RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1947:34)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1947. Ändra kammaren. Nr 34.

Onsdagen den 9 juli.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr 244, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående vissa åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen
jämte i ämnet väckta motioner.

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr 235, under åberopande av bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden för den 18 april 1947, för
riksdagen framlagt förslag till åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen.

I berörda proposition hade Kungl. Maj:t jämväl framlagt förslag beträffande
anslag till statens byggnadslånebyrå, vilka förslag riksdagen
redan bifallit.

Vidare hade Kungl. Maj:t i propositionen nr 285 angående prisutjämningsavgifter
m. m., under åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över folkhushållningsärenden för den 9 maj 1947, med ändring därutinnan
av i propositionen nr 235 gjord hemställan, föreslagit riksdagen att
anvisa investeringsanslaget till Tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet
med ett belopp av 40 300 000 kronor.

Sistnämnda proposition hade hänvisats till statsutskottet allenast i vad den
avsåge tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet. I övrigt hade propositionen
hänvisats till bevillningsutskottet.

I anledning av propositionerna hade väckts ett flertal motioner.

I en inom andra kammaren av herr Kempe m. fl. väckt motion (II: 156)
hade hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa
om sådan ändring av kungörelsen om tertiär- och tilläggslånen att fastigheter,
vilka uppförts med stöd av statliga lån före den 1 juli 1946, skulle
erhålla en räntesänkning till 3 procent på det av staten investerade kapitalet,
att amorteringstiden förlängdes samt att dessa åtgärder användes för
att sänka hyrorna i de berörda fastigheterna.

Vidare hade herr Kempe m. fl. i motionen 11:450 hemställt, att riksdagen
måtte för sin del besluta att avstyrka Kungl. Maj:ts förslag om ändring
av bestämmelserna för lån och bidrag till enskilda företagare för uppförandet
av flerfamiljshus, att de nya bestämmelser för lån och bidrag
till enfamiljshus som föreslagits i propositionen skulle träda i kraft 1 juli
1947, att enfamiljshus (egnahem), vilka uppförts med stöd av statliga lån
före den tid de nya bestämmelserna trädde i kraft, även skulle komma i
åtnjutande av den räntesänkning till 3 procent, som i propositionen föreslagits
skola komma de nya egnahemslånen till del, att den övre lånegränsen
för egnahem skulle bestämmas efter samma normer som beträffande
flerfamiljshus uppförda i allmännyttig regi, d. v. s. till 100 procent till 3
procent ränta, att familjebostadsbidrag skulle utgå även till familjer med

Andra kammarens protokoll 1947. Nr 34. 1

Åtgärder Ull
främjande av
bostadsförsörjningen.

2 Nr 34. Onsdagen den 9 juli 1947 fm.

Åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)
ett barn, då lägenheten fyllde de villkor som stipulerats, samt att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa om skyndsam utredning angående
statliga stödåtgärder för att i allmännyttig regi öka produktionen
av kollektivhus.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte

I. beträffande bostadspolitikens organisation,

a) i anledning av Kungl. Maj ds förslag och med bifall till dels de förslag
i motionerna 1:251 och 11:379, 1:257 och 11:389, 1:306 och 11:451, 1:312
och 11:456 samt 11:386, som avsåge jordbrukets bostäder, dels ock motionen
11:384 godkänna vad i statsrådsprotokollet över socialärenden för den
18 april 1947 anförts rörande organisationen av den allmänna bostadspolitiken,
dock med den jämkningen, att handläggningen i länen av ärenden
om lån och bidrag till jordbrukets bostäder borde ankomma på lantbruksnämnderna,

b) i anledning av dels de förslag i motionerna I: 306 och II: 451, som berörde
bostadspolitikens organisation, dels ock motionen 11:386, i vad
nämnda förslag och sistnämnda motion ej behandlats under a), i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet anfört angående handläggningen
i länen av ärenden om lån och bidrag till andra bostäder på landsbygden
än jordbrukets bostäder;

II. beträffande egnahemslånets övre gräns, med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag och med avslag på de förslag i motionerna I: 310, I: 312 och II: 456
samt 11:450, som berörde detta ämne, godkänna vad i nämnda statsrådsprotokoll
förordats rörande den övre lånegränsen för lån till enfamiljshus;

III. beträffande sådana lån till enfamiljshus, för vilka inteckningssäkerhet
icke ställdes, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag på
dels förslaget i motionen 1:310, såvitt denna fråga berördes därav, dels ock
motionen II: 454 godkänna i samma statsrådsprotokoll förordade lånevillkor; IV.

beträffande ränta på äldre lån till enfamiljshus, med bifall till Kungl.
Maj ds förslag, avslå yrkandena om räntenedsättning i motionerna 1:306
och 11:451 samt 11:450 men i anledning av motionerna i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet anfört i ämnet;

V. beträffande egnahemslånets nedre gräns och frågan om räntegaranti
för underliggande kredit, i anledning av Kungl. Maj ds förslag och med
bifall till det yrkande i motionen Ii: 435, som berörde detta ämne, i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet anfört;

VI. beträffande begränsning av egnahemslångivningen, avslå förslaget i
motionerna 1:312 och 11:456, att sådana lån skulle tills vidare beviljas
endast familjer med minst ett barn;

VII. beträffande kapitalsubvention i samband med lån till enfamiljshus,
med bifall till Kungl. Maj ds förslag och med avslag på de förslag i motionerna
1:306 och 11:451, 1:310 samt 1:312 och 11:456, som berörde detta
ämne, godkänna i statsrådsprotokollet angivna belopp;

VIII. beträffande förbättringsbidrag till vissa arbetarsmåbrukslåntagare,
i skrivelse till Kungl. Majd giva till känna vad utskottet anfört i anledning
av motionen II: 155;

IX. vidkommande tidpunkten för ikraftträdandet av de nya bestämmelserna
om lån och bidrag till enfamiljshus, med bifall till Kungl. Maj ds för -

Onsdagen den 9 juli 1947 fm.

Nr 34.

Åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)
slag och med avslag på de förslag i motionerna I: 310 samt II: 450, som
berörde denna fråga, godkänna vad i statsrådsprotokollet anförts i fråga
om bestämmelsernas tillämpning från och med den 1 juli 1948;

X. vidkommande lån och bidrag till enfamiljshus i övrigt, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag på förslaget i motionen 1:310, såvitt
dessa frågor berördes därav, godkänna i statsrådsprotokollet förordade
grunder för omläggning av ifrågavarande verksamhet;

XI. vidkommande de i bostadsrabatterna ingående familjebidragen,

a) såvitt anginge villkor om visst barnantal, med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag och med avslag på dels de förslag i motionerna I: 306 och II: 451,
1:310, 1:312 och 11:456 samt 11:450, som berörde detta ämne, dels ock
motionen II: 449, godkänna vad i statsrådsprotokollet anförts om bidragens
utsträckning jämväl till familjer med två barn,

b) såvitt anginge villkor om viss inkomstprövning, med bifall till Kungl.

Maj:ts förslag och med avslag på förslaget i motionerna 1:306 och 11:451

samt I: 310, i den mån denna fråga berördes därav, godkänna vad i stats rådsprotokollet

anförts i ämnet,

c) såvitt anginge bidragens storlek, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag på de förslag i motionerna 1:306 och 11:451, 1:310 samt
1:312 och 11:456, som berörde detta ämne, godkänna de grunder för bestämmande
av bidragens belopp, som förordats i statsrådsprotokollet,

d) såvitt anginge villkor och bestämmelser i övrigt, med bifall till Kungl.

Maj:ts förslag och med avslag på förslaget i motionerna 1:306 och 11:451

samt I: 310, i den mån dessa frågor berördes därav, godkänna vad i stats rådsprotokollet

föreslagits;

XII. beträffande familjebostadsbidrag till familjer i redan befintliga
lägenheter, med anslutning till Kungl. Maj:ts förslag avslå dels det förslag
i motionerna 1:311 och 11:455, som berörde detta ämne, dels ock motionen
II: 453;

XIII. vidkommande det s. k. trekronorsbidraget,

a) såvitt anginge dess användningsområde, med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag och med avslag på dels de förslag i motionerna 1:306 och 11:451,
1:310 samt 1:312 och 11:456, som berörde denna fråga, dels ock motionerna
1:311 och 11:455, i vad nämnda motioner ej behandlats under XII.,
godkänna vad i statsrådsprotokollet anförts,

b) såvitt anginge bestämmelser i övrigt om nämnda bidrag, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag på de förslag i motionerna I: 306 och
11:451, 1:310 samt 1:312 och 11:456, som berörde detta bidrag och ej
behandlats under a), godkänna de grunder för bidragens utgående under
budgetåret 1947/48, vilka förordats i statsrådsprotokollet;

XIV. vidkommande gällande bestämmelser om tertiär- och tilläggslån till
flerfamiljshus, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag på
motionen II: 450, i vad densamma behandlade denna fråga, godkänna i
statsrådsprotokollet förordade jämkningar av dessa bestämmelser;

XV. vidkommande allmännyttiga bostadsföretag, i skrivelse till Kungl.
Maj:t giva till känna vad utskottet anfört i anledning av motionerna I:3lS
och II: 457;

XVI. vidkommande amorteringsplan för tertiärlån, avslå motionen
II: 458;

4 Nr 34. Onsdagen den 9 juli 1947 fm.

Åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)

XVII. vidkommande ränte- och amorteringsvillkor, gällande tertiärlån
beviljade före den 1 juli 1946, avslå motionen II: 156;

XVIII, vidkommande statliga stödåtgärder för att öka produktionen av
kollektivhus, avslå motionen II: 450. i vad densamma avsåge sådana åtgärder; XIX.

vidkommande tilläggslångivningens omfattning under budgetåret
1947/48, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag på vad i detta
ämne anförts i motionerna 1:306 och 11:451 samt 1:312 och 11:456, godkänna
i statsrådsprotokollet förordade åtgärder;

XX. vidkommande bränslebidrag till barnrika familjer i egnahem under
budgetåret 1947/48, med bifall till Kungl.'' Maj :ts förslag och med avslag
på motionerna 1:306 och 11:451 samt 1:312 och 11:456, i den mån ställning
till frågan tagits i nämnda motioner, godkänna i statsrådsprotokollet
förordade förslag om ifrågavarande kompensation för bränslekostnadsstegringen; XXI.

vidkommande räntefoten för förbättringslån och lantarbetarbostadslån,
vilka kunde komma att beviljas under budgetåret 1947/48, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag, medgiva, att densamma bestämdes till 3,25 procent;

XXII. vidkommande de sålunda ej behandlade spörsmål, vilka redovisats
i propositionen under rubriken Särskilda frågor, med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag godkänna vad i statsrådsprotokollet anförts;

XXIII. vidkommande anslagsfrågorna,

a) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag, till Kapitalmedelsförluster och
ränteeftergifter å tertiärlån för vissa bostadsbyggnadsföretag på tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1947/48 under V huvudtiteln anvisa ett
förslagsanslag av 225 000 kronor:

b) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag, till Hyresrabatter för mindre
bemedlade, barnrika familjer på tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
1947/48 under V huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 13 000 000 kronor:

c) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag, till Särskilda bostadsrabatter på
tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1947/48 under V huvudtiteln anvisa
ett reservationsanslag av 500 000 kronor;

d) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag, till Bidrag till främjande av bostadsbyggande
på landsbygden på tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
1947/48 under V huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 20 000 000
kronor;

e) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag, på tilläggsstat I till riksstaten för
budgetåret 1947/48 anvisa

1) till Bidrag till inrättande av pensionärshem under V huvudtiteln ett
reservationsanslag av 12 000 000 kronor,

2) till Lånefonden för bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika
familjer under statens utlåningsfonder ett investeringsanslag av
70 000 000 kronor;

f) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag, på tilläggsstat I till riksstaten för
budgetåret 1947/48 till Lånefonden för främjande av bostadsbyggande på
landsbygden under statens utlåningsfonder anvisa ett investeringsanslag av
15 000 000 kronor;

g) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag, på tilläggsstat I till riksstaten
för budgetåret 1947/48 anvisa,

Onsdagen den 9 juli 1947 fm.

Nr 34.

Åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)

1) till Lånefonden för bostadsbyggande under statens utlåningsfonder ett
investeringsanslag av 100 000 000 kronor,

2) till Tertiärlån till viss bostadsbyggnadsverksamhet under fonden för
låneunderstöd ett investeringsanslag av 64 000 000 kronor,

3) till Tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet under fonden för
låneunderstöd ett investeringsanslag av 40 300 000 kronor;

h) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag, på tilläggsstat I till riksstaten
för budgetåret 1947/48 under fonden för låneunderstöd anvisa,

1) till Lån till uppförande och förbättring av lantarbetarbostäder ett investeringsanslag
av 8 000 000 kronor,

2) till Lån till bostadsförbättringsverksamhet ett investeringsanslag av
8 000 000 kronor.

LTskottet hade i sin motivering yttrat bland annat följande:

»I fråga om de tre slag av åtgärder, som enligt bostadssociala utredningen
böra vidtagas, för att den bostadspolitiska målsättningen skall
kunna förverkligas, har departementschefen anfört vissa principiella synpunkter.
Vad först angår kommunernas organisatoriska, planläggande och
intiativtagande insatser, har förslag rörande dessa framlagts i särskild proposition
(nr 259), vilken hänvisats till lagutskott för förberedande behandling.
Beträffande statsunderstöd i form av lån ansluter sig utskottet till
departementschefens mening, att lån till såväl en- som flerfamiljshus, som
tillkomma genom ny- eller ombyggnad, utgöra förutsättning för ett genomförande
av den bostadspolitiska målsättningen. Vad slutligen angår statlig
bidragsverksamhet, vill utskottet understryka vad departementschefen anfört
därom, att bidrag endast böra komma i fråga, därest insatser från det
allmännas sida av annat slag icke kunna anses utgöra en tillfredsställande
garanti för att eftersträvad standardförbättring kommer till stånd. Då utskottet
delar departementschefens uppfattning, att en viss utvidgning av
bidragsverksamheten icke kan undvikas, ehuru det nuvarande läget manar
till största återhållsamhet, är det enligt utskottets mening särskilt angeläget,
att strävandena att begränsa bvggnadskostnaderna samtidigt på allt sätt
främjas.»

Reservationer hade avgivits:

1) av herrar Johan Bernhard Johansson, Andrén, Heiding, Mannerskantz,
Ivar Persson, Falla, Rubbestad, Pettersson i Dahl, Boman i Kieryd och
Birke, vilka ansett, att ovan återgivna del av utskottets motivering bort hava
följande lydelse:

»I fråga---av den bostadspolitiska målsättningen. Vad slutligen

angår .statlig bidragsverksamhet, hyser utskottet principiellt den uppfattningen,
att bostadsfrågan icke bör lösas med hjälp av statliga bidrag i föreslagen
omfattning utan genom åtgärder i syfte att dels främja en fortlöpande
sänkning av kostnaderna för produktion och drift av bostadsfastigheter,
dels öka förståelsen för värdet av bättre bostäder. Utskottet kan därför
icke dela departementschefens mening, att den statliga bidragsverksamheten
för bostadsändamål bör ytterligare utvidgas, utan anser, att en successiv
minskning av verksamheten bör genomföras.»

2) av herrar Pauli, Gustaf Karlsson, Gustaf Iwar Anderson, Berling,
Eriksson i Stockholm, Word, Mårtensson, Lindholm, Åkerström, Petterson

Nr 34.

Onsdagen den 9 juli 1947 fm.

Åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)
i Degerfors och Thapper, vilka ansett, att utskottet bort helt biträda Kungl.
Maj:ts förslag i fråga om organisationen av den allmänna bostadspolitiken
och att till följd härav utskottets hemställan under punkten I bort lyda:

»I. beträffande bostadspolitikens organisation, med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag och med avslag på dels de förslag i motionerna I: 251 och
11:379, 1:257 och 11:389, 1:306 och 11:451, 1:310 samt 1:312 och 11: 456,
som beröra detta ämne, dels ock motionerna 11:384 och 11:386 godkänna
vad i statsrådsprotokollet över socialärenden för den 18 april 1947 anförts
rörande organisationen av den allmänna bostadspolitiken;»

3) av herrar Johan Bernhard Johansson, Andrén, Mannerskantz, Falla och
Birke, vilka ansett, att utskottet bort tillstyrka det i motionerna 1:312 och
II: 456 framlagda förslaget i fråga om övre gräns för egnahemslån och att
i enlighet härmed utskottets hemställan under punkten II bort lyda:

»II. beträffande egnahemslånets övre gräns i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag och de förslag i motionerna I: 312 och II: 456 samt II: 450, som beröra
detta ämne, ävensom med avslag på förslaget i motionen 1:310, såvitt
denna fråga beröres därav, godkänna vad utskottet förordat rörande den
övre lånegränsen för lån till enfamiljshus;»

4) av herrar Johan Bernhard Johansson, Andrén, Heiding, Mannerskantz,
Ivar Persson, Falla, Rubbestad, Pettersson i Dahl, Boman i Kieryd och Birke,
vilka ansett, att utskottet bort tillstyrka motionen II: 454 och att därför utskottets
hemställan under punkten III bort lyda:

»III. beträffande sådana lån till enfamiljshus, för vilka inteckningssäkerhet
icke ställes, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och med bifall till motionen
II: 454 samt med avslag på förslaget i motionen I: 310, såvitt denna
fråga beröres därav, besluta, att lånevillkoren skola — bortsett från eftergiften
i fråga om inteckningssäkerhet — göras fullt jämförliga med de villkor,
som komma att gälla andra lån till enfamiljshus;»

5) av herrar Heiding, Ivar Persson, Rubbestad och Pettersson i Dahl,
vilka ansett, att utskottet bort tillstyrka det i motionerna 1:306 och 11:451
samt 11:450 framförda förslaget om nedsättning av räntan för äldre egnahemslån
och att till följd härav utskottets hemställan under punkten IV bort
avfattas:

»IV. beträffande ränta på äldre lån till enfamiljshus, med avslag på Kungl.
Maj:ts förslag, bifalla yrkandet om räntenedsättning i motionerna I: 306 och
11:451 samt 11:450;»

6) av herrar Johan Bernhard Johansson, Andrén, Heiding, Mannerskantz,
Ivar Persson, Falla, Rubbestad, Pettersson i Dahl, Boman i Kieryd och Birke,
vilka ansett, att utskottet bort tillstyrka, att beloppet av kapitalsubventionen
i samband med lån till enfamiljshus differentierades och att i enlighet härmed
punkten VII av utskottets hemställan skulle lyda:

»VII. beträffande kapitalsubvention i samband med lån till enfamiljshus,
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och med bifall till förslag i motionerna
1:306 och 11:451 samt 1:312 och 11:456 ävensom med avslag på förslaget
i motionen 1:310, såvitt denna fråga beröres därav, godkänna de belopp
som utskottet angivit;»

7) av herrar Johan Bernhard Johansson, Andrén, Mannerskantz, Falla
och Birke, vilka ansett, att utskottet bort föreslå vissa jämkningar i Kungl.

Onsdagen den 9 juli 1947 fm.

Nr 34.

Åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)
Maj:ts förslag beträffande familjebostadsbidrag och att punkten XI i utskottets
hemställan bort erhålla följande lydelse:

»XI. vidkommande de i bostadsrabatterna ingående familjebidragen,

a) såvitt angår villkor om visst barnantal, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag och med bifall till de förslag i motionerna 1:306 och 11:451, 1:310
samt I: 312 och II: 456 som beröra detta ämne, ävensom med avslag på dels
ett i motionen 11:450 framlagt förslag i ämnet, dels ock motionen 11:449,
avslå Kungl. Maj:ts förslag om bidragens utsträckning jämväl till familjer
med två barn,

b) såvitt angår villkor om viss inkomstprövning, med bifall till motionerna
1:306 och 11:451 samt 1:310, i den mån denna fråga beröres därav,
avslå Kungl. Maj:ts förslag om ändring i nu gällande normer för inkomstprövningen,

c) såvitt angår bidragens storlek, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag,
med bifall till det förslag i motionerna 1:312 och 11:456, som berör denna
fråga, ävensom med avslag på förslaget i motionerna I: 306 och II: 451 samt
1:310, såvitt denna fråga beröres därav, godkänna de grunder för bestämmande
av bidragens belopp, som utskottet förordat,

d) såvitt angår —---statsrådsprotokollet föreslagits;»

8) av herrar Heiding, Ivar Persson, Rubbestad, Pettersson i Dahl och
Boman i Kieryd, vilka ansett, att utskottet bort avslå Kungl. Maj:ts förslag
om ändrade grunder för familjebostadsbidrag och att alltså punkten XI bort
avfattas:

»XI. vidkommande de i bostadsrabatterna ingående familjebidragen, med
bifall till förslaget i motionerna I: 306 och II: 451 samt I: 310, såvitt denna
fråga beröres därav, avslå såväl Kungl. Maj:ts förslag som dels de förslag
i motionerna I: 312 och II: 456 samt II: 450, som avse denna fråga, dels ock
motionen II: 449;»

9) av herr Bergvall, vilken ansett, att utskottet bort förorda en utsträckningav
trekronorsbidraget till redan befintliga fastigheter och fastigheter under
enskild förvaltning och att i enlighet härmed utskottets hemställan under
punkten XIII bort lyda:

»XIII. vidkommande det s. k. trekronorsbidraget,

a) såvitt angår dess användningsområde, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag och med bifall till motionerna I: 311 och II: 455, i vad nämnda motioner
ej behandlats under XII., samt med avslag på de förslag i motionerna
1:306 och 11:451, 1:310 samt 1:312 och 11:456, som beröra denna fråga,
besluta att bidraget ej skall begränsas endast till bostadshus uppförda efter
den 1 juli 1946 och förvaltade av kommun eller allmännyttigt företag,

b) såvitt — — — i statsrådsprotokollet;»

10) av herrar Johan Bernhard Johansson, Andrén, Heiding, Mannerskantz,
Ivar Persson, Falla, Rubbestad, Pettersson i Dahl, Boman i Kieryd och
Birke, vilka ansett, alt utskottet bort avslå förslaget om s. k. trekronorsbidraget
och att alltså dess hemställan härutinnan bort lyda:

»XIII. vidkommande det s. k. trekronorsbidraget, med bifall till de förslag,
som beträffande detta bidrag framställts i motionerna 1:306 och 11:451,
I: 310 samt I: 312 och II: 456 avslå såväl Kungl. Maj:ts förslag i ämnet som
motionerna 1:311 och 11:455 i vad nämnda motioner ej behandlats under
XII;»

Nr 34.

Onsdagen den 9 juli 1947 fm.

Åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)

11) av herrar Gustaf Karlsson, Berling, Eriksson i Stockholm, Ward, Mårtensson,
Lindholm, Åkerström, Petterson i Degerfors och Thapper, vilka ansett,
att utskottet bort hemställa om utredning av vad som bör förstås med
allmännyttigt företag och att alltså under punkten XV bort hemställas:

»XV. vidkommande allmännyttiga bostadsföretag, i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om förslag till nästa års riksdag i frågan, vilka företag som
böra hänföras till denna kategori;»

12) av herr Bergvall beträffande motiveringen i fråga om tilläggslåneverksamhetens
omfattning;

13) av herrar Johan Bernhard Johansson, Andrén, Heiding, Mannerskantz,
Ivar Persson, Falla, Rubbestad, Pettersson i Dahl, Boman i Kieryd och Birke,
vilka ansett, att utskottet bort uttala sig för en begränsning av tilläggslångivningen
och att till följd härav utskottets hemställan under punkten XIX
bort lyda:

»XIX. vidkommande tilläggslångivningens omfattning under budgetåret
1947/48, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och motionerna 1:306 och
11:451 samt 1:312 och 11:456 godkänna vad utskottet anfört om nedskärning
av denna verksamhet;»

14) av herrar Johan Bernhard Johansson, Andrén, Heiding, Mannerskantz,
Ivar Persson, Falla, Rubbestad, Pettersson i Dahl, Boman i Kieryd och
Birke, vilka ansett, att utskottet bort avstyrka särskilt bränslebidrag till barnrika
familjer i egnahem och att utskottet i enlighet härmed bort under punkten
XX hemställa:

»XX. vidkommande bränslebidrag till barnrika familjer i egnahem under
budgetåret 1947/48, i anslutning till motionerna I: 306 och II: 451 samt I: 312
och 11:456, i den mån ställning till frågan tagits i nämnda motioner, avslå
Kungl. Maj:ts förslag i ämnet;»

15) av herr Bergvall, som ansett, att utskottet beträffande vissa anslag
bort förorda nedsättning av de av Kungl. Maj:t äskade beloppen och att
därför utskottet bort under punkten XXIII hemställa:

»XXIII. vidkommande anslagsfrågorna,

e) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag, på tilläggsstat I till riksstaten
för budgetåret 1947/48 anvisa,

1) till----12 000 000 kronor,

2) till Lånefonden för bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika
familjer under statens utlåningsfonder ett investeringsanslag av 65 000 000
kronor;

g) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag på tilläggsstat I till riksstaten för
budgetåret 1947/48 anvisa,

1) till Lånefonden för bostadsbyggande under statens utlåningsfonder ett
investeringsanslag av 60 000 000 kronor,

2) till Tertiärlån till viss bostadsbyggnadsverksamhet under fonden för
låneunderstöd ett investeringsanslag av 50 000 000 kronor,

3) till Tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet under fonden för
låneunderstöd ett investeringsanslag av 25 000 000 kronor;

--------------------------. »

Onsdagen den 9 juli 1947 fm.

Nr 34.

Åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)

16) av herrar Johan Bernhard Johansson, Andrén, Heiding, Mannerskantz,
Ivar Persson, Falla, Rubbestad, Pettersson i Dahl, Boman i Kieryd och Birke,
vilka likaledes ansett, att utskottet beträffande vissa anslag bort förorda
nedsättning av de av Kungl. Maj:t äskade beloppen och att därför utskottets
hemställan under punkten XXIII bort lyda:

»XXIII. vidkommande anslagsfrågorna,

b) i anledning av Kungl. Maj ds förslag, till Hyresrabatter för mindre bemedlade,
barnrika familjer på tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
1947/48 under V huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 11 500 000 kronor;

c) avslå Kungl. Maj ds förslag om medelsanvisning till Särskilda bostadsrabatter; -

e) i anledning av Kungl. Maj ds förslag, på tilläggsstat I till riksstaten för
budgetåret 1947/48 anvisa,

1) till Bidrag till inrättande av pensionärshem under V huvudtiteln ett
reservationsanslag av 10 000 000 kronor,

2) till Lånefonden för bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika
familjer under statens utlåningsfonder ett investeringsanslag av 65 000 000
kronor;

g) i anledning av Kungl. Maj ds förslag, på tilläggsstat I till riksstaten för
budgetåret 1947/48 anvisa,

1) till Lånefonden för bostadsbyggande under statens utlåningsfonder ett
investeringsanslag av 60 000 000 kronor,

2) till Tertiärlån till viss bostadsbyggnadsverksamhet under fonden för
låneunderstöd ett investeringsanslag av 50 000 000 kronor,

3) till Tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet under fonden för
låneunderstöd ett investeringsanslag av 25 000 000 kronor;

Till en början föredrogs punkten 1.

Herr talmannen yttrade: Vid den nu föredragna punkten kommer överläggningen
att röra sig om utskottets utlåtande i dess helhet, men yrkandena
skola framställas vid föredragningen av de olika punkterna.

Ordet lämnades härefter på begäran till herr Pettersson i Dahl, som anförde:
Herr talman! Detta torde väl vara en av de största frågor som årets
riksdag haft att behandla. Den är stor såväl med hänsyn till de utgifter
som krävas som ur andra synpunkter.. Utgifterna röra sig om i runt tal
350 miljoner kronor. Av utskottets utlåtande framgår också att det är en
fråga som är mycket svårbedömlig. I utlåtandet redovisas icke mindre än
sexton reservationer och avvikande meningar. Härav framgår också att tredje
avdelningen av statsutskottet, som behandlat denna fråga, ägnat den ett
mycket omfattande arbete och försökt uppnå bästa möjliga resultat.

Vad alla reservationerna beträffar vill jag här ha sagt att det från början
inte låg så trassligt till. Vi som inom utskottets tredje avdelning representerade
de tre partier som inte äro representerade i regeringen voro tämligen
överens i vårt ståndpunktstagande. Folkpartiets representant, herr Albertsson
i första kammaren, och högerns representant, herr Mannerskantz, likaledes

Nr 34.

Onsdagen den 9 juli 1947 fm.

Åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)
i första kammaren, samt jag hade ganska lika uppfattning. Nu var det emellertid
så att herr Albertsson i egenskap av suppleant inte fick sitta med i
utskottet in pleno utan där inträdde den ordinarie ledamoten herr Bergvall.
Det är därför som det blivit på detta sätt. Jag tror att folkpartiet i andra
kammaren är överens med oss, men att folkpartiet i första kammaren är
det endast delvis.

Statsrådet redovisar i propositionen först själva målsättningen för bostadspolitiken
i allmänhet. Jag tror man kan sammanfatta statsrådets uppfattning
så att det måste gå litet snabbare än tidigare med själva utbyggnadsprogrammet.
Statsutskottet gjorde förra året ett uttalande om målsättningen.
Utskottet förklarade sig icke vara berett att taga ställning till frågan, då
frågan snart skulle komma inför riksdagen igen. Inte heller statsrådet var
då beredd att taga definitiv ställning, eftersom bostadssociala utredningen
inte då var färdig med sitt arbete. Men jag tror inte att jag begår något
större fel, om jag säger att utskottet förra året var en smula restriktivt i
sin skrivning, i det utskottet ansåg att man borde gå en smula försiktigt
fram. Utskottet gjorde vidare ett uttalande som jag inte kan underlåta att
citera i detta sammanhang. Statsrådet hade lagt fram vissa förslag beträffande
utbyggnadsprogrammet för tätorterna som riksdagen skulle taga ställning
till, men beträffande bostadsförbättringsverksamheten på landsbygden
skulle det bli uppskov med prövningen. Utskottet sade emellertid klart och
tydligt ifrån »att detta uppskov icke fick innebära att landsbygdens bostadsfrågor
eftersattes», och utskottet förutsatte att följande riksdag skulle få förslag
i frågan.

Innan jag nu går in på de särskilda frågorna, vill jag helt allmänt säga
att statsrådet söker så mycket som möjligt påskynda bostadsbyggandet i tätorterna.
Jag kan inte underlåta att erinra om tidigare debatter i kamrarna,
där vi haft denna fråga till behandling. Även tidigare har det varit så att
man i första hand tänkt på tätorterna, medan landsbygden fått stå i efterhand.
Statsrådet motiverar sin ståndpunkt med att det pågår en ständig inflyttning
till städerna och tätorterna, varför statsmakterna måste se till att
det finns bostäder där. Statsrådet nämnde en gång i en debatt här i
kammaren att beträffande utbyggnadspx-ogrammet för landsbygden är det
sociala och hygieniska skäl som äro avgörande, medan det däremot inte
såsom fallet är för tätorterna är fråga om att avhjälpa bostadsbrist.

Jag har tidigare sagt och jag upprepar det nu, att jag inte anser detta vara
riktigt och rättvist. Genom detta program försvåras möjligheterna för människorna
att stanna kvar på landsbygden i deras naturliga miljö, medan
samhället öppnar stora famnen för dem i städerna och tätorterna. Ett sådant
program för också med sig många och svåra problem som statsmakterna
få försöka alla tänkbara utvägar för att lösa. Jag tror att denna inställning
till frågan har varit olycklig. Det hade varit mycket lyckligare för samhället
i dess helhet om utbyggnadsprogrammet för städerna och tätorterna fått
hålla jämna steg med programmet för landsbygden och alltså inte rusat i väg
som det nu har gjort. Man får nog också säga att det är samma tendens i det
nu framlagda bostadsprogrammet. Statsrådet säger på s. 167 i propositionen,
att en omedelbar mera påtaglig ökning av ny- och omyggnadsverksamheten
på den egentliga landsbygden med hänsyn till knappheten på olika
slag av byggnadsmaterial icke torde kunna åvägabringas. Nu har emellertid
läget i viss mån förändrats sedan departementschefen lade fram sin propo -

Onsdagen den 9 juli 1947 fm.

Nr :14.

Åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)
sition. I propositionen talas om att det är brist på material och arbetskraft.
Om så var fallet när propositionen framlades, så är väl detta ännu mera
markant i dag. Jag behöver inte påminna om de debatter som nyligen hållits
i kammaren om dessa problem. Vi hade för endast nagra dagar sedan eu
debatt om inflationsfaran, där även detta byggnadsprogram var på tal. Nu
har från regeringens sida, i första hand från statsministern, gjorts uttalanden
av innebörd att man anser sig nödsakad att minska byggnadsprogrammet,
inte bara beträffande industrianläggningar, anläggningar för allmänt behov
o. d. utan också när det gäller bostäder. Statsministern har talat om en nedskärning
med i runt tal 25 procent. Vi ha också sett i tidningarna att statsrådet
Ericsson i offentliga anföranden om bostadsbyggandet gjort uttalanden
beträffande tilldelningen av byggnadstillstånd, vilka såvitt jag förstår innebära
att det blir en stark begränsning av byggnadsverksamheten i såväl tätorterna
som på landsbygden.

Med anledning av denna knapphet på arbetskraft och material ha vi som
företräda minoriteten i utskottet yrkat att en hel del av anslagsposterna
skola nedsättas avsevärt. Jag skulle tro att vi med våra yrkanden komma
ganska nära i överensstämmelse med statsministerns uttalanden. På en post
vilja vi skära ned ända till 60 procent, på andra poster mindre. Sammanlagt
rör det sig nog om eu nedskärning med ca 25 procent, vilket alltså överensstämmer
med de nedskärningar som statsministern signalerat.

Det program som nu är framlagt avser emellertid inte bara att påskynda
själva utbvggnadsprogrammet, utan man skall också subventionera ganska
mycket. Man avser att utsträcka subventionerna för att på det sättet eliminera
de höga byggnadskostnaderna och hålla hyresnivån konstant. Man kan
nu fråga sig om det finns anledning härtill i det nuvarande läget. Vi ha ju
haft åtskilliga lönedebatter i kammaren, och jag behöver inte upprepa vad
som sagts där, men det är väl så att ingen bestrider att inkomstläget ganska
avsevärt förbättrats. Inkomsterna ha stigit, och människorna ha då också
möjlighet att betala eu något liögre hyra, som givetvis blir en följd av dessa
ökade byggnadskostnader. Det finns därför fullgoda skäl att anse att staten
inte behöver subventionera ytterligare på sätt som här föreslås.

Efter dessa allmänna reflexioner skall jag något beröra vad de olika reservationerna
innebära. Med den ståndpunkt som vi intagit beträffande subventionerna
önska vi att de nuvarande stödåtgärderna i detta hänseende
skola bibehållas, alltså det nuvarande stödet åt barnrika familjer, tilläggslånen
o. s. v. Detta är i stort sett innebörden av reservation nr 1). På denna
punkt ha vi gått tillsammans med folkpartiet i andra kammaren. Med undantag
av folkpartisten Bergvall i första kammaren anse vi att man bör vänta
till nästa år med att taga ställning till dessa frågor, tv man har då större
möjlighet att överblicka vilka ekonomiska möjligheter vi ha och hur det
ställer sig med material och arbetskraft.

Jag kommer så till eu annan fråga, där det föreligger en ganska stark
reservation, nr 2), av socialdemokrater. Den gäller själva organisationen.
Enligt förslaget skall det bli nya organ som få hand om bostadsverksamheten
ute på landsbygden, s. k. länsbostadsnämnder. Dessa nämnder skola övertaga
verksamheten från egnahemsnämnderna och byggnadslånebvrån. Det kan
inte hjälpas alt detla måste anses såsom ett mycket egendomligt system. Det
skall ju bli så att de nya lantbruksnämnderna få hand om den yttre rationaliseringen
av jordbruket, men när det gäller bostadsförbätlringar vill man

Nr 34.

Onsdagen den 9 juli 1947 fm.

Åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)
nu att andra myndigheter skola ha hand om verksamheten. Vi anse detta
vara ett irrationellt system. Det vore bättre och bleve mera enhetligt om
dessa frågor finge handläggas av ett och samma organ. Utskottets förslag
innebär alltså detta.

Det är nu meningen att det skall öppnas möjligheter till lån för s. k. kronotorpare
och arrendatorer med egna hus. Utskottet anser att ehuru lånesökanden
icke innehar fastigheten med äganderätt, skall han inte vara utestängd
från lånemöjligheten. Jag har ingenting att erinra mot detta som jag anser
vara fullt riktigt. Men nu är det så att särskilt de mindre jordbrukarna
komma i en sämre ställning än de här nämnda, som inte kan anses motiverad.
De ha inte samma möjligheter att få lån som egnahemsbyggare, vilka
enbart bygga bostadsfastigheter. En egnahemsbyggare kan få lån till praktiskt
taget hela värdet. En jordbrukare däremot har inte samma möjligheter,
eftersom även taxeringsvärdet å jorden skall inräknas. Kammarens ledamöter
veta ju väl att när det gäller en jordbruksfastighet ökas inte taxeringsvärdet
så särskilt mycket när man bygger om bostadshuset. En jordbrukares
möjligheter att få lån bli sålunda avsevärt sämre än för den som bara har en
egnahemsfastighet. Dessa synpunkter ha vi framlagt i reservation nr 4), som
alltså innebär att jordbrukare böra ha samma möjligheter som andra att få
dessa förmånliga lån.

Vad räntesättningen beträffar är det enligt Kungl. Maj:ts förslag meningen
att egnahemslåneräntan skall bestämmas till 3 procent, vilket utskottet tillstyrker.
Utskottet säger sig däremot icke vara berett att tillstyrka motionsvis
framförda förslag om räntenedsättning för äldre lån. Utskottet erinrar dock
om det uttalande, som riksdagen gjorde förra året, då riksdagen ifrågasatte,
»huruvida icke en viss räntenedsättning borde kunna ifrågakomma i avseende
på sådana äldre tertiärlån till enfamiljshus, som löpa med högre
ränta än 3,6 procent», och tillägger att »Kungl. Maj:t torde böra undersöka,
huruvida förutsättningar för en dylik eftergift kunna anses föreligga». På
denna punkt ha bondeförbundsrepresentanterna i utskottet ensamma reserverat
sig. Vi anse nämligen, att det är oriktigt att de gamla egnahemslånen
skola löpa med högre ränta än de nya lånen. Det är klart, att det i debatten
kommer att anföras att detta för med sig den ekonomiska konsekvensen att
staten inte får in så mycket pengar i ränta som när räntan utgår med 3,6
procent. Men även om detta är riktigt, ändrar det ingenting i själva sakfrågan.
När ränteläget i gemen har undergått så pass stora förändringar som
varit fallet, kan det inte vara rättvist att dessa egnahemslånetagare faktiskt
skola betala ränta efter en högre räntefot än andra låntagare, som kanske
ha möjligheter att inbetala eller omplacera sina lån. På denna punkt kommer
jag att framställa yrkande om att samma räntesats skall gälla för äldre
egnahemslån som för de nya lånen.

Jag skall sedan beröra en annan fråga. På grund av att inkomstnivån i
allmänhet är lägre på landsbygden än i städer och tätorter och på grund av
att byggnadskostnaderna torde ha ökat mera på landsbygden än i städer
och tätorter har bostadssociala utredningen såsom framgår av dess betänkande
ansett, att bidragen till egnahem på landsbygden skulle vara högre
än i städer och stadsliknande samhällen, och har därför förordat ett bidrag
på 2 000 kronor i städer och stadsliknande samhällen och 4 000 kronor på
landsbygden. Detta gäller för enfamiljshus. I andra fall skulle bidragen
höjas till 4 000 respektive 6 000 kronor. Innebörden av reservationen nr 6 är

Onsdagen den 9 juli 1947 fm.

Nr 34.

Åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)
att vi yrka bifall till bostadssociala utredningens förslag. Enligt Kungl. Maj:ts
förslag skola bidragen vara lika stora i städer och tätorter som på landsbygden.
Detta förslag har även utskottet anslutit sig till. Jag anser att samma
skäl som jag tidigare anfört tala för reservanternas förslag, nämligen att inkomstnivån
är lägre på landsbygden än i städer och tätorter. Därtill kommer
det starka skälet, att byggnadskoslnaderna faktiskt ha stigit mera ute
på landsbygden än i städerna. Detta är helt naturligt, ty på landsbygden
tillkomma en hel massa kostnader, som inte behöva uppstå i städerna, såsom
resekostnader för specialarbetare, fraktkostnader o. s. v. Jag anser alltså
att fullgoda skäl föreligga för den högre subventioneringen på landsbygden,
som reservanterna föreslå.

Som jag inledningsvis nämnde är det ett utmärkande drag i det föreliggande
förslaget att man utbygger de gamla subventionerna med en hel del
nya sådana. Vi veta att de barnrika familjerna beredas redan nu ganska
stora förmåner genom ett särskilt familjebostadsbidrag. Familjer med minst
tre barn få sålunda avdrag på bostadskostnaden. I detta avseende har Kungl.
Maj:t förordat en ganska stor utvidgning. Som läget nu är ha vi inte ansett
att det föreligger något skäl att gå in för en sådan utvidgning. I varje fall
bör man enligt vår mening inte vid denna riksdag taga ställning till denna
fråga utan vänta därmed till nästa år för att se om läget då har ljusnat,
vilket vi väl kanske kunna hoppas. Men om detta inte har skett, kan det
vara anledning att bibehålla de gamla subventions- och bidragsformerna.

I propositionen och utskottsutlåtandet föreslås sålunda en ytterligare utvidgning
av bostadssubventioneringen genom en särskild bostadsrabatt. Man
förordar att det s. k. trekronorsbidraget skall utgå till familjer med begränsade
ekonomiska resurser oavsett antalet barn. Detta bidrag anses motiverat,
därför att man på så sätt kan hålla hyreskostnaderna nere. Jag har sagt det
tidigare men jag upprepar det en gång till, att när inkomsterna ha stegrats
så avsevärt som skett kan det inte vara anledning till att gå in för en ytterligare
subventionering.

Jag ber vidare att få fästa uppmärksamheten på att förmånerna av detta
bidrag praktiskt taget bli förbehållna städerna. De kunna åtminstone icke
i någon nämnvärd grad komma landsbygden till godo. Dylika bidrag komma
att påskynda inflyttningen till städer och tätorter. Vi kunna därför inte
finna någon rimlig anledning till att riksdagen bifaller detta förslag utan
anse att riksdagen bör avslå detsamma. Utformningen av detta är heller inte
klart utan man skall ju pröva sig fram.

I detta samband skall jag också beröra den s. k. utvidgningen av tilläggslåneverksamheten
som föreslås i propositionen och av utskottet. I detta avseende
gjorde riksdagen föregående år ett uttalande som innebar att riksdagen
inte var så förskräckligt pigg på en utökning av denna verksamhet
utan ansåg att man skulle gå fram litet mera restriktivt. I reservationen
nr 13 yrkas att denna tilläggslåneverksamliet skall bedrivas enligt de bestämmelser,
som för närvarande gälla. Jag hoppas att riksdagen skall bifalla
även denna reservation.

Man har vidare byggt på de nya bestämmelserna med s. k. särskilda
bränsletillägg för barnrika familjer. Syftemålet är ju även här att subventionera.
Av samma skäl som jag tidigare anfört kan jag inte finna att det
föreligger någon anledning att bifalla detta förslag, ulan riksdagen bör enligt
min mening avvisa detsamma nu och eventuellt ta ställning ett annat år.

14 Nr 34. Onsdagen den 9 juli 1947 fm.

Åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)

Jag skall därefter säga några ord om själva anslagsbeloppen. Utskottet
bär även i detta fall inte varit så förskräckligt säkert på saken utan säger
att många omständigheter kunna göra att man måhända inte kan förverkliga
hela detta byggnadsprogram utan måste vara beredd på att avsevärt
minska detsamma. Man kan då fråga sig, vad det kan vara för mening med
att anvisa alla dessa stora belopp, vilket utskottet och Kungl. Maj:t vilja göra.

Jag kan inte underlåta att i detta sammanhang bringa i erinran en debatt
som vi hade tidigare i år här i kammaren, närmare bestämt den 23 april.
Det gällde då beviljande av bidrag till anläggningar för vattenförsörjning
och avlopp. Från regeringens sida hade för detta ändamål föreslagits ett
belopp av 5 miljoner kronor, vilket belopp man från vissa håll ville höja
med 5 miljoner kronor till 10 000 000. Det såg ut som om riksdagen skulle
fatta beslut i enlighet med detta senare yrkande, då finansminister Wigforss
ingrep i debatten. Jag skall tillåta mig att citera vad statsrådet Wigforss då
anförde. Han sade på följande sätt: »Jag är ledsen, om det är många av
kammarens ledamöter som fått det intrycket av den framlagda statsverkspropositionen,
att vårt budgetläge skulle vara mycket gynnsamt. Jag behöver
väl inte erinra om att det är en ren tillfällighet att den nuvarande budgeten
visar ett överskott. Hade vi kunnat litet hastigare genomföra de sociala reformer,
som äro beslutade eller som komma att beslutas vid denna riksdag,
så skulle redan i statsverkspropositionen detta överskott ha försvunnit och
de ytterligare ökningar av utgifterna för nästa budgetår, som jag nu förutser
såsom nödvändiga, hade måst medföra nedskärningar på andra punkter
eller ett anskaffande av nya inkomster, eftersom jag vidhåller vad jag hade
tillfälle att säga i går, att det icke är försvarligt av riksdagen att i detta läge
besluta en underbalansering av budgeten.

Då det förhåller sig på det sättet kan det inte vara riktigt att riksdagen,
helt enkelt därför att man tycker att 5 miljoner kronor får plats i det tillfälliga
överskottet, fördenskull säger att det kunna vi gärna gå med på. Man
kan säga, att de bekymmer, som vi komma att ha de närmaste åren, behöva
vi inte taga på oss i dag. Jag undrar emellertid, om inte delta ändå vore
klokt för den som vet, att från och med nästa år måste alla krafter spännas
för att hålla nere alla icke absolut nödvändiga utgifter och att man säkerligen
måste skrida till nedskärningar av utgifter till ändamål, som många
här i kammaren komma att anse för mycket nödvändigare än det som nu
här föreligger. När det, om det skall vara möjligt att hålla den skattesänkning,
som regeringen tänker föreslå, inte bara blir nödvändigt att skära ned
utgifter utan t. o. m. att begära höjda skatter på vissa punkter, är det inte
under sådana förhållanden lättsinnigt att säga: 5 miljoner kunna vi väl alltid
kosta på oss.»

När finansministern hade den uppfattningen då det gällde detta väl behövliga
anslag till vattenförsörjning och avlopp den 23 april i år, måste man
väl också säga att samma synpunkt gäller väl den dag som är. Jag tycker
därför att man bör vila litet på hanen och spara litet grand på dessa stora
utgifter.

Jag vill vidare i detta sammanhang fästa uppmärksamheten på ett annat
förhållande. Vi hade ju nyligen ganska långa debatter i kamrarna när det
gällde ett med 44 miljoner höjt anslag till prisförbättring på jordbrukets
produkter och höjning av löneinkomsterna inom jordbruket. Då framhölls
det med all kraft ifrån regeringshåll, att ett sådant ökat anslag skulle komma

Onsdagen den 9 juli 1947 fm.

Nr 34.

Åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)
att verka starkt inflationsdrivande och man varnade för att bevilja detsamma.
Här gäller det i alla fall ett meranslag på dubbla detta belopp. Det
är inte mindre än 80 miljoner kronor som man här mycket väl skulle kunna
spara utan att någon skulle taga skada därav. Även om riksdagen nu beslutar
de anslag som Kungl. Maj:t och utskottet här förorda, är det kanske
möjligt att man inte kommer att använda mera därav än vad vi reservanter
anse oss ha kunnat vara med om. Under sådana förhållanden anser jag ännu
större skäl tala för att bifalla reservationerna.

Jag kommer sedan, herr talman, att på de olika punkterna yrka bifall till
i utskottsutlåtandet redovisade reservationer.

I .detta anförande instämde herr Rubbestad.

Vidare yttrade:

Herr Kempe: Herr talman! Det börjar bli tradition att diskutera bostadspolitiken
i riksdagens elfte timme. Utskottets behandling av frågan kan
därför självfallet icke bli så grundlig, då ytterst litet tid står till utskottets
förfogande. Utgången blir därför givetvis, att Kungl. Maj:ts förslag accepteras,
varefter följer masslakt på motioner. Utskottets ärade ledamöter ha
ju knappast möjlighet att sakligt pröva de motioner som avgivits.

Statsutskottets föreliggande utlåtande utgör i många avseenden ett praktstycke.
Jag är inte så förskräckt över de 16 reservationerna, men nog avspegla
de en splittring som visar att ännu många hårda duster måste utkämpas
innan vi kunna komma fram till en förnuftig statlig bostadspolitik.

Den bostadspolitiska målsättning, som bostadssociala utredningen uppställt
och som i huvudsak accepterats av regeringen, äro vi överens om.
Det gäller inte bara att likvidera bostadsbristen utan också att höja bostadsstandarden.
Nu signaleras emellertid i regeringens antiinflationsprogram
en nedskärning av bostadsproduktionen med 30 procent. Byggnadsarbetarkåren
skall minska med cirka 50 000 arbetare. De borgerliga reservanterna
i utskottet äro livliga anhängare av en begränsning av bostadsproduktionen
såsom ett som man säger »ofrånkomligt medel i penningpolitiken». Såsom
ett led i dessa strävanden föreslå de en reducering av anslaget till bostadsbyggande.
Fn begränsning av bostadsbyggandet kan väl ändå inte vara en
förnuftig linje för att återställa penningvärdet.

Läget på bostadsmarknaden är som många gånger tidigare omvittnats
från denna talarstol allvarligt, ja, på sina ställen rent katastrofalt. Jag
behöver endast nämna de 2 000 katastroffallen i Stockholm, där man för
övrigt tvingats till att bygga s. k. genomgångsbostäder. Detta borde väl göra
klart för alla, att man under inga förhållanden kan begränsa bostadsproduktionen.
I stället för att följa en dylik linje är det enligt vår uppfattning
nödvändigt att likvidera vad jag vill kalla det sabotage av byggnadsmaterialproduktionen,
som av allt att döma vissa kapitalistiska kretsar operera
med.

Hur skall man för övrigt kunna öka produktionen av nyttigheter, om
man minskar bostadsbyggandet? De tre järnbruk i vårt land, som producera
rör och rördelar för bostadsproduktionen, arbeta enligt uppgift med
cirka 30 procent för liten arbetsstyrka. Och varför? Därför att det saknas
bostäder men också därför att lönerna vid järnbruken äro alltför låga. Jag
har i annat sammanhang sagt, alt det på landsbygden, till och med omkring
dessa järnbruk, finnes platser med en dold arbetskraftsreserv, som kunde

Nr 34.

Onsdagen den 9 juli 1947 fm.

Åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)
tagas vara på, därest man vid järnbruken kunde få bättre tillgång på bostäder
och framför allt bättre löner.

Nu skall man också importera arbetskraft. Visserligen har det ännu inte
kommit så mycket utländsk arbetskraft in i landet, men man planerar
ändå att införskaffa så mycken sådan arbetskraft som möjligt. Dessa människor
skola då också konkurrera om det fåtal bostäder som finnes. Det
existerar väl ändå en växelverkan mellan bostadsproduktionen och övrig
nyttigproduktion. En omskolning av 50 000 byggnadsarbetare är säkerligen
ingen enkel sak. Jag vill instämma i den förmodan, som herr Hagberg i
Luleå gav uttryck åt i förra veckan under debatten om penningpolitiken,
då han sade, att de flesta byggnadsarbetare komma att avvakta nya arbetstillfällen
inom byggnadsfacket innan de gå över till annat arbete, varför
man kan utgå ifrån att endast ett ytterst ringa fåtal komma att övergå till
annan verksamhet. I Stockholm gingo 12 500 arbetsveckor till spillo för
murarna i fjol — vilket betyder omkring 3 000 lägenheter — därför att
man av olika anledningar icke kunde ta vara på den tillgängliga arbetskraften.

Vi behöva enligt min uppfattning icke begränsa bostadsproduktionen
utan böra fullfölja byggnadsprogrammet. En mera planmässig översyn över
byggnadsmaterialproduktionen bör emellertid komma till stånd. Det finns
säkerligen flera bolag än Stenmans i Eskilstuna som bedriva obstruktion.
I övrigt skulle vi inte behövt ha det så bekymmersamt på byggnadsmaterialmarknaden,
om ett samhälleligt ingripande inom denna produktionsgren
hade skett på ett tidigare stadium. Nu har emellertid en utredning igångsatts,
och vi få väl hoppas att den inte skall dröja alltför länge med att rekommendera
åtgärder som kunna vara ägnade att avlägsna missförhållandena på
detta område.

Regeringen har föreslagit en viss uppmjukning av bestämmelserna om
lån till enskilda bostadsföretag. Utskottet har oreserverat accepterat detta
förslag. Byggnadslånebyrån skulle enligt förslaget få fullmakt att bevilja
lån upp till 90 procent av belåningsvärdet och begränsa amorteringarna till
1 procent av tertiärlånets ursprungliga belopp under de sex första åren.
Vi ha i vår motion yrkat avslag på detta förslag. Vi anse nämligen att det
inte finns någon anledning att rucka på det beslut som riksdagen fattade
i fjol. Det anföres visserligen till stöd för denna uppmjukning, att en
fastighetsägare får vidkännas extra utgifter, om t. ex. värmepannan i
fastigheten av någon anledning måste utbytas eller att fasaderna måste
putsas, samt att det under senare år skett en både absolut och relativ nedgång
i låneefterfrågan från de enskilda byggnadsföretagens sida. Jag skall be
att få citera vad byggnadslånebyrån i detta sammanhang anför. Byggnadslånebyrån
säger: »Det ligger i sakens natur, att den övergång till en spekulationsfri
produktionsordning inom bostadsbyggandet, vilken är ett av ändamålen
med det bostadspolitiska programmet, icke utan vidare accepteras

av alla enskilda producenter.---Emellertid är det, såsom tidigare

antytts, angeläget att denna byggnadsföretagarnas förväntade anpassning
till den nya produktionsordningen påskyndas.» Den väg man här beträder
står i en viss motsättning till strävandena att åstadkomma en spekulationsfri
produktionsordning inom bostadsbyggandet. Visserligen är det här icke
fråga om något större avsteg, men just därför tycker jag faktiskt att det
är omotiverat att man gör ett sådant avsteg. Det måste nämligen självklart

Onsdagen den 9 juli 1947 fm.

Nr 34.

Åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)
vara av stort intresse att finna framkomliga vägar för att bringa de enskilda
byggnadsföretagarna att övergå till allmännyttiga företagsformer. Stockholms
stad har börjat praktisera vissa metoder, som inlemma en del av de
enskilda företagarna i av staden kontrollerade och behärskade företag.
Samhället har enligt vår mening inte råd att undvara duktiga byggmästare,
ingenjörer och arkitekter, som mot en tillfredsställande ersättning ställa
sin kunskap till förfogande, utan man bör genom olika metoder draga in
dessa i spekulationsfri bostadsproduktion.

Vi äro med på den förändring av låne- och bidragsverksamheten för egna
hem, som föreslås i propositionen och som utskottet anslutit sig till. Även
hälsa vi sänkningen av räntan till 3 procent på det nya egnahemslånet med
tillfredsställelse, särskilt som vi tidigare motionsledes framfört ett dylikt
krav. Vi beklaga dock att denna sänkning av räntan begränsas till de nya
lånen. Vi ha av den anledningen i vår motion föreslagit, att även de äldre
egnahemslånen skola komma i åtnjutande av en räntesänkning till 3 procent.
Utskottet har avstyrkt och uttalar, att Kungl. Maj:t bör upptaga detta
spörsmål till prövning. I utskottet har emellertid några ledamöter reserverat
sig till förmån för detta krav, varför jag, herr talman, i detta sammanhang
skall be att få yrka bifall till reservationen nr 5 på denna punkt i
utskottets utlåtande.

Vi ha också föreslagit att de nya bestämmelserna för lån och bidrag till
enfamiljshus skulle träda i kraft den 1 juli i år i stället för den 1 juli 1948.
Det hade varit önskvärt att riksdagen bifallit ett sådant krav.

1 en speciell motion ha vi föreslagit, att räntan på tertiärlån, som beviljats
före den 1 juli 1946, skulle komma i åtnjutande av den räntesänkning
till 3 procent, som nu utgår på tertiärlån, beviljade efter den 1 juli 1946,
samt att denna räntesänkning skulle användas för en motsvarande sänkning
av hyresnivån i de berörda fastigheterna. Utskottet anser, att ett avgörande
i denna riktning icke är möjligt utan en mer ingående undersökning
av de ekonomiska förutsättningarna för och konsekvenserna av ett dylikt
beslut. Byggnadslånebyrån bör, säger utskottet, ägna denna fråga vederbörlig
uppmärksamhet och framlägga de förslag omständigheterna må
kunna föranleda.

De räntesänkningar som under senare år genomförts ha hittills, såvitt
jag vet, inte medfört någon sänkning av hyresnivån utan troligen ätits upp
av såväl fördyrade byggnadskostnader som fördyrade administrationskostnader.
HSB har också riktat statsmakternas uppmärksamhet på den
risk som de äldre fastigheterna löpa för en hyreshöjning, om inte gynnsammare
kreditvillkor genom exempelvis räntesänkning på de statliga
lånen fullt komma de nya fastigheterna till del. Ävenså bör man överväga
en förlängning av amorteringstiden. Jag ber att i detta sammanhang få
yrka bifall till motion II: 156, som yrkar på en sänkning av räntan på
de äldre tertiärlånen.

Hyrorna i de moderna lägenheterna stå i en orimlig proportion till folkmajoritetens
inkomster. Den saken är odiskutabel. Departementschefen har
utgått från detta faktum, då han nu vidarebefordrar bostadssociala utredningens
förslag om bostadsrabatter. Med bostadsrabatter konserverar man
självfallet den höga hyresnivån. Vi ha tidigare framhållit, all problemet
om de höga hyrorna måste angripas från en annan sida. Det kan icke vara
rätt alt privatmonopol profitera på bostadsförsörjningen. Hela fastighets Andra

kammarens protokoll 19-17. Nr 3-1. 2

Nr 34.

Onsdagen den 9 juli 1947 fm.

Åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)
marknaden företer på grund av den privatkapitalistiska spekulationen
onormalt uppskruvade värden på fastigheterna. Förr eller senare måste det
bli en brytning med denna politik, även om den skulle utlösa en kris på
fastighetsmarknaden. Denna kris blir, såvitt jag förstår, endast hälsosam
för hyresgästerna. För dagen kan man inte komma ifrån det faktum, att
hyrorna i de moderna fastigheterna äro för höga för folk i allmänhet.
Därför tvingas man att acceptera förslaget om bostadsrabatter, även om
det är synnerligen osmakligt. Vi vilja dock framhålla, att vi kunna godkänna
denna form av subvention endast under en övergångsperiod. Vi förutsätta
att det inom den allra närmaste tiden måste bli ett radikalt ingripande
mot bvggnadsmonopolen, så att byggnadskostnaderna kunna sänkas och
hyror och inkomster bättre skola kunna balansera med varandra.

Om man nu tvingas godtaga bostadsrabattsystemet, så bjuda konsekvenserna
att detta utsträckes till familjer med även ett barn. Departementschefen
har föreslagit att familjebostadsbidraget skall begränsas till familjer
med två eller flera barn. Han motiverar detta med att tillgången på
goda bostäder under relativt lång tid kommer att vara otillräcklig. Ja, det
kan vara sant, men familjerna med ett barn liksom de nygifta barnlösa
familjerna måste i dag konkurrera om bostäder med hög standard, om de
skola få tak över huvudet. Vad komma alla tvåbarnsfamiljer att säga, när
de äro nödsakade att bo kvar i rucklen på grund av bristen på moderna
lägenheter? Man måste befara, att den splittring som kommer att uppstå
bland befolkningen på grund av att familjebidraget begränsas till två- eller
flerbarnsfamiljerna kommer att utlösa ett starkt missnöje bland stora delar
av befolkningen. Befolkningssynpunkter men också rättvisesynpunkter tala
mycket för att åtminstone även enbarnsfamiljerna böra komma i åtnjutande
av dessa bostadsrabatter.

Jag måste i detta sammanhang uttala de starkaste betänkligheter mot det
otal av olika former för understöd, som föreslås, vilka i sin mån bidraga
till att motivera uttrycket Krångel-Sverige. Här ser man följden av att man
inte tidigare gripit in mot spekulanterna på bostadsmarknaden. Den statliga
bostadspolitiken är så invecklad och tillkrånglad, att inte ens specialister
kunna komma till rätta i labyrinten av förordningar och understödsformer.
Ingen annan part än byråkratien kan ha fördel av detta tillstånd.

Vi ha i vår motion även föreslagit, att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställer om skyndsam utredning angående statliga stödåtgärder
för att i allmän regi öka produktionen av kollektivhus. Utskottet avvisar
förslaget med den konstifika motiveringen, att det inte finner skäl att i
nuvarande läge biträda förslaget.

Jag kan inte förstå utskottets motivering för avslag. Dagens läge, icke
minst på arbetsmarknaden, motiverar väl om något att man tar vara på
den stora arbetskraftsreserv, som kvinnorna dock utgöra. Den nuvarande
bostadstypen binder kvinnorna vid hemarbetet, vilket ur samhällsekonomisk
synpunkt måste vara orationellt. Frågan om hur man skall kunna
frigöra denna arbetskraft men också lätta hemarbetet för kvinnorna bör
ägnas största möjliga uppmärksamhet.

I pressen har under de senaste dagarna meddelats, att 1 V2 miljon arbetstimmar
per dag gå åt enbart för diskning i de svenska hushållen. För matuppköp,
matlagning och diskning beräknas sammanlagt en arbetstid av
2,34 miljarder timmar per år. Enligt uppgift var hela den svenska indu -

Onsdagen den 9 juli 1947 fm.

Nr 34.

Åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)
striens prestation under år 1944 1,29 miljarder arbetstimmar. Dessa siffror
tala ett ganska tydligt språk, tycker jag.

Kollektivhus bör väl vara den form av bostad, som är mest lämplig för
att befria de gifta kvinnorna från den dubbla arbetsbördan. Denna bostadstyp
användes numera endast i ringa omfattning. Orsaken till detta är väl,
att dessa lägenheter ställa sig alltför dyra. Då det måste vara ett samhällsintresse
att frigöra tillgänglig arbetskraft, bör enligt vår mening frågan om
statliga åtgärder för att öka produktionen av kollektivhus bli föremål för en
skyndsam specialutredning. En dylik utredning måste syfta till att stimulera
kommuner och övriga allmännyttiga företag att i egen regi mot rimliga
hyror producera kollektivhus med modern utrustning, som lättar arbetsbördan
för de gifta kvinnorna samt ensamstående mödrar med barn.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till motionen nr 450 i denna
kammare.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Den förste ärade talaren i denna
debatt sade, att det nu föredragna ärendet borde kunna betraktas såsom en
av de största frågorna vid innevarande års riksdag. Jag har inte någon som
helst anledning att bestrida riktigheten av detta omdöme. Bostadsfrågan och
bostadsförsörjningen måste betecknas såsom en av våra största sociala
frågor.

Det förslag som nu ligger på riksdagen bord gäller ju inte bara denna
frågas lösning för det budgetår, som vi just nu ha påbörjat, utan man kan
säga, att förslaget är ett fullföljande av det bostadsprogram, som under
en lång följd av år bedrivits av statsmakterna och som bär den nuvarande
socialministerns signatur.

Man kan vidare säga, att detta utskottsutlåtande, som ju följer Kungl.
Maj ds förslag i dess väsentligaste delar, är så att säga slutstenen i den
byggnad, som under åren har uppförts. Utskottsutlåtandet slutför på samma
sätt det program för lösning av bostadsfrågorna, som statsmakterna vilja tilllämpa
för framtiden.

Detta statsutskottets förslag kompletteras i väsentlig mån av det på dagens
föredragningslista närmast därefter stående ärendet från andra lagutskottet,
där nämnda utskott tillstyrker ett förslag av Kungl. Maj:t att
kommunerna skola åläggas att på ett helt annat sätt än hittills varit fallet
svara för bostadsförsörjningen, var och en inom sitt område. Det är ganska
självfallet, att det förslag som vi nu behandla också aktger på det lagförslag,
varom jag nyss erinrade. Det är således ganska viktigt att man, när
man behandlar anslagsfrågorna och programmet under den nu föredragna
punkten, också tänker på kommunernas andel i hela det uppbyggnadsprogram,
som här föreligger.

Den förste ärade talaren erinrade också om att utskottsutlåtandet föreföll
vara ganska oenhetligt, därigenom att vid detsamma voro fogade icke mindre
än 16 reservationer. Nu måste man emellertid uppmärksamma, att det är
så att säga två åskådningar, som mötas. Kungl. Maj ds förslag är ju, som
jag uyss erinrade om, ett stort principprogram, som stakar ut samhällets
medverkan för bostadsförsörjningen. Detta regeringens program, sådant det
är skisserat i proposition 235, har följts och antagits av de socialdemokratiska
ledamöterna i statsutskottet. Det är allenast på eu punkt som de
socialdemokratiska ledamöterna stannat i minoritet och sålunda fått avge

Nr 34.

Onsdagen den 9 juli 1947 fm.

Åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)
en reservation. En av reservationerna innebär ett yrkande om bifall till
Kungl. Maj:ts förslag i den delen. Men i övrigt ha ju de socialdemokratiska
ledamöterna i det stora hela följt Kungl. Maj ds förslag, medan övriga ledamöter
av utskottet på en rad punkter gjort invändningar mot detta regeringens
program och anfört reservationer.

Man kan således säga, att flertalet av dessa reservationer är ett alternativ
till regeringens förslag. Reservationernas antal betyder således inte att man
har lika många olika meningar inom utskottet. Reservationerna åskådliggöra,
som jag nyss sade, skiljaktigheter i åskådning och uppfattning beträffande
själva programmet.

När så är förhållandet förefaller det mig att det ur mina synpunkter inte
kan vara skäligt att uppta kammarens hd med ett utförligt principresonemang
i själva sakfrågan. Säkerligen finns det andra, som äro bättre skickade
än jag att i detta avseende utveckla regeringsprogrammets betydelse
och innebörd. Jag tänker därför endast uppta ett par av de punkter, som de
två föregående talarna här berörde, och dessutom motivera de två reservationer,
på vilka jag står antecknad; detta för att mitt anförande skall kunna
utgöra grundvalen för de yrkanden, som jag kommer att framställa beträffande
olika punkter i utskottets hemställan.

De båda föregående ärade talarna voro samstämmiga på en punkt, fastän
de berörde olika avsnitt av regeringsprogrammet, och det gällde räntesättningen
för de s. k. äldre lånen. Herr Pettersson i Dahl ansåg, att det var
konsekvent, att när man här garanterar en låg ränta beträffande statslånen
för egnahemslån, borde man låta denna låga ränta få tillbakaverkande kraft
även för tidigare beviljade lån. Herr Kempe förde samma resonemang, närmast
då med hänsyn till flerfamiljshusen.

Jag vill bara erinra om att denna fråga ju behandlades även vid föregående
års riksdag, då yrkanden i samma syfte framställdes. Utskottet avböjde
ett bifall till de då framställda yrkandena och resonerade därvid på
så sätt, att vid den tidpunkt, då de lån, varom man talade, utlämnades, var
den av staten tillämpade räntan för statslånen förmånligare än den som
lån från andra håll kunde betinga. Det var således icke i och för sig motiverat
att man, med hänsyn till en sedermera inträdd allmän räntesänkning,
skulle låta den numera tillämpade räntan på statslånen få tillbakaverkande
kraft. Det är dessutom att uppmärksamma, att i den mån man för vid
denna tidigare tidpunkt uppförda eller belånade fastigheter sökt lån utanför
statens låneverksamhet, kan ju ett bifall till yrkandet om att sänka räntan
på statslånen icke få tillämpning på dessa från enskilda håll upptagna lån.
såvida man inte samtidigt avser att utsträcka den s. k. räntegarantien att
få tillbakaverkande kraft även på sådana förhållanden. Men hela denna
fråga har säkerligen mycket vittgående ekonomiska konsekvenser.

Det var närmast sådana synpunkter som föranledde statsutskottet i fjol
liksom i år att avböja frågan om bifall till yrkandet i detta avseende. Jag
tror också att det är i överensstämmelse med vanlig riksdagspraxis att icke
utan vidare utredning fatta beslut i principfrågor av denna stora ekonomiska
räckvidd, varom det här gäller. — Jag har således i allra största korthet
anfört dessa skäl såsom motiv för den av statsutskottet intagna ståndpunkten
i förevarande avseende.

Det är självfallet att man i en fråga av denna stora räckvidd kan föra ingående
resonemang på praktiskt taget varje punkt, där gentemot utskottets

Onsdagen den 9 juli 1947 fm.

Nr 34.

Åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)
förslag avvikande meningar framträtt. Men, som jag förut sade, så tror jag
inte att det tjänar så mycket till om jag här skulle försöka uppta en debatt
på de olika punkterna. Såväl i den kungl. propositionen som i utskottsutlåtandet
ha ju framlagts motiveringar för de ståndpunktstaganden, som
gjorts dels av Kungl. Maj:t och dels sedermera av utskottets majoritet. Jag
tror således, att de, som äro intresserade av att få del av motiveringen, ha
tillräckligt material i det avseendet att stödja sig på, bara man vill söka i
källorna. Jag avser således alt söka förkorta denna debatt genom att icke
uppta något detaljresonemang i anslutning till de olika reservationerna i
utskottsutlåtandet.

Jag övergår därför att beröra de två reservationer, till vilka jag inom utskottet
har anslutit mig. Den första av dessa reservationer är den som är
betecknad med nr 2) bland reservationerna. Reservationen återfinnes på
s. 26 i utskottsutlåtandet. Reservationen gäller hur man skall ordna med
bostadsförsörjningens organisation ute på det lokala fältet. Kungl. Maj:t har
i det hänseendet ansett det vara nödvändigt att få till stånd lokala organisationer,
dels i de olika länen och dels i de olika kommunerna. Man har tänkt
sig att dessa organisationer skola benämnas bostadsnämnder. I anslutning
till detta Kungl. Maj:ts förslag ha väckts en rad motioner, i vilka det yrkats
att bostadsfrågorna då det gäller den egentliga landsbygdens bostadsförsörjning
skola handhas av de lantbruksnämnder, vilka skola inrättas i anslutning
till ett tidigare av riksdagen fattat beslut.

När vi således fingo dessa motioner remitterade till oss i statsutskottet
från det särskilda utskott, som behandlade jordbruksfrågorna, hade vi att
ansluta oss antingen till Kungl. Maj:ts förslag eller till de motionsledes framställda
yrkandena. Det gick då till på det sättet här som på en hel rad andra
punkter — vilket närmare exemplifierades av herr Pettersson i Dahl — att
man inom utskottsavdelningen stannade vid två meningar. Tre ledamöter
anslöto sig till en mening och tre stannade för en annan. Den hälft inom
avdelningen, som jag tillhörde, anslöt sig till Kungl. Maj:ts förslag i detta
avseende, medan den andra hälften anammade de motionsledes framställda
yrkandena.

Vid behandlingen inom utskottet visade det sig att den del av utskottet,
som ville stödja Kungl. Maj ds förslag i denna del, stannade i minoritet. Jag
lämnar här helt å sido att försöka ge någon förklaring varför så blev förhållandet.
Jag bara konstaterar faktum. Utskottets majoritet stannade således
vid bifall till motionerna av den innebörden, att de av mig förut omnämnda
lantbruksnämnderna skulle handha frågor rörande bostadsförsörjningen på
den egentliga landsbygden. Övriga ledamöter biträdde Kungl. Maj ds förslag
och ha i det hänseendet dels en annan hemställan än utskottet under punkten
I) i utskottets hemställan och dels en motivering, som återfinns på s.
26 i utlåtandet, nämligen reservationen nr 2) av herr Pauli m. fl.

Denna fråga upptages i den nu föredragna punkten I) i utskottets hemställan,
och jag ber, herr talman, alt beträffande denna punkt få yrka avslag
å utskottets hemställan och bifall till den av herr Pauli m. fl. avgivna med
2) betecknade reservationen.

Den andra reservation, som jag anslutit mig till, är den reservation, som
betecknats med nr 11). Den reservationen avviker i viss utsträckning från
Kungl. Maj ds förslag. Reservationen stöder sig närmast på en motion, som
väckts i båda kamrarna, och i vilken det yrkas alt det skall ges en defini -

22 Nr 34. Onsdagen den 9 juli 1947 fm.

Åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)
tion beträffande vad som avses med begreppet allmännyttiga bostadsföretag.
Denna definition yrkas konstruerad på det sättet, att samtliga lägenheter
i de hus, som ett allmännyttigt bostadsföretag förvaltar, skola vara
hyreslägenheter, d. v. s. det skall icke gälla lägenheter där förhyrandet är
förbundet med direkt insats av kapital av de boende. Därjämte skall det
uppställas det villkoret att samtliga styrelseledamöter i företaget skola väljas
av kommunen.

Då jag för min del har biträtt förevarande reservation innebär detta i viss
utsträckning ett avsteg från motionärernas yrkande i så måtto att det i
reservationen allenast yrkas på en skrivelse till Kungl. Maj:t, i vilken det
skall begäras att denna fråga om vad som skall avses med allmännyttiga
bostadsföretag skall utredas och att förslag i det avseendet skall föreläggas
nästkommande års riksdag.

Även utskottets majoritet har i sin skrivning ansett att denna fråga behöver
utredas, men majoritetens hemställan är icke fullt så klart utformad.
Det är av den anledningen som vi reservanter ansett det vara nödvändigt
att på denna punkt anföra en reservation. För egen del har jag den uppfattningen,
att det är av största vikt att man på ett betydligt klarare sätt än
vad som hittills varit fallet får en definition i författningsväg på vad som
skall menas med allmännyttigt bostadsföretag.

När det gäller de statliga belåningarna ha vi tre olika kategorier. Först
och främst finnas de s. k. egna företagarna, vilkas belåningsmöjligheter av
statsmedel ju äro mindre förmånliga. Sedan ha vi dessutom de bostadskooperativa
företagen, d. v. s. sådana företag som bygga sin kapitalanskaffning
och på grund därav också sin administration på principen att de boende
själva skola bidra med någon del av kapitalanskaffningen. Det är här således
fråga om s. k. insatslägenheter. Beträffande båda dessa kategorier föreligger
det naturligtvis inte någon som helst tvekan, då det gäller att få en
definition på vad som menas med det ena eller det andra. Men beträffande
de allmännyttiga företagen äro bestämmelserna i den gällande författningen
ganska vaga.

Det sägs att kommunerna skola ha ett väsentligt inflytande på förvaltningen
och att kommunerna också ha skyldighet att kontrollera förvaltningen
samt tillsammans med staten bära förluster under vissa i författningen
angivna förutsättningar. Denna tankegång är ju i och för sig mycket
god, framför allt därigenom att allmännyttiga bostadsföretag likaväl som de
direkt kommunägda kunna av statsmedel erhålla lån upp till 100 procent
av den godtagbara anskaffningskostnaden. Som så mycket annat gott har
emellertid denna förmånliga kapitalanskaffning gjorts till föremål för, om
jag får begagna ordet, industri. Man har nämligen bildat stiftelser, som
egentligen inte haft något som helst eget kapital och där styrelseledamöterna
till övervägande del valts av andra än den kommun, som skulle vara den
som i sista hand fick svara för att förvaltningen sköttes fullgott och för de
eventuella ekonomiska förlusterna därav. Det var därför nödvändigt för det
statsorgan, som handhade denna verksamhet, att utfärda vissa bestämmelser,
varigenom det, för att en stiftelse skulle kunna godtas som allmännyttigt
företag, fordrades ett visst minimum av eget kapital och dessutom ett
visst minimum av kommunvalda representanter i styrelsen.

När det således vid innevarande års riksdag väcktes en motion av den
innebörd, som jag förut beskrivit, var det ganska naturligt att jag med mina

Onsdagen den 9 juli 1947 fm. Nr 84. 23

Åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)
utgångspunkter gärna anslöt mig till den i motionen framiörda tankegången.
Jag var således på ett tidigt stadium vid behandlingen inom utskottet böjd
för att helt bifalla motionen. Emellertid visade det sig i sista omgången att
det inte fanns möjlighet att få majoritet för denna ståndpunkt, och då nöjde
jag mig med att instämma i det yrkande som gjorts i reservationen nr 11) och
den motivering som anförts för denna reservation.

Jag har således den uppfattningen, att det är nödvändigt att denna fråga
får en klar lösning i den blivande lörfattningen. Jag kan emellertid mycket
väl finna mig i att man utreder detta spörsmål och framlägger förslag till
nästa års riksdag. Det har nämligen framhållits, att man pa sina hall inom
kommunerna redan fört förhandlingar rörande bildande av allmännyttiga
bostadsstiftelser och att ett bifall till motionen, varigenom dessa nya regler
skulle träda i kraft redan fr. o. m. den 1 juli detta år, kanske skulle kunna
verka störande både på bostadsproduktionen och på de förhandlingar, som
förts på grundval av nu gällande mera vaga bestämmelser i ärendet. Jag
kan mycket väl förstå dessa synpunkter, och jag har givetvis inte alls^velat
på något sätt bidra till åtgärder, som skulle kunna verka störande på den
verksamhet, som bedrives på detta område. Jag kommer således att sedermera
framställa yrkande även i detta avseende.

Herr talman! I övriga punkter kommer jag givetvis att, i den mån som
yrkanden om ändringar i utskottets hemställan på vederbörande punkter
framställas, då ställa yrkande om bifall till utskottets hemställan. Jag begagnar
emellertid tillfället att redan nu säga att i de punkter, som jag icke
berört, kommer jag att yrka bifall till utskottets hemställan. Dndantaget
gäller således de två av mig biträdda reservationerna, vilkas innebörd jag
nu sökt förklara.

Herr Hansson i Skegrie: Herr talman! Jag skall inte här taga upp hela
denna fråga till belysning utan endast hålla mig till ett relativt litet, men
enligt min mening ganska viktigt avsnitt.

Jag kan inte underlåta att uttala min förvåning över det sätt, på vilket
man under senare tid behandlat jordbrukets bostadsfrågor, eller rättare
sagt bollat dessa frågor mellan olika instanser. När jag nu talar om jordbrukets
bostadsproblem, så menar jag endast det mindre jordbrukets, ty skall
man lägga denna sociala aspekt på bostadsfrågan, vilket man bör göra, så
måste man hålla sig till de minsta jordbruken.

När bostadssociala utredningen på sin tid lade fram sin första del av slutbetänkandet,
avvisade man där dessa bostadsfrågor beträffande jordbruket.
Man sade att dessa frågor ha ett så intimt sammanhang med de jordbruksekonomiska
spörsmålen, att dessa byggnadsfrågor böra behandlas av 1942
års jordbrukskommitté. Denna 27-mannakommitté tog emellertid inte emot
denna anvisning från bostadssociala utredningen och behandlade inte jordbrukets
bostadsfråga i sak, utan man kastade tillbaka frågorna till bostadssociala
utredningen och sade, att dessa frågor borde handläggas inom de
allmänna bostadspolitiska organen. Man uttalade dock en förhoppning om
att jordbruksbostäderna skulle få samma förmåner som övriga bostäder.
När emellertid för några veckor sedan bostadssociala utredningen på nytt
lade fram ett betänkande, den sista delen av sitt slutbetänkande, kastade
man återigen ifrån sig jordbrukets bostadsfrågor. Man förmenade att dessa
frågor böra handläggas av de nyinrättade lantbruksnämnderna. När depar -

24 >fr 34. Onsdagen den 9 juli 1947 fm.

Åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)
tementschefen sedan skrev sin proposition kan man säga att han på nytt
återförvisade dessa bostadsfrågor och sade, att de skola ligga hos de allmänpolitiska
organen.

Nu vill jag efter allt detta bollande mellan de olika utredningarna säga,
att jag är tacksam för att utskottets majoritet gått in för den linje jag för
min del anser vara den riktiga och som bostadssociala utredningen också
förordat. Den innebär att det mindre jordbrukets bostadsfrågor böra ligga
hos lantbruksnämnderna. Jag tror att delta kommer att medföra den rättvisa
för denna bebyggelse, som man vill hoppas att den skall få. Jag kan emellertid
inte undgå att säga, att detta bollande med jordbrukets bostadsfrågor
inte ger anledning till något större förtroende för att man på allvar vill
jämställa jordbrukets bostadsfråga med andra gruppers, som kunna vara
socialt likställda. Jag vill gärna erkänna att det många gånger kan vara svårt
att helt jämställa dessa frågor. För många jordbrukare saknas nämligen inteckningssäkerhet
för ett nytt bostadshus. Detta beror ju därpå att bostadshuset
på en sådan liten egendom många gånger utgör en så stor del av hela
fastighetens samlade värde, att det inte — om det finns tidigare inteckningar
— lämnas utrymme för en ny inteckning, som skulle täcka det belopp bostadshuset
kräver. Att man skulle kunna rubba tidigare inteckningar för att
få bättre plats åt inteckningarna för ett bostadshus är väl knappast tänkbart.
Allt detta beror därpå, som här tidigare sagts, att man vid dessa mindre
egendomar samtaxerar bostadshuset — man gör så överallt —• med den
övriga fastigheten.

I den proposition som i dag behandlas föreslås den övre lånegränsen för
dessa egnahemslån till 90 procent av byggnadens värde. Detta är ju i och för
sig en klar och tillräckligt preciserad formulering. Men då det gäller egnahemslånen
till bostäder vid jordbruket så är propositionen inte lika klar i
formuleringen. Det säges visserligen där, att dylika bostäder böra erhålla
samma lånemöjligheter som andra. Samtidigt heter det emellertid, att de
jämkningar i lånevillkoren i fråga om inteckningssäkerhetens placering få
företagas, som betingas av att bostadshuset på jordbruksfastigheten endast
ingår som en del, och regelmässigt som en mindre del, av kreditobjektet.
På ett annat ställe i propositionen framhåller departementschefen, att han
kan instämma i utredningens förslag att kronotorpare och arrendalorer,
som äga eller vilja bygga hus på annans mark, skola ha vissa möjligheter
att erhålla lån till ny- eller ombyggnad, dock under villkor att deras arrendeavtal
är säkerställt 10 år eller mera samt att familjebidrag till bostad kan
antagas komma att utgå under samma tid. Dessa villkor innebära ju visserligen
en förbättring för dessa bostadsinnehavare, men de äro betydligt
sämre än de villkor, som en person, som inte har jordbruksfastighet vid
sidan om, kan komma i åtnjutande av. Det är klart att bestämmelserna
måste vara något restriktivare då det gäller bygge på annans mark, men
jag vill ifrågasätta om man inte här i alla fall har varit onödigt sträng.

Det finns emellertid även en hel del andra bostadsbehövande personer
på landsbygden, som kunna likställas med dem jag nu talat om, nämligen
alla de självägande jordbrukarna på mindre egendomar. Departementschefen
vill ju, som jag tidigare har sagt, att dessa skola få möjlighet att erhålla
egnahemslån, dock med vissa jämkningar i lånevillkoren. Om emellertid
för dessa låntagare samma föreskrifter skola gälla beträffande möjligheten
att erhålla lån som för arrendatorer, så måste jag säga att dessa jordbru -

Onsdagen den 9 juli 1947 fm.

Nr 34.

Åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)
kare inte, som man skulle önska, bli likställda med andra egnahemslåntagare.

Det var i syfte att få klarlagt vad som menas med de jämkningar, om vilka
det talas i propositionen, som jag vid denna punkt väckte en motion, där
jag begärde att jordbrukare, som icke kunna ställa inteckningssäkerhet för
egnahemslån, skulle bli i alla avseenden likställda med andra bostadsegnahemslåntagare.
Nu har utskottet emellertid avstyrkt, att de skulle få samma
möjligheter att erhålla bostadsegnahemslån som andra. Det skulle därför
för mig endast återstå att ställa en fråga till departementschefen. Såvitt jag
kan se finns han inte här nu, men jag skulle till honom vilja ha ställt den
frågan: vad menas med dessa jämkningar i lånevillkoren, och hur långt
skola sådana jämkningar göras för att såvitt möjligt bereda de mindre jordbrukare
och arrendatorer, som det här gäller, samma möjligheter till lån
som andra?

Jag kan för min del inte inse det riktiga i att en person, som kanske ena
dagen är lantarbetare och då har möjlighet att erhålla egnahemslån för
byggande av ett bostadshus, skall berövas denna möjlighet, om han därefter
inköper en mindre egendom. Det kan inte vara riktigt, alldeles särskilt då
jag tror att många av dessa mindre jordbrukare både ekonomiskt och
socialt ha en ställning, som inte kan jämföras med många lantarbetares och
andras, som nu få möjlighet att skaffa sig bättre bostäder.

Det är klart att det kan förefalla absurt, att man begär att lån skola beviljas
utan inteckningssäkerhet, men jag är av den personliga uppfattningen,
att om man överhuvud taget skall bevilja lån utan inteckningssäkerhet, så
har man här låntagare, som komma att göra allt vad de kunna för att staten
skall ha full trygghet för sitt lån. På andra områden är man ju dessutom
på väg att bevilja statslån utan att det finns betryggande säkerhet.

Jag hoppas, som jag sade, att kammaren i dag går med på utskottets
förslag att dessa bostadsfrågor skola handläggas av lantbruksnämnderna,
ty jag skulle då ha en liten förhoppning om att de jordbrukare, som jag nu
har talat om, skulle kunna beredas möjligheter att få egnahemslån till villkor,
som åtminstone någorlunda motsvara andra låntagares. Det är i den
förhoppningen, herr talman, som jag här ber att få yrka bifall till reservationen
nr 4 av herr Johan Bernhard Johansson in. fl.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Jag har begärt ordet endast för att få
göra ett par små påpekanden.. Statsutskottets utlåtande ser ju fruktansvärt
ut med alla de många reservationerna, men om man tittar litet närmare efter
är det kanske inte så märkvärdigt. Vi gå nu att fatta ett beslut, som skall
lägga grunden för eu fortsättning av den bostadspolitik, som har förts de
senare åren, och det är kanske alldeles naturligt att de brytningar mellan
olika uppfattningar, som på delta område förelågo redan före kriget, nu
återkomma.

Innan jag går in på de punkter, om vilka jag ursprungligen tänkt säga
några ord, skall jag i anledning av vad den siste ärade talaren framhöll be
att få säga, att det fanns en tid, då det i riksdagen år efter år väcktes motioner
och diskuterades om allmänhetens svårigheter alt veta vart den skulle
vända sig för att få lån från staten för bostäder. Statsrevisorerna gjorde ett
år eu större framstöt och sade ifrån alt man inte kunde fortsätta på det sätt,
som dittills hade praktiserats, utan måste sammanföra de olika lånefor -

Nr 34.

Onsdagen den 9 juli 1947 fm.

Åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)
merna, så att folk inte behövde irra från det ena stället till det andra för
att få ett bostadslån. Riksdagen har i skrivelser till Kungl. Maj:t vid olika
tillfällen begärt förslag på denna punkt. Nu ligger förslaget här i den kungliga
propositionen, som avser att sammanföra hela bostadspolitiken under
ett organ. Då slår samma riksdag, som själv har begärt detta, bakut och vill
att man i fråga om bostadsbyggande i samband med lantbruket skall bibehålla
praktiskt taget samma uppdelning som man nu har mellan byggnadslånebyrån
och egnahemsstyrelsen. Jag tror att den ståndpunkten är orimlig,
om man inte vill åstadkomma ännu rationellare klyvningar i det avseendet,
vilket jag inte tror att någon vågar sig på.

Jag begärde emellertid ordet, herr talman, när man här började diskutera
målsättningen liksom man har gjort i reservationerna. Med avseende på målsättningen
resa reservanterna ett yrkande om begränsning av den statliga
bidragsverksamheten. I en annan reservation, som har ett visst samband
med den förra, reser man krav på en begränsning av tilläggslåneverksamheten.
Jag skall inte nu diskutera målsättningen. Det är möjligt att det där
icke kommer att nås någon enighet mellan dem, som anse att staten i olika
avseenden bör stödja denna verksamhet, och dem, som anse att staten bör
hålla sig borta. Om målet till vilket man skall komma är det således inte
lönt att diskutera. Men när reservanterna dra konsekvensen av sin ståndpunkt
och säga, att av deras uppfattning måste följa ett krav på begränsning
av tilläggslåneverksamheten i dagens läge, måste jag fråga mig om de
som ha skrivit detta överhuvud taget känna till det läge, i vilket vi befinna
oss.

Riksdagen diskuterade frågan om tilläggslånen mycket ingående i samband
med räntesänkningen. Man kunde i samband därmed konstatera, att
räntesänkningen medförde en sänkning av tilläggslånebehovet, och man
drömde kanske litet till mans om att den tiden så småningom skulle komma,
då man skulle kunna överge denna låneform. Man kom ju också ifrån det
gamla systemet, som faktiskt premierade den som byggde minst ekonomiskt.
Men det har inträffat någonting, sedan riksdagen sist tog ställning i denna
sak, nämligen en materialfördyring, som har nödvändiggjort en utsträckning
av tilläggslåneverksamheten till allt flera orter. I Stockholm anser man
sig visserligen fortfarande kunna undvara tilläggslån, men alla småstäder,
alla tätorter, ha måst flytta upp en eller två ortsgrupper när det gäller tillläggslån,
för att det överhuvud taget skall kunna produceras några bostäder
till överkomliga hyror.

Det är i det läget vi befinna oss i dag, och med hänsyn därtill finner jag
det fullkomligt orimligt, åtminstone av dem som representera landsbygden
och småstäderna, att kräva en inskränkning och avveckling av tilläggslåneverksamheten.
Om tilläggslåneverksamheten i detta nu avvecklades, tror jag,
att det — utom möjligen i Stockholm och Göteborg —- också skulle betyda
en avveckling av byggnadsverksamheten. Ty det är väl ingen som menar
att man skulle kunna begära av människorna, att de skulle betala de hyror
som bleve erforderliga, därest tilläggslåneverksamheten avvecklades. Jag
tycker inte om att man gör kringgående rörelser och inte talar om vad det
gäller. Alla måste ha klart för sig, att en avveckling av tilläggslåneverksamheten
i överensstämmelse med reservanternas förslag betyder en väsentlig
höjning av hyresnivån. Är man beredd på detta, är det detta som reservanterna
syfta till, då tycker jag man skall säga ut det klart och tydligt.

Onsdagen den 9 juli 1947 fm. Xr 34. 27

Åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)

Sedan skall jag be att få säga ett par ord om reservanternas synpunkter
på subventionerna till egnahem i stad och på landsbygd. Den som har sysslat
med denna verksamhet ända sedan den tillkom, måste ju anse sig ha fått
en viss erfarenhet av den, och då jag ser på det föreliggande lörslaget kommer
jag närmast till den uppfattningen, att det inte är landsbygdens egnahemsbyggare,
som få det sämre genom omläggningen, utan städernas. I
våra städer har ju hittills staden varit skyldig att under den tid det hor en
barnrik familj i egnahemmet gratis ställa tomten till förfogande. Men den
dag, då familjebidrag icke längre utgår, får egnahemsbyggaren betala tomtkostnaden
till staden. Det finns vissa städer som inte resa några krav i det
avseendet, det skall villigt erkännas, men en stor del av dem göra det. Denna
egnahemsbyggare i staden får 10 procent av anskaffnings- eller byggnadskostnaden
som tilläggslån —- det gör i regel något över 2 000 kronor —- och
så skall han så småningom betala tomten. Den som bor på landsbygden får
under nuvarande förhållanden de 10 procenten i tilläggslån —- han får räkna
in tomten, som således också subventioneras av staten — och han får så
småningom avskriva två niondelar av lånet. Redan nu har han det alltså
avsevärt bättre än den som bygger ett eget hem i staden. Jag skulle tro,
att om man försöker räkna ut vad ett bifall till den kungl. propositionen
skulle innebära, så skall det visa sig, att de barnrika familjerna i städerna
komma i ett sämre läge. Enligt detta förslag avvecklas nämligen den gamla
bestämmelsen om att staden skall hålla tomt. Egnahemsbyggaren i staden
måste alltså redan vid utgångspunkten räkna med tomtkostnaden — som
dessutom är avsevärt högre i staden än på landsbygden. Jag tror således
inte att det finns någon anledning för landsbygdens representanter att på
denna punkt ställa sig avvisande.

Sedan vill jag säga ett par ord om trekronorsbidraget. Det är klart att
jag inte skulle ha så mycket att invända om man kunde undvika detta. Men
varför har detta trekronorsbidrag kommit till? Det finns ju mängder av
människor i våra städer, framför allt i de större men även i de små, som
inte under några förhållanden kunna betala de hyror, som de nyproducerade
lägenheterna betinga. Om kommunen vill hjälpa dessa människor till
en bättre bostad, finns det inte någon annan möjlighet än att kommunen
lämnar ett särskilt bidrag eller också att fattigvården griper in. Genom att
knyta detta trekronorsbidrag till bostäderna har man velat bereda de kommunala
myndigheterna en möjlighet att vid anskaffande av bostäder också
tänka på dem, som ha det sämst ställt i ekonomiskt avseende.

Efter att ha studerat reservanternas förslag till ny beräkning av medelsbehovet
måste jag säga, att jag tycker de ha bortsett från verkligheten i
åtskilliga avseenden. Det är bara herr Bergvall, som har försökt att se på
saken sådan den faktiskt förhåller sig. Han har kommit till ett resultat,
som naturligtvis kan ställas emot utskottets, om man nu går på den linjen
att anslagsäskandena böra nedsättas.

Ja, herr talman, jag tror inte det tjänar någonting till att dra ut eu lång
debatt i detta ämne. Jag skulle emeliertid i detta sammanhang vilja uttala
en önskan om att vi till nästa riksdag finge se resultatet av den inventering
av det äldre bostadsbeståndet, som är avsedd att ske, och att vi samtidigt
finge ett förslag ifrån Kungl. Maj:t, som öppnade möjligheter för dem — inte
minst de barnrika familjerna —- som bo i det redan befintliga bostadsbeståndet
att erhålla stöd så långt våra resurser sträcka sig. Jag är på det klara

Nr 34.

Onsdagen den 9 juli 1947 fm.

Åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)
med att det inte i det fallet går att lämna full och hel hjälp, men jag skulle
önska att man kunde sträcka sig så långt, att dessa människor inte finge
det intrycket, att samhället helt och hållet övergivit dem, fastän de ha en
stor och tung försörjningsbörda att bära.

Herr Pettersson i Dahl erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! När herr Olsson i Gävle på tal om målsättningen för
bostadspolitiken och de s. k. tilläggslånen säger, att det är fullkomligt orimligt
att, såsom reservanterna vilja, avveckla tilläggslånen, så förstår jag
inte var herr Olsson har läst att vi skulle vilja göra delta. I vår reservation
säga vi endast, att vi, i anslutning till de motioner som vi åberopa, inte vilja
utvidga tilläggslåneverksamheten, utan att vi tvärtom anse att en ytterligare
nedskärning av denna verksamhet bör företagas under budgetåret. Vi
förorda ju också ett kapitalbelopp på 25 milj. kr. och tror herr Olsson i
Gävle verkligen, att det under nästa budgetår går att bygga så mycket, att
man kan lämna ut tilläggslån till större belopp än detta? Jag för min del
tror inte att det kommer att vara möjligt.

Herr Olsson i Gävle säger vidare, att på grund av materialfördyringen
o. s. v. är det fullständigt otänkbart att nu avveckla tilläggslånegivningen;
detta ha vi ju inte heller förordat. Men man får inte glömma, herr Olsson
i Gävle, att det också har skett en inkomstförbättring, som gjort det möjligt
för en hel del familjer att betala högre hyror.

När herr Olsson i Gävle talade om att man i städerna nog kommer i ett
sämre läge än på landsbygden, så nämnde han också tomtpriserna. Menar
herr Olsson i Gävle verkligen, att staten genom subventioner skulle hjälpa
till att betala de höga tomtpriser, som eventuella tomtjobbare haft med
att göra?

På tal om trekronorsbidraget säger herr Olsson i Gävle, att det finns
mängder av människor, som inte kunna få dessa nya bostäder och som bo
dåligt. Jag vill inte bestrida, att det beträffande mängder av människor
vore önskvärt, att de kunde få nya bostäder, men anser, att de inte ha möjlighet
att erhålla sådana och att detta särskilt är förhållandet när det gäller
städerna. Men tror herr Olsson i Gävle, att jordbrukarna ha så stora utsikter
att kunna förbättra sitt bostadsbestånd efter det riksdagsbeslut, där
vi fingo bakläxa på de 44 miljoner kronor som vi slogos för?

Slutligen vill herr Olsson i Gävle göra gällande, att de medelsberäkningar,
som vi reservanter gjort, äro fullkomligt misslyckade. Såsom jag sade i mitt
förra anförande, begära vi en nedskärning av anslagsbeloppet med i runt
tal 80 milj. kr. och jämför man detta med den nedskärning med 25 % som
regeringen med statsministern i spetsen uttalat sig för, tror jag att regeringen
därvidlag går längre än vi.

Jag tror inte, herr Olsson, att vår nedskärning är så farlig utan att den
säkert står sig lika bra som herr Bergvalls. Herr Bergvall har ju, när det
gäller pensionärshemmen, yrkat att anslaget skall utgå med 12 milj. kr.,
medan vi stannat för 10 milj. Jag tror emellertid inte att man kommer
att kunna bygga pensionärshem för mer än 10 milj. kr.

Herr Olsson i Gävle erhöll likaledes på begäran ordet för kort genmäle
och yttrade: Herr talman! Jag skall inte ingå på någon diskussion med herr
Pettersson i Dahl om medelsbehovet. Det märkvärdiga är emellertid, att

Onsdagen den 9 juli 1947 fm. Nr 34. 29

Åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)
när det gäller pensionärshemmen — herr Pettersson i Dahl anförde ju
själv denna punkt som ett exempel på att herr Bergvall varit en smula
generösare -—• har herr Bergvall faktiskt visat sig vara en större vän av
landsbygden än de övriga reservanterna, ty pensionärshem byggas just nu
huvudsakligen på landsbygden och i de mindre städerna.

Vidare vill jag säga lierr Pettersson i Dahl, att jag kan inte läsa reservation
nr 13 på annat sätt än jag har gjort. Vill man åstadkomma en
nedskärning av tilläggslånegivningen, bör väl detta inte bara ta sig uttryck
i själva anslagssumman utan även i formerna för den tilläggslånegivning,
som knytes till de olika bostadsföretagen.

Jag skall inte heller diskutera med herr Pettersson i Dahl om betydelsen
av den inkomstförbättring, som kan ha skett.

Jag erkänner att det är lika svårt, kanske många gånger svårare, att
bygga på landsbygden än i städerna. Men jag skulle också vilja säga herr
Pettersson i Dahl, att redan med nuvarande bestämmelser för tilläggslånegivningen
till barnrika familjer, har man, om man känt något ansvar, mer
än en gång frågat sig, om vi inte inleda dessa människor i väsentligt större
svårigheter än de någonsin tidigare haft.

Herr Pettersson i Dahl, som på begäran ånyo erhöll ordet för kort genmäle,
anförde: Herr talman! Jag vill endast rekommendera herr Olsson i
Gävle att läsa vad statsutskottet skrev i fjol i sitt utlåtande nr 238 — jag
skall inte trötta kammaren med att läsa upp det här. Statsutskottet ger
inte i detta utlåtande uttryck å samma uppfattning om tilläggslåneverksamheten
som herr Olsson i Gävle har i dag.

Jämväl herr Hansson i Skegrie erhöll på begäran ordet för kort genmäle
och yttrade: Herr talman! Jag skall be att få replikera herr Olsson
i Gävle, när han i sitt första anförande säger, att man inte kan dela upp
handhavandet av de bostadspolitiska åtgärderna på ett sådant sätt som jag
ifrågasatt. Jag anser emellertid, att det finns så många speciella problem,
när det gäller jordbrukets bostadsfrågor, att det är mycket väl motiverat
att dessa handläggas av lantbruksnämnderna. Länsbostadsnämnden kan ju
i alla fall inte göra något åt en ansökan från innehavaren av ett jordbruk
utan att först höra lanbruksnämnden om huruvida vederbörande jordbruk
faller under rationaliseringsåtgärderna.

Vidare vill jag kasta fram den lilla enkla frågan: var skall man förvara
handlingarna när det gäller de olika inteckningssäkerheterna? Skola de förvaras
hos lantbruksnämnden eller hos länsbostadsnämnden? Skall man vid
revision hos dessa nämnder springa från den ena till den andra för att se
efter om vederbörliga säkerhetshandlingar finnas?

Det måste vara mer rimligt, att all byggnadsverksamhet på jordbrukets
område handhaves av samma organ, inte minst med hänsyn till den lilla,
men i alla fall praktiskt ganska betydelsefulla detalj, som jag här berört.

Herr Olsson i Gävle erhöll härefter på begäran ånyo ordet för kort
genmäle och anförde: Herr talman! Inte är väl, herr Pettersson i Dahl, vad
statsutskottet skrev i fjol utslagsgivande nu, då hela läget är förändrat!

Vidare vill jag erinra herr Pettersson i Dahl om att det var en liten
passus i reservationen, som ströks. Där talades det om avveckling av till -

Nr 34.

Onsdagen den 9 juli 1947 fm.

Åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)
läggslåneverksamheten, och det är detta som nu gör mig en smula misstänksam.

Vidare yttrade:

Herr Ohlin: Herr talman! Att säga att bostadsfrågan är en viktig social
fråga är ju en banalitet. Inte alldeles lika självklart är det väl, om jag säger
att bostadspolitiken enligt min mening är en mycket viktig del av socialpolitiken.

I nuvarande läge, där man av hänsyn till de otillräckliga resurserna är
tvungen att begränsa byggnads- och anläggningsverksamlieten och där även
regeringen deklarerat att det är nödvändigt att begränsa bostadsbyggandet,
inställer sig emellertid den frågan: bör i denna situation också den sociala
bostadspolitiken bedrivas med mindre energi än som annars skulle ba varit
fallet? Det finns de som svara ja på denna fråga och säga, att det inte
kan vara rationellt, att man genom allehanda bidrag och sådant ökar efterfrågan
på bostäder under en tid, då det redan förut råder stor bostadsbrist.

För min del kan jag inte ansluta mig till den åskådning, som framträder
i sådana yttranden. Då man i nuvarande läge beklagligtvis måste begränsa
även bostadsbyggandet, bör detta enligt min mening ske genom tillståndsgivningen
och icke genom den sociala bostadspolitiken. Det är ju inflationens
bekämpande som nödvändiggör den begränsning, som det här är
fråga om. men jag har svårt att se, att denna skulle motivera återhållsamhet
i fråga om den sociala bostadspolitiken. För det första är den sociala
bostadspolitiken uppenbarligen en politik på lång sikt, där vissa principiella
riktlinjer måste vara fastslagna. För det andra — och det är kanske
i dagens läge ännu viktigare — böra inte de familjer, som ha särskilt starkt
behov av en tillfredsställande eller bättre bostad, få vänta till sist, till dess
bostadsbristen är mer eller mindre fullständigt hävd! När man gör gällande
att nuvarande läge motiverar återhållsamhet i fråga om bostadsbyggandet
och att samhället därför inte bör stimulera efterfrågan på bostäder,
innebär det egentligen inte något annat än att man säger att barnfamiljer
och andra, som ha särskilt behov av bättre bostäder, få lov att vänta till
sist. Det förefaller mig som om det hade varit mer naturligt, att man sagt
alldeles tvärtom, d. v. s. att under en tid, när det råder allvarlig bostadsbrist
och en utveckling utan några som helst samhällsingripanden av den art,
som här föreslås, skulle leda till att barnfamiljer och andra med särskilt
behov skulle ha små möjligheter att stå sig i konkurrensen om bostäderna,
då är det ännu mer behövligt än vanligt, att en icke oväsentlig del av
bostadsproduktionen inriktas på att tillhandahålla bostäder åt dessa grupper,
som bäst behöva dem. Det verkar också som om det är denna synpunkt,
som i stort sett ligger till grund för departementschefens förslag,
och jag vill för min del deklarera min anslutning till huvuddragen i den av
honom föreslagna bostadspolitiken.

Denna bostadspolitik kan sägas ha två sidor. För det första vill man hålla
nere kostnaderna för produktionen av nya bostäder och för det andra vill
man ge vissa rabatter och bidrag till en del grupper av konsumenterna, det
må nu vara hyresgäster eller egnahemsägare. Vad själva nedhållandet av
produktionskostnaderna beträffar, torde det numera råda ganska allmän
enighet om lämpligheten av billiga krediter. När det gäller tilläggslåneverksamheten
och bostadsrabatterna är frågan mindre klar.

Onsdagen den 9 juli 1947 fm. Nr 34. 31

Åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)

I fjol voro ju både departementschefen och riksdagen av den uppfattningen,
att tilläggslånen skulle kunna i en rätt nära framtid avvecklas.
I år har departementschefen inför den kostnadsstegring, som ägt rum,
ansett sig föranlåten ändra mening. Jag måste också ansluta mig till den
ståndpunkten, att det inte torde vara möjligt att avveckla tilläggslånen i
den takt som man i fjol hoppades. Men det förefaller mig som om utskottet
ginge väl långt, när utskottet formulerar sitt instämmande med departementschefen
på det sättet, att man säger: »Utskottet delar alltså departementschefens
uppfattning, att en mot den inträdda byggnadskostnadsstegringen
svarande utvidgning av tilläggslåneverksamheten bör komma till
stånd.» Det är ju ett mycket starkt yttrande. Vi befinna oss nu i en period,
där byggnadskostnaderna stiga och där ingen riktigt vet var de skola
stanna. Att då ge en fullmakt av denna art, som skulle, om den tolkades
bokstavligt, kunna få mycket långtgående konsekvenser och som kanske
i viss mån skulle minska de byggnadsproducerande företagarnas intresse
av att hålla nere byggnadskostnaderna, kan väl inte vara klokt. En något
försiktigare formulering, så som den som har föreslagits av herr Bergvall,
skulle säkerligen vara klokare. Jag understryker att detta är en något annan
inställning än den som reservanterna i övrigt givit uttryck åt. Den uppfattning
jag har är, att avvecklingen av tilläggslånen skall ske först när
man fått en stabilisering av byggnadskostnaderna på en rimlig nivå. Det
torde vara svårt att uttala sig om när denna situation kommer att föreligga.

Jag vill emellertid inte förbigå en omständighet. Orsaken till den starka
stegring av materialpriserna, som bl. a. herr Olsson i Gävle talat om och
som väl torde vara huvudanledningen till att frågan om tilläggslånen kommit
i ett annat läge, är till icke ringa del att söka däri, att tillståndsgivningen
under det senaste året har skötts på ett alltför liberalt sätt. Man har försökt
att åstadkomma mer än resurserna möjliggjort och därigenom har man
skapat den sorgliga knapphet på en del byggnadsmaterial med därav följande
tendenser till svartabörspriser, som i dag tyvärr föreligga. Det hade
varit klokare — jag har sagt det i annat sammanhang — om man här hade
mer inställt sig på att hushålla med befintliga resurser och icke sökt hålla
produktionen litet grand över vad resurserna medgivit.

Vad trekronorsbidraget beträffar, anser jag det motiverat att kommunerna,
när särskilda skäl tala för ett sådant bidrag, ha möjlighet att lämna dylikt.
Såsom herr Olsson i Gävle nyss sade, är detta en metod att höja bostadsstandarden
för den grupp, som har det särskilt svårt ställt. Det måste ju
vara önskvärt att man skaffar dessa människor en bättre bostad och därigenom
underlättar för dem att så att säga helt allmänt komma upp på
eu högre social nivå — jag hoppas att jag inte blir missförstådd, när jag
säger detta. Jag menar att den omständigheten, att de få en bättre bostad,
kan ha ett gynnsamt inflytande på hela deras placering i samhället, deras
anseende, arbetslust och annat. Att man i många fall får räkna med att
sådana verkningar utebli, hindrar inte att de i åtskilliga fall kunna uppkomma,
och detta är ett starkt skäl till att man försöker ge dessa människor
ett handtag just i form av möjlighet till en hygglig bostad.

Jag har emellertid svårt att förstå departementschefen och utskottet, när
man gör gällande att denna grupp av människor endast bör beredas bostäder
i sådana fastigheter, som förvaltas av kommuner eller s. k. allmännyttiga
företag. I överensstämmelse med den motion, som har väckts av herr Lars -

Nr 34.

Onsdagen den 9 juli 1947 fm.

Åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)
son i Stockholm m. fl., förefaller det mig vara naturligt, att kommunerna
skulle kunna använda trekronorsbidraget även när det gäller i andra
fastigheter belägna bostäder, som eventuellt kunna vara lediga och befinnas
lämpliga. Jag efterlyser helt enkelt den tillräckliga motiveringen för
att detta sociala handtag skulle ges endast när det gäller bostäder i hus av
den förstnämnda typen.

På tal om byggnadskostnaderna vill jag inte underlåta att i förbigående
erinra om att en omständighet, som under de senare åren bidragit till att
hålla dessa kostnader nere jämfört med vad de annars skulle ha utgjort,
är säsongutjämningen. Enligt min mening är det en av den hittills förda
bostadspolitikens bästa prestationer, att en sådan säsongutjämning kunnat
åstadkommas, och jag är för min del mycket angelägen om att man på
lång sikt, ja, permanent, skall kunna bibehålla denna vinst och bevara
säsongsutjämningen, som starkt bidragit till att sänka arbetskostnaderna
under vad de annars skulle ha varit.

Hittills har ju emellertid — det är det väl ingen som nekar till — denna
säsongutjämning åstadkommits genom ett regleringssystem, som till sin
konstruktion varit betingat av kristidens speciella förhållanden. Men då
alla torde vara överens om att detta speciella reglerings- och restriktionssystem
icke bör i längden vidmakthållas — statsrådet Ericsson bl. a. har
ju flera gånger förklarat detta — är det en fråga av största betydelse att
få fram sådana former för bostadspolitiken, som åstadkomma en utjämning
av byggnadssäsongen utan att därför innebära en onödigt ingående
reglering av byggnadsindustrien.

Statsrådet Ericsson sade vid något föregående tillfälle, att han inte för
dagen har någon lösning av detta problem att föreslå, och jag skall inte
heller nu på något sätt ta ställning därtill. Jag vill bara erinra om att det
under årens lopp har utarbetats åtskilliga förslag och att det vore angeläget,
om man inom regeringen ville ta upp denna fråga till utredning,
om det behövs, eller annars till direkt behandling, så att vi i god tid kunde
få en ordentligt offentlig diskussion till stånd, innan vi här ha att behandla
det mycket viktiga spörsmålet om hur man skall kunna åstadkomma en
säsongutjämning utan att därför behöva behålla ett kristidsbetonat regleringssystem.

Jag kan inte heller i detta sammanhang underlåta att påpeka — från
mina utgångspunkter är det en angelägenhet av största betydelse — att inte
den statliga bostadspolitiken hemfaller åt det, som man ibland har förefallit
ha sympati för, nämligen att steg för steg driva ut den enskilda företagsamheten
från bostadsproduktionens område. Det finns enligt min mening intet
som tyder på att man genom en mer eller mindre fullständig monopolisering
av produktionen för de hel- eller halvoffentliga företagens räkning
skulle kunna förbilliga bostadbyggandet. Jag tror tvärtom, att den säkraste
metoden att förbilliga bostadsbyggandet är att låta olika företagsformer
konkurrera under så vitt möjligt lika förhållanden, när det icke
finns alldeles speciella skäl som motivera en differentiering. En sådan
politik överensstämmer också med andan i näringsfrihetsförordningen, och
den är ju ändå icke — lyckligtvis — avskaffad här i landet. Från denna
utgångspunkt finner jag det mycket välkommet att departementschefen
låtit erfarenheten tala och gjort vissa förändringar i fjolårets beslut. Han
vill nu höja belåningsgränsen från tidigare fixerade 85 procent till 90 pro -

Onsdagen den 9 juli 1947 fm.

Nr .14.

Åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)
cent för enskilda bvggnadsföretagare. Vidare minskar han amorteringen
av tertiärlånet från IV2 procent under 10 år till 1 procent under 6 år, allt
i överensstämmelse med tendensen i en motion som i fjol avlämnades från
folkpartihåll. Erfarenheten har tydligen visat, att det finns risker för att
man ej skulle få tillräcklig medverkan från enskilda byggnadsföretagare,
om man bibehölle fjolårets alltför långt gående differentiering av villkoren.

Jag vill, herr talman, endast förklara, att jag i övriga punkter, som jag
i detta sammanhang icke skall vidröra, ansluter mig till den uppfattning,
som i utskottet framförts av reservanten herr Bergvall.

När det gäller själva anslagsberäkningen, har det varit en god praxis i
riksdagen att den så nära som möjligt ansluter sig till det faktiska behovet
av medel. Enligt uppgift, som lämnats i utskottet, skulle de belopp, som
angivits i herr Bergvalls reservation, vara tillräckliga. Jag är för min del
glad över att herr Olsson i Gävle icke ansåg sig behöva taga avstånd från
herr Bergvalls reservation på denna punkt. Han har säkert riktigt uppfattat,
att den allmänna inställningen bakom denna reservation är en
positiv inställning till den ifrågavarande bostadspolitiken och att nedjusteringen
av vissa anslagsbelopp alltså under inga omständigheter får tolkas
som njugghet mot den verksamhet, varom här är fråga. Jag är för min
del liksom säkert herr Bergvall och ett stort antal ledamöter av kammaren
inom alla partier lika angelägen som departementschefen om att även i
nuvarande ur produktionssynpunkt besvärliga läge en energisk social bostadspolitik
skall bedrivas, så att icke bördan av otillräckliga bostäder mer
än som ofrånkomligen är nödvändigt skall koncentreras på den, som
har det största bostadsbehovet men relativt små resurser.

Jag ber, herr talman, att senare få återkomma med yrkanden.

Under detta anförande hade herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller: Det finnes självfallet
en bakgrund till den proposition, som nu behandlas av riksdagen.
Denna bakgrund kan jag visserligen inte vid detta tillfälle skildra på något
ingående sätt; jag vill bara att kammarens ledamöter skola söka hålla i
minnet vissa obestridliga fakta.

Jag vågar icke säga något alldeles bestämt om dagens situation på bostadsområdet.
Vi ha ingen tillfredsställande utredning om trångboddhet och
sådant för de allra sista åren, men vi ha en utredning från år 1939. Sedan
dess har ju faktiskt skett en utveckling till det bättre, såtillvida att trångboddheten
är mindre i dag än då. Men vi ha dock icke haft möjlighet att
under kriget och efterkrigsåren förbättra läget på bostadsmarknaden så
mycket, att de siffror, som sannolikt skulle komma fram, om vi gjorde en
undersökning i dag, skulle förete alltför stora avvikelser från de siffror jag
nu skall nämna.

Bostadssociala utredningen har konstaterat, att av 330 000 lägenheter om
högst ett rum och kök i våra städer voro 171 000 lägenheter av den beskaffenheten,
att de inrymde mer än två personer per rum. Nu sätter man
upp som ett första mål att söka åstadkomma bostäder, där man ej behöver
räkna med mer än två personer per rum. Eftersom det största bostadsbeståndet
alltjämt består av gamla bostäder, är detta självfallet ett mål som
endast kan nås på lång sikt.

Andra kammarens protokoll 1947. Nr 34.

34 ]Vr 34. Onsdagen den 9 juli 1947 fm.

Åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)

Samma år, alltså 1939, utgjordes 54 procent av lägenheterna i Stockholm
av lägenheter om högst 1 rum och kök, däri inräknade lägenheter med kokvrå,
lägenheter utan kök och lägenheter utan kokvrå. När jag säger högst
ett rum och kök, så innebär det alltså, att lägenheter på 1 rum och kök
ligga överst vid standardgränsen för de 54 procenten. För Göteborgs del var
motsvarande siffra ej mindre än 58 procent. För Malmö var siffran något
lägre eller 48 procent. Vad övriga städer med minst 30 000 invånare beträffar,
utgjorde lägenheterna om högst ett rum och kök sammanlagt 55 procent
av hela lägenhetsbeståndet. När jag återupplivar minnet av bostadsutredningens
betänkande, kan jag ej undgå att återigen förvåna mig över det
konstaterande som där göres, att år 1939 160 000 lägenheter i de svenska
tätorterna saknade vatten och avlopp.

Detta är alltså bara några siffror beträffande det faktiska tillståndet i fråga
om lägenheter omedelbart före kriget. Jag skulle tro, att en ansvarsmedveten
socialpolitiker icke kan tillåta att en oreglerad utveckling på detta område
skall få fortsätta med det möjliga eller t. o. m. sannolika resultatet, att trångboddheten
skulle komma att fortsätta i ungefär samma storleksklass som
tidigare, detta på grund av att byggnadskostnaderna, spekulationer i fastigheter
och andra omständigheter drivit upp hyresnivån så högt, att trots
ökade inkomster många människor helt enkelt icke ha råd att hyra en
större lägenhet än ett rum och kök.

Jag vill erinra om att bostadssociala utredningen satt upp som en slags
riktpunkt för åtgärder på det bostadspolitiska området, att hyran icke bör
taga i anspråk mer än 20 procent av inkomsten. Jag vill nämna, att för min
del anser jag att också 20 procent av inkomsten till hyran är för högt tilltaget
för små inkomsttagare. För de stora inkomsttagarna gå ingalunda 20
procent av inkomsterna till bostadskostnader. Jag anser därför, att man
bör differentiera denna riktpunkt. Den behöver ej vara precis lika för alla
inkomstkategorier. För de små inkomsttagarna måste man nog gå något
lägre än 20 procent, när samhället skall söka bedriva en planmässig verksamhet
med viss bestämd målsättning.

Jag sade nyss, att man icke i längden kan finna sig i att utvecklingen
får driva ungefär som den vill, eftersom resultatet åtminstone hittills visat
sig vara allvarligt socialt skadebringande för en mycket stor del av landets
befolkning. Detta är i själva verket bakgrunden till detta bostadspolitiska
program. Det som man i dag diskuterar i riksdagen är med andra ord ett
principprogram beträffande den utveckling, som man vill att stat och kommun
skola ena sig om att driva fram på bostadsområdet överhuvud taget.
Alla veta vi att förslaget innebär, att de nya bestämmelserna i stort sett -—
där finns ett enda undantag — skola träda i kraft först nästa år den 1 juli
1948, och att det kommer att taga åtskilliga år, innan man överhuvud taget
kommer fram till några mera påtagliga, effektiva verkningar av programmet.
Byråchefen Johansson har vid något tillfälle angivit, att med den
bostadsproduktion som man tänkt sig — det gäller nu närmast tätorter,
de s. k. kvotorterna — skulle bostadsbristen kunna hävas på fem år. Detta
förutsätter, att man i kvotorterna skulle bygga 45 000 lägenheter per år.
Jag har för närvarande räknat med, att det kommer att röra sig om 40 000
lägenheter, men det kan också bli 39 000 eller kanske 42 000.

Nu är det visserligen sant, att vi måste skära ned den allmänna investeringsverksamheten.
Men jag kommer att hävda att det, som skall stå sist

Onsdagen den 9 juli 1947 fm. Nr 34. 35

Åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)
i kön vid nedskärningsprocessen, skall vara bostadsbyggandet. Det är icke
där man skall sätta in operationskniven. I den mån material och arbetskraft
finnas skall bostadsbyggandet ha prioritet. Det är klart, att vi icke kunna
få allt som vi behöva, såsom skolor och sådant. Vi behöva öka ut på en del
områden. Det är klart att anspråken få vägas mot varandra, men i stort sett
bör det bli som jag sagt. Men även med den slutsatsen riskerar man nog
att önskeprogrammet om 45 000 å 50 000 lägenheter per år ej kommer att
uppfyllas. Om jag ej misstar mig, hade vi en eftersläpning på de föregående
två årens program på ej mindre än 9 000 lägenheter, och det tyder på att
vi faktiskt inte orka med detta stora program. Men det betyder å andra
sidan, att prognosen att kunna häva bostadsbristen under loppet av fem år
icke håller. Det är icke byråchef Johanssons fel, utan det är de faktiska
omständigheternas fel; det är bristen på material och svårigheterna i fråga
om arbetskraft, som äro orsakerna härtill.

Innan vi kunna beräkna, att den bostadspolitik som skall inledas enligt
detta program skall få mera allmänna verkningar på hyresnivån och på
lägenhetstillståndet, måste vi för det första ha bostadsbristen täckt. Vi måste
bygga så att tillgången på bostäder blir tillräcklig. Det blir ju först därefter,
som vi på allvar kunna taga uti med saneringsproblemet; i nästan varje
svensk stad finns ju det i verkligheten mycket aktuella saneringsproblem.
Vi kunna ej sanera det gamla bostadsbeståndet med resultat att vi minska
tillgången på lägenheter, innan vi ha bostadsbristen hävd. Hur lång tid det
skall taga, vill jag ej uttala någon bestämd mening om. Att det blir längre
tid än fem år tror jag dock, att man bör utgå ifrån.

Vad innebär nu detta program? Jag kan självfallet ej redogöra för den
serie av detaljer, som är inbyggd i detta program, men jag vill nämna det
viktigaste. Vi ha det s. k. trekronorsbidraget. Vi ha en räntepolitik, enligt
vilken räntan skall bli 3 procent. Vidare ha vi utbyggnaden av bostadsrabattsystemet
och omläggningen av amorteringstiderna, något som ingår i
programmet att förbilliga de årliga kostnaderna för vederbörande egnahemsinnehavare,
och så ha vi de direkta subventionerna till egnahemsbvggarna.
De begränsningar, som äro gjorda, ha icke mött någon opposition,
så vitt jag kunnat märka. Bostadssociala utredningen hade så gott som
avstått från all inkomstprövning och endast maximerat antalet rum för
egnahemsbyggaren. Det förslaget har jag ej vågat gå på för närvarande.
Principiellt är jag sympatiskt inställd i fråga om bostadssociala utredningen
i denna sak, men så länge vi veta, att många tusen familjer icke kunna
skaffa sig bostäder som berättiga dem till bostadsrabatt enligt det system
som skall införas, kunna vi icke avstå från inkomstprövningen. Därför har
man också föreslagit detta, som — enligt vad som framgått av dagens debatt
och utskottets utlåtande -— icke väckt någon opposition.

Ja, herr talman, jag beklagar, att jag måste avbryta mitt anförande för
att votera i första kammaren. Jag ber om ursäkt därför. .lag återkommer
och ber nu, att herr talmannen lämnar ordet till nästa man.

Herr Ericsson i Sörsjön: Herr talman! .lag tänker icke ingå på alla de
detaljer, som finnas i det förslag, som nu föreligger till behandling, utan
skall inskränka mig till alt beröra två saker. Om ni äro vänliga alt hålla er
litet tystare, vore jag ganska tacksam.

.Tåg vill redan från början förutskicka, att jag ansluter mig till det för -

Nr 34.

Onsdagen den 9 juli 1917 fm.

Åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)
slag, som framlagts från utskottets sida, utom beträffande den del av förslaget,
som innefattar reservation nr 11 av herr Gustaf Karlsson m. fl., till
vilken jag ansluter mig.

Den motion, som jag har väckt, har icke upptagit till behandling någon
synnerligen stor fråga. Men det kan ju i alla fall vara så att vissa saker,
även om de icke röra något så förfärligt stort antal människor, i alla fall
kunna vara viktiga för just de medborgare som saken gäller.

Det var ju så, att riksdagen för åtskilliga år sedan medgav, att arbetarsmåbrukslåntagare,
som tillhörde någon av kategorierna 1933 och 1934,
erhöllo rätt att få bidrag av bostadsförbättringsmedel. Jag har för min del
ansett det i hög grad otillfredsställande, att man inte skulle sträcka sig något
längre, utan att endast två av dessa årslcategorier, som erhållit lån under
dessa år, skola få bidrag av bostadsförbättringsmedel för att, i den mån det
behövdes, kunna förbättra sina bostäder, arbeten som i många fall inte
kunnat slutföras helt och hållet på grund av att man inte fått låna tillräckligt
med pengar.

Jag har alltså menat att man skulle utsträcka denna möjlighet att gälla
även arbetarsmåbrulcslåntagare, som tillkommit under åren efter 1933—1934.
Såvitt jag kan finna är det meningen att fortsätta med bostadsförbättringsverksamheten
på landsbygden. Om den kommer att fortsätta i samma former
och med samma bidragsmöjligheter som förut undandrar sig mitt bedömande,
men bidrag och lån skola i alla fall lämnas till företag av sådan
storleksordning, som icke kunna jämställas med nybyggnad.

Det finns många av dessa småbrukslåntagare som jag här talat om, som
inte ha vare sig vatten eller avlopp ännu, och de behöva också bidrag till
utförande av elektriska installationer. Det skulle enligt min mening vara
i hög grad lämpligt och önskvärt, om man framdeles ville vidta den ändringen,
att de människor det bär är fråga om kunde få bidrag av bostadsförbättringsmedel
till dylika mindre förbättringsarbeten.

Utskottet har behandlat den av mig väckta motionen synnerligen välvilligt,
den har inte avslagits utan man har förutsatt, att de synpunkter som där
framhållits skola bli föremål för övervägande. Tills vidare skall jag på den
punkten nöja mig med vad utskottet där uttalat.

Jag övergår så till att säga ett par ord i den andra frågan, där utskottet
inte har varit enigt utan har delat sig på två ungefär lika stora hälfter.
Det gäller huruvida de blivande lantbruksnämnderna eller de bostadssociala
nämnder, som komma att tillsättas, skola ha hand om och besluta om bostadsförbättringsåtgärder
på jordbruksfastigheter. För min del hyser jag
den uppfattningen att det är ur alla synpunkter lämpligast, om de blivande
lantbruksnämnderna kunde anförtros den uppgift, som jag nu ämnar vidröra.
Jag vet inte om den omständigheten att jag varit knuten till egnahemsverksamheten
i mitt län under ganska lång tid, först såsom ledamot av
nämnden och på senare tid såsom ordförande, kan ha influerat mitt ställningstagande
härvidlag. Jag vill emellertid nämna att det remitterats ett
ganska digert betänkande till egnahemsnämnderna, som skulle avgiva yttrande
över detsamma. Jag avser bostadssociala utredningens betänkande
del 1. Egnahemsnämnden i mitt län uttalade sig enhälligt för att bostadsförbättringsåtgärder
på jordbruksfastighet borde anförtros åt de blivande
lantbruksnämnderna. Enligt förslaget skola dessa lantbruksnämnder fr. o. m.
1 juli 1948 ha hand om låne- och bidragsgivningen till uppförande av ekono -

Onsdagen den 9 juli 1947 fm. Nr 34. 37

Åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)
mibyggnader på jordbruksfastigheter, och enligt min mening är en sådan
anordning ganska nödvändig.

Med tanke på den förestående rationaliseringen på jordbrukets område
här i landet måste man dock starkt ifrågasätta, om det kan vara riktigt att
skilja förbättringsåtgärder i fråga om bostäder och ekonomibyggnader på
jordbruksfastigheter ifrån varandra och fördela dessa på olika organ. Jag
ifrågasätter lämpligheten av en dylik rationaliseringsåtgärd. Herr Olsson i
Gävle har visserligen påpekat, att riksdagen tidigare vid något tillfälle uttalat
den meningen, att en samordning borde genomföras beträffande de
olika här förefintliga bidragsformerna. Men jag vill erinra om att då detta
uttalande gjordes, hade detta förslag om jordbrukets rationalisering icke
framlagts. Det är ju de blivande lantbruksnämnderna inom de olika länen,
som skola ta hand om uppgifterna i samband med jordbruksrationaliseringen,
enligt det förslag som riksdagen antog för inte så länge sedan.

Jag delar jordbrukskommitténs uppfattning att lämpligheten av att vidta
bostadsförbättringsåtgärder på en jordbruksfastighet ganska ofta icke kan
avgöras annat än i samband med uppgörandet av planer för rationalisering
av brukningsdelen. Huruvida det allmänna bör tillskjuta betydande belopp
för uppförande av ny bostad eller förbättring av en redan befintlig sådan,
torde nog i allmänhet komma att bli beroende av om fastigheten kan anses
äga förutsättningar att bestå i framtiden såsom ett självständigt jordbruk
eller icke.

Med tanke på dessa förhållanden anser jag för min del att det är riktigast,
om de blivande lantbruksnämnderna få anförtros uppgiften att besluta om
förbättringsåtgärder beträffande bostadsbyggnader på jordbruksfastigheter.
Jag ser visserligen att man förmenar, att de här påtalade olägenheterna skola
kunna neutraliseras eller bortfalla därigenom att det åstadkommes ett intimt
samarbete mellan lantbruksnämnderna och de blivande sociala bostadsnämnderna.
Men jag tror i alla fall att det är bättre, om man ordnar det
så som jag tycker det borde vara och som jag redan uttryckt min mening
om. I varje fall anser jag att det finns risk för byråkratisering, om man
skulle genomföra en sådan uppdelning, som jag här har tillåtit mig att i
viss mån kritisera.

Detta är vad jag har att anföra i denna fråga, herr talman.

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller: Herr talman!
Jag skulle säga några ord om det särskilda trekronorsbidraget, som skall
lämnas till kommuner om de bygga hyreshus. Det är ett faktum att en sådan
specialsubvention har visat sig behövlig, om inte de fattigaste familjerna
— och då ofta de som förena fattigdom med barnrikedom ■— skola nödgas
anlita de sämsta bostäder som finnas i bostadsorten. Det är klart som dagen
att begränsningen härvidlag, som herr Ohlin påtalade, att subventionen endast
skall avse fastigheter uppförda efter den 1 juli 1946, kan vålla betänkligheter,
ty åtminstone somliga kommuner äga redan fastigheter, som
skulle kunna anses fylla villkoren för sådant trekronorsbidrag. Men det är
försiktigheten som har bjudit att i varje fall icke för närvarande gå längre.
Här bar man haft en ständig avvägning emellan det man ville och det man
ansåg sig för närvarande kunna komma fram till.

1 fråga om bostadsrabntterna vill jag fästa uppmärksamheten på att där

38 Nr 34. Onsdagen den 9 juli 1947 fm.

Åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)
har man icke för närvarande vågat uppta bostadssociala utredningens förslag,
att bostadsrabatter skulle beviljas även för äldre fastigheter, om lägenheterna
hade en viss kvalitet. Det är också rena försiktighetsskäl, som
gjort att vi åtminstone för närvarande inte ha vågat följa bostadssociala utredningens
förslag, vilket i och för sig uppenbarligen vore det riktigaste och
rättvisaste, eftersom det otvivelaktigt bor en hel mängd familjer två-,
tre- och fyrabarnsfamiljer — i lägenheter, som kunna godkännas som i och
för sig berättigande till bostadsrabatt. Men meningen är ju att efter en mer
ingående utredning undersöka, om man inte kan återkomma till en lösning
av det problemet vid 1948 års riksdag.

Det finns en reservation, där man går emot utvidgningen av bostadsrabatterna
från trebarnsfamiljer till tvåbarnsfamiljer och som vidare föreslår,
att man skall avslå Kungl. Maj ds förslag om ett särskilt bränslebidrag till
egnahemmen. Jag skall med anledning därav be att få nämna några siffror,
som visa vilka bostadskostnader två- och trebarnsfamiljer faktiskt komma
att få erlägga, även sedan de blivit berättigade till såväl bränslebidrag som
bostadsrabatt.

Om jag tar ett egnahem kommer en tvåbarnsfamilj, om den lyckas bygga
för en kostnad av 22 000 kronor — vilket nog numera med de ökade kostnaderna
får anses vara ganska besvärligt — att om den har erhållit både
bostadsrabatt och bränslebidrag få en egen bostadskostnad på 844 kronor.
En trebarnsfamilj får en egen bostadskostnad på 714 kronor. Om jag tar
hänsyn till 20-procentsregeln, som bostadssociala utredningen föreslagit,
skulle det betyda att denna tvåbarnsfamilj måste ha en inkomst överstigande
4 000 kronor för att alltså få bostadskostnaden begränsad till 20 procent.
Det kommer alltjämt att finnas massor med familjer i vårt land, som
gärna vilja ha ett eget hem och som ha flera barn men lägre inkomster än
4 000 å 4 500 kronor om året och som följaktligen få en för hög hyra, om
man skulle följa bostadsutredningens riktlinje. De få en högre hyra än 20
procent av inkomsten. Skulle egnahemmets byggnadskostnader gå på 25 000
kronor, kommer en tvåbarnsfamilj att få en egen kostnad på 981 kronor
om året, alltså närmare 140 kronor mera än om man lyckats bygga för
22 000 kronor.

Om jag tar ett hyreshus i stället för ett egnahem kommer en tvåbarnsfamilj
med bostadsrabatt och bränslebidrag att få en egen bostadskostnad
på 940 kronor, vilket betyder att den måste ha en inkomst, som ligger mycket
nära 5 000 kronor, för att inte 20-procentskostnaden skall överskridas.

Jag vill bara ha nämnt detta som ett exempel på att det ingalunda är
några nyheter på området, som göra att människorna slippa alltför billigt
undan med sina bostadskostnader; dessa komma fortfarande för de små
familjerna — två- och trebarnsfamiljerna — att bli ganska höga. Det är
först när familjerna ha fyra, fem och ännu flera barn, som bostadskostnaderna
komma att sjunka mycket avsevärt. Det är klart att det ändå innebär
en sänkning av de bostadskostnader som de skulle haft utan rabatter.

Jag medger att jag är litet förvånad över att bondeförbundet anslutit sig
till yrkandet, att bränslebidrag inte skall utgå till egnahem. Jag har föreslagit
detta —- det finns inte med i bostadssociala utredningens förslag i den
form det fått — i likställighetens intresse beträffande landsbygd och stad.
Det är nämligen många år sedan riksdagen fattade det beslutet, att hela
den ökade bränslekostnaden i s. k. barnrikeluis skall bäras av staten. För

Onsdagen den 9 juli 1947 fm. Nr 34. 39

Åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)
närvarande bäres hela den sedan 1939 ökade bränslekostnaden för dessa
hus utav staten, under det att endast en liten del av den ökade kostnaden
för egnahemmen bäres av staten. Nu blir det full likställighet mellan stad
och land enligt det förslag som här föreligger, så jag hade verkligen trott
att denna tanke skulle vara tilltalande för de speciella landsbygdsrepresentanterna.

Jag skall i övrigt inte förlänga debatten. Jag vill bara till herr Petterssons
i Dahl anförande anmärka, att reservanternas förslag innehåller ett stort
sparsamhetsprogram, men jag vill fästa uppmärksamheten på att i huvudsak
är det frågan om sparsamhet på investeringsanslagen. Däremot är skillnaden
mellan utskottets majoritet å ena sidan och reservanterna å den andra,
då det gäller den del av bostadspolitiken som finansieras via skattebudgeten.
begränsad till 3,5 miljoner kronor, avseende en nedskärning i fråga om
pensionärshemmen med 2 miljoner och en nedskärning på hyresrabatterna
med 1,5 miljoner kronor. Därtill begränsar sig skillnaden i kostnader på
skattebudgeten mellan å ena sidan reservanterna och å andra sidan utskottsmajoriteten
och Kungl. Maj:t. Jag kan sålunda inte tycka att de djupa
sparsamhetsbrösttonerna äro särskilt berättigade i den mån man tar hänsyn
till skattebudgeten.

I fråga om investeringsanslaget tror jag icke att någon människa i dag
kan med full bestämdhet säga, hur mycket staten kommer att behöva satsa
för att denna bostadspolitik skall kunna genomföras. Om man gör en alltför
våldsam begränsning, så är ju avsikten därmed att tvinga regeringen och
dem som närmast ha ansvaret för byggnadsregleringen att vägra tillstånd till
bostadsbyggen i massor av sådana fall, då måhända både arbetskraft- och
materialtiilgången skulle väl möjliggöra byggandet av bostäderna. Så jag
må säga att jag tycker, att reservanterna på den punkten ha yxat till några
siffror, om vilka de icke veta huruvida de äro riktiga.

Skall detta uppfattas — men man vill inte ha det uppfattat så, efter vad
jag förstår — som en verklig attack emot att bostadsbyggandet skall fortsätta
i den takt det är möjligt med målet att bostadsbristen så snart som
möjligt skall hävas, ja, då är motiveringen för reservanternas förslag icke
fullt korrekt genomförd med hänsyn till det syfte som skall tillgodoses. Jag
hoppas emellertid man skall slippa uppfatta saken på det sättet, utan att
det i själva verket bara är så att säga ett försök att anpassa vad man möjligen
tror ligger närmare den verklighet vi komma att stå inför under
budgetåret — men detta har jag som sagt inte någon bestämd mening om.
Vad jag vet är, att om man godkänner utskottets förslag i fråga om de beräknade
anslagsbehoven befinner man sig åtminstone på den säkra sidan.
Det tror jag mig lugnt våga säga.

Herr talman! Jag skall icke ingå ytterligare i någon redogörelse eller någon
argumentation för eller mot de förslag som bär föreligga. Jag vill fästa
uppmärksamheten på att det i detta bostadspolitiska program kommer att
bli luckor, som kommande riksdagar få fylla igen för att det skall bli en
verkligt god ordning. Men mitt hopp är, att trots alla de brister detta program"
har det ändå skall bli inledningen till en ny epok i vårt bostadsbyggande
här i landet. Jag tror att det är berättigat att säga. att om riksdagen i
stort sett följer Kungl. Maj:t, så är detta del måhända allvarligaste försöket
till en något så när rationell planhushållning på ett av de ur både näringssynpunkt
och social synpunkt viktigaste områdena i vårt samhällsliv.

Nr 34.

Onsdagen den 9 juli 1947 fm.

Åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Jag begärde ordet för att replikera
mot herr Olsson i Gävle, när han sade, att vi skola observera att läget
är förändrat. Det är detta som gör att man har skyldighet att vara ytterligt
restriktiv här.

Så sade herr Olsson, när det gällde vårt yrkande om tilläggslånens avveckling,
att i vår reservation var det en rad, som ströks. Ja, det var så.
Men, herr Olsson, det var kanske min skuld, att denna rad ströks. Vad vi
skola ta hänsyn till är icke hurudan reservationen var till en början, utan
hurudan den är för närvarande.

När det gäller herr Bergvalls yrkande i fråga om anslagen säger herr
Olsson, att han tror ''att det är riktigt i förhållande till vad som är möjligt
att genomföra. Herr Ohlin var särskilt tacksam för detta yttrande. Jag sade
i utskottet och kan upprepa det här, att jag är lika stor vän av pensionärshemmens
utbyggnad som herr Bergvall och herr Olsson i Gävle, men jag
tror icke, att det är möjligt att under nästa budgetår konsumera mer än tio
miljoner kronor till detta ändamål.

Herr talman! Om jag får fortsätta, skulle jag vilja säga något med anledning
av statsrådets yttrande i fråga om målsättningen, när det gällde att
åstadkomma många bostäder. Det är väl ingen som polemiserar mot detta
utan vi äro väl tvärtom införstådda med att bygga så många som det finnes
möjligheter till. När det sedan är fråga om nedskärningar av detta program,
förstå vi mycket väl, att det är med sorg i hjärtat som statsrådet får vara
med om sådant. Han konstaterar, att den målsättning han tänkt sig, alltså
50 000 lägenheter, betyder att man får i första hand taga de tio tusen och
kanske ändå mera. Då erkänner han ju i alla fall, att det måste vara en
nedskärning på denna målsättning. I detta sammanhang får man också
påminna om att vad det gäller är egentligen bristen på arbetskraft och material.
Arbetskraften åtgår i lika hög grad för bostadsbyggande som för annan
byggnadsverksamhet. Vare sig vi vilja eller ej måste därför denna bostadsbyggnadsverksamhet
nedskäras.

När det sedan gäller landsbygd och stad hoppas jag, att statsrådet har
samma uppfattning, att han vill icke annat än i tvingande nödfall vara med
om en nedskärning. Tv hans yttrande i propositionen gick ju på en helt
annan väg. Där säger han. att när det gäller landsbygden torde en påtaglig
ökning icke kunna ske tack vare materialbrist etc. Statsrådet kommer alltså
till den uppfattningen, att här gäller det nu att fatta ett principbeslut. Men
så säger han omedelbart därefter, att det icke alls är säkert, att detta kan
träda i kraft så tidigt som den 1 juli 1948, utan det kanske får dröja någon
längre tid.

När statsrådet polemiserade mot våra reservationer tyckte jag mig kunna
förstå att han erkände att det inte var säkert att detta kan börja 1 juli 1948.
Då är det ju god tid för bedömande av detta till nästa riksdag, och då förstår
jag icke, varför han egentligen har något att invända mot vår reservation.

Det ligger annorlunda till när det gäller det s. k. trekronorsbidraget. Där
tycker jag att det föreligger så starka skäl för avslag att man omedelbart
kan taga ställning till det.

Statsrådet anmärkte mot reservationen, att när det gällde budgetbehandlingen
var det bara 3,5 miljoner kronor, alltså anslagen till pensionärshemmen
och de särskilda bränsletilläggen, som skulle gå på skattebudgeten.
I detta fall måste man ändå säga, att där har inkomstläget inverkat så pass,

Onsdagen den 9 juli 1947 fm.

Nr 34.

Åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)
att ersättning till dessa barnrikelån, när det gäller bränslekostnaden, bör
också nästa år kunna utgå på samma sätt som tidigare.

Statsrådet förmenade således beträffande budgeten, att detäcke skulle vara
mer än detta som rörde skattebudgeten; det Övriga gällde investeringsanslag.
Men det är ju så, att tilläggslån, tertiärlån och dylika lån äro förenade med
så stora förmåner, att de innebära så gott som anslag. Man måste väl också
räkna med detta här.

Sedan är det en sak till, herr talman, som jag ber att få beröra. Det gäller
reservationen nr 11), som polemiserar mot utskottet. Den har tillkommit på
grund av motioner, vari påyrkas att förutsättningen för att ett bostadsföretag
skall kunna godkännas såsom allmännyttigt skall vara, att lägenheterna i
företagets hus endast upplåtas såsom hyreslägenheter och att samtliga ledamöter
i företagets styrelse utses av kommunen. I fråga om detta yrkande
har utskottet sagt, att det möjligen kan vara riktigt men att utskottet ej är
berett att nu taga ställning därtill, utan menar, att detta spörsmål bör bliva
föremål för omprövning och alltså komma igen till en annan riksdag. Det
är skillnaden mellan utskottet och dessa reservanter.

När det gäller denna sak torde de flesta av kammarens ledamöter ha reda
på att då det varit fråga om att öppna sådan verksamhet i kommunerna har
man åtminstone från landskommunernas sida länge varit mycket försiktig,
därför att det är förenat med vissa risker. Om denna verksamhet blir ytterligare
utökad, tror jag, att man kommer att bli ännu mera försiktig. Detta
gör, att jag anser, att innan man tar ställning till denna fråga bör den omprövas,
så att man vet vad man egentligen tar ställning till. Beträffande
denna del på sidan 18 yrkar jag alltså bifall till utskottets förslag.

Herr Olsson i Gävle erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Gentemot herr Pettersson i Dahl vill jag replikera, att anslaget
till pensionärshemmen är icke den enda skillnaden mellan hans ståndpunkt
och herr Bergvalls reservation. Det skiljer sig också beträffande
bränslebidragen och hyresrabatterna, som herr Pettersson i Dahl vill sätta
ner med 1,5 miljoner kronor. Det är visserligen förslagsanslag, men då
staten redan i dag är bunden vid 13 miljoner kronor, innebär det ingenting
annat än att det blir ett slag i luften. Tv de 13 miljonerna komma att utgå
av herr Petterssons 11,5-miljonersanslag. Herr Pettersson säger, att det
gör ingenting i fråga om pensionärshemmen. Visserligen är det så, att
Halland och Gotland äro de enda län, där det ej finnes pensionärshem på
landsbygden byggda med statens stöd, men i övrigt är man på landsbygden
mycket intresserad för denna sak.

Vidare anförde:

Herr Birkc: Herr talman! .lag skall endast helt kort yttra mig över två
punkter i utskottets utlåtande. Det är de som röra bostadsbidraget på tre
kronor och själva anslagsäskandet.

Det är då först fråga om det s. k. trekronorsbidraget. Detta förutsättes
skola utgå endast för sådana fastigheter, som iiro förvaltade av kommun
eller s. k. allmännyttigt bostadsföretag. Det vill med andra ord säga, att
fastigheter, som ligga under enskild förvaltning, äro undantagna. Man kan
säga, att det blir vissa företagsformer, som komma att gynnas på bekostnad
av andra därigenom alt den enskilda företagsamheten ställes på sidan.

42 Nr 34. Onsdagen den 9 juli 1947 fm.

Åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)

Detta kan jag icke finna rättvist. Det är därför vi reservanter icke kunnat
ansluta oss till utskottets ståndpunkt.

Vad sedan beträffar anslagsbeloppet har det ju hänt en hel del sedan
Kungl. Maj:ts proposition lämnades fram. Statsministern har ju deklarerat,
att man måste begränsa investeringarna och även bostadsbyggandet i
ganska stor utsträckning. Visserligen sade statsrådet Möller nu, att det
sista, som skulle begränsas, vore bostadsbyggandet; han skulle nämligen
driva en sådan ståndpunkt.

Vi äro alla överens om att man skall söka få fram bostadsfastigheter och
bostadslägenheter. Men jag tror, att den karga verkligheten kommer att
medföra, att bostadsbyggandet måste begränsas avsevärt. Då borde man i
varje fall kunnat följa reservanterna beträffande anslagsbeloppet. Statsrådet
Möller sade, att det vore icke så mycket att orda om att vi på skattebudgeten
endast kunnat spara 3,5 miljoner kronor. Men det är en aktningsvärd
siffra även detta.

Men har på den avdelning inom utskottet, som handlagt detta ärende,
haft överläggningar med representanter från byggnadslånebvrån och
diskuterat eu nedskärning av anslagsbeloppet med hänsyn till reduceringen
av bostadsbyggandet. Man har från detta håll sagt, att man kunde
tänka sig en nedsättning med 25 procent, men reservanterna ha stannat
vid 20 procent. Det är därför jag anser, att man har starka skäl, när
man reserverat sig för de anslagsminskningar som denna reservation
innebär.

Jag skall, herr talman, be att få återkomma med yrkanden på de särskilda
punkterna.

Herr Mosesson: Herr talman! Jag tror jag vågar säga, att jag i går yttrade
mig i en fråga, som jag kunde, men i dag har begärt ordet i en fråga,
där jag kan bli kuggad i tentamen av herrar Olsson i Gävle, Pettersson i
Dahl och Eriksson i Stockholm eller av vem som helst, som arbetat med
betänkandet. Dock må det vara mig förlåtet att jag säger några ord i själva
sakfrågan.

Min verksamhet inom det sociala livet har sagt mig en sak, nämligen
den att bostadsfrågan är nyckelfrågan i all vår sociala verksamhet. Kunna
vi icke få den frågan tillfredsställande löst, så tror jag icke, att vi kunna
lösa den sociala frågan. Under den tid jag var kommunalman — det är nu
tio år sedan jag slutade denna verksamhet — hyllade vi i min hemstad
den principen, att för att någon skulle få hjälp till uppförande av ett eget
hem skulle han själv ha något att sätta in. Detta höllo vi hårt på såsom ett
så att säga ordentlighetskrav, och än i dag finner jag en sådan regel önskvärd.
Men livet har lärt mig något under de senare åren, nämligen att
även om en familj icke ens har ett så pass litet kapital som ett eller ett par
tusen kronor utan behöver hjälp till alltsammans — således ända upp till
95, 98 eller låt mig säga 100 procent — för att få ett litet eget hem, så är
den hjälp familjen på detta sätt får — för att nu ta en bild — ungefär som
när man på landet häller vatten i en pump som inte fungerar och som man
därför kanske kan tycka är bortkastat. Men det ihällda vattnet hjälper pumpen
att suga upp mer vatten. Vi sätta på samma sätt människor, som ingenting
ha, i tillfälle att skaffa sig ett eget litet hem. De sköta hemmet och

Onsdagen den 9 juli 1947 fm.

Nr 34.

Åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)
trädgården och klara räntorna och amorteringarna och få på det sättet etter
hand något, som kanske eljest icke skulle ha funnits.

Det är sådana omständigheter, herr talman, som göra att jag är glad
åt allt som samhället gör i syfte att främja det som jag betraktar som något
av det viktigaste vi ha att syssla med. Förty kan jag icke i detta fall följa
min ärade vän herr Boman i Kieryd utan kommer att följa en annan
partikamrat Bergvall, som deltagit i utskottsbehandlingen av ärendet.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! Jag skall endast helt kortfattat
uppehålla mig vid vad statsrådet Möller i sitt anförande hade att
säga. Han frågade, om reservanterna, när de nu vilja sätta ned vissa belopp,
därmed avsågo att tvinga regeringen att begränsa tillståndsgivningen
för bostadsbyggandet. Herr statsrådet deklarerade, att i vad på honom
ankomme kommer bostadsbyggandet att nedskäras sist av allt. Min
invändning härvidlag är den, att i en tid sådan som den närvarande och
med det tillstånd, som nu råder på det penningspolitiska området, skulle
det vara önskvärt att ha en regering, vars ledamöter konfererade inbördes
i dylika frågor. Såvitt jag kan se står socialministerns uttalande mycket
litet i överensstämmelse med statsministerns och statsrådet Ericssons tidigare
uttalanden här i riksdagen under den penningspolitiska debatten. Jag
tror icke, att det behövs någon deklaration om det intresse, som de olika
partierna hysa för bostadsbyggandet, men i dagens läge är nog bostadsbyggandet
det mest konjunkturdrivande av nästan alla anläggningsarbeten.
Kunna vi icke i detta alldeles särskilda läge räkna med att dämpa ned
denna byggnadsverksamhet åtskilligt befarar jag, att verkningarna på
längden komma att bli ofördelaktiga även för dem som söka skaffa sig
egna bostäder. Jag vill därför betona nödvändigheten av att regeringen
blir bättre samsjungen på detta område än den för ögonblicket är.

Här har talats om olika former av subvention för bostadsbyggande. Jag
skall för ögonblicket icke ge mig närmare in på denna fråga. I många fall
är det naturligtvis nödvändigt att man hjälper de grupper, som icke ha
det så särskilt väl ordnat i ekonomiskt avseende, men vi böra dock komma
ihåg, att för långt driven subventionspolitik också kan leda till minskad
vilja att rationalisera och att spara på byggnadsområdet. Så vitt jag förstår
har subventionspolitiken för närvarande i stort sett till uppgift att
hålla undan den kostnadsstegring, som sker genom de lönerörelser, som
äga rum på byggnadsmarknaden. Ingen vågar tydligen tala om de kostnader,
som följa med de ökade arbetskostnaderna på detta område. Subventionerna
kunna i det långa loppet betyda att dessa lönekostnader kunna
stiga oavbrutet. Jag tror att vi ha all anledning att rikta uppmärksamheten
på denna utveckling.

Beträffande nedskärningen av byggenskapen skulle jag i övrigt vilja
säga, att bostadsbyggandet är nödvändigt men att det också finns andra
saker, som äro nödvändiga. Vi skära sålunda ned byggnationen för rent
produktiva ändamål till två tredjedelar av 1939 års anläggningskostnader,
men i fråga om bostadsbyggandet minska vi väsentligt försiktigare. Vi böra
nog hålla proportionerna härvidlag klara.

Nr 34.

Onsdagen den 9 juli 1947 fm.

Åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottet hemställan i punkten I dels ock på bifall till den med
2) betecknade reservation, som beträffande punkten avgivits av herr Pauli
m. fl.; och fann herr talmannen den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Eriksson i Stockholm begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkten
I i utskottets förevarande utlåtande nr 244, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den reservation, som beträffande denna
punkt avgivits av herr Pauli m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för nej-propositionen. Herr Pettersson i Dahl
begärde emellertid rösträkning, vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 95 ja och 116 nej, varjämte 3 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den med 2) betecknade reservation, som
beträffande denna punkt avgivits av herr Pauli m. fl.

Härefter föredrogs punkten 11; och anförde därvid:

Herr Birke: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till den av herr Johan
Bernhard Johansson m. fl. avgivna, med 3) betecknade reservationen.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till
utskottets förslag. ,

Herr Ivempe: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till motionen 11:450,
i vad densamma angår denna punkt.

Efter härmed slutad överläggning framställde herr talmannen propositioner
på l:o) bifall till utskottets i punkten gjorda hemställan; 2:o) bifall till
den av herr Johan Bernhard Johansson m. fl. avgivna, med 3) betecknade
reservationen, och 3:o) bifall i motsvarande del till den av herr Kempe
m. fl. väckta motionen 11:450; och fattade kammaren beslut i enlighet med
innehållet i den förstnämnda propositionen.

Punkten III föredrogs. Därvid yttrade:

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reservationen
nr 4) av herr Johan Bernhard Johansson m. fl., vilken innebär,
att mindre jordbrukare skola äga samma belåningsmöjligheter som andra.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Onsdagen den 9 juli 1947 fm.

Nr 34.

Åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, gav herr talmannen
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt
dels ock på bifall till den med 4) betecknande reservation, som beträffande
denna punkt avgivits av herr Johan Bernhard Johansson m. fl.; och fann
herr talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad.
Herr Pettersson i Dahl begärde emellertid votering, i anledning varav efter
given varsel följande proposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkten

III i utskottets förevarande utlåtande nr 244, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den reservation, som beträffande denna
punkt avgivits av herr Johan Bernhard Johansson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen. Rösträkning begärdes
likväl av herr Pettersson i Dahl, vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 112 ja och 97 nej, varjämte 5 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan i punkten III.

Sedan punkten IV föredragits, yttrade:

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reservationen
nr 5) av herr Heiding m. fl.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till
utskottets förslag.

överläggningen var härmed slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i denna punkt dels ock på bifall till den
med 5) betecknade reservation, som beträffande punkten avgivits av herr
Heiding in. fl.; och fann herr talmannen den förra propositionen med övervägande
ja besvarad. Herr Pettersson i Dahl begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes
och godkändes.

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkten

IV i utskottets förevarande utlåtande nr 244, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den reservation, som beträffande denna
punkt avgivits av herr Heiding m. fl.

Nr 34.

Onsdagen den 9 juli 1947 fm.

Åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)
för ja-propositionen, vadan kammaren bifallit utskottets hemställan i
punkten IV.

På av herr talmannen därå givna propositioner biföll härefter kammaren
vad utskottet i punkterna V och VI hemställt.

Härefter föredrogs punkten VII; och anförde därvid:

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Jag hemställer om bifall till reservationen
nr 6) av herr Johan Bernhard Johansson m. fl.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Efter härmed slutad överläggning framställde herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt dels ock
på bifall till den med 6) betecknade reservation, som beträffande denna punkt
avgivits av herr Johan Bernhard Johansson m. fl.; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Pettersson
i Dahl begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkten
VII i utskottets förevarande utlåtande nr 244, röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den reservation, som beträffande denna
punkt avgivits av herr Johan Bernhard Johansson m. fl.

På av herr talmannen därå given proposition blev härefter utskottets
hemställan i punkten VIII av kammaren bifallen.

Sedan utskottets hemställan i punkten IX föredragits, anförde:

Herr Kempe: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till motionen 11:450,
i vad den avser denna punkt.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

överläggningen var härmed slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan i denna punkt dels ock på
bifall till motionen 11:450 i motsvarande del; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Härpå biföll kammaren på av herr talmannen därå framställd proposition
utskottets hemställan i punkten X.

Onsdagen den 9 juli 1947 fm. Nr 34. 47

Åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)

Vid nu skedd föredragning av punkten XI anförde:

Herr Birkc: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reservationen
nr 7) av herr Johan Bernhard Johansson m. fl.

Herr Kempe: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till motionen II: 450,
i vad den avser den nu föredragna punkten.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Jag hemställer om bifall till
statsutskottets förslag.

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reservationen
nr 8) av herr Heiding m. fl.

Överläggningen var härefter slutad. Herr talmannen gav propositioner
på l:o) bifall till utskottets i punkten gjorda hemställan; 2:o) bifall till den
av herr Johan Bernhard Johansson m. fl. beträffande denna punkt avgivna
med 7) betecknade reservationen; 3:o) bifall till den med 8) betecknade
reservation, som beträffande punkten avgivits av herr Heiding m. fl.; samt
4:o) bifall till motionen II: 450 i nu förevarande del; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen vara med övervägande ja besvarad.
Herr Pettersson i Dahl begärde emellertid votering, i anledning varav och
sedan till kontraproposition antagits den under 2:o) angivna propositionen
följande voteringsproposition efter given varsel upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkten
XI i utskottets förevarande utlåtande nr 244, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den reservation, som beträffande denna
punkt avgivits av herr Johan Bernhard Johansson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter ..itagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning; och befanns därvid att flertal röstat för ja-propositionen.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan i punkten XI.

Utskottets hemställan i punkten XII blev härefter på av herr talmannen
därå given proposition av kammaren bifallen.

Punkten XIII föredrogs. Därvid yttrade:

Herr Ohlin: Herr talman! Jag hemställer om bifall till det yrkande, som
framställts i reservationen nr 9) av herr Bergvall.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reservationen
nr 10) av herr Johan Bernhard Johansson m. fl.

Efter härmed slutad överläggning framställde herr talmannen propositioner
på l:o) bifall till utskottets hemställan i denna punkt; 2:o) bifall till

48 Nr 34. Onsdagen den 9 juli 1947 fm.

Åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)
den av herr Bergvall beträffande punkten avgivna med 9) betecknade reservationen;
samt 3:o) bifall till den med 10) betecknade reservation, som
i fråga om förevarande punkt avgivits av herr Johan Bernhard Johansson
m. fl.; och fann herr talmannen den förstnämnda propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Pettersson i Dahl begärde emellertid votering,
i anledning varav herr talmannen för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående propositionerna, av vilka herr talmannen
nu fann den under 2:o) angivna hava flertalets mening för sig.
Jämväl beträffande kontrapropositionen äskade emellertid herr Pettersson
i Dahl votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition i huvudvoteringen angående
punkten XIII i statsutskottets utlåtande nr 244 antager den av herr
Bergvall beträffande denna punkt avgivna reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontroproposition i nämnda votering antagit
den reservation, som i fråga om denna punkt avgivits av herr Johan
Bernhard Johansson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning medelst
uppresning; och befanns därvid att flertalet av kammarens ledamöter röstat
för nej-propositionen, vadan kammaren till kontraproposition i huvudvoteringen
antagit bifall till den av herr Johan Bernhard Johansson m. fl. beträffande
denna punkt avgivna reservationen. I överensstämmelse härmed
blev nu efter given varsel följande voteringsproposition uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkten
XIII i utskottets förevarande utlåtande nr 244, röstar

J aj

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den reservation, som beträffande denna
punkt avgivits av herr Johan Bernhard Johansson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav, att han funne
flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Herr Pettersson
i Dahl begärde likväl rösträkning, vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 133 ja och 75 nej, varjämte 5
av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan i punkten XIII.

Punkten XIV föredrogs härefter; och anförde därvid:

Herr Kempe: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till motion nr 450
i andra kammaren i vad motionen avser denna punkt.

Onsdagen den 9 juli 1947 fm.

Nr 34.

Åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till
statsutskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning framställde herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan f förevarande punkt dels ock
på bifall till motionen 11:450 i motsvarande del; och blev utskottets hemställan
av kammaren bifallen.

Vid härefter skedd föredragning av punkten XV yttrade:

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Beträffande den nu föredragna
punkten nr XV ber jag i anslutning till vad jag yttrade under principdebatten
att få yrka avslag på utskottets hemställan och bifall till den av
herr Gustaf Karlsson m. fl. avgivna reservationen, som är betecknad
med nr It.

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Jag skall be att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, gav herr talmannen
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan i denna punkt dels ock
på bifall till den reservation, som i fråga om punkten avgivits av herr Gustaf
Karlsson m. fl.; och fann herr talmannen den förra propositionen med övervägande
ja besvarad. Herr Eriksson i Stockholm begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkten
XV i utskottets förevarande utlåtande nr 244, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den reservation, som beträffande denna
punkt avgivits av herr Gustaf Karlsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning; och befanns därvid, att flertalet av kammarens ledamöter röstat
för nej-propositionen, vadan kammaren beträffande denna punkt bifallit den
av herr Gustaf Karlsson m. fl. avgivna reservationen.

Härefter biföll kammaren på av herr talmannen därå given proposition
utskottets hemställan i punkten XVI.

Efter föredragning av punkten XVII anförde:

Herr Kempe: Herr talman! Jag skall be att få yrka bifall till motion
nr 156 i andra kammaren.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Jag skall be att få yrka bifall
till utskottets förslag.

överläggningen var härmed slutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt dels ock på
Andra kammarens protokoll 1947. Nr 34. 4

Nr 34.

Onsdagen den 9 juli 1947 fm.

Åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)
bifall till motionen II: 156; och biföll kammaren utskottets hemställan.

Efter föredragning av punkten XVHl yttrade:

Herr Kempe: Herr talman! Jag skall be att få yrka bifall till motion nr
450 i andra kammaren, vari vi begärt att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte hemställa om skyndsam utredning angående statliga stödåtgärder
för att i allmännyttig regi öka produktionen av kollektivhus.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, framställde herr talmannen
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande
punkt dels ock på bifall till motionen II: 450 i nu ifrågavarande del; och
fann herr talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Kempe begärde likväl votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkten

XVIII i utskottets förevarande utlåtande nr 244, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit motionen II: 450 av herr Kempe m. fl.
i nu förevarande del.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan i punkten XVIII.

Sedan punkten XIX föredragits, anförde:

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Jag skall be att få yrka bifall till
reservationen nr 13 av herr Johan Bernhard Johansson m. fl.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt dels ock
på bifall till den reservation, som beträffande punkten avgivits av herr
Johan Bernhard Johansson m. fl.; och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr Pettersson i Dahl begärde
emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkten

XIX i utskottets förevarande utlåtande nr 244, röstar

Onsdagen den 9 juli 1947 fm.

Nr 34.

Åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)
JS ,

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bär kammaren bifallit den reservation, som beträffande denna
punkt avgivits av herr Johan Bernhard Johansson m. fl.

Efter föredragning av punkten XX yttrade:

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Jag skall be att få yrka bifall till
reservationen nr 14 av herr Johan Bernhard Johansson m. fl.

Herr Eriksson i Stockholm; Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan i denna punkt dels ock på
bifall till den reservation, som beträffande punkten avgivits av herr Johan
Bernhard Johansson m. fl.; och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Votering begärdes likväl av herr Pettersson
i Dahl, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkten
XX i utskottets förevarande utlåtande nr 244, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den reservation, som beträffande denna
punkt avgivits av herr Johan Bernhard Johansson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning. Därvid befanns, att flertalet av kammarens ledamöter röstat för
ja-propositionen, och hade kammaren alltså bifallit utskottets hemställan i
punkten XX.

På av herr talmannen därå givna propositioner biföll kammaren härefter
vad utskottet i punkterna XXI och XXII hemställt.

Punkten XXIII föredrogs nu; och anförde därvid:

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Jag ber få yrka bifall till statsutskottets
förslag.

Herr Ohlin: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reservationen
nr 15 av herr Bergvall.

Nr 34.

Onsdagen den 9 juli 1947 fm.

Åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Jag skall be att få yrka bifall till
den av herr Johan Bernhard Johansson m. fl. avgivna reservationen nr 16,
som beträffande anslagsbeloppet ungefär överensstämmer med den sista
regeringsdeklarationen, alltså en minskning med 25 procent.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner på
1 :o) bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt; 2:o) bifall till den
reservation, som i fråga om denna punkt avgivits av herr Bergvall; samt
3:o) bifall till den av herr Johan Bernhard Johansson m. fl. beträffande
punkten avgivna reservationen; och fann herr talmannen den förstnämnda
voteringspropositionen med övervägande ja besvarad. Herr Pettersson i Dahl
begärde emellertid votering, i anledning varav herr talmannen för bestämmande
av kontrapropositionen ånyo upptog de båda återstående reservationerna,
av vilka herr talmannen nu fann den under 3:o) angivna hava
flertalets mening för sig. Beträffande kontrapropositionen begärde herr Ohlin
votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition i huvudvoteringen angående
punkten XXIII i statsutskottets utlåtande nr 244 antager den av herr
Johan Bernhard Johansson m. fl. beträffande denna punkt avgivna reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda votering antagit
den reservation, som i fråga om denna punkt avgivits av herr Bergvall.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning; och befanns därvid att flertalet av kammarens ledamöter röstat
för ja-propositionen, vadan kammaren till kontraproposition i huvudvoteringen
antagit den under 3:o) angivna reservationen. I enlighet härmed blev
nu efter given varsel följande voteringsproposition uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkten
XXIII i utskottets förevarande utlåtande nr 244, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den reservation, som beträffande denna
punkt avgivits av herr Johan Bernhard Johansson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav, att han funne
flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Rösträkning
begärdes likväl av herr Pettersson i Dahl, vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 124 ja och 74 nej, varjämte
13 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan i punkten XXIII.

Onsdagen den 9 juli 1947 fm.

Nr 34.

Åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)

Efter föredragning av utskottets motivering i de delar, som icke blivit
redan av kammaren behandlade, yttrade:

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
motivering med de ändringar däri, som kunna föranledas av redan fattade
beslut.

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reservationen
nr 1 av herr Johan Bernhard Johansson m. fl.

Efter härmed slutad överläggning framställde herr talmannen propositioner
dels på godkännande av utskottets motivering i nu förevarande delar
dels ock på godkännande av utskottets motivering i angivna delar med den
ändring, som föreslagits i den av herr Johan Bernhard Johansson m. fl.
avgivna, med 1) betecknade reservationen; och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Pettersson i
Dahl begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner statsutskottets motivering i utskottets
förevarande utlåtande nr 244 i de delar, varom nu är fråga, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt utskottets motivering i angivna delar
med den ändring däri, som föreslagits i den av herr Johan Bernhard Johansson
m. fl. avgivna, med 1) betecknade reservationen.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets motivering i förevarande delar.

§ 2.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande nr 53, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens
främjande, dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 25 april 1947 dagtecknad proposition, nr 259, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t
under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogat
förslag till lag om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande.

För 2 och 3 §§ i lagen hade Kungl. Maj:t föreslagit följande lydelse:

Lag om
kommunala
åtgärder till
bostadsförsörjningens
främjande.

2 §•

Kommun är skyldig alt genom lämpligt kommunalt organ förmedla lån
och bidrag, som utgå av statsmedel i syfte att främja bostadsförsörjningen
inom riket, ävensom i övrigt, i den omfattning Kungl. Maj:t närmare bestäm -

Nr 34.

Onsdagen den 9 juli 1947 fm.

Lag om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande. (Forts.)
mer, biträda vid handhavandet av den statliga lane- och bidragsverksamheten
för bostadsförsörjningsändamål.

Från skyldighet som nu sagts vare mindre kommun befriad i den utsträckning
Kungl. Maj:t föreskriver.

3 §•

Utöver vad i 2 § sagts åligger det kommun att till främjande av bostadsförsörjningen
inom kommunen vidtaga alla de åtgärder i fråga om planläggning
av byggnadsproduktionen, initiativtagande till bildandet av allmännyttiga
bostadsföretag och ledning av bostadsproduktionen, som erfordras
för att åstadkomma en tillfredsställande tillgång på fullvärdiga bostäder
inom kommunen.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft fyra
i anledning av densamma väckta motioner, nämligen inom första kammaren
nr 315 av herr Herlitz m. fl. och inom andra kammaren nr 469 av herr
Ståhl, nr 470 av herr Nolin m. fl. samt nr 480 av herr Kempe m. fl.

I motionerna 1:315 och 11:470, vilka voro likalydande, hemställdes, att
riksdagen måtte avslå propositionen. I motionen II: 469 yrkade motionären,
att riksdagen icke måtte bifalla 3 § i lagförslaget. Motionärerna i motionen
11:480 hade föreslagit, att riksdagen med bifall till propositionen i övrigt
måtte för sin del föreslå, att 2 § i lagen skulle erhålla i motionen angiven
lydelse.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen — med avslag å motionerna 1:315, 11:470 och 11:480
samt med förklaring, att det genom propositionen framlagda lagförslaget
icke kunnat i oförändrat skick antagas — måtte för sin del antaga ett av
utskottet framlagt förslag till lag om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens
främjande;

B. att motionen II: 469, i den mån den icke besvarats genom vad utskottet
i sin motivering anfört, icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Enligt utskottets förslag skulle den föreslagna 3 § utgå.

Reservationer hade avgivits:

1) av herr Hage, utan angivet yrkande; samt

2) av herrar Holmbåck, Wistrand, Löfvander, Björkman, Ryberg, Håstad
och Jacobsson i Igelsbo, vilka ansett, att utskottet bort hemställa,

A. att förevarande proposition ävensom motionen 11:480 måtte avslås;
samt

B. att motionerna I: 315, II: 469 samt II: 470 måtte anses besvarade genom
vad reservanterna i sin motivering anfört.

Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid:

Herr Håstad: Herr talman! Efter den 4-timmarsdebatt i bostadsfrågan,
som kammaren redan har haft, och efter dessa långa voteringar antar jag,
att kammarens intresse för bostadsfrågan i dag i stort sett redan är absorberat.
Icke förty föreligger här en principiellt mycket viktig lag, nämligen
om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande, och såsom
en av reservanterna anser jag mig böra något motivera vår ståndpunkt.

Onsdagen den 9 juli 1947 fm.

Nr 34.

Lag om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande. (Forts.)

Jag vill först mera allmänt framhålla, att motsättningarna i detta spörsmål
icke äro så mycket principiella som desto mera aktuella och kanske
också något ligga på det formalrättsliga planet. I praxis ha ju redan kommunerna
ansetts äga befogenhet att driva en viss bostadspolitik, och i de
yttranden, som avgivits med anledning av bostadssociala kommitténs första
betänkande, har ju också denna praxis erkänts och själva den princip, som
kommittén föreslog, också allmänt godtagits. Vi reservanter ha inte heller
vänt oss emot detta. Men däremot ha vi starkt satt i fråga lämpligheten a\
att lägga förevarande lagförslag till grund för en lagstiftning. I det skick
som lagen nu av andra lagutskottet presenteras riksdagen är den i alla fall
ganska stympad i jämförelse med det ursprungliga regeringsförslaget. Såsom
de närvarande finna är 3 § borttagen, och denna paragraf utgjorde dock
själva kärnpunkten i den lagstiftning, som socialministern ville ha fram.
Men det visade sig under behandlingens gång, att så väsentliga principiella
anmärkningar kunde framställas emot denna paragraf, att även majoriteten
helt enkelt ansåg det nu icke vara möjligt att upptaga den i den av majoriteten
här förordade lagstiftningen.

I övrigt har lagen nu till innebörd, att den ger rättighet åt kommunerna att
främja bostadsförsörjningen genom att nedbringa kostnaderna för anskaffande
eller innehav av fullvärdiga bostäder åt inom kommunen bosatta personer.
Vidare stadgar lagen skyldigheter i två hänseenden, dels för flertalet
kommuner att medverka vid bostadsförmedling och dels för kommuner med
mer än 10 000 invånare att upprätta s. k. bostadsförsörjningsplaner.

Lagstiftningen i förevarande skick innehåller ungefär det som man skulle
kunna anse vara gällande praxis utan någon lagstiftning, utan någon modifikation
på detta område. Men om man närmare tar del av den i och för
sig inte särdeles utförliga propositionen, så gör socialministern där åtskilliga
utfästelser om vad denna lagstiftning bör användas till. Han anför där
bland annat, att den skall kunna lämna ram för kommunala bostadssubventioner
även utan statligt tillskott för att underlätta bostadsproblemets lösning.
Han anser att tillskott skall kunna utgå till pensionärer, han tänker
sig subventioner till personer som äro uteslutna från statliga bostadsrabatter,
och han tänker sig att tomtmark skall ställas till förfogande för bostadsändamål
även i de fall, då statlig subvention icke utgår. Jag nämner endast
detta såsom några exempel. Som allmän sammanfattning av hans mål kan
man säga, att han vill nedbringa kostnaderna för anskaffande eller behållande
av fullvärdiga bostäder.

Uppmärksamheten bör här riktas på att det lagförslag, mot vilket vi av
huvudsakligen formella skäl vända oss, aldrig någonsin har varit föremål
för remiss till myndigheterna annat än till lagrådet, såvitt jag har kunnat
se av handlingarna. Det förslag, som på sin tid remitterades till kommunerna,
var bostadssociala kommitténs betänkande utan att detta ens i denna de!
hade satts i paragrafer. Om därför lagstiftningen inte synes ha blivit föremål
för någon mera vittomfattande kritik i remisserna, sammanhänger
naturligtvis detta i hög grad just med det förhållandet, att vederbörande sakkunniga
instanser aldrig ha haft ett konkret lagförslag till påseende.

I övrigt är här det intressanta att ställa frågan, vad en lagstiftning av
denna omfattning, även sedan 3 § utgått, kan tänkas komma att leda till.
Här fastslås vissa befogenheter för kommunerna, som praktiskt taget äro
obegränsade. Det finns väl all sannolikhet för att tro, att med det intresse,

56 JVp 34. Onsdagen den 9 juli 1947 fm.

Lag om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande. (Forts.)
som bostadspolitiken allmänt samlar bland de politiska partierna, bostadspolitiken
under sådana förhållanden kan bli föremål för stridigheter, som
inte skulle behöva bli lika intensiva eller omfattande, om denna sociallagstiftning
hade något närmare normerat de rättigheter, som kommunerna ha,
eller angivit den ram, inom vilken den kommunala självbestämningsrätten
hade att verka.

Om man jämför denna lagstiftning med sociallagstiftningen överhuvud, så
är det verkligen svårt att finna någon motsvarighet till den vida fullmakt,
som här ges. Vi ha t. ex. hälsovårdsstadgan, familjebidragslagstiftningen,
lagstiftningen om kommunala pensionstillskott och om civilförsvar, för att
inte tala om barnavårdslagen o. s. v. Alla dessa lagar äro ju mycket utförliga,
mycket specificerade; därför kan det inte behöva uppstå några enligt
min mening onödiga stridigheter inom kommunerna om den lämpliga omfattningen
av de kommunala befogenheterna på dessa områden. Vi ställde
den frågan direkt i utskottet, om man överhuvud taget kände till någon
annan lagstiftning av'' denna lätta konstruktion på det sociala fältet, och vi
fingo av vederbörande experter till svar, att det enda som möjligen skulle
kunna jämföras vore fattigvårdslagens 2 §. Men hur är nu reaktionen emot
fattigvårdslagens 2 §? Jo, man kan säga, att hela det arbete, som socialvårdskommittén
utfört under tio år, har varit ett enda försök att bryta ut
sten på sten ifrån denna 2 § och genomföra olika lagstiftningsregleringar,
som i ett eller annat avseende inneburit en normering av de kommunala
vårdbefogenheterna. Utan att på något sätt misstro kommunerna, föreställer
jag mig, att vi rörande bostadspolitiken nu kunna i de 2 500 primärkommunerna
och städerna få strider, som eljest icke skulle behöva få samma
omfattning. Man skulle framför allt — och det är kanske själva kärnpunkten
i vår uppfattning — genom en mera preciserad lag också vinna större garantier
för att kommunerna härvid icke ginge längre än som rättsligt låge
inom kommunens uttryckliga kompetens. Men vilken garanti bjudes nu i
detta hänseende, när lagen inte innehåller några som helst riktlinjer och när
alltså överordnade myndigheter, till vilka besvär skola kunna riktas, inte
ha någon ledning att hämta därifrån? Dessa synpunkter skulle ju i och för
sig inte behöva tillmätas så stor vikt, om man inte här rörde sig på ett,
såvitt jag förstår, utomordentligt känsligt område. Det gäller ju att vissa
människor skola beviljas en hjälp som inte tillkommer andra, och själva
urvalet av dessa människor genom behovsprövningen måste bli mycket
grannlaga och kan komma att göras till föremål för kritik.

Utöver detta skulle jag bara vilja framföra, att det synes mig litet besynnerligt.
att man nu, efter att i så många år har tillämpats en praxis som
såvitt jag vet knappast har rubbats genom några undanröjanden av beslut
efter besvär hos högre myndigheter, skall iaktta en sådan skyndsamhet, att
man inte ens kan avvakta de utredningar som pågå i ämnet och till vilka
departementschefen själv har hänvisat. För det första ha vi ju 1946 års
kommunallagskommitté, vars uppgift just berör den centrala frågan om förhållandet
mellan staten och kommunerna. Vidare har ju bostadssociala utredningen
avlämnat andra delen av sitt slutbetänkande, som särskilt behandlar
vissa organisationsproblem men som ännu alls inte har blivit föremål
för dryftande vare sig av regeringen eller av riksdagen. Det har ju tryckts
först sedan propositionen avlämnats. I föreliggande utskottsbetänkande kan
man också inhämta att ytterligare en kommitté är under tillsättning, näm -

Onsdagen den 9 juli 1947 fm.

Nr 34.

Lag om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande. (Forts.)
iigen för att behandla vissa organisatoriska problem inom bostadspolitiken.
Allt detta borde ha gjort det naturligt, synes det mig, att man åtminstone
hade väntat med den nya lagens ikraftträdande till den 1 juli 1948. Om
Kungl. Maj:t dröjt med att framlägga detta lagförslag till nästa år, hade
Kungl. Maj:t kunnat ta hänsyn till dessa utredningars resultat och beakta
de önskemål, som på annat sätt kunnat framkomma, liksom de erfarenheter
man till dess hade kunnat vinna.

Jag vill också fästa uppmärksamheten på att jag sällan under min relativt
korta riksdagsmannabana i andra lagutskottet har varit med om ett ärende,
där även utskottsmajoriteten har stått så frågande till många av de problem,
som diskuterats. Bl. a. har frågan om rätten för högre myndigheter att
ålägga kommuner vissa förpliktelser i bostadsfrågan blivit föremål för
mycket olika bedömanden. Departementschefen och bostadssociala utredningen
tyckas ha den uppfattningen, att några förelägganden egentligen inte
skulle behöva ske; det var emellertid under förutsättning att den tredje
paragrafen kvarstode. Inom utskottet har man på experthåll närmast haft
en annan uppfattning och med hänsyn till exempelvis prejudikat från polislagen
hävdat, att ett avslag på en framställning i kommunalfullmäktige
om en åtgärd till bostadsförsörjningens främjande skulle kunna leda till att
länsstyrelse eller högre myndighet vid besvär ålade kommunen den skyldighet,
som kommunen inte ansett sig behöva åtaga sig.

Jag skall inte närmare gå in på frågan om expropriation, vilken ju är berörd
i utskottsutlåtandet, men i stället framhålla att ingen motivering har
anförts varför begreppet »inom kommunen bosatta personer» har använts.
Om det har skett godtyckligt eller inte är svårt att säga. I varje fall har
man här berikat vår socialpolitik med ytterligare ett uttryck, vars tolkande
i och för sig kan leda till svårigheter och just nu måste vara särskilt vanskligt
med hänsyn till den konkurrens som råder på arbetsmarknaden och
kanske också till den konkurrens om företagen, som råder mellan kommunerna.
Jag tror att hela utskottet är enigt om att denna formulering av lagens
första paragraf kan komma att föranleda stora svårigheter, inte minst interkommunala.

Under sådana förhållanden, herr talman, synes det mig att det riktigaste
hade varit — inte minst efter den stympning av lagen som skett genom
utskottsmajoritetens eget beslut — att man hade väntat och låtit företa en
ny utredning. Man skulle så mycket lättare ha kunnat göra detta som man
därigenom hade kunnat fortsätta på det hittillsvarande planet. Några större
olägenheter skulle såvitt jag förstår inte därigenom ha uppstått, men däremot
skulle man genom denna varsamhet ha vunnit alt lagen inte som nu
hade direkt inbjudit till stridigheter och mer eller mindre överlagda experiment
ute i våra kommuner. Ett annat år skulle vi ju också ha halt andra
erfarenheter liksom flera utredningsbetänkanden att bygga på.

I detta sammanhang kan man ju inte heller alldeles bortse ifrån — det är
tvärtom nödvändigt att understryka det — att den föreliggande bristen på
material o. d. på byggnadsmarknaden gör att de åtgärder, som kommunerna
under detta år och kanske under ett par år framåt skulle kunna vidtaga
med ledning av denna lag, i stort sett torde vara lika med noll. Byggnadssektorn
är ju oerhört trång, och kontrollen uppifrån när det gäller
byggnadsmaterial är och kommer under ett eller annat år framåt att vara
mycket sträng.

Nr 34.

Onsdagen den 9 juli 1947 fm.

Lag om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande. (Forts.)

Ja, herr talman, detta är det huvudsakliga av den motivering jag velat
anföra till stöd för den reservation, som har avgivits av utskottets sju borgerliga
ledamöter, och jag ber att med dessa ord få yrka bifall till denna
reservation.

I detta yttrande instämde herrar Rgberg, Gezelius, Jacobsson i Igelsbo och
Stjärne.

Herr Kempe: Herr talman! Jag förmodar, att pricipiella uppfattningar
här bryta sig och att det icke torde vara möjligt för oss att övertyga varandra.
Därför skulle vi kanske kunna koncentrera oss på de förslag, som
här föreligga och de yrkanden, som ställts i bland annat en motion ifrån
vår grupp. Jag vill bara konstatera, att det föreliggande förslaget kommer
såsom en konsekvens av den bostadspolitik, som statsmakterna ha inriktat
sig på att föra. Bostadssociala utredningen har, som också herr Håstad
omnämnde, bland annat i sitt betänkande framhållit följande: »Under åberopande
av det anförda vill utredningen föreslå, att en lagstiftning kommer
till stånd av innebörd, att kommun är skyldig att, i händelse bostadsförsörjningen
inom kommunen inte är tillfredsställande, vidtaga åtgärder
för dess förbättring. En sådan bestämmelse skulle definitivt fastslå, att
bostadsförsörjningen hör till kommunens gemensamma hushållningsangelägenheter,
vilket hittills varit en skäligen svävande fråga, och giva en
grund för den mera omfattande och permanenta verksamhet för bostadsförhållandenas
förbättring inom kommunen, som är en ofrånkomlig förutsättning
för genomförande av ett bostadspolitiskt program, som syftar till
en allmän höjning av bostadsstandarden.»

De, som äro principiella anhängare av att samhället skall svara för bostadsförsörjningen
i större omfattning, kunna ju inte vara motståndare till
att en sådan här lag kommer till, och därför anser jag, att de borgerliga i
allmänhet och särskilt de borgerliga, som själva äro hyresgäster, skulle ha
intresse av att en sådan här lagstiftning kommer till stånd. Vi äro överens
med regeringen i denna fråga, och vi hava endast med vår motion sökt att
komplettera regeringens förslag med ett enligt vår mening viktigt tillägg,
som skulle infogas i 2 § och få följande lydelse: »Bvggnadsföretagare, som
åtnjuta lån och bidrag av statsmedel för uppförande av hyreshus, äro skyldiga
att, om kommun så beslutar, uthyra lägenheterna genom kommunal
bostadsförmedling.» Utskottet säger i sitt utlåtande till svar på denna motion
bland annat följande: »Sedan det blivit en kommunal skyldighet att
förmedla statliga lån och bidrag, förlora givetvis kommunerna möjligheten
att vid sin förmedling fästa särskilda villkor, exempelvis skyldighet för låntagare
att vid uthyrning av fastigheten anlita kommunal bostadsförmedling.»
Stockholms stad har fattat ett sådant beslut, och om utskottets förslag godtages
oförändrat, blir faktiskt följden, att man upphäver stadens beslut i
detta hänseende. Det är därför vi äro intresserade av att man gör ett tillägg
i 2 § av den lydelse jag ovan angivit. Det kan hända, att det kan finnas ett
visst berättigande i det som utskottet säger i det följande nämligen: »De
berättigade kommunala önskemål, som kunna finnas, att med tillhjälp av
den kommunala bostadsförmedlingen skaffa möjligheter att dirigera hyresmarknaden
låta sig emellertid icke tillgodoses inom ramen av den förevarande
lagstiftningen. I stället torde, om ett dylikt villkor för den statliga

Onsdagen den 9 juli 1947 fm. Nr 34. 59

Lag om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande. (Forts.)
långivningen på området bör införas, det redan i de allmänna grunder för
lånens erhållande, vilka fastställas av Kungl. Maj:t och riksdag, inryckas
en bestämmelse, som möjliggör för kommun att knyta detta villkor till
sin medverkan.» Detta uttalande kan i och för sig vara riktigt, och jag
skulle gärna sett, att man haft möjlighet att tillfoga en sådan bestämmelse,
när det gäller lånen, men då det inte ges möjlighet därtill, tycker jag, att
man mycket väl kunde vågat sig på det av oss föreslagna tillägget till 2 §
i den föreslagna lagen.

Vidare har utskottet enligt min mening åstadkommit en försämring i jämförelse
med Kungl. Maj:ts förslag genom att helt enkelt bifalla en motion
från borgerligt håll och stryka 3 § i förslaget. Räcker man hin ett finger,
vill han ha hela handen. Det märks i varje fall på herr Håstad, som försvarar
en reservation med yrkande om avslag på lagförslaget. Jag tycker,
alt det inte funnits någon anledning för utskottets majoritet att ge efter här,
även om majoriteten varit förvissad om att förslaget kommer att kompletteras
nästa år. De, som äro anhängare av denna principiella inriktning av
bostadspolitiken, skulle enligt min mening mycket väl kunnat ena sig om
att gå med på Kungl. Maj:ts förslag.

Jag ber, herr talman, att med dessa ord få yrka dels bifall till motionen
II: 480, i vad den avser detta tillägg till 2 §, dels att 3 § i Kungl. Maj:ts förslag
bibehålies.

Herr Ståhl: Herr talman! Herr Kempe sade, att de socialdemokratiska
ledamöterna i utskottet räckt hin ett finger, och eftersom jag, herr talman,
i detta fall råkar förkroppsliga hans föreställning om hin — det är nämligen
jag. som har väckt den motion, vari yrkas borttagande av 3 § och vilken
blivit tillstyrkt av utskottet — måste jag uttrycka min tillfredsställelse över
att utskottsmajoriteten har gått mig till mötes på den punkten. Jag tror
inte det behövs någon polemik mot det yrkande, som här framställts av
herr Kempe. Enligt min mening måste var och en, som läser 3 § och bedömer
dess innehåll mot bakgrunden av dagens läge på bostadsmarknaden,
om han har något sinne för verkligheten, konstatera, att en sådan bestämmelse
som den i 3 § är omöjlig att tillämpa. Jag vill också, herr talman,
här konstatera, att både stadsförbundet och landskommunernas förbund
ansett, att en lagstiftning i överensstämmelse med 3 § skulle, i varje fall i
nuvarande läge, helt enkelt vara otänkbar.

Om jag alltså ansluter mig till utskottets förslag, ber jag, herr talman,
att få säga ett ord till min ärade vän herr Håstad, som här talade som
representant för reservanterna. Jag kan inte förstå, hur man kunnat känna
behov av att yrka avslag på de övriga paragraferna i den föreslagna lagstiftningen.
Den som deltar i kommunal bostadsförvaltning ser ju dagligen
och stundligen, hur nödvändigt det är, att något verkligen göres på detta
område, och jag är övertygad om att ifall herr Håstad deltagit i sådan förvaltning,
så skulle han gjort samma erfarenhet. För närvarande tvingas
kommunerna, i varje fall i rätt stor utsträckning, att bilda kommunala
företag som ett slags skenföretag för att via dem kunna kommunalt dirigera
bostadsmarknaden och lämna bidrag till bostadsbyggande. Jag tror,
alt ett sådant tillstånd inte är någonting, som bör bibehållas, herr Håstad.
Tvärtom 1 Genom avfattningen av 1 § få kommunerna klarhet om vad de
kunna göra på detta område. Herr Håstad gör gällande, att kommunernas

Nr 34.

Onsdagen den 9 juli 1947 fm.

Lag om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande. (Forts.)
rätt därvidlag i varje fall borde ha begränsats genom lagtexten, och jag har
ju hört nämnas ifrån utskottet, att det är en sådan formulering man varit
på jakt efter. Jag förstår inte varför vi, som i allmänhet hålla på den kommunala
självbestämningsrätten, skola försöka göra inskränkningar i denna
på detta område. Jag tror, att vi med ganska lugnt samvete, herr talman,
kunna överlåta åt kommunerna att sköta den saken. Känner jag svenska
kommunalmännen något så när rätt, är jag ganska säker på att de komma
att visa samma försiktighet, som de i stort sett gjort hittills.

Vad beträffar 2 § i lagförslaget skulle jag, herr talman, vilja fråga varför
man skulle stryka denna paragraf. Därigenom skulle invånare i vissa kommuner
till äventyrs kunna gå miste om statligt bidrag till bostadsförsörjningen,
för den händelse nämligen de kommunala myndigheterna skulle
vara så efter sin tid, att de vägrade tjänstgöra som förmedlare av statligt
bidrag för ändamålet. Såvitt jag kan läsa denna paragraf rätt innebär den
ett åläggande för kommunerna att förmedla den hjälp staten ställer till förfogande
och ingenting vidare. Om man, såsom herr Håstad och jag, har
den uppfattningen, att det är kommunerna som äro det primära, bör det väl
vara deras skyldighet att gå dessa individuella intressen till handa. Om man
skulle följa reservanternas linje skulle invånare i sådana kommuner, som
vore villiga tjänstgöra som förmedlingsorgan, få andra förmåner än invånare
i sådana kommuner, som vägrade tjänstgöra som förmedlingsorgan.
Jag har visserligen inte hört talas om något sådant fall, men det skadar i
varje fall inte, att kommunernas principiella skyldighet att förmedla lån
och statsbidrag fastslås i lagtexten.

Vad beträffar 3 § finner jag det blott i sin ordning, att i kommuner av
den storlek, som där angives, verkligen upprättas bostadsplaner, så att man
vet vad man gör från det ena året till det andra. Är det något man i det
kommunala livet har haft anledning att ångra är det, att man behandlat
bostadsfrågan för kortfristigt. Ju längre sikt man ser den på, desto bättre
tror jag det är för den bostadsbehövande allmänheten.

Jag skulle till sist vilja framföra en reflexion av allmän art beträffande
reservationen, nämligen att man, när man hörde herr Kempes anförande,
fick en känsla av att om reservationen i år skulle bifallas, riskerade vi att
följande år få tillbaka detta lagförslag i dess ursprungliga form. Jag anser,
att reservanterna även av denna anledning borde ha haft goda skäl att
godtaga utskottsmajoritetens förslag.

Jag ber härmed, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Håstad erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Det verkar som om herr Ståhl kände sig som segrare i dag, därför
att en av honom väckt motion om att 3 § skulle strykas blivit tillstyrkt av
utskottet. Utan att på något sätt vilja grumla hans glädje måste jag säga,
att det inte var på grund av de motiv han anfört, som utskottsmajoriteten
enade sig om att slopa 3 §, utan det var, som framgår av utskottets utlåtande,
av helt andra skäl.

Nu vill han dessutom göra gällande, åtminstone indirekt, att vi reservanter,
som ju dock omfatta även företrädare för hans eget parti, inte skulle
förstå den stora vikt bostadsfrågan just nu har. Vi ha redan sagt — det
står i inledningen till vår reservation — att vi finna det oundgängligt att i
framtiden kommunernas medverkan på visst sätt ingår som ett led i en

Onsdagen den 9 juli 1917 fm.

Nr 34.

Lag om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande. (Forts.)
statlig bostadspolitik, och vad beträffar det parti jag företräder, vill jag
framhålla, att vi i vårt nya program angivit vissa konkreta uppgifter för
kommunerna härvidlag. Men därmed följer inte att man under alla förhållanden
skall vara skyldig att bifalla vilket lagförslag som helst, om man
inte anser detta vara i alla hänseenden tillfredsställande. Jag tror, att det
inte bara bland reservanterna utan också inom utskottets majoritet fanns
mycket starka tvivelsmål om huruvida inte en mera ingående reglering på
denna punkt med hänsyn till frågans mycket känsliga natur — subventioner
ha lämnats än hit och än dit — varit önsklig.

Herr Ståhl säger, att det är en .överdriven fruktan för strid inom kommunerna,
som ligger bakom reservanternas ståndpunkt. Herr Ståhl hyser kanske
den uppfattningen, men jag kan inte dela den. Jag tror, att det finns
många i denna kammare, som anse det onödigt att riva upp alla tänkbara
strider i kommunerna. I stället skulle man, på sätt eljest brukar ske i sociallagstiftningen,
kunna genom allmänna normer reglera vissa områden
och låta den kommunala självbestämningsrätten fritt spela därinom.
Inom ett eller två år få vi se, vem som har rätt, herr Ståhl och majoriteten
å ena sidan eller reservanterna å den andra. Vi kanske få se det redan valåret
1948, och det kanske kommer att synas också i Karlstad. Vi ha ansett
en omarbetning önsklig, och vi ha gjort det av skäl, som jag ursprungligen
framhållit, nämligen att det inte är någon större risk att dröja; dels finns
det en fast praxis, dels är läget på byggnadsmarknaden sådant, att det inte
i år spelar någon större roll om man följer reservanternas eller utskottets
förslag i denna del.

Vidare anförde:

Herr Hellbacken: Herr talman! Efter herr Ståhls anförande kan jag fatta
mig synnerligen kort, då hans inlägg egentligen var en motivering för bifall
till vad utskottet har anfört.

Som kammarens ledamöter torde känna till, kommer bostadsfrågans ordnande
att bli en av de mest krävande kommunala uppgifterna under de
närmaste åren, åtminstone såvitt nu kan bedömas. Detta gäller inte bara
städer utan även tättbebyggda samhällen på landsbygden. Följer man Kungl.
Maj:ts förslag har man lagfäst förfaringssätt som redan litet varstans tilllämpats,
jag höll på att säga olagligt. Dessutom har man genom 2 § ålagt
kommunerna att medverka till att de bostadsbehövande få hjälp att komma
i åtnjutande av de statliga hjälpåtgärderna för bostadsfrågornas ordnande.
I 1 § i lagförslaget i propositionen har man. som kammarens ledamöter
finna, velat legalisera den kommunala hjälpverksamhet, som redan nu förekommer.
Jag kan tillägga, att man i många kommuner redan nu, trots att
sådana beslut inte skulle stå sig, därest de bleve överklagade, genom kommunal
subvention medverkat till bostadsbyggande. Det kommer, när denna
lag nu antages, att bli fullt legalt att lämna dylika subventioner. Såsom
herr Ståhl sade, har man i andra kommuner, där man varit mera känslig
och inte vågat gå så långt på detta område, begagnat sig av andra möjligheter,
som jag skulle vilja beteckna som osunda vägar, för att kringgå gällande
bestämmelser och därigenom gardera sig mot ett överklagande. Oavsett
olika politiska uppfattningar man har i det läge vi för närvarande befinna
oss, bär man resonerat som så, att det är eu brist i lagen, att kommunerna
inte ha självbestämningsrätt i detta hänseende.

Beträffande 3 § i lagförslaget har utskottet ansett, att riksdagen inte bör

62 Nr 34. Onsdagen den 9 juli 1947 fm.

Lag om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande. (Forts.)
gå så långt, som Kungl. Maj:t föreslagit. Anledningen härtill är, såsom herr
Håstad här framhållit, att det pågår en utredning. När den utredningen
blir färdig, får man ju se, om man bör gå längre än utskottet nu föreslagit.
Inom utskottet har ingen röst höjts för motionen nr 480, vilken herr
Kempe yrkade bifall till. Vi anse nämligen, att det däri föreslagna tillägget
just skulle utgöra inkörsporten till de tvistigheter inom kommunerna, som
man vill söka undvika.

Jag skulle, herr talman, vilja säga att det nu föreliggande förslaget säkerligen
kommer att i stället för att medverka till tvistigheter, såsom det har
hävdats av reservanterna, överbygga meningsskiljaktigheter. Man kommer
nu att känna sig säker, när man lämnar kommunalt stöd till bostadsbyggen
utöver det stöd som den statliga subventionen innebär. Jag har mycket svårt
att tro, att reservanterna, som yrka avslag på propositionen, känna till hur
förhållandena te sig litet här och var ute i kommunerna. Där kunna uppkomma
tvistigheter, därest överklaganden äga rum i alla de fall, då man
från olika partiers sida ansett att man skulle gå vederbörande till mötes
med kommunal subvention.

Jag kan icke finna, herr talman, annat än att det förslag som här föreligger
bör antagas av riksdagen. Det är ju, som jag tidigare nämnt, endast
ett legaliserande av vad som tidigare förekommit i kommunerna.

Herr Jacobsson i Igelsbo: Herr talman! Då jag tillhör dem som undertecknat
den reservation, vilken är fogad till utskottets utlåtande, skall jag
be att få säga några ord.

Det är icke på grund av bristande positivt intresse för lösande av frågan
om kommunernas befattning med bostadsanskaffningen, som vi reserverat
oss, utan med hänsyn till att det lagförslag som förelädes utskottet var av
den beskaffenheten, att vi ansågo oss icke kunna tillstyrka det. Detta framgår
ju också bl. a. därav, att en paragraf strukits av majoriteten. I viss mån
sammanhänger det väl med att i denna liksom i flera andra stora frågor,
som kommit fram mot riksdagens slut, behandlingen måst forceras. Vi ha
ansett det vara säkrare att spara på ett beslut till dess man fått se resultatet
av de utredningar som pågå på området, bl. a. den utredning kommunallagskommittén
håller på med.

Här har talats om kommunala tvistigheter. Ja, herr talman, min uppfattning
är den, att även om vi nu i dag besluta antaga denna lag, ha vi
ingalunda därmed undanröjt anledningarna till kommunala tvister. Det är
med hänsyn därtill vi ha velat ha en ytterligare prövning av detta ärende.

Vad denna verksamhet för anskaffande av bostäder beträffar — jag tänker
speciellt nu på landsbygdens förhållanden och beviljandet av tertiärlån.
bidrag till barnrikeegnahem m. m. — så ha redan de kommuner, där behov
förefunnits, skaffat sig kommunala organ, som kunnat fördela de statliga
bidragen och lånen till dem som behöva dem. Med hänsyn därtill ha vi ansett
att man kan dröja med saken tills ärendet är utrett och i ett annat skick.

Herr Ståhl talade om att det råder och skulle komma att råda ovisshet
om hur man skall fatta dessa frågor. Jag har den uppfattningen, herr Ståhl,
att ovissheten står kvar, även om vi i dag besluta i enlighet med utskottsmajoritetens
förslag.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till den vid utskottets utlåtande
fogade reservationen.

Onsdagen den 9 juli 1947 fm.

Nr 34.

Lag om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande. (Forts.)

Herr Larsson i Stockholm: Herr talman! När jag lyssnar till denna
debatt och ännu en gång överväger innebörden i den lagstiftning som här
är föreslagen, kan jag icke finna annat än att lagen, i den lydelse den enligt
utskottsförslaget skulle få, i de punkter som här särskilt varit föremål för
skilda meningar innehåller en sannfärdig beskrivning av kommunal praxis.

Kommunerna ha i mycket stor utsträckning långt tidigare och innan den
statliga bostadspolitik som vi i dag diskuterat inaugurerats använt sig av
den rätt och frihet de ha att »enligt de grunder och i den ordning kommunerna
bestämma» vidtaga åtgärder för att hjälpa inom kommunerna bosatta
personer att få fullvärdiga bostäder. Lagen ger helt enkelt en beskrivning
av kommunal bostadspolitik, sådan den har bedrivits mycket länge här i
landet. Denna är på vissa punkter behäftad med en oklarhet i fråga om den
rättsliga kompetensen. Den föreslagna lagstiftningen avser att undanröja
denna oklarhet. Visserligen vill jag gärna medgiva, att man i betraktande
av att vi om ett eller annat år ha att vänta en mera definitiv reglering av
den kommunala kompetensen icke får alltför mycket överdriva betydelsen
av den föreslagna lagen, men jag kan å andra sidan icke finna annat än
att den princip lagen ger uttryck åt är riktig och att det är önskvärt, att den
oklarhet i fråga om den kommunala kompetensen som föreligger blir undanröjd.
Jag har därför utomordentligt svårt att på de skäl, som reservanterna
anfört och som herr Håstad här utvecklat, gå emot den föreslagna
lagstiftningen.

I likhet med herr Ståhl finner jag att de bestämmelser som innehållas i 2
och 3 §§ enligt utskottets paragrafering i och för sig äro riktiga och att de
icke kunna anses innehålla något för den kommunala självbestämmanderätten
betänkligt eller riskabelt. Jag måste för övrigt säga — må det tillåtas
mig utan att blanda mig i herr Ståhls och herr Håstads mellanhavanden —
att det dock synes, som om utskottet tagit ett ganska starkt intryck av herr
Ståhls motion, då utskottet nu upprepar det skäl mot den ursprungliga 3 §,
som i herr Ståhls motion anförts, nämligen risken för en obehörig centraldirigering
— om jag så får säga — av den kommunala bostadspolitiken. Det
tror jag också, herr talman, är ett skäl som är mycket starkt och som står
sig, måhända längre än det ytterligare skäl som av utskottet anförts, nämligen
sammanhanget med den blivande nya expropriationslagstiftningen.

Då alltså denna lag i det skick den lämnat utskottet icke, så vitt jag förstår,
kan ge anledning till de betänkligheter som anförts och då den är ägnad
att undanröja en praktiskt hinderlig oklarhet, kan jag för min del, herr talman,
icke annat än i likhet med andra, föregående talare här förena mig i utskottets
hemställan, detta även i betraktande av alt den förevarande lagstiftningen,
såsom också utskottet påpekar, får anses vara av provisorisk natur
och snart nog kommer att ersättas av en annan och måhända i de större
kommunala sammanhangen mera tillfredsställande lagstiftning.

Herr Håstad: Herr talman! Vi kanske icke ha tid att taga upp frågan om
herr Ståhl och hans insats, men eftersom herr Larsson fortfarande tycks tro,
att det är herr Ståhls motion som avgjort saken, vill jag kategoriskt förklara,
att det icke alls förhåller sig så. Det var först när expropriationsfrågan kom
upp, vilken icke alls berördes i motionen, som utskottet ändrade sitt beslut
och frångick sitt tidigare tillstyrkande. Därför tror jag att vi kunna i detta
sammanhang avföra herr Ståhl från ämnet och gå tillbaka till det ursprung -

64 Nr 34. Onsdagen den 9 juli 1947 fm.

Lag om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande. (Forts.)
liga diskussionsämnet, nämligen huruvida denna lagstiftning just i år är
nödvändig eller ej. Härom yttrar herr Yngve Larsson med sin stora erfarenhet
från det kommunala, att vad denna lag innehåller är en »sannfärdig
bild» av den praxis, som för närvarande råder på det kommunala området
i avseende å bostadspolitiken. Ja, det är just detta vi vilja taga fasta på. Vi
säga, att eftersom det är på det sättet att några hinder för kommunala
bostadsåtgärder inte resa sig — och det påståendet är väl till största delen
riktigt — kan det ifrågasättas, om det nu är nödvändigt att genomföra en
provisorisk lagstiftning, om denna för oss ut i ett läge, där det icke finns
någon möjlighet att överblicka konsekvenserna. Här få kommunerna fullständigt
fria händer genom de rättigheter, som 1 § skänker. Samtidigt har
man i propositionen tagit bort den underställningsskyldighet som förut fanns
och som skulle ge en viss ledning, för den händelse det ansåges att t. ex. en
majoritet överträtt sina befogenheter eller att en viss grupp ensidigt försökt
sko sig och tillgodose sina intressen. Genom att man tagit bort denna underställningsskyldighet
och detta samarbete mellan den centrala myndigheten
och kommunerna finnas inga rättsliga garantier kvar. Kvar står då kommunernas
fria rätt att göra vad majoriteten själv behagar. Det är just med
hänsyn därtill vi ansett att det kan diskuteras i nuvarande läge, om man
icke borde gå till en förnyad utredning och omprövning. Med utgångspunkt
från herr Larssons sätt att se saken borde man lika väl ha kommit fram till
att följa reservationen som utskottets hemställan, till vilken herr Larsson
yrkade bifall.

Herr Hellbacken erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Herr Håstad säger, att eftersom det man vill uppnå genom
lagstiftningen redan finns i praktiken, kan man lika gärna avvakta de fullständiga
utredningar, som reservanterna åberopa sig på. Men jag vill säga
till herr Håstad och reservanterna, att därest en kommun vägrar, blir det
ingen medverkan till att de statliga subventionerna komma dem till del som
bygga i kommunen. Det föreligger faktiskt en brist i lagstiftningen. Om en
kommun lämnar kommunal subvention för att fylla ut den statliga subventionen,
är detta olagligt. Man äger icke rätt att göra det. Om beslutet överklagas,
upphäves ett sådant beslut som av den kommunala beslutande myndigheten
anses riktigt, och det har, såsom herr Larsson i Stockholm mycket
riktigt sade, förekommit i flera år att kommuner lämnat bostadssubventioner.
Varför skola vi då, såsom i reservationen sägs, vänta ytterligare på
en utredning, som kommer kanske om två eller tre år?

Jag kan icke finna, att reservanterna ha haft något fog för att yrka avslag
på detta förslag. Vidhåller mitt yrkande om bifall till utskottets förslag.

Härpå anförde

Herr Larsson i Stockholm: Herr talman! Det är alldeles riktigt, såsom
herr Håstad säger, att jag betecknade 1 § som en sannfärdig skildring av
kommunal praxis. Men jag tillfogade i samma andedrag, att det när det
gäller många av de kommunala beslut, som i denna praxis fattas, råder en
rättslig osäkerhet. Det är en ofta framträdande osäkerhet inom kommunerna
vad man har för befogenhet i fråga om en bostadspolitik, som mycket
ofta alla grupper inom kommunen äro eniga om att finna förnuftig och
riktig. Att denna orsak till osäkerhet gör en laglig reglering av dessa förhål -

Onsdagen den 9 juli 1947 fm. Nr 34. 65

Lag om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande. (Forts.)
landen önskvärd har också betygats av båda de kommunala riksorganisationer,
som här ha yttrat sig, nämligen Svenska stadsförbundet och Svenska
landskommunernas förbund.

Jag skall gärna, herr Håstad, lämna herr Ståhl och hans eventuella
ambitioner å sido här, men vad jag icke vill lämna å sido är de argument
han anfört, nämligen att stadgandet i 3 § är en inkörsport för ytterligare ett
centralt, statligt inflytande över kommunerna. Det är, så vitt jag kan finna,
detsamma som utskottet något fylligare säger i sista stycket av behandlingen
av 3 §. Jag upprepar ännu en gång den önskan, att detta argument
mot den föreslagna lagstiftningen måtte stå sig, när det tidigare anförda
och av herr Håstad så högt uppskattade argumentet, sambandet med
expropriationslagstiftningen, blivit genom en ny expropriationslagstiftning
undanröjt.

Herr Håstad framhåller, att genom 1 § få kommunerna fullständig frihet.
Man har t. o. m. tagit bort underställningsskvldigheten, som var stadgad i
bostadssociala utredningens förslag, säger han. Ja, herr talman, det har man
gjort, och det med rätta i den kommunala frihetens namn. Nu kunna kommunerna
på detta område göra vad som helst, menar herr Håstad. Ja, ett
sådant tal har man hört varje gång det varit fråga om att utvidga den kommunala
självstyrelsen ända sedan 1856 års betänkande framlades, som ligger
till grund för den nuvarande kommunallagstiftningen. Man skulle rent
av, säger väl herr Håstad, kunna på grund av denna lag besluta bostadssubventioner
åt borgarråd. Något så förfärligt kan verkligen komma att ske
enligt denna lag, men jag tror att den kommunala självstyrelsens princip:
»frihet under ansvar» borgar för att sådana förskräckliga misstag förebyggas.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan; 2:o) bifall till den av herr Holmbäck
m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen; samt 3:o) bifall till det
av herr Kempe under överläggningen framställda yrkandet; och fann herr
talmannen den förstnämnda propositionen vara med övervägande ja besvarad.
Herr Kempe begärde emellertid votering, i anledning varav herr
talmannen för bestämmande av kontrapropositionen ånyo upptog de båda
återstående propositionerna, av vilka herr talmannen nu fann den under
2:o) angivna hava flertalets mening för sig. Jämväl beträffande kontrapropositionen
äskade herr Kempe votering, i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition i huvudvoteringen angående
andra lagutskottets utlåtande nr 53 antager den av herr Holmbäck
m. fl. avgivna reservationen, röstar

.Ta:

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda votering antagit
del av herr Kempe under överläggningen framställda yrkandet.

Andra kammarens protokoll 19b7. Nr 3b. 5

Nr 34.

Onsdagen den 9 juli 1947 fm.

Ändring i
stadgan om
ersättning för
r iksdagsmannauppdragets

fullgörande.

Lag om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande. (Forts.)
för ja-propositionen, vadan kammaren till kontraproposition i huvudvoteringen
antagit bifall till den av herr Holmbäck m. fl. avgivna reservationen.
I enlighet härmed blev nu efter given varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller andra lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 53, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nejj

Vinner Nej, har kammaren bifallit den av herr Holmbäck m. fl. avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav, att han funne
flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Herr Håstad
begärde likväl rösträkning, vadan votering medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 129 ja och 78 nej, varjämte 1 av kammarens ledamöter
avstod från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet hemställt.

§ 3.

Föredrogos i ett sammanhang konstitutionsutskottets utlåtande nr 26, i
anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till lag angående ändring
i stadgan den 21 februari 1941 (nr 98) om ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande, ävensom i ämnet väckta motioner; samt

andra lagutskottets utlåtande nr 51, i anledning av en i första kammaren
väckt motion, nr 325, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag
till lag angående ändring i stadgan den 21 februari 1941 (nr 98) om ersättning
för riksdagsmannauppdragets fullgörande, såvitt motionen hänvisats
till lagutskott.

Till konstitutionsutskottets handläggning hade båda kamrarna den 21 maj
1947 hänvisat en av Kungl. Majd till riksdagen avlåten proposition., nr 276,
däri Kungl. Majd, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden den 9 maj 1947, föreslagit riksdagen att
antaga ett vid propositionen fogat förslag till lag angående ändring i stadgan
den 21 februari 1941 (nr 98) om ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande.

Kungl. Maj ds förslag innebar, att rätt till pension skulle införas för riksdagsman.
som tillhört riksdagen minst tolv år före fyllda 65 år, samt att
pension skulle utgå fr. o. m. dagen näst efter den då han upphört att vara
ledamot av riksdagen, såframt han vid denna tidpunkt uppnått 65 års
ålder, och eljest fr. o. m. dagen näst efter den, då han uppnått nämnda
ålder. Pension skulle utgöra för den, som tillhört riksdagen under minst
tolv år, 2 004 kronor; för varje helt år utöver tolv skulle summan ökas
med 204 kronor, till dess efter tjugu riksdagsår full pension av 3 636
kronor uppnåtts. För det fall att vid sidan av riksdagsmannapension lön
eller pension av statsmedel eller med bidrag av statsmedel eller från kommun
uppbures, föreslogs viss reduktion av pensionsförmånen.

1 samband härmed hade konstitutionsutskottet till behandling förehaft
ett antal i anledning av propositionen inom riksdagen väckta motioner.

Onsdagen den 9 juli 1947 fm. Nr 34.

Ändring i stadgan om ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande.
(Forts.)

I de likalydande motionerna I: 330 av herr Andersson, Elon, in. fl. och
11:489 av herr Ohlin m. fl. samt i motionerna 11:482 av herrar Hansson
i Skegrie och Johnsson i Skoglösa, 11:486 av herr Adolfsson m. fl., 11:488
av herr Skoglund i Doverstorp in. fl. och II: 490 av herrar Utbult och Svensson
i Ljungskile hade föreslagits, att riksdagen måtte avslå Ivungl. Maj:ts
proposition nr 276.

Konstitutionsutskottet hemställde,

1) att riksdagen, med förklarande att Kungl. Maj:ts förevarande proposition
ej kunnat i oförändrat skick bifallas, i anledning av sagda proposition
ävensom motionerna 1:328, 1:331 och 11:483, 1:332 och 11:487, 11:481
samt 11:485 ville för sin del antaga ett av utskottet framlagt förslag till lag
angående ändring i stadgan den 21 februari 1941 (nr 98) om ersättning
för riksdagsmannauppdragets fullgörande;

2) att motionerna a) 1:325, i vad motionen hänvisats till konstitutionsutskottet,
b) I: 330 och II: 489, c) II: 482, d) II: 486, e) II: 488 samt f) II: 490
måtte anses besvarade genom vad utskottet ovan under 1) hemställt.

Enligt utskottets förslag skulle riksdagsman, som tillhört riksdagen minst
åtta år före fyllda 65 år, äga rätt till pension, som i vanliga fall skulle utgöra
för den, som tillhört riksdagen nämnda tid, 1 188 kronor per år och
för den, som tillhört riksdagen tjugu år eller längre tid före 65 års ålder,
3 636 kronor per år; för varje år utöver åtta skulle pensionen öka med 204
kronor.

Vid konstitutionsutsköttets berörda utlåtande hade fogats reservationer:

1) av herrar Arrhén, Thorell, Nolin, Dickson och Larsson i Stockholm,
vilka i huvudsaklig anslutning till vad som anförts av reservanterna inom
den för ändamålet tillsatta utredningen, herrar Persson i Svensköp och
Velander, ävensom i motionerna I: 330 och II: 489 samt II: 482, II: 486 och
11:488, yrkat bifall till det i dessa motioner samt i motionen 11:490 framställda
avslagsyrkandet å förevarande proposition;

2) av herr Björck, utan angivet yrkande.

En av herr von Heland inom första kammaren väckt motion, nr 325,
hade den 30 maj 1947 av första kammaren hänvisats till konstitutionsutskottet,
som i memorial nr 18 för riksdagen anmält, alt enär det i motionen
väckta förslaget, i vad det avsåge annat än ändring i det i propositionen
nr 276 till riksdagen framlagda förslaget till lag angående ändring i stadgan
den 21 februari 1941 om ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande,
enligt konstitutionsutskottets mening vore av beskaffenhet att ej
böra av utskottet handläggas, utskottet föranleddes att till första kammaren
återlämna ifrågavarande motion i nu berörda del. I anledning härav hade
första kammaren den 11 juni 1947 hänvisat motionen till behandling av
lagutskott i den del, vari den återlämnats till kammaren. Andra kammaren
hade samma dag lagt berörda memorial till handlingarna med förklaring,
alt motionen i den i memorialet avsedda delen borde behandlas av lagutskott.
I den del motionen sålunda hänvisats till lagutskott, hade den behandlats
av andra lagutskottet.

Andra lagutskottet hemställde, att förevarande motion (I: 325), i den mån
den hänvisats till lagutskott, icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

68 Nr 34. Onsdagen den 9 juli 1947 fm.

Ändring i stadgan om ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande.
(Forts.)

Efter föredragning av vad utskotten hemställt anförde:

Herr Larsson i Stockholm: Herr talman! Tanken att komplettera riksdagsmannaarvodet
med ålderspension framstår ju vid det första betraktandet
såsom främmande och föga överensstämmande med riksdagsmannauppdragets
egentliga karaktär. Detta är också vad som framhållits såväl av
den kommitté, som förberett detta ärende, som av föredragande statsrådet.
Riksdagsmannauppdraget är, säger statsrådet, icke att betrakta såsom en
anställning med bestämd tjänstgöringsskyldighet, något som ju eljest utgör
förutsättning för pension. Och man skulle kunna tillägga, att riksdagsmannauppdraget
är ett förtroendeuppdrag, begränsat till viss kortare tid och
med en mer eller mindre utpräglad osäkerhet i fråga om uppdragets förnyelse.
Att anpassa ett sådant uppdrag till bestämmelser om ålderspension
måste möta svårigheter. Pensionen är ju vanligen konstruerad såsom en
uppskjuten lön, som vederbörande åtnjuter efter en regelmässigt lång
tjänstetid ända fram till pensionsåldern.

Jag skall emellertid lämna dessa principiella betänkligheter å sido. De
böra måhända i och för sig inte vara avgörande. Det är ju så att förtroendeuppdrag
och tjänsteuppdrag i vår förvaltning flyta ihop med varandra. Vad
som från början varit oavlönat förtroendeuppdrag förvandlas ofta så småningom
till en tjänst med mer eller mindre fast tjänstgöringsskyldighet.
Det kommunala området erbjuder ju många exempel på detta. Vi ha särskilt
kommunalnämndsordförandena, beträffande vilka man på många håll, säkert
på goda grunder, anser det önskvärt att arvodet kunde kompletteras
med pension. För detta har emellertid lagen lagt hinder i vägen, vilka man
måste finna vara mindre väl motiverade. Vi ha också sådana uppdrag i
stor omfattning inom den stadskommunala förvaltningen. Vi ha verkställande
ledamöter i drätselkammaren, vilka så småningom förvandlats till
drätseldirektörer eller stadsdirektörer, verkliga tjänster ehuru med förtroendetjänstens
särskilda karaktär. Det är väl också i sin ordning att jag omnämner
det måhända mest framträdande exemplet på en sådan förskjutning,
nämligen de förtroendeuppdrag som borgarråden i Stockholm inneha.
Dessa uppdrag voro från början icke förenade med pension. Det var ett
uppdrag med full tjänstgöringsskyldighet, och arvodet var avpassat därefter.
Men sedan man funnit att den ursprungliga förutsättningen, nämligen sannolikheten
av tämligen täta skiften och korta mandatstider, icke slog in, ha
även dessa uppdrag blivit förenade med pension.

Det är denna förskjutning som även beträffande riksdagen — det vill jag
gärna medge — kommit till uttryck. Man har med en viss rätt betecknat
riksdagen som det stora riksämbetsverket med sina ämbetsmässigt arbetande
utskott, som med stabiliteten i sin sammansättning speglar folkhemmets
stabilitet, sådan vi gärna vilja föreställa oss den. Detta intryck förstärkes,
när man ser på riksdagens sammansättning och den tid riksdagsmandaten
innehafts. Av första kammarens 150 ledamöter ha 56 mer än 12
tjänsteår och 29 mer än 20 tjänsteår. Motsvarande siffror för andra kammarens
230 ledamöter äro 83 och 40. Andra kammaren är ju något mer
föränderlig och till medelåldern något yngre än första kammaren.

Det är mot denna bakgrund man har att se detta förslag. Trots den bakgrund
som sålunda förefinnes kommer ett genomförande av förslaget att
leda till ganska egenartade pensionssituationer. Som jag inledningsvis fram -

Onsdagen den 9 juli 1947 fm. Nr 34.

Ändring i stadgan om ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande.
(Forts.)

höll är ju pensionen avsedd att vara en uppskjuten lön, som åtnjutes i
omedelbar anslutning till lång tjänstetid. Riksdagsmannauppdragets tidsbegränsade
och osäkra karaktär, som ju under mera rörliga politiska perioder
kan bli mera utpräglad, måste leda till att det blir som jag sade egenartade
pensionssituationer. Enligt konstitutionsutskottets förslag skall pensionsrätt
förvärvas efter endast 8 år, och ett dylikt mandat kan ju ha innehafts
årtionden innan pensionsålderns inträde. Detta är ju en ganska egendomlig
följd av riksdagspensionerna.

Om jag nu med denna i all korthet antydda bakgrund övergår till att
granska de skäl som anförts till förmån för riksdagspensionerna, finner
man att de ungefär likalydande utvecklats av utredningskommittén, statsrådet
och konstitutionsutskottet. Man har betonat det hinder för vanlig yrkesverksamhet
som riksdagsmannauppdraget utgör och de ekonomiska olägenheter
det medför, olägenheter vilka icke kompenseras av arvodet, i varje
fall sådant det nu är bestämt. Det framhålles att riksdagsmannauppdraget
är olikt andra förtroendeuppdrag därigenom att det tar vederbörande helt
i anspråk under en avsevärd del av året, då han alltså inte kan vistas i sin
hemort och sköta sin egentliga näring eller tjänst. Allt detta gör att många
avböja ett eventuellt riksdagsmannauppdrag. Vissa yrkesområden bli överhuvud
taget icke representerade i riksdagen, och man förmenar att pensionsrätt
skulle på ett tacknämligt sätt vidga kretsen av dem som stå till
förfogande för riksdagsmannauppdrag. Frånvaron av riksdagspensioner kan
också, säges det, utgöra ett hinder för riksdagens föryngring; uppdraget förlänges
nämligen med hänsyn till att vederbörande har en lång och förtjänstfull
riksdagsmannabana bakom sig och kanske inte har något att falla
tillbaka på för sin åldersförsörjning. Alla dessa skäl tala, såvitt jag förstår,
för en omprövning av de nuvarande arvodesbeloppen. De tala till äventyrs
— och enligt min mening göra de det med styrka — för en ökning av de
nuvarande arvodena. Men de tala enligt min mening ingalunda på samma
sätt för en med riksdagsmannauppdraget förenad pensionsrätt. Jag har sålunda
utomordentligt svårt att tro att möjligheten att få pension vid 65 års
ålder skulle vidga kretsen av eventuella riksdagsmän i en — vilket man väl
gärna vill tänka sig — avsevärt yngre ålder. Jag kan inte tro att man på
det sättet skulle kunna intressera näringslivets representanter, som nu äro
relativt fåtaligt representerade i riksdagen, för riksdagsmannauppdraget.
Möjligheten att få pension efter ett antal årtionden, kanske 20 eller 30 år,
kan inte gärna påverka vederbörandes villighet att antaga ett erbjudet
riksdagsmannauppdrag. Det torde väl vara så att om en person i den ställningen
vill ägna sig åt politiken och åtaga sig ett riksdagsmannauppdrag
beror det på hans egen allmänanda och hans egen önskan att arbeta med
politiska frågor.

•Tåg vill emellertid gärna medge, herr talman, att det bland de anförda
skälen finnas även sådana — jag har nyss framhållit ett — som tala för
pensionsrätt. Jag tänker på sådana fall, då en mångårig riksdagsmannabana
fullföljts fram till den föreslagna pensionsåldern.

Däremot tror jag inte att en pensionering kommer alt medföra den föryngring
av riksdagen som man särskilt utanför densamma har ansett vara
i hög grad önskvärd och nödvändig. Det är visserligen sant att med pensionsrättens
införande bortfaller ell av de skäl som eljest kunna tala för att

70 Nr 34. Onsdagen den 9 juli 1947 fm.

Ändrinn i stadqan om ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande.
(Forts.)

förnya ett uppdrag. Men å andra sidan tillkommer ju också med pensionsrätten
ett skäl till förnyelse av uppdraget, nämligen att vederbörande vid
kvarstående i riksdagsmandatet för det första kan nå pensionsåldern och
för det andra tjäna in tillräckligt antal tjänsteår för pension. Med hänsyn
härtill tror jag i likhet med vad som framhålles i en del av de motioner som
väckts att föryngringssynpunkten kan lämnas helt å sido. Det finns skäl
både för och emot, och de torde taga ut varandra.

Om jag nu emellertid, herr talman, medger att det finns skäl som ligga
på en något annan linje och som röra mera själva arvodena och deras storlek,
kan jag icke finna annat än att man vid lösningen av frågan måste taga
hänsyn till det läge vari arvodesfrågan befinner sig. Har man den uppfattning
som jag tror är allmänt företrädd inom riksdagen och som vi få försöka
sprida även utanför riksdagen, nämligen att grunderna för beräkningen
av de nuvarande arvodena äro olämpliga i flera hänseenden och arvodena
med hänsyn till sina syften och de nuvarande levnadskostnaderna
för små, vore det naturligtvis det riktiga att man nu ägnade sig åt frågan
om arvodesregleringen. Det förhåller sig ju emellertid så att den frågan ligger
hos den kommitté som har att utreda frågan om riksdagens arbetsformer.
Det är bekant att denna kommitté under senare hälften av detta år
kommer att avlämna sitt förslag. Det är också bekant att kommittén^ torde
komma att föreslå nya grunder för riksdagsarvodena. Det förefaller då vara
egenartat och med hänsyn till gängse principer vid behandling av löne- och
pensionsfrågor oriktigt att nu besluta om pensioner inför utsikten att vid
nästa års riksdag besluta om lönerna. Det förefaller mig vara en alldeles
bakvänd ordning. Man brukar väl i allmänhet i sådana här fall först bestämma
lönerna och sedan låta pensionerna bli beroende därav.

Så mycket större skäl för en sådan ordning ligger i den konstruktion avpensionerna
som utskottet i anslutning till Kungl. Maj ds proposition har
föreslagit. Utskottet har föreslagit att pensionerna skola bära sig själva, det
vill säga att riksdagsmännen skola genom avgifter betala sin pensionering.
Det är emellertid uppenbart, att de nuvarande arvodena icke äro tillräckliga
för en sådan konstruktion av pensionerna. Den naturliga konsekvensen
av detta läge vore väl då att vänta tills vi ha reglerat arvodena och på
grundval av de sålunda reglerade arvodena ordna pensioneringen efter den
princip Kungl. Majd och utskottet här ha föreslagit. I stället drar man den
konsekvensen av de nuvarande arvodenas knapphet att man säger att de
egentligen ha varit knappa så länge att riksdagsmännen nu böra få retroaktivt
tillgodoräkna sig vissa förmåner. Detta bör, anser man, ske på så sätt
att statsverket av allmänna medel tills vidare provisoriskt betalar de pensioner
som enligt Kungl. Maj ds och utskottets mening böra utgå redan nu.
Jag vågar tro att behandlingen av denna fråga i principiellt hänseende i
utomordentligt hög grad skiljer sig från vad eljest är brukligt vid behandlingen
av dylika frågor här i riksdagen.

Här tillkommer även en annan synpunkt, som jag skall be att få något
beröra, även om den kan vara ömtålig. Det är ju bekant att det här föreliggande
förslaget, som väl riksdagen nu kommer att bifalla, har föga gehör
utanför riksdagen. I synnerhet på landsbygden torde man ha svårt att förstå
förslaget. Om förslaget nu i och för sig kan anses riktigt, vore ju det
nu påtalade förhållandet icke något skäl till något annat, än att vi borde

Onsdagen den 9 juli 1947 fm. Nr 34.

Ändring i stadgan om ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande.
(Forts.)

försöka övertyga allmänheten utanför riksdagen om det berättigade i förslaget.
Men å andra sidan är detta förhållande också en allvarlig maning
till riksdagen, som här har att besluta i egen sak — och något annat är ju
inte gärna möjligt — att besluta med största möjliga varsamhet och i samma
ordning som eljest brukar tillämpas vid behandling av irågor om statsanställdas
löner och pensioner. Jag kan, herr talman, icke finna att detta
krav på varsamhet är tillgodosett. Man måste även säga att det är olyckligt
att förutsättningarna rubbas för lösningen av en viktig fråga, nämligen
arvodesfrågan.

Vad jag nu anfört må, herr talman, icke betraktas såsom uttryck för räddhåga
eller taktiska synpunkter. Det är i och för sig sakligt berättigat att se
saken på detta sätt. Av de skäl som jag sålunda anfört och då jag anser att
genom det principiellt oriktiga sätt på vilket frågan lagts fram av Kungl.
Maj:t och utskottet även riksdagens anseende kan komma att skadas, hemställer
jag, herr talman, om bifall till den vid utlåtandet fogade avslagsreservationen.

Herr Wiberg: Herr talman! Jag har en känsla av att debattinlägg i denna
fråga inte just kunna förväntas bli mötta av någon allmän popularitet, åtminstone
när det är fråga om sådana uttalanden, som gå i avstyrkande riktning.
Vi få väl dock vara överens om att i ett demokratiskt samhälle folkets
valda ombud böra vara de främsta att värna om demokratiska livsprinciper.
Det skulle vara mycket olyckligt om det kunde sägas om riksdagens ledamöter,
att de bevilja sig själva förmåner, för vilka det hos stora delar av
vårt folk inte finnes någon resonans. Något sådant borde överhuvud taget
inte få förekomma. Först som sist vill jag därför fastslå att jag av detta och
många andra skäl anser det nu föreliggande förslaget vara olyckligt. Det
riktigaste vore enligt min mening, att riksdagen, som har avgörandet om
hand, ginge emot såväl Kungl. Maj:ts proposition som utskottets förslag.

Å andra sidan är det alldeles självklart otillfredsställande, att medborgare,
som under större delen av sitt liv ha ägnat sina bästa krafter åt allmänna
värv, på sin ålders höst kunna komma i den situationen, att de mer eller
mindre ställas på bar backe. Men det är väl ganska uppenbart att en lösning
i fråga om sådana fall kan åstadkommas på annat och enligt min mening
bättre sätt än enligt föreliggande förslag. Redan nu har riksdagen möjlighet
att i ömmande fall bevilja pension åt förtjänta ledamöter, som i många år
tillhört riksdagen och som stå utan möjlighet till en rimlig försörjning. Om
förslag i fortsättningen framkomma i sådan riktning, är jag ganska övertygad
om att inte endast vederbörande utskott utan också samtliga partier
komma att intaga en välvillig inställning.

Men det finns också andra utvägar att lösa frågan. Som den föregående
ärade talaren nämnde finnes även den möjligheten att riksdagsmannaarvodet
kan höjas — som vi alla veta föreligger förslag i den riktningen. Det är ju
tänkbart att riksdagen kommer att besluta en sådan höjning av dessa arvoden,
att ledamöterna skulle på denna väg själva kunna ordna sin pensionering.

Det föreliggande förslaget inrymmer i många avseenden avväganden som
jag inte kan finna välbetänkta. Jag skall emellertid inte uppta tiden med
att ingå på någon detaljgranskning av detsamma. Jag vill, herr talman, hem -

72 Nr 34. Onsdagen den 9 juli 1947 fm.

Ändring i stadgan om ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande.
(Forts.)

ställa, att kammaren måtte besluta att med bifall till reservanternas förslag
avslå såväl propositionen som utskottets yrkande.

Herr Hällgren: Herr talman! Det har fallit på min lott att försvara
konstitutionsutskottets utlåtande i detta ärende.

I de första båda inläggen i debatten i denna fråga har icke någon ny
synpunkt framkommit. Att höra herr Yngve Larssons anförande var som att
läsa en ledare, som helt nyligen var införd i hans tidning, Dagens Nyheter.
Han gav emellertid uttryck för vissa principiella betänkligheter mot att pensionsrätt
sammankopplas med riksdagsmannauppdraget. Han erkände dock
att Stockholms stad beträffande sysslor som borgarrådsbefattningar har
genomfört rätt till pension. Jag var litet nyfiken häromdagen och såg efter i
taxeringskalendern -—- den för år 1946, som står där ute på hyllan — vad
ett borgarråd i Stockholm kunde ha för inkomst, och sedermera tog jag
också reda på vad ett sådant borgarråd har i pension. Taxeringskalendern
visade en taxerad inkomst till statlig och kommunal beskattning på respektive
69 000 kronor och 72 000 kronor på det håll där man är intresserad av
att riksdagsmännen inte få någon pension. Uppgifterna om vilken pension
som utgår å befattningen som borgarråd gåvo vid handen att pensionen,
grundpension plus rörligt tillägg, uppgick till cirka 18 000 kronor per år.
Under sådana förhållanden undrar jag verkligen vilket värde man skall tillmäta
inlägget från det hållet, som gick ut på att riksdagen skulle förlora
sitt anseende, därest exempelvis en gammal riksdagsman, som vissa tider,
såsom fallet varit under kriget, har varit bunden vid riksdagen under 8
månader om året mot ett arvode, som alla erkänna ha varit för lågt, och samtidigt
inte kunnat ha någon särskild inkomst av sin borgerliga gärning vid
sidan om sitt riksdagsmannauppdrag, vid 65 års ålder skulle vara berättigad
att erhålla en pension, som högst skulle utgå med 3 636 kronor per år,
vilket är ungefär lika mycket som en stationskarl och ungefär hälften av
vad en folkskollärare får i pension.

Jag skall be att få säga några få ord om den siste talarens anförande, vari
han talade om riksdagens ställning. Jag har under den tid jag har suttit
i riksdagen haft många belägg för att riksdagsmännen sannerligen varit
ganska försiktiga då det gällt att bevilja sig själva förmåner. Det har man
och man emellan resonerats om huruvida inte riksdagsmännen skulle kunna
få ett dyrtidstillägg nu, när allt blivit så dyrt. Man beklagar på många håll
att arvodena inte räcka till att både bestrida egna levnadskostnader i Stockholm
och underhålla familjen i hemorten och att man förlorar på sitt riksdagsmannaskap.

Jag kan i samband härmed omnämna att 1921 lyfte riksdagsmännen ett
arvode på 32 kronor per dag. 1947 utgör riksdagsmannaarvodet omkring 33
kronor per dag. Den förändring som genomfördes 1941 innebar, att arvode
skulle få lyftas under hela den tid av året, då riksdagen var samlad. Tidigare
var det som vi veta så, att om riksdagen varade över en viss tid, fingo
riksdagsmännen intet arvode för denna överskjutande tid. Denna förändring
tillkom val närmast för att göra det möjligt att snabbt inkalla riksdagen
under krigstiden och för att slippa ifrån de urtima riksdagarna. Någon
vidare förändring i själva dagarvodets storlek skedde emellertid icke. År
1933, under den s. k. Ekmanregeringens tid, nedsattes arvodet för lands -

Onsdagen den 9 juli 1947 fm. JVjr 34.

Ändring i stadgan om ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande.
(Forts.)

ortsriksdagsmän till 27 kronor per dag. Man vill helst med tystnad förbigå
denna fatala episod.

Sedan en utredning av pensionsfrågan verkställts föreligger här en kungl.
proposition om att riksdagsmännen skola tillerkännas pension efter vissa
grunder. I propositionen föreslås att en riksdagsman vid fyllda 65 år och
med en riksdagsmannatid av 12 år skall erhålla 2 004 kronor i pension och
efter 20 års riksdagsmannatid en pension av 3 636 kronor. Till denna pensionering
skall riksdagsmannen själv bidraga med 25 kronor för varje
månad, varunder han åtnjuter riksdagsmannaarvode. Jag vill minnas att
denna detalj i förslaget tillkommit på förslag av en kommunistisk ledamot
av utredningen.

Med anledning av den proposition, som utskottet haft att besvara, ha rätt
många motioner avgivits. Ett genomgående drag i resonemanget i dessa
motioner är att de nuvarande arvodena äro för låga och behöva höjas. I en
del motioner yrkas bifall till propositionen och genomförande av riksdagspensionerna,
i några yrkas avslag och i andra föreslås förändringar av de
olika detaljbestämmelserna i det förslag, som Kungl. Maj:t har förelagt riksdagen.

Vad själva principen beträffar ha ju rätt många andra länder infört bestämmelser
om pension för riksdagsmän. Närmast liggande är ju Danmark,
där pensionsbeloppen variera mellan 1 600 kronor efter 10 års riksdagsmannaskap
och 4 000 kronor efter 19 års riksdagsmannaskap. På dessa pensionsbelopp
utgår dyrtidstillägg med 60 procent, i trots av att de danska
riksdagsmannaarvodena ligga betydligt över de svenska.

I Finland har pensionsfrågan också förts upp på dagordningen. I Belgien
ha medlemmarna av deputeradekammaren och senaten pensionsrätt, vilken
även omfattar efterlevande till medlemmar av deputeradekammaren. Liknande
äro förhållandena beträffande ledamöter av deputeradekammaren i
Frankrike. I England har man länge haft en understödsform för riksdagsmännen,
och i Amerikas förenta stater kan pensionsrätt erhållas efter 6 års
riksdagsmannaskap och vid 62 års ålder trots att arvodena för de amerikanska
riksdagsmännen utgå med efter vårt bedömande svindlande belopp,
nämligen 15 000 dollars per år plus 2 500 dollars i skattefritt bidrag
för utgifter i samband med riksdagsmannauppdraget.

Vad Sverige beträffar har jag redan tidigare redogjort för hur arvodesfrågan
här har utvecklat sig. Man skall ju inte klandra den församling som
man själv tillhör. Men när jag hörde herr Wiberg tala om riksdagens ställning
och säga att riksdagen beviljar sig själv förmåner, tänkte jag att jag
nog mera sympatiserar med hans partivän Dickson, som vid ett samtal med
mig sade att om riksdagen kunde överlåta åt någon annan att klara sina
ekonomiska angelägenheter vore det mycket behagligare. Men vi äro dock
nu i den situationen att det är riksdagen själv och icke någon annan som
får avgöra både arvodesfrågan och pensionsfrågan.

Här har talats om att en kommitté skall framlägga förslag till revision
av riksdagens arbetsformer och i samband därmed också komma med förslag
om en avvägning av arvodena. Den som har varit med så länge som
jag och sett hur riksdagen under årens lopp har utrett och behandlat frågan
om riksdagens arbetsformer och utrett och behandlat frågan om riksdagsarvodena,
hyser inte alltför stora förhoppningar om att dessa frågor komma

74 Nr 34. Onsdagen den 9 juli 1947 fm.

Ändring i stadgan om ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande.
(Forts.)

att avancera så snabbt. Ty innan man upptar frågan om arvodena, skall
man vara överens om arbetsformerna, vilket knappast innebär att dessa
frågor bli lösta vare sig nästa år eller året därefter. Enligt yttrande av ordföranden
i kommittén för revision av riksdagens arbetsformer kommer i varje
fall inte frågan om riksdagsmännens pensionering att inverka på kommitténs
behandling av sina arbetsuppgifter.

Jag tycker vidare att man för ett svagt resonemang, när man talar om
att man skall klara de svårigheter, som kunna drabba en stor del av riksdagsmännen
på ålderns dagar, genom att höja arvodena. En höjning av arvodena
för kommande dagar eller för de riksdagsmän som tillhöra riksdagen
efter nästa års val hjälper icke de gamla riksdagsmän som ha slutat sin
riksdagsmannabana och inte heller de riksdagsmän som stå i begrepp att
lämna riksdagen. Detta är ett av de starkaste skälen till att utskottsmajoriteten
har gått in för att —- i något förändrad form — bifalla den kungl.
propositionen.

Utskottets utlåtande ansluter sig i huvudsak till det förslag, som inneslutes
i den kungl. propositionen. Vi ha emellertid också försökt att i görligaste
mån tillgodose de önskemål, som framförts i de olika motionerna. Vi ha
sålunda försökt få till stånd sådana övergångsbestämmelser, att alla gamla
riksdagsmän, som tillhört riksdagen i 16 år och därutöver och som ha
slutat sin riksdagsmannabana, skola kunna erhålla samma pensioner som
de som nu sitta i riksdagen. Det har framförts ett visst klander mot utskottet
för att utskottet nedsatt den tid, som en riksdagsman skall ha tillhört riksdagen
för att ha rätt till pension från i propositionen föreslagna 12 år till
8 år. Men vi ha sökt vidtaga sådana ändringar i arvodesstadgan, särskilt
dess 2 §, att pensioneringen skall omfatta de flesta eller så gott som samtliga
riksdagsmän, både de gamla och de nuvarande. Vi ha således försökt att
även tillgodose dem som enligt de föreslagna pensionsbestämmelserna trots
allt icke bli berättigade till pension. Dessa skola befrias från att erlägga
pensionsavgifter. Till följd av det sagda ha vi inte kunnat sätta den lägre
pensionsgränsen så hög.

Jag vill därtill påpeka att de stadgade åtta åren sammanfalla med två
andrakammarperioder och en period i första kammaren. Vederbörande får
dock vänta till 65 års ålder, innan någon pension utgår. Då den pensionsberättigade
tidigare erlagt avgifter, kan man jämställa det pensionstillskott
han får vid 65 års ålder med utdelningen på en liten kapitalplacering. Det
blir ungefär detsamma som om han köpt en livränta.

Vi ha som jag förut framhållit försökt att även ge statstjänarna något
större förmåner än vad Kungl. Maj:t föreslagit. Vi ha vidare lagt upp hela
pensioneringsfrågan på det sättet, att vi föreslagit ett provisorium för att så
småningom komma fram till ett pensionssystem, där riksdagsmännen skola
i framtiden själva klara sin pensionering. Men dels tar det en viss tid, innan
ett sådant system kan träda i verksamhet, och dels skulle man, om man
genast började med detta system, icke kunna hjälpa de äldre riksdagsmännen.
Vi ha på precis samma sätt, som när det gäller statstjänarna, betraktat
pensionen såsom en intjänad och besparad lön. Vi ha då menat att det,
med hänsyn till de låga riksdagsarvodena, bör vara statens skyldighet att
svara för den största delen av de blygsamma pensioner, som nu av Kungl.
Maj:t och utskottet föreslås riksdagen.

Onsdagen den 9 juli 1947 fm. Nr 34.

Ändring i stadgan om ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande.

(Forts.)

Jag hoppas att det inte här blir så mycket principiellt resonemang om
huruvida denna arvodestjänst eller detta förtroendeuppdrag skall förenas
med pension. Med den inställning man hittills haft i riksdagen grundar även
lön enligt kollektivavtal rätt till pension. Vi ha exempelvis våra vägarbetare,
järnvägsarbetare o. s. v. Pension utgår även till dem som äro anställda på
annat sätt såsom statstjänare. Det utgår även pension på arvodestjänster. Vi
ha vidare fått belägg för att man inom huvudstadens förvaltning pensionerar
förtroendeuppdrag.

Herr talman! Med hänsyn till de låga pensionsbelopp som här föreslagits
ber jag att få yrka bifall till konstitutionsutskottets förslag. Jag kan inte
inse att ett genomförande av förslaget, vilket i första kammaren antagits
med 85 röster mot 36, i något fall skulle inverka försvårande på frågan
rörande riksdagens framtida arbetsformer. Med den lönepolitiska inställning
som jag har anser jag inte heller att detta ärende kan försvåra avvägningen
av de framtida riksdagsarvodena. Tvärtom anser jag att de, som i framtiden
skola syssla med frågan om arvodenas avvägning och riksdagens
arbetsformer, komma att få ett starkt stöd i detta utskottsutlåtande, därest
det nu antages av riksdagen.

Som tiden nu var långt framskriden och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag av herr talmannen att uppskjuta
den fortsatta överläggningen rörande förevarande utlåtande ävensom
handläggningen av övriga på föredragningslistan upptagna ärenden till
kl. 7.30 em., då enligt utfärdat anslag detta plenum komme att fortsättas.

§ 4.

Herr Senander avlämnade en av honom m. fl. undertecknad motion, nr
524, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 326, med förslag till lag
om särskilda åtgärder för polisverksamhetens upprätthållande i vissa fall.

Kammaren beslöt att omedelbart hänvisa motionen till behandling av
lagutskott.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5.05 em.

In fidem

Gunnar Britth.

Nr 34.

Onsdagen den 9 juli 1947 em.

Ändring i
stadgan om
ersättning för
riksdagsmannauppdragets
fullgörande.

( Forts.)

Onsdagen den 9 juli.

kl. 7.30 em.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet; och leddes därvid
förhandingarna till en början av herr förste vice talmannen.

§ I Fortsattes

den från förmiddagens sammanträde uppskjutna överläggningen
rörande konstitutionsutskottets utlåtande nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående ändring i stadgan den 21 februari
1941 (nr 98) om ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande, ävensom
i ämnet väckta motioner; samt andra lagutskottets utlåtande nr 51, i anledning
av en i första kammaren väckt motion, nr 325, i anledning av
nämnda proposition, såvitt motionen hänvisats till lagutskott; och lämnades
därvid enligt förut skedd anteckning ordet till

Herr Adolfsson, som yttrade: Herr talman! Konstitutionsutskottet hemställer
i punkt 2 i klämmen i detta utlåtande, att en lång rad motioner, däribland
den motion som jag har burit fram, måtte av riksdagen anses besvarade
genom vad utskottet har anfört och hemställt. För min del kan jag
inte anse, att t. ex. den kommunistiska motionen kan anses besvarad med
någonting annat än ett nej. Vi ha i vår motion hänvisat till att denna pensionsfråga
bör överlämnas till den statliga kommitté, som handhar utredningen
av riksdagens arbetsformer. Utskottet säger för övrigt självt på ett
ställe, att det inte delar vår mening att detta ärende bör hänskjutas till
denna nu arbetande kommitté. När dessutom utskottet föreslår, att pensionsfrågan
redan nu —■ visserligen provisoriskt — löses utan samband med
lösningen av absolut närbesläktade frågor, är det enligt min mening därmed
klarlagt, att utskottsmajoriteten realiter inte kan anses ha besvarat vår
motion, i vart fall icke på ett tillfredsställande sätt, utan i stället faktiskt
yrkar avslag på den.

Jag är ganska angelägen att framhålla, att jag mycket väl förstår de
motiv, som ligga till grund för utskottets ståndpunktstagande. Man har
genom den av utskottet föreslagna lösningen, såvitt jag kan se, velat säkerställa
att de äldre riksdagsmän, som väl snart komma att avgå, som ett slags
uppskjutet arvode skola få en liten pension. Jag understryker att jag förstår
dessa synpunkter. Men denna fråga kan och bör, enligt min och mina medmotionärers
mening, lösas i ett vidare sammanhang än som nu har föreslagits,
dock för all del inte efter den behovsprövningsprincip eller den princip
om de ömmande fallen, som herr Wiberg talade om under förmiddagen
och som överhuvud taget på högerhåll förordas även i den fråga som vi
nu debattera.

Vi ha alltså föreslagit, att denna fråga skulle hänskjutas till den kommitté,
som har likartade frågor att utreda. Vi grunda denna vår ståndpunkt
på, för det första att frågan är beroende av vilket resultat denna kommitté
kommer till i fråga om riksdagens arbetsformer och andra därmed samman -

Onsdagen den 9 juli 1947 em. Nr 34.

Ändring i stadgan om ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande.

(Forts.)

hängande frågor, och för det andra att det enligt vår mening inte kan vara
lämpligt att på detta sätt rycka ut denna fråga ur dess sammanhang. Så
mycket mindre kan detta vara lämpligt som frågan även ur principiella
synpunkter förtjänar ett i varje fall något noggrannare övervägande än
den hittills har fått. Vi ha alltså inte velat föregripa den arbetande kommitténs
resultat genom att så att säga i förskott lösa en fråga, som direkt
sammanhänger med de problem som kommittén har att behandla. Skulle
denna kommitté på grundval av sina förslag i övrigt finna, att en pensionering
enligt självpensioneringsprincipen är lämplig och möjlig, får kommittén
föreslå detta, och då får ju riksdagen tillfälle att ta ståndpunkt till
frågan i hela dess vidd. Det tillfället borde inte behöva dröja så länge — ett
sådant förslag skulle ju kunna föreläggas riksdagen redan nästa år. Det
finns ingen anledning till den pessimism på denna punkt, som herr Hällgren
gav uttryck åt.

Det står för mig inte riktigt klart, huruvida utskottsreservanterna ha vrkat
avslag av principiella skäl. En av dem, herr Larsson i Stockholm, kan väl i
vart fall inte ha gjort det, av den anledning som för inte så länge sedan
påpekades här från talarstolen. Trots detta försöker han dock med konststycket
att här anföra dylika principiella skäl.

Det som gör att vi kommunister inte utan vidare kunna instämma i den
reservation, som fogats till utlåtandet, är att man där beträffande anledningen
till reservationens framställande hänvisar till de reservationer, som
ha avgivits i den statliga kommitté, som har utrett frågan om riksdagsmännens
pensionering. Jag ber att få framhålla, att när man hänvisar till dessa
reservationer, så gäller det inte enbart den reservation som inom utredningen
avlämnats av herr Persson i Svensköp, utan det gäller också den som avlämnats
av herr Velander, och denna liknar, måste jag säga, i utomordentligt
hög grad en högerreservation. I denna reservation talas det nämligen om
att reservanten hade kunnat tänka sig ett övervägande av åtgärder, »ägnade
att förebygga eller lindra svårigheterna i ömmande fall». En sådan filantropisk
syn på dessa ting kunna vi naturligtvis under inga förhållanden ansluta
oss till, fastän vi naturligtvis förstå att högermän gärna vilja införa
denna restriktiva behovsprövning även när det gäller riksdagsmän.

Skulle emellertid det yrkande, som jag, herr talman, vill framställa om
bifall till vår motion, komma att falla vid voteringen, återstår det för oss
endast att rösta för den reservation som förekommer i utlåtandet. Det
nödgas vi göra, trots att den hänvisar till två kommittéreservationer vilkas
motiveringar vi inte fullständigt kunna sympatisera med.

Jag har kanske nu talat färdigt beträffande vår syn på denna fråga, men
det må vara mig tillåtet att som avslutning salutera högerpartiet och dess
tidningar för konsekvensen i deras kamp för alt svärta ned riksdagen och
därmed också riksdagsmännen. Inte heller detta tillfälle ha dessa högertidningar
låtit gå sig förbi. De ha fört och de föra en förljugen och hätsk propaganda,
vars syfte väl inte kan vara att förhindra de riksdagsmannapensioner
som ha föreslagits, utan väl är, eller under alla förhållanden förefaller
att vara, att misskreditera riksdagen i allmänhetens ögon. Den är därmed
också till sitt syfte antiparlamentarisk. Detta sysslar man alltså med i stället
för att hjälpa till med alt hortarbeta de bristfälligheter, som vi alla kunna
konstatera vidlåda riksdagens arbete.

78 Nr 34. Onsdagen den 9 juli 1947 em.

Ändring i stadgan om ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande.

(Forts.)

Det skadar kanske inte att ännu en gång påpeka, att denna propaganda,
varpå propagandan kring riksdagsmannapensioneringen utgör ett exempel,
är en direkt kopia av den agitation som under Weimarrepublikens tid fördes
i Tyskland och som hade till mål att bana vägen för nazismen. Jag har,
herr talman, inte kunnat underlåta att ta mig friheten att säga även detta.

I övrigt ber jag att få yrka bifall till motionen nr 486 i denna kammare,
eller således att denna fråga hänskjutes till den kommitté, som utreder riksdagens
arbetsformer, vilken därefter har alt framlägga förslag i pensioneringsfrågan,
därest den så finner lämpligt. Det heter ju nämligen i vår
motion, att motiveringen för vårt ståndpunktstagande är »icke blott de invändningar,
som kunna anföras mot ett dylikt förslag med hänsyn till riksdagsmannauppdragets
karaktär av förtroendeuppdrag, utan jämväl det förhållandet,
att hela frågan om riksdagens arbetsformer och grunderna för
ersättningen för riksdagsmannauppdragets fullgörande är föremål för utredning
i annat sammanhang. Det synes oss därför riktigt, att detta spörsmål
avgöres i samband med ställningstagandet till ovannämnda för dylikt
uppdrags fullgörande väsentliga frågor.»

Vi anse åt t de synpunkter på frågans lösning, som vi här ha angivit, äro
de enda som äro bärande, och jag ber därför som sagt att få yrka bifall
till vår motion.

Härpå anförde:

Herr Lundstedt: Herr talman! Man ser i detta ämne inte sällan begreppet
förtroendeuppdrag figurera. Enligt min mening rider man på ord, när
man i denna fråga argumenterar med utgångspunkten i uppfattningen av
riksdagsmannauppdraget såsom ett förtroendeuppdrag. Denna argumentationsmetod
faller ju redan därpå, att riksdagsmännen åtnjuta månatlig avlöning.
Förtroendeuppdrag är inte något exakt begrepp; det är tvärtom ett
högst lösligt begrepp, med vilket man kan bolla hur som helst. I själva
verket föreligger här en socialt synnerligen betydelsefull lämplighetsfråga,
som sannerligen icke får göras till en ordstrid. Liksom alla lämplighetsfrågor
kan den naturligtvis föranleda delade meningar. För min del finner jag
emellertid de skäl, som anförts i direktiven för utredningen, liksom utredningens
egna synpunkter, vilket allt har godkänts av utskottsmajoriteten,
vara utav sådan art, att jag ser mig nödgad att ansluta mig till utskottsmajoritetens
synpunkt.

Jag hade, herr talman, ursprungligen inte tänkt gå in i något slags polemik
med föregående talare. Jag har ju också sagt, att jag är fullt på det
klara med, att man här kan ha olika meningar. Men om man verkligen
känner till de skäl, som jag nyss antydde och som finnas redovisade i utskottets
utlåtande, då menar jag, att man måste antingen vara rent enfaldig
eller också fullkomligt cynisk, när man kan framföra en sådan plaidoyer
som den förste talaren i detta ämne framförde, nämligen herr Larsson i
Stockholm. Jag förstår inte hur han, med sin inför denna fråga »ömtåliga»
ställning, kunde ha panna att tala om brist på »ömtålighet», det vill här
säga anständighetskänsla, hos förslagets tillskyndare.

Beträffande själva utformningen av förslaget kan jag för min del hysa
tvekan på en del punkter, men jag anser inte att denna tvekan på något
sätt nödgar mig att ingå i någon diskussion av olika detaljer. Ty också

Onsdagen den 9 juli 1947 em. Nr 34.

Ändring i stadgan om ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande.

(Forts.)

om jag framförde några avvikande synpunkter, vore det säkerligen utsiktslöst,
att förslaget skulle antas med de ändringar, som jag i sådant avseende
föresloge. Därför tiger jag. på dessa punkter, så mycket hellre, herr talman,
som jag egentligen har begärt ordet endast för att avgiva en protest. Och,
herr talman, om det varit i min krafts dagar, så skulle jag velat avgiva eu
ljungande protest emot dessa ohemula angrepp, som på vissa håll i pressen
ha riktats icke blott mot förslaget utan också emot förslagets anhängare. Min
situation är den, att jag skulle handla rakt i strid mot min övertygelse, om
jag icke röstade för detta förslag. De simpla insinuationerna, att en sådan
röstning icke skulle kunna bero på något annat än egoistiska beräkningar,
spekulationer som ansvarslöst åsidosatte hänsynen till statsnyttan, ha därför,
herr talman, för mig och — jag är övertygad därom — för mången i
denna kammare oavsett partiställning känts såsom rena ärekränkningar. Jag
inlägger min gensaga emot denna föraktliga metod att komma motståndare
till livs.

Jag sade ärekränkningar, men jag sade inte stupida ärekränkningar, och
det var avsiktligt, ty, herr talman, jag har kommit till den övertygelsen, att
de icke ha begåtts i god tro. Envar som känner till skälen bakom detta förslag
måste kunna förstå, också om man medger att meningarna kunna vara
delade, att man ärligen kan hysa den åsikten, att detta förslag länder landets
styrelse och därmed också landets allmänna väl till gagn.

Herr talman! Jag slutar kort och gott med att yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr andre vice talmannen Carlström: Herr talman! Jag skulle kanhända
kunnat avstå från att begära ordet i denna debatt och endast vid omröstningen
visa på vilken sida jag står. Men då jag för ett par månader sedan
vid ett valkretsmöte i mitt hemlän blev interpellerad i denna sak sade jag:
om denna fråga kommer före i riksdagen, så kommer jag att tala och rösta
för den! Det var ett par andra talare där som hade varit litet betänksamma
— tidningarna hade ju redan börjat sin hets — och det blev litet tyst omkring
mig. Jag sade i fortsättningen, att jag, sedan jag nu har varit representant
för länet i andra kammaren i snart 30 år, även om det gäller ett
förtroendeuppdrag, inte skulle skämmas, om jag fick en liten pension, liksom
den lägste av vaktmästarna i något verk, som herr Hällgren sade. Jag sade
vidare, att om man hade begärt dessa pensioner för 10 år sedan, så hade
jag inte varit med om dem, därför att jag hör till de där snåla människorna
och under hela min tid här i kammaren har jag sökt tala om och för sparsamhet.
Jag har också försökt spara litet grand själv. Tidningarna tala ju
nu vitt och brett om att vi skola spara av våra arvoden, så att vi kunna
pensionera oss själva. Men om jag hade lyckats spara 1 000 kronor om
året av mitt arvode — vilket jag inte har lyckats göra — och skulle pensionera
mig på de pengarna efter 2,5 procents ränta, hur stor pension hade
jag då fått? Den hade blivit omkring 700 kronor! Är det på det sättet tidningarna
vilja att vi skola pensionera oss med arvodet?

För övrigt har jag inte den uppfattning, som här kommit till synes från
skilda håll, att vi ha varit så väldigt uselt betalda. I varje fall tycker jag
inle det sedan vi kommit upp i nuvarande arvodesbelopp. Är man sparsam
och inte behöver åka »egen bil» eller kosta på sig några särskilda utsväv -

80 Nr 34. Onsdagen den 9 juli 1947 em.

Ändring i stadgan om ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande.
(Forts.)

ningar, kan man nog klara sig bra på det och få litet över. Men om man
sedan, när man har slutat, måste äta upp det lilla sparkapital man har tillsammans
med den lilla pension som räntan ger, då kan man fråga sig, varför
vi skola behöva göra det, då andra människor inte gärna vilja handla på
det sättet.

Den här tidningsstormen tycker jag har två aspekter, den ena rätt allvarlig,
den andra mycket löjlig. Allvarligt är det naturligtvis, om vi, som
det hette i en ledare för ett par dagar sedan, komma att »skandalisera folkrepresentationen»,
om vi nu ge pensioner åt oss själva. Ja, inte tror jag att
tidningar som stå bakom denna offensiv ämna bilda en fond för att pensionera
oss. Men vem skall göra det? Jag vet inte vilken myndighet det
skulle vara, som skulle bevilja oss pensioner eller högre arvoden. Strängt
taget är vår egen lönefråga den enda lönefråga som vi kunna avgöra. Alla
andra lönefrågor, t. ex. tjänstemännens, äro ju avgjorda av organisationerna
innan de komma till riksdagen, och där få vi bara godkänna förslagen.
Och inte sätter man i gång med någon Gallupundersökning om huruvida det
är lämpligt att använda t. ex. ett par hundra miljoner i löneförhöjning på den
kanten. Det gjorde man inte heller när det gällde de 50 miljonerna till förbättring
av de äldre pensionärernas pensioner, som vi häromdagen beslöto.
Jag säger inte detta därför att jag är avundsjuk, men jag tycker inte att
det finns några skäl för pressen att försöka utnyttja den kända egenskap,
som det svenska folkets avundsjuka utgör, till att piska upp en sådan storm
som man gjort beträffande riksdagspensionerna.

För övrigt måste jag säga, att denna Gallupundersökning blev ett rent
fiasko. När man inte genom att tillgripa sådana metoder, som här kommit
till användning, och fast det ju alltid går lättare att hålla sådana människor
våta, som man sedan gammalt spottar på, kunnat få mer än en knapp majoritet
mot pensionerna, är det sannerligen ganska misslyckat efter allt det
arbete som man haft.

Vidare har det talats om att riksdagsmännens och representationens anseende
skulle nedsättas genom pensioneringen och ledamöternas ansvar
minskas. I Belgien, Holland och Danmark har man ordnat pensionsfrågan
för riksdagsmännen, och jag har inte hört att det uppstått några diplomatiska
förvecklingar mellan dessa länder och vårt land därför att »de sänkt
sig så lågt». I Finland är man på god väg att lösa frågan, och även i andra
länder har man möjlighet att ge riksdagsmännen pension efter vissa linjer.

I den här lilla älskvärda artikeln, som jag talat om, heter det: »Karakteristiskt
för pensionsreformens anhängare är att de inte tänka på de nödlidande,
utan tvärtom vilja utesluta behovsprövning.» Ja, jag förstår att
ett f. d. borgarråd kan känna det genant att lyfta folkpension och en sådan
här riksdagsmannapension utan behovsprövning, men vi andra, som inte äro
i samma lyckliga läge, känna det inte på samma sätt. För övrigt har man
här i debatten från motståndarsidan mycket lindrigt hävdat påståendet om
att riksdagens anseende skulle skadas så hårt genom denna åtgärd.

Jag måste säga, att när man har följt tidningspropagandan i denna sak,
har man ideligen fått en känsla av att vederbörande resonerat som så: nn
skola vi skrämma de stackars riksdagsmännen. Om de få reda på att de inte
bli omvalda, ifall de gå in för pensionerna, kanske de bli rädda, helst som
kommunisterna gjort gemensam sak med dem som vilja skjuta på saken. —

Onsdagen den 9 juli 1947 em. Nr 34.

Ändring i stadgan om ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande.

(Forts.)

Jag har aldrig haft för vana att ställa mig in hos väljarna nere i mitt län.
Jag har ofta gått emot dem i vissa frågor, men det underliga är, att förtroendet
har bara stärkts av detta, och om jag nu skulle fresta det där förtroendet
en gång till genom att rösta för pensionerna kan det nog hända att
förtroendet finns kvar ändå.

Det har sagts vara ganska anmärkningsvärt, att utskottet kommit fram till
åtta år såsom den lägsta tid för rätt till pension, och det kan nog jag tycka
också. Men det är tidningarna som ha frambesvurit även detta. Hur skall
det kunna bli omsättning i riksdagen och komma dit yngre krafter, om pension
skall utgå först efter tjugo år eller i varje fall efter sexton år, har det
tidigare hetat. Men när nu tiden satts till åtta år just för att det skulle kunna
bli bättre omsättning, är man inte belåten ändå. Nej, den som vill ställa till
med gräl kan ju alltid få anledning att göra det, vilka förslag som än framställas.

Ett annat argument har varit, att det måste skiljas på statstjänst och riksdagsmannauppdrag.
Ja, vill man ha billiga riksdagsmän, skall man bara
välja statstjänare, ty de ha ju 2ls av sin lön så länge de sitta i riksdagen
och inte göra något på det område, där de egentligen skulle arbeta, och när
de sluta få de eu pension, som i regel blir »något större» än den det här är
fråga om. Men går man den vägen och väljer bara statstjänare, kan det
ju hända att det blir litet intressebetonat här i en viss riktning, och »vårt
land är väl ändå ett konungarike och inte något tjänstemannagäll» — i varje
fall böra vi inte på den vägen försöka skapa ett sådant.

Jag skall inte hålla något långt anförande. Det är egentligen redan tillräckligt
sagt till förmån för förslaget av ett par föregående talare. Jag vill
bara, när det här talas om att vi skola vänta med pensioneringen och eventuellt
inarbeta pensionerna i riksdagsmannaarvodet, säga att jag avundas
inte de unga här, som i framtiden kunna få dessa bättre riksdagsmannaarvoden
— jag klagar inte på de arvoden vi nu ha — men blir det billigare
att gå den vägen? Och är det någon som säkert kan lova att det inte blir
pension ändå? När de länder i vår omgivning, som jag har pekat på, redan
genomfört en pensionering, är det nog tämligen fåfängt att tänka sig, att vi
här i landet i det långa loppet skulle kunna komma ifrån att göra detta.

Jag vill, herr talman, sluta med att säga att hela den tidningsstorm,
som här blåsts upp, vill jag karakterisera som eu smula löjlig, och jag tror
inte att det är många här i riksdagen, som tagit sådant intryck därav att de
blivit avskräckta att rösta för förslaget. Jag tror att ställningstagandet för
pensionsförslaget i stället blivit betydligt större just tack vare den tidningspropaganda
som har förekommit, och då kanske vi inte ha någon anledning
att förarga oss över den. Det är värst för den tidningspress som i alla fall
förlorar.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Holmström: Herr talman! Den motion, som jag jämte en kamrat i
kammaren avgivit i denna fråga, börjar med orden: »Utan att taga ställning
till frågan om pensionsrätt skall tillkomma riksdagens ledamöter i enlighet
med Kungl. Maj:ts proposition nr 276 vilja vi, för den händelse riksdagen
skulle besluta sådan pensionsrätt, fästa uppmärksamheten på följande» och
slutar med följande kläm: »På grund av vad sålunda anförts få vi hem Andra

kammarens protokoll 1947. Nr ,14. (i

82 Nr 34. Onsdagen den 9 juli 1947 em.

Ändring i stadgan om ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande.

(Forts.)

ställa, att, för den händelse riksdagen beslutar om pensionsrätt för riksdagens
ledamöter, riksdagsmannapension må utgå efter samma grunder för
alla riksdagsmän.»

Jag karakteriserar motionen som en »heredskapsmotion».

I propositionen ställas nämligen tjänstemän och pensionerade tjänstemän i
statens eller i annan allmän tjänst i en synnerligen orättvis ställning. De
skola endast få 1/4 av den pension som övriga riksdagsmän erhålla. Det
är detta som vi vilja reagera mot. Om en person, som är anställd i enskild
tjänst, i samverkan med sin arbetsgivare ordnat med sin pensionering genom
S. P. P. — Sveriges privatanställdas pensionskassa —• innebär det att arbetsgivaren
betalar en del av avgifterna och den anställde en annan del. På enahanda
sätt förhåller det sig för en statstjänsteman; han får genom avdrag
på sin lön vidkännas kostnader för sin pensionering, och staten bidrar med
den andra delen av dessa kostnader. Och alla andra riksdagsmän få ju pension;
t. o. m. den riksdagsman, som till äventyrs är miljonär, får sin riksdagsmannapension
alldeles obeskuren. Men en, som råkat tjäna staten, skall,
jag vågar säga det, straffas på detta sätt.

Det är häremot som vi motionärer ha reagerat, och det är särskilt mitt
intresse för de pensionerade statstjänstemännen som kommit mig att träda
fram med denna motion.

Nu har ju utskottet i viss utsträckning hyfsat ekvationen och föreslår att
de i statlig eller annan allmän tjänst anställda skola få halva riksdagsmannapensionen.
Det är ju gott och väl, men det innebär i alla fall inte att full
rättvisa skipas. Men så som saken nu ligger till, är det inte något annat att
göra än att beklaga denna orättvisa och hoppas att den så småningom skall
kunna elimineras.

Personligen anser jag, att riksdagsmännen inte böra pensioneras, och min
motion har som jag redan nämnt tillkommit som en beredskapsåtgärd, för
den händelse riksdagen skulle besluta om en sådan pensionering.

.lag har bara, herr talman, att göra denna deklaration — jag kan tyvärr
inte göra något annat.

Herr Dickson: Herr talman 1 Jag har egentligen samvetsförebråelser för
att jag inte avstått från ordet, ty de argument, som finnas, äro väl redan
framförda. Men jag vill ändå konstatera, att denna fråga ju hör till dem,
som inte kunna lösas på matematisk väg, utan den är, såsom professor
Lundstedt nyss sade, en lämplighetsfråga och en omdömesfråga.

Vad omdömet beträffar, kan man ju ha olika inställning, och jag får säga
med herr Adolfsson: jag kan mycket väl förstå dem som ha ställt sig på
utskottsmajoritetens sida. Jag har emellertid inte själv gjort detta, och det
är min form för att ge uttryck för mitt omdöme. Om det nu är det absolut
riktiga, kan jag inte döma om.

Vilken inställning man än må ha till denna fråga, vare sig man principiellt
motsätter sig varje pensionering eller man tycker att det bör vara en
sådan pensionering, så måste man väl ändå fråga sig, om det verkligen är
en sådan brådska med saken att den måste föras igenom just i dag, då som
bekant andra med denna fråga intimt sammanhängande spörsmål ligga
under utredning och snart stå inför sin lösning. Det har ju från flera håll

Onsdagen den 9 juli 1947 em. Nr 34.

Ändring i stadgan om ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande.

(Forts.)

konstaterats, hurusom arvodena måste såsom ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande anses sammanhänga intimt med pensionsfrågan, och
nog tycker jag, att det naturliga varit — och det tycker väl var och en i
grund och botten — att dessa frågor hade kommit upp samtidigt och lösts
i ett sammanhang.

Jag tror att det vore välbetänkt av kammaren — jag vet att det är bortkastade
ord att säga det, men jag gör det ändå — att vänta till dess arvodesfrågan
kommer upp om något år och då få hela problemet rationellt löst
i ett sammanhang i stället för att, såsom nu sker, plocka sönder det i olika
bitar, med beslut om pensionering i dag, om arvodeshistorien i morgon —
bildligt talat — och kanske beträffande en tredje förmån i övermorgon.

Jag vill sluta med det yrkande, som jag antydde i början av mitt anförande,
nämligen om bifall till reservationen, även om jag inte har så stora
förhoppningar att riksdagen skall ha förmåtts anse att detta är det klokaste.

Herr Nolin: Herr talman! Jag hade kanske kunnat nöja mig med att instämma
med herr Dickson, ty jag har i stort sett samma uppfattning som
han, att pensionsfrågan bör lösas i samband med behandlingen av det förslag
som kan vara att vänta från den kommitté, som för närvarande sysslar
med frågan om riksdagens arbetsformer och som samtidigt har att taga upp
frågan om riksdagsmännens arvoden.

Att riksdagsmännens arvoden behöva justeras, torde väl nästan alla här
vara eniga om, och vi äro också fullkomligt på det klara med att någon
annan än riksdagsmännen själva inte kan göra detta. Det kommer väl liksom
alla gånger tidigare att inte kännas så behagligt för riksdagsmännen att
syssla med denna fråga, men när det, som sagt, inte finns några andra institutioner
som kunna handlägga den, äro vi tvungna att göra det själva.

Jag betraktar för mitt vidkommande, trots vad herr Lundstedt nyss anförde,
riksdagsmannauppdraget som ett förtroendeuppdrag och i många fall
ett mycket tillfälligt sådant, och det har ju alltid tidigare ansetts, att förtroendeuppdrag
icke böra vara förenade med pensionsrätt. Ersättningen
för förtroendeuppdrag bör regleras arvodesvägen. Det är ju också så olika,
hur länge man sitter här i riksdagen. I många fall sitter en riksdagsman
inte här mer än en period och så kommer en annan och avlöser honom,
medan å andra sidan många sitta här nästan hela sin arbetsföra tid. Arvodena
böra därför vara konstruerade på ett sådant sätt, att hänsyn tages
till de uppoffringar, som vederbörande får vidkännas.

Det är ju också så, alt den, som åtar sig uppdraget som riksdagsman, i allmänhet
har något intresse för det politiska livet, och på elt sådant intresse
ha många kommunala förtroendemän under årens lopp offrat oerhört mycket
arbete och tid utan att få någon pension.

Nu tjänar det väl inte mycket till att orda vidare i saken, ty förslaget
kommer ju att gå igenom trots de skäl som ha framförts däremot. Jag har
emellertid inte kunnat underlåta att även här ge uttryck för de betänkligheter,
som jag framfört inom utskottet och som gjort att jag biträtt den
reservation som finnes fogad till utskottsutlåtandet.

Jag ber, herr talman, att i anslutning därtill få instämma i det avslagsyrkande
som här framställts.

84 i\r 34, Onsdagen den 9 juli 1947 em.

Ändring i stadgan om ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande.

(Forts.)

Herr Thapper: Herr talman! Det är klart att argument kunna anföras
både för och emot en pensionering av riksdagsmännen, men gör man i denna
fråga så som man bör göra i alla andra frågor, väger argumenten mot varandra,
kommer man enligt mitt förmenande fram till att de starkaste skälen
tala för en pensionering. Vi äro väl ändå alla numera överens om att folkrepresentationen
bör vara så allsidigt sammansatt som möjligt, d. v. s. att
även de ekonomiskt svagare grupperna skola ha möjlighet att vara representerade
i riksdagen i förhållande till sitt antal i samhället. Även i detta
fall, och kanske först och främst i detta fall, gäller skaldens ord: Det älskarn
att medborgarrätt heter pengar. -—- Detta blir nämligen följden, om
riksdagsmännens ekonomiska betingelser äro sådana, att endast de, som ha
en god privat ekonomi, kunna åtaga sig riksdagsmannaskapet.

Man skall icke alltför mycket spekulera i ovilja ute bland allmänheten
mot en pensionering av riksdagens ledamöter. Arbetare och småfolk ha
säkerligen fullt klart för sig, att de representanter, som de sända till riksdagen
för att tillvarataga deras intressen, också böra ha möjlighet att existera
på en dräglig nivå, både under den tid de tillhöra riksdagen och när
de som gamla fullgjort sitt värv.

Är det icke så, att den ovilja, som man söker spåra bland folket är något
som man önskar och eftertraktar, något som man medvetet söker skapa på
visst håll. De skäl som från visst håll •—- och det är från håll, där man alltid
söker misstänkliggöra riksdagen — ha anförts i diskussionen mot införande
av pensionering av riksdagsmännen ha i många fall varit rent av ovederhäftiga.
Professor Lundstedt har redan varit inne därpå.

Jag skall bidraga till diskussionen med att giva ytterligare ett exempel på
hur man gått till väga härvidlag. Jag behöver endast erinra om en ledare i
Dagens Nyheter för i lördags, alltså för den 5 juli. Denna tidning har ju
alltmera på den sista tiden gjort sig känd för att icke vara så noga, vare
sig med vederhäftigheten eller metoderna. Man borde kanske därför icke
fästa så stort avseende vid skriverierna. Men på det hållet har det rått en
medveten strävan att misstänkliggöra riksdagen, vår folkrepresentation och
därmed hela vår demokrati i en utsträckning, som man måste finna så pass
anmärkningsvärd, att det finnes skäl att icke helt förbigå densamma.

Det talades i den nämnda artikeln om riksdagsmännens givmildhet mot
sig själva. Vidare hette det: Man talar om ett ämbetsverk med dåliga seder,
med omisskännlig lust att sko sig på det allmännas bekostnad. — Vad har
man för täckning för dessa påståenden? Verkliga förhållandet är väl i stället
att riksdagen visat en återhållsamhet, när det gäller arvodesfrågor, som
vore värd ett annat omdöme. Den svenska riksdagens arvoden torde vara
bland de lägsta i världen, och arvodena ha under kristiden varit oförändrade.
Som exempel kan nämnas att när vi för 8 månaders riksdag ha ett
arvode på 8 000 kronor, har man i vårt grannland Danmark ett årsarvode
av över 14 000 kronor och i Norge ett arvode på över 9 500 kronor för 6
månaders riksdag med tillägg för den tid riksdagen pågår längre. Att ett
sådant sakförhållande skulle framkomma t. ex. i en artikel i Dagens Nyheter
är naturligtvis en hädisk tanke. Personligen har jag den uppfattningen,
att om någon annan instans skulle ha bestämt arvodena för riksdagens ledamöter,
skulle arvodena säkerligen ha legat på annan nivå än vad de nu

Onsdagen den 9 juli 1947 em. Nr 34.

Ändring i stadgan om ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande.

(Forts.)

göra. På detta område har man i riksdagen enligt min mening iakttagit återhållsamhet.

Det har sagts en del här av herr Yngve Larsson. Jag kan icke undgå att
också säga honom ett par ord. När jag hörde honom rann mig i minnet en
historia, som jag hörde i min barndom om en själasörjare som icke levde
så exemplariskt. Han sade till sin församling: Ni ska’ leva som jag lär och
inte som jag gör. -—- Jag tycker att denna historia passar bra in på herr
Larsson.

Det har redan talats här om att herr Larsson i Stockholm har en borgarrådsbefattning
med rundligt tilltagen avlöning. Vidare veta vi att dessa borgarråd
ha en pensionsrätt, och borgarrådsbefattning är också så vitt jag
vet förtroendeuppdrag, vars innehavare väljes på visst antal år. Jag finner
det därför anmärkningsvärt, att herr Larsson här kan tala mot den låga
riksdagspension, varom det här föreligger förslag. Man skall naturligtvis
icke förutsätta en så elak tanke som att herr Larsson redan har pension på
17 å 18 000 kronor ordnad och av den anledningen icke har intresse av att
riksdagsledamöterna få pension, eller att, om man vore än elakare, säga, att
de inskränkningar som gjorts i det framlagda förslaget skulle återverka i
samma riktning, därför att han icke har möjlighet att dra nytta därav. Så
elak, säger jag, skall man inte vara. Man skall naturligtvis söka tro, att det
varit av ideella motiv eller rent av på grund av principiella betänkligheter,
som han vänt sig mot förslaget såsom sådant. I sådant fall tänker man icke
på hur bestämmelserna komma att drabba en själv.

• Varför skall det framstå som en så förfärlig tanke att eu blygsam pension
tillerkännes ledamöterna av den svenska riksdagen, när denna rätt är införd
i de flesta andra demokratiska länder? Bland de länder som löst denna
fråga kunna nämnas Danmark, Holland, Belgien, Frankrike, Amerika och
England; i Finland har förslag därom framlagts.

Beträffande det föreliggande förslaget är jag villig vitsorda, att detta innebär
en i vissa fall klar förbättring, jämfört med det förslag som framlagts
av de sakkunniga och på vars synpunkter propositionen huvudsakligen bygger.
Då vi i utredningen brottades med problemet — det är jag angelägen
att betona — ansågo vi oss böra iakttaga stor återhållsamhet och försiktighet.
När konstitutionsutskottet ansett sig kunna gå med på att såsom villkor
för erhållande av pensionsrätt uppställa två andrakammarperioder och en
förstakammarperiod som lägsta gräns, är jag villig erkänna, att detta innebär
en förbättring. Jag har ingen invändning att resa mot att det införes bestämmelser
om eu viss retroaktivitet, så att möjlighet att få pension kan
beredas äldre, tidigare avgångna riksdagsmän.

När jag hörde herr Holmströms resonemang blev jag litet förvånad. Han
sade att han är emot denna pensionering av riksdagsmän, men att därest en
sådan skulle genomföras, han var mycket angelägen om att pensionerna icke
skulle bli mindre för statstjänstemännen. Detta är en tankegång som jag
är mycket förvånad över, och den synes — det måste jag säga — vara, för
att använda ett hårt uttryck, präglad av egoism. Det har erinrats redan tidigare
i debatten, men jag vill säga det ännu en gång, om att statstjänarna
hittills haft möjlighet att behålla eu stor del av sin avlöning jämsides med
riksdagsarvodet. Vidare förhåller det sig så, herr Holmström, att från den

86 Nr 34, Onsdagen den 9 juli 1947 em.

Ändring i stadgan om ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande.

(Forts.)

1 juli 1947 statstjänarna icke behöva vidkännas pensionsavgifter för-den
framtida pensionen.

Till sist vill jag konstatera, som jag redan tidigare gjort, att de, som spekulera
i en eventuell ovilja ute bland allmänheten därför att riksdagsmän
som uppnå 65 år skola erhålla en så blygsam pension efter 20 riksdagsår
som 3 636 kronor per år, säkerligen ha spekulerat fel. För mig står det klart,
att när det finnes exempel på f. d. riksdagsmän som till och med efter 30
års riksdagsarbete och annat arbete i samhällets tjänst saknat andra utkomstmöjligheter
och varit nödsakade att gå till fattigvården eller i stor utsträckning
lita till insamlingar eller gåvor från andra medborgare, då är det
ett tillstånd som för mig framstår såsom synnerligen ovärdigt ett demokratiskt
samhälle.

Med det anförda ber jag få yrka bifall till konstitutionsutskottets hemställan.

Herr Holmström erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Herr Thapper anklagar mig för egoism och vilja att göra en
framstöt i en sak, mot vilken jag vänder mig. Härtill vill jag säga, att den
motion, som jag väckt i denna fråga, har jag kallat för en beredskapsmotion,
som alltså skulle bli aktuell endast i det läge, att riksdagen beslutade
om pensioner till riksdagsmännen. Jag har icke väckt denna motion för
egen del utan i egenskap av ordförande i pensionerade statstjänstemäns
riksförbund. Jag har ansett det vara min skyldighet att tillvarataga deras
intressen.

Herr Thapper talade om, att nu få statstjänstemännen icke vidkännas
några avdrag för sin pensionering. Ja, men lönen är ju, herr Thapper, tilltagen
med hänsyn därtill. De gamla avdragen äro borta. Nu utgår nettolön.
Vid dennas fastställande har avdrag för pensionsavgifter verkställts.

Herr Hällgren, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle,
anförde: Herr talman! I anledning av herr Holmströms första anförande
vill jag framhålla, att enligt utskottets förslag få dessa statstjänstemän sina
fulla pensioner intill dess statstjänstemannapensionen och riksdagspensionen
uppgå till 5 000 kronor. Därefter få de 50 procent tills de uppnå högsta
statstjänstemannapensionen, därvid hänsyn tages till sammanlagda summan
av båda pensionerna.

Härpå yttrade:

Herr Ohlin: Herr talman! Detta spörsmål har redan blivit så utförligt
debatterat, att det icke gärna kan vara behövligt att ägna de olika argumenten
en mera ingående uppmärksamhet och repetition. Jag vill medgiva
att frågans behandling i pressen kanske vid en del tillfällen utmärkts avöverdrifter
som tyckas ha framkallat åtskilligt missnöje bland dem som
framträda såsom anhängare av förslaget till pensionering av riksdagsmännen.
Å andra sidan förefaller det ganska klart att pensioneringens vänner
här i kammaren också gjort sig skyldiga till en del överdrifter. I varje fall
är jag förvånad över de hårda ord som här riktats mot ledamöter i kammaren,
vilka äro motståndare till denna pensionering. Är man förtörnad på
ett eller annat sätt över de överord i pressen, som kommit till synes, vore

Onsdagen den 9 juli 1947 em.

Nr 34.

Ändring i stadgan om ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande.

(Forts.)

det väl lämpligast att kritisera dem som böra svara därtör och icke rikta
en därav betingad kritik mot kamrater i kammaren, som efter vad det
förefaller mig icke själva ha använt några egentliga överord.

Det spörsmål som vi debattera är icke alldeles utan betydelse. Det är i
varje fall legitimt att anlägga olika synpunkter på denna sak. Eller är det
icke det? Ja, ibland frågar man sig, om icke föregående talare rent av velat
antvda, att det icke är riktigt legitimt och kamratligt att ha en annan åsikt.
Jag vilt emellertid deklarera, alt jag bar den åsikten — som jag helt kort
skall antyda — att det vore bättre att icke nu besluta om pensionering. Det
måste i och för sig anses önskvärt att detta spörsmål behandlas med samma
lugn och måtta som brukar utmärka kammarens förhandlingar utan misstänkliggörande
av kamraterna och deras motiv därför att de eventuellt i
denna fråga ha en annan principiell ståndpunkt.

I likhet med en del av de föregående talarna har jag den uppfattningen,
att det icke finnes tillräckliga skäl för att nu forcera fram ett positivt beslut.
Det vore bättre om denna fråga upptoges till behandling senare i samband
med förslag till någon form av frivillig pensionering samtidigt som riksdagens
arbetsformer och arvoden regleras. Till dess skulle man kunna
lösa frågan med pensionering i individuella fall. Jag vill emellertid betyga,
att det förslag, som nu föreligger, i vissa hänseenden utgör en förbättring
i förhållande till det tidigare förslaget. Men åtminstone i ett avseende är
det sämre. Jag tror att en pensionering efter så kort tjänst som åtta år
knappast står i överensstämmelse med svenska folkets känsla för vad som
är en rimlig tjänstgöringstid, för att man skall anses förtjänt av pension.
Jag tror ej heller att det kommer att leda till en föryngring av riksdagen.

Ett huvudskäl till att jag är motståndare till förslaget är följande. När
riksdagen går att besluta i eu angelägenhet, som på sätt och vis kan sägas
vara riksdagens egen sak, då är det alldeles särskilt viktigt, att riksdagen
är lvhörd för den allmänna opinionen. Man kan säga, att den som är vald
till riksdagsman tar ställning till de olika spörsmålen i enlighet med egna
åsikter, och det är klart, att han bör göra det oberoende av folkstämningen.
Men när man handlar i egen sak finns det anledning vara alldeles särskilt
lyhörd för hur den allmänna opinionen bedömer denna sak. Gör man icke
det, återverkar det ogynnsamt på riksdagens ställning inför folket. Jag vet
icke, om man vågar lita på Gallupundersökningar. Men vid den undersökning,
som gjordes i denna fråga, voro nej-svaren tre gånger så många
som ja-svaren. Under sådana omständigheter, då man icke kan utgå från
annat än att saken faktiskt av folket bedömes på detta sätt, tror jag det
vore klokast att i dagens läge icke besluta genomföra en pensionering.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till avslagsreservationen.

Herr Thapper erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! Jag tycker det var rätt kostligt, att herr Ohlin vädjade, att
man icke skulle göra några angrepp mot kamraterna. Jag hoppas, att han
för framtiden själv tänker på det. Jag har icke känt mig träffad av lians
uttalande i detta fall, tv jag har icke riktat något angrepp mot kamraterna
av den anledningen att de haft annan åsikt än jag, något som ju herr Ohlin
tyckes vilja göra gällande. Då jag vände mig mot herr Larsson i Stockholm
var det därför att han intar en så pass ömtålig ställning på grund av för -

88 Nr 34. Onsdagen den 9 juli 1947 em.

Ändring i stadgan om ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande.

(Forts.)

troendeuppdraget såsom borgarråd. Jag hade därför icke väntat mig från
hans sida det ställningstagande i saken som han här deklarerat. Om jag
icke är fel underrättad, förhåller det sig ju också så, att det föreligger ett
visst sammanhang mellan honom och den tidnings styrelse, vars uttalande
jag citerat. Herr Ohlin gör ofta så, att han i allmänna ordalag tar avstånd
från vad man säger i pressen, enkannerligen folkpartipressen. Jag tycker
icke, att det är riktigt att göra så, utan man bör inte bara tala om en bättre
ordning utan också medverka till att en sådan blir genomförd i detta avseende.

Vidare yttrade:

Herr Hallén: Herr talman! Detta är alltså en dag då — för att citera en
folkfrisinnad tidning — »riksdagen skall skämma ut sig, och», för att fortsätta
citatet, »sko sig på det allmännas bekostnad och skandalisera folkrepresentationen».
»Framför allt», säger en av tidningarna, »faller ett misstänkt
ljus, eller kanske rättare en misstänkt skugga över majoritetspartiet,
därför att» — det är fortfarande citat — »ovanligt många riksdagsmän inom
detta parti väntas falla igenom vid nästa års val, varför man nu gör sig
skyldig till ett tilltagset försök att kapa åt sig extra förmåner i sista stund,
medan skattebetalarna vända ryggen till».

Herr talman! Genom hela vårt samhälle har under och efter kriget visat
sig symtom på en förflackning, brutalisering och nedbusning av hela livsföringen;
allt ställes under debatt eller begrinas, och på det mest lättfärdiga
sätt misstänkliggör man meningsmotständarnas motiv. Det är en anklagelse
som gäller oss alla. Det parti jag företräder är ej heller fritt för en sådan
beskyllning lika litet som andra partier. Men den skada som därigenom
tillfogas är icke så stor som den skada som uppstår, när folkrepresentationen
utsättes för en i system satt smutskastning som nu sker i viss del av
borgarpressen, framför allt i huvudstadens folkfrisinnade tidningar. Man får
faktiskt gå tillbaka till förhållandena i Tyskland år 1933 före Hitlers maktövertagande
för att finna en sådan intensiv kampanj för att misstänkliggöra
riksdagsmannaskapet, som vi nu fått bevittna. Jag tror icke att det är överdrift,
om jag säger, att aldrig, åtminstone icke på många herrans år, har
Sveriges riksdag utsatts för sådan skymf och sådana tillmålen som skett de
sista dagarna. Nu hotar man också att publicera namnen på dem som rösta
för utskottets förslag. Ja, hjärtans gärna. Vi sky icke offentligheten, men
vi kanske komma att begagna offentligheten för att i tal och skrift bevara
åt eftervärlden dessa utgjutelser mot riksdagen, vilka söka sin make i perfiditet.
Kanske vaknar också folket upp på ett annat sätt än dessa Gallupundersökningar
utvisa, vilka ha en förunderlig förmåga att alltid stå i en
viss tidnings tjänst.

Man undrar över att riksdagsmännen tala i egen sak. Kanske icke alla
göra det, herr talman. När det gäller mitt eget obetydliga jag, kan jag
nämna, att jag snart har 40 riksdagar bakom mig. På grund av att jag uppbär
kommunala och statliga lönemedel kommer jag, om jag får leva och
ha hälsan och icke hör till de massor som skola falla bort vid nästa val,
som Dagens Nyheter visat, att, om detta förslag går igenom, få en pension
efter dessa 40 år med den svindlande summan av 1 818 kronor. Man får väl

Onsdagen den 9 juli 1947 em. Nr 34.

Ändring i stadgan om ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande.

(Forts.)

då icke mena att det är rena egoismen och lystnaden efter pengar som
dikterar hur man yttrar sig.

Det som gjort att jag tagit till orda, herr talman, är uteslutande ett svenskt
intresse. Jag har nämligen ansett att vi skola väl inte skilja oss alltför mycket
i detta avseende från våra skandinaviska kamrater. Vi ha i den kommitté,
som tidigare omnämnts och som sysslar med riksdagens arbetsformer,
studerat förhållandena i Norge och Danmark. Vi ha även på ort och
ställe resonerat med vederbörande angående bl. a. de s. k. förmåner, som
vi nu skola söka »kapa åt oss» och vi ha sett hur folkmeningen reagerat i
dessa länder. Jag tror det skulle vara nyttigt, om både Stockholms-Tidningens
och Dagens Nyheters chefredaktörer och styrelseordförande gjorde en
studieresa till Norge och Danmark och sågo hur den allmänna opinionen
där beter sig i en sådan här fråga.

Först och främst vill jag nämna att norska stortinget avlönar sina ledamöter
med för närvarande 1 583 kronor och 33 öre i månaden, förutsatt att
riksdagen pågår sex månader, och blir det längre utgår avlöningen automatiskt
med samma belopp. Detta är något annat än när vi här under
gångna år fingo utdela kuponger för att bespisa våra kamrater med halvrutten
korv i riksdagsrestaurangen, skriva på växlar och låna ut pengar för
att riksdagsledamöter skulle kunna klara sig.

Jag vill också erinra om att danska riksdagen i dag för ett år sedan
beslöt att på grund av inflationen höja arvodet för landsbygdsrepresentanter
med 63 procent, d. v. s. från 8 700 till 14 181 kronor. Samma dag beslöt
man också en pension, som efter nitton riksdagsår utgår med 4 000 kronor.
Jag vill inte reta en del borgerlighet, de frisinnade framför allt, genom att
tala om alla dessa andra förmåner i form av sjukhjälp, begravningshjälp
och pension till alla riksdagsmäns änkor, som vi aldrig någonsin ifrågasatt
här.

Hur reagerar då i det norska stortinget och i den danska riksdagen opinionen
inför dessa yrkanden? Här har jag framför mig trycket med landstingets
förhandlingar för jämnt ett år sedan. När förslaget kom fram i andra
läsningen begärdes ordet av inrikesministern — som talade ungefär en
minut — av C. E. Christiansen, Rytter, Korsgaard och Oluf Johansen. Samtliga
partier allenast tillstyrkte denna reform, både de förbättrade arvodena
och pensionen på 4 000 kr. Det var frågor som avhandlades i danska riksdagen
på ungefär fem minuter. När man frågade: Hur reagerade folket
gent emot de fria resorna? svarade folketingets forman: Sådana ha vi haft
så länge, så jag kommer inte ens ihåg när vi fingo dem! Men aldrig har vare
sig allmänheten eller pressen reagerat. De, som tala om otillbörliga förmåner
för svenska riksdagsmän vare sig det gäller fria resor, arvoden eller
pensioner, böra alltså erinra sig, att i de övriga skandinaviska länderna ha
dessa arvoden och pensioner — med avsevärt högre belopp -— beslutats enhälligt
och ulan någon kritik från allmänhetens sida. Det är inte roligt att
vara svensk i en sådan situation och veta, att det finns fog för något som
heter den kungliga svenska avundsjukan.

Jag tror, herr talman, alt det vore mycket nyttigt, om vi kunde få en
radiodebatt till stånd i denna fråga. Radiochefen hör verkligen se till att
det blir eu saklig och objektiv upplysning. Detta så mycket mer som vi nog
känna till att även om man är eu skicklig journalist, har man stor förmåga

SO Nl‘ 34. Onsdagen den 9 juli 1947 em.

Ändring i stadgan om ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande.

(Forts.)

att kunna tiga ihjäl, bagatellisera eller trolla bort hela den opinion som i
kväll finns i riksdagen, om det är så att den inte faller vederbörande på
läppen. Då är det bättre att Radiotjänst kan på ett objektivt sätt belysa alla
dessa frågor inför allmänheten, så att det äntligen blir slut på denna perfida
kampanj som bedrives.

Herr Ohlin anlade ett mycket kalmerande sätt, han liksom ville hälla
olja över de upprörda vågorna. Herr Ohlin är nu ingen obegåvad herre utan
visste nog varför han borde anslå denna ton. Han kände att i riksdagen och
dess andra kammare stod en kompakt opinion emot hela den kampanj
som bedrivits. Och här riktar man sig icke, herr Ohlin, mot speciella riksdagskamrater,
även om det är underligt att se, hur man i tidningarnas styrelser
och ledning ställer sig så passiv och neutral inför de allra grövsta
förlöpningar. Herr Ohlin sade att det har kanske förekommit överdrifter.
Att så där nonchalant kalla sådana otäcka, skymfliga artiklar som den jag
här citerat för överdrifter, det är att inte visa överdrivet intresse själv för
en så pass ömtålig fråga.

Jag vill också säga att herr Ohlin kanske förstår, att från vårt håll är
reaktionen inte riktad mot dem som sakligt göra invändningar. Visst kan
man diskutera frågan om åtta eller tolv år, och visst kan man diskutera om
det skall fattas beslut i år eller ett annat år. Att man i‘ pressen och här i
riksdagen kritiserar dylikt, är alldeles i sin ordning, och det är inte det vi
reagera emot, utan mot det misstänkliggörande av våra motiv, som här
kommit fram. Det finns något annat som kammaren är känslig för och det
är att vi veta, att här går det folk som räknar på pengarna och tar reda på
vad vederbörande skall få, fast man röstar emot saken. Hur har man inte
sprungit i konstitutionsutskottet och frågat, om den och den avgångne ledamoten
har utsikt att få pension nästa år, och så röstar man ändå emot förslaget.
Det är detta som kammaren känner, och man har så pass mycket
av svensk hederlighet att man reagerar däremot. Man reagerar inte emot
dem som ha sakliga invändningar, t. ex. att det är bättre att vänta till ett
annat år — sådant kan man respektera. Det är som sagt av andra skäl
kammaren reagerar.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr talmannen övertog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Ohlin erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde: Herr
talman! Herr Hallén medgav att vi göra mycken skada genom att misstänkliggöra
varandras motiv, en taktik som insmugit sig partierna emellan, och
att hans eget parti därvidlag inte är alldeles oskyldigt. Det vill jag instämma
med honom uti. Det har t. o. in. varit det karakteristiska för den socialdemokratiska
propagandan under de senaste 18 månaderna, att den hela
tiden sökt misstänkliggöra det försvar för näringsfriheten, som man tagit
upp inom oppositionen. På socialdemokratiskt håll säger man att detta innebär
inte, att ni äro anhängare av näringsfriheten, utan det innebär att ni
stå i vissa intressens tjänst. Någon motsvarighet till en sådan beskyllning har
man inte hört riktas mot socialdemokraterna, vilkas socialistiska övertygelse
oppositionen respekterar.

När herr Hallén emellertid säger att ingenting gjort riksdagen så mycket
skada som vissa borgerliga tidningars skriverier, måste jag betona att det

Onsdagen den 9 juli 1947 em.

Nr 34.

Ändring i stadgan om ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande.

(Forts.)

gäller dock här ett spörsmål där man har rätt att ha olika mening, exempelvis
om pension skall ges för förtroendeuppdrag efter ett litet antal år.
Det är fullt legitimt att ha olika åsikter härvidlag, även om det i pressen
använts en del onödigt starka ord — jag sade överord, herr Hallén, inte överbud.
Men om herr Hallén är angelägen att förbättra riksdagens anseende —
vilket jag tror att han är — anser jag det viktigare än att angripa pressen
för dess uttryckssätt att han börjar hemma så att säga, d. v. s. börjar inom
riksdagen och medverkar till en överenskommelse mellan alla partier att
inte misstänkliggöra varandras motiv utan respektera, att vi ha olika åsikter
i olika frågor, även i dagens.

Jämväl herr Hallén erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Jag vill bara påpeka att jag sade mycket klart och tydligt
ifrån, på tal om denna allmänna nerbusning av vårt offentliga liv som
följt efter kriget, att när det gäller att misstänkliggöra en motståndares
motiv och bevekelsegrunder sitta vi alla i samma båt. Jag sade även att det
parti jag har äran att här företräda gjort sig skyldigt till detta. Herr Ohlins
påpekande att de, som försvarat näringsfriheten och annat sådant, blivit
utsatta för ohemula beskyllningar kan vara mycket riktigt, men det är inte det
vi diskutera nu, utan här är det fråga om huruvida riksdagen skall tolerera,
alt den utsatts för en sådan skymf, som är utan motsvarighet i svensk
historia.

Detta har ägt rum då man påstår att ett stort parti anar, att nästa ars
val skola medföra eu katastrof så fruktansvärd, att dess medlemmar för att
rädda vad som räddas kan måste passa på att sko sig i sista minuten, innan
Damoklessvärdet faller över dem. Det är detta som är utan motsvarighet.
Till något sådant har vårt parti, herr Ohlin, verkligen aldrig gjort sig skyldigt,
utan det är ett rekord som är förbehållet en viss press. Och det är
underligt att inte de förnämsta talesmännen för denna press reagera kraftigare
häremot än de göra.

Vidare anförde:

Herr Mosesson: Herr talman! Även om jag förstår att frestelsen legat
nära för vissa talare att dra in föregående talares privata och ekonomiska
förhållanden i denna debatt, anser jag att det hade varit lyckligare att så
icke skett, utan att vi härvidlag endast vägt mot varandra de skäl som anförts.
Här har man emellertid talat om privata förhållanden, och då må
jag väl också få säga något i den vägen. Jag gör det inte för att dra in
dylika privatförhållanden utan helt enkelt, såsom mina kamrater skola förstå
efteråt, för att få relief för vad jag i det följande vill säga.

Jag har glädjen kunna säga att jag bär pension — vilket jag inte trodde
jag skulle få när jag efter att ha lämnat min plats som bankman blev missionsman.
Jag har inklusive dyrtidstillägg ungefär 4 000 kronor om året
i pension. Om jag hade dagligt bröd när alla barnen voro små, så skulle
det väl vara bedrövligt om jag nu inte skulle kunnat hoppas — även om jag
inte skulle få någon riksdagspension — att kunna reda mig med min kära
på ålderns dar.

Jag har vidare en privilegierad ställning i jämförelse med det stora flertalet
av kamraterna här i så måtto att jag har kunnat bo i mitt hem, medan

92 Nr 34. Onsdagen den 9 juli 1947 em.

Ändring i stadgan om ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande.

(Forts.)

andra ha fått betala hyra och mycket annat sådant. Men jag kommer i dag
att utan tvekan rösta för det förslag som här är före. Varför? Därför att
jag anser det vara rätt! Jag vet inte, ty man räknar inte små väntjänster,
hur många gånger under de år som gått sedan 1925, då jag först kom hit,
som jag har haft, jag ville säga smärtan att skriva ett litet bidrag på en lista,
som någon kamrat har gått omkring med här för att be, att vi skulle tänka på
någon av våra kamraters efterlämnade. Någon gång ha vi t. o. in. måst
göra en insamling till begravningskostnader. I sådana stunder har jag verkligen
såsom en enkel svensk känt någonting som man väl må betrakta såsom
en vanära för oss. Tv det har inte varit slarviga människor det gällt, utan
det har varit kamrater som vi allesamman ha aktat.

Postvaktmästaren där inne kan tala om, huru varje dag när arvodena utbetalats
det har varit en omedelbar trafik med postanvisningar eller andra
värdeförsändelser till familjemedlemmarna där hemma. Jag vet att det stora
flertalet av kamraterna i riksdagen får lov att hushålla ordentligt och ekonomiskt
tänka sig för. Så tillkommer för dem, som inte äro i den privilegierade
ställning jag är, att de måste ha oro för ålderns dagar. Tanken på
de dagarna kommer när de själva inte kunna börja något nytt och inte ha
kunnat samla något. Är det under sådana förhållanden så att jag eller andra
som ha den uppfattningen, att detta inte är värdigt, skola behöva rodna
därför att vi ha talat såsom vi göra eller röstat för denna sak? Jag ämnar
uppriktigt och ärligt säga, och jag gör det nu inför vem som helst: Skulle
jag ännu en gång låta mina valmän döma över saken, så är det de som döma
om den. Det är mina valmän som bestämma hur länge jag skall få ha möjlighet
att tala i andra kammaren, men det är mitt eget omdöme som avgör,
vad jag skall säga så länge jag är här. Och jag känner det så, att det härvidlag
för mig inte bara är en omdömesfråga, ett tycke, utan för mig är
det en rättfärdighetssak.

Jag skulle ha önskat, herr talman, att det varit en något annan formulering
av utskottets förslag. Jag skulle hellre ha sett att man i fråga om antalet
riksdagsår följt propositionen. Jag hade också önskat en starkare motivering
i utskottsutlåtandet för den uppfattningen, att det här är fråga om en
övergångsform till dess att sådana förhållanden äro för handen, att det är
möjligt för riksdagsmän att kunna ge ett något större bidrag till sin pensionering
än som nu kan komma i fråga.

Jag vill säga, herr talman: Jag är glad att jag i dag får rösta för det förslag
som föreligger.

Herr Lövgren: Herr talman! Herr Lundstedt, herr Carlström, herr Hallén,
herr Mosesson och herr Thapper och kanske några till ha talat så bra
sedan jag begärde ordet, att jag egentligen skulle kunna avstå.

När jag begär.de ordet var det närmast för att få ge en replik till herr
Adolfsson. Herr Adolfsson slutade sitt slingrande anförande med att hänsyfta
på förhållandena i Weimarrepubliken. Ja, herr talman, jag skulle vilja
rekommendera herr Adolfsson att begrunda vad som förekom där. Det
hände vid åtskilliga tillfällen att kommunisterna — på lika slingrande motiveringar
som den herr Adolfsson hade här i kväll — kommo i samarbete
med de reaktionära. Men, herr talman, så gick det som det gick.

Sedan skulle jag vilja säga ett ord till herr Ohlin, som framhåller att var

Onsdagen den 9 juli 1947 em. Nr 34.

Ändring i stadgan om ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande.

(Forts.)

och en har rätt att ha sin åsikt och uttala vad han tycker och tänker om
det som föreligger och vidare att man inte skall alltför högtidligt ta på den
propaganda som förts i pressen. Till detta skulle jag vilja säga: När man
behärskar en av de främsta orgelpiporna i den allmänna konserten, såsom
herr Ohlin gör, så har man plikt och skyldighet, enligt min mening, att fara
litet varliga fram. Men det kan man sannerligen inte säga att folkpartipressen
har gjort. Och jag måste säga att jag känner det riktigt uppfriskande,
att herrar Carlström och Mosesson reagerat på det sätt de gjort här
i kväll i denna fråga.

Slutligen, herr talman, vill jag också säga, att här i landet borde vi vara
litet försiktiga med imporlgods. Det är en del saker som man kan importera
med fördel, och det är en del saker som inte riktigt passa oss. Bland det
importgods vi fått på senare tid finns det ingenting som passar oss så illa
som det s. k. Gallupinstitutet. Om jag kunde göra Gallupinstitutet till en
fotboll och få hela det svenska folkets kraft samlad i en stövel, skulle jag
sparka det ut i Atlanten så långt som det överhuvud vore möjligt. Tv det
finns ingen större förfalskning av den allmänna opinionen än den som man
får via det s. k. Gallupinstitutet.

Herr Hediund i Östersund: Herr talman! Jag har icke begärt ordet för
att framföra några nya synpunkter, men jag har velat deklarera min
ståndpunkt.

Jag har tillhört riksdagen så länge, att jag känner alla faser i arvodesdebatterna
från 1914 till nu. Alltid har det talats om att vi få vara försiktiga,
när det gäller vår egen ersättning, med hänsyn till hur människorna
utanför riksdagen reagera mot sådana beslut. Jag tillhör dem, som anse att
riksdagen alltid skall fara försiktigt fram i sina beslut. I förevarande fall
äro vi ovetande om hur allmänheten reagerar. Huru vissa tidningar reagera
veta vi. Ha vi själva en bestämd uppfattning om hur vi böra handla, är det
naturligt att vi böra följa vår egen uppfattning. Detta även om allmänheten
möjligen har en annan.

Om det skulle bli känt för allmänheten, hur riksdagen har reglerat arvodesfrågan
och även vad som förekommit i debatterna om pensionsfrågan,
skulle nog allmänheten fråga sig, vad i all världens da!r vi tänkt på som
kunnat tolerera det tillstånd som rått och ännu råder.

Jag motiverar icke pension med att åldringar skola giva sig i väg härifrån.
Jag vill medverka till pension för att en del av mina kamrater skola
slippa gå till fattigvården för sin ålderdomsförsörjning. Jag vill ha pensioner
och arvoden, som äro skäliga, därför att det är den enda möjligheten
för att få ett verkligt demokratiskt parlament. Jag har i dag lagt märke till,
att de ledamöter av kammaren, som äro personligt mera än andra berörda
av de föreslagna pensionerna, ha varit tysta. Det är på deras vägnar jag
talar och jag gör det så mycket hellre som jag därmed icke talar i egen
sak. Min pensionsfråga är ordnad genom statstjänst.

Jag tillhörde nämligen under mina första riksdagsår den grupp av riksdagsmän,
som varje dag fingo gå med bekymmer för våra familjers existens.
Vi överläde med oss själva, huruvida vi icke borde draga oss från detta arbete
hellre än att utsätta oss för en ruinerad ålderdom. Vi fingo protester
från våra väljare, icke därför att vi hade för höga arvoden utan därför att

94 Nr 34. Onsdagen den 9 juli 1947 em.

Ändring i stadgan om ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande.

(Forts.)

vi icke sökte ordna arvodes- och pensionsfrågan så att de medborgare, som
de önskade få valda till riksdagsmän, skulle kunna taga emot ett mandat.
Som förhållandena nu äro kunna alltjämt icke ekonomiskt svaga män taga
emot ett riksdagsmannauppdrag, hur kvalificerad vederbörande kandidat
än må vara.

Det är numera så, att folk hellre än att taga äran av ett riksdagsmannauppdrag
förståndigt nog se på hur de skola kunna existera och hur deras
ålderdom skall te sig. Men är det värdigt ett parlament i en demokratisk
stat att så ordna med arvodes- och pensionsfrågan för sina ledamöter, att
ej de medborgare, som ha svag ekonomi men i övrigt kvalifikationer för att
vara riksdagsmän, skola kunna taga emot detta uppdrag? Det är mig likgiltigt
om vi kalla det förtroendeuppdrag eller ej. För mig är det väsentliga
att, såsom jag sagt, se till att de personer, som ha kvalifikationer och få förtroendet
att vara riksdagsmän, skola kunna oberoende av förmögenhetsställning
taga emot mandatet.

Jag väcktes till minne av de första riksdagsåren, när jag i första kammaren
hörde ett inlägg och ett yrkande: Vi behöva icke pensionera alla riksdagsmän;
vi kunna i varje särskilt fall, där ömmande förhållanden föreligga,
giva pension åt dem, som vi tycka ha förtjänat det och behöva det.

Jag skulle oerhört reagera varje gång riksdagen finge konstituera sig som
fattigvårdsstyrelse. Det är ju det mest kränkande och orimliga i detta system.
Jag har själv känt verkningarna av detta i riksdagen. Under mina första
riksdagsår tog arvodet slut; det var lågt tidigare. Vi som gingo utan annan
inkomst måste naturligtvis fortsätta med att vara riksdagsmän och uppehålla
oss här. Då beslutade välvilligt någon korporation i riksdagen, att vi skulle
här nere få äta på matkuponger för att kunna uppehålla oss. Vår stolthet
och omvårdnaden om riksdagens anseende befallde oss att ej taga emot erbjudandet.
Samma är förhållandet med det förslag, som innebär att vi skulle
behovspröva de olika ledamöternas anspråk på pension.

Därför hoppas jag, hur det än i fortsättningen fortlöper, att man alldeles
överger denna tanke. Jag är mån om att vårda riksdagens anseende, lika
mån om det som herr Larsson i Stockholm. Men så långt i den omvårdnaden
går jag icke som herr Larsson, att jag mera tänker på riksdagens än på mitt
eget anseende.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets hemställan.

Herr Pehrsson-Bramstorp: Herr talman! Jag skulle kunna i huvudsak instämma
med den siste talaren. Men då jag tänker rösta för förslaget, vill
jag motivera, varför jag gör detta. Jag menar precis som herr Hedlund i
Östersund, att vi skola söka skapa ett tillstånd, där det ej är beroende på
förmögenhets villkor och sådana omständigheter, om man skall kunna vara
ledamot av riksdagen och fullgöra en nationell uppgift till gagn för hela
folket. En riksdagsman behöver icke vara vare sig slösaktig eller något annat
för att komma i svårigheter; han behöver t. ex. bara åtnjuta förmånen att
ha en stor barnskara. Och vem som helst förstår, att om han driver ett yrke
och om hans familj kostar mycket pengar, så måste riksdagsmannauppdraget
betyda ekonomiska uppoffringar särskilt om man tänker på familjen
i dess helhet. Om det är en arbetare, så har han icke åtminstone under de
sista åren kunnat i större utsträckning sköta sitt arbete och få någon nämn -

Onsdagen den 9 juli 1947 om. Nr 34.

Ändring i stadgan om ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande.

(Forts.)

värd inkomst därav under den tid riksdagen varit samlad. Följaktligen måste
det bli en ekonomisk uppoffring.

Nu är det vissa som säga: Låt oss ordna detta genom högre arvoden! Det
kunna de säga som äro unga. Jag skulle för min del vilja säga: Vilja alla
de, som äro mot riksdagspensionerna, icke begära någon pension, även om
riksdagen beslutar sådan, skall jag lova heligt, att icke heller jag skall begära
pension. Men jag tycker att det är rimligt, att de, som äro mot riksdagspensionerna,
avstå från sina pensioner. Jag utgår nämligen från, att
kostnaderna för dessa pensioner skola i huvudsak bestridas av riksdagsledamöternas
avgifter. Om nu staten får satsa något därför att man pensionerar
även dem. som avgått för något år sedan och nu äro komna till viss ålder,
kan det vara en sak för sig. Men sedan kan man öka avgifterna i sådan utsträckning,
att det blir en riksdagsmännens kollektiva försäkring, där var
och en deltager i enlighet med de bestämmelser som äro genomförda.

Då säger man, att riksdagsmännen kunna ju själva genomföra denna pensionering.
Men det är väl ändå ingen som vågar påstå, att de, som gått i
flera år i riksdagen och äro komna till rätt hög ålder, kunna, med de ekonomiska
förutsättningar som många av dem ha, klara dessa inbetalningar för
att tillförsäkra sig en viss pension på sin ålderdom. Från den synpunkten
ser jag det. Det är från den utgångspunkten som jag röstar för förslaget.

Det har skrivits så mycket om att riksdagens anseende är i avtagande.
Jag skulle i detta sammanhang vilja säga, att är det något som bidrar till
detta försämrade anseende så är det den agitation som drivits i tidningspressen
mot detta förslag, där man sökt göra gällande, att riksdagsmännen
vilja tillskansa sig ett extra ai''vode. Jag röstar icke för förslaget därför att
jag vill, att riksdagsmännen skola tillskansa sig ett extra arvode, utan därför
att jag menar, att vi skola påtaga oss de avgifter, som behöva uttagas för
att vi skola klara den pension som är ifrågasatt. Sedan må riksdagsarvodet
höjas eller bli kvar vid nuvarande belopp.

Jag förvånar mig mest över att de, som äro tillförsäkrade pension av allmänna
medel, gå emot detta. Jag går så långt att jag inbegriper dem, som
äro tillförsäkrade pension i enskild tjänst vid viss ålder. Det är ofta en relativt
bra pension. Den får ändå allmänheten betala, ty den enskilda företagsamheten
kan icke betala den med mindre dess inkomster giva möjlighet att
trygga tillvaron för de anställda. Jag har icke det ringaste emot detta. Men
då är det icke rimligt, att man mot detta förslag för en agitation, som enligt
mitt förmenande förstör riksdagens anseende i större utsträckning än någonting
annat. Den förstör icke allenast riksdagens anseende som helhet betraktad,
utan den förstör allra mest deras anseende, som skarpast agiterat mot
detta förslag.

Ifrån den utgångspunkten, att riksdagsmännen skola vidkännas de avgifter,
som erfordras för dessa pensioner, hemställer jag, herr talman, om
bifall till det föreliggande förslaget.

Herr förste vice talmannen Magnusson: Herr talman! Jag skall icke
yttra många ord i en fråga som denna, där vi litet var äro i viss mån
jäviga, icke minst jag, som är en av de äldsta och en av dem, som ha de
flesta riksdagsåren och följaktligen står ganska nära en pensionering.

Jag har under de många år jag tillhört riksdagen samlat någon liten er -

06 Nr 34. Onsdagen den 9 juli 1947 era.

Ändring i stadgan om ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande.

(Forts.)

farenhet om förhållandena men skall försöka att icke upprepa vad ett par
föregående talare meddelat om saker och ting kring förra världskriget och
hur man då fick som riksdagsman bokstavligen svälta sig fram. Det var,
som den näst föregående talaren sade, sannerligen icke så lätt att sköta
riksdagsmannaskapet, när man jämte en svag ekonomi hade stugan full med
barn, och man samtidigt, vilket ju dock alla sträva efter, skulle söka trygga
ålderdomen för sig och sin maka. Låt vara att kanske en och annan lyckats
med den saken, men säkert har den möjligheten icke beretts alla riksdagsmän
och i vart fall försvårats genom riksdagsuppdraget.

Det är en annan synpunkt, som jag i detta sammanhang skulle vilja framhålla
och som för mig varit ganska avgörande, då jag tagit positiv ställning
till det föreliggande förslaget, nämligen att riksdagen bör såsom ledamöter
kunna behålla näringsidkare av olika slag. Jag vet, att det möter mycket
stora svårigheter för dessa mindre näringsidkare, en trädgårdsmästare, en
jordbrukare eller en hantverkare — ja, det möter svårigheter även för de
stora näringsidkarna, fastän kanske på annan grund — att hålla sig kvar i
riksdagen. Det kan nämligen icke undvikas att, så mycket som man nu
måste vara borta från sitt företag, detta blir lidande, och följaktligen bli
möjligheterna att samla till en självpensionering betydligt förminskade. Jag
tror att vi genom att bifalla detta förslag skapa större möjligheter för en
betydande och viktig kategori av medborgare att bli riksdagsmän och att
hålla sig kvar i riksdagen. Jag kan tillägga, att jag sett åtskilliga riksdagsmän,
som efter ett betydande antal riksdagsår lämnat riksdagen och som på
grund av riksdagsmannaskapet kommit i så besvärliga ekonomiska omständigheter,
sedan de lämnat riksdagen, att de levat och dött i misär. Detta kan
icke vara lämpligt.

Till sist vill jag uttrycka ett beklagande av att denna frågas lösning beledsagats
av denna långa och utdragna debatt med anklagelser å ömse håll. Jag
tror att det varit lyckligast, om vi låtit det vrövel, som förekommit utanför
riksdagen, gå oss tämligen ostört förbi och utan någon större diskussion
beslutat i frågan i kväll; den saken kan emellertid icke nu ändras. Det ar
väl försvarat, om man just med hänsyn till möjligheterna för många riksdagsmän
att kunna vara kvar i riksdagen eller mottaga sådant uppdrag och
känna sin framtid någorlunda tryggad nu går in för ett positivt beslut i
frågan.

Herr Thorell: Herr talman! Jag har deltagit i utskottets behandling av
denna fråga, men jag har icke tidigare begärt ordet beroende därpå, att mina
partikamrater herrar Dickson och Nolin redan på ett tidigt stadium i debatten
framfört skälen varför vi yrkat avslag på den kungl. propositionen.

I denna debatt har det talats så mycket om riksdagens anseende. Jag tror,
att efter vad som här sagts det nog icke är utan att detta anseende fått sig
en knäck. Jag skulle ha varit glad om den förhoppningen kunnat infrias här,
som kom till uttryck i utskottet oberoende av partiställning, nämligen att
debatten i kamrarna skulle komma att stå på samma plan som i utskottet.
Där var debatten kort, saklig och klar. Var och en framförde de skäl han
hade för sitt ståndpunktstagande, och ingen gjorde något angrepp på den
andre därför att denne hade en annan uppfattning. Vi respekterade varandras
uppfattning och hoppades att en så irriterad debatt, som förekommit

Onsdagen den 9 juli 1947 em. Nr 34.

Ändring i stadgan om ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande.

(Forts.)

här i dag, icke skulle behöva ifrågakomma. Jag är för min del ganska förvånad
över att en del av de stora partiernas representanter uppträda här
emot varandra på sätt som skett. Jag skulle tro, att det knappast gagnar
saken som sådan.

Då det på något håll skymtat fram att vi, som äro emot pensioneringens
genomförande, skulle ha fattat vår ståndpunkt på osakliga skäl, vill jag för
min del framhålla, att jag i det avseendet svarar för mig själv. Kammarens
ledamöter minnas säkerligen mycket väl, att min utskottskamrat, herr Dickson,
och jag biträdde förslaget om de fria resorna. På samma sätt skulle det
i dag icke ha generat mig det minsta att skilja mig från partikamraterna
och rösta för förslaget om pensioner, om jag nämligen ansett detta förslag
motiverat.

Jag har, herr talman, velat göra denna deklaration då det kanske skulle
ha tett sig underligt att jag, som dock avstyrkt förslaget, icke en enda gång
yttrat mig i dagens debatt. Jag ber sålunda, herr talman, att få biträda det
yrkande om avslag, som redan är framställt.

Härmed var överläggningen slutad.

Beträffande konstitutionsutskottets hemställan i dess utlåtande nr 26 gav
herr talmannen propositioner på l:o) bifall till utskottets berörda hemställan;
2:o) avslag å såväl utskottets ifrågavarande hemställan som Kungl.
Maj:ts förslag i ämnet; samt 3:o) bifall till motionen 11:486 av herr Adolfsson
m. fl.; och fann herr talmannen den förstnämnda propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Nolin begärde emellertid votering, i anledning
varav herr talmannen för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående propositionerna, av vilka herr talmannen
nu fann den under 2:o) angivna hava flertalets mening för sig. Beträffande
kontrapropositionen äskade herr Adolfsson votering, i anledning varav eftei
given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition i huvudvoteringen angående
konstitutionsutskottets utlåtande nr 26 antager yrkandet om avslag
å såväl utskottets hemställan som Kungl. Maj:ts förslag i ämnet, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Neji

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda votering antagit
bifall till motionen II: 486 av herr Adolfsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning; och befanns därvid, att flertalet röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren till kontraproposition i huvudvoteringen antagit yrkandet
om avslag å utskottets hemställan och Kungl. Maj:ts förslag. I enlighet härmed
blev efter given varsel följande voteringsproposition uppläst och
godkänd:

Andra kammarens protokoll 1947. Nr 34.

98 Nr 34. Onsdagen den 9 juli 1947 em.

Ändring i stadgan om ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande.

(Forts.)

Den, som vill, att kammaren bifaller konstitutionsutskottets hemställan i
utskottets förevarande utlåtande nr 26, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit såväl utskottets berörda hemställan
som Kungl. Maj:ts förslag i ämnet.

Sedan kammarens ledamöter härefter ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav, att han funne
flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Rösträkning
begärdes emellertid av herr Nolin, vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 127 ja och 63 nej, varjämte 15 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad konstitutionsutskottet hemställt.

På därå av herr talmannen given proposition blev härefter andra lagutskottets
hemställan i utlåtandet nr 51 av kammaren bifallen.

§ 2.

Föredrogos vart efter annat:

sammansatta konstitutions- och första lagutskottets utlåtande nr 1, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition med förslag till lag angående ändring
i lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna
handlingar m. m. ävensom en i ämnet väckt motion; samt

statsutskottets utlåtanden:

nr 243, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående löneklassplacering
av viss personal, som övergått i statens järnvägars tjänst vid statsförvärv
av enskild järnväg, m. m.; och

nr 245, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående statsverkets
övertagande av vissa städers förpliktelser beträffande innehavare av befattningar,
vilka vid upphörande av rådhusrätterna i samma städer komma att
indragas m. m.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.

§ 3.

Motioner angående
ersättning
för skada
k av persony
som avvikit
från anstalt
m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 246, i anledning av väckta motioner
angående ersättning för skada, åstadkommen av person, som avvikit
från anstalt m. m.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr Ekdahl: Herr talman! En av de motioner, som det föreliggande utskottsutlåtandet
behandlar, har jag väckt. Jag ber att få uttala min glädje
över den förståelse, som statsutskottet visat för de synpunkter, som jag
framfört i min motion.

Onsdagen den 9 juli 1947 em. Nr 34.

Motioner angående ersättning för skada av person, som avvikit från anstalt
m. m. (Forts.)

Dessa synpunkter på frågan äro icke ett uttryck för en osakkunnig lekmans
funderingar. Inspirationen till min motion fick jag genom en artikel på
Dagens Nyheters kultursida för betydligt mer än ett år sedan. Artikeln var
författad av en känd, uppskattad och erfaren jurist, häradshövding Ernst
Leche i Leksand. Jag vill begagna tillfället att till kammarens protokoll anteckna,
att detta inlägg i pressen av häradshövding Leche icke bara givit idéinnehållet
åt min motion utan också kommit att i väsentlig grad ge form
åt såväl motionens avfattning som dess kläm — allt givetvis med artikelförfattarens
kännedom och medgivande. Bakom det önskemål, som jag har
gjort mig till tolk för i motionen, ligger alltså den erfarenhet, som en skicklig
jurist och en varmhjärtad människovän samlat under en lång följd av år i
domarsätet i olika svenska bygder.

Jag tillåter mig därför, herr talman, hysa den förhoppningen, att den utredning
statsutskottet förordat inom en snar framtid skall ge ett resultat
som står i överensstämmelse med motionens anda och syfte.

Vidare anfördes ej. Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 4.

Föredrogos vart efter annat:

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 46, i anledning av väckta motioner angående vissa skattemässiga åtgärder
till uppmuntrande av de breda folklagrens sparande;

nr 47, i anledning av väckta motioner angående beräkning av kommande
års statsskatter efter dåvarande inkomsters realvärden i förhållande till
visst basår;

nr 48, i anledning av väckt motion om rätt för kommun att anvisa medel
till förstärkning av taxeringsnämndsordförandes arvode; och

nr 49, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändring i taxeringsförordningen den 28 september 1928 (nr 379), m. m.;
samt

bankoutskottets utlåtanden:

nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående pensionsförhållandena
för vissa befattningshavare vid universiteten;

nr 53, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa avlöningsoch
pensionsförbättringar för präster m. m. såvitt angår under punkterna 3
och 4 gjorda framställningar;

nr 54, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående pensionsreglering
för vissa befattningshavare vid hushållningssällskapen jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 55, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av den Internationella arbetsorganisationens
sjätte sjöfartskonferens år 1946 fattade beslut, såvitt propositionen hänvisats
till bankoutskottet; och

nr 56, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret framställning i fråga
om engångsunderstöd åt städerskan vid riksdagshuset Augusta Maria Andersson,
född Nyman.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa betänkanden och utlåtanden hemställt.

Ändring i
lagen om delning
au jord
å landety
m. m.

100 Nr 34. Onsdagen den 9 juli 1947 em.

§ 5.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande nr 47, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 18 juni
1926 (nr 326) om delning av jord å landet, m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner.

Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid

Herr Lundberg: Herr talman! Jag har till detta utskottsutlåtande antecknat
en blank reservation. Orsaken härtill är den, att jag i utskottet liksom
av diskussionen om vår jordbrukspolitiks framtida utformning fått det intrycket,
att skogsindustriernas berättigade intressen icke beaktas, ja, till
och med i vissa fall underskattas. Jag har ingenting att anföra mot principen,
att man skall skapa bärkraftiga och lönsamma jordbruk, men det vore
i högsta grad betänkligt, om denna fråga skulle lösas utan hänsynstagande till
näringslivet i dess helhet.

Skogsindustriernas betydelse för vår export är ganska betydande. Under
normala tider utgör exporten från skogsindustrierna c:a 40 å 45 procent av
hela exporten. Den konkurrens, som under så kallade normala tider bjuds
våra skogsindustrier, är ganska hård, och marginalen för vinst och arbetslöner
m. m. är då ganska pressad. När man i diskussionerna om jordbrukets
ställning talar om de låga lantarbetarlönerna, bör man icke glömma skogsindustriernas
arbetare och arbetarna i skogarna, vilka under tiden före kriget
tillhörde de arbetargrupper, som hade det onormalt svårt. Jag har den uppfattningen,
att skogsindustriernas priser och arbetslöner, när normala tider
åter inträda, komma att bli underkastade den internationella konkurrensen.
Det är med hänsyn härtill av ganska stor betydelse, att själva grunden för
skogsindustrierna, den svenska skogen, kan stå till industriens förfogande.
Det är av vikt att det finns en jämn och säker tillgång på skog och att rotvärdena
på denna icke bli alltför konjunkturbetonade. En ytterligare splittring
av utbudsposterna kan i händelse av en allt för stor omfattning av utbuden
i fråga om rotvärdena m. m. förorsaka icke önskvärda rubbningar för
industrien och dess arbetare samt för våra exportmöjligheter.

Den främsta orsaken till att jag antecknat mm reservation var den, att
jag ville betona vikten av att Kungl. Maj:t och andra myndigheter, som skola
handha dessa frågor om delning av skogsmark, också ta hänsyn till berättigade
intressen från skogsindustriernas sida. Jag är också av den uppfattningen,
att skogsindustrien tillhör de förnämsta industrierna i vårt land,
som vi även i fortsättningen måste bygga på. Med hänsyn därtill böra vi
vara mycket aktsamma om själva grunden för industriens framtid, skogen.
Men det är också angeläget att man ser till att de som arbeta i skogsindustrierna
även i framtiden få en sådan lönesättning, som de kunna anses
vara berättigade till.

Vidare yttrades ej. Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 6.

Föredrogos vart efter annat andra lagutskottets utlåtanden:

nr 49, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av den Internationella arbetsorganisationens
sjätte sjöfartskonferens år 1946 fattade beslut, såvitt propositionen hänvisats
till lagutskott;

Onsdagen den 9 juli 1947 em.

Nr 34.

101

Ändring i lagen om delning av jord å landet, m. m. (Forts.)

nr 50, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 13 § lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring
för olycksfall i arbete, m. m.; samt

nr 52, i anledning av väckt motion angående viss ändring av bestämmelserna
om änkepension i lagen om folkpensionering.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 7.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från konstitutionsutskottet:

nr 471, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändring i stadgan den 21 februari 1941 (nr 98) om _ ersättning för
riksdagsmannauppdragets fullgörande, ävensom i ämnet väckta motioner;

från statsutskottet:

nr 464, i fråga om antalet hemvärnsofficers- och hemvärnsunderofficersbefattningar; från

jordbruksutskottet:

nr 470, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område jämte i ämnet väckta motioner; samt

från sammansatta konstitutions- och första lagutskottet:

nr 465, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förlag till lag angående
ändring i lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i
rätten att utbekomma allmänna handlingar m. m. ävensom en i ämnet
väckt motion.

§ 8.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 10.50 e. m.

In fidem
Gunnar Britth.

102

Nr 34.

Torsdagen den 10 juli 1947 em.

Torsdagen den 10 juli.

Kl. 4 em.

§ 1.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden nr 247—251.

§2.

Herr Fagerholm avlämnade en av honom undertecknad motion, nr 525,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 326, med förslag till lag om
särskilda åtgärder för polisverksamhetens upprätthållande i vissa fall.

Kammaren beslöt att omedelbart hänvisa motionen till behandling av
lagutskott.

§3.

Till bordläggning anmäldes

konstitutionsutskottets memorial nr 27, med förslag till ändrad lydelse
av § 17 reglementariska föreskrifter för riksdagen;
bevillningsutskottets betänkanden:

nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 19 november 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften; nr

50, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370), m. m.,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om begränsning i vissa fall av skatt till staten på grund av 1948 års taxering,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner;

nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändring i uppbördsförordningen den 31 december 1945 (nr 896), m. m.,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 53, i anledning av väckta motioner angående upphävande av lagen om
skogsaccis och höjning av repartitionstalet för skogsvärde;

nr 54, angående det procenttal med vilket statlig inkomstskatt skall ingå
i preliminär skatt för senare hälften av budgetåret 1947/48; och

nr 55, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av ett avtal mellan Sverige och Norge för undvikande av dubbelbeskattning
beträffande skatter å inkomst och förmögenhet; samt
bankoutskottets utlåtanden och memorial:

nr 57, i fråga om ordnandet av anställnings- och avlöningsförhållandena
för riksdagens vaktmästare m. m.;

nr 58, i anledning av delegerades för riksdagens verk förslag till nytt avlöningsreglemente
för riksdagens verk m. m.;

nr 59, i anledning av delegerades för riksdagens verk förslag till 1947 års
tjänste- och familjepensionsreglementen för riksdagens verk;

nr 60, i anledning av delegerades för riksdagens verk förslag till tjänsteoch
familjepensionsbestämmelser för arbetare vid riksdagens verk;

Torsdagen den 10 juli 1947 em. Nr 34. 103

nr 61, i anledning av delegerades för riksdagens verk förslag angående
reglering av vissa tjiinste- och familjepensioner vid riksdagens verk;

nr 62, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret förslag till ändringar
i vissa delar av reglementet för riksgäldskontoret;

nr 63, angående instruktion för nästkommande riksdags bankoutskott;
nr 64, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning med förslag
till avlönings- och pensionsstat för riksbanken; och

nr 65, med förslag till avlöningsstater för riksdagens verk med undantag
av riksbanken.

§ 4-

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från bevillningsutskottet:

nr 481, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till förordning
om ändring i taxeringsförordningen den 28 september 1928 (nr 379),
m. m.;

från bankoutskottet:

nr 466, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående pensionsförhållandena
för vissa befattningshavare vid universiteten;

nr 467, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa avlöningsoch
pensionsförbättringar för präster m. m., såvitt angår under punkterna
3 och 4 gjorda framställningar;

nr 468, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående pensionsreglering
för vissa befattningshavare vid hushållningssällskapen jämte i ämnet
väckta motioner; och

nr 469, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av den Internationella arbetsorganisationens
sjätte sjöfartskonferens år 1946 fattade beslut, såvitt propositionen hänvisats
till bankoutskottet; samt
från andra lagutskottet:

nr 476, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å
landet, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner;

nr 477, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av den Internationella arbetsorganisationens
sjätte sjöfartskonferens år 1946 fattade beslut, såvitt propositionen hänvisats
till lagutskott;

nr 478, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 13 § lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring
för olycksfall i arbete, m. m.;

nr 479, i anledning av väckt motion angående viss ändring av bestämmelserna
om änkepension i lagen om folkpensionering; och

nr 480, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till lag om
kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande.

§ 5.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.04 em.

In fidem:

Gunnar Brittli.

104

Nr 34.

Fredagen den 11 juli 1947 em.

Fredagen den 11 juli.

Kl. 2 em.

§ 1.

Justerades protokollet för den 5 innevarande juli.

§ 2.

Svar på fråga. Herr talmannen lämnade på begäran ordet till herr statsrådet Ericsson,
som anförde: Herr talman! Med andra kammarens tillstånd har herr Hansson
i Skediga till mig riktat följande frågor:

1. Anser statsrådet att kontrollen över efterlevnaden av byggnadstillståndslagstiftningen
handhaves på ett ur allmänhetens synpunkt tillfredsställande
sätt?

2. Om så icke skulle vara fallet är statsrådet beredd att medverka till att
en ändring i av mig antydd riktning kommer till stånd?

3. Överväger statsrådet att låta företaga en förenkling av den procedur,
som nu är nödvändig för erhållande av byggnadstillstånd?

Innan jag besvarar de i interpellationer! framställda frågorna vill jag först
ge en kort orientering beträffande byggnadsregleringen. Under de senaste
åren har kontrollen över byggnadsverksamheten successivt utökats med
resultat att en enskild person f. n. endast i undantagsfall kan utföra byggnadsarbete
utan att särskilt tillstånd härför erfordras. Man äger emellertid
rätt att med anlitande av hemmavarande familjemedlemmar utföra ny-, tilleller
ombyggnadsarbete avseende byggnad eller anläggning för eget stadigvarande
bruk. Vidare har man rätt att utan tillstånd utföra sådant reparations-
och underhållsarbete för vars utförande och fullbordande högst tre
personer — specialarbetare inräknade — komma att sysselsättas. Härtill
komma brådskande arbeten, som äro nödvändiga för att förhindra eller avhjälpa
skador och som icke kunna uppskjutas.

Byggnadstillståndsgivningen är uppdelad mellan Kungl. Maj:t och statens
arbetsmarknadskommission. Tillstånden förses regelmässigt med en klausul,
som överlämnar åt vederbörande länsarbetsnämnd att med hänsyn till de
lokala arbetsmarknadsförhållandena besluta om tid för arbetets igångsättande
och om storleken av den arbetsstyrka som får sysselsättas vid detsamma.
Från början undantogos av administrativa skäl från tillståndstvånget
de s. k. tremannabyggena, d. v. s. sådana byggnadsföretag för vars utförande
endast erfordrades tre arbetare utöver erforderliga specialarbetare.
Sedan det emellertid framkommit, att den byggnadsverksamhet som på detta
sätt kunde bedrivas vid sidan av byggnadsregleringen hade en betydande
storleksordning, infördes från den 1 juli 1946 även tremannabyggena under
byggnadsregleringen. För att undvika en central handläggning av dessa
byggnadsärenden meddelades generellt byggnadstillstånd för tremannabyggena
med rätt likväl för länsarbetsnämnderna att besluta om tid för arbetets
igångsättande. Denna metod gav sålunda praktiskt sett samma resultat som

Fredagen den 11 juli 1947 em.

Nr 34.

105

Svar på fråga. (Forts.)

om man bemyndigat länsarbetsnämnderna att själva meddela byggnadstillstånd
i dessa fall, vilket av formella skäl icke lät sig göra.

Angående det granskningsarbete som sker beträffande ansökningarna om
byggnadstillstånd kan nämnas att — bortsett från tremannabyggena — ansökningarna
— med ett undantag, varom mera sedan — skola ingivas till
länsarbetsnämnden, som med eget yttrande över ansökningen vidarebefordrar
denna till arbetsmarknadskommissionen som bl. a. företager granskning
av byggnadskonstruktionen m. m. I erforderliga fall remitteras ansökningen
till exempelvis industrikommissionen eller livsmedelskommissionen för yttrande
angående angelägenheten av byggnadsföretaget. Beträffande bostadsbyggen
i städer, köpingar och municipalsamhällen skola dock ansökningarna
icke inlämnas till länsarbetsnämnden utan i stället till byggnadslånebyråns
kommunala förmedlingsorgan — oavsett om statligt lån skall sökas hos
byggnadslånebyrån eller icke. Dessa ansökningar granskas sedan av byggnadslånebyrån
ur konstruktions- och planlösningssynpunkt och föredragas
i arbetsmarknadskommissionen av tjänstemän från byggnadslånebyrån. Den
uppdelning som på detta sätt skett beträffande ärendenas handläggning har
vidtagits i syfte att nå en ur teknisk och saklig synpunkt så tillfredsställande
behandling av ansökningarna som möjligt. I detta sammanhang må
framhållas att den i en del fall långa väntetiden innan en ansökning blir
föremål för slutligt avgörade mestadels beror på att det planerade byggnadsföretaget
icke ansetts ha sådan angelägenhetsgrad, att det bör komma till
omedelbart utförande. Med hänsyn härtill sker ofta en bordläggning av ansökningen
för längre eller kortare tid i avvaktan på det tillfälle då förhållandena
på arbetsmarknaden och tillgången på material skola medge byggnadsföretagets
igångsättande. Detta förfaringssätt får anses stå helt i överensstämmelse
med byggnadsregleringens ändamål som bl. a. syftar till att
bromsa upp byggnadsverksamheten.

Vad härefter angår interpellantens båda första frågor vill jag framhålla,
att man givetvis icke kan underlåta att kontrollera att gällande bestämmelser
efterlevas. Byggnadsregleringen innebär ett starkt ingrepp i den enskildes
handlingsfrihet, och det torde vara ofrånkomligt att visst missnöje råder med
denna lagstiftning. Redan av denna anledning är det klart att byggnadskontrollanternas
verksamhet ses med en viss motvilja. Härav följer även att
det föreligger stora svårigheter för en byggnadskontrollant att vinna förståelse
för sin verksamhet och undvika irritation hos dem, vilkas byggnadsföretag
bli föremål för granskning, i varje fall om icke tillståndshandlingarna
äro i sin ordning eller förutsättningar i övrigt för arbetets lagenliga bedrivande
icke äro för handen. Erfarenheten har f. ö. utvisat att huvudparten av de fall
där en konfliktsituation uppstått äro sådana där byggherren icke haft erforderligt
byggnadstillstånd eller eljest icke följt gällande bestämmelser. Angående
byggnadskontrollanternas kompetens kan nämnas att man vid anställningen
av dessa eftersträvat att få folk med praktisk utbildning och
erfarenhet. Av byggnadskontrollanterna, som f. n. äro 45 till antalet, äro
17 f. d. vägmästare och B f. d. redogörare från nedlagda beredskapsarbeten.
Flertalet av dessa ha haft mångårig anställning hos arbetsmarknadskommissionen.
Av återstoden äro 5 ingenjörer med utbildning vid tekniska skolor
och 6 byggnadsverkmästare. Två äro f. d. byggnadsarbetare med erfarenhet
av arbete inom fackföreningsrörelsen. Bland de övriga kan nämnas 3 f. d.
byggnadsarbetare, 3 vägmästare och en f. d. byggmästare. Vid antagandet

106

Nr 34.

Fredagen den 11 juli 1947 em.

Svar på fråga. (Forts.)

av byggnadskontrollanter har man vidare i första hand sökt se till att få
personer med gott omdöme. Enligt min uppfattning är denna egenskap av
större vikt i denna verksamhet än aldrig så mycken teknisk och teoretisk
kunskap. Det är emellertid givet att omdömet i vissa situationer kan svikta
och konfliktsituationer komma till stånd. På det hela taget torde man dock
få anse att kontrollen av byggnadsverksamheten handhas på ett även ur
allmänhetens synpunkt tillfredsställande sätt. I detta sammanhang vill jag
icke underlåta att uttrycka min förvåning över att vissa delar av dagspressen
karakteriserat hyggnadskontrollanternas verksamhet som »spionage». Detta
handlingssätt har varit direkt skadligt enär det bidragit att ge läsekretsen
en felaktig inställning till kontrollen över byggnadsverksamheten och på så
sätt än mer försvårar hyggnadskontrollanternas arbete och deras möjligheter
att nå förtroendefull kontakt med den byggande allmänheten.

Beträffande interpellantens tredje fråga får jag hänvisa till den ytterligare
begränsning av investeringsverksamheten, som nyligen beslutats och varav
följer, att någon uppmjukning eller förenkling av handläggningen av ansökningar
om byggnadstillstånd i varje fall icke för närvarande är möjlig att
åstadkomma.

Med vad jag här anfört torde interpellation få anses besvarad.

Härpå yttrade:

Herr Hansson i Skediga: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet få
framföra mitt tack för svaret, som jag tyvärr inte känner mig alldeles
övertygad av. Statsrådet ger till en början en översikt över de regler, som
gälla för byggnadstillstånden. Först erhålles tillstånd att bygga, och sedan
tillstånd att börja bygga, vilket är två helt skilda saker. Jag vill inte medge
att detta förfarande är fullt så enkelt som statsrådet anser.

När det gäller granskningen av ansökningarna om byggnadstillstånd
måste jag starkt ifrågasätta, om densamma verkligen måste företas av så
många olika instanser. Det blir ett dubbelarbete, som måste vara mera
byråkratiskt än nödvändigt är. Det kan väl ändå inte vara behövligt att
remittera ett byggnadsärende till exempelvis livsmedelskommissionen. Den
samordning, som man eftersträvar och som har sina fördelar, får inte
drivas för långt; då blir samordningen oordning.

När statsrådet sedan säger, att den långa väntetiden mestadels beror på
att det planerade byggnadsföretaget inte är så angeläget att det bör utföras
omedelbart, förefaller det åtminstone mig som om statsrådet söker
göra en dygd av nödvändigheten. De är väl i stället så, att den omständliga
remissproceduren i förening med den byråkratiska tågordningen
tar en väl tilltagen tid i anspråk. Statsrådet synes uppriktigt sagt vara
alltför nöjd med det sätt, varpå byggnadsärendena behandlas inom de offentliga
organen. Jag behöver knappast säga att denna uppfattning inte
delas av den stora allmänheten.

I ett par artiklar — som jag antar herr statsrådet läst — har en socialdemokratisk
tidning här i Stockholm beskrivit de besvärligheter som en
egnahemsbyggare måste genomgå. Skribenten, som ju inte kan beskyllas
för att vara ute i partipolitiska syften, är ingalunda av den meningen att
allt är bra: tvärtom kritiserar han byggregleringens tillämpning hårt. Han
säger, efter att ha påstått att det går åt 70 ritningar för en vanlig villa,
bl. a. följande — jag citerar ordagrant: »Man lär inte kunna förneka att

Fredagen den 11 juli 1947 em.

Nr 34.

107

Svar på fråga. (Forts.)

det på sina håll presterats ett för ärendenas gång ödesdigert dubbelarbete,
och att en och annan betrodd tjänsteman skulle saklöst kunna låta vaktmästaren
bära papperen förbi hans bord utan att den ståtligt uttänkta
byggregleringen skulle braka ihop.» Även artikelförfattaren är av den
meningen att hela detta system, som kommit till och byggts på undan för
undan, är invecklat för menige man. Han skriver: »Som det nu är frågar
man sig, om det överhuvud är någon människa i hela Sverige, som exakt
och i detalj vet hur ett vanligt byggnadstillståndsärende behandlas — sedan
man sysslat närmare en vecka med att försöka sätta sig in i saken betvivlar
man på fullt allvar att en sådan allvetare existerar. Desto mindre förvånar
man sig över att det hela ur allmänhetens synpunkt ter sig som den
hopplösaste röra, som det är nödvändigt att någon med det snaraste gör
något åt för att reda upp.» Så långt skribenten. Jag stryker under det senaste
särskilt, ty någonting måste göras. Och varför skulle inte statsrådet
Ericsson, som gjort sig känd som en rivande karl, vara den någon som
skribenten söker efter?

Tyvärr är inte svaret i det avseendet särskilt uppmuntrande. Statsrådet
Ericsson har ägnat närapå 3 V2 sida åt att förklara den mera tekniska sidan
av byggnadsregleringen, men frågan om förenkling i proceduren avfärdar
statsrådet på knappa fem rader. Proportionerna tycker jag inte äro riktigt
lämpliga. Det är vackert av statsrådet att lita på sina tjänstemän, men jag
tycker ändå att statsrådet bestämt skulle säga ifrån, att byggnadstillståndsgivningen
måste förenklas. Jag tror inte att det skulle behöva vara ett hopplöst
företag att söka plocka fram en klyftig karl inom administrationen,
som finge till uppgift att ägna sig häråt under de kommande månaderna.
Men då måste man från regeringens sida vara positivare inställd än statsrådet
Ericsson varit i sitt svar. Det uppmuntrar faktiskt byråkraterna att
fortsätta i de gamla spåren.

Det är sant att investeringsverksamheten ytterligare måste begränsas,
men detta behöver så vitt man kan förstå inte kombineras med en ytterligare
byråkratisering av byggnadsregleringen. Det kan inte heller förhålla
sig så, att byggnadsregleringen rent av förutsätter en byråkratisk
tillämpning. Det kan i varje fall inte jag förstå. Jag misstänker att statsrådet,
som tidigare varit arbetsmarknadskommissionens vice ordförande,
så levt sig in i detta arbete, att han underskattar möjligheterna att åstadkomma
en förenkling. Statsrådet, som ursprungligen är en praktiskt utbildad
karl, borde inte behöva la alltför starka intryck av byråkratien.

Till sist skulle jag bara vilja påpeka ytterligare en sak. Det vill synas
som om vederbörande myndigheters handlingssätt börjar påminna om det
gamla ordspråket att sila mygg och svälja kameler. Först och främst gäller
det alt hålla efter de stora byggena. Det är de som draga mest material
och arbetskraft. De mindre behöver man inte gå så hårt fram emot. Det
skulle inte skada om byggnadskontrollanterna finge en uppmaning att gå
litet moderatare fram när det gäller byggande av t. ex. en potatiskällare
eller någon annan mindre ombyggnad.

Herr statsrådet Ericsson: Herr talman! Herr Hansson i Skediga frågade
huruvida det kan vara nödvändigt att remittera dessa ansökningar om
byggnadstillstånd. Ja, vi anse att det är nödvändigt och angeläget alt efterhöra
hur vederbörande försörjningsmyndighet bedömer angelägenheten av

108

Nr 34.

Fredagen den 11 juli 1947 em.

Svar på fråga. (Forts.)

ett företag. Om det t. ex. gäller ett charkuteri, ett mejeri eller ett bageri,
kan det nog vara lämpligt att remittera en ansökan till livsmedelskommissionen.
Jag tror att man därigenom får en garanti för en sakkunnig granskning
av ärendet, som kan vara till vägledning för de myndigheter som
skola fatta definitiva beslut. Det går väl i allmänhet till så, när man försöker
objektivt pröva inkommande ansökningar, att man tar all tillgänglig
sakkunskap till hjälp.

Vidare säger herr Hansson i Skediga, att en sökande av byggnadstillstånd
i allmänhet drunknar i den byråkrati, som samhället här byggt upp,
Men det exempel, som herr Hansson i Skediga föredrog inför kammaren,
avsåg nu inte statliga organ. Om herr Hansson i Skediga hade läst artikeln
litet grundligare, hade han funnit att den avsåg förhållandena i Stockholms
stad, och att vederbörande skribent slutar sin artikel med att säga, att
handläggningen av ansökningarna i de statliga organen däremot förefaller
vara relativt enkel. Herr Hansson borde alltså vända sig till Stockholms
stads myndigheter och uppmana dem att förenkla sin procedur, så att invånarna
i Stockholm lättare kunna erhålla byggnadstillstånd.

När det gäller de ansökningar, som jag föreställer mig att herr Hansson
i Skediga i första hand ömmar för, är det ingalunda någon större byråkratisk
apparat, som en sökande har att tränga sig igenom. Vederbörande
skall skriva en ansökan på en mycket enkelt uppställd blankett, och denna
ansökan skickas in till länsarbetsnämnden. Är det ett litet företag det är
fråga om, bifalles eller avslås ansökningen av länsarbetsnämnden. Gäller
det ett större företag, för vilket man vill disponera mer arbetskraft än
länsarbetsnämnden äger besluta om, går ansökningen direkt till arbetsmarknadskommissionen,
och ärenden av enkel beskaffenhet remitteras i
allmänhet ingalunda till industrikommissionen eller andra sådana organ.

Jag nämnde i mitt interpellationssvar, att vissa ansökningar, som inte
kunna bifallas, bordläggas i den mån de inte avslås. Så sker helt enkelt
för att spara besvär för vederbörande sökande. Om en ansökan kan bifallas
längre fram bordlägges ärendet. Sökande underrättas att hans ansökan är
bordlagd i byggnadslånebyrån eller arbetsmarknadskommissionen i avvaktan
på vidare beslut. Jag tror inte att den väg som herr Hansson i Skediga
rekommenderar är ändamålsenligare.

För övrigt är det, som jag sade i mitt interpellationssvar, naturligt att allmänheten
inte tycker om denna lagstiftning, men herr Hansson i Skediga
och övriga ledamöter av riksdagen höra ju till dem, som inse att den är
ofrånkomlig på grund av de svårigheter vi ha att brottas med. Visst vore
det enkelt att åstadkomma en procedur, om vilken ingen kunde säga att den
besvärades av för mycket paragrafer och byråkrati.

Jag vet ungefärligen var herr Hansson i Skediga har fått inspirationen till
sin interpellation ifrån, men om vi granska det fallet i detalj, så förhöll det
sig ju för det första så att byggherren inte hade sina papper klara ulan hade
överträtt bestämmelserna. För det andra: när man fått detta klart för sig,
anmodades han att skicka in en ansökan om byggnadstillstånd. Tillståndet
kom samma dag som ansökningen kom till Stockholm. Snabbare expedition
går det inte att åstadkomma, herr Hansson i Skediga!

Jag tycker det är orättvist att offentligen slunga ut påståendet att byggnadskontrollanterna
inte ha något omdöme och att de inte begripa sig på om
det är en potatiskällare man bygger eller något annat hus. Ett sådant påstå -

Fredagen den 11 juli 1947 em. Nr 34. 109

Svar på fråga. (Forts.)

ende är inte riktigt. Här ha faktiskt tjänstemännen handlat riktigt. Det är
deras uppgift att se till att man inte försöker handla olagligt. De ha kommit
på en sak och rapporterat den till sina uppdragsgivare. Det är då inte tjänstemännen
som ha felat, herr Hansson i Skediga, utan det är byggherren.

Herr Hansson i Skediga: Herr talman! Herr statsrådet berörde i sitt
anförande det speciella fall, som jag åsyftade. Det gällde därvid reparation
av en mindre del av en lantgård och närmast rustning av en potatiskällare.
Ägaren av gården ansåg att han borde kunna få utföra detta arbete själv
utan någon mera invecklad procedur. Men när han kom så långt att han
skulle ha cement, fick han klart för sig, att detta inte var tillåtet. Och så
fick arbetet vila på grund av att han inte kunde få byggnadstillstånd. Jag
hjälpte honom med att vända sig till arbetsmarknadskommissionen och sade
till vederbörande där: ni få se till att han får tillstånd innan han skall börja
med höstskörden. Herr statsrådet sade att behandlingen gick rätt snabbt
den gången. Det må vara, men innan jag lyckades utverka tillstånd för
honom att reparera, hade ärendet legat i fem månader. Det kan ju hända,
att man ansåg det medföra så stort obehag att råka ut för en anmärkning,
att man påskyndade behandlingen för att tysta ner saken.

Jag anser att herr statsrådet borde försöka att åstadkomma en förenkling
av tillståndsgivningen, när det gäller reparation av uthus. Sådana taga ju
ofta skada och behöva upprustas. Nog borde en sådan reparation få ske
utan den invecklade procedur, som nu förekommer, detta så mycket mera
som det ju är mycket ont om arbetskraft. Jag vill därför vädja till herr
statsrådet att försöka förenkla proceduren för erhållande av byggnadstillstånd
när det gäller reparationer. Om man går litet hårt fram när det gäller
nybyggnader är en sak för sig. Men för reparationer borde åtminstone undantag
kunna göras.

överläggningen var härmed slutad.

§ 3.

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets memorial nr 27,
bevillningsutskottets betänkanden nr 43 och 50—55 samt bankoutskottets
utlåtanden och memorial nr 57—65.

§ 4.

Herr förste vice talmannen erhöll på begäran ordet och anförde: Herr
talman! Jag hemställer att kammaren måtte besluta, att konstitutionsutskottets
memorial nr 27 skall på morgondagens föredragningslista uppföras
näst efter bankoutskottets utlåtande nr 57 samt att bevillningsutskottets
betänkanden nr 50—55 och nr 43 skola i nu angiven ordning uppföras sist
på föredragningslistan.

Denna hemställan bifölls.

§ 5.

Herr Spångberg avlämnade en av honom och herr Nilsson i Göteborg
undertecknad motion, nr 526, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr

Interpellation.

110 Nr 34. Fredagen den 11 juli 1947 em.

Svar på fråga. (Forts.)

326, med förslag till lag om särskilda åtgärder för polisverksamhetens upprätthållande
i vissa fall.

Kammaren beslöt att omedelbart remittera motionen till behandling av
lagutskott.

§ 6-

Ordet lämnades på begäran till herr Pehrsson-Bramstorp, som yttrade:
Herr talman! Lantbrukarnas ställning i Sverige artar sig att bliva alltmera
prekär. Det är icke endast jordbruksprisernas förhållande till prisutvecklingen
inom andra produktions- och distributionsområden och den
därav följande löneutvecklingen med försämrad tillgång på arbetskraft inom
jordbruket, som verka till nackdel för jordbruksnäringen, utan för var
dag som går gör sig bristen på lantbruksmaskiner och redskap av olika slag
alltmer kännbar. Detta är så mycket allvarligare, som en ökad mekanisering
torde vara det enda botemedlet mot den rådande arbetarbristen inom jordbruket.

Det effektivaste hjälpmedlet härvid är även beträffande bondejordbruket
traktorn. Under krigsåren har det för jordbrukarna icke varit möjligt att
kunna anskaffa traktorer. Nu synas emellertid bättre möjligheter yppa sig.
Två stora företag inom landet stå färdiga att på allvar taga itu med traktorfabrikationen.
Ävenså har importen av traktorer i rätt avsevärd omfattning
börjat komma i gång. Däremot är det icke möjligt att i dagens läge kunna
anskaffa för svenska förhållanden avpassade redskap till dessa traktorer,
plogar, harvar etc. Orsaken härtill lär icke vara, att vi sakna fabriker för
tillverkning av dessa redskap. Missförhållandet torde bero på att genom den
statliga dirigeringen järntilldelningen till lantbruksmaskinfabrikerna blir så
ringa, att jordbrukarnas behov och önskemål i fråga om maskiner och redskap,
särskilt traktorplogar, ej på långt när kunna tillfredsställas. Såväl
jordbrukarnas organisationer som livsmedelskommissionen och jordbruksmaskinfabrikanterna
ha gjort ansträngningar för att få saken tillrättalagd,
men hittills utan åtgärd från regeringens sida. Detta förefaller så mycket
egendomligare som den utredning, vilken genom opartisk, sakkunnig person
verkställts för utrönandet av det föreliggande behovet av lantbruksmaskiner
och redskap i landet, har givit vid handen, att en stor brist föreligger i förhållande
till det aktuella behovet.

Jag vill slutligen understryka vikten icke minst av reservdelsfabrikationen
av den anledningen, att tilldelningen av järn på sistone lär ha åtstramats på
ett sådant sätt, att fara är å färde, att fabrikanterna på grund av denna åtstramning
icke se sig i stånd att ens tillverka sådana i erforderlig utsträckning.

Jag vill med anledning härav anhålla om andra kammarens tillstånd att
till herr statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet få rikta
följande fråga:

Kan man förvänta att skyndsamma åtgärder komma att vidtagas i syfte
att ge järnbruken förtursrätt för leverans av järn till lantbruksmaskinfabrikerna
i landet i sådan utsträckning och inom sådan tid, att lantbrukarnas
behov av maskiner och reservdelar kan tillgodoses i behörig tid?

Denna anhållan bordlädes.

Fredagen den 11 juli 1947 em.

Nr 34.

§ 7.

Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets utlåtanden:

nr 252, i anledning av väckta motioner om inrättande av yrkesmedicinsk
undersökningscentral vid karolinska sjukhuset m. m.; och

nr 253, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag om anslag för budgetåret
1947/48 till avskrivning av vissa kapitalinvesteringar;
sammansatta stats- och andra lagutskdttets utlåtanden:
nr 4, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
allmänna barnbidrag, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner; och

nr 5, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om särskilda barnbidrag till änkors och invaliders m. fl. barn, m. m., dels
ock i ämnet väckta motioner; samt
andra lagutskottets utlåtanden:

nr 48, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 2 § 2:o), 5:o), 8:o), 14 :o) och 17 :o) lagen den
26 maj 1909 (nr 38 s. 3.) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt, dels ock i ämnet
väckta motioner; och

nr 54, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 2 § 3 mom. barnavårdslagen den 6 juni 1924 (nr
361), m. m.

§ 8.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 472, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1947/48 till nybyggnad för statens rättsläkarstation i Stockholm;

nr 473, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående löneklassplacering
av viss personal, som övergått i statens järnvägars tjänst vid statsförvärv
av enskild järnväg m. m.;

nr 474, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsverkets
övertagande av vissa städers förpliktelser beträffande innehavare av befattningar,
vilka vid upphörande av rådhusrätterna i samma städer komma
att indragas m. m.; och

nr 475, i anledning av väckta motioner angående ersättning för skada,
åstadkommen av person, som avvikit från anstalt m. m.

§ 9.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 2.25 em.

In fidem:
Gunnar Britth.