RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1947:7)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1947. Andra kammaren. Nr 7.

Lördagen den 8 februari*

Kl. 2 em.

§ 1.

Justerades protokollet för den 1 innevarande februari.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna läkarintyg:

Lantbrukare Harald Johnsson, född den H september 1898, Skoglösa,
It om ge 1 ndhem, har den 3 februari 1947 av niig tagits under behandling för
influensa epidemica. På grund av denna sin sjukdom är han förhindrad att
under nuust 1 v. deltaga i riksdagsarfretet.

Kristianstad den 4 februari 1947.

Börje Kronkvist,

leg. l&k.

Kammaren beviljade herr Johnsson i Skoglösa ledighet från riksdagsgöromäien
tr. o. m. den 3 innevarande februari tills vidare.

§ 3.

Herr statsrådet Zetterberg avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 31, med förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen den 26 april 1940
(nr 272) med särskilda bestämmelser angående domstolarna och rättegången
vid krig eller krigsfara m. m;

nr 32, med förslag till lag om antalet stats departement och statsråd utan
departement;

nr 33, angående anslag för de två departement, vari socialdepartementet
löreslas uppdelat, m. m.;

nr 42, angående förslag till lag om fortsatt giltighet av allmänna förfogandelagen
den 22 juni 1939 (nr 293); och

j nr0„4: “eA f°rs.lag förordning om fortsatt giltighet av förordningen

den 30 juni 1943 (nr 449) angående dyrtidstillägg åt vissa ersättningstagare
enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete, m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 4.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Hans excellens herr statsministern Erlander, som anförde: Herr talman!
Herr Hagberg i Luleå har till mig framställt följande fråga: Då den av regeringen
tillsatta medlingskommissionen för verksbadsförhandlingarna enligt
meddelande nedlagt sin medlingsverksamhet på grund av arbetarnas protestaktioner
mot det avtalslösa tillståndet anhålles om svar på frågan, huruvida

Andra hammarens protoholl 1947. Nr 7. i

Svar på fråga.

Nr 7.

Lördagen den 8 februari 1947.

detta liar regeringens gillande eller vilka eventuella åtgärder som överyagas från
regeringens sida för att åstadkomma en fredlig uppgörelse for verkstadernas

arbetare? j

Som svar härpå vill jag meddela, att medlingskommissionen återupptar med lingsarbetet

tisdagen den 11 februari. .

Kommissionen bör få fullfölja sin strävan att förma de ansvariga parterna
på arbetsmarknaden att enas om ett nytt avtal utan att störas av en riksdagsdebatt
om kommissionens arbetsmetoder.

Härpå yttrade

Herr HaHier" i Luleå: Herr talman! Jag ber att få tacka statsministern för

lÉxSsasÄsa

S p«vade hela de® metod, som anv.ades vid .vWggP*er», och »m
faktiskt har visat sin allra sämsta sida vid detta tillfälle. Het bär j
en slentrian att när ett avtal uppsäges, så träffas parterna och Presentera
möjligen sina krav, varefter hela den tid, som skulle användas för att förhandla
Z ett nvtt avtal ^ch besluta om ett sådant, i praktiken icke anvandes för att
göra detla. Först när denna tid har utlöpt, då det både ur allmänna synpunkter
och ur arbetarnas synpunkter är ett intresse, att man har fatt klart besked,
börjas manglingen. Det är en metod, som jag tycker att det borde bil slut pa,
ty iå dettagsätt ställer man hela frågan om statens medverkan for jsta
komma fredliga uppgörelser på arbetsmarknaden under diskussion. Det som
framför allt irriterade mig, när jag tog del av medlingskommissionens bes u
var, att man riktade anklagelser mot arbetarna för att man uraktlåter att ful -f öl ia ett uppdrag, som givits av regeringen. Det amu ett faktum och det skall
sägas här. att om dessa förhandlingar dragit ut på tiden så är det icke arbetarnas
fel utan deras motståndares. Felet ligger i den taktik man från deras sida lagt
upp för att göra hela frågan till ett politiskt slagträ mot den politik man skall
genomföra här i landet och mot arbetarnas strävanden att forbattra små löner.
Det är verkligen någonting makalöst, att det kan ga fyra manader och nara
två veckor efter det ett avtal uppsagts utan att man verkligen gjort allvarliga
ansträngningar för att åstadkomma en ny uppgörelse Darfor ar det ju ganska
naturligt, om arbetarna ha reagerat mot detta förhalande.

Enlio-t en uppgift i en kvällstidning i går ifrågasatte icke medlingskommissionens
ordförande, att det ens denna vecka skulle upptagas nya förhandlingar.
När nu emellertid kommissionen på tisdag skall aterupptaga arbetet
hoppas jag, att den, vis av erfarenheten, verkligen skall lulliolja det
uppdrag den har givits och se till att det åstadkommes en uppgörelse i verkstadskonflikten,
som tryggar arbetsfreden och som gör slut på den nuvarande
obstruktionen från verkstadsföreningens sida. Jag kan icke komma uran att om
det hade funnits god vilja, hade man kunnat pressa fram en uppgörelse pa ett
tidigare stadium, och man hade icke behövt uppleva de aktioner, som arbetarna
tvingats till på grund av denna obstruktion, som har vållat så mycken diskussion
i pressen. ...

Herr talman! Med detta ber jag ännu en gång att fa tacka herr statsministern
för det snabba svaret. Jag är ju helt ense med honom om att medlmgskommissionen,
ännu en gång, skall ges en chans att åstadkomma en medling för att därmed
bringa denna fråga till ett lyckligt slut.

Härmed var överläggningen slutad.

Lördagen den 8 februari 1947.

Nr 7.

§ 5.

Föredrogos var efter annan följande Knngl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid

till behandling av lagutskott propositionerna

nr 34, med förslag till lag angående utsträckt tillämpning av lagen den 4
juni 1943 (nr 274) om förlängd giltighetstid för ränte- och utdelningskupongcr,
in. m.;

nr 35, med förslag till lag om fortsatt giltighet av la<gen den 1 november
1940 (nr 924) med särskilda bestämmelser angående patent vid krig eller
krigsfara m. m.; och

nr 36, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 13 december
1940 (nr 995) om straff för sabotage; samt

till statsutskottet propositionen, nr 41, angående rundradion i Sverige.

§ 6.

Föredrogs den av herr Pettersson i Dahl vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet, angående
åtgärder till förhindrande av att vid framtida planering av vägbyggen allvarliga
olägenheter uppstå för bebyggelsen inom städer och samhällen, m. m.

Denna anhållan bifölls.

§ 7.

Ordet lämnades på begäran till InterpeUat

Herr Gavelin, som anförde: Herr talman! Strax före nyåret 1947 meddelade
LKAB:s gruvförvaltning i Malmberget, att apatitsligtillverkningen skulle helt
upphöra från och med nyår. Anledningen till denna åtgärd var att AB Förenade
superfosfatfabriker, som under krigsåren inköpt och förädlat detta
apatitkoncentrat, icke längre önskade inköpa denna råvara. Det fåtal arbetare,
som ännu var kvar i detta arbete, skulle överflyttas till annan sysselsättning.

Med hänsyn till vad apatitproduktionen betytt för landets jordbruk och livsmedelsförsörjningen
under krigsåren samt därtill som industrigren för Gällivare
kommun och Norrbotten i sin helhet är denna utgång, att helt nedlägga produktionen,
att beklaga. Denna apatitindustri, som byggts upp under krigsåren,
har kostat staten ansenliga summor i anläggningskostnader. Maskiner och övrig
materiel komma nu att stå där till ingen nytta. Uppskolad personal, ingenjörer
och arbetare, som vid toppen av produktionen var uppe i ett antal av 400 man
— alla med ingående erfarenhet i detta arbete — har måst övergå till annat
arbete.

Arbetarna och befolkningen över lag där uppe ha hyst stora förhoppningar
på att denna industri skulle bli beståndande. Nu ställer man sig osökt den
frågan: År det möjligt, att denna i så många avseenden betydelsefulla industri
nu definitivt skall skatta åt förgängelsen bara därför att vårt lands folkförsörjning
för dagen inte är beroende av densamma? Frånsett det förhållandet,
att situationen ute i världen är allt annat än ljus och en förtröstan på en varaktig
fred ännu är långt avlägsen och frånsett den industriella förlust som
Norrbotten gör genom slopandet av apatitproduktionen i Malmberget, så spolie-,
ras ju så småningom även den kunnighet i produktionsprocessen, som ingenjörer
och arbetare vunnit under de gångna arbetsåren. Ett värde, som näppeligen
kan mätas i pengar. Detta i synnerhet om situationen än en gång skulle
göra det svenska jordbruket beroende av den norrbottniska apatitproduktionen.

Nr 7.

Lördagen den 8 februari 1947.

Från flera olika håll, och då inte minst från Norrbottens landstings näringsutredning,
har den senare tiden ett intensivt arbete bedrivits för att få i gång
mera industrier i Norrbotten. För malmkommunerna är det snart en livsfråga
att få i gång industrier inom dessa kommuner, beroende på malmbrytningens
konjunktursvängningar. Man har inom dessa kommuner stora svårigheter att
bemästra både i fråga om det ekonomiska underlaget för kommunernas verksamhet
och den ofta återkommande arbetslösheten. Man kan lätt förstå den
glädje och tillfredsställelse, som varit till finnandes bland arbetarna under dessa
år då apatitproduktionen varit i gång, vilket icke oväsentligt medverkat till
att man kunnat bemästra svårigheterna under krigsåren i dessa kommuner och
undvika en ännu större arbetslöshet än som varit fallet.

Det framstår som obegripligt för befolkningen och arbetarna där uppe, att
AB Förenade superfosfatfabriker icke längre har användning för apatitslig
från Malmberget, som under den nuvarande malmbrytningen inte uppgår till
större kvantitet än 15—20 000 ton. De anse att det bör finnas möjligheter för
Superfosfatbolaget att tillvarata denna kvantitet apatit trots att det nu blivit
möjligt importera denna råvara från utlandet. Gruvbolaget beräknar att för
tillvaratagandet av apatiten, som biprodukt, skulle erfordras eu personal på 25
man efter den nuvarande malmbrytningskvantiteten. Det kan synas som om
detta antal arbetare inte skulle ha så stor betydelse, men allting hjälper till.
Bolagets arbetarstam har på de sista 10—15 åren reducerats med närmare hälften
eller från i runt tal 1 800 till under 1 000 man.

Jag vill i detta sammanhang till sist påminna om den framställning, som
Norrbottens landstings näringsutredning gjorde till Kungl. Maj:t i december
1945, vari hemställdes om statens medverkan för uppförandet av en superfosfatfabrik
i Luleå baserad på apatitslig från Malmberget. En påminnelse om denna
framställning har tillställts Kungl. Maj:t i augusti månad 1946. vari näringsutredningen
ytterligare poängterar behovet av en superfosfatfabrik i Luleå. Det
vore av synnerligen stort värde att få höra vederbörande statsråds uppfattning
i föreliggande fråga.

Med stöd av det ovan anförda anhåller jag om andra kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för handelsdepartementet få framställa följande
frågor:

1. Har statsrådet tagit ställning till den framställning, som Norrbottens
landstings näringsutredning gjort om statens medverkan för uppförandet av en
superfosfatfabrik i Luleå, baserad på apatitslig från Malmberget?

2. Om så inte är fallet, vill statsrådet medverka till att den apatit, som kan
utvinnas som biprodukt ur malmbergsmalmen, tillvaratages för inhemsk förbrukning
tills Kungl. Maj:t hunnit pröva och fatta beslut i anledning av näringsutredningens
framställning?

Denna anhållan bordlädes.

§ 8.

Interpellation. Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Herr Ward, som yttrade: Herr talman! Sedan statsrådet Möller i en skrift
om den bortgångne statsministern P. Albin Hansson lämnat upplysningar
om dennes hållning till det tyska kravet vid midsommartiden 1941 på transitering
av en betydande militärstyrka från Norge till Finland och angivit vissa
risker för en regeringskris i samband med detta krav, har det uppstått en livlig
men förvirrad debatt rörande händelserna i samband med beslutet att bifalla
det tyska önskemålet.

Det synes synnerligen önskvärt att ett närmare klarläggande av dessa händelser
kunde ske framför allt till förebyggande av olika slags legendbildningar.

Lördagen den 8 februari 1947.

Nr 7.

Interpellation. (Forts.)

Därest ett -sådant klarläggande är möjligt bör detta ankomma på medlemmar av
samlingsregeringen, som deltogo i överläggningarna om den tyska framställningen.
Då statsrådet Möller, som var medlem av nämnda regering, nu givit
upphov till den offentliga debatten i denna sak, anhåller jag om kammarens
tillstånd att till honom få rikta följande fråga:

Är statsrådet Möller i tillfälle att lämna kammaren sådana upplysningar att
större klarhet bringas över de diskuterade händelserna i sammanhang med medgivandet
till transitering genom Sverige av den tyska divisionen Engelbrecht?

Denna anhållan bordlädes.

§ 9.

Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets utlåtanden:

nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1946/47, i vad propositionen avser
justitiedepartementets verksamhetsområde;

nr 16, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1946/47, i vad propositionen avser
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde ;

nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1946/47, i vad propositionen avser
finansdepartementets verksamhetsområde;

nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under tionde
huvudtiteln gjorda framställning om anslag för budgetåret 1947/48 till säkerhetsanstalter
för sjöfarten;

nr 21, i anledning av Kungl. Maj ris i statsverkspropositionen under statens
allmänna fastighetsfond gjorda framställning angående anslag för budgetåret
1947/48, till säkerhetsanstalter för sjöfarten;

nr 22, i anledning av väckta motioner om anslag å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1946/47 till bestridande av kostnaderna för riksdagens
interparlamentariska grupps deltagande i konferens i Kairo;

nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående istat för statens allmänna fastighetsfond för budgetåret
1947/48; och

nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen å kapitalbudgeten
under statens allmänna fastighetsfond gjorda framställningar angående
anslag för budgetåret 1947/48, i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
med ytterligare bestämmelser angående taxering för inkomst under vissa år av
ersättning på grund av försäkring för förlust av fartyg, m. m.;

nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om fortsatt giltighet av förordningen den 8 juni 1923 (nr 255) angående omsättnings-
och utskänkningsskatt å spritdrycker; och

nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om fortsatt giltighet av förordningen den 18 juni 1937 (nr 481) angående
rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om stämpelavgift
vid köp och byte av fondpapper;

Nr 7.

Lördagen den 8 februari 1947.

bankoutskottets utlåtande, nr 3, i anledning av väckt motion om dyrtidstillägg
till den hos riksdagens kamrar, utskott och kansli tillfälligt anställda
personalen;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 1, i anledning av verkställd granskning av justitieombudsmannens ämbetsförvaltning;
och

nr 2, i anledning av verkställd granskning av militieombudsmannens ämbetsförvaltning;
samt

jordbruksutskottets utlåtande, nr 7, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående ytterligare statsbidrag för undersökning rörande visst torrläggningsföretag,
m. m.

§ 10.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1947/48 under riksstatens
första huvudtitel, avseende anslagen till hov- och s lottsstaterna;

nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1946/47, i vad propositionen avser
försvarsdepartementets verksamhetsområde;

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
II til riksstaten för budgetåret 1946/47, i vad propositionen avser
handelsdepartementets verksamhetsområde; samt

nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1946/47, i vad propositionen avser
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde.

§ 11.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 2.08 em.

In fidem
Gunnar Britth.

TUdagen den 11 februari 1947.

Nr 7.

Tisdagen den It februari.

Kl. 4 em.

§ 1.

Herr talmannen yttrade: Jag får meddela, att H. M. Konungen låtit till mig
framföra ett varmt tack från Hans Maj:t och den kungliga familjens övriga
medlemmar för det deltagande, som från riksdagens sida visats dem i sorgen
över H. K. H. Hertigens av Västerbotten bortgång, och för den hedersbevisning,
som tog sig uttryck i kamrarnas bevistande av jordfästningsakten i Storkyrkan.

Detta anförande åhördes av kammarens ledamöter stående.

§ 2.

Justerades protokollen för den 4 och den 5 innevarande februari.

§ 3.

Herr talmannen meddelade, att herr Carlsson i Bakeröd, som vid kammarens
sammanträde den 1 februari med läkarintyg styrkt sig från och med den 29
januari tills vidare vara hindrad att deltaga i riksdagsgöromålen, denna dag
åter intagit sin plats i kammaren.

§ 4.

Föredrogos var efter annan följande å kammarens bord vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till behandling av lagutskott propositionen, nr 31, med förslag till lag om
fortsatt giltighet av lagen den 26 april 1940 (nr 272) med särskilda bestämmelser
angående domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m. m.;

till konstitutionsutskottet propositionen, nr 32, med förslag till lag om antalet
statsdepartement och statsråd utan departement;

till statsutskottet propositionen, nr 33, angående anslag för de två departement,
vari socialdepartementet föreslås uppdelat, m. m.; samt

till behandling av lagutskott propositionen, nr 42, angående förslag till lag
om fortsatt giltighet av allmänna förfogandelagen den 22 juni 1939 (nr 293).

Vid härefter skedd föredragning av Kungl. Majrts proposition, nr 44, med
förslag till förordning om fortsatt giltighet av förordningen den 30 juni 1943
.(nr 449) angående dyrtidstillägg åt vissa ersättningstagare enligt lagen om försäkring
för olycksfall i arbete, m. m. hänvisades propositionen, såvitt angick
medgivande för Kungl. Maj:t att åt vissa personer bevilja dyrtidskompensation,
till statsutskottet och i övrigt till behandling av lagutskott.

Nr 7.

Tisdagen den 11 februari 1947.

§ 5.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden nr 13, 16, 17 och
20—24, bevillningsutskottets betänkanden nr 1—3, bankoutskottets utlåtande
nr 3, första lagutskottets utlåtanden nr 1 och 2 samt jordbruksutskottets utlåtande
nr 7.

§ 6.

Föredrogs den av herr Gavelin vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för handelsdepartementet, angående statens medverkan
till uppförande av en superfosfatfabrik i Luleå, baserad på apatitslig från
Malmberget, m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7.

Föredrogs den av herr Ward vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation till herr
statsrådet Möller, angående närmare upplysningar om vissa händelser i sammanhang
med medgivandet till transitering genom Sverige av den tyska divisionen
Engelbrecht.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8.

Herr Hansson i Skediga avlämnade en av honom m. fl. undertecknad motion,
nr 333, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 41, angående rundradion i
Sverige.

Denna motion bordlädes.

§ 9.

Interpellation Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Herr Nilsson i Göingegården, som anförde: Herr talman!^Såsom svar på en
enkel fråga från herr Håstad i denna kammare vid 1946 ars vårriksdag angående
regeringens praxis vid tillämpningen av den nya lagstiftningen om
koncession vid köp av jord meddelade jordbruksministern att han redan tidigare
uppdragit åt en befattningshavare i jordbruksdepartementet att avfatta
och publicera en redogörelse därom samt att denna redogörelse var att emotse
under loppet av hösten 1946.

Någon sådan redogörelse har dock ännu icke varit synlig, varför det är
anledning att ännu en gång efterlysa en dylik. De medborgare, som beröras
av denna lagstiftning, emotse med spänning en officiell deklaration angående
de principer, som tillämpas vid avgöranden av ansökningar om tillstånd till
jordförvärv. Inom dessa kategorier torde man kunna säga att opinionen vid
lagstiftningens tillkomst var synnerligen delad. Med de erfarenheter, som jordbrukets
befolkning gjort under det år som gått, kan dock numera utan överdrift
konstateras, att de farhågor, som uttalades vid lagens tillkomst mot dess
genomförande, voro berättigade. Opinionen vänder sig inte bara mot lagen
såsom sådan utan också mot den praxis som tillämpas vid dylika frågors avgörande
hos Kungl. Maj:t. Fall ha förekommit, där Kungl. Maj:t gått emot
de sakkunniga remissinstanserna på ett sätt som för allmänheten förefallit
oförklarligt, och varigenom hos denna skapats det intrycket, att avgöTandena

Tisdagen den 11 februari 1947.

Nr 7.

Interpellation. (Forts.)

skett godtyckligt och utan hänsynstagande till de vidare principer, som böra
ligga till grund därvidlag. Talande exempel därpa finnas.

De på detta område vunna erfarenheterna torde giva anledning till en omprövning,
huruvida lagstiftningen verkligen tjänar det huvudändamål, som den
var avsedd att tjäna samt även huruvida icke tiden för dess tillämpning lämpligen
torde höra förkortas. Då den utlovade redogörelsen angående Kungl.
Maj :ts praxis vid avgöranden av dylika frågor emellertid ännu icke varit synlig,
torde i första hand Kungl. Maj :t beredas tillfälle till en utförlig deklaration
därom. .

Med anledning av vad sålunda anförts får jag anhalla om kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet framstalla

följande fråga: ....

År herr statsrådet villig att snarast möjligt för riksdagen lamna en uttommande
redogörelse för hittills tillämpad praxis vid avgörandet av frågor i
anledning av 1945 års lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet? Denna

anhållan bordlädes.

§ io.

Ordet lämnades på begäran till interpellation.

Herr Lindborg, som yttrade: Herr talman! Sedan slutet av januari manad
detta år saknas ångaren »Sten Sture» av Trelleborg. Enligt meddelanden
under de senaste dagarna har man utanför Bornholms norra kust funnit vrakdelar
som säkerligen härröra från den försvunna angaren.

Vid det första tillfälle som tidningarna meddelade besättningslistan från
den försvunna ångaren kunde namnet på en man icke uppgivas. Någon dag
tidigare hade rederiet meddelat att man icke med säkerhet kände namnen å
besättningsmännen och orsaken härtill skulle vara att om- eller nymönstringar
skett i någon hamn före utfärden till Polen. Det gick således ganska lång tid
från det ångaren rapporterats saknad och till dess man kunnat uppgiva namnen
å besättningsmännen. Detta måste utlösa en olidlig spänning hos de anhöriga,
som få antagas hava svävat i okunnighet om huruvida deras närmaste
funnits kvar ombord i fartyget då det lämnade polsk hamn eller icke.

Det anförda aktualiserar frågan om ett effektivare registreringssystem av
våra sjömän. Som det nu är registerföras sjömännen hos icke mindre än 30
sjömanshus. På grund härav uppstår det förhållandet, att man icke kan tillräckligt
snabbt angiva vilka som voro anställda ombord vid ett olyckstillfälle
liknande detta. Det kan också lätt bli så att felaktiga uppgifter lämnas rörande
namn och data i en fartygsbesättning. Sådana fel ha dess bättre under
senare tid icke förekommit, men antalet registreringspunkter innesluter i sig
själv risk för felaktigheter av ifrågasatt art.

Under kriget höll man med flit inne så länge som möjligt med uppgifter
om vilka som gått bort med ett fartyg. Detta skedde säkerligen därför att
man icke ville riskera att lämna felaktiga uppgifter. De svårigheter som då
förefunnos för att känna besättningsmännens namn voro också mycket stora,
enär en del kunnat inmönstra utomlands och varken rederi eller vederbörande
sjömanshus kunnat erhålla uppgift härom. Nu äro emellertid dessa svårigheter
till stor del borta, varför man bör kunna lämna ifrågavarande uppgifter
både säkrare och snabbare.

I detta sammanhang bör erinras därom, att svenskar, som inmönstra i
svenskt fartyg utomlands, ofta icke kunna säkert identifieras när konsulaten

Nr 7.

Tisdagen den 11 februari 1947.

Interpellation. (Forts.)

meddela uppgifter rörande ifrågavarande. Funnes ett centralregister för sjömän
skulle olägenheterna härav i vart fall betydligt minskas.

En annan fråga som i detta sammanhang tränger sig fram är frågan om
sjösäkerheten. Såvitt känt hade fartyget inga flottar. Dessa äro numera i
allmäphet ilandtagna från fartygen. Vidare saknades tydligen möjlighet för
fartyget att via radio sända ut nödsignaler. Ej heller har funnits möjlighet
att från livbåtarna sända nödsignaler.

Om radioutrustning funnits i fartyget och dess livbåtar, är det mycket troligt
att man från land eller från fartyg i närheten skulle kunnat bringa de
nödställda hjälp. I de farvatten där »Sten Sture» förliste är ju sjöfarten
ganska livlig, i det många fartyg gå samma väg till eller från Gdansk och
Gdynia. Intet fartyg har emellertid rapporterat att det observerat något, vilket
tyder på att effektiva nödsignaler icke kunnat sändas. Visserligen måste
förutsättas att fartyget — vilket är det mest sannolika — om det träffats av
en mina eller rättare gatt på en mina, sjunkit mycket hastigt, men får sådant
antagande icke utgöra något skäl för att största möjliga säkerhet icke bort
vara iakttagen.

På grund av vad i det föregående i största korthet anförts får jag hemställa
om kammarens tillstånd att till statsrådet och chefen för handelsdepartementet
få framställa följande frågor:

Är herr statsrådet beredd att i anledning av vad som inträffat rörande uppgifterna
om besättningsmännens i »Sten Sture» namn och data vidtaga åtgärder
för en effektivare registrering av svenskt sjöfolk?

.Är ^err statsrådet vidare beredd att vidtaga åtgärder vid nu förestående
sjösäkerhetskonferenser, för ökandet av sjösäkerheten i samtliga fartyg, bland
annat genom aläggande för rederierna att hålla radiosändare såväl i livbåtar
som i fartygen?

Denna anhållan bordlädes.

§ 11.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1946/47, såvitt propositionen avser
jordbruksärenden;

nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överlåtelse av visst
område till Dorotea kommun i Västerbottens län;

nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
vissa kronoegendomar m. m.;

nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse från betalningsskyldighet
till kronan på grund av virkesköp; och

nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse från betalningsskyldighet
till kronan på grund av virkesköp.

§ 12.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.12 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 12 februari 1947.

Nr 7.

Onsdagen den 12 feburari.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Upplästes följande till kammaren inkomna läkarintyg:

Herr riksdagsman Sigfrid Jonsson lider av influensa och är sängliggande
och oförmögen att deltaga i riksdagsarbetet tills vidare.

Stockholm den 11 februari 1947.

O. D. Barr,

leg. läk.

Kammaren beviljade herr Jonsson i Järvsand ledighet från riksdagsgöromålen
fr. o. m. den 11 innevarande februari tills vidare.

§ 2.

Avlämnades följande propositioner, nämligen av

herr statsrådet Möller propositionerna:

nr 45, med förslag till lag angående ändring i lagen den 22 juni 1928 (nr
254) om arbetsdomstol; och .

nr 47, angående ersättning 1 vissa fall i anledning av olycksfall i arbete eller
yrkessjukdom; samt av . .

herr statsrådet Weijne propositionen, nr 46, angående indragning av vissa
till församlingskyrkor utgående ersättningar m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 3.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss, som anförde: Herr
talman! Herr Andersson i Malmö har frågat mig, om.jag anser tillräckliga
skäl föreligga för sådan ändring i den nya uppbördsförordningen, att vid
mycket låg arbetsinkomst, förorsakad av tillfälligt avbrott i arbetet, inga
skatteavdrag göras.

Enligt uppbördsförordningen i dess nuvarande lydelse skola skattetabellerna
icke upptaga preliminär skatt för belopp, som motvarar ett taxerat belopp
eller en taxerad inkomst, understigande 600 kr., eller ett beskattningsbart belopp
eller en beskattningsbar inkomst, understigande 10 kr. Detta betyder
att t. ex. i Stockholm löneavdrag sker, för ogift person redan vid en veckoinkomst
av 20 kr. —- löneavdraget är då 1 kr. — och för gift man med 2
barn redan vid en veckoinkomst av 30 kr. — löneavdraget är då likaledes 1
kr. Att löneavdrag sker redan vid så små inkomster sammanhänger med de
nuvarande låga ortsavdragen.

Så länge löneavdrag anses böra ske för en person, som regelmässigt har en
så obetydlig inkomst som nyss sagts, bör det knappast ifrågakomma att generellt
befria personer med högre inkomster från löneavdrag under sådan tid,

Svar på fråga.

Nr 7.

Onsdagen den 12 februari 1947.

Svar på fråga. (Forts.)

då deras inkomster av tillfällig anledning äro lägre än normalt men dock
ligga över.skattepliktsgränsen. En dylik person bör sålunda jämställas med
den, vars inkomster mera stadigvarande ligga på den låga nivå, varom här
är fråga. Befrielse från löneavdrag bör därför ske först efter individuell prövning
på det sätt uppbördsförordningen anvisar för dylika fall.

Jag anser sålunda tillräckliga skäl icke föreligga att nu föreslå en separat
lagändring om befrielse från löneavdrag vid tillfällig inkomstminskning:
Frågan om en eventuell lagändring på denna punkt torde i stället böra upptagas
i samband med den översyn av uppbördsförordningen, som förutsattes
skola ske sedan förordningen varit i tillämpning något år.

Härefter yttrade:

Herr Andersson i Malmö: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet få framföra ett tack för det lämnade svaret,
som kom mycket snabbt.

Vad som föranledde min fråga var närmast framställningar från byggnadsarbetarhåll.
Det förhåller sig nämligen på det sättet, att byggnadsarbetarna
tidvis på grund av materielbrist och under vintertiden på grund av
temperaturförhållandena få arbeta endast under 1—3 dagar av veckan. Byggnadsarbetarna
hade då tänkt sig, att det vid sådana tillfällen inte skulle
tagas ut källskatt. Meningen är inte, att byggnadsarbetarna skulle slippa
ifrån skatten, utan att skatten sedan skall tagas ut vid för byggnadsarbetarna
lämpligare tillfällen, exempelvis då ackordsöverskotten utbetalas.

Om jag inte är fel underrättad så tillgår det ibland så vid införsel i lön,
att denna ta.ges ut först och därefter källskatten. Jag vet inte, om detta förfarande
är riktigt, men om så sker, så riskerar man i varje fall vid något tillfälle
att vid uttagandet av källskatten komma under det av skattemyndigheterna
fastställda existensminimum.

Vad jag här berört var i huvudsak anledningen till min fråga. Jag förstår
mycket^ val, att det är stora svårigheter att realisera byggnadsarbetarnas
önskemål i detta avseende. Frågan gäller ju för övrigt inte endast byggnadsfacket,
utan skulle bestämmelser i detta avseende utfärdas, måste de bli generella.
Härtill kommer, att det givetvis inte är så trevligt att omedelbart
vidtaga lagändringar i en nystiftad lag. Finansministern har nu för egen
del deklarerat, att han inte kan finna det möjligt att i varje fall för närvarande
vidtaga några lagändringar, som skulle tillmötesgå de önskemål, som
jag tagit upp i min fråga.

Herr talman! Jag vill sluta med att uttala den förhoppningen, att det
inom eu snar framtid skall vara möjligt att genomföra en uppmjukning av
lagstiftningen i den riktning, som antytts i min till statsrådet Wigforss framställda
fråga.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss: Herr talman!
Jag vill bara påpeka, att vad herr Andersson i Malmö här berört inte är den
enda besvärlighet, som föranletts av källskatten. Det är alldeles uppenbart,
att det vore önskvärt, om man allmänt — inte minst från riksdagsmännens
sida, vilka ju varit med om genomförandet av denna källskattereform —
ville på alla möjliga sätt sprida kunskap om källskatten för att man på det
sättet skulle^kunna få undanröjda eu del av de missförstånd, som nu råda
på detta område.

I det av herr Andersson påtalade fallet måste det vara uppenbarligen felaktigt,
om införsel i lönen göres innan källskatten uttages. Källskatten skall

Onsdagen den 12 februari 1947.

Nr 7.

Svar på fråga. (Forts.)

enligt bestämmelserna tagas ut först. Eftersom källskatten i de berörda fallen
med hänsyn till de låga inkomsterna är så jämförelsevis låg, bör jämkning
ske på införselbeloppet. Jag förmodar, att det är på den punkten som
skattebetalarna här böra försöka få till stånd eu ändring. När veckoinkomsten
skulle gå ned på det sätt, som herr Andersson i Malmö här omnämnt, är det
alldeles uppenbart att hänsynen till existensminimum måste leda till att införsel
i lönen icke bör ske.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4.

Ordet lämnades på begäran till Svar på

Herr statsrådet Möllor, som anförde: Med andra kammarens tillstånd har inteTPMa''
herr Ward till mig riktat följande interpellation:

Är statsrådet Möller i tillfälle att lämna kammaren sådana upplysningar,
att större klarhet bringas över de diskuterade händelserna i sammanhang med
medgivandet till transitering genom Sverige av den tyska divisionen Engelbreeht? Till

svar på denna interpellation ber jag få meddela:

Från finsk och tysk sida begärdes den 22 juni 1941, att Sverige skulle tilllåta
att en tysk division skulle få passera genom vårt land på vägen från
Norge till Finland.

1) Vid diskussionen inom samlingsregeringen visade det sig att olika meningar
förelågo, huruvida man borde tillmötesgå den tysk-finska framställningen
eller icke. De socialdemokratiska ledamöterna förordade, att man skulle
vägra den begärda tillåtelsen. De borgerliga ledamöterna förordade, att man
skulle medgiva transiteringen.

2) Statsministern P. Albin Hansson, som varit uppkallad till Konungen,
avgav rapport över det samtal, han haft med Konungen, Enligt denna rapport
hade Konungen, som tidigare samrått med utrikesministern, anslutit sig till
dennes uppfattning, att det hotfulla läget motiverade ett tillmötesgående av
det tyska och finska önskemålet.

3) Uppgiften att Konungen skulle i detta sammanhang antytt en avsikt att
abdikera i händelse samlingsregeringen icke anslöte sig till hans ståndpunkt
förklaras därav, att statsminister P. Albin Hansson på grund av sitt samtal
med Konungen ansett sig böra räkna med även denna eventualitet såsom tänkbar
i händelse av en regeringskris. Enligt min personliga mening fanns icke
anledning att ge Konungens uttalanden denna tydning.

4) Föreställningen att Konungen skulle ha önskat ersätta samlingsregeringen
med en annan regering är med all säkerhet felaktig.

5) De socialdemokratiska statsråden skulle emellertid, om de till det yttersta
hävdat sin mening i transiteringsfrågan, nödgats ingiva sina avskedsansökningar.
varigenom samlingsregeringen skulle ha sprängts. Konungen hade då
kommit i ett tvångsläge och måst skaffa landet en annan regering.

6) Med hänsyn till det allvarliga läge som skulle uppstå genom samlingsregeringens
sprängning avstodo de socialdemokratiska statsråden efter ingående
överläggningar med sin riksdagsgrupp från att driva frågan till kris. De
begränsade sin reaktion mot eftergiften till att -—- fyra av dem: Wigforss, Möller,
Sköld och Grjöres — i konselj muntligen meddela, att de voro motståndare
till beslutet. Detta meddelande hade icke karaktären av en reservation till statsrådsprotokollet.

7) Här lämnade sakuppgifter grunda sig dels på ovan nämnda fyra statsråds
minnesbilder och dels på anteckningar, som två medlemmar av samlings -

Nr 7.

Onsdagen den 12 februari 1947.

Svar på interpellation. (Forts.)

regeringen gjort, den ene s erm tidig t med, den cindre strcix elter hä/ndelsetörloppet.

Härpå yttrade:

Herr Ward: Herr talman! Jas? ber att till statsrådet Möller få framföra ett
tack för det svar, som han här lämnat på min interpellation.

Innehållet i statsrådet Möllers svar är sådant, att jas? här kan fatta mig
mycket kort. Jag har inte någon anledning att närmare inlåta mig på de händelser,
som beröras i detta svar, eftersom svaret ger ett så klart besked pa
den punkten. .

Avsikten med min interpellation har ingalunda varit att här draga upp en
diskussion rörande huruvida det beslut, som fattades vid midsommartiden 1941,
var politiskt klokt och nödvändigt eller icke. Den saken ha vi nu ingen anledning
att diskutera. Man kan inte bedöma hur händelseutvecklingen skulle ha
gestaltat sig för vårt lands vidkommande, om beslutet hade gått i en annan
riktning. Nu efteråt böra vi alla, vilken uppfattning vi på den tiden än
hyste i frågan, kunna konstatera, att den politik som fördes i alla fall ledde
till ett resultat, som vi alla ha anledning att nu med tillfredsställelse notera.

Anledningen till att min interpellation framställdes var att man inom den
borgerliga pressen, under skylt av en viss vetenskaplig auktoritet, försökt
göra gällande, att den eftergift, som den svenska regeringen och riksdagen på
den tiden gjorde, skulle i mycket hög grad ha befrämjats från den socialdemokratiska
sidan. Vad statsrådet Möller här anförde visar tydligt och klart
hur de socialdemokratiska medlemmarna inom regeringen reagerade. Jag har
ingen anledning att här vidare uppehålla mig vid den frågan. Det bör endast
konstateras, att samma ställning, som de socialdemokratiska ledamöterna av
regeringen intogo i denna fråga, intogs också av den socialdemokratiska riksdagsgruppen.
Riksdagsgruppen var praktiskt taget enhällig i sin föresats att
avvisa de tyska anspråken. Men man gjorde inom riksdagsgruppen ungefär
detsamma som de socialdemokratiska medlemmarna av regeringen. Man ville
nämligen taga så mycken hänsyn som möjligt även till meningarna inom andra
läger. Man utgick sedermera ifrån att om det inte kunde skapas en betydande
sammanhållning och enighet inom regeringen omkring en avvisande mening
var man nödgad att reflektera på en annan utväg.

Det är endast för att få detta fastslaget som min interpellation har framställts.
Det besked, som här nu lämnats av statsrådet Möller, är därvidlag fullt
klarläggande. För mig är svaret inte på något sätt överraskande. Det är
säkerligen inte heller överraskande för någon borgerlig ledamot av den dåvarande
regeringen. Ja, svaret kan knappast vara överraskande ens för de
herrar, som satt i gång denna aktion i den borgerliga pressen, ty även de äro
säkerligen medvetna om det verkliga händelseförloppet, trots att de nu försökt
vilseleda allmänheten i rent partitaktiska syften.

Herr von Friesen: Herr talman! I motsats till den ärade interpellanten

känner jag mig inte helt tillfredsställd med det svar, som statsrådet Möller här
lämnat. Jag tycker, att svaret är ägnat att snarare öka än minska den dimbildning,
som för övrigt inletts, icke av den borgerliga pressen utan av statsrådet
Möller själv i en uppmärksammad artikel i anledning av statsministern
Per Albin Hanssons frånfälle. Jag vill erinra kammaren om att det är denna
artikel, som givit anledning till den tidnings debatt i denna fråga, som sedan
uppstått. _ .

För att fullständiga redogörelserna för vad som hände de minnesvärda junidagarna
1941 skall jag med några ord beröra den kallelse till sammanträden,

Onsdagen den 12 februari 1947.

Nr 7.

Svar på interpellation. (Forts.)

som den 24 juni 1941 riktades till samtliga i samlingsregeringen deltagande
partier. Partierna höllo den dagens eftermiddag var på sitt håll sammanträden
här i riksdagshuset för att taga ställning till de tyska krav, som kort dessförinnan
framställts.

Vad folkpartiet beträffar så delade dess grupp upp sig i två olika meningsriktningar.
Den ena, majoriteten, ville medge det tyska huvudkravet om transitering
av division Engelbrecht. Den andra meningsriktningen inom folkpartigruppen,
vilken jag själv tillhörde, ville motsätta sig dessa krav.

Jag vill här försöka tolka majoritetsgruppens avsikt med eftergiften. Det
är självfallet, att majoritetsrepresentantema kunna göra detta bättre än jag,
men jag tror mig kunna i korthet säga, att representanterna för majoriteten
fattade sitt beslut helt enkelt med en hänvisning till vårt lands svåra läge.
Sverige var ett litet land, som inte ville riskera en öppen brytning med den stora
stat, som då stod på höjden av sin makt, nämligen Tyskland. Denna motivering
för eftergifterna ■— låt vara att den kanske inte är direkt heroisk —
är i alla fall fullt försvarlig, och jag hyser all respekt för dem, som motivera
sitt ställningstagande med en hänvisning till de av mig här berörda skälen.
Det hade nog varit önskvärt, om man alltid lika öppet och ärligt motiverat
varje tillmötesgående mot tyska krav.

Själv delade jag som sagt inte denna uppfattning, och jag angav i likhet
med en del andra partikamrater mina skäl härför vid det ifrågavarande sammanträdet
med riksdagsgruppen. Jag ansåg för min del, att tyskarnas framstöt
bara var ett första försök, som, om det lyckades, skulle efterföljas av flera.
Jag visste, att mer än en liten stat ute i Europa hade haft bittra erfarenheter
av ett dylikt successivt tillmötesgående.

Beklagligtvis ägde dessa överläggningar inom de olika partigrupperna rum''
utan kontakt inbördes mellan partierna. Först senare — jag erinrar mig inte
just nu, om det skedde på kvällen samma dag eller på morgonen den påföljande
dagen — trädde en av våra representanter -— han hade för övrigt
också anslutit sig till minoritetens uppfattning inom vår grupp — i förbindelse
med den socialdemokratiska gruppordföranden i andra kammaren. Den
socialdemokratiske representanten meddelade då, att inom socialdemokratiska
riksdagsgruppen förelåg stark stämning för att motsätta sig de tyska kraven
men att man antagit, att de övriga partierna skulle acceptera kraven. För att
undvika en splittring, som hade ansetts alldeles särskilt ödesdiger för vårt
land vid det tillfället, hade man emellertid inom den socialdemokratiska riksdagsgruppen
röstat ja till eftergifterna.

Det underliga inträffade således, att en faktisk parlamentarisk majoritet
uppgav sin ståndpunkt för minoriteten. Vår kontaktman genmälde, att den
socialdemokratiska gruppen i sitt handlande kunde få stöd av en minoritet
inom folkpartiet och att följaktligen en stabil majoritet för avslag var tryggad.
Detta påpekande från representanten för folkpartiet föranledde ingen
synbar reaktion på socialdemokratiskt håll.

Nu har statsrådet Möller gjort gällande — inte i svaret på interpellationer
men i den artikel, som han tidigare publicerat — att därest de tyska kraven
avvisats, skulle i varje fall de socialdemokratiska statsråden ha lämnat regeringen.
Detta hade måst leda till en fullständig regeringskris, och statsministern
hade då självfallet fått inlämna en avskedsansökan för hela regeringen.
Den nya regering, som i så fall skulle ha bildats, skulle ha fått karaktären
av en till fortsatt eftergiftspolitik gynnsamt inställd regering.

Statsrådet Möller bär, synes det. mig, haft en mycket ringa förmåga att
styrka denna sin tes. Jag har för egen del inte förrän på den allra sista tiden
fått reda på att dylika farhågor då verkligen existerade. Nog är det väl ändå

Nr 7.

Onsdagen den 12 februari 1947.

Svar på interpellation. (Forts.)

en egendomlig konsekvens av den demokratiska parlamentarismen att en majoritet
frånträder regeringsmakten och överlämnar åt utomparlamentariska
krafter att dirigera uvecklingen.

Som vi alla komma ihåg vuuno socialdemokraterna en stor valseger hösten
1940, en seger som firades med buller och bång. Man frågar sig då, vadan
detta utslag av kraftlöshet från socialdemokratiens sida, när den stod inför
sitt första tillfälle att hävda sin nyvunna maktställning. Socialdemokraterna
hade därtill haft så mycket mindre anledning att frånträda sina åsikter,
som de, om de nu varit inställda på en karskare hållning gentemot tyskarna,
kunde räkna med biträde inte bara från kommunisterna, vilka vid det tillfället
anmälde sig som anhängare av motståndspolitiken, utan även från åtskilliga
representanter för de borgerliga partierna.

Nu tänker sig möjligen herr statsrådet Möller, att de krafter som representerade
eftergiftspolitiken vid det tillfället voro starka och hade särskilda
maktmedel till sitt förfogande. Tänker man den tankegången till slut så innebär
ju detta bland annat det påståendet, att vår monark för första gången
sedan demokratien infördes på allvar i vårt land skulle ha begagnat sig av
en visserligen formellt gällande men i realiteten obefintlig möjlighet att bilda
en regering, som vore mot folkets vilja. Så vitt jag kan se är en dylik insinuation
— på något annat sätt kan man inte betrakta detta — helt obefogad
och måste tillbakavisas. Det är förvånande att en person, som fortfarande är
medlem av Konungens statsråd, använder ett skrivsätt, som måste leda tankarna
på sådana banor.

Nu finns det väl en tredje möjlighet, och jag skulle tro att den är den mest
sannolika. Det är, att statsrådet Möller hela tiden rör sig med en efterhandskonstruktion.
Det har i alla tider varit mycket vanligt bland statsmän och
ledande politiker att ge eftervärlden ett intryck av deras rättrådighet, klokhet
och förutseende i givna situationer. Det är därför historikerna måste vara kritiska
mot de agerande statsmännens memoarer, och det är därför som de alltid
utrensa allt ovidkommande. Jag är också övertygad om att kommande
historiker, som komma att syssla med dessa intressanta spörsmål, skola förstå
att kritiskt granska sådana efterhandsomdömen, som här ha presterats. Människor
måste bedömas efter sina handlingar och inte efter hur man tror att
de ha. tänkt eller efter de bevekelsegrunder, som man i sin beundran för dem
tror, att de vägletts av.

För samlingsregeringens politik svarade ledningen för samtliga däri engagerade
partier, och någonting annat har inte framhållits från socialdemokratiskt
håll tidigare. Man har från det hållet, när det gällt impopulära åtgärder,
med mycket stor skärpa hävdat, att regeringen i sin helhet och solidariskt
varit ansvarig för sitt handlande. Man kunde inte kasta skulden på den
ena eller andra partifraktionen, som var representerad i samlingsregeringen.

Nu har statsrådet Möller upplyst oss om att åtminstone fyra statsråd i
den konselj, som hölls efter såväl partigruppernas överläggningar som den
hemliga överläggningen här i riksdagen, inför Konungen anmält sina betänkligheter
mot den gjorda eftergiften. En sådan ståndpunkt är jag den
förste att förstå. Jag vill dock tillägga, att statsrådets protokoll från 1941
inte bär några som helst vittnesbörd om dylika divergenser. Om ett statsråd
ogillar den politik, som regeringens majoritet är anhängare av, brukar det
vara praxis, att vederbörande anmäler sin reservation mot beslutet, och denna
reservation antecknas också till statsrådsprotokollet. Det hade varit desto
mera ofarligt att företaga en sådan anteckning av de apostroferade statsråden,
som protokollet hade kunnat göras hemligt i ett ganska stort antal år —

Onsdagen den 12 februari 1947.

Nr 7.

Svar på interpellation. (Forts.)

jag vill minnas att det är under 25 år som dessa protokoll inte bli tillgängliga
för allmänheten.

Det hade också funnits en annan möjlighet för de socialdemokratiska statsråd,
som så bestämt ogillade eftergiftspolitiken •—- det var tydligen inte alla,
och jag noterar att statsministern i sista hand inte var med bland dem liksom
ytterligare ett socialdemokratiskt statsråd — att markera sitt ogillande.
De hade kunnat utträda ur regeringen. Det fanns ju, och det finns fortfarande
ett betydande antal kapaciteter inom detta stora parti, som säkerligen
varit beredda att efterträda dem. Men, herr talman, konsten att avgå ur en
regering, som tidigare praktiserades ganska ofta, har med åren blivit allt mer
och mer bortglömd. Jag tror att man rent av kan säga, att det så småningom
börjat tillhöra de politiska kuriositeternas kabinett, dit man även nödgas förvisa
projektet om en minoritetsregering sommaren 1941.

Herr statsrådet Möller: Herr talman! Jag måste för min del antaga, att
större delen av herr von, Friesens anförande tillkom utan kännedom om det verkliga
innehållet i mitt interpellationssvar och alltså inte är en efterhandskonstruktion
utan en förhandskonstruktion.

Jag vill först konstatera, att den artikel det är fråga om blev tillgänglig för
vem som helst åtminstone några dagar före jul — jag kan inte precis säga vilket
datum. Det egendomliga inträffade då, att det egentligen inte blev något
väsen om det. En artikel i Handelstidningen tog verkligen upp spörsmålet till
belysning, men efter detta dröjde det minst fjorton dagar, jag skulle tro till
och med något mer, innan någon tidning i Stockholm ansåg det lönt att taga
upp denna sak.

Vad står det nu i denna artikel? Ja, det konstateras, att statsministern var
moståndare till den tyska transiteringen. Ändå skedde medgivandet, ty man ansåg
att risken för tillträdandet av en tysksimnad regering — det hade varit klokare
och bättre att helt enkelt säga »eftergiftsregering» —- var så stor, att man
inte ville ta den. Med detta har jag aldrig tänkt framkalla någon debatt. Jag
hade verkligen inte tänkt, att man skulle göra något slags partipolitiskt småbröd
av detta konstaterande. Vad jag ville var att ge ett, som jag tyckte mycket
illustrativt, exempel på vilka svårigheter statsministern och naturligtvis även
de övriga regeringsledamöterna kunde komma i under det läge, som vi befunno
oss i. Jag har sagt att vi hade den! meningen, och personligen hyser jag fortfarande
den meningen, att eftergiften inte hade behövts. Vad jag emellertid egentligen
velat understryka är, att det ofta krävdes ett stort mått av självövervinnelse.
för att överhuvud taget kunna hålla ihop eu regering, sammansatt av praktiskt
taget alla partier i landet, under dessa svåra påfrestningar. Det är ungefär
vad jag velat säga. Hade man låtit detta vara detta och inte som dessa tidningar
dragit in Konungens person — det har jag aldrig gjort på något sätt —
så hade denna debatt varit fullkomligt överflödig. Jag har icke gjort någon
insinuation mot Konungen. Jag har bara sagt det, att om vi dragit oss tillbaka,
så hade Konungen måst bilda en ny regering. Så vitt jag förstår krävde
hela det läge, vari vi då befunno oss, att det då blivit eu regering som gjorde
eftergifter, vilka samlingsregeringen vägrat.

Jag förstår inte, hur man kan komma ifrån logiken i det resonemanget. Vi
voro rädda för att en eftergift av delta slag av en ny regering skulle åtminstone
underlätta för tyskarna att genomdriva andra önskemål. Jag tror att herr von
Friesen gör saken fullkomligt barnsligt enkel för sig då han. med en hänvisning
till att vi hade majoritet i riksdagen, försöker avfärda det hela. Om det
hade bildats eu ny regering, som tyskarna måste ha uppfattat såsom vänligare

Andra kammarens protokoll 1947. Nr 7. 2

Nr 7.

Onsdagen den 12 februari 1947.

Svar vå interpellation. (Forts.)

inställd mot dem än den regering som avgått, och riksdagens majoritet hade
försökt att jämförelsevis snabbt jaga bort den regeringen igen, är det då inte
alldeles uppenbart, att vårt läge i förhållande till Tyskland skulle ha blivit
i allra högsta grad försämrat?

De fyra socialdemokratiska statsråden, som hade en avvikande mening, ha
inte visat någon heroism av något slag. De hade eu mening men föll, ifrån den.
yi sade visserligen i konseljen att vi hade en avvikande mening, men vi drevo
det inte ens till en reservation. Det vill med andra ord säga, att vi äro konstitutionellt
ansvariga för det beslut, som fattades. Vad vi åsyftade med denna
deklaration var ingenting annat än att Konungen skulle få veta, att regeringen
i sak inte var enhällig i denna fråga. Det var det enda vi avsågo med detta.
Jag har aldrig haft en tanke på att vi genom dessa förklaringar skulle kunna
undandraga oss det faktiska medansvar, som vi hade då beslutet ändå fattades.

Herr von Friesen säger, att vi skulle ha anmält en reservation. Ja, naturligtvis
hade vi kunnat göra det. För min del bedömde jag saken på det sättet,
att vi antingen hade att stanna kvar och inte på något sätt utåt tillkännagiva,
att det fanns en verklig splittring inom regeringen, eller också måste vi avgå.
Den där medelvägen med eu reservation betraktade jag i varje fall såsom utesluten
i detta utomordentligt svåra och allvarliga läge, och det är ganska
uppenbart att mina kolleger gjorde detsamma, eftersom ingen anmält någon
reservation till protokollet. Jag får säga, att jag är alldeles överraskad över
den fullkomligt nervösa iver, som tycks ha gripit vissa grupper av folkpartiet
att här få lamentera omkring en sak, som ju numera inte har något annat än
rent historiskt intresse. Jag ser det i varje fall på det sättet, att detta nu inte
bar annat än historiskt intresse. Ur historisk synpunkt kan den upplysning jag
lämnat otvivelaktigt ha ett visst värde, men inte ur ansvarighetssynpunkt.

Jag kan heller inte vitsorda, att vi fyra socialdemokratiska statsråd, som i
konseljen meddelade att vi voro emot beslutet, därmed visade en särskild rättrådighet
och klokhet. Detta vore fullkomligt felaktiga adjektiv att använda
beträffande den hållning, som vi intogo. Men vi ansågo det vara mycket farligt
för Sveriges land att i det pressande läge vi då befunno oss i spränga samlingsregeringen.
Vi accepterade den meningen och handlade efter den meningen.
Risken för vad som skulle kunnat hända bär jag påpekat, och jag förstår,
uppriktigt sagt, inte alls allt det ståhej, som man i vissa delar av den offentliga
debatten och nu från herr von Friesens sida för kring hela denna sak.

Herr von Friesen erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde: Herr
talman! Jag har alltid uppfattat den demokratiska parlamentarismen på
det sätttet, att, de skola ha regeringsansvaret, som i en viktig och vital fråga
hysa en alldeles bestämd mening om densamma och som också förfoga över
majoriteten. I detta fall förelåg ju enligt statsrådet Möllers uppgifter den situationen,
att det socialdemokratiska partiet och de socialdemokratiska ledamöterna
i samlingsregeringen voro så gott som eniga om att det tyska kravet
skulle tillbakavisas. Det rörde också en fråga, som åtminstone jag betraktar
såsom mycket viktig för landet.

Nu säger statsrådet Möller, att det är en barnslighet av mig att tolka parlamentarismen
på det sättet, att jag fortfarande gör gällande att detta parti och
dess regeringsledamöter, om de verkligen hade den uppfattningen att frågan
var av vital betydelse, skulle ha drivit sin mening och att det skulle ha varit
deras sak att bilda regering. En motsatt tolkning än den jag här åberopat
skulle ju bland annat kunna innebära det, att man inte ansåg detta vara någon

Onsdagen den 12 februari 1947.

Nr 7.

Svar på interpellation. (Forte.)

hjärtesak för vederbörande, att det inte var en så stor fråga, att man ansåg
sig kunna driva den till sin spets. Det vore inte någonting som hade någon
allvarlig betydelse för vederbörande.

Det är detta jag har velat konstatera med mitt inlägg. I övrigt finner jag,
att statsrådet Möller knappast på några punkter kunnat, vederlägga de synpunkter,
som jag har gjort mig till tolk för.

Vidare yttrade:

Herr statsrådet Möller: Herr talman! Jag vill endast ge en kort replik.
Har verkligen herr von Friesen inte någon föreställning om vad det skulle
betyda att splittra en nation i det läge, vari vi då befunno oss? Det behövs inte
mer än att man ställer den frågan för att alla följder skola bli begripliga.

Herr Pehrsson-Bramstorp: Herr talman! Det är kanske riktigt, som herr
statsrådet Möller säger, att det vi nu diskutera i huvudsak har betydelse för
den historiska synen, men såsom en sann demokrat — det betraktar jag mig
vara -— vill jag framhålla, att det är viktigt att historieskrivningen blir så
sann som den överhuvud taget kan bli.

Jag skulle inte ha lagt mig i denna debatt, men jag vill säga, att det förvånat
mig att statsrådet Möller i interpellationssvaret och framför allt i minnesalbumet
över statsminister Hansson försökt få fram vissa synpunkter, som
måste ge en ensidig belysning över förhållandena såsom de voro vid det svåra
tillfälle, då vi hade att taga ståndpunkt till denna framställning från Tyskland.
Det kan inte vara riktigt att försöka insinuera, att det fanns vissa, som
utan vidare accepterade denna begäran och ville bifalla den, ty så var inte förhållandet.

Inom det parti jag företräder var det en mycket stark opinion mot transiteringen,
och det diskuterades både länge och väl om man överhuvud taget
skulle gå med på det gjorda kravet. Det var med den frågan som med så
många andra, att man fick avväga vilket som var det för fosterlandet och
svenska folket riktigaste att göra. Självfallet voro samlingsregeringens beslut
många gånger felaktiga; jag skulle kunna säga att de inneburo dumheter,
som inte skulle ha gjorts, om sakerna hade kunnat övervägas under helt
andra förhållanden. Då vi i det parti jag representerar skulle överväga denna
fråga, tillhörde jag dem i regeringen som menade, att klokheten i det ögonblicket
bjöd att tillmötesgå de gjorda kraven. Jag försökte inte sticka under
stol med det. Jag ansåg, att jag i det ögonblicket bäst tillgodosåg landets och
folkets intressen genom att handla på det sättet, och detta mitt ställningstagande
står jag för fortfarande. Jag försöker inte komma undan genom att
säga, att så och så ville jag helst ha gjort. Inom det parti, som jag företräder,
var det emellertid, som jag nämnde, mycket starkt delade meningar.

Jag konfererade med dåvarande statsministern om denna fråga som om
så många andra frågor. Jag skall här inte nämna en tidigare fråga, som inte
berörts i detta sammanhang, nämligen frågan om befästningarna på Åland,
om vilken jag något känner till även statsrådet Möllers inställning. Den kan
ju komma i ett annat sammanhang. Jag konfererade alltså med statsministern,
och statsminister Per Albin Hanssons och mina synpunkter sammanföllo i
ganska stor utsträckning vid vårt bedömande av vad som i det läget var klokt
att göra. Om vi sedan handlade klokt är en sak för sig. Det få folket och eftervärlden
bedöma. Men jag tycker inte det är riktigt, att man nu försöker
göra gällande, att här var det ett i samlingsregeringen representerat parti, som
tvingades till någonting. Det ger en felaktig bild av statsministern Per Albin
Hansson, och det är en bild som inte heller är logisk med tanke på den politik

Nr 7.

Onsdagen den 12 februari 1947.

Svar på interpellation. (Forts.)

som fördes under alla de år, då kriget härjade runt omkring oss, utan att vi
drogos in i krigsvirveln. Då sades det många gånger på valmötena och litet
varstans: »Tack vare ett kallt huvud och en klar besinning har statsminister
Per Albin Hansson räddat oss från att dras in i kriget.»

Det var många som räknade på samma sätt som statsminister Per Albin
Hansson. Om det var fel att den gången tillmötesgå de tyska kraven och låta
divisionen passera genom landet, så tar jag för min del ansvaret för det felet.
Jag vill inte försöka konstruera fram något »därtill var jag nödd och tvungen»
och säga, att därtill tvingades jag av de och de andra partierna i regeringen.
Och det är synd, säger jag rent ut, att det målas en sådan bild av Per Albin
Hansson som om han skulle ha tvingats till detta steg. Ty faktiskt var han
av den bestämda uppfattningen, att i det läge vari vi befunno oss och i det
ögonblicket det enda riktiga var det som skedde.

Om nu statsrådet Möller säger, att det fanns regeringsledamöter, som även
i konseljen uttalade en annan mening, vet ju statsrådet Möller lika bra som jag,
att det nog var många saker som bestämdes, som man kunde vara mycket
tveksam om. Men inte skulle det falla mig in att en enda gång krypa bakom
den majoritet, som beslöt detta, utan jag är beredd att ta ansvaret för vad
som i detta fall skedde.

Det är klart, att det är tidningspolemiken om de olika uttydningarna av orden
i minnesalbumet, som ha föranlett denna diskussion. Även om jag skulle
vilja säga att det finns starka skäl för utttydningar på olika sätt av det uttalande,
som gjorts i minnesalbumet, tycker jag inte det är något vackert minne
man ger av statsminister Per Albin Hansson. Ty han var inte sådan. Han
tog sitt ansvar, och jag är övertygad om att han satte in hela sin kraft på
att genomföra en sak, som han ansåg lyckligast för hela landet. Det gjorde
jag i mitt parti, därför att jag ansåg, att ett tillmötesgående i det ögonblicket
var det lyckligaste, även om vi skulle vilja be Gud bevara oss för att behöva
tillmötesgå sådana krav. Jag tycker inte, att man då efteråt skall komma och
säga, att så och så skulle vi helst ha velat göra.

Herr statsrådet Möller: Herr talman! Herr Pehrsson-Bramstorp talar ju nu
ungefär som om det var han som åtnjöt statsministerns alldeles speciella förtroende.
Jag undrar, om inte jag kan göra anspråk på att åtminstone veta lika
mycket om den dåvarande statsministerns faktiska ståndpunkt i sak som herr
Pehrsson-Bramstorp.

Hela den där .föreställningen att vi skulle ha velat krypa bakom någon —
ja, det kan möjligen finnas någon formell riktighet i den, men det har i varje
fall aldrig funnits någon sadan avsikt. Eftersom det inte avgavs någon reservation,
eftersom vi inte avgingo, eftersom saken fick ha sin gång för oss, vore
det ju ganska meningslöst om vi skulle försöka frånsäga oss allt ansvar för
vad som skedde. Det är inte så.

För min del var det ganska naturligt att, när jag skulle skriva några minnesord
om den avlidne statsministern, åtminstone ta upp en del av de ting, som
hände under dessa de allra svåraste år, som vårt land har haft under generationer.

Herr Pehrsson-Bramstorp erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! Det är långtifrån så att jag skulle vilja försöka framställa
saken som om jag kände bättre till vad statsminister Per Albin Hansson ville
än någon annan i regeringen. Men så mycket värde sätter jag på Per Albin
Hanssons person, att jag räknar med att han, då samtliga partier i en för
vart land och folk brydsam tid försökte klara oss igenom den ena svårigheten

Onsdagen den 12 februari 1947.

Nr 7.

Svar på interpellation. (Forts.)

efter den andra, som regeringschef var ärlig gentemot sina medarbetare och
talade om för oss de olika problemen och lade fram för oss hur han såg på
dem och hur han skulle vilja handla, även om han ansåg att man inte borde
handla så i det ögonblicket, därest man ville hålla oss utanför kriget. Det är
självfallet, att det förekom många tillfällen, då vi kunnat komma med i det
förödande blodbad, som då härjade, och dä hade det svenska folket fått bättre
erfarenhet om vad egentligen hela det elände, som övergått den övriga världen,
har betytt. Men därifrån bevare oss, enligt mitt sätt att se, milde Herren
Gud!

Jag försöker inte det ringaste göra gällande att jag visste bättre, men jag
vet ändå vad vi resonerade om, och jag kan skriva någonting om många olika
saker, som bjödo på svårigheter. Men jag trodde ändå, att när vi tillsammans
försökte klara oss igenom krisen det inte sedan skulle sägas, att den och den
delen av de borgerliga var tysksinnad o. s. v. Det anstår inte en av samlingsregeringens
ledamöter att så göra, enär samtliga voro svenskar och inget
annat.

Härefter anförde:

Herr Svensson i Ljungskile: Herr talman! Situationen, när denna fråga handlades
1941, var ju sådan att det inte finns någon människa, som vet allt vad
som hände i alla de olika instanser, där frågan behandlades. Det praktiserades
en budskickningsparlamentarism, som innebar att de olika^ grupperna
diskuterade saken var för sig och sedan fingo bygga på rapporter från de andra
grupperna. Även inom regeringen var det väl på det sättet, att man inte
kunde ha något förstahandsintryck av hela den samlade riksdagens blandade
reaktioner inför vad som här skulle ske.

För egen del tillhörde jag den tredjedel av folkpartiet, som var ovillkorligen
emot eftergift. Jag hade den uppfattningen, att när man högtidligen
hade proklamerat svensk neutralitet inför all världen och när man hade vädjat
till det svenska folket om stora offer i pengar och dagar för att värna
denna neutralitet, så skulle man inte utan vidare lämna den på det sätt, som
här föreslogs. Men jag erkänner för min del gärna, att, det i den pressade situation,
man då befann sig, också var naturligt, att människor kommo till olika
resultat, när de prövade situationen, och jag har för min del ingen som helst
anledning att angripa någon för den ståndpunkt han intog, vare sig inom
det parti jag själv tillhör eller inom andra partier.

Vad jag anser det vara särskild anledning att här påtala är inte den ståndpunkt
som olika parter intogo, utan det från socialdemokratiskt håll framförda
försöket alt göra politik av en ståndpunkt, som man icke intog.

Nu säger statsrådet Möller, och även herr Ward, att det är den borgerliga
pressen, som har aktualiserat denna debatt. Det är det väl ändå inte. Första
gången denna sak diskuterades var hösten 1944, då herr Åkerberg tog upp
saken i Örebro-Kuriren och försökte driva precis samma linje som man försökt
driva nu, nämligen att man egentligen var emot detta beslut, men att
man gav efter för de andra partiernas skull. Och denna gång är det ju socialminister
Möllers framställning, som satt debatten i gång.

När vi från folkpartiets sida försökte få kontakt med den socialdemokratiska
riksdagsgruppen de där händelserika dagarna, så fingo vi, såsom herr
von Friesen redan omnämnt, det intrycket, att man i denna kammare tänkte
lägga upp saken så som om man egentligen vore emot beslutet men givit
efter med hänsyn till de borgerliga partierna. Då meddelades det ifrån vår
talesman, att i så fall skulle minoritetsgruppen i folkpartiet meddela, att det

Nr 7.

Onsdagen den 12 februari 1947.

Svar på interpellation. (Forts.)

förelåg majoritet i denna kammare emot regeringens ståndpunkt. Huruvida
detta föranledde en omredigering av den socialdemokratiske ledarens förkunnelse
här, kan jag icke bestämt säga, men såvitt jag minns blev framställningen
i varje fall icke sådan man först förutsatte. Det dröjde emellertid
inte så värst länge förrän man på olika vägar sporde, att.den socialdemokratiska
informationsverksamheten ute i landet gick just på denna linje och att
man försökte fritaga det socialdemokratiska partiet från medansvarighet.

Om man nu lägger samman vad socialdemokratiska tidningar och andra i
detta fall ha sagt, så är det för det första, att de socialdemokratiska ledamöterna
i regeringen voro emot eftergiften — man har i pressen icke skilt ut
statsministern från denna grupp, och socialminister Möller har i sin framställning
närmast givit det intrycket, att statsministern också var emot den —
och för det andra, att den socialdemokratiska riksdagsgruppen med samtliga
röster utom två var emot beslutet. Kanske var det två, som hade bundit sig
redan i utrikesnämnden, inte vet jag. För det tredje meddelar man, att man
uppgav denna ståndpunkt, men då det gäller anledningen växlar detaljmotiveringen
en smula. Hemma i Uddevalla ha både kungens abdikation, regeringens
avgång, krig med Tyskland och inbördeskrig förekommit i motiveringarna.
Jag tror, att man bevisar litet för mycket i så fall.

Den fråga man ställer sig — och den ställer man sig med ännu större skäl
efter vad herr Pehrsson-Bramstorp nyligen meddelat — är varför det inte
gjordes något försök att utforska hur stor riksdagsmajoritet som kunde ha
vunnits, ifall man sökt skapa samling kring denna socialdemokratiska ståndpunkt.
Det fanns starka krafter inom bondeförbundet, säger herr PehrssonBramstorp,
för en sådan ståndpunkt. Det fanns starka krafter för den inom
folkpartiet. Hur det var inom högern ha vi inte hört något om ännu. Såvitt
jag förstår uppgav man denna socialdemokratiska ståndpunkt utan att försöka
i riksdagen skapa samling omkring den. Det parti som hade ledningen
i regeringen, som hade majoriteten i riksdagens båda kamrar, som till sin
principiella inställning är republikanskt, detta parti föll ifrån sin ståndpunkt
utan att göra några allvarliga försök att skapa samling omkring den!

Nåja, även den saken kanske kan förklaras, och den må gärna förklaras hur
socialdemokraterna vilja. Men det får jag säga, att om man far ut i landet
och försöker skapa något slags politisk tillgång i en äådan handlingslinje,
då tror jag man skriver ner kraven på sig själv för hårt och underskattar det
svenska folkets omdöme. Vi ha från vår sida inte gått till angrepp i denna
fråga, och jag understryker än en gång. att jag inte har något intresse av
att kritisera dem som hade en annan ståndpunkt än jag. Men jag tycker,
att man med all rätt kan kritisera, när folk försöker bygga en politisk plattform
på en ståndpunkt, som de inte ha haft.

Herr statsrådet Vougt: Herr talman! Jag hade egentligen inte tänkt, att
jag skulle behöva deltaga i denna debatt, och jag har i och för sig ingenting
av större vikt att säga. Men jag har nu två gånger blivit apostroferad av de
båda talesmännen för folkpartiet, först av herr von Friesen och sedan av herr
Svensson i Ljungskile. Herr von Friesen nämnde, att man från folkpartiets
minoritetsgrupp dagen före denna frågas behandling i riksdagen trädde i förbindelse
med mig och meddelade, att det fanns motståndare till eftergiften
inom folkpartiet, vilket jag för övrigt då visste. Men, tilläde herr von Friesen,
detta utlöste ingen synbar reaktion hos talesmannen för den socialdemokratiska
riksdagsgruppen.

Herr Svensson i Ljungskile gav en något annan version av saken, men han
fullföljde dock icke den framställning, som han tidigare lämnat i pressen. Där

Onsdagen den 12 februari 1947.

Nr 7.

Svar på interpellation. (Forts.)

har han nämligen uttryckt saken så, att den socialdemokratiske gruppordföranden
i andra kammaren hade för avsikt att vid det hemliga sammanträdet i
kammaren göra gällande, att den socialdemokratiska riksdagsgruppen var
helt emot ett medgivande av den tyska transiteringen men böjde sig av hänsyn
till de andra gruppernas ställning. Herr Svensson i Ljungskile har åtminstone
vid något tillfälle i pressen framhållit, att genom detta behjärtade
ingripande från medlemmarna av den folkpartistiska minoritetsgruppen förhindrades
denna socialdemokratiska manöver.

Vad som inträffade var följande. På kvällen före det hemliga riksdagssamnianträdet
påringdes jag av en ledamot i minoriteten inom folkpartiet, om vilken
herr Svensson i Ljungskile nu uppgav att den bestod av en tredjedel. Denna
ledamot frågade mig vad jag skulle säga. Jag svarade att jag skulle försöka
så gott jag kunde anmäla den ståndpunkt, till vilken min grupp vid sin
överläggning hade komrnit. Han sade då: »Jag hoppas, att du inte säger för
mycket, att du inte uttrycker dig för skarpt, för i så fall måste jag i kammaren
begära ordet och konstatera, att det finns en majoritet mot detta beslut och anhålla
om att frågan återremitteras till riksdagsgrupperna.» Jag hoppas, att
jag rätt har återgivit vad som sades till mig i ett telefonsamtal den kvällen.

Följande morgon anmälde jag för statsministern vad som sagts till mig av
ifrågavarande medlem av folkpartiet, och jag hade vidare ett samtal med min
kollega i första kammaren, Harald Åkerberg, om saken. Vi blevo överens om
att vad som meddelats inte i och för sig kunde medföra någon åtgärd från vår
sida. Ifrågavarande ledamot hade ju möjlighet att stiga upp i kammaren och
ställa vilket yrkande han önskade, alldeles oberoende av hur man uttryckte
saken från vårt håll.

Vad jag då fann angeläget att framhålla och vad jag då framhöll — jag
hoppas jag får säga detta trots att protokollen alltjämt äro hemligstämplade —
var att den eftergift, som här gjordes, av den socialdemokratiska gruppen betraktades
som en engångseftergift, något som inte fick upprepas. För att undvika
onödiga skriverier och gissningar i pressen, där man på sina håll har försökt
tilldela mig en särskild roll under kriget, vilken jag aldrig haft, vill jag
tillägga, att vid utrikesnämndens första sammanträde om denna sak, då jag
för första gången fick kännedom om det tyska transiteringskravet, avstyrkte
jag för min del bifall till detta transiteringskrav, och jag tillkännagav samma
ståndpunkt vid riksdagsgruppens överläggningar. För mig var det emellertid
inte så svårt att förlika denna min ståndpunkt med den ståndpunkt, vartill
gruppen kom, framför allt därför att jag var mycket tillgänglig för det patos,
med vilket statsminister Hansson under hela kriget — jag fick många vittnesmål
om den saken — förfäktade en linje, som han aldrig uppgav och som
han uttryckte på följande sätt: det kan tänkas att vi måste ta en brytning, att
vi komma till en punkt, där vi måste ställa oss i ett utomordentligt riskfyllt
läge gentemot den stormakt, som vi äro mest pressade av. Men när vi göra
detta, skola vi veta, att det svenska folket står samlat kring den ståndpunkten.

Medan jag har ordet kanske jag, herr talman, får säga en sak till. Herr
Svensson i Ljungskile ville nyss göra gällande, att det skulle vara från socialdemokratiskt
håll, som efter krigets slut diskussionen om händelserna vid midsommaren
1941 påbörjats. Detta är icke riktigt. Herr Svensson i Ljungskile
försökte åberopa såsom bevis för sin sats, att riksdagsman Harald Åkerberg
skulle ha varit den förste, som tagit upp detta ämne genom en artikel i örebroKuriren
på hösten 1944. Vad som hade föregått detta, herr Svensson i Ljungskile,
var följande. På hösten 1944 iigde på Utrikespolitiska institutet rum en
tillställning, varvid från folkpartistiskt håll — jag skulle kunna nämna namn
— frågan om händelserna 1941 drogs fram i diskussionen, som även blev känd

Nr 7.

Onsdagen den 12 februari 1947.

Svar på interpellation. (Forts.)

utåt. Det var således inte på det sättet, att Harald Åkerberg, i något syfte att
rättfärdiga socialdemokratien eller att brösta sig på dess vägnar, första gången
drog fram denna sak inför offentligheten, utan det var från folkpartistiskt håll
som detta skedde.

Jag har velat göra detta tillrättaläggande, då jag tycker att det har ett visst
värde för att belysa varför det kommit upp en diskussion i denna sak, en
diskussion som också enligt min mening numera knappast kan tjäna något
större syfte.

Herr Fast: Herr talman! Såsom vi kunnat konstatera, var det interpellationssvar,
som här lämnats, synnerligen koncentrerat och hänförde sig endast
till händelser i samband med transiteringen genom vårt land av den bekanta
tyska trupp divisionen. Det var ju också naturligt, att interpellationssvaret
skulle vara på detta sätt begränsat, eftersom interpellanten endast hade berört
ifrågavarande avsnitt av vår neutralitetspolitik.

Interpellationssvaret belyste ju vidare inte något annat än ställningen inom
regeringen. Jag tror emellertid, att det kan, med stöd av vad som förekommit
här i dag liksom av den kännedom man själv har om händelserna vid
denna tid, sägas att ställningen inom regeringen ganska troget avspeglar förhållandena
inom respektive riksdagspartier, som deltogo i samlingsregeringen.
Så var åtminstone fallet i fråga om den socialdemokratiska riksdagsgruppen,
som nära hundraprocentigt ställde sig på samma ståndpunkt som de socialdemokratiska
regeringsledamöterna. Det har angivits en siffra i fråga om

dem, som skulle ha haft en annan mening, och jag vill inte heller bestrida

den.

Men frågan om huruvida man skulle lämna ett nej var dock ytterst beroende
av om det kunde uppnås eu sådan enighet inom både riksdagspartierna
och nationen i övrigt, att man i det mycket farofyllda läge, som vid
denna tidpunkt förefanns, skulle kunna räkna med att vidtaga även långtgående
åtgärder. Det är här omvittnat och alla bekant, att den uppfattning,
som sålunda den socialdemokratiska riksdagsgruppen hade, icke helt delades
av de borgerliga partierna. Vi ha här fått uppgift åtminstone från två partier
om hurudan ställningen ungefär var. Inom folkpartiet voro två tredjedelar
emot ett nej, och inom bondeförbundet fanns en stark stämning emot ett avslag
på transiteringskravet. Jag fick, när jag lyssnade till herr PehrssonBramstorp,
närmast den känslan att man där kände olust och var bekymrad
men att man ändå inte var beredd att säga nej, och det är ju en väsentlig
skillnad mellan att göra detta och att verkligen säga nej. Jag undrar, mina
damer och herrar, huru den man i Sverige skulle ha sett ut, som inte i detta
fall kände betydande harm och olust — detta gäller även dem, som till sist
voro anhängare av att medgivandet skulle göras. Det är enligt mitt förmenande
självklart, att trycket från det dåvarande maktstarka Tyskland på
vårt land skulle ha ökat, om inför världen skulle ha bekantgjorts den splittring
av nationen, som i det första skedet onekligen förefanns, när det gällde
denna fråga. Det skulle ha kunnat omöjliggöra ett anlitande av de yttersta
motståndsvägar, som en nation, då den kämpar för sin självständighet och
frihet, ändå alltid måste vara beredd att gå.

Jag måste säga, herr talman, att både herr von Friesen och herr Svensson
i Ljungskile ha resonerat om det krav, som framställdes från tysk sida, och
om det läge, vari vi då befunno oss, som om det hade gällt att fatta beslut i ett
byggnadsärende eller i en enkel lagfråga. Situationen var dock en helt annan.
Vad som under vanliga förhållanden kan gälla i fråga om en parlamentarism
sättes ur spel i en sådan situation, vari världen då befann sig, och där -

Onsdagen den 12 februari 1947.

Nr 7.

Svar på interpellation. (Forts.)

vidlag utgjorde icke vårt land något undantag. Det gör att jag inte tror, att
den möjlighet, som man här talar om, nämligen att vi skulle ha kunnat bilda
en regering med tillskott från minoriteten inom det borgerliga lägret, hade
funnits. Jag tvivlar, herr talman, på att det hade varit möjligt att finna
några sådana minoriteter. Det råder ju ändå inom partierna i vårt land en
ganska god disciplin, och har majoriteten inom ett parti beslutat intaga en viss
ståndpunkt, böjer sig oftast minoriteten i sista omgången för denna ståndpunkt.
Men även om det hade varit möjligt att finna några sådana minoriteter,
hade det, herr talman, inte varit tillräckligt för att taga det steg, som
kanske kunde ha fört oss ut i det synnerligen ovissa och som gjort att de
yttersta motståndsåtgärderna behövt vidtagas. Jag säger »kunde», ty i dagens
läge vet ju ingen något om vad som egentligen skulle ha kunnat ske.

När jag, herr talman, har vidrört detta ståndpunktstagande från den socialdemokratiska
riksdagsgruppens sida, har det inte skett för att rikta några
som helst anklagelser åt något håll, utan endast för att, när saken på känt
sätt rullats upp, understryka såsom riktigt vad statsrådet Vougt här nyss
meddelat. Det har ju också i tidningspressen förekommit så många misstydningar,
att det inte kan skada med ett klarläggande även för den socialdemokratiska
gruppens del, så långt nu detta kan ske med stöd av främst
minnesbilder. Men även den socialdemokratiska gruppens protokoll innehålla
ganska ingående och exakta anteckningar, som vittna om att vad som här haf
sagts både från statsrådet Möllers och min sida är fullständigt riktigt.

Det är också helt naturligt, att det här inte kan vara fråga om att rikta

anklagelser mot något håll. När den socialdemokratiska riksdagsgruppen gav
sina representanter i samlingsregeringen det rådet att med hänsynstagande
till det verkliga läget och den splittring, som fanns inom nationen, gå med
på eftergifterna, betydde detta, att den socialdemokratiska riksdagsgruppen
helt och fullt ställde sig bakom den ståndpunkt, som regeringen intog, och
icke ämnade på något sätt ta avstånd därifrån. Jag har också för mitt vidkommande
i alla avseenden tagit det hela och fulla ansvaret, och jag tror

inte på den ovederhäftiga agitation, som herr Svensson i Ljungskile 7)åstod
skulle ha förts vid några valmöten. Det är inte här, herr Svensson i Ljungskile,
fråga om saker, som man behandlar på valmöten, och jag tror inte heller
att så har varit fallet.

Jag vill också understryka vad statsrådet A^ougt här nämnt om att det lämnades
en bestämd förklaring om att man skulle på olika vägar, både inåt
och utåt, klart låta komma till uttryck, att det var fråga om en engångseftergift.
Jag tror att det var synnerligen klokt att så skedde, ty det förekom
vid denna tidpunkt sannerligen ändå tillräckligt med påtryckningar på vårt
land från tysk sida i andra avseenden.

Till sist vill jag bara framhålla, att även om eu känsla av bitterhet finns
inför vad man fick gå med på i tvångsläget 1941, så är det dock med glädje
man konstaterar, att det var icke minst genom att hålla samman i denna
verkligt brydsamma situation och genom att till det yttersta mobilisera våra
samlade resurser som vi lyckades i strävandena att hålla landet utanför kriget.
Jag vill, herr talman, i det sammanhanget citera vad jag personligen sade
till statsministern den mycket allvarsdigra eftermiddagen: »Aldrig skall det
kunna sägas om det socialdemokratiska partiet, att det har svikit nationen i
ett hårt och beträngt ögonblick.» Och det skedde ju inte heller.

Jag tror alltså, att även om det kan sägas att det inte endast var tack
vare vår egen förtjänstfulla politik, som landet kunde hållas utanför kriget,
utan att även ödets gudinna och turen därvidlag spelade en väsentlig roll, så
får man inte underskatta värdet av den utomordentliga sammanhållning, som

Nr 7.

Onsdagen den 12 februari 1947.

Svar på interpellation. (Forts.)

vid denna tidpunkt ändå var för handen i vårt land, liksom av den vilja till
uppoffringar, som gjorde sig gällande under den tid kriget pågick. Jag
tycker, herr talman, att man kan konstatera, att detta är ett synnerligen stort
värde, även med hänsyn till framtiden.

Herr statsrådet Möller: Herr talman! Jag skall inte förlänga debatten, men
jag vill säga några ord i anledning av herr Pehrsson-Bramstorps anförande.

Såsom jag konstaterade i interpellationssvaret, stödde sig mina sakuppgifter
inte bara på minnesbilder utan också på anteckningar, som gjorts av ett par
ledamöter av samlingsregeringen, och när herr Pehrsson-Bramstorp här tydligen
försöker göra gällande, att den bortgångne statsministern och han voro
en själ och ett hjärta i denna sak, så kan jag inte — jag hade inte från början
tänkt beröra det — underlåta att nämna, att en av dem, som gjorde anteckningar,
var den avlidne statsministern själv. Och han har om midsommaraftonen,
måndagen den 23 juni 1941 bl. a. skrivit: »Kl. 10—12 sammanträdde
regeringen. Alla närvarande. Giinther redogjorde för tyskarnas önskemål och
talade för tillmötesgående i fråga om transiteringen av en division. Övriga
önskemål skulle bli föremål för förhandlingar. Den efterföljande överläggningen
kom också i första hand att gälla transiteringen. Själv utvecklade jag efter
Giinthers redogörelse skälen för ett avböjande, varvid jag mindre tryckte på
reagensen utifrån än på den återverkan medgivandet kunde få på vårt eget
folk. I fortsättningen deklarerade bland andra Bramstorp sin anslutning till
utrikesministerns mening.»

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Jag skulle först vilja uttala ett erkännande
till herr socialministern för att han genom sin minnesartikel verkligen
riktat uppmärksamheten på de krafter, som i detta fall drevo sitt spel
och som uppenbarligen voro beredda att sätta riksdagen och de parlamentariska
spelreglerna ur funktion för att tillmötesgå de tyska anspråken.

Den interpellation, som här i dag besvarats, bär ju föregåtts av en pressdiskussion,
där temat från den socialdemokratiska pressens sida egentligen har varit,
att det var Kungen, som mot de socialdemokratiska regeringsmedlemmarnas
vilja, mot den socialdemokratiska riksdagsmajoritetens vilja genomdrev
eftergifterna. Interpellanten herr Ward har själv i sin tidning — jag antar
att det är han, som skrivit den ifrågavarande ledaren — meddelat, att socialdemokraterna
»funnit sig ställda inför en monarkisk påtryckning, som inte
riktigt rymmes inom det vedertagna parlamentariska styrelsesättets ram».
Och Kungen har själv, såsom alla veta, för inte så länge sedan påpekat, att
han ingripit, och jag föreställer mig, att det var händelserna vid midsommarhelgen
1941, som han avsåg, då han ingrep och gav regeringspolitiken en bestämd,
av honom önskad inriktning.

Jag har försökt följa vad andra vittnen ha skrivit om denna remarkabla
tilldragelse, när majoriteten kapitulerade för minoriteten och vi alltså begåvades
med dessa eftergifter. En av de dåvarande socialdemokratiska andrakammarledamöterna,
Rolf Edberg, har skrivit i sin tidning Ny Tid, att »kungens
vilja rönte stor förståelse inom vissa inflytelserika kretsar», och han tilllägger,
att om socialdemokraterna den gången hade sagt nej, hade det antingen
blivit abdikation eller också hade det blivit en minoritetsregering, som
— för att återvända till socialminister Möllers minnesanteckning — hade blivit
till sin anda en klart tysksinnad regering.

Jag tar herr Åkerberg, den socialdemokratiska förstakammarledaren, som i
sin tidning, Örebro-Kuriren, har upprepat vad som sagts från herr Möllers sida,
att alla socialdemokratiska statsråd voro motståndare till eftergiftslinjen.

Onsdagen den 12 februari 1947.

Nr 7.

Svar på interpellation. (Forts.)

Jag tar en annan socialdemokratisk ledamot av första kammaren, herr Brandt,
som dock inte numera tillhör riksdagen. Herr Brandt påstår, att han har antecknat
vad som föregick beslutet inom den socialdemokratiska gruppen, och
han säger bl. a., att dåvarande statsministern Per Albin Hansson kunde »naturligtvis
resa till Kungen med vårt nej, men följden kunde bli regeringskris
med svårbedömbara konsekvenser, eftersom Kungen hade kommit att abdikera,
samlingsregeringen att upplösas och socialdemokraterna att försvinna ur regeringen».

Morgon-Tidningen säger, efter att ha granskat den diskussion som uppstått
om saken, att ett nej från socialdemokraternas sida hade betytt att de fått
lämna regeringen och att landet fått en borgerlig minoritetsregering, som alltså
skulle ha blivit »en typisk eftergiftsregering».

Jag skall ta ännu ett vittnesbörd av en person, som väl var närvarande vid
överläggningarna och som fortfarande tillhör denna kammare, nämligen riksdagsman
Karl Bergström. Han förklarar i sin tidning, att man hland de socialdemokratiska
riksdagsmännen allmänt hade den meningen, att Kungen skulle
vägra att godtaga ett nej på det tyska kravet och att om socialdemokraterna
sagt nej hade det blivit en borgerlig minoritetsregering, varefter det inte dröjt
länge »förrän vi i oblodiga former helt ockuperats av tyskarna».

En borgerlig regering skulle alltså enligt framställningen i den socialdemokratiska
pressen, grundad på uttalanden av socialdemokratiska riksdagsmän,
som voro närvarande vid överläggningarna, ha varit liktydig med en oblodig
ockupation, d. v. s. utvecklingen i vårt land skulle ha blivit densamma som
föregick Ungerns, Rumäniens och Bulgariens inträde i kriget.

Jag tror detta uttrycker deras mening, som gjort uttalandet, och jag kan
därför icke förstå de socialdemokratiska talesmännens resonemang, att det inte
finns någon anledning att dröja vid denna fråga och att den tillhör historien.

Jag vill till detta göra en påminnelse. Även om den kapitulation det här
talas om är den som väckt det största uppseendet, var den inte den första
kapitulationen. De berättelser vi vänta från utrikesdepartementet om några
dagar tror jag skola omtala, att den första kapitulationen gjordes den 9 april
1940. Det var inte den enda — inför de tyska fordringarna förekom det många
vänligheter och tillmötesgåenden mellan den 9 april 1940'' och den 22 juni 1941,
som jag skulle vilja sätta mycket hårdare epitet på.

Statsrådet Vougt talade om hur han greps av den dåvarande statsministerns
patos och medvetna inställning, att det var möjligt att vi skulle tvingas bryta
med Tyskland. Om detta var herr Yougts mening och inställningen hos alla
dem, som under denna tid matade det svenska folket med framställningar om
innebörden av denna politik, badö de en underbar förmåga att dölja densamma.
Jag kan aldrig glömma att vid den tidpunkt, då den tyska radion spelade
sorgemusik i anledning av stalingradkatastrofen, skrev en tidning, som står
herr Vougt mycket nära, att vi även här i Sverige delade oron för ett tyskt
nederlag. Jag kan inte heller glömma, att regeringsorganet i februari samma
år — 1943 — talade om att en rysk seger var lika oroande för oss som en tysk.
Hade man den inställningen, att vi kanske drevs in i ett läge, i vilket vi kanske
måste bryta med Tyskland och slå in på en ny politik, gjorde man inte mycket
för att ideologiskt övertyga folket om att detta kunde bli nödvändigt. Hade
detta blivit nödvändigt skulle den förberedelse som gjordes ha utgjort ett
direkt hinder mot att verkligen samla folket på en uppstramningslinje.

Nej, herr talman, hela tragiken i denna Ehrenrettung man nu försöker genomföra
ligger i att man nu känner sig så bunden av denna politik, att man
vill upprätthålla legendbildningen, ty vad är det väsentliga i denna fråga?

Nr 7.

Onsdagen den 12 februari 1947.

Svar på interpellation. (Forts.)

Det väsentliga är frågan, huruvida den politik, som socialdemokraterna tvingades
genomföra i känslan av att det eljest skulle ha blivit en katastrof, räddade
freden och gjorde att vi skonades på ett så underbart sätt. Får jag tro vad
interpellanten, herr Ward, sagt här i dag, ville socialdemokraterna inte böja
sig för detta Hitlers krav, men nu efteråt erkänna de, att det var lyckligast som
skedde. I socialminister Möllers replik fanns en antydan till polemik mot denna
uppfattning, men såvitt jag vet är han den ende som uttryckt någonting sådant.
Han är inte säker på att det hade blivit sådana konsekvenser som han
befarade, därest vi sagt ifrån till Tyskland, att vi inte ville medverka i det
krig Tyskland då hade släppt lös mot Sovjetunionen och därmed medverka i
det krig som fördes mot England. Anser man nu att det var bäst som skedde,
blir ju konsekvensen att man underkänner den linje, som socialdemokraterna
nu så anspråksfullt framträda som förespråkare för. I så fall måste socialdemokraterna
säga., att de visserligen inte ville gå med på dessa eftergifter, men
sedan de böjt sig för minoritetens och Kungens vilja har det visat sig att det
var det lyckligaste.

Jag tror det är ganska viktigt att denna legendbildning upphör. Man bör
göra sig förtrogen med tanken, att om inte den tyska armén krossats, hade
våra hjälpåtgärder till tyskarna inte räddat Sveriges självständighet men väl
banat vägen för dess förstörande. Det var alltså i verkligheten inte denna
socialdemokraternas kapitulation under hot om abdikation eller vad det nu
var som räddade landets fred och framtida självständighet. Om man inser
detta, har man kommit en bit framåt och kan avstå från den legendbildning,
som odlas på många håll, både i riksdagen och annorstädes. Det var tack vare
ädelmodet från Tysklands motståndare att inte betrakta oss som medkrigförande
som vi skonades, men äran räddade vi sannerligen inte. Det var mycket
motiverat att min partikamrat Sven Linderot i första kammaren citerade Ola
Hanssons ord: »Ni spände inte havande kvinnor för vagnen, men ni åkte
och teg.»

Det svar som statsrådet Möller givit motiverar några frågetecken. I detta
svar ges dåvarande statsministern, Per Albin Hansson, skulden för att den
socialdemokratiska pressen framställt händelseförloppet på det sätt jag tidigare
citerat. Det är på den dåvarande statsministerns framställning av läget
inför den socialdemokratiska riksdagsgruppen 1941 som vederbörande skribenter
stöda sig, när de vid denna uppklarningskampanj hävda, att om inte socialdemokraterna
vikit undan för den borgerliga minoriteten, hade det blivit ett
regeringsskifte, som skulle ha inneburit en i oblodiga former genomförd kapitulation
för Tyskland. Jag måste fråga socialministern, varför man inte tidigare
ingripit mot en sådan som jag antar legendbildning. Om socialministern
haft den övertygelsen att Kungen inte utövade något hot, när dessa beslut fattades,
varför har man då inte talat om detta och påverkat pressen, sonri dessa
dagar diskuterat frågan? Att några socialdemokratiska ministrar ges en något
karskare historik än den som gäller den dåvarande partiledaren, det får väl
vederbörande själva klara upp, men på mig gör det inte något gott intryck.
Hade statsrådet Möller den uppfattningen, att statsministern såg spöken när
han talade om de redan berörda konsekvenserna av ett socialdemokratiskt nej,
skulle han inte ha hemlighållit detta, och han skulle inte ha tillåtit att den
press, som hani själv varit med om att bygga upp, drivit en sådan framställning
som den gjort under de senaste veckorna.

Sedan skulle jag vilja göra ytterligare en fråga. Vad är innebörden i påståendet
att socialdemokraterna skulle ha fått lämna ledningen, om de sagt
nej? De hade ju majoritet i riksdagen och det bär framhållits av bland andra

Onsdagen den 12 februari 1947.

Nr 7.

Svar på interpellation. (Forte.)

herr Fast, att det inte fanns någon vacklan bland dem. Det var en stor majoritet,
och herr von Friesen var till och med så vänlig att han inrangerade
kommunisterna i motståndsrörelsen mot nazismen från den 22 juni 1941. Inom
parentes vill jag säga, att herr von Friesen såvitt jag vet inte kom in
i riksdagen förrän 1941. Eljest skulle han ha vetat, att huvudtemat i socialdemokraternas
anföranden vid remissdebatten hösten 1940 var en varning för
att vi höllo på att ragla rätt in i det tyska livsrummet. Men han har för
övrigt givit ett sådant bidrag till det historiska klarläggandet av vad som
skedde under krigsåren, att man må hålla honom en hyggligare räkning för
att ha varit dåligt informerad. Han har i alla fall bidragit till att klara ut,
att folkpartiet inte intog en så imponerande attityd som man försökt göra
gällande i propagandan.

Men, herr socialminister, om socialdemokraterna voro tongivande inom regeringen
— och det voro de — om de hade majoritet i riksdagen — och det
hade de — om de nyligen erhållit den mest ovanligt exklusiva fullmakt av
folket — och det hade de i valet några månader tidigare — hur kan man
då säga, att socialdemokraterna skulle ha fått försvinna från arenan, om de
hävdat riksdagsmajoritetens mening? Jag förstår inte hur socialministern kan
ge denna framställning av Kungens handlingssätt, ty vilka krafter skulle ha
genomfört denna minoritetens diktatur och vilka krafter skulle ha satt riksdagen
ur funktion, om de inte kunnat stödja sig på Kungen? För mig ligger
det i denna framställning en motsägelse, som jag hoppas socialministern,
även om han nu måst lämna kammaren, finner det angelåget att klara ut
bättre än som skett, ty genom denna framställning har han övertygat svenska
folket om att bakom de män, som fatt folkets och riksdagens förtroende,
opererade det krafter, som voro beredda att genomföra en statskupp, liknande
den som genomförts i Rumänien och andra länder. Jag förstår inte, att de
borgerliga, som indirekt utpekas som redskapet för en sådan minoritetsdiktatur,
inte ha någonting att säga på denna punkt.

Kvar står, om jag uppfattade socialministerns svar riktigt, att dåvarande
statsministern Hansson trodde på möjligheten av en statskupp och att han
meddelade sina partivänner, bland andra socialministern, detta. Då uppstår
frågan: var statsministern omdömesgill, eller voro statsrådet Möllers i efterhand
anmälda tvivel hållbara? Statsrådet Möller, som icke talat med Kungen,
viiket däremot statsministern gjort, fritar Kungen. Han underkänner den dåvarande
statsministerns framställning och frånkänner dennes farhågor, vilka
gjoide ett så starkt intryck på den socialdemokratiska gruppen, att denna
mot sin vilja kapitulerade för den borgerliga minoriteten, verkligt värde.

framträder i skildringen ett namn, som många gånger förekommit i
debatterna om förhållandena under krigsåren, nämligen dåvarande utrikesministern
Giinthers namn. Utrikesminister Gunther omnämnes i statsrådet
Möllers svar såsom den man, som i förväg talat med Kungen. Jag vill inte
därur uttolka, att det var han som övertygade Kungen, men den tanken ligger
ju nära, till hands, att det var denne rådgivare, som icke hade förankring
i riksdagen, som påverkade Kungens beslut, vilket i sin ordning påverkade
socialdemokraterna på omvittnat sätt.

Om man antar, att dåvarande .statsministern Per Albin Hansson inte trod„
P„a sP°ken, och om man vidare antar att socialminister Möller har rätt i
påståendet att ett nej i enlighet med riksdagsmajoriletens och folkets vilia
skulle medfört att vi fått eu till sin anda klart tysksinnad regering alltså
en statskupp, da kunna vi inte stryka över detta. Man måste då dra den bestämda
slutsatsen för den framtida politikens utformning, att det behöves
garantier för att icke en ensam man och vissa kretsar omkring honom skola

Nr 7.

Onsdagen den 12 februari 1947.

Svar på interpellation. (Forts.)

kunna sätta riksdagen, de parlamentariska spelreglerna och demokratien ur
funktion.

Det socialdemokratiska partiet har nyligen på sin kongress med stor majoritet
beslutat vidhålla det programmatiska kravet på republik. Ja,g anser det
bör vara socialdemokraterna obetaget att bestämma tidpunkten, när detta program
skall genomföras. Även om man anser att det inte är lämpligt att genomföra
det nu, anser jag man har skyldighet att vidta sådana åtgärder, att det
blir omöjligt för en enda man med vissa krafter bakom sig att sätta folkviljan
ur funktion. Såvitt jag förstår, finns det ingen annan möjlighet att
genomföra detta än att göra monarken till ett uteslutande representativt organ,
göra regeringen till riksdagens organ och upphäva den nuvarande dualismen,
som i kritiska situationer kan leda till allvarliga konsekvenser. Detta
är, herr talman, den slutsats jag drar av det inträffade.

Herr Fast, som på begäran erhöll ordet för kort genmäle, anförde: Herr
talman! Jag vill inte ingå på något bemötande av den rent ohistoriska och
felaktiga tolkning av händelseförloppet som herr Hagberg i Luleå gjort. Herr
Hagberg sade, att vi räddade landet men inte äran, och vidare talade han om
att det kommunistiska partiet på hösten 1940 deklarerat sin motståndsvilja.
Han nämnde också ett datum: den 9 april 1940.

^När.jag gör vissa sammanställningar av vad som ägde rum mellan dessa
båda tidpunkter och erinrar mig den propaganda som då fördes här i landet,
tycker jag att man kanske bör tala tyst om äran även på herr Hagbergs
sida.

Jämväl herr Hagberg i Luleå erhöll på begäran ordet för kort genmäle och
yttrade: Herr talman! Jag förstår herr Fasts vilja att tala så tyst som möjligt
om denna mörka tid.

Härpå anförde:

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! Jag har svårt att förstå att den
debatt som föres här i dag kan vara till någon nytta för vårt land. Historieskrivningen
bör nog ske på ett mera objektivt sätt än vad som kommer att
framgå av referaten av dagens debatt. Herr Hagberg i Luleå, som i dag
uppträder för att klara ut vad som hände den 23, 24 och 25 juni 1941, var
Tysklands gode förespråkare ända fram till den 23 juni någon gång på morgonen,
då tidningarna kommo ut och omtalade krigsutbrottet Tyskland—Ryssland.
Tidrymden för omvändelsen torde alltså ha varit ganska begränsad.

Samlingsregeringen tillkom för att nationens alla krafter skulle koncentreras
kring det som då betraktades som den väsentliga uppgiften, nämligen bevarandet
av vart lands frihet och fred. Dessa ord användes ofta under krigsåren.
^ En del tidningar tilläto sig använda en annan ordningsföljd och talade
om fred och ^frihet. Jag anser den förra ordningsföljden är riktigare. Det
var säkert många olika omständigheter, som möjliggjorde för samlingsregeringen
att nå det^ eftersträvade resultatet,_ Faktum kvarstår dock, att regeringen
lyckades halla vart land utanför kriget med vår självbestämmanderätt
i behåll. Givetvis förekommo i farliga och svårbedömbara situationer olika
meningar om vad som var tillrådligt och vad som skulle leda till det bästa
Det var ett sadant förhallande som inträffade midsommaren 1941.
Såvitt jag kunde bedöma hade ingen för avsikt att frångå det som var huvudlinjen
i svensk försvarspolitik, men meningarna voro delade både om risken
att säga blankt nej till Tyskland och om risken för återverkningar på den

Onsdagen den 12 februari 1947.

Nr 7.

Svar på interpellation. (Forts.)

svenska försvarsviljan. Ingen kan väl heller förneka, att ett bestämt motsatsförhållande
inom regeringen — låt oss exempelvis säga eu motsättning mellan
statsministern och utrikesministern — skulle kunnat leda till en situation som
under då rådande förhållanden måste ha ingivit de mest allvarliga betänkligheter.
Det var mot bakgrunden av allt detta, vilket jag i mycket koncentrerad
form sökt återge, som de överläggningar ägde rum vilka fördes under så gott
som hela midsommaraftonen, som fortsatte under midsommardagen och som
sedan avslutades med ett hemligt riksdagsplenum.

Såvitt jag vet höjdes det inom alla grupper, vilka stodo bakom samlingsregeringen,
. röster som varnade för en eftergift, och så skedde även inom den
grupp jag tillhör. Emellertid var det inom samtliga dessa grupper många,
kanske det överväldigande flertalet, som ville tillstyrka en transitering. Man
har nu försökt dra fram alla de anteckningar man förfogar över, och man
har försökt tillgodogöra sig vad minnet kan berätta, och man har inte dragit
sig för att åberopa vad som sagts i regering, utrikesnämnd och riksdag. När
man nu slagit in på denna bog tycker jag det är ganska väsentligt, att man
tar händelserna i rätt ordningsföljd.

Här har man sökt skildra hurudana förhållandena voro inom regeringen.
Jag har ju inte någon möjlighet att bedöma hur det gått till där. Det var
först på ett något senare stadium, som jag fick vara med om detta mycket
allvarliga avgörande. Utrikesnämnden hade ett långt sammanträde under midsommaraftonen,
och jag vill framhålla, att det där rådde en ytterst allvarlig
stämning. Sammanträdet ägde, som vi torde erinra oss, rum innan riksdagsgrupperna
tagit ställning till frågan. Efter vad som här sagts är det väl
heller ingen hemlighet jag förråder, om jag fastslår, att det fanns delade
meningar inom de olika grupperna i utrikesnämnden. Även bland det socialdemokratiska
partiets representanter rådde väsentligt olika uppfattningar.

Gå vi sedan till överläggningarna inom partigrupperna, så funnos också där
förespråkare för båda uppfattningarna. Men när frågan sedan kom upp i riksdagen,
hade man man i stort sett enat sig om den linje man ansåg sig vara
tvungen att välja. Jag vill här knyta an till vad som vid den tidpunkten yttrades
av den bortgångne statsministern inför ett forum, vilket han måste
tillmäta mycket stor betydelse. Det var ett uttalande som jag fäste mig
alldeles särskilt vid när jag hörde det återgivas, och som jag också då antecknade.
Statsministern gav uttryck åt den meningen, att ansvaret vilar på
hela regeringen. Hur de pågående händelserna komma att uppfattas ute i
landet beror på hur vi själva bete oss, sade statsministern.

Jag minns att jag citerade just detta sista uttalande vid ett tillfälle, då
jag inför en ganska stor publik måste vidröra denna fråga. Denna transitering
var en engångseftergift, som försvarsministern Vougt alldeles riktigt
sagt här i dag. Vad man diskuterade dessa bekymmersamma dagar var just
om man kunde befara att även i fortsättningen en rad eftergifter skulle göras.
.lag tror att vi på alla håll voro överens om att så icke skulle få ske. Om
jag ser tillbaka på samlingsregeringen, på riksdagen och på hela utvecklingen,
så har jag den mycket bestämda uppfattningen att statsministerns uttalande
hade en alldeles särskild betydelse. Vi ville icke fortsätta på den vägen.

Herr Uagge: Herr talman! Jag tror statsrådet Möller när han säger, att
han aldrig tänkt sig att hans uttalanden skulle följas av eller giva anledning
till en diskussion, vare sig av det slag som förts i pressen eller en sådan som
vi haft det tvivelaktiga nöjet att lyssna till här i dag. Men jag undrar om han
ändå inte vid det här laget har funnit, att det inte var klokt att komma med
de halvkvädna visor, som han låtit publicera i minnesartikeln över den avlidne

Nr 7.

Oasdagen den 12 februari 1947.

Svar på interpellation. (Forts.)

statsministern. Det är nu en gång på det sättet, att börjar man med sådant, så
måste man också fortsätta på den inslagna vägen. Den ena indiskretionen drar
den andra med sig, ty när man framställt en sak på ett visst sätt, så tycker
andra det är riktigt att i gengäld också framlägga annat material ur sina synpunkter.
Så har också skett i detta fall. Det som här förekommit är inte trevligt.
Man har begagnat anteckningar man haft om dels privata samtal och dels
om vad som förekommit vid överläggningar, från vilka man knappast haft
rättighet använda sådant material. Jag är inte hågad att följa det exemplet
och kommer inte heller att fortsätta på den linjen.

Om en sådan historia som denna dras upp med alla dessa indiskretioner, så
kan det föra med sig allehanda pikanterier, som folk tycker äro lustiga, och
i synnerhet pressen tycker ju att sådant är mat för Måns. Men jag frågar:
gör man verkligen någon nytta med att dra fram dessa indiskretioner? Är det
något bevänt med dessa försök att i efterhand dra fram dem — nota bene innan
man kan lägga fram alla dokument, innan man kan få fram alla personliga
minnesanteckningar o. s. v. som äro nödvändiga för att få en något så när objektiv
skildring av vad som förekommit? Fn diskussion som denna för alltid
med sig — vilket ju kan vara i överensstämmelse med den mentalitet, som
tycks finnas här i landet för närvarande men som jag finner i hög grad osympatisk
-— försök att svärta ned folk så mycket som möjligt för vad de gjort
eller — ännu oftare — för vad de icke gjort. —

Detta gör kanske inte så mycket. Sådant får man ju lära sig tåla. Vad som
är värre är att diskussionen — på samma sätt som i debatten här i kammaren,
där en våg av all möjlig bråte och allt möjligt skräp i form av prat och ovederhäftigheter
slagit in över diskussionen —■ får i sitt följe en del saker och
ting som icke äro riktiga, som äro skadliga och dessutom mjmket svåra att
överhuvud taget vederlägga. Så mycket torde jag emellertid kunna säga, och
det tycker jag också att statsrådet Möller på sitt sätt bestyrkte, att talet om
Konungen, och jag vill tillägga också talet om en eventuell ny regering, har
varit o vederhäftigt. Något regeringsskifte var ju gudskelov inte alls aktuellt
vid det tillfället. Det har icke legat någon som helst realitet bakom allt detta
prat. Det tycker jag kan vara nyttigt att konstatera.

Sedan instämmer jag med herr Skoglund i Doverstorp när han säger, att
transiteringsfrågan behandlats på samma sätt som så många andra frågor inom
samlingsregeringen, även om dess vikt gjorde att dess behandling fick i viss
mån andra former. Men i grund och botten var det samma princip som tilllämpades
i detta som i andra fall.

I en samlingsregering kunna faktiskt inte rent eteriskt-parlamentariska principer
gälla, Det går helt enkelt inte. Då skulle samlingsregeringen spruckit omedelbart.
Statsministern -— liksom vi andra — ville inte att vi under dåvarande
förhållanden skulle låta samlingsregeringen spricka. Han ansåg, och enligt min
mening med full rätt, att vårt land skulle haft, jag säger alldeles för litet om
jag säger betydligt besvärligare att klara sig igenom kriget, om vi icke haft
denna samlingsregering. Den kunde vi ej behållit om vi inte å ömse sidor
sökt att så långt som möjligt vara lojala och sökt ta allehanda hänsyn till varandras
meningar. Ofta fingo vi kanske för den skull gå längre än vi tyckte
var roligt. Det var en nödvändig förutsättning för hela konstruktionen med en
samlingsregering. Så var fallet också i fråga om detta ärende, vars gång herr
Skoglund i Doverstorp nyss skildrat. Man hade olika meningar från början,
men det hade man också i många andra fall. Undan för lindan enades man så;
i utrikesnämnd, efter hemliga sammanträden i kamrarna och efter sammanträden
inom partierna. Till sist kom man så till ett resultat, som alla stodo för.

Hur fick man ihop det? Ja, framför allt därför—och där ger jag statsrådet

Onsdagen den 12 februari 1947.

Nr 7.

Svar på interpellation. (Forts.)

Möller alldeles rätt — att man hade den uppfattningen att en splittring vid
det tillfället hade varit oerhört olycklig för landet. Jag behöver inte gå in
på några detaljer för att var och en skall förstå vad jag menar.

Vad själva saken beträffar vill jag säga, att personligen var jag redan från
början av den uppfattningen, att vi borde gå med på denna transitering. Jag
tar helt och hållet det ansvar som en gång kan komma på min del för detta.
Ja, ännu i dag, när jag gått igenom allt och försökt klara ut hur situationen
var, är jag övertygad om att det var en riktig åtgärd med tanke på de förhållanden
som då rådde, och inte minst på grund av förhållandena i Norden. Jag
skulle med säkerhet under samma förutsättningar handla på samma sätt igen
och ha precis samma uppfattning som jag hade då. Detta betyder inte att frågan
var enkel och lättfattlig. Man kan inte säga att saken var klar och att
så måste en människa handla, som ser endast till sitt lands intressen — eller
vad man vill använda för uttryck. Den var visst inte enkel! Tvärtom var det
en oerhört invecklad och svår fråga, och det var naturligt att delade meningar
gjorde sig gällande.

Nu har man på sina håll sprungit omkring och i ivern nästan snubblat över
sina egna fotter i sina försök att slippa ifrån ansvaret eller kasta det på andra.
Jag vet för övrigt inte riktigt vad man egentligen vill. Saken ligger så till,
vilket sagts här förut, att något politiskt ansvar icke kan nu utdömas. Och
vad det moraliska ansvaret beträffar kan det icke utdömas, förrän man får
helt andra fakta och helt andra möjligheter att bedöma, varför den ene eller
den andre intog den eller den positionen. Det är inte bara ytterligare dokument
som då behövas, utan det behövs också en kritisk granskning för att det moraliska
ansvaret — om någon är road av att utdöma sådant — skall kunna utdömas.

Vad så beträffar de olika försöken att skjuta över på olika partier vad det
ena eller det andra skulle ha för ansvar eller vad som borde ha gjorts, så förefalla
mig dessa försök verkligen vara de allra minst intressanta i hela historien.
Det förefanns delade meningar inom alla partier. Vid sådana tillfällen
följer varje parti gärna sin ledning så gott det går. I den mån ett parti inte
kan göra det, får man helt enkelt se till att ledningen går sin väg. Det är så
det legat till här också, och det är därför framför allt partiledningarna som
ha ansvaret för slutresultatet. Det var utan tvivel så, att den socialdemokratiska
gruppen fattade sitt beslut under förutsättning att de andra partigrupperna
icke ville gå med på en transitering. När man fick veta att det i de
andra grupperna fanns majoritet för att tillåta transiteringen, så fattade den
socialdemokratiska gruppen — om inte enhälligt så dock med stor majoritet —•
beslut om att också vara med om transiteringen. På det sättet kan man säga
att de sköto ansvaret över på minoritetsgrupperna. Men det kanske behövs en
viss ansvarskänsla också för att skjuta över ansvaret på andra! Det var förvisso
inte heroiskt handlat av det socialdemokratiska partiet, vilket också statsrådet
Möller framhöll, men det var enligt min mening något mycket viktigare
nämligen ett mycket klokt beslut som fattades. Det heroiska bar sin tid och
klokheten har sin. Under detta krig ha vi gunås inte kunnat vara så värst heroiska,
men det hade kunnat komma tillfällen, då vi fått försöka få fram vad
som säkerligen fanns hos svenska folket av motståndsanda och heroism. Då
hade denna varit på sin plats.

Jag kanske kan sluta med att säga, att om man nu skall tala om när heroism
är lämplig eller icke lämplig, så tycker jag att minst sympatisk är den sortens
heroism som kommer efteråt, när allting är avklarat och somliga människor
fått ta sitt tunga ansvar, medan andra, som nu äro mycket heroiska,
inte behövde vara med.

/indra hammarens protokoll 19Jt7. Nr 7.

Nr 7.

Onsdagen den 12 februari 1947.

Svar på interpellation. (Forts.)

Herr Andersson i Falun: Herr talman! Jag delar helt statsrådet Möllers
uppfattning att den här diskussionen är tämligen meningslös. Den näst föregående
talaren har också givit uttryck för samma uppfattning. Den pågående
debatten förs enligt uppgift för att få klarhet i vad som verkligen förevarit,
men man debatterar också vad som skulle ha skett, därest händelseförloppet
blivit ett annat än vad det nu blev. Jag vill då säga att i det första hänseendet
tror jag att detta avsnitt av vår krigspolitik är i mindre behov av ett klarläggande
än många andra, ty här gällde det i alla fall ett avgörande där riksdagen
var inkopplad. Detta är också ett avsnitt där, såvitt jag vet, allt som
överhuvud taget kan dragas fram verkligen dragits fram. Det finns många
andra avsnitt av vår krispolitik som äro dunklare och som bättre behöva belysas
i en debatt.

Vad sedan det rent hypotetiska inslaget beträffar, frågan om vad som skulle
ha inträffat därest inte det och det hade skett, så är väl den diskussionen av
ett slag som egentligen inte hör hemma i denna lokal! Jag vill för övrigt
ifrågasätta, om man inte ägnat denna fråga för stor uppmärksamhet, när den
gjorts till föremål för debatt i riksdagen. Därvidlag kan varken herr statsrådet
Möller eller interpellanten skylla på den förkättrade borgarpressen, då
jag förmodar att interpellationen tillkommit med herr statsrådets vetskap och
kanske med hans medverkan.

Denna riksdagsdebatt är en direkt fortsättning på diskussionen i tidningarna
och har obestridligen som upphov ett förfluget ord i statsrådet Möllers minnesskrift
om den bortgångne statsministern. Statsrådet har själv indirekt medgivit
att hans ord där voro mindre väl övertänkta, eftersom han i interpellationssvaret
inte på något sätt försökt försvara dem eller ens nöjaktigt klargöra
vad han menat med dem. För övrigt vill jag säga, att i Per Albin Hanssons
levnad finns det väl tillräckligt mycket realiteter att använda sig av vid en
minnesruna, så man behövde väl inte, som här skett, blanda in rent spekulativa
moment. Om man på socialdemokratiskt håll, och speciellt statsrådet
Möller, känt sig obehagligt berörd av vad som förevarit, så tror jag inte att
man i dagens läge kan säga att man själv är alldeles utan skuld. Hade icke
diskussionen nu flyttats över till riksdagen är jag övertygad om att debatten
i pressen ganska snart mattats av. Nu dragés den upp på nytt. Till vad
nytta lämnar jag därhän.

Det avsnitt av statsrådet Möllers skrift, som blivit föremål för debatt, går
icke heller i andra avseenden alldeles fritt från klander. Det klander som
framställts tidigare har förvånat herr Möller, men för mig stod det klart,
när jag läste artikeln, att det var något i den som borde korrigeras. Av ordsammanställningen
ser det nämligen ut som om det skulle ha funnits notoriska
anhängare av kravet på tysk genommarsch. Det står nämligen i artikeln
att Per Albin Hansson var motståndare till den tyska genomtransporten.
Även om detta ostridigt är riktigt, så är ordvalet så försåtligt att det ser
ut som om det funnits verkliga anhängare till de tyska kraven. Möjligt är
att i de nazistiska kretsarna och kanske också här och där bland de militära
ledarna funnos sådana verkliga anhängare av de tyska kraven, men inom regeringen
och i riksdagen, d. v. s. i politiskt ansvariga kretsar, fanns det säkerligen
icke någon, som icke helst velat säga nej. Men man vågade icke
vidhålla detta motstånd och låta det ta sig uttryck i ett avslag på den tyska
framställningen. Och varför icke? Jo, man fruktade för repressalier, som
skulle kunna följa från dem som då sågo ut att ha all makt, och man fruktade
för de inrikespolitiska konsekvenser, som skulle kunna bli resultatet av en
eventuell upplösning av samlingsregeringen. Det var denna fruktan för konsekvenserna
som var avgörande för att vi gåvo upp motståndet, och det var

Onsdagen den 12 februari 1947.

Nr 7.

Svar på interpellation. (Forte.)

samma fruktan, som var motivet för regeringschefens slutliga jakande inställning.

Om herr Möller i sin artikel med sin utsago att Per Albin Hansson var
motståndare till transiteringen har velat ställa honom i annan dager än oss
övriga arma syndare, vill jag häremot inlägga en gensaga. Motståndare voro
vi allesammans. De flesta måste emellertid så småningom falla till föga, även
om det var några, som ståndaktigt stodo kvar på skansen. Men jag är icke
så alldeles säker på att denna ståndaktighet skulle ha varit för handen, därest
resultatet av ställningstagandet blivit ett negativt svar till Tyskland.

I debatten i pressen bär som en hypotes framkastats, att om samlingsregeringen
upphört midsommaren 1941 skulle de borgerliga ha bildat regering,
vilken regering antages ha visat större tillmötesgående mot de tyska kraven.
Härtill vill jag bestämt förklara, att folkpartiet vid denna tidpunkt icke
skulle ha. engagerat sig i någon annan regering än samlingsregeringen. När
vissa skribenter nu spekulera om möjligheten av en borgerlig regering, så
hade en sådan i vart fall icke kommit att innesluta några representanter från
mitt parti. Detta vill jag ha sagt till ledning för dem, som måhända fortsätta
spekulera i lösa antaganden om vad som skulle ha skett, därest icke
det skedde som inträffade.

Herr Olovson i Västerås: Herr talman! Det har ju i alla tider talats och
skrivits sådant, som givit underlag för falsk historia, men aldrig har det
väl talats och skrivits sa mycket, som kan begagnas och kommer att begagnas
som underlag för falsk historia, som vad det talades och skrevs nu under
kriget och den tid,^ som gatt sedan kriget tog slut. Detta få de vara beredda
på, som skola gå igenom vad som inträffat under dessa år.

När jag nu begärt ordet beror, det bara därpå, att det sagts sådant, som
blir till underlag’ för falsk historia, jämväl i denna debatt. Herr von Friesen
förklarade, i sitt anförande, att han fatt besked att den socialdemokratiska
gruppen vid sitt ställningstagande till transiteringen midsommaren 1941 skulle
ha fattat sitt beslut att tillråda bifall, därför att gruppen trodde att de borgerliga
partierna skulle göra det, och herr Bagge har nyss berättat vilken
uppfattning han hade om den socialdemokratiska gruppens handlande den
minnesrika dagen. Han hade tydligen liksom herr Svensson i Ljungskile fått
för sig, att gruppen skulle ha fattat ett beslut, som innebar att man ville
tillrada avslag, men att socialdemokraterna, sedan de fått kännedom om de
borgerliga partiernas inställning, skulle ha fattat ett annat beslut, som gick
pa bifall. Varken det ena eller det andra är riktigt. Saken var den att den
socialdemokratiska riksdagsgruppen när den behandlade frågan midsommar ignn

\9-n va.rke? vis®te eller trodde något om hur de borgerliga partierna
skulle stalla sig I varje fall blev ingenting meddelat, som tydde på att någon
visste hur de borgerliga partierna skulle stiilla sig, och jag kan intyga,
att mgen gjorde nagot uttalande om vad han, än mindre andra trodde

Den socialdemokratiska riksdagsgruppen fattade beslut under två olika''förutsättningar.
Det fanns bara två förutsättningar. Den ena var den att man
skulle uppna enighet om att säga nej, och den andra var denna: hur skulle
man ställa sig, om enighet icke kunde uppnås? Först avgjorde man frågan hur
man skulle ställa sig vid det förhållandet att det bleve enighet mellan riksdagens
olika, partier om ett avslag.. Där röstade gruppen, och resultatet blev att
159 rostade for att tillrada nej och 2 röstade för att tillråda ja Därefter
rostade man om hur man skulle ställa sig för den händelse enighet icke kunde
nppnas Da blev det en icke oväsentlig majoritet för att man under här angivna
förhallanden skulle tillstyrka bifall. Mellan de två omröstningarna hade

Nr 7.

Onsdagen den 12 februari 1947.

Svar på interpellation. (Forts.)

icke förflutit mer än på sin höjd en halv minut, och under den tiden hade
ingenting inträffat. Det vägledande var ju att man så långt som det var möjligt
skulle söka vinna en enig front utåt i det utomordentligt allvarliga läge,
vari vi då befunno oss. Sammanhållningen inom nationen var det avgörande
ja, det fälldes till och med sådana uttryck som att man icke kunde ta en splittring
och ett regeringsskifte samtidigt med ett krig.

Jag är fullt på det klara med att man inom de andra partierna behandlade
saken under det djupaste allvar, och det är rimligt begärt att andra utgå
ifrån att vi sågo på såken lika allvarligt och utan tillstymmelse till partipolitiska
spekulationer. Herr Svensson i Ljungskile har emellertid förklarat,
att debatten om vad som försiggick 1941 skulle ha inletts från socialdemokratiskt
håll för att vi skulle freda oss för ansvar. Socialdemokraterna ha icke
inlett denna debatt. Socialdemokraterna ha icke gjort något försök att komma
ifrån sin del av ansvaret. Icke ens de ledamöter av denna kammare, som
in i det sista ville att det under alla förhållanden skulle svaras nej, ha gjort
det minsta försök att kasta någon skuld på andra. Statsrådet Vougt har här
visat, hurusom debatten inletts av representanter för folkpartiet — eller man
skulle kanske säga män ur folkpartiet — och hur man sökt framställa socialdemokraterna
såsom eftergiftsmän framför andra. Det var icke något nytt den
här gången; det har skett tidigare i folkpartiets tidningar.

Jag kan fullständiga den bilden. Efter de uttalanden 1944, som statsrådet
Vougt här omnämnt för kammaren, förekom i folkpartitidningarna en rad artiklar
med de mest svinaktiga insinuationer mot socialdemokraterna för efterlåtenhet.
Årgångarna finnas ju lyckligtvis kvar, och de svar, som därefter
följde från de socialdemokratiska tidningarna, finnas också kvar; jag kan inbjuda
vem som helst att gå igenom båda sorterna. Just dessa angrepp, mer
eller mindre försåtliga och insinuanta, i folkpartiets tidningar föranledde svar
i den socialdemokratiska pressen. Jag var om icke den förste så dock en av de
första som gav igen. Det var jag som i tidningen först publicerade röstsiffrorna
från den socialdemokratiska gruppen, varefter det också kom en artikel
i Örebro-Kuriren. Det var svar på tal. Jag hade tidigare och med skärpa dagen
efter riksdagens tillrådan att bevilja genomfart hävdat den meningen, att oberoende
av på vilken sida man stod handlade alla under ansvar och efter bästa
förstånd och samvete och så som man ansåg vara bäst för fäderneslandet. Det
hade icke gjorts något försök att misstänkliggöra andra, och när röstsiffrorna
159 mot 2 publicerades, publicerades också den andra omröstningen, som skedde
omedelbart efter och utan att något däremellan inträffat. Det sades sålunda
klart ut, att den socialdemokratiska riksdagsgruppens majoritet, alltså
gruppen själv, beslutat att under angivna förhållanden tillstyrka genomfart.
Det har icke gjorts något, försök att komma undan detta, och i och med det
har också gruppen tagit sitt ansvar och burit det. Men vi ha ju rättighet att
säga ifrån, att man icke skall försöka framställa oss som eftergiftsmän framför
andra, i vart fall icke när man själv var mindre angelägen om att säga
nej, när det verkligen gällde.

Jag är fortfarande fullkomligt övertygad om att alla i denna kammare vid
det hemliga sammanträdet kände, att det kanske var det viktigaste avgörande
de någonsin varit med om eller kunde komma att få vara med om. Jag skulle
tro, att det väl var en av de få gånger som det fällts tårar i riksdagen. Jag
tror än i dag, att det icke finns anledning att resa klandertalan mot någon. Vi
som ville säga nej hade kanske orätt. Nu veta vi hur det gick; det gick bra.
Vi komma aldrig att få veta hur det hade gått, om vi som ville säga nej hade
segrat. Jag befinner mig i den ställningen att jag kanske måste klandra mig
själv, därför att jag var för stark motståndsmän, men det får man som sagt

Onsdagen den 12 februari 1947.

Nr 7.

Svar på interpellation. (Forte.)

aldrig veta. Men därför att det hela ligger till på det sättet vore det väl ganska
rimligt om vi komme överens om, att här ha alla handlat med fäderneslandets
väl för ögonen. Och under sådana förhållanden bör det bli slut med detta misstänkliggörande
av vårt parti, som man tror sig kunna misstänkliggöra genom
att framställa oss som eftergiftsmän. Det är framför allt folkpartiets tidningar,
som böra lära sig vad vanlig anständighet kräver. Saken har väl klarnat
åtskilligt, men. herr talman, hur skulle det vara om riksdagen skulle frige de
hemliga protokollen från kamrarnas sammanträden dagen efter midsommardagen
1941? Det finns där intressanta deklarationer, som det svenska folket
icke skulle ta någon skada av att få ta del av.

Herr förste vice talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr Pekrsson-Bramstorp: Herr talman! I anledning av herr Olovsons i
Västerås yttrande nyss, vari han dels förklarade varför den socialdemokratiska
riksdagsgruppen intagit den ställning till frågan som den gjort och dels
antydde sina egna innersta känslor, vill jag säga, att hans ord om vad hänsynen
till fäderneslandet krävde voro just sådana, som det höves varje svensk
man. Ty det var just vad han därvidlag anfört, som vid tillfället i fråga var
det för oss alla vägledande, nämligen att det gällde att skapa bästa möjliga
förutsättningar för att vårt folk icke skulle bli indraget i sådana besvärligheter,
som kunde bli följden av både det ena och det andra ställningstagandet.

Herr Hagberg i Luleå hade några funderingar i anledning av vad som skrivits
i några tidningar. Han angav emellertid icke kommunisternas ståndpunkt,
men så var den ju också i de olika skedena av mycket varierande slag. Om
jag icke missminner mig lutade kommunisterna under första delen av kriget
närmast åt ett aktivt deltagande på den sida, som de sedan voro mycket rädda
för att ha blivit lierade med. Jag tycker därför att det på den sidan icke finns
anledning att förebrå andra.

För min egen del vill jag säga, att försöken i vissa tidningar att komma
ifrån det ansvar man påtog sig under en besvärlig tid genom att skylla ifrån
sig på den ene eller den andre göra inte minsta intryck på mig. Jag tycker icke
att det är en svensk värdigt att göra på det sättet.

Herr Fast sade, att om alla stått eniga om att säga nej, hade vi kommit till
det resultatet. I den grupp jag företräder förekom ingen omröstning, men jag
skulle tro — och jag dömer då efter de yttranden, som vid tillfället i fråga
fälldes — att det fanns en ganska stark majoritet emot ett bifall. Det sades
emellertid rent ut även av dem, som voro emot bifall, att man icke var tillräckligt
insatt i de olika problemen och att man överlät åt partiets representanter i
regeringen att handla efter bästa förstånd. Men om vi skulle säga nej, då
måste också hela svenska folket stå enigt. Jag framhåller detta därför att jag
vill avliva myten, som säger att om så och så hade skett hade vi kunnat få en
borgerlig minoritetsregering. Säkerligen hade ingen inom mitt parti inträtt i
en sådan regering, ty vi funno det icke förenligt med fosterlandets bästa att
riva undan själva grunden för hållfastheten i det, som var det egentliga underlaget
för möjligheten att kunna rida ut stormen. Om det i eu så kritisk
situation fattas ett beslut, som går emot ens egen uppfattning, så skulle det
väl vara en egendomlig fosterlandskänsla att bara för att driva sin uppfattning
igenom låna sig till vad som helst, och detta fastän ingen i det ögonblicket
kunde vara säker på vad som var det rätta. Jag hoppas att jag övertygat
kammarkamraterna om att icke något riksdagsparti eller parti, som hade något
så när parlamentariskt underlag, skulle ha lånat sig till att skapa en regering
av den konstellation, varom herr Möller antytt.

Nr 7.

Onsdagen den 12 februari 1947.

Svar på interpellation. (Forts.)

Statsrådet Möller nämnde något om statsministern Per Albin Hanssons anteckningar
och sade därvid, att jag skulle ha gjort gällande att Per Albin
Hansson och jag varit en själ och ett hjärta. Jag har icke försökt göra det. Jag
har försökt framställa det så, att han var den regeringschef, som vi behövde
i det ögonblicket. Han representerade ett parti och jag ett annat. Vi hade delade
meningar om många saker, men vi försökte penetrera de olika problemen
för att komma fram till det, som vi trodde skulle vara det för landet och folket
bästa. Det bör icke ligga något orimligt i att i en så kritisk situation som
den dåvarande en socialdemokrat och en person, som företräder en annan uppfattning,
kunde resonera så pass intimt som vi gjorde om hur man på ömse
håll trodde att man borde handla för att det skulle lända till landets och folkets
bästa. Jag kan icke förstå annat än att det är överord att påstå, att jag
i detta avseende skulle ha gjort gällande, att statsminister Per Albin Hansson
och statsrådet Möller ha varit mindre av en själ och ett hjärta än vi två voro.
Statsministern har antecknat att han närmast lutade åt ett avböjande och att
jag instämde med herr Giinther. Det är alldeles riktigt, men om jag icke missminner
mig — jag har sett Per Albin Hanssons anteckningar -—- har han antecknat
hela den argumentering, som herr Giinther anfört, liksom sin egen, varvid
han medgivit att det fanns olika moment i problemet. När vi diskuterat
genom frågan beslöts till sist, att det skulle sägas ifrån till vederbörande, att
det var fråga om en engångseftergift. Om jag icke alldeles tappat minnet på
denna punkt, voro vi fullständigt eniga om att om det skulle hända att vi
ställdes inför den situationen att det framställdes nya krav, så skulle vi hänvisa
till vad som förut sagts, nämligen att det varit fråga om en engångseftergift,
som icke kunde förnyas. Enigheten brast inte heller på den punkten.
Alla nya tyska försök av det slaget avböjdes.

Enligt min mening fanns det icke någon representant för något av de borgerliga
partierna i riksdagen, som skulle ha velat låna sig till att medverka
i en regering, som i ett ögonblick som det ifrågavarande skulle frånfallit vederbörande
partis ståndpunkt; det var enligt min mening en mycket, mycket
stark riks dags majori tets bestämda åsikt.

Herr Fast erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr talman!
Endast en mycket kort replik till herr Pehrsson-Bramstorp.

Det är första gången jag hör, att det skulle kunnat uppbringas majoritet för
att säga nej. I sådant fall måste man ha givit mycket oklart besked, när man
sökte framlägga saken för vederbörande. Jag undrar, om icke herr PehrssonBramstorp
sammanblandade den allmänna olust och ovilja, som varje svensk
man måste känna, med de förhållanden som det skulle inneburit att i detta speciella
läge säga nej. Men eftersom ingen votering förekommit, kan jag icke
bestrida, att herr Pehrsson-Bramstorp hade rätt. Vi ha icke alls klandrat varandra
i detta sammanhang. Ur den synpunkten spelar det ingen större roll.
Men jag tycker, att detta meddelande som lämnades var uppseendeväckande.
Dessutom var det uppseendeväckande, att denna majoritet icke ens begärde
votering.

Jämväl herr Pehrsson-Bramstorp erhöll på begäran ordet för kort genmäle
och anförde: Herr talman! Till herr Fast skulle jag vilja säga, att jag vill icke
fråga honom, huruvida det i denna sak voterades i det socialdemokratiska partiet
eller icke och huruvida det voterades en eller två gånger. Men här måste
ligga någon viss politik bakom allt detta även från herr Fasts sida, då man
försöker att bara häntyda till den ena och den andra situationen. Förhållandet
är som jag sagt. Jag vet icke, hur det var inom andra partier. Men jag tror

Onsdagen den 12 februari 1947.

Nr 7.

Svar på interpellation. (Forts.)

icke, att man inom något parti behandlade landets väl så lättsinnigt, att man
var beredd att kasta sig först i den ena regeringens armar, som sökte att hålla
ihop det svenska folket, för att sedan kasta sig i armarna på en annan regering,
som sökte splittra det svenska folket.

Vidare yttrade:

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Bara några korta kommentarer i anledning
av vad som förekommit efter mitt förra anförande.

Det framträder en tendens att låta oss stryka över, gå vidare och bagatellisera
det hela. Det är framför allt de socialistiska talesmännen som företrätt den
meningen. Det är också en tendens att skylla ifrån sig på andra, såsom sker
från folkpartihåll och delvis även från bondeförbundets talesmän. Slutligen
ha högerns talesmän, framför allt herr Skoglund i Doverstorp, sökt tala om
annat, om kommunisternas stånidspunktstagande i de olika frågorna.

Herr talman! Jag skall icke läsa mycket, men jag måste uppfriska minnet
för att göra slut på denna legendbildning och tag-fast-tjuven-taktik om vad
kommunisterna vid olika tillfällen hävdat i dessa frågor. Att herr Skoglund
faller tillbaka på det är ingen nyhet: det har han gjort förr. Men att herr
Pehrsson-Bramstorp åker in i samma jargong är mycket förvånansvärt.

Vi hade också i remissdebatten 1940 på hösten, alltså noggrant den 6 augusti,
att i denna kammare behandla frågan om eftergifter. Jag läser ur högerledarens
tal, som hölls före mitt eget, bland annat följande om dessa eftergifter —
det gällde som bekant att frakta de tyska trupperna till och från Norge:1 »Jag
har för min del», säger herr Skoglund, »uppfattat regeringens ståndpunkt
vara den: medgivandet gäller i detta särskilda fall, och regeringen är icke
villig till vilka eftergifter som helst. Denna min uppfattning synes vara riktig,
och under sådana förhållanden och i det läge som råder kan jag icke använda
hårda ord, när regeringen, givetvis efter noggrant övervägande, kommer till
den ståndpunkt den intagit.»

Här var alltså ett försvar för eftergifter, som bör ställas i belysning mot
försöken att karakterisera eftergiften midsommarhelgen 1941 som en engångseftergift
och till försöken att försvara högerns allmänna linje.

Jag har sedan ett par uttalanden av de kommunistiska talesmännen Senander
och Hagberg i samma debatt. Senander säger bland annat följande: »I detta
sammanhang kan jag icke underlåta att något taga upp till behandling de strävanden,
som visserligen ännu försiktigt och trevande taga sig uttryck i kravet
på anpassning till det tyska livsrummet.» Jag citerar också mig själv — bara
en enda sats: »Den nya anpassning till det tyska livsrummet, som man nu litet
försynt och diplomatiskt propagerar för även från regeringsbänken, har ingenting
med en självständig utrikespolitik att göra.»

Det var hösten 1940 vid behandlingen av en annan form av s. k. engångseftergifter
som dessa uttalanden gjordes, och vad säga de? Jo, de säga, att
kommunisterna även då liksom tidigare intogo en klar hållning till neutraliteten.
Ty märk väl, vi ha icke stridit om neutraliteten; vad vi stridit om är avstegen
från neutraliteten.

Sedan vill jag även säga ett par ord om det som skedde midsommarhelgen
1941. När herr Olovson i Västerås hoppas, att riksdagen skall besluta att frigiva
protokollen från det hemliga sammanträdet, ber jag att få instämma. Det
kommer att giva klart besked om vilka som anmälde motstånd, icke bara som
en gest utan verkligt motstånd mot dessa enligt min mening riskabla eftergifter.
Vi ha i alla fall kommit så långt, att högern tyckes erkänna, att kommunisterna
från midsommaren 1941 voro motståndsmän. Men hur var det med det

Nr 7.

Onsdagen den 12 februari 1947.

Svar på interpellation. (Forts.)

parti, som herr Skoglund företräder och som också företrädes av herr Bagge?
Jag glömmer icke hösten 1943, när herr Skoglund gav en utmärkt sammanfattning
av den politik han ville genomföra. Märk, att det var hösten 1943, efter
Stalingrad och efter de stora förändringar som skett! Han sade ungefär så: Vi
kräva frihet åt finska folket,, vi sörja med norska folket och hoppas varmt, att
den danske kungen skall bli frisk. Det gav i ett nötskal hela den politik, som
man ännu då, på hösten 1943, ville genomföra. Mot öster var man karsk och
duktig; norrmännen ville man i alla fall sörja med, men när det gällde Danmark
nöjde man sig med en önskan att kungen skulle fri frisk. Det var alltså
icke fråga, vad man gjorde vid det ena eller andra tillfället, utan in i det sista
förde man eu politik, som blev ett understöd av den tyska krigföringen.

Sedan ännu eu sak! Jag tycker, att framställningen icke är avrundad utan
en erinran om vad som sagts i talarstolen i dag. Det tyder på att man ingenting
lärt på det hållet. Herr Bagge började med att tala om att i den händelse
vi komma med sådana indiskretioner kommer det ytterligare indiskretioner.
Han säd© vidare, att talet om Konungens hot vid 1941 års midsommarhelg var
ovederhäftigt och ingenting annat; det stöddes icke på realiteter. Därmed ville
han väl säga, att den farhåga, som den dåvarande statsministern uttalade och
som| man sedermera givit uttryck för i den socialdemokratiska pressen och som
föranledde den socialdemokratiska gruppen att mot sin vilja och övertygelse
böja sig för kravet om eftergift, icke var någon realitet.

Han talade vidare om de eteriska parlamentariska principerna och omöjligheten
att tillämpa dem i en samlingsregering. Vad menas med dessa eteriska
parlamentariska principer? Det menas naturligtvis, att majoriteten skall bestämma,
när man har en samlingsregering. Eftersom det var en socialistisk
majoritet, ter det sig så eteriskt för högerns talesmän. Han underströk att
det var riktigt att genomföra en politik med stöd åt Tyskland, och han sade
sig vara beredd att göra om detsamma. Efter sådana uttalanden från en talesman
för högerpartiet veta vi ju allesammans var detta parti står i dessa
frågor.

Då återvänder jag till den fråga som jag ville trycka på inledningsvis:
var detta verkligen ett stöd för strävandena att bevara freden och landets
självständighet? Var det verkligen dessa eftergifter för Tyskland, som åstadkommo
detta, eller var det måhända icke det blod, som göts av arméerna på
östfronten, av de engelska och amerikanska soldaterna, av partisankämpar och
sabotörer, medan vi sutto och fraktade de tyska trupperna? Vad var avgörande
för att vi räddade freden? Detta är en kärnfråga.

Det finnes en andra kärnfråga, som herr Möller uraktlåtit att nämna, fastän
han ju har haft möjlighet att taga till orda därom. Det är den frågan som
gör att jag tillmäter detta problem så stor betydelse. Jag vill icke söka sak
med socialdemokraterna. Jag går gärna med på att de befunno sig i ett hårt
tryck. Var det av fruktan för en statskupp eller något annat som man gjorde
detta? Men då kommer jag fram till frågan: var läget alltså det, som herr
Möller sedan uttalat, att om socialdemokraterna vidhållit sitt nej, så hade
man nödgats skaffa landet en annan regering, som hade blivit en minoritetsregering?
Eller, för att taga hans andra anförande, om socialdemokraterna
hade fått draga sig tillbaka, skulle det ha blivit en eftergiftsregering.

Ja, det är egentligen två spörsmål. Det ena berörde jag förra gången. Hur
kan man tala om att draga sig tillbaka, när man har majoriteten bakom
sig? Hur kan man överhuvud taget ställa frågan så, att när riksdagens stora
majoritet, vill bestämma politiken, så skulle en minoritet i regeringen, stödd
pa låt mig säga Konungen eller militären eller vilka krafter man tänker sig,

Onsdagen den 12 februari 1947.

Nr 7.

Svar på interpellation. (Forte.)

kunna diktera, och majoriteten skulle icke ha något att säga till om? Det är
för mig oförklarligt.

Det andra spörsmålet, som kanske är det reella, är följande: om socialdemokraterna
vidhållit det som man nu säger var deras övertygelse och man
hade fått en minoritetsregering, som enligt socialministern blivit till sin anda
tysksinnad, hade det — för att citera Karl Bergström ännu en gång — inneburit
en oblodig ockupation av vårt land. Hur kan man nu säga, att detta
bry vi oss icke om? Hur kan man vilja vifta bort saken på det sättet? Hur
kan man uraktlåta att draga den konsekvens, som jag tryckte på i mitt första
anförande, nämligen att om sådant var möjligt sommaren 1941, kan det
vara möjligt flera gånger? Om vi vilja slå vakt om riksdagens beslutanderätt,
om de politiska spelreglerna och om det fundamentala demokratiska
innehållet i den ordning som borde gälla i detta land, är det väl vår enkla
och oundvikliga skyldighet att draga våra slutsatser av detta. Jag pekade
på två möjliga slutsatser. Den ena är att aktualisera republikkravet. Vill
man icke det, kan man i alla fall gå in för slutsatsen, att man skall skapa en
sådan ordning, att regeringen blir ett riksdagens organ, så att riksdagens vilja,
folkets suveränitet och de politiska spelreglerna komma att respekteras för
framtiden. Det mest beklagliga är, tycker jag, att man från socialdemokratiskt
håll icke drar denna självklara slutsats av vad som ändå — trots
tvånget för herr Möller att linda in det litet grand -— kommit fram genom
de uppseendeväckande uttalanden som gjorts.

Under detta anförande återtog herr talmannen ledningen av förhandlingarna.

Herr Svensson i Ljungskile: Herr talman! Jag begärde ordet för att svara
på de uttalanden herr Olovson i Västerås gjorde om omröstningarna i den
socialdemokratiska riksdagsgruppen. Jag har läst åtskilligt i den socialdemokratiska
pressen om den saken, men icke förrän nu har jag fått klart besked
om hur dessa omröstningar ställde sig till varandra inbördes. Herr Olovson
säger, att mellan omröstningarna förflöt icke mera än en halv minut. Den
första omröstningen gällde under förutsättning att man kunde få enighet för
avslag. Jag vet icke, om herr Olovson lät detta krav på enighet innesluta även
Konungen och överbefälhavaren och de ledamöter i utrikesnämnden från den socialdemokratiska
gruppen, som enligt vad herr Skoglund meddelat redan tagit
ställning för eftergift. Om denna omröstning alltså baserade sig på kravet på
fullständig enighet, var denna förutsättning på förhand utesluten. Men även
om detta krav icke baserades på fullständig enighet, var en mycket omfattande
sådan i alla fall i högsta grad osannolik.

Nu säger herr Olovson, att man varken visste någonting eller trodde någonting
om hur de andra grupperna ställde sig. Utan att veta någonting och utan
att tro någonting om hur de andra ställde sig voterade man inom en halv minut
en motsatt ståndpunkt. Man kan ju fråga sig, vad denna första votering
egentligen var uttryck för. Jag tycker, att den i bästa fall kan bli uttryck
för en synpunkt utifrån vissa osannolika förutsättningar, men någon ståndpunkt
utifrån de förutsättningar som faktiskt förelågo kan den väl icke vara
uttryck för.

Herr Karlsson i Munkedal skrev, om jag minns rätt, förra fredagen om den
saken i en tidning: »Den första omröstningen i frågan, som herr Svensson
åberopar, gällde under förutsättning att enighet kunde nås i de övriga grupperna.
» Alltså, han säger, att man röstade under förutsättning, att man kunde
nå enighet i de andra grupperna. Men man undersökte icke. hur de andra grupperna
ställde sig, förrän man voterade nästa ståndpunkt i diskussionen!

Nr 7.

Onsdagen den 12 februari 1947.

Svar på interpellation. (Forts.)

På hösten 1944, när det började bli en smula trångt i debatterna, skrev herr
Åkerberg: »Man skall icke syssla så mycket med ställningen inom den socialdemokratiska
gruppen, därför att i realiteten var frågan avgjord innan denna
omröstning hölls.»

När man lägger samman dessa olika versioner, får man ju inte något intryck
av att denna första votering var uttryck för någon allvarligare ståndpunkt.
Det ligger väl ändå i själva begreppet ståndpunkt att det är något som
man står för och håller sig till och inte någonting som man voterar bort innan
en minut har gått. Jag skulle tro, att om de andra partigrupperna hade kommit
på den idén att först göra en förberedande votering utifrån vissa hypotetiskt
osannolika förutsättningar, skulle man där kunna få precis samma resultat.
Vad skulle hindra det? Men man kom tydligen inte på den tanken. Jag
förstår inte, vad den där voteringen egentligen skulle tjäna till, ifall man inte
tänkte åberopa sig på den såsom ett uttryck för partiets hållning utåt, men det
kan man ju efter vad man här vittnat om i dag inte gärna göra. Det var, herr
talman, närmast detta som jag ville notera.

Her Olovson i Västerås talade om »representanter för folkpartiet» men ändrade
sig och tyckte, att uttrycket passade inte, varför han i stället talade om
»män ur folkpartiet». Därtill vill jag bara säga, att skulle jag ställas inför valet
att vara representant för ett parti utan att kunna vara en man ur partiet å ena
sidan och enbart vara en man ur partiet utan att representera detsamma å andra
sidan så väljer jag det senare.

Herr Ståhl: Herr talman! Jag måste innan debatten är slut få tillfälle att
korrigera statsrådet Vougt beträffande upphovet till den offentliga debatten
rörande händelserna 1941.

Här har uppgivits, att början gjordes i Örebro-Kuriren på hösten 1944, och
detta bestrider statsrådet Vougt med den förklaringen, att detta uttalande
skedde i anslutning till en tillställning, som hade anordnats av utrikespolitiska
institutet. Jag ber att få säga, att den tillställningen var av privat natur
och icke kan användas som förevändning för den publicering, som har
skett på initiativ från socialdemokratiskt håll. När detta skedde, var det
emellertid på intet sätt överraskande. Det förhöll sig nämligen, som här tidigare
sagts, så att opinionsbildningen i syfte att befria socialdemokratien från
ansvaret för händelserna 1941 började redan samma sommar vid en rad s. k.
slutna informationsmöten ute i landet.

Det har sålunda systematiskt arbetats för att fritaga socialdemokraterna
från deras ansvar, och jag kan inte, herr talman, underlåta att ge uttryck
åt min förvåning över det nya innehåll, som man nu i samma syfte försöker
att här ge vårt gamla begrepp statsrådets konstitutionella ansvarighet. Här
vindicerar herr Möller en ny tankegång, nämligen den att man å ena sidan
skall ha en politisk-rättslig konstitutionell ansvarighet, som man accepterar,
men å andra sidan skall man ha möjlighet att genom tidningsartiklar och interpellationsuttalanden
utskilja en moralisk ansvarighet, som man på det sättet
fritar sig ifrån. Jag kan inte förstå att detta kan accepteras. Skulle man
konsekvent gå till väga på det sättet, då måste statsrådet Möller fortsätta
med hela serien av eftergifter, som den då sittande regeringen gjorde gentemot
tyskarna. Detta är ju nämligen, herr talman, ingalunda det enda fallet, utan
det följdes av en serie liknande händelser. Jag kan som exempel erinra om det
som inträffade på eftersommaren samma år, nämligen förbudet att beskjuta
överflygande tyska plan.

Emellertid måste man nu i slutet av denna debatt konstatera, att inte ens
statsrådet Möller har kunnat vidbliva de uttalanden, som han gjort i ett min -

Onsdagen den 12 februari 1947.

Nr 7.

Svar på interpellation. (Forte.)

nesalbum över framlidne statsministern. Jag tycker, herr talman, att det är
nödvändigt att få till riksdagens protokoll fogat det högst anmärkningsvärda
uttalande, som statsrådet däri har gjort. Han säger på den omstridda punkten
följande: »Det fanns ett par gånger allvarlig risk för en regeringskris, den
svåraste då det tyska kravet på genomfart genom Sverige till Finland av en
division ställdes. Den stora fara som en Tegeringskris skulle ha gjort akut
var att samlingsregeringen skulle ha ersatts med en klart till sin anda tysksinnad
regering. Denna fara gjorde även de medlemmar, som voro bestämda
motståndare till Tysklands krav, mycket betänksamma mot att dra de yttersta
konsekvenserna av sin hållning. För Per Albin var situationen alldeles
särskilt påfrestande. Han var motståndare till det tyska kravet, men
han kunde icke komma från sitt och socialdemokratiens (som nu blivit majoritetsparti
i riksdagens bägge kamrar) tunga ansvar för landets och folkets
öde bara genom att lämna rikets roder i andra händer.» Så långt herr Möller
på den punkten.

Framlidne statsministern hade en helt annan uppfattning om konstitutionellt
ansvar, en uppfattning som jag hoppas skall förbliva svensk praxis,
än den som statsrådet Möller här bär vindicerat. Jag hänvisar kammarens
ärade ledamöter att läsa vad statsministern själv yttrade i radiotalet o.ch^i
ett föredrag i Börje den 29 juni 1941, alltså i omedelbar anslutning till ifrågavarande
händelse. Jag skall icke taga upp tiden med något citat. Han var
ju mångfaldiga gånger inne på frågan om det konstitutionella ansvaret, och
såvitt jag vet, herr talman, gjorde han i detta sammanhang det sista uttalandet
i en interpellationsdebatt här i kammaren så sent som onsdagen den 19
juni 1946, alltså relativt kort tid före förra vårriksdagens slut. Han yttrade
där — det är så väsentligt att jag inte kan underlåta att citera det —
följande: »Jag hoppas emellertid, att det svenska folket inte skulle ha varit
nöjt med en sådan regering» — det anknyter till tidigare sammanhang •—
»och med en sådan ynklighet som att, sedan man tagit sitt ansvar, hela tiden
försöka skydda sig genom att säga, att man ville något annat men kunde inte
göra det. Jag tror icke, att man skall begära av en svensk regering att den
förfaller till något sådant, och jag hoppas att man icke skall behålla en svensk
regering, som förfaller till något sådant.»

Jag överlämnar till statsrådet Möller att bedöma innebörden av vad statsministern
Per Albin Hansson den gången yttrade.

Herr Olovson i Västerås: Herr talman! Herr Svensson i Ljungskile är fortfarande
lika, vad skall jag säga, elegant som han brukar vara. När han får
veta, hur det gick till i den socialdemokratiska gruppen, håller han ett långt
tal, vars korta mening är den, att beslutet om hur gruppen skulle ställa sig

för den händelse man kunde åstadkomma enighet inom partierna, var bara

camouflage. Man behöver ju inte spilla ord på slika tarvligheter, och jag
tänker inte göra det heller.. Jag vill bara påpeka, att gruppen tog ställning
till hur den skulle ställa sig i de två olika lägen, som kunde väntas uppkomma,
och den var beredd att stå för vad den gjorde i vilken av dessa två situa tioner

som helst. Den fick välja den ena vägen, och den följde den, och den
ståndpunkt som gruppen då intog, den har den stått för, och den står den för
än i dag och har inte anledning att be om ursäkt heller. Nog om den saken.

Eftersom jag har ordet kan jag ju gärna få säga till herr Ståhl i anledning
av att den där sammankomsten, där man spred uppgifter om folkpartiets
renhårighet och det socialdemokratiska partiets tarvlighet, var av privat natur:
skulle det vara bättre det?

Det var för resten inte något nytt, att sådant sprides vid sammankomster av

Nr 7.

Onsdagen den 12 februari 1947.

Svar på interpellation. (Forts.)

privat natur, ty buskagitation är ju folkpartiets specialitet, och en av de främsta
sakkunniga på området tror jag är herr Ståhl.

Herr Ståhl: Herr talman! Till upplysning för kammaren vill jag bara
meddela, att de uppgifter, som herr Olovson nu lämnar om ifrågavarande tillställning,
äro fullkomligt ovederhäftiga.

Vid denna tillställning inleddes överläggningen av dåvarande utrikesministern
Giinther, och en av de talare, som där hade ordet, var socialdemokraternas
förstakammarledare, herr Harald Åkerberg. Om det bedrevs buskagitation lär
det i så fall ha varit inte bara folkpartiet, som bedrev den, utan även socialdemokraterna.

Herr Olovson i Västerås: Herr talman! Det här blir bättre och bättre. Nu
har ju herr Ståhl spritt, falska uppgifter i kammaren, när han säger, att sammankomsten
var av privat natur. Herr Åkerberg var där, och han tillhör det
socialdemokratiska partiet. Buskagitationen bedrevs alltså inför öppna dörrar.

För övrigt, herr talman, skulle jag vilja veta, vilken uppgift som är riktig,
om det var en privat sammankomst eller om den var offentlig. Var den så
offentlig, att representanter för andra grupper voro närvarande, då var ju
repliken till statsrådet Vougt fullkomligt meningslös.

Herr Ståhl: Herr talman! Jag vill säga herr Olovson, att han gör kanske
klokare i att inte gå in på den sak, som han inte känner till. Den tillställning,
som jag talade om, var inte på något sätt anordnad av folkpartiet. Den var
anordnad av utrikespolitiska institutet och bestod av en subskriberad middag,
beträffande vilken det var uttryckligen ifrånsagt, att vad som där förekom
vid överläggningen om utrikespolitiken under kriget, inledd av utrikesministern
Giinther, var av konfidentiell natur. Vid denna subskriberade middag
hade vem som helst tillfälle att närvara, det må vara högermän eller socialdemokrater
av herr Olovsons skrot och korn. Vem som helst kunde där vara
med, men det som förekom var av konfidentiell natur, och det var detta som
utnyttjades av en socialdemokratisk skribent för att få tillfälle att rentvå,
som det hette, det socialdemokratiska partiet.

Herr Olovson i Västerås: Herr talman! Nu börja vi på att få klart för oss,
hur det låg till. Sammankomsten var inte av privat natur, men förhandlingarna
voro konfidentiella! Då var det således ett utomordentligt tillfälle till
buskagitation, ty vad som förekommer under sådana förhållanden får ju inte
talas om offentligt.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Undén: Herr talman!
Jag hade inte tänkt taga till orda i denna debatt, men då statsrådet Möller är
frånvarande, anser jag mig tvungen att ge en replik till herr Ståhl.

Herr Ståhl ville med citerande av avlidne statsministern Per Albin Hanssons
uttalande få fram, att statsrådet, Möller i olikhet med sin föregående regeringschef
inte ville stå för det beslut, som han hade varit med om. Här har
ju statsrådet Möller uttryckligen förklarat, att han har tagit ansvaret för
detta och att han inte ett ögonblick velat undandraga sig det, och det är ju först
i dag som han meddelat oss, att han och några av hans kolleger gjorde en
muntlig förklaring i konseljen. Orsaken till att denna debatt har uppstått är
att en del tidningar, som stå herr Ståhl och hans parti nära, ha fordrat, icke
blott att det konstitutionella ansvaret skall fastställas, utan även att man skall
lägga fram den historiska sanningen, d. v. s. de fakta, som dölja sig bakom
detta händelseförlopp. Herr Ståhl kan väl inte mena, att man för all framtid

Onsdagen den 12 februari 1947.

Nr 7.

Svar på interpellation. (Forts.)

skall hemlighålla, att det förekommit händelser, som inte skildras i protokollen
och de officiella förklaringarna och som göra bilden fylligare. Regeringens
socialdemokratiska ledamöter bedömde alltså det utrikespolitiska läget så, att
det var möjligt att säga nej till det tyska kravet, under det att de borgerliga
ledamöterna i regeringen bedömde läget på annat sätt. Det var hänsynen till
nationens enhet i detta svåra läge som åstadkom detta enhälliga beslut. Men
herr Ståhl kan väl minst av alla mena, att alla historiska efterforskningar
skola vara avlysta, därför att det inte står något i statsrådsprotokollet om
att det rått olika meningar?

Herr Ståhl: Herr talman! Redan i mitt första anförande konstaterade jag,
att statsrådet Möller förklarat sig villig att ta den rättsligt-politiska delen av
det konstitutionella ansvaret. Jag påpekade vidare, att man försöker vindicera
ett nytt begrepp, nämligen den moraliska sidan av det konstitutionella
ansvaret, och att man försöker vältra av sig detta. Jag finner en sådan uppspaltning
av det konstitutionella ansvaret ohållbar och omöjlig. Att även statsrådet
Möller själv har den känslan, framgår därav att, medan han i minnesskriften
skrev de ord jag nyss läste upp, sade han i denna debatt — jag antecknade
det ordagrant —: »Om vi dragit oss tillbaka, hade vi fått en regering
som gjort eftergifter i varje fall.» Men även den då sittande regeringen,
som vi fingo behålla, sedan herr Möller et consortes beslutat sig för att sitta
kvar, gjorde eftergifter. Det är en kolossal skillnad mellan å ena sidan detta
uttalande och å andra sidan vad som ursprungligen skrevs.

Excellensen Undén sade till mig, att man inte kan begära att det skall mörkläggas
nu, utan att det gäller att få fram sanningen som en del liberala tidningar
begärt. Excellensen Undén vet säkert lika bra som jag, att jag har ställt
till besvär och förtret genom att söka få fram sanningen om vad som passerat
på vissa områden. Min inställning är att publiceringen och handläggningen
av vad som passerat under kriget har skötts och fortfarande sköts mycket dåligt.
Jag tillåter mig t. ex. fortfarande efterlysa det klarläggande av vårt beredskapsläge
våren 1940, som ställts i utsikt att vi skulle få under fjolåret
men som ännu inte lämnats. På detta område har excellensen Undén mycket att
göra. Detta bör emellertid inte tas till intäkt för bedrivandet av en politisk
upplysning, som går ut på att inlägga en ny innebörd i statsrådets konstitutionella
ansvarighet, som är en omistlig tillgång i svenskt författningsliv och
svenskt politiskt liv överhuvud.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Undén: Herr talman!
Jag skall inte ge mig in på någon diskussion om publikationer rörande den
svenska beredskapen, som herr Ståhl har börjat tala om men som inte höra till
denna debatt.

Jag har inte uppfattat statsrådets Möllers uttalanden så, att han ville införa
ett nytt ansvarighetsbegrepp, som herr Ståhl kallar den moraliska ansvarigheten.
Såvitt jag förstod statsrådet Möller var det hans mening att
i anledning av efterlysningen av det historiska förloppet ge en upplysning
om hur de socialdemokratiska ledamöterna bedömde risken med hänsyn
till Tyskland och att påvisa, att socialdemokraterna bedömde läget annorlunda
än de andra ledamöterna. Det bär inte någonting med moral att göra,
utan det är ett faktum. Herr Ståhl kan mycket väl ha den uppfattningen, att
de borgerliga hade rätt i sitt bedömande, att det kanske hade blivit krig med
Tyskland, om man handlat annorlunda än man gjorde. När nu statsrådet Möller,
pressad av de liberala tidningarna, givit dessa historiska upplysningar, bör
han inte klandras av herr Ståhl.

Nr 7.

Onsdagen den 12 februari 1947.

Svar på interpellation. (Forts.)

Herr Stålil: Herr talman! Som svar på detta vill jag säga. att om man vill
bidra — vilket jag hoppas även excellensen Undén vill göra i högre grad hädanefter
än hittills — till att få fram sanningen om vad som hände under
kriget, då skall man se till att de uppgifter man lämnar i en vida spridd publikation
stå sig även i en riksdagsdebatt, så att man inte behöver ta tillbaka
en omstridd formulering på det sätt, som statsrådet Möller fått göra här i dag.

Härmed förklarades överläggningen avslutad.

§ 5.

Svar på Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Nilsson, erhöll på
interpellation.g^ran ordet och anförde: Herr talman! I en med kammarens medgivande till
mig riktad interpellation har herr Hagberg i Malmö frågat, huruvida jag
ville lämna riksdagen en närmare redogörelse för motiven till regeringens
vägran att lämna Svenska Lloyd koncession på flyglinjen mellan Göteborg
och London.

Med anledning härav får jag anföra följande.

I likhet med vad som gäller beträffande trafikerandet av exempelvis en
järnvägs- eller omnibuslinje får luftfart i regelbunden trafik å viss luftfartslinje
icke bedrivas utan särskilt tillstånd. Meddelandet av tillstånd till sådan
luftfart ankommer på Kungl. Maj :t.

Vid prövning av dylika ärenden har Kungl. Maj :t att ta hänsyn till icke
allenast i ämnet gällande svensk lagstiftning utan även för Sverige gällande
internationella överenskommelser i ämnet.

Såvitt angår lufttrafik mellan Sverige och Storbritannien, måste därvid
särskilt beaktas den luftfartsöverenskommelse, som efter långvariga förhandlingar
träffats den 27 november 1946 mellan de båda staterna. Överenskommelsen
tillerkänner Sverige i förhållande till England i stort sett samma rättigheter
som enligt den s. k. bermudasöverenskommelsen tillkomma Amerikas
förenta stater. I överenskommelsen stadgas bland annat, att syftet med den
trafik, som ombesörjes i enlighet med överenskommelsen, i främsta rummet
skall vara att tillhandahålla en trafikkapacitet som är lämpligt avvägd
(adequats to) mot trafikbehovet mellan det land, som vederbörande trafikföretag
tillhör, och det land som utgör trafikens slutmål. Täta överläggningar
och ett intimt samarbete skola äga rum mellan luftfartsmyndigheterna i de
båda länderna för att övervaka att de principer och särskilda bestämmelser,
som innehållas i överenskommelsen, bevaras och iakttagas.

Ur den synpunkt, varom nu är fråga, innebär anförda bestämmelse, att antalet
lufttrafiklägenheter mellan Sverige och England icke är en kvantitet,
som kan från svensk sida godtyckligt ökas eller minskas. I stort sett skall
nämligen denna kvantitet så noga som möjligt anpassas efter trafikbehovet
mellan de båda länderna. Det står visserligen Sverige fritt att vid sidan av
ABA och SILA, vilka i första hand nämnts såsom blivande utövare av de
rättigheter, som enligt överenskommelsen skola tillkomma svenska lufttrafikföretag,
insätta även andra svenska lufttrafikföretag, men detta kan icke ske
utan att den trafikkvantitet, som tillerkännes det nya trafikföretaget, går så
att säga i avräkning på den samlade trafikkvantitet, som tillkommer Sverige.
I förevarande fall betyder detta, att ett nytt svenskt företag icke kan insättas
och ombesörja lufttrafik mellan Sverige och England utan motsvarande inskränkning
i den av ABA redan förut bedrivna trafiken.

Innan jag ingår på de synpunkter, som göra sig gällande vid bedömande
av frågan huruvida det trafiktillstånd varom nu är fråga bort meddelas eller

Onsdagen den 12 februari 1947.

Nr 7.

Svar på interpellation. (Forte.)

icke, torde det vara på sin plats att något redogöra för hur motsvarande spörsmål
bedömas i andra länder.

En våldsam upprustning för konkurrens om den civila luftfarten pågår
för närvarande bland praktiskt taget alla de nationer, som icke genom krigets
utgång avskurits från möjligheterna att deltaga däri. Stora ansträngningar
hava gjorts för att genom internationella överenskommelser finna en gemensam
formel för att på förhand begränsa verkningarna av denna konkurrens. Sedan
dessa försök definitivt strandat å chicagokonferensen 1944, har intet annat
botemedel i detta avseende hittills kunnat ernås än sådana bilaterala överenskommelser,
varå exempel nyss omnämnts. För att erhålla största möjliga
styrka i den blivande konkurrenskampen ha praktiskt taget alla stater starkt
begränsat antalet företag, som tillerkänts rätt att bedriva regelbunden internationell
luftfart. I England har rätten till bedrivande av dylik trafik överlämnats
till tre helt statsägda och noggrant statskontrollerade företag, av
vilka ett (British European Airways Corporation) erhållit ensamrätt till dylik
trafik inom Europa, under det att de båda övriga mellan sig dela trafiken
inom imperiet och världen i övrigt. Med nu nämnda undantag hava,
så vitt känt är, samtliga europeiska stater begränsat rätten till sådan trafik
varom nu är fråga till ett enda, privat eller statsägt företag. I Amerikas
förenta stater åter tillkommer rätten till regelbunden internationell trafik
fem särskilda bolag, vilka emellertid uppgivas hava uppdelat trafiken sig
emellan. Förhållandena i ett land sådant som Förenta staterna med sina 130
miljoner invånare, med ett territorium som gränsar till två oceaner och med
ett nät av regelbundna luftfartsförbindelser, som sträcker sig praktiskt taget
över hela den för internationell trafik upplåtna delen av jordklotet, äro emellertid
så olika våra, att all jämförelse är utesluten. Så mycket kan dock med
visshet sägas, att, med tillämpning av den ytterligt stränga behovsprövning
som i Amerika föregår meddelandet av ett. nytt trafiktillstånd, skulle en uppdelning
av det trafikunderlag, som ett land med 6 miljoner invånare erbjuder,
på två eller flera trafikföretag för internationell trafik icke kunna ifrågakomma.

ABA tillhör som bekant numera sedan år 1935 till större delen svenska
staten, som redan dessförinnan under ett antal år understött bolaget med ansenliga
belopp och som efter förvärvet investerat ansenliga medel däri. Inberäknat
beloppet av till bolaget utbetalade, ännu oguldna statslån stiger summan
av statens i bolaget gjorda investeringar till cirka 21 miljoner kronor.
Vid den tidpunkt, då staten genom övertagandet av det väsentliga aktiekapitalet
och genom garanterande av ansenliga subventioner övertog det ekonomiska
ansvaret för ABA:s verksamhet, fanns i landet intet annat företag för
bedrivande av luftlinjetrafik och kunde, med hänsyn till då rådande förutsättningar
för dylik trafiks bedrivande, icke heller förväntas uppkomma. I
realiteten innebar därför statens inköp av ABA att staten inträdde såsom
ensamföretagare av svensk linjeluftfart och att den förväntades komma att
förbliva detta. Denna sin faktiska monopolställning har staten emellertid
icke bevarat, då nämligen staten dels medgivit det privatägda SILA koncession
å ett vidsträckt linjenät i transkontinental trafik, fallande utom det
verksamhetsfält, som ABA ansetts böra betjäna, och dels, genom luftfartsstyrelseu
som i dylikt fall är behörig myndighet, medgivit trafiktillstånd åt ett
antal flygtrafikföretag, som ägna sig åt annan yrkesmässig luftfart än linjefart.
Det må emellertid erinras, att upprättandet av ett vid sidan av ABA
opererande lufttrafikföretag för linjetrafik framkallat betänkligheter från
riksdagens sida och att riksdagen förra året förklarat sig ifrågasätta ändamålsenligheten
av att ledningen av den kommersiella svenska lufttrafiken

Nr 7.

Onsdagen den 12 februari 1947.

Svar på interpellation. (Forts.)

handhaves av två företag, av vilka det ena till större delen är stadsägt och
det andra har uteslutande privata intressenter. Riksdagen förklarade sig anse
angeläget, att frågan om sammanslagning av de båda bolagen ägnades
fortsatt uppmärksamhet.

ABA:s insatser för utvecklandet av luftfartsförbindelserna mellan Sverige och
England äro välkända. Det torde emellertid få erinras, att bolaget redan före
kriget bedrev regelbunden luftfart å sträckan Stockholm—Malmö—Amsterdam—London,
att bolaget även under kriget kunde med berömvärd initiativkraft
och djärvhet men till priset av förluster av både flygplan och människoliv
under vissa perioder upprätthålla flygkontakten mellan de båda länderna
samt att bolaget efter kriget, så snart tekniska förutsättningar för utnyttjandet
av Torslanda såsom bas för ett direkt englandsflyg uppkommit,
sedan den 15 juli 1946 dagligen befarit sträckan Stockholm—Göteborg—London
med flygplan av typen Douglas DC-4 med 43 sittplatser. Sedan hösten
1946 har linjen även 6 dagar i veckan trafikerats av ett engelskt flygtrafikföretag.

Med hänsyn till de stora uppoffringar, som staten under en så lång följd av
år nedlagt på olika anordningar för luftfarten, och till det pionjärarbete, som
statens organ ABA utfört på linjefartens område, kan det enligt min mening
ingalunda anses oberättigat om staten, när sådden av dess mångåriga bemödanden
nu synes långsamt mogna till skörd, icke utan vidare faller undan för
en enskild företagares intressen.

Ur allmän synpunkt synes i främsta rummet vara att beakta vikten av att
grunden för den höga standard som det svenska linjeflyget hittills otvivelaktigt
nått, den goodwill det förvärvat och dess förmåga att göra sig gällande
i den internationella konkurrensen icke undermineras genom att bolaget
berövas trafiken å de linjer som i främsta rummet te sig såsom inkomstbringande
och åtråvärda från det enskilda företagarintressets synpunkt sett.

Den konkurrens som nu för tiden förekommer mellan lufttrafikföretagen är
icke i främsta rummet en konkurrens i fråga om taxor — taxesättningen brukar
avgöras genom konferens mellan bolagen och i sista hand av luftfartsmyndigheterna
— utan en konkurrens i fråga om kvaliteten av den service bolagen
äro i stånd att erbjuda med hänsyn till trafikens säkerhet, regelbundenhet,
snabbhet och bekvämlighet. Det säger ^sig självt, att ett företags möjligheter
att hävda, sig i en sådan konkurrens måste minskas ju mera omfånget av dess
trafik minskar och att det ur denna synpunkt måste innebära risker att medvetet
sia in pa en väg som, konsekvent beträdd, måste leda till uppsplittring
av ett erkänt välskött och konkurrensdugligt företag på ett antal mindre företag
vilka måste befaras icke bliva i stånd att på samma sätt hävda den svenska
luftfartens intressen.

På jämförliga områden — såsom då fråga är om beviljande av koncession
för en ifragasatt °ny järnvägs- eller omnibuslinje — brukar avgörande betydelse
tillmätas frågan om trafikbehovet. Med detta uttryck förstås då givetvis
icke den enskilde sökandens behov att få bedriva trafiken, utan behovet
av det nya trafikmedlet från allmänhetens och det allmännas synpunkt sett.
Ett sådant behov kan i alla händelser icke åberopas i detta fall. Med de resurser,
varöver ABA och det statsägda engelska företaget redan nu förfoga och
som befinna sig i utökning, råder intet tvivel om att de komma att vara i
stand att avverka hela den trafikkvantitet som kan komma att erbjuda sig å
denna sträcka. Enligt vissa av ABA åberopade siffror, på vilka jag icke anser
mig böra här ingå i detalj, skulle till och med den nu befintliga trafikkapaciteten
a linjen icke vara tillfredsställande utnyttjad.

Svenska Lloyds motiv för sökande av ifrågavarande koncession är huvud -

Onsdagen den 12 februari 1947.

Nr 7.

Svar på interpellation. (Forte.)

sakligen farhåga för att tillkomsten av ifrågavarande luftfartslinje skulle
omöjliggöra eller avsevärt försvåra beståndet eller utvecklingen av Svenska
Lloyds sjöfartslinje på England. Ehuru enligt min mening på förut anförda
skäl frågan om koncessions medgivande i främsta rummet bör bedömas ur samhällsekonomiska
synpunkter, är jag beredd medgiva, att detta skäl förtjänar
och därför även har ägnats allvarligt beaktande. All hittills tillgänglig erfarenhet
tyder emellertid på att anledning till sådan farhåga icke föreligger.
Sjötrafiken mellan Sverige och Finland har sedan luftfartslinjen tillkom icke
gått tillbaka utan kraftigt ökat. Motsvarande gäller, åtminstone i perioden
före kriget, trafiken mellan England och Frankrike. Tillkomsten av ett nytt
trafikmedel mellan två från varandra skilda länder på den distans, som här är
fråga om, synes medföra en intensifiering av förbindelserna dem emellan, som
i sista hand kommer båda trafikmedlen till godo. Det finns därför enligt, min
mening grundade skäl för den förhoppningen, att båda trafikmedlen skola
finna, icke allenast oförminskade, utan i längden ökade existensmöjligheter,
vart och ett inom sitt speciella arbetsområde, och att deras verksamhet vid sidan
av varandra skall kunna alltmera utvecklas, icke till en kamp utan till
ett samarbete, till gagn såväl för dem själva som för den resande allmänheten.
I den mån Svenska Lloyd för sin del önskar ett sådant samarbete, skall
det finna AB A berett därtill.

Under detta anförande hade herr förste vice talmannen ånyo övertagit ledningen
av förhandlingarna.

Vidare yttrade:

Herr Hagberg i Malmö: Herr talman! Jag ber att till statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet få framföra mitt tack för det utförliga och
enligt min åsikt intressanta svar, som statsrådet har lämnat på min interpellation.
Jag vill också tacka för att jag beretts tillfälle att i god tid taga del av
svaret. A andra sidan torde det emellertid inte innebära någon överraskning
för statsrådet, att jag måste karakterisera innehållet i detta svar såsom ur
min synpunkt otillfredsställande. Jag tror nämligen det föreligger en fundamental
skillnad mellan statsrådets sätt att bedöma denna angelägenhet och min
egen ringa syn på saken. Herr statsrådet resonerar väsentligen utifrån det
förhållandet, att vi här ha ett statsföretag, nämligen AB Aerotransport. Det
är formellt ett enskilt företag, men staten äger i allt väsentligt aktiekapitalet
och jag tror därför man kan säga, att det är ett statsföretag, ehuru drivet i
bolagsform. Staten bär, såsom statsrådet påpekade, gjort avsevärda investeringar
i företaget — inberäknat beloppet av till bolaget utbetalda, ännu oguldna
statslån, stiger summan av statens i bolaget gjorda investeringar till ca
21 miljoner kronor. Enligt herr statsrådet gäller det nu att skydda dessa investeringar.
Kommunikationsministern sätter, åtminstone såvitt jag förstår,
likhetstecken mellan hänsynen till statens investeringar och vad han kallar den
samhällsekonomiska synpunkten. Resonemanget är enligt min mening ganska
typiskt för ett statsmonopolistiskt betraktelsesätt. Det är typiskt även därigenom
att det på det hela taget lämnar allmänhetens, d. v. s. trafikanternas intressen
å sido.

Denna statsrådets uppfattning kommer klart till synes i omnämnandet av
överenskommelsen med England av den 27 november förra året. Denna överenskommelse,
för vilken herr statsrådet lämnade en redogörelse, lägger visserligen
och självfallet inga hinder i vägen för hur många eller hur få svenska
företag, som svenska staten vill tillåta bedriva lufttrafik i linjeform mellan de

Andra hammarens protokoll 1947. Nr 7. 4

Nr 7.

Onsdagen den 12 februari 1947.

Svar på interpellation. (Forts.)

båda länderna, men enligt herr statsrådet kan ett nytt svenskt företag icke
insättas och ombesörja lufttrafik mellan Sverige och England utan motsvarande
inskränkning i den av ABA redan förut bedrivna trafiken.

Mot detta resonemang måste jag framföra en erinran. Det lider enligt min
uppfattning till en början av det felet, att det går ut från en förmodan, att
lufttrafiken mellan Sverige och England skall vara tämligen konstant, d. v. s.
man bortser från en ökning av trafikfrekvensen, som dock måste anses högst
sannolik och som givetvis skulle komma båda företagen till del. Men detta herr
statsrådets resonemang är, om jag nu får använda denna som jag tycker
ganska riktiga term, statiskt även ur den synpunkten, att det går ut från att
trafiken i fortsättningen skall gå samma router som hittills. Vägarna äro ju
dock icke en gång för alla givna och det kan ju tänkas, att andra vägar skulle
ge större trafik. Allmänhetens intresse måste här vara utslagsgivande. Det
kan hända att många önska flyga Göteborg—Malmö—Amsterdam—London
i stället för Göteborg—London o. s. v.

Men vidare — och det är enligt min mening det viktigaste — bör man sträva
efter att ge frågan en sådan lösning, som ur allmänhetens synpunkt är den
bästa, d. v. s. den lösning, som under största möjliga säkerhet ger allmänheten
bästa möjliga förbindelse till lägsta möjliga pris. Vi kunna väl vara överens
om att detta icke vinnes genom ett statsmonopol, även om, som statsrådet
riktigt påpekade, detta monopol bär utländsk konkurrens. Enligt min bestämda
uppfattning få trafiktaxorna icke sättas för att uppbära en statlig organisation,
utan de måste sättas med hänsyn till allmänheten, d. v. s. man måste
sträva efter lägsta möjliga pris.

Jag kan inte underlåta att inom parentes påpeka för kammarens ledamöter
det anmärkningsvärda i att det i statsrådets svar icke omnämnes, att luftfartsstyrelsen
enhälligt tillstyrkt ifrågavarande ansökan. I sitt tillstyrkande
yttrande har luftfarts styrelsen som bekant ansett sig böra tillmäta »den framtida
konkurrensen en utomordentlig betydelse som utvecklingsbefrämjande faktor,
särskilt då det gäller ett så nytt kommunikationsmedel som flyget». Principen
om fri tävlan mellan svenska företag inbördes står också »i bästa samklang
med de fem principerna om luftens frihet, vartill Sverige efter rekommendation
från AB Aerotransport anslutit sig». Vad innebär då dessa fem
principer om luftens frihet, till vilka Sverige har anslutit sig?

Dessa fem principer innebära i korthet att man internationellt fastslagit rätten
att flyga från vilket land som helst till vilket land som helst och där ta
ombord passagerare, post och frakt. Till denna internationella överenskommelse
har, som sagt, vårt land anslutit sig. och denna anslutning har skett efter synnerligen
ivriga påtryckningar icke minst från AB Aerotransport. Det förefaller
mig under dylika omständigheter en smula ologiskt att ABA, som så
energiskt och framgångsrikt och enligt min uppfattning med rätta kämpade
för vår anslutning till de fem principerna, lika energiskt, motsätter sig dessa
principers användning, så snart det gäller förhållandena inom vårt eget land.

I statsmonopolismens natur ligger en centralisering till huvudstaden utan
beaktande av lokala intressen. Särskilt den sista synpunkten tycker jag är av
ganska stort principiellt intresse i detta fall. Även om Göteborg ur stockholmssynpunkt
kanske tillhör den s. k. landsorten, utgör dock staden ett naturligt
kommunikationscentrum för ca en fjärdedel av vårt lands befolkning.. Jag
skulle vilja fråga: kan det vara rimligt, att hela denna s. k. landsorts internationella
lufttrafikbehov skall ensidigt dirigeras från huvudstaden? Flygtrafiken
är, som jag redan påpekat, ännu så pass ung och öppnar möjlighet^ till så
betydelsefulla nyheter, att enskild konkurrens och initiativkraft just på detta
område måste sägas ha mer än vanligt stora möjligheter att föra utvecklingen

Onsdagen den 12 februari 1947.

Nr 7.

Svar på interpellation. (Forts.)

framåt till allmänhetens bästa. Det borde för övrigt, som jag redan framhållit
i min interpellation, vara ett ännu större skäl att ge dessa moment fritt
spelrum i detta fall, att Svenska Aero Lloyd har för avsikt att finansiera och
driva flygtrafiken utan vare sig statliga subventioner eller statslån. Det förefaller
uppenbarligen egendomligt, om det statliga Aerotransport icke ens under
dessa förhållanden skulle våga taga upp en konkurrenskamp med den ifrågasatta
nya flyglinjen.

Att det är synpunkter av statsmonopolistisk karaktär, som förestavat Kungl.
Maj :ts avgörande, framgår enligt min mening desslikes av den omständigheten,
att herr statsrådet icke någonstädes, åtminstone så långt jag kunnat följa framställningen,
i sitt svar ifrågasätter sökandebolagets vilja och möjligheter att
uppfylla exempelvis alla erforderliga säkerhetskrav. Därom säges ingenting,
och på den punkten har statsrådet tydligen inga erinringar att framställa. Ett
sådant ifrågasättande hade ju också varit orimligt, då företaget under skiftande
former haft en lång erfarenhet av såväl passagerar- som fraktflyg. Och
vad förutsättningarna i övrigt för bolaget att bedriva den omtalade trafiken
beträffar, kan det räcka med att hänvisa till luftfartsstyrelsens framhållande
av den omständigheten, att det av sökandebolaget jämte andra ägda Skandinaviska
Aero Aktiebolag utövat yrkesmässig luftfart på ett flertal länder och
därigenom förvärvat viss praktisk erfarenhet. Bolaget har även skaffat sig
möjligheter att överse planen på egna verkstäder.

I sitt tillstyrkande av koncessionsansökningen erinrar luftfartsstyrelsen —
det är dock den statliga myndighet, som ombesörjer dessa ting — om likheten
i princip mellan sjöfart och luftfart. Hamnarna äro öppna för både in- och
utländska rederiföretag, för såväl linjefart som trampfart, och i likhet med
luftfartsstyrelsen kan jag icke se något vägande skäl till att lufthamnarna,
d. v. s. flygplatserna, skulle vara öppna för både in- och utländskt s. k. charterflyg,
medan regelbunden europeisk lufttrafik på Sverige i vad beträffar svenska
företag skulle förbehållas AB Aerotransport men stå öppen för alla utländska
företag från länder, som ha lufttrafikavtal med vårt land.

I statsrådets svar finns en passus, som — jag måste säga detta inför kammaren
— på mig gjort ett stötande intryck. Statsrådet menar, att staten icke
»utan vidare kan falla undan för en enskild företagares intressen». Jag skulle
i anslutning därtill vilja fråga statsrådet: är en enskild företagares intressen
a priori motsatsställda till det allmännas intressen? Svenska Lloyd har sedan
1879. därav under två världskrig, i trafikväsendets tjänst utfört en mycket
betydande gärning. Anser icke herr statsrådet, att denna verksamhet, visserligen
utförd av ett enskilt företag, dock i eminent grad också varit till fördel
för det svenska folkhushållet och det svenska samhället? Jag tycker, uppriktigt
sagt, att uttalanden som det här av mig anmärkta icke borde ha plats
i ett interpellationssvar från statsrådsbänken i andra kammaren.

Till slut skulle jag vilja i anslutning till svaret och till vad jag här anfört
be att få framställa ännu en kompletterande fråga till statsrådet: anser kommunikationsministern,
att sökandebolaget, alltså Svenska Aero Lloyd, har några
uppgifter för framtiden och i så fall vilka? År det meningen, att den av bolaget
och andra företag bedrivna verksamheten helt skall stoppas? År måhända avsikten
att så småningom hindra sökandebolaget att bedriva även det internationella
fraktflyg. det för närvarande har rätt att utföra? Det — om man håller
i minnet statsrådets principiella inställning — skulle ju kunna tänkas, att ABA
en dag vuxit sig så stort och statens investeringar i ABA blivit så omfattande,
att staten säger, att vi, d. v. s. staten, nu måste stoppa allt svenskt civilflyg
i fråga om passagerare och frakt med undantag för det av ABA bedrivna
flyget för att skydda statens i ABA gjorda investeringar. Det är ju detta,

Nr 7.

Onsdagen den 12 februari 1947.

Svar på interpellation. (Forts.)

som är motivet till statsrådets vägran att bevilja Svenska Lloyd koncession i
det fall vi nu avhandla. Jag menar därför att frågan icke är oberättigad.

Efter att ha åhört statsrådets svar har jag knappast kunnat undgå att få
den uppfattningen, att statsrådet och därmed regeringen träffat sitt principiella
avgörande i frågan om statsmonopol eller icke beträffande den svenska
lufttrafiken i vad den avser linjefart. Detta avgörande har, såvitt jag kan se,
utfallit till förmån för monopol. Jag finner avgörandet anmärkningsvärt. Regeringen
har här i administrativ ordning vid sidan av riksdagen infört ett monopol
på ett viktigt avsnitt av det svenska trafikväsendets område. Är min
tolkning av statsrådets svar riktig — är den det icke, ber jag att få den dementerad
— finner jag det naturligt, att vederbörande riksdagens organ har sin
uppmärksamhet riktad på vad sålunda förevarit och vidtager därav betingade
åtgärder.

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Nilsson: Herr talman!
Det tillkommer icke mig att avgöra, huruvida riksdagen, när den, som
jag nämnde i mitt interpellationsvar, uttryckte önskemål om att man skulle
samordna flyget i ett enda företag, fattade ett principbeslut eller om den gav
uttryck åt rent praktiska synpunkter. Jag vill fästa den ärade interpellantens
uppmärksamhet på att det väl i alla fall måste finnas någon anledning till att
man i praktiskt taget alla andra länder, i varje fall i länder av den storleksordning
Sverige representerar, har endast ett enda trafikföretag. Kan det måhända
bero därpå, att man har en principinställning, som skulle kunna likställas
med den interpellanten förmodar att jag har, eller kan det till äventyrs ha sin
grund i att man funnit det ur konkurrenssynpunkt önskvärt med ett företag,
som bakom sig har resurser att motstå den mycket hårda konkurrens det kan
få från alla andra håll? Herr Hagberg kan hänvisa till England, som har tre
företag, visserligen alla förstatligade, och till Amerika, som har fem olika trafikföretag
på flygets område. Men det är litet skillnad på Amerikas förenta
stater och Sverige, och det måste väl ändå ligga något däruti, att icke ens i
Amerika, detta land som i högre grad än något annat — i varje fall enligt
herr Hagbergs uppfattning — representerar borgerlig åskådning, vem som
helst kan få rättighet att bedriva flygtrafik. Där beviljas koncessioner, och vid
koncessionsförfarandet är man mycket restriktiv. Jag skulle också tro, att detta
beror på rent praktiska skäl.

Det är enligt min mening oriktigt att utan vidare sätta ett likhetstecken
mellan sjöfart och flygfart, ty hittills är det faktiska läget sådant, att man
icke kan göra det. Herr Hagberg skjuter med vinkelkrut — för att använda
ett uttryck, som professor Böök en gång formulerat —• när herr Hagberg inskjuter
sin kritik på detta avsnitt, eftersom den verklighet vi ha att utgå ifrån
icke står i överensstämmelse med den bild herr Hagberg tydligen gjort sig av
den.

Jag vill från början slå fast, att skälen till att jag personligen anser att man
skall ha ett enda svenskt flygföretag under nuvarande förhållanden äro rent
praktiska, ty jag önskar, att det svenska flyget skall kunna stå sig i den hårda,
konkurrens, som det otvivelaktigt blir utsatt för. Nu säger herr Hagberg, att
det är anmärkningsvärt, att jag underlåtit att i mitt svar nämna något om luftfartsstyrelsensi
ståndpunktstagande i denna fråga. Det är riktigt, att luftfartsstyrelsen
enhälligt tillstyrkt Svenska Lloyds koncessionsansökan. Men Kungl.
Maj :t måste ju alltid förbehålla sig en självständig prövningsrätt i de frågor,
som läggas på Kungl. Maj :tsi bord. Dessutom må erinras om att trafikkommissionen
— låt vara på ett tidigt stadium av ärendets behandling, nämligen den

Onsdagen den 12 februari 1947.

Nr 7.

Svar på interpellation. (Forte.)

•il augusti 1944 — förklarat sig I brist på erforderligt utredningsmaterial icke
kunna för det dåvarande tillstyrka Svenska Lloyds ansökan. Sedan är det en
annan sak, »om jag vill fästa herrarnas uppmärksamhet på, och det är, att
luftfartsstyrelsen så sent som den 1 oktober 1945 hos Kungl. Maj:t framhöll
önskvärdheten av att man skulle få ett enda flygföretag i Sverige. Då hade
man den meningen, att när man hade ABA och SILA, hade man ett flygföretag
för mycket. Det må förlåtas mig. att jag så starkt påverkades1 av den enligt
min mening mycket övertygande argumentation, som vid den tidpunkten
framfördes bl. a. av luftfartsstyrelsen, att jag säger mig, att vad därvid fastslogs
även i dag är riktigt. Om sedan luftfartsstyrelsen är så rörlig — jag
skall icke kommentera detta, ty var och en får ju givetvis ha sin ståndpunkt -—
att den från den 1 oktober 1945 och fram till den tidpunkt, då detta ärende
sedermera behandlades, har ändrat mening, är detta eu sak för sig. Felet kan
.ra ligga däri att jag är så konservativ eller låt mig säga mindre rörlig i mitt
tänkande, att jag, sedan jag fastnat för den första argumentationen, icke utan
vidare låter mig övertygas av ett betraktelsesätt, som till sitt resultat leder till
ungefär motsatsen till vad man tidigare kom fram till.

Jag skulle kunna formulera min ståndpunkt till denna fråga på följande
sätt — jag skall nu läsa upp denna formulering, och jag anser, att herr Hagberg
därigenom får det av honom önskade svaret beträffande min inställning
rent praktiskt till denna fråga: »För den svenska luftfarten blir det under
förhandenvarande förhållanden av vikt att i möjligaste mån rationalisera sin
verksamhet, att undvika splittring och därigenom fördyra trafik- och försäljningsorganisation.
varigenom det svenska flyget bättre sättes i stånd att framgångsrikt
kunna följa med i utvecklingen och effektivt deltaga i konkurrensen
med utländska flygbolag. Någon egentlig skillnad mellan europeisk och interkontinental
lufttrafik kommer icke att bestå, utan de komma alltmera att flyta
in i varandra. Starka, skäl synas därför förefinnas för en omprövning av den
nuvarande svenska, luftfartens organisation för att stärka, dess effektivitet i
den interkontinentala luftfarten.» Då kan herr Hagberg säga: »Ja, men detta
är Torsten Nilssons oförgripliga, mening.» Ja. herr Hagberg, det är en Torsten,
som har skrivit under aktstycket, men det är icke Torsten Nilsson utan Torsten
Hérnod i dennes egenskap av ordförande i styrelsen för det privatägda SILA.
I oktober 1945 pläderade han för att man endast skulle ha ett endai flygtrafikföretag.
Och som motiv härför anfördes enligt min mening synnerligen starka
skäl. Eftersom herr Hagberg nu blandat politik i denna sak och icke vill se
den ur samma praktiska, synpunkt som jag gjort, vill jag uttrycka den förmodan
— och jag tror icke att jag tager fel — att Torsten Hérnod tillhör den politiska
blodgrupp, som herr Hagberg är blodgivare åt. Del är bara den skillnaden,
att herr Hérnod varit i tillfälle att praktiskt sysselsätta sig med dessa
ting i motsats till herr Hagberg, och detta är väl anledningen till att han kommer
till ett. slutresultat direkt motsatt herr Hagbergs.

Nu säger man, att det är önskvärt, att i första hand pressa ned priserna. Man
skall gå allmänheten till handa, och konkurrensen är både nödvändig och nyttig.
Alldeles riktigt. Konkurrens är önskvärd och t. o. m. nödvändig, men vi skola,
komma ihåg, att, denna konkurrens pågår med engelska flygtrafikföretag. Jag
har sagt tidigare i mitt interpellationssvar, att konkurrensen avgöres icke i
första hand av taxorna. De fastställas vid konferenser, som hållas med olika
flygtrafikföretag. Jag vill se den som kan bestrida detta. Konkurrensen ligger
framför allt i den service som kan presteras, i det. sätt på vilket man kan tillmötesgå
trafikanterna. Men jag kan ju medgiva, att. herr Hagberg har rätt, i
att svenska staten länge, först som ekonomisk garant för och därefter som hu -

Nr 7.

Onsdagen den 12 februari 1947.

Svar på interpellation. (Forts.)

vudsaklig ägare av ABA, haft ett faktiskt monopol inom den svenska luftfartens
linjetrafik. Men, herr Hagberg, detta monopol innebar monopol på uppgiften
att betala den svenska lufttrafikens underskott! Så länge statens uppgift
var begränsad härtill, gjorde ingen privat företagare staten rätten till en dylik
trafik stridig. Det är först sedan man kommit till insikt om att lufttrafiken
måhända kommer att bära sig, i varje fall på vissa begränsade linjer, som man
har börjat tala om detta monopolhot, som skulle vara så allvarligt enligt herr
Hagbergs förmenande. Inom parentes Mil jag ytterligare understryka vad jag
sagt i interpellationssvaret, att ABA ingalunda har en monopolställning för
närvarande, då staten har uppgivit sin monopolställning i och med att SILA
beviljats koncession. Vid sidan av SILA finnas ju också Aero-Lloyds svenska
flygtjänst och Aktiebolaget Norrlandsflyg samt dessutom ytterligare flygföretag,
som satts in under den senaste tiden. Men låt oss säga. att man skulle börja
ge efter på den princip, som man hittills tillämpat. Vad skulle följden bli? För
det första skulle man få denna flygtrafik mellan Göteborg och London. Men
det skulle icke förvåna mig, herr Hagberg, om man efter en ganska kort tid
skulle säga sig. att Svenska Lloyd eller Aero-Lloyd borde få bygga ut sin
trafik på Stockholm eller på Malmö eller på andra orter, allra helst som man
skulle ur trafikekonomisk synpunkt mycket väl kunna motivera detta med att
flygplanen då bleve bättre utnyttjade. Jag medger, att man därvidlag skulle
ha starka skäl. När staten ändå beviljat koncession åt ett företag, varför da
förhindra företaget att driva sin trafik på det mest rationella sättet? Vad skulle
resultatet bli. om exempelvis ett annat rederiföretag begärde koncession på
lufttrafik mellan Stockholm och Helsingfors och vidare öster ut? Med samma
rätt skulle det kunna säga: vi ha bedrivit sjötrafik här tidigare, varför skall
staten nu lägga hinder i vägen för oss att bedriva lufttrafik? Om man skulle
föra herr Hagbergs resonemang om att den skall få koncession, som först bedrivit
trafik på en viss sträcka, skulle resultatet helt enkelt bli. att intet enskilt
eller isolerat flygföretag skulle kunna sätta in sin trafik någonstans, ty på
alla trafiksträckor är det ändå alltid något företag, som dessförinnan bedrivit
sjö- eller landtrafik. Jag menar alltså, att man icke kan resonera från sådana
synpunkter.

Vad skulle resultatet bli. om man beviljade alla dessa koncessioner? Jo, det.
skulle bli en hel rad små flygföretag, som skulle bedriva lufttrafik och då i
första hand avbeta de linjer, som ur ekonomisk synpunkt vore mest fördelaktiga,
och det statsägda ABA, det gamla företag, som vi haft. och som har synnerligen
gott anseende över hela världen med en olycksfallsstatistik, som är
förnämligare än statistiken för något annat trafikföretag på land, vatten och
i luften, skulle få uppehålla trafiken i första hand på de linjer, som vore mindre
fördelaktiga ur ekonomisk synpunkt, alltså sådana som ginge längre bort. Tro
herrarna, att man genom en dylik politik skulle gagna den svenska luftfarten?
Tro icke herrarna tvärtom, att när man nu har skapat ett konkurrensdugligt och
livskraftigt svenskt lufttrafikföretag, vårt land icke är större än att vi få lov
att samlas omkring detta företag för att vi skola ha möjlighet att hävda oss i
den synnerligen hårda konkurrensen på detta område?

Vidare säger herr Hagberg, att Svenska Lloyd är berett att bedriva sin trafik
utan statsunderstöd, och så låter han oss förstå, att ABA trots detta icke
vågar släppa loss en sådan konkurrens. Med anledning därav vill jag göra herr
Hagberg uppmärksam på att det finns tre olika former av vad man skulle
kunna kalla statsunderstöd. Den första är direkt subvention. Den andra formen
är lån ur luftfartslånefonden. Och för det tredje lämnas sådant understöd genom
de tjänster staten ställer till förfogande med användande av de anslag, som
beviljas ur luftfartslånefonden.

Onsdagen den 12 februari 1947.

Nr 7.

Svar på interpellation. (Forte.)

Direkt subvention bär endast ett företag haft, nämligen ABA. Ehuru bolaget
fortfarande har kontraktsenlig rätt till subvention bär bolaget avsagt sig
rätten härtill fr. o. in. år 1946. Detta att Svenska Lloyd icke gör anspråk på
någon subvenion ställer sålunda icke bolaget under nuvarande förhållanden i
någon särklass, icke ens i förhållande till ABA, som emellertid samtidigt har
att trafikera linjer av mindre ekonomisk bärighet än den som det nu är fråga om.

Lån ur luftfartslånefonden utlämnas endast mot säkerhet, som befinnes betryggande,
och mot en så pass hög räntesats, att det i vissa fall är fördelaktigare
att söka lån i öppna marknaden. Utlämnande av lån ur dena fond är
sålunda icke heller en form för beredande av någon subvention i egentlig
mening.

Slutligen har staten nedlagt pengar i ganska stor omfattning för att betjäna
denna lufttrafik. Utan att ingå på detaljer vill jag erinra om att staten under
innevarande budgetår för olika ändamål ur luftfartslånefonden anvisat 21,1
miljoner kronor, varav endast en viss del kan beräknas komma att återgäldas
genom direkta avgifter från luftfartsföretagen. Vidare uppgå statens kapitalinvesteringar
under samma fond under budgetåren 1938/39—1945/46 till cirka
45 miljoner kronor, vilka omedelbart avskrivits. Det egentliga statsunderstödet
till luftfarten ligger alltså på detta område och kommer samtliga lufttrafikföretag
till godo. Därför kan man säga, att varje lufttrafikföretag, som gör anspråk
på radio, väderlekstjänst och annan säkerhetstjänst, tillgodogör sig indirekt
under nuvarande förhållanden ett statligt understöd av ganska betydande,
belopp.

Jag har velat säga detta för att man skall vara på det klara med att det icke
är så enkelt, som herr Hagberg gör gällande, när han säger, att Svenska Lloyd
icke begär subvention. För det första finns det för närvarande icke något annal
flygtrafikföretag, som har subvention. För det andra är det så att staten genom
sina mycket stora investeringar för att tillhandagå luftfarten i alla fall subventionerar.
Jag har med detta bara velat ge ett förtydligande av de praktiska
synpunkter som ha legat till grund för regeringens ställningstagande i denna
fråga. Även om luftfartsstyrelsen i dag har övergivit sin tidigare ståndpunkt
i denna fråga, kan jag stöda mig på dess uppfattning så sent som hösten 1945.
Jag kan vidare som ett bevis för att mitt ställningstagande icke är politiskt
stöda mig på de argument som framförts av det privatägda SILA, vars representanter
väl ingalunda kunna förebrås för att ha en politisk uppfattning, som
skulle vara kongruent med den jag företräder. Jag vill bara med detta ha
fastslagit, att svenska regeringens ställningstagande till Svenska Lloyds koncessionsansökan
är dikterat endast av praktiska synpunkter på den svenska
luftfartens intressen.

Herr von Friesen: Herr talman! Kommunikationsministerns svar ger såväl
i sin sakliga som i sin principiella uppläggning av frågan anledning till många
erinringar. Den ärade interpellanten har varit inne på eu hel del av de invändningar,
som kunna resas mot regeringens resonemang i denna fråga, och
jag vill endast i korthet förklara, att jag instämmer i de synpunkter, som herr
Hagberg här bär uttryckt. Jag skulle vilja ytterligare dels understryka
några av de av honom framförda synpunkterna, dels också framkomma med
ett par andra.

Med anledning av att kommunikationsministern i interpellationssvaret säger,
att ett bifall till Svenska Llo.yds ansökan skulle ha inneburit en inskränkning
i ABA:s trafikmöjligheter, när det gäller England, måste detta konstateras
vara. som man brukar säga, en sanning med modifikation. Om man sätter
in ett nytt plan från svenskt håll på linjen Göteborg—London, ha enligt över -

Nr 7.

Onsdagen den 12 februari 1947.

> var på interpellation. (Forts.)

enskommelse engelsmännen rätt att sätta in ett motsvarande plan för sin del.
Man skulle kunna göra den invändningen — och den har också gjorts från
regeringens håll -— att en sådan utvidgning av lufttrafiken på denna linje
skulle bli oekonomisk. Det skulle nämligen icke bli möjligt för dessa flygplan
att bära och frakta tillräckligt med last och tillräckligt antal passagerare
för att det skulle bli ekonomiskt hållbart. Mot detta skulle jag vilja göra
den invändningen, att lufttrafiken överhuvud taget icke är något statiskt utan
någonting dynamiskt, någonting, som befinner sig i oavbruten utveckling.
Det torde val få anses alldeles säkert, att vi just nu bara bevittna början i
fråga om lufttrafikens utveckling i hela världen. Vi ha säkerligen afl anledning
att vänta oss en icke obetydlig utökning av flygplanens möjligheter att
frakta såväl gods som människor.

En åtgärd som den av regeringen vidtagna och av kommunikationsministern
här, framför allt i hans senare anförande, så beklagligt starkt förordade verkar
enligt mitt förmenande hindrande på den allmänna lufttrafiken, som ju
är utpräglat internationell. Framför allt skulle jag tro, att en ståndpunkt sådan
som den kommunikationsministern givit uttryck åt i själva verket blir
dödsstöten åt ytterligare privata ansträngningar på detta område. Det är ju
så, att privata flygbolag, som försöka göra sig gällande, till att börja med
måste gå i vad man på sjöfartsspråk kallar trampfart. De måste pröva sig
fram på den vägen. Men varje luftfartsbolag, som startar en sådan verksamhet-,
räknar ju med att få komma in i den mera lönande linjetrafiken. Detta
blir självfallet omöjligt med den ståndpunkt, som här bär utvecklats av kommunikationsministern.
Principiellt sett är det också, som framhållits av interpellanten
och även på många håll i pressen, betänkligt, att man från regeringens
sida skaffar sig ett faktiskt statsmonopol på detta område, och från
konstitutionella synpunkter är det mycket allvarligt, synes det mig, att man
genomdriver ett sådan beslut utan att höra riksdagen i förväg.

Vid årets riksdag föreligger emellertid en motion i denna fråga, väckt av
herr Ohlin i denna kammare och av herr Elon Andersson m. fl. i första kammaren,
som ger riksdagen tillfälle att säga sitt ord även i denna fråga. Jag
skulle vilja rikta en vädjan till kammarens ledamöter att beakta innehållet i
den framställning som där göres och ännu en gång ta upp frågan till debatt,
när den motionen föreligger på kammarens bord. Det är ju också ett mycket
egendomligt förhållande, att utländska bolag ha vissa möjligheter att bedriva
trafik på de linjer, som man förmenar det privata svenska bolaget att trafikera.
Jag tror, att herr Hagberg också berörde den saken och som exempel
nämnde det holländska bolaget, som ju är välkänt här i Sverige, då ju dagligen
holländska plan, ägda av det holländska luftfartsbolaget, komma hit
och gå härifrån. Det bolaget kan mycket väl utan att fråga någon till råds
lägga en trafiklinje låt oss säga Stockholm—Göteborg—Amsterdam—London
och på det sättet bilda ett komplement till den av ABA bedrivna lufttrafiken.
Jag vill också framhålla, med anledning av att statsrådet i sitt interpellationssvar
åberopar det pionjärarbete, som ABA med sina flygare och sin
materiel bedrivit under krigsåren, ofta med förlust i både människoliv och materiel
— utan att förneka sanningen av vad statsrådet yttrade — att ABA
icke är ensamt om detta utan även privata företag, bland andra Aero Lloyd,
ha gjort liknande pionjärarbete, när det gällt exempelvis målflygningar, varvid
de fått vidkännas förluster både i människoliv och flygplan. Detta pionjärarbete
är ju även för de privata bolagen mycket betydelsefullt, då man
självfallet på det sättet skaffar sig ökade erfarenheter i luften.

Om det nu skall vara mig tillåtet i min egenskap av göteborgare — det kan
ju icke förnekas, att vi göteborgare i viss mån känna oss berörda av detta be -

Onsdagen den 12 februari 1947.

Nr 7.

Svar på interpellation. (Forte.)

slut •— att ge ett speciellt förord för den av Svenska Lloyd gjorda framställningen,
så gör jag det bland annat därför att jag tror, att ett företag, baserat
i Göteborg, som har kännedom om de speciella förhållandena i detta samhälle,
har större förutsättningar än ett i Stockholm befintligt företag att tillgodose
de olika önskemål och anspråk, som trafikanterna från Göteborg kunna
göra gällande. Jag tror. att detta är en mycket viktig synpunkt, och jag tycker,
att detta är ett skäl, som ganska starkt talar till förmån för ett tillmötesgående
av denna hemställan.

Jag skall, herr talman, till sist också säga ett ord om konkurrensen, och jag
kan göra det i omedelbar anknytning till vad jag nyss yttrade. I interpellationssvaret
framhålles. att av konkurrensskäl skulle icke denna koncession
kunna beviljas. Då tänker man framför allt på de eventuella svårigheter bolaget
skulle kunna råka i. Statsrådet har i sitt andra inlägg här i dag tryckt
på en annan synpunkt, nämligen att ABA redan är utsatt för en konkurrens,
nämligen den internationella. Gentemot detta vill jag göra den invändningen,
att denna internationella konkurrens på flygtrafikens område är kringgärdad
med en hel del föreskrifter och genom överenskommelser, som ha träffats mella,
n de olika bolagen, som göra, att konkurrensen känns ganska obetydlig. Men
låt oss alldeles bortse från den inverkan, som konkurrensen skulle kunna ha
för bolagets vidkommande, låt oss tänka på det, som åtminstone från mina
utgångspunkter är väsentligt, nämligen allmänhetens, konsumenternas intressen
och vilka skäl som kunna åberopas för en utökning av flygfarten. Därigenom
skulle ju allmänheten få en bättre service, och de redan existerande bolagen
skulle få eu behövlig sporre att förbättra sina anordningar. Av detta
skäl tror jag, att man tjänar den flygtrafikerande allmänheten bäst med att
man icke här inför ett statsmonopol utan på detta område låter konkurrensen
vara fri.

Jag skall, herr talman, sluta med att ännu eu gång hänvisa kammarens ledamöter
till den motion, som är väckt i direkt anslutning till regeringens beslut
att vägra Svenska Aero Lloyd koncession på denna flyglinje. Om det icke
är alltför optimistiskt skulle jag vilja uttala den förhoppningen, att riksdagen
på den här berörda frågan anlägger eu något annan synpunkt än den som
kommunikationsministern på regeringens vägnar gjort sig till tolk för.

Herr Severin i Stockholm: Herr talman! Man skulle möjligen kunna betrakta
mig som part i målet, eftersom jag bekläder posten som ordförande i Aerotransports
styrelse. Emellertid måste jag säga. att jag icke i denna min
egenskap har andra intressen i fråga om det svenska trafikflyget än varje
annan som är intresserad därav och icke andra intressen i fråga om de ekonomiska
förhållandena och statens ekonomiska intressen härvidlag än varje
annan riksdagsman.

Jag begärde närmast ordet med anledning av herr Hagbergs uttalande,
alt ehuru Svenska Lloyd ämnade driva sin trafik utan statsunderstöd, utan
statslån o. s. v. vågade icke ABA konkurrera med företaget. Beträffande
de mer eller mindre indirekta subventioner, som utgå till allt trafikflyg,
har ju statsrådet redan yttrat sig, och jag skall icke säga något därom.
Men vad beträffar fruktan för konkurrens med Svenska Aero Lloyd vagar
jag ta risken, att ni skola betrakta det som skryt, när jag vågar säga, att
denna, konkurrens är något, som ABA minst av allt fruktar. ABA beflyger
för närvarande London med de bästa trafikmaskiner, som för närvarande
stå till förfogande i världen, nämligen DC-4. Men vi fylla dem icke. Under
höstmånaderna var beläggningen t. o. m. sa ringa, att endast ungefär 25 %
av platserna utnyttjades, och linjen gick helt enkelt med förlust under

Nr 7.

Onsdageu den 12 februari 1947.

Svar på interpellation. (Forts.)

höstmånaderna. Hur det kommer att gå vet jag icke — ingen kan ju med
säkerhet uttala sig om framtiden. Jag vill emellertid anta, att den starka
begränsningen under höstmånaderna icke allenast berodde på dåligt väder
utan även på de tätt på varandra följande flygolyckorna, som skrämde folk
och gjorde dem rädda för att flyga. Emellertid beflyger, som jag nämnde,
ABA Londonlinjen med den bästa trafikmaskin, som för närvarande finns
i världen, nämligen DC-4. Svenska Lloyd har till sitt förfogande uteslutande
de under senare månader så sorgligt ryktbara Dakotaplanen. Herr Hagberg
menar sålunda att Aktiebolaget Aerotransport, som ännu inte under sin snart
23-åriga verksamhet haft en enda trafikolycka och som till sitt förfogande
har de bästa plan som finnas, skulle vara rädd för att upptaga konkurrens
med ett bolag som till sitt förfogande har en flygplanstyp, som numera
allmänt betraktas såsom så misstänkt, att folk inte vågar flyga därmed.
Jag försäkrar herr Hagberg att detta är ett fullkomligt misstag. ABA vågar
detta. Men även om ABA förfogar över den största och bästa maskin, som
för närvarande finns — tv varken de stora Boeing-planen eller de stora
DC-6:orna stå ännu att erhålla, och det dröjer en tid innan detta blir fallet
— är det icke dess mindre klart — om nu inte Svenska Lloyd skulle flyga
med sin maskin helt tom, vilket man väl inte kan förutsätta — att passagerarfrekvensen
för Aerotransport skulle minskas på Londonlinjen. Som jag
nyss nämnde har linjen under höstmånaderna varit förlustbringande, och den
skulle givetvis även bli förlustbringande för Svenska Lloyd. Det är inte tu
tal om vilket företag som skulle förlora mest, ty även om göteborgarna avrent
lokala solidaritetsskäl skulle flyga uteslutande med Svenska Lloyds
flygplan, är det ändå säkert, att de flesta svenska passagerare skulle flyga
med ABA såväl från Sverige till England som i motsatt riktning. ABA skulle
nog komma billigare undan. Vi äro inte alls rädda för konkurrens, men
det är klart att det hela skulle bli ekonomiskt oförmånligt även för oss. År
det någon här i kammaren som överhuvud taget intresserar sig för ekonomiska
spörsmål som menar, att det dock är ur ekonomisk synpunkt försvarligt
att — i varje fall vid detta tillfälle — öppna ytterligare konkurrens på
detta område?

För övrigt kan ju konkurrensen, som herr statsrådet sade, icke röra sig
om lägre priser. Herr Hagberg uppehöll sig alldeles särskilt vid denna sida
av saken: priserna- skulle vara de lägsta möjliga, hävdade han. Jag har dock
ingen anledning att antaga, att Svenska Loyd skulle stå utanför IATA
och utanför de prisöverenskommelser som där träffats och sålunda tillämpa
billigare flygpriser. Under sådana förhållanden kan ju konkurrensen uteslutande
bestå i service. Jag uppställer på nytt frågan, om man kan lämna
en bättre service med dessa Dakota-plan än med de för trafikflygning särskilt
byggda och på alla sätt förmånligare planen.

_ Herr Hagberg talade vidare om att den ståndpunkt herr statsrådet intog
vilade på en statisk föreställning, nämligen att trafiken icke kunde utvecklas.
Jag uppfattade inte statsrådets yttrande så, och under alla förhållanden
tror inte jag att trafiken inte kan utvecklas. Skulle jag haft den uppfattningen,
skulle jag omedelbart ha ingått till Kungl. Maj:t med förslag att
Aerotransport skulle nedläggas. Då det inte kan vara någon mening i att
oupphörligen köra med förlust på London, skulle jag åtminstone ha yrkat
att denna linje skulle upphöra. Alla linjerna gå ju inte med förlust.

Däremot ligger bakom Svenska Lloyds ansökan uppenbarligen föreställningen
om ett rent statiskt förhållande. Ty före denna ansökans ingivande ha
åtskilliga förhandlingar emellan Svenska Lloyd och Ahtiebolaget Aerotransport
ägt rum, varvid Svenska Lloyd först tänkte sig att bli delägare i Aero -

Onsdagen den 12 februari 1947.

Nr 7.

Svar på interpellation. (Forts.)

transport under motivering att Aerotransport genom sin flygtrafik på Lon
don tar passagerare ifrån Svenska Lloyds båttrafik, vilket medför att denna
trafik icke kan lämna en sådan vinst, som man anser sig kunna göra anspråk
på. Detta var alltså motivet till förhandlingarna och den senare ingivna
koncessionsansökan.

Denna föreställning om ett statiskt förhållande i fråga om trafiken är
inte heller alldeles ny. Jag lät mig helt nyligen berätta, att ledaren för ett
av våra allra största rederier här i landet avsåg att öppna en linje Malmö—
London men då omedelbart fick ett brev ifrån Svenska Lloyd, vari Svenska
Lloyd häftigt protesterade mot detta tilltag och sade: vi ha dock bedrivit
denna linje under så inånga år, och då skola ni.inte komma och tränga ut
oss och försöka konkurrera bort oss. Samma statiska föreställning om trafiken
och dess utvecklingsmöjligheter som herr Hagberg åsyftade måste ha
legat till grund för detta handlingssätt. Jag delar som sagt inte denna uppfattning.

Man skall emellertid i detta sammanhang icke glömma en omständighet.
Om Svenska Lloyd finge den begärda koncessionen, måste man räkna
med en motsvarande koncession från Englands sida. Trafiken halveras i princip
alltid. Om trafiken ökas till det dubbla från Sverige, alltså om Svenska
Lloyd kör med en tur om dagen och Aerotransport med en tur om dagen, så
skulle engelsmännen också köra med två turer om dagen. Detta skulle med
säkerhet bli resultatet. Åtminstone för närvarande vågar jag säga, att passagerarfrekvensen
icke räcker till för detta — det är möjligt att så kan bli
fallet senare. Man skulle alltså starta ett sådant företag med öppna ögon för
den absolut oundvikliga förlusten.

Jag skall slutligen endast säga ett par ord om de fem friheterna i fråga om
lufttrafiken, av vilka ABA har förklarat sig vara anhängare. Det är klart att
detta skett under förutsättning av att därvidlag råder ett slags reciprocitet.
Aerotransport är icke anhängare av de fem friheterna, om de endast skola tilllämpas
i Sverige, utan endast under förutsättning att de tillämpas överallt. Nu
tillämpas de icke överallt. Egentligen är det nog Sverige som i detta avseende
medger den största friheten. Aerotransport har till exempel ännu inte officiellt
medgivna möjligheter att på vissa linjer mellanlanda i Köpenhamn, ehuru danskarna
flyga mellan Stockholm och Köpenhamn. Vi mellanlanda visserligen,
men det är ett rent tillfälligt och provisoriskt arrangemang.

Härtill kommer ytterligare att trafiken på Sverige blir lidande av vissa andra
förhållanden. Man har såväl i Holland som Danmark alltid svårt att släppa till
valuta för flygning med svenska plan och vill därför gärna se till, att trafiken
går med respektive länders egna plan. Då stannat så att säga valutan i landet.
Flyger man däremot med de svenska planen får man valutaskulder till Sverige,
som man har svårt att betala. Detta är en av de svårigheter som vi ha att kämpa
med men som naturligtvis äro helt tillfälliga och som slutligen, vill jag
hoppas, skola fullständigt försvinna.

Som jag i början av mitt anförande sade kan jag kanske betraktas som part
i målet. Jag bär därför velat göra dessa påpekanden beträffande ABA:s fruktan
för konkurrens liksom också beträffande de övriga konsekvenser, som tillkomsten
av ytterligare ett konkurrerande företag kan medföra, åtminstone för
ögonblicket.

Herr von Friesen erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde: Herr
talman! Jag skall be att endast med ett par ord få beröra en passus i herr Severins
anförande. Han yttrade ungefiir så. att ABA för sill del knappast vore

Nr 7.

Onsdagen den 12 februari 1947.

Svar på interpellation. (Forts.)

rädd för eu konkurrens med Svenska Lloyd, då ABA till sitt förfogande hade
de stora DC-4:orna, medan Svenska Lloyd endast hade Dakotaplan. Jag
trodde inte det var herr Severin obekant, att Svenska Lloyd hade för avsikt att
anskaffa andra plan sedan Svenska Lloyd hade fått koncessionen. Men man
kan inte begära att företaget dessförinnan skall ha inköpt plan av en annan
kvalitet. Det finns många typer att välja på. Det. finns amerikanska plan, det
finns utmärkta svenska plan. Jag skulle tro att man har sitt intresse inriktat
på de engelska s. k. Vikingplanen, som säkerligen äro de modernaste och som
alldeles särskilt lämpa sig för den trafik, som här är ifrågasatt, och för det
flygfält, som vi ha i närheten av Göteborg. Jag tycker därför att det är alldeles
oriktigt, av herr Severin att draga in frågan om de nu i Svenska Lloyds
ägo befintliga. Dakotaplanen i denna debatt.

Herr Severin i Stockholm, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle,
yttrade: Herr talman! Jag skall be att i anslutning till herr von Friesens
påpekande få säga, att vid det förhållandet, att Svenska Lloyd skulle köpa nya
plan, innan företaget kan öppna trafiken, så förlorar saken en mycket väsentlig
del av sin aktualitet, eftersom det inte är så lätt att skaffa plan. Herr von
Friesen talade till exempel om svenska plan. SAAB vill inte åtaga sig att leverera
något av de tvåmotoriga planen förrän om allra minst ett och ett halvt eller
möjligen två år. De amerikanska tvåmotoriga planen äro inte heller disponibla.
Det finns för närvarande knappast DC-6:or heller att köpa, och även
Douglasfabrikerna. äro tämligen väl belagda. Det tar säkerligen sin rundliga
tid, innan några leveranser kunna komma i fråga.

Härefter anförde:

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! Jag lyssnade med stort intresse
till herr statsrådets svar till interpellanten och med samma intresse till herr
statsrådets vältaliga försök sedermera att försvara sitt eget ståndpunktstagande.
Det var emellertid i ett avseende som jag kände mig långt ifrån tillfredsställd,
nämligen när det gällde frågan varför det endast, skall få finnas ett
statsägt företag på detta område. Om jag fattat herr statsrådet rätt, sade herr
statsrådet, att i realiteten innebär statens inköp av ABA att staten uppträder
som ensam företagare i svensk linjeluftfart och att staten förväntas komma att
förbli därvid. Det är ett mycket långtgående ställningstagande, herr kommunikationsminister,
som därmed göres, och inte annat än jag förstår baserar herr
statsrådet ett sådant ställningstagande på den som jag tycker ganska bräckliga
grunden av riksdagens uttalande förra året, att man skulle med uppmärksamhet
följa frågan, huruvida inte ABA och SILA kunde förenas. Jag ställer
direkt den^frågan till herr statsrådet: vore det inte, när det gäller ett avgörande
av sådan räckvidd, riktigt, att riksdagen fått sig saken förelagd i någon
annan form än som nu sker, t. ex. via en proposition, i stället för att endast på
detta sätt bli underrättad om herr statsrådets ställningstagande i frågan?

Vad sedan beträffar denna fråga ur ren trafiksynpunkt kan jag i mycket instämma
i de synpunkter, som framlagts av herrar Hagberg och von Friesen.
och jag skall inte. uppehålla tiden med att ytterligare beröra denna sida av
saken.

Jag fäste mig också vid att herr statsrådet i slutet av sitt interpellationssvar
inbjöd Svenska Lloyd till ett angenämt samarbete. Får jag fråga: i vilka
former skulle detta samarbete äga rum? Betyder det att Svenska Lloyd skulle
få den stora förmånen att sälja det statliga bolagets flygbiljetter i Göteborg,
eller är det någon längre gående tanke, som ligger bakom? Det veta vi ingen -

Onsdagen den 12 februari 1947.

Nr 7.

Öl

Svar på interpellation. (Forts.)

ting om. Eller tänker herr statsrådet eventuellt på annat sätt inbjuda Svenska
Lloyd att bli medarbetare? Det skulle vara rätt intressant att höra detta litet
närmare utvecklas.

Herr statsrådet förklarade också — jag vet inte om det skulle vara en liten
elakhet mot interpellanten eller en lustighet; interpellanten svarar givetvis för
sig själv — att interpellanten hade så svårt att fatta tankegångarna i herr statsrådets
resonemang. Så ville herr statsrådet också finna något motiv för att
interpellanten hade så svårt att följa detta resonemang, och med en liten sidoblick
på interpellanten sade herr statsrådet, att det kunde beror på att han| var
så konservativ eller kanske så litet rörlig i tankarna. När jag hörde detta tänkte
jag, herr statsråd, att det nog är denna senaste egenskap, som är det största
hindret för det svenska flygets framtida utveckling.

Herr Hagberg i Malmö: Herr talman! Herr statsrådet riktade sig, jag tyckte
i ganska hårda ordalag, emot mina kommentarer till hans svar. Jag har gjort
några små anteckningar i anknytning till statsrådets uttalanden.

Kommunikationsministern menade, att det vore orimligt att, som jag hade
gjort, sätta likhetstecken mellan luftfarten och sjöfarten. Herr statsrådet förklarade,
att jag i detta sammanhang — han använde sig av ett gammalt citat
från Fredrik Böök — »sköt med vinkelkrut». Herr statsrådet skall inte rikta
sig till mig i det hänseendet, ty den del av min framställning, som gällde förhållandet
mellan luftfart och sjöfart, angav jag uttryckligen vara hämtad ur
luftfartsstyrelsens utlåtande, och det var luftfartsstyrelsens egna ord jag använde.
Huruvida luftfartsstyrelsen har skjutit med vinkelkrut eller ej vill jag
lämna därhän.

Herr statsrådet skisserade ett perspektiv, som naturligtvis måste verka i viss
mån oroväckande. Han frågade: vart skall det bära- hän, om vi tillmötesgå den
här förevarande framställningen? Det kan ju tänkas, att ett annat företag kommer
och anhåller om en liknande koncession, en anhållan, som är motiverad på
ungefär liknande sätt som Svenska Lloyds framställning. Då kan man självfallet
för konsekvensens skull inte vägra detta senare bolag att också erhålla
koncession. På det viset skulle vi kanske få ett icke ringa antal sådana småföretag,
menade han, och hur skulle det då gå för det statsägda företaget
ABA? Ja, herr statsråd, som jag ser på dessa ting måste jag först och främst
säga. att utsikterna för att vi skulle få något större antal dylika företag äro
ganska begränsade, enär det fordras betydande kapitaltillgångar för att sätta
i gång en dylik verksamhet. Men även om vi skulle få några stycken företag av
sådan karaktär, kan jag inte se, att detta ur trafikanternas och samhällets synpunkt
skulle vara olyckligt, därest de fyllde alla av myndigheterna uppställda
säkerhetskrav och därest de förde en taxepolitik och gåve en service, som tillfredsställde
den stora allmänheten. Det är ju dock den stora allmänheten, trafikanterna,
som i detta fall har avgörandet i sin hand. År det så att ABA i en
sådan konkurrens ger allmänheten den bästa servicen, så är det ju ABA, som
tar hem spelet, och de andra enskilda företagen måste stoppa sina pipor i säcken.
Men är det så att de enskilda företagen ge allmänheten en bättre service,
en större säkerhet etc., så söker sig helt naturligt den trafikerande allmänheten
till dessa senare företag.

Jag vill inom parentes dock understryka vad statsrådet här nämnde om ABA.
ur trafiksäkerhetssynpunkt. Jag anser att det är en stolthet och en ära för vårt
land, att vi ha ett företag, som kan uppvisa en statistik av en sådan beskaffenhet,
när det gäller olycksfall eller rättare sagt frånvaro av olycksfall, som ABA
kan prestera. Allmänt är det ju känt, att ABA internationellt sett åtnjuter ett
utomordentligt gott anseende. På den punken behöva inga meningsskiljaktig -

Nr 7.

Onsdagen den 12 februari 1947.

Svar på interpellation. (Forts.)

heter råda emellan herr statsrådet och mig. Men det är ju inte heller på det
fältet vi diskutera.

Jag framhöll, att Svenska Dloyd önskar starta denna verksamhet utan att
härför på något sätt vilja ta statens medverkan i anspråk. Man önskar inga
statssubventioner, inga lån. Nu menar herr statsrådet, att detta i och för sig
kan vara riktigt, men påpekar samtidigt, att här föreligger dock en icke oväsentlig
indirekt subventionering även av Svenska Lloyd, därest detta företag
skulle sätta i gång denna flygverksamhet. Herr statsrådet erinrade om alla de
anstalter, som statsmakterna vidtagit för flyget ur säkerhetssynpunkt. Det
är självfallet alldeles riktigt, men resonerar man på det sättet, så skulle man
ju också kunna säga, att statsmakterna indirekt subventionera även sjöfarten
genom de säkerhetsanstalter, som statsmakterna bekosta i form av lots- och fyrväsendet
etc. Jag har aldrig hört, att någon med utsikt till framgång hävdat
den meningen, att vi genom att vi ha ett lots- och fyrväsende subventionera
sjöfarten. Det vore onekligen en ganska ny tolkning av syftet med dylika anordningar.

Anledningen till att jag är rädd för en monopolisering av flygverksamheten
är, att jag fruktar en överdimensionering och en byråkratisering av denna verksamhet,
som gör densamma dyrare än vad den måhända annars skulle behöva
vara. Jag vill erinra om att Aktiebolaget Aerotransport självt de senaste dagarna
har anhållit om en undersökning av sina förhållanden. Jag har ingen
mening om huruvida ABA är överorganiserat eller ej. Jag har bara fäst mig
vid att företaget för närvarande sysselsätter en personal på ungefär 2 500 personer.
Huruvida denna stora stab är erforderlig för driften av detta företag,
därom vet jag, som sagt, ingenting. Men jag har sett i tidningarna, att företaget
självt har menat, att en undersökning i detta hänseende borde äga rum,
och jag antar också, att herr statsrådet kommer att låta verkställa en sådan
undersökning.

Det är emellertid en annan punkt, som man kanske skulle kunna peka på,
när det gäller den ekonomiska sidan av saken. Det förhåller sig så att ett
statsmonopol brukar verka uppdrivande på prisläget. Herr statsrådet har själv
framhållit, att man måste ta stor hänsyn till de investeringar, som gjorts i
detta företag. Då är det klart, att tar man mycket stora hänsyn till investeringarna,
så måste hänsynen till allmänheten i viss mån skjutas undan.

I detta sammanhang kommer jag att tänka på en händelse, som inträffade
för något år sedan. I min kommentar till statsrådets svar förmenade jag, att
trafiktaxorna icke få sättas för att uppbära en statlig organisation, utan att
de skola sättas med hänsyn till allmänheten, d. v. s. man skall sträva efter
lägsta möjliga pris. Jag gjorde det påpekandet mot bakgrund av de erfarenheter
vi ha och som icke ligga så långt tillbaka i tiden. Jag syftar på det
förhållandet, att när ABA på sin tid — och detta vittnar ju fördelaktigt om
ABA:s inställning, åtminstone vid den tidpunkten -—- ville sänka sina inrikestaxor,
så fick detta ske endast till 60 procent av den begärda sänkningen. Orsaken
härtill var att statens järnvägar, det andra statsmonopolet, protesterade.
De fruktade konkurrens där. ABA självt var av den uppfattningen att
taxorna skulle kunna sänkas väsentligt, men detta andra statsmonopol kom
då och sade: det få ni inte göra, ty då mista vi en del av vårt trafikunderlag.

Jag finner i denna lilla episod en fingervisning om vart det bär hän, om allt
för stora delar av samhällslivet på detta sätt monopoliseras. Jag tillät mig i
min kommentar till statsrådets uttalande fälla det omdömet, att hans syn på
trafiken var av, som jag sade, statisk karaktär. Kommunikationsministern
menade uppenbarligen, att man har en viss trafikkvantitet här som man kan
räkna med, och om det då är två, som skola dela denna kvantitet, så blir det

Onsdagen den 12 februari 1947.

Nr 7.

Svar på interpellation. (Forts.)

en mindre del för den part som tidigare ensam haft med trafiken att göra.
Det överraskade mig i någon mån att även ordföranden i ABA :s styrelse, som
jag med intresse lyssnade till, gav uttryck åt en liknande uppfattning. Jag
kan inte dela den åsikten. Jag tror inte alls, att man kan lägga ett statiskt
betraktelsesätt på trafiken. Ty all erfarenhet ger vid handen, att trafik skapar
trafik. I och med att kommunikationsmöjligheterna förbättras förflytta sig
också människorna på ett helt annat och livligare sätt än tidigare.

När jag lyssnade till det kritiska tonfallet i herr statsrådets framställning
och när herr statsrådet pekade på den enligt min mening statiska sidan av saken,
erinrar jag mig hurusom det på sill tid ansågs fullständigt överflödigt
med järnväg mellan Stockholm och Uppsala, eftersom postdiligensens passagerarkapacitet
väl täckte behovet. Det är klart, att postdiligensens passagerarkapacitet
den gången väl täckte behovet. Men järnvägen kom ändå till
stånd, och genast uppstod ett helt annat behov. Det är på samma sätt med
flyget och alla andra kommunikationsmedel. Jag tror, att man skall akta sig
noga för att anlägga några statiska betraktelsesätt på denna fråga.

Till slut sammanfattade herr statsrådet sin syn på den föreliggande frågan
och sade, om jag inte missuppfattade honom, att praktiska synpunkter hade
dikterat regeringens ställningstagande till den föreliggande koncessionsansökan.
Får jag lov att tolka detta uttalande så, att regeringen icke därmed definitivt
intagit sin ståndpunkt i den viktiga principfrågan, monopol eller
icke?

Herr talmannen övertog nu ledningen av förhandlingarna.

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Nilsson: Herr talman!
Först några ord med anledning av herr von Friesens anförande. Herr von
Friesen upprepade i stort sett endast en rad synpunkter, som redan tidigare
framförts i denna kammare av interpellanten. Men sedan fäste han sig vid
särskilt en detalj, där han trodde sig kunna anställa några kritiska betraktelser
beträffande min syn på dessa ting. Herr von Friesen sade att flyget är icke
statiskt, det är dynamiskt. Men, herr von Friesen, detta är deklamationer och
ingenting annat. Ty jag har aldrig någonsin förnekat att flyget är dynamiskt,
och om herr von Friesen hade varit lika exakt som politiker som jag förmodar
att han är som läkare, så skulle han inte ha använt sådana deklamatoriska
uttryckssätt i detta sammanhang. Min ståndpunkt i den här debatterade frågan
säger ju ingenting om min syn på flygets mer eller mindre dynamiska eller
statiska karaktär. Även om man anser att flyget är dynamiskt och att trafikunderlaget
skall ökas, är det väl inte nödvändigt att denna dynamik tar sig
u+tryck i att trafikföretagen, precis som de lägre djuren, föröka sig genom delning!
Det är enligt min mening icke nödvändigt. Därför kan faktiskt detta argument
lämnas åt sitt värde. Men jag skall ändå anknyta till det, eftersom
herr Hagberg i Malmö var inne på precis samma problem.

Även herr Hagberg gjorde gällande att jag hade fastnat för denna statiska
syn. Det är precis vad jag inte gjort, herr Hagberg! Om herr Hagberg uppmärksamt
hade läst mitt interpellationssvar, så skulle han funnit att jag tvärtom
säger, att trafik skapar ny trafik. Ett nytt trafikmedel skapar ökad trafik.
Jag är av den meningen, herr Hagberg, att det förhållandet, att vi skaffat oss
flygförbindelse mellan Göteborg och London inte kommer att innebära att
Svenska Lloyds passagerarantal kommer att sjunka. Det bolaget kommer att
ha sitt vanliga antal passagerare, och flyget skapar ett nytt passagerarklientel.
D. v. s. så småningom kommer det nya passagerare till sjötrafiken, och en del
av dem, som tidigare anlitat trafikmedlen på sjön, komma att övergå till flyg -

Nr 7.

Onsdagen den 12 februari 1947.

Svar på interpellation. (Forts.)

trafik. Därvidlag kan jag alltså helt skriva under de synpunkter, som herr
Hagberg gav uttryck åt, och det är, tycker jag, bara ett belägg för det riktiga
i min ställning i denna fråga.

Sedan sade herr von Friesen att han principiellt var motståndare till ifrågavarande
statsmonopol. Det må han vara. Men vi ha ju faktiskt inte något statsmonopol
här! Staten har ju frånhänt sig monopolet i och med att SILA tillkommit.
Dessutom finns det en hel rad andra trafikföretag, som arbeta vid
sidan av AB A. Man har här försökt ansätta mig med en fråga och undrat
huruvida det är praktiska synpunkter som ligga till grund för mitt ståndpunktstagande.
Jag svarar, att det är praktiska synpunkter som ligga till
grund för mitt ståndpunktstagande. Vad skulle man inom SILA säga, eller
vad skulle herrar von Friesen och Hagberg i Malmö säga, om det kom framställningar
om att bevilja Svenska Amerika Linien eller Johnsonlinjen koncession
på amerikatrafiken? Skulle herrarna vilja vara med om att bevilja det?
Tro herrarna att det ur företagsekonomisk synpunkt skulle vara önskvärt att
igångsätta eu sådan trafik, när man nu gjort dessa stora och betydelsefulla investeringar
i SILA och inriktat sig på att skapa ett företag som blir konkurrensdugligt
gentemot de utländska? År det ett svenskt intresse att skapa ett
dylikt företag, eller är det ett svenskt intresse att vi plottra bort oss på detta
område? Jag bara frågar. Det skulle vara intressant att få höra herrarnas mening
om det.

Sedan kan man säga: nåväl, låt oss investera kapital i dessa småföretag!
Då få de ta upp konkurrensen med ABA, och kunna de icke klara sig i den
konkurrensen, så få de falla. En sådan ekonomisk politik kunna vi dock inte
gärna bedriva om vi betrakta den ur den svenska helhetens synvinkel. Ett sådant
resonemang tyder på fullständig planlöshet — men herrarna önska ju
många gånger, efter vad jag kan förstå, en sådan planlöshet.

Det är bara ett men i detta sammanhang, herr Hagberg, och det är att, efter
vad jag kan förstå, man skulle sätta in trafiken just på de linjer som visat
sig ekonomiskt mest bäriga. Jag frågar då herr Hagberg i Malmö: är det
ett svenskt intresse eller inte att vi ha ett flygföretag, som inte enbart uppehåller
trafiken på de kortaste och ur ekonomisk synpunkt bästa linjerna? År
det inte också ett svenskt intresse att vi komma ut i världen med vårt flyg
och kunna deltaga i konkurrensen på andra håll? ABA:s uppgift skulle i
sa fall bil att upprätthålla trafiken pa de längre avstånden och så småningom
genom pionjärarbete där försöka hävda de svenska färgerna på ett ur vår
synpunkt tillfredsställande sätt. Men, herr Hagberg, en av förutsättningarna
för att man skall kunna klara sig i konkurrensen är att man även får behålla
trafiken på de linjer, ,som ur ekonomisk synpunkt äro mera fördelaktiga.

Sedan sade herr Skoglund i Doverstorp att jag dragit för långt gående slutsatser
av ett uttalande som gjorts här i riksdagen. Men när jag använde de
ordval, som herr Skoglund citerade, så härrörde sig dessa från den tid, då
ABA praktiskt taget var det enda flygbolaget i landet. Vid den tidpunkt,
då statssubventionerna beviljades och då det statliga kapitalet investerades,
utgick man ifran att det inte skulle finnas något annat flygföretag i landet.
Sedan dess har dock en förändring i ståndpunkterna inträtt, och jag drog inte
och har i mitt yttrande tidigare inte dragit nagra slutsatser av de uttalanden
■som gjordes i riksdagen under fjolåret.

Jag nan gärna, herr Skoglund, återkomma till frågan om konservatism och
xragan om den rörlighet i tankarna, som herr Skoglund ansåg att man av hänsyn
till luftfarten ieåste besitta. Tack så mycket! Jag skall försöka efterkomma
hans önskan i det avseendet. Men denna rörlighet i tankarna kan dock
icke fa sträcka sig så långt, att jag från det ena året till det andra — från

Onsdagen den 12 februari 1947.

Nr 7.

’ Svar på interpellation. (Forts.)

hösten 1945 till hösten 1946 — helt och hållet kunnat ändra åsikt, så att jagvid
den senare tidpunkten skulle kunnat ge uttryck åt en uppfattning, diametralt
motsatt den jag hävdat vid det tidigare tillfället. Det tycker jag, herr
Skoglund, är litet för mycket begärt, och så rörlig i tankegångarna kan jag
inte lova att bli i fortsättningen heller.

Här vill jag omtala en sak som jag inte röjt tidigare, men som jag nu anser
det vara min skyldighet att relatera. Jag har tidigare citerat ett uttalande
ur en skrivelse från det privatägda SILA, undertecknad av herr Torsten
Hémod, och jag kan skriva under varenda rad i den skrivelsen. Men jag kan
nämna, att nagot halvar efter det att jag tillträtt den post jag nu innehar,
uppvaktades jag bl. a. av en man, som tillhörde SILArs styrelse och den luftfartsstyrelse,
vilken nu enhälligt gått in för denna nya ståndpunkt. Han såg
tydligen utifrån sakliga synpunkter sin uppgift vara att utsätta mig för en
belägring. Jag skulle övertygas om att det var praktiskt önskvärt, ja, helt
enkelt nödvändigt för den svenska luftfarten, om den skulle kunna klara sig
i konkurrensen med övriga länder, att det skapades ett enda svenskt flygföretag.
Jag respekterar honom därför eftersom han säkerligen ansåg sin mening
vara sakligt starkt grundad. Och jag skall erkänna, herr Skoglund, att jag
föll för den belägringen. jJa, jag blev så övertygad av argumentationen att
jag haller fast vid min da fattade standpunkt än i dag. Jag kan också säga,
att om det bara hade kommit an på mig, så skulle vi i dag haft ett enda svenskt
flygföretag. Jag föll nämligen som sagt för den sakligt mycket starka argumentation
som anfördes från styrelsen för det privatägda SILA och luftfartsstyrelsen.
Och om jag fallit för ytterligare ett enda krav som i det sammanhanget
framställdes,_ nämligen kravet på att de privata intressenterna skulle
få aktiemajoriteten i det planerade enda flygbolaget, så hade det kanske blivit
endast ett flygbolag i vårt land. Så langt sträckte jag mig nu inte, och när
jag in te ens fick gehör för mitt förslag att man skulle dela fifty-fifty, så föll
frågan, trots alla de argument som anförts från andra sidan.

Herr Hagberg i Malmö: Herr talman! De upplysningar, som herr statsrådet
nu senast lämnade, äro inte alls så sensationella som man på något håll i kammaren
till äventyrs kan ha funnit. De äro visserligen icke redovisade men i alla
fall i tämligen klara ordalag antydda i statsrådets bekanta uttalande i denna
fråga i senaste numret av tidskriften Flyg. Det var emellertid inte för att göra
denna erinran, som jag begärde ordet, utan för att komma med en replik på
det mera sakliga planet.

Herr statsrådet tecknade alldeles riktigt bilden av ABA :s nuvarande verksamhet.
AB A har vissa linjer som bära sig dåligt och vissa andra som gå bra.
Herr statsrådet frågade, huruvida det inte är ett svenskt intresse att vårt flyg
når ut i världen och kommer i åtnjutande av alla de materiella fördelar, som
kunna komma därav. Måhända var denna herr statsrådets fråga av retorisk
karaktär. .lag delar j varje fall herr statsrådets uppfattning där. Men menar
herr statsrådet, att vi för att driva dessa linjer, som i varje fall föd närvarande
icke äro sa vinstgivande, maste ha visisa andra linjer, som äro ekonomiskt fördelaktigare
och som kunna ge oss vissa förtjänster? Där kan jag inte följa med
i herr statsrådets resonemang, som ju verkar rent monopolistiskt.

Fn av de linjer som herr statsrådet då tänker på är linjen Göteborg—London.
Det ar en relativt hygglig trafiklinje, och därför, menar ban, bör den reserveras
åt ABA. Iörtjänsterna på den linjen skola då i någon mån sätta ABA i stånd
afl administrera sin verksamhet i den övriga världen, I det resonemanget kan
lag som sagt inte följa med riktigt, Jag menar, att skall ABA ha rätt att driva

Andra kammarens protokoll 1947. Nr 7. 5

Xr 7.

Onsdagen den 12 februari 1947.

Svär på interpellation. (Forts.)

den. linjen, så böra även andra företag ha samma rätt. Men är det så att ABA
kan sköta linjen bättre än eventuellt konkurrerande företag, ge en bättre service
än konkurrenterna o. s. v., så slår ju ABA ut konkurrenterna och får så
småningom hand om all trafik på denna linje och kan på det sättet skaffa
medel för finansiering av sin verksamhet på andra håll ute i världen.

Jag är emellertid på det klara med att mellan statsrådets och min syn på
detta problem förefinnas avgörande principiella skiljaktigheter, och våra åsikter
om dessa ting kunna förmodligen inte sammanfalla. Jag har emellertid här
velat deklarera min uppfattning, som i korthet går ut på att man bör sätta
allmänhetens intressen i främsta rummet. Herr statsrådet har inte velat helt
dela min mening därvidlag utan anlagt andra synpunkter på denna sak. Vi få
se hur dessa förhållanden komma att utveckla sig i framtiden och om svenska
folket kommer att vara tillfredsställt med de linjer för lufttrafikens ordnande,
som herr statsrådet synbarligen är benägen att följa och rekommendera regeringen
att följa.

Herr von Friesen: Herr talman! Statsrådet Nilsson frågade mig, om jag
skulle vara beredd att utan vidare, som han uttryckte det, vara med om att tillstyrka
koncession för låt oss säga Svenska Amerika Linien eller Johnsonlinjen
för flygtrafik till Nord- och Sydamerika. På det vill jag svara, att jag utan
minsta tvekan skulle vara med om att tillstyrka en sådan framställning, om
den gjordes och om det visade sig att vederbörande bolag var i stånd att klara
upp de tekniska och ekonomiska förutsättningarna härför. Det är mitt enkla
svar på herr statsrådets fråga.

Sedan skall jag tillåta mig att säga ytterligare en sak med anledning av herr
statsrådets anförande, särskilt då med hänsyn till den vikt som man tillmäter
samarbetet mellan ABA och SILA. Herr statsrådet har undanhållit kammaren
den upplysningen, att villkoret för koncessionen var att det skulle finnas
en gemensam teknisk organisation för båda företagen. Fördenskull vill jag i
min tur rikta en fråga till herr statsrådet. Det kan ju tänkas att SILA skulle
vilja driva verksamheten med egen teknisk organisation.. Koncessioner beviljas
nu, efter vad jag hört, varje år. År Kungl. Maj :t då villig att såtillvida stödja
SILA, att Kungl. Maj:t på företagets begäran beviljar ny koncession med rättighet
för företaget att utnyttja egna tekniska anläggningar?

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Nilsson: Herr talman!
Herr Hagberg säger, att han ingalunda företräder den meningen att det
statliga företaget inte skulle tillmötesgå allmänhetens intressen. Jag skulle tro,
att av de statsägda företagen finns det väl knappast något, som man kan påstå
någonting annat om, än att det under sin verksamhet verkligen tillmötesgått
allmänhetens intressen. Jag har tvärtom det intrycket, att de gjort detta i
högsta grad. När det sedan gäller taxorna och priserna, så har man den utländska
konkurrensen att räkna med. Här finns det givetvis en viss hake, i det
att samtliga dessa världsföretag stundom hålla konferenser, där man kommer
överens om vissa prissättningar, och jag skulle tro att detta även komme att
ske om Svenska Aero Lloyd skulle deltaga i denna trafik.

Sedan förklarade herr von Friesen att han på stående fot kunde säga att om
Svenska Amerika Linien eller Johnsonlinjen anhöll om koncession, så skulle de
naturligtvis erhålla det. Det är så lätt att säga, herr von Friesen. Jag skulle
givetvis mycket väl kunna göra precis samma deklaration, men jag skulle tro,
att här skulle de privata företagen, vilka när allt kommer omkring inte drivas
så planlöst som man stundom förmodar, sätta in med sin s. k. nyetablerings -

Onsdagen den 12 februari 1947.

Nr 7.

Svar på interpellation. (Forts.)

kontroll, vilket man gjort på så många andra verksamhetsområden. Därför är
jag övertygad om att man bara vill ha ett enda flygföretag för trafik Amerika
—Sverige. Detta beror helt enkelt därpå, att man utifrån samma synpunkter
som dem jag anlägger finner det praktiskt lämpligt att bara ha ett sådant företag,
eftersom ett ensamt företag dels är konkurrensdugligare och dels har större
förutsättningar att tillmötesgå allmänheten, än om det hela splittras sönder på
flera mindre enheter.

Till sist vill jag bara säga några ord till herr Hagberg i Malmö med anledning
av att han lät förstå, att organisationen av ABA kanske inte var beskaffad
på ett så tadelfritt sätt. Han anförde, att det fanns 2 500 personer anställda
där. Detta är inte i och för sig något anmärkningsvärt för ett företag, som befinner
sig i den dynamiska utveckling, som ett flygföretag bör göra, icke minst
enligt herrarnas egen uppfattning. Jag kan dock säga, att den anhållan som
kommit från styrelsen om att sakrevisionenj bland annat skall granska dess organisation
redan är beviljad av Kungl. Maj :t i konselj förra fredagen. Här har
alltså handlats med all den skyndsamhet som man kan önska.

Överläggningen var härmed Slutad.

§ 6. ,

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet den å kammarens bord vilande
motionen nr 333 av herr Hansson i Skediga m. fl.

§ 7.

Föredrogs den av herr Nilsson i Göingegården vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet angående redogörelse
för hittills tillämpad praxis vid avgörandet av frågor i anledning
av 1945 års lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8.

Föredrogs den av herr Lindberg vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för handelsdepartementet angående åtgärder för en effektivare
registrering av svenskt sjöfolk, m. m.

Denna anhållan bifölls.

§ 9.

Föredrogs, punktvis, statsutskottets utlåtande, nr 13, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1946/47, i vad propositionen avser justitiedepartementets verksamhetsområde.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 10.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1946/47, i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets verksamhetsområde.

Nr 7.

Onsdagen den 12 februari 1947.

Utgifter å
tillägg sstat II
i vad avser
finansdepartementets

verksamhetsområde.

Anslag till
1944 års nykterhetskommitté.

Punkterna 1—9.

Yad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 10.

Lades till handlingarna.

§ 11.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 17, i anledning av Kungl. Haj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1946/47, i vad propositionen avser finansdepartementets verksamhetsområde.

Punkten 1.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2, angående anslag till 1944 års nykterhetskommitté.

Kungl. Maj :t hade i propositionen nr 2 under punkten 2 föreslagit riksdagen
att till 1944 års nykterhetskommitté å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1946/47 anvisa ett reservationsanslag av 250 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte till 1944 års nykterhetskommitté
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1946/47 anvisa ett reservationsanslag
av 250 000 kronor.

Reservationer hade avgivits:

1) av herrar Johan Bernhard Johansson, Mannerskantz, fröken Andersson
och herr Rubbestad, vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte till 1944 års nykterhetskommitté å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1946/47 anvisa ett reservationsanslag av 200 000 kronor; samt

2) av herr von Heland, utan angivet yrkande.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr Rubbestad: Herr talman! Eftersom jag tillsammans med några andra
ledamöter under denna punkt avgivit en reservation, ber jag att få säga några
ord i den förevarande frågan.

Det är ett anslag av rätt säregen art vi här ha att taga ståndpunkt till, ett
anslag som sällan ges till en kommitté. Det brukar i regel vara så, att det beviljas
ett särskilt kommitteanslag under varje huvudtitel, och sedan får kommittén
efter Kungl. Maj :ts provning använda de pengar, som anses erforderliga.
Det har kommit fram ett förslag om en särskild utredning, som ställer
sig synnerligen kostnadskrävande. Detta torde vara orsaken till att Kungl.
Maj :t inte velat gå _den vanliga vägen för anslag, utan redovisat ärendet för
riksdagen för att pa sa sätt eventuellt slippa att själv taga ståndpunkt till
frågan. Det är här fråga om en mycket vittomfattande utredning av den arbetande
nykterhetskommittén.

o vid redan från början säga, att vi reservanter med vårt förslag inte avse
något ståndpunktstagande i själva nykterhetsfrågan. Vår reservation är alltså
inte pa nagot sätt avsedd som ett slag mot arbetet i nykterhetsfrågan och anslaget
därför, som vissa tidningar velat göra gällande, utan den riktar sig mot
de ökade kostnaderna för kommittéutredningar. Det har nämligen visat sig,
att dessa kostnader ökat oerhört under de senaste åren. Under fjolåret bevilja -

Onsdagen den 12 februari 1947.

Nr 7.

Anslag till 1944 års nykterhetskommitté. (Forts.)
de vi nära fyra miljoner kronor för kommittékostnader, och innevarande års
riksdag har beviljat 1 700 000 kronor ytterligare i tilläggsanslag. Vi äro under
innevarande budgetår uppe i en summa av 5 540 000 kronor i kommittékostnader.
Det är just dessa väldiga kostnader, som vi reagera emot. I statsutskottet
och kammaren ha vi vid flera tillfällen tidigare betonat, att man bör försöka
spara, när det gäller dessa kommittéanslag. Det har då svarats, att vi skulle
komma med positiva förslag och peka på ställen, där det går att spara. Detta
har inte varit oss möjligt tidigare, ty det har inte förr på samma sätt som nu
varit möjligt att redovisa vad de olika kostnaderna gå till. Här ha vi emellertid
en redovisning, som sätter oss i stånd att påvisa, att det bör vara möjligt
att genomföra vissa besparingar.

Denna nykterhetskommitté har nämligen tänkt göra utredningar bland inte
mindre än 140 000 personer i detta land. Man skall göra sig underrättad om alkoholvanorna
i familjerna, och man skall verkställa ett utfrågande av inte
mindre än 13 000 ungdomar beträffande deras hemförhållanden och deras
spritvanor samt om vad de ha för intryck i det ena och andra hänseendet. Vid
dessa intervjuer skall man gå från person till person, och intervjuaren skulle få
en ersättning av två kronor för varje dylik intervju. Man har således tänkt sig
ett oerhört stort material för denna utredning.

Vi reservanter ha ansett, att det mycket väl skulle gå för denna sakkunnigkommitté
att komma till en uppfattning i de frågor, som man speciellt inriktar
sig på, utan att göra denna utredning så vittomfattande. Vi tycka att det skulle
vara tillräckligt, om man inriktade sig på 100 000 personer i stället för 140 000.
De resultat man får fram av detta material böra mycket väl kunna ligga till
grund för de bedömanden, som kommittén har att göra. Särskilt borde man då
försöka åstadkomma en begränsning av dessa förfrågningar ute bland ungdomen.
Jag tror, att man med ett mindre antal förfrågningar mycket väl kan
få en klar och tydlig uppfattning om de saker, som man vill undersöka. Här
ha vi alltså velat peka på en punkt, där vi tro att det finns möjlighet att göra
besparingar, och vi ha velat minska det av utskottet tillstyrkta anslaget med
50 000 kronor till 200 000 kronor.

Det vore verkligen vällovligt om kammaren här förverkligade sin tidigare uttalade
mening att man bör försöka göra besparingar på kommittéutgifterna.
Det skulle ur flera synpunkter vara hälsosamt att göra sådana besparingar, och
jag tror inte det vore till men för nykterhetsutredningen och dess ståndpunktstagande
i de enskilda frågorna, därest den begränsning företoges, som vi här
ha tänkt.

Med dessa korta ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till den reservation,
som av herrar J. B. Johansson m. fl. är fogad till detta utlåtande.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Den föregående ärade talaren
erinrade om att kommittékostnaderna undan för undan växa. Jag vill säga,
att för oss som i statsutskottet sitta och granska anslagskostnaderna, är detta
en alltid återkommande anledning till bekymmer. Emellertid måste man konstatera,
att de allra flesta kommittéutredningar tillkomma på riksdagens eget
initiativ. Det är ju självfallet, att om riksdagen begär utredningar, som
Kungl. Maj :t skall verkställa, så måste riksdagen också ställa medel till förfogande
för att bekosta dessa utredningar.

I ett särskilt avsnitt i statsverkspropositionen har Kungl. Maj :t redovisat,
hurusom man under fjolåret tillsatt en särskild utredningsman beträffande
kommittéarbete och kommittékostnader och att denne framlagt ett förslag, som
i sin tur föranlett vissa åtgärder från Kungl. Maj :ts sida. Jag säger detta
för att i någon mån klarlägga, att statsmakterna ägnat uppmärksamhet åt de

Nr 7.

Onsdagen den 12 februari 1947.

Anslag till 1944 års nykterhetskommitté. (Forts.)
spörsmål den föregående ärade talaren här pekade på, nämligen kommittékostnadernas
avsevärda belopp.

Den fråga som nu föreligger till behandling, nämligen frågan om ett särskilt
anslag på riksstaten till nykterhetskommittén, är inte något alldeles säreget
fall. Det förekommer då och då, när det är fråga om en särskilt stor utredning,
att man inte låter kostnaderna gå på kommittéanslaget, utan anvisar
ett särskilt anslag för ändamålet. Detta fall är således inte alldeles unikt.

_ Vad själva sakfrågan beträffar har jag resonerat på följande sätt. Här har
riksdagen begärt en allsidig och förutsättningslös utredning rörande alkoholspörsmålet,
och för detta ändamål har tillsatts en kommitté. Kommittén anser
efter moget övervägande, att det är nödvändigt att göra en omfattande utredning
för att skaffa ett fullgott och hållbart material för att bedöma svenska
folkets alkoholvanor. Beträffande själva uppläggningen av utredningen har
man konfererat med sakkunniga. Såvitt jag kunnat fatta är kommittén enig
om ifrågavarande framställning. Kommittén består, som de allra flesta utredningar
i vårt land, av representanter för olika politiska partier.

Under dessa förhållanden har jag inte, som de ärade reservanterna, ansett
mig kapabel att i ett enda slag forma om kommitténs plan för utredningen
genom att sänka kostnadsbeloppet, utan jag har ansett mig böra stanna för
ett bifall till Kungl. Maj ds förslag, vilket upptar samma belopp som kommittén
begärt. Det är, herr talman, kort och gott den motivering som legat
till grund för mitt ståndpunktstagande i frågan.

Om jag så skall tillägga några ord vill jag påpeka, att just nykterhetsproblemet
är den fråga i vårt land, som tilldrar sig den största uppmärksamheten.
I ingen annan fråga går väl heller de enskilda medborgarnas uppfattning så
avsevärt isär som beträffande denna sak. Alla uttala sina bekymmer över
framför allt den allt mer tilltagande ungdomsbrottsligheten och ungdomsfylleriet,
vilka företeelser höra samman med detta problem. Jag tror då inte att
det skulle vara välbetänkt att minska utredningsmöjligheterna för kommittén.
För att nian skall få ett hållbart material är det säkerligen nödvändigt, att
man också gör omfattningen av det hela ganska stor. Därför har jag inte
hyst någon tvekan att tillstyrka även de 50 000 kronor, som de ärade reservanterna
vilja inbespara.

Jag yrkar, herr talman, bifall till statsutskottets förslag.

Herr Rubbestad erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde: Herr
talman! Jag vill säga, att vi reservanter inte det ringaste velat gå emot denna
utredning, utan vi vilja liksom den ärade talesmannen för utskottet, att
det skall bli en fullständig och bra utredning på detta område. Men vi reservanter
skilja oss från majoriteten på det sättet, att vi tro att denna utredning
kan medföra lika stor nytta, om 100 000 personer bli tillfrågade som
140 000.

Jag vill till stöd för reservationen även åberopa andra utredningars insamlande
av bedömningsmaterial. Jag tänker speciellt på att indexberäkningarna
begränsa sig till ett betydligt lägre antal undersökningar. I tidningarna för

1 dag såg jag, att socialstyrelsen begärt att få göra undersökningar för indexberäkningar
på 1 000 familjer från jordbrukarbefolkningen och 1 700 familjer
inom städer och tätorter. Sammanlagt skulle man således bara undersöka

2 700 familjer. Den undersökningen är för det svenska folket av minst lika
stor betydelse som nykterhetsutredningen. När indexundersökningarna kunna
baseras på ett så jämförelsevis litet undersökningsmaterial, tycker jag att en
undersökning av 100 000 personer borde kunna räcka för nykterhetsutredningen.

Onsdagen den 12 februari 1947.

Nr 7.

Anslag till 19H års nykterhetskommitté. (Forts.)

Härpå yttrade

Herr Hagberg i Malmö: Herr talman! Jag vill först gärna deklarera, att
jag har den största respekt för de sparsamhetstankar, som pläga utgå ur herr
Rubbestads mun. Hans sparsamhetsiver har många tjusande sidor. Jag kan
tillägga, att herr Rubbestad i mig har en visserligen ringa, men dock lydig lärjunge,
när det gäller att propagera för allmänna sparsamhetstendenser här i
kammaren. Jag skulle kanske också kunna glädja herr Rubbestad med att omtala,
att jag för min del, när jag i nykterhetskommittén och i dess arbetsutskott,
som numera arbeta under ledning av statsrådet Danielson, hado att ta standpunkt
till denna anslagsfråga, till en början uttryckte vissa betänkligheter.
Jag måste emellertid samtidigt meddela, att jag lät dessa betänkligheter fara,
när jag närmare satte mig in i vad denna omfattande undersökning dock avser.

Herr Rubbestad jämte kammarens övriga ledamöter ha beslutat en från
grunden gående undersökning av hela det svenska nykterhetsproblemet. Man
.skall omstöpa den svenska nykterhetslagstiftningen och allt vad därmed
sammanhänger. Det gäller alltså ett kommittéuppdrag a,v ovanliga dimensioner.
För att få ett något så när vederhäftigt utgångsmaterial har kommittén måst
sätta igång bland annat denna synnerligen omfattande undersökning.

Jag tror inte att jag behöver för kammarens ledamöter skildra vad utredningen
går ut på. Den förevarande undersökningen avses att tillsammans med
en redan verkställd Gallupundersökning utgöra en grundläggande allmän utredning
om alkoholbrukets olika verkningar i vårt land. Undersökningen har
man ansett nödvändig för att klarlägga vilken storleksordning som detta problem
för närvarande har. Det förhåller sig nämligen på det sättet, att man i
detta land talar så oerhört mycket om nykterhetsfrågan, Brattsystemets avigsidor,
motboken etc. Men man vet på det hela taget ganska litet om de bakomliggande
faktorerna. Vi tala bl. a, om någonting som heter motbokspsykosen.
Vad är nu detta för någonting? Alla tala därom, men man bär tydligen ganska
litet reda på i vilken utsträckning människorna — som det blivit sagt — verkligen
betrakta motboken som ett medborgarskapstecken. Det finns många andra
sådana omständigheter, som måste undersökas, om kommittén skall kunna
komma fram till ett hållbart resultat.

Utan att på något sätt ha uppdrag från kommittén, tror jag mig kunna säga
herr Rubbestad, att kommittén hyser en samfälld åstundan att dess arbetsresultat
skall bli sådant, att vi, om möjligt, en gång kunna få slut på detta
ofruktbara och irriterande spritdebatterande, som pågått i vårt land sedan
decennier tillbaka. Detta spritdebatterande beror till stor del på att man inte
vet vad man talar om, eftersom ett vederhäftigt, aktuellt statistiskt material,
ägnat att belysa de olika spörsmålen, knappast föreligger.

Herr Rubbestad vill nu att riksdagen skall skära ned den begärda anslagssumman.
Jag vill emellertid fästa kammarens uppmärksamhet på, att det icke
går att förfara på det sättet, ty den undersökning som ifrågasatts, gäller ett
urval av befolkningen, omfattande cirka 140 000 personer, motsvarande ea 40 000
hushåll. Detta urval har statistiska centralbyrån utvalt ur 1945 års folkräkning
för vissa statistiska undersökningar (den s. k. hottensamplingen). Man har
således redan ett klientel som man skall arbeta med, även för andra syften, och
man måste följaktligen anknyta till detsamma. Ett bifall till den av herr
Rubbestad ifrågasatta begränsningen av anslaget skulle leda till att man måste
göra en nedskärning i ett redan nu organiserat klientel. Enbart denna nedskärning
skulle säkerligen kosta en hel mängd pengar.

Herr talman! Jag har som sagt personligen från början hyst vissa betänkligheter
mot ett anslag av denna art. Jag vill ge herr Rubbestad rätt i att an -

Nr 7.

Onsdagen den 12 februari 1947.

Anslag till 1944 års nykterhetskommitté. (Forts.)
slaget är av en betydande storleksordning. Jag har emellertid måst låta mina
betänkligheter fara inför de sakliga argument, som anförts i denna fråga. Med
dessa ord ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

. överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt dels ock
på bifall till den av herr Johan Bernhard Johansson m. fl. avgivna, vid punkten
fogade reservationen; och blev utskottets berörda hemställan av kammaren
bifallen.

§ 12.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under tionde
huvudtiteln gjorda framställning om anslag för budgetåret 1947/48 till säkerhetsanstalter
för sjöfarten;

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under statens
allmänna fastighetsfond gjorda framställning angående anslag för budgetåret
1947/48, till säkerhetsanstalter för sjöfarten;

nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående stat för statens allmänna fastighetsfond för budgetåret
1947/48.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 13.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen å kapitalbudgeten under statens allmänna fastighetsfond
gjorda framställningar angående anslag för budgetåret 1947/48, i vad
propositionen avser kommunikationsdepartementets verksamhetsområde.

Punkterna 1—15.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 16.

Lädes till handlingarna.

§ 14.

Föredrogos vart efter annat
bevillningsutskottets betänkanden:

nr 1, i a,nledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
med ytterligare bestämmelser angående taxering för inkomst under vissa år
av ersättning på grund av försäkring för förlust av fartyg, m. m.;

nr 2, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
om fortsatt giltighet av förordningen den 8 juni 1923 (nr 255) angående omsättnings-
och utskänkningsskatt å spritdrycker; och

nr 3, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
om fortsatt giltighet av förordningen den 18 juni 1937 (nr 481) angående rätt
för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om stämpelavgift
vid köp och byte av fondpapper; samt

Onsdagen den 12 februari 1947.

Nr 7.

bankoutskottets utlåtande, nr 3, i anledning av väckt motion om dyrtidstillägg
till den hos riksdagens kamrar, utskott och kansli tillfälligt anställdda
personalen.

Kammaren biföll vad utskotten i nämnda betänkanden och utlåtande hemställt.

§ 15.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande, nr 1, i anledning av verkställd
granskning av justitieombudsmannens ämbetsförvaltning.

Efter föredragning av utskottets däri gjorda anmälan anförde:

Herr Österman: Herr talman! Jag har begärt ordet för några reflexioner,
som föranletts av en punkt i JO:s ämbetsberättelse, som inte upptagits till
behandling av utskottet men som är av stort intresse. På s. 189 och följande
lämnas en redogörelse dels för två fall av ifrågasatt sterilisering av på anstalt
intagna som villkor för utskrivning, dels för en del remissyttranden och JO:s
egna synpunkter på problemet sterilisering som villkor för utskrivning från
anstalt.

I det ena av de aktuella fallen var det fråga om en straffriförklarad sinnesslö
man, som vårdades på Salberga sjukhus. Som villkor för försöksutskrivning
hade sinnessjuknämnden uppställt sterilisering. Då vederbörande vägrade underkasta
sig operationen, återkallades sedan medgivandet till försöksutskrivning.
Det andra fallet gällde en på alkoholistanstalt intagen. Socialstyrelsen
hade i en skrivelse till direktören för alkoholistanstalten framhållit, att det var
önskvärt, att erforderliga åtgärder enligt steriliseringslagen vidtogos beträffande
personen i fråga och att denne icke borde utskrivas eller permitteras för
längre eller kortare tid, förrän han underkastats steriliserande operation. JO
ifrågasätter nu, om detta förfarande kunde anses stå i full överensstämmelse
med den fordran på samtycke till sterilisering, som ansågs böra uppställas vid
steriliseringslagens tillkomst.

Särskilt förefaller det först refererade fallet, en imbecill psykopat, vara av
intresse. Det rör sig om en klart rättsinkapabel person, som enligt vad det senare
visade sig misskötte sig så, att han inte ens efter sterilisering skulle kunnat
försöksutskrivas, varför sinnessjuknämnden ändrade sitt beslut i detta hänseende.
Ärendet remitterades av JO till sinnessjuknämnden och medicinalstyrelsen,
och de synpunkter, som anfördes i remissvaren, förefalla vara så betydelsefulla,
att de förtjäna att delvis anföras. Jag förutsätter att kammarens ledamöter icke
läst igenom berättelsen helt och hållet.

Sinnessjuknämnden drog vissa paralleller med kastreringslagen av 1944,
som också byggde på frivillighetens grund, och citerade kungl. propositionen
om kastreringslag, vari dåvarande chefen för justitiedepartementet framhöll,
att ehuru det icke torde vara lämpligt att förelägga en på anstalt intagen
person att välja mellan kastrering och fortsatt kvarhållande å anstalt, anstaltsledningen
eller -läkaren borde i förekommande fall söka klargöra för
den intagne, att det fanns möjlighet för honom att bli utskriven, om han
underkastade sig kastrering och därefter befunnes ofarlig. Av detta ansåg
sig sinnessjuknämnden berättigad att draga den slutsatsen, att om en patient
i en anstalt, samtyckte till kastrering på grund av att anstaltsledningen
eller -läkaren klargjort för honom att han annars inte hade någon möjlighet
att bli utskriven, samtycket likväl ansågs givet i vederbörlig ordning
och inte betraktades såsom framtvingat. Detsamma måste då gälla ett samtycke
till sterilisering, som lämnats under liknande förhållanden. Invändningen
att detta ej kunde vara juridiskt riktigt bemötte sinnessjuknämnden,

Granskning
av justitieombudsmannens

ämbetsförvaltning.

Nr 7.

Onsdagen den 12 februari 1947.

Granskning av justitieombudsmannens ämbetsförvaltning. (Forts.)
enligt mitt förmenande med full rätt, bl. a. med att en person, då han fattar
ett beslut i allmänhet har olika motiv, av vilka flera säkerligen uppkommit
genom påverkan av andra personer. Och om denna påverkan icke
är obehörig, om personen alltså icke utsattes för rättsstridigt tvång, får hans
beslut anses vara frivilligt fattat och rättsgiltigt. Sinnessjuknämnden betonade
också, att icke endast medicinska synpunkter äro avgörande för en
persons kvarhållande på sinnessjukhus. Detta är ju särskilt fallet beträffande
de sinnesslöa. Många av dessa äro sexuellt opålitliga. Deras samhällsbesvärlighet
i detta eller andra avseenden är ofta avgörande för vårdbehovet.
De sinnesslöa sätta ju många gånger utan hämningar till världen en stor
barnskara, som de sakna förmåga att taga hand om och som kan komma
att lida av samma undermålighet som föräldrarna.

Liknande synpunkter anfördes också av medlemmen av medicinalstyrelsens
vetenskapliga råd, professorn Nils von Hofsten, som bl. a. framhöll, att
den skada en sinnesslö eller sinnessjuk kunde åstadkomma genom att avla
undermåliga barn kanske vore större än den skada han själv vid intagningen
befarats kunna åstadkomma och som varit anledningen till intagningen.

Medicinalstyrelsen stödde sig i sin uppfattning att föregående sterilisering
lagligen kan göras till förutsättning för utskrivning på ett uttalande av
första lagutskottet år 1941. Det gällde en motion i andra kammaren med yrkande,
att steriliseringslagförslaget skulle kompletteras med bestämmelser
om handräckningsförfarande. Så här uttalade sig utskottet: »Det kan här
endast vara fråga om sådana personer, som på grund av rubbad själsverksamhet
sakna förmåga att lämna giltigt samtycke till steriliseringsåtgärden,
enär lagen i övrigt fordrar att vederbörande lämnar sitt samtycke. De personer
som lida av sådan mera utpräglad själslig rubbning, att den medför
rättsinkapacitet i fråga om ett dylikt samtycke och skulle motivera ett handräckningsförfarande
för steriliserings verkställande, borde emellertid oftast
redan vara intagna å anstalt eller i vart fall kunna med stöd av gällande
lagstiftning intagas å anstalt, och beträffande å anstalt intagen person torde
anlitande av polismyndighet för medverkan till verkställighet av ett beslut
om sterilisering icke ifrågakomma. Utskottet finner därför ifrågavarande
motion icke böra föranleda något tillägg till lagtexten.» Medicinalstyrelsen
uppfattade lagutskottets uttalande så, att en rättsinkapabel person,
som vägrat underkasta sig sterilisering, enligt gällande rätt kan kvarhållas
eller intagas å anstalt för att förhindras fortplanta sig, varför sinnessjuknämndens
beslut att föreskriva sterilisering som villkor syntes vara i överensstämmelse
med gällande rätt, såsom den tolkats av riksdagens l:a lagutskott.
Emellertid framförde medicinalstyrelsen tanken på ett förtydligande
tillägg till sinnessjuklagen, ur vilket skulle framgå, att man beträffande
rättsinkapabla hade denna rätt.

Jag har tagit mig friheten att så utförligt återge sinnessjuknämndens och
medicinalstyrelsens synpunkter på den här frågan, därför att de innehålla
det väsentliga i vad som kan sägas från medicinskt håll. Det förhåller sig
så, att lagen medger, att den som på grund av rubbad själsverksamhet saknar
förmåga att lämna rättsligt giltigt samtycke må steriliseras, fastän han
ej samtyckt till åtgärden. Då det gäller de rättsinkapabla, som det heter, erfordras
alltså inte deras samtycke. Fallet A i JO:s ämbetsberättelse var
utan tvivel ett sådant fall. Men eftersom denna grupp förutsättes vara ur
stånd att lämna ett rättsligt giltigt samtycke och detta samtycke ej erfordras,
så är det, synes det mig, meningslöst att diskutera de omständigheter,
under vilka detta icke nödvändiga och icke giltiga samtycke uppkommit.
Den rättsliga grunden för ett steriliseringsbeslut finns ändå. I flertalet av

Onsdagen den 12 februari 1947.

Nr 7.

Granskning av justitieombudsmannens ämbetsförvaltning. (Forts.)
de fall, där t. ex. sinnessjuknämnden uppställt sterilisering som villkor för
utskrivning, torde det ha varit fråga om klart rättsinkapabla.

Vad angår de rättskapabla ligger det inte lika enkelt till. Men jag skulle
här vilja peka på de många andra fall, där samhället anser sig kunna uppställa
långtgående krav på den enskilde i utbyte mot förmåner av olika slag, vilket
givetvis påverkar vederbörandes beslut. År det t. ex. oberättigat, om samhället
när det gäller en familj med starkt asocialt inslag och höggradig ärftlighet
för psykisk undermålighet, uppställer som villkor för t. ex. mödrahjälp
att familjen inte ytterligare förstoras? Eller ett annat exempel. Då vi nu genomfört
en lagstiftning för något år sedan, som tillåter sinnessjuka och sinnesslöa
att gifta sig efter dispens, är det då ett obehörigt tvång att minska de
eugeniska riskerna härvid genom att föreskriva sterilisering som villkor? Jag
kan inte finna det. Den enskilde får det sociala stöd, som hembildningen utgör,
samhället får garantier mot en icke önskvärd avkomma. Och jag skulle vilja ta
ett exempel på detta område, där samhället i sitt eget intresse utövar ett psykologiskt
tryck i, man kan säga, rakt motsatt riktning. Jag tänker på de samhälleliga
åtgärderna till förhindrande av abort. Där finns det många gränsfall,
där man kan tveka om abort är påkallad eller inte. Samhällets politik går
nu ut på att hos de abortsökande kvinnorna skapa motföreställningar, som äro
ägnade att nedbringa aborternas antal. Man pekar på de olika andra möjligheter
som finnas, utlovar omfattande social hjälp och försöker på allt sätt
påverka kvinnans beslut i viss riktning. Fastän detta alltså fattas under psykologiskt
tryck, är det väl ingen som ifrågasätter att det inte är frivilligt i juridisk
mening. Och det är då också att märka att de garantier och löften om
hjälp som givits måste bli hypotetiska, ty ingen kan exakt förutsäga, hur situationen
kommer att utveckla sig för den hjälpsökande.

Slutligen skulle jag vilja säga några ord om parallellismen mellan kastrering
och sterilisering. Det är klart att kastreringen är ett ingrepp som på ett
annat sätt än steriliseringen tar direkt sikte på ett sjukligt symptom, en för
stark, samhällsskadlig eller felriktad sexualitet. Och det kan inte sägas vara
sjukligt att vilja sätta barn till världen. Men ur samhällets synpunkt och också
den enskildes kan det vara ett lika betydande intresse att förhindra någon
att sätta en talrik asocial avkomma till världen som att avstyra ett kanske enstaka,
relativt ofarligt, sexualbrott. Det är ej heller uteslutet utan tvärt om att
man lägger rent medicinska synpunkter på steriliseringen av sådana som äro
intagna på anstalt. Då det gäller imbecilla och psykopatiska kvinnor kan i direkt
anslutning till barnafödandet psykiska insufficienstillstånd uppkomma,
och detsamma kan bli följden för männens vidkommande av en ökande försörjningsbörda.
Jag vill bara erinra om de mångfaldiga gånger på drastiskt
sätt dokumenterade slitningarna i alkoholistfamiljerna, där sexuella motsättningar
mellan parterna spelat stor roll.

Jag talar inte som representant för l:a lagutskottet, men jag tror mig kunna
säga att inom utskottet fanns gehör för en del av de synpunkter jag framfört,
Givetvis vore det bäst om den psykologiska påverkan på en i anstalt intagen
person, som ofta måste föregå en sterilisering, skedde på ett tidigare stadium
— under förtroliga samtal med anstaltsledningen. Om steriliseringsvillkoret
ryckes in i själva utskrivningsbestämmelserna, får det hela lätt en karaktär
av föreläggande, som fastän enligt min mening ej lagstridigt dock kan ha
psykologiska biverkningar. I stort sett torde hittillsvarande praxis dock vara
ändamålsenlig. JO har emellertid funnit att bestämmelserna rörande sterilisering
icke i allo äro så tydliga att myndigheterna kunna erhålla tillräcklig vägledning,
och han har också hos Kungl. Maj:t gjort framställning i ärendet. Man
skulle nu vilja uttrycka en förhoppning, att denna framställning inte leder

Nr 7.

Onsdagen den 12 februari 1947.

Granskning av justitieombudsmannens ämbetsförvaltning. (Forts.)
till åtgärder, som ytterligare binda handlingsfriheten på detta område. Om lagligheten
i nuvarande praxis ifrågasattes, kan det väl snarare bli fråga om att
genom lagändring fastslå det lagliga i att i vissa fall göra sterilisering till villkor
för utskrivning från anstalt.

Herr Hedlund i Rådom: Herr talman! Jag ber att få säga några ord i anslutning
till behandlingen av första lagutskottets granskning av JO:s ämbetsbe
rättelse.

JO:s berättelse brukar alltid innehålla en hel del intressanta spörsmål. I
berättelsen lämnas redogörelser för fel och försummelser av ämbetsmän och
framställningar till Konungen. JO redovisar även de inspektionsresor, som
han företagit, m. m. Vad jag för min del gärna skulle se att man toge in i
berättelsen i framtiden är fall, som gälla oskyldigt dömda, i den mån det
finns några sådana fall. Jag tänker då närmast på sådana fall, där personer
oberättigat ha dömts till frihetsstraff. Vi ha ju en ypperlig domarkår, den
är synnerligen kunnig och synnerligen samvetsgrann, så det är ju skäligen
sällan som något sådant förekommer. Men domarna äro som alla andra människor
behäftade med mänskliga fel och brister. De äro inte i stånd att se
genom människorna, de äro inte i stånd att rannsaka hjärtan och njurar, utan
det kan dock en eller annan gång uppstå ett fel. .Tidningarna bruka ju då
påpassligt berätta om saken.

Jag har i min hand ett tidningsurklipp från i fjol. Det gäller en byggnadsarbetare
i Degerfors, som dömdes till två månaders fängelse för misshandel.
Så småningom tycks han emellertid ha blivit rehabiliterad. Det var en person,
som blev religiös — han blev pingstvän — och i det sammanhanget ansag
han, att han borde lätta sitt samvete, och han bekände, att det var han
som hade förövat den där misshandeln. Detta föranledde JK att hjälpa den
dömde och göra resning i målet. Jag skulle tro att riksdagens ledamöter skulle
vara mycket intresserade av — i varje fall är jag själv mycket intresserad av
det att få veta hur det kommer sig att vederbörande kunde bli dömd, trots
att han var oskyldig. Jag föreställer mig också, att om man hade sådana fall
samlade i tryck, sa skulle kanske även många domstolsledamöter kunna hämta
någon ledning ur dessa fall. De skulle kanske t. ex. kunna säga sig, att här
har den fria bevisprövningen varit nagot för fri, eller också skulle de kanske
hitta nagot annat fel, som man skulle kunna ta hänsyn till i framtiden, om
man hade dessa fall visserligen mycket fåtaliga, det är jag övertygad om
■— samlade.

Herr Lindqvist: Herr talman! Jag har inte begärt ordet vare sig i anledning
av herr Östermans intressanta anförande eller i anledning av vad herr Hedlund
i Rådom här har anfört, men i anledning av det sistnämnda vill jag säga, att
det är klart att det kan råda delade meningar om hur mycket riksdagens
justitieombudsman skall ta med i den tryckta berättelsen. Jag har emellertid
den uppfattningen att man inte skall plocka in alltför mycket där, och riksdagen
har — det är visserligen många år sedan — genom första lagutskottets
yttrande hemställt hos JO att han inte skulle göra berättelsen alltför tjock
och ta in alltför mycket. Nu är ju allt det material, som finns hos JO, tillgängligt
uppe i utskottets lokaler under den tid som berättelsen ligger för
granskning hos riksdagen, och det hade ju varit möjligt för herr Hedlund i
Rådom att under den tiden gå upp och se på det. Men jag förstår ju väl, att
det inte är så herr Hedlund vill ha det, utan han vill ha in materialet i den
tryckta berättelsen. Men det är mycket, om vilket man kan vara tveksam, huruvida
det skall in i berättelsen eller inte. I den mån justitieombudsmannen

Onsdagen, den 12 februari 1947.

Nr 7.

Granskning av ''justitieombudsmannens ämbetsförvaltning. (Forts.)
vill understödja vad herr Hedlund i Rådom har anfört, får han väl ta hänsyn
därtill i den utsträckning han anser att han kan göra det.

Utskottet har i år lika litet som tidigare haft något att erinra mot vad justitieombudsmannen
har anfört i sin berättelse och i sina papper i övrigt. Dock
har utskottet denna igång, vilket inte är alldeles vanligt, tagit upp och meddelat
ett par saker. Utskottet har sålunda anmält avvikande mening angående
ett uttalande av tjänstförrättande justitieombudsmannen Beckman. Dessutom
har i utlåtandet på sidan 5 gjorts ett uttalande, och det är i anledning av detta,
som jag har begärt ordet.

De av kammarens ledamöter, som ha läst utlåtandet, ha funnit att justitieombudsmannen
har gjort vissa erinringar mot en divisionsordförande. Det är
en divisionsordförande i Svea hovrätt, som har uppträtt på ett sådant sätt,
att han blivit klandrad av JO. Jag vet väl att man kan diskutera, huruvida
det är riktigt att JO gör sådana erinringar eller om det vore riktigare, att han
ställde vederbörande under åtal, men det har han i detta fall inte gjort. Utskottet
har inte haft någonting att erinra mot att åtal inte blivit av. Anledningen
till att jag tagit upp denna sak är emellertid den, att ett fall som
detta visar, hur önskvärt det är att riksdagen snarast möjligt får den utredning
klar,^ som den tidigare begärt, angående laga möjlighet att avsätta och
avskeda sådana tjänstemän, som visa sig fullkomligt olämpliga, även om de
inte kunna bliva dömda för brott. Jag vet väl, att detta är en mycket grannlaga
uppgift, och jag förstår väl hur betydelsefull oavsättlighetsprincipen är, men
lika viktigt är det att det finns en lag, som ger möjlighet att avvisa personer,
som uppträda på ett oriktigt sätt.

Nu bär riksdagen under fjolårets höstsession antagit en lag — personligen
röstade jag emot den, men jag uppträdde inte i kammaren — som gällde polismän
och möjligheten att avlägsna olämpliga sådana. När vi nu fått denna
lag.^som gör det möjligt att få bort en olämplig polisman, tycker jag det är
ändå viktigare att man har möjlighet att få bort en domare, inte minst om
han sitter i överrätt, ty dessa överrättsdomare skola ju sitta och pröva vad
underrättsdomarna ha gjort. Da bör man ju se till att man verkligen har
sådana personer i hovrätterna, mot vilka inte kan riktas anmärkningar av den
art, som justitieombudsmannen i detta fall har gjort. Det är för att framföra
detta önskemal till regeringen om att förslag till den begärda lagstiftningen
så fort som möjligt måtte framläggas, som jag har velat fästa uppmärksamheten
vid detta fall. — Jag har intet yrkande.

Herr Hedlund i Östersund: Herr talman! Jag kan helt instämma i herr
Östermans anförande liksom också i vissa delar av herr Lindqvists. Anledningen
till att jag begärde ordet var den av herr Hedlund i Rådom uttalade
önskan om att justitieombudsmannen i sin ämbetsberättelse även skulle redovisa
de fall, där människor ha blivit oskyldigt eller för hårt dömda.

Jag vill påpeka, att det inte ligger inom justitieombudmannens område att
pröva domar, som äro avkunnade. Vad justitieombudsmannen har att se till
är, att de domare, som handlagt ärendena, icke ha begått tjänstefel. Herr Hedlund
i Rådom begär således för mycket, i det att han vill att justitieombudsmannen
skall redovisa saker, som det inte ligger inom hans kompetens att avgöra.

Jag har velat framhalla detta därför att en del av kammarens ledamöter
tidigare, utan att begära ordet i kammaren, ha til] mig framfört samma synpunkter
som herr Hedlund i Radom. Justitieombudsmannen skall, såsom herr
Lindqvist påpekat att han gjort beträffande en olämplig domare i en hovrätt,
se till, att inte en domare begår tjänstefel, men justitieombudsmannen har inte

Nr 7.

Onsdagen den 17 februari 1947.

Granskning av justitieombudsmannens ämbetsförvaltning. (Forts.)
någon behörighet att avgöra, huruvida en dom blivit rätt avkunnad eller
inte.

Herr Hedlund i Radon!: Herr talman! Om det råkar vara på det sättet, att
det är klart att en person blivit oskyldigt dömd, inställer sig väl ändå den frågan,
om inte vederbörande domare kan ha begått ett fel av sådan beskaffenhet,
att det kan behöva beivras. Och när den möjligheten alltså finnes, bör
det kunna vara befogat för justitieombudsmannen att granska saken, och, vare
sig han kommer till det ena eller andra resultatet, redogöra därför i sin berättelse,
särskilt som det finns anledning tro att inte bara riksdagens ledamöter,
utan kanske även hela den svenska allmänheten äro synnerligen intresserade
av fall, där det är fullt klart att en person blivit oskyldigt dömd.

Jag är naturligtvis medveten om att det kan diskuteras, huruvida det ena
eller andra ärendet bör tagas in i berättelsen och belasta densamma. Men
de fall, varom jag här talar, alltså sådana där det är uppenbart att någon
oskyldigt har dömts till frihetsstraff, äro säkerligen så få, att det inte ur
den synpunkten, att berättelsen skulle bli för hårt belastad, finns någon anledning
att underlåta att taga in dem. Och det måste väl ändå sägas, att det
inte är oväsentliga saker det här gäller. Det är väl fruktansvärt att nödgas
erkänna, att en person kan, såsom det har hänt, oskyldigt ådömas kanske ett
långvarigt frihetsstraff. Det måste då vara av stort intresse, för det första
att konstatera att inte någon av de tjänstemän, som haft med ärendet att
göra, kunna belastas med fel, och för det andra att få klarhet om vad som
mankerat, om det varit ett vittne eller något annat.

Herr Hedlund i Östersund: Herr talman! Såsom jag nyss framhöll, har
justitieombudsmannen skyldighet att beivra alla tjänstefel, som en domare
begått, och redovisa dessa fall i sin tryckta ämbetsberättelse eller i sitt diaPFF)-
Hen justitieombudsmannen kan inte i ett sådant fall som herr Hedlund
i Rådom här själv drog fram ingripa mot en domare. Om eu person dömes
för misshandel, sa har det sannolikt funnits bevis för misshandel. Om sedan
den verkliga brottslingen efter några år kommer och säger: »Det var jag,
som begick misshandeln», och alltså den andre fått oskyldigt lida, så kan
inte justitieombudsmannen göra något åt den saken.

Jag bör kanske inte diskutera med en juris doktor om JO:s befogenheter,
men jag har suttit så många år i utskottet vid behandlingen av JO:s ämbetsberättelse
att det för mig nu är en överraskning höra att JO skulle ha behörighet
att pröva, huruvida en dom varit rättvis eller huruvida ett straff
är riktigt utmätt. Det kan visserligen förvåna att om JO konstaterat, att
någon suttit i rannsakningshäkte eller varit tillvaratagen en timme längre
än han rätteligen borde ha varit, så få de härför ansvariga en tillrättavisning
av JO, medan JO däremot inte, om någon oskyldigt dömes till flera års
frihetsstraff, kan göra något åt saken.

Herr Hedlund i Rådom: Herr talman! Jag kan inte tänka mig annat än att
så snart den möjligheten finns, att domaren bär handlat lättvindigt eller har
begått ett fel — och den möjligheten finns åtminstone teoretiskt, så snart
domen är felaktig — då bör justitieombudsmannen ha rättighet att granska
saken och se, huruvida det i det konkreta fallet verkligen inte råkar vara
fråga om något fel från domarens sida. Därmed har justitieombudsmannen tagit
hand om ärendet och har enligt min mening skyldighet att lämna en redogörelse
därför.

Efter härmed slutad överläggning lades utlåtandet till handlingarna.

Onsdagen den 12 februari 1947.

Nr 7.

§ 16.

Föredrogs och lades till handlingarna första lagutskottets utlåtande, nr 2,
i anledning av verkställd granskning av militieomhudsmannens ämbetsförvaltning.

§ 17.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare statsbidrag för undersökning rörande visst
torrläggningsföretag, m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 18.

Ordet lämnades på begäran till Interpellation.

Herr Hansson i Skediga, som anförde: Herr talman! Genom cirkulär nr 2634
den 5 juli 1946 utfärdade livsmedelskommissionen bestämmelser om särskild
uppskattning av fodersädsskörden på vissa brukningsdelar i Götaland, Svealand
och Gävleborgs län. Vad beträffade kristidsnämnderna föreskrevs, att inom
de olika socknarna individuell skördeuppskattning skulle äga rum och att
denna uppskattning inom varje socken skulle utföras av en särskild uppskattningsnämnd,
bestående av fem personer. Av dessa skulle tre vara bosatta inom
den socken, där uppskattningen ägde rum, medan de övriga två skulle vara
bosatta inom var sin grannsocken. Livsmedelskommissionen bestämde vidare
enligt nämnda cirkulär, att kristidsnämnden enligt 9 § kungörelsen den 8 september
1939 nr 658 ägde tillerkänna ledamöterna i uppskattningsnämnd, som
var verksam inom kristidsnämndens område, ersättning för deras arbete och
kostnader.

För bestridande av de kostnader, som erfordras för fullgörande av kristidsnämndens
administrativa verksamhet, äger vederbörande kommun rätt att erhålla
statsbidrag enligt bestämmelserna i Kungl. Maj:ts kungörelse den 12 december
1941.

Dock utgår icke statsbidrag, om kostnaderna för kristidsnämndens verksamhet
understiga 15 öre per skattekrona i kommunen. Om däremot kostnaderna
ligga mellan 15 och 25 öre per skattekrona, utgår statsbidrag med 40 procent,
och om kostnaderna stiga till mellan 25 och 40 öre per skattekrona, utgör statsbidraget
50 procent.

Utgifterna för skördeuppskattning och husdjursräkning beräknas kunna uppgå
till 40 ä 45 procent av kristidsnämnds å landsbygden sammanlagda kostnader.
Det bör särskilt framhållas att de nya bestämmelser som utfärdades för
1946, enligt vilka skördeuppskattningen verkställdes av fem personer, därav
två från var sin grannsocken, i hög grad ökat kristidsnämndemas utgifter i
landsbygdskommunerna. Det torde icke vara för mycket att säga, att. kostnaderna
härigenom stego med bortemot 100 procent av tidigare utgifter för
skördeuppskattningen.

Här nämnda kostnader drabba icke städer och industrikommuner utan endast
de kristidsnämnder, som ligga inom jordbruksområdena, där skatteunderlaget
och följaktligen den ekonomiska bärkraften som regel är lägst. Det kan därför
starkt ifrågasättas, huruvida icke kostnader^ för skördeuppskattning ooh
husdjursräkning borde ersättas efter andra och generösare grunder än kristidsnämndernas
övriga utgifter.

Kimligast synes vara att här nämnda kostnader utbrytas ur de andra utgifterna
och till 90 procent betalas genom statsbidrag. Med hänsyn till den
speciella karaktär skördeuppskattningen bar inom kristidsnämndemas verksamhet
kan ett sålunda förhöjt statsbidrag icke anses oberättigat.

Nr 7.

Onsdagen den 12 februari 1947.

Interpellation. (Forts.)

Med stöd av det anförda hemställer jag om andra kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för folkhnshållningsdepartementet få framställa följande
frågor:

Har herr statsrådet observerat de stora kostnader, som särskilt 1946 års
skördeuppskattning och husdjursräkning förorsakat kristidsnämnderna inom
jordbruksområdena?

Är herr statsrådet beredd att medverka till att statsbidrag för lindrande av
kommunernas utgifter för här nämnda verksamhet höjes till 90 procent av
kostnaderna för år 1946?

Denna anhållan bordlädes.

§ 19.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 23, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1946/47, i vad propositionen avser
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde; och

nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående stat för statens allmänna fastighetsfond för budgetåret
1947/48.

§ 20.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5.21 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Stockholm. 1947. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

470746