RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1947:30)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1947. Andra kammaren. Nr 30.

Fredagen den 21 juni.

Kl. 4 em.

§ I Justerades

protokollen för den 17, den 18 och den 19 innevarande juni.

§ 2.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss, som anförde:
Herr talman! Med andra kammarens tillstånd har herr Svensson i Ljungskile
till mig framställt följande interpellation:

Kan det förväntas att Kungl. Maj:t för nästa års riksdag framlägger förslag
rörande pensionsfrågans ordnande för lärarna vid folkhögskolorna?

Genom beslut den 14 februari i år har Kungl. Maj:t uppdragit åt 1941 års
lärarlönesakkunniga att verkställa utredning och avgiva förslag i fråga om
reglering av anställnings- och avlöningsförhållandena för lärarpersonalen
vid de statsunderstödda folkhögskolorna och lantbruksundervisningsanstalterna.
Under förutsättning att de sakkunnigas förslag kan föreligga i tillräckligt
god tid, torde såvitt nu kan bedömas förslag till löne- och pensionsreglering
för ifrågavarande lärarpersonal komma att framläggas till 1948 års
riksdag.

Härpå yttrade

Herr Svensson i Ljungskile: Herr talman! Jag ber att få tacka herr statsrådet
för svaret på min interpellation och uttalar endast den förhoppningen,
att det må lyckas regeringen att hålla den tågordningen.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3.

Föredrogos, men bordlädes åter utrikesutskottets utlåtande och memorial
nr 10 och 11 samt statsutskottets utlåtanden nr 209—237.

§ 4.

Föredrogs statsutskottets memorial, nr 238, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om nybyggnad för statens rätlsläkarstation i Stockholm.

På förslag av herr talmannen beslöt kammaren att redan vid detta sammanträde
till avgörande företaga ifrågavarande, endast en gång bordlagda
ärende.

Den i memorialet föreslagna voteringspropositionen godkändes.

Härpå yttrade herr talmannen: Efter samråd med första kammarens talman
får jag tillkännagiva, att, därest den nu godkända voteringspropositio Antlra

kammarens protokoll 1947. Nr SO. 1

Svar på
interpellation.

Nr 30.

Fredagen den 27 juni 1947.

nen godkännes även av första kammaren, gemensam omröstning i ämnet
kommer att anställas vid början av kamrarnas sammanträden i morgon,
lördagen den 28 juni.

§ 5.

Föredrogos, men bordlädes ånyo sammansatta stats- och första lagutskottets
utlåtande nr 3, bevillningsutskottets betänkanden nr 31, 39—42 samt
44 och 45, bankoutskottets utlåtanden nr 45—50, första lagutskottets utlåtanden
och memorial nr 52—55, andra lagutskottets utlåtanden nr 45 och 46
samt jordbruksutskottets memorial nr 64.

§ 6.

Herr förste vice talmannen erhöll på begäran ordet och anförde: Herr
talman! Härmed får jag hemställa, att å morgondagens föredragningslista
två gånger bordlagda ärenden måtte uppföras i följande ordning,
nämligen statsutskottets utlåtanden nr 187—191, 193—200, 202, 203, 205—
207 och 209—237, sammansatt stats- och första lagutskotts utlåtande nr 3,
andra lagutskottets utlåtande nr 46, bankoutskottets utlåtande nr 48, särskilda
utskottets utlåtanden nr 3—5, bevillningsutskottets betänkanden nr
39, 40, 44 och 45, bankoutskottets utlåtanden nr 45—47, 49 och 50, första
lagutskottets utlåtanden och memorial nr 52—55, andra lagutskottets utlåtande
nr 45, jordbruksutskottets memorial nr 64 samt övriga ärenden i den
ordning de förekomma å dagens föredragningslista.

Denna hemställan bifölls.

§ 7-

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets memorial:

nr 239, angående tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1946/47; och

nr 240, angående statsregleringen för budgetåret 1947/48;

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 65, i anledning av väckta motioner om utredning angående avskaffande
av den fortlöpande kontrollen över städernas donations jord; och

nr 66, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag om bedrivande
av industrirörelsen vid Laxå bruks aktiebolag med Aktiebolaget Statens
skogsindustrier som ägare; samt

särskilda utskottets utlåtande, nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående omorganisation av hushållningssällskapen m. m. jämte i
ärendet väckta motioner.

§ 8.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 429, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning om avveckling av den allmänna omsättningsskatten
för vissa motorfordon.

§ 9.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.08 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Lördagen den 28 juni 1947 fm.

Nr 30.

Lördagen den 28 juni.

Kl. 11 fm.

Förhandlingarna vid detta sammanträde leddes av herr förste vice talmannen.

§ I Anställdes,

jämlikt § 65 riksdagsordningen, omröstning över följande av
statsutskottet i dess memorial nr 238 föreslagna, av riksdagens båda kamrar
godkända voteringsproposition:

—nwj

Den som i likhet med första kammaren vill, att riksdagen må med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag till Nybyggnad för statens rättsläkarstation i Stockholm
för budgetåret 1947/48 under statens allmänna fastighetsfond anvisa
ett investeringsanslag av 1 340 000 kronor, röstar

Ja;

Den det ej vill röstar

Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet med andra kammaren avslagit Kungl.
Maj:ts ifrågavarande proposition.

Sedan efter given varsel kammarens ledamöter intagit sina platser samt
voteringspropositionen blivit uppläst, verkställdes omröstningen medelst omröstningsapparat,
och utföll densamma med 69 ja och 114 nej, varjämte 7
av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Den omröstning över ovan intagna voteringsproposition, som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit av första kammaren samtidigt an -

ställd, hade utfallit

med ............................................ 63 ja och 53 nej,

vadan, då därtill lades andra kammarens röster eller . . 69 ja och 114 nej,

sammanräkningen visade ......................... 132 ja och 167 nej;

och hade alltså beslut i denna fråga blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med nej-propositionens innehåll.

§ 2.

Justerades protokollet för den 20 innevarande juni.

§ 3.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets memorial nr 239 och 240,
jordbruksutskottets utlåtanden nr 65 och 66 samt särskilda utskottets utlåtande
nr 6.

8 4.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 187, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa avlönings- m. fl. anslag för budgetåret 1947/48
under fjärde huvudtiteln jämte i ämnet väckta motioner.

Avlöningsin.
fl. anslag
under fjärde
huvudtiteln.

Nr 30.

Lördagen den 28 juni 1947 fm.

Omfattningen
av personalstaterna
under
fjärde huvudtiteln.

Punkten 1, angående omfattningen av personalstaterna under fjärde huvudtiteln
för budgetåret 1947/48.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde

Herr Gustafsson i Lekåsa: Herr talman! Jämte två andra ledamöter bär
jag väckt en motion, som utskottet behandlat under denna punkt. Av utskottets
yttrande framgår, att det sympatiserar med motionen i vad denna
uttalat farhågor för att ett bifall till Kungl. Maj:ts förslag om inrättande av
nya befattningar skulle kunna försvåra en smidig anpassning av försvarets
personalorganisation till den nya försvarsorganisation, som torde komma
att föreläggas nästa års riksdag. Motionärerna ha även framhållit, att ur
såväl principiella som praktiska synpunkter förefaller det vara ett mindre
välbetänkt förfaringssätt att genomföra en utökning, så länge försvarskommittén
ännu icke avslutat sin utredning om försvarsorganisationens gestaltning.
Det var detta som föranledde oss att väcka motionen.

Ehuru jag icke vill framställa något yrkande, vill jag ändock ha antecknat
till protokollet, att jag hoppas att vad i motionen framförts skall beaktas.

Nu hemställer utskottet till sist, att motionen icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda. Jag hoppas emellertid, att den skall föranleda den åtgärden,
att när frågan skall slutbehandlas också de synpunkter som i motionen framförts
vinna beaktande.

Herr talman! Jag har intet särskilt yrkande.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

Ändrad orga- Punkten 2, angående ändrad organisation av infanteriregementes stabsnisation
av och förvaltningstjänst i fred.
infanteriregementes
stabs- I propositionen nr 130 hade Kungl. Maj:t under punkten 1, av bilagt
och förvalt- utdrag av statsrådsprotokollet över försvarsärenden för den 28 februari 1947
ninQ,djänst » föreslagit riksdagen godkänna av departementschefen i berörda statsrådsr
'' protokoll angivna grunder för den utformning av personalstaterna, som
föranleddes av rationaliseringen av stabs- och förvaltningstjänsten vid truppförband
m. m. i fred.

Utskottet hemställde under denna punkt, att riksdagen måtte godkänna
av departementschefen i statsrådsprotokollet över försvarsärenden för den
28 februari 1947 angivna grunder för den utformning av personalstatema,
som föranleddes av rationaliseringen av stabs- och förvaltningstjänsten vid
truppförband m. m. i fred, med iakttagande dock av vad utskottet i sin
motivering anfört.

Utskottet hade i sin motivering, bland annat, yttrat följande:

»Enligt organisationsnämndens förslag, vilket avstyrkts av samtliga militära
myndigheter, skulle befattningen såsom regementsstabschef indragas.
I Kungl. Maj:ts förenämnda beslut rörande ny regementsorganisation har
dock frågan om denne befattningshavares bibehållande i organisationen
ställts på framtiden. Enligt departementschefens mening bör nämligen vid
ett antal regementen försöksvis ytterligare prövas vilka arbetsuppgifter, som
kunna ankomma på stabschefsbefattningen. Utskottet har ansett sig icke böra
motsätta sig dessa försök. Problemet synes utskottet vara av den vikt och
betydelse, att utskottet förutsätter, att riksdagen med ledning av de rön och
erfarenheter, som sålunda kunna förvärvas, beredes tillfälle att fatta slutlig
ställning till denna fråga.»

Lördagen den 28 juni 1947 fm.

Nr 30.

Ändrad organisation av infanteriregementes stabs- och förvaltningstjänst i

fred. (Forts.)

Reservation hade vid denna punkt avgivits av herrar Lundgren och Holmström,
vilka på anförda skäl ansett, att utskottet bort avstyrka fortsatta
utredningar angående bibehållande av stabschefsbefattning vid infanteriregemente.

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade:

Herr Holmström: Herr talman! Statens organisationsnämnd har föreslagit,
att befattningen som regementsstabschef vid infanteriregemente skall indragas.
Försök har anställts vid ett regemente. Detta har slagit så illa ut, att
samtliga militära myndigheter avstyrka en sådan indragning. Den, som i
likhet med mig haft tillfälle att följa tjänsten just på detta område, kan icke
fatta, att ett sådant förslag kunnat framläggas.

Nu föreslår emellertid departementschefen, att det skall göras ytterligare
försök vid ett antal infanteriregementen. Vi reservanter anse, att när förslaget
måste anses vara dödsdömt, är det onödigt att sätta i gång med ytterligare
försök, som komma att vålla mycket trassel och obehag på de truppförband
där de skola verkställas.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr Falla: Herr talman! Jag tror icke, att den framställning herr Holmström
gav var alldeles riktig. Han sade, att försöket vid Älvsborgs regemente
slagit så illa ut, att samtliga militära remissinstanser avstyrkt. För det första
har försöket slagit så ut, att man funnit att det var en lämplig anordning.
Denna anordning har i ett och ett halvt år prövats vid truppförbandet, och
det har befunnits, att det gått bra.

Sedan är det ju sant. alt anordningen har avstyrkts av ett flertal militära
remissinstanser. Men det har också hänt sig så, att regementschefen vid det
truppförband, där försöket pågick, tillstyrkte anordningen. Sedermera har
han emellertid av någon anledning, som jag icke känner, tagit tillbaka detta.
Men efter vad jag gjort mig underrättad om, har han emellertid numera
funnit sig kunna gå med på saken. Det torde sammanhänga med att planerna
och försöken något ändrats under den tid som gått.

Vad beträffar reservationens förslag om att försöken skulle avbrytas, därför
att de skulle ställa till en sådan väldig massa trassel och besvär vid de
truppförband det gäller, så är detta nog en mycket stor överdrift. Försöken
iiro redan pålagda och försiggå vid de truppförband som det är fråga om.
Man väntar, att de skola vara färdiga till den 1 februari nästa år. Det skulle
väl då vara synnerligen olämpligt att nu avbryta försök, som pågå, ty man
skulle därvid giva till spillo det arbete, som man redan nedlagt för att få
de ytterligare erfarenheter, som man behöver för att på ett säkert sätt kunna
bedöma värdet av anordningen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Lindholm: Herr talman! Det har alltid mött motstånd, då man velat
genomföra rationalisering i samhällslivet. Jag förvånar mig icke över att
man också inom officerskretsar reagerar, då man vill undersöka, huruvida
en rationalisering av arbetsformerna kan genomföras eller ej. Jag tror icke,
att kammaren vid sin bedömning av detta spörsmål kan lägga som grund den
erfarenhet, som herr Holmström gjort för åtskilliga år sedan. Tv eif nutida
infanteriregemente är av en väsentligt annan typ än del regemente, där han
hade sin tjänstgöring.

Nr 30.

Lördagen den 28 juni 1947 fm.

Ändrad organisation av infanteriregementes stabs- och förvaltningstjänst i
fred. (Forts.)

Vad som nu skall beslutas är ytterst ingenting annat än att man på bredare
bas skall undersöka, huruvida det vid Älvsborgs regemente gjorda försöket
skall kunna »omplanteras» vid samtliga infanteriregementen. Genom
ett bifall till utskottets förslag har ju riksdagen icke på något sätt bundit
sig för de nya organisationsformerna. Det enda som beslutas är att de skola
prövas på bredare front.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Holmström: Herr talman! Herr Falla anklagade mig för att jag
lämnat falska uppgifter. Jag svär mig fri. De uppgifter jag lämnade hade vi
fått från den extra föredraganden på statsutskottets första avdelning. Vi ha
pekat på att alla militära myndigheter avstyrkt, och detta har icke bestritts.
Chefen för det regemente, vid vilket dessa försök pågått, hade tidigare ställt
sig välvillig förmodligen för att visa sig tillmötesgående gentemot rationaliseringssträvandena,
men sedan slutlig erfarenhet vunnits, har hau ansett sig
böra avstyrka förslaget.

Jag skall icke förlora mig i någon längre debatt. Det är hopplöst att i
kammaren driva denna sak från reservanternas sida. Men jag vill åtminstone
säga, att jag står på säker grund, när jag gör mina påståenden.

När herr Lindholm sade, att sedan den tid jag var i denna verksamhet hade
det förändrat sig högst betydligt på ett infanteriregemente, så var det riktigt:
det har förändrat sig högst betydligt, men i motsatt riktning mot den
herr Lindholm menade. Ett infanteriregemente är ofantligt mycket mer komplicerat
nu än på min tid.

I propositionen står ett diagram. Där sitter regementschefen i toppen, och
12—13 olika organ stråla ihop direkt till honom. Det säger sig självt, att
ingen regementschef kan stå ut med detta. Han skall icke bara vara skrivbordskarl
och sköta pappersexercisen; han skall också sköta utbildningen
och svara för regementets krigsduglighet. Man får icke lasta på honom för
mycket.

Herr talman! I förhållande till detta vore det en enkel rationaliseringsåtgärd
att avskaffa kammarens sekreterare och en stor del av kansliet och låta
allt stråla in i talmansrummet. Ett infanteriregemente är faktiskt mera invecklat
till sin organisation än riksdagens andra kammare.

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Vougt: Herr talman!
Jag vill uttala min tillfredsställelse över att statsutskottet i detta ärende
följt Kungl. Maj:t. Jag måste dock säga, att jag är något förvånad, när jag
ur statsutskottets uttryckssätt utläser en viss tvekan, huruvida de av organisationskommittén
föreslagna proven borde få fullföljas. Men jag fattar det
så, att det kanske är en följd av en rätt så livlig diskussion inom utskottet,
av vilken den här föreliggande reservationen har varit en annan verkan.
Sedan organisationsnämnden och försvarets centrala organisationskommitté
mycket noga genomarbetat detta material och kommit till resultatet, att regementsstabschefen
vid infanteriregemente borde indragas, har det för mig i
varje fall förefallit alldeles självklart, att man skulle skaffa sig en mycket
säkrare grund att stå på, innan man reflekterade på att avvisa denna reform.

Det är riktigt som det sagts av en ärad representant för statsutskottet, att
rationaliseringssträvanden alltid stöta på motstånd. Detta är förhållandet
allra helst inom det militära. När det gäller just omorganisationen av infanteriregementena
har den militära konservatismen gjort sig ganska starkt

Lördagen den 28 juni 1947 fm.

Nr 30.

Ändrad organisation av infanteriregementes stabs- och förvaltningstjänst i

fred. (Forts.)

gällande. I alla fall ha vi kommit fram till ett resultat, som i stort sett förefaller
riktigt och rationellt. Egentligen återstå bara frågorna om regementsstabschefen
och kompaniadjutanten; där skola vi fortsätta försöken.

För mig står det klart, att en av de stora vinsterna med regementsstabschefens
försvinnande skulle vara, att regementschefen finge en bättre och
mera levande kontakt med alla de olika avdelningarna inom regementet.

Jag vill säga till herr Holmström, att det är kanske sant, att ett infanteriregemente
blivit ett mera komplicerat instrument än det var på den tid han
tjänade kronan som aktiv officer. Å andra sidan har just den nu företagna
rationaliseringen syftat till att göra organisationen mera lätthanterlig. Det
är som en följd av detta omorganisationsarbete som man tänker sig i sista
hand att avskaffa regementsstabschefen.

Härmed var överläggningen slutad. Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt dels
ock på bifall till den vid punkten fogade reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkterna 3—5.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 6.

Lades till handlingarna.

Punkten 7.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 8, angående armén: Avlöningar till aktiv personal m. fl.

Kungl. Maj:t hade i förenämnda proposition nr 130, punkten 7, föreslagit m% fl. inom

riksdagen att . .

ej mindre — med ändring av sitt i årets statsverksproposition, bil. b,
punkten 58, framlagda förslag beträffande personalförteckning för hemvärnet
— medgiva, att till personalförteckning för hemvärnet finge överflyttas
en beställning för hemvämschef i lönegrad Öb 2, en beställning för
överstelöjtnant eller major i lönegrad Oa 5 eller Oa 4, en beställning för
kapten eller löjtnant med arvode enligt lönegrad Oa 3 eller Oa 2 samt en
befattning för kontorsbiträde i lönegrad A 4; än även

dels bemyndiga Kungl. Maj:t att för budgetaret 1947/48 vidtaga de ändringar
i personalförteckningarna för ordinarie tjänstemän och för pensionerad
personal i arvodesbefattningar vid armén, som i det till förenämnda
proposition nr 130 fogade statsrådsprotokollet angivits,

dels bemyndiga Kungl. Maj:t att i huvudsaklig överensstämmelse med vad
i samma statsrådsprotokoll anförts fastställa stater för arméns manskap av
lägre grad än överfurir,

dels bemyndiga Kungl. Maj:t att med avseende å personalförteckningarna
meddela vissa föreskrifter av angivet innehåll,

dels godkänna av departementschefen förordad avlöningsstat för arméns
anslag till avlöningar till aktiv personal in. fl., att tillämpas under budgetåret

1947/48, . , .

dels ock till Armén: Avlöningar till aktiv personal in. fl. lor budgetaret
1947/48 anvisa ett förslagsanslag av 110 000 000 kronor.

armén.

Nr 30.

Lördagen den 28 juni 1947 fm.

Avlöningar till aktiv personal m. fl. inom armén. (Forts.)

Enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle antalet arvodesbefattningar minskas
med en hemvärnsofficer och en hemvämsunderofficer i vart och ett av fyra
indragna försvarsområden.

I detta sammanhang hade utskottet till behandling förehaft ett antal motioner.

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr Heuman m. fl. (I: 238) och den andra inom andra kammaren av herr
Nilsson i Göingegården m. fl. (11:352), hade hemställts, »att riksdagen ville
besluta att i avvaktan på fastställandet av den framtida försvarsorganisationen
det nuvarande antalet hemvämsofficers- och hemvärnsunderofficersbetattningar
förblir oförändrat samt att därutöver för det nyorganiserade
Sundsvalls försvarsområde måtte inrättas en hemvämsofficers- och en hemvämsunderofficersbefattning».

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna 1: 238 och II: 352 ävensom med avslag
å motionerna 1:237 och 11:353, 1:243 och 11:361, 11:268 samt 11:364,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att för budgetåret 1947/48 vidtaga de ändringar
i personalförteckningarna för ordinarie tjänstemän och för pensionerad
personal i arvodesbefattningar vid armén, som av utskottet i dess motivering
angivits;

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att i huvudsaklig överensstämmelse med vad
i statsrådsprotokollet över försvarsärenden för den 28 februari 1947 anförts
fastställa stater för arméns manskap av lägre grad än överfurir;

c) bemyndiga Kungl. Maj:t att med avseende å personalförteckningarna
meddela särskilda föreskrifter av i tillämpliga delar samma innehåll som
innefattades i de särskilda bestämmelser, som genom Kungl. Maj:ts brev den
28 juni 1946 fastställts att lända till efterrättelse för tillämpningen av arméns
personalförteckningar budgetåret 1946/47;

d) godkänna i utskottets hemställan intagen avlöningsstat för arméns anslag
till avlöningar till aktiv personal m. fl., att tillämpas under budgetåret
1947/48;

e) till Armén: Avlöningar till aktiv personal m. fl. för budgetåret 1947/48
anvisa ett förslagsanslag av 110 000 000 kronor.

Vid denna punkt hade reservationer avgivits:

1) av herrar Oscar Olsson, Karl Andersson, Gustaf Karlsson, Eriksson i
Stockholm, Bergström, Mårtensson, Lindholm, Åkerström, Thapper och Persson
i Vinberg, vilka ansett, att utskottet bort tillstyrka Kungl. Maj:ts förslag
beträffande antalet hemvämsofficerare och hemvärnsunderofficerare.

2) av herr Åkerström, utan angivet yrkande.

Punkten föredrogs; och anförde därvid:

Herr Lindholm: Herr talman! Jag har på denna punkt tillsammans med
nagra ledamöter av statsutskottet anmält en reservation. Reservationen innebär,
att vi hemställa om bifall till Kungl. Maj :ts förslag oförändrat. Utskottets
majoritet vill däremot bifalla en motion, i vilken man föreslagit, att
de försvarsområden, som skola indragas, i fortsättningen få behålla de hemvärnsofficerare
och underofficerare, som tidigare varit placerade på dessa
områden. Vi anse, att man nu bör taga konsekvenserna av 1946 års beslut.
Det innebär ju, att fyra försvarsområden skola indragas. Därav följer också,

Lördagen den 28 juni 1947 fm.

Xr 30.

Avlöningar till aktiv personal m. fl. inom armén. (Forts.)
all de där placerade hemvärnsofficerama och underofficerarna skola indragas.

Jag anser, att då vi stå inför alt snart fatta nytt beslut om hela vår försvarsorganisation
böra vi vänta med att bryta mot den princip, som hittills
varit rådande, nämligen att man inom varje försvarsområde skall ha en hemvärnsofficer
och en underofficer. Skulle kammaren i dag bifalla utskottets
förslag, skulle detta innebära, att man införde eu helt ny princip på detta
område. Jag befarar, att det kan verka prejudicerande. Jag är övertygad
om, att det finnes en hel rad andra orter i vårt land, där lika berättigade skäl
för placering av hemvärnsofficer och underofficer kunna mobiliseras som
just på dessa orter. Därför anser jag, att försiktigheten bjuder att bifalla
Kungl. Maj:ts förslag i oförändrat skick.

Dessutom är det så, att åtminstone i denna kammare rests mycket starka
krav på reducering av militärutgifterna. I detta fall är det en mycket obetydlig
summa det rör sig om. Men det ligger i sakens natur, att vill man
reducera militärutgifterna, måste man avstå från någonting.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till herr Oscar Olssons m. fl. reservation.

Herr Åkerström: Herr talman! Beträffande den detalj i det här föreliggande
utlåtandet, varom herr Lindholm talade, vill jag endast deklarera,
att jag är fullt och helt med på de synpunkter, som han anförde. Jag vill
bara slå fast, att alla som vilja sparsamhet i detta sammanhang skola följa
reservanterna; de som tycka, att vi icke behöva vara så sparsamma, kunna
rösta med utskottet.

Men, herr talman, jag har begärt ordet i anledning av att under punkten
8:o) förekommer också något mera. Här ha vi också fått behandlade ett par
motioner, som väckts dels av herr Gustafsson i Lekåsa och dels av herr
David Hall. Dessa motioner ha var sin kläm. De beröra frågan om Skånska
kavalleriregementets indragning och ha kunnat stödja sig på överbefälhavarens
uppfattning. Det har från hans sida rätt tydligt kommit till uttryck, att
redan vid den tidpunkt, då man icke på allvar kommit i gång med uppsättningen
av Skånska kavalleriregementet — i överensstämmelse med riksdagens
beslut — borde man ha avstått från att fullfölja arbetet med uppsättandet
av detta kavalleriregemente. Överbefälhavarens uppfattning är ungetär
den, att vi icke kunna tänka oss att räkna med ett kavalleri av den storleksordning
som vi ha. Även om riksdagen skulle vara så generös beträffande
utgifterna för försvaret, att vi skulle tänka oss det dyraste alternativet,
finnes det ändå icke utrymme för ett kavalleri av denna omfattning i den
framtida försvarsorganisationen. Inom försvarskommittén lär man, enligt
vad jag hört, också vara på det klara med att Skånska kavalleriregementet
lar lov att indragas.

Nu säger utskottet, att detta icke är tänkbart på grund av att riksdagen
vid flera tillfållen har beslutat om detta regemente och det är redan uppsatt.
Redan av den anledningen kan man icke besluta att det skall indragas;
innan man tar ett sådant steg måste det ha föregåtts av en utredning. Det
är också riktigt, alt när överbefälhavaren rekommenderade, att man ej
skulle fullfölja uppsättningen, låg där bakom icke heller någon egentlig utredning.

När man nu har denna uppfattning, att vi få lov att genomföra nedskärningar
i vår försvarsorganisation, om vi skola kunna komma ned till en
rimlig kostnad, ligger det nära till hands alt fråga sig, om icke kanske rent
av Kungl. Maj:t skulle kunnat redan tidigare säga sig, atl visserligen hade

Nr 30.

Lördagen den 28 juni 1947 fm.

Avlöningar till aktiv personal m. fl. inom armén. (Forts.)
riksdagen redan beslutat detta, men det vore nog skäl att sätta i gång en
utredning och se efter, om man ej kunde vara försvarad med att avstå
från att fullfölja riksdagens beslut på denna punkt. Förslaget innebär
att detta regemente, som är i det närmaste uppsatt och som för närvarande
— det får nog lov att erkännas — disponerar mindre goda lokaler,
skall flytta in i de lokaler, som finnas i Hälsingborg. Men hur blir det i fortsättningen?
Jo, hälsingborgarna ha bibringats den uppfattningen, att de skola
få ett kavalleriregemente, som riksdagen en gång har beslutat, och att de
kunna räkna med att i framtiden få behålla detsamma. Man frågar sig,
huruvida det icke varit möjligt för utskottet att ta ett initiativ, som inneburit
att hälsingborgarna icke i framtiden skola behöva notera en missräkning,
som nu ter sig som sannolik, nämligen att detta regemente kommer att indragas.
De lokaliteter, som nu skola nyttjas av regementet, har nog Hälsingborgs
stad full användning av för andra ändamål.

Herr talman! Då jag har klart för mig att det icke är möjligt att ställa
något särskilt yrkande på denna punkt, nöjer jag mig med att på detta sätt
ha deklarerat min uppfattning i frågan.

Chefen för försvarsdepartementet, lierr statsrådet Vougt: Herr talman!
Då frågan om Iv 2 behandlats mycket ingående av statsutskottet och även
varit föremål för en hel del diskussion i pressen kanske det är lämpligt att
jag med några ord anger, hur jag ser på densamma. Jag vill då till en början
erinra om att riksdagen första gången fattade beslut om återuppsättandet
av K 2, vilket regemente sedermera har fått namnet Skånska kavallerigementet,
1943. Riksdagen upprepade detta beslut 1944 och 1945. I september
1945 fattade Kungl. Maj:t i enlighet med riksdagens önskan beslut om
uppsättande av K 2. Några månader senare, eller i februari 1946, inkom
överbefälhavaren till Kungl. Maj:t med en framställning, i vilken han ifrågasatte,
om uppsättandet borde fullföljas. Det är riktigt, som det sagts av
den siste ärade talaren, att bakom denna överbefälhavarens framställning
icke låg någon utredning utan endast en bedömning. När man bemärker tidpunkten,
alltså februari 1946, måste man också säga sig, att någon egentlig
bearbetning av erfarenhetsmaterialet beträffande kavalleriets användning
under andra världskriget icke kan ha legat bakom den framställning, som
sålunda gjordes. I vart fall ansåg jag, att det var riktigt att till 1946 års
riksdag anmäla vad som förekommit, och jag anmälde följaktligen till fjolårets
riksdag, att med anledning av överbefälhavarens framställning en utredning
hade igångsatts, som syftade till att klargöra vissa frågor i samband
med fullföljandet av K 2:s uppsättning. Jag framhöll vidare i avlöningspropositionen,
att det borde få ankomma på Kungl. Maj:t att ta ståndpunkt
till resultatet av denna utredning. Häremot hade riksdagen ingenting att invända,
och jag måste sålunda förutsätta, att det beslut, som fattats av riksdagen
1943, 1944 och 1945, även skulle stå sig 1946 och 1947. Jag har följaktligen
låtit det beslut, som fattades av Kungl. Maj:t i september 1945 om
uppsättandet av K 2, fullföljas. Nu är läget följaktligen det, att K 2:s uppsättande
är praktiskt taget fullbordat. Jag har i propositionen anfört, att ett
avbrytande av uppsättandet skulle vara mycket olyckligt med hänsyn därtill
att två ryttarskvadroner äro förlagda i synnerligen otillfredsställande baracklokaler
i Ljungbyhed. När nu regementet med sin regementsstab befinner
sig i Hälsingborg och där har lokaler disponibla och när P 2 den 1 oktober
skall flytta till Hässleholm, har det synts mig meningslöst att icke de
båda ryttarskvadroner det här är fråga om skulle så att säga få rida till
Hälsingborg. Dessa skäl ha föranlett mitt ställningstagande i frågan.

Lördagen den 2S juni 1947 fm.

Nr 30.

Avlöningar till aktiv personal in. fl. inom armén. (Forts.)

Jag vill vidare framhålla, att det i pressen har sagts att man kanske skulle
kunna uppdela den nuvarande rekrytkontingenten och antalet kavallerihästar
vid detta regemente på de redan befintliga kavalleriregementena. Med
anledning härav ber jag få lämna några sifferuppgifter. Hela kavalleriet i
vårt land har för närvarande 1 590 man rekryter och 2 170 hästar. Av denna
styrka kunna för närvarande vid K 3 och K 4, med tillämpning av önskvärd
förläggningsstandard, rymmas 1 350 man och 1 760 hästar. Brist skulle alltså
föreligga — om man icke räknar med K 2 beträffande förläggningsutrymmena
— för 240 man och stallutrymme för noga räknat 418 hästar. Om
man icke skulle fullfölja uppsättandet av K 2 utan i stället fördela den föreliggande
rekrytkontingenten och antalet hästar på övriga regementen skulle
det betyda, att vi skulle behöva ta i anspråk och flytta omkring 10 baracker,
vilket skulle dra en kostnad av 80 000 kronor. Det kan sålunda icke vara
någon som helst ekonomisk vinst att gå den vägen i stället för den väg.
som vi för närvarande äro inne på.

Jag vill till slut framhålla, att det förefaller mig som om i den allmänna
diskussionen slutsatserna beträffande hästens användning i försvaret ha varit
något för snabba, detta sannolikt under trycket av den våldsamma omvälvningen
av krigstekniken som markerades av atombombens uppenbarande
i andra världskrigets sluttablå. För min del skulle jag med ledning av de
erfarenheter jag kunnat göra närmast vilja säga -— jag erkänner gärna att
dessa erfarenheter icke äro så synnerligen rika därför att våra tillfällen till
fälttjänstövningar varit ganska sparsamma — att vi nog i första hand böra
göra en översyn av om vi icke under det andra världskriget ha överbetonat
betydelsen för vårt försvar av motorkraften. Vi ha nog därvidlag alltför
snabbt för svenska förhållanden anpassat den våldsamma upprustning i
fråga om förflyttningen av tunga motorfordon, som tyskarna för sin del hade
tillägnat sig i sina förberedelser till det andra världskriget. För närvarande
finner man också i den svenska armén oerhört stora fordon, som understundom
ha mycket svårt att komma fram i terrängen. Erfarenheterna visa
också att detta kan medföra mycket svåra påfrestningar i fråga om arméns
framkomlighet och förbandens möjligheter att hålla undan för det fientliga
flyget. Dessa erfarenheter ligga måhända något vid sidan av erfarenheterna
beträffande kavalleriet, men jag kanske får lov att tillägga, att vi dock ha
haft ett par fälttjänstövningar i Norrland, som blottat allvarliga brister i
detta avseende och vilka vi måste bota. Dessa övningar gåvo i vart fall vid
handen, att om vårt land skulle behöva räkna med ett krig av ungefär samma
rörliga karaktär som i vissa skeden utmärkte det andra världskriget och
som förekommit i alla de krig, som mänskligheten haft olyckan att behöva
föra, så är i svensk terräng hästen med en man på ryggen och vintertid
med två eller tre man bakom sig på skidor ett instrument i krigföringen,
som jag i vart fall icke är beredd alt utdöma, innan frågan blivit grundligt
prövad. Försvarskommittén har icke officiellt tagit ställning i denna sak.
Det har berättats från kommitténs arbete, att den skulle ha kommit till den
ståndpunkten att vi icke skulle behöva mer än så och så mycket kavalleri,
men om den saken vet jag som sagt ganska litet, eftersom jag icke fått något
uttalande från kommittén. Någon utredning, som kan ligga bakom ell
sådant ställningstagande, bar, såvitt jag vet, inte ägt rum, och dol är självklart
att jag i det läge, vari frågan befinner sig, och efter riksdagens tre
eller fyra gånger fattade beslut icke kunnat utan föregående utredning framlägga
förslag om alt man helt plötsligt skall upplösa ett regemente, som faktiskt
redan är uppsatt.

Jag liar, herr talman, i dagens debatt velat framföra dessa synpunkter på
den föreliggande frågan.

Nr 30.

Lördagen den 2S juni 1947 fm.

Avlöningar till aktiv personal m. fl. inom armén. (Forts.)

Herr Gustafsson i Lekåsa: Herr talman! Efter de anföranden, som här
ha hållits, och då jag fått den upplysningen, att det icke går att ställa något
yrkande om bifall till min motion, 11:364, vill jag bara säga, att det
är litet förvånansvärt att icke utskottet nu efter krigets slut kunnat förorda
någon inskränkning i vårt försvarsväsen.

Herr statsrådet ville i sitt anförande göra gällande, att kavalleriet skulle
spela en förfärligt stor roll i den moderna krigföringen. Jag har för min
del en motsatt tanke om den saken och det särskilt med hänsyn till den
motoriserade krigföringen. Man får väl därvidlag se hur utvecklingen ute
i världen kommer att gestalta sig. Men vi få nog icke ställa alltför stora
förhoppningar på kavalleriet.

Jag vet inte hur denna motion och andra försvarsväsendet berörande
motioner behandlats av statsutskottet, eftersom jag inte haft säte och stämma
där, men jag finner det i någon mån underligt, att man icke här skulle
kunna ställa ett yrkande om bifall till motionen. Jag noterar emellertid
faktum och avstår därför från att yrka bifall till densamma.

Herr Ward: Herr talman! Jag har inte haft tillfälle att i utskottet följa
behandlingen av frågan om antalet hemvärnsofficerare och hemvämsunderofficerare,
men då jag hyser vissa sympatier för de motioner, som väckts
i saken, vill jag här förklara, att om jag varit närvarande vid utskottsbehandlingen,
skulle jag ha anslutit mig till utskottsmajoritetens mening.
Jag anser mig därför böra i frågans nuvarande läge säga några ord.

Jag är för min del med tanke på den stora uppsättningen av reservanter
i denna kammare medveten om att det måhända icke lönar mödan att nu
tala till förmån för statsutskottets förslag, detta särskilt som man på sina
håll tycks hysa den föreställningen, att ett bifall till reservationen skulle
innebära en mycket verkningsfull sparsamhetsaktion. Så kan emellertid
icke vara fallet. Statsutskottet har funnit denna fråga vara ur sparsamhetssynpunkt
så ringa, att utskottet icke funnit anledning uppräkna anslaget
under den föredragna punkten. Det är givet att sparsamhet bör iakttagas på
alla områden och icke minst då på det militära. Men det förefaller mig vara
en bakvänd ordning att i första hand inrikta sitt sparsamhetsnit på den
frivilliga försvarsorganisation, som nu växt upp i vårt land. Jag är rädd för
att, om riksdagen gör detta på det sätt, som här föreslagits från reservanternas
sida, kommer det bland hemvämsmännen att uppfattas som om riksdagen
underkänner hemvärnets betydelse, vilket kan medföra en ganska deprimerande
inverkan på försvarsviljan. Jag kan försäkra kammaren, att alla
de hemvärnsmän, som jag varit i tillfälle att tala med, arbetare och andra,
äro livligt intresserade av att alltfort få ha tillgång till de hemvärnsofficerare,
som det här är fråga om. Statsutskottet har skrivit, att man icke hör
inrikta sitt sparsamhetsnit på en på frivillighetens grund uppbyggd organisation.
Därjämte har utskottet framhållit, att när man nu håller på att utreda
själva försvarsfrågan, bör man kunna låta dessa hemvärnsofficerare
fungera på sina gamla poster åtminstone tills försvarsutredningen fått klart
för sig, hur dessa saker till slut böra ordnas. Jag vill sålunda vädja till
kammaren, att den bifaller utskottets hemställan beträffande dessa hemvämsofficerare
och underofficerare. Första kammaren har ju redan följt utskottet
på denna punkt. Det blev där visserligen votering med uppresning,
men majoriteten visade sig vara så betydande, att ingen ville begära rösträkning.
Jag anser att andra kammaren bör följa första kammarens beslut,
och jag yrkar, herr talman, bifall till statsutskottets förslag,

Lördagen den 28 juni 1947 fm.

Nr 30.

Avlöningar till aktiv personal m. fl. inom armén. (Forts.)

Herr voa Friesen: Herr talman! Då vi nu stå inför besparingsåtgärder på
försvarets område kan jag inte neka till att det gör ett egendomligt intryck
att det beträffande ett vapenslag — till storleken ett ganska obetydligt sådant
— förefaller som om man snarare skulle få räkna med utvidgningar i stället
för inskränkningar. Det är också egendomligt att dessa utvidgningstendenser
göra sig gällande i fråga om ett vapenslag som i atomålderns tidevarv ter
sig så pass anakronistiskt som kavalleriet. Statsrådet Vougt har nyss yttrat
sig i debatten, och jag tyckte nog att hans anförande färgades rätt mycket
av de gamla kavalleristiska synpunkterna. Han förklarade visserligen att
frågan fortfarande är under utredning och att man först efter utredningens
slutförande definitivt skulle taga ställning till spörsmålet, men jag tyckte
mig av tonen i hans anförande få det intrycket, att han i själva verket hyser
ganska stora sympatier för de utvidgningstendenser, som här göra sig
gällande.

Jag skall naturligtvis gärna ge statsrådet rätt i att riksdagen beträffande
denna fråga inte har visat en sådan vakthållning, som skulle ha varit önskvärt.
Jag tänker mindre på beslutet 1943 — vid det tillfället fattade vi ju
kanske en hel rad av beslut under det överväldigande intrycket av världshändelserna,
vilka beslut man mycket väl kan revidera senare — men jag
finner det en smula beklagligt att riksdagen inte senare och kraftigare har
uppmärksammat denna fråga. Jag kan emellertid inte inse, att det skulle
vara för sent att göra det nu.

Jag ansluter mig till de synpunkter, som motionsvis ha framförts dels av
herr Hall dels också av herr Gustafsson i Lekåsa och som utvecklats här i
kammaren av herr Gustafsson i Lekåsa. Jag beklagar att frågan inte har
drivits tillräckligt energiskt i statsutskottet, så att man kunnat ställa ett bifallsyrkande
till ett reservationsvis utformat förslag. Jag måste därför inskränka
mig till att göra ett par randanmärkningar och med några ord angiva min
egen ståndpunkt.

Då statsrådet enligt min uppfattning handlagt denna fråga på ett sätt som
inte alldeles kan undandraga sig kritik, skulle jag direkt till statsrådet vilja
rikta ett par frågor, som han inte besvarade i sitt första anförande. Den
föista av dessa frågor är: har verkligen statsrådet någon anledning att förmoda,
att en kommande försvarsordning kommer att upptaga mera än två
kavalleriregementen?

Statsrådet deklarerar här sin okunnighet om vilka synpunkter försvarskommittén
har på denna fråga, men jag erinrar om att icke något av de olika
kostnadsaltemativ, som föreligga för försvarskommitténs bedömande, innefatta
mer än två kavalleriregementen. Det vore önskvärt, om statsrådet kunde
deklarera sin inställning till frågan om statsrådet verkligen tror att det blir
nödvändigt med mera än två kavalleriregementen. Om så emellertid icke är
fallet, skulle jag vilja fråga statsrådet, om statsrådet inte anser att det ur
försvarssynpunkt vore lämpligare om man förläde dessa regementen till orter,
som ur beredskapssynpunkt skulle te sig väsentligt bättre. Jag tänker då
närmast på Skövde och Umeå, som förefalla mig väsentligt bättre ur beredskapssynpunkt
än såväl Stockholm som Hälsingborg.

Jag kan, som jag redan tidigare deklarerat, i likhet med herr Gustafsson
i Lekåsa tyvärr icke ställa något yrkande, men jag tycker det är väl värt att
kammaren ägnar några minuter av sin låt vara dyrbara tid åt att diskutera
denna fråga. Jag anser att det skulle vara mycket värdefullt, om man kunde
få höra försvarsministerns synpunkter på frågan.

Häruti instämde herr Sandberg.

Nr 30.

Lördagen den ''2S juni 1947 fm.

Avlöningar till aktiv personal in. fl. inom armén. (Forts.)

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Vougt: Herr talman!
Jag vill på herr von Friesens frågor endast svara, att jag tror det är klokast
och riktigast av mig att i fortsättningen liksom hittills hålla mig till den principen
att jag inte skall »tro» något om hur vår blivande försvarsordning
skall komma att se ut.

Herr Lindberg: Herr talman! Sedan första kammaren fattat beslut rörande
hemvärnets officerare i enlighet med statsutskottets förslag, hade jag
tänkt att det inte skulle bli någon nämnvärd debatt om den frågan här i dag
utan att andra kammaren skulle följa första kammaren i dess beslut. Nu
har emellertid en av reservanterna börjat debatten och anfört bland annat,
att man borde hålla fast vid principen om en hemvärnsofficer i varje försvarsområde,
och han förmenade därmed att eftersom krigförsvarsområdena
äro indragna så skulle naturligtvis också hemvämsofficerarna i samma försvarsområde
nödtvunget behöva dragas in för att man skulle vara konsekvent
i sitt handlande. Reservanterna själva äro emellertid på den punkten inte
fullt konsekventa, ty i det nyupprättande Sundsvalls försvarsområde bär man
glömt bort att anställa någon hemvärnsofficer eller i varje fall yrkat på att
den frågan skall ställas på framtiden. Då kunde man naturligtvis lika gärna
ha ställt frågan om indragning av hemvämsofficerarna i krigsförsvarsområdena
på framtiden och låta det hela bero tills försvar skommittén har avgivit
sitt yttrande. Det är ju riktigt att riksdagen tidigare har fattat beslut om
att dessa krigsförsvarsområden skola avvecklas så snabbt som möjligt. Det är
således i konsekvens med detta beslut som hemvämsofficerarna också skola
försvinna, men man har då inte tagit med i betraktande att indragningen av
hemvämsofficerare kommer att betyda svårigheter för hemvärnet i de områden,
som drabbas av indragningen.

Är man överens om att hemvärnet skall bibehållas, vilket man tydligen är,
eftersom riksdagen så sent som i år har fattat beslut om att vissa nya uppgifter
skola anförtros åt hemvärnet, så måste man väl också se till att hemvärnet
som sådant blir funktionsdugligt. Det gör det inte, om man tar bort
hemvämsofficerarna i de områden, där det nu är fråga om indragning, ty
områdena bli alldeles för stora för de officerare som bli kvar. Det blir för
många hemvärnsområden att sköta, och det kommer således att bli stora svårigheter
för hemvärnsområdesbefälhavarna att klara sina uppgifter, vilket
också utskottet framhållit i sitt yttrande över motionerna.

Man har överfört till hemvärnet som ny uppgift ungdomsutbildningen. Det
är ju inte fråga om någon utökning i egentlig mening, utan det är en överföring
som skett från frivilliga befälsutbildningsförbundet till hemvärnet, och
för de uppgifter, som därmed följa, behövs också råd, anvisningar och hjälp
av hemvämsofficerare och hemvämsunderofficerare. Som redan sagts här i
debatten ha hemvärnsmännen över lag varit synnerligen bekymrade för denna
indragning. I hemvärnet finnas som bekant alla sociala grupper representerade,
och det är lika mycket arbetarna som andra som ha begärt att hemvämsofficerarna
skola få vara kvar.

Det är kanske inte nödvändigt att utförligt redogöra för läget. Utskottet
har förmodligen haft uppgifter om det. Motionerna ha, såvitt jag förstår, varit
tillräckligt tydliga på den punkten, eftersom utskottsmajoriteten har kunnat
skriva sitt utlåtande i så positiv riktning som skett. Därför skall jag inte
förlänga debatten mera utan ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag på denna punkt.

Lördagen den 28 juni 1947 fm.

Nr 30.

Avlöningar till aktiv personal in. fl. inom armén. (Forts.)

Herr Lindholm: Herr talman! Jag har begärt ordet med anledning av herr
Wards inlägg i debatten. Herr Ward framhöll, om jag inte missuppfattat
honom, att det skulle ha gjorts gällande att den besparing, som kunde göras,
skulle bli ganska stor. Jag vill emellertid fästa herr Wards uppmärksamhet
på att jag i mitt första inlägg framhöll att den summa, det här rör sig om,
är ganska obetydlig och att det mera är fråga om principen i detta fall.

Herr Lindberg var också inne på den punkten och förmenade, att reservanterna
icke varit konsekventa, ty därest de hade varit riktigt konsekventa
skulle de ha förordat att även Sundsvalls försvarsområde skulle tillföras en
hemvämsofficer och en hemvämsunderofficer. Den anmärkningen kan man
mycket väl göra, men den omständigheten att vi kanske redan nästa år få
taga ställning till detta spörsmål har gjort, att vi icke velat biträda förslaget
på den punkten. Däremot har man anledning befara, herr Lindberg, att
därest vi nu, året innan vi skola taga ställning till den stora försvarsorganisationen,
bryta en hittills gällande princip, man i framtiden kommer att tilllämpa
just det system som vi knäsätta i dag. Därför har jag ansett att vi
böra hålla alla dörrar öppna, när vi eu gång skola taga ställning till detta
spörsmål.

Jag vill för övrigt med anledning av herr Wards yttrande om att man
inom hemvämskretsar skulle ha en känsla av att man blir underkänd, därest
kammaren bifaller reservationen, mycket starkt understryka, att här är det
icke fråga om någon bedömning av hemvärnets insats. Jag skulle tro att
såväl utskottsmajoriteten som reservanterna värdesätta hemvärnet mycket
högt. Alltså, det kan inte på något sätt innebära ett deklasserande av hemvärnet,
därest kammaren bifaller reservationen.

Sedan vill jag bara säga några ord till herr von Friesen. Han talade om
K 2:s förläggning. Jag skulle vilja fråga honom, om han som läkare anser
det vara lämpligt att detta regemente för närvarande och i framtiden blir
förlagt till Ljungbyhed, där förläggningsförhållandena äro sådana att hälsovårdsnämnden
ingalunda kan godkänna dem. Förläggningen är hälsovådlig
för såväl manskap som djur. I valet mellan att behålla denna hälsovådliga
förläggning och att anordna en ny förläggning tala ju alla ekonomiska
skäl för att man utnyttjar en redan befintlig förläggning i stället
för att verkställa nybyggnad. Jag tror att herr von Friesens synpunkt på
den detaljen av spörsmålet inte har varit tillräckligt genomtänkt.

Jag ber, herr talman, att alltjämt få yrka bifall till den av herr Oscar Olsson
m. fl. avgivna reservationen.

Herr Lindberg erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Jag undrar om inte herr Lindholm och jag skulle kunna kvitta
med varandra på denna punkt i åtminstone en fråga, nämligen den om
konsekvenserna. Utskottet har ju icke tagit ställning till hemvärnskommitténs
framställning om utökning av hemvärasofficeramas antal, utan den frågan
skall hänskjutas till försvarskommittén för avgörande. Nu skola hemvämsofficerama
indragas, och frågan om de skola dyka upp igen någon gång
i framtiden skall således bli beroende på försvarskommitténs ståndpunktstagande.
Kunna vi inte då vara överens om att hänskjuta också den här indragningen
till försvarskommittén och låta den frågan ställas på framtiden
tills försvarskommittén är färdig med sitt avgörande?

Nu är det en annan synpunkt, som kanske bör beaktas i detta sammanhang,
och det är att det är inte så rasande lätt att få hemvärnsofficerare, som
kunna fungera i hemvämsområdena. Om nu de hemvärnsofficerare, som vi
nu ha och som såvitt jag vet äro villiga att kvarstå i sina arvodesbefattningar,

Nr 30.

Lördagen den 23 juni 1947 fm.

Avlöningar till aktiv personal m. fl. inom armén. (Forts.)
skola indragas för exempelvis ett år, har man ju inga som helst garantier för
att man efter detta år kan få hemvärnsofficerare, som äro lämpliga för sina
uppgifter. Jag tycker det är en konsekvens som utskottet borde sett litet
allvarligare på.

Herr von Friesen, som likaledes på begäran erhöll ordet för kort genmäle,
anförde: Herr talman! Jag tycker det är ganska egendomliga argument
som kommit fram i debatten till förmån för Skånska kavalleriregementets
förläggning till Hälsingborg.

Statsrådet anför vissa erfarenheter från fälttjänstövningarna i Norrland
såsom bevis för kavalleriets betydelse. Att det går bra att använda kavalleri
i Norrland är ju emellertid icke något skäl för att förlägga ett kavalleriregemente
till Skåne.

Herr Lindholm säger, att det är sanitära olägenheter med förläggningen i
Ljungbyhed, men nog kan väl detta avhjälpas på annat sätt än genom att
förlägga de värnpliktiga och deras hästar till en ur beredskapssynpunkt och
försvarssynpunkt så pass olämplig plats som Hälsingborg i själva verket är.

Herr Lindholm erhöll på begäran ånyo ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Herr Lindberg vill att vi skola kvitta på denna punkt,
men det är litet svårt för mig att kvitta med honom, om han skall ta hela
vinsten. Jag vill nämligen att vi skola överlåta åt försvarskommittén att
taga ställning till denna fråga, och därefter skall riksdagen taga ståndpunkt.
Om vi i dag bifalla utskottets förslag, ha vi redan i förväg tagit ståndpunkt
till frågan.

Sedan vill jag till herr von Friesen säga, att ett avhjälpande av de sanitära
olägenheterna i Ljungbyhed betyder fullständig nybyggnad, och i valet
mellan detta och en förläggning till Hälsingborg tala alla ekonomiska skäl
för Hälsingborg.

Härpå anförde

Herr Holmström: Herr talman! Jag skall beträffande hemvärnsofficerarna
nöja mig med att instämma i herr Wards anförande. Jag vill vidare beträffande
duellen mellan herr Lindholm och herr Lindberg säga, att det otvivelaktigt
är herr Lindberg som är logisk i sitt resonemang. Om man, såsom
herr Lindholm föreslår, gör förändringar i den bestående ordningen, går
man ju händelserna i förväg och man kan inte i samma ögonblick säga, att
man skall avvakta försvarskommissionens utredning.

Här har diskuterats, varest kavalleriregementena böra förläggas. Jag skall
inte lägga mig i den saken. Man har också diskuterat kavalleriets vara eller
icke vara i en framtida organisation. Herr statsrådet har visserligen här
förklarat som sin mening, att vi inte kunna avvara kavalleriet. Det skulle
kanske inte skada om även en man från de djupa leden här i kammaren
sade sin mening. Det förefaller som om de, som här talat om kavalleriet,
drömma om det gamla kavalleriet, som stred med dragna sablar i glansfulla
ryttarattacker. Den stridsmetoden är gammalmodig. Kavalleristen av i dag
är en infanterist till häst. Kavalleriet har emellertid även i uppgift att bedriva
spaning. I våra djupa skogar kunna truppförflyttningar ske utan att
flyget upptäcker det. I sådana fall måste kavalleristerna vara framme för
att undersöka vad som sker. Även i mörker och dimma är flyget satt ur
stånd att bedriva sin spaning.

Lördagen den 28 juni 1947 fm.

Nr 30.

Avlöningar till aktiv personal m. fl. inom armén. (Forts.)

Vi måste sålunda ha rytteriet som spaningsorgan. Men vi måste även ha
det som stridande förband. Ett kavalleriregemente har inte bara hästar, det
har också cyklar. Det har inte bara sablar och karbiner som förr, utan även
tunga vapen, kulsprutegevär, tunga kulsprutor och granatkastare, och det
är enligt min mening därigenom kavalleriet får sin stora betydelse. En befälhavare,
som underrättas om att en fiende rycker an, kan omedelbart sätta
in en kavalleriavdelning, som spränger genom skogen och snabbt till fots
kan öppna eld med karbiner, kulsprutor och granatkastare. Däri ligger kavalleriets
betydelse. En kammarkamrat viskade nyss till mig, att vi framför
allt måste inrikta oss på att kunna föra gerillakrig. Detta är nog riktigt, och
vi ha just därför stort behov av trupper, som kunna förflyttas snabbt och som
ha stor eldkraft. Som herr statsrådet nämnde, kan vidare en kavallerist på
vintern låta två eller tre infanterister tolka efter sig. Infanteristerna kunna
därigenom förflytta sig snabbt.

Jag har, herr talman, bara velat erinra om att kavalleriet inte längre är
en trupp, som med dragna sablar går till galoppanfall. Det är en modern
lättrörlig stridande trupp med stark eldkraft, och vi skola inte tro att vi kunna
avvara rytteriet. Om regementet sedan skall ligga i Skåne eller någon annanstans
skall jag inte yttra mig om.

Överläggningen var härmed slutad. Herr förste vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt
dels ock på bifall till utskottets berörda hemställan med den ändring däri,
som föreslagits i den av herr Oscar Olsson m. fl. avgivna, vid punkten fogade
reservationen; och fann herr förste vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr Lindholm begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkten
8:o) i utskottets förevarande utlåtande nr 187, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som föreslagits i den av herr Oscar Olsson m. fl. avgivna, vid
punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen tillkännagav, att han funne flertalet
hava röstat för nej-propositionen. Herr Lindberg begärde likväl rösträkning,
i anledning varav votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 88 ja och 93 nej, varjämte 11 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltsa bifallit utskottets hemställan i förevarande punkt
med den ändring däri, som föreslagits i den av herr Oscar Olsson m. fl. avgivna,
vid punkten fogade reservationen.

Punkterna 9—20.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Andra kammarens protokoll 1947. Nr SO. 2

Nr BO.

Lördagen den 28 juni 1947 fm.

§ 5.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:
nr 188, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1946/47 m. m., i vad propositionen avser
handelsdepartementets verksamhetsområde; och

nr 189, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående upplysningsverksamhet
i utlandet angående Sverige.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 6.

Anslag till
utbyggnad av
staten tillhöriga
gruvanläggningar

i Malå socken

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 190, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag till utbyggnad av staten tillhöriga gruvanläggningar
i Malå socken in. m. jämte i ämnet väckt motion.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid yttrade:

in. fl.

Herr Skoglund i Umeå: Herr talman! Enligt det föreliggande förslaget
skall man upptaga brytning av kopparmalm vid den s. k. Lindsköldsgruvan
i Malå socken. Upptagandet av driften kommer givetvis att medföra, att en
hel del människor, arbetare och övriga i företaget anställda, komma att flytta
till samhället, som närmast är att betrakta som ett rent nybyggarsamhälle.
Det finns därför inte någon möjlighet för dem som flytta dit att bedriva
föreningsliv, då samlingslokaler saknas. Man kan naturligtvis säga, att förutsättningarna
för dessa människor att lösa sin samlingslokalfråga äro lika
stora som för folk på alla andra orter, och detta är ju alldeles riktigt. Man
bör emellertid komma ihåg, att gruvdriften i denna bygd säkerligen inte
kommer att fortgå under någon längre tid och att det därför är vanskligt
att satsa pengar i en organisation, som skall uppföra samlingslokaler. Det
blir också vissa svårigheter att under sådana osäkra förhållanden ordna lån
genom inteckning i byggnaden.

Kommerskollegium har av denna anledning i sina petita i ärendet medtagit
ett anslag för uppfarande av en samlingslokal åt de vid gruvan anställda.
Tyvärr har Kungl. Maj:t inte ansett sig böra följa kommerskollegii
förslag, och några representanter för Västerbottens län ha därför motionsvis
framfört detta yrkande. Det har tidigare hänt, att staten handlat
på det av oss föreslagna sättet, exempelvis då vattenfallsstyrelsen lämnade
bidrag till uppförande av en samlingslokal vid Harsprånget, och jag skulle
tro, att det kan anföras flera exempel. Statsutskottet har dess värre inte
ansett sig böra följa vare sig kommerskollegium eller motionärerna, utan
ansett, att man bör gå den vanliga vägen över lånefonden o. s. v. Därvid
har utskottet såvitt jag förstår inte beaktat de speciella svårigheter, som
föreligga i detta fall, och det har inte heller tagit hänsyn till att det vid tidigare
tillfällen, såsom i det nyss berörda fallet Harsprånget, tillstyrkt liknande
framställningar. Motionen har sålunda inte funnit någon resonans
inom utskottet. Det är att beklaga, att statsutskottet inte varit lyhört för det
av oss framförda önskemålet, som jag tror har full anslutning bland dem
som skola bli anställda vid företaget i fråga.

Jag anser det vara föga mening i att såsom saken nu ligger till ställa
något yrkande om bifall till motionen. Jag vill därför inskränka mig till att
konstatera, att utskottet inte ansett det vara lämpligt att följa detta förslag
och att det därför, för att vara konsekvent i sitt ståndpunktstagande, avstyrkt
vårt förslag om statsbidrag till uppförande av en samlingslokal.

Lördagen den 28 juni 1947 fm.

Nr 30.

Anslag till utbyggnad av staten tillhöriga gruvanläggningar i Malå socken

m. fl. (Forts.)

Herr Lindholm: Herr talman! Den ärade motionären sade, att utskottet
icke beaktat de speciella svårigheter, som föreligga i detta fall. Jag vågar försäkra,
att vi fuller väl ha beaktat de svårigheter, som råda i just detta fall,
men det förefaller mig som om motionärerna icke beaktat, att Bolidens gruvaktiebolag
driver legodrift vid gruvan och att det väl därför borde vara
Bolidens gruvaktiebolag som skulle tillmötesgå motionärernas önskemål.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Skoglund i Umeå: Herr talman! Man kan naturligtvis såsom herr
Lindholm nu gjorde med en adress till motionärerna säga, att vi borde ha
riktat vår framställning till Bolidens gruvaktiebolag. Jag föreställer mig
emellertid, att även kommerskollegium förstått detta, men det oaktat har
kollegium framfört krav på att även staten skall lämna bidrag till uppförande
av en samlingslokal. Vi torde därför befinna oss i utomordentligt gott sällskap,
i varje fall i åtskilligt bättre sällskap än herr Lindholm.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren vad utskottet hemställt.

8 7.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 191, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret 1947/48 till teckning av ytterligare
aktier i Svenska skifferoljeaktiebolaget jämte i ämnet väckt motion.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Onsjö: Herr talman! Jag har fogat en blank reservation till utskottets
utlåtande, emedan jag känner en viss tveksamhet och olust inför de anslag,
som denna anläggning kräver snart sagt varje år. Driften vid verket
sattes i gång 1941 för att man skulle få fram olja. Staten offrade till en
början 15 miljoner kronor till aktieteckning. Sedermera beviljades 11 miljoner
kronor i lån, och 1943 hade man beviljat lån på ytterligare 25 miljoner.
År 1944 avskrevs hela beloppet, som då var uppe i 55 miljoner kronor. Vad
som då skedde böra vi inte klandra nu, ty vi befunno oss i ett sådant läge,
att vi inte kunde taga några ekonomiska hänsyn.

Nu gäller det emellertid, att verket skall byggas ut till en fredsindustri,
och det är mot detta jag ställer mig skeptisk. Jag tror inte på detta företag.
Förra året anslogs 16 miljoner för detta ändamål, och i år har man föreslagit
3 miljoner kronor i direkt anslag för att man skall kunna förverkliga nybyggnadsprogrammet.
Hela arbetet som det nu är fråga om torde komma att
gå löst på omkring 10 miljoner. Jag tvivlar på alt verket någon gång kommer
att bli ett lönande företag. Jag har en känsla av att vi nu befinna oss
i samma läge som en spelare, som förlorat stora belopp och satsar ytterligare
pengar i hopp om att kunna rädda något av insatsen. Det är emellertid inte
alltid sådant lyckas. Jag finner det anmärkningsvärt, att det inte förra året,
när vi anslogo dessa 16 miljoner, redovisades, hur mycket man beräknade
att det ytterligare skulle gå åt. Såvitt jag förstår stå vi nu i den situationen,
att vi måste satsa de 3 miljonerna bara därför att vi förra året satsade 16
miljoner.

Jag bär inte kunnat underlåta att anföra detta för att två mina händer,
men jag har intet yrkande.

Anslag till
ytterligare
aktieteckning
i Svenska
skifferoljeaktiebolaget.

Nr 30.

Lördagen den 28 juni 1947 fm.

Anslag till ytterligare aktieteckning i Svenska skifferoljeaktiebolaget.

(Forts.)

Herr Brandt: Herr talman! Jag vilt säga några ord med anledning avherr
Onsjös yttrande. Det är riktigt som herr Onsjö sade, att verket grundades
1941 för att det under avspärrningen skulle kunna producera den minimikvantitet
flytande bränsle, som ansågs oundgängligen nödvändig i dåvarande
försörjningsläge. Om man räknar samman vartenda öre av anläggnings- och
driftskostnaderna visar det sig, att intill 1946 års ingång varje liter olja kostat
50 öre. Om man tager hänsyn härtill, torde man kunde säga, att de tekniska
och ekonomiska resultat, som vunnits vid företaget, varit tillfredsställande
med hänsyn till de förhoppningar man haft om utvecklingen. Med anledning
av utvecklingen vid Kvarntorp fick också bolagsstyrelsen efter en skrivelse
från styrelsen 1944 meddelande om att företaget skulle betraktas som
ett företag, vilket skulle arbeta på lång sikt, d. v. s. det skulle övergå till
att vara en fredsindustri. Härför krävas emellertid vissa åtgärder av kapitalkrävande
natur, som skulle göra det möjligt att rationalisera driften inom
den ram, inom vilken bolaget bedriver sin verksamhet vid Kvarntorp, och
vidare måste det företagas vissa ombyggnader av ugnar i enlighet med senaste
tekniska erfarenheter, så att största möjliga produktion till lägsta driftskostnader
erhålles, och slutligen måste biprodukttillverkningen utvidgas på ett
sådant sätt, att summainkomsten överstiger driftsutgifterna med ett belopp,
som möjliggör amortering och förräntning av de kvarstående anläggningsvärdena.

Det är i detta sammanhang intressant att se, att när man lade ned driften
vid Kinne-Kleva, möttes åtgärden av stark kritik, medan man nu är färdig
att kritisera, att man inte lägger ned driften vid Kvarntorp. Nyanskaffningarna
beslötos av 1946 års riksdag, och bolaget har gjort intensiva försök
att genomföra dessa. Prisstegringar och leveransförseningar ha emellertid
gjort att bolaget icke kunnat klara denna uppgift. Herr Onsjö borde förstå,
att det kapitalbehov, som ansågs till fyllest då förslaget till propositionen till
1946 års riksdag uppgjordes, inte kan vara tillräckligt nu för att man skall
kunna fullfölja det beslutade utbyggnadsprogram jag tidigare talat om. Man
måste dessutom räkna med att driftsförluster uppstå intill dess de nya anläggningarna
färdigställts, och då dessa nya anläggningar icke kunna fullföljas
inom beräknad tid, betyder detta med nödvändighet större ekonomiska
påfrestningar än man kunnat förutse.

Under kriget har bolaget sålt sina produkter till försvarsmakten och tdl
av bränslekommissionen licensierade avnämare till de priser, som fastställts
av Kungl. Maj:t. Från och med 1946 har bolaget fått avyttra alla sina varor
i fri och öppen konkurrens med importerade produkter. Bolaget har alltså
fått betala full bensinskatt i vanlig ordning och fått vidkännas de omkostnadspålägg,
som motiveras av det under 1946 gällande spritinblandningstvånget.
Alla andra inhemska motorbränslen, såsom gengaskol, sprit och
bensol in. in. behöva icke räkna med dessa utgifter. Hade bolaget fått sälja
sina produkter på samma sätt som gäller för övriga motorbränslen, hade
bolaget redan för budgetåret 1946/47 kunnat redovisa ett icke föraktligt
överskott.

Man bör också lägga märke till, att alla de produkter, som tillverkas vid
Kvarntorp, ersätta absolut nödvändiga varor, som annars måste importeras
till landet. Styrelsen har räknat ut att detta betyder en besparing i dollar
av 3 miljoner, och bara detta torde ju visa att bolagets verksamhet bör
följas med något större förståelse än den man tycker sig märka här. Det är
också allmänt erkänt, att samtliga de produkter som tillverkas vid Kvarn -

Lördagen den 28 juni 1947 fm.

Nr 30.

Anslag till ytterligare aktieteckning i Svenska skifferoljeaktiebolaget.

(Forts.)

torp i kvalitativt hänseende fullt ut kunna mäta sig med motsvarande importerad
vara.

Nu har man i första kammaren i diskussionen om denna proposition kommit
in också på de skadeverkningar, som företaget åstadkommit på orten.
Jag vill säga ett par ord om den saken. Det är sant, att under bolagets första
verksamhetsår vissa skador drabbade omkringliggande vegetation och att
en del vattenföroreningar skedde i samband med att bolagets vattenavlopp
gick ut i Hjälmaren. Vad först rökskadorna beträffar, orsakades dessa därigenom
att oljetillverkningen under kriget sattes i gång innan svavelverken,
som voro avsedda att rena oljegasema, voro färdiga. Sedan man eliminerat
detta bekymmer, kvarstod emellertid svårigheten att behandla den koks,
som efter oljedestillation återstod från vissa ugnars produktion. Det stöd
från början klart, att denna koks på ett eller annat sätt måste underkastas
förbränning i ugn, men detta var en synnerligen svår uppgift, som man
fick brottas med. Det fanns ingen ugn, konstruerad så att man på ett ekonomiskt
sätt kunde genomföra koksförbränningen. Men tack vare en ny ugnskonstruktion
av tekniskt sett ganska sensationell art har man lyckats lösa
problemet, och från och med nu kommer ingen koks att behöva läggas upp i
det fria. Det tager emellertid en viss tid innan man får bort konsekvenserna
av röken från de kokshögar som redan finnas. Kanske kommer det att taga
ett eller några år, men sedan böra dessa skadliga rökgaser vara borta. I varje
fall följer bolagets styrelse med det största intresse alla dessa problem och
underlåter icke att göra alla ansträngningar för att eliminera olägenheterna.

Vad beträffar vattenföroreningarna ha omfattande åtgärder vidtagits, och
detta med ganska gott resultat. Vissa upprensningar komma att göras under
den närmaste tiden, och sedan så skett, komma inga berättigade anmärkningar
att längre kunna göras i det hänseendet.

Herr Onsjö var tveksam beträffande gasolanläggningen, och det föreligger
också motioner, i vilka yrkas avslag på bolagets föreslagna distribution
av gasol. Jag vill framhålla, att gasolen är en blandning av högvärdiga kolväten
eller vad man på experthåll — jag känner icke närmare till saken —
kallar propån- och butangas. Denna gas kan isoleras och nnder tryck i flytande
form förvaras i flaskor eller andra behållare. Därigenom blir den lätt
att distribuera för användning i hushåll och industrier. Kvarn torp sgasol en
är överlägsen lysgasen huvudsakligen på grund av att den har högre värmevärde
och dessutom är giftfri. Bolaget beräknar att kunna distribuera 10 000
å 12 000 ton per år till hushållen, till industrier och för export. Man kan
hl. a. räkna med export till våra grannländer. Anläggningen beräknar man
skall bli färdig i mitten av nästa år. Eftersom man nu planerar denna gasolanläggning,
är det nödvändigt att man till dess har en distributionsapparat
färdig för snabb försäljning. Det behövs flaskor, järnvägstankvagnar, tankbilar,
fyllnadsstationer samt annan kompletterande utrustning. Motionärerna
säga, att detta är ingen ny produkt i Sverige. Det är en sanning med modifikation.
Och det är ganska märkvärdigt att vi ha motionärer som slå vakt
om ett utländskt bolag och mena, att detta skall handha distributionen av en
svensk oljeprodukt. Jag kan icke underlåta alt uttala min stora förvåning
över detta. Det är riktigt, att Svenska Shell haft distribution av gas, men bolaget
har icke haft distribution av denna gas, denna blandning av propanoch
butangas. Den distribution detta bolag haft om hand har varit distribution
av butangas och eu ganska obetydlig distribution på 50 å 100 lon, medan
del bär är fråga om eu distribution av 10 000 å 12 000 ton per är. Del har
också visat sig, att Svenska Shell har levererat butangasen endast till sport -

Nr 30.

Lördagen den 28 juni 1947 fm.

Anslag till ytterligare aktieteckning i Svenska skifferoljeaktiebolaget.

(Forts.)

stugor och liknande. Bolaget har varit tvunget att leverera gasen under sommarmånaderna,
då butangasen icke kan förgasas vid en temperatur under
0 grader. Behållare med 20 kg viktvolym eller däröver måste ur säkerhetssynpunkt
förvaras utomhus, och gasen kan därför icke levereras till hushåll
för förbrukning året om utan endast under sommarmånaderna.

Distributionsorgan måste sålunda anskaffas, om man skall distribuera
10 000 å 12 000 ton gasol. En sådan distributionsapparat finnes icke färdig.
Vare sig Svenska Shell eller något annat företag har en sådan. Skall Svenska
Shell, såsom motionärerna önska, handha distributionen, måste även detta
bolag bygga en lika stor distributionsapparat. Ur finansiell synpunkt kan det
kanske icke spela någon roll, om Svenska Shell eller Kvarntorpsbolaget skall
göra det, men nog tycker man, att det är bättre åtminstone ur konkurrenssynpunkt,
om Kvarntorpsbolaget självt kan skaffa denna apparatur och
distribuera gasen. Det måste väl ovillkorligen också bli billigare för konsumenterna
än om ett utländskt bolag importerar från främmande länder. Jag
vill understryka att gasen icke är sämre än den importerade. Det finns en
försöksanläggning, och motionärerna ha, vill jag minnas, pekat på att denna
gas skulle innehålla svavel och följaktligen icke vara så bra. Bolaget har
emellertid aldrig betraktat denna försöksanläggning så, att vad som där
utvinnes skulle vara gällande för framtiden. Bolaget har icke velat av ekonomiska
skäl engagera sig mera i en gasolanläggning förrän beslut föreligger
om saken, då man kan bygga en gasolanläggning som frambringar gas
helt och hållet fri från svavel. Försöksanläggningen skall för övrigt läggas
ned.

Jag vill också poängtera, att vid denna produktion butangasen och propangasen
komma att förvaras var för sig, så att man kan använda den ena eller
den andra till hushåll och industrier.

Herr talman! Jag har endast velat framhålla dessa synpunkter och vill
sluta med att säga, att det här är fråga om icke endast ett förnämligt hushålls-
och industribränsle, för vilket förbrukarna ha stort intresse och varav
landet har ett stort behov, utan en vara som lägger grunden till en viktig
kemisk-teknisk industri på basis av råmaterial som förut icke funnits i landet.
Jag har för min del den förhoppningen, att Kvarntorp med denna kemisktekniska
industri och de biprodukter, som man där håller på att experimentera
ut och få fram vid själva oljetillverkningen, skall bli så betydelsefullt
och ge ett sådant ekonomiskt resultat, att företaget, såsom man ju har rätt
att kräva, skall i fri och öppen konkurrens bli ett bärkraftigt fredsföretag.

Jag ber att få yrka bifalj till utskottets hemställan.

Herr Onsjö: Herr talman! Herr Brandt frågar, om jag icke förstår att det
kan bli en driftsförlust på ett sådant företag innan det kommer i gång. Såvitt
jag begriper är det väl icke detta det är fråga om här. Det gäller icke
att täcka driftsförluster — den saken räknade man väl med när man beviljade
de 16 miljonerna förra året. Blir det förluster därutöver får riksdagen,
antager jag, veta om det så småningom, och tyvärr kan man kanske
befara att sådana uppstå. Om jag icke är fel underrättad har kalkugnen, som
förra året varit det stora slagnumret, som man då trodde skulle vara så ekonomiskt
fördelaktig, icke blivit det lyckade företag man tänkte sig.

Jag besitter givetvis icke tillnärmelsevis den väldiga sakkunskap som jag
förstår att herr Brandt har på detta område, men jag vill säga, att jag skulle
bli verkligt glad, om saken lyckas så bra som han tror. Det skulle vi alla ha
anledning att bli glada över. För min enkla del är jag litet skeptisk på den
punkten.

Lördagen den 28 juni 1947 fm.

Nr 30.

Anslag till ytterligare aktieteckning i Svenska skifferoljeaktiebolaget.

(Forts.)

Herr Birke: Herr talman! Jag har tillsammans med ett par andra ledamöter
väckt en motion i denna fråga med anledning av den ifrågasatta investering
som skulle ske här. Som bekant ha både fullmäktige i riksbanken
och fullmäktige i riksgäldskontoret ställt sig synnerligen tveksamma till en
investering av 3 miljoner för detta företag, och det var närmast därför jag
skrev min motion.

Det är icke riktigt att motionärerna, såsom herr Brandt säger, anse^ att
Shellbolaget skall omhänderha distributionen. Vi ha i motionen framhållit,
att ett eller flera företag inom oljebranschen, med vilka man kan förhandla,
böra ha distributionen om hand. Oljebolagen ha bilar och annan materiel
redan nu, och man kan sålunda spara en hel del.

Jag är icke så optimistisk i min tro på detta företag som herr Brandt.
Jag tror nämligen, att skifferbolaget, när det skall sätta i gång denna sak,
finner att det är stora svårigheter att övervinna. Bolaget tycks inte heller
vara på det klara med saken, eftersom det skickar ut personer till Amerika
för att lära sig något om den. Jag läste i en amerikansk tidskrift »Who and
what?», att sprängämnesdirektören var ute i Amerika på en tre månaders
studieresa för att studera hur man distribuerar gasol. Det har man kommit
på det klara med inom de privata oljebolagen, och därför finns det mycket
starka skäl för att låta dem ha hand om distributionen. Jag tycker man
skall förhandla om en sådan distribution. Det är säreget att konstatera, att
när ett oljeföretag i april månad begärde ökad tilldelning av material för
att kunna utbygga sin distributionsapparat för att distribuera sådan gas,
avslog arbetsmarknadskommissionen denna framställning. Detta ger mig
anledning att ställa följande fråga: kan arbetsmarknadskommissionen bifalla
en framställning från ett statligt företag om material, när ett privat
företag fått avslag? Jag tror man får förutsätta, att sådana framställningar
skola behandlas lika, och i så fall måste det bli så, att arbetsmarknadskommissionen,
även om riksdagen bifaller utskottets förslag, kommer att avslå
en begäran om att få utbygga och anskaffa distributionsapparatur för denna
verksamhet.

Jag skall inte gå in på detaljer i fråga om gasolgasens hållfasthet^ vid
fryspunkten och sådant. Tiden är ganska knapp, och många ärenden stå på
föredragningslistan, men jag vill säga, att när Shellbolaget gått in för att
distribuei-a denna gas, har det gjort det i fullt samförstånd med vederbörande
myndigheter. Det var nära 10 år sedan det började, nämligen 1938,
och då var man mycket försiktig med denna gas och föreskrev, att den inte
skulle få användas i bostäder utan endast för industrier och för utomhusförbrukning.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Statsrådet fru Kock: Herr talman! Med anledning av herr Birkes anförande
vill jag understryka att distributionen inte kan verkställas av oljebolagen
annat än i mycket begränsad utsträckning. Det finns inte någon sådan apparatur
som behövs för en dylik distribution. Det går inte att använda vanliga
tankbilar, som man kör olja eller bensin i. Gasolen skall förvaras under
tryck och fordrar sålunda eu helt annan apparatur. Det har visserligen
förekommit en viss distribution, men det har endast varit i mycket begränsad
omfattning. Någon distributionsapparat, som skulle kunna ta hand om
skifferoljebolagets stora produktion, när den kommer i gång, finns inte inom
landet tidigare. Den måste sålunda under alla förhållanden anskaffas antingen
av skifferoljebolaget eller något annat företag, som i så fall skulle

Nr 30.

Lördagen den 28 juni 1947 fm.

Anslag till ytterligare aktieteckning i Svenska skifferoljeaktiebolaget.

(Forts.)

övertaga distributionen för skifferoljebolagets räkning. Skifferoljebolagel
har själv ansett, att det av olika orsaker, vilka äro redovisade i propositionen,
skulle vara till fördel, om bolaget själv kunde ta hand om denna distribution
i stället för att överlåta den på ett annat företag.

Vad beträffar det av herr Birke anförda beslutet av arbetsmarknadskommissionen
angående Shellbolaget, känner jag inte till det. Eftersom emellertid
skifferoljebolaget inte haft för avsikt att skriva kontrakt med Shellbolaget
angående distribution, måste ju detta gälla import av gasol, och iskall
man då välja mellan två investeringar, å ena sidan en investering för att
möjliggöra distribution av importerad vara och å andra sidan en investering,
som skall möjliggöra distribution av en produktion inom landet, som
under alla förhållanden kommer i gång enligt tidigare riksdagsbeslut, kan
man ju inte gärna vägra sistnämnda investering. Vad jag sålunda vill understryka
är att denna distributionsapparat måste anskaffas antingen av
skifferoljebolaget själv eller ett annat företag, om man överhuvud taget skall
kunna ta hand om produktionen i den fabrik som enligt tidigare beslut är
under byggnad.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 8.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:
nr 193, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till folkskoleseminarierna m. m. jämte i ämnet väckta motioner; nr

194, i anledning av Kungl. Ma j ds proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1946/47 in. m., i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;

nr 195, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående provisoriska
avlöningsbestämmelser för övningslärare vid de högre kommunala skolorna
in. m.;

nr 196, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående bidrag till kristidsnämndemas
verksamhet jämte i ämnet väckta motioner;

nr 197, i anledning av väckt motion om anslag till Samfundet De Nio;
nr 198, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående statliga åtgärder
för tryggande av vedförsörjningen m. m.;

nr 199, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående vissa anslag
för budgetåret 1947/48 till skolor tillhörande barna- och ungdomsvården
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 200, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till civilförsvaret;

nr 202, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående anslag till teckning
av ytterligare aktier i Norrbottens järnverk aktiebolag, m. m.;

nr 203, i anledning av Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen gjorda förslag
om anslag för budgetåret 1947/48 till oförutsedda utgifter;

nr 205, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående anslag till bidrag
till vissa plankostnader m. m.;

nr 206, i anledning av Kungl. Maj ds förslag till stat för riksgäldsfonden
för budgetåret 1947/48;

nr 207, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1946/47 m. in., i vad propositionen avser avskrivning
av nya kapitalinvesteringar;

Lördagen den 28 juni 1947 fm.

Nr 30.

nr 209, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående uppförande av
1 j e s k i c k n i ngs h u s i Canberra;

nr 210, i anledning av Kungl. Ma j ds proposition angående inköp av fastighet
i New York;

nr 211, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående ytterligare medel
till inköp av fastighet för beskickningen i Dublin;

nr 212, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående viss tjänsteförteckningsrevision
för försvarsväsendet m. m.;

nr 213, i anledning av Kungl. Majds proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till avveckling av beredskapen m. in.;

nr 214, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående beredskapsstat
för försvarsväsendet för budgetåret 1947/48; och

nr 215, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till djupborrning efter salt och olja m. m. i Skåne.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 9.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 216, i anledning av Kungl. Majds
proposition angående anslag för budgetåret 1947/48 till planläggning av torvforskning
m. m. jämte i ämnet väckt motion.

I propositionen nr 308 hade Kungl. Majd, under åberopande av bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över handelsärenden för den 16 maj 1947,
föreslagit riksdagen att dels till Planläggning av torvforskning m. m. för budgetåret
1947/48 under tionde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av
200 000 kronor, dels ock medgiva att försäljningsmedel å den i statskontorets
räkenskaper uppförda diversemedelstiteln Försålda torvprodukter från
statsmossarna måtte få disponeras i enlighet med vad i berörda statsrådsprotokoll
anförts.

Vidare hade i en inom andra kammaren av herrar Lager och Adolfsson
väckt motion (11:518) hemställts, »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla att åtgärder skyndsamt vidtages för att utforska landets förråd
av torv, lämplig för industriell bearbetning, att åtgärder vidtages för att överföra
i privat ägo varande torvfyndigheter i statens hand samt att Kungl.
Maj:t föranstaltar om en planmässig utvidgning av produktionen av bränntorv
under de närmaste åren.»

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte

a) till Planläggning av torvforskning in. in. för budgetåret 1947/48 under
tionde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 200 000 kronor ;

b) medgiva, att försäljningsmedel å den i statskontorets räkenskaper uppförda
diversemedelstiteln Försålda torvprodukter från statsmossarna finge
disponeras i enlighet med vad i statsrådsprotokollet över handelsärenden för
den 16 maj 1947 anförts;

2. alt motionen II: 518 icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade

Herr Lager: Herr talman! Ett enhälligt statsutskott har avstyrkt den av
mig och herr Adolfsson väckta motionen. Innan den nu i vederbörlig ordning
blir avslagen, skulle jag vilja säga några ord för att närmare ange varför
vi ha väckt den.

Anslag till
planläggning
av torvforskning
m. m.

Nr 30.

Lördagen den 28 juni 1947 fm.

Anslag till planläggning av torvforskning in. in. (Forts.)

De torvfyndigheter som vi ha i vårt land ha ju hitintills i stort sett ringaktats
eller betraktats som ett ont. De ha gjort omgivningen frostlänt, skog
har inte vuxit på dem, och det enda de ursprungligen producerat har varit
mygg på somrarna. Under åren närmast före förre kriget började man emellertid
inventera mossmarkerna och undersöka, om de inte kunde användas
för nyttiga ändamål, och under förra kriget skedde ju en viss utvinning av
bränntorv ifrån mossarna. Så snart kriget var slut och normala handelsförbindelser
åter kommo i gång, lades brytningen av bränntorv ner, och de inventeringar
som genomförts av Sveriges geologiska undersökning avbrötos i
början av 1920-talet.

När det andra världskriget utbröt och bränslesvårigheterna på nytt började,
tog man upp brytningen av torv till bränsle med i huvudsak oförändrad
teknik. Man har emellertid nått icke så dåliga resultat. 1945, som var
toppåret, producerades här i landet bränntorv, som motsvarade en bränslemängd
av cirka 600 000 ton kol eller 7 procent av hela vårt bränslebehov.
I andra länder har man ägnat torvfyndigheterna större uppmärksamhet, och
man har där kommit fram till att torven inte bara kan användas som bränsle
utan också kan läggas till grund för en kemisk industri. Det är ju framför
allt dessa erfarenheter utifrån, som föranlett regeringen att förra året tillsätta
en utredning och på grundval av den nu begära ett förslagsanslag av
200 000 kronor till förberedande forskning.

Anslaget är emellertid avsett, såvitt av propositionen framgår, att hållas
i beredskap för den händelse man under det kommande budgetåret skulle
kunna påbörja denna forskning. Regeringen gör sig således inte någon
brådska. Den uppfattningen om ärendets angelägenhetsgrad tycks man emellertid
inte ha fått från förre handelsministern, som tillsatte utredningen.
Han tillsatte utredningen den 25 september förra året och anmodade den
att försöka vara färdig med en förberedande utredning redan i början av
november månad samma år. Utredningen verkställdes, och betänkandet avlämnades
den 30 november. Enligt yttrande till statsrådsprotokollet avsåg
dåvarande handelsministern att ta upp hela torvfrågan till en mera allsidig
och grundlig undersökning. 1946 års torvutredning lade fram ett förslag om
ett forskningsinstitut och kostnadsberäknade det. Det stannade vid en summa
av 1 miljon kronor, d. v. s. fem gånger så stor som den som Kungl.
Maj:t nu begärt av riksdagen.

I utredningen fäster man också uppmärksamheten på att om forskningen
skall inriktas på praktiska ändamål och syften, behövs det också en ingående
kännedom om våra torvfyndigheter. Den påpekar, att en sådan kännedom
om torvmossarna också är erforderlig ur beredskapssynpunkt. Denna
utredningens uppfattning föreföll oss mycket riktig, ty det är klart, att om
forskningen skall inriktas på ett praktiskt utvinnande av torvmossarna,
måste man ju i första hand känna till vad man har, och den kunskapen är
ju nu inte så värst stor. I annat fall riskerar man, att forskningen kommer
att hänga i luften. Nu säger emellertid statsrådet i propositionen, att han
inte är beredd att föreslå anvisande av några särskilda anslag till fortsättande
av den av Sveriges geologiska undersökning påbörjade inventeringen
av landets torvmossar. Någon närmare motivering för denna bristande beredskap
hos statsrådet anföres icke i propositionen. Utskottet har emellertid
tagit statsrådets ståndpunkt för gott och yrkar fördenskull avslag på vår
motion i denna del. Emellertid förefaller det ju rimligt att man, innan man
påbörjar en forskning eller i varje fall jämsides med denna, skaffar sig så
grundliga kunskaper som möjligt om de fyndigheter som finnas.

Det har i det sammanhanget för oss motionärer förefallit naturligt att

Lördagen den 28 juni 1947 fm.

Nr 30.

Anslag till planläggning av torvforskning in. in. (Forts.)
man samtidigt med en sådan undersökning också skulle vidtaga åtgärder
från statsmakternas sida för att säkra befintliga torvfyndigheter i statens
ägo. Forskningen kanske ger till resultat, att torvfyndigheterna äro mycket
värdefulla för hela landet. Vi anse det därför naturligt, att man då från
statsmakternas sida skaffar sig garantier för att dessa fyndigheter även komma
folket i dess helhet till godo och icke endast enskilda kapital- och markägare.
Utskottet finner emellertid att frågan saknar aktualitet. Då man torde
kunna utgå ifrån att mossmarkerna i nuvarande läge, alltså innan man känner
till vilka möjligheter de kunna erbjuda, äro billigare än då man fått
bättre kännedom om vad man kan taga ut ur dem, kan man inte få någon
annan uppfattning än att utskottets ståndpunkt, att statsmakterna skola
vänta med åtgärder för inlösen av mossmarker till dess man fått denna ökade
kunskap, innebär att man skall vänta till dess att priserna stigit. Det är
kanske inte att förvåna sig över att utskottet har den uppfattningen, men
jag finner den anmärkningsvärd.

Torvmossarna ha ju även betydelse i ett annat avseende, nämligen genom
det tillskott, som de kunna lämna till vår aktuella bränsleförsörjning. Jag
har redan påpekat, att den torv, som bröts år 1945, motsvarade en bränslemängd
på 600 000 ton kol. Torvproduktionen har emellertid gått tillhaka,
och för året beräknas att brytningen skall uppgå till endast hälften av denna
mängd. Att torvbrytningen gått tillbaka anses i första hand bero på bristen
på arbetskraft, varjämte tillkomma en del andra orsaker. Såvitt jag har
blivit underrättad är kanske inte arbetskraftsbristen därvidlag det väsentliga.
Ännu större roll spelar väl den dåliga betalning som utgår till arbetarna
för ett hårt och smutsigt arbete i torvmossarna. Men vidare inverkar
också det förhållandet, att statsmakterna inte ge avsättningsgarantier för
mer än ett år i taget, vilket leder till att torvproducenterna avhålla sig från
kapitalinvesteringar i form av planeringar och utdikningar av torvmark, inköp
av arbetsmaskiner, uppförande av byggnader och annat sådant.

Såvitt jag förstår är vårt bränsleläge inte sådant att man bör reducera
torvbrytningen. Skogarna skattas ju hårt, och det har i olika sammanhang
uttalats farhågor för att brandskattningen av skogarna på brännved medför
en massa olägenheter. Bland annat har det ju anförts att vår pappers- och
pappersmasseindustri inte kan utnyttjas till mer än 70 procent av sin kapacitet,
beroende på att det saknas massaved. Det är väl också ett faktum, att
beskattningen av skogsbeståndet för bränsleändamål åtminstone i vissa delar
av Norrland varit så pass stor, att brist på gagnvirke och massaved har
uppstått. Det förefaller då vara ganska naturligt att man försöker att med
torv ersätta en del av det vedbränsle som behövs. Några möjligheter för att
importen av kol och koks i väsentlig grad skall kunna öka under de närmaste
åren kunna ju de sakkunniga inte ställa i utsikt. Bränslekommissionens
ordförande yttrade för endast några veckor sedan, då han lämnade en
översikt över bränsleläget, att man under de närmaste åren inte kunde räkna
med att få vårt behov av fossilt bränsle fyllt ifrån Europa, utan att vi
måste lita till att få JO å 40 procent av detta behov täckt med amerikanska
kol med alla de olägenheter som detta medför.

Jag tror att torvcns bränslevärde också är sådant, att det ur ekonomiska
synpunkter är lönande att ägna torven mera uppmärksamhet. Ett ton prima
torv, som kostar 50 kronor, motsvarar enligt gjorda beräkningar något över
3 kubikmeter pannved eller 2Vs kubikmeter prima björkved eller ett halvt
ton kol. Med de vedpriser, som vi väl måste räkna med den närmaste tiden,
förefaller det som om det också ur ekonomiska synpunkter skulle vara fördelaktigt
alt stimulera torvbrytningen även med de tekniska resurser, som

Nr 30.

Lördagen den 28 juni 1947 fm.

Anslag till
statens utlänningslcommission
m. ro.

Anslag till planläggning av torvforskning m. m. (Forts.)
vi för närvarande förfoga över. Utskottet säger emellertid i detta sammanhang,
att det blir beroende på resultatet av de nu ifrågasatta förberedelsearbetena
på detta område, huruvida några åtgärder för att stimulera torvbrytningen
böra företagas. Möjligheterna att använda den nuvarande torvbrytningens
teknik äro naturligtvis inte avhängiga av den forskning, som det
av regeringen begärda anslaget är avsett att främja. Om denna forskning
ger några praktiska resultat, kan detta möjligen underlätta torvbrytningen
och göra den mera rationell. Men den nuvarande tekniken är ju prövad och
befunnen användbar och synes också vara lönande under nuvarande förhållanden.
Det är detta, att man med den teknik som står oss till buds bättre
skulle utnyttja torvfyndigheterna för bränsleändamål, som vi ha åsyftat med
vår motion. Men för utskottet har saken tydligen tett sig så, att för det första
skall någon inventering av torvfyndigheterna inte ske, och för det andra
skola bara ytterst obetydliga förberedelsearbeten för en eventuell forskning
äga rum. Under hänvisning till dessa båda negativa åtgärder yrkar man
sedan avslag även på den sista av oss framförda tanken, nämligen en stimulering
av torvbrytningen för bränsleändamål med användande av den
nuvarande tekniken.

Jag bär, herr talman, inte mera att tillägga och ber att få yrka bifall till
den av mig och herr Adolfsson väckta motionen.

Under detta anförande övertog herr andre vice talmannen ledningen av
kammarens förhandlingar.

Överläggningen var härmed slutad. På därå av herr andre vice talmannen
given proposition blev till en början utskottets hemställan under punkten 1
av kammaren bifallen.

Beträffande punkten 2 gav herr andre vice talmannen härefter propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan i denna punkt dels ock på
bifall till den i ämnet väckta motionen; och biföll kammaren utskottets i
punkten gjorda hemställan.

§ 10.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:
nr 217, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till teckning av aktier i Aktiebolaget Atomenergi m. m.;

nr 218, i anledning av väckt motion angående ersättning till marindirektören
A. Grönberg för vissa rättegångskostnader; och

nr 219, i anledning av väckt motion angående skadestånd och livränta till
arbetaren A. Paulsson i anledning av honom genom olycksfall åsamkad
kroppsskada.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 11.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 220, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret 1947/48 till statens utlänningskommission
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid anförde:

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Jag har inte tänkt ingå på någon
redogörelse angående utlänningskommissionens uppgifter. Jag skulle tro

Lördagen den 28 juni 1947 fm.

Nr 30.

Anslag till statens utlänningskommission in. in. (Forts.)
att hela kammaren känner till hur den har tillkommit och dess vidare utveckling.
Vi veta också att utlänningskommissionen på grund av omständigheternas
makt har svällt ut och kommit att bli ganska stor. Det framgår avhandlingarna,
att det i utlänningskommissionen den 31 december 1946 förutom
ordföranden fanns 500 tjänstemän. Nu har Kungl. Maj:t igångsatt en
utredning angående bland annat utlänningskommissionerts verksamhet och
organisation. Föredragande statsrådet säger sig själv ha den uppfattningen,
»att systemet i flera avseenden kan förenklas och göras smidigare utan att
syftet med detsamma eftersättes». Han konstaterar vidare, att man även i
framtiden behöver en utlänningskontroll och att det råder ett stort behov
av utländsk arbetskraft här i landet o. s. v. Slutsatsen blir att en ny organisation
är behövlig. Kungl. Maj ds förslag innebär sålunda, att de sociala ärendena
skola flyttas bort från utlänningskommissionen. I övrigt föreslås bibehållande
av en särskild styrelse jämte en pass- och kontrollbyrå och en
kansliavdelning. I propositionen föreslås vidare att det för detta ändamål
skapas en organisation, bestående av 136 ordinarie och extra ordinarie tjänstemän
jämte 141 arvodesanställda eller sammanlagt 277 personer. Vid redovisningen
av detta förslag avvisar utskottet tanken på att utlänningskommissionen
göres till ett permanent organ. Detta vill utskottet icke vara med om.
Men för övrigt har utskottet icke så mycket alt säga. Utskottet uttalar att
det »i avbidan på att den framtida utformningen av utlänningskontrollen
blir föremål för utredning i samband med eu allmän översyn av utlänningslagstiftningen»
kan gå med på Kungl. Maj ds förslag.

Det kanske kan vara anledning att i detta sammanhang något fästa uppmärksamheten
på hur många utlänningar vi ha i Sverige. För närvarande
vistas sammanlagt 97 800 utlänningar här i landet. Av dessa redovisas 52 200
som flyktingar, varav 29 000 äro estlandssvenskar och andra balter. De
arbetsanställda skandinaverna uppgå för närvarande till 29 800. Övriga utlänningar
som vistas här i landet, affärsmän, turister m. fl., utgöra 15 800.
Om vi lägga tillsammans hela antalet av dem, som äro arbetsanställda här
i landet, för närvarande 63 000 personer, med antalet affärsmän, turister
o. s. v., som vistas här, alltså 15 800 personer, och draga denna summa från
det totala antalet utlänningar här, få vi endast 19 000 kvar. Av utskottsutlåtande!
framgår, att ungefär 2 000 flyktingar för närvarande vistas i läger
här i landet. Det beräknas emellertid, att ungefär hälften av dessa skola försvinna
och att vi sedan skola ha cirka 1 000 utlänningar i lägerförläggning.

Jag nämnde att antalet befattningshavare i utlänningskommissionen den
1 januari i år uppgick till 500 personer. Den 1 juni i år utgjorde antalet 424
personer. Avsikten är alltså att försöka krympa ned organisationen. Jag
begärde ordet, herr talman, emedan jag till detta utlåtande avgivit en blank
reservation. Anledningen till denna reservation var att jag i utskottet framställde
ett yrkande, att utskottet skulle uttala att Kungl. Maj:t skulle överväga
saken ännu en gång, innan Kungl. Maj:t går in för hela den stora bär
redovisade organisationen. Jag kan inte finna annat än att det är litet avvita
att man skali behöva hela denna stora apparat för det relativt ringa antal
utlänningar, som i nämnvärd utsträckning kunna bereda utlänningskommissionens
arbete, nämligen ovan nämnda ca 19 000 st. Nu kan man invända att
eu hel del av dessa tjänstemän av andra ämbetsverk ha beordrats att tjänstgöra
i utlänningskommissionen och att man därför inte utan vidare kan göra
sig av med dem. Detta är eu alldeles riktig synpunkt. Men å andra sidan
veta vi, att det råder eu permanent brist på arbetskraft såväl i departement,
nämnder och andra statliga institutioner som ute på den privata arbetsmarknaden.
Det råder val ingen tvekan om att, därest dessa till tjänstgöring i

Nr 30.

Lördagen den 28 juni 1947 fm.

Anslag till statens utlänningskommission m. m. (Forts.)
utlänningskommissionen kommenderade tjänstemän kunde frigöras, de kunde
taga arbete i annan verksamhet och på så sätt lösgöra där sysselsatt arbetskraft
för andra uppgifter.

Jag har med vad jag anfört endast velat hemställa till Kungl. Maj:t att
taga under förnyat övervägande, om inte Kungl. Maj:t kunde minska den
stora personalorganisation, som redovisas i propositionen. Jag har, herr talman,
intet annat yrkande.

Häruti instämde herrar Rubbestacl och Holmström.

Herr Johansson i Stockholm: Herr talman! I likhet med den föregående
talaren har jag fäst mig vid att utlänningskommissionen ännu i början av
detta år ansåg sig behöva en stab av 500 personer. I en tid då det överallt
ropas efter arbetskraft har man för detta ändamål tills nu sysselsatt 11 sekreterare,
14 notarier, 50 amanuenser, 30 kanslibiträden, 46 kontorsbiträden
och 284 skrivbiträden. Vi ha visserligen i dag till behandling en regeringsproposition,
som innebär att utlänningskommissionen bibehålies såsom ett
icke permanent organ och att den fasta och arvodesavlönade personalen
nedskrives till 277 personer. Men därutöver förutsättes att det skall finnas
extra personal, och det heter på ett ställe i utskottsutlåtandet, att man räknar
med att den extra personalen under nästa år endast i någon mån kommer
att minskas. Det blir sålunda i varje fall till en början fråga om synnerligen
obetydliga nedskärningar.

Är det verkligen motiverat att hålla i gång en så väldig apparat? Är det
inte här fråga om ett försök från den juridiska byråkratiens sida att till
varje pris fasthålla en apparat som en gång skapats? Jag skulle inte säga
något därom, om man verkligen kunde tala om utlänningskontroll i detta nu,
i varje fall i politiskt avseende. Men det är en ofantlig skillnad mellan den
nuvarande kontrollen och den kontroll som utövades under krigsåren mot
de antifascister som kommo in i landet — när man hade lägren i Långbro
och Smedsbro, när man synnerligen hänsynslöst avvisade och utvisade folk
som här sökte en fristat undan nazismen, när Paulson utövade den verksamhet
som sedan blev anledning till att en hel parlamentarisk kommission
måste tillsättas. Sedan utlänningsklientelet i huvudsak fått en annan politisk
sammansättning, synes hela denna kontroll ha slappnat. Nu ha vi inga läger
längre, och den stora procent nazistiska och fascistiska element som finns
framför allt bland de baltiska och finska flyktingarna tycks både i politiskt
och annat avseende kunna röra sig ganska fritt. De avslöjanden som under
de sista veckorna gjorts rörande den omfattande varulvsverksamhet som nazisterna
bedriva i vårt land borde därvidlag utgöra en varning. Men när utlänningskommissionen
såvitt man kan se hittills inte gjort någonting för att
verkligen stävja en sådan verksamhet, kan man nog tryggt skära ned den.
Därifrån är inte någon större hjälp att vänta. Även vår kriminalstatistik har
fått mycket betänkliga spår av dessa elements framfart.

I samband med denna proposition har också till riksdagen överlämnats
Paulsonkommissionens rapport. Jag begagnar tillfället att konstatera att denna
parlamentariska kommission, som arbetat i åratal och ännu inte är färdig,
har framlagt ett synnerligen upprörande material beträffande behandlingen
av utlänningar i Sverige under krigsåren och om hur våra myndigheter
ofta gått synnerligen skumma intressens ärenden, men att denna utredning
ännu icke, såvitt jag vet, i något avseende varit föremål för något slags
avgörande från regeringens sida. Den har icke lett till någon upprensning
eller några som helst påföljder för de inblandade. Man bara lägger den ena

Lördagen den 28 juni 1947 fm.

Nr 30.

Anslag till statens utlänningsko mmission in. in. (Forts.)
luntan efter den andra till handlingarna utan att något göres för att rätta
det som skett. Det enda som möjligen gjorts är negativt. Huvudpersonen i
denna affär, nämligen Paulson, har av regeringen befriats från alla andra
straff än avsättning. Säkert ha många medlemmar av denna kammare i
friskt minne en upprörd debatt för något år sedan, där den nuvarande försvarsministern
om Paulson sade, att om anklagelserna mot honom voro riktiga,
förtjänade den mannen att sitta i Dantes inferno på dess nedersta trappsteg.
Vid rättsförhandlingarna bekräftades att anklagelserna voro riktiga!
Det framgick att han verkligen var orsak till att norska och andra flyktingar
fingo sina förhållanden utlämnade till nazisterna med mycket allvarliga påföljder
för många. Men regeringen ingriper på sitt sätt. När domstolarna icke
kunnat undgå att döma mannen, befriar regeringen honom från frihetsstraffet
och låter honom spatsera ut i det klara solskenet. Vi veta ju att
det är inflationsfara i landet. Men sannerligen om vi någonsin sett att ett
begrepp undergått en värre inflation än begreppet Dantes inferno och dess
nedersta trappsteg under den nuvarande regeringens utgestaltning av fallet
Paulson. Denna inflation torde sakna motstycke i den europeiska inflationens
mest dramatiska historia!

Jag vill i detta sammanhang erinra om att regeringen i andra fall inte
alls visat en sådan humanitet. Jag erinrar om den byråkratiska förstockelse
som justitieministern visat i fallet Wallin. Det är ett fall där det verkligen
varit motiverat att ändra en dom, som är så skev att den är en skam för
svenskt rättsväsen under detta krig. Men den domen har man inte rättat
till. Jag kan inte underlåta att såsom en tänkbar förklaring till vad som
skett framhålla att Paulson och hans advokat Hugo Lindberg under rättegången
hotade med att de hade tillgång till åtskilligt material med täckning
högt upp. Det är kanske detta som är orsak till den humanitet som man
i detta uppseendeväckande fall har visat.

I denna proposition finnes även upptaget ett anslag till utlandssvenskarnas
förening. Här har år efter år beviljats anslag till svenskar i utlandet
icke direkt genom statens institutioner och sociala organ utan genom denna
förening, vars styrelse under dessa år varit föremål för så mycket klander.
Här i riksdagen föreslogs redan år 1945 av kommunistgruppen genom herr
Adolfsson att den hjälp, som eventuellt kunde vara nödvändig till svenskar
i utlandet eller hemkomna svenskar, skulle liksom för andra svenskar utgå
genom socialvårdens organ. Herr Adolfsson påvisade den gången att redan
då av 37 ledamöter i styrelsen för utlandssvenskarnas förening 18 voro styrelseledamöter
eller verkställande direktörer i stora kapitalmonopolföretag.
Han påvisade den dryghet och klasskaraktär som utmärkte föreningens anslagskrav
till regeringen. Bland annat begärde man särskilt stor hjälp och
hjälp i särskilda former till utlandssvenskar som varit förmögna under sin
vistelse utomlands. Det hette t. ex. i en sådan hemställan: »De finna det förståeligt
nog förödmjukande — ej minst i de fall, då de äro innehavare av
ett större eller mindre sparkapital, som de icke kunna få transfererat —
att använda sig av den allmänna fattigvården.» Denna krassa rikemansinställning,
att man är för fin att begära hjälp på samma vägar som låt oss
säga en svensk chaufför eller småhandlare som råkat i misär, att man skall
behandlas på ett alldeles särskilt sätt, har hela tiden varit normgivande för
denna förenings verksamhet. Under förra året förekom det att man i stället
för alt ge socialhjälp utlämnade reverslån med tämligen osäkra utsikter till
återbetalning. Vederbörande voro för fina för alt få socialhjälp, och de skulle
i stället hjälpas att starta nya företag. Det var sålunda en f. d. fältartist hos
Hitler, som fick 8 000 kronor för alt starta eif företag i jag vill minnas nå -

Nr 30.

Lördagen den 28 juni 1947 fm.

Anslag till statens utlänningskommission in. in. (Forts.)
gon mekanisk bransch. En f. d. grönsakshandlare i Norge, som kommit hem
därför att han varit alltför intim med quislingarna, fick också ett sådant lån.
Överhuvud taget är större delen av klientelet av denna beskaffenhet.
Ty denna verksamhet började först år 1945. De utlandssvenskar som
kommo hem före 1945, det vill säga de som i olika länder flydde
för Hitler, ha aldrig fått någon hjälp. De som fått hjälp äro sådana
som kommit hem efter år 1945, eller med andra ord sådana som trots
de svenska konsulatens varningar stannade och trivdes hos Hitler men sedan
blevo offer för de allierades ockupation. Förra årets riksdag beviljade ett
anslag för ändamålet av 500 000 kronor, men de ha fått 1,6 miljoner kronor,
det vill säga det tredubbla. Nu begär man ett anslag på 1 miljon kronor. Är
det månne meningen att även detta belopp skall tredubblas?

Jag anser inte att en arbetarmajoritet kan försvara inför sina väljare att
den ger hjälp åt utlandssvenskar med nazistförankring, åt personer som blivit
svenskar genom att de gift sig med svenska medborgare. Det är inte rimligt
att dessa skola ställas i en särställning i förhållande till nödlidande
svenskar och få reverslån för startande av företag o. dyl. Jag hoppas att
detta förslag aldrig vidare skall återkomma i detta skick och att regeringen
under året ser till att denna verksamhet börjar avvecklas. Man bör se till
att hjälpen i stället förmedlas genom samhällets egna organ i vanlig ordning
och ges under samma former och på samma villkor som till svenska medborgare
i allmänhet vilka lida nöd och kunna behöva hjälp.

Jag kan inte sluta med något yrkande, men jag instämmer i vad bondeförbundets
talesman har sagt. Regeringen bör taga hela frågan under omprövning,
så att man för det första skär ned denna väldiga byråkratiska
apparat, för det andra tillser att politisk kontroll utövas över fascistelementen
och för det tredje snarast avkopplar utlandssvenskarnas förening från
befattning med hjälpen åt nödlidande av denna kategori.

Herr Ward: Herr talman! Blott några få ord från min sida.

En grupp av utskottets ledamöter har till utlåtandet antecknat en blank
reservation, och en av reservanterna har motiverat denna reservation genom
att framföra vissa kritiska synpunkter gentemot utlänningskommissionen.
Kammarens ledamöter kunna måhända härav få den uppfattningen att statsutskottet
har en annan inställning till denna fråga än reservanterna. Så är
emellertid ingalunda fallet, och jag är angelägen att här omvittna detta. Vi
ha vid behandlingen av denna fråga inom första avdelningen av statsutskottet
varit ytterst kritiska mot hela organisationen, och denna kritik har också
avsatt sig i det yttrande som statsutskottet här har framlagt. Jag vill sålunda
för min del understryka vad herr Pettersson i Dahl har sagt om angelägenheten
av att man söker begränsa denna organisation så mycket som möjligt
och undersöker möjligheterna att handlägga hithörande ärenden inom andra
befintliga institutioner.

Det är sålunda för att understryka denna önskan och betona att statsutskottet
har samma kritiska inställning som reservanterna som jag tagit
till orda. I anslutning härtill vill jag uttrycka min glädje över att statsrådet
inte har accepterat utredningsmannens förslag om att inrätta en permanent
utlänningsstyrelse. Utskottet har, så starkt som utskottet brukar göra i sådana
sammanhang, betonat, att den organisation, som det nu är fråga om,
inte har en permanent karaktär och att den med det snaraste bör avvecklas.

Jag hemställer, herr talman, om bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren utskottets hemställan.

Lördagen den 2S juni 1947 fm.

Nr 80.

§ 12.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 221, i anledning av Kungl. Maj:ts Fortsatt subproposition
angående fortsatt subventionering av införseln av vässa varor v&ntionering
in. m. jämte i ämnet väckta motioner. JTÄZt

I propositionen nr 250 hade Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt ut- m• mdrag
av statsrådsprotokollet över folkhushållningsärenden för den 25 april
1947, föreslagit riksdagen att till Subventionering av införseln av vissa varor
å riksstaten för budgetåret 1947/48 under elfte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 40 000 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft
dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr Domö m. fl. (I: 314) och den andra inom andra kammaren av herr
Skoglund i Doverstorp m. fl. (II: 467), i vilka hemställts, att riksdagen måtte
avslå propositionen nr 250 angående fortsatt subventionering av införseln
av vissa varor m. m.;

dels en inom andra kammaren av herr Rubbestad väckt motion (11:463),
vari likaledes hemställts, att riksdagen måtte avslå propositionen nr 250;

dels ock en inom andra kammaren av herr Jansson i Örebro m. fl. väckt
motion (11:466), varit hemställts, att riksdagen samtidigt med beviljandet
av anslag för subventionering av införsel av vissa importvaror måtte uttala
sig för en mera skärpt och effektiv priskontroll inom de produktionsområden
som komme att få del av denna subventionering.

Utskottet hemställde,

a) att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag ävensom med
avslag a motionerna 1:314 och 11:467 samt 11:463, till Subventionering av
införseln av vissa varor för budgetåret 1947/48 under elfte huvudtiteln anvisa
ett reservationsanslag av 35 000 000 kronor;

b) att motionen II: 466 icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservationer hade avgivits:

1) av herrar Johan Bernhard Johansson, fröken Andersson samt herrar
Gustav EmU Andersson, Ragnar Bergh, Skoglund i Doverstorp, Falla och
Rubbestad, vilka ansett, att utskottet bort hemställa,

a) att riksdagen måtte, med bifall till motionerna 1:314 och 11:467 samt
II: 463, avslå Kungl. Maj:ts ifrågavarande förslag;

b) att motionen II: 466 icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.
;

2) av herrar Albertsson och Malmborg i Skövde, vilka ansett, att utskottet
under mom. a) bort hemställa, att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag ävensom med avslag å motionerna 1:314 och 11:476
samt 11:463, till Subventionering av införseln av vissa varor för budgetåret
1947/48 under elfte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 20 000 000
kronor.

Efter förediagning av utskottets hemställan anförde:

Herr Malmborg i Skövde: Herr talman! Till detta utskottsutlåtande har
fogats en reservation, betecknad med 2), till vilken jag anslutit mig. I denna
reservation ha vi ansett oss böra biträda Kungl. Maj:ts förslag om anslag
till subventionering av införseln av vissa varor, men vi ha på anförda skäl
ansett anslaget böra begränsas.

I propositionen har departementschefen lämnat en redogörelse för detta
ärendes behandling vid förra årets riksdag. Han har därvid erinrat om att

Andra kammarens protokoll 1947. Nr SO. 3

Nr 30.

Lördagen den 28 juni 1947 fm.

Fortsatt subventionering av införseln av vissa varor m. m. (Forts.)
de myndigheter som hördes vid frågans förberedande framförde starka principiella
skäl mot denna metod att hindra prisförhöjning av varor här i landet.
Dessa betänkligheter delades av dåvarande departementschefen, och den
nuvarande departementschefen förklarar sig hysa samma uppfattning. Han
betonar starkt att importsubventioneringar böra genomföras i begränsad omfattning
och under närmare angivna förutsättningar. Därvid måste man räkna
med att prisökningarna äro av mera tillfällig natur och att subventioneringarna
skola gälla sådana varor, vilkas importpriser utöva ett avsevärt inflytande
på den allmänna prisnivån i landet. Departementschefen anför själv
att det är ytterst svårt att avgöra om den pågående prishöjningen i utlandet
är av mera tillfällig natur eller kommer att visa sig varaktig. Men han har
vid sin prövning av frågan kommit till den uppfattningen att den kan betraktas
såsom övergående, och med hänsyn därtill har han föreslagit att
man skall fortsätta med importsubventioneringen av vissa angivna artiklar.

Just på grund av de av mig relaterade principiella betänkligheterna har
jag tidigare inte ansett mig kunna biträda förslaget om importsubventionering.
Men med hänsyn till den situation, vari vi nu befinna oss, har jag kommit
till den uppfattningen att det kan anföras skäl för ett bifall till förslaget.
Jag syftar därvid på de allt starkare inflatoriska tendenserna och det
faktum att vi måste söka med ljus och lykta efter möjligheter att hindra
denna pågående inflation. För min del vill jag tillmäta den rent psykologiska
faktorn i detta sammanhang en stor betydelse. Varje liten prisökning,
i synnerhet om den gäller varor som äro absolut nödvändiga, medför onekligen
en viss irritation, och denna irritation kommer så småningom att aktivisera
kraven på kompensation för stegrade priser och fallande penningvärde
med alla de konsekvenser som en sådan utveckling inrymmer. Statsrådet
har nu i propositionen anfört att den subventionering, som förekommit under
det snart gångna budgetåret, vilken subventionering gällt bomull och
hudar, kunnat förhindra en annars oundviklig ganska avsevärd fördyring av
tvenne så viktiga konsumtionsvaror som kläder och skodon.

Om jag sålunda, herr talman, kommit till den uppfattningen att man
med hänsyn till nu rådande läge bör även på denna väg om möjligt motverka
inflation och prisstegring, har jag icke ansett mig kunna biträda
Kungl. Maj:ts förslag i hela dess räckvidd. Propositionen innebär, att man
nu anvisar ett anslag av 40 miljoner kronor till subventionering under kommande
budgetår. Utskottet har ansett sig böra något reducera det av Kungl.
Maj:t föreslagna beloppet och stannat vid att föreslå 35 miljoner kronor.
Det är nämligen så att av det anslag, som riksdagen beviljade i fjol, finns
kvar en reservation på 8 miljoner kronor. Visserligen har priskontrollnämnden
beräknat kostnaderna för en subventionering av den av departementschefen
antydda arten till 37 miljoner kronor, men som departementschefen
själv framhåller är denna beräkning inte i allo tillförlitlig, och man kan
alltså inte med säkerhet utgå från att den blir gällande. Vi reservanter ha
ansett oss böra biträda förslaget om subventionering men ha kommit till
den uppfattningen att beloppet bör kunna begränsas till 20 miljoner kronor,
och vi ha då räknat med att vi, som jag nämnde, ha en reservation från
föregående år av 8 miljoner kronor. Det blir alltså sammanlagt 28 miljoner
kronor, vilket belopp ju överstiger det under det nu snart tilländalupna budgetåret
förbrukade beloppet med icke mindre än 11 miljoner kronor.

Härtill kommer en annan omständighet, som vi i allra största korthet
erinrat om i reservationen. Som jag sade tidigare söker man med ljus och
lykta efter åtgärder ägnade att begränsa den inflatoriska utvecklingen, och
från flera håll ha med skärpa anmälts önskemål att man i möjligaste mån

Lördagen den 28 juni 1947 fm.

Nr 30.

Fortsatt subventionering av införseln av vissa varor in. in. (Forts.)
skall begränsa anslagen, bland annat i syfte att få största möjliga överbalansering
av budgeten. Vi ha anknutit också till den synpunkten, och överhuvud
taget är det min uppfattning, herr talman, att man på detta område bör
iakttaga verklig försiktighet. Utskottet anför själv, betecknande nog, att
subventionsförfarandet har betydande vådor.

I anslutning till de nu framförda synpunkterna ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till den av herr Albertsson och mig avgivna reservationen, vilken
innebär att till subventionering beviljas ett anslag av 20 miljoner kronor.

Herr Falla: Herr talman! När subventioneringsförfarandet beträffande
vissa importvaror infördes förra året framfördes från olika statliga och andra
remissinstanser starka principiella betänkligheter mot förfarandet. Dessa betänkligheter
anmäla sig alltjämt, och den ekonomiska utveckling, som ägt rum
sedan subventioneringsförfarandet genomfördes, bar givit dem ökad styrka.
Den inflatoriska utveckling, som gjort sig gällande under senare delen av år
1946, har fortsatt även i år i ökat tempo. I denna allmänna prisutveckling
har den genom subventioneringen åstadkomna prissänkningen på bomull och
hudar knappast haft någon nämnvärd betydelse.

Den avgörande orsaken till den inflatoriska prisrörelsen ligger i köpkraftsöverflödet
i förhållande till den begränsade mängden av varor. Visserligen
bör en subvention å vissa importvaror medföra ökad införsel av dessa varor,
men därmed inställer sig i dagens läge en annan svårighet, nämligen ökad
förbrukning av våra alltför knappa tillgångar av utländska valutor. De problem,
som därmed aktualiserats ha ju fr. o. m. den 15 mars innevarande år
resulterat i restriktiv statlig importreglering med skärpta ransoneringar o. s. v.
Importsubventionering har alltså redan därigenom visat sig vara ett tveeggat
och vanskligt vapen att använda.

Ä andra sidan betyda subventionsmil jonerna så långt de tagas i anspråk
en däremot svarande ökning av den förut överflödigt stora köpkraften och
förstärka därmed den allmänna inflationsdrivande prisrörelsen.

Om resultatet av denna dubbelsidiga verkan av subventionen överväger åt
ena eller andra sidan torde vara mycket svårt att fastställa. Däremot är det
uppenbart att olika besvärliga biverkningar höra samman med subventionsförlarandet.
Det kan lätt ge anledning till missnöje hos sådana våra handelspartners
som finna sig missgynnade i förhållande till andra parter, vilkas
varor vi subventionera. Importregleringens genomförande har som bekant
medfört starka och mycket uppmärksammade sådana missnöjesyttringar
från flera länder.

Departementschefen erkänner nu i propositionen, att på något längre sikt
synes det icke möjligt att genom subventionsåtgärder uppehålla en i viss mån
konstlad skillnad mellan den utländska och den inhemska prisnivån. Detta
torde också vara lika obestridligt som att det med all sannolikhet blir förenat
med större besvärligheter att avskaffa subventionerna ju längre tid de
fått vara och verka. Ingen vet någonting om den kommande internationella
prisutvecklingen och den depression som man på sina håll nu går och väntar,
ja, t. o. m. hoppas på. Denna depression är emellertid högst oviss och
kan dröja till eu rät t avlägsen framtid. Motiveringen för imporlsubventionerna,
alt nuvarande höga prisläge skall vara tillfälligt och snart nog gå tillbaka,
varvid subventionen skall avskaffas, är sålunda en spekulation, som
liksom andra spekulationer möjligen kan slå rätt, men som har lika stora förutsättningar
att sia tel. Alt i ett läge, då kraftiga och planmässigt samordnade
åtgärder erfordras för alt komma till rätta med en
vridning av det ekonomiska livet, lita till åtgärder av rent spekulativ karaktär

Nr 30.

Lördagen den 28 juni 1947 fm.

Fortsatt subventionering av införseln av vissa varor m. in. (Forts.)
kan knappast inge förtroende och har föga utsikt att föra fram till den ekonomiska
stabilitet, som bör eftersträvas.

När man överväger att med subventioner och på annat sätt eliminera vissa
prisstegringar, bör man först söka vinna klarhet om prisutvecklingen på de
särskilda varor det är fråga om i förhållande till andra nyttigheter, och detta
även på lång sikt. Här har man tagit sikte endast på de prisstegringar, som
fr. o. in. förra året framträtt på särskilt två slag av importvaror, nämligen
hudar och bomull. Men vi få i detta sammanhang också erinra oss att penningvärdet
har under det senaste halvseklet varit i ett mycket markerat
sjunkande, och därmed har då prisnivån starkt stigit. Prisnivåns «legring gäller
alla tjänster och nästan alla varor. Undantag finnas dock, t. ex. hudar,
som i detta sammanhang ha särskild aktualitet.

År 1913 — det sista fredsåret före det förra stora världskriget — rörde
sig priset eif å sydamerikanska hudar mellan 1: 74 kr. och 1: 94 kr. med ett
beräknat medelpris av 1: 84 kr. År 1945 rörde sig priset på sydamerikanska
hudar mellan 1: 55 kr. och 1: 70 kr. med ett beräknat medelpris av 1: 62 kr.,
således nära 11 procent lägre än 1913. Det är ju rätt egendomligt att denna
vara kunnat stå så helt utanför den allmänna prisutvecklingen, att dess
marknadsvärde under tre—fyra årtionden sjunkit inte oväsentligt i förhållande
till praktiskt taget alla andra nyttigheter och tjänster; detta trots att
denna vara nu är lika nödvändig för människornas livsföring som tidigare.
Men det förhåller sig dock på det sättet. Jag skall inte närmare gå in
på orsakerna härtill, vilka naturligtvis annars ha sin förklaring.

Om vi nu se på prisutvecklingen på svenska hudar, blir förhållandet ungefär
detsamma. År 1913 rörde sig priset på saltade prima svenska nöthudar
mellan 1:37 kr. och 1:49 kr.; det beräknade medelpriset låg vid 1:44 kr.
Under femårsperioden 1941—1945 ha motsvarande hudar stått i ett fast
pris av 1:45 kr., alltså praktiskt taget samma pris som 1913. Det är uppenbart
att det svenska jordbruket inte kan producera hudar till samma låga
pris nu som 1913 med nuvarande betydligt sämre penningvärde än 1913. Det
låga priset nu beror alltså på träffade överenskommelser mellan respektive
jordbruksorganisationer och vederbörande statsorgan. Underpriset på hudar
nu får jämnas ut genom prisbestämmelser i ett större sammanhang

Det är klart, att på det sättet, men inte heller på något annat sätt, kan det
gå att hålla priset på svenska hudar så onormalt lågt som det nu rådande.
Men detta går enligt sakens natur inte att tillämpa på de amerikanska hudarna
och då närmast de sydamerikanska. Enligt denna och föregående års proposition
angående importsubventioner hoppas man emellertid att hudpriserna
skola sjunka till omkring förkrigsprisernas nivå. Ja, därom kan man spekulera
men föga veta.

Hur därmed än kan komma att förhålla sig — alla resonemang därom
kunna ju endast vara förmodanden — så torde det dock vara visst och säkert,
att subventionerna på hudar och bomull inte hittills haft några märkbart
inflationshämmande verkningar och knappast heller lära komma att få
det. Inkomstutvecklingen och köpkraftsöverflödet i landet under och efter
kriget ha varit och äro bestämmande för inflationsläget. Det är där man
måste komma till rätta med problemet. Ända fram till nu ha emellertid de
politiska makthavande bara basat på. Produktionen har av flera orsaker
hämmats och begränsats, men köpkraften har trissats upp. Politiska åtgöranden
och därav beroende verkningar ha gjort att sparande har synts allmänheten
meningslöst, och så ha köprushen och inflationen utvecklat sig
i accelererat temno. Då läget blivit så besvärligt och hotande, har regeringen
måst lämna sin passivitet och söka utvägar ur svårigheterna. Men bristen på

Lördagen den 28 juni 1947 fm.

Nr 30.

Fortsatt subventionering av införseln av vissa varor m. in. (Forts.)
ekonomisk målsättning och långsiktigt handlande har resulterat i ett osäkert
famlande och sökande för att kringgå svårigheterna. Sedan man svalt de
stora kamelerna och blivit illamående av kalaset, har man övergått till att
sila mygg och tror att det skall vara en bra medicin. Jag tror dock inte att
vi nå det rätta målet med sådana kurer och botemedel. I varje fall ha vi inte
fått några övertygande bevis på att någonting väsentligt vunnits genom att
man i regeringen pysslar med småsaker och mindre symtom, när de avgörande
orsakerna lämnas orörda. Det förefaller också som om utsikterna till
att hejda inflationspressen och stabilisera penningvärdet och priserna på den
vägen skulle vara mycket små eller närmast obefintliga.

Vad betyda dessa importsubventioner kvantitativt? EU fyrtiotal miljoner är
i och för sig mycket pengar, men penningpolitiskt i en folkhushållning med en
årlig nationalinkomst på 18 å 20 miljarder betyder denna summa rätt litet.
Utgiven som subvention å vissa konsumtionsförnödenheter ökar denna summa
köpkraften och driver i sin mån fram inflationen, men i ett köpkraftsövertryck
på bortemot två miljarder kunna dessa omkring fyrtio miljoner
icke i och för sig åstadkomma någon mera omfattande förödelse. Denna
summa lär väl knappast heller kunna ha större verkningsgrad åt andra hållet
genom den åstadkomna prisreduceringen på de få importvaror, som skola
subventioneras.

Av de uppgifter rörande subventionernas storlek som lämnats i propositionen
kan man inte göra några riktigt tillförlitliga beräkningar om vad subventionerna
skola betyda i reducerade levnadsomkostnader genomsnittligt
per person och år. Men med hjälp av fjolårets proposition i samma ämne
kan man dock se att den prisreducerande verkan av subventionerna blir
mycket begränsad. Det torde röra sig om omkring tre kronor per person
och år i genomsnitt i fråga om bomull. Subventionen på hudar gör måhända
något eller obetydligt mera. Låt oss säga att de subventioner det här är
fråga om göra tillsammans omkring sex—sju kronor per person och år. Vad
betyder då detta belopp i förhållande till de väldiga lönehöjningar och inkomstökningar,
som genom träffade avtal på lönemarknaden i år ägt rum?
Ja, det är ju uppenbart att när vi i år röra oss med inkomstökningar på
totalt kanske 1,5 miljarder, så väger en genom subvention åstadkommen,
nedpressad utgiftssumma på omkring 40 miljoner kronor praktiskt taget
ingenting. Men systemet att bara pressa upp köpkraften dels genom att
öka penninginkomsterna och dels genom att med konstlade medel i form av
statssubventioner in. m. hålla nere varupriserna — det systemet strider mot
allt ekonomiskt tänkande. Att detta är ohållbart visar hela det ekonomiska
läget just nu. De penningpolitiska besvärligheter, som nu utgöra det allt överskuggande
samhällsekonomiska problemet och intensivt sysselsätta alla politiskt
verksamma krafter, borde väl ändå ha lärt oss alla så mycket som att
denna väg inte kan föra till ekonomisk stabilitet.

Herr talman! Jag ber att få hemställa om bifall till den av herr J. B.
Johansson m. fl. avgivna reservationen.

Herr Jansson i Örebro: Herr talman! Herr Falla och hans medreservanter
synas vara betänksamma gentemot dessa subventioner på grund därav att
man räknar med att köpkraften därigenom skulle ökas, varigenom inflationsfaran
skulle bli större.

Jag tror nu inte att det är just köpkraften som är underlaget till inflationsfaran.
Jag tror tvärtom att den s. k. fria företagsamheten är oförmögen att
leda, förvalta och organisera det ekonomiska livet. Jag är övertygad om att
därest de utlandspriser, som det här är fråga om, skulle få slå igenom på

Nr 30.

Lördagen deu 28 juni 1947 fm.

Fortsatt subventionering av införseln av vissa varor m. m. (Forts.)
våra inhemska marknader, skulle detta innebära avsevärda prishöjningar.
Man måste befara, vilket även framhålles i propositionen, att dessa höjningar
dessutom skulle dra med sig andra höjningar. Härvidlag har man att befara
en viss inflationistisk återverkan, om man icke subventionerar dessa nödvändighetsvaror.
Jag tror att subventioner in gen kan vara nödvändig och riktig
under sådana förhållanden, då man väl i allmänhet räknar med att de höga
priserna på den utländska marknaden äro tillfälliga.

Jag har i motion nr 466 i denna kammare påyrkat en strängare priskontroll
inom de områden, som komma att beröras eller få nytta av subventionerna.
Jag har nämligen funnit, att den nuvarande priskontrollen på dessa
områden är alltför löslig för att kunna garantera att subventionerna skola
fylla sitt avsedda ändamål. Jag kan till min glädje konstatera, att utskottet
gått min önskan till mötes, i det att utskottet godtagit just själva mitt yrkande
om ett uttalande i denna riktning. Det spelar under sådana förhållanden
ingen roll att utskottet sedan tillfogar, att min motion icke bör till någon
riksdagens åtgärd föranleda. Vad jag framhöll i motiveringen till min motion
om strängare priskontroll i detta fall var ju nödvändigt för att jag skulle
kunna ge ett underlag för min begäran. De synpunkter, som jag framhållit
i motionen angående det tekniska förfarandet vid tillämpningen av en strängare
kontroll, komma ju upp i annat sammanhang här inför riksdagen.

Det förefaller mig som om affärerna på just hudmarknaden på sistone tilltagit
i intensitet. Man torde utan överdrift kunna säga, att det ser ut att bli
en kapplöpning efter utländska hudar. Det kan otvivelaktigt ligga en fara
häri. Jag föreställer mig också att vad garverier och skofabriker beträffar
så kan det härvidlag föreligga en strävan att komma undan den tumskruv,
som det allmänna tidigare haft på dessa företagare genom priskontrollnämnden
och industrikommissionen. Jag syftar här på att myndigheterna kunna
tvinga företagen att tillverka s. k. priskontrollerade skor, d. v. s. sådana skor
som äro särskilt prisbilliga i anledning av priskontrollnämndens ingripande.
För närvarande, under läderbristens tid, har man nämligen satt som ett villkor
för tilldelning av läder, att fabrikörerna tillverka en viss mängd sådana
billigare skor. Man kan därför nu misstänka, att dessa fabrikörer äro angelägna
om att tillförsäkra sig så mycket läder som möjligt för att kunna tillverka
de dyrare skorna. Det torde vara av stor vikt att de statliga institutionerna
även kontrollera importen ur denna synpunkt, så att man inte
importerar fler hudar än det aktuella behovet kräver.

Herr talman! Med vad jag nu anfört vill jag ansluta mig till utskottets
yrkande.

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! Den fråga vi nu debattera ligger
i stort sett på samma plan som när vi diskuterade den under förra hösten.
Någon väsentlig ändring har inte inträtt vare sig i läget eller i det förslag,
som Kungl. Maj:t framlagt. Inom utskottet kunna vi dock konstatera, att
det skett en viss förändring. Herr Malmborg i Skövde erkände, att han under
föregående års debatt i denna fråga var principiell motståndare till subventionstanken
som sådan men att utvecklingen nu gått i den riktningen att
han för sin del funnit sig föranlåten att nu inta en positiv ståndpunkt. Herr
Malmborg i Skövde har alltså ändrat sitt principiella ställningstagande, och
det är endast i fråga om beloppets storlek som han skiljer sig från utskottsmajoriteten.

Under diskussionen i denna fråga fäste jag mig särskilt vid vad herr Falla
yttrade. Han nämnde, att detta belopp är så obetydligt, att det inte kan få
någon större inverkan penningpolitiskt sett. Herr Falla kan ha rätt, men

Lördagen den 28 juni 1947 fm.

Nr 30.

Fortsatt subventionerinq av införseln av vissa varor m. m. (Forts.)
jag anser inte att man kan generalisera frågan på det sätt, som han här gör,
och dra upp en jämförelse med den stora inkomstökning, som stora grupper
av vårt folk erhållit. Herr Falla ville göra gällande att i förhållande till
dessa inkomstökningar kunde dessa subventioner icke betyda något nämnvärt.
Det är klart, att man kan diskutera på det sättet, om man vill generalisera.
Jag skulle emellertid vilja se på denna fråga ur några andra synpunkter.

Vi ha inom utskottet fått vissa uppgifter från folkhushållningsdepartementet
beträffande hur dessa subventioner komma att verka i varje särskilt fall.
Vi ha då kommit till den bestämda uppfattningen, att även om det inte
gäller så stora belopp så ha de betydelse främst för dem som ha minst råd att
betala, alltså dem som hava den lägsta inkomsten. Subventionerna ha således
mest betydelse för de grova skorna och de grova arbetskläderna. Om man betänker
detta, kan man icke ta på denna fråga lika lättsinnigt som herr Falla.

Jag skall inte alls inlåta mig på den storpolitiska, jag höll på att säga
stornationalekonomiska debatt, som herr Falla här var inne på. Jag nöjer
mig med att ta frågan som den ligger till. Jag tror alltså att det finns motiv
för det förslag, som här föreligger från Kungl. Maj:ts sida.

Den närmast föregående talaren var inne på en sak, som utskottet vidrört
i sin motivering. I anledning av de uppgifter, som genom utskottet erhållits
från folkhushållningsdepartementet, konstaterade vi, att den marginal,
som fanns mellan fabriks- och detaljhandelsprisema, uppgick till över
20 procent. Inom majoriteten av utskottet funno vi oss då föranlåtna att
trycka på denna sak och hemställa, att priskontrollnämnden skulle undersöka,
huruvida denna marginal skulle kunna minskas. Därest detta skulle
bli möjligt, minskas ju även behovet av subventioner i samma mån som
marginalerna kunna minskas.

Beträffande själva, anslagsbehovet har, såsom framgår av utskotts utlåtandet,
utskottet begränsat Kungl. Maj:ts förslag i någon mån. Kungl. Maj:t
har föreslagit 40 miljoner. Utskottet har funnit, att det finns en reservation
från föregående år på 8 miljoner. Vi ha räknat med att eftersom priskontrollnämnden
inte anser sig behöva mer än 37 miljoner, sa skulle det bli
ett överskott på 11 miljoner kronor. Med hänsyn till vad departementschefen
uttalat, vilket understrukits av utskottet, beträffande den försiktighet, som
man givetvis bör iaktta när det gäller detta slag av subventioner, ha vi ansett
oss kunna minska det av Kungl. Maj:t föreslagna beloppet med 5 miljoner
kronor. Utskottet tillstyrker alltså att riksdagen måtte till här förevarande
subventionering bevilja ett reservationsanslag om 35 miljoner kronor.

Jag vill till sist bara säga några ord i anledning av herr Malmborgs i
Skövde yrkande om att anslaget skulle begränsas till 20 miljoner kronor.
Jag kan upplysa om att när vi inom vederbörande utskottsavdelning diskuterade
ansiagsbeloppets storlek, voro vi inne på att det här gäller ett reservationsanslag.
Då departementschefen här gjort uttalanden i mycket bestämd
riktning och då det från utskottets sida starkt understrukits, att man skulle
tillämpa dessa subventioner med stor restriktivitet och mycken försiktighet
samt att subventionerna endast skulle förekomma efter särskilt beslut av
Kungl. Maj:t, kan det inte ha så stor betydelse om anslagsbeloppet i fråga
blir 35, 40 eller 20 miljoner kronor. Men om man går så lågt ner som till
20 miljoner kronor, kommer man väsentligt under det belopp, som av priskontrollnämnden
beräknats vara erforderligt för dessa ändamål. Under sådana
förhållanden skulle jag inte tro alt det vore klokt, om riksdagen här
gjorde den ytterligare prutning av anslagsbeloppet, som herr Malmborg i
Skövde föreslår i sin reservation.

Herr talman! Jag skall lvegriinsa mig till vad jag nu anfört. Jag vill ytter -

Nr 30.

Lördagen den 28 juni 1947 fm.

Fortsatt subventionering av införseln av vissa varor m. in. (Forts.)
ligare understryka vad utskottet här yttrat om angelägenheten av att priskontrollnämnden
undersöker, huruvida det finns förutsättningar att minska
marginalerna för mellanhandsvinsterna. Jag vill även betona, att subventionerna
böra tillämpas i den restriktiva anda som departementschefen och utskottet
rekommenderat. Jag hemställer om bifall till utskottets utlåtande.

Herr Rubbestad: Herr talman! Herr Svensson i Grönvik erinrade i början
av sitt anförande om att ingen väsentlig ändring inträtt i här förevarande
förhållanden från det riksdagen beslöt i detta ärende i fjol och till nu. Emot
detta vill jag säga, att enligt min mening har det inträtt en betydande ändring
i förhållandena.

Förra året stodo vi inför den situationen, att det s. k. indextaket, talet 248
enligt 1914 års indexberäkning, var nära att överskridas. Vi veta alla vilka
verkningar detta skulle fört med sig. Detta hade medfört höjningar på lönemarknaden
och alla områden. Den proposition som då framlades rörande
ett anslag på 25 miljoner kronor för vissa subventioner avsåg just att förhindra
en prisstegring i detta hänseende. Med tanke på detta beslöt riksdagen att
ansluta sig till förslaget om dessa subventioner.

Nu har emellertid läget helt förändrats. Det är inte bara pristaket, som
överskridits, vilket gjort att alla industriarbetare och andra som ha avtalsreglerade
löner fått en höjning med fem procent på alla löner, utan löntagarna
ha även fått en mycket betydande höjning av timlönerna. Denna
höjning växlar mellan 8—20 öre per timme; i vissa fall är höjningen ännu
större. De olika höjningarna ha sammanlagt för en industriarbetare i genomsnitt
medfört ökade inkomster på närmare 600 kronor per år. Jag undrar
om man under sådana omständigheter kan hålla fast vid att det i jämförelse
med förra året inte inträtt någon ändring.

Det är emellertid inte bara dessa industriarbetare som fått löneförhöjningar.
Vi veta också att det nu beslutats om betydande höjningar för statstjänarna.
Fr. o. m. den 1 juli blir det ytterligare höjningar på detta område,
vilka medföra löneökning på tusentals kronor för åtskilliga statstjänstemän.

Jag undrar om det under sådana förhållanden kan vara riktigt att resonera
på det sättet, att det skulle vara fara å färde, därest medborgarna skulle
komma att drabbas av en prishöjning på sullädret med 1: 50 per kg och för
bomull med 29 öre per kg. Jag vill i detta sammanhang erinra om vilka små
kvantiteter av dessa varor, som ingå i den vanliga förbrukningen per år.

Herr Svensson i Grönvik ville vidare göra gällande att ett avslag på förevarande
yrkande om subventionerna skulle drabba de sämst ställda av folket,
alltså arbetarklassen. Ja, jag är inte övertygad om att så blir fallet.
Det förhåller sig ju på det sättet att de bättre situerade ha råd att köpa betydligt
mer skor än de sämre ställda. Under sådana förhållanden kan jag
inte inse, att det främst blir de lägsta inkomsttagarna som dra fördel av
denna subvention. Även de större inkomsttagarna och de förmögna få nytta
därav.

Jag vill emellertid se detta problem mest ur den synpunkten, att man
skall försöka åstadkomma en sund återhämtning inom det ekonomiska
livet i vårt samhälle. Av diskussionerna i tidningarna och vid olika överläggningar
har det framgått, att man kommit till den uppfattningen att det är
de höjda löne- och penninginkomsterna, som ligga som en tryckande mara,
när det gäller att hindra inflationen. Detta har betonats inte minst av konjunkturinstitutets
föreståndare, professor Lundberg, som ju rätt klart och
tydligt sagt ifrån, att man måste försöka få till stånd en återhämning, så
att de ekonomiska förhållandena få en mer jämställd ställning i förhållan -

Lördagen den 28 juni 1947 fm.

Xr 30.

Fortsatt subventionering av införseln av vissa varor m. in. (Forts.)
de till varutillgången. Detta går icke att genomföra utan att man även låter
priserna slå igenom i viss utsträckning för att få denna balans. Någon återhämtning
kan icke komma till stånd, om man låter löner, inkomster o. d.
stiga och om man dessutom genom statssubventioner försöker hålla nere
prissättningen på varorna. Detta går inte därför att det är ensidigt att tänka
sig ett sådant arrangemang. Vi måste komma ihåg, att om vi skola ha penningar
att betala med ur statskassan, fordras också att detta skall uttagas
på skatterna. Jag vill erinra om att de 35 miljoner kronor, som utskottet
här föreslagit i subventioner, påverka skatterna på det sättet •—- enligt den
skatteskala som för närvarande är föremål för behandling inom bevillningsutskottet
— att denna subvention medför en höjning om 372—4 procent
av våra skatter. Detta i sin tur medför eu lika stark återverkan på de levnadskostnader,
som skulle blivit följden av prisökningen på de varor det
här är fråga om. Jag tror att man bör göra klart för sig att denna fråga
måste ses ur båda dessa synpunkter. Det gäller således inte bara att förhindra
prisökningen, utan man måste också göra klart för sig vilken inverkan
dessa subventioner ha på skatternas höjd.

Om man läser bankoutskottets utlåtande nr 48, vilket står längre ned på
dagens föredragningslista, så skall man finna, att detta utskott är på precis
samma linje som jag nu är inne på. Det går inte att försöka hindra, att en
ökad inkomst i löner tager sig uttryck i höjda priser på varorna. Utskottet
säger tydligt ifrån, att »även om den faktiska prisutvecklingen i stort sett
kunnat behärskas och vårt läge härutinnan ter sig förmånligt i jämförelse
med förhållandena i andra länder, medför den på det ekonomiska livets flesta
områden framträdande spänningen mellan stigande köpkraft och begränsad
tillgång på varor och tjänster ett tryck uppåt på pris- och lönenivån».
Det säges vidare: »I den mån trycket genom priskontrollen hindras slå igenom
i öppen prisstegring, tager sig spänningen i stället uttryck i andra, lika
litet önskvärda företeelser, såsom förskjutningar mot dyrare kvaliteter, omläggning
av produktionen mot tillverkningar med större vinstmarginaler, på
lång sikt icke räntabla investeringar etc., allt resulterande i en snedvridning
av produktionen med därav följande sänkning av produktiviteten.» Utskottet
säger också: »För att denna utveckling i tid skall brytas och de penningvårdande
myndigheterna skola kunna fullfölja sin huvuduppgift att
stabilisera penningvärdet måste tydligen den samhällsekonomiska balansen
snarast möjligt återställas. Med den tillspetsning av läget, som inträtt, bör
man härvid enligt utskottets mening icke väja för åtgärder, som eljest
skulle framstå såsom mindre tilltalande. Dylika åtgärder komma lättare att
godtagas, därest allmänheten oförbehållsamt göres underkunnig om vad
situationen kräver.»

Jag tycker att detta uttalande, som jag hoppas riksdagen kommer att
godkänna, ger klart belägg för att vi, om vi biträda förslaget om subventioner,
komma in på vägar, som icke äro lyckliga. Jag kan icke underlåta att erinra
kammaren om det tal, som finansminister Wigforss höll, då det gällde ett
anslag till en mycket viktig sak, nämligen vatten- och avloppsledningar på
landsbygden. Vi från landsbygden ville ha detta anslag höjt med 5 miljoner
kronor. Finansministern sade då bland annat:

Jag tror att riksdagen gjorde en god gärning, om den inför landet visade,
alt vi ha klart för oss att vi befinna oss i ett mycket svårt läge under de
närmaste åren. Lika väl som vi, när del gäller vår import från utlandet,
få draga åt svångremmen, måste vi göra det även här hemma både i fråga om
vår konsumtion och i fråga om våra investeringar. Att under sådana förhållanden
säga, atl 5 miljoner kunna vi lätt undvara, är icke förenligt med den

Nr 30.

Lördagen den 28 juni 1947 fm.

Fortsatt subventionering av införseln av vissa varor m. in. (Forts.)
ansvarskänsla, som jag tror innerst inne till sist ändå besjälar riksdagen och
besjälar denna kammare och som jag tror det är nyttigt om man låter den
stora allmänheten förstå. Om vi skola kämpa igenom de närmaste åren, är
det nödvändigt att man ute bland folket får klart för sig, att vi icke ha råd
till vad vi vilja eller ens till det som är mycket önskvärt. Jag tror att riksdagen
bör hjälpa till att göra klart för svenska folket att under de närmaste
åren gäller det icke bara att hålla tillbaka enskilda köp, vilket vi nu måste
uppmana hela folket att göra, utan riksdagen måste också visa, att den själv
går före med gott exempel.»

Jag tycker att detta är ord, som för oss böra stå manande, då vi gå att
fatta beslut i förevarande fråga. Då finansministern i ovannämnda citat så
starkt tryckte på det ekonomiska, så gällde det endast 5 miljoner kronor i
utgifter. Här gäller det 35 miljoner, alltså ett sju gånger så stort belopp.
Vi göra klokt i att besinna oss mer än en gång innan vi gå in för detta
system, som utan tvekan är ett medel att ytterligare försvåra inflationen.

Jag skall, herr talman, inte längre trötta kammaren, utan ber att få yrka
bifall till reservationen.

Chefen för folkhushållningsdepartementet, herr statsrådet Sträng: Herr
talman! .Tåg tror att jag inledningsvis i stort sett kan instämma i vad alla
föregående talare sagt beträffande det allvarliga i den princip, som kommer
till uttryck i regeringsförslaget om importsubventioner. Förslaget har dock
omgärdats med åtskilliga säkerhetshakar och regler. Det är för det första
klart utsagt att propositionen endast grundats på den förutsättningen, att det
här är fråga om en rent tillfällig åtgärd. Vidare säges det i Kungl. Maj:ts
proposition, att därest det visar sig att utlandsprisema komma att stabiliseras
på ett högre läge, då kommer hela saken i en helt annan dager, och då
gälla inte de premisser, som nu varit avgörande för att denna proposition
lagts på riksdagens bord.

Nu har det ju sagts från herr Fallas sida, att det är fåvitskt att tro att man
har att förvänta en prissänkning på dessa varor på världsmarknaden. Vi
äro inom regeringen inte lika säkra på den saken. Vi tro oss med mycket
stor sannolikhet kunna säga beträffande den mycket halstigt uppdrivna
prisstegringen på både bomull och hudar, vars motiv jag inte närmare vill gå
in på men varom mycket kan sägas, att det finns omständigheter som tala
för att man inte behöver sväva i det blå om man räknar med att det så
småningom, och kanske relativt snart, skall ske en prissänkning på dessa
varor. I varje fall är hela läget på den internationella marknaden i fråga om
dessa båda viktiga stapelvaror så pass labilt, att det är ganska djärvt att
våga påstå, att man a priori kan utgå från att man har att räkna med höga
priser på världsmarknaden. Det är klart att man här i viss mån spekulerat.
Herr Falla uttryckte sig på det sättet, att man väl inte bör ha rent spekulativa
grunder såsom avgörande när man lägger fram ett förslag på riksdagens
bord, som rör sig om så pass avsevärda belopp. Man har emellertid
inga andra grunder än de spekulativa att trygga sig till, när man presenterar
riksdagen detta förslag.

Jag sade nyss, att förslaget är omgärdat med åtskilliga säkerhetsregler.
Jag vill då anföra, att subventionen endast kan utbetalas efter beslut av
Kungl. Maj:t i varje särskilt fall. Redovisning skall lämnas till nästkommande
års riksdag över förvaltningen av detta belopp på samma sätt som redovisning
lämnats över förvaltningen av det förra beloppet, som riksdagen tidigare
beviljat. Vad som är det avgörande i detta fall är ju, att man i dagens läge
har en så pass ansträngd ekonomisk situation, att man inte kan undgå att

Lördagen den 28 juni 1947 fm.

Nr 30.

Fortsatt subventionering av införseln av vissa varor m. m. (Forts.)
även mobilisera denna möjlighet för att lyckas med den ekonomiska stabiliseringspolitik,
som vi allesammans innerst inne eftersträva.

Jag vill också här säga, att när vi nu endast ha ett halvt års erfarenhet
bakom oss när det gäller dessa subventioner, då är det väl ganska naturligt att
anse, att denna tid är för kort för att man skall kunna draga några bestämda
slutsatser. Yi böra kunna arbeta ännu ett år efter samma linjer innan vi sätta
oss ned för att konstatera, om denna väg är framkomlig eller inte.

Jag fann av ett par anföranden, att man är benägen att underskatta de
verkningar, som dessa importregleringar föra med sig när det gäller att hålla
tillbaka levnadskostnadsstegringen. Jag vill minnas att det framför allt var
herr Falla, som något kulinariskt uttryckte sig på det sättet, att regeringen
behagar svälja kameler och sila mygg. Jag fattade hans uttalande så, att när
detta i sista hand redovisades i levnadskostnadstalet var det en sådan bagatell,
att det överhuvud taget varken gör till eller från i det stora sammanhanget.
Jag vill då erinra om att en fortsatt subventionering efter de linjer,
som här ha föreslagits, kommer att ge möjligheter att hålla priset på en blåblus
50 öre lägre än vad man i annat fall nödvändigtvis måste räkna med.
Den ger möjlighet att hålla priset på en overall 1: 20 kr. lägre än man i annat
fall skulle få räkna med. Den ger möjlighet att hålla priset på ett par
skor 1—2 kronor lägre än man i annat fall tvungits räkna med. Nu känner
ju kammaren också till att det inte var så länge sedan regeringen nödgades
släppa fram en prisstegring på arbetskläder och billiga skodon, med hänsyn
bl. a. till den kostnadsstegring som företagen kunde redovisa vid sina prisdiskussioner
med priskontrollnämnden. Intrycket av den prisstegringen har
väl ännu inte helt försvunnit, och en ny prisstegring på samma varor så här
snart därefter skulle föra med sig psykologiska verkningar av ganska avskräckande
innebörd. Jag vågar således säga, att man nog knappast kan tänka
sig ett mera olämpligt läge än just nu för att släppa fram ytterligare prisstegringar
på livsviktiga förnödenheter.

Herr Rubbestad sade, att förra gången riksdagen beslutade om importsubventionering
låg saken annorlunda till. Då hade man detta magiska indextak,
som man inte under några förhållanden ville överskrida. Jag har den
mycket bestämda uppfattningen, att det ekonomiska läget i dag är minst lika
ansträngt som det var då, även om man i dag inte har samma motiveringar.
Jag behöver kanske inte erinra om att vi väl om någon vecka få anledning
att här debattera de levnadskostnadsstegringar, som bli en följd av vissa
ofrånkomliga prisjusteringar på jordbrukets produkter. Alla i denna församling
ha väl kunnat förmärka, att dessa ofrånkomliga prisstegringar ha utlöst
reaktioner ibland breda lager, som kanske varit starkare än man på många
håll väntat sig. För min del är jag ju inte överraskad däröver. Jag var medveten
om att de skulle utlösa sådana reaktioner, och jag vågar nog säga, att
läget är för ansträngt för att man med öppen blick skulle driva en linje som
innebär ytterligare prisstegringar på oumbärliga och nyttiga nödvändighetsvaror.

Vad som mera allmänt ekonomiskt har sagts i samband med debatten av
denna fråga vill jag inte i detta sammanhang bemöta. Vi skola ju, som herr
Rubbestad påpekade, litet längre fram debattera bankoutskottets utlåtande
nr 48, och då ges det ju tillfälle att ta upp den ekonomiska politiken i hela
dess stora sammanhang. Men försvaret för propositionen om importsubventioncr
är ingenting annat än att dagens läge är så ansträngt, afl alla vägar
måste utnyttjas, även om vissa av dem enligt herr Fallas mening, som han
bildlikt uttryckte sig, ha eu effekt av en myggas storlek. Man hör utnyttja
alla vägar, det är ingen tvekan om det. När regeringen har kunnat frångå

Nr 30.

Lördagen den 28 juni 1947 fm.

Fortsatt snbventionering av införseln av vissa varor in. m. (Forts.)
sin principiella uppfattning om subventionering, som kommit till uttryck vid
den avveckling av vissa subventioner som skedde tidigt i våras och även i
senare sammanhang, så är det uttryckligen från den utgångspunkten, att
man här har att göra med en tillfällig historia. Om världsmarknadspriserna
olyckligt nog skulle visa benägenhet att förbli höga även i fortsättningen,
om det höga prisläget sålunda får något av en permanent karaktär, så
ämnar regeringen, det är jag den förste att deklarera, i fortsättningen inte
besvära riksdagen med dylika subventionsyrkanden.

Herr Rubbestad erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Statsrådet Sträng pekar på det ansträngda läget beträffande
levnadskostnadernas stegring och syftade då särskilt på jordbrukspriserna
och det förslag som föreligger om höjning av desamma. Man måste emellertid
se denna sak i hela dess sammanhang. Regeringens proposition nr
300 påvisar, att det nya skatteförslaget kommer att medföra en sänkning
av inte mindre än 18—19 enheter i levnadskostnadsindex efter 1914 års
indexserie och av 8—10 enheter efter 1946 års indexserie. Höjningen av
jordbrukspriserna däremot kommer, enligt vad statsrådet angivit i sin proposition,
om jordbruket tillföres ett belopp av 155 miljoner kronor att medföra
en höjning av levnadskostnaderna med omkring 5 enheter i 1914 års
serie. Var han har fått de 5 enheterna vet jag inte, ty livsmedelskommissionen
säger själv att det kommer att medföra 3,5—4 enheters höjning, och
jag tror att det håller sig närmare det riktiga. Ser man emellertid efter vad
detta betyder i 1946 års serie, så blir det 1,8 enheter. Jordbruksprisernas
höjning medför alltså en stegring med 1,8 enheter, medan skatteomläggningen
medför en sänkning med 8—10 enheter. Läget är alltså inte så förskräckande
farligt, och det vore bra om folk finge klart för sig, att höjningen
av jordbrukets produktpriser inte har den farliga verkan, som många
föreställa sig.

Härpå anförde:

Chefen för folkhushållningsdepartementet, herr statsrådet Sträng: Herr
talman! Vad herr Rubbestad här har anfört är vad jag har tröstat mig med,
när jag har signerat propositionen om höjningen av jordbrukspriserna. Jag
såg mig ingen möjlighet att överhuvud taget kunna bjuda den svenska arbetarklassen
dessa prisstegringar, om jag inte samtidigt i varje fall i mitt
offentliga talande — och jag är ju en rätt flitig söndagstalare — kunde
säga ungefär som herr Rubbestad, att det finns stora möjligheter att det här är
fråga om en indexstegring av mer tillfällig natur och att läget nästa år kan
vara helt annorlunda. Men läget är i dag trots detta argument så pass ansträngt
som det kan vara. Vad det nu gäller är att genomföra dessa ofrånkomliga
prisstegringar utan att få en automatisk utlösning av generella och
långt gående lönekrav, som skulle medföra att vi nästkommande år sitta i
exakt samma läge som nu, bara i den försämrade situationen att vi ha
skruven ett par varv högre.

Herr Falla: Herr talman! Herr statsrådet Sträng motiverade detta förslag
så som det har motiverats många gånger förr med att säga att när utlandsprisema
ha stabiliserats i ett visst läge kan man avskaffa subventionerna.
Man tänker alltså inte låta dem bli permanenta. Detta har framförts i både
årets och föregående års proposition.

Min enkla fråga är då bara den: när kan herr statsrådet och chefen för

Lördagen den 28 juni 1947 fm.

Nr 30.

Fortsatt subventionering av införseln av vissa varor m. m. (Forts.)
folkhushållningsdepartementet veta, att priserna ha stabiliserat sig? Vilka
objektiva fakta skola föreligga för att statsrådet skall vara säker på att
priserna ligga säkert och fast? Jag har ställt den frågan till andra, men jag
har inte kunnat få något egentligt svar. Man har bara sagt: det är en omdömesfråga,
det får man känna sig till, det har man ett allmänt intryck av,
det får ens omdöme hjälpa en att klalra ut, o. s. v., o. s. v. Men framtiden
är alltid oviss, och jag föreställer mig att när man har haft dessa subventioner
ett år till eller kanske två, så är man inte benägen att avskaffa dem.
Då tänker man gärna: ja, visserligen är prisutvecklingen oviss ännu, så läget
kanske är labilare än vi tänkte oss att det skulle bli, men vi få nog vänta en
liten tid och se, om vi inte få ett fastare prisläge framdeles. På det viset torde
det komma att gå.

Sedan skall jag be att få rätta herr statsrådet i ett referat av mitt yttrande.
Han påstod, att jag sagt att det var fåvitskt att tro på en prissänkning.
Jag yttrade mig inte på det sättet, utan jag sade att alla förmodanden därom
voro spekulativa och att en spekulation naturligtvis kan slå rätt eller slå
fel. Därom vet man ju ingenting i dag. Herr statsrådet erkände ju också
att man inte stod på fastare grund utan var tvungen att spekulera sig fram.
Det är emellertid ett sätt som inte är särskilt förtroendeingivande.

Herr statsrådet sökte också ge oss en föreställning om vad dessa subventioner
betydde. En blåblus skulle kunna säljas till 50 öre lägre pris än vad
den annars skulle betinga, en overall till 1: 20 kronor lägre pris, ett par skor
1—2 kronor billigare än man annars skulle få räkna med. De psykologiska
verkningarna skulle sedan vara av rätt stor betydelse o. s. v. Ja, det är klart
att subventionerna ur denna synpunkt ha en viss betydelse. Å andra sidan
är det lika klart, som jag förut har sagt, att vi genom att lägga ut dessa 43 miljoner
kronor, som det enligt utskottets förslag är fråga om — ett anslag av
35 miljoner plus en reservation av 8 miljoner — som subventioner öka det
redan förut mycket besvärliga köpkraftsöverflödet och bidra till att skärpa
inflationstrycket i någon mån — hur mycket kan man aldrig veta. Det ena
torde väl ungefär ta ut det andra.

Men när det nu är så att den senaste lönejusteringen, såvitt jag är riktigt
underrättad, för till LO anslutna arbetargrupper medförde en lönehöjning på
totalt mellan 500 och 600 miljoner kronor och för andra arbetargrupper
kanske lika mycket eller mera vartill kommer fjolårets lönereglering för
statens befattningshavare, så att man för detta år kan räkna med en köpkraftsökning
på omkring 1,5 miljarder kronor, då måste man väl ändå säga
sig att det inte kan vara så förskräckligt farligt, om priset på en blåblus
skulle öka med 50 öre, på en overall med 1: 20 kronor och på ett par skor
med 1 krona eller möjligen 1: 50 kronor.

Herr statsrådet har här talat om den reaktion som de föreslagna höjningarna
av priserna på jordbruksprodukter framkallat. Han kallade den en farlig
reaktion. Jag tycker det skulle vara en angelägen uppgift för de söndagsbetraktelser,
som herr statsrådet nyss talade om, att söka upplysa arbetarna
om att det finns ett ofrånkomligt ekonomiskt sammanhang mellan köpkraft,
varutillgång och penningvärde. Man kan inte trolla sig fram med ideliga
lönehöjningar utan att ta de konsekvenser, som de medföra i olika avseenden.
Det är ensidigheten i det ekonomiska betraktelsesättet och i handläggningen
av de ekonomisk-politiska frågorna, som har fört oss till det besvärliga
läge, som vi i dag befinna oss i, och jag skulle mycket vänligt och inträngande
vilja hemställa till statsrådet att han med sin auktoritet och med det gehör
han har i vidsträckta folklager verkligen ville använda sin förmåga till eu
effektiv upplysningsverksamhet om dessa ekonomiska sammanhang.

Nr 30.

Lördagen den 28 juni 1947 fm.

Fortsatt subventionering av införseln av vissa varor in. m. (Forts.)

Chefen för folkhushållningsdepartementet, herr statsrådet Sträng: Herr
talman! Jag har tydligen aldrig haft den förmånen att ha herr Falla som
åhörare vid mina söndagsföredrag. Skulle jag ha haft det nöjet, skulle nog
den sista delen av herr Fallas anförande här ha varit ganska överflödig. Jag
vet däremot att andra av kammarens ledamöter ha nödgats höra på mig
i offentliga sammanhang, och jag tror nog att man håller med mig om att
jag inte säger för mycket, om jag påstår att jag alltid varit angelägen om
att ge de frågor, som vi här diskutera, en så allsidig belysning som det har
stått i min makt att ge.

Jag har haft ett behov av att säga detta, eftersom herr Falla tydligen
inte har samma uppfattning.

I anledning av den direkta fråga, som här framställts till mig, vill jag
säga, att jag självfallet inte kan i dag avgöra, vilken uppfattning jag eller
någon annan om ett år kommer att ha till frågan om dessa subventioners
prolongerande eller upphörande. När det gällt att från dagens förutsättningar
bedöma saken ha vi sagt oss, att det bör ligga rätt mycken sanning i den
hypotesen att det är fråga om en tillfällig prisstegring, och vi ha ju också
vågat satsa på den uppfattningen. Vilken ställning man bör intaga nästa år
är ju något som man får klara ut då, och om herr Falla och jag leva och
ha ungefär samma funktioner nästa år som vi ha i dag, är det alldeles uppenbart
att jag då kommer att tala om för herr Falla vad jag anser om den
saken. Men jag har inte någon möjlighet att göra det nu.

Herr Onsjö: Herr talman! Behandlingen av den här föreliggande frågan
utgör en illustration till den förvirring som råder när det gäller uppfattningen
om vart olika åtgärder på det ekonomiska livets område leda. Departementschefen
och utskottsmajoriteten samt motionärerna och reservanterna
ha precis samma utgångspunkt för sitt ställningstagande, nämligen önskvärdheten
att förhindra en inflation, men Kungl. Maj:t föreslår ju att vi
skola tillföra den allmänna marknaden pengar ur statskassan för att förhindra
att vissa nödvändighetsvaror stiga i pris, under det att man på den
motsatta sidan har den uppfattningen, att pengar, som användas på detta
sätt, medverka till en fortsatt prisstegring och inflation. Vein har rätt? —
det kunna verkligen vi, som inte förstå så mycket, fråga oss.

Det är ju en allmän uppfattning att inflationen, som nu faktiskt pågår för
fullt, har sin orsak i att det här i landet finns för mycket pengar i förhållande
till varutillgången, d. v. s. att klyftan mellan penningtillgång och
varutillgång är för stor. Man har ju för att komma till rätta med detta
problem bl. a. ifrågasatt att omsättningsskatten skulle återinföras. Jag har
visserligen inte hört att förslag därom framställts från socialdemokratiskt
håll, men man har i alla fall där beklagat att omsättningsskatten togs bort.
Det förefaller mig då underligt, att man nu genom att ta pengar ur statskassan
tror sig kunna bota det onda, d. v. s. minska det penningöverflöd
som man anser medföra en sådan fara för inflation.

Nu har ju det argumentet anförts, att dessa subventioner avse en tillfällig
prisstegring. Men vi veta väl inte någonting om hur tillfällig denna prisstegring
är. Den spekulation, som vi gjorde när vi förra året beviljade 25
milj. kr. till importsubventioner, slog ju fel; det var inte fråga om en tillfällig
prisstegring på så sätt som vi då trodde. Det kan hända att det går
likadant den här gången och att man nästa år kommer och begär 70 milj.
kr. På den vägen kunna vi ju inte fortsätta, och i varje fall äro inte dessa
subventioner något medel att minska klyftan mellan penningtillgång och
varutillgång. Vi bli inte rikare genom att vi ta pengar ur statskassan och

Lördagen den 28 juni 1947 fm. Nr 30. 47

Fortsatt subventioner ing av införseln av vissa varor m. m. (Forts.)
sätta in dem på sätt som här föreslås.

Jag förstår mycket väl att prishöjningarna utlöst, såsom statsrådet säger,
en reaktion. Men det är ju så att det svenska folket f. n. lever över sina tillgångar,
och det är klart att det måste bli en reaktion, när det blir fråga
om en ändring på den punkten. Människorna vilja ju inte gärna vara med
om att få det sämre, men vi komma i alla händelser därhän förr eller senare.

Det är inte lätt att ta ställning till den fråga det här gäller, men jag
kommer dock att rösta för avslagsyrkandet.

Under detta anförande hade herr förste vice talmannen återtagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Sedan överläggningen förklarats avslutad, gav herr förste vice talmannen
propositioner på l:o) bifall till utskottets hemställan; 2:o) bifall till den av
herr Johan Bernhard Johansson m. fl. avgivna reservationen; samt 3:o) bifall
till den reservation, som avgivits av herrar Albertsson och Malmborg i Skövde;
och fann herr förste vice talmannen den förstnämnda propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Falla begärde emellertid votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition antagits den under 2:o) angivna
propositionen efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 221, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den av herr Johan Bernhard Johansson
m. fl. avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen tillkännagav, att han funne flertalet
hava röstat för ja-propositionen. Herr Falla begärde likväl rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 124 ja
och 65 nej, varjämte 7 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan.

§ 13.

Föredrogs, punktvis, statsutskottets utlåtande nr 222, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret 1947/48 till utbildning
av tandläkare in. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Kammaren biföll vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

§ 14.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr 223, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret 1947/48 till bidrag till avlöning
åt lärare vid folkskolor m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten 1, angående folkskolor m. in.: Bidrag till avlöning åt lärare vid
folkskolor.

Bidrag till
avlöning åt
lärare vid
folkskolor
m. m.

Nr 30.

Lördagen den 28 juni 1947 fm.

Bidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor m. m. (Forts.)

Sedan punkten föredragits, yttrade:

Herr Kyling: Herr talman! I en motion, som finns redovisad under denna
punkt i utskottets utlåtande, har jag begärt, att riksdagen skulle besluta
införa samma lästid för folkskolorna över hela landet. Genom den kortare
lästid, som tillämpas i en del folkskolor på landsbygden, få dessa skolor,
som ju äro skyldiga att förse sina elever med samma mängd kunskaper
som andra skolor göra, ganska stora besvärligheter att brottas med. Undervisningen
i dessa skolor måste ju också bli lidande på att den skall bedrivas
i flera klasser på en gång.

Det är också en annan anledning som gjort att jag har väckt min motion.
Vi ha ju för närvarande en skriande brist på lärare, och det verkar
som om det skulle vara omöjligt att rekrytera särskilt de svårarbetade skolor,
som jag här talat om, med lärarpersonal. Skulle emellertid nu lästiden
utökas, följer därmed att lärarna få den bättre lönegradsplacering som
enligt riksdagens beslut gäller för lärare med 39 veckors lästid.

Jag kommer emellertid inte att framställa något yrkande, herr talman,
då utskottet har behandlat motionen relativt välvilligt. I utskottsutlåtandet
säges nämligen, att utskottet, »som finner en åtgärd i motionens syfte i och
för sig väl motiverad», vill framhålla, att »berörda fråga är föremål för
prövning av 1946 års skolkommission och torde böra behandlas i samband
med de förslag skolkommissionen förväntas snart komma att framlägga».
Jag är övertygad om att skolkommissionen, därest riksdagen nu uttalar att
man finner motionen väl motiverad, snarast söker lösa frågan på det för
alla parter lämpligaste sättet.

Jag har, herr talman, inte något yrkande.

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! Eftersom herr Kyling inte framställde
något yrkande, skall jag inte heller gå närmare in på den föreliggande
frågan. Jag kan emellertid inte underlåta att säga, att det inte torde
vara herr Kyling obekant, att svårigheten att få lärare på landsbygden inte
bara beror på de tungarbetade undervisningsformer med läsning i många
klasser samtidigt, som där tillämpas, utan också på att det råder lärarbrist
överhuvud taget. Det blir naturligtvis landsbygdsdistrikten, som i första
hand få känning av verkningarna av denna lärarbrist.

Vad frågan om lästiden beträffar noterar jag med tillfredsställelse, att
herr Kyling erkände, att vi från utskottets sida varit mycket välvilligt inställda
till förslaget och på sätt och vis givit det en rekommendation till
skolkommissionen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren utskottets hemställan
i förevarande punkt.

Punkterna 2—4.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 15.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:
nr 224, i anledning av Kungl. Maj ris proposition angående vissa anslag
till universiteten och den medicinska undervisningen m. m., i vad propositionen
avser anslag under statens allmänna fastighetsfond;

Lördagen den 28 juni 1947 fm,

Nr 30.

nr 225, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1947/48 till karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet in. m., i
vad propositionen avser anslag till inredningsarbeten för röntgendiagnostiska
avdelningen vid karolinska sjukhuset; samt

nr 226, angående upptagande av vissa anslag under åttonde huvudtiteln
till universiteten m. m. i riksstaten för budgetåret 1947/48.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 16.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 227, i anledning av Kungl. Maj:t.s Inrättande ao
proposition angående inrättande av en arbetsmarknadsstyrelse samt förstat- en a/betf''
ligande av den offentliga arbetsförmedlingen m. m. jämte i ämnet väckta JtyrdsTsami
motioner. förstatligande

Kungl. Maj :t hade i propositionen nr 239, under åberopande av bilagt iig a Arbetsför -utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden för den 25 april 1947, medlingen
föreslagit riksdagen att in. m.

dels godkänna av föredragande statsrådet framlagda förslag i fråga om inrättande
från och med den 1 januari 1948 av en arbetsmarknadsstyrelse och
förstatligande från och med samma dag av den offentliga arbetsförmedlingen;

dels bemyndiga Kungl. Maj:t att fastställa personalförteckningar för arbetsmarknadsstyrelsens
permanenta organisation, styrelsens krisorganisation
och den offentliga arbetsförmedlingen i enlighet med av föredragande statsrådet
framlagda förslag;

dels godkänna av föredragande statsrådet förordad avlöningsstat för arbetsmarknadsstyrelsens
permanenta organisation, att tillämpas under tiden
1 januari—30 juni 1948;

dels godkänna av föredragande statsrådet förordad avlöningsstat för den
offentliga arbetsförmedlingen, att tillämpas under tiden 1 januari—30 juni
1948;

dels bemyndiga Kungl. Maj:t att utfärda de övergångsbestämmelser, som
kunde erfordras i anledning av inrättandet av arbetsmarknadsstyrelsen och
förstatligandet av den offentliga arbetsförmedlingen;

dels ock under V huvudtiteln för budgetåret 1947/48 anvisa

1) till Statens arbetsmarknadskommission m. m.: Avlöningar ett förslagsanslag
av 1 500 000 kronor;

2) till Statens arbetsmarknadskommission: Omkostnader ett förslagsanslag
av 425 000 kronor;

3) till Länsarbetsnämnderna och arbetsförmedlingsanstaltema: Avlöningar
ett förslagsanslag av 5 825 000 kronor;

4) till Länsarbetsnämnderna och arbetsförmedlingsanstaltema: Omkostnader
ett förslagsanslag av 1 965 000 kronor;

5) till Arbetsmarknadsstyrelsen: Avlöningar ett förslagsanslag av 1 310 000
kronor;

6) till Arbetsmarknadsstyrelsen: Omkostnader ett förslagsanslag av

390 000 kronor;

7) till Arbetsmarknadsstyrelsen: Krisorganisationen ett förslagsanslag av
325 000 kronor.

8) till Den offentliga arbetsförmedlingen: Avlöningar ett förslagsanslag av
6 250 000 kronor;

9) till Den offentliga arbetsförmedlingen: Omkostnader ett förslagsanslag
av 1 765 000 kronor;

Andra kammarens protokoll 1947. Nr 30.

Nr 30.

Lördagen den 28 juni 1947 fm.

Inrättande av en arbetsmarknadsstyrelse samt förstatligande av den offentliga
arbetsförmedlingen m. m. (Forts.)

10) till Den offentliga arbetsförmedlingen: Krisorganisationen ett förslagsanslag
av 795 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet till behandling förehaft åtskilliga
i anledning av propositionen väckta motioner.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte

a) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å motionerna I: 320
och II: 476 besluta om inrättande från och med den 1 januari 1948 av en arbetsmarknadsstyrelse
och förstatligande från och med samma dag av den
offentliga arbetsförmedlingen;

b) med avslag å motionerna I: 321 och II: 475 bifalla Kungl. Maj:ts förslag
rörande delegationen i arbetsmarknadsstyrelsen för handläggning av vissa
ärenden rörande arbetslöshetsförsäkring;

c) med avslag å Kungl. Majds förslag och med bifall till motionerna I: 316
och 11:471 besluta, att jämväl den kamerala revisionen av arbetsmarknadsstyrelsens
verksamhet skulle ankomma på styrelsens överrevisorer;

d) i anledning av Kungl. Maj ds förslag och med avslag å motionen II: 477,
i övrigt med av utskottet föreslagna ändringar godkänna av föredragande
statsrådet i statsrådsprotokollet över socialärenden för den 25 april 1947
framlagda förslag i fråga om organisationen m. m. av arbetsmarknadsstyrelsen
och den offentliga arbetsförmedlingen;

e) i anledning av Kungl. Maj ds förslag och med avslag å motionerna 1: 317
och 11:472, 1:318 och 11:465 samt 11:474 bemyndiga Kungl. Majt att med
av utskottet i det föregående föreslagna ändringar fastställa personalförteckningar
för arbetsmarknadsstyrelsens permanenta organisation, styrelsens krisorganisation
och den offentliga arbetsförmedlingen i enlighet med det förslag,
som föredragande statsrådet förordat i förenämnda statsrådsprotokoll;

f) —g) godkänna i utskottets hemställan intagna avlöningsstater för arbetsmarknadsstyrelsens
permanenta organisation och den offentliga arbetsförmedlingen,
att tillämpas under tiden den 1 januari—30 juni 1948;

h) bemyndiga Kungl. Majd att utfärda de övergångsbestämmelser, som
kunde erfordras i anledning av inrättandet av arbetsmarknadsstyrelsen och
förstatligandet av den offentliga arbetsförmedlingen;

i) under V huvudtiteln för budgetåret 1947/48 anvisa av Kungl. Majd begärda,
härovan under 1)—10) upptagna anslag, dock att den under 8) upptagna
posten avseende anslag till Den offentliga arbetsförmedlingen: Avlöningar
bestämdes till ett reservationsanslag av 6 154 000 kronor.

Utskottet hade i sin motivering under rubriken Arbetsmarknadsstyrelsen
(å s. 65 i det tryckta utlåtandet) uttalat bland annat följande:

»Utskottet finner sig emellerid böra understryka, att den för arbetsmarknadsstyrelsen
ur beredskapssynpunkt föreslagna uppgiften att bedriva arbetsföretag
i egen regi och att svara för beredskapslagring av arbetsmaskiner
m. m. bör bliva starkt begränsad, och förutsätter, att denna styrelsens uppgift
bör bliva föremål för förnyat övervägande, därest omständigheterna skulle
giva anledning till antagande, att uppgiften i fråga i sin helhet kan överflyttas
på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.»

Reservationer hade avgivits:

1) av herrar Karl Andersson, Gustaf Karlsson, Gustaf Iwar Anderson,
Gillström, Näsström, Karl Johan Olsson, Andersson i Malmö, Mårtensson,

Lördagen den 28 juni 1947 fm.

Wr 30.

Inrättande av en arbetsmarknadsstyrelse samt förstatligande av den offentliga
arbetsförmedlingen m. m. (Forts.)
Lindholm, Åkerström, Petterson i Degerfors och Jansson i Kalix, vilka ansett,
att utskottets ovan återgivna yttrande å s. 65 i det tryckta utlåtandet bort
hava följande lydelse:

»Utskottet finner sig emellertid böra understryka, att den för arbetsmarknadsstyrelsen
ur beredskapssynpunkt föreslagna uppgiften att bedriva arbetsföretag
i egen regi och att svara för beredskapslagring av arbetsmaskiner
in. m. särskilt under nuvarande förhållanden på arbetsmarknaden bör givas
en begränsad omfattning och att personaluppsättningen i styrelsen för denna
uppgift också bör anpassas därefter.»;

2) av herrar Johan Bernhard Johansson, Gränebo, Mannerskantz, fröken
Andersson, herrar Albertsson, Gustav Emil Andersson, Falla, Rubbestad, Pettersson
i Dahl, Persson i Svensköp och Birke, vilka ansett, att utskottet under
b) bort hemställa, att riksdagen måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt motionerna 1:321 och 11:475 besluta, att delegationen i arbetsmarknadsstyrelsen
för handläggning av vissa ärenden rörande arbetslöshetsförsäkring
skulle hava den sammansättning, som reservanterna i sin motivering
föreslagit;

3) av herrar Johan Bernhard Johansson, Gränebo, Mannerskantz, fröken
Andersson, herrar Albertsson, Nåsström, Eriksson i Stockholm, Falla, Rubbestad,
Pettersson i Dahl, Persson i Svensköp och Birke, vilka ansett, att
punkten c) i utskottets hemställan bort hava följande lydelse:

»c) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å motionerna
I: 316 och II: 471 besluta, att den kamerala revisionen av arbetsmarknadsstyrelsens
verksamhet skall ankomma på riksräkenskapsverket;»; samt

4) av herrar Johan Bernhard Johansson, Gränebo, Mannerskantz och Gustav
Emil Andersson, Falla, Rubbestad, Pettersson i Dahl och Birke, vilka
ansett, att utskottet under punkterna g) och i) 8) bort hemställa, att riksdagen
måtte

g) godkänna i reservationen intagen avlöningsstat för den offentliga arbetsförmedlingen,
att tillämpas under tiden den 1 januari—30 juni 1948;

i) under V huvudtiteln för budgetåret 1947/48 anvisa

8) till Den offentliga arbetsförmedlingen: Avlöningar ett förslagsanslag
av 6 031 000 kronor.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Hagård: Herr talman! Det finns flera ledamöter än jag här i kammaren,
som ha den uppfattningen att man nu inte borde ha inrättat ett ordinarie
ämbetsverk för att handha arbetsmarknadsfrågorna, men det är ju
endast om tidpunkten som man då tvistar. Vi ha nu under snart 33 år haft
ett organ, som handlagt arbetsmarknadsfrågor, och även om det vid vissa
tillfällen har ifrågasatts, att denna verksamhet skulle upphöra, så har man
varje gång kommit till den slutsatsen, att vi inte kunna undvara ett ständigt
arbetande arbetsmarknadsorgan. För min personliga del håller jag före att,
även om tidpunkten kan diskuteras, det är nödvändigt att arbetsmarknadsfrågorna
anförtros åt ett bestämt ämbetsverk, detta så mycket mer som till
arbetsmarknadsfrågorna numera hänföres även den offentliga arbetsförmedlingen.

Det är emellertid, herr talman, en sak i samband med inrättandet av det

Nr 30.

Lördagen den 28 juni 1947 fm.

Inrättande av en arbetsmarknadsstyrelse samt förstatligande av den offentliga
arbetsförmedlingen m. m. (Forts.)
nya ämbetsverket som jag inte kan låta bli att närmare beröra, nämligen det
egendomliga förhållandet att samtidigt som arbetsmarknadskommissionen
skulle bli ett permanent organ vill man skapa en särställning för ett visst
moment av det arbete som där skulle utföras. Jag syftar på handläggningen
av de frågor som sammanhänga med arbetslöshetskassornas verksamhet.
För närvarande handläggas dessa frågor inom socialstyrelsen, men man har
ansett det lämpligast att föra samman dem med den offentliga arbetsförmedlingen,
och därför ha de enligt det föreliggande förslaget kommit att hamna
hos arbetsmarknadsstyrelsen. Detta torde också principiellt sett vara riktigt.
Emellertid har man, när det gäller den praktiska utformningen av denna
handläggning, ansett att den bör ske på ett sätt som bestämt avviker från
det vanliga förfarandet. Man föreslår att det inom arbetsmarknadsstyrelsen
skall skapas en särskild delegation med uppgift att syssla med dessa
speciella frågor. Dessutom skall denna delegation vara så sammansatt, att
de, som skola kontrolleras, nämligen arbetslöshetskassorna, få det bestämmande
inflytandet där.

Denna ur principiell synpunkt ganska egendomliga inställning har blivit
föremål för allvarlig kritik från olika remissinstansers sida, och anordningen
har ansetts vara synnerligen olämplig,

Inom socialstyrelsen, där för närvarande dessa frågor handläggas, har man
i stort sett inte ingripit i själva den verksamhet som bedrives av de olika
arbetslöshetskassorna. Det är också bara på ett speciellt område, om jag undantar
den allmänna planläggningen av kassornas arbete, som det är motiverat
med ett sådant ingripande, nämligen beträffande fallen av arbetsvägran.
Dessa ha alltid utgjort en ömtålig punkt i kassornas arbete och i den
kontroll- och inspektionsverksamhet som socialstyrelsen utövar — man kan
nog säga, att det är här som skon klämmer mest. Nu skulle emellertid, sedan
arbetsmarknadsstyrelsen fått hand om verksamheten, även dessa frågor handläggas
av nämnda delegation, där majoriteten utgöres av representanter för
dem, som här skola kontrolleras och inspekteras.

Det är mot detta som jag har velat inlägga en gensaga genom den motion
jag avlämnat. Herr J. B. Johansson m. fl. ha nu tagit upp denna tankegång
i sin reservation nr 2, och jag kan därför, herr talman, kort och gott hänvisa
till denna reservation, till vilken jag även yrkar bifall.

Herr Rubhestad: Herr talman! Med anledning av den vädjan, som för en
stund sedan ställdes till kammarens ledamöter att så mycket som möjligt begränsa
sina anföranden, skall jag beträffande arbetslöshetsförsäkringen och
den reservation, som jag därvidlag undertecknat, be att la ansluta mig till
vad herr Hagård här sagt.

Det finns emellertid på andra områden ett par reservationer som jag med
några ord skall beröra.

När det gäller revisionen inom arbetsmarknadsstyrelsen, har ju Kungl.
Maj:t föreslagit, att denna skulle, när vi nu här få ett verk av fast karaktär,
ordnas på samma sätt som inom alla andra statliga institutioner, d. v. s.
verksamheten skulle vara underställd riksräkenskapsverkets granskning. Utskottet
har emellertid med lottens hjälp fattat det beslutet, att det gamla
systemet skall bibehållas, under det att vi reservanter biträda Kungl. Maj:ts
förslag om att riksräkenskapsverket skall ha översyn över revisionen. Jag
kan ju meddela, att om man går in för utskottets förslag, innebär det en
viss kostnadsökning, som visserligen inte är större än cirka 13 000 kronor
per år, men även det är ju pengar. Jag tror, att det är lämpligast, att man

Lördagen den 2S juni 1947 fm.

Nr 30.

Inrättande av en arbetsmarknadsstyrelse samt förstatligande av den offentliga
arbetsförmedlingen m. m. (Forts.)
ordnar revisionen på det sätt, som Kungl. Maj:t föreslagit. I det hänseendet
ber jag därför att få yrka bifall till den med 3) betecknade reservationen
av herr Johan Bernhard Johansson m. fl.

Vi ha emellertid också på en annan punkt en avvikande mening i förhållande
till utskottet. Det gäller begränsningen av antalet befattningshavare.
På den punkten har ju utskottets majoritet också varit med om en viss nedskärning
av det antal, som Kungl. Maj:t föreslagit, en nedskärning, som dock
begränsar sig till ett ganska litet fåtal. Vi reservanter ha den uppfattningen,
att man här på detta område beträffande den lokala organisationen skall
kunna göra en betydligt större besparing av antalet arbetskrafter. Nu äro
mer än 1 500 personer anställda i dessa länsarbetsnämnder, och litet var
ha vi nog lagt märke till, att åtskilliga besparingar kunna göras där. Utskottet
har också självt varit på det klara med, att det bör kunna göras, fastän
det inte velat ta steget fullt ut. Det säger, att utskottet »icke blivit övertygat
om att dessa befattningshavare äro oundgängligen erforderliga i varje fall i
den omfattning, som i propositionen beräknats». »En viss tveksamhet», säger
utskottet, »har också gjort sig gällande rörande behovet av att i beräknad
omfattning anställa kvinnliga konsulenter för handläggning av ärenden
rörande det kvinnliga arbetsmarknadsområdet och huruvida tjänstemannaförmedlingens
behov av befattningshavare kan bli bestående i den i det framlagda
förslaget beräknade omfattningen.»

En viss tveksamhet beträffande antalet befattningshavare har utskottet
alltså givit uttryck åt, men det har menat, att man bör kunna gå in för det
förslag, som utskottet godtagit, och pekat på att utskottet förutsätter, att
regeringen, innan den förordnar om dessa befattningars ianspråktagande,
skall noga pröva om det är nödvändigt. Vi reservanter ha menat, att under
sådana tvivelaktiga förhållanden är det bra mycket bättre att inte redan nu
binda sig för detta antal utan i stället gå in för det lägre antal, som vi förordat
och som säkerligen kommer att kunna klara situationen, åtminstone
under den närmaste tiden. Vi anse vidare, att om det framdeles skulle inträda
behov därav, är det naturligtvis Kungl. Maj:ts skyldighet och rättighet
att då framlägga förslag om ökning av antalet, men i nuvarande läge
bör det enligt vår mening räcka med det antal vi föreslagit. Det skulle ju också
medföra en rätt betydande kostnadsminskning, nämligen med inte mindre
än 219 000 kronor, för avlöningar till denna personal. Det är detta som innefattas
i den med 4) betecknade reservationen och även till den ber jag, herr
talman, att få yrka bifall.

Herr Mårtensson: Herr talman! I fråga om arbetsmarknadsstyrelsens
verksamhet förekomma delade meningar. Utskottsmajoriteten föreslår, att
den del av verksamheten, som består i att bedriva arbeten i egen regi och
att svara för beredskapslagring av arbetsmaskiner m. in., bör bli föremål
för förnyat övervägande, varvid det skall undersökas, huruvida inte denna
verksamhet i dess helhet kan överflyttas på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Emot detta ha 12 ledamöter i utskottet reserverat sig. Reservationen är betecknad
med 1).

Det kan i detta sammanhang erinras om att det sedan mer än 30 år tillbaka
har funnits ett särskilt organ, som under mer eller mindre omfattande
arbetslöshet i landet har haft till uppgift att ordna och bedriva lämpliga
arbeten för den inom den normala produktionen övertaliga arbetskraften.
Denna verksamhet sköttes tidigare av statens arbelslöshctskommission. År
1940 överfördes denna verksamhet till statens arbetsmarknadskommission.

Nr 30.

Lördagen den 28 juni 1947 fm.

Inrättande av en arbetsmarknadsstyrelse samt förstatligande av den offentliga
arbetsförmedlingen m. m. (Forts.)

Sedan denna verksamhet blev överflyttad till det nya arbetsmarknadsorganet
från och med 1940 har denna del av verksamheten organiserats på ett helt
annat sätt än tidigare varit fallet. Det gamla förhatliga AK-systemet har helt
avskaffats, och arbetena bedrivas numera helt efter den öppna arbetsmarknadens
löneprinciper.

Såväl de sakkunniga som föredragande statsrådet ha föreslagit, att arbetsmarknadsstyrelsen
skall ha hand om denna verksamhet i fortsättningen,
och reservanterna ansluta sig till detta förslag. Jag kan mycket väl förstå,
att det i nu rådande läge på arbetsmarknaden, när det inte är brist på arbete
utan snarare brist på arbetskraft, kan göras gällande, att denna verksamhetsgren
innebär en viss överorganisation. Emellertid är det väl å andra
sidan knappast någon, som tror, att den nu rådande högkonjunkturen kommer
att vara för all framtid. I verkligheten blir det nog så, att när produktionen
i de olika länderna kommer i gång för fullt, kommer varubristen att hävas,
och varulagren komma återigen att fyllas. Då kan det riskeras, att vi på nytt
komma in i en period, då det inte är brist på arbetskraft utan brist på arbetstillfällen.
Om vi komma in i en sådan period, måste det enligt min bestämda uppfattning
finnas ett särskilt organ, som på ett snabbt och effektivt sätt kan sätta
i gång lämpliga och erforderliga arbeten för de arbetslösa. Detta organ måste
enligt min mening vara utrustat med arbetsledare, erforderliga arbetsmaskiner
och övrig utrustning, och det måste finnas väl planerade arbetsobjekt på
olika områden, så att verksamheten omedelbart kan sättas i gång på de
platser och inom de områden, som vid varje tidpunkt äro bäst lämpade för
att lindra och övervinna arbetslösheten. Jag tror inte, att denna verksamhet
på ett fullt tillfredsställande sätt kan handhavas av vare sig väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
eller något annat av de mera affärsdrivande verken, utan
denna verksamhet är av sådan art, att den måste handhavas av arbetsmarknadsstyrelsen.
Om denna verksamhet handhaves av arbetsmarknadsstyrelsen
åstadkommes härigenom även en sådan samordning av de olika sociala
hjälpåtgärderna, som är nödvändig för att på ett tillfredsställande sätt kunna
övervinna de svårigheter, som följa vid en arbetslöshetskris.

Jag skall följa herr talmannens uppmaning att fatta mig kort, och jag
skall därför med dessa få ord be att få yrka bifall till den vid utlåtandet
fogade med 1) betecknade reservationen av herr Karl Andersson in. fl.

Sedan var herr Rubbestad inne på revisionen. Som herr Rubbestad nämnde
föreligga även i fråga om den kamerala granskningen av arbetsmarknadsstyrelsens
verksamhet delade meningar. Utskottet har anslutit sig till de sakkunnigas
förslag, att det skall finnas en särskild revisionsavdelning inom
arbetsmarknadsstyrelsen, som skall stå under ledning av överrevisorema.
Denna revisionsavdelning skall handha såväl den kamerala som den sakliga
granskningen av styrelsens verksamhet. Vidare skall helt naturligt sakrevisionens
granskningsrätt utsträckas även till detta ämbetsverk. Detta sätt
att ordna revisionen sammanfaller till stor del med det nuvarande revisionssystemet
inom arbetsmarknadskommissionen, men det blir enligt förslaget
mera enhetligt och därmed även mera effektivt än den nu gällande ordningen.
Samtidigt kommer den föreslagna revisionen att bli betydligt billigare än
den nuvarande. Reservanternas förslag, som herr Rubbestad omnämnde, går
ut på att den kamerala granskningen skall handhavas dels av en särskild
revisionsavdelning, som skall granska de underlydande organen, dels av riksräkenskapsverket,
som skall granska den centrala verksamheten, medan
överrevisorerna endast skulle göra den rent sakliga granskningen av styrelsens
verksamhet.

Lördagen den 28 juni 1947 fm.

Nr 30.

Inrättande av en arbetsmarknadsstyrelse samt förstatligande av den offentliga
arbetsförmedlingen m. m. (Forts.)

Jag skall, herr talman, inte ingå närmare på denna fråga, inen jag tror,
att de sakkunnigas och utskottets förslag innebära den både effektivaste och
billigaste lösningen av denna fråga, samtidigt som revisionen kommer att
verkställas på ett smidigare och mindre byråkratiskt sätt än om densamma
skulle ordnas enligt reservanternas förslag. Herr Rubbestad pekade på att
det förslag, som utskottet gått in för, skulle bli dyrare än reservanternas
linje, men jag tror jag vågar försäkra herr Rubbestad, att om reservanternas
förslag går igenom på denna punkt får nog herr Rubbestad vid en kommande
riksdag bevittna, att det förslag han försvarar kommer att bli betydligt
dyrare än det förslag utskottet anslutit sig till.

Vad sedan gäller personalorganisationen förmodar jag, att utskottets talesman
kommer att närmare redogöra för detta. Emellertid anslöt sig herr
Rubbestad till den reservation, som är fogad till detta betänkande, vilken gar
betydligt längre i besparingssyfte än vad utskottet kunnat göra. Vad är orsaken
till att utskottet har stannat för denna mera begränsade indragning
av personal? Jo, anledningen är, att vi inte vågat komma fram med förslag
på samma lättvindiga sätt som reservanterna gjort, vilka tagit bort nagra
befattningshavare från en länsarbetsnämnd och några från en annan o. s. v.
Det går inte att gå fram på det sättet, ty da kunna vi snedvrida hela organisationen.
Jag vågar emellertid försäkra kammarens ledamöter att de som
stå för utskottets förslag äro lika intresserade av en restriktiv politik i fråga
om personaluppsättningen som reservanterna äro, och jag vill därför pa
den punkten sluta med att hemställa till statsrådet att han granskar forslagen
mycket noga, innan han går in för att utöka denna verksamhet ytterligare.

Herr statsrådet Mossberg: Herr talman! Jag har på de flesta punkter i
stort sett ingenting att invända mot det föreliggande utskottsutlåtandet. Jag
vill i stället begagna detta tillfälle för att till utskottet framföra min tacksamhet
över den behandling, som utskottet har ägnat denna stora administrativa
reformfråga. Utskottet har gått in i en mycket noggrann och detaljerad
granskning av det förslag, som är framlagt i Kungl. Maj ds pi oposition.

Utskottet föreslår, som här tidigare har framhållits i debatten, pa vissa
punkter en reducering av den personal, som upptagits i propositionen. Jag
vill genast säga, att jag för min del egentligen ingenting har att erinra mot
de reduceringar, som utskottet sålunda har gjort. Denna organisation är
så pass stor, att det är fullt naturligt, att pa vissa punkter olika uppfattningar
kunna göra sig gällande om huru mycket folk som behövs inom
organisationen, men jag har också — det vill jag understryka här i kammaren
— den bestämda uppfattningen, att man inte bör ga längre i per
sonalreduktion än utskottets majoritet har föreslagit. Det är nämligen sa,
att arbetsmarknadsorganen ingalunda ha ställts inför mindre uppgifter än
tidigare, när arbetslösheten nu har försvunnit från vårt folk. Den alltmer
fortgående differentieringen av vårt lands arbetsliv och den nu föreliggande
svårartade bristsituationen i fråga om arbetskraft ställa, såvitt jag^ förstår,
arbetsmarknadsorganen för närvarande inför minst lika stora svårigheter
som förut. Det gäller att ha en organisation pa detta område, som har en
viss elasticitet, så att det finns möjlighet att vid behov dirigera över folk
från ett område till ett annat för att klara en aktuell hrist på arbetare. .Tåg
vill framhålla, att man inte minst inom jordbruket, som har vissa sasongartade
mycket kraftiga efterfrågetoppar i fråga om arbetskraft, bör vara
intresserad av att arbetsmarknadsorganen äro dimensionerade på så sätt,
att do vid behov äro i stånd att sätta in alla krafter på att få fram det folk,
som jordbruket under sin högkonjunktur behöver.

Nr 30.

Lördagen den 2S juni 1947 fm.

Inrättande av en arbetsmarknadsstyrelse samt förstatligande av den offentliga
arbetsförmedlingen m. in. (Forts.)

Herr Hagård tog i sitt anförande upp frågan om sammansättningen av
den delegation för handläggning av arbetslöshetskasseärenden, som har föreslagits
i propositionen, och herr Hagård förordade i sitt anförande, att
kammaren skulle bifalla den vid utskottets utlåtande fogade reservationen
på denna punkt. Jag vill erinra om att skillnaden mellan utskottsmajoriteten,
som pa denna punkt följt Kungl. Maj ds förslag, och reservanterna är
den, att enligt utskottsmajoritetens förslag denna delegation skall beslå av
lem personer, nämligen arbetsmarknadsstyrelsens generaldirektör och överdirektör
samt tre representanter för arbetslöshetskassorna, under det att
reservanterna föreslå, att arbetslöshetskassorna i delegationen bara skola få
två representanter. Jag har inte kunnat tolka reservanternas inställning annat
än som ett tecken på ett visst misstroende mot arbetslöshetskasserepresentanternas
förmåga till objektivitet och oväld, när de inom delegationen
skola handlägga arbetslöshetskasseärenden. Jag vill därför för min egen
del betona, att jag har det fullaste förtroende för arbetslöshetskassornas
ledning, och jag befarar inte ett ögonblick, att de representanter från arbetslöshetskassorna,
som skola ingå i denna delegation, inte komma att känna
sig såsom representanter för det allmänna och väl uppbära det ansvar, som
en förvaltningsuppgift ålägger en medborgare.

Jag vill emellertid för kammaren framhålla ännu ett skäl, varför det för
mig framstår som ganska naturligt att ge arbetslöshetskassorna majoritet
inom delegationen. Jag har sett detta delvis såsom ett led i arbetet att genomföra
en viss decentralisering, en viss självstyrelse i ökad omfattning inom
vårt samhälle. Det är ett krav som i våra dagar reses från många olika
håll. Jag har ansett detta vara berättigat. Jag skall nämna ett par siffror
för att belysa detta. År 1946 utbetalade arbetslöshetskassorna i understöd
sammanlagt inte fullt 11 miljoner kronor. Av dessa 11 miljoner kronor utgjorde
endast 4,2 miljoner kronor statsbidrag, och då är att märka, att i
detta statsbidrag givetvis ingår ett mycket betydande förvaltningsbidrag, som
alltsa inte har något sammanhang med de utbetalade understödens belopp.
Storleken av detta statsbidrag till arbetslöshetskassorna kommer emellertid
i sm rätta belysning, om man nämner, att medlemmarna samtidigt, som
staten 1946 tillsköt 4,2 miljoner kronor, inbetalade i medlemsavgifter inte
mindre än sammanlagt 22 miljoner kronor. Det betyder alltså, att arbetslöshetskassornas
egna medlemmar svara för största delen av arbetslöshetskassornas
inkomster. Jag finner därför, att en viss majoritetsställning för
arbetslöshetskassornas representanter är fullt naturlig.

Heij Hagård nämnde särskilt arbetsvägransfallen. Jag skall berätta om
det sätt, på vilket arbetslöshetskassorna handlägga dessa fall redan nu.
Lnder 1946 rapporterades sammanlagt omkring 650 fall av arbetsvägran,
alltså vägran att ta erbjudet arbete. I 500 av dessa fall fattade arbetslöshetskassorna
själva beslut om avstängning, d. v. s. i mer än 75 °/o av hela antalet
fall av arbetsvägran. Jag tror inte, att denna statistik på något sätt är
ägnad att inge bekymmer, herr Hagård!

Till sist skulle jag vilja säga några ord om arbetsmarknadsstyrelsen som
ett byggande verk. Jag kan till alla delar instämma i det anförande, som
herr Mårtensson tidigare i dag hållit. Det är nämligen enligt min mening
— J''ag har ander ett års tid haft tillfälle att fullgöra mitt arbete inom arbetsmarknadskommissionen,
så jag har en viss personlig erfarenhet att
bygga på — ett oeftergivligt villkor för att här i landet skall kunna föras
en effektiv arbetslöshetspolitik, att arbetsmarknadsstyrelsen är utformad
jämväl såsom ett byggande verk. Jag vill också erinra om att landsorganisa -

Lördagen den 28 juni 1947 fm. Nr 30. 57

Inrättande av eu arbetsmarknadsstyrelse samt förstatligande av den offentliga
arbetsförmedlingen in. in. (Forts.)
tion en, som såvitt jag förstår bör besitta mycket stor erfarenhet på detta
område, i sitt i propositionen intagna yttrande över de sakkunnigas förslag
uttryckligen förklarat, att en effektiv arbetslöshetsbekämpande politik otvivelaktigt
måste förutsätta, att de centrala arbetsmarknadsorganen ha möjlighet
att själva ordna sysselsättningsskapande arbeten. Jag tror att det just
under normala tider, när det kan uppkomma lokalt begränsade och ganska
hastigt påkommande arbetslöshetssituationer, är av största betydelse att
arbetsmarknadsstyrelsen har en viss begränsad organisation att sätta in i
byggande verksamhet. Erfarenheterna av de åtgärder som vidtagits under
de senaste åren bestyrka till fullo detta.

Vad sedan angår frågan huruvida arbetsmarknadskommissionen bör hålla
ett visst beredskapslager av arbetsmateriel för att kunna möta en uppkommen
arbetslöshetssituation vill jag säga, att utan ett sådant beredskapslager
äro vi icke beredda att möta en skärpning av läget på arbetsmarknaden. Ha
vi icke ett dylikt beredskapslager hos arbetsmarknadsstyrelsen, så måste vi
ha det hos någon annan myndighet. I annat fall upprätthålla vi icke någon
beredskap. Jag^ har vid min prövning av denna fråga funnit de flesta skälen
tala för att ifrågavarande beredskapslager administreras av arbetsmarknadsstyrelsen.

Jag vill sluta mitt anförande med att framhålla, att handhavandet av ett
beredskapslager av detta slag faktiskt inte åsamkar statsverket några större
utgifter. Jag har här några siffror som bevisa den saken. De visa att arbetsmarknadskommissionen
genom att ordna med uthyrningsverksamhet från
sitt^ beredskapslager under år 1946 haft inkomster på inte mindre än
1 776 060 kronor. Utgifterna ha under samma tid uppgått till omkring
1 771 000 kronor, varför arbetsmarknadskommissionens lagerhållningsverksamhet
under detta år alltså gått med en vinst på ca 5 000 kronor.

Herr talman! Jag vill som min mening uttala, att den ur beredskapssynpunkt
bästa lösningen är, att kammaren bifaller reservationen på denna
punkt.

Herr Hagård erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Statsrådet Mossberg ägnade ganska lång tid åt att försöka förklara
och försvara den unika företeelse, som man här försöker knäsätta i statsförvaltningen,
nämligen att överlåta åt de utövande organen att kontrollera
sig själva.

Jag har för min del också ett visst förtroende för arbetslöshetskassorna,
och det är grundat på vissa skäl och erfarenheter. Men, herr statsrådet, det
iinns dock många andra människor, som i denna stund icke kunna förklara
varför arbetslöshetskassorna under ett högkonjunkturår som 1946
kunnat utbetala icke mindre än 11 miljoner kronor i arbetslöshetsunderstöd.
Jag förstår det, herr statsråd, men de flesta andra människor kunna icke begripa
det. Man kan icke utesluta förmodandet, att det kanske hänger samman
med en felkonstruktion i själva lagstiftningen på detta område.

Om man undantar sådana högkonjunkturår som 1946, så uppgår statsunderstödet
i allmänhet till ungefär hälften av det sammanlagda beloppet
för ifragavarande verksamhet. Under ett krisbetonat år kan emellertid statsanslaget
stiga ända upp till 75 procent. Detta innebär att staten bär en stor
del av kostnaderna, och det är för att bespara kassorna den orättvisa kritik,
som någon gång kan drabba dem, som jag tycker att man inte skall försvåra
deras ställning i arbetsmarknadsstyrelsen utan låta prövningen ske på
ungefär enahanda sätt som hittills.

58 Nr SO. Lördagen den 28 juni 1947 fm.

Inrättande av en arbetsmarknadsstyrelse samt förstatligande av Jen offentliga
arbetsförmedlingen m. m. (Forts.)

Det allra värsta är, att om man förfar på det underliga sätt som man här
tänkt sig, så skapa vi svårigheter att i framtiden inrätta oss på ett annat
sätt, när det gäller en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. Om den saken
förmodar jag att herr statsrådet har samma mening som jag, nämligen att
det är en önskvärd anordning för vårt svenska samhälle. Men då får man
inte dessförinnan skapa en stat i själva staten.

Vidare anförde:

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! En föregående talare yttrade,
att statsutskottets talesman förmodligen skulle komma att belysa den detalj
i föreliggande fråga, som då diskuterades. Jag vill inledningsvis förutskicka,
att det är svårt att uppträda som statsutskottets talesman i denna fråga, eftersom
ingen av statsutskottets ledamöter har intagit samma ståndpunkt
som majoriteten i alla detaljer utan alla ha reserverat sig på enstaka punkter.
Här föreligga nämligen fyra olika reservationer, och det finns ingen av utskottets
ledamöter som inte är reservant i någon av dem. Jag skall här något
beröra dessa reservationer i den ordning de förekomma i utskottsutlåtandet.

Även om frågan om inrättandet av en arbetsmarknadsstyrelse kan betraktas
som en ny fråga -— eftersom det här är fråga om ett nytt ämbetsverk —
så är dock själva saken inte alldeles ny. Under åtskilliga år har ju nämligen
arbetsmarknadskommissionen fungerat på i huvudsak det sätt, som man
förutsätter att arbetsmarknadsstyrelsen skall fungera. Den offentliga arbetsförmedlingen
har varit underställd arbetsmarknadskommissionen, och
hela verksamheten har redan under åtskilliga år drivits i statens regi. Det är
därför i och för sig inte någon ny fråga vi här diskutera, utan här gäller det
bara om ifrågavarande verksamhet skall bedrivas i samma former som
statens övriga administrativa verksamhet.

Jag erkänner dock att övergången från den mera provisoriska och lösliga
organisation, som varit rådande under krisaren, till den fasta organisation,
som nu föreslås i statsutskottets utlåtande, är en stor och viktig sak.
Det är därför ganska naturligt, att meningarna gå avsevärt isär på vissa
punkter i det föreliggande förslaget. Den som uppmärksamt läser utskottets
utlåtande skall för övrigt finna, att statsutskottets 24 ledamöter vid
två olika tillfällen skilde sig så kraftigt, att det blev 12 röster mot 12 i
voteringarna. I sådana situationer skall som bekant lotten avgöra. Om
jag ser lottningen ur min personliga synpunkt konstaterar jag, att ena
gången gav mig lotten rätt, men andra gången orätt med påföljd att jag
hamnade bland reservanterna.

Det sagda är en liten allmän förklaring, som jag inledningsvis har velat
göra. Som ordförande i den avdelning inom utskottet som behandlat ifragavarade
ärende konstaterar jag också med tillfredsställelse, att det endast
är på fyra punkter — visserligen viktiga sådana — som meningarna gått
isär så mycket att reservationer ha bifogats utskottsutlåtandet. Jag vill
också försäkra att ärendet — helt naturligt för övrigt på gTund av dess
omfattning och vikt — varit föremål för en mycket grundlig behandling
inom utskottsavdelningen. .. _

Vad sedan reservationerna beträffar så gäller den första — till vilken
herr Mårtensson yrkat bifall — endast formuleringen i utskottets motivering.
Jag har där biträtt utskottsmajoriteten. Jag är inte främmande för
de synpunkter som här framförts — senast av statsrådet Mossberg att
det i en aktiv arbetslöshetspolitik med syfte att motverka arbetslöshet är

Lördagen den 28 juni 1917 fm.

Nr 30.

Inrättande av en arbetsmarknadsstyrelse samt förstatligande av den offentliga
arbetsförmedlingen m. in. (Forts.)
av vikt att man har ett organ, som snabbt kan anordna arbeten och bereda
arbetstillfällen. Det är också nödvändigt att organisationen i fråga för detta
ändamål har en utrnstning, som gör den skickad för sitt arbete. Men även
om jag inte är främmande för dessa synpunkter, har jag dock av egen
erfarenhet funnit, att systemet näppeligen kan anses särskilt rationellt.
När man inrättade arbetsmarknadskommissionen som ett arbetsdrivande
verk — dessförinnan arbetade den gamla, icke allt för populära AK på
samma sätt — så berodde detta på att man då inte hade något annat val.
Sedermera har emellertid vägväsendet i vårt land förstatligats och lokala
organ för vägunderhåll och väganläggningar ha skapats ute i bygderna.
Det hade man inte förut. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen fanns visserligen
redan tidigare, men den var inte då ett byggande verk, vilket man kan
säga att den är nu, särskilt med hänsyn till dess underorganisationers verksamhet
ute i länen.

Då har jag sett denna fråga på följande, kanske mycket förenklade sätt:
när det gäller att sätta i gång arbeten med järnvägsbyggande i syfte att motverka
arbetslöshet är det naturligt att arbetena utföras av det ämbetsverk som
bär att sörja för järnvägstrafiken i landet, nämligen järnvägsstyrelsen. Om
det i stället blir fråga om att sätta i gång vägarbeten, så tycker jag det är en
ganska god parallell om man säger, att det borde vara väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
sak att sätta i gång dem. Utskottets utlåtande är heller inte
mera kategoriskt på denna punkt än att det säger, att utskottet »förutsätter,
att denna styrelsens uppgift bör bliva föremål för förnyat övervägande, därest
omständigheterna skulle giva anledning till antagande, att uppgiften i fråga
i sin helhet kan överflyttas på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen». Utskottet
bär alltså icke kommit med något kategoriskt direktiv utan har endast uttalat
en önskan att denna fråga skall underkastas förnyat övervägande i förekommande
fall.

Herr talman! Jag har velat anföra dessa motiv varför jag biträtt utskottsmajoritetens
mening i denna punkt. Jag betraktar dock inte alls skiljaktigheterna
mellan utslcottsmajoritetens och reservanternas ståndpunkt i denna
fiåga som något stort problem. De kunna säkerligen överbryggas.

Vad sedan gäller reservation nr 2) — alltså den som herr Hagård yrkat
bifall till och som statsrådet Mossberg här tagit upp — så gäller den sättet för
behandlingen av arbetslöshetsförsäkringsfrågorna inom arbetsmarknadsstyrelsen.
Bland arbetslöshetsförsäkringskassornas folk har man visat mycket
stort intresse för detta spörsmål, vilket jag under hand erfarit. Utredningens
förslag, som godtagits av Kungl. Maj:t, har biträtts av statsutskottets majoritet,
till vilken jag hör. Jag anser att denna fråga ganska intimt hör samman
med principerna för den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen. När vi nu ha
det ordnat så att arbetslöshetsförsäkringen är frivillig och bördorna till allra
största delen bäras av arbetarna genom arbetslöshetsförsäkringskassorna, så
tycker jag det är ganska naturligt att Kungl. Maj:ts förslag också bifalles.
Vore det däremot fråga om eu obligatorisk arbetslöshetsförsäkring, så skulle
man kunna tänka sig eu behandling av frågorna på det sätt, som påyrkats i
reservationen. Men i det läge, vari vi nu befinna oss, betrakta vi det icke
endast som ett misstroende emot arbetslöshetsförsäkringskassorna —• som
statsrådet Mossberg uttryckte det — utan som en förnärmelse emot dem, när
man ifrågasätter kassornas objektivitet och duglighet när det gäller att behandla
försäkringsfrågorna på det ur samhällets synpunkt bästa sättet. Jag
saknar inte personlig erfarenhet från behandlingen av de s. k. arbetsvägrarfallen.
Jag vet hur noga kassorna äro med att tillse att den, som vägrat taga

Nr 30.

Lördagen den 28 juni 1947 fm.

Inrättande av en arbetsmarknadsstyrelse samt förstatligande av den offentliga
arbetsförmedlingen m. m. (Forts.)
emot erbjudet arbete, icke får uppbära understöd. Jag tror inte man behöver
befara att den sammansättning, som arbetsmarknadsstyrelsen får för behandling
av dylika frågor, kommer att medföra ökade kostnader för det
allmänna. Jag hoppas därför livligt att riksdagen bifaller Kungl. Maj:ts och
utskottets förslag i detta avseende.

Jag nämnde förut att jag vid en lottdragning i utskottet på en punkt hamnade
bland reservanterna. Denna punkt gäller det sätt, på vilket medelsförvaltningen
och revisionen skall vara ordnad. I det avseendet ha utredningen
och Kungl. Maj:t föreslagit — som också påpekats i tidigare anföranden
— att arbetsmarknadsstyrelsen skall ha sin revision ordnad på samma sätt,
som flertalet andra verk. För min del har jag ansett denna ståndpunkt riktig
och därför anslutit mig till dem, som yrkat bifall till Kungl. Maj ds förslag.
Jag förstår emellertid de synpunkter som framförts av herr Mårtensson.
Man kan se annorlunda på detta spörsmål än jag gör. Jag har emellertid ansett
att sakskälen i detta avseende tala för bifall till Kungl. Maj ds förslag.
Man torde för övrigt inte här kunna leda i bevis villkendera lösningen som
kommer att bli den för statsverket ekonomiskt mest fördelaktiga. I föreliggande
utskottsutlåtande återfinnes en jämförelse mellan kostnaderna för
statsutskottets sätt att ordna revisionen och reservationens sätt att ordna densamma,
men den jämförelsen säger inte hela sanningen. Om nämligen revisionsarbetet
skall förläggas till riksräkenskapsverket och en mindre omfattande
revision i det egna verket, komma allenast kostnaderna i det egna verket
till synes i detta betänkande. Riksräkenskapsverkets kostnader för arbetskraft
för revisionsarbetet synas ju icke nu, utan de komma först fram på
riksräkenskapsverkets stat under nästa budgetår. Om Kungl. Maj ds förslag
bifalles, skulle det kunna medföra behov att öka riksräkenskapsverkets personalkostnader
exempelvis genom anslag på tilläggsstat. Men vilket kostnadsbelopp,
som därvid blir högst, kan jag i detta nu lämna därhän.

Jag tror således icke, att man kan diskutera delta spörsmål ur några ekonomiska
kostnadssynpunkter, utan man får se frågan ur lämplighetssynpunkter.
Jag för min del tror, att det är lämpligast att i detta avseende följa
det förslag som Kungl. Majd framlagt.

Sedan vill jag bara säga några få ord beträffande reservationen nr 4). Liksom
herr Mårtensson betraktar jag denna reservation såsom varande något
lösligt hopkommen. Vi underkastade ju, såsom jag förut antytt, förslaget en
mycket omsorgsfull granskning; vi kontrollerade styrelsens organisation och
dess personalbehov byrå efter byrå och gjorde de anmärkningar, som vi ur
våra synpunkter ansågo skäliga och lämpliga. Vi gjorde på samma sätt beträffande
arbetsförmedlingens olika organ, länsorganen och de lokala organisationerna.
När vi gått igenom detta, kommo vi till det resultatet, att man
kunde göra en nedprutning i organisationen vad beträffar tjänstemannaantalet
både lokalt och även därigenom, att man flyttade över en del tjänster från
ordinarie stat till extraordinarie. Genom den sistnämnda åtgärden sparade man
visserligen icke kostnadsmässigt några medel men gjorde det möjligt att för
den händelse det skulle visa sig, att organisationen vore tilltagen större än
vad behovet framdeles kunde motivera, skära ned densamma. Man band sig
således icke fast för en större organisation än som var oundgängligen nödvändig.

När vi gjorde denna omsorgsfulla genomgång och granskning, kommo vi
fram till det resultat, som närmast är redovisat på s. 86 i utskottsutlåtandet
i den bilaga, som visar, hur man flyttat över tjänster från ordinarie stat till
extraordinarie stat och minskat det totala antalet tjänster.

Lördagen den 28 juni 1947 fm.

Nr 30.

Inrättande av en arbetsmarknadsstyrelse samt förstatligande av den offentliga
arbetsförmedlingen m. m. (Forts.)

Då vi funno, att utskottsavdelningen var färdig att taga ståndpunkt till
personalantalet ur dessa synpunkter, framkom, det yrkande, som sedermera
är preciserat i reservationen nr 4), enligt vilket man ville göra en ytterligare
nedskärning av organisationen. Jag tror icke, att man i detta avseende byggt
på någon verklig utredning och uträkning, utan man har ansett det lämpligt
att visa större intresse för nedpressningar än utskottsmajoriteten. Därför har
man samlat sig kring denna linje. Jag skulle för min del tro, att en nedskärning
på detta sätt ej kan genomföras utan risk att organisationen icke kan
fylla sitt mål och motsvara de krav man vill ställa på densamma. Det är
därför jag för min del icke kan biträda denna nedskärning.

Jag kan således, herr talman, sammanfatta mitt yrkande så, att jag beträffande
de föredragna reservationerna instämmer i yrkandet om bifall till
reservationen nr 3), medan jag beträffande de andra reservationerna yrkar
bifall till utskottets hemställan.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss: Herr talman!
Jag tänker icke taga kammarens uppmärksamhet i anspråk många minuter
Jag befinner mig i det ovanliga läget, att Kungl. Maj:ts förslag på den punkt,
där jag tänker yttra mig, har tillstyrkts av alla, som bruka kalla sig borgerliga
representanter, plus herr Eriksson i Stockholm, under det att alla mina
meningsfränder i övrigt gått på en annan linje. Jag förmodar, att jag icke
tolkat läget fel, om jag säger, att det väl beror på att en av utskottets ledamöter
själv är överrevisor och lyckats övertyga alla sina partivänner utom
herr Eriksson om att den linjen, att det ej skall finnas revision från riksräkenskapsverkets
sida, är den riktiga.

Det är klart, att i alla sådana frågor lönar det sig mycket litet att försöka
övertyga varandra om huruvida riksräkenskapsverkets revision behövs eller
ej. Jag förmodar, att många ämbetsverk skulle på samma sätt säga, att det
är onödigt med riksräkenskapsverkets revision. Men vi ha ändå kommit
till det resultatet, att det för ämbetsverkens verksamhet är skäligt att ha
en central instans för den kamerala revisionen. Kungl. Maj:t har gått på den
linjen, att arbetsmarknadsstyrelsen icke är på det viset avvikande från andra
ämbetsverk, att den skulle kunna undvara denna revision från riksräkenskapsverkets
sida.

Det är klart, att om man säger, att det kommer att leda till mera byråkrati
än om man ej bär denna revision, så är det omöjligt att motbevisa ett dylikt
påstående. Jag tror mig bara våga försäkra, att riksräkenskapsverket är så
inrättat, att det kan anpassa sin revision efter de olika förhållandena inom
de olika verken.

Vad som återstår är egentligen bara frågan: finns det någon anledning alt
bryta ut detta stora ämbetsverk med dess viktiga uppgifter från den granskning
av riksräkenskapsverket, som alla andra ämbetsverk äro underkastade?
Det skall finnas mycket starka skäl för att i detta fall göra ett undantag. Jag
kan icke se, att sådana starka skäl föreligga. Jag vill därför tillstyrka, att
kammaren i detta fall följer Kungl. Maj ds förslag, som vunnit jämnt hälften
av utskottets ledamöter på sin sida och endast med lottens hjälp fallit. Jag
är övertygad, att om man följer utskottet kommer man ganska snart att fråga
sig: hur kan det komma sig, att just detta ämbetsvei-k är undantaget? Då
kommer krav på att återinföra riksräkenskapsverkets revision att resas. Det
är lika gott att taga det i dag som senare. Jag förordar alltså, att kammaren
i detta fall följer den hälft, som står på reservationen för Kungl. Maj ds
förslag.

Nr 30.

Lördagen den 28 juni 1947 fm.

Inrättande av en arbetsmarknadsstyrelse samt förstatligande av den offentliga
arbetsförmedlingen m. m. (Forts.)

Herr statsrådet Mossberg: Herr talman! Jag måste taga kammarens tid
i anspråk några ögonblick med anledning av herr Erikssons i Stockholm
anförande, då han" talade om arbetsmarknadsstyrelsen som ett byggande
verk. Herr Eriksson var uppenbarligen inne på den tanken, att utvecklingen
hade gått därhän, att det icke vore behövligt, att arbetsmarknadsstyrelsen
skulle vara utrustad med tekniska resurser för att verkställa byggnadsarbeten.
Herr Eriksson talade om att vi tidigare, när den gamla arbetslöshetskommissionen
bvggde, inte hade några statliga organ för vägbyggnader ute
i landet; då var det naturligt att AK byggde. Han fann det också fullt naturligt,
att om man i arbetslöslietsbekämpande syfte skulle bygga dubbelspår vid
järnvägen, skulle det vara järnvägsmyndighetema som skötte denna byggnation
liksom andra byggnationer inom jämvägsförvaltningen.

Jag vill genast säga, att i dessa hänseenden finns det .ingen skiljaktig uppfattning
mellan herr Eriksson och mig. Den investeringsreserv, som vi räkna
med för den händelse vi komma i en arbetslöshetssituation, omfattar arbetsobjekt
av alla upptänkliga slag. Den omfattar varje slag av arbeten som
normalt innefattas i statliga, kommunala eller statsunderstödda investeringar.
Det är klart, att man skall sträva efter att, om det blir en avmattning på
arbetsmarknaden, låta de ordinarie verken utföra byggnadsföretag i arbetslöshetsbekämpande
syfte. Det är icke om detta, som meningsskiljaktigheterna
göra sig gällande. Men därest det är någon i kammaren som har den uppfattningen,
att man skulle kunna låta t. ex. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
ersätta arbetsmarknadsstyrelsen som det centrala byggande verket vid en
arbetslöshetskris, skulle jag vilja säga, att detta enligt min mening ar en felaktig
tanke. Den reserv, som vi räkna skola kunna tagas i anspråk för att
skapa sysselsättning åt folk, för den händelse konjunkturutvecklingen skulle
vända sig, innefattar en mångfald arbeten, som överhuvud taget ej falla inom
någon statlig myndighets verksamhetsområde. Det är på sådana områden,
som jag tror, att det är av den största betydelse, att man har möjlighet att
låta arbetsmarknadsstyrelsen uppträda som ett byggande organ.

Jag vill bara i detta hänseende hänvisa till de smärre kommunerna. Det
är en mångfald kommunala anläggningar av olika slag, som böra utföras i
samband med vikande konjunkturer. Dessa mindre kommuner disponera
som regel ej över sådan teknisk expertis, att de själva snabbt kunna klara ett
sådant arbete. Det innebär en utomordentlig smidighet i organisationen ad,
om det låser sig på någon punkt, arbetsmarknadsstyrelsen har möjlighet att
gripa in och säga: vi bygga i vår egen regi för att snabbt komma i gång

Sedan är det också en annan synpunkt, som talar för att man skall lata
arbetsmarknadsstyrelsen utföra vissa arbeten. Hur vi än göra med arbetsmarknadsstyrelsen
som ett byggande verk behöva vi ha teknisk expertis och
personal i arbetsmarknadsstyrelsen. Jag är ganska rädd för att denna tekniska
personal skall bli övervägande teoretiskt inriktad. Om den far möjlighet
till viss praktisk sysselsättning, tror jag, att hela arbetsmarknadsstyrelsens
planläggning för en arbetslöshetskris drar gagn av detta.

Herr Mårtensson erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Jag skall efter herr statsrådet Mossbergs klarläggande anförande
icke yttra mig vidare om herr Erikssons i Stockholm inställning til
reservationen, men lag kan dock icke underlata att säga, att om den
gande verksamheten överflyttades till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen skulle
det kunna betyda, att vi i händelse av en svår arbetslöshetskris måste skapa
ett nytt organ, som finge ta hand om de arbetslösa.

Lördagen den 28 juni 1947 fm.

Nr 30.

Inrättande av en arbetsmarknadsstyrelse samt förstatligande av den offentliga
arbetsförmedlingen m. m. (Forts.)

Finansministern nämnde i sitt anförande något om revisionen, och han
uttalade en undran, om det kunde vara lämpligt att undandra detta nytillskapade
ämbetsverk riksräkenskapsverkets revision. Ja, men man kan ju också
fråga sig, om det finns några särskilt starka skäl, som tala för att ett nytt
ämbetsverk skall avstå från en smidig och modern revision till förmån för
en mera stel och byråkratisk sådan. Det förhåller sig väl ändå så, att med
riksräkenskapsverkets revisionsförfarande dröjer det ungefär två å tre år,
innan den som begått ett fel drabbas av anmärkning därför. Sådana dröjsmål
förekomma icke inom den revision vi tänkt oss för arbetsmarknadsstyrelsens
vidkommande, utan där kunna anmärkningarna komma inom mycket kortare
tid, i regel inom några månader och i vissa fall kanske inom några veckor.

Härpå anförde

Herr Jonsson i Järvsand: Herr talman! Jag har begärt ordet för att framföra
några synpunkter på en detalj i den föreliggande frågan, som ännu icke
varit föremål för debatt här.

Jag har väckt en motion, som avstyrkts av statsutskottet, om de partiellt
arbetsföras inordnande i produktionen. Jag tror att vi allesammans kunna
vara överens om att detta är en mycket betydelsefull fråga och att de partiellt
arbetsföras inordnande i produktionen kommer att bli betydelsefullare,
ju knappare tillgången på arbetskraft blir. Jag tror också att vi kunna vara
överens därom, att rent humanitära skäl tala för att dessa partiellt arbetsföra
i största möjliga utsträckning beredas möjlighet till utkomst. Den kommitté,
som haft att behandla frågan om de partiellt arbetsföras ställning, har föreslagit
sammanlagt 141 tjänster för här ifrågavarande verksamhet. I propositionen
föreslås 69 tjänster, vilket också är utskottets förslag. I motionen har
jag utöver de i propositionen föreslagna tjänsterna föreslagit ytterligare 24 dispensärkuratorer
eller en sådan för varje län, vilka tjänstemän som speciell
uppgift skulle ha arbetsberedning åt före detta lungsjuka, en grupp, som det på
grund av många omständigheter är mycket svårt att placera i produktionen.
Vid samtal med tjänstemän i arbetsförmedlingarna får man alltid höra hur
svårt det är att bereda just dessa arbetssökande arbete, detta må nu bero på
bacillskräck eller andra orsaker. Det behövs därför tjänstemän, som kunna
upplysa folk och återinföra dessa människor i produktionen, och jag bär därför
i motionen föreslagit dessa 24 dispensärkuratorer. Det är enligt min
åsikt ett ganska rimligt förslag särskilt om man betänker att kommittén föreslagit
141 tjänstemän.

Jag tror för min del, att dessa tjänstemän skulle komma att göra mycket
stor nytta. Riktigheten av detta mitt antagande bevisas av statistiken över
arbetsförmedlingsverksamheten. År 1945 utgjorde antalet arbetssökande före
detta lungsjuka 569, medan motsvarande siffra år 1946 steg till 1 428. Ett
återförande av dessa människor i produktionen borde, såsom jag ser saken,
vara en mycket lönande uppgift för samhället. Vi skola emellertid icke tro,
att detta är möjligt, om vi icke anställa tjänstemän, som kunna helt ägna
sig åt denna sak.

Utskottet framhåller emellertid för sin del, att det är all anledning att vara
återhållsam vid tillskapandet av nya befattningar, och jag förstår ju att,
såsom tiderna äro, mycket talar för en sådan ståndpunkt. Jag har icke heller
tänkt ställa något yrkande om bifall till min motion, men jag skulle ha haft
mycket god lust därtill, om det bara stått i min förmåga alt avgöra, om alla
andra befattningshavare i den nya organisationen komma att visa sig nöd -

Nr 30.

Lördagen den 28 juni 1947 fm.

Inrättande av en arbetsmarknadsstyrelse samt förstatligande av den offentliga
arbetsförmedlingen m. m. (Forts.)
vändiga. Det finns säkerligen i denna institution en hel del befattningshavare,
som äro mindre nödvändiga än de av mig föreslagna. Jag skall som sagt icke
nu ställa något yrkande om bifall till motionen, utan jag nöjer mig med att
trycka på vad utskottet säger, nämligen att ett särskilt skäl för utskottets
ställningstagande till motionens förslag varit den omständigheten, att »frågan
om organisationen för arbetsvärden bör prövas i samband med att ställning
tages till övriga spörsmål rörande de partiellt arbetsföra».

Samtidigt som jag alltså särskilt understryker vad utskottet här skrivit,
vill jag till statsrådet Mossberg framföra en vädjan om att vi om möjligt
vid nästa års riksdag måtte få tillfälle att få ta ställning till just denna del
av organisationen för arbetsvärden, som jag för min del tror att vi mycket
väl behöva i vårt samhälle.

Herr talman! Jag har som sagt inte något yrkande att ställa i fråga om
detta avsnitt av den stora frågan, utan jag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. På därå av herr förste vice
talmannen given proposition biföll kammaren till en början utskottets i
punkten a) gjorda hemställan.

Beträffande utskottets hemställan i punkten b) gav herr förste vice talmannen
propositioner dels på bifall till utskottets berörda hemställan, dels ock
på bifall till den av herr Johan Bernhard Johansson in. fl. avgivna, med 2:o)
betecknade reservationen; och fann herr förste vice talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Rubbestad begärde
emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkten
b) i utskottets förevarande utlåtande nr 227, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den av herr Johan Bernhard Johansson
m. fl. avgivna, med 2) betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav, att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat, vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 106 ja och 82 nej, varjämte 1 av kammarens
ledamöter avstod från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan i punkten b).

Härpå gav herr förste vice talmannen beträffande utskottets i punkten c)
gjorda hemställan propositioner dels på bifall till utskottets berörda hemställan
dels ock på bifall till den av herr Johan Bernhard Johansson m. fl.
avgivna, med 3) betecknade reservationen; och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Rubbestad
begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes:

Lördagen den 28 juni 1947 fm.

Nr 30.

Inrättande av en arbetsmarknadsstyrelse samt förstatligande av den offentliga
arbetsförmedlingen m. m. (Forts.)

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkten

c) i utskottets förevarande utlåtande nr 227, röstar

Ja j

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den av herr Johan Bernhard Johansson
m. fl. avgivna, med 3) betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning; och befanns därvid att flertalet av kammarens ledamöter röstat
för nej-propositionen, vadan kammaren bifallit den av herr Johan Bernhard
Johansson m. fl. avgivna, med 3) betecknade reservationen.

På därå givna propositioner biföll kammaren vad utskottet i punkterna

d) —f) hemställt.

Herr förste vice talmannen gav härefter beträffande utskottets hemställan
i punkterna g), h) och i) propositioner dels på bifall till vad utskottet i dessa
punkter hemställt dels ock på bifall till utskottets hemställan i nämnda delar
med den ändring däri, som föreslagits i den av herr Johan Bernhard Johansson
m. fl. avgivna, med 4) betecknade reservationen; och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad.
Herr Rubbestad begärde emellertid votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkterna
g), h) och i) uti utskottets förevarande utlåtande nr 227, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som föreslagits i den av herr Johan Bernhard Johansson m. fl.
avgivna, med 4) betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen tillkännagav, att han funne tvekan
kunna råda angående omröstningens resultat, vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 120 ja och 69 nej, varjämte
3 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet i punkterna g)—i) hemställt.

Beträffande utskottets motivering framställde herr förste vice talmannen
härefter propositioner dels på godkännande av den del av utskottets motivering,
som å s. 65 i dess tryckta utlåtande började med orden: »Utskottet
finner» och slutade med orden »och vattenbyggnadsstyrelsen» dels ock på
godkännande av den motivering i motsvarande del, som föreslagits i den av
Andra kammarens protokoll 1947. Nr SO. 5

Nr 30.

Lördagen den 28 juni 1947 fm.

Inrättande av en arbetsmarknadsstyrelse samt förstatligande av den offentliga
arbetsförmedlingen m. m. (Forts.)
herr Karl Andersson m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen; och
fann herr förste vice talmannen den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Mårtensson begärde emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner den del av statsutskottets motivering
i utskottets förevarande utlåtande nr 227, som å s. 65 börjar med orden
»Utskottet finner» och slutar med orden »och vattenbyggnadsstyrelsen»,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt den motivering i motsvarande del, som
föreslagit i den av herr Karl Andersson m. fl. avgivna reservationen.

Kammaren hade alltså godkänt den motivering, som i nu förevarande del
föreslagits i den av herr Karl Andersson m. fl. avgivna reservationen.

På därå av herr förste vice talmannen given proposition blev den del av
motiveringen, som innefattades i den av herr Johan Bernhard Johansson
m. fl. avgivna, med 3) betecknade reservationen, av kammaren godkänd.

Slutligen godkände kammaren på framställd proposition utskottets motivering
i återstående delar.

§ 17.

Herr förste vice talmannen yttrade: Innan kammarens ledamöter åtskiljas
ber jag att få meddela, att det på grund av ärendenas mängd och nödvändigheten
av att få en del av dem avgjorda före det nya budgetårets
ingång, d. v. s. senast måndag kväll, torde bli nödvändigt att utlysa ett
sammanträde till i morgon kl. 2. Sedan blir det beroende på hur ärendenas
behandling fortskrider i kväll och i natt, huruvida detta plenum endast
skall behöva bli ett bordläggningsplenum eller om det skall bli ett arbetsplenum.
Detta är en sak, som det nu är omöjligt för presidiet att avgöra.

Som tiden nu var långt framskriden, beslöt kammaren på förslag av herr
förste vice talmannen att uppskjuta handläggningen av övriga å föredragningslistan
upptagna ärenden till kl. 7.30 em., då enligt utfärdat anslag detta
plenum komme att fortsättas.

Lördagen den 28 juni 1947 fm.

Nr 30.

§ 18.

Herr förste vice talmannen lämnade på begäran ordet till

Herr Hansson i Skediga, som anförde: Herr talman! På grund av bristen
på materiel och arbetskraft har byggnadsverksamheten reglerats genom omiattande
lagstiftningsåtgärder. De ofta ändrade bestämmelserna om tillstånd
för byggnadsarbete kunna icke sägas vara utformade på ett för den
stora allmänheten lättförståeligt sätt. Det kan exempelvis erinras om, att
myndigheterna skilja mellan tre slag av byggnadsarbete, nämligen sådant
som får utföras utan tillstånd av vare sig länsarbetsnämnder eller arbetsmarknadskommission,
sådant byggnadsarbete, vartill kräves tillstånd av länsarbetsnämnden,
samt byggnadsarbete, som fordrar tillstånd av arbetsmarknadskommissionen.
Sistnämnda byggnadstillstånd måste kompletteras med
medgivande att påbörja arbetet. Det är givetvis icke lätt att veta, när tillstånd
av den ena eller andra sorten kräves, eller när till äventyrs ett byggnadsarbete
får utföras utan något som helst tillstånd. Av den anledningen
har konflikt alltemellanåt inträffat mellan den byggande allmänheten och
de närmast ansvariga myndigheterna.

För att tillse att bestämmelserna angående byggnadstillståndslagstiftningen
följas ha byggnadskontrollanter tillsatts av arbetsmarknadskommissionen
och länsarbetsnämnderna. Av meddelanden från bygderna framgår, att nämnda
kontrollanter företagit åtskilliga ingripanden, därför att den ena eller
andra formaliteten inte varit ordnad. Det synes vidare framgå, att ingreppen
icke skett med nödig smidighet och psykologisk urskiljning och att därför
en ganska stark irritation uppstått. Till denna bär bidragit den omständigheten,
att kontrollanternas kunskaper om praktiskt byggnadsarbete
i många fall visat sig vara synnerligen begränsade och det särskilt i betraktande
av den pondus man velat uppträda med gentemot den andra parten.
Det kan vara förklarligt att man misstager sig på om ett arbete avser
uppförandet av en bostad, en loge eller en potatiskällare liksom det kan
vara svårt att se skillnaden mellan vad som är avsett att bli en potatiskällare
eller ett garage. Låt vara att dylika misstag äro förklarliga, men de
påverka dock vederbörandes uppfattning i den riktningen, att byggnadsarbetet
i fråga är av den omfattning att det kräver byggnadstillstånd. En
riktigare uppfattning om vad som egentligen förehaves liksom också ett lättare
handlag skulle utan tvivel undanröja mycket av det missnöje som nu
råder med bvggnadsregleringen.

Själva beviljandet av byggnadstillstånd har urartat till ett blankettskriveri
av ett slag, som torde överträffa vad som tidigare åstadkommits på
hithörande område. Behandlingen av inkomna ärenden fördröjs av att flera
olika myndigheter vid sidan av och, som det förefaller, utan närmare kontakt
med varandra utföra i stort sett samma granskningsarbete. Detta har
lett till en utomordentlig ansvällning av byråkratien, som är allt annat än
rimlig i en tid av svår brist på arbetskraft. Frågan uppställer sig följaktligen,
om icke tillämpningen av nämnda lagstiftning skulle kunna förenklas
och ske på ett mera praktiskt och rationellt sätt till båtnad icke endast för
den stora allmänheten utan också för statskassan.

Med anledning av vad jag här anfört tår jag hemställa om andra kammarens
tillstånd att till herr statsrådet Ericsson få ställa följande frågor:

Anser herr statsrådet att kontrollen över efterlevnaden av lagstiftningen
om byggnadstillstånd handhaves på ett ur allmänhetens synpunkt tillfredsställande
sätt?

Interpellation.

Nr 30.

Lördagen den 28 juni 1947 fm.

Interpellation.

Interpellation. (Forts.)

Om så icke är fallet, är herr statsrådet beredd att medverka till att en
ändring i av mig antydd riktning kommer till stånd?

Överväger herr statsrådet en förenkling av den procedur, som nu anses
nödvändig för erhållande av byggnadstillstånd?

Denna anhållan bordlädes.

§ 19.

Herr Edberg erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman! 1945 års
riksdag beslöt efter motion av undertecknad 11:321, som tillstyrkts av
andra lagutskottet i dess utlåtande nr 50, att i skrivelse till Kungl. Maj:t,
nr 315, begära, att Kungl. Maj:t måtte vidtaga de åtgärder, som kunde anses
påkallade för att vid vattenregleringsföretag de sakägare, ^ som genom vattenavtappning
kunde komma att lida skada eller intrång på lämpligt sätt erhölle
underrättelse om förestående vattenavtappning.

Då några åtgärder av avsedd art icke synas ha blivit vidtagna — nyligen
refererades i tidningspressen ett fall, då skada uppstått genom vattenavtappning
— anhåller jag om kammarens tillstånd att till herr statsrådet och
chefen för justitiedepartementet få framställa följande spörsmål:

Kan det förväntas, att de i riksdagens förenämnda skrivelse angivna åtgärderna
bliva vidtagna inom en nära framtid?

Denna anhållan bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.56 em.

In fidem:
Gunnar Britth.

Lördagen den 28 juni 1947 em.

Nr 30.

Lördagen den 28 jnni.

Kl. 7.30 em.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet; och leddes därvid
förhandlingarna till en början av herr andre vice talmannen.

§ 1.

Upplästes följande till kammaren inkomna läkarintyg:

Härmed intygas, att riksdagsman Per Johnsson, f. 1898, från Mörrum, sedan
den 25 juni 1947 är intagen för vård å Karlshamns lasarett.

Karlshamn den 26 juni 1947.

A. Tjellström,

leg. läkare.

Kammaren beviljade herr Johnsson i Kastanjegården ledighet från riksdagsgöromålen
tills vidare från och med den 25 innevarande juni.

Härefter meddelade herr andre vice talmannen, att herr Andersson i Alfredshem,
som vid kammarens sammanträde den 23 april 1947 med läkarintyg
styrkt sig tills vidare vara hindrad att deltaga i riksdagsgöromålen,
denna dag åter intagit sin plats i kammaren.

Vidare meddelade herr andre vice talmannen, att herr Spångberg, som vid
kammarens sammanträde den 3 innevarande månad likaledes med läkarintyg
styrkt sig tills vidare vara hindrad deltaga i riksdagsgöromålen, från och
med den 21 juni åter kunnat intaga sin plats i kammaren.

§ 2.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 228, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret 1947/48 till åtgärder för arbetsmarknadens
reglering m. m.

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr 286, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över socialärenden för den 16 maj 1947, föreslagit
riksdagen att för budgetåret 1947/48 under femte huvudtiteln anvisa
till Åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m. ett reservationsanslag av
1 000 000 kronor och till Kostnader för överflyttning av arbetskraft ett reservationsanslag
av 100 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte för budgetåret 1947/48 under V
huvudtiteln anvisa

a) till Åtgärder för arbetsmarknadens reglering in. m. ett reservationsanslag
av 1 000 000 kronor;

b) till Kostnader för överflyttning av arbetskraft ett reservationsanslag av
100 kronor.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Johan Bernhard Johansson, Gränebo, Mannerskantz, fröken
Andersson, herrar Gustav Emil Andersson, Rubbestad, Pettersson i Dahl och

Anslag till
arbetsmarknadens
reglering
m. m.

Nr 30.

Lördagen den 28 juni 1947 em.

Anslag till arbetsmarknadens reglering in. m. (Forts.)

Holmström, vilka ansett, att utskottet bort hemställa att riksdagen måtte för
budgetåret 1947/48 under V huvudtiteln anvisa

a) till Åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m. ett reservationsanslag
av 100 kronor;

b) till Kostnader för överflyttning av arbetskraft ett reservationsanslag av
100 kronor:

2) av herrar Gränebo, Gustav Emil Andersson, Rubbestad och Pettersson
i Dahl, vilka ansett, att utskottet bort föreslå ett omedelbart avskaffande av
den nu för dagunderstödet gällande dyrortsgraderingen och dettas fastställande
till belopp, som vore gällande för nuvarande ortsgruppen II.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid anförde:

Herr Hagård: Herr talman! Jag kan inte underlåta att säga några ord i
detta ärende, som ju intimt sammanhänger med det ärende vi behandlade
före middagspausen. Arbetsmarknadens planering innefattar ju i regel grunderna
för den verksamhet, som skall bedrivas under nästkommande budgetår.
Denna gång förekommer en nyhet, som jag med några ord skall beröra,
nämligen i fråga om kontrollen av de arbetslösa.

Fn av förutsättningarna för att man skall erhålla arbetslöshetshjälp är
att man hos offentlig arbetsförmedling sökt men inte erhållit arbete. Detta
skall verifieras genom att man inställer sig på arbetsförmedlingens kontor,
där man får en påskrift på arbetslöshetskortet, vilken gäller som intyg på
att man sökt men inte erhållit arbete. Under normala förhållanden är detta
en enkel procedur, men vid större kriser är det svårt för arbetsförmedlingarna
att klara kontrollarbetet samtidigt med det egentliga förmedlingsarbetet,
och man har därför sökt finna en ny formel. Man har gått så långt,
att man velat slopa tvånget för den hjälpsökande att inställa sig på arbetsförmedlingskontoret
för att få kontrollstämpeln. Man bär föreslagit, att det
skall räcka med att den hjälpsökande lämnar en skriftlig deklaration till
arbetsförmedlingskontoret.

Det må vara hänt, att det under en verklig kris kan vara försvarligt med
ett sådant förfarande, men här uppstår frågan, hur man skall bedöma, huruvida
det råder en kris. Om man skulle kalla det läge, som inträffar så
gott som varje vinter, nämligen att det råder säsongarbetslöshet, för en kris,
då vore det enligt mitt förmenande beklagligt, om man så starkt eftersatte
kontrollen. Det gäller för arbetsmarknadsorganet, arbetsmarknadsstyrelsen,
att giva ett klart och bestämt besked på den punkten.

Jag har emellertid mera fäst mig vid en annan sak, nämligen att dessa deklarationer
skola kontrolleras, icke av de kommunala arbetslöshetsorganen
eller av arbetslöshetskassorna, utan av den offentliga arbetsförmedlingen.
Jag vill rikta en bestämd gensaga mot denna punkt i det föreliggande förslaget.
Man har alltid strävat efter att låta arbetsförmedlingsorgan vara
opartiska. Man har alltid hävdat, att den offentliga arbetsförmedlingen skall
vara neutral. Man borde väl därför i detta sammanhang eftersträva att icke
tilldela den offentliga arbetsförmedlingen en kontrollerande uppgift.

Jag kan inte heller underlåta att fästa uppmärksamheten på att det enligt
uppgifter, som föreligga i propositionen, förekommit en så omfattande arbetslöshetsbekämpande
verksamhet under 1946, att det för detta ändamål
enbart av statsmedel utbetalats 20 miljoner kronor, varav 14 miljoner för
beredskapsarbeten och närmare en halv miljon kronor i kontantunderstöd.
Lägger man därtill de kontantunderstöd, som utbetalats genom arbetslöshetskassorna,
d. v. s. 11 miljoner, kominer man upp till ett betydande be -

Lördagen den 28 juni 1947 em.

Nr 30.

Anslag till arbetsmarknadens reglering m. m. (Forts.)
lopp. Man måste säga sig, att det föreligger något fel i konstruktionen av
denna verksamhet. Man måste sträva efter att komma ifrån detta^ under en
tid av exceptionell högkonjunktur. Jag har inhämtat, att vi ännu så sent som
i maj månad i år hade inte mindre än 1 000 man sysselsatta i beredskapsarbeten.
Det är oförklarligt att detta alltjämt kan pågå. Jag har sökt få en
förklaring på detta, och jag kan inte förstå annat än att detta faktum sammanhänger
med att det finns ett bestämt arbetsintresse förknippat med arbetenas
slutförande och att detta är orsaken till att 1 000 människor fortfarande
utföra beredskapsarbeten, medan hela näringslivet ropar efter arbetskraft.

Vidare erhöllo för bara någon månad sedan inemot 200 man arbetslöshetsunderstöd.
Man frågar sig, vad det kan vara för människor som behöva
arbetslöshetsunderstöd under denna tid. Jag skulle vilja råda den nya arbetsmarknadsstyrelsen
att undersöka, hur det i detta avseende förhåller sig
på de olika orterna, och att söka utreda, vad de hjälpsökande utgöra för slags
klientel. Jag vill också fråga, om det är nödvändigt att Hälsingborgs stad
får statsbidrag för att lämna understöd åt en enda man. Det kan inte heller
vara riktigt att t. ex. Göteborgs stad erhåller statsbidrag för att lämna understöd
åt fem människor, eller en skogssocken i Värmland, som har tre understödda.
Jag är övertygad om att det finns andra möjligheter att hjälpa
dessa människor. Den nuvarande verksamheten för med sig, att man i dessa
kommuner tvingas uppehålla en organisation, som är alldeles onödig, eftersom
man har andra organ att omhändertaga dessa människor. Även inom
arbetsmarknadskommissionen måste man alltjämt uppehålla en viss organisation
för detta ändamål. Här tarvas ett bestämt ingripande, och jag vill
föreslå, att regeringen verkligen undersöker, hur det ligger till på detta
område. Det bör vara möjligt att låta andra organ omhändertaga denna
verksamhet, om den överhuvud taget är behövlig — vi ha ju bland annat
socialhjälpen som kan inskrida.

Herr talman! Jag kan inte direkt ansluta detta till den reservation, som är
fogad till utlåtandet, och har därför intet yrkande.

Herr Rubbestad: Herr talman! Jag instämmer i vad herr Hagård nyss
sade i sitt anförande om att det är skäl för regeringen att noga undersöka
detta ärende. Jag begärde ordet för att säga ett par ord om de vid utlåtandet
fogade reservationerna. Jag har anslutit mig till båda reservationerna,
och jag skall försöka helt kort ange de åsikter, som ligga bakom dem.

Den första reservationen riktar sig mot anslaget till åtgärder för arbetsmarknadens
reglering. Utskottet har tillstyrkt ett anslag på 1 miljon kronor.
Emellertid har arbetsmarknadskommissionen till sitt förfogande en
reservation på 26 miljoner kronor, och med hänsyn till det läge, som nu
råder på arbetsmarknaden och som man kan vänta kommer att stå kvar
under en längre tid, ha vi reservanter ansett, att det inte behövs något ytterligare
anslag, och vi ha därför yrkat, att det i stället för denna miljon skall
beviljas ett markerat belopp av 100 kronor såsom reservationsanslag.

Den andra reservationen gäller eu helt annan sak, nämligen .systemet för
utanordnande av dagbelopp till arbetslösa. Som vi veta är detta dagbelopp
för närvarande dyrortsgraderat. Det utgår i ortsgrupp 1 med 2 kronor
50 öre för eu ensamstående, med 4 kronor för makar, med 85 öre per
barn, om det finns högst 3 barn, och med 80 öre per barn till familjer med
4 eller flera barn. I ortsgrupp 111 utgår det med 3 kronor till ensamstående,
med 4 kronor 50 öre till makar, med 1 krona 25 öre per barn om det finns
högst 3 barn samt med 80 öre per barn om det finns 4 eller flera barn.

Nr 30.

Lördagen den 28 juni 1947 em.

Anslag till arbetsmarknadens reglering m. m. (Forts.)

Detta medför att för en familj med tre barn blir bidraget i ortsgrupp I
högst 6 kronor 55 öre per dag, men i ortsgrupp III högst 8 kronor 25 öre.
För en familj med sex barn blir bidraget 8: 95 respektive 10: 65.

Vi reservanter ha ansett, att det inte är rimligt med denna stora skillnad
i utbetalning av dagunderstöd. De som bo i ortsgrupp III få 1: 70 mer per
dag, d. v. s. 51 kronor mer per månad. Då dessutom hyresbidrag kunna
utgå till dessa familjer och även hyresbidragen äro dyrortsgraderade —
de utgå på ortsgrupp I med 40 kronor och på ortsgrupp III med 90 kronor,
alltså eu skillnad på 50 kronor — erhåller en familj med tre barn i ortsgrupp
III 101 kronor mer än motsvarande familj i ortsgrupp I. Vi ha inte
ansett detta vara riktigt, utan vi ha ansett det mer berättigat att ungefär
samma understöd utgår, antingen man bor i ortsgrupp I eller III.

Bondeförbundet har ju alltid varit emot denna dyrortsgradering, och det
är med glädje vi konstatera, att man börjat undan för undan rucka på detta
system. Vi hälsa därför med glädje att utskottet i år intagit en så positiv
ställning till frågan att det skrivit: »Utskottet förutsätter, att på den pågående
utredningen rörande, bland annat, nämnda dyrortsgraderings slopande
grundat förslag skall komma att föreläggas nästa års riksdag.»

Detta är ju ett positivt uttalande. Vi reservanter äro emellertid av den
meningen, att det inte är en dag för tidigt att dyrortsgraderingen slopas
redan nu, och vi ha därför hemställt, att riksdagen måtte besluta, att dagunderstöden
skola utgå med de för ortsgrupp II nu gällande beloppen.
Jag ber att få yrka bifall till både reservation 1) och reservation 2).

Häruti instämde herrar Pettersson i Dahl och Werner.

Herr statsrådet Mossberg: Herr talman! Jag är ledsen över att behöva
taga kammarens tid i anspråk när föredragningslistan är så lång, men det
anförande, som lien'' Hagård nyss höll, kan enligt min mening inte få stå
oemotsagt. Herr Hagård riktade ganska grava erinringar mot den statliga
arbetslöshetspolitiken. Han kom med uppgifter, som jag åtminstone
delvis känner igen från den pressdebatt, som under den senaste tiden förts
på visst håll.

Herr Hagård var misslynt med att statsmakterna uppehålla en viss arbetslöshetsbekämpande
verksamhet i en tid, då näringslivet ropar efter arbetskraft.
Det kan för en ytlig betraktare framstå såsom motsägelsefullt att
vi å ena sidan ha brist på arbetskraft och å andra sidan ha utgifter för arbetslöshet.
Om man bara tänker efter något litet, finner man emellertid, att
detta är ett fullt naturligt sakernas tillstånd. Vi ha en omställningsarbetslöshet
och en konjunkturarbetslöshet, som kan ha en hel mängd olika orsaker,
t. ex. brist på bränsle eller material. Till och med bristen på arbetskraft
kan förorsaka arbetslöshet, nämligen om den sätter in på punkter, som
äro att betrakta som flaskhalsar i produktionen. Det är emellertid en annan
omständighet, som i detta fall spelar huvudrollen, nämligen att vi ha ett
hårt vinterklimat. Detta har lett till att vi alltid haft säsongvariationer
i sysselsättningen, och dessa säsongvariationer kunna vi inte komma ifrån
ens under en högkonjunktur.

Jag skall lämna några aktuella siffror över arbetslöshetshjälpen, för att
kammaren skall få klart för isig, på vilket sätt denna hjälpverksamhet
administreras. Vi hade vid utgången av maj månad i år 2 098 hjälpsökande
arbetslösa. Detta antal utgör emellertid bara 45,7 procent av antalet
hjälpsökande arbetslösa vid motsvarande tidpunkt förra året. Antalet hjälpsökande
arbetslösa har således på ett år minskat med mer ä/1 hälften. Om

Lördagen den 28 juni 1947 em.

Nr 30.

Anslag till arbetsmarknadens reglering in. in. (Forls.)
man sedan ser efter, hur dessa hjälpsökande arbetslösa fördela sig geografiskt
över landet skall man finna, att vi vid utgången av maj i de tre största
städerna hade ett antal hjälpsökande arbetslösa på summa 462. I Göteborgs
och Bohus län i de gamla stendistrikten, som äro ett sedan länge
mycket besvärligt arbetsmarknadsområde, hade vi 295 hjälpsökande arbetslösa.
Så ha vi Västemorrlands län, som också har ett visst anseende på
detta område. Där hade vi 523 man anmälda, och slutligen funnos i Norrbotten
280 anmälda. Detta betyder, herr Hagård, att om man tar bort
de tre storstäderna, Göteborgs och Bohus län samt Västemorrlands och
Norrbottens län, hade vi i hela landet i övrigt vid utgången av maj månad
bara 538 hjälpsökande arbetslösa.

Jag skall ge ett exempel på vad säsongvariationerna betyda. Det är framför
allt säsongvariationema som göra att arbetsmarknadskommissionen nu
mitt under högkonjunkturen får behålla en viss verksamhet både på arbetslinjen
och på understödslinjen. Säsongvariationema äro mycket skiftande
i olika delar av landet, men de äro störst i Norrbottens län. Jag kan nämna
att i januari månad i år hade vi en arbetslöshet i Norrbottens län som var
sex gånger större än den arbetslöshet som vi hade i slutet av förra sommaren.
Om man ser, hur denna arbetslöshet fördelar sig, finner man, att
det där uppe i regel är småbrukare, som tillika syssla med diversearbete
och äro bosatta i sådana trakter, där skogsarbete på vintem icke står till
buds, som måste vända sig till arbetslöshetsorganen för att få hjälp till sin
utkomst.

Jag kan också nämna, för att visa säsongvariationema, att från den 30
april till den 31 maj antalet hjälpsökande i hela landet — alltså på en enda
månad — minskat med omkring 40 procent. Till och med inom ett sådant
yrkesområde som lantarbetarna hade vi under mars månad ett antal arbetslösa
av 8,5 procent av hela antalet medlemmar inom detta fackförbund.

Om man tar i betraktande åldern hos dem, som för närvarande uppbära
hjälp från staten, finner man att i hela landet vid utgången av maj månad
inte mindre än 73,5 procent var över 50 år. Det betyder, att till ?/4 vårt arbetslöshetsproblem
på sätt och vis är ett ålderdomsproblem, som drabbar
vissa människor som kommit till en ålder, när det är ganska svårt och stundom
omöjligt att föra dem över till andra arbetsuppgifter.

Om man ser på hur de fördela sig yrkesmässigt kan jag nämna för herr
Hagård den litet överraskande siffran, att av det antal hjälpsökande arbetslösa,
som vi hade i de tre storstäderna vid utgången av maj, inte mindre än
något över 62 procent hänfördes till sådana yrken som handel, förvaltning,
arbetsledning och fria yrken. I storstäderna är med andra ord arbetslöshetsproblemet
till mycket stor del ett de utrationaliserade tjänstemännens problem.
Det är alltså de som i slutet av maj månad bildade den största hjälpsökande
gruppen i de tre storstäderna.

Om jag sedan ser på hur dessa hjälpåtgärder ha fördelat sig på arbetslinjen
och understödslinjen, så är ju den fullkomligt överväldigande delen
hjälpta genom arbete. Herr Hagård ondgjorde sig över att det fortfarande
utgick kontantunderstöd och alt härför åtgått inemot V» miljon kronor. Jag
kan nämna, att vid utgången av maj månad sammanlagt 37 personer i hela
landet hade kontantunderstöd. Detta antal hade den 18 juni i år gått ned till
19 stycken. Till största delen utgingo dessa kontantunderstöd till s. k. arkivarbetare,
alltså f. d. tjänstemän som voro underkastade s. k. skiftning på
arkivarbete för att inte definitivt fastna i denna hjälpform.

Herr Hagård nämnde siffran V, miljon som understödsverksamheten kostat.
Ja, det är riklig!, herr Hagård. 1946 kostade kontantunderstöden 672 000

Nr 30.

Lördagen den 28 juni 1947 em.

Anslag till arbetsmarknadens reglering m. m. (Forts.)
kronor, men om man tar det gångna budgetåret och alltså räknar från den 1
juli 1946 och till den 21 juni i år, d. v. s. den dag, från vilken jag har min
siffra, kostade kontantunderstöden inte mer än 225 000 kronor. Jag har med
vad jag förut sagt visat, att kontantunderstöden också äro sammankopplade
med säsongvariationerna för arbetslösheten, eftersom det på sommaren praktiskt
taget inte är någon som har understöd.

Herr Hagård sade, att här tvingar man kommunerna att uppehålla en
organisation för att lämna understöd i enstaka fall. Jag vill då erinra om att
det i varje särskilt fall är kommunerna själva som begära hos arbetsmarknadskommissionen
att få tillämpa systemet med dagunderstöd. Jag förmodar
att det skulle vara en ganska obehaglig åtgärd, om man helt och hållet nu
skulle dra in dagunderstödsverksamheten och alltså — visserligen i ett relativt
fåtal fall — vara tvingad att hänvisa arbetslösa till fattigvården. Det är
för mig ingen sympatisk åtgärd.

Vidare framhöll herr Hagård, att beredskapsarbetena kostade så mycket
pengar, och nämnde, om jag hörde rätt, att arbetsmarknadskommissionen
under de tre första kvartalen av innevarande budgetår skulle ha beviljat
statsbidrag för beredskapsarbeten, kostnadsberäknade till inte mindre än
12,9 miljoner kronor. Jag vill då nämna, att en mycket stor del av dessa
kostnader utgå i efterskott och att av dessa 12,9 miljoner inte
mindre än 5,34 miljoner hänförde sig till arbetslöshetsarbeten som
voro avslutade före detta budgetår och i ett fall slutförda så tidigt som
1938. Sedan förhåller det sig så, att om t. ex. arbetsmarknadskommissionen
barn för att klara ett tillfälligt hjälpbehov på kanske någon månad sätter ett
antal man på vissa förberedande arbeten på ett stort arbetsobjekt, så beviljar
arbetsmarknadskommissionen formellt ett arbete, som är kostnadsberäknat i
sin helhet till så och så mycket. Det betyder alltså, att av de 7,51 miljoner,
som dessa nybeviljade arbeten kosta, huvuddelen avser arbetsplatser, där arbetet
på grund av nuvarande läge är nedlagt.

Jag vill således hävda den uppfattningen, att vi, när det gäller arhetslöshetsbekämpande
åtgärder, ha en restarbetslöshet som kvarstår, en arbetslöshet
som huvudsakligen omfattar äldre personer eller eljest personer med
nedsatt hälsa eller nedsatt arbetsförmåga, som staten på detta sätt i nuvarande
bristsituation sätter in i ett nyttigt arbete. Dessa hjälpsökande äro genomgående
av den beskaffenhet, att de icke kunna försörja sig på den fria
arbetsmarknaden. Arbetsmarknadsmyndigheterna lämna i nuvarande läge
icke någon möda ospard för att få ut folk från beredskapsarbete eller dagunderstöd
till den öppna marknaden. Jag har den största tilltro till arbetsmarknadsorganens
arbete i detta avseende, men jag kan icke, herr Hagård,
vara med på att återgå till gamla tiders hårda uppfattning på detta område.

Herr Rubbestad: Herr talman! Som jag blivit underrättad om att talmannen
icke anser sig kunna ställa proposition på det yrkande jag nyss ställde
om bifall till reservation 2) utan att denna utformas på ett fullständigare
sätt, ber jag, herr talman, att nu få göra det.

Andra stycket av motiveringen på s. 99 skulle alltså erhålla följande lydelse:
»Det av föredragande statsrådet förordade förslaget rörande ordnandet
av anställningsförhållandena för arkivarbetare m. fl. har utskottet funnit
sig kunna biträda. Vad föredraganden anfört rörande maximibeloppen
för kontantunderstöd enligt hjälpkungörelsen och om dyrortsgraderingen
av dessa understöd har utskottet däremot icke kunnat godkänna. Utskottet
förordar följaktligen att dessa bidrag komma att utgå med de för ortsgrupp
II nu gällande belopp.»

Lördagen den 28 juni 1947 em.

Nr 30.

Anslag till arbetsmarknadens reglering m. in. (Forts.)

Jag hemställer, herr talman, att denna motivering måtte få ersätta andra
stycket i utskottets utlåtande på s. 99.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Jag beklagar att det inte finns
möjlighet att placera herr Hagård, som intresserar sig för dessa problem,
på den avdelning inom statsutskottet, som behandlar dessa frågor. När vi
i vintras behandlade femte huvudtiteln och där mötte förslag från Kungl.
Maj:t om anslag till erkända arbetslöshetsförsäkringskassor, togo vi upp
det problem till behandling, som herr Hagård här i sitt anförande har berört.
Vi kallade då upp en expert från det ämbetsverk, som sysslar med
frågan, och vi fingo då klarlagda de problem, som statsrådet Mossberg i dag
har klarlagt för herr Hagård. Jag vill således säga, att den omständigheten
att statsutskottet varken i detta sammanhang eller tidigare har upptagit
dessa problem till någon utförlig behandling i sina utlåtanden beror därpå
att vi under hand ha fått sådana upplysningar som gjort att vi funnit oss
till freds med saken.

Jag begärde emellertid ordet för att säga något beträffande det yrkande,
som framställts om bifall till de reservationer, som äro fogade till utskottets
utlåtande. Jag kan inte underlåta att göra den reflexionen, att när man inte
har tillfälle att tvista om stora frågor, så skaffar man sig små frågor att
tvista om. Denna min anmärkning gäller närmast reservation nr 1. Där har
Kungl. Maj:t i sin beräkning angivit, att med hänsyn till befintlig reservation
på anslaget till åtgärder för arbetsmarknadens reglering behöver man
icke tillföra anslaget mer än 1 miljon kronor. Det är således ett ganska
blygsamt belopp jämfört med det anslag, som under de senaste åren plägat
anvisas för detta ändamål. Samtidigt har Kungl. Maj:t med samma motivering,
alltså med hänsyn till befintlig reservation, ansett att anslaget till kostnader
för överflyttning av arbetskraft inte behövde i riksstaten uppföras
med mer än ett formellt anslagsbelopp av 100 kronor. Tydligen har man
funnit denna lösning av anslagsfrågan vara så intressant att man ansett att
detta beräkningssätt borde tillämpas även för det förra anslaget, alltså anslaget
till åtgärder för arbetsmarknadens reglering.

För egen del kan jag emellertid inte finna, att yrkandet i denna reservation
på något sätt är fotat på någon beräkning, utan det är bara gissning
att man skall kunna reda sig med reservationen och således inte behöva
förstärka anslaget med någon medelsanvisning innevarande år. För min
del anser jag detta sätt att gå till väga icke vara rekommendabelt. Jag yrkar
på denna punkt avslag på reservation nr 1 och bifall till utskottets utlåtande
under a).

Vad sedan reservationen nr 2 beträffar så är det den gamla tvistefrågan
mellan representanter för bondeförbundet, oftast företrädda av herr Rubbestad,
och mig rörande dyrortsgradering av ersättningsbelopp, löner och
dylikt. Jag tycker inte det är lämpligt att i detta sammanhang upptaga någon
som helst principdehatt i saken. I föreliggande utlåtande har jag för
min del ansett mig kunna biträda den skrivning, som finns återgiven överst
på s. 99 i det stycke, vari herr Rubhestad nyss yrkade ändring. Jag tycker
att man lugnt kan avvakta den utredning, som där ställts i utsikt, och alltså
låta de dagersättningsbelopp under det budgetår, som vi nu tala om, utgå
efter de grunder som hittills varit gällande. Aven i detta avseende ber jag
att få yrka avslag på det av herr Rubhestad framställda yrkandet och bifall
till statsutskottets utlåtande.

överläggningen var härmed slutad. Herr andre vice talmannen gav först
beträffande utskottets hemställan propositioner dels på bifall till utskottets

Nr 30.

Lördagen den 28 juni 1947 em.

Anslag till arbetsmarknadens reglering m. m. (Forts.)
berörda hemställan dels ock på bifall till den av herr Johan Bernhard Johansson
m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen; och fann herr andre
vice talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad.
Herr Rubbestad begärde emellertid votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 228, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den av herr Johan Bernhard Johansson
m. fl. avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning; och befanns därvid att flertalet av kammarens ledamöter röstat
för ja-propositionen, vadan kammaren bifallit utskottets hemställan.

Beträffande motiveringen framställde herr andre vice talmannen härefter
propositioner dels på godkännande av utskottets motivering dels ock på godkännande
av utskottets motivering med den ändring däri, som under överläggningen
föreslagits av herr Rubbestad; och fann herr andre vice talmannen
den förra propositionen med övervägande ja besvarad. Herr Rubbestad
begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner statsutskottets motivering i utskottets
förevarande utlåtande nr 228, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt utskottets motivering med den ändring
däri, som under överläggningen föreslagits av herr Rubbestad.

Sedan kammarens ledamöter härefter ånyo intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning; och befanns därvid att flertalet av kammarens ledamöter
röstat för ja-propositionen.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets motivering.

§ 3.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade Kungl. Maj:ts proposition, nr 325,
angående godkännande av ett avtal mellan Sverige och Norge för undvikande
av dubbelbeskattning beträffande skatter å inkomst och förmögenhet.

Denna proposition bordlädes.

§ 4.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:
nr 229, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till bidrag till internationellt återuppbyggnadsarbete;

Lördagen den 28 juni 1947 em.

Nr 30.

nr 230, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag
för budgetåret 1947/48 till socialstyrelsen;

nr 231, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar om anslag för budgetåret
1947/48 till statens byggnadslånebyrå; och

nr 232, i anledning av väckt motion angående anslag till stadsmissionen
i Stockholm för dess förebyggande alkoholistvårdsverksamhet.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 5.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 233, i anledning av Kungl. Maj:ts Statens löneframställningar
med förslag till statens löneplansförordning m. m. jämte i plansförordämnet
väckta motioner. nmg m'' m''

I propositionen nr 281 hade Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden för den 9 maj 1947, föreslagit
riksdagen att

dels godkänna vid propositionen fogat förslag till statens löneplansförordning,

dels bemyndiga Kungl. Maj:t

a) att i huvudsaklig överensstämmelse med vad i statsrådsprotokollet förordats
utfärda avlöningsreglementen för tjänstemän (beställningshavare) vid
den civila och den militära statsförvaltningen, för lärare m. fl. vid de högre
kommunala skolorna, de statsunderstödda skolorna för bildbara sinnesslöa
in. fl. och folkskoleväsendet samt för nomadlärare,

b) att under de förutsättningar och i den omfattning, som i statsrådsprotokollet
förordats, vidtaga ändringar i sålunda utfärdade reglementen samt
utfärda övergångsbestämmelser,

c) att, därest värnpliktiga med stöd av 28 § värnpliktslagen skulle inkallas
till militärtjänstgöring, innan nytt krigsavlöningsreglemente utfärdats,
besluta om de ändringar i gällande krigsavlöningsreglemente, som påkallades
av den nya löneregleringen för befattningshavare i statens tjänst,

d) att i huvudsaklig överensstämmelse med vad i statsrådsprotokollet förordats
meddela avlöningsbestämmelser för flaggkorpraler ävensom för följande
övriga personalgrupper vid försvaret, nämligen innehavare av för pensionerad
personal avsedda arvodesbefattningar, viss icke ständigt tjänstgörande
fast anställd personal, övertalig personal samt indelt manskap,

e) att dels, beträffande av riksdagen redan godkända grunder för avlönande
av militära beställningshavare enligt de nya avlöningsbestämmelserna,
vidtaga ändring i fråga om numrering av lönegraderna ävensom beträffande
löneklasserna inom lönegraderna för sergeant och fänrik samt fanjunkare,
dels ock införa en ny lönegrad för militära beställningshavare, avsedd för
vissa förvaltare,

t ’ t t

f) att i fall, där innehavare av å personalförteckning uppförd ordinarie
eller extra ordinarie lärartjänst vid de allmänna läroverken m. fl. statliga
läroanstalter förordnades att inneha rektorsbefattning eller befattning såsom
föreståndare för det till konstfackskolan hörande teckningslärarinstitutet,
föra den ordinarie eller extra ordinarie lärartjänsten över stat och återbesätta
eller låta återbesätta den på stat befintliga tjänsten,

g) att i förekommande fall jämka av riksdagen redan fastställda årsbelopp
för arvoden och lönetillägg till närmast högre med 12 jämnt delbara hela
krontal samt

h) att i enlighet med vad i det föregående förordats meddela föreskrift
i fråga om anlitande av anslagsmedel till rörligt tillägg,

Nr 30.

Lördagen den 28 juni 1947 em.

Statens löneplansförordning m. in. (Forts.)

dels ock till Barntillägg åt vissa befattningshavare i statens tjänst och åt
vissa lärare vid högre kommunala skolor anvisa närmare angivna belopp
under respektive huvudtitlar.

Vidare hade Kungl. Maj:t i propositionen nr 300, under åberopande av bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för den 23 maj 1947,
föreslagit riksdagen besluta 1) att månadslön, som angives i statens löneplansförordning,
skulle under budgetåret 1947/48 höjas med ett belopp, som motsvarar
12 procent av månadslönen eller, om denna överstege 1 200 kronor,
av detta belopp, 2) att månadslön, som efter sådan höjning slutar på öretal,
skulle jämkas till närmaste krontal eller, om den slutar på 50 öre, till närmast
högre krontal, 3) att jämte månadslön övriga till samma löneklass hörande
belopp skulle höjas i sådan omfattning, att de höjda beloppen förhålla sig till
den höjda månadslönen på samma sätt som de oförändrade beloppen till den
oförändrade månadslönen, samt 4) att belopp, vilket efter under 3) avsedd
höjning icke slutar å helt femtal ören, skulle jämkas till närmaste femtal.

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr 281 föreslagit sådan jämkning av
gällande förbud för justitieråd och regeringsråd att med befattningen förena
uppdrag såsom skiljeman, alt förbudet icke skulle avse uppdrag såsom ordförande
i skiljenämnd eller ensam skiljedomare.

I samband med ifrågavarande propositioner hade utskottet till behandling
förehaft ett flertal motioner.

I en i anledning av propositionen nr 281 inom första kammaren väckt
motion av herr Nerman m. fl. (1:339) hade hemställts, att riksdagen beträffande
justitieråds och regeringsråds rätt att med tjänsten förena skiljemannauppdrag
vidbleve sin vid 1946 års riksdag intagna ståndpunkt, innefattande,
att ett då motionsvägen framfört förslag av samma innebörd som
det av Kungl. Maj:t nu framlagda avslagits.

I en inom andra kammaren i anledning av samma proposition av herrar
Hastad och Skantze (II: 498) väckt motion hade hemställts, att riksdagen
under hävdande av att avlöningsreglementena fortfarande borde fastställas
av riksdagen måtte antaga i propositionen framlagda förslag blott intill den
1 juli 1948 och hemställa om en formell översyn av de till propositionen
fogade författningsförslagen att föreläggas 1948 års riksdag för definitivt
antagande.

I anledning av propositionen nr 300 hade inom andra kammaren väckts
två motioner,

den ena av herrar Senander och Kempe (II: 513) med hemställan, att riksdagen
måtte avslå nämnda proposition och förklara, att riksdagen vidbleve
sitt år 1946 fattade beslut beträffande rörligt tillägg på statstjänarnas löner,
och

den andra av herr Fagerholm (11:514), vari jämväl hemställts om avslag
på sistnämnda proposition, i anledning varav den i propositionen nr 281
föreslagna löneplansförordningen borde träda i kraft den 1 juli 1947 även
i vad angår bestämmelserna i 4 § om lönernas automatiska rörlighet.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte beträffande propositionen nr 281

I. godkänna i nämnda proposition framlagt förslag till statens löneplansförordning; -

Lördagen den 28 juni 1947 em,

Nr 30.

Statens löneplansförordning in. m. (Forts.)

II. med bifall till motionen 1:339 avslå Kungl. Maj ds förslag i vad detsamma
avsåge rätt för justitieråd och regeringsråd att med tjänsten förena
visst uppdrag såsom skiljeman;

III. medgiva, att häradshövding och vattenrättsdomare finge med tjänsten
förena uppdrag att vara ordförande i hyresnämnd eller suppleant för
ordförande i sådan nämnd;

IV. i anledning av Kungl. Maj ds förslag samt motionerna 1:34 och 11:61
ävensom motionen II: 498 bemyndiga Kungl. Maj:t att i huvudsaklig överensstämmelse
med vad utskottet förordat för tiden intill den 1 juli 1948 utfärda
provisoriska avlöningsbestämmelser för tjänstemän (beställningshavare) vid
den civila och den militära statsförvaltningen, för lärare m. fl. vid de högre
kommunala skolorna, de statsunderstödda skolorna för bildbara sinnesslöa
in. fl. och folkskoleväsendet samt för nomadlärare;

V. i anledning av Kungl. Maj ds förslag bemyndiga Kungl. Maj d att vidtaga
sådana ändringar i sålunda utfärdade provisoriska bestämmelser, vilka
på grund av det under IV lämnade bemyndigandet skolat kunna intagas i
bestämmelserna vid deras utfärdande, ävensom meddela övergångsbestämmelser
i anslutning till utfärdande av de provisoriska avlöningsbestämmelserna
och ändringar i eller tillägg till dessa;

VI. med bifall till Kungl. Maj ds förslag meddela äskade bemyndiganden
i avseenden som ovan under c)—h) angivits ävensom anvisa föreslagna anslag
till barntillägg;

B. att riksdagen måtte beträffande propositionen nr 300

I. med bifall till Kungl. Maj ds förslag och med avslag på motionerna
II: 513 och 514 besluta,

a) att månadslön, som angives i statens löneplansförordning, skulle under
budgetåret 1947/48 höjas med ett belopp, som motsvarar 12 procent av månadslönen
eller, om denna överstiger 1 200 kronor av detta belopp;

b) att månadslön, som efter sådan höjning slutar på öretal, skulle jämkas
till närmaste krontal eller, om den slutar på 50 öre, till närmast högre
krontal;

c) att jämte månadslön övriga till samma löneklass hörande belopp skulle
höjas i sådan omfattning, alt de höjda beloppen förhålla sig till den höjda
månadslönen på samma sätt som de oförändrade beloppen till den oförändrade
månadslönen; samt

d) att belopp, vilket efter under c) avsedd höjning icke slutar å helt femtal
ören, skulle jämkas till närmaste femtal,

II. bemyndiga Kungl. Maj:t att till bestämmelsen om löneplansförordningens
ikraftträdande foga en föreskrift i överensstämmelse med under I.
meddelat beslut.

Reservationer liade avgivits:

1) av herrar Johan Bernhard Johansson, Mannerskantz, fröken Andersson
och herr Holmström, vilka ansett, att utskottet under punkten A II bort
hemställa, att riksdagen måtte med bifall till Kungl. Maj ds förslag och mod
avslag på motionen 1:339 medgiva, att justitieråd och regeringsråd finge
med tjänsten förena skiljemannauppdrag såsom ordförande eller såsom
ensam skiljedomare;

2) av herrar Gustaf Karlsson och Tluipper;

Nr 30.

Lördagen den 28 juni 1947 em.

Statens löneplansförordning m. m. (Forts.)

3) av herrar Gustaf Karlsson, Mårtensson, Åkerström och Petterson i Degerfors,
vilka ansett, att utskottet i punkterna A IV och A V bort hemställa,
att riksdagen måtte

IV. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna I: 34 och II: 61
ävensom med avslag på motionen II: 498 bemyndiga Kungl. Maj:t att i huvudsaklig
överensstämmelse med vad reservanterna förordat utfärda avlöningsreglementen
för tjänstemän (beställningshavare) vid den civila och den militära
statsförvaltningen, för lärare in. fl. vid de högre kommunala skolorna,
de statsunderstödda skolorna för bildbara sinnesslöa in. fl. och folkskoleväsendet
samt för nomadlärare;

V. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag bemyndiga Kungl. Maj:t att under
de förutsättningar och i den omfattning, som reservanterna förordat, vidtaga
ändringar i sålunda utfärdade reglementen och utfärda övergångsbestämmelser
i anslutning till såväl löneregleringens genomförande som de ändringar,
som finge ske på grund av detta bemyndigande; samt

4) av herrar Johan Bernhard Johansson, Mannerskantz, fröken Andersson,
herrar Rubbestad och Holmström, vilka ansett, att utskottet i punkten B
bort hemställa, att riksdagen måtte med avslag på Kungl. Maj ds i proposition
nr 300 framlagda förslag samt med bifall till motionerna 11:513 och
514 dels besluta, att bestämmelserna om lönernas automatiska rörlighet
skulle träda i kraft den 1 juli 1947 dels ock bemyndiga Kungl. Maj:t att utforma
bestämmelsen om löneplansförordningens ikraftträdande i överensstämmelse
med detta beslut.

Utskottets hemställan föredrogs; och yttrade därvid:

Herr Holmström: Herr talman! Jag skall be att få säga några ord i anslutning
till reservationen nr 1).

Vid förra årets riksdag väcktes en motion, vari yrkades, att justitieråd
och regeringsråd skulle ha rätt att med sin tjänst förena visst skiljemannauppdrag.
Utskottet förklarade sig icke berett att på en motion tillstyrka
förslaget. Nu har frågan varit föremål för utredning, och Kungl. Maj:t har
till årets riksdag lämnat ett förslag i samma syfte. Utskottet har emellertid
avstyrkt förslaget. Det är endast fyra reservanter, som ha tillstyrkt bifall till
detsamma.

Vi reservanter anse, att när det gäller så svåra saker som vissa skiljedomar
kunna vara, bör den stora juridiska sakkunskap, som justitieråd och
regeringsråd äga, få göra sig gällande. Vidare anse vi, att det för dessa höga
ämbetsmän skulle vara av en viss betydelse att få komma ut i det praktiska
livet och lära känna och förstå, hur man där ser saker och ting.

Jag ber att med denna korta motivering få yrka bifall till reservationen
nr 1).

Men då vi nu få diskutera hela utlåtandet, skall jag, eftersom jag ändå
har ordet, be att få säga något också i anslutning till reservationen nr 4).

Under förra året fördes förhandlingar angående grunderna för en ny lönereglering
för statstjänstemännen. Vid dessa förhandlingar uppträdde på den
ena sidan 1945 års lönekommitté som representant för staten och på den
andra statstjänstemännens huvudorganisationer, nämligen statstjänarkartellen,
statstjänstemännens riksförbund och tjänstemännens centralorganisation,
som representanter för de anställda. Lönekommittén hävdade därvid,
att förutsättningen för att en uppgörelse skulle komma till stånd var, att alla
statstjänarorganisationerna bleve fullt eniga. Statstjänstemännens riksförbund,

Lördagen den 2S juni 1947 em.

Nr 30.

Statens löneplansförordning m. m. (Forts.)
som representerar de högre tjänstemännen, blev då försatt i en mycket svår
situation. Kommittén var benägen att ge de lägre graderna och mellangraderna
en ganska rimlig kompensation, men hade däremot ringa förståelse
för de högre statstjänstemännens krav. Tv vad dessa bjöds var rena underkompensationen.
Nivelleringstendensen gjorde sig även här gällande. Om
riksförbundet vägrat sin anslutning, skulle förhandlingarna blivit resultatlösa
även för de andra statstjänargrupperna. I den situationen ansåg sig riksförbundet
böra offra de sinas intressen för att icke äventyra en framgång
för de lägre graderna och mellangraderna. Förbundet gav därför sin anslutning
till förslaget, vilket säkerligen skedde i känslan av besvikelse och
barm.

Den överenskommelse som sålunda träffades ingicks för lönekommitténs
vidkommande under förutsättning av riksdagens bifall. Och riksdagen godkände
vid sin höstsession förra året i princip avtalets innebörd, att beräkningarna
för underlaget för det rörliga tillägget i fortsättningen skulle ske enligt
nu tillämpad indexmetod.

Trots detta bindande avtal, som ingåtts med riksdagens medverkan, föreslås
nu i Kungl. Maj:ts proposition nr 300, att bestämmelserna skola tilllämpas
tidigast från och med budgetåret 1948/49 och att de rörliga förmånerna
skola utbytas mot ett fast lönetillägg av 12 %. Denna proposition har
tillkommit efter överläggningar, dels mellan personalorganisationerna inbördes
och dels mellan dessa organisationer och finansministern. Statstjänstemännens
riksförbund kunde därvid icke medverka till en ändring av det ingångna
avtalet. Finansministern har emellertid framlagt propositionen med
den motiveringen, att övriga organisationer, som omfatta en större numerär,
medgiva en dylik ändring. De högre statstjänarnas rätt har alltså icke blivit
beaktad, därför att de äro i minoritet. Jag skall icke anknyta några reflexioner
till detta. Jag skall endast tala om innebörden av förändringen.

Enligt det högtidligen ingångna avtalet skulle tillägget vara rörligt från
och med den 1 juli i år. Enligt propositionen skall det i stället låsas fast
vid 12 %. Det är ju alltid svårt att bedöma prisutvecklingen. Finansministern
säger emellertid i propositionen, att under budgetåret med nu tillämpad
indexberäkning det kan komma att bli större gottgörelse än 12 %. En fastlåsning
av tillägget vid 12 % skulle då medföra en reallöneförsämring, som
blir mycket kännbar, i synnerhet som kompensationen i sig själv endast är
75-procentig. För de högre tjänstemännen, vilka, som jag nyss nämnde, blivit
underkompenserade, blir den så mycket mer kännbar.

Vid förhandlingarna gjorde de högre tjänstemännen ett offer för att den
av lönekommittén fordrade enigheten skulle komma till stånd. Nu lönas de
härför med att sättas åt sidan.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reservationen nr 4).

Herr Fagerliolm: Herr talman! Med hänsyn till att många ärenden återstå
att behandla skall jag i denna fråga nöja mig med att gå in på den fastlåsning
av det rörliga tillägget vid 12 %, som har föreslagits i propositionen.

Principerna för statstjänstemännens avlöning fastställdes, såsom nämnts,
vid förhandlingar förra året och godkändes av riksdagen i december 1946.
Kungl. Maj:ts förslag innebär eu direkt avvikelse från vad man då kom överens
om. Förslaget anser jag för min del principiellt betänkligt framför allt i
följande fyra avseenden. För det första betyder det ett åsidosättande av eu
förliandlingsuppgörelse. För det andra innebär det ett upprivande av ett riksdagsbeslut,
som fattats för mycket kort tid sedan, utan att egentligen några
nya förhållanden inträtt. För det tredje medför förslaget ett införande av

Andra hammarens protokoll 1947. Nr SO. 6

Nr 30.

Lördagen den 28 juni 1947 em.

Statens löneplansförordning m. m. (Forts.)
lönestopp för statstjänstemannakåren. För det fjärde stadfästes därigenom
principen, att en ökning av de sociala välfärdsanordningarna i princip medför
en sänkning av inkomsterna för statstjänstemännen.

Om jag till en början får uppehålla mig något vid själva förhandlingsrättsprincipema,
så är det ju en vedertagen uppfattning på arbetsmarknaden,
att om en part ingår ett avtal, skall han stå för det, såvida icke motparten
eller motparterna gå med på en ändring. Visserligen är icke riksdagen bunden
av förhandlingsresultat, men man måste väl i varje fall anse, att de som
för statsmakternas räkning fört förhandlingarna, nämligen finansministern
och regeringen, skola vara bundna av förhandlingsresultatet. Emellertid har
detta rivits upp mot en av de avtalsslutande parternas vilja och under åberopande
från finansministern av att två andra organisationer med större medlemsantal
gått med på ändringen. Detta frångående av ett avtal synes mig
mycket betydelsefullt. Man har icke här att se frågan så, att det var en
minoritetsorganisation som var emot ändringen. Principen att man skall hålla
avtalet är lika viktig ändå. Så vitt jag förstår har regeringen genom sitt förslag
i viss mån gett statstjänstemännens förhandlingsrätt en knäck. Man har
icke visat sig kunna fullfölja den modernare linje, som man tidigare följt.

Vad upprivande av riksdagsbeslutet angår, synes det mig ganska anmärkningsvärt,
att sedan det — jag tror den 4 december förra året — fattats ett
principbeslut, Kungl. Maj:t redan i början av maj detta år vill frångå detta
utan att några egentligen nya omständigheter inträffat. Man får närmast det
intrycket, att riksdagen skall så att säga svänga fram och tillbaka efter regeringens
eller finansministerns önskningar.

Det reellt sett allvarligaste härvidlag är emellertid enligt min mening, att
förslaget innebär genomförande av ett lönestopp för statens tjänstemän. Jag
skall be att något få precisera vad jag grundar denna uppfattning på. Det
säges visserligen i propositionen och i utskottets motivering, att om oförutsedda
prisförändringar inträffa, frågan om en höjning av tillägget kan tagas
upp till omprövning. Nu är det emellertid så, såvitt alla upplysningar som
ha stått till buds äro riktiga, att det icke kommer att bli någon höstriksdag
i år. Det innebär, att vid en inträffad förändring i priserna frågan kan tagas
upp till omprövning först under nästa års riksdag och ett då fattat beslut träda
i kraft sannolikt först från den 1 april 1948, under det att de flesta avtal
på den privata arbetsmarknaden icke äro gällande längre än till årsskiftet.

Jag skulle vara mycket glad, om någon av utskottsmajoritetens talesmän
ville precisera vad man menat med uttalandet om att frågan skulle kunna
tagas till omprövning och hur detta praktiskt taget skall kunna ske med hänsyn
till att det icke blir någon höstriksdag.

De invändningar, som jag för min del vill rikta mot införandet av ett
lönestopp för statstjänstemännen, ha sin grund däri, att jag anser att skall
man taga upp frågan om en stabilisering av de ekonomiska förhållandena i
landet, skall frågan tagas upp i hela sin vidd. Man skall icke taga ut den
specialgrupp, som är lättast åtkomlig och som har svårast att sätta sig emot
en ändring, och för denna genomföra lönestopp. Statstjänstemännen ha tidigare
varit den sämst kompenserade gruppen, antingen det gällt högre eller
lägre grader. De ha sist av alla grupper fått en återgång till tidigare reallön.
Under kriget var förbittringen bland statstjänstemännen mycket stor, kanske
särskilt hos den till landsorganisationen anslutna statstjänarkartellen. Dess
ombudsman uttalade ju, att statsmakterna voro omöjligare att ha att göra
med ur förhandlingssynpunkt än den hårdaste privata arbetsgivare. Det är
också därför man hyser en viss tvekan inför det vaga uttalandet om att därest

Lördagen den 28 juni 1947 em.

Nr 30.

Statens löneplansförordning m. m. (Forts.)
oförutsedda förhållanden skulle inträffa frågan om höjt tillägg skall kunna
tagas upp till omprövning.

Herr talman! Det är ju alldeles klart, att under föreliggande omständigheter
har situationen i fråga om penningvärdet blivit mera oviss än den var
för några månader sedan, när förhandlingarna om fastlåsandet av tillägget
ägde rum. Då kanske man hoppades från regeringens sida att kunna använda
detta som ett argument i stabiliseringspolitiken, ett argument som man emellertid
uppenbarligen nu icke längre kan använda. Uppgörelsen om fastlåsningen
av tillägget synes mig därför grunda sig på ett förhållande, som
icke alls är lika aktuellt som det var tidigare.

Slutligen, herr talman, skall jag be att få säga några ord om själva index -beräkningsfrågan. Jag skall icke gå in på frågan i hela dess vidd — det skulle
föra alldeles för långt — utan skall nöja mig med att framhålla, att det i
och för sig aldrig kan vara rimligt och rättvist, att effekten av att sociala förmåner
införas, till vilka statst jänstemännen i likhet med andra medborgare
bidraga genom sin skattebetalning, skall bli en lönesänkning för statstjänstemännen,
medan det enligt den konstruktion avtalen numera ha på den privata
arbetsmarknaden icke får en sådan effekt för andra grupper av medborgare.

Herr talman! Med hänsyn till den långt framskridna tiden skall jag nöja
mig med dessa synpunkter för närvarande. Jag vill sålunda sammanfattningsvis
framhålla, att eftersom det här rör sig om ett eklatant åsidosättande
av en förhandlingsmässigt träffad uppgörelse, ett upprivande i otid av ett
fattat riksdagsbeslut och ett genomförande av lönestopp för en liten grupp i
samhället utan att det sättes in i sitt stora sammanhang, och eftersom konsekvenserna
av de socialpolitiska åtgärderna bli en lönesänkning för denna
grupp, kan jag för min del icke acceptera det framlagda förslaget utan ber
att få yrka bifall till den avstyrkande reservation, som avgivits av herr Johan
Bernhard Johansson m. fl. och som står upptagen såsom reservation
nr 4).

Herr Kempe: Herr talman! Man blir verkligen förvånad när man, samtidigt
som man kan konstatera en stegring av levnadskostnaderna, får mottaga
Kungl. Maj ris förslag om revidering av 1946 års principöverenskommelse
angående det rörliga tillägget. Förslaget blir sannerligen icke bättre
därför att ledningarna för tvenne statstjänarorganisationer vid förhandlingar
med regeringen tillstyrkt detta avsteg. Statstjänama i allmänhet ha,
så vitt jag vet, icke fått tillfälle att säga sin mening. Jag har därför svårt
att tänka mig, att de medlemmar av organisationerna, som beröras av lönestoppet,
komma att godkänna ledningarnas handlingssätt i detta speciella
fall. Det är icke tänkbart att dessa ledningar för statstjänarorganisationema,
vilka helt nyligen suttit vid förhandlingsbordet och kompromissat för att
få fram ett rörligt tillägg, som för övrigt ger endast tre fjärdedels kompensation
för dyrtidens växlingar, inför ett tryck från regeringens sida äro färdiga
att utlämna stora personalgrupper till eu för dem i lönehänseende osäker
framtid. Det måste vara fråga om inledningen till eu lönepolitik, som
syftar till ett nytt lönestopp. Visserligen motiverar man förslaget med att
det är nödvändigt att få rådrum, som det heter i utskottets utlåtande, för
eu omprövning av indexregleringen. Samtliga statst jänarorganisationers ledningar
ha emellertid uttalat sig mot eu sådan indexrevision. Det är mycket
som talar för att statstjänama åter skola bli brickor i det lönepolitiska spelet.
Jag förmodar att man utgår ifrån alt om statstjänama ha ett rörligt till -

Nr 30.

Lördagen den 28 juni 1947 em.

Statens löneplansförordning m. m. (Forts.)
lägg, som till en del kompenserar dem för stegrade levnadskostnader, industriarbetare
och övriga löntagare med större kraft vid en kommande löneuppgörelse
skola kunna kräva detsamma, därest levnadskostnaderna fortfara
att stiga.

Vad riksdagen än kommer att besluta i fråga om statstjänarnas dyrtidstillägg,
kan man med stor sannolikhet räkna med att övriga arbetar- och
tjänstemannagrupper vid nästa löneuppgörelse komma att kräva ytterligare
kompensation för den senare tidens prisstegringar. Så länge prisutvecklingen
på förnödenhetsvaror är så dynamisk, som den faktiskt är, ha alla
löneanställda ett stort intresse av att säkra sig mot levnadskostnadernas
växlingar. Att i denna situation hänvisa till att statstjänama avstått från ytterligare
kompensation kan inte utgöra ett så starkt argument, så mycket
mindre som statstjänama i allmänhet inte fått tillfälle att säga sin mening.
Det är också, herr talman, en viktig princip, som man ruckar på, och jag
är högst förvånad över att regeringen, som ändock stöder sig på arbetarrörelsens
efterkrigsprogram, kan ta ett dylikt initiativ. Hur tänker man sig
förverkligandet av efterkrigsprogrammets punkt om höjd levnadsstandard,
när man går in för sådana åtgärder? Om man förutsåge en sänkning av levnadskostnaderna,
kunde det ju ur löntagarsynpunkt vara fördelaktigare
med ett fast tillägg. I så fall hade det varit förståeligt, om statsmakterna
stått fast vid principöverenskommelsen om indexreglerade löner.

Nu signaleras emellertid ytterligare prisstegringar. Det är endast ett par
veckor sedan folkhushållningsministem här i kammaren meddelade, att vi
måste räkna med nya prisstegringar speciellt på kött och fläsk fram på höstkanten,
och starka krafter äro i rörelse för att även pressa hyrorna i höjden.
Man har därför anledning att befara ytterligare prisstegringar. Under sådana
förhållanden måste det vara ett livsintresse för såväl statstjänama som övriga
löntagargrupper att genom ett rörligt indextillägg säkra levnadsstandarden.
Indexreglerade löner under en dynamisk tid utgöra en press på regeringen
att övervaka prisutvecklingen med större uppmärksamhet än annars.

Utskottets motivering är enligt min mening mycket krystad, och man får
av såväl propositionen som utlåtandet det intrycket, att förslaget om indexstopp
tillkommit i den, skola vi säga, panikstämning som uppstått i samband
med inflationsdebattema. Den borgerliga propagandan har knappast
något annat recept att utskriva mot en inflationistisk utveckling än lönestopp.
Nu vet man av erfarenhet, att lönestopp inte är populärt, och därför
söker man sig fram på vägar, som inte skola verka alltför utmanande. I
utskottets utlåtande framhålles bland annat, att ett bifall till Kungl. Maj:ts
förslag innebär en stabilisering av lönerna. Det är väl ändå svårt att påstå
något dylikt. Kan man, om levnadskostnaderna stiga under nästa budgetår
med 10 å 15 %>, göra gällande, att statstjänarnas löner stabiliserats? Ha de
inte fått sänkta reallöner? Det är endast, om levnadskostnadsutvecklingen
går den andra vägen, som man kan tala om stabilisering av lönerna. Hade
statsmakterna varit säkra på en sådan utveckling, skulle det inte blivit aktuellt
med indexstopp. För att det hela skall verka mera oskyldigt har utskottet
tillfogat en mening av följande innehåll: »Utskottet vill understryka
att frågan om kompensationen för levnadskostnadsstegringen bör upptagas
till förnyad prövning, därest under budgetåret inträffa sådana nu ej förutsedda
prisrörelser, som göra en dylik prövning påkallad.» Denna anvisning
till regeringen kan man registrera, men den förpliktar inte regeringen att
infria dylika förväntningar. Det hade naturligtvis varit förnuftigare, om ut -

Lördagen den 28 juni 1947 em.

Nr 30.

Statens löne plans förordning m. m. (Forts.)
skottet med hänvisning till fjolårets principöverenskommelse hållit fast vid
denna i stället för att ge sin anslutning till en lönepolitisk linje, som för vårt
arbetande folk får konsekvenser i sänkt levnadsstandard.

Den kommunistiska gruppen har väckt en motion, vari yrkas avslag på
Kungl. Maj:ts förslag. Utskottet har avstyrkt motionen, men i utskottet ha
några ledamöter reserverat sig för en liknande ståndpunkt som den vi intagit
i vår motion, och jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till den
med 4) betecknade reservationen.

Herr Mårtensson: Herr talman! Jag skall bara be att få framföra några
synpunkter i anslutning till den med 3) betecknade reservationen till detta
betänkande.

Utskottet har avvisat den i propositionen gjorda framställningen om fullmakt
för Kungl. Maj:t att få vidtaga vissa formella ändringar i en del avlöningsförfattningar.
I propositionen har ju riksdagen underställts ett förslag
till statens löneplansförordning med däri intagna löneplaner. Fn del av bestämmelserna
i förordningen måste emellertid på grund av vissa förhållanden
genomgå en omarbetning i formellt hänseende. På grund härav föreslås
i propositionen ett bemyndigande för Kungl. Maj:t att dels utfärda avlöningsreglementen
för vissa grupper befattningshavare, dels under vissa förutsättningar
och i viss omfattning vidtaga ändringar i sålunda utfärdade
reglementen, dels ock utfärda övergångsbestämmelser.

Det i propositionen framlagda förslaget innebär i viss mån ett avsteg från
den praxis, som hittills har följts på detta område. Som skäl för detta avsteg
har i propositionen bland annat anförts, att riksdagens medverkan i
avlöningsfrågor efter genomförandet av 1939 års lönereglering har påkallats
i en utsträckning, som inte då kunde förutses. Det har därför ansetts önskvärt,
att riksdagen befrias från frågor av mindre saklig betydelse.

Reservanterna anse, att riksdagen kan lämna denna fullmakt till Kungl.
Maj:t att utforma reglementena, sedan riksdagen godkänt reglementenas sakinnehåll.
Detsamma gäller redigeringen av ändringar i utfärdade reglementen,
sedan ändringarna i sak prövats av riksdagen. Reservanterna förorda
emellertid ett ytterligare förbehåll, nämligen att sakliga ändringar endast
skola få vidtagas, därest de äro av mindre räckvidd ur såväl principiell som
ekonomisk synpunkt. Vidare säga reservanterna, att genom finansdepartementets
försorg bör vid början av varje riksdag till konstitutions- och statsutskotten
överlämnas en förteckning över de författningsrum, vilka blivit
ändrade med stöd av det lämnade bemyndigandet. Sker så kommer enligt
reservanternas mening riksdagens kontrollmöjligheter inte att på något sätt
eftersättas.

För min personliga del skulle jag inte haft något emot att denna fullmakt
hade erhållit en betydligt större omfattning än som föreslagits i propositionen.
Det har nämligen vid många olika tillfällen visat sig, att riksdagen
inte är rätt forum, när det gäller att behandla lönefrågor. Många gånger synes
det som om slumpen finge avgöra löneplaceringen för vissa befattningshavare.
Det händer ofta, att eu tjänstemannagrupp, som har en mycket
energisk förespråkare i riksdagen, får en förbättrad löneplacering, medan de
tjänstemannagrupper, som inte ha någon energisk förespråkare i riksdagen,
inte få någon löneförbättring under mellantiden mellan två löneregleringar.
Detta system medför en snedvridning av hela lönesystemet, som inte kan
vara försvarbar.

Jag har bara med dessa få ord, herr talman, velat redogöra för vad den

Nr BO.

Lördagen den 28 juni 1947 em.

Statens löneplansförordning m. m. (Forts.)
förslagna fullmakten åt Kungl. Maj:t innebär, och jag ber att få yrka bifall
till den med 3) betecknade reservationen.

Häruti instämde herr Åkerström.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Jag ber til! en början att få
säga några ord med anledning av de under överläggningen hittills framställda
yrkandena.

Jag börjar då med den fråga, som berördes av den siste ärade talaren. Som
han framhöll, har Kungl. Maj:t begärt fullmakt att dels få utfärda avlöningsförfattningar
på grundval av de sakbeslut, som riksdagen nu skall fatta
och förliden höst har fattat, dels utfärda därtill hörande övergångsbestämmelser,
dels ock under vissa förutsättningar och i viss omfattning vidtaga
ändringar i avlöningsförfattningarna. Jag skall icke nu på detta stadium
uppta någon principdebatt om huruvida man skall undantaga från riksdagsbehandling
så pass viktiga och grundläggande frågor, som avlöningsbestämmelserna
för statens tjänstemän äro. Jag erkänner ju, att det kan ligga en
hel del i det resonemang, som den ärade talaren förde, men att biträda
denna tankegång, skulle ju innebära ett sådant avsteg från all riksdagspraxis
hittills och strida mot de grundsatser, som vi pläga tillämpa i fråga om dessa
spörsmål, att jag för min del inte varit beredd att uppta något resonemang
härom.

Emellertid är det ju en tvingande nödvändighet, att man ger Kungl. Maj:t
en fullmakt av ungefär samma innebörd som den reservanterna under den
med 3) betecknade reservationen vilja lämna, men denna bör enligt utskottsmajoritetens
mening vara begränsad till allenast ett år med skyldighet för
Kungl. Maj:t att framlägga ett utarbetat förslag i detta avseende till nästa
års riksdag. Vad vi här diskutera är alltså giltighetstiden för fullmakten och
inte fullmakten i och för sig. Anledningen till att utskottets majoritet inte
varit beredd att ge den vidsträckta fullmakt, som herr Mårtensson här för
sin del förordade, är ju närmast det skick, vari avlöningsbestämmelserna
bragts under riksdagens prövning.

Såsom bilaga till propositionen är ju fogat 1945 års lönekommittés förslag
till avlöningsreglemente. Detta förslag har varit utsänt på remiss till olika
myndigheter, och i propositionen har ju redogjorts för den nedgörande kritik,
som avlöningsförslaget underkastats av myndigheterna. För att överhuvud
taget få fram frågan till 1947 års riksdag har Kungl. Maj:t i detta
läge inte kunnat göra annat än att förelägga riksdagen detta reglementsförslag
såsom en bilaga till propositionen och begära denna fullmakt. Emellertid
förmodar jag, att det inte är någon som nu kan gissa sig till vad som
skulle framgå ur den bearbetning som här ifrågasättes och vilket sedan
skulle vara gällande såsom ett allmänt lönereglemente för statens tjänstemän.
Det är i detta läge som statsutskottets majoritet inte alls ansett sig kunna
reflektera på denna lösning. Vi ha velat se mera fasta konturer av innehållet
i ett avlöningsreglemente, innan vi äro färdiga att godtaga det för
framtiden och möjligen då ge Kungl. Maj:t några bemyndiganden i anslutning
till den tankegång, varom herr Mårtensson talade. Det är grundtanken
i den tvist som råder mellan reservanterna under den med 3) betecknade reservationen
och utskottsmajoriteten i denna fråga, och jag föreställer mig,
att kammaren kommer att anse det vara tryggast att i detta avseende följa
statsutskottets majoritet.

Den förste ärade talaren i denna debatt tog först upp till behandling det
yrkande som framställts i den med 1) betecknade reservationen, i vilken
hemställts om bifall till det förslag om möjlighet för justitieråd och rege -

Lördagen den 28 juni 1947 em.

Nr 30.

Statens löneplansförordning m. m. (Forts.)
ringsråd att mottaga bisysslor utanför tjänsten som Kungl. Maj:t framlagt.
Utskottet har emellertid avstyrkt detta Kungl. Maj :t,s förslag, och anledningen
till detta är ju i korthet den, att riksdagen för ett antal år sedan på grund
av vunna erfarenheter avskaffade möjligheterna för justitieråd och regeringsråd
att mottaga skiljemannauppdrag. Jag lämnar i detta sammanhang
alldeles därhän vad anledningen härtill närmast varit. Jag bara konstaterar,
att riksdagen har avskaffat denna möjlighet och att riksdagen under tiden
därefter varit i tillfälle att pröva samma fråga men vidblivit sin tidigare intagna
ståndpunkt. Under sådana förhållanden förefaller det mig ganska
egendomligt, om man i samband med att man genomför en avsevärd löneförbättring
för denna grupp av tjänstemän också på nytt skulle öppna dörrarna
för dem att mottaga uppdrag utanför tjänsten. Jag tror, att det ur
åtskilliga synpunkter är lugnast, att man bibehåller detta förbud, som riksdagen
infört. Det är ju ett gammalt uttryck, som jag tycker i viss mån
borde vara tillämpligt i detta sammanhang, att Caesars hustru bör ju inte
ens få misstänkas. Jag tycker, att det skulle bereda högsta domstolens och
regeringsrättens ledamöter en viss trygghet att vara i samma predikament
som Caesars hustru. Jag yrkar sålunda avslag på den under 1) upptagna
reservationen och bifall till utskottets hemställan i motsvarande del.

Jag vill i samband härmed omnämna den reservation, som är upptagen
under 2), fastän ännu ingen talat om den reservationen. Det har ju i samband
med behandlingen av avlöningsreglementet framkommit önskemål om
att man skulle medge häradshövding rätt att få fungera som ordförande i hyresnämnd
eller såsom ställföreträdare för ordförande i hyresnämnd. Dessa
befattningar tillsättas ju av hyresrådet. Jag var för min del ganska tveksam,
huruvida man skulle utsträcka rätten för häradshövdingarna att mottaga
uppdrag utanför tjänsten i enlighet med vad som sålunda ifrågasatts. Då
det emellertid upplysts att ett antal häradshövdingar redan inneha dylika
uppdrag, vilket medgivits på grund av de övergångsbestämmelser, som utfärdades
i samband med den spärr för häradshövding att mottaga uppdrag
utanför tjänsten, som beslöts 1943, har jag ansett mig kunna godtaga den
lösning av frågan, som angivits i utskottets utlåtande, att dessa uppdrag
utanför tjänsten för häradshövdingarna strängt begränsas till ordförande
i hyresnämnd och suppleant för sådan. Jag förstår emellertid fuller väl de
synpunkter, som framförts av de två reservanterna på den punkten.

Den fråga som emellertid utförligast debatterats här är propositionen nr
300, där Kungl. Maj:t efter förda förhandlingar med representanter för
statstjänstemännens organisationer har ansett sig böra framlägga förslag
om att för nästa budgetår binda det rörliga tillägget till 12 °/o att gälla redan
från budgetårets ingång. Det har talats mycket utförligt om innebörden av
detta Kungl. Maj:ts förslag och vådorna av detsamma ur olika synpunkter.
Jag har mycket lätt att förstå herr Fagerholms inställning till förslaget,
men däremot har jag ganska svårt att förstå herr Kempe på den punkten.
Ibland är det ju emellertid så att ytterligheterna på något underligt sätt
beröra varandra, och det är väl så i detta fall. Jag förstår som sagt herr
Fagerholm, eftersom han ju representerar tjänstemannagrupper, vilka såvitt
jag kan förstå skulle ha någon utsikt att spekulera i ett bättre resultat
om Kungl. Maj:ts förslag icke bifölles, utan 4 $ i löneplansförordningen
finge odelat gälla under hela budgetåret. Alldeles säkert är emellertid inte
detta. Men hur herr Kempe, som ju alltid brukar ge sig ut för att vara eu
särskilt båld kämpe för de små och fattiga i samhället, kan komma in på
den linjen förstår jag inte, men jag skall inte sträva efter att försöka skaffa
mig någon förståeise i det avseendet. Jag bara konstaterar faktum.

Nr 30.

Lördagen den 28 juni 1947 em.

Stötens löneplansförordning m. m. (Forts.)

Jag vilt gärna erkänna att när representanter för statstjänstemännens
riksförbund talade med oss på tredje avdelningen om dessa frågor och därvid
huvudsakligen uppehöllo sig vid den principiella innebörden av desamma
— något som ju också utförligt berördes av herr Fagerholm — hade de
ganska god resonans inom avdelningen. Ty man är ju gärna böjd för att
lyssna på dem som anse att en given förutsättning bör uppfyllas och en
traffad överenskommelse icke brytas. Men vad som alldeles särskilt komplicerar
denna fråga är ju att pa personalsidan uppträda inte mindre än tre
organisationer. Det är två stora organisationer, nämligen statstjänarkartellen
och TCO, och en mindre organisation, Statstjänstemännens riksförbund.
De två stora organisationerna ha biträtt uppgörelsen, och såvitt jag kunnat
förstå betrakta de densamma såsom ur deras synpunkter förmånlig. Det är
väl detta som kunnat förmå herr Rubbestad till det märkliga steget att ansluta
sig till reservanterna. Anledningen till detta är eljest för mig lika förborgad
som orsaken till herr Kempes inställning. Emellertid, dessa två stora
organisationer vilja ha denna med finansministern i år träffade uppgörelse
genomförd, och den tredje organisationen vill inte ha den genomförd. Då
befinner man sig i det predikamentet, att man inte vet om man skall stöta
sig med den ena sidan eller med den andra. Det var i detta dilemma vi beiunno
oss på tredje avdelningen, och när vi övervägde frågan kommo vi
till det resultatet, att det huvudsakligen av praktiska skäl var lämpligast
att bifalla Kungl. Maj:ts förslag. Det kan ju inte vara lämpligt att låta det
rörliga tillägget gunga ut på de brusande vågor som man möjligen kan förutse
komma att uppstå, utan det är säkerligen till fördel att man redan
från början bestämmer att tillägget skall gälla för hela budgetåret. Detta
korresponderar ju närmast med den ståndpunkt som, enligt vad jag kan
döma av tidningspressen, intogs av näringsidkamas organisationer förra
hösten, när man förhandlade med landsorganisationen om ramavtalet. Man
ansåg att det var till fördel att få procenttalet för det rörliga tillägget fastslaget
med vissa bestämda tidsintervaller, så att det inte blev beroende av de
fluktuationer av prisnivån som tid efter annan kunna inträda. Ur den synpunkten
är Kungl. Maj:ts förslag enligt mitt förmenande att betrakta såsom
förmånligt. Man vet från början vad man har att räkna med under hela
budgetåret, förutsatt att några oförutsedda omständigheter inte inträffa.
Det är därför vi ansett oss böra biträda Kungl. Maj:ts förslag.

Herr Fagerholm ansag emellertid att det skulle vara intressant om någon
av företrädarna för utskottsmajoriteten ville förklara hur man tänkt sig de
åtgärder som skulle vidtagas för att rädda tjänstemännen, om prisnivån
skulle springa i höjden på ett sätt som icke kunde förutses. Jag föreställer
mig att svaret närmast ligger i den exemplifiering som herr Fagerholm själv
gav senare i sitt anförande. Om situationen vid riksdagens början på nyåret
1948 är sådan som herr Fagerholm fruktade, får man väl då upptaga frågan
till behandling. Och sedan får det väl bero på själva situationen från vilken
tidpunkt de vidtagna åtgärderna skola träda i tillämpning. Jag betraktar det
sålunda mte såsom något axiom att det inte skulle kunna bli någon förändring
förrän den 1 april, utan detta får bli beroende på hur förhållandena utveckla
sig. Man får alltså vänta och se.

Med detta har jag ungefärligen sagt hur statsutskottets majoritet sett på
denna fråga.

Emellertid har, herr talman, ett förbiseende ägt rum vid statsutskottets behandling
av denna fråga. Något anslag har nämligen icke anvisats i utskottets
utlåtande nr 233 för att möta den uppräkning av anslagen som blir följden

Lördagen den 28 juni 1947 em.

Nr 30.

Statens löneplansförordning m. m. (Forts.)
av tillämpningen av de 12 procenten. Anledningen härtill är att Kungl. Maj:t
redovisat denna uppräkning i en annan proposition, vilken inte har remitterats
till samma avdelning av utskottet som den som haft att behandla lönepropositionen.
Det är emellertid nödvändigt att denna sak klaras upp, och
därför måste jag å statsutskottets vägnar yrka ett tillägg till utskottets hemställan
under punkten B å s. 32 i utlåtandet. Där skulle införas ett stycke
betecknat nr III, av följande lydelse: till täckning av beräknat överskridande
av anslagsmedlen för rörliga löne- och pensionsförmåner för budgetåret 1947/
48 under sjunde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 40 000 000 kronor.
Jag vill tillägga, herr talman, att detta belopp är medtaget i statsutskottets
memorial rörande statsregleringen som nu är bordlagt. Det har emellertid
icke kommit med i detta sammanhang, och det är därför jag nödgats göra
ett yrkande av denna innebörd. Jag vill vidare anmäla att ett yrkande av
samma innehåll kommer att göras även i första kammaren.

Herr förste vice talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr Fagerholm erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! Jag skall försöka skingra herr Erikssons i Stockholm förvåning
över att herr Kempe och jag ha kommit på ungefär samma linje. Läget är
nämligen det att oavsett om en tjänsteman har hög eller låg lön äro verkningarna
av ett speciellt lönestopp för statstjänstemännen lika. Oavsett om en
statstjänsteman har hög eller låg lön äro verkningarna av en lönesäkning
på grund av genomförande av sociala reformer lika. Det är därför ganska
naturligt, tycker jag, att man vid en fördomsfri prövning av tjänstemannaförhållandena
kommer till det resultatet att Kungl. Maj:ts och utskottets förslag
icke bör godtagas.

Jag ber vidare att få tacka herr Eriksson i Stockholm för hans upplysning
att omprövning vid eventuellt stegrade priser skulle kunna ske någon gång
nästa år sedan riksdagen samlats. Det är klart att med detta ståndpunktstagande
är den här garantiklausulen rörande omprövning ganska svag.

Jag måste, herr talman, beklaga att man inte från utskottsmajoritetens
sida bär förstått att mer slå vakt om träffade avtalsuppgörelser och se på
statstjänstemännens förhållanden i större sammanhang än som skett. Vad
jag reagerar mot är att det s. k. lönestoppet sker utan något som helst samband
med andra stabiliseringsåtgärder på marknaden, vilket måste framträda
såsom en orättvisa gentemot statstjänstemännen.

Herr Kempe erhöll likaledes på begäran ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Om herr Eriksson i Stockholm har svårt att förstå mig
och min inställning till denna fråga, måste jag säga att jag har lika svårt att
förstå herr Eriksson och hans inställning. Han bekräftar ju i sitt inlägg här
de farhågor som jag gav uttryck åt i mitt första anförande, nämligen att det
här är fråga om ett lönestopp, och han till och med hänvisar till näringslivets
organisationer, som ha uttalat sig för att de gärna vilja ha ett fast
tillägg, så att man vet vad man har att rätta sig efter. Men om nu prisutvecklingen
fortsätter som den gjort under det senaste halvåret, måste detta
innebära en sänkt levnadsstandard för de lägre statstjänstemännen och siatstjänarna
överhuvud taget. Och detta var väl ändå inte meningen med elterkrigsprogrammet,
utan meningen var väl tvärtom att man skulle sträva efter
en förhöjd levnadsstandard.

Nr 30.

Lördagen den 28 juni 1947 em.

Statens löneplansförordning m. m. (Forts.)

Härpå anförde

Herr Rubbestad: Herr talman! Som kammarens ledamöter finna har jag
hamnat i den med 4) betecknade reservationen tillsammans med dem som
hävda statstjänstemännens intressen. Anledningen till min anslutning till
denna reservation är emellertid en helt annan än den motivering som hittills
kommit fram i debatten. De representanter för tjänstemännen som ha talat
mot den kungl. propositionen nr 300, vilken behandlas i detta utskottsutlåtande,
ha enligt min uppfattning inte satt sig in i vad saken egentligen gäller.
Om de gjort detta skulle de ha kommit till klarhet om att det förslag som
Kungl. Maj:t framlagt i själva verket är till fördel för statstjänstemännen
och inte till någon som helst nackdel för dem. Vi känna ju till att genom
införande av källskatten blev indextalet höjt från 156 till 162 eller alltså med
6 enheter, trots att skattebeloppen utgå efter de gamla grunderna. Detta ha
tjänstemännen funnit sig i utan att reagera. Det har medfört att de få en
höjning av sina löner från den 1 juli med 6 procent, vilket innebär betydande
utgifter för staten. Regleringen av indextalet och tjänstemännens kompensation
för ökade levnadskostnader sker ju på så sätt att för varje höjning av index
med 4 enheter inträder ett dyrtidstillägg med 3 procent. Så sker det undan
för undan. Om däremot index faller med 4 enheter, blir det en sänkning med
3 procent av lönerna. Nu förutsättes att det nya skattesystemet skall börja
tillämpas den 1 januari nästa år, vilket medför en betydande sänkning av
indextalet. Det är klargjort i propositionen nr 300 hur detta kommer att
verka. Med barnbidragen och de sänkta skatterna kommer indextalet att
sänkas med 8—10 enheter, vilket, om inga särskilda åtgärder vidtoges, skulle
få till följd att statstjänarnas löner sänktes med 6 procent.

Nu har emellertid departementschefen föreslagit en spärregel, som skall
hindra denna indexreglering att automatiskt verka enligt bestämmelserna
och säkerställer ett rörligt tillägg av 12 procent trots sänkningen av levnadskostnaderna.
Jag förstår att tjänstemännen blivit skrämda av talet om prishöjning
på jordbrukets produkter och att de befara att denna höjning skall
motverka och kanske till och med överväga den sänkning av indextalet som
det nya skattesystemet medför. Men på vad sätt inverkar egentligen Kungl
Maj ds förslag beträffande priserna på jordbrukets produkter på indexberäkningen?
Livsmedelskommissionen har klargjort att dess förslag, som ju i
stort godtagits av Kungl. Majd, innebär en höjning av index med 3—4 enheter
enligt 1914 års indexsystem. Men vad betyda 3—4 enheter enligt 1914
års system för den beräkning som är avsedd att gälla nu? Jo, den höjning av
index som stegringen av priserna kommer att medföra utgör endast 1,8 enheter,
sålunda blott en bråkdel av den sänkning som de minskade skatterna
komma att medföra. Om inga åtgärder vidtagas från statsmakternas sida.
kunna statstjänama därför vara övertygade om att de komma att få en sänkning
av åtminstone 3 procent av sina inkomster från den 1 april 1948. Det
är detta som finansministern vill skydda statstjänama för genom sin proposition.
Om herrar tjänstemän satt sig in i de verkliga förhållandena skulle
de aldrig ha yrkat avslag på denna proposition, utan de skulle ha mottagit
den med den största tacksamhet. Herr Wigforss har till och med ställt i utsikt
att om levnadskostnaderna skulle stegras i nämnvärd omfattning, skall
han taga under övervägande att vidtaga åtgärder för att ge kompensation för
denna ökning. Statstjänama behöva sålunda inte vara rädda för att de
inte skola bli kompenserade för en kraftig stegring av levnadskostnaderna.
Förslaget är alltså till allra största fördel för statstjänstemännen.

Jag måste säga att under så gynnsamma förhållanden som statstjänste -

Lördagen den 28 juni 1947 em.

Nr 30.

Statens löneplansförordning m. m. (Forts.)
männen leva under den nu sittande regeringens tid ha de aldrig levat i detta
land. Det är underligt att statstjänstemännen kunnat få dessa ganska stora
lönehöjningar. När herr Fagerholm klagar över att statstjänstemännen alltid
haft det dåligt ställt i förhållande till andra grupper och alltid fått sämre
kompensation för levnadskostnadsstegringar, är detta icke med sanningen
överensstämmande. Detta kan vem som helst, som sätter sig in i löneläget
på den privata marknaden och inom statstjänsten, bekräfta. Statstjänstemännen
äro tvärtom mer favoriserade än andra. Då det provisoriska tillägget
genomfördes för ett par år sedan, opponerade jag mig kraftigt mot den kraftiga
stegringen och påstod att den var inkörsporten till inflation. Då ville
man inte lyssna på mig. Nu tror jag att det står klart att denna höjning för
statstjänama har haft återverkningar på de flesta andra områden. Landstingstjänstemännen
ha fått löneregleringar som kräva flera tiotal miljoner
kronor, industriarbetarna ha sett hur de anställda vid järnvägarna o. s. v.
ha fått höjda löner och ha krävt liknande lönehöjningar, och så har det gått
över hela linjen. Det är denna kraftiga höjning för statstjänama som givit
impulsen till lönerörelserna i vårt land. Jag tror att de som se litet klarare
nu inse att vi ha gått litet för långt i detta hänseende.

Herr Fagerholm klagade över indexberäkningarna och tyckte, att det nuvarande
systemet icke var rättvist. Det vill jag ge honom rätt i. Det system
som nu gäller är icke alls riktigt. En tjänsteman som har låt oss säga 4 000
kronor i inkomst per år och som får en höjning med 6 procent — levnadskostnaderna
stiga ju lika för alla, både för den som har 4 000 och den som
har 15 000 kronors inkomst — får bara enligt nu gällande grunder 240 kronor
i kompensation för sina ökade kostnader, men en tjänsteman med 15 000
kronors inkomst får 864 kronor i kompensation. Tycker herr Fagerholm, att
det är rättvisa i ett sådant system? Jag har länge hävdat, att andra grunder
borde tillämpas, enligt vilka man utginge från indexfamiljeinkomsten som
bas för indexberäkningama. Då skulle det ges lika både till de lägre och
till de högre tjänstemännen. I stort sett blir kostnadsökningen lika för båda.

Jag nämnde, att tjänstemännen ha en synnerligen gynnsam tid under den
nu sittande regeringen. Herr Wigforss är mycket om om tjänstemännen, och
detta har han visat på flera sätt. Han tillsatte för något år sedan en indexnämnd,
som skall vara med och göra upp indexregleringen, och i denna
nämnd satte han in så gott som uteslutande tjänstemän och löntagare. Han
tillsatte sedan för ett halvår sedan en särskild kommitté, som skall granska
dessa beräkningar. Även i den kommittén satte han in enbart tjänstemän
och löntagare. Det är självklart, att alla dessa äro intresserade av att index
skall beräknas på ett sådant sätt, att de få en gynnsam ställning i samhället.
Vore finansministern litet mer mån om statens kassa, skulle han naturligtvis
se till att även andra intressen finge göra sig gällande och bestämma hur
indexberäkningarna skola ske, så att det bleve litet förnuftigare än nu.

Jag vill med detta bara ha deklarerat, att jag icke kunnat vara med om
denna proposition, som fastlåser ett undre tal, som icke får understigas, men
ger möjlighet till kompensation uppåt. Jag anser att den gamla regeln bör stå
kvar, den regel som även lönekommittén gått in för och som innebär, att en
reglering sker både uppåt och nedåt i förhållande till levnadskostnaderna.
Jag vill icke ha en spärregel, som säger att nedåt får man icke gå men däremot
uppåt. Detta är motiveringen till att jag går emot Kungl. Maj ds proposition
nr 300.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till den reservation
som är antecknad under nr 4).

Nr 30.

Lördagen den 28 juni 1947 em.

Statens löneplansförordning m. m. (Forts.)

Herr Fagerholm erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Det var mycket intressant att höra herr Rubbestads statsfinansiella
utläggningar. Det är icke svårt att få ned kostnaderna, om man
konstruerar ett eget index, som ger ett annat utslag än det index, varom
förhandlingarna rörde sig förra året och som låg till grund för Kungl. Maj:ts
principförslag, som godkändes av riksdagen. Fortsätter man att konstruera
index på det sätt herr Rubbestad gör, kommer man kanske t. o. m. fram
till att en skälig tjänstemannalön i Stockholm är 5 kronor om dagen.

Herr Rubbestad säger, att det är statstjänstemännen som ha gått först
när det gällt att skaffa sig löneförbättringar. Jag skulle vilja hänvisa herr
Rubbestad till den utredning, som låg till grund för propositionen förra
året om lönereglering för statstjänstemännen. Där konstateras, att löneutvecklingen
på den allmänna arbetsmarknaden gjorde det motiverat att statstjänstemännen
fingo sin kompensation. Det åberopades mycket ingående utredningar
som bevisade detta. Herr Rubbestads skildring nu — och man hör
en liknande också på många andra håll — är sålunda icke en riktig historieskrivning.

Slutligen vill jag säga, att jag tycker att det måste kännas varmt om
hjärtat för regeringen och dess anhängare att höra detta lovprisande av
regeringens insatser. Jag försäkrar herr Rubbestad, att icke ens i socialdemokratiska
tjänstemannapropagandabroschyrer eller på socialdemokratiska
tjänstemannamöten har förekommit en så långt gående uppskattning av
regeringen som den herr Rubbestad gav uttryck åt. Men det är kanske så,
att herr Rubbestad från högre höjdter sett vad som verkligen är rätt och
sanning.

Herr Rubbestad, som likaledes erhöll ordet för kort genmäle, anförde:
Herr talman! Herr Fagerholm talade om de jämförelser, som gjordes i
det betänkande som förelåg när man gick in för löneregleringen. Jag hoppas
att han då lagt märke till att de jämförelsetal, som förelågo, när det
gällde att jämföra statstjänstemännens löner med likartade gruppers i den
privata verksamheten, voro mycket gynnsamma för statstjänstemännen.

Jag kan därför icke komma ifrån uppfattningen, att statstjänstemännen
med hänsyn till den kraftiga lönereglering, som kunnat genomföras för
dem, icke minst tack vare den mot dem vänliga regeringen, äro mer gynnade
nu än de någonsin varit under tider som gått. Det är bara underligt,
att en sådan man som herr Fagerholm, som är ombudsman för statstjänare,
icke också kan ge en vänlig blick åt herr Wigforss och erkänna, att han
ställt det synnerligen bra för statstjänstemännen. Jag tror att han vore på
den säkra sidan om han gjorde det.

Vidare yttrade:

Herr Mosesson: Herr talman! Jag skall tillåta mig att säga ett par ord
om det ärende som beröres i reservation nr 1).

Jag minns mycket väl när statsmakterna beslöto att våra högsta domare
icke vidare skulle få åtaga sig uppdrag såsom skiljeman. Anledningen till
beslutet var, så vitt jag vid mina forskningar kunnat utröna, att det egentligen
var en enda person, ett justitieråd, vars skicklighet och oväld icke
diskuterades men som så ofta åtog sig sådana uppdrag, att man icke kunde
frigöra sig från den känslan att han var närig. Då beslöts det alltså, att dessa
våra högsta domare icke vidare skulle, om än skäl därtill i övrigt förelågo,
få mottaga uppdrag såsom skiljeman.

Lördagen den 28 juni 1947 em.

Nr 30.

Statens löneplansförordning m. m. (Forts.)

Detta -— låt mig använda ordet —- deklasseringsmärke har nu stått kvar
för våra högsta domare ända till dess till min glädje justitieministern hemställde
att det skulle borttagas.

Nu ser jag att statsutskottets majoritet har ansett, att vad som gällt under
dessa år alltjämt skall vara gällande. Jag förstår att det icke är möjligt
att vinna vad jag anser vara rätt och billigt, men jag har med dessa ord
velat säga, att jag yrkar bifall till reservationen nr 1).

Herr Lindahl: Herr talman! Den politiska debatten är numera av det
slag, att man överhuvud taget icke borde bli förvånad, vad som än inträffar.
Men när högern och kommunistpartiet marschera fram arm i arm och när
en »massornas» representant som herr Kempe sluter enhetsfront med herr
Fagerholm, blir man ändå en smula förundrad. Det kanske icke vore så
mycket att säga om den saken, om bakom deras uppträdande låge ett rättfärdighetspatos,
vilket jag emellertid har svårt att tro, och om herr Fagerholm
och herr Kempe såge på denna sak så, att man vill slåss för statstjänamas
intressen. Men jag har åtminstone den känslan, att man vid detta
tillfälle tror att det går an att använda statstjänarna som slagträ mot en
måttligt älskad finansminister. Detta har, så vitt jag förstår, misslyckats,
och det därför att de stora statstjänarorganisationerna godtagit Kungl. Maj :ts
proposition efter förhandlingar med Kungl. Maj:t. Här talar man med darr
på rösten att avtal skall hållas i helgd och om hur viktigt det är att ingångna
avtal icke brytas, men faktum är, att här har ett avtal slutits med den överväldigande
majoriteten av statstjänarna. De högre slatstjänstemännen utgöra
ju ändå en försvinnande minoritet i jämförelse med de massor som äro anslutna
till TCO och statstjänarkartellen. Och när herr Kempe här gör sig
till talesman för statstjänarna — det låter faktiskt som om han vore kallad
att här föra samtliga statstjänares talan — kan jag icke förstå annat än att
han är ute oombedd. Det förslag som vi nu ha att behandla om fastlåsning
av det rörliga tillägget har behandlats av alla organisationer som äro anslutna
till statstjänarkartellen och TCO. Det är klart, att frågan icke
kunnat vara föremål för allmän omröstning, men ledningarna för dessa organisationer
ha genom sina förstärkta representantskap o. s. v. tagit ställning
till den, innan uppgörelsen träffades med finansministern.

Jag vill emellertid hävda, att man från de lägre statstjänarnas sida icke sett
saken så materialistiskt krasst som herr Rubbestad menar, nämligen att detta
förslag var något som de skulle tjäna pengar på. I stället har det varit på
det sättet, att man ställt sig en smula tveksam inför förslaget i medvetandet
om att det innehöll också vissa nackdelar. Denna fastlåsning vid 12 procent
kan ju nämligen betyda, att statstjänarna på höstsidan få en reallönesänkning,
om priserna gå upp. Men, såsom herr Rubbestad också sade, i statstjänarorganisationerna
har man räknat med att när vi komma in på det nya
året skola skattelättnaderna och barntilläggen göra sitt till, och man har
därför utan att få sin ekonomiska ställning alltför skamfilad kunnat gå med
på saken och anser sig ha klarat sina medlemmars intressen någorlunda
hyggligt. Jag vill emellertid säga, att man icke bara haft den synpunkten för
ögonen, att man icke skulle förlora något på anordningen, utan för statstjänarna
i allmänhet, bortsett från de högre statstjänstemännen, vilkas inställning
jag icke är riktigt klar på, står det tämligen tydligt, att det även gäller
för denna grupp av medborgare att söka hålla inflationen tillbaka. Man
kan förvåna sig över att folk som dagligdags talar om att vi ha en regering,
som ingenting vill göra i fråga om kampen mot inflationen, så fort ett förslag
kommer som i någon mån betyder en stabilisering av prisnivån, ögonblick -

Nr 30.

Lördagen den 28 juni 1947 em.

Statens löneplansförordning m. m. (Forts.)
ligen går emot detta. Statstjänarna veta, latt de ha allt att vinna på ett bekämpande
av inflationen. Alla löneanställda äro medvetna om att de förlora
på en prisstegring, ty hur man än söker erhålla kompensation för en sådan,
ligga alltid lönerna ett par hästlängder efter prisstegringen.

Jag vill understryka vad herr Rubbestad sade om att statstjänstemännen
ha alla skäl att vara tacksamma mot finansministern och regeringen. Trots
de misstänkliggöranden, som framkommit mot finansministern, är förtroendet
för honom i statstjänarkretsar mycket starkt. Man är där på det klara med
att utan finansministern skulle icke de stora frågor, som vi ha behandlat under
de senaste riksdagarna och under detta år, frågor som varit verkligt viktiga
för hela statstjänarkåren, rönt en sådan behandling, och att statstjänarna
icke skulle ha blivit så korrekt behandlade som de blivit om icke finansministern
intagit den ståndpunkt han gjort. Det fanns en tid, då finansministern
drev lönestoppspolitiken hårt och då självfallet icke alla statstjänare
kunde gilla honom. Men jag försäkrar att nu — och varför skulle vi
icke kunna vara ärliga, som herr Rubbestad säger, och tala om vad vi tycker
och då blir utlåtandet att herr Wigforss är mäkta populär bland statstjänarna
i allmänhet.

Häruti instämde herr Lundqvist.

Herr Kempe erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde: Herr
talman! Jag får väl be om ursäkt att jag begär ordet igen, men efter herr
Lindahls inlägg kan jag icke låta bli att säga några ord.

För mig behöver icke herr Lindahl hålla några utläggningar angående
finansministern och hans göranden och låtanden. Jag har all respekt för
honom, även om jag i detta speciella fall är oense med honom.

Sedan må det ursäktas mig, om jag tager till orda i en statstjänarfråga. Det
kanske kan förklaras av att jag själv är f. d. statstjänare. Därför känner jag
ju till statstjänamas frågor i största allmänhet.

Jag vill säga, att hela herr Lindahls inlägg bekräftar vad jag sade i mitt
första anförande. Herr Lindahl säger, att det är mycket troligt att statstjänarna
fram på höstkanten komma att få en reallönesänkning. Herr Rubbestad,
som spekulerar litet åt andra hållet, blir nog litet nervös, när han hör
detta.

Herr Lindahl talar också om att förslaget är ett led i kampen mot inflationen.
Vi ha tidigare i debatten om inflationen sagt, att vi icke godkänna argumentet,
att detta att levnadsstandarden skall pressas ned skall vara ett medel
i kampen mot inflationen. Det kan det icke vara utan tvärtom kommer sådant
att befordra inflationen. Jag måste säga, att det förvånar mig att en statstjänare
i lägre grad kan gå med på att låsa fast tillägget i stället för att vara
med om den överenskommelse som träffats mellan statstjänarorganisationeraa
och statsmakterna och som riksdagen i fjol godkände.

Härefter yttrade

Herr Falla: Herr talman! Jag undrar ändå om det inte kunde vara lämpligt
att återföra debatten till det område, som det här egentligen gäller. Lovsånger
och vittnesbörd om herr Wigforss’ popularitet kunna vara något
mycket uppbyggligt i och för sig, men vi ha väl knappast tid med det just nu.

Jag begärde emellertid ordet tidigare under debatten då först herr Holmström
och senare herr Fagerholm mycket skarpt drevo en viss principlinje.
De sade att det var staten ovärdigt och ur olika synpunkter orättrådigt och

Lördagen den 28 juni 1947 om. Nr 30. 95

Statens löneplansförordning m. m. (Forts.)
anmärkningsvärt att statsmakterna gingo ifrån ett, som man sade, avtal, som
under förra året träffats mellan å ena sidan staten och dess representanter
och å den andra statstjänarna vid de förhandlingar som fördes enligt förhandlingsordningen.
Jag skall be att till herrar Holmström och Fagerholm få
säga, att det aldrig träffats något dylikt avtal, och det har enligt förhandlingsordningen
aldrig kunnat träffas något avtal. Detta borde åtminstone den
juridiskt skolade herr Fagerholm inte behöva misstaga sig på.

Vad som inträffat är, att det förts förhandlingar om löneregleringen mellan
representanter för statstjänarnas organisationer och representanter för
statsmakten. Vid dessa förhandlingar har man kommit fram till ett samförstånd,
och på basis av detta har sedan proposition framlagts förra året och
lönereglering kommit att beslutas. Den omständigheten att man kommit till
ett samförstånd i förhandlingarna — jag vill än en gång erinra herr Fagerholm
om det — det är inte detsamma som att ett avtal slutits. Det är alldeles
uppenbart att när man efter besvärliga förhandlingar — och dessa förhandlingar
äro alltid besvärliga — kommit fram till ett visst samförstånd,
så taga statsmakterna all möjlig hänsyn till de resultat man kommit till, och
det är vad de gjort i detta fall.

Jag har velat göra dessa rent principiella anmärkningar, eftersom vid
dessa löneregleringar och avtalsförhandlingar och vid diskussioner, som sedan
förts, dessa påståenden gång efter annan kommit fram, att här slutits
avtal mellan två parter och att det inte är riktigt och rättfärdigt att rubba
pa ett slutet avtal. Det finns intet sådant avtal, och enligt förhandlingsordningen
kan inte något avtal slutas. Det är klart att många kunna vara i ovetskap
om förhandlingsordningen, men herr Fagerholm, som för ett eller annat
år sedan, jag tror det var så sent som i fjol, motionerade om ändring av förhandlingsordningen,
han skall väl ändå veta vad förhandlingsordningen innebär,
eftersom han velat göra om den. Det var det rent principiella.

Om vi sedan komma till den sakliga innebörden av det förslag, som föreligger
i proposition nr 300 och här i utskottsutlåtandet, så uppfattas denna
reella innebörd tydligen högst olika. Herrar Holmström och Fagerholm anse
fastlåsandet vid 12 procent ofördelaktigt och orättvist mot befattningshavarna,
och de yrka därför avslag. Herr Rubbestad däremot anser, att statstjänarna
genom indextalets minskning under senare delen av budgetåret skola
få en stor och oberättigad förtjänst genom fastlåsningen vid 12 procent. Vilkendera
av dessa spekulationer, spekulationen Holmström-Fagerholm å ena
sidan och spekulationen Rubbestad å den andra, som mest tar hänsyn till
realiteterna, det skall jag lämna därhän. Jag endast konstaterar att Herodes
och Pilatus voro vänner den dagen. Men någon orubblig, avtalsmässig grund,
som inte statsmakterna på ett hederligt sätt skulle kunna rubba på, föreligger
inte.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Fagerholm erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! Jag tror inte att någon i denna kammare och allra minst jag
själv velat göra gällande, att det kan träffas något slags kollektivavtal mellan
statstjänstemannens organisationer och staten beträffande sådana tjänstemän,
som ha tjänstemannaansvar. Den rättsliga frågan tror jag allesammans
äro fullkomligt på det klara med. Om å andra sidan representanter
lör statsmakterna och representanter för tjänstemännen månad efter månad
sitta vid förhandlingsbordet, komma fram till en uppgörelse och sedan så
att saga skaka band på att den skall högtidligen protokoll!astas och genomföras,
dä föreligger eu överenskommelse mellan i varje fall finansministern

Nr 30.

Lördagen den 28 juni 1947 em.

Statens löneplansförordning m. m. (Forts.)
och regeringen å ena sidan och statstjänstemannaorganisationema å den
andra. Att denna överenskommelse icke är av den karaktären att den kan
dragas inför arbetsdomstolen och staten dömas att betala någonting, det har
varken jag eller någon annan påstått.

Sedan är det en annan sak, som ingen väl kan lägga in i mitt yttrande,
nämligen att riksdagen skulle vara bunden av den uppgörelse, som finansministern
träffat med statstjänstemännens organisationer. Däremot förmenar
jag att finansministern själv borde anse sig moraliskt bunden att icke rucka
på den.

Jag vill sedan bara säga till herr Falla på tal om vilken spekulation som
är rätt beträffande indexberäkningen och därav följande förhållanden, herr
Rubbestads eller herr Holmströms och min, att det torde vara ganska lätt att
konstatera att herr Rubbestads beräkningar bygga på ett misstag beträffande
verkan av indexberäkningen i detta fall.

Jag har, herr talman, med detta endast velat säga, att jag tror inte att
det finns någon som helst principiell motsättning mellan mig och herr Falla
beträffande sakens rättsliga karaktär. Det viktigaste här är, att har man
kommit överens om en sak, så står man vid det. Det skall man göra vare sig
man går till arbetsdomstolen eller det gäller att genomföra överenskommelsen
på annat sätt.

Herr Holmström, som likaledes på begäran erhöll ordet för kort genmäle,
yttrade: Herr talman! Jag blev förekommen av herr Fagerholm. Herr
Falla kommer med spetsfundigheter. Han säger, att det inte är fråga om något
avtal utan om en överenskommelse. (Herr Falla: samförstånd). — Ja, låt
gå för det! Men när man kommit till samförstånd med varandra, så skall man
väl också hålla på det. Om herr Falla och jag komma överens om en sak, då
vill herr Falla inte att jag skall springa ifrån det i morgon, utan stå för det.

Vart skall det bära hän, om statstjänarna kommo underfund med att man
inte kan lita på statsmakterna, när man kommit till ett samförstånd — för
att nu använda det ordet herr Falla vill ha i stället för ordet »avtal»?

Vad så spekulationerna beträffar kan ingen med bestämdhet säga, vilken
som har rätt. Just därför skola vi inte låsa fast det hela, utan låta ett rörligt
index verka. Om vid ett fastlåst tillägg priserna sjunka, då är det statstjänstemännen,
som vinna och staten förlorar. Om priserna stiga blir det
tvärtom. Jag tycker att det är klokt som vi haft det förut, och jag kan inte
förstå, varför man skall gå ifrån det.

Jämväl herr Rubbestad erhöll på begäran ordet för kort genmäle och
anförde: Herr talman! När herr Fagerholm ville göra gällande, att det inte
finns någon som kan säga vilket som kommer att visa sig riktigast, de
kalkyler jag framlade eller de beräkningar som herr Fagerholm kalkylerat
med, så vill jag bara hänvisa till att jag stöder mig på de officiella siffror
angående levnadskostnadsberäkningen, som framlagts av finansministern i
proposition nr 300, och siffrorna angående levnadskostnaderna, som äro
framlagda av jordbruksministern i propositionen om stödet till jordbruket.
Dessa officiella siffror stöder jag mig på. Däremot har herr Fagerholm inte
påvisat några som helst hållbara siffror till stöd för sitt påstående.

Härefter yttrade

Herr Håstad: Herr talman! Jag skall icke ge mig ut på den högre politikens
vidder utan endast med några ord taga upp ett problem, som berörts i
reservation nr 3 och som något litet behandlades av herr Mårtensson i dennes

Lördagen den 28 juni 1947 em.

Nr 30.

Statens löneplansförordning m. m. (Forts.)
debattinlägg. Och man kan diskutera detta utan att anlägga några som helst
partipolitiska synpunkter, vilket också framhållits i den motion jag väckt
i denna fråga och tillstyrkts av utskottets övervägande flertal. Regeringen
har sett sig nödsakad att begära en fullmakt att utfärda lönereglementet. Det
är inte regeringen som är skuld till detta, eftersom det förslag, som regeringen
vidarebefordrat till riksdagen, blev färdigt vid en mycket sen tidpunkt
och någon annan utväg än att begära fullmakt knappast inte stod
öppen. Däremot var regeringen icke tvingad att begära fullmakt på all
framtid. Med anledning av de synpunkter, som herr Mårtensson förde fram,
kan det vara skäl att under ett par korta minuter fästa uppmärksamheten vid
principfrågan.

För det första synes det mig så mycket viktigare för riksdagen att ett år
som detta inte göra avkall på rätten att bestämma om dessa reglementens
både reella och formella innehåll, som det uppenbarligen — enligt alla de
vittnesbörd, som finnas att utläsa ur remissutlåtanden och som statsutskottets
ärade avdelningsordförande här nyss underströk — är alldeles tydligt,
att reglementena formellt tarva en mycket genomgående omarbetning, överhuvud
taget tror jag, att det med hänsyn till det s. k. lönekineseriet och med
tanke på krångligheten hos dessa bestämmelser rent principiellt endast kan
vara till fördel, att man i departementet har vetskap om att varje paragraf
kommer att granskas även av riksdagen. Detta kommer ovillkorligen att i
någon ringa mån medverka till att i framtiden förebygga en ytterligare förkrångling
av dessa lönebestämmelser.

Reservanterna ha nu —• den rättvisan skola vi göra dem — inte yrkat på
några större sakliga inskränkningar i riksdagens befogenheter. Det framhålles
dock i denna reservation, att regeringen skulle bli befullmäktigad att
göra ändringar »av mindre räckvidd ur såväl principiell synpunkt som ...»
etc. Jag ber att få betona uttrycket »ur principiell synpunkt». Var och en som
haft det minsta att göra med lönefrågor vet, att nästan varje liten lönefråga
involveras av större eller mindre principfrågor. Tar man upp en tjänstemannafråga
här och en där, så är det liksom en maska, som river upp hela problemet.
Just därför tror jag att det är mycket vådligt att laborera med ett uttryck
av denna karaktär.

Vidare är det självklart -— och det har herr Eriksson i Stockholm redan
konstaterat — att det inte finns några reglementen som ha en sådan finansiell
räckvidd som avlöningsreglementena. Om det överhuvud taget skall
förekomma någon delegation av riksdagens befogenheter till regeringen, så
bör man börja i en annan ända än i den, som mest av alla berör riksdagens
finansmakt.

Det bör ytterligare framhållas, att herr Mårtensson ville se saken på något
längre sikt. Han ansåg, att man skulle kunna finna något större garantier
för en fullt rättvis behandling av de ofta intrikata lönespörsmål genom att
handläggningen förlädes till regeringen i stället för till riksdagen. Han åberopade
därvid som motiv, att olika grupper äro mer eller mindre starkt företrädda
i riksdagen; därigenom kunde också en viss grupp utöva ett orättmätigt
inflytande, när dess sak var före. Jag vill härtill blott ställa den frågan:
om vilket problem överhuvud taget i vår riksdag skulle man inte med precis
lika stor rätt kunna säga, att samma förhållande gäller? Vid all lagstiftning
såväl som i fråga om finansproblem löpa vi risken afl en stark grupp kan
göra sitt inflytande alltför mycket gällande. Detta förhållande är alltså inte
något, som är .särskilt utmärkande för avlöningsreglementena.

Om vi taga hänsyn till fakta, sä tycker jag all vi här i riksdagen ha anledning
att säga, att löneplaceringarna ej komma till på en slump. För det första

Andra kammarens protokoll 1947. Kr ?,(). 7

Nr 30.

Lördagen den 28 juni 1947 em.

Statens löneplansförordning m. m. (Forts.)
förs det förhandlingar i lönenämndema, och kanske långvariga förhandlingar,
som herr Fagerholm och andra nyss anspelade på. Sedan blir ärendet ett
regeringsärende, som därefter går till riksdagen och statsutskottet; och statsutskottet
är sannerligen inte sentimentalt när det gäller lönefrågor eller lönemotioner.
Sist fordras det antingen båda kamrarnas samstämmiga beslut eller
någon form av sammanjämkning eller gemensam votering för att åstadkomma
en ändring. Hur många gånger göres någon verklig avvikelse från lönepropositioner
genom riksdagsbeslut annat än om det möjligen föreligger
mycket delade meningar på förhand? Om vi skulle gå tillbaka och undersöka
förhållandena, så skulle vi nog finna att det inrymmes en ganska stor
säkerhetsmarginal i riksdagsbehandlingen av dessa frågor.

Till sist vill jag endast framhålla ytterligare en synpunkt, som jag anser
vara den kanske mest bärande. För de grupper, som äro berörda av lönereglementena
— och allt flera människor bli tyvärr statstjänare — är det av
mycket stor vikt, att de rättsliga garantierna för deras förmåner i arbetet bli
så starka som möjligt. Dessa garantier bli enligt min mening vida starkare
genom att riksdagen står bakom dessa reglementen, helt och fullt, reellt såväl
som formellt, än om uteslutande regeringen skulle handlägga detta.

Herr talman, jag vill än en gång betona, att det inte finns några partipolitiska
intressen att anlägga i denna fråga. Endast ett allmänt konstitutionellt
intresse har föranlett mig att väcka den nu tillstyrkta motionen. Jag ber att
få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Mårtensson erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! Jag vill endast framhålla, att de omarbetningar och ändringar,
som kunna företagas i det framlagda reglementet, endast kunna vara av
formell natur. Det kan alltså inte göras några direkta sakändringar i de olika
bestämmelserna.

Beträffande det rent formella tror jag, att Kungl. Maj:t kommer att granska
detta lika noga som riksdagen skulle göra. För övrigt vidhåller jag den
uppfattning, som jag tidigare framfört, att riksdagen inte är någon lämplig
lönereglerare.

Sedan var herr Håstad inne på att man inte skall undandraga riksdagen
att taga ställning till en hel del av dessa lönebestämmelser. Om jag inte
missminner mig, bruka herr Håstads partivänner vid högtidliga tillfällen
tala om riksdagens mångsyssleri. De bruka tala i högstämda ordalag om
att riksdagen sysslar med en hel del detaljarbete, som lika bra skulle kunna
utföras i Kungl. Maj:ts kansli. Så fort man emellertid kommer in på att
undandraga riksdagen något obetydligt detaljarbete, då gör man omedelbart
motstånd även från hem Håstads partivänners sida.

Vidare yttrade

Herr Lindqvist: Herr talman! Jag har inte begärt ordet för att deltaga i
den allmänna lönedebatten. Jag vill om denna endast säga, att det säkerligen
finns anledning, inte minst i vårt nuvarande läge, att gå fram med
stor försiktighet när det gäller att höja lönerna för dem, som redan nu ha
relativt höga löner.

Om jag skulle få uttala någon önskan i fråga om lönereglementet skulle
det vara den, att det kunde förenklas på något sätt, så att det vore lättare
för riksdagens ledamöter att följa med och säkert veta vad man beslutar.

Det är mycket svårt att förstå innebörden av detta lilla häfte, som vi ha
här i dag, när man skall sätta sig in i detsamma. Men det är ändå inte det

Lördagen den 28 juni 1947 em.

Nr 30.

Statens löneplansförordning m. m. (Forts.)
svåraste, som man kan få läsa, utan man får många gånger det som är
ännu svårare. Jag kommer väl själv att delvis stå ansvarig för ett lönereglemente,
som skall gälla för andra befattningshavare än dem det här är fråga
om. Det blir emellertid inte enklare på grund av att det får bygga på detta
lönereglemente.

När jag begärde ordet, herr talman, var det för att få antecknat till protokollet,
att jag kommer att rösta för J. B. Johanssons m. fl. reservation
angående rätt för justitieråd och regeringsråd att med tjänsten förena skiljemannauppdrag
såsom ordförande eller såsom ensam skiljedomare. Jag har
vid mer än ett tillfälle tänkt, att vi gått litet för långt i vårt förbud när det
gäller dessa befattningshavare. Man kan säga att det fanns goda skäl för
det förbud, som riksdagen gick in för, men därför att dessa goda skäl förelågo,
bör detta inte föranleda riksdagen att alltjämt vidhålla förbudet. Jag
har vid olika tillfällen, när jag träffat justitieråd och regeringsråd, som vi
haft som tjänstemän i första lagutskottet — det finns många sådana —
att det är sorgligt att de skola bli så isolerade när de få sina höga ämbeten
De bli verkligen mera isolerade än som är lämpligt. Jag har därför kommit
till den uppfattningen att det skulle vara lyckligt, om Kungl. Maj:ts förslag
här bifölles, genom framgång för herr J. B. Johanssons m. fl. reservation.
Om så skulle bli fallet vill jag uttala den förhoppningen, jag skulle nästan
vilja säga förvissningen, att de höga ämbetsmän det här gäller komma att
använda denna rätt på ett sådant sätt, att det icke kommer att föranleda
några berättigade klagomål vare sig från riksdagens sida eller från något
annat håll.

Med dessa få ord har jag, herr talman, velat till protokollet anteckna, att
jag kommer att biträda regeringsförslaget genom att rösta för herr J. B.
Johanssons m. fl. reservation.

Häruti instämde herr Cruse.

Härmed var överläggningen slutad. På därå av herr förste vice talmannen
given proposition biföll kammaren utskottets hemställan i punkten A I.

I fråga om punkten A II gav herr förste vice talmannen härefter propositioner
dels på bifall till utskottets berörda hemställan dels ock på bifall till
den av herr Johan Bernhard Johansson m. fl. avgivna, med 1) betecknade
reservationen; och blev utskottets hemställan i nämnda punkt av kammaren
bifallen.

På därå given proposition biföll kammaren härefter utskottets hemställan
i punkten A III.

Beträffande utskottets hemställanden under punkterna A IV och A V framställde
herr förste vice talmannen propositioner dels på bifall till vad utskottet
i dessa punkter hemställt dels ock på bifall till den av herr Gustaf
Karlsson m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen; och biföll kammaren
vad utskottet i nämnda punkter hemställt.

Utskottets hemställan i punkten A VI blev härefter på av herr förste vice
talmannen därå given proposition av kammaren bifallen.

I avseende å vad utskottet i punkterna B 1 och II hemställt framställde
herr förste vice talmannen propositioner dels på bifall till utskottets berörda
hemställan dels ock på bifall till den av herrar Johan Bernhard Johansson
m. fl. avgivna, med 4) betecknade reservationen; och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr

100

Nr BO.

Lördagen den 28 juni 1947 em.

Förändring i
avseende å
löneställning
och antal beträffande
vissa
ordinarie
befattningar
vid kommunikationsverken
m. m.

Statens löneplansförordning m. m. (Forts.)

Fagerholm begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkterna
B I och II i utskottets förevarande utlåtande nr 233, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den av herr Johan Bernhard Johansson
m. fl. avgivna, med 4) betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen tillkännagav, att han funne flertalet
hava röstat för ja-propositionen. Herr Fagerholm begärde likväl rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgå vos 123
ja och 47 nej, varjämte 15 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet i punkterna B I och II hemställt.

På därå framställd proposition biföll kammaren slutligen det av herr
Eriksson i Stockholm under överläggningen framställda yrkandet om upptagande
i utskottets hemställan under B. av ytterligare en med III betecknad
punkt.

§ 6.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

nr 234, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avsättning till
statens automobilskattemedelsfond;

nr 235, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag om anslag för budgetåret
1947/48 till avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster; och

nr 236, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag om anslag för budgetåret
1947/48 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 7.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 237, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående förändring i avseende å löneställning och antal beträffande
vissa ordinarie befattningar vid kommunikationsverken m. m. jämte
i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 236 hade Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden för den 18 april
1947, gjort framställning angående förändring i avseende å löneställning och
antal beträffande vissa ordinarie befattningar vid kommunikationsverken
m. m.

Beträffande statens järnvägar innebar Kungl. Maj :ts förslag, bland
annat, att i avseende å personalförteckningen skulle vidtagas den ändringen
att i densamma skulle upptagas 7 statsbanedirektörer i C 8 och uteslutas 7
byråchefer i A 30, varjämte i tjänsteförteckningen statsbanedirektör skulle
införas i C 8 och byråchef uteslutas i A 30.

I samband med propositionen hade utskottet förehaft ett antal inom riksdagen
väckta motioner.

Lördagen den 28 juni 1947 em.

Nr 30.

101

Förändring i avseende å löneställning och antal beträffande vissa ordinarie
befattningar vid kommunikationsverken in. m. (Forts.)

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr Einar Eriksson (1:303) och den andra inom andra kammaren av herr
Lundberg (II: 446), hade bl. a. hemställts, att riksdagen måtte — i avvaktan
på en eventuellt blivande omorganisation av statsbaneförvaltningen — avslå
Kungl. Maj:ts förslag om uppflyttande av sju byråchefer i järnvägsstyrelsen
från A 30 till statsbanedirektörer i C 8.

Utskottets hemställan hade uppdelats i punkterna I—VI, av vilken punkten
III innefattade, att riksdagen måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och
motionerna 1:303 och 11:446 samt med avslag å motionerna 1:304 och
II: 447

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att i den av riksdagen godkända personalförteckningen
för statens järnvägar vidtaga de ändringar, som av utskottet
förordats,

b) förklara, att befattningen såsom verkstadsöveringenjör i G 5 vid statens
järnvägar skulle tillsättas medelst förordnande på viss tid.

Reservation hade avgivits av herr Johan Bernhard Johansson, fröken Andersson,
herrar Albertsson, Hesselbom, Malmborg i Skövde, Andersson i
Malmö, Holmström och Åkerström, vilka ansett, att utskottet bort tillstyrka
Kungl. Maj ds förslag beträffande byråcheferna i järnvägsstyrelsen och därför
under punkten III hemställa, att riksdagen måtte

med bifall till Kungl. Maj ds förslag samt med avslag å motionerna 1:303
och 11:446 samt 1:304 och 11:447

a) bemyndiga Kungl. Maj:t alt i den av riksdagen godkända personalförteckningen
för statens järnvägar vidtaga de ändringar, som av departementschefen
förordats,

b) förklara, att befattningarna såsom statsbanedirektör i C 8 och verkstadsöveringenjör
i C 5 vid statens järnvägar skulle tillsättas medelst förordnande
på viss tid.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Andersson i Malmö: Herr talman! Den fråga som här behandlas går
ut på nytillsättande av tjänster och uppflyttande i lönegrad av ett flertal befattningshavare
i kommunikationsverken och statens affärsdrivande verk.
För detta förslag ha anförts den utveckling, som ägt rum inom dessa verk,
och den expansion, som där förekommit, med därav följande större arbetsbörda
såväl kvantitativt som kvalitativt och det därmed förenade större ansvaret
på olika poster.

De skäl som här anförts har utskottet funnit vara starka och hållbara,
och utskottet har därför yrkat bifall till departementschefens förslag i alla
delar utom i en. Det gäller förslaget om uppflyttning av sju byråchefer vid
statens järnvägar från A 30 till C 8 och att de där skulle erhålla en ny
titel, statsbanedirektör. På denna punkt har utskottet yrkat avslag, men
några reservanter ha där yrkat bifall till Kungl. Maj:ts förslag.

Jag skall nu med några korta ord beröra den synpunkt, som vi reservanter
ha haft och ha i detta avseende. Den långdragna debatt vi förut haft
och mängden av ärenden, som vi ha framför oss, gör att jag skall lämna en
kort och mera summarisk framställning av de synpunkter vi ha i denna
fråga.

1 stort sett kan man säga, att samma skäl motivera dessa befattningshavares
uppflyttning i högre lönegrad som de, varmed förslaget om upp -

102

Nr 30.

Lördagen den 28 juni 1947 em.

Förändring i avseende å lönestållning och antal beträffande vissa ordinarie
befattningar vid kommunikationsverlcen m. m. (Forts.)
flyttning i övriga delar motiverats, vilket utskottet för sin del varit med om
att bifalla. Man måste ju här taga hänsyn till statens järnvägars väldiga
utveckling under senare år, det alltmer ökade förstatligandet o. s. v., allt
som, skulle man kunna säga, på sitt sätt medför en förändring av dessa befattningars
karaktär. Det skulle vara intressant att i siffror visa denna utveckling,
men jag vill inte trötta kammaren med det.

Vidare vill jag här såsom skäl anföra, att de sex övriga byråchefer som
finnas inom statens järnvägar redan förut äro upptagna i C-planen, och så
vitt vi reservanter kunna förstå, finns det lika starka skäl för att de återstående
sju också skola bli placerade i denna C-plan. Jag vill i detta sammanhang
framhålla, att denna C-plan säkerligen är den lämpligaste anställningsformen
för dessa befattningshavare. Jag tror också att man såsom
skäl för denna uppflyttning kan framhålla, vilket också departementschefen
gjort, den konkurrens, som råder om lämpligt folk. Det är således en konkurrens
om arbetskraften, och jag vill såsom min mening säga — och jag
tror att de övriga reservanterna äro med därpå — att det är viktigt alt det
finns duktigt folk överallt inom statsförvaltningen och icke minst på de
särskilt betydelsefulla poster som det härvidlag gäller.

Utskottets majoritet har i sin motivering inte så mycket berört de sakliga
motiven för avslag på departementschefens förslag, utan den har närmast
hänvisat till en utredning som skulle sättas i gång rörande omorganisation
av statens järnvägar. Majoriteten har ansett, att man skulle invänta resultatet
av den utredningen innan man företog någon förändring på dessa poster.
Jag vill till det argumentet säga, att så skulle man kunna resonera även
när det gällde uppflyttning av de övriga befattningshavarna, som ifrågakomma
i detta förslag. Vi ha tagit del av direktiven till denna utredning, och
vi ha där inte funnit, att en uppflyttning av dessa byråchefer från A 30 till
C 8 skulle verka hindrande för utredningen. Jag tror att denna uppfattning
är riktig och att det således inte skulle föreligga något hinder för denna
utredning med ett beslut i positiv riktning från riksdagens sida.

Slutligen vill jag bara erinra om att den allmänna lönenämnden för sin
del yrkat bifall till förslaget om den ifrågasatta uppflyttningen. Den allmänna
lönenämnden har ju till uppgift att granska dessa frågor i stort och
göra jämförelser med andra verk och även jämförelser inom verket. Då man
nu kommit till denna uppfattning, kan man väl vara tämligen säker på att
denna mening är sakligt motiverad.

Jag har, herr talman, nu summariskt redogjort för reservanternas skäl
och ber med detta få yrka bifall till reservationen.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Jag har inte deltagit i behandlingen
av detta ärende i utskottet, enär jag inte är medlem av den utskottsavdelning,
som handlagt ärendet. När ärendet förekom i statsutskottet, förelågo
två olika alternativ från utskottsavdelningen, och det var då nödvändigt
att taga ståndpunkt till ett av dessa alternativ. Jag tog då ståndpunkt
för det alternativ, som sedermera blev utskottsmajoritetens förslag, och det
är för att motivera mitt ståndpunktstagande jag nu begärt ordet.

Jag vill erinra om att frågan om lönesättningen för de s. k. byråchefsoch
rådstjänsterna har varit uppe till behandling vid olika tillfällen i riksdagen.
Kungl. Maj:t har ju skjutit detta ärende på framtiden, och riksdagen
har i det avseendet följt Kungl. Maj:t. Man har sålunda inte velat göra någon
förändring i löneställningen för den s. k. topplönegraden på löneplanen
A, för att nu använda det gamla avlöningsreglementets beteckning. Man har

Lördagen den 28 juni 1947 em.

Nr 30.

103

Förändring i avseende d löneställning och antal beträffande vissa ordinarie
befattningar vid kommunikationsverken m. m. (Forts.)
i stället låtit den lönesättningen vara. Emellertid har det under de senare
åren då och då skett ett genombrytande av den spärr, som denna högsta
lönegrad i sig själv bildade. Det har skett på det sättet, att man inrättat nya
titlar för byråchefstjänsterna, överingenjörer och direktörer av det ena eller
andra slaget, och på det sättet har man kunnat flytta upp än den ena och
än den andra av tjänsterna vid affärsverken.

Inom statens järnvägar började man med överdirektören. Sedan flyttade
man upp de tekniska byråcheferna under överingenjörs namn, och nu, när
terrängen är ordentligt uppluckrad, kommer man med hela sviten av de
återstående sju stycken nya byråchefsbefattningarna och vill föreslå, att de
skola placeras i lönegraden C 8. Jag är för min del övertygad om att hade
man fört upp denna fråga i ett sammanhang, hade det inte varit möjligt att
få någon resonans för den. Nu har man gått styckevis fram och trott att
möjligheten då skulle vara större. Jag har deltagit i lönenämndens behandling
av dessa frågor år efter år under lång tid — lyckligtvis är jag dock inte
numera ledamot av lönenämnden — och jag är alldeles övertygad om aU
hade man fört upp dessa förslag på en gång, hade det varit omöjligt att få
dem genomförda. Det är detta som gjort att jag för min del, när jag skulle
välja alternativ, sällade mig till dem som på de motiv som nu anförts i statsutskottets
utlåtande vilja uppskjuta denna fråga tills den utredning avslutats
rörande statens järnvägars organisation, som enligt meddelande i pressen
just har igångsatts. Jag tror att det är ett mycket starkt skäl att i detta
avseende följa statsutskottets ståndpunktstagande.

Emellertid är det vissa principiella synpunkter som jag inte kan underlåta
att i detta sammanhang framhålla. Vi diskuterade ju för någon månad sedan
i samband med frågan om medicinalstyrelsens organisation ganska utförligt,
huruvida det överhuvud taget är lämpligt att placera ett antal byråchefstjänster
på den s. k. C-planen. För min egen del böjde jag mig vid det
tillfället för Kungl. Maj:ts förslag, som satte flera byråchefstjänster inom
medicinalstyrelsen på C-löneplanen, närmast av den anledningen att dessa
tjänstemän måste rekryteras från läkartjänster, som på grund av den lönepolitik
som bedrives av staten och landstingen när det gäller lasarettsläkaroch
sjukhuschefstjänster etc. ha en löneställning, som är betydligt högre än
A 30, den gamla byråchefs- och rådsgradens lönegrad.

Då böjde jag mig för argumentet, att man för att förvärva dessa högt avlönade
tjänstemän till byråchefstjänsterna i medicinalstyrelsen måste sätta
dessa på C-planen. Jag måste emellertid säga, att i nu förevarande sammanhang
dessa synpunkter inte alls ha någon relevans, ty det är ju inte så att de
högre tjänsterna inom järnvägsstyrelsen rekryteras ifrån enskild verksamhet,
där de kunna betinga sig högre löner, utan här måste lönesättningen
bestämmas med aktgivande på de inbördes sammanhangen mellan olika delar
av löneskalan, som man inte har möjlighet att göra våld på utan att det
för med sig verkningar i andra avseenden. Jag kan verkligen inle överblicka
vilka konsekvenser det kunde få på löneskalan i hela dess vidd, om man nu
i eif slag avskaffade A 30-tjänsterna vid statens järnvägar och satte dem på
C-löneplanen.

Kungl. Maj:ts förslag är också i ett annat avseende otillfredsställande från
mina synpunkter. Man flyttar visserligen upp de s. k. statshanedirektörerna
till lönegraden C 8, men man flyttar inte undan distriktscheferna, som av
ålder ha stått i lönegraden C 9. Då blir enligt mitt förmenande skillnaden
i lönesättningen mellan järnvägsstyrelsens byråchefer och distriktscheferna
alltför ringa. Hade man varit konsekvent hade man givetvis flyttat

104

Nr 30.

Lördagen den 28 juni 1947 em.

Förändring i avseende ä löneställning och antal beträffande vissa ordinarie
befattningar vid kommunikationsverken m. m. (Forts.)
distriktscheferna till C 10 för att behålla ungefär samma löneskillnad, som
hittills varit rådande mellan byråcheferna och distriktscheferna. Det har man
inte gjort, och det var också ett skäl som påverkade mitt ställningstagande i
detta avseende.

Dessutom vilt jag säga, att jag är ganska tveksam om det ur statens synpunkt
är klokt att hopa alltför många högre tjänster på den s. k. C-planen,
detta närmast med hänsyn till den pensionsrätt, som äi förknippad med Inplanen.
Tjänstemän på C-planen få ju pension redan efter sex års förordnande
i statstjänst och full pension efter tolv års förordnande. Det medför att
en person kan få full pension, låt mig säga i femtioårsåldern, om han då
övergår till enskild tjänst och där får en hög löneställning. Vi ha ju ett exempel
på att en hög industrichef i vårt land, som säkerligen har en lön som är
mycket högre än en verkschefs — åtminstone antar jag det, men jag vet
därom ingenting — vid sidan därav åtnjuter full statspension. Sådant måste
ju uppröra det allmänna medvetandet. Vi ha också en generaldirektör, som
avgick för åtskilliga år sedan, vilken visserligen inte har någon inkomst av
tjänst vid sidan av sin fulla statspension men säkerligen äger sådan skaparkraft
i det yrke som är hans, att han åtnjuter stora inkomster.

Om man hade ordnat C-löneplanens pensionsrätt så att pension inte utgick
förrän vid låt oss säga 63 eller 65 års ålder, hade det varit en annan
sak, men när förhållandena äro sådana de äro, kan jag inte finna det klokt
att hopa alltför många tjänster på C-planen.

Ja, herr talman, dessa synpunkter voro bestämmande för mig när jag i
utskottet, då jag hade att välja mellan två alternativ, stannade för det som
nu är utskottets. Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Håstad: Herr talman! Jag har inte begärt ordet i tro att kunna påverka
kammaren, då jag inser att detta är hopplöst, utan endast för att få
rädda min själ. Jag kommer att yrka bifall till reservationen men med den förändringen,
att statsbanedirektörema placeras i A 32 såsom fullmaktstjänstemän.
Jag gör det med följande korta motivering.

Det har här sagts, att man skulle få större möjligheter att förvärva skickligt
folk för statsbanedirektörstjänstema genom att göra dessa till förordnandetjänster.
Om lönen, såsom jag ämnar föreslå, göres ungefär likvärdig, kan
jag inte förstå att man skulle kunna få större möjlighet att förvärva dugande
personer genom att göras deras rättsliga ställning svagare och otryggare.

Vidare har man sagt att det är en fördel för samhället, att vederbörande
vid eventuella försummelser kunna entledigas. Jag skulle verkligen vilja ställa
den frågan: ha vi så dåliga erfarenheter från fullmaktssystemet i svensk
statstjänst, att vi verkligen behöva införa ett institut av denna omfattning på
dessa nya poster. I regel går det väl till så att en person efter 20—25 års
väl vitsordad verksamhet blir byråchef eller i detta fält statsbanedirektör.
Man känner honom mycket väl, både hans kapacitet och hans ambition. Han
har omkring 10 å 15 år att tjänstgöra på denna slulpost. När han blir 60 år
kan han i händelse av sjukdom, som nedsätter hans arbetskraft, förtidspensioneras.
Jag tror inte vi ha sådana erfarenheter av dessa fullmaktsinnehavare
i rådsgraderna, att de motivera att dessa tjänster göras till förordnandetjänster.

Därtill kommer — det är min sista synpunkt — att riksdagen nu två gånger
begärt en revision av § 36 regeringsformen, d. v. s. av frågan om statstjänstemannens
rättsliga ställning. Ännu har regeringen inte igångsatt denna
utredning. Här fattar nu riksdagen det ena beslutet efter det andra om

Lördagen den 28 juni 1947 em.

Nr 30.

105

Förändring i avseende å löneställning och antal beträffande vissa ordinarie
befattningar vid kommunikationsverken m. m. (Forts.)
tjänsteställningar med frångående av principerna i § 36 utan att någonsin
ställa in detta för vår demokratiska ordning mycket viktiga problem i sitt
stora sammanhang. Det är också i det närmaste som en demonstration mot
att vi inte ha fått denna utredning, som jag anser mig böra vidmakthålla den
uppfattning, som jag vid tidigare liknande tillfällen har gjort mig till tolk
för, nämligen att revisionen bör komma först och eventuella överflyttningar
från fullmaktssystemet till förordnandesystemet sedan. Det är ju mycket
möjligt att vi vid denna revision av § 36 kunna finna på utvägar, som skapa
alla de garantier vi önska emot det entledigande, som kanske i något enstaka
fall skulle vara önskligt eller motiverat.

Herr talman! Med dessa ord ber jag få framställa det yrkandet att utskottets
hemställan under III måtte få följande lydelse:

»III. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
I: 303 och II: 446 samt I: 304 och II: 447

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att i den av riksdagen godkända personalförteckningen
för statens järnvägar vidtaga de ändringar, som av utskottet förordats,

b) förklara, att befattningarna såsom statsbanedirektör vid statens järnvägar
skola tillsättas medelst fullmakt,

c) förklara, att befattningen såsom verkstadsöveringenjör i C 5 vid statens
järnvägar skall tillsättas medelst förordnande på viss tid.»

I anslutning till detta föreslår iag den ändringen i reservationens motivering,
att denna från och med orden »Vidare må» utbytes mot:

»Utskottet anser därför, alt frågan om avvägningen av byråchefernas löneställning
bör lösas oberoende av omorganisationsfrågan, men anser dock —
särskilt i avvaktan på den av riksdagen begärda utredningen om revision av
RF § 36 — att de nya befattningarna som statsbanedirektörer böi''a utgöra
fullmaktstjänster med placering i A 32, ungefär motsvarande den löneställning,
som de enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle ha erhållit å C-planen. Utskottet
avstyrker alltså motionerna 1:303 och 11:466 i denna del, liksom i
vad de avse byrådirektörsbefattningarna.»

Herr Severin i Stockholm: Herr talman! Som herr Håstad erinrade om,
kan denna fråga sägas sönderfalla i två, dels frågan huruvida byråchefstjänsterna
skola vara förordnandetjänster, dels frågan om den lön som byråcheferna
skola uppbära.

1 fråga om lönerna kan man göra en mycket intressant iakttagelse vid
en jämförelse mellan olika statsverk. Om vi jämföra statens vattenfallsverk
med .statens järnvägar så finna vi, att av statens vattenfallsverks 107 ordinarie
tjänstemän i 21 lönegraden och däröver inte mindre än 15 stycken ha
placerats på C-planen och sålunda befinna sig i eu relativt hög löneställning.
I statens järnvägar äro 528 tjänstemän anställda i 21 lönegraden och
högre, och av dessa 528 tjänstemän äro också 15 placerade på C-planen. I
vattenfallsverket ha sålunda 14 procent av dessa tjänstemän en högre löneställning,
i statens järnvägar knappast 3 procent. Varpå beror nu detta?
Kan det bero på att det för att sälja elektrisk ström kräves så och så mycket
större begåvning, så och så mycket större organisationstalang o. v.,
att man för alt få erforderliga förmågor till detta arbete är nödsakad att
betala så höga löner? Ja, det är naturligtvis mycket svårt att säga, om
det är så mycket mera krävande att sälja elektrisk ström än att sälja järnvägstransporter.
Jag tror egentligen att det är arbetsammare att sälja järnvägstransporter
än att sälja elektrisk ström. Den elektriska strömmen säljer

106

Nr 30.

Lördagen den 28 juni 1947 em.

Förändring i avseende å löneställning och antal beträffande vissa ordinarie
befattningar vid kommunikationsverken m. m. (Forts.)
sig i själva verket, åtminstone under viss tider, lättare än järnvägstransporter.

Om denna faktiska skillnad i löneställning emellan de högre tjänstemännen
i statens järnvägar och de högre tjänstemännen i statens vattenfallsverk
icke beror på att tjänstemännen i vattenfallsverket ha högre begåvning, större
organisationstalang och andra dylika värdefulla egenskaper än tjänstemännen
i statens järnvägar, så måste den ju bero på någonting annat. Hemligheten
är vid närmare eftersinnande inte så svår att finna. Den högre löneställningen
vid vattenfallsverket beror helt enkelt på att antalet ingenjörer,
antalet tekniker, är så mycket högre än vid statens järnvägar. Vad man
sålunda är i färd med att göra här, det är att utbilda två lönenivåer i statstjänst,
en för tekniker och en för administrativa tjänstemän, juridiska tjänstemän
o. s. v.

Man kan naturligtvis säga, att de tekniska tjänstemännen i allmänhet äro
mycket dugligare, men så är knappast fallet. Anledningen till alt de äro så
mycket högre betalda är att konkurrensen om denna arbetskraft är större.
Och det är naturligtvis ett förnuftigt skäl. Staten måste givetvis belala så höga
löner, att den åtminstone nödtorftigt kan besätta sina poster. Men man skall
enligt min mening akta sig för att undervärdera vikten av att också på de
administrativa posterna ha dugligt folk. Är det nödvändigt att betala högre
löner för att på tekniska tjänster få dugligt folk, så kan det vara av vikt
att man med dessa löner också söker få dugligt folk till de administrativa
tjänsterna. De äro inte betydelselösa i ett stort affärsverk som statens järnvägar.

Statens järnvägar anses ju för övrigt så till vida vara det mest krävande
av de statliga affärsverken, att åtminstone chefen är den högst avlönade
statstjänstemannen. Det ligger en viss motsägelse i detta, att man väl anser
det nödvändigt att betala chefen för statens järnvägar en så hög lön men
anser att de under honom stående tjänstemännen inte behöva vara av någon
högre kvalitet. Samtidigt anser man sig tydligen i vattenfallsverket kunna
ha en något dummare chef men behöver litet mera begåvade närmast under
honom kommande tjänstemän.

Vad jag anser vara viktigt och relevant här är emellertid att det icke utbildas
två speciella lönenivåer i statens tjänst, en för tekniker och en för administrativa,
juridiska tjänstemän, och att det icke får anses oväsentligt att
man har dugligt folk även på de administrativa och juridiska posterna.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Nilsson: Herr
talman! Med hänsyn till föredragningslistans storlek skall jag fatta mig
synnerligen kort. Jag anser emellertid att jag bör göra ett par påpekanden.
Det har redan förut i debatten framförts bl. a. det argumentet, att genom
statsbanedriftens utvidgning under senare år, föranledd av statens övertagande
av enskilda järnvägar, arbetsbördan har kommit att ökas väsentligt,
inte minst för byråcheferna. För denna nya arbetsbörda ha de inte
erhållit någon lönemässig kompensation, ett faktum som är ofrånkomligt.

Herr Eriksson i Stockholm säger, att man genom olika finter, såsom att
skapa nya titlar, gör den ena framstöten efter den andra för att nå högre
löneställningar, och det kan naturligtvis gentemot det föreliggande förslaget
riktas den anmärkningen att titeln statsbanedirektör har tillgripits såsom
ett led i strävandet att uppnå ny lönegradsplacering. Jag kan också erkänna,
att befattningen statsbanedirektör i viss mån har kommit till av fruktan för
ordets makt över tanken. Den föreställningen är nämligen ganska utbredd

Lördagen den 28 juni 1947 em.

Nr 30.

107

Förändring i avseende å löneställning och antal beträffande vissa ordinarie
befattningar vid kommunikationsverken m. m. (Forts.)
att en byråchef är en byråchef, alldeles oavsett vilken arbetsbörda som
åvilar honom. Jag kan inte komma ifrån att en byråchef i statens största
företag, nämligen statens järnvägar, har mera att göra än en byråchef i ett
verk, som är mindre än den minsta av de byråer, som finnas inom statens
järnvägar. Självfallet är att arbetsbördan för en byråchef inte är densamma
i alla verk.

I debatten i dag liksom i utskottsmajoritetens utlåtande har frågan om
den beslutade utredningen skjutits fram. I avvaktan på denna vore det oriktigt
att nu fatta ett positivt beslut om den ifrågavarande löneplaceringen.
Jag vill därför framhålla, att anledningen till att förslaget dock nu har
framlagts helt enkelt är den, att byråchefernas löneställning icke kommer
att påverkas av omorganisationsförslaget, alldeles oavsett till vilket resultat
utredningen kommer. Jag skall ta ett enda exempel.

För närvarande är det generaldirektören som är enisam bestämmande, och
byråcheferna ha att föredraga ärendena för honom. Därest man nu vid
utredningen exempelvis skulle komma till det resultatet, att en kollegial
styrelse bör införas, kommer det bara att innebära, att byråcheferna få
föredraga ärendena för denna styrelse i stället. De komma alltså att ha
exakt samma uppgifter som tidigare.

I anledning av den anmärkning, som gjorts av herr Eriksison beträffande
distriktschefema, vill jag säga att orsaken till att frågan om deras löneställning
inte tagits med är den, att man inte riktigt vet, om distrikten för
framtiden komma att ha samma omfattning som för närvarande eller om
distriktsorganisationen eventuellt skall ersättas med en annan organisation.
Man har därför ansett sig böra vänta med prövningen av deras sak,
tills utredningen om omorganisationen är klar.

Härmed var överläggningen slutad. På därå given proposition biföll kammaren
vad utskottet i punkterna I och II hemställt.

Herr förste vice talmannen gav härefter beträffande utskottets hemställan
i punkten III propositioner på 1 :o) bifall till utskottets berörda hemställan;
2:o) bifall till den vid utlåtandet fogade reservationen; samt 3:o) bifall till det
av herr Håstad under överläggningen framställda yrkandet; och fann herr
förste vice talmannen förstnämnda proposition vara med övervägande ja
besvarad. Herr Andersson i Malmö begärde emellertid votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition antagits den under 2:o) angivna propositionen
följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkten
III i utskottets förevarande utlåtande nr 237, röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringsproposilionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid att flertalet av kammarens ledamöter röstat för
ja-propositionen.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan i denna punkt.

På därå framställd proposition biföll kammaren slutligen vad utskottet
under punkterna IV—VI hemställt.

108

Nr 30.

Lördagen den 28 juni 1947 em.

Vissa anslag
till domstolarna
m. m.

Hovrätterna:
Avlöningar.

§ 8.

Föredrogs sammansatta stats- och första lagutskottets utlåtande, nr 3, i
anledning av dels Kungl. Maj ds proposition angående vissa anslag till domstolarna
in. m. dels ock i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—7.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 8, angående hovrätterna: Avlöningar.

Sedan utskottets i punkten gjorda hemställan föredragits, yttrade:

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Zetterberg: Herr talman!
Jag vill först ge uttryck åt min tacksamhet över det utskottsutlåtande som
här föreligger. Om detta utlåtande — såsom jag är övertygad om — kommer
att i allt väsentligt bli riksdagens beslut, blir det en stor upprustning av vårt
rättsväsendes organisation, en upprustning som jag tror inte bara är nyttig
utan också nödvändig, om vi med tillförsikt skola kunna se fram mot
den stora processreformens ikraftträdande vid nästa årsskifte.

Även om jag alltså är glad över och tacksam för utskottets utlåtande i
dess stora drag, är jag på ett par punkter av annan mening än utskottet.
Det gäller mest detaljfrågor, med vilka jag inte vid denna sena timme vill
upptaga kammarens tid. Under den nu förevarande punkten, hovrätternas
avlöningar, finns det emellertid en fråga, som kanske ser liten och oskyldig
ut men som gömmer principer av så stor räckvidd, att jag måste be att
få uppehålla mig en liten stund därmed. Jag syftar på frågan om aspirantema
i hovrätterna och deras arvoden.

I propositionen föreslogs det, att alla tingsmeriterade jurister skulle, liksom
hittills i allmänhet tillämpats av hovrätterna, få försöka sin lycka
vid en hovrätt. Att börja tjänstgöra vid hovrätten är för en ung jurist inte
detsamma som att börja i vilket annat verk som helst. Det är enda möjligheten
för honom att bli domare, bortsett från mycket sällsynta undantagsfall.
Frågan om antagningen av aspiran ter är alltså helt enkelt frågan
om den framtida rekryteringen av landets dömarkår, och det är därför som
denna sak är så viktig. I propositionen hade man, som sagt, utgått ifrån
den principen att alla skulle få sin chans, d. v. s. alla skulle få börja vid
hovrätten, om de ville. Att sedan till följd av den gallring, som sker vid hovrätterna,
ett mycket stort antal av dem, som börjat tjänstgöra där, inte bli
godkända, utan måste söka sig över till andra banor, är en sak för sig.
Jag är säker på att i denna stränga gallring ligger en av de viktigaste orsakerna
till att vår domarkår står så högt som den gör.

Utskottet har nu föreslagit, att man skulle införa den regeln att hovrätterna
bara skulle få ta emot så många aspiranter, som de kunde bereda arvoden,
och antalet aspirantarvoden är ju begränsat. Såsom motiv härför har
utskottet i huvudsak anfört att det går till på samma sätt inom förvaltningen
i övrigt. Inom departement, ämbetsverk och länsstyrelser mottagas
bara så många nya unga tjänstemän som man kan förse med arvode.

Det är naturligtvis i och för sig lämpligt och riktigt, att staten inte tar i
anspråk unga människors arbetskraft utan att ge dem lön. Emellertid anser
jag att liknelsen mellan aspiranttjänstgöringen i hovrätterna och motsvarande
tjänstgöring på andra håll är haltande. Inom departement, länsstyrelser
och andra verk äro aspiranterna de facto tjänstemän på begynnelsestadiet.
De ha kanske ännu inte hunnit lära sig så mycket, att de äro
fullt jämförbara med en riktig tjänsteman, men de få nästan alltid, om man

Lördagen den 28 juni 1947 em.

Nr 30.

109

Hovrätterna: Avlöningar. (Forts.)

bortser från rena undantagsfall, framdeles fortsätta tjänstgöra inom verket.
Det sker inte alls någon sådan gallring som vid hovrätterna. Om någon
olämplig person blir spräckt, är det alltså fråga om ett undantagsfall. Vid
hovrätterna däremot, särskilt vid den största, d. v. s. Svea hovrätt, har
man till följd av den stora tillströmningen av aspiranter kunnat genomföra
en så sträng gallring, att ej sällan intill 80 procent av de unga jurister, som
anmält sig till tjänstgöring vid den stora stockholmshovrätten, blivit kuggade
och fått söka sig till andra banor. Det är just härigenom som rekryteringen
av domarna vid den största hovrätten blivit så god som den hittills
i allmänhet varit.

Enligt min mening är det alltså inte en hållbar jämförelse, som utskottet
gjort med andra verk; förhållandena äro inte jämförbara.

Förslaget att man skulle med hjälp av aspirantarvodenas antal begränsa
tillströmningen till hovrätterna har utskottet upptagit från domarutredningen.
I dess betänkande gjordes också denna jämförelse med andra verk men
utredningen tryckte kanske mer på en annan synpunkt. Utredningen hade
funnit att tillströmningen till de olika hovrätterna är mycket ojämn. Detta är
också riktigt. Det är framför allt stockholmshovrätten som genom sin storlek
och sitt läge visat sig ha förmåga att dra till sig ett mycket stort antal
aspiranter, medan det åtminstone vid ett par av de andra hovrätterna ibland
varit ganska svårt att få tillräckligt många aspiranter att välja emellan.
Domarutredningen menade då, att om man stryper tillströmningen av aspiranter.
till Svea hovrätt, skulle följden därav bli den, att de som inte få
börja vid hovrätten i Stockholm skulle söka sig till någon annan hovrätt,
t. ex. den i Umeå som på grund av sitt nordliga läge haft särskilt besvärligt
att få aspiranter. Jag tror för min del att detta är en utopi. Det är nog bara
i sällsynta undantagsfall en person, som inte fått börja vid Svea hovrätt,
skulle tara till Umeå i stället. Det finns ju alltid människor, som ha så
stark dragning till ett visst yrke, såsom i detta fall domarkallet, att de till
varje pris vilja försöka sig på det, och om de bli hindrade på ett ställe, gå
de till ett annat. Men jag tror, som sagt, att det skulle vara fråga om rena
undantagsfall.

Denna min åsikt bestyrkes också av uppfattningen inom den organisation,
s?m ^ar rec*a Pa dylika förhållanden, nämligen Sveriges yngre juristers
förening. Denna förening har bestämt avstyrkt domarutredningens förslag
att begränsa aspiranttillströmningen. Och från det hållet har man inte bara
skrivit om saken utan också varit uppe hos mig och talat om den, och man
har då sagt, att det inte alls kommer att bli på det sätt som domarutredningen
tänkt och hoppats. Strypes tillströmningen till Svea hovrätt, komma
inte aspiranterna att söka sig till de andra hovrätterna, utan de komma,
säga föreningens talesmän, att gå över till andra juristyrken i Stockholm
hellre än att ta den ovissa chansen att börja som aspirant vid exempelvis
hovrätten för övre Norrland. Följden av en sådan regel blir alltså, mena de
yngre juristerna, att man förstör de goda rekryteringsmöjlighetema för
stockholmshovrätten utan att i någon nämnvärd grad förbättra rekryteringen
i de andra hovrätterna. Jag tror som sagt att detta är ett riktigt bedömande
av situationen.

Emellertid är det naturligtvis ett intresse att söka förbättra tillströmningen
till de andra hovrätterna, när rekryteringen nu är så ojämn. I propositionen
hade man också tänkt på den saken och anvisat en annan väg.
Man hade avsett, att när det till stockholmshovrätten kommit flera duktiga
domaraspiranter än som i fortsättningen kunde beredas plats där, så skulle
dessa, sedan de blivit prövade och godkända för domartjänstgöring, kunna

Nr 30.

Lördagen den 28 juni 1947 em.

Hovrätterna: Avlöningar. (Forts.)

uppmanas att söka sig till exempelvis hovrätten i Umeå. Det är ju mycket
stor skillnad mellan att bege sig till en annan stad på vinst och förlust än
att göra det med förvissningen, att man är välkommen där och får en plats.

Det har också — fastän kanske närmast i den muntliga diskussion som
pågått i ämnet — såsom ett ytterligare motiv för att begränsa tillströmningen
till Svea hovrätt framhållits, att det skulle vara socialt olämpligt att
låta en ung man arbeta åt staten utan lön. Detta är naturligtvis i princip
riktigt. Men man måste enligt min tanke här väga olika ting mot varandra,
ty man kan nog inte få allt som man önskar på en gång. Givetvis är det
olämpligt att en ung man går och arbetar utan lön, särskilt om det skulle
bli fråga om någon längre tid, men om, såsom jag hoppas, ett annat förslag
av utskottet går igenom, nämligen en sådan ökning av antalet aspirantarvoden
att dessa t. o. m. fördubblas, så kommer det nog bara att bli under
relativt korta tider, kanske några veckor eller en eller annan månad, som
en ung jurist någon gång skall behöva gå utan lön.

På den punkten ha också de yngre juristerna själva varit mycket bestämda
i sitt ståndpunktstagande och ha menat, att det är bättre även för en
fattig ung man att han får ta den svårigheten. Det går väl i regel att klara
sig över en liten tid, och det finns också vissa möjligheter med extraarbete
o. s. v., som redan äro prövade, att hjälpa upp saken. Detta är bättre, mena
de yngre juristerna, än att i förväg hindra både den fattige och andra att
överhuvud taget försöka sin lycka.

Därmed är jag inne på en sak som kanske är den mest bekymmersamma
i hela detta problem. Hur skall det egentligen gå till, när man skall begränsa
antalet aspiranter? Antingen får hovrätten, om alla arvoden redan
äro upptagna, säga till de aspiranter som komma, att de få ställa sig i kön
och komma igen om kanske en månad, d. v. s. resultatet blir då att de få
gå utan både lön och arbete i en månad, eller också måste hovrätten i förväg
gallra domaraspirantema. Låt oss antaga att det till en hovrätt kommer
flera aspiranter ungefär samtidigt — ofta komma de i mindre grupper
vid vissa tider, t. ex. vid årsskiftena — och att det inte finns tillräckligt
med lediga aspirantarvoden. Då måste tydligen någon i hovrätten, kanske
presidenten eller ett par av ledamöterna, i förväg gallra bland aspiranterna,
som alltså icke, innan de avvisas, få chansen att pröva sina krafter och visa
vad de duga till.

Vilket är då det material, som den prövande instansen, t. ex. presidenten,
har att gå efter, när han verkställer gallringen? Jo, det består egentligen
endast av vederbörandes examensbetyg och av ett utlåtande från den häradshövding,
hos vilken han suttit ting.

Jag tror att det är mycket vanskligt att döma blott på detta material. Vad
examensbetyget angår är det ofta så, att just en fattig pojke blir nödsakad
att nöja sig med mycket släta betyg; den som kan ha råd att ligga länge
och studera vid universitet har helt andra möjligheter att få överbetyg än
den som av ekonomiska skäl måste ta sina tentamina till jur. kand. i snabbast
möjliga takt. På det sättet kunna de upplysningar, som vinnas ur betyget,
bli mycket missvisande, särskilt när det gäller fattiga aspiranter.

Den andra källan till upplysning är ju bättre, men det är i regel blott
fråga om utlåtande från en enda häradshövding — det är mera sällan som
en notarie tjänstgjort i flera domsagor — och det är kanske så att häradshövdingarna
vänligt nog gärna vilja rekommendera sina egna notarier. Det
blir säkert inte lätt för presidenten eller vem det nu är, som skall verkställa
gallringen, att väga dessa utlåtanden mot varandra — det kanske snarare
blir fråga om en prövning av de betygsgivande häradshövdingarna än av

Lördagen den 28 juni 1947 em.

Nr 30.

Hovrätterna: Avlöningar. (Forts.)

aspirantema. Det kan ju också hända, att en ung jurist, särskilt om han
har mera självständig eller sträv läggning, under tjänstgöringen eller på
annat sätt kommer på kant med sin häradshövding. Och andra speciella
skäl kunna också någon gång tänkas spela in, när häradshövdingen skall
avge sitt utlåtande, överhuvud taget måste ju varje personlig bedömning,
som ej innefattar jämförelse mellan flera, bli ganska subjektiv.

Med den av utskottet föreslagna metoden bli alltså möjligheterna för hovrätten
att bedöma aspirantema ofantligt försämrade. Och den bedömningen
är, som jag framhöll i början av mitt anförande, utslagsgivande för hur
landets framtida domarkår skall bli beskaffad. Att tillstrypningen framför
allt kommer att gå ut över Svea hovrätt är särskilt olyckligt därför att denna
hovrätt genom sin storlek spelar en så dominerande stor roll för domarrekryteringen
— det är inemot hälften av landets domarkår som kommer
därifrån.

Jag har velat säga detta, herr talman, därför att jag tillmäter denna fråga
så stor betydelse. Det är med ganska stor oro jag tänker på hurudana förhållandena
skola bli, om den av utskottet föreslagna regeln skall tillämpas.

Herr andre vice talmannen övertog nu åter ledningen av förhandlingarna.

Herr Lundstedt: Herr talman! Jag skall ta herr talmannens anmaning
före middagen till oss att vara så kortfattade som möjligt mycket noga ad
notam; jag hoppas jag skall kunna begränsa mitt anförande till två, tre minuter.
Jag hade inte tänkt beröra den fråga, som herr justitieministern nu
var inne på, men jag vill gärna säga att jag helt och hållet ställer mig på
hans sida. Jag anser att rekryteringsresultatet för hovrätterna genom denna,
om jag så får säga friare aspirantkonkurrens skulle bli vida gynnsammare.
Jag vill också säga att hans ståndpunkt enligt min mening blir mera både
demokratisk och antibyråkratisk.

Jag har emellertid begärt ordet för att säga följande. Enligt min mening
är det en eftersträvansvärd princip beträffande de kollegiala domstolarnas
sammansättning, att de bestå av personer, som ur om jag så får säga rangordningssynpunkt
äro fullt likställda, naturligtvis dock så att en alltid är
ordförande. Det är nämligen angeläget, att städse samtliga röster vid omröstningen
falla lika tungt. En ordinarie hovrättsdivision bör därför bestå av
hovrättsråd och intet annat än hovrättsråd. En ordinarie hovrättsdivision enligt
det förslag, som nu skall antagas, kommer att bestå av en lagman i toppen,
därefter komma några hovrättsråd och slutligen en assessor. Denna anordning
står i strid med den princip, som jag nyss nämnde och som jag
tror är eftersträvansvärd.

Naturligtvis finns det skäl för den här föreslagna anordningen, som i och
för sig måste vara särdeles beaktansvärda. Utan att närmare gå in på saken,
undrar jag emellertid, om inte de syften, som man vill nå, skulle kunna
ha vunnits på ett annat sätt än genom denna brokiga rangordning inom
domarkollegiet. Jag tror nämligen att denna rangordning kan ha sina avigsidor
och exempelvis kan innefatta en viss byråkratisk tendens.

Jag har, herr talman, vid flera föregående tillfällen efter min ringa förmåga
sökt motverka lagar angående hovrättsutbildningen, vilka enligt min
mening kunde befaras verka byråkratiserande på hela vårt domstolsväsende.
Det är utav denna anledning jag hyser vissa betänkligheter mot denna anordning
med lagman, hovrättsråd och assessorer. Det finns inte någon reservation,
till vilken jag kan ansluta mig, inte heller någon motion. Jag kan
därför inte framställa något yrkande utan nöjer mig, herr talman, med ett
framförande av dessa mina betänkligheter.

112

Nr 30.

Lördagen den 28 juni 1947 em.

Hovrätterna: Avlöningar. (Forts.)

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! För mig, som liaft det tunga
värvet att försöka lotsa Kungl. Maj:ts proposition rörande domstolsväsendet
igenom ett sammansatt stats- och första lagutskott, är det en glädje att konstatera,
att det sammansatta utskottet kunnat enas så väsentligt som här har
skett. Jag är emellertid ganska ledsen att utskottet inte också har kunnat bli
ense med herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet. Den långa
utläggning som han gjorde beträffande ett enligt mitt förmenande ganska
litet ärende gör mig, som jag sade, ledsen.

Herr statsrådet framförde ju sina betänkligheter rörade rekryteringen av
domarkåren på grund av att utskottet enhälligt — jag betonar: enhälligt —
har sagt ifrån att oavlönade aspiranter icke få finnas i hovrätterna. Jag vill
emellertid fästa uppmärksamheten vid att herr statsrådet beträffande rekryteringen
av domarkåren uteslutande tog exempel från Svea hovrätt. Faktum
är ju att de övriga hovrätterna icke använda sig av oavlönade aspiranter,
och man kan väl ändå icke säga, vare sig att hela domarkåren rekryteras
från Svea hovrätt eller att de andra hovrätternas aspiranter bli sämre domare
än aspiranterna vid Svea hovrätt. Det är detta som gör att jag inte
känner mig rubbad i min övertygelse av herr statsrådets anförande eller manad
att inta någon annan ståndpunkt än den jag intagit i utskottet och som
jag för övrigt också på sin tid intog såsom ledamot av domarutredningen.

Jag har då och då i min verksamhet träffat många gamla ämbetsmän —
kanske inte numera aktiva — som berättat om hur det var i deras ungdom,
när de tjänstgjorde som amanuenser eller vad man nu kallar det i Kungl.
Maj:ts kansli, då de fingo gå lönlösa i åratal. De kunde i bästa fall få en
gratifikation till jul och till midsommar. De ha betraktat dessa förhållanden
såsom ganska oefterrättliga, och jag har givit dem rätt. Detta system
med oavlönade aspiranter har emellertid längst hållit sig kvar inom domarkåren.
Först i samband med avlösningen av häradshövdingarnas sportler år
1943 kom man bort ifrån detta system med oavlönade aspiranter i domsagorna.
Då tycker jag det är alldeles naturligt, att man här måste fullfölja
denna princip genom att också säga att vi anse, att man icke skall ha några
oavlönade tjänstemän i hovrätterna. Vilka människor är det för övrigt fråga
om här? Det är ju inte fråga om vilka personer som helst, utan det är sådana
som först avlagt studentexamen, sedan ha de gått vid högskolorna och
studerat juridik och avlagt juris kandidatexamen. Därefter ha de gått två
och ett halvt år på något domarkansli eller möjligen sex månader av dessa
2 V2 år hos någon advokat. Först därefter komma de in i hovrätterna. Är det
då inte synnerligen orimligt att ifrågasätta, att dessa skola gå fullständigt
oavlönade? Jag svarar åtminstone att det är orimligt, och jag kan inte medverka
till detta.

Det finns ju ett antal aspirantarvoden, och då får man anpassa intagningen
av aspiranter efter dessa arvoden. Är det så att antalet arvoden är för
litet för att rekryteringen skall bli tillfredsställande med hänsyn till de arbetsuppgifter
som föreligga — vilket väl skall vara det avgörande och icke
behovet för de personer, som komma ifrån domsagorna, att ha några väggar
att dväljas inom — förmodar jag att justitiedepartementet kan övertala statsutskottets
vederbörande avdelning att öka antalet aspirantarvoden, så att
de svara mot arbetsuppgifterna. Men att principiellt tillåta hovrätterna att
ha personer, som kunna få gå den ena månaden efter den andra utan att
få lön, det betraktar jag såsom orimligt. Jag kan inte förstå hur man kan
resonera så, att det är bättre att en fattig person överhuvud taget får komma
in — även utan lön — vid hovrätten än att han inte kommer in där alls.
Herr statsrådet tröstar sig med att alltid hittar han på någon utväg att ordna

Lördagen den 28 juni 1947 em.

Nr 30.

Hovrätterna: Avlöningar. (Forts.)

finanserna. Ja, jag tillåter mig sätta ett frågetecken i marginalen inför denna
herr statsrådets tröstegrund.

Jag skall inte uppta tiden längre, herr talman. Jag vill försäkra statsrådet
att det skulle inte ha varit möjligt att vinna en enda proselyt inom det sammansatta
utskottet för hans uppfattning i detta avseende, och det är således
i medvetandet härom som jag yrkar bifall till utskottets motivering i den
punkt, varom det nu är fråga, liksom till utskottets hemställan i övrigt i det
nu föredragna ärendet.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren utskottets hemställan
i förevarande punkt.

Punkterna 9—15.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 9.

Föredrogos vart efter annat:

första lagutskottets utlåtande, nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående upphävande av 5 kap. 3 § strafflagen
samt lagen den 13 mars 1937 (nr 75) om tvångsuppfostran, m. m.; samt
andra lagutskottets utlåtande, nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändrad lydelse av 67 § bamavårdslagen den
6 juni 1924 (nr 361).

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.

§ 10.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 46, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till prisregleringslag, dels ock i ämnet väckta
motioner.

Genom en den 9 maj 1947 dagtecknad proposition, nr 257, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t under
åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till prisregleringslag.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft två
inom riksdagen före avlämnandet av propositionen väckta motioner, nämligen
nr 112 i första kammaren av herr Öhman m. fl. och nr 193 i andra
kammaren av herr Karlsson i Stuvsta m. fl., ävensom tre i anledning av densamma
väckta motioner, nämligen

inom första kammaren

nr 324 av herr Johan Bernhard Johansson m. fl. och
inom andra kammaren

nr 478 av herr Hagberg i Malmö m. fl. samt
nr 479 av herr Jansson i Örebro in. fl.

1 de likalydande motionerna I: 112 och 11:193 hade föreslagits, »dels att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer om omedelbara åtgärder fölen
effektivisering och skärpning av den statliga priskontrollen liksom för en
demokratisering av priskontrollnämndens sammansättning, dels ock att riksAndra
kammarens protokoll 1947. Nr SO. 8

Prisregle ringslag.

114

Nr 30.

Lördagen den 28 juni 1947 em.

Prisregleringslag. (Forts.)

dagen i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer om skyndsam utredning om den
statliga priskontrollens framtid och fortsatta organisation».

I motionerna 1:324 och 11:478, vilka vore likalydande, hade hemställts,
»att riksdagen vid behandling av propositionen nr 257 med förslag till prisregleringslag
måtte dels, med bifall till förslaget i denna del, besluta att 2 §,
9 §, 11 § 3 mom. samt 17 § första stycket måtte utgå ur gällande prisregleringslag,
dels avslå förslaget till ändringar i sistnämnda lag i övrigt, dels ock

— med beaktande av i motionerna framförda synpunkter — förorda en smidigare
tillämpning av lagen, så att bättre prisrelationer åstadkommas och
gynnsammare förutsättningar skapas för produktion av nödvändighetsvaror».

Motionärerna i motionen 11:479 hade hemställt, att riksdagen måtte godkänna
Kungl. Maj:ts proposition nr 257 med tillägget att i lagen intoges en
bestämmelse om produktionstvång i enlighet med i motionen angivna riktlinjer
samt att utskottet måtte formulera eu sådan bestämmelse jämte erforderlig
ansvarsbestämmelse.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen — med förklaring att riksdagen funnit viss ändring böra
vidtagas i det genom propositionen framlagda förslaget till prisregleringslag

— måtte för sin del antaga nämnda förslag med den ändringen, att första
stycket i slutstadgandet erhölle angiven lydelse;

B. att riksdagen måtte lämna Kungl. Maj:t sitt samtycke till att Kungl.
Maj:t med stöd av 1 § i den föreslagna prisregleringslagen förordnade, att vad
i 3—11 §§ samma lag stadgas skulle äga tillämpning från och med den 1 juli
1947 tills vidare;

C. att motionerna I: 112 och II: 193, I: 324 och II: 478 samt II: 479, i den
mån de icke besvarats genom vad utskottet under A. hemställt, icke måtte
föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Carl Eric Ericsson och Hastad, vilka ansett att utskottet bort
hemställa,

A. att riksdagen — med förklaring att riksdagen i anledning av motionerna
1:324 och 11:478 funnit vissa ändringar böra vidtagas i det genom propositionen
framlagda förslaget till prisregleringslag — måtte för sin del antaga
nämnda förslag med den ändring, att 6 och 7 §§, 12 § 1 mom. samt första
stycket i slutstadgandet erhölle i reservationen angiven lydelse;

B. att riksdagen måtte lämna Kungl. Maj:t sitt samtycke till att Kungl.
Maj:t med stöd av 1 § i den föreslagna prisregleringslagen förordnade, att
vad i 3—11 §§ samma lag stadgas skulle äga tillämpning från och med den
1 juli 1947 tills vidare;

C. att motionerna I: 112 och II: 193, I: 324 och II: 478 samt II: 479, i den
mån de icke besvarats genom hemställan under A., icke måtte föranleda till
någon riksdagens åtgärd;

2) av herr Holmberg, som ansett att utskottet bort hemställa,

A. att riksdagen — med förklaring, att riksdagen i anledning av motionerna
1:112 samt 11:193 och 11:479 funnit vissa ändringar böra vidtagas
i det genom propositionen framlagda förslaget till prisregleringslag — måtte
för sin del antaga nämnda förslag med den ändring dels att i lagförslaget
närmast efter 9 § infördes en ny paragraf, betecknad 9 a §, av i reservatio -

Lördagen den 28 juni 1947 em.

Nr 30.

115

Prisregleringslag. (Forls.)

nen angiven lydelse, dels ock af t 12 § och första stycket i slutstadgandet erhölle
den lydelse reservationen angåve;

B. att riksdagen måtte lämna Kungl. Maj:t sitt samtycke till att Kungl.
Maj:t med stöd av 1 § i den föreslagna prisregleringslagen förordnade, a^t
vad i 3—11 §§ samma lag stadgades skulle äga tillämpning från och med den
1 juli 1947 tills vidare;

C. att riksdagen i anledning av motionerna 1:112 och 11:193 måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa dels om förändring av priskontrollnämndens
sammansättning, så att de stora konsumentgrupperna bleve
företrädda på ett sådant sätt som av reservanten angivits, dels ock utredning
om formerna för en framtida effektiv priskontroll eller motsvarande åtgärder
till skydd för omotiverad hög prissättning; samt

D. att motionerna 1:324 och 11:479 icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd;

3) av herr Holmbäck och fru Sandström, vilka ansett, att utskottets motivering
bort ha annan, i reservationen angiven lydelse.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid anförde:

Herr Håstad: Herr talman! Det är beklagligt att en fråga av denna stora
dimension och som så mycket diskuterats skall behöva tagas upp vid en
så sen tidpunkt både på riksdagen och på dygnet. Det är likväl oundvikligt
att här säga några ord, även om jag skall försöka att göra det så kort som
möjligt.

Jag vill inledningsvis fastslå, att när det gäller att gillra upp olika kampmedel
emot den aktuella inflationsfaran rådde inga delade meningar i stort
sett inom utskottet om nödvändigheten av att fortsättningsvis bibehålla en
priskontroll. I den reservation, som jag har varit med om att underteckna,
framhålles också detta inledningsvis mycket kategoriskt. Å andra sidan är
det uppenbart att frågan om priskontrollen efter kriget har kommit i ett
helt annat läge än som kännetecknade densamma under kriget, liksom att
olika uppfattningar — inte bara nyanser — börjat göra sig gällande om
prisregleringens funktion i den nuvarande situationen.

Vad själva de omstridda punkterna beträffar vill jag bara med ett par
ord beröra dessa.

Först och främst har regeringen föreslagit en skärpning av bestämmelserna
om prisstopp. De gå framför allt i den riktningen att större möjligheter
än hittills skola yppas att kunna ingripa emot enskilda företagare.
De som ha noggrannare läst utskottsutlåtandet ha dock observerat, att vi
redan nu äga bestämmelser om stoppriser, och att dessa priser efter hand
skola kunna sänkas, om förhållandena ge anledning därtill eller göra en
sådan ändring skälig. Nu är avsikten att särskilt inskrida mot vissa företagare.
För vår del betvivla vi, att man kan nå det syfte som man eftersträvar
med denna skärpning av bestämmelserna. Ifrån visst håll har man
varit angelägen om att bagatellisera denna ändring; ifrån annat håll har
man däremot hävdat att det efter skärpningen säkerligen skulle yppas
möjligheter att komma vissa fenomen på prismarknaden på spåren. Jag vilt
dock verkligen ställa frågan, om det är någon som anser, att det i och för
sig är eftersträvansvärt att införa bestämmelser, som skola leda till möjligheter
för myndigheterna att sätta individuella priser för olika företag; tilltror
någon verkligen samhället möjligheten att härvid kunna förfara på ett
alltigenom skäligt och rättvist sätt? Vad finns det för möjlighet överhuvud

116

Nr 30.

Lördagen den 28 juni 1947 em.

Prisregleringslag. (Forts.)

taget att effektivt genomföra differentierade priser, och vad finns det för
garantier för att den alltid eftersträvansvärda rättvisan härvid kan vinnas?

Den andra ändringen berör frågan om spärrprisema. Även här föreslås,
på sätt närmare framgår av handlingarna, en viss skärpning. Det förefaller
dock oss som om denna ändring —- vilken departementet kanske fäst det
största avseendet vid —• drar med sig risken att leda till ett mycket invecklat
system med försäljningsförbud eller hot om försäljningsförbnd. Någon
stimulans till ökad produktion kan inte gärna bli resultatet av revisionen
i denna del.

Den tredje nyheten gäller frågan, om den för stoppriser giltiga tiden skall
vara tre månader eller sex. Med hänsyn till den labilitet, som för närvarande
utmärker den allmänna prismarknaden, ha vi varnat för alltför långa
prisperioder; vi anse att det inte förebragts tillräckligt starka skäl för att
föroi''da en förlängning av stopprisets giltighetstid till sex månader.

Allt som allt förefaller det oss som om man skulle kunna komma till
rätta med de svagheter, vilka man vill rektifiera, genom att utnyttja den nuvarande
lagens bestämmelser om normalpris. Därigenom borde man kunna
uppnå samma effektivitet i priskontrollen. Man kan också ställa den frågan,
om de spörsmål, som just på sista tiden varit mest aktuella i diskussionen
om priskontrollen, skulle ha kunnat lösas bättre eller överhuvud
taget kunnat bringas närmare sin lösning, om vi redan haft en lag med det
innehåll som den vilken nu ligger på kammarens hord.

Frågan om dessa skärpningar är väl närmast att bedöma så att i och för
sig skulle de kanske inte behöva betyda så mycket, men sett mot bakgrunden
av de paroller om en skärpt priskontroll, som auktoriserats och förts
fram inte minst från regeringens sida, är det anledning tro att dessa nya
möjligheter komma att tillgripas, trots alla risker, som jag nyss betonat,
för ett orättmätigt förfarande gent emot olika företagare — och dessa risker
måste vara allvarliga helt enkelt till följd av den mänskliga oförmågan
att kunna tränga in i alla detaljer.

Härutöver har det framkommit ett yrkande från kommunistiskt håll,
nämligen om s. k. demokratisering av priskontrollnämnden. Jag ber att få
betona att det ursprungliga uttrycket har varit »demokratisering» men att
detta uttryck av någon anledning —• sannolikt på grund av diskussionen i
andra lagutskottet — har försvunnit i kommunisternas reservation, där man
föredragit en annan terminologi. Ty om det verkligen hade varit kommunisternas
mening att använda ordet »demokratisering» för att utesluta vissa
människor och insätta andra i priskontrollnämnden, skulle detta helt enkelt
ha inneburit att de stämplat en viss samhällsgrupp, exempelvis företagare,
såsom varande icke demokrater. Det skulle enligt min mening ha tett sig
egendomligt, om riksdagen verkligen skulle velat tolerera en sådan beteckning
på hela, lojala samhällsgrupper i vår demokratiska stat. Alltnog: det
synes mig i eminent grad då vara regeringens sak att bestämma över den
personliga sammansättningen av priskontrollnämnden. Man bör dock besinna
att under sju år, under hela den tid som priskontrollnämnden varit i
verksamhet, ha social- och folkhushållningsministrarna varit socialdemokrater;
därmed, tycker man, borde allan rättfärdighet vara uppfylld med avseende
på de krav, som kunna ha ställts från de grupper som stå bakom
regeringen. Det är väl ett ganska oförtjänt misstroende mot regeringen som
härvidlag från kommunistiskt håll uttalats mot regeringen. Det kvarstår i
varje fall, synes det mig, såsom ganska självklart, att denna nämnd liksom
alla andra, som tjänat folkhushållet under kriget, i avseende å sin
sammansättning bör innehålla såväl teknisk sakkunskap som en viss intres -

Lördagen den 28 juni 1947 em.

Nr 30.

117

Prisregleringslag. (Forts.)

serepresentation. Den som haft intresse för det och gjort sig mödan att ta
del av priskontrollnämndens sammansättning har ju iakttagit, att alla grupper
äro representerade där. Sålunda är för närvarande nämndens ordförande
en framstående representant för kooperativa rörelsen. Frågan är väl
ändå sakligt sett den, om det inte just i detta pressande läge är det mest
väsentliga att förtroende för priskontrollnämndens verksamhet åstadkommes
från alla håll. Särskilt med hänsyn därtill bör även företagarintresset
vara tillfyllest representerat.

Slutligen har man i utskottsutlåtandet även gått in på frågan om priskontrollnämndens
framtid. Mot kravet på fortsatt priskontroll såsom ett naturligt
led i vår moderna stat ha vi ställt som en självklar fordran en återgång
till den gamla prismekanismen såsom med all sannolikhet smidigare
och effektivare. Det synes mig som om man, innan man ger sig ut på
alltför vida vatten och binder sig alltför mycket för framtiden, borde övertänka
de konsekvenser, som måste uppstå, om priskontrollen blir alltför
rigorös. Det är möjligt, att man kan genomföra en effektiv priskontroll,
men då tvingas man helt visst till ungefär samma mycket ingående kontrollsystem,
som man tvingades till exempelvis i Hitlers Tyskland, som ju förmådde
hålla penningvärdet under flera år före regimens störtande. Det
finns nu dock — det är anledning att framhålla — åtskilliga medel för att
utbygga och stödja den fria prisbildningen. Vi ha ju frihandel, ett handelssystem,
som faktiskt blivit mera frihandelsvänligt än tidigare till följd
därav att på grund av penningvärdets försämring vikttullarna sänkts med
mer än en tredjedel — för övrigt en av de största tullreformer som genomförts
utan ett enda ords diskussion om saken. Vi ha ju också en monopolkontroll,
vilken skärpts genom ett enhälligt beslut av riksdagen föregående
år, och vi ha fortfarande alla samhällsmaktens möjligheter till lagstiftningsingripande
mot ekonomiska missförhållanden. Dessutom ha vi utdelningsspärr.
I varje fall synes det mig vara ganska klart — inte minst på grund av
de erfarenheter som man vid ett studium av företeelserna i utlandet lätt kan
bilda sig — att den demokratiska staten av självbevarelsedrift måste eftersträva
att så fort som möjlig lätta på priskontrollen och komma tillbaka till
den gamla autonomismen. Det är emellertid uppenbart, att kommunisterna vilja
på allt sätt utnyttja priskontrollen just för att fort nå fram till den samhällsstat
som de lanserat som sitt ideal, och ser man efter i yttrandena svävar
också landsorganisationen på målet och tycks inte stå alldeles främmande
för samma tankegång som kommunisterna. Alltnog torde det ena ingripandet
oundvikligt leda till det andra. Inte minst nu när kriget inte längre utgör
en faktor som pressar medborgarna tillsammans, förefaller det mig som
om man inte genom något uttalande i förväg om priskontrollens framtid
på något sätt befordrar den fortsatta välståndshöjande utveckling av näringslivet,
som alla säga sig eftersträva.

Jag skall till sist också, herr talman, tillåta mig några allmänna reflexioner.
Fråga är, om inte ett alltför starkt pressande av priskontrollen i delta
läge, hur nödvändigt det än i och för sig är, kan komma alt motverka sitt
eget syfte. Vi kunna då komma in i ett system som tvingar oss till ingripanden,
som vi själva, och inte minst majoriteten i denna kammare, säga
sig till varje pris vilja undvika. Jag tänker t. ex. på utvecklingen på arbetsmarknaden.
Det blir i längden säkerligen orimligt att ingripa i prisbildningen
men samtidigt tillämpa en fullkomligt fri arbetsmarknad. Ingen stat torde i
längden kunna tillåta att en sådan käpp i hjulet får sättas in. Inte minst
ur den synpunkten tror jag, att det finns all anledning för dem som äro särskilt
angelägna om arbetsmarknadens frihet — och det har det socialdemo -

118

Nr 30.

Lördagen den 28 juni 1947 em.

Prisregleringslag. (Forts.)

kratiska partiet ideligen bekänt sig till — att inte överspänna priskontrollens
krafter. I övrigt har det ju visat sig och även betygats av vårt lands främste
kännare av priskontrollen, professor Erik Lundberg, att priskontrollen nu
efter kriget inte är densamma som förut och att det inte går att pressa
människorna hur långt som helst och vädja till den s. k. beredskapsanda,
som levde så starkt under kriget. Vad här sagts gäller inte bara om företagarna,
utan tendensen är lika märkbar på andra områden, t. ex. på arbetsmarknaden,
alltså när det gäller lönepolitiken. Det måste vara endast
ett utslag av rena dubbelmoralen, om man enligt kommunisternas maner
helt bortser från arbetsmarknaden och vill lägga all skuld för vad som
nu kan leda till någon prisstegring på den andra parten, helst som lönestegringarna
i och för sig måste vara ägnade att försvåra produktion till de
gamla priserna.

Det viktigaste som här förestår oss är väl att på något sätt försöka stimulera
produktionen. Man kan säga, att vi ha två möjliga huvudvägar att
komma ifrån det nuvarande kritiska tillståndet i vårt land, nämligen antingen
att på allt sätt sterilisera den alltför starka köpkraften eller också
öka produktionen och därigenom försöka återvinna den gamla jämvikten.
Eller också bäggedera. När det gäller köpkraften har staten dock inte gjort
tillräckligt mycket för att hejda dess ökning och bär därför en viss skuld
till den utveckling som vi stå mitt uppe i. Och när det gäller den andra
möjligheten, ökningen av produktionen, är det inte på något sätt klarlagt
utan ter sig tvärtom i allra högsta grad tvivelaktigt, om den proposition, som
regeringen framlagt om priskontrollen, verkligen befrämjar en ökad produktivitet.
Snarast kan, om propositionen bifalles, förhållandet bli det,
att produktivitetspressen ytterligare kommer att skärpas. Man kan beklaga,
att departementschefen på denna punkt varit så kortfattad — han har ju
för övrigt varit ytterst kortfattad i sin motivering till denna proposition.
Överhuvud taget frågar man sig, om finansministern eller till äventyrs folkhushållningsministem,
som är närvarande här, verkligen tror, att det i
längden skall vara möjligt att utan en smidig anpassning av priserna kunna
nå en jämvikt mellan köpkraften och varutillgången. Det förefaller som om
man här av olika skäl handlat i en anda av övertro på priskontrollens möjligheter
i stället för att också diskutera det spörsmål, som väl är minst lika
aktuellt i dag nämligen den lämpligaste och smidigaste anpassningen av priskontrollen
såsom ett led i återställande av balansen. Jag tror, att man nu.
efter alla de besvikelser vi fått uppleva under de sista åren, inte längre får
hänge sig åt önsketänkande utan måste se även på prisreglerings- och priskontrollfrågan
helt realistiskt.

Jag tror, att det här inte bara gäller att studera verkningarna av exempelvis
den norska lagstiftningen, som har varit så diskuterad. När det gäller
exempelvis sambandet mellan köpkraft och löner å ena sidan och prisbildningen
å andra sidan, är det av lika stort värde att studera exempelvis utvecklingen
i Finland, Frankrike och de östeuropeiska staterna, där vi nu ha
de mest illustrativa exempel på sambandet mellan löner och priser. Jag
tror också, att det skulle vara av intresse — och hade kanske varit av stort
intresse redan i samband med denna revision av priskontrollagen — att även
få ta del av erfarenheterna i andra länder, som lyckats bemästra prisproblemen,
såsom Belgien, Holland och Amerikas förenta stater. Jag är dock
klart medveten om skillnaden mellan dessa länder och vårt land i olika hänseenden
och att man därför inte kan överflytta erfarenheterna från det ena
landet till det andra.

Den största fara vi kunna råka ut för är att vi inte vilja se problemen

Lördagen den 28 juni 1947 em.

Nr 30.

119

Prisreglering slag. (Forts.)

sådana de i verkligheten äro utan utnyttja frågan som ett led i en partipolitisk
strid. Vi ha i vår reservation velat ge vår anslutning till en fortsatt priskontroll,
men vi ha velat varna för överdrifter, som endast skulle hämma
priskontrollens effektivitet. Vi ha också anbefallt en smidig utformning av
priskontrollen i nuvarande svåra läge.

Med dessa ord ber jag att få yrka bifall till den av herr Carl Eric Ericsson
och mig avgivna reservationen.

Herr Holmberg: Herr talman! I en reservation till det utskottsutlåtande,
som vi nu behandla, har jag i fråga om några förslag anfört en del synpunkter,
som ganska väsentligt skilja sig ifrån den mening, som hävdats i regeringens
proposition och i utskottsutlåtandet. Det gäller naturligtvis inte frågan
om sänkning av stoppris och de övriga skärpningar av priskontrollen,
som regeringen föreslagit.

Om man inte vore nödgad att räkna med illojala försök ifrån fabrikanterna
att kringgå priskontrollen, skulle säkerligen den av regeringen föreslagna
lagändringen i och för sig vara till fyllest. En av de stora olägenheterna
med den nuvarande lagen är nämligen, att man utgått från den prisnivå,
som gällde 1942. Redan då hade emellertid prisuppskörtarna ganska effektivt
lyckats höja priserna. De hade åstadkommit en mycket väsentlig varufördyring,
som framför allt gick ut över lönearbetarna, som inte lyckats driva
upp sina löner i samma omfattning.

Genom den av utskottet nu tillstyrkta lagändringen skulle regeringen och
priskontrollorganen kunna få möjlighet att sätta pris utan hänsyn till den
prisnivå, som gällde 1942. Så långt är också allt gott och väl. Regeringen
skulle enligt min mening med hjälp av denna lag kunnat hålla prisockrarna
i schack, nota bene under ett par förutsättningar. Den första förutsättningen
är att man gör priskontrollnämnden funktionsduglig för sin uppgift. Den har
uppenbarligen inte varit funktionsduglig hittills, och blir det väl heller inte,
såvitt jag förstår, om inte regeringen tillser, att priskontrollorganen få en
annan sammansättning än de för närvarande ha. Bara ett studium av titlarna
på dem som tillhöra priskontrollnämnden visar ju hur otillfredsställande
sammansättningen är. Det är en lång rad av disponenter, fabrikanter och
liknande, och högst en fjärdedel av priskontrollorganens ledamöter kunna
betraktas som representanter för de stora konsumentgrupperna, arbetare och
bönder, som omsluta cirka 70 %> av folket. Jag skulle också vilja fråga: vad
säges om en priskontroll, som anser sig helt kunna undvara den sakkunskap
och det inflytande på priserna, som husmödrarna skulle kunna leverera? Husmödrarna
ha ju dock en mycket påtaglig erfarenhet av hur den hittillsvarande
priskontroilen har fungerat men ha inte fått något tillfälle att i priskontrollnämnden
göra sitt inflytande gällande. Där finns nämligen inte en enda
kvinna.

I likhet med en del motionärer är jag av den uppfattningen att det finns
anledning att beteckna den nuvarande sammansättningen av priskontrollnämnden
såsom odemokratisk, och jag skall glädja herr Håstad med att i
fortsättningen använda detta uttryck, därför att den enligt min mening verkligen
är odemokratisk. Den anordning vi föreslå är ett led i en demokratisering.
Riksdagen och regeringen kunna inte räkna med att priskontrollnämndens
mening skall respekteras så länge man överlåter åt fabrikanter och mellanhänder
att bestämma över priserna. Det är nämligen vad som nu sker. 1
och för sig kan man naturligtvis, som utskottet har gjort, tycka, att regeringen
kan utan något särskilt uttalande från riksdagens sida tillgodose de stora
konsumentgruppernas intresse. .lag anser emellertid, att frågan är av den

120

Nr 30.

Lördagen den 28 juni 1947 em.

Prisregleringslag. (Forts.)

utomordentliga vikt, att kravet på en demokratisering av priskontrollen också
bör få en uttrycklig anslutning av riksdagen. Dessutom bör man hålla i minnet,
att den nuvarande regeringen ju haft två år på sig att genomföra en
annan ordning än den som i så hög grad bär samlingsregeringens prägel. Då
betraktades det väl som naturligt, att en rad betydelsefulla organ, bland annat
priskontrollnämnden, skulle ha borgerlig majoritet, men jag hoppas, att den
meningen inte nu är gällande och att riksdagen också skall biträda våra försök
att få en annan ordning i detta fall. När herr Håstad säger, att det är en
oförtjänt misstänksamhet som vi visa mot regeringen, är det alltså inte riktigt.
Vi ha ju vid tidigare tillfällen dels genom motioner och dels genom interpellationer
uttalat vad vi anse om den saken. Landsorganisationen har
gjort det, och de stora konsumentgrupperna ha mycket kraftigt opponerat på
den punkten utan att det blivit någon ändring, och vi utsätta alltså inte
regeringen för någon oförtjänt misstänksamhet, ty den har haft god tid på
sig men inte genomfört någon ändring.

Samma krav har som bekant framförts bl. a. av landsorganisationen.
Dess representant i nämnden har efter mångårig erfarenhet av dess arbete
såsom sin mening framhållit, att kravet på en demokratisering bör uppfyllas
W. a. för att nämnden skall bli funktionsduglig. Det behöver icke spillas
många ord på det självklara faktum, att nämnden icke kan vara funktionsduglig
för sin uppgift, om den till sin majoritet består av folk, som äro
fientligt inställda eller principiella motståndare till att staten överhuvud
taget blandar sig i näringsidkarnas förehavanden. En förändring av priskontrollnämndens
sammansättning är alltså den första förutsättningen för att
den i och för sig föredömliga lagstiftning, som regeringen föreslagit, skall
bli effektiv.

Den andra förutsättningen är, att man antingen kan helt lita på fabrikanternas
lojalitet, eller också att man skaffar sig medel att tvinga dem till lojalitet
mot regeringen och priskontrollorganens ekonomiska politik. Tyvärr
finns det icke några skäl att vänta sig en sådan lojalitet mot statsmakternas
prispolitik. Stenmansfallet är därvidlag ett av de mest i ögonfallande exemplen,
men det finns otaliga andra. Konjunkturinstitutet har visat upp talrika
exempel på produktionsomläggningar och andra åtgärder, genom vilka fabrikanterna
försökt kringgå prisregleringsbestämmelserna med resultat icke
bara att konsumenterna måste betata högre priser eller få en sämre och en
olämpligare vara, utan jämväl att det uppstår en mycket allvarlig tendens
till en felinriktning av produktionen, vanligen bestående däri, att man övergår
till produktion av lyxvaror på bekostnad av nödvändighetsvaror.

I och med den nya lagen får man möjlighet att förbjuda produktionen av
en vara, som icke anses önsklig, men att fabrikanterna för den skull skulle
övergå till produktion av varor, som äro nödvändiga, har man inga garantier
för. Stadgandena på denna punkt borde därför kompletteras med en
bestämmelse om produktionsplikt. Detta är ingen nyhet i svensk lagstiftning.
Statsrådet Sträng har också i första kammaren påpekat, att liknande bestämmelser
redan finnas i förfogandelagen. Skillnaden mellan den och den
av mig föreslagna formuleringen är bara den, att produktionsplikten föreskrives
i^ direkt samband med prisbestämmelserna. Det kan ju knappast
finnas några skäl till jämmer över att en alltför hård priskontroll införes,
ty den riktar sig ju bara mot de illojala. Det är väl icke herr Håstads och
övriga högermäns mening att dra en lans för dem, som försöka sabotera
statsmakternas prispolitik. Meningen med lagen, sådan den föreslagits av
regeringen och som utskottsmajoriteten förordat den, är ju nämligen, att
pris- och produktionsinriktningen skall kunna avvägas med hänsyn till folk -

Lördagen den 28 juni 1947 em.

Nr 30.

121

Prisregleringslag. (Forts.)

hushållets intressen. Endast i den män denna avsikt saboteras av fabrikanterna
komma bestämmelserna om produktionsplikt att tillämpas. De lojala
och laglydiga ha alltså ingenting att frukta. Den lagändring vi föreslå riktar
sig alltså endast mot dem som söka kringgå statsmakternas politik.

Herr Håstad har i sin reservation ansett sig böra uttala farhågor för att
produktionen kommer att hämmas av en skärpt kontroll. Detta är väl också
ett uttryck för att icke heller herr Håstad tror så mycket på lojaliteten från
fabrikanternas sida. Ty vilka andra skulle väl kunna hämma produktionen
om icke de, som i likhet med det Stenmanska företaget slå igen fabriken,
när man icke är nöjd med de priser, som vederbörande varor blivit åsatta.
Vi anse, att man skall gardera sig mot sådana sabotageförsök mot statsmakternas
prispolitik och att detta bör kunna ske genom bestämmelser om
produktionsplikt.

Medan jag sysslar med de konkreta yrkandena i min reservation ber jag
att få rikta uppmärksamheten på, att i punkt D i min reservation förekommer
ett sifferfel. Där står motionen II: 479. Det skall vara II: 478.

Slutligen ber jag, herr talman, att som skäl för förslaget om utredning
rörande priskontrollens framtida former och innehåll få hänvisa till det allbekanta
faktum, att den fria prisbildningen numera även under s. k. normala
tider är satt ur funktion genom priskartellemas verksamhet. Allmänheten
är utan någon egentlig försköning utlämnad åt dessa hänsynslösa prisuppskörtare
även i tider av ganska god tillgång på varor. När herr Håstad
säger, att vi så fort som möjligt böra komma ifrån priskontrollen och så
fort som möjligt övergå till fri prisbildning, talar han om en situation, som
säkerligen aldrig kommer att inträda. Ty det är överhuvud taget mycket
länge sedan vi hade en fri prisbildning. Det har icke under många, många
år funnits någon sådan i Sverige. Om priserna icke regleras av staten göra
kartellerna det, vilket sker på konsumenternas bekostnad. För närvarande
är konkurrensmomentet nästan helt eliminerat såsom prisreglerande faktor.

Jag tror emellertid icke, att det är alldeles uteslutet, att statsmakterna
skola kunna påverka prisbildningen inom vissa smärre områden även med
andra medel än dem som nu rekommenderas av utskottet och i min reservation.
Jag tänker då på den möjlighet, som står till buds genom tilldelningen
av material. Det berättades vid behandlingen av denna fråga i utskottet, att
tillverkare av vissa varor försökt hålla väsentligt lägre priser än andra tillverkare
av samma varor. Detta hade möjliggjorts dels genom en effektiv
rationalisering av driften vid företaget och dels genom att man skurit ned
vinstmarginalen till rimliga mått. Men det hade icke fått någon inverkan
på prisnivån inom branschen i sin helhet på grund av bristen på materiel.
Tilldelningen av materiel är ju nämligen mycket begränsad. Alla varor gå
åt, och det gälletr även för de företag, som sätta högsta möjliga priser på
sina varor. Det förefaller därför troligt, att den nuvarande anordningen å
ena sidan uppammar en viss likgiltighet för rationalisering av företagen och
å andra sidan icke ger tillräcklig chans åt dem, som söka utnyttja de tekniska
hjälpmedlen på bästa möjliga sätt för att kunna producera så mycket
som möjligt och hålla billigast möjliga priser. Det skulle, såvitt jag kan
förstå, bli en påtryckning i önskvärd riktning, om regeringen och de organ,
som äro sysselsatta med tilldelningen av materiel, eftersträvade att priserna
skulle närmare anslutas till produktionsbetingelserna för de mest rationaliserade
företagen, och om man vid materieltilldelningen gåve vissa favörer
åt sådana företag, som visat intresse att vilja producera till billigare priser.
Men trots sådana åtgärder kvarstår för såväl den aktuella situationen som
lör framtiden behovet av eu statlig planering och kontroll med syfte alt

122

Nr 30.

Lördagen den 28 juni 1947 em.

Prisregleringslag. (Forts.)

hålla priserna på en rimlig nivå och att ge produktionen den önskade inriktningen.
Jag ber sålunda, herr talman, att få yrka bifall till reservationen
nr 2) .

Innan jag slutar vill jag dessutom till herr Håstad med anledning av hans
hänvisning till vissa förhållanden i öststaterna säga, att det är oriktigt att
göra jämförelse mellan förhållandena i vårt land och i länder, som härjats
av krig och andra svårigheter. Även i vissa öststater har man emellertid
bl. a. genom en rigorös priskontroll lyckats mycket bra med att stabilisera
valutan och att i övrigt föra dessa länders ekonomiska politik in på sunda
banor. Utvecklingen i dessa länder är sålunda ett argument för en sådan
skärpning av priskontrollen, som vi ha förordat och som vi anse vara minimum
för tillgodoseendet av konsumenternas berättigade krav på lägre priser
i detta land.

Chefen för folkhushållningsdepartementet, herr statsrådet Sträng: Herr
talman! Under den allmänna ekonomiska debatt, som vid olika tillfällen förts
i riksdagen och i andra sammanhang, har ju priskontrollnämnden och dess
verksamhet spelat en ganska avgörande roll. Man har mångenstädes gjort
gällande, att nämnden i sitt allmänna arbete har varit för bunden, har varit
för stel och icke haft förmågan att ta hänsyn till det levande livets olika
krav och därför i viss mån också misslyckats i sin priskontrollerande verksamhet.
Man har ibland gjort gällande, att vissa nödvändighetsvaror, som
legat under stark priskontroll — det är riktigt i många stycken — haft benägenhet
att gå ur marknaden och att vissa andra mindre nödvändiga eller
kanske icke alls nödvändiga varor ha haft benägenhet att få större och
större utrymme i produktionen. Man har med utgångspunkt härifrån ansett
det angeläget att ge nämnden friare möjligheter, så att den inte skulle
vara bunden av stopprisema. Man har mången gång sagt, att nämnden
måste ta hänsyn till försörjningsintressena och inte slaviskt ta hänsyn till
priskontrollintressena, detta därför att försörjningsintressena väga så pass
tungt, att det hela i det långa loppet annars kan leda till icke önskvärda
konsekvenser. Den omständigheten att en vara går ur marknaden behöver
dock självfallet icke ha sin grund i att varan i och för sig är allt för dåligt
lönsam att producera, men varan kan vara dåligt räntabel i sin relation till
andra mindre nödvändiga varor.

Den nya priskontrollag, som nu ligger på kammarens bord, ger möjlighet
att sänka vissa stoppriser och möjlighet att verkställa förbud mot förnödenheters
försäljning eller tjänsters utförande, såvida vederbörande icke accepterar
av nämnden och statsmakterna godkända eller fixerade pris. Lagen innebär
sålunda att man får alla dessa regleringsmöjligheter i sin hand.
Man får helt andra chanser att balansera den inbördes produktionen varorna
emellan och kan kanske nå fram till en önskvärd fyllnad i marknadsläget
även på nu priskontrollerade varor, som hittills ha haft en benägenhet
att vilja gå ur den legala marknaden.

Det har ju icke i debatten anförts någon egentlig anmärkning mot denna
utbyggnad av priskontrollagen i och för sig. Det har emellertid1 framför
allt av den siste talaren, herr Holmberg, som även står som motionär i
frågan, anförts en hel del utomordentligt kritiska synpunkter på den nuvarande
priskontrollnämndens arbete. Jag kan icke underlåta att i någon
mån ta upp hans påståenden till bemötande. Herr Holmberg har med utgångspunkt
från en så pass enkel och djärv konstruktion som vederbörande
nämndledamöters yrkestitulatur fördömt dem som omöjliga i priskontrollarbetet.
Jag tror att detta är att vara litet för snabb i vändningar -

Lördagen den 28 juni 1947 em. Nr 30. 123

Prisregleringslag. (Forts.)

na och tankegångarna. Att bara med hänsyn till vad vederbörande har för
titel dra slutsats om huruvida han är lämplig eller olämplig på sin post
som ledamot av priskontrollnämnden, är som sagt att vara alldeles för snar
i sina påståenden. Det har sagts här, att nämnden med sin nuvarande sammansättning
icke är kapabel att fullgöra sina uppgifter. Jag ber då att få
erinra om, att bakgrunden till nämndens arbete är den lag vi för närvarande
ha att röra oss med, en lag, som låst fast priserna på den mer eller
mindre riktiga eller rättvisa nivå, där de händelsevis råkade befinna sig
1942. Det är ju avsikten att den nya lagen skall ge priskontrollnämnden ett
annat och mera effektivt instrument i handen, och man bör väl därför bedöma
nämndens arbete först något längre fram, när man haft detta mera
effektiva instrument att arbeta med i sin allmänna priskontrollerande verksamhet.

Jag vill också erinra om att nämndens verksamhet spänner ju inte över
hela området. Nämnden är icke diktator i vårt land i fråga om prisstabiliseringen.
Nämnden måste alltid vid granskningen av en kalkyl ta hänsyn
till vad produktionskostnaderna till slut betinga för ett slutligt pris på den
färdiga varan. Men nämnden måste också ta hänsyn till försörjningspolitiska
synpunkter och sätta de synpunkterna i relation till och som motvikt
och jämförelse med de mera prispolitiska synpunkterna och uppgifterna.

Jag vill vidare erinra om — jag tror att också herr Håstad var inne på den
saken — att det finns framför allt ett område, som nämnden icke har någon
möjlighet att sticka sina fingrar i och där vi äro överens om att nämnden
också skall hålla fingrarna borta. Det är den viktiga posten i alla företags
kalkyler, som representeras av lönekostnaderna. Det är alldeles uppenbart
att det är att leka med ord när man gör gällande, att priserna kunna
hållas stabila alldeles oavsett löneutvecklingen. Det är orimligt att tänka
sig något sådant, och därför bör man, när man kritiserar priskontrollnämnden
för att den icke håller strongt och hårt på den prispolitiska linjen,
beakta att där bakom ligga icke oväsentliga lönejusteringar på åtskilliga
områden. Jag anförde i första kammaren såsom exempel — jag vill icke
påstå, att det är representativt men det är ändå belysande i och för sig —
att nämnden priskontrollerar även vissa tjänster. Vi ha i denna stad företag,
som syssla med att distribuera nattvaktstjänst till husägare och allmänhet.
Där representerar arbetskostnaden i den totala kostnadssumman
något mellan 94 och 95 procent. Det är alldeles uppenbart att när nattvakterna
genomföra en lönejustering, kan man icke på nämndens sida sitta och
vinka med kalla handen och säga, att det här kommer oss inte vid, utan
här skola i fortsättningen samma taxor gälla, som gällde innan denna lönejustering
genomfördes.

Jag vill också erinra om att nämnden mången gång står inför en utomordentligt
hård press icke bara från företagarnas sida utan från en enig
front från båda hållen. Det är icke alls ovanligt att nämnden uppvaktas av
representanter för vederbörande fackliga organisation och representanter
för motsvarande arbetsgivarorganisation eller yrkesbranscli, som gemensamt
kommit överens om att gå till priskontrollnämnden och göra klart för
den, att det är nödvändigt och erforderligt att nämnden gör vissa eftergifter
i avseende å priserna för att överhuvud taget den aktuella avtalsrörelsen
skall komma i hamn och för att de lönejusteringar, som parterna i stort sett
äro överens om, skola få sin definitiva fastställelse. Jag vågar säga detta
så mycket mera som jag i egenskap av folkhushållningsminister har fått
mottaga åtskilliga sådana deputationer under de senaste månaderna, vilka
beklagat sig över att nämnden icke velat lyssna — såsom man säger utifrån

124

Nr 30.

Lördagen den 28 juni 1947 em.

Prisregleringslag. (Forts.)

sina utgångspunkter — till så enkla och blygsamma anspråk och medgiva
de och de prisförhöjningarna, som i sin tur skulle möjliggöra en önsklig och
i olika hänseenden eftersträvansvärd lönejustering. Jag har nödgats iakttaga
samma restriktiva hållning som nämnden. Jag har icke kunnat desavouera
nämnden, utan jag har ställt mig bakom densamma och försökt göra klart
för respektive parter, att det icke gives möjlighet att ge avkall, om man
nämligen icke skall komma ut i något, där man icke vet var man hamnar.
Nämndens arbete skall ses icke bara mot den bakgrunden att det bara
är från ett håll man är pressad, utan också med hänsyn till att när parterna
få gemensamma gruppintressen så kunna liknande historier upprepas,
som jag nu anfört.

Det har här uttalats av hen- Holmberg, att man i en effektiv priskontrollnämnd
även bör ha en kvinna som representant för de svenska husmödrarna,
denna grupp som mer än någon annan grupp omedelbart ställes inför
prisstegringens alla avigsidor. Jag får säga att jag för min personliga del
vill understryka de synpunkterna. Jag tycker att det är ganska riktigt och
rimligt att husmödrarna få en representant i priskontrollnämnden, och jag
håller för min del icke alls för otroligt, att den dag kan komma, när också
herr Holmberg får se denna sin önskan uppfylld.

Det har sagts från herr Holmbergs sida, att man bör även komplettera
den nya lagen med produktionsplikt. Det är icke tillräckligt med de justeringar
som regeringen föreslagit utan man skall direkt — såsom också landsorganisationen
i sitt remissvar uttalat — ha möjlighet att genom priskontrollagen
säga till den tredskande företagaren: »Nu är du så beskedlig och
tillverkar denna vara för det pris priskontrollnämnden anser vara ett riktigt
pris!» Jag vill bara konstatera, att den rätten föreligger för närvarande
genom den fullmaktslagstiftning, som statsmakterna ha i sin hand. Sålunda
kan en tredskande arbetsgivare, på ett försörjningspolitiskt utomordentligt
viktigt område, åläggas att fullgöra sin produktionsplikt till det pris, som
priskontrollnämnden anser skäligt och riktigt. Det måste väl då anses ganska
överflödigt att dubblera bestämmelserna genom att skriva in dem också
i den nya priskontrollagen.

Det har talats om priskontrollnämndens vara och icke vara i framtiden.
Man har velat säga ifrån, att nämnden bör, såsom det hela ser ut, redan nu
kunna konstateras vara en permanent företeelse. Man har på annat håll
velat, att vi i dagens läge skola klart deklarera, att nämnden är en typisk
kristidsprodukt, som ej har något som helst berättigande under vad man
kallar mera normala förhållanden.

Jag är för min del icke beredd att giva någon av dessa uppfattningar en
sådan bestämd auktorisation, att jag vill ställa mig bakom den. Jag tror,
att det är mycket som talar för att det framtida samhället kommer att behöva
en statlig översyn på vissa områden av det ekonomiska livet, en översyn
som i långa stycken har en ganska likartad karaktär med vad priskontrollnämnden
under dessa år givit uttryck för. Men jag har med detta icke
sagt, att vi redan i dag skola vara färdiga att säga, att nämnden har en
permanent uppgift. Det kan ändock hända, att vi på nytt få en köparnas
marknad i stället för den säljarnas marknad, som präglar dagens situation.
Det är icke omöjligt, att det i en sådan situation kanske kan vara ur många
synpunkter önskligt, att man icke har priskontrollverksamheten i gång.

Jag är för min del ej beredd att taga ställning härtill i dag. Jag är glad
över att även utskottet i sitt utlåtande har följt regeringens linje på denna
punkt.

Jag vill till sist svara herr Håstad, som slutade sitt anförande med den

Lördagen den 2S juni 1947 em.

Nr 30.

125

Prisregleringslag. (Forts.)

direkta frågan: Kan man i längden förhindra, att en överensstämmelse och
balans åvägabringas mellan priser och varutillgångar? Ja, jag skulle på
detta helt enkelt svara, att ser man problemet på lång sikt har man trots
allt förhoppningen, att denna balans på grund av olika omständigheter, som
jag bär icke behöver utveckla, ändock skall komma till stånd, utan att vi
därför skola behöva räkna med någon nedpressning av de breda lagrens
standard. Men jag vill till herr Håstad säga, att skall denna balansering
efter den gamla manchesterliberalismens idéer komma till stånd i dag, går
det icke utan en mycket avsevärd sänkning av löneläget och de breda lagrens
levnadsstandard, och det vill ej regeringen vara med om i dagens läge.

Herr förste vice talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Håstad erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! I anledning av vad herr statsrådet sist sade vill jag bara erinra om
att vi i vår reservation icke kräva avskaffande av priskontrollnämnden.
Däremot ha vi velat peka på risken för att det återställande av den balans,
som vi alla sträva efter, kan förhindras, uppskjutas och uppdämmas
genom en oriktigt ledd prispolitik. Det är i fråga om denna sida av problemet,
som jag icke fått något svar från statsrådets sida.

Herr Holmberg — vars anförande närmast gav mig anledning att begära
ordet — ville göra gällande, att vi skulle ha dragit en lans för dem som
profitera av det nuvarande prisläget. På detta vill jag svara, att vi icke
engagerat oss för att skydda enskilda intressen. Vi ha i reservationen uttryckligen
sagt: »Inte minst av sociala skäl och för att förebygga att enskilda
till följd av varubristen skola tillskansa sig oskäliga vinster är en
priskontroll i nuvarande abnorma läge av behovet påkallad.»

Jag vill också framhålla för dem, som i likhet med herr Holmberg äro
angelägna om en rationalisering av näringslivet, att det torde vara i högsta
grad tvivelaktigt, om den önskvärda rationaliseringen nås genom priskontroll.
Jag vill i detta hänseende hänvisa till professor Lundbergs artikel i
Dagens Nyheter i dag, där han tillspetsat skriver, att det är helt enkelt
omöjligt att just nu misslyckas med någon verksamhet.

Till sist tvivlade herr Holmberg på mina internationella jämförelser. I
utskottet förbluffade han oss genom att tala om den bulgariska valutan,
vilken egentligen ingen visste mycket om. Jag har sedan dess sökt skaffa
mig några insikter om den bulgariska valutan, som herr Holmberg tydligen
anser mönstergillt »hård». Jag har siffror med mig här. De visa, att en månadslön
för närvarande motsvarar 40 000 levas. Mer än en månadslön är
efter sedelombytet ej tillåtet i kontanter! Man har en prisnivå, som ligger
100 gånger över den svenska kronan, i detta land som icke heller varit indraget
i kriget. Man bör jämföra detta med ett annat Balkan-land, Turkiet,
som släppt all priskontroll och har den enda verkligt stabila valutan på
Balkan. För övrigt kan det vara av intresse att höra, att man i Bulgarien
även använt metoden att sänka lönerna. Nyligen sänktes genom ett dekret
hamnarbetarlönerna med 20 procent enligt en uppgift jag sett i en engelsk
tidskrift.

Det finns anledning att slå fast, att priskontrollen fungerat på olika sätt
exempelvis i Holland, Belgien, Norge och Danmark å ena sidan och i de
östeuropeiska staterna å andra sidan. Flera av dessa stater ha haft precis
samma öden under kriget. Det måste då vara något extra som kommit till,
och det anmärkningsvärda är, att det är de kommunistiska eller halvkommunistiska
staterna, som minst förmått att å ena sidan höja lönerna och

126

Nr 30.

Lördagen den 28 juni 1947 em.

Prisregleringslag. (Forts.)

å andra sidan sänka priserna, enligt den kända parollen från fjolårets
svenska valrörelse.

Herr Holmberg erhöll likaledes på begäran ordet för kort genmäle och
anförde: Till herr statsrådet vill jag säga, att jag har icke bara dömt efter
titlarna, när jag ifrågasatt lämpligheten eller uttalat olämpligheten av den
nuvarande priskontrollnämndens sammansättning, utan jag har självfallet
dömt efter vederbörandes funktion i det ekonomiska livet. Gör man detta,
finner man, att nämnden består av nio ledamöter, varav bara tre tillhöra
arbetarrörelsen eller kooperationen. Rådet består av nitton, men det är bara
fyra som kunna räknas som arbetarrörelsens representanter. Kunderna äro
också orepresenterade. Det är ostridigt, att det är storfinansen som bestämmer
inom priskontrollorganisationen.

Vi ha icke, sade statsrådet, tidigare haft de effektiva vapen som vi nu få.
Nej, det är riktigt. Det blir nu effektivare vapen, och vi hoppas, att regeringen
skall använda dem. Men det är ingenting som hindrat regeringen att
tidigare skaffa sig dessa vapen, t. ex. i samband med de kommunistiska
motionerna i denna fråga och när vi fört frågan på tal i andra sammanhang.

Jag ber också till slut att få tacka statsrådet Sträng för löftet att tillmötesgå
oss åtminstone på den punkten, att det skall bli någon husmodersrepresentant
i nämnden. Jag hoppas, att det ej skall bli den enda förändringen
på priskontrollens område. Statsrådet Sträng har relativt kort tid
sysslat med dessa frågor i egenskap av folkhushållningsminister. Jag hoppas,
att det skall visa sig, att statsrådet blir en kvast som sopar bra på
detta område, därför att det behövs sannerligen en ordentlig ommöblering,
om priskontrollen skall fungera på det sätt som är avsett.

Vidare yttrade:

Herr Karlsson i Stuvsta: Herr talman! Vi äro ju från vårt håll mycket
intresserade av denna fråga och vi ha vid såväl fjolårets som innevarande
års riksdag väckt motioner angående priskontrollen. I dessa motioner ha vi
yrkat tre saker: 1) omedelbara åtgärder för effektivisering och skärpning
av den statliga priskontrollen, 2) en demokratisering av priskontrollnämndens
sammansättning och 3) en utredning om den statliga priskontrollens
framtid och fortsatta organisation.

Vår motion i fjol blev avslagen under olika förevändningar. Men i år har
ju det inträffat, att efter det vår motion från i fjol upprepats har det kommit
en kungl. proposition i detta ärende.

Det förslag, som framlagts från regeringens sida och också vunnit utskottsmajoritetens
bifall, innebär otvivelaktigt ett framsteg. Jag kan helt
ansluta mig till den mening, som här uttalades av chefen för folkhushållningsdepartementet.
Framsteget består däri, att det genom den nya lag, som
skall ersätta den gamla, skapas utvidgade möjligheter att ompröva stopppriserna,
och vidare, att det blir möjlighet till förbud mot förnödenhets försäljning
eller tjänsts utförande i samband med fastställande av priset på
förnödenheten eller tjänsten.

Dessa ändringar innebära otvivelaktigt möjligheter för en väsentlig förbättring
av priskontrollen. Den nya lagen ger därmed självfallet också regeringen
ett större faktiskt ansvar för prisutvecklingen i landet. Om lagen
kommer att tillämpas, borde enligt vad jag kan se såväl oskälig prisstegring
kunna förhindras som också en sänkning av nuvarande oskäliga priser kunna
genomföras.

Lördagen den 28 juni 1947 em.

Nr 30.

127

Prisregleringslag. (Forts.)

Om föreliggande lagförslag vinner riksdagens bifall och om lagen blir
tillämpad, kunna vi motionärer nog anse, att den första punkten i vårt program
i fråga om den statliga priskontrollen gått igenom. Sent omsider —
kanske man skall tillägga — har detta krav vunnit gehör. Det är ju självfallet
situationen som nödvändiggjort detta, fast nog hade det varit motiverat
att bifalla denna punkt i motionen redan i fjol. Men bättre sent än
aldrig!

Att en effektivare priskontroll tidigare varit motiverad behöver kanske
icke särskilt framhållas. Men annars framgår väl detta bland annat av ett
sådant exempel som taxeringsuppgifterna för 1945 och 1946 beträffande de
större bolagen i landet. Samtidigt som priserna på industrivaror gått uppåt
och medverkat till levnadskostnadernas ökning, redovisade nämligen 152
av de största bolagen en höjning av de taxerade inkomsterna från 225 miljoner
kronor 1945 till 440 miljoner kronor 1946, alltså en ökning med 96
procent. Samtidigt ha ju avskrivningarna ytterligare ökats i omfattning.
För en tid sedan kunde som bekant ett enda bolag utdela, delvis i form av
gratisaktier, ett belopp av hela 65 miljoner kronor, vilket är 10 miljoner
* kronor mera än de senaste prisförhöjningarna på livsmedel beräknas innebära.

Att det i utskottet funnits reservanter, som motsatt sig den föreslagna
skärpningen av priskontrollagen, är ju icke ägnat att förvåna. Det är nämligen
så, att de, som skrika mest om inflationsfaran och om att åtgärder
måste vidtagas mot denna, äro samtidigt de aktivaste motståndarna till en
effektiviserad priskontroll. Naturligtvis saknas det här logik. Men vid detta
laget känna väl alla till orsakerna till vederbörandes minst sagt märkvärdiga
inställning. Det är ju alldeles uppenbart, att allt skriket om inflation
och om nödvändigheten av beslutsamma åtgärder mot denna för vederbörandes
vidkommande är bara munväder. Föreliggande reservation är ju
ett synnerligen klart belägg för detta.

Det har ju hävdats i samband med avtalsuppgörelserna för olika arbetargrupper
under senare tid, att löneförhöjning icke behöver medföra högre
pris utan kan inrymmas inom vinstmarginalen. Även statsråd ha i sina
uttalanden anslutit sig till detta resonemang. Men nu visar det sig, att
vinstmarginalerna icke ha minskats utan att de ökats såsom jag förut
exemplifierat. Det måste ju rimligtvis innebära, att det icke är vinstmarginalerna
som minskats, såsom man räknat med förut, utan att det är löneökningens
faktiska värde som minskats genom prisfördyringen. Man har här
uppnått ett motsatt resultat till vad man räknat med. Detta är ett mycket
allvarlig förhållande, som ger ett klart uttryck för att priskontrollen har
varit synnerligen bristfällig.

Som en följd av prisfördyringen på industriprodukter måste nu också
jordbrukarna få kompensation. Denna kommer naturligtvis att ytterligare
förringa värdet av de löneförbättringar, som arbetare och tjänstemän ha
fått. Men det tycks ju att döma av framläggandet av denna proposition
ha blivit uppenbart även för andra än oss, att man måste göra något för
att effektivisera priskontrollen.

Fn förutsättning för att den nya lagen skall komma att bli effektiv är
självfallet, att priskontrollorganen få en annan sammansättning. Vi ha i
vår motion krävt en demokratisering av priskontrollen så att organen komma
att domineras av representanter för arbetare, bönder och tjänstemän.
Herr Holmberg har här redan berört den punkten.

.lag vill bara säga till herr Håstad, som tycker afl det är litet underligt att
använda ordet demokratisering i detta sammanhang, att ordet »demokrati»

128

Nr 30.

Lördagen den 28 juni 1947 em.

Prisregleringslag. (Forts.)

betyder ju »folkmakt». Det är fråga om att folket skall få makten i priskontrollen
för att denna priskontroll skall utformas så, att den blir till gagn för
folket.

Det har här redan talats om priskontrollnämndens sammansättning och
om sammansättningen av nämndens råd. Statsrådet Sträng menade, att man
skall icke fästa sig vid titlarna. Däri är jag överens med honom; det är klart,
att man kan icke bedöma en person bara efter titeln. Men detta är icke endast
en titelfråga, utan här är det ju följande förhållande, att exempelvis i
rådet sitta direktörer, som äro ledamöter i bolagsstyrelser. Det är sådana direktörer
det är fråga om. Det är deras produktion som skall kontrolleras. Nog
måste man väl säga, att dylika representanter i nämnden äro en smula
olämpliga, ty det är jti enligt min mening i sak detsamma som om någon,
som är inblandad i ett mål, skall sitta med i rätten och avgöra målet.

I en motion, nr 479 i andra kammaren, som väckts senare under riksdagen
efter avlämnandet av den kungl. propositionen, ha vi också krävt priskontrollagens
komplettering med en bestämmelse om produktionstvång. Herr
Holmberg har redan utvecklat de synpunkter, som vi ha framfört, och jag
skall därför inte gå in på den frågan. Jag anser emellertid, att en sådan bestämmelse
är logisk, om man vill uppnå en verklig effektivisering. Nu säger
statsrådet Sträng, att vi ha en fullmaktslag som kan tillämpas och att man
av den anledningen inte behöver någon parallellbestämmelse beträffande
priskontrollen. Man får väl då säga, att om regeringen anser, att den kan
åstadkomma en produktion som motsvarar behovet, bör den försöka göra
det, men man bör inte sedan skylla på att lagarna inte räcka till för att priskontrollen
skall bli effektiv. Det har i dag förklarats från statsrådsbänken,
att vi nu få en lag, som möjliggör effektiv priskontroll och att man dessutom
kan tillgripa fullmaktslagen. Då kan man alltså nu vara säker på att
det skall bli en verklig priskontroll och inte en sådan blott till namnet, vilket
den hittills varit i hög grad.

Jag kommer så till den tredje punkten, frågan om priskontrollens framtida
organisation. Representanter för storindustrien och storfinansen vilja
ju ha bort priskontrollen så fort som möjligt, och detta är förklarligt och
tarvar inga som helst kommentarer. Det finns emellertid även andra, som
äro beredda att i dag uttala sig för priskontrollens avskaffande. Jag tänker
framför allt på de uttalanden, som lantbruksförbundet och RLF gjort i
sina remissyttranden. Jag tycker dessa organisationer inta en ganska märkvärdig
ståndpunkt, då de uttala sig för att priskontrollen bör försvinna så
fort som möjligt. Det finns nämligen bara en gren av vår produktion, som
är verkligt effektivt priskontrollerad, och det är jordbruksproduktionen. En
jordbrukare kan ju inte få ett enda öre mer för mjölken eller för någon
annan produkt, om inte vi besluta om det, men vi besluta inte vad cement,
mjölkningsmaskiner och kläder skola kosta, utan detta avgöra i hög grad
producenterna själva. Ett litet hinder för en godtycklig prissättning finns i
den nuvarande priskontrollen, men det hindret är ju inte särskilt effektivt
— det visa de stora bolagsvinsterna. Man kan då fråga, varför bönderna äro
så intresserade av att priskontrollen slopas så snart som möjligt, ty man
räknar väl inte med att priskontrollen skall slopas även beträffande jordbruksprodukter?
Man kan visserligen säga, att denna priskontroll på industrivaror
inte är någonting att ha, eftersom den varit så ineffektiv, men någon
nytta har den i alla fall gjort, och varför skall man inte inta en positiv ståndpunkt
och försöka göra priskontrollen bättre än den har varit? Det måste
väl i högsta grad vara ett jordbrukarintresse?

Det främsta av de argument, som från övriga håll anföras för ett avskaf -

Lördagen den 28 juni 1947 em.

Nr 30.

129

Prisregleringslag. (Forts.)

fande av priskontrollen, är väl att man litar på att den fria konkurrensen
skall hålla priserna nere. Jag skall inte trötta med några citat, men jag vill
erinra om vad landsorganisationen uttalat på denna punkt. Organisationen,
som överhuvud taget uttalat sig positivt om vår motion, säger att vi inte
längre leva i en tid med liheralistisk ekonomi, utan att vi fått ett helt annat
ekonomiskt system med bland annat den monopolism, som numera dominerar
inom det ekonomiska livet. Man kan fråga dem som anföra detta argument,
om de verkligen tro, att den 60-procentiga mellanhandsmarginalen på
glasvaror, som monopolutredningsbyrån avslöjat, enbart heror på bristhushållningen
och att den av sig själv kommer att minskas vid övergången
till normala förhållanden. Av det nätverk av monopolism, som monopolutredningsbyrån
nu arbetar sig igenom, framgår att allmänheten, hänsynslöst
skinnas av storindustriens ägare och att den kommer att skinnas av
dessa alldeles oavsett om det råder bristhushållning eller inte. Frågan är
bara, om samhället skall ställas maktlöst mot denna monopolism.

När arbetarrörelsen nu skall söka åstadkomma ett bättre samhällssystem
med bättre förhållanden för folket och införa en annan tingens ordning,
kan den givetvis inte tillåta, att alla framsteg, som göras på det sociala området
i form av förbättrade löner och dylikt, ätas upp av monopolkapitalet,
som genom ett nätverk av monopolistiska överenskommelser skummar grädden
av det arbetande folkets arbete.

Utskottet säger, att frågan om priskontrollens framtid är för tidigt väckt.
Jag kan inte finna annat än att denna ståndpunkt är orimlig. För det första
är det ju här fråga om en utredning, och utredningar ta som bekant alltid
en viss tid. För det andra se vi ju redan av monopolutredningsbyråns verksamhet,
i vilken grad monopolism förekommer inom det svenska näringslivet.
För övrigt står det väl klart för var och en, som är något så när bildad
på det ekonomiska området, att den gamla liberala ekonomien inte längre
existerar och att tron på att vi skola kunna återgå till den fria konkurrensen
och att denna skall kunna bli en regulator på priserna bara är en önskedröm.

Slutligen anföres det argumentet, att den nu existerande monopolutredningsbyrån
skall kunna klara frågan om monopolismen. Det är här frestande
att citera vad landsorganisationen sagt, nämligen: »Den monopolöver -vakningsbyrå inom kommerskollegium som nyligen påbörjat sin verksamhet
är övervägande en registreringsmyndighet och några erfarenheter, som
kunde tjäna till vägledning beträffande den fortsatta priskontrollen, torde
genom denna verksamhet näppeligen kunna vinnas.» En ledamot av priskontrollnämnden,
Lind, har ju också sagt, att nämnden i sitt uttalande över
vår motion förbisett vad vi egentligen tala om. Det är inte fråga om någon
fri konkurrens längre — den har satts ur spel genom monopolistisk prissättning.
Monopolutredningsbyrån är dessutom bara ett utredande organ,
som inte har någon befogenhet alt ingripa. Om man skall kunna sänka priserna
och rätta till missförhållandena och inte bara publicera artiklar om
den monopolism och de mellanliandsvinster som förekomma, måste det finnas
ett organ som kan genomföra dessa åtgärder. Frågan är, om priskontrollnämnden
kan vara ett sådant organ, och det är den frågan vi vilja ha utredd.

Motionärerna vilja inte, att vi för evig tid skola ha kvar priskontroll på
varenda vara. Det går säkerligen att slopa priskon trollen på en mängd områden
men ha den kvar för sådana varor, som äro föremål för monopolistisk
prissättning. Vi anse, att dessa frågor böra utredas.

Ilerr talman! Jag vill framhålla, att den fråga vi nu behandla är av av Andra

kaminarens protokoll 1947. Nr AO. 9

130

Nr 30.

Lördagen den 28 juni 1947 em.

Prisreglering slag. (Forts.)

görande betydelse för den ekonomiska politiken. Vi äro naturligtvis glada
över de framsteg vi i dag kunna registrera för vår ståndpunkt, men nu gäller
det att övergå från ord till handling och se till, att priskontrollen verkligen
blir effektiv. Detta är av avgörande betydelse för det arbetande folkets
levnadsstandard.

Fru Sandström: Herr talman! Då jag jämte herr Holmbäck undertecknat
den med nummer 3) betecknade reservationen, skall jag be att trots denna
vansinnigt sena timme och de tomma bänkarna få säga några ord. Vid en
flyktig granskning av reservationen kan det tyckas som om den inte i några
väsentligare delar skiljer sig från utskottsutlåtandets motivering — vad utlåtandets
slutvrkande beträffar ha vi båda reservanter intet att erinra. Men
det finns i alla fall ett par saker, som ge uttryck åt en något annan inställning
än utskottet ger till känna. När vi betona, att priskontrollen måste handhas
på ett smidigt sätt, innefatta vi häri inte bara att man skall söka åstadkomma
ett effektivt resultat. För min del vill jag i detta uttryck även innefatta
att smidigheten bör gälla själva handhavandet av kontrollmakten så till
vida, att ingripandena inte bli alltför rigorösa och att den mer eller mindre
personliga kontakt med enskilda eller företag, som blir oundviklig, också blir
så smidig som möjligt. I enlighet härmed anse vi det inte nödvändigt att än
ytterligare skärpa priskontrollen. Något uttalande om priskontrollnämndens
sammansättning ha vi inte ansett att utskottet bör göra.

För min egen del skall jag dessutom be att få göra den bekännelsen, att
jag satt mitt namn under reservationen också för att freda mitt eget samvete.
Jag bar under debatterna i utskottet inte kunnat undgå att känna en
viss olust inför påståenden och antydningar av sådan art, att man kunnat
tro att de näringsidkare det varit fråga om utgjort en samling människor,
enbart inställda på att bedra stat och allmänhet. Att priskontrollen just nu
är ett viktigt och synnerligen nödvändigt instrument för att jämte eventuella
andra åtgärder förhindra ett ekonomiskt kaos behöver ju inte i och för sig
innebära, att man skall utgå från att det är nödvändigt att hysa utpräglad
misstro till en viss grupp medborgare. Eftersom produktionen är en av nycklarna
till vad man ideligen talar om som »normala förhållanden» — i detta
fall väl främst normala relationer mellan produktionskapacitet, distributionsmöjligheter
och köpkraft — kan det väl inte vara riktigt att i en anda av
misstro snöra in näringslivet i ytterligare skärpningar av en kontrollapparat,
som enligt vår mening är tillräcklig som den är. Jag är glad att i reservationen
fått skriva under meningen om att ett så djupt ingripande som produktionstvång
icke kan förordas.

Det ser ganska mörkt ut just nu att tänka sig en snabb återgång till »normala
förhållanden». Att vi skulle kunna komma tillbaka till ett tillstånd,
exakt lika det som rådde strax före andra världskriget, är ju otänkbart. Men
någon gång komma vi kanske fram till ett nytt tillstånd, som vi då — eller
senare, då vi redan passerat epoken — beteckna som »normalt», och då
bör enligt vår mening priskontrollen vara obehövlig. Vad som kommer att
hända i en sådan framtida epok kan troligen inte nu diskuteras, då den politik,
som då kommer att föras, ytterst — eller innerst — beror på den grundåskådning
majoriteten av folket kommer att inneha. För mig är det därför
naturligt att understryka, att det saknas anledning att nu undersöka behovet
av priskontroll i en oviss framtid.

Slutligen skulle jag till statsrådet Sträng, som inte är här, vilja liksom herr
Holmberg uttala ett tack för hans halva löfte om en kvinna i priskontrollnämnden.
Men jag skulle till detta tack vilja foga en liten önskan om att den

Lördagen den 28 juni 1947 em.

Nr 30.

131

Prisregleringslag. (Forts.)

husmor, som blir medlem av priskontrollnämnden, också måste ha någon
kunskap om ekonomiska ting i större sammanhang.

Ehuru jag inte alls räknar med att kammaren kommer att beakta mitt
yrkande ber jag slutligen, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan
med den ändrade motivering, som angivits i reservationen nr 3).

Herr Hellbacken: Herr talman! Jag skall endast med några ord yttra
mig i denna fråga. Allt som sagts här, när detta utskottsutlåtande har förevarit,
har till stor del rört sig om saker, på vilka man borde ha kunnat koncentrera
sig under endast några minuter.

Reservationerna, som äro bilagda utskottets utlåtande, visa i själva verket
ingen annan väg än den kungl. propositionen, som är tillstyrkt av utskottet.
Alla, både reservanterna och de talare, som ha yttrat sig i dag, äro överens
om att vi icke för dagen kunna släppa denna priskontroll, och det är
för tidigt att förutsäga, hur det skall bli i framtiden med den saken.

Genom det nu föreliggande förslaget har man skapat ett vapen åt priskontrollnämnden,
som gör det möjligt att på ett mera effektivt sätt tillse att
syftet med priskontrollen förverkligas. Jag hoppas för egen del och jag tillåter
mig också, herr talman, att säga, att inom utskottet har man hyst den förhoppningen,
att den lagändring, som jag utgår ifrån blir antagen av denna
kammare liksom den tidigare antagits av första kammaren, skall leda till att
de bristfälligheter, som nu föreligga beträffande priskontrollen, skola kunna
avhjälpas.

Jag ber med vad jag nu har sagt, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
utlåtande.

Herr Jönsson i Rossbol: Herr talman! I egenskap av ledamot i den omdiskuterade
priskontrollnämnden önskar jag trots den sena timmen säga
några ord.

Det föreliggande lagförslaget är tillkommet efter många överläggningar
inom priskontrollnämnden och i huvudsak således på priskontrollnämndens
eget initiativ. Jag vill säga till herr Karlsson i Stuvsta, att dessa överläggningar
och detta ståndpunktstagande ägt rum långt innan den av honom
avgivna motionen presenterades inför årets riksdag.

Jag skulle kunna nöja mig med att instämma i vad statsrådet Sträng anförde,
då han motiverade denna lags tillkomst men det kanske kan tillåtas
mig att säga, att vi äro inom nämnden fullt på det klara med att vi behöva
dessa skärpningar, icke därför, såsom det gjorts antydningar om, att näringslivet
överhuvud taget icke är lojalt — det är tvärtom dess bättre så, att det
stora flertalet av näringsidkarna äro fullständigt lojala i vad det gäller priskontrollagens
efterlevnad — men det finns helt naturligt ett mindre antal
rörelseidkare, för vilka man måste ha en skärpt priskontrollag för alt ordentligt
kunna hålla efter dem. Härtill kommer det förhållandet att 1942 års priskontrollag,
även om den fullt lojalt efterleves, kan ge till resultat alldeles
för stora inkomster. Den har medfört ett konserverande av dåvarande förhållanden
i fråga om rabatter och förtjänstmöjligheter. Det har visat sig
önskvärt att i vissa fall kunna sänka hittills utgående priser, provisioner och
rabatter, med andra ord minska förtjänstmöjligheterna, vdket den nuvarande
lagen emellertid icke givit möjlighet till. Även om företagarna sålunda arhetat
fullt lojalt efter den hittills gällande lagen, kunna förtjänstmöjlighelerna
bli onormalt höga, och vi ha icke haft möjlighet att sänka t ex. ett
stoppris för att göra förtjänsten mindre. Det är ju vad denna lag i huvudsak
syftar till att möjliggöra.

132

Nr 80.

Lördagen den 28 juni 1947 em.

Prisregleringslag. (Forts.)

Vad sedan beträffar priskontrollnämndens fortvaro så har ju, såsom redovisas
i betänkandet, nämnden med undantag av en ledamot varit fullständigt
enig om att den icke bör finnas till en dag längre än vad som är nödvändigt.
Den som ifrågasätter en permanent priskontrollag och en permanent priskontrollnämnd
måste tvivla på en produktivitetsstegring i såväl vårt eget land
som i de länder, med vilka vi driva affärer. Vi få väl hoppas att vi så småningom
skola komma tillbaka till sådana förhållanden att konkurrensen,
som är den effektivaste priskontrollen, åter skall kunna giva sig till känna.

Detta är i korthet de viktigaste synpunkterna, och jag skall begränsa mig
till dem. Det kunde annars vara åtskilligt mera att tillägga, men jag skall
taga hänsyn till den långt framskridna tiden och som sagt blott understryka,
att dessa ändringar äro tillkomna på priskontrollnämndens eget initiativ.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till det föreliggande utskottsförslaget.

Herr Jansson i Örebro: Herr talman! Jag önskar i största korthet beröra
en liten detalj i fråga om priskontrollen, vilken dock är mycket viktig, ja,
man kan säga avgörande för dess effektivitet.

Som här förut har framhållits ha vi näppeligen att räkna med en sådan
fri konkurrens, som hör den gångna tiden till. Vi komma att få dragas med
monopol och priskarteller, och om priskontrollen skall kunna bli så effektiv
att den skall kunna utföra den funktion som den fria konkurrensen tidigare
har utfört, nämligen att hålla priserna i rimlig relation till de verkliga produktionskostnaderna,
anser jag det vara nödvändigt att priskontrollnämnden
äger undersökningsmyndighets befogenhet. Visserligen stadgar nuvarande
priskontrollag i § 8 att Konungen äger föreskriva, såvitt jag kan förstå, en
sådan befogenhet, och i anledning av att motsvarande paragraf, som erhållit
nr 10 i det föreliggande förslaget, är likalydande, har jag velat fästa upp>-märksamheten på detta förhållande. Det har nämligen förefallit, som om man
inte i många fall har gått till väga på det sättet, att man verkligen har undersökt
företagens ekonomi, deras vinster och verkliga produktionskostnader.
Jag vill här i kammaren nämna ett konkret fall som har inträffat under innevarande
år inom skoindustrien. Arbetarna erhöllo en, jag vill påstå ganska
blygsam löneförhöjning och omedelbart höjdes priserna på s. k. PK-skor
med en summa, som jag tror i stort sett motsvarar den givna löneförhöjningen.
Det förefaller mig, som om denna prishöjning voro helt obefogad. Om
man hade undersökt företagens vinster, tror jag, att man haft anledning att
icke företaga denna prishöjning. Jag vill nämna en enda siffra, visserligen
sedan år 1945, men jag har icke tillgång till någon senare. År 1945 kunde
Oscariakoncernen som är ett, vill jag påstå, relativt litet företag med omkring
2,340 anställda efter avskrivningar och en råd fonderingar ändå redovisa ett
årsresultat på betydligt över 2 miljoner kronor.

Jag tror att den föreliggande lagen är så avfattad, att Kungl. Maj:t kan
tilldela priskontrollnämnden en undersökningsmyndighets befogenhet, och
jag vill, herr talman, understryka att så bör ske för att göra priskontrollen
effektiv i detta avseende.

Herr Jönsson i Rossbol: Herr talman! Jag ber att få upplysa om att inom
nämnden arbetar ett 15-tal sektioner. En av dessa sektioner, bemannad med
sakkunskap, har till huvudsaklig uppgift att fortlöpande följa industriens
och andra företags ekonomiska utveckling. Det pågår alltså en ständig kontroll
av just det slag, som den siste ärade talaren efterlyste.

Lördagen den 28 juni 1947 em.

Nr 30.

133

Prisreglering slag. (Forts.)

Härmed var överläggningen slutad. Herr förste vice talmannen framställde
till en början propositioner beträffande utskottets hemställan, nämligen på
l:o) bifall till utskottets hemställan; 2:o) bifall till den av herrar Carl Eric
Ericsson och Håstad avgivna reservationen; samt 3:o) bifall till den av herr
Holmberg avgivna reservationen; och fann herr förste vice talmannen den
förstnämnda propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Holmberg
begärde emellertid votering, i anledning varav och sedan till kontraproposition
antagits den under 2:o) angivna propositionen följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller andra lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 46, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den reservation som avgivits av herrar
Carl Eric Ericsson och Håstad.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan.

Beträffande motiveringen gav herr förste vice talmannen härefter propositioner
dels på godkännande av utskottets motivering dels ock på godkännande
av den motivering, som föreslagits i den av herr Holmbäck och fru Sandström
avgivna reservationen; och fann herr förste vice talmannen den förra
propositionen med övervägande ja besvarad. Fru Sandström begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner andra lagutskottets motivering i
utskottets förevarande utlåtande nr 46, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt den motivering, som föreslagits i den
av herr Holmbäck och fru Sandström avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning; och befanns därvid att flertalet av kammarens
ledamöter röstat för ja-propositionen, vadan kammaren godkänt utskottets
motivering.

§ 11.

Till bordläggning anmäldes första lagutskottets utlåtanden:
nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 8 juli 1904 (nr 26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden
rörande äktenskap och förmvnderskap;

134

Nr 30.

Lördagen den 28 juni 1947 em.

nr 57, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring
i rättegångsbalken den 18 juli 1942 (nr 740), m. m.;

nr 58, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till lag om dödande
av vissa utanför Sverige befintliga handlingar, m. m., utom såvitt avser
förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 29 juni 1945 (nr
520) om återställande av viss från ockuperat land härrörande egendom.

§ 12.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från statsutskottet:

nr 326, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till folkskoleseminarierna m. m. jämte i ämnet väckta motioner; nr

327, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående vissa avlöningsm.
fl. anslag för budgetåret 1947/48 under fjärde huvudtiteln jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 378, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1946/47 m. m., i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 379, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående upplysningsverksamhet
i utlandet angående Sverige;

nr 380, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående anslag till utbyggnad
av staten tillhöriga gruvanläggningar i Malå socken m. m.;

nr 381, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till teckning av ytterligare aktier i Svenska skifferoljeaktiebolaget; nr

382, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1946/47 m. m., i vad propositionen avser
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde;

nr 383, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående provisoriska
avlöningsbestämmelser för övningslärare vid de högre kommunala skolorna
m. m.;

nr 384, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående bidrag till lcristidsnämndernas
verksamhet;

nr 385, i anledning av väckt motion om anslag till Samfundet De Nio;
nr 386, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående statliga åtgärder
för tryggande av vedförsörjningen m. m.;

nr 387, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1947/48 till skolor tillhörande barna- och ungdomsvården;

nr 390, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående anslag till teckning
av ytterligare aktier i Norrbottens järnverk aktiebolag m. m.;

nr 391, i anledning av Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen gjorda förslag
om anslag för budgetåret 1947/48 till oförutsedda utgifter;

nr 393, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående anslag till bidrag
till vissa plankostnader m. m.;

nr 394, i anledning av Kungl. Maj ds förslag till stat för riksgäldsfonden
för budgetåret 1947/48; och

nr 395, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1946/47 m. m., i vad propositionen avser avskrivning
av nya kapitalinvesteringar; samt

Lördagen den 28 juni 1947 em.

Nr 30.

135

från särskilda utskottet:

nr 424, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående riktlinjerna för
den framtida jordbrukspolitiken in. m. jämte i ärendet väckta motioner.

Vidare anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 396, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående uppförande av
beskickningshus i Canberra;

nr 397, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inköp av fastighet
i New York;

nr 398, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
medel till inköp av fastighet för beskickningen i Dublin;

nr 399, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1947/48 till avveckling av beredskapen m. m.;

nr 400, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredskapsstat
för försvarsväsendet för budgetåret 1947/48;

nr 401, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1947/48 till djupborming efter salt och olja m. m. i Skåne;

nr 402, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till planläggning av torvforskning m. m.;

nr 403, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till teckning av aktier i Aktiebolaget Atomenergi m. m.;

nr 410, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till civilförsvaret;

nr 411, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående viss tjänsteförteckningsrevision
för försvarsväsendet m. m.;

nr 412, i anledning av väckt motion angående ersättning till marindirektören
A. Grunberg för vissa rättegångskostnader;

nr 413, i anledning av väckt motion angående skadestånd och livränta till
arbetaren A. Paulsson i anledning av honom genom olycksfall åsamkad
kroppsskada;

nr 421, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1947/48 till bidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor m. m.;

nr 422, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag till
universiteten och den medicinska undervisningen m. m, i vad propositionen
avser anslag under statens allmänna fastighetsfond; och

nr 423, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet m. m., i
vad propositionen avser anslag till inredningsarbeten för röntgendiagnostiska
avdelningen vid karolinska sjukhuset.

§ 13.

Herr förste vice talmannen yttrade: Jag ber att få meddela dels att det
nu torde vara för sent att föredraga bankoutskotlets utlåtande nr 48, dels
att det i morgon endast blir bordläggningsplenum för genomförande av vissa
justeringar av föredragningslistan.

§ 14.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 1,27 på natten.

In fidem
Gunnar Britth.

136

Nr 30.

Söndagen den 29 juni 1947.

Söndagen den 29 juni.

Kl. 2 em.

§ 1.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Maj ds proposition,
nr 325, angående godkännande av ett avtal mellan Sverige och Norge
för undvikande av dubbelbeskattning beträffande skatter å inkomst och förmögenhet.

§ 2.

Föredrogos, men bordlädes åter första lagutskottets utlåtanden nr 56—58.

§ 3.

Föredrogs den av herr Hansson i Skediga vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet Ericsson, angående kontrollen över efterlevnaden
av lagstiftningen om byggnadsverksamhetens reglering.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 4.

Föredrogs den av herr Edberg vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet angående vidtagande av
åtgärder för att vid vattenregleringsföretag vederbörande sakägare må erhålla
underrättelse om förestående vattenavtappning.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5-

Herr förste vice talmannen erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr
talman! Jag tillåter mig hemställa, att bland två gånger bordlagda ärenden
å morgondagens föredragningslista jordbruksutskottets utlåtande nr 57, statsutskottets
memorial nr 239 och 240, bankoutskottets utlåtande nr 48, utrikesutskottets
utlåtande och memorial nr 10 och 11, första lagutskottets utlåtanden
nr 56—58, jordbruksutskottets utlåtande nr 56 samt särskilda utskottets
utlåtande nr 6 måtte i nu nämnd ordning uppföras närmast efter jordbruksutskottets
memorial nr 64 och övriga ärenden i den ordning de förekomma
å dagens föredragningslista.

Denna hemställan bifölls.
Justerades protokollsuldrag.

§ 6.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 2.02 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Stockholm 1947. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

472524