RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1947:3)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1947. Andra kammaren. Nr 3.

Lördagen den 18 januari.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Justerades protokollet för den 13 innevarande januari.

§ 2.

Fortsattes den från gårdagens sammanträde uppskjutna överläggningen rörande
Kungl. Maj:ts propositioner, nr 1, angående statsverkets tillstånd och
behov under budgetåret 1947/48 och, nr 2, angående utgifter å tilläggsstat II
till riksstaten för budgetåret 1946/47.

Enligt förut skedd anteckning lämnades därvid ordet till

Herr Ljnngqvist, som anförde: Herr talman! Under gårdagens debatt gav
visserligen finansministern uttryck åt en viss oro över inflationshotet, men
man fick ändå en känsla av att han liksom till hälften vände bort ansiktet från
inflationens risker. Han underströk också, att regeringen icke kunde se lika
pessimistiskt på inflationsrisken som oppositionen gör. Finansministern jämförde
våra förhållanden med andra länders, men det är att märka, att de länder
som fingo tjänstgöra som jämförelseobjekt befinna sig i en helt annan situation
än vårt land, eftersom de genomkämpat ett krig, ja, flera av dem två
världskrig.

Nu konstaterar emellertid finansministern t. o. m. själv i statsverkspropositionen,
att det inflatoriska sjukdomstillståndet har förvärrats. Det går icke
att komma förbi konjunkturinstitutets besvärande vittnesmål om effekten av
inflationspolitiken. Konjunkturinstitutet konstaterar, att en fortsatt ökning
av de nominella inkomsterna är sannolik, att produktiviteten sannolikt icke
kommer att i högre grad förbättras under året, att de nominella inkomsternas
ökning utöver produktionen sannolikt icke kan i större utsträckning utjämnas
genom import, att man sålunda icke kan få hjälp i detta hänseende i nämnvärd
omfattning genom handelspolitiken och att — som slutsats av det hela
— en väsentlig försämring i den samhällsekonomiska balansen kan befaras.

Vidare säger finansministern i statsverkspropositionen, att man kan enas
om att inflationsriskerna äro tillräckligt allvarliga för att ge stöd åt allt som
hittills blivit gjort för att möta dem och väl motivera att man överväger de
steg, som ytterligare i detta hänseende kunna tagas. Finansministern talar om
avvägning mellan olika önskemål, när det gäller att finna utvägar ur det
iråkade läget. Men han kommer, såsom tidigare många gånger understrukits,
icke med något målmedvetet program.

Klimax nås, då i propositionen förklaras följande: »Ingenting kan förhindra
ett folk att bevilja sig självt ökade inkomster i pengar. Ingenting utom insikten
att därmed intet vinnes för en höjning av den reala levnadsstandarden.»
Det skulle ha varit tacknämligt, om finansministern tidigare, bl. a. här i
kammaren, låtit sig besjälas av uppgiften att med den älskvärda och charme Andra

hammarens protoholl 1947. Nr 3. 1

Vid remiss
av statsverkspropositionen

m. m.
(Forts.)

Nr 3.

Lördagen den 18 januari 1947.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
rande intensitet, varav han är mäktig, utbreda denna insikt, som kommit till
uttryck i statsverkspropositionen. Men med givmild hand har han överlåtit
åt oppositionspartierna att fullgöra denna för samhället livsviktiga men i förhållande
till de många rösterna otacksamma uppgift.

Jag citerade nyss uttrycket, att »inflationsriskerna äro tillräckligt allvarliga
för att ge stöd åt allt som hittills blivit gjort för att möta dem». Man
kan onekligen starkt ifrågasätta, om icke det väsentliga som »blivit gjort»
haft en obetydlig, ingen eller negativ verkan. Regeringen har intagit en vacklande
hållning, visat brist på fast och målmedveten linje. Den har snarast
varit benägen att betrakta påpekanden om inflationsfaran som överdrivna.
Man arrangerar kredit till främmande land av hittills i vårt land osedd omfattning,
varigenom varor komma att pumpas ut ur landet; och vi få alltså
icke de behövliga tillskotten i valutareserver eller varor i stället. Samtidigt
som man så minskar varumängden i landet höjes nationalinkomsten. I längden
måste ju en sådan politik bli ineffektiv och skadlig. För att använda en
bild: man kan säga att det är som att förtvivlad springa uppåt i en nedåtgående
rulltrappa, som rör sig med större fart än den springande. Ena gången
säger herr Myrdal, att man i inflationsbefrämjande syfte bör införa importreglering.
Andra gången säger herr Wigforss — såsom nu i propositionen -—
att reglering av exporten är att föredraga framför reglering av importen.
Ena stunden vill man skärpa beskattningen för att beskära köpkraften, andra
stunden genomför man åtgärder för att stärka köpkraften. För några månader
sedan kommenderade man cellulosa- och pappersexportörerna att sänka sina
priser med vissa procent. Sedan retirerar man och återställer priserna. Nu återigen
ifrågasätter man i propositionen en högre värdering av våra exportvaror
för att öka förrådet av främmande valutor. Det är berättigat att säga, att det
är underliga milstolpar med motsägande inskrifter på inflationsbekämpandets
väg som vi få passera. Resultatet har blivit: betalningsmedlen öka i förhållande
till varumängden; valutareserverna krympa samman, och därmed minskas
också importmöjligheterna. Och nu är alltså finansministern nödsakad att
konstatera, att man hamnat i en bristande ekonomisk samhällsbalans, men
han underlåter synbarligen att själv göra klart för sig, att detta icke minst
beror på ätt han följt minsta motståndets lag i stället för att föra den fasta
ekonomiska politik, som hade varit på sin plats.

Så stå vi nu, för att tala med konjunkturinstitutet, i en situation, där stegringen
av den nationella nominalinkomsten vida överstiger ökningen av realinkomsten.
Det är ingen överdrift att konstatera det ledsamma förhållandet,
att förtroendet till penningvärdet är rubbat, förtroendet till sparandets effektivitet
är rubbat och förtroendet till finansministerns och regeringens framsynthet
är, åtminstone i vida kretsar, rubbat. —• (Jag hoppas •—• jag vill säga
det med anledning av vad som förekommit under gårdagens debatt -—• att
detta konstaterande av det bristande förtroendet icke måtte tolkas som ett
bristande förtroende för det demokratiska styrelsesättet. En förutsättning för
att man med förtroende skall omfatta detta är ju, att man får ge
fritt uttryck åt ett bristande förtroende för en förd politik utan att
det skall misstolkas. -— Krigsrisker och ekonomisk katastrof ha vi under
de gångna åren klarat oss igenom under samverkan av alla goda krafter. Nu
när vi klarat utifrån kommande, skadegörande krafter och hoppas gå mot
normalare tider vålla vi genom våra egna åtgärder en försvagning av vår^ samhällsekonomiska
ställning. Jag skulle vilja likna den ekonomiska politiken
under krigs- och efterkrigstiden vid ett stafettlopp. På samlingsregeringens
sträcka har man ansträngt, sig att föra stafetten vidare så framgångsrikt som
möjligt och har lämnat över den till partiregeringen med goda utsikter till

Lördagen 18 januari 1947.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
segerrikt resultat. Men partiregeringen slarvar med stafetten och ger upp före
mållinjen.

Mot bakgrunden av en sådan politik —- eller, om man så vill, denna frånvaro
i alltför stor omfattning av en inflationsbekämpande politik — ter sig exempelvis
beslutet om en sjukpenning av 3:50 år 1950 ganska sangviniskt. Vad är
dennas värde då, om utvecklingen skall få fortsätta som hittills? Ingen tvivlar
på herr Möllers sociala patos, men vad blir det för effekt av herr Möllers
socialpolitik, när regeringens inflationspolitik eller brist på antiinflationsåtgärder
riskerar att göra den mer eller mindre verkningslös?

Så kompletteras inflationspolitiken med det i dessa dagar framlagda skatteförslaget,
som jag icke skall uppehålla mig utförligt vid — det har ventilerats
utförligt under den förda debatten. Jag vill emellertid vidröra det något då
även detta skatteförslag i vissa avseenden kan verka inflationsbefrämjande.
Man behöver bara tänka på att den skattepolitik, som kommer till uttryck
i detta förslag, bl. a. givits den principiella innebörden, såsom också tidigare
påpekats, att sparandet skulle medföra en skuldsättning till staten. »Spara icke,
ty då kommer du i skuld till staten», måste bli medborgarnas slutsats. »Gör av
med pengarna i stället.» Det är en ganska underlig metod att bekämpa inflationen.
Det är att inställa sig på ett resonemang, som allvarligt kan skada den
ömtåliga sparmekanismen och försvåra dess funktionerande. Det räcker kanske
här med de korta reflexionerna, att då den personliga dugligheten verkar företagsframdrivande
får man icke beröva den stimulansen, och då omsorgen om
efterlevande och anhöriga eggar till sparsamhetsåtgärder måste man vårda sig
om att icke förkväva denna naturliga och sunda strävan. Man får icke, såsom
det också uttryckts, vålla skadegörelse på de välståndsskapande faktorerna.
Kvarlåtenskapsskatten är talande nog. Att genom arbete skapa kapital för företagsbildning,
att förkovra dessa företag med tanke på sina anhöriga, dessa syften
motverkas^ direkt genom denna konfiskatoriska skatt. För att icke tala om att likviditetssvårigheter
när det gäller skattebetalningen vid inträffande dödsfall kan
medföra ett akut socialiseringshot. Kan icke staten få sitt på annat sätt, eker
det måhända genom övertagande i erforderlig utsträckning av äganderätten till
företagen. Finansministern har själv häromdagen erkänt, att det icke går att
bilda kapital mycket snart med den nuvarande inkomstbeskattningen. Den
fördröjer alltså för den enskilde att höja sin levnadsstandard. En jämförelse med
1939 års skatter, en jämförelse som man på regeringshåll mycket ogärna gör,
visar att de tilltänkta skatterna, bade när det gäller små och stora inkomster,
så gott som överlag ligga över 1939 års skattenivå. Och ändå hade vi väl alla
förutsatt, att om möjligt en återgång skulle ske till förkrigstidens mera moderata
skattepolitik. Ett jämförelseår som 1939 ligger därför mycket nära till
hands att tillgripa.

En skattepolitik av den art, som nu skall introduceras, innebär också att
gamla företag, som under andra och gynnsammare förhållanden vuxit sig starka,
premieras, då de ofta lättare förmå uthärda det skärpta skattetrycket. Konkurrensen
försvagas därigenom och framåtskridandet fördröjes.

Den skärpta bolagsbeskattningens verkningar riskera att hämma bildandet
av nya livskraftiga företag. Genom den höga skatten minskas ju företagens
möjligheter att genom successiv fondavsättning konsolidera sig. Även detta
gör, att den nyskapande verksamheten kommer att alltmera koncentreras till
redan bestående företag, som hunnit växa sig starka, medan tillkomsten av
nya, livgivande och konkurrensstimulerande företag hämmas. Då uppstår frågan.
är cn sa.dan utveckling önskad av de maktägande? Ur vissa utgångspunkter
kan det tänkas, att man därmed vill grundlägga vägen till ytterligare socialisering,
eftersom den omständigheten, att det finns bara ett fåtal starkt ut -

Nr 3.

Lördagen den 18 januari 1947.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
vecklade företag inom en bransch, ofta tages som förevändning för socialiseringskrav
— alldeles oavsett att förekomsten av en mångfald företag också i
centraliseringens namn får tjäna som skäl för socialisering.

I går jämförde finansministern i skattehänseende vårt land med bl. a. England.
Det underströks då, att jämförelsen icke höll. Jag vill också för min del
framhålla detta. Sålunda finnes det i England icke någon speciell förmögenhetsskatt,
icke heller, såvitt jag vet, någon skatt på realisationsvinster, icke
heller någon dubbelbeskattning av bolagsmedel — sådan förekommer ju här
genom att man tager skatt både hos bolaget och hos utdelningsmottagarna.
överhuvud taget fick man en liten chock, när finansministern förbigick dessa
omständigheter, trots att påpekande gjordes därom på Nationalekonomiska föreningen
för ett par dagar sedan.

Det finns också en annan synpunkt, som icke låter sig avvisas i detta sammanhang,
och det är rättvise- och rättskravet. Enligt tidningsreferat har finansministern
på Nationalekonomiska föreningens sammanträde, som jag nyss
omnämnde, när fråga var om barnbidragen och barnavdragen, sagt sig ej
vilja uttala sig om huruvida ändringen var rättvis eller ej; huvudsaken för honom
var att den uppbars av en allmän opinion i riksdagen. Om referatet är
riktigt, är det alltså icke här i första hand fråga om statens behov av skatter,
icke ens fråga om rättvisa. Det förefaller vara ganska tydligt, att man i detta
sammanhang förväxlar begreppet demokrati med begreppet majoritetsvälde. Demokrati
kräver emellertid hänsyn även till minoritetsfolket. När finansministern
höll sina anföranden i går, förföll han ideligen till kvantitetstänkande. Den
gruppen är bara så och så många tusen, den gruppen så och så många tusen,
hette det. Beklagligtvis synes det alltmer här i landet utveckla sig en maktfilosofi
efter någon sorts majoritetsprincip. Det förefaller, som om man på sina
håll skulle ha nytta av att friska upp minnet av Menenius Agrippas fabel om
alla lemmars betydelse för kroppen.

Härtill kommer, att regeringspartiet både före och efter maktövertagandet
bedrivit en direkt sociadiseringsoffensiv —- något som en talare här sökt bagatellisera
- . syftande till ett statens direkta övertagande av viktiga områden
av vårt näringsliv. Det har ofta tidigare erinrats om, vilka områden det gäller,
och jag skall icke trötta med att räkna upp dem. Låt- mig blott nämna skoindustrien,
försäkringsväsendet, sockerindustrien, oljehandeln m. fl. Så skapar man
på detta sätt en atmosfär, som är ägnad att medföra osäkerhet i vida kretsar,
ägnad att medföra att duktigt folk i viss utsträckning söker sig från hotade
företag, kanske också söker sig utomlands. Regeringen borde i tid studera icke
minst det sistnämnda fenomenet. Den som har kontakt med företagarvärlden
vet, att igenjörer, arkitekter och andra, tekniker framför allt, resa utomlands
för att studera, driva affärer, måhända taga tillfällig anställning o. s. v. Hur
många som komma tillbaka — och vi önska att alla skola komma tillbaka — beror
i icke ringa utsträckning på hur regeringspolitiken bedrives. Man måste
peka på riskerna härvidlag. Efterfrågan på teknisk arbetskraft är enorm i alla
länder, och. den svenska arbetskraften är eftersökt. Det gäller här att se upp,
så att det icke blir fråga om en intellektuell emigration.

Till sist skulle jag med några ord vilja understryka de vådor, här tidigare
berörda särskilt av herr Hagberg i Malmö, som inflationspolitiken medför för
sparandet. Det må tillåtas mig att illustrera vad jag menar genom att hänvisa
till de hundratusentals människor i detta land, som frivilligt genom vårt försäkringsväsende
för skilda ändamål uppsamla ett sparkapital.

Jag vill därvid som utgångspunkt ta ett konkret exempel. Antag att en person
som ar 1930 var 4,1 år gammal då tagit en försäkring att utfalla vid dödsall
eder senast vid 65 års ålder. Beloppet, låt oss för enkelhetens skull säga

Lördagen den 18 januari 1947.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

10 000 kronor, skall då senast utfalla år 1950. Han får för sin 10 000-kronorsförsäkring
betala i årspremie 474 kronor 60 öre. Givetvis vill han då att de
10 000 kronorna skola ha ett motsvarande köpkraftsvärde år 1950, men med
den hittills förda politiken och den utveckling som ligger inför oss kan man
konstatera, att han bedrar sig om han tror detta. Ty inflationspolitiken ger ett
helt annat utslag. Man kan konstatera, att index gått upp med 47 % från år
1930 till år 1945. För att få det åsyftade efterlevande- och ålderdomsskyddet
måste han åtminstone under åren 1940—44 teckna tilläggsförsäkringar — man
kan möjligen kalla dem »Wigforssförsäkringar», om man vill vara litet elak —
som medföra en ökning av den årliga premieutgiften från 474 kronor 60 öre
till 1 018 kronor. Vid oförändrat penningvärde hade han icke behövt ta någon
tilläggsförsäkring och sålunda icke bhhövt betala någon merpremie alls. Gör
han det icke trots pågående inflation, så får han ett i motsvarande grad minskat
realskydd. Inflationspolitiken har berövat honom en väsentlig del av det skydd
han velat skaffa sig. Ett skyddsbehov av 10 000 kronor år 1930 blir alltså
14 700 kronor nu. Han har satt in goda pengar och får mindervärdiga i stället.
Och detta gäller icke bara livförsäkringstagarna utan i tillämplig omfattning
alla dem, som på grund av skadefall — trafik- och andra olyckshändelser —
åtnjuta livräntor. Det exempel jag här anfört kan för övrigt illustrera sparandets
risker i alla dess former under den nu rådande politiken för pensionstagare,
bankinsättare, obligationsinnehavare o. s. v.

Nu kan man ju säga att detta vad livförsäkringsväsendet beträffar kan botas
genom att livförsäkringsskyddet kompletteras. Mot detta kan för det första
invändas att många kanske icke kunna påtaga sig ökade kostnader. En försäkringstagares
ekonomiska förhållanden — en affärsmans t. ex. -— kunna ha
förändrats därhän på grund av affärernas dåliga utfall, att han icke har råd
att göra större premiebetalningar. Hans hälsotillstånd kan också så ha försämrats
under försäkringstiden, att han får betala högre premie eller måhända
icke kan få någon höjning alls av sitt försäkringsbelopp.

Dessutom är ur samhällets synpunkt inflationsekonomien en dålig ekonomi
även därför att den medför ökade kostnader i här berörda avseende. Det talas
ju så mycket om försäkringsbolagens onödigt höga kostnader. Vi vilja ha
så låga kostnader som möjligt. Men kostnaderna stiga på olika konton under
inflationens tryck. Det gamla beståndet av försäkringar, det redan eu gång tecknade
beståndet, blir dyrare att förvalta, och därmed minskas även de gamla
försäkringstagarnas vinstmöjligheter; även på så sätt inträder en försämring
för försäkringstagarna.

Det säges i statsverkspropositionen, att det sparande vi vilja ha måste
eftersträvas på frivillighetens väg, om vi vilja undvika andra mindre
önskvärda alternativ. Det kan vara på sin plats att erinra om att livbolagens
stora fältorganisation är eller borde vara ett ingalunda oävet instrument i
kampen mot inflationen. Livförsäkringens fältmän skulle, om man finge garanti
för en mera sparvänlig inställning från herr Wigforss och andras sida,
kunna bli bland finansministerns bästa hjälptrupper mot inflationen. Regeringen
säger sig uttryckligen önska i första hand ett frivilligt sparande. Varför
då icke söka kontakt med bl. a. livförsäkringsväsendets målsmän? Borde
icke gemensamma överväganden här kunna vara av värde? Sådant samarbetehar
skett i andra länder i inflationsbekämpande syfte, exempelvis i Amerikas
förenta stater. Något av värde skulle måhända kunna komma fram, om man
sökte närmare kontakt med dessa sparandets målsmän för att med dem överväga
om vad som i inflationsbekämpande syfte kan göras med deras medverkan.
Då det tydligen är ganska svårt för det allmänna att komma fram med
uppslag, ber jag att på mitt lika privata initiativ få bidraga med detta upp -

Nr 3.

Lördagen den IS januari 1947.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
slag. Man borde kunna pröva det desto hellre som, om man stimulerar sparandet
i denna form, detta ju innebär, att sparkapital undandrages konsumtionen.
Ty för placering av livbolagens bundna reserver gälla sådana bestämmelser, att
detta bundna kapital i största utsträckning »steriliseras», d. v. s. konsumtionen
av detsamma skjutes på framtiden. Och det är ju det som är viktigt just nu;
detta tycks alla vara ense om. Förutsättningen för ett effektivt samarbete i
kampen mot inflationen måste då vara att regeringen i sin penningpolitik uppträder
med en fasthet och målmedvetenhet, som alstrar förtroende.

Nu förhåller det sig tyvärr på det sättet, att herr Wigforss tidigare synes
ha underskattat inflationens risker, vilket har lett till att han i det längsta
har undvikit att tillmötesgå inviterna till en s. k. »rundabordskonferens» i dessa
ting. I gårdagens debatt har man meddelat, att överläggningar med oppositionspartierna
skola äga rum. Finansministern föreföll visserligen icke särskilt
optimistisk i fråga om dessa överläggningars utgång, men man har nu,
som sagt, i alla fall velat pröva vägen. Därmed förknippades emellertid, syntes
det mig, ett villkor. Finansministern är villig att överlägga om åtgärder,
såvitt de icke strida mot de socialdemokratiska huvudprinciperna eller programmet.
Då uppställer sig frågan, om inflationen skall anpassa sig efter det socialdemokratiska
programmet eller om programmet skall anpassas i inflationsbekämpande
syfte. Det hela föreföll något dunkelt uttryckt. Man kan icke bekämpa
inflationen, om man utgår från en politisk läras doktrinära synpunkter.
Nu kan man säga, att det är gott och väl med den konferens, som skall äga
rum. Det är bara det, att den givetvis borde ha kommit till stånd långt förr.
Man kan måhända ifrågasätta, om det icke är för sent — väl sent är det i varje
fall. Man kan icke värja sig för intrycket att en förskjutning av tidpunkten
har skett av taktiska skäl betingad av en de många rösternas politik. Rädslan
för en impopulär politik därvidlag synes ha varit större än rädslan för inflationen.

Jag vill, herr talman, sluta med att ånyo beröra sambandet mellan regeringens
socialpolitik och regeringens ekonomiska politik. Jag hoppas, att ingen tar
illa upp om jag gör det i bildens form. Jag tar mig friheten att återkalla i
mina ärade kammarkollegers hågkomst en saga, som är för alla välkänd, nämligen
H. C. Andersens saga om kejsarens nya kläder, som voro obefintliga och
därför också osynliga, ehuru man i det längsta försökte låtsas som om ingenting
märkvärdigt vore å färde. Vår regim, synes det mig, bemödar sig om att
ge alla åskådarna det intrycket att den alltjämt tågar fram iförd välfärdens
vackra dräkt; men denna skyler icke längre inflationens nakenhet, som nu börjar
passera revy inför våra ögon. Slutuppgörelsen kommer man icke ifrån.
Det är, herr talman, emellertid angeläget att man vet, var det politiska ansvaret
för inflationsutvecklingen ligger, även om det finns andra faktorer, liggande
utanför politikens domvärjo, som verka inflationsstimulerande. Och det politiska
ansvaret för inflationsutvecklingen ligger hos den socialdemokratiska regeringen.

Vidare yttrade:

Herr Svensson i Ljungskile: Herr talman! Både i denna kammare och ute i
landet har under rätt lång tid förts en diskussion om demokratien. Jag ber
att få yttra några ord i det ämnet.

Beträffande kommunisterna och demokratien vill jag för min del icke säga
många ord. Jag tycker, att med människor, som icke kunna skilja på den ryska
diktaturstaten och en demokrati, tjänar det icke mycket till att diskutera
det ämnet. Om nu inställningen beror på att de icke kunna eller att de icke

Lördagen den 18 januari 1947.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
vilja skilja på diktatur och demokrati är ju i och för sig tämligen likgiltigt
för den ståndpunkt man intar. När det gäller partier, socialklasser och grupper
av olika slag i övrigt — jag bortser då naturligtvis ifrån de rena nazisterna
— så kan man icke säga, att det går några absolut rena och klara gränser.
Det finns människor, som antingen därför att de äro fula fiskar eller därför
att de äro för blöta i ryggen kunna råka på villovägar, var de än äro bokförda,
och vårt folk har ju lika väl som andra varit utsatt, för en oerhörd påfrestning
under den världskris som har varit. Jag tror, att i stort sett får man
räkna med demokratiens självrensning i det fallet, och man får hoppas, att
denna svenska demokrati är så pass frisk i sin rot, att en sådan självläkedom
ganska snart skall inträda.

Det finns emellertid ett drag av mera konstitutionell art i det svenska samhällslivet,
som jag tror det kan vara värt att fästa uppmärksamheten på i detta
sammanhang. Man brukar ju tala om Organisationssverige, och det är nödvändigt
för varje vaken och allmänt intresserad person att vara ansluten till
en mängd olika organisationer. Dessa organisationer ha var sina stadgar och
var sina mål att främja. Det är då, synes det mig, alldeles nödvändigt, att varje
organisation begränsar sina anspråk på den enskilde medborgaren till att
gälla vad som anges i vederbörande organisations stadga, ty ifall olika organisationer
skulle börja ställa längre gående krav på medborgarna än som föreskrives
i de stadgar, på vilkas grundval man har anslutit sig, så kan ju eu
demokratisk medborgare helt enkelt icke fungera på ett tillfredsställande sätt
i detta land. Nu är det tydligen en stark frestelse på olika håll att i vissa
sammanhang nyttja organisationerna för andra syften än dem de egentligen
äro skapade för. Fackföreningarnas kollektivanslutning till det socialdemokratiska
partiet kan från denna synpunkt icke sägas vara anmärknings fritt. När
de politiskt övertygade socialdemokraterna besluta om en sådan kollektiv anslutning
följa alla de politiskt likgiltiga med och även kanske en grupp politiskt
intresserade av annan åskådning, som dock icke äro tillräckligt intresserade
för att föra en egen strid för sin åskådning. Och när man nu i fjol beslöt,
att varje fullt betalande fackföreningsmedlem skall erlägga 20 öre i veckan
till den socialdemokratiska tidningsfonden, så innebär det, att man använder
organisationen för ett annat syfte än den har skapats för och tvingar
en del människor att främja syftemål, som de själva icke ha något intresse av
att främja.

Det finns liknande företeelser på annat håll. Jag fick för några dagar sedan
i mina händer ett brev. Det innehåller icke mer än tre rader i texten, varför jag
kanske kan få läsa upp det. Det är ställt till jordbrukare, som icke äro anslutna
till RLF, och lyder så här: »Härmed uppmanas Ni att före den 20 maj d. å.
inkomma med skriftlig anmälan om inträde i RLF. Efter nämnda datum
kommer Ni att bojkottas både i fråga om arbetshjälp och att få Edra djur
betäckta.» Brevet är undertecknat av två RLF-föreningar. Man skriver alltså
till icke medlemmar och ålägger dem att inträda; i annat fall skola de svältas
ut. Detta är ett missbruk av organisationen, som icke kan förenas med
hyggliga demokratiska former inom Organisationssverige.

När jag tänkte på detta blev jag verkligen glad, då jag lyssnade på herr
Pehrsson-Bramstorp i går. Man bekände nämligen för sin del, att han vill vara
med om att främja en utveckling, enligt vilken vi få en så självständig och fri
bondebefolkning, som överhuvud taget är möjlig, och jag förmodar, att denna
strävan att skapa fram en så självständig och fri bondebefolkning som möjligt
måste åt bondebefolkningen även inrymma friheten att ingå i de organisationer
man vill och hålla sig utanför de organisationer man icke'' vill gå in i.
Jag tror både med anledning av detta brev och andra liknande som vi sett, att

Nr 3.

Lördagen den 18 januari 1947.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet kan ha anledning att uppmana
lantbruksstyrelsen att se efter, så att statsunderstödda tjurföreningars
medel icke missbrukas, eller så att föreningar, som äro statsunderstödda, icue
missbrukas för ovidkommande syften. Det finns överhuvud taget hos de yrkesorganisationer,
som numera i så hög igrad prägla vårt land, en tendens att
fostra fram en underdånighet och en följsamhet hos sina medlemmar gentemot
organisationens egna översåtar, som icke är bra när det gäller att fostra fram
en kritisk, vaken och fri medborgartyp. Denna följsamhet på vissa områden
överflyttas lätt även på det politiska området.

Jag ber, herr talman, att även få säga ett par ord om den fråga, som mest
dominerar dagens debatt, nämligen inflationen. Jag tycker det är underligt att
den svenska riksdagen både år 1942 och år 1946 tillämpat den ordningen, att
man först fattar vittgående ekonomiska beslut och därefter börjar diskutera
penningvärdet. År 1942 fattades på sommaren beslutet om den stora militära
femårsplanen. Sedan tog man på hösten upp frågan om prisstopp och andra
åtgärder för att försöka klara upp den ekonomiska situationen. Jag hade för
min del den gången den uppfattningen att man så mycket som möjligt borde
främja den aktuella värnkraften men i största möjliga grad undvika investeringar
för en.längre framtid. Den dåvarande försvarsministern och riksdagen
hade emellertid en annan mening. Detta gällde även den omstridda frågan om
kryssarbygget. Det var från början uppenbart att detta icke skulle ha någon
betydelse under det pågående kriget, men ändå skulle det drivas igenom. Vidare
fortsatte man med en hel del såvitt jag kan förstå alldeles meningslösa
befästningsarbeten ända fram till 1944. Sommaren 1944 höll man på att slå
upp stolpar och vira taggtråd här och var, där man klarat sig utan sådant under
de mest kritiska skedena. Man ödade bort arbetskraft och material i betydande
mängder. Ännu på våren 1945, då kriget var i det närmaste slut, förbrukade
vi 40 miljoner kronor i god dollarvaluta för att inköpa flygplan från
Amerika, vilka man senare skulle kunnat inköpa för konkursauktionspriser.
Den politiken har i åtskilliga hänseenden försvagat den grund, på vilken vi
nu skulle bygga.

Även i den nuvarande situationen tycker man något kunde göras på det militära
området, även om det inte finns anpassningar av den storleksordning som
tidigare varit fallet. Jag framställde under höstriksdagen en interpellation,
där jag frågade, huruvida man skulle kunna inställa repetitionsövningarna och
efterutbildningsövningarna. för de äldre årsklasserna. Svaret blev nej, och försvarsministern
upprepade i går argumenten för denna negativa hållning. Jag
kan för min del. inte finna att dessa argument på något sätt vunnit ökad styrka
under julferien, utan jag anser dem precis lika svaga och lika litet binbande
som i höstas. Man säger att det blir en lucka i utbildningen, om dessa
13 resp. 18 procent av äldre årsgrupper inte inkallas. Jag tror inte att det går
att övertyga så värst många människor utanför försvarsdepartementet om att
detta är någon, bindande argumentering. Försvarsministern framhåller att han
inte mot de militära myndigheterna kan förelägga riksdagen förslag om ett
sadant inställande av efterutbildningsövningarna. Jag hade för mig, att när
den .svenska demokratien genomförde praxis med en civil försvarsminister, var
meningen den
avbalansera de. militära redan i försvarsdepartementet. I detta fall hade det
enligt min mening inte varit den minsta risk att handla mot de militära myndigheterna.
För övrigt har jag talat med åtskilliga militärer — inte i så högt
uppsatt ställning men sådana som ha kontakt med de värnpliktiga -—- vilka ha
funnit dessa övningar meningslösa. Det finns även socialdemokrater som äro
av precis samma uppfattning. Jag har läst en mängd uttalanden i socialdemo -

Lördagen den 18 januari 1947.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
kratiska tidningar i denna riktning, och det är nog alldeles riktigt, som försvarsministern
nämnde i går, att en viss opinionsbildning mot dessa övningar
försiggår ute i landet. Denna opinion bäres till väsentlig del upp av försvars
ministerns egna meningsfränder.

Det var med så mycket större tillfredsställelse man hörde försvarsministerns
meddelande i går, att förslag kommer att framläggas om försöksvis avkortning
av värnpliktstiden för den årsklass som inkallas i vår. Jag ber att
få betyga den tillfredsställelse jag själv känner över detta, och det är säkert
många som dela denna tillfredsställelse. Den ekonomiska situationen är ju
sådan, att allt bör göras som utan större risker kan lätta situationen.

Samma handlingsprincip som år 1942, men i ännu mera utpräglad grad,
tillämpade man i höstas, då det gällde det stora kreditavtalet med Ryssland.
Först genomdrev man detta avtal, som nästan på varje punkt måste skärpa
svårigheterna i vår nuvarande ekonomiska situation. Nog tycker man att
finansministern, som är den främste övervakaren av den ekonomiska utvecklingen
i landet, borde ha haft så mycket förutseende i somras att han satt
in all sin kraft på att i varje fall starkt begränsa detta kreditavtal, som
ju så illa passar med vårt nuvarande ekonomiska läge. Yad resultatet kan bli
på olika områden kan ju inte helt förutsägas, men säkert är att människorna
ute i landet bli i hög grad betänksamma, när man å ena sidan signalerar importbegränsning,
därför att valutorna inte räcka, och så i samma andedrag
genomför kreditexport till höga belopp. Eller när man inställer elektrifieringen
av de svenska järnvägarna, som ju i hög grad är ägnad att lätta den ekonomiska
situationen, samtidigt som man exporterar stora mängder elektrisk materiel.
Det är säkerligen svårt att övertyga allmänheten om att detta är
planhushållning.

När man haft tillfälle att lyssna på förkunnelserna från regeringsbänken,
framför allt från finansministern, och göra sin jämförelser, blir man allt
mindre och mindre imponerad av de många och långa beskrivningarna och
definitionerna på ekonomiska situationer, beskrivningar som egentligen inte
leda till några fasta ståndpunkter. Under de första krigsåren förkunnades ju
med stor skärpa att man skulle spara. Då skulle man låna staten pengar, därför
att man skulle få goda pengar tillbaka, när kriget var slut. Det fanns naturligtvis
ingen ekonomiskt skolad människa som fastnade på den kroken, men
det var en hel del mera mindre initierade som nappade. Det ursprungliga
programmet att återföra penningvärdet till vad det var före kriget visade sig
snart omöjligt att genomföra, och jag tror för min del inte heller att det
hade varit lyckligt att försöka sig på det, med tanke på de oerhörda omvälvningar
på olika områden som ägt -rum. Men från och med våren 1944 diskuterade
man i alla instanser ett nytt ekonomiskt program. Det härrörde från vår
penningvårdande myndighet riksbanken. Det diskuterades mycket ingående
i den efterkrigsplaneringskommission, som hade professor Myrdal till ordförande.
Experter från olika håll voro tillkallade i denna kommission, och
man filade och vägde de olika uttrycken i programmet för att det skulle
kunna bli ett riktigt uttryck för en fortsatt handlingslinje. Programmet innebar
att man skulle försöka stoppa nominella lönehöjningar med undantag för
mycket begränsade grupper av de sämst ställda, och så skulle man få reallönehöjning
i den mån varutillgången ökades och importförhållandena lättade.

Finansministern accepterade för sin del detta program och lade fram det
för riksdagen i en proposition på våren 1944. Det godkilndes av riksdagens
båda kamrar, och man hade sålunda för två och ett halvt år sedan ett nytt
program, genomdiskuterat i alla instanser och godkänt av statsmakterna.

Nr 3.

Lördagen den 18 januari 1947.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Såvitt jag- vet har man inte gjort ett enda försök att fullfölja detta program.
Det kastades under bordet, innan man hade försökt att tillämpa det. Med
sådana erfarenheter blir man inte så värst imponerad av det vittsyftande
talet om planmässig ledning och hushållning i fråga om landets ekonomiska
liv. Finansministern fann tydligen att detta program inte passade för den
politiska linje som han ville följa. Han hittade på ett annat sätt att uttrycka
saken, nämligen att lönerna gärna finge stiga men att priserna inte skulle
få stiga. Med andra ord, de vinstmarginaler som kunde finnas skulle arbetarna
pressa sig till, men mera skulle det inte bli. Samtidigt bedyrade finansministern
var gång saken var på tal, att hur stor denna vinstmarginal var
och hur stora löneförhöjningar som kunde tålas inom det ekonomiska systemet,
det visste han inte, och det visste ingen annan heller. Men det är ju uppenbart
att den lönepolitiken inte innebar något hinder för att de ekonomiskt bäst
ställda grupperna fortsatte att gå i täten. Detta var beroende av hur det låg
till på olika fronter av näringslivet. Den inkomstutjämnande politik som man
förut sökte föra och som man i någon mån lyckades genomföra under kriget
uppgav man rent principiellt genom att man övergick till denna nya linje.
Därmed rullar utvecklingen vidare, och det är klart att man riskerar att även
prisstoppet brytes ned. Det har det väl delvis redan gjort på olika vägar,
men även den synliga frontlinjen kan ju lätt brytas ned. Situationen är fortfarande
densamma: man vill inte på något sätt ingripa på detta område, utan
utvecklingen går vidare mer eller mindre slumpvis. Om nu resultatet i fortsättningen
skulle bli att man genomför betydande nominella lönehöjningar
på arbetarsidan, är det givetvis omöjligt att hindra att motsvarande inkomsthöjningar
genomföras även på andra områden. Jag tänker t. ex. på jordbruket.
Man har under kriget minskat löneklyftorna mellan lönearbetarna i jordbruket
och andra arbetargrupper, och det kan ju inte på något sätt vara rimligt
att utvecklingen skulle få taga en sådan riktning, att dessa löneklyftor på
nytt börja vidgas.

I detta sammanhang skulle jag vilja säga ett par ord som vända udden
åt ett annat håll. Jag tror för min del inte att man kan säga att någon av
de stora grupperna — arbetarna, tjänstemännen eller jordbrukarna — är den
sämst ställda i landet. Man kan nämligen inte bryta ut någon av dessa stora
grupper och skära den över en kam. Utan man får nog räkna med att det är
vissa mindre fraktioner inom de stora grupperna som ha det sämst ställt. Det
är dessa mindre grupper som man i första hand borde intressera sig för. Om
man fortsätter på den nu inslagna linjen och låtsas som om lantarbetarlönen
är den enda indikatorn på jordbrukarklassens ekonomiska läge, kommer man
att hamna i en fiktion, och i det långa loppet kan man inte grunda betydelsefulla
ekonomiska beslut på fiktioner. Det fordras nog en mera kringsynt och
allsidig bedömning när det problemet skall lösas. Det gäller för jordbruksbefolkningen
lika väl som för andra stora grupper, att om vi skola kunna
tygla den ekonomiska utvecklingen och på samma gång skapa rättvisa, måste
vi i första hand taga sikte på de sämst ställda inom olika grupper.

1 detta sammanhang vill jag beröra en fråga, som inte, det erkänner jag, är
någon stor fråga, men som dock passar in i sammanhanget. Jag avser borttagandet
av lantsmörsbidraget. Detta lantsmörsbidrag har utan tvivel till väsentlig
del kommit en grupp till godo, som tillhör de ekonomiskt svagaste. Det
hade funnits en möjlighet att genom att bibehålla bidraget i någon mån minska
klyftan mellan mejerileverantörer och lantsmörsproducenter. Riksdagen uttalade
strax före jul sin sympati härför så jordbruksministern hade full täckning
från riksdagens sida för ett beslut om att låta bidraget vara kvar. Jag
beklagar att så inte skedde utan att man tog bort bidraget. Visserligen innebar

Lördagen den 18 januari 1947.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen in. m. (Forts.)
det inte något prisfall på lantsmörsproducenternas varor, men hade det fått
vara kvar, hade man genomfört en i och för sig mycket rimlig förbättring av
deras läge.

Man håller för närvarande på att linjera upp en framtida .social mönsterstat
här i landet. Det är väl socialministerns fullt förklarliga ambition att få föra
det arbetet till slut. Vi äro också allesammans intresserade av att så må kunna
ske. Det skulle emellertid vara rätt vemodigt om den ekonomiska utvecklingen
går i riktning mot försämrat penningvärde, med risk för att det stora
sociala välfärdsprogrammet inte hinner bli färdigt, förrän det redan är i viss
grad urholkat och försvagat. Det är emellertid detta som kommer att ske, om
den ekonomiska situationen inte kan bemästras. Det är utan tvivel ett intresse
för alla grupper i landet, att man här tar sikte på framtiden och inte för skenbara
tillfälliga vinster låter utvecklingen taga en ogynnsam vändning.

Herr Thapper: Herr talman! Även om man kan hysa vissa farhågor för den
ekonomiska utvecklingen i vårt land, d. v. s. i inflatorisk riktning, så tror jag
man kan konstatera, att oppositionen målar i medvetet mörka färger, när det
gäller att skildra faran för en inflation. Och man gör det medvetet i avsikt
att försöka framställa regeringen som mer eller mindre handfallen inför den
ekonomiska utvecklingen. Jag tror därför, att oppositionen i sin iver att komma
åt regeringen har gått till sådana överdrifter, att om huvudsyftet är att
få fram åtgärder mot en inflation, så har man med sitt tillvägagångssätt inte
gagnat detta syfte. Man har i onödan så att säga målat den lede på väggen,
och håller man på med det för länge, så mister han sin skrämmande verkan.
Jag tycker t. ex., att denna karakteristik mycket bra passar in på herr Ljungqvists
utförande av detta konstverk i hans anförande nyss.

Enligt den tabell över den procentuella förändringen i partiprisindex för
vissa länder, som återges i den till statsverkspropositionen fogade redogörelsen
från konjunkturinstitutet, är utvecklingen i vårt land mycket gynnsam i jämförelse
med de flesta andra länder, även om man inte därav kan draga- alltför
långtgående slutsatser. När man ser på dessa uppgifter bekräftas intrycket,
att det sker en medveten svartmålning från oppositionens sida. På arbetarhåll
måste vi också bli litet misstänksamma mot oppositionen, när man i första
hand uppehåller sig vid lönerna, och man gör det på ett sådant sätt, att andra
inkomststegringar komma så att säga i skymundan.

I uttalandet om den ekonomiska utvecklingen i statsverkspropositionen konstateras
i anledning av den framlagda finansplanen, att de nominella inkomsterna
från 1944 till 194G undergått en mycket betydande ökning. »Bakom denna
utveckling ligger såväl ökad sysselsättning som höjda individuella inkomster»,
heter det. Konjunkturinstitutet, säges det vidare, »anser sig nu böra räkna
med sannolikheten av en fortsatt uppgång i nästan samma takt, väsentligen
på grund av höjda individuella inkomster.» Det bör understrykas, heter det vidare
i motiveringen för finansplanen, »att detta antagande gäller både vinster och
arbetslöner, eftersom bakgrunden för utvecklingen förutsättes vara en högkonjunktur
med snabbt stigande varuefterfrågan; i själva verket har stegringen
av företagsvinsterna under de två senaste åren varit väsentligt starkare
än uppgången i övriga inkomster».

I redogörelsen för det ekonomiska läget från konjunkturinstitutet heter det
ordagrant: »Eftersom vinstläget åtminstone inom industrien under de senaste
två åren i allmänhet snarast torde ha förbättrats, synes den kostnadsökning,
som ägt rum, knappast ha skett på bekostnad av vinsterna.»

Vad som måste göra oss misstänksamma på industriarbetarhåll, när vi höra
herr Ohlin och övriga borgerliga talare göra sina utläggningar om inflations -

Nr 3.

Lördagen den 18 januari 1947.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
faran, är som jag- förut sagt att de närmast synas vilja vända sig- mot lönerna
och arbetarnas löner i synnerhet såsom den största inflationsfaran. Företagsvinsterna
vill herr Ohlin helst förbigå med tystnad, även om de, som konstaterats
i statsverkspropositionen, stegrats »väsentligt starkare än övriga inkomster».
Yi visste förut på arbetarhåll vilka intressen herr Ohlin och folkpartiet
företräda, nämligen företagarnas och särskilt storföretagarnas, men herr Ohlins
uppträdande i den senaste tidens ekonomiska debatt har ytterligare på ett belysande
sätt klarlagt detta.

Herr Ohlins och den borgerliga pressens, kanske särskilt den folkpartistiska
pressens, taktik att på allt sätt misstänkliggöra regeringen och dess ekonomiska
politik bär emellertid haft en rakt motsatt effekt mot den man räknat
med. Den har på ett alldeles särskilt sätt svetsat samman arbetarna, och den
har lärt oss att det gäller att enigt möta denna borgerliga opposition och slå
vakt om regeringens politik. Även om vi också på arbetarhåll erkänna, att
det kan förefinnas en risk för penningvar desförsämring, så får inte denna risk
vid alla tillfällen tjäna som en förevändning för att hindra arbetarna att ta ut
den högre lön, som icke minst företagens vinster för närvarande säga oss är
både möjlig och berättigad, och därmed förskaffa sig en höjning i levnadsstandarden.
Situationen är och måste nu vara en helt annan i detta hänseende
än under krigets avspärrningsförhållanden.

Jag- skulle, herr talman, vidare vilja konstatera, att Sveriges arbetare under
krigsåren ha varit medvetna om sitt ansvar både för vår försörjning och i omsorgen
att förhindra en inflation och ohejdad prisstegring. Den solidaritet som
därvidlag visats är erkännansvärd. Men man kan inte, som jag förut framhållit,
driva den satsen hur långt som helst, att det alltid skall vara arbetarna,
som härvidlag skola sitta emellan. Finns det möjligheter till en högre levnadsstandard,
så är det naturligt att arbetarna ta ut sin beskärda del av densamma.
Personligen tror jag också, att den stegring som har kunnat konstateras
i varuefterfrågan t. ex. under 1946 i mycket stor utsträckning har haft
sin naturliga förklaring. Under krigsåren har det för stora grupper av vår
befolkning, och detta gäller i första hand arbetarklassen, helt enkelt icke varit
möjligt,, dels kanske på grund av bristande inkomster och osäkerhet om framtiden,
dels genom den rådande varubristen, att vare sig underhålla sina kläder
och andra nyttigheter eller göra erforderliga nyanskaffningar. De ha av
nödvändigheten tvingats att nu genom köp komplettera vad som har förslitits.

Sanningen är helt enkelt den, att för mycket stora grupper av vårt folk är
levnadsstandarden ännu långt ifrån tillfredsställande. För dessa är det fullt
motiverat med en lönehöjning och därför naturligt att de utnyttja de möjligheter
härtill som nu synas föreligga. Detta står också fullt i överensstämmelse
med vad som yttrats i vårt efterkrigsprogram. Detta program är ingalunda,
.som högerledaren herr Skoglund för någon tid sedan försökte göra gällande,
för arbetarna ett föråldrat program. Den borgerliga oppositionen mot programmet
och oppositionens tillvägagångssätt skola endast sporra vårt lands
arbetare att säkra programmets genomförande genom en allt starkare uppslutning
kring vår regering. Jag tror, att detta är en sak som även oppositionen
mot regeringen gör klokt i att taga med i sina beräkningar. Herr Skoglunds
resonemang i debatten i går klarlade ju med all önskvärd tydlighet vad vi
bergsäkert visste förut, att han har liten eller ingen föreståelse för t. ex. industriarbetarna
och med dem jämställda grupper. Detta framgick hl. a. av
hans uppräkning här i går av de grupper, som enligt hans mening skulle få
sitta emellan, därest arbetarna skulle erhålla en — enligt min mening — berättigad
förbättring i sina löner, en uppräkning som jag sett att även högerledaren
i första kammaren har gjort. När herr Skoglund gör sig till tolk för

Lördagen den 18 januari 1947.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
spararna bör lian inte glömma, att förhållandena för stora grupper medborgare
i vårt land ha varit och fortfarande äro sådana, att deras inkomster inte ge
någon möjlighet till sparande.

Inte heller högerns farhågor för att den enskilda äganderätten skulle vara
hotad ha hittills besannats av det verkliga förhållandet. Herr Ljungqvist sade
i sitt anförande nyss, att om det finns för få företagare, kommer detta att tjäna
som förevändning för socialisering, och om det finns för många företagare,
kommer även detta att anföras som motiv för en socialisering. Ja, med
dylika resonemang lägger man det synnerligen bekvämt till rätta för sig. Jag
förstår inte i vilket sammanhang herr Ljungqvist har kunnat utläsa detta.
Han måste tydligen läsa vårt program som en viss potentat läser bibeln.

Enligt tillgänglig statistik ha både antalet inkomsttagare över 20 000 kronor
och antalet miljonärer visat en fortsatt ökning här i landet. Herr Skoglund
borde kunna förstå, att en sådan omständighet i varje fall inte har den rätta
psykologiska effekten på människorna med lägre inkomster här i landet, när
man säger till dem, att de måste hålla igen på sina relativt blygsamma anspråk.

Herr Ohlin konstaterade i debatten i går, att vill man verkligen hindra en
inflation, så räcker det inte med en investeringskontroll, utan då gäller det att
kontrollera även löner och andra inkomster. Jag har det intr5''cket, att herr
Ohlin här avsiktligt talar med två tungor. I det ena fallet skyndar han sig
att tala om, att han inte är motståndare till en reallöneförbättring, medan han
å andra sidan varnar för lönestegringar. Han var i detta sammanhang inne
på tanken att begränsa alla inkomststegringar. Drabbar inte en sådan åtgärd
kännbarast folk med små inkomster, som i första hand äro i trängande behov
av förbättringar? En skärpt beskattning på större inkomster har inga inflationsbekämpande
följdverkningar, sade herr Ohlin i går. Nej, herr Ohlin, det
är kanske möjligt. Det är tydligen så, att de större inkomsttagarna och deras
inkomster spela för herr Ohlin ingen roll när det gäller inflationsfaran, men
de äro enligt hans resonemang de allra värdefullaste när det gäller sparandet.
Herr Ohlins resonemang kring skatteförslaget här i går har varit utomordentligt
värdefullt för att klarlägga var folkpartiet verkligen står i denna
fråga. Yi ha fått ett otvetydigt, besked om att det är storfinansens och de
större inkomsttagarnas intressen som folkpartiet företräder.

När herr Ohlin i går också försökte göra sig till riddare för den fria pressen
genom att komma med påståendet, att det sker en centraldirigerad påtryckning
för att få bort borgarpressen ur arbetarhemmen, som herr Ohlin
uttryckte saken, så vittnar detta resonemang om hur fullständigt främmande
herr Ohlin står när det gäller arbetarna och deras sätt att reagera. Tror ändå
inte herr Ohlin, att den skamlösa trafik som bedrivits av den borgerliga pressen
med folkpartipressen i täten mot regeringen och vissa dess ledamöter har
medfört rent spontana åtgärder nedifrån? Jag har själv sett många exempel
på en sådan reagens. Här behövas sannerligen inga påtryckningar uppifrån.
Arbetarna inse alltför tydligt tillvägagångssätttet, framför allt i folkpartipressen,
när denna press, avsiktligt eller av oförmåga, inte kan skilja på sak
och person i den politiska debatten. Här behövas som sagt inga påtryckningar.
Den sunda reaktionen från den enskilde medborgaren mot denna trafik har i
stället tagit sig glädjande uttryck i en stark ökning av arbetarpressen.

Verkligt kostlig tyckte jag herr Ohlins attityd var när han i slutet av sitt
första anförande här i går ställde uppmaningen om en humanisering av den
politiska debatten. Är verkligen herr Bertil Ohlin rätte mannen att i denna
kammare ställa den uppmaningen? Har han sjiilv föregått med gott, exempel?
Jag ställde mig verkligen denna fråga, och jag behöver inte upplysa kammaren
om svaret.

Nr 3.

Lördagen den 18 januari 1947.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Till sist några reflexioner med anledning av herr Hagbergs i Luleå uttalande
i går om kommunisternas ställning till efterkrigsprogrammet och deras
framtida politik. Det har konstaterats tidigare men det blir därför inte
mindre riktigt, att nog är det underligt att det kommunistiska partiet kan
fortleva endast genom att annektera ett annat partis program utan att på egen
hand kunna prestera något alternativ. Måste det inte i längden ändå för väljarna
framstå som ett klart fattigdomsbevis? Herr Hagberg ställde i går frågan:
om socialdemokratien gick tillbaka vid fjolårets val, hur skulle det då
komma att gå, om den vid ett kommande val skulle få även kommunisterna
som motståndare? Ja, herr Hagberg, min bestämda uppfattning är den, att
en sådan ställning skulle bli mycket besvärande för kommunisterna själva, ty
då skulle man ju inte längre kunna åka snålskjuts på socialdemokraternas
efterkrigsprogram. Jag tror att kommunisternas nuvarande inställning till
socialdemokratien belyses utomordentligt väl, om jag anför ett bekant uttryck:
Gud bevare oss för våra vänner, våra motståndare komma vi alltid
till rätta med.

Herr Skoglund i Doverstorp, som på begäran erhöll ordet för kort genmäle,
anförde: Herr talman! Min ärade sockenbo herr Thapper beskyllde mig för
att ha liten förståelse för industriarbetarna och ännu mindre förståelse för
att de vilja nyttja den nuvarande situationen för att förbättra sin levnadsstandard.
Detta förvånade mig något, eftersom vi båda äro hemmahörande i
en stor industribygd och båda leva som jag tror i god kontakt med stora
industriarbetargrupper.

Hur det verkligen ligger till med industriarbetarnas löner kan man inhämta
i fackföreningsrörelsens tidskrift, som jag här har i handen. Där redovisas en
lönestegring på 48 procent för samtliga industriarbetargrupper under åren
1939—46. Sedan har det ju skett en ytterligare förhöjning. Det gäller nu
lönerörelse för kanske 1 miljon, kanske för 1 200 000 löneanställda med krav
på 10 till 15 procents löneökning. Byggnadsarbetarna, som redan förut ligga
på en ganska hög nivå, kräva i vissa fall ännu större förhöjning.

Jag har sagt att jag anser det omöjligt att vi skola gå till överläggning om
den nuvarande ekonomiska situationen och försöka få till stånd en bättre balansering
med mindre än att vi i resonemanget taga med representanter för
de stora fackföreningsorganisationerna. Av uttalandet i finansplanen kan man
lätt få det intrycket, att finansministern anser, att det är först när dessa
grupper ha genomfört vad de önska som samhällssolidariteten skall till och
man skall resonera om vad övriga medborgargrupper få tillåta sig. Finansministern
förklarade i går att detta uttalande icke skulle tydas på det sättet.
Han var beredd på att förhandlingarna skulle röra sig över hela vida fältet
— alltså även arbetsmarknadens spörsmål — vilket jag tackade honom för.

Herr Thapper erhöll likaledes på begäran ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! När herr Skoglund till sitt försvar åberopade mig som sockenbo,
vill jag vitsorda att samarbetet inom vår kommun är mycket gott. Samtidigt
vill jag emellertid öppet konstatera, att jag har mycket svårt att känna igen
kommunalmannen Skoglund i högerledaren Skoglund. Det är enligt min uppfattning
två skilda personer.

När det utlovats en förutsättingslös överläggning kring de ting det bär
gäller, är även jag medveten om att det kanske kommer att betyda eftergifter
för samtliga berörda parter. Det fick man emellertid ingen som helst uppfattning
om av herr Skoglunds tidigare anförande utan lian riktade sig närmast,
i likhet med högerledaren Domö i första kammaren — om jag läst

Lördagen den 18 januari 1947.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
referaten av deras anföranden rätt ■— mot att en ökning- av industriarbetarnas
löner skulle gå ut över andra medborgargrupper. När jag hört oppositionens
talare här i kammaren har jag gjort den reflexionen, att när oppositionen
tidigare har försökt att pressa regeringen till en rundabordskonferens och
när man som herr Ljungqvist i sitt anförande nu beklagar, att den kommit för
sent eller i varje fall något sent, har det varit därför att man har gått vissa
andra intressens ärenden än de rent politiska genom att försöka att på ett
tidigt stadium engagera regeringen i att motsätta sig nästan varje ökning
av industriarbetarnas löner. Detta är enligt mitt förmenande så mycket mer
omotiverat när vi, som jag förut sade. ändå veta att företagen ligga inne med
stora vinster. Man kan där peka på ännu vackrare resultat än herr Skoglund
nämnde beträffande industriarbetarna. När man alltså vet detta bör det vara
möjligt för arbetarna inom dessa företag att yttterligare förbättra sin levnadsstandard.
Det är så jag ser på denna fråga, och det har jag åtminstone
tidigare inte kunnat uppfatta någon förståelse för från herr Skoglunds sida.

Herr Svensson i Ljungskile, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort
genmäle, anförde: Herr talman! Inför påståendet att man vill vända udden
mot arbetarna skulle jag vilja erinra om att det program av 1944, som jag
nämnde i mitt anförande, antogs enhälligt av riksdagen. Såvitt jag vet var
inte heller herr Thapper emot det. Det lades fram av finansministern och
godkändes i de förberedande förhandlingarna av landsorganisationens ordförande.

Skulle det vara arbetarfientligt om man försöker fullfölja en linje, som på
finansministerns förslag enhälligt godtagits i alla instanser? Det var uppenbarligen
kommunisternas demagogi vid 1944 års valrörelse, som sprängde programmet.

Härpå yttrade:

Herr Mattsson: Herr talman! Den största och svåraste frågan för oss nu
synes vara anskaffande av arbetskraft. Många, och särskilt de som ha råd,
bjuda över varandra för att därmed söka säkerställa sitt behov av arbetskraft.
Det är, enligt mitt förmenande, för litet omtanke och ansvar inför det
helas bästa och för hela vår samhällsutveckling. Vi måste se till att inte så
många människor som nu gå över till administration och improduktiva yrken.
.Tåg för min del tror på det gamla uttalandet »vad man sår, det får man
uppskära», och detta gäller såväl samhället som den enskilda individen.

Är det sant, som en tidning skrev häromdagen, att statens ämbetsmän ha
blivit 50 % fler nu än före kriget? Det stora antalet anställda i alla våra olika
kommissioner hoppas vi väl alla snart skall få komma ut i för samhället
mera produktiva och givande sysselsättningar. Det är nu allt för många
personer, som hålla på att planlägga och kontrollera det andra utföra. Hur
har icke exempelvis där ute i länen länsarbetsnämndsorganisationen utvecklats,
så att där nu finns ett större antal anställda än i länsstyrelserna för
några år sedan. På samma sätt är det på många andra områden. Vi ha snart
kommit därhän, att två planlägga och kontrollera vad en tredje utför i praktiskt
arbete. Stat och kommun ha, enligt min mening, gått före i denna olyckliga
utveckling och utnyttja icke helt sina anställdas arbetsförmåga.

Jag har icke glömt den diskussion som fördes i bankoutskottet år 1934,
då pensionsåldern sänktes för statens befattningshavare. Den mest avgörande
faktorn var »bort med de gamla, så att de unga få anställning och arbete».
Det var på den tiden, då vi hade arbetslöshet. Det är enligt mitt förmenande
hög tid att vi återinföra den högre pensionsåldern för de .statsanställda, och

Nr 3.

Lördagen den 18 januari 1947.

Vid remiss av statsverkspropositionen rn. m. (Forts.)
då komma kommunerna och de enskilda att följa efter. Härigenom få vi en
ingalunda föraktlig arbetsreserv, som måste utnyttjas i dessa tider.

Jag skall taga ett exempel från en kommun. Under de första åren som
riksdagsman hade jag en god vän och ungdomsbekant ifrån min hembygd, som
var kommunalanställd här i Stockholm. Han var pensionsmässig vid 50 år
men fick sin pension vid något över 49 års ålder — på grund av ännu icke
uttagen semester. Han var då fortfarande fullt arbetsför och synes, trots att
han icke uträttat något sedan dess, vara fullt arbetsför nu vid sina 66 åt.
Jag frågar mig nu: varför utnyttjar kommunen Stockholm inte sådan arbetskraft?
Nej, Stockholm är rikt och har råd att gå före i utvecklingen och ta
arbetskraften från oss på landsbygden. Om sedan denna utveckling är lycklig,
det tycker jag vi börja kunna skönja. Staten handlar många gånger på liknande
sätt genom att överföra fullgod arbetskraft på övergångsstat i stället
för att utnyttja densamma. Man har icke tagit på allvar det faktum, att det
börjar taga slut med den arbetskraft, som vi där ute på landsbygden tidigare
kunnat undvara till storstäderna.

Docent Hyrenius uttalade efter sin utredning i 27-mannakommittén i ett
föredrag i frågan om arbetskraften, att om städerna fortsätta med sin expansion,
så behöva vi importera 50 000 arbetare årligen till och med år 1960.
Inte böra eller kunna våra grannländer eller andra folk, som av kriget fått
sina länder förstörda, och där arbetskraften behöver hjälpa till att bygga upp,
avstå sin arbetskraft till oss, därför att vi själva i många fall inte vilja
arbeta. Vi ha glömt, att livet är som bäst då det är fullt av arbete.

Finansministern sade i går i sitt anförande, då han svarade herr PehrssonBramstorp
på dennes uttalande om att vi behövde åtgöra något för vägbyggandet,
att vi få hålla oss inom ramen för vad som anvisats, och bilskattemedlen
få helt användas. På sjätte huvudtiteln kunna vi se hur mycket som
använts och vilka belopp som där icke kunnat utnyttjas. Det är inte mycket,
som kunnat utnyttjas. Finansministern säger att vi, för att klara oss över
de svårigheter som alla förstå att vi ha framför oss, måste jämka på de belopp
vi lade ut 1945. Men, herr talman, hur mycket lade vi ut på vägarna ute på
landsbygden, vilka äro så eftersatta och ändå så nödvändiga att göra något
vid? Jo, då jag tar nybyggnad av bygdevägar i mitt eget län, så lades det
ut både 1944 och 1945 28 kronor och 75 öre! Är det, herr talman, av detta, vi
skola börja att spara för att klara oss över svårigheterna? Nej, det är nog på
andra områden, där verkligen beloppen gå ut i någon nämnvärd storlek.

I ett annat avsnitt i finansministerns anförande talar han om de överläggningar,
som skulle äga rum för att vidmakthålla samhällsbalansen. Han säger,
att fackföreningsrörelsen har en självbehärskning, som ej försvunnit 1947.
Jag skall endast taga ett litet exempel. Jag har kännedom om ett tillfälle,
då en stad förhandlade med sina anställda. Inte mindre än tolv ombudsmän
voro närvarande samma dag. Tolv man sitta och förhandla för denna kommuns
anställda! Alla ombudsmännen voro från Stockholm. Det talas om att
rationalisera. Då tycker jag man kan tänka sig, att fyra skulle kunna klara
av detta och att de övriga åtta skulle kunna komma ut i produktivt arbete.

Det är mot bakgrunden av denna arbetskraftsbrist och eftersläpningen på
vägunderhållet ute på landsbygden, som jag, herr talman, närmast begärt
ordet. Det är en fråga för oss där ute som är av så vital betydelse, att vi
inte kunna vänta längre med utbyggandet av vägväsendet. Vid riksdagens
beslut om statens övertagande av den allmänna väghållningen fingo vi riksdagens
egen garanti på att väganläggningen och vägunderhållet icke skulle
bli eftersatta på landsbygden, och detta när det gällde såväl medelsanskaffning
som nybyggnad av bygdevägar.

Lördagen den 18 januari 1947.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. rn. (Forts.)

Hur förhåller det sig nu i verkligheten? I riksdagens särskilda utskotts
utlåtande nr 2 år 1942, när vi fattade principbeslut om att staten skulle övertaga
vägunderhållet, gjordes följande uttalande: ». . . anser utskottet lämpligast,
att statens ökade utgifter för vägväsendet under normala tider i första
hand finansieras genom bensin- och fordonsskatter, och att därutöver eventuellt
erforderliga behov täckas genom skattemedel i vanlig ordning».

Angående farhågorna för att de mindre vägarna och vägbyggena komme
att bli eftersatta säger utskottet: »Såsom skäl mot ett förstatligande har även
anförts, att detta kugde befaras leda till att de små vägarna bleve eftersatta.
Ehuru fog för ett sådant antagande icke visats, är utskottet i detta sammanhang
angeläget betona, att en sådan Utveckling, om den skulle komma till
stånd, skulle med hänsyn till bygdevägnätets stora betydelse för det ekonomiska
livet i hela landet vara i hög grad olycklig. Utskottet förutsätter emellertid
att bygdevägnätet efter ett förstatligande underhålles och utbygges i
minst samma utsträckning som hittills. Då riksdagen, om ett förstatligande
genomföres, helt visst kommer att vaka över att de allmänna vägarna underhållas
på tillbörligt sätt, och då det är riksdagen, som har att bestämma huru
mycket medel som skall nedläggas på utbyggandet av olika slags vägar, finnes
icke någon anledning att befara, att de små vägarna skola försummas efter
ett förstatligande. Vid riksdagens beviljande av anslag för vägväsendet lärer,
såsom utskottet framdeles kommer att erinra, möjligheter föreligga att så
fördela de olika anslagsposterna, att bygdevägnätets behov bli behörigen tillgodosedda.
»

Genom inrättandet av vägnämnder och länsvägnämnder ansåg utredningsmännen,
riksdagens andra särskilda utskott 1942 och sedan riksdagen, att de
lokala vägintressenterna skulle få möjlighet och tillfälle att göra de lokala
synpunkterna gällande i vägfrågorna. I dessa nämnder är man emellertid mycket
missbelåten med nuvarande förhållanden, och så gott som ingenting blir
gjort där ute på landsbygden. På grund av tidsförhållandena äro visserligen de
tre år, under vilka staten haft att ansvara för väghållning och vägbyggnad,
för kort tid för att objektivt kunna besvara frågan, huruvida vägnämnds- och
länsvägnämndsinstitutionerna kunna komma att fungera så som varit avsett
med desamma. Här bör dock erinras om att i kommittébetänkandet, propositionen
och särskilda utskottet föreslagits inrättandet av en särskild riksvägnämnd.
Detta förslag föll som bekant i riksdagen.

I åtskilliga motioner till riksdagen åren 1945 och 194G har begärts ny utredning
och översyn av gällande bestämmelser angående vägnämndernas arbetsuppgifter
och befogenhetsområde, inrättandet av vägombudsstämma m. m. i
syfte att på ett bättre sätt kunna företräda de lokala vägintressenterna på landet
och i de städer, där kronan är väghållare. I jordbruksutskottets utlåtande
nr 65 år 1946, vilket behandlar dessa motioner samt de av utskottet infordrade
yttrandena från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, Svenska landskommunernas
förbund och Stadsförbundet, uttalas önskvärdheten av ett ökat samarbete
mellan de lokala vägförvaltningarna samt vägnämnder och länsvägnämnder,
och samtidigt säger jordbruksutskottet, att det ostridigt torde stå öppet för
vägnämnderna och länsvägnämnderna att taga initiativ i vägfrågor. I motioner
under åren 1945 och 1946 ha också framkommit yrkanden om höjning av
de upptagna väganslagen, detta särskilt då det gällt nyanläggning av bygdevägar
och ödebygdsvägar samt ombyggnad av bygdevägar och ödebygdsvägar.
Dessa krav om förhöjda anslag till nyanläggning och ombyggnad av bygdevägar
synas mig fullt befogade. Enligt statsliggaren är för budgetåret 1946/
47 upptaget som bidrag till byggande av vägar och gator i städer och andra
samhällen som själva äro väghållare 8 miljoner kronor, och för nyanläggning
Andra kammarenn protokoll 7.97/7. Nr 3. 2

Nr 3.

Lördagen den 18 januari 1947.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
av bygdevägar på hela landsbygden och i samhällen där kronan är väghållare
endast 8,5 miljoner kronor. Men det är, som jag tidigare erinrat om, icke endast
anslagsbeloppens fördelning och storlek som sådana, som påkalla vår uppmärksamhet,
utan det är för närvarande kanske framför allt, att dessa beviljade
penningar också kunna förbrukas där ute på den svenska landsbygden för vägbyggnader.

Under det att de till nybyggnad av vägar på landsbygden anvisade medlen i
stor utsträckning icke fått förbrukas under ett löpande budgetår — jag använder
med full avsikt uttrycket »fått» förbrukas, eftersom det fordras byggnadstillstånd
för att få använda dessa anslagsmedel, även om de äro små —
så ha däremot de till vägbyggnad i städerna anslagna medlen i mycket stor
utsträckning fått förbrukas.

Särskilda behovsplaner för nyanläg-gningar och ombyggnad av bygdevägar
ha uppgjorts upptagande sådana allmänna vägförslag och vägar, som ostridigt
vore berättigade till att omedelbart utbyggas, därest medel och arbetskraft
stode till förfogande.

I anslutning till dessa behovsplaner såg jag en tidningsuppgift, där det stod:
»Vägbristen i Norrbotten svårt problem — 5 000 väglösa.» Som ett belysande
exempel ber jag att få taga förhållandena i mitt eget län angående nyanläggning
av bygdevägar, och jag vet att förhållandena säkerligen äro likartade
inte bara i Norrland utan i många andra län. I behovsplanen för nyanläggningav
bygdevägar där hemma i länet äro upptagna sexton vägar, kostnadsberäknade
till cirka 6,5 miljoner kronor, och då är ändå att märka, att till ytterligare
nio vägar föreligga uppgjorda vägförslag, som ej tagits med i denna första
behovsplan. Vid dessa sexton vägförslag som upptagits i behovsplanen är det
vägar om åtta till tio kilometers längd vardera, där över hundratalet fastigheter
äro belägna utmed vägen, och där över hundratalet hushåll bo. Dessa
sexton vägförslag upptaga en väglängd om cirka 128 kilometer med över tusen
fastigheter och där över 1 100 hushåll ha sin hemvist. Dessa människor fråga
sig: Hur snart kunna vi få dessa vägar utbyggda?

I den fastställda fyraårsplanen för Kronobergs län för nybyggnad av sådana
bygdevägar är upptaget en medelstilldelning för åren 1947, 1948 och
1949 av 175 000 kronor per år. Tidigare var det endast 100 000 kronor. Detta
innebär, att om de årligen anvisade medlen finge förbrukas, så skulle det likväl
åtgå 37 år till, innan den sista vägen i denna första behovsplan vore utbyggd.
Då är ändå att märka, att flera av dessa vägförslag uppgjorts och
bestämts att utbyggas såsom allmän väg för bortåt 37 år sedan. Är det förvånande,
om sådana orter på vår svenska landsbygd avfolkas? Inte heller de
små anslagen, som anvisats till byggande av bygdevägar, ha kunnat utnyttjas
på grund av de nu införda ansökningarna om byggnadstillstånd. Så här ser
det ut i mitt eget län för de tre åren 1944—1946 som kronan varit väghållare:

För 1944 och 1945 beviljades till huvudvägar 930 000 kronor, till ombyggnad
av bygdevägar 125 000 kronor och till nyanläggning av bygdevägar
215 000 kronor. Det beviljades fem byggnadstillstånd för huvudvägar, ett för
ombyggnad av bygdevägar men intet byggnadstillstånd beviljades för nyanläggning
av bygdevägar. Nedlagda kostnader för huvudvägar belöpte sig till
678 022 kronor 71 öre, för ombyggnad av bygdevägar 13 795 kronor 34 öre
och för nyanläggning av bygdevägar 28 kronor 75 öre, vilket jag förut
nämnt om.

År 1946 beviljades till huvudvägar 162 000 kronor, till ombyggnad av bygdevägar
115 000 kronor och till nyanläggning av bygdevägar 100 000 kronor.
Detta år förbrukades 198 516 kronor 51 öre på huvudvägar, 9 926 kronor 12
öre på ombyggnad av bygdevägar samt 60 667 kronor 75 öre på nyanläggning

Lördagen den 18 januari 1947.

\r 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
av bygdevägar. Detta år hade vi intet byggnadstillstånd för ombyggnad av
bygdevägar men tre för nyanläggning av bygdevägar, eftersom vi då lyckades
få bygga färdigt några gamla vägar.

_ Man kan fråga sig om detta är den rättvisa, som statsmakterna utlovade
vid statens övertagande av det allmänna vägväsendet, och när man tänker på
de garantier och löften, som givits och om vilka jag erinrade i början av mitt
anförande. Vad skola människorna ute på landsbygden säga och tänka, då de
fått löfte om en allmän väg men aldrig få se detta löfte förverkligat, samtidigt
som de se, hur pengarna rulla på andra håll och förslag framkomma om
storvägar, autostradsystem och vägbeläggningsprogram på vardera omkring
500 miljoner? Är det rättvisa? Är det för hela landet lyckligt att låta dessa
människor ute i bygderna gå och vänta?

I Dagens Nyheter för den 12/, 1947 skrevs på tal om årets statsverksproposition
under rubriken »Ökat vägunderhåll möter fredstrafiken» följande:
»Bland annat erfordras 200 miljoner enbart för tätorternas tillfarter.» Tidningen
synes mig gärna, samtidigt som den upplyser om dessa 200 miljoner,
ha kunnat meddela allmänheten och läsarna här i Stockholm hur det ligger till
och vad som står i samma statsverksproposition, när den nämner att i behovsplanen
för nyanläggningar av bygdevägar kostnaderna för sådana vägar, som
borde komma till utförande omedelbart om medel och arbetskraft funnes tillgängliga,
överstiga 200 miljoner. Detta erinrar inte denna stora tidning om,
och då är det klart att många kunna få fel uppfattning om hur frågorna verkligen
ligga till.

Det är en annan faktor som gör, att man i städerna har förmånen att få
vägarna byggda. Enligt stadsplanelagen har kronan skyldighet att i viss utsträckning
utbygga väg till gata inom område för fastställd stadsplan. Sådan
skyldighet beräknar väg- ^ och vattenbyggnadsstyrelsen komma att föreligga
för åren 1947 och 1948 på över 10 miljoner kronor. Kronan är alltså skyldig
bygga vägarna så fort anslagna medel och arbetskraft stå till förfogande. Vad
innebär då detta? Jag tar det exempel jag förut nämnde med hundra hushåll
Pä en väg av åtta till tio kilometers längd. Om 50 av dessa hushåll flytta
från dessa bygder in till ett stadsplanelagt område, så få de vägen utbyggd
till gata inom en något så när rimlig tid. Vad denna förflyttning eller inflyttning
av människor till staden eller samhället innebär i förmåner för dessa
personer eller till skada för hela samhället skall jag inte gå in på i detta sammanhang.
Jag vill endast citera vad en tidning skriver vid årsskiftet i anledning
av flykten från landsbygden, ty jag tycker att det är ganska belysande
för hur en del nu börja se på dessa vitala frågor: »Flykten från landsbygden
till städerna fortsätter — det är huvudintrycket av de vid årsskiftet offentliggjorda
befolkningssiffrorna. Medan våra 128 städer under fjolåret ökade
med 117 7o9 personer, visar majoriteten landsbygdskommuner en mer eller
mindre markant minskning. Att denna folkströmning inte är av godo för samhällets
sunda utveckling och stabilitet torde man vara ense om, även om städerna
av dunkla bevekelsegrunder tävla om att öka så snabbt som möjligt.
Det blir nämligen allt klarare, att ett sunt ekonomiskt liv och en rimlig, välbalanserad
avvägning av ett lands näringar i längden inte kan upprätthållas,
om avtappningen av landsbygdens bästa blod år efter år ohämmat får fortgå,.
Erfarenheten visar, att en stat som är ett huvud utan kropp är föga livskraftig
och stabil, och det är tyvärr just mot denna skröpliga statsbildning, som
utvecklingen i vart land pekar. Det finns allo skäl för våra ansvariga myndigheter
att på allvar uppmärksamma detta och flytta det vackra talet om
slodot åt landsbygden från frasernas till verklighetens värld.»

Herr talman! Vägnätets utbyggnad och goda underhåll är en förutsättning

Nr 3.

Lördagen den 18 januari 1947.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
för utvecklingen för oss där ute på landsbygden. Då nu fred inträtt, vilja och
kunna vi där ute inte längre godkänna, att den tidigare eftersläpningen av
vägbyggnaden får fortsätta. Fn större självständighet för vägförvaltningarna,
där lokalintressena genom de olika vägnämnderna bättre kunna göra sig gällande,
skulle säkerligen gagna vägväsendet och därmed hela landets intressen.

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Nilsson: Herr
talman! Först vill jag säga några ord i anledning av herr Mattssons anförande.

Klart är, att det, då det gäller fördelning av anslagen till vägmedel, ständigt
kommer att föreligga en tävlan mellan de orter, som kunna betraktas som tätorter,
och de orter, som kunna hänföras till rena landsbygden. Det kan mycket
väl hända att herr Mattsson med ett visst fog kan göra gällande, att landsbygden
skulle ha blivit sämre lottad i detta avseende än tätorterna. Detta är
emellertid i och för sig inte så märkvärdigt med hänsyn till det faktum, att
då man skall avväga trafikbehovet, måste ju befolkningstätheten och andra
ting bli av avgörande betydelse.

Herr Mattsson gjorde gällande att städerna varit väsentligt bättre lottade
än landsbygden, då det gällde meddelande av byggnadstillstånd. Herr Mattsson
syftade då på tillfartsvägar till städerna. Jag vill emellertid göra herr
Mattsson uppmärksam på att av de 13 miljoner kronor, som under budgetåret
1945/46 voro tillgängliga för ifrågavarande vägbyggande, förbrukades endast
1,2 miljoner kronor. Detta visar således, att det även i fråga om städernas vägbyggande
finns en ganska stor disproportion mellan de medel, som finnas tillgängliga,
och möjligheterna att använda dessa medel och omsätta dem i vägar.

I fråga om anslagen för innevarande budgetår vill jag vidare göra herr Mattsson
uppmärksam på att det för närvarande, på grund av att de tidigare anslagen
icke blivit använda, står till förfogande 17,8 miljoner för bygdevägar, 6,1
miljoner för ödebygdsvägar, 24,B miljoner för huvudvägar och 12,5 miljoner
kronor för ombyggnad av bygde- och ödebygdsvägar. Detta belopp motsvarar
sammanlagt två gånger storieken av för innevarande budgetår anvisade medel.
Medel finns sålunda förvisso till förfogande. Frågan gäller bara att anskaffa
den arbetskraft, som behövs för att man skall kunna använda de anvisade
medlen.

Jag vill även beröra en annan sak, som man inte får förbise i detta sammanhang.
Jag nämnde i början av mitt anförande att man, då det gäller att fastställa
angelägenhetsgraden för de olika vägbyggena, måste ta hänsyn till befolkningstätheten
och andra moment. Jag vill här ytterligare påpeka att man,
då man närmare skärskådar anslagen, lätt förvillas därav, att anslagen med
nödvändighet måste bli förhållandevis högre, då det gäller de större huvudvägarna,
eftersom varje vägmeter där kostar vida mer än vid byggande av
bygde- och ödebygdsvägar. Man uppnår med andra ord en betydligt större
våglängd även med mindre anslag i fråga om dessa sistnämnda vägtyper än i
fråga om huvudvägarna.

.Man har här vidare riktat kritik mot vägväsendet efter förstatligandet och
&j0I4 fallande att det nu i statens regi skötes vida sämre än tidigare. Detta
påstående innehåller en sanning, som måste tas med den allra största modifikation.
Detta har framhållits gång efter annan. Yi få icke glömma bort att
vägväsendet på grund av kända omständigheter har blivit eftersatt under de
senaste åren. Nu försöker man på allt sätt hinna i kapp vad som förlorats.
Bara det faktum, att nästa års väganslag med icke mindre än 76 miljoner kronor
överstiger innevarande budgetårs anslag, borde kunna göra klart för envar,
att det finns vissa möjligheter att vi inom icke alltför avlägsen framtid

Lördagen den 18 januari 1947.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
skola, komma fram till ett vägunderhåll, som är bättre än det vi haft under senare
år.

I fråga om fördelningen av anslagsbeloppen har man tydligen fäst sig vid
att 27 miljoner kronor anslagits till permanentbeläggningar. Jag vill göra vederbörande
uppmärksamma på att dylika beläggningar i verkligheten innebära
en viss besparing för framtiden i fråga om både arbetskraft och materiel. Sedan
vi nu väl fått tillgång till viss vägbeläggningsmateriel — det gäller i
första hand asfalt — komma dessutom kostnaderna för underhållet av sådana
vägar att sjunka. Permanentbeläggning är en rationell åtgärd, som kommer att
leda till framtida fördelar.

Jag vill även säga några ord till herr Staxäng i anledning av den kritik mot
vägväsendet, som han anförde under gårdagens debatt. Herr Staxäng gjorde
bl. a. gällande, att administrations- och andra omkostnader för löner och dylikt
skulle ha stigit högst väsentligt sedan förstatligandet. Han angav, att dessa
kostnader för 1939 beräknades till 600 000 k 700 000 kronor per år, och jämför
detta med att i årets statsverksproposition beräknades dessa kostnader till 4,5
miljoner kronor. Jag vill emellertid understryka, att de sakkunniga, som utredde
frågan om vägförstatligandet, beräknade de sammanlagda administrationskostnaderna
för vägväsendet före kriget till 6,1 miljoner kronor. I detta
belopp ingick icke väg- och vattenbyggnadsstyrelsens löne- och omkostnadsanslag.
För detta sistnämnda ändamål anvisades för budgetåret 1939/40 sammanlagt
omkring 0,8 miljoner kronor. De totala löne- och administrationskostnaderna
för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt den lokala vägorganisationen
uppgick således till sammanlagt 6,9 miljoner kronor under budgetåret 1939/
40. I statsverkspropositionen för budgetåret 1947/48 beräknas motsvarande kostnader
till 15,9 miljoner kronor, varav 4,5 miljoner belöpa sig på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och 11,4 miljoner på vägförvaltningarna.

Jag vet inte,° hur herr Staxäng räknat då han gjort gällande att man nu
skulle ha uppnått en sjudubbling av ifrågavarande kostnader. Såvitt jag kan
se föreligger det endast en fördubbling. Det är självfallet att även en fördubbling
av dessa kostnader sedan förkrigstiden i och för sig måste betraktas som
en mycket stor ökning. Denna ökning har emellertid i detta fall sina speciella
orsaker. Jag vill här bara erinra om några av dem.

I Jäg- och vattenbyggnadsstyrelsen har det således tillskapats en särskild
förrådsbyrå, vilken bl. a. sköter upphandlingen av maskiner och andra förnödenheter
för vägväsendet. Administrationskostnaderna för denna förrådsbyrå
uppgå till 0,5 miljoner kronor. Jag kan vidare upplysa, att enligt ett uttalande
av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens överrevisorer har denna byrå lyckats
synnerligen väl i sin uppgift. På rörelsens sammanlagda omsättning på
10 miljoner kronor har man beräknat att denna byrå sparat in omkring 2 miljoner
kronor. Under nästa år beräknas omsättningen till 50 miljoner kronor.
Med ledning härav kan var och eu göra sina beräkningar av det belopp, som
denna byrå troligen kan inbespara under kommande tid.

Inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har vidare tillkommit en byrå med
distriktsorganisation för handläggning av ärenden rörande statsbidrag för vatten-
och avloppsledningar. Administrationskostnaderna för denna byrå uppgå till
0,7 miljoner kronor.

Vid en jämförelse mellan ifrågavarande anslags storlek nu och före förstatligandet
av vägväsendet måste man dessutom ta hänsyn till att löner och omkostnader
för stora delar av verkets personal tidigare belastat en mängd olika
anslag, under det att de nu genomgående påföras avlönings- och omkostnadsanslag.
Därtill kommer att löneförhöjningar numera i stor utsträckning måst
vidtas till följd av dyrtiden, vilka förorsakat betydande ökningar av avlönings -

Nr 3.

Lördagen den 18 januari 1947.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
anslagen. Orsakerna härtill borde jag inte behöva närmare beröra. Jag vill bara
erinra om att förra årets riksdag beslöt en omorganisation av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
vilken bl. a. innebar eu uppflyttning av ett avsevärt antal
tjänster i högre lönegrader. Denna uppflyttning föranleddes som bekant av
nödvändigheten att i konkurrensen på arbetsmarknaden sörja för att väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen skulle erhålla tillräckligt kvalificerad personal.

Med vad jag nu anfört tror jag mig ha kunnat påvisa, att herr Staxäng tydligen
gjort sig skyldig till en ganska stor överdrift, när han framförde sina
förbluffande siffror. Jag är medveten om att kritik kan och bör riktas mot
de eventuella missförhållanden, som råda inom de statliga verken. Men en förutsättning
för att en kritik skall kunna framföras med kraft och tyngd är att
den i varje fall vilar på sakligt underlag. Jag tror mig utan någon överdrift
kunna påstå, att herr Staxäng icke kan göra anspråk på att hans kritik kan
anses grundad på ett sådant underlag.

Herr Staxäng var i sitt gårdagsanförande även inne på frågan om järnvägselektrifieringen.
Jag vill därvidlag särskilt understryka, att frågan om kapitalinvesteringar
för den fortsatta järnvägselektrifieringen i nuvarande läge
icke kan betraktas som en isolerad företeelse. Frågan härom måste tvärtom infogas
i den allmänna investeringspolitiken. Detta framhölls för övrigt av finansministern
i dennes anförande under gårdagen.

Huvudparten av de statliga kapitalinvesteringarna faller med undantag av
investeringarna för bostadsbyggandet inom kommunikationsdepartementets verksamhetsområde,
där de största posterna utgöras av investeringarna för statens
affärsverksfonder. För budgetåret 1945/46 uppgick sålunda dessa anslag under
riksstaten till 304 miljoner kronor, och året därpå höjdes anslaget till 348
miljoner kronor, vilket gör 14 procent. Ett studium av budgetredovisningarna
visar emellertid, att medelsförbrukningen under budgetåret 1945/46 icke motsvarar
medelsanvisningen under budgetåret, och troligt är att man under innevarande
budgetår icke kan uppnå högre medelsförbrukning än man hade i
fjol. Riksdagen har för övrigt vid mer än ett tillfälle påtalat att reservationer
i betydande utsträckning stå till Kungl. Maj:ts förfogande.

Vid budgetbehandlingen inom kommunikationsdepartementet framgick, att
de affärsdrivande verken för budgetåret 1947/48 äskade anslag på i runt tal 417
miljoner kronor. Detta innebär en ökning med omkring 37 % jämfört med budgetåret
1945/46. Var och en förstår, att vi i nuvarande knapphetsläge icke ha
möjlighet att genomföra en investeringsverksamhet av denna storlek. Det är
därför som jag har förordat, att investeringsanslaget i statens affärsverksfonder
begränsas till 337 miljoner kronor, vilket innebär en minskning jämfört
med år 1946/47 på endast 11 miljoner kronor. Jag är emellertid klart medveten
om att inte heller dessa investeringar kunna genomföras, men jag har icke
ansett det vara klokt att ytterligare beskära verksstyrelsernas äskanden,
enär en viss rörelsefrihet är önskvärd för att utrymme skall finnas för val mellan
olika investeringsändamål.

Det är emellertid inte alltid så lätt att ta ställning till var begränsningarna
skola göras. Riktpunkten för handlandet måste ju vara, att man uppnår ett
ur helhetens synpunkt så tillfredsställande resultat som möjligt. Men det är
klart att denna påtvungna återhållsamhet kommer att drabba enstaka lokala
intressen, samtidigt som den kommer att fördröja en önskvärd standardhöjning.
Jag förstår herr Staxäng och de andra representanterna för Bohuslän, när de
här komma och uttrycka sitt beklagande av att elektrifieringsarbetet på Uddevalla—Strömstadlinjen
skulle avbrytas. Man känner sig kanske, som om man
blivit lovad marmelad i går och i morgon men inte i dag, eftersom riksdagen
en gång beslutat denna elektrifiering, som man nu efteråt säger inte skall

Lördagen den 18 januari 1947.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
få äga rum. Jag vill emellertid understryka, att det finns faktiskt möjligheter
att inom ramen av de medelstillgångar, som vi nu ha, företaga vissa förstärkningsarbeten
på bandelarna norr om Uddevalla, och jag vill dessutom, eftersom
herr Staxäng i går anhöll att få ett direkt besked på sin fråga, huruvida
rangordningen, såsom han uttryckte det, mellan olika elektrifieringsarbeten skall
rubbas, framhålla att det inte är meningen att linjen till Strömstad på något
sätt skall bli eftersatt, utan att det endast är fråga om en minskning av arbetstakten
på grund av kända omständigheter.

När det gäller elektrifieringen, vill jag vidare fästa kammarens uppmärksamhet
på att statsbanenätet i slutet av år 1945 till 39 % var elektrifierat. På
dessa linjer utfördes 84 % av trafiken medelst elektrisk drift, medan återstoden
eller 16 % huvudsakligen ombesörjdes genom ång- och rälsbussdrift. Sedan
nu pågående elektrifieringar slutförts, kommer elektrodriftens andel att ytterligare
ökas.

Jag vill bara med detta ha sagt, att sett ur driftsekonomisk synpunkt äro redan
de bandelar, som ha största betydelsen i detta sammanhang, elektrifierade.
Detta utesluter emellertid inte att en elektrifiering av de mera trafikstarka
återstående bandelarna skulle medföra vissa fördelar. I nuvarande läge har
man emellertid sagt sig, att elektrifieringen får stå i efterhand i förhållande
till exempelvis vattenfallsverkets äskanden. Utbyggandet av vattenkraften
är ju en nyckelinvestering, som betyder oerhört mycket för hela vårt ekonomiska
liv, och denna sak har alltså fått gå före elektrifieringen av järnvägarna, när
man nu har tvingats att göra en avvägning av det ena mot det andra.

Jag skulle också vilja säga några ord om de praktiska svårigheter, som
vi kunna stå inför när det gäller ett genomförande av elektrifieringen. Jag vill
ta upp den saken därför att det var någon i gårdagens debatt, som gjorde gällande,
att rysslandsavtalet måhända skulle ha direkt inverkat på vårt ställningstagande
i denna fråga.

Jag vill erinra om att järnvägsstyrelsen har förutsatt ett medelsbehov av
endast 10 miljoner kronor för vissa förberedande arbeten när det gäller elektrifieringen.
Av detta belopp belöpa sig ungfär 6 miljoner kronor på banförstärkningsarbeten,
vilka bestå i rälsbyten, banförstärkningar, kurvomläggningar
m. m. En av de trångaste sektorerna för närvarande är emellertid rälsproduktionen
— inte produktionen av elektrisk materiel, som man ju talat så mycket
om i anslutning härtill. Enligt de upplysningar, som industrikommissionen lämnat,
erfordras för statens järnvägars behov omkring 24 000 ton räls under år
1947. Domnarvets järnverk, som är ensam tillverkare av räls, kan emellertid
icke leverera mer än omkring 19 200 ton räls till statens järnvägar. Denna
kvantitet torde i sin helhet komma, att gå åt till ordinarie rälsbyten. Något
nämnvärt överskott kan därför icke påräknas för utläggande av räls vid dubbelspårsbyggnaderna.
I detta läge kan det näppeligen vara tänkbart att kunna
göra de rälsbyten, som erfordras i samband med nya elektrifieringar.

Allt tal om att rysslandsavtalet skulle ha påverkat vårt ställningstagande
i detta fall, är alltså fullständigt grundlöst. Det är möjligt att det kan vara
mer motiverat att resonera om något sådant om några år —■ det vet jag ingenting
om — men då befinna vi oss kanske å andra sidan inte i samma knapphetsläge
som för närvarande. Men att just nu göra gällande att r.ysslandsavtalet
skulle ha påverkat bl. a. ställningstagandet till elektrifieringen av järnvägarna
är alldeles oriktigt. Jag kan inom parentes nämna, att enligt upplysningar,
som jag liar fått, belöpa sig de beställningar, som man inom verkstadsindustrien
har åtagit sig i samband med rysslandsavtalet, endast till en halv
procent av hela produktionen. Vem som helst förstår, att dessa beställningar icke
kunna ha den överskuggande betydelse, som man stundom gör gällande.

Nr 3.

Lördagen den 18 januari 1947.

Vid remiss av statsverkspropositionen in. m. (Forts.)

Jag liar med dessa ord velat lämna några klarläggande upplysningar i anledning
av de direkta frågor, som i olika sammanhang ställts till mig när det
gäller statsverkspropositionen.

Herr Staxäng, som på begäran erhöll ordet för kort genmäle, anförde: Herr
talman! Det har under hand meddelats mig, att herr statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet här gjort gällande, att de siffror beträffande
den stora kostnadsökningen inom vårt vägväsende, som jag anfört, inte skulle
vara fullt korrekta. Jag vill därför, liksom jag gjorde i går, upplysa om att
jag hämtat mina siffror dels ur vägförstatligandekommitténs prognos, vilken
byggde på 1938/39 års kostnader, dels ur årets statsverksproposition. Och
dessa siffror visa att, inte för vägväsendet i dess helhet men beträffande kostnaderna
för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, årets statsverksproposition innebär
en sjudubbling av de utgifter utredningen förutspådde. Jag tror att kommunikationsministern
skall få en annan uppfattning om värdet av de siffror,
som jag anfört, när han får tillfälle att läsa mitt föregående anförande.

Jag har tyvärr inte hört allt vad herr statsrådet här yttrat beträffande
elektrifieringsarbetena. Jag vill emellertid i all korthet säga, att man kan väl
inte komma ifrån att handelsavtalet med Ryssland måste få en ganska besvärande
inverkan, när det gäller beställningar av material för de arbeten, som
planeras. Det gäller ju nu att på ett mycket tidigt stadium tillförsäkra sig
material.

Jag vet inte heller, om statsrådet gav mig något svar beträffande det, som
jag allra mest önskade få besked om, nämligen huruvida det skall bli någon
ny prövning av den tågordning, om jag så får säga, i vilken de arbeten, som nu
äro beslutade, skola komma till utförande.

Vidare yttrade

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Nilsson: Herr
talman! Om de siffror, som herr Staxäng här anförde, delvis bygga på en
prognos, då kan man endast fastslå att denna prognos dessvärre icke hållit.
Jag framhöll ju också i mitt anförande bland en råd olika orsaker till de kostnadsökningar,
som uppkommit beträffande väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
även den, att organisationen betydligt utbyggts, något som vägförstatligandekommittén
tydligen icke förutsett. Det är ju fakta, som icke äro oväsentliga
i detta sammanhang.

Nu kan jag inte hålla mitt anförande en gång till för att herr Staxäng
skall få vetskap om vad jag i detta med olika siffror sökte visa, men så mycket
kan jag säga herr Staxäng, att det inte kommer att bli någon ändring i tågordningen
beträffande linjen till Strömstad. Såsom jag framhöll i mitt förra
anförande, ha vi med de anslag, som redan nu äro tillgängliga, möjlighet att
påbörja vissa förstärknings- och tunnelarbeten på bandelarna norr om Uddevalla,
vilket ju kan utgöra en garanti för att inte denna linje, såsom herr
Staxäng i viss mån tycktes frukta, kommer att få stå tillbaka för andra
linjer.

Herr Staxäng erhöll på begäran ånyo ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! Jag ber att få tacka herr statsrådet för denna sista upplysning.
Att man på denna punkt har varit litet orolig, har berott på det
skrivsätt, som herr statsrådet har använt, när han i statsverkspropositionen
redovisat saken och i diskussionen rörande dessa bandelar t. o. m. blandat in
förräntningsprocenten. I övrigt vill jag bara beträffande kostnaderna för väg -

Lördagen den 18 januari 1947.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
och vattenbyggnadsstyrelsen säga, att det är ganska snabbt marscherat, när
kostnaderna för huvudorganisationen för en statlig verksamhet pa sju å atta
år ha sjudubblats.

Härefter yttrade:

Herr Olson i Göteborg: Herr talman! Om man frånräknar jordbrukarna, finns
det här i landet ett par tre hundra tusen enskilda företagare, vilkas antal visserligen
röstning&mässigt inte väger så tungt men vilkas produktiva insats för
vår folkförsörjning är av den allra största betydelse. Ser man pa folkhushållet
från varusidan, skulle man kunna säga, att dessa människor tillsammans
med jordbrukarna svara för en väsentlig del, för att inte säga för huvudparten
av den materiella produktion, som skall ge hela folket dess försörjning. Dessa
företagare representera alla tänkbara kategorier och storleksordningar. Till
dem höra småhandlare och hantverkare lika väl som grosshandlare och storföretagare
inom industri, samfärdsel, handel och bankväsen. De ha alla det
gemensamt, att deras välfärd är beroende av deras företagsamhets framgång
och av den avkastning deras verksamhet kan ge. Med denna avkastning skola
de inte endast bestrida sitt eget uppehälle, utan de skola också amortera sina
anläggningar. Den enklaste utrustning kostar pengar, som måste intjänas, och
det förslitna måste ersättas med nytt. Härtill måste rörelsens avkastning räcka
liksom till att ge täckning för de förluster, som stundom uppkomma, ty all
rörelse lämnar ju inte alltid vinst.

Jag anför detta för att visa, vilken stor principiell skillnad, som råder
mellan å ena sidan en löneinkomst och å andra sidan en företagsvinst, en skillnad
som borde föranleda särskild varsamhet bl. a. vid beskattningen av den
senare. Även om en löntagare kan få nöja sig med en begränsad inkomst och
t. o. m. kan få se densamma gå ned till noll vid arbetslöshet eller på grund
av andra olyckliga omständigheter, så kan han i alla fall aldrig komma under
noll, under det att en företagare under ogynnsamma förhållanden kan se sin
inkomst förbytas i förlust. Denna skillnad mellan lönens och vinstens begrepp
borde väcka eftertanke och hindra, att de i skatteavseende skäras över en kam.
Detta är enligt min uppfattning ett ämne, som hade varit förtjänt av något
utrymme i det tjocka skattebetänkande, som under finansministerns ordförandeskap
har kommit till. Och jag vill också, med anledning av vad herr Thapper
här nyss yttrat, säga att det kunde vara nyttigt även för honom att något
genomtänka dessa saker.

Denna stora kategori människor, som sålunda för sin utkomst äro hänvisade
till utfallet av en med olika risker förbunden företagsverksamhet och som ständigt
ha att räkna med ovisshet och bakslag men av vilkas skapande arbete samhällets
framåtskridande i högsta grad beror, höra icke till de omhuldade medborgargrupperna
i våra dagars Sverige. Hur skulle de också kunna göra det,
när det ligger i sakens natur, att det är de, som måste ta de första stötarna,
när det blir fråga om »att ge näringslivet en ny organisation för samhällets
omdaning i socialistisk riktning», som det heter i arbetarrörelsens efterkrigsprogram?
Vid förberedelserna för denna nya organisation ha dessa människor
i gemen utmålats såsom presumerade profitörer, som inte tänka på annat än
egen vinning och som därför förtjäna det öde, som väntar dem. Man får inte
förvåna sig, om hos dessa människor arbets- och initiativlusten stundom förkväves
i känslan av att vara varg i veum och att figurligt sett vara hänvisade
till att utöva sin gärning bakom taggtråd, när i alla fall den enskilda företagsamhetens
väsen förutsätter rörelsefrihet.

Herr talman! Jag liar ansett det berättigat att erinra härom i dagens remissdebatt.
då enligt det omfattande skatt ef örslag, som är avsett att komma

Nr 3.

Lördagen den 18 januari 1947.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
på kammarens bord innevarande riksdag, skruven ytterligare dragés åt för
dessa medborgargrupper, som sannerligen haft all anledning räkna med att
det skulle bli fråga om en skattelindring för alla. Detta är så mycket betänkligare
som denna åtgärd — som så många andra — måste befaras i sin tur
begränsa produktionen av reala nyttigheter och det just är på den tillräckliga
tillgången av dessa, som det i dagens läge kommer an. Man lär nämligen inte
kunna komma ifrån att tillgången på reala nyttigheter till sin huvuddel härrör
just från den enskilda företagsamheten. Man tar no g inte mycket fel om
man går ut ifrån att vårt folkhushåll den dag i dag är, trots statsdrivna verk
och alla statskontrollerade företag, till 70 eller 80 procent är hänvisat till den
enskilda företagsamheten. Härav borde följa som logisk slutsats att det, vare
sig man sympatiserar därmed eller inte, borde vara en samhällsuppgift att i
folkets intresse bereda denna verksamhet så gynnsamma betingelser som möjligt
och åtminstone inte lägga stenar i vägen för den.

Nu vet jag väl, att arbetarrörelsen i sitt efterkrigsprogram säger sig inte
vilja »kväva enskilda människors lust och förmåga att göra insatser i det
ekonomiska livet» och det socialdemokratiska partiprogrammet talar om att
»stärka en anda av företagsamhet--- som är en förutsättning för utveck lingen

av en livsviktig produktion». Men jag försäkrar: man måste vara mycket
okunnig om företagsamhetens förutsättningar, om man tror att vare sig
skattepolitiken, dirigeringslusten eller socialiseringshoten äro ägnade att stärka
en anda av företagsamhet i landet.

Företagsamhetens betingelser kunna sammanfattas i fyra punkter. Den första
är rörelsefrihet, som jag nyss har berört. Affärslivets egna lagar och begränsningar
äro så pass besvärande för verksamheten och så hindrande, att
ett nät av reglerande föreskrifter där ovanpå kan bli svårt hämmande. Den
andra förutsättningen är trygghet för oväntade statsingrepp och lagändringar,
kanske med för ett och annat företag stundom ödesdiger retroaktiv verkan.
Den punkten kan också uttryckas i ordet »förtroende» från statsmakternas
sida. Sedan komma de materiellt viktigaste förutsättningarna, nämligen vinstmöjlighet
i förhållande till risktagande, en av det ekonomiska livets oundgängliga
lagar. Ingen motsätter sig rimlig beskattning av vinsterna, men beskattningen
bör inte dikteras av direkt avoghet mot vinsten som sådan. Slutligen
hör till de materiella förutsättningarna tillgången på sparmedel och uppmuntrande
av de kapitalbildande krafterna.

Ja, om inte politiska teoretiker begripa, hur viktiga dessa förutsättningar
äro, så förstå företagarna det så mycket bättre, som erfara det på sin egen
kropp, och man tycker att företagarvärldens uppfattning därför borde skänkas
mer gehör i dessa frågor än som sker. Man tycker att en borgfred skulle
kunna slutas mellan staten och företagarvärlden kring de viktiga försörjningsuppgifter,
som den senare har sig ålagt att fylla. Ingen skulle vara tacksammare
än företagarna att komma ut ur det biåsväder, i vilket de oförskyllt råkat.

Om det enskilda företagarväsendet sålunda har till uppgift att svara för
varuförsörjningen i landet, vilken är grundvalen för välstånd och levnadsstandard,
så får man i nuvarande tider en extra allvarlig påminnelse om vikten
av att denna varuförsörjning upprätthålles på en hög nivå. Det ökade inflationstrycket,
som nu mer och mer framstår som en överhängande och allvarlig
fara, och den rådvillhet, som karakteriserar redovisningen av de åtgärder,
som stå till förfogande för mötandet av faran, erinra härom. »Den samhällsekonomiska
balansen är störd. Varumängden är för liten i förhållande till nominella
köpkraften», heter det i finansplanen. Målet för den ekonomiska politiken
formuleras därför av finansministern på det sättet, att i rådande knapphetsläge
den stigande nominella köpkraften måste begränsas eller efterfrågade

Lördagen den 18 januari 1947.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.
varor och tjänster ökas eller bådadera. Eu snabb överblick över tänkbara åtgärder
visar snart hur bundna i själva verket samhällsmaktens händer äro.

På efterfrågesidan av balansen, där begränsning skulle ske, finna vi till att
börja med att genom ett redan av riksdagen antaget omfattande utgiftsprogram,
som jag inte här behöver närmare gå in på, bär eu aktuell efterfrågan
skapats, som ställts utanför den samhällsekonomiska politik, som går ut på
att begränsa efterfrågan. Lönepolitiken har med finansledningens välsignelse
ävenledes tillåtits gå sina egna vägar, alldeles oberoende av alla strävanden
att begränsa den nominella köpkraften. Den av regering och majoritet bedrivna
skattepolitiken har — med stort socialt berättigande — haft till ögonmärke
att skona den nominella köpkraften och representerar salunda ytterligare ett
stort område, som är oåtkomligt för köpkraftsbegränsande åtgärder. Vi ha så
det frivilliga sparandet, som trots den flödande tillgången på penningar ingalunda
har ökats utan i stället har minskats. Detta sparande skulle annars också
vara en utväg att begränsa köpkraften. Kan man undra över den minskade
sparviljan, när ständigt nya skatter, hotande förmögenhetskonfiskationer och
låga räntor äro samhällets lön för sparandets offer! Det av inflationen. betingade,
alltför ringa budgetöverskottet kan jag förbigå, ehuru det hör in i
sammanhanget. Jag skall sluta med att konstatera, att såvitt det gäller efterfrågesidan
i den samhällsekonomiska balansen, så återstår det av den ekonomiska
politikens alla möjligheter inte stort annat än krigstidens förhatliga kvarlevor:
investeringskontroll, ransonering och priskontroll.

I detta läge måste ju balansens tillgångssida tilldra sig det allra största intresse.
»I längden kan balans endast vinnas genom en ökning av tillgången,
alltså genom ökad effektivitet i produktionen, vilket förutsätter nya investeringar»,
säger finansministern så riktigt. Men vad har han att. bjuda? Inte
ett ord om för produktionslivet främjande åtgärder, som i en dylik situation i
alla tider plägat vara en finansministers första omsorg. Finansministern yttrade
i det anförande, varmed han inledde debatten här i går, att det fanns en
arsenal av vapen när det gällde att möta inflationsfaran. Jag vill fullfölja den
bilden och säga. att några av dessa vapen har regeringen förbundit sig att inte
använda, andra vill regeringen inte använda och ännu andra vågar regeringen
inte använda. Men för att i alla fall markera rustningsberedskap skramlas det
med de få vapen som återstå: skärpt investeringskontroll, skärpt priskontroll,
ransonering o. d. När befrämjandet av produktionen genom en näringsvänlig
ekonomisk politik såsom vapen mot inflationen kommit så i skymundan, kan
man möjligen hänvisa till att det är brist pa material och brist på arbetskraft,
som vållat produktionssvårigheterna. Men har man rätt att slå sig till ro därmed?
Den enskilda företagsamheten har gjort underverk förr och skulle, måhända
så göra även nu, om den beskärdes det gynnsamma klimat, som jag i
det föregående åsyftat.

Med nu anförda utgångspunkter sammanfattar jag ännu eu gång: vi ha, vad
man än vill tycka om den saken, ett på enskild företagsamhet baserat ekonomiskt
system, av vars rätta fungerande folkets försörjning och delvis vårt penningvärde
är beroende. Kan man då inte betrakta som en hopplös eontradictio
in adjecto, att ett majoritetsparti och en regering, som framför andra vilja
gälla för att ta sig an de fattigare och de små i samhället, genom sin näringspolitik
i flera fall försvåra för näringslivet att tillhandahålla den kaka, varav
alla skola leva?

Till sist, herr talman, nödgas jag ge uttryck åt det bekymmer, som råder
i företagarledcn, över att näringspolitiken i landet till stor del handhas av
personer, som sakna ingående kännedom om företagandets invecklade och ömtåliga
mekanik. Bland folket spridas även synnerligen förgrovade och van -

Nr 3.

Lördagen den 18 januari 1947.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. in. (Forts.)
ställande föreställningar om innebörden av företagandet berörande fundamentala
data, saväl när det gäller det arbetande kapitalet som resultaträkningen.
Man kan tala om att en penningsäcksmentalitet är allmänt spridd och sannolikt
blir bestämmande för högst skickelsedigra politiska avgöranden. Att förlikna
företagskapitalet med alla dess variabla värden och de uppgifter, dessa
värden äro till för, vid en penningsäck måste ge en minst sagt vilseledande
föreställning om företagandets väsen och innehåll, vilken ingalunda kan vara
en lämplig utgångspunkt för förståelse från folkets breda massas sida för
en näringsvänlig politik.

Jag ber om ursäkt om det skulle uppfattas som respektlöshet, men jag kan
inte freda mig för känslan att finansministern själv liksom de flesta andra,
som inte ^praktiskt sysslat med företagar- och förvaltarverksamhet, inte är alldeles
opåverkad av penningsäcksmentaliteten. Ett oroande indicium i detta
stycke har jag funnit i en av herr Wigforss författad broschyr vid 1928 års
val, vilken jag ännu har i min ägo som ett kuriosum, där han låtit sina tankar
om kapitalet illustreras med bilden av en penningsäck och en därpå sittande
välmående figur.

I det nu framlagda skatteförslaget träder denna penningsäcksmentalitet särdeles
ohöljd i dagen. Detta förslags tillskyndare räkna med säkerhet rätt, när
de förutsätta, att det stora flertalet, som inte i första hand drabbas av de konfiskatoriska
skatterna, skola reagera tämligen likgiltigt, just därför att de för
det f,örsta ''n^''e ka någon, medkänsla till övers för den som äger en penningsäck
och för det andra inte finna det särskilt beklagligt eller anmärkningsvärt, om
han skulle nödgas stoppa ner handen i säcken och ta upp en handfull mynt för
att betala skatt. Dessa människor liksom kommittémajoriteten ha mycket litet
sinne för det arbetande kapitalets förmaga och möjligheter att ta på sig bördor
utan att knäcka ryggraden på själva företagandet, och de uppfatta till
synes inte den destruktiva innebörden i skatter, som i vissa fall omöjliggöra
sammanhållandet av företagsenheter, vilkas verksamhet dock ej är samhällsskadlig
— säkerligen tvärtom.

Under detta anförande hade herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr Ståhl: Herr talman! Det kanske först kan tillåtas mig att göra en kort
men inte helt oväsentlig randanmärkning till den polemik, som förekom här
i (går kväll mellan hans excellens herr statsministern och herr Ohlin rörande
gränsdragningen mellan socialdemokrater och kommunister. Statsministern
förklarade där, att det fanns en hel del väljare här i landet, som äro så politiskt
indifferenta, att de inte ha den gränsen klar, utan när de vilja främja en
radikal kurs så rösta de med kommunisterna i stället för med socialdemokraterna.
Jag skulle vilja säga till herr statsministern, att det kanske inte är så
konstigt att det förhåller sig så.

Eftersom fryksdalsvalet här upprepade gånger bär varit på tal och jag
själv kanske mer än de flesta andra hade tillfälle delta i den valstriden, måste
jag intyga -— och det kanske kan ha ett visst intresse för hans excellens herr
statsministern — att i de många diskussioner, där jag deltog, absolut inte
förekom något avståndstagande från socialdemokratiens sida gentemot kommunisterna.
Jag kan gå ett steg längre och säga, att trots att vi på vårt håll
upprepade gånger medvetet försökte provocera till en sådan gränsdragning
förekom den inte. När det förhåller sig så ute i landet — och det stämmer ju
ganska bra med vad herr Hagberg i Luleå omvittnade om det nära samarbetet
bl. a. i det kommunala arbetet — då rimmar det litet egendomligt med det be -

Lördagen den 18 januari 1947.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. in. (Forts.)
klagande, som statsministern här gjorde. Jag måste säga, att vi nog efter den
förklaring, som han avgav i går, motse att han nu sätter in sin statsministeriella
auktoritet på att få denna gränsdragning klar. För oss, som i första
rummet känna oss som demokrater, borde det väl ändå stå klart, att tuschstrecket
■— om jag får begagna ett ord med gammal hävd i svensk politik —■ skall
gå mellan diktaturpartier och demokratiska partier. Där krävs det, och det
intygas ju av vad statsministern sade, en verkligt allvarlig och djupgående
folkupplysning, som kanske framför allt Sveriges statsminister borde ha intresse
av att medverka till.

Jag begärde emellertid i första rummet ordet för att göra några reflexioner
i anslutning till statsrådet Mossbergs förklaring här i går angående Kjellbergsutredningen.
Man har ju inte någon annan möjlighet att i riksdagen få säga
någonting om detta, och det är ändå en sak, som går så många svenska medborgare
in på livet, att det är nödvändigt att göra en kommentar.

Jag vill då säga, att jag under inga förhållanden kan godtaga — och jag
tror att jag därvidlag har många, inte minst pressmän, bakom mig -—- statsrådet
Mossbergs förklaring, att eftersom — som han ungefär uttryckte det —
det här gällde att klarlägga den tyska propagandan i landet, hade det inte
funnits någon anledning att höra och ge uttryck åt svenska synpunkter. Excellensen
tlndén och jag ha tidigare bär i kammaren rätt många gånger diskuterat
metoderna för sådana utredningar. Vi ha inte kunnat bli ense, men på
denna punkt borde man väl ändå kunna vänta, att även excellensen Undén
skulle ställa sig betänksam till vad som har skett.

Enligt uttalanden från flera, som äro berörda och namngivna i denna utredning,
har det gått till så, att man publicerat vad tyskarna ha uppgivit om
de och de personerna och de och de tidningarna, men man har i en svensk
officiell utredning inte brytt sig om att före tryckandet höra vederbörande
svenskar och ta del av deras uppfattning. En sådan ensidighet måste på mig
göra intryck av en viss rättslöshet. Man kan naturligtvis säga, att det inte
leder till domstolsförfarande. Nej, men i det moderna samhället finns det andra
former av fällande dom, som kunna vara allvarligare än ett domstolsförfarande,
och detta måste under alla förhållanden sägas stå i bestämd motsättning
mot svensk rättssäkerhet.

Jag vågar säga detta så mycket hellre som jag hela tiden i min tidning förfäktat
en ståndpunkt, som är diametralt motsatt den som berörs i denna utredning.
Det får emellertid inte förekomma att man, som nu har skett, kastar
sig över dem som här ha angivits utan att de ha fått möjlighet att föra sin
talan.

Jag skulle _ i det sammanhanget också vilja säga ett ord om ensidigheten i
denna utredning. Det finns en massa detaljer som man där skulle kunna anmärka
på. Den vittnar i många stycken om ett omdöme som förvånar en. Det
skall jag emellertid lämna å sido, bl. a. därför att presidiet vill att debatten
snart skall avslutas.

Jag vill bara säga, att det i högsta grad förvånar, att en råd tidningar,
icke minst socialdemokratiska, som, enligt vad vi alla som på nära håll följde
diskussionen under kriget veta, visade samma höga grad av förståelse och tillmötesgående
gentemot tyskarna som de tidningar och personer som namngivits
i denna utredning, helt och hållet ha utelämnats i utredningen. Detta
har, mina damer och herrar, givit anledning till att vi nu fält bevittna att do,
tidningar, som stodo på samma sida i de avgörande ögonblicken, men som inte
råka vara namngivna i denna utredning, som rättshaverister kasta sig över
do tidningar och personer, som äro namngivna i utredningen. Man gör som en
trollkarl, man säger simsalabim, rollerna vändas och man förvandlar vitt till

Nr 3.

Lördagen den 18 januari 1947.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
svart. Det är detta som man omöjligen kan undgå att reagera mot. Den praxis
beträffande officiella utredningar i sådana grannlaga saker som dessa som
inletts i och med den s. k. Kjellbergska utredningen kan omöjligen opåtalt
få fortsätta, ty då leder den till en icke formell men väl faktisk rättslöshet.

I anslutning till utredningen vill jag påpeka, att man vid diskussionen i
dessa saker icke bör glömma bort att det dock var så, herr talman, att dessa
tidningar och dessa personer, varom nu är fråga, enligt vad vi då fingo veta
handlade i överensstämmelse med den svenska statsledningens vilja. Men detta
har ju utredningen icke haft anledning att komma in på. Observera att vi som
drevo en helt motsatt åsikt, ungefär den, som nu står högst i kurs, fingo finna
oss i att våra tidningar blevo konfiskerade och drogos in utan rättegång. Vi
mottogo reprimander och bannbullor vid tillfälle efter tillfälle, medan de tidningar
och personer som nu brännmärkas då voro lojala och i många fall utmålade
som mönster för vad en svensk tidning och en svensk medborgare skulle
visa för uppträdande. Därför måste jag säga, att det nu bör vara för en gång
klarlagt, i ljuset av det historiska perspektiv vi ha efter dessa få år, att det
icke var lydnaden mot statsledningen utan den andliga försvarsviljan, den
andliga motståndsviljan som tjänade landet även under dessa år. Det är väsentligt
att detta klargöres så att ansvaret fördelas på ett riktigt och rimligt
sätt, en värdering alltså som är helt motsatt den som kom till uttryck under
kriget.

Då vi tala om utredningar skall jag i all korthet be att få taga upp den
fråga som berördes i en interpellationsdebatt i kammaren den 19 juli i fjol.
Jag interpellerade vid det tillfället den dåvarande statsministern om en informationsfråga.
Statsminister Hansson dementerade då icke uppgiften att det
sedan december 1945 föreligger en utredning verkställd, så vitt jag är rätt
underrättad av dåvarande överbefälhavaren general Thörnell, rörande vår försvarsberedskap
år 1940. Jag vill påminna excellensen Erlander härom, ty han
torde knappast spontant kunna erinra sig detta tillfälle. Han hade ju icke anledning
att aktivt deltaga i den debatten, vilket utrikesminister Undén däremot
gjorde. Dåvarande statsministern ställde under den debatten i utsikt, att denna
utredning skulle komma att publiceras före utgången av år 1946. Jag tillåter
mig nu efterlysa anledningen till att denna utredning fortfarande hemlighålles.
Jag kan inte förstå att ett sådant hemlighållande fyller någon som
helst uppgift.

Jag skall ej här ta upp historien med vitböckerna, som visar en långrandighet
i utgivningen som är obegriplig. Men jag måste begära besked, varför
denna utredning ej publiceras. Vi ha diskuterat de schweiziska förhållandena
i detta sammanhang. Jag kan då nämna, att man där i dagarna utgivit en ny
officiell utredning rörande den schweiziska presspolitiken under kriget, vilken
utredning, så vitt jag förstår, fyller alla de fordringar både beträffande
snabbhet i utgivningen och i objektivitet som man kan ställa på en utredning
rörande sådana förhållanden. Varför skall det vara så omöjligt att få
till stånd något liknande här i landet? Man undrar om det är en slump eller
ett led i ett slags politisk taktik av någon högre skola, som man inte begriper.

Jag skall också be att som en parentes få säga ett par ord till statsministern
eftersom han just nu sitter här inne. Det rör en fråga, som jag tjatat om tidigare
och som jag nu ytterligare vill påminna om. Det gäller remissförfarandet.
Det är, herr statsminister, fortfarande oefterrättligt när det gäller kommunernas
och andra instansers möjligheter att avgiva genomtänkta och vederhäftiga
remissutlåtanden. Nu vet excellensen Erlander, att remisstiden för
det stora skatteförslaget blivit förläng-d från den 15 januari till den 1 februari i
år. Men jag frågar: kan det väntas att man ute i kommunerna, där tjänstemän

Lördagen den 18 januari 1947.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen in. m. (Forts.)
och förtroendemän ha sina löpande och stora arbeten att sköta, under en sådan
här kort tidrymd kan få möjlighet att sätta sig in i ett ärende, som ändock
är av så djupt ingripande natur som detta, icke minst, herr statsminister, för
kommunerna, ty även de måste ju tänka på sitt skatteunderlag. Jag skall ej
fortsätta kritiken av detta förslag utan sluta med en energisk hemställan till
regeringschefen att behjärta denna sak så som han behjärtar tanken på avskaffandet
av höstriksdagen.

Till sist ett ord om bedömningsnämnden. Jag har berört den tidigare, och
jag har tillåtit mig karakterisera den som en utväxt på konstitutionen, en
osund utväxt som så snart som möjligt, bör bortopereras. Nu konstatera vi till
vår glädje, att nämnden själv med en viss tvekan kommit till samma slutsats.
Nämnden ifrågasätter åtminstone sin hädanfärd, men den gör det en smula
halvhjärtat. Den tänker sig tre olika alternativ. Jag föreställer mig att statsrådet
Mossberg gärna känner frestelsen att behålla bedömningsnämnden åtminstone
så pass lång tid, att den hinner ta ställning till materialet i den
Hasselrotska utredningen, vilket som känt är överlämnat till bedömningsnämnden.
Det gäller de för nazism misstänkta poliserna och rör ett hundratal
av de från början 700 fall som voro behandlade. Jag vill då fråga regeringen,
om det icke vore riktigare, bättre och ur alla synpunkter värdigare att låta
de polisbefäl vi ha — de äro ju ansvariga tjänste- och ämbetsmän — ta ställning
till detta. De handla ju under ämbetsmannaansvar. Det är ändå den enda
svenska ordningen i den vägen som vi ha, och den är i överensstämmelse med
svensk konstitutionell praxis. Om man resolut tar steget ut på sådant sätt, då
kan man också tillmötesgå bedömningsnämndens framställning enligt alternativ
I och låta den hädanfara när som helst.

Jag tror, herr talman, att om regeringen tillmötesgår nämnden enligt alternativ
I skall den få vila i frid, och det är, tror jag, lyckligast både för den
själv och för den svenska statsmakten.

Herr Sveningsson: Herr talman! Jag skall för min del icke gå in för att
göra några reflexioner beträffande vad som i denna remissdebatt varit de stora
och centrala frågorna, den ekonomiska utvecklingen, faran för fortsatt inflation
eller de risker som det skatteförslag som nu föreligger i utredningen och som
skall komma att föreläggas årets riksdag skulle, om det bifalles av riksdagen,
kunna föra med sig. Jag vill endast med några ord beröra ett par frågor som
för övrigt redan berörts i denna debatt ■—- en av dessa helt nyligen — nämligen
den nuvarande utvecklingen på vägväsendets område. Jag anser att även
om denna fråga varit nyligen berörd är det en sak som ingiver oss så allvarliga
bekymmer att det kan vara anledning att här säga något utöver vad
som redan är sagt.

I årets statsverks proposition relateras under sjätte huvudtiteln de framställningar
som gjorts från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen till Kungl. Maj :t beträffande
utvecklingen av vägväsendet under 1930-talet. Man framhåller från
väg- och vattenbyggnadsstyrelsens sida att trafiken på vägarna ökade mycket
starkt i slutet av 1930-talet under åren före krisen. Men icke ens då blev det
någon nämnvärd förbättring av de allmänna vägarna. Under dessa sista år på
1930-talet kom det in ganska betydande summor i bilskattemedel. Men dessa
belopp användes i viss mån till ökat underhåll av vägarna men även till en
del anslag vartill tidigare icke använts automobilskattemcdel. Man konstaterar
att takten i vägförbättringarna i förhållande till trafiken icke ens kunde hållas
i slutet av 1930-talet. Sedan dess har eftersläpningen med förbättringen
av de allmänna vägarna blivit allt större och större. Under krisåren kunde ingen
återhämtning ske. Då hade man andra bekymmer och annat att tänka på. Men

Nr 3.

Lördagen den 18 januari 1947.

Vid remiss av statsverkspropositionen in. m. (Forts.)
nu veta vi — man har redan talat därom — i vilken situation vi befinna oss
på detta område. Trafiken har efter kriget ökats i mycket hastig takt, och den
är nu uppe vid ungefär samma nivå som 1939. Motorfordonen öka i storlek,
då tillåtna hjultrycket höjdes vid förra årets riksdag från 2 000 kg till 2 500
kg. Nu är situationen den att även om på många vägar vägbanan åtminstone
vissa tider på året håller för detta höga hjultryck äro dock icke broarna i ett
sådant skick att man för den sakens skull kan släppa in denna tunga trafik.
Ja, även statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet har nyligen
framhållit för kammaren att också han med bekymmer ser på läget på detta
område. Jag hälsar för min del med tillfredsställelse att han också har den uppfattningen.
Men nu är det ändå många som fråga sig huru utvecklingen skall
bli i fortsättningen, ty det kan ju icke få fortsätta så här. Vi äro klart medvetna
om de stora svårigheter, som överallt göra sig gällande för närvarande —
jag tänker närmast på bristen på arbetskraft. Men nog anser jag för min del
att en förbättring och förstärkning av de allmänna vägarna i många fall är en
så angelägen sak att arbetstillstånd i viss mån böra beviljas, så att en viss del
av den tillgängliga arbetskraften kan avdelas för dessa uppgifter. Det förhåller
sig ju också så att vid vägbyggnader ute på landsbygden kommer en del arbetskraft
från den egna bygden fram, en arbetskraft som eljest ej kommer den
allmänna arbetsmarknaden till godo. Då säger man att en större investering
när det gäller vägarna ökar risken för fortsatt inflation. Är det så, ansluter
jag mig till den uppfattning som herr Pehrsson-Bramstorp gav uttryck åt i
gårdagens debatt att här bör det bli en annan fördelning mellan anslagen till
vägar och till byggnadsverksamheten. Det kan inte få fortgå på ett sådant sätt,
när det finns ett aktuellt behov av bygdevägar för 125 miljoner kronor i år
efter verkställd undersökning. Det är endast upptaget ett anslag på 3,5 miljoner,
och det blir kanske inte ens utfört arbete för det beloppet. Det är icke
bara grundförbättringar och nybyggnader av allmänna vägar som blivit efter
i utvecklingen, utan även underhållet skötes, så långt jag kan finna av den
erfarenhet jag har från mitt eget län och även från andra län, på ett synnerligen
bristfälligt sätt. Under den gångna hösten ha vägarna där i mitt län varit
i ett alldeles uruselt skick, åtminstone de större vägarna. Överrevisorerna i
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ha också den ena gången efter den andra
framhållit att slitlagren ute på vägarna alltmer och mer hålla på att försvinna
och att bärlagren på många ställen framträda, vilket förhållande överrevisorerna
framhålla måste på allvar uppmärksammas. Man är nog ganska allmänt
av den uppfattningen, som också här redan givits uttryck åt, att arbetet i de
statliga vägförvaltningarna icke fungerar på ett tillfredsställande sätt. Statsdriften
har på detta område såväl som på många andra områden icke slagit så
väl ut. Jag vill stryka under den rekommendation som herr Staxäng gjorde
här att när det gäller andra utredningar i syfte att utvidga statsdriften bör
man studera resultatet av de statliga vägförvaltningarnas arbete.

Vi se i årets .statsverksproposition hur administrationen och organisationen
beträffande vägväsendet växer ut medan samtidigt arbetet och utvecklingen ute
på det stora arbetsfältet står stilla. I den statliga vägförvaltningen har det,
när det gäller samarbetet mellan de centrala organen — vägförvaltningarna i
länen — och de lokala organen i bygderna blivit en mycket stelbent byråkratism,
en pappersexercis utan like.

I anslutning till vad jag här har sagt och som ett gott stiid för detta vill
jag icke underlåta citera och till kammarens protokoll foga ett uttalande och
ett omdöme i dessa frågor — enligt ett referat för några dagar sedan i Göteborgsposten
— av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län och av landshövdingen
i detta län Malte Jacobsson. Jag förmodar att det efter detta icke är

Lördagen den 18 januari 1947.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
så lätt som tidigare att säga att kritiken av vägväsendet vilar på osaklig grund.
Det heter där: »Vi kommer genast att skriva till den centrala vägmyndigheten,
till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, och begära att den omedelbart utan
någon förlialning vidtar de åtgärder, som behövs för att broar och färjor i länet
skall tillåta ett hjultryck av 2 500 kg. Det är en enligt min mening mycket
olycklig politik, som nu förs, med strängt begränsade arbetstillstånd och anslag
för vägar och broar, ty genom den blir trafiken i hög grad lidande, såvida
lagar och förordningar skola följas. Vägnätets och trafikens betydelse får inte
underskattas på det sätt, som nu sker.» I början av detta år har ett sammanträde
hållits i Göteborgs och Bohus län, närmare bestämt i Stenungsund, där
man tillsatte en kommitté av olika intressenter, som skulle uträtta någonting
för att få en förbättring till stånd. Denna, kommitté har gjort en uppvaktning
på länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län och vid detta tillfälle har enligt
samma tidningsreferat landshövding Jacobsson förklarat sig »förstå betydelsen
av att trafiken kunde upprätthållas i full utsträckning på länets vägar, inklusive
broar och färjor. Han hade därvid knappast ord starka nog för kritik
av de anslagsbeviljande myndigheterna. Dessa utanordna miljonbelopp åt olika
håll men har hittills trots enträgna framställningar lämnat alldeles för litet
till vägbyggen och underhåll. Landshövdingen var överens med de kommitterade
om att på detta område gjordes intet för att följa med utvecklingen.»

Kommitterade säga sig vidare av det ingående samtalet inte kunnat »få annan
uppfattning än att även länsstyrelsen befarar att en skandal är nära på
detta område. Vägarna har aldrig varit så uruselt skötta som sedan vägväsendet
förstatligades.»

I ett annat referat i samma tidning dagen efter, den 9 januari 1947, säges
det: »Länsstyrelsen i Göteborg lär i sin skrivelse till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
påpeka, att snabba åtgärder äro nödvändiga. Om icke de begärda
åtgärderna vidtagas med den snabbhet, som krävs, avsäger sig länsstyrelsen
allt ansvar för utvecklingen och för den skandal, som hotar att segla upp inom
väg- och trafikväsendet.»

Jag tycker, att dessa uttalanden från länsstyrelsen och från landshövding
Jacobsson äro klara uttryck för den uppfattning, som råder bland allmänheten
ute i landet om just dessa frågor.

Den andra fråga, som jag med några ord skall beröra, är också en fråga
som här tidigare har varit berörd, både i denna remissdebatt och vid andra
tillfällen, nämligen frågan om jordbrukets rationalisering. Innan dess vill jag
emellertid understryka kravet om att ekonomisk likställighet med andra yrkesgrupper
på landsbygden så snart som möjligt åstadkommes för jordbruket
och jordbrukarna. Vi kunna inte från jordbrukets sida godtaga att priserna på
förnödenheter, som vi behöva köpa, stiga medan priserna på våra produkter
inte följa med i denna utveckling.

När det nu gäller den proposition, som från regeringens sida har förebådats
angående jordbrukets rationalisering, eller som det heter »riktlinjerna för den
framtida jordbrukspolitiken», så är det rätt och riktigt att folket ute på landsbygden
känner oro och bekymmer inför genomförandet av denna reform. Men
den oro och det bekymmer, som man känner ute på landsbygden, blev inte
mindre genom den propaganda, som fördes av ett par partier — jag tänker
närmast pa folkpartiet och bondeförbundet — i den senaste valrörelsen. Efter
vad som där förekom var det med en viss förvåning jag i går lyssnade till herr
von Heland i första kammaren, som uttalade det önskemålet att jordbruksministern,
när han framlägger propositionen, måtte bygga på den majoritetsförslaget
från tjugosjumannakommittén. I valrörelsen fingo vi höra att det var
många, många fel och brister även med det förslaget. Ja, det var kanske inte

Andra kammarens protokoll 1047. Nr .3. 3

Nr 3.

Lördagen den IS januari <947.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
enbart lyckligt att tjugosjumannakommittén avlämnade detta betänkande vid
en sådan tidpunkt, att det lag så nära till hands att ta upp det till debatt i valrörelsen.
Det gav anledning till en felaktigt inriktad propaganda, som i mycket
hög grad bidragit till att öka i stället för att minska missförstånden på
jordbrukets framtidsväg.

När man nu studerar det förslag, som tjugusjumannakommittén har framlagt
och på vilket väl förmodligen jordbruksministern kommer att bygga sin
proposition, så har man anledning att på en hel del punkter vara tveksam och
betänksam. När det talas om denna bortrationalisering av 100 000 småbrukare
— det må vara detta antal eller en annan siffra, som man rör sig med, antalet
är väl överhuvud taget inte på något sätt fastställt — när man talar om denna
stora bortrationalisering bör man även ta hänsyn till den utveckling som är rådande
och som har varit rådande under de senaste åren. Ute i skogsbygderna
i småbrukarbygderna sker för närvarande en bortrationalisering av jordbrukare
under fullständigt frivilliga former i mycket hastig takt. Den ene jordbrukaren
efter den andre försvinner från jordbrukaryrket, redan innan staten har börjat
medverka därtill. Samtidigt som man talar om denna framtida bortrationalisering
borde man visa fram de medel, varmed dessa tusen och åter tusen jordbrukare,
som nu frivilligt försvinna, skola hållas kvar vid jordbrukaryrket.
Man måste också inse faran i en för långt gående frivillig och oordnad flykt
från jordbrukaryrket. Något måste uträttas för att hejda denna flyktingström.

Ja, landsbygdens folk emotser med stor spänning och kanske en del oro de
reformer om Aulka det har kungjorts att de skola genomföras vid denna riksdag.
För min del är jag litet betänksam, när det gäller den föreslagna organisationen
som skall sköta detta rationaliseringsarbete. Utredningskommittén
har, då den lagt upp en stor plan för rationaliseringen av landets jordbruk,
även lyckats framlägga ett tilltalande förslag när det gäller denna rationaliseringsverksamhets
topporganisation. Jag godtar för min del och tycker det är
mycket tilltalande, att man där slår samman egnahemsstyrelsens verksamhet
med detta nya arbete och lägger allt detta under den nuvarande lantbruksstyrelsen.
Men denna möjlighet till rationalisering och centralisering har inte
sträckt sig till de lokala organen ute i länen. Jag kan inte tänka mig att det
kan bli ett gott och lyckligt resultat, om man \rid sidan av de nuvarande hushållningssällskapen
skapar nya statliga organ, dessa lantbruksnämnder, som
skola sköta rationaliseringsarbetet.

När nu även hushållningssällskapens omorganisation efter en lång väntetid
skall tas upp vid årets riksdag, tycker jag dessa båda frågor borde tas
upp i ett sammanhang, och jag vill rikta en vädjan till statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet, som är närvarande i kammaren, att han om det
är möjligt försöker komma fram till en sådan organisation av detta arbete,
att det bara blir ett organ ute i länen.

För min del tycker jag, att om man bygger vidare på det principbeslut om
hushållningssällskapens omorganisation, som fattades 1944, så bör här finnas
vissa möjligheter att lägga även detta rationaliseringsarbete under hushållningssällskapen.
Ja, det bör finnas möjligheter att här få ett organ, som kan
sköta jordbrukets gemensamma framtida angelägenheter.

Det var, herr talman, bara dessa synpunkter jag ville framföra.

Herr Mårtensson: Herr talman! Då man lyssnat på denna debatt, har man
fått det intrycket att det råder enighet om att prisstegringen måste bekämpas
på ett så kraftigt sätt som möjligt. Men frågan är efter vilka linjer och
med vilka medel som kampen mot prisstegringen skall föras. Hittills synes
det i stort sett ha varit på det sättet, att alla åtgärder, som ha förordats av

Lördagen den 18 januari 1947.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
regeringen i detta syfte, ha underkänts av de borgerliga kritikerna, och samtidigt
har den borgerliga pressen i rafflande rubriker förklarat, att det finns
överflöd av vissa varor här i landet och att det ransoneringssystem som fortfarande
upprätthållas är fullkomligt överflödigt. Under de sista månaderna
har den borgerliga pressen närmast dagligen förklarat att inflationsfaran är
överhängande, men att regeringen ingenting gör för att hejda denna fara.

Det kan finnas anledning att i detta sammanhang ställa frågan om denna
propaganda från de borgerliga bidrager till att begränsa efterfrågan på varor
och härmed hejda inflationsfaran. För mig förefaller det som om denna propaganda
skulle ha motsatt verkan och bidraga till att öka efterfrågan på varor
och därmed bidraga till prisstegringen.

De borgerliga ha i stort sett endast förordat en åtgärd för att åstadkomma
en stramare hållning emot prisstegringen, och detta förslag har sjHtat till gemensamma
överläggningar vid en s. k. rundabordskonferens. Syftet med denna
konferens skulle väl i första hand vara att söka få arbetarna att avstå från
kraven på löneökningar. Jag är för min del fullt medveten om att långt gående
lönestegringar kunna komma att verka oförmånligt på prisnivån, men å
andra sidan finns det nog utrymme för måttliga löneförbättringar även för
arbetarna utan att dessa löneförbättringar behöva medföra någon nämnvärd
pressning av prisnivån. När det har talats om löneförbättringar för arbetarna,
så kan det enligt min uppfattning inte bortses ifrån att det redan har beslutats
omfattande löneförbättringar för stora tjänstemannagrupper såväl i
allmän som enskild tjänst. Med hänsyn till dessa förhållanden kan jag inte
underlåta att ställa frågan: finns det möjlighet att i detta läge och under
dessa förhållanden motsätta sig en löneförbättring för de stora arbetargrupperna?
Skulle inte ett sådant ställningstagande från arbetarna uppfattas som
om statsmakterna ville försöka uppdela löntagarna här i landet i två grupper,
varav den ena gruppen skall gynnas och den andra gruppen skall missgynnas?
Jag tror för min del att en sådan politik skulle vara skadlig.

Det lämpligaste medlet mot prisstegringen är enligt min uppfattning en
kraftig priskontroll och en väl avvägd investeringsverksamhet, men en begränsning
av investeringarna måste företagas på ett sådant sätt, att inte vissa
landsdelar och vissa orter bli utsatta för alltför stora olägenheter. Det finns
nämligen orter här i landet, som inte ha haft och inte ha någon nämnvärd
känning av högkonjunktur, åtminstone inte på så sätt att de i någon större
utsträckning erhållit några nya företag och några nya arbetsmöjligheter inom
respektive orter. Vi ha fortfarande en hel del kommuner i norra och mellersta
Bohuslän, som trots högkonjunkturen fortsätter den tillbakagång, som redan
började på 30-talet. Dessa kommuner äro allt fortfarande i stort behov av
hjälp i form av nya investeringar och i form av bättre kommunikationsleder.
Jag har den övertygelsen, att om inte erforderliga åtgärder vidtagas kan det
verkligen befaras, att en del av dessa kommuner komma att utsättas för ganska
omfattande svårigheter, för att inte säga för katastrofer.

Jag skall inte uppehålla mig vid många siffror, men om man tar del av
befolkningsutvecklingen inom de s. k. stenkommunerna i Bohuslän sedan 1930-talet, så verkar läget helt enkelt bekymmersamt. Den 1 januari 1930 uppgick
folkmängden i Stångenäs, Sotenäs, Kville, Tanums och Vette härader till sammanlagt
el 3.i,) personer. Den 1 januari 191(1 utgjorde folkmängden inom
samma områden -10 560 personer. Minskningen uppgår således till 10 795.
Enligt befolkningsuppgifterna för 1940 har folkmängden för dessa områden
minskat med ytterligare 75G personer. Här har sålunda under tiden 1930—•
1940 förekommit en folkminskning i dessa härader av sammanlagt 11 551
personer.

Nr 3.

Lördagen den 18 januari 1947.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Och, herr talman, om man tar del av uppgifterna även på ett annat område,
verkar denna bild ännu mera skrämmande. Inom samma kommuner utgjorde
nämligen antalet understödstagare 1930 2 129 personer och den 1 januari 1946
2 264. Här har således, samtidigt som folkmängden har minskat med mellan
20 och 25 procent, antalet understödstagare ökat med 135 personer. Dessa
förhållanden ge belägg för att det är befolkningen inom de livskraftiga åldrarna
som har utflyttat, medan de äldre personerna ha blivit kvar. Det är
knappast erforderligt med några djupsinnigare utredningar för att konstatera
att denna utveckling inte kan få fortgå, om en katastrof för dessa kommuner
skall kunna undvikas.

Vad som i första hand är erforderligt inom dessa områden är, som jag förut
sade, nya företag, som ge ökade arbetsmöjligheter. Det behövs bättre kommunikationer.
Det har sedan många år tillbaka varit ett önskemål att järnvägslinjerna
i norra och mellersta Bohuslän skulle elektrifieras. Förra årets riksdag
beslutade om elektrifiering av dessa järnvägslinjer. Detta beslut mottogs
med entusiasm av befolkningen i dessa områden, som däri såg det första steget
för att rycka upp orten och för att underlätta för näringslivet att förlägga en
del nya företag inom dessa eftersatta kommuner.

Det bör därför, herr talman, inte förvåna någon att regeringens förslag om
att stoppa elektrifieringen av dessa järnvägslinjer har förorsakat förstämning
inom hela norra och mellersta Bohuslän. Jag kan inte underlåta att säga, att
en sådan begränsning av investeringsverksamheten, som här har föreslagits,
inte är till gagn utan snarare till skada, och jag vågar uttala den förhoppningen,
att statsmakterna efter ytterligare prövning av dessa frågor skola
fatta sådana beslut och intaga en sådan ståndpunkt, att det beslut som riksdagen
tidigare fattat i denna fråga i största möjliga utsträckning kommer att
fullföljas.

Jag vill med anledning av de uttalanden som statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
har gjort i denna fråga, såväl här i kammaren i
dag som tidigare, uttala den förhoppningen att det skall finnas möjlighet att
lösa denna fråga på ett för samtliga parter något så när tillfredsställande
sätt.

.Herr Svedman: Herr talman! En av antikens mest berömda tänkare lär ha
sagt: Det är statsmännens plikt att se händelserna i deras första begynnelse,
visa framsynthet och varsko folket. Just detta att kunna se händelserna i
deras begynnelse och vidtaga sådana åtgärder, att händelserna i sina konsekvenser
och sin utveckling icke innebära faror, ja kanske katastrofer för
folken, det är statsmannaskarpsinne.

Tyvärr hade världen inga statsmän av de mått och den makt, som den grekiske
filosofen tydligen avsåg, när han yttrade de citerade orden, under decenniet
som närmast föregick det andra världskriget, ty sällan har väl en
historisk händelse kastat en så stark skugga framför, sig som det gjorde, och
sällan har väl ett verkligt ingripande i tid kunnat förhindra så mycket av
olyckor som då.

Det kan vara av intresse att se om och i vad mån i den föreliggande statsverkspropositionen
och i trontalet vid riksdagens öppnande någon sådan där
händelse i sin begynnelse, som jag nyss talade om, återfinnes, vilken kan vittna
om statsmannaomdöme och statsmannaframsynthet. I trontalet heter det:
»Inkomstökningen för statsverket har trots stigande utgifter medfört ett väsentligt
överskott i budgeten. Detta vittnar om en stark ökning av nationalinkomsten
i penningar Täknat.» Detta uttryck »i penningar räknat» är rätta

Lördagen den 18 januari 1947.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen ni. m. (Forts.)
ordet i detta sammanhang- och av en viss uppseendeväckande innebörd. Vidare
heter det: »Det kan befaras, att tillgången på varor icke ökats i samma grad.
Risk föreligger sålunda för en prisstegring, vars avvärjande kräver gemensamma
ansträngningar.» Ja, ingenting är att invända mot detta uttalande,
men måhända är det tillåtet att ge uttryck åt en liten undran. I fortsättningen
utlovas förslag, syftande till en förbättrad bostadsförsörjning. Men hur skall
detta kunna ske, när man samtidigt vill begränsa bostadsbyggandet för att möta
inflation och vi dessutom ha lovat att under de närmaste åren leverera till
annan makt utrustning för husbyggnader och tillverkning av byggnadsmaterial
för 90 miljoner kronor.

Det program, som framlagts i statsverkspropositionen för inflationens bekämpande,
upptar, såsom tidigare i debatten påpekats, skärpt priskontroll, inVesteringskontroll,
importregleringar, beskattning samt uppmaning till sparande.
Ingenting är att säga om detta program annat än att det är ofullständigt
och att den lucka, som finns däri, är av allra största betydelse. Man
nämner icke inkomsterna, man talar icke om lönerna. Denna underlåtenhet
skulle kunna jämföras med det förbållandet att en arkitekt, när han gör upp
ritningarna till en vacker byggnad, glömmer tyngdlagen. Det blir nämligen icke
en verklig kamp mot inflationen, om man icke även tar hänsyn till inkomsterna
och till lönerna. Ty vad är inflation? Jo, det är spänningen mellan varor och
pengar. Det hjälper icke att man bar aldrig så mycket pengar, om inga varor
finnas att köpa för dem. Vad hjälper det att jag bär händerna fulla med sedlar,
om det ingenting finns att köpa! Den tilltagande penningdyrkan kan
komma att ta sig sådana uttryck, som innebära en verklig fara för vårt folk.
Det svenska folket är numera organiserat till ungefär 90 procent. Dessa organisationers
uppgift är i 99 fall av 100 att se till att medlemmarna få ökade
inkomster och bättre ekonomisk ställning överhuvud taget. Ofta betyder den
press, som dessa organisationer genom sin styrka utöva på staten och den enskilde
arbetsgivaren och andra, mera än det rättfärdiga i de framställda anspråken.
När man besinnar vilka framgångar dessa ekonomiska sammanslutningar
haft och komma att få och samtidigt betänker, att penningen ingenting
annat är än en anvisning på de varor, nyttigheter och tjänster, som finnas i den
allmänna marknaden, förstår var och en vart det kan leda, därest icke produktionen
hålles i jämn takt med inkomstökningen, för så vitt man nu på allvar
vill bekämpa denna för vårt folk så oroande fara. Med den erfarenhet vi
ha av inflationer i främmande länder efter förra världskrigets slut är det ingen
orimlig tanke att vägen till ett folks utarmning och till statens bankrutt
går över sedelbuntarnas mångfald. Detta förhållande har finansministern fått
ögonen öppna för. Han skriver nämligen i statsverkspropositionen, att »välståndet
består i de nyttiga tingen och tjänsterna. Bara genom att öka dem kan
man höja välståndet. I intet ekonomiskt system kan ett folk höja sin levnadsstandard
bara genom att bereda sig -högre inkomst i pengar». Detta är en klar
sanning uttryckt i koncentrerad form.

Det förhåller sig emellertid med en inflation som med en eldsvåda. Skall man
med framgång kunna bekämpa elden, måste man ingripa i tid, innan den fått
tillräcklig spridning och flammorna nått för högt. Annars är det fåfängt att
tro på framgång med släckningsarbetet, och lika vanskligt är det att tro på
framgång, när inflationen så att säga hunnit sätta sina klor i samhällets ekonomiska
kött.

Den penningdyrkan, som jag nyss talade om, har en moralisk sida. Målet
att nå ökat välstånd och höjd levnadsstandard vinkar man med i den politiska
kampen, men tyvärr framkallar det försök till genviiger av moraliskt undermåliga
individer, som genom dynamitinbrott, rånmord och förskingringar

Nr 3.

Lördagen den 18 januari 1947.

Vid remiss av statsverkspropositionen in. in. (Forts.)
o. s. v. vilja snabbare än andra nå det maktens mål, som heter människors
välstånd, och vad däri inbegripes, som kan fås för pengar.

Då vi resonera om landets ekonomi, måste vi givetvis hålla i minnet, att inkomster
och utgifter måste balansera. Den som lever över sina inkomster och
sina tillgångar undgår icke att en vacker dag bli försatt i konkurs. Detsamma
gäller staten, låt vara att den genom vissa medel kan skjuta upp tidpunkten
för sin bankrutt.

Intet annat land i världen har en i förhållande till sin befolknings storlek
så omfattande och alltjämt ansvällande förvaltningsapparat som Sverige. Om
man går igenom statsverkspropositionen skall man finna, att krav i huvudtitel
efter huvudtitel framställas på nya tjänster och på nya ämbeten. Erfarenheten
visar — även utanför vårt land — att under en radikal politik växer
statsfunktionalismen och de statsanställdas antal i ökat tempo. Under den
franska folkfrontsregeringen 1936—38 — alltså under Léon Blums konseljpresidenttid
— tillkommo icke mindre än 300 000 nya statsfuktionärer samtidigt
som statsfinanserna närmade sig kaos. När Léon Blum för några veckor
sedan åter kom till makten, var en av hans första åtgärder att stryka ned
antalet av Frankrikes statsanställda med 50 000. Det är emellertid ingalunda
en lika lätt sak att stryka ned som att öka på. Demokratien är till sitt väsen
dynamisk. Den hittar på nya uppgifter och fyller sina behov och krav med
ständig självtillväxt. Man måste verkligen kunna se händelserna i deras begynnelse
för att reformera på byråkratiens stora fält. Enligt min mening har
man kommit långt in på en farlig väg, då det gäller administrationsapparaten.
Länsstyrelserna, vilkas arbetsbörda ökat synnerligen starkt under de senare
åren och nu senast genom folkbokföringen och källskatten, bo över allt
trångt och ha ont om folk. En rättegångsreform i vardande kommer att ta
avsevärt större personal i anspråk än man från början tänkt sig. Sjukhusen
ge icke tillräckliga utrymmen åt dem som söka inträde och hjälp; detta gäller
framför allt sinnessjukhusen. Jag skulle kunna fortsätta undan för undan med
exempel, men jag vill icke trötta kammaren; känd sak är emellertid så god
som vittnad. En vacker dag eller om ett eller annat år kommer det att föreligga
en undervisningsreform, som kräver nya lokaler och ökad personal. De
223 kommittéer, som överlevde årsskiftet, komma säkerligen att avsätta spår
i form av en ökning av vår redan så starkt ansvällda förvaltningsapparat. I
dag meddelas i tidningarna, att vi ha att emotse ett nytt ämbetsverk, arbetsmarknadsstyrelsen,
med en generaldirektör som chef och en överdirektör närmast
honom samt sju byråchefer. Ur justitiekanslersämbetet skall utbrytas
något, som betecknas RÅ, riksåklagare, och man talar om en SO, en socialvårdsombudsman,
och en AO, en anstaltsombudsman, vid sidan av de redan
existerande JO och MO. Jag har med dessa exempel velat belysa i vilken enligt
min uppfattning avskräckande grad vår förvaltningsapparat de senare
åren vuxit och till synes alltjämt kommer att växa. Jag skulle tro att om
samtliga ämbetsverk här i landet tillfrågades, om de äro nöjda med utrymmet

1 sina lokaler och med den personal, som de ha till sitt förfogande, knappast
något skulle svara ett oreserverat ja.

I de statliga kristidsinstitutionerna är antalet anställda för närvarande cirka

2 300. Den som tar de flesta människorna i anspråk , är handelskommissionen
med 116, medan priskontrollnämnden sysselsätter 197 personer, bränslekommissionen
247, industrikommissionen 232, livsmedelskommissionen 332_ och
arbetsmarknadskommissionen 450. Den klart ledande är utlänningskommissionen,
vars personal uppgår till 514 personer. Vi må väl hoppas, att den tidpunkt
icke kommer att inträda, när utlänningskommissionens personal är talrikare
än de utlänningar, som kommissionen har att ta hand om.

Lördagen den 18 januari 1947.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Vidare finnas inom kristidsstyrelserna omkring 1 100 personer så att totalsumman
uppgår till cirka 3 400. Antalet rum, som de centrala institutionerna
disponera i Stockholm, uppskattas till 1 500. Enligt, en icke dementerad tidningsuppgift
i höstas tog livsmedelskommissionen i anspråk 216 rum och 27
kök. -— Med den ansvällning, som dessa institutioner förete, är det icke underligt
att det blir ont om bostäder icke bara här i Stockholm utan jämväl ute i
landet.

Efter den 1 december 1946 har priskontrollen över hela landet effektiviserats.
I Stockholm har det blivit ett fast anställt prisombud i varje stadsdel,
och varje ombud har fått ett underombud. Dessförinnan hade Stockholpa
endast ett prisombud.

Med vad jag nu anfört och sökt belysa sammanhänger en fråga, som för
oss svenskar efter var jag tror är ganska karakteristisk. Vi ha alltför mycken
tro på lagstiftningens betydelse. Paragrafernas mångfald får ersätta
hänsynen till fostran av folkandan. Härom året antog riksdagen en hembiträdeslag,
detta naturligtvis i förhoppning om och i syfte att avhjälpa bristen
på hembiträden. I vad mån detta lyckats behöver jag icke närmare ingå på.
Samma år, det vill säga 1944, antog riksdagen en ny lag om aktiebolag. Denna
lag innehåller 228 paragrafer. Åtskilliga av dessa paragrafer äro av det
innehåll och den form, att tränade jurister förklarat, sig ha svårt att begripa
dem. Redan i fjol höstas, alltså innan lagen trätt i kraft, var den föremål
för vissa smärre ändringar. Och i dagarna har ett av våra större bokförlag
annonserat, att aktiebolagslagen är under utsändning i bokhandeln; den innehåller
850 sidor. Kan man begära att var och en, som bär ansvaret för ett
bolags skötsel, skall läsa igenom och känna till innehållet i dessa 850 sidor?
Svensk författningssamling har växt till hela berg, och nya lagar och förordningar
skrivas. Det krävs också tjänstemän och funktionärer för att fylla
ut och ge liv åt dessa lagar och förordningar. Är det då underligt att det blir
brist på folk i produktionen för de nödvändiga och nyttiga varorna och tjänsterna
här i landet?

Skatterna skulle, anser man, kunna vara ett instrument med vilket man i
viss mån behärskade inflationen. Ja, kanske det, men de kunna också vara
ett instrument, som verkar i motsatt riktning. Den polske författaren Tadeusz
Norwid berättar i sin bok »Europa skvallrar» att han känner till ett fall, där
en av skatter pressad fabrikant i smyg betalade strejkagitatorer. Mannen förklarade,
att han av lättförståeliga skäl icke ville slå igen sin fabrik, men att,
han var tacksam för strejk, ty hans rörelse gick med förlust.

Det gäller som sagt att se händelserna i deras begynnelse och att icke med
bestörtning hoppa upp som gubben i lådan, när man ser konsekvenserna av
sina handlingar och följden av att man icke i tid vidtagit de åtgärder, som
varit ägnade att hindra en farlig utveckling. Vidare är sparandet ett medel
mot inflation, säger man. Ja, men skall man uppmuntra sparandet måste man
väl ändå garantera ett någorlunda bevarat penningvärde. Tendensen har under
de senaste 50 åren gått mot ett försämrat penningvärde detta särskilt under
de senaste decennierna. Om en man i sin ungdom satt in 1000 kronor på
sin sparbanksbok och i dag vill öka sin förmögenhet med samma realkapital,
som de tusen kronorna motsvarade för 50 år sedan, skulle jag tror att han
skulle behöva sätta in 3 500 kronor. Om några år kanske denna summa blir
dubbelt så stor, vad veta vi i dag om de ovissa tider, som ligga framför oss?

Penningar i statens hand äro alltid odryga. Samtidigt med att staten sänder
ut expeditioner till friimmande länder för att undersöka möjligheterna till import
av arbetskraft till ett näringsliv, som jag skulle tro kan taga emot inemot
100 000 arbetare i den dag som är, utbetalas ganska avsevärda belopp i arbets -

Nr 3.

Lördagen den 18 januari 1947.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
löshetsunderstöd. Departementschefen har höjt anslaget till bidrag till erkända
arbetslöshetskassor från den summa av 6 miljoner kronor, som utgår för innevarande
budgetår, till 8 miljoner kronor för nästa budgetår.

Den 5 december yttrade handelsministern på ett möte med Nationalekonomiska
föreningen, att svensk industri måste kunna konkurrera ute i världen.
Ja, detta är lika sant som det är sagt. Men framtidsperspektivet för konkurrensen
skulle möjligen kunna belysas av den statsman som hade förmågan att se
även denna sak, d. v. s. vår konkurrensförmåga på världsmarknaden, i sin begynnelse.

När kriget var slut, tillsattes en stor efterkrigsplaneringskommitté med
uppgift att vidtaga åtgärder för att möta den befarade arbetslösheten. Motsatsen
inträffade: i stället för arbetslöshet blev det brist på arbetskraft. Det
är icke min mening att säga något ont om misstaget och felbedömningen. Och
säkert är, att den tid kommer, då den nuvarande bristen på arbetskraft, d. v. s.
den nuvarande högkonjunkturen, kommer att efterföljas och avlösas av en tid
med arbetslöshet d. v. s. lågkonjunktur. Mycket beror givetvis på hur den fred,
som vi alla hoppas på, kommer att utformas, särskilt hur tillståndet i Centraleuropa
kommer att gestalta sig. Kommer Centraleuropa någorlunda på fötter
igen, kommer ju detta att utveckla en industriell verksamhet, som kommer att
sätta klara spår efter sig på världsmarknaden och lätta bristen på världsmarknadens
varor och nyttigheter.

Men så kommer en annan faktor: Sovjetryssland med sina obegränsade råvarutillgångar,
sin efter kriget förvärvade tekniska expertis och icke minst
sin disciplinerade arbetskraft. Det kommer som en ny faktor i den konkurrens
på världsmarknaden, som handelsministern sade, att vi måste vara med om.
Vi ha själva i någon mån hjälpt till att påskynda den tidpunkt, då Ryssland är
färdigt att konkurrera med oss på världsmarknaden. Här kanske den allvarligaste
händelsen i sin begynnelse möter oss.

Det är att hoppas, herr talman, att våra ledare inse och bedöma vårt läge
rätt och visa den framsynthet, varom den gamle grekiske filosofen talade.
Sedan kunna de också fullfölja hans tankegång och varsko folket icke minst
om det faktum, att vägen till välstånd går icke genom pretentioner utan genom
prestationer.

Herr Nilsson i Kristinehamn: Herr talman! Jag begärde ordet för trettio
timmar sedan. Det skulle vara ganska meningslöst, sedan så många ord fallit
i denna debatt, att i dess helhet hålla det anförande som jag tänkt hålla. Jag
nöjer mig därför — vilket jag tror bereder kammaren enbart tillfredsställelse
—- med några kommentarer till ett par saker, som särskilt varit föremål för
behandling i denna debatt.

Jag har sedan ganska länge varit intresserad av skattefrågor. Sedan jag
placerades i bevillningsutskottet har jag också haft anledning att ganska ingående
syssla med dessa spörsmål. I flera år under kriget var frågan om hur
vi skulle kunna rättvist fördela skattebördorna ett tema, som ofta återkom i
debatterna här i kamrarna. Själv hade jag tillfälle att 1943 väcka en motion,
där jag visade på, hur skattebörden hade växt för en viss grupp av skattedragare,
nämligen ensamstående inkomsttagare med mycket små inkomster.
Jag visade, att en ungkarl, som hade en inkomst på 3 000 kronor, hade fått sin
skattebörda ökad från 299 kronor i runt tal 1939 till 523 kronor år 1942. Jag
hemställde i motionen, att riksdagen borde undersöka, vilka vägar som funnes
att lätta denna börda, som ju måste förefalla envar ganska orimlig. Riksdagen
fann, att det finge bli de sittande skatteutredningarnas angelägenhet att så
småningom försöka komma med ett förslag till en förbättring.

Lördagen den 18 januari 1947.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen in. m. (Forts.)

Jag liar ansett mig böra erinra om detta, när vi nu diskutera skattefrågorna.
Det är nämligen så att skatteberedningen liksom de andra skatteutredningarna,
som vi ha i arbete, familjebeskattningssakkunniga, kommunalskattesakkunniga
o. s. v., haft som utgångspunkt att göra en omfördelning av skattebördorna, som
skulle åstadkomma, en skatteskärpa, som stode i korrespondens till bärkraften
på olika håll. Nu ha vi fått ett förslag från skatteberedningen. Vad inträffar
då? Jo, i månader har ute i landet i pressen och ifrån talarstolarna pågått en
intensiv skattedebatt. Men denna debatt har ej rört sig om spörsmålet huruvida
det har lyckats skatteberedningen att åstadkomma en rättvisare fördelning
av skattebördorna, utan debatten har uteslutande rört sig om det oerhört
svåra läge, som de allra bäst situerade komme att försättas i, om den nya ordningen
för statsbeskattningen genomföres. Det har varit en klagan i det oändliga,
en klagan som borde ha kunnat röra många till medlidande med de mycket
förmögna och de mycket stora inkomsttagarna. Och denna klagan har fortsatt
här i riksdagen under denna remissdebatt.

Mina damer och herrar! Jag har i min hand ett dokument, som i dessa dagar
bör vara av ganska stort intresse. Det är en skattetabell för beräkning
av preliminär A-skatt för 1947. Herrarna och damerna komma att få denna
tabell tillsammans med skattsedeln. Enligt vederbörande författning skall den
delas ut i dag; den kommer i morgon eller någon annan dag, föreställer jag
mig. Här gives för en gångs skull en klar sammanfattning av hur skattebördan
på inkomsttagare ligger till i detta land för ögonblicket.

Den tabell som jag har i min hand avser ortsgrupp III och är alltså icke
aktuell för alla. Den är beräknad efter en kommunal utdebitering, alltså sammanlagd
utdebitering av kommunal- och landstingsskatt, på tretton kronor. Det
är kanske för mycket i en del komuner, men det är så många samhällen där
den är tillämplig.

Vad visar tabellen? Jo, att redan vid en inkomst av 60 kronor per månad
skall en ogift skattebetalare erlägga två kronor i skatt. Om vederbörande är gift,
slipper han undan med en krona. Jag kan gå längre ned och gör ett ganska stort
hopp. Den som är lycklig nog att ha 200 kronor i månaden i inkomst och tar
sig fram på détta, skall betala en skatt på 32 kronor per månad, om han är ungkarl.
Har han två barn att försörja, skall han betala en skatt på 12 kronor.
Om jag går till ett inkomstläge som är något så när normalt, låt oss säga 400
kronor i månaden, så skall den ogifte betala 84 kronor i skatt, under det den
som har två barn slipper undan med 51 kronor.

Nu vet jag mycket väl, att det finnes föreskrifter om existensminimum, enligt
vilka föreskrifter de som ha mycket små inkomster kunna, om de lägga in
ansökan, noggrant specificerad med uppgift om levnadsvanor o. s._ v., befrias
från att erlägga källskatt. Men, ärade kammarledamöter, är det i själva verket
icke något ganska märkligt, att vi i skattedebattema i våra dagars _ Sverige
glömma av, att det finnes inkomsttagare, som skola försörja en familj på 200
kronor i månaden och vara skyldiga att i minutiöst dokumenterade och av myndigheterna
godkända framställningar visa sitt nödläge innan de kunna bli befriade
från skatt? Detta förhållande menar jag bör ses i samband med gnisslet
och klagomålen från de bättre situerade.

Vi kunna titta i slutet av skattetabellen. Den sträcker sig mycket långt, men
.iag kan stanna vid en inkomst av 1 240 kronor per månad. Där betalar ungkarlen
358 kronor i skatt, och har man två barn slipper man undan med 285
kronor i skatt. Jag föreställer mig, att envar bör kunna utan nämnvärd svårighet
bilda sig en uppfattning om var bördan är tyngst, där uppe eller där
nere i denna skattetabell.

Nu vet jag mycket väl, att det icke huvudsakligen är inkomstskatten som är

Nr 3.

Lördagen den 18 januari 1947.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
föremål för behandling i denna skattedebatt. Men jag har velat anföra- dessa
siffror för att ställa i belysning vad finansministern i går erinrade om, nämligen
att om det förhåller sig så som herr Ohlin försäkrat, att statsinkomsterna
för närvarande flöda så rikligt, att det icke är erforderligt med skattehöjning
enligt skatteberedningens förslag på de stora inkomsterna, de stora förmögenheterna
och bolagsinkomsterna, så behövas dessa pengar så oändligt väl för att
bereda en ytterligare lättnad för de skattebetalare, som icke ha något annat än
mycket små inkomster att leva av och som på dessa inkomster måste betala
skatt som tages ut till sista öret.

Det talas ju om sparviljan som skulle komma att drabbas så oerhört av vad
vi komma att besluta i skattefrågorna. Tro icke kammarens ledamöter, att önskan
att spara kan vara till finnandes i alla inkomstlägen, fastän möjligheterna
att realisera denna önskan för ögonblicket äro begränsade till de högre inkomstskikten?
Sparande är egentligen ett ord som borde ha en annan innebörd än
det i själva verket har. Jag ser gärna, när jag använder ordet spara, att däri
ligger ett element även av uppoffring. Jag finner det icke vara sparande, om
en människa får pengar över, därför att vederbörande icke trots de mest ivriga
försök lyckats göra av med sina inkomster. Sparandet är för mig ett mödosamt
och uppoffrande försök att genom att avstå från utgifter för dagen småningom
samla sig en slant att falla tillbaka på. Denna sparvilja stimuleras i oerhört
hög grad av en skatteordning, som gör det möjligt även för de små inkomsttagarna
att påbörja en sådan sparverksamhet.

När nu denna skatteberednings kritiker i sin vånda och sin nöd tillgripa
det gamla argumentet, att det icke är de egna ekonomiska intressena man bråkar
om, utan det är sajnhällets intresse, att vederbörande få ha sina inkomster
och förmögenheter i fred, tycker jag att det är på sin plats med en erinran om
att det också måste vara samhällets intresse i allra högsta grad att främja den
sparsamhet i botten som jag nyss talat om.

Det sades av herr Ohlin och har vid flera tillfällen sagts i pressen, att vi
i varje fall böra iakttaga vanlig demokratisk hyfs och ordning, när vi genomföra
vår skattereform. Han menade med detta, att eftersom denna fråga icke tillräckligt
beaktats vid valrörelsen 1946 så hade vi icke rätt att gefiomföra dessa
planer, innan vi hade hört folket ånyo i val. Jag skulle önska fråga herr Ohlin:
vad tror man att man kan vinna med en skattedebatt i en valrörelse av den typ
som vi haft de två sista månaderna? Menar man, att det skall lyckas herr
Ohlin som ledande representant för de högsta skattebetalarnas och de stora förmögenhetsägarnas
politiska intressen att övertyga de små skattebetalarna, som
ha att betala skatt enligt den skattetabell jag citerat, att de böra taga på sig
en del av de rikes bördor? Menar man detta? Jag tror icke, att man är så optimistisk
att man gör det. Däremot tror jag, att man menar, att det skall vara
möjligt att genom utnyttjandet av den väldiga makt, som den borgerliga pressen
besitter, och genom utnyttjande av de resurser som givas i den politiska propagandan
förleda betydande folkgrupper i detta land att rösta mot sina egna
solklara intressen.

Detta sista alternativ är val det man spekulerar i. Men jag får verkligen
Härtill säga, att jag finner det icke vara en första rangens angelägenhet för
demokratien att öppna sådana möjligheter för den vilseledande politiska propagandan.

I det sammanhanget skall jag taga mig friheten att Säga ett par ord med
anledning av ett intermezzo, som inträffade här i natt. Det gäller det där flygbladet
och de beskyllningar herr Skoglund gjorde på direkt uppdrag av lierr
Ohlin, såvitt jag fattade det blixtsnabba händelseförloppet. Han gjorde gällande,
att i det propagandamaterial, som från socialdemokratiskt håll sänts till

Lördagen den 18 januari 1947.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
valmännen, hade icke talats om kvarlatenskapsskatten. Pa sista sidan i detta
flygblad står ordagrant följande: »När större förmögenheter gå i arv, uttages
en skatt på kvarlåtenskapen, vilken skatt beräknas öka statens inkomst med
40 miljoner kronor». Och med fet stil avslutas flygbladet med följande:
»Socialdemokraterna vilja lägga större bördor på de kapitalstarka för att kunna
vara så mycket säkrare i stånd att verkligen genomföra sänkta skatter för de
många.» Det bör icke råda någon oklarhet om vad socialdemokraterna mena i
detta avseende. Att herr Skoglund icke observerade detta i går sammanhänger
förmodligen med att han i hastigheten såg sig nödsakad att redogöra för innehållet
i ett flygblad som han icke hade läst. Med detta skall jag lämna kapitlet
om skatterna. Jag tillåter mig emellertid att med några få ord beröra ett
annat spörsmål.

Här talades under gårdagen harda ord om arbetarpressens framfart i sin
propaganda, och herr Ohlin gjorde gällande att arbetarpressen och socialdemokraterna
hade försimplat den politiska debatten här i landet på sistone. Herr
Skoglund drog ett exempel på hur regeringen har farit oaktsamt fram med en
chefredaktör i Göteborg, som är behandlad i den s. k. Kjellbergska utredningen.
Det hade nämligen antytts uti denna utredning, att tyska legationen skulle
ha varit i förbindelse med denne borgerlige chefredaktör och gjort honom vissa
erbjudanden, men det framgick inte klart att erbjudandena hade avböjts. Herr
Skoglund var, såvitt jag fattade honom rätt, mycket indignerad över det
ogrannlaga sätt, varpå man här gått till väga. Men i går stöd i den borgerliga
pressen i det här landet uppslagen på flera spalter en artikel om att herr
Wigforss skulle komma att ställas under åtal! I Dagens Nyheter löd den
korta rubriken över två spalter ungefär på följande sätt: herr Wigforss åtalas.
Vi förstodo allesammans att det gällde frågorna om hans mantalsskrivning,
hans bosättningsort och hans taxeringar m. m. Andra tidningar ha emellertid
senare undersökt vad som verkligen har förekommit, och det har därvid
meddelats från taxeringsintendenten i Göteborg, att det hela beror på ett missförstånd.
Taxeringsintendenten säger, att i alla skatteärenden bär °det hittills
varit vanligt att inga namn blottas eller offentlighet ges åt någonting
förrän målen äro avgjorda. Vad är det som har föranlett den folkpartistiska
pressen i det här landet — ty meddelandena emanera ursprungligen ifrån en
folkpartitidning i Eskilstuna — att ställa herr Wigforss utanför en journalistisk
kutym som har gällt här i landet? År inte det ett led i^den systematiska
nedsvärtning av finansministern och regeringen som har pågått här ganska
länge? Om emot denna trafik så småningom arbetarrörelsens folk reagerar
och t. o. in. tar sig ton i reaktionen, så finner jag det inte vara särskilt anmärkningsvärt.
Herr Ohlin kan ju draga sig tillbaka till sin kammare och
grubbla över den psykologiska gåta, som möjligen kan möta vid utredandet av
frågan, huruvida det kan finnas något samband mellan den borgerliga pressens
uppträdande på sistone och den hårdare ton i. agitationen och i den offentliga
verksamheten som man ifrån socialdemokratiskt håll har nödgats använda
sig av. Jag tror att ett sådant sammanhang ligger i öppen dag för alla,
som i detta avseende vilja göra sig mödan att försöka förstå andra.

Jag har i övrigt, herr talman, ingenting annat att tillägga än en stilla reflexion
till vad herr Ohlin yttrade i går på förmiddagen om socialiseringen.
Herr Ohlin sade, att den hade kommit av sig. De starka socialiseringsattacker,
som gjordes i riksdagen för ett par år sedan, ha nu kommit av sig, försäkrade
herr Ohlin, och socialdemokraterna ha själva kommit underfund med att
socialisering i praktiken inte iir så rasande lätt att ge sig in på. Det är mycket
förklarligt att herr Ohlin undrar, vad det har blivit av den våldsamma
socialiseringsdiskussion, som pågick bär för något ar sedan, men jag ber att

Nr 3.

Lördagen den 18 januari 1947.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
få fästa uppmärksamheten vid att det var herr Ohlin själv och PHM-itema
omkring honom som gjorde socialiseringsfrågan till den stora fråga som den
var i den offentliga debatten för något år sedan. På vårt håll hade vi all möda
i världen^att försöka lugna herrarna och göra klart att det för oss gällde
begränsade åtgärder i noggrant avgränsade fall och icke var fråga om den
stora socialiseringsaktion, som man ifrån det borgerliga hållet gjorde gällande
att avsikten var. Men jag vill påpeka, att även om socialiseringen i dag i
den offentliga debatten icke har den aktualitet som den hade för något år sedan,
så verkar på företagsamheten hotet av en eventuell socialisering eller ett
statsingripande mycket förmånligt för det svenska folket. Inom skoindustrien
ha pågått, som vi veta., rationaliseringsåtgärder av mycket stor omfattning,
där företagarna själva medgivit, att det är fråga om åtgärder, som ha vidtagits
inför hotet av en socialisering av skoindustrien. Jag känner till ett kraftaktiebolag
i det bär landet, som distribuerar elektrisk energi till ett flertal mellansvenska
städer, som nyligen .skickade en skrivelse till åtminstone en av
dessa städer och meddelade, att bolaget komme att lämna staden rabatt på de
strömpriser, som den i kontrakt förbundit sig att betala till bolaget, rabatter
som för den stadens vidkommande uppgå till omkring 70 000 kronor om året..
Kraftaktiebolaget i fråga är hyggligt nog att tala om, att detta gör man därför
att man önskar anpassa sina taxor till statens vattenfallsverks taxor. Sammanhanget
mellan denna åtgärd och den statliga verksamheten på kraftförsörjningens
område ligger ganska klart för var och en som kan läsa mellan
raderna i en sådan skrivelse.

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! Jag skall söka tillmötesgå vad
jag t.ror är herr talmannens önskan, nämligen att inte taga upp någon längre
debatt, Flera talare bär i dag, kanske även i går, gjorde emellertid vissa uttalanden,
som jag anser icke böra få stå helt oemotsagda. Det var herr Fast,
herr Thapper och herr Mårtensson, m. fl.

Dessa talare sökte göra troligt, att det väsentliga syftet på borgerligt håll,
när man ville förorda en rundabordskonferens, var att hindra lönestegringar,
och när man ville hindra dessa lönestegringar, vore det en direkt attack emot
arbetarnas strävan att höja sin levnadsstandard. Det sades vidare, att när
statstjänstemannen hade fått sin löneförhöjning fastställd av riksdagen, gick
det ju inte att vägra även den öppna marknadens lönearbetare att komma i motsvarande
läge. Det skulle ju vara, som herr Mårtensson sade, att direkt gynna
en viss grupp, under det att en annan skulle missgynnas. Tillåt mig säga, att
det är en förenkling av dagens situation och en feltolkning, som inte bör få stå
kvar.

Vad är det som har skett i fråga om statstjänstemännen? Jo, det var ju så,
att arbetsmarknadens lönearbetare hade uppnått vad ''man kallade återställd
reallön, kanske i en del fall något mera. Jag håller mig i det hänseendet till
fackföreningsrörelsens tidskrift, som jag tycker har en mycket klargörande
tabell, där det lämnas en redogörelse för detta. Det huvudsakliga syftet med
1946 års stora löneförbättringar på den öppna marknaden var väl, att man ville
försöka återställa reallönen från 1938 och i vissa fall också komma något
över denna. Sedan har det under 1946 skett löneökningar med inte så få procent
•— jag skall inte försöka precisera dem. Därtill kommer ju nu den ändring
i ramavtalet, som är överenskommen. Inte annat än jag kan erinra mig
var det väl så, när riksdagen fattade beslut om statstjänarnas löner, att man
ville söka lyfta upp statstjänarna, som då, efter vad man ansåg, lågo efter,
så att de skulle komma ungefär i jämbredd med de andra löntagarna. Det blev
väl också på det sättet, att de lägre lönegrupperna inom statstjänarna fingo

Lördagen den 18 januari 1947.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen in, m. (Forts.)
något mera än reallönen återställd, under det att de högre statstjänstemännen
inte fingo det. Om vi i det läget skulle säga, att nu skall en miljon eller kanske
mera av lönearbetarna ha sin avlöning rätt väsentligt höjd, med den motiveringen
att riksdagen har godkänt löneförhöjning för statstjänarna, då är det
enligt min uppfattning att sätta karusellen i gång igen och alltså i det fallet
åstadkomma alldeles motsatsen till vad jag har fattat att regeringen strävar
efter, nämligen att hindra att dessa lönerörelser taga ny fart.

Med detta vill jag ingalunda säga, att det inte är önskvärt att de stora
arbetargrupperna här i landet icke skulle få en så god levnadsstandard som
möjligt. Det måste ju vara en fördel för hela nationen att människorna, om
nationalinkomsten tillåter det och om vi ha tillräckliga produktionsökningar,
komma upp till så goda levnadsförhållanden som möjligt. Jag skulle vilja tilllägga,
att dummare är jag inte som jordbrukare än jag inser fördelen av att
det finns en väl avlönad industriarbetarbefolkning, som bär råd att köpa och
ordentligt betala jordbrukets produkter. Men om det här bara är fråga om att
öka inkomsten i pengar och vi inte ha tillräckligt med varor och nyttigheter
att erbjuda för de pengarna, då kan jag inte förstå annat än att då kunna vi
råka in i en ännu mera ohållbar situation. Det var datta jag framhöll och som
jag fortfarande understryker. Skall man nu gå till en överläggning, måste inte bara
representanter för de politiska partierna och representanter för det ekonomiska
livet deltaga utan också de stora parterna på arbetsmarknaden. Vi måste, som
mycket riktigt finansministern yttrade här i går kväll, se till att alla grupper
få vara med och bära sin de! av de uppoffringar, som det här kan bli fråga
om. Jag skall, herr talman, nöja mig med detta tillrättaläggande.

Herr Nilsson i Kristinehamn framförde åtskilligt som kunde vara värt att
vid ett annat tillfälle ägna tid åt men som det kanske inte är riktigt att taga
upp just nu. Han var ledsen på vissa tidningar,'' som han ansåg hade burit
sig illa åt. Han talade alldeles särskilt om de elakheter, vilka begåtts emot
finansministern genom att eu folkpartistisk tidning i går skulle ha slagit upp
en olämplig rubrik. Det kanske inte tillkommer mig att svara för tidningarna.
Jag hör inte till dem som på något sätt ha sökt utnyttja vad som har framkommit
angående herr Wigforss’ skatteförhållanden eller tillvitat honom att
han skulle vara en person som inte vore hederlig — detta vare mig alldeles
främmande. Men verkliga förhållandet, herr Nilsson, är väl att den uppmärksamhet,
som har ägnats finansministerns kontroverser med skattemyndigheterna,
delvis beror på vad jag måste kalla en beklaglig och förhastad handling
från finansministerns egen sida, när han använde sig av radion för sin förklaring.
Det bleve väl lite trångt i etern om alla, vilka ha något att göra upp med
skattemyndigheterna, skulle anhålla hos Radiotjänst att få framföra det den
vägen. Det hade varit riktigare och klokare om det aldrig skett. Jag är säker
på att finansministern själv numera också har samma uppfattning.

Jag har med detta, herr talman, sagt vad jag velat andraga.

Herr Pchrsson-lJramstorp: Herr talman! Det kan inte falla mig in att hålla
något längre anförande, när debatten pågått så länge, men jag skulle till herr
Nilsson i Kristinehamn vilja säga, att mot de jämförelser som han gjorde rörande
beskattningssystemet och de förändringar, som föreligga i det nya förslaget,
har från det parti jag representerar ingen erinran gjorts. Jag vill rätta
till detta, eftersom man här så gärna talar om oppositionen. Jag vill inte stå för
en opposition som inte kan försvaras ur sakliga synpunkter.

Då man vidare har sagt, att oppositionen i viss män går emot förbättrade
löner för industriarbetarna, så är det inte heller riktigt ifrån våra synpunkter.
Vi ha bara sagt, att man skall försöka balansera hela systemet på det sättet, att

Nr 3.

Lördagen den 18 januari 1947.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
det inte skall vara möjligt att inom vissa områden driva upp vad jag skulle
vilja kalla för oskäliga löner. Med oskäliga löner menar jag. att om vissa
grupper skola ha oerhört mycket högre betalt för det arbete de utföra än andra,
så är det ju dessa andra grupper som bli belastade på grund av att de skola
betala för denna produktion, som blir dyr i sin helhet. Jag pekade därvid särskilt
på byggnadsverksamheten. Det kan ju ingen förneka att arbetskraften
där är mycket bra betald, kanske orimligt betald ur vissa gruppers synpunkter.
Deras produktion blir dyr. inte minst för dem som skola betala hyra för sina
lägenheter, vilka åtminstone vad Stockholm beträffar äro relativt smått tilltagna,
När den ekonomiska utvecklingen är på det sättet, då menar jag, att
skall man försöka få balans i det hela, får man avväga de olika gruppernas
anspråk och intressen emot varandra.

Sedan skall jag inte alls lägga mig i debatten om kommunismen och socialdemokratien.
Jag skulle bara till hans excellens statsministern vilja säga, att
när statsministern säger att socialdemokraterna representera arbetarklassen,
så är det en felaktig definition, ty till arbetarklassen höra vi ju allihop, inte
minst den grupp jag företräder. Det finns väl inte många som utföra ett intensivare
arbete än jordbrukarna. Jag förstår att statsministern menar lönearbetare
och räknar endast dem till arbetarklassen, men det gör inte jag, ty äro vi
arbetare äro vi det allihop, antingen vi arbeta för lön eller inte. Yi ha många
jordbrukare, som arbeta för lön, men även de som ha egna jordbruk äro på sitt
sätt lönearbetare i förhållaude till samhället i dess helhet, ty de prestera och
ha inte minst under krigsåren presterat någonting. Därför menar jag, att arbetarklassen
representera vi allihop, och jag tycker inte vi skola göra någon
skillnad därvidlag. Men vi skola försöka göra den skillnaden mot vad som nu
sker, då vi skola dirigera olika saker, att vi skola försöka övertyga dem, som
ha oskälig ersättning för vad de utföra, att de böra taga ett något billigare pris
än vad de göra, ifall de äro oskäligt betalda. Inte minst om staten skall investera
pengar på sådana områden skall man enligt min mening bromsa investeringarna,
om det inte på annat sätt går att bromsa begäret efter mycket
pengar.

Jag skall inte vidare förlänga debatten.

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! När man går upp i debatten efter att i
två dagar ha suttit och hört på de olika talarna, måste man begränsa sig till
att göra vissa reflexioner i anledning av de anföranden som hållits.

De frågor, som ha dominerat i debatten, äro givetvis skatterna och den ekonomiska
politiken. Jag skall inte gå in på skattefrågan i annan mån än att
jag inte kan underlåta att göra en reflexion med anledning av finansministerns
redogörelse för dessa frågor under gårdagen. Han hade ett mycket långt anförande,
där han rätt ingående redogjorde för frågan, och påvisade att skatterna
inte skulle trycka på de mindre inkomsttagarna och de mindre förmögenhetsägarna
så mycket. Han nämnde som exempel på detta, att för landsbygdens
del skulle det inte inverka något nämnvärt, ty där hade vi inga stora förmögenheter,
något som vi kanske hade reda på förut. Han säger, att av de stora förmögenheterna
på 100 000 kronor och mera ha vi bara 12 000 stycken på landsbygden,
och herr Wigforss menar, att då kan ju landsbygden inte vara så
värst intresserad för om detta ökade skattetryck blir litet mer eller mindre.
Det är möjligt, att herr Wigforss i detta fall har gjort en riktig reflexion. Jag
kommer kanske litet senare fram till inkomsternas fördelning på landsbygden
mellan jordbrukare och andra näringar. Med anledning av denna deklaration av
statsrådet Wigforss vill jag endast säga, att med den konstruktion skatterna nu
ha medför det att skatteavdragen bli olika på olika orter —- vi känna ju till

Lördagen den 18 januari 1947.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
den gamla debatten om dyrortssystemet — och vi få mindre skatteavdrag på
landsbygden än i städerna. Enligt den tabell, som majoriteten inom skatteutredningen
gjort upp, får en ensam skattedragare på billigaste ort dra av 1 600
kronor mot 2 000 kronor på dyraste ort. För en familj på billigaste ort är
skatteavdraget 1 250 och stiger sedan till 3 000 kronor på högsta dyrort. Detta
innebär, att ehuru vi som bo på landsbygden ha mindre skatteunderlag, få vi
betala procentuellt högre skatt, därför att vi inte få lika stora avdrag som de,
vilka bo på s. k. dyrort. Rubbestad har i kommittén reserverat sig för lika
avdrag, vilket också måste anses vara riktigt.

Vidare skulle jag vilja uppehålla mig vid några påståenden, som gjorts av
herr Hagberg i Luleå och av herr Sveningsson, vilka i dag varit inne på samma
tema. Bondeförbundet skulle ha fört en demagogisk propaganda under valrörelsen
1946, vilken skulle ha tillfört partiet en mängd röster, som det annars
inte skulle ha fått. Om jag fattade herr Sveningsson riktigt menade han, att
det var oriktigt att ta upp 27-mannakommitténs betänkande till debatt i valrörelsen.
Han menade, att det var synnerligen värdefullt att man gjort denna
utredning, som kan ligga till grund för en framtida planering av jordbruket och
för en framtida sammanläggning av brukningsdelar. Men det skulle väl ha
varit en egendomlig valrörelse, herr Sveningsson, om vi inte diskuterat ett så
genomgripande förslag, som signalerats skola komma före under innevarande
riksdag.

Herr Hagberg sade, att vi ha skrämt valmännen genom att tala om de hundra
tusen jordbrukare, som skulle tvingas lämna jordbruket. De orden känna vi
igen från tidigare debatter, och jag skall därför inte nu upprepa, varifrån de
kommit, utan hänvisar till den ekonomiska debatt vi förde förra våren under
behandlingen av den dåvarande finansplanen, där det stod talat om hur arbetskraften
effektivast skulle utnyttjas och enligt vilken riksdagen skulle ta ställning
till på vilka vägar detta skulle ske. I den debatten voro vi bondeförbundare
i viss män reservanter, ty vi voro inte riktigt överens med statsrådets
uttalanden i propositionen. Jag skall emellertid lämna denna fråga.

Jag tror däremot inte det är orätt att uppehålla sig vid ett uttalande, som
kommer från ett så vederhäftigt håll som från LO-tidningen Aftontidningen.
Artikeln är skriven av signaturen F. S., alltså Frans Severin i denna kammare.
Jag vet inte huruvida han har sitt parti bakom sig, men det kan såvitt jag
förstår inte vara oriktigt att vid bedömandet av möjligheterna att hålla folk
kvar vid jordbruket ta upp en diskussion med anledning av denna artikel. Artikeln,
som är rubricerad »Hyckleri», anknyter till valrörelsen i Fryksdalen och
citerar tidningen Industria om jordbrukets framtida organisation och uppgifter.
Industria säges anse, att jordbruket bör dras från mindre produktiva marker,
därför att dessa aldrig kunna ge brukaren mer än ett existensminimum.
Även i övrigt anser Industria, att de ofullständiga jordbruken böra avvecklas
så långt ske kan genom nedläggning. De utgöra en fri företagsamhet på undantag,
som inte kan hållas vid liv utan orätt mot både dem som utöva den
och dem som får betala det underskott den går med. Det är hyckleri att tala om
självständighetens sociala värde för att motivera en stödpolitik, som i själva
verket upprätthåller osjälvständigheten. Artikelförfattaren tillägger, att han
finner detta vara adresserat direkt till folkpartiet och bondeförbundet, som
varit mest ivriga att försvara de ofullständiga jordbrukens bestånd. Bondeförbundets
idéer ha aldrig höjt. sig över mjölkprisets nivå. Herr Severin säger sig
inte ha någonting att invända mot Industrias uttalande så långt detta citerats
i artikeln. Han fortsätter: »Vi måste i vår osäkra värld upprätthålla ett jordbruk
av viss omfattning, som vi nödtorftigt kunna leva på i händelse av avspärrning.
Kanske även detta är en chimär, säger han, därför att vi sanno -

Nr 3.

Lördagen den 18 januari 1947.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
likt icke kan hålla oss utanför nästa krig om ett sådant kommer. Men de som
skall upprätthålla detta jordbruk skall inte leva vid existensminimum De har
rätt till en skälig standard. Men därav följer, att det icke skall vara större än
nödigt för att upprätthålla beredskapen. Bördan för övriga medborgare blir
eljest för tung.» — Detta uttryck tycker jag är hårt, att om man upprätthåller
ett jordbruk, som inte är det minsta möjliga, kan det medföra att bördan för
övriga medborgare blir för tung. — »Arbetskraft kommer att saknas för bättre
lönande näringar och hela befolkningens standard kommer att dragas ned»,
säges vidare.

Om man jämför detta med andra uttryck som fällts, tycker jag man har
anledning att dra öronen åt sig. I den inkomstberäkning, som gjorts upp av
riksräkenskapsverket och som är intagen i statsverkspropositionen, finns en
tabell, som visar medelinkomsten per inkomsttagare för åren 1943 och 1945,
och i denna beräkning har man konstaterat, att siffrorna för de olika åren
stämma tämligen väl överens. Jag skall endast uppehålla mig vid 1945 års
siffror. Inom jordbruk med binäringar var då medelinkomsten § 570 kronor,
inom industri och hantverk 5 625 kronor, samfärdsel 5 768 kronor, handel 7 667
kronor, fria yrken 12 375 kronor och övriga yrken 3 768 kronor. Här står alltså
jordbruket lägst på inkomstskalan. Om vi gå över till de anställda, finna vi
samma tendens. De inom jordbruket anställda hade en medelinkomst av 2 150
kronor, industri och hantverk 4 180 kronor, samfärdsel 4 545 kronor, handel
4 477 kronor, allmän förvaltningstjänst 5 608 kronor, fria juken 5 473 kronor,
husligt arbete 1 483 kronor och övriga yrkesgrupper 3 539 kronor. Med undantag
för de med husligt arbete sysselsatta kommo de jordbruksanställda sist,
och som helhet har alltså jordbruket det sämsta inkomstlaget. Den börda, som
de övriga medborgarna få bära, blir alltså inte så tung.

Det har tidigare sagts, fastän vi gudskelov sluppit höra det i denna debatt,
att jordbrukarna ha fått kompensation, ja, t. o. m. överkompensation för dyrtiden.
Av de av mig här citerade siffrorna framgår ju att det är ingen överkompensation.
Om inkomstutvecklingen fortsätter på samma sätt som intill utgången
av oktober månad, är utgiftsstegringen något större än inkomstökningen,
men de ha praktiskt taget hållit jämna steg. Dessa beräkningar utgöra
jämförelser mellan å ena sidan 1939/40 och å andra sidan 1946/47, alltså omspännande
en tidrymd av 7 år, och enligt dessa har inkomststegringen utgjort
62 och utgiftsökningen 63,5 procent. Var man än gör en jämförelse ur detta
intressanta dokument, finner man samma tendens.

Vi veta, att utflyttningen från landsbygden till städerna aldrig varit större
än under de senaste åren, och vi veta också, att alla meningsriktningar försöka
komma till rätta med detta problem. Enligt tidningsreferaten har t. o. m.
statsministern under valrörelsen i Fryksdalen varit inne på frågan hur man
skall förhindra denna flykt från landsbygden. Vi ha nyligen i samband med
förslaget om kommunsammanläggning här i riksdagen talat om städernas benägenhet
att gripa omkring sig och inkorporera hela landskommuner. Vi kanske
också erinra oss en debatt här strax före jul, då talare från olika partier
gjorde gällande, att denna tendens inte är lycklig.

Man kan då fråga sig: varpå beror denna utflyttning från landsbygden till
städerna? En av orsakerna är givetvis, att man anser sig ha bättre utkomstmöjligheter
i städer och tätorter, men det råder inte något tvivel om att den
även har andra orsaker. Hur stämmer herr Severins uttryck, att bördan för
övriga medborgare inte får bli för tung på dem som flytta in till städer och
tätorter? Vi vänta ju ett regeringsförslag om åtgärder i syfte att skaffa bostäder
åt alla dessa inflyttade människor. Samtidigt skall man emellertid enligt
Kungl. Maj :ts förslag bringa ned bostadsvolymen på landsbygden unge -

Lördagen den 18 januari 1947.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
fär till hälften; anslaget till lån för byggande av bostäder på landsbygden
har i årets statsverksproposition upptagits med endast halva beloppet. Man
hjälper alltså de människor till rätta, som flytta till städer och tätorter, genom
att ge dem större skatteavdrag, hyresrabatter, bostadssubventioner etc. Om
man kunde göra en jämförelse — någon sådan har såvitt jag vet aldrig gjorts
— mellan de förmåner, som statsmakterna bereda landsbygdens befolkning,
inklusive jordbrukarna, med de förmåner, som beredas dem som bo i städer
och tätorter, tror jag ingen i fortsättningen skulle vilja säga, att bördan för
icke-jordbrukare blir för tung, utan man skulle då säkert komma till en helt
annan uppfattning.

Jag vill även med några ord beröra en annan fråga. Herr Pehrsson-Bramstorp
har tidigare sagt, att vi med tillfredsställelse hälsa förslaget om allmänna
barnbidrag. Vi fingo ju mycket påskrivet, när vi en gång motionerade i denna
fråga, och det ansågs, att vårt förslag inte kunde godtagas. Vi vilja inte nu
triumfera över att denna fråga ändå kommer att lösas. Jag vill dock anmärka,
att när motionen väcktes 200 kronor ansågs vara lagom bidrag för varje barn,
måste man med hänsyn till penningvärdesförsämringen anse denna summa för
liten i nuvarande läge. Om man vill lämna de barnrika familjerna denna hjälp,
är det därför berättigat att man diskuterar möjligheterna att öka detta bidrag.
Man kan ju diskutera, huruvida själva bidragsbeloppen böra höjas eller om
livsmedelsrabatterna skola bibehållas. Det har ju varit meningen att dessa
rabatter skulle slopas, när de allmänna barnbidragen införas.

Till sist vill jag beröra ytterligare en fråga. Herr Svensson i Ljungskile anföll,
såsom han gjort tidigare, RBF, och vi känna ju här i riksdagen mycket
väl till hans avoghet mot detta förbund, vilken kommit till synes vid
flera tillfällen. Han läste här upp ett brev, som såvitt jag kunde förstå innehöll
en hemställan till vissa personer att gå in som medlemmar i RBF; om
de inte gjorde det, skulle de inte få bli medlemmar i en tjurförening etc. Vi behöva
inte uppehålla oss vid frågan huruvida detta är riktigt, ty jag tror vi
alla vid detta lag känna till herr Svenssons i Bjungskile avoghet mot RBF.
Jag tror att denna metod för en fackförening att försöka samla medlemmar
för att bereda dem bättre utkomstmöjligheter har praktiserats på många andra
håll, innan RBF började med den. Det är nog inte så mycket mer att tilllägga
om detta, och herr Svensson i Bjungskile vinner nog inte så värst mycket
med dessa ständiga attacker mot RBF.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Sveningsson erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Herr Pettersson i Dahl yttrade här, att jag skulle sagt i
mitt anförande, att bondeförbundet under valrörelsen använt demagogiska metoder
och därigenom fått ett stort antal röster. Nu kommer alldeles säkert protokollet
att visa, att uttrycket demagogiska metoder använde jag icke, även
om det kanske kunde ha varit berättigat. Jag vill icke på något sätt förmena
något parti att ta upp vilken fråga som helst till politisk debatt i bygderna
i en valrörelse, men vad jag ville framhålla var, att man gagnade icke jordbrukets
sak genom att på detta sätt bara försöka misstänkliggöra de förslag,
som 27-mannakommittén har framlagt, ty det allmänna resonemanget var
ju ifrån det partis sida, Som herr Pettersson i Dahl representerar, att här ha
högern och socialdemokraterna enats om att rationalisera bort 100 000'' småbrukare
för att skaffa arbetskraft till industrien. Jag kan icke finna, att förslaget
siiger detta på något sätt, och det var ett sådant resonemang, som jag

Andra kammarens protokoll 1947. Nr S. 4

Nr 3.

Lördagen den 18 januari 1947.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
vände mig emot. Det var icke jordbrukets intressen, som för oss båda borde
vara ett gemensamt intresse, som man här tillvaratog, utan det var rena partiintressen
som i stället från bondeförbundets sida skymtade fram i valrörelsen.
Jag tycker för min del, att det är stor skillnad mellan det resonemang, som
i denna fråga förts från herr Petterssons i Dahl och hans partikamraters sida
här i riksdagen, och det resonemang som föres ute i bygderna.

Herr Pettersson i Dahl erhöll likaledes på begäran ordet för kort genmäle
och anförde: Herr talman! Jag antecknade vad herr Sveningsson yttrade.
Han sade, att bondeförbundet förde en oriktig propaganda och att det var oriktigt
att taga upp denna sak i valrörelsen, då man därmed ökade missförståndet.
På tal om detta citerade jag ett yttrande, som fälldes av herr Hagberg i Luleå
om att vi förde demagogisk propaganda. Jag reagerade, herr Sveningsson,
mot påståendet att det skulle vara oriktigt att i valrörelsen taga upp saken
därför att det skulle öka missförståndet. Jag tror icke, att vi ha ökat något
missförstånd. Vi ha sakligt behandlat frågan i valrörelsen. Jag kan glädja
herr Sveningsson med att herr Liedberg var inbjudare till en stor diskussion
om förslaget, som vi hade i vårt län, där jag var en av deltagarna. Där var
det alltså herr liedberg och högern, som togo upp förslaget till skärskådande.
Det kan icke hjälpas, att man i en valrörelse måste behandla en så stor fråga
som denna, som är en av jordbrukets livsfrågor.

Herr Svensson i Ljungskile, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort
genmäle, yttrade: Herr talman! Jag vill bara med anledning av vad herr Pettersson
i Dahl sade, när han apostroferade mitt yttrande, säga, att man kan väl
icke uppfatta herr Petterssons kommentar på något annat sätt än att herr
Pettersson gillar de metoder, som jag lämnade prov på. Det kan vara värdefullt
att också ha det fastslaget i riksdagens protokoll.

Vidare anförde

Herr Olilin: Herr talman! Jag förmodar att statsrådet Ericsson är närmast
ansvarig för investeringspolitiken, och jag måste därför säga ett par ord med
anledning av hans svar på min fråga hur avvägningen skett vid investeringsbudgetens
fastläggande och hur man i regeringen kunnat komma till klarhet
om att den föreslagna beskärningen med 300 miljoner kronor var vad som behövdes.
På detta svarade statsrådet Ericsson, att jag tydligen icke läst investeringsbudgeten
etc. Jag satt onekligen med spänd nyfikenhet och pantade
att nu få höra det besked, som jag påstods icke ha läst. Vad var detta
besked? Jo, att regeringen med hänsyn till det allmänna konjunkturläget funnit
det vara lämpligt etc., d. v. s. ingen motivering alls.

Sedan företog statsrådet Ericsson en diversionsmanöver, i det att han i stället
frågade mig på vilka punkter jag ville skära ned investeringarna. På den
frågan kan jag svara, att först måste man naturligtvis någorlunda avgöra,
hur stor totalinvestering som är möjlig, hur vid ramen är, innan man kan
göra denna avvägning på de enskilda punkterna. Jag har för min del försökt
att motivera varför jag tror, att en beskärning med 300 miljoner kronor är
otillräcklig. Jag hänvisar till att vi redan nu ha en bristande balans i det
samhällsekonomiska systemet, att det föreligger risk för stora inkomsthöjningar,
kanske inom alla folkgrupper. Jag vill därför fråga regeringen vilken
grund regeringen har för att tro att en beskärning på 300 miljoner kronor
räcker. Jag konstaterar, att jag hittills icke fått det minsta försök till
svar på den frågan. Enligt mitt sätt att se behöves här icke bara en investe -

Lördagen den 18 januari 1947.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
ringsbudget utan — kalla det hur ni vilja — en samhällsekonomisk budget av
den art man haft utarbetad en första form till i Norge och Holland. Jag
skulle vilja råda regeringen att också gå i författning om ett liknande angivande
av vilka ökningar i efterfrågan som kunna antagas vara möjligen förenliga
med en stabil prisnivå. Finansminister Wigforss sade, att principiellt
sett är det mycket svårt att beräkna hur stort sparandet är och därför hur
mycket man kan investera. Det är klart, att det är alldeles omöjligt, och jag
har icke heller begärt det. Denna avvägning måste naturligtvis ske på indirekt
väg, d. v. s. på grundval av en bedömning av läget på arbetsmarknaden, inkomstbildningen
och andra faktorer. Jag tror emellertid, att det är lätt att
säga att 300 miljoners beskärning är otillräcklig. Det är alldeles klart, att
man icke kan tänka sig in i problemet utan att ta hänsyn till den största källan
till efterfrågan, nämligen efterfrågan för konsumtion. På den punkten
svarade finansministern, att han icke vågade ha någon som helst aning om
hur det kommer att gå med den totala efterfrågan för konsumtionsändamål.
Med anledning därav vill jag säga, att han måste ha en ungefärlig uppfattning
om hur stor ökning som är förenlig med prisstabilitet. Antag, att konsumtionsefterfrågan
skulle växa med 20 % från alla grupper, jordbrukare,
tjänstemän och arbetare m. fl. Det är alldeles uppenbart, att detta icke går
att förena med prisstabilitet. Man kan fråga, hur det skulle gå, om ökningen
inskränkte sig till 15 %, 10 % etc. Det är klart, att konjunkturinstitutet har
rätt i att då varutillgången växer med 1 %, kan man icke heller öka den totala
efterfrågan med 15 %, särskilt icke när man har ett utgångsläge, där
redan förut efterfrågan är för stor. Man kan gilla eller beklaga detta faktum,
men man kan icke komma ifrån att om man vill nå målet, nämligen stabil
prisnivå, måste man också vilja medlet, som är begränsning av den totala efterfrågan
för alla olika ändamål, en begränsning i varje fall av ökningen av
efterfrågan. Om man icke har någon som helst uppfattning om den saken,
och det har nu finansministern deklarerat, att regeringen icke har, måste jag
konstatera, att då har regeringen heller icke någon plan för bekämpande av
inflationen. Det kan ju hända, att det blir en efterfrågeökning av 15 ?•. I
så fall blir det en mycket snabb uttömning av varulagren och sedan eller
samtidigt därmed en prisstegring.

Jag frågade finansministern, om han ansåg, att konjunkturinstitutets antagande
om en ökning av inkomsterna med 2 000 miljoner kronor var överdrivet.
Observera, att jag använde ordet antagande. Finansministern svarade
mig, att konjunkturinstitutet har icke gjort någon profetia, vilket jag borde
veta.. Det var endast ett av de tre ställen, där finansministern felrefererade
mig. Jag har icke sagt, att institutet gjort någon profetia. Jag har sagt,
att det ställde upp detta exempel, tydligen i avsikt att visa, att det går i
varje fall icke att förena med prisstabilitet. Med anledning av detta frågade
jag finansministern, om han hade samma inställning och klart ville deklarera,
att i varje fall en sådan inkomstökning är oförenlig med prisstabilitet. Men
finansministern svarade bara, att han icke har någon uppfattning i fråga om
inkomst- och konsumtionsökningens möjliga storlek, om man vill stabilisera
prisnivån. Jag vill därför bara. herr talman, konstatera, att för att kunna
säga, att här föreligger ett handlingsprogram, måste regeringen komma fram
till en uppfattning av vad slags storleksordning för investerings- och konsumtionsökning
som är möjlig, och sedan måste man försöka ordna det så — utan
att därför behöva tillgripa något tvång på sådana områden, där det nu är organiserade
grupper som avgöra — att den samlade efterfrågan icke blir större.
Jag skulle därför vilja uppmana regeringen att ställa följande fråga till konjunkturinstitutet:
Hur stor total efterfrågeökning för konsumtionsändamål,

Nr 3.

Lördagen den 18 januari 1947.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
kombinerad med viss investeringsvolym, anser institutet vara maximalt förenlig
med en någorlunda stabil prisnivå? Jag är övertygad om att inom visserligen
rätt vida gränser, men dock snäva nog för att vara belysande för det
praktiska handlandet, skulle regeringen få besked, som skulle vara mycket
upplysande för vårt folk. När finansministern bara vill lämna detta problem,
å sido, så förbiser han också en annan omständighet, nämligen att om olika
grupper i samhället vid olika tidpunkter ha att ta ställning till detta, måste
varje grupp, som icke vill riskera att bli efter de andra grupperna, ta till
kraftigare för att skydda sina intressen. Det vore för mycket begärt, att en
grupp, som händelsevis först kommit till att förhandla, skulle vara mycket
återhållsam; men om alla grupper samtidigt kunna ställas inför problemet,
ha de möjlighet att visa en sådan återhållsamhet, därför att de veta, att alla
grupper göra det, och därför att de kunna säga sig, att i grund och botten
kunna vi icke konsumera mer varor än som äro tillgängliga. Då är det bättre,
att vi skaffa oss konsumtionsmöjlighet med begränsade inkomstökningar utan
inflation än att skaffa oss samma konsumtionsmöjlighet med inflation. Det är
alltså egentligen icke något offer som begäres. Det är endast den grupp som är
övertygad om att, ifall det blir en kapplöpning om inkomstökningarna, skulle
den gruppen komma först och alltså få ökad andel av kakan, som möjligen
kan tycka, att den icke vill vara med om en sådan uppgörelse. Men jag undrar
om det finns någon stor grupp, som kan vara så övertygad om att den skulle
kunna springa fortast, att man av det skälet skulle vägra att vara med.

Finansministern påstod också, i en ganska effektfull replik, efter vad det
föreföll kammaren, att jag sagt, att regeringen icke vågade upplysa folket om
att situationen är allvarlig. Det har jag med förlov sagt aldrig påstått. Regeringen
har många gånger upprepat, att situationen är allvarlig. Det är just
dessa serier av allmänna talesätt, som jag icke tror ha någon verkan. Vad vi
efterlyst både tidigare och nu är just, att regeringen skulle vända sig med ett
så pass bestämt uttalande, kvantitativt sett någorlunda bestämt, att det kan
anses som vägledning Törande förutsättningarna för prisstabilitet.

När sedan finansministern kom in på skattepolitiken, så förbigick han det
som i diskussionen om förmögenhets- och kvarlåtenskapsskatten är det väsentliga
i dagens läge, nämligen att en höjning av dessa skatter icke kan nämnvärt
begränsa konsumtionen. Finansministern säger, att om vi ta ut 70 miljoner
kronor på de punkterna, kunna vi sänka den vanliga inkomstskatten med
70 miljoner kronor mer. Han negligerar med detta uttalande fullständigt, att
om man tar ut 70 miljoner kronor i förmögenhets- och kvarlåtenskapsskatt,
sänker man förmodligen konsumtionen mycket litet om ens något. Jag skulle
t. o. m. vilja ifrågasätta, om man icke ökar konsumtionen, skapar lust att konsumera
kapital. De allmänna inkomstskattesänkningar, som vi alla äro överens
om, öka naturligtvis konsumtionen. Jag tycker, att det i nuvarande läge är
obegripligt — eftersom det ju gäller att hindra inflation — att man i skattediskussionen
kan undgå att ta hänsyn till dessa omständigheter.

Därefter talade finansministern om att förslaget om kvarlåtenskapsskatten
var framlagt för folket redan före valet. Han hänvisade först till några trycksaker,
som voro spridda i miljonupplagor, och till filmen. Herr Skoglund i
Doverstorp visade upp den ena trycksaken. Där stodo endast följande två rader:
»När större förmögenheter går i arv uttages en skatt på kvarlåtenskapen, vilken
skatt beräknas öka statsinkomsterna med 40 miljoner.» Är det någon som
vill påstå, att detta är en tillfredsställande redovisning för vad detta förslag
innebär. Inga procentsatser för de olika skalorna etc. Finansministern hänvisade
sedan till en trycksak »Våg väg», som också gått ut i stora upplagor.
Det finns mycket där om inkomstbeskattningen, men om kvarlåtenskapsskat -

Lördagen den 18 januari 1947.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. in. (Forts.) _
ten står ingenting- annat än att man tar ut 40 miljoner kronor. Hur en vanlig
svensk medborgare skall kunna veta vad det för honom innebär, att man tar ut
40 miljoner kronor i kvarlåtenskapsskatt, vet jag icke. Sedan hänvisade finansministern
till tidningspressen. Vad skall man göra om icke gå till den socialdemokratiska
tidningspressen? Jag har i min hand ett urklipp av Morgon-Tidningen,
det socialdemokratiska huvudorganet. Där stå tio rader om denna kvarlåtenskapsskatt,
nämligen följande: »Vid kvarlåtenskapsskatten skulle en bouppteckning
på 50 000 kronor, där efterlevande make med giftorätt finnes, vara
helt fri från skatt. Vid 100 000 kronor med hälften i giftorätt och hälften till
arvingar blev skatten 1 250 kronor. Vid 200 000 under samma förhallanden
7 250°kronor och vid en miljon 112 000 kronor. Denna skatt på kvarlåtenskapen
dras av från det som skall skiftas i arvslotter. Den nuvarande arvslottsbeskattningen
skulle kvarstå oförändrad.» I den ledare i Morgon-Tidningen, som
följde dagen därefter, förekomma endast allmänna talesätt och inga nya upplysningar
alls och icke ens dessa upplysningar om kvarlåtenskapsskatten. Jag
måste konstatera, att detta såsom redovisning för ett ganska revolutionerande
skatteförslag är så knapphändigt, att det icke kan anses vara nagon redogörelse
alls. Jag förbigår, som jag redan påpekat, att man förutsätter, att den
andra familjemedlemmen, änkan eller änklingen, har ett evigt liv, vilket man
annars kunde ha angivit icke vara fallet genom att papeka att vid bådas franfälle
skatten blir dubbelt så stor.

Finansministern hänvisade även till filmen och tycktes märkvärdigt nog
mena, att i den socialdemokratiska valfilmen skulle ha förekommit en redovisning
av saken. Jag måste ju säga, att efter hans upprepade oriktiga påståenden
om de upplysningar, som skulle ha getts i trycksaker och ^tidningar, har
man en stilla misstanke, att det förhåller sig på samma sätt i fråga om filmen.
Men jag vågar därvidlag icke påstå något bestämt. Jag har frågat en del
socialdemokrater och en del icke socialdemokrater, och ingen av dem — och åtskilliga
ha sett filmen flera gånger — har kunnat erinra sig, att den innehållit
en närmare redogörelse i fråga om kvarlåtenskapsskatten. Jag föreslår, att
filmen visas här i riksdagen vid lämpligt tillfälle, så att vi kunna fa konstatera,
hur utförlig redogörelsen är, och samtidigt få tillfälle att beundra finansministerns
omskrivna förmåga som filmartist. Ingen vill väl emellertid på
allvar hävda, att om finansministern möjligen där har några anmärkningar om
kvarlåtenskapsskatten, detta är en sådan redovisning av ett förslag, som kan
väntas från regeringens sida, att folket på grundval därav kunnat bilda sig en
egen mening och taga ställning till saken.

Finansministern frågade mig, vad anledningen var till att oppositionen icke
före valet tog upp denna sak till utförlig diskussion. Jag svarar, som alla.
förstå, att det var därför att vi icke hade något underlag för en sådan diskussion,
vilket vi däremot hade beträffande inkomstskatten. Det är väl ändå för
mycket begärt, att medan regeringen, som planerade denna mycket genomgripande
reform, icke talade om innebörden av denna utan kom med några i allmänna
ordalag hållna exempel, oppositionen skulle från en kommitté ha tvingat
fram detta förslag, som till på köpet icke alls var färdigt utan endast rent
tentativt framlagts som ett möjligt förslag.

Man måste nog ändå finna det naturligare, att regeringen klart och tydligt
framlägger sina förslag för folket innan den begär ett ställningstagande. Det
enda rimliga är, tycker jag, att en regering som icke är färdig mod sina förslag
i så god tid, att de kunna läggas fram för folket på detta sätt, väntar med
att genomföra dem till efter nästa val och kommer med dem i så god tid, att
det blir tillfälle att offentligt diskutera dem före valet.

För övrigt skall jag icke nämnvärt fortsätta denna långa debatt. Jag skall

Nr 3.

Lördagen den 18 januari 1947.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
icke heller, såsom annars hade varit frestande, ingå på det under gårdagen
och i dag illustrerade socialdemokratiska förföljelsekomplexet utan begränsa
mig till att säga en enda sak. Om man jämför vad t. ex. de socialdemokratiska
ledamöterna i denna kammare eller i första kammaren yttrat här i riksdagen
eller utanför och vad som presenterats av motparten, kan man icke underlåta
att konstatera, att vi i oppositionspartierna erkänt det socialdemokratiska partiets
tro på sina principer och sina ståndpunkter, dess goda vilja att försöka
förbättra samhället, medan på den socialdemokratiska sidan mänga sedan ett
år tillbaka gång efter annan predikat, att oppositionen kämpar för storfinansens
intressen o. s. v. Den som vill göra en dylik jämförelse måste nog komma
till denna slutsats. Det är denna uppläggning av debatten som jag velat
för en gångs skull påtala. Jag tror, att detta påtalande möjligen kan vara
en liten medicin mot förföljelsekomplexet.

Jag övergår till sist, herr talman, till att säga några ord med anledning
av statsministerns uttalanden. Han gjorde bl. a. ett, som jag är mycket, glad
över. Statsministern sade, att han ser som sin uppgift att förena medborgare
av samma uppfattning i det socialdemokratiska partiet. Det var ett annat tonfall
än det statsministern använde i höstas, då han talade om att det var naturligt,
att man skulle ena arbetarklassen i ett enda parti, arbetarpartiet. Det
finns ju ingen anledning till att t. ex. alla industriarbetare skulle ha samma
uppfattning om hur samhället bör se ut. Kanske finns det många arbetare
som tro, att de få mer utrymme för medborgarfriheten i ett samhälle av annan
typ än det socialistiska. Med statsministerns egen utgångspunkt är det
naturligt, att sådana arbetare tillhöra något av oppositionspartierna. Statsministerns
uppgift är alltså icke att ena någon viss klass utan att ena alla,
som ha en socialistisk åskådning, och jag finner det helt naturligt, att han
försöker göra det. Vi äro också överens om att detta enande icke bör ske genom
intim samverkan med kommunisterna. Jag konstaterar att han i går gjorde tydliga
deklarationer om den saken. Men när han söker göra gällande, att socialdemokratien
redan förut tydligt tagit ställning mot kampanjen: ut med borgarpressen
ur arbetarhemmen! och illustrerade detta med uttalanden i Arbetarbladet
i Gävle och Arbetet i Malmö, måste jag säga, att jag trodde icke precis att
den förra tidningen var speciellt språkrör för regeringen. Jag måste emellertid
konstatera, att de socialdemokratiska tidningar, som utges på platser där denna
kampanj verkligen bedrives, icke gjort sådana avståndstagande deklarationer.
Det skall bli mycket intressant att läsa t. ex. Ny Tid för i dag för
att se, hur pass stort den slagit upp statsministerns uttalande om det bestämda
avståndstagandet från kampanjen. Det är också så viktigt, att det förtjänar
understrykas, att tusentalet fackföreningar enhälligt antagit resolutioner, som
gå emot den ståndpunkt statsministern deklarerade som partiledningens. Det
bör konstateras, att icke en enda medlem av dessa fackföreningar gjort sig
till talesman för statsministerns uppfattning! När jag i går uttalade, att dessa
resolutioner bl. a. inneburo en rekommendation av socialdemokratiska och
kommunistiska tidningar, var det någon från bänkarna här, som ropade att
detta icke var riktigt. Jag skall därför be att få referera en resolution, som
Sveriges hotell- och restaurantpersonals förbund, avdelning 1, antagit. Det heter
bl. a. där: »Fram för prenumeration av arbetarnas egna tidningar Ny Tid
och Arbetar-Tidningen.» Detta är alltså en av socialdemokrater —■ jag förmodar
av en socialdemokratisk majoritet — underskriven rekommendation att
prenumerera på en kommunistisk tidning. Efter statsministerns glädjande deklaration
i går får man säga, att en aktion från partiets ledning för att få slut
på samröret med kommunisterna i en av ledningen ogillad aktion är en natur -

Lördagen den 18 januari 1947.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
lig konsekvens. Det verkar i varje fall som om Ny Dags tecknare bestämt sig
för sin speciella kommentar till gårdagsdebatten, innan statsministern gjorde
sin kvällsdeklaration. I den teckning, som förekommer i Ny Dag i dag, stå
nämligen i regeringsskutan eller slottet — det är svårt att se vilket det skall
vara —• Wigforss och Erlander med Linderot bakom sig, medan oppositionen
illustreras av Domö, Bramstorp och mig, varvid dock Bramstorp är litet illa
behandlad: han skakar av rädsla och befinner sig under den kanon, som icke
ger resultat därför att det saknas krut till den.

Statsministern försökte i går kväll att framställa kommunisterna och folkpartisterna
som någon sorts allierade, då vi båda kritiserat, socialdemokratien.
Nog vet statsministern, att två saker kunna vara olika ett och detsamma utan
att sinsemellan ha någon likhet. Någon skarpare motsättning än mellan det
kommunistiska samhället och det liberala frihetsamhället är svårt att tänka
sig. Socialdemokraterna stå väl kommunisterna åtskilligt närmare än vad vi
göra.

Men jag önskar statsministern all framgång i arbetet på att försvaga kommunismen.
Jag tror att jag vågar säga — även om statsministern anser det
onödigt att jag uttalar mig om den saken -—■ att det kommer att krävas kraftigare
tåg än de som utvecklats under de senaste månaderna. Ty nog har herr
Hagberg i Luleå rätt i ett avseende, dess värre, nämligen att utvecklingen ute
i landet den senaste tiden snarast gått i den riktningen, att det skett ett närmande
mellan socialdemokraterna och kommunisterna. Det verkar som om
kommunisterna blivit på något sätt, mera accepterade som en likvärdig part,
och denna psykologiska process bör icke underskattas. Den kan möjligen utgöra
anledning för regeringen att sätta i gång en politisk aktivitet, som icke
ensidigt vänder sig mot, oppositionen, något som varit utmärkande för de senaste
månadernas socialdemokratiska verksamhet ute i landet.

Herr talman! Det pågår i vårt samhälle —• det veta vi alla — en social omdaning,
som grundar'' sig på att produktionen stiger, inkomsterna ökas och
samhället med sina åtgärder skapar förutsättningar för ökad social trygghet.
Yi i folkpartiet ha många gånger deklarerat, att vi äro helhjärtat med om att
befrämja en sådan utveckling. Jag vill ännu en gång understryka, att vi se
fram mot ett samhälle med större jämnhet i inkomstfördelningen än det nuvarande.
Men vi äro motståndare till en socialiseringspolitik och till en skattepolitik,
som utformas så, att den icke bara lägger de största bördorna på de
starkaste axlama — detta ha vi hela tiden ansett riktigt — utan försvagar
det enskilda näringslivet och åstadkommer en långsammare välståndsökning
än som eljest vore möjlig. Vi tro nämligen, att levnadsstandarden kan höjas
fortare, om man bibehåller ett relativt fritt ekonomiskt, system. Yi tro — för
att anknyta till herr Wigforss’ uttalande i går •— att man mycket fortare
får flertalet av landets medborgare att bli småkapitalister med 20 000 kronor
i förmögenhet, om man går vår väg, än om man går den socialistiska
vägen — samtidigt som man kan bereda medborgarna social trygghet på det
fria näringslivets grund. Vi önska verkligen en dylik utveckling så snabbt
som möjligt, men vi konstatera, att många socialdemokrater, och bland dem
troligen finansministern, hysa mycken sympati för kollektiva former av
äganderätt och näringsorganisation. Det är klart, att denna åsiktsskillnad mellan
dem som ha sympatier för de kollektivistiska formerna och dem som hålla
mera på de liberala är så väsentlig, att även om vi sträva efter samma mål —
vårt folks höjande ekonomiskt och kulturellt — komma vi i alla fall att bli
tvungna att föra en politisk strid. Jag tror att det icke kan undvikas, att den
striden kommer att bli ganska hård. Men kanske skulle vi dock i någon mån

Nr 3.

Lördagen den 18 januari 1947.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
kunna stryka ett streck över det som varit och icke älta det alltför mycket.
Kanske skulle vi kunna inom regeringspartiet och oppositionspartierna enas
om att som gentlemän erkänna varandras goda vilja.

Herr Lundberg erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Sedan Ohlin nu talat, skulle jag bara vilja erinra om att han glömde
bort att svara på en direkt fråga av mig i går. Det var nämligen så att herr
Ohlin gjorde en bestämd gränsdragning mellan vad han säger här i kammaren
och i sina föredrag och vad han säger utanför. Jag ställde i går följande fråga
till herr Ohlin: ta herr Ohlin och folkpartiet avstånd från de två kända tidningar,
som ägas av två enskilda penningintressen, som gå under namn att
vara folkpartistiska? Jag skulle önska ett svar, ja eller nej, på den frågan.

Sedan har herr Ohlin talat om den information vi ha gett i skattefrågorna.
Han hade verkligen i dag uppmärksammat de där två, tre raderna i det socialdemokratiska
flygbladet. I går såg han dem visst icke, men jag kan erinra om
att utöver den skriftliga propagandan ha vi åtminstone från socialdemokratiska
partiets sida givit upplysning i skattefrågorna, och vi ha lämnat en ganska
fyllig information i dessa frågor.

Sedan måste jag säga, att herr Ohlins anspråk äro alltför stora. Han kräver
nämligen, att vi skola visa vår valfilm speciellt för honom i riksdagen, och
han kräver informationer i olika avseenden här och där. Jag har det intrycket,
att oavsett hur mycket information som ges herr Ohlin, går han mycket hastigt
förbi vissa saker som förekommit både i skrifter och annorstädes och som äro
av central betydelse -— jag vet icke om han icke ser dem eller vad det beror på.
Det är hopplöst att försöka undervisa herr Ohlin med skrifter som utkomma
från socialdemokratiskt håli.

Sedan är det då detta tal om socialdemokratiska förföljelsekomplex m. m.
Jag tror, herr Ohlin, att vi varit med om strider förr och ha fått lära oss hur
det går till, och vi äro verkligen icke sådana, att vi icke tåla ärlig strid. Men jag
som arbetarrepresentant protesterar mot nålstingen åt demokratien. Ty demokratien
har varit arbetarrörelsens befrielsemedel, och när de borgerliga här
handskas med demokratien på det sätt de gjort under senare tider, opponera vi
oss ute från bygderna. Och det må vara förklarligt att jag som arbetarpojke
gör det speciellt kraftigt.

Vad beträffar kommunisternas ställning till socialdemokraterna får jag säga,
att herr Ohlin kanhända bör i det sammanhanget yttra sig litet försiktigare.

Härpå anförde

Herr Senander: Herr talman! Den s. k. oppositionen uppträder i årets remissdebatt
som om den redan vore herre på täppan. Fryksdalsvalet var visserligen
ett obehagligt avbrott i de sköna drömmarna om majoritetsställning efter
1948 års val, men detta stickprov på folkviljan tillmätes nu icke på långt när
det värde, som däråt gavs innan resultatet blev känt. I varje fall måste oppositionen
nu söka bagatellisera resultatet för att icke segerillusionerna beträffande
1948 års val skola få en alltför hård törn. Det är därför som oppositionens
talesmän i denna remissdebatt uppträda med later och anspråk, som om
bara kröningen återstod för dessa nya ledare av landets öden. Intrycket av
oppositionens vapendragare är närmast tragikomiskt. Det kan icke hjälpas,
men jämförelsen med Quijote och Sancho Panza ligger snubblande nära till
hands. När t. ex. herr Skoglund i egenskap av representant för ett parti, som
både i fråga om sin politik och sitt inflytande bland väljarna helt går i kräftans
tecken, uppträder som om han och hans parti hade förstfödslorätt att

Lördagen den 18 januari 1947.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
bestämma i svensk politik, kan man utan överdrift påstå, att anspråken icke
stå i någon som helst rimlig proportion till högerns och herr Skoglunds färdighet
och förmåga, och när herr Ohlin, rusig av de i och lör sig ganska blygsamma
framgångarna för folkpartiet vid förra höstens val, som en skolmästare
i sin kateder undervisar sina motståndare i politisk umgängeskonst, förvånar det
icke, att detta utlöser skratt i kammaren, särskilt som man då måste tänka
på folkpartitidningarna Dagens Nyheters och Göteborgspostens och Handelstidningens
förtjusande sätt att behandla politiska motståndare.

Herr Skoglund startade sitt anförande med den gamla slitna skivan om riksdagens
arbetsformer. Det är ju ett kärt tema för herr Skoglund och hans partivänner,
men hur skulle det vara om herr Skoglund gav en godtagbar anvisning
om hur man skall rationalisera arbetsformerna. Herr Skoglund har ju många
riksdagsår bakom sig. Frågan om en revidering av riksdagens arbetsformer har
varit aktuell sedan trettio år tillbaka, men varken herr Skoglund eller de
andra klankarna ha kunnat ange någon godtagbar metod för att tillrättalägga
missförhållandena. Inför denna dokumenterade oförmåga kan man verkligen
fråga sig, om det icke vore bättre, att herr Skoglund stannade hemma i Doverstorp
och luktade på korna än att gå omkring och vantrivas med riksdagen och
Stockholm.

Herr Skoglund råkade i sammanhang med sitt resonemang om riksdagens
arbetsformer orda om riksdagens anseende hos folket. Jag vet vad jag talar
om när jag säger, att det icke är någon fara med riksdagens anseende hos de
breda folklagren. Om riksdagen — det har jag sagt tidigare — bedriver en politik
som står i överensstämmelse med folkmajoritetens vilja och icke låter herr
Skoglund och andra företrädare för de rikas intressen påverka den, kommer
riksdagen att framstå som ett uppskattat uttryck för folkviljan. Ännu mera
skulle detta bli fallet, om riksdagen bestämt tillbakavisade PHM:arnas försök
att diskreditera riksdagen och riksdagsmännen genom att ständigt både i riksdagen
och utanför densamma tjata om riksdagens bristfälligheter. Jag vill i
detta sammanhang erinra om vad jag sade i den senaste debatten i riksdagen
om dess arbetsformer, nämligen att de tyska nazisterna startade sin kampanj
för att störta den tyska demokratien just med att diskreditera de parlamentariska
diskussionerna. Det råder intet tvivel om att den svenska reaktionen ligger
bakom de ständiga försöken att framställa riksdagen som en hart när arbetsoduglig
institution. Särskilt anse sig självfallet PHM:arna ha anledning att,
då man nu står inför statsingripande i fråga om näringslivet, påvisa statsmakternas
oförmåga i olika avseenden.

Herr Skoglund uttalade vidare sin förtjusning över den sorgligt beryktade
»berömningsnämndens» beslut att hemställa om sin avveckling. Hän hade
t. o. m. den djärvheten, för att icke använda ett ännu starkare ord, att tolka
»berömningsnämndens» herostratiskt ryktbara självmord som en tribut åt
rättssäkerheten. I herr Skoglunds ögon är det följaktligen högst berömvärt och
föredömligt att man för framtiden lämnar Hitlers och Quislings gamla vänner
i fred. Det är kanske »rättssäkerhet» att låta de personer gå oantastade, som
under en svår tid visat sin beredvillighet att offra Sveriges frihet och oavhängighet
till nazismens Tyskland?

För resten måste jag säga, att jag blev nästan rörd, när herr Skoglund talade
om rättssäkerhet. Han verkar liksom nyfrälst i detta avseende. Under krigsåren
tycktes hans intresse för rättssäkerheten vara tämligen obefintligt, åtminstone
när det gällde oss kommunister. Då hade han och hans parti inga sådana förnäma
hämningar som demokrati och rättssäkerhet. De krävde transportförbud
för den kommunistiska pressen men vägrade bestämt att vidtaga åtgärder mot
den nazistiska pressen. De yrkade att det kommunistiska partiet skulle upplösas.

Nr .3.

Lördagen den 18 januari 1947.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

De ville beröva de kommunistiska riksdagsmännen deras mandat. De drogo
sig inte ens för att här i riksdagen öppet kalla de kommunistiska riksdagsmännen
för landsförrädare. Herr Skoglund och hans parti påyrkade att regeringen
inte skulle lägga fingrarna emellan, då det gällde tillämpning av tvångsmedelslagen
mot kommunisterna. De lyckades åstadkomma att en hel härskara av polis
utan saklig grund hetsades mot det kommunistiska partiet och dess medlemmar.
Sådant var herr Skoglunds intresse för rättssäkerheten under krigsåren.
Nu tar det sig uttryck i kravet att gamla nazister och quislinganhängare skola
sitta i orubbat bo såväl inom den civila som den militära statsförvaltningen.

Beträffande herr Ohlin gäller i tillämpliga delar vad jag nu sagt om herr
Skoglund. Jag skall emellertid yttra ytterligare några ord med anledning av
vad han anfört i denna remissdebatt. Herr Ohlin tror sig tydligen vara historiskt
kallad att uppträda såsom något slags S :t Göran mot den kommunistiska
draken. De tyska nazisternas fiasko i det hänseendet tycks inte oroa honom. Vi
kommunister ämna inte beklaga oss över att herr Ohlin påtagit sig en dylik
hopplös uppgift. Men då han framställer sig såsom den home demokraten och
oss kommunister såsom demokratiskt opålitliga, kan jag inte underlåta att göra
några erinringar. Herr Ohlin var som bekant medskyldig till alla de ingripanden
mot friheten och demokratien som gjordes under krigsåren i vårt land. Herr
Ohlins förbindelser med Stockholms-Tidningen behöva kanske ytterligare uppklaras,
innan han kan anses kompetent att uppträda såsom domare i mål om
demokratien. Lägger man därtill herr Ohlins förbindelser med storfinansen
och hans kamp för dess »fria företagsamhet», har man anledning att fråga sig
av vilken anledning herr Ohlin hoverar sig i rollen som en demokratiens S:t
Göran.

Herr Ohlin uppträdde också som den goda tonens riddare och påyrkade respekt
för andras åskådning och goda vilja. Dessa små näpna fraser hade han smaken
att servera omedelbart efter det han i en allt annat än god ton demonstrerat
raka motsatsen gentemot oss kommunister. Sådana småsaker fästa vi oss emellertid
inte vid. En man som under krigsåren var beredd att förbjuda det kommunistiska
partiet är väl knappast ens i dag fri från tanken på kriminalisering
av vårt parti. Jag skulle emellertid vilja erinra herr Ohlin om ett ordstäv, som
han säkert känner till, eftersom det härstammar från England: välgörenheten
bör begynna hemma. Jag har varit med om åtskilligt under min politiska verksamhet,
men de perfiditeter som folkpartipressen under senare tid serverat mot
politiska motståndare tillhör faktiskt det värsta jag bevittnat. Om något dragit
ned den politiska debatten i landet så är det folkpartipressens lömska och
på heder och ära gående angrepp mot vissa Statsråd. Herr Ohlin har visserligen
vid årets remissdebatt tagit avstånd från angreppen på statsrådet Wigforss,
men så länge han inte i egenskap av folkpartiets chef vidtagit några positiva åtgärder
för att stoppa denna gemena trafik måste man betrakta hans avståndstagande
såsom en av taktiska skäl betingad tom deklaration. Det är ju ändå
ett faktum att tidningarna i fråga äro att betraka såsom organ för folkpartiet
och uttrycka dess politik.

Jag anser mig även — jag höll på att säga tyvärr — böra säga några ord
om statsministerns deklaration angående oss kommunister. Det är enbart att
beklaga att statsministern gång på gång går i den fälla som herr Ohlin utlägger.
PHM-arna ha stort intresse av att socialdemokratien engageras i
kampen mot kommunisterna. De frukta ett samgående mellan socialdemokrater
och kommunister, därför att det måste betyda hårdare tag för genomförandet
av efterkrigsprogrammet. Ju bestämdare socialdemokratien tar avstånd
från kommunisterna, desto större äro utsikterna för att efterkrigsprogrammet
i stort sett stannar på papperet. Det är nämligen ett faktum att socialdemokra -

Lördagen den 18 januari 1947.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
tien icke ensam och icke mot kommunisterna förmår genomföra detta program
För varje gång statsministern deklarerar sitt avståndstagande från oss kommunister
har också kammen svällt på den s. k. oppositionen. I årets remissdebatt
uppträder den djärvare och fräckare än någonsin tidigare. Detta är det
enda resultatet av statsministerns ängsliga försök att övertyga oppositionen
om uppriktigheten i socialdemokraternas vilja att bekämpa kommunisterna.

Statsministerns ohållbara inställning tvingar honom till en. argumentation,
som — jag kan inte underlåta att säga det — ofta verkar naiv. Å ena sidan
förklarar han att orsaken till kommunisternas framgångar är att de bedriva
en socialdemokratisk politik, vilket naturligtvis genast tvingar fram frågan,
hur han då skall kunna förklara att de verkliga socialdemokraterna gå bakåt
bland väljarna. Å andra sidan ifrågasätter han, huruvida ^de .av honom nyupptäckta
socialdemokraterna verkligen ha en demokratisk åskådning. I nästa
andedrag förklarar han som svar på frågan, hur han kan ^medverka till att
kommunisterna placeras i förtroendeuppdrag, att han tror på kommunisternas
demokratiska sinnelag. Han dekreterar ena gången att det kommunistiska partiet
saknar existensberättigande, men nästa gång säger han —^nu citerar jag
ordagrant — att »väljarna stödja kommunisterna för att sätta råg i ryggen på
socialdemokraterna vid genomförande av efterkrigsprogrammet» och att »ett
starkt kommunistiskt parti kommer att uppfattas av väljarna som en garant
för ökad slagkraft hos arbetarrörelsen». Att vara eller icke vara, det är frågan! Det

är svårt att hitta rätt i den labyrint av .motsägelser , som präglar statsministerns
deklarationer angående oss kommunister. Jag vill dock hoppas att
dessa inkonsekvenser få skrivas på oerfarenhetens konto. Det är emellertid
olyckligt för arbetarrörelsen, ja, för hela folket, att statsministern intar en
sådan attityd mot oss kommunister. Det måste också medföra fortsatt tillbakagång
för socialdemokratien. Statsministern roade i går kammaren med förklaringen
att man inte kan rösta på mer än ett parti i taget. Det är så sant som
det är sagt. Nu rösta väljarna på kommunisterna ett tåg, och blir inte stadsministerns
argumentation starkare, blir fortsättningen likadan.

Efter statsministern och herr Ohlin har herr Thapper ryckt in på den antikommunistiska
fronten. Han sökte belysa socialdemokratiens inställning till
oss kommunister med sentensen: Gud bevare oss för våra vänner, våra fiender
klara vi alltid. Kanske herr Thapper ändå inte är så långt från sanningen med
dessa ord, nota bene om man hänför dem till tankegången hos vissa kretsar
inom socialdemokratien. Jag har själv träffat socialdemokrater, som inlägga
följande andemening i den nyss citerade sentesen: Gud bevare oss för våra
vänner, som hindra oss att komma överens med våra fiender. Herr Thapper
tillhör tydligen dessa kretsar inom socialdemokratien.

Strängt taget är det emellertid onödigt åt syssla med denna sak. Faktiska
förhållandet är nämligen, att medan statsministern och herr Ohlin här i riksdagen
gräla om oss kommunister, pågår ett alltmer omfattande samarbete mellan
socialdemokrater, kommunister och partilösa arbetare över hela landet i
fackföreningar, kommunalförsamlingar, hyresgästföreningar och andra organisationer.
Detta faktum bör statsministern notera, och herr Ohlin bör delgiva
det sina uppdragsgivare, så att de icke draga alltför stora växlar på statsministerns
uttalanden om oss kommunister.

Till sist vill jag framhålla att den borgerliga oppositionen, trots de stora
orden och den karska tonen, i verkligheten inte har så värst stora utsikter att
vinna gehör hos majoriteten av det svenska folket. Om arbetarpartierna hålla
ihop, komma de borgerligas strävanden att på nytt få hegemoni i svensk politik
att fullständigt misslyckas. Det är emellertid beklämmande att so att so -

Nr 3.

Lördagen den 18 januari 1947.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
cialdemokratien, till ocli med när det gäller försvaret av ett statsråd, som utsatts
för en formlig kaskad av smutskastning, alltid fäktar i försvarsställning.
Oppositionens offensiv måste mötas med en motoffensiv av hela den samlade
arbetarrörelsen. Ett enhetligt uppträdande från arbetarrörelsens sida och
en djärv politik i efterkrigsprogrammets anda skulle definitivt krossa de borgerliga
partiernas drömmar att erövra majoriteten i riksdagen.

Herr Skoglund i Doverstorp, som på begäran erhöll ordet för kort genmäle,
yttrade: iHerr talman! Vad beträffar riksdagens arbetsförhållanden har statsministern
avgivit ett svar, som visar att han tror att det kan bli bättre förhållanden.
Det förefaller mig som om herr Senander är rädd för att under ett par
höstmånader få göra bekantskap med tullverket. Jag tror inte att det skulle
vara så farligt.

Herr Senander säger att jag vill skydda nazisterna. Det vill jag ingalunda.
Jag har ingenting emot att man försöker klarlägga vad som förekommit från
nazisternas sida. Men det får inte ske på sådant sätt att oförvitliga människor
bli oskyldigt misstänkta. Jag vill i det sammanhanget säga herr Senander,
att när statsrådet Mossberg finner anledning att publicera säkerhetspolisens
aktsamlingar beträffande kommunismen, bör även då, enligt min mening,
publiceringen ske på sådant sätt att inte oskyldiga människor bli misstänkta.

Herr Senander erhöll likaledes på begäran ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! Med anledning av herr Skoglunds yttrande vill jag meddela,
att jag sitter med i den kommitté som arbetar på en rationalisering av
riksdagens arbetsformer. Jag tror både att herr Skoglund skäll få vara hemma
hos sina kor litet längre och jag kunna tjänstgöra i tullverket en smula mer, om
bara herr Skoglund och hans partivänner vilja acceptera vad jag där kommer
att föreslå.

Vad beträffar ställningen till nazisterna har jag ingen anledning att bestrida
vad herr Skoglund säger, men det är ganska egendomligt att herr Skoglund
och hans partivänner beteckna det såsom ett berömvärt beslut av den
s. k. bedömningsnämnden att den upplöser sig själv och därmed minskar möjligheterna
att komma åt de element som gå under benämningen nazister och
quislingar.

Jämväl herr Ohlin erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Det är synd att komma emellan herr Skoglund och herr Senander
i denna intressanta debatt. Jag vill bara förklara att herr Senanders
uttalande, att jag vid något tillfälle skulle ha varit för att förbjuda det kommunistiska
partiet, icke är med verkliga förhållandet överensstämmande.

Herr Skoglund i Doverstorp erhöll på begäran ånyo ordet för kort genmäle
och anförde: Herr talman! Tillåt mig säga herr Senander att om han i kommittén
för rationalisering av riksdagens arbetsformer kommer att föreslå vad
som ofta skymtar fram i den kommunistiska propagandan, nämligen enhetsparti,
är jag utan vidare motståndare till ett sådant förslag.

Herr Senander, som likaledes på begäran ånyo erhöll ordet för kort genmäle,
yttrade: Ja, herr talman, det är till herr Ohlin jag nu vänder mig med
en replik. Herr Ohlin har aldrig med ett ord, vare sig vid den tidpunkt då
frågan om förbud mot kommunistpartiet var aktuell eller senare, tagit avstånd
från den inställning som folkpartiets riksdagsgrupp hade i denna fråga och
som gick ut på att kommunistiska partiet skulle förbjudas.

Lördagen den 18 januari 1947.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Härpå anförde

Herr Hedlund i Rådom: Herr talman! Under detta sena skede av remissdebatten
skall jag inte länge uppehålla kammaren. Det är dock ett par frågor,
som jag anser mig böra ägna litet uppmärksamhet. Den ena frågan är glesbygdernas
kommunikationsproblem, den andra är rundvirkespriserna, en fråga
som även herr Jonsson i Skutskär berörde i sitt anförande.

I fråga om glesbygdernas samfärdselfrågor har jag den meningen, att det
är hög tid att statsmakterna söka tillägna sig en helt annan uppfattning än
de för dagen tyckas ha. Det är nödvändigt med någonting som man skulle
kunna kalla en ny giv i dessa frågor. Vi veta att det finns folk ute i skogsbyar,
rätt stora byar för resten, som helt sakna vägförbindelser. Yi veta att
det finns folk i kustbandet med utomordentligt dåliga kommunikationsförhållanden.
Samtidigt ha vi också klart för oss, att vi behöva ha kvar dessa människor
där de nu finnas. Om vi nu anse att det är nödvändigt att de stanna
på dessa platser, är det oundvikligt att vi försöka ordna någorlunda drägliga
förhållanden för dem. Och dit hör i främsta rummet att de få sina möjligheter
till samfärdsel med andra människor ordnade på ett rimligt sätt.

Om man tar del av de äskanden, som i statsverkspropositionen göras till
ödebygdsvägarna, så får man emellertid närmast ett beklämmande intryck.
Man konstaterar, att det omedelbara behovet av medel till ödebygdsvägar beräknas
till 125 miljoner kronor — märk väl att jag nämnde det omedelbara
vägbehovet. Den årliga anslagssumman rör sig om 31/-’ miljoner kronor. Med
denna anslagsgivning skulle folket ute i obygderna få vänta 30 till 40 år innan
de få vägar. Ser man sedan på de siffror, som ange den verkliga byggnadstakten,
alltså de pengar som ha förbrukats för dylika vägbyggnader, finner
man att det har gått åt ungefär 1 miljon kronor om året. Med denna takt
skulle dessa arbeten för 125 miljoner kronor bli färdiga först inom loppet av
något sekel. Här gäller det att se till att man skyndar på. Medan gräset
gror dör kon, heter det, och denna sats är tillämplig i mycket hög grad i det
här fallet. Visst veta vi att man bör se med en viss försiktighet på varje investeringsprojekt.
Men det gäller väl här som annars att avväga angelägenhetsgraden
mellan olika slag av arbeten som kunna komma i fråga. Och tar
man reda på vilka arbeten, som staten har för avsikt*att utföra, och vilka
offentliga arbeten, som äro i gång eller planeras, kan man inte undgå att få
det intrycket, att man bör reservera en betydligt större del av arbetskraften
för det ändamål, som jag här fäst uppmärksamheten på. Det är både ett rättfärdighetskrav
och ett näringspolitiskt krav.

I detta sammanhang vill jag peka på att det lär förhålla sig på det sättet,
att man särskilt under det sista kriget har använt vägbyggnadsmaskiner, som
ha visat sig i mycket hög grad arbetsbesparande. Ifrån fackmannahåll har
det uppgivits, att man med sådana maskiner kan bygga vägar med användande
av endast en femtondel eller en tjugondei av den manuella arbetskraft
man annars skulle ha behövt. Det förefaller som om dessa maskiner inte äro
utom räckhåll. Jag känner för min del till att det finns privata företag här
i landet, som på kontinenten ha köpt in dylika vägbyggnadsmaskiner och redan
fått dem levererade. Under gårdagen hörde jag mig för hos en av dessa
företagare, och han meddelade att han själv varit nere i Frankrike och köpt
in sådana maskiner. Efter vad han visste vore det alltjämt möjligt att anskaffa
sådana. Jag skulle vilja ge kommunikationsministern det rådet att
omedelbart undersöka huruvida det är möjligt för den svenska statsförvaltningen
att inköpa sådana vägmaskiner och sätta in dem ute i obygderna för
att på det sättet forcera det vägbyggnadsprogram, som ter sig oundgängligt.

Nr 3.

Lördagen den 18 januari 1947.

Vid remiss av statsverkspropositionen in. m. (Forts.)

Den andra fråga jag ville beröra gällde som jag nämnde rundvirkespriserna.
Herr Jonsson i Skutskär sade i går, att rundvirkespriserna nu äro orimligt
höga. Han sade vidare — om jag är riktigt underrättad; jag var inte
inne i kammaren vid det tillfälle då han yttrade sig i detta ämne — att skogsägarföreningarna,
i varje fall skogsägarna, hade pressat industrien till att
betala dessa priser. Han drog sedan den slutsatsen, som i nuvarande situation
förefaller mig vara minst sagt halsbrytande, att man skall gå in för ett förstatligande
av böndernas skogar. Ja, visst äro virkespriserna goda, de äro till
och med mycket goda i år men kanske ändå inte så höga som man på många
håll tror. Men den relativt stora prishöjning, som inträtt sedan i fjol, är delvis
beroende därpå, att virkespriserna under fjolåret voro abnormt låga i förhållande
till priset på den förädlade varan. Det har nämligen enligt skogsägarnas
mening varit på det sättet, att ända sedan priserna på rundvirke blevo
reglerade ha dessa priser varit för låga i förhållande till priset på den
färdiga varan. Det har på det sättet ackumulerats en viss köpkraft, som
kommit till uttryck nu.

De nuvarande goda priserna bero naturligtvis också på att det betalas bra
för den förädlade varan. Skogsägarna äro ju vana vid att priset på deras vara
följer priset på den förädlade produkten, och detta så pass nära att det under
en depression, när den färdiga varan betalas mycket lågt, knappast blir något
rotvärde alls. Sådana voro t. ex. förhållandena i början av 1930-talet. Nu säges
det att det är skogsägarföreningama som ha pressat industrien att betala dessa
höga priser. Jag vet inte vad man har för grund för sådana påståenden. Det
är ett förhållande, som är helt främmande för mig. Det är tydligen industrien,
som har funnit sig i stånd att betala dessa priser och även bjudit dem. Det är
vidare att märka, att staten såvitt jag vet får samma priser för sitt virke.
Domänstyrelsen skulle alltså pressa sig till samma betalning som skogsägarföreningarna
och de enskilda skogsägarna göra — om vi nu skola tro att det
går till på det viset.

Det är många som fått glädje och nytta av denna prishöjning. Det är inte
bara skogsägarna -—■ även skogsarbetarna ha fått del av den. Visserligen ha de
avtalsenliga lönerna icke höjts i takt med priset på virket. Men den som känner
till förhållandena vet, att den verkliga betalningen ute i skogen ligger åtskilligt
öyer den avtalsenliga lönen. Att skogsarbetarna på det sättet lyckats få en
bättre betalning är jag för min del endast glad över. Det är ett arbete som är
mycket hårt och som jag tycker varit underbetalt tidigare.

Sedan är det väl en annan fråga vad rotvärdespriserna egentligen kunna ha
för betydelse för hyrorna. Det är ju hyrorna man skjuter i förgrunden, när man
diskuterar rundvirkespriserna. Jag skall be att få lämna några sifferuppgifter
om den saken. En villa med en byggnadskostnad av 20 000 kronor drar ungefär
så mycket virke, att rotvärdet ■—- märk väl rotvärdet — av detta virke representerar
ett pris till dagens nivå av cirka 800 kronor! F. ö. bör man komma
ihåg att inte ens dessa 800 kronor obeskurna stanna i skogsägarnas fickor. I
första hand skall det ju erläggas vanliga skatter och därjämte skogsaccis och
skogsvårdsavgift, och slutligen skall en del av beloppet användas för att efter
avverkningen sätta marken i skogbärande skick.

Nu menade herr Jonsson i Skutskär, att prisförhållandena på virkesmarknaden
voro så pass olidliga, att man bör överväga, om man inte skall ta ifrån
bönderna deras skogar och överföra dem i statens ägo. Jag har nyss omnämnt
att domänverket har fått samma priser för råvaran från statens skogar som de
enskilda skogsägarna ha fått för sin vara. Vidare förhåller det sig väl ändå på
det sättet, att de siffror som utvisa domänverkets driftsresultat inte äro uppmuntrande
för en fortsatt socialisering av skogarna. Det är nämligen inte mer

Lördagen den 18 januari 1947.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
än 20 miljoner kronor per år som inflyter till domänverket ifrån domänskogarna.
Och ändå lyder i det närmaste en fjärdedel av landets skogar under
domänstyrelsen. De enskilda skogsägarna, bönderna, äga ungefär 50 procent
av landets skogar. Jag skulle tro att skatterna på dessa 50 procent uppgå till
ungefär dubbelt så mycket som domänverket inlevererar till kronan. Det är
siffror som tala ett ganska tydligt språk i motsatt riktning mot vad herr Jonsson
i Skutskär tänkt sig. Jag hoppas att herr Jonsson i Skutskär var en ropandes
röst i öknen. Det vore alltför oroväckande, om det skulle råka vara på
det sättet, att han gav uttryck åt en mera allmänt utbredd uppfattning inom
det socaldemokratiska partiet, när han gjorde gällande, att böndernas skogar
borde förstatligas.

Herr förste vice talmannen övertog nu ånyo ledningen av förhandlingarna.

Herr Molander: Herr talman! På detta sena stadium av debatten skall jag
försöka fatta mig kort. Jag skall börja mitt anförande med att deklarera att
jag hör till dem som anse, att den pris- och penningvårdande politik, som förts
av-samlingsregeringen och som senare även under delvis ändrade förhållanden
med kraft fullföljts av den nuvarande regeringen, väl tål en jämförelse med
de penningpolitiska åtgärderna i vilket land som helst, med vilket en sådan
jämförelse är möjlig. Den kritik, som oppositionen i olika sammanhang presterar,
har enligt min mening varit för starkt partipolitiskt färgad för att
svenska folket mera allmänt skulle taga djupare intryck av densamma.

I en situation, där många redan tycka sig känna trycket av en överhängande
våldsam inflation, är det ganska förklarligt att löntagarköpkraften, d. v. s.
penninglönerna, intager en framskjuten plats i diskussionen. Av skäl som jag
skall tillåta mig att anföra tror jag att man ofta överdriver just denna löntagarköpkrafts
betydelse i sammanhanget. Efter min mening skulle det väl löna
mödan att mer än som skett gå till grunden med detta problem. Det skulle då
kunna hända, att vi lättare kunna ena oss om vad som är de verkliga inflationsanledningarna
och vidare också om medlen för inflationens neutralisering. Ifrån
den gamla aktningsvärda uppfattningen, att det under alla förhållanden är
riktigt att se till att lönerna hållas nere, eftersom lönerna äro lika med utgifter,
kommer man helt oförmedlat över till den uppfattningen, att det är
ökningen i löntagarköpkraften, som väsentligen trycker priserna i höjden. Man
kan inte öppna en tidning eller höra en diskussion utan att möta dessa påståenden.
Om det vore den fulla sanningen, att ett lönestopp skulle hjälpa oss ur
svårigheterna, vore det enligt mitt sätt att se vår skyldighet att samlas omkring
en sådan åtgärd. Men ännu har ingen, inte ens herr Ohlin, kunnat leda
i bevis, att löntagarköpkraften skulle vara den mest inflationsdrivande faktorn.

Med utgångspunkt från förhållandet att vi aldrig tidigare haft en så modern
och effektiv produktionsapparat som nu och under konstaterande av att
för närvarande all tillgänglig arbetskraft är tagen i bruk- —■ ja, man har till
och med utrymme för ytterligare arbetskraft — så drar jag den naturliga
slutsatsen, att vår produktionsapparat temporärt är utbyggd i tillräcklig omfattning.
Detta i sin tur måste ju innebära — och det är detta som jag särskilt
skulle vilja framhäva i detta sammanhang — att de anställdas penninglöner
i varje fall hittills inte inkräktat på den nödvändiga kapitalbildningen,
d. v. s. produktionsapparatens nödvändiga utbyggnad. Lönerna kunna således
i dagens läge inte sägas vara för höga.

Den samlade köpkraften härflyter som bekant ur vår produktion. Sedan
fördelas den på visst sätt mellan företagen och de anställda. Det iir därför i

Nr 3.

Lördagen den 18 januari 1047.

Vid remiss av statsverks propositionen m. m. (Forts.)
grund felaktigt att påstå, att de anställdas andel i vinsten skulle öka den totala
köpkraften var gång det är fråga om en lönehöjning. En löneökning för
de anställda innebär ingenting annat än att möjligen helt andra varor komma
att efterfrågas än om slantarna stanna kvar hos företagen. Även den uppfattningen,
att om de lönehöjningen motsvarande pengarna finge stanna kvar hos
företaget, så skulle de ur inflationssynpunkt hålla sig inaktiva, är felaktig. Efter
min mening är den andel av köpkraften, som stannar hos företagen —• vi
kunna kalla den investeringsköpkraft — den mest aktiva och därför även den
betydelsefullaste faktorn när det gäller att motverka inflationsfaran.

Men man kanske ur det rådande läget kan utläsa ännu intressantare förhållanden.
Vår import jämte summan av vår egen produktion med undantag för
vad vi exportera kan ju täckas av den samlade köpkraften. Vi konstatera emellertid
med en viss oro att efterfrågan är större än varutillgångarna. Jag har
tidigare sökt påvisa, att löntagarköpkraften icke kan vara för stor, eftersom
produktionsapparaten är så omfattande, att den kan sysselsätta flera armar
än som äro tillgängliga. Då synes det som om de verkliga möjligheterna att bemästra
en påträngande inflation skulle ligga just på investeringspolitikens område.
Det är också en inkonsekvens som förefaller otrolig, när man å ena sidan
har starka krav på att löntagarköpkraften skall hållas tillbaka, men å andra
sidan kräver full investeringsfrihet eller i varje fall, som skedde på Nationalekonomiska
föreningen härom kvällen, starkt fördömer kontroll av investeringar.
Om vi nu på grund av vissa knapphetsförhållanden, som härflyta inte
minst ur det förhållandet, att det nuvarande systemet leder till att man allt oftare
övergår till produktion av mera vinstgivande artiklar till förfång för
mera nödvändiga, uppställa den frågan, om vi måste spalta upp produktionen
efter angelägenhetsgrad, är det, menar jag, svårt att se hur det skulle kunna
ske utan en ganska ingående och besvärlig men icke desto mindre nödvändig investeringskontroll
parallellt med eu effektivare prisövervakning. Äro vi parata
att skapa enighet kring de åtgärder regeringen föreslagit och ha ögonen öppna
för de olägenheter och besvär detta kan komma att medföra, är jag viss om
att vi skola komma till ett gott resultat.

Med dessa ord, herr talman, har jag endast velat rikta uppmärksamheten på
att man inte bör bedöma problemen alltför ensidigt, då med särskild utblick
just på löntagarköpkraften, utan att man bör låta de verkliga inflationsskapande
faktorerna komma fram i ljuset vilka de än äro. Detta bör ske även om
man därvid skulle råka i strid med en alltför traditionsbunden uppfattning.

Fru Linderot: Herr talman! Det är ett par ord som använts mycket flitigt
i denna debatt: demokrati och frihet. Herr Ohlin slår vakt om arbetarnas frihet
— de bli utsatta för en agitation, som går ut på att de skola gynna den press,
som för deras egen talan, och kasta ut den press, som äges av deras motståndare
i ekonomiska och politiska ting. Herr Ohlin vill att arbetarna skola vara nöjda
med den definition av friheten, som föres fram i Stockholm-Tidningen och
Dagens Nyheter, friheten för de rika att än mera berika sig på andras arbete.

Herr Skoglund vill ha frihet att spara till sina efterkommande. Den lusten
tar finansministern ifrån honom och hans partivänner genom arvsbeskattningen.
Jag kan hålla med herr Skoglund om att det kan vara psykologiskt riskabelt
att genom en för hårt driven arvsbeskattning fråntaga arbetande, sparsamma
människor vad de avsatt till sina efterkommande. Jag tror att det i vårt
nuvarande samhälle är nödvändigt att låta dem som arbeta och spara känna en
viss trygghet att vad de sparat kan komma deras barn till godo. Men det är
ju inte regeringens avsikt att genomföra en lagstiftning om arvsskatt av den
art herr Skoglund fruktar.

Lördagen den 18 januari 1947.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Herr Skoglund och med honom jämställda, bönder och andra samhällsnyttiga
människor, avser väl ingen att brandskatta. Men den arbetsfria inkomst, som
hopas hos ett fåtal genom användande av andras arbetskraft ha vi ingen anledning
att skydda, detta så mycket mindre som erfarenheten visar, att de lätt
förvärvade pengar pojken får när pappa dör ofta lätt gå all världens väg. Här
är det återigen friheten för ett litet fåtal att även i fortsättningen få behålla
alla maktmedel för fortsatt utnyttjande av andras arbetskraft som försvaras.

Herr statsministern har gjort sig stor möda att förklara varför han inte vill
ha samarbete med oss kommunister. Nu äro vi demokrater i svensk bemärkelse,
menade han, men hur länge komma vi att vara det? Jag tycker att det är större
•skäl att fråga: hur länge skall svenska folket behöva vänta, innan demokratien
faktiskt genomföres i levande livet i Sverige? Minst halva befolkningen består
av kvinnor. Vi ha samma och större bördor än männen att bära, men på arbetsmarknaden
värderas vi inte efter prestationer utan efter kön. Demokratien tilllämpas
inte på oss. Vi ha nyligen fått ett nytt förslag till föräldrabalk, men än
i dag vidhålla de manliga lagstiftarna, att fadern fortfarande ensam skall förvalta
barnens tillgångar. Modern har ingen rätt härtill, även om tillgångarna
kommit från modern eller hennes släkt. Är det demokrati?

Nyligen har beslut fattats att ge vederbörande instanser besked om att det
är förbjudet att aga blinda och dövstumma barn — ja, det är ett tuppfjät mot
demokratiens tillämpning på barnen. Nu äro realskolans barn samt blinda och
döva barn skyddade av våra demokratiska lagar i det hänseendet — kanske
man snart vågar hoppas att demokratien kommer att sträcka sig även till folkskolans
barn. Då tvingas de uppfostrare i staden, som tro att man kan slå in
förnuft i barnen, till att använda andra metoder, som mera passa ett demokratiskt
samhälle.

Jag skulle kunna draga fram en rad fakta som bestyrka att det främsta
beviset på demokrati inte är hur många partier vi ha i landet. Det är inte formerna
utan innehållet det beror på. Så länge vi ha medborgare som — trots
de beslutade och förebådade reformerna — måste anlita fattigvården vid sjukdom,
ålerdom, invaliditet eller arbetslöshet, så länge ha vi icke rätt att tala
om varken en social mönsterstat eller ett demokratiskt samhälle.

Så vill jag beröra en annan fråga, som var den egentliga anledningen till att
jag begärde ordet. Det är första gången vi ha remissdebatt sedan vårt land
vunnit inträde i Förenta Nationerna. Jag skulle därför vilja vidga horisonten
så att vi förutom att syssla med våra inhemska inflationsbekymmer även uppmärksamma
den fråga, som är viktigare än alla andra vi här diskuterat, nämligen
vad vi göra för att skapa en varaktig fred i världen. Vad kan ett litet
land som Sverige göra i det avseendet? Först och främst kunna vi understödja
alla demokratiska krafter i Förenta Nationerna. Först en verklig folkstyrelse
i alla länder kan säkra freden. Vi måste deltaga i kampen för att likvidera
Francoregimen i Spanien. Vi måste understödja de koloniala folkens frihetskamp.
Vi måste göra vad på oss ankommer för att åstadkomma samförstånd
och vänskap mellan nationerna.

Framförallt masta kvinnorna i högre grad än hittills göra sig gällande i de
mellanfolkliga rådslagen. Kvinnorna ha efter kriget skapat sig en internationell
organisation benämnd »Demokratiska kvinnors världsförbund». Det är glädjande
att detta förbund i varje fall fått sända en observatör till Förenta Nationernas
generalförsamling och även lyckats få en kommission tillsatt som skall
ha hand om de särskilda kvinnofrågor, soin ännu existera. Sveriges kvinnor
kunna genom att slödja detta förbund göra en aktiv insats för freden. Det är
ju doek så, att alla våra strävanden till framsteg och lycka för vårt folk äro
fåfänga om ett tredje världskrig skall dränka det i hela oceaner av blod. Jag
Andra kammarens protokoll 1947. Nr S. 5

Nr 3.

Lördagen den 18 januari 1947.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
vill därför, herr talman, uttala den förhoppningen, att regeringen i sina omsorger
om våra inre angelägenheter inte försummar att främja de strävanden,
på vilkas angelägenhet jag här velat rikta uppmärksamheten.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Ifrågavarande propositioner
hänvisades till statsutskottet, varjämte de i nedan angivna delar remitterades
till följande utskott,
nämligen

propositionen nr 1:

i vad propositionen rörde pensionsväsendet (tolfte huvudtiteln, dock med
undantag av anslagen under avdelningen C. Allmänna indragningsstaten) samt
riksdags- och revisionskostnader ävensom kostnader för riksdagens hus och
riksdagens verk, till bankoutskottet;

såvitt propositionen angick det promilletal, varmed skogsvårdsavgiften för
år 1947 skulle utgå, till bevillningsutskottet; och

i vad propositionen avsåg jordbruksärenden, till jordbruksutskottet; samt

propositionen nr 2, såvitt den angick jordbruksärenden, till jordbruksutskottet.

Till vederbörande utskott skulle jämväl överlämnas de i anledning av propositionerna
inom kammaren avgivna yttrandena.

§ 3.

Föredrogos var för sig följande på kammarens bord liggande motioner; och
remitterades därvid

till konstitutionsutskottet motionerna:
nr 27 av herr Fast;
nr 28 av herr Rylander m. fl.; samt
nr 29 av herrar Hceggblom och Nolin;

till statsutskottet motionerna:

nr 30 av herr Sefve m. fl.;

nr 3.1 av herr Sefve;

nr 32 av herr Utbult m. fl.;

nr 33 av herr Åkerström m. fl.;

nr 34 av herr Allard m. fl.;

nr 35 av herr Pettersson i Ersbacken m. fl.;

nr 36 av herr Larsson i Östersund m. fl.; och

nr 37 av herr Ward;

till bankoutskottet motionerna:
nr 38—40 av herr Lundqvist; samt
nr 41 av herrar Birke och Thorell;

till behandling av lagutskott motionerna:
nr 42 av herr Jonsson i Skutskär;

nr 43 av fru Nordgren och herr Hedlund i Östersund; samt
nr 44 av herrar Nilsson i Landskrona och Olofsson i Höganäs;

till jordbruksutskottet motionerna:
nr 45 av herrar Thorell och Lindmark;
nr 46 av herrar Hceggblom och Lindmark;
nr 47 av herr Pettersson i Rosta m. fl.;
nr 48 av herr Gustafson i Dädesjö m. fl.;

Lördagen den 18 januari 1947.

Nr 3.

nr 49 av herr Pettersson i Rosta m. fl.;

nr 50 av fru Boman rrv. fl.;

till tillfälligt utskott motionen nr 51 av herrar Lundqvist och Forsberg;

till konstitutionsutskottet motionen nr 52 av herrar Pettersson i Ersbacken
och Sundström i Vikmanshyttan; samt.

till tillfälligt utskott motionen nr 53 av herr Adolfsson m. fl.

§ 4.

Föredrogs den av herr Holmberg vid kammarens sammanträde den 16 innevarande
januari gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet, angående
utredningen av frågan om anläggande av en väg mellan Sädvaluspen
och Graddis.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Majrts å bordet vilande
proposition, nr 14, angående anslag till åtgärder för hästavelns främjande
m. m.

§ 6.

Föredrogos var för sig följande å bordet liggande motioner; och hänvisades
därvid

till behandling av lagutskott motionen nr 54 av herr Adolfsson m. fl.;

till statsutskottet motionerna:

nr 55 av herr Kristensson m. fl.;

nr 56 av herr von Friesen;

nr 57 av herr Lindqvist m. fl.;

nr 58 av herr Maler m. fl.;

nr 59 av herr Nordström i Kramfors m. fl.;

nr 60 av herr andre vice talmannen Carlström m. fl.;

nr 61 av herr Skantze m. fl.;

nr 62 av herrar Berg och Österman;

nr 63 av herrar Persson i Landafors och Kempe;

nr 64 av herr Lindberg; och

nr 65 av herr Gustafson i Dädesjö m. fl.;

till bankoutskottet motionerna:

nr 66 av herr Lindahl;

nr 67 av herr Andersson i Alfredshem;

nr 68 av herr Hedlund i Östersund;

nr 69 av herr Mäler; och

nr 70 av herr Lindberg;

till behandling av lagutskott motionerna:

nr 71 av herr Vigelsbo m. fl.;

nr 72 av herr von Friesen;

nr 73 av herr Johanson i Norrköping m. fl.;

nr 74 av herr Hedlund i Östersund;

nr 75 av herr Österman m. fl.;

nr 76 av fru Elcendahl och fru Johansson; samt

nr 77 av herr Henriksson;

Nr 3.

Lördagen den 18 januari 1947.

till jordbruksutskottet motionerna:

nr 78 av herr Nilsson i Göingegården m. fl.; och

nr 79 av herr Hansson i Skegrie m. fl.;

till tillfälligt utskott motionerna:
nr 80 av fru Nordgren; f

nr 81 av herr Hedqvist; och
nr 82 av herr Lindahl m. fl.;

till behandling av lagutskott motionen nr 83 av herr von Friesen;
till statsutskottet motionen nr 84 av herrar Berg och Österman;
till tillfälligt utskott motionerna:
nr 85 av herr Lindberg; och
nr 86 av herr Hedlund i Östersund;

till statsutskottet motionen nr 87 av herr Ståhl;

till bankoutskottet motionen nr 88 av herr förste vice talmannen Magnusson;
samt

till jordbruksutskottet motionen nr 89 av herr Hansson i Skediga m. fl.;

§ 7.

Till bordläggning anmäldes:
bankoutskottets memorial:

nr 1, med överlämnande av fullmäktiges i riksbanken till bankoutskottet avgivna
berättelse; och

nr 2, med överlämnande av fullmäktiges i riksgäldskontoret till innevarande
riksdag avgivna, till bankoutskottet avlämnade berättelse; samt

riksdagens kanslideputerades memorial, nr 1, angående antagande av tjänstemän
i riksdagens kansli.

§ 8.

Avlämnades följande motioner, nämligen av:

herr Pettersson i Dahl m. fl., nr 90, angående anordnande av tillfällig postanstalt
för poströstning vid sjukhus och andra vårdanstalter, m. m.;
herr Lindahl m. fl., nr 91 om utökning av antalet järnvägsfullmäktige;
herr Ericsson i Sörsjön m. fl., nr 92, angående anläggnings- och bidragsverksamheten
i fråga om vattenförsörjning och avlopp;

herr Dahlgren m. fl., nr 93, om provisorisk höjning av dagavlöningen för
värnpliktig;

herr Ward m. fl., nr 94, om anslag till bestridande av kostnaderna för riksdagens
interparlamentariska grupps deltagande i konferens i Kairo;

herr Sandberg m. fl., nr 95, om ökat anslag till bidrag till underhåll och
byggande av enskilda vägar m. m.;

herr Gavelin m. fl., nr 96, om ökat anslag till bidrag till anläggningar för
vattenförsörjning och avlopp;

herr Nilsson i Varuträsk m. fl., nr 97, angående statens övertagande av vintervägunderhållet
på vissa enskilda vägar;

herr Moses son, nr 98, om ökat anslag till konstnärlig utsmyckning av statliga
byggnader;

herr Senander, nr 99, om pension åt förre arbetsförmannen P. E. Pettersson;
herr Sundberg, nr 100, om pension åt förre lokmästaren vid Yarberg—
Ätrans järnväg A. Larsson;

Lördagen den 18 januari 1947. Nr 3. 69

herrar Werner och Hedlund i Rådom, nr 101, om översyn av bestämmelserna
i lagen om expropriation i syfte att förebygga rättsförluster vid handläggningen
och avgörandet av expropriationsmål;

herr Dahlgren m. fl., nr 102, angående ökad semesterersättning för arbetstagare
;

herr Pehrsson-Bramstorp m. fl., nr 103, om utfärdande av vissa föreskrifter
att av länsstyrelserna beaktas vid fastställande av brandordningar;

herrar Nilsson i Varuträsk och Johansson i Torp, nr 104, om ökat anslag till
bidrag till ladugårdsförbättringar;

herr Jacobson i Vilhelmina, nr 105, om utredning rörande skyldigheten för
arrendatorerna att erlägga brandförsäkringsavgifterna å kronan tillhöriga
byggnader å de norrländska kronoparkerna;

herr Mäler m. fl., nr 106, om inrättande av en tredje distriktsjägmästarbefattning
vid skogsvårdsstyrelsen i Västernorrlands län;

herr Ericsson i Sörsjön m. fl., nr 107, om ökat anslag till lindring i mindre
bemedlades kostnader för djursjukvård;

herr Johnsson i Kastanjegården m. fl., nr 108, om eu utredning angående
järnvägsnämnder; och

herr Hagberg i Luleå m. fl., nr 109, angående åtgärder för utveckling av det
svenska musiklivet.

Dessa motioner bordlädes.

§ 9.

Herr förste vice talmannen lämnade på begäran ordet till

Herr Kristensson, som anförde: Herr talman! Enligt uppgifter i pressen ha
statens järnvägars överrevisorer förordat, att när förhållandena det medgiva
person- och styckegodstrafiken å bandelen Tomelilla—S :t Olof måtte nedläggas
och ersättas med trafik av landsvägsbussar och lastbilar.

Det är ett allmänt önskemål i den bygd, som beröres, att järnvägstrafiken
där skall fortgå och även omfatta person- och styckegodsbefordran. Överrevisorernas
framställning har därför väckt oro i bygden. Många skäl tala för
järnvägstrafikens bibehållande på denna handel i minst nuvarande omfattning.

Med anledning härav anhåller jag om andra kaimnarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet få framställa följande
fråga:

Har herr statsrådet uppmärksammat behovet och önskvärdheten av att järnvägstrafiken
å bandelen Tomelilla—S:t Olof alltjämt upprätthålles även för
person- och styckegodsbefordran, och har herr statsrådet för avsikt att låta
denna drift fortsätta?

Denna anhållan bordlädes.

§ 10.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5.55 em.

In fidem
Gunnar Britlh.

Interpellation.