RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1947:28)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1947. Andra kammaren. Nr 28.

Tisdagen den 17 juni.

Kl. 4 em.

§ I Justerades

protokollen för den 10 och den 11 innevarande juni.

§ 2.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss, som anförde: Herr
talman! I en med andra kammarens tillstånd framställd interpellation har herr
Kalla erinrat om att vissa grenar av den verksamhet, som finansieras av statsmedel,
äro undantagna från statens sakrevisions granskning. I anslutning härtill
har interpellanten frågat om jag är beredd att, med tillmötesgående av 1945
års riksdags anhållan därom, låta utreda, hur statens sakrevision må givas erforderlig
vidgad granskningsrätt beträffande statens ekonomiska verksamhet,
och att snarast möjligt vidtaga av utredningen betingade åtgärder i detta syfte.

Bortsett från krisorganen, som äro underkastade särskild revision, äro tre av
statens verk, nämligen arbetsmarknadskommissionen, statens järnvägar och
statens vattenfallsverk, undantagna från sakrevisionens granskning. Vid sakrevisionens
tillkomst var det närmast avsett att man efter en försökstid skulle
överväga att låta sakrevisionen överta den verksamhet som bedrives av överrevisorerna
för dessa verk. Enligt det förslag angående statlig arbetsmarknadsstyrelse,
som nyligen förelagts riksdagen, är det emellertid avsett att vid denna
institution skola finnas särskilda överrevisorer samtidigt som den skall vara
underkastad sakrevisionens granskning. Vad beträffar statens järnvägar och
statens _ vattenfallsverk torde tiden icke vara inne att avveckla de särskilda
överrevisionsorganen vid dessa verk, men jag har efter samråd med chefen för
kommunikationsdepartementet funnit hinder icke böra möta för att även här
införa den ordning som föreslagits beträffande arbetsmarknadsstyrelsen och
således låta statens järnvägar och statens vattenfallsverk även bli underkastade
sakrevisionens granskning. Jag ämnar inom den närmaste tiden utverka
Kungl. Majrts beslut härom.

Från sakrevisionens granskning är vidare undantagen statsunderstödd verksamhet
i den mån icke^vid statsunderstödets åtnjutande fästs villkor, på grund
varav verksamheten må underkastas dylik granskning. I princip får det anses
motiverat att användandet av statsbidragsmedel granskas av sakrevisionen. Innan
bestämmelser därom meddelas erfordras emellertid undersökningar dels i
fråga om förutsättningarna för bestämmelsernas infogande i statsbidragsvillkoren
och dels i fråga om granskningens omfattning. I sistnämnda hänseende
torde det bli nödvändigt att skilja mellan å ena sidan de fall då granskningen
bör avse den statsunderstödda institutionens hela verksamhet och å andra sidan
de fall då granskningen bör inskränkas till att avse själva användningen av
statsbidragsmedlen. Jag har för avsikt att föranstalta om att sålunda erforder Andra

kammarens protokoll 19U7. Nr 28. 1

Svar på
interpellation.

Nr 28.

Tisdagen den 17 juni 1947.

Svar på interpellation. (Forts.)

liga undersökningar igångsättas så snart arbetsförhållandena inom departementen
det tillåta.

I interpellationen beröres också frågan om utsträckning av sakrevisionens
granskning till den statliga verksamhet som bedrives i bolagsform. Denna fråga
har visst samband med spörsmålet om utsträckning av riksdagens revisorers
granskningsrätt att omfatta de statliga bolagen. Med anledning av framställningar
från riksdagen ämnar jag föranstalta om en utredning av det sistnämnda
spörsmålet. Det synes lämpligt att samtidigt därmed till utredning upptages
frågan om sakrevisionens granskning av bolagen. Vid utredningen bör å ena
sidan beaktas det allmännas intresse av att statsbolagens verksamhet kan bli
föremål för en sakgranskning jämförlig med den som ägnas den egentliga statsförvaltningen,
medan å andra sidan bör tillses att granskningen icke ordnas på
sådant sätt att den leder till en beskärning av bolagens handlingsfrihet eller till
en icke önskvärd byråkratisering av deras verksamhet.

Härpå yttrade

Herr Falla: Herr talman! Jag ber att till statsrådet och chefen för finansdepartementet
få framföra mitt tack för svaret på min interpellation, och jag
har därtill anledning vara tacksam för att svaret blivit så positivt som det nu
är. Statsorganen för ekonomisk verksamhet sakna enligt sakens natur den
sporre till effektivt arbete och god ekonomisering som enskild företagsverksamhet
har genom konkurrensen i kampen för tillvaron. Det är därför högst
angeläget, att det finnes kvalificerade och kompetenta kontrollorgan, som kunna
granska verksamheten och rätta till möjligen förekommande svagheter av
olika slag. Beträffande de statens verk, som herr statsrådet i sitt svar nämnde,
ha statens järnvägar och ännu mera statens vattenfallsverk utpräglat tekniskt
betonade arbetsuppgifter samtidigt som verksamheten har stor ekonomisk omfattning,
och det kan väl tänkas, att statens sakrevisions medverkan kan bli
värdefull när det gäller att komma till rätta med en del besvärliga, ekonomiskt
betydelsefulla frågor. I statens arbetsmarknadsstyrelses verksamhet trängas
sociala motiv med tekniska och ekonomiska problem i olika sammanhang Jag
tror att sakrevisionens medverkan där kan vara av väsentlig betydelse. Vid
utsträckningen av statens sakrevisions granskning till de statliga bolagen möta
givetvis vissa formella spörsmål, som måste tillrättaläggas. Sakrevisionen bör
dock där ha ett stort och naturligt arbetsfält, och jag utgår självfallet från
att dess insatser på detta område icke kunna komma att medföra någon byråkrati
serin g av de statliga bolagens verksamhet. Jag slutar med att uttrycka
min erkänsla för herr statsrådets löfte att uppta frågan om sakrevisionens
granskning av de statliga bolagen till närmare utredning, och jag vill därtill
uttala den förhoppningen, att utredningen skall tillkomma inom sådan tid och
arbeta på sådant sätt, att onödigt dröjsmål med frågans lösning må undvikas.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3.

Föredrogs och hänvisades till behanding av lagutskott Kungl. Maj:ts å
kammarens bord vilande proposition, nr 324, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 8 juli 1904 (nr 26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden
rörande äktenskap och förmynderskap.

§ 4.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet den på kammarens bord liggande
motionen nr 518 av herrar Lager och Adolfsson.

Tisdagen den 17 juni 1947.

Nr 28.

§ 5.

Föredrogos, men bordlädes åter utrikesutskottets utlåtande nr 9, konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 20—25, statsutskottets utlåtanden nr 170—186,
bevillningsutskottets betänkanden nr 37 och 38, bankoutskottets utlåtande nr 44,
första lagutskottets utlåtanden nr 49—51, andra lagutskottets utlåtanden nr 39
och 40 samt 42—44, jordbruksutskottets utlåtanden och memorial nr 47—56
samt andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 11.

§ 6.

Föredrogs den av herr Svensson i Ljungskile vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa
interpellation till herr statsrådet och chefen för finansdepartementet angående
pensionsfrågans ordnande för lärarna vid folkhögskolorna.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7.

Till bordläggning anmäldes jordbruksutskottets memorial, nr 63, i anledning
av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om lönegradsplaceringen av distriktslantmätare
m. m.

§ 8.

Avlämnades följande motioner, nämligen av:

herr Karlsson i Stuvsta m. fl., nr 519, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 280, angående åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område;
och

herr Andersson i Mölndal m. fl., nr 520, likaledes i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 280.

Dessa motioner bordlädes.

§ 9.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från statsutskottet:

nr 310, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag under fjärde huvudtiteln m. m.;

nr 332, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till Navigationsskolorna: Skolhälsovård;

nr 333, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt statsgaranti
för exportkredit;

nr 334,^ i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omorganisation
av överståthållarämbetet m. m.;

nr 335, i anledning av Kungl. Maj:t proposition angående vissa ägoutbyten
och fastighetsförsäljningar;

nr 336, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen beträffande
kapitalbudgeten under försvarets fabriksfond gjorda framställning om anslag
för budgetåret 1947/48 till viss ersättningsanskaffning av maskiner m. m. för
krigsmaterielverket;

nr 337, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen beträffande
kapitalbudgeten under försvarets fabriksfond gjorda framställningar om an -

Nr 28.

Tisdagen dem 17 juni 1947.

slag för budgetåret 1947/48 till uppförande av central beklädnadsverkstad
m. m. jämte i ämnet väckta motioner; och

nr 338, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förslag till förordning
rörande förkortning av utbildningstiden för vissa värnpliktiga m. m.,
såvitt avser frågan om bestridande av kostnader för effektivisering av de värnpliktigas
utbildning; samt

från första lagutskottet:

nr 316, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till byggnadislag
m. m., i vad propositionen hänvisats till lagutskott, dels ook i ämnet
väckta motioner;

nr 317, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till byggnadsstadga; nr

318, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till ändring
av vissa vägväsendet berörande författningar;

nr 319, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 1—3 §§ förordningen den 20 november 1845 (nr 50 s. 1)
i avseende på handel om lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva,
m. m.;

nr 320, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 18 juni 1937 (nr 436) angående försäljning
av rusdrycker;

nr 321, i anledning av väckta motioner om ändring i 14 kap. 15 § och 15
kap. 23 och 24 §§ strafflagen;

nr 322, i anledning av väckt motion om viss ändring av bestämmelserna i
7 § sinnessjuklagen; och

nr 323, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
kyrkomusiker m. m.

§ 10.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.12 em.

In fidem
Ghinnar Britth.

Onsdagen den 18 juni 1947.

Nr 28.

Onsdagen den 18 juni.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Upplästes och ladee till handlingarna följande till riksdagen inkomna skrivelse
:

Sveriges riksdag.

Finlands riksdag vill härmed till Sveriges riksdag framföra ett hjärtligt
tack för den lyckönskan Sveriges riksdag genom sina representanter framförde
vid vår enkammares 40-årsjubileum. Den vackra minnesgåva Sveriges
riksdag vid jubileet överlämnade skall vara vår riksdag en kär erinran om
det goda förhållandet mellan våra parlament.

Å Finlands riksdags vägnar
K. A. Fagerholm.

Helsingfors den 10 juni 1947.

§ 2.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till Svar på Iråga.

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Vougt, som anförde: Herr
talman! Herr von Friesen har frågat mig, om jag är i tillfälle meddela hur
arméchefens föreskrifter beträffande kompletteringsövningar för värnpliktiga,
som varit sjukskrivna eller av annan orsak frånvarande från tjänsten kortare
tid, tillämpats vid utbildningsförbanden samt om tillämpningen givit anledning
till erinran.

Arméchefen har i sina utbildningsanvisningar för innevarande år hl. a. påpekat
å ena sidan att värnpliktig, som visat sig kunna tillgodogöra sig enskild''
utbildning snabbare än andra kan få befrielse från fortsatt utbildning i de delar
han behärskar men å andra sidan att värnpliktig som icke kunnat tillgodogöra
sig utbildningen i samma takt som kamraterna kan efter regementschefs
anvisningar av lägst kompanichef anbefallas extra undervisning eller självstudier
på annan tid än daglig övningstid. Enligt anvisningarna får sådan kompletterande
utbildning under inga förhållanden ges karaktär av straffexercis.

Vidare gäller att den kompletterande undervisningen bör anbefallas med största
urskillning och endast i ämnen eller grenar av särskild betydelse.

Beträffande tillämpningen av dessa anvisningar har jag genom arméchefen
infordrat uppgifter från militärbefälhavarna. Av uppgifterna framgår att
kompletteringsutbildning till i slutet av maj behövt anordnas endast vid ett fåtal
förhand. Så när som på ett undantag — vilket föranlett den till mig framställda
frågan — har så skett endast då det genom prov kunnat konstateras att
värnpliktig av en eller annan anledning icke uppnått fastställt utbildningsmål.

Enligt vad jag inhämtat ha i det avsedda undantagsfallet åtgärder vidtagits
för att rätta till konstaterad felaktig tillämpning av anvisningarna.

Nr 28.

Onsdagen den 18 juni 1947.

Svar på fråga. (Forts).

Själv finner jag grundtanken i arméchefens anvisningar riktig under två
förutsättningar, nämligen att kompletterande utbildning anordnas endast om ett
verkligt behov därav konstateras i varje särskilt fall och att utbildningen icke
får formen av straffexercis, vilket också i anvisningarna understrukits. Att för
utbildningen ta i anspråk de värnpliktigas lördagspermission bör undvikas.
Självklart ligger det vikt uppå, att tillämpningen av anvisningarna med uppmärksamhet
följes.

Härefter yttrade:

Herr von Frisen: Herr talman! Jag ber att till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
få framföra mitt tack för det nu i dag lämnade svaret på
min fråga. Innan jag går in på svarets innehåll, vill jag emellertid göra den
anmärkningen, att det nog i allmänhet vore önskvärt att svaren på enkla fråkor
kunde lämnas med någon mindre tidsutdräkt än som i själva verket äger
rum — i detta fall har svaret dröjt cirka eu månad efter det frågan framställts.
När detta frågeinstitut inrättades var, tror jag, avsikten hos lagstiftarna
att enkla frågor — det ligger ju i uttrycket — också skulle föranleda enkla
svar och icke föregås av alltför tidskrävande utredningar eller leda till alltför
långa och ingående svar.

I detta speciella fall har ju frågan icke längre den aktualitet, som den hade
för ungefär en månad sedan, även om omständigheterna visat sig vara sådana
att anledning finnes att fortfarande med uppmärksamhet följa frågan. Statsrådet
hänvisar i sitt svar till en av arméchefen företagen utredning, om vars
innehåll jag för närvarande vet mycket litet, i varje fall icke mera än innehållet
i de spridda delar som herr statsrådet här återgav. Det skall bli intressant att
så småningom få ta del av denna utredning — jag förmodar att det icke föreligger
några hinder att publicera utredningen i dess helhet.

Beträffande det förhållande, som föranlett min frågeställning, konstateras
det i statsrådets svar, att vid ett av våra truppförband uppenbarligen order utfärdats,
som icke stå i överensstämmelse med det syfte man har med ifrågavarande
kompletteringsövningar. Det är ju ingen hemlighet, att det förband det
.här gäller är I 8 i Uppsala. Det är också alldeles uppenbart — herr statsrådet
konstaterade också det — att den ursprungliga ordern, som utfärdats av regementschefen
på sätt här skett, måste betecknas såsom mindre lämplig. Jag vill
emellertid fästa herr statsrådets uppmärksamhet vid, att frågan ännu icke
torde anses helt utagerad. Såvitt jag har mig bekant bär denna order icke ännu
skriftligen helt återkallats, ehuru chefen för vederbörande militärområde påpekat
för regementschefen att ordern varit felaktig och följaktligen borde annulleras
och att sådana kompletteringsövningar som ifrågasatts av olika skäl
icke finge företagas med mindre — som statsrådet just påpekade -— genom
prov utrönts vilka brister de värnpliktiga till äventyrs kunna ha i sin utbildning.

Jag skulle vilja uppmana statsrådet att verkställa en undersökning, huruvida
de av det högre befälet lämnade föreskrifterna i denna dag efterlevas på
ifrågavarande truppförband. Det har kommit till min kännedom att åtminstone
på något av kompanierna på detta regemente kompletteringsövningar i något
fall fortfarande förekommit utan att en sådan även, av statsrådet ifrågasatt
föregående prövning ägt rum.

Jag kan i stort sett instämma med herr statsrådet i hans synpunkter, framför
allt när det gäller ett understrykande av att en tillämpning av dessa bestämmelser
i utomordentligt hög grad kräver omdöme och urskillning från
truppbefälets sida. Den misstanken kan lätt uppstå hos de värnpliktiga, att

Onsdagen den 18 juni 1947.

Nr 28.

Svar på fråga. (Forts.)

man i enstaka fall vill klämma åt eller trakassera en eller annan värnpliktig,
som uppträtt misshagligt. Jag tror, som sagt, att dessa bestämmelser fordra en
mycket stor urskillning från befälets sida och att en mycket noggrann övervakning
från det högre befälets sida bör ifrågakomma så att det icke uppstår
några missbruk.

Då jag, herr talman, särskilt tog upp frågan om de sjukskrivna, var det
därför att jag som läkare vid truppförband har gammal erfarenhet av att det
ständigt pågår konflikter mellan det militära befälet och läkarna rörande sjukskrivning.
Militärerna ha den uppfattningen att läkarna sjukskriva alldeles för
mycket och att truppen i alltför hög grad reduceras. Detta gäller särskilt när
mera krävande övningar förestå. Lika oriktigt som det är att generalisera, att t.
ex. påstå att praktiskt taget alla fall av sjukskrivna bestå av simulanter eller av
sådana som förvärrat existerande smärre besvär, lika oriktigt vore det självfallet
att påstå att samtliga de, som en gång blivit sjukskrivna, verkligen varit
i behov därav. Utan tvivel finnes här möjlighet för en och annan att gömma
sig undan vid mera ansträngande övningar. Korrektivet mot detta kan väl inte
vara annat än ett förtroendefullt samarbete mellan läkarna och truppbefälet.
I den mån sådant tillämpas — jag har själv sökt göra det — når man alltid
ett gott resultat. Jag måste dock med bestämdhet framhålla, att det är orimligt
att fråntaga militärläkarna det slutliga bedömandet och avgörandet i frågor
som dessa.

Ja, herr talman, med dessa ord ber jag att få sluta mitt svar till statsrådet.
Jag hoppas, att han också i fortsättningen med all den uppmärksamhet som
saken förtjänar skall följa denna fråga.

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Yöugt: Herr talman! Jag
ger den ärade frågeställaren helt rätt i att denna enkla fråga bort besvaras tidigare.
Emellertid är det så att den föranlett en viss utredning. För att jag
skulle kunna giva en viss belysning av problemet, ansåg jag det nämligen vara
nödvändigt att begära förklaring från chefen för armén. Denne tillskrev de
olika militärområdesbefälhavarna, som i sin tur frågade de olika förbandscheferna,
och likväl var märkvärdigt nog chefens för armén svar till mig färdigt
den 5 juni. Jag måste säga, att såväl chefen för armén som de övriga handlat
med vederbörlig snabbhet. Att frågan ändock icke så omedelbart besvarats var,
det erkänner jag, mitt fel. Jag ansåg det nämligen önskvärt att för allmänheten
framlägga de utredningsdirektiv rörande de värnpliktigas utbildning, varom
det i dag står att läsa i tidningarna. Jag ville belysa såväl nödvändigheten av
att skapa ett utbildningssystem, där man uppsätter ett utbildningsmål, som
den enskilde värnpliktige måste nå fram till, som själva tankegången beträffande
de prov, som nu pågå med inneliggande årsklass enligt chefens för armén
anvisningar. Det är således detta som föranlett att svaret blivit något försenat,
men jag försäkrar, att det från min sida givetvis icke finnes någon som
helst önskan att undvika, att det finns någon aktualitet kvar, när svar på en
fråga lämnas kammarens ledamöter.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3-

Föredrogos var efter annan och hänvisades till jordbruksutskottet följande
på kammarens bord liggande motioner, nämligen:

nr 519 av herr Karlsson i Stuvsta m. fl.; och

nr 520 av herr Andersson i Mölndal m. fl.

Nr 28.

Onsdagen den 18 juni 1947.

§ 4.

Föredrogs jordbruksutskottets memorial, ur 63, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga om lönegradsplacering av distriktslantmätare m. m.

På förslag av herr talmannen beslöt kammaren att redan vid detta samman,
trade till avgörande företaga ifrågavarande, endast en gång bordlagda ärende.

Den i memorialet föreslagna voteringspropositionen godkändes.

Herr talmannen meddelade härefter, att enligt överenskommelse mellan kamrarnas
talmän ifrågavarande gemensamma votering, under förutsättning att
voteringspropositionen godkändes även av första kammaren, komme att äga
rum vid början av kamrarnas sammanträden den 20 innevarande juni.

§ 5-

Föredrogos vart efter annat:

utrikesutskottets utlåtande, nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående godkännande av en mellan Sverige och Jugoslaviska Federativa Folkrepubliken
träffad handelsöverenskommelse m. m.; samt

konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till ändrad lydelse
av § 12 regeringsformen; och

nr 21, i anledning av väckta motioner om överflyttning till utrikesutskottet
av granskningen av statsrådsprotokollen i utrikesärenden.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.

§ 6.

Motion angående
åtgärder
för stärkande
av riksdagens
kontrollmakt.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande nr 22, i anledning av väckt motion
angående åtgärder för stärkande av riksdagens kontrollmakt över regering,
förvaltning och rättskipning.

Uti en inom första kammaren väckt till konstitutionsutskottet hänvisad motion,
nr 15, av herr Herlitz hade hemställts, »att riksdagen ville i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om utredning angående åtgärder för stärkande av riksdagens
kontrollmakt och om framläggande för riksdagen av de förslag vilka
kunna föranledas av utredningen».

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar Jones Erik Andersson, Herlitz, John
Gustavson, Englund, Nolin, Kyling, Lindmark, Edberg och Johnsson i Stockholm,
vilka ansett att utskottet bort hemställa att riksdagen i anledning av motionen
I: 15 ville uppdraga åt riksgäldskontoret att föranstalta om utredning
angående åtgärder för stärkande av riksdagens kontrollmakt och för riksdagen
framlägga de förslag, vilka föranleddes av utredningen.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Johnsson i Stockholm: Herr talman! Samtliga borgerliga ledamöter
i konstitutionsutskottet ha avgivit reservation mot detta utskottsbeslut under
uttalande att utskottet bort föreslå riksdagen uppdraga åt riksgäldskontoret att
utreda frågan om åtgärder för stärkande av riksdagens kontrollmakt över regering,
förvaltning och rättskipning. Reservanterna ha ansett, att de i motio -

Onsdagen den 18 juni 1947.

Nr 28.

Motion an nående åtgärder för stärkande av riksdagens kontrollmakt. (Forts.)
nen framförda principiella synpunkterna på frågan om riksdagens kontrollmakt
över regeringens åtgärder och över lagar och förordningars efterlevnad
varit så beaktansvärda, att en utredning i motionens syfte varit påkallad. Motionären
är en av våra främsta rättslärda på detta område och har säkerligen
icke framställt sin motion av partipolitiska skäl utan av verklig omsorg om det
konstitutionella statsskickets sundhet och hälsa, för vilket måls nående riksdagens
kontrollmakt över regering, förvaltning och rättskipning är en av förutsättningarna.

Sedan utskottet nagelfarit de olika uppslag, som motionärerna framfört, kan
det synas som om det icke blivit mycket kvar av vad som framförts i motionen.
Motionären har emellertid under ärendets behandling själv uttalat, att de anvisningar
han i motionen givit för hur denna kontrollmakt skulle utövas icke
avsetts att vara en uttömmande kartläggning av alla tänkbara tillvägagångssätt
och åtgärder. Motionären har tänkt sig, att utredningen skulle kunna komma
fram till ännu mera verksamma kontrollförslag.

Med den väldiga ansvällning som ägt rum i det statliga handlandet, som ju
snart ingriper på alla områden av medborgarnas liv, synes det reservanterna
alldeles uppenbart, att de nuvarande formerna för folkrepresentationens kontroll
av den verkställande maktens utövning, vilka utformats under helt andra
sociala och politiska förhållanden, tarva en grundlig översyn. Det framkom
också under ärendets behandling i utskottet, att knappast något av kontrollorganen
fungerar på ett riktigt tillfredsställande sätt. Det är visserligen sant
att riksdagen jämte de redan befintliga kontrollorganen ha andra möjligheter
att påtala sådant i riksstyrelsen eller i förvaltningen överhuvud taget, som icke
är som det borde vara. Så kan ju ske genom interpellationer eller i kammardebatterna
i särskilda frågor. Men anmärkningar och påpekanden av detta slag
ha ju i regel mycket liten effekt. En regeringsmakt, som stöder sig på ett
majoritetsparti, som i alla skiften ställer sig bakom alla dess handlingar, kan
ju teoretiskt sett begå vilka inkonstitutionella handlingar som helst utan att
riksdagen kan göra någonting däråt. Redan den nuvarande ordningen — jag
tänker t. ex. på konstitutionsutskottets granskning av regeringens beslut i
statsrådet — är ju i stor utsträckning ett slag i luften, och en minoritetsanmärkning.
även om den samlar 9 röster mot 11, kan ju ej ems leda fram till att bli
ställd under proposition i kammaren. Samma svaghet vidlåder även de andra
kontrollorganen. Det kan därför betecknas såsom en nödvändig uppgift för
riksdagen att ömtåligare än på sista åren varit fallet vaka över att de konstitutionella
principerna för vårt ''statsskick verkligen efterlevas och att möjlighet
till en granskande översyn av hela förvaltningsapparaten beredes riksdagen
och därför, herr talman, yrkar jag bifall till reservationen.

Herr Kyling: Herr talman! När denna motion väcktes vid riksdagens början
hälsades detta med tillfredsställelse på många håll. Våra grundlagar föreskrev©
redan 1809 vilka kontrollorgan riksdagen skulle ha, men det är ganska
naturligt att på de över hundra år, som förflutit efter grundlagens tillkomst,
samhället ändrat struktur i rätt stor utsträckning. När man läste denna motion,
som herr Herlitz väckt, kände man därför tillfredsställelse, som jag sade,
över att denna fråga skulle komma att behandlas av riksdagen. Jag tror också
jag vågar säga i kammaren i dag, att när vi första gången i konstitutionsutskottet
diskuterade denna fråga, voro de flesta av utskottets ledamöter rätt
positivt inställda till motionen.

På samhällets olika områden har ju staten allt mer och mer ingripit och då
är det också synnerligen angeläget, att riksdagskontrollen blir så effektiv
som tänkas kan. Det finns vissa brister i detta avseende som man skulle kunna

Nr 28.

Onsdagen den 18 juni 1947.

Motion angående åtgärder för stärkande av riksdagens kontrollmakt. (Forts.)
peka på. Om man exempelvis ser på vårt dechargeinstitut, kan, man väl säga
att detta har ganska många brister. De reservationer som avges till ett dechargebetänkande
komma inte till samma rätt som vanliga reservationer i riksdagstrycket.
Nu finns det ju olika kontrollinstitut, och när denna utredning, som
reservanterna ha föreslagit, skall börja att arbeta bör den även försöka samordna
de olika kontrollorganen; för närvarande äro de rätt isolerade från varandra.
Det är inte bara konstitutionsutskottet, som i egenskap av kontrollorgan
känner med sig, att det är brister som behöva undanröjas, utan det är likadant
med de övriga kontrollapparaterna, Det finns en hel mängd luckor som
behöva fyllas ut.

Jag skall inte, herr talman, ge några konkreta exempel på vad som behöver
göras och på hur bristfällig kontrollen är.

Motionen innehåller en hel mängd sådana exempel, och för övrigt ha reservanterna
begärt en förutsättningslös utredning. Det blir därför utredningsmännen
som få ta upp dessa problem och försöka framlägga förslag. Jag vet att
man inte bör belasta riksdagen med nya utredningar i den utsträckning, vari
detta kanske har förekommit under de senaste åren, men i detta fall begära
inte reservanterna någon ny utredningskommitté, utan de peka på att riksdagen
redan har uppdragit åt fullmäktige i riksgäldskontoret att föranstalta om en
utredning angående översyn av bestämmelserna om riksdagens revision. Vi reservanter
mena att riksdagen i dag skall kunna utöka riksgäldsfullmäktiges
direktiv att även omfatta den utredning, som här har begärts.

o Jag vill ännu en gång, herr talman, understryka nödvändigheten av att vi
få en sådan • utredning till stånd. Som jag sade tidigare skall jag inte uppta
kammarens tid med att anföra några direkta exempel på denna nödvändighet.
Jag tror att de tala för sig själva, och jag ber med dessa ord, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen.

Häruti instämde herr Edberg.

Herr Fast: Herr talman! Det förhåller sig onekligen på det sätt som herr
Kyling nyss sade, att när konstitutionsutskottet började behandla denna motion
inga förutfattade meningar rådde, och det var åtskilliga ledamöter som
uttalade sina sympatier för den allmänna tankegång som varit motionärernas.
Men allt eftersom vi togo upp varje punkt till behandling för sig, desto mindre
blev det material som skulle kunna hänvisas till en utredning. När på det
sättet de olika problem, som i motionen blivit belysta, hade tagits upp till behandling,
återstod i varje fall inte så pass mycket, att det enligt utskottets
mening fanns giltig anledning för utskottet att begära, att riksdagen skulle
föranstalta om en utredning.

Om jag bara med ett par ord också skall beröra reservanternas ståndpunkt
måste jag konstatera, att när de för sitt vidkommande gjort denna genomgång,
så är även det materialet mycket tunt. Detta framgick också av herr Kylings
anförande — han ville ju att man utan några egentliga direktiv skulle begära
en förutsättningslös utredning. Menar han verkligen också, att här behöver
det inte tillkallas några nya utredningsmän, utan att man kan vidga direktiven
för den utredning, som redan pågår i riksgäldskontoret, så får min vän
Kyling förlåta mig om jag inte tror på lämpligheten eller möjligheten av detta.
Ty skulle det gälla en utredning av hela dechargeförfarandet — det är den
punkten som närmast intresserar mig — måste jag säga, att då saknar ifrågavarande
utredning kompetens på området, varför det ändå måste bli en helt
annan utredning. När jag ser reservanternas uttalande på denna punkt och
efter att även ha lyssnat på debatten, måste jag dessutom konstatera att det

Onsdagen den 18 juni 1947.

Nr 28.

Motion angående åtgärder för stärkande av riksdagens kontrollmakt. (Forts.)
råder en stark motsättning mellan motionärernas uppfattning och reservanternas.
Här framkommer egentligen ingenting annat än att man skulle vilja
genomföra den underliga ordningen i svenskt utskottsliv, att reservanterna
skulle jämställas med majoriteten. Om man skulle göra detta i fraga^ om dechargeförfarandet
får det väl undersökas, huruvida det mte också pa andra
områden skulle vara motiverat med någon motsvarande anordning.

Vad som egentligen döljer sig bakom det hela är ingenting annat än a it
man på bakvägar vill införa ett dagordningsinstitut, men ett mycket dåligt
sådant, som inte framträder med den öppenhet som enligt mitt förmenande
bör känneteckna ett dagordningsinstitut. För ett sådant har jag, herr talman,
deklarerat vissa sympatier, men som förslaget avvisats här i riksdagen av eu
mycket stark majoritet har jag för min del böjt mig och sagt att denna sak
för närvarande inte är aktuell. Men det är som sagt ingenting annat som
ligger bakom uttalandena i reservationen. Ty då man begär att reservanterna
skola få samma ställning som majoriteten — det står inte angivet om
reservanterna skola vara till antalet en eller tva färre än majoriteten kan
detta endast avse ett förklätt dagordningsinstitut. Man säger nämligen mte
bara att frågan skall komma under kamrarnas behandling — så Sker för övrigt
redan nu. Ingen kan vägra reservanterna att tala, _ och i viss utsträckning
ha också regeringen och ntskottsmajoriteten ingått i svaromal. Därmed kan
det ha varit olika, beroende på huruvida ämnet är nytt eller redan ansetts
uttömt genom tidigare kammardebatter. Men dessutom vill man ^ att ett bedömande
skall göras. Härvidlag kunna reservanterna inte syfta på någonting
annat än den utveckling av praxis som ägt rum genom att denna kammare ju
kan med gillande eller ogillande eller utan vidare lägga en anmärkning till
handlingarna. Detta skulle således också kunna ske i fråga om reservationerna.
... . . ..

Att den politiska opposition, som hittills i så hög grad visat sig strava
till att nå fram till majoritet — vilket strävande är mycket naturligt —
ändock ger upp hoppet att komma i majoritet genom att man på detta sätt
liksom i förväg vill gardera sig för eu ständig opposition, det tycker jag
verkar egendomligt. .

Går jag sedan över till de andra frågorna skall jag fatta mig mycket kort.
Beträffande vad som säges om statsrevisionen och de kompletteringar, _som
på detta område kunna vara erforderliga, hänvisar jag till att där pågår
en utredning genom riksgäldsfullmäktige. I vad det gäller ombudsmännens
ställning och den propos jsom gjorts, att man eventuellt^ skulle tillsätta på
skilda områden njm ombudsmän och sålunda begränsa speciellt justitieombudsmannens
ämbetsområde, så rönte detta i sista omgången i utskottet mycket
liten sympati och detta på mycket goda skäl. Vi ha kommit till den uppfattningen,
att det här gäller ett ämbete, där det hänger på personligheten i
utomordentligt hög grad. Det är justitieombudsmannens person, den auktoritet
som han kan skapa, som ger ämbetet förtroende och de möjligheter det
har att utöva sin verksamhet. Ett söndersplittrande av dessa båda ämbeten,
JO :s och MO:s — i händelse även det senare skulle komma på tal — skulle
säkerligen innebära ett väsentligt försvagande av ombudsmännens ställning i
det allmänna medvetandet hos vårt folk.

Däremot har inte utskottet förnekat att det kan finnas behov av att ytterligare
förstärka arbetskrafterna på JO:s expedition och att det kan behövas
ett förstärkande med högt kvalificerade krafter speciellt på förvaltningens område,
där man för närvarande kanske inte har den arbetskraft som kan^vara
erforderlig. Det år inte långe sedan vi hade en särskild utredning angaende
dessa våra ombudsmäns ställning. Vid detta tillfälle förstärktes arbetskrafter -

Nr 28.

Onsdagen den 18 juni 1947.

Motion angående åtgärder för stärkande av riksdagens kontrollmakt. (Forts.)
na5 och detta kan nu ske på mycket enklare sätt än genom att begära en utredning
på detta område.

När det gäller samverkan mellan de olika organen har man klagat över bristande
kontakt dem emellan. Denna kontakt finns likväl i verkligheten, och
den är säkerligen mycket bättre än man vill erkänna. Det finns kontakt mellan
statsrevisionen och konstitutionsutskottet, dels genom att ledamöter av konstitutionsutskottet
ofta sitta i statsrevisionen, vidare umgås man med dessa kamrater
i riksdagen och får alla de informationer som man kan anse sig ha behov
av. Och jag är livligt övertygad om att om statsrevisorerna ha något som de
vilja fästa konstitutionsutskottsledamöternas uppmärksamhet på, så veta de
mycket väl hur man skall angripa problemet och inleda samtal.

Vad beträffar samarbetet mellan konstitutionsutskottet och ombudsmännen
bär ett sådant samarbete upprätthållits i den utsträckning, som jag för mitt
vidkommande har ansett vara erforderligt. Jag är livligt övertygad därom att
om man skulle försöka att genom särskilda bestämmelser reglera det fria samarbete
som för närvarande pågår, så skulle detta endast leda till ett samarbete
under mera stelnade och mindre smidiga former än för närvarande.

I fråga om farhågorna för att allmänheten inte skulle ha möjligheter att
enligt det nuvarande systemet kunna göra sig påmind, så är det bekant för
oss, som suttit i statsrevisionen några år, att allmänheten mycket väl finner
vägar såväl till statsrevisorernas kansli som också till ombudsmännen. Jag
tror inte det behövs vare sig någon upplysningsverksamhet eller några särskilda
anordningar i det avseendet. Vad konstitutionsutskottets egen granskning
angår är det väl lämpligast att utomstående inte blanda sig i den saken,
utan att denna får bli en riksdagens egen angelägenhet.

Ja, herr talman, ju längre vi höllo på att behandla denna motion, desto klarare
blev det. att det material som motionen bjöd på inte var tillräckligt för
att man skulle kunna begära en utredning, särskilt som på vissa av de berörda
avsnitten utredningar pågingo, medan på andra områden man kan göra ingripanden
till förbättringar utan att företa några utredningar. När det gäller
sådana områden som beröra riksdagen i så hög grad som detta, är det enligt
mitt förmenande icke lämpligt, att riksdagen, utan angivande av riktlinjerna
för en utredning och utan att klargöra vad det är man vill, begär en förutsättningslös
utredning, som sedermera skall så att säga leta upp de objekt som
behöva utredas. Jag tror att det lämpligaste är, att när riksdagen för sin egen
räkning begär en utredning, skall denna vara väl förtrogen med vad det är för
problem som skola utredas, så att man något så när vet, varthän man vill syfta.

Herr talman! Med detta tillåter jag mig yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Kyling: Herr talman! Av herr Fasts anförande får man den uppfattningen,
att reservanterna icke ha något att komma med när de begära utredning.
Jag ber då att få hänvisa till den motion som väckts och som tidigare
aberopats; denna ligger till grund för reservationen. Denna motion, som upptager
icke mindre än tolv sidor, förklarar på ett mycket uttömmande sätt, vilka
brister, som finnas hos det ena kontrollorganet efter det andra. Dessutom
säger motionären i sin motion, att han väntar sig, att konstitutionsutskottet
skulle ha möjlighet att berika denna fråga med den erfarenhet, som utskottet
har.

Nu har emellertid uppstått den stora besvärligheten, att konstitutionsutskottet
icke har kunnat börja taga upp denna fråga förrän vid denna sena tid
under riksdagen. Hade vi fått möjlighet att inom utskottet taga upp frågan
tidigare samt fatt diskutera igenom spörsmålen och var för sig tänka igenom

Onsdagen den 18 juni 1947.

Nr 28.

Motion angående åtgärder för stärkande av riksdagens kontrollmakt. (Forts.)
problemen, tror jag att vi skulle ha kunnat berika uttalandena i motionen ännu
mera.

När herr Fast sedan, säger, att riksgäldsfullmäktige icke äro lämpliga att
utreda denna sak, så kan man naturligtvis ställa sig frågande inför deras
lämplighet. När vi i reservationen säga, att riksgäldskontoret bör få denna
uppgift, ha vi emellertid också räknat med, att experter skulle kunna tillkallas.
Då vi ville ha utredningarna samordnade var det därför, att det icke går att
låta riksgäldsfullmäktige utreda en sida av detta stora problem och låta en
utredningskommitté behandla en annan sida av samma stora problem. Yi måste
komma dithän att vi få en samordning mellan de olika utredningarna. Det är
därför reservanterna begärt, att riksgäldskontoret skulle få uppdraget.

Jag ber, herr talman, att få vidhålla mitt yrkande.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen; och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr Johnsson i Stockholm begärde
emellertid votering i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller konstitutionsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 22, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Vinner Nej, har kammaren

Nej;

bifallit den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för japropositionen.
Rösträkning begärdes likväl av herr Kyling, i anledning varav
votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 97 ja och
75 nej, varjämte 2 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan.

§ 7.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande, nr 23, i anledning av väckta
motioner om inrättande av en riksdagens ombudsmannabefattning för övervakning
av frihetsberövanden.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde

Herr Rylander: Herr talman! Utskottet har understrukit att övervakningen
av frihetsberövanden å anstalter av skilda slag utgör en betydande del av
JO:s arbete. Det är därför ganska naturligt att åtskilliga förslag framkommit
om inrättande av nya ombudsmannabefattningar för utövande av den kontroll
som är föreskriven i grundlagen. Man har nu föreslagit inrättande av en
särskild anstaltsombudsman för övervakning av frihetsberövanden å anstalter
av olika slag tillhörande såväl rättsvården som socialvården. Utskottet har
emellertid icke velat vara med om inrättande av en ny ombudsmannabefattning.
Det kan ju finnas goda skäl även för att icke utsträcka antalet ombudsmän.
Jag vill här erinra om hur mycket motstånd som på sin tid mötte förslaget
om inrättande av militieombudsman, vilket förslag först efter ganska
lång tid genomfördes.

Motioner om
inrättande av
en riksdagens
ombudsmannabefattning

för övervakning
av frihetsberövanden.

Nr 28.

Onsdagen den 18 juni 1947.

Motioner om
intensifiering
av utrikesnämndens

verksamhet
och riksdagsbehandlingen

av handelspolitiska

frågor.

Motioner om inrättande av en av riksdagens ombuds mannabefattning för
övervakning av frihetsberövanden. (Forts.)

Herr talman! Det förefaller som om även utskottet anser att en effektivisering
av denna övervakning är av nöden, då man har den uppfattningen
att en utökning av JO-ämbetets arbetskraft kan visa sig erforderlig. Jag
vill i nuvarande läge icke framställa något yrkande om inrättandet av en ny
ombudsmannabefattning, utan jag kan vara med om den utväg, som utskottet
här har anvisat och som går ut på en utökning av JO-ämbetets arbetskraft.
Jag vet att JO kommer att framlägga förslag om tillskapandet av en ny
byråchefsbefattning, vars innehavare skulle ta hand om övervakningen av
frihetsberövanden å dessa anstalter och kontrollen över intagningarna.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 8.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande, nr 24, i anledning av väckta motioner
angående vidgad medbestämmanderätt för riksdagen beträffande författningar,
som innebära väsentliga ingrepp i medborgares frihet och egendom.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 9.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande, nr 25, i anledning av väckta motioner
om intensifiering av utrikesnämnden® verksamhet och behandlingen i
riksdagen av handelspolitiska frågor.

Utskottets hemställan föredrogs; och yttrade därvid:

Herr Håstad: Herr talman! Den motion jag väckt i denna fråga är, såsom
framgår av handlingarna, avstyrkt av utskottet i så måtto, som utskottet
förklarat den besvarad genom vad utskottet anfört. Jag tror mig icke kunna
påverka kammaren i annan riktning än vad konstitutionsutskottets uttalande
innebär, men jag vill anföra ett par ord för beriktigande av vad konstitutionsutskottet
skrivit.

Först vill jag här allmänt framhålla, att det ingått som en allmän regel
i den svenska riksdagen, att riksdagens speciella utrikespolitiska organ, utrikesnämnden
och utrikesutskottet, skola bland andra såsom ledamöter ha
partiledarna. Därom råder såvitt jag förstår fullständig enstämmighet. Man
anser att utrikespolitiken är så viktig, att ansvaret därför skall i första hand
vila på ledarna och inga andra.

Å andra sidan äro ju icke alla utrikespolitiska frågor av den stora vidd, att
det är självfallet, att dessa frågor helt eller huvudsakligast skola beredas
av partiledarna. Jag tänker då främst på handelsavtal, som riksdagen skall
godkänna och som ju många gånger innehålla relativt betydelselösa ting, i
varje fall i jämförelse med den stora utrikespolitiken. Det är för närvarande —
i varje fall för de mindre partierna — ganska svårt och i vissa fall alldeles
omöjligt att å ena sidan tillgodose partiledarnas berättigade krav att sitta
i dessa utrikesorgan och å andra sidan tillvarataga den speciella expertis
i handelspolitiska frågor som finnes inom riksdagen.

Nu anför konstitutionsutskottet gentemot mig såsom en tillfällig räddning,
att enligt § 50 riksdagsordningen skulle särskilda ''sakkunniga kunna tillkallas
att närvara vid utrikesnämndens sammanträden. Ja, denna regel är ingalunda
förbisedd av mig. Men jag tror däremot, att konstitutionsutskottet av förbiseende
tagit in denna regel i detta sammanhang. Ty det är i alla fall uppen -

Onsdagen den 18 juni 1947.

Nr 28.

Motioner om intensifiering av utrikesnämndens verksamhet och riksdagsbehandlingen
av handelspolitiska frågor. (Forts.)
bart, att skillnaden mellan att såsom expert bli inkallad vid visst tillfälle för
att besvara vissa frågor samt sedan kanske avträda samt att vara ledamot är
utomordentligt stor. Vad jag i motionen tagit sikte på har varit ingenting
annat eller mindre än att riksdagen skall ha tillfälle att såvitt möjligt i dessa
utrikesorgan, där handelspolitiska frågor numera alltid behandlas, såsom medlemmar
eller suppleanter sätta in personer, som företräda stor sakkunskap.

Vidare har utskottet ställt min motion mot den av herr Herlitz väckta och
av utskottet tillstyrkta motionen. Utskottet har sagt, att å ena sidan står
önskemålet (hos mig) om en eventuell utökning av suppleantantalet i dessa
utrikesorgan och å andra sidan önskemålet (hos herr Herlitz) om inskränkning
åtminstone av rätten för suppleanterna att närvara. Jag vill framhålla —
något som framgår av motionen, i den mån ledamöterna haft tillfälle eller
intresse att läsa den — att jag aldrig yrkat på att antalet närvarande
vid utrikesnämndens eller utrikesutskottets sammanträden skall ökas, även om
man tänker sig att suppleantantalet ökas. Det är ingen orimlig uppgift
att införa en regel, enligt vilken vissa medlemmar eller suppleanter tillhöra
handelspolitiska och andra utrikespolitiska delegationer.

Nu skulle man av utskottets utlåtande kunna frestas att tro, att närvarofrekvensen
i utrikesutskottet skulle vara utomordentligt stor. Jag har roat
mig med att gå igenom närvarolistan i utrikesutskottet under året och konstaterat,
att vid avgivandet av det första, det andra och det tredje utlåtandet,
som skedde samma dag, den 13 februari, var listan fulltalig; aljtså sexton man
stå därunder. När det gäller det fjärde utlåtandet saknas en från andra kammaren.
När det gäller det femte, saknas en ledamot från första och en från
andra kammaren. I det sjätte utlåtandet saknas likaledes en från vardera
kammaren. I de två sista utlåtandena är summan saknade i ena fallet fyra
ledamöter och i andra fallet sex ledamöter. Det har alltså förekommit, att
handelspolitiska avtal granskats av utrikesutskottet med knappt mera än hälften
närvarande. Det tyder såvitt jag förstår icke på att det skulle vara så
oerhört trångt om plats i utrikesutskottet, när handelspolitiska frågor behandlas.
Om denna stora frånvaro skall tolkas som beroende av ett relativt mindre
intresse för dessa frågor hos medlemmarna eller en olämplig tid för förläggningen
av sammanträdena eller måhända att partiledare och andra äro för betungade
av andra uppdrag för att medhinna dessa mindre utrikespolitiska
frågor lämnar jag därhän. Jag har bara konstaterat själva faktum.

Slutligen,° herr talman, vill jag framhålla, att det problem vi diskutera,
nämligen frågan om å ena sidan den stora utrikespolitiken och å andra sidan
den speciella handelspolitiken, har varit aktuellt i olika parlament, där man
försökt med olika lösningar. Det har i åtskilliga länder införts en sådan anordning,
enligt vilken dessa frågor behandlas av olika beredningsorgan just
med tanke på att få tillgång till den mest kvalificerade och mest intresserade
sakkunskapen på varje håll.

Hur denna fråga praktiskt skall lösas, har jag, herr talman, icke velat
vara förmäten nog att giva mig närmare in på. Jag hade dock anvisat tänkbara
utvägar att i samband med den utredning, som jag förutsåg bli möjlig
i anledning av herr Herlitz’ tidigare i januari väckta motion, skulle detta
problem, som är vida viktigare än de flesta av de problem, som tagits upp i
herr Herlitz’ motion, också komma under behandling.

Nu har utskottet anfört, att en kommitté om riksdagens arbetsformer är i
verksamhet och att utan riksdagsskrivelse denna kommitté skulle vara oförhindrad
att behandla även denna fråga. Det är alldeles självklart. Jag är
medlem av denna kommitté och känner val dess befogenheter. Men jag vill

Nr 28.

Onsdagen den 18 juni 1947.

Motioner om intensifiering av utrikesnämndens verksamhet och riksdagsbehandlingen
av handelspolitiska frågor. (Forts.)
tillägga, herr talman, att när det gäller en så väsentlig fråga som utrikespolitiken,
tror jag, att det vore lämpligt, att riksdagen på ett eller annat
sätt helst i förväg gåve en antydan om sina önskningar. Dessutom förhåller
det sig så, att budgetsystemet i den svenska riksdagen icke är överlämnat till
denna kommitté att pröva. Eftersom budgetsystemet är fullständigt avgörande
för hela utskottsorganisationen i den svenska riksdagen, så står denna
kommitté praktiskt taget utan någon möjlighet att giva sig in på utskottsorganisationen,
i varje fall inte i nuvarande stund.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Herr Hällgren: Herr talman! Motionen nr 197 i andra kammaren av herr
Hastad behandlades av konstitutionsutskottet samtidigt som motionen nr 13 i
första kammaren av herr Herlitz. Dessa motioner ha i vissa delar motsatta
syften. Under det att herr Herlitz’ motion går ut på att minska den krets, som
erhåller regeringens förtroende i utrikesärendena, så går herr Håstads motion

om jag tar vad som är det väsentliga — ut på en ökning av antalet suppleanter
i utrikesutskottet.

\ i finna av föreliggande utskottsutlåtande, att motionären i första kammaren
reserverat sig mot viss del av motiveringen. Den del av motiveringen som
han reserverat sig emot lär vara, att utskottet uttalar att det icke vill vara med
om att minska antalet ledamöter i utrikesnämnden. Det är samma personer i
utrikesnämnden och utrikesutskottet, fastän det är olika benämningar.

Mellan dessa diametralt motsatta uppfattningar har utskottet valt den vägen
att, alldenstund riksdagen mitt under brinnande krig 1911 beslöt, att suppleanterna
skulle lå vara närvarande vid utrikesnämndens sammanträden, det ej
kunnat gå mea på att nu da det är fred beskära antalet suppleanter i utrikesnämnden.
Det har icke heller herr Håstad talat för. Han har talat för sin, motion,
där han gått in för eu ökning av antalet suppleanter. Han har särskilt
uppehållit sig vid den del av motionen, som gäller att suppleantantalet skulle
utökas, så att olika partier linge tillfälle att välja in så många suppleanter,
som vore sakkunniga på det handelspolitiska området, att man kunde få fram
en handelspolitisk delegation, till vilken man skulle kunna överlåta överläggningarna
med Kungl. Maj :t rörande handelspolitiska frågor. Utskottet har icke
gått med på att öka antalet suppleanter.

Andra skäl ha också gjort att utskottet icke kunnat acceptera detta förslag.
Bland annat har det anfört att enligt § 50 riksdagsordningen Kungl. Maj :t har
rätt att till utrikesnämndens sammanträden kalla särskilda sakkunniga för belysning
av olika frågor. För övrigt har utrikesutskottet, när det sammanträder
som sådant, full möjlighet att självt tillsätta vilka delegationer det vill. I samband
med ett annat utskottsutlåtande, som föredragits här och som rör ändring
av § 12 regeringsformen, har möjliggjorts, att Kungl. Maj:t kan dirigera ärendena
och, då riksdagen är samlad, höra utrikesutskottet i stället för utrikesnämnden:
dessa ärenden bli da föremal för friare behandling i utrikesutskottet
än vad hittills kunnat ske i utrikesnämnden. Jag vill erinra om vad exempelvis
motionären, herr Håstad, säger: »Givetvis skulle det dock för utrikesnämndens
vanliga sammanträde uppstå vanskligheter att finna och uppställa
regler, enligt vilka endast vissa suppleanter skulle inkallas, men dessa vanskligheter
kunna knappast hållas för så stora eller oöverkomliga, att de böra få
stå i vägen för ett tillgodoseende av det viktiga intresset av rikast differentierade
sammansättning av nämnden.»

Man kan salunda tänka sig den ordningen, att en del av suppleanterna inkallas
för behandling av vissa frågor medan andra lämnas utanför.

Onsdageu den 18 juni 1917.

Nr 28.

Motioner om intensifiering av utrikesnämnden verksamhet och riksdagsbehandlingen
av handelspolitiska frågor. (Forts.)

Även i andra avseenden kan man ha anledning hysa stora betänkligheter. Motionären
säger också själv: »Mot den här skisserade uppspaltningen av utrikespolitiken
och handelspolitiken på två skilda organ talar dock, att införandet av
en dualism på detta område med all sannolikhet kommer att visa sig dra olägenheter
med sig.»

Jag skall icke längre uppehålla kammarens tid, men jag vill dock säga, att
vid behandlingen av dessa båda motioner har utskottet sökt tillgodose det väsentligaste
av det som avsetts med motionen I: 13, nämligen en intensifiering
av utrikesnämndens verksamhet och ett så att säga effektivare samarbete mellan
Kungl. Maj :t och utrikesnämnden samt näringslivets män. I organisatoriskt
hänseende har utskottet stannat vid vad som redan gäller, nämligen att antalet
ledamöter är 16 och antalet suppleanter 16 samt att de senare äga rätt att vara
närvarande vid sammanträdena. Utskottet har sålunda stannat för bibehållande
av status quo, då det avstyrkt en ökning av antalet ledamöter i såväl utrikesnämnden
som utrikesutskottet.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Håstad: Herr talman! Herr Hällgrens yttrande påminde om den gamla
vågmästartiden, då vederbörande, sedan ett förslag lagts fram från den ena
sidan och ett annat från den andra, ställde sig mitt emellan och därmed ansåg
sig hålla på det rätta. Herr Herlitz’ motion skiljer sig, såsom det mycket riktigt
har sagts, från mitt förslag, men det gäller ju här att se till vilka olika
intressen de båda förslagen avse att tjäna och huruvida dessa förtjäna avseende.

Mot min motion har egentligen blott invänts — jag skall kort rekapitulera
det hela för klarhetens skull — för det första att § 50 riksdagsordningen ger
möjlighet till inkallande av sakkunniga, och för det andra att suppleanterna
skulle bli för många. Men vad säger nu motionen i det avseendet? Jo, i den
är det icke alls tal om att rätten att inkalla experter på något sätt skulle bestridas,
utan det är fråga om att man skall försöka få med i utskottet de riksdagsmän,
som äro mest intresserade av handelspolitiska frågor, så att riksdagens
inflytande på dessa frågors behandling reellt ökas. Detta bär icke något
med § 50 riksdagsordningen att göra. Vidare säger herr Hällgren, att det
skulle bli för många suppleanter. Gentemot den invändningen bär jag sökt
värja mig genom att ifrågasätta en anordning, enligt vilken antalet suppleanter
i varje fråga icke skulle ökas. Man kan exempelvis tänka sig att partiledarna
finge bestämma, vilka suppleanter som skola närvara då det gällde rent utrikespolitiska
eller rent, handelspolitiska frågor, ifall antalet suppleanter ökades.
Jag tror att den lilla vansklighet, som härvidlag skulle kunna uppstå, är
så pass liten att den väger ganska fjäderlätt mot det stora intresset för riksdagen
att handelspolitiska frågor bli representerade på bästa sätt i de avgörande
utskotten.

Herr Hällgren: Herr talman! Jag har sett herr Håstads förslag mot bakgrunden
av de parlamentariska möjligheter, som de olika partierna för närvarande
ha att i förhållande till sin röststyrka välja ledamöter och suppleanter
i utrikesnämnden och utrikesutskottet. Jag frågar mig då, om vi skola
frångå denna ordning och låta de mindre partierna välja ett större antal
suppleanter än som egentligen tillkommer dem för att de på det sättet skola
kunna få en större representation och därigenom kunna välja eu sådan delegation,
som herr Håstad talat om.

Man kan också tänka sig den utvägen, att partierna, när do föreslå leda Andra

kammarens protokoll 1947. Nr 28. 2

Nr 28.

Onsdagen den 18 juni 1947.

Motioner om intensifiering av utrikesnämndens verksamhet och riksdagsbehandlingen
av handelspolitiska frågor. (Forts.)
möter och suppleanter i utrikesnämnden och utrikesutskottet, ta sikte på vad
herr Hastad vill åstadkomma genom att de försöka få med specialister just
på det handelspolitiska området. Men det blir ju partierna själva, som få
avgöra den saken vid bedömandet av vilka riksdagsledamöter som skola sitta
i utrikesnämnden och i utrikesutskottet.

Herr Larsson i Stockholm: Herr talman! Motionärens, herr Håstad, yrkande
talar för de mindre partiernas vidkommande direkt till hjärtat, låt vara att
dessa mindre partier också hoppas på att senare bli större.

De fördelar, som självfallet skulle följa med en rikare representation i utrikesnämnden
och utrikesutskottet, måste man emellertid väga mot de- nackdelar,
som kunna förväntas uppkomma i och med att en större grupp av människor
kommer att delta i överläggningarna. Jag vill, herr Håstad, gärna
medge, att konstitutionsutskottet måhända hade kunnat yttra sig något mera
utförligt om vad utskottet menar med sin hänvisning till § 50 riksdagsordningen.
Jag kan emellertid för egen del icke komma ifrån den uppfattningen,
att denna hänvisning i sak är riktig. Herr Håstad trycker ju i sin motion
framför allt på vikten av att den speciella handelspolitiska sakkunskap, som
kan finnas företrädd i riksdagen, bör få tillfälle att få göra sig gällande i
utrikesutskottet. Det är alltså två synpunkter på frågan, som här framträda,
nämligen dels önskvärdheten av en rikare representation för de mindre partierna
och dels önskan att kunna tillföra utskottet speciell sakkunskap på
detta område. Det senare syftet kan emellertid redan nu uppnås genom tilllämpning
av § 50 riksdagsordningen. Konstitutionsutskottets tilläventyrs något
kortfattade yttrande på den punkten, tycker jag därför att herr Håstad
vänligen bör kunna ursäkta och förstå.

I fråga om den ordning, som herr Håstad tänkt sig, nämligen att antalet
suppleanter skulle ökas och rätten att närvara vid utskottsbehandlingen
skulle växla inom denna större krets av suppleanter, måste jag för min del.
om ock med förbehåll för min ringa erfarenhet av riksdagsarbetet, säga, att
det är något mycket egendomligt och mot utskottspraxis stridande, att en
suppleant icke skulle äga rätt att annat än efter särskild kallelse närvara vid
ett ärendes utskottsbehandling. Det vore också en egendomlig anordning om
man på detta sätt finge en ständigt växlande krets — och därtill en ganska
stor sådan — som skall delta i överläggningarna och utforma utskottets mening.

När konstitutionsutskottet haft att väga de fördelar, som den föreslagna
ändringen skulle kunna medföra, mot de olägenheter, som skulle kunna följa
därav att man begränsar kretsen av de personer, som skola deltaga i utskottsarbetet,
har utskottet stannat för att den nuvarande ordningen är att föredra
framför en ny.

Herr talman! Jag begagnar tillfället att betona, att i vad angår här föreliggande
utskottsutlåtande riksdagen torde få räkna såsom en av de viktigaste
punkterna det andra stycket av utskottets eget yttrande, eller det där
utskottet pekar på lämpligheten av att utrikesutskottet får överta ej blott de
funktioner, som omförmälas i § 12 regeringsformen, d. v. s. att i riksdagens
ställe avge yttranden i fråga om handelsavtal, utan även, vid sidan därav,
den uppgift, som omförmäles i § 54 regeringsformen, nämligen rådplägning
med regeringen i frågor av större utrikespolitisk vikt, innan dessa avgöras.
Det har rått en ganska enhällig mening inom konstitutionsutskottet därom,
att utrikesutskottet lämpligen bör få möjlighet att övertaga uppgiften att
upprätthålla den löpande kontakten mellan riksdagen och folkmeningen å

Onsdagen den 18 juni 1947.

Nr 28.

Motioner om intensifiering av utrike snämndens verksamhet och riksdagsbehandlingen
av handelspolitiska frågor. (Forts.)
ena sidan och regeringen å den andra, den uppgift, som nu handhaves av utrikesnämnden
med dess mera högtidliga arbetsformer, vilka lämna mindre
plats för ett verkligt parlamentariskt samarbete under ansvar. Det är eu
sådan ordning utskottet åsyftar, och det har därvid kunnat stödja sig på
vissa remarkabla erfarenheter under krigsåren.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till konstitutionsutskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 10.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

nr 170, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till överstyrelsen för yrkesutbildning jämte i ämnet väckta motioner; nr

171, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till domkapitlen och stiftsnämnderna m. m. jämte i ämnet väckta
motioner; och

nr 172, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående närmast erforderliga
åtgärder för tillgodoseende av Sveriges behov av matematikmaskiner.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 11.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 173, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus in. m.
jämte i ämnet väckta motioner.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Andersson i Mölndal: Herr talman! I anslaget till vissa byggnadsarbeten
vid statens sinnessjukhus ingår en post på 310 000 kronor för byggande
av personalbostäder åt den ogifta personalen vid S:t Jörgens sjukhus. Vi
som tidigare påpekat de olidliga förhållanden, som varit rådande vid nämnda
sjukhus både i fråga om sjukhusbyggnader o. dyl. liksom i fråga om bostäder
åt personalen, konstatera med tillfredsställelse, att man nu tar ett första
mindre steg för att rätta missförhållandena, Sedan statsutskottet gjorde sitt
J*}*™lande för ett par år sedan i anledning’ av en motion, i vilken dessa missförhållanden
påtalades, hade man väntat sig, att Kungl. Maj:t tidigare än
som skett skulle ha uppmärksammat nödvändigheten av att ett förslag framlades,
som tillfredsställande ordnade förhållandena på detta område vid S:t
Jörgens sjukhus. Icke bara frågan om bostäder åt den ogifta personalen äger
i dag en skrämmande aktualitet utan också, och det i lika hög grad frågan
om bostäder åt den gifta personalen. I båda fallen måste det ske en’mycket
kraftig upprustning just vid detta sjukhus så att detsamma kommer i ett
skick som anstar ett statens, sinnessjukhus. Det är verkligen i mycket hög
grad förvånande, att man latit utvecklingen gå i den riktning den gjort vid
detta statens sinnessjukhus.

Vi ha på vårt håll på grund av de förhållanden, som nu äro rådände på
bostadsmarknaden, avstatt från att i år väcka någon motion i ämnet, men då
jag nu ser att statsrådet Mossberg är närvarande i kammaren ber jag att få
rikta en vädjan till honom att han ville uppmärksamma de vid S:t Jörgens

Byggnadsarbeten
vid
statens sinnessjukhus m.

Nr 28.

Onsdagen den 18 juni 1947.

Proposition
om anslag till
nybyggnad fö>
statens rättslälcarstation

i Stockholm.

Byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus m. m. (Forts.)
sjukhus rådande förhållandena och att han snarast ville vidta åtgärder och
framlägga förslag till en upprustning där i här ifrågavarande avseende.

Herr statsrådet Mossberg: Herr talman! Till herr Andersson i Mölndal vill
jag endast säga, att om det vore så väl att bara S:t Jörgens sjukhus utanför
Göteborg vore i behov av en grundlig översyn och upprustning, ingen skulle
vara gladare än jag. Tyvärr förhåller det sig emellertid så, att vi måste vara
beredda att på sinnessjukvårdens område under den närmaste tiden göra ett
verkligt krafttag. Det är väl ingen felaktighet jag gör mig skyldig till om
jag säger, att den allmänna standarden på hela vår sinnessjukvård sackat efter
i utvecklingen. Vi ha för närvarande icke den effektivitet på sinnessjukvårdens
område, som skulle vara önskvärd och lämplig.

Jag har vid behandlingen av sinnessjukhusens byggnadsfrågor tagit upp dessa
spörsmål så grundligt som det varit mig möjligt, men jag vill betona —
vilket jag också hörde att herr Andersson i Mölndal har klart för sig — att
våra möjligheter just nu att hastigt ta några krafttag genom att bygga, vare
sig för personal eller för sjukhusläkare, äro synnerligen begränsade. Vi ha
varit nödsakade att röra oss inom ett anslag för hela sinnessjukhusvården på
omkring 5 miljoner kronor. Om vi skola kunna rusta upp våra sinnessjukhus
få vi, såvitt jag kan se, vara beredda att under de närmaste aren bygga för
kanske både 150 och 200 miljoner.

Jag vill upplysa kammaren om att jag i förra konseljen erhöll Kungl.
Maj :ts bemyndigande att tillsätta en särskild beredning, som skall ta upp hela
frågan om en effektivisering och utbyggnad av vår sinnessjukvård.

överläggningen var härmed slutad. Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 12.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 174, i anledning av Kungl. Maj ds
'' proposition angående anslag för budgetåret 1947/48 till nybyggnad för statens
rättsläkarstation i Stockholm.

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr 93, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över socialärenden för den 21 februari 1947, föreslagit
riksdagen att å kapitalbudgeten, statens allmänna fastighetsfond, till Nybyggnad
för statens rättsläkarstation i Stockholm för budgetåret 1947/48 anvisa ett
investerings anslag av 1 340 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj ds ifrågavarande
proposition.

Reservationer hade avgivits:

1) av herrar Oscar Olsson, Johan Eric Ericson, Näsström och Eriksson i
Stockholm, vilka ansett, att utskottet bort tillstyrka Kungl. Maj ds förslag
och alltså hemställa, att riksdagen måtte till Nybyggnad för statens rättsläkarstation
i Stockholm för budgetåret 1947/48 under statens allmänna fastighetsfond
anvisa ett investeringsanslag av 1 340 000 kronor; samt

2) av herrar Bergvall, Mårtensson och !Åkerström. utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och yttrade därvid:

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Som kammarens ledamöter finna
har här det mera ovanliga inträffat, att statsutskottet med mycket stor majoritet
avstyrker en av Kungl. Majd framlagd proposition. Det är allenast fyra

Onsdagen den 18 juni 1947.

Nr 28.

Proposition om anslag till nybyggnad för statens rätt släkarstation i Stockholm.
(Forts.)

av utskottets 24 ledamöter som stannat för att biträda Kungl. Maj.ds förslag,
och då jag tillhör denna lilla grupp av utskottsledamöter skall jag be att få
säga några ord.

Jag vill då allra först erinra om bakgrunden till denna fråga. Det ligger ju
så till att i enlighet med uppgjort markavtal mellan å ena sidan staten och å
andra sidan Stockholms stad skall karolinska institutets tomt vid Hantverkar -gatan och Norr Mälarstrand den 1 juli 1948 överlämnas till Stockholms stad.
Det är då nödvändigt att man bereder möjlighet för de statliga institutioner,
som äro förlagda till detta område, att vid denna tidpunkt överflytta arbetet
till andra lokaler, och det är i anslutning till detta förhållande som Kungl.
Maj:t nu har föreslagit, att det för statens rättsläkarstation i Stockholm skall
uppföras en nybyggnad intill andra för karolinska institutets räkning uppförda
nybyggnader på det s. k. norrbackaområdet. Med hänsyn till den på
byggnadsmarknaden rådande situationen och behovet av att minska statens investeringar
för byggnadsändamål har majoriteten i statsutskottet yrkat avslag
på detta Kungl. Maj ds förslag. Anslagsposten är ju, som kammarens ledamöter
finna, ett belopp av 1 340 000 kronor.

Då jag för min del icke ansett mig kunna följa utskottsmajoriteten i detta
avseende är det närmast av den anledningen, att jag icke är beredd att ge ett
råd, hur staten skall ordna sin lokalfråga för rättsläkarstationen från och med
den 1 juli 1948, därest icke Kungl. Maj ds förevarande förslag bifalles. Avtalet
mellan staten och Stockholms stad står ju kvar, nämligen att staden skall
vid denna tidpunkt disponera kvarteret Glasbruket med därå uppförda byggnader,
och bland dessa är då rättsläkarstationen. Därest detta avtal då träder
i kraft, som ju förutsättningen är,, står staten husvill, och man måste då bereda
plats på annat håll. Jag förmodar att utskottsmajoriteten föreställer sig,
att man skulle kunna träffa någon uppgörelse av det innehållet, att staten
fortfarande skulle få disponera de utrymmen, som nu användas för rättsläkarstationen,
men jag har för min del inte kunnat finna någon som helst grund
för ett dylikt antagande. I detta läge har jag ansett mig böra tillstyrka bifall
till Kungl. Maj:ts förslag.

Inom vederbörande avdelning av statsutskottet har man nedlagt ett oerhört
arbete på detta ärende, som ju i och för sig inte kan betraktas vara alltför
stort. Man har undersökt, om möjlighet skulle förefinnas att inrymma denna
station åtminstone provisoriskt i karolinska sjukhusets lokaler, som ju befinna
sig på icke alltför långt avstånd från den plats, där rättsläkarstationen är
avsedd att uppföras. Vi ha genom representanter för utskottsavdelningen haft
överläggningar med vederbörande inom såväl karolinska sjukhuset som karolinska
institutet, men man har inte kunnat få någon enig framgångslinje i
detta avseende. Båda dessa institutioner anse, att hur man än skulle tänka
sig en lösning på denna väg, skulle lösningen i allt fall icke bli tillfredsställande.
Under alla förhållanden är den förenad med avsevärda kostnader, och
den blir ändå allenast ett provisorium. Det har ju ganska utförligt redovisats
eu hel del av de synpunkter, som under utskottsbehandlingen framkommit till
belysning av denna fråga, och jag skall inte upptaga tiden med att upprepa
vad som härom står skrivet. Jag förutsätter att kammarens ledamöter genom
en enkel läsning av utskottets utlåtande kunna få fram dessa synpunkter.

Då jag således icke ser någon möjlighet att åstadkomma en lösning för staten
beträffande denna rättsläkarstation för tiden efter den 1 juli 1948 på annat
sätt än genom att bifalla Kungl. Maj ds förslag, har jag tillstyrkt detsamma,
och ,jag ber, herr lalman. att med dessa ord få yrka bifall till den

Nr 28.

Onsdagen den 13 juni 1917.

Proposition om anslag till nybyggnad för statens rät t slåkar station i Stockholm.
(Forte.)

vid utskottets förevarande utlåtande av herr Oscar Olsson ni. fl. avgivna reservationen.

Herr Rubbestad: Herr talman! Som föregående talare anförde ha vi ägnat
denna fråga en mycket noggrann prövning i statsutskottets tredje avdelning,
och alla på avdelningen utom herr Eriksson i Stockholm ha nog kommit till
den uppfattningen, att detta ärende borde kunna lösas på ett annat sätt. Vi ha
åtminstone kommit till den uppfattningen, att det inte är nödvändigt att vid
innevarande års riksdag anslå den summa på 1 340 000 kronor som här föreslås.

Vi ha konstaterat, att det finns möjlighet att tills vidare ordna med utrymmen
för denna verksamhet utan att behöva bygga nytt, och vi tro också att det
skall kunna ordnas på ett bättre sätt, om det får bli en ny utredning. Vi anse
det vara lämpligare att riksdagen nu avslår denna proposition, ty om det får
ske en utredning obunden av den ståndpunkt, som Kungl. Maj :t nu har gått in
för, så kan det hända att det blir möjligt att lösa denna fråga på ett annat
sätt. Vi mena därför, att riksdagen nu inte behöver bevilja detta anslag. Byggnadsmarknaden
är ju synnerligen trängd, och därför är det klart att man inte
bör vidtaga åtgärder, som ytterligare pressa denna marknad. Jag tror således,
att kammaren gör klokt i att följa vad utskottet här har föreslagit, nämligen
att för närvarande avslå Kungl. Maj :ts proposition, och jag ber med dessa korta
ord att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr von Friesen: Herr talman! Den fråga, som det här gäller att avgöra, är
var nybyggnaden för statens rättsläkarstation i Stockholm skall förläggas.
Kungl. Maj :t har föreslagit en förläggning i anslutning till den rättsmedicinska
institutionen. Ett förslag, som tydligen varit uppe i utskottet och där vunnit
åtskilliga sympatier, är att man skall utnyttja ett påstått överutrymme inom
den patologiska institutionen vid karolinska sjukhuset och på det sättet, då
båda dessa institutioner i stor utsträckning som sin huvudsakliga uppgift ha
att förrätta obduktioner, begagna gemensamma lokaler för detta ändamål. Utskottet
föreslår för sin del en ny utredning och vill inte binda sig för någon av
de angivna linjerna.

De institutioner, som det här är fråga om, äro för det första den. patologiska
institutionen, knuten till karolinska sjukhuset och karolinska institutet,
som förutom att bestrida undervisningen vid institutet har att betjäna sjukhuset
med obduktioner och andra utredningar, och för det andra den stora rättsmedicinska
institutionen, som kan uppdelas i två delar, dels den egentliga rättsmedicinska
institutionen, som undersöker levande personer, företar en hel del
laboratoriearbete m. m., dels också statens rättsläkarstation. Förslaget att
lägga statens rättsläkarstation till den patologiska institutionen är ganska
gammalt och kommer väl, skulle jag tro, ursprungligen från 1940 års civila
byggnadsutredning. Redan år 1942 var frågan uppe. Den avstyrktes då av de
båda föreståndarna för patologiska institutionen respektive rättsmedicinska institutionen.
De skäl, som åberopades av dessa professorer, förefalla mig ha
full bärighet ännu i dag. Den patologiska institutionens chef gör nämligen gällande,
att detta överflödiga utrymme, som man talar om, i själva verket icke
existerar. Jag tror också att all erfarenhet talar för att man med den största
försiktighet, då det gäller den expansion av vetenskapen, icke minst naturvetenskapen,
som vi just nu bevittna, får tala om överflödiga utrymmen. Dessa institutioner
behöva nämligen för sin utvidgning, sin fortsatta tillväxt för forskningens
behöriga bedrivande, mycket snart tillgodoräkna sig de utrymmen,
som kanske just i dag stå till förfogande. Jag var med i en kommitté, som

Onsdagen den 18 juni 1947.

Nr 28.

Proposition om anslag till nybyggnad för statens rättsläkarstation i Stockholm.
(Forts.)

planerade eu ny medicinsk högskola i Göteborg, och vi tyckte då att vi hade
tagit till utrymmena för de nya teoretiska institutionerna där nästan i överkant,
rnen omedelbart fingo vi från olika företrädare för de teoretiska disciplinerna
den kritiken, att det är fara värt att ni, som tro er ha gjort nästan för
mycket i nuvarande situation, i stället inte ha tillgodosett de utrymmen, som
forskningen kan behöva i framtiden. Jag tror därför att det är riktigt som
patologerna säga, när de anföra att dessa extra utrymmen, i själva verket icke
stå till förfogande.

Rättsmedicinarna å sin sida säga, att när de skola förrätta ett mycket stort
antal obduktioner på denna rättsläkarstation, i det närmaste 600 varje år, så
räcka inte den patologiska institutionens lokaler till. De rättsmedicinska obduktionerna
äro i regel ytterst tidskrävande. Rättssäkerheten kräver ju, att
man här förfar med den största noggrannhet och försiktighet. Det är inte sällsynt
att en enda av dessa obduktioner tar både två och tre timmar. Lokalerna
bli därför i mycket stor utsträckning upptagna av de rättsmedicinska obduktionerna,
kanhända till förfång för den patologiska institutionens egna material.

Vidare gör man gällande — och enligt min uppfattning med full rätt —
att det finns en hel del materiel och personal, som måste vara gemensamma
för de båda institutioner, som utgöra den egentliga rättsmedicinska institutionen,
alltså detta laboratorium och statens rättsläkarstation. Man skulle
naturligtvis kunna tänka sig, att man dubblerade uppsättningen av instrument
och annat, så att det fanns full uppsättning på båda institutionerna,
men detta skulle självfallet bli en dyrbar historia. Man skulle säkert vinna
åtskilligt, om man hade gemensamma instrument, som utan större tidsutdräkt
kunde föras från den ena institutionen till den andra. Det låter sig
utan svårighet göra — kanske flera gånger om dagen, som här kan ifrågakomma
— om institutionerna äro belägna blott några tiotal meter från varandra.
Det ställer sig svårare för att inte säga omöjligt att företaga dessa
expeditioner mellan de båda institutionerna, om de äro belägna, som utredningen
har visat, på ett avstånd av ca 900 m från varandra.

Jag skulle också vilja framhålla den synpunkten, att om man förlägger
de rättsmedicinska obduktionerna, allt detta polismaterial alltså, till den institution,
som har att förrätta obduktioner på sjukhusets material av avlidna
personer, så kan detta verka irriterande på åtskilliga anhöriga till personer,
som ha avlidit på sjukhuset. Jag vet av egen erfarenhet att människor
äro ganska känsliga, när det gäller dylika ting. Skall man göra den patologiska
institutionen till ett stort bårhus av den typ. som har sin berömda
förebild i Paris’ La Morgue, med alla dessa polisfall, som komma in där.
så är det fara värt att allmänheten, som redan nu har en viss motvilja mot
att få sina anhöriga obducerade, får denna motvilja ytterligare ökad.

Jag vill tillägga såsom min åsikt, att undervisningen, som hittills under
den nuvarande professorns ledning har bedrivits på ett sådant sätt att man
försökt tillgodose moderna synpunkter, när det gäller undervisning i rättsoch
statsmedicin, och fullfölja de intentioner, som de sakkunniga för läkarutbildningen
ha uppdragit, kommer att i hög grad försvåras, om rättsläkarstationen
lägges på så långt avstånd från den egentliga rättsmedicinska institutionen
som här föreslås. Resultatet måste bli, att de studerande inte i
samma utsträckning komma att kunna tillgodogöra sig undervisningen på
rättsläkarstationen, vilken, förmodar jag, kommer att sortera under medicinalstyrelsen.
Denna anordning kommer i själva verket beträffande undervisningen
att betyda en återgång till de förhållanden, som voro rådande för be -

Nr 28.

Onsdagen den IS juni 1947.

Proposition om anslag till nybyggnad för statens rättsläkarstation i Stockholm.
(Forts.)

tydligt över 100 år sedan, då det var medicinalstyrelsen eller dess dåvarande
motsvarighet som hade hand om den medicinska undervisningen i landet.

Herr talman! Jag frågar mig till slut, då jag ser på utskottets kläm, vad
utskottet egentligen menar med att begära en ny utredning av Kungl. Majrt.
Jag måste säga, att denna fråga sedan många år är ganska, väl utredd, och
det är knappast att förvänta, att en ny av Kungl. Maj:t företagen utredning
skall kunna komma till något bättre resultat än det Kungl. Maj :t har
kommit till nu. Man kan naturligtvis, om man, som jag har gjort, avvisar
civila byggnadsutredningens förslag att förlägga rättsläkarstationen till den
patologiska avdelningen, för de närmaste åren nöja sig med ett fortsatt provisorium
vid Hantverkarga tan i karolinska institutets nuvarande lokaler.
Men detta tomtområde är avsett att utnyttjas av Stockholms stad för uppförande
av ett nämndhus, och jag är inte alls säker på att nya förhandlingar
mellan staten, och staden komma att ge till resultat, att Stockholms stad
önskar bibehålla dessa institutioner i deras nuvarande provisoriska förläggning.
Det finns, synes det mig, inte något annat val än att bär gå på det förslag,
som Kungl. Maj:t har framlagt för riksdagen, och jag tillåter mig också,
herr talman, att yrka bifall till Kungl. Maj:ts förslag, vilket är detsamma
som ett bifall till den första av de till utskottets utlåtande fogade reservationerna.

Häruti instämde herr Österman.

Herr Birke: Herr talman! Såsom den föregående talaren påpekade, ligger
den nuvarande rättsläkarstationen på en tomt vid Hantverkargatan, där
Stockholms stad i framtiden skall bygga ett nämndhus. Tomten skall enligt
avtal tillträdas av staden den 1 juli 1948. Jag har emellertid gjort mig underkunnig
om att det inte lär finnas någon möjlighet för Stockholms stad
att få byggnadstillstånd för ett nämndhus under nuvarande förhållanden,
och detta är ju också ganska naturligt med hänsyn till det läge, som råder
på arbets- och byggnadsmaterialmarknaden. Det synes mig därför möjligt att
ha kvar rättsläkarstationen vid Hantverkargatan, och den professor, som
förestår stationen, har för avdelningen inom utskottet meddelat, att han för
sin del kunde tänka sig ett provisorium någon tid framåt. Detta är alltså
en lösning, som man borde undersöka.

Herr von Friesen omtalade, att det inte skulle finnas några reservutrymmen
vid karolinska sjukhusets patologiska institution. Då jag är ledamot av
kommittén för karolinska sjukhusets vidare utbyggnad, känner jag ganska
väl till dessa förhållanden. Det finns ett utrymme på inemot 130 m2, som är
fullständigt outnyttjat. Man förvarar nu tomlådor och dylikt där, men utrymmet
användes inte för undervisningen. Det finns vidare tre stora obduktionssalar,
som tillsammans rymma, inemot 300 m2. Det säges nu visserligen,
att man kommer att få ytterligare ca 500 obduktioner per år, d. v. s. omkring
40 i månaden eller en per dag, men det borde inte bereda några större svårigheter
att företa dessa obduktioner i sådana lokaler. Man kan ju eventuellt avskärma
de tre nu befintliga obduktionssalarna till flera mindre salar. Inom
den patologiska avdelningen finns det ett rutinlaboratorium på ca 90 m2, där
det sitter två eller tre flickor och arbeta. Jag tror inte läget för närvarande
är sådant, att man kan ödsla med utrymmen och bygga nytt, när det finns
reservutrymmen.

Det finns alltså två vägar för Kungl. Maj:t att gå, nämligen dels att ha
rättsläkarstationen kvar vid Hantverkargatan och dels att provisoriskt ha

Onsdagen den 18 juni 1947.

Nr 28.

Proposition om anslag till nybyggnad för statens rätt släkarstation i Stockholm.
(Forts.)

den vid patologiska institutionen. Jag tror att även om riksdagen nu bifaller
reservationen, som innebär att man skall bygga en ny rättsläkarstation,
torde det inte vara möjligt att få byggnadstillstånd på° åtskillig tid framåt.
Då jag i kommittén varit med om att uppvakta statsrådet för att få veta,
när vi skulle kunna få bygga tuberkulos- och reumatologkliniker, som riksdagen
för några år sedan beslutade, har jag fått till svar, att det nog dröjer
två eller tre år innan det går att få byggnadstillstånd. Detta är ändå kliniker,
som riksdagen redan beslutat. Statsutskottets majoritet har föreslagit
att det omedelbart skall igångsättas en ny utredning, och det synes mig, som
om sakfrågan inte skulle förlora på att man avvaktar en sådan utredning.
Resultatet kan ju föreläggas nästa års riksdag, och då kan saken bedömas
på ett helt annat sätt än nu.

Herr Eriksson i Stockholm, som är tredje avdelningens ordförande, har ju
vitsordat, att man inom avdelningen varit tveksam, och jag tror, att vi som
stå bakom utskottsmajoritetens förslag också varit i viss mån tveksamma om
hur denna fråga borde ordnas. Då man hyser en sådan tveksamhet under nuvarande
förhållanden, vill jag ifrågasätta, huruvida det inte vore synnerligen
klokt att följa statsutskottet och begära en utredning till nästa års riksdag.
Jag ber att få yrka bifall till statsutskottets förslag.

Herr statsrådet Mossberg: Herr talman! Jag vågar påstå, att vi när denna
fråga bereddes inom departementet funderade ganska mycket på det spörsmål,
som innefattas i propositionen. Jag sade i mitt förra anförande på tal om sinnessjukhusen,
att byggnadskvoten för nybyggnader på sjukvårdens och därintill
gränsande områden är starkt nedskuren. När jag slutligen insåg, att det
var nödvändigt med detta relativt stora anslag, föreslog jag alltså detsamma
med tungt hjärta, ty jag förstod, att jag måste vara beredd att räkna av detta
anslag från den byggnadSkvot, som står till sjukhusväsendets förfogande.

Jag måste erinra herr Birke och kammarens övriga ledamöter om att denna
fråga sammanhänger med det stora markavtal, som ingåtts mellan kronan och
Stockholms stad, enligt vilket kronan är förpliktad att den 1 juli nästa år
avträda den fastighet, i vilken rättsläkarstationen nu är provisoriskt inrymd.
Detta är en juridiskt bindande förpliktelse, som staten inte ensidigt kan komma
ifrån. Jag hoppas själv, att det skall bli möjligt att få till stånd en framflytt,
ning av tidpunkten för avtalets ikraftträdande. För en sådan frainflyttning
fordras emellertid ett nytt avtal mellan staten och Stockholms stad. Något
sådant avtal är ännu inte ingånget, och man vet inte, om ett avtal kommer att
ingås. . .

Jag ser alltså problemet på detta sätt: kronan har iklätt sig en juridiskt bindande
förpliktelse att vid en viss tidpunkt utrymma en viss fastighet. Statsmakterna
måste därför se till, att det skapas ett sådant anslagsläge, att staten
vid behov kan effektuera den förpliktelse som den tidigare påtagit sig. Jag
vill också att kammaren skall ha klart för sig. att därest det dkulle bli en framflyttning
av tidpunkten för markavtalets ikraftträdande, i varje fall inte jag
kommer att råda Kungl. Maj:t att låta påbörja byggandet förrän det är nödvändigt
för att man skall kunna utrymma den nu använda fastigheten vid den
senare tidpunkten. Såvitt jag ser måste emellertid anslaget beviljas nu, om
staten skall undgå att vidta eu åtgärd, som faktiskt skulle komma att innebära
ett ensidigt brytande av det ingångna markavtalet med Stockholms stad.

Jäg finner till min glädje, att jag till fullo kan instämma i vad både herr
Eriksson i Stockholm och herr von Friesen tidigare i dag yttrat. Yi få komma
ihåg, att den rättsmedicinska institutionen och rättsläkarstationen avses skola

26 Nr 28. Onsdagen den 18 juni 1947.

Proposition om anslag till nybyggnad för statens rättsläkarstation i Stockholm.
(Forts.)

driva <sin verksamhet i intim samverkan med varandra, när båda institutionerna
bil uppiörda pa norrbackaområdet. 1946 års riksdag beslöt att bygga den
rättsmedicinska institutionen. Orsaken till att man inte samtidigt beslöt en
nybyggnad av rättsläkarstationen var den, att man beträffande denna station
ville fa till stånd ett avtal med Stockholms stad, så att staten och staden

• + in?e kostnaderna för stationens uppförande. Något sådant avtal fanns
inte 1946, men det finns nu. Den rättsmedicinska anstalten är emellertid redan
under uppförande. Anstalten har planerats med utgångspunkt från uppfattningen
att den skall intimt samverka med rättsläkarstationen. Detta innebär,
fui v\ssa Ipkaler i den rättsmedicinska anstalten äro dimensionerade för att
tillgodose inte bara den rättsmedicinska anstaltens utan även rättsläkarstationens
behov. Samtidigt saknar den rättsmedicinska anstalten vissa lokalutrymmen
som den behöver för att kunna fungera. Dessa lokaler skola ingå i
Cjjn''^a ^^läkarstationen, som alltså skall få vissa utrymmen, som äro avsedda
att utnyttjas av båda anstalterna gemensamt.

• ta ett exempel för att kammaren skall få klart för sig vad detta
lnnebäA. Den rättsmedicinska anstalten innehåller följande lokaler, som den
skall ha gemensamt med rättsläkarstationen: fotografiavdelning, patologisktnistologiskt
laboratorium, laboratorier för olika specialundersökningar, djurexperimenten
avdelning, avdelning för föreståndare, bibliotek, arkiv m. m. Dessa
lokaler äro således dimensionerade så, att de skola räcka till för båda institutionerna
A andra sidan saknar rättsmedicinska institutionen obduktionsavdelning
och barhusavdelning. Dessa viktiga lokaler skola nämligen inrymmas i
den planerade rättsläkarstationen, och de skola dimensioneras så, att de äro
tillräckliga för båda institutionernas behov. Detta betyder alltså, att om man
skall fullfölja den tanke på nybyggnader, som låg bakom 1946 års riks dagsbeslut,
sa skall man nu bygga en rättsläkarstation på samma tomt som den
rättsmedicinska institutionen.

Utskottsmajoriteten säger nu, att man bör närmare överväga möjligheten
att bygga rättsläkarstationen i samma byggnad som den patologiska institutionen.
Jag förmodar att orsaken till detta ståndpunktstagande delvis är den,
att man har funnit, att den patologiska institutionen redan har vissa sådana
okalcr, som skola ingå i rättsläkarstationen, nämligen obduktionsavdelning,
barhusavdelning och ett patologiskt-histologiskt laboratorium. Det framgår
emellertid av dels de yttranden, som lämnats till utskottet, och dels uppgifter,
som jag har fått, att den patologiska institutionens obduktionsavdelning inte
räcker till för mer än den patologiska institutionens eget behov. Även bårhusavdelningen
är alldeles otillräcklig. Enbart rättsläkarstationen behöver ett
barhus, som är dubbelt sa stort som det som nu finns på patologiska institutionen
=och som är tillräckligt enbart för dess eget behov. Ett flertal lokaler,
som maste ingå i rättsläkarstationen, finns överhuvud taget inte inom den patologiska
institutionen. Allt detta visar, att om vi skola förlägga rättsläkarstationen
till samma byggnad som den patologiska institutionen, så måste det
ske avsevärda utbyggnader på flera punkter. Herr Birke säger nu, att det
inom patologiska institutionen finns outnyttjade utrymmen, som skulle kunna
tas i anspråk. Jag har fått en uppgift, att detta outnyttjade utrymme har en
sammanlagd yta av 117 m2 och att hela denna yta åtgår för tjänstelokaler åt
de befattningshavare, varmed patologiska institutionen skall utökas enligt det
förslag, som Kungl. Maj:t framlagt för årets riksdag i propositionen nr 272.
Detta innebär alltså, att det inte finns några outnyttjade utrymmen, som kunna
tas i anspråk, och att vi få göra tillbyggnaden av den patologiska institutionen
sa omfattande att tillbyggnaden förslår för alla de nya lokaler, som erfordras.

Ousdageu deu 13 juni 1917. Nr 28.

Proposition om anslag till nybyggnad för statens rättsläkarstation i Stockholm.
(Forts.)

Eftersom man avser, att det skall bli ett samarbete mellan rättsläkarstationen
och den rättsmedicinska institutionen, skulle ett förflyttande av den förra till
patologiska institutionen dessutom betyda, att personal dagligen måste förflytta
sig mellan de båda anläggningarna, vilket tar omkring 20 minuter fram
och tillbaka, och att vaktmästare och expeditionspersonal maste bära apparatur
och annan arbetsmateriel mellan institutionerna. Detta skulle vara ett slöseri
med arbetskraft. Vi få slutligen komma ihåg, att om man skulle flytta
rättsläkarstationen till patologiska institutionen, så skulle vi på rättsmedicinska
anstalten få göra en tillbyggnad, omfattande bårhus och obduktionslokaler,
vilka utrymmen denna anstalt saknar.

Herr talman! Jag har givetvis i princip ingenting emot ett yrkande om
ytterligare utredning, därest tidsfristen medger det, men en sådan tidsfrist
föreligger enligt min mening icke i detta ärende. Jag vill till fullo instämma
i vad reservanterna säga i sista stycket, nämligen att vad som förekommit
vid frågans hittillsvarande behandling inte givit anledning till antagande att
en närmare undersökning av uppslaget att flytta rättsläkarstationen till patologiska
institutionen skulle innebära ens en provisorisk lösning av frågan.
Jag tror alltså att riksdagen handlar ekonomiskt klokast om den i denna fråga
biträder Kungl. Maj:ts förslag.

Herr Mårtensson: Herr talman! Det har rått enighet inom utskottet om att
rättsläkarstationen någon gång under de närmaste åren bör flyttas till andra
lokaler än de nuvarande. Men frågan är, om detta är så brådskande, att det är
nödvändigt att sätta i gång en så omfattande nybyggnad som det här är fråga
om under nuvarande svåra förhållanden på byggnadsmarknaden.

Statsrådet Mossberg och herr von Friesen ha hänvisat till det avtal som
träffats mellan staten och Stockholms stad. Det är självklart att detta avtal
bör respekteras, men finns det några som helst förutsättningar för att Stockholms
stad under nuvarande läge på byggnadsmarknaden kan få tillstånd att
bygga ett stort nämndhus? Jag skulle knappast tro, att så är fallet.

Jag har, herr talman, inom utskottet framfört den meningen, att det i propositionen
begärda anslaget skulle ställas till Kungl. Maj:ts förfogande, men
att detta ju inte skulle få tas i anspråk, förrän hela frågan varit föremål för
en omfattande undersökning. Det skulle utredas, huruvida det verkligen behövs
en så omfattande nybyggnad för rättsläkarstationen eller huruvida inte
denna institutions lokalfråga kan ordnas på annat sätt, åtminstone för några
år framåt. Jag har emellertid inte kunnat vinna någon anslutning inom utskottet
till detta mitt förslag, inte ens från dem som stå bakom reservationen och yrka
bifall till Kungl. Maj:ts förslag. Under sådana förhållanden har jag. herr
talman, intet annat att göra än att yrka bifall till utskottets förslag.

I detta anförande instämde herr Åkerström.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, gav herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till den
av herr Oscar Olsson m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad.
Herr Eriksson i Stockholm begärde emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 174, röstar

J a;

Anslag till
jordbrukets
byggnadsstudiekommitté.

28 Nr 28. Onsdagen den 18 juni 1947.

Proposition om anslag till nybyggnad för statens rättsläkarstation i Stockholm.
(Forts.)

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den av herr Oscar Olsson m. fl. avgivna,
vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voterings propositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdas omröstning genom uppresning;
och befanns därvid, att flertalet av kammarens ledamöter röstat för japropositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets hemställan.

§ 13.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 175, i anledning av Kungl. Maj :t.s
proposition angående anslag till jordbrukets byggnadsstudiekommitté.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! Den kommitté, som herr Rubbestad
tillsatte år 1948 för utredning rörande ackordsprislistorna för byggnadsarbetarna
på landsbygden, har utvidgat sina uppgifter, och det förefaller, som
om den hittills huvudsakligen sysslat med de ekonomiska och tekniska förutsättningarna
i fråga om byggnadernas utformning och i vad mån man genom
en förbättring av de tekniska konstruktionerna skulle kunna förbilliga byggnadskostnaderna.
Den fråga som alltså stod i förgrunden, när kommittén tillsattes,
har man ännu icke på allvar gripit sig an med.

Jag tillåter mig därför i dag påminna om att byggnadskostnaderna på
landsbygden för närvarande äro högre än någonsin tidigare med hänsyn till
jordbrukets prisförhållanden, och icke minst efter löneutvecklingen det senaste
året på byggnadsområdet är det hög tid att man på allvar tager upp de undersökningar
som här äro ifrågasatta för att nå en lämplig ackordsprissättning
när det gäller jordbrukets byggnader.

Jag ber alltså, herr talman, att samtidigt som jag yrkar bifall till statsutskottets
förslag, få skicka med den hälsningen både till utredningskommittén
och till Kungl. Maj :t, att det är angeläget att man på allt sätt påskyndar utredningsarbetet.

I detta yttrande instämde herrar Thorell, Sveningsson, Dickson, Nilsson i
Göingegården, Andersson i Gisselås och Lindmark samt fru Boman.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 14.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

ur 176, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till täckning av vissa vid skifferoljeverket vid Kinne-Kleva
uppkomna driftsförluster och avvecklingskostnader;

nr 177, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till statens provningsanstalt;

nr 178, i anledning av väckt motion angående anslag för budgetåret 1947/48
till bidrag till upprättande av en livräddningsstation på Hanö;

nr 179, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1946/47 m. m., i vad propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde,;

Onsdagen den IS juni 1947.

Nr 28.

nr 180 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1946/47 in. in., i vad propositionen avser

socialdepartementets verksamhetsområde; .

nr 181 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angaende slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1946/47 m. in., i vad propositionen avser

finansdepartementets verksamhetsområde;

nr 182, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning’om
anslag till kristillägg till erkända arbetslöshetskassor; och

nr 183, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag till undervisnings-
och upplysningsverksamhet rörande arbetarskydd.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 15.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 184, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående grunder för ålderdomshemsvårdens ordnande och utbygg- hemsvårdens
nåd m. m. jämte i ämnet väckt motion. ordnande och

I propositionen nr 243, som hänvisats till statsutskottet, hade Kungl. Maj .t,
under åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 18 april 1947, föreslagit riksdagen att dels godkänna de grunder tor
ålderdomshemsvårdens ordnande och utbyggnad, som förordats av chefen för
socialdepartementet, dels ock till Arkitektpristävlanom ålderdomshem för budgetåret
1947/48 anvisa ett reservationsanslag av 35 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft motionen II: 452.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte med bifall till Kungl. Maj ds förslag

a) godkänna de grunder för ålderdomshemsvårdens ordnande och utbyggnad,
som förordats i statsrådsprotokollet över socialärenden för den 18 april

1947. o

b) till Arkitektpristävlan om ålderdomshem för budgetåret. 1947/48 under
V huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 35 000 kronor,

II. att motionen II: 452 ej måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation utan angivet yrkande hade avgivits av herr Holmström.

Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid:

Herr Holmtröm: Herr talman! .Tåg har låtit anteckna en blank reservation
vid detta utskottsutlåtande och skall i anledning därav be att få säga några ord.

Det är på det sättet, att en hel del kroniskt sjuka för närvarande måste vistas
på kommunernas ålderdomshem i en miljö, som ofta är långt ifrån lämplig för
fl Am Dessa sjuka böra överföras till för dem särskilt avsedda anstalter. Detta
är ett gammalt önskemål, men i den moderna socialvården har det blivit ett
krav.

För byggande av sådana hem för kroniskt sjuka liksom för driften av dem
utgår statsbidrag med en viss kvotbegränsning grundad på invånarantalet,
nämligen för D/a plats per 1 000 invånare i landstingsområde och för D/2 plats
per 2 000 invånare i stad som ej deltager i landsting.

Socialvårdskommittén har föreslagit, att denna kvotbegränsning
pas. Härom säger departementschefen, att några allvarligare betänkligheter
mot borttagande av kvotbegränsningen icke böra möta. Departementschefen
fortsätter emellertid: »Med hänsyn till rådande situation på byggnadsmarknaden
och då utbyggandet av här ifrågavarande vårdgren inom landstingsområ -

Nr 28.

Onsdagen den 18 juni 1947.

Grunder för ålderdomshemsvårdens ordnande och utbyggnad in. in. (Forts.)
dena i allmänhet ej uppnått det enligt kvoten medgivna platsantalet torde med
prövning av frågan om kvotbegränsningens slopande böra tills vidare anstå».
Detta är, herr talman, icke ett utslag av social framåtanda. Här behövs det
beredskapsatgärder. Det är klart, att kommunerna och landstingen icke böra
vänta med att planera för dylika sjukhem tills de få byggnadstillstånd. Nej,
de skola planera i god tid förut, så att de, när byggnadsmöjligheter yppa sig
ha klart för sig hur de skola ha det. Men det är naturligt att innan de börja
fundera över hur ett sadant hem skall se ut och innan de kunna göra upp ritningar
till det, vilja de veta, hur stort statsbidrag de kunna räkna med. På
de flesta håll har man icke så gott om pengar, och man är beroende av statsbidraget.
^ Det finns kommuner, där det beräknade platsbehovet är mer än
dubbelt så stort som det antal piatser, för vilka statsbidrag kan utgå. Om kvotbegränsningen
står kvar, verkar det uppenbart hämmande på tillkomsten av
dessa hem för kroniskt sjuka.

• tyvärr, herr talman, icke möjlighet att ställa något yrkande, men

jag ber att med detta anförande få enträget vädja till Kungl. Maj:t att föranstalta
om att kvotbegränsningen snarast möjligt tages bort. Jag vädjar också till
Kungl. Maj:t att söka skapa rättvisa vid beviljande av statsbidrag åt de städer
som icke tillhöra landsting. Jag har alltså herr talman, intet yrkande.

Häruti instämde herr Hedlund i Östersund.

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! Det beslut, som riksdagen kommer
att. fatta i dag, om statsutskottets utlåtande och därmed Kungl. Maj:ts
proposition bifalles, går icke så långt som man inom socialvårdskommittén hade
hoppats kunna. komma fram till. Kommittén räknade med att statsmakterna
skulle vara villiga att bestämma en viss tidsfrist, inom vilken staten med landstingens
medverkan skulle kunna ordna det så, att de sinnessjuka och de sinnesslöa
samt sadana störande element som icke med fördel kunna vårdas bland
andra komme bort från ålderdomshemmen. Jag skall dock villigt erkänna, att
även det förslag, som jag hoppas i dag godtages, är ett stort steg framåt,’ när
det gäller vården av åldringarna.

Det förefaller mig dock, när jag läser propositionen, som om socialministern
hade sökt hopa skäl för att skynda långsamt, något som — det vill jag
tillägga — är olikt honom. Han talar om den utredning som pågår, om vem
som skall åtaga sig huvudmannaskapet för vården av de lättskötta sinnessjuka,
om den nya utredningen rörande vården av sinnesslöa och om utredningen genom
statens sjukhusutredning rörande de kroniskt sjuka. Han hänvisar vidare,
till utredningen angående arbetshemmen och till vårdhemssakkunnigas utredning
om ålderdomshemmens utrustning. Skola vi vänta på alla dessa utredningar,
tror jag att vi få vänta alltför länge.

Det mest avgörande skälet för att icke nu forcera denna fråga — och det
skäl som jag förmodar tvingat socialministern till den begränsning han gjort —
är väl att vi i dag äro i ett så svårt läge, att vi ha ont om arbetskraft och i
stor utsträckning sakna byggnadsmaterial. Även den ekonomiska situationen är
sådan att vi få överväga vad vi kunna tillåta oss. Det är omständigheter, som
också jag för min del godtager såsom hinder för ifrågasatta åtgärder.

Min vädjan i dag till socialministern är den, att han vid avvägningen av
anslag till olika sociala ändamål och vid igångsättandet och fullföljandet av
sociala reformer låter vården av åldringarna få förtursrätt. Vi genomföra under
rubriken »sociala åtgärder» förslag, som faktiskt icke innebära annat än
en ren penningutdelning. I detta fall, herr talman, anser jag att det föreligger
ett vårdbehov vilket icke kan ersättas med ekonomiskt bidrag och som måste
lösas så fort omständigheterna medgiva det.

Onsdagen den 18 juni 1947.

Nr 28.

Grunder för ålderdomshemsvåriens ordnande och utbyggnad m. m. (Forts.)

Fru Möller: Herr talman! Jag har genom min motion nr 452 velat ytterligare
fästa uppmärksamheten på det åldersförändrade klientelet. Det är en
grupp människor, som nu många gånger vårdas otillfredsställande och med
stora svårigheter och uppoffringar i sina hem, därför att våra sjukvårdsanstalter
icke ha plats för dem. Man finner också, när man tager närmare kännedom
om förhållandena, att denna grupp icke är så liten som man kanske tror, och
den kommer säkerligen att ökas med åren. Redan nu visar beläggning och efterfrågan
på de få privata vårdhem som finnas, att detta klientel har mycket stora
svårigheter att erhålla vård. Det är enligt min uppfattning icke förenligt med
god samhällsanda att icke tillräckligt taga hand om dessa personer. En väsentlig
orsak till svårigheterna är naturligtvis, att det moderna bostadsutrymmet
är för litet i hemmen. De många gifta kvinnornas förvärvsarbete utom
hemmen och bristen på hemhjälp utgöra naturligtvis också bidragande orsaker
till den svåra situationen.

Jag vill emellertid tacka för den välvilliga inställning till min motion som
utskottet visat. Det bådar gott för framtiden, och jag hoppas, att man så småningom,
när man fått saken utredd bättre, kommer att försöka skaffa »livsrum»
även till detta åldersförändrade klientel. Jag ber i övrigt att få instämma
med herr Skoglund i vad han sade om att vården av de gamla bör sättas i förgrunden
när det gäller att lösa de sociala problemen i vårt land.

Herr Ekdahl: Herr talman! Det finns en kommun i min hemtrakt, som började
ett ålderdomshemsbygge ungefär den 1 april 1946, d. v. s. tre månader
före den tidpunkt, som här fixerats såsom den tidigaste när det gäller att erhålla
statsbidrag. Kommunen i fråga har byggt sitt ålderdomshem så, att det
till alla delar uppfyller de anspråk som propositionen i detta ärende ställer
upp, och kommunen skulle vara mycket intresserad av att i enlighet med propositionens
önskemål öppna möjlighet för vad man kallar en friare form av
inackordering. Den är avsedd att ordnas så, att folkpensionärer, även om de
icke behöva det av ekonomiska skäl, skulle kunna få bo på ålderdomshemmet
för att ha det bekvämt och bra, och de skulle få behålla 200 kronor av folkpensionen
i fickpengar. Eftersom ifrågavarande ålderdomshem är byggt under
nu rådande dyrtid, föreligger för kommunen den situationen, att om den icke
får statsbidrag, kan den tyvärr icke tillmötesgå önskemålet om denna s. k.
friare inackordering. Jag vet icke, hur många kommuner som kunna vara i
samma läge. Det är väl säkerligen en och an,nan. Man kan givetvis icke gå hur
långt som helst tillbaka i tiden, om man här skulle skapa ett dispensförfarande,
men nog är det minst sagt förargligt för en kommun, som vet sig ha uppfyllt
propositionens önskemål, att stå utanför och icke få de 150 000 kronor i
statsbidrag, som det här skulle kunna vara fråga, om, detta bara därför att den
råkat sätta i gång bygget innan den, hade en aning om att sådana bestämmelser
skulle komma till stånd som här äro förutsatta.

Därför skulle jag vilja föreslå, herr talman, att till utskottets motivering på
sidan 14 efter tredje stycket, som slutar med orden »efter den 1 juli 1946»,
lägges följande: »Kungl. Maj:t obetaget att efter särskild prövning medgiva
statsbidrag även åt byggnadsföretag, som påbörjats tidigare, dock icke före
den 1 januari 1946.»

Herr Fast: Herr talman! Jag begärde ordet med anledning av att herr Skoglund
i Doverstorp, när han uppräknade en del utredningar, som för närvarande
pågå och som måhända verka hindrande eller försenande på det arbete, som
det här är fråga om, iivcn nämnde vårdhemssakkunniga. Med anledning därav
vill jag meddela, att vårdhemssakkunniga äro färdiga med sill uppdrag och

Nr 28.

Onsdageu den IS juni 1947.

Grunder för ålderdomshemsvårdens ordnande och utbyyyncid m. m. (Forts.)
för närvarande hålla på med sista delen av justeringsarbetet. Den utredningen
kommer sålunda inte att utgöra någon spärr på utvecklingen på här ifrågavarande
område. Det är ju alldeles självklart, att vårdhemssakkunniga i sitt
arbete sökt upprätthålla kontakt med både sjukvårdsutredningen och socialvår
dskommittén.

När jag lämnar denna upplysning, herr talman, är det mig även angeläget
att i likhet med herr Skoglund understryka, att om de nya ålderdomshemmen
skola fylla den mission,^ som vi alla som arbetat inom olika avsnitt av detta
område hoppas och tro på, så blir det nödvändigt att från ålderdomshemmen utrensa
de personer, som behöva anstaltsvård. Annars komma hemmen icke att
inge den känsla av hem och trivsel, som är förutsättning för att de skola fylla
sitt ändamål. Jag vill i detta sammanhang framhålla, att landstingsförbundet
till Kungl. Maj:t framfört som sin mening, att när omständigheterna medgiva
ett mera forcerat byggande, är det sjukhemmen för kroniskt sjuka som
böra lämnas ett bestämt företräde på byggnad splanen.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! I det nu föredragna utskottsutlåtandet
behandlas ju, som kammarens ledamöter torde observera, ett förslag om
ett reservationsanslag på 35 000 kronor för anordnande av arkitektpristävlan
om ålderdomshem. Det förslaget har ju tillstyrkts av utskottet. I samband med
detta förslag har emellertid Kungl. Maj:t för riksdagen framlagt en plan rörande
ålderdomshemmens skötsel och verksamhet, och det är denna fråga, som
har föranlett den debatt, som nu förts. Jag vill försäkra, att det inte råder
någon meningsmotsättning mellan vad som här framförts och den ståndpunkt
som utskottets ledamöter intaga. Emellertid är det ju på det sättet, såsom
också framgår av utskottets utlåtande, att vissa av de problem som här berörts
böra göras till föremål för vidare utredning, innan statsmakterna ha möjlighet
att ta standpunkt till dem. Jag är emellertid förvissad om att när utredningens
resultat föreligger och förslag framläggas i det syfte som under debatten
efterlysts, kommer säkerligen också riksdagen att biträda förslag i
denna riktning.

Jag begärde emellertid närmast ordet med anledning av ett yrkande, som
framställts av herr Ekdahl. Han yrkade, att på s. 14 i utskottets utlåtande
skulle göras ett tillägg med av honom angiven innebörd. Jag ber med anledning
därav få fästa uppmärksamheten på att s. 14 i utskottsutlåtandet allenast
innehåller ett återgivande av föredragande statsrådets resonemang i frågan.
Där kan man sålunda inte hänga på något riksdagens eget uttalande, utan statsrådet
får väl tala för sig själv. Skulle man göra ett uttalande med det innehåll,
som herr Ekdahl påyrkade, måste detta givetvis anknytas till någon
lämplig punkt i utskottets eget uttalande, vilket återfinnes nederst på s. 15
och på s. 16 i utskottsutlåtandet. Jag vill emellertid fästa uppmärksamheten på
att bakgrunden till det yrkande herr Ekdahl här ställt ju är, att föredragande
statsrådet har ansett, att de nya bidragsformer, som här föreslås, skulle så till
vida givas återverkande giltighet, att de skulle tillämpas i fråga om byggnadsföretag
som påbörjats efter den 1 juli 1946. Var man än drager en gräns
av detta innehåll kommer man Säkerligen att kunna påvisa byggnadsföretag,
som påbörjats några månader eller några veckor före den tidpunkt man bestämmer.
Man har sålunda alltid att pröva gränsfall. Jag föreställer mig, att
om det framdeles skulle kunna påvisas ömmande fall av den art herr Ekdahl
här nämnde, så- komma säkerligen statsmakterna att intaga en välvillig ställning
i sådana fall. oavsett hur man här uttrycker riksdagens eget resonemang
i sakfrågan. Jag finner sålunda för min del, att ett uttalande av den innebörd
herr Ekdahl här påyrkat i detta nu inte är absolut nödvändigt. Jag skulle

Onsdagen den 18 juni 1947.

Nr 28.

Grunder för ålderdomshemsvårdens ordnande och utbyggnad in. in. (Forts.)
t. o. m. tro, att det kanske i någon mån skulle kunna verka bindande. Jag vill
med detta inte på något sätt uttala mig emot att sådana kommuner, som tidigare
satt i gång en verksamhet av detta slag, inte skulle komma i åtnjutande av
statsbidrag efter samma grunder som här föreslås, men jag tycker, att det är
onödigt att i detta sammanhang göra ett principuttalande i denna fråga.

Jag ber att i anslutning till vad jag nu anfört få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Ekdahl: Herr talman! Jag beklagar mitt misstag, som jag fick klart
för mig, innan herr Eriksson i Stockholm gick upp i talarstolen. Jag skulle givetvis
tyckt, att det varit mycket bra, om det låge så till, att det vore onödigt
att framställa ett yrkande av den innebörd jag här gjort, vilket herr Eriksson
tycks ap se. Jag har emellertid haft ett samtal i dag, varigenom jag fått den
uppfattningen att man på ännu högre ort än herr Eriksson representerar anser,
att om någonting skall göms måste det göras nu, annars är Kungl. Maj:t förhindrad
att överhuvud taget sträcka sig tillbaka i tiden vid anslagsprövningen.
Jag vet inte vilken av herrarna som har rätt, men det beskedet har jag fått.

Jag ber alltså, herr talman, att få vidhålla mitt yrkande i sak, men givetvis
med annan inplacering av tillägget. Jag skulle vilja hemställa, att tillägget
skulle placeras på s. 16 i stycket nederst på sidan, som börjar med »I likhet
med departementschefen» och slutar med »arkitektpristävlan om ålderdomshem».
Där föreslår jag att andra meningen får följande lydelse: »De principuttalanden
i detta ämne, som förekomma i departementschefens anförande, föranleda.
ej annan erinran från utskottets sida än att det bör vara Kungl. Maj:t
obetaget att efter särskild prövning medgiva statsbidrag även åt byggnadsföretag,
som påbörjats före den 1 juli 1946, dock icke före den 1 januari 1946.»

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till utskottets hemställan
med den ändring i avseende å motiveringen, som under överläggningen
yrkats av herr Ekdahl; och fann herr talmannen den iförra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Ekdahl begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 184, röstar

Ja;

Den,det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan med den
ändring i avseende å motiveringen, som under överläggningen yrkats av herr
Ekdahl. ''

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns härvid att flertalet av kammarens ledamöter röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit utskottets hemställan.

Herr förste vice talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Andra hammarens protoholl 1947. Nr 28.

Nr 28.

Onsdagen den 18 juni 1947.

§ 16.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 185, i anledning av väckta motioner
angående statsbidrag till bekostande av hörapparater för döva och lombörda
m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 17.

Omorganim- Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 186, i anledning av Kungl. Maj:ts
hon av djur- proposition angående omorganisation av djurgårdskommissionen m. m. jämte
sionen m. tn.1 amnet vackt motion.

I propositionen nr 248 hade Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden för den 25 april
1947, föreslagit riksdagen att dels godkänna av departementschefen förordad
omorganisation av djurgårdskommissionen, dels godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för statens djurgårdsnämnd, att tillämpas tills
vidare från och med budgetåret 1947/48, dels ock under sjätte huvudtiteln å
riksstaten för budgetåret 1947/48 anvisa följande iförslagsanslag, nämligen
till Djurgårdsnämnden: Avlöningar 88 000 kronor och till Djurgårdsnämnden:
Omkostnader 11500 kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft en inom andra
kammaren av herr Johansson i Stockholm m. fl. väckt motion (11:462), i
vilken hemställts, att riksdagen måtte dels bifalla förevarande proposition i
vad gällde djurgårdskommissionens omorganisation till en djurgårdsnämnd,
dels i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om underhandlingar med Konungen
i syfte att överföra dispositionsrätten över Djurgården från Konungen till
statliga myndigheter under deras oinskränkta förvaltningsrätt.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte

a) godkänna den av departementschefen i statsrådsprotokollet för den 25
april 1947 förordade omorganisationen av djurgårdskommissionen;

b) godkänna i utskottets hemställan intagen avlöningsstat för statens djurgårdsnämnd; ^c)

för budgetåret 1947/48 anvisa vissa närmare angivna anslag till djurgårdsnämnden
för avlöningar och omkostnader;

II. att motionen II: 462, i den mån den icke besvarats med vad utskottet
under I. hemställt, icke måtte av riksdagen bifallas.

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade:

Herr Lager: Herr talman! Den ordning som statsutskottet här föreslår är
ju i jämförelse med nu gällande ordning beträffande djurgårdsmarkens förvaltning
utan tvivel ett framsteg. Utskottet har emellertid inte velat ändra
på det, enligt min mening, ganska egendomliga förhållandet, att mark och
därtill mycket dyrbar och för Stockholms stads befolkning mycket betydelsefull
ma,rk, som äges av staten, allt fortfarande skall disponeras av monarken
personligen. Till denna ordnings försvar kan, såvitt jag begriper, inte anföras
någonting annat än att den gäller sedan 1809 eller 1810. Några fördelar lära
väl inte vara förbundna därmed. Tvärtom framgick det av en interpellationsdebatt
i saken vid förra riksdagen, att djurgårdsmark disponerats av Konungen
på ett sätt, som näppeligen riksdagen eller regeringen eller av dem tillsatta
organ skulle ha funnit lämpligt.

Onsdagen den IS juni 1947.

Nr 28.

Omorganisation av djurgårdskommissionen m. m. (Forts.)

I den motion, som herr Johansson i Stockholm och jag ha väckt, hemställa
vi, att då nu frågan om en nyreglering av förvaltningen av djurgårdsmarken
i alla fall upptages, skall man inleda förhandlingar med Konungen om att
överföra dispositionsrätten över den mark som kronan äger till kronan. Såvitt
jag kan se har utskottet inte kunnat anföra något sakligt argument mot det
förslaget, och jag ber därför, herr förste vice talman, att få yrka bifall dels till
utskottets hemställan under punkt I, dels till den av herr Johansson i Stockholm
och mig avgivna motionen II: 462.

Herr Andersson i Malmö: Herr talman! Vad det här gäller är det bästa sättet
att effektivt utnyttja de delar av Djurgården, som falla under djurgårdskommissionens
förvaltning. Det är ju bär fråga om ett statsintresse, då alla
inkomsterna härifrån egentligen inflyta till statskassan. Det gäller ju bekostandet
av omvårdnaden av de kungliga slotten, men det gäller också att finna
de mest framkomliga vägarna för detta. Vi ha i utskottet funnit departementschefens
förslag vara tillfredsställande och i nuvarande läge vara det som ger
det mesta möjliga av vad man här vill ha fram.

Nu är det ju här närmast fråga om den motion som väckts i denna fråga.
Utskottet anser, att ett bifall till motionens senare yrkande, nämligen om förhandlingar
med Konungen personligen, i nuvarande läge inte skulle gagna det
syfte vi här eftersträva. Vi tro oss med vad som här är föreslaget vinna vad
man vill vinna. Det är enligt vår mening bäst att avvakta hur den nya ordning,
som statsutskottets förslag innebär, kommer att visa sig utfalla i praktiken.
Jag vill därför, herr talman, med dessa korta ord yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Lager: Herr förste vice talman! När herr Andersson i Malmö här säger,
att ett bifall till motionen skulle kunna motverka själva syftet att få till stånd
en bättre ordning i här berörda avseende, förstår jag faktiskt inte detta tal.
Jag kan nämligen inte begripa, att Konungen skulle behöva uppfatta en begäran
om att få förhandla med honom om att han skulle lämna ifrån sig dispositionsrätten
över mark, som tillhör kronan, såsom någon förolämpning eller
förnärmelse eller såsom inkräktande på hans rättigheter i övrigt. Jag undrar
om inte utskottet i detta fall varit alltför finkänsligt.

överläggningen var härmed slutad. Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring, att motionen II: 462 bifölles; och fattade
kammaren beslut i enlighet med innehållet i den förra propositionen.

§ 18.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 37, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående reglering av sockemäringen i riket m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 19.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 38, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition med förslag till förordning om avveckling av den allmänna
omsättningsskatten för vissa motorfordon.

I en den 25 april 1947 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 249, hade Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, föreslagit

Förordning
yrn avveckling
av den allmänna
omsättningsskatten
för
vissa motorfordon.

Nr 28.

Onsdagen den 18 juni 1947.

Förordning om avveckling av den allmänna omsättningsskatten för vissa
motorfordon. (Forts.)

riksdagen att antaga ett vid propositionen fogat förslag till förordning om
avveckling av den allmänna omsättningsskatten för vissa motorfordon.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts
proposition nr 249, antaga det vid propositionen fogade förslaget till förordning
om avveckling av den allmänna omsättningsskatten för vissa motorfordon.

Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid:

Herr Mårtensson: Herr talman! Sedan denna proposition om avveckling av
omsättningsskatten på vissa motorfordon framlades för riksdagen har det ekonomiska
läget i viss utsträckning förvärrats. Under förra veckan utfärdades
en kommuniké, vari förordades vissa långtgående ingripanden på olika områden.
Bland annat förutsattes en skärpning av beskattningen på umbärliga
varor. Hur långt denna beskattning kan sträcka sig kan väl för närvarande
ingen förutsäga. De representanter för näringslivet, som deltogo i den s. k.
ekonomiska konferensen, ha till och med förordat, att den allmänna omsättningsskatten
med det snaraste åter skall införas. Det kan enligt min mening
inte vara lämpligt att under sådana förhållanden och i nuvarande ekonomiska
läge avskaffa den nu gällande omsättningsskatten på vissa motorfordon.

Jag ber därför, herr talman, att med dessa ord få yrka avslag på utskottets
hemställan.

I detta yttrande instämde herrar Svensson i Alingsås, Dicksom, Lundqvist,
Andersson i Hyssna, Andersson i Mölndal, Bergström, Nilsson i Landskrona,
Wiberg, Fahlman, Lindqvist, Landgren, Andersson i Munkaljungby Åkerström,
Larsson i Julita, Lindberg och Fast.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! När kammaren går att taga ställning till
föreliggande utskottsbetänkande bör man ha i minnet vad som förekom i december
månad förra året. När sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottet
hade att taga ståndpunkt till frågan om omsättningsskattens avveckling,
förelåg ett förslag att man skulle bibehålla den 5-procentiga omsättningsskatten
på personbilar och vissa andra motorfordon. Man angav som skäl för detta,
att den s. k. varubeskattningskommittén var sysselsatt med prövning av frågan
huruvida man för framtiden skulle kunna finna en form för beskattning av
dessa fordon. Jag erinrar om att det till detta utskottsbetänkande förelåg reservationer,
vari man motsatte sig att bibehålla denna skatt under den, ifrågasatta
övergångstiden på ett halvt år, och att det under debatten här i kammaren
från många olika håll restes opposition emot bibehållande av denna kvarleva
av omsättningsskatten.

Nu har den s. k. varubeskattningskommittén vid sin prövning av ärendet
kommit till det resultatet, att någon lämplig skatteform i detta avseende var
svår att finna, i all synnerhet en skatteform, som kunde ge några större belopp.
Under sådana förhållanden har Kungl. Maj :t med anmälan om denna
kommittés ståndpunktstagande ansett sig nu böra infria löftet att bereda riksdagen
möjlighet att ta slutlig ställning till den föreliggande frågan om den
5-procentiga omsättningsskatten på bilar och motorcyklar, vilket var hela meningen
med Kungl. Maj:ts förslag i fjol. Bevillningsutskottet har i överensstämmelse
med det ståndpunktstagande som senast skedde ansett sig böra tillstyrka
det kungliga förslaget.

Jag förnekar inte, herr talman — det står för övrigt i bevillningsutskottets
utlåtande — att det under behandlingen av detta ärende har uttalats tveksamhet
om tidpunkten nu vore lämplig att avskaffa denna skatt. Vi ha ju under

Onsdagen den 18 juni 1947. Nr 28.

Förordning om avveckling av den allmänna omsättningsskatten för vissa

motorfordon. (Forts.)

de senaste månaderna diskuterat mycket om omsättningsskatten — jag skall
inte beröra detta ämne i samband med den nu föreliggande frågan — och det
ligger således snubblande nära till hands att man skulle kunna säga sig: skola
vi inte vila på hanen och taga hela detta problem om omsättningsskatt på bilar
och motorcyklar under förnyad omprövning? Vad det här gäller är ett uppskov
med frågan till den 1 juli 1948, vid vilken tidpunkt en omläggning av
varubeskattningen kan tänkas bli genomförd. Jag skulle därför vilja säga att
om det syfte nu skulle vinnas, som jag föreställer mig avses med avslags.yrkandet,
så får man väl ändå tänka sig att någon form av beskattning även i fortsättningen,
sedan stundande budgetår gått till ända, kommer att bibehållas på
dessa fordon. Är det så, herr talman, att kammaren för sin del på grund av
vad som inträffat är beredd att ändra sin i december 1946 intagna ståndpunkt,
så skall jag för min personliga del inte göra några som helst svårigheter. Jag
antager att bevillningsutskottets övriga ledamöter ha ungefär samma inställning.
Men man bör ha klart för sig att ett sådant ståndpunktstagande innebär
vissa konsekvenser för framtiden.

Jag anser mig emellertid, herr talman, med anförande av dessa synpunkter
böra yrka bifall till bevillningsutskottets här föreliggande hemställan.

Häruti instämde herr Bladh.

Efter härmed slutad överläggning gav herr förste vice talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag å såväl
utskottets hemställan som Kungl. Maj:ts förslag i ämnet; och fann herr
förste vice talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad.
Herr Mårtensson begärde emellertid votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller bevillningsutskottets hemställan i
utskottets förevarande betänkande nr 38, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit såväl utskottets berörda hemställan
som Kungl. Maj:ts förslag i ämnet.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu eu gång uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning; och befanns därvid att flertalet av kammarens ledamöter röstat
för nej-propositionen, vadan kammaren avslagit såväl utskottets hemställan
som Kungl. Maj :ts förslag i ämnet.

§ 20.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande, nr 44, i anledning av ifrågasatta åtgärder
för rationalisering av riksdagstrycket m. m.

Utskottets hemställan föredrogs; och yttrade därvid

Herr Wiherg: Herr talman! Bankoutskottet har i likhet med kommittén förordat
en förkortning av utskottsutlåtandena under motivering att i viss utsträckning
en dubbelredovisning skulle förekomma av det i propositionerna
framlagda materialet. Då jag inte helt kan ansluta mig till utskottets uppfattning
i detta avseende, skall jag tillåta mig att i all korthet göra några erinringar.

Rationalisering
av riksdagstrycket

m. m.

Nr 28.

Onsdagen den 18 juni 1947.

Rationalisering av riksdagstrycket m. m. (Forts.)

Utskottet medger att den förkortning utskottet åsyftar understundom skulle
kunna leda till vissa olägenheter närmast för riksdagens ledamöter. Jag tror
det vore riktigast att säga att detta i regel bleve fallet.

. Vidare nämner utskottet att enligt utskottets mening den åsyftade förkortningen
skulle medföra att fördelar i olika hänseenden skulle uppkomma, som
skulle uppväga olägenheterna. Jag kan inte för mitt vidkommande ansluta mig
till, att i olika hänseenden sådana fördelar skulle uppkomma genom en begränsning
av utskottsutlåtandena, att man har anledning att biträda ett förslag i
denna riktning. Jag tror i stället, att det är anledning att överväga det påpekande,
som har gjorts av kamrarnas sekreterare och som återfinnes på s. 7
i utskottsutlåtande! Det heter där på följande sätt: »Den påtalade ''dubbelredovisningen
av en gång framlagt material’ har dock ofta varit en förmån
såväl för riksdagens ledamöter och tjänstemän som för statstjänstemän och
andra, som haft att sätta sig in i en viss fråga; hänvisningar och tidsödande
forskningar i andra delar av riksdagstrycket ha kunnat undvikas, när man i
ett utskottsutlåtande kunnat finna sammanfört allt som varit av relevans i
frågan.» Nu hänvisar bankoutskottet visserligen till att även om en nedskärning
av utskottsutlåtandena skulle genomföras enligt kommitténs förslag, likväl
i utlåtandena skulle intagas en koncentrerad redogörelse för Kungl. Maj :ts
förslag. — Jag må då i förbigående^ tillägga, att utskottet tydligen förbisett,
att kommittén ansett att utskottsutlåtandena skulle innehålla jämväl en viss
redogörelse beträffande remissyttrandena. — Det vore dock enligt min mening
ytterst olyckligt, om utskottsutlåtandena, som antagligen skulle komma att
ske, i fortsättningen skulle bli så nedskurna, att det i praktiken skulle bli nödvändigt
att parallellt med dem i varje särskilt fall taga del av Kungl. Maj :ts
propositioner. Den förhoppning, som utskottet uttalar, att utskottens presidier
skulle komma att beakta kommitténs syftemål, kan jag inte heller på något
sätt instämma i. Därmed vill jag naturligtvis inte ha sagt, att inte i vissa avseenden
nedskärningar måhända kunna äga rum utan olägenhet. Men det är
min förvissning, att man i det stora hela härvidlag bör gå till väga med försiktighet.

oI utskottets kläm har av naturliga skäl på detta område icke framställts
något yrkande, och jag har under sådana förhållanden ej heller anledning att
göra något yrkande. Jag har emellertid inte velat låta ärendet passera utan att
det bär sagts ifrån, att det i riksdagen ingalunda råder någon enhetlig önskan
om en kraftig nedskärning av utskottsutlåtandena.

Vidare anfördes ej. Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 21.

Föredrogos vart efter annat första lagutskottets utlåtanden:
nr 49, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
fortsatt giltighet av lagen den 1 november 1940 (nr 924) med särskilda bestämmelser
angående patent vid krig eller krigsfara m. m., dels ock Kungl.
Maj:ts proposition angående godkännande av en den 8 februari 1947 avslutad
internationell överenskommelse rörande bibehållande och återställande av rättigheter
på den industriella äganderättens område, m. m.; och

nr 50, i anledning av väckt motion angående utredning i syfte att trygga
patenthavares rätt även under tider av krig eller krigsfara.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

Onsdagen den 18 juni 1947.

Nr 28.

§ 22.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande, nr 51, i anledning av dels Kungl. Lag angående
Maj :ts proposition med förslag till lag angående ändring i utlänningslagen den ändn*g'' u<-15 juni 1945 (nr 315) samt om fortsatt giltighet av samma lag, dels ock vackt Uge^ J m
motion om åtgärder till förstärkande av rätten för utlänning, som är gift med
svensk kvinna, att vistas här i riket.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde

Fru Ewerlöf: Herr förste vice talman! Som motionär i denna fråga skall jag
be att få säga några få ord med anledning av det föreliggande utskottsutlåtande
t.

Jag vill först uttrycka min glädje över den välvilliga behandhng, som
utskottet har låtit komma min motion till del. Utskottet framhåller, »att
starka humanitära skäl i allmänhet torde tala för att en utlänning under de
i motionen angivna omständigheterna får kvarstanna i Sverige». Utskottet
vill emellertid icke gå med på att ett särskilt stadgande härom fogas till
utlänningslagen. Det framhåller att flera olika synpunkter kunna tagas i
betraktande, när det gäller bundenhet till landet, och att den kategori av
utlänningar, som gifta sig med svenska kvinnor, inte böra komma i en särställning.
Jag har utan att på något sätt trycka på saken i all anspråkslöshet
tillåtit mig att nämna orden likställighet mellan man och kvinna i min
motion. Den ena av de myndigheter, till vilka motionen har varit remitterad
för yttrande, har med anledning av detta sagt, att den »i motionen åberopade
satsen om kvinnans likställighet med mannen synes för övrigt närmast
leda till den konsekvensen, att utländsk kvinna som ingår äktenskap med
svensk man bibehåller sin tidigare nationalitet». Ja, åt den saken lära vi här
hemma i Sverige inte kunna göra någonting. Vi få vara glada när likställigheten
mellan man och kvinna har avancerat så långt, att vi här få ett beslut,
som medför att svensk kvinna som gifter sig med utländsk man får
behålla sitt svenska medborgarskap.

Den andra av de myndigheter, till vilka motionen varit remitterad, är utlänningsnämnden.
Utlänningsnämnden gör gällande att § 10 i utlänningslagen
garanterar vad motionen syftar till, nämligen att utländsk man,^ som gifter
sig med svensk kvinna, får så länge makarna sammanleva uppehalla sig här
i landet, såvitt inte synnerliga skäl föreligga för utvisande. Det är med anledning
av att jag icke ansett, att § 10 täcker detta syfte, som motionen
har kommit till. Jag har nämligen ett konkret exempel på att så icke alltid
är fallet. Det gäller en utländsk man, som har ingått äktenskap med svensk
kvinna. Han har icke på grund av några politiska omständigheter ansetts böra
förpassas ur landet, och han har icke fallit samhället till last ur försörjningssyppunkt.
Det var i alla händelser snubblande nära, att han blivit förvisad ur
landet på grund av rent privata och fullkomligt ovidkommande omständigheter.
Det var genom ett personligt uppbåd av olika krafter, som mannen
skyddades från utvisning.

Jag skall, herr förste vice talman, inte i detta sammanhang komma med
något yrkande. Jag vill bara uttrycka den livliga och starka förhoppningen,
att utskottets uttalande, att starka humanitära skäl tala för att en utlänning
som ingått äktenskap med svensk kvinna får stanna här i landet så länge
äktenskapet består och makarna sammanleva med varandra och synnerliga
skäl inte föreligga för utvisning, kommer att beaktas av vederbörande statsråd.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

Nr 28.

Onsdagen den 18 juni 1947.

§ 23.

Lag om kom- Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 39, i anledning av dels Kungl
dZemSkosi- Mai-tsi proposition med förslag till lag om kommunernas bidrag till kostnaderna
naderna för folkpensioneringen, dels ock i ämnet väckta motioner.

folkpen sioneringen.

Genom en den 11 april 1947 dagtecknad proposition, nr 222, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade Kungl. Maj it, under
åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över’socialärenden,
föreslagit riksdagen att antaga ett vid propositionen fogat förslag
till lag om kommunernas bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen.

Enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle 1 § i ifrågavarande lag erhålla följande
lydelse:

»Kommun skall för varje kalenderår bidraga till kostnaderna för pensioner
enligt lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering med

dels viss andel,^ motsvarande tre tjugondeis procent för varje fullt tiotal
skatteören per invanare i kommunen, av kostnaden för tilläggspensioner, änkepensioner
och bostadstillägg, som under aret utbetalats till inom kommunen
mantalsskrivna pensionsberättigade, dock högst hälften av nämnda kostnad,
dels ock hela kostnaden för särskilda bostadstillägg, som under året utgått
i enlighet med av kommunen fastställda grunder.»

I samband med propositionen hade utskottet behandlat fyra motioner.

I motionen II: 427 hade herrar Kempe och Senander hemställt, att »riksdagen,
med avslag å Kungl. Maj:ts proposition nr 222, beslutar göra det uttalandet,
att kommunbidragen till folkpensioneringen avskaffas och att kostnaderna
i sin helhet skola utgå ur statskassan».

I motionen II: 428 av herr Werner m. fl. hade hemställts, att i den föreslagna
lagen »i § 1 orden ’tre tjugondeis procent’ utbytas mot ’fem fyrtiondels procent’;
samt att i samma § 1 orden "hälften av’ utgå».

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte med avslag å motionerna I: 285,
II: 426, II: 427 och II: 428 bifalla förevarande proposition.

Utskottets hemställan föredrogs; och yttrade därvid:

Herr Werner: Herr talman! Den fråga som här föreligger har mycket stor
ekonomisk betydelse för kommunerna. Det gäller grunderna för fördelningen
mellan staten och kommunerna av omkostnaderna för socialvårdande uppgifter.
Det är givetvis av stor vikt att denna fördelning sker så rättvist
som möjligt. Jag vill nu begagna tillfället att i egenskap av gammal kommunalman
ge uttryck åt mina bekymmer med anledning av den alltmer framträdande
tendensen att belasta det kommunala skatteunderlaget med omkostnader
pa detta område, vilka egentligen borde åvila staten. Det kommunala
skatteunderlaget är ju uppdelat på fastigheter och på inkomster. Vid en lågkonjunktur
kan inkomstskatteunderlaget i betydande grad överföras på fastigheterna
och deras innehavare. Dessutom är som bekant skatteförmågan i
de olika, kommunerna i hög grad skiftande. Denna differens framträder tydligt
i tillgängliga statistiska uppgifter. Skatteunderlaget pendlar enligt senast
tillgängliga statistik mellan 2 och 42 skattekronor per invånare. Det
är därför nödvändigt — och det har för övrigt i viss utsträckning skett på
senare tid — att grunderna för fördelningen mellan stat och kommun av
utgifter för olika ändamål revideras.

Ojämnheten i den nuvarande ordningen framträder särskilt då det gäller
kommunernas bidrag till de behovsprövade folkpensionerna. Enligt föreliggande
statistik kan kostnaden för kommunerna för folkpensionerna uppgå till

Onsdagen den 18 juni 1947.

Nr 28.

Lag om kommunernas bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen.

(Forts.)

belopp motsvarande icke mindre än 3,22 kronor per skattekrona, medan kommuner
med större skatteunderlag och mindre antal pensionstagare kunna komma
ned till 7 eller 8 öre per skattekrona. Undersöker man hur det ligger till
med kostnaderna fördelade på antalet invånare, vilket kanske är en riktigare
jämförelsemetod, visar det sig — det gäller nu landskommunerna ■— att siffrorna
varierar mellan 14 och 134 kronor.

En sådan ordning kunde man ju omöjligen bibehålla, vid reformeringen
av folkpensionerna, och det var med tillfredsställelse man hälsade fjolårets
riksdagsbeslut att bryta ut denna fråga och återremittera den till Kungl.
Maj :t för förnyat övervägande. Den i år framlagda propositionen har i viss
mån beaktat de erinringar som framfördes i motionerna i fjol. Propositionen
bygger eljest i mycket stor utsträckning på den verkställda utredningen.
Departementschefen har emellertid icke ansett sig helt böra följa utredningens
förslag, och detta har givit undertecknad jämte några andra ledamöter
av kammaren anledning att i en motion, II: 428, yrka vissa mindre ändringar
i propositionen. De i motionen framförda synpunkterna ha dock icke beaktats
av utskottet. Jag kan förstå att utskottet i slutspurtens brådska inte
kunnat tränga in i dessa svåra och invecklade problem. Utskottet har väl
ansett att Kungl. Maj:ts förslag dock innebär ett så stort framsteg att det
borde kunna antagas i oförändrat skick. Jag vill emellertid framhålla att
man här frångår en mycket viktig princip när det gäller kommunernas bidragsskyldighet
till de socialvårdande uppgifterna, nämligen differentieringsprincipen.
Jag skall med några få ord redogöra för hur motionärerna ha sett
på frågan.

I socialvårdskommitténs e. k. alternativ III beräknades de kommunala
andelarnas sammanlagda kostnadssumma till 74,07 miljoner kronor. Därvid
beräknades emellertid antalet invali dpensioner till 250 000. I propositionen
nr 220 vid förra årets riksdag hade emellertid denna siffra omräknats, varvid
man stannade vid antagandet att antalet invalidpensionärer skulle bli högst
200 000. I samband härmed sänktes också den beräknade kostnadssiffran till
67 miljoner kronor. Den riksdagsskrivelse, som ligger till grund för årets proposition,
låser oss icke vid denna siffra. Däremot anger den i anslutning härtill
en proportion för kommunernas kostnader.

Utskottets försvar för propositionens beräkningsgrund för bidragen -— 1,5
multiplicerat med antalet skattekronor per kommunmedlem — är påfallande
osäkert. Det konstateras att medelskatteunderlaget per invånare i riket enligt
1946 års taxering är 17,5 skattekronor. Det tillägges också att i den mån medelskatteunderlaget
per invånare i riket avsevärt överstiger 18 skattekronor måste
en sänkning ske, om den avsedda fördelningen mellan kommunerna och staten
skall bibehållas.

Jag vill gärna betyga att häri ligger ett erkännande av riktigheten av de
i motionen anförda synpunkterna. Utskottet erkänner sålunda att om skatteunderlaget.
per invånare i riket visar en stigande kurva och går upp till låt oss
säga 20 skattekronor eller däröver, måste eu revision av grunderna för fördelningen
ske. De föregående åren ha visat en snabbt stigande kurva, och man
får följaktligen förutsätta att en dylik revision i motionens syfte snart skall
kunna ske.

Utskottet har emellertid alldeles bortsett från ett annat skäl som anförts
i motionen. Detta är så mycket märkligare som motionärerna här ha kunnat
stödja sin uppfattning på siffermaterial från årets statsverksproposition. Av
denna framgår att den beräkning av antalet invalidpensionärer till 200 000,
varpå förra årets proposition stödde kostnadsberäkningen 67 miljoner kronor,
också är alldeles för hög. Del har talats om en nedgång ända till 1 10 000, det

Nr 28.

Onsdagen den 18 juni 1947.

Lag om kommunernas bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen.

(Forts.)

vill säga med en tredjedel. Vederbörande statsråd har emellertid stannat
vid ett beräknat antal invalidpensionärer av 100 000, vilket innebär eu minskning
med en fjärdedel. Detta medför givetvis en avsevärd minskning av kostnaderna.
Jag vill såsom jämförelse erinra om att när antalet invalidpensionärer
räknades ned från 250 000 till 200 000, nedgick den beräknade kostnaden med
ungefär 7 miljoner kronor. Det totala medelsbehovet synes sålunda ha blivit
alldeles för högt beräknat i propositionen.

Utskottet är sålunda tydligen misstroget mot siffran 1,5 och förutser av
allt att döma att den snart måste sänkas. Om jag härtill lägger vad jag nyss
anfört, borde all tvekan försvinna mot anslutning till den av oss motionärer
föreslagna sänkningen till 1,25, eller — för att anknyta till lagtexten -— från
tre tjugondeis procent till fem fyrtiondels procent.

I fråga om motionens andra moment borde saken vara ännu klarare. Som
grund för propositionen ligger principiellt att kommunbidragets storlek skall
bestämmas i proportion till det genomsnittliga antalet skattekronor per invånare.
Principen är rättvis, i det den lägger det kommunala skatteunderlagets
bärkraft till grund för kommunernas kostnader. Propositionen gör emellertid
ett avsteg från principen till förmån för de bäst ställda kommunerna, då den
maximerar kommunbidragen till hälften av beloppen. Detta innebär en undantagsställning
och en lättnad för rika kommuner med mer än 33 skattekronor
per invånare. Dessa kommuner äro inte många, men de äro som sagt de bäst
ställda, och det är svårt att förstå varför man just för deras skull har anledning
att frångå en rättvis och billig princip och avstå från pengar till statsverket.

Motionen vill bestämma maximiprocenten till 100 procent, vilket kan tyckas
vara litet hårt. Men det är endast rent teoretiskt som så är fallet. I propositionen
maximeras bidraget till 50 procent av kostnaden, vilket innebär att man
inte kan för ändamålet beskatta ett skatteunderlag till den del det överstiger
33 skattekronor per invånare. Utskottet synes nu anse att det skulle vara
orimligt att taga ut 100 procent av kostnaden från kommunen. Motionens
yrkande har emellertid icke denna effekt. Om man vid en begränsning till
50 procent icke kan träffa ett skatteunderlag överstigande 33 skattekronor per
invånare, kan man vid en maximering till 100 procent icke träffa högre skatteunderlag
än 67 skattekronor per invånare. Någon kommun med så högt skatteunderlag
finns dess värre icke. Den högsta siffran är för närvarande, som jag
förut nämnde, 42 skattekronor. Utskottet har sålunda låtit sig vilseledas, när
utskottet antagit att motionärerna avsett att kommunerna skulle få betala upp
till 100 procent av kostnaden. I verkligheten kan man aldrig komma högre än
något mer än 60 procent mot i propositionen föreslagna 50 procent. Detta kan
ju icke anses orimligt för de mycket rika kommuner det gäller.

Jag ber med det nu anförda att få yrka bifall till motionen 11:428, som
innebär att i 1 § orden »tre tjugondeis procent» utbytas mot »fem fyrtiondels
procent» samt att den i samma paragraf stadgade maximeringen till hälften av
kostnaden bortfaller. Det är inga revolutionerande ändringar, men de skapa
större möjligheter till rättvisa vid fördelningen av dessa kostnader.

Herr Senander: Herr talman! Vi ha i år på nytt i en motion framfört vårt
yrkande från förra året i denna fråga, vilket gick ut på att staten skulle
svara för alla kostnader i samband med den nya folkpensionslagens genomförande.
Vi ha inte på något sätt kunnat övertygas av de skäl, som vid tidigare
tillfällen anförts emot vår ståndpunkt, och kunna inte finna att den an
ordning, som man nu här föreslår, skulle vara ur några synpunkter berättigad.

Den motivering som presteras för denna anordning, innebärande att kom -

Onsdagen den 18 juni 1947.

Nr 28.

Lag om kommunernas bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen.

(Forts.)

munerna skulle svara för viss andel av kostnaderna för folkpensioneringen är
så utsliten, så ofta upprepad och lika ofta vederlagd, att man egentligen inte
vill spilla många ord på densamma. Utskottet säger också för sin del: »Ur
principiell synpunkt är det naturligtvis riktigt, att staten ensam bekostar en
rent statlig samhällsuppgift. Beträffande folkpensioneringen tillkomma emellertid
vissa praktiska synpunkter. Kommunernas medverkan är nödvändig vid
den prövning, som i vissa fall skall föregå beviljandet av pension.»

Detta är kärnpunkten i utskottets yttrande över motionen. Man erkänner att
motionen är fullt berättigad ur principiell synpunkt men säger, att vissa praktiska
skäl tillkomma, som göra att man inte kan bifalla den. Vi ha tidigare
påvisat ohållbarheten av dessa praktiska skäl. En förutsättning för dessa är
nämligen, att våra kommunalmän, därest kommunerna inte skulle bidraga med
viss andel i kostnaden för folkpensioneringen, skulle förfara på ett annat sätt
än eljest vid de inkomst- och behovsprövningar, som skola förekomma i samband
med ikraftträdandet av den nya folkpensionsreformen. Detta är ju ett
skäl, som vi betecknat såsom mycket konstlat, och vi betrakta det också i viss
mån som en utmaning gentemot våra kommunalmän, som sannerligen inte ha
gjort sig förtjänta av misstanken att ha förfarit ogrannlaga vid tidigare prövningar
i sådana hänseenden, som det här gäller. Det finns enligt min mening
ingen som helst anledning att upprätthålla detta mycket inkrånglade system för
uttagande av viss andel från kommunerna då det gäller kostnaden för folkpensioneringen,
som man här från utskottets sida föreslagit. Vi ha därför ingen
som helst anledning att frångå den motion, som vi avgivit i saken.

Jag ber, herr talman, att med det sagda få yrka bifall till motionen.

Herr Hagård: Herr talman! Det kanske inte behöver erinras om, att när man
här talar om bidrag till kostnaderna för folkpensionering, så är det fråga om
bidrag till mycket ringa del av de totala kostnaderna för denna verksamhet.
Ålderdomspensioneringen t. ex. bekostas helt av statsmedel. De grundväsentliga
principerna här äro ju de, som herr Senander antydde, att man har den
uppfattningen, att det tarvas en medverkan från kommunernas sida för att
få till stånd en viss rationell prövning av de förmåner, som utgöras av tilläggspensioner,
änkepensioner och bostadstillägg. Det är således den grundåskådning,
varpå det hela vilar, och den har ju tidigare godtagits av statsmakterna.
Jag vill erinra om att vid det system, som för ögonblicket tillämpas, går man
mycket långt i det avseendet och kräver ännu större tillskott från kommunernas
sida. Socialvårdskommittén var inne på frågan om kommunernas bidrag till denna
verksamhet och var på det klara med, att man i väsentlig mån borde kunna
lätta på kommunernas andel av kostnaderna. Man kunde dock inte frångå de
allmänna principerna. Vid fjolårets behandling av folkpensioneringsfrågan gick
man på ett mycket ingående sätt in på kommunernas ställning. I själva slututlåtandet
hemställde man om en särskild utredning i detta avseende, som
skulle gå ut på att få mera rationella metoder utformade beträffande kommunbidragen.
Utredningen kom till stånd, och departementschefen har i sitt resonemang
godtagit den allmänna formel, som man då kom till, varigenom man
i väsentlig grad tillkopplar kommunernas ekonomiska bärkraft.

De motioner, som här föreligga, ha velat gå längre än departementschefen
gjort i sin proposition. Herr Werner har riktat en liten förebråelse mot utskottet
för att del inte velat följa hans resonemang i motionen. Utskottet hade kanske,
menade han, på grund av rådande trötthet och hets inte velat eller kunnat tränga
in i den andemening, som låg bakom motionen. Jag vill emellertid försäkra herr
Werner, att utskottet bemödat sig om att försöka fullt fatta herr Werners
uppfattning i detta avseende.

Nr 28.

Onsdagen den 18 juni 1947.

Lag om kommunernas bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen.

(Forts.)

När herr Senander talar om ett inkrånglat system, så vill jag gärna ge honom
rätt. Det hade varit enklare att följa de allmänna linjer, som man tidigare
tillämpade, men dessa regler togo tyvärr inte den hänsyn till kommunernas ekonomiska
bärkraft, som enligt utskottets mening vore nödvändigt.

Herr talman! Man kan säga att det som framlagts inte innebär något slutgiltigt
ståndpunktstagande. Det är ett försök att skipa rättvisa i detta avseende,
och det som här föreslås är enligt min mening inte av den arten, att det
kan bestå för evigt. Det kan bli föremål för nya överväganden och nya beslut.
Utskottet har emellertid i detta sammanhang inte kunnat göra någonting annat
än säga, att det som föreslagits av departementschefen är av den art, att
det för närvarande bör godtagas, och därför ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr Senander: Herr talman! I anledning av vad utskottets talesman här
anfört vill jag bara erinra om att utskottet självt inte tycks vara så särskilt
säker på, att det man här framlägger i allo är riktigt. Å ena sidan erkänner
man, att det ur principiell synpunkt vore riktigt, att staten ensam stod för
kostnaderna. Å andra sidan säger emellertid utskottet, att det enligt dess
mening är lämpligt att tills vidare bibehålla ett system med kommunbidrag
till kostnaderna för tilläggspensioner och dylikt. Om man kunde vara säker
på, att i detta »tills vidare» ligger ett löfte om att man snart skall slopa kommunbidragen
och låta staten ensam svara för kostnaderna — detta kan man
dock tvivla på, när man hör med vilken energi utskottets talesman försvarar
utskottets ståndpunkt — så skulle jag ha kunnat avstå från att yrka bifall
till motionen. Jag är emellertid inte säker härpå efter vad som förekommit
tidigare i detta sammanhang och efter utskottets ställningstagande nu i denna
fråga.

Jag vidhåller därför mitt yrkande om bifall till motionen.

Herr Hagårtl: Herr talman! Det må förunnas mig att säga något om detta
»tills vidare». Det är ju nämligen på det sättet, att man i den nya folkpensioneringslagen
tänkt sig en mera ingående kontroll och inspektion över kommunernas
sätt att handhava dessa ärenden. Det kan hända att man därvid
kommer till den slutsatsen, att man från den allmänna synpunkt, jag förut
antydde, skulle kunna slopa kommunbidraget. Det tarvas dock en viss bestämd
erfarenhet, och det är den som man enligt utskottet bör förvärva, innan man
går vidare. Utskottet erkänner dock gärna för sin del, att det hela huvudsakligen
är eu statlig uppgift, vilket skulle innebära, att kommunerna vore
befriade från att deltaga i kostnaderna.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr förste vice talmannen
gav propositioner på 1 ro) bifall till utskottets hemställan; 2:o) bifall till utskottets
hemställan med den ändring däri, som föranleddes av bifall till motionen
II: 428; samt 3:o) avslag på utskottets hemställan och bifall i stället
till motionen II: 427; och fann herr förste vice talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Senander begärde emeljertid
votering, i anledning varav och sedan till kontraproposition antagits den
under 3:o) angivna propositionen efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller andra lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 39, röstar

Ja;

Onsdagen den 18 juni 1947.

Nr 28.

Lan om kommunernas bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen.

(Forts.)

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej har kammaren med avslag å utskottets berörda hemställan bifallit
motionen II: 427 av herrar Kempe och Senander.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid att flertalet av kammarens ledamöter röstat för japropositionen,
vadan kammaren, bifallit utskottets hemställan.

§ 24.

Föredrogos vart efter annat lagutskottets utlåtanden:

nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
upphävande av Öl § 2 mom. lagen den 14 juni 1918 (nr 422) om fattigvården
;

nr 42, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 22 juni 1928 (nr 254) om arbetsdomstol, m. m.; och

nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 8 april 1927 (nr 77) om försäkringsavtal,
m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 25.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 44, i anledning av väckta motioner
om skärpt lagstiftning rörande uthyrning av bostäder.

Andra lagutskottet hade till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 2Ö5 i första kammaren av herr Johannesson
och nr 306 i andra kammaren av herr Sköldin.

I motionerna, vilka voro likalydande, hade hemställts, att riksdagen måtte
besluta att till Kungl. Maj:t göra framställning om skyndsam utredning och
förslag dels rörande skärpt lagstiftning om skyldighet för fastighetsägare
att anmäla hyresledighet till den kommunala bostadsförmedlingen, dels rörande
införande av skyldighet för fastighetsägarna att av det hyressökande
bostadsklientel, som funnes anmält hos den kommunala bostadsförmedlingen,
söka och taga sina hyresgäster, dels ock rörande införande av bestämmelser,
som skapade större förutsättningar för familjer med barn att erhålla
bostad, dock med beaktande av den begränsning i denna fastighetsägarnas
skyldighet, som angivits i motionerna.

Utskottet hemställde, att riksdagen i anledning av förevarande motioner
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t tillkännagiva vad utskottet i sin motivering
anfört.

Utskottet hade i motiveringen yttrat, bland aninat, att utskottet förutsatte,
att Kungl. Maj:t följde utvecklingen på bostadsmarknaden med den
största uppmärksamhet och, därest bostadsbristen skulle ytterligare skärpas
avsevärt, för riksdagen skulle framlägga de förslag, som kunde erfordras för
att säkra tillgången på bostäder för dem, som vore i största behov därav.

Reservation mot vissa delar av utskottets motivering hade avgivits av herr
Hage.

Motioner om
skärpt lagstiftning

rörande uthyrning

av bostäder.

Nr 28.

Onsdagen den 18 juni 1947.

Motioner om skärpt lagstiftning rörande uthyrning av höstäder. (Forts.)

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Sköldm: Herr talman! I den motion, som är väckt i detta ärende, hemställes
om att en utredning skall göras om på, vilket sätt man skall kunna
komma till rätta med de besvärligheter, som äro rådande för de kommunala
bostadsförmedlingarna. Det framgår ju alldeles klart av utskottets utlåtande
att detsamma är resultatet av en kompromiss, där man försökt tillgodose alla
parters önskemal i utskottet, och det är kanske också därför, som jag måste
säga att jag inte kan vara nöjd med utskottsutlåtandet.

Det förhåller sig på det sättet med de kommunala bostadsförmedlingarna,
att värdarna, som anmäla lägenheter, inte ha någon skyldighet att välja bland
den bostadssökande allmänhet, som rekommenderas av de kommunala bostadsförmedlingarna,
utan de ha alltid frihet att välja sådana hyresgäster, som de
anse lämpliga. Resultatet av detta förfaringssätt blir, att de kommunala
bostadsförmedlingarna noggrant måste pröva alla de människor, som kunna
rekommenderas till lägenheter. De människor som rekommenderas äro således
genomgående sådant folk, som inte föranleder besvärligheter för fastighetsägarna.
Om man mest rekommenderas hyresgäster med stora familjer eller
sådana, som på annat sätt kunna vara mindre trevliga för fastighetsägarna
att ha som hyresgäster, så blir resultatet endast det, att fastighetsägarna i
fråga säga, att nu är det slut för den kommunala bostadsförmedlingen med
att rekommendera hyresgäster till min fastighet. Detta medför således att
bostadsförmedlingarna äro piskade till att sovra, och denna sovring av folk
går alltid ut över de människor, som ha stora familjer och ha det ekonomiskt
svårt.

Jag är villig att medge — och det anföres också i motionen —- att mycket
stora svårigheter föreligga då det gäller att komma till rätta med dessa problem.
Därför har i motionen yrkats, att man skulle företaga en undersökning
eller utredning om vad som går att göra för att skapa rimligare förhållanden
på detta område. Detta har också utskottet anslutit sig till, men med ett uttryck
i motiveringen som jag tycker är beklagligt. Det heter nämligen på ett
ställe, att »därest bostadsbristen skulle ytterligare skärpas avsevärt», så skall
Kungl. Maj:t företaga den utredning, som utskottet här rekommenderat.

Inför detta gör man den frågan: kan läget verkligen bli mera skärpt än det
är i dag? På bostadsmarknaden här i Stockholm och i Stockholms omgivningar
är läget faktiskt så besvärligt, att Stockholms stadskollegium i går kväll beslutade
— vilket framgår av dagens tidningar — att göra en framställning
till Kungl. Maj:t att få pröva och godkänna de hyreskontrakt, som skola gälla
i Stockholms stad.

Vi som känna till hur det är i Stockholm och förorterna veta, att man i en
rad fall varit tvungen att flytta in i ett rum och kök-lägenheter med 13, 14 och
ända upp till 16, 17 personer i samma lägenhet. Det är mormor och morfar och
dotter och måg och hela raden av barn, som måste krångla ihop sig på detta
sätt. Detta förhållande kan man, naturligtvis inte avhjälpa med en sådan utredning
som här åsyftas, det är jag på det klara med. Det finns bara ett sätt,
och det är att skapa bostäder. Det är framför allt det nämnda klientelet som
får sitta emellan och inte komma i åtnjutande av bostad genom den kommunala
bostadsförmedlingen på grund av att denna förmedling så att säga är
beroende av fastighetsägarnas gunst.

Nu ha ju socialstyrelsen, statens hyresråd och hyresgästernas riksförbund
varit positivt inställda till motionen, och socialstyrelsen säger till och med att
läget för närvarande är så kritiskt, att man anser att det är nödvändigt att
snabbt få en utredning till stånd. Jag måste återigen säga, att jag tycker att

Onsdagen den 18 juni 1947.

Nr 28.

Motioner om skärpt lagstiftning rörande uthyrning av bostäder. (Forts.)
den del av utskottets utlåtande, som säger att läget skall ytterligare skärpas
avsevärt, borde kunna strykas, ty det innebär att om riksdagen bifaller detta
utskottets förslag, så skall Kungl. Maj:t inte göra någonting förrän dagens
läge blir ytterligare skärpt. Ett sådant förhållande kommer självfallet att
inträffa, men som min personliga uppfattning måste jag säga, att läget redan
i dag är så pass allvarligt, att det påfordrar en utredning. Jag är i dag också,
som jag tidigare sade, i gott sällskap, alldenstund socialstyrelsen, hyresrådet
och hyresgästernas riksförbund ha samma inställning.

Med vad jag anfört får jag hemställa, att i sista- stycket av utskottets utlåtande,
som börjar med »På grund av det anförda. . .» orden »därest bostadsbristen
skulle ytterligare skärpas avsevärt.. .», skola utgå.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Jansson i Örebro: Herr talman! De svårigheter herr Sköldin här påtalade
äro, vilket han också framhöll, inte möjliga att helt avlägsna med mindre
att tillräcklig bostadsbebyggelse kommer till stånd, som avskaffar ^bostadsbristen.
Detta är ju emellertid en fråga, vars lösning måste ställas på framtiden.
Det tar sin tid, och under denna väntetid är hyreslagstiftningen av mycket
stor betydelse. Man kan ju föreställa sig hur läget skulle ha varit under de
krigsår som gått och för närvarande, därest vi inte haft en sa pass effektiv
lagstiftning på detta område, som vi ändå haft. Det borde därför vara a.v allra
största intresse att avhjälpa de brister, som ännu vidlåda, denna lagstiftning.

Jag vill då i anslutning till vad herr Sköldin påtalat just påpeka det förhållandet,
att kungörelsen av den 3 december 1943 förefaller mig vara behäftad
med trenne bristfälligheter, som åstadkommit stora svårigheter på vissa
platser.

För det första är ju denna kungörelse inte tillämplig för hela riket utan endast
för de orter, för vilka Kungl. Maj:t förordnat detsamma.

För det andra är inte fastighetsägarnas anmälningsskyldighet ovillkorlig,
utan de kunna välja sina hyresgästser vid sidan om de kommunala bostadsförmedlingarna
ungefär hur de behaga,

För det tredje äro fastighetsägarna inte heller skyldiga att ta sina hyresgäster
från det klientel, som anvisas dem från de kommunala bostadsförmedlingarna.

Jag har studerat hur dessa förordningar verka i min hemstad. Att söka
bostad där genom den kommunala bostadsförmedlingen påminner i hög grad
om hur det var förr i tiden, när man fick springa till arbetsförmedlingen och
stämpla sitt kort utan att någonsin erhålla arbete. Det är likadant med bostadsförmedlingen
nu på grund av de bristfälligheter, som jag här berört.

En framstående kommunalman sade på tal om den kommunala bostadsförmedlingen
att den hjälper till att hålla folk i rörelse. »Människorna komma
och söka bostäder hos oss», sade han, »och vi hänvisa dem till de fastighetsägare,
som ha lediga lägenheter. När de sedan komma till ort ^och ställe, erhålla
de inte någon bostad, trots att lägenheten är ledig, och så få de lägenhetssökande
börja stämpla igen.»

Man har således på kommunalt håll redan sin uppmärksamhet fäst på här
berörda brister. Det förekommer också en hel del oegentligheter på detta område,
och herr Adolfsson påtalade i en interpellation förra året hur man bedriver
svartabörshandel med ledigblivna lägenheter. Säkert veta vi också litet
var om att det förekommer olagligbeter på detta område.

I motionen nr 556 i andra kammaren framställde vi också förra året ett förslag
om att riksdagen måtte fatta beslut om sådan ändring i ifrågavarande
lagstiftning, att kommunerna ålades skyldighet att upprätta kommunal bostads -

Nr 28.

Onsdagen den 18 juni 1947.

Motioner om skärpt lagstiftning rörande uthyrning av höstäder. (Forts.)
förmedling och att fastighetsägarna blevo skyldiga att upplåta hyreslediga lägenheter
till de bostadssökande, som den kommunala bostadsförmedlingen anvisade.
Detta vårt förslag vann icke riksdagens bifall. Behovet av en lagändring
kvarstår dock, och det förvånar mig därför inte alls att en motion
i denna fråga väckts även i år. Inom utskottet är man också medveten om
att det finns skäl för ytterligare åtgärder på detta område, men det förefaller
som om man där inte vore underkunnig om det allvarliga läge, som för
närvarande föreligger. Utskottet har ju nämligen föreslagit förberedandet av
en beredskapslagstiftning, som skulle sätta in »därest bostadsbristen skulle
ytterligare skärpas avsevärt».

Stockholm ger en drastisk bild av hurudana förhållandena på bostadsmarknaden
för närvarande äro. I huvudstaden finnas nu 1 200 ensamstående människor
inlogerade i provisoriska bostadshus, s. k. baracker. Över 200 husvilla
familjer ha inhysts i stadens lantegendomar, i skolbyggnader eller i rivningshus.
Och ändå finns det 2 200 bostadslösa familjer anmälda, vilkas bostadsfråga
inte ens provisoriskt har kunnat lösas. Omkring 85 % av dessa betraktas
som s. k. katastroffall och utgöras av familjer med barn, som bo i hälsovådliga
och av myndigheterna utdömda bostäder, i starkt överbelagda lägenheter
eller i hotell, vilket naturligtvis blir ekonomiskt ruinerande för familjer med
små inkomster. Många familjer ha också blivit splittrade på grund av bostadsnödeni,
och det måste vara en social uppgift av mycket stor betydelse att söka
åstadkomma åtminstone en lindring av denna nöd. Jag vill också påstå, att
dt inte bara är Stockholm som dras med dylika besvärligheter. Även i andra
tätbebyggda orter — ja, också på många platser på landsbygden — föreligger
en mycket stor bostadsbrist. Vi behöva således inte vänta på någon bostadsnöd.
Vi ha den redan nu. Jag vill därför påstå, att det är nödvändigt att en
utredning igångsättas omedelbart.

Om nu eu utredning kommer till stånd, skulle jag också önska att den framställning
som Stockholms stad gjort till regeringen — herr Sköldin har förut
omnämnt den — tas upp som ett alternativ eller en komplettering av de förslag,
som herr Sköldin framfört i sin motion.

Det torde framgå av mitt anförande att jag inte är nöjd med utskottets
motivering. Efter den av herr Sköldin föreslagna ändringen anser jag mig
dock kunna ansluta mig till densamma.

Jag ber därför, herr talman, att få ansluta mig till herr Sköldins ändringsförslag.

Herr Olovson i Västerås: Herr talman! Den diskussion, som förs här i kammaren
om bostadsbristen, och om den föreliggande motionen o. s. v., skulle
kunna bli mycket lång. Den kan dock inte tjäna något förnuftigt ändamål. Därför
skall jag för min del försöka undvika någon längre debatt.

Jag vill bara kort och gott säga, att motionären, liksom också de talare som
här haft ordet, synes betydligt överskatta den vinst som kan uppnås med en
bostadsransonering. Ty det är ju en ransonering det bär är fråga om. Man tycks
underskatta de svårigheter som måste möta, när kommunala myndigheter skola
bland ett antal sökande pa ett rättvist sätt fördela det fåtal lägenheter, som
stå till förfogande. Det finns ingen av kvinna född, som kan ordna en sådan
fördelning sa, att den kommer att anses som rättvis! Men, som utskottet sagt,
det kan inträda en sådan situation, att ingripanden av detta slag bli nödvändiga.

Motionärerna ha framställt ett yrkande, som utskottet haft att ta ställning
till. Det hade dock varit fullständigt meningslöst att bifalla motionärernas förslag,
och därför har utskottet i stället försökt göra det bästa möjliga av det.
Motionens huvudyrkande är att fastighetsägarna på lagstiftningens väg skola

Onsdagen den 18 juni 1947.

Nr 28.

Motioner om skärpt lagstiftning rörande uthyrning av bostäder. (Forts.)
åläggas att utvälja sina hyresgäster bland det klientel, som anmält sig som
sökande på bostadsförmedlingen. Ja, det låter ju säga sig. Men skulle det
leda till någon förmånsrätt för de mest behövande sökandena? Naturligtvis inte!
Låt oss antaga att det på bostadsförmedlingen finns 100 barnfamiljer anmälda
som bostadssökande. Så ha vi en fastighetsägare med en ledig lägenhet,
vilken han anmäler på bostadsförmedlingen. Men denne fastighetsägare har en
bekant barnlös familj, som vill ha hans lägenhet. Då behöver fastighetsägaren
bara säga till representanten för den barnlösa familjen: »Gå ner till bostadsförmedlingen
i morgon förmiddag och anmäl dig som sökande, så skall jag
komma ner en timma senare och välja ut dig bland det på bostadsförmedlingen
anmälda klientelet.»

Ett sådant tillvägagångssätt leder ju icke till något. I stället måste man ta steget
fullt ut och föreskriva att fastighetsägaren är skyldig att ta den familj, som
bostadsförmedlingen anvisar honom. Först då kan den kommunala myndigheten
eller bostadsförmedlingen åstadkomma en fördelning efter sitt sinne. Men
detta stöter naturligtvis på svårigheter. Utskottet har åtminstone i förbigående
pekat på vilka svårigheter som där kunna möta. Jag skall bringa dem i erinran
här, eftersom herr Sköldin icke är nöjd med vad han fått.

Det är ingen hemlighet för någon att de barnrika familjerna ha svårast att
erhålla lägenheter. Och var och en av oss, som är bärare av någon rättskänsla,
vill väl att de familjer som ha många barn skola ha bostäder i första hand.
Därom bör i ett kristligt samhälle icke råda delade meningar. Inom utskottet
har det inte heller förefunnits några delade meningar på den punkten. Men nu
finns det familjer med många barn, och familjer med ett fåtal barn -—- ja, det
finns också sådana utan barn! — som ingen människa vare sig vill eller kan ha
i huset. Det finns sociala fall, och det finns vad jag skulle vilja kalla för hopplösa
fall. De hopplösa fallen äro besvärligast. Jag frågar nu: Har man rättighet
att tvinga en enskild fastighetsägare att påtaga sig bördan att hysa en
sådan familj under sitt tak? Eller har man rättighet att påtvinga hyggligt folk
sådana familjer till grannar? Jag svarar bestämt nej på de två frågorna. De
sociala fallen och de hopplösa fallen är det samhällets sak att ta vård om. De
skola icke lastas på en enskild person, som utväljes på en slump.

Man skall inte förbise dylika svårigheter. Det är också därför som utskottet
varit försiktigt i sitt skrivsätt. Och, som sagt, ett bifall till motionen hade
varit ett slag i luften, ingenting annat.

Nu säger motionären, att om riksdagen antar utskottets motivering oförändrad,
så får inte Kungl. Maj :t vidtaga någon åtgärd förrän bostadsbristen blivit
ytterligare skärpt. Men det står ingenstans. Kungl. Maj :t kan vidtaga sådana
åtgärder utan någon som helst hänvändelse från riksdagens sida. Det behövs
ingen sådan. Möjligheten för Kungl. Maj :t att vidtaga dessa åtgärder står
öppen nu, innan riksdagen fattat sitt beslut!

Herr Sköldin frågade, om läget kan bli värre än vad det nu är. Han är den
verklige optimisten! Herr Sköldin, som är motionär, borde väl veta bättre än
vi, att läget alldeles säkert blir värre än vad det är nu. Om herr Sköldin därför
är rädd för att läget inte skall bli värre, och att Kungl. Maj:t på grund därav
skall bli förhindrad att vidtaga eller pröva ifrågavarande åtgärder, så tror jag
vi kunna försäkra, att det icke därvidlag föreligger någon som helst risk. Läget
kommer att förvärras!

Nu kommer jag slutligen till vad utskottet har skrivit. Utskottet förutsätter
att Kungl. Maj :t följer utvecklingen på bostadsmarknaden med största uppmärksamhet
och, »därest bostadsbristen skulle ytterligare skärpas avsevärt, för
riksdagen framlägger de förslag, som kunna erfordras o. s. v.» Om denna mening,
»därest bostadsbristen skulle ytterligare skärpas avsevärt» — alltså den

Andra kammarens protokoll 1947. Nr SS. i

Nr 28.

Onsdagen den 18 juni 1947.

Motioner om skärpt lagstiftning rörande uthyrning av bostäder. (Forts.)
som herr Sköldin ville ha struken — står kvar eller inte, spelar inte den minsta
roll. Den kunde lika gärna varit, oskriven. Jag har således inte det minsta att
erinra, om kammaren genom att stryka denna passus vill bättra på det utomordentliga
tillmötesgående, som utskottet visat motionären.

Jag kan således, herr talman, förena mig med herr Sköldin i detta hans yrkande! Herr

Sköldin: Herr talman! Efter herr Olovsons i Västerås yttrande har
jag ingenting att tillägga, utan noterar med tacksamhet herr Olovsons och
utskottets välvilliga inställning.

Herr Larsson i Stockholm: Herr talman! Då man här dels berört och åberopat
den framställning, som stadskollegiet i Stockholm för ett par veckor
sedan beslutade göra till Kungl. Maj:t, och dels även något skildrat de bostadsförhållanden
som vi ha här i Stockholm och som varit utgångspunkt
för stadskollegiets beslut, skall jag be att något få komplettera denna skildring.

Jag vill då först meddela, att ifrågavarande stadskollegiibeslut, som fattades
efter hemställan av borgarrådet Set Persson, icke vunnit kollegiets enhälliga
anslutning. En stor minoritet har av olika skäl anfört reservation emot beslutet.
Vilka dessa skäl äro torde framgå av vad jag nu har att säga.

Det är alldeles riktigt som anförts i denna debatt, att vi i Stockholm ha
■ett antal fall av verklig bostadsnöd, och att en del av dessa kunna betraktas
som katastroffall. Men man måste å andra sidan, om man överväger en lagstiftning
med den mycket stora räckvidd som den här ifrågasatta, också se
på bostadsmarknaden i stort och på dess sannolika utveckling i fortsättningen.

På grund av hyresregleringslagen och den stelkramp på bostadsmarknaden
som uppsägningsförbudet medfört — alltså på grund av bristande anpassning
— samt på grund av en mycket omfattande nybyggnadsverksamhet har en
utglesning, en minskad boendetäthet, under krisåren konstaterats i Stockholm.
I själva verket är denna företeelse så utpräglad, att om man ser på förhållandena
i den del av Stockholm som ligger inom tullarna, d. v. s. den egentliga
stenstaden, så ha vi där fått en ökning av antalet rumsenheter med ungefär
12 000 under de senaste fem åren och en minskning av befolkningssiffran med,
om jag minns rätt, i runt tal 8 000 personer. Vi ha alltså här en mycket betydande
utglesning, beroende på utebliven anpassning i det nuvarande bostadsbeståndet.
Detta drag i Stockholms bostadsmarknad måste observeras i samband
med utvecklingsprognoserna.

Efter att ha studerat de avgivna sakkunnigeutlåtandena anser jag att det
är en ganska kinkig fråga att här lagstifta i den riktning, som föreslagits av
motionären. Denna lag skulle väl tidigast kunna komma till stånd vid 1948
års riksdag och träda i kraft 1949. Vi kunna då fråga oss hur bostadsmarknaden
torde komma att utveckla sig under tiden. Enligt de planer för bostadspolitiken,
som uppgjorts av byggnadslånebyrån och framlagts för riksdagen,
beräknas den nuvarande bostadsbristen — och detta gäller även för Stockholm
-—- vara i sin helhet täckt omkring 1950. Vi skulle alltså även i Stockholm
gå mot en förhållandevis rask förbättring av förhållandena på bostadsmarknaden,
i varje fall på tillgångssidan. Vad efterfrågesidan angår så är det givetvis
ett önskemål, som jag tidigare här har tillåtit mig att framföra, att
den utomordentligt starka tillströmningen till Stockholm och andra tätorter,
som är en följd av den nuvarande inflationskonjunkturen inom stadsnäringarna,
med den åtstramning av inflationen, som väl nu ändå torde vara förestående,
dämpas och avtar. Dessa moment tillsammantagna tala för att de nuvarande

Onsdagen den 18 juni 1947.

Nr 28.

Motioner om skärpt lagstiftning rörande uthyrning av höstäder. (Forts.)
svårigheterna äro av övergående beskaffenhet. Måhända — därom vågar jag
dock icke själv profetera — komma de att försvinna inom en icke alltför
lång tidrymd. Det återstår då att också vinna anpassning mellan behovet av
bostäder av växlande storlek och bostadstillgången, och det är en uppgift,
som Kungl. Maj :t torde ha anledning att fundera över, ty det är ju inte meningen
att uppsägningsförbudet skall ha permanent giltighet.

Vad nu angår den här föreslagna lagstiftningen, så har jag för min del,
herr talman, fäst mig vid hyresrådets yttrande ■— och till samma resultat ha
vi ju även kommit inom stadskollegiet i Stockholm — att det här måste bli
fråga om en anvisning av bostäder i nybyggda hus. Det kan inte gärna bli
fråga om en tvångsanvisning för det bestående bostadsbeståndet, redan av
det skälet att de utomordentligt fåtaliga bostadsledigheter, som där förekomma,
under nuvarande lagstiftning fyllas genom bostadsbyten. Sådana lägenhetsväxlingar
kan man ju inte komma åt med en lagstiftning som denna.

Vad återigen de nybyggda fastigheterna angår, så är det ju ett moment av
mycket stor vikt för dem som föreställa sig, att en lagstiftning av denna
innebörd kan vara till någon större välsignelse, att vi i Stockholm för praktiskt
taget all nybyggnadsverksamhet redan genomfört en sådan ordning, att
lägenheterna endast få uthyras under kommunal kontroll. Det förekommer ju
nämligen knappast någon byggnadsverksamhet, som inte antingen är finansierad
genom statliga krediter eller också äger rum på av kommunen upplåten
tomtmark; och för båda dessa fall gäller som villkor att vederbörande
skall underkasta sig anvisning av den kommunala bostadsförmedlingen. Vi ha
varit eniga om en sådan bestämmelse, därför att vi i likhet med motionären
och andra som här tidigare ha yttrat sig äro av den meningen, att de barnrika
familjerna utgöra en kategori av hyresgäster, som framför allt måste tillgodoses.
Det är i dessa hyresgästers intresse, som vi ha infört en sådan tvångsordning
vad nybyggda fastigheter angår.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan. Efter det anförande
som här har hållits av herr Olovson i Västerås och den utläggning som han
har givit av utskottets utlåtande, har jag givetvis icke heller något att erinra
mot den av honom medgivna ändringen i utskottets motivering.

Härmed var överläggningen slutad. Hem talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till utskottets hemställan
med den ändring av motiveringen, som under överläggningen föreslagits
av hem Sköldin; och fattade kammaren beslut i överensstämmelse med innehållet
i den senare propositionen.

§ 26.

Föredrogos vart efter annat jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 47, i anledning av väckt motion angående obligatorisk ansvarighetsförsäkring
för jägare;

nr 48, i anledning av väckt motion om utredning rörande skyldigheten för
arrendatorerna att erlägga brandförsäkringsavgifterna för kronan tillhöriga
byggnader å de norrländska kronoparkerna:

nr 49, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen: bil. 30: kapitalbudgeten:
jordbruksdepartementet under punkten 10, Egnahemslånefonden,
gjorda framställningar jämte i ämnet väckta motioner;

nr 50, i anledning av Kungl. Maj:te proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1946/47 m. m„ såvitt angår nionde huvudtiteln;

nr 51. i anledning av väckta motioner om statsbidrag till Rånebygdens
kalkbruksförening u. p. a. för uppförande av en kalkbruksanläggning; och

Nr 28.

Onsdagen den IS juni 1947.

Motioner angående
utredning
om utvidgning
och
effektivisering
inom växtskyddets
område,
m. m.

nr 52, i anledning av väckta motioner om anslag till fraktlindring för frukt
till Norrbottens och Västerbottens län.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 27.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 53, i anledning av väckta motioner
angående utredning om utvidgning och effektivisering inom växtskyddets
område, m. m.

Jordbruksutskottet hade till behandling i ett sammanhang förehaft följande
inom riksdagen väckta, till utskottet hänvisade motioner, nämligen:

1) 1:54 av herr Nilsson, Bror, och herr Persson, Ivar, likalydande med
motionen 11:79 av herr Hansson i Skegrie to. fl., däri hemställts, »att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla orn^ skyndsam utredning om
på vad sätt en utvidgning och effektivisering kan åstadkommas inom växtskyddets
område, samt att förslag därom snarast måtte framläggas för riksdagen»
; samt

2) I: 103 av herr Mannerskantz m. fl. och II: 192 av herr Liedberg m. fl.,
rörande förbättring av statens växtskyddsanstalts beredskap för växtskydd.

Utskottet hemställde, att motionerna 1:54 och 11:79, likalydande, samt
motionerna 1:103 och 11:192, jämväl likalydande, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade beträffande motiveringen avgivits av herrar Liedberg,
Pettersson i Rosta och Jacobson i Vilhelmina.

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade:

Herr Liedberg: Herr talman! Mitt namn återfinnes jämte några andras under
den reservation, som är fogad till detta utskottsutlåtande, och det ger mig
anledning att bär i kammaren yttra några ord för att söka klargöra varför vi
inte helt ha kunnat dela utskottsmajoritetens uppfattning eller godkänna dess
skrivning.

Som bakgrund till min inställning i denna fråga kanske jag får erinra om
att den skånska växtskyddsanstalts filialens tillkomst visserligen ingalunda berodde
på mina insatser, men att jag en gång i tiden visade ett positivt intresse
för saken genom att motionera om upprättandet av en dylik filial. Denna motion
eller vad det i övrigt kunde vara åstadkom i alla händelser att Kungl.
Maj :t så småningom — jag vill minnas efter ett års betänketid — tog upp frågan,
och så kom denna filial till. Jag nämner detta, därför att har man haft
ett sådant intresse för en institution, så är det klart att man också väntar sig
att intresset skall motsvaras av några insatser, när det behövs.

Därnäst skall jag be att få relatera en erfarenhet från i fjol sommar i samband
med det stora angrepp av gammaflyets larver, för vilket åtskilliga grödor
i Skåne och jag tror också på andra håll i landet på ett ganska förödande sätt
utsattes. För min del upptäcktes angreppet på en med oljeväxter besådd areal
alldeles i början, innan vare sig tidningar eller radio ännu haft något meddelande
om saken. Jag har också genom växtskyddsanstaltens ledning fått bekräftelse
på att man där först några dagar senare blev uppmärksamgjord på
denna larv och lyckades identifiera den. Jag ringde då till filialen i Alnarp,
efter att ha upptäckt att ett fält på cirka 25 tunnland var överhöljt med, inte
miljoner men miljarder larver. Det var ett angrepp av sådan intensitet, att den
gröda, som till slut blev resultatet av odlingen om jag minns rätt uppgick till

Onsdagen den 18 jnni 1947.

Nr 28.

Motioner angående utredning om utvidgning och effektivisering inom växt skyddets

område, m. ni. (Forts.)

45 kilogram per tunnland, detta sagt i förbigående. Jag ringde alltså till filialen
i Alnarp och begärde att få tala med filialens föreståndare. Jag fick då det
beskedet, att vederbörande var på semester och icke anträffbar. Jag hänvisades
till en assistent, som mer eller mindre tillfälligt var placerad i Svalöv, lyckades
till slut få fatt på denne, beskrev situationen och förslog att han skulle
komma ut och se på fältet och försöka hjälpa mig till rätta med detta insektsangrepp.
Jag fick ett svar, som jag inte ordagrant kan återge men vars innehåll
i alla händelser var, att de på Svalöv inte hade någon möjlighet att komma
ut och bese skadorna på fälten. De hade inga bilar eller sådana resurser, men
jag kunde ju samla ihop några av larverna på en flaska och skicka upp dem
till Svalöv — det kunde väl i bästa fall ske inom loppet av 24 timmar eller
så —. så fingo de titta på larverna och se vad de kunde göra. Jag förmodar, att
den som följt med denna framställning förstår, att jag kände mig litet missräknad
på institutionen i fråga, för vars tillkomst jag en gång i tiden ivrat
så varmt.

Sedan har i samband med de motioner, som väckts, åsyftande en utredning
rörande förbättring av statens växtskyddsanstalts beredskap för växtskydd,
svaromål ingått från lantbruksstyrelsen, som har överinseende på detta område,
och från styrelsen för statens växtskyddsanstalt. Svaromålen gå i stort
sett ut på att ingenting har inträffat, som bär kunnat läggas institutionen till
last. Man har tvärtom gjort allt som bär varit möjligt, och någon slapphet eller
försummelse kan inte tillvitas någon av anstaltens befattningshavare. Styrelsen
för statens växtskyddsanstalt säger: »Den i pressen synliga, växtskyddsanstalten
tillskrivna uppgiften om att anstalten på grund av knappa reseanslag
och i avsaknad av tjänstebilar var förhindrad att ordna snabb hjälpverksamhet
måste vara grundad på missförstånd. Då den ifrågavarande insektshärjningen
inträffade under den allra första delen av budgetåret, när anslagen ännu voro
så gott som ograverade, kunde penningbrist icke åberopas som hinder för erforderliga
resor.» Det svaret tyder på en ringa kännedom om den service som
vid det relaterade tillfället erbjöds!

Jag skall passa på att göra en anmärkning beträffande reservationens uttalande
om att man har funnit det särskilt anmärkningsvärt, »att semester beviljats
under den del av året, då insektsangrepp kunde befaras». Denna formulering
är tillkommen med anledning av det svar jag fick från Alnarp, men
jag vill nu säga, att de närmare upplysningar, som från anstaltens ledning och
styrelse i går och i dag ha kommit mig tillhanda, ha givit vid handen att någon
semester icke har kommit i fråga för anstaltsfilialens föreståndare vid det ifrågavarande
tillfället. Man går ju, när man i telefon på det nummer där man
söker vederbörande får det svaret, att han är på semester, i allmänhet inte och
kontrollerar att detta är sant, men det borde jag uppenbarligen ha gjort.

Jag är angelägen att framhålla, att kritiken på denna punkt därmed har kommit
att skjuta över målet. Jag liar fått upplysning om att på tio befattningshavare
under juli månad utdelades ett relativt ringa antal semesterdagar —
den som hade fått mest hade fått tre dagar. Även om jag tycker att det är tre
dagar för mycket vid denna tid på året, kan det ju inte ge anledning till någon
större process, i synnerhet som jag vidare upplysts från både styrelse och
ledning, att man i år ytterst restriktivt ämnar bevilja semester under den tid
då anstalten framför allt bör kunna mobilisera alla de krafter, som den disponerar
över.

Men om därmed en de] av anmärkningarna bortfaller, så har jag likväl anledning
att något uppehålla mig vid utskottets utlåtande. Det är ett utlåtande,

Nr 28.

Onsdagen den 13 juni 1947.

Motioner angående utredning om utvidgning och effektivisering inom växtskyddets
område, m. m. (Forts.)

som är tillkommet i andra avdelningen, och vid de föredragningar i ärendet,
som där ha ägt rum, har det tydligt framgått, att ytterligare anledning till anmärkning
förelåg, eller i alla händelser att man ansåg att växtskyddet inte
fungerade så som önskvärt vore. Detta gäller inte bara filialen utan växtskyddet
i dess helhet. Dessa föredragningar ha emellertid inte upprepats vid utskottets
plenum, utan man har hållit sig till det förslag till utlåtande, som inkommit
från andra avdelningen. Jag vill alltså inte här taga någon ställning till i
hur hög grad anledning till anmärkning förefinns, men det förefaller mig som
om utskottets sätt att ta på frågan knappast är riktigt effektivt. Om det är
så att det finns anledning till anmärkning, d. v. s. om man önskar att det i
organisatoriskt eller annat avseende skall ske förbättringar, främjar man knappast
detta syfte bäst genom att, såsom utskottet gör, slå sig till ro med att
den skrivelse, som har avgått till Kungl. Maj :t från innevarande års riksdag
med hemställan om skyndsam utredning rörande frågan om en kvalitetskontroll
av saluförda medel för bekämpande av skadedjur, parasiter och ogräs, av
Kungl. Maj :t bär överlämnats till 1946 års utredning angående kvalitets forskning
och konsumentupplysning. Jag tror inte att det är rätta vägen att skyndsamt
komma till ett resultat i denna fråga. Det har sagts mig, att nyssnämnda
utredning inte bär ansett sig vara rätt forum för detta ärende som ytterligare
ankommit till den och i alla händelser inte för den fråga det bär gäller. Det
förefaller mig då, att utskottet borde ha kunnat gå motionärerna så pass mycket
till mötes, att utskottet betonat angelägenheten av att inte bara en utredning
kommer till stånd, utan att denna utredning också får en sådan form, att
den snabbt kan leda till resultat och ge upphov till ett förslag från Kungl.
Maj:ts sida till riksdagen.

Jag har för min del inte någon anledning att här söka gå till rätta vare sig
med anstaltens ledning eller dess styrelse. Utskottet har ju självt givit till känna
en viss kritisk inställning, när utskottet säger, att det knappast torde vara
lämpligt att den utredning, som på initiativ av ordföranden i anstaltens styrelse
— alltså ett mycket vällovligt och berömvärt initiativ — har satts i
gång, sker enbart i styrelsens egen regi utan att även andra element borde deltaga
däri. Jag vill inte fördjupa mig i huruvida den anmärkning som här
framställts är berättigad eller ej. men jag kan gärna hålla med utskottet om
att anstaltsstyrelsens totala frikännande i egen sak nog kan göra det befogat
att ytterligare någon kopplas in på denna utredning.

Utskottet slår sig, som sagt. till ro med att utredningen angående kvalitetsforskning
och konsumentupplysning skall taga hand även om frågan om eu
effektivisering av beredskapen inom växtskyddet. Jag tror inte att denna väg
leder till målet, i varje fall inte inom rimlig tid. Det är, herr talman, för att
fästa kammarens uppmärksamhet på den saken som jag har begärt ordet. Jag
hade ju också en förhoppning om att departementschefen, som jag såg nyss här
i kammaren men som för ögonblicket inte kan upptäckas, ville ägna frågan sin
uppmärksamhet. Det är uppenbart att hela den verksamhet, som det här gäller,
är i behov av en översyn. Vilken mening man än kan ha om det sätt, på vilket
verksamheten är skött, torde väl alla kunna vara ense om att det är önskvärt
att ett så viktigt avsnitt av de vetenskapliga rönens nyttiggörande inom jordbrukets
område effektiviseras och att detta sker snabbt, antingen nu denna effektivisering
skall verkställas genom utökning av de materiella resurserna eller
genom en förbättring av organisationen eller kanske genom båda delarna. Jag
hoppas emellertid att vad jag bär har anfört åtminstone i någon mån kommer
att bringas till departementschefens kännedom för hans benägna observation
och övervägande.

Onsdagen den 18 juni 1947.

Nr 28.

Motioner angående utredning om utvidgning och effektivisering inom växt skyddets

område, m. m. (Forts.)

Herr Hansson i Skegrie: Herr talman! Jag skall be att få säga några ord 1
här förevarande ärende från andra, utgångspunkter än vad herr Liedberg
gjorde.

Jag vill emellertid först säga, att jag gärna kan instämma med herr Liedberg
i att beredskapen i fjol inte var den bästa då det gällde bekämpandet av gammaflyet,
men jag är inte lika säker på att man bör lägga skulden för detta
direkt på växtskyddsanstalten. Med hänsyn till den dåliga medelstillgång, som
växtskyddet har fått dragas med under de år som gått, kan ifrågasättas om
inte skulden till att det inte fanns den beredskap som borde finnas lika mycket
bör läggas på staten själv.

Jag kan också hålla med herr Liedberg om att utskottet inte tycks ha tagit
så allvarligt på den här föreliggande frågan som den faktiskt är värd. Utskottet
är visserligen mycket välvilligt mot motionärerna — det måste jag erkänna
— och säger, att förhållandena inte äro tillfredsställande men man hade ju
väntat sig, att utskottet skulle ha kommit till en annan slutsats än vad fallet är.
Utskottet säger: »Med hänsyn till vad utskottet ovan anfört finner utskottet
det emellertid kunna ifrågasättas, om styrelsen för växtskyddsanstalten är det
lämpligaste organet för verkställande av utredning rörande anstaltens organisation.
Enligt utskottets förmenande borde i allt fall representanter för jordbrukare
och trädgårdsodlare» — jag kan tillägga: även från skogsmannahåll •—
»ha beretts tillfälle att medverka vid utredningen.» Men när utskottet sedan viftar
bort motionärernas krav med en hänvisning till att det pågår utredning
såväl inom lantbruksstyrelsen som växtskyddsstyrelsen, är detta — det måste
jag säga — en ganska svag motivering. Jag tvivlar inte alls på lantbruksstyrelsens
förutsättningar att utreda frågan om utökande av växtskyddsanstaltens
filialer, men jag är inte säker på att växtskyddsanstaltens styrelse har samma
förutsättningar, detta sagt med all respekt för den vetenskapliga kunnighet
som finnes inom växtskyddsanstaltens styrelse — såsom kammarens ledamöter
kanske känna till. utgöres denna styrelse av fyra professorer och en rektor för
en lantmannaskola. Om det hade gällt att utreda frågan om växtskyddets vetenskapliga
förutsättningar och ett förstärkande av dess resurser, skulle jag
ha kunnat godkänna en sådan sammansättning av utredningen, men när det
nu i stället gäller att utreda, hur man skall kunna skapa en effektiv kontakt
mellan växtskyddets högsta ledning och de praktiska växtodlarna: jordbrukaren,
trädgårdsmästaren och skogsmannen, skulle jag liksom utskottet önska,
att det inom utredningen också funnes män som se mer praktiskt på tingen.
Enligt mitt förmenande måste eu utredning, som l>cstår av fyra professorer
och en rektor, komma att se frågan om växtskyddsåtgärderna så att säga från
toppen och nedåt, medan det i stället hade behövts en utredning, som ^hade sett
frågan nedifrån och uppåt. Det är nämligen framför allt den brist på kontakt
mellan de praktiska växtodlarna och växtskyddsanstaltens ledning, som för
närvarande råder, som har gjort att intresset för växtsjukdomarnas bekämpande
inte har blivit det som man skulle önska. Men även den negativa inställning,
som faktiskt visats från statsmakternas sida har bidragit till att hos
växtodlarna vidmakthålla den uppfattningen, att det inte finns mycket att göra
åt växtsjukdomarna. Och även om denna uppfattning, som fått finnas kvar
alltför länge nu håller på att försvinna hos den moderna jordbrukaren, trädgårdsmästaren
och även hos skogsmannen, så är inte den nuvarande ordningen
inom växtskyddet ägnad att åstadkomma ett bättre sakernas tillstånd. Om eu
jordbrukare, för att nu ta denna kategori, ser att hans växande gröda börjar
verka tynande, så gör han i regel inte något åt saken. Det är många gånger
omöjligt för honom att själv plocka ut eu planta, som visar karakteristiska tec -

Nr 28.

Onsdagen den 18 juni 1947.

Motioner angående utredning om utvidgning och effektivisering inom växtskyddets
område, m. m. (Forts.)

ken på den sjukdom varmed fältet bär smittats, och om han verkligen lyckas
att leta ut en typiskt angripen växt och, såsom herr Liedberg talade om när
det gällde gammaflyet, skickar in denna i en flaska till växtskyddsanstalten,
så kan det hända att det går veckor eller månader innan han får ett besked om
att det sannolikt var fråga om den och den sjukdomen. Detta måste trubba av
jordbrukarnas intresse för att ägna växtskyddet den omsorg som man egentligen
borde göra.

Det är därför som vi i den motion, där jag står såsom första namn, ha tänkt
oss att det skulle kunna åstadkommas en fältbesiktning hos växtodlarna. Det
borde finnas möjlighet för växtodlaren att under vegetationsperioden tillkalla
en sakkunnig person för att med honom rådgöra om vad som behövde göras
för att komma till rätta med ett parasitangrepp eller en växtsjukdom. Det
finns för närvarande inte möjlighet att i tillräcklig utsträckning företaga sådan
fältbesiktning, därför att det lämnas för små anslag till växtskyddet.

Det är således inte bara en allmän omgestaltning och modernisering av
växtskydd^ organisation som behövs, utan de praktiska växtodlarna måste
också bibringas den uppfattningen, att det är lika nödvändigt med växtskydd
som att tillföra växterna näring. Växtskyddsidén måste föras ut till
den praktiska växtodlaren på ett sådant sätt, åt växtskyddsåtgärderna av
honom betraktas som något lika självklart som alla andra åtgärder som han
vidtager för sin uppväxande gröda. Enligt min mening ligger bristen på detta
område för närvarande främst däri. att det inte finns tillräcklig kontakt mellan
den praktiska växtodlaren och topporganisationen, växtskyddsanstalten,
och det är^just detta som föranleder mig att säga, att även de praktiska växtodlarna
måste beredas plats i den utredning, som skall ta hand om frågan
om växtskyddets effektivisering. Om så inte blir fallet, är jag rädd för att
det resultat, som i sinom tid kommer, inte blir sådant som de praktiska växtodlarna
skulle vilja ha det.

Jag skall inte här gå närmare in på den betydelse, som ett bekämpande av
växtsjukdomar^ har, inte bara för den enskilde växtodlaren, utan även för
samhället i dess helhet. Jag vill endast nämna en sak, som visar att allt nog
behöver göras som kan göras för att minska de förluster som uppstå genom
växtsjukdomar, parasitangrepp o. dyl. Det finns ju inte i detta avseende
någon tillförlitlig statistik -— det är självklart att det är svårt att göra eu
sådan — men en expert på området har sagt mig, att man beräknar att växtsjukdomarna
årligen åsamka samhället en förlust på ungefär 200 milj. kr.
Man anser detta vara en minimisiffra, som man ganska tryggt vågar lämna.
När jag säger detta, kanske kammarens ledamöter förstå, vilken vital betydelse
frågan om växtsjukdomarnas bekämpande har.

Jag skall, som sagt, erkänna, att utskottet har ställt sig välvilligt och insett
frågans vikt, men jag måste beklaga att utskottet bär intagit den negativa
ståndpunkt som utskottet gjort. Och när det, såsom jag här tidigare sagt,
för mig främst är ett intresse att de praktiska växodlarnas uppmärksamhet i
allt större utsträckning fästes på vikten av att vidtaga, växtskyddsåtgärder och
jag för den skull önskar att även representanter för de praktiska växtodlarna
beredas plats inom den utredning, som tillsatts av växtskyddsanstalten, så kan
jag inte, herr talman, ansluta mig till den reservation, som finns fogad till utskottsutlåtandet,
utan jag ber att få yrka bifall till min i ämnet väckta motion,
nr 79 i denna kammare.

Herr Maler: Herr talman! Jag har den uppfattningen, att åtskilligt av det
som står i herr Liedbergs motion skulle i annan ordning än genom en riks -

Onsdagen den 18 juni 1947.

Nr 28.

Motioner angående utredning om utvidgning och effektivisering inom växt skyddets

område, m. m. (Forts.)

dagsmotion ha kunnat föras till vederbörandes kännedom och därigenoin ha
föranlett en rättelse. Herr Liedberg har inte heller bär i kammaren vidhållit
den kraftiga kritik beträffande semesterfördelningen inom anstalten, som han
framfört i sin motion liksom även inom utskottet. Anledningarna till klagomål
över olämpligt placerade semestrar reduceras ju också högst väsentligt, om
man förlitar sig på riktigheten av de uppgifter angående semesterfördelningen
inom anstalten, som herr Liedberg här omnämnt och som icke kommit utskottets
övriga ledamöter till del tidigare än i går eller i dag. Jag betraktar emellertid
saken överhuvud taget såsom varande av den beskaffenhet, att det hela hade
kunnat rättas till utan, att det hade behövts någon motion i riksdagen eller förslag
om skrivelse till Kungl. Maj:t.

Utskottet bär ju under sin behandling av ärendet kommit underfund med att
det i olika avseenden brister beträffande växtskyddsanstaltens organisation och
verksamhet, något som vi ha uttryckt med orden att vi funnit förhållandena
vara mindre tillfredsställande. Det kan tyckas att resultatet av detta skulle
ha blivit en begäran hos Kungl. Maj:t om en utredning för att åstadkomma
önskvärda förbättringar. Emellertid har man inom anstaltens styrelse, såsom
har anförts här i debatten och såsom även framhålles i utskottets utlåtande, redan
tagit upp saken och satt i gång med en utredning, avseende en organisationsplan
för anstalten. Vidare har lantbruksstyrelsen för sin del funnit förhållandena
inom växtskyddets område påkalla ändringar och därför^i sin ordning
tillsatt en utredning, som skall syssla med vissa avsnitt av området. Slutligen
har detta års riksdag i skrivelse till Kungl. Maj:t begärt utredning om ett
annat avsnitt av området.

Under sådana förhållanden tycker jag att utskottet bär haft alla skäl^ att
låta bli att föreslå en ny skrivelse och inskränka sig till att göra det påpekande,
som utskottet gjort, samtidigt som utskottet fäster vederbörandes uppmärksamhet
på önskvärdheten av en samordning av de tre olika utredningar,
som äro igångsatta, Jag är övertygad om att detta önskemål blir tillgodosett,
även om det inte blir någon skrivelse till Kungl. Maj:t i saken eller om chefen
för jordbruksdepartementet icke är närvarande här i kammaren.

Jag är alltså, herr talman, av den meningen att man genom de åtgärder, som
redan äro vidtagna, och genom det uttalande som utskottet här gör, kan få hela
frågan in på rätt bog, och jag ber därför att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Överläggningen var härmed slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till utskottets hemställan
med den ändring däri. att motionerna 1:54 och 11:79 bifölles; och fattade
kammaren beslut i enlighet med innehållet i den förra propositionen.

§ 28.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 54, i anledning av väckta mo- Motioner om

tioner angående obligatorisk försäkring av mindre nötkreatursbesättningar. obligatorisk

försäkring av

I två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet hänvisade likalydande mindre nötrnotioner,
nämligen I: 1G8 av herr Näslund och 11:254 av herrar Svensson i kreatursLjungskile
och .Johnsson i Kastanjegården. hade hemställts, »att riksdagen i °esattmngar.
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte begära utredning och eventuellt därpå grundat
förslag om obligatorisk försäkring av mindre nötkreatursbesättningar».

Utskottet hemställde, att de likalydande motionerna 1:168 och TT: 254
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

58 Nr 28. Oasdagen den 13 juni 1947.

Motionen- om obligatorisk försäkring av mindre nötkreatur sbesättningar.

(Forts.)

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde

Herr Svensson i Ljungskile: Herr talman! Innan kammaren avslår denna
motion skall jag be att få säga ett par ord.

Utskottet säger, att motionens syfte är behjärtansvärt. Så långt äro vi alltså
överens. Det är ju så. att om den som har eu något större kreatursbesättning
råkar förlora ett större djur, så känns det inte så hårt. Dels gäller det ju bara
ett djur av flera, dels brukar det i regel finnas djur på tillväxt, som ganska
snart träda in i stället, och man kan därför låta bli att köpa ett vuxet djur.
När det gäller de minsta besättningarna på en, två eller tre kor blir däremot
förhållandet i de flesta fall annorlunda. Dels finns ofta nog inte något djur
som står så nära i tillväxt att man kan vänta och låta bli att köpa, dels passar
inte fodertillgång och djurbesättning och familjens hushållning överhuvud taget
samman, varför det blir svårigheter av olika slag. Att köpa ett så pass dyrbart
djur, som en vuxen ko är, innebär ofta en sådan svår belastning för människor
i den ställningen, att det orsakar verkliga svårigheter. Saken är kanske
inte för ögonblicket så prekär, som den ofta har varit förr, men det finns nog
ingen i denna kammare, som inte känner igen de där insamlingslistorna för att
skaffa ett nytt djur, när en ko förolyckats. Man kan ju säga, att det är obetänksamt
av vederbörande att inte ha sina djur försäkrade, men faktum står
kvar, att det förekommer i rätt stor utsträckning och att det ofta vållar människor
i små omständigheter mycket stora bekymmer och svårigheter, när de råka
ut för en sådan där olycka. Man skulle ju också kunna säga att när man lämnar
statsbidrag till veterinärvård och veterinärbesök och staten alltså träder
emellan för de mindre bemedlade och hjälper, när det är fråga om en utgift,
som ligger mellan t. ex. 20 och 50 kronor, ligger väl den tanken nära till
hands, att det vore så mycket större skäl att försöka göra någonting, när djuren
i sin helhet förolyckas och det gäller 500, 600, 700 eller 800 kronors förlust.

Det är alltså dessa svårigheter, som man gång på gång stöter på. när det gäller
småbrukare och därmed likställda, inte minst i skogs- och mellanbygderna,
som ha varit anledningen till motionen. Vi äro inte blinda för att man kan stöta
på en hel del besvärligheter, om man här försöker bringa hjälp, men vi ha i
alla fall ansett, att det finns fullgoda skäl för att ta reda på vilka möjligheter
och vilka svårigheter, som man skulle stå inför, om man försökte att få till
stånd en annan ordning än den vi nu ha.

Utskottet är ju, som sagt, överens med oss om att syftet är behjärtansvärt,
men sedan avvisas i alla fall motionen, och det sker i första hand med den motiveringen
att det. torde finnas utsikter och goda förutsättningar för att en frivillig
försäkring rätt snart skall nå en lika stor omfattning, som brandförsäkringen
nu har. Jag vet inte på vilket material utskottet egentligen grundar
dessa förhoppningar, ty när man ser på det material, som finns i detta utskottsutlåtande,
förefalla dessa förhoppningar tämligen ogrundade. Om man ser på
tabellen på s. 8 i utlåtandet för att få veta, hur det ställer sig med den fullständiga
försäkringen av nötkreatur, så finner man ju för det första, att den
första procentsiffran i den tabellen är felaktig. Jag halkade på den först och
tyckte, att det såg väl så anspråkslöst ut, att man under 20 år inte skulle ha
ökat procentsiffran försäkrade djur med mer än en tiondedel. Vid närmare undersökning
finner man emellertid, att den första siffran är felaktig. Om det nu
är procentsiffran eller basen som blivit felaktig, vet jag inte. Om vi ta nästa
siffra, som är riktig och som gäller 1932, finner man. att från 1932 till 1945
har procentsiffran av fullt försäkrade djur ökat ifrån 10 till 11,2. Med den takten
tar det i runt tal 1 000 år att nå fram till en försäkring av nötkreaturstam -

Onsdagen den 18 juni 1947.

Nr 28.

Motioner om obligatorisk försäkring av mindre nötkreatursbesättningar.

(Forts.)

men i dess helhet. Men även om man inte syftar dit. förstår jag egentligen inte,
att dessa siffror kunna ge stöd för någon ljusblå förhoppning om att detta utvecklar
sig av sig självt på ett bra sätt. Rätt väsentligt mycket bättre är en
tabell som gäller ett begränsat område i Västerbottens län där man har satt in
en omfattande propaganda. Utskottet anser helt enkelt, att denna sak bör ordnas
i de former, som för närvarande finnas och med hjälp av propaganda och
upplysning, men motsätter sig för sin del, att statsmakterna skulle göra något
för den saken.

I ett par remissyttranden har man anfört motiv, som enligt min mening äro
så anmärkningsvärda, att jag vill säga ett par ord därom. I ett remissyttrande,
nämligen av Riksförbundet landsbygdens folk, säger man följande: »De jordbruk
motionärerna åsyfta äro sådana, som i årets jordbruksproposition hänförts
till kategorien övergångsjordbruk. Enligt förbundets åsikt böra innehavarna
av dylika jordbruk erhålla bättre ekonomiska villkor enligt de riktlinjer,
som föreslagits i propositionen. Det synes icke nu lämpligt att införa
nya stödformer. Motionärernas förslag torde i realiteten innebära att en önskvärd
rationalisering försvåras, då den föreslagna stödformen skulle kunna
minska intresset för en utvidgning och därmed en utökning av djurbesättningen.
» Jag har nu inte den uppfattningen, att alla dessa mindre brukningsdelar
med en till tre kor skola rationaliseras bort enligt den kungl. propositionen.
Men även om detta avses i den kungl. propositionen är det ju en affär på
rätt lång sikt, och det skulle ju inte behöva utesluta, att man reflekterade
över vad man nu kunde göra i förevarande avseende. Att försöka göra gällande,
att ett bättre försäkringsskydd för dessa mindre småbrukares kor
skulle utgöra ett hinder för jordbrukets yttre rationalisering, är enligt min
mening att pressa argumenten litet mer än som kan anses vara befogat
eller rimligt. Liknande tankegångar återfinnas i lantbruksförbundets yttrande.
Man bör försöka ge småbrukarna bättre ekonomiska villkor, säger man, och
sedan få de sköta detta som de kunna. Det ligger naturligtvis något i det. men
jag erinrar om vad jag sade i början av mitt anförande, nämligen att man ger
hjälp för veterinärbesök. Det har från alla håll visats stort intresse för att förbättra
den hjälpverksamheten, mycket annat att förtiga. Jag tycker därför, att
man skulle kunna avstå från att anföra principiella skäl mot en sådan bär sak.
Däremot förstår jag, ifall man åberopar tekniska och organisatoriska svårigheter.
Jag är för min del inte främmande för att de kunna visa sig vara sä
stora, att man inte kan komma fram på denna väg, men det är ju den saken,
som vi hoppats, att man skulle kunnat undersöka närmare.

Nu förstår jag ju. att saken ligger så till att kammaren följer utskottets förslag,
men jag har i alla fall velat framföra dessa synpunkter, innan motionen
avfärdas.

Häruti instämde herr •Johnsson i Kastanjegården.

Herr Hansson i Skediga: Herr talman! Försäkringsverksamhet innebär ju
hjälp till självhjälp och det är ju en riktig princip. Emellertid tycker den
som endast har en mindre gård ofta nog. att även försäkringsavgifter äro
kännbara utgifter, som han vill i möjligaste mån försöka undvika. Därför blir
det ofta inte av att man försäkrar sina kreatur. Inträffar det då en olycka,
kan vederbörande lätt nog nästan komma i ekonomisk misär, vilket skett
vid mångfaldiga tillfällen. Många småbrukare kanske skulle mottaga en obligatorisk
försäkring på detta område med eu viss tvekan, men den skulle i
alla fall ge familjerna en viss trygghet mot olycksfall och sjukdom bland
djuren, så att de slippa komma i stora svårigheter, som nu ofta blir fallet.

Nr 28.

Onsdagen den IS juni 1947.

Motioner om obligatorisk försäkring av mindre nötkreatursbesättningar.

(Forts.)

när sådant inträffar. När vi nu i alla fall i vårt land i så stor omfattning gå.
in för försäkringar på nästan alla områden, tycker jag, att en obligatorisk försäkring,
i vad det gäller kreatur, icke skulle vara någonting oriktigt. En
utredning om den saken, varvid man ju skulle försöka finna den bästa formen
för en sådan försäkring, skulle säkerligen inte skada.

Under min verksamhet i RLF i min hemtrakt har det vid många tillfällen
förekommit, att vi gjort insamlingar och tagit av tillgängliga medel ur
kassan och hjälpt inånga, som råkat ut för en olycka, som man här talar
om. I många fall hade det varit otänkbart för vederbörande att komma ur
svårigheterna utan sådan hjälp.

För egen del är jag mycket intresserad av att här ifrågavarande motion
bifalles, och att det blir en utredning. Då emellertid motionären, herr Svensson
i Ljungskile, inte tycks hålla så mycket på sin motion, antar jag, att
han inte menat allvar med den. Jag skulle gärna röstat för hans motion, om
han yrkat bifall till den. När han nu emellertid inte gjort det, känner jag
mig förhindrad att göra ett sådant yrkande. Om han emellertid skulle ångra
sig -— jag ser, att han nu går fram till talarstolen — och gör det i sitt nästa
anförande, kommer jag att rösta för motionen.

Herr Mäler: Herr talman! Eftersom här inte framställts något yrkande bebehövs
det kanske inte något vidlyftigare försvar för utskottets förslag. För
min personliga del har jag tagit starkt intryck av vad Riksförbundet landsbygdens
folk säger, som anför att en obligatorisk försäkring givetvis måste
så ordnas, att det blir staten som betalar försäkringsavgifterna.

Jag skulle verkligen vilja vädja till kammarledamöternas förstånd, mina
damer och herrar: skola vi verkligen slå in på den vägen när det gäller
egendomsförsäkring i det här landet, att var och en får sin egendom försäkrad
på statens bekostnad? Jag tror att vi hamna i ganska besvärliga situationer,
om vi göra på det sättet. — Jag vill vidare bara tillägga att just
den tabell, härrörande från Västerbotten, som herr Svensson i Ljungskile
talade om i något sammanhang, visar att man på frivillighetens väg kan
nå resultat, som få anses vara ganska tillfredsställande, och att detta alltså
är en väg som kan leda till att praktiskt taget alla småbrukare få sina djur
försäkrade.

Jag skall underlåta att vid detta tillfälle gå närmare in på dessa problem.
Jag tycker att utskottet i sitt utlåtande har anfört tillräckligt goda
och starka skäl för sin ståndpunkt och jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Svensson i Ljungskile: Herr talman! Jag uraktlät att yrka bifall till
motionen därför att jag bedömde läget i kamrarna så, att det inte gick att
få majoritet för ett sådant yrkande. Men är det så att herr Hansson i Skediga
tror att denna ståndpunkt innebar, att jag inte menat vad jag sagt, så skall
jag, herr talman, be att få yrka bifall till motionen så att herr Hansson i
varje fall får nöjet att rösta för den till sammans med mig och eventuellt
några flera.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, gav herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till de
i ämnet väckta motionerna; och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med . övervägande ja besvarad. Votering begärdes emellertid av herrar
Svensson i Ljungskile och Hansson i Skediga, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Nr 28.

Onsdagen den 18 juni 1947.

Motioner om obligatorisk försäkring av mindre nötkreatursbesättningar.

(Forts.)

Den, som vill, att kammaren bifaller jordbruksutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 54, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit de i ämnet väckta motionerna.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid att flertalet av kammarens ledamöter röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit utskottets hemställan.

§ 29.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 55, i anledning av väckta mo- Motioner om
tioner om revision av kungörelserna angående lån från frukt- och potatislagerhusfonden
samt angående statsbidrag för uppförande av frukt- och potatis- ärende lån
lagerhus. från fruld och

potatis Utskottets

hemställan föredrogs; och yttrade därvid lagerhus fonden.

Herr Johnsson i Kastanjegården: Herr talman! Jag har tillsammans med en m. ™.
del andra av kammarens ledamöter undertecknat en motion med förslag om
bättre lånevillkor för åstadkommande av mer praktiska lagringsanordningar
för potatis och frukt än som nu gälla. Det är ju så att sammanslutningar av
odlare nu kunna få låna pengar till uppförande av lagerhus, som emellertid
oftast äro alldeles för stora. Det kan också få lånas pengar till vissa lagringskällare
men med mycket kort amorteringstid.

Motionärerna ha ingen anledning att vara otacksamma för det resultat, vartill
utskottet kommit; utskottet ''hävdar i allt väsentligt samma uppfattning
som motionärerna, och jag tror att denna verksamhet skulle öka betydligt
om låneverksamheten utsträcktes att gälla även för enskilda. Jag har emellertid
velat begära ordet för att säga att jag tror, att det vore lämpligt att
denna fråga fördes fram i hastigare takt än som kan bli fallet, om man
bara väntar på en utredning. Utskottet menar liksom motionärerna, att lagringsmöjligheter
överhuvud taget äro nödvändiga för folkförsörjningen. Jag
skulle vilja hävda att på detta område är det av synnerligen stor vikt, att man
har möjligheter att lagra särskilt potatis och även grönsaker, som inte kunna
ligga över från ett år till ett annat. Den mesta potatisen här i landet förvaras
i stukor, som äro alldeles omöjliga att arbeta med när temperaturen
går ned till minus två grader. Då måste man anlita lagerhusen och de äro
så fåtaliga att potatisen genast stiger i pris för konsumenterna. Därför är
detta både ett producent- och konsumentintresse. Men det allra värsta är
kanske, att man från de bygder, där man knappast odlar potatis till matpotatis
utan till industripotatis, skickar av denna, och den svenska potatisen
får därför ofta ett mycket dåligt rykte. Att den svenska potatisen anses
ha dålig kvalitet beror inte på något annat än att man vid sådana tillfällen
till stora konsumentcentra skickat fabriks- och bränneripotatis, som
naturligtvis inte skall ätas utan användas för sitt ändamål. Men då det inte
finns tillräckligt med lagerutrymmen utnyttjas dessa knappa lagringsmöjligheter
för att höja priserna, och sådana prisryckningar på potatisen ha aldrig
visat sig vara lyckliga. I år t. ex. sedan frosten släppte har det varit för
stora utbud med fallande priser. Nu rives potatisöverskotten i stärkelsefabri -

Nr 28.

Onsdagen den 18 juni 1947.

Motioner om revision av kungörelserna angående lån från frukt- och potatislagerhusfonden,
m. m. (Forts.)

ker, och detta är matpotatisen, då vi under den kalla årstiden åt fabrikspotatis
här i Stockholm.

Jag tror därför att detta är ett område, där alla parter skulle tjäna på att
staten räckte en hjälpande hand. Det är ju mycket dyrbara anordningar det
gäJler, men jag tror som sagt att de pengar som på det sättet lades ned skulle
bli till nytta för alla parter. Jag skall, herr talman, naturligtvis inte ställa
något yrkande, men jag skulle vilja rekommendera Kungl. Maj:t att så snart
som möjligt framkomma med förslag i den riktning som motionärerna i sin
motion ha antytt.

I detta anförande instämde herr Hällgren.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 30.

Föredrogs och lades till handlingarna jordbruksutskottets memorial, nr 56,
angående departementsvis uppgjorda förteckningar över försäljningar m. m.
av viss kronan tillhörig fast egendom.

§ 31.

m^nUeran- Före<3r0Ks an(lra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 11, över
det av statlig motion om organiserandet av en statlig produktion av byggnadsmaterial m. m.
produktion av

byggnads- Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid:
material m. .m

Herr Kempe: Herr talman! Kungl. Maj:t har efter något över tre års betänketid
äntligen funnit anledning effektuera riksdagsbeslutet från 1944 angående
utredning om bygnadsmaterialproduktionen. Andra kammarens andra
tillfälliga utskott bär med hänvisning till regeringens tillsatta utredning avstyrkt
motionen, i vilken vi hade hemställt om »skyndsamt utarbetande av
förslag till organiserandet av en statlig produktion av byggnadsmaterial och
ekonomiskt stöd åt kommunala och andra allmännyttiga företag för produktion
av byggnadsmaterial».

För en gångs skull kan man känna sig nöjd med att få en motion avstyrkt.
Jag förutsätter nämligen att motionen med all sannolikhet verksamt bidragit
till att Kungl. Maj:t utsett sakkunniga att bearbeta det viktiga problemkomplex,
som byggnadsmaterialproduktionen utgör. Det är visserligen tre år för
sent, men bättre sent än aldrig. Jag kan dock inte underlåta att i detta sammanhang
göra några erinringar.

Redan år 1944 var riksdagens majoritet positivt inställd på att något måste
göras på byggnadsmaterialproduktionens område. De monopolistiska tendenserna
voro vid denna tidpunkt redan kända, Detta var också huvudmotiveringen
för den framstöt som då gjordes. Samlingsregeringen visade dock som
bekant intet intresse för saken, vilket kanske knappast förvånade någon. Däremot
hade man väntat att den nuvarande regeringen, som avlöste samlingsregeringen,
skulle ha känt större intresse för saken och snabbt effektuerat riksdagsbeslutet,
särskilt som detta lag helt i linje med efterkrigsprogrammet. Så
blev beklagligt nog inte fallet. Från kommunistiskt håll ha vi gång efter annan
efterlyst regeringens initiativ i frågan, bl. a. g;enom tvenne interpellationer,
vilka besvarades så att själva kärnpunkten förbigicks. Dyrbar tid bär nu gått
förlorad. Läget på byggnadsmaterialmarknaden kunde ha varit annorlunda,
om man genom statliga åtgärder brutit monopolens maktställning genom kon -

Onsdagen den 18 juni 1947.

Nr 28.

Motion om organiserandet av statlig produktion av byggnadsmaterial m. m.

(Forts.)

kurrerande produktion och genom tidigare prissänkningar på byggnadsmaterial.
Läget är, om icke katastrofartat, dock mycket bekymmersamt. De kapitalistiska
monopolen ha under denna tid ytterligare ökat sin makt. Den s. k. fria
konkurrensen, som våra borgerliga politiker i tid och otid så vackert ivra för,
har praktiskt taget upphört att existera inom denna näringsgren. De kapitalistiska
monopolen ha alltså själva likviderat den fria konkurrensen och den
fria prisbildningen. Genom monopolen kunna de därmed lätt upprätthålla monopolpriser.

Jag skall inte i detta sammanhang ingå närmare på monopolens utbredning
inom byggnadsmaterialproduktionen. Jag förmodar att utredningen kan erhålla
gott material hos monopolinstitutet, som registrerar monopolen och kartellerna
och deras prisöverenskommelser. Riksdagen, har emellertid redan knäsatt
en viktig princip i fråga om själva byggandet av bostäder, som innebär
att samhället genom allmännyttiga företag skall svara för själva bostadsbyggandet.
Det måste vara onaturligt i högsta grad, att denna spekulationsfria
och samhällsnyttiga produktion skall vara hänvisad till att köpa byggnadsmaterial
av de kapitalistiska monopolen till höga monopolpriser.

I vår motion ha vi framhållit bl. a. följande: »När kommunerna nu i allt
större utsträckning börja bygga i egen regi, böra dessa också ha möjlighet att
erhålla byggnadsmaterial till en prisnivå som nedbringar byggnadskostnaderna
och därmed hyrorna. Vår mening är att staten skall investera kapital i allmännyttig
produktion av byggnadsmaterial. ----Olika produktionsformer

kunna praktiseras. Huvudsaken är, att varje form av privat spekulation ^stävjas
och att konsumenterna få den vinst som eljest under nu rådande förhållanden
inhöstas av monopolföretagen. Man kan tänka sig, att staten övertager
vissa produktionsföretag som framställa byggnadsmaterial, i andra fall startar
helt nya fabriker för samma ändamål och slutligen understödjer städer och
kommuner och övriga, verkligt allmännyttiga företag, som övertaga eller starta
nya produktionsföretag för att framställa byggnadsmaterial. —----

Samtidigt med att samhället i allt större utsträckning engageras i utvecklandet
av konkurrerande produktion av byggnadsmaterial, måste priskontrollen
över de privatkapitalistiska monopolföretagens produkter skärpas. Målsättningen
för en demokratisk bostadspolitik måste enligt vår mening vara att undandraga
det privata spekulations- och vinstintresset inom hela bostadsmarknaden
varje möjlighet, från råvaran till den färdiga bostaden, att ockra på
bostadsnöden. Det är en viktig principiell målsättning, som ligger helt i linje
med arbetarrörelsens efterkrigsprogram.»

Jag har, herr talman, velat göra dessa utdrag ur vår motion för att därmed
om möjligt rikta den statliga utredningskommitténs uppmärksamhet på vad vi
i denna fråga ha anfört. Jag är för övrigt ganska övertygad om att svenska
folkets majoritet ställer stora förhoppningar på denna statliga utredning, som
har fått det ansvarsfulla uppdraget att pröva nya vägar och metoder för att
komma till rätta med prissättningen på byggnadsmaterial, så att prisnivån kommer
att stå i mera rimlig proportion till de faktiska, framställningskostnaderna.
Kunna materialpriserna sänkas avsevärt, kommer det ju direkt att påverka
också en hyressänkning. Med så pass sakkunnig kraft i spetsen för utredningen,
som herr Olsson i Gävle utan tvivel utgör, hoppas jag verkligen att denna
utredning skall komma till sådant resultat, att t. o. m. våra djärvaste förväntningar
skola kunna infrias.

Jag bär, herr talman, intet yrkande.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

Nr 28.

On3dagen den 18 juni 1947.

§ 32.

Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets utlåtanden och memorial:

nr 187, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa avlöningsm.
fl. anslag för budgetåret 1947/48 under fjärde huvudtiteln jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 188, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1946/47 m. m., i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde ;

nr 189, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplysningsverksamhet
i utlandet angående Sverige;

nr 190, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till utbyggnad
av staten tillhöriga gruvanläggningar i Malå socken m. m. jämte i
ämnet väckt motion;

nr 191, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till teckning av ytterligare aktier i Svenska skifferoljeaktiebolaget
jämte i ämnet väckt motion;

nr 192, i anledning av väckta motioner om inrättande av vissa beställningar
på reservstat och i reserven för viss teknisk personal vid arméns tygverkstäder
;

nr 193, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till folkskoleseminarierna m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 194, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1946/47 m. m., i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;

nr 195, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående provisoriska avlöningsbestämmelser
för övningslärare vid de högre kommunala skolorna m. m.;

nr 196, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag till kristidsnämndernas
verksamhet jämte i ämnet väckta motioner;

nr 197, i anledning av väckt motion om anslag till Samfundet De Nio;
nr 198, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående statliga åtgärder
för tryggande av vedförsörjningen m. m.;

nr 199, i anledning: av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1947/48 till skolor tillhörande barna- och ungdomsvården jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 200, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till civilförsvaret;

nr 201, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fullmakt att i
arbetslöshetsbekämpande syfte igångsätta arbeten för vilka anslag uppförts
å allmän beredskapsstat för budgetåret 1946/47, m. m.;

nr 202, i anledning av Kungl. Maj :ts _ proposition angående anslag till teckning
av ytterligare aktier i Norrbottens järnverk aktiebolag, m. m.;

nr 203, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda förslag
om anslag för budgetåret 1947/48 till oförutsedda utgifter;

nr 204, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag angående förvärv av viss del av
tomten nr 2 i kvarteret Lejonet i Stockholm;

nr 205, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till bidrag
till vissa plankostnader m. m.;

nr 206, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag till stat för riksgäldsfonden
för budgetåret 1947/48;

nr 207, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetaret 1946/47 m. m., i vad propositionen avser avskrivning
av nya kapitalinvesteringar; samt

Onsdagen den 18 juni 1947.

Nr 28.

nr 208, i anledning av riksdagens år 1946 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders
tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli 1945—den 30 juni 1946,
i vad avser den under § 45 behandlade frågan om vissa kraftstationsbyggen
och sjöregleringar i Ångermanälvens flodområde;

bevillningsutskottets betänkande, nr 30, i anledning av Kungl. Haj:ts proposition
med förslag till förordning om ändrad lydelse av 19 § 1 mom. förordningen
den 11 juli 1919 (nr 406) angående försäljning av pilsnerdricka,
m. m.;

andra lagutskottets utlåtande, nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändrad lydelse av 67 § barnavårdslagen den 6 juni
1924 (nr 361);

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 57, i anledning av väckt motion om gottgörelse åt jordägare i Kumla
m. fl. socknar för förluster, åsamkade av Sagåns översvämning år 1944;

nr 58, i anledning av väckta motioner om åtgärder för förvärv för kronans
räkning av nu återstående bruksåbohemman;

nr 59, i anledning av väckt motion om utredning och förslag rörande erforderliga
åtgärder på den skogliga statistikens område;

nr 60, i anledning av väckt motion om översyn av gällande bestämmelser angående
högre skoglig utbildning som kompetensvillkor för förvaltning av skogar
i allmän ägo;

nr 61, i anledning av väckt motion angående ändrade bestämmelser rörande
lån och bidrag till arbetarsmåbrfik; samt

nr 62, i anledning av väckt motion om viss ändring av bestämmelserna rörande
kolonisationen på kronomark, in. m.;

särskilda utskottets utlåtanden:

nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående riktlinjerna för
den framtida jordbrukspolitiken m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 3, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om uppsikt
å jordbruk m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 43 § förordningen den 22 juni 1934 (nr 320) angående
grunder för förvaltningen av viss kronoegendom; och

nr 5, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående åtgärder till skydd
mot sand- och jordflykt.

§ 33.

Avlämnades följande motioner, nämligen av:

herrar Hastad och Larsson i Stockholm, nr 521, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition, nr 317, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 § 2:o),
5:o), 8:o), 14:o) och 17:o) lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl.
Maj:ts regeringsrätt;

herrar Ljungqvist och Ljungberg, nr 522, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 314, angående fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten
att inlösa av banken utgivna sedlar med guld m. m.; samt

herr Johnsson i Kastanjegården to. fl., nr 523, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition, nr 280, angående åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets
område.

Dessa motioner bordlädes.

Andra kammarens protokoll 1947. Nr SS.

Nr 28.

Onsdagen den 18 juni 1947.

§ 34.

Interpellation. Ordet lämnades på begäran till

Herr Stålil, som yttrade: Herr talman! Förföljelse och hets mot främmande
raser ha med rätta i vårt land under många generationer ansetts som en skändlighet.
Denna företeelse var också under trycket av en alltmer upplyst opinion
till för några år sedan på väg att i stort sett upphöra. Återfallet i barbari
även på detta område kom emellertid med den tyska nazismens genombrott.
Man hade hoppats, att när denna rörelse krossades även rashetsen skulle försvinna.
Så har emellertid tyvärr icke skett. Tvärtom har av allt att döma den
från nazistiska kretsar utgående antisemitiska propagandan på senare tid intensifierats.
Samtidigt som en rad av våra mest representativa kvinnoorganisationer
med praktiskt taget hela vårt folks instämmande protesterat mot ett rasöverfall
i Malmö, riktas utlandets uppmärksamhet på en svensk central för
antisemitisk propaganda av vidrigaste slag. Som bekant har nämligen den internationella
kommittén för studier av europeiska frågor i dagarna utpekat
Sverige som en av härdarna för denna verksamhet och som belägg för sitt påstående
publicerat fotostatiska kopior av på engelska språket tryckta antisemitiska
broschyrer av en viss Einar Åberg i Norrviken.

Denna verksamhet är ägnad ej blott att allvarligt skada Sveriges anseende
i utlandet utan, vad faktiskt värre är, att förpesta den andliga atmosfären i
vårt eget land. Det är nämligen känt, att denna propaganda, som vädjar till
människors sämsta instinkter, riktas främst till den för intryck särskilt mottagliga
ungdomen.

Ått denna rashets energiskt måste bekämpas, därom råder enighet i alla
omdömesgilla kretsar. Om medlen äro däremot meningarna delade. Numera
torde dock erfarenheten kunna anses ha visat, att enbart upplysning icke är til!
fyllest, detta så mycket mindre, som denna propaganda i många fall måste
vara utslag av psykisk abnormitet. Denna mentalitet som sådan kan ju aldrig
förbjudas, men dess möjlighet att sprida sig kan bekämpas genom lagstiftningsåtgärder.
Det är känt, att åtgärder i denna riktning övervägts av den
sittande straffrättskommittén, och ett uppslag har också i den offenliga debatten
framförts, att 1944 års tryckfrihetssakkunniga skulle kunna inrycka en
förbudslagstiftning mot spridande av rashets i den omarbetade tryckfrihetsförordning,
som är under förberedande. Vilka åtgärder som här böra vidtagas,
skall i detta sammanhang icke närmare diskuteras. Vid ett första påseende
kan det förefalla, som om ett beträdande av båda dessa vägar säkrast skulle
leda till målet, men denna fråga ankommer det närmast på regeringen att bedöma.
Huvudsaken synes vara. att från Statsmakternas sida åtgärder snarast
vidtagas mot denna andliga smitta. Det behöver knappast tilläggas, att sådana
åtgärder på intet sätt skulle kollidera med den åsiktsfrihet, som är oskiljaktig
från varje demokrati. Tvärtom förhåller det sig så, att rashets innebär undertryckande
av elementärt mänskliga och demokratiska grundsatser.

Med anledning av det anförda anhåller jag om andra kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för justitiedepartementet få rikta följande frågor:

1. Överväger herr statsrådet att, eventuellt genom direktiv till straffrättskommittén
och 1944 års tryckfrihetssakkunniga, åvägabringa lagstiftning mot
spridande av rashets?

2. Om så icke är fallet, vilka andra åtgärder anser herr statsrådet nödvändiga
för att förhindra spridande av rashetsande propaganda?

Denna anhållan bordlädes.

Onsdagen den 18 juni 1947.

Nr 28.

§ 35.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från utrikesutskottet:

nr 306, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av
en mellan Sverige och Jugoslaviska Federativa Folkrepubliken träffad handelsöverenskommelse
m. m.;

från statsutskottet:

nr 343, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1946/47 m. in., i vad propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde;

nr 344, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1946/47 m. m.. i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde; och

nr 345, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1946/47 m. m., i vad propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde;

från bevillningsutskottet:

nr 350, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående reglering av sockernäringen
i riket m. m.;

från första lagutskottet:

nr 340, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om fortsatt giltighet av lagen den 1 november 1940 (nr 924) med särskilda
bestämmelser angående patent vid krig eller krigsfara m. m., dels ock Kungl.
Maj:ts proposition angående godkännande av eu den 8 februari 1947 avslutad
internationell överenskommelse rörande bibehållande och återställande av rättigheter
på den industriella äganderättens område, m. m.; och

nr 341, i anledning av Kungl, Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändring i utlänningslagen den 15 juni 1945 (nr 315) samt om fortsatt
giltighet av samma lag; samt

från riksdagens kansli:

nr 347, angående effektivare åtgärder mot ocker vid försträckning;
nr 348, angående textil- och beklädnadsindustriens organisation m. m.; och
nr 349, angående effektivisering av arbetsmarknads- och sysselsättnings -statistiken.

§ 36.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5.01 em.

(

In fidem
Gunnar Britth.

Nr 28.

Torsdagen den 19 juni 1947.

Torsdagen den 19 juni.

Kl. 4 em.

§ 1.

Justerades protokollet för den 13 innevarande juni.

§ 2.

Svar på Herr talmannen lämnade på begäran ordet till
interpellation.

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Nilsson, som anförde:
Herr talman! I en med kammarens tillstånd framställd interpellation
har herr Kempe — under framhållande av Säffle kanals stora betydelse såsom
förbindelseled för Glavsfjordens industrier samt statens intresse såsom innehavare
av Trollhätte kanal av en ombyggnad av Säffle kanal — frågat mig,
om jag kommer att framlägga proposition till årets riksdag i enlighet med ett
av f. d. generaldirektören G. Malm avgivet förslag om statens övertagande av
Säffle kanal.

I anledning härav vill jag till en början erinra att Malm den 29 juni 1945
erhållit dåvarande departementschefens uppdrag att verkställa vissa utredningar
rörande Säffle kanal och att han i betänkande den 28 augusti 1946 framlagt
förslag till ombyggnad och förbättring av kanalen samt dess framtida
förvaltning och drift.

Som bekant utgör Säffle kanal huvudtrafikled för området kring Byälven
och dess vattensystem i Värmland. Kanalen, som förvaltas av ett enskilt företag,
Seffle kanalbolag, tillåter genomfart för fartyg med 3 m djupgående och
med en d.w-kapacitet av 300 ton.

Enligt Malms utbyggnadsförslag, vilket grundar sig på den tekniska utredning
»som åren 1938—1939 gjordes av två sakkunniga, skulle kanalen erhålla
ett djup av 3,6 m och medgiva genomfart av fartyg med en kapacitet av 700
ton. Härigenom skulle enligt utredningsmannens uppfattning direkt trafik möjliggöras
mellan Englands och kontinentens nordsjöhamnar samt orterna vid
kanalen och de fördyrande omlastningskostnaderna undgås. Kostnaderna för
ombyggnaden har beräknats till 2 910 000 kronor, räknat efter 1939! års prisnivå,
ökad med 50 procent. Malm har såsom ett andra alternativ upptagit men
ej förordat en ytterligare fördjupning av kanalen å sträckan Säffle—Vänern
till 3,9 m, vilket beräknats medföra en merkostnad av 350 000 kronor. Ombyggnaden
föreslås utförd åren 1949—1952, Malm har vidare föreslagit statens
övertagande av Seffle kanalbolag med Billeruds aktiebolag såsom delägare.
Eörslag till avtal ha upprättats dels om inköp för statens räkning av aktiemajoriteten
i kanalbolaget för ett pris av 3 850 kronor för aktie eller 281 050 kronor,
och dels med Billeruds aktiebolag om nyteckning av aktier till ett belopp
av 1 000 000 kronor för staten och till ett belopp av 500 000 kronor för bolaget.
Sedan i Seffle kanalbolag förefintliga tillgodohavanden om 210 000 kronor
tagits i anspråk, skulle för täckande av de beräknade ombyggnadskostnaderna
staten tillskjuta 1 200 000 kronor. I direkta statsanslag skulle således behöva
anvisas sammanlagt (281050 + 1 000 000 + 1 200 000) 2 481050 kronor.

Torsdagen den 19 juni 1947.

Nr 28.

Svar på interpellation. (Forts.)

Enligt avtalsförslaget med Billeruds aktiebolag skulle staten räntefritt och
utan återbetalningsskyldighet tillskjuta de medel till ombyggnaden, som kunna
erfordras utöver vad som inflyter genom nyemissionen. Staten skulle salunda
stå ansvaret för uppkommande kostnadsstegringar. _

Betänkandet har varit föremål för remissbehandling i vanlig ordning. Av de
hörda remissinstanserna har kommerskollegium Jinnu icke avgivit slutligt utlåtande
i frågan. Under behandlingen har framhållits önskvärdheten av eu ombyggnad
av kanalen enligt det större alternativet. Från vissa håll har uttalats
betänksamhet mot det framlagda förslaget, främst i tva hänseenden,, nämligen
vissa med förslaget sammanhängande ekonomiska frågor och dimensioneringen
av kanalutbyggnaden. Statskontoret har salunda framhållit risken av att staten
för fullföljande av ombyggnaden kan komma att ställas inför krav på ytterligare
kapitaltillskott av betydande storlek. Frågan om den gräns till vilken
kanalavgifterna efter kanalens ombyggnad skulle kunna höjas utan men för
företagets konkurrenskraft, har enligt ämbetsverket icke tillfredsställande utretts.
Möjligheterna att förränta den del av det i kanalföretaget
kapitalet, som icke omedelbart skulle avskrivas, kunna därför icke med säkerhet
bedömas. Statskontoret anser att Säffle kanal efter den föreslagna ombyggnaden
icke skall kunna drivas som ett efter affärsmässiga principer skött företag
och kan därför heller icke tillstyrka förslaget om bildande av ett halvstatligt
aktiebolag. Då det förefinnes ett nära ekonomiskt samband mellan Trollhätte
och Säffle kanaler lärer det framstå som naturligt att söka få till stånd en
sammanslagning av de båda kanalföretagen till en ekonomisk enhet. Statskontoret
har icke heller funnit beräkningarna rörande det pris av 3 850 kronor
för aktie, som staten skulle ha att erlägga vid förvärv av aktierna i Seffle
kanalbolag, tillförlitliga och beräknar kanalens affärsvärde för de nuvarande
ägarna av bolaget till 325 000 kronor eller 3 250 kronor för aktie, vilket sistnämnda
belopp enligt statskontorets mening torde vara det högsta, som bör
ifrågakomma vid inlösen av aktierna.

Lotsstyrelsen åter har ifrågasatt, om något av de olika ^utbyggnadsalternativen
kan anses innefatta förutsättningar för direkttrafik på nordsjöhamnar av
mera betydande omfattning med för närvarande befintligt, för såaan trafik
lämpat tonnage. Styrelsen har ansett sig böra räkna med att fartyg med särskild
konstruktion i fråga om längd, bredd och djupgående komma, att erfordras för
att med hänsyn till de ekonomiska betingelserna kunna lämpa sig för gång i den
ombyggda kanalen och i nord- och östersjöfart. — Kommerskollegium har under
hand meddelat, att den nuvarande svenska handelsflottan icke inrymmer några
fartyg med en lastkapicitet av 700 tons d.w. Den föreslagna kanalutbyggnaden
är sålunda med hänsyn till existerande svenska fartyg utan avsedd betydelse.
Kommerskollegium framhåller vidare, att den fartygstyp, som skulle kunna
ifrågakomma för trafik på Säffle kanal efter den föreslagna ombyggnaden, av
sakkunniga personer anses ur nautisk synpunkt mindre lämplig för fart över
Nordsjön. Från redarehåll liar vidare starkt ifragasatts, huruvida fartyg av
denna storleksordning skulle kunna visa sig ekonomiskt konkurrenskraftiga i
nordsjötrafik. Följaktligen kan måhända icke förväntas att fartyg av nämnda
slag komma att byggas för användning i denna trafik. Det synes därför närmast
som om eu utbyggnad av Säffle, kanal, för att fylla det syfte som föresvävat
initiativtagarna till utbyggnadsplanerna, borde möjliggöra trafik å kanalen
med betydligt större fartyg än det nu föreliggande förslaget avsett. En
■dylik utbyggnad får dock beräknas draga sådana kostnader att den knappast
torde kunna föreslås utan ytterligare såväl teknisk som ekonomisk utredning.

Beträffande den ekonomiska sidan av ombyggnadsförslaget har kommerskollegium
ställt sig tveksamt till hållbarheten av de kalkyler, som ligga till grund

Nr 28.

Torsdagen den 19 juni 1947.

Svar på interpellation. (Forts.)

för förslaget, bl. a. med hänsyn till att mycket betydande höjningar av kanalavgifterna
förutsatts. Kollegium har fördenskull funnit sig icke kunna avgiva
utlåtande i frågan utan närmare överväganden beträffande dessa och andra
med förslagets genomförande sammanhängande ekonomiska spörsmål.

Vid remissbehandlingen av ärendet har alltså framkommit att de tekniska
och ekonomiska frågor, som äro förenade med en utbyggnad av Säffle kanal
enligt det framlagda förslaget, äro ovissa och vanskliga. En utbyggnad till
större dimensioner än Malm förutsatt skulle kräva ytterligare tekniska och ekonomiska
utredningar samt medföra avsevärda kostnadsstegringar. Såsom framgår
av statskontorets uttalande rörande den föreslagna företagsformen för kanalens
drift och erinran beträffande värderingen av aktierna i Seffle kanalbolag
kan ytterligare utredning i dessa avseenden komma att erfordras. I samband
därmed kan det även bli nödvändigt att förslaget till avtal med Billeruds aktiebolag,
som åtnjutit och kommer att åtnjuta de största vinsterna av kanaldriftens
upprätthållande, omprövas.

Kommerskollegium har såsom nämnts ännu icke avgivit remissyttrande i
frågan. Med hänsyn till storleken av den ifrågasatta statliga medelsanvisningen
har jag ansett ämbetsverkets utlåtande böra avvaktas, innan jag fattar slutlig
ståndpunkt i. ombyggnadsfrågan. Proposition i ämnet kommer därför icke att
framläggas till årets riksdag.

Med anledning av vad interpellanten anfört rörande den näringspolitiska utvecklingen
i ifrågavarande del av Värmland vill jag framhålla, att enligt vad
jag ^ inhämtat har statens arbetsmarknadskommission uppmärksammat detta
område vid sin i samarbete med industriens produktionsråd bedrivna rådgivningsverksamhet
i industrilokaliseringsfrågor. Ett första resultat härav har blivit att
ett konfektionsindustriföretag, som avser att sysselsätta ett 70-tal personer,
beslutat att förlägga sin tillverkning till Arvika och därför söker byggnadstillstånd
för uppförande av en fabrikslokal i staden.

Härpå yttrade

Herr Kempe: Herr talman! Jag skall be att till statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet få framföra mitt tack för svaret på interpellationen.

Som framgår av svaret har förre departementschefen uppdragit åt f. d. generaldirektören
Malm att utreda frågan om statens övertagande av aktiemajoriteten
i Seffle kanalbolag samt frågan om en utbyggnad av nämnda kanal. Utredningsmannen
avlämnade sitt betänkande i augusti månad i fjol med förslag
till regeringen att redan till innevarande års riksdag framlägga proposition om
statens övertagande av Säffle kanal. Min interpellation bygger i huvudsak på
detta betänkande.

Nu meddelas emellertid i svaret, att vissa remissinstanser ha ställt sig skeptiska
gentemot utredningsmannens ekonomiska kalkyler och i övrigt räknat
med andra fartygstyper än dem herr Malm utgått ifrån skulle komma till användning.
Dessa remissuttalanden voro icke kända av mig, då jag ställde min
interpellation. För min del tror jag att det icke finns någon anledning att betvivla
de invändningar, som gjorts av exempelvis kommerskollegium i fråga
om storleken av den fartygstyp, som eventuellt kan vara ekonomiskt konkurrenskraftig
i nordsjötrafik. Det förefaller, som om det ur alla synpunkter vore
fördelaktigt, att då kanalen ändå måste utbyggas detta bör göras så grundligt
att denna trafikled skall kunna befaras även av betydligt större fartyg än som
utredningsmannen beräknat. Jag kan därför förstå departementschefens betänkligheter
inför de remissvar, som erhållits, och att han av den anledningen

Torsdagen den 19 juni 1947.

Nr 28.

Svar på interpellation. (Forts.)

icke till dags dato kunnat fatta slutlig ståndpunkt utan fordrar en kompletterande
utredning och att på grund härav någon proposition till årets riksdag
icke framlägges.

Det är givetvis beklagligt att avgörandet måste uppskjutas ännu någon tid,
särskilt som denna kommunikationsled efter en utbyggnad kommer att vara
av mycket stor betydelse för industrien uppe vid Glavsfjorden. Industridöden
har nämligen under 1930-talet gått över dessa trakter, och risk för ytterligare
industrinedläggelse föreligger givetvis, om kommunikationerna icke förbättras.
Här sammanfalla ett industriellt och ett befolkningspolitiskt intresse, som jag
för min del anser att statsmakterna ha all anledning att i fortsättningen uppmärksamma.

Av statskontorets yttrande över betänkandet framgår bland annat önskvärdheten
av en sammanslagning av Trollhätte och Säffle kanalföretag till en ekonomisk
enhet. Jag tror att den rekommendationen är värd att understrykas.

Av svaret på interpellationen uttolkar jag hos statsrådet en positiv inställning
till själva sakfrågan om en utbyggnad av Säffle kanal, vilken dock enligt
statsrådets mening bör bli föremål för ytterligare utredning. Jag hoppas
att denna omprövning kan ske i så god tid, att proposition i ärendet skall
kunna framläggas för nästa års riksdag.

Till sist, herr talman, registrerar jag med största tillfredsställelse statsrådets
meddelande, att statens arbetsmarknadskommission i samarbete med industriproduktionens
råd planerar en konfektionsindustri till Arvika, och vi få väl
hoppas att den inte skall bli den enda, utan att den i stället skall bli inledningen
till en industriell uppblomstring, speciellt inom de trakter, där industridöden
tidigare gått fram.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Nilsson, som anförde:
Herr talman! I en till mig riktad interpellation har ledamoten av denna
kammare herr Karlsson i Stuvsta frågat om några åtgärder vidtagits från,
järnvägsstyrelsens sida för att snarast möjligt överföra Roslagens järnvägar
och nynäsbanan i statlig ägo och om förslag härom eventuellt kunde väntas till
innevarande års riksdag.

Interpellationen synes ha föranletts därav, att klagomål förekommit mot
trafikförhållandena på nämnda banor och att rykten cirkulerat om att banorna
skulle inköpas omedelbart efter övertagandet av bergslagsnätets järnvägar.

Till svar å interpellationen får jag anföra följande.

Förvärvet av aktierna i bergslagsjärnvägarna har varit motiverat främst
med hänsyn till bergslagsnätets omfattning och de betydande fördelar för transportväsendet
som kunna vinnas genom införlivningen av detta nät med statsbanenätet.
Dessa fördelar kunna uppnås utan att omedelbara nyinvesteringar i
anläggningar och materiel bliva erforderliga. Beträffande flertalet återstående
enskilda järnvägar torde fördelarna av ett förstatligande — såsom interpellanten
antytt -— nära sammanhänga med möjligheterna att verkställa nyinvesteringar
i järnvägsanläggningarna och den rullande materielen. Dessa möjligheter
äro emellertid av kända omständigheter för närvarande begränsade. Även
de fördelar som direkt sammanhänga med enhetliggörandet av det svenska järnvägsnätet
göra sig mindre starkt gällande beträffande de nu återstående ep -

Nr 28.

Torsdagen den 19 juni 1947.

Svar på interpellation. (Forts.)

skilda järnvägarna, särskilt sådana med ett mera avskilt trafikområde. Dessa
omständigheter ha gjort att arbetet på förstatligandet av järnvägsnätet under
senare tid främst inriktats på bergslagsnätet och att undersökningarna beträffande
övriga banor skjutits i bakgrunden. Järnvägsstyrelsen har sålunda för
närvarande icke något aktuellt material samlat beträffande de i interpellationen
berörda banorna. Däremot pågå undersökningar rörande vissa andra banor.
Självfallet kan någon proposition icke förväntas till årets riksdag.

Riksdagens nyligen fattade beslut beträffande bergslagsnätet.har emellertid
otvivelaktigt även fört frågan om förstatligandet av de återstående enskilda
järnvägarna framåt. Tidpunkten och ordningen för förstatligandet av dessa
järnvägar måste emellertid bil beroende av förhallandena i varje särskilt fall.

Vidare yttrade:

Herr Karlsson i Stuvsta: Herr talman! Jag ber att till statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet fa uttala ett tack för att jag fatt svar pa
min interpellation. A.tt jag inte kan vara tillfredsställd med svarets innehall
förmodar jag att statsrådet själv förutsätter.

Det sägs i interpellationssvaret, att förstatligandet av bergslagsnätet hade
stor betydelse för hela det statliga nätet, och att de fördelar, som här uppnåddes,
kunde uppnås utan några särskilda nyinvesteringar. Beträffande de
återstående enskilda järnvägarna så har ett förstatligande av dessa icke samma
betydelse för det övriga nätet, och de fördelar, som i övrigt kunna uppnås, erfordra
betydande investeringar.

Jag skall här inte alls diskutera dessa trafiktekniska förhallanden. Det
är ju spörsmål där man naturligtvis kan pasta bade det ena och det andra
med större eller mindre fog. Jag hade emellertid räknat med att jämväl andra
omständigheter skulle spela en viss roll för regeringens ståndpunktstagande i
frågor som dessa. Jag tänker da exempelvis pa en sadan omständighet som
resekostnaderna. Jag bor i Stuvsta. Om jag köper en manadsbiljett dit, far
jag betala 11 kronor för den. Om jag bor i Roslags-Näsby, som är beläget på
samma avstånd från utgångsstationen, får jag betala 20 kronor. Om jag åker
till Hallstavik kostar det kr. 7: 50, men åker jag till Tillberga kostar det
kr. 6: 50 och ändå är avståndet dit tre kilometer längre.

Vidare är det ju klart, att ett förstatligande av dessa järnvägar kan medföra
en del fördelar utan några omedelbara kapitalinvesteringar. Det är naturligtvis
ingen som kräver att staten, om den övertar roslagsbanan, omedelbart
skall göra den bredspårig, men enbart övertagandet kan ju i alla fall medföra
att det blir litet bättre ordning och reda, vilket väl inte behöver kosta så mycket
pengar, och som sagt även dessa omedelbara ekonomiska fördelar för den
befolkning, varom det här är fråga.

Till detta kommer också den omständigheten, att befolkningen i de trakter,
som beröras av detta, under en mycket lång tid genom uppvaktningar och framställningar
av olika slag ha försökt påskynda statsmakternas avgörande. Senast
har jag hört att kommunalmyndigheterna i Skäfthammar^i Uppland vänt
sig till kommunalmyndigheterna i Harg i Stockholms län angående en gemensam
framstöt. I Täby antog man ett uttalande i kommunalnämnden i mars
i år, det finns trafikkommittéer och representanter för. folkliga organisationer,
som arbeta för saken, och man är överallt mycket livligt intresserad av denna
fråga och anser den synnerligen livsviktig. Jag förrutsätter, att kungl. järnvägsstyrelsen
och kommunikationsdepartementet äro informerade om dessa förhållanden.
och jag hade som sagt också räknat med att dessa omständigheter
skulle spela en roll vid regeringens ståndpunktstagande och inte bara rent

Torsdagen den 19 juni 1947.

Nr 28.

Svar på interpellation. (Forts.)

trafiktekniska skäl. Då nu detta tydligtvis inte är fallet, så är det ju ingenting
att göra åt det. Huruvida sedan befolkningen i de områden, som beröras
av denna fråga, kommer att visa förståelse för regeringens hållning är ju en
annan sak, men den skall jag, herr talman, i detta sammanhang icke diskutera.

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Nilsson: Herr
talman! Jag vill göra herr Karlsson i Stuvsta uppmärksam på att han kom
med sin interpellation omedelbart efter det att proposition hade framlagts
om bergslagsnätets förstatligande. Jag är fullt medveten om den arbetskapacitet,
som kanske herr Karlsson är i besittning av, men jag skulle vilja säga
till honom, att om han själv befunnit sig i det läget, att han skulle taga ställning
till det mycket invecklade problem, som BJ :s förstatligande i själva verket
innebar, skulle han kanske finna-, att han inte omedelbart därefter kunde
vara klar med förstatligande av andra järnvägar. Därtill var detta i viss mån
ett principavgörande från riksdagens sida, ty i samma ögonblick som BJnätet
med sin vida utsträckning blev förstatligat aktualiserades också förstatligandet
av de Övriga, normalspåriga järnvägarna, i det att det icke finns samma
underlag i fortsättningen för den enskilda järnvägsorganisationen sedan BJnätet
övergått i statens ägo.

Herr Karlsson sade sedan, att endast trafiktekniska bedömanden legat till
grund för regeringens ståndpunktstagande. Men, herr Karlsson, förutsättningen
för att man skall kunna sänka taxorna på vissa sträckor är ju att ett enhetliggörande
kommer till stånd. Man kap i viss mån förstå, att i den ekonomiska
ställning, vari en rad av våra enskilda järnvägar befinna sig, kan det inte
bli tal om. någon taxesänkning. Under den debatt vi nyligen hade om BJ-nätet
pavisade jag, att det i manga fall visat sig, att trafiken blir bättre och taxorna
lägre så snart en järnväg övergår i statens ägo. Men en förutsättning för att
staten skall kunna åstadkomma sådana förbättringar är enhetliggörandet.

. Huruvida ett förstatligande av roslagsbanan skulle medföra »bättre ordning
och reda», som herr Karlsson uttryckte sig — det kan jag inte yttra mig
om. Möjligt är att så skulle bli fallet. Men inte ens herr Karlsson kan väl förneka.
att läget beträffande rullande materiel för närvarande är sådant, att vi
inte ha förutsättningar att omedelbart göra sådana förbättringar, vilka annars
i och för sig skulle vara önskvärda.

Beträffande nynäsbanan, vilken var den andra järnväg som herr Karlsson
nämnde i sin interpellation, kunna nyssnämnda skäl för dröjsmål icke anföras.
. Denna järnväg har inte ett avgränsat trafikområde och den har samma
spårvidd som de flesta andra järnvägar. Jag tror att en omedelbar förbättring
skulle kunna inträda, om man genast elektrifierade denna bana, och här skulle
nog rationaliseringsåtgärder kunna vidtagas, vilka kunde innebära direkta och
omedelbara förbättringar av järnvägsdriften. Men eftersom vi genom omständigheternas
makt tvingats att retardera elektrifieringsarbetena under de senaste
åren och komma att bli tvungna att förfara så även under den närmaste
framtiden, torde det inte heller här föreligga förutsättningar att omedelbart
kunna utvinna de fördelar, som i annat fall skulle komma trafikanterna till
godo.

Ja.g har med detta endast velat understryka, att regeringen ingalunda ställer
sig kallsinnig inför de önskemål, som framförts från trafikanterna om ett
förstatligande av järnvägarna. Bergslagsnätets förstatligande utgör väl om
något ett bevis för detta. Jag vill emellertid säga till herr Karlsson, att det
inte är regeringens avsikt att stoppa upp jämvägsförstatligandet för framtiden.
Jag tror tvärtom, att förutsättningarna därför äro större nu än tidi -

Nr 28.

Torsdagen den 19 juni 1947.

Svar på interpellation. (Forts.)

gare. Det må emellertid förlåtas oss att vi, sedan vi klarat BJ-nätet, inte
omedelbart i anslutning till vad då skedde kunna komma med en proposition
om de övriga järnvägarnas förstatligande.

Herr Karlsson i Stuvsta: Herr talman! Jag vill naturligtvis inte alls ifrågasätta
kommunikationsministerns arbetskapacitet, men det har dock varit flera
järnvägar som förstatligats i år. Yi lia ju behandlat flera sådana frågor utöver
den som rört bergslagsnätet, så hur som helst har väl inte all tid tagits
i anspråk. Vad som föranledde mig att begära ordet var emellertid en passus
i svaret, där det säges: »Järnvägsstyrelsen har sålunda för närvarande
icke något aktuellt material samlat beträffande de i interpellationen berörda
banorna.» Det pågår undersökningar beträffande vissa andra banor, och efter
det denna varit så brännande aktuell i så många år, kan det väl inte hjälpas,
att man av denna formulering får den föreställningen, att hela frågan
skjutits på en mera oviss framtid.

Vad sedan gäller de fördelar, som ett förstatligande kan föra med sig, är
jag fullt medveten om de svårigheter med det rullande materialet, som torde
vara bekanta för alla. Biljettpriser och liknande kunna emellertid ändras omedelbart,
och så har också skett i samband med statsövertagandet av andra
järnvägar. Denna fråga är ju av en väsentlig betydelse, allra helst som dessa
järnvägar ha stora trafikområden med en stor befolkning av arbetare och
tjänstemän, som för sitt dagliga arbete äro beroende av dessa järnvägar.

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Nilsson: Herr
talman! Herr Karlsson riktade min uppmärksamhet på att vissa andra banor,
som han uttryckte det, blivit förstatligade under innevarande riksdag.
Detta är alldeles riktigt — det gäller Gotlands och Ölands järnvägar samt
järnvägen Halmstad—Bolmen. Dessa järnvägar äro emellertid av något annorlunda
karaktär än de herr Karlsson nämnde. Dessutom vill jag göra honomuppmärksam
på att det finns för försäljning villiga och för försäljning
obenägna järnvägar. De förra äro de, som själva lägga alla kort på bordet
och uttrycka sitt önskemål, att staten skall överta dem. Det är rent affärsmässigt
enklare att överta eu dylik järnväg än att försöka överta en järnväg,
som förklarat sig visserligen vilja ställa sig statsmakternas beslut till
efterrättelse men som samtidigt uttrycker ett önskemål att förstatligandet för
deras vidkommande skall ske så sent som möjligt. Detta förhållande kan i någon
mån påverka tidsföljden för förstatligandet, och vad jag nu sagt förutsätter
nästan, att de järnvägar, som äro kvar i enskild ägo, tillhöra de för försäljning
mer obenägna järnvägarna.

Jag vill dessutom säga till herr Karlsson, att jag kan förstå, att han är
mest intresserad för de bandelar, som ligga inom det län han representerar.
Jag skulle tro, att exempelvis representanterna för Östergötland anse, att
järnvägarna i deras län äro de ur trafikanternas synpunkt mest lämpade för
ett förstatligande. Det kan även vara andra omständigheter som göra att tidsföljden
kanske inte alltid är den som kan betraktas som den mest önskvärda
för den som representerar ett visst trafikområde i landet.

Herr Dickson: Herr talman! Det är väl mänskligt, om statsrådet i dessa
dagar känner en viss övermättnad efter vad som inträffade i förra veckan.
Det är väl också så att de nu ifrågavarande objekten höra till vad statsrådet
i förra veckan kallade de fula döttrarna, till vilka han inte känner samma
lust. Det är väl också ganska mänskligt om hans lust minskats ytterligare
av att den skönaste av dem alla så nyss fallit i hans armar.

Torsdagen den 19 juni 1947.

Nr 28.

Svar på interpellation. (Forts.)

Jag vill inte förlänga debatten ytterligare, men jag har velat säga detta
i anslutning till vad statsrådet tidigare yttrat.

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Nilsson: Herr
talman! Om jag skall göra en bekännelse, måste jag nog medgiva, att min aptit
på kärleksförhållanden med de fula och de vackra döttrarna sträcker sig så
långt, att jag inte skulle ha något emot att sluta nynäsbanan i min vida
famn. Men det är inte detta som är avgörande. Jag kanske bör formulera det
så, att tiden inte räcker till för att ägna sig åt samtliga de döttrar, som kun*
na komma i fråga. ;Jag måste skjuta en del av dem åt sidan till en senare
tidpunkt.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4.

Föredrogos var efter annan följande på kammarens bord liggande motioner;
och hänvisades därvid

till behandling av lagutskott motionen nr 521 av herrar Håstad och Larsson
i Stockholm;

till bankoutskottet motionen nr 522 av herrar Ljungqvist och Ljungberg; samt

till jordbruksutskottet motionen nr 523 av herr Johnsson i Kastanjegården
m. fl.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden och memorial nr
187—208, bevillningsutskottets betänkande nr 30, andra lagutskottets utlåtande
nr 41, jordbruksutskottets utlåtanden nr 57—62 och särskilda utskottets utlåtanden
nr 2—5.

§ 6.

Föredrogs den av herr Ståhl vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för justitiedepartementet angående lagstiftning mot spridande
av rashets.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7.

Herr andre vice talmannen erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman!
Jag tillåter mig hemställa, att kammaren måtte besluta, att särskilda
utskottets utlåtanden nr 2—5 skola å morgondagens föredragningslista uppföras
främst bland två gånger bordlagda ärenden och övriga ärenden i den
ordning de förekomma å dagens föredragningslista.

Denna hemställan bifölls.

§ 8.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från bankoutskottet:

nr 351, i anledning av ifrågasatta åtgärder för rationalisering av riksdagstrycket
m. m.;

Nr 28.

Torsdagen den 19 juni 1947.

från andra lagutskottet:

nr 356, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
upphävande av 61 § 2 mom. lagen den 14 juni 1918 (nr 422) om fattigvårdenj
och

nr 357, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 22 juni 1928 (nr 254) om arbetsdomstol, m. m.; samt

från jordbruksutskottet:

nr 363'', i anledning av väckt motion angående obligatorisk ansvarighetsförsäkring
för jägare;

nr 364, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen: bil. 30: kapitalbudgeten:
jordbruksdepartementet under punkten 10, Egnahemslånefonden,
gjorda framställningar jämte i ämnet väckta motioner;

nr 365, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1946/47 m. m., såvitt angår nionde huvudtiteln;

nr 366, i anledning av väckta motioner om statsbidrag till Rånebygdens
kalkbruksförening u. p. a. för uppförande av en kalkbruksanläggning;

nr 367, i anledning av väckta motioner om anslag till fraktlindring för frukt
till Norrbottens och Västerbottens län; och

nr 368, i anledning av väckta motioner om revision av kungörelserna- angående
lån från frukt- och potatislagerhusfonden samt angående statsbidrag för
uppförande av frukt- och potatislagerhus.

§ 9-

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.38 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Stockholm 1947. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

472433