternativen
1, 2 och 3 a men ej 3 b och 3 c
i byggnadsstyrelsens utredning.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och förklarade
sig finna propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Åkerlund begärde votering, i
anledning varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida
kammaren ville antaga detsamma till
kontraproposition i den förestående
omröstningen; och förklarade herr talmannen
sig anse de härå avgivna svaren
hava utfallit med övervägande ja
för deras åsikt, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Åkerlunds
yrkande.

Torsdagen den 30 maj 1968 em.

Nr 30

127

Ang. uttagsprocenten för den statliga inkomstskatten, m. m.

Herr Anderson, Carl Albert, äskade
emellertid votering om kontrapropositionens
innehåll, i anledning varav
uppsattes samt efter given varsel upplästes
och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående bankoutskottets
utlåtande nr 48 punkten 1 antager
godkännande av det förslag, som innefattas
i den av herr Åkerlund vid utlåtandet
avgivna reservationen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits det
förslag, som under överläggningen
framställts av herr Carl Albert Anderson.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, alt enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Anderson, Carl
Albert, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —34;

Nej —31.

Därjämte hade 59 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd härav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstmingsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 48 punkten
1, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Åkerlund vid
utlåtandet avgivna reservationen.

Då emellertid herr Åkerlund begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 69;

Nej — 44.

Därjämte hade 11 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i punkten 2.

Vidare gjordes propositioner, först
på godkännande av den av herr Larsson,
Nils Theodor, vid utlåtandet avgivna
reservationen samt vidare på avslag
därå; och förklarades den senare
propositionen vara med övervägande ja
besvarad.

Ang. uttagsprocenten för den statliga
inkomstskatten, m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 47, angående beräkning
av bevillningarna för budgetåret 1968/
69, m. m. jämte motioner.

I en den 19 april 1968 dagtecknad
proposition, nr 125, angående komplettering
av riksstatsförslaget för budgetåret
1968/69 m. m., hade Kungl. Maj :t
bland annat föreslagit riksdagen besluta,
att statlig inkomstskatt för skattskyldig,
som avsåges i 10 § 1 mom. förordningen
om statlig inkomstskatt, skulle
ingå i preliminär skatt för budgetåret
1968/69 med 100 procent av grundbeloppet.

Propositionen nr 125 hade i här berörd
del hänvisats till bevillningsutskottet
och i övrigt till statsutskottet.

128

Nr 30

Torsdagen den 30 maj 1968 em.

Ang. uttagsprocenten för den statliga inkomstskatten, m. m.

Till utskottet hade hänvisats följande
i anledning av propositionen väckta
motioner, nämligen

A) de likalydande motionerna I: 963,
av herr Bengtson in. fl., och II: 1222,
av herr Hedlund in. fl., i vilka yrkats,
att riksdagen skulle besluta

a) att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att finanspolitiska åtgärder — i
första hand ett uppskov med ikraftträdandet
av den löneskatt, som den nya
arbetsgivaravgiften utgjorde — måtte
planeras och förslag i enlighet med vad
i motionerna anförts föreläggas riksdagen
under hösten 1968, om betydande
arbetslöshet och svagt kapacitetsutnyttjande
inom näringslivet då bedömdes
komma att råda även under vinterhalvåret
1968/69,

b) att i skrivelse till Kungl. Maj:t begära
åtgärder i syfte att åstadkomma en
stabil ekonomi, inriktad på att främja
full sysselsättning, en förbättring av
låginkomstgruppernas ställning, ekonomisk
tillväxt och att hejda prisstegringarna
med utgångspunkt från vad
som anförts i motionerna;

B) de likalydande motionerna 1:964,
av herr Dahlén in. fl., och II: 122b, av
herr Wedén m. fl., i vilka framställts
samma yrkanden som de under A redovisade.

De ovan redovisade motionerna hade
hänvisats till bevillningsutskottet såvitt
de avsåge skattepolitiken och i övrigt
till bankoutskottet.

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet upptagit följande vid
riksdagens början väckta motioner,
nämligen

I) de likalydande motionerna I: 175,
av herr Holmberg in. fl., och II: 230, av
herr Bohman in. fl., i vilka hemställts,
att riksdagen

1) i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
begära att Kungl. Maj :t med förtur skulle
utreda och framlägga förslag om avskaffande
av skatteplikten för folkpensioner,
samt

2) måtte antaga i motionerna införda

a) förslag till lag om ändring i kommunailskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370),

b) förslag till förordning om ändrad
lydelse av 8 § och 10 § 1 mom. förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576)
om statlig inkomstskatt, vilka förslag
avsågo en höjning av folkpensionärernas
ortsavdrag från 2 250 till 4 000 kronor
för ensamstående folkpensionär,
från 4 500 till 6 400 kronor för sammanlevande
makar, av vilka endast en
vore folkpensionär, samt från 4 500 till
8 000 kronor för sammanlevande makar,
som båda voro folkpensionärer;

II) de likalydande motionerna I: 262,
av fröken Stenberg in. fl., och 11:332,
av fröken Wetterström in. fl., i vilka
anhållits, att riksdagen måtte besluta
att i avvaktan på slutförandet av den
pågående utredningen av frågan om familjebeskattningen
generellt sänka skattesatserna
för ensamstående med en
procentenhet vid den statliga inkomstbeskattningen
på sätt i motionerna närmare
utvecklats;

III) de likalydande motionerna I:
379, av herr Gösta Jacobsson in. fl., och
II: 487, av herr Nordgren in. fl., i vilka
yrkats, att riksdagen skulle besluta
att hos Kungl. Maj it göra framställning
om en förutsättningslös och allsidig utredning
rörande skattesystemets verkningar
i olika hänseenden framför allt
med avseende på samhällsekonomin;

IV) de likalydande motionerna I:
392, av herr Werner, och II: 473, av
herr Hermansson m. fl., i vilka föreslagits,
såvitt nu vore i fråga, att riksdagen
skulle

1) antaga i motionerna infört förslag
till förordning angående ändring i förordningen
den 26 juli 1947 (nr 577) om
statlig förmögenhetsskatt, vilket förslag
avsåg en skärpning av förmögenhetsskatten
med skattesatser varierande
mellan 1 och 3 procent mot nuvarande
lägst 0,8 och högst 1,8 procent,

2) i skrivelse till Kungl. Maj :t begära
utredning angående i motionerna för -

Torsdagen den 30 maj 1968 em.

Nr 30

129

Ang. uttagsprocenten för den statliga inkomstskatten, m. m.

ordade förändringar av den direkta
statsbeskattningen;

V) de likalydande motionerna 1:630,
av herrar Bengtson och Dahlén, samt
II: 825, av herrar Wedén och Hedlund,
i vilka hemställts, att riksdagen måtte

1) anhålla om förslag till en allmän
skattereform innefattande

a) särskilda lättnader beträffande
den direkta inkomstskatten för låginkomstgrupperna
—- icke minst folkpensionärerna
— samt lättnader i marginalskatterna
med särskilt beaktande av
inflationen,

b) fortsatt reformering av den direkta
beskattningen, innebärande bland
annat en utrensning av vissa punktskatter; 2)

i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att undersökningar måtte komma
till stånd rörande metoder att undvika
inflationens skattehöjande verkningar
samt att förslag i anledning härav måtte
föreläggas riksdagen;

VI) de likalydande motionerna I:
633, av herr Holmberg in. fl., och II:
795, av herr Bohman m. fl., i vilka anhållits,
att riksdagen måtte

1) antaga i motionerna infört förslag
till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370), vilket förslag gällde en höjning av
de generella ortsavdragen från 2 250
till 2 400 kronor för ensamstående och
från 4 500 till 4 800 kronor för gifta
samt för ensamma barnförsörjare,

2) antaga i motionerna infört förslag
till förordning om ändrad lydelse av
10 § 1 mom. förordningen den 26 juli
1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt,
vilket förslag avsåg, att skatteskalorna
vid den statliga inkomstbeskattningen
skulle sänkas i inkomstskikten 12 000—
40 000 kronor för gifta och i skikten
6 000—12 000 kronor för ensamstående
med procenttal, varierande mellan en
och åtta procent,

3) i skrivelse till Kungl. Maj:t begära,
att Kungl. Maj :t måtte

a) förelägga 1968 års höstriksdag för -

slag rörande indexreglering av ortsavdrag
och av skatteskiktsgränser inom
de statliga inkomstskatteskalorna,

b) tillsätta en allsidigt sammansatt
utredning med uppdrag att göra en
skyndsam översyn av allmänna skatteberedningens
betänkande rörande ett
nytt skattesystem och framlägga härav
föranledda förslag;

VII) de likalydande motionerna 1:
651, av herr Sundin, samt II: W8, av
herrar Boo och Dahlgren, i vilka yrkats,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t skulle anhålla om skyndsam utredning
och förslag angående införande
av ett särskilt schablonavdrag vid
taxeringen till kommunal inkomstskatt
motsvarande det nu gällande avdraget
för kommunalutskylder vid den statliga
beskattningen i enlighet med vad i motionerna
anförts;

VIII) motionen 11:20, av herr Sjöholm
m. fl., i vilken föreslagits, att
riksdagen skulle besluta att hos Kungl.
Maj:t begära utredning och förslag till
sådana ändrade beskattningsregler, att
utgående folkpensionsbelopp bleve skattefria; IX)

motionen 11:484, av herr Lindberg
och herr Persson i Heden, i vilken
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om skyndsam
utredning och förslag angående
frågan om skattefrihet för folkpension
i enlighet med vad i motionen framhållits; X)

motionen 11:594, av herrar Carlstein
och Fagerlund.

Det ovan under IV 2 framställda yrkandet
hade i vad det avsåge översyn
av arvsbeskattningen samt ändrad utformning
av mark- och aktievinstbeskattningen
redan behandlats av riksdagen,
medan yrkandet i vad det avsåge
införandet av ett effektivt kontrollsystem
för att motverka skattefusk
komme att prövas av utskottet under
höstriksdagen i samband med behandling
av motioner angående rättssäker -

130 Nr 30 Torsdagen den 30 maj 1968 em.

Ang. uttagsprocenten för den statliga inkomstskatten, m. m.

heten vid beskattningen m. in. Yrkandena
under V b och VI 3 b i vad de avsåge
indirekt beskattning hade behandlats
av utskottet i dess betänkande angående
införande av mervärdeskatt.

Utskottet hade i det nu föredragna
betänkandet av angivna orsaker hemställt,

A) att riksdagen måtte — med bifall
till Kungl. Maj:ts proposition nr 125,
såvitt densamma hänvisats till bevillningsutskottet
— besluta, att statlig inkomstskatt
för skattskyldig, som avsåges
ilo § 1 mom. förordningen den 26 juli
1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt,
skulle för budgetåret 1968/69 ingå i
preliminär skatt med 100 procent av
grundbeloppet;

B) att riksdagen måtte avslå följande
motioner, nämligen

1) motionerna I: 175 och II: 230,

2) motionerna I: 262 och II: 332,

3) motionerna I: 379 och II: 487,

4) motionerna 1:392 och 11:473, i
vad de behandlats i detta betänkande,

5) motionerna 1:630 och 11:825, i
vad de behandlats i detta betänkande,

6) motionerna 1:633 och 11:795, i
vad de behandlats i detta betänkande,

7) motionerna I: 651 och II: 468,

8) motionerna 1:963 och 11:1222, i
vad de behandlats av bevillningsutskottet,

9) motionerna 1:964 och 11:1224, i
vad de behandlats av bevillningsutskottet,

10) motionen 11:20,

11) motionen 11:484,

12) motionen 11:594,

i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet i betänkandet
anfört;

C) att bevillningarna för budgetåret
1968/69 måtte beräknas på sätt under
punkten närmare angivits.

I sitt yttrande hade utskottet å sid.
21 och 22 i det tryckta betänkandet anfört
bland annat följande: »Utskottet
ansluter sig i sin bedömning av det

samhällsekonomiska läget till den i
kompletteringspropositionen redovisade
uppfattningen. Med hänsyn härtill
tillstyrker utskottet att procenttalet för
den statliga inkomstskattens uttagande
även för senare hälften av budgetåret
1968/69 fastställs till 100.»

Vid betänkandet hade avgivits tio reservationer
och ett särskilt yttrande enligt
följande:

Beträffande uttagsprocenten för den
statliga inkomstskatten

1) reservation av herrar Gösta Jacobsson
(h), Enarsson (h) och Magnusson
i Borås (h), vilka ansett, att det
nyss återgivna avsnittet i utskottets
yttrande bort hava följande lydelse:

»Finansministern har i den reviderade
finansplanen anfört vissa tecken
som tyder på en begynnande konjunkturuppgång.
Den internationella konjunkturbilden
är emellertid ännu ganska
splittrad. Det är därför enligt utskottets
mening tveksamt om vi har att
vänta en konjunkturuppgång som under
hösten och vintern kommer att resultera
i ett normalt kapacitetsutnyttjande
och ökad efterfrågan på arbetskraft.
Oavsett detta tillstyrker utskottet förslaget
att procenttalet för den statliga
inkomstskattens uttagande fastställs till
100 även för den senare hälften av budgetåret
1968/69.»;

2) särskilt yttrande av herrar Stefanson
(fp), Sundin (ep), Lundström (fp),
Vigelsbo (ep), fru Nettelbrandt (fp),
herrar Enskog (fp) och Boo (ep);

beträffande folkpensionärernas beskattning 3)

reservation av herrar Stefanson
(fp), Sundin (ep), Lundström (fp) och
Vigelsbo (ep), fru Nettelbrandt (fp)
samt herrar Enskog (fp) och Boo (ep),
vilka på anförda skäl ansett, att utskottet
bort under Bl, B10 och Bil hemställa,
att riksdagen måtte — med anledning
av motionerna 11:20, av herr
Sjöholm m. fl., samt 11:484, av herr
Lindberg och herr Persson i Heden,

Torsdagen den 30 maj 1968 em.

Nr 30

131

Ang. uttagsprocenten för den statliga inkomstskatten, m. m.

ävensom motionerna I: 175, av herr
Holmberg in. fl., och II: 230, av herr
Bohman m. fl., såvitt här vore i fråga,
och med hänvisning till det av riksdagen
1967 fattade beslutet om en riksdagsskrivelse
i förevarande ärende —
i skrivelse till Kungl. Maj :t begära
skyndsam utredning av frågan om beskattningen
av folkpensionärernas sidoinkomster; fr)

reservation av herrar Gösta Jacobsson
(h), Enarsson (h) och Magnusson
i Borås (h), vilka på åberopade
grunder ansett att utskottet bort under
Bl, BIO och Bil hemställa, att
riksdagen måtte — med bifall till motionerna
I: 175, av herr Holmberg m. fl.,
och II: 230, av herr Bohman m. fl., såvitt
här vore i fråga, samt motionen II:
20, av herr Sjöholm m. fl., och motionen
II: 484, av herr Lindberg och herr
Persson i Heden, — i skrivelse till
Kungl. Maj :t begära, att Kungl. Maj :t
efter skyndsam utredning måtte framlägga
förslag om avskaffande av skatteplikten
för folkpensioner;

beträffande kommunalskatteavdraget

5) reservation av herrar Sundin (ep),
Vigelsbo (ep) och Boo (ep), vilka av
angivna orsaker ansett, att utskottet bort
under B 7 hemställa, att riksdagen måtte,
med bifall till motionerna I: 651, av
herr Sundin, samt II: 468, av herrar
Boo och Dahlgren, i .skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om skyndsam utredning
och förslag angående ett successivt införande
av ett schablonavdrag vid taxeringen
till kommunal inkomstskatt, motsvarande
det nu gällande avdraget för
kommunalutäkylder vid den statliga beskattningen,
samt kompensation för
kommunerna i anledning av skattebortfallet; beträffande

ortsavdragen

6) reservation av herrar Gösta Jacobsson
(h), Enarsson (h) och Magnusson
i Borås (h), vilka på anförda
skäl ansett, att utskottet bort under B 6
hemställa, att riksdagen måtte — med

bifall till motionerna I: 633, av herr
Holmberg m. fl., och II: 795, av herr
Bohman m. fl., såvitt här vore i fråga
.— antaga det vid motionerna fogade
förslaget till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370);

7) reservation av herrar Gösta Jacobsson
(h), Enarsson (h) och Magnusson
i Borås (h), vilka på åberopade
grunder ansett, att utskottet bort under
B1 hemställa, att riksdagen måtte —
med bifall till motionerna I: 175, av
herr Holmberg m. fl., och 11:230, av
herr Bohman m. fl., såvitt här vore i
fråga — antaga de vid motionerna fogade
förslagen till

a) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);
och

b) förordning om ändrad lydelse av
8 § och 10 § 1 mom. förordningen den
26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt; beträffande

skatteskalorna

8) reservation av herrar Gösta Jacobsson
(h), Enarsson (h) och Magnusson
i Borås (h), vilka ansett, att
utskottet bort under B 6 hemställa, att
riksdagen måtte, med bifall till motionerna
1:633, av herr Holmberg in. fl.,
och II: 795, av herr Bohman m. fl., såvitt
här vore i fråga, antaga det vid motionerna
fogade förslaget till förordning
om ändrad lydelse av 10 § 1 inom. förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576)
om statlig inkomstskatt;

beträffande indexreglering av skattesystemet 9)

reservation av herrar Stefanson
(fp), Sundin (ep), Gösta Jacobsson (h),
Lundström (fp), Enarsson (h), Magnusson
i Borås (h) och Vigelsbo (ep),
fru Nettelbrandt (fp) samt herrar Enskog
(fp) och Boo (ep), vilka ansett, att
utskottet under punkterna B 5 och B 6
i vad gällde inflationens verkningar vid
beskattningen bort hemställa, att riksdagen,
med anledning av motionerna

132

Nr 30

Torsdagen den 30 maj 1968 em.

Ang. uttagsprocenten för den statliga inkomstskatten, m. m.

I: 630, av herrar Bengtson och Dahlén,
samt II: 825, av herrar Wedén och Hedlund,
ävensom motionerna 1:633, av
herr Holmberg m. fl., och II: 795, av
herr Bohman m. fl., i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla, att undersökningar
måtte korama till stånd rörande
metoder att undvika inflationens
verkningar vid beskattningen, samt alt
förslag i anledning härav måtte föreläggas
riksdagen;

beträffande fortsatt reformering av
beskattningssystemet och utredning angående
dess verkningar

JO) reservation av herrar Stefanson
(fp), Sandin (ep), Lundström (fp) och
Vigelsbo (ep), fru Nettelbrandt (fp)
samt herrar Enskog (fp) och Boo (ep),
vilka av angivna orsaker ansett, att utskottet
bort under B 3, B 5, B 6, B 8 och
B 9 hemställa, att riksdagen måtte, med
bifall till motionerna 1: 630, av herrar
Bengtson och Dahlén, samt I!: 825, av
herrar Wedén och Hedlund, angående
reformering av skattesystemet, i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om förslag
till tidsplan för samordnad och fortsatt
genomgripande skattereformering i syfte
att åstadkomma rättvisare inkomstfördelning
och en snabbare produktionsökning
innefattande i första hand
följande åtgärder:

a) särskilda lättnader beträffande
den direkta inkomstskatten för låginkomstgrupperna
— icke minst folkpensionärerna
— mot bakgrund av den
successivt stigande proportionella beskattningen
samt lättnader i marginalskatterna
med särskilt beaktande av inflationen,

b) fortsatt reformering av den indirekta
beskattningen, innebärande bland
annat en utrensning av vissa punktskatter,
samt

c) att i övrigt beakta vad som i motionerna
anförts; samt

11) reservation av herrar Gösta Jacobsson
(h), Enarsson (h) och Magnusson
i Borås (h), vilka på anförda
skäl ansett, att utskottet bort under B 3,

B 5 och B 6 hemställa, att riksdagen
måtte — med bifall till motionerna I:
379, av herr Gösta Jacobsson m. fl., och
II: 487, av herr Nordgren m. fl., motionerna
1:630, av herrar Bengtson och
Dahlén, samt 11:825, av herrar Wedén
och Hedlund, ävensom motionerna I:
633, av herr Holmberg in. fl., och II:
795, av herr Bohman m. fl., — i skrivelse
till Kungl. Maj :t begära, att Kungl.
Maj:t måtte tillsätta en allsidigt sammansatt
utredning med uppdrag att belysa
skattesystemets verkningar i olika
hänseenden, bland annat med avseende
på samhällsekonomin, och framlägga
förslag till ett nytt skattesystem på
grundval av allmänna skatteberedningens
betänkande.

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationerna 3, 9 och 10.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation 5.

Herr WERNER (vpk):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionerna 1:392 och 11:473.

Herr ENARSSON (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till samtliga reservationer, som
undertecknats av representanter för
högerpartiet.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas först
särskilt angående utskottets hemställan
med uppdelning i anslutning till de vid
betänkandet fogade reservationerna och
ett av herr Werner framställt yrkande

Torsdagen den 30 maj 1968 em.

Nr 30

133

Ang. uttagsprocenten för den statliga inkomstskatten, m. m.

samt därefter särskilt rörande motiveringen
i viss del.

I fråga om utskottets hemställan såvitt
avsåge beskattningen av folkpensionärernas
sidoinkomster, fortsatte
herr talmannen, hade yrkats dels bifall
till densamma, dels ock att det förslag
skulle antagas, som innefattades i den
av herr Stefanson m. fl. vid betänkandet
avgivna, med 3 betecknade reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan i
denna del vara med övervägande ja besvarad.

Herr Stefanson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
47 i vad gäller beskattningen av folkpensionärernas
sidoinkomster, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Stefanson
m. fl. vid betänkandet avgivna, med 3
betecknade reservationen.

Då emellertid herr Stefanson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —74;

Nej — 32.

Därjämte hade 16 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I vad gällde skatteplikt för folkpension
gjorde herr talmannen propositioner,
först på bifall till vad utskottet härutinnan
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den av herr Gösta Jacobsson m. fl.
vid betänkandet avgivna, med 4 betecknade
reservationen; och förklarade herr
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan
i förevarande del, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Etiarsson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
47 i vad gäller skatteplikt för folkpension,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Gösta Jacobsson
m. fl. vid betänkandet avgivna, med
4 betecknade reservationen.

Då emellertid herr Enarsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 95;

Nej —21.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidare gjorde herr talmannen i fråga
om kommunalskatteavdraget propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande

134 Nr 30 Torsdagen den 30 maj 1968 em.

Ang. uttagsprocenten för den statliga inkomstskatten, m. m.

av det förslag, som innefattades i den
av herr Sundin m. fl. vid betänkandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan i denna del, sig finna denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Sundin begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
47 i vad gäller kommunalskatteavdraget,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Sundin in. fl.
vid betänkandet avgivna reservationen.

Då emellertid herr Sundin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —101;

Nej — 14.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Beträffande de generella ortsavdragen
gjorde herr talmannen därefter propositioner,
först på bifall till vad utskottet
härutinnan hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Gösta Jacobsson
m. fl. vid betänkandet avgivna, med
6 betecknade reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan i förevarande de],

sig anse denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Enarsson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
47 i vad gäller de generella ortsavdragen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Gösta Jacobsson
m. fl. vid betänkandet avgivna, med
6 betecknade reservationen.

Då emellertid herr Enarsson begärde
rösträkning, verkställdes nu voteringmedelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 96;

Nej —21.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ytterligare gjorde herr talmannen i
vad anginge folkpensionårernas ortsavdrag
propositioner, först på bifall till
vad utskottet hemställt samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Gösta Jacobsson
m. fl. vid betänkandet avgivna, med 7
betecknade reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Enarsson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter gi -

Torsdagen den 30 maj 1968 em.

Nr 30

135

Ang. uttagsprocenten för den statliga inkomstskatten, m. m.

ven varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
47 i vad gäller folkpensionärernas ortsavdrag,
röstar

Ja;

Den, det ei vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Gösta Jacobsson
m. fl. vid betänkandet avgivna, med
7 betecknade reservationen.

Då emellertid herr Enarsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 95;

Nej —21.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidkommande skatteskalorna för den
statliga inkomstskatten, anförde nu herr
talmannen, hade yrkats dels bifall till
utskottets hemställan, dels ock att det
förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Gösta Jacobsson m. fl.
vid betänkandet avgivna, med 8 betecknade
reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
i denna del vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Enarsson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
47 i vad gäller skatteskalorna för den
statliga inkomstskatten, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Gösta Jacobsson
m. fl. vid betänkandet avgivna, med
8 betecknade reservationen.

Då emellertid herr Enarsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —97;

Nej — 20.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därpå gjorde herr talmannen såvitt
gällde indexreglering av skattesystemet
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den av herr Stefanson m. fl. vid
betänkandet avgivna, med 9 betecknade
reservationen; och förklarade herr
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan
i förevarande del, sig anse denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Stefanson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
47 i vad gäller indexreglering av skattesystemet,
röstar

Ja;

136

Nr 30

Torsdagen den 30 maj 1968 em.

Ang. uttagsprocenten för den statliga inkomstskatten, m. m.

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Stefanson m. fl.
vid betänkandet avgivna, med 9 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Stefanson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 68;

Nej — 52.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Med avseende å utskottets hemställan
i vad gällde fortsatt reformering av beskattningssystemet
och utredning angående
dess verkningar, yttrade vidare
herr talmannen, hade yrkats

1 :o) att utskottets hemställan i denna
del skulle bifallas;

2:o), av herr Stefanson, att det förslag
skulle antagas, som innefattades
i den av honom in. fl. vid betänkandet
avgivna, med 10 betecknade reservationen;
samt

3:o), av herr Enarsson, att kammaren
skulle godkänna det förslag, som
innehölles i den av herr Gösta Jacobsson
m. fl. vid betänkandet anförda, med
11 betecknade reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan i förevarande
del vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Stefanson begärde votering, i
anledning varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående
yrkandena med hemställan, huruvida

kammaren ville antaga detsamma till
kontraproposition i den förestående
omröstningen; och förklarade herr talmannen
sig anse de härå avgivna svaren
hava utfallit med övervägande ja
för deras åsikt, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Stefansons
yrkande.

Herr Enarsson äskade emellertid votering
om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående bevillningsutskottets
betänkande nr 47 i vad gäller
fortsatt reformering av beskattningssystemet
och utredning angående dess
verkningar antager det förslag, som innefattas
i den av herr Stefanson m. fl.
vid betänkandet avgivna, med 10 betecknade
reservationen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits det
förslag, som innefattas i den av herr
Gösta Jacobsson m. fl. vid betänkandet
avgivna, med 11 betecknade reservationen.

Då emellertid herr Enarsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering,
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 36;

Nej — 22.

Därjämte hade 64 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Torsdagen den 30 maj 1968 em.

Nr 30

137

Ang. uttagsprocenten för den statliga inkomstskatten, m. m.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
47 i vad gäller fortsatt reformering av
beskattningssystemet och utredning angående
dess verkningar, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Stefanson m. fl.
vid betänkandet avgivna, med 10 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Stefanson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 68;

Nej —31.

Därjämte hade 23 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därpå gjordes i vad rörde skatteskalorna
för förmögenhetsskatten propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall till
motionerna 1:392 och 11:473 i denna
del; och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

På gjord proposition bifölls härefter
utskottets hemställan i vad den ej förut
behandlats.

Vidkommande utskottets motivering
i det avsnitt, som å sid. 21 i det tryckta
betänkandet började med orden »Utskottet
ansluter» och å sid. 22 slutade
med »till 100», anförde nu herr talmannen,
hade yrkats dels godkännande av

utskottets yttrande i denna del, dels ock
att kammaren skulle godkänna den lydelse
av ifrågavarande avsnitt, som föreslagits
i den av herr Gösta Jacobsson
m. fl. vid betänkandet avgivna, med 1
betecknade reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på godkännande av utskottets
yttrande i denna del vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Enarsson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som godkänner det avsnitt av
bevillningsutskottets betänkande nr 47,
som börjar å säd. 21 med orden »Utskottet
ansluter» och slutar å sid. 22
med orden »till 100», röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den lydelse
av ifrågavarande avsnitt, som föreslagits
i den av herr Gösta Jacobsson m. fl.
vid betänkandet avgivna, med 1 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Enarsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —98;

Nej —21.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

138 Nr 30

Torsdagen den 30 maj 1968 em.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden: nr

49, angående regleringen för budgetåret
1968/69 av utgifterna under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk
m. m.;

nr 50, i anledning av skrivelse från
styrelsen för riksdagens förvaltningskontor
angående tilläggspension till avdelningssekreteraren
Åke Gyllenram;

nr 51, i anledning av skrivelse från
fullmäktige i riksgäldskontoret angående
familjepension åt fru Helfrid Wigren;
och

nr 53, i anledning av skrivelse från
styrelsen för riksdagens förvaltningskontor
angående viss ersättning för deltagande
i interparlamentariskt möte
jämte motion,

varvid utlåtandet nr 49 företogs till
avgörande först rörande vissa gemensamma
frågor samt därefter punktvis.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogs statsutskottets memorial nr
141, angående tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1967/68.

Beträffande detta memorial hade utskottet
hemställt, att detsamma måtte
företagas till avgörande efter allenast
en bordläggning.

På gjord proposition bifölls denna
hemställan.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i förevarande memorial
hemställt.

Föredrogs statsutskottets memorial nr
142, angående statsregleringen för budgetåret
1968/69.

Jämväl beträffande detta memorial
hade utskottet hemställt, att detsamma
måtte företagas till avgörande efter allenast
en bordläggning.

På gjord proposition bifölls denna
hemställan, varefter memorialet företogs
till avgörande punktvis.

Punkterna 1 och 2
Lädes till handlingarna.

Punkterna 3—15

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 16 och 11
Lades till handlingarna.

Punkterna 18 och 19

Vad utskottet hemställt bifölls.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 269, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
effektivisering och samordning av statens
skogsföretag, m. m., jämte motioner.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 293, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om allmän arbetsgivaravgift, m. m. jämte
motioner; och

nr 294, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om mervärdeskatt, m. m. jämte motioner.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 295, till
Konungen angående beräkning av bevillningarna
för budgetåret 1968/69,
m. m. jämte motioner.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan
i betänkande nr 47 bifölles även av
andra kammaren.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 304, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ökat statligt stöd

Torsdagen den 30 maj 1968 em.

till teknisk forskning och industriellt
utvecklingsarbete jämte motioner;

nr 305, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om allmän arbetsgivaravgift, m. m., i
vad avser riktlinjer för statsbidrag för
allmän arbetsgivaravgift vid statsunderstödd
verksamhet;

nr 306, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående vissa löneanslag
m. m.;

nr 307, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag till stat för riksgäldsfonden för
budgetåret 1968/69;

nr 308, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om avsättning av kommunalskattemedel
till budgetutjämningsfonden
för budgetåret 1968/69;

nr 309, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat It till riksstaten för
budgetåret 1967/68 i vad propositionen
avser avskrivning av nya kapitalinvesteringar; nr

310, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag om anslag för budgetåret 1968/
69 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar,
m. m.; och

nr 311, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statlig garanti för
skadeersättning vid vissa atomolyckor.

Anmäldes statsutskottets förslag till
riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 312, angående tilläggsstat II til!
riksstaten för budgetåret 1967/68;

nr 313, angående statsregleringen för
budgetåret 1968/69; och

nr 314, med överlämnande av riksstat
för budgetåret 1968/69.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vart och ett
av dem, att andra kammaren i avseende
å motsvarande utskottsmemorial fattade
samma beslut som första kammaren.

Nr 30 139

Anmäldes bankoutskottets förslag till
riksdagens skrivelser:

nr 315, till styrelsen för riksdagens
förvaltningskontor angående provisoriska
lokaler för riksdagen vid författningsreform; nr

316, till Konungen angående provisoriska
lokaler för riksdagen vid författningsreform; nr

318, till Konungen angående regleringen
för budgetåret 1968/69 av utgifterna
under huvudtiteln Riksdagen
och dess verk m. m.;

nr 319, till fullmäktige i riksgäldskontoret
angående regleringen för budgetåret
1968/69 av utgifterna under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk
m. in.;

nr 320, till styrelsen för riksdagens
förvaltningskontor angående regleringen
för budgetåret 1968/69 av utgifterna
under huvudtiteln Riksdagen och dess
verk m. in.;

nr 321, till styrelsen för riksdagens
förvaltningskontor angående tilläggspension
till avdelningssekreteraren Åke
Gyllenram;

nr 322, till fullmäktige i riksgäldskontoret
angående familjepension åt
fru Helfrid Wigren; och

nr 323, till styrelsen för riksdagens
förvaltningskontor angående viss ersättning
för deltagande i interparlamentariskt
möte jämte motion.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vart och ett
av dem, att andra kammaren i avseende
å motsvarande utskottsutlåtande fattade
samma beslut som första kammaren.

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna:

Protokoll, hållet vid sammanträde
med herr talmannen och
herrar vice talmän i riksdagens
första kammare samt de ledamöter,
som blivit utsedda att jämte
dem tillsätta tjänstemän hos kam -

140

Nr 30

Torsdagen den 30 maj 1968 em.

maren, samt kammarens sekreterare,
den 29 maj 19(>S.

§ i

Anmäldes att, sedan herrar deputerade
den 7 november 1968, med giltighet
från och med den 1 november samma
år, uppdragit åt förste stenografen
Ernst L. Ekman att utöver honom normalt
åvilande göromål bland annat organisera
stenografernas tjänstgöring i
andra kammaren, förhandlingsöverenskommelse
träffats, innebärande att uppdragstillägg
för nämnda arbetsuppgifter
får utgå under sessionstid med högst
225 kronor per månad.

Herrar deputerade beslöt att till Ekman
skall utgå uppdragstillägg med 225
kronor per månad under sessionstid
från och med den 1 november 1967.

År och dag som ovan
K.-G. Lindelöw

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag.

Herr TALMANNEN yttrade:

Vid behandlingen av bankoutskottets
utlåtande nr 48 har kamrarna stannat i
skiljaktiga beslut, i det att denna kammare
under punkten 1 bifallit utskottets
hemställan, medan andra kammaren
bifallit reservationen av herr Åkerlund.
Sammanjämkning av kamrarnas
skiljaktiga beslut skall alltså ske. För
att möjliggöra bordläggning av blivande
utskottsmemorial i anledning av
kamrarnas skiljaktiga beslut hemställer
jag, att kammaren ajournerar kvällens
sammanträde till kl. 00.30.

Sammanträdet för behandling av utskottets
memorial äger rum kl. 00.35.

Bankoutskottet sammanträder omedelbart
efter det att båda kamrarna
ajournerat sina förhandlingar. Det har
redan skett för andra kammaren.

Kammaren beslöt härefter, kl. 23.40,
att ajournera sina förhandlingar till kl.
00.30.

Förhandlingarna återupptogos kl.
00.30.

Enär det väntade utskottsmemorialet
ännu icke inkommit, hemställde herr
talmannen, att kammaren måtte ånyo
ajournera sina förhandlingar till kl.
00.55.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Då förhandlingarna kl. 00.55 återupptogos,
anmäldes och bordlädes bankoutskottets
memorial nr 54, föranlett av
kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande
bankoutskottets utlåtande nr 48 i
anledning av skrivelse från styrelsen
för riksdagens förvaltningskontor angående
riksdagens lokalfrågor på längre
sikt jämte motioner.

Kammarens sammanträde avslutades
kl. 00.59.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

Fredagen den 31 maj 1968

Nr 30 141

Fredagen den 31 maj

Det till kl. 00.55 utsatta, försenade
sammanträdet tog sin början kl. 01.00.

Justerades protokollet för den 22 innevarande
månad.

Sammanjämkningsförslag beträffande

riksdagens lokalfrågor på längre sikt

Föredrogs bankoutskottets memorial
nr 54, föranlett av kamrarnas skiljaktiga
beslut beträffande bankoutskottets
utlåtande nr 48 i anledning av skrivelse
från styrelsen för riksdagens förvaltningskontor
angående riksdagens
lokalfrågor på längre sikt jämte motioner.

Bankoutskottet hade i sitt utlåtande
nr 48 bland annat hemställt, att riksdagen
i anledning av en skrivelse från
styrelsen för riksdagens förvaltningskontor
samt motionerna 1:938 och II:
1195 måtte uppdraga åt förvaltningskontorets
styrelse att enligt de riktlinjer,
som utskottet angivit i utlåtandet,
ytterligare utreda riksdagens lokalfrågor
på längre sikt och utarbeta program
för en arkitekttävling avseende
förslag till riksdagshus enligt i princip
något av alternativen 1, 2 eller 3 i byggnadsstyrelsens
utredning »Riksdagens
hus».

I en av herr Åkerlund (h) vid utlåtandet
avgiven reservation hade framställts
yrkande om att utskottets hemställan
icke bort innefatta alternativet 3.

Vid ärendets behandling hade första
kammaren bifallit utskottets hemställan,
medan andra kammaren bifallit reservationen
av herr Åkerlund.

Med anledning av vad sålunda förekommit
hade utskottet till behandling
upptagit frågan om sammanjämkning
av kamrarnas skiljaktiga beslut och i
det nu föreliggande memorialet på anförda
skäl hemställt, att andra kammaren
med frånträdande av sitt beträffande
bankoutskottets utlåtande nr 48 fattade
beslut måtte biträda det beslut,
som därutinnan fattats av första kammaren.

Med hänsyn till riksdagssessionens
nära förestående slut hade utskottet
tillika hemställt, att förevarande memorial
måtte företagas till avgörande
efter allenast en bordlägggning.

På gjord proposition beslöt kammaren,
att ärendet skulle nu företagas till
avgörande.

Herr HOLMBERG (h):

Herr talman! Jag har blivit upplyst
om att av formella skäl någon i första
kammaren inte kan yrka avslag på bankoutskottets
memorial nr 54.

I själva verket beklagar jag det med
hänsyn till att jag inte anser att det här
är fråga om ett sammanjämkningsförslag.
När frågan diskuterades i denna
kammare framfördes flera förslag, bl. a.
ett av herr Carl Albert Anderson, vilkas
innehåll jag inte nu närmare skall utveckla.
Uppenbarligen låg det förslaget
ungefär mitt emellan andra kammarens
och första kammarens beslut i frågan.

Jag har därför ansett det vara naturligt
att bankoutskottet hade sökt finna
en sammanjämkning i anslutning till
det förslag som herr Carl Albert Anderson
framställde.

Med hänsyn till att det inte finns formella
förutsättningar för att framställa

142

Nr 30

Fredagen den 31 maj 1968

Sammanjämkningsförslag beträffande riksdagens lokalfrågor på längre sikt

ett yrkande i anslutning till herr Carl
Albert Andersons förslag och inte heller
att framställa ett avslagsyrkande,
får jag, herr talman, nöja mig med vad
jag nu anfört.

Efter härmed slutad överläggning lädes
det nu ifrågavarande memorialet
till handlingarna.

Herr TALMANNEN anförde:

Jag får meddela, att jag i samråd med
andra kammarens talman beslutat, att
höstsessionen skall taga sin början onsdagen
den 16 oktober kl. 11.00.

Vidare får jag meddela, att de vid
vårsessionens slut ojusterade protokollen
framlägges till godkännande tisdagen
den 11 och torsdagen den 20 juni
1968.

Härefter yttrade herr TALMANNEN:

Ärade kammarledamöter! När jag nu
förklarar 1968 års riksdags vårsession
avslutad är det ett på en gång mycket
betydelsefullt och på samma gång mot
slutet hektiskt riksmöte som gått till
ända. Sessionen har varit betydelsefull
i åtskilliga avseenden. Riksdagen har
i den första läsningen antagit en visserligen
partiell men icke desto mindre
den mest genomgripande författningsreformen
sedan mer än 100 år. När den
genomförts kommer den att innebära
en grundväsentlig förändring i hela
vårt parlamentariska och politiska liv.
Ett ytterligare betydelsefullt steg har
tagits för att ge folkviljan ett direktare
parlamentariskt utslag. En helt ny indirekt
beskattningsform har beslutats
som visserligen behöver kompletteras
under höstriksdagen men vars huvudsakliga
principer nu är fastslagna. Försvarsfrågan
har ivrigt debatterats och
fått en i vissa avseenden kontroversiell
lösning för några år framåt. Många
andra viktiga frågor att förtiga. Förvisso
kan man säga att något av historiens
vingslag susat över detta möte.

År efter år har från denna plats kla -

gats över att riksdagen fått arbeta under
svåra förhållanden och under otillbörlig
hets. Detta förhållande har i år
framträtt i starkt accentuerad form.
Felet har icke varit riksdagens. 36 propositioner
och däribland de allra viktigaste
anmäldes under propositionstidens
tre sista dagar. 24 propositioner
avlämnades så sent som den 17
april. Undra på att vissa av riksdagens
utskott fått arbeta under hård press
och att riksdagens ledamöter i gemen
haft ytterst kort tid, ja knappast någon
tid alls för att bekantgöra sig med de
förslag till beslut som de kallats att
fatta! Är det som så ofta förr en vädjan
som förklingar ohörd att liknande förhållanden,
vilken regering som än sitter
vid makten, icke måtte upprepas?
Det ligger en fara för vårt politiska
maskineris anseende om inte en rättelse
kan åstadkommas.

Åtskilliga betydelsefulla frågor har
kunnat regleras under mera allmän anslutning,
andra har varit i hög grad
kontroversiella. Det är nu demokratins
väsen. Att den kommande valstriden
kastat sin skugga över vårt arbete
kan väl av ingen förnekas, därpå utgör
väl för övrigt delar av dagens debatt
ett tydligt vittnesbörd.

Kammarens överläggningar har i hög
grad präglats av det inflytande som
dagens omvärld utövar. Snart sagt varje
fråga sätts numera in i ett internationellt
sammanhang. Ett bevis om något
på hur vår lilla värld har krympt.
Omvärlden är fylld av oro och omvälvningar.
Frågetecknen om framtiden hopar
sig. Även till våra, till synes lugna
kuster har oron spritt sig och tagit sig
för oss helt ovana uttryck som manat
oss både till eftertanke och till ökad
omsorg om våra demokratiska grundprinciper.

Jag vill begagna detta tillfälle att uttala
mitt varma tack till kammarens
båda vice talmän som givit mig ovärderligt
stöd och hjälp i mitt icke alltid
så lätta värv, till kammarens sekretariat
och kansli, vilka som vanligt full -

Fredagen den 31 maj 1968

Nr 30 143

gjort sitt värv med skicklighet och
hängivenhet, till utskottens sekretariat
varav en del fått arbeta under ovanlig
press och till kammarens stenografer
som haft att tjänstgöra under ovanligt
många kvällsplena. Främst vill jag dock
tacka kammarens ledamöter för den
välvilja jag från dem städse mött och
för det goda humör jag alltid från deras
sida kunnat konstatera. Demonstrationsvågen
har ingalunda trängt innanför
riksdagens murar.

När jag nu hemförlovar er önskar
jag er alla en angenäm sommar och
någon vila från ett ansträngande värv.
Jag vet att de flesta av er går att deltaga
i en ansträngande valstrid. Må
överorden bli så få som möjligt! Jag
tillönskar er alla den framgång som
han eller hon eller vederbörande parti
förtjänar. Och med dessa ord, med vilka
jag icke anser mig ha frångått den
opartiskhet, som en talman bör intaga,
har jag att förklara vårens arbete avslutat.

Detta tal besvarades av herr förste
vice talmannen STRAND i följande ordalag: Herr

talman! I egenskap av andre
vice ålderspresident ber jag att å kammarens
vägnar få framföra ett tack till
herr talmannen för den gångna vårsessionen.

Det är inte ofta talmannen har tillfälle
att säga något till kammarens ledamöter,
men varje gång det sker
tränger det direkt till hjärtat, därför
att det alltid rör någonting som för
ledamöterna är väsentligt. Så är det
också i dag — löftet om hemförlovning

togs upp såsom ett löfte om vila från
de hårda dagar, som vi nu har fått uppleva.
Jag uttalar allas mening då jag
önskar herr talmannen en god sommar,
inget bekymmer för valrörelsen samt
att vi skall träffas igen onsdagen den
16 oktober.

På framställning av herr talmannen
beslöt kammaren nu, kl. 01.10, att —
för att avvakta utgången av andra kammarens
beslut i fråga om bankoutskottets
memorial nr 54 samt lämna bankoutskottet
tillfälle inkomma med skrivelseförslag
— ajournera sina förhandlingar.

Då förhandlingarna återupptogos, kl.
01.34, anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelser: nr

317, till styrelsen för riksdagens
förvaltningskontor angående riksdagens
lokalfrågor på längre sikt; och

nr 324, till Konungen angående riksdagens
lokalfrågor på längre sikt.

Justerades protokollsutdrag.

Herr talmannen förklarade därefter
årets vårsession för första kammarens
del avslutad.

Kammarens ledamöter åtskildes kl.
01.36.

In fidem

K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

KUNGL. BOKTR. STHLM 1968