RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1947:24)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1947. Andra kammaren. Nr 24.

Fredagen den 23 maj.

Kl. 4 em.

Förhandlingarna vid detta sammanträde leddes av herr förste vice talmannen,
varjämte undertecknad på grund av förfall för sekreteraren, jämlikt
herr förste vice talmannens förordnande, tjänstgjorde vid protokollet.

§ 1.

Justerades protokollen för den 16 och den 17 innevarande maj.

§ 2.

Herr statsrådet Ericsson avlämnade Kungl. Maj :ts propositioner:

nr 281, med förslag till statens löneplansförordning m. m.;

nr 282, med förslag till allmänna tjänste- och familjepensionsreglementen
m. m.;

nr 283, angående reglering av vissa tjänste- och familjepensioner m. m.;

nr 284, angående reglering av vissa från statens pensionsanstalt och lärarinnornas
pensionsanstalt utgående pensioner m. m.;

nr 286, angående anslag till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. in.;

nr 287, angående anslag för budgetåret 1947/48 till karolinska sjukhuset
och serafimerlasarettet m. m.;

nr 291, angående anslag till bidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor

m. m.;

nr 292, angående godkännande av en den 8 februari 1947 avslutad internationell
överenskommelse rörande bibehållande och återställande av rättigheter
på den industriella äganderättens område, m. m.;

nr 293, angående pensionsförhållandena för vissa befattningshavare vid universiteten; nr

294, angående provisoriska avlöningsbestämmelser för övningslärare vid
de högre kommunala skolorna m. m.;

nr 295, angående vissa avlönings- och pensionsförbättringar för präster
m. m.; och

nr 296, med förslag till förordning om rätt att vid taxering för inkomst
njuta avdrag för avgifter till vissa stiftelser, m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till gvar p&

Herr statsrådet Ericsson, som anförde: Herr talman! Med andra kammarens in,«rPellatlon''
tillstånd har herr Johansson i Stockholm till mig riktat följande frågor:

1) Har statsrådet för avsikt att ge sådana direktiv för pappersransoneringen
att de mindre tidningarna icke längre missgynnas i jämförelse med de större?

Andra kammarens protokoll 10Jt7. Nr Sb. 1

Nr 24.

maj 1947.

Fredagen den 23

Svar på interpellation. (Forts.)

2) Förbereder statsrådet ytterligare inskränkningar av papperstilldelningen
till_ den underhaltiga delen av veckopressen?

3) Ämnar statsrådet vidtaga några åtgärder för att häva produktionsinskränkningarna
på pappersmassa och papper och för att höja produktionen
under den tid som världsmarknadens pappersbehov fortsätter att vara lika
stort som för närvarande?

Med anledning härav vill jag anföra följande.

Världsmarknadspriserna på papper och papp ha under efterkrigsåren befunnit
sig i stadigt stigande. Detta förhållande har givetvis medfört ett starkt
intresse för export av dessa varor, och myndigheterna ha under de senaste åren
närmast fått inrikta sig på att säkra hemmamarknadens försörjning och att
förhindra att världsmarknadspriserna återverkade på priserna inom landet.
Nödvändigheten att i dagens samhällsekonomiska läge åstadkomma en gynnsammare
betalningsbalans har nu föranlett myndigheterna att vidtaga åtgärder
för att öka exporten och minska importen och hemmakonsumtionen. Som ett
led i denna strävan ingår en begränsning av den inhemska förbrukningen av
papper och papp, vilken ökat kraftigt såväl under som efter kriget. Bakom
interpellantens båda första frågor synes ligga uppfattningen att pappersransoneringen
skulle ha samma karaktär som övriga nu gällande varuransoneringar.
Det är emellertid angeläget att betona att så icke är förhållandet,
Medan ransoneringarna i allmänhet betingats av att varutillgångarna varit
otillräckliga för full försörjning är ändamålet med pappersransoneringen att
genom minskning av hemmakonsumtionen frigöra en större del av vår produktion
för export och därigenom uppnå en gynnsam handelspolitisk effekt,
överenskommelse har träffats med pappersindustrien av innebörd, att industrien
på den svenska marknaden skall leverera intill 465 000 ton till i stort
sett 1942 års stoppriser. Detta innebär att man ställs inför uppgiften att hushålla
med en mindre kvantitet papper och papp än som stått till hemmamarknadens
förfogande under de två senaste åren. Den nyss nämnda leveransen
av 465 000 ton motsvarar ett ungefärligt medeltal av vårt lands förbrukning
under åren 1944 och 1945. Huvudparten av leveranserna på hemmamarknaden
går till emballage av olika slag, tidnings- och journalpapper samt finpapper.
Av fjolårets leveranser avsågo sålunda 265 000 ton eller 50 % emballage, 130 000
ten eller 25 % tidningspapper, 31 000 ton eller 6 % journalpapper samt 68 000
ton eller 13 % finpapper av olika slag.

Genom förhandlingar med de större konsumenterna har man sökt uppnå
överenskommelse om en planmässig begränsning av pappersförbrukningen. De
första förhandlingarna upptogos med Tidningsutgivareföreningen, varvid överenskommelse
träffades om en begränsning av dagspressens förbrukning med
cirka 10 000 ton. Hur begränsningen beträffande dagspressen sättes i funktion
ankommer på Tidningsutgivareföreningens medlemmar att själva besluta om.
Enligt uppgift från Tidningsutgivareföreningen har nedskärning i papperstilldelningen
för föreningens medlemmar beslutats skola ske procentuellt i
förhållande till papperstilldelningen under första halvåret 1947. Mindre dagstidningar,
som av tekniska eller andra skäl ha särskilda svårigheter med nedskärning,
ha dock medgivits lättnader. Av de 181 dagstidningsföretag, som
rekvirera tidningspapper genom föreningen i fråga, undantagas sålunda 51
företag helt från reduceringen, och 18 företag få en begränsad reducering. För
övriga 112 dagstidningsföretag skola papperskvantiteterna reduceras med 15 7»
för senare hälften av 1947 i förhallande till tilldelningen under innevarande
halvår.

Det finnes emellertid en möjlighet att inskränkningen i dagspressens pappersanvändning
kan bli mindre än vad förut angivits. Jag syftar här på möj -

Fredagen den 23 maj 1947.

Nr 21.

Svar på interpellation. (Forts.)

ligheten att genom insamling av pappersavfall öka råvarutillgångarna. Denna
verksamhet förekommer även under normala förhållanden och gav under fjolåret
ett resultat av cirka 60 000 ton. Priserna på hemmamarknaden ligga
emellertid väsentligt under de priser som kunna erhållas på export, varför
dokumentationsplikt måst införas. För närvarande medges att högst 30 % av
insamlad kvantitet må exporteras. Under årets första kvartal — då insamlingsresultatet
normalt brukar vara relativt ogynnsamt med hänsyn till att åtskilligt
pappersavfall torde användas till bränsle — har insamlingen av pappersavfall
givit cirka 15 000 ton. Bränslekommissionen strävar efter att nå
en intensifiering av pappersinsamlingen och samarbetar för detta ändamål
bl. a. med pappersavfallsgrossisterna. Ungdomsberedskapen har upptagit pappersinsamling
på sitt program, och med skolbarnens hjälp skall den 29 maj
verkställas en pappersinsamling över hela Stockholm. Även på andra håll i
landet ha insamlingsaktioner gjorts eller äro under planering. Dagspressen
har förklarat sig villig att medverka med propaganda och andra åtgärder i
syfte att främja avfallsinsamlingen. I gengäld ha vissa möjligheter för tidningspressen
att mot årets sista kvartal förfoga över en viss extra kvantitet
papper ställts i utsikt. Avsikten härmed är att ställa extra kvantiteter papper
till förfogande i första hand för att möta eventuella upplagestegringar.

Beträffande interpellantens andra fråga vill jag nämna, att förhandlingarna
med Veckotidningssektionen av tidningsutgivareföreningen resulterat i en överenskommelse
om en nedskärning av de för innevarande år avtalade leveranserna
med en kvantitet motsvarande 15 % av fjolårets förbrukning. Konsumtionen
i fjol uppgick till något över 31 000 ton. Under 1946 hade denna press
redan underkastat sig en begärd 10 % textminskning innebärande en pappersbesparing
som kalkylerats till mellan 4 och 5 %. Med de tidningar som ha karaktären
av s. k. boulevardblad ha överenskommelser träffats om en reducering
av pappersanvändningen med 25 %.

För att uppnå en större besparing beträffande de nämnda tidskrifterna hade
myndigheterna varit tvungna att överge förhandlingsmetoden och i stället dekretera
en viss större nedskärning i leveranserna. Ett dylikt handlingssätt''
hade emellertid ofrånkomligen måst åtföljas av en av myndigheterna samtidigt
verkställd avvägning mellan de olika tryckalstrens inbördes värde. Med den
överenskommelse som nu träffats med Vectu åligger det branschorganisationen
att själv med sina medlemmar träffa överenskommelse om sättet och formerna
för den erforderliga begränsningen av pappersförbrukningen.

Interpellantens tredje fråga torde grunda sig på en missuppfattning av
den verkliga situationen inom massaindustrien. Denna industri har f. n. stora
svårigheter med sin råvaruförsörjning. Den sammanlagda produktionskapaciteten
inom massaindustrien utgjorde år 1940 1 700 000 ton sulfitmassa och
1 175 000 ton sulfatmassa och torde alltjämt ligga på ungefär samma nivå.
Innevarande års produktion beräknas till ca 1 300 000 ton sulfitmassa och
ca 900 000 ton sulfatmassa, vilket i båda fallen motsvarar cirka 76 % av
produktionskapaciteten. Vid beräkningen av denna massaproduktion bär man
utgått från de faktiska avverkningar, som beräknats komma till stånd i år
och vilka avsevärt överstiga en av skogsforskningsinstitutet - med hänsyn
till hushållningen med virkeskapitalet och återväxten — rekommenderad begränsning
av virkesuttagen i synnerhet inom övre och mellersta. Norrland.
Man kan sålunda konstatera att massaindustriens kapacitet i betydande grad
överstiger tillgänglig råvara. Som eu följd härav 1orde de nedläggningar av
fabriker, som skett de senaste åren, endast vara att betrakta som en ofrånkomlig
sanering inom branschen. Det av interpellanten påtalade nedläggandet,
a.v massafabrikerna i Ulriksfors, Örviken och Nyhamn får sålunda ses i

Nr 24.

Fredagen den 23 maj 1947.

Svar på interpellation. (Forts.)

belysning av dessa faktiska förhållanden på området. Vivstavarvs massafabriks
kapacitet minskades genom en ombyggnad under fjolåret, varvid bolagets
anläggningar för wallboardtillverkning i stället utökades. Den minskning
av produktionskapaciteten beträffande massa, som nedläggandet av de
tre förstnämnda fabrikerna samt omläggningen av verksamheten vid Vivstavarv
medfört, kan uppskattas till cirka 90 000 ton, vilken kvantitet ju icke
på långt när uppgår till det kapacitetsöverskott, som enligt vad förut nämnts
icke kan utnyttjas till följd av brist på råvara.

En annan faktor, som har väsentlig inverkan på möjligheterna att få råvara
till massaindustrien, är tillgången på arbetskraft till avverkningarna. Den
allmänna knapphet på arbetskraft som för närvarande förekommer inom näringslivets
alla delar har icke minst gjort sig märkbar på detta område. Den
statistik som föres över tillgången och den icke tillgodosedda efterfrågan på
arbetskraft hos större avverkare utvisar att den 1 april sysselsattes 72 519
man medan ytterligare 21 630 man efterfrågades. Belysande för massaindustriens
svårigheter härvidlag är att man innevarande avverkningsår verkställt
större utstämplingar av gagnvirke än den tillgängliga arbetskraften förmått
avverka. Åtgärder för att ytterligare öka gagnvirkesavverkningarna i nuvarande
arbetsmarknadsläge måste få ogynnsamma återverkningar på brännvedshuggningarna
och därigenom kunna äventyra vår bränsleförsörjning nästa
vinter. Det må även erinras om att stor brist råder på virke för återuppbyggnadsarbetet
ute i Europa och att det därför icke heller är önskvärt att minska
råvaruuttaget för sågverken till förmån för massaindustrien.

Beträffande den av interpellanten berörda produktionsökningen inom pappersindustrien
kan nämnas att den högsta förkrigsproduktionen uppnåddes
år 1937 med cirka 925 000 ton. Den nuvarande kapaciteten kan uppskattas
till 1 050 000 ton, och årets produktion väntas i det närmaste motsvara kapaciteten.

Med vad jag här anfört torde interpellationen få anses besvarad.

Härefter yttrade:

Herr Johansson i Stockholm: Herr talman! Jag ber att till statsrådet John
Ericsson få uttala mitt tack för det snabba och utförliga svar han givit på
min interpellation. I punkt 1 är svaret dock mera en utförlig redogörelse för
pappersransoneringens karaktär, bakgrund och utformning än ett direkt svar
på min fråga, om statsrådet hade för avsikt att ge sådana direktiv, att de
mindre tidningarna icke längre missgynnades. Ty alldeles oavsett att övriga
ransoneringar ha karaktär av bristransonering och att det här är fråga om
en ransonering, som är önskvärd för en ökad export, kvarstår — alldeles oberoende
av dessa skilda karaktärer hos ransoneringarna — möjligheten för regeringen
att själv fastställa normerna för ransoneringarna i stället för att överlåta
den saken åt branschorganisationerna. Man överlåter ju icke låt oss säga
köttransoneringen på slakteriförbundet och charkuteriägarna.

Anledningen till interpellationen är ett mycket känt faktum, nämligen det
förhållandet att den borgerliga pressen — de stora borgerliga tidningarna —
fullständigt dominerar i vårt land och därigenom är tongivande och dominerande
även i tidningsutgivarföreningen. En ransonering, som fastställts av
majoriteten i denna förening mot en minoritet inom densamma, som huvudsakligen
består av ''den socialdemokratiska och kommunistiska arbetarpressen,
kan visserligen formellt synas vara rättvis, om man sänker papperstilldelningen
med 10 eller 15 procent för allesammans, men den är reellt sett. såsom jag
visat, mycket orättvis. Vad gör det Dagens Nyheter, som under den frivilliga

Fredagen den 23 maj 1947.

Nr 24.

Svar på interpellation. (Forts.)

pappersinskränkningens första år ökade sin årsvikt med 8 kilogram och sin
årsförbrukning, beräknad efter uppgiven upplaga, med 2 000 ton eller 2/s av
det som pressen skall få med av det som sparats genom avfallsinsamlingen,
om den nu får lov att skära ned en del av denna vikt genom att slopa några
annonssidor, som den dock får god kompensation för genom höjningen av annonspriserna?
Det är en väldig skillnad i konkurrenskraft i förhållande till
de mindre tidningarna, för vilka minskningen går ut över textsidorna. Det är
framför allt särskilt svårt för alla tidningar som växa och vilja utvidgas.

Jag kan tala om, att senast i onsdags förekom en ny debatt om denna sak
i tidningsutgivarföreningen. Den socialdemokratiska och kommunistiska pressen,
som tidigare föreslagit maximering av sidantalet för de stora tidningarna.
för att det skulle bli mera rättvist, kom med ett nytt förslag om att åtminstone
3 000 ton, som man beräknar få in genom pappersinsamlingen, skulle
helt disponeras för de tidningar, som ökat sina upplagor. Icke ens detta förslag
gick helt igenom; endast till 50 procent men inte mera.. Det är alltså
en mäktig grupp som här kan fastställa normerna för en statlig ransonering.
Detta anse vi oriktigt, och det bör ändras. Visserligen har statsrådet här framhållit,
att rätt många tidningar äro helt undantagna från denna ransonering,
och det är sant. Men det är därvidlag fråga om små tidningar ute i landsorten,
som ha fla.ttrycksrotationspressar, vilka ha ett enda avgränsat format,
kanske 4 sidor, och där det följaktligen icke går att göra någon nedskärning.
Jag inkasserar emellertid gärna statsrådets ord som ett erkännande att ° det
icke är bra som det är och att man icke genom undantag kan göra något
bättre för de mindre tidningarna.

Vad sedan angår den andra frågan, så inkasserar jag gärna, att sedan jag
interpellerade en ny inskränkning har vidtagits för den kulörta pressens vidkommande.
Men jag anser att man därvidlag kan gå vida längre. Både författarföreningen
och svenska akademien ha ju vid uppvaktningar hos regeringen
framställt det kulturellt orimliga i att värdefulla böcker bil de mest
beskurna genom ransoneringen, medan kulörta tidningar och detektivromaner
få breda ut sig, detektivromaner och magasin av den typ, som, det ha vi färska
exempel på, stimulerar unga människor att försöka sig på det perfekta
brottet och även i andra avseenden kan vara farlig för den uppväxande ungdomen.

Statsrådet Ericsson säger, att regeringen icke har velat verkställa någon
inbördes gradering av värdet olika tidningar emellan. Men skall det verkligen
vara så svårt för regeringen att, exempelvis ur de kretsar, som uppvaktat
densamma i denna fråga, skapa en rådgivande nämnd, som därvidlag kan biträda
den, en nämnd som kan se skillnaden mellan Kooperativa förbundets Vi
å ena sidan och å andra sidan Veckorevyn, Cocktail och Pin up för att kunna
avsevärt skära ned papperstilldelningen åt de sistnämnda.

Jag kan som redaktör för en före detta transportförbjuden tidning inte underlåta
att erinra om att det var möjligt i mars 1941 att tillsätta en tryckfrihetsnämnd
och att med dess hjälp besluta att vissa dagliga tidningar för viss
tid — det blev sedermera tre år — icke ens fingo transporteras på. järnväg,
med posten eller med bussar i linjetrafik. Även om jag erkänner, att inskränkningarna
äro större för de kulörta bladen än för andra tidnings als ter, tycker
jag att man kunnat gå väsentligt radikalare fram beträffande de förra än
man hittills gjort. Jag noterar även, att Dera sådana blad tillåtits starta under
denna tid av pappersbrist. I det fallet hade verkligen en inskränkning i
den s. k. fria företagsamheten varit på sin plats.

Den tredje frågan är naturligtvis den svåraste. Det är klart att statsrådets
anmärkning därvidlag har tyngd särskilt vad gäller bristen pa arbetskraft.

Nr 24.

Fredagen den 23 maj 1947.

Svar på interpellation. (Forts.)

Beträffande råvarubristen tror jag däremot att det hela icke är så farligt. Jag
har här i min. band det bekanta litografiska schemat från bankföreningen, som
visar att under de senaste 8 aren endast under ett år verklig överavverkning
ägt rum i landet i dess helhet. Jag är medveten om att i speciellt för pappersindustrien
viktiga delar av landet en överavverkning ägt rum — huvudsakligen
dock före åttaårsperioden — och att i några områden förekommit stor råvarubrist.
Men skulle det verkligen vara omöjligt att, även om det redan sker i begränsad
skala, genom ett ökat veduttag i de andra distrikten få ut så mycket
pappersved som möjligt till pappersindustridistrikten i Norrland, så att man
kunde astadkomma en förskjutning i detta avseende. Jag kan, sedan jag läst
disponent Göranssons i cellulosakoncernen uttalande, icke frigöra mig från
misstanken, att det förekommer en medveten produktionsinskränkning från industriens
sida, som är betingad varken av råvarubrist eller brist på arbetskraft.
Disponent Göransson anför som motiv, att man måste tänka på återväxten.
Men vi ha ju sett hurusom på många andra områden storindustrien gör medvetna
inskränkningar, dels för att skapa svårigheter för regeringens politik
och dels av andra skäl. Ett skäl, som vi ha anledning uppmärksamma, är att
man kan vilja pressa upp priserna på papperet även på den inre marknaden.
Med allt hänsynstagande till bristen på arbetskraft och den lokala råvarubristen
tror jag dock, att^en viss överavverkning under den kortare tidrymd en
onormal efterfrågan på denna för vårt folk så viktiga produkt pågår skulle
kunna vara försvarad.

Slutligen, när det hänvisas till pappersavfallsinsamlingen, ifrågasätter jag,
om icke den uppsatta normen, 80 000 ton, är för hög. Det hade varit bättre att
fastställa en norm av 60 000 ton, ty det är nog risk för att insamlingen icke
blir så stor att man når upp till denna kvantitet och att det avsedda tillskottet
till tidningspressens pappersförsör.ining alltså kommer att utebli.

Det väsentliga i min interpellation, nämligen frågan om man inte från regenngshåll
vill ändra normerna. till gagn för de mindre tidningarna, som äro
stadda i utveckling, kvarstår.i stort sett obesvarad. Jag vet att det finns en
så stark opinion, framför allt i arbetarpressen och i bondepressen, att regeringen
bör taga frågan under förnyad omprövning.

Herr statsrådet Ericsson: Herr talman! Jag kan gärna erkänna att man
kan resonera om det lämpliga i att använda en annan metod för uppnående av
det mål, som regeringen ansett angeläget, nämligen att spara på papper av alla
slag. Vi kunna naturligtvis tänka oss en anordning, där man tilldelar papper
åt de olika tidningsföretagen efter andra grunder än som nu tillämpas. Detta
skulle emellertid förutsätta att man finge en rätt stor byråkratisk apparat,
men det behöver man måhända inte hysa alltför stora bekymmer för. Jag tror
emellertid för min del, att när man förhandlingsvägen kommit fram till en
uppgörelse, som dock icke blev den uppgörelse, som regeringen tänkt sig —
det må jag gärna erkänna — men som ändå blev acceptabel ur regeringens och
tidningsutgivareföreningens synpunkt, ligger ett stort värde däri, att man fått
pressen med på en sådan här aktion. Jag är å ena sidan väl medveten om de
olägenheter, som kunna drabba vissa tidningsföretag, men är å andra sidan
icke villig att erkänna uppgörelsen såsom en åtgärd, varigenom vi skulle kunna
syfta till en strukturförändring inom pressen. Det är klart att man på skilda
håll vill göra gällande, att- det, så lång det är möjligt, skall finnas fri
konkurrens. Om man nu skär ned en tidning alltför hårt, vilken haft stort
format och stor spridning tidigare, kunde med skäl göras gällande, att man
använder den politiska makten för att förändra en viss given struktur inom
pressen. Detta har regeringen hesiterat inför. Jag har för min del samtidigt

Fredagen den 23 maj 1947.

Nr 24.

Svar på interpellation. (Forts.)

sökt säkra utvecklingen efter samma principer för de pressalster, som verkligen
visat sig mera efterfrågade nu än tidigare. Jag har försökt säkerställa sa
långt som möjligt att de tidningsföretag, som få ökade upplagor, följa givna
regler i fråga om papperstilldelningen, alltså inskränknmgsnormerna, men sa
att de icke skola behöva sitta emellan på grund av den okade upplagan, i y
detta skulle innebära att man finge sluta upp med att sälja sm tidning över
eu viss mängd. Det är därför vi gjort denna anordning med pappersinsamlingen
och kombinerat den med syftet att tidningsföretagen skola bil intresserade
av ett gott resultat. Vi ha då tänkt oss att av en viss given lnsamlmgskvot
skulle dagspressen få ytterligare ett antal ton papper och att vi därigenom skulle
kunna nå det goda resultat som jag hoppas på. På så sätt skulle man faktiskt
kunna tänka sig kunna neutralisera denna sista inskränkning. Jag vilt betona
att i det- avseendet har dagspressen fått gynnnsammare villkor än Övriga
tidningar. Nu kan man ju säga, att 80 000 ton är eu för hög gräns, men om
vi tänka oss, att den totala förbrukningen, som vi räkna ligger over 400 000
ton, och vi veta att engelsmännen samla in 50 procent, skola vi väl här i landet
kunna åstadkomma ett resultat, som, låt vara att det icke ligger så bra till
som det gör för engelsmännen, dock kommer att ge ett bättre resultat än 80 000
ton som helhet, Jag har den uppfattningen, att den stora allmänheten är starkt
intresserad av att man här kan åstadkomma ett förnuftigt resultat, Det är salunda
min förhoppning att man genom denna kombination av pappersinsamling
och tilldelning av tidningspapper till dagspressen skall kunna åstadkomma
ett sådat slutresultat, att både myndigheterna och pressen skola i stort
sett kunna bli nöjda.

När det gäller veckopressen och andra tryckalster är det klart att man nan
hysa subjektiva uppfattningar om hur man skall förfara. Vi ha därvidlag i
stort sett följt samma princip som beträffande dagspressen, men jag erkänner
att vi gått hårdare fram. Jag vill inte ge mig in på en inbördes avvägning
av vad som tryckes här i landet. Om de kvantiteter papper, som ställas
tijl förfogande för den svenska marknaden, bli alltför små, får^ man kanske
inskränka formatet på en del veckotidningar. Men i stort sett måste jag säga
att denna metod att nå det syfte regeringen strävar efter — och det är ingenting
annat än att lösgöra vissa kvantiteter papper — fått ett resultat i första
omgången, som i varje fall blivit relativt tillfredsställande.

När man påstår att vetenskapliga verk och annan litteratur inte skulle
kunna tryckas, tror jag att det i klarhetens intresse skall omtalas, att det
man tvistar om därvidlag gäller 1 000 ton papper och att bokförläggarna ha
en viss möjlighet att av sina lager tillgodose visst boktryck. Det är ingalunda
på det sättet att man skurit ned papperstilldelningen så att vetenskapliga och
andra bokverk inte skulle kunna tryckas. Lika naturligt är att boktryckare
och andra äro missbelåtna med denna ransonering. Det bästa hade ju varit, att
vi haft större tillgångar och inte kommit i den ekonomiska situation, vi befinna
oss i, men när vi kommit dit och tvingas skära ned tilldelningen, ha
vi ändå, vad gäller boktrycket, begränsat inskränkningen i relativt liten omfattning.
Det kanske också blir möjligt att förhandlingsvägen komma fram
till ett resultat, där alla rimliga hänsyn tagas till önskvärdheten av att stalla
papper till förfogande för vetenskapliga skrifter, skönlitteratur o. s. v.

När interpellanten säger att det vore möjligt att öka pappersproduktionen.
är det klart att sådana möjligheter finnas upp till en viss gräns, för närvarande
drygt en miljon ton, men mera är det inte. De svenska pappersbruken
ha genom den uppgörelse regeringen träffat säkerställts i fråga om massatilldelning.
Jag tror uppriktigt sagt att den svenska cellulosaindustrien är
ytterligt angelägen att i nuvarande situation få fram så stora mängder råvara

Nr 24.

Fredagen den 23 maj 1947.

Svar på interpellation. (Forts.)

för att därmed producera så mycket som möjligt, helt enkelt

därför att den har de mest lysande konjunkturer man kan tänka sig _ och

det brukar ju driva privata företag till ansträngningar. Jag hoppas att jag
och interpellanten äro ense på den punkten.

Allt tyder pa att man tar ut sa stora kvantiteter råvara soni man överhuvud
taget kan fa fram. När ända det finns en begränsning, beror den
kanske främst pa att man mte har arbetskraft. Och nagot som vi ha brottats
mycket med är att få fram mera folk till skogsarbete, men det är ingen lätt
uPPgift. Jag ser saken sa att man i vissa delar av landet får se fram emot
en sanering av denna överdimensionerade cellulosaindustri. Det är nödvändigt,
inte minst därför att de anställda kunna kräva full sysselsättning vid de
företag där de äro anställda. De kunna säkerligen mte i framtiden tolerera
att, man lägger ned driften vid företagen tre, fyra månader. Och när intepellanten
här visade en grafisk sammanställning över industriens uttag av
virke ur de svenska skogarna under krigsåren och påpekade, att det inte förekommit
någon överavverkning, vill jag erinra om det faktum att under krigsåren
låg massaindustrien still i stor utsträckning. Nu är situationen den att
åt massa- och pappersindustrien gives så stor omfattning som möjligt, och
samtidigt kvarstår brännvedsuttagningen.

Det är riktigt, som interpellanten framhöll, att läget är mest ansträngt när
det gäller råvarorna i norra Sverige, framför allt i översta men även i mellersta
Norrland, där cellulosaindustrien är koncentrerad; jag är medveten om
att svårigheterna äro mindre i södra Sverige. Men när man tagit ut så mycket
man överhuvud taget kan ta ut ur den svenska skogen, inom den ram som
arbetskraftstillgången anvisar, tror jag inte det är något mer att göra i detta
avseende. Arbetsmarknadsorganen hjälpa till så långt de kunna, men jag erkänner
gärna att detta är ett mycket svårarbetat fält.

Som slutomdöme skulle jag vilja framhålla, att om vi lyckas med dessa
åtgärder, alltså att spara papper i den omfattning som jag här sökt redogöra
för, så ökar detta våra möjligheter att upprätthålla vår import av andra nödvändiga
ting. Vi borde ha stora möjligheter att lyckas i detta avseende, och
framför allt borde vi lyckas spara papper i större utsträckning än vi beräknat
när det gäller omslagspapper och liknande. Ingen skulle vara mer tillfredsställd
än jag, om vi kunde ordna saken på sådant sätt, att vi genom bättre
hushållning med pappersavfallet kunde tillgodose de anspråk, som tidningspressen
och annan verksamhet ställer i fråga om papperstilldelning. Detta
kanske inte ligger utanför möjligheternas gräns, och jag hoppas att jag och
interpellanten äro ense om att det är ett förnuftigt ändamål.

Herr Hedlund i Rådom: Herr talman! I likhet med interpellanten tror jag
nog att situationen i våra skogar är sådan, att man med hänsyn till dem skulle
kunna tänka sig en något ökad avverkning under en kortare period. Men det är
ju på det sättet, som det har sagts i interpellationssvaret, att man kan icke
erhålla tillräcklig arbetskraft för skogsavverkningarna. För att man skall
kunna öka avverkningarna fordras nog att man från andra yrkesområden i
väsentligt större utsträckning än som hittills bär skett kan överföra arbetskraft
till skogsbruket. Men det är en sak som är förenad med betydande
svårigheter.

Exempel på sådana svårigheter saknas ej.

. - närmast pa en uppgift, som jag erhållit ifrån veder nåitrgt

hall, rörande arbetskraft som från statens järnvägars sida ställts till
förfogande för vedhuggarna. Det är banarbetare som hugga ved, men i stället
bär statens järnvägar, uppges det, för banarbete tagit in vana skogshuggare!

Fredagen den 23 maj 1947.

Nr 24.

Svar på interpellation. (Forts.)

Alltså skulle man genom en sådan anordning åstadkomma raka motsatsen
till vad man önskar: i skogen får man banarbetare, som äro ovana vid detta
arbete, medan man i jämvägsarbetet får vana skogshuggare men vid detta
arbete ovant folk. Jag har anledning tro på dessa uppgifter därför att de
kommit ifrån håll, där man brukar lämna vederhäftiga upplysningar. Och
det ger mig ett belägg för att det är ganska svårt att flytta över arbetskraft
till skogen.

Jag har emellertid tagit till orda huvudsakligen för att ställa en fråga till
statsrådet Ericsson i det här sammanhanget. Det är ju betydelsefullt för de
politiska partierna att förfoga över en press så att de kunna komma i förbindelse
med allmänheten. Vissa partier ha ju hunnit mycket långt i fråga
om anskaffandet av tidningar, andra, relativt unga politiska sammanslutningar,
ligga långt på efterkälken. Det parti jag tillhör, exempelvis, har inte på
långt när kunnat skapa fram tillräckligt antal lokaltidningar ute i de skilda
länen för att på det sättet kunna komma till tals med allmänheten. Det tar ju
en viss tid att skaffa fram pengar till tidningar, och det tar också en viss tid
att skapa fram en potentiell läsekrets. Emellertid är man nu på vissa håll i
den situationen, att man har för avsikt att starta en ny tidning. På andra
håll har man en tidning som kommer ut bara en eller ett par tre gånger i
veckan. Där har man funnit det nödvändigt, med hänsyn till konkurrensen
från andra politiska partier och för att överhuvud taget kunna vara med i tidningsmarknaden,
att omändra dessa tidningar till dagliga. Då inställer sig
naturligtvis den frågan: Vilka möjligheter finns det att få papper för en nystartad
tidning, och vilka möjligheter finns det att få ändra om en tidning,
som inte kommer ut varje dag, till daglig? Måste man inhämta tidningsutgivarföreningens
tillstånd för att kunna starta en ny tidning, respektive öka ut
antalet tidningar per år?

Herr Johansson i Stockholm: Herr talman! Av både statsrådet Ericssons
och herr Hedlunds i Rådom anförande tycker jag mig kunna utläsa, att det
dock i viss, begränsad mån, trots både arbetskraftsbrist och bristande råvarutillgångar,
skall gå att pressa tillverkningen uppåt, tv kapaciteten hos de
olika industrierna utgör som synes intet hinder.

Jag begärde ordet återigen i den första punkten. När man överlämnar saken
åt tidningsutgivarföreningen, överlämnas den inte till någon sorts abstrakt
»Press» som helhet, ty denna press är splittrad av intressekonflikter,
och det är också regeringen bekant att en mäktig grupp där bestämmer över
en mindre mäktig grupp. Därför anse vi alltjämt att där borde regeringen
gripa in. Statsrådet Ericsson säger sig vara rädd för att detta skulle kunna
utnyttjas till påståenden, att regeringen gör ett politiskt ställningstagande.
Men det är ju just på det sättet som tidningsutgivarföreningens majoritet
handlar gent emot minoriteten! Där borde regeringen kunna ingripa för de
ekonomiskt svagare, rätta det som är vrångt och uppnå ett syfte som den
borgerliga pressen alltid säger sig ömma mycket starkt för, nämligen att
skydda en svagare minoritet mot majoritetsförtryck.

Herr statsrådet Ericsson: Herr talman! Enligt de rapporter jag fått från
tidningsutgivarföreningens senaste sammanträde lär styrelsen ha varit ense.
Man har visserligen haft delade meningar om hur fördelningen av detta tillskottspapper
skulle ske, men jag har faktiskt trott att man tagit viss hänsyn
till de önskemål, som kommit fram från kanske främst de mindre tidningarnas
sida. Jag vet inte om jag är felaktigt underrättad, men jag vill erinra
om att mina överläggningar med tidningsutgivarföreningen från början

Xr 24.

Fredagen den 23 maj 1947.

Svar på interpellation. (Forts.)

resulterade i samstämmiga resonemang och slutsatser, som gingo ut på att
man vid denna papperstilldelning, som skulle möjliggöras genom en insamling
av pappersavfall, i första hand skulle sikta till att säkra en upplagestegring,
och därmed skulle den största svårigheten vara ur världen.

När herr Hedlund i Itådom frågar, vilka möjligheter man har att starta en
ny tidning, tror jag det är häst att svara på det sättet, att här föreligger ju
en uppgörelse mellan å ena sidan bränslekommissionen och å den andra tidningspappersbruken
om att leveranserna skola fördelas på visst sätt. Om
bränslekommissionen får en framställning från ett tidningsföretag, att det
vill ha papper, och anser sig ha goda skäl för denna begäran, så får man —
t. ex. vid fördelningen 1948 av det papper företaget då skulle disponera över
— ta hänsyn till dessa nya önskemål och kanske komma fram till en revidering
av den plan, som nu är uppgjord beträffande å ena sidan leveranser på
hemmamarknaden och å andra sidan exportkvantiteter. Det är klart att det
måste bli en prövning i sådana fall. Med den marknadssituation vi nu ha säljes
vartenda ton papper. Men detta får ju aldrig innebära, att vi skola vara bundna
till händer och fotter, utan det måste finnas möjligheter att göra en förnuftig
förändring av de planer som äro uppgjorda, om det skulle bli en annan
situation ett kommande år.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts å
kammarens bord vilande proposition, nr 279, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 67 § barnavårdslagen den 6 juni 1924 (nr 361).

Vid härefter skedd föredragning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 285, angående
prisutjämningsavgifter m. m. hänvisades propositionen, såvitt angick
Tilläggslån till viss bostadsbyggnads verksamhet, till statsutskottet och i övrigt
till bevillningsutskottet.

§ 5.

Föredrogos var efter annan följande på bordet liggande motioner; och remitterades
därvid

till konstitutionsutskottet motionen nr 464 av herr Hagberg i Luleå m. fl.;

till statsutskottet motionerna:

nr 465 av herrar Fagerholm och Allard;

nr 466 av herr Jansson i Örebro m. fl.;

nr 467 av herr Skoglund i Doverstorp m. fl.; och

nr 468 av herr Fagerholm m. fl.; samt

till behandling av lagutskott motionerna:
nr 469 av herr Ståhl; och
nr 470 av herr Nolin m. fl.

§ 6.

Till bordläggning anmäldes:

utrikesutskottets utlåtande, nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående godkännande av en mellan Sverige och Danmark träffad överenskommelse
rörande det svensk-danska varuutbytet;

Fredagen den 23 maj 1947.

Nr 24.

konstitutionsutskottets memorial och utlåtande:
nr 16, angående granskning av de i statsrådet förda protokoll; och
nr 17. i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 79 § 1 mom. lagen den 6 juni 1930 (nr 251) om kommunalstyrelse
på landet, m. m.;

statsutskottets utlåtanden:

nr 134, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till kostnader för ritningar m. m. till en ny statsisbrytare;

nr 135, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående pensionsst.yrelsens
organisation m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 136, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omorganisation
av fortifikations- och byggnads förvaltningen inom försvaret m. m.;

nr 137, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående provisoriskt
lönetillägg och tillfälligt lönetillägg till viss militär personal;

nr 138, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till nybyggnad vid ingenjörsvetenskapsakademiens försöksstation
m. m.;

nr 139, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till yrkesinspektionen;

nr 140, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1947/48 till riksförsäkringsanstalten jämte i ämnet väckta motioner
;

nr 141, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående anslag för
budgetåret 1947/48 till bidrag till erkända och enskilda alkoholistanstalters
driftkostnader m. m.;

nr 142, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående bidrag till avlöningar
åt distriktsbarnmorskor och distriktssköterskor m. m. jämte i ämnet
väckta motioner; och

nr 143, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående Sveriges anslutning
till världshälsovårdsorganisationen;

bevillningsutskottets betänkande^

nr 34, i anledning av väckt motion om revidering av gällande tullförfattningar
med hänsyn till trafikflygets utveckling;

nr 35, i anledning av väckta motioner om utredning angående tullfri införsel
från Danmark av frö och plantor av skogsträd; och

nr 36, i anledning av väckt motion om tullfrihet för viss elektrisk materiel
samt för maskiner och redskap för jordbrukets behov:

bankoutskottets utlåtanden:

nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrade pensionsbestämmelser
för heltidsanställda hem vårdarinnor inom den statsunderstödda
sociala hemhjälpsverksamheten; och

nr 42, i anledning av fullmäktiges i riksbanken och i riksgäl dskontore t
framställning angående överlåtelse å Stockholms stad av den s. k. Stallbron i
Riksgatans förlängning;

första lagutskottets utlåtande nr 37, i anledning av väckta motioner angående
en allmän översyn av gällande äktenskapslagstiftning;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 28, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 6 § 2 och 3 mom. familjebidragsförordningen den
29 mars 1946 (nr 99) m. in., dels ock i ämnet väckta motioner;

nr 29, i anledning av väckt motion om upphävande av lagen den 20 oktober
1939 med särskilda bestämmelser angående tillfällig vattenreglering;

Nr 24.

Fredagen den 23 maj 1947.

nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förslag till förordning
rörande förkortning av utbildningstiden för vissa värnpliktiga m. m.,
såvitt propositionen hänvisats till lagutskott;

nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation; och

nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den 30 juni 1943 (nr 570) om anställande
av distriktsbarnmorskor m. m.;

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 37, i anledning av väckt motion om utredning rörande omfattningen av
och åtgärder mot inavel inom den svenska nötkreatursstammen;

nr 38, i anledning av väckt motion angående utredning rörande möjligheterna
att med statligt stöd bredda och fördjupa huvudvattenleder, till vilka
vatten från torrläggningsföretag framsläppes;

nr 39, i anledning av väckta motioner om åtgärder för laxstammens bibehållande
och eventuella utökande;

nr 40, i anledning av väckt motion om ändring av gällande bestämmelser för
statsbidrag till berberisbuskens bekämpande; och

nr 41, i anledning av väckta motioner om statsbidrag för byggande av distriktsveterinärbostäder
i övre Norrland;

andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande, nr 10, i anledning av
väckta motioner, dels om utredning av förhållandena inom bokförlagsverksamheten
och bokdistributionen inom landet, dels om inrättandet av ett statligt
bokförlag;

andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 8, över motioner
angående startande av statlig elektrisk storindustri och angående utbyggnad
av den elektriska industriens kapacitet och brytande av privatmonopolen och
priskartellerna, m. m.; samt

andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtanden:

nr 12, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t med visst
uttalande rörande sammanläggning av rena landsbygden med stad eller köping;

nr 13, i anledning av väckta motioner om utredning rörande vissa befolkningspolitiska
och näringspolitiska problem samt om utredning rörande landsbygdens
arbetskraftsproblem m. m.; och

nr 14, i anledning av väckt motion angående allmänna riktlinjer för tilldelning
av koncession för bedrivande av luftfart med svenska luftfartyg.

§ 7.

Avlämnades följande motioner, nämligen av herr Jansson i Kalix m. fl., nr
471, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 239, angående inrättande av
en arbetsmarknadsstyrelse samt förstatligande av den offentliga arbetsförmedlingen
m. m.;

herrar Jansson i Kalix och Skoglund i Umeå, nr 472, likaledes i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 239; samt

herr Skoglund i Umeå m. fl., nr 473, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition.
nr 253, angående anslag till utbildning av tandläkare m. m.

Dessa motioner bordlädes.

§ 8.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

Tisdagen den 27 maj 1947.

Nr 24.

från statsutskottet:

nr 197, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omorganisation
av bilbesiktningsmannainstitutionen m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 246. i anledning av väckta motioner om statsbidrag till ett vattenförsörjnings-
och avloppsföretag inom Öckerö kommun; samt

från andra lagutskottet nr 247, i anledning av väckt motion om förlängd
semester för arbetstagare, som utför arbete, där silikosfara föreligger.

§ 9-

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.47 em.

In fidem
Per Bergsten.

Tisdagen den 27 maj.

Kl. 4 em.

§ I Justerades

protokollet för den 20 innevarande maj.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna läkarintyg:

På begäran intygas härmed, att riksdagsman August Konrad Ferdinand
Spångberg, Charlottenberg, är intagen på härvarande lasarett sedan den 22
maj 1947 och beräknas han få kvarstanna här minst 3 veckor framåt.

Centrallasarettet, Karlstad, den 22 maj 1947.

Sten Wigh,

leg. läk.

Kammaren beviljade herr Spångberg ledighet från riksdagsgöromålen tills
vidare från och med den 22 innevarande maj.

§ 3.

Herr statsrådet Mossberg avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 288, med förslag till lag om särskilda barnbidrag till änkors och invaliders
m. fl. barn, m. m.; och

nr 289, med förslag till lag om ändrad lydelse av 2 § 3 mom. barnavårdslagen
den 6 juni 1924 (nr 361) m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

14 Nr 24. Tisdagen den 27 maj 1947.

§ 4.

Föredrogos var efter annan följande Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionen, nr 281, med förslag till statens löneplansförordning
m. m.;

till bankoutskottet propositionerna :

nr1 282, med förslag till allmänna tjänste- och familjepensionsreglementen
m. m.;

nr 283, angående reglering av vissa tjänste- och familjepensioner m. m.; och

nr 284, angående reglering av vissa från statens pensionsanstalt och lärarinnornas
pensionsanstalt utgående pensioner m. m.;

till statsutskottet propositionerna:

nr 286, angående anslag till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m.;

nr 287, angående anslag för budgetåret 1947/48 till karolinska sjukhuset
och serafimerlasarettet m. m.; och

nr 291, angående anslag till bidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor
m. m.;

till behandling av lagutskott propositionen, nr 292, angående godkännande
av en den 8 februari 1947 avslutad internationell överenskommelse rörande
bibehållande och återställande av rättigheter på den industriella äganderättens
område, m. m.;

till bankoutskottet propositionen, nr 293, angående pensionsförhållandena för
vissa befattningshavare vid universiteten; och

till statsutskottet propositionen, nr 294, angående provisoriska avlöningsbestämmelser
för övningslärare vid de högre kommunala skolorna m. m.

^ Vid härefter skedd föredragning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 295, angående
vissa avlönings- och pensionsförbättringar för präster in. m. hänvisades
punkterna 3 och 4 till bankoutskottet samt propositionen i övrigt till behandling
av lagutskott.

Slutligen föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Maj:ts
proposition, nr 296, med förslag till förordning om rätt att vid taxering för inkomst
njuta avdrag för avgifter till vissa stiftelser, m. m.

§ 5.

Föredrogos var för sig och hänvisades till statsutskottet följande på kammarens
bord liggande motioner, nämligen:

nr 471 av herr Jansson i Kalix m. fl.;

nr 472 av herrar Jansson i Kalix och Skoglund i Umeå; samt

nr 473 av herr Skoglund i Umeå m. fl.

§ 6.

Föredrogos, men bordlädes åter utrikesutskottets utlåtande nr 8, konstitutionsutskottets
memorial och utlåtande nr 16 och 17, statsutskottets utlåtanden
nr 134—143, bevillningsutskottets betänkanden nr 34—36, bankoutskottets utlåtanden
nr 41 och 42, första lagutskottets utlåtande nr 37, andra lagutskottets
utlåtanden nr 28—32, jordbruksutskottets utlåtanden nr 37—41, andra

Tisdagen den 27 maj 1947.

Nr 24.

kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 10, andra kammarens andra
tillfälliga utskotts utlåtande nr 8 samt andra kammarens tredje tillfälliga utskotts
utlåtanden nr 12—14.

§ 7-

Avlämnades följande motioner i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr
239, angående inrättande av en arbetsmarknadsstyrelse samt förstatligande av
den offentliga arbetsförmedlingen m. m., nämligen:
nr 474 av herr Nilsscm i Göteborg;
nr 475 av herr Hagård;
nr 476 av herr Hagberg i Malmö m. fl.; och
nr 477 av herr Jonsson i Järvsand.

Vidare avlämnades följande motioner, nämligen av:

herr Hagberg i Malmö m. fl., nr 478, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 257, med förslag till prisregleringslag; _

herr Jansson i Örebro m. fl., nr 479, likaledes i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition nr 257; samt ...

herr Kempe m. fl., nr 480, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr
259, med förslag till lag om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens
främjande.

Samtliga dessa motioner bordlädes.

§ 8.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.05 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Svar på Iråga.

16 Nr 24. Onsdagen den 28 maj 1947 fm.

Onsdagen den 28 maj.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Justerades protokollet för den 21 innevarande maj.

§ 2.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Hans excellens berr statsministern Erlander, som anförde: Herr talman!
Herr Hagberg i Luleå har till mig riktat frågan om det är regeringen, som
bemyndigat telegrafverket att vägra befordran av protesttelegram till »francolegationen»
och vad i så fall anledning därtill är.

Till svar härå får jag meddela, att regeringen icke lämnat telegrafverket
något bemyndigande i det hänseende, som med frågan avses.

I gällande telegrafreglemente av år 1926 föreskrives, att privattelegram,
vars innehåll synes farligt för statens säkerhet eller är stridande mot lag,
allmän ordning eller sedlighet, bör av inlämningsstation tillbakavisas eller av
annan station kvarhållas. Motsvarande föreskrift finns i telegrafstyrelsens
instruktion för telegrafstationerna. Det åligger alltså vederbörande tjänsteman
vid telegrafverket att pröva, huruvida inlämnat privattelegram bör med stöd
av nämnda bestämmelser stoppas eller ej. Så har också skett i de fall, som
föranlett frågan.

Härefter yttrade:

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Jag ber att få framföra mitt tack till
herr statsministern för det snabba svaret på min fråga.

När det för en kort tid sedan kom meddelande om att telegrafverket i Göteborg
hade vägrat att befordra protesttelegram till den s. k. »francolegationen»
här i Stockholm — förmodligen har denna vägran utsträckts även till
Francospanien, när det gäller sådana misshagliga telegram — gjorde det på
mig åtminstone intryck av att det här var fråga om ett återinförande i ny
form av transportförbudet mot obekväma åsikter. Jag tyckte, att det hela
obehagligt påminde om krigstidens trakasserier. Jag ville inte anta, att regeringen
var ense med vederbörande om själva saken, men jag kunde å andra
sidan inte föreställa mig, att underordnade myndigheter skulle kunna vidta
en så pass uppseendeväckande åtgärd utan att vara i samförstånd med regeringen.
Nu framgår det ju av statsministerns svar att regeringen inte vill ta
något sådant medansvar, som skulle bestå i att den själv givit direktiv om
åtgärden.

Det framgår vidare, att en underordnad myndighet tydligen själv kan avgöra
vad som är skadligt för statens säkerhet och alltså i kraft av sitt eget
bedömande kunna företa ganska allvarliga och uppseendeväckande ingrepp i
den vanligen tillåtna verksamheten inom landet. Det måste väl anses vara någonting
ganska märkvärdigt, att ett telegrafverk under hänvisning till en

Onsdagen den 28 maj 1947 fm.

Nr 24.

Svar på fråga. (Forts.)

sådan instruktion, som i interpellationssvaret delvis återgivits, — vilken för
övrigt enligt min mening är ganska kautschukaktig — skall kunna vägra^ att
befordra missnöjesyttringar från delar av svenska folket, även när dessa rikta
sig mot ett främmande lands legation. Något som helst avståndstagande från
denna tilltagsenhet kunde man inte utläsa i statsministerns svar. Medan man
tycker, att det borde ha varit naturligt för regeringen att omedelbart ingripa
och säga ifrån, att den inte vill veta av någon sådan där censur, så utgår den
tydligen ifrån att det som denna underordnade myndighet har företagit i
denna fråga har regeringen i och för sig ingenting att göra med. Det skulle
ju tyda på en maktlöshet, som man inte hade tilltrott denna regering. Men det
är väl inte maktlöshet utan ett uttryck för bristande vilja att ingripa på detta
område.

Jag trodde, herr talman, att vi här i stort sett hade samma åsikter om innebörden
i vad som sker i detta axelannex, som Francospanien är. Där misshandlas
och mördas nästan dagligen åsiktsfränder till kommunister, socialdemokrater
och borgerliga vänstermän. Det är en regim, mot vilken den norska regeringen
rekommenderade bojkottåtgärder, och som Englands utrikesminister,
vilken jag för min del i många stycken inte är överens med, inför det engelska
parlamentet uttalat ett uttryckligt fördömande av. Jag trodde alltså, att vi
hade en gemensam utgångspunkt och gemensamma uppfattningar därvidlag,
men av de svar som här har givits från statsministerns sida tycks det inte beröra
regeringen nämnvärt, att denna regim består, att denna regim utför sina
reaktionära ogärningar och att detta hos många människor i vårt land har
skapat starka känslor, inte bara av olust utan även av förbittring. Vi veta
mycket väl, att Sverige inte var med om den stora brandsläckningen, och vi
tycka det var oriktigt, att brandkårerna skulle inställa sin verksamhet, innan
den fascistiska eldsvådan var helt släckt, men vi anse å andra sidan, att även
om Sverige inte var med om denna verksamhet, borde inte Sverige vara med
om att vidta sådana åtgärder, som de facto innebära ett stöd åt denna regim.

Med herr talmannens tillåtelse skulle jag vilje erinra om en sak — jag
vet inte om den har direkt samband med de åtgärder, som företagits av telegrafverket
eller dess ledning i Göteborg, men jag förmodar, att den har ett
samband. Jag avser utvecklingen av den svenska handelspolitiken gentemot
Francospanien. Vi införde 1935, alltså före inbördeskriget, för 15 miljoner
kronor från detta land, 1939 för 5 miljoner kronor och 1946 för 55 miljoner
kronor, och om siffrorna för de två första månaderna i år komma att hålla,
komma vi att detta år införa för 70 miljoner kronor eller mera från Francospanien.
Det är ju ett stöd åt denna regim. Genom vår export dit av maskinell
utrustning, som gynnar krigsindustrien, och papper, som användes för dess propaganda,
ge vi även ett påtagligt stöd åt denna regim, som borde försvinna från
jordens yta så snart som möjligt.

Jag skulle därför vilja rikta den uppmaningen till regeringen att för det
första se till att telegrafverket eller de, som ha ledningen i detta verk nere i
Göteborg, i fortsättningen inte skola kunna vidta sådana åtgärder och själva
bestämma om vad som skall kunna transportförbjudas eller censureras av
eventuellt misshaglig karaktär. Det är nämligen frågor som ha så stora
konsekvenser, att avgörandet om vad som skall göras i sådana fall bör läggas
i regeringens händer. För det andra skulle jag vilja uppmana regeringen att
inte vara så förfärligt affärsmässig. Det finns viktigare ting än blodapelsiner,
i all synnerhet när ordet blod ger idéassociationer om en fasansfull verklighet.
Det säges, att pengar lukta inte. men de pengar Sverige vinner på affärer
med detta land lukta verkligen, åtminstone i viss mening blod. Jag

Andra kammarens protokoll 1947. Nr Så. 2

Nr 24.

Onsdagen den 28 maj 1947 fm.

Svar på fråga. (Forts.)

hoppas regeringen skall ta saken under övervägande och inte nöja sig med att
bara tala om för svenska folket att den själv inte har någon omedelbar del i
denna nyinförda censur utan också tala om att det inte stämmer med regeringens
^ åsikter att man här inom landet från underordnade myndigheters sida
skall på detta sätt göra ett ingrepp i vad som ändå måste betraktas som en
gammal god tradition, som är ganska naturlig i ett demokratiskt land, nämligen
att folk skola kunna ge uttryck åt sina åsikter och befordra dem med
statliga transportmedel.

Hans excellens herr statsministern Erlander: Herr talman! Herr Hagberg
tillmäter nog denna fråga litet större vikt än vad den i själva verket i och
för sig är värd^. Det är här inte fråga om ett försök att förhindra meningsyttringar
av vart svenska folk, utan vad det här gäller är ingenting annat
än att man i vissa fall stoppat telegram, vilkas form man har funnit uppenbart
smädlig. Jag har här i min hand en promemoria av generaldirektör Sterky
i telegrafstyrelsen, där han berättat om vad som hände i göteborgsfallet.
Det kom en massa telegram från Göteborg den 17 maj, ställda till spanska legationen
i Stockholm, vilkas innehåll var riktat mot Francoregimen. De först
anlända telegrammen vidarebefordrades till adressaten, men senare på dagen
ankom ett telegram, vars ordalag voro betydligt hätskare och utpräglat smådan
de. Detta sistnämnda telegram, jämte en del andra som kommo därefter,
stoppades. Att telegrafstyrelsen inte burit sig åt på det sätt som herr Hagberg
här ville ge en föreställning om skulle han kunnat läsa i en tidning, som ingalunda
är okänd för honom, nämligen Ny Dag. I tidsdagsnumret av den tidningen
förekommer följande rubrik: »Telegram mot Francos regim stoppades
ft-T 1<Jen?a rubrik omtalas, att ett telegram från Karlstad gått fram.
Skillnaden i de båda fallen är tydligen den, att man i Karlstad har lärt sig att
iormulera en opinionsyttring, under det att man saknar den förmågan i Göteborg.

J_ag vill fästa uppmärksamheten på att när det gäller icke saken utan formen
är det ganska besvärligt att fordra, att ting sådana som dessa skola föras upp
till Kungl Maj :t för avgörande. De flesta telegram som stoppas av telegrafverket
aro bröllopstelegram, som icke anses vara i det skick att de skulle särskilt
glad.ia brudparet. Den svenska regeringen och det svenska telegrafverket ha
ingenting att invända mot bröllopet och äktenskapet såsom institution, men detta
hindrar icke, att en del bröllopstelegram ändå stoppas. Den diskretionära prövningen
maste ligga hos vederbörande myndighet, när det gäller att avgöra vad
som är passande eller opassande.

Här är det icke fråga om ett försök att utöva åsiktscensur. Jag vill icke taga
ställning till dessa stoppade telegram — saken har icke bragts till regeringens
provning. Har det skett ett misstag här. så att man gått för hårt fram. är
detta ett omdomesfel hos vederbörande tjänstemän. Men jag vill icke yttra
mig därom, eftersom jag icke har sett dessa telegram. Tankegången har emellertid
icke vant nagon annan än den, att man velat hindra uppenbart olämpligt
iormulerade telegram. Med den lätthet kommunistiska partiet brukar ha att
iormulera protestskrivelser mot regeringen, borde man kunna formulera telegram
pa ett sadant sätt, att de gå fram.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! I anledning av det sista, som statsmistern
yttrade, ar det tillräckhgt att säga, att det säkerligen lika mycket är
statsministerns egna asiktsfränder, som leverera protesttelegram, som det kommunistiska
partiet. ''

^ ulare är det långsökt att jämföra dessa protesttelegram med bröllopstele -

Onsdagen den 28 maj 1947 fm.

Nr 24.

Svar på fråga. (Forts.)

gram. Jag antager, att protesttelegrammen icke innehålla några sexuella antydningar.
något som skulle vara skälet till att man censurerar vissa bröllopstelegram.
Nej, herr statsministern, den gubben går icke.

Vad sedan angår åsikterna om vad som är smädligt eller ej, så får man väl
säga att dessa äro tämligen varierande. Jag antager, att de svenska arbetarorganisationerna,
när de telegrafera till Franco-Spanien, icke uttala sig så
ödmjukt eller hövligt. Det är möjligt, att de glömma bort titlar som excellens
och sådant som hör till, när man talar med s. k. statsöverhuvuden. Men jag tror
icke, att telegrammen innehålla något som skulle kunna göra det möjligt att
jämföra dem med de ibland ganska suspekta bröllopstelegrammen. Jag noterar
för övrigt, att statsministern mycket visligt aktar sig för att säga, att han har
någon kännedom om telegrammens innehåll, grunden till att denna uppseendeväckande
åtgärd vidtagits. Detta tror jag är välbetänkt av honom. Jag är icke
säker på att hans uppfattning om smädligt skrivsätt borde korrespondera med
telegrafverkets i detta fall.

Sedan nämnde statsministern, att från Karlstad hade man fått skicka i väg
telegram efter den omtalade episoden i Göteborg. Telegrammen därifrån hade
icke stoppats, och statsministern ville tillskriva detta förhållande den orsaken,
att man är mera skrivkunnig i Karlstad än i Göteborg. Är det icke troligt, att
det större tillmötesgåendet från telegrafverkets sida, när det gäller karlstadstelegrammet
några dagar senare, har ett direkt samband med att frågan påtalats
här i riksdagen? Det kanske var tillräckligt för att vederbörande skulle
förstå, att en privat censur av detta slag icke är så lämplig.

Herr talman! Jag skall icke diskutera med statsministern, huruvida jag tillmäter
denna fråga större vikt än den är värd. Om svenska arbetarorganisationer
vilja ge uttryck åt sitt misshag mot åtgärder som företagas av ett främmande
lands regering, låt mig säga en avrättning eller en process, varvid man anser
att vederbörande icke tillmötesgå vanliga anspråk på rättssäkerhet och dylikt,
är detta en så oviktig och bagatellartad sak. att en underordnad myndighet helt
godtyckligt skall kunna säga, att den icke befordrar sådana protester? Jag tror
icke, att statsministern ens i princip skulle vilja hävda något dylikt. Därför
vill jag vidhålla mitt krav, att regeringen skaffar sig litet närmare kunskap om
innehållet i dessa censurerade telegram och gör telegrafstyrelsen och dess
underordnade myndigheter uppmärksamma på att en bestämmelse, som främst
avser att censurera olämpliga bröllopstelegram, icke bör få en politisk innebörd,
som påminner om sådant som kunde ske under andra världskriget men som väl
enligt allas åsikt bör tillhöra en förgången historia.

Överläggningen var härmed slutad.

Ordet lämnades på begäran till Svar ^

Herr statsrådet Mossberg, som anförde: Herr talman! Med andra kammarens *ntcrVe,lati,mtillstånd
har herr Sefve till statsrådet och chefen för socialdepartementet, efter
ett kritiskt omnämnande av socialstyrelsens verksamhet som tillsynsmyndighet
för barnkoloniverksamheten, speciellt med anledning av vissa närmare berörda
förhållanden i Göteborg, framställt följande frågor:

1. Har statsrådet uppmärksammat de förhållanden som berörts.

2. har statsrådet i så fall funnit, att de av socialstyrelsen tillämpade principerna
givit i allo goda resultat, och

3. har statsrådet, om så inte varit fallet, för avsikt att vidtaga eller har
kanske redan vidtagit åtgärder för att åstadkomma en ändring till det bättre?

Nr 24.

Onsdagen den 28 maj 1947 fm.

Svar på interpellation. (Forts.)

Då ärenden rörande barnavård inom regeringen handläggas av mig, ankommer
det på mig att besvara interpellationen.

Genom den ändring av barnavårdslagen, som trädde i kraft den 1 januari
1946, blev socialstyrelsen tillsynsmyndighet över all koloni verksamhet, såväl
den statsunderstödda som den övriga. Den lokala tillsynen över kolonierna ha
barnavårdsnämnderna i respektive kommuner. De skola söka åstadkomma rättelse,
därest missförhållanden yppas vid koloni inom vederbörande kommuner.
Om detta ej leder till åsyftad verkan skall nämnden göra anmälan till länsstyrelsen,
som äger att ålägga anstaltens styrelse eller innehavare att vidtaga
åtgärder för att avhjälpa missförhållandena. Blir även detta utan verkan kan
socialstyrelsen meddela förbud mot att barn mottagas på kolonien.

Koloniverksamheten bedrevs tidigare helt med hjälp av enskilda medel och
kommunala bidrag. Under senare år har dock uppförandet av nya byggnader
för kolonier till väsentlig del möjliggjorts tack vare understöd från allmänna
arvsfonden. I begränsad omfattning och försöksvis utgick även statsbidrag till
driften under åren 1943—1945. Denna driftbidragsverksamhet under socialstyrelsens
ledning har avsevärt utvidgats under innevarande budgetår, sedan
900 000 kronor anslagits till ändamålet.

Syftet med den utbyggda statsbidragsverksamheten har i främsta rummet
varit att skapa ekonomiska förutsättningar för en höjning av kolonivårdens
standard — vad såväl utrustning, personaluppsättning som kosthåll beträffar.
Statsmakternas beslut om driftbidrag grundar sig på förslag av 1941 års befolkningsutredning,
som funnit en höjning av standarden önskvärd. Råd och
anvisningar i syfte att främja en förbättring av koloniernas standard ha utfärdats
av socialstyrelsen år 1945. Vid utformandet av dessa har samråd ägt
rum med medicinalstyrelsen.

Vid beslut i fråga om driftbidrag till koloni har socialstyrelsen att företaga
en ingående prövning av förhållandena vid kolonien i fråga om barnens vård
och uppfostran, ledning, personal, lokalernas beskaffenhet och övriga förhållanden
av betydelse för att verksamheten bedrives i lämpliga former. Härvid
inhämtar socialstyrelsen provinsialläkarens yttrande och i vissa fall även barnavårdsassistenternas.
Endast i ett mindre antal fäll har socialstyrelsen själv
kunnat inspektera kolonierna. Då styrelsen tvekat att bevilja driftbidrag, har
den begärt yttrande från vederbörande länsstyrelse.

Interpellanten nämner, att det uppges, att socialstyrelsen vid prövning av
statsbidragsansökningar varit så rigorös, att kolonier, som ha en golvyta avexempelvis
3,4 m2 i stället för de av socialstyrelsen i dess råd och anvisningar
rekommenderade 3,6 m2 och en luftkub av 8,8 m3 i stället för i anvisningarna
rekommenderade 9 m3, ej erhållit statsbidrag.

I anledning härav vill jag till en början omtala, att socialstyrelsen meddelat
mig att först då det framgått att sovsalarnas utrymme understigit 2,9 in2 per
barn, har utrymmesförhållandena föranlett påpekande från styrelsens sida.
Socialstyrelsen har därvid anmodat kolonianordnarna att till ett kommande år
Sänka barnantalet i överensstämmelse med de normer, som meddelats i förut
omtalade råd och anvisningar.

Formuleringen av socialstyrelsens anmodan till kolonianordnarna synes
ha blivit mera knapphändig än vad den bort vara, enär den kunnat föranleda
uppfattningen att det i råd och anvisningar angivna minimiutrymmet, 3,6 m2
per barn, jämväl skulle gälla för äldre byggnader. Styrelsen har emellertid
tillskrivit samtliga kolonianordnare, som ej tidigare sökt kontakt med styrelsen,
och framhållit det önskvärda i att de sätta sig i förbindelse med styrelsen
i och för överläggningar angående den kommande sommarens verksamhet. Vid
dessa överläggningar har socialstyrelsen i fråga om redan befintliga kolonier

Onsdagen den 28 maj 1947 fm.

Nr 24.

Svar på interpellation. (Forts.)

bl. a. framhållit lämpligheten av att sovrummen ha en golvyta som motsvarar
minst 3 m2 per barn.

Enligt hos socialstyrelsen tillgängliga uppgifter funnes år 1946 inom landet
768 kolonier med sammanlagt cirka 30 000 platser. 375 ansökningar om statligt
driftbidrag för år 1946 ha ingivits. Av dessa ha 330 bifallits och endast 23 avslagits.
22 ansökningar äro ännu ej behandlade.

Anledningen till avslagen har i 6 fall varit kolonianordnarens goda ekonomiska
ställning och i 14 fall koloniernas mindre goda standard. Av de senare
hade länsstyrelserna i 11 och provinsialläkare i 2 fall avstyrkt statsbidrag; i
ett fall ha läkarrapporter på annat sätt givit socialstyrelsen anledning att avslå
statsbidragsansökan. I övriga 3 fall ha avslag givits av formella grunder.

Jag skall tillåta mig att här med citat ur tjänsteläkarnas rapporter närmare
helysa de förhållanden, som föranlett avslag på anhållan om driftbidrag.

Beträffande en koloni avsedd för 30 barn skriver vederbörande provinsialläkare
bl. a. .

»Då uteblivet bidrag i en del fall torde vara enda sättet att f ramt v in ga. människovärdiga
kolonier, tillåter jag mig ånyo allvarligt avstyrka bidrag i år till
denna urusla koloni. Följes ej denna avstyrkan, blir ju styrelsens förfaringssätt
med skrivelser till tjänsteläkarna helt meningslöst och jag blir i detta fall
nödsakad att förmå barnavårdsnämnden att förbjuda kolonien.»

Från en koloni avsedd för 60 pojkar rapporterar läkaren bl. a. 0 0

»Någon dag efter ankomsten till kolonien började halsflussar med 39°- 40
feber. Cirka 20 fall av svårare form av halsfluss, talrika fall av kortare varaktighet.
— — — Förläggningen byggdes 1914—15 som barack för torvmossearbetare.
Stor vacker skog i omgivningen men rått, vått och fuktigt
från den närbelägna torvmossen. Särskilt i början av sommaren var det tät
dimma varje kväll. Rummen genomgående mörka och trånga, sakna varje spår
av trevnad.» ,

Vatten och avlopp: »vattnet ur båda källorna i det närmaste utdömt av Institutet
för Folkhälsan enligt föreståndarens uppgift. En källa är öppen,. med en
rutten plankskoning på sidorna, inget lock, lär ej vara rensad på 15 ar».

»Den andra källan uppgavs sannolikt vara infekterad av avloppsledningen
från avträdet där urinhinkarna tömmes.»

»Avträdet under all kritik, inget torvströ fanns att få. En vidrig stank
annonserade läget. Mycket dålig renhållning ovanpå sittbräderna.»

Mjölken till kolonien ställdes kl. 10.30 på en mjölkpall vid vägen, där den
får stå till klockan 17 i solgasset då en hemvändande bruksarbetare för den
den 4 km. långa vägen till kolonien. Mjölken är då oftast varm och sur.

I en annan läkarrapport rörande en koloni för 21 hjälpklassbarn heter det:

»Kolonien disponerar en gammal övergiven bondgård, som icke i något avseende
fyller de enklaste hygieniska krav.».

»Kolonien är så primitivt anordnad, att jag måste anse att det icke borde
vara tillåtligt att ha så dåligt ordnat för en barnkoloni och statsbidrag kan
icke av mig tillstyrkas.»

I en läkarrapport rörande två andra kolonier heter det:

»Båda kolonierna äro behäftade med stora hygieniska brister. Särskilt bör
framhållas trångboddheten för barnen i olämpliga, illa underhållna lokaler,
dåligt dricksvatten samt de synnerligen illa ordnade avträdena.»

Läkaren hänvisar vidare till en särskilt bifogad detaljerad inspektionsrapport
av en hälsovårdsinspektör och fortsätter:

»Av denna torde framgå att det är stora och betydelsefulla brister som vidlåda
dessa kolonier. Med hänsyn till dessa förhållanden anser jag mig icke
kunna tillstyrka statsbidrag till driften. Det måste också få anses vara an -

Xr 24.

Onsdagen den 28 maj 1947 fm.

''22

Svar på interpellation. (Forts.)

märkningsvärt att dessa kolonier, som vari i bruk så många år icke under denna
tid kunnat nå en bättre hygienisk standard.»

Från en koloni för 40 pojkar rapporterar en läkare bl. a. följande:

»Koloniens brunn innehåller odugligt vatten och hushållsvattnet måste bäras i
hinkar ca 10 min. väg. Avloppet infekterar sannolikt brunnen. Badplats lär finnas
ca 20 min. väg från kolonien.»

»Avträdet är mycket illa anordnat och illaluktande. Sopplatsen, som ligger
mellan kolonibyggnaden och avträdet, är utomordentligt illa anordnad, skräpig
och illaluktande.»

Det är förhållanden av det slag, som här antytts, som föranlett socialstyrelsen
att. på inrådan av länsstyrelser, läkare och barnavårdsassistenter avslå 14
ansökningar om driftbidrag.

Av de 330 kolonianordnare, som erhöllo statsbidrag för år 1946, har 171
anmodats att till ett kommande år förbättra vårdmöjlighetema. Anledningen
härtill har i 87 fall varit överbeläggning, i 52 fall av provinsialläkare påtalade
missförhållanden, i 24 fall bristande tillgång till isoleringsrum och i 8 fall
diverse andra brister.

Socialstyrelsen har alltså icke i något fall avslagit ansökan om statligt driftbidrag
på grund av för hög beläggning, varför interpellantens uppgiftslämnare
i detta avseende torde ha bibringat honom felaktiga och missvisande upplysningar.
I detta sammanhang kan nämnas, att stängning av koloni genom
socialstyrelsens försorg hittills endast förekommit i ett fall. Detta skedde på
förslag av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län.

Interpellanten nämner, att det visat sig omöjligt för barnkoloniverksamheten
i Göteborg att från 1945, då socialstyrelsens anvisningar utkommo, och till
sommaren 1946 ordna kolonierna så att de fyllde socialstyrelsens fordringar.
Interpellanten skildrar situationen 1946 sålunda: »Efter åtskilliga för koloniledningen
ytterst oroliga månader lät dock socialstyrelsen denna gång nåd gå
före rätt och beviljade det sedvanliga statsbidraget.»

»De oroliga månaderna» synas asyfta den tidsutdräkt, som prövningen av
de till socialstyrelsen inkomna 375 statsbidragsansökningama krävde. Vissa
av ansökningarna remitterades till länsstyrelserna för yttrande. Efter hand
som begärda yttranden inkommit tog styrelsen under hösten 1946 och de första
månaderna under 1947 upp ansökningarna till avgörande.

Interpellanten omtalar, att en Hjälpskolan i Göteborg tillhörig sommarkoloni,
som år 1940 av socialstyrelsen ansågs kunna ha plats för 40 barn.
instundande sommar, sedan begärda förbättringar åstadkommits, kan ge plats
f t blott 15 barn. Då detta torde gälla den för hjälpklassbarn avsedda kolonien
i Säckebäck, har jag från socialstyrelsen inhämtat mera fullständiga upplysningar.

A id behandling år 1941 av frågan om arvsfondsbidrag till denna koloni
uttalade socialstyrelsens sakkunniga arkitekt, att barnantalet planerats till
50, men att utrymmena ej voro tillräckliga för mer än 35 barn. I ett yttrande
över framställningen den 7 oktober 1941 uttalade socialstyrelsen, att byggnaden
under inga omständigheter i sitt nuvarande skick kunde rymma flera
än 40 barn och även detta antal kanske skulle visa sig alltför högt.

Av en hos socialstyrelsen tillgänglig rapport i augusti 1945 från vederbörande
provinsialläkare framgar, att denna koloni saknade såväl lekrum som
matsal och godtagbart isoleringsrum. Ett båtskjul vid stranden, som användes
till matsal, var olämpligt härför. Samme läkare lämnade bland annat följande
uttalande i juli 1946 om denna koloni: »För att till nästa år framtvinga de
mest nödvändiga hygieniska förbättringarna får jag avstyrka statligt driftbidrag
t. v.»

Onsdagen den 28 maj 1947 fm.

Nr 24.

Svar på interpellation. (Forts.)

Det må härvid anmärkas, att om man som här sker anser sig böra till särskilda
kolonier avskilja intellektuellt defekta barn eller s.^ k. hjälpklassbain
måste man åtminstone tillse att tillräckliga lekutrymmen stå till buds för bar nen

vid dålig väderlek. . . ,

Sedan Hjälpskolans sommarkolonier begärt socialstyrelsens förhandsgranskning
av en planerad ombyggnad av säckebäckskolonien, avgav styrelsens arkitekt
den 23 januari 1947 ett granskningsutlåtande och två alternativa förslag
till omplanering av tillgängliga utrymmen. Socialstyrelsen föreslog föreningen
att taga arkitektens förslag under övervägande. Arkitektens bada förslag
gingo ut på att bl. a. ge kolonibarnen erforderligt utrymme i form av
lek- och matrum. En minskning av antalet sovsalar blev oundviklig i synnerhet
som övriga utrymmen i byggnaden tidigare voro alltför små.

Sedan länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län med hänsyn till utlovade förbättringar
vid kolonien tillstyrkt driftbidragsansökningen, har socialstyrelsen,
trots provinsialläkarens avstyrkande yttrande, beviljat denna koloni driftbidrag
med ett belopp av 2 160 kronor för sommaren 1946. o

Föreningen Hjälpskolans andra sommarkoloni har erhållit bidrag med sammanlagt
1 902 kronor, oaktat såväl provinsialläkaren som barnavårdsassistenten
i Älvsborgs län framför mycket allvarliga anmärkningar mot densamma.

Föreningens tredje koloni har erhållit i statsbidrag 1 394 kronor I detta
ärende hade provinsialläkaren ej ansett sig kunna tillstyrka statsbidrag, da
»kolonien hade ett föga passande läge och verkade föga ändamålsenlig ur

vårdsynpunkt». , . . . . .. »

I samband med frågan om Göteborgs kolonier anser jag mig bora framlägga
vissa fakta i avseende å de av Föreningen för barnbespisning och skollovskolonier
i Göteborg drivna kolonierna. _ . .

Den 28 mars 1946 erhöll socialstyrelsen en skrivelse från denna förening, innehållande
meddelande om att då lokalfrågan för sommaren 1946 icke var
definitivt ordnad för alla kolonierna en förteckning å kolonierna senare skulle
tillställas styrelsen. Denna förteckning inkom till socialstyrelsen den 9 oktober
1946, varför styrelsen alltså under sommaren 1946 icke ägde kännedom om
dessa kolonianläggningars läge. .

Socialstyrelsens första kontakt med förhållandena vid de av Föreningen för
barnbespisning och skollovskolonier i Göteborg anordnade barnkolonierna
skedde därför genom den i pressen offentliggjorda rapporten från t. f. provinsialläkaren
Stig Jonés i Lysekil angående förhållandena vid föreningens koloni
i Kloster, Dragsmark. , . ... ,

Doktor Jonés’ rapport innehöll bland annat följande: Kolonien ar inrymd
i ett gammalt förfallet 2-våningshus. Inga skåp eller andra förvaringsplatser
finnas för barnens personliga tillhörigheter. Isoleringsrum för sjuka barn saknas.
Matsalen utgöres av en öppen veranda, ingen plats för barnen att vistas
i vid regnväder. Barnen få tvätta sig vid sjöstranden. 20 30 meter från mat salsverandan

ligga avträdena, snuskiga med^ ostängda dörrar. Utanför avträdena
ligger sophögen helt otäckt och med myriader av flugor. Förhallandena äro
av den art. att befolkningen på orten genom hälsovårdsnämndens ordförande
anhållit om ett ingripande, så att en förändring kommer till stånd.

Med anledning av denna rapport hade socialstyrelsen ett sammanträde i
Göteborg den 1 oktober 1946 med föreningens styrelse, ordföranden och direktören
i Göteborgs barnavårdsnämnd, förste provinsialläkaren samt representanter
från länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län.

Vid sammanträdet diskuterades såväl rapporten som lämpligheten av att
driva s. k. gårdskolonier. Förste provinsialläkaren förklarade, att hygienen pa

Nr 24.

Onsdagen den 28 maj 1947 fm.

Svar på interpellation. (Forts.)

de kritiserade kolonierna var sådan, att dessa kolonier ur hälsosynpunkt icke
kunde få fortsätta, om icke bristerna avhjälptes.

Från socialstyrelsen framfördes, att styrelsen val förstode nödvändigheten
av att icke nu vid omläggningen på en gång alltför stränga krav ställdes i
fråga om koloniernas beskaffenhet. Styrelsen förklarade vidare, att styrelsen
icke. som det från ett håll anfördes, krävde att storstadens lyx skulle överflyttas
till kolonierna. Styrelsen meddelade, att den intet hade att invända
mot att gårdskolonier fortfarande drevos.

Det enda krav, som socialstyrelsens representanter framförde, var garantier
för eu del elementära hygieniska åtgärder, så att vissa existerande olägenheter
försvunne. Några andra krav i fråga om gårdskolonierna ha icke vare sig
vid detta sammanträde eller vid annat tillfälle uppställts av socialstyrelsen.

Enligt en skrivelse av den 6 november 1946 från föreningen till socialstyrelsen
hade förening;ens_ styrelse dels den 18 oktober 1946 beslutat att nedlägga
samtliga de kolonier inom Älvsborgs län, vilka icke motsvarade av myndigheterna
uppställda fordringar på barnkolonier, dels ock den 28 oktober 1946
fattat enahanda beslut i avseende å de inom Göteborgs och Bohus län belägna
kolonierna av samma art.

Med anledning härav fäste socialstyrelsen genom skrivelse den 14 november
1946 Göteborgs barnavårdsnämnds uppmärksamhet på önskvärdheten av
att nämnden vidtoge åtgärder för placering av barn i enskilda hem.

Det kan nämnas, att Göteborgs stad till innevarande sommar anskaffat
drygt 1 500 enskilda hem, villiga att emottaga s. k. feriebarn och godkända
av vederbörande barnavårdsnämnder. Samtliga hitintills till sommarvistelse
anmälda barn kunna härigenom erhålla önskvärd sommarvistelse på landet.

L detta sammanhang må nämnas, ntt socialstyrelsen haft och har det bästa
samarbete med Göteborgs barnavårdsnämnd och att nämnden i avseende å
kolonifrågorna delat styrelsens uppfattning.

För att ge ett begrepp om standarden på de numera nedlagda göteborgskolonier,
om vilka denna. diskussion rört sig, vill jag nämna vissa förhållanden,
som framkommit i till länsstyrelserna ingivna rapporter.

En koloni var avsedd för 28 barn och hade en personal på 4 personer. Barnavårdsassistentens
rapport innehåller bl. a. följande: Föreståndarinnan saknar
utbildning. En glasveranda användes såsom isoleringsrum. Ej elektriskt ljus.
Matrum och tvättrum i tält. Intet lekrum, utan barnen leka i sovrummen. Matsedel
enformig. Tre barn ha variga sår på benen, men få detta oaktat bada.
"Vid förfrågan om vad läkare sagt om såren, svarade föreståndarinnan: »Vi
ha varken tid eller råd att söka läkare.» Sysselsättningsmaterial saknas. 10
min. väg till närmaste telefon.

En annan rapport innehåller följande: Barn 25, personal 3. Skafferi saknas.
Isoleringsrum saknas. Brandanordningar dåliga. Intet sysselsättningsmaterial.
45 minuters väg till badstrand. Dåligt med köksattiraljer och porslin.
Matrum och tvättrum i tält. Intet lekrum, utan barnen leka i köket. Köket
utgör under kall väderlek matrum. Mycket dåligt vatten. Mat enformig. Gården
kan ej anses lämplig som koloni.

Från en koloni avsedd för 35 barn i åldern 272—8 år meddelar barnavårdsassistenten:
Vid koloniens början 5 i personal, sedermera 2 i personal. Föreståndarinnan
saknar utbildning eller vana vid barn. Kokerska vårdad vid
nervhem för ett år sedan, övrig personal — 2 seminarister och en skolflicka
lämnat kolonien på grund av förhållandena vid denna och för att
kokerskan fattat agg till dem. Läkare ej kallad vid inträffad påssjuka bland
barnen. 1 ram för 22 barn och 1 för 10 barn. Resterande 3 barn placerade hos
kokerskan tillsammans med hennes barn. Inga tandborstar. Tandborstmug -

Onsdagen den 2S maj 1947 fm.

Nr 24.

Svar på interpellation. (Forts.)

garna kastade i klosetterna. Matbord ute som även användes såsom diskbord.
Skafferi saknas. Sophög pa tomten, intill vilken tvätt hängts till tork. Servetter
i en hög, varför varje barn ej hade sin egen servett. Otillfredsställande
i alla avseenden.

Om en koloni avsedd för 30 barn meddelar barnavårdsassistenten: Kokerskan
sover i köket. I ett hörn av vinden en garderob, som användes såsom isoleringsrum
för sjuka barn. Ett sjukt barn placerat hos en av personalen. Matrum i
tält. Två av personalen födda 1930 och 1929. Grumligt vatten. Primitiv koloni.

En läkare rapporterar följande från en koloni för 51 barn: Matplats på en
veranda utan väggar. Isoleringsrum saknas. I ett personalrum regnar det in.
Garderober saknas. Oordning. Både byggnader och hygien av den art att kolonien
ej under nuvarande former bör få fortsätta som barnkoloni.

En provinsialläkare meddelar följande om en koloni för 28 barn: Inga skåp.
Dåligt golv. Mattält intill vilket avträdena ligga. En primitiv, smutsig koloni.

Av övriga rapporter framgår att matsalen ej sällan var anordnad i ett tält
och att lekrum, lekmaterial och tvättrum ofta saknades. Även isoleringsrum
ha saknats helt eller varit allt för primitiva t. ex. inrymda i glasverandor
eller smärre skrubbar. På dricksvattnets kvalitet ha manga klagomal framförts
ävensom på den enformiga föda som barnen erhöllo. Mot den bristfälliga
hygienen riktas åtskilliga anmärkningar.

Av denna resumé över vissa rapporter, avgivna efter besök vid kolonier
anordnade av föreningen för barnbespisning och skollovskolonier i Göteborg,
framgår, att verksamheten varit föremål för mycket grava erinringar. Vid de
flesta av dessa, kolonier torde vården av kolonibarnen ha lämnat mycket övrigt
att önska. Det synes icke ur föräldrars synpunkt vara förenat med trygghet
att sända sina barn till dylika kolonier. _

Det har icke endast varit koloniverksamheten inom Göteborgs och Bohus
län och Älvsborgs län som varit föremål för kritik från inspekterande personer.
Anmärkningar och erinringar ha även framkommit mot kolonier i övriga
delar av landet.

Jag anser mig emellertid icke böra tynga denna redogörelse med ytterligare
exempel på vad som under det gångna året genom socialstyrelsens försorg
kommit till min kännedom i avseende å missförhållandena vid kolonierna.

Av vad jag här anfört torde framgå den inställning jag själv hyser till det
spörsmål interpellanten berört.

Beträffande frågan huruvida jag funnit, att de av socialstyrelsen tillämpade
principerna givit i allo goda resultat vill jag anyo understryka, att styrelsens
tidigare omnämnda råd och riktlinjer för koloniverksamhet äro avsedda
för anordnare av nya kolonier. När det gäller redan befintliga kolonier har
styrelsen i samband med beviljande av statsbidrag sökt göra anordnarna uppmärksamma
på nödvändigheten av en standardförbättring. Jag inser till fullo
att vissa kolonianordnare härigenom kommit i en brydsam situation. Men även
frånsett det nuvarande läget på byggnadsmarknaden har man hela tiden räknat
med en lämplig övergångstid för redan befintliga kolonier. Det har aldrig
varit avsikten att förhindra gamla koloniers utnyttjande, men däremot har
man eftersträvat att i nu befintliga lokaler få fram en godtagbar vård av
barnen. .

Genom de önskemål som framförts om undvikande av en alltför kraftig
(iverbeläggning ha många kolonianordnare sänkt barnantalet vid sina kolonier.
Med anledning härav har socialstyrelsen under det gångna året på olika sätt
propagerat för utplacering av barn i enskilda feriehem. De organisationer,
som förmedla sådana feriehem, kunna numera erhålla ett statligt bidrag med
högst en krona per dag och barn. Resultatet av denna verksamhet kan redan

Xr 24.

Onsdagen den 28 maj 1947 fm.

Svar på interpellation. (Forts.)

nu skönjas. Det liar nämligen visat sig att till den kommande sommaren betydligt
fler barn än tidigare beretts sommarvistelse i enskilda hem på landet.

Den av socialstyrelsen eftersträvade höjningen av standarden inom kolonivården
är enligt min mening en nödvändig förutsättning för att denna vårdform
skall motsvara de anspråk som måste ställas på den. Det var ju också
för att bland annat åstadkomma denna välbehövliga standardhöjning som driftsbidragen
tillkoimno.

Jag vill understryka, att jag icke anser det kunna godtagas att det existerar
en speciellt primitiv form av sommarvistelse på landet för barn som komma
från i ekonomiskt avseende illa lottade familjer. Det förhållandet, att
dessa familjer icke själva förmå ordna för sina barn under sommaren, fåc
absolut icke tagas till intäkt för en inställning, som innebär, att man säger:
det är inte så noga, huvudsaken är att barnen komma ut, det är i alla fall
bättre än att de gå hemma hela sommaren.

Barnkoloniverksamheten står nu under samhällelig kontroll. Samhället bär
ansvaret inför föräldrar och barn för den vård som erbjudes. Det kan icke
tolereras att sadana förhallanden som blottats i rapporterna från en del kolonier
få bestå. Det måste bli en ändring härvidlag. Det är i själva verket alldeles
speciellt angeläget att den sommarvistelse, som erbjudes kolonibamen, i största
möjliga utsträckning inriktas på att under de korta sommarveckorna ge barnen
möjlighet att inhämta det handikap som fattigdom, trångboddhet, sjukdom
och andra oförskyllda svårigheter under alla omständigheter utgöra för många
av dem.

Av vad som förekommit i denna fråga framgår att den barnens rätt, som
socialstyrelsen som tillsynsmyndighet för kolonierna vill befrämja, icke vunnit
allmän förståelse, vilket jag finner vara beklagligt; säkerligen är detta
även många föräldrars åsikt.

Många ^faktorer ha uppenbarligen medverkat till uppkomsten av den kris
i kolonifragan som vi nu uppleva. Socialstyrelsen kan enligt min uppfattning
icke göras ansvarig härför. Styrelsen har fått uppdraget att se till, att den
allmänna höjning av kraven på bostäder, kost, barnavård, hygien o. s. v.,
som skett i vårt. land under de senare åren, också kommer kolonibarnen till
godo. Det bör_ erinras om att kolonivården fick sin form vid en tidpunkt, då
ännubreda lager av vårt folk levde i miserabla förhållanden. Jag vill icke
på något sätt förringa det samhällsgagnande och uppoffrande arbete som i
regel utföres av kolomanordnarna och deras anställda personal. Kolonierna fylla
och komma väl även i framtiden att fylla en betydelsefull uppgift att bereda
barnen tillfälle till lantvistelse. Men det kan enligt min mening ingalunda
anses självklart att koloniformen för all framtid skall betraktas som den viktigaste,
när det gäller att bereda barnen sommarvistelse. De fria sommarresorna
för mödrar och barn och den förlängda semestern peka hän mot andra
och nya möjligheter att tillgodose familjernas rekreationsbehov.

Med denna redogörelse anser jag mig, herr talman, ha besvarat interpellantens
frågor.

Vidare yttrade:

Herr Sefve: Herr talman! Till statsrådet Mossberg ber jag få framföra mitt
tack för svaret^ på min interpellation angående barnkoloniverksamheten.

Sasom framgar av interpellationen har avsikten med denna inte varit att
framställa anmärkningar mot det sätt, på vilket koloniärendena handlagts av
de centrala myndigheterna, utan att fästa uppmärksamheten på de svårigheter,
som koloniverksamheten för närvarande har att kämpa med, och om möjligt

Onsdagen den 28 maj 1947 fm. Nr 24. 27

Svar på interpellation. (Forts.)

genom eu diskussion i kammaren söka minska de motsättningar, som nu göra
sig gällande på detta arbetsområde. Såsom statsrådet mycket riktigt påpekar
genomgår koloniverksamheten en kris, som bottnar i flera olika, ^omständigheter,
bland annat den svåra brist, som för närvarande råder i fråga om såväl
arbetskraft som material. Tydligt är emellertid, att en av de viktigaste faktorerna
härvid är. den bristande förståelse och den misstänksamhet, som rader
mellan å ena sidan socialstyrelsen och å andra sidan många av de lokala
krafter, som, för att citera interpellationssvaret, nedlagt ett samhällsgagnande
och uppoffrande arbete till de svenska barnens hjälp. o

Alla äro överens om att söka ordna så bra som möjligt för barnen både pa
så sätt, att de under de korta sommarmånaderna få fullt tillfredsställande bostäder,
kosthåll och vård och så, att så många som möjligt få tillfälle till
en stärkande vistelse på landet. För att detta mål skall kun,na nås är det dock
nödvändigt att alla goda krafter samverka i gott samförstånd med varandra.
Det är så mycket nödvändigare som koloniverksamheten i mycket stor utsträckning
bedrives av frivilliga arbetskrafter och mot en ersättning,_ som i
de flesta fallen inte svarar mot det arbete, som nedlägges. Bil dessa frivilliga
arbetare utsatta för en alltför stark kritik eller tvingas att arbeta under onödigt
osäkra ekonomiska förhållanden, är det fara värt-,, att de draga sig tillbaka
och att barnen, som dock alla vilja hjälpa, bli lidande härpå.

En av de svåraste stötestenarna tycks ha varit, att genom meddelanden till
de lokala anordnarna den föreställningen skapats, att vissa mått på golvyta
och luftkub vore nödvändiga för godkännande och att därigenom en råd av
kolonier skulle komma att underkännas. Vid diskussioner, som kommit till
stånd sedan interpellationen väckts, har emellertid av representanter för socialstyrelsen
gjorts gällande, att detta vant ett missförstånd. De angivna matten
skulle endast gälla nybyggnader, däremot inte sådana byggnader, som redan
använts till kolonier. För dessa skulle i dessa ^ avseenden betydligt mindre
rigorösa regler tillämpas. Att döma av vad jag bade läst och hört om vad som
förekommit vid en sådan diskussion, har dock även efter densamma en mycket
stark misstro kvarstått mot socialstyrelsen. Det är därför mycket glädjande,
att statsrådet Mossberg nu framhåller, att en socialstyrelsens anmodan till
kolonianordnarna varit alltför knapphändig och kunnat ge upphov till missförstånd
och att styrelsen nu tillskrivit dessa att sätta sig i förbindelse med
styrelsen i och för överläggningar. Det är att hoppas, att dessa mer personliga.
kontakter skola kunna ge ett gott resultat.

När man hör de utdrag ur läkarrapporter, som anförts i interpellationssvaret,
får man ju klart för sig att förhållandena vid vissa kolonier ingalunda
varit sådana de bort vara och att socialstyrelsen i åtskilliga fall haft fullgoda
skäl att vägra statsanslag. Det skulle dock ha varit av intresse att få taga- del
av kolonianordnarnas eventuella yttranden över en del av dessa rapporter. De
olika kolonierna ha nämligen även tidigare stått under överinseende av läkare,
som uppenbarligen haft en annan mening om förhållandena. Att koloniförläggningarna
underkastas saklig inspektion är tydligen nödvändigt. Å andra sidan
får det inte bli för mycket av det. goda. Enligt uppgifter, som lämnades
vid en diskussion med socialstyrelsens representanter, ^ blev en koloni förra
sommaren inspekterad inte mindre än nio gånger. En så intensiv inspektionsverksamhet
kan ej annat än onödigtvis irritera personalen, särskilt om någon
eller några av de inspekterande på något sätt brister i psykologisk takt. Det
är inte allom givet att kunna framställa anmärkningar utan att slå ned modet
hos dem, som få ta emot dem.

Ett krav. som vållat kolonierna stora svårigheter, är att antalet barn i
vissa kolonier skulle avsevärt minskas. Enligt uppgifter i pressen har vid

Nr 24.

Onsdagen den 28 maj 1947 fm.

Svar på interpellation. (Forts.)

den av statsrådet nämnda kolonien Säckebäck, som år 1942 fick socialstyrelsens
medgivande att taga emot högst 40 barn, barnantalet reducerats till 15.
Även om denna minskning medfört mycket önskvärda förbättringar av personalens
och barnens tillgång på utrymmen, måste den även medföra minskade
möjligheter att bereda plats för barn å kolonien.

Enligt uppgifter, som lämnats mig, inköpte föreningen för barnbespisning
och skollovskolonier i Göteborg år 1945 ett markområde om ca 50 000 kvadratmeter
med flera hundra meter lång badstrand å Tjörn. Ritningar gjordes upp
till en kolonianläggning, bestående av ett mat- och lekhus samt fyra paviljonger
för vardera 16 barn. På området fanns förut en mindre, ej färdigställd
byggnad, som inköptes och inreddes till sjukstuga. Ritningarna sändes till
socialstyrelsen för förhandsgranskning, och styrelsens arkitekt framställde ett
par obetydliga, lätt realiserbara ändringsförslag. I övrigt framställdes inga
anmärkningar. En byråsekreterare i styrelsen meddelade dock. att enligt nr 26
av Råd och anvisningar en kolonibyggnad för skolbarn icke bör omfatta mer
än 35 barn, vilken bestämmelse jämväl avser, att hela koloniförläggningen ej
bör anordnas för flera barn.

Skulle ritningarna nu gjorts om, hade anläggningen icke blivit färdig till
sommaren 1946 och efter de sedermera genomförda, skärpta bestämmelserna för
bostadsbyggandet icke heller under överskådlig tid. Föreningen ingav därför
omedelbart ansökan om bidrag ur allmänna arvsfonden.

Så snart tjälen gått ur marken igångsattes byggnadsarbetet, som fortskred
raskt. Socialstyrelsen avstyrkte emellertid ansökan om statsbidrag på grund
av infektionsrisken vid gemensam, bespisning av så stort barnantal som 64,
för stort barnantal i sovsalarna, vilket utom smittorisken kunde medföra, att
det bleve svårt att få lugn och tystnad under sovtiderna, och framhöll dessutom,
att barnen i hus av sovpaviljongernas typ ej kunna finna den hemtrevnad, som
är önskvärd.

Länsstyrelsen tillstyrkte varmt ansökan och fann socialstyrelsens farhågor
överdrivna samt att luftkub och kvadratutrymme i sovsalarna, resp. 8,5 kubikmeter
och 3,4 kvadratmeter, voro tillfyllest för 16 barn. Länsstyrelsen gav också
föreningen tillfälle att.yttra sig om socialstyrelsens avstyrkande utlåtande.
Föreningen å sin sida erbjöd sig att minska barnantalet i sovpaviljongerna till
13 samt att låta barnen äta i två omgångar med effektiv utvädring mellan matlagen.
Länsstyrelsen avgav nu ett andra yttrande i ärendet och tillstyrkte ånyo
bifall under motivering, att barnen på denna koloni kunna beredas god, ändamålsenlig
och trivsam vård, och säger sig ha velat tillstyrka, även om icke
kolonien redan varit färdigbyggd och tagen i bruk. Socialstyrelsen avstyrkte
det oaktat för andra gången.

Ärendet. vilar nu enligt uppgift hos regeringen. Huruvida denna anser sig
kunna bevilja statsanslaget blir väl, förmodar jag, beroende bland annat på
tillgången på pengar i allmänna arvsfonden och på storleken av andra ansökningar.
Det väsentliga i nu föreliggande fråga är, att socialstyrelsen alltjämt
avstyrker.

. Det kan frågas,^ varför inte föreningen minskar antalet barn i kolonien ytterligare,
d. v. s. från 52 till 35. Skälen härför äro dock tydligen bl. a. att en
större koloni blir billigare i drift än en mindre och att det i detta fall hade ur
ekonomisk synpunkt varit slöseri att bygga för blott 35 barn på ett markområde,
som bekvämt kan rymma ännu en koloni av samma storlek som den
nuvarande. Skulle emellertid föreningen ej få något statsbidrag undandrages
därigenom till en del grunden för dess fortsatta verksamhet.

Man må nu ha vilken inställning som helst till det berättigade i socialstyrelsens
avstyrkande så är det tydligt, att genom eu minskning av barnantalet

Onsdagen den 28 maj 1947 fm.

Nr 24.

Svar på interpellation. (Forts.)

från G4 eller 52 till högst 35 minskas högst avsevärt möjligheterna för stadsbarnen
att komma ut på landet. Jag har här nämnt tvenne fall av sådant
minskat barnantal. Skulle det inskränka sig till blott dessa två, betydde det
kanske inte så mycket. Det förefaller emellertid som om sådana av socialstyrelsen
och kanske också medicinalstyrelsen krävda nedsättningar skulle vara
ganska många.

Liknande klagomål som från Göteborg ha nämligen kommit.även från andra
orter. Skollovskolonierna för vissa delar av Stockholm ha gjort motsvarande
erfarenheter. Även mot deras förläggningar ha anmärkningar framställts, och
de hade enligt uppgift ännu för fyra veckor sedan inte fått något statsbidrag
för år 1946. Styrelserna för dessa kolonier ha därför måst mot .personlig borgen
taga upp lån för att klara de nödvändiga utgifterna. I åtskilliga fall ha de
måst minska antalet barn i avsevärd utsträckning, varför man ej kunnat tillmötesgå
ansökningar om plats vid kolonierna i samma utsträckning som tidigare.

Statsrådet framhåller, att socialstyrelsen bland annat för att kompensera
det minskade antalet koloniplatser propagerat för utplacering av barn i enskilda
feriehem. Om detta är i och för sig intet annat än gott att säga. Från annat håll
framhåller man dock, att det ej finns möjlighet att övervaka denna typ av
landsvistelse lika bra som kolonierna att i landshemmen långt ifrån alltid socialstyrelsens
krav på kvadratmeter och luftkub, isoleringsrum och lekstugor,
tillgång på bad och simundervisning, läkarvård m. m. kunna tillgodoses. Man
gör också gällande, att för t. ex. en så stor stad som Stockholm, finns det ingen
möjlighet att få ett tillräckligt antal hem, som både ha möjlighet att på ett
tillfredsställande sätt taga emot barnen och äro villiga därtill.

Såsom jag redan framhållit har min mening med denna interpellation inte
varit att föra fram anmärkningar mot någon myndighet och ännu mindre att
kritisera regeringens åtgöranden. Jag har också konstaterat, att vi alla vilja
söka ordna det så bra som möjligt för barnen. Vid de samtal, som jag haft med
representanter för koloniverksamheten, har jag därför sökt få upplysning om
vad som enligt deras mening bör göras för att koloniverksamheten skall kunna
komma ur den nuvarande krisen.

Det har då visat sig, att de blivit mycket illa berörda av den kritik, som
enligt deras mening ibland orättvist riktats mot deras verksamhet. De ha framhållit,
att förhållandena på sina håll utvecklat sig så, att de varit nära att
förlora lusten att fortsätta med sitt arbete. De ha uppfattat socialstyrelsens råd
och anvisningar och styrelsens uttalanden om möjligheterna att få kolonierna
godkända på så sätt, att de stränga kraven skulle gälla inte bara nya kolonier,
som skulle uppföras, utan även de gamla kolonianläggningarna. De äro fullt
på det klara med att dessa gamla kolonier i vissa avseenden äro bristfälliga och
vilja gärna förbättra dem. I dessa tider av materialbrist är det emellertid omöjligt
att åstadkomma detta från den ena sommaren till den andra. De önska därför
få en övergångstid på t. ex. fem år, under vilken de kunna få påräkna statsbidrag
även om kolonierna under denna övergångstid inte kunna helt motsvara
socialstyrelsens bestämmelser, och de önska få denna möjlighet klart formulerad,
så att de veta vad de kunna rätta sig efter. Denna deras önskan kan i viss
mån sägas vara uppfylld genom statsrådets uttalande i dag.

En svårighet för koloniverksamheten är att det dröjer så länge, innan meddelande
kommer från socialstyrelsen om huruvida deras bidrag beviljats och i så
fall huru mycket. Det är självklart, att det tar avsevärd tid för socialstyrelsen
att räkna ut statsbidraget. Man undrar likväl, om inte den möjligheten föreligger,
att sådana kolonistyrelser, som redan längre tid arbetat i denna verksamhet
och som bör vara kända av socialstyrelsen, kunde få en del av stats -

Nr 24.

Onsdagen den 28 maj 1947 fm.

Svar på interpellation. (Forts.)

bidragen på ett tidigare stadium, kanske redan mot slutet av sommaren. Vid
en senare slutuppgörelse kan ju lätt den definitiva summan bestämmas och återstående
belopp utbetalas.

Kolonierna ha i många fall haft svårigheter att få tillräcklig personal. Man
har därför sett sig nödsakad att anställa personer, vilka som fordran uppställt
att få taga egna barn med sig till kolonien. Det skulle, säger man. vara till stor
lättnad, om dessa de anställdas barn i likhet med de egentliga kolonibarnen finge
fria resor.

Detta var som sagt några av de önskemål, som de som sörja för koloniverksamheten
ha, och det vore säkerligen till gagn, om man på vederbörligt håll
ville tillmötesgå dem. Det viktigaste är emellertid, att det ömsesidiga förtroendet
mellan de olika parterna återställes och att de frivilliga krafterna finna
sitt arbete uppskattat av samhället. Såvitt jag förstår har statsrådets uttalande
i dagens interpellationssvar i detta avseende gjort nytta.

Till slut vill jag framhålla ytterligare en sak. Alla. såväl föräldrar som
kolomanordnare, äro säkerligen endast glada åt att socialstyrelsen och medicinalstyrelsen
tillse, att kolonierna skötas pa ett i allo sunt och hygieniskt sätt. Att
socialstyrelsen ingripit mot de kolonier, från vilka vi nu hört utdrag av läkarrapporter
uppläsas, äro säkerligen alla tacksamma för. I detta avseende föreligger
ingen som helst meningsskiljaktighet.

Däremot anse nog många, som praktiskt sysslat med skollovskolonier. att
socialstyrelsen i små råd och anvisningar uppställt för höga krav på såväl utrymmen
som personal. Den standard, som där anvisas, är, gör man gällande,
avsevärt högre än de flesta landsvistande familjer kunna bestå sig med och
för närvarande omöjlig att uppna annat än i mycket begränsad omfattning.
Sä länge som bristen på arbetskraft och byggnadsmaterial är så stor som nu,''
är det ogörligt att realisera denna standard mera allmänt. Det är dock intet som
^iIbcJraT den s^ar ®om ett mål att arbeta för. Under bristtiden bör den dock

fa hindra användning* av kolonier, som fylla hygienens alla krav men likväl
inte fullt nå upp till idealet.

Herr statsrådet Mossberg: Herr talman! Herr Sefve påtalar den brist på
förståelse och den misstänksamhet, som för närvarande råder mellan den centrala
myndigheten och vissa lokala myndigheter och organisationer som arbeta
med barnkoloniverksamheten. Jag vill ansluta mig till vad herr Sefve yttrade
i detta sammanhang. Det skulle vara det sorgligaste som överhuvud taget kunde
inträffa, om de meningsbrytningar, som för närvarande äga rum angående
irågan hur barnkoloniverksamheten skall ordnas på mest ändamålsenliga sätt,
skulle lämna det sakliga planet och sjunka ned till att bli blott och bart en
enkel kompetenstvist om vem som skall få rätt och få sin mening igenom. Jag
har. herr talman, ganska noga följt särskilt den debatt som förts angående de
aktuella förhållandena i Göteborg, och jag har inte kunnat undgå att göra den
reflexionen att man i allt det myckna buller som åstadkommits i denna fråga
hört bra litet talas om barnen. Det bär varit mycket tal om centraldirigering
och om centralbyråkrati och oförståelse från de centrala myndigheternas sida,
medan det däremot inte talats så mycket om vad som är till gagn för barnen på
kolonierna, Om det är något som förhållandena i detta ärende utvisa, så är det
val i varje fall inte några olägenheter av eu irriterande och centraliserad statlig
kontroll. Vad som passerat utvisar val tvärtom hur angeläget det är att
man verkligen har en effektiv övervakning av denna gren av den barnavårdande
verksamheten, att man har en kontroll över kolonierna och deras hygieniska
standard.

På tal om den centraliserade statliga kontrollen nämnde herr Sefve såsom

Onsdagen den 2S maj 1947 fm.

Nr 24.

Svar på interpellation. (Forts.)

exempel att en koloni föregående sommar blivit inspekterad inte mindre än nio
gånger. Jag har sett denna uppgift tidigare i pressen. Såvitt jag känner till
förekom den första gången vid en debatt i höstas i Göteborgs stadsfullmäktige.
Jag vill bara i anslutning till denna uppgift av herr Sefve tala om att ingen
enda av dessa nio inspektioner, om de nu förekommit, verkställts av socialstyrelsen
eller dess ombud. Förra sommaren inspekterade socialstyrelsen eller
dess ombud överhuvud taget icke någon enda koloni vare sig i Göteborgs och
Bohus eller i Älvsborgs län, alltså det område där Göteborg har sina kolonier.
Vad för inspektioner det varit fråga om i detta fall kan jag alltså inte yttra
mig om. _ ... ....

Vad beträffar kolonien i Säckebäck, som jag talade om i mitt interpellationssvar
— det gällde alltså en koloni som tidigare godkändes för 35 barn men
beträffande vilken det nu föreligger ett ombyggnadsförslag som skulle väsentligt
minska beläggningen — måste jag säga, att man vid en genomgång av
förhållandena vid denna koloni med den gamla planlösningen blir förvånad
över att den överhuvud taget kunnat godkännas. Men det kan inte förklaras
på annat sätt än att kontrollen tidigare var väsentligt svagare. Vi hade ingen
riktigt utbyggd apparat för kontrollen, vi hade för litet folk o. s. v., och för
övrigt betraktades ju barnkoloniverksamheten tidigare som en privat angelägenhet.
som samhället inte lade sig så mycket i. Men när nian finner, att det
enligt den.gamla.planlösningen på kolonien vid Säckebäck fanns såsom isoleringsrum
en skrubb med ett litet fönster och med en yta av 8 kvm vilket
alltså skulle räcka till för 35 barn — måste jag säga, att en ombyggnad av
denna koloni och en minskning av beläggningen framstår såsom i hög grad
önskvärd.

Herr Sefve talade också om kolonien i Hjälteby, beträffande vilken socialstyrelsen
avstyrkt statsbidrag. Jag vill nu inte taga nagon ställning till denna
fråga, eftersom den, som herr Sefve nämnde, för närvarande är beroende på
Kungl. Maj :ts prövning. Men så mycket vill jag i varje fall säga, att denna
koloni i Hjälteby är byggd i strid mot socialstyrelsens råd och anvisningar och
i strid mot vad medicinska auktoriteter på detta område anse lämpligt. Man
vill inte ha för stora kolonier, och man vill inte ha för många barn i samma
sovrum. Anledningen härtill är naturligtvis smittorisken, som gör det önskvärt
att man kan isolera barnen i smärre grupper. Jag skall för kammarens
ledamöter nämna ett exempel på vart det kan leda hän, när man har för dåliga
kolonier och för tät beläggning. Man hade förra sommaren på en viss ort en
koloni med över 100 barn. Den kolonien var väsentligt överbelagd, och alla
åldrar mellan 1 och 16 år voro representerade. Resultatet blev imponerande.
Sålunda förekommo följande sjukdomar: mässling, scharlakansfeber, påssjuka,
kikhosta, lunginflammation, halsinfektion och diarréer. Och när denna stärkande
sommarvistelse var slut, vårdades fortfarande sju barn på lasarett eller epidemisjukhus,
och nio barn fingo skickas hem med brev till föräldrarna angående
fortsatt vård och kontroll. Detta är ett extremt fall. det är jag den förste
att erkänna. Men när man ser vad som kan hända, när förhållandena äro ogynnsamma,
måste man verkligen av omtanke om barnens hälsa se sig för innan
man belägger kolonierna utöver vad den medicinska sakkunskapen ansei

åtalade herr Sefve om att man också har fosterhem och att de inte kunna
övervakas på samma sätt; där kan man inte uppställa några krav på att
det skall finnas isoleringsrum, lekrum o. s. v. Men det är ju självklart, herr
Sefve, att man där inte behöver ställa upp dessa krav. eftersom det är smittorisken
man vill värja sig för. Denna smittorisk föreligger, när man för samman
ett stort antal barn, men den föreligger inte i ett fosterhem med ett eller

Xr 24.

Onsdagen den 23 maj 1947 fm.

Svar på interpellation. (Forts.)

två barn. Jag vill i detta sammanhang nämna att anskaffningen av fosterhem
i år gått bättre än man väntat. Vad Göteborg angår har man ett överskott pa
platser i enskilda hem. Det finns sålunda 400 enskilda hem som anmält sig
villiga att taga emot flickor, till vilka hem man ännu inte har några flickor
att skicka. Jag nämner detta för att understryka att om man intensifierar arbetet
på att anskaffa fosterhem samtidigt som man söker nedbringa beläggningen
på kolonierna, behöver resultatet inte bli att ett mindre antal barn än
förut kunna beredas sommarvistelse.

Till sist berörde herr Sefve materialbristen. Vi äro alla medvetna om den
och de stora inskränkningar som den ålägger oss i våra strävanden att utbygga
barnkoloniverksamheten. Jag är, herr Sefve, fullt övertygad om att även socialstyrelsen
vid sin prövning av enskilda fall kommer att beakta dessa svårigheter.

Fru Rönn-Christiansson: Herr talman! När det gäller sommarkolonierna bör
frågeställningen vara dels att få ett så stort antal kolonier som möjligt, dels
att göra dem så idealiska som möjligt. Under sådana förhållanden slippa barnen
gå kvar i staden, och man uppnår det som inte är det minst viktiga, nämligen
att göra kolonivistelsen efterlängtad. Det förekommer alltför ofta att
barn som ett år varit på koloni inte för sitt liv vilja tillbaka igen. Det är orsakerna
till detta som måste elimineras.

För att kunna skapa mönsterkolonier fordras pengar. Här har samhället
självklara skyldigheter. Även på detta för barnen så viktiga område bör ansvaret
vila på samhället. Koloniverksamheten organiseras fortfarande av enskilda
och får givetvis därmed en onödig smak av välgörenhet. Det bör vara
barnens rätt och inte en nådegåva att av samhället tillerkännas en ljus barndom.
Det är riktigt att enskilda personer på detta område varit pionjärer.
Det har varit varmhjärtade människor, som ömmat för barnen och därför ställt
sig i spetsen för organiserandet av sommarkoloniverksamheten. De förtjäna
en honnör för denna sin insats. Men tiden och utvecklingen ha ridit dem
förbi. I dag böra vi finna värdigare former för att tillgodose barnens legitima
behov av lantvistelse.

Vad Göteborgs stad beträffar kan nämnas, att den privata föreningen för
sommarkolonier startades år 1885, men att man år 1947, då föreningens utgifter
uppgingo till 147 000 kronor, av staden erhöll icke mindre än 87 000 och av
staten 5 000 kronor. Mot dylika anslag har föreningen givetvis ingenting att
invända men värjer sig intensivt mot en kommunalisering av verksamheten.
Föreningens motivering mot en kommunalisering är, att då får man inga anslag
från donatorerna. Det verkar minst sagt kuriöst. Donatorerna komma
enligt min uppfattning i en egendomlig dager, då det under sådana förhållanden
verkar som om inte barnens bästa vore för dem utslagsgivande. För
övrigt anser jag att den enskilde, som känner varmt för barnen, kan ge av sin
ekonomi eller organisationsvana åt kolonirörelsen även om denna övertages av
samhället.

Varje sommar ha tusentals barn i Göteborg fått stanna i staden på grund
av platsbrist på kolonierna. De enskilda ha alltså trots de stora anslagen från
kommunen ej haft förmågan att få ut behövande barn till landet. Én annan
faktor som de enskilda bära ansvaret för är koloniernas beskaffenhet. Ett flertal
enskilda kolonier ha varit så vanvårdade, att iprovinsialläkare avsagt sig
allt ansvar för den fortsatta driften. Jag har i min hand ett sådant intyg från
en provinsialläkare, men som statsrådet Mossberg redan tidigare har citerat
ett flertal dylika, skall jag avstå från att återgiva mitt.

De relaterade förhållandena ha föranlett Göteborgs stad att vid sidan av

Onsdagen den 2S maj 1947 fm. Nr 24. 33

Svar på Interpellation. (Forts.)

den privata föreningen tillsätta en kommunal styrelse för koloniverksamheten.
Denna skall i år driva tre kolonier och nästa år ytterligare några. Naturligtvis
har Göteborgs-Posten kastat sig över denna kommunala styrelse och då speciellt
dess ordförande. Det kostar för mycket pengar med detta kommunala geschäft,
menar organet i fråga och framhåller, hur billig de privata föreningarnas
verksamhet har varit. Tidningen i fråga bryr sig inte om de talande fakta som
gjort att en så ansvarskännande stad som Göteborg mast ingripa. GöteborgsPosten
bör för övrigt lära sig, att barn kosta och skola kosta pengar. De!
är ju til syvende og sidst samhället självt som har nytta av att få så friska
och dugliga medborgare som möjligt.

Sedan till frågan om hur socialstyrelsen ser på detta verksamhetsområde.
Givetvis kan inte socialstyrelsen klandras för att den inspekterar kolonierna.
Om motsatsen vore fallet vore det riktigt att anföra klagomål. Vid den debatt
i kolonifrågan, som avhölls i Göteborg för en tid sedan, framhöll generaldirektör
Bexelius öppenhjärtigt, att misstag begåtts från socialstyrelsens sida. Vad
generaldirektören rent konkret menade med misstag vet jag inte, kanske det
gällde inspektionerna. Men att man erkänner misstag är ju en god grund för
den fortsatta debatten för att uppnå bättre resultat.

Men det är en annan sak som jag vill framhålla geptemot socialstyrelsen.
År det inte så. att man från socialstyrelsens sida ställer för stora ansprak
på koloniernas standard i det övergångsstadium, där vi nu befinna oss? Det
är alldeles riktigt att ha den höga standarden för kolonierna som mål, men i
valet mellan att ha en koloni som inte är fullkomligt tip-top och att vara
tvungen låta barnen stanna hemma måste man avstå från kravet på den höga
standarden och i stället inrikta sig på tillfälliga förbättringar. Under alla
förhållanden måste det gälla en avvägningsfråga för att säkra barnens lantvistelse.
De tillfälliga förbättringarna kunna bestå i grävning av bättre brunnar,
inköp av trevligare porslin och annan utrustning, inläggning av golv i
de tält, som användas som matsalar med mera sådant. Dylika praktiska åtgärder
kräva inga långa och tidsödande utredningar.

Det är även en annan sak, som är minst lika viktig för barnen som den
materiella välfägnaden, och det är kvaliteten på den personal som skall handha
omvårdnaden av barnen under deras ferier. Här måste man söka få de
rätta människorna att anmäla sig som sökande. Det är på »fröken» det beror
så mycket, om en pojke eller flicka vill återvända till kolonien ett annat år.
Föreståndarinnan har under fritiden samma viktiga och ömtåliga uppgift som
läraren eller lärarinnan har under den ordinarie skoltiden. Fn kolonifröken
skall framför allt vara »klämmig» med allt vad detta innebär. Att hon skall
kunna simma hör nog till de mest elementära fordringarna som barnen ställa
på henne. Hon får inte vara sentimental, vilket ofta leder till att de sånger
man sjunger äro allt annat än hurtfriska utan understryka den latenta känslan
av hemlängtan hos ett barn som kommer bort från föräldrar och syskon till
en helt ny miljö. Här gäller som på övriga av arbetslivets områden att man
ger ordentligt betalt åt den personal som man vill anställa. Detta är förutsättningen
för att göra banan så attraktiv som möjligt.

Som sammanfattning av vad jag här har framhållit vill jag säga, att tiden
är mogen för den enskilda verksamheten att vika för den samhälleliga verksamheten
på här berörda område, att statsmakterna, här socialstyrelsen, böra
lära av begångna misstag men inte förtröttas i sin strävan att nå den höga
standard, Rom i sig inrymmer ett tillgodoseende av kravet på såväl utrustning
som kvalificerad personal, att man bör förstå att avväga förhållandena i
nuvarande övergångsskede så, att alla barn kunna få lantvistclse, samt att de
anslag stat eller kommun ger för denna verksamhet äro väl använda pengar.

Andra kammarens protokoll 19Ji7. Nr 3h. 3

Nr 24.

Onsdagen den 28 maj 1947 fm.

Svar på interpellation,. (Forts.)

Herr Kyling: Herr talman! Jag delar statsrådet Mossbergs uppfattning att
när man skall diskutera denna fråga skall man tänka på barnens bästa
och inte på några ovidkommande saker i detta sammanhang. Litet var av oss
skulle naturligtvis önska, att vi skulle kunna få sådana barnkolonier som fyllde
al a de krav socialstyrelsen ställer på en fullgod barnkoloni. Frågan är
naturligtvis bara huruvida man i dessa tider kan komma med de krav som
socialstyrelsen nu kommer med. med tanke på att de som syssla med denna
barn koloni verksamhet på grund av vad som tidigare sagts materielbrist
brist pa arbetskraft och annat sådant — inte ha möjlighet att göra dessa
kolonier sa välordnade som önskvärt vore.

■ +da? skuY också vilja draga en liten parallell i detta sammanhang. Det är
mte bara pa barnkoloniverksamhetens område, som man får skära ned sina
fordringar och krav för tillfället. Precis samma sak gäller på skolans område.
Jag skall, herr talman, be att i allra största korthet få beskriva, hur det ser
ut r en liten landsskola uppe i Jämtland, som jag som ledamot av 1945 års
folkskolesakkunmga liade tillfälle att besöka förra hösten. Ingen människa
skulle anse att den saollokalen är värdig och befinner sig i ett sådant skick
att barnen borde fa vistas där. Man hade inhyrt skollokalen i en bondgård
som \ar rätt forfallen. Det var köket i denna bondgård, som apterats till skolokal.
Det fanns inga innanfönster i skolan, och endast en vedspis värmde upp
lokaien. 1 olv barn undervisades där, och golvytan var cirka 15 nr.

Det skulle aldrig falla mig in att anse, att den lokalen skulle bibehållas: men
vad skola myndigheterna där uppe göra i dag. när de inte ha några som helst
mojligheter att fa byggnadstillstånd för att avhjälpa saken? Jag vet mycket
val vad som kan svaras; skolan är dock en institution, som barnen äro tvingade
att besöka. Däremot aro mte barnkolonierna institutioner, dit barnen tvingas.
Jag kan emellertid draga den parallellen, att det är lika värdefullt för
barn som bo i trångbodda hem i städerna och särskilt i de större, städerna
Skolan k0mma Ut °ch andas lltet tantluft, som det är för barnen att få gå i

<raJmedmu?ao dä-fÖr-.att s?pialstyrelsen i sitt ställningstagande borde ha kunnat
ga med pa eu viss övergångstid. Da hade hela denna historia inte behövt få
eadana proportioner, som den fatt i diskussionen. Jag skulle kunna ställa den
agan. ar det bättre att barnen mte få någon landsvistelse alls än att de vistas
pa eu koloni, som mte till alla delar fyller socialstyrelsens fordringar’
Pa detta svarar man i socialstyrelsen, att det är mycket bättre att få barnen
mfidb?irdfr^dCf1 tattarn- Jag ställer mig emellertid litet skeptisk till denna
mojlijiet, trots att statsrådet Mossberg meddelat här i dag, att Göteborg kunnat
ordna den saken. Den som något litet känner till förhållandena i ett lant
n StällaiSig hur ett ^ant hem i dtssa tider med

städerna18 Årf f-sb+ist’ S?m raT’ ska11 kunlia taga emot barnen från storstaderna.
Åtminstone ar det omöjligt att tänka sig att taga emot småbarn

attndeakimahanda VlIlfRr-att .taSa„emot barn, som kommit upp i den åldern’
att de kunna gora rätt för sig, sa att dessa lanthem skola få möjligheter att
skota små sysslor. Men da kommer man till en annan fråga, nämligen om det

vid arbetSefndeni ly?khgt,a? barn’ som ej äro utvuxna och inte äro vana

vid arbetet pa landsbygden, skola vara med och deltaga i sådant arbete och
kanske i hardare takt än krafterna tillåta.

rande iniUiU1 ** Talman, att socialstyrelsens ställningsta Y

l d £T barnkoloniverksamheten aktivt arbetande en viss olust MoTsbért

ber uLlt k°nfkvenS-er för framtiden. Jag tror inte att statsrådet

är in t borK f "''“i °m Ja?.1 ,slutek a7 mitt anförande säger detta, Det
ar inte att bortse från barnens baste och föra diskussionen in på ett annat

Onsdagen den 2S maj 1947 fm.

Nr 24.

Svar på interpellation. (Forts.)

plan. Jag'' tror, herr talman, att det hade varit mycket lyckligt, om socialstyrelsen
gått fram på de vägar, som tidigare rekommenderats, nämligen med en
lämplig övergångstid.

Herr förste vice talmannen, Magnusson: Herr talman! Jag har inte begärt
ordet för att deltaga i debatten om det föreliggande spörsmålet utan för att
rikta en mycket informell interpellation till herr statsrådet Mossberg. —_Jag
skall be att herr statsrådet Mossberg lyssnar på mig. — Är det verkligen
nödvändigt, pm socialstyrelsen beträffande både denna ooh flera andra interpellationer
har tid att skriva mycket långa avhandlingar, att i sin helhet läsa
upp dessa för kammaren? Jag kan tillägga: skall detta anses nödvändigt,
måste vi inte då sörja för en annan utväg, nämligen att dessa interpellationsdebatter
inte förläggas till de dagar, då vi ha en lang föredragningslista, vid
arbetsplena alltså, utan förläggas till andra dagar. I annat fall förryckes allting
i fråga om kammarens arbete.

Fru Västberg: Herr talman! Jag är glad över att denna interpellation blivit
framställd, och att det också kommit svar. Under en längre tid ha vi i denna
fråga sett och hört så mycket om byråkratiska tjänstemän, som i ovist nit
gått fram mot barnkoloniema, att det var högt pa tiden att papperen kommo

på bordet. . o

De upprörande interiörer statsrådet Mossberg skildrat blotta sa svara missförhållanden
inom barnkoloniverksamheten, att man kan vara glad över att
det finns myndigheter, som ha både vilja och mod att ingripa och utöva en
verklig kontroll på området. Jag förmodar att efter all kritik, som mött vederbörande
tjänstemän i socialstyrelsen i denna fråga, maste det kännas skönt att
äntligen inför offentligheten få lämna öppna och klara besked hur det egentligen
ligger till med en del kolonier. Nog tycker jag för mm del, att statsrådets
detaljerade redogörelse inte bara ger full upprättelse åt statens övervakande
myndigheter i detta fall utan också inskärper behovet av en statlig kontroll
över denna betydelsefulla verksamhet. Denna kontroll är ju ingalunda
till för att åstadkomma svårigheter och lägga hinder i vägen för barnkolonierna
utan snarare avsedd att bringa hjälp och ge råd åt dem, som måste ordna
detta välsignelsebringande arbete under ofta mycket svåra och tunga förhållanden.
Det är ju ändock så, att det mesta på detta område sker genorn frivilliga
uppoffringar och enskildas insatser, en gärning som^ är värd både respekt
och beröm, i synnerhet da vi äro medvetna om, att manga kolonier maste
kämpa med stora ekonomiska bekymmer och svår brist på lämplig personal.

Vi måste väl dock alla ha för ögonen, att kolonierna äro avsedda att bereda
våra barn en kortare vistelse i länt-miljö för att få lapa sol och hälsoluft, bada
och rasa, för att de skola få lämplig kost och omväxling, men ingalunda för
att de skola bli utsatta för hälsorisker av olika slag, eller för att barnen skola
hamna i en sämre miljö än de komma ifrån. De som ordna en barnkoloni
få väl ha klart för sig. att man inte skall placera andras ungar i eu miljö, där
man inte vill ha sina egna barn, och man bör ju ha sa mycket ansvar även för
andras barn. att man inte utsätter dom för risker, som man förskonar sina
egna ungar från. en sak som det sorgligt nog syndats mot pa många håll i

denna verksamhet. ,

Jag vill även passa på tillfället att säga, att även en del toraldrar synda pa
ett ansvarslöst sätt i detta fall, då de i ivern att få ut sina barn på kolonier
underlåta att tala om. att deras barn strax före avresan haft t. ex. feber, och
därmed kanske utsätta många andra barn för sjukdomar, som skapa svåra

Nr 24.

Onsdagen den 28 maj 1947 fm.

Svar på interpellation. (Forts.)

bekymmer för koloniens personal. Det brukar ju numera ordnas så, att sjuka
barn när de åter bli friska sändas ut till kolonien och därmed få en verklig
glädje av sin vistelse på landet bland andra friska barn.

Vi äro tacksamma för statsmakternas ökade intresse för denna viktiga och
omfattande verksamhet. Det behövs nog både ekonomiska bidrag och ökad
kontroll för att den skall bli vad den bör vara. Jag undrar emellertid om det
inte också är på tiden att vi få ordentligt klarlagt efter vilka linjer och på
vad sätt man skall bedriva denna verksamhet för att den skall ge bästa möjliga
resultat. Det är denna tanke som ligger bakom den skrivelse, som socialdemokratiska
kvinnoförbundet riktat till regeringen med hemställan om en
allsidig utredning av hela detta betydelsefulla problem. Om det nu finns cirka
30 000 platser på barnkolonier, kan man väl räkna med att antalet kommer att
stiga betydligt med de ökade möjligheter till bidrag och fria resor, som finnas.

De frågor som vi närmast ansett böra klarläggas på detta område äro: Vilket
skall man föredraga, kolonier eller enskilda feriehem? För vilka barn passar
det ena och det andra bäst? Hur stora skola kolonierna egentligen vara?
Hur skall sysselsättningsfrågan ordnas? Vilka kvalifikationer skall man ställa
på personalen? Säkert finns det en råd andra frågor, som anmäla sig, då
man vill undersöka riktlinjerna för barnkoloniverksamheten. För en utredning
av frågan vore det önskvärt att utnyttja den sakkunskap från olika delar av
landet, som vi ha på detta område, jämte den erfarenhet som finns samlad i
social- och medicinalstyrelsen. En sådan utredning måste ju också söka kontakt
med den, som pågår om den halvöppna barnavården. Frågor om de hygieniska
anordningarna, sysselsättningen, personalens kvalifikationer etc. äro
gemensamma problem för båda verksamheterna.

Denna verksamhet att bereda våra barn en tids sommarvistelse på landet är
naturligtvis främst avsedd att ge barnen möjlighet till hälsa och trivsel men
också att ge mödrarna och hemmen en lättnad i deras arbete och bekymmer.
Det är viktigt att denna verksamhet blir så bra som möjligt och fyller sitt ändamål
på bästa sätt. Då anser jag också, att man med förtroende bör möta den,
som har den ofta otacksamma uppgiften att kontrollera att verksamheten skötes
ordentligt.

Härmed var överläggningen slutad.

§• 4.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade Kung!. Maj:ts propositioner:

nr 290, angående slutlig reglering av nksstaten för budgetåret 1946/47
m. m.: och

nr 299, med förslag till förordning om begränsning i vissa fall av skatt till
staten på grund av 1948 års taxering, m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 5.

Föredrogs Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande proposition, nr 288,
med förslag till lag om särskilda barnbidrag till änkors och invaliders m. fl.
barn m. m.; och hänvisades propositionen, såvitt angick föreslagna anslag under
femte huvudtiteln, till statsutskottet och i övrigt till behandling av lagutskott.

Vidare föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts
proposition, nr 289, med förslag till lag om ändrad lydelse av 2 § 3 mom.
barnavårdslagen den 6 juni 1924 (nr 361), m. m.

Onsdagen den 28 maj 1947 fm.

Nr 24.

§ 6.

Föredrogos var efter annan följande på kammarens bord liggande motioner;
och remitterades därvid:

till statsutskottet motionerna:

nr 474 av herr Nilsson i Geteborg;

nr 475 av herr Hagård;

nr 476 av herr Hagberg i Malmö m. fl.; och

nr 477 av herr Jonsson i Järvsand; samt

till behandling av lagutskott motionerna :
nr 478 av herr Hagberg i Malmö m. fl.;
nr 479 av herr Jansson i Örebro in. fl.; och
nr 480 av herr Kempe in. fl.

§ 7.

’ Föredrogs utrikesutskottets utlåtande, nr 8, i anledning av Kungl. Maj :te
proposition angående godkännande av en mellan Sverige och Danmark träffad
överenskommelse rörande det svensk-danska varuutbytet.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 8.

Herr statsrådet Weijne avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 297, med förslag till lag angående ändring i utlänningslagen den 15 juni
1945 (nr’ 315) samt om fortsatt giltighet av samma lag; och

nr 298, med förslag till lag angående upphävande av 5 kap. 3 § strafflagen
samt lagen den 13 mars 1937 (nr 75) om tvångsuppfostran, m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 9.

Föredrogs konstitutionsutskottets memorial, nr 16, angående granskning av
de i statsrådet förda protokoll.

Granskning
av skUsrådiprotokollen.

Punkten A.

Lädes till handlingarna.

Punkten B.

Lades till handlingarna.

Ordet lämnades härefter på begäran till

Herr Hallén, som yttrade: Herr talman! Det har, sedan konstitutionsutskottets
dechargebetänkande blev offentliggjort, uttalats inanga kritiska omdömen
om den nutida granskningen av statsrådets protokoll. Det har på en hel del hall
gjorts gällande, att de, som nu utgöra majoritet i konstitutionsutskottet, inte
längre på ett opartiskt och oväldigt sätt fullgöra sin granskningsuppgift, utan
att de ha sjunkit ned till att bli vad man i vissa tidningar kallar ett transportkompani
av osjälvständiga personer, som i vått och torrt försvara den sittande
regeringens politik. Ja, vissa ledande folkpartitidningar säga. t. o. m.,
att vi socialdemokrater, som bilda majoritet, inte bara visa en partidisciplin,
som går över alla gränser, utan vi rent av hemfalla till ett slags kadaverlydnad
och avstå alldeles från att. bruka vårt eget förnuft.

Nr 24.

Onsdagen den ds maj 1947 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)

Jag skulle, herr talman, i förbigående vilja erinra om att de folkfrisinnade
sannerligen borde vara de sista, som bär i riksdagen påtala bristande objektivitet
när det gäller granskningen av statsrådets protokoll. Jag har suttit med
i konstitutionsutskottet sedan 1914 års B-riksdag, med undantag av en kort
period pa tre år. och jag kan näppeligen erinra mig, att de folkfrisinnade eller,
såsom de förut bette, liberala representanterna i utskottet någon gång biträtt
anmärkningar mot sina egna partivänner i en regering. Vi kunna, ärade kammarledamöter,
bara ta ett så färskt exempel som vad som hände vid fjolårets
( cehai ^granskning. Det fanns visserligen då bara en anmärkning och den
var mte heller så stor, men den gällde förutvarande handelsministern Bertil
Ohlin, som hade begått det alldeles uppenbara felet att lämna understöd till
< n djurpark av fntidsfondens medel. Denna anmärkning beslöts så gott som
enhälligt av utskottet — med 18 röster mot 2, vill jag minnas. Vilka voro de
de tva, som sade nej? Jo, naturligtvis folkfrisinnade representanter, som på
detta satt demonstrerade sin objektivitet vid bedömningen av deehargefrågan.

kunna, om herrarna så önska, gå längre tillbaka och visa, hur man
betett sig i detta avseende, men det är kanske inte här nödvändigt. Jag bara
konstaterar, att från folkfrisinnat håll kritiken nog bör vara litet mer lågmäld
i dessa stycken.

Däremot vill jag, herr talman, gärna erkänna, att konstitutionsutskottets
anmarkningar mot statsråden inte längre mottagas med samma spänning och
intresse som tidigare. Jag tror emellertid inte, att detta beror på personuppsattningen
i utskottet, utan det har säkerligen djupare anledningar. Förr i tiden
voro kanske partibanden lösare och det var många, som, även om de inte direkt
voro vildar, hade en mer, så att säga originell och facetterad och skiftande
uppfattning om tingen, vare sig de nu sutto i riksdagen eller tillhörde
regeringen. Detta gjorde •— det skall man finna, när man studerar äldre konstitutionsutskottsutlatanden
i deehargefrågan — att det bakom anmärkningar
ioiq ieifn mai°ritet, som var ganska ojämnt sammansatt. Sedan vi
t9to 1919 fatt den allmänna rösträtten, blev ju framför allt andra kammai
en ett representativt uttryck för folkopinionen, och vi ha också fått regeringar,
som tillsättas efter parlamentariska principer, så att det i riksdagen finns
°"i som bildar underlag för regeringens allmänna politik. Det är

väl da bra mycket begärt att de, som höra till detta parlamentariska underlag,
skola rätt som det är falla regeringen, sina förtroendemän, i ryggen och
angripa dem.

Nu säger kanske någon, att om det kan visas, att påtagliga fel ha begåtts.
iai man val inte resonera som sa, att blodet är tjockare än vatten, utan då
skall man vara med om att ge en anmärkning. Det är alldeles riktigt, men
tragan är, om man kan begära detta, när det gäller rent politiska anmärkmngai,
när det gäller att fälla värdeomdömen om den förda regeringspolitiken.

i ha aldrig ställt^ sadana krav pa våra motståndare. Jag erinrar kammaren
om hur det var på 1920-talet och dessförinnan i samband med händelserna
under det första världskriget. Då kunde utskottet leverera utlåtanden med
kanske tolv, femton anmärkningar, framförda av vänsterpartierna. Inte begärde
vg att de, som representerade högern, skulle deltaga i dessa anmärkningar.
Om vi sade^ifrån att enligt vår mening det och det statsrådet inte hade
med nit och skicklighet handlagt sitt ämbete eller inte iakttagit rikets sannnytta,
så var detta, ett värdeomdöme, som vi själva fällde, och vi
1r^0asa^e vara meningsmotståndare skulle i det avseendet löpa över •

pa vår sida.

Vad för övrigt beträffar frågan, om det hade funnits skäl att i årets dechargeutlåtande
göra några rent sakliga anmärkningar, kan jag gärna här

Onsdagen den 2S maj 1947 fm.

Nr 24.

Granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
erkänna, att om jag inte av en ren tillfällighet en dag varit förhindrad att
närvara och leda förhandlingarna i utskottet, skulle jag ha biträtt en anmärkning
mot excellensen Undén för hans underlåtenhet, att vid en viss tidpunkt
sammankalla utrikesnämnden. Detta skulle jag ha gjort av det sakliga skalet,
att jag inom utskottet alltid hört till dem, som varmt ivrat för att grundlagens
bestämmelse om utrikesnämndens hörande på ett tillräckligt tidigt stadium
före viktiga frågors avgörande skall strängt iakttagas. Nu har emellertid
excellensen Undén vid ett tidigare tillfälle här i kammaren själv vidgått
denna sin underlåtenhet, och då ligger ju saken litet annorlunda till.
Dessutom nöja sig inte reservanterna med att erinra om detta formella förbiseende
från excellensen Undéns sida, utan de vilja därav draga vissa s utsatser,
bl. a. den att förhandlingsläget skulle ha kunnat ändras. J ag tycker
att det vittnar om en mycket blåögd optimism att tro någonting sadant i fråga
om det ryska handelsavtalet, och det får nog vara reservanterna förbehållet

att representera en sådan optimism. .. , •

Jag kan för övrigt på tal om det eventuella deltagandet i anmarkmngar
nämna en sak, som visar att vi från majoritetens sida ingalunda äro nagra stenla
nejsägare. Det var en anmärkning, som skulle ha kunnat komma till synes, men
att den inte finns på papperet, är sannerligen inte vårt fel, utan det beror pa
bristande handlag hos Kungl. Maj:ts egen opposition. Jag kanske iar bega den

indiskretionen, att jag för kammaren nämner vad det gällde.

Det var en högerledamot av utskottet, som ville att man skulle framställa
anmärkning mot förutvarande handelsminister Gunnar Myrdal för det yttrande
om en förestående importspärr, som han fällt offentligen i Nationalekonomiska
föreningen. Förslagsställaren tog emellertid under diskussionen tillbaka detta
sitt yrkande, men när vi sedermera man och man emellan resonerade om saken,
visade det sig, att det antagligen kunnat bli en anmärkning pa den punkten
inte såsom led i någon kritik av regeringens allmänna politik, utan darior att
vi menade, att när ett statsråd talar offentligen, bör han ha täckning hos alla
sina kolleger, så att inte dementier behöva förekomma.

Jag nämner detta för att visa, att det är alldeles fel att pasta, att vi från
majoritetens sida inte skulle eftersträva att objektivt bedöma ärendena. Vi anse
att det är alldeles klart, att om anmärkningar av formell art kunna framstallas
t ex mot att ett statsråd försummat att höra en viss instans eller pa annat
sätt gjort sig skyldig till ett formellt fel, så böra också dessa anmärkningar
komma till uttryck. Vi ha emellertid inte denna gång, med ett undantag som jag
i en viss fråga representerar, funnit att några sådana fel ha begåtts och därför
ha vi inte kunnat biträda de anmärkningar, som framställts.

Men vi ha också avböjt, herr talman, att deltaga.i den verkligt stora reservationsanmärkningen
i år, som ju är av rent politisk art och som. riktar sig
mot regeringens allmänna ekonomiska politik. Av vilka skäl göra vi da detta.
Jo, bl. a. av det skälet att frågan om vår penningpolitik, importsparren, priserna
på trämassa och allt detta, redan upprepade gånger dragits upp bär i
riksdagen, och vi kunna inte finna att reservanterna, hur noggrant man an
läser deras reservation, på eu enda punkt kommit med nagra fakta, som kasta
nytt ljus över den diskussion, som sedan hösten förts här i riksdagen gang
efter annan och där ju både statsministern och Övriga statsråd, som vant
berörda, svarat professor Ohlin och andra av sina motståndare.

Till detta vill jag foga ännu ett annat skäl, och det är att åtminstone vi,
som bilda majoritet inom utskottet, anse oss inte kompetenta att i det nuvarande
ögonblicket värdesätta hela den ekonomiska utveckling, som fört va rf land
fram till det läge där det nu befinner sig. Men det finns kanske andra i utskottet,
som tycka att de kunna göra det. Det kan hända alt 1. ex. herr Petters -

Nr 24.

Onsdagen den 28 maj 1947 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
son i Norregård, herr Nolin, h err Dickson, herr Thorell eller eu kommunalexpert
som herr Yngve Larsson anse, att de till den grad behärska de nationalekonomiska
fragoma, att de kunna klarlägga och fördela ansvaret, när det
gäller det läge vari vårt land nu befinner sig, alltså avgöra i vad mån detta
lage beror pa regeringsåtgärder, för vilka det finns ansvariga och skyldiga,
eller pa omständigheter, som vi inte själva kunna råda över. Vi inom utskottet!

majoriteten där, anse oss inte behärska dessa svåra frågor på ett sådant
sätt att vi så där tvärsäkert våga bryta staven över den ekonomiska politiken
och faUa en dom över den. Men det finns, som sagt, andra och karskare utskottsledamöter,
som utan att blinka kunna göra detta.

Jag vill, herr talman, i detta sammanhang säga, att det var precis på sannna
sätt under det nu gangna världskriget. Vi hade då hetssporrar i utskottet, som
utan att blinka föreslogo, att utskottet skulle ingripa och tala om för exellenserna
ttiinther och Per Albin Hansson, att deras utrikespolitik var uppåt väggarna;
man skulle inte tala så och så till tyskarna, man skulle inte svara på
det och det sättet, utan man skulle göra så och så. Konstitutionsutskottet skulle

• det payrkades pa fullt allvar från flera håll inom utskottet -—. inaugurera
en helt ny utrikespolitik.

Vi som utgjorde majoriteten inom utskottet, ansågo emellertid, att vi inte
voro kompetenta att bättre än dem, som sutto i ledningen, avgöra vilket som
nu jV1SS^ tillfälle var den klokaste utrikespolitiska handlingen, utan vi
ställde den fragan på framtiden, och jag tror att utvecklingen har gett oss rätt
dan. Het har visat sig, att det hade varit ganska magstarkt, om jag så får

säga, av oss att på detta vis försöka dra upp andra riktlinjer för utrikespolitiken.

Pa samma sätt menar jag, att det är för mycket begärt, att konstitutionsutskottet
nu skulle anse sig vara speciellt kompetent, inte bara att kritisera penmngpohtiken
och regeringens ställningstagande till bankoutskottets och riksbanksfullmäktiges
uttalanden och allt detta, utan också att ange de riktlinjer,
som därvid borde följas. Jag tycker ju inte att man skall vara alltför ödmjuk,
men det skall dock vara en måtta på den egna självtilliten.

Jag tror alltså, herr talman, att vi inom majoriteten med gott samvete kunna
bandia sa som vi gjort i fråga om reservanternas generalanmärkning mot
den forda ekonomiska politiken, ty att bedöma i vad män en inflationskris.
om den skulle komma, härrör ur regeringens åtgärder eller ur en världsekonomisk
process, som inte kan förebyggas, därtill — det säger jag än en gång —
ba åtminstone inte vi ansett oss kompetenta.

Att genom ideliga debatter, intresserat avlyssnade av yttervärlden göra bekymmersamma
ekonomiska situationer till brickor i det politiska spelet, anse
yVnte om ett gott ansvar, och vi avböja därför en debatt om sådana

, gorttAlltlng skaI1 Ju emellertid nu för tiden politiseras, men det bör då
också fa vara reservanternas sak att efter förmåga söka politiskt utnyttja det
nuvarande ekonomiska laget. De få nu själva med frejdigt mod för tredje
cliei fjärde gängen vid denna riksdag repetera sina argument om det mot krisen
oundvikligt styrande fosterlandet. Något bidrag från vår sida lära de inte
ha att vanta.

Vidare anförde

i°perf karsS01'' i Stockholm: Herr talman! Den enligt en icke obruten men
(iahg tradition tomma statsrådsbänken vittnar, liksom det anförande som utskottets
högt ärade ordförande nyss hållit, om det förhållandet, att konstitutionsutskottets
dechargegranskning inte längre har samma betydelse för ut -

Onsdagen den 28 maj 1947 fm.

Nr 24.

Granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
krävande av det ansvar, som grundlagsfäderna eu gång inskrivit i regeringsformens
10G och 107 §§. Granskningen har förlorat en betydelse, som den enligt
regeringsformens ordalydelse borde ha, och utskottets ordförande har aven
befriat mig från den eventuella uppgiften att söka klarlägga varför sa har skett.

Herr Hallén började med att i oppositionens mun lägga en karakteristik av
majoriteten såsom ett transportkompani till Kungl. Maj :ts regering, sett från
oppositionens synvinkel. Något sådant omdöme har inte från reservanternas
sida blivit fällt" men den lojalitet mot regeringen, som var temat för herr Halléns
yttrande i den mån det avsåg eu förklaring till konstitutionsutskottets
nuvarande ställning, belyser ju i sin man att sanningen ligger nagot åt det

hajag skall be att genast få gå in på den fråga, som herr Hallén bär uppehöll
sig vid i sak, nämligen den anmärkning vi framställt, icke mot den ekonomiska
politiken, utan mot formerna för handläggningen av denna politik gentemot
riksdagen och gentemot näringslivet. Herr Hallén ansåg det uppenbarligen
vittna om en orimlig självtillit och en överskattning hos reservanterna, att vi
här togo oss före att giva oss in på dessa, jag medger det, mycket komplicerade,
växlande och svåra frågor, som hänföra sig till den ekonomiska politiken, liksom
han tydligen, ansag det förmätet, att man i ett tidigare skede inom utskottet
haft delade meningar om den utrikespolitik, som förts under kriget.
Förlåt, herr talman, men jag har fattat min uppgift såsom riksdagman på det
sättet, att jag är skyldig att ha en mening, även om de frågor vi ha att bedöma
måste sägas vara komplicerade och svåra. Jag anser att det är min plikt att
även i sådana frågor, ja kanske framför allt i frågor,. som stå i centrum för
vårt politiska liv, ha ett omdöme och taga hänsyn till vad som säges från
meningsmotståndarnas sida samt komma till en slutgiltig ståndpunkt och en
röstning. I det läget äro vi alla. Jag är inte i den situation, som utskottets ordförande
rekommenderade oppositionen, att så att ^säga taga. sitt förnuft till
fånga under trons lydnad, under auktoriteten av Kungl. Maj ds regering, visheten
i vilkens åtgärder i sådana komplicerade frågor tydligen ansågs vara
förmätet att bestrida.

Detta memorial kännetecknas ju därav, som utskottets ordförande ocksä
påpekade, att det är blankt. De ämnen, som här diskuteras, förekomma samtliga
i form av reservationsanmärkningar. Jag är glad över att utskottets ordförande
dock satt en liten blomma i det tomma knapphålet genom sin förklaring att
han, om tillfälle givits, skulle ha biträtt anmärkningen mot att utrikesnämnden
icke i tid hörts i fråga om det ryska avtalet. I fråga om dermsakliga innebörden
av anmärkningen skall jag senare återkomma. Jag är också, det ma jag säga
å anmärkarens vägnar — jag tror att det var herr Dickson glatt överraskad
av den upplysning vi bilr fått, att majoritet eventuellt skulle ha samlats omkring
anmärkningen mot handelsministern, därför att han på ett sätt, som val
anstod en professor men däremot icke eu handelsminister, i december 1940
offentligt diskuterade eventuella importbegränsningar. Varför jag för min del.
i likhet med andra medlemmar av utskottet, icke har ansett mig överhuvud
taget böra yttra mig eller fullfölja denna anmärkning beror givetvis därpå,
att detta dock var en förhållandevis ringa detalj i den stora, konkursen. Med
utgångspunkt från att man från majoritetens sida icke kan vänta anslutning till
en anmärkning med politisk innebörd må jag ju säga, att herr Halléns upplysning
överraskat mig något.

Jag tror emellertid, herr talman, att dechargegranskningcn även under nuvarande
förhållanden har en betydelse, som gör att vi skola försöka fylla den
med ett verkligt liv. Detta beror på några omständigheter, som jag, om de!
tillåtes mig, skall bo att få utveckla. Det förhåller sig ju så med vår författning

42 Nr 24. Onsdayvu (len ds maj 1947 fm.

Granskninfi av statsrådsprotokollen. (Forts.)
från 1809, att man inte,drev maktfördelningen sa långt, som man gjorde i t. ex.
vårt västra grannland några år senare oeh i åtskilliga andra länder, där man
åt domstolarna gav uppgiften att kontrollera lagenligheten i den styrande maktens
åtgärder. Fn följd av detta har ju blivit, att vår författning inte är eu
stel sådan; den är böjlig och den fogar sig med viss långsamhet men ändock
med viss smidighet efter den politiska utvecklingen. Dess ofta allmänna och
ålderdomliga avfattning har så småningom kommit att fyllas med ett helt
annat politiskt innehall än man år 1809 kunde förutse. Det är just med hänsyn
till att vi ha eu levande och växande konstitution, där praxis är av största
betydelse, som det är av särskild vikt att K ung!. Maj ds tillämpning av myndigheternas
grundlagsenliga befogenheter också blir föremål för riksdagens
granskning och riksdagens kommentarer och debatter, och slutligen att tilllämpningen
kan sägas ske under riksdagens medverkan. Men det är klart att
detta omdöme ävenynåste gälla de frågor, som utskottets ordförande här betecknat
som politiska. Ur den synpunkten beklagar jag, herr talman, den inställning,
som utskottets flertal — tydligt vis med en annan inställning i en viss fråga hos
utskottets ordförande — haft under årets dechargegranskning och som tagit sig
uttryck däri, att samtliga de frågor vi diskutera gälla minoritetsanmärkningar
eller reservationer.

Vi kunna inte underlata att finna denna harda politisering av vårt offentliga
liv olycklig. Jag tror inte för min del att den stämmer med en verklig demokrati.
Demokrati, herr talman, det betyder ju inte bara majoritetsvälde, att
hälften plus en bestämmer, utan det betyder en regering och en styrelse efter
överläggning, efter debatt, efter en verklig debatt under samarbete mellan olika
grupper och med hänsyn tagen till de skäl, som kunna anföras av andra grupper.
än majoriteten. Det är också därför som vi i utskottet i år framför allt
tagit upp en del frågor, som äro av betydelse för regeringens samarbete med
riksdagen och dess organ. Den expansion av Kungl. Maj:ts befogenheter, som
skett under trycket av krigsårens utomordentliga förhållanden och delvis med
stöd av särskild fullmaktslagstiftning, bör numera följas av en återgång till de
tidigare gränserna för den administrativa makten. Om regeringen finner det
nödvändigt att vidtaga utomordentliga åtgärder, vilka sakkunskapen och alla
tidigare statsrättslärda icke ansett tillhöra Kungl. Maj:ts ekonomiska lagstiftningsmakt
— t. ex. frågan.om nedsättning av exportpriser på pappersmassa och
papper eller ett allmänt importförbud eller disposition av clearingkassornas
medel och dylika frågor, som vi redogjort för och diskuterat i det föreliggande
memorialet — så vore det efter vår mening riktigt för upprätthållandet av de
rätta gränserna för den styrande makten, att dessa åtgärder komma till stånd
med. riksdagens, medverkan och följaktligen också med möjligheter för andra
partier än regeringspartiet att göra sina. synpunkter gällande.

Jag skall tillåta mig att något beröra en del av de anmärkningar, som vi i
det föreliggande memorialet framställt. Jag börjar då med den anmärkning
som rör remisstiderna. Jag måste säga, att det var en djup missräkning att
vi icke i den hovsamma form, i vilken anmärkningen är framställd, kunde få
enhetlig anslutning till den inom utskottet.

Det kan tyckas att detta är eu ganska betydelselös administrativ formfråga,
men. så är inte fallet, ty det svenska utredningsväsendets grundlighet och
objektivitet utgör eu mycket stor tillgång för demokratien i vårt land. Det
sått varpå vi förbereda våra offentliga ärenden är också något nationellt egenartat.
Den sociala välfärdsstat vi nu leva i kännetecknas av en allt större ansvällning
av det offentliga utredningsväsendet. Över våra bord går det en
svällande ström av kommittébetänkanden och utredningar, och det är en tillfredsställelse
för oss att kunna säga, att i stort sett har detta utredningsvä -

Onsdagen den 28 maj 1947 fm. Nr 24. 43

Granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
sende behållit sin höga standard. Det är emellertid angeläget att också den
efterföljande remissgranskningen blir på samma sätt kvalificerad, och det må
förlåtas mig om jag därvid särskild trycker på betydelsen av att de kommunala
organen få göra sina röster hörda. Det är nämligen kommunerna som i
mycket stor omfattning få ansvara för att de reformer vi bär besluta om bli
genomförda. De få bygga upp den organisatoriska apparaten, och de fa ofta
stå för de ekonomiska konsekvenserna av de beslutade reformerna.

Till dessa skäl varför åtgärderna böra bli föremål för grundlig och saklig debatt
ute i kommunerna kan man också lägga hänsyn av politisk art. De politiska
motsättningarna skärpas ju av ideologiska skäl och på grund av att så
många av de frågor som staten nu befattar sig med äro föremål för intressemotsättningar
mellan olika grupper. Det är då desto viktigare att den garanti
för en god folkstyrelse, som ligger däri att olika uppfattningar få bryta sjg
med varandra, få göra sig gällande vid ärendenas behandling, och att de också
ta sig uttryck i den partipolitiskt i regel neutrala granskning, som sker vid
behandlingen av remisserna ute i kommunerna. Yi leva i vårt offentliga liv
i allmänhet i en god anda av känsla för gemensamt ansvar och hänsyn till
varandra, en anda som från de kommunala församlingarna också följer oss —
i varje fall såvitt jag förstår — upp i riksdagens utskott. Det är ett elementärt
drag i eu god demokrati att till grund för varje beslut skall ligga en ingående
diskussion och en klar och objektiv utredning. På det sätt varpå remissväsendet
nu bedrives är det fara värt att fördelarna, som jag här försökt
skildra, alldeles gå förlorade.

För remissgranskningen av t. ex. förslaget till folkpensionering och betänkandena
om fria skolmåltider och för ordnande av en ny förlossningsvård stod
till vederbörande kommuners förfogande många gånger inte ens en månad. Det
förekom i stora städer att man inte kunde avvakta stadsfullmäktiges behandling
av remisserna utan de underordnade fackmyndigheternas yttrande fingo
expedieras utan stadsfullmäktiges hörande.

Exemplen kunna mångfaldigas. Trots de debatter som förekommo här förra
våren, i vilka de korta remisstiderna påtalades, har missförhållandet fortsatt.
Risken är att det blir en ytlig granskning av ärendena eller ingen granskning
alls. Några instanser äro samvetsgranna och svara att tiden icke medgivit dem
att avgiva något yttrande; det stora flertalet säga att de icke funnit något att
erinra. Därmed får man en falsk bild av situationen. I varje fall kan man
ofta få det, när man sedan går att avgöra ett ärende.

Sedan skall jag be att få ta upp den andra punkten bland reservationsanmärkningarna,
nämligen frågan om formerna för behandlingen av den ekonomiska
politiken. Vi ha varit väl medvetna om det olägliga i — och utskottets
ordförande har också påtalat det — att man här vid flera olika tillfällen får
anledning ta upp dessa stora ekonomiska frågor till behandling. Men de beröra
ju envar på det närmaste. Detta är inte sådana frågor som endast få göras
till föremål för seminarieövningar i nationalekonomi eller diskussioner mellan
de akademiskt högt kvalificerade debattörer, som vi ha förmånen att i denna
kammare lyssna till. .Tåg tyckte att herr Hallén ville karakterisera dem så.
Tvärtom beröra de oss alla. Vi fa lov. och vi äro förpliklade, att ga denna
fråga in på livet. Det kommer att djupt missförstås av en framtida granskare
om i de tider i vilka vi nu leva detta spörsmål, det viktigaste av alla, icke sätter
något spår i dechargegranskningen.

.Tåg ber också att få fästa herr Halléns uppmärksamhet på att vi i denna
anmärkning icke ansett oss böra ta upp en allmän diskussion om lämpligheten
av den ena eller andra åtgärden. Vi ha. med den ställning som regeringsformen
och vår politiska praxis traditionellt hänvisar konstitutionsutskottet till.

Nr 24.

Onsdagen den 2S maj 1947 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
stannat vid frågan om sättet för dessa frågors handläggning. Det har då varit
oss omöjligt, med den illustration av utvecklingen som det senaste året givit
oss, att gå förbi det faktum, att bankoutskottet förra året framförde ett uppslag
vid studiet av de inflatoriska tendenser i utvecklingen, som redan då voro
skönjbara. Det har förefallit oss märkligt att regeringen icke följt den anvisning
som bankoutskottet då enhälligt gav, nämligen att tiden var inne att
träda i förhandlingar med näringslivet och arbetsmarknaden — och naturligtvis
även med de politiska instanserna — för att vinna erfarenhet om den ekonomiska
politik som borde följas och som självfallet påkallar åtgärder av sådan
ingripande art, att de maste ske samfällt och under gemensamt ansvar,
om de skola leda till resultat.

Hur utvecklingen här gestaltat sig och gått från ont till värre, därom har
regeringen ju fatt g''oda besked — som den även lämnat vidare till riksdagen
— i konjunkturinstitutets mycket intressanta översikter, som vi tid efter annan
ha mottagit. Det har. också legat i öppen dag — och alla erfarenheter under
året ha ju understrukit det — att inga effektiva åtgärder ha vidtagits för att
minska spänningen mellan köpkraften och tillgången på varor och tjänster. X
och för sig välmotiverade åtgärder — t. ex. kronans appreciering — ha på
grund av att sadana åtgärder för sanering av det inre penningläget uteblivit
endast kunnat bidraga till att förvärra läget; den gången i form av premiering
av importen och en därav betingad bristande valutabalans. Slutligen ha vi nu
fått det allmänna importförbudet, och nu ha de åtgärder vidtagits som efter vår
mening borde ha vidtagits för länge sedan, nämligen rundabordskonferenserna.
Vi kunna icke finna annat än att detta långa uppskov med förhandlingarna
mellan representanter för näringslivet har påvältrat regeringen en väsentlig
del av ansvaret för den olyckliga utvecklingen.

Den andra ekonomiska huvudfråga som utskottets reservanter upptagit är
ryssavtalet. Vi anmärka konstitutionellt — och utskottets ordförande har nyss
medgivit det riktiga i denna anmärkning — att utrikesnämnden borde ha fått
tillfälle att säga sin mening långt tidigare än som skett. Enligt § 54 regeringsformen
skall nämnden lämnas tillfälle till överläggning i ärenden av större vikt
innan de avgöras. Men utrikesnämnden hördes först den 12 juli 1946, d. v. s.
flera månader efter det att regeringen faktiskt bundit sig för de grundlinjer,
som sedermera ledde till det träffade avtalet. Detta har också medgivits avvederbörande
statsråd, varför det är remarkabelt att inte konstitutionsutskottets
majoritet velat ansluta sig till detta omdöme.

Vår anmärkning gäller emellertid inte bara den formella sidan, d. v. s. ett fel
i ceremonielet i umgänget mellan Kungl. Maj:t och riksdagen, vilket också herr
Hallén erinrade om. Mellan utrikesnämnden och utrikesutskottet förefinnes nämligen
en personalunion. Man kan därför våga den slutsatsen att utrikesutskottets
särdeles behärskade tillstyrkan av detta avtal också skulle ha återfunnits hos utrikesnämnden,
därest Kungl. Maj:t hade underställt nämnden detta ärende innan

i slutet av mars — det verkliga avgörandet med vår handelspartner träffades.
Utrikesutskottet, som alltsa består av samma personer som utrikesnämnden,
har ju uttalat sig mycket kritiskt om den belastning av den svenska produktionsförmågan
och den ekonomiska balansen, som dessa stora kreditexporter
måste innebära. Om utrikesnämnden fått yttra sig tidigare, skulle sannolikt
därför det anbud, som sedan avgavs till vår motpart och som blev underlaget
för det träffade avtalet, blivit mera försiktigt avfattat. Detta hade_medfört,
det vågar man utga ifrån, att de förbehåll om det svenska försörjningsläget,
som man vid alla tidigare tillfällen varit så angelägen om att understryka,
också skulle ha blivit bättre uppmärksammade och slutligen även kommit
till uttryck i avtalet.

Onsdagen den 2S maj 1947 fm.

Nr 24.

47,

Granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)

Man kan också, antaga att utrikesnämnden, i det läge vi befunno oss våren
1946, skulle ha föranstaltat om en närmare undersökning av den svenska industriens
leveransförmåga, innan det stora kreditanbudet gavs. Läget var ju
nämligen ett helt annat än det som rådde, då en sådan förhandlingsnot senast
lämnades till ryssarna, nämligen i november 1944. Läget var också ett annat
än på våren 1945. Den svenska industriens kapacitet hade under tiden hårt
anlitats av såväl inhemska som utländska kunder, och den allmänna atmosfären
för det internationella ekonomiska samarbete, som naturligtvis är av största
vikt också för genomförande av detta stora handelsavtal, hade under året allvarligt
försämrats.

Vi nödgas framhålla, att de bristande förberedelserna härvidlag — vilka
borde ha kunnat förebyggas genom att regeringsformens bud här följts — ledde
till stora svårigheter. Det är allmänt bekant att de undersökningar av den
svenska industriens exportförmåga, som skedde sedan anbudet avgavs, beredde
de största besvikelser. Exportleveransernas summa uppfyllde den utlovade krediten
endast till ungefär halva beloppet. Endast med största möda, steg för
steg, och under trägna förhandlingar mellan å ena sidan industrien och å andra
sidan vår motpart i handelsavtalet lyckades man så småningom klättra upp
mot den utlovade miljarden — allt länder upprepade reservationer för tillgången
på material och arbetskraft. Detta underströks också av utrikesutskottet,
då utskottet tillstyrkte avtalet. Man kan alltså inte befria sig från
intrycket att detta sätt att handlägga frågan om det ryska handelsavtalet har
lett till en otillfredsställande lösning och dess värre även till större risker för
framtida friktioner på grund av detta åtagandes omfattning än som skulle ha
skett, om frågan tidigare underställts utrikesnämnden.

Vi ha också framställt anmärkning mot regeringens sätt att reglera exportpriserna
på massa och papper — framför allt ur konstitutionell synpunkt —
samt mot det allmänna importförbudet och andra frågor av betydelse när det
gäller att dra upp gränserna för Kungl. Maj:ts ekonomiska lagstiftning.

Vidare ha vi ansett en del andra frågor ur rent ändamålsenliga synpunkter
vara olyckligt handlagda, t. ex. frågan om den famösa resa, som
beredningen för utländsk arbetskraft gjorde. På grund av att resan företogs
med ett särskilt förhyrt flygplan blev resekostnaderna minst. 16 000 kronor
högre än vad de eljest skulle behövt bli.

Jag skall inte närmare gå in på dessa anmärkningar, eftersom de äro utförligt
belysta i de avgivna reservationerna. Endast på en punkt vill jag tillfoga
en anmärkning utöver dem som reservanterna anfört, nämligen beträffande frågan
om publiceringen av säkerhetstjänstens material från brev- och telefoncensuren,
alltså den Kjellbergska utredningen av den tyska propagandan under
kriget. Såvitt jag kunde finna under debatten i utskottet bestreds icke från
något håll, att den anmärkta publiceringen strider mot tvångsmedelslagens!
föreskrifter, att genom censuren inhämtade uppgifter icke finge yppas i vidare
mån än vad som fordras för censurens ändamål. Det är också detta som vår
anmärkning gäller. Men vi varken kunna eller vilja förneka, att det insamlade
materialet är av största värde för det syfte i eller för vilket det publicerades —
nämligen för att ge allmänheten en bild av den tyska propagandan. Det är
också ett intressant historiskt material för bedömandet av vårt allmänna läge
och av svenska reaktioner under krigsåren. Jag skulle alltså anse det högst
olyckligt om hela säkerhet stjänstens material, som tidigare ifrågasatts, skulle
komma att förstöras. Jag fann det för min del också i en annan ställning högst
välbetänkt, att myndigheterna ingrepo mot den av tyska legationen påbörjade
uppbränningen av legationens arkiv vid Stockholms sopförbränningsanstalt.

Sådant som författningsläget nu är har emellertid säkerhetstjänstens ma -

Nr 24.

Onsdagen den 28 maj 1347 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
terial kommit att åtnjuta ett sekretesskydd, som är till tiden obegränsat. Det
är alltså rent av effektivare än det som gäller för de hemligaste svenska statspapper.
Jag kan inte finna annat än att här föreligger en lucka i lagen, och
jag skulle vilja hemställa att vederbörande statsråd ville intressera sig för
denna fråga, så att vi. härvidlag kunde få en förnuftigare ordning, tillgodoseende
både den historiska forskningen och den enskilde medborgarens frihet
och rätt.

Herr Hallen erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr talman!
Herr Larsson i Stockholm sade att han såsom riksdagsman är förpliktad
att ha en mening även i de mest komplicerade frågor. Ja, herr Larsson, det
skola vi alla ha, om vi kunna det. Det viktigaste är emellertid, inte att ha
en mening utan att ha en riktig mening!

Jag påminner mig här en diskussion med Kata Dalström för många år sedan.
Det var tal om religion, och gumman sade då: »Ja, se någon religion
måste man ha,, så jag väljer buddismen.» Hon hade en bestämd ståndpunkt.
Herr Larsson i Stockholm anser det viktigaste vara att man har en mening.
Om den sedan är riktig eller inte spelar mindre roll. Jag beundrar för resten
herr Yngve Larsson, för att han så här i slutet av riksdagen, när det regnar
ner propositioner över oss, kan ha en bestämd mening om hur han skall ställa
sig till de olika frågorna. Det är verkligen till att vara en bjässe!

Sedan sade herr Larsson i Stockholm något mycket sant och mycket riktigt,
nämligen att politik är samarbetets konst. Den består av samarbete mellan olika
grupper och i hänsynstagande till minoriteten o. s. v. Vi försöka tillämpa detta
i utskottet. Men vi få väl ändå erkänna, att när det i ett dechargeutlåtande
gäller att så att säga fälla ett statsråd (nu falla de i regel inte, men det pr
en eventualitet att ett statsråd kan stupa på en anmärkning) kan man inte
kompromissa. Antingen faller ministern eller också förblir han sittande. Något
tredje iinns inte. Detta ar alltså ett område, där man inte kan kompromissa.

Härpå anförde

Herr Fast: Herr talman! Detta dechargememorial understryker vad jag vid
åtskilliga sådana tillfällen har framhållit, nämligen att granskningen av statsrådets
förda protokoll allt mer och mer förlorat den karaktär, som den en
gång tidigare hade, när det gäller utkrävande av politiskt ansvar från en regering.
Men det är också självklart, att utvecklingen bär gått i den riktningen,
ty nu har riksdagen så många andra möjligheter, först och främst vid behandlingen
av alla de sakfrågor som förekomma, att tillkännage sin mening om
den politik som föres. För egen del — jag understryker för min egen del —
anser jag att om man utan samband med sakfrågornas behandling vill mäta
regeringens förtroende hos riksdagen, så vore det lämpligare om detta skedde
genom ett dagordningsinstitut, vilket jag sedan många år tillbaka har varit
anhängare av.

Arets rätt högpolitiskt betonade anmärkningar äro, som här framhållits både
av herr Hallén och av herr Larsson i Stockholm, inga nyheter, utan de ha
diskuterats, vissa av dem fyra gånger, andra tre och några två gånger. Vad
en ny diskussion i dessa ämnen egentligen skulle kunna åstadkomma förstår
jag inte. Någon ny belysning av regeringens politik är, såvitt jag förstår, inte
möjlig att åstadkomma, och inte ens för att understryka den borgerliga oppositionens
starka motsättning till regeringen kan den ha någon uppgift att fylla,
ty oppositionen har ju själv varit ganska angelägen om att både i riksdagen
och i sin tidningspress tala om sin inställning till regeringen. Det behövs
alltså i det nuvarande läget inga deklarationer om den saken.

Onsdiuren ilen 28 maj 1947 fm.

Nr 24.

Granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)

När man emellertid har talat om de socialdemokratiska utskottsledamöternas
partibundenhet — herr Yngve Larsson var ju inne på den tankegången, även
om han inte fullföljde den så långt som man gjort på en del andra håll — så
vill jag för mitt vidkommande framhålla ett par ting. Den granskning, som
här skett, har lagts upp .som eu politisk vidräkning med regeringen, och därvid
ha ämnen behandlats, som av riksdagen, såsom jag förut antydde, ha debatterats
åtskilliga gånger. Regeringen har därvid ingått i svaromål, varvid
alla de skäl som ha varit avgörande för regeringens ställningstagande ha framlagts,
och jag förstår därför inte, att man skulle kunna tänka sig att vinna
ut något nytt på detta sätt. Vad man skulle vilja vinna vore väl ett konstaterande
av att oppositionen hade rätt, och det är väl dit man i detta sammanhang
har syftat.

Vi ha accepterat partilivet i vårt land, och vi ha accepterat partiregeringarna.
Då är det ju också ganska självklart, att om det parti, som bär upp en regering,
i sådana viktiga frågor som dessa skulle ställa sig på en annan ståndpunkt
än regeringen har gjort, så skulle vi vara färdiga för en regeringskris.
Den saken är ju klar. Det kan ju reservanterna inte heller ha undgått att förstå.
Den politik, som föres av en partiregering med majoritet i den svenska
riksdagen, är inte bara regeringens politik, utan den är också det partis politik,
som bär upp den regeringen. Det bör man göra klart för sig även i den svenska
riksdagen. Detta förhindrar sålunda den majoritet, som befinner sig i utskottet,
att ett ögonblick reflektera på anmärkningar av sådan karaktär, som
jag här hänsyftat till, ty den delar regeringens mening angående den politik,
som föres i intimaste samklang med regeringspartiet.

Jag vill i detta sammanhang passa på att säga till herr Larsson i Stockholm,
att visst har han rätt i att man har inte blott rättighet utan även skyldighet
att ha en egen mening även i viktiga frågor, som för den enskilde — och jag
erkänner gärna för mig — kunna vara svåra att behärska. Men, herr Larsson,
är det inte ändå så, att vår uppfattning i stora viktiga samhällsfrågor är i mycket
hög grad beroende av den politiska, sociala och ekonomiska inställning, som
.vi ha och som påverkar vårt bedömande i utomordentlig grad? Därför tror
jag ingen kan slå sig för sitt bröst och säga: här företräder jag den hela och
fulla sanningen, här företräder jag den fullständiga opartiskheten, under det
att alla andra företräda partipolitiska linjer''. Jag vill inte fortsätta diskussionen
på detta gebit, men jag vill säga herr Larsson, att det nog under den
långa tid jag har suttit i den svenska riksdagen och särskilt de sista åren har
förefallit mig, som om det för folkpartiet varit svårare att behärska partilidelserna
än det kanske varit på något annat håll.

Ja, vad jag nu har sagt befriar mig egentligen från skyldigheten att närmare
gå in på diskussion av de reservationer, som avgivits inom utskottet och
som ha den av mig angivna politiska innebörden. Innan jag emellertid övergår
till dem, vill jag emellertid säga några, ord med anledning av vad herr
Yngve Larsson sade om remissförfarandet. Jag vill gärna erkänna, att det är
önskvärt, att vederbörande myndigheter fa så lång remisstid som möjligt,
men å andra sidan har jag gjort den iakttagelsen, att om man föreskriver en
lång remisstid, så vänta de som skola avge remissyttrandet ändå till sista
stund, och det blir ungefärligen samma brådska som om remisstiden varit
kortare. Det hindrar dock inte att man bör sträva efter att ge tillräckligt utrymme
för de remisser till olika organ, som även inom kommunala institutioner
kunna vara erforderliga. Härvidlag får man ju väga vikten av att man
får fram en fråga i viss tid och i rätt tid mot nackdelarna av en begränsning
av remisstiden.

1 fråga om reservationen II >:i (»var man där klander för att man inte fick

Nr 24.

Onsdagen den ds maj 1947 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
till stånd någon rundabordskonferens vid den tidpunkt, då man ansåg att det
hade varit önskvärt. Ja, detta ha vi diskuterat så många gånger, att jag för
min del bara vill säga, att den dagen måhända kan komma, då man även på
den borgerliga sidan blir övertygad om lämpligheten av att ett icke ofrånkomligt
ingripande på arbetsmarknaden inte kommer till stånd annat än på
för samhällets vidkommande allmänt vedertaget och erkänt sätt.

Yad angår reservationen III angående förberedelserna för det svensk-ryska
handelsavtalet vill jag bara till herr Larsson i Stockholm säga, att det han
sökte få ut ur utrikesutskottets utlåtande, det kände jag inte igen, ehuru jag
var med hela den tid detta ärende behandlades i utrikesutskottet. Jag undrar
om inte hans allmänna föreställning om vad utskottet hade menat har påverkats
av att han har läst det särskilda yttrandet i stället för utrikesutskottets
utlåtande, ty något klander från utrikesutskottets sida har jag för mitt vidkommande
icke kunnat läsa ut ur utlåtandet. Jag vill i det sammanhanget
också framhålla, att jag omöjligen kan tillägna mig den uppfattning, som
herr Larsson gav uttryck åt och som framkommer också i reservationen, nämligen
att om utrikesnämnden hade blivit hörd innan avtalet provisoriskt underskrevs,
så skulle det slutliga anbudet ha inneburit mera begränsade svenska
utfästelser. Nej, herr Larsson, på den punkten delar jag fullständigt herr
Halléns mening. Det var nog så, att vi ansågo oss bundna av ett långt tidigare
gjort uttalande, där herr Larssons parti inte var helt oskyldigt. Jag är tämligen
övertygad om att det icke hade varit möjligt att gå fram på de linjer,
som man nu i efterklokhetens tecken rekommenderar. Dessutom ha vi ju också
diskuterat hur mycket man skulle kunnat bringa ned kreditgivningen och handelsomslutningen,
och det rör sig ju inte om så imponerande summor, att man
skall överdriva verkningarna i det avseendet. Men någon möjlighet till en ändrad
uppfattning från Sveriges sida hade enligt mitt förmenande varit otänkbar.

Jag vill emellertid, herr talman, passa på och säga, att jag tidigare i denna
kammare har papekat önskvärdheten av att regeringen idkar det intimaste
samråd med utrikesnämnden och utrikesutskottet. Jag vill vid detta tillfälle
understryka vad jag sålunda tidigare har framhållit, men när jag gör detta,
kommer jag inte riktigt till samma uppfattning som herr Hallén tycktes göra
— att jag skulle ha kunnat biträda en anmärkning — ty efter det uttalande
Som £"J°rts av hans excellens utrikesministern i denna fråga anser jag att
en sådan anmärkning är totalt överflödig. Det är en sak att medgiva, att man
härvidlag kunde ha hört utrikesnämnden, och en annan sak att säga, att här
förelåg någon författningsmässig skyldighet att göra det. Man bör därför försöka
vinna vad vi alla tydligen äro överens om att vilja vinna på andra vägar
än genom en anmärkning enligt 107 § regeringsformen. Jag har, herr talman,
varit angelägen att avge denna deklaration, så att regeringen även från
utskottsmajoritetens sida göres medveten om att man önskar ett så intimt samarbete
som möjligt mellan regeringen och utrikesnämnden, måhända senare
med utrikesutskottet,

. Vad gäller reservationen IV. som berör trävaruexportens område, så har här
icke vare sig i reservationen eller i herr Yngve Larssons anförande framförts
nagra nya synpunkter. Reservanterna tyckas emellertid nu vara något osäkra i
små påståenden. Man förmenar, ^att i varje fall borde regleringsåtgärderna sål
m8, -8!0111 pa.an^ra områden ha ägt rum i annan ordning än som nu

skedde. Härvidlag brister man i bevisföringen, när man försöker göra gällande,
att regeringen inte har haft de nödiga fullmakterna. Och om så skulle vara
i ml a^L reservan^erna bär hade rätt, så har konstitutionsutskottet många unuerlatenhetssynder
på sitt samvete från de senaste åren, ty då skulle det ha
g.iorts åtskilliga anmärkningar. Nu kan man som herr Larsson i Stockholm

Onsdagen den 28 maj 1947 fm.

Nr 24.

Granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
säga, att nu börjar vi glida in i normala förhållanden, och nu gäller det att
återställa läget sådant det var innan kriget bröt ut. Det kan ju i och för sig
vara riktigt, men jag undrar om inte alla ändå måste erkänna, att när vi röra
oss på det handelspolitiska området, så företer världen i dag t. o. m. en onormalare
bild än under själva krigsåren.

Vad beträffar reservationen V angående importregleringen, är ju det också
en av de frågor, som här ha debatterats flitigt. Även om man nu fortsätter
klandret, så är det egentligen inte mot själva genomförandet av åtgärden, som
man riktar sin kritik. Kanske är det så, att man ändå har på känn att dem
tidigare ståndpunkten har varit något svag och att man därför går över till att
klandra den mera formella sidan. Då reservanterna själva anfört emot importregleringen,
att den inte lades fram för riksdagen, tycker jag för min del,
att man där gör ett erkännande, som man kanske inte först var beredd att göra.
Vad gäller framläggandet av en proposition om vidgade fullmakter, inrymmande
just sådana åtgärder som denna, är det ju ganska självklart, att regeringen
inte gärna kan lägga fram förslag om en sådan fullmaktslag utan en
mera ingående motivering varför förslaget lägges fram och hur lagen skulle
komma att användas. Det hade säkerligen haft ungefärligen samma resultat
som om man valt den sedvanliga formen för riksdagens medverkan vid beslutet
om importregleringens genomförande. När man här försöker åberopa statsrättslärda
som stöd för reservationen, har jag litet svårt att följa med i resonemanget,
ty enligt mitt förmenande finns det där mera stöd att hämta för
regeringens uppfattning, att riksdagens medverkan inte här var erforderlig.

Vad reservationerna VI, VII och VIII beträffar, så förefaller det mig som
om jag i likhet med herr Ilallén bör halka så lätt och smärtfritt över dessa
reservationer som det överhuvud taget är möjligt. Trots att utskottets högt
ärade ordförande har biträtt anmärkningen under punkt VIII, finner jag den
vara den mest illustrativa för vad det här är fråga om. Man gör där anmärkning
på att regeringen har använt sig av inkomstmedel från frökontrollanstalten
för genomförande av fortsatt kontroll över produktionen av sättpotatis.
Det är ju känt, att medel för detta ändamål tidigare ha tagits ur anslaget för
prisreglerande åtgärder, vilket också anmälts för årets riksdag. Det har skett
utan att konstitutionsutskottet anmärkt på en sådan medelsanvisning. Nu har
man gått över till att i år använda medel, som utgöra ingenting annat än
inflytande avgifter för den utövade kontrollen. Jag måste säga, att nog är
marginalen för den anmärkningen ovanligt smal.

Beträffande reservationen IX om avslaget på Svenska Lloyds framställning
om rättighet till flygtrafik mellan Västsverige och England, så har ju kommunikationsministern
här i en interpellationsdebatt givit mycket ingående deklarationer
angående de motiv, som varit vägledande för regeringens ståndpunktstagande,
och jag anser, herr talman, att om kommunikationsministern
inte har kunnat övertyga reservanterna om att de vidtagna åtgärderna vore
lämpliga, så kan varken jag eller någon annan göra detta underverk. Det befriar
mig också från uppgiften att gå in på någon närmare belysning av
vad som har varit regeringens motiv. Men det kan ju också vara så, herr talman,
att man på reservanternas sida har haft en förutfattad mening om att
det till varje pris skall finnas konkurrens, även om det inte finns ekonomiskt
utrymme för två företag och även om trafiksäkerheten blir sämre till följd
av att den ekonomiska konkurrensen icke tillåter genomförandet av kostsamma
säkerhetsanordningar för någotdera av dessa bolag.

Reservationerna X och XI behandla också några av de för riksdagen mest
kända iirendena. Något nytt rörande dem har icke framkommit, vare sig i

Andra kammarens protokoll 1947. Nr 24. 4

Nr 24.

Onsdagen den 28 maj 1947 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
reservationerna eller hittills i debatten. Det bär emellertid sitt intresse att
konstatera, att reservanterna visa en mycket stor öppenhjärtighet när det
gäller vissa personers förhållande till den tyska propagandan. Jag är mycket
överraskad över att bland dem finna herr Yngve Larsson, som under efterkrigsskedet
vid alla tillfällen, både här i kammaren och i konstitutionsutskottet,
på ett mycket berömvärt sätt förfäktat den uppfattningen att papperen
borde läggas på bordet utan något som helst omsvep. Jag kan ej se, att några
personliga skäl föreligga för att icke denna Kjellbergska promemoria skulle
kunna offentliggöras.

Vad gäller det Ödeenska fallet, tycker jag att man från reservanternas sida
bort känna sig till freds med att man nu har kunnat vinna rättelse i ett tidigare
anmärkt förhållande. Mot det tillstånd som för närvarande är rådande
ha, såvitt jag förstår, reservanterna icke någon erinran att göra. Det hade
funnits så mycket större anledning därtill som utskottet självt under de år,
då det tidigare påtalade förhållandet existerade, icke gjort någon anmärkning
utan först ingrep när statsrevisorerna hade gjort sitt uttalande. Tydligen
är man icke nöjd med att en fråga smidigt kan avvecklas under hand utan uppseendeväckande
buller. Bör man icke vara nöjd med ett sådant utvecklingsförfarande,
när man vinner resultat som även reservanterna känna sig nöjda med?

Beträffande anmärkningen XII angående den dyrbara flygresan till Italien
vill jag framhålla, att jag icke varit med vid behandlingen o,v detta ärende.
Jag beklagar, herr talman, att det i detta dechargememoria-1 icke finnes antytt
vilka som deltagit i de olika ärendenas handläggning i utskottet, ty efter
en tid glömmer man nästan bort i vilket ärende man voterat eller i vilket ärende
man deltagit i sakdebatten.

Innan jag slutar vill jag påtala det sätt varpå reservationen XII blivet skriven.
Jag kan icke undgå en känsla av att det där rör sig om ett tillrättaläggande
i efterhand av vad som har inträffat, men som departementschefen varit
mycket oskyldig till. Jag tänker därvid på detta återbud i sista stund, då
den lilla extra maskinen icke var användbar. Jag tänker på återbuden beträffande
bokade platser i det extra flygplanet o. s. v. plus en del andra ting,
som ej riktigt bra stämma med den sakliga bilden. Men, herr talman, jag
överlåter till någon av de ledamöter i utskottet som varit med om behandlingen
av detta ärende att närmare belysa skillnaden mellan verkligt förekommande
fakta och den belysning därav som man efteråt gjort från reservanternas
sida.

Under detta anförande övertog herr förste vice talmannen ledningen av kammarens
förhandlingar.

Herr Larsson i Stockholm erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Den ton av handlingsförlamande förtröstan, som närmare
påtalats vid dechargegranskningen, har föranlett mig att begära ordet.

Herr Fast tillrådde oss att acceptera partilivet och att se till att regeringen
ställs under politiskt ansvar i de former som äro vanliga, eventuellt med sådana
följder som regeringskris, något som vi ju sannerligen ej haft förhoppningar
om i detta sammanhang. I anledning härav vill jag fästa herr Fasts
uppmärksamhet på, att man med den inställningen gott kan inställa denna
granskning och införa det läget, att regeringens ledamöter i motsats till alla
andra statens ämbetsmän icke skola vara underkastade den granskning som
förevarande paragraf i regeringsformen avser att lägga grunden till.

Herr Fast sade, att ingen kan väl säga: jag företräder den hela och fulla
sanningen. Det har ej heller någon sagt, men för att slå fast att just därför

Onsdagen den 28 maj 1947 fm.

Nr 24.

Granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
att ingen kan anses företräda den hela och fulla sanningen borde det finnas
underlag för en saklig debatt om åtskilliga av dessa frågor, där vi förebrått
regeringen ett icke konstitutionellt handlingssätt.

Herr Fast frågade mig var i utskottets memorial det står om de reservationer
beträffande material och arbetskraft som jag för min del åberopat. Det
står, herr Fast, mycket tydligt på s. 17 i utrikesutskottets utlåtande rörande
handelsavtalet med Ryssland, där det bl. a. heter: »Nuläget liksom ovissheten
för framtiden motivera, att de reservationer gjorts, särskilt i fråga om material
och arbetskraft, som omförmälas i industriförbundets och exportföreningens
skrivelse.» För min del måste jag däri finna ett understrykande av
dessa förbehåll, och något annat bär jag för min del icke velat göra gällande.
Mina anmärkningar i fråga om sättet för bedrivande av förhandlingar har
jag icke kunnat finna att herr Fast har undanröjt, om man tar hänsyn till vad
som tidigare förekommit. Ty de vid de tidigare förhandlingarna mycket tydliga
förbehåll som gjorts beträffande Sveriges försörjningsläge hade vid förhandlingarna
på våren 1946 helt kommit bort. Man lovade då denna kredit
utan att ha undersökt det svenska näringslivets möjligheter.

Beträffande frågan om remisstiderna gav herr Fast prov på samma skeptiska
och desillusionerade inställning. Han förmenade att vi ändå aldrig
komma att läsa dessa remisser förrän i sista stund.

Jag har hört hurusom biskop ''Tegnér en gång i ett motsvarande fall ■— det
gällde ett kommittébetänkande -— yttrade, att man betänker sig i det längsta
innan man begår en dumhet. Man överilar sig aldrig förrän i sista stund. Jag
tror icke att detta är karakteristiskt för svenskt remissväsende.

Herr Fast erhöll likaledes på begäran ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! Det ansåg jag ju så mycket mindre vara fallet, som jag underströk
önskvärdheten att remisstiden gjordes så lång som förhållandena medgåvo
det, även om jag inte kunde instämma i agitationen för att vi alltid skola
ha ett långt remissförfarande. Det var som ett argument i min bevisföring jag
påpekade att remissvar i regel icke avgåvos förrän i sista stund. Jag tillhör
dem, som på grund av sin ställning i vissa kommunala institutioner rätt mycket
få avgiva yttranden. Jag har alltså en viss erfarenhet på detta område.
Och dessa yttranden som jag varit med om att avgiva komma alltid, så vitt
jag vet, i rätt tid.

Till herr Yngve Larsson vill jag säga, att när jag här yttrade mig angående
dechargegranskningen, yttrade jag mig med hänsyn till den politiska ansvarigheten
och gick ej in på lagligheten av regeringens åtgärder, ty det är någonting
annat. Reservanterna ha icke ifrågasatt annat än att regeringens åtgärder
på alla punkter varit lagenliga. Man har även tagit upp andra frågor
och sagt, att sakfrågor alltid kunna diskuteras. Var skillnaden mellan sakfrågor
och politiska frågor går är svårt att avgöra. Till sist vill jag säga, att
jag när jag åhörde herr Larssons uttalande måste säga, att det icke går att
framställa utrikesutskottets utlåtande som ett klander mot regeringen. Den
punkt i utlåtandet som föredrogs står i fullaste samförstånd med vad regeringen
själv uttalat och kan således ej tolkas som en motsättning till regeringens
politik.

Härpå yttrade

Herr Thorell: Herr talman! När konstitutionsutskottets ärade ordförande
gjorde regeringen sin lojalitetsförklaring — han började sitt anförande därmed
—■ tyckte jag det var ganska egendomligt, att det från hans sida kunde komma
fram något sådant som det han anförde. Han sade niimligen: fråga är om man

Nr 24.

Onsdagen den 28 maj 1947 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.X
kan angripa regeringen från dess underlag i riksdagen om ärendet är av politisk
art. Så ungefär föllo orden. Detta underströks av herr Fast, då han sade,
att om vi, som tillhöra partiet, skulle gå mot regeringen, bleve det regeringskris.
Ja, efter dessa båda deklarationer kan väl regeringen om någonsin känna
sig lugn. Det har gått ganska långt, om de som sitta i det grundlagsvårdande
utskottet se sin uppgift vara, icke att påtala de förhållanden som de
anse vara oriktiga, utan slå vakt om den regering som sitter. Jag har mycket
svårt att se, herr talman, att den inställningen i någon högre grad skiljer sig
från den inställning riksdagsmännen hade med eller mot sin vilja i vårt södra
grannland under den senare delen av 1930-talet.

Jag ser icke saken på det sättet, herr talman. Jag anser, att vi sitta i konstitutionsutskottet
för att ta närmare reda på de ärenden, där regeringen enligt
vår åsikt handlat felaktigt, och att vi äro skyldiga anmäla sådant för riksdagen.
Vad är det för mening i att omedelbart efter det riksdagen börjar ta i tu med
och sitta ett par månader och leta i protokollen för att få tag i de missgrepp
regeringen eventuellt gjort i ena eller andra avseendet, om vi inte få föra våra
åsikter vidare på grund av politiska skäl? De frågor vi ha att behandla i konstitutionsutskottet
äro ju mest av politisk art. Från de båda nämnda talarnas
sida framhölls att vi redan förut diskuterat de ärenden, som vi nu debattera.
Ja, men om så också har skett, kan det väl ändå icke befria konstitutionsutskottet
från att för sin del taga ställning till dessa frågor. Vi reservanter ha ansett
det vara vår skyldighet att taga upp dessa saker till behandling, sedan
må majoriteten ha vilken uppfattning som helst.

Jag skall, herr talman, icke gå in så mycket på herr Fasts yttrande. Han
talade emellertid något om tiden för remissyttrandena, och i anledning härav
skall jag be att få rikta en gensaga mot honom. Han sade, att det vanligtvis
är så, att även om vi få remisserna i god tid, vänta vi länge med att göra
någonting åt dem. Herr Fast, som varit med så oerhört mycket i det kommunala
livet, vet nog, att icke vi alla i de kommunala styrelserna sätta oss ned
att läsa igenom remisserna. Vi uppdraga i stället åt till exempel ordföranden, om
han har tid därtill, eller åt någon annan att gå igenom saken ordentligt. Sedan,
herr Fast, kan det dröja till slutet av remisstiden med det sammanträde som
definitivt skall taga ställning till saken. Jag vill stryka under att remisstiden
mången gång är för kort. Den som belastas med uppdraget att sätta sig in i
frågan har kanske andra viktiga arbeten att syssla med och är kanske redan
hårt engagerad. Men det är en annan omständighet också som gör att en del
av dessa remissinstanser börja undra, huruvida överhuvud taget remissförfarandet
har någon som helst mening längre, och varför? Jo, därför att regeregeringen
visar den största ringaktning för de yttranden som komma från sakkunnigt
håll. Passa icke remissvaren, tar regeringen ingen som helst hänsyn
till dem. Det förhållandet tror jag icke vi få gå förbi utan den saken måste
vi observera.

När jag sedan går vidare, herr talman, skall jag endast i ett avseende gå
in på regeringens allmänna politik. Jag vet nämligen att andra talare, som i
huvudsak ha samma uppfattning som jag, komma att beröra en hel del av
övriga frågor. Jag skall gå in på frågan om massaexporten. I maj förra året
beslöt Kungl. Maj:t, att handelskommissionen skulle handhava ärenden rörande
export bland annat av pappersmassa. För att få licens måste exportörerna
sälja till de priser, som blivit satta som rikspriser. Den 13 juli sänktes kursen
för amerikanska dollars och engelska pund med cirka 14 procent. Trots att
detta medförde förluster för exportörerna var regeringen icke villig medgiva
höjning av priserna i utländsk valuta. Härigenom stoppades en stor del försäljningar.
Den 20 september beslöt Kungl. Maj :t att exportpriset i svenskt

Onsdagen den 28 maj 1947 fm. Nr 24. 53

Granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
mynt för försäljning enligt kontrakt växlade efter den 31 juli skulle med
minst 5 proent understiga det pris, Som skulle godkänts därest växelkurserna
ej ändrats. Intet annat pris godkändes således. Den 1 november beslöt Kungl.
Maj :t att priserna i svenskt mynt icke fingo överstiga de exportpriser som gällde
den 12 juli 1946. Enligt uppgift skulle detta senare beslut ha skett i samförstånd
med säljarna, en sak som jag återkommer till senare.

Till slut, den 1 april i år, blevo exportpriserna fria, men exportörerna skulle
av de erhållna exportpriseTna avsätta till en konjunkturfond ^ en avgift på
50 kronor. I inflationsdebatten den 19 mars i år uttalade statsrådet Wigforss,
att under tiden 13 juli—11 november 1946 blev förlusten för svenska_ folket
på grund av sänkta massapriser endast 270 324 kronor. Från en industriidkare
i första kammaren invändes, att förlusten kunde beräknas till 150 miljoner
kronor, och ett liknande uttalande gjordes i denna kammare också från industrihåll.
Härtill genmälde statsrådet Ericsson att ansvaret för förlusten på 150
miljoner kronor närmast föll på industrien Själv, som, bortsett från prissänkningen
1946 å 5 procent, åtnöjt sig med deu satta priset i enlighet med sin
strävan efter en modifierad prispolitik. _

Vi reservanter ha satt en viss tro till detta, men för mig har denna tilltro
rubbats sedan jag fått taga del av styrelseberättelser från olika massaexporterande
bolagv I berättelserna står det nämligen, att bolagen för att få licens
måst gå med på de lägre priser, som regeringen bestämt och vilka priser varit
lägre än vad som var möjligt att få på världsmarknaden, och att bolagen därigenom
åsamkats förluster. Det står inte i någon av de berättelser jag sett,
att detta skett i samförstånd med regeringen. Det tycks emellertid här röra
sig om medvetna åtgärder från regeringens sida för att få till stånd en minskning
av exportvolymen. Jag stöder detta mitt uttalande pa ett referat, som
TT lämnat av ett föredrag, som statsrådet Wigforss höll i Falun den 1 september
i höstas. Han sade bland annat följande: »De borgerliga påstå, att regeringen
inte har något program att hejda inflationen. Det är fel. Vi ha ändrat
dollarns och pundets värde, och exporten av svenska varor till utlandet har
måst begränsas.»

Då industrien hindrades att taga betalt efter världsmarknadspriset, sinade
valutareserverna. Det var naturligtvis andra saker som bidrogo härtill, men
detta förhållande torde åtminstone ha medverkat. Nu ha vi fått importreglering
och pappersransonering, och vi börja överhuvud taget få tillbaka den
bristhushållning, som vi hade hoppats slippa i och med krigets slut. Nu kommer
emellertid regeringen med en helt annan uppfattning: vi måste inskränka
oss för att kunna exportera och få in valutor. Finansministern har alltså en
helt annan inställning nu än den han gjorde gällande så sent som hösten 1946.

Herr Hallén frågade i sitt första anförande, om vi reservanter förstå de nationalekonomiska
frågorna. Nej, i sin helhet göra vi det säkert inte. Det göra
i själva verket inte många i denna kammare, men vi ha i motsats till en del av
regeringens ledamöter en viss praktisk erfarenhet från de områden, där vi ha
vår verksamhet, och jag tror inte, att vi skulle ha gjort de misstag om vi suttit
i regeringen som denna regering har låtit komma sig till last under tiden från
krigets slut. Jag frågar: var finns den fasta hand inom regeringen, som det
talas så mycket om? Jag tycker att det i detta som i andra fall varit ett famlande
hit och dit, det tycks råda villervalla, och regeringsmedlemmarna ha
inte ens principiellt vetat vad de velat. Vi ha hört så mycket talas om planhushållning
från det hållet, men jag kan, herr talman, inte hjälpa att jag
tycker, att detta mer liknar cn planlös hushållning.

Vi skola nu inte tvista om huruvida denna förlust på massaförsäljningen
uppgick till 300 000 eller 150 miljoner kronor, ty den största förlusten landet

Nr 24.

Onsdagen den 28 maj 1947 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
lidit är enligt min mening inte denna, utan prestigeförlusten. Vad får utlandet
för uppfattning oip en regering, som tvingar företagarna att sälja efterträdda
exportvaror till underpris? Det måste få den uppfattningen, att regeringen
saknar ekonomiskt sinne. Jag är rädd att denna uppfattning utnyttjats av
dem som skickats från olika länder, nu senast Polen, för att göra upp handelsavtal
med oss. Från polsk sida hade man kanske inte vågat gå så långt som
man gjorde i sina fordringar, om inte den åsikten spritt sig i världen, att vi
ha en regering, sona inte handlar på ett ekonomiskt klokt sätt, utan vi kanske
hade fått ett förmånligare handelsavtal. Härigenom ha vi kanske åsamkats
ännu större förluster än dem vi lidit genom att massaexporten minskat eller
uteblivit under den tid de lägre priserna gällde.

Vi reservanter anse, att regeringen icke iakttagit rikets sannskyldiga nytta
bland annat i sitt handhavande av detta ärende, och därför ha vi, herr talman,
i utskottet yrkat anmärkning enligt § 107 regeringsformen.

Herr Fast, som på begäran erhöll ordet för kort genmäle, anförde: Herr
talman! Bara en mycket kort replik. Jag vet inte varifrån herr Thorell fått
sin uppfattning som han tycktes ha att vi skulle vara skyldiga att sälja till
underpris till Ryssland. Hela den svenska exporten är ju beroende av om
man från rysk sida kan göra upp avtal med de svenska firmorna. Däri ingår
även skälig prissättning, som de svenska firmorna komma att hålla på. Det
är också en förutsättning för avtalets genomförande.

Herr Thorell erhöll likaledes på begäran ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Herr Fasts senaste inlägg förvånar mig i högsta grad, ty jag
har i mitt anförande inte sagt ett ord om vad herr Fast nu nämnde.

Härefter anförde:

Herr Dickson: Herr talman! Konstitutionsutskottets vördnadsbjudande ordförande
har lyft en smula på förlåten till vad som sig tilldragit innanför
konstitutionsutskottets stängda dörrar. Han drog då även upp denna historia,
i vilken jag var inblandad, och jag vill i anledning därav redovisa en kommentar
till densamma. Utskottsordföranden anförde i dag ganska överraskande, att
om det anmärkningsyrkande, som jag mycket riktigt tagit upp preliminärt och
pa ett tidigt stadium, hade fullföljts, hade det med all säkerhet resulterat i en
anmärkning från utskottets sida gentemot den dåvarande handelsministern.
Det är riktigt att jag höjde svärdet över herr Myrdals nacke; att det var så
vasst och så tungt som här omvittnats, visste jag inte då. Alltnog, jag stack
det åter i skidan med den motiveringen, att herr Myrdal redan lämnat landet.
Att en professor i den disciplin, som det var fråga om vid den sammankomst,
vid vilken det fatala yttrandet fälldes, hade svårt att hålla inne med sin kunskap
och sina farhågor var ganska mänskligt, allra helst som professorn i
detta fall var Gunnar Myrdal. Hade han undertryckt den entusiasm och talförhet,
som är honom egen, hade detta nog varit rätt mycket emot naturen.
Den förseelse, som han därvid må ha begått, borde nog på ett tidigt stadium
ha förutsetts av dem som föreslogo hans inträde i regeringen eller av dem som
läto honom sitta kvar där, och anmärkningen, om någon sådan skulle göras,
borde kanske därför ha riktats mot statsministern.

Nu tycker jag emellertid, att saken är utagerad. En anmärkning får väl
betraktas som ett straff, och jag tror inte någon kan hysa den förhoppningen,
att ens ett sadant straff skulle verka förbättrande på den delinkvent det här
varit tal om. Det är emellertid ganska pikant att handelsministern här i efterskott,
icke genom oppositionens ingripande, utan genom ingripande av

Onsdagen den 28 maj 1947 fm.

Nr 24.

Granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
konstitutionsutskottets ordförande såsom talesman för utskottsmajoriteten,
liar utsatts för en moralisk anmärkning, som må kunna intressera kommande
hävdaforskare i deras undersökningar av denna epok. _ „

Jag hade ursprungligen tänkt tala om en del principiella saker utan att ga
in på detaljerna. Vid behandlingen i konstitutionsutskottet har det många
gånger slagit mig, att man dock letar rätt mycket för att finna anledningsanmärkningar.
Jag har frågat mig: är detta riktigt? Bör man inte vara tolerant
även mot sådana högdjur som regeringsledamöter? Jag har dock kommit till
den uppfattningen, att denna konstitutionsutskottets granskning ända är ett
betydelsefullt led i statslivet. Om inte en regering har den där viskande slaven
på sin stridsvagn, kan den lätt tappa fotfästet, Jag tror därför det är nyttigt
om det då och då kommer fram påpekanden om dess dödlighet, som herr

Hallén här talade om. . ..

Inom idrottslivet finns det en del tävlingar som mte kunna exakt avgöras
genom resultaten, utan där det sker en poängsättning av prestationerna. Ofta
händer det, i synnerhet vid viktiga tävlingar med internationellt inslag och
framför allt då representanter för temperamentsfulla nationer äro närvarande
bland domarna, att den deltagare, som blivit satt sist i protokollet, av sitt eget
lands domare satts som nummer ett. Man har exempel på att domare, som icke
gjort detta utan varit mer objektiva, vid hemkomsten haft svart att bärga sm
säkerhet. Jag vill inte draga ut parallellen för långt, men jag: tycker liksom
herr Larsson i Stockholm, att denna genomgående majoritet i utskottet och
denna så gott som hundraprocentiga partiklyvning ger en känsla av att allt
inte är som det borde vara. Jag tror att en allmänhet som får se detta tycker,
att det är för mycket partipolitik och för litet objektivitet även i konstitutionsutskottets
arbete. Jag har själv fått den litet obehagliga känslan, och
det verkar alltid uppfriskande om man förnimmer, att det någon gång skär
över partilinjerna. Man får då intrycket, attjnan har att göra med objektivt
folk, som inte sneglar vare sig åt höger eller åt vänster.

Jag skall inte säga mer än detta, herr talman. Det är många talare kvar,
och åhörarskaran förminskas alltmer. Jag vill endast ha bidragit till dagens
debatt med dessa ord.

Herr Kyling: Herr talman! Herr Fast började sitt anförande! dag med att
säga, att reservanterna tyckas vilja hålla en politisk vidräkning med regeringen.
Men man får väl inte, herr Fast, tyda konstitutionsutskottets arbete
på det sättet, att de som velat framföra en anmärkning därmed absolut velat
hålla en politisk vidräkning med den sittande regeringen? Herr Fast sade
vidare, att eftersom man gillar den politik som regeringen fört, bör man mte
göra några anmärkningar. Om man driver den satsen tillräckligt långt, franhänder
sig dock riksdagen den rätt till granskning av regeringens sätt att
handlägga ärendena som den konstitutionellt har, och da blir granskningsarbetet
endast av formell karaktär. Jag tycker inte det är riktigt att betrakta
granskningen på detta sätt.

Jag skall för min del, herr talman, stanna inför nagra av de framförda reservationsanmärkningarna,
och jag vill börja med att säga några ord orn reservationsanmärkning
V, som närmast berör den importeglering som trädde i kraft
den 14 mars 1947. Anmärkningen rullar upp hela problemet om våra valutasvårigheter
och skildrar i vilket dåligt läge var valuta kommit genom allehanda
ingrepp eller rättare sagt genom bristen på ingrepp från regeringens
sida. Jag skall emellertid inte taga upp dessa problem på nytt, ty de ha vidrörts
av andra talare i dag, utan jag skall stanna inför själva miportregleringen.

Nr 24.

Onsdagen den 28 maj 1947 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)

. Riksdagen och regeringen skola ju tillsammans besluta om ett så viktigt
ingripande i folkhushållet, som det här gäller. Jag är väl medveten om att man
omedelbart svarar, att regeringen helt enkelt inte kunde invänta ett riksdagsbeslut,
därför att hamstrarna därigenom skulle fatt fria händer, men den saken
kan diskuteras. Det kunde kanske ha mött stora svårigheter att bereda riksdagen
tillfälle att fatta beslut före ett sådant ingripande, men vi ha dock
tidigare vant med om sådant här i riksdagen. Jag skall be, herr talman, att
a citera ett anförande, som finansministern höll i första kammaren i december
1946, för att bevisa att det inte bara är reservanterna som anse, att anmärkningen
är berättigad. Om majoriteten i utskottet hade läst detta yttrande och
gatt med pa anmärkningen, hade de varit i mycket gott sällskap, ty finansministern
säger själv ^enligt riksdagsprotokollet: »Jag har inte hört någon
åtgärd föreslås, som, såvitt jag för ögonblicket kan se, skulle kräva beslut av
riksdagen, om jag undantar frågan om en importreglering, men såsom jag har
yttrat i en intervju har frågan om importreglering inte varit under övervägande
inom regeringen.»

Detta yttrande ger tydligt belägg för att finansministern själv ansåg, att
riksdagen borde höras, om en importreglering skulle komma till stånd. Även
om jag inser, som jag tidigare berörde, att det skulle vara förenat med svårigheter
att låta riksdagen fatta beslut, tycker jag att regeringen åtminstone
borde ha gatt sa långt i sitt hänsynstagande till riksdagen, att den gjort ett
provisorium av denna importreglering och sedan låtit riksdagen taga ställning
till densamma. Det går inte i det långa loppet att koppla bort riksdagen från
det ansvar den grundlagsenligt har, och den balans mellan regering och riksdag,
som bör råda i ett demokratiskt samhälle, får helt enkelt inte rubbas
därigenom att regeringen.efter eget
rande. Det är huvudsakligen av denna anledning vi reservanter ansett att det
borde riktas en anmärkning mot föredragande departementschefen, dåvarande
tolkhushallningsmimstern Gjöres.

. Den andra anmärkningen, som jag vill uppehålla mig något vid. är den som
i utskottets memorial rubricerats, som nr IX. Jag skall inte heller bär gå in
pa nagon vidljJtigare granskning av hela ärendet. Anmärkningen gäller
Svenska Lloyds begäran om koncession på luftfart, vilken avslogs i konseljen
un j i -''ecenR)er 1946. Jag skall inte ge någon närmare redogörelse för hela
behandlingen av denna fråga, alldenstund kommunikationsministern själv i ett
interpellationssvar till herr Hagberg i Malmö i början av denna riksdag gav
en utförlig redogörelse för hur han såg på ärendet. Jag vill emellertid stanna
mlör ett par saker och närmast inför luftfartstyrelsens syn på problemet. Luftfartsstyrelsen
har efter en ingående granskning av ärendet kommit till den
uppfattningen, att Svenska Lloyd och Svenska Aero Lloyd borde få denna
koncession, men endast på fem år, varefter frågan på nytt skulle prövas. Beträffande
det positiva i luftfartsstyrelsens ställningstagande vill jag bara meddela
kammaren, att styrelsen i slutet av sin skrivelse säger, att dess samtliga
medlemmar deltagit — det föreligger följaktligen ingen reservation. Den 30
december 1946 avslogs emellertid som sagt denna anhållan från Svenska Lloyd
i Göteborg. Utan att taga ställning till huruvida det var berättigat att ge
Svenska Lloyd denna koncession eller ej vill jag stanna vid den konstitutionella
sidan av saken. Till grund för statsrådets behandling av detta ärende
maste ligga en rent monopolistisk tankegång. Detta ståndpunktstagande måste
vila pa en sammanblandning av offentliga och kronans fiskala intressen, då
Svenska Lloyd inte fått denna koncession, under det att utländska bolag få
taga våra resurser på de olika flygplatserna i anspråk. Men även om man
bortser härifrån, finns det dock tydligt frånsagt i § 60 regeringsformen, att

Onsdagen den 28 maj 1947 fm. Nr 24. 57

Granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
»monopolier till vinning för kronan eller enskilda personer eller korporationer
icke må fastställas utan genoin lag, stiftad av konung och riksdag samfällt».
Detta är den konstitutionella sidan av saken, och jag anser icke att det bör
betraktas som om oppositionen är ute efter regeringens skalp, när vi i konstitutionsutskottet,
som bildat reservanternas grupp, ha velat framföra _dessa synpunkter;
det är som sagt en rent konstitutionell sak även denna fråga.

Så vill jag till sist, herr talman, stanna inför reservationsanmärkningen
XIII. Jag lade märke till, att då herr Fast granskade de olika reservationerna,
fällde han icke ett enda ord om anmärkningen XIII. Måhända får jag tolka
detta förhållande på. det sättet, att herr Fast i detta fall ansåg att det fanns
en viss anledning till anmärkning i enlighet med reservanternas uppfattning.

Jag skall, herr talman, bo att nu få ge en litet mera utförlig redogörelse för
detta ärende, så att vi skola kunna sätta oss in i_ detsamma. Det gäller här
en utnämningsfråga. Konstitutionsutskottet har icke brukat ta upp utnämningsärenden
till direkt granskning, men i detta fall finna vi reservanter att
det gäller en principfråga av mycket stora mått, som riksdagen bör ta ställning
till.

Redan i november 1945 ledigförklarades en förrådsförmanstjänst vid en statens
järnvägars förrådsavdelning, som i utskottsbetänkande!; betecknas med
bokstaven X. När järnvägsstyrelsen skall utnämna en befattningshavare sättes
en ganska vidlyftig apparat i funktion. Först skall, som i detta fall, förrådsintendenten
avgiva utlåtande över vilka sökande som äro lämpliga för befattningen
och ge sitt förord. Men det räcker icke med detta förrådsintendentens
utlåtande, utan ärendet måste också gå till en institution, som heter fö.rordsfullmäktige.
Förordsfullmäktige utgöras icke av några av Kungl. Maj:t utsedda
representanter för personalorganisationen, utan personalorganisationerna
få själva utse sina representanter, detta för att möjlighet på det sättet skall
beredas personalorganisationerna att i ett utnämningsärende få den person placerad,
som ur personalens egen synpunkt anses mest lämpad för befattningen
i fråga. I nu förevarande fall anmälde sig fyra sökande, av vilka emellertid
en förklarades obehörig. Av de tre kvarvarande fick ett trafikbiträde, som i
utskottsbetänkandet betecknas med bokstaven B., förord av förrådsintendenten.
Därefter gick ärendet till förordsfullmäktige eller den institution, för vars
sammansättning och uppgifter jag nyss redogjort. Även denna institution gav
sitt förord i enlighet med intendentens ställningstagande, och man hade sålunda
ingenting att anmärka mot B. Ärendet gick vidare till järnvägsstyrelsen,
som fick ta ställning till problemet, och eftersom både förrådsintendenten
och förordsfullmäktige givit sitt förord åt trafikbiträdet B., konstituerades
denne av styrelsen till förrådsförman.

Men då började man ifrån X. göra vissa attacker mot konstitueringen i
fråga. Vi äro nu framme vid början av 194G. Då hemställde personalgruppen
vid detta huvudförråd, där denne person utnämndes, att det måtte föranstaltas
om undersökning rörande förhållandet mellan befäl och personal vid förrådet
i syfte att man skulle få klarhet i fråga om viss kritik mot B., vilken som
vikarie upprätthöll den sökta förrådsförmanstjänsten. Man preciserade sin
kritik mot B., och de! kom då fram att denne åren 1933/34 varit ansluten till
ett nationalsocialistiskt parti, nämligen Furugårdspartiet. Kritik riktades vidare
mot det förhållandet, att B. hade fått vikariatsförordnande på tjänsten
i fråga. Förrådsintendenten fann emellertid kritiken mot B. vag och obestyrkt
och ansåg därför ingen anledning föreligga att upphäva B:s vikariatsförordnande.
Längre fram i tiden eller i februari 191G uppvaktades förrådsintendenten
med ytterligare kritik, vilken även den huvudsakligen riktades mot B.
därför att denne tillhört det av mig förut omnämnda nazistiska partiet. Den

Nr 24.

Onsdagen den 28 maj 1947 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)

18 mars 1946 konstituerade järnvägsstyrelsen B. till förråds forman, vilket
överklagades hos Kungl. Maj :t i kommunikationsdepartementet den 7 maj samma
ar. Departementschefen uppvaktades med begäran om att han skulle vidta
sådana åtgärder, att järnvägsstyrelsens beslut att utnämna B. måtte upphävas
och att befattningen finge stå på förordnande eller vikariatstjänst till årets
slut, detta för att bereda maskinbiträdet A. tillfälle att tjänstgöra och visa
sin lämplighet för befattningen. Samtidigt inkom till departementet en skrivelse
undertecknad av 21 tjänstemän vid huvudförrådet — det var icke alla
där anställda, ty enligt uppgift från järnvägsstyrelsen uppgick detta antal
till 36 — i vilken frambars protest mot utnämningen av B., som tillhört ett
nazistiskt parti. B. anhöll då hos regeringen att han skulle få sitt ärende hänskjutet
till bedömningsnämnden och att denna skulle få avgöra, huruvida B.
var nationellt pålitlig eller icke. Bedömningsnämnden har ett långt protokoll
över sin handläggning av detta ärende och säger däri bland annat att nämnden
har fått klart för sig, att B:s nazistiska inriktning åren 1933/34 närmast
syntes ha framdragits som ett användbart vapen i befordringsstriden. Någon
verklig personlig motsatsställning mellan personalen och B. förelåg enligt
nämndens^ mening icke. Nämnden ansåg emellertid, att B. på sin tid visat
mycket påfallande brist på balans och självständighet. Det där sista kan jag
ge nämnden fullkomligt rätt i, ty mannen i fråga hade enligt nämnden varit
både vänstersocialist, syndikalist, nazist och socialdemokrat, och det kan man
ju inte säga tyder på någon bättre balans hos honom. Hans engagement hos
nazistpartiet varade som sagt aren 1933—34. Sedan 1935 är mannen i fråga
kollektivt ansluten till det socialdemokratiska partiet, och sedan 1940 är han
också individuellt ansluten till detsamma; han är fortfarande medlem, såvida
han nu icke i dagarna har blivit fockad ur partiet. Nämnden slutar sitt utlåtande
med följande ord: »Nämnden har icke någon anledning att ifrågasätta
annat än att B. såsom innehavare av ifråga\ arande befattning skulle visa nationell
pålitlighet, vilket är det enda avseende vari nämnden har anledning att
yttra sig i detta befordringsärende.»

Sedan nämnden yttrat sig gick ärendet till Kungl. Maj:t, som genom beslut
den 8 november 1946 upphävde den av järnvägsstyrelsen gjorda utnämningen.
Järnvägsstyrelsen fann därefter lämpligt ledigförklara tjänsten till förnyad
ansökning. Den 28 december 1946 uppgjorde förrådsintendenten nytt förslag.
Då hade B. sökt igen men nu tillsammans med två nya män. Förrådsintendenten
satte fortfarande B. i första förslagsrummet. Men förordsfullmäktige hade
ändrat mening och utdömde nu B. för tjänsten i fråga. Ärendet gick vidare
till järnvägsstyrelsen, som utnämnde sökanden I. Häröver klagade B. Järnvägsstyrelsen,
som hade att yttra sig över dessa besvär, sade, att styrelsen ansåge
att klaganden B. bort framför I. utnämnas till förrådsförman — järnvägsstyrelsen
stod alltså kvar på sin gamla ståndpunkt — men styrelsen slutade
sitt utlåtande med att säga: »Enär Eders Kungl. Maj:t den 8 november 1946
undanröjt järnvägsstyrelsens beslut den 18 mars 1946 att till den förrådsförmanstjänst,
varom nu är fråga, utnämna B., har järnvägsstyrelsen funnit sig
vara^förhindrad att i samma befordringsärende ånyo utnämna B.» Detta tyder
alltså på att järnvägsstyrelsen ställts inför den situationen, att den icke på
nytt kunde utnämna denne person, som dock av myndigheterna ansetts vara
den för befattningen bäst lämpade.

Det är ett principiellt ställningstagande i frågan som vi måste göra. Denne
man, som ett par år tillhört nazistpartiet, har begärt att få sin sak prövad
av bedömningsnämnden. Nämnden har godkänt honom till alla delar. Då blir
själva principfrågan: skola vi ha en bedömningsnämnd i detta land, bör väl
Kungl. Maj :t ta hänsyn till vad den säger? Det duger väl ändå inte att en

Onsdagen den 28 maj 1947 fm.

Nr 24.

Granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
människa, som friats från de beskyllningar och anmärkningar, som riktats mot
honom, skall behöva löpa gatlopp hela livet igenom.

Jag har, herr talman, ansett att man kunde ta upp detta problem till dryftande.
Jag har också svårt att tro, att det varit hans politiska förflutna, som
gjort honom olämplig för tjänsten i fråga. Ty skulle denne man ha varit nazistiskt
inriktad även efter 1939, måste jag fråga, varför det socialdemokratiska
partiet har godtagit honom som medlem. Han är fortfarande medlem av
detta parti. Jag anser därför att föredragande departementschefen i detta
ärende har tagit mindre hänsyn till bedömningsnämndens uttalande än till de
framställningar, som ingivits av enskilda personer och av personalsammanslutningar.
För övrigt vill jag säga, att dessa anklagelseskrivelser, som riktats
mot B., ha många satt sina namn under, som varit medsökande till B. eller stått i
släktskapsförhållande till någon annan sökande. Det är därför vi reservanter
ha ansett, att Kungl. Maj:t — d. v. s. i detta fall kommunikationsministern,
statsrådet Nilsson — icke har förfarit i enlighet med regeringsformens § 28,
där det tydligt är fastslaget, att förtjänst och skicklighet skola vara den enda
befordringsgrunden. I detta besvärsmål har Kungl. Maj:t kopplat loss från
regeringsformens § 28, och det är därför vi, herr talman, ansett, att en anmärkning
bort göras mot föredragande departementschefen.

Herr Wiberg: Herr talman! Konstitutionsutskottets ärade ordförande föreföll,
om jag inte misstog mig, vilja frita regeringen från^ varje ansvar för konsekvenserna
av den ekonomiska, politik, som förts i vårt land under de sista
åren. I ett sådant fritagande borde väl också, förmodar jag, ingå regeringens
alla göranden och låtanden på detta mycket betydelsefulla område. Herr Hallén
tycktes förmena, att vårt läge i ekonomiskt hänseende är följden av, som
han uttryckte sig, en världsekonomisk process, som varken regeringen eller
någon annan har kunnat förebygga. Han hyste också den kanske något optimistiska
förhoppningen, att vi andra här i kammaren skulle acceptera hans
åsikter dithän, att någon debatt icke skulle komma till stånd beträffande dessa
ting. Men herr Hallén var synbarligen icke alldeles säker på den saken eller
att oppositionen helt skulle dela hans uppfattning och följa hans råd. Han
fann dock en lösning även för den eventualiteten. Han tilläde nämligen, att
socialdemokraterna för sin del avböja debatt i dessa frågor. Jag kan naturligtvis
icke tvinga vare sig herr Hallén eller nagon annan, som icke vill debattera,
att ta till orda, men för mitt eget vidkommande måste jag nog säga,
''ätt jag icke kan gå honom så långt till mötes, att jag vid detta tillfälle förbigår
den ekonomiska politiken och därmed underlåter att beröra de påpekanden,
som reservanterna gjort under punkt B. II.

Det är väl ändå så, herr talman, att den som tar del av bankoutskottets olika
utlåtanden under kriget beträffande den allmänna ekonomiska politiken får en
ganska klar bild av att utskottet hela tiden haft blicken öppen för de faror
för en allvarlig penningvärdeförsämring, som förelegat vid olika tidpunkter.
Bankoutskottet har ju gjort ett flertal principiella uttalanden beträffande skilda
avsnitt av den ekonomiska politiken och har också fört fram ett, flertal
konkreta rekommendationer. Man har inom utskottet under alla dessa ar varit
fullkomligt ense om att en inflatorisk utveckling, även om den för tillfället
kanske skulle innebära en bekväm lösning av problemen, i verkligheten endast
skulle utgöra ett undanskjutande av desamma. Fn penningvärdeförsämring
medför principiellt vådor, och all erfarenhet visar, att, när stenen väl
börjat rulla, det icke just är så lätt att hejda farten. Beträffande den allmänna
inställningen har också städse inom utskottet ratt fullständig samstämmighet,
något som ju även har tagit sig uttryck i utskottsbetänkandena. I vissa

Nr 24.

Onsdagen den 28 maj 1947 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
fall hava emellertid reservanter på borgerligt håll velat gå längre än majoriteten,
och vederbörande ha under årens lopp haft tillfälle framföra och motivera
sina egna åsikter i debatter, som tid efter annan förts i kamrarna.

För utskottet stod det fullkomligt klart, att faran för en inflation icke alls
skulle vara. undanröjd i och med att kriget tog slut. Man hade i det fallet erfarenheter
icke endast från andra länder utan också från utvecklingen här i
Sverige efter det. första världskriget. Den verkliga penningförsämringen ägde
som bekant ram icke under kriget men väl åren efter detta. Detta ledde i sin
tur till många åtgärder. Man ville återställa penningvärdet och ansåg sig nödsakad
tillgripa medel, som i. sin tur medförde en fördjupad depression, åtföljd
av en enorm arbetslöshet. Visserligen återställde man i viss mån penningvärdet
på detta sätt, men man har, i varje fall inom bankoutskottet, under dessa år
varit ense om^ att det icke var att rekommendera att följa detta exempel med
en brant uppåtgående prisstegringskurva, som avbröts genom en lika brant
nedåtgående kurva.

Det vore nog överdrift att påstå, att den återhållsamhet och försiktiga avvägning,
som bankoutskottet förordat icke minst de senaste åren, haft någon
större betydelse när det gällt den allmänna politik, som regeringen fört efter
kriget. I fråga om finanspolitiken och penningvärdet har finansministern som
bekant retirerat från position till position. Det är ju icke heller att undra på
att man. stundom också hört sådana uttalanden som »vad är det egentligen
för mening i att bankofullmäktige och bankoutskottet göra en del kloka och
förnuftiga uttalanden, som alla och envar borde kunna instämma i, när regeringen
ändå icke följer dem?»

. Reservanterna ha nu hänvisat till ett sådant uttalande från bankoutskottets
sida, som godkänts av 1946 års vårriksdag och som åsyftade en stabilisering
av priser och löner. Reservanterna i konstitutionsutskottet ha ansett, att regeringen
för länge sedan borde ha följt bankoutskottets råd. Då jag förmodar
att detta var allvarligt menat och eftersom riksdagen anslöt sig till detsamma
borde det^vä.l ligga ganska nära till hands att icke endast utskottets ledamöter
utan också riksdagsmajoriteten nu instämde med reservanterna i konstitutionsutskottet.
Varom icke kan man ej gärna tro annat än att riksdagen ändrat
mening och salunda nu anser att de uttalanden, som gjordes för ett år sedan
av bankoutskottet och som då godkändes av riksdagen, icke voro så välbetänkta.
Jag har för min del ganska svårt att tänka mig att något sådant skulle kunna
inträffa. Tvärtom är det väl i verkligheten så, att utvecklingen tyvärr på ett
mj/ eket övertygande sätt visat att bankoutskottets varningar och uppmaningar
voro väl motiverade och att de utgjorde ord i rättan tid.

Nu skulle man naturligtvis, om man försökte analysera orsakerna till det
allt annat än goda ekonomiska läge, vari vårt land för närvarande befinner
sig, kunna peka på en hel rad positiva misstag och underlåtenhetssynder från
regeringens sida. I en del fall är det naturligtvis icke regeringen ensam som
bär ansvaret, utan riksdagen och vi alla få nog taga på oss vår del. Men i det
stora hela är det dock regeringen, som ansvarar för de många missgrepp, som
ägt ram i fråga om t. ex. den överdrivna kreditgivningen till utlandet, en
mångfald ogynnsamma handelsavtal, utpumpningen av ny köpkraft, som icke
haft en motsvarighet i till förfogande stående tillgångar, oriktiga ingripanden
i fråga om prissättningen pa vissa exportvaror, en felaktig belastning av
produktionsapparaten här hemma, en snedvriden import och mycket annat, som
oppositionen nu lägger regeringen till last. Dagens ''föredragningslista är emellertid
lang. och det kommer, föreställer jag mig, att längre fram under de
månader riksdagen av allt. att döma kommer att vara samlad att bli gott om
tillfällen att debattera finans-, penning-, valuta- och skattepolitiken. Jag

Onsdagen den 28 maj 1947 fm.

Nr 24.

Granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
skall därför för närvarande inte fördjupa mig i dessa saker. Jag vill endast
göra den stilla reflexionen: ligger det icke något i att regeringen handhaft
landets ekonomi dessa sista år ungefär på samma sätt som en något oerfaren,
person, som inte är van att handskas med pengar men som plötsligt en dag
står med, som han tror, fullkomligt obegränsade tillgångar?

Reservanterna mena, att regeringen har en väsentlig del i ansvaret för bristen
på jämvikt i vårt ekonomiska liv. Att begå misstag är — huru paradoxalt
det än må låta •— kanske icke något så stort fel, åtminstone om det inte upprepas,
så att det blir en vana. Jag antar också att regeringen icke själv vill
göra anspråk på någon ofelbarhet. Jag hoppas, att regeringen är beredd att
kanske t. o. m. vidgå en del felaktigheter och bära sitt ansvar för de misstag
som begåtts, lika väl som regeringen gärna åberopar de för landet gagnerika
beslut som ha fattats.

Jag ber, herr talman, att med dessa korta ord få ansluta mig till den åsikt,
åt vilken reservanterna vad särskilt punkten II beträffar ha givit uttryck.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr von Friesen: Herr talman! Då man granskar konstitutionsutskottets
dechargememorial för i år och gör en snabb återblick över liknande utlåtanden
under en tidsperiod, som åtminstone sträcker sig tillbaka till den tid, då det
andra världskriget började, så finner man att för första gången är detta memorial
fritt från anmärkningar mot något statsråd. Jag har sett efter, hur
förhållandet har varit under de senast förflutna åren från och med 1941. År
1941 förekom en omförmälan och en anmärkning, 1942 en anmärkning och tre
omförmälningar. 1943 var det icke mindre än fyra anmärkningar. 1944 var
det en ingresserinran och två anmärkningar. 1945 var det en anmärkning, och
under år 1946, alltså det första fredsåret, var det två erinringar och en anmärkning.
Den i det svenska dechargeförfarandet okunnige skulle möjligen
av detta kunna draga den slutsatsen, att vi nu äntligen fått en regering som
har förstått att skicka sig så väl, att var och en av dess enskilda ledamöter så
väl tillvaratoge rikets sannskyldiga nytta, att någon anledning till anmärkning
aldrig förefunnes. Så är ju emellertid inte förhållandet. Det har flera
gånger under denna debatt vittnats om att memorialet återspeglar de politiska
motsättningarna mellan å ena sidan regeringen och det parti, som stöder regeringen,
å andra sidan oppositionen, och att följaktligen, då regeringen har stöd
av majoriteten i båda kamrarna, regeringspartiet genom sin maktställning i
utskottet kunnat rädda regeringens ledamöter från anmärkningar.

Jag skall såtillvida kunna ge konstitutionsutskottets ärade ordförande rätt,
att jag gärna medger att jag förstår, att det ingalunda behövde ha emåtts
majoritet för samtliga 14 nu reservationsvis framförda anmärkningar. Fn och
annan av dem är otvivelaktigt av den beskaffenhet att man mycket väl kan
diskutera, huruvida en anmärkning i själva verket var befogad. Men jag kan
omöjligen frigöra mig från det intrycket, att när det gäller en enda fråga,
konstitutionsutskottets majoritet, alltså även dess socialdemokratiska ledamöter,
borde ha förenat sig med de övriga om en anmärkning. Det gäller punkten
III av reservationsanmärkningarna, frågan om uraktlåtenhet att höra riksdagen
eller riksdagens organ, när det gällde det ryska handelsavtalet. Frågan
är nämligen här inte av vanlig partipolitisk innebörd. Det gäller, huruvida
detta riksdagsutskott skall visa sig mäktigt att slå vakt kring riksdagens i
grundlagen angivna rättigheter att taga del i avgörandet av viktiga utrikespolitiska
frågor, framför allt traktatfrågor, innan det slutliga bestämmandet
äger rum. Jag finner "detta vara en allvarlig anmärkning mot konstitutionsut -

Nr 24.

Onsdagen den 28 maj 1947 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
skottets majoritet, att man på denna punkt icke har varit beredd att värna om
riksdagens självklara intresse.

_ Nu säger visserligen utskottets ärade ordförande, att han av någon anledning
var förhindrad att infinna sig i utskottet den dag, då denna viktiga fråga
behandlades. Jag har noterat ur de protokoll, som föras vid konstitutionsutskottets
sammanträden, ehuru de icke äro bifogade memorialet, att det var några
andra mera prominenta inom det partiet, som också funnit det alldeles omöjligt
att vara närvarande vid detta viktiga tillfälle och överlämnat åt andra,
framför allt, skulle jag tro, åt suppleanterna, att här träffa avgörandet. Jag
vet inte, om jag har rätt att tolka denna bortovaro såsom ett indirekt erkännande
av att man i själva verket ansåg situationen en smula olustig och att
man innerst inne gärna skulle varit beredd att följa utskottets ordförandes här
i kammaren deklarerade mening, att han nog, om han varit närvarande, skulle
ha stött anmärkningen.

Frågan om förberedelserna för detta avtal och de stora engagemang, som
vår industri fick ikläda sig, skall jag inte närmare beröra. Den berörs också
mycket flyktigt i reservanternas yttrande på sidan 9. Man vill tydligen inte
närmare gå in på den frågan. Jag har så mycket mindre anledning att göra
det, som denna fråga vid ett tidigare tillfälle, alltså vid det tillfälle, då vi debatterade
själva det ryska avtalet den 13 november förra året, ganska ingående
diskuterades. Men så mycket skulle jag i detta sammanhang ändå vilja
säga, herr talman, att ju mera man får ett perspektiv på denna stora och för
vårt lands framtida ekonomi så betydelsefulla fråga, desto mera växa ens
betänkligheter mot att man har förmåtts att vara med på ett avtal av de dimensioner
som här föreligga. Jag sympatiserar fullständigt med den tankegång,
som uppenbarligen lag bakom träffandet av detta avtal, att man skulle
äntligen efter kanhända vissa försyndelser försöka åvägabringa ett gott grannskaps
förhållande till Ryssland. Men jag frågar mig, om inte priset för detta
i och för sig åtråvärda försök har varit för högt, och jag frågar mig också,
huruvida resultatet i själva verket har uppnåtts. Dagens situation, när det
gäller denna fråga, är ju den, att förhandlingar pågå mellan å ena sidan
ryska regerings delegater och å andra sidan representanter för de närmast berörda
industrierna. Dessa förhandlingar ackompanjeras självfallet av regeringsinspirerade
ryska pressuttalanden av en innebörd, som inte kan anses tilltalande
ur svensk synpunkt. Jag tror, herr talman, att vi i fortsättningen
komma att få åtskilliga tillfällen att ytterligare beröra denna fråga och den
inverkan på vårt näringsliv, som den kommer att föra med sig. Jag vill nöja
mig med dessa korta erinringar på denna pun.kt.

Jag skall efter detta säga några ord om en annan fråga, som i varje fall inte
från oppositionens sida har blivit närmare berörd under dagens debatt. Det är
anmärkningsärendet nr XII, den ryktbara italienresan. Trots att det är en
fråga av ganska liten omfattning — det rör sig ju inte om så stora belopp som
vi i allmänhet äro vana vid att röra oss med för närvarande — är det likväl
en fråga som ger anledning till åtskilliga reflexioner, delvis också av principiell
innebörd. När man läser igenom vad reservanterna ha skrivit i dettastycke,
så är kanske den första fråga, som anmäler sig — den berördes också i
en interpellationsdebatt i första kammaren för några dagar sedan — om inte
hela denna import av utländsk arbetskraft skulle kunna ha skötts enklare,
smidigare och billigare utan att statens organ på det sätt som här skett hade
varit inblandade. Nu vet jag, att man från regeringens sida säger, att detta
var ett statsintresse av första ordningen. Man kunde inte överlåta åt industrien
att själv vidtaga ens förberedelserna för en import av arbetskraft. Om
man går med på detta resonemang, finns det inte andra möjligheter, möjlighe -

Onsdagen den 28 maj 1947 fm.

Nr 24.

Granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
ter, som bruka utnyttjas vid en mångfald andra tillfällen, att reglera sådana
här internationella mellanhavanden? Vi ha ju i Italien både diplomatisk och
konsulär representation, som helt säkert skulle varit kompetent att vara myndigheterna
behjälplig med alla förberedelserna för denna import utan att speciella
regeringsdelegater hade behövt infinna sig på ort och ställe. Om man
säger, att vår legation och våra konsulära myndigheter inte dögo till att
sköta denna sak ens i korrespondens med hemlandet, gör man ytterligare
då den anmärkningen, att när det nu var nödvändigt att skicka ned
några personer till Italien, var det verkligen nödvändigt att skicka en
så manstark delegation som här ifrågasattes? Det var ursprungligen sju
personer, en av dem fick förhinder, och det var alltså sex som reste. Jag har
en mycket livlig känsla av att denna fråga skulle kunnat ordnas med användande
av en långt mindre dyrbar apparat än som i själva verket har skett.
Och som sista anmärkning: om det nu var nödvändigt att skicka alla dessa
sex personer, var det verkligen erforderligt att begagna dessa dyrbara transportmedel,
detta extraplan, i stället för att vänta några få dagar, då enligt vad
flygbolaget uppgav sex platser skulle kunna ställas till förfogande? Så brådskande
kan man ju ändå inte betrakta detta ärende.

En av anledningarna till att detta ärende har väckt en viss uppmärksamhet
och diskuterats mycket i pressen och att följaktligen reservanterna inom
konstitutionsutskottet tagit upp frågan, är måhända att den person, som i dessa
handlingar fungerar som delegationens ledare och främste ansvarige representant,
tidigare har blivit uppmärksammad i olika ekonomiska sammanhang, det
må gälla privat företagsamhet eller uppgifter inom statsförvaltningen. Man
hade därför kanske en viss anledning att vara på sin vakt i detta speciella
fall. Det egendomliga förefaller emellertid vara, att varje gång en sådan här
litet vidlyftig historia publiceras tar pressen omedelbart upp till diskussion,
vilket eller vilka förnämliga statsämbeten som i framtiden skall falla på denne
persons lott. För egen del skulle jag vilja nöja mig med den blygsamma reflexionen,
att det förefaller mig som om en verksamhet av detta slag, en karriär av
denna beskaffenhet, kommer vårt land att verka något för litet för att göra
en sådan person rättvisa. Vore det inte naturligt, om det nu äntligen erbjöde
sig en post i de Förenta Nationernas stora världsbyråkrati för att ge en fullständig
relief åt denna märkliga karriär?

Men, herr talman, jag kan inte sluta mina reflexioner till anmärkningen nr
XII utan att därtill foga några erinringar av allmän och principiell innebörd.
Det är otvivelaktigt så, att man får se den resa och den extravagans, som från
statsmakternas sida här visats, i ett större sammanhang. Sedan vapenstilleståndet
inträtt och gränserna öppnats har en tendens blivit mer och mer märkbar
att låta både statens förtroendemän och funktionärer och i icke ringa mån
de stora kommunernas förtroendemän och tjänstemän företaga ganska vidlyftiga
och kostsamma resor på det allmännas bekostnad. Det är denna allmänna
tendens som jag vill varna för. Man har många gånger svårt att frigöra sig
från den uppfattningen, att resorna ingalunda varit nödvändiga eller att i
varje fall angelägenhetsgraden inte stått i proportion till de med resorna förbundna
utgifterna. Skall en dylik turistverksamhet äga rum, så bör det vara
den resandes ensak även i ekonomiskt avseende. Man ser ibland i tidningarna
bilder av personer på sådana resor. Jag såg t. ex. en riksdagsledamot för
någon tid sedan avfotograferad på det härjade, Europas ruiner. Det var egentligen
bara Baedeker och turistkikaren som saknades för att bilden skulle vara
komplett, och när man tog del av syftet med denna på det allmännas bekostnad
företagna resa, så sade man sig otvivelaktigt, att ett resultat säkerligen
kunde ha nåtts med mindre medel än vad som här använts.

Nr 24.

Onsdagen den 28 maj 1947 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)

Med dessa sista ord, herr talman, har jag blott velat rikta en vädjan i första
rummet till regeringsbänken att i fortsättningen iakttaga en något större återhållsamhet,
när det gäller en trafik av denna beskaffenhet, och att noggrannare
än vad som uppenbarligen tidigare har skett verkligen pröva behovet av dylika
resor.

Herr statsrådet Mossberg: Herr talman! Jag är tacksam över att herr von
Friesen berett mig tillfälle att yttra mig i anledning av reservationsanmärkningen
nr XII, vilken berör den numera så berömda resa, som en delegation
från beredningen för utländsk arbetskraft i höstas företog till Rom.
t Jag skall be att få med några ord angiva den situation, som rådde i somras.
Vi veta alla, att man då fick klart för sig, att vårt land hade att kämpa med
en arbetskraftsbrist, som var större än man dessförinnan hade insett. Industriens
utredningsinstitut publicerade en utredning, varav framgick, att bristen
på arbetskraft var mycket stor, och vari man krävde en import av utländsk
arbetskraft av mycket betydande omfattning under de närmaste åren. Samtidigt
hade jag under våren och sommaren 1946 vid upprepade tillfällen kontakt
med företrädare för olika branscher inom industrien, vilka alla kraftigt
framhöllo angelägenheten av att det snarast möjligt kom till stånd en invandring
av utländsk arbetskraft. Dessa förhållanden ledde till att det inom regeringen
tillsattes en särskild delegation, som skulle syssla med dessa frågor.
Delegationen tog redan från början upp kontakter med olika länder, bland annat
med Italien. Under eftersommaren fördes förhandlingar här i Stockholm
med dels italienska beskickningen, dels representanter för Fiat-koncemen.
Vid dessa preliminära överläggningar framfördes under hand från italiensk
sida önskemål om att mera officiella förhandlingar skulle äga rum i Rom. Den
bristsituation, som då förelåg, och den möjlighet som fanns att från Italien •—
som vi da trodde ganska snabbt — kunna ordna en invandring av arbetskraft,
föranledde mig att omedelbart taga fasta på detta erbjudande. Jag ansåg
nämligen vid denna tidpunkt att det var ganska brådskande att få till stånd
dessa förhandlingar. Industrien ropade efter arbetskraft, och jag insåg, att om
det skulle vara möjligt att fa till stand en invandring från Italien redan under
hösten 1946, så måste denna officiella kontakt med de italienska myndigheterna
tagas upp utan dröjsmål. Jag levde då som sagt i den förhoppningen, att
det skulle vara möjligt att redan under hösten åstadkomma en begränsad invandring.

När man sedan trängde problemet närmare in på livet, visade det sig, att
en sådan invandring var förenad med stora tekniska svårigheter. Det gällde
att ordna arbetarnas försäkringsskydd och att ordna transfereringsmöjligheter
sa att de utländska arbetarna skulle kunna till Italien överföra nödiga
medel för sina familjers försörjning och för deras socialförsäkring. Dessa svårigheter
ha gjort det omöjligt att få till stånd denna invandring så snabbt
som vi hoppades i fjol sommar.

Vi beslöto alltsa att sända en delegation till Rom. Herr von Friesen frågar
nu, om det verkligen var nödvändigt att sända ned en så stor delegation
— det var sex personer som reste. Jag vill då nämna, att det inom stora
grupper av vårt folk det är ingen hemlighet ■— och bland annat inom de
arbetargrupper, som voro närmast berörda av en sådan invandring, rådde
ganska stor tveksamhet om hur man skulle ställa sig till frågan. På’företagarsidan
var man heller mte alltid pa det klara med vilken teknisk kapacitet
dessa arbetare kunde besitta. Det var alltså nödvändigt att, förutom
representanterna för själva beredningen, låta i delegationen ingå företrädare
för landsorganisationen och för metallindustriarbetarförbundet, som var när -

Onsdagen den 28 maj 1947 fm.

Nr 24.

Granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
mast berört på arbetarsddan, och det var vidare nödvändigt att taga med två
tekniska experter, som på arbetsplatserna i Italien genom egna studier skulle
kunna bilda sig en uppfattning om huruvida den arbetskraft, som kunde erbjudas,
var så högtstående och tekniskt skicklig, att arbetarna kunde följa
med i arbetstakten inom våra verkstäder och att det således kunde innebära
någon ekonomisk fördel för oss att få dessa arbetare insatta på våra svenska
arbetsplatser. Av de sex personer, som ingingo i delegationen, hade alltså
fyra kommit med av dessa bevekelsegrunder. Jag har den uppfattningen,
att det var nödvändigt att låta delegationen bestå av så många personer,
om man ville giva frågan den allsidiga belysning som erfordrades.

Herr von Friesen ställer även en annan fråga: var det erforderligt att begagna
detta extraordinära trafikmedel, var det nödvändigt med ett extra beställt
flygplan? Jag skall be att få redogöra för hur denna fråga handlades
inom departementet. Sedan vi hade accepterat det italienska erbjudandet att
upptaga förhandlingar i Rom, förklarade den italienska regeringen, att sådana
förhandlingar lämpligen kunde äga rum i slutet av september eller början
av oktober 1946. Jag vill betona, att vid bedömandet av frågan, huruvida
detta erbjudande till tidpunkten skulle accepteras, spelade även vissa
andra synpunkter in än den förhoppning som jag hade att kunna genomföra
en invandring redan under hösten. Vi visste vid denna tidpunkt, att andra
länder redan sökte rekrytera arbetskraft i Italien och att de redan hade sina
underhandlingsdelegationer där nere. Då man inte hade förmåga att här i
Stockholm överblicka läget, kunde man alltså befara, att om vi dröjde alltför
länge, vi skulle komma i ett sämre förhandlingsläge än vad som eljest
skulle vara nödvändigt.

Sedan italienska regeringen förklarat sig villig att förhandla med oss vid
månadsskiftet september—oktober, vände vi oss till AB Aerotransport och frågade,
när platser kunde erhållas i det ordinarie flygplanet till Rom. Bolaget
förklarade då, att det inte var möjligt att få disponera några platser i det
ordinarie planet förrän i slutet av oktober månad. Det var alltså fråga om
huruvida man i det läge jag nyss skildrade skulle förskjuta förhandlingarnas
upptagande med vid pass en månad. Jag bedömde det, såsom jag tidigare sagt,
vara önskvärt för denna frågas riktiga handläggning att vi inte kommo alltför
sent ut. I detta läge kom tanken upp, att man skulle använda ett extra
flygplan. Aerotransport förklarade, att flyglmjen till Rom var så glest trafikerad
och efterfrågan på platser så stor, att det borde vara möjligt att i ett
extra flygplan fylla alla de platser, som icke togos i anspråk av delegationens
medlemmar, med andra betalande passagerare. Redan när denna tanke framfördes,
gjordes det emellertid klart för oss, att inget annat plan kunde ställas
till förfogande än en före detta flygande fästning. Detta plan kunde taga ett
mindre antal passagerare än ett vanligt trafikplan, och biljettintäkterna från
de andra passagerarna skulle alltså bliva mindre än om man använde ett
flygplan av vanlig typ. När vi hörde oss för om hur stor kostnaden skulle
bliva, förklarades det från Aerotransports sida, att vi borde kunna räkna med
en nettokostnad för delegationens vidkommande av ungefär 10 000 kronor.
Detta innebar med andra ord, att den tidsvinst om ungefär en månad, som
kunde erhållas, skulle medföra en extra kostnad av i runt tal 5 000 kronor för
enkel resa utöver vad det skulle kostat att använda det ordinarie planet. Jag
ansåg frågan vara så viktig för vårt folkhushåll, att man borde kunna kosta
på sig denna extra utgift, men vi voro fullt på det klara med att en så extraordinär
åtgärd som användandet av ett extra flygplan inte skulle vidtagas i
onödan. Då det visade sig, att beredningens ordförande hade en personlig vän

Andra kammarens protokoll 1947. Nr 7ih. O

Nr 24.

Onsdagen den 28 maj 1947 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
inom flygbolaget, nämligen organisationschefen i SILA, major Eric Carleson,
gjordes en hänvändelse till denne. Major Carleson verkställde därefter personligen^
och med anlitande av sina medarbetare undersökningar om möjligheten
att få flyglägenhet med ordinarie plan å någon annan linje än den direkta
linjen mellan Stockholm och Rom. Han undersökte möjligheten att flyga till
Rom med ordinarie plan över Köpenhamn, London eller Paris, men alla hans
undersökningar ledde till negativt resultat. I detta läge beslöt jag, att delegationen
skulle få resa med ett extraplan. Därefter utsattes den exakta dagen
för förhandlingarnas upptagande i Rom till tisdagen den 1 oktober, och det
träffades överenskommelse med AB Aerotransport om att det extra flygplanet
skulle avgå härifrån söndagen den 29 september på morgonen —• flygresan
tager nämligen två dagar.

De underhandsmeddelanden vi fingo från Aerotransport gåvo inte vid handen,
att det skulle möta några egentliga svårigheter att fylla planet med extra
passagerare. Fem eller sex dagar före den utsatta avgångsdagen vände sig
Aerotransport till oss och förklarade, att om vi kunde skjuta på resan några
få (lagar, skulle det vara möjligt för bolaget att sätta in ett mindre plan, och
därigenom skulle de extrakostnader, som uppstodo genom användandet av detta
speciella transportmedel, minskas. Jag accepterade omedelbart detta erbjudande
och förberedde utrikesdepartementet på att man hos den italienska regeringen
skulle begära att förhandlingarna skulle uppskjutas några dagar. Redan
samma dag förklarade emellertid Aerotransport, att det plan som erbjudits
oss måst sättas in på en extraflygning till Moskva för den därvarande
svenska förhandlingsdelegationens räkning. Denna möjlighet bortföll alltså.

Dagen före avresan, lördagen den 28 september, ungefär klockan tre på
eftermiddagen meddelade Aerotransport, att man dittills hade bokat platser i
extraplanet för sex norrmän, men att samtliga dessa sex norrmän hade avbeställt
sina platser på lördagseftermiddagen. Jag hade då att avgöra, huruvida
jag skulle låta extraplanet gå med bara förhandlingsdelegationen eller om
jag skulle underrätta den italienska regeringen, att eftersom dessa sex norrmän
avbeställt sina platser, den svenska förhandlingsdelegationen inte kunde
resa och att förhandlingarna måste uppskjutas till dess delegationen kunde
komma ner till Rom. Jag bedömde då, på eftermiddagen lördagen den 28 september,
läget så, att det icke var förenligt med våra intressen att av detta skäl
i sista minuten uppskjuta delegationens resa.

I den allmänna diskussionen om denna resa har det talats oerhört mycket
om den ''Thunborgska resan. Hela resan har liksom fått sitt namn efter den person,
som var delegationens ordförande. Jag förmodar att jag icke behöver särskilt
påpeka i denna kammare, att jag själv och icke herr Thunborg har fattat
alla beslut om denna resa i ett extraflygplan. Jag kan till och med upplysa
kammaren om att när lördagen den 28 september det av mig nyss angivna
läget uppkom, herr Thunborg själv hade den uppfattningen, att resan borde
inhiberas. När jag går igenom delegationens åtgöranden under resan till Italien,
kan jag för min del inte på någon punkt konstatera, att delegationen eller
dess ordförande brustit i den ekonomiska omsikt, som en svensk i offentligt
uppdrag är skyldig att iakttaga.

Jag skall i anslutning till detta och till vad herr von Friesen sade göra en
reflexion. När jag sett den stora uppmärksamhet, som denna resa vållat, har
jag ibland frågat mig, om det är själva resan som sådan, som gjort att den
allmänna opinionen fått ett sådant intresse för den, eller om det är den omständigheten,
att det var direktör Thunborg, som var delegationens ordförande.
Jag hade verkligen inte trott, att det sista var fallet, men när jag nyss hörde
herr von Friesen säga, att den person, som fungerat som delegationens- ledare,

Onsdagen den 28 maj 1947 fm.

Nr 24.

Granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
tidigare blivit bemärkt i olika ekonomiska sammanhang och att det därför var
bäst att se upp i detta fall, blev jag faktiskt styrkt i mina misstankar att intresset
för resan kanske icke skulle ha varit så allmänt som nu är fallet, om
det varit t. ex. ett utrikesråd, som varit delegationens ordförande.

Herr von Friesen citerade sedan ett avsnitt av reservationen under punkt
XII: »Enligt vad från Aerotransport inhämtats, hade vid den tidpunkt, då
delegationens extraplan beställdes, sex platser kunnat ställas till förfogande i
det ordinarie planet Stockholm—Geneve den 3 oktober.» Jag vill upplysa
kammaren om att ända till dess att konstitutionsutskottets memorial kom till
offentligheten, denna resemöjlighet var okänd både för mig och för delegationen.
Om det fanns en sådan resemöjlighet den 3 oktober, så hade alltså i varje
fall denna möjlighet aldrig bringats till vår kännedom av Aerotransport. Att
jag för min del inte alls hade något emot att resan uppsköts några dagar, om
det därigenom blev lägre kostnader, det framgår väl av att, som jag nyss yttrade,
jag var villig att uppskjuta avresan, om vi bara kunde få ett billigare
extraplan. Om denna underrättelse lämnats oss, är det alltså möjligt, att vi
skulle ha funnit att frågan kommit i ett helt annat läge. Jag vill emellertid
påpeka, att även om man vid denna tidpunkt kunde flyga mellan Stockholm
och Geneve, det därmed inte var klart, hur snabbt man kunde komma från
Geneve till Hom med de tågförbindelser, som stodo till buds. Hela kommunikationsväsendet
i Italien var nämligen vid denna tid oerhört överbelastat. Jag
ser till min glädje, att reservanterna i sin uppställning av kostnaderna för den
händelse man rest över Geneve haft vänligheten räkna med att delegationens
sex personer skulle ha rest i första klass sovvagn mellan Milano och Rom. Jag
vill säga, att det vid denna tidpunkt var oerhört svårt att överhuvud taget
driva upp en plats i ett tåg. Ännu svårare hade det säkerligen varit att bereda
en delegation på sex personer första klass sovvagn. Jag vill nämna, att när
delegationens ordförande så sent som i början av april detta år reste tillbaka
till Rom för att träffa det definitiva avtalet, lyckades det icke att få sovplatsbiljett
i någon som helst klass åt honom, utan han fick göra resan Basel—
Rom i sittkupé och sitta upprätt i 26 timmar i sträck. Jag vill nämna detta
bara för att visa, att möjligheterna att färdas på järnvägarna förra hösten
voro ganska små.

Jag kan nämna ännu ett exempel. När delegationen varit i Rom och skulle
resa till Norditalien för att titta på arbetsplatserna där, avrådde svenske ministern
i Rom envoyén Gunther delegationen uttryckligen från att resa tåg
med hänsyn till de förhållanden som voro rådande i fråga om järnvägstrafiken
i Italien.

Jag har en* sak till som jag skulle vilja påpeka. Jag anser nämligen icke
att det kan sta oemotsagt, att det i denna reservationsanmärkning på en punkt
förekommer en positivt felaktig uppgift. Det är när reservanterna tala om
delegationens återresa. Det står nämligen där: »Då Aerotransport icke kunde
tillhandahålla ett extra flygplan även för återresan, skedde denna med tåg från
Milano till Geneve och därifrån med ordinarie flyg till Stockholm.» Denna
uPPgift i reservationen är positivt felaktig. Det verkliga förhållandet är att
så snart delegationen kom fram till Rom så meddelade delegationen till Aerotransport,
att hemfärd med något extra flygplan endast kunde ifrågakomma
under den förutsättningen,^ att extraplanet kunde gå fullbokat från Stockholm
till Rom samt fullbokat pa återvägen från Rom till Stockholm. Aerotransport
förklarade på denna förfrågan, att man kunde ställa ett extra plan till förfogande
men att man däremot icke kunde garantera full bokning. Under sådana
förhållanden ansåg delegationen bäst att helt och hållet avbeställa extraplanet.

Jag vill nämna, att när delegationen sedan skulle göra sin återresa från

Nr 24.

Onsdagen den 28 maj 1947 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)

Milano, där man sett på fabriker, till Geneve, man överhuvud taget lyckades
få tågbiljetter endast genom intervention av svenske konsuln i Milano, men
han ^förklarade uttryckligen, att den omständigheten att man hade biljetter
ingalunda innebar garanti för att man skulle kunna komma ombord på tåget.
Delegationen fick faktiskt uppgöra eu särskild planläggning för hur den,
när tåget kom till Milano, skulle kunna i den stora folkmassa som ville storma
tåget skaffa sig de platser på tåget som den behövde.

Jag har alltså, herr talman, velat dels lämna denna redogörelse för vilka
hänsynstaganden jag ansåg mig böra göra, när jag fattade mitt beslut om
denna flygresa, och dels har jag velat peka på de allmänna trafiksvårigheter,
som vid denna tid rådde i Europa och som enligt min mening gjorde
det naturligt att vid valet av färdmedel beakta- vissa omständigheter av extraordinär
karaktär.

Herr von Friesen erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! När statsrådet Mossberg kommer med en så lång och omfångsrik förklaring
som den han lämnat — han tyckes ha en viss förkärlek för långa utläggningar
— mötes han otvivelaktigt, trots de förtjänster som den långa utredningen
kan ha, av den anmärkningen, att en hel del av vad han sade verkar
någonting av bortförklaring. När sålunda statsrådet i början av sitt anförande
begagnade en lång stund till att understryka behovet av främmande arbetskraft
för våra svenska förhållanden, så är det ett faktum som icke bestrides av någon
människa. Någon motsatt uppfattning har icke gjorts gällande vare sig av
mig eller reservanterna. När han däremot i sin detaljerade redogörelse går in
för nödvändigheten av de träffade arrangemangen, nödgas jag bara svara, att
jag känner mig ej övertygad om att det färdsätt, som begagnades av denna
stora delegation, var det ur alla synpunkter mest ändamålsenliga. Jag ifrågasätter
nämligen, huruvida icke, när det yppades möjlighet att åka med det
betydligt billigare ordinarie planet, det varit statsrådets självfallna skyldighet
att låta delegationen begagna sig av denna möjlighet. När statsrådet säger,
att de italienska vederbörande voro angelägna om ett sammanträffande med
delegationen vid månadsskiftet september—oktober, så undrar jag, om det var
alldeles nödvändigt att möta ett sådant iorhandlingsläge med dessa onekligen
åtskilligt brådstörtade åtgärder. Det hade säkerligen funnits möjlighet att med
begagnande av andra färdsätt än flyget — vilka andra färdsätt tydligen icke
alls diskuterats —• infinna sig till dessa förhandlingar, som ju visserligen tyckas
vara avslutade men som ju ännu i denna dag ej lett till något för oss synligt
resultat.

Jag är glad över att i statsrådets långa redogörelse — den elogen vill jag
giva honom — icke återfinna en uppgift, som jag funnit i Morgon-Tidningens
redogörelse för denna delegation och dess resa. nämligen att det i själva verket
var mycket synd om delegationen, som behövde resa i detta extraplan, därför
att det är obekvämt och besvärligt i extraplan; man sitter mycket behagligare
och bekvämare i ordinarie plan. Det enda uttrycket för vedermödorna var den
26 timmars tågresa som någon fick lov att företa. Jag tror icke heller, att den
anmärkningen har varit så nödvändig i detta sammanhang.

Härpå anförde:

Herr statsrådet Mossberg: Herr talman! Herr von Friesen säger, att när det
yppade sig möjlighet att resa i det ordinarie flygplanet vi skulle ha accepterat
denna möjlighet. För den händelse att herr von Friesen ännu en gång syftar
på den passus i reservationen, där det talas om att det fanns sex platser till

Onsdagen den 28 maj 1947 fm.

Nr 24.

Granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
förfogande i det ordinarie flygplanet Stockhlom—Geneve den 3 oktober, nödgas
jag ånyo understryka vad jag sade i mitt föregående anförande, nämligen
att intill dess detta utlåtande legat på bordet denna färdmöjlighet var okänd
såväl för mig som för hela delegationen. Aerotransport har med andra ord aldrig
talat om att denna resemöjlighet förelåg.

Herr Hällgren: Herr talman! Herr von Friesens frispråkighet befriar mig
från att syssla med den reservation som han i slutet av sitt anförande berörde.
Han säger, att anmärkningen avsåg mest direktör Thunborg och icke statsrådet
Mossberg. Jag misstänkte något dylikt förut, men jag vågade icke tro,
att det verkligen var så. .

Jag har i vissa av de punkter, som omtalas i reservationerna, tillhört majoriteten.
Vilka punkter det är redovisas icke i utskottsutlatandet sa som detta
är uppställt. Utskottet har under A och B gjort respektive anmälningar om att
anledning till anmärkning icke förelegat, och detta har godkänts av kammaren.
Debatten sedermera är ju ganska fri, och under denna debatt ha åtskilliga direktiv
och goda råd lämnats åt konstitutionsutskottet och dess ledamöter, hur
de skola förfara i sitt granskningsarbete. .

Jag tror, att även konstitutionsutskottets majoritet har försökt att i görligaste
mån vid sitt bedömande av de framställda yrkandena följa bestämmelserna i
grundlagen rörande konstitutionsutskottets uppgifter. Granskningen av protokollen
avser 1946 och vissa protokoll även för 1947, som ha begärts in från regeringen.

Här föreligga vid detta konstitutionsutskottets memorial icke mindre an
13 stycken reservationsvis gjorda anmärkningsyrkanden ibland en mångfald
av olika i utskottet framförda yrkanden, som man icke ansett lämpligt att
taga upp ens reservationsvis och bringa inför kamrarna. Dessutom är det ju en
ingresserinran som man ansett sig böra göra. o

Jag vill erinra om att av dessa 14 punkter är det, förutom förslaget i fråga
om ingresserinringen, endast fyra stycken yrkanden, ^ som vunnit anslutning
från samtliga borgerliga ledamöter i utskottet. Det är således pa borgerligt hall
ingalunda någon sammangjuten enighet om att anmärkningarna i alla hänseenden
ha varit befogade. Då tycker jag, att det kan vara nödvändigt att säga, att
när de borgerliga ledamöterna i utskottet icke kunnat stödja anmärkmngsyrkandena.
har man på socialdemokratiskt håll ansett det icke vara sin skyldighet
att stödja dessa yrkanden. Givetvis är det högermän och folkpartister som i
första hand velat göra anmärkningar; bondeförbundarna ha vant mera tveksamma.
Det rådde ju tveksamhet även från folkpartihåll enligt herr Larssons
yttrande, när det gällde exempelvis den Kjellbergska utredningen, där man
emellertid från högerhåll varit synnerligen enig om att man borde göra anmärkning.
Jag vill beträffande denna utredning säga, att felet med densamma
är, att den icke är alldeles till fyllest, därför att det kunde icke ha skadat att
vi fått en redogörelse rörande propagandan i vårt land under kriget även från
annat håll än Nazi-Tyskland. _ .

Om man läser igenom dessa reservationer, så finner man, att det politiska
inslaget är dominerande och att de sakliga skälen äro ganska sökta. Om man
undantar ordföranden i konstitutionsutskottet, som i ett fall biträtt anmärkningen,
så har man icke kunnat övertyga någon annan av vad man kallar
majoritetspartiet att biträda dessa yrkanden. Utskottets ordförande har förklarat,
att han, om han haft tillfälle att vara närvarande, även liade kunnat biträda
ett annat anmärkningsyrkande, nämligen yrkandet rörande sovjetavtalet. Och
herr Fast deklarerade sin personliga uppfattning, att ett dagordningsinstitut
vore lämpligare än den parlamentariska dechargcform vi för närvarande ha.

Nr 24.

Onsdagen den 28 maj 1947 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)

Jag har vissa betänkligheter gentemot båda dessa yttranden. Men jag vill understryka,
att det redan i höstas var klart, att man skulle föra kampen mellan
de politiska partierna eller, om jag så får säga, vissa borgerliga politikers kamp
mot regeringen över till konstitutionsutskottet för att man där — liksom Svea
hovrätt i fråga_ om skatteförslaget — skulle med hjälp av grundlagen söka
komma^åt regeringen och den av regeringen förda politiken, vilken, som vi alla
veta, går ut på att söka realisera arbetarrörelsens efterkrigsprogram.

Om jag icke minnes fel, var det i de dagar i höstas, då riksdagen behandlade
sovjetavtalet, som herr von Friesen föranleddes att i andra kammaren avlämna
en anmärkningsanledning, som blev hänskjuten till konstitutionsutskottet. Riksdagen
hörde sedermera ingenting från utskottet i detta ärende av den anledningen,
att denna skrivelse var av den art, att den på yrkande av en folkpartist
hamnade »under bordet». Där blev den liggande, bokstavligt talat, då
mgen ville taga upp densamma till realbehandling.

Vidare har man i viss borgerlig press, där man haft möjlighet att lägga
beslag på statsvetenskapliga intelligenser, också förebådat, att konstitutionsutskottet
skulle° fullfölja den politiska aktionen mot regeringen. Här har man
pa oppositionshall likställt små egna intressen, d. v. s. de små gruppintressen
eller partipolitiska önskemal som man representerar, med vad som i regeringsformens
§ 107 betecknas som »rikets sannskyldiga nytta». Redan i början av
utskottets överläggningar om dessa anmärkningsyrkanden förklarades från statsvetenskapligt
högerhåll, att ^ anmärkningsyrkandena vore politiska och att vederbörande
som högermän måste göra anmärkning mot socialdemokratiska statsråd,
givetvis därför att man ansåg, att en socialdemokratisk regering icke kunde
föra en politik, som vore till rikets sannskyldiga nytta.

Jag far deklarera, att min asikt är att majoriteten i utskottet med hänsyn
till regeringsformens formulering i fråga om § 107 har bedömt dessa anmärknmgsyrkanden
mera objektivt än de reservanter som avgivit reservationer vid
detta dechargememorial. Jag tror, att det var Strindberg som sade, att »de
flestas bästa är det högsta väl». Jag är ingalunda någon lärd statsvetenskapare,''
utan jag söker följa mitt sunda förstånd. Men med detta citat tillämpat i fråga
om rikets sannskyldiga nytta menar jag, att de regeringshandlingar, som äro
till gagn för den största delen av landets befolkning och framför allt för dem.
som ha det ekonomiskt sämst ställt, äro också till rikets sannskyldiga nytta.
Därför erfordras det en mycket stark bevisföring om formella fel för att anmärkningar
skola vara motiverade. I vanliga fall kan jag icke tänka mig, att
i sadana ärenden, där bakom regeringens handlande ligger ett riksdagens uttaknde
eller ett riksdagens beslut och där till och med samtliga partier ha deh
tagit i och ha ansvar för detta beslut, det kan vara lämpligt att konstitutionsutskottet
kommer efteråt och riktar anmärkning gentemot riksdagen. Ty det
är regeringen och dess handlingssätt som konstitutionsutskottet skall granska,
i n säga annat än att sadana riksdagens beslut avse rikets sann skyldiga

nytta och att regeringen, när den handlat efter de direktiv eller fullmakter
som den fått, därmed också iakttagit rikets sannskyldiga nytta En
annan sak är, om formella fel begåtts av den art, att de böra föranleda en anmärkning
av konstitutionsutskottet.

Nu bär man både i första kammaren och här sagt, att man söker åstadkomma
en renässans på detta område: nu skall konstitutionsutskottet göras politiskt.
Jag tror, att det var herr Wiberg som var inne på den tankegången, att
riksdagen, även var att klandra. Ja, jag vet ej, om konstitutionsutskottet i sitt
graskningsarbete har den uppgiften att sätta sig till doms över riksdagen. Men
jag undrar ändå, med tanke på alla dessa reservationsanmärkningar och det politiska
drag som gar igenom dem alla, om icke man åstadkommer mer skada

Onsdagen den 28 maj 1947 fm.

Nr 24.

Granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
än, nytta genom att lägga upp sakerna pa detta sätt. Ty i det fall att det verkligen
blir en anmärkning gentemot något statsråd kan med en sådan taktik betydelsen
av denna anmärkning förringas. .

Jag skall icke beröra många av dessa reservationsanmärknmgar.^ Detraiiande
en av dem, som avser att regeringen icke följt bankoutskottets råd att sätta
sig i förbindelse med näringslivets och arbetsmarknadens representanter, sa
bär det ju lämnats ganska litet direktiv, i vilken riktning och på vilket sätt
detta samarbete skulle bedrivas. När vi i höstas voro med om att förbättra
lönerna för statstjänarna, vill jag minnas att samtliga politiska, partier voro
eniga om detta. I överensstämmelse med detta beslut borde givetvis lönarbetarna
få sina löner förbättrade. Jag vill erinra om att de flesta av dessa lönerörelser
ha syftat till att tillerkänna lönearbetarna en sådan förhöjning av lönen,
att löneökningen låg inom ramen för företagarnas vinstmarginal. Under.sadana
förhållanden kan jag inte tänka mig annat än att de råd man här ger i_ sjalva
verket syfta till att regeringen skulle ingripa på arbetsmarknaden och forsöka
att tidigare än nödvändigt var tvinga vederbörande parter att göra upp, eventuellt
ge direktiv i ena eller andra riktningen,, ett ingripande, som dessa
parter mig veterligt betackade sig för. De ville nämligen klara upp den
säkcn själva

Fn annan anmärkning är den om sovjetavtalet. Jag skall inte uppta kammarens
tid med att tala om alla de överläggningar som ha ägt rum mellan svenska
och sovjetryska representanter åren 1940—1946. Det skulle ta lang. tid bara
att räkna upp data för alla samtal och promemorior i saken. V ad jag anser
vara det viktigaste att ta fasta på rörande dessa förhandlingar är, att sedan
man från rysk sida antytt, att man tänkte sig en svensk kredit till Sovjetryssland
på två miljarder kronor och en tid senare förklarat, °att man kunde
nöja sig med en kredit på en miljard kronor, så lämnades från den svenska
regeringen till Sovjetrysslands representanter en promemoria,.däri Sverige förklarade
sig berett att lämna kredit på en miljard kronor på fem ar varvid
varuutbytet mellan de båda länderna skulle ordnas i enlighet harmed. Detta
anbud från svensk sida lämnades ju, då vi hade en samlingsregering. Det var,
om jag inte minns fel, i slutet av 1944. Sedermera kompletterades anbudet i
början av 1945. I denna samlingsregering var ju herr Giinther utrikesminister,
herr Ohlin handelsminister och herr Wigf.orss var vad han fortfarande är,
nämligen finansminister. Jag anser emellertid detta anbud vara det väsentliga
för hela den fortsatta utvecklingen av förhandlingarna om ryssavtalet.

Nu vill jag inte säga något annat än att regeringen borde ha hört utrikesnämnden.
Men att den dåvarande regeringen inte gjorde det., skall man val
inte klandra den regering som nu sitter för. Man skall väl inte hänga utnkesminister
Undén och statsrådet Myrdal, därför, att utrikesminister Giinther
och statsrådet Ohlin inte hört utrikesnämnden,, innan detta anbud lämnades.
Jag vet mycket väl att regeringen under kristiden, åtskilliga gånger försummade
att höra utrikesnämnden, och jag har själv varit med om att kritisera
det. Man såg många gånger genom fingrarna med sådana saker pa grund av
krigs- och krisförhållandena. Emellertid får man konstatera att från och med
år 1946 ha förhållandena förbättrats åtskilligt. Sovjetavtalet. behandlades vid
sammanträden med utrikesutskottet den 20 juni och med utrikesnämnden den
12 och 22 juli samt den 9 oktober 1946. Sedermera utgick ju kallelse till höstriksdagen,
som fick ta ställning till detta avtal, vilket som vi veta godkändes
av samtliga politiska partier. Jag har sålunda, därför att konstitutionsutskottets
granskningsarbete avser 1946, inte kunnat vara med om att. framställa
anmärkningar för handlingar, som skedde 1944 och 1945 och för vilka den då
sittande regeringen på sin tid har erhållit decharge, ehuruval det hade vant

Nr 24.

Onsdagen den 2S maj 1947 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
befogat att man från konstitutionsutskottets sida närmare granskat den saken
då.

"V ad jag bär sagt täcker i stort sett vad som ligger till grund för samtliga
anmärkningar. Samma tendens gör sig gällande i samtliga anmärkningar, som
här äro anmälda reservationsvis. Med anledning av vad herr Dickson sade —
jag uppskattar^ honom såsom en gentleman och mycket fin person och önskar
att han skall fa sitta kvar i konstitutionsutskottet — vill jag bara påpeka en,
enda sak. Han sade, att han varit inne på tanken att göra ett yrkande om anmärkning
mot statsrådet Myrdal för att denne i ett föredrag vid ett sammanträde
med Nationalekonomiska föreningen i Stockholm sagt, att man kanske
gick emot en situation, där man kunde bli tvungen att införa importförbud.
Hetta yttrande var det enligt herr Dicksons mening olämpligt av en handelsminister
att fälla just vid det tillfället. Med anledning därav kan jag erinra
om att bland reservationsanmärkningarna mot regeringen också förekommer en,

n.v^.ken res6rvantema påtala, att regeringen införde importförbud utan att i
förväg samråda med den svenska riksdagen. Reservanterna tyckas alltså mena,
att visserligen skulle inte fragan om importförbud få beröras i vanliga föredrag
inom sammanslutningar ute i staden, men däremot hade Kungl. Maj:t bort gå
till riksdagen med en proposition. Propositionen skulle givetvis ha riksdagsbehandlats,
och Kungl. Maj.:t skulle sålunda ha fått fullmakt av riksdagen,
innan Kungl. Maj :t införde importförbud. Vad skulle följden blivit, ifall man
gått den vägen? Givetvis hade följden blivit, att det blivit en ännu värre
hamstring och ännu värre villervalla än det blev när importförbudet kungjordes.

Med det angivna har jag angivit de synpunkter vi från majori te tshåll inom
konstitutionsutskottet lagt pa dessa saker, och jag tror vi enligt grundlagens
bild försökt att se de olika ärendena och yrkandena så objektivt som möjligt.
Vi ha däremot bestämt avvisat, att man skulle använda regeringsformens § 107
som något slags politiskt slagträ för att på den vägen komma åt misshagliga
motståndare på politikens område.

Herr Larsson i Stockholm erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Den föregående ärade talaren lämnade en övertygande bevisning
för att de partipolitiska synpunkterna dominerat dechargegranskningen.
Det föranleder mig, i replikens form, endast till två anmärkningar, den förstå
för att rätta en felaktig uppgift i fråga om herr von Friesens anmärkning, vid
höstriksdagen ingiven till konstitutionsutskottet i enlighet med grundlagens
bud. Anledningen till att jag då ställde yrkande om att denna sak inte skulle
upptagas vid höstriksdagen var, att enligt en utredning vi gjort inom utskottet,
vilken utredning var lätt gjord, skulle vi sannolikt inte bli i tillfälle att behandla
denna fråga vid höstriksdagen förrän en eller annan dag före julaftonen.
då mänskligt att döma flertalet riksdagsmän rest hem. Vid sådant förhållande
och då vi hade tillfälle att ta upp saken vid den ordinarie dechargegranskningen,
ap såg jag, att denna sak kunde vila. Och något annat skäl har
inte jag eller mina partikamrater haft för denna ståndpunkt.

Den andra av herr Hällgrens invändningar mot anmärkningen om ryssavtalet
var, att detta miljardanbud var avgivet redan hösten 1944, och det kunde
man inte förebrå regeringen 1946 för. Vad vi förebrått regeringen 1946 för
är att den i sitt anbud i mars 1946 och vid de följande förhandlingarna helt
släppt det mycket viktiga förbehåll i fråga om Sveriges försörjningsläge, med
vilket det tidigare anbudet var förknippat. Det är det som i denna fråga är
avgörande.

Till frågan om den italienska resan ber jag att få återkomma med något

Onsdagen den 28 maj 1947 fm.

Nr 24.

Granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
rymligare tid till förfogande. I åtskilliga hänseenden är det mig omöjligt att
acceptera den plaidoyer, som statsrådet Mossberg givit för de vidtagna åtgärderna.
Jag skall be att få närmare belysa det senare.

Herr Thorell, som likaledes på begäran erhöll ordet för kort genmäle, anförde:
Herr talman! Herr Hällgren talade om statsrådet Myrdals indiskretion vid
nationalekonomiska föreningens sammanträde. Den saken hade nog förtjänat
att tagas upp litet allvarligare än här skett, därför att många av landets importörer
lystrade vid det tillfället och fingo då en varning, varför de importerade
massor av sådana saker, som man tills vidare kunnat vänta med att importera
och varav det nu finns stora lager. Därigenom gick även eu myckenhet
valutor ur landet. Då herr Hällgren säger, att det var inkonsekvent att å ena
sidan påtala detta uttalande och å andra sidan fordra, att saken skulle föras
inför riksdagen, glömmer han, att upplysningar kunnat lämnas riksdagen vid
ett hemligt sammanträde. Det hade mte behövt vara ett offentlig sadant. Det
ligger alltså inte något motsatsförhållande i detta.

Vidare yttrade:

Herr Nolin: Herr talman! Herr Fast sade i början av sitt anförande, att utvecklingen
gått i den riktningen, att konstitutionsutskottets decha,rgegranskning
mer och mer förlorat sin betydelse. Detta är nog alldeles riktigt. Jag
kan också instämma med herr Fast i att om utvecklingen fortsätter på detta
sätt kommer konstitutionsutskottet att förlora en god del av den betydelse det
haft och som det enligt grundlagen är avsett att ha.. Det är ju på det sättet
— det har i synnerhet under årets dechargearbete visat sig — att även där
det funnits fuilt giltiga skäl för anmärkningar, har utskottets majoritet inte
ansett sig kunna gå med på att göra- anmärkning.

Jag har tänkt litet grand vidröra ett par av reservationerna här, i synnerhet
den med III betecknade angående avtalet med Sovjetunionen. Saken har ju
ganska utförligt debatterats av olika talare här, varför det inte är så förfärligt
mycket att tillägga. Jag vill bara fastslå, att här föreligger val ändå ett
tydligt åsidosättande av grundlagens bud, att utrikesnämnden i sådana fall
skall höras på ett så tidigt stadium, att denna institution har möjlighet att ge
sin mening till känna och på det sättet kunna påverka en sådan traktats slutliga
utformning. Med hänsyn till utrikesnämndens sammansättning har man
nog en känsla av att om nämnden kopplats in på detta ärende på ett tillräckligt
tidigt stadium, så hade sådana praktiska synpunkter kunnat framläggas,
att regeringen intagit en annan ställning vid avtalets utformning. Det är ju
inte tu tal om annat än att utrikesnämnden här ställdes så att säga inför ett
så gott som fullbordat faktum och att den inte hade någon möjlighet att påverka
detta avtals utformning. Hade den haft det. kan man nog tänka sig.
att resultatet blivit ett annat. Det är nu klart, att detta avtal kommer att bereda
landet och det svenska näringslivet ganska stora besvärligheter i det
långa loppet, och det är alldeles säkert så, som herr von Friesen sade, att lyi
nog få tillfälle att återkomma till detta kanske mer än en gång. Det har ju
redan nu visat sig vara förenat med mycket stora besvärligheter att kunna fullgöra
de förpliktelser vi här iklätt oss. Man kan ju inte heller undga att peka
på att den kredit, som här beviljats, är väldig för ett land med våra begränsade
resurser. Det är ju klart att även detla i mycket stor utsträckning kommer
att påverka vår valutapolitik i fortsättningen. Här är alltså ett ärende där utskottets
majoritet enligt min mening haft ett mycket gott tillfälle att visa,
att den, som herr Hällgren sade, verkligen objektivt och enligt grundlagens

Nr 24.

Onsdagen den 28 maj 1947 fm.

Granskning av statsrådspi-otokollen. (Forts.)
föreskrifter prövat framställda anmärkningsyrkanden. Herr Hällgren var ju
här liksom i utskottet eu mycket energisk försvarare av regeringens politik.

Det var också en annan punkt i memorialet som jag hade tänkt att litet
grand gå in på, nämligen den med XII betecknade reservationen, som ju avser
den där resan till Italien. Här har ju vederbörande statsråd på ett mycket utförligt
sätt redogjort för preludierna och förhandlingsgången i detta ärende,
och det var ju mycket intressant att höra detta. Jag måste emellertid säga, att
jag känner mig inte övertygad om att det verkligen var nödvändigt att vidta
så drastiska åtgärder för att just de dagarna kunna komma till Italien. I likhet
med herr von Friesen vill jag också säga, att jag nog ställer mig ganska frågande
inför huruvida det är nödvändigt, att så stora delegationer göra så dyrbara
resor till utlandet, då kommunikationerna äro så besvärliga och dyrbara,
som de nu äro. Jag har under utskotts arbetet tagit del av några andra sådana
ärenden och funnit, att de ha förberetts på ett helt annat sätt än just detta
ärende. Där ha gjorts fullständiga kalkyler om kostnaderna för det ena eller
andra färdsättet, och det har visat sig, att i vissa fall har det blivit billigare
att använda flyg än järnväg och båt, och i sådana fall har man tagit flygmöjligheten
till hjälp, men detta har då gällt de ordinarie flygturerna. I
detta fall har ju regeringen medgivit, att extra flygplan skulle få användas
både till och från Rom, och det rörde sig om kostnader på cirka 25 000 kronor
i vardera riktningen för bara denna resa. Visserligen reducerades detta sedan
av Aerotransport med 5 000 kronor på grund av vissa förhållanden, men detta
förändrar ju inte att regeringen från början medgivit detta. Man tycker verkligen,
att det är ganska egendomligt, att man på detta sätt med allmänna medel
bekostar sådana resor. Jag kan här nämna, att det verkligen var en ledamot
från regeringspartiet, som yttrade, att han ansåg, att denna resa var någonting
extravagant och att det verkade nonchalant och verkligt lyxbetonat att
använda sig av extra flygplan och att det hela var anmärkningsvärt, men trots
detta kunde han inte biträda anmärkningen. Där kommer det ju fram hur pass
saklig man är på det hållet. Man anser, att det är galet, men man kan inte
gå med på en anmärkning.

Jag skall inte uppehålla tiden längre. Det har ju talats rätt mycket om
dessa saker, och jag skall inte ge mig in på några av de andra punkterna.
Även dessa ha ju ganska utförligt behandlats här. Jag vill bara beträffande
den sista punkt jag här berörde säga, att jag för min personliga del anser,
att ett sådant handlingssätt som att på detta sätt kasta ut pengar ger verkligen
ett intryck av att man har en mycket dålig uppfattning om pengars värde. I
synnerhet med allmänna medel bör man handskas på ett mera förnuftigt sätt.
Jag har för min del den uppfattningen att det i båda de frågor jag här berört
hade funnits mycket fullgoda skäl för anmärkning.

Herr Nilsson i Göteborg: Herr talman! Jag avser endast att något belysa
det befordringsärende under punkt XIII, beträffande vilket herr Kyling nyss
gjorde vissa erinringar. Jag skall icke gå in på en så detaljrik och omfattande
redovisning av ärendet som den herr Kyling lämnade — det finner jag onödigt
-— utan vill bara påpeka att detta befordringsärende utgör en detalj i
ett större komplex. Saken blir missvisande refererad, om man i likhet med
herr Kyling icke tager i betraktande andra motsättningar och missnöjesanledningar,
som funnits på ifrågavarande arbetsplats. Jag säger »funnits», ty
vid ett möte som hölls mellan arbetsledningen och personalen, där förrådsdirektören
i Stockholm även var närvarande, synes man ha rett ut en hel del
av de missförstånd som förelågo och sökt komma fram till vissa former för
samarbete i framtiden. Det är sålunda felaktigt att här säga, att enbart den

Onsdagen den 28 maj 1947 fm.

Nr 24.

Granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
nämnda befordringsfrågan behandlades på sammanträdet. Detta kom till på
framställning av personalklubben vid huvudförrådet. Personalklubbens skrivelse
tycker jag att man kan redovisa, då den säger rätt mycket om hurudant
läget var. Den var ställd till förrådsdirektören vid kungl. järnvägsstyrelsen
i Stockholm, och den börjar på följande sätt: »På så gott som enhällig
begäran av personalen vid huvudförrådet i Göteborg får undertecknad, som
är ordf. i huvudförrådets personalklubb härmed vördsamt anhålla att förrådsdirektören
måtte föranstalta en noggrann undersökning rörande förhållandet
mellan befäl och personal vid huvudförrådet i Göteborg, som icke på
många år varit fullt tillfredsställande, men nu är ännu sämre, för att icke
säga en smula spänt. Personalen anhåller att få föreslå att ett möte sammankallas
i Göteborg, där förrådsdirektören eller annan representant från kungl.
järnvägsstyrelsen är närvarande, jämte platsbefälet vid förrådsavdelningen,
Göteborg. Till dessa önska vi i sammanhanget räkna förrådsintendenten, lagerföreståndaren,
förste bokhållanden W., förrådsmästaren H. Vidare önska vi
att personalen kallas, d. v. s. personalen kallas genom förbundets försorg, men
trafikbiträdet E. och förrådsvakt G. böra troligen beordras att inställa sig.»
Det kan räcka med detta citat för att visa att förhållandena där nere voro
allt annat än tillfredsställande ur samarbetssynpunkt. Det förslag till föredragningslista,
som vid sammanträdet framlades, anger också vilka spörsmål
som voro brännande på denna arbetsplats: »1) Angivelser, som böra föranleda
A- eller annat förhör. 2) Diskussion i övriga frågor, som av personalklubben
i dess skrivelse berörts. A. åtgärder i syfte att förbättra förhållandet
mellan befäl och personal, a) Nu förefintliga brister? b) Mellan vilket befäl
och vilken eller vilka tjänstemän brister sagda förhållande?» Sedan kommer
frågan om hur man skulle ordna det hela för framtiden med vissa kontinuerliga
överläggningar mellan ar betsbefälet och personalen o. s. v. Till slut
står det: »C. Fallet E.» — E. är den som i anmärkningsärendet är betecknad
som B. — »a) Vad avse de beskyllningar, som i klubbens skrivelse åsyftas?»

o. s. v.

Denne E. -—- som jag kallar honom — har ju haft synnerligen besvärligt
att kunna samarbeta med personalen. Icke minst hans politiska engagemang
under krigsåren har gjort, att samarbetet varit svårt att upprätthålla på ett
tillfredsställande sätt. Detta framkom under diskussionen på ifrågavarande
möte. Från personalklubbens sida framhölls —• det var för resten en av förbundsfunktionärerna
som sade det — att man ville understryka att vad som
vore av vikt vore att E. icke kunde åtnjuta personalens förtroende. Det är
alltså bär fråga om ett förnuftigt urval av förmän i företag, som vilja ha
gott samarbete och där man icke stirrar sig blind på en massa föreskrifter
om befordringsförhållanden i övrigt.

Nu är det på det sättet i detta fall, att det icke var E. som borde ha kommit
i fråga till befattningen. Efter de reglementen som herr Kyling stöder
sig på var den som kom i fråga till befordran den äldre i tjänsten. Vad som
komplicerar saken är det förhållandet, att E. år 1942 befordrades till trafikbiträde.
Han hade som medsökande samme man som var medsökande år 1946.
Beslutet överklagades även vid den tidpunkten, men medsökanden fullföljde
icke sina besvär därför att arbetsledningen — järnvägsstyrelsen eller vilken
myndighet det nu var — lät förklara, att det skulle tillsättas en ny
trafikbiträdesbefattning vid ifrågavarande förråd och att den medsökande
skulle erhålla den nytillkomna trafikbiträdesbefattningen. Under dessa förhållanden
underlät han dumt nog att fullfölja besvären. Men det är på grund
härav som E. kan tillgodoräkna sig en längre tjänstgöring inom den grupp
han tillhör.

Nr 24.

Onsdagen den 28 maj 1947 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)

Det framgår alltså av detta, att det icke, såsom herr Kyling vill göra gällande,
är politiska motiv som varit avgörande. Men jag vill ju säga för min
personliga del, att det kan ifrågasättas om en människa, som någonsin har
luktat på den politiska åskådning det är fråga om, är riktigt klar på
huvudets vägnar. I varje fall vill jag säga, att åtminstone när det gäller
denna ort skulle det ha varit en dumhet utan like, om järnvägsstyrelsen fått
sin vilja fram att befordra en f. d. nazist till befäl. Denne mans politiska
hemvist har varit mycket skiftande. Han har varit syndikalist, han har varit
vänstersocialist, han har varit socialdemokrat, han har varit nazist. Och nu
vill herr Kyling göra gällande, att det är en särskild förtjänst att han kommit
åter till det socialdemokratiska partiet. Då skulle allan rättfärdighet vara
uppfylld, menar han. Jag ser icke saken på det sättet. Läser man handlingarna
här, synes befälet på arbetsplatsen fästa den största vikten därvid, att
mannen i fråga har förmåga att kunna samarbeta med det högre befälet.
Däri tycks den största förtjänsten ligga, medan man fullständigt bortser från
betydelsen av att det tillsättes ett arbetsbefäl, som har förtroende från den
underordnade personalens sida. Herr Kyling får gå till vilken privat arbetsplats
han vill numera i detta land: han skall knappast kunna leta- upp en
arbetsgivare, som är så dumdristig, att han utser ett befäl, som icke åtnjuter
förtroende bland de övriga anställda. Om han skall kunna uträtta något,
om han skall få andra anställda att känna arbetsglädje och om det skall bli
något arbetsresultat, måste personalen ha respekt för denne man. Det kan
man icke få under sådana förhållanden som dem som här varit rådande. Sålunda
är det icke, herr Kyling, uteslutnde politiska motiv som härvidlag varit
avgörande. Det finns sakligt grundade skäl för att kommunikationsministern
gick den väg han gjorde.

Med detta, herr talman, skulle jag kunnat låta mig nöja. Men det är en liten
detalj ytterligare, som jag skulle vilja säga bara ett par ord om, nämligen
om den omtalade resan till Italien. När vi i utskottet behandlade detta ärende
hävdade jag den meningen, att det icke kan leda till ett rättvist och objektivt
bedömande att bara plocka ut en enda resa för att därmed belysa, hur det är
ställt på detta område. Det blir missvisande. Men jag hyser den misstanken
— det har för övrigt sagts tidigare i dag — att det här icke så mycket gäller
sakliga motiv utan att man har andra avsikter med denna anmärkning.
Det kan icke vara en uppgift för konstitutionsutskottet att sitta och syssla
med resebyråverksamhet. Och går man in i detaljundersökningar, skall man
finna att kostnadsbesparingen icke blivit stor om resan företagits på vanligt
sätt. Det ärende som delegationen var stadd i försvarar säkerligen de kostnader,
varmed man fördyrade denna resa.

Herr Kyling erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde: Herr
talman! Den skrivelse herr Nilsson i Göteborg föredrog nu fanns icke med i
den akt jag hade att tillgå då jag tog upp detta ärende i utskottet, Någon skrivelse
från personalorganisationen till järnvägsstyrelsen är icke redovisad i de
akter, som vi fått från Kungl. Maj:t.

Herr Nilsson i Göteborg vill göra gällande, att mannen i fråga är alldeles
omöjlig därför att han icke kan samarbeta med övriga anställda. Jag vill då
bara åberopa, att förrådsintendenten kallade både befäl och personal till ett
sammanträde den 27 februari 1946. Enligt protokollet framhöll talesmannen
för personalen att man icke ville bestrida, att B. för det dåvarande kunde
vara lämplig att fullgöra tjänsten som förman, men att man ville ifrågasätta,
huruvida man kunde ha garantier för att denna lämplighet skulle komma att
vara bestående även i framtiden. Förrådsintendenten förklarade i anledning

Onsdagen den 28 maj 1947 fm.

Nr 24.

Granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
härav, att han personligen fått den uppfattningen, att B. ådagalagt en sådan
stabilitet i sitt uppträdande, att man kunde förvänta att B. skulle uppträda
så även för framtiden. Han hade tidigare förhört sig om B:s lämplighet, men
då hade inga erinringar framförts mot denne.

Herr Nilsson talade vidare om att den äldre i tjänsten borde ha fått befattningen.
Men den äldre i tjänsten sökte icke, herr Nilsson, befattningen
första gången och kunde följaktligen icke få tjänsten. Andra gången sökte
den äldre i tjänsten, och då fick han också befattningen.

Sedan sade herr Nilsson i Göteborg, att den som luktat på nazismen icke
kan vara klar på huvudets vägnar. Jag vill lämna det därhän, men jag vill
i all enkelhet ställa frågan: varför blev mannen i fråga, när han var så illa
utrustad på huvudets vägnar, godtagen av det socialdemokratiska partiet?

Till sist vill jag ännu en gång understryka, herr talman, att jag tycker att
då bedömningsnämnden frikänt mannen, han också kunde ha ansetts nationellt
pålitlig att få denna tjänst.

Herr Nilsson i Göteborg, som likaledes på begäran erhöll ordet för kort genmäle,
yttrade: Herr talman! Det är i varje fall en underlig socialdemokrat,
som låter högermannen herr Kyling gå till rätta med hans befordringsspörsmål
— det kan man väl åtminstone säga.

Vad beträffar den ifrågavarande skrivelsen sade jag i mitt förra anförande,
att herr Kyling sett frågan ur en ensidig synpunkt. Han bär stirrat sig
blind på befordringsproblemet och den tågordning som tillämpas. Men bortsett
från att det här finns en personalgrupp, som också vill ha ett ord att säga
till om och att det är viktigt om den vill acceptera en förman eller icke, så
är det icke numera orimligt, att man på arbetsplatserna tager hänsyn till personalens
önskemål när det gäller tillsättningar av förmän. Det kan därför
icke heller vara orimligt, att även statens verk så småningom kommer fram
dithän.

Herr Kyling erhöll på begäran ånyo ordet för kort genmäle och anförde: Herr
talman! Herr Nilsson i Göteborg vill göra gällande, att personalorganisationerna
icke fått taga ställning till denna fråga. I mitt första anförande i dag
redogjorde jag tydligt för gången av det hela, varvid jag även talade om att
innan järnvägsstyrelsen konstituerar en tjänsteman i denna grad, ärendet går
till förordsfullmäktige. Dessa utses av personalorganisationerna. När ärendet
första gången gick till förordsfullmäktige, hade denna institution icke något
att erinra mot denne B., som sedan blev ratad. Jag kan därför icke förstå,
att det härvidlag skulle ha varit något som undan dragits personalorganisationerna
när det gäller behandlingen av detta ärende.

Jämväl herr Nilsson i Göteborg erhöll på begäran åter ordet för kort genmäle
och yttrade: Herr talman! Vad beträffar förordsfullmäktiges insats i denna
sak så är det så, att den ordinarie ledamoten icke var närvarande vid sammanträdet,
icke heller förste suppleanten, utan en andre suppleant deltog i ärendets
behandling. Han hade icke varit i förbindelse med personalorganisationen,
och det var först när denna fått veta, hur saken låg till, som man gjorde invändning
mot förordsfullmäktiges hållning i saken.

Vidare anförde

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Jag tillhör ett parti, som icke har
möjlighet att såsom de andra partierna i tryck formulera sina invändningar
mot regeringens politik. Jag vill emellertid, utan att taga upp sådana even -

Nr 24.

Onsdagen den 28 maj 1947 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
tuella invändningar, som man kunde ha att göra, uttrycka min uppfattning,
att de anmärkningar, som här framförts reservationsvägen, icke äro av juridisk
karaktär. Däremot är den politiska innebörden alldeles odiskutabel. Jag
har emellertid mycket svårt att förstå, hur man med bibehållet allvar kan
hålla långa anföranden om grundlagstrohet i samband med dessa femton reservationsanmärkningar.
Detta hindrar naturligtvis icke, att det kunde ha varit
önskvärt med en annan behandling av vissa ärenden. Sådana reservationer,
som slå vakt om riksdagens beslutanderätt, ligga ju på ett sådant plan,
att man alltid har en viss sympati för dem. Vad reservation XV beträffar,
så är det möjligt att regeringen hade formell rätt att ensam besluta om så
ingripande ting som importstopp och ny ransonering av kaffe, varvid man
icke gärna kunde åberopa sig på bristmotivet. Men jag tror nog, att det skulle
ha varit bättre ur regeringens synpunkt, om den frågan hade underställts riksdagen,
när denna ändå var samlad. Jag menar nu icke, att man skulle ha
annonserat ut saken i förväg eller kanske ens hållit ett hemligt sammanträde,
men det borde icke ha förelegat någon svårighet för regeringen att göra ett
provisoriskt importstopp och sedan underställa detta riksdagens godkännande
eller förkastande i form av en proposition. Så långt är det, tycker jag, reson i
denna anmärkning. Man borde ha kunnat vänta, att riksdagen, när den är
samlad, får tillfälle att i sådana viktiga frågor yttra sig. Den debatt som
följde räknar jag nämligen icke som ett riksdagens beslut i frågan.

Reservationerna X och XIII sluta upp till nazisternas skydd.

Det hade enligt min mening kunnat diskuteras, huruvida icke anmärkning
borde ha riktats mot regeringen för att den hemlighöll namnet på personer,
som stodo i tysk tjänst och tydligen förberedde sig på att inträda som quislingar,
i händelse Sverige skulle fått dela de ockuperade ländernas öde. Men när reservanterna
uttrycka sin oro för dessa, varom det talas i den Kjellbergska utredningen
men där det icke nämnes ett enda namn, då är denna oro för mig
liktydig med att man från det hållet icke anser det vara någon så allvarlig förseelse
eller förbrytelse, som dessa människor begingo. Det kanske kan vara en
tröst att på denna punkt endast fem av konstitutionsutskottets borgerliga ledamöter
ansett sig böra framföra invändningar.

I fråga om anmärkningen i punkt XIII, som går ut på att en nazist inte har
befordrats tillräckligt snabbt, tycker jag, att redan det förhållandet, att vederbörande
levde i konflikt med sina arbetskamrater och dem han eventuellt skulle
föra befäl över, var en mycket stark anledning att icke befordra en sådan människa
till förman. Men jag tänker i detta sammanhang på en annan sak. De
som nu framställa anmärkning för denne nazistiska statstjänares skull, de
hade icke ett ord till anmärkning, när under kriget gamla statstjänare, som
hade fått guldmedalj för långvarig och trogen statlig tjänst, med endast någon
timmes varsel deporterades från sina arbetsplatser till en helt annan del av
landet. De tillfogades förluster på tiotusentals kronor, ja, till och med i enskilda
fall tror jag det rör sig om dylika belopp. Men då förnams ingen indignation
hos de partier som i dag träda upp här och för en nazists skull slå vakt
om grundlagen i ett fall, där uraktlåtenheten att befordra denne person enligt
min mening även ur rent formell synpunkt är tämligen väl motiverad.

Om reservationen under punkt III har det redan talats mycket. Jag skulle
emellertid vilja tillfoga, att det ju vid dessa förberedande förhandlingar inte
kunde råda någon tvekan om var den svenska riksdagens majoritet befann sig,
vilken dess uppfattning var. Jag föreställer mig att om ett sådant sammanträde
hade kommit till stånd -— det har ju hållits andra sammanträden —- hade det
inte ändrat ett dugg i sakfrågan, utan avtalet hade väl fått ungefär den lydelse,
som det i alla fall har erhållit.

Onsdagen den 28 maj 1947 fm.

Nr 24.

Granskning av statsrådsprotokollen. (Forte.)

Jag skulle i detta sammanhang vilja erinra om några fakta rörande vår
handel med Sovjetunionen. Yår import från detta väldiga land, som dessutom
råkar vara vår närmaste granne, uppgick i fjol till 15 miljoner kronor och vår
export dit till 16 miljoner kronor. När jag nu hörde en talesman för reservanterna
tala om de oerhört skadliga verkningar, som detta ryssavtal redan
har haft för den svenska handeln, kunde jag inte låta bli att gå till de statistiska
uppgifterna. I »Kommersiella meddelanden» finnas uppgifter om vår handel
med Sovjetunionen för januari och februari i år — senare uppgifter finnas
inte. Dessa uppgifter visa emellertid, att vår export till Sovjetunionen under
årets två första månader uppgår till 1 300 000 kronor, medan vår import därifrån
uppgår till 6 100 000 kronor. Importen från Sovjetunionen har alltså varit
nära fem gånger större än exporten dit under detta års båda första månader.
Om de nuvarande svårigheterna skola anses ligga däri, att vi vräka ut ur landet
mera varor än vi få in, skulle vi väl kunna säga, att hittills ha verkningarna
ur försörjningssynpunkt av detta handelsavtal med Sovjetunionen varit utomordentligt
goda. Men det verkliga förhållandet är ju det, att detta avtal ännu
inte hunnit verka, och därför måste jag vända mig mot att man här skall göra
en stor affär av detta avtal, innan det ens på allvar har börjat fungera.

Jag skulle även vilja göra en annan invändning. Det framgår av handelsstatistiken,
att Förenta staterna under föregående år exporterade för mellan
9 och 10 miljarder dollar men importerade för mindre än hälften av denna
summa. Detta är ett ganska gott genomsnitt på den amerikanska handelns karaktär.
Det säger mig, att detta utpräglade industriland kommer att vålla oss
mycket stora svårigheter i den internationella handeln. Jag har betraktat detta
ryssavtal som ett slags återförsäkring, som kommer att möjliggöra för vår
exportindustri att vidmakthålla en större export än vad som skulle vara möjligt
därest vi inte hade kunnat få detta avtal till stånd. Ja, jag tror att vi med de
tendenser, som nu framträda i den internationella handelspolitiken, utan detta
avtal med ryssarna och utan avtalen med de sydosteuropeiska länderna skulle
få skrota ner kanske två tredjedelar av vår exportindustri. Jag tycker att man
inte behöver ha så mycket fantasi för att tänka sig in i sådana möjligheter.
Jag vill fråga: vilka rimliga svenska intressen kan detta gnällande över detta
ryssavtal tjäna? Att det tjänar amerikanska intressen vill jag gärna medge,
men jag tror inte att Sverige har något intresse därav.

Herr talman! Sedan till ännu en fråga rörande den ekonomiska politiken. Reservanterna
åberopa sig på ett beslut vid fjolårets riksdag, då riksdagen på
uppfordran av bankoutskottet, som under dessa krigsår har gjort många dumma
uttalanden i ekonomiska ting, utan någon större debatt beslöt att avlåta en
framställning till regeringen om att inkalla en rundabordskonferens. Sakförhållandet
är ju detta: när detta beslut fattades förelågo inte de fakta —- och
jag tror ingen i bankoutskottet hade någon närmare föreställning om att de
skulle bli aktuella — som ha skapat våra nuvarande svårigheter i valutahänseende.
Då framträdde icke denna export av guld och valutor, som sedan har
skapat de verkligt allvarliga svårigheterna. Om man alltså i fjol skulle ha inkallat
en rundabordskonferens — det var uppenbarligen bankoutskottets mening
— skulle dess uppgift ha varit att genomföra något nytt slags lönestopp. Detta
bankoutskott — tyvärr måste omdömet gälla samtliga dess ordinarie ledamöter,
ty jag har inte funnit att någon reserverat sig under krigstiden — tycks under
hela kriget ha haft den uppfattningen, att bara man åstadkommer ett lönestopp
och därmed förhindrar att inkomsterna öka för det stora flertalet människor
här i landet, skola vi lösa våra ekonomiska svårigheter.

I reservanternas uttalande angående den ekonomiska politiken pekas vidare,
herr talman, på ett mycket intressant faktum, som ju också på annat sätt

Nr 24.

Onsdagen den 28 maj 1947 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
kommit till riksdagsledamöternas kännedom. När man har sökt förklara våra
valutasvårigheter har man i den allmänna propagandan velat trycka på det
stora importöverskottet under föregående år. Det var mycket stort, 841 miljoner
kronor. I reservationen erinras om att vi under 1945 hade ett exportöverskott
på 674 miljoner kronor. Den faktiska utströmningen av guld och
valutor skulle alltså under tvenne år på grund av vårt exportöverskott under
1945 begränsa sig till 167 miljoner kronor. Men våra guld- och valutatillgångar
minskade under föregående år med inte mindre än bortåt 1 miljard kronor.
Jag tror att detta är ett mycket allvarligt faktum. Landets guld- och
valutatillgångar minskade relativt även på grund av rederiernas metod att
hålla kvar sina valutatillgångar och sätta in dem i utländska banker. Att
hela denna stora summa på mellan 800 och 900 miljoner kronor förts ut ur
landet måste jag tillskriva en medveten politik från de svenska kapitalisternas
sida. Svårigheterna ha alltså icke främst med det stora importöverskottet
under föregående år att göra.

Herr talman! Jag tycker att om man nu skall göra invändningar gentemot
den ekonomiska politiken, så borde sådana lämpligen riktas mot regeringen
för att den inte vidtagit åtgärder för att hindra att man på dessa olika vägar
minskat landets guld- och valutatillgångar med bortåt 40 procent. Redan när
riksdagen behandlade denna fråga för ett par månader sedan riktade jag en
fråga till regeringen, om den inte ämnade vidtaga sådana åtgärder eller vilka
åtgärder i denna riktning man vidtoge. Men det gavs ju intet svar, och i
praktiken har det icke heller företagits någonting från regeringens sida som
tyder på att man är beredd att sätta in sina krafter på detta område. Det är
alltså, synes det mig, fullständigt malplacerat att ur dessa synpunkter rikta
angrepp mot regeringen. Skall angrepp riktas på grund av de skäl som här
åberopas skulle dessa angrepp gälla underlåtenheten att ingripa mot en sådan
uppenbart illojal och landsskadlig trafik från den svenska kapitalismens
sida.

Därutöver skulle jag endast vilja erinra om en känd sak. Samma partier som
nu angripa regeringen för att den inte i fjol inkallade en rundabordskonferens
och som försöka skylla dagens svårigheter på denna uraktlåtenhet, samma
partier hade för några månader sedan möjlighet att tillsammans med regeringen
rådslå och eventuellt fatta beslut om åtgärder i syfte att trygga penningvärdet.
Men vad gjorde de? De sprängde denna konferens med exempelvis
krav på lönestopp, på att man skulle släppa lös prisbildningen på vissa
varor, på vilka prisstegringen tidigare hade hållits tillbaka genom priskontroll,
på att man skulle sänka skatterna på stora inkomster och förmögenheter
och andra sådana krav. som uppenbarligen skulle ha möjliggjort en ytterligare
spekulation i investeringsobjekt och sakvärden och åstadkommit ytterligare
försämring av penningvärdet. Herr talman! Jag måste fråga: är inte detta
löjeväckande, måste man inte ifrågasätta allvaret hos den borgerliga oppositionen,
när den efter ett sådant handlingssätt kommer och högtidligen söker
att pricka regeringen för dess uraktlåtenhet i en sådan fråga.

Herr talman, det var vad jag ville säga i detta sammanhang. Ingen kan
val gärna påstå, att den kommunistiska gruppen har samma s. k. bundenhet
till regeringen som regeringens eget parti. Men om jag måste konstatera, att
vi icke behöva känna oss på det sättet bundna att slå vakt om regeringsledamöterna,
så måste jag ändå samtidigt konstatera, att regeringsformens § 106
och § 107 lämna en mycket dålig politisk och ännu sämre juridisk grundval
för de generella anmärkningar, som bär i dag ha ställts mot regeringen.

Som tiden nu var långt framskriden och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag av herr talmannen att uppskjuta

Onsdagen den 28 maj 1947 em.

Nr 24.

Granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
den fortsatta överläggningen i förevarande ärende ävensom handläggningen av
övriga på föredragningslistan upptagna ärenden till kl. 7.30 em., då enligt utfärdat
anslag detta plenum komme att fortsättas.

§ 10.

Avlämnades följande motioner i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
ur 276, med förslag till lag angående ändring i stadgan den 21 februari 1941
(nr 98) om ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande, nämligen:
nr 481 av herr andre vice talmannen Carlström m. fl.;
nr 482 av herrar Hansson i Skegrie och Johnsson i Skoglösa; samt
nr 483 av herr Jonsson i Skutskär.

Vidare avlämnade herr Andersson i Dunker en av honom m. fl. undertecknad
''motion, nr 484, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 269, angående
vissa anslag till skolor tillhörande barna- och ungdomsvården.

Samtliga dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5.16 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 28 maj.

Kl. 7.30 em.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr andre vice talmannen.

§ I Herr

andre vice talmannen anmälde, att överläggningen rörande konstitutionsutskottets
memorial, nr 16, angående granskning av de i statsrådet förda
protokoll nu komme att fortsättas; och lämnades därvid ordet enligt förut
gjord anteckning till

Herr Pettersson i Norregård, som anförde: Herr talman! Jag skall inte mycket
fördröja debatten, som pågått så länge, men jag skall säga några ord om
granskningsarbetet som sådant.

Herr Hällgren nämnde, att vi från bondeförbundets sida skulle ha varit
tveksamma när det gällt att biträda de anmärkningar, som här bifogats till
memorialet. Vi ha emellertid inte alls varit tveksamma om de anmärkningar
vi biträtt, ty i dessa fall är det uppenbart, att riksdagen i viss mån inte
fått vara med om de beslut, som riksdagen rätteligen skall vara med om
att fatta. Den tveksamhet herr Hällgren här talar om har därför inte alls
förefunnits, när det gällt att taga ställning till dessa frågor.

Nu är det ju helt naturligt, att alla i konstitutionsutskottet äro tveksamma
när det gäller en anmärkning, ty en sådan har ju alltid sina konsekvenser,
och därför är det betydelsefullt, att man med allvar ser på de frågor,

Andra kammarens protokoll 1947. Nr 24. 6

Granskning
av statsrådsprotokollen.

(Forts.)

Nr 24.

Onsdagen den 28 maj 1947 em.

Granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
som där föreligga. Nu är det ju så märkligt med detta memorial, att där finns
ingen majoritetsanmärkning utan endast reservationsanmärkningar, och man
kan ju förstå de ledamöter som tillhöra majoritetspartiet, när de inte gärna
vilja biträda en anmärkning, som är riktad mot hela regeringen, ty det
skulle _bli rätt allvarliga konsekvenser därav. När det emellertid gäller anmärkningsärenden
mot enskilda ledamöter av regeringen, tycker man att ett
majoritetsparti av det stora omfång, som socialdemokraterna utgör, inte bör
draga sig för att biträda en reservationsanmärkning om det finns fog för den,
ty det finns ändå rekryteringsmöjligheter för regeringen inom ett så stort parti,
för den händelse någon regeringsledamot skulle känna sig så prickad, att han
skulle vilja avgå. Det är helt naturligt att det är oroväckande för framtiden
om det skall fortsätta på det sättet, vilket det även skrivits i tidningarna
om, att anmärkningarna bli politiskt inriktade. Om ett sådant tillstånd
skall bestå, att majoritetspartiet skall bära ansvaret och inte vill biträda en
berättigad anmärkning mot regeringen, då kommer ju hela granskningsarbetet
att bli illusoriskt och utan betydelse. Det går ju inte att framställa några
yrkanden på reservationsanmärkningarna, och därför kommer det att som i
år stanna vid reservationsanmärkningar.

När det skrives att det blivit ett politiskt ställningstagande, frågar man
sig på vilka grunder ett sådant uppstått och vilken sida som mest hållit samman,
när det gällt att se politiskt på frågorna. Vi bondeförbundare ha biträtt
några av anmärkningarna, och vi ha inte sett frågorna ur rent politisk
synpunkt, utan vi ha betraktat dem på samma sätt som under tidigare granskningsår
i konstitutionsutskottet. Under samlingsregeringens tid förekom det
ju ganska många gånger, att vi samtliga partier samlade oss omkring en
majoritetsanmärkning mot vissa statsråd. Nu voro ju förhållandena sådana
under kriget, att eu sådan anmärkning inte föranledde att ett statsråd avgick,
och man skulle väl kunna tänka sig, att de som nu sitta i regeringen
inte äro ömtåligare än att även de kunde tåla en anmärkning från majoritetens
sida utan att följden skulle bli en regeringsförändring. Här gäller det ju
emellertid, om riksdagen skall bevaka sin rätt mot regeringsmakten, och därför
är det, som jag nyss sade, oroande för framtiden om det skall fortgå på
detta sätt.

Jag kan nämna, att en framstående ledamot bland socialdemokraterna i denna
kammare vid ett tillfälle, då det var fråga om en av de anmärkningar, som
vi trodde att alla skulle kunna samlas omkring, yttrade följande i konstitutionsutskottet
: »Jag kan omöjligt vara med om att biträda en anmärkning av detta
slag, ty då måste följden bli att regeringen fick gå.» Detta är, kan man säga,
eu allmän karakteristik av socialdemokraternas handlande; de ha hållit samman
och vilja inte gå med på några anmärkningar. Herr Hallén har ju visserligen
biträtt en av reservationsanmärkningarna, och han yttrade att han även,
skulle ha varit med om att biträda ytterligare en, om någon hade yrkat anmärkning
på ifrågavarande ärende. Jag bär i alla fall fått den uppfattningen,
vilket man även vill göra gällande i socialdemokratiska tidningar, att inte
minst denna inställning varit orsaken till att det blivit ett politiskt ställningstagande
vid granskningsarbetet från majoritetspartiets sida.

Jag skall inte gå in på de ärenden och detaljer, som det här rör sig om i reservationsanmärkningarna.
utan jag har velat göra dessa reflexioner, huruvida
konstitutionsutskottet skall kunna fylla någon uppgift i framtiden, om dessa
styrkeförhållanden få kvarstå under en längre tid framåt. Det bör vara en
tankeställare för både riksdagen och valmännen hur man skall kunna bevara
vår demokrati och vårt parlamentariska styrelsesätt under en längre tid med de
former, som här hålla på att utveckla sig.

Onsdagen den 28 maj 1947 em.

Nr 24.

Granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)

Det har sagts en hel del under denna debatt, och jag skall bemöta några,
som varit inne på de olika punkterna. Statsrådet Mossberg var här inne på den
omtalade Thunborgsresan, och han säger där i förbigående, att vi hade fått en
arbetskraftsbrist, som var betydligt större än vad vi tidigare hade klart för
oss. När han sade detta gjorde jag den reflexionen, att när avtalsfrågoma
voro uppe i riksdagen sades det bestämt från regeringsbänken, att det hade
gjorts undersökningar både beträffande arbetskraftsförhallandena och materialtillgångarna,
så att vi inte behövde vara oroliga för den saken. Ändå säger statsrådet
Mossberg nu, att man kommit underfund med att arbetskraftsbristen var
betydligt större än man hade klart för sig, när man gick in för dessa stora
leveranser, som det här varit fråga om.

Herr Hagberg i Luleå var också inne på dessa avtalsfrågor, och han är ju mycket
överkänslig när det gäller särskilt ryssavtalet. Nu har en reservationsanmärkning
kommit, som tangerat detta avtal. Det är dock inte ryssavtalet som
sådant, som föranlett vissa ledamöter av konstitutionsutskottet att bär göra en
anmärkning. Om detta avtal slutits med en annan stat, sa hade det likväl blivit
en anmärkning på grund av att utrikesnämnden inte blivit börd och att det
förberedande arbetet för ett sådant avtal inte varit tillfredsställande. Det är
således inte ryssavtalet, som ovillkorligen behöver figurera i det sammanhanget,
och det är inte, som herr Hagberg sade, det eviga gnällandet om ryssavtalet,
som vi velat betjäna, utan vi ha velat anmärka på att ärendet inte blivit tillbörligt
föredraget hos utrikesnämnden.

Herr Hällgren var också inne på en fråga; det var reservationsanmärkningen
beträffande importförbudet. Herr Hällgren säger, att det skulle vara omöjligt
att komma med denna fråga i riksdagen, ty då skulle importörerna få så god
tid på sig att hela importförbudet skulle bli illusoriskt. Men det tycks inte
föresväva herr Hällgren, att det var lika farligt när ett statsråd i december
månad — som herr Myrdal gjorde —■ var ute och signalerade detta importförbud
i förväg, så att affärsmännen på detta sätt fingo samma tillfälle att sköta
om sina importförhållanden som de hade fått, om riksdagen fått hand om
frågan. Om det blivit en riksdagsfråga hade det nog tillgått, såsom tidigare påpekats,
under sådana former, att tiden inte behövt bli så långt utdragen. Men
just detta statsrådet Myrdals uttalande i december månad var en mycket god
signal åt dem som hade importaffärerna om hand och gav dem möjligheter att
förskansa sig och utnyttja den tidsfrist de där fingo. Det är rätt märkligt att
herr Hallén inte har samma åsikt som herr Hällgren på denna punkt, ty det
var beträffande detta ärende herr Hallén sade, att han skulle ha biträtt ett
anmärkningsyrkande, om ett sådant hade ställts i konstitutionsutskottet. Här
ha således herr Hällgren och herr Hallén alldeles motsatta åsikter, om nu
Hallén menar allvar med sin utsaga, att han skulle bil rätt den anmärkningen.

Nu säger herr Nilsson i Göteborg beträffande den beryktade Thunborgsresan.
att det inte är riktigt av konstitutionsutskottet att taga upp en dylik resa
isolerat och anmärka på den. Det är inte så, herr Nilsson i Göteborg, att vi
tagit upp denna resa isolerat, ty vi ha under granskningsarbetet antecknat
alla delegationsresor till utlandet och konstaterat, att denna resa utgjorde ett
undantag i kostnadshänseende vid jämförelse med andra resor. Det är. inte så
att eif isolerat ärende tagits upp för att en särskild person skulle få figurera,
utan det har skett i ett större sammanhang, där man kommit underfund med
att detta fall var i hög grad anmärkningsvärt och även borde ha kunnat samla
en majoritet inom utskottet.

Det är detta påpekande jag velat göra till herr Hällgren, och jag begärde
även ordet med anledning av att han sade, att det skulle finnas tveksamhet från

Nr 24.

Onsdagen den 28 maj 1947 em.

Granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
bondeförbundets sida n,är det gällde att biträda dessa reservationsansmärkningar.
Så är icke fallet, utan vi ha ansett att de varit fullt befogade.

Härefter yttrade

Herr Hagberg i Malmö: Herr talman! Den kritik som herr Fast tidigare här
i dag framfört har, så vitt .jag förstår, tillvunnit sig en betydande uppmärksamhet
i kammaren och detta enligt min mening med rätta, dels med hänsyn
till den principiella uppläggning herr Fast givit sitt anförande, dels med hänsyn
till den ärade talarens ställning i kammaren.

Vad var det då herr Fast ville göra gällande? Han menade, att granskningen
inom konstitutionsutskottet av statsrådsprotokollen förlorat allt mer
och mer av sin karaktär, när det gäller utkrävandet av den konstitutionella
ansvarigheten av statsråden. Numera, menade herr Fast, har riksdagen helt
andra möjligheter till sitt förfogande, när fråga blir om att bevaka dylika
angelägenheter. I det sammanhanget deklarerade herr Fast sig såsom anhängare
av ett dagordningsinstitut, och han tilläde (och det är detta som enligt
min mening är det centrala i hans uppläggning av problemet) : »Om vi
nu acceptera partisystemet, så måste vi också acceptera en ordning som den,
som tagit sig uttryck i det nu föreliggande betänkandet, där majoriteten alltså
har trätt, fram till skydd för regeringen, under det att minoriteten intager en
annan ståndpunkt.» Jag är inte säker på att jag noterat ordagrant riktigt vad
herr Fast sade, men detta var i alla fall andemeningen med hans tillkännagivande.
Han kompletterade detta med ett uttalande av ungefär följande lydelse:
»En sådan ordning, alltså ett accepterande av partilivet, måste förhindra
_ oss, den majoritet som stöder den sittande regeringen, att ett enda
ögonblick reflektera på de meningar, åt vilka man givit uttryck i reservationsanmärkningarna.
»

Jag kan inte hjälpa, att jag åtskilligt funderat över dessa herr Fasts uttalanden,
ty skall man draga ut konsekvensen av dessa meningar så måste ju
den bli, att konstitutionsutskottet som förhållandena numera ha utvecklat sig
inom vårt statsliv icke längre har någon funktion att fylla, när det gäller ministeransvarigheten,
utan bör ersättas av andra organ eller av en annan ordning.
Men herr Fast försummade att draga ut konsekvensen; han tänkte inte
sin tanke till slut. Han stannade, jag vill inte säga på halva vägen utan på
ungefär tre fjärdedelar av vägen. Man kan ju omöjligen — så vitt jag förstår
i varje fall — på en gång hävda den meningen, att konstitutionsutskottets majoritet,
företrädande riksdagsmajoriteten, i varje situation har till uppgift att
skydda den ur samma riksdagsmajoritet framgångna regeringen, samtidigt som
man kräver konstitutionsutskottets bibehållande. Är utskottsmajoritetens uppgift,
som herr Fast tycks anse, endast att leverera full och tacksam ansvarsfrihet,
så har ju konstitutionsutskottet på det hela taget ingen uppgift att
fylla i vad angår granskningen av statsrådsprotokollen. Det är ju alldeles
klart, att läsningen av dessa protokoll, med vilken utskottets ledamöter sysselsätta
sig under åtskilliga månader, är en synnerligen underhållande sysselsättning.
Jag vill inte säga, att dessa protokoll ha karaktären av några s. k.
thrillers eller något i den vägen, men det är givet, att de innehålla en hel del
värdefulla och intressanta, och kanske också ibland spännande ting. Men skall
det, såsom grundlagen avser, vara någon mening med denna läsning, bör den
inte få lov att, som herr Fast tycks mena, rinna ut i sanden, utan den måste
få en eller annan effekt, ty annars kan ju hela detta omständliga förfarande
helt inställas.

Jag vill, herr talman, säga, att jag inte riktigt kände igen herr Fast i detta
anförande. Det var inte den gamle grundlagsvårdaren från konstitutionsutskottet,
som här talade. Jag fick det intrycket, att det i väsentligt högre grad

Onsdagen den 28 maj 1947 em.

Nr 24.

Granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
var ordföranden i andra kammarens socialdemokratiska grupp, som här framträdde,
ty, vi som varit med här litet längre vi minnas förvisso många gånger,
när herr Fast med den skicklighet och kunnighet, över vilken han disponerar,
framträtt som konstitutionsutskottets talesman och hävdat dess makt och myndighet
gentemot mer eller mindre oförståndiga statsråd. Hela denna position,
som herr Fast med sådan framgång tidigare intagit i statslivet, den har han
nu på det hela taget från fallit.

Den del av betänkandet, som särskilt intresserar mig, är den som gäller reservationsanmärkningen
i fråga om underlåtenheten att i tid kommunicera med
utrikesnämnden i fråga om det senaste ryska avtalsarbetet. Herr Fast har
inte i utskottet velat solidarisera sig med den mening, åt vilken reservanterna
givit uttryck, utan förfäktat en annan uppfattning. Det är ganska märkligt
att konstatera detta, herr Fast, om man erinrar sig behandlingen av ett, jag
tror jag vågar säga sällsamt parallellfall till denna fråga från ar 1934.. Man
har i utskottsutlåtandet i denna reservationsanmärkning något snuddat vid det
spörsmålet, men man har inte närmare gått in på det. Med .hänsyn till den
principiella karaktär herr Fast gav sitt anförande må det tillåtas mig att något
syssla med denna fråga. Den är, om jag bedömer saken rätt, fullkomligt
kongruent med det spörsmål, som vi nu i dag bland annat haft före, nämligen
det ryska avtalet. Jag syftar på det motsvarande avtal, som man hade planerat
1933 och 1934. Det avtalet kom ju som bekant inte till stånd. Det gällde
de bekanta hundra miljonerna. Vad inträffade i det sammanhanget? Jo,^ den
gången anmärkte ett enhälligt konstitutionsutskott på regeringens underlåtenhet
att i tid — senhösten 1933 — kommunicera med utrikesnämnden, alltså
identiskt samma anmärkning, som denna gång framställts, men tyvärr blott av
eu minoritet. Och vilka, voro med om att framställa denna anmärkning 1934 i
exakt samma fråga? Jo, det var bland andra utskottets samtliga socialdemokrater,
däribland herr Fast själv. I dag intager herr Fast en annan hållning.

Jag har roat mig med att taga fram konstitutionsutskottets memorial nr 11
från 1934. Det är ganska intressant läsning, i synnerhet mot bakgrunden av
vad som i dag har ägt rum. Där har det enhälliga konstitutionsutskottet med
biträde av samtliga socialdemokratiska ledamöter till en början framfört en
mycket intressant redogörelse för förarbetena till de grundlagsändringar, som
togo gestalt i utrikesnämnden. Jag skall inte trötta kammarens ledamöter med
att här föredraga åsikterna sådana de då framställdes beträffande utrikesnämndens
tillkomst och dess funktioner. Jag vill bara erinra om att konstitutionsutskottet
den gången särskilt ville understryka, att även »regeringens auktoritet
och handlingskraft utåt ansågos komma att stärkas genom att den hade iolkrepresentationen
bakom sig».

Emellertid försummade vederbörande statsråd, som sagt, 1933 att i tid underrätta
utrikesnämnden. Denna underlåtenhet anmärkte konstitutionsutskottet
på — enligt min uppfattning med full rätt — och konstitutionsutskottet skrev
den gången: »Nämnden bör höras i alla viktigare utrikesärenden ’före avgörandet’.
Syftemålet med denna bestämmelse, som utgör en av hörnstenarna i nämndens
rättsliga ställning, är att skapa säkerhet för att nämndens befattning med
utrikesärenden kan bli av verklig betydelse för dessas lösning.» — Detta var
konstitutionsutskottets av herr Fast kontrasignerade uttalande den gången.. Så
kom konstitutionsutskottet fram till denna enhälligt framställda anmärkning.
Det är kanske inte alldeles utan intresse att konstatera, att bland dem som
vid det tillfället sällade sig till anmärkarna mot den dåvarande socialdemokratiske
utrikesministern även fanns en ledamot av den nuvarande socialdemokratiska
regeringen. Jag meddelar emellertid detta endast i förbigående.

Om man vill åt konstitutionsutskottet bevara något av dess ställning i svenskt

Nr 24.

Onsdagen den 2S maj 1947 em.

Granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
statsliv, något av vad grundlagsfäderna tänkt sig och vad traditionen föreskriver,
borde man reagera på ett annat sätt än vad herr Fast gjort här i dag.
Det är klart, att man ser tingen litet annorlunda, beroende på i vilken situation
man kan befinna sig här i livet. Det är inte alldeles omöjligt att herr Fast såsom
ordförande i och talesman för den socialdemokratiska majoritetsgruppen i kammaren
måhända har en något annorlunda uppfattning i dessa spörsmål än
den han en gång hade, när han var enbart ledamot av konstitutionsutskottet
och inte fyllde den funktion han nu bekläder. Men jag tycker inte, att man
på det sättet skulle låta sina åsikter influeras av den politiska utvecklingen.

Nu är det ju så — till all lycka, enligt min uppfattning — att den åsikt,
åt vilken herr Fast givit uttryck, synbarligen inte helt delas av herr Fasts
eget parti. Man har ju t. ex. kunnat konstatera, att vissa socialdemokratiska
tidningar anmält en annan mening än den, som herr Fast här vill göra gällande.
Herr Fast menar ju, att i och med att vi accepterat det politiska partisystemet
måste förhållandena utveckla sig inom konstitutionsutskottet på det
sätt som nu är fallet, d. v. s. en uppspaltning måste ske. Jag har i min hand
uttalanden i socialdemokratiska tidningar, som reagera mot ett sådant betraktelsesätt.
Ett av dessa organ skriver sålunda: »Strikt efter regeringsformens
ordalydelse föreligger emellertid här skäl för en anmärkning.» Den tidningen
utkommer för övrigt i samma stad som en av konstitutionsutskottsmajoritetens
ledamöter hör hemma. Tidningen påpekar ävenledes, att sakligheten i granskningsarbetet
och riksdagens kontroll blir lidande på att konstitutionsutskottet
blir en uppspaltningsplats för de politiska opinionsriktningarna. Om jag inte
bedömer saken alldeles fel, är detta tämligen riktigt uttryckt. Herr Fast däremot
menar tydligen, att de politiska aspekterna böra få influera på konstitutionsutskottet.

Jag vill, herr talman, ett ögonblick vända tillbaka till händelserna 1934. Den
gången anmärkte, som jag redan påpekat, ett enhälligt konstitutionsutskott
med biträde av samtliga socialdemokrater på att regeringen, då närmast utrikesministern
Sandler, inte i tid hade kommunicerat med utrikesnämnden i ett
ärende av exakt samma karaktär som det här förevarande. Vad inträffade
den gången? Det är kanske inte så många här, som komma ihåg saken. Spörsmålet
behandlades emellertid rätt utförligt i en observerad akademisk avhandling,
som häromdagen ventilerats i Uppsala, och det kan därför kanske ha
sitt värde att något påminna om det historiska förloppet. Denna konstitutionsutskottets
enhälliga anmärkning 1934 dryftades vid den socialdemokratiska
partistyrelsens sammanträde den 22 april samma år. Vid detta möte berörde
dåvarande statsministern Per Albin Hansson regeringens underlåtenhet att höra
utrikesnämnden förrän omedelbart före propositionens framläggande. Detta berodde,
förklarade statsministern, inte på förbiseende utan på att man antog, att
en tidigare behandling i utrikesnämnden skulle kunnat föranleda indiskretioner.
För att kunna bemöta ett dylikt argument, vilket ju låg nära till hands, hade
emellertid konstitutionsutskottet -—• jag vet inte, om det var herr Fast, som
hittat på det, men det var i alla fall finurligt gjort — i sitt betänkande erinrat
om att den regelmässiga tystlåtenhetsplikten för utrikesnämndens ledamöter enligt
RF par. 54 vid behov kunde förvandlas till ovillkorlig tystnadsplikt. Herr
Fast erinrar sig nog mycket väl denna bestämmelse. Så kom behandlingen i
riksdagen, och i andra kammaren medgav dåvarande utrikesministern Sandler,
och i ännu högre grad dåvarande statsministern Per Albin Hansson, att det
formellt fanns anledning till anmärkning, och statsministern förklarade i en
replik att regeringen komme att ta densamma ad notam.

Ja, herr talman, så såg man på dessa konstitutionella spörsmål den gången.
Nu ha tydligen uppfattningarna ändrat sig betydligt. Nu vill det förefalla Som

Onsdagen den 28 maj 1947 em.

Nr 24.

Granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
om man på socialdemokratiskt håll inom högvördiga konstitutionsutskottet
fattar saken så att dess förnämnsta uppgift ar att i vatt och torrt halla paraplyerna
över statsrådsledamöterna. »Aktas för stötar» tycks vara parollen för
dagen. Enligt mitt sätt att se är detta en föga lycklig utveckling. Jag tror,
att det både för riksdagen och partierna skulle vara av stort värde, om den nuvarande
majoritetsgruppens representanter i konstitutionsutskottet handlade
på ett annat sätt, d. v. s. återginge till den ordning, som man tidigare praktiserat
och som vid den tiden i herr Fast hade en så skicklig företrädare.

I början av detta lilla anförande framhöll jag, att herr Fäst inte riktigt
tänkte sin tanke till slut, ty den borde ju ha utmynnat i en deklaration om
konstitutionsutskottets åtminstone delvisa obehövlighet under nuvarande förhållanden.
Herr Fast sade emellertid inte detta. Jag har funderat över vad
detta kan bero på. Det som jag nu ger uttryck åt är naturligtvis ingenting
annat än en rent personlig spekulation. Herr Fast är en gammal uv i denna
församling, högt aktad och omtyckt av alla. Han har varit med om mycket i
detta hus. Han kan det mesta, för att inte säga allt av vad som här förehaves.
Han vill inte kräva konstitutionsutskottets avskaffande. Varför inte? Jo, det
kan ju tänkas, att det beror på att herr Fast menar, att den politiska lyckan
är ett ganska nyckfullt fruntimmer. De politiska majoritetsförhållandena i vårt
land kunna ju tänkas skifta. Det kan ju tänkas, att det någon gång blir någon
annan majoritet i den svenska riksdagen, i varje fall i dess andra kammare,
och då kan det kanske vara en fördel för minoriteten att äga tillgång till de
möjligheter, som erbjudas inom ramen av ett konstitutionsutskott.

Herr Fast erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde: Herr
talman! Herr Hagberg slog i långa stycken in öppna dörrar, och i andra iall
har han tydligen missförstått mig. Hela hans polemik mot mig vad beträffar
den omständigheten att utrikesnämnden inte hörts var totalt överflödig efter
den deklaration jag i klar form avgav i statsministerns egen närvaro. Jag upprepar
vad jag sade i det sammanhanget, nämligen att jag^ delar reservanternas
mening att utrikesnämnden bort höras, och jag sade ifrån att det bör ske i
framtiden. Jag påpekade, att jag vid åtskilliga tillfällen framhållit detta även
efter 1934, senast i mycket klar form för två år sedan. Men jag sade även, att
detta mitt ståndpunktstagande inte ovillkorligen behövde leda till att biträda
en anmärkning, ty innan utskottsbehandlingen var avslutad förelag en klar
deklaration från utrikesministern i denna sak. Med anledning därav ansåg jag
för mitt vidkommande, att det räckte med vad som förekommit och att regeringen
skulle ta fasta på anmärkningen och den här uttalade önskan.

Redan vill jag säga till herr Hagberg, att när de andra partiernas representanter
i konstitutionsutskottet lika många gånger som jag tagit ståndpunkt
till förmån för anmärkningar mot egna regeringsledamöter, tror jag, vi kunna
tala litet närmare om den här saken. Jag vill säga, att om det blir på det sältet
att jag blir i tillfälle att granska andra, regeringars åtgärder, kommer jag
att visa samma försiktighet som jag hittills visat socialdemokratiska regeringar.
. "i

Vidare missförstod herr Hagberg fullständigt vad jag uttalade angaende
konstitutionsutskottets granskningsrätt. Jag sade, att när man gör anmärkliingsyrkanden
i sådana högpolitiska frågor, som vant föremål för debatt och
regeringsdeklarationer tre ä fyra gånger, är det klart, att konstitutionsutskottet
inte är lämpligt forum för att försöka pricka en regering och, om man har
makt till del, föranleda regeringsskifte. Det finns andra lämpligare vägar. Det
är detta jag framhållit. Till yttermera visso framhöll jag också, att när det
gällde, lagenligheten, det formella, liksom kanske också sakfrågor av annat

88 Nr 24. Onsdagen den 28 maj 1947 em.

Granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
slag än de som föranledde mitt uttalande, har jag ingalunda förnekat värdet av
konstitutionsutskottets granskningsarbete. På den punkten föreligger sålunda
ett missförstånd från herr Hagbergs sida.

Herr Hagberg i Malmö, som likaledes på begäran erhöll ordet för kort "-enmale,
yttrade. Herr talman! När man, lyssnade till herr Fasts deklaration måste
man nog — åtminstone gjorde jag det — ställa sig frågan: När anser man,
att riksdagens konstitutionsutskott egentligen skall fungera? Det får inte fungera,
när det gäller de väsentliga frågorna. Dess funktion skulle inskränka
sig till frågor av lägre dignitet. Detta kan väl dock inte vara meningen med
det av våra grundlagsfäder konstruerade konstitutionsutskottet.

. erinrade herr Fast om att även utrikesministern har som sin mening givit
till känna, att utrikesnämnden borde ha hörts. Detta är alldeles riktigt.
Det omtalas också i reservationsanmärkningen. Men när utrikesministern och
ävenledes dåvarande handelsministern själva meddelat att så bort vara fallet,
tycker jag inte att konstitutionsutskottets majoritet behövt vara så utomordenligt
^försiktig som den varit i detta sammanhang. Utskottsmajoriteten har
— det måste man väl säga, om man tänker på att vederbörande statsråd själva
medgivit felet — varit väsentligt mera konungslig än konungen själv.

Härpå anförde

Herr Hastad: Herr talman! Jag hade knappast tänkt yttra mig i denna
debatt, men det var herr Fasts uttalande i förmiddags som föranledde mig att
begära ordet för några kommentarer.

Jag fäste mig liksom herr Hagberg vid att den eljest så författningskonservative
herr Fast ville göra gällande, att konstitutionsutskottets granskningsrätt,
om° jag uppfattade honom rätt, allt mer och mer förlorat sin betydelse.
Detta påstående kan vara en sanning, men det kan också vara ett stort misstag.
För att det skulle vara en sanning kan möjligen tala att årets dechargememonal
är blankt, men det har funnits blanka dechargememorial även under
1800-talet — blanka dechargememorial, som t. o. m. ibland ha ogillats av riksdagens
majoritet. Mot herr Fasts uppfattning talar däremot att konstitutionsutskottets
granskning, med undantag för några speciella år, inte heller förr i
tiden har varit politiskt avgörande. Dessutom kan man inte undgå att konstatera,
att årets dechargegranskning har bland den stora allmänheten tillvunnit
sig en större uppmärksamhet än på mycket länge, i varje fall en mycket
större uppmärksamhet än som motsvarande memorial tillvunnit sig under låt
mig säga de atta, nio senaste aren och särskilt under samlingsregeringens tid.

Arets dechargememorial är i ett avseende mycket intressant och därför avbidat
med ganska stor spänning, nämligen ur den synpunkten, att vi i år för
första gången ha en regering, som har majoritet i bägge kamrarna, och dessutom
en lika enhetlig majoritet inom konstitutionsutskottet. Det tigger i sakens
natur, att^ tyngdpunkten därigenom förskjutes till reservationerna, så
länge t. o. m. frågor om författningspraxis bedömas rent politiskt av majoritetsunderlaget
eller, för att använda herr Fasts egna uttryck, denna utskottsmajoritet
känner sig solidarisk med, ja ansvarig för regeringens åtgärder t. o. m. i
de fall, då riksdagen överhuvud taget omöjligt kan ha utövat något inflytande
på regeringens handlande — jag tänker exempelvis på frågor om utnämningar.

Det är ju självfallet, att en regering inte löper någon risk, när memorialet
endast upptar reservationer. Men inte avgör detta förhållande anmärkningarnas
kvalitet. De kunna förty inte väga lika tungt till formen eller i sak, och

Onsdagen den 28 maj 1947 em.

Nr 24.

Granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
de kunna för den efterföljande konstitutionella eller administrativa utvecklingen
de facto få ungefär samma betydelse som om de vore utskottsanmärkningar,
nota bene om de äro sakligt grundade.

Nu föreföll det i förmiddags — och därom kan jag inte gärna ha misstagit
mig — som om herr Fast ville göra gällande, att årets dechargememorial
dömde hela ansvarighetssystemet, sådant det är inskrivet i vår konstitution;
detta system borde ersättas med ett dagordningsinstitut. Naturligtvis kan dechargegranskningen
inte fungera på samma sätt som för 140 år sedan eller
när vi hade riksdagar vart femte eller vart tredje år eller innan interpellationsinstitutet
hade introducerats eller innan pressen vunnit sin nuvarande
maktställning. Men allt kan omvandlas och fylla en ändrad funktion, och
jag är för min del ganska övertygad om att även konstitutionsutskottets dechargegranskning
kan ha en stor uppgift att fylla i vårt statsliv, även om
den praktiseras något annorlunda än grundlagsfäderna 1809 tänkte sig.

När herr Fast ville ersätta dechargeinstitutet med ett dagordningsinstitut
föreföll det mig, som om denna offert inte på något sätt var ett svar i samma
kasus. Dagordningsinstitutet är ett eminent politiskt instrument. Det är en
parlamentens febertermometer. Konstitutionsutskottet däremot har till uppgift
att med ledning av statsrådsprotokollen lugnt och överlagt anmärka på
felaktig praxis och att vårda sig om riksdagens rättigheter samt lagstiftningens
helgd och dess principer ävensom att till nöds i undantagsfall enligt
praxis även utkräva politisk ansvarighet. Denna ram för konstitutionsutskottets
granskande verksamhet är given sedan många decennier tillbaka. Den är
allmänt accepterad och har såvitt jag förstår fortfarande samma giltighet.
Den kan i vart fall inte ersättas med någonting annat. Dagordningsinstitutet
däremot innebär ju ett ofta hektiskt ställningstagande i en fråga av dagsaktualitet
utan någon större oväld ifrån kamrarnas sida och under ganska
tillfälliga stämningar. Det ger inte alls möjlighet till någon lugn och övervägd
granskning. Enahanda gäller väl också om interpellationsinstitutet. Riksdagen
får ju, vare sig det ena eller andra av dessa instrument användes, inte
tillgång till aktmaterialet, och det värdefulla i dechargegranskningen är dock
att inga handlingar rimligen kunna undanhållas de ledamöter som från olika
partier blivit invalda i vårt grundlagsvårdande utskott.

Det enda alternativ jag skulle kunna tänka mig vara logiskt ur herr Fasts
egen synpunkt vore, att vi införde i vår författning systemet med enquéteutskott,
alltså speciella utskott, som ägde rätt att infordra alla handlingar, som
till äventyrs även hade rätt att begära vittnesmål av tjänstemän eller andra och
som kunde tillsättas och i så fall måste kunna tillsättas på yrkande av en relativt
liten minoritet i riksdagen, såsom ju fallet i regel är med de undersökningsenquéteutskott
som finnas i andra parlament. Jag får kanske i förbifarten
också nämna, att konstitutionsutskottets granskning i alla fall har också
den betydelsefulla uppgiften att kunna sålla bort mycket, som har förekommit
i den politiska diskussionen utan att sedan vid närmare granskning
visa sig vara värt en anmärkning. Och utskottets granskning har under alla
förhållanden en stor preventiv betydelse, ty jag är alldeles övertygad om att
statsråden lätt skilja mellan en okynnesanmärkning och en saklig anmärkning
— den må nu föras fram såsom utskottets eller såsom en reservation
— och fästa vederbörligt avseende därvid.

Beträffande dagordningsinstitutet skulle jag slutligen till herr Fast, som
tagit upp detta spörsmål, bara vilja ställa den enkla frågan: tror herr Fast
verkligen, att vårt politiska liv, låt mig säga sedan författningsuppgörelsen
1918, skulle ha förändrats genom införandet av ett sådant institut eller att
våra regeringar under denna tid skulle ha sett annorlunda ut?

Nr 24.

Onsdagen den 28 maj 1947 em.

Granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)

Vad nu konstitutionsutskottets granskning för dagen beträffar, så måste ju
— det har sagts förut, och det må gärna sägas även av mig, fastän jag tillhör
ett annat parti — svagheten vara den överdrivna partilojaliteten. Intet
parti kan naturligtvis här slå sig för sitt bröst. Jag vågar dock det påståendet,
att årets blanka dechargememorial i detta hänseende bildar ett rekord,
och skulle det nu finnas konkurrens ifrån något annat års dechargebetänkande,
så skulle det vara från 1930 års dechargememorial med dess tio anmärkningar,
då märk väl den nuvarande majoriteten var minoritet men då herr
Fast tillsammans med mellanpartierna intog en helt annan ståndpunkt än den
han i dag har valt, och då det uppenbara syftet med dechargememorialet var
att fälla den då sittande regeringen.

Det föreföll mig som om herr Hallén i egenskap av konstitutionsutskottets
ordförande, med det ansvar för utvecklingen som han därigenom har, kände
sig något oroad inför denna utveckling. En majoritet har dock vissa möjligheter
att avpolitisera åtminstone de anmärkningar, i vilka det rör sig om konstitutionell
praxis, t. ex. i fråga om riksdagens rättigheter. Inte avgick den
dåvarande Hanssonska ministären 1934, när en betydelsefull principiell anmärkning
rörande hörandet av utrikesnämnden framfördes från ett enhälligt
konstitutionsutskott, på sätt som herr Hagberg i Malmö nyss utvecklade. Konstitutionsutskottet
har ju också — därom äro vi väl alla ganska ense —
möjlighet, att vid sin granskning och genom denna påverka den administrativa
praxis. Och detta kan inte blott vara en rättighet för utskottet, utan det
synes mig vara en uppenbar skyldighet för detsamma. Vi kunna ju se på statsrevisorerna.
Även statsrevisionen är politiskt sammansatt; även när det gäller
statsrevisionens granskning av ämbetsverken kan det finnas politiska intressen
att angripa eller försvara, men vi ha där genom en sund praxis nått fram
till att vederbörande revisorer försöka se sakligt på tingen och försöka komma
fram till gemensamma ståndpunkter. Varför inte med andra ord försöka
att efter bästa, praktiska förstånd och samvete fullgöra denna konstitutionsutskottets
viktiga uppgift, en uppgift som måste vara dubbelt viktig i dessa
konstitutionella brytningstider, då det även kan ligga i det stora socialdemokratiska
partiets framtidsintresse att vara med om att klart utstaka demarkationslinjerna
mellan regeringens och riksdagens befogenheter. Det synes mig
därför nödvändigt, att en ändring kommer till stånd, så att de representanter,
som riksdagen invalt i konstitutionsutskottet för att vaka över författningsoch
rättslivets helgd, inte i första hand känna sig som ansvariga för regeringspolitiken.

Årets dechargememorial är väl också i det hänseendet ett mycket intressant
dokument, att man där iakttar en mycket påtaglig strävan hos reservanterna
att slå vakt om riksdagens rättigheter. Jag vill emellertid med anledning av
herr Hagbergs i Luleå anförande i förmiddags framhålla, att det dock inte
rör sig om några anklagelser för grundlagsbrott eller ens för lagbrott, utan
man rör. sig här på mera obestämda områden, där tolkning bör ske genom
konstitutionsutskottet.

Herr Hällgren anförde i sitt inlägg att konstitutionsutskottets majoritet hade
haft mycket lätt att försvara regeringen och ta ståndpunkt mot reservanternas
yrkanden, enär regeringen enligt hans mening endast sökt »iaktta rikets
sannskyldiga nytta»; och rikets sannskyldiga nytta vore enligt hans
uppfattning detsamma som folkets sannskyldiga nytta. Även om jag i vissa
delar accepterar denna uppfattning hos den ärade representanten för konstitutionsutskottet,
vill jag i alla fall fråga, om inte de anmärkningar, som här
reservationsvis ha riktats rörande t. ex. åtgärderna för att förebygga inflationen,
rörande importregleringen, rörande exportprisregleringen, rörande han -

Onsdagen deu 2S maj 1947 em.

Nr 24.

Granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
delsavtalet med Ryssland etc., just ha avsett de breda lagrens bästa, ty dessas
sannskyldiga nytta kan omöjligen överensstämma med den lavinartade^ inflatoriska
utveckling, som vi för närvarande iaktta på det ekonomiska området.

I detta sammanhang vill jag också konstatera, att herr Hällgren liksom tvekade
inför att konstitutionsutskottet skulle — som han enligt mina anteckningar
anförde — sätta sig till doms över riksdagen i övrigt eller över riksdagens
utskott. Ja, men det är ju ingen nyhet, för konstitutionsutskottet.
Konstitutionsutskottet har ju i vissa fall den direkta uppgiften att sitta till
doms, att vara skiljedomare. Och vilket organ har att bevaka de författningsrättsliga
intressena om inte konstitutionsutskottet, även om det skulle vara så
att ett annat utskott, kanske utan närmare betänkande, godkänt en viss åtgärd?

Herr talman! Härmed har jag anfört de principiella synpunkterna, och jag
skall inte närmare ingå på detaljerna. Jag skulle dock vilja avsluta mitt inlägg
med ett par randanmärkningar till några av de reservationsanmärkningar,
som i dag äro aktuella. Det vill synas mig efter denna debatt, vilken jag
uppmärksamt försökt lyssna till, som om knappast någon anmärkning skulle
ha gendrivits ur de synpunkter, från vilka de ha framställts. Jag vill dock
i rättvisans namn göra ett undantag för den Thunborgska resan till Italien,
där det förefaller mig som om frågan ligger något annorlunda till efter den
förklaring som statsrådet Mossberg avgav än enligt reservationsanmärkningen
i konstitutionsutskottets memorial.

Yad nu till sist frågan om utrikesnämnden beträffar så synes det för det
första fullkomligt självklart, att § 54 regeringsformen skall tolkas på det sättet,
att även om en fråga faller under riksdagens kompetens och t. ex. ett fördrag
skall godkännas av riksdagen före ratifikation, så bör ärendet dessförinnan,
om det är av större vikt, föredras inför utrikesnämnden. För det andra
måste man vid bedömandet av denna fråga ta hänsyn till att detta avtal
torde vara det viktigaste handelsavtal, som vår riksdag någonsin har haft
att underskriva. Den argumentering, som herr Fast använde i dag i sitt första
anförande och i någon mån också i sitt inlägg gentemot herr Hagberg nyss,
var exakt densamma som dåvarande utrikesminister Ernst Trygger använde
1930, men som då underkändes av denna kammare och bl. a. av herr Fast genom
att anmärkningen mot herr Trygger för att han inte i tid hört utrikesnämnden
av andra kammaren lades med gillande till handlingarna.

Vad importregleringen beträffar, så kan väl ingen bestrida, att det fanns
möjlighet att använda systemet med ett provisoriskt beslut för att sätta. riksdagen
i tillfälle att senare bedöma och besluta över denna fråga. Det blir väl
närmast groteskt, om man tänker sig att här skall riksdagen sitta och besluta
om 10 öres förhöjning eller sänkning på olika bagatelltullsatser, medan den
stora frågan om Sveriges handelspolitiska kurs avgöres uteslutande av regeringen,
låt vara att det här skedde i ett beträngt mål. Enahanda gäller också
om den anmärkning, som avgivits rörande clearingkassorna. Här skall svenska
riksdagen sitta och behandla och finkamma anslag om 500 kronor och 1 000
kronor, samtidigt som regeringen har rätt att via clearingkassor anvisa anslag
till ändamål, vilket uppenbarligen inte kan anses falla inom ramen för
den fullmakt, som riksdagen givit. Detta blir ju ett system att sila mygg
och svälja kameler.

Vad slutligen frågan om trafikförmanstjänsten i Göteborg beträffar, sa kan
jag inte undgå den reflexionen, att § 28 med dess föreskrift om förtjänst och
skicklighet såsom enda befordringsgrund härvidlag på det flagrantaste sätt
kränkts. Det, har framhållits i debatten, att personalen i vederbörlig ordning
och i laga former har blivit hörd, men när det av herr Nilsson i Göteborg
säges, att det på arbetsplatsen i Göteborg skulle ha stått strid om den tva

Nr 24.

Onsdagen den 28 maj 1947 em.

Granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
gånger förbigångne, så stämmer detta inte till någon del med de uppgifter,
som jag ganska direkt har kunnat inhämta. Det förhöll sig inte alls så att
denne förbigångne var impopulär på sin arbetsplats. Däremot förhåller det
sig uppenbarligen så att han två gånger har satts tveklöst framför alla övriga
sökande av järnvägsstyrelsen. Denne trafikförman kallas f. ö. här nazist.
Det är klart, att hans förhållande 1934 inte vittnar om större politiskt omdöme,
men varför inte i sanningens namn kalla honom för f. d. nazistisk socialdemokrat?
Han är ju dock sedan 1940 individuellt inskriven och godtagen
som socialdemokrat. Och har nu en bedömningsnämnd tillsatts för att avge
utlåtanden i dessa politiska renlighets frågor, förefaller det mig som om ett
friande utslag från denna bedömningsnämnd borde vägra tyngre än de klagomål
över hans förhållande 1933/34, som framförts av konkurrenter, vilka
ifrån vederbörande förvaltning ha satts sakligt i efterhand. Jag tror inte
heller det är alldeles riktigt som herr Nilsson i Göteborg säger, att tjänstemannaorganisationerna
böra ha ett vägande inflytande vid befordringar. Vi
äro alla så långt överens med honom, att organisationerna böra ges rätt att
yttra sig, men jag har bibringats det bestämda intrycket, att man just bland
tjänstemannaorganisationerna, oberoende av politisk uppfattning, med bekymmer
ser på den utveckling, som skulle hägra, om den utnämningsmetod, som
här tillämpats, skulle få tillämpning även i framtiden.

Herr talman! Jag vill sluta med att än en gång beklaga, att majoritetspartiet
icke begagnat tillfället att försöka genomföra en modernisering och en
omläggning av dechargegranskningsinstitutet i sakligare riktning. Jag vill
också erinra om att den kanske främste av konstitutionsutskottets ledamöter,
i varje fall den mest nitiske, nämligen Adolf Hedin, år 1886, alltså för ungefär
60 år sedan, uttalade en önskan, som ännu är ouppfylld men som borde
kunna uppfyllas, nämligen att man borde kunna gå till debatt om anmärkningar
»icke så som om statsrådet skulle hava att bemöta en personlig förnärmelse,
utan som till en strid om den rätta uppfattningen om det allmänna bästas
krav».

Herr Hällgren erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Bara ett par ord. Jag fick den uppfattningen av herr Håstads anförande,
att en hel del av vad han där sade inte hörde hemma i dechargedebatten
utan borde ha sagts vid riksdagens behandling av andra ärenden. Han talade
exempelvis om att riksdagen höides vid beslut i småsaker, medan åt regeringen
överlämnades större beslut, såsom exempelvis i fråga om clearingkassor o. s. v.
Fn sådan debatt borde, menar jag, tas upp, dels då riksdagen ställer medel till
förfogande för en clearingkassa, dels när den fullmaktslag, som regeringen får
av riksdagen, sakligt behandlas. Däremot kan man inte säga, att konstitutionsutskottet
även i sådana frågor, där riksdag och regering varit överens om åtgärder
som vidtagits, efteråt skall komma och säga, att detta är inte till rikets
nytta, här skola vi göra anmärkning.

Det politiska inslag, som man i år vill söka få dominerande när det gäller anmärkningsyrkandena,
kan inte, anser jag, leda till en fullt objektiv debatt.

Herr Håstad erhöll likaledes på begäran ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! Herr Hällgren ville i vad jag sade beträffande clearingkassorna
se ett försök att bara finna småfel. Han ville dessutom göra gällande, att det
var riksdagens sak att, när fullmaktslagstiftningen utgestaltades, klart och
bindande reglera dessa frågor. Ja, men inte kan väl riksdagen vid en fullmaktslagstiftning,
som enligt sakens natur blott rör stora principer, förutse allt,
t. ex. att margarinarbetarna skola få en viss fördel framför andra medborgare.

Onsdagen den 28 maj 1947 em.

Nr 24.

Granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
När detta inte är möjligt då har riksdagen ju ingen annan utväg att kontrollera
regeringen än genom statsrådsprotokollen, och nu ha statsrådsprotokollen enligt
grundlagens bestämmelser varit tillgängliga för konstitutionsutskottet. Skall
någon anmärkning framställas för att riksdagens intentioner ej följts eller fullmakten
överskridits, så är rätta tillfället nu. Jag kan inte se något annat.

Vidare yttrade:

Herr Larsson i Stockholm: Herr talman! Den redogörelse, som statsrådet
Mossberg lämnade för förutsättningarna för den italienska resa, som varit föremål
för reservationsanmärkning av bl. a. undertecknad, föranleder mig att
begära ordet för att lämna några kompletterande upplysningar, som tillika,
tror jag, äro av natur att visa befogenheten i vår anmärkning. Då utskottet i
första hand vände sig till vederbörande statsråd för att få kännedom om kostnaderna
för denna resa, erhöllo vi en redogörelse, som finnes intagen i vår reservation.
Då det ju inte gärna kunde vara någon hemlighet, att den fråga vi
framställde var grundad på det ovanliga och dyra resesättet, så måste vi förutsätta,
att den redovisning, som här lämnats, var fullständig. De uppgifter, som
där förekomma, ha sedermera givit anledning till vissa frågor, som jag såsom
föredragande inom utskottet i denna punkt har tillåtit mig att framställa till
AB Aerotransports trafikavdelning. De uppgifter, som jag därvid erhållit, muntligen
och skriftligen, har jag på viktiga punkter mycket svårt att få att överensstämma
med de uppgifter, som statsrådet erhållit från sin utredningsman.

Statsrådet Mossberg säger i första hand, att Aerotransport ställt i utsikt en
fram- och återresa med de överskjutande platserna i planet försålda, alltså med
ett fullt bokat plan, detta med hänsyn till att det ordinarie planet till Rom
gick så sällan. Från Aerotransport har man sagt mig, att det med hänsyn till den
korta tid på vilket planet beställdes var omöjligt att avge ett sådant omdöme.
För nedresan voro visserligen sex platser bokade för sex norrmän, som emellertid
i sista stund hoppade av och flögo direkt från Oslo till Rom. För dessa
platser har också sedermera ett avdrag skett på det enligt det ursprungliga anbudet
debiterade beloppet 25 000 kronor. Vad återresan beträffar, upplyste
mig Aerotransports vederbörande tjänstemän — det är åtminstone tre, på vilkas
uttalande jag grundar denna uppgift — att man uttryckligen framhållit för
departementets utredningsman, att det på grund av det korta varslet var synnerligen
osannolikt, att man skulle kunna räkna med passagerare. All sannolikhet
talade från början för att planet skulle gå tomt och att man följaktligen
måste räkna med bruttobeloppet. Huvudpunkten i denna sak är följande.
Resan kostade, på det sätt den företogs, 26 482 kronor. Därest den hade företagits
med de ordinarie trafikmedel, som stodo till förfogande, skulle den, herr
statsråd, ha kostat 10 292 kronor.

Jag vågar vidhålla det omdömet, att det var ett ovanligt dyrbart färdsätt,
som bär valdes, och jag her i detta sammanhang att få fästa uppmärksamheten
på ytterligare en omständighet, på vilken vi givetvis också ha grundat detta vårt
omdöme, nämligen att det några dagar senare fanns möjlighet att erhålla sex
platser i det ordinarie flygplan som gick till Geneve, varifrån man ju kunde
sedermera fara med tåg till Rom.

Herr statsrådet meddelade, att denna uppgift var för honom en nyhet — första
gången han såg den var då han i konstitutionsutskottets memorial läste vår reservationsanmärkning.
Jag beklagar att så varit förhållandet. Om jag för egen
del skall företaga en resa, frågar jag givetvis hos vederbörande resebyrå: vad
är det bästa och billigaste färdsättet? Jag kan inte finna annat än att samma
fråga bör framställas, även om man reser på det allmännas bekostnad. Och om
jag går till vilken resebyrå som helst här i staden, får jag veta, att det billi -

Nr 24.

Onsdagen den 28 maj 1947 em.

Granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
gaste sättet att fara till Rom är, att man antingen flyger till Geneve eller
Ziirich och från dessa städer sedan reser vidare med tåg till Rom. Det direkta
flygplanet till Rom går ju mycket sällan och är, som sagt, alltid fullbesatt, men
vi ha inte heller räknat med att man skulle ha begagnat sig därav.

o Detta är den uppgift om det bästa och billigaste färdsättet, som jag har
fått i dag, och det är den uppgift som jag skulle ha fått för ett halvt år sedan,
om jag gått till vilken resebyrå som helst. Och om nu inte Aerotransport vid de
hastiga och muntliga förhandlingar, som skedde, lämnade denna uppgift, så
kan jag inte finna, att det befriar departementets utredningsman från skyldigheten
att framställa frågan, huruvida icke denna möjlighet förelåg.

Den tidsspillan på fyra, fem dagar, som skulle ha uppstått, om man begagnat
sig av denna möjlighet att resa över Geneve eller Ziirich, skulle ju inte heller
enligt herr statsrådets mening ha varit av den betydelsen, att inte denna möjlighet
hade bort utnyttjas.

Då kanske man säger: »Järnvägsförbindelsen från Geneve eller Ziirich till
Rom var vid denna tid så desorganiserad, att man inte gärna kunde använda
denna väg.» Men vi voro dock, herr talman, vid det laget framme vid hösten
1946, och de schweiziska Bundesbanen, som aldrig varit störda av kriget, fungerade
väl. Det var också lätt att fara vidare till Rom med ett av de stora europeiska
expresstågen. Jag har, sedan saken behandlats i utskottet och jag fått höra
just denna invändning framföras, vänt mig till en stor resebyrå här i staden och
där fått den uppgiften, att det på hösten 1946 inte mötte några som helst
svårigheter att begagna sig av de vägar som jag nu talat om. Normalt reser
man från Geneve kl. 9 på morgonen, kommer till Milano kl. 5, och sedan kan
man från Milano ta Paris—Romexpressen vidare till Rom, dit man anländer
följande morgon.

Jag ber om ursäkt, herr talman, att jag besvärar kammaren med dessa detaljer.
Det är riktigt, såsom någon har anmärkt, att konstitutionsutskottet inte
gärna kan vara eu resebyrå, men det finns ju situationer här i livet, då litet
var får lov att vara en resebyrå, och för att kunna bedöma det extraordinära
färdsätt, som det här gäller, är det nödvändigt att ha tillgång till alla uppgifter
om olika resvägar.

För en officiell delegation i regeringsuppdrag lär det heller inte ha mött
några svårigheter att företaga resan på det sätt som jag här talat om. Om
Paris—Romexpressen varit hårt belagd, vilket är sannolikt, är det också särdeles
sannolikt, att man genom vederbörande legations förmedling hade kunnat
få platser i tåget. Det var för övrigt, såvitt jag vet, sex starka friska karlar
som reste, och de borde ju ha kunnat underkasta sig de ganska ringa vedermödor,
som kunnat möta dem på denna väg.

Jag kan alltså inte, herr talman, finna att de uppgifter, som här lämnats,
rubba det omdöme som vi ha avgivit. På en punkt ber jag dock att få medge
riktigheten av den anmärkning, som statsrådet gjorde, nämligen beträffande
det sätt, varpå i vår reservationsanmärkning har uttryckts skälet till att någon
återresa med direktflyg icke skedde. Detta uttryckssätt är direkt hämtat
från den promemoria, som vi fått från Aerotransport och som ju under några
veckor varit tillgänglig inom konstitutionsutskottet i duplicerat skick. Att man
där inte gjort de nödvändiga skillnaderna mellan ett stort och ett litet flygplan,
mellan en DC 3 och en flygande fästning, beklagar jag, och naturligtvis
ställer det — det vill jag gärna medge — sättet för företagandet av återresan i
något annan dager. I huvudsak vidhåller jag emellertid de anmärkningar beträffande
färdsättet, som vi ha framställt.

Jag tillåter mig, herr talman, att ytterligare något ta uppmärksamheten i
anspråk med en mer personlig sak. Från flera av de föregående talarna har

Onsdagen den 28 maj 1947 em.

Nr 24.

Granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
jag särskilt tillägnats den repliken, att det är förvånande att finna mig bland
undertecknarna av anmärkningar, vilka, såsom det har sagts, gå ut på att
skydda nazister — det är den Kjellbergska utredningen och befordringsärendet
i Göteborg, som åsyftats. Jag skall inte närmare ingå på dessa frågor,
som ju redan förut tillräckligt utförligt diskuterats här i kammaren. Jag vill
endast framhålla, att den mening, som uttalats i fråga om den Kjellbergska utredningen,
även delas av åtskilliga av majoritetspartiets representanter på
vänsterflygeln. Det är väl ändå så, att de lagbud, som gälla, böra få gälla
även om det är fråga om nazister. Man kanske vågar, utan att riskera beskyllningen
att representera en silkesfront, säga att den medborgerliga friheten
också består i friheten att ha dumma och oriktiga åsikter, försåvitt de inte
påverka den nationella pålitligheten.

Det kan inte förnekas, herr talman, att debatten här i dag i stort sett efterlämnar
ett olustigt intryck. Jag skall inte återuppta det replikskifte, som här
har ägt rum mellan herr Hagberg i Malmö och herr Fast, men jag skulle
vilja än eu gång använda ett citat av Tegnér med tillämpning på konstitutionsutskottet,
I ett av sina berömdaste skoltal säger Tegnér: »Skolan att leva och
trivas måste sin genius ha.» Jag skulle vilja säga, att konstitutionsutskottet
och dess dechargegranskning måste också, för att trivas och vara till gagn, ha
sin genius. Men jag kan mte underlata att finna, att denna genius har varit
betänkligt frånvarande under denna debatt och under vår dechargegranskning.
Ett ögonblick tyckte jag visserligen att min ärade vän herr Fast fångade denna
genius i de flygande rockskörten, då han ur djupet av sitt kvalda demokratiska
hjärta utbrast: »Inget parti kan göra anspråk på att ha den hela och
fulla sanningen.» Jag vill av hjärtat instämma i detta uttalande, men dess
konsekvens måste också vara, att sa langt vi kunna avpolitisera det stora
arbete, som vi här ha att gemensamt utföra, så långt är det också lyckligt för
det svenska statslivet.

Herr statsrådet Mossberg: Herr talman! Herr Larsson anser sig kunna konstatera,
att det var ett ovanligt dyrbart färdsätt, som valdes för delegationens
resa till Rom. Jag är, herr talman, den förste att instämma i det uttalandet,
att det blev en ganska dyr resa till Rom. Det är alldeles riktigt
vad herr Larsson säger, att resan fram och åter med flygplan, buss- och
tågresorna samt traktamentena tillsammans gingo på över 26 000 kronor. Jag
har heller aldrig velat bestrida detta. Med min föregående redogörelse har
jag endast sökt för kammaren klarlägga det bakomliggande händelseförloppet,
vilket gjorde att resan kom att företagas, oaktat den ställde sig så dyrbar.

Herr Larsson hade en del erinringar att göra mot min framställning tidigare
i dag rörande möjligheterna att belägga platserna i extraplanet med andra
passagerare. Jag har inte någon anledning att i detalj gå in på detta. Jag
vill bara säga, att i en promemoria, som jag har här framför mig och som
avlämnades till mig av beredningens ordförande i samband med att. resan
beslöts, finns en anteckning om att förhandlingarna med ABA lett till att
man kunde räkna med att ett belopp av 15 000 kronor i vardera riktningen
skulle avgå såsom biljettintäkter för andra passagerare. Men det står mycket
riktigt inom parentes i denna promemoria, att uppgiften inte vore bindande
för ABA men att den kunde betraktas såsom högst sannolik.

Vi voro, när några dagar hade gått. intresserade av att höra hur ABA då
såg på saken, och mitt minne säger mig alldeles bestämt, att vi vid ett, om
inte två tillfällen riktade förfrågningar till ABA, om man fortfarande ansåg
sig kunna räkna med möjligheten att boka de övriga platserna, och afl

Nr 24.

Onsdagen den 28 maj 1947 em.

Granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
det ingick gynnsamma svar på dessa förfrågningar. Tyvärr befinner sig den
person, med vilken vi då förhandlade, för närvarande i Sydamerika, och det
har inte varit möjligt för oss att komma i kontakt med honom och få dessa
uppgifter verifierade från hans sida.

Herr Larsson återkom också till frågan om att sex platser hade kunnat
ställas till förfogande i det ordinarie flygplanet Stockholm—Geneve den 3
oktober. Jag upprepar vad jag sade tidigare i dag, att denna uppgift aldrig
lämnats vare sig till departementet eller till beredningen. Vi ha i dag på
middagsrasten varit i telefonkontakt med vederbörande tjänsteman på Aerotransports
trafikavdelning, och vi ha då fått den upplysningen, att uppgiften
om denna resemöjlighet troligen är ett efterhandskonstaterande, grundat
på de bokningslistor som föreligga. På vår uttryckliga fråga svarade man från
Aerotransports sida, att bolaget aldrig har gjort gällande och alltså inte heller
gör det nu, att man vare sig till socialdepartementet eller beredningen
lämnat uppgift om att en sådan resemöjlighet skulle finnas.

Vidare säger herr Larsson, att han, som är van att resa, går in på närmaste
resebyrå och frågar efter det billigaste och bästa färdsättet och på
det viset får alla de upplysningar, som han behöver. Jag vill i anledning
därav erinra om att det inte var med något glatt sinne som vi beslöto oss
för att använda detta extra flygplan. Vi försökte, alldeles på samma sätt som
herr Larsson, undersöka, om det inte fanns andra och bättre färdmedel. Vi
vände oss, såsom jag förut nämnt, till Aerotransport och bådo dem undersöka
andra flygmöjligheter för en resa till Rom. Jag vet också, såsom jag nämnt,
att en sådan undersökning gjordes, men vi fingo meddelande om att resultalet
därav var negativt.

Vad sedan angår möjligheterna att resa vidare från Geneve till Italien, så
vill jag gärna erkänna, att jag inte har de djupa insikter beträffande dessa
resemöjligheter, att jag kan göra något bestämt uttalande. Jag kan bara
konstatera, att när delegationen väl kommit ned till Italien, vår romminister,
envoyén Gunther, uppenbarligen betraktade möjligheterna för delegationen att
färdas med tåg i Italien såsom avsevärt mindre än vad herr Larsson i Stockholm
nu synes göra.

Jag vill också erinra om att jag, såsom jag i förmiddags framhållit, betraktade
denna resa till Italien såsom ganska brådskande, i förhoppning om
att det skulle vara möjligt att få till stånd en invandring av italiensk arbetskraft
redan under höstmånaderna 1946. Jag ansåg det vara olyckligt, om man
inte tog vara på den chans, som fanns att genomföra invandringen vid denna
tidpunkt, något som ju dock sedermera inte visat sig möjligt. Jag skulle
vilja göra ett litet tankeexperiment. Förutsätt att det varit möjligt att redan
förra hösten få till stånd en invandring av italiensk arbetskraft men att vi
i departementet inte hade handlagt denna fråga med tillbörlig skyndsamhet,
att vi t. ex. inte hade vågat göra annat än vänta på plats i det ordinarie
flygplanet till Rom och att till följd av denna omständighet chansen att under
hösten få hit italiensk arbetskraft hade försuttits. Jag undrar, om det
inte i det läget hade från vissa håll riktats anmärkningar mot det sätt, på
vilket jag- handlagt fragan. Skulle det inte då ha hetat, att när staten har
hand om en sak, är det omöjligt att tänka sig ett snabbt tillvägagångssätt;
då förhalar man allting och skaffar inte landet ett tillskott av arbetskraft
därför att man inte vågar riskera en ökad resekostnad för den delegation, som
skulle förhandla om denna arbetskraft?

Jag måste alltså, herr Larsson i Stockholm, för min del vidhålla, att min
handläggning i^ höstas av denna fråga tillgodosåg de skäliga anspråk som
kunna ställas på omsikt och sparsamhet med statens medel.

Onsdagen den 28 maj 1947 em.

Nr 24.

Granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)

Herr Larsson i Stockholm: Herr talman! Jag ber att få framhålla, att jag
icke här i reservationsanmärkningen satt i fråga befogenheten av resan, ej
heller den tid då den verkställdes. Tvärtom har jag med stort intresse begagnat
tillfället att taga del av reseberättelsen och de skildringar, som där finnas av
villkoren för denna italienska immigration. Det är endast pa nagra rent f&k"
tiska och siffermässiga punkter, som jag, herr talman, nödgas att än en gång
ta kammarens uppmärksamhet i anspråk.

Statsrådet Mossberg säger, att man hade anledning att räkna med inkomster
i form av biljettavgifter från andra passagerare till ett belopp av 15 000 kronor
i vardera riktningen. Jag har utomordentligt svart att fa detta att stämma
med de uppgifter, som finnas i den redogörelse vi fatt från departementet. Enligt
denna rymde planet 14 personer, det var 6 medlemmar av delegationen
som skulle resa, och 6 platser voro bokade för de norrmän, som det här talats
om. Inkomsten av biljettavgifterna för dessa senare sex platser, vilka j u ABA
rabatterade, ehuru norrmännen icke kommo att resa, uppgick till ungefär 5 000
kronor. Jag kan omöjligen fa detta att stämma med att biljettinkomsterna skulle
kunna beräknas uppgå till 15 000 kronor i vardera riktningen.

Jag har heller aldrig sagt, att Aerotransport meddelat denna möjlighet att
resa över Geneve, men Aerotransport har ju till uppgift att befordra passagerare
med flyg, och denna möjlighet att resa över Geneve kan ju inte gärna vara
någon hemlighet, som bolaget svartsjukt behåller för sig själv, för den händelse
att man framställer den mycket naturliga fragan, om det mte fmns en
sådan möjlighet.

Herr talmannen övertog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr statsrådet Mossberg: Herr talman! Bara ett par ord i anledning av herr

Larssons i Stockholm sista yttrande. ,

Enligt vad jag inhämtat förhaller det sig sa, att beträffande plan av den typ,
som kom till användning för denna resa — en f. d. flygande fästning — man
kan räkna med en variabel beläggning från 12 till 18 platser. Jag bär också inhämtat,
att när man från Aerotransports sida gjorde denna kalkyl over hur
många platser det skulle vara möjligt att boka i planet ABA räknade med att
planet skulle beläggas med 18 platser, och att om hela delegationen rest, 11
andra platser skulle kunnat bokas för andra passagerare.

Till slut vill jag endast, herr talman, beklaga, att när jag i höstas hade att
ta ställning till denna fråga det verkligen inte var möjligt för mig att ägna
frågan en så långvarig handläggning, som herr Larsson uppenbarligen ägnat
den denna vår.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 2.

Föredrogos vart efter annat:

konstitutionsutskottets utlåtande nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändrad lydelse av 79 § 1 mom. lagen den
6 juni 1930 (nr 251) om kommunalstyrelse på landet, m. m.: samt

statsutskottets utlåtanden:

nr 134, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till kostnader för ritningar m. m. till en ny statsisbry tare;

nr 135, i anledning av Kungl. Maj:te proposition angående pensionsstyrelsens
organisation m. m. jämte i ämnet väckta motioner,

Andra hammarens protokoll 1947. Nr £4. 1

Nr 24.

Onsdagen den 28 maj 1947 em.

Bidrag till
avlöningar ål
distriktsbarnmorskor
och
(distriktssköterskor

m. m.

nr 136, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omorganisation
av fortifikations- och byggnadsförvaltningen inom försvaret m. m.;

nr 137, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående provisoriskt lönetillägg
och tillfälligt lönetillägg till viss militär personal;

nr 138, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till nybyggnad vid ingenjörsvetenskapsakademiens försöksstation
m. m.;

nr 139, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till yrkesinspektionen;

nr 140, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1947/48 till riksförsäkringsanstalten jämte i ämnet väckta motioner;
och

nr 141, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående anslag för
budgetåret 1947/48 till bidrag till erkända och enskilda alkoholistanstalters
driftkostnader m. m.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.

§ 3-

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 142, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående bidrag till avlöningar åt distriktsbarnmorskor och distriktssköterskor
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 196 hade Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över socialärenden för den 21 mars 1947, föreslagit
riksdagen att dels besluta, att distriktsbarnmorska skulle från och med
den 1 juli 1947 äga åtnjuta kontant lön enligt av föredragande statsrådet Mossberg
förordade grunder, dels godkänna de ändrade grunder för statsbidrag till
avlöningar åt distriktssköterskor, distriktsbarnmorskor samt sjuksköterskor och
barnmorskor inom den förebyggande mödra- och barnavården, som av statsrådet
förordats, att tillämpas från och med den 1 juli 1947, dels godkänna de
grunder för statsbidrag till distriktsbarnmorskas resor i samband med hemförlossning
och eftervård, som av statsrådet förordats, att tillämpas från och med
den 1 juli 1947, dels för anskaffande av skidbårar i rikets ödemarksområden
bevilja statsbidrag, dels ock under Y a huvudtiteln för budgetåret 1947/48 anvisa
för berörda ändamål erforderliga anslag.

Enligt Kungl. Maj.ds förberörda förslag skulle distriktsbarnmorskorna inplaceras
i lönegraden Ca 11 (A 7).

I förevarande sammanhang hade utskottet till behandling förehaft bl. a.
två inom andra kammaren väckta motioner, den ena av herr Nilsson i Varuträsk
och fru Ericsson i Luleå (II: 400) och den andra av fru Könn-Christiansson
och fru Linderot (11:402), i vilka hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att distriktsbarnmorskorna placerades i lönegrad Ca 13 (A 9) eller i samma
lönegrad som distriktssköterska; samt två likalydande motioner, väckta den ena
inom första kammaren av fröken Andersson (I: 272) och den andra inom andra
kammaren av herr Fagerholm och fru Boman (11:411), i vilka hemställts, att
riksdagen måtte med beaktande av i motionerna anförda synpunkter vidtaga
en sådan förbättring av distriktssköterskornas, distriktsbarnmorskornas och
övriga där berörda gruppers löneställning, som med hänsyn till deras krävande
tjänsteåligganden kunde anses skälig.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte

I. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag dels å motionerna
I: 272 och II: 411, i vad nämnda motioner avsåge distriktsbarnmorskor, dels ock

Onsdagen den 28 maj 1947 em. Nr 21.

Bidrari till avlöninqar åt distriktsbarnmorskor och distriktssköterskor m. m.

(Forts.)

motionerna II: 400 och II: 402 besluta, att distriktsbarnmorska skulle från och
med den 1 juli 1947 äga åtnjuta kontant lön enligt de grunder, som förordats i
statsrådsprotokollet över socialärenden för den 21 mars 1947,

II. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag å motionerna
I: 272 och II: 411 i vad desamma ej behandlats under I. godkänna de ändrade
grunder för statsbidrag till avlöningar åt distriktssköterskor, distriktsbarnmorskor
samt sjuksköterskor och barnmorskor inom den förebyggande mödra- och
barnavården, som förordats i nämnda statsrådsprotokoll, att tillämpas från och
med den 1 juli 1947,

III. med avslag å motionerna 1:271 och 11:403 besluta, att de under II.
nämnda befattningshavarna icke skulle utöver vad Kungl. Maj:t föreslagit tillerkännas
särskilt lönetillägg för tjänstgöring i ödemarksområde.

IV. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag

1) godkänna de grunder för statsbidrag till distriktsbarnmorskas^ resor i
samband med hemförlossning och eftervård, som förordats i statsrådsprotokollet,
att tillämpas från och med den 1 juli 1947;

2) medgiva, att under budgetåret 1947/48 finge för anskaffande av skidbårar
i rikets ödemarksområden utgå statsbidrag jämlikt bestämmelserna i
kungörelsen den 14 juni 1928 (nr 208) med högst 500 kronor;

3) för budgetåret 1947/48 under V a huvudtiteln anvisa

a) till Bidrag till avlöningar åt distriktssköterskor m. m. ett förslagsanslag
av 2 600 000 kronor,

b) till Bidrag till avlöningar åt distriktsbarnmorskor m. m. ett förslagsanslag
av 3 000 000 kronor. .

c) till Bidrag till distriktsbarnmorskas resor i samband med hemförlossning
''och eftervård ett förslagsanslag av 500 000 kronor.

d) till Förbättrad sjukvård inom rikets ödemarksområden ett reservationsanslag
av 50 000 kronor. ..

Reservation hade avgivits av fröken Andersson och herr Holmström,, vilka
ansett, att utskottet bort tillstyrka de motionsyrkanden, vilka avsåge att i lönehänseende
jämställa distriktsbarnmorskorna med distriktssköterskorna, och att
''därför viss del av utskottets motivering bort hava i reservationen angiven lydelse
samt att mom. I i utskottets hemställan bort hava följande lydelse:

T. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och med bifall till dels motionerna
I: 272 och 11:411. i vad nämnda motioner avsåge distriktsbarnmorskor, dels ock
motionerna II: 400 och II: 402 besluta, att distriktsbarnmorska skulle från och
med den 1 juli 1947 äga åtnjuta kontant lön enligt de grunder, som reservanterna
förordat.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid anförde:

Herr Holmström: Herr talman! Vi reservanter i statsutskottet ha ansett, att
utskottet bort tillstyrka motionerna om distriktsbarnmorskornas lönesättning.
Den bör enligt vår mening vara högre än vad utskottet föreslagit. Anledningen
därtill är att det måste ställas mycket stora krav på dessa barnmorskors kompetens
och att distriktsbarnmorskornas tjänstgöringsförhållanden äro mer krävande
än tjänstgöring på en anstalt. Deras tjänstgöring kan mången ^ gång
vara strapatsrik. Det är också tanken på rekryteringen av barnmorskekåren i
dessa personalbristens tider, som manar till eu högre lönesättning. Riksdagen
har ju erfarenhet av hur det går, när den låter snålheten bedraga visheten. Jag
nämner bara abortkuratorerna.

Jag anhåller att få yrka bifall till reservationen.

100 Nr 24. Onsdagen den 28 maj 1947 em.

Bidrag till avlöningar åt distrikt sbarnmorskor och distriktssköterskor m. m.

(Forts.)

Fru Ericsson i Luleå: Herr talman! Utskottet har liksom statsrådet ansett,
att en placering i lönegrad Ca 11 under nuvarande förhållanden bör vara en
rimlig placering för barnmorskorna. I utskottets utlåtande sägs också, att frågan
om deras utbildning skall tagas upp till behandling inom den närmaste
framtiden och att i samband därmed lönefrågan återigen kommer upp. yi motionärer
ha ansett, att man inte skall vänta med löneplaceringen till dess utan
att distriktsbarnmorskorna redan nu böra komma upp i samma lönegrad som
distriktssjuksköterskorna. Om redan nu en sådan löneplacering beslutas, kan
man enligt vår mening väl tänka sig, att många komma att söka sig till yrket,
ty bur det än är veta vi, att om en plats är bra betald, blir det fler som
aspirera på den.

Att vi motionärer från övre Norrland ansett den föreslagna löneplaceringen
orättvis beror på att vi varit i tillfälle att på nära håll se det farofyllda arbete,
som distriktsbarnmorskorna utföra. Jag skulle önska att en större del av kammarens
ledamöter också varit i tillfälle att på nära håll få se det arbetet.

Barnmorskorna särskilt i övre Norrland arbeta ju under alldeles särskilda
förhållanden. Som kanske en hel del av damerna och herrarna veta, är det
mycket långa avstånd där uppe. Det är inte alls ovanligt, att en barnmorska
bar ett distrikt, som sträcker sig ända upp till tio mil. Det är emellertid inte
bara långa vägsträckor utan även i regel oerhört dåliga vägar. En barnmorska
kan under en förrättning, som hon far ut på, få använda sig av tre olika
sätt att färdas. Det kan vara bäst och skidor m. m. sådant. Man skulle visserligen
kunna säga, att om hon kommer i en svår situation har hon liksom alla
andra att kalla på tjänsteläkaren. Men det är samma förhållande med tjänsteläkaren.
Det finns så oerhört få, och ofta nog finns ingen sådan att tillgå, när
barnmorskan behöver honom.

Som jag förut sagt anse vi den föreslagna löneplaceringen för barnmorskorna
innebära en orättvisa mot dem. Vi veta också att barnmorskorna anse, att
deras arbete genom denna löneplacering liksom ringaktas. Jag kan bara nämna
hur vi ha det uppe i Norrbotten. Där ha de flesta barnmorskor kollektivavtal
med landstingen, och om den nu föreslagna lönesättningen skulle gå igenom,
skulle såvitt jag kan förstå kollektivavtalen upphöra att gälla. Barnmorskorna
anse själva att de därigenom skulle komma i sämre ställning än nu, ty enligt
kollektivavtalen ha de av landstinget fått 10 kronor för varje förlossning utöver
35. Blir det många förlossningar kunna de alltså förlora på den föreslagna
löneplaceringen.

Det är en annan sak, som jag också skulle vilja trycka på i detta sammanhang.
Förra året fingo en hel del av statens tjänstemän 300 kronor i fast lönetillägg,
och en hel del städer gåvo också åt sina tjänstemän sådana lönetillägg.
Om jag inte blivit fel underrättad fingo emellertid inte barnmorskorna några
sådana lönetillägg.

Man förstår av allt detta, att det bland barnmorskorna uppstått en misstämning,
som jag faktiskt skulle vilja vädja till kammaren att försöka avhjälpa
genom att placera dem i samma lönegrad som distriktssköterskorna.

Jag vill bara till slut be att få yrka bifall till och instämma i reservanternas
hemställan.

Fru Boman: Herr talman! Jag kan i stort sett instämma i vad min bänkkamrat
redan yttrat i denna fråga, då hon så klart och tydligt redogjort för
barnmorskornas arbetsförhållanden.

Att vi på norrlandsbänken särskilt orda om detta kanske beror på att vi
kunna påpeka det faktum, att Norrland är mer än halva Sverige, och när

Onsdagen den 28 maj 1947 em.

Nr 24.

101

Bidrag till avlöningar åt distriktsbarnmorskor och distriktssköterskor m. m.

(Forts.)

man på sina håll talar om att man inte har något arbete för distriktsbarnmorskorna,
kunna vi säga ifrån, att detta gäller inte Norrland, ty där födas ännu
barn, t. o. in. många barn. Där saknar man hjälp i hemmen, och det har gjort,
att anhopningen på förlossningsanstalterna under senare år har gått ända därhän,
att platserna varit belagda till bristningsgränsen, och distriktsbarnmorskorna
ha inkallats till förlossningsanstalterna för att tjänstgöra där.

Fru Ericsson i Luleå har talat om hur många mil eu barnmorska kan ha
att färdas i sitt distrikt. Hemma i vår kommun, som är en sådan långsträckt
kommun, där man räknar med en sträckning av tio mil, ha vi visserligen två
distriktsbarnmorskor, en i södra delen och en i norra, men det har rätt ofta
hänt, att när kvinnor behövt deras hjälp, har ingen funnits tillgänglig, därför
att de redan varit ute på förrättningar. Jag vet, att det förekommit hemma
i Norrbotten att havande kvinnor ha färdats mellan lasaretten och fått
fara därifrån, även att de fött sina barn i bilen, som fört dem. I Vittangi provinsialläkardistrikt.
som omfattar en stor del av Jukkasjärvi och Karesuando
socknar, har barnmorskebristen lett till att ett stort antal förlossningar ägt
rum, innan barnmorska ens hunnit anlända. Jag nämnde hur oerhört stor frekvensen
av hjälpsökande kvinnor var på förlossningsanstalterna. Förste provinsialläkaren
i Piteå uppger i sin årsberättelse, att man där i vissa fall fått
gå ned till en vårdtid av två timmar efter förlossningen på grund av den oerhörda
anhopningen av kvinnor som sökt hjälp.

Vi ha försökt att här väcka intresse för denna fråga, och jag vänder mig
särskilt till landsbygdsrepresentanterna, vi sakna deras namn under reservationen
till utskottsutlåtande! Vi anse nämligen, att landsbygdens folk bort
stå under reservationen. Man har emellertid på en del håll förklarat, att
en hel del distriktsbarnmorskor inte ha så mycket arbete. Med anledning därav
vill jag framhålla, att när man öppnar aprilnumret av barnmorsketidskriften
Jordemodern finner man, att där utannonseras 17 distriktsbarnmorskeplatser.
Det är alltså distrikt som inte ha några barnmorskor, och jag tror inte att man
annonserar efter sådana, om de inte behövas, om det inte visar sig, att det
föds barn där. Vidare ser jag att medicinalstyrelsen medgivit, att inte mindre
än sju distriktsbarnmorskor, som redan uppnått pensionsåldern, få kvarstå i
tjänst ända till 1948 och likaså en barnmorska tjänstgörande vid lasarett. Dessa
distriktsbarnmorskor äro fördelade över hela landet, såvitt jag kan se. Inte
tror jag att man tillgriper en sådan åtgärd, om det inte visar sig, att det föreligger
behov därav. Alla dessa behövas alltså. Men om de behövas, är det
också klart, att de få göra rätt för sig, och då böra de också ha skälig ersättning
för sitt arbete.

Fru Ericsson har poängterat det sätt på vilket våra distriktsbarnmorskor få
arbeta. Här skulle kunna berättas mycket om bragder och färder och det
sätt, på vilket de få utföra sin gärning i övre Norrland. Man har talat om utbildningsfrågan
och sagt, att de ha så kort utbildning och att man av den anledningen
måste differentiera lönerna. Utbildning eller inte utbildning, de ha
fått klara vad Rom nödvändigt måste klaras under oerhört primitiva förhållanden,
ofta fått anlägga tång på en kvinna, när det inte funnits annat att
tillgå än ett vanligt fällbord och kanske knappast tillgång till en spann rent
vatten. Men de ha klarat situationen, och barnet har blivit fött och både det
och modern ha klarat sig. Kallas inte det för utbildning och erfarenhet? Det
är synd om dem att de ej ha längre utbildningstid för ett så pass ansvarsfullt
arbete. Komma vi dithän, att de få längre utbildning, är det att hälsa
med glädje, men det leder bara till mera plikter och arbete för dem.

För närvarande deltaga de norrbottniska distriktsbarnmorskorna i all den

102

Nr 24.

Onsdagen den 28 maj 1947 em.

Bidrag till avlöningar åt distriktsbarnmorskor och distriktssköterskor m. m.

(Forts.)

utsträckning deras tid medger i läkarnas mottagningar för förebyggande vård
av kvinnorna och därmed sammanhängande upplysningsverksamhet. De ha
arbete, och de böra kompenseras för det. Vi behöva ha välbesatta barnmorskebefattningar
och många fler än vi nu ha.

Jag skall också be att få sluta med att yrka bifall till den av fröken Andersson
och herr Holmström avgivna reservationen.

Herr Nilsson i Varuträsk: Herr talman! Då det gäller lönesättningen för
distriktsbarnmorskorna vill jag framför allt erinra om vad som åligger dessa
barnmorskor. Jag vill då först nämna vad som står i svensk författningssamling
nr 570/1943, § 4. Där sägs att distriktsbammorskas åligganden äro att
utan annan ersättning av den vårdade än i 8 § sägs lämna förvård åt havande
kvinnor, biträda vid förlossning i hemmet och lämna eftervård åt kvinnor,
som efter förlossning vårdas i hemmet; att tjänstgöra å förlossningsanstalt,
som drives eller erhåller driftbidrag av landstinget eller staden; att biträda i
förebyggande mödra- och barnavård och vid barnavårdsnämnds befattning
med ärenden om mödrahjälp: samt att biträda i sådan sjukvård, som utövas
i hemmen.

Det måste enligt min uppfattning vara felaktigt att med utgångspunkt från
mindre arbetstyngda distriktsbarnmorskor föreslå en lönesättning, som för
det stora flertalet måste framstå såsom uppenbart orättvis. Det måste vara
statens och det allmännas uppgift att tillse att distriktsbarnmorskornas arbetskapacitet
utnyttjas och att lönen avväges med utgångspunkt från att så
är förhållandet.

I lönehänseende har för distriktsbarnmorskor föreslagits jämställdhet med
assistentsköterskor. Ett dylikt förslag måste framstå såsom uppenbart orimligt
med hänsyn till de ansvarsfyllda uppgifter, som åvila distriktsbarnmorskor.
I detta sammanhang synes endast behöva påpekas, att distriktsbarnmorskan
oftast även vid komplicerade fall saknar möjligheter att tillkalla
läkare utan får själv svara för alla åtgärder i syfte att skydda moderns och
barnets liv. Hon har ingen möjlighet att förlägga sitt arbete till vissa timmar
per dag utan måste ständigt stå till hands för ett ingripande. Förlossningarna
ske i minst samma frekvens under natten som under dagen, varför hon har
all anledning räkna med att från sitt första inträde i sin tjänst till uppnådd
pensionsålder utöva sitt yrke i ständig växling mellan dag- och nattjänstgöring.

Vad här ovan framhållits torde vara till fyllest för att påvisa, att den för
distriktsbarnmorskorna föreslagna lönesättningen icke kan anses rimlig. Ett
bifall till utskottets förslag skulle också, såvitt jag kan bedöma, utlösa en
sedan länge närd olustkänsla inom barnmorskekåren. Beslutet skulle också för
all framtid skada strävandena att söka åstadkomma en förbättrad förlossningsvård,
då rekryteringen till yrket som en följd av ett dylikt beslut måste
allvarligt försämras. I varje fall torde alla möjligheter att fortsätta på den inslagna
vägen att rekrytera yrket med sådana personer, som först skaffat sig
en grundläggande sjukvårdsutbildning. försvinna, då den person som skaffat
sig dylik dubbelutbildning icke kan påräkna någon favör härav i form av
fördelaktigare lönesättning.

_ Vtt barnmorskornas arbetsuppgift i regel torde vara mindre betungande än
distriktssköterskornas, vilket uttalande i propositionen citerats av utskottet,
anser jag för min del icke med verkligheten överensstämmande. Enligt min
uppfattning är en barnmorskas arbetsuppgift minst lika betungande och framför
allt ansvarsfull som en distriktssköterskas.

Onsdagen den 28 maj 1947 em.

Nr 24.

103

Bidrag till avlöningar åt distriktsharmnorskor och distriktssköterskor m. ra.

(Forts.)

Jag vill alltså föreslå i enlighet med motionen och den föreliggande reservationen,
att distriktsbarnmorska placeras i nuvarande lönegrad A 9 och således
blir jämställd i lönehänseende med den placering som av utskottet
föreslås för distriktssköterska.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Fru Rönn-Christiansson: Herr talman! Återigen är man — enligt föreliggande
utskottsutlåtande — angelägen betona att vissa grupper av arbetande
människor skola behandlas styvmoderligt. Jag anser det vore angelägnare tillse
att statsmakterna i handling visade sin uppskattning, särskilt då det som här
är fallet gäller en grupp, som under flera år haft ytterst blygsamma löner. Vr
ha i vår motion framhållit de förbättringar, som man från statens sida vill
genomföra för barnmorskorna i form av fri instrumentutrustning m. m„ men
detta täcker inte de behov som finnas.

Man har här enligt min mening att ta igen vad man tidigare försummat.
Under den starka nativitetsminskningen under 1920-talet och 1930-talet antog
den ansvariga myndigheten, att man maste inskränka på barnmorskornas antal.
Inte heller var man intresserad av att förbättra deras löneläge. 1937 varnade
Svenska barnniorskeförbundet mot denna okloka politik, men varningarna för
klingade ohörda. Förbundet framhöll som sin mening, att till en god förlossningsvård
hör även högt kvalificerad personal, och denna får man endast, därest
man betalar ordentlig lön. Talet om att barnmorskans arbete ar ett kall och att
hon skall känna tillfredsställelse bara med att få patientens tack är val uttryck
för en numera förlegad uppfattning. o ,

År 1946 beslöt riksdagen om ett provisoriskt lönetillägg åt distnktsbarnmorskorna.
Undertecknad yrkade den gången på att detta tillägg borde höjas
till 100 kronor. Med anledning därav framförde utskottets ordförande den förhoppningen,
att den kommande utredningen skulle beakta detta, men att man
för dagen borde stanna för 50 kronor. Vi se i dag vad som varit, normgivande
för utredningen. Hade vi den gängen poängterat vikten av att fa upp lönerna
för denna kår. så kanske det haft sin betydelse.

Till grund för lönekommitténs förslag ligger, att vid undersökningar fastställts
att distriktsbarnmorskorna på sina håll inte betungas av alltför många
förlossningar. Detta gäller emellertid inte de norra delarna av vårt land. Man
borde i stället tagit dessa områden som utgångspunkt vid bedömandet av hurpass
tungt arbetet är. 25 förlossningar per år anses normalt, men i ödebygderna
få barnmorskorna ofta vara med om hundratalet och däröver. Lägger man därtill
att förlossningar föTekomma lika väl på natten som på dagen. sa. måste man
konstatera, att också skiftesarbetets vådor vidlåda detta yrke.

Vidare bör beaktas att även andra sociala uppgifter åligga distnktsbarnmorskan.
Hon är skyldig att utan ersättning lämna för- och eftervård åt
kvinna i hemmet, biträda i förebyggande mödra- och barnavård, och i sådan
sjukvård som utövas i hemmen. Sist och inte minst är hon skyldig att tjänstgöra
vid förlossningsanstalt, som drives av stad eller landsting. Det sistnämnda
bör beaktas, då man betänker att enligt föreliggande förslag de anstaltsanställda
äro mer gynnade.

Tar man del av dessa fakta, så bör det även stå klart att det yrkande om likställighet
mellan distriktssköterskor och barnmorskor som framställts av flora
motionärer är berättigat. T vår motion ha vi också pekat pa del förhållandet,
att de barnmorskor, som äro anställda inom den slutna värden, i lönehänseende
bli jämställda med sköterskorna. Statsrådet bär heller inte funnit nagot att
invända mot en dylik anordning. Men det måste utan tvivel för den stora

104 Nr 24. Onsdagen den 2S maj 1947 em.

Bidrag till avlöningar åt distrikt sbarnmorskor och distriktssköterskor m. m.

(Forts.)

kår av barnmorskor, som arbetar ute i distrikten, kännas litet smärtsamt att
deras arbete anses mindre betydelsefullt än den slutna vårdens. Där kunna ju
inte de ytterst svåra och komplicerade situationer uppstå, som äro vanliga företeelser
för distriktens barnmorskor, då ju personalen på sjukhusen har ständig
tillgång till läkarhjälp och därmed är befriad från det stora ansvar, som åvilar
deras kolleger ute i landet. Det borde därför enligt min mening varit lika självklart
att man jämställt barnmorskor och sköterskor också i den öppna vården.
''Lägger man därtill, att den personliga bekvämligheten är bättre tillgodosedd
inom den slutna vården än inom den öppna och att det är ödebygdens folk
som är beroende av distriktsbarnmorskans kvalifikationer, bör en högre lönesättning
vara självklar för att få folk att åtaga sig uppdraget som distriktsbarnmorska.

Statsrådet har framhållit att distriktsbarnmorskornas arbetsuppgifter i regel
inte äro så betungande som distriktssköterskornas. De faktiska förhållandena
motsäga ett sådant antagande. Utskottet erinrar om att utbildningen av sjuksköterskor
och barnmorskor är föremål för utredning och att den eventuellt skulle
kunna taga hänsyn till motionärernas yrkanden. Men om man instämmer i statsrådets
uttalande att distriktsbarnmorskornas arbetsuppgifter ej skulle vara så
betungande, så maste väl denna motivering kvarstå även för den kommande
utredningen, och densamma kommer säkerligen ej att under sådana förhållanden
gå in för att distriktsbarnmorskorna skola ha en högre lön. Med hänsyn till
olika faktorer föreligger därför nu ett väl valt tillfälle att öka distriktsbarnmorskornas
löner. Jag tror inte heller att kurserna för utbildning av sjuksköterskor-barnmorskor
komma att locka så många sökande, då lönesättningen
för befattningshavare med dubbelutbildning i bästa fall blir densamma som
för den som enbart har sköterskeutbildning. Och det är ju både för att gottgöra
de gamla försummelserna på detta område och för att höja hela förlossningsvården,
som man nu bör gå in för att förbättra denna arbetsgrupps villkor.
Kravet pa likställighet mellan distriktssköterskor och distnktsbarnmorskor synes
mig därför väl avvägt, varför jag yrkar bifall till den reservation, som är
fogad till utlåtandet.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Jag är ledsen att jag måste avbryta
det känslotalande, som vi nu hört i flera repriser. Jag måste fästa uppmärksamheten
på att här är det inte fråga om en definitiv lösning av barnmorskornas
lönesättning utan endast om ett provisorium. Man förväntar, att
frågan inom en ganska snar framtid åter skall komma under riksdagens behandling.
Jag tycker sålunda att de ärade förespråkarna för reservationen borde
kunnat begränsa sin iver. Vi maste nämligen behandla denna lönefråga på
samma sätt som vi behandla andra lönefrågor. Jag vill fästa uppmärksamheten
på att vad det här i dag gäller att genomföra är att avskaffa det blandade
lönesystem, som hittills tillämpats, så att även denna grupp befattningshavare
får helt kontant lön. Detta medför, såvitt jag förstår, en avsevärd förbättring
i denna kars lönesättning. Det tycks man förbise, när man resonerar
i denna fråga.

Sedan är ju också, sasom anföres i utskottets utlåtande och som jag nyss
antydde, fragan om utbildningen av sjuksköterskor och barnmorskor föremål
för utredning genom sakkunniga. Frågan om lönens storlek för barnmorskorna
kan sålunda väntas bli aktuell, när denna utredning är klar. Det är detta
ja8T tycker man måste ta hänsyn till, när man diskuterar frågan.

Vidare vill jag fästa uppmärksamheten på att det förslag, som Kungl.
Maj :t nu framlagt för riksdagen, ju är utarbetat av 1944 års lönekommitté.

105

Onsdagen den 28 maj 1947 em. Nr 24.

Bidrag till avlöningar åt distriktsbarmnorskor och distriktssköterskor m. m.

(Forts.)

över detta kommittéutlåtande ha, såsom redovisas i propositionen, yttranden
inhämtats av en rad instanser, och samtliga hörda instanser med undantag av
barnmorskornas personalorganisation ha tillstyrkt kommitténs förslag. Det är
klart, att en personalorganisation kan inta en annan ståndpunkt än alla sakkunniga
instanser, som yttra sig i en fråga. Jag har ju själv många år deltagit
i en personalorganisation, så att jag kan fullt förstå dessa synpunkter.
Om man emellertid skall jämföra denna lönesättning med andra personalorganisationers
lönesättning, behöver man ju inte nödvändigtvis bara tala om distiktssköterskomas
lönesättning. Man ju också tänka på andra.

Jag vill i det sammanhanget uppriktigt erkänna, att jag är mycket bekymrad
med anledning av vissa lönefrågor, som vi i vår ha att behandla. Vid
affärsverken kommer den allra största gruppen manliga befattningshavare att
kvarbliva i ett löneläge, som är alltför lågt, medan andra smärre grupper
vid andra verk ges en lönesättning, som är betydligt förmånligare. Jag kan
då inte hjälpa, att jag måste konstatera, att den grupp vi nu behandla blir
avsevärt bättre ställd än den stora grupp jag nu berört.

Med det sagda vill jag inte på något sätt bestrida, att barnmorskekåren
har en viktig uppgift att fylla. Jag förstår mycket väl, att särskilt i de
stora viddernas land, Norrland, strapatserna kunna vara synnerligen svåra.
Jag vill inte bestrida eller förringa de uppgifter, som de ärade talarinnorna
eller den ärade talaren från Västerbotten bär lämnat i detta hänseende. De
äro säkerligen riktiga. Man får emellertid inte glömma, att det finns andra,
som ha att utstå lika svåra strapatser men som vi i alla fall inte vilja tillerkänna
en så pass hög lönesättning som det här är fråga om. Jag vill sålunda
med åberopande av det sagda uttrycka som min uppfattning, att det provisorium
vi nu gå att införa är fullt tillräckligt för att motivera bifall till utskottets
förslag, och jag ber. herr talman, att få yrka bifall till detsamma.

Herr statsrådet Mossberg: Herr talman! Det vare mig alldeles fjärran att
försöka på något sätt förringa det viktiga och betydelsefulla och i många
hänseenden oerhört svåra arbete, som distriktsbarnmorskorna ha att utföra.
Jag har för min del ingen erinran att göra mot vad som i detta hänseende
har uttalats här i kammaren av de föregående talarna. Men även om man alltså
hyser den största respekt och uppskattning för det arbete som denna grupp
befattningshavare utför, så måste man ju i alla fall, när det gäller att ta
ställning till deras lönefråga, sätta denna grupp i relation till andra jämförliga
och närstående grupper av befattningshavare.

Det är inte första gången, herr talman, vid denna riksdag, som vi behandla
sjukvårdspersonalens lönefrågor. Vid ett tidigare tillfälle har riksdagen tagit
ställning till vilken lön som skall utgå till den vid våra lasarett och
anstalter anställda sjuksköterskepersonalen. Då stannade riksdagen för ett
löneläge för avdelningssköterska motsvarande nuvarande lönegraden A 8 eller
i det nya lönesystemet Ca 12. Jag var för min del inte vidare glad över
det beslut riksdagen den gången fattade. Jag hyser den uppfattningen att
riksdagen då borde ha tillmötesgått kravet på en högre lönesättning. Men nu
är det beslutet eu gång fattat, och då kan jag inte se, att vi kunna komma
ifrån att göra en avvägning för andra grupper i relation till denna lönesättning.
Distriktssköterskornas löneställning har anknutits till detta riksdagens
beslut. Man bär ansett att distriktssköterskorna borde sättas i en lönegrad
högre än avdelningssköterskorna, alltså i lönegrad Ca 13.

Nu stå vi inför avgörandet var vi från denna utgångspunkt skola inplacera
distriktsbarnmorskorna. Jag vill liksom den föregående talaren erinra om att

106

Nr 24.

Onsdagen den 28 maj 1947 em.

Bidrag till avlöningar åt distriktsbarnmorskor och distriktssköterskor m. m.

(Forts.)

det för närvarande pågår en utredning rörande utbildningen av såväl barnmorskor
som sjuksköterskor och att det beslut riksdagen nu går att fatta bara
blir ett provisoriskt beslut. Så snart denna kommittés utredning är slutförd —
och jag har grundad anledning att anta, att detta kan bli fallet inom en nära
framtid -— måste, såvitt jag kan se, med hänsyn till den nya utbildningen
även lönefrågorna tagas upp till ny granskning. Fet blir alltså anledning att
återkomma till detta. Om man emellertid ser på det provisorium, som vi nu
skola gå att fatta beslut om, så är det min mening att man lika litet beträffande
barnmorskorna som i fråga om andra tjänstemannagrupper kan bortse
från utbildningens längd och kostbarhet. Få är att märka att en distriktssköterska,
som nu placeras i Ca 13. i regel har eu utbildningstid av minst fyra
år. En distriktsbarnmorska har däremot en utbildningstid, som bara är hälften
så lång eller två år. Fet är ju en stadgad praxis, att man åtminstone till
någon del avpassar lönesättningen till den utbildningstid och de utbildningskostnader
som krävas. I departementet ha vi ansett, att när man utifrån dessa
utgångspunkter hade att taga ställning till den lönegrad, i vilken distriktsbarnmorskor
borde inplaceras, det var naturligt att tänka sig, att de inplacerades
två lönegrader lägre eller i Ca 11. Fet kanske kan vara av intresse för kammarens
ledamöter, om jag helt kort anför några siffror, som belysa den faktiska
löneförbättring, som detta kommer att innebära för distriktsbarnmorskorna.

Som den föregående talaren erinrade är det nu ett blandat lönesystem för
distriktsbarnmorskorna. Fe ha dels lön, ålderstillägg, rörligt tillägg, kristilllägg
och det nya provisoriska tillägget, dels därutöver naturaförmån av fri
bostad. Om jag uppskattar den fria bostaden till 900 kronor om året, har en
distriktsbarnmorska nu en begynnelselön av 3 860 kronor och en slutlön av
4 560 kronor. Jag vill påpeka, att distriktsbarnmorskornas löner för närvarande
icke äro dyrortsgrupperade. Om jag då ser på vad löneförhållandena
bli enligt det förslag som är framlagt i propositionen, så kommer det att på
lägsta dyrort innebära en begynnelselön på 4 940 kronor, d. v. s. ett plus på
1080 kronor. Slutlönen blir i lägsta dyrort 5 650 kronor eller ett plus i förhållande
till vad nu gäller på 1 090 kronor. Om jag ser på den högsta dyrorten,
stiger begynnelselönen med 2 030 kronor till 5 890 kronor, och slutlönen
stiger med 2 160 kronor till ett belopp av 6 720 kronor.

I kammaren har vitsordats det tunga arbete, som åvilar distriktsbarnmorskorna
i Norrland. Jag vill i anledning därav påpeka, att till de belopp jag
nu anfört kommer kallortstillägg enligt de grunder som äro vanliga för statstjänstemän.
Fet betyder alltså, att utöver de belopp, som framgå av löneplanen,
en distriktsbarnmorska, som arbetar uppe i översta Norrland, kommer att
få ett kallortstillägg på högst 720 kronor.

Tillåt mig. herr talman, att till slut också säga ett par ord om rekryteringen!
Fen har också berörts av en tidigare talare i dag. Fet är ett faktum, att
vi för närvarande ha brist på barnmorskor. Hela antalet distriktsbarnmorskor
i landet är för närvarande drygt 1 000. Fen aktuella brist, som förelåg i
augusti 1946, har uppskattats till 100 distriktsbarnmorskor. Fet är ingen tvekan
om att denna brist, som alltså föreligger och som enligt min mening är
synnerligen beklaglig, är en följd av den kraftiga inskränkning i utbildningen
av distriktsbarnmorskor, som vidtogs för några år sedan. Under 1930-talet
hade vi i runt tal 48 platser om året på våra barnmorskeanstalter. 1938 nedskrevs
detta antal till hälften, alltså till 24 barnmorskor, som kunde utbildas
om året. Fenna låga siffra kunde emellertid icke stå sig längre än till 1940,
då vi fingo gå tillbaka till det antal utbildade, som gällde före 1938. Få gick

107

Onsdagen den 28 maj 1947 em Nr 24.

Bidrag till avlöningar åt distriktsbarnmorskor och distriktssköterskor m. m.

(Forts.)

man alltså tillbaka och började utbilda 48 distriktsbarnmorskor om året. Ej
heller detta beslut kunde emellertid stå sig länge inför den svårartade brist
på barnmorskor, som uppstod till följd av den växande nativiteten. Därför
fattades 1944 det beslutet, att utbildningskapaciteten skulle ökas från 48 om
året till icke mindre än 144 barnmorskor om året. Detta är alltså den omfattning,
vari utbildningen fortfarande pågår.

Hur har man då hittills lyckats rekrytera elever till denna utbildning? Jag
bär framför mig några siffror från utbildningsanstalterna i Stockholm och
Göteborg. Helt allmänt kan konstateras, att vi under de sista åren kunnat
börja alla utbildningskurser vid barnmorskeanstalten i Göteborg med samtliga
platser i kurserna belagda. Vid barnmorskeanstalten här i Stockholm har man
för vissa kurser uppställt det villkoret, att såsom elever skulle godtagas endast
utbildade sjuksköterskor. Det bär visat sig, att vid de kurser, där man
uppställt detta krav, utbildningskapaciteten icke kunnat utnyttjas till fullo.
Däremot har man vid de två kurser, som under 1946 anordnats för icke-sjuksköterskor,
kunnat belägga alla platser, när kurserna började, utom två.

Det pågår alltså för närvarande en mycket omfattande utbildning av nya
barnmorskor, och det är således att förvänta, att med nuvarande utbildningskapacitet
bristen på barnmorskor kommer att avhjälpas inom de närmaste
åren.

Jag bär, herr talman, velat lämna dessa upplysningar. Jag vill sluta med
att säga, att vid den prövning, som jag ägnat denna fråga i departementet, jag
har ansett, att man i nuvarande läge icke kan komma längre än att inplacera
distriktsbarnmorskorna i lönegrad Ca 11, om man nämligen vill taga hänsyn
till det allmänna löneläge, som för närvarande i vårt land råder för sjukvårdspersonalen.

Herr Holmström: Herr talman! När utskottsmajoritetens ärade representant,
herr Eriksson i Stockholm, började sitt anförande, talade han om de känslor,
som hade fått uttryck från flera talares sida. Ja, frågar jag: kan man verkligen
låta bli att anlägga känslosynpunkter i en fråga sådan som denna?
Då får jag säga, att herr Eriksson representerar motsatsen, den verkliga kylan.
den siffermässiga kylan. Jag skall be att få betrakta mig som en kompromiss
mellan känslovärmen och sifferkylan. Jag hoppas, att jag givit uttryck
åt detta i mitt första anförande.

I frågor som denna möter man alltid det s. k. lönekineseriet. Vi ha en löneplan:
och därför skall man jämföra den ene befattningshavaren med den

andre befattningshavaren; den ene står i den lönegraden, och därför kan

man icke sätta upp den andre i samma lönegrad o. s. v. Ja, det där är vad
jag kallar den siffermässiga kylan.

Här har talats om att det pågår en utredning. Ja, men vi ha icke råd att
vänta tills denna utredning är färdig: det blir en stagnation i rekryteringen.
Nu sade visserligen herr statsrådet, att denna var god. Men de upplysningar
som lämnats från talarinnan på norrbottensbänken visa, att det råder stor
brist på barnmorskor; man annonserar från den ena platsen efter den an dra
utan att få några. Det säger mig. att man måste se praktiskt på denna sak:
vi måste ha distriktsbarnmorskor, ocli därför måste vi sätta sådana löner, att
vi kunna få vad vi vilja ha. Så enkelt ser jag på saken.

Vad nu känslomässighcten beträffar, är det så, herr talman, att det ofta

talas med stora ord om social ansvarskänsla och om allt vad vi gjort och sko la

göra på det sociala området i vårt land. Är det förenat med verklig social

108

Nr 24.

Onsdagen den 28 maj 1947 em.

Bidrag till avlöningar åt distriktsbarnmorskor och distriktssköterskor m. m.

(Forts.)

ansvarskänsla att veta, att det råder en skriande brist på distriktsbarmnorskor,
och bara räkna siffermässigt så, att man icke kan få några?

Jag ber fortfarande, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Fru Rönn-Chri&tiansson: Herr talman! Jag ber att få tacka herr Eriksson
i Stockholm för komplimangen, att jag är känslotalande. Jag tycker icke, att
det är ur vägen, att man också i riksdagen någon gång säger ifrån litet känslomässigt,
när denna känslomässighet korresponderar med de kyliga faktiska förhållandena.

Herr Eriksson talade om att det är ett provisorium. Det förklarade herr
Eriksson också 1946; det påtalade jag i mitt föregående anförande. Herr Eriksson
rekommenderar att begränsa ivern. Det är litet svårt att begränsa ivem,
när förhållandena äro så avvita som vi alla veta att de äro.

Vidare framhåller utskottets talesman att förbättringar gjorts. Det har ingen
förnekat; det har jag också framhållit. Men jag har sagt, att dessa förbättringar
icke fylla det behov som finns.

Herr Eriksson hänvisade till utredningen. Han hör tydligen till dem som
ha förmågan att vänta väldigt länge. Men mödrarna kunna icke vänta, herr
Eriksson: under tiden födas barnen. Det blir våra taxichaufförer som bli barnmorskor
under tiden.

Det talas om att det är andra som ha det svårt. Det veta vi, men det är
icke något argument. Huvudsaken är att när deras speciella konkreta frågor
komma fram i riksdagen dessa tagas upp till prövning.

Statsrådet Mossberg anförde, att man bör sätta distriktsbarnmorskorna i
relation till andra. Det är detta vi göra: vi sätta dem i relation till distriktssköterskorna.
Vilja vi gå längre kunna vi sätta dem i relation till barnmorskorna
inom den slutna vården. Det är en relation som håller. Inom den slutna
vården ha de högre lön än ute i distrikten.

Statsrådet sade också, att utredning pågår. Men om riksdagen fattar beslut
om att distriktsbarnmorskorna skola likställas med distriktssköterskor, tror
jag, att detta skulle vara normgivande för utredningen i frågan och att vi
därför skulle kunna förvänta ett bättre resultat.

Vidare söker statsrådet genom siffror visa, att lönerna icke äro så urusla
för distriktsbarnmorskorna. Men vi få beakta, att barnmorskor, som leva i
ödemarken, leva icke ett normalt liv.

Statsrådet Mossberg betonade också, att man har kallortsbidrag. Men är det
icke så, herr statsråd, att genom dessa kallortsbidrag bär man tagit bort ödemarkstilläggen
i Jag var i tillfälle att lyssna till en expert i denna fråga, herr
Hage i första kammaren. Herr Hage påpekade, att ödemarkstilläggen komma
bort genom kallortstilläggen. Realiter betyder det, att det blir sämre ställning
för barnmorskor i ödemarken.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Fru Ericsson i Lulea: Herr talman! Herr Eriksson i Stockholm sade liksom
statsrådet, att vi icke hade heaktat den pågående utredningen och att lönefrågan
skulle komma att tagas upp på nytt, när den blivit färdig. Det ha vi
beaktat, men vi vilja icke vänta, utan vi vilja att frågan skall lösas.

Vi skola lämna det känslosamma och titta på de siffror, som jag har framför
mig i den kungl. propositionen. Där har uträknats vad en distriktsbarnmorska
haft förut. Förra året fingo de en lönehöjning på 600 kronor. Förut hade de
haft I 800 kronor + 558 kronor + 900 kronor för bostaden. Lägger man ihop

109

Onsdagen den 28 maj 1947 em. Nr 24.

Bidra a till avlöningar åt distriktsbarmnorskor och distriktssköterskor m. m.

(Forts.)

det, blir det en så låg inkomst, att man faktiskt får skämmas för att man icke
tidigare givit mera till personer, som utföra ett sadant arbete.

Just när den kungl. propositionen kom upp på riksdagens bord var jag hemma
och fick i tidningen läsa, att man annonserade ut platser för biträden vid
sjukhus, där man utlovade 327 kronor i månaden. Det var visserligen bruttolön,
men per år blir det 3 924 kronor. Dessa barnmorskor ha, större utbildning
och ansvar; de ha nämligen ansvar icke bara för en människas liv utan för
två stycken, när de äro ute på sina förrättningar. Hur tror ni att det känns
för dem att bli jämställda med dessa? Jag har ingenting emot att även biträdena
få sitt, men när man skall trycka på utbildningen kunna vi icke jämföra dessa
två kategorier.

Jag ber fortfarande att få instämma i yrkandet om bifall till reservanternas
förslag.

Herr Jönsson i Rossbol: Herr talman! Det kanske är tillräckligt talat i denna
fråga, men jag vill endast kort och gott meddela, att jag kommer att rösta med
reservanterna av det skälet, att det icke är bara i övre Norrland och Norrbotten
som dessa barnmorskor ha en mycket krävande arbetsuppgift, utan det är likadant
över hela Norrland. Jag är ej tillräckligt informerad för att veta, hur
det förhåller sig i de sydligare och mera centrala delarna av landet, men faktum
är, att våra anstalter, våra BB-avdelningar vid lasaretten äro otillräckliga.
Det får till resultat, att dessa barnmorskor få en mycket mer arbetskrävande
uppgift än de måhända ha i de mera centrala delarna av landet.

Jag inspireras till mitt ställningstagande jämväl genom de överläggningar,
som jag haft med styrelseledamöter för en sammanslutning av barnmorskor i
mitt län, och sedan jag hört med vilken pessimism de se mot framtiden, samtidigt
som de icke äro beredda att uppmuntra kvinnor att söka sig in på banan
på grund av den ovisshet, som de anse föreligga i fråga om den framtida Jönesättningen
o. s. v. Därför tycker jag nog, att man icke utan vidare kan gå med pa
utskottets förslag.

Jag ber, herr talman, att få instämma med reservanterna.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Som jag sade i mitt förra anförande
är det naturligtvis mycket lätt att här elda upp sig till en varm inställning
och att tala för en högre lön. Jag vill emellertid fästa kammarens uppmärksamhet
på att man här genom det förslag Kungl. Maj:t förelagt riksdagen
och som statsutskottet tillstyrkt på mycket kort tid faktiskt mer ^än fördubblat
lönen åt denna befattningshavargrupp. Jag vill icke alls uraktlåta att framhålla,
att utgångsläget naturligtvis därvidlag var uruselt, varför denna stora
förhöjning i och för sig är berättigad. Men att gå än längre tycker jag icke
alls överensstämmer med den försiktighet beträffande behandlingen av lönefrågor,
som andra kammaren allmänt plägat ålägga sig.

Här talar man om att det är brist på barnmorskor. Ja, men plocka fram vilken
yrkesgrupp som helst i detta land, beträffande vilken det icke kan påvisas,
att det råder brist på arbetskraft! Vi ha i annat sammanhang diskuterat lönesättningen
för ingenjörerna, och det har även därvidlag sagts, att det rader
brist på arbetskraft och att lönerna därför niaste höjas. Men det hjälper icke
att höja lönerna, när människomaterialet inte räcker till. Så är det här ocksa.
Här är ett område, där lönesättningen i och för sig icke kan avhjälpa den brist

som råder på området. . , , . . ,

Jag måste också säga, att när man bär jämför sjuksköterskorna och barnmorskorna
med varandra kan jag för min de! icke uraktlåta att peka pa skill -

110 Nr 24. Onsdagen den 28 maj 1947 em.

Bidrag till avlöningar åt distriktsbarn mor skor och distriktssköterskor m. m.

(Forts.)

naden i deras utbildningstid. Det föreligger ja en avsevärd skillnad i det avseendet
dem emellan, och jag tycker därför att det skulle vara orättvist mot
sjuksköterskorna, om man flyttade upp barnmorskorna till sjuksköterskornas
nivå. Det är min uppfattning, den må nu strida mot vad andra anse.

Fru Rönn-Christiansson försökte sig på en liten billig klimax i sitt anförande
genom att säga, att det är taxichaufförerna, som få förlossa mödrarna.
Det där tycker jag är ur hennes synpunkt ett mycket dåligt argument. Ty
vilken utbildning på detta område ha taxichaufförerna, jag bara frågar. Jag
skulle tro, att deras uppträdande på detta arbetsfält icke beror på bristen på
barnmorskor utan därpå att mödrarna icke komma i väg till sjukvårdsanstalterna
så tidigt som det enligt naturens ordning är önskvärt. Jag tycker sålunda
att det var ett mycket billigt argument, som saknar varje som helst
bevisvärde.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Fru Boman: Herr talman! Till herr Eriksson i Stockholm måste jag säga,
att om det råder brist på arbetskraft på andra områden än detta, borde det
väl vara på sin plats, att man gjorde en början här, där vi så att säga ha roten
och upphovet till detta onda. Om bara tillräckligt många barn födas, få vi arbetskraft
överallt.

överläggningen var härmed slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets förevarande hemställan dels ock på bifall
till utskottets hemställan med den ändring däri, som föreslagits i den vid utlåtandet
fogade reservationen; och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Fru Boman begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 142, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nejj

Yinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som föreslagits i den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för japropositionen.
Fru Boman begärde likväl rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 108 ja och 73 nej, varjämte
8 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan.

§ 4.

Föredrogos vart efter annat:

statsutskottets utlåtande, nr 143, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående Sveriges anslutning till världshälsovårdsorganisationen; samt

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 34, i anledning av väckt motion om revidering av gällande tullförfattningar
med hänsyn till trafikflygets utveckling; och

Onsdagen den 28 maj 1947 em.

Nr 24.

111

nr 35, i anledning av väckta motioner om utredning angaende tullfri mföisel
från Danmark av frö och plantor av skogsträd.

Kammaren biföll vad utskotten i nämnda utlåtande och betänkanden hemställt.

§ 5.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 36, i anledning av väckt
motion om tullfrihet för viss elektrisk materiel samt för maskiner och redska]) elektrisk
för jordbrukets behov. materiel samt

I en till bevillningsutskottet hänvisad motion, 1:3, av herr von Heland redskap
hade hemställts, »att riksdagen måtte för jord dels

besluta, att följande varor måtte tullfritt få införas till riket under en brukets behov.
tid av tre år, räknat från den 1 juli 1947, nämligen aluminiumtråd, etålaluminiumlina,
blymantlad kabel, större generatorer (med en vikt över 500 kg)
och delar därtill, transformatorer, högspänningsbrytare, reläer, automatiska
regulatorer och propphuvar; ... .

dels i skrivelse till Kungl. Maj:t begära skyndsam utredning och förslag
till årets riksdag om tullfri införsel till riket av sådana maskiner och redskap
för jordbrukets behov, på vilka avsevärd brist råder.»

Utskottet hemställde, att motionen 1: 3 av herr von Heland om tullfrihet för
viss elektrisk materiel samt för maskiner och redskap för jordbrukets behov
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar Näsgård och Vigelsbo, som ansett att
utskottet bort hemställa, »att riksdagen måtte i anledning av motionen I: 3 av
herr von Heland i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla att Kungl. Maj :t ville
låta verkställa skyndsam utredning av frågan om tullfri införsel till nket av
dels följande varor, nämligen aluminiumtråd, stålaluminiumlina, blymantlad
kabel, större genertorer (med en vikt över 500 kg) och delar därtill, transformatorer,
högspänningsbrytare, reläer, automatiska regulatorer och propphuvar,
dels ock sådana maskiner och redskap för jordbrukets behov, på vilka avsevärd
brist råder, samt att Kungl. Maj:t därefter måtte för riksdagen framlägga
de förslag, som må av utredningen föranledas.»

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr Yigelsbo: Herr talman! Vid detta bevillningsutskottets betänkande,
nr 36, är fogad en reservation av herr Näsgård och mig. Betänkandet behandlar
en motion av herr von Heland i första kammaren om tullfrihet för viss
elektrisk materiel samt för maskiner och redskap för jordbrukets behov.

När denna fråga beträffande den elektriska materielen först väcktes var
det i en framställning av Svenska elektricitetsverksföreningen till Kungl.

Maj:t med begäran om borttagande av denna tull. I den i år avlämnade motionen
har begärts utredning om en revision eller om ett borttagande av tullen
på elektrisk materiel ävensom på redskap för jordbrukets behov. Kungl.

Maj :t infordrade på sin tid yttrande i ärendet från statens industrikommission,
i vars svar framhölls, att kommissionen funne det tvivelaktigt, om den prisreduktion
på 5 ä 10 procent, som skulle kunna vinnas genom ett borttagande
av tullarna, kunde ha någon nämnvärd betydelse som stimulans för ökad import.
Detta yttrande avgavs så tidigt som den 13 november 1946; hithörande
förhållanden ha kanske ändrat sig sedan dess.

I silt yttrande över don föreliggande motionen Iramhåller samma kommission,
att enligt gjorda undersökningar priserna i ullandet ligga 25 ä 60 procent

112

Nr 24.

Onsdagen den 28 maj 1947 em.

Motion om tullfrihet för viss elektrisk materiel samt för maskiner och redskap
för jordbrukets behov. (Forts.)

högre än våra inhemska och att under sådana förhållanden ett borttagande av
tullarna torde sakna betydelse. Sveriges industriförbund avstyrker den begärda
utredningen med den motiveringen, att de skäl, som anförts för densamma,
även skulle kunna åberopas för ett borttagande jämväl av andra tullar.
Kommerskollegium och generaltullstyrelsen anse å sin sida, att skäl föreligga för
en omprövning av saken och att med hänsyn till ett tillfredsställande ordnande
av kraftförsörjningen man ingalunda bör underskatta den åtgärd, som här föreslagits.
Samtliga remissinstanser ha emellertid kommit till det resultatet, att
de besparingar, som kunna väntas uppstå, skola bli synnerligen små. Med hänsyn
till de konsekvenser, som ett borttagande av dessa tullar skulle kunna få
ur handelspolitisk och statsfinansiell synpunkt, anse de sig böra avstyrka framställningen.
Lantbruksstyrelsen har emellertid för sin del ingenting att erinra
mot ett bifall till utredningskravet.

I fråga om de handelspolitiska och statsfinansiella synpunkterna äro vi ingalunda
blinda för att det säkerligen ligger en hel del i de uttalade farhågorna.
För de befolkningsgrupper, som skola köpa dessa varor, elektrisk materiel och
redskap för jordbrukets behov, måste det emellertid te sig något egendomligt,
att man å ena sidan från statens sida och i vissa fall även från kommunernas
sida för att hjälpa dem lämnar bidrag till elektrifiering av jordbruket, medan
å andra sidan producenterna av samma varor tack vare tullmurarna kunna
ockra på samma befolkningsgruppers köp av sagda materiel. De bidrag staten
härvidlag ger och den hjälp, som från kommunernas sida lämnas till elektrifieringen,
bli sålunda mången gång endast ett indirekt stöd åt industrien.

Beträffande redskapspriserna åter kan framhållas, att de stigit högst väsentligt
under de senaste åren, varför man kan förutsätta att industrien gör
betydande vinster på denna fabrikation. Industrikommissionen medger också,
att tullen på jordbruksredskap och maskiner innebär en beskattning av köparna
till cirka 15 procent. Såväl hushållningssällskapen som staten lämna bidrag
till föreningar, som bildas för inköp av traktorer och andra maskiner och
redskap, som behövas för jordbrukets drift. Men vilka är det i realiteten, som
i tullskyddets hägn ta förtjänsten av denna det allmännas medverkan? Jo,
det är naturligtvis industrien. På tal om tullar har man sa;gt, att det finns
sådana av mycket förhatlig karaktär. Men det har också sagts av mycket
starka motståndare till tullar i allmänhet, att de i värsta fall skulle kunna
tolerera vissa, nämligen de s. k. uppfostringstullama, som ju äro avsedda att
tillämpas under en tid, då exempelvis en industri håller på att växa sig stark,
men som sedan skola avvecklas i den mån den nystartade industrien kan klara
sig själv. Vi kunna väl emellertid knappast påstå, att några av dessa tullar
äro att hänföra till uppfostringstullarnas kategori. Den som läser Finanstidningen
och dess redogörelse, nummer för nummer, för vilka väldiga inkomstökningar
och stabiliseringsåtgärder. som ägt rum inom industriföretagen, har
svårt att förstå varför det alltjämt skall behöva tillämpas ett tullskydd, vilket
vi, såsom i detta fall, måste säga orättfärdigt går ut över sådana medborgargrupper,
som ingalunda ha råd att betala dessa tullar.

Det har ju talats mycket om enprocentavdraget vid uppgörande av jordbrukets^
kalkyler, det s. k. rationaliseringsavdraget, som årligen skall dragas
bort från jordbrukets utgifter och som uppgår till 15 miljoner kronor. Detta
rationaliseringsavdrag är den förtjänst en jordbrukare beräknas kunna göra
genom rationalisering av arbetet och genom anskaffandet av nya maskiner. Här
uppstår nu det egendomliga förhållandet, att först och främst skall man till
det allmänna lämna ifrån sig rationaliseringsvinsten men samtidigt skall man
också i form av dessa tullar ge industrien en hel del. som vi kanske i annat

Onsdagen den 28 maj 1947 em.

Nr 24.

113

Motion om tullfrihet för viss elektrisk materiel samt för maskiner och redskap
för jordbrukets behov. (Forts.)

fall icke skulle behöva lämna densamma. Med hänsyn härtill är det för oss
tämligen ofattbart, att dessa tullar alltjämt skola bibehållas.

Reservanterna ha begränsat sig till att begära en utredning om dessa tullars
avskaffande, och det förslaget tycker jag, att riksdagen borde kunna gå med
på. Man säger, att det härvidlag rör sig om så små belopp och att verkningarna
av det hela bli av så ringa omfattning, att bevillningsutskottets majoritet
inte finner anledning föreligga för riksdagen att biträda utredningskravet.
Ja, vi reservanter kunna kanske medge, att läget för dagen är sådant,
men vi få väl hoppas att det krigshärjade Europa åter skall blomstra upp och
att en vacker dag industrien åter skall komma i gång. Men om vi då fortfarande
ha dessa tullar kvar, kommer den svenska industrien att i deras hägn
alltjämt kunna ta ut alltför mycket av de medborgare, som använda elektrisk
materiel och redskap i jordbruket.

Herr talman! Jag ber att under åberopande av det anförda få yrka bifall
till den vid utskottsbetänkandet fogade reservationen.

Herr Lövgren: Herr talman! Jag måste säga, att jag från början var rätt
tilltalad av tanken att man skulle ta bort tullen på elektrisk materiel, men
däremot ville jag icke bifalla den andra delen av motionen. Jag tror emellertid
för min del, att ett bifall till motionen skulle föra med sig ganska ringa
nytta, detta eftersom utlandspriserna för närvarande äro väsentligt högre än
priserna inom landet. Jag tror icke att tiden ännu är kommen för en tullrevision,
som dock sannolikt måste vidtagas, när förhållandena efter krigets slut någorlunda
stabiliserat sig. överläggningen i bevillningsutskottet slutade också med
att jag icke kom att tillhöra reservanterna utan i stället — och därvid stödjande
mig på de motiveringar, som anförts av industriförbundet och kommerskollegium
— anslöt mig till utskottsmajoriteten, vars hemställan jag sålunda ber
att få yrka bifall till.

Man kan nog som herr Vigelsbo tala sig varm, när man tänker på det oberättigade
i tullsystemet som sådant, men herr Vigelsbo får dock lov att komma
ihåg, att vi ha ett solidariskt tullsystem, varigenom också jordbruket är tullskyddat
och det kanske i lika hög grad som industrien. När allt kommer till
ha vi till jordbrukets hjälp byggt ut tullsystemet med importförbud och importregleringar
för att göra det absolut effektivt. Jag tror sålunda icke, att
man i nuvarande stund har anledning att sätta i gång någon utredning beträffande
dessa frågor, utan anser att man bör vänta därmed tills den tullrevision
kommer, som sannolikt måste komma, och då man också har litet bättre handelspolitisk
sikt än man för närvarande har.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Karlsson i Granebo: Herr talman! Jag har deltagit i utskottets behandling
av detta ärende och finner det därför nödvändigt att nu med några ord
motivera mitt ställningstagande i frågan.

Jag blev något förvånad, när jag hörde den ärade reservantens anförande, ty
jag hade vid ärendets behandling i utskottet icke hört någon reservant anmäla
någon avvikande mening. Ärendet behandlades snabbt i utskottet, och någon
vidare debatt förekom där icke. Den har kommit först här i kammaren.

Det är klart att jag som jordbrukare icke gärna kan motsätta mig en föreslagen
lindring i utgifterna. När det gäller denna fråga är det ju så för närvarande,
att alla klaga över brist på redskap och materiel. Däremot har jag hört mycket
få klaga över för höga priser, medan det som sagt klagas högljutt över att det
som man behöver icke står att få. Det är den stora varubristen, soin gör sig

Andra kammarens protokoll 1947. Nr 24. 8

114

Nr 24.

Onsdagen den 28 maj 1947 em.

Motion om tullfrihet för viss elektrisk materiel samt för maskiner och redskap
för jordbrukets behov. (Forts.)

gällande över hela linjen. Det är tydligen inte bara i vårt land utan även i andra
länder, som samma varubrist gör sig gällande.

När vi nu behandlade detta ärende, togo vi hänsyn till att det för närvarande
pågår en utredning om de internationella handelsförbindelserna i framtiden. Vi
hoppas alla, att det inom en nära framtid skall bli friare former på handelns
område. Detta är anledningen till att vi från högerhåll inte ansett något skäl
föreligga för närvarande att bifalla motionen, i synnerhet som det skrevs in i
utskottets betänkande, att vi förvänta, att friare former skola framkomma på
den internationella handelns område. Det står även i betänkandet: »Ur handelspolitisk
synpunkt finner utskottet det även vara mindre välbetänkt att nu sätta
ett antal tullar ur kraft, i synnerhet som landet därigenom näppeligen skulle
kunna tillföras några verkligt betydande fördelar.»

Jag kan för min del inte finna, att ett bifall till motionen för närvarande
skulle vara förenat med några fördelar, och därför har jag biträtt utskottets
förslag.

Herr Vigelsbo: Herr talman! Herr Lövgren sade, att man inte kan taga upp
tullarna till revision nu, därför att detta bör ske i sammanhang med att hela
tulltaxan omarbetas. Man frågar då: hur länge skola vi vänta på detta? Om
kammaren i dag går med på att besluta en utredning, kommer den utredningen
att taga sin tid.

När man sedan skall beräkna redskapsindustriens kostnader för produktionen,
hur kalkylerar man då? Under de senaste åren har denna industri gjort oerhört
stora vinster tack vare det skydd den åtnjuter. Det talades här för ett par dagar
sedan om en industri, som givit ut 65 miljoner kronor i gratisaktier till sina
aktieägare. Är det Sveriges bönder som skola betala ut dessa pengar också i
form av de höga redskapspriser, som uppstå inom en industri, som måste kalkylera
med förräntningen av ett kapital, som man aldrig betalat in? När tulltaxan
en gång skall omarbetas, föreställer jag mig, att industrien också kräver ränta
på det aktiekapital, som aktieägarna inte själva betalat. Under sådana förhållanden
ha dessa naturligtvis intresse av att man håller på att omarbeta tulltaxan
till dess att industrien hunnit skaffa sig så många gratisaktier som möjligt
för de vinster den gör.

Herr Karlsson i Granebo sade, att jag inte borde yttra mig om reservationen.
Herr Näsgård och jag ha sagt ifrån att vi inte kunde gå med på utskottets
förslag. Den då sittande ordföranden begrep detta, och att herr Karlsson i
Granebo inte gjorde det rår jag inte för.

En lantbruksattaché har sagt. att i Amerika kostar en traktor 20 000 liter
mjölk, men i Sverige kostar den 50 000 liter mjölk. Detta är en väsentlig skillnad,
och det skulle inte skada, om vi finge en revision. Även om man inte klagar
på priset på vissa håll, gör man det på andra håll, ty det finns bönder, som äro
beroende av det pris de skola betala.

Jag vidhåller mitt yrkande om bifall till reservationen.

Herr Björklund: Herr talman! Endast några ord. Det är ett rätt underligt
ärende vi nu behandla. Här har väckts en motion av herr von Heland och i
de första raderna i utskottets betänkande står vad motionen innehåller. Han
har föreslagit, »att riksdagen måtte dels besluta, att följande varor måtte tullfritt
få införas till riket under en tid av tre år, räknat från och den 1 juli 1947,
nämligen aluminiumtråd, stålaluminiumlina, blymantlad kabel, större generatorer
med en vikt av över 500 kg och delar därtill, transformatorer, högspänningsbrytare,
reläer, automatiska regulatorer och propphuvar; dels i skri -

Onsdagen den 28 maj 1947 em.

Nr 24.

115

Motion om tullfrihet för viss elektrisk materiel samt för maskiner och redskap
för jordbrukets behov. (Forts.)

velse till Kungl. Maj:t begära skyndsam utredning och förslag till årets riksdag
om tullfri införsel till riket av sådana maskiner och redskap för jordbrukets
behov, på vilka avsevärd brist råder».

När detta ärende behandlades i bevillningsutskottet, yrkade herr Yigelsbo
bland andra, att man skulle bifalla motionen, och det är huvudsakligen därför,
herr talman, jag har begärt ordet. Jag har nyss redogjort för vad motionen
innehåller. Om man sedan går till reservationen och ser efter, vad den
innehåller, befinnes det vara någonting helt annat. Det yrkande, som här
föreligger i form av en reservation, har aldrig framförts i utskottet. Efter det
utskottet fattat sitt beslut i ärendet, har det behagat de ärade reservanterna
att framföra en reservation, vilken de icke behagat avslöja vare sig på avdelningen
eller vid plenum i utskottet. Det är för att i någon män reda upp
hur det i verkligheten bör gå till, när man gör en reservation inom utskotten,
som jag har begärt ordet. Jag finner det nämligen mycket märkvärdigt att
man fprfar på detta sätt. Här är ett yrkande, som bevillningsutskottet icke
haft tillfälle att pröva. Jag skall inte uttala mig om till vilken ståndpunkt utskottet
skulle ha kommit, om det haft detta förslag uppe till behandling. Det
är möjligt att vi skulle ha tillmötesgått reservanterna, jag vill inte uttala mig
om den saken, men utskottet har förvägrats att taga ståndpunkt till förslaget,
och därför tycker jag reservanterna inte borde gå alltför hårt fram här.

Nu säges det, att utskottsmajoriteten vill skydda industrien och allt det
där. Ja, herr Vigelsbo, vi böra känna varandra rätt väl efter denna tid och
de som känna mig något så när veta nog, att jag inte är någon vän av tullar,
som ju inte äro något annat än indirekta skatter. Detta har jag deklarerat så
många gånger i denna kammare, att jag inte behöver göra det en gång till.
Som saken ligger till för närvarande anser jag mig dock inte kunna tillstyrka
ens reservationen, även om den är något helt annat än vad motionen avser
och även om vi aldrig haft tillfälle att sakligt behandla reservationen i bevillningsutskottet.
Hela det handelspolitiska läget är nämligen för närvarande
sådant, att man bör akta sig för att avhända sig det eventuella vapen man
har och som man kan behöva förfoga över i en eventuell strid om tullfrågor.
Utskottets syfte har inte varit att skydda industrien. Jag tror herr Vigelsbo
har fullständigt rätt i att den här omtalade industrien inte behöver detta
tullskydd. Framför allt så länge priserna på utländska marknader ligga 20
—60 procent högre än de svenska på samma vara, torde tullskyddet överhuvud
taget inte ha någon uppgift att fylla. Så långt tror jag jag kan ge herr
Vigelsbo rätt. Detta har emellertid inte varit anledningen till att utskottet avstyrkt
motionen, utan den verkliga anledningen är att vi icke vilja avhända oss
de möjligheter vi kunna ha i handelspolitiskt hänseende. Det är kanske inte
bara dessa tullsatser, som behöva sättas ned, utan det kan vid eu undersökning
visa sig, att i det ena fallet efter det andra är fullt lika berättigat med
en reducering.

Utskottet har av handelspolitiska skäl icke velat tillstyrka bifall till motionen,
och bevillningsutskottet har aldrig, herr talman, haft tillfälle att behandla
reservationen sådan don föreligger. Jag tillåter mig att med dessa
få ord yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Jonsson i Skedsbygd: Herr talman! Jag var inte i tillfälle att vara
närvarande, när detta betänkande slutjusterades i utskott et och jag kan därför
inte yttra mig över hur yrkandena ställdes. Vid behandlingen av detta
ärende i avdelningen talade emellertid representanter för den grupp jag tillhör
för att man skulle vidtaga åtgärder i en eller annan riktning i syfte att

116

Nr 24.

Onsdagen den 28 maj 1947 em.

Ändrade pensionsbestämmelser
för
vissa hemvårdarinnor.

Motion om tullfrihet för viss elektrisk materiel samt för maskiner och redskap
för jordbrukets behov. (Forts.)

åstadkomma ändringar i dessa tullsatser. Man strävar ju efter att hålla lägsta
möjliga prisnivå här i landet och om detta kan nås genom att man sänker
tullar och importavgifter, är det enligt min mening lika värdefullt som någon
annan åtgärd. I vanliga fall brukar man ju vara mycket betänksam, innan
man går med på en nödvändig höjning av mjölkpriset med en bråkdel av ett
öre per liter, men man kan ju nå samma resultat genom att sänka omkostnaderna
och därmed kan man undvika en strid i prishänseende.

Eftersom jag inte haft tillfälle att vara närvarande vid slutjusteringen av
betänkandet, återfinnes jag inte bland reservanterna, men med de synpunkter
jag lagt på detta ärende måste jag säga, att hur reservationen än tillkommit,
är den ett steg i rätt riktning mot ett förbilligande av jordbruksproduktionen.
Jag tror knappast, att man åstadkommer någon skada vare sig i handelspolitiskt
eller i något annat avseende, om man går med på en skrivelse till
Kungl. Maj :t i denna fråga. Av denna anledning tillåter jag mig, herr talman,
att yrka bifall till den av herrar Näsgård och Yigelsbo avgivna reservationen.

överläggningen var härmed slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets förevarande hemställan, dels ock på bifall till den vid
betänkandet fogade reservationen; och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr Vigelsbo begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller bevillningsutskottets hemställan i utskottets
förevaran de betänkande nr 36, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid betänkandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes ömröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för
ja-propositionen. Rösträkning begärdes likväl av herr Vigelsbo, i anledning
varav votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Däivid avgåvos 116
ja och 61 nej, varjämte 10 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan.

§ 6.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande, nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ändrade pensionsbestämmelser för heltidsanställda hemvårdarinnor
inom den statsunderstödda sociala hemhjälpsverksamheten.

Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid:

Herr Paulsen: Herr talman! När riksdagen fattat beslut i detta ärende i
enlighet med propositionens förslag, få hemvårdarinnorna ett pensionsunderlag
på 1 560 kronor. Mot detta har jag ingenting att invända, men det egendomliga
inträffar, att hemvårdarinnorna och sjuksköterskorna härigenom få
precis samma pensionsunderlag, medan det inte är möjligt att eljest göra någon
jämförelse mellan dessa båda grupper. Under det sjuksköterskorna ha en

Onsdagen den 28 maj 1947 em.

Nr 24.

117

Ändrade pensionsbestämmelser för vissa hemvårdarinnor. (Forts.)
utbildningstid av 372 år förutom 2 års förutbildning, ha hemvårdarinnorna
ingen utbildning alls — de kunna dock få 3 månaders utbildning med full lön,
sedan de varit i tjänst en tid — men ändå ha dessa båda grupper samma pensionsunderlag.
Jag hoppas att regeringen håller ögonen på detta, när den skall
reglera sjuksköterskornas löner, och att dessa bli sådana, att pensionsunderlaget
svarar mot sjuksköterskornas utbildning och ansvar.

Herr Svedman: Herr talman! Herr Paulsen ställde inte något yrkande, och
det var heller inte att vänta, eftersom han är medansvarig i beslutet. Här är
det fråga om att, sedan riksdagen beviljat hemvårdarinnorna en löneförbättring,
anpassa pensionerna därtill. Herr Paulsens jämförande kommentar borde
väl därför ha kommit när lönesättningen behandlades i kammaren och inte nu,
när pensionerna skola bestämmas. För övrigt har statsrådet Mossberg nyss
framhållit, att både distriktsbarnmorskornas och sjuksköterskornas löner måste
betraktas som provisoriska, eftersom utredning pågår för att fixera dem slutgiltigt.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 7.

Föredrogos vart efter annat

hankoutskottets utlåtande, nr 42, i anledning av fullmäktiges i riksbanken
och i riksgäldskontoret framställning angående överlåtelse å Stockholms stad
av den s. k. Stallbron i Riksgatans förlängning; och

första lagutskottets utlåtande, nr 37, i anledning av väckta motioner angående
en allmän översyn av gällande äktenskapslagstiftning.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.

§ 8.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 28, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse av 6 § 2 och
3 mom. familjebidragsförordningen den 29 mars 1946 (nr 99) m. m., dels ock
i ämnet väckta motioner.

Genom en den 28 februari 1947 dagtecknad proposition, nr 122, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade Kungl Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över
försvarsärenden, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag
till

1) förordning om ändrad lydelse av 6 § 2 och 3 mom. familjebidragsförordningen
den 29 mars 1946 (nr 99) samt

2) förordning om ändrad lydelse av 4 § 1 och 2 mom. förordningen den 29
juni 1946 (nr 347) angående provisorisk förbättring av vissa ersättningar i anledning
av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring vid förstärkt försvarsberedskap
m. m.

Gemensamt med ifrågavarande proposition hade utskottet till behandling
företagit tre inom riksdagen väckta motioner, nämligen dels de likalydande
motionerna nr 98 i första kammaren av herr Andersson, Gustav Emil, m. fl.
och nr 173 i andra kammaren av herr Pettersson i Norregård m. fl., dels ock

Förordning
om ändrad
lydelse av
familjebidragsförordningen
m. m.

118

Nr 24.

Onsdagen den 28 maj 1947 em.

Förordning om ändrad lydelse av f amil jebidrag s förordning en m. m. (Forts.)
motionen nr 22 i andra kammaren av herrar Persson i Svensköp och Johnsson i
Kastanjegården.

I motionen II: 22 hade hemställts, att »riksdagen måtte för sin del besluta
en sådan ändring av gällande familjebidragsförordning att enhetlig familjepenning
kommer att utgå med de belopp, som nu äro fastställda för ortsgrupp
II, samt att vederbörande utskott måtte utarbeta förslag till de författningsändringar,
som av ett sådant beslut påkallas».

I motionerna 1:98 och 11:173 hade hemställts beträffande familjebidragsförordningen,
att »riksdagen måtte besluta, att hittills gällande dyrortsgruppering
av familjepenningen slopas och en enhetlig familjepenning fastställes
utgå med de belopp, som nu gälla för ortsgrupp III».

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte med avslag å motionerna 1:98,
II: 22 och II: 173 bifalla förevarande proposition nr 122.

Reservation hade avgivits av herrar Wahlund, Jacobsson i Igelsbo och Carlsson
i Bakeröd, vilka på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen, med förklarande att det genom propositionen nr 122 framlagda
förslaget till förordning om ändrad lydelse av 6 § 2 och 3 mom. familjebidragsförordningen
den 29 mars 1946 (nr 99) icke kunnat antagas, måtte i
anledning av motionerna 1:98 och II: 173 för sin del antaga ett i reservationen
intaget förslag till förordning om ändrad lydelse av 6, 28 och 39 §§ familjebidragsförordningen
den 29 mars 1946 (nr 99);

B. att riksdagen måtte antaga det genom propositionen nr 122 framlagda
förslaget till förordning om ändrad lydelse av 4 § 1 och 2 mcm. förordningen
den 29 juni 1946 (nr 347) angående provisorisk förbättring av vissa ersättningar
i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring vid förstärkt
försvarsberedskap in. m.; samt

C. att motionen 11:22 måtte anses besvarad genom vad i reservationen under
A. hemställts.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr Jacobsson i Igelsbo: Herr talman! Med anledning av att jag tillsammans
med herrar Wahlund och Carlsson i Bakeröd fogat en reservation vid detta
utskottsutlåtande ber jag att få säga några ord.

Vi reservanter anse nämligen i motsats till utskottets majoritet, att det ej
längre finns skäl för att bibehålla familjepenningen dyrortsgraderad. I synnerhet
gäller detta då ersättning för bostadskostnaden utgår i annan ordning.
Utskottet medgiver också, att vissa skäl kunna anföras för avskaffande av
d.yrortsgraderingen av familjepenningen. Utskottet åberopar därvidlag departementschefens
uttalande i propositionen, »att dyrortsgraderingens berättigande
med avseende å andra levnadskostnader än bostadsposten knappast kan sägas
ha slutgiltigt lösts genom den nya folkpensioneringslagen för andra befolkningsgrupper
än folkpensionärerna».

Utskottet framhåller också, att frågan om dyrortsgraderingens bibehållande
beträffande familjepenningen snarast möjligt bör bli föremål för slutlig omprövning,
samt åberopar vidare departementschefens uttalande i propositionen,
att han har för avsikt att uppdraga åt försvarets socialbyrå att i samråd med
socialstyrelsen verkställa utredning i ämnet. Om jag icke misstager mig har
socialstyrelsen redan tidigare uttalat, att om man ersätter bostadskostnaden
säl skilt, finns det ingen anledning att dyrortsgradera övriga levnadskostnader.
Utskottets utlåtande ger vid handen, att även utskottets majoritet hyser en
viss tvekan, då det gäller denna sak. Det är kanske skäl att erinra om att ut -

Onsdagen den 28 maj 1947 em.

Nr 24.

119

Förordning om ändrad lydelse av familjebidrag sförordningen m. m. (Forts.)
över de beslutade folkpensionerna, som ej äro dyrortsgraderade, har departementschefen
i sitt förslag till barnbidrag föreslagit att dessa icke skola vara

dyrortsgraderade. ,

Herr talman! Jag tillåter mig yrka bifall till den vid utskottets utlåtande

fogade reservationen.

Herr Carlsson i Bakeröd: Herr talman! Tillsammans med herrar Wahlund
och Jacobsson i Igelsbo har jag till detta betänkande fogat en leservation, som
närmast berör frågan om dyrortsgrupperingen av familjepenr.ingen och de ersättningar,
som skola utgå till dem som vid förstärkt militär beredskap ådragit
sig kroppsskada.

Jag skall inte här taga upp frågan om dyrortsgrupperingen i hela dess
vidd. Yår inställning till denna fråga är ju känd av kammarens ledamöter.
Men när det gäller den fråga, som vi nu behandla, bör dyrortsgrupperingen
inte förbigås med tystnad.

När frågan om de värnpliktigas familjepenning behandlades vid 1946 års
liksdag, ansåg såväl departementschefen som andra lagutskottets och riksdagens
majoritet att d.yrortsgraderingen av familjepenningen inte borde ändras
förrän riksdagen hade fattat beslut angående dyrortsgradermg av folkpensionerna.
Man avsåg då att få likartade förhållanden på detta område. Detta
underströks också mycket starkt under debatten om denna fråga i riksdagen.
Man förutsatte, att sedan problemet om folkpensionerna fått sin lösning,
Kungl. Maj :t snarast skulle upptaga frågan om ändring av bestämmelserna
om familjepenningen i samma riktning till förnyad prövning. Socialstyrelsen
har ju redan tidigare sagt ifrån, att den anser en dyrortsgradermg av familjepenningen
omotiverad med hänsyn till att den eventuella skillnad i levnadskostnader,
som finns mellan olika orter, hänförde sig till bostads- och bränslekostnaderna.
Ersättning för dessa kostnader utgår ju med sitt faktiska belopp
vid sidan av familjepenningen. Socialstyrelsen hade stöd för denna sin åsikt
i de resultat som framkommit vid 1943 års dyrortskommittés arbete.

När riksdagen med all rätt beslöt att folkpensionerna icke skulle vara dyrortsgraderade
— på grund av den utjämning, som skett i fråga om levnadskostnaderna
—- så hade man givetvis väntat sig förslag om att också familjepenningen
skulle utgå med lika belopp över hela landet, detta sa mycket mera
som familjepenning torde utgå till en ganska liten procent av de värnpliktiga.
Jag har ingen uppgift på antalet värnpliktiga, som under 1946 erhållit familjepenning,
men jag föreställer mig att antalet inte är så stort att ett slopande
av dyrortsgradermgen skulle medföra nagon avsevärd ökning av statens utgifter
för detta ändamål.

Ett ann,at område, där man nu går in för att slopa dyrortsgradermgen, beröres
ju i förslaget om allmänna barnbidrag. Dessa bidrag förutsätter man
skola utgå med samma belopp över hela landet. Det vore då enligt reservanternas
mening riktigt att avskaffa dyrortsgraderingen också för familjebidragen
och låta dessa utgå med ett för hela landet enhetligt belopp. Vi ha här föreslagit
samma belopp som gäller för ortsgrupp III för att bidraget i någon man
skall komma att motsvara behovet.

Utskottet medger, att vissa skäl för dyrortsgradermgens avskailande kunna
anföras, men såväl utskottets majoritet som departementschefen gör det ganska
egendomliga påståendet, att frågan om dyrortsgraderingens berättigande
med avseende å andra levnadskostnader än bostadsposten knappast kan anses
slutgiltigt löst genom den nya lagen om folkpensionering ^för andra befolkningsgrupper
än folkpensionärerna, och man bebådar också en ny utredning
av frågan. Man står onekligen eu smula undrande inför detta uttalande, och

120

Nr 24.

Onsdagen den 28 maj 1947 em.

Förordning om ändrad lydelse av familjebidrag sförordning en m. m. (Forts.)
man frågar sig vad det är som här behöver utredas. Priset på en vara är val
detsamma, antingen varan köpes av en hemmavarande hustru till en värnpliktig
eller av en folkpensionär. Var och en, som ute på landsbygden haft det
tvivelaktiga nöjet att deltaga i en familjebidragsnämnds arbete, har säkerligen,
många gånger fått höra de inkallades klagomål över att deras ersättning är
mindre än den som deras kamrater erhålla. De kunna helt enkelt inte inse det
rättvisa i _ att deras familjer skola ha sämre existensmöjligheter än kamraternas
familjer, när de göra samma insats i fosterlandets tjänst.

Den prisutjämning för varor, avsedda att förbrukas i det dagliga livet, vilken
ägt rum under senare år, gör enligt vår uppfattning att om man bortser
från bostadskostnaden, kan man knappast tala om dyrare eller billigare orter,
såvida man inte har den åsikten, att det skall vara ödesbestämt att det skall
vara en lägre levnadsstandard på landsbygden. Därför anse vi reservanter, att
dyrortsgrupperingen inte på något sätt är motiverad, och lag ber, herr talman,
att få yrka bifall till den vid utskottets utlåtande fogade reservationen.

Herr Pettersson i Norregård: Herr talman! Som motionär i denna fråga har
jag varit intresserad av att få till stånd en förändring i den framlagda propositionen
beträffande den dyrortsgraderade familjepenningen.

Det är egentligen rätt förvånansvärt att dyrortsgruppering föreslagits efter
de uttalanden, som gjordes förlidet år av både departementschefen och utskottet,
att om folkpensioneringsfrågan löstes utan dyrortsgruppering, så skulle också
grunderna för familjepenningen ändras. Trots detta har försvarsministern här
envisats_ med att framlägga en proposition, som går ut på att bibehålla dyrortsgrupperingen.
Det utgår ju, som förut har sagts, särskilt bostadsbidrag till de
värnpliktiga. Därför tycker man det är egendomligt att försvarsministern här
uttalat, att det behövs en ny utredning, innan man kan taga bort dyrortsgrupperingen
beträffande familjepenningen. Jag vet inte vad denna utredning skall
avse, men den måste givetvis följa ungefär samma linjer som den tidigare i samband
med folkpensioneringsfrågan gjorda utredningen om levnadskostnaderna.
Därför borde det inte behövas eu stor utredning för att här genomföra en ändring
och införa likartade bestämmelser även för familjebidragen. Det är väl det envisa
fasthållandet vid den gamla dyrortsgrupperingen som gjort att propositionen
fått den lydelse som den har.

När utskottet behandlade denna fråga i fjol, skrev utskottet uttryckligen,
att när folkpensionsfrågan blivit löst, borde det framläggas ett förslag om lika
familjepenning för alla. Nu skall denna förordning icke träda i kraft förrän den
1 januari 1948. Det borde därför varit möjligt att få fram sådant material, att
herr statsrådet kunnat framlägga det förslag, som han tidigare uttalat sig till
förman för, utan att förlänga den nuvarande dyrortsgraderingen.

Jag skall inte förlänga debatten vid denna sena timme. Frågan om dyrortsgraderingen
är inte minst i detta fall så utredd och diskuterad, att jag
tycker att det icke finns skäl att bibehålla detta irritationsmoment, som består
däri, att de värnpliktiga, uppbära olika stora bidrag trots att de få kompensation
för den dyrare bostad, som de eventuellt ha på den plats där de bo.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

. Herr Olovson i Västerås: Herr talman! Frågan om dyrortsgrupperingen ha
vi under senare år stött på i olika sammanhang, och alla äro vi medvetna om
att vad som utan tvivel med rätta har betraktats som en orättvisa är på väg att
utjämnas.

Nu stöta vi på denna fråga även här. Men när det nu ligger till så, att en
närmare utredning rörande dyrortsgradering av familjepenningen skall före -

Onsdagen den 28 maj 1947 em.

Nr 24.

121

Förordning om ändrad lydelse av familjebidragsförordningen m. m. (Forts.)
tagas, och Kungl. Maj :t icke har ansett sig kunna frångå den nuvarande ordningen
förrän denna utredning är verkställd, har utskottet funnit sig höra
intaga samma ståndpunkt. Det kan ju inte bli fråga om någon längre tid, och
utskottet stryker under, vilket jag också personligen gör, att frågan bör lösas
snarast möjligt.

Då således arbetet pågår för att utjämna vad som här är ojämnt, kan jag inte
se någon annan rimlig utväg än att kammaren liksom första kammaren bifaller
utskottets hemställan, till vilken jag, under hänvisning till vad utskottet anfört,
ber att få yrka bifall.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, gav herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets förevarande hemställan dels ock på bifall
till den vid utlåtandet fogade reservationen; och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Carlsson i Bakeröd
begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller andra lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 28, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu ep gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för japropositionen.
Herr Carlsson i Bakeröd begärde emellertid rösträkning, i anledning
varav votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos
101 ja och 78 nej, varjämte 4 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 29, i anledning av väckt motion
om upphävande av lagen den 20 oktober 1939 med särskilda bestämmelser angående
tillfällig vattenreglering.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde

Herr Ljungberg: Herr talman! Innan kammaren fattar sitt beslut i den här
frågan, skulle jag vilja säga några ord i anledning av motionen.

Jag tror att alla i själva verket äro ense om att en provisorisk lag av vad
slag det vara må inte bör förbli i kraft under längre tid än som är nödvändigt
för att tillgodose det ändamål, som lagen avser att främja, eller, om behovet
skulle visa sig vara mera långvarigt än som från början kunde förutses, under
längre tid än som erfordras för tillskapande av mera definitivt reglerande
bestämmelser. 1939 års lag om tillfällig vattenreglering tillkom för att hastigt
möta den bränslebrist, som uppkom i och med det andra världskrigets
utbrott. Denna bränslebrist hade nämligen sina ogynnsamma återverkningar
på landets försörjning med elektrisk energi. Krigets långvarighet gjorde, att
den provisoriska lagen måste bibehållas längre än som väl från början antogs.
För att i det läget i görligaste mån motverka olägenheterna av, framför allt,
uppskjutna skaderegleringar, genomfördes vid 1943 års riksdag vissa änd -

Motion om
upphävande
av lagen med
särskilda bestämmelser

angående tillfällig
vattenreglering.

122

Nr 24.

Onsdagen den 28 maj 1947 em.

F örordning
rörande, förkortning
av
utbildningst
iden för vissa
värnpliktiga
m. m.

Motion om upphävande av lagen med särskilda bestämmelser angående tillfällig
vattenreglering. (Forts.)

ringar i den provisoriska lagen. Andra lagutskottet uttalade i samband härmed,
att dessa ändringar innefattade en lämplig avvägning mellan vattenkraftsintresset
å ena samt övriga allmänna och enskilda intressen, som gjorde
sig gällande på förevarande område, å andra sidan. Då behovet av bestämmelser
på detta område alltjämt kvarstod, ansåg man sig efter 1943 års ändringar
ha nått efter förhandenvarande omständigheter någorlunda tillfredsställande
reglering av förhållandena, och jag tror nog att man kan säga, att erfarenheten
i stort sett har visat, att så har varit fallet.

När kriget tog slut hade man hoppats, att förordningen om den provisoriska
lagens tillämpning skulle kunna hävas. Det visade sig emellertid att bränslesituationen
därefter blivit ännu svårare för vårt land än vad den varit någonsin
under själva kriget. Möjligheterna att genom värmekraftalstring komplettera
våra egna vattenkraftsresurser visade sig vara ännu mindre än de varit
under kriget. Krisen på material- och arbetsmarknaden gjorde det omöjligt
att utbygga vattenfallen i takt med det alltjämt stegrade kraftbehovet. Vi ha
kommit in i en kraftförsörjningskris, som, såvitt nu kan bedömas, inte ens i
gynnsammaste fall kan antagas bli hävd förrän någon gång på 1950-talet.
Det är vad vi ha att räkna med. Den mer eller mindre goda vattentillgången
kan tillfälligtvis skärpa eller dämpa försörjningskrisen, men den kan inte
häva den under den tiden. När motionärerna skrevo sin motion skedde det
tydligen under intryck av den goda vattentillgången under förra hösten, som
otvivelaktigt innebar en tillfällig lättnad i kraftförsörjningsbekymren. Förhållandena
ha emellertid sedan dess radikalt förändrats. Det förhåller sig inte
alls som motionärerna påstå, att nederbördsförhållandena nu äro normala. Inte
minst jordbrukets egna representanter torde under denna torra vår ha blivit
medvetna därom. Inte heller har vår koltillförsel stegrats, och minst av allt
är vår kraftförsörjning tryggad. Det spås ju redan nu om kraftrestriktioner
till hösten.

Ja, herr talman, jag har intet annat yrkande än om bifall till utskottets
hemställan, men jag förutsätter, att Kungl. Maj:t inte häver förordnandet
om den provisoriska lagens tillämpning förrän förslag antagits, som definitivt
och på ett för landets kraftförsörjning betryggande sätt reglerar hithörande
spörsmål.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 10.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående förslag till förordning rörande förkortning av utbildningstiden
för vissa värnpliktiga m. m., såvitt propositionen hänvisats till lagutskott.

Genom en den 21 mars 1947 dagtecknad proposition, nr 227. hade Kungl.
Maj:t under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden föreslagit riksdagen att bl. a. antaga ett vid propositionen
fogat förslag till förordning rörande förkortning av utbildningstiden för
vissa värnpliktiga.

I samband med propositionen, som i nu ifrågavarande del behandlats av andra
lagutskottet, hade utskottet till behandling förehaft en i anledning av densamma
inom andra kammaren väckt motion, nr 417, av herr Svensson i Ljungskile
m. fl., vari hemställts, »att riksdagen måtte vidtaga sådan ändring i förslaget
i Kungl. Maj:ts proposition nr 227 till förordning rörande förkortning
av utbildningstiden för vissa värnpliktiga, att värnplikten må kunna förkortas
i den utsträckning Kungl. Maj:t bestämmer.»

123

Onsdagen den 28 maj 1947 em. Nr 24.

Förordning rörande förkortning av utbildningstiden för vissa värnpliktiga

m. m. (Forts.)

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte med avslag å motionen II: 417
antaga det genom förevarande proposition framlagda förslaget till förordning
rörande förkortning av utbildningstiden för vissa värnpliktiga.

Reservation hade avgivits av herr Jacobsson i Igelsbo, som ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen — med förklarande, att det genom förevarande
proposition framlagda förslaget till förordning icke kunnat i oförändrat
skick antagas — måtte i anledning av motionen II: 417 för sin del antaga ett
i reservationen intaget förslag till förordning i ämnet.

Enligt reservantens förslag skulle Kungl. Maj :t, i den man förhållandena
på arbetsmarknaden därtill föranledde, kunna medgiva ytterligare förkortning
av de i kungörelsen angivna utbildningstiderna.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid yttrade:

Herr Jacobsson i Igelsbo: Herr talman! Med anledning av att jag till detta
utskottsutlåtande har fogat en reservation, ber jag att få framföra några synpunkter
på denna fråga. Först må det ju framhållas, att den föreslagna
avkortningen av värnpliktstiden för dem, som nu fullgöra sin vämpliktsutbildning,
kommer att hälsas med tillfredsställelse. Utskottet har också understrukit
»vikten av att för försvarets vidkommande icke tages i anspråk större andel
av de produktiva åldrarnas tid och arbetskraft än som är oundgängligen nödvändigt
ur försvarssynpunkt». Utskottet framhåller vidare att det är viktigt,
att man hushållar med den unga arbetskraften »icke blott med hänsyn till
det aktuella allmänna bristläget på arbetsmarknaden utan även på grund av
den under de närmaste åren fortgående sammankrympningen av de årskullar,
som efter hand skola träda ut i produktionslivet».

Vad utskottet uttalar om vikten av att alla möjligheter prövas att genom
en rationalisering förkorta utbildningstiden för de värnpliktiga, är synnerligen
betydelsefullt. En generell förkortning av övningstiden. inom den av
vämpliktslagen medgivna, ganska snäva ramen är dock enligt mitt förmenande
i dagens arbetskraftssituation ej tillräcklig. Om man här i stället följer reservationen,
kommer det att finnas möjlighet för Kungl. Maj:t att i ett exceptionellt
bristläge inte bara på jordbrukets område utan i produktionen i
övrigt vidta de förändringar, som kunna bli nödvändiga. Denna fullmakt för
Kungl. Maj :t skulle i vart fall komma att avse endast begränsad tid. Departementschefen
har ju ställt i utsikt att frågan om övningstidens längd kommer
att föreläggas nästa års riksdag. Det skulle då bli samma förfarande, som
vid antagandet av 1919 års lag angående befrielse för 1918 års klass, om
man här följer reservationens linje, vilket ju har framhållits såväl i motionen
som i reservationen.

Herr talman! Med dessa ord tillåter jag mig yrka bifall til den vid detta
utlåtande fogade reservationen.

Herr Olovson i Västerås: Herr talman! Det råder säkerligen inte delade meningar
inom utskottet rörande vikten av att frigöra mesta möjliga arbetskraft
från militära övningar för att sätta in den i nödvändigt arbete vid jordbruk
och skogsbruk. Utskottet har ju också påpekat, att skördepermissioner och
annan ledighet böra beviljas i största möjliga utsträckning för att tillgodose
arbetsmarknadens krav. På den punkten råda ju som sagt inte några delade
meningar, men vad reservanten vill är någonting extra nytt. Han vill lämna
fullmakt åt Kungl. Maj:t att handskas med värnpliktslagen ungefär som
Kungl. Maj :t behagar. Vid andra tillfällen vill ju riksdagen hävda sin rätt

124

Nr 24.

Onsdagen den 28 maj 1947 em.

Förordning rörande förkortning av utbildningstiden för vissa värnpliktiga
m. m. (Forts.)

att själv bestämma övningstidens längd, och jag är ganska säker på att motionärerna,
som här i sin motion ha talat om att så stort förtroende bör man
kunna ha för Kungl. Maj :t att man kan lämna en sådan fullmakt, säkerligen
vid ett annat tillfälle skulle vara färdiga att säga att man inte kan visa Kungl.
Maj:t något förtroende alls. Det är ju utomordentligt rörande att lyssna till
detta förtroendevotum. Ja, det är rent av gripande. Men jag för min del —
jag kan inte svara för utskottet i övrigt — kan inte se annat än att motionärerna
här vilja gillra en snara eller rättare sagt en fälla åt regeringen genom
att ge denna fullmakt för att sedan åka hem i valkretsarna och säga fula ord
om regeringen, som inte begagnar denna fullmakt i större utsträckning. Sådant
kan man säga, när man är hemma, fast man avstår från att säga det
här. ° Utskottet förklarar för sin del att frågan om utbildningstidens längd är
av sådan vikt att riksdagen inte bör avhända sig rätten och möjligheten att
bestämma därom, och något annat har det sannerligen aldrig varit frågan om
här i riksdagen, och jag tror inte det skulle vara lyckligt vare sig för Kungi.
Maj :t eller för riksdagen själv om en sådan fullmakt lämnades. Skulle svårigheterna
beträffande arbetskraft bli mera framträdande än de nu äro, om
de överhuvud taget kunna bli det, finns det ju, såvitt jag förstår, möjlighet
att med permissioner öka ledigheten utöver vad man genom denna förkortning
med 30 dagar åstadkommer. Jag kan sålunda inte se annat än att kammaren
gör klokt i att följa utskottet och sålunda bifalla Kungl. Maj:ts förslag.

Herr Svensson i Ljungskile: Herr talman! Den föregående ärade talaren lade
i sitt anförande huvudvikten på fullmaktsfrågan. Herr Olovson menade, att
det inte var rimligt att åt Kungl. Maj :t ge en fullmakt att bestämma värnpliktstidens
längd. Och det är alldeles klart, att i den mån det gäller mera definitiva
beslut är det ingen, som vill överlämna saken åt Kungl. Maj:t. Men det är ju
inte den saken som det nu gäller, utan frågan är ju om tillfällig förkortning
av övningstiden, och vid sådant förhållande kan jag inte se, att det skulle vara
något hinder för att ge Kungl. Maj :t en sådan fullmakt som föreslås i reservationen.
Man har ju i detta fall att välja mellan eu rent principiell renlevnadsståndpunkt,
enligt- vilken man inte under några förhållanden lämnar någon
fullmakt, och en praktisk bedömning av föreliggande fall. Jag förmodar att
det inte är den förstnämnda grundsatsen herr Olovson önskar förfäkta. Mot
den grundsatsen har ju syndats alldeles ofantligt under de gångna åren, då
här lämnats fullmakter i stor utsträckning och i mångahanda ting. I fall man
int-e vill hävda den linjen att fullmakt inte under några förhållanden får ges,
återstår ju endast den praktiska bedömningen av det föreliggande fallet.

Skulle det föreligga någon risk för att Kungl. Maj:t här ger sig in på äventyrliga
beslut, om en isadan där fullmakt lämnas? Jag skall, herr Olovson, inte
avlägga någon bekännelse om i vilka fall jag skulle vilja lämna fullmakt till
Kungl. Maj:t, om jag finge göra det själv. Men jag vill säga, att i detta
fall kan jag inte se, att det föreligger någon egentlig risk, ty med den förbindelse
som finns mellan försvarsdepartementet och de militära myndigheterna
och med den försiktighet, med vilken den nuvarande försvarsministern alltid
har nalkats frågan om en förkortning av övningstiden, kan jag inte inse, att
det föreligger några risker för att obetänksamma beslut skola fattas. Herr
Olovson säger, att vi vilja lämna åt Kungl. Maj :t frihet att handla som Kungl.
Maj:t behagar. Ja, man kan ju uttrycka sig på olika sätt. Jag förmodar, att
Kungl. Maj.-t behagar handla under ansvar även i fall Kungl. Maj:t får en
sådan här fullmakt. Vad beträffar uttalandet att något sådant har det aldrig
varit fråga om förr, så finns det ju omnämnt både i motionen och reservationen

125

Onsdagen den 28 maj 1947 em. Nr 24.

Förordning rörande förkortning av utbildningstiden för vissa värnpliktiga

m. m. (Forts.)

att 1919, då man var i en situation motsvarande den nuvarande, gick man den
väg som reservationen anvisar, och jag förstår inte varför det skulle vara större
fara att lämna en dylik fullmakt åt den nuvarande regeringen än det var
att lämna en sådan fullmakt åt den vänsterregering som satt 1919. Jag tror
alltså, herr talman, att fullmaktslagen praktiskt bedömd inte bör lägga några
hinder i vägen.

Sedan kan man ju fråga sig om det finns behov av en längre gående inskränkning
av övningstiden än vad Kungl. Maj:t här har föreslagit. Jag vill
erinra om att det ekonomiska läget och läget på arbetsmarknaden är mycket
labilt för närvarande. Det har hänt så pass mycket på ett halvår, att perspektivet
i dag ter sig ganska annorlunda än vad det gjorde bara för sex
månader sedan, och det finns ingenting som garanterar att det inte om ytterligare
sex månader kan hända saker som förskjuta perspektivet ytterligare
ganska avsevärt. Nu har man ju i år gått in för att det inte skall bli någon
höstriksdag. Det vore väl därför praktiskt att Kungl. Maj:t hade en sådan
möjlighet som här erbjudes. Herr Olovson nämnde, att man kan bevilja skördepermission
och sådan ledighet, när det behöves. Jag vill erinra om att jag
i fjol interpellerade om en längre skördepermission än den normala och fick
bland annat till svar, att Kungl. Maj:t inte hade rätt att utan riksdagens hörande
ge en sådan lång skördepermission. Ifall vi skulle stå i ett kritiskt läge
nästa höst i fråga om arbetskraften kunna ju förhållandena bli precis desamma.

Nu säges det i propositionen, att den förkortning av övningstiden som det
är fråga om, kan man uppnå utan att utbildningens resultat försämras. Det är
naturligtvis önskvärt att man försöker håiia den linjen. Jag tror emellertid
inte att det kan vara riktigt att hålla den linjen under vilka förhållanden som
helst, ty gäller det en provisorisk förkortning, som berör någon enda årsklass,
så kan man väl komma, i det läget att man får väga nackdelen av ett något
försämrat utbildningsresultat mot de fördelar som kunna vinnas genom frigjord
arbetskraft. Skulle man t. ex. ställa frågan: vilket är viktigast, att
ifrågavarande årsklass utbildas med precis samma resultat som andra eller att
svenska folket kan få bränsle nästa vinter? så är det ju inte på förhand alldeles
avgjort, att man skulle hålla på ett oförändrat utbildningsresultat. Jag
tror därför, herr talman, att vi kunna komma i ett sådant läge, då det finns
fullt Sakliga grunder för en längre gående provisorisk förkortning av utbildningstiden
än den Kungl. Maj :t har föreslagit. När man nu ifrån reservanternas
sida och i motionen inte har fixerat någon viss tids förkortning, därför att
det knappast är möjligt — ett sådant förslag skulle säkerligen på nuvarande
stadium ha mött invändningar av olika slag — utan nöjt sig med att föreslå
en fullmakt åt Kungl. Maj :t att pröva läget och handla efter vad denna prövning
kan leda till, så tycker jag ju för min del, att den nuvarande majoriteten
i andra kammaren skulle kunna ha så stort förtroende för Kungl. Maj :t att den
fullmakten inte vägrades. Den är, såvitt jag förstår, sakligt motiverad i dagens
läge. Att sedan herr Olovson i Västerås den ena stunden är gripen och
den andra ser alla möjliga snaror är ju något som han själv får reda ut.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Vougt: Herr talman!

Jag ber om ursäkt för att jag trots den sena timmen ett ögonblick tar kammarens
tid i anspråk. Det är inte för att lägga mig i den debatt som föres
här huruvida Kungl. Maj:t bör ha fullmakt att avkorta övningstiden eller inte,
men jag har ansett mig skyldig att göra ett påpekande i anledning av vad

126 Nr 24. Onsdagen den 28 maj 1947 em.

Förordning rörande förkortning av utbildningstiden för vissa värnpliktiga
m. m. (Forts.)

utskottet har skrivit i det stycke, som återfinnes omedelbart ovanför klämmen,
där det står: »Utskottet förutsätter emellertid, att oaktat utbildningstidens
avkortning skördepermission och annan liknande ledighet för jordbruksarbete
kommer att liksom tidigare beviljas, i den mån lantbrukets behov så
gör nödvändigt.»

Med anledning av detta vill jag säga, att vi ha funnit, att det bästa sättet
att med den militära rekrytkontingenten biträda jordbruket icke är att bevilja
skördepermission på det sätt vi gjorde under beredskapstiden. Under beredskapstiden
funnos ju vid sidan av rekrytkontingenten även en del värnpliktiga,
som voro inkallade av beredskapsskäl. Då var antalet värnpliktiga
så pass stort, att det gick ganska bra att bland dessa finna tillräckligt många
som frivilligt ville anmäla sig till jordbruksarbete och som därför fingo permission.
Det gick under hela kriget, d. v. s. de somrar, då det var nödvändigt
att hjälpa till vid skördens bärgning.

På sommaren 1945 prövade vi samma system. Då inträffade emellertid —
detta erinrar jag mig mycket väl, därför att jag då var alldeles ny i mitt
ämbete — att det den första veckan regnade från måndag till lördag, så att
ingenting kunde göras. Nästa vecka regnade det också, och om jag inte minns
fel regnade det t. o. m. den tredje veckan. Först den fjärde veckan kunde de
värnpliktiga gå ut och bärga skörden. De hade då haft ledighet tre veckor,
och först den fjärde veckan kommo de till nytta.

Detta gjorde att vi förra sommaren, alltså sommaren 1946, gingo över till
ett annat system, som innebar att truppen höll på med sina övningar och att
förbanden höllo intim kontakt med arbetsmarknadsorganen. När det så visade
sig att den lämpliga tidpunkten var inne, sattes militären in för att bärga
skörden. Man tog då i anspråk så stor trupp, som behövdes på olika ställen.
Om någon enslig gård behövde en eller två man, så gingo en eller två man dit.
Systemet fungerade mycket bra under fjolåret, och om ingenting föranleder
oss att pröva en annan ordning, så ha vi tänkt att planera årets skördehjälp
efter samma system.

Jag har velat säga detta, då det egentligen icke är till skördepermission i
vedertagen mening, som vi sikta. I detta arbete för jordbrukarna få de värnpliktiga,
som naturligtvis måste tjänstgöra frivilligt, eftersom värnpliktslagen
icke stadgar någon skyldighet för dem att utföra jordbruksarbete, avtalsenlig
lön. De få behålla en del, och resten går till en gemensam kassa. Fjolårets
skördehjälp gav en behållning, som i dagarna tillfört lägerkassornas utjämningsmedel
ett sammanlagt belopp av 200 000 kronor.

Jag vill slutligen för att något belysa hur pass stark känning vi inom försvaret
ha av arbetskraftssvårigheterna tillägga, att överbefälhavaren häromdagen
mottog en skrivelse från bränslekommissionen, som meddelade att
bränslekommissionen måste förutsätta, att försvaret för nästa bränslesäsong
skaffar sitt eget bränsle. Det betyder, att vi skola verkställa huggning av
omkring 275 000 kubikmeter ved. För att kunna göra detta krävs det att
6 000 värnpliktiga tas ut under en månad, och vi pröva f. n. om detta är
möjligt. Om det går att göra, är det klart att vi från försvarets sida vilja
försöka att lämna också detta bidrag till landets försörjning.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen; och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr Svensson i Ljungskile begärde emel -

127

Onsdagen den 28 maj 1947 em. Nr 24.

Förordning rörande förkortning av utbildningstiden för vissa värnpliktiga

m. m. (Forts.)

lertid votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller andra lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 30, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav att han funne flertalet hava röstat för
ja-propositionen. Herr Svensson i Ljungskilc begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstnings apparat verkställdes. Därvid avgåvos 118
ja och 40 nej, varjämte 8 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan.

§ 11.

Till bordläggning anmäldes:

första lagutskottets utlåtande, nr 38, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag angående ändring i lagen den 22 juni 1911 (nr 74)
om bankrörelse m. m.;

andra lagutskottets utlåtande, nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning angående ändring i förordningen den 15 juni
1934 (nr 264) om erkända arbetslöshetskassor; samt

andra kammarens andra tillfälliga utskotts memorial och utlåtande:

nr 9, angående remitterande till annat utskott av motion om effektivisering
och skärpning av den statliga priskontrollen m. m.; och

nr 10, över motion om anordnande av särskilda specialanstalter för strafffriförklarade
psykopater.

§ 12.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 248, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder i syfte
att bereda vissa utländska läkare möjlighet att utöva läkarkonsten inom riket;

nr 249, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående viss försöksverksamhet
på yrkesmedicinens område;

nr 250, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till statens avtalsnämnd;

nr 251, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med begäran om bemyndigande
att träffa avtal med Malmö stad angående villkoren för överföring å
Malmö stad av det tryckande registret för staden; och

nr 252, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till riksräkenskapsverket.

128

Nr 24.

Onsdagen den 28 maj 1947 em.

Vidare anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 259, till Konungen i anledning av Kungl. Majrts proposition angående
förslag till förordning rörande förkortning av utbildningstiden för vissa
värnpliktiga m. m., såvitt propositionen hänvisats till lagutskott.

§ 13.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 11.47 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Stockholm 1947. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

47211)9