RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1952:27)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1952

ANDRA KAMMAREN

Nr 27

8—12 november.

Debatter m. m.

Sid.

Lördagen den 8 november.

Interpellation av herr Kyling ang. förhandlingsrätt åt arbetstagarförening
med avseende å till denna anslutna pensionärer.......... 3

Tisdagen den 11 november.

Minnesord över avliden ledamot.............................. 5

Svar på interpellation av herr von Seth ang. åtgärder i syfte att de
jordbrukare, som drabbats av höstens skördeskador, skola få vägledning
för den närmaste tidens planläggning av jordbruksdriften 5

Onsdagen den 12 november.

Svar på fråga av herr Kyling ang. framläggande för riksdagen av förslag
med anledning av bokutredningens betänkande............ 29

Allmänt resereglemente m. m.............................. 30

Naturskyddslag m. m...................................... 44

Interpellationer av:

Fru Sandström ang. Aktiebolaget Statens skogsindustriers verksamhet
.......................................... 54

Herr Braconier ang. de högre fångvårdstjänstemännens lönegrads placering.

........................................... 57

Herr Braconier ang. framläggande för riksdagen av förslag till omorganisation
av fångvårdsväsendet........................ 59

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 12 november.

Statsutskottets utlåtande nr 194, ang. allmänt resereglemente m. m. . . 30

— nr 195, ang. ändringar i statens allmänna avlöningsreglemente
m. m. ....................................

1 —Andra kammarens protokoll 1952. Nr 27.

Nr 27.

Innehåll.

Sid.

Bevillningsutskottets betänkande nr 58, ang. ändrad lydelse av tulltaxe förordningen

m. m....................................... 44

Andra lagutskottets utlåtande nr 45, ang. ny lydelse av övergångsbestämmelsen
till lagen den 5 april 1946 om ändrad lydelse av epidemilagen
............................................ 44

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28, ang. naturskyddslag m. m...... 44

— nr 29, ang. ändrad lydelse av lagen om Kungl. Maj:ts regeringsrätt
................................................. 54

— nr 30, ang. ändring i lagen om rätt till fiske................. 54

— nr 31, ang. do ....... 54

Jordbruksutskottets utlåtande nr 49, ang. ändring i grunderna för bidrag
till torrläggningsföretag.............................. 54

Lördagen den 8 november 1952.

Nr 27.

Lördagen den 8 november.

Kl. 2 em.

§ 1.

Justerades protokollet för den 1 innevarande
november.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Riksdagsledamoten fru Märta Boman
från Råneå har på grund av sjukdom
(angina tonsillaris) varit arbetsoförmögen
fr. o. in. den 4 dennes och kommer
att så förbli åtminstone t. o. m. den 11
dennes; intygar

Stockholm den 7 november 1952
Einar Josefsson.

Kammaren beviljade fru Boman ledighet
från riksdagsgöromålen från och
med den 4 till och med den 11 innevarande
november.

§ 3.

Interpellation ang. förhandlingsrätt åt
arbetstagarförening med avseende å till
denna anslutna pensionärer.

Ordet lämnades på begäran till

Herr KYLING, som anförde: Herr talman!
I en motion till riksdagen år 1945
(II: 108) hemställdes, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte begära
utredning med förslag till sådana ändringar
av lagen om förenings- och förhandlingsrätt
samt lagen om förhandlingsrätt
för kommunala tjänstemän, att
därav tydligt framginge, att förhandlingsrätt
tillkomme arbetstagarförening
med avseende å till denna anslutna
pensionärer, samt att motsvarande förtydligande
måtte inflyta jämväl i Kungl.
Maj:ts kungörelse angående förhandlingsrätt
för statens tjänstemän.

Andra lagutskottet (utlåtande nr 33)
anhöll med anledning av motionen att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.

Maj :t hemställa, att Kungl. Maj:t ville
föranstalta om en förutsättningslös utredning
rörande förhandlingsrätt beträffande
pensionsvillkor som angå personer,
vilkas anställning hos arbetsgivaren
redan upphört vid tiden för framställandet
av begäran om förhandling,
samt att Kungl. Maj:t måtte för riksdagen
framlägga de förslag, vartill utredningen
kunde föranleda. Riksdagen beslöt
i enlighet med utskottets förslag.
Riksdagens skrivelse (nr 150) överlämnades
till 1948 års förhandlingsrättskommitté.

Denna kommitté, som avlämnade sitt
betänkande den 31/12 1951, säger beträffande
pensionärernas förhandlingsrätt
bl. a. följande:

»Den särskilda utredning varom riksdagen
sålunda hemställt har emellertid
icke kommit till stånd. Kommittén anser
för sin del otänkbart att komma
med ett förslag till lösning av frågan
om pensionärernas förhandlingsrätt enbart
för det statliga och kommunala
området. Kommittén har emellertid
icke erhållit sådana direktiv och icke
heller sådan sammansättning, att kommittén
anser sig kunna taga upp frågan
till undersökning även för den
privata arbetsmarknaden. Vid sådant
förhållande nödgas kommittén lämna
förhandlingsrätten för pensionärer åt
sidan men uttrycker på motsvarande
sätt som socialstyrelsen på sin tid den
förhoppningen att de statliga och kommunala
myndigheterna icke skola undandraga
sig att på begäran överlägga
med tjänstemannaorganisationerna om
redan pensionerade tjänstemäns förmåner.
»

Då förevarande fråga icke heller i annat
sammanhang blivit föremål för utredning,
bär riksdagens ovan herörda
hemställan 1945 alltså ännu icke tillmötesgåtts.

Nr 27.

Lördagen den 8 november 1952.

Med anledning härav anhåller lag
om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för socialdepartementet
få rikta följande fråga:

Har herr statsrådet för avsikt att låta
igångsätta en skyndsam utredning i
syfte att bereda förhandlingsrätt åt arbetstagarförening
med avseende å till
denna anslutna pensionärer och att på
grundval härav förelägga 1953 års riksdag
förslag i ärendet.

Denna anhållan bordlädes.

g 4.

Till bordläggning anmäldes

statsutskottets utlåtanden:

nr 194, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till allmänt resereglemente
in. in. jämte i ämnet väckta
motioner; och

nr 195, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa ändringar i
statens allmänna avlöningsreglemente
m. m., i vad propositionen sammaithänger
med Kung). Maj ds förslag till
allmänt resereglemente;

bevillningsutskottets betänkande nr
58, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 5 § tulltaxeförojidningen
den 4 oktober 1929 (nr 31(5).
in. in.;

andra lagutskottets utlåtande nr 45.
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ny lydelse
av övergångsbestämmelsen till lagen
den 5 april 1946 (nr 130) om ändrad
lydelse av 18, 20 och 23 § § epideiuilagen
den 19 juni 1919 (nr 443);

tredje lagutskottets utlåtanden:

nr 28, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till naturskyddslag
m, m., dels ock motioner,
som väckts i anledning av propositionen; nr

29, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angå -

ende ändrad lydelse av 2 § 11 :o) och
16 :o) lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s.
3) om Kungl. Maj ds regeringsrätt;

nr 30, i anledning av väckt motion
om ändring i 11 § lagen om rätt till
fiske; och

nr 31, i anledning av väckta motioner
om ändring i 3 i lagen om rätt till
fiske in. m.; samt

jordbruksutskottets utlåtande nr 49,
med anledning av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till ändring i grunderna
för tilläggsbidrag till vissa statsunderstödda
torrläggningsföretag.

s 5.

Anmäldes, att följande Kungl. Maj ds
propositioner tillställts kammaren, nämligen
:

nr 246, angående godkännande av
tilläggsprotokoll nr 3 till överenskommelsen
den 19 september 1950 angående
upprättande av en europeisk betalningsunion; nr

247, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 2 kap. 3 § och 4 kap. 3 § rättegångsbalken;
och

nr 248, med förslag till ändringar t
vissa tjiinste- och familjepensionsreglementen.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 6.

Anmäldes, att till herr talmannen under
sammanträdet avlämnats en motion,
nr 676, av herr förste vice talmannen
Skoglund m. fl., i anledning av Kungl.
Maj ds proposition, nr 241, angående
lönegradsplaceringen för vissa tjänster,
in. m.

Denna motion bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.05 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Tisdagen den 11 november 1952.

Nr 27.

Tisdagen den 11 november.

KL 4 em.

§ 1.

Minnesord över avliden ledamot.

Herr TALMANNEN öppnade sammanträdet
med följande ord: Helt oväntat
bär i dag på förmiddagen budskapet
nått oss, att ledamoten av denna kammare
sanatorieläkaren Paul Bergstrand
avlidit.

Han invaldes i riksdagen år 1948 och
kom att redan från början få huvuddelen
av sitt riksdagsarbete förlagt till
statsutskottet. Paul Bergstrand hade ett
vitalt intresse för olika samhällsproblem.
Här i riksdagen ägnade han sig
främst åt undervisningsfrågor samt
hälso- och sjukvårdsärenden. Hans öppna
och sympatiska framträdande förskaffade
honom många vänner, som no
känner saknad efter honom.

Vi lyser frid Över den bortgångne
kamratens minne.

Detta anförande åhördes av kammarens
ledamöter stående.

§ 2.

Justerades protokollen för den 4 och
den 5 innevarande november.

§ 3.

Herr talmannen meddelade, att herr
Arweson, som vid kammarens sammanträde
den 25 nästlidna oktober
med läkarintyg styrkt sig tills vidare
vara hindrad att deltaga i riksdagsgöromålen,
denna dag åter intagit sin plats
i kammaren.

§ 4.

Svar på interpellation ang. åtgärder i
syfte att de jordbrukare, som drabbats
av höstens-skördeskador, skola få vägledning
för den närmaste tidens planläggning
av jordbruksdriften.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet fil!

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP, som yttrade:

Herr talman! I en med andra kammarens
tillstånd väckt interpellation har
herr von Seth frågat mig, huruvida jag
vill delgiva kammaren min syn på vilka
åtgärder som bör vidtagas i anledning
av de skördeskador, som inträffat under
hösten, så att berörda jordbrukare
får vägledning för den närmaste tidens
planläggning av jordbruksdriften.

Med anledning därav får jag till en
början lämna några uppgifter om den
föreliggande situationen och vad som
redan åtgjorts i saken.

De officiella skörderapporterna per
den 15 juli och den 30 augusti i år gav
vid handen, att vi kunde vänta en åtminstone
kvantitativt sett god skörd.
Det är emellertid blott alltför väl bekant,
att väderleken därefter blev synnerligen
ogynnsam; regn och kyla —
i vissa delar av landet frost -—- icke
idott försenade och försvårade skördearbetet
utan förorsakade också på åtskilliga
håll allvarliga .skördeskador.
För att få eu översiktlig bild av situationen
anmodade jag Riksförbundet
Landsbygdens folk att genom sina länsoch
provinsförbund inkomma med rapporter
rörande förhållandena. Dessa
rapporter, som avsåg läget den 11 oktober.
utvisade att biirgningsförhållandena
framför allt i fråga om de vårsådda
grödorna och potatisen var synnerligen
besvärliga i större delen av landet.
Eu stor del av skörden var obärgad,
och i vissa trakter stod säden fortfarande
på rot. Betydande skador på
skörden kunde konstateras i flera områden,
framför allt i Norrland. I rapporterna
framhölls vidare, att de ogynnsamma
förhållandena medförde ökade
arbetskostnader för bärgningen dels
därför att tyngre maskinella hjälpmedel
inte kunde användas i full utsträckning
och dels emedan arbetskraften

Nr 27.

Tisdagen den 11 november 1952.

Svar på interpellation ang. åtgärder i syfte att de jordbrukare, som drabbats av

höstens skördeskador, skola få vägledning för den närmaste tidens planläggning

av jordbruksdriften.

långa tider var sysslolös i avvaktan på
bättre väder. En osedvanligt hög vattenhalt
hos skörden medförde också
kännbara prisavdrag för odlarna.

Med anledning av vad sålunda framkommit
hemställde RLF bland annat
om utredning och uppskattning av skadorna
samt om åtgärder för att gottgöra
de skadelidande, i den mån utredningen
kunde ge anledning därtill. Samma
dag framställningen kom mig till handa
— det var den 15 oktober — översändes
den till statens jordbruksnämnd för
skyndsam utredning och förslag till åtgärder.
Samma dag offentliggjordes vidare
i såväl press som radio att jag
undersökt läget och vidtagit de nu anförda
dispositionerna. Till nämnden
har därefter inkommit eller överlämnats
framställningar i saken från vissa
myndigheter och sammanslutningar.

Nämnden införskaffade omedelbart
uppgifter från Sveriges meteorologiska
och hydrologiska institut rörande nederbörds-,
temperatur- och skördeförhållandena.
Vidare tog nämnden kontakt
med ett antal hushållningssällskap för
att få aktuella uppgifter om läget. Redan
del sålunda införskaffade materialet
gav en god bild av situationen. Därefter
har statistiska centralbyråns skörderapport
för den 15 oktober blivit
färdigställd. Eftersom denna nu är tillgänglig,
skall jag inte i detalj redogöra
för dess innehåll. Jag vill emellertid
erinra om att enligt denna rapport nederbörden
för hela riket under september
uppgick till 116 % av den normala.
Det största överskottet noterades i norra
Lappland, som erhöll något mer än
dubbla normalmängden. I stora delar
av Götaland uppgick nederbörden samma
månad till omkring 150 % av den
normala. Västra och norra Svealand
hade däremot nederbördsunderskott.
Även första hälften av oktober kännetecknades
av en ovanligt riklig nederbörd
i stora områden. I större delen

av Götaland samt östra delen av Svealand
var sålunda nederbörden under
första hälften av oktober större än den
för hela månaden normala. Norra Svealand
och stora delar av Norrland hade
däremot nederbördsunderskott. För bedömningen
av läget är vidare det förhållandet
betydelsefullt, att större delen
av Götaland och Svealand hade en
nästan sammanhängande regnperiod
efter den 20 september. Att vädret även
därefter varit synnerligen ogynnsamt
är ju väl känt.

Av rapporten framgår vidare, att
höstsäden i stort sett uppvisar tillfredsställande
resultat. I Norrland utom
Gävleborgs län väntas höstsäden dock
ge under medelmåttig skörd.

I fråga om vårsäden är situationen
däremot dyster. Rapporten ger här vid
handen, att vårsäden i mitten av oktober
fortfarande var delvis obärgad i
större delen av landet. Endast i Skåne
syntes den vara i stort sett tillfredsställande
bärgad. För övriga delar av södra
och mellersta Sverige angavs läget
vara mycket växlande. 1 slättbygdsområdena
var situationen gynnsammare,
fastän vårsäden även där var delvis
obärgad; i skogsbygderna, särskilt på
moss- och myrmarker, stod den till stor
del ute och var delvis även oskuren.
Sämst syntes förhållandena vara i Jönköpings,
Kronobergs och norra delen
av Kalmar län, där mycket stor del av
vårsäden var obärgad; i vissa delar av
dessa län hade regnet orsakat översvämningar.
Reträffande Norrland uppvisade
särskilt Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län dåliga skördeutsikter
för vårsäden. Där var det dock
främst den tidiga frosten och kyliga
väderleken sedan slutet av augusti, som
försämrat skördeutsikterna. Kornet hade
dock i gynnsammare lägen mognat och
givit medelskörd, medan övrig vårsäd
till stor del måst skördas som grönfoder.
Det framhålles vidare i rapporten,

Tisdagen den 11 november 1952.

Nr 27.

Svar på interpellation ang. åtgärder i syfte att de jordbrukare, som drabbats av

höstens skördeskador, skola få vägledning för den närmaste tidens planläggning

av jordbruksdriften.

att den obärgade säden delvis är frost-,
regn- och groddskadad. Skördeskadornas
slutgiltiga omfattning och storleken
av det definitiva skörderesultatet för
vårsäden är emellertid beroende av
bärgningen av den säd, som fortfarande
står ute. Avgörande härför är väderleksförhållandena
efter den 15 oktober.

Vad beträffar potatisen uppges i rapporten,
att denna i regel utvecklats
gynnsamt och givit medelgod skörd
men att upptagningen försenats av den
regniga väderleken och ännu icke av.-slutats. I de områden, som fått mest nederbörd,
föreligger svårigheter att använda
maskiner på de uppblötta fälten.
I vissa områden av Kronobergs län, Kalmar
läns norra del, Gotlands län och
Älvsborgs läns södra del uppges rätt
stor del av potatisen vara oupptagen. I
Jämtlands län blev potatisen delvis
frostskadad under september månad.
Potatisen har vidare till en del måst
läggas in våt, varför man befarar lagringssvårigheter.

För rotfrukterna uppges utvecklingen
ha varit ännu sämre än för potatisen.

I fråga om höskörden uppges, att
denna i allmänhet varit god. Återväxt
och bete har emellertid varit otillfredsställande
i norra Svealand och Norrland
på grund av den kyliga väderleken.
Där har stallutfodringen måst börja
betydligt tidigare än normalt, vilket inger
bekymmer för den senare delen av
foderåret.

Trots allt är emellertid nedgången i
totalskörden av vårsäd såvitt nu tillgängliga
siffror utvisar mindre än man
kunnat vänta. I rapporten har nedgången
sedan den 30 augusti uppskattats till
för vårvete 0,o %, korn 2,4 %, havre
7,2 % och blandsäd 3,4 %. En förklaring
till att nedgången i totalskörden
ej beriiknas få en större omfattning
torde ligga däri, att de områden, som
drabbats hårdast av skördeförsämring -

en, representerar en relativt liten andel
av riksarealerna för här ifrågavarande
växtslag.

Även om totalminskningen av skörden
sålunda — såvitt man nu kan bedöma
—- icke torde bli alltför betydande
är det emellertid klart, att skadorna
inom vissa områden är mycket stora.
För att lokalisera skadorna och bestämma
deras relativa storlek i förhållande
till en normalskörd har därför
jordbruksnämnden anmodat statistiska
centralbyrån att göra en särskild
bearbetning av uppgifterna till skörderapporten
den 15 oktober. Därjämte har
nämnden från samtliga hushållningssällskap
infordrat uppgift rörande läget
den 15 november.

De utredningar, som sålunda satts i
gång, torde icke kunna bli helt avslutade
förrän i början av december. Redan
nu är det emellertid uppenbart att
läget är sådant, att den enskilde lantbrukaren
i ett avsevärt antal fall drabbats
av så stora skador, att åtgärder
från det allmännas sida måste anses
nödvändiga. Jag har därför för avsikt
att föreslå proposition till innevarande
höstriksdag om dylika, så att den hjälp,
som Kungl. Maj:t sedan utredningen
framlagts kan komma att finna påkallad,
skall kunna komma de behövande till
del utan dröjsmål.

Formen för hjälpåtgärderna har ännu
icke bestämts men är för närvarande
föremål för överväganden inom jordbruksdepartementet.
T detta sammanhang
kan jag emellertid upplysa, att
jordbruksnämnden i skrivelse den 28
oktober 1952 till Kungl. Maj:t hemställt,
att vissa tidigare anvisade medel skall
få tagas i anspråk för stödlån till behövande
jordbrukare.

Vidare anförde:

Herr von SETH: Herr talman! Först
anhåller jag att få till statsrådet och
chefen för jordbruksdepartementet

Nr 27.

Tisdagen den 11 november 1952.

Svar på interpellation ang. åtgärder i syfte att de jordbrukare, som drabbats av

höstens skördeskador, skola få vägledning för den närmaste tidens planläggning

av jordbruksdriften.

framföra mitt tack för svaret. Det län,
som jag tillhör, är, som framgått av
herr statsrådets svar, ett av de län som
hårdast drabbats av skadorna. Därtill
är ju de, som detta år drabbats av skadorna,
i allmänhet mindre jordbrukare,
kanske de allra minsta jordbrukarna.
Därför är det mycket angeläget dels
att åt dessa lämnas den hjälp, som de
kan behöva, dels att de i tid får reda
på att hjälpåtgärder förberedes. Av
statsrådets svar framgår ju med all tydlighet,
att det pågår undersökningar
för att förbereda den form, under vilken
hjälpåtgärderna skall lämnas.

När jag nu säger att jag anser, att
man skall lämna hjälp åt dessa jordbrukare,
vill jag klart deklarera min
principiella ståndpunkt att man först
och främst bör understryka, att jordbruket
bör göras så bärkraftigt att inte
jordbrukarna, när det händer sådana
kalamiteter som nu — det är ju jordbrukarna
ganska vana vid — omedelbart
skall söka hjälp hos statsmakterna.
Jag vill alltså med dessa ord konstatera,
att frågan om jordbrukets bärkraft
ännu inte är löst och att vi ännu
inte lyckats lyfta jordbrukets lönsamhet
upp till den nivå, som avsågs i 1947
års jordbruksbeslut. Jag tror heller inte
det är någon överdrift om jag påstår,
att ingalunda alla jordbrukares inkomstförhållanden
är i nivå med därmed
jämförliga folkgruppers.

Jag upprepar än en gång, för att inte
bli missförstådd när jag säger att icke
alla jordbrukares inkomstförhållanden
är på en sådan nivå, att jag med dessa
ord således har sagt, att det finns
grupper av jordbrukare som har fått
full kompensation, men att det dock
finns vissa grupper, där inkomstförhållandena
inte är jämförbara med
andra folkgruppers. Och det är just
dessa grupper av jordbrukare som nu
är så hårt drabbade.

Frågan om jordbrukets bärkraft och

dess inkomstnivå hör därför enligt mitt
sätt att se på saken mycket nära ihop
med min interpellation. Av statsrådets
svar framgår ganska tydligt att statsrådet
tycker, att när nu RLF hade
gjort denna framställning och man redan
den 15 oktober, alltså dagen före
riksdagens öppnande, hade översänt
RLF:s framställning till statens jordbruksnämnd,
kunde man ha låtit med
saken bero. För min del har jag, då
riksdagen sammanträdde först den 16
oktober, önskat få i gång en kortare
debatt i denna sak, inte minst för att
de berörda jordbrukarna snarast skall
få reda på vad som rör sig i fråga om
den hjälp de skall få.

Jordbrukets bärkraft bör med andra
ord vara sådan, att inte samhällets
hjälp erfordras så snart missförhållanden
genom missväxt uppstår. Dessa som
det synes återkommande förhandlingar
om bidrag till jordbrukare, som drabbats
av skördeskador, för nämligen det
med sig, att jordbrukarna i konsumenternas
ögon framstår i en viss ogynnsam
dager. Jag anser, herr statsråd, att
vi alla bör arbeta på att skapa ett samförstånd
folkgrupperna emellan för att
föra konsumenter och producenter närmare
varandra. Detta är en av orsakerna
till att jag har framfört denna
interpellation. Jag anser att det är så
mycket nödvändigare som vissa pressorgan
inte bara under valrörelsen utan
dessförinnan och över huvud taget försöker
utså missförstånd emellan konsumenter
och producenter. För trivseln
i hela folkhushållet vore det därför
ytterst värdefullt om vi så småningom
kunde komma ifrån dessa direkta
bidragsformer.

Att sådana bidragsformer i dagens
läge emellertid är mycket nödvändiga
kan vi inte komma ifrån. Förra årets
stora svartrostskador på veteskörden
medförde, som vi alla vet, de s. k. vetearealbidragen.
Som jag nyss påpekade,

Tisdagen den 11 november 1952.

Nr 27.

Svar på interpellation ang'', åtgärder i syfte att de jordbrukare, som drabbats av

höstens skördeskador, skola få vägledning för den närmaste tidens planläggning

av jordbruksdriften.

drabbar årets skördeskador en helt annan
grupp av jordbrukare, nämligen
dem som i stort sett har sin produktion
inriktad på vårsädesgrödor. Man bör
ha klart för sig att deras önskemål i
fråga om kompensation också bör vara
ganska klara och tydliga.

Då är frågan: Vilken väg skall man
nu gå? Här har pekats på den utredning,
som statsrådet igångsatt om lånevägen.
Med de medel, som blivit
över vid föregående tillfällen, skulle
denna väg kunna stå till buds. Genom
tidigare beslut finns det ju pengar till
förfogande, och beloppet kan röra sig
omkring 19 miljoner kronor. Om man
önskar en mera så att säga permanent
låneverksamhet, bör emellertid medlen
överföras från sin nuvarande placering
på fonden för låneunderstöd till
en för ändamålet särskilt bildad utlåningsfond.
Jag har ingen anledning att
göra annat än helt ansluta mig till jordbruksnämndens
förslag, att ifrågavarande
utlåningsfond bör tillföras inte blott
hittills odisponerade medel å förevarande
anslag utan även härefter inflytande
amorteringsbelopp. Härigenom
skulle fonden komma att uppgå till i
det närmaste 23 miljoner kronor. I
Amerika, vilket lands förhållanden givetvis
ingalunda kan jämföras med våra
— där sker ju allting i stort, och skördeskadorna
är också mycket stora —
har man fonder just för naturkatastrofer.
Där har man en Farmers’ Loan Administration,
som sorterar under det
amerikanska jordbruksdepartementet
och där jordbrukarna kan få lån på
5 till It) år till en ränta, som åtminstone
för någon månad sedan utgjorde
3 procent.

Jag tror det skulle vara avsevärt
trevligare för jordbrukarna, om en sådan
fond stode till förfogande, men
lånen borde då utlämnas på sådana
villkor, att det inte bleve krångel. Vi
bar ju i vårt land lätt för att låta for -

maliteterna gå i första hand. Jag säger
ingalunda att det beror på detta, att
lånen för lindrande av svartrostskadorna
har använts i så ringa utsträckning,
men jag skulle vilja framföra den önskan,
att man icke gör formaliteterna
onödigt tillkrånglade för de lån som
nu skall komma jordbrukarna till godo
och inte minst småbrukarna, som kanske
inte är så insatta i formulärskrivning.

Sedan skulle man kunna tänka sig
en annan form av hjälp, nämligen försäkring,
till att börja med med statligt
stöd. Nu är det emellertid så med
de försäkringsformer som finns, nämligen
mot kreaturssjukdomar och hagelskador,
att man inte får tillräcklig
ersättning, på grund av penningvärdeförsämringen,
om inte försäkringssumman
är tillräckligt hög, och är försäkringssumman
tillräckligt hög, riskerar
man att premierna blir så dyra, att de
mindre jordbrukarna inte kan använda
dessa försäkringsformer. Jag vill emellertid
inte underlåta att peka på detta
— man bör pröva även detta uppslag.

Det är, herr talman, ytterligare två
saker jag vill peka på: dels att det genom
statsmakternas beslut vid andra
tillfällen numera har skapats svårigheter
för jordbrukarna att skaffa pengar
för löpande utgifter på grund av de
gällande kreditrestriktionerna, dels att
lagen om investeringskonto för skog
har skapat svårigheter.

Vad kreditrestriktionerna beträffar
vill jag påminna om att hvpoteksföreningarna
nyligen har sänt ut ett meddelande,
att den kvot, som Sveriges allmänna
hypoteksbank har tilldelat dem,
är slut för året. och på grund av uppgörelsen
med Svenska bankföreningen
har sparbankerna och affärsbankerna
mycket liten möjlighet alt hjälpa jordbrukarna.
Jordbrukskassorna bar ännu
kvar pengar, men om inte säkerheten
för de lån som söks av jordbrukarna

Nr 27.

Tisdagen den 11 november 1952.

Svar på interpellation ang. åtgärder i syfte att de jordbrukare, som drabbats av höstens

skördeskador, skola få vägledning för den närmaste tidens planläggning

av jordbruksdriften.

ligger exceptionellt lågt under de gamla
taxeringsvärdena, får man betala en
ränta, som ställer sig ganska oförmånlig,
trots finansministerns tal om att
det förs en lågräntepolitik. Jag vill
därför kraftigt understryka att de nu
gällande kreditrestriktionerna lägger
stenar i vägen för jordbrukare, som
måste söka skaffa sig likvida medel,
när de drabbas av skördeskador.

Sedan har vi en annan kategori jordbrukare,
som kanske är särskilt vanlig
inom de svårast drabbade länen, Jönköpings,
Kalmar och Kronobergs län,
nämligen de som också har skog. Det
skulle innebära en oerhört stor lättnad
för dessa jordbrukare, som samtidigt
är skogsägare, om jordbruksministern
kunde utverka hos finansministern
att lagen om investeringskonto för skog
uppmjukades.

Nu kan någon invända att dessa småbrukare
inte kommer upp i en sådan
försäljningssumma, att de faller under
denna lag. Med den noggranna kännedom
jag har om invånarna i mitt eget
län vågar jag emellertid säga, herr talman,
att många småbrukare drabbats
av denna lags bestämmelser på grund
av att de inte säljer skog varje år utan
samlar upp tillväxten under flera år.
När jordbrukarna behöver pengar för
reparationer och förbättringar, eller
som nu på grund av missväxt, säljer
de skog, och på grund av de goda
skogspriser som rådde förra året sålde
småbrukarna skog i ganska stor utsträckning.
I egenskap av ordförande
i Jönköpings läns skogsägareförening
har jag undersökt den försäljning som
gick genom vår förening, och jag fick
i går det beskedet, att inte minst de
mindre jordbrukarnas försäljningar varit
proportionsvis mycket stora. En
uppmjukning av denna steriliseringslag
skulle därför säkerligen vara — jag vågar
använda det uttrycket — till stor

välsignelse för dem som nu har drabbats
av skördeskador.

Till sist, herr talman, skulle jag vilja
säga, att generella prisåtgärder, t. ex.
höjning av priserna, säkerligen inte
skulle ha någon inverkan på de människors
ställning som skall hjälpas, tv de
har ju ingenting att sälja. Det behövs
ett individuellt stöd dels i form av lån,
dels på de andra vägar som kan framkomma
under en utredning. Som statsrådet
sade i sitt svar är situationen för
dessa jordbrukare dyster, och jag vill
tillägga att just denna kategori småbrukare
är i mycket hög grad beroende
av om en större eller mindre del
av deras skörd har blivit fördärvad.
Dessutom utför dessa människor en i
hög grad samhällsgagnande gärning,
och när nu nöden står inför deras dörr,
får vi alla hoppas att den hjälp som
statsmakterna må komma med skall
komma dels snabbt, dels på sådant sätt
att jordbrukarna verkligen blir hjälpta.

Herr SVENSSON i Ljungskile: Herr
talman! Jordbruksministerns redogörelse
för väderlek och skördeskador
har gett en påtaglig bild av de stora
svårigheter för jordbruket som för närvarande
är för handen. En föredragning
i jordbruksutskottet förra tisdagen
gav en om möjligt ännu mer påtaglig
bild av de svårigheter som särskilt
i vissa landsändar har drabbat jordbrukarna.
Det förekommer på sina håll, att
större delen av skörden fortfarande är
oskuren och att praktiskt taget all vårsäd
står ute. Det är alldeles klart att de
som drabbas av dessa förhållanden råkar
i svårigheter av sådant slag som
statsmakterna inte kan bortse ifrån.

När nu statsrådet inte har velat mer
än i mycket allmänna ordalag antyda
vilka hjälpåtgärder som i detta fall
skall kunna vidtagas, är det inte särskilt
fruktbart att ta upp någon diskussion,
utan man får väl avvakta de

Tisdagen den 11 november 1952.

Nr 27.

Svar på interpellation ang. åtgärder i syfte att de jordbrukare, som drabbats av

höstens skördeskador, skola få vägledning för den närmaste tidens planläggning

av jordbruksdriften.

förslag som kommer fram. Jag kan
emellertid hålla med interpellanten om
att det i detta fall inte duger med generella
åtgärder beträffande priserna.
Den princip som man tillämpade när
det gällde att kompensera jordbrukarna
för svartrostskadorna, nämligen generella
arealbidrag, var enligt mitt förmenande
då oriktig, och den är fullständigt
omöjlig nu. Det skulle i själva verket
ha funnits en bättre psykologisk
och principiell bakgrund till hela frågan,
om man den gången valt en annan
metod än den generella. Men då
drog man sig därför med hänvisning
till de prövningssvårigheter som skulle
uppkomma. Dessa svårigheter kommer
för visso icke att bli mindre nu, men
trots detta nödgas man, såvitt jag förstår,
att välja denna andra metod.

Jag skulle, herr talman, i detta sammanhang
vilja ta upp en synpunkt som
varken statsrådet eller interpellanten
här berört, nämligen frågan om foderpriserna.
I jordbrukskalkylens omslutningssumma
finns ju inte medtagna
de foderpriser som gäller handeln de
svenska jordbrukarna emellan, utan det
är där endast fråga om de foderpriser
som gäller inköp av importerade varor
eller eventuellt den lilla försäljning av
fodersäd som kan ske till köpare utanför
jordbruket. Den stora handeln jordbrukarna
emellan finns däremot inte
alls medtagen i jordbrukskalkylen. Jag
tror emellertid att det i nuvarande läge
finns en rad faktorer, som gör det naturligt
att man tar frågan om foderpriserna
under övervägande.

Låt mig först säga några ord om
oljekraftfodret. Under de två sista
regleringsåren har priset på oljekraftfoder
höjts från 36 öre till 50 öre per
kilo i runt tal, och detta har skett med
den motiveringen, att man måste begränsa
mjölkproduktionen. Jag framhöll
redan för ett par år sedan, att det
är ganska svårt att förutse, hur eu så

pass kraftig höjning egentligen skulle
komma att verka, och att denna verkan
ju endast kan göra sig gällande
på relativt lång sikt, då det ju inte går
att på kort tid ställa om mjölkproduktionen.
Nu har vi emellertid kommit
i det läget, att det inte finns några
tvingande skäl att hålla priset på oljekraftfoder
så högt uppe som det för
närvarande ligger. Vi har inte nu smör
att exportera i den omfattning som det
finns köpare till, och den överproduktionsfara
beträffande smörproduktionen
som var motiveringen för detta
höga pris på oljekraftfoder, är alltså
tills vidare försvunnen. Och om man
nu vill hjälpa mindre jordbrukare,
vilkas inkomst till stor del kommer
från mjölkproduktionen, är det ju inte
någon betydelselös sak att man ger
dem möjlighet att höja sin mjölkproduktion
och öka sina inkomster av
mjölken genom att de får tillfälle att
köpa billigare kraftfoder.

Jag tror, herr jordbruksminister, att
hundratusentals småbrukare i detta
land önskar att man skall ta upp frågan
om oljekraftfoder till ordentlig
omprövning.

De övriga produkter, som befinner
sig i statens hand — importerad fodersäd,
kli och fodermjöl, som kommer
fram vid målning av brödsäd — hör i
fråga om sina priser delvis samman
med den svenska fodersäden.

De som har fått sin säd bärgad,
framför allt söderut, har fått ovanligt
höga hektarskördar, både på brödsäd
och på fodersäd. De återigen, som har
råkat i svårigheter med bärgningen,
har inte någon säd att sälja. Någon
enstaka jordbrukare, som driver kreaturslöst
eller i varje fall kreaturssvagt
jordbruk, har kanske något att sälja,
men inte de som har normal djuruppsättning
och som har råkat ut för
skördeskador.

Herr von Seth sade, att generella

Nr 27.

Tisdagen den 11 november 1952.

Svar på interpellation ang. åtgärder i syfte att de jordbrukare, som drabbats av

höstens skördeskador, skola få vägledning för den närmaste tidens planläggning

av jordbruksdriften.

prisåtgärder inte hjälper sådana, därför
att de inte har något att sälja. Det
är riktigt, men det finns andra tillfällen,
när generella prisfrågor kan betyda
något för dem, nämligen när de
skall köpa. Jag tror, att man skulle
kunna mildra den nuvarande situationen
genom en moderation av foderpriserna.

Det finns flera skäl för att göra detta
men särskilt ett, nämligen det starka
prisfallet på fläsk. Ett av motiven för
att höja priset på fodersäd var ju att
man också skulle höja fläskpriset.
Detta stod i vintras före prishöjningarna
i omkring 3 kronor 50 öre per
kilo. Sedan var det någon tid uppe i
nära 4 kronor per kilo, och en och
annan jordbrukare lyckades väl sälja
någon griskull eller någon enstaka gris
för det priset. Därefter föll fläskpriset
emellertid ner, så att det nu är högst
3 kronor 45 öre per kilo, och detta
endast vid en slaktvikt under 70 kilo;
annars ligger det väsentligt lägre.

Hur blir det nu för de småbrukare,
som på grund av de förespeglade högre
fläskpriserna förra våren köpte några
smågrisar och betalade bortåt 100 kronor
eller mera per styck och som nu
råkat ut dels för ett stort prisfall på
fläsk och dels för att få sin fodersäd
förstörd? Det finns väl knappast någonting
naturligare i denna situation
än att försöka sänka foderpriset, så att
detta i någon mån kan konkurrera med
det nya fläskpriset och så att det inte
blir alltför svårt att ersätta förlusterna
därvidlag.

Jag snuddade vid detta redan i remissdebatten
men har velat nämna det
nu, ty det är en ytterst väsentlig fråga
för det stora flertalet av dem, som har
råkat ut för skördeskador. Det är en
fråga, som bör tagas upp och prövas
i samband med de andra hjälpåtgärder,
som kan komma i fråga. Nu gör
man i stället allt för att hålla foder -

priset sfi högt som möjligt. Det skulle
kanske ha varit någon reson i det, om
man kunde ha hållit uppe även övriga
priser och om man inte hade råkat in
i den nuvarande skördesituationen.

Redan i våras satte jag och flera
andra inom folkpartiet ett frågetecken
för en del av åtgärderna för att försöka
styra produktionen med höga
foderpriser. Oavsett hur det såg ut då,
har ju nu så mycket nytt tillkommit
att saken bör tagas under omprövning.
Jag är förvissad om att det är hundratusentals
människor, som väntar på
ett svar och inte bara på ett svar utan
även på åtgärder i denna fråga.

På grund av förfall för sekreteraren
övertogs nu, jämlikt herr talmannens
förordnande, protokollföringen av tjänstemannen
hos kammaren Per Bergsten.

In fidem
Gunnar Britth.

Herr RUBBESTAD: Herr talman!

Det är ju tacknämligt att jordbruksministern
har satt i gång en utredning för
att få konstaterat hur stora jordbrukets
skördeskador egentligen är. Jag måste
säga att det procenttal, som han här
nämnde för den bortfallna delen av
skörden, förefaller mycket lågt med
tanke på de mängder av säd, som man
ser stå kvar ute på åkrarna när man
reser ute i landet. Enligt min mening
är detta procenttal mycket större än
det som angavs av jordbruksministern,
men vi får väl litet klarare besked i det
hänseendet, när de utredningar som företages
av hushållningssällskapen är
färdiga.

Jag vill begagna tillfället att hemställa
till jordbruksministern, att han
tar under övervägande även andra åtgärder
än som har ifrågasatts av jordbruksnämnden,
nämligen att det skulle
lämnas lån till jordbrukare som har
drabbats av skördeskador — lån som
enligt uppgifter i tidningarna skulle

Tisdagen den 11 november 1952.

Nr 27.

Svar på interpellation ang. åtgärder i

höstens skördeskador, skola få vägledning

av jordbruksdriften.

löpa med 4 procents ränta. En sådan
stödåtgärd är enligt mitt förmenande
av noll och intet värde. I regel har en
jordbrukare vänner som kan gå i borgen
för honom, och ett lån mot 4 procents
ränta är ingenting att vara särskilt
tacksam för. Det går säkerligen
även att mot säker borgen få låna till
lägre ränta. Jag vill erinra om hur det
var för några år sedan, då det förekom
betydande skördeskador i mellansvenska
län. Det låneanslag, som då beviljades,
utnyttjades inte så värst mycket på
grund av de mycket dåliga lånevillkor
som då fastställts.

När svartrosten härjade i fjol, var
det ju många jordbrukare som led skador
i rätt stor utsträckning, men jag
vågar försäkra, att i många trakter av
vårt land är skadegörelsen för jordbruket
ekonomiskt sett mycket större i
år än den var i fjol, och den linje
som statsmakterna då gick in för, nämligen
att lämna en viss ersättning per
hektar besådd mark, kan nog rekommenderas
även i år. Jag tror att man
genom hushållningssällskapens medverkan
ganska lätt skall kunna få fram
uppgifter om vilka egendomar som blivit
utsatta för skördeminskning. Och
även om det hela kommer att medföra
en extra kostnad för statsmakterna är
detta den enda riktiga vägen för att
hjälpa de jordbrukare som lidit skada.

Det har sagts att det är framför allt
småbrukare som nu blivit utsatta för
skördeskador. Det är klart att så har
varit fallet särskilt i skogsbygderna,
där ju väderleken har varit sådan, att
det varit nästan omöjligt att bärga skörden.
Men även de, som har kört in sin
säd, har lidil förluster genom att en
mycket stor de! av skörden varit av
dålig kvalitet. Jag har t. o. in. hört
sägas att vårvete och höstvete som
bärgats inte duger till brödspannmål
utan måste kasseras och användas till
foderspannmål. Men i varje fall inne -

syfte att de jordbrukare, som drabbats av
för den närmaste tidens planläggning

bär skillnaden mellan det pris som var
utlovat, 53 öre per kilogram, och det
pris som man kan få ut, en kraftig
försämring för jordbrukarna.

Jag vill därför hemställa till jordbruksministern
att han, när det gäller
att utarbeta en proposition i ärendet,
försöker lägga saken på en sådan bog,
att jordbrukarna får ett effektivt stöd
och inte ett sådant skenstöd som fallet
var när det förra gången lämnades ersättning
för skördeskador. Det stöd,
som då gavs, hade faktiskt inte någon
nämnvärd betydelse. Det bör i stället
vidtagas åtgärder i stil med vad fallet
var när det gällde att bota skadorna
efter svartrostens härjningar.

Det var många jordbrukare som i våras
nödgades köpa sitt utsäde och sin
konstgödsel på kredit, och när man nu
skall ut med dessa pengar har man inga
kontanter att betala med. Det är därför
en trängande nödvändighet att ersättningsfrågan
löses så snart som möjligt
och att man ger jordbrukarna det effektiva
stöd som är påkallat.

Herr H/EGGBLOM: Herr talman! Jag
såg i protokollet från förstalcammardebatten
i förra veckan att en av jordbruksministerns
partivänner, herr Gustaf
Elofsson i Va, yttrat sig mycket
hånfullt om oppositionen för att den
inte kommit med några förslag i fråga
om hjälpen till de jordbrukare som
som drabbats av skördeskador. Men det
finns ju nu inte någon möjlighet att
motionera i denna fråga, utan det är
regeringen som har initiativet. Den
första möjligheten för oss att föra saken
på tal har ju åstadkommits genom
denna interpellationsdebatt, och jag
skall, med den kännedom jag dock
har om vissa förhållanden, be att få
begagna tillfället att lämna jordbruksministern
ytterligare ett par råd. Han
har ju redan fått ett rätt stort antal sådana,
men eftersom han i interpella -

Nr 27.

Tisdagen den 11 november 1952.

Svar på interpellation ang. åtgärder i syfte att de jordbrukare, som drabbats av

höstens skördeskador, skola få vägledning för den närmaste tidens planläggning

av jordbruksdriften.

tionssvaret glädjande nog inte talar om
någon viss åtgärd utan om »åtgärder»,
förmodar jag att han står öppen för
alla uppslag.

Jag är inte lika övertygad som herr
Svensson i Ljungskile om att det överallt
ligger till på det sättet, att de jordbrukare
som fått skördeskador inte
har någonting att sälja och att frågan
om prissättningen på produkterna är
fullkomligt betydelselös. Det finns ju
en stor grupp av vårveteodlare som
odlar vårvete inte för att använda det
som fodersäd utan för avsalu — de
har genom fodersädsodling sökt trygga
sitt behov av fodersäd. Dessa jordbrukare
för alltjämt, så vitt jag vet, dagligen
och stundligen fram vårvete till
försäljning, i den mån det är möjligt
för dem att komma ut med skördetröskorna
och sedan föra spannmålen till
kvarnarna eller torkanläggningarna.
Man ställs emellertid då inför det förhållandet
att det vårvete, som skördats
på ett så sent stadium, i många fall
inte blir, även när det torkas ned,
kvarnduglig vara, varför det bjuds oerhört
låga priser för detsamma. Det
finns, synes det mig, en möjlighet att
här sätta in hjälpåtgärder, som direkt
träffar de personer som är drabbade
av skadorna, genom att man tillmötesgår
det förslag, som väckts från föreningsrörelsens
sida om att det skall
fastställas ett minimipris. Det kan visserligen
sägas att därigenom blir bara
vissa jordbrukare hjälpta och inte de
övriga, men man får väl inte vara så
avundsjuk, att man låter bli att beträda
en väg, varigenom man individuellt
kan hjälpa jordbrukare som drabbats
av skadorna. Med den betydelse, som
vårveteodlingen har för vår brödförsörjning,
finns det nog skäl att uppmärksamma
förhållandena för den
grupp av odlare som jag här talat om.
Det är givetvis möjligt att det också
bland andra odlare, som odlar vårvete

för avsalu, kan finnas behov av liknande
åtgärder.

Det var det ena jag ville framföra till
jordbruksministern i detta sammanhang.
Det andra är ett påpekande av
att vi i år befinner oss i en liknande
situation som den som i fjol rådde i
Norrbotten och i Emådalen. Då förelåg
ett särskilt förslag från jordbruksministern
om direkta stödåtgärder, till
vilka en begränsad summa anvisades.
Såsom situationen har utvecklat sig i
höst, i varje fall i Emådalen genom
översvämningarna, är jag övertygad om
att det vid sidan av mera allmänna
hjälpåtgärder genom lånefonder o. d.
finns ett behov av åtgärder av samma
slag som de jordbruksministern föreslog
i fjol. Jag misstänker emellertid,
att det belopp, som ansågs lämpligt i
fjol, då skadorna uppkom på våren och
då man alltså hade möjlighet att delvis
beså de översvämmade markerna,
är otillräckligt i höst, när skadorna
uppkommit på hösten, medan grödan
stod på rot.

Vidare skulle jag vilja framhålla, att
de mycket restriktiva bestämmelser,
som fanns i jordbruksministerns proposition
och i någon mån uppmjukats
i jordbruksutskottet, i dagens situation
kanske behöver en ytterligare uppmjukning,
eftersom dessa olyckor nu drabbar
oss det andra året i följd.

Vi är för övrigt tacksamma för och
intresserade av de förslag som jordbruksministern
kommer med. Jag är
övertygad om att oppositionen inte
skall bereda några svårigheter för att
söka åstadkomma en lösning, om vilken
vi alla kan enas.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP: Herr talman!
Det är egentligen inte så mycket att
tillägga i denna debatt. Många önskemål
har framförts och många råd har
givits. Jag tycker nog, att detta inte

Tisdagen den 11 november 1952.

Nr 27.

Svar på interpellation ang. åtgärder i syfte
höstens skördeskador, skola få vägledning
av jordbruksdriften.

är det lämpligaste tillfället för önskemålet
om en jordbruksdebatt, men det
är klart, att det är en fråga av största
vikt att det ges många tillfällen, då man
kan uttrycka sin vilja att hjälpa jordbrukarna.
Jag kan försäkra kammaren,
att min vilja i detta avseende är till
finnandes, och jag skulle tro, att även
regeringen i övrigt förstår vilka svårigheter
en del jordbrukare råkat ut
för. När jag lämnade mitt svar, utgick
jag emellertid ifrån att man inte brukar
ge sig in på någon viss rekommendation
från regeringens sida i riksdagen,
så länge en utredning om frågan
pågår. Denna fråga utredes ju av jordbruksnämnden,
och jag tror nog, att
denna kommer att gå fram på en bredare
front än vad kammarens och medkammarens
ärade ledamöter har möjlighet
till, såtillvida att den genom hushållningssällskapen
och den fackliga
organisationen kommer att undersöka
förhållandena i olika delar av vårt
land. När rapporterna därom inkommer
har man anledning att överväga
vad som är att göra.

Jag är givetvis tacksam för alla råd
som givits; de kan ju alltid vara till en
viss ledning, även om de väl är ungefär
de reflexioner, som vilken medborgare
som helst här i landet skulle göra,
som något känner till jordbruk och
årets skördesituation.

Denna fråga kan naturligtvis, som
herr von Seth sade, diskuteras på det
sättet, att man försöker finna en möjlighet
att lösa frågan i alla län. Jag
tror att detta skulle vara till stort gagn.

Vårt land har råkat ut för om inte
en naturkatastrof så i varje fall oerhört
stora skador, som för många enskilda
och företagare kommer att sätta spår
i deras ekonomiska liv för många år
framåt, om de inte får hjälp på ett eller
annat sätt. Man måste därvid konstatera,
att det är det allmännas skyldighet
att se till att åtgärder vidtages. Detta

att de jordbrukare, som drabbats av
för den närmaste tidens planläggning

kan ske först när man har fått besked
om skadornas omfattning, och då kommer
övervägandet om vilka åtgärder
som skall företagas. Sista ordet i denna
fråga var ju icke sagt i och med att jag
nämnde jordbruksnämndens förslag, att
man skulle bilda en fond av de anslag,
som inte använts under de två föregående
åren. Detta observerade också herr
Hseggblom.

Man kan naturligtvis ha olika uppfattning
om vilka svårigheter som föreligger
i fråga om lånemöjligheterna. Jag
skall inte taga upp någon ekonomisk
debatt, men jag vill dock framhålla en
sak. Man talar om hypoteksföreningarnas
svårigheter att lämna lån till jordbruket.
Detta sammanhänger med att
vissa långivare i dag inte är så villiga
att köpa hypoteksföreningarnas obligationer,
därför att de har möjlighet att
låna ut pengar på annat håll mot högre
ränta än hypoteksföreningarnas obligationer
ger. Det är ju klart, att ju mer
viljan att köpa hypoteksföreningarnas
obligationer minskas, desto mindre
blir hypoteksföreningarnas möjlighet att
tillgodose jordbrukets kreditbehov.

När det sedan gäller frågan om utformningen
av bidragen, tror jag det
är nödvändigt att i detta fall, efter den
ingående undersökning som kommer
att ske, gå ifrån generella bidrag, och
detta så mycket mera som förhållandena
är helt annorlunda här än i andra fall.
Här är det inte fråga om jordbrukskalkylen
utan om skördeskador som uppstått
på grund av regn och frost, och
problemet måste därför lösas individuellt.

Jag skall inte ta upp någon debatt
med herr Svensson i Ljungskile om
foderpriserna. Jag vill bara säga, att
flera jordbrukare har ringt till mig och
meddelat, att de i dagens läge blivit erbjudna
ett pris av 27 öre per kilo för
vårvetet. Vill herr Svensson ha lägre
priser på fodersäden? Vårt jordbruk är

It)

Nr 27.

Tisdagen de» 11 november 1952.

Svar på interpellation ang. åtgärder i syfte att de jordbrukare, som drabbats av

höstens skördeskador, skola få vägledning för den närmaste tidens planläggning

av jordbruksdriften.

så komplicerat och förhållandena är så
olika i olika delar av landet, där olika
intressen gör sig gällande, att man på
detta stadium inte kan lämna något uttömmande
svar på den framställda
frågan om fodersädspriserna.

Jag vill emellertid säga, att de statliga
åtgärderna väl inte kan vara skuld
till att vi har fått ett prisfall på fläsk.
Det tycks vara inte på grund av för
höga foderpriser utan snarare på grund
av för låga foderpriser, som vi i dag
har en så oerhört stor fläskproduktion.
Det är klart att man alltid får göra en
avvägning mellan fläskpris och foderpris.
Den betäckningsstatistik, som redovisas
månad för månad, tydde på att vi
skulle få en helt annan fläskproduktion
än vi nu faktiskt har fått. Det måste
bero på att man inte fortfarande håller
på att fodra ut de många smågrisar,
som köptes i våras till så höga priser,
utan de har i stor utsträckning redan
levererats till slakterierna. Jag tycker
synd om de småbrukare och även större
jordbrukare, som i våras köpte grisar
på 25—30 kilo och ännu håller på
att utfodra dem — jag förstår att fläskproduktionens
ekonomi då blir dålig.
Nej, låt oss hålla oss till realiteterna.
Jag tror ändå att de väger litet tyngre.
Därmed är inte sagt, att fläskproduktionen,
med de foderpriser som råder,
kommer att minska så hastigt. Jag skulle
tro att mycket av den brödsäd som
inte är bärgad kommer att utbjudas
som foder och att tillgång och efterfrågan
kommer att bestämma priset på
fodersäden.

Det är ganska märkligt, att denna
höst har jag fått ta emot uppvaktningar,
som har begärt att staten skulle
vidta åtgärder för att sänka foderpriset
och andra dagar har det kommit
deputationer och begärt åtgärder, som
skulle höja foderpriset. Det är klart att
olika intressen och olika meningar gör
sig gällande. Enligt min mening får vi

väl vänta och avvakta uppskattningarna
av skördeskadorna. Först därefter
kommer regeringen att ta ställning.

Herr Rubbestad säger att han tvivlar
på att de siffror jag nämnde är riktiga.
Men, herr Rubbestad, jag nämnde
också datum när dessa siffror lämnades,
och dagsläget har ju blivit oerhört
mycket sämre än det var den 15 oktober.
Jag reste häromdagen i mellersta
Norrland och såg där hur skörden stod
ute på hässjorna på skifte efter skifte.
När man kände i hässjorna, fann man
att där bara fanns kvar den av regnet
förstörda halmen, därför att frosten hade
tagit kärnan. Det är ett beklagligt förhållande,
och man förstår att de jordbrukare
som mötte upp var bekymrade.

Om man reser söderut till det småländska
höglandet, finner man att det
överallt, men kanske mest i de mellersta
och östra delarna, finns oerhört
stora arealer där lien eller skördemaskinen
ännu inte kunnat användas.
Jordbrukarna där ser naturligtvis pessimistiskt
på framtiden. Det gäller här
för det allmänna att vidta sådana åtgärder,
att jordbrukarna känner att de
får det stöd som de bär räknat med i
en sådan förtvivlad situation.

Jag har som sagt inte i detalj kunnat
säga vad som skall göras, men det får
inte fattas så, att regeringen har sagt
sista ordet i frågan.

Översvämningsskadorna får väl regleras
på sitt särskilda sätt. Det är kanske
inte bara områdena vid Emån som
har drabbats. Jag förmodar emellertid
att den undersökning, som nu görs av
hushållningssällskapen, kommer att redovisa
skador av både det ena och
det andra slaget.

Det kan naturligtvis sägas, att sådana
skördeskador inte uppträder bara
vid enstaka tillfällen utan uppstår allt
emellanåt. Det kan därför hända att
man får överväga att reglera sådana
skador genom jordbrukskalkvlen eller

Tisdagen den 11 november 1952.

Nr 27.

Svar på interpellation ang. åtgärder i syfte att de jordbrukare, som drabbats av

höstens skördeskador, skola få vägledning för den närmaste tidens planläggning

av jordbruksdriften.

genom att inrätta någon form av hjälpfonder.
Det är ju alltid så, som någon
här sade, att innan Kungl. Maj :t hinner
lägga fram ett förslag är utsädesväxlarna
och gödningsräkningarna redan förfallna.
Det måste därför ta en viss tid,
även om statsmakterna är välvilligt inställda,
innan hjälpåtgärderna kan genomföras
i praktiken. När det år efter
år uppstår sådana svårigheter, får
naturligtvis även det förhållandet tas
under övervägande. Det är så på olika
områden här i livet, att det är de svåra
åren som öppnar ögonen på folk, och
1952 kommer alldeles säkert att registreras
som ett särår med hänsyn till
skördeskadorna. Det är därför anledning
att ta under övervägande vad som
kan göras för att man, om dylika katastrofer
skulle upprepas, skall stå färdig
att ge den hjälp som på olika håll
kan anses nödvändig.

Herr PERSSON i Appuna: Herr talman!
Det har av denna debatt framgått,
att den ogynnsamma väderleken
har medfört besvärligheter vid bärgningen
av årets skörd, och vi skall väl
alla erkänna att den inte har varit särskilt
gynnsam. Det har i debatten framhållits,
att förhållandena är litet olika
i olika delar av vårt land. I vissa delar
har jordbrukarna klarat sig någorlunda
hyggligt, medan man i andra delar
har klarat sig mindre bra. Jag tror
man kan säga att södra Sverige, eller
i varje fall den del som jag något känner
till, har klarat sig någorlunda hyggligt
undan skadorna. Det är dock uppenbart,
att särskilt småbruket har
kommit i en besvärlig situation genom
skördeskadorna och att det i någon mån
bör skyddas för det inkomstbortfall som
har ägt rum.

Det är även en annan sak, som jag
skulle vilja dra fram i denna diskussion.
Man gör ju vid olika tillfällen
gällande, att jordbruket till varje pris

skall kompenseras för inkomstbortfall
och hållas skadeslöst, så att det inte behöver
ta några som helst förlustrisker.
Om man läser tidningspressen nu om
dagarna, får man besked om att den ena
fabriken efter den andra varslar om
permitteringar. Man kan då fråga sig,
om arbetarna, som många gånger blir
ställda utan försörjningsmöjligheter,
kan rikta samma krav till statsmakterna
på kompensation för det inkomstbortfall
de nu oförskyllt har blivit utsatta
för.

Herr von Seth sade att vi bör vara
mycket försiktiga med att inte ställa
konsumenter och producenter i strid
mot varandra. Jag tror det vore ganska
värdefullt om jordbrukarna ville uppmärksamma
det ordet.

Jag skulle vilja sluta med att säga ett
par ord till herr Rubbestad. Jag hoppas
att herr Rubbestads partivän på
jordbruksministerposten inte tar alltför
mycket intryck av vad herr Rubbestad
har anfört i denna debatt •—■ jag
tror för övrigt inte det är många som
tar intryck av det. Herr Rubbestad säger,
att om vi skall ha bidrag, skall det
vara generella arealbidrag. Om herr
Rubbestad sätter sig ned och funderar
över hur det förslaget skulle utfalla för
småbrukets del, tror jag herr Rubbestad
kommer att gå fram till talmannen
och be om ursäkt för vad han låtit
skriva in i dagens protokoll.

Herr RUBBESTAD (kort genmäle):
Herr talman! I motsats till herr Persson
i Appuna hoppas jag att jordbruksministern
skall ta hänsyn till de synpunkter
som jag framförde. Skall man
lämna någon hjälp åt jordbrukarna, tror
jag man måste följa den linje jag föreslog,
och jag kan inte förstå att det
behöver väcka anstöt hos andra. Om
herr Persson hade ett litet jordbruk
tror jag att även han skulle vara nöjd
med att få ersättning för den skada,

2 — Andra kammarens protokoll 1952. Nr 21.

Nr 27.

Tisdagen den 11 november 1952.

Svar på interpellation ang. åtgärder i syfte att de jordbrukare, som drabbats av

höstens skördeskador, skola få vägledning för den närmaste tidens planläggning

av jordbruksdriften.

som missväxten kunde ha åstadkommit
på hans lilla jordbruk. Har han ett
litet jordbruk, blir ju avkastningen liten
även om skörden är god, och blir det
missväxt, får han enligt mitt förslag
kompensation för skördeminskningen
till precis samma belopp som han har
förlorat, och då bör han ju vara nöjd.

Herr PERSSON i Appuna (kort genmäle):
Herr talman! Om herr Rubbestad
vid något tillfälle skulle vilja göra
mig sällskap till Östergötland, skulle
jag visa honom en gård på 800 tunnland,
som har klarat sin skörd. Låt oss
säga att den skulle få 200 kronor per
tunnland. Så finns där också en liten
gård i skogen på 6—7 tunnland, som
inte har fått in sin skörd. Brukaren av
den första gården, som fått in skörd
från 800 tunnland, skall alltså få ett
generellt bidrag. Kan det vara riktigt,
herr Rubbestad?

Herr RUBBESTAD (kort genmäle):
Herr talman! Jag framhöll tydligt i mitt
anförande, att det endast var de som
hade lidit skördeskador som skulle ha
ersättning, och jag förmodar att det
skall gå mycket lätt att med hushållningssällskapens
hjälp få reda på vilka
som har lidit skada. Då skulle den där
gården på 800 tunnland, som mte har
lidit någon skada, inte få ersättning,
men det lilla jordbruket skulle få ersättning
i den mån det hade lidit skada.

Herr SVENSSON i Ljungskile: Herr
talman! Jag tycker att herr Perssons i
Appuna reaktion mot de generella bidragen
är sympatisk. Synd bara att den
inte kom fram redan i våras, då det
hade varit rätt befogat att ge till känna
en principiell inställning i det hänseendet.

När jordbruksministern säger att de
statliga åtgärderna knappast kan vara
skuld till prisfallet på fläsk, så får jag
ju säga att tiderna förändrats och argu -

mentationen med dem, tv det var ju det
verkliga standardargumentet i våras, att
dessa prishöjningar var nödvändiga för
att få tillräckligt med fläsk.

Svenska Landsbygden, bondeförbundets
huvudorgan, skrev att herrar
Ohlin och Svensson, som inte har något
ansvar och inte bryr sig om att ta något
ansvar, kan ju föreslå en begränsning
av grispremierna. Men regeringen,
som handlar under ansvar, kan med
hänsyn till behovet av att stimulera
produktionen på fläsk icke göra på det
sättet. Vi har ju hört ända långt in på
sommaren, att det var nödvändigt att
på detta sätt styra produktionens inriktning.
Nu kommer jordbruksministern
och säger, att till vad som här har hänt
har de statliga åtgärderna ingen skuld.
Vad statliga åtgärder då spelar för roll
i detta sammanhang återstår att utreda.

Jordbruksministern säger vidare —
där hängde han väl upp sig på att jag
inte gav någon tidsangivelse — att de,
som köpte 25- och 30-kilos grisar i våras
och har dem kvar ännu, driver en oekonomisk
fläskproduktion. Ja, jag känner
också den skånska produktionstypen.
De som har köpt grisar på 25 å 30 kilo
och som driver dem med skummjölk
och säd, har haft dem färdiga för länge
sedan, det vet jag. Men det finns många
uppe i landet, som har köpt grisar mycket
senare. De höga smågrispriserna
stod sig ju till rätt nyligen, och det
finns många som under våren köpte
smågrisar, inte 30-kilos grisar utan 12-å 15-kilos grisar. De ämnade inte driva
dem så kraftigt under sommaren utan
göda dem först när skörden kom in, den
lilla skörd som man kan få på ett småbruk.
Det finns många som är i den
belägenheten.

Jag tror nog att jordbruksministern
för sin egen del gör klokt i att tala och
argumentera på ett sådant sätt, att man
känner igen sig inte bara i Skåne utan
även i Mellansverige, i Norrland och

Tisdagen den 11 november 1952.

Nr 27.

Svar på interpellation ang. åtgärder i syfte att de jordbrukare, som drabbats av

höstens skördeskador, skola få vägledning för den närmaste tidens planläggning

av jordbruksdriften.

litet varstans i detta mycket långa och
mycket växlingsrika land.

Jordbruksministern säger vidare, att
någon har uppgivit att man kan köpa
vårvete till 27 öre per kilo. Jordbruksministern
sade inte att någon hade sålt
utan att någon hade velat köpa till det
priset. Det kan ju vem som helst vilja
göra, om man kommer åt. Men det vetefodermjöl,
som finns i statens hand och
som staten sätter pris på, kostar 50 eller
51 öre per kilo. Oljekraftfoder kostar
också 50 öre, för att nu inte’ tala om
hönsfoderblandningarna. För korn begär
man åtminstone i de bygder, där
jag är verksam, 43 öre. Det har jag
undersökt under veckoskiftet. Det är ju
möjligt att man på något annat håll kan
köpa till ett något öre lägre pris, men
det jag nu nämnt är i varje fall det
officiella pris, som också Lantmännens
centralförening håller.

Jag förstår mycket väl, att jordbruksministern
får uppvaktningar både från
dem som vill höja eller hålla uppe foderpriset
och från dem som vill sänka det,
ty detta är en kontroversiell fråga bland
jordbrukarna. En del är säljare, andra
är köpare. Både säljare och köpare är
jordbrukare. Det är framför allt de
många små, av skördeskador drabbade
jordbrukarna, som är köpare. Jag tror
därför att det finns ett eller annat
hundratusental, som i den situationen
väntar på att få se vilkendera jordbruksministern
lyssnar mest på, på dem som
skall sälja eller på dem som skall köpa
i denna svåra situation.

Jag tror det är nödvändigt att pröva
åtgärder från statsmakternas sida för
att här bringa hjälp, men då bör man
inte heller försumma att pröva möjligheterna
att åstadkomma en sådan rimlig
utjämning jordbrukarna emellan,
som sänkt foderpris kan innebära. Att
i det sammanhanget skjuta fram frågan
om den skadade brödsäden tror jag inte
är riktigt, ty skulle man vilja lösa pro -

blemet på det sättet, skulle man ju kunna
pröva herr Haeggbloms tanke, att
favorisera den skadade brödsäden utan
att för den sakens skull hålla det allmänna
foderpriset uppe.

Vidare säger jordbruksministern att
man skall ta ståndpunkt, när man fått
närmare besked. Det förstår jag. Det är
en rimlig hållning när det gäller dessa
speciella problem. Däremot förhåller
det sig ju på det sättet, när det gäller
fodermarknaden, att ju längre man väntar
med att ta ståndpunkt, desto mera
komplicerat blir det.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP: Herr talman!
Herr Svensson i Ljungskile säger, att
jag inte skall se saken bara ur de skånska
svinuppfödarnas synpunkt utan
även ta hänsyn till hur de tänker i
mellersta Sverige och i Norrland. Herr
Svensson säger att där köper man grisar,
som väger 12 å 15 kilo, och dem tar
det längre tid att föda upp. Men herr
Svensson talar inte om att grisarna inte
kostar 100 kronor styck, när de inte
väger mer än 14 å 15 kilo, utan betingar
då ett lägre pris. I det fallet tar det också
längre tid att föda upp grisarna. Men
om de inte vägde mer än 12—15 kilo i
våras och man föder upp dem, inte efter
skånska förhållanden utan efter norrländska
och mellansvenska förhållanden
och inte har dem färdiga ännu, så
förstår jag att de, som föder upp grisarna
på det sättet, inte gör någon ekonomisk
förtjänst.

Smågrispriserna har ju länge hållit
sig höga. Men trots de höga foderpriser
som varit rådande står vi i dag i den
situationen, att vi har 5 000 ton fläsk i
lager. Det är uppenbart att vi har för
stor produktion. Det blir nödvändigt att
se till att tillgång och efterfrågan på
foder anpassas härefter.

Det är klart att olika meningar har
gjort sig gällande. Så är ju alltid fallet.

Nr 27.

Tisdagen den 11 november 1952.

Svar på interpellation ang. åtgärder i syfte att de jordbrukare, som drabbats av

höstens skördeskador, skola få vägledning för den närmaste tidens planläggning

av jordbruksdriften.

Jag försäkrar herr Svensson att när jag
skall ta ställning till dessa problem,
kommer jag inte att lyssna ensidigt till
någondera av parterna. Det är angeläget
att avväga prissättningen så, att man
åstadkommer så stor rättvisa som möjligt.

Dessa ting kan man ju hålla på att
diskutera hur länge som helst. Foderpriserna
hör ju inte direkt samman med
skördeskadorna och de åtgärder, som
skall vidtagas med anledning därav. Jag
har tidigare framhållit, att skördeskadorna
kan man inte ta ställning till
förrän man får frågan mera utredd.

Herr SVENSSON i Ljungskile (kort
genmäle) : Herr talman! Vi behöver kanske
inte längre hålla på att diskutera
denna grisuppfödning, men det finns
ju, herr jordbruksminister, många i detta
land som köper sina smågrisar vid
en sådan tidpunkt, att slutgödningen infaller
när skörden är bärgad. Även de
som gjort detta fick betala det höga
priset. Om de nu inte kunnat bärga
skörden, står de nu i den svåra situation,
som jag från början talat om.

Herr PETTERSSON i Dahl: Herr talman!
Det är inte så underligt att en interpellation
framställs angående skördeskadorna,
när man tänker på hur det
är i stora delar av landet. Jag förstår
mycket väl att den kommit från Jönköpings
län. Jag får säga att jag tycker
att interpellantens anförande var mycket
moderat, och han var tydligen också
tämligen överens med jordbruksministern.
Han såg saken på så sätt, att
här skall vi försöka hjälpas åt att komma
till en så långt möjlig enhällig lösning
av problemet. Han ville också
överbrygga klyftan, eller vi kan säga
schismen, mellan producenter och konsumenter.

Jag tycker att allt detta är mycket
lovvärt. Men det gladde mig också, när

han tog upp den tanke, som jag berörde
i interpellationsdebatten i onsdags,
nämligen den att man skulle försöka
komma ifrån de ständigt återkommande
förslagen för att tillfälligtvis lösa uppkomna
skördeskador, och komma fram
till förslag om ett annat system till lösning
av frågan. Jag nämnde då försäkringsformen.
Jag jämställde detta med
den möjlighet, som vi nu har för att
hjälpa ofrivilligt arbetslösa. Man kan
ju tänka sig att staten lämnar ett bidrag,
ett ganska rundligt kanske, det vore
bättre detta, och att jordbrukarna själva
bidroge med något. Detta system är
förresten redan knäsatt i den så kallade
epizootilagen, som vi antog för några år
sedan, när mul- och klövsjukan härjade.

Jag begärde ordet, herr talman, när
jag hörde grispremierna dyka upp igen
från valdebatten, och det är herr Svensson
i Ljungskile som har fört fram den
frågan. Herr Svensson i Ljungskile säger
här, att det i våras var en fullständigt
felaktig bedömning att stimulera
fläskproduktionen; nu ser vi resultatet.

Han sade också till jordbruksministern,
att det är klokt att inte argumentera
för mycket. Jag tror att det argumentet
kan vi rikta tillbaka till herr
Svensson i Ljungskile. Hurdant var
läget i våras, herr Svensson? Jo, grispremierna
skulle stanna vid 20 grisar
enligt folkpartiet; i princip var vi alltså
överens. Det var också en stimulans.

Jag skulle vilja nämna om hur förhållandena
var i Hallands län. Hallands
län ligger ju bra till i fråga om fläskproduktionen,
även om det naturligtvis
inte kan jämställas med Skåne. Uti Halland
har det visat sig att medeltalet av
grispremierna i samtliga tre slakteriföreningar
och slakterier går till 200 kronor
per leverantör. Om jag tar varje
slakteriområde för sig, visar det sig, att
medeltalet blir för södra delen, dit
Halmstad hör, 250 kronor, för den mellersta
delen 170 kronor och för norra

Tisdagen den 11 november 1952.

Nr 27.

Svar på interpellation ang. åtgärder i syfte att de jordbrukare, som drabbats av

höstens skördeskador, skola få vägledning för den närmaste tidens planläggning

av jordbruksdriften.

slakteriföreningen 120 kronor. Hade vi
följt herr Svenssons i Ljungskile och
herr Ohlins linje hade det kunnat gå
upp till 300 kronor. I realiteten hade
det alltså blivit ungefär samma resultat.
Nu är det naturligtvis en och annan
som får mera än detta, men de flesta
som får detta tillägg, jag säger detta
lilla tillägg, är småbrukare. Jag tror
inte det är mycket att förfasa sig över.

Sedan skall vi också komma ihåg varför
det kom till. Det var ju för att täcka
det stora gapet i kalkylen. Det förelåg
en stor brist där och vi stod också i
begrepp att höja lantarbetarlönerna;
det var också nödvändigt att få täckning
för denna löneförhöjning.

Nu försökte herr Svensson i Ljungskile
argumentera fram, att det kunde
vara en klok lantbrukaråtgärd att försöka
få grisarna att växa sakta. Herr
Svensson har lagt sig vinn om att tala
om för oss hur det går till bland svinuppfödarna.
Det är ju klart att har man
köpt grisarna i våras för 100 å 110 kronor
och man inte säljer dem förrän nu
blir förtjänsten dålig. Men jag tror det
är riktigt som man gör i de fläskproducerande
trakterna. Där försöker de
kunniga jordbrukarna att få grisarna
att växa så fort som möjligt, ty det är
det mest ekonomiska.

Herr Svensson i Ljungskile sade att
när det gällde foderpriset i våras, så
satte han ett frågetecken i kanten, och
det är riktigt. Det gjorde han. Han
hade avgivit en reservation, som egentligen
innebar, att Kungl. Maj:t skulle ha
möjlighet att om skörden blev god sänka
priserna och om den blev dålig höja
dem. Tycker herr Svensson nu att den
är god eller dålig? Jag erkänner att för
de jordbrukare, som i tid har lyckats
bärga skörden, är den nog ganska god,
men för dem som fått foderskador blir
den kolossalt dålig. Skall vi gå in för att
den ene jordbrukaren skall hjälpa den
andre? Det är möjligt att det är folk -

partiets nya linje. Jag hörde i valrörelsen
att herr Ohlin i radio talade om
att man skulle differentiera, så att det
större jordbruket skulle få mindre än
det mindre jordbruket. De som fått god
skörd, skulle få, kan man säga, lämna
ifrån sig och ge kompensation till dem
som fått dålig. Men då får vi väl också
gå in för den principen även när det
gäller andra näringar. Det är väl inte
bara jordbruket som skall komma i
klämma.

Det må förlåtas mig, om jag tar upp
ett närliggande exempel. Det finns en
ledamot här i kammaren som jag då
tänker på och som kan svara om han
vill. Jag tar skofabriken Oscaria. Det
är ett mycket stort och jag skulle tro
välskött företag. Det finns alltså anledning
anta, att det lämnar sin innehavare
en ganska god förtjänst. Skall vi
då driva det därhän, att vi säger att när
detta stora företag kommit upp till tillräckligt
stor produktion och produkterna
kan säljas billigare så skall det ge
kompensation åt de många små skofabriker,
som är i sämre läge än
Oscaria?

Då det gäller foderpriserna hade herr
Svensson i Ljungskile framställt ett yrkande
i våras — det var i folkpartiets
reservation i jordbruksutskottet — om
att vi skulle ha billigare hönsfoder, 40
kronor för 100 kilo. Det var självklart
att det var bra för de hönsuppfödande
småbrukarna. Men det har ju den egenskapen,
att det är ett alldeles utmärkt
foder för svin. Det är ett av de bästa
tänkbara foder för grissuggor för att få
fram fina, välvuxna och blanka smågrisar.
Det duger också utmärkt till
gödsvin, och det är även bra för ungkreatur
och mjölkkor. Om det skulle
vara någon mening med ett dylikt yrkande
med standardiserat billigt hönsfoder
måste det ju komma dem till godo
som man avsett att hjälpa, och då får
vi gå in för en fullständig ransonering

Nr 27.

Tisdagen den 11 november 1952.

Svar på interpellation ang. åtgärder i syfte att de jordbrukare, som drabbats av

höstens skördeskador, skola få vägledning för den närmaste tidens planläggning

av jordbruksdriften.

— socialisering. Då kominer vi in i
Krångelsverige, om vi inte har varit där
förut. Jag frågade herr Svensson i
Ljungskile i debatten i våras, hur det
egentligen skulle gå till. Jag fick emellertid
inget svar, men det är möjligt att
jag kommer att få det i dag eller senare.

Jag tror, herr talman, att när det gäller
skördeskadorna får vi försöka gå
fram den väg, som interpellanten visat,
och pröva oss fram och försöka bli så
eniga som möjligt.

Det må förlåtas mig om jag tar upp
en annan sak, efter det som herr Haeggblom
yttrat här. Han menade, att man
skulle ha garantipris för vårvete åt de
odlare, som hade fått skördeskador.
Han menade väl det vårvete, som nu
inte kan säljas till högre pris än exempelvis
det som jordbruksministern
nämnde, d. v. s. 27 öre. Det stämmer
emellertid dåligt överens med den uppfattning,
herr Hseggblom hade i våras,
att vi skulle ha fri prisbildning på jordbrukets
produkter.

Herr SVENSSON i Ljungskile (kort
genmäle): Herr talman! Jag skall inte
närmare kommentera herr Petterssons
i Dahl medeltalsberäkningar när det
gäller grispremierna. Det är ju självklart,
att man enligt folkpartiets förslag
hade kunnat gynna det stora flertalet,
som herr Pettersson i Dahl säger,
utan att stimulera de speciellt stora
besättningarna. Man må ./a vilken uppfattning
man vill om det, men kvar
står det faktum, att herr Pettersson
i Dahl i dagens läge kan känna behov
av att tugga om den saken för att understryka
sitt partis ståndpunkt och det
förstår jag inte. Men ifall herr Pettersson
i Dahl anser, att det är fördelaktigt
att påminna svenska folket om det, må
det vara hans ensak.

Det är alldeles riktigt, att vi i våras
rekommenderade, att regeringen skulle
få en anmaning och en fullmakt att

ompröva foderpriserna i höst. Nu frågar
herr Pettersson i Dahl mig: Är
skörden god eller är den dålig? Ja,
herr Pettersson i Dahl har ju liksom
jag suttit och lyssnat på en föredragning
om den saken. Skörden är ju i
sitt ursprungliga skick alldeles enastående
god. Vi har ju enligt augustirapporten
en foderskörd på över 2
miljoner ton, den största fodersäd vi
har haft sedan 1930-talet, och därtill
en mycket god skörd av brödsäd och
större lager än man från början tänkte
sig. Skörden är, det vet herr Pettersson
i Dahl lika bra som jag, ursprungligen
mycket god. De som lyckades få in
skörden har ju fått det bra. Emellertid
tycker jag att det är alldeles klart, att
den nuvarande situationen, då vissa
jordbrukare drabbats av oerhörda svårigheter,
utgör en extra anledning till
omprövning av saken.

Jag konstaterar, att herr Pettersson
i Dahl nu liksom i våras argumenterar
till förmån för det större jordbruket i
alla sammanhang.

Herr talman! Låt mig bara till slut
säga, att jag inte givit till känna någon
principiell uppfattning om huruvida
grisarna skall växa fort eller sakta.
Jag har bara konstaterat förhållandena
sådana de faktiskt är.

Herr von SETH (kort genmäle): Herr
talman! Då jag framställde denna interpellation,
var mitt syfte att vi skulle
få diskutera saken för att kunna gagna
de av missväxt och dåligt skördeväder
hårt drabbade jordbrukarna. Det är
alldeles självklart, att var och en har
rättighet att från denna talarstol framföra
vad han vill, men jag kan inte
underlåta att konstatera, att herr
Svensson i Ljungskile med sina inlägg
knappast bidragit till att gagna de av
skördeskadorna hårt drabbade jordbrukarna.

Tisdagen den 11 november 1952.

Nr 27.

Svar på interpellation ang. åtgärder i syfte att de jordbrukare, som drabbats av

höstens skördeskador, skola få vägledning för den närmaste tidens planläggning

av jordbruksdriften.

Herr OHLIN (kort genmäle): Herr
talman! Får jag bara till herr von Seth
säga, att ingen talare, väl icke heller
herr von Seth, har bestritt det intima
samband, som finns mellan den på vissa
håll skadade skörden och behovet av
att köpa fodersäd, varför priset på denna
fodersäd onekligen är en faktor av
betydelse i detta sammanhang.

Jag har emellertid inte begärt ordet
för att påpeka detta utan för att säga ett
par saker till herr Pettersson i Dahl.
Han konstaterade i polemik med mig
en sak, som jag betraktar som närmast
sensationell. Herr Pettersson i Dahl
säger, kort uttryckt, att eftersom det
inom vissa andra näringsgrenar, där
man inte har någon reglering av jordbruksregleringens
typ, inte förekommer
olika priser och utjämningsåtgärder
företagen emellan, bör detta heller
icke förekomma inom jordbruket. Herr
Pettersson i Dahl tar alltså avstånd
från att jordbruksregleringen innehåller
rätt långtgående åtgärder, som avser
att trygga en likvärdig standard
för det mindre jordbrukets del, åtgärder,
som naturligtvis är av differentierande
natur. Jag har, liksom riksdagen
hittills har haft och i likhet med regeringen
och bondeförbundet, en rakt
motsatt mening. Jag anser att jordbruksregleringen
bör innehålla sådana
element, som skyddar det mindre jordbrukets
inkomststandard. Jag menar
att det finns starka skäl — det förefaller
som om jordbruksministern ansåg
detsamma ■— för att man i jordbruksregleringen
i förväg räknar med
möjligheten av sådana händelser som
svartrosten i fjol och skördesvårigheterna
i år, så att man kan tillgripa erforderliga
åtgärder tidigare än som
skett.

Sedan vill jag, herr talman, säga till
jordbruksministern, att visst är det bra
att undersöka och pröva med omsorg.
Det bör naturligtvis ske. Visst bör man

överväga, innan man tar ställning. Jag
vill emellertid uttrycka den förhoppningen,
att jordbruksministern inte
kommer att överväga hela vintern,
vilket skedde förra gången beträffande
svartrosten, så att det sedan blir så
svårt att genomföra individuellt differentierade
åtgärder, som det blev i
våras beträffande vetet. Jag hoppas,
att jordbruksministern i höst — just
med tanke på det onekligen berättigade
behov som här finns av åtgärder
för ett ganska stort antal jordbrukare
och med hänsyn till det berättigade
önskemålet, att de snarast får besked
— så snart som möjligt är i tillfälle att
ta ställning och föreslå lämpliga åtgärder.

Herr PERSSON i Appuna (kort genmäle):
Herr talman! Herr Svensson i
Ljungskile var glad över att jag hade
förkastat generella metoder för att klara
skördeskadorna. Han var litet bekymrad
över att det inte hade kommit till
synes i våras, men läget var helt annorlunda
då. Man hade då konstaterat
att svartrostskador inträffat tämligen
allmänt.

Sedan får jag säga ett ord till herr
Rubbestad. Han har efter ett par repliker
försökt förklara, att han inte menade
vad han sagt från talarstolen, och
då är det klart, att jag har missuppfattat
honom. Annars fick jag nog den
uppfattningen, att han sade att det inte
var farligt med generella subventioner.

Jag skall sluta med att säga, att nu
har svinpolitiken kommit med och folkpartiets
båda idépolitiker har deltagit
i debatten. Detta är kanske då den idépolitiska
debatt, som Dagens Nyheter
frågat efter. Det är kanske den, som nu
kommer fram i slutet av denna interpellationsdebatt.

Herr RUBBESTAD (kort genmäle):
Herr talman! Jag vill säga till herr Pers -

Nr 27.

Tisdagen den 11 november 1952.

Svar på interpellation ang. åtgärder i syfte att de jordbrukare, som drabbats av

höstens skördeskador, skola få vägledning för den närmaste tidens planläggning

av jordbruksdriften.

son i Appuna, att vad jag sade från
talarstolen menar jag, och det har jag
sagt hela tiden. Att herr Persson i
Appuna inte tycks fatta saken kan jag
inte hjälpa.

Herr PETTERSSON i Dahl: Herr talman!
Herr Svensson i Ljungskile menade,
att jag kanske hade behov av att
föra fram dessa synpunkter för mitt
partis del. Jag har haft ett behov, herr
Svensson i Ljungskile, att polemisera
en smula mot herr Svensson i Ljungskile,
och jag har gjort detta sakligt. Jag
vet inte om herr Svensson i Ljungskile
uppträtt här, därför att han haft behov
att dokumentera folkpartiets linje beträffande
skördeskador^.

Herr Svensson i Ljungskile säger, att
vi har den största foderskörden sedan
1930-talet. Det tror jag är riktigt, i fall
den nu blir bärgad, men jag har frågat
herr Svensson om han menar, att vi
skall försöka cleara mellan dem, som
fått en god och bärgad skörd, och dem,
som inte fått någonting alls på grund
av skördeskador. På detta har jag inte
fått något svar.

Sedan säger herr Svensson i Ljungskile,
att det är precis som i våras: jag
pläderar för de större jordbruken. När
vi hade jordbruksdebatten i våras —
om jag får påminna om den — hade
vi olika mening, herr Svensson i Ljungskile
och jag. Jag sade då tydligt och
klart ifrån, att det inte räckte med
bara producentbidrag utan att det
mindre jordbruket måste ha även annan
hjälp. Jag tror det finns möjlighet att
lämna hjälp till det mindre jordbruket
även på annat sätt.

Sedan påminde jag då om att två utredningar
för närvarande sysslar med
frågan om hjälp åt det mindre jordbruket.
Den ena har nuvarande jordbruksministern
tillsatt, den andra har
utsetts av förutvarande jordbruksministern
Sträng. Jag tror det finns anled -

ning att vänta tills resultatet av dessa
utredningar föreligger.

Herr Ohlin säger att jag tar avstånd
från jordbruksregleringen och det
skydd som den ger det mindre jordbruket.
Det är regel från herr Ohlins
sida, att när det är debatt i en viss
fråga, så kommer herr Ohlin och talar
om något annat. Vem är det som tagit
avstånd från jordbruksregleringen? Det
är väl folkpartiet, som försöker att
krångla till det och lägga upp det på ett
sådant sätt, att man ovillkorligen ställer
den ene jordbrukaren emot den andre.
Tror ni att ni har någon möjlighet att
gagna jordbruket genom att på detta
sätt splittra jordbrukarna från norr till
söder, mindre mot större? Vi är jordbrukare
allesamman, odlar svensk jord
och producerar livsmedel, och varken
den ene eller den andre bör vara i
strykklass.

Sedan säger herr Ohlin, att jag hade
ställt en märkvärdig fråga, när jag fört
in debatten på andra yrken än jordbruket.
I den interpellation, som herr
Ohlin lade fram och som vi debatterade
i onsdags och torsdags, fanns det en
passus, där herr Ohlin talade om att
det större jordbruket hade överkompenserats
jämfört med andra näringar och
yrken. Det kunde väl inte uppfattas på
annat sätt, herr Ohlin, än att herr Ohlin
menar att jordbruket är överkompenserat
såsom yrke i förhållande till andra
grupper. Jag frågade herr Ohlin, på vad
sätt detta skulle skett, men jag fick inte
något svar. Det är möjligt att det kan
komma svar på detta senare, om inte nu
så kanske en annan gång.

Herr SVENSSON i Ljungskile: Herr
talman! Herr Pettersson i Dahl har i
något ironisk ton försökt sätta folkpartiets
konkreta förslag i samband med
dess ideella uppfattning. Det är mycket
enkelt, herr Pettersson i Dahl, det är
helt enkelt fråga om rättvisa åt olika

Tisdagen den 11 november 1952.

Nr 27.

Svar på interpellation ang. åtgärder i syfte att de jordbrukare, som drabbats av

höstens skördeskador, skola få vägledning för den närmaste tidens planläggning

av jordbruksdriften.

håll. Det är inte någon dålig ideell
grund att man inte skall glömma bort
småfolket, när det gäller jordbrukspolitiken.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP: Herr talman!
Herr Ohlin bad mig att jag inte skulle
vänta så länge som i fjol. I fjol kom
det in en skrivelse den 2 oktober från
statens jordbruksnämnd, som påpekade
skador av svartrost. Redan den 19
oktober avlämnades proposition. Jordbruksutskottet
behandlade sedan frågan,
som var färdig att behandlas i riksdagen
den 27 november. Saken har följaktligen
inte förhalats av jordbruksministern.
Jag medger emellertid gärna,
att det tog tid innan saken blev praktiskt
utformad, men jag försökte i varje fall
att så fort som möjligt åstadkomma ett
förslag.

Herr OHLIN: Herr talman! Till jordbruksministern
skall jag be att få säga,
att de långtsyftande åtgärderna med
anledning av svartrosten var ju inte
de där blygsamma lånemöjligheterna
på höstsidan, utan det var svartrostbidragen
på 150 kronor per hektar. Om
jag inte missminner mig kom jordbruksministern
inte med förslag därom förrän
någon gång fram på vårkanten, och
det var när man då diskuterade, huruvida
det var möjligt att differentiera
åtgärderna, som det förklarades att nu
är det för sent att skilja på de jordbrukare
som haft och som inte haft
svartrostskador.

Herr Pettersson i Dahl vände sig nu
åter igen emot att man skiljer på hur
jordbrukspolitiken verkar för stora jordbrukare
och för små jordbrukare. Det
kallas åter igen för att splittra jordbrukarna.
Det är tydligen så, att man inom
bondeförbundet vill komma bort ifrån
denna synpunkt om rättvisa åt olika
grupper. Men nu har ju jordbruksminis -

tern själv denna gång, om jag inte missuppfattat
honom, klart gått in för att
man i den aktuella frågan skulle försöka
vidtaga åtgärder som var differentierade
och hjälpa just dem som drabbats av
skördeskador. En åtgärd just av den typen,
att man behandlar olika grupper
av jordbrukare olika med hänsyn till de
olika förutsättningarna, tror jag faktiskt
är riktig och nödvändig, om man vill
nå det som herr Svensson i Ljungskile
talade om och har talat om så många
gånger med all rätt i detta sammanhang:
en enkel sak, en sak som man
kan skämta över om man vill, men som
inte är utan betydelse — rättvisa.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP: Herr talman!
Jag skall inte ta upp någon debatt med
herr Ohlin om rättvisa. Jag är inte
övertygad om att professor Ohlin ensam
företräder rättvisan. Jag har intresse
även för småbruket, och det har
samtliga riksdagspartier haft och kommer
nog också att ha i fortsättningen.
Jag tror inte att folkpartiet helt kan
lägga beslag på intresset för småbruket.

Vad sedan gäller ersättningarna för
vete var det ju så, att det dröjde lång
tid innan jordbrukskalkylen kunde
slutbehandlas på grund av de pågående
förhandlingarna om lantarbetaravtalet.
Det var ju i samband med utfyllandet
av den brist i jordbrukskalkylen, som
visade vad jordbrukarna liade rätt att
få, som saken klarades upp. Jag medger
gärna att det dröjde lång tid, innan
detta kunde ske, men det skedde dock
så fort som möjlighet gavs därtill. Å andra
sidan har jag blivit starkt klandrad
från en del håll för att jag haft alldeles
för bråttom, till och med av professor
Ohlin och honom närstående tidningsorgan.

Herr PETTERSSON i Dahl: Herr talman!
Det är ju så, herr Ohlin, att vi

Nr 27.

Tisdagen den 11 november 1952.

Svar på interpellation ang. åtgärder i syfte att de jordbrukare, som drabbats av

höstens skördeskador, skola få vägledning för den närmaste tidens planläggning

av jordbruksdriften.

har en differentierad jordbruksreglering,
och jag skulle tänka mig att till
och med herr Ohlin måste erkänna att
den är så avvägd, att i den mån det är
möjligt kompenseras det mindre jordbruket
genom producentbidrag, mjölkbidrag
o. s. v. Man har också försökt
andra vägar. Men, herr Ohlin, det var
inte detta jag frågade om, utan jag
ställde en fråga, grundad direkt på
herr Ohlins egen interpellation. Om
herr Ohlin tar ett jordbruk som omsätter
75 000 kronor per år, på vad
sätt är detta överkompenserat jämfört
med andra yrkesgrenar, som också
omsätter 75 000 kronor per år? Vill
herr Ohlin precisera det? Det kan vara
en mindre industri, ett hantverk el. dyl.

Herr OHLIN: Herr talman! Får jag
först säga till jordbruksministern, att
när frågan om svartrostskadorna diskuterades
på hösten, föreslog man från
vår sida en del blygsamma men dock
något längre gående åtgärder än från
regeringens sida, men de avvisades. Regeringen
ville tydligen inte då vidtaga
snabba åtgärder, herr statsråd, för att
konstatera svartrostskadornas omfattning
inom olika distrikt och för olika
jordbruk. Även om man inte kunde göra
den definitiva jordbruksregleringen då,
var det väl inget som hindrade att man
sagt, att här får göras mer längre fram,
men först måste det konstateras, hur
skadorna var fördelade. Eftersom alla
visste att det skulle bli betydligt högre
löner för lantarbetarna, hade man mycket
väl kunnat förbereda vissa åtgärder
redan under vintermånaderna, även om
det definitiva förslaget i jordbruksregleringen
i sin helhet inte kunde läggas
fram förrän senare. Jag tror därför att
det är uppenbart, att det funnits möjlighet
att handlägga den frågan på ett
mera energiskt sätt under vintern.

Herr Pettersson i Dahl har nu -— i

motsats till herr Svensson i Ljungskile

försökt att vidga debatten till att gälla
jordbruksregleringen över huvud. Det
är inte så, att jag beskyllt herr Pettersson
i Dahl för att vara märkvärdig genom
att jämföra med andra näringsgrenar,
utan jag sade att det var märkvärdigt
att han menar, att därför att
det var på ett visst sätt inom vissa näringsgrenar,
skulle det vara så också
inom jordbruksregleringen. Detta sade
han, fastän han nu delvis försöker att
komma ifrån det. Men herr Pettersson
i Dahl vidgar frågeställningen och ställer
för andra gången en direkt fråga
till mig. Då får jag lov, herr talman,
ehuru jag tänkt ta upp saken i annat
sammanhang, att be att få ta några
minuter i anspråk för att mycket kort
tala om hur jag tänker mig densamma.
Jag skall emellertid be att mera utförligt
få återkomma till saken vid ett annat
tillfälle.

Om företag av viss storlek inom
jordbruket har en övernormal räntabilitet,
som det större jordbruket har haft
flera år, och om det allmänna likväl
väljer sådana metoder för att öka den
samlade inkomsten inom jordbruket,
att man med kontanta subventioner
tillför även dessa större jordbrukare
extra inkomster, då menar jag att man
är rätt långt inne på att behandla företag
av denna storlek inom jordbruket
efter andra normer än företag av liknande
storlek inom andra näringsgrenar.
Det är därför jag har sagt följande
enkla ting, som jag nog tror att herr
Pettersson i Dahl mycket väl förstår:
Skulle man inte kunna göra en undersökning,
huruvida det allmänna, när
det tar ställning till prissättningsproblemen
inom olika näringar, utgår ifrån
analoga normer, samma grunder, när
det gäller den ena näringsgrenen som
den andra.

Jag har då sagt, i varje fall en gång
eller kanske två, att man har att utgå
från vissa kalkyler, vissa kostnader.

Tisdagen den 11 november 1952.

Nr 27.

Svar på interpellation ang. åtgärder i syfte att de jordbrukare, som drabbats av

höstens skördeskador, skola få vägledning för den närmaste tidens planläggning

av jordbruksdriften.

Man har att se hur det allmänna behandlar
t. ex. de fasta kostnadernas
storlek vid sjunkande produktionsvolym.
Man har även andra kostnadsproblem,
där det är lätt att göra jämförelser
mellan priskontrollnämndens beräkningar
å ena sidan och å andra sidan
jordbruksnämndens sätt att kalkylera.
Det går bra att göra sådana jämförelser.
Regeringen har inte velat göra dem. Jag
är glad över att herr Pettersson i Dahl
har den uppfattningen, att det inte skulle
vara ur vägen att göra jämförelser mellan
olika näringsgrenar. Han har gjort
en mycket djärv sådan. Jag hoppas, att
herr Pettersson i Dahl skall stödja mig
i mina ansträngningar att i denna fråga
få till stånd en jämförelse. Det går att
förena hänsyn till sådana jämförelser
med det som vi är överens om, nämligen
trygghet åt den svenska livsmedelsproduktionen
i dess helhet, så att vi
får en för producenter och konsumenter
tillfredsställande total produktionsvolvm.
Det går också att förena detta
med särskilda åtgärder till det mindre
jordbrukets fördel, vilka åtgärder är
nödvändiga för att man skall kunna
tala om en likvärdig standard. I orden
»likvärdig standard» ligger just en jämförelse
mellan det mindre jordbrukets
folk å ena sidan och motsvarande
folkgrupper i andra näringsgrenar å
andra sidan. När man bygger en så stor
del av vår jordbrukspolitik just på
denna jämförelse, är det då egendomligt
att begära eu jämförelse mellan
jordbruket och övriga näringsgrenar,
som även avser de större företagen? Det
förefaller mig alldeles naturligt att jämföra
företag inom jordbruket och andra
näringsgrenar, en jämförelse som icke
blott gäller de mindre företagen och där
arbetande utan även de större. Det är
en enkel sak som jag föreslagit och som
jag tror är alldeles naturlig och berättigad.

Sedan vill jag, herr talman, för att

det inte skall bli något missförstånd
säga, att om jag har fattat diskussionen
rätt, råder det i dag — och det kanske
även blir fallet när jordbruksministern
senare framlägger sina förslag — beträffande
det som i mera inskränkt mening
är problemet i denna debatt, nämligen
skördeskadorna och inställningen
till dem, en större enighet än som brukar
vara fallet i jordbrukspolitiska debatter.
Jag vill endast konstatera, att vi
är överens om att det här föreligger ett
allvarligt problem. Vi är överens om
att det är av stor vikt, att det allmänna
genom den utredning, som pågår,
skyndsamt och på ett detaljerat sätt
konstaterar hur stora skadorna är. Vi är
också överens om att frågan är brådskande
och att de åtgärder, som skall
vidtagas, bör stå i proportion till de
skador som har lidits och till de svårigheter
som uppkommit. Låt oss därför,
herr talman, när denna debatt kommit
att spänna över områden, som endast
tangerar den mindre frågan till en del,
inte ingiva något annat intryck än att
vi tills vidare — och jag hoppas även
under en längre tid framåt — skall
kunna handlägga denna fråga under en
relativ enighet.

Herr PETTERSSON i Dahl: Herr talman!
Det är väl ändå litet starkt, när
herr Ohlin kommer och vill göra gällande
att vi i bondeförbundet inte vill
diskutera jordbruket i jämförelse med
andra yrkesgrenar och näringar. Under
hela min tid har detta förekommit vid
varenda riksdag. Den gång, 1947, då vi
kom till ett riksdagsbeslut, enligt vilket
jordbruket skulle bli jämställt med andra
näringsgrenar, tyckte vi i bondeförbundet
faktiskt, att vi kommit ett litet
stycke på väg. Vi hade fått riksdagsbeslut
på att jordbruket som näring inte
skulle stå i strykklass utan att denna
närings utövare skulle få sin utkomst
precis som andra näringsgrenars. Det

Nr 27.

Tisdagen den 11 november 1952.

Svar på interpellation ang. åtgärder i syfte att de jordbrukare, som drabbats av

höstens skördeskador, skola få vägledning för den närmaste tidens planläggning

av jordbruksdriften.

är väl ändå litet magstarkt när herr
Ohlin kommer och säger, att vi inte velat
diskutera och jämföra jordbruket
med andra näringsgrenar.

Man kan ju säga, och det har i dagens
debatt också framkommit, att jordbruket
ibland blir överkompenserat,
nämligen när det får bärga en mycket
god skörd. Det är ju självklart, att jordbrukarna
i sådana fall får det ganska
hyggligt. Men det kan hända, att en
sådan jordbrukare året därpå får en
mycket dålig skörd och att det blir
katastrofskador även för honom. Sådant
växlar, herr Ohlin, och det måste givetvis
finnas en viss vinstmarginal för oss
alla. Oberoende av om vi är jordbrukare
eller lärare eller något annat så
vill vi nog ha möjlighet att få en något
så när trygg utkomst.

Sedan får jag tacka herr Ohlin för
att han i alla fall försökt att ge något
svar på den fråga jag ställde. Jag skall
returnera frågan, och vi kan kanske
fortsätta med den en annan gång. Om
det större jordbruket har fått subventioner,
som herr Ohlin säger, hur är det
då med de större exportföretagen, sedda
i jämförelse med ett litet exportföretag?
Har inte de subventioner på så sätt
att de kan exportera ibland till mycket
höga priser och stundtals till och med
exportera obegränsat? Då måste väl de
stora företagen sägas ha subventioner
eller i varje fall förmåner. Om vi skall
ha hela vårt prissystem uppbyggt på
detta sätt, när det gäller industri och
jordbruk och andra yrken, tror jag, att
herr Ohlin, ifall han tar sig en funderade
på dessa problem, kommer att få
det ganska besvärligt att bevisa att
jordbruket som näringsgren överkompenseras
i jämförelse med andra näringar.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 5.

Föredrogos var för sig följande Kungl.

Maj:ts å kammarens bord vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till utrikesutskottet propositionen nr
246, angående godkännande av tilläggsprotokoll
nr 3 till överenskommelsen
den 19 september 1950 angående upprättande
av en europeisk betalningsunion; till

behandling av lagutskott propositionen
nr 247, med förslag till lag om
ändrad lydelse av 2 kap. 3 § och 4
kap. 3 § rättegångsbalken; samt

till statsutskottet propositionen nr
248, med förslag till ändringar i vissa
tjänste- och familjepensionsreglementen.

§ 6.

Föredrogs och remitterades till statsutskottet
den på bordet liggande motionen
nr 676 av herr förste vice talmannen
Skoglund m. fl.

§ 7.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 194 och 195,
bevillningsutskottets betänkande nr 58,
andra lagutskottets utlåtande nr 45,
tredje lagutskottets utlåtanden nr 28—31
och jordbruksutskottets utlåtande nr 49.

§ 8.

Föredrogs den av herr Kyling vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående förhandlingsrätt åt arbetstagarförening
med avseende å till
denna anslutna pensionärer.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 9-

Anmäldes, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 249, angående vissa ändringar

Onsdagen den 12 november 1952.

Nr 27.

Svar på fråga ang. framläggande för riksdagen av förslag med anledning av bokutredningens
betänkande.

i statens allmänna avlöningsreglemente
m. m. tillställts kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 10.

Justerades protokollsutdrag.

§ 11.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökningar:

Herr Talman Aug. Sävström, Riksdagshuset,
Stockholm.

För utlandsresa får jag härmed vördsamt
anhålla om ledighet från riksdagsarbetet
från och med den 12 till och
med den 29 november 1952.

Stockholm den 8 november 1952.

Jarl Hjalmarson.

Till riksdagens Andra kammare.

Härmed får jag vördsamt anhålla om
ledighet från riksdagsgöromålen från
och med tisdagen den 11 november till
och med den 1 december för deltagande
i Unescos sjunde generalkonferens i
Paris.

Stockholm den 9 november 1952.

Elsa Ewerlöf.

Kammaren biföll dessa ansökningar.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 6.10 em.

In fidem
Per Bergsten.

Onsdagen den 12 november.

Kl. 2 em.

§ I Justerades

protokollet för den 6 innevarande
november.

§ 2.

Svar på fråga ang. framläggande för
riksdagen av förslag med anledning av
bokutredningens betänkande.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON, som anförde:
Herr talman! Herr Kyling har frågat
mig, om jag har för avsikt att med
anledning av bokutredningens betänkande
till nästa års riksdag framlägga
eu proposition i ärendet.

Härpå kan jag endast svara, att re -

missbehandlingen av betänkandet pågår
och att jag därför ännu icke kunnat
taga slutlig ställning till detsamma.

Härefter yttrade

Herr KYLING: Herr talman! När jag
ställde denna fråga till statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet
hade jag den uppfattningen, att remisstiden
redan utgått. Nu har jag blivit
upplyst om att så inte är fallet. Saken
ligger dock så till att statssekreterare
Edenman, som är ordförande i bokutredningen,
själv torde ha ett visst intresse
av att frågan får en snar lösning.
Jag har därför utgått ifrån att herr
statsrådet i dag skulle ha möjlighet att
säga någonting med anledning av de
inkomna remissvaren.

Nr 27.

Onsdagen den 12 november 1952.

Allmänt resereglemente m. m.

Jag tolkar emellertid svaret på det
sättet att frågan, huruvida ett förslag
skall framläggas för nästa års riksdag,
blir beroende av de remissvar som är
under ingående. Då detta svar har lämnats
på en enkel fråga ges det mig inte
tillfälle att här närmare motivera, varför
någonting ganska snart måste göras
på detta område. Man har i dessa författarkretsar
väntat på att frågan skulle
lösas, men man har hittilldags väntat
förgäves. Nu yppade sig ett tillfälle att
få frågan positivt löst, och då är det
inte så underligt om man riktar förväntansfulla
blickar mot ecklesiastikdepartementet
med förhoppning om att
det skall komma en proposition.

Jag skall inte, herr talman, motivera
behovet av att en lösning kommer till
stånd på annat sätt än att jag rekommenderar
kammarens ledamöter att
läsa bokutredningen och där framför
allt stanna inför den stora författarenquete,
som utredningen anordnat. Bokutgivningen
är helt enkelt inte av den
ekonomiska bärkraft, att den tillnärmelsevis
kan ge en författare så myckel,
att han har utsikt att kunna tänka
sig ens den enklaste sociala trygghet.

Jag har, herr talman, ingenting annat
att tillägga än att jag uttalar den
förhoppningen, att det skall bli möjligt
för herr statsrådet att, sedan remissvaren
ingått, förelägga nästkommande
års riksdag ett förslag som undanröjer
nu rådande missförhållanden.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts å bordet liggande
proposition nr 249, angående vissa ändringar
i statens allmänna avlöningsreglemente
m. m.

§ 4.

Allmänt resereglemente m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
194, i anledning av Kungl. Maj:ts pro -

position med förslag till allmänt resereglemente
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

I propositionen nr 197 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över civilärenden
för den 31 mars 1952, föreslagit
riksdagen bemyndiga Kungl. Maj :t att
dels utfärda allmänt resereglemente i
huvudsaklig överensstämmelse med ett
såsom bilaga till statsrådsprotokollet fogat
författningsförslag, dels utfärda bestämmelser
om omstationering samt om
traktamente m. m. till personal i försvarets
reserver och i väg- och vattenbyggnadskåren
i huvudsaklig överensstämmelse
med vad i statsrådsprotokollet
anförts, dels ock utfärda de övergångsbestämmelser,
som kunde bli erforderliga
i anledning av de ifrågavarande
förslagen.

Det i propositionen framlagda förslaget,
som grundade sig på utredningar
av 1949 års reseersättningskommitté,
åsyftade att i flera avseenden förenkla
och förtydliga nu gällande bestämmelser
angående reseersättning och innebar
i åtskilliga hänseenden en decentralisering
av beslutanderätten till vederbörande
myndigheter. — Enligt 6 §
i det vid propositionen fogade författningsförslaget
skulle den nuvarande resekostnadsersättningen
vid fotvandring
(20 öre per kilometer) slopas och ersättningen
vid begagnandet av »annat
färdmedel» — cykel, skidor etc. — sänkas
från 20 öre till 10 öre per kilometer.
— I fråga om traktamente till personal
i försvarets reserver föreslogs i propositionen,
att anställningshavare med eget
hushåll skulle erhålla s. k. sextondygnstraktamente
med belopp, som eljest gällde
för tjänsteman utan eget hushåll,
samt anställningshavare utan eget hushåll
sådant traktamente endast för natt.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft ett flertal
i anledning av densamma väckta
motioner.

Onsdagen den 12 november 1952.

Nr 27.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Bergh in. fl. (1:468) och den andra
inom andra kammaren av herr Jacobson
i Vilhelmina m. fl. (II: 613) hade
hemställts, att riksdagen ville besluta
sådan ändring i förslaget till allmänt
resereglemente att ersättning för »annat
färdmedel» bestämdes till 20 öre per
kilometer och bestämmelse infördes om
ersättning för fotvandring med 30 öre
per kilometer.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Lodenins och Werner (I: 476) samt
den andra inom andra kammaren av
herr Rubbestad in. fl. (II: 636) hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att förslaget till allmänt resereglemente
in. in. antoges med vissa ändringar av
6 §, innebärande bl. a., att den nuvarande
ersättningen för »annat färdsätt»
— innefattande såväl fotvandring som
begagnande av »annat färdmedel» —
bestämdes till 20 öre per kilometer.

I motionen II: 638 av lierr Braconier
hade hemställts, att riksdagen vad anginge
traktamenten till personal i försvarets
reserver måtte antaga ett av
reseersättningskommittén framlagt förslag,
innebärande att traktamente till
såväl anställningshavare med som anställningshavare
utan eget hushåll skulle
utgå med de belopp för natt respektive
dag, som fr. o. m. sextonde dygnet gällde
för tjänstemän i allmänhet.

Utskottet hemställde,

I. att motionerna I: 477 och II: 637
icke måtte av riksdagen bifallas;

II. beträffande ersättning för »annat
färdmedel» och för fotvandring, att riksdagen
måtte med avslag å motionerna
I: 468 och II: 613 samt I: 476 och II: 636,
sistnämnda båda motioner såvitt här vore
i fråga, godkänna vad utskottet anfört;

III. att motionerna I: 476 och II: 636,
i vad de icke behandlats under II., icke
måtte av riksdagen bifallas;

IV. att riksdagen måtte, med bifall till

Allmänt resereglemente m. m.

Kungl. Maj :ts förslag, bemyndiga Kungl.
Maj:t att med beaktande av vad utskottet
anfört utfärda allmänt resereglemente
i huvudsaklig överensstämmelse med
det såsom bilaga till statsrådsprotokollet
över civilärenden för den 31 mars
1952 fogade författningsförslaget;

V. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att utfärda bestämmelser
om omstationering i huvudsaklig överensstämmelse
med vad departementschefen
i nämnda statsrådsprotokoll anfört; VI.

att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionen II: 638, bemyndiga Kungl.
Maj :t att utfärda bestämmelser om traktamente
m. in. till personal i försvarets
reserver och i väg- och vattenbyggnadskåren
i huvudsaklig överensstämmelse
med vad departementschefen i nämnda
statsrådsprotokoll anfört;

VII. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att utfärda de övergångsbestämmelser,
som kunde bli erforderliga
i anledning av ifrågavarande förslag.

Reservationer hade avgivits:

1) av herrar Pålsson, Bergh, Fridolf
Jansson, Svensson i Grönvik, Boman i
Kieryd och Rubbestad, vilka ansett, att
utskottet i punkterna II och IV bort
hemställa, att riksdagen måtte

II. beträffande ersättning för »annat
färdmedel» och för fotvandring, med
bifall till motionerna I: 468 och II: 613
samt i anledning av motionerna I: 476
och II: 636, sistnämnda båda motioner
såvitt här vore i fråga, godkänna vad
reservanterna anfört;

IV. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag,
bemyndiga Kungl. Maj:t att med
beaktande av vad reservanterna anfört
utfärda allmänt resereglemente i huvudsaklig
överensstämmelse med det såsom
bilaga till statsrådsprotokollet över civilärenden
för den 31 mars 1952 fogade
författningsförslaget;

2) av fröken Andersson samt herrar
Sundelin, Bergh, Söderquist, Skoglund i

Nr 27.

Onsdagen den 12 november 1952.

Allmänt resereglemente m. m.

Doverstorp, Malmborg i Skövde, Boman
i Kieryd, Staxäng, Bergstrand och Nihlfors,
vilka beträffande traktamente till
personal i försvarets reserver ansett, att
utskottet bort tillstyrka motionen II: 638
och därför i punkten VI hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag och med bifall till motionen
II: 638, bemyndiga Kungl. Maj:t att
utfärda bestämmelser om traktamente
in. m. till personal i försvarets reserver
och i väg- och vattenbyggnadskåren i
huvudsaklig överensstämmelse med vad
dessa reservanter anfört.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr STAXÄNG: Herr talman! Det nya
resereglemente, som riksdagen nu behandlar,
åsyftar att i flera avseenden
förenkla och förtydliga nu gällande bestämmelser
och åtminstone i vissa fall
decentralisera beslutanderätten. De
flesta av de nuvarande s. k. besparingsreglementena
avses ju skola upphävas,
och rätten att erhålla traktamente vid
kortvariga förrättningar inskränkes.
Traktamentsbeloppen har också blivit
föremål för en höjning.

Det är endast på ett par punkter som
utskottet inte har kunnat bli enigt. Den
ena punkten berör ersättning för s. k.
»annat färdmedel», och att i resereglementet
införes en ersättning även för
fotvandring. Den andra punkten omfattar
traktamente till personal i försvarets
reserver, och det är om denna sistnämnda
sak jag här vill anföra några
synpunkter och även ställa ett yrkande.

Enligt nuvarande bestämmelser äger
denna personal, som har eget hushåll
och får fullgöra sin tjänstgöring utom
bostadsorten under sådana förhållanden,
att det vanliga kvarteret inte kan
bibehållas, rätt att utöver lönen uppbära
ett traktamente. Detta har utgått
efter tjänstegrad och har uppgått till
lägst 5 och högst 8 kronor för dygn.
Personal utan eget hushåll har däremot

hittills inte haft rätt till dylikt reservbefälstraktamente.

Det är alldeles påtagligt att här har
förelegat en orättvisa, som borde rättas
till. Reseersättningskommittén föreslog
därför också att reservbefäl i
tjänstgöring under de villkor, som jag
här omnämnt, skulle erhålla 16 :edygnstraktamentena.
I den proposition
i det ärende, som vi nu behandlar, har
emellertid Kungl. Maj:t endast delvis
följt kommitterades förslag. Kungl.
Maj:t föreslår nämligen att ifrågavarande
personal med eget hushåll skulle erhålla
—- enligt kommittén — de s. k.
16:e-dygnstraktamentena, medan däremot
reservbefäl utan eget hushåll endast
skulle erhålla traktamente beräknat
för natt.

Givetvis innebär Kungl. Maj:ts förslag
en förbättring av nu utgående ersättningar
till denna personal, men vi
reservanter har dock inte kunnat finna
något bärande skäl för Kungl. Maj :t att
här göra en sådan klyvning, som går
ut på att man frånkänner viss del av
denna personal en förmån, som tillerkännes
personal i aktiv tjänst. Här anser
vi att Kungl. Maj:ts förslag inte är
logiskt.

Det förefaller mig som om härvidlag
huvudsakligen vissa antaganden legat
till grund för ställningstagandet — jag
kallar det med flit så, herr talman, ty
några bärande skäl tycks man inte bygga
på. Ett sådant antagande går ut på
att reservpersonalen på förhand skulle
äga kännedom om den tjänstgöring,
varom fråga är, såväl till omfattning
som beträffande tid och plats. Detta
motsäges emellertid av överbefälhavaren,
som framhåller, att denna personal
i allmänhet inte har »större förhandskännedom
om tid och plats för tjänstgöringen
än den aktiva personalen och
därför inte större möjligheter än denna
att planlägga sina bostads- och utspisningsförhållanden».
Detta yttrande
talar i själva verket för att reservpersonalen
rätteligen bort erhålla samma

Onsdagen den 12 november 1952.

Nr 27.

traktamente som den aktiva personalen.
Trots detta ansåg sig emellertid
överbefälhavaren inte böra motsätta
sig att man bär tillämpade de s. k. 16:edygnstraktamentena.
Jag vill också
meddela, att utskottet på denna punkt
inte velat göra någon erinran utan accepterat
kommitténs och Kungl. Maj:ts
förslag, som därvidlag sammanfaller.

När man utöver denna begränsning
gör ytterligare en reducering av de
s. k. lG:e-dygnstraktamentena för reservbefäl,
som inte har eget hushåll,
har detta inte något stöd i kommittélorslaget.
Tvärtom, där framhålles att
kommittén har anslutit sig till vad försvarsväsendets
lönenämnd uttalat i
denna sak och vari det heter, »att med
avseende på rätten att åtnjuta traktamente
åtskillnad inte bör göras mellan
reservpersonal med och utan eget hushåll».
Jag vill också här tillägga att för
den aktiva personalen har en sådan
åtskillnad inte gjorts, och det är därför
vi ansett att Kungl. Maj:ts förslag
på denna punkt inte är logiskt utformat.

Jag tror även att det med tanke på
rekryteringen av denna personal är
önskvärt, att de orättvisor beträffande
dessa ersättningar som denna personal
varit föremål för inte så där delvis utplånas,
utan att man bör göra det fullt
ut. Jag tror inte att dessa ersättningar
blir så stora som de säkerligen behövde
vara, men det är väl inte meningen att
de helt skall täcka kostnaderna.

Med anförande av dessa synpunkter
ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen nr 2).

Herr RUBBESTAD: Ilerr talman! Jag
vill tillkännage att jag i den fråga som
herr Staxäng nyss berörde ansluter
mig till utskottsmajoritetens förslag.
Som kammarens ledamöter lagt märke
till finns här också eu reservation nr
1). Den går ut på att få en ändring till
stånd av § G i reglementet, en ändring
tillbaka till det som i stort sett gällde
3 — Andra kammarens protokoll 1052. A

Allmänt resereglemente m. m.

tidigare. Det gamla systemet innebar
att den som vandrade till fots en viss
sträcka, t. ex. från sitt hem till järnvägsstationen,
hade rätt att få ersättning
med 20 öre per kilometer. Ville
han använda cykel eller skidor hade
han också rätt att erhålla 20 öre per
kilometer i ersättning.

Dessa bestämmelser föreslås nu ändrade
därhän, att för fotvandring skulle
man inte få någon som helst ersättning,
och vid begagnande av cykel eller skidor
skulle beloppet sänkas från 20 till
10 öre per kilometer. En hel del ledamöter
i denna kammare men också i
första kammaren har motionerat om att
det gamla systemet i stort sett skall
bibehållas. Man anser det riktigare att
en viss ersättning skall utgå även för
dessa prestationer. Enligt det nya reglementet
har befattningshavarna rätt
att använda bil, och vi anser att det
blir mycket dyrare än om de begagnar
de gamla färdsätten. Vi skall komma
ihåg, att detta reglemente tillämpas för
många andra människor än sådana som
är anställda i statens tjänst. Vi har
nämndemän, en mängd förtroendemän
i landsting och hushållningssällskap,
och vi har kommittéledamöter som
väljs för olika uppdrag. Alla dessa brukar
få komma i åtnjutande av resereglementets
förmåner beträffande reseersättningen.
Nu får man rätt att använda
bil men erhåller ingen ersättning
alls om man vandrar till fots. Följden
av detta kommer säkerligen att bli att
ingen bryr sig om att gå. Om en befattningshavare
bor på en mils avstånd
från järnvägsstationen och reser med
bil, kostar det ca 8 kronor, men går han
till fots, behöver det inte kosta staten
mer än 3 kronor enligt det förslag som
vi reservanter har framfört. Åker han
cykel, skulle det kosta bara 2 kronor.

Jag anser att detta är ett oriktigt
system som långt ifrån gagnar statens
intressen. Jag tror i stället att det vore
mera berättigat att följa reservation 1)
ocli medge ersättning med 30 öre per
’r 27.

Nr 27.

Onsdagen den 12 november 1952.

Allmänt resereglemente m. m.

kilometer för fotvandring och 20 öre
per kilometer för cykel- eller skidåkning.

Det är framför allt i Norrland som
detta kommer att få betydelse. Där har
man långa avstånd, och på grund av
vägarnas dåliga beskaffenhet finns det
på många håll inte möjlighet att använda
bil. I sådana fall skulle personer,
som är nödgade att ge sig ut på förrättningar,
inte erhålla någon som helst
ersättning. Jag tycker att det skulle
vara orättvist.

Ur alla synpunkter tror jag det är
fördelaktigt för staten att riksdagen biträder
det förslag som föreligger i reservation
1), och jag ber, herr talman,
att med det anförda få yrka bifall till
den reservation, som har fogats till
detta betänkande och betecknats
med 1).

Herr LINDHOLM: Herr talman! Det
förslag till nytt resereglemente, som
nu föreligger till behandling, innebär
väsentliga nyheter. Det innebär en betydande
rationalisering av det tidigare
reglementet, bland annat att de gamla
besparingsreglementena, som föranledde
många överklaganden och mycken
utredning inom förvaltningen, försvinner.
Det innebär också att man ger
verken en större rörelsefrihet än de tidigare
har haft. Det framlagda förslaget
ger uttryck åt ett förtroende för
verken, och vi får väl hoppas att verken
på ett gott sätt skall nyttja det
förtroende som riksdagen genom ett
bifall till förslaget om nytt resereglemente
visar dem.

Det är ett par punkter som har föranlett
skiljaktiga meningar vid utskottsbehandlingen.
Herr Staxäng har
berört den ena, som gäller reseersättning
ål reservofficerare. Jag vill i samband
därmed erinra om att det förslag,
som nu ligger på riksdagens bord, innebär
en väsentlig förbättring för dessa
reservofficerare. De som har eget hushåll
har ju nu mycket blygsammare er -

sättningsbelopp, och de som icke har
eget hushåll får ingen ersättning alls.
Genom det förslag, som nu ligger på
riksdagens bord och som på denna
punkt i någon mån avviker från kommittébetänkandet,
genomföres en betydande
förbättring för denna grupp.

Herr Staxäng har reagerat mot att
reservofficerare utan eget hushåll endast
skall få nattraktamente, men jag
måste för min del säga att den motivering
som statskontoret har presterat
verkar så övertygande, att jag för närvarande
inte vill gå längre än Kungl.
Maj:t har gjort. För den som är utan
eget hushåll medför det ju ingen kostnadsökning
att få inta sina måltider
på officersmässen eller var det nu kan
bli mot att anlita sitt vanliga matställe
i hemorten.

Det är en sak i det resonemang herr
Staxäng för som jag måste reagera mot,
nämligen att han satte likhetstecken
emellan å ena sidan reservofficerarna
och å andra sidan stamofficerarna. Om
man nu skall dra en parallell mellan
reservofficerarna och någon annan officersgrupp,
bör det ligga närmare till
att dra den parallellen med de värnpliktiga
officerarna, och de får ju inget
traktamente alls, herr Staxäng. De är
fullständigt bortglömda. Vad är det som
skiljer en reservofficer från en värnpliktig
officer i fråga om tjänstgöringsskyldighet?
De har samma utbildning
bakom sig, och den värnpliktige officeren
skall göra tre repetitionsmöten
undei sin värnpliktstid, medan reservofficeren
skall göra sex repetitionsmöten,
men under det att den värnpliktige
officeren gör sina möten ungefär vart
sjätte år gör en reservofficer sina vart
tredje år. Det ligger väl närmare till
hands att dra en parallell mellan dessa
grupper än att, som herr Staxäng gjorde,
jämföra stamofficerarna och reservofficerarna.
Jag måste därför säga,
att det mera är herr Staxäng än Kungl.
Maj:t som har varit ologisk i denna
fråga.

Onsdagen den 12 november 1952.

Nr 27.

Herr Rubbestad vill beträffande 6 §
i resereglementet ha en återgång till de
gamla bestämmelserna. Nu är det emellertid
så, att herr Rubbestad i väsentliga
stycken är bönhörd på den punkten.
Herr Rubbestad förbisåg tydligen
i sitt anförande, att vi tidigare haft
besparingsreglementen, och dessa besparingsreglementen
bär stipulerat en
lägre ersättning för cykelåkning och
bilåkning, vilken ersättning nu föreslås
bli generell. Det har alltså funnits
smärre grupper som fått högre ersättning,
men i allmänhet har den lägre
ersättningen gällt för statstjänstemännen.

På samma sätt har det varit beträffande
fotvandring. I besparingsreglementena
har ersättning för fotvandring
i huvudsak undantagits — jag har
inte kännedom om något besparingsreglemente
som stadgar om ersättning
för fotvandring — och det som nu föreslås
i den kungl. propositionen innebär
i stort sett vad som redan har tilllämpats
på dessa områden.

Herr Rubbestad menar att fotvandringsersättningen
borde bibehållas,
emedan staten därigenom skulle göra en
besparing. Jag ifrågasätter dock om
det blir någon besparing. Herr Rubbestad
ställer de 8 kronor det kostar,
om tjänstemannen åker bil, mot de 3
kronor det skulle kosta om han gick,
men herr Rubbestad glömmer någonting
som är väsentligt i detta sammanhang,
nämligen den tid som går förlorad
om tjänstemannen går till fots i
stället för att åka bil. Om herr Rubbestad
tänker sig att exempelvis en byråchef
skulle gå en mil i stället för att
åka bil och om han undersöker vilken
timpenning byråchefen har, skall han
snart komma underfund med att det
vore slöseri med statens medel att låta
byråchefen gå i stället för att åka.

Dessutom bygger detta resereglemente
på den huvudprincipen, att statsverket
skall ersätta de utgifter man liar
haft för företagen resa, och vid en fot -

Allmänt resereglemente m. m.

vandring föreligger ju inga andra utgifter
än de som möjligen kan uppstå
därigenom att man måste gå till skomakaren
tidigare för att få sina skor
reparerade. I andra fall, där också
gåendet framhållits som nödvändigt för
tjänstens utövande, bör det enligt min
mening ligga i sakens natur att man
skall gå, och där bör ersättningen sättas
med hänsyn till de arbetsuppgifter
som föreligger.

Jag kan alltså, herr talman, för min
del inte godta det betraktelsesätt som
herr Rubbestad tillämpar på denna fråga,
och jag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

Herr STAXÄNG (kort genmäle): Herr
talman! Jag föranleddes att begära ordet
av ett påpekande som här gjordes
av herr Lindholm i anledning av att
jag hade jämfört denna personal inom
reserven med den aktiva personalen.
Herr Lindholm säger, att det vore mera
konsekvent att jämföra denna personal
inom reserven med de värnpliktiga
officerarna. Det är ett alldeles nytt argument
som herr Lindholm nu försöker
mobilisera i debatten. Jag vill bara
gentemot detta säga, att det i så fall förefaller
ganska egendomligt att utredningen,
som hade detta problem uppe
till undersökning, icke tog upp denna
jämförelse med de värnpliktiga officerarna
utan ansåg att det beträffande
reservpersonal inte borde vara någon
skillnad mellan dem som har eget hushåll
ocii dem som icke har eget hushåll.
Det förvånar mig att detta argument
kommer fram nu, då utredningen
inte har haft detta framför sig.

Herr RUBBESTAD (kort genmäle):
Herr talman! Herr Lindholm ville göra
gällande att jag hade förbisett, att det
finns vissa besparingsreglementen, enligt
vilka ersättning utgår med mindre
belopp för gång, cykling och dylikt,
men det har jag inte alls förbisett. Jag
vet alt beloppen där iir lägre, men jag

Nr 27.

Onsdagen den 12 november 1952.

Allmänt resereglemente m. m.

framhöll tydligt i mitt första anförande
att jag hade tagit min ståndpunkt
inte med hänsyn till tjänstemän i allmänhet,
utan med hänsyn till att reglementet
kommer att tillämpas för en
mängd andra människor som har att
uträtta vissa saker i samhället; jag drog
fram nämndemän, förtroendemän för
landsting och hushållningssällskap och
kommittéledamöter. Dessa är ju i allmänhet
egentligen inte tjänstemän.

När herr Lindholm vill göra gällande
att dessa har ersättning för den tid
det tar exempelvis att gå en mil, så är
det alldeles fel. Dagtraktamentena är
bestämda, och någon ersättning för tid
som går åt för att marschera en mil
förekommer inte.

Herr Lindholm menade att det skulle
ställa sig mycket dyrt om en byråchef
skulle få ersättning för att han går.
Men även en byråchef har sitt bestämda
dagtraktamente för förrättningen, och
det får han. Vill han sedan gå till fots,
så tror jag att det bara gör honom gott,
och får han två kronor extra för att
han går i stället för att ta bil, som
kostar åtta kronor, tror jag att det är
affär både för honom och för samhället.
Jag tror att det är skäl som talar
för ett bifall till vår reservation.

Herr LINDHOLM (kort genmäle) :
Herr talman! Jag vill bara till herr
Rubbestad säga att han endast tycks
taxera kostnaden för färden men uraktlåter
att taxera kostnaden för tiden.
Om en tjänsteman har låt oss säga 15
eller 20 kronor i timmen, måste det bli
billigare för statsverket att han åker bil
en mil för åtta kronor än att han går
den för tre kronor, ty den tid som han
använder till att gå kan han eljest nyttiggöra
i tjänsten, och det måste bli
ändamålsenligt ur statsverkets synpunkt.

Herr Staxäng sade att mitt påpekande
om parallellen med de värnpliktiga
officerarna är ett nytt argument. Det
är möjligt att det är nytt för herr Stax -

äng. Den omständigheten, att kommittén
inte har berört det, kan ju emellertid
inte förändra den rent sakliga
jämförelsen, då dessa båda kategoriers
utbildning är densamma och då skillnaden
i tjänstgöring inte är större än
den är.

Herr BRACONIER: Herr talman! Jag
vill ta upp herr Lindholms sista argument.
Han säger att det med detta, att
man kommer med ett nytt skäl, inte betyder,
att inte det skälet är lika bra.
Man förundrar sig i alla fall över att
hr Lindholms argument inte alls förekommer
i propositionen och i kommitténs
betänkande. Motiveringen för
att reservpersonalen satts i sämre ställning
än den aktiva personalen är väl
främst att man menar, att reservpersonalen
på förhand äger kännedom om
den tjänstgöring varom är fråga såväl
till omfattning som beträffande tid och
plats. Det är naturligtvis ett skäl vars
bärkraft man kan diskutera. Frågan är
om det skälet håller, överbefälhavaren
säger att den distinktionen, den jämförelsen
mellan den aktiva personalen
och reservpersonalen, icke håller. Alltså,
det skäl som i väsentlig grad synes
ha föranlett en differentiering av förmånerna,
det anser överbefälhavaren
vara felaktigt; man kan inte säga att
reservpersonalen har mindre kostnader
än den aktiva personalen. Då frågar
man sig vad anledningen är att
Kungl. Maj :t och utskottsmajoriteten
går in för denna differentiering. Anser
herr Lindholm att man, när traktamentet
inte räcker till, skall ta en del
av lönen för att täcka de merkostnader
som här är fråga om? Det är naturligtvis
alltid vanskligt att jämföra olika
förmåner — man kan se saken i så
olika perspektiv — men det syns uppenbart
att det inte har kommit fram
något vägande argument för att reservpersonalen
skulle ha mindre kostnader
än den aktiva personalen har. Jag
skulle gärna vilja höra herr Lindholms

Onsdagen den 12 november 1952.

Nr 27.

skäl för denna enligt min mening ganska
stora orättvisa.

Det är klart, att om den personal det
här gäller känner sig illa behandlad
kan detta i längden komma att försvåra
rekryteringen. Reservpersonalen anser
att den, trots den förbättring som
Kungl. Maj:t och utskottsmajoriteten
har föreslagit, får använda en del av
lönen för att klara en del extra kostnader
vid tjänstgöring utanför den egna
orten.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen
nr 2.

Herr LINDHOLM (kort genmäle):
Herr talman! Det är inte på det sättet
att jag har frångått den ståndpunkt
som anföres i propositionen för den
sakliga bedömningen av varför det skall
vara en skillnad i traktamentet. Jag
framhöll i mitt första anförande skälet,
nämligen att det måste vara en väsentlig
skillnad på utgifter mellan den som
har eget hushåll och den som inte har
eget hushåll vid förläggning på annan
ort. Den som inte har eget hushåll får
ju väsentligen endast en ökning av
kostnaden för nattlogi, under det att
det för den som har eget hushåll alltjämt
kvarstår en kostnad för hushållet
hemma. Det var skäl som jag för min
del godtog då det gällde differentieringen
av ersättningen till denna kategori.

Sedan gjorde jag ett påpekande beträffande
herr Staxängs argumentering,
när han drog upp parallellen mellan
stamofficeren och reservofficeren och
ville göra dem likställda. Det var då
jag framhöll, att det i så fall vore riktigare
att dra parallellen med de värnpliktiga
officerarna, ty mellan de värnpliktiga
officerarna och reservofficerarna
är skillnaden väsentligt mindre
än den är mellan stamofficerarna och
reservofficerarna.

Herr JACOBSON i Vilhelmina: Ilcrr
talman! Jag har tagit mig friheten att

Allmänt resereglemente m. m.

i en motion, som berör den här saken,
påpeka det oefterrättlighetstillstånd som
skulle uppstå vid ett bifall till Kungl.
Maj:ts förslag vad det gäller nedsättning
i tidigare utgående ersättning för
användande av cykel och skidor och
slopandet av ersättning vid fotvandring.
När det gäller södra och mellersta
Sverige kan det ju hända att den saken
inte spelar någon roll, men om vi tänker
på de områden i landet som saknar
vägar, är det då rim och reson att begära
att folk som måste vandra till fots
skall göra detta utan ett öres ersättning?
Det kan inte vara riktigt. Jag
menar att det är en upprörande orättvisa,
och jag ber om ursäkt för att jag
säger att de, som har framlagt detta
förslag, inte känner till de speciella
förhållanden som råder i Norrland och
framför allt i ödebygden. Hade de känt
till dessa förhållanden hade de åtminstone
tänkt sig en medelväg. De hade
kunnat säga någonting om att det
skulle finnas möjligheter till ersättning
vid fotvandring i de län, där vägbehovet
är illa tillgodosett.

Herr Lindholm anförde det argumentet,
att man riskerar att byråcheferna
skall gå till fots när de kan åka
bil. Men någonting sådant är fullständigt
uteslutet. Det är ett fattigdomsbevis
när man måste tillgripa sådana
argument för att kunna klara sin intagna
ståndpunkt. Det tyder mera på
att ett bifall till motionen, alltså ett
bifall till den vid utskottsutlåtandet fogade
reservationen nr 1, skulle vara
riktigt.

Jag ber, herr talman, att på det allra
livligaste få tillstyrka bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen nr 1.
Det är med hänsyn till rättvisan mot
befattningshavarna i ödebygden som
jag ställer detta yrkande.

Herr LINDHOLM (kort genmäle):
Herr talman! Herr Jacobson i Vilhelmina
har tydligen fullständigt missuppfattat
mig. Jag har inte ett ögonblick

Nr 27.

Onsdagen den 12 november 1952.

Allmänt resereglemente m. m.

talat om att vi riskerar att en byråchef
skall gå till fots, utan jag har bara pekat
på vilken oerhörd förlust det är om
en tjänsteman, vars avlöning är högre
än bilkostnaden, går till fots.

Det måste också bero på missuppfattning
när herr Jacobson i Vilhelmina
talar om att åka skidor och cykel
utan ett öres ersättning. Det kommer
att bli ersättning för det, visserligen
inte så stor, men i alla fall 10 öre per
kilometer. Men, herr Jacobson, det finns
en fundamental sak i detta resereglemente
som man inte kommer förbi, och
det är den att hela reglementet bygger
på att de kostnader man har haft för
en resa skall ersättas av statsverket.
Om man sedan i sin tjänst har det så
ordnat, att man inte kan nyttja ett fortskaffningsmedel,
utan tvingas att gå, så
har man inte haft några resekostnader,
men skulle den tjänsten vara så pass
besvärlig, får man väl vid fastställande
av lönen ta hänsyn till de uppgifter vederbörande
har i tjänsten och på det
sättet soulagera tjänstemannen, ty det
är ett oskick, det måste jag säga, att
man skall soulagera tjänstemännen genom
att ge dem ersättning för att de
går i stället för att ge dem ersättning
för det arbete de utför. Jag har hört
talas om att det finns stämningsmän i
Norrland som får två kronor i ersättning
för delgivning av en stämning,
och det som gör att de får någon egentlig
ersättning för uppdraget är att de
får gåpengar. Det måste vara fel att avlöna
folk på det sättet, och det förvånar
mig att det finns folk från Norrland
som vill konservera ett så gammalmodigt
avlöningssystem.

Herr JACOBSON i Vilhelmina (kort
genmäle) : Herr talman! Jag fick den
uppfattningen av herr Lindholms anförande,
att han hade något att invända
mot det förhållandet, att en byråchef
kunde befaras gå i stället för att
åka bil.

Vad sedan gäller ersättningen, så är

det givetvis oriktigt, att det kan ifrågakomma
en nedsättning, då ersättningen
ju redan förut är låg. Herr Lindholm
säger, att stämningsmän får bara 2 kronor
för själva förrättningen och sedan
får betalt för att de går. Ja, det är väl
riktigt, att de får betalt för det. Begär
herr Lindholm, att de skall gå 15, 20
mil i fjällbygden för att delge en stämning
utan ersättning för själva färden?
Det kan väl inte vara riktigt. Det är
väl bättre att konservera den bestående
ordningen, om den ger skälig ersättning,
än att ge sig in på nymodigheter,
som försämrar vederbörandes
ställning. Det vill inte jag vara med om.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr LINDHOLM (kort genmäle):
Herr talman! Det måste väl vara fel på
ett lönesystem, som ger en man två
kronor för en förrättning, för vilkens
utförande han behöver gå 15, 20 mil,
och sedan försöker soulagera honom
med 3 kronor per mil för att han går.
Ett sådant system kan jag inte godta.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINGMAN: Herr talman! I
det föreliggande förslaget till nytt resereglemente
ingår det många stora och
betydelsefulla förändringar, både i fråga
om resereglementets konstruktion
och i fråga om traktamentsbeloppen.

Det är med tacksamhet, som jag noterar,
att utskottet har varit enigt på
de väsentliga punkterna. Det är, såvitt
jag förstår, beträffande ett par frågor
som meningarna har delat sig, frågor
som jag för min del skulle vilja betrakta
såsom varande av mindre betydelse i
det stora sammanhanget. Detta utesluter
inte att dessa frågor i och för sig kan
vara betydelsefulla för dem som beröres
av dem.

Jag skulle vilja säga ett par ord om
de s. k. reservbefälstraktamentena. Herr
Staxäng meddelade här i sitt anförande,
att dessa traktamenten för närvarande
utgår med relativt små belopp,

Onsdagen den 12 november 1952.

Nr 27.

mellan 5 och 8 kronor. Den som icke
har eget hushåll åtnjuter för närvarande
intet traktamente alls. Traktamente
kan åtnjutas under högst 60 dygn. De
förändringar som nu är föreslagna innebär,
att befattningshavare med eget
hushåll skall äga rätt till traktamentsersättning
till belopp, som motsvarar
det som utgår efter de s. k. 16:e-dvgnstraktamentena
till förrättningsman utan
eget hushåll. Det innebär, att det lägsta
traktamentsbeloppet höjs från 5 till 12
kronor per dygn och det högsta från
8 kronor till 14: 50 per dygn enligt de
16:e-dygnstraktamenten, som vi är överens
om med organisationerna skall anses
vara skäliga. Det är en förhöjning,
som jag vill påstå inte är så blygsam,
som man kan få en uppfattning om, när
man hör reservanternas talesmän kritisera
förslaget.

Vidare innebär förslaget, att man
skall ta bort begränsningen, att traktamente
skall utgå under högst 60 dygn.
Traktamente skall enligt förslaget åtnjutas
under så lång tid som tjänstgöringen
påkallar.

Förslaget innebär vidare, att de som
nu helt saknar rätt till traktamente
skall erhålla rätt till nattraktamente,
som i lägsta gruppen skall utgå med 6
kronor och i högsta med 8. Det
gäller dem som saknar eget hushåll,
och de skall nu få detta traktamente
såsom ersättning för merkostnad för
hostad under den tid de fullgör reservbefälstjänsten.

Herr Braconier åberopade överbefälhavarens
uttalande. Jag skulle vilja
hänvisa till ett annat yttrande, nämligen
till det av försvarets civilförvaltning,
som jag förmodar är rätt kunnig
på detta område och som inte delar
överbefälhavarens uppfattning utan har
rekommenderat det lägre beloppet.

Vad sedan gäller den s. k. gångersättningen,
vill jag understryka vad herr
Lindholm sagt, nämligen att hela reglementet
är uppbyggt på den principen,
att ersättning skall utgå för att täcka de

Allmänt resereglemente m. m.

omkostnader som är förenade med förrättningen.
Hittills har ersättning utgått
för gångtid. Skall allt som hittills gällt
anses vara riktigt, då skulle man inte
ha gjort någon ändring i reglementet,
men när vi nu har gjort om reglementet
och byggt upp det på ett helt annat
sätt än tidigare, så har vi inte tagit
med detta.

Herr Rubbestad menar, att det skulle
komma att föranleda ökade kostnader
för statsverket därför att folk skulle
åka bil i stället för att gå. Om det är
någon som hellre går en mil för 3 kronor
än tar en bil, då tror jag att det
blir en besparing. Men jag tror inte att
folk i stället för att åka bil kommer
att promenera en mil för att tjäna 3
kronor.

Sedan är det ett par andra omständigheter,
som man inte kan undgå att
beakta i detta sammanhang, nämligen
att det finns mycket stora grupper av
statstjänstemän, som i sitt arbete måste
vara i ständig rörelse och på promenad.
Det tillhör så att säga deras tjänst.
De kan då fråga sig: Varför skall inte
vi ha någon ersättning för gångtid, när
andra får det? Det kommer här upp
ett nytt problem som vi skall vara fullt
medvetna om, trots att man nu försökt
beakta sådana omständigheter vid lönegradsplaceringen.

Jag förstår de erinringar, som kan
komma mot detta förslag, då det gäller
andra än statstjänstemän som berörs
av reglementet, och det har nämnts
vissa exempel, där ersättningarna för
vissa uppdrag utgår med små belopp.
Men är ersättningarna för låga, så får
man väl pröva dem mot bakgrunden
av de uppdrag som man ålägger vederbörande
och inte införa ersättningsformer,
som man inte kan bemästra
i andra avseenden.

När man nu försöker komma fram
t ill renare linjer för att så långt det
är möjligt komma ifrån en del av krånglet
och de specialbestämmelser, som
våra nuvarande reglementen vimlar av,

Nr 27.

Onsdagen den 12 november 1952.

Allmänt resereglemente m. m.

så trodde jag att detta skulle möta förståelse.
Men jag kanske har misstagit
mig på den punkten. Jag undrar emellertid
om inte även herr Rubbestad och
lians medreservantcr, som yrkar på att
ersättning för färd med exempelvis
cykel och skidor skall utgå med 20 öre
per km, har missräknat sig. En undersökning,
som vi gjorde i våras, visade
att användande av motorcykel kostar
10 öre per km. När man hör yrkar på
en ersättning av 20 öre, när det gäller
vanlig trampcykel och skidor, undrar
jag om det inte ligger en liten felaktighet
i beräkningarna, herr Rubbestad.

Herr BRACONIER (kort genmäle):
Herr talman! Jag vill till herr statsrådet
och chefen för civildepartementet
säga att det är givet, att man i dessa
frågor kan ha olika uppfattningar. Till
stöd för sin uppfattning sade departementschefen,
att försvarets civilförvaltning
har god kännedom om dessa ting.
Den motivering, som jag hade, var att
överbefälhavaren framhållit att reservpersonalen
inte som regel bättre än den
aktiva personalen kan veta vilken förläggningsort
det är fråga om. Då vill
jag ställa frågan: Har inte överbefälhavaren
närmare kännedom om dessa ting
än försvarets civilförvaltning? Jag har
den uppfattningen.

Därmed vill jag inte alls bestrida att
försvarets civilförvaltning har en stor
kännedom om många frågor på detta
område. Men om man ser på försvarets
civilförvaltnings betänkande i den aktuella
frågan finner man, att det är ett
ganska allmänt övervägande. Det finns
inte någon bindande motivering för
deras uppfattning, att reservpersonalen
skall sättas i en sämre ställning. Det
finns inte heller någon närmare motivering
i propositionen och icke heller
i utskottsbetänkandet. Man gör ett allmänt
resonemang, som man kan göra i
lönefrågor. Men det är just det skäl,
som reseersättningskommittén haft för
att placera reservbefälet i en sämre

ställning, som överbefälhavaren tillbakavisar.
Då ställer man frågan, herr
talman, om inte överbefälhavaren i
detta fall är den mest sakkunnige.

Herr RUBBESTAD (kort genmäle):
Herr talman! Civilministern ville göra
gällande, att det kunde hända att en hel
del tjänstemän, som går under sitt arbete,
skulle komma att ställa krav på
ersättning för gång. Men det är ju självklart,
att något sådant aldrig kan komma
i fråga. Det är uppenbart, att t. ex.
en telegrafarbetare, som går och sätter
upp stolpar, inte kan få ersättning för
den tid han går mellan de olika stolparna.
Det ingår i hans dagsersättning.
Samma gäller för tulltjänstemän och
liknande, som går och bevakar stora
områden. Det ingår i deras arbete. Det
kan aldrig komma i fråga, att de skulle
få ersättning för gång under sitt arbete.

Men annorlunda är det med dessa förtroendemän,
som jag nämnde. Vill de
gå ifrån sitt hem till järnvägsstationen
eller till förrättningsplatsen och då får
en ersättning med 30 öre per km, då
anser jag att det innebär en besparing
jämfört med om de tar bil. Bilstationen
kanske ligger på långt avstånd från den
plats, där mannen bor, varför det blir
en framkörningskostnad. Dessutom blir
själva bilresan dyrare.

Nu sade civilministern, att det har
gjorts en undersökning, som visar, att
en motorcykelfärd inte kostar mer än
10 öre per km. Men det finns ingen
föreskrift i reglementet, att folk skall ha
motorcykel. Det står, att de har rätt att
få ersättning för de kostnader de haft,
och det är självklart att de då tar bil,
och det blir betydligt dyrare än om de
får denna ersättning med 30 öre per
km, om de går. Jag tycker att det är
oriktigt att man inte försöker stimulera
till att iaktta den största sparsamhet
med statens pengar. Det verkar som
man vill uppmana folk: Här skall ni

Onsdagen den 12 november 1952.

Nr 27.

vräka er och ta bil, för det betalar staten.
Det är ett olyckligt system.

Herr NIHLFORS: Herr talman! Jag
har begärt ordet inte för att yttra mig
om den reservation angående reservbefälet,
som jag anslutit mig till — jag
anser att det som bör sägas i denna
fråga redan har sagts — utan för att
yttra mig på utskottsmajoritetens linje
i fråga om själva resereglementet.

Det är faktiskt så, vilket även antytts
här, att förslaget om dessa nya bestämmelser,
som nu förelagts riksdagen för
godkännande, har varit föremål för
överläggningar mellan civildepartementet
och personalorganisationerna.
Dessa överläggningar har siktat till
att få bort de besparingsreglementen,
som tidigare funnits inom stora delar
av statsförvaltningen, besparingsreglementen
som ansetts vara mycket
irriterande för den personal som tvingats
efterleva dem, nämligen bl. a. den
övervägande delen av de resande tjänstemännen.
När man haft i blickfältet
att försöka få bort dessa besparingsreglementen,
har man också förstått, att
man måste ge efter på några punkter
— man måste ge för att få någonting.
Vid dessa förhandlingar och överläggningar
har man inom reseersättningskommittén
på ett ganska tidigt stadium
kommit till klarhet om att ersättningen
för exempelvis fotvandring inte var
mycket att hålla på, allra minst som
principerna för ersättningen lades om
till att gälla de verkliga kostnader vederbörande
haft.

Jag vill visa på ett par andra saker,
soin ger vid handen, att detta förslag
är till fördel om man ser det hela i ett
större sammanhang och inte fäster sig
vid detaljer, som jag tycker att kammaren
allt för mycket gjort hittills; åtminstone
har så gjorts från reservanternas
sida. I dessa överläggningar ingick
nämligen även diskussioner om
traktamentenas storlek och eu diskussion
om hur många traktaments -

Allmänt resereglemente m. m.

klasser som skulle bli följden av ett
nytt reglemente. Som kammarens ledamöter
säkerligen observerat har
traktamentsklasserna minskats till tre.
Spännvidden mellan de högsta och
lägsta traktamentena är numera endast
8 kronor. Det innebär, även
om man tar hänsyn till dyrtiden, en
rätt väsentlig förbättring framför allt
för de lägre tjänstemännen, som kanske
mest har fått lov att vid vissa tillfällen
gå till fots. Det innebär en väsentlig
förbättring också så till vida, som
det är dessa tjänstemän som framför
allt har varit underställda besparingsreglementena.

Jag anser att man måste hålla dessa
synpunkter i minnet när man tar ställning
till den föreliggande frågan, och
jag kan inte förstå annat än att reservanternas
äskanden inte väger särskilt
tungt när man nu skall avgöra frågan
som ett helt.

Med dessa ord vill jag för min del
endast yrka bifall till utskottets förslag.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINGMAN: Herr talman! Herr
Braconier påstod att det inte finns någon
motivering bakom civilförvaltningens
yttrande. Emellertid är det väl ändå
så, att när överbefälhavaren säger att
kommitténs principer inte kan anses
helt bärande, så undanröjes därmed
inte kommitténs motivering. När civilförvaltningen
avger sitt yttrande, bygger
den väl detta på sin allmänna kännedom
om förhållandena inom försvarsväsendet,
även om den inte motiverar
allt in i minsta detalj. När man får yttranden
från myndigheter, utgår man
naturligtvis från att dessa bygger sina
yttranden på den sakkännedom de har
om de områden, som de är satta att
sköta.

Vad sedan gäller herr Rubbestads
senaste anförande vill jag bara konstatera,
att herr Rubbestad, om jag inte
missuppfattade honom, nöjde sig med
att peka på att det inte i resercglemen -

Nr 27.

Onsdagen den 12 november 1952.

Allmänt resereglemente m. m.

tet finns någon bestämmelse om ersättning
med 10 öre per km för resa med
motorcykel. Vad jag pekade på var
emellertid att herr Rubbestad har föreslagit
en ersättning med 20 öre för
annat färdmedel, vilket innefattar
trampcykel och skidor, medan en kostnadskalkyl
ger vid handen, att ersättningen
inte behöver vara större än 10
öre per km för resa med motorcykel.

Herr STAXÄNG: Herr talman! Jag blev
litet förvånad när jag hörde statsrådet
återge överbefälhavarens yttrande.
Statsrådet anknyter till den kritik,
som herr Braconier har framfört rörande
behandlingen av den reservpersonal,
som icke har eget hushåll,
och hänvisar till överbefälhavarens
yttrande, att kommitténs motiv för traktamentsbeloppens
bestämmande inte
kan anses helt bärande. Detta yttrande
berör emellertid icke den detalj som
herr Braconier tog upp, utan överbefälhavaren
ifrågasätter om s. k. 16 :edygnstraktamente
skall tillämpas, emedan,
som han säger, reservpersonalen
icke har större möjlighet än den aktiva
personalen att förutse tid och plats
för tjänstgöringen och att rätta sig därefter.
Det var på den punkten, som
överbefälhavaren ansåg att motiven för
kommittéförslaget inte var fullt bärande.

Herr RUBBESTAD: Herr talman! Jag
vill bara rätta till en misstolkning,
som civilministern tydligen har gjort
av mitt föregående anförande. Jag
sade nämligen, att det inte föreskrivits
i reglementet att man skall använda
motorcykel. Civilministern gör
gällande, att man kan färdas med motorcykel
för 10 öre per km, men det är
inte föreskrivet att man skall använda
motorcykel, utan man har rätt att använda
bil, och det är det som blir så
dyrt, herr civilminister.

Herr SVENSSON i Grönvik: Herr talman!
Jag begärde ordet när statsrådet

i sitt förra anförande uttalade sin tillfredsställelse
över utskottets ställningstagande
i stort sett och sade att det
bara förelåg några mindre betydande
meningsskiljaktigheter. Jag tyckte dock
att statsrådet i senare delen av sitt yttrande
liksom övervärderade åsiktsskillnaden
exempelvis beträffande den fråga
om ersättning för fotvandring samt
färd på cykel eller skidor, som behandlas
i reservation 1). Statsrådet konstaterar
att det inte kostar mer än 10
öre per km att använda cykel, men jag
skulle då vilja fråga statsrådet, om det
finns någon möjlighet för myndigheterna
att ålägga en förrättningsman att
cykla för 10 öre per km. Om så inte är
fallet, blir väl konsekvensen att han
underlåter att cykla och tar taxibil
i stället. Låt oss anta att en förrättningsman
har 5 km väg till närmaste järnvägsstation.
Därest han får 20 öre per
km om han åker cykel, kostar det 1
krona. Om nu resereglementet säger,
att han i stället för 20 öre — jag bortser
från besparingsreglementen i detta
sammanhang — nu bara får 10 öre, lejer
han taxibil, och då blir det en mångdubbelt
större kostnad för statsverket
i stället för en besparing. Jag förmodar
nämligen att ingen myndighet kan ålägga
en förrättningsman att använda cykel
mot den ersättning som det föreslagna
resereglementet stipulerar.

Man kan naturligtvis säga att reservanternas
ståndpunkt är omodern och
att den ändring vi föreslår inte spelar
så stor roll i allmänhet. Jag skulle dock
vilja säga, att propositionens förslag
om sänkning av ersättningen för cykelfärd
med 50 procent också är omodern,
ty det brukar ju inte förekomma att
man sänker ersättningar som tidigare
har utgått, utan utvecklingen går i den
andra riktningen. Även om man gör en
formell prutning, blir det reella resultatet
av detta förslag såvitt jag förstår
avsevärt ökade kostnader för statsverket.

Vad sedan gäller frågan om ersätt -

Onsdagen den 12 november 1952.

Nr 27.

ning för att man går, sade avdelningens
ordförande herr Lindholm, att principen
är att man skall ha ersättning för
havda kostnader, och om man går har
man inga kostnader och därför skall
man inte ha någon ersättning. Är det
ändå inte någon liten skillnad? Det är
inte hela sanningen. Hur är det om
man använder egen bil? Då får man ersättning
enligt särskilda bestämmelser,
och man kan inte säga att det är direkta
kostnader i anledning av de resor, för
vilka man begär och erhåller ersättning.

Jag vill berätta en episod, som jag
själv varit med om. Det kan ju hända
att man anser den vara enastående. Men
jag vill fråga om man anser det riktigt
att, om ett liknande fall skulle inträffa,
vederbörande icke skall ha någon
ersättning. Den hände för länge sedan,
då jag var ordförande i Kronobergs
läns egnahemsnämnd. Jag hade
planerat en resa och beställt bil till
järnvägsstationen. Jag har 5 km till
järnvägsstationen, men kl. 6 på morgonen
fick jag telefonmeddelande från
chauffören att han på grund av snöstorm
inte vågade sig ut med bilen.
Jag ställdes då inför frågan om jag skulle
dra på mig gummistövlarna och gå
den halva milen till järnvägsstationen
för att inte resan skulle bli helt uppskjuten.
Jag gjorde det och lyckades
komma till järnvägsstationen efter VA
timmars marsch i halv meters djup
snö. När jag skrev min reseräkning talade
jag öppet om precis hur det varit
och debiterade ersättning enligt gängse
biltaxa. Men jag fick ingen ersättning,
ty jag hade inte gjort någon utbetalning.
Anser herr statsrådet att ett sådant tillvägagångssätt
är rättvist gentemot en
förrättningsman i en dylik situation?

Jag medger att detta kan vara en
enastående händelse, men sådant kan
inträffa. Skall vi då i riksdagen besluta,
att en person, som verkligen är så omodern
att han vill gå, inte får gå därest
han ifrågasätter någon ersättning? Han
går inte, han tar taxibil, och då uppstår

Allmänt resereglemente m. m.

de ökade kostnader, som detta s. k.
besparingsförslag innebär.

Herr talman! Jag yrkar bifall till den
reservation, som avser denna punkt.

Härmed var överläggningen slutad. På
därå av herr talmannen given proposition
biföll kammaren till en början utskottets
i punkten I gjorda hemställan.

I avseende å punkten II gav herr talmannen
propositioner dels på bifall till
utskottets däri gjorda hemställan dels
ock på bifall till den av herr Pålsson
m. fl. avgivna reservationen i motsvarande
del; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Rubbestad
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten II
i utskottets förevarande utlåtande nr
194, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Pålsson m. fl. avgivna reservationen
i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Rubbestad begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 124 ja och 57 nej, varjämte 11
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i denna punkt.

På därå given proposition biföll kam -

Nr 27.

Onsdagen den 12 november 1952.

Naturskyddslag m. m.

maren härefter utskottets hemställan i
punkten III.

Beträffande punkten IV gav herr talmannen
propositioner dels på bifall till
utskottets hemställan dels ock på bifall
till den av herr Pålsson m. fl. avgivna
reservationen i motsvarande del; och
biföll kammaren utskottets berörda hemställan.

Utskottets hemställan i punkten V blev
härefter på framställd proposition av
kammaren bifallen.

I fråga om punkten VI gav herr talmannen
propositioner dels på bifall till
utskottets däri gjorda hemställan dels
ock på bifall till den av fröken Andersson
m. fl. avgivna reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Staxäng begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten VI
i utskottets förevarande utlåtande nr
194, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av fröken Andersson in. fl. avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Staxäng begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 123 ja och 58 nej, varjämte 7 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkten VI.

Slutligen blev på därå av herr talmannen
framställd proposition utskottets
hemställan i punkten VII av kammaren
bifallen.

§ 5.

Föredrogos vart för sig:

statsutskottets utlåtande nr 195, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa ändringar i statens allmänna
avlöningsreglemente m. in., i
vad propositionen sammanhänger med
Kungl. Maj:ts förslag till allmänt resereglemente; bevillningsutskottets

betänkande nr
58, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 5 § tulltaxeförordningen
den 4 oktober 1929 (nr 316),
in. m.; samt

andra lagutskottets utlåtande nr 45, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ny lydelse av
övergångsbestämmelsen till lagen den 5
april 1946 (nr 130) om ändrad lydelse
av 18, 20 och 23 §§ epidemilagen den
19 juni 1919 (nr 443).

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden och betänkande
hemställt.

§ 6.

Naturskyddslag m. m.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 28, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till naturskyddslag
m. m., dels ock motioner,
som väckts i anledning av propositionen.

Efter föredragning av utskottets hemställan
yttrade:

Herr ANDERSSON i Dunker: Herr
talman! Då jag har en blank reservation
antecknad till detta utskottsutlå -

Onsdagen den 12 november 1952.

Nr 27.

tande och dessutom har väckt en motion
i frågan, vill jag anföra några synpunkter.

Detta förslag till en ny naturskyddslag
anser jag synnerligen både behövligt
och välkommet. Som det nu är sker
ingripanden i naturen, som inte bara
förändrar den utan också i hög grad
förfular en annars vacker landskapsbild.
Det kan ju hända, att jag som
sörmlänning lider mera av detta och
känner mera av det än många andra.
Vi liar ju vårt vackra Sörmland, som
öppnat våra ögon för de stora värden,
som ligger i en tilltalande och vacker
natur. Det har kanske skett hos oss mer
än på många andra håll. Men det är
också utomordentligt beklagligt, att denna
vackra natur skall få fördärvas genom
enskildas och tyvärr också genom
myndigheters cxploateringslusta.

Vi kan se resultatet av sådana ingrepp
nästan överallt. Gör man t. ex.
en bilfärd från Nyköping till Eskilstuna,
då man nästan hela vägen följer
den s. k. Malmköpingsåsen, finner man
det ena förfulande ingreppet efter det
andra i den vackra åsen. Grustag på
grustag har man där tagit upp och
gjort det på ett sådant sätt, att jag
tycker det ofta väcker anstöt. Man skulle
kunnat göra det på ett helt annat sätt.
Man skulle ha kunnat tillvarata det grus
man behöver utan att fördärva den
vackra åsens utseende på sätt som nu
skett. Men nu finns det inga lagbestämmelser,
som hindrar vederbörande att
förfara så, som de nu gör. Med en smula
aktsamhet och intresse för saken skulle
vederbörande kunnat göra dessa ingrepp
utan att det behövde åstadkomma
skada.

Vi bär många andra exempel. Jag
skall nämna ett. Strax utanför Strängnäs
stad fanns det bara för några år
sedan en mycket vacker ekbacke. Det
var en liten kulle, och på den växte
det månghundraåriga ekar. Nu är de
borta, och man har där gjort ett fult
och som jag tycker mycket onödigt

Naturskyddslag m. m.

grustag i stället för den pärla som
denna ekbacke utgjorde. Detta skedde
trots att man hade ett annat mycket
större grustag, som låg bara en eller
annan kilometer längre bort.

Det finns så många andra slag av
förfulande åtgärder i vår natur. Jag
hade härom året tillfälle att göra en
resa i Norrland, bl. a. utmed Indalsälven
från havet och ändå upp till
källsjöarna. Som vi vet ligger där en
mängd kraftverksanläggningar. De är
i allmänhet inte utformade så, att de
i och för sig förfula naturen, men de
åstadkommer en sak, som man måste
säga är ganska bedrövlig. I den förut
vackra vattenfyllda älven ligger botten
nu praktiskt taget torrlagd. Det
är ingen prydnad för trakten och naturen.
Man tycker det verkar mycket
snålt att inte kunna låta åtminstone
så mycket vatten rinna i älvfårans botten,
att det varit en porlande bäck kvar.
Nej, älven ligger praktiskt taget torrlagd.

Och kommer man till de områden
där man nu gjort uppdämningar och
skaffat vattenreservoarer, råkar man
också på förhållanden, som man måste
säga är ganska bedrövliga. I en stor sjö
i Kalls socken uppe i norra Jämtland
har man t. ex. gjort en uppdämning,
så att man kan höja och sänka vattennivån
ett tjugotal meter. På de
flacka stränderna blir det nästan ökennatur,
när man tappar ur en så uppdämd
stor sjö. Jag tycker nog, att det
skulle kunna förfaras med litet större
försiktighet. På en annan plats, nämligen
i Härjedalen, hade man en plan
på att dämma upp en sjö, som var
ungefär 9 km2 stor. Sjön skulle, om jag
minns rätt, höjas 23 m, vilket skulle
innebära, att ytan beräknades bli ungefär
35 km2. Man skulle sålunda dränka
ett område på cirka 20 km2, bestående
av utomordentligt vacker skogsmark och
även av jordbruksområden.

Det finns en mängd liknande fält
där man tycker att det borde tas något

Nr 27.

Onsdagen den 12 november 1952.

Naturskjddslag m. m.

mera hänsyn till naturen än vad som
nu är fallet. Man behöver bara nämna
ordet Tännforsen och det hot, som riktas
mot denna. Man kan dock hoppas,
att den naturskyddslag, som nu ligger
framför oss, skall kunna hindra, att
detta naturminnesmärke fördärvas.

Jag har i stort sett inte så mycket att
invända mot det föreliggande förslaget,
men jag tycker dock, att en del saker
kunde ha utformats annorlunda. Vad
beträffar organisationen för det centrala
handhavandet av naturskyddsvården,
blir det ju inte någon egentlig
ändring i nuvarande förhållanden.
Det borde väl vara möjligt att finna en
bättre form härvidlag, men jag förstår,
att statsrådet inte hade mycket att
hålla sig till efter de yttranden, som
avgivits över kommittéförslaget. I dessa
var man ju mycket oense; den ene ville
si och den andre så. Det var kanske
därför inte möjligt att nu skapa en
mera enhetlig organisation, utan statsrådet
valde — till vilket utskottet har
anslutit sig — att försöka åtminstone
tills vidare jämka sig fram med den
organisationsform som finns.

Ett uttalande av statsrådet, som jag
för min del finner mycket välbetänkt,
är det vari han rekommenderar, att
man även i andra län skall införa något,
som redan finns i vissa län, nämligen
naturskyddsråd. Han anser, att
dessa genom upplysning och propaganda
bör kunna väcka ett ökat intresse
för naturskyddet och vården om dess
värden. Jag tror också, att dessa råd,
om de är riktigt sammansatta, skulle
kunna uträtta en hel del, men erfarenheterna
får väl visa om det räcker med
propaganda eller om de måste få möjlighet
att få sina synpunkter beaktade
på annat sätt.

Det är också bra, att statsrådet har
föreslagit, att nedskräpning av naturen
skall kunna beivras. Visserligen får
man, när man läser statsrådets uttalande,
nästan den uppfattningen att han
ger med ena handen och tar tillbaka

med den andra, men bestämmelserna
kan väl ändå göra någon nytta. Bara det
faktum, att det finns möjlighet att väcka
åtal mot någon, som skräpar ner i naturen
så att det medför ohägn och otrevnad
för andra människor, bör kunna
medföra att folk blir litet försiktigare
än hittills; det sker ju mycket i den
vägen, som är uttryck för rena slarvet
och okynnet för att inte säga illviljan.

På en punkt har jag emellertid inte
kunnat ansluta mig till propositionen
och alltså inte heller till utskottsutlåtandet.
Det gäller 19 §, där man uteslutit
bebyggelse ifrån bestämmelsen
om åtgärder mot företag, som kan väsentligen
ändra landskapsbilden. Paragrafen
lyder sålunda: »Kan arbetsföretag,
som avser annat än bebyggelse,
komma att väsentligt ändra landskapsbilden,
bör innan företaget utföres samråd
ske med länsarkitekten eller den
han anvisar.» Det är mot denna punkt
jag har vänt mig i min motion, eftersom
jag anser att man därigenom inte
kommer åt det, som kanske oftare än
något annat medför ett förfulande av
landskapsbilden. Jag har ofantligt
många gånger sett, hur bebyggelsen
har placerats på ett synnerligen olämpligt
sätt, trots att det funnits möjligheter
att placera den bättre. Jag har
också sett, hur byggnader har utförts
så att de förfulat landskapet. Detta kommer
man ju inte åt när bebyggelse har
uteslutits från stadgandet i 19 §. Det
finns ju vissa byggnader, som inte får
uppföras, även ute på landsbygden,
utan att ha blivit föremål för granskning
och blivit godkända, nämligen
hotell, sjukhus och industriella anläggningar.
Vi känner också alla till att där
fastställda byggnadsplaner eller utom1
plansbestämmelser finns förekommer
kontroll över hur bebyggelsen utföres,
men i övrigt saknas ju dylika bestämmelser.

Det sägs, att de kommunala myndigheterna
ju har möjlighet att ingripa, i
varje fall där det finns sådana bestäm -

Onsdagen den 12 november 1952.

Nr 27.

melser, men det förefaller som om en
hel del kommunala myndigheter har
ringa eller intet intresse för att vid
medgivande av bebyggelse ta hänsyn
till naturen.

Jag deltog i somras i en resa i Sörmland,
som företogs av representanter
för länsstyrelsen och länsbostadsnämnden,
länsarkitekten m. fl., och vi fick
då se exempel på både väl planerad
och väl utförd bebyggelse och på motsatsen.

I ett stort brukssamhälle hade bebyggelsen
placerats utomordentligt trevligt.
Egnahemsvillorna låg på skogbeklädd
mark, i skogskanter och i lövskogsklädda
liagmarker eller dylikt men
däremot inte på öppna åkerfält. På en
annan plats hade man påbörjat en bebyggelse.
Ett rätt stort antal egnahemsvillor
hade uppförts i skogskanter och
på lövskogsbeklädda områden, men sedan
den gamla kommunen icke längre
hade något att säga till om utan det blivit
en storkommun hade det börjat blåsa
andra vindar. Den nya kommunalförvaltningen
hade förbjudit fortsatt bebyggelse
på de skogbevuxna områdena;
den skulle i stället förläggas ute på de
öppna åkerfälten. Vi som var med på
resan tyckte att det var ganska bedrövligt.

Vi såg liknande saker på andra håll,
men så småningom kom vi till Gnesta,
där man tydligen hade samma synpunkter
på bebyggelsen som i det
brukssamhälle, där vi börjat vår resa.
Man hade planerat den nya bostadsbebyggelsen
—• och hade för avsikt att
fortsätta med detta — just på skogbevuxen
mark. Det var barrskog på en
del ställen och lövskog på andra ställen,
och man hade därigenom fått fram
en vacker och trivsam bebyggelse.

Om man kunde lära de kommunala
myndigheterna att inse betydelsen av
att tillvarata den vackra naturens förutsättningar
för en god och trivsam bebyggelse,
tror jag man skulle kunna få
det mycket bättre än nu. I min hcm -

Naturskyddslag m. m.

socken Dunker har vi inga planbestämmelser
alls, men vi har haft förstående
tomtsäljare, som i samarbete med kommunala
myndigheter i stor omfattning
har placerat förekommande nybebyggelse
på bevuxna områden och inte på
öppna åkerfält.

Jag skulle vilja rekommendera kammarens
ledamöter att någon gång vid
tillfälle resa ut till Lövsta yrkesskola i
Vagnhärad, som är en statlig anstalt.
Jag har haft förmånen att få vara med
i styrelsen, sedan skolan började byggas,
och vi har lyckats placera ut ett
trettiotal personalbostäder i vackra
skogskanter eller liknande och fått en
enligt allas mening mycket trivsam bebyggelse.

Man säger ofta, att det blir billigare
att bygga ute på öppna fält. Det blir
det kanhända vid själva byggnadstillfället,
men däremot inte om man tänker
på driftkostnaderna. Det blir säkert
billigare att värma upp de hus,
som ligger skyddade för kalla vindar,
än hus, som ligger utströdda på öppna
fält. Detta tar man dock tydligen inte
mycket hänsyn till.

Utskottets behandling av min motion
har varit mycket välvillig. I stort sett
instämmer utskottet i mina synpunkter,
även om det anser sig inte vilja
vara med om ytterligare bestämmelser
för bebyggelsen. Man anser, att det
finns tillräckligt därav förut, och det
kan jag ju delvis hålla med om.

Jag skall, herr talman, inte ställa något
yrkande, men jag vill uttala den
förhoppningen, att man skall försöka
att på frivillighetens väg skapa en bättre
förståelse för och ett ökat intresse
för att även vid bebyggelse ta hänsyn
till bevarandet av våra vackra landskapsbilder.
Jag tror också, att de naturskyddsråd,
som statsrådet uttalat sig
mycket positivt om, skulle kunna göra
åtminstone en del i den riktningen.

Man blir också ibland förvånad över
det sätt, varpå de moderna arkitekterna
utformar bebyggelsen. Det är inte

Nr 27.

Onsdagen den 12 november 1952.

Naturskyddslag'' m. m.

utan att man tycker att många av dem
skulle behöva börja om och lära sig
litet om vår gamla bebyggelse. Denna
har ju inte utformats av några skolade
arkitekter utan av kanske rätt enkla
sockenbyggmästare, som dock har lyckats
att få fram byggnader som genom
sina proportioner och linjer representerar
skönhetsvärden, vilka säkert kommer
att stå sig i alla tider. Jag tror att
en anknytning till denna gamla bebyggelse
skulle i många fall kunna skapa
byggnader med skönhetsvärden av helt
annan varaktighet än man nu ofta ser.

Herr talman! Jag skall, som sagt,
inte ställa något yrkande, utan jag har
bara velat anföra dessa synpunkter på
det föreliggande förslaget. Jag vill
emellertid uttala en förhoppning om
att den nya lagen skall verka i sådan
riktning, att det skapas ett bättre skydd
för vår vackra natur och våra landskapsbilder
än som varit möjligt med
hittills gällande bestämmelser.

Herr NETZÉN: Herr talman! Jag är
ledsen att ytterligare ta tiden i anspråk
då det här ju föreligger ett enhälligt
utskottsutlåtande, men det är ett par
ting som jag gärna vill föra på tal. I
den oerhört stora och viktiga fråga som
det här gäller — stor inte bara ur den
oftast så överbetonade estetiska synpunkten
utan i lika hög grad med hänsyn
till de sociala och ekonomiska problem
som frågan berör —- är det nu
närmast några smärre detaljer, som är
orsaken till att jag tar till orda.

I en av motionerna i ärendet, motion
nr 668, har bl. a. föreslagits en utredning
— den må vara hur enkel som
helst och gärna företagen av en departementstjänsteman
eller på något annat
liknande sätt som kan befinnas lämpligt
—- för att klargöra arten och omfattningen
av den omorganisation av
Svenska naturskyddsföreningen, som
måste ske för att föreningen skall kunna
fylla den viktiga och maktpåliggande
uppgift, som enligt den nya natur -

skyddslagen kommer på föreningens
andel. I utskottets eljest mycket välvilliga
och positiva utlåtande yrkas
emellertid avslag på detta förslag, och
man finner dessutom skälen för en sådan
utredning »svårförståeliga».

Det som föranlett motionärernas, mot
statsmakterna egentligen mycket lojala
förslag är att propositionen faktiskt har
— något som också vunnit tredje lagutskottets
livliga gillande — angivit
Svenska naturskyddsföreningen såsom
allmänt sakkunnig naturskyddsinstitution,
vilken »regelmässigt skall höras i
fridlysningsärenden och andra aktuella
naturskyddsfrågor av någon betydenhet».
Inom Naturskyddsföreningen är

vi, liksom även — därom är jag övertygad
— inom det andra frivilliga organ
som omnämnes i propositionen, nämligen
Samfundet för hembygdsvård,
självfallet inte annat än tacksamma och
hedrade över det förtroende, som statsmakterna
velat visa oss, och besjälade
av en allmän önskan att försöka motsvara
detta förtroende. Inom Naturskyddsföreningen
har man sålunda —
för att konkretisera — tagit konsekvenserna
av det uppdrag, som statsmakterna
velat anförtro detta frivilliga organ,
genom att omarbeta stadgarna och utarbeta
organisationsplan för de nya
uppgifter, som det föreliggande lagförslaget
vill lägga på föreningen.

Motionärerna har i detta läge ansett
att statsmakterna borde vara minst lika
intresserade som någonsin föreningen
av att redan i förväg säga något om hur
denna nya organisationsplan skall se

ut, så att man inte senare kanske behöver
vara tveksam om huruvida den fått
den rätta utformningen. Det är detta
som är hela förklaringen till förslaget
om en enkel utredning i syfte att
klarlägga både personal- och medelsbehovet.
»Svårbegripligare» är det alltså
inte att detta utredningsyrkande har
framförts.

Detta vill nu inte tredje lagutskottet
vara med på, utan man degraderar i stäl -

Onsdagen den 12 november 1952.

Nr 27.

let hela frågeställningen till ett spörsmål
om statsanslagets storlek i framtiden,
en fråga som naturligtvis ingen
— inte heller motionärerna — har ansett
att riksdagen i detta sammanhang
skall taga ståndpunkt till. Det är riktigt
som utskottet också säger, att denna
fråga återkommer inom kort, men när
så sker, är det väl ganska betydelsefullt
att man har klart för sig vilka dimensioner
själva anslagsfrågan har, och detta
måste ju i sin tur sammanhänga med
frågan om vilken storlek det speciella
organ, som föreslås fullgöra en viss
funktion, bör ha.

Detta är, som sagt, inte utskottets mening,
och motionärerna måste självfallet
uppfatta utskottets avslagsyrkande
och den motivering som anförts såsom
åtminstone ett indirekt tillstyrkande av
en fullmakt för föreningen att ensam
avgöra frågan om vilken omgestaltning
av densamma som behövs. I konsekvens
därmed är det kanske inte heller förmätet
eller alldeles oriktigt att våga räkna
med att en annan riksdag i sinom tid
också kommer att anvisa de medel, som
behövs för att naturskyddet skall kunna
fullföljas i de delar, som exempelvis
naturskyddsföreningen fått sig ålagda.
Om dessa mina förutsättningar är riktiga
kan jag följaktligen inte annat än
mycket varmt yrka bifall till utskottets
förslag.

Vad själva principfrågan beträffar,
är det kanske redan sagt tillräckligt
därom, och jag skall inte falla för frestelsen
att uppta tiden därmed i den utsträckning
som frågan egentligen förtjänar.
Inte minst här i den lagstiftande
församlingen, har hittills likgiltigheten
inför det aktiva naturskyddsarbetet varit
rätt komprometterande, något som
gör att vi, herr talman, även efter den
lilla blygsamma början, som det föreliggande
lagförslaget innebär, fortfarande i
viss mån måste räkna oss som efterblivna
i detta avseende. Det är en oerhört
stor och angelägen fråga som det här
gäller. Den iir inte bara förknippad med
4--Andra kammarens protokoll 1''.).52.

Naturskyddslag m. m.

spörsmålet om att bevara våra ekbackar
och lövängar eller ens — även om det
i och för sig är tillräckligt motiv för
en lagstiftning — uteslutande att bevara
så mycket orörd natur, som möjligt
för att knyta an nya kulturer till
de tidigare, utan frågan har också sociala
och ekonomiska aspekter. Jag behöver
bara erinra om storleken av de
problem, som frågan om vattenförsörjningen
och vattenföroreningarna representerar,
för att man skall inse, inte
bara att tiden i motsats till vad som
säges såväl i propositionen som i utskottets
utlåtande verkligen är mogen
för ordentliga krafttag, utan också att
klockan har klämtat mycket länge för
behovet av verkliga framsteg i fråga om
naturskyddet. Ett behov som jag vågar
påstå inte är tillräckligt tillgodosett med
vad som föreslås i den föreliggande propositionen
utan som, vilket även utskottet
antyder, inom kort gör det nödvändigt
att komplettera den nya lagen med
bestämmelser om en central tillsynsmyndighet,
som kan samordna alla krafter
som är verksamma på naturskyddets
område.

Herr ANDERSSON i Löbbo: Herr talman!
Efter de båda anföranden som här
hållits har jag inte anledning att ingå
på någon redogörelse över propositionens
innehåll eller utskottets förslag.
De båda föregående talarna har ju anslutit
sig till de allmänna principer
beträffande naturskyddet, som framlagts
i den kungl. propositionen och som även
utskottet enhälligt ansett sig böra förorda.
Då jag emellertid begärt ordet
för att framställa ett yrkande om bifall
till utskottets förslag, kan jag inte underlåta
att samtidigt säga några ord
närmast i anslutning till de särskilda
motioner, som avgivits av de båda talarna.

För att börja med den siste talaren,
herr Netzén, har jag nog en något avvikande
mening gentemot honom. Han
uttalade som sin förhoppning att det
r 27.

Nr 27.

Onsdagen den 12 november 1952.

Naturskyddslag m. m.

skulle, om så visade sig erforderligt,
inrättas ett nytt centralt ämbetsverk
eller något liknande för naturskyddets
del. Jag är för min del inte övertygad
om att detta kommer att visa sig nödvändigt.
Om man går till de yttranden,
som angivits över den utredning, vilken
legat till grund för propositionen, finner
man en brokig samling av förslag.
Jag tror att det är sju eller åtta statliga
verk, institutioner eller enskilda föreningar,
som är föreslagna som centralorgan,
men det egendomliga är att de
flesta av dessa inte synes så värst hågade
att åta sig detta uppdrag. Kungl.
Maj:t har under sådana förhållanden
funnit det vara bäst att tills vidare låta
det hela vara ungefär som det är. Utskottet
har för sin del delat denna uppfattning.
När jag här säger att jag hoppas
att det inte skall bli något nytt centralt
ämbetsverk för naturskyddet, tror
jag att jag inte bara uttalar min egen
mening utan även tredje lagutskottets.

Herr Netzén var i övrigt i stora drag
belåten med den skrivning, som utskottet
gjort. Jag har kanske därför ingen
anledning alt längre fortsätta med denna
detalj. Jag skall då endast inskränka
mig till att säga några ord med anledning
av herr Anderssons i Dunker anförande.

I sitt i allmänna ordalag hållna anförande
uttryckte herr Andersson i
Dunker sin tillfredsställelse över att det
nu äntligen gjordes någonting till förmån
för naturskyddet. Denna sak är vi
fullständigt överens om. Sedan fortsatte
emellertid herr Andersson med att tala
om en hel del andra saker. Jag hade
väntat mig att han skulle tala för den
motion, som han väckt i detta ärende.
Detta gjorde han emellertid knappast.
I motionen yrkar han att bebyggelsen
borde, då den kan förväntas väsentligt
ändra landskapsbilden, inräknas bland
de företag för vilka vederbörande företagare
skulle ha skyldighet att, innan
företaget kommer till utförande, samråda
med länsarkitekten och för vilka

han, därest länsarkitektens råd ej följts,
skulle kunna av länsstyrelse åläggas
vite. Av motionens ordalydelse har man
svårt att förstå, att herr Andersson syftar
på annan bebyggelse än den på rena
landsbygden. Detta framgick också av
hans anförande här. Han uttalade sin
förvåning över vissa arkitekters moderiktningar
beträffande byggenskapen
o. d. Dessa tyckte han inte riktigt om.
Ja, men då är det väl en risk förenad
med att sätta länsarkitekterna som några
sorts toppfigurer, som skall bestämma
över byggenskapen. Jag tillhör inte
dem som påstår, att den nuvarande
byggnadsregleringen med alla sina inskränkningar
i och för sig innebär något
krångel i egentlig bemärkelse, men
jag skulle gärna se att den kunde förenklas,
det medger jag. Detta medför
emellertid att jag under inga omständigheter
kan vara med om att förorda en
bestämmelse, som tvivelsutan skulle
åstadkomma det verkliga krånglet. Skulle
länsarkitekterna höras angående de
byggnader, som utföres ute på landsbygden,
då skulle följden otvivelaktigt
bli lång tidsutdräkt och dessutom ökade
besvärligheter för vederbörande. Jag
tror därför att utskottet haft synnerligen
goda skäl när det avstyrkt denna
motion.

Jag ber slutligen få meddela att det
under hand har lämnats uppgift om att
departementschefen har för avsikt att
ordna ett sammanträde med Svenska
naturskyddsföreningen och Samfundet
för hembygdsvård och kanske även andra
naturskyddsorganisationer. Vid detta
sammanträde kommer självfallet organisationsproblemet
att dryftas. Jag kan
inte förstå nödvändigheten av en skrivelse
från riksdagen med begäran om en
direkt utredning, som herr Netzén föreslår.
I den motion, som herr Netzén
själv lämnat här i kammaren, finns det
nämligen omtalat, hur det ungefär skulle
gå till enligt föreningens egen uppfattning.
Där står det, att den nu angivna
verksamheten under styrelsens över -

Onsdagen den 12 november 1952.

Nr 27.

inseende skulle ledas av en naturskyddsintendent,
vilken vid sin sida skulle ha
en naturskyddsnämnd av på olika områden
sakkunniga personer. Dessa ledamöter
skulle utnämnas av Kungl. Maj:t.
När nu föreningen själv gått in för en
stadgerevision och uppgjort preliminärt
förslag till personaluppsättning har vi
inte funnit någon som helst anledning
till att skriva till Kungl. Maj:t och begära
en särskild utredning i saken.

Herr talman! Det kan kanske räcka
med det här anförda. Jag hemställer om
bifall till utskottets förslag.

Herr NETZÉN (kort genmäle): Herr
talman! Det var närmast två ting, som
uppkallade mig till replik.

När det gäller utredningsförslaget i
motionen så tycker jag det förefaller,
som om utskottets ärade vice ordförande
och även utskottet i övrigt skulle
ha missuppfattat själva syftet med det.
Självfallet ligger det inte främst i naturskyddsföreningens
intresse att be om
hjälp från statsmakterna för att verkställa
en utredning, som angår deras
egna uppgifter. Förslaget är — det
märker jag nu — ett uttryck för en
fullständigt överdriven lojalitet gentemot
det som vi uppfattat som statsmakternas
intresse. Skall man nämligen
i framtiden vara med om att anslå
pengar till den verksamhet, som man
lagligen ålägger denna förening att delvis
handha, då bör det också finnas ett
intresse från statsmakternas sida att
följa och övervaka den organisations
verksamhet, som man är villig att ge
förtroendet. Detta är hela syftet. .Tåg
vill upprepa ännu en gång, att naturskyddsföreningen
självfallet ingenting
har emot att åtaga sig denna uppgift,
dock under förutsättning att man kan
räkna med riksdagens sympati för anspråk
på anslag för att fullgöra de åligganden
som riksdagen i dag är i färd
med att giva de frivilliga organen.

Sedan vill jag, herr talman, säga ett
ord beträffande det centrala ämbetsver -

Naturskyddslag m. m.

ket. Jag uttryckte mig kanske litet dunkelt
i detta fall. Jag menade inte alls att
det skulle behövas ett nytt centralt ämbetsverk.
Jag tror dock att det kommer
att visa sig nödvändigt med en samlande
naturskyddsinspektion, som kanske
är möjlig att förena med något redan
befintligt ämbetsverk.

Slutligen vill jag även uttrycka min
tillfredsställelse över beskedet från utskottets
vice ordförande, att jordbruksministern
överväger ett sammanträde
för att diskutera organisations- och
samarbetsfrågorna. Detta hälsas säkerligen
allmänt med största tillfredsställelse.

Herr ANDERSSON i Dunker (kort
genmäle): Herr talman! Det jag sade
beträffande arkitekterna var närmast
det, att jag ansåg att de i viss mån behövde
lära om. Jag tycker att de borde
studera den gamla bebyggelse vi har,
studera de byggnader, som uppfördes
för 100 eller kanske 200 år sedan. Dessa
byggdes av enkla sockenbyggmästare
och säkerligen utan hjälp av arkitekter.
Byggnaderna utfördes emellertid i vackra
proportioner och med vackra linjer.
De skönhetsvärden, som då skapades,
finns fortfarande kvar, och de kommer
säkert att finnas så länge dessa byggnader
står. De resultat man nu får se av
många arkitekters verksamhet är sannerligen
inte av sådan beskaffenhet, alt
de över huvud taget skapar några skönhetsvärden
— i varje fall inte några
bestående sådana.

Vad sedan byggenskapens placering
beträffar skall jag be att få citera några
rader ur det utskottsutlåtande, som
herr Andersson i Löbbo i egenskap av
vice ordförande i utskottet är ansvarig
för: »Det torde icke heller kunna förnekas,
att byggnadernas inpassande i
landskapsbilden här och var lämnar
åtskilligt övrigt att önska. Samhällsingripanden
för att åstadkomma förbättringar
i detta avseende skulle därför
i och för sig vara behövliga.» Ja, herr

Nr 27.

Onsdagen den 12 november 1952.

Naturskyddslag m. ni.

talman, det var precis det även jag
önskade.

Herr ANDERSSON i Löbbo (kort genmäle)
: Herr talman! Jag skall beträffande
herr Netzéns anförande bara be
att få påpeka, att styrelsen för den organisation,
som han här talade för, under
hand har hemställt att det från
Kungl. Maj ds sida måtte föranstaltas om
en utredning om det personal- och medelsbehov,
som med utgångspunkt från
propositionens ståndpunkt kommer att
föreligga. Det är ju alldeles självfallet
att Kungl. Maj d kommer att låta verkställa
en sådan undersökning, därest
Kungl. Majd anser sig kunna använda
organisationen för ifrågavarande ändamål.
Även jag anser detta vara önskvärt.

Vad herr Andersson i Dunker beträffar
undrar jag om det inte är så, att
herr Andersson försöker krångla sig
bort från sin egen motion. Han har
motionerat om att länsarkitekterna
skulle bli övervakare av byggenskapen
även på rena landsbygden. Men här talar
herr Andersson i Dunker om helt
andra ting.

Jag kan inte undvika att göra den
reflexionen, att det inte finns några
garantier för att länsarkitekterna alltid
kommer att förorda bebyggelse i de
fagra skogsbackar, som herr Andersson
så vackert har talat om. Kanhända
finns det andra länsarkitekter som
hellre vill förlägga husen på öppna
åkerfält. Det finns i det fallet inga
som helst garantier. Att gå den väg
som föreslås i herr Anderssons motion
skulle nog, som jag förut sade, vara
en åtgärd som skulle leda till onödigt
krångel.

Herr GUSTAFSON i Dädesjö: Herr
talman! Jag skall inte dra ut på tiden.
Kammaren är färdig att ge detta lagförslag
sin välsignelse.

Detta förslag har remissinstanserna
varit snälla emot, Kungl. Maj:t har varit
nådig och utskottet har tydligen an -

sett att försiktighet är eu dygd. Utskottet
har högaktningsfullt gått förbi allt
sådant, som man har befarat skulle
brännas. Själva principen att svensk
natur skall skyddas uppfattas allmänt
som ett samhällsintresse, och det har
också påpekats och strukits under av
herr Netzén.

Här presenteras en samling författningsföreskrifter,
som utsäger att man
inte får fara fram hur som helst i naturen
och att enskilda exploatörer får
finna sig i att återställa och snygga
upp efter sig. Allt detta är rätt och
riktigt.

Det har naturligtvis inte saknats röster,
som har yrkat på att gå mycket
längre och mera hårdhänt fram. Det
har också funnits andra som har påpekat,
att vissa legala utnyttjanden av
naturtillgångarna otillbörligen hindras.
Jag tror att detta förslag är en ganska
skicklig balansakt mellan dessa extrema
ytterligheter.

Det är egentligen endast på en punkt,
som det har gnisslat, nämligen om verksamhetens
organisation, övervakning
och tillämpning. Dessa befogenheter
föreslås nu bli utspridda på en mängd
olika organ. Länsstyrelserna får det
mesta. Vid dessas sida rekommenderas
ett länsråd. Vård och förvaltning kan
uppdragas åt domänverket, skogsvårdsstvrelserna,
vetenskapsakademien, naturskyddsföreningen
och Samfundet för
hembygdsvård. Alla dessa får var sin
bit att tugga på. Det verkar nästan som
om det vore fråga om en styckningsfest
efter en älgjakt.

Utredningen har föreslagit en fristående
naturvårdsnämnd. Jag vet mycket
väl att konkurrensen om övervakningen
har varit svår. Därom vittnar både remissvaren
och motionerna. Men jag
hyser fortfarande den bestämda uppfattningen,
att ett tillsynsorgan, som
samordnar och bedömer efter enhetliga
principer i längden inte kan viftas
bort. Jag tolkar departementschefens
försiktiga formulering så, att han delar

Onsdagen den 12- november 1952.

Nr 27.

denna mening men att han vill ha tid
på sig att tänka på saken. Och det får
han ju om vi beslutar i överensstämmelse
med utskottets förslag. Medan
han är i farten med att tänka, vill jag
rekommendera honom att ägna sitt uttalande,
som refereras på sidan 30 i
utskottets utlåtande, en tanke i det sammanhanget.
Det handlar om straffåtgärder
vid nedskräpning i skog och
mark. Departementschefen säger där:
»Enligt min mening talar därför så
starka skäl för att vid straffansvar förbjuda
nedskräpning i skog och mark att
betänkligheterna häremot måste vika.
Jag inser väl att det på grund av bevissvårigheter
icke torde hli möjligt att i
någon större utsträckning ingripa med
åtal mot de missförhållanden varom nu
är fråga. Men detta torde icke vara nödvändigt
och skulle för övrigt ej heller
vara önskvärt. Redan blotta vetskapen
om tillvaron av ett lagstadgande i ämnet
torde vara ägnad att fördelaktigt
påverka allmänhetens inställning.»

Jag får lov att säga att, om detta skall
utgöra en rekommendation vid tillämpningen,
kan jag för min del inte ansluta
mig till det, utan jag har velat i protokollet
få antecknat att det inte kan vara
riktigt att rekommendera att ta med
silkesvantar på dem, som uppträder
som naturvandaler.

Som representant för naturskyddsintressen
vill jag slutligen uttrycka min
glädje över att denna lag har blivit
verklighet. Jag vill också understryka
vad herr Netzén har framhållit, nämligen
att en förutsättning för att effekten
skall hli den avsedda är att det
ställs medel till förfogande, inte minst
för de frivilliga organisationer och organ,
som får sig uppgifter här ålagda.
De kan inte fullgöra dessa uppgifter
på det avsedda sättet om de inte hålls
under armarna av det allmänna.

Herr von SETH: Herr talman! Detta
är en stor och viktig lag, och jag tror
att man utan överord kan säga att det

Naturskyddslag m. m.

är en stor dag för det svenska naturskyddet,
när vi i dag skall få en naturskyddslag.

Det är ganska naturligt att det är
många önskemål, som gör sig gällande.
Det är många som vill få sina synpunkter
beaktade, och det är inte så lätt
att tillfredsställa alla, när man skapar
en ny lag.

Jag måste säga, att det har varit uteslutande
angenämt att sitta i tredje
lagutskottet när detta ärende har behandlats.
Det är ju i lagutskotten vanligt
att det kommer upp ganska brännbara
ämnen och att man tar till storsläggan.

Herr Andersson i Löbbo, under vars
ledning naturskyddslagen har behandlats,
vill jag ge en honnör för handläggningen
av ärendet. Han har sökt sammanjämka
de olika åsikter, som har
kommit fram. Det föreliggande utskottsutlåtandet
är givetvis en kompromiss,
tv alla kan inte hli belåtna, men
å andra sidan har man sökt att tillgodose
de olika önskemålen så mycket
som möjligt.

För min egen del har jag tänkt mig
att det redan från början skulle ha
blivit ett centralorgan som i en eller
annan form skulle ha fått en viss auktoritet
och hållit sin hand över verksamheten.
Detta har utskottet inte velat
gå med på av flera olika skäl. Jag
har ingen anledning att yrka bifall till
detta mitt förslag, tv i skrivningen på
sidan 33 i utlåtandet säger utskottet:
»Skulle erfarenheterna vid tillämpningen
av den nya naturskyddslagen styrka
det berättigade i tanken på ett centralorgan
i en eller annan form, bör det
ankomma på Kungl. Maj:t att åter upptaga
denna tanke till övervägande.»

Här är det alltså klart och tydligt utsagt
att, därest det skulle visa sig nödvändigt,
hoppas man att departementschefen
tar upp denna fråga. Med hänsyn
till att departementschefen vid
flerfaldiga tillfällen har visat sig ha
mycket stort intresse för naturskyddet

Nr 27.

Onsdagen den 12 november 1952.

och för hembygdsvården är jag för
min del övertygad om att statsrådet Norup
kommer att med intresse följa denna
fråga och ingripa när tiden befinnes
lämplig.

Även om det är en viktig lag och
även om det skulle finnas mycket att
anföra, skall jag inte förlänga debatten.
Vi har blivit eniga i utskottet med
undantag av herr Andersson i Dunker,
som på en punkt har avgivit reservation.

Jag ber endast, herr talman, att få
sluta med att säga att för alla de goda
krafter, som nu finns ute i länen och
som arbetar för förverkligandet av ett
naturskydd och slår vakt om de kulturella
och ideella värden vi äger i vår
svenska natur, är det att hälsa med
tillfredsställelse att denna lag har kommit
till. Jag vill uttrycka den förhoppningen,
att den också skall bli till gagn
och nytta för sitt syfte.

Överläggningen var härmed slutad.
Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 7.

Föredrogos vart efter annat

tredje lagutskottets utlåtanden:

nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 11 :o) och 16:o)
lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om
Kungl. Maj:ts regeringsrätt;

nr 30, i anledning av väckt motion
om ändring i 11 g lagen om rätt till
fiske; och

nr 31, i anledning av väckta motioner
om ändring i 3 g lagen om rätt till fiske
m. in.; samt

jordbruksutskottets utlåtande nr 49,
med anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till ändring i grunderna
för tilläggsbidrag till vissa statsunderstödda
torrläggningsföretag.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 8.

Interpellation ang. Aktiebolaget Statens
skogsindustriers verksamhet.

Fru SANDSTRÖM erhöll på begäran
ordet och anförde: Herr talman! Under
depressionstiden på 1930-talet övertog
domänverket en del träindustriföretag,
huvudsakligast för att bereda
sysselsättning under en arbetslöshetsperiod.
I början av 1940-talet beslöt
riksdagen — på förslag av dåvarande
jordbruksministern Pehrsson-Bramstorp
— att denna verksamhet skulle övergå
i bolagsform. Propositionen hade
skrivits på grundval av en enmansutredning,
som rönt ganska mycket
kritik. Jordbruksutskottet tillstyrkte
emellertid propositionen, som också
bifölls av riksdagen. Utskottet poängterade
att denna statliga verksamhet
borde få bedrivas under »enahanda
förutsättningar och betingelser som
andra företag inom samma bransch».
Råvaruförsörjningen till den statliga
träindustrien skulle ske från .statens
skogar efter priser, som borde ansluta
sig till den öppna marknadens.

Sedan riksdagen sålunda fattat beslut
om driftens överförande i bolagsform,
har som bekant riksdagen sedan
inte möjlighet att öva inflytande eller
ens kontroll över denna statliga verksamhet.
Riksdagen beviljar stundom
medel till exempelvis aktieteckning för
utökande av någon statlig bolagsverksamhet,
men om bolaget lånar medel
till rörelsens utvidgning, så ligger det
utanför riksdagens bedömning. Statens
skogsindustrier bär exempelvis lånat
ur sina egna pensionsfonder.

Aktiebolaget Statens skogsindustrier,
ASSI, har under sin tioåriga verksamhet
visat en vacker expansion. Med
hänsyn till olika omständigheter, som
är alltför kända för att här behöva beröras,
har ju trävaruindustrien under
senare tid förändrats till sin struktur.
Den minskade råvarubasen har tillsammans
med den tekniska utvecklingen

Onsdagen den 12 november 1952.

Nr 27.

Interpellation ang. Aktiebolaget Statens skogsindustriers verksamhet.

fört träförädlingsindustrien in på nya
banor. Man frapperas därför av att just
ASSI hållit på och byggt ut sina sågverk.
ASSI omfattar i dag 11 sågverk
(plus ett legosågverk), 2 trähusfabriker,
en sulfatfabrik med pappersbruk,
2 -wallboardfabriker, 2 trädestillationsverk,
en hytta, en mineralullsfabrik och
ett stålsandverk. Det är sågverksrörelsen
som dominerar. Sedan 1943 har
den stadigt ökat i omfång, och i fjol,
1951, nåddes det högsta produktionstalet
hittills. Under senare år syns också
sågverken ha utbyggts i nästan febril
takt. Sågverken i Valåsen, Skinnskatteberg
och Laxsjön (under Laxå
bruk, vilket förvärvades 1947) har fått
ytterligare två nya sågramar vardera.
Sjöbacka såg har fått två nya ramar i
stället för en äldre. Norrbottensverken
(Båtskärsnäs, Karlsborg och Lövholmen)
har fått sammanlagt sju nya ramar.
Saxviken har ombyggts från cirkelsåg
till ramsåg med två ramar. I
Valåsen håller man nu på att uppföra
ett helt nytt fyrramigt sågverk.

Det ser ut som om investeringsverksamheten
inom detta statliga bolag inte
nämnvärt hämmats av några restriktioner.
Under tiden 1942—1951 har bolaget
lagt ner över 95 miljoner kronor
i nyinvesteringar och rationaliseringar.
Av denna summa belöpte sig inte mindre
än 26,3 miljoner på enbart fjolåret.
Vid årsskiftet 1951/52 tycks bolaget
ha lagt upp ett förnyelsekonto för
byggnader på 6,0 miljoner kronor och
för maskiner och inventarier på 49,5
miljoner — eller tillhopa drygt 56 miljoner
kronor. Man får alltså förmoda
att den febrila utbyggnaden kommer
att fortsätta.

Innevarande år har prisfall inträffat
på såväl trävaror som cellulosa och
wallboard. Genom de i fjol avslutade
rotköpen för innevarande års behov
kommer merkostnaden för råvaran under
innevarande år att bli 45 miljoner
kronor jämfört med 1951. Allt enligt
bolagets egen redovisning. Den inhem -

ska marknaden »absorberade» i fjol
bara 8 procent av bolagets totala träproduktion,
resten gick till export. Leveranserna
av monteringsfärdiga hus
har minskat med 75 procent.

Mot bakgrunden av den redovisade
expansionen av ASSI:s sågverksindustri
med alla nyinvesteringar där, är
det en smula frapperande, att i bolagets
eleganta tioårsredogörelse, utgiven
i år, läsa följande: »Som en följd av
att de nuvarande skogsavverkningarna
i övre Norrland lämnar ett sågtimmerutbyte
av endast 20 å 25 procent är
det nu ofrånkomligt, att bolagets produktion
anpassas bättre efter denna
strukturförändring i avkastningen. I
samband med en minskning av sågverksproduktionen
och ombyggnad av
anläggningarna för enbart dagskiftsågning
har bolaget av denna anledning
beslutat öka produktionen av sulfatcellulosa
och wallboard under de närmaste
åren. De sågade trävarorna, som
hittills kvantitativt utgjort 90 procent
av produktionen, torde härigenom komma
att stanna vid 55 å 60 procent.»

Man frågar sig om bolaget inte förrän
långt in på det här året upptäckt, att
övre Norrlands råvarubas betydligt
minskats. Om upptäckten av detta för
andra sedan länge kända faklum gjorts
tidigare, hade kanske inte nya sågramar
byggts nästan på löpande band
inom ASSI:s många sågverk.

Det finns emellertid andra aspekter
på ASSI:s anmärkningsvärt ökade omfattning
av sågverksrörelse. Det finns
här i landet många hundra mindre sågverk.
spridda över hela landet. Om vi
ser på denna verksamhet uteslutande i
Norrland och Dalarna, finner vi här
omkring 300 enskilda företag, sammanslutna
i föreningar, som i sin tur tillhör
en riksorganisation, Sveriges sågverksägares
riksförbund. En hel rad av dessa
sågverk ligger exempelvis i övre Norrlands
inland, i synnerhet längs inlandsbanan.
Dessa sågverk furnerar i synnerhet
hemmamarknadens byggproduktion.

Nr 27.

Onsdagen den 12 november 1952.

Interpellation ang-. Aktiebolaget Statens skogsindustriers verksamhet.

Den samlade årsproduktionen för dessa
sågverk — från Dalarna och uppåt —
utgör efter senaste siffror omkring
116 446 stds. För jämförelse kan nämnas
att ASSIrs samlade årsproduktion
1951 var 91 700 stds. De norrländska
småföretagen sysselsätter sammanlagt
omkring 3 900 arbetare med i det närmaste
fast anställning. ASSI sysselsatte
totalt under fjolåret i medeltal 2 800 arbetare.
För den som närmare känner
till förhållandena i Norrland är det
uppenbart att ett sågverk, större eller
mindre, betyder mycket för en bygd
med ett eljest ganska odifferentierat näringsliv.
Det har ofta i olika sammanhang
talats om nödvändigheten av att
stimulera företagsamhet på landsbygden,
och det göres i andra sammanhang
mycket från det allmännas sida för att
uppmuntra sådan verksamhet. Den, som
inte alldeles försvurit sig åt tron på
stordriftens absoluta fördelar, kan inte
vara blind för att variationer i smärre,
spridda enheter måste inom den bransch
det här är fråga om ha sina stora fördelar.
över 50 procent av dessa mindre
företags samlade produktion inom det
område, som här angivits, går till den
mer eller mindre lokala hemmamarknadens
behov. Något över tio procent av
det förädlade virket går till södra Sverige
och drygt 30 procent exporteras till
utlandet. Hemmamarknaden dominerar
alltså. Det betyder i sin tur att bvggenskap
kan ske med tillgång till
virke på ganska nära håll, och vad det
betyder i fråga om transportkostnader
måste också vara uppenbart. Virket är
i regel inte flottat, vilket betyder bättre
kvalitet. Man har anmärkt på att småsågarnas
förädling är oekonomisk. Mot
detta kan ställas det förhållandet, att
de större sågverken, som oftast ligger
vid kusten i Norrland, får sitt virke genom
flottlederna, och sjunkprocenten
bär alltid här varit ett problem. Inlandets
smärre sågverk tar vara på avfallet
genoin att verksamheten oftast
också är förbunden med kolproduktion.

Mycket avfall, som annars skulle bil
kvarliggande i skogen, kan sålunda tillgodogöras.

De mindre sågverken, i synnerhet
i inlandet, står emellertid i dag inför
utsikten att inte få den råvara de
behöver. I stor utsträckning har dessa
sågar köpt sitt virke från kronoskogarna,
och så sker även nu men i mindre
omfattning. ASSI:s norrländska företag
har under de tio år bolaget arbetat
ökat sitt behov av rundtimmer. Behovet
tillgodoses huvudsakligast från
kronoskogarna, där ASSI har förköpsrätt.
Auktionsförfarandet har av kända
skäl för länge sedan upphört i de norrländska
distrikten. Vad som utbjudes till
försäljning från domänverkets skogar
sker på anbud under hand. Utbuden
har minskat inte bara på grund av minskade
skogsuttag utan tydligen även på
grund av att domänverket furnerar
ASSI:s företag. Vad som så att säga blir
över går ut på anbud. Som exempel kan
anföras siffror från ett par norrländska
revir. Från 1944 till 1951 har utbuden å
ett revir sjunkit från 45 184 kbm det
förstnämnda året till 16 873 i fjol. I ett
annat revir är siffrorna respektive
38 259 och 12 038 kbm. Under 1951 inköpte
ASSI 38,s miljoner kbft virke,
varav 30,3 miljoner kbft kom från
domänverket. I sin här nämnda redogörelse
förklarar ASSI att »det ger sig
självt att bolaget betalar öppna marknadens
priser både för domänverkets
leveranser och för virke från enskilda».
Priserna i fjol säges vara anpassade
efter det prisläge, som rådde vid tiden
för de allmänna skogsauktionerna. Detta
måste gälla södra Sverige, där auktionsförfarandet
alltjämt tillämpas. I norra
Sverige har ingen prissättning förekommit
»över auktionsbordet». Enligt den
officiella statistik, som skogsstyrelsen
tillhandahåller, får man veta att exempelvis
hösten 1950 hölls skogsauktioner
i södra Sverige men för rotposter inom
Ljusnans område och norrut infordrades
anbud. Enligt skogsstyrelsens redo -

Onsdagen den 12 november 1952.

Nr 27.

Interpellation ang. de högre fångvårdstjänstemännens lönegradsplacering.

görelse betalades i de nordliga distrikten
år 1946 ett medelpris av 13,85 kronor
per skogskubikmeter medan motsvarande
siffra för samma år i södra
Sverige var 27,65 kronor. År 1950 var
siffrorna i de nordliga distrikten 27,21
kronor och i de södra 41,70 kronor.

Prissättningen mellan domänverket
och ASSI skall här inte beröras. Vad
som är uppenbart är emellertid att de
mindre sågverken inte har någon möjlighet
att konkurrera med ASSI i öppen
marknad. ASSI, som bildades för att ge
denna verksamhet möjlighet till lika
villkor jämfört med enskilda, har nu de
fördelar, som ett statligt bolag i regel
får. Det är de privata, som inte längre
kan konkurrera på lika villkor. Om
virkesköparna från de mindre sågverken
finge konkurrera i öppen marknad
med ASSI, skulle de finna det på något
sätt fair play. Nu står de klart i efterhand.

Om utvecklingen skulle gå därhän,
att staten i allt större utsträckning låter
sitt virke — och sitt bästa virke — gå
till de statliga industrierna och de enskilda
skogsägarna genom sina föreningar
också börja med förädlingsindustri
i stor skala — något sådant har
man redan varit inne på — måste i
framtiden hundratals mindre företagare
stå utan råvarutillgång, vilket skulle betyda
nedläggning av rörelsen. En sådan
utveckling måste föra med sig att några
lusental människor, som nu har arbete
och utkomst på hemorten, linge söka
sig till andra marknader. Virkesuttagen
i inlandet skulle nästan uteslutande gå
ned till kusten för förädling, varefter
den förädlade varan måste fraktas upp
igen i den mån byggnadsverksamheten
i inlandet skall fortsätta. När inlandsbanan
byggdes, kalkylerade man med
en viss transportvolym av bl. a. just
virke från företag i inlandet. Transporter
av virke och kol måste självfallet
nedgå. Att desslikes landsbygden däruppe
blir ytterligare utarmad följer
också.

5 — Andra hammarens protokoll 1952.

Med utgångspunkt från vad som här
anförts, anhåller jag om andra kammarens
tillstånd att till statsrådet och
chefen för jordbruksdepartementet få
rikta följande frågor:

Anser statsrådet att statens skogsindustriers
expansion haft sådan inriktning
att den varit tillfredsställande
med hänsyn till det allmännas bäst»?

Anser statsrådet att en utveckling av
det här antydda slaget för de mindre
sågverken är för framtiden gagnelig?

Denna anhållan bordlädes.

§ 9.

Interpellation ang. de högre fångvårdstjänstemännens
lönegradsplacering.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr BRACONIER, som yttrade: Herr
talman! Kungl. Maj:ts proposition nr
241 till årets riksdag upptager förslag
till lönegradsplacering för vissa tjänster,
och i samband därmed redovisas de
överenskommelser, som den 4 oktober
1952 träffats mellan 1949 års tjänsteförteckningskommitté
och tjänstemännens
huvudorganisationer Statstjänarkartellen,
Statstjänstemännens riksförbund,
Sveriges akademikers centralorganisation
och Tjänstemännens centralorganisation
samt den 15 oktober mellan kommittén
och Statstjänarkartellen. Överenskommelserna
utgör resultatet av
andra etappen av kommitténs revisionsarbete.
Härmed är tjänsteförteckningskommitténs
uppdrag dock icke
slutfört. Vissa verksamhetsområden
har av olika skäl ännu icke upptagits
av kommittén i denna etapp och tjänsterna
har sålunda ej kunnat inrymmas
i överenskommelsen. Bortsett från
tjänsterna vid krigsmaterielverket, försvarets
forskningsanstalt och arbetsmarknadsstyrelsen.
varom förslag torde
komma att föreläggas riksdagen i t i 11-läggsproposition, får de återstående
Nr 27.

Nr 27.

Onsdagen den 12 november 1952.

Interpellation ang. de högre fångvårdstjänstemännens lönegradsplacering.

tjänsterna stå över till en tredje omgång,
och förslag rörande dessa tjänster
kan således lämnas först vid 1953
års riksdag.

Jag är väl medveten om den stora
arbetsbörda, som åvilat kommittén, och
de svårigheter, som förelegat att få
fram ett resultat i sådan tid att det
kunde föreläggas riksdagens höstsession.
Även andra skäl än tidsnöden ha
givetvis varit avgörande för kommitténs
beslut att uppskjuta behandlingen
i vissa fall. Sålunda har exempelvis
frågan om lönegradsplaceringen av
vissa tjänster vid fångvårdsanstalterna
icke medtagits i denna etapp. Anledningen
härtill torde vara att ställning
ännu icke tagits till 1951 års fångvårdsutrednings
i somras avlämnade betänkande
med räjongplan för fångvården.
Enligt denna plan skulle bl. a.
fångvårdsanstalterna administrativt fördelas
i räjonger under en räjongchef,
samtidigt chef för den i vårdtekniskt
avseende bäst rustade anstalten, centralanstalten.
Vidare skulle fångvårdsstyrelsens
befogenheter i vissa avseenden
decentraliseras till räjongchefen
och en räjongnämnd. Det är att förmoda
att frågan om lönegradsplaceringen för
berörda tjänstemän ansetts böra anstå
i avvaktan på beslut om en omorganisation
enligt dessa riktlinjer och först
upptagas sedan arbetsuppgifterna för
ifrågavarande tjänster fullt klarlagts.

Det torde emellertid vara osäkert
huruvida förslag till en dylik omorganisation
verkligen kommer att framläggas
till 1953 års riksdag. Skulle så
ej bli fallet, kommer förhalandet av
denna fråga att för den berörda tjänstemannagruppen
framstå såsom ett oberättigat
dröjsmål i en för denna betydelsefull
angelägenhet. De närmast berörda
är personalen i de högre lönegraderna
inom fångvården: direktörer
och assistenter men även kamrerare.
Det stora flertalet befattningshavare i
lägre lönegrader har med hänsyn till
de ökade krav, som straffverkställig -

hetsreformen ställer på fångvårdstjänstemännen,
och de härav ändrade
arbetsuppgifterna erhållit en förbättrad
löneställning genom beslut såväl vid
1946 års riksdag som vid innevarande
riksdag under dess vårsession. De högre
fångvårdstjänstemännen har däremot
icke kommit i åtnjutande av någon
förbättrad löneställning, trots att motiven
för en sådan måste anses i lika
hög grad gälla dessa tjänster. Statsutskottet
vitsordade också vid 1949 års
riksdag (utlåtande nr 2) behovet av
löneförbättring för dessa tjänstemän,
vilka enligt utskottets uttalande kunde
anses tillhöra dem, som i första hand
borde komma ifråga i detta hänseende.

Därest förslag till omorganisation
enligt betänkandets riktlinjer icke
skulle komma att föreläggas riksdagen
med avsedd tillämpning fr. o. m. budr
getåret 1953/54, föreligger enligt min
uppfattning icke skäl att sätta nu
ifrågavarande tjänstemän i sämre ställning
än dem som inrymts i proposition
nr 241. Och för att få klarhet i denna
fråga har jag i dag i en interpellation
till statsrådet och chefen för justitiedepartementet
efterhört, huruvida han
hade för avsikt att till nästa års riksdag
framlägga förslag till omorganisation
av fångvårdsväsendet enligt i
fångvårdsutrcdningens betänkande anförda
riktlinjer.

Med åberopande härav anhåller jag
om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för civildepartementet
få rikta följande fråga:

Har herr statsrådet för avsikt att
— därest justitieministern förklarar sig
icke ha för avsikt att till nästa års
riksdag framlägga förslag till omorganisation
av fångvårdsväsendet enligt i
fångvårdsutredningens betänkande anförda
riktlinjer — förelägga innevarande
riksdag förslag i fråga om de
högre fångvårdstjänstemännens löneplacering? Denna

anhållan bordlädes.

Onsdagen den 12 november 1952.

Nr 27.

§ 10.

Interpellation ang. framläggande för
riksdagen av förslag till omorganisation
av fångvårdsväsendet.

Ordet lämnades på begäran till

Herr BRACONIER, som anförde: Herr
talman! I ett i år avgivet betänkande
har 1951 års fångvårdsutredning
framlagt en räjongplan för fångvården.
Enligt denna plan skulle bl. a.
fångvårdsanstalterna administrativt indelas
i räjonger under en räjongchef,
samtidigt chef för den i vårdtekniskt
avseende bäst rustade anstalten, centralanstalten.
Vidare skulle fångvårdsstyrelsens
befogenheter i vissa avseenden
decentraliseras till räjongchefen
och en räjongnämnd.

Föreliggande spörsmål har icke betydelse
enbart i organisatoriskt avseende.
Såsom framgår av en interpellation
som jag i dag riktat till statsrådet och
chefen för civildepartementet har frågan
om lönegradsplaceringen av vissa
tjänster vid fångvårdsanstalterna uppskjutits
i avvaktan på ställningstagandet
till organisationsfrågan. Det är
därför angeläget att få veta, huruvida
förslag till en omorganisation i enlighet
med fångvårdsutredningens förslag
inom snar framtid kommer att föreläggas
riksdagen. Det synes mig som
om ett uppskjutande av denna lönefråga
till en oviss framtid skulle innebära
ett åsidosättande av berättigade
intressen för berörda tjänstemannagrupp.

Under åberopande av vad jag sålunda
anfört anhåller jag om kammarens
tillstånd att till statsrådet och
chefen för justitiedepartementet få
rikta följande fråga:

Har herr statsrådet för avsikt att till
nästa års riksdag framlägga förslag till
omorganisation av fångvårdsväsendet
enligt i fångvårdsutredningens betänkande
anförda riktlinjer?

Denna anhållan bordlädes.

§ 11.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 409, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om ändrad lydelse
av 5 § tulltaxeförordningen den 4 oktober
1929 (nr 316), m. m.

§ 12.

Anmäldes, att till herr talmannen under
sammanträdet avlämnats följande
motioner, nämligen

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 241, angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster, m. m. motionerna: nr

677 av herr Lundberg;
nr 678 av fru Sjöstrand m. fl.;
nr 679 av fröken Liljedahl och fröken
Wetterström;

nr 680 av herr Nilsson i Sval öv;
nr 681 av herr Nilsson i Svalöv
m. fl.;

nr 682 av herr Strandh m. fl.;
nr 683 av herr Nilsson i Svalöv;
nr 684 av herr von Seth m. fl.; och
nr 685 av herr Andersson i Dunker
m. fl.; samt

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 245, angående lönegradsplacering
för viss biträdespersonal m. m. motionen
nr 686 av fröken Vinge m. fl.

Dessa motioner bordlädes.

§ 13.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 4.33 em.

In fidem
Gunnar Britth.