RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1947:19)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1947. Andra kammaren. Nr 19.

Lördagen den 26 april.

Kl. 2 em.

§ I Justerades

protokollet för den 19 innevarande april.

§ 2.

Avlämnades följande Kungl. Maj :ts propositioner, nämligen

av herr statsrådet Ericsson propositionerna:

nr 219, angående anslag till teckning av ytterligare aktier i Svenska skifferol
jeaktiebolaget ;

nr 222, med förslag till lag om kommunernas bidrag till kostnaderna för
folkpensioneringen;

nr 229, angående förslag till ändring av vissa vägväsendet berörande författningar; nr

230, angående anslag för budgetåret 1947/48 till folkskoleseminarierna
m. m.;

nr 231, angående anslag för budgetåret 1947/48 till överstyrelsen för yrkesutbildning; nr

233, med förslag till lag om kyrkomusiker m. in.; och

nr 234, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 10 § lagen den 13
maj 1932 (nr 107) om häradsallmänningar; samt

av herr statsrådet Zetterberg propositionerna:

nr 228, med förslag till lag angående ändring i lagen den 22 juni 1911 (nr
74) om bankrörelse m. m.; och

nr 232, med förslag till lag angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr
326) om delning av jord å landet, m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§3.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Zetterberg, som anförde:
Herr talman! Med andra kammarens tillstånd har herr Dickson till chefen för
socialdepartementet riktat den frågan, huruvida departementschefen ansåge, att
nu gällande bestämmelser i fråga om behandlingen och omhändertagandet av
personer, som fällts för att vara s. k. fula gubbar, garanterade tillfredsställande
trygghet för att samma brott icke av samma person skulle i framtiden
upprepas.

Då frågan huvudsakligen berör justitiedepartementets verksamhetsområde,
torde det ankomma på mig att besvara den.

I den mån de av herr Dickson avsedda personerna fällts till straff för sexuella
förgripclser mot barn och ungdom, måste förutsättas att straffet, i enlighet med

Andra kammarens protokoll 1947. Nr 19. 1

Svar på fråga.

Nr 19.

Lördagen den 26 april 1947.

Svar på fråga. (Forts.)

sitt syfte, i inånga fall även verkar återhållande på brottslingen. Eu närmare
redogörelse rörande den svenska strafflagens bestämmelser till skydd för minderåriga
mot brott av ifrågavarande slag har lämnats vid 1944 års riksdag
(A. K. 23: 21) av min företrädare i ämbetet såsom svar på en av fröken Andersson
framställd interpellation i ämnet. Av redogörelsen framgår, att de
straffsatser, som kunna komma i fråga vid allvarligare sexuella förgripelser,
äro mycket stränga. Sedan några år har också det straffbara området utvidgats
väsentligt genom att även försök till sådana brott i betydande omfattning
straffbelagts. Givet är att om en förut straffad sedlighetsförbrytare upprepar
sitt brott, detta i allmänhet måste anses som en försvårande omständighet. Statistiken
visar emellertid en anmärkningsvärt låg återfallsfrekvens i fråga om
de svårare sedlighetsbrotten. Detta framgår exempelvis av en utredning, som
gjorts på uppdrag av strafflagberedningen och har tryckts som bilaga till dess
år 1944 avgivna betänkande om verkställighet av frihetsstraff. Det skulle föra
för långt att här gå närmare in på utredningens resultat, och om man tar ut
enstaka siffror därur, får man dessutom alltid hålla i minnet att de avse ett
begränsat material och att man bör vara försiktig med att dra slutsatser därav.
Även med denna reservation är det emellertid påfallande, att återfallssiffrorna
för sedlighetsbrott ligga lågt i jämförelse med andra brottstyper. Som
ett exempel kan nämnas, att man undersökt ett antal personer, som frigivits
från straffarbete — alla straffade första gången — och tagit reda på hur
många av dem som återfallit redan under första året efter frigivningen. Av
närmare 1 000 personer, som straffats för tjuvnadsbrott, återföllo under det
året 22 %, medan av något över 100 sedlighetsförbrytare endast 2 återföllo,
d. v. s. proportionsvis inte tiondelen så många. För en annan stor grupp, som
straffats för bedrägeri och liknande, var återfallssiffran 11 av 100, d. v. s.
även där betydligt högre. Med hänsyn till denna ringa återfallsfrekvens för
sedlighetsbrotten och till att straffskalorna på detta område som sagt äro mycket
höga, synes det mig inte föreligga skäl att överväga någon allmän skärpning
av dessa straffbestämmelser. Härtill kommer, att detta komplex hör till
de delar av strafflagen som straffrättskommittén nu har under arbete, varför
det blir anledning att återkomma till denna sak.

I fråga om sedlighetsförbrytare synes emellertid straffreaktionen vara av
mindre betydelse än de andra reaktionsformer, som finnas att tillgå. Vid sexuella
förgripelser mot minderåriga torde nämligen i de flesta fall gärningsmannens
sinnesbeskaffenhet avvika från det normala, och ett vanligt, tidsbestämt
frihetsstraff bör då av olika skäl ej komma i fråga. Förutom att ett sådant
straff är inhumant mot den, som inte är herre över sina gärningar, är det ur
samhällets synpunkt inte tillräckligt som skyddsåtgärd. De åtgärder, som
kunna vidtagas mot en psykiskt abnorm sedlighetsförbrytare, bli delvis olika
för abnormitet av skilda slag.

De som sexuellt förgripa sig på barn äro i allmänhet antingen gamla män,
som lida av s. k. senil demens, eller också sinnesslöa eller psykopater vilkas
sexuella känsloliv hämmats i sin utveckling på ett infantilt stadium. Utpräglad
senil demens är att betrakta såsom sinnessjukdom. Sinnessjuka liksom
sinnesslöa lagöverträdare äro enligt 5 kap. 5 § strafflagen fria från straff;
det blir i stället sinnessjuklagen som blir tillämplig på dem. När det gäller
sinnessjuka eller sinnesslöa, som gjort sig skyldiga till sedlighetsbrott, är det
självfallet, att säkerhetssynpunkten kommer i förgrunden, när man prövar frågan
om deras intagning eller kvarhållande på sinnessjukhus. Så länge patienten
är att anse såsom vådlig för annans säkerhet, får utskrivning från sjukhuset
icke ske.

I fråga om psykopaterna gäller sedan förra året en annan ordning. Vissa

Lördagen den 26 april 1947.

Nr 19.

Svar på fråga. (Forts.)

mycket svåra fall av .psykopat! kunna visserligen straffrättsligt likställas med
sinnessjukdom, men i regel skall psykopati icke föranleda straffrihet. I stället
finns inom fångvårdens ram en särskild behandlingsform för sådana brottslingar,
vilkas sinnesbeskaffenhet avviker från det normala fastän de ej äro
strafflösa enligt 5 kap. 5 § strafflagen, nämligen förvaring i s. k. säkerhetsanstalt.
Denna reaktionsform, vars användningsområde nyligen väsentligen
utvidgats, påminner om intagning på sinnessjukhus såtillvida, att tiden för
förvaringen är obestämd och i huvudsak beroende på ett särskilt beslut om utskrivning
som eventuellt endast sker på prov. Inte heller den förvarade får
som regel utskrivas så länge han anses vådlig för annans säkerhet. Dessutom
skall i domen bestämmas viss minsta tid — lägst ett och högst tolv år — före
vars utgång den dömde icke får utskrivas.

Beslut om utskrivning från sinnessjukhus eller säkerhetsanstalt fattas av en
särskild nämnd, sinnessjuknämnden respektive interneringsnämnden. Båda
nämnderna äro sammansatta av domare, läkare och lekmän.

Det bör tilläggas, att vid lindrigare sedlighetsbrott, som icke anses påkalla
så allvarliga åtgärder som långvarig internering, en villkorlig dom med övervakning
och eventuellt andra särskilda föreskrifter kan erbjuda en lämplig
form för den dömdes tillrättaförande. I den mån brottsligheten bottnar i alkoholism,
kan omhändertagande ske jämlikt alkoholistlagen.

När denna fråga behandlades i 1944 års interpellationssvar, hade nyligen
antagits lagen om kastrering, vilken uppenbarligen kan få särskild betydelse
för att nedbringa antalet återfall i sedlighetsbrott. För sådant ingrepp kräves
emellertid samtycke av vederbörande, såframt detta inte är uteslutet på grund
av rubbning i hans själsverksamhet. Man har på detta område velat gå försiktigt
fram och till en början samla erfarenheter av hur en lagstiftning av denna
art verkar. Jag kan nämna, att under år 1944 utfördes 20 kastreringar på
s. k. kriminalpolitisk indikation, d. v. s. för att förebygga sedlighetsbrott; under
1945 utfördes 25 sådan ingrepp. Därtill kommo ytterligare några fall, där
motivet bland annat var det nu angivna. Att draga några bestämda slutsatser
om hur lagen verkat kriminalpolitiskt och medicinskt är ännu för tidigt.

Av det sagda framgår, att samhället äger i sin hand medel att skydda sig
mot sedlighetsförbrytare av ifrågavarande slag. Långtgående ingripanden
kunna företagas, i yttersta fall en livslång inspärrning. En annan sak är att
tillämpningen av bestämmelserna är behäftad med de bristfälligheter som alltid
vidlåda mänskliga bedömanden. Vid den prövning, som verkställes i det
särskilda fallet och där myndigheten har att beakta inte enbart säkerhetssynpunkten
utan också intresset av att tvångsåtgärder inte drivas längre än nödvändigt,
måste någon gång misstag begås vid bedömandet av risken för återfall.

I interpellationssvaret 1944 lämnades även några statistiska uppgifter om
frekvensen av här ifrågavarande brott under åren 1933—42. Nu kunna dessa
uppgifter kompletteras för åren 1943 och 1944; för senare år äro uppgifterna
ännu ej bearbetade. Det kan tyvärr konstateras, att siffrorna visa en markerad
ökning av dessa brott. I fråga om otukt med flickor under 12 år åtalades tidigare
i allmänhet mellan 20 och 40 personer om året, men under 1943 och 1944

förekommo 55 resp. 57 fall. Antalet åtal för otukt med flickor i åldern 12_15

år höll sig tidigare under 100 om året men sprang 1943 upp till 175; 1944 var
antalet. 139. Även gruppen »sedlighetssårande handlingar», d. v. s. vanligen
exhibitionism, som ofta riktar sig mot barn, visar eu stegring från förut något
över 200 fall årligen till cirka 400 fall under vart av åren 1943 och 1944.

I det förra interpellationssvaret angåvos även några siffror särskilt för
Stockholm, i vilka man redan då kunde iakttaga den stegring för 1943 och
1944, som nu konstaterats i statistiken för hela landet, Stegringen har däref -

Nr 19.

Lördagen den 26 april 1947.

Svar på fråga. (Forts.)

ter inte fortsatt, men antalet anmälningar har de senaste åren alltjämt varit
stort. Siffrorna rörde sig under åren 1939—42 mellan 160 och 230, men för
perioden 1943—46 hålla de sig mellan 330 och 360. Det övervägande flertalet
fall, omkring 250, gälla s. k. sedlighetssårande handlingar. Av både
dessa brott och de grövre brotten ha i runt tal hälften varit riktade mot barn.

De nu anförda siffrorna äro naturligtvis ganska oroande. Om de tänkbara
anledningarna till stegringen i frekvensen av dessa brott är det emellertid svårt
att uttala sig. De kunna betraktas som en parallell till vissa andra krisföreteelser,
framför allt stegringen i de veneriska sjukdomarnas frekvens. Det
tycks ju vara så, att sådana företeelser alltid följa i krigets och krisens spår,
och orsakssammanhanget är säkerligen invecklat och svårt att i detalj klarlägga.
Under alla förhållanden är det skäl att följa utvecklingen med uppmärksamhet.

Härpå yttrade

Herr Dickson: Herr talman! Jag ber att till justitieministern få frambära
uttrycken för min tacksamhet över det svar, som han här har lämnat. Det var,
såsom i regel är fallet när ett svar kommer från det hållet, både utförligt och
genomtänkt. Det erbjuder mycket av intresse, och jag har icke mycket att tilllägga.
Jag är sålunda nöjd, och jag tror, att en ganska stor allmänhet, som
understundom oroar sig över hithörande problem, kommer att känna sig lugnad
efter dessa justitieministerns ord. Det har funnits en ganska utbredd tro och
fruktan, att förbrytare i den här branschen ha spärrats in på ett år eller ett
par år, att lagen icke har haft möjligheter att ha dem internerade längre än så
och att de därpå ha kommit ut oförhindrade att fortsätta i de gamla spåren.
Justitieministerns svar har tydligt ådagalagt, att så icke är förhållandet, utan
att i den mån medicinsk-psykologisk sakkunskap överhuvud taget kan bedöma
ett mänskligt fall dessa brottslingar hållas avskilda ifrån samhället, så länge
man överhuvud taget kan räkna med att deras frisläppande skulle kunna innebära
risk för återfall.

Anledningen varför jag på sin tid — nu ganska länge sedan — framställde
min fråga, var ett aktuellt fall. Det var en mycket uppskakad fader, som ringde
till mig och berättade, att hans femåriga flicka varit utsatt för sådant där
övervåld, och han undrade i sin förtvivlan, om allt var väl beställt på detta
område. Uppenbart är ju, att ett barn, som utsättes för en chock på detta område,
kan påverkas så att långvarigt men, kanske livslånga funktionsrubbningar
och psykiska rubbningar kunna bli resultatet, och det är därför glädjande
konstatera, att man ifrån lagstiftarens håll har gjort vad som överhuvud taget
synes kunna göras i detta avseende.

Justitieministern var inne på att under senare tiden har frekvensen i fråga
om brott av detta slag liksom andra brott varit stigande, och han antydde, att
det kanske hade sitt sammanhang med kriget och vad därmed hänger ihop. Om
orsaken skall jag icke tala. Jag bara konstaterar detta uttalande. Jag tror,
att det är riktigt, och säkert är det ett problem för framtiden att allvarligt begrunda.
Läkarvetenskapen bär ju nu kommit så långt, att en mycket stor procent
även mycket svaga barn räddas till livet. På det fysiska området är det
sålunda ganska väl beställt. Mindre väl beställt är det kanske i fråga om den
psykiska folkmaterielvården. Där har gjorts åtskilligt i fråga om steriliseringsmöjligheter
och sådant, men frekvensen av sinnesslöa och dementa personer
överhuvud taget blir större allteftersom tiden går. Skäl kunna nog finnas
att hålla ett öga även på detta område, så att icke svenska folket i fortsättningen
alltmer tenderar till att bli ett folk av psykiskt mindervärdiga.

Den fråga, som jag framställde — om jag nu, herr talman, ett ögonblick får

Lördagen den 26 april 1947.

Nr 19.

Svar på fråga. (Forts.)

anknyta till någonting annat — var ursprungligen en enkel fråga. Under
vandringen från statsrådet Möller till statsrådet Mossberg och vidare till statsrådet
Zetterberg har frågan antagit större proportioner och fått karaktären av
en interpellation, och justitieministern var också älskvärd nog att låta skicka
mig sitt svar skriftligt, vilket ju icke är brukligt, när det gäller en enkel fråga.

Jag skulle här vilja påtala den inflation i fråga om begreppet interpellation,
som under årens lopp har ägt rum, och den stora sällsynthet, som de enkla
frågorna ha fått. Jag trodde, då den enkla frågan kom till, att det skulle
kunna bli på det sättet, att man framställde en fråga med anledning av en
händelse, som nyss hade timat, och att man ganska snabbt skulle kunna få ett
kort och koncist svar på denna fråga och att icke den stora apparat, som brukar
sättas i gång för en interpellation, också skulle komma de enkla frågorna
till del. Jag tror, att det har påtalats i pressen, och det vore synd, om det
skulle bli så, att allt som en riksdagsman frågar sig och vill ha besvarat på
detta sätt kommer att göras i form av interpellationer. Många av de framställda
interpellationerna här i kammaren under senare tid tycker jag nog lika
gärna kunde ha gjorts i form av enkla frågor.

Herr talman! Jag ber att på nytt få tacka justitieministern, och därmed
torde saken vara avvecklad från min sida.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4.

Ordet lämnades på begäran till , Svar jA

inlerpeUatwn.

Herr statsrådet Ericsson, som anförde: Herr talman! Med kammarens tillstånd
har herr Ljungberg frågat, om jag dels ville lämna riksdagen en utförlig
och ingående redogörelse för den nuvarande bränslesituationen i vårt land
och de åtgärder som planerats för att möta den nuvarande bränslekrisen och
dels ange hur regeringen ser på frågan om bränslesituationen under nästkommande
säsong samt redogöra för de åtgärder som med hänsyn därtill företagits
eller planerats.

Vid ingången av det nuvarande bränsleåret — den 1 juli 1946 ■— uppskattades
årets totala bränslebehov frånsett husbehovsved till sammanlagt 11,25 milj.
ton räknat i stenkol. Behovet beräknades skola kunna täckas med följande ungefärliga
kvantiteter olika bränslen, angivna i ekvivalenta stenkolston, nämligen
2,8 milj. ton kol, 1,3 milj. ton koks, 1,85 milj. ton eldningsolja, 1,2 milj.
ton koksstybb, torv och licensfria bränslen samt 4,15 milj. ton ved, vilket senare
motsvarar omkring 27 milj. m3. Till grund för denna försörjningsplan låg bl. a.
antagandet att man under bränsleåret — för förbrukning och lagring -— skulle
kunna disponera 4,5 milj. ton importerat fossilt bränsle. En tredjedel härav
förutsattes inkomma i form av koks, vilket motsvarade en månatlig koksimport
av i runt tal 120 000 ton. Även om importen av fossilt bränsle totalt, sett till
en början syntes motsvara beräkningarna, visade det sig snart att importen av
koks icke skulle komma att nå upp till erforderlig omfattning. Med anledning
härav nödgades man revidera försörjningsplanen i enlighet med ett av bränslekommissionen
i september 1946 avgivet förslag. Med utgångspunkt från en
beräknad koksimport av endast 75 000 ton per månad nedskärs det uppskattade
kokstillskottet i försörjningsplanen till 957 000 ton. Inskränkningarna gingo
i första hand ut över hushållsförbrukarna och drabbade endast i mindre utsträckning
industrien. Den sänkta kokstilldelningen medförde självfallet ett
i motsvarande mån ökat behov av ersättningsbränsle, i första hand ved.

Importen av fossila bränslen har emellertid även totalt sett icke gått planenligt,
utan en betydande eftersläpning har inträtt. Bland anledningarna härtill

Nr 19.

Lördagen den 26 april 1947.

Svar på interpellation. (Forts.)

må nämnas gruvarbetare- och sjöfolksstrejker i Förenta staterna ocli en stuveriarbetarstrejk
i Belgien, varigenom vi beräknas ha åsamkats en eftersläpning
i importen av 200 000—300 000 ton. Vidare ha förekommit svårigheter
med landtransporterna i Polen, vilket bl. a. belyses av att importen därifrån
successivt minskat från 246 000 ton i oktober i fjol till 48 000 under februari
i år. Eftersläpningen i leveranserna från Polen av denna anledning beräknas
till omkring 400 000 ton.

Den ihållande kylan har medfört ytterligare komplikationer. Sålunda ha isförhållandena
hindrat all sjöfart på Polen under hela mars och första veckan
av april, vilket anses ha ökat eftersläpningen i leveranserna därifrån med ytterligare^lOO
000 ton. Även importen av fasta och flytande bränslen västerifrån
har påverkats menligt av isförhållandena. Anhopning av fartyg har sålunda
skett i.Göteborg.^som länge var den enda öppna hamnen för amerikatonnage.
Detta medförde lång väntetid och långsam lossning. Stora svårigheter ha även
förelegat att med järnväg transportera erforderliga kvantiteter flytande bränsle

till ostkusten. Med hänsyn till den knappa lagerhållningen voro vi nämligen_

i synnerhet för Stockholms försörjning — beroende av fortlöpande tillförsel
av eldningsolja och i och med isavspärrningen uppstodo snabbt vanskligheter
beträffande försörjningen med detta bränsle. Vidare har den stränga vinterkylan
medfört en avsevärt stegrad bränsleförbrukning inom hela landet, i
synnerhet i mellersta och södra Sverige.

I denna situation ha kraven på ersättningsbränsle stegrats och myndigheterna
ha funnit sig föranledda att vidtaga extraordinära åtgärder i olika avseenden
för att tillgodose de ökade anspråken. I första hand har man sökt att
genom de auktoriserade brännvedsuppköparna och bränslekommissionens direkta
leverantörer få fram alla tillgängliga vedkvantiteter. Vidare har man
sökt frigöra vedreservlager hos större konsumenter som antingen övergått till
oljeeldning eller kunnat i större utsträckning tillgodoses med stenkol. Förbud
mot tillhandahållande av varmvatten för hushållsändainål har utfärdats för
vedeldade fastigheter från och med den 16 och för oljeeldade fastigheter från
och med den 24 februari. Från sistnämnda dag har införts ransonering av eldningsolja
för alla småindustrier och hushållsförbrukare. Större industriföretag
ha hänvisats till att i första hand förbruka egna lager, och inköp av olja å
utfärdade licenser har fått ske först efter erhållen dispens. Sådana industrier
med oljeeldning som kunnat utnyttja även annat bränsle som exempelvis stybb
eller oharpade kol ha tills vidare icke fått någon ny oljetilldelning utan hänvisats
till annat bränsle. Förhandlingar ha även inletts med landets större
skogsägande industriföretag i avsikt att få tillgång till största möjliga kvantitet
av hos dem förefintliga ved reservlager. Cirka 50 000 m3 av vissa i bränslekommissionens
ägo befintliga propslager ha reserverats för bränsleförsörjningen
på de med bränsle sämst försörjda orterna. Vidare bär bränslekommissionen
för bränsleäudamål nödgats disponera omkring 50 000 m3 torr massaved, huvudsakligen
av domänverkets lager, vilken kvantitet motsvarar i medeltal 9 000
ton massa. Det är dock ovisst om dessa kvantiteter props och massaved i sin
helhet behöva förbrukas som bränsle.

Vad angår försörjningen under återstoden av innevarande bränsleår kan
konstateras att den ändrade väderlekssituationen medfört viss lättnad. Isförhållandena
medge sålunda åter sjöfart i Östersjön, och t. o. in. den 9 april ha
fartyg avgått till Polen för intagande av kollast. Den 10 april ankom ett tankfartyg
till Nynäshamn, och sedan den 17 april ha flera tankfartyg anlänt till
Stockholm. Vad beträffar tillgången på olika bränslesortiment, kan nämnas
att lagerhållningen av stenkol — som huvudsakligen användes för industriändamål
— icke givit anledning till inskränkningar i förbrukningen enligt för -

Lördagen den 2(i april 1947.

Nr 19.

Svar på interpellation. (Forts.)

sörjningsplanen. Gasverken äro mestadels försedda med stenkol till inemot
mitten av maj månad, i vissa fall längre. Koksförsörjningen befinner sig däremot,
som framgår av det föregående, i ett sämre läge, och man torde böra
räkna med en relativt långt gående konsumtion av befintliga lager.^ Vad eldningsoljan
beträffar torde lättnader i restriktionerna på detta område kunna
införas. Frågan om återkallande av varmvattenförbudet för oljeeldade bostadshus
— för vilket ändamål f. n. skulle åtgå 33 000 m3 per år — kommer att
upptagas till prövning. Beträffande lagringsmöjligheterna för eldningsolja
återstår att nämna att förslag från bränslekommissionen och överbefälhavaren
om utbyggnad av lagringsutrymmena äro under övervägande. Behovet av utbyggnad
torde f. ö. klart framstå om man betänker att förbrukningen av eldningsolja
nu är ungefär sju gånger så stor som före kriget. Svårigheterna att
anskaffa cistemplåt och äro synnerligen stora, men enligt uppgift har ett av
oljebolagen nyligen lyckats inköpa dylik plåt i Förenta staterna.

Interpellanten har även upptagit frågan om bränsleförsörjningen för nästa
bränsleår. Härom torde i nuvarande situation kunna sägas följande. Vedbehovet
för nästa eldningssäsong har tidigare uppskattats till 15—16 milj. m3. På
grund av eftersläpningen i importen av fossilt bränsle samt den med hänsyn
till detta och till den stränga kylan ökade vedförbrukningen har emellertid
ansetts önskvärt att få till stånd en avsevärt större vedavverkning. Genom
beslut den 21 mars 1947 har sålunda fastställts ett avverkningsprogram för tiden
fram till den 1 oktober omfattande 20 milj. m3 brännved, varav 12 milj. m3
skola uttagas i de 18 södra länen och 8 milj. m3 i de 6 norra länen. I samband
härmed har produktionsplikten utsträckts att omfatta hela landet. Resultatet av
de hittillsvarande vedavverkningarna är synnerligen otillfredsställande. Fram
till den 1 april hade endast avverkats 7,9 milj. in3 kastved och långved för
bränsleändamål. Motsvarande resultat vid samma tidpunkt var år 1944 24,2
milj. m3, år 1945 14,8 milj. in3 och 1946 24,3 milj. m3. I syfte att stimulera
vedavverkningarna ha införts produktionspremier till skogsägarna. Vidare
har systemet med arbetspremier in. in. till i vedavverkning sysselsatt arbetskraft
återinförts med början den 1 mars i södra och den 1 april i norra Sverige.
Dessa relativt sena tidpunkter ha valts för att icke onödigt oroa arbetskraftsförhållandena
inom skogsbruket under den normala ^ gagnvirkesavverkningssäsongen.
Till följd av den allmänna knappheten på arbetskraft torde
man dock inte kunna undvika att premiesystemet för skogsarbetare in. fl. kan
medföra viss överflyttning av arbetskraft från gagnvirkesavverkningarna. Beträffande
sysselsättningen inom skogsbruket kan nämnas att antalet hos större
avverkare den 31 mars i år sysselsatta skogsarbetare uppgick till omkring
72 500, vilket är 9 200 man mindre än den 28 februari i år och 2 900 mindre
än vid samma tid i fjol och 12 186 man mindre än vid motsvarande tidpunkt
1945. Behovet av ytterligare arbetskraft angavs den 31 mars till 21 700 man,
av vilka avverkarna själva kunde anskaffa blott 1 600 man. I detta sammanhang
må framhållas önskvärdheten av att större bränsleförbrukare såsom kommuner,
landsting och fastighetsägarföreningar själva bidraga till tryggandet
av sin bränsleförsörjning för nästa vinter genom att förvärva avverkningsrätter
och organisera huggningar. En viss obenägenhet hos enskilda smärre skogsägare
i olika delar av landet att sälja skog pa rot till bränsle har emellertid
givit sig tillkänna. Med anledning härav ha åtgärder vidtagits för att ställa
avverkningsrätter på domänverkets skogar till disposition, och även på övriga
allmänna skogar torde goda möjligheter härvidlag förefinnas. Beträffande
torvproduktionen. som även berörts i interpellationen, vill jag erinra att Kungl.
Maj :t den 13 december 1946 beslutat att statsgaranti för bränntorv må meddelas
även för tillverkningssäsongen 1917. Den sammanlagda torvkvantiteten,

Nr 19.

Lördagen den 26 apri] 1047.

Svar på interpellation. (Forts.)

för vilken garanti får meddelas, har sedermera fastställts till 350 000 ton.
Härutöver räknar man med att fa fram omkring 50 000 ton bränntorv på de
statliga, mossarna. Man torde fa räkna med att nuvarande lager av stenkol och
koks vid innevarande bränsleårs slut ha nått en nivå, under vilken man inte
torde kunna gå. Om importen av fossilt bränsle under tiden fram till nästa
eldningssäsongs början sålunda icke förlöper ,gynnsamt, komma vi att befinna
oss i den oangenäma situationen att då ha lägre lagertillgång på fossilt bränsle
än någonsin under de senaste åren. Att nu med någon större grad av visshet
förutsäga hur importen av fossilt bränsle kan komma att gestalta sig undet
kommande aret är icke möjligt. Viss klarhet beträffande importen
Iran Rolen, som f. n. är vår största kolleverantör, har emellertid erhållits genom
det nyligen ingångna handelsavtalet, som avser en leverans av 3 milj. ton
kol och koks. Från Belgien och Holland torde man fortsättningsvis kunna
läkna med en import från vartdera landet av cirka 12 000 ton koks per månad.
Var import från Amerika och Ruhr är beroende av den tilldelning som ECO
ger oss. Det torde dock vara berättigat att nu hoppas på en höjning av importen
från Ruhr som länge legat på eu nivå av 10 000 ton per månad. Från
Amerika slutligen finns anledning emotse leveranser på mellan 150 000—200 000
ton per månad. Sammanlagt torde man i bästa fall kunna räkna med en total
import av fossila bränslen under nästa bränsleår om cirka 5.5 milj. ton. Kommer
häitill en obehindrad tillförsel av eldningsolja av exempelvis minst samma
omfattning som i år, så skulle importen av fasta och flytande bränslen
kunna uppgå till ungefär 7,5 milj. ekvivalenta stenkolston. Om nästa bränslears
totala bränslebehov antages bli 11,5 milj. stenkolston och man samtidigt
betänker, att vi börja nästa bränsleår med lägre lager av fossilt bränsle än
någonsin under de senaste åren, torde klart framgå nödvändigheten av att den
inhemska produktionen av ersättningsbränsle blir effektiv. För vedavverkningamas
planenliga fullgörande äro vi icke endast beroende av skogsägarnas villighet
till vedavverkning utan även av möjligheterna att föra över arbetskraft
till skogen. Behovet av arbetskraft till vedavverkningarna måste nu i första
hand tillgodoses, även om det kommer att ske på bekostnad av annan verksamhet.
Vedavverkningen framstår nämligen f. n. som en av våra mest angelägna
arbetsuppgifter.

Vidare yttrade:

Herr Ljungberg: Herr talman! Till statsrådet Ericsson ber jag att få framföra
ett tack för. det svar han nyss lämnat på min interpellation. Svaret ger
vid handen, att vi med nöd och näppe undgått en hotande katastrof på bränslefronten
under den gangna, vintern och att vi, när det innevarande bränsleåret
löper ut, ha att räkna med att våra bränsleförråd äro i betänklig grad bottenskrapade.
I synnerhet gäller detta beträffande kol och koks, där lagertillgången
av herr statsrådet angavs komma att sjunka till en nivå, som man får beteckna
som så låg, att man icke gärna kan gå under den. Om icke kolimporten under
tiden fram till början av nästa eldningssäsong skulle komma att förlöpa oförmodat
gynnsamt, skulle vi då befinna oss i den situationen att lagertillgången
pa fossilt bränsle vore mindre än vad den någonsin varit under de senaste åren,
och jag antar, att herr statsrådet då också medräknar krigsåren. Man måste
hålla med herr statsrådet om att denna situation är »oangenäm» i allra högsta
grad. I själva verket inger det uppkomna läget de allvarligaste farhågor för
framtiden.

Man frågar sig, hur vi ha råkat in i detta läge och hur vi bäst skola komma
ur det. I det förstnämnda hänseendet hänvisar herr statsrådet till den efter -

Lördagen den 20 april 1947.

Nr 1».

Svar på interpellation. (Forts.)

släpning av importen av fossila bränslen, som av olika anledningar redan
ganska tidigt under den innevarande bränslesäsongen gav sig till känna och
som under vintern med dess ishinder för sjöfarten än ytterligare gjorde sig
gällande. Där råder naturligtvis icke något tvivel om att det framför allt varit
denna eftersläpning i importen, som vållat svårigheterna under den löpande
bränslesäsongen och i så hög grad fördystrat framtidsutsikterna. Men borde
icke tidigare erfarenheter om de nyckfulla importleveranserna redan från början
ha givit anledning till något större försiktighet från de ansvariga myndigheternas
sida? Jag tänker exempelvis på varmvattnet, som gavs fritt redan vid
bränslesäsongens ingång och som bibehölls ända fram till mitten av februari
månad, trots att det redan långt tidigare måste ha stått klart, att den uppgjorda
försörjningsplanen kommit långt in i riskzonen. Det var säkert inga små kvantiteter
bränsle, som gick åt för central varmvattenberedning, medan sådan ännu
var tillåten. Det råder väl heller intet tvivel om att folk numera slösar på varmvatten,
när tillgång därpå finns, i långt högre grad än som var fallet före
kriget, särskilt när det gäller den rena hushållsförbrukningen. Del ständigt
ökade antalet lägenheter med badrum bidrager naturligtvis också till att stegra
bränsleförbrukningen för varmvattensändamål. Man får nog räkna med att
av dessa anledningar denna bränsleförbrukning minst tredubblats sedan tiden
före kriget och att den numera uppgår till högst betydande kvantiteter. Säkert
är att det bränsle, som licensvägen ställts till förfogande för varmvattenberedqing,
icke på långa vägar räckt till för ändamålet, utan måst kompletteras
med licensfria tillskottsbränslen.

Men viktigare och bättre än restriktioner för förbrukningen hade det naturligtvis
varit att vidtaga positiva åtgärder. Alltjämt måste vi ju lita till våra
inhemska tillgångar för att klara vår bränsleförsörjning. Det förefaller som
om denna inhemska produktion av bränslen borde ha stimulerats av myndigheterna
i högre grad än vad som varit fallet. Jag tänker därvid närmast på ved
och bränntorv. Vad veden beträffar har ju eftersläpning i avverkningsprogrammet
kunnat konstateras vid snart sagt varje tidpunkt under de senaste åren,
och så är ju fallet även för närvarande. Naturligtvis spelar här konkurrensen
med avverkningarna för gagnvirke och massaved sin stora roll. och det är ju
utan tvivel utomordentligt viktigt att denna avverkning icke lider onödigt intrång.
Men alltjämt skulle det säkerligen vara möjligt att genom lämpliga
pris-, premie- och kvalitetsbestämmelser stimulera till nya insatser för brännvedsförsörjningen
utan att dessa bliva till förfång för avverkningar för andra
ändamål. Det har uppgivits att kvalitetsfordringarna under dessa avverkningsår
skärpts. I ocli för sig kanske detta varit motiverat. Men risken för att få
den avverkade veden nedklassad och därmed sämre betald synes på åtskilliga
håll ha hållit tillbaka skogsägarnas intresse för vedavverkning. Med de arbetsoch
transportkostnader, som äro förenade med avverkningen, ha skogsägarna
mångenstädes känt sig löpa risken att icke få dessa kostnader täckta och än
mindre att få ut något rotvärde av sin skog.

Jag har fått en uppgift från ett distrikt i norra Norrland, enligt vilken man
under vintern 1945—1946 därifrån till bilväg och järnväg körde ut ca 18 000
m3. Under vintern 1946—1947 ha. från samma distrikt endast ca 4 000 m3
funnits att köra ut. Anledningen till den stora nedgången synes •—• förutom
den redan angivna — vara. att bränslekommissionen den 1 juli 1946 upphörde
med avsättningsgaranti och överhuvud taget icke — förrän det var för sent
— velat mottaga ved huggen norr om Boden. Ett smidigare handlag i umgänget
med skogsägarna skulle kanske vara på sin plats och medföra effekt.
Bränslekommissionens chef uttalade häromdagen, att han hade en känsla av
att landets skogsägare voro »vedtrötta». Det. är kanske icke så underligt, om

Nr 19.

Lördagen den 26 april 1947.

Svar på interpellation. (Forts.)

de vore det efter alla de gångna krisåren. Men det förefaller nog som om även
regeringen och bränslekommissionen blivit en smula »vedtrötta». Med de dystra
utsikter för kolimporten, som alltjämt råda, torde det vara nödvändigt att man
försöker övervinna denna trötthet var den än gör sig gällande. Det dåliga utfallet
av vedavverkningen under innevarande säsong fram till den 1 april —
7,9 miljoner m3 mot 24,3 miljoner m3 förra året — visar att krafttag äro nödvändiga,
om vi skola klara nästa bränsleårs behov.

Även på torvproduktionens område torde det vara möjligt att höja effektiviteten.
Den maskinella utrustning, varöver torvindustrien för närvarande förfogar,
uppgives vara tillräcklig för en produktion av ca 1 miljon ton bränntorv.
Enligt herr statsrådets svar på min interpellation får statsgaranti lämnas
under innevarande år för en produktion av 350 000 ton, vartill kommer den
produktion av omkring 50 000 ton från de statliga torvmossarna, som man räknar
med. Hela den avsedda bränntorvproduktionen skulle alltså komma att
uppgå till cirka 400 000 ton. En produktionskapacitet av i runt tal 600 000
ton skulle alltså komma att stå outnyttjad under innevarande år. Man måste
fråga sig om det icke, såsom förhållandena nu äro, vore välbetänkt att taga
hela den tillgängliga kapaciteten i anspråk. Härför synes även arbetsmarknadshänsyn
tala. Enligt uppgift kräver framställningen av ett ton bränntorv
en insats av 3,6 arbetstimmar under förutsättning att arbetskraften är fullgod
och den maskinella utrustningen modern. För framställning av 1 m3 ved uppgives
motsvarande arbetsinsats vara 3,9 arbetstimmar. Då ett ton bränntorv i
bränslevärde motsvarar omkring 3 m3 ved, skulle utbytet av arbetsinsatsen bli
omkring tre gånger så stor vid torvproduktion som vid vedframställning. Det
synes viktigt att denna möjlighet till sparsamhet med den knappa arbetskrafttillgången
tages till vara i så stor utsträckning som tillgången på maskinell
utrustning medgiver. Men för att denna möjlighet skall kunna utnyttjas torde
det bli nödvändigt att höja garantipriset och garantikvantiteten på torven.
Allt efter vattenhalten har garantipriset hittills rört sig mellan 26 och 30 kronor
per ton. Tillverkningskostnaden för torven torde nu ha stigit till omkring
40 kronor per ton. Marginalen mellan garantipris och verklig tillverkningskostnad
har blivit för vid för att tillverkarna skola våga taga risken. En omprövning
av garantiens omfattning i kvantitet och pris synes vara påkallad för
att stimulera till ökad produktion. Kanske vore det välbetänkt att åter införa
en premie för uttagning av maskintorv utöver en för vederbörande företag på
förhand fastställd grundkvantitet av liknande slag som den som tillämpades
år 1945 och som då gav till resultat den största produktion, som någonsin uppnåtts.

Av interpellationssvaret framgår med all tydlighet vilka besvärligheter och
missräkningar som importen av fossilt bränsle mött. Till väsentlig del ligga
orsakerna härtill naturligtvis utanför de svenska myndigheternas inflytande.
Men man undrar ibland om icke ett bestämdare uppträdande från svensk sida
skulle kunna få önskvärd effekt. Även våra exportvaror äro ju livligt efterfrågade
i vissa av de kolproducerande länderna, och detta borde ge vissa möjligheter
att skapa respekt för ingångna kolleveransavtal.

En ljuspunkt är ju att tillförseln av eldningsolja är handelspolitiskt obehindrad.
Men tyvärr begränsas våra möjligheter att tillvarataga denna fördel av
att våra lagerutrymmen äro otillräckliga. Det ligger nog mycken vikt vid att
regeringen gör allt som är möjligt för att undanröja denna brist. Jag hoppas
att de överväganden, som nu företagas i anledning av förslag från överbefälhavaren
och bränslekommissionen, skola leda till snara åtgärder av behövlig
omfattning.

Under nästa bränslesäsong ha vi också att motse ökade påfrestningar på

Lördagen den 26 april 1947.

Nr 19.

Svar på interpellation. (Forts.)

grund av bristande tillgång på elektrisk energi, framställd av vattenkraft. Efter
allt att döma komma kraftverkens vattenmagasin att bli dåligt fyllda under
vårfloden i år, och den brist i försörjningen med elektrisk energi, som på
grund av den nuvarande omöjligheten att utbygga vattenkraft i takt med behovsstegringen
ändock var att förutse, blir härigenom ytterligare förvärrad.
Helt säkert blir det under nästa säsong nödvändigt att kompensera denna brist
så långt det går med produktion av värmekraft, och bränsle för detta ändamål
kommer att tagas i anspråk i långt högre grad än som varit fallet under något
av krisåren. Med restriktioner kan man väl dämpa ned förbrukningen av
elektrisk energi en del, men det finnes uppenbar risk för att sådana restriktioner
komma att nedsätta vår allmänna varuproduktion och därmed förvärra
vårt förut svåra ekonomiska läge. Restriktionerna måste därför brukas med
försiktighet.

Som slutord skulle jag vilja säga, att den försörjningsplan för nästa eldningssäsong,
som skisserats i svaret, gör intryck av att vara ganska sangvinisk,
särskilt då beträffande möjligheterna att importera fossilt bränsle. De sista
årens erfarenheter borde ge anledning till större försiktighet vid bedömandet
av dessa möjligheter. Men detta borde i sin tur medföra, att den inhemska
produktionen av bränslen stimulerades i högre grad än som nu synes vara förutsatt.

Herr statsrådet Ericsson: Herr talman! Jag förstår att interpellanten frågar
om anledningen till att myndigheterna väntat så länge med att vidta åtgärder
för att stimulera vedavverkningen. Interpellanten. herr Ljungberg, snuddade
emellertid själv vid orsakerna till dröjsmålet. Det är ju allom bekant, att vi
nu ha en särdeles stor brist på arbetskraft. När våra skogsindustrier hysa allvarliga
bekymmer för sitt behov av massaved och gagnvirke, är det alldeles
uppenbart att myndigheterna mycket noga betänka sig, innan de vidta åtgärder,
som mitt uppe i säsongen för avverkningen av dessa sortiment kunna
störa detta arbete. Det var alldeles speciell anledning att förra hösten och
vintern tänka på den saken. Jag behöver ju icke undanhålla kammarens ledamöter
det faktum, att när vi beslutade dessa skogsarbetarpremier. så framhöll
man från industriens sida de stora olägenheter, som detta skulle innebära, även
om tidpunkten för dessa arbeten sattes så sent som skedde. Man uttalade sina
allvarliga bekymmer och farhågor för att det beslutet skulle innebära ökade
svårigheter för industrien att säkra sitt råvarubehov. Det var helt enkelt den
motiveringen som låg bakom, nämligen att det är i stort sett samma arbetskraft,
som vi kämpa om i skogarna. Den skall räcka till för all avverkning,
och då är man från industriens sida rädd för att vederbörande gå över från
massaveds- och gagnvirkeshuggning till kastvedhuggning. Men vi kunde icke
vänta längre, utan vi ansågo trots dessa erinringar från industriens sida, att
vi måste vidtaga denna åtgärd. Jag erkänner gärna, att det kan se ut som om
myndigheterna icke förstått vad saken gällde, men jag kan försäkra herr
Ljungberg, att jag har haft alldeles klart för mig vad det är fråga om. Men
med hänsyn till det stora intresse som vi ha i fråga om våra skogsindustriers
produkter, och med tanke på vad herr Ljungberg nyss sade om våra möjligheter
att byta dessa värdefulla exportvaror mot fossilt bränsle har jag ansett
det vara den riktiga metoden att dröja så länge som möjligt med att vidta
dessa stimulansåtgärder.

Herr Ljungberg frågade, om vårt uppträdande i handelspolitiken varit av
den fasthet att vi tagit ut vad vi kunnat få, då det gällt att köpa exempelvis
fossilt bränsle utifrån. Jag skall icke försöka mig på att betygsätta regeringens
arbete i det avseendet. Jag kan bara förklara, att vid varje handels -

Nr 19.

Lördagen den 26 april 1947.

Svar på interpellation. (Forts.)

förhandling med ett kolproducerande land ligger naturligtvis vårt önskemål
att erhålla bränsle, alltså kol, koks och olja, i första rummet. Den import vi
nu ha från Holland och Belgien och en del andra håll är det direkta resultatet
av sådana särskilda framstötar. Hed hänsyn till att det därjämte finns en internationell
reglering i fråga om försäljningen av kol och koks förstår jag icke,
att det kan göras så mycket mer än som hittills gjorts, nämligen att vi försökt
öka våra leveranser av trävaror och massa så mycket som möjligt. Detta
kan emellertid ske endast under förutsättning att vi få fossilt bränsle, så att
vi kunna hålla dessa våra industrier i gång och driva dem med så stor kapacitet
som möjligt. Där ha vi vår styrka. Men den räcker icke hur långt som
helst, i synnerhet som bristen på kol och koks är oerhört stor ute i världen.

Jag vill således med detta ha sagt, att vi ha sökt så långt det överhuvud
taget varit möjligt att med de produkter, som vi kunna byta med gentemot utlandet,
få ut det bästa möjliga resultatet vid samtliga handelsförhandlingar
med kolproducerande länder.

Herr Ljungberg antydde, att vi kanske bedömt situationen under innevarande
bränslesäsong något optimistiskt; vi hade t. ex. släppt varmvattnet på ett
tidigt stadium. I den mån man anser, att det var ett fel att vid bränslesäsongens
början giva varmvattnet fritt, så erkänner jag gärna, att man kan
diskutera klokheten i åtgärden. Jag har emellertid utgått ifrån att tillhandahållande
av varmvatten i modern bebyggelse är en så viktig och angelägen
sak, att man om möjligt borde söka undvika restriktioner på detta område. Svårigheterna
på bränsleområdet ha ju icke uppkommit genom detta. Men det är
alldeles uppenbart, att varmvatten icke kan tillhandahållas utan att det kostar
bränsle. Vi ha räknat med att behovet av bränsle för varmvatten i hela
landet under en bränslesäsong uppgår till 600 000—700 000 kubikmeter ved.
Med hänsyn till den uppskattning som skett sedan dessa beräkningar uppgjordes
kanske man bör höja siffran till — låt mig säga — omkring 900 000
kubikmeter ved. Det är klart, att det är en betydande kvantitet; det erkänner
jag gärna. Men jag har hela den tid jag haft med dessa saker att skaffa ansett,
att man ändå borde kunna räkna med en förbättring av våra möjligheter
att köpa bränsle utifrån. Vi ha ju nu sett, att det var möjligt att köpa
olja och att det gick att öka oljeförbrukningen. Man skall väl ändå kunna räkna
med att för varje år som går utsikterna att köpa fossilt bränsle skola ökas
i någon mån. När vi förra året fingo in sammanlagt 3,6 miljoner ton kol och
koks, så tror jag, att det skall bli möjligt att ytterligare pressa upp den siffran.

Det är klart, att ogynnsamma omständigheter, såsom t. ex. den svåra vintern
och ishindren o. s. v., är något som man rätteligen borde räkna med, om
man absolut skulle vara på den säkra sidan och icke ta några risker. Vad som
är väsentligt är ändå, att industrien och vårt näringsliv i allmänhet fått den
bränsletilldelning, som varit nödvändig, och icke behövt vidtaga inskränkningar
i verksamheten på grund av bränslebrist under senaste år.

Vi ha vidare möjlighet att nu forcera avverkningarna på sådant sätt, att vi
få en någorlunda tillfredsställande reserv. Det kan gå illa med skeppningarna
av kol och koks. Det är klart, att ur de speciella synpunkter, som jag måste
anlägga på dessa saker, skulle det vara en utomordentlig trygghet att veta,
att det låge 30—40 miljoner kubikmeter i beredskap. Men om det skulle inträffa
att veden bleve över, så vore det ju helt naturligt att människorna frågade
sig: Var det nödvändigt? Myndigheterna ha sedan flera år tillbaka försökt
avväga, hur låg man vågade hålla denna reserv. Det är klart, att det är en
nationalekonomisk förlust att vi avverka vår ved, om vi icke absolut behöva
använda den, helt enkelt därför att våra skogstillgångar äro begränsade.

Nu är problemet närmast hur man skall kunna få fatt på den arbetskraft

Lördagen den 26 april 1947.

Nr 19.

Svar på interpellation. (Forts.)

som behöves för vedavverkning- under innevarande säsong. Jag har gjort ett
försök till uppskattning av den arbetskraftsmängd som skulle behövas för att
avverka de 12 miljoner kubikmeter, som vi enligt vårt program skulle ytterligare
behöva. Jag räknar med att dessa avverkningar pågå hela tiden från
april till oktober. Det vore, som alla förstå, mycket önskvärt, att man finge
forcera avverkningarna på våren och försommaren med hänsyn till vedens torkning.
Men om jag räknar med hela tiden och utgår från att varje arbetare per
dag skulle kunna producera tre kubikmeter under 20 arbetsdagar per månad,
så behöva vi ha 35 000—37 000 man i arbete. Vi lyckades 1945 i så måtto,
att vi liöllo arbetskraften kvar i ''skogarna. Det är min förhoppning, att det
premiesystem som vi då beslutade också nu skall få den gynnsamma effekten,
att den arbetskraft som finnes i skogarna stannar kvar ett antal månader
ytterligare. Det är naturligt, att om vi kunna komma upp till högre antal än
dessa 35 000 man, så behövde de icke vara i skogen så länge, utan de kunde
slippa ifrån detta arbete under själva högsommaren.

Men just nu erkänner jag, att läget synes kritiskt. Folk kommer till myndigheterna
och säger: Vi ha ingen arbetskraft; vi kunna bara lova att på allt
sätt medverka till att skaffa denna arbetskraft.

Jag antydde i svaret på interpellationen, att det kan bli nödvändigt att begränsa
andra verksamheter för att friställa arbetskraft för skogsarbetet. Det
kanske får ske i den formen att vi få bli ännu restriktivare i fråga om byggnads-
och anläggningsverksamhet. Det skall icke behöva leda till att människor
bli arbetslösa. De som äro lämpade för detta arbete skola kunna gå ut
och avverka ved. De som göra detta göra naturligtvis landet i nuvarande situation
en mycket stor tjänst.

Herr Ljungberg: Herr talman! För undvikande av allt missförstånd vill jag
säga, att jag mycket väl förstår, att man i år ej kunnat sätta i gång på allvar
med avverkning för bränsleändamål tidigare än som skett, för att undvika
kollision med den mycket viktiga avverkningen av gagnvirke och massaved.
Men frågan är, om man icke förra sommaren skulle kunnat taga ett större
krafttag än man gjorde för att på det sättet ha varit något mera uppladdad
vid bränslesäsongens början än man nu var. Nu var det nog så att reserverna
voro i hög g-rad begränsade. Det visar ju utvecklingen under årets lopp, när
man rätt tidigt under vinterperioden med dess ishinder fick känna av bränslerestriktionerna
mycket hårt.

Så skulle jag vilja säga ett par ord om handelspolitiken. Jag förstår, att
med den internationella reglering på kol- och koksmarknaden, som nu finnes,
det icke är lätt att nå önskade resultat. Men det måste te sig anmärkningsvärt,
att vi ha nödgats att falla ifrån ett redan ingånget avtal om större leveranser,
därför att vederbörande icke har velat eller kunnat fullgöra det. Man tycker
ju att leveranskontrakt borde hållas.

Statsrådets uppgifter om förbrukningen av bränsle för central varmvattenberedning
förvånade mig. Jag tycker att de uppgivna kvantiteterna verka otroligt
låga. Jag undrar om det icke kan vara så, att man rör sig med procentuella
andelstal av den allmänna förbrukningen, som härleda sig från tiden
före kriget. Men den procentuella andelen har stigit i mycket hög grad på
grund av att vi nu umgås med det centrala varmvattnet på ett helt annat sätt
än före kriget. Det är otvivelaktigt många orsaker som bidragit till detta förhållande,
som man icke i och för sig skall klandra men som naturligtvis verka
ogynnsamt under nuvarande läge.

Jag hoppas, att statsrådets ansträngningar att nu få eu avverkning till stånd
under tiden fram till nästa bränslesäsongs början skola leda till sådant re -

Xr 19.

Lördagen den 20 april 1947.

Svar på interpellation. (Forts.)

sultat, att vi trots allt skola klara även nästa säsong på ett tillfredsställande
sätt.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande proposition,
nr 227, angående förslag till förordning rörande förkortning av utbildningstiden
för vissa värnpliktiga m. m. hänvisades propositionen, såvitt angick det
föreslagna bemyndigandet för Kungl. Maj:t, till statsutskottet och i övrigt
till behandling av lagutskott.

§ c.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet följande på bordet liggande
motioner, nämligen:

nr 413 av herr Norup ni. fl.; samt

nr 414 av herrar Pettersson i Dahl och Nilson i Spånstad.

§ 7.

Föredrogs ett från första kammaren överlämnat protokollsutdrag, nr 327,
innefattande delgivning av nämnda kammares beslut över dess andra tillfälliga
utskotts utlåtande, nr 4, i anledning av väckt motion om en utredning angående
järnvägsnämnder.

Enär andra kammaren den 23 innevarande månad vid behandling av sitt
tredje tillfälliga utskotts utlåtande, nr 7, i anledning av en i samma ämne
väckt motion, nr 108, fattat enahanda beslut som det, vilket nu blivit kammaren
delgivet, beslöt kammaren, att delgivningen icke skulle föranleda någon
kammarens åtgärd.

§ 8.

Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets utlåtanden:

nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1947/48 under fjärde
huvudtiteln,. avseende anslagen inom försvarsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nro 74, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående redovisning av
tillgångar och skulder m. m. vid örlogsvarvens marin verkstäder;

nr 75, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret 1947/48;

nr 76, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under försvarets
fastighetsfond gjorda framställning angående anslag för budgetåret 1947/
48 till anordnande av vissa lokaler för luftbevakningen;

• ^ ^ledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag till främ jande

av humanistisk forskning jämte en i ämnet väckt motion;

nr 78, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsverkets övertagande
av vissa städers förpliktelser beträffande innehavare av befattningar,
vilka vid upphörande av rådhusrätterna i samma städer komma att indragas
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 79, i anledning av Ivungl. Maj :ts proposition angående ytterligare utgif -

Lördagen den 26 april 1947.

Nr 19.

ter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1946/47, i vad propositionen
avser justitiedepartementets verksamhetsområde;

nr 80, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1946/47, i vad propositionen
avser socialdepartementets verksamhetsområde;

nr 81, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1946/47, i vad propositionen
avser finansdepartementets verksamhetsområde;

nr 82, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till uppförande
eller inrättande av barnhem;

nr 83, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag till
barnmor skeläroanstaltema;

nr 84, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anordnande av
tjänstebostad åt landsfiskalen i Föllinge distrikt;

nr 85, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inlösen av två fastigheter
i Fjällbacka municipalsamhälle;

nr 86, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till Folkbokföringen:
Viss tillfällig personal vid länsstyrelserna in. m. för budgetåret
1947/48; och

nr 87, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående omorganisation
av medicinalstyrelsen jämte i ämnet väckta motioner;

bankoutskottets utlåtanden och memorial:

nr 32, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 22 december 1939 (nr 895) angående rätt för Konungen
att meddela särskilda bestämmelser om riksbankens sedelutgivning och
bankrörelse m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 33, i anledning av väckta motioner om tilläggspension åt f. d. föreståndarinnan
vid Jämtlands läns sinnesslöanstalt Berta Maria Rundgren;

nr 34, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning angående försäljning
till Botkyrka kommun av visst område av den riksbanken tillhöriga
fastigheten Tumba l1;

nr 35, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av § 5 förordningen den 16 maj 1890 (nr 21 s. 11) angående
de allmänna grunder, som vid hypoteksföreningars bildande och framtida verksamhet
skola till efterrättelse lända; och

nr 36, angående dyrtidstillägg till den hos riksdagens kamrar, utskott och
kansli tillfälligt anställda personalen ;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 27, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 19 juni 1919 (nr 367) om fri rättegång;

nr 28, i anledning av väckt motion angående utredning rörande luftfartsförsäkringens
likställighet i processuellt hänseende med sjöförsäkringen m. in.;
och

nr 29, i anledning av väckt motion med förslag till lag om ändrad lydelse
av 2 kap. 9 § giftermålsbalken m. m.;

andra lagutskottets utlåtande, nr 23, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till lag angående ändrad lydelse av 56 § lagen den 18 juli
1928 (nr 309) om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige m. in., såvitt
propositionen hänvisats till lagutskott;

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 23, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till förordning
om ändring i vissa författningar berörande veterinärväsendet samt angående
inrättande av en veterinärstyrelse;

Nr 19.

Lördagen den 26 april 1947.

nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 1 och 15 §§ förordningen den 20 juni 1941 (nr 577) angående
bekämpande av tuberkulos hos nötkreatur m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 27, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 56 § lagen den 18 juli 1928 (nr 309) om de svenska
lapparnas rätt till renbete i Sverige, m. m., såvitt propositionen hänvisats
till jordbruksutskottet, dels ock en i ämnet väckt motion;

nr 30, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 2 § lagen den 3 september 1939 (nr 608) om enskilda vägar;

nr 31, i anledning av väckta motioner om höjning av statsbidrag för vid
laga skiften upptagen odlingsmark;

nr 32, i anledning av väckta motioner om viss ändring av villkoren för erhållande
av statsbidrag till förrättningar enligt lagen om delning av jord å
landet;

nr 33, i anledning av väckt motion angående utredning av orsakerna till och
botemedlet mot kreaturssjukdomen acetonämi; och

nr 34, i anledning av väckta motioner om utredning och förslag rörande en
grundläggande yrkesutbildning för det mindre jordbruket;

andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtanden:

nr 3, i anledning av väckt motion om utredning rörande den inom arméns
tygverkstäder anställda lägre personalens utbildnings- och arbetsförhållanden;
och

nr 4, i anledning av väckt motion angående avgiftsfri konfirmationsundervisning
genom folkskolornas försorg; samt

andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, nr 10, i anledning av
väckt motion om utredning angående anordnande av vadhållning medelst totalisator
i samband med motortävlingar.

§ 9.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från utrikesutskottet:

" 148, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av
tilläggsprotokoll till de mellan Sverige och Italien den 24 november 1945 träffade
handels- och betalningsöverenskommelserna; och

nr 149, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ratificering av
ändringar i stadgan för Internationella arbetsorganisationen m. m.;

från bevillningsutskottet:

nr 141, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om investeringsfonder jämte i ämnet väckta motioner;

nr 142, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående förlängning av
giltighetstiden för vissa tilläggstullar; och

nr 143, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående postverkets ensamrätt
till brevbefordran m. m.;

från bankoutskottet:

„ nr. i anledning av framställningar angående pensioner eller understöd
åt vissa i statens tjänst anställda personer m. fl.;

nr 145, i anledning av framställningar angående understöd åt efterlevande
till vissa i statens tjänst anställda personer m. fl.;

Lördagen den 26 april 1947.

Nr 19.

nr 146, i anledning av väckt motion om pension åt f. d. lokmästaren vid Varberg—Ätrans
järnväg A. Larsson; och

nr 147, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
om bidrag till pensioneringskostnadema för handelsflottans pensionsanstalt
jämte en i ämnet väckt motion;

från första lagutskottet:

nr 136, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
förbud mot politiska uniformer; och

nr 137, i anledning av väckt motion angående viss ändring av gällande lagstiftning
rörande vårdnadsbefogenheten i fråga om barn i och utom äktenskap; från

andra lagutskottet:

nr 135, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1942 (nr 493) om avverkningsskyldighet;
samt

från jordbruksutskottet:

nr 150, i anledning av Kungl. Maj:ts prOjposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1946/47, såvitt angår jordbruksärenden
;

nr 151, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fiskprisreglering
samt främjande av beredning och avsättning av fisk m. m.;

nr 152, i anledning av väckta motioner om inrättande av vägombudsstämma
inom varje vägnämndsområde;

nr 153, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till täckdikningsförsök
m. m.; och

nr 154, i anledning av väckt motion om vissa ändringar i grunderna för beviljande
av bidrag till anläggning av vatten- och avloppsledningar m. m.

§ 10.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 3.10 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Andra kammarens protokoll 19^7. Nr 19.

Nr 19.

Måndagen den 28 april 1947.

Måndagen den 28 april.

Kl. 4 em.

§ 1.

Herr talmannen öppnade sammanträdet med följande ord: I dag har meddelande
ingått att ledamoten av denna kammare Persson i Tidaholm avlidit.
Budskapet om hans bortgång kom icke oväntat, enär han en tid på grund av
sjukdom varit hindrad att deltaga i riksdagsarbetet. Genom sin begåvning och
duglighet blev han sitt partis förtroendeman i det allmännas tjänst. Han tillhörde
både stadsfullmäktige och landstinget och gjorde där betydande insatser.
I riksdagen ägnade han sina krafter åt arbetet i statsutskottet. Hans
anföranden i kammaren präglades av stark lidelse för värnandet av de betrycktas
ställning i samhället. Genom hans bortgång ha vi förlorat en värdefull
medarbetare, en man som genom sitt redbara väsen tillvann sig många
vänner.

Vi lysa frid över hans minne.

Detta anförande åhördes av kammarens ledamöter stående

§ 2.

Justerades protokollen för den 22 innevarande a1pril.

§ 3.

Föredrogos var efter annan följande Kungl. Maj :ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionen, nr 219, angående anslag till teckning av ytterligare
aktier i Svenska skifferoljeaktiebolaget;

till behandling av lagutskott propositionerna:

nr 222, med förslag till lag om kommunernas bidrag till kostnaderna för
folkpensioneringen ;

nr 228, med förslag till lag angående ändring i lagen den 22 juni 1911 (nr
74) om bankrörelse m. m.; och

nr 229, angående förslag till ändring av vissa vägväsendet berörande författningar; till

statsutskottet propositionerna:

nr 230, angående anslag för budgetåret 1947/48 till folkskoleseminarierna
m. m.; och

nr 231, angående anslag för budgetåret 1947/48 till överstyrelsen för yrkesutbildning; till

behandling av lagutskott propositionerna:

nr 232, med förslag till lag angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr
326) om delning av jord å landet, m. m.; och

nr 233, med förslag till lag om kyrkomusiker m. m.; samt

till jordbruksutskottet propositionen, nr 234, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 10 § lagen den 13 maj 1932 (nr 107) om häradsallmänningar.

Tisdagen den 29 april 1947.

Nr 19.

§4.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden nr 4 samt 74—87,
bankoutskottets utlåtanden och memorial nr 32—36, första lagutskottets utlåtanden
nr 27—29, andra lagutskottets utlåtande nr 23, jordbruksutskottets utlåtanden
nr 23 och 24, 27 samt 30—34, andra kammarens första tillfälliga utskotts
utlåtanden nr 3 och 4 samt andra kammarens tredje tillfälliga utskotts
utlåtande nr 10.

§ 5.

Ordet lämnades på begäran till

Herr andre vice talmannen, som yttrade: Herr talman! Jag tillåter mig
hemställa att kammaren måtte besluta, att jordbruksutskottets utlåtande nr 23
skall å morgondagens föredragningslista uppföras närmast före statsutskottets
utlåtande nr 87 och övriga ärenden i den ordning de förekomma å dagens
föredragningslista.

Denna hemställan bifölls.

§ 6.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.05 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Tisdagen den 29 april.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Justerades protokollen för den 23 innevarande april.

§ 2.

Upplästes och lades till handlingarna följande till kammaren inkomna läkarintyg: Borgmästare

Olov llyländer är oförmögen att sköta sin tjänst under tiden
fr. o. m. den 29 april 1947 t. o. m. den 3 maj 1947 på grund av sjukdom: tillfälligt
svaghetstillstånd.

Intygas Västerås den 28 april 1947.

Gustav Andrén.

Riksdagsman Nils Holmström kan på grund av strupkatarr med feber icke
deltaga i plenum den 29 dennes intygar

Fritz Arring,

lasarettsläkare.

Nr 19.

Tisdagen den 29 april 1947.

§ 3.

På förslag av herr talmannen, som förklarade sig hava om tiden för valen
samrått med första kammarens talman, beslöt kammaren att vid plenum onsdagen
den 7 nästkommande maj företaga val av valmän och suppleanter för
utseende av ej mindre fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret än
även suppleanter för riksdagens fullmäktige i nämnda bank och kontor.

§ 4.

Herr statsrådet Zetterberg avlämnade Kungl. Maj:ts proposition, nr 235,
angående vissa åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen.

Denna proposition bordlädes.

§ 5.

Svar på Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

interpellation. ... .

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Zetterberg, som anförde:
Herr talman! Med kammarens tillstånd har herr Jönsson i Rossbol till mig
riktat frågan, huruvida jag vore beredd att låta verkställa en utredning och
till 1948 års riksdag framlägga förslag om landets nyindelning i jurisdiktionsdistrikt
för vattenrättsskipningen och därvid speciellt beakta behovet av
en särskild vattendomstol för nedre Norrland.

När jag nu går att. besvara denna interpellation, vill jag först med några
få ord erinra om de hittillsvarande förhållandena. Vattendomstolarna började
sin verksamhet den 1 januari 1919, då den nuvarande vattenlagen trädde i kraft.
De voro då fem till antalet, nämligen Norrbygdens, Mellanbygdens, österbygdens,
Söderbygdens och Västerbygdens vattendomstolar. Domsområdena för
Norrbygdens och Mellanbygdens vattendomstolar omfattade i stort sett övre
resp. nedre Norrland; kanslierna voro förlagda till Umeå resp. Sundsvall.
Fr. o. m. år 1933 minskades vattendomstolarnas antal från fem till fyra genom
att Mellanbygdens vattendomstol indrogs. Större delen av dess domsområde
tillädes därvid Norrbygdens vattendomstol. Den domkretsindelning, som blev
resultatet av den sålunda genomförda omregleringen, består alltjämt.

Såsom interpellanten framhållit har vattendomstolarnas arbetsbörda under
senare tid betydligt ökats. I synnerhet gäller detta Norrbygdens vattendomstol,
där arbetsbördan säkerligen flerdubblats sedan mitten av 1930-talet. Till följd
härav har det blivit nödvändigt att avsevärt förstärka arbetskrafterna vid denna
domstol. Sedan man under några år sökt bemästra svårigheterna genom att
mera tillfälligt förordna biträdande vattenrättssekreterare och biträdande vattenrättsdomare,
inrättades sålunda fr. o. m. den 1 juli 1945 en extra avdelning
vid domstolen, kallad B-avdelningen och bestående av en extra vattenrättsdomare,
två extra vattenrättsingenjörer och en extra vattenrättssekreterare. Även
vid huvudavdelningen ha emellertid de juridiska arbetskrafterna efter sistnämnda
tidpunkt varit avsevärt förstärkta. Arbetsfördelningen mellan de båda
avdelningarna är i stort sett den, att B-avdelningen har att svara för Ångennanälvens
och Ljusnans nederbördsområden, under det att vattenrättsskipningen
inom den övriga delen av domsområdet åvilar huvudavdelningen. Även vid
de tre sydliga vattendomstolarna ha arbetskrafterna under de senaste åren
varit mer eller mindre permanent förstärkta.

Med hänsyftning på de förhållanden, för vilka jag nu i korthet har redogjort,
talar interpellanten om »det nuvarande provisorie- och vikariatsystemet vid
vattendomstolarna». Han ifrågasätter, om inte tiden är mogen för att avveckla
detta system och göra hela organisationen till föremål för en översyn.

Tisdagen den 29 april 1947.

Nr 19.

Svar på interpellation. (Forts.)

Jag är för min del fullt ense med interpellanten om att den nuvarande organisationen
icke på längre sikt kan anses tillfredsställande. Därvid åsyftar jag
givetvis främst förhållandena vid Norrbygdens vattendomstol. Ett sådant arrangemang
som B-avdelningen — med både domare och ingenjörer anställda på
extra stat — är försvarligt endast såsom ett provisorium. Det är en gammal och
välgrundad princip, att domarämbeten såvitt möjligt skola vara ordinarie tjänster.
Jag vill tillägga, att detta gäller vattenrättsingenjörerna i lika hög grad
som vattenrättsdomaren. Ingenjörernas uppgift är nämligen icke blott att vara
domarens rådgivare i tekniska frågor utan även under domaransvar deltaga i
avgörandet av målen i hela deras vidd.

Det kan därför ifrågasättas, om icke B-avdelningen vid Norrbygdens vattendomstol
bör — såsom interpellanten avser — omvandlas till en självständig
vattendomstol med domare och ingenjörer å ordinarie stat. En förutsättning
härför måste givetvis vara, att man icke blott för de närmaste åren utan även
på längre sikt kan räkna med full sysselsättning såväl för den nya domstolen
som för den, som får sitt domsområde förminskat. När beslut fattades om Bavdelningens
inrättande —- det var på våren 1945, i krigets slutskede -— ansåg
man sig icke med tillräcklig säkerhet kunna bedöma, om den livliga verksamheten
på vattenbyggnadsområdet skulle bliva så varaktig, att det vore motiverat
att inrätta en ny vattendomstol. Såsom interpellanten själv antytt, bär denna
verksamhet också i viss mån framkallats av krisförhållandena. Upplysningar,
som jag nu har inhämtat rörande kraftföretagens utbyggnadsplaner m. m„ giva
emellertid anledning antaga, att det åtminstone under överskådlig tid kommer
att finnas full sysselsättning för två vattendomstolar i Norrland.

Då man år 1945 stannade vid att inrätta en extra avdelning vid Norrbygdens
vattendomstol, framhölls även, att det med hänsyn till det aktuella läget skulle
vara förenat med vissa praktiska olägenheter att genomföra eu nyindelning av
jurisdiktionsområdena. Man syftade därvid på det förhållandet, att Norrbygdens
vattendomstol redan hade under handläggning ett stort antal vidlyftiga
mål från det område, som skulle lyda under en eventuell vattendomstol för
nedre Norrland. Samma synpunkt kan även nu anföras mot upprättande av en
särskild vattendomstol för denna del av landet. Om den föreslagna nya vattendomstolen
blir verklighet, måste man räkna med en övergångstid — säkerligen
flera år — under vilken handläggningen av åtskilliga mål från det till den
nya domstolen hörande området kommer att fullföljas av Norrbygdens vattendomstols
ordinarie domare och ingenjörer. Olägenheterna av en sådan ordning
synas mig dock icke behöva bli alltför betydande. För att underlätta det
nödvändiga samarbetet mellan domstolarna kan det måhända vara lämpligt att
-— oavsett vilken kansliort man slutligen vill välja för den nya domstolen —
under övergångstiden låta även denna vara förlagd till Umeå. Dessa praktiska
svårigheter böra inte i längden få hindra en principiellt riktig lösning av
problemet.

Av det sagda framgår, att jag har för avsikt att vid lämpligt tillfälle låta
närmare undersöka förutsättningarna för att inrätta en särskild vattendomstol
för nedre Norrland och eventuellt även låta verkställa en översyn av domkretsindelningen
i övrigt för vattenrättsskipningen.

Interpellanten bär också berört frågan om kansliorten för en eventuell ny
vattendomstol och därvid nämnt Östersund. Jag har nyss antytt, att det möjligen
kan vara praktiskt att åtminstone under en kortare övergångstid ha den
nya domstolen förlagd i Umeå. Frågan om domstolens slutliga kansliort får
närmare (ivervägas vid den blivande utredningen.

Huruvida denna lämpligen kan igångsättas och resultaten av undersökningarna
kunna föreligga så tidigt, att, förslag i ämnet; kan föreläggas 1948 års
riksdag, synes av olika skäl vara tveksamt.

Nr 19.

Tisdagen den 29 april 1947.

Utgifter under
riksstatens
fjärde huvudtitel.

Svar på interpellation. (Forts.)

Härpå yttrade

Herr Jönsson i Rossbol: Herr talman! Jag ber att till statsrådet och chefen
för justitiedepartementet få framföra mitt tack för det lämnade svaret på
min interpellation. Det är med verklig tillfredsställelse jag noterar statsrådets
positiva inställning till de i min interpellation berörda förhållandena och önskemålet
om en snar ändring i de påtalade provisoriska arrangemangen i vad
det gäller framför allt Norrbygdens vattendomstol.

Jag vill här understryka vad jag i min interpellation framhållit, att jag
med denna icke avsett att på något sätt kritisera Norrbygdens vattendomstol.
Man kan emellertid icke undgå att vid genomläsandet av andra huvudtiteln i
statsverkspropositionen gripas av pessimism angående möjligheterna för domstolen
att med nuvarande organisation komma till rätta med den rådande eftersläpningen
i fråga om de många målens handläggning.

Att en betydande del av de med vattenregleringarna uppkommande ersättningsfrågorna
måste bli liggande i många år i väntan på domstolens handläggning
kan hos den skadelidande parten föranleda både irritation och misstänksamhet
beträffande de styrandes goda vilja att bereda dem det skydd och
det stöd, som lagen avser att ge. Man får i det sammanhanget ej förbise, att
det för oändligt många av dem, som drabbas av de omfattande vattenregleringarnas
skadeverkningar, kan bli fråga om ekonomiska och andra konsekvenser
av för dem avgörande betydelse. Ej minst med hänsyn till den väsentligt
inskränkta rättssäkerhet, som den jordägande parten haft anledning
känna i och med 1939 års lag-om uppmjukning av den ordinarie vattenlagen,
är det av vikt att alla nödiga åtgärder vidtagas för snabbare, men ändå betryggande
domstolshandläggning av det numera så gigantiska materialet.

Det är därför särskilt glädjande att av statsrådets svar få notera, att statsrådet
har för avsikt att vid lämpligt tillfälle låta närmare undersöka förutsättningarna
för att inrätta en särskild vattendomstol för nedre Norrland och
eventuellt även låta verkställa en översyn av domkretsindelningen i övrigt för
vattenrättsskipningen. Det är min och mångas förhoppning, att detta lämpliga
tillfälle måtte komma så snart som möjligt.

Ingenstädes i vårt land torde så omfattande vattenregleringar ha vidtagits
och vattenkraftanläggningar ha byggts som inom Jämtland, varifrån numera
ungefär en tredjedel av hela landets elkraftsbehov erhålles. Det torde därför
vara förståeligt, att man inom denna landsdel, där jordägare och andra invånare
inom vida områden direkt och indirekt drabbats av de omfattande vattenregleringarna,
som ännu torde vara långt ifrån avslutade, skulle känna
större trygghet om den prövande och dömande myndigheten i desisa ärenden
befunne sig inom räckhåll och därmed i den bästa kontakt med bygden. Att
fastställa Östersund som kansliort, för en ytterligare vattendomstol kan med
hänsyn till nyssnämnda förhållanden anses vara väl motiverat, även om det
under en kortare övergångstid kan vara nödvändigt att ha domstolen förlagd
till den nuvarande stationsorten Umeå.

Jag ber ännu en gång att få tacka statsrådet för hans positiva och med
mina i interpellationen framförda synpunkter mycket samstämmiga svar.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1947/48 under fjärde huvudtiteln, avseende anslagen inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner.

Tisdagen den 29 april 1947.

Punkterna 1—7.

Yad utskottet hemställt bifölls.

Nr 19.

Punkten 8, angående Krigsmaterielverket: Avlöningar. Kungl. Maj:t hade Krigsmaterii
propositionen nr 1 under fjärde huvudtiteln, punkten 9, föreslagit riksda- dverket: Avgen
att dels medgiva, att å personalförteckningen för krigsmaterielverket finge rangar.
uppföras 8 befattningar för kontorsbiträde i lönegrad A 4 samt ytterligare 2
befattningar för byråingenjör, den ena i lönegrad Eo 26 och den andra i lönegrad
Eo 24, dels fastställa av departementschefen förordad avlöningsstat för
krigsmaterielverket, att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1947/48,
dels ock till Krigsmaterielverket: Avlöningar för budgetåret 1947/48 anvisa
ett förslagsanslag av 2 050 000 kronor.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förslag

a) medgiva, att å personalförteckningen för krigsmaterielverket finge uppföras
8 befattningar för kontorsbiträde i lönegrad A 4;

b) fastställa i utskottets hemställan intagen avlöningsstat för krigsmaterielverket,
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1947/48; samt

c) till Krigsmaterielverket: Avlöningar för budgetåret 1947/48 anvisa ett
förslagsanslag av 2 023 000 kronor.

Reservation hade vid denna punkt avgivits av herrar Oscar Olsson, Pauli,

Gränebo, Larsson, Gillström, Törnkvist, Skoglund i Doverstorp, Eriksson i
Stockholm, Svensson i Grönvik, Ward, Bergström och Lindholm, vilka ansett,
att utskottet bort tillstyrka Kungl. Maj:ts förslag oförändrat.

Punkten föredrogs; och anförde därvid:

Herr Törnkvist: Herr talman! På denna punkt föreligger en reservation av
tolv av statsutskottets ledamöter. Det är de som stå bakom den förberedande
avdelningens förslag i anledning av Kungl. Maj:ts proposition. Avdelningen
har under sitt förberedande arbete noga beaktat den metod, som tillämpas i
avvaktan på stabilisering av ett fredsförsvar. Arbetsmetoden inom departementet
siktar ju på en kostnadsbesparing över hela fältet, och man har hittills
lyckats komma ganska långt ned från den kostnad, som skulle uppstå,
därest 1942 års beslut följdes till alla delar både i fråga om organisation och
materielanskaffning.

Krigsmaterielverket ingår ju som ett verk för försvarsorganisationens upprätthållande
på det materiella området, och det måste ha sin personal. Vi ha
det intrycket, att personalorganisationen ur flera synpunkter icke° är tillfredsställande,
detta mest med hänsyn till de mindre fasta tjänsteförhållanden personalen
fortfarande har. Det föreligger ju en strävan från alla gruppers sida
att uppnå ett åtminstone relativt fast anställningsförhållande till staten. Ett
sådant bör också föreligga för denna personal. Även om efter den utredning
som för närvarande pågår fråga uppstår om krigsmaterielverkets vara eller
icke vara, måste givetvis personalen anses behövlig för samma uppgifter. Ty
de uppgifter krigsmaterielverket nu har komma att finnas kvar, principiellt
sett till 100 %, även om verket avskaffas. Då måste någon annan myndighet,
militär eller civil, taga hand om uppgifterna, och personalen följer med. Vi äro
icke inställda på att avveckla personal numera. Denna uppfattning har riksdagen
givit många och klara uttryck för. Och den omständigheten, att man
flyttar om personal, bör icke i alla situationer leda till att denna får vänta
långa tider innan den blir fast anställd.

Här är det fråga om extra personal, som skulle flyttas upp och bli extra ordinarie
— icke ordinarie. Vi fattade motsvarande beslut i fjol i fråga om ett

Nr 19.

Tisdagen den 29 april 1947.

Krig smaterielverket: Avlöningar. (Forts.)
begränsat antal personer i krigsmaterielverket, ock det har synts oss reservanter
— vi voro enhälliga därom på första avdelningen — att det icke föreligger
någon anledning att förfara på annat sätt i år. Personalen bör icke rimligen
komma i sämre ställning därför att en utredning pågår om verkets framtida
ställning och därför att det tager tid för oss att komma till ett definitivt beslut
om organisationen. Vi ha sålunda tillämpat samma synpunkter i år som i fjol.

Jag vill påpeka för kammaren — det framgår icke riktigt klart bär — att
Kungl. Haj:ts förslag icke blott innefattar reglering av de två tjänster, som
stå upptagna i klämmen, nämligen en Eo tjänst i 24 :e och en Eo tjänst i 26 :e
lönegraden. De lägre befattningshavarna beröras icke av detta beslut. Oavsett
detta gäller tidigare av riksdagen fattat beslut rörande befordringsgången för
den lägre personalen, skrivbiträden o. s. v. Vidare är det ett stort antal befattningshavare,
som får uppflyttas även enligt utskottets förslag. Det finns en
viss bestämd skiljelinje här. Kungl. Maj :t får icke på egen hand reglera befattningar,
som äro högre än Eo 21. Men befattningar under Eo 21 kunna regleras
av Kungl. Maj :t, och utskottet medgiver Kungl. Maj :t att reglera följande befattningar,
nämligen en ingenjör i Eo 20, en kontorsskrivare i Eo 15, en förrådsförvaltare
i Eo 15, fem tekniska biträden, varav tre i Eo 9 och två i Eo 7,
samt några befattningar därunder. Jag antager, att utskottet har förbisett denna
omständighet, när i förslaget Kungl. Maj :t ges fullmakt att göra regleringar
av befattningar under Eo 21. Det är bara de två befattningar, som äro uppförda
över Eo 21, nämligen två byråingenjörer, den ene i Eo 24, den andre i
Eo 26, som skulle ställas utanför. Jag måste därför säga mig, att verkan av
ett beslut i överensstämmelse med utskottets förslag icke kan bli alldeles den
som dess talesmän tänkt sig. De ha naturligtvis tänkt sig att överhuvud taget
icke göra några rubbningar på någon punkt. Ett bifall till utskottets förslag
skulle ju endast betyda ett litet inhugg, eftersom det bara gäller de två befattningar,
som ligga över Eo 21, och om motivet eller syftet med detta lilla inhugg
kan man i nuvarande läge ju knappast draga någon slutsats. De tolv reservanterna
önska däremot, att vi icke bryta den hittills tillämpade metoden i fråga
om krigsmaterielverket.

Jag vill i detta sammanhang, herr talman, öppet bekänna, att när det kommer
fram förslag om krigsmaterielverkets avskaffande och arbetets rimliga
inorganiserande på annat sätt, kommer jag för min personliga del att ge ett sådant
förslag min röst. När jag, då detta verk kom till 1942, hade äran att sitta
i det särskilda utskottet, deklarerade jag klart, att när det krig, som då hotade
oss, vore över, komme jag att tillhöra dem, som skulle kräva undersökning,
huruvida detta verk vore behövligt. För närvarande är det utan tvekan överorganiserat.
Yad jag nu anfört är sålunda icke avsett att utgöra något försvar
för krigsmaterielverket. Det är helt enkelt endast ett försvar för en rimlig metod
att behandla de människor, som kopplats in där. Det gäller nu, herr talman,
endast två befattningshavare, den ene i Eo 24 och den andre i Eo 26, som
vi skola fatta beslut om.

Jag vill, herr talman, icke minst med anledning av att det meddelats, att
första kammaren godkänt reservationen, hemställa att även andra kammaren
gör på samma sätt. Jag yrkar sålunda, att reservationen på s. 126 i utskottets
utlåtande måtte bifallas av andra kammaren.

Herr Rubbestad: Herr talman! Av det anförande, som hölls av herr Törnkvist,
fingo vi klanhet om att även han var tveksam om detta krigsmaterielverks
uppgifter och dess betydelse. Det är också detta, som varit anledningen
till att de som stå för utskottets utlåtande ansett, att man icke nu skall binda
fast flera vid detta verk än som är nödvändigt. Herr Törnkvist nämnde, att

Tisdagen den 29 april 1947.

Nr 19.

Krigsmaterielverket: Avlöningar. (Forts.)
det här endast gäller två e. o. befattningshavare, men vi känna ju alla till att
i det statliga systemet är de e. o. befattningshavarnas ställning ungefär likafast
som de ordinaries. Och det är just för att förebygga, att man här skulle
knyta fast dessa vid organisationen, som vi ha gatt emot detta förslag.

Herr Tömkvist ville göra gällande, att om nu krigsmaterielverket kommer
att försvinna, vilket han för sin del gärna skulle medverka till, komma ända
de anställda att finnas kvar. Ja, det är den saken vi icke äro pa det klara med.
Jag tror helt säkert, att det kommer att bli en betydande minskning av personalbehovet,
när krigsmaterielverket kommer att ersättas med nagot annat. Het
pågår ju, som vi veta, en utredning om, hur man skall ordna detta. Med hänsyn
därtill tror jag det är klokast, att man nu icke binder sig för nagra nya tjänster
utan i stället avvaktar utredningen, och det är just vad utskottets förslag

m jeagber att med dessa korta ord få yrka bifall till utskottets förslag i denna
punkt.

Härmed var överläggningen avslutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt dels ock pa bil all till
den vid punkten fogade reservationen; och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr Törnkvist begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkten
8:o) i utskottets förevarande utlåtande nr 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill. röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade sig anse tvekan kunna rada om omröstningens
resultat, vadan votering medelst omröstnings apparat verkställdes. Därvid
avgåvos 66 ja och 76 nej, varjämte 5 av kammarens ledamöter förklarade sig

avstå från att rösta. , . , , •

Kammaren hade alltså bifallit den vid punkten fogade reservation_n.

Punkterna 9—24.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 25, angående armén: Avlöningar in. m. till värnpliktiga. Kungl.
Maj :t hade i propositionen nr 1 under fjärde huvudtiteln, punkten 31, föreslagit
riksdagen att till ifrågavarande ändamål för budgetåret 1947/48 anvisa ett förslagsanslag
av 18 700 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till behandling förehaft ett antal motioner.
I två likal.ydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herrar
Norling och Öhman (I: 47) och den andra inom andra kammaren av herr Dahlgren
m. fl. (II: 93), hade hemställts, att riksdagen måtte besluta provisoriskt
böja dagavlöningen för värnpliktig med 1 krona per t.jänstgöringsdag. I två
andra likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herrar
Bror Nilsson och Karl Persson (I: 177) och den andra inom andra kammaren
av herr Svensson i Va m. fl. (11:273), hade hemställts, att riksdagen måtte i

Avlöningar
m. m. till
värnpliktiga
vid armén.

Nr 19.

Tisdagen den 29 april 1947.

Avlöningar m. m. till värnpliktiga vid armén. (Forts.)
avvaktan på förslag i ärendet av 1945 års försvarskoinmitté besluta om en
provisorisk böjning av de värnpliktigas, såväl meniga som befäl, penningbidrag
med ett belopp av 1 krona per dag.

Utskottet hemställde,

a) att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:47 och 11:93 samt 1:177 och 11:273 ävensom 11:129,
till Armén: Avlöningar m. m. till värnpliktiga för budgetåret 1947/48 anvisa
ett förslagsanslag av 18 700 000 kronor;

b) att motionerna I: 178 och II: 289 icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Efter föredragning av punkten yttrade:

Herr Dahlgren: Herr talman! Vi ha i år liksom föregående år motionerat
om att den utgående dagspenningen för värnpliktiga skall höjas till 2 kronor.
Vi ha icke haft anledning att ändra på den uppfattning vi företrädde
förra året, nämligen att om man verkligen vill skapa en god soldatanda, måste
man se till att de värnpliktiga ekonomiskt sett icke stå i en svårare ställning
än som är absolut nödvändigt. Att de faktiska förhållandena motivera
en ökning av dagspenningen erkänna vi nog samtliga. Nu har ju riksdagen
under de gångna åren och framför allt under de gångna krigsåren anslagit
väsentliga belopp till försvaret, och man kan väl räkna med att det också i
fortsättningen kommer att begäras och anvisas betydande belopp därtill. Jag
vill i detta sammanhang icke alls ingå på diskussionen om huruvida det är
riktigt eller oriktigt att bygga dyrbara kryssare och begära anslag till jagare.
Däremot vill jag framhålla en sak, som förefaller mig ganska naturlig,
nämligen att om man tänker få användning för dessa vapen, måste man ju
också ta hänsyn till dem, som skola handha dem, så att de också trivas med
den sysselsättning de kanske mer eller mindre motvilligt ha att sköta. Man
får sålunda icke bara tänka på den tekniska sidan av försvarsorganisationen
utan måste också beakta de behov, som föreligga bland manskapet.

Riksdagen hade ju förra året att behandla liknande motioner, icke bara
från oss utan också från ett stort antal socialdemokratiska ledamöter i denna
kammare. När man behandlade dessa motioner yttrade utskottets talesman
bland annat, att när frågan skulle avgöras, fick ett beslut icke bli av den
innebörden, att man höjde dagersättningen med en 25-öring eller dylikt, utan
man måste höja den ganska väsentligt. Jag menar, att de motioner, som då
avgåvos, och de som nu återkomma måste utgöra belägg för att det är eu relativt
utbredd uppfattning, att denna dagersättning bör höjas.

Nu har ju tillkommit, att svenska kronans värde har icke förbättrats utan
tvärtom försämrats, och vi veta allesammans, att denna penningförsämring ju
i första hand måste drabba dem, som ha det sämst ställt ekonomiskt. Här i
riksdagen tvista vi ju för övrigt icke, när det gäller att ge kompensation åt
de statsanställda, och vi äro även medvetna om att arbetare och bönder kräva
högre inkomster. Under sådana förhållanden menar jag, att man väl också i
någon mån borde tänka på dessa ungdomar, som skola utbildas för att en gång,
därest så skulle tarvas, gå ut till försvar för vårt land.

Nu har visserligen icke yrkats avslag på vare sig den motion vi väckt eller
de andra motionerna utan man hänvisar till att 1945 års försvarskommitté
kommer att överväga frågan och att det kan förväntas, att det ganska snart
kommer att föreligga förslag i denna fråga. Det finns ett gammalt ordspråk
som heter: med an gräset växer dör kon. Jag undrar, om man icke, medan försvarskommittén
arbetar, försämrar den ekonomiska situationen för de värn -

Tisdagen den 29 april 1947.

Nr 19.

Avlöningar m. m. till värnpliktiga vid armén. (Forts.)
pliktiga. Talet om att man i en nära framtid skall framlägga förslag förefaller
mig vara ett svävande begrepp, och ''jag har icke under den korta tid
jag varit med i riksdagen fått den uppfattningen, att utredningar överhuvud
taget skulle vara så synnerligen snabba.

När det nu, som jag tidigare sagt, föreligger motioner icke bara från oss
utan även från andra politiska partier i denna kammare, räknar jag med att
det är ett ganska stort antal ledamöter i kammaren, som önska att en snabb
förbättring skall åstadkommas. Jag erinrar om att den motion vi framlagt
endast går ut på att man — utan att på något sätt föregripa försvarskommitténs
arbete — skall provisoriskt höja dagersättningen till det dubbla beloppet.
... .

Jag vill med detta, herr talman, yrka bifall till motionen nr 93 i denna
kammare.

Herr Svensson i Va: Herr talman! På förevarande punkt av statsutskottets
utlåtande nr 4 behandlas bl. a. frågan om avlöning åt de. värnpliktiga. På
denna punkt har jag jämte ett antal andra ledamöter av riksdagen väckt en
motion, vari vi hemställa att riksdagen måtte i avvaktan på förslag i ärendet
av 1945 års försvarskommitté besluta om en provisorisk böjning av de värnpliktigas,
såväl meniga som befäl, penningbidrag med ett belopp av 1 krona
per dag. Statsutskottet har emellertid i år liksom föregående år, da ungefär
samma sak behandlades, enhälligt avstyrkt motionen med den motiveringen,
att utskottet förutsätter, att 1945 års försvarskommitté skall bli i tillfälle att
närmare granska denna fråga.

Vi motionärer hade kanske icke överdrivet stora förhoppningar pa resultatet
av vår framställning, men åtminstone jag hyste den. förhoppningen, att
man skulle kunna kosta på sig ett eller annat ord, som visade något intresse
för de värnpliktigas avlöningsförhållanden. Men utskottet förklarar bara kort
och gott, att det på grund av pågående utredning icke synes utskottet lämpligt,
att riksdagen vidtager någon ändring i de värnpliktigas avlöningsförhållanden.
Och dock är detta en sak, som är ganska viktig för effektiviteten av
”vårt försvar. Den allmänna trivseln, som är i hög grad beroende av de ekonomiska
omständigheterna, spelar härvidlag en mycket betydande ^roll. Redan
att den unge medborgaren skall offra så gott som ett helt år av den
bästa tiden i sitt liv är ett stort offer. När han genom inkallelsen får lämna
sin civila miljö och dess möjligheter till en fri tillvaro och dessutom för ett
helt år en inkomstbringande anställning eller verksamhet och sålunda drabbas
av en kännbar försämring av sina ekonomiska förhållanden, är det icke
underligt, om olusten gör sig gällande. Det förhållandet, att alla. andra grupper
i vårt land fått sina inkomstförhållanden någorlunda ställda i relation till
de stegrade levnadskostnaderna relativt snabbt, är ingalunda ägnat att öka
intresset för tjänstgöringen hos den värnpliktige.

1945 års militärutredning framhåller i sitt betänkande angående förhållandet
mellan befäl och meniga, att det är en trivial erfarenhet, att de flesta
värnpliktiga leva under stor penningknapphet under sin tjänstgöring. I vår
motion framhålles, hurusom penningvärdet avsevärt försämrats sedan 1941, då
de värnpliktigas penningbidrag höjdes till lägst 1 krona. Detsamma påtalades
också från flera håll i debatten här i riksdagen i fjol, då vi behandlade
de motioner, som då väckts i ärendet. Det framhölls då, hurusom bristen på
slantar ställt den värnpliktige i en markerad undantagsställning i fråga om
hans möjlighet att utnyttja fritiden för avkoppling och förströelse. Att så
är fallet är icke svårt att förstå, då man vet, att en kopp kaffe med dopp
slukar hela dagarvodet. Det var ett förhållande, som rådde redan på den ti -

Nr 19.

Tisdagen den 29 april 1947.

Avlöningar m. m. till värnpliktiga vid armén. (Forts.)
den, när dagavlöningen utgjorde 20 öre. Jag erinrar mig från min egen värnpliktstid
i början på 1920-talet, då dagspenningen var höjd till 50 öre, att
denna 50-öring den gången omsatt i kaffe med dopp var värd dubbelt så mycket
som den nuvarande dagspenningen. Den förut åberopade militärutredningen
framhåller även, hurusom utvecklingen på lönemarknaden har ökat
kontrasten mot vad de värnpliktiga äro vana vid från det civila livet. Det
framhålles också, att det är ganska vanligt att de, som icke kunna påräkna
ekonomiskt stöd från föräldrahemmet under värnpliktstiden, långt före densamma
börja spara pengar för att någorlunda kunna tillgodose sina behov
under tjänstgöringen. Militärutredningen avslutar det avsnitt i betänkandet,
som avhandlar penningbidragen, med det uttalandet att en höjning av dagavlöningens
belopp synes vara önskvärd.

Herr talman! Då jag till alla delar instämmer i detta militärutredningens
yttrande och då jag anser, att denna fråga är av så pass stor betydelse för
vårt försvar, att den icke bör uppskjutas till den ovissa tidpunkt, då 1945 års
försvarskommitté möjligen kan bli färdig med sitt förslag, ber jag att få
yrka bifall till vår i detta ärende avgivna motion nr 273.

Häruti instämde herrar Pettersson i Norregård och Gustafsson i Lekåsa.

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Vougt: Herr talman!
Jag skall be att i anslutning till detta ärende få lämna några upplysningar
och göra ett par påpekanden.

De av kammarens ärade ledamöter, som läst den häromdagen avlämnade
propositionen rörande nedsättning av övningstiden för de värnpliktiga i fråga
om första tjänstgöringen från tolv till elva månader, ha kunnat konstatera
att jag i mitt yttrande där ställer i utsikt en utredning rörande övningstidens
längd. Jag anser inte att den avkortning som nu föreslås är sista ordet i denna
sak, och jag har framför allt fört det resonemanget, att det för närvarande
synes vara starkt fog för den uppfattningen att övningstiden icke utnyttjas
tillräckligt effektivt. Till följd härav kan man inte få de unga värnpliktiga
att lägga manken till, när det gäller att bedriva utbildningen. Jag anser
det därför nödvändigt att göra en utredning om möjligheten att minska övningstiden
med bevarande eller helst med förbättring av dess effektivitet.
Jag har tänkt mig att denna utredning skulle igångsättas under den närmaste
tiden och att den skulle utföras av försvarsgrenscheferna. Det är vidare
min tanke att jag skall kunna förelägga nästa års riksdag förslag i
ämnet i god tid, så att beslut skall kunna fattas så snabbt att den nya ordningen
— om riksdagen intar en positiv hållning till förslaget — skall kunna
tillämpas för de värnpliktiga som rycka in på våren 1948.

Det förefaller mig nu, som om det vore lämpligt att taga upp frågan om
avlöningen till de värnpliktiga i det sammanhanget, då vi alltså kunna bättre
än nu få en överblick över vad utbildningen kostar på längre sikt. Jag vill
vidare framhålla, att jag delar den uppfattning som omfattas på åtskilliga
håll bland de militära myndigheterna, att det är lämpligt att sänka värnpliktsåldern
i vårt land med ett år. För närvarande är det ju så, att man
mönstrar vid 20 års ålder och rycker in till tjänstgöring det år man fyller
21 år. Jag tror att man gott kan säga, att den svenska manliga ungdomen redan
vid 20 års ålder har sådan fysisk mognad, att den då skulle kunna börja
fullgöra sin värnplikt. Detta innebär även en lättnad ur produktionens synpunkt
i så måtto, att 20-åringarna inte växt in i produktionslivet i samma utsträckning
som 21-åringarna och följaktligen inte så ofta ryckas från en
syssla i den civila produktionen. Om vi sänka vämpliktsåldern med ett år.

Tisdagen den 29 april 1947.

Nr 19.

Avlöningar m. m. till värnpliktiga vid armén. (Forts.)
medför det dessutom att vi tjäna in en hel del på familjebidragen. Som kammarens
ledamöter ha kunnat finna, när de tagit del av uppgifterna, om kostnaderna
för familjebidragen, är det ett förvånande stort antal ynglingar som
äro gifta, när de rycka in för att fullgöra sin värnplikt. Det är klart att antalet.
gifta inryckande värnpliktiga maste reduceras, om man sänker värnpliktsåldern
från 21 till 20 år. Där skulle följaktligen kunna göras vissa besparingar,
som skulle kunna beaktas, när det gäller att bedöma frågan om en
höjning av själva avlöningen.

Jag har, herr talman, velat lämna dessa upplysningar till ledning vid
ärendets avgörande. Kammaren bör kunna följa statsutskottets förslag, som
inte innebär att de rimliga kraven på en förbättring av värnpliktigas avlöning
alltför lång tid skola tillbakavisas.

Herr Törnkvist: Herr talman! Det råder icke någon tvekan om att icke
samtliga statsutskottets ledamöter vilja göra tillvaron för de värnpliktiga^ så
dräglig som den överhuvud taget kan bli under övningstiden. Men denna fråga
har många utsiktspunkter. En del av dessa avse själva frågan om den allmänna
värnplikten. Vi sträva här alla gemensamt för att få en ur olika synpunkter
— icke minst ekonomiska — rimligt utformad normal försvarsordning. Och
när man sitter och pillrar med dessa kostnadssiffror, särskilt i departementet,
är det klart att det reser sig skyhöga svårigheter i fejden .med de militära myndigheterna,
som vilja ha det mesta möjliga, en organisation efter sm speciella
syn och med en utformning, som inte kostar så litet. Herrarna och damerna ha
sett de anspråk som ställas. Jag kan nämna, att den försvarsbudget som här
presenteras ligger närmare 250 miljoner kronor under kostnaden enligt 1942
års försvarsbeslut. Vi ha sålunda redan åstadkommit en kraftig besparing. Hur
länge den kan hållas med organisationens bibehållande vill jag i detta ögonblick

inte yttra mig om. ..

Den nu ifrågasatta posten, avlöningar till de värnpliktiga, är ju mycket
fet i fråga om pengar. Men den är också fet i fråga om antalet personer som
skola dela denna summa, och det blir inte så mycket på var och eu. Jag är
fullt överens med dem, som sträva efter att få en bättre dagavlönmg till de
värnpliktiga. Men det finns nya signaler vid denna riksdag. Alla^ ha säkerligen
observerat dem, men jag vill dock fästa uppmärksamheten på dem. Dessa
signaler ge en antydan om vad vi möjligen i nästa avsnitt av denna diskussion
kunna komma att få syssla med. Här föreligger en motion med yrkande om att
de värnpliktiga skola'' ha en sådan avlöning, att den möjliggör för dem att
under sin fritid upprätthålla samma levnadsstandard som de genomsnittligt
kunna räkna med i det civila livet. Här är alltså en ny signal. Gå vi in för den
linjen, blir nästa etapp att denna levnadsstandard skall upprätthållas även
när de värnpliktiga göra tjänst åt fäderneslandet. Det kravet kommer då som ett
brev på posten. Vad är då den normala levnadsstandarden i det civila livet?
Det kan inte vara annat än den standard, som arbetslönen i det civila livet
medger. Jag ser ingen annan lösning på frågan än att värnplikten helt och
hållet avskaffas. Vi synas ha kommit in i eu tidsperiod, då människornas syn
på värnplikten avlägsnar sig från den tanke som låg till grund för värnpliktens
inrättande, nämligen att de unga. skulle försvara sitt fädernesland
utan särskild ersättning, ja, mifiligen med litet snuspengar^— det var ju mest
till snus som avlöningen användes på den tiden. I den mån som värnplikten
kopplas in i den allmänna ekonomiska standard, som tiden ger åt människorna,
blir det dyrbart. Då blir värnplikten ett yrke. Detta gör att man maste vara
ytterst försiktig. Vi få vara försiktiga så att vi inte hacka sönder möjligheten
att taga ställning till de stora principiella frågorna,

Nr 19.

Tisdagen den 29 april 1947.

Avlöningar m. rrv. till värnpliktiga vid armén. (Forts.)

Det är denna synpunkt som ligger till grund för statsutskottets ställningstagande
både i fjol och i år. Vi få sedan se hurudant läget beträffande denna
diskussion om de stora principerna är när försvarskommittén, som givetvis är
den mest kompetenta förslagsställaren på detta område, lagt fram sitt betänkande.

Departementschefen gjorde i sitt anförande ett uttalande, som jag inte för
närvarande vill taga ställning till. Det gick ut på att värnplikten skulle börja
redan vid 20 års ålder. Redan nu förekommer det ju att tjänstgöringen börjar
vid denna ålder, men det gäller en mycket begränsad del av de värnpliktiga.
Från mina synpunkter sett är detta icke en önskvärd reform. Det räcker enligt
min mening med att värnplikten börjar vid 21 års ålder. Det kan inte föreligga
något starkt framträdande behov att under fredstid tillskapa ytterligare en
årsgrupp bland de värnpliktiga, särskilt med tanke på den inställning till
försvarsfrågorna, som för närvarande i allmänhet råder bland vårt folk. Vi
vilja nu komma ifrån gastkramningens tid till en mera lugn oeh saklig granskning
av frågorna. Det kan i flera avseenden verka störande, om pojkarna skola
rycka in redan vid 20 års ålder. Yrkesutbildningen brukar börja efter konfirmationen
vid 16 år och tar i regel fyra år i anspråk, så att den är avslutad vid 20-årsåldern. Det är möjligt att det i vissa fall kan gå att ansluta värnplikten till
yrkesutbildningen. Men detta förslag om värnpliktsålderns sänkning är ett rent
militärt förslag, som icke alls har beaktat sådana synpunkter. Jag vill emellertid,
som sagt, herr talman, inte ge några rekommendationer, förrän vi gemensamt
kunna föra en diskussion om principerna för hela försvarsordningen.

Jag hemställer om bifall till utskottets förslag.

Herr Dahlgren: Herr talman! Vad som här anförts av statsrådet Vougt och
herr Törnkvist gäller knappast själva sakfrågan. Det kan naturligtvis diskuteras
och vara till fördel att förkorta övningstiden och sänka vämpliktsåldern,
men det har ingenting att göra med frågan, huruvida det i dagens läge skall
anses rätt och riktigt att de värnpliktiga fortfarande endast skola ha en krona
i dagavlöning. Man har icke vare sig nu eller i samband med behandlingen av
tidigare motioner i samma fråga kunnat bestrida, att den dagsersättning som
utgår är för liten. Då hjälper det ju inte att säga, att ersättningen tidigare var
ännu mindre och endast utgjordes av — som herr Tömkvist uttryckte det —
litet snuspengar. Frågan är om den ersättning som nu utgår räcker till så
mycket mera, och dessutom får man ju nu sämre vara på det området.

Jag kan inte finna att det har kunnat givas något som helst belägg för att
det skulle vara oriktigt eller på något sätt skulle föregripa den utredning som
pågår att taga ställning till detta förslag om ett provisoriskt tillägg till de
värnpliktigas dagavlöning, och därför vidhåller jag, herr talman, mitt yrkande.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, gav herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, dels
ock på bifall till utskottets berörda hemställan med den ändring däri, som föranleddes
av bifall till motionerna II: 93 och II: 273; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Dahlgren begärde
emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkten
25 :o) i utskottets förevarande utlåtande nr 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Tisdagen den 29 april 1947.

Nr 19.

Avlöningar m. m. till värnpliktiga vid armén. (Forts.)

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, sona föranledes av bifall till motionerna II: 93 och II: 273.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för
ja-propositionen. Herr Dahlgren begärde emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 122 ja och 32
nej, varjämte 6 av kammarens ledamöter förklarade sig avsta från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan.

Punkterna 26—35.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 36, angående armén: Beklädnad m. m.

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr 1 under fjärde huvudtiteln, punkten 42,
föreslagit riksdagen att till ifrågavarande ändamål för budgetåret 1947/48 anvisa
ett reservationsanslag av 12 000 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte till Armén: Beklädnad m. m. för
budgetåret 1947/48 anvisa ett reservationsanslag av 12 000 000 kronor.

Reservationer hade avgivits dels av herrar Bergvall, Hall, Åkerström och
Persson i Svensköp, vilka ansett, att utskottet bort hemställa att riksdagen
måtte till Armén: Beklädnad m. m. för budgetåret 1947/48 anvisa ett reservationsanslag
av 4 000 000 kronor; dels ock av herrar Karl Andersson och Gustaf
Karlsson utan angivet yrkande.

Punkten föredrogs; och anförde därvid:

Herr Hall: Herr talman! Under denna punkt tillstyrker utskottet ett anslag
av 12 miljoner kronor till nyanskaffning och underhåll av beklädnad och
skodon till armén. Reservationen, som prutat bort två tredjedelar av detta
belopp avser att nyanskaffningen skall inställas och att man endast skall bibehålla
ett anslag, som är lämpligt avpassat för att man skall kunna underhålla
materielen under ett budgetår. De militära myndigheternas yttranden i frågan
gå närmast ut på att krigsmakten för tillfället är relativt välförsedd med
kläder, och enligt överbefälhavarens mening skulle det alltså icke vara erforderligt
att under den närmaste tiden göra större nyanskaffningar. Under sådana
förhållanden ha reseityanterna ansett det lämpligast att inte inge fabrikanterna
av tyg och. kostymer den föreställningen, att det även under nästa budgetår
skall komma att utläggas mycket stora militära beställningar på marknaden.
Det är detta som är huvudskälet till att reservanterna ansett sig böra göra en
så stor nedsättning av anslaget.

Det har framhållits att en betydande del av nyanskaffningen är avsedd att
åt de värnpliktiga skaffa snygga uniformer, som skulle begagnas vid permission.
Reservanterna äro visst inte blinda för att det är nödvändigt att föx en bestående
försvarsordning taga upp högre anslag än reservanterna nu föreslagit,, därest
dessa gnygga uniformer i längden skola kunna tillhandahållas i tillräcklig
omfattning. Men då nu förrådet är relativt välförsett och knappheten på material
och arbetskraft är mycket stor även på textilområdet, ha reservanterna
ansett klokast att för nästa budgetår begränsa anslaget till vad som är oundgängligen
nödvändigt för reparationer och underhåll.

Armén: Beklädnad
m.m.

Nr 19.

Tiadagen den 29 april 1947.

Armén: Beklädnad m. m. (Forts.)

Jag ber, herr talman, att med denna motivering få yrka bifall till reservationen.

Häruti instämde herrar Åkerström, Maler och Ja-nsson i Kalix.

Herr Sandberg: Herr talman! Jag finner det erkännansvärt att reservanterna
på denna punkt ha ansett sig kunna peka på en möjlighet till besparingar.
En besparing på 8 miljoner kronor på försvarshuvudtiteln är ju inte så
liten, även om den skulle vara av temporär beskaffenhet. Jag vill för min del
stödja reservationen.

Jag har emellertid begärt ordet för att i detta sammanhang understryka
nödvändigheten av att en större begränsning i allmänhet iakttages på försvarets
område än vad vi hittills lyckats åstadkomma. Därför avse mina allmänna
anmärkningar även en senare punkt, nämligen punkt 7 6, där det gäller att taga
principiell ställning till frågan om byggande eller icke byggandet av två nya
jagare. Jag går emot Kungl. Maj:ts förslag även pa denna punkt. Jag tror,
herr talman, att det är alldeles nödvändigt att riksdagen nu kan komma fram
till åtminstone en begynnande minskning i försvarskostnaderna. Ännu två år
efter världskrigets slut uppgå dessa kostnader till närmare miljarden. Frånsett
de direkta beredskapskostnaderna, som bortfallit, hålla sig anslagen pa fjärde
huvudtiteln i stort sett på samma nivå som under krigsåren. Inom stora kretsar
av vårt folk är man av den meningen, att något bör ske på detta område
och att man inte kan fortsätta med att belasta vårt produktiva liv med kostnader
i den omfattning, som det här är fråga om.

Nu är det visserligen sant att läget i världen är högst oklart, spänningen
mellan stormakterna är stark och framtiden är mycket oviss. Men å andra sidan
torde man likväl inte ha anledning att räkna med omedelbara krigsrisker.
Det är dock ingen som vill göra detta gällande. Ty krigströttheten inom folken
är mycket stor och de ekonomiska svårigheterna för stormakterna och
världen överhuvud taget äro också mycket stora. Hur det nu än kommer att
bli och hur man än ser på denna sak, är det väl ända anledning att räkna med
en fredsperiod, huru lång vet ingen. Lat oss hoppas att utvecklingen blir bättre
än man för ögonblicket kan våga tro! I alla händelser tycker jag att allt
pekar på möjligheterna att nu använda läget för att åstadkomma en lattnad
i de militära bördorna. Jag vill också gärna tro att man skall kunna komma
fram till en förbättring av förhållandena i världen, som skjuter undan taran
för en ny sådan ohygglig förstörelse, som gått ut över vår värld under de

g Det är ju också så, att erfarenheten under kriget åtminstone för var del har
visat, att det inte är endast de militära anstalterna, som varit medel att bevara
vår fred. I främsta rummet torde vi få sätta en försiktig och klok politik, som
vägrat engagera sig i någondera riktningen. Helt visst ligger i vad jag har
antytt den förnämsta faktorn, när det gällt tryggande av freden under den Hd
som vi ha genomlevat. Detta är värt att beakta också i framtiden betralfande
vårt handlande och vår inställning i olika avseenden. .

Här föreligga nu ett par möjligheter till besparingar och jag tycker att vi
böra göra ett litet blygsamt försök att utnyttja dem. Jag vill betona att det
i ett läge som det nuvarande, då så tryckande brist rader pa arbetskraft oc
materiel, är nödvändigt att så mycket som möjligt av arbetskraft och produktionsmedel
kommer till användning för direkta forsorjmngssyften De militära
äskandena ha ofta i olika avseenden visat sig vara diskutabla och jag tror a,tt
så är fallet än i dag. På denna punkt kan man i nagon man beskara dessa till

förmån för det produktiva livet.

Jag ber därför, herr talman, att fa yrka bifall till reservationen.

Tisdagen den 29 april 1947.

Nr 19.

Armén: Beklädnad m. in. (Forts.)

Herr Persson i Svensköp: Herr talman! Den fråga vi nu debattera gäller
huruvida anslaget till arméns beklädnad skall beräknas efter i huvudsak oförändrade
grunder eller om man på grund av den för närvarande rikliga tillgången
i arméns förråd i likhet med överbefälhavaren skall kunna anse, att en
väsentlig reducering av anslaget till munderingsutrustning kan ske. Jag har i
likhet med övriga reservanter i utskottet ansett att den anslagsminskning på
F/2 miljon kronor, som departementschefen har velat göra, är otillräcklig.

Jag har kommit till detta ställningstagande av två skäl. Det första är följande.
Det har från informerat håll omvittnats, att lagertillgången i arméns
förråd är betydande. Det förefaller också troligt att så är förhållandet efter
den upprustning på olika områden inom den militära förvaltningen, som under
kriget har skett. Det kan därför vara påkallat att någon tid slita på de
nuvarande militära förråden på samma sätt som man får utnyttja befintligt
material inom många andra förvaltningsområden i det knapphetsläge, som nu
har inträtt.

Det andra skälet till mitt ståndpunkt-stagande har varit rena sparsamhetssynpunkter.
Inte heller när det gäller militära frågor bör man anse, att vi
kunna ha råd till vad som helst. Investeringsverksamheten måste i det läge,
som vi nu ha med knapphet på material och arbetskraft, i någon mån hållas
tillbaka. Under diskusisonen i en annan fråga, vari riksdagen förra veckan
fattade beslut, gjorde man ifrån regeringshåll starkt gällande, att även önskvärda
utgifter i dagens läge måste hållas tillbaka. Det gällde den gången vatten-
och avloppsledningar och jag ber att få citera vad finansministern yttrade
i detta sammanhang. Han sade bland annat, att om vi skola kunna kämpa oss
igenom de närmaste åren, så är det nödvändigt att man ute bland folket får
klart för sig, att vi inte ha råd till ungefär vad vi vilja eller ens till det som
är mycket önskvärt. Han underströk till sist i ett annat anförande, att det nuvarande
läget är sådant, att det svenska folket behöver få en föreställning om
att inte ens det som våra husmödrar tycka är utomordentligt önskvärt, kunna vi
ha råd till i den utsträckning, som reservanterna i den fråga det då gällde menade.
Äjt man nu konsekvent i er. sådan uppfattning tycker jag att man med
tillfredsställelse skall se, att på den punkt, som vi här debattera, finns ett tillfälle
till återhållsamhet när det gäller militära utgifter.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Wiberg: Herr talman! Jag har tillåtit mig begära ordet för att understryka,
att jag helt ansluter mig till de synpunkter, som i förevarande fall
framförts av herr Hall. Jag kommer sålunda att med min röst stödja reservationen.
Jag vill emellertid tillägga, att avgörande för mitt ställningstagande ha
ingalunda varit de i vissa fall enligt min mening ganska verklighetsfrämmande
överväganden, vilka här i kammaren framförts av herr Sandberg.

Herr Törnkvist: Herr talman! Jag tror inte det är ägnat att väcka förvåning
om jag säger, att det allra minst var på denna punkt vi väntade att ett generalangrepp
skulle sättas in. Jag hade faktiskt inte förstått detta förrän
jag för ett par dagar sedan såg en stor huvudstadstidning uttala sig på det
sättet, att på denna punkt på fjärde huvudtiteln skulle det statueras ett exempel.
Jag undrar hur man egentligen med sinnet vaket för ting, som det är
mycket svårt att komma förbi, kan anse, att man här kan statuera ett exempel.
Om det hade gällt t. ex. anslaget till jagarna begriper .jag.det, och.om
det hade gällt arméns totalanslag begriper jag det också. Men jag kan inte
förstå, att man griper in så kraftigt på denna punkt, där det gäller skor och
kläder åt våra värnpliktiga pojkar. Jag går så långt att jag säger, att denna

Andra kammarens protokoll 1047. Nr 19. 3

Nr 19.

Tisdagen den 29 april 1947.

Armén: Beldcidnad m. m. (Forts.)

punkt är vida betydelsefullare än frågan om den där kronan i dagavlöning.
Under alla år jag i statsutskottets första avdelning haft att syssla med dessa
ting — och det är innevarande år 25 år — ha vi på vänsterkanten i avdelningen
strävat efter att se till, att pojkarna som kallades in till värnpliktstjänstgöring
fingo mat, så att de inte magrade under värnpliktstiden. Jag ser att
professor Ohlin står här och ler, men jag är övertygad om att jag på den
punkten har honom med mig. Det var förr en allmän klagan över de unga
männens kroppsliga status, när de kommo ut ifrån värnpliktstjänstgöringen.
Man ondgjorde sig inte bara över att de hade magrat — det var inte det
värsta — utan även över att de hade fått för dålig mat, medan de legat inne.
Vi ha försökt att både direkt och indirekt utöva tryck på de militära myndigheterna
och förmå dem att se till, att ingen skall ha anledning att klaga
över födan, när han tvingas ifrån sin frihet och sitt hem för att tjäna andra
och inte längre råder sig själv. Lika dåligt som det kunde vara beställt med
maten kunde det vara med kläderna. Pojkarna talade alltid om »lumpen» och
skämdes över den apparition, som de nödgades visa upp när de fingo en permissionsdag.

Jag har av dessa orsaker varit mycket förvånad över att man huggit in på
just denna punkt med en så kraftig yxa, att man vill taga bort två tredjedelar
av det av Kungl. Maj :t upptagna anslaget. Den tredjedel, som återstår, räcker
ju inte ens att täcka kostnaderna för en sådan skötsel av materieltillgångarna
som till och med en privatperson måste betrakta som ett minimikrav. I
det av Kungl. Maj:t äskade anslaget beräknas kostnaden för vård och tillsyn
av materialen till i det närmaste 5 miljoner kronor. Ett bifall till reservationen
för ett anslag på 4 miljoner kronor tager sålunda bort en god del av de
medel, som äro avsedda att täcka förrådshållningskostnaderna. Redan detta
är naturligtvis ^en allvarlig sak, om man överhuvud taget skall våga förutsätta,
att förrådshållningen skötes så, att viktiga ting, som staten behöver,
icke ^fördärvas och förstöras. Det gäller härvidlag icke bara den förstörelse,
som åstadkommes av naturens omedelbara inverkan. Även genom att de människor,
som handha vården av denna materiel, försvinna från uppgiften, ökas
förstörelsekrafternas verksamhet.

Vad är det då, som skall köpas för dessa pengar? Jag anser att en redogörelse
för detta bör lämnas i detta sammanhang. Jag vill då först nämna, att
i det begärda anslaget på 12 miljoner kronor ingå 500 000 kronor, som äro
avsedda för skidmaterielens vidmakthållande. Detta belopp kan således anses
ligga utanför den egentliga nyanskaffningsplanen. Bortsett från denna summa
utgör anslaget alltså ID/2 miljoner kronor. Av dessa ID/2 miljoner kronor
räknar man enligt eu sammanställning, som jag har här i min hand, att använda_
6 574 500 kronor för nyanskaffning av beklädnad. Här är först upptaget
inköp av beklädnadsmaterial, skodon, ej inräknade, nämligen 10 000 fältbyxor,
modell 39, för 235 000 kronor, 5 000 kappor, modell 39, för 295 000 kronor,
15 000 vapenrockar, modell 39, för 600 000 kronor och 40 000 permissionsuniformer
för 1 300 000 kronor. Dessutom skall det köpas 100 000 meter kamgarnsdiagonal
för tillverkning av permissionsuniformer till en kostnad av
1 750 000 kronor. Meningen är att de värnpliktiga när de inte gå »på hea»,
som man sade förr i tiden, utan släppas fria och lösa, skola ha litet snyggare
kläder. Och det unna vi gärna våra pojkar — i varje fall gör statsutskottet
det.

En riksdagsledamot — jag antecknade inte namnet — framkastade nyss
frågan: ha vi råd att överhuvud taget störa pojkarna? — Ja, tar man sig friheten
att störa dem, så skall man som oundviklig konsekvens härav tillgodose
dem med det nödvändigaste. Och vi äro ju överens om att de inte skola be -

Tisdagen den 29 april 1947.

Nr 19.

Armén: Beklädnad m. m. (Forts.)

höva uppträda ute på vägarna och i städer och samhällen i lump. när de äro
ute och gå. Det gäller här för övrigt anslag, som riksdagen själv — under
statsutskottets ledning — har stimulerat fram under årens lopp. Jag tycker
att de synpunkter, som därvidlag varit vägledande, äro riktiga ännu i dag
och att man därför bör bevilja sådana anslag även nu.

I uppställningen är vidare upptagen en post, som gäller övrig erforderlig
beklädnadsmateriel, vari bland annat ingå mössor och underkläder. Den kräver
en samlad köpeskilling av 536 500 kronor.

Under rubriken skodon beräknas en nyanskaffning av 10 000 par grövre
marschskodon för en kostnad av 250 000 kronor och 5 000 par vinterskodon,
modell 44, för en kostnad av 135 000 kronor. Vidare förekommer en post,
som upptager ridstövlar. Sådana kunna måhända anses vara onödiga nu, när
kavalleriet praktiskt taget är avskaffat. Det är emellertid endast 2 000 par
och kostnaden beräknas till 120 000 kronor.

Under rubriken utrednings- och remtygsmateriel räknas med inköp av 25 000
vanliga överdragskläder för 312 500 kronor, 15 000 dito för verkstadstjänst
för 240 000 kronor och 10 000 dito, kallade blå twills —• jag har inte reda på
vad dessa skola användas till -— för en kostnad av 125 000 kronor.

Nästa post, »Förläggningsmateriel. Smärre kompletteringar av diverse materiel»,
är upptagen till 50 000 kronor. Till »Beklädnadsmateriel för kvinnor»
beräknas åtgå 50 000 kronor. Under rubriken »Materiel, avsedd för endast
fredsbruk» förekommer inköp av gymnastikbyxor för 80 500 kronor, gymnastikskodon
för 75 000 kronor, lägerskodon och lågskor för 200 000 kronor,
slipsar för 75 000 kronor, gymnastiktröjor för 45 000 kronor och diverse ej
specificerad materiel för 100 000 kronor.

Den sammanlagda kostnaden för dessa nyanskaffningar blir som nämnt
6 574 500 kronor. Drager man denna siffra ifrån de enligt Kungl. Maj:ts
förslag till förfogande stående 11V2 miljoner, blir det ungefär 5 miljoner kronor
kvar för vård och tillsyn av förråden. Det av reservanterna föreslagna anslaget,
som är helt och hållet avsett för detta ändamål, uppgår emellertid till
endast 4 miljoner kronor. Det är alldeles uppenbart, att varken riket eller armén
skulle gå under, om vi beslutade att den för detta ändamål avsedda summan
inte får uppgå till mer än 1 miljon kronor. Med de tankegångar, som
synas göra sig gällande på vissa håll, tycks det inte spela så stor roll om vi
överhuvud taget ha något anslag för detta syfte. Jag tycker emellertid att
man skall arbeta litet mera konsekvent, särskilt när vi ha sådana minnen vi
ha. Det är väl ingen som vill göra gällande, att den väldiga upprustning vi
satte i gång med 1940 var ett resultat av vår egen vilja. Talet om att vi
önska sluta med alltsammans nu är ju överhuvud taget inte passande i sammanhanget.
Vi ha givetvis klart för oss, att allt det vi gjort på detta område
här i° landet i fråga om upprustning, det har inte skett uteslutande på grund
av vår egen vilja, utan det är på grund av omständigheter, varöver vi inte
kunna råda. De människor vi kalla ut till värnplikt och krigstjänst av olika
slag böra vi inte so så kallsinnigt på, som vissa yttranden ge anledning att
tro att man gör.

Detta är ju också ett anslag, som inverkar på arbetskraftens inriktning.
Jag vill inte uttala mig om huruvida det inverkar gynnsamt eller ogynnsamt.
Jag ser det uteslutande från den synpunkten, att de saker det här är fråga
om äro så väsentliga, att vi inte kunna gå emot ett sådant anslag, som här
föreslagits. Jag vet inte hur de unga männen skulle betrakta en hållning från
riksdagens sida, som strängt taget uttryckte att man inte tillräckligt beaktade
deras anspråk ute i militärtjänsten. Vi veta ju vilka intima förbindelser riksdagsmännen
ha med de värnpliktiga, och jag undrar hur det skulle te sig

Nr 19.

Tisdagen den 29 april 1947.

Armén: Beklädnad m. m. (Forts.)

om man sade åt de värnpliktiga, att nu skola vi gå efter 19101-talets mbdelil
i fråga om behandling och i fråga om anspråk och därmed basta. Så långt
ha vi inte kunnat gå, herr talman, utan vi ha gått med på Kungl. Maj :ts
verkligt modesta förslag också på denna punkt.

Slutligen vill jag påminna om att jag redan vid ett anförande tidigare
framhöll, vilka besparingar som gjorts på fjärde huvudtiteln. Jag pekade
också på en siffra, som jag tror är riktig när det gäller besparingarnas omfattning.
Det är inte riktigt att anse, att vad som under fjärde huvudtiteln
föreslås är ett maximum, där det finns rum för nedprutningar. Om man vill
behålla styrseln på hela denna strävan att komma till en fast enhet för vårt
försvars organisation, så är det inte riktigt att behandla de olika punkterna
på detta isolerade sätt. Det finns ett sammanhang mellan de anslag, som presenteras
under fjärde huvudtiteln, och det är ofantligt stora besparingar gjorda
på de olika punkterna.

Vidare vill jag säga, herr Sandberg, att vi i fråga om denna huvudtitel
kunnat hålla oss något under miljarden. Vi ha inte kommit in på den andra
miljarden, som 1942 års försvarsbeslut krävde. Denna siffra lyder på ungefär
1 100 miljoner, men denna proposition representerar 800 miljoner. I allmänhet
synas strävandena hos dem, som offentligt eller enskilt tala om denna sak,
vara att komma ner ytterligare omkring hundra miljoner kronor. Men skola
vi göra det, mina damer och herrar, då får arbetet ske ytterst systematiskt.
Jag ser detta yrkande som ett symtom på strävandena att ytterligare nedbringa
försvarskostnaderna, och att man vill att det skall ske fort. Men där
finns en hake, och jag måste ''säga att jag tillhör dem som vilja taga hänsyn
till denna hake. Vi avvecklade försvarsberedskapskostnaderna så snart, som
det var möjligt. Det är inte slut ännu, utan det finns ännu kvar reister, som
täckas av sådana avvecklingsmedel. Vi hade hopp om att vi skulle få se ett
fredsslut mellan de segrande makterna, så att de framtida linjerna i fjärde
huvudtiteln skulle kunna uppdragas. Detta fredsslut har inte kommit ännu.
Även om jag inte fäster mig så mycket vid den spänning, som synes utgå
från alla samtal, så måste jag likväl säga, att det skulle vara en tragisk historia
om vi, strax efter det vi t. ex. skrivit ner försvarskostnaderna till den nivå
vi skulle önska, skulle behöva strama till beredskapen igen och utföra samma
hastverk, som vi fingo börja med 1939. Detta skulle vara tragiskt, och jag
önskar för min del inte vara med om att pekas ut som ansvarig i en sådlan
situation.

Jag hemställer om bifall till utskottets förslag.

Herr Fröderberg: Herr talman! Jag har begärt ordet för att uttala min
anslutning till reservationen, fastän jag inte vill instämma i allt, vad som
sagts här i dag till reservationens förmån.

Jag vill peka på en annan orsak till att jag helt och fullt går in för reservanternas
ståndpunkt. Jag var med på hösten 1939, då vårt kompani for upp
till finska gränsen. Varje pojke fick en skjorta och varannan ett par kalsonger
samt varannan ett par skor. Vi fingo vidare 35 gevär på 90 man. Jag hoppas,
att vi inte skola återkomma till dessa förhållanden. Jag var aldrig med
på det sony låg bakom dessa förhållanden under 1920- och 1930-talet, när
man stred därom. I dag har jag emellertid andra synpunkter ätt framföra
än vad som redan sagts.

Vi veta, att man under krigsåren läde upp en massa depåer ute i socknarna
omkring förläggningsstäderna. Varje bataljon hade sin depå med kläder och
tygförråd. I vissa^fall hade även kompanierna sina särskilda depåer. Sedan
freden kommit, pågår ett ständigt arbete med att flytta dessa depåer till

Tisdagen den 29 april 1947.

Xr 19.

Armén: Beklädnad m. rrv. (Forts.)

centraliserade platser, alltså till regementena eller till stora förråd, övervakade
av FO-staberna. Detta har gått mycket sakta, vilket i hög grad berott på den
trängsel, som råder vid regementsförråden. Utrymmena där stå icke i proportion
till de förråd, som man från depåerna skall iflytta in till regementena.
På många håll har man fått göra nybyggen, och i väntan därpå ha depåerna
fått ligga kvar.

Det är med tanke på denna trängsel, som jag tror att det vore lyckligt med
ett års uppehåll i nyanskaffningen. Förhållandena äro ingalunda så, herr
Törnkvist, att pojkarna skulle få gå barfota eller gå klädda i lump. Mycket
bland kläderna, som finns ute i depåerna är bra, i vissa fall förstklassigt.
Jag tror, att man behöver ett år till för att samla, gå igenom och klassificera
samt överse allt detta, och jag tror, att ett uppehåll på ett år med nyanskaffningen
skujle underlätta dessa inventeringar. Förhållandena äro inte
alls desamma som 1939 och närmast följande år, tänk på det! Det var inte
100 000 man, det var dubbelt upp och mer än det, som ibland samtidigt voro
inkallade, och en stor del av de kläder, som dessa begagnade, finns kvar.
Det är således inte nödvändigt med någon nyanskaffning just nu. Detta framstår
tydligt i synnerhet när man tänker på vad som sagts om svårigheten
att anskaffa persedlarna — jag tänker på dessa 100 000 meter kamgarnsdiagonalcheviot,
som skulle anskaffas. Jag tror att det vore lyckligt, om vi
väntade med detta.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr Hall: Herr talman! Det är ingalunda reservanternas avsikt att göra
detta till en försvarsdiskussion. Det är ganska olämpligt att börja en allmän
diskussion om försvaret när det gäller frågan om beklädnadsanslag. Den stora
försvarsdiskussionen får väl ändå komma i ett större sammanhang senare. Här
är det helt enkelt endast en fråga om en praktisk detalj i den affärsrörelse, som
försvaret i viss mån är. Det är fråga om när och hur beställningarna skola
placeras ut och när anslagen skola beviljas.

De militära myndigheterna, närmast överbefälhavaren, har på denna punkt
sagt, att det finns så pass mycket kläder kvar efter krigsårens stora anskaffningar,
att det inte är erforderligt att skaffa viktigare persedlar under den
närmaste tiden. Reservanterna ha därför, som jag sade i mitt första anförande,
inskränkt sig till att påyrka, att man skall begära det som är erforderligt för
reparation och underhåll. Herr Tömkvist säger, att detta beräknas till drygt
5 miljoner, och 4 miljoner skulle alltså inte räcka. Det är riktigt, men då har
herr Törnkvist inte tagit hänsyn till att underhålls- och reparationskostnaderna
stå i ett direkt förhållande till utbildningstiden, att Kungl. Maj:t framlagt
förslag om förkortning av utbildningstiden, och att vi sannolikt redan under
nästa budgetår äro framme vid en ytterligare förkortning. Dessutom har det
nyss framgått av ett interpellationssvar, att efterutbildningsövningar och repetitionsövningar
skola begränsas mycket starkt under den tid arbetsmarknaden
har de svårigheter, som den för närvarande har. Det är alltså inte heller
något äventyr att sätta ner detta reparationsanslag med ungefär en miljon kronor.
Anslaget kommer med all sannolikhet att visa sig tillräckligt i alla fall.

Den lista herr Tömkvist här läste upp ger mig emellertid anledning till en
annan reflexion, som kanske inte alldeles direkt hör samman med denna praktiska
detalj, men som ändå bör meddelas kammaren. När saken var föremål
för behandling i utskottet, efterlyste vi reservanter exakta siffror om lagerhållningen.
För att få dessa siffror, som ju icke kunde levereras vid bordet,
yrkade vi på återremiss till avdelningen, men av någon anledning var både
avdelningens ordförande, herr Törnkvist, och utskottsmajoriteten så angeläg -

Nr 19.

Tisdagen den 29 april 1947.

Armén: Beklädnad m. m. (Forts.)

na om att dölja fakta på denna punkt, att det var omöjligt att få till stånd en
återremiss. Vi reservanter äro inte rädda för att få fram den riktiga siffran
på den militära lagerhållningen. Vi äro övertygade om, att finge vi fram den
siffran så skulle det komma att visa sig, att de värnpliktiga under de närmaste
åren skulle kunna gå klädda med hjälp av de förråd, som finnas, och
att deras utrustning för de närmaste åren alltså icke på något sätt är beroende
av det anslag, som man nu är beredd att bevilja. Om detta är riktigt, och det
tror jag att det finns anledning att antaga, att det är, då förstår jag inte varför
man skall budgetera på det sätt som här föreslås.

Jag har sagt, att detta icke är någon försvarsfråga. Jag tror att vi, när det
gäller de stora tingen, kanske lättare komma överens än vi göra i denna till synes
lilla sak. Det är däremot en fråga av väsentlig ekonomisk betydelse hur
Kungl. Maj:t och riksdagen handlar i sådana här detaljer för den närmaste tiden.
Skall man på marknaden, som förut är överbelastad, framkalla den föreställningen,
att det under det närmaste budgetåret kommer att skickas ut militära
beställningar, som vad materialåtgången beträffar i stort sett svara mot
en nyanskaffning av 100 000 nya kostymer, eller skall man genom att följa reservanterna
i stället tala om för vederbörande textilfabrikanter, att de få inrikta
sig på att tillverka tyg till 100 000 civila kostymer? Det är på den civila
sidan vi ha bristen och på den militära sidan vi ha lagerhållningen, och det
borde under sådana förhållanden vara ganska klart, att man här hushållar
förståndigast om man följer reservanterna.

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! Jag kan mycket väl förstå önskemålen
att beskära de militära utgifterna, men skall det vara någon mening
med att uppfylla dessa önskemål, då måste man genom ordentlig prövning bilda
sig ett omdöme om på vilka punkter man utan skada för försvaret kan göra
dessa begränsningar. Mig förefaller det, och jag ansåg det även i utskottet,
som om reservanterna i detta fall ställt sitt yrkande fullkomligt slumpartat
och utan att undersöka, om det är möjligt att nedsätta anslaget så pass kraftigt
som med 2/3.

Jag understryker vad första avdelningens ordförande här tidigare erinrat
om. Det gäller ju mera automatiskt verkande underhållskostnader, som gå till
4 147 000 kronor. Sedan kommer rubriken »Övriga kostnader», som gå till
888 000 kronor. Under denna rubrik äro samlade sådana utgifter som kostnader
för transporter, inventeringar, resor och dagtraktamenten, materialvård
och malmedel och överhuvud taget alla de åtgärder, som måste vidtagas för
att skydda lagren. Vi kunna väl inte utan vidare stryka sådana utgifter. Jag
skulle tro, att om vi inställa denna vård, kommer det i längden att medföra
misshushållning och ökade utgifter. Till förut nämnda utgifter komma kostnaderna
för överdragskläder för människor som äro i arbete utom den direkta
militärtjänsten. Vidare ha vi material för gymnastik och idrott; det gäller till
inte ringa del gymnastikskor, som de värnpliktiga lära sakna. Om de inte få sådana,
få de använda de grova skorna även under gymnastiken. Vidare saknas
det skidmateriel för halva miljonen kronor o. s. v.

När jag sammanställer allt detta kommer jag till det slutresultat, som jag
nämnde i början av mitt anförande, att det förefaller som om reservanternas
yrkande gjorts alltför oöverlagt. Om man sagt, att man ansett, att de militära
myndigheterna inte nedskurit anslaget till beklädnad m. m. i så hög grad som
man trodde var möjligt, och om man sedan kommit med att långt blygsammare
yrkande, då tror jag att frågan nu hade legat till på ett helt annat sätt. I den
form yrkandet nu framställts anser jag det emellertid vara fullkomligt omöjligt,
att bifalla utan att samtidigt tillfoga försvaret en mycket betydande
skada.

Tisdagen den 29 april 1947.

Nr 19.

Armén: Beklädnad m. m. (Forts.)

Sedan har man talat om permissionskläder. Det gäller dels att ersätta vissa
storlekar bland munderingarna, som blivit utslitna, dels i viss utsträckning
att anskaffa permissionskläder. Vi ha här för en stund sedan talat rätt så
mycket om de värnpliktigas avlöningar. Detta är säkerligen en betydelsefull
sak, men det är också av betydelse att pojkarna, när de få permission
och komma till hemorten och träffa andra människor, kunna uppträda vårdade
och snygga. Jag skulle tro att detta inte minst intresserar pojkarna när de
träffa de unga damerna. Försök att skicka ut pojkarna på permission med
exempelvis sådana byxor, som vid ett tillfälle uppvisades för statsutskottets
första avdelning! Dessa kommo från statens reparationsverkstäder. Jag vill,
herr talman, önska den lycka, som skulle försöka visa sig med en sådan bakdel!

Herr Törnkvist: Herr talman! Jag tar närmast till orda med anledning av
den närgångna anklagelse, som avdelningen fatt, för att den skulle ha försökt
dölja någonting. Det har inte varit fråga om något sådant. Jag vill däremot
i anledning av beskyllningen framställa den önskan, att man en annan gang
i tid kommer med en utredning till utskottet, framför ett yrkande eller väcker
en motion, eller att man, om man underlåtit detta, inte som i detta fall konstitutionsenligt
behandlat ärendet ställer utskottet mot väggen och säger: kan
ni inte ge mig upplysning om det och det? Den som vill komma med förslag
till en ändring i en proposition eller nagot annat skall själv komma med
argument. Det var inte tid att svara på denna fråga, när vi i utskottet sutto
och behandlade hela huvudtiteln. Så lättsinnigt -— jag använder det uttrycket
utan vidare — gör man inte en framstöt vid en frågas behandling i riksdagen.
Den som vill yrka någonting i en betydelsefull sak skall taga reda på
materialet samt väcka en motion och visa utskottet på förhållanden, som detta
inte observerat.

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Vougt: Herr talman!
Eftersom detta ärende behandlas parallellt i bägge kamrarna har jag inte
kunnat följa debatten här förrän nu på slutet. Jag riskerar naturligtvis därför
att upprepa argument, som redan framförts i denna fråga. Jag skall dock
i möjligaste mån försöka undvika detta, och jag skall göra det genom att
fatta mig så kort som möjligt.

Först vill jag säga till herr Hall, att den omständigheten, att overbeialhavaren
vid beredning av detta ärende fällde det omdömet, att vi ha tillräckligt
många uniformer för att man inte skall behöva sy flera under det närmaste
året, inte hindrat att arméförvaltningen, när den blivit i tillfälle att
lämna tillräckliga uppgifter, kunde övertyga oss att alla de synpunkter, som
skulle tagas med i beräkningen, icke beaktats av försvarsstaben eller överbefälhavaren,
när dessa fällde sitt omdöme. Det är väl ända de rent sakliga
omständigheterna i frågan vi skola bedöma, och icke det faktum att den ena
eller andra myndigheten sagt det eller det.

Som jag haft tillfälle att nyss erinra om i första kammaren har ju nedprutningen
av anslagen på fjärde huvudtiteln lett till att riksdagen för nästa
budgetår förelägges en huvudtitel, som är 133 miljoner kronor mindre än innevarande
budgetårs huvudtitel — formellt 100 miljoner, men 133 miljoner
om man räknar med den förbättring av lönerna som beslutats. Når denna
budget gjordes upp, skedde det en samverkan på alla punkter mellan myndigheterna
och försvarsdepartementet. När det blev klart, att försvarskommittén
icke kunde fraridiigga sitt förslag i så god tid under 194G, att förslaget
skulle kunna läggas till grund för budgetarbetet under nu instundande
budgetår, så blev det nödvändigt för oss i försvarsdepartementet att, trots

Nr 19.

Tisdagen den 29 april 1947.

Armén: Beklädnad m. m. (Forts.)

att innevarande budgetår är det sista i femårsplanen, för nästa budgetår försöka
bygga över till den femårsplan eller tioårsplan eller vad det nu blir,
som. försvarskommittén kommer att föreslå. Det stod klart för oss att vi i
görligaste män måste verkställa reduktion av utgifterna, utan att rubba den
försvarsorganisation som tillkommit under kriget. Vi hade bland annat möjlighet
att utgå från att riksdagen år 1945 anslutit sig till den ståndpunkten,
att några organisatoriska ändringar icke skulle ske förrän grundlig omprövning
skett av organisationen. Riksdagen anslöt sig nämligen till de direktiv,
som min företrädare i ämbetet uppställt för 1945 års försvarskommitté.

De omständigheter jag nyss nämnt ledde alltså till att sparsamhetsarbetet
lades på lång sikt i försvarsdepartementet. Ifrån Kungl. Maj :t utgick direktiv
till samtliga myndigheter, att de i möjligaste mån skulle pressa ned anslagen.
Överbefälhavaren gav för sin del samtliga försvarsmyndigheter del
av de synpunkter, som han från militära utgångspunkter ansåg borde vara
vägledande vid uppgörandet av myndigheternas petita. Allt detta ledde till
att myndigheterna kunde minska sina äskanden från tidigare år med 82 miljoner
kronor. Om jag jämför denna form för budgetberedning med den för
innevarande budgetår, så konstaterar jag att vi inom försvarsdepartementet
minskat anslagsäskandena från i runt tal 950 miljoner kronor till 846 miljoner
kronor. Skillnaden mellan budgetberedningarna var alltså den, att själva
sparsamhetsarbetet vid den senaste budgetberedningen i högre grad lades
på myndigheterna, och dessa samverkade på ett utomordentligt sätt med försvarsdepartementet,
Jag anser att när det överhuvud taget gäller budgetfrågor,
och alldeles särskilt när det gäller så ömtåliga saker som vidmakthållandet
av ett lands militära försvar, så är det önskvärt att man kan gå fram
på detta sätt med sakliga överväganden myndigheterna och Kungl.t Maj:t
emellan.

o Detta var huvudsakligen vad jag ville säga för att belysa, att vi ingalunda
på, någon punkt tagit av myndigheterna föreslagna anslag utan att dessa
blivit prövade dels av olika myndigheter, dels inom försvarsdepartementet.
Jag måste också säga, att jag inte kan se annat än att det finns stark saklig
grund för de beklädnadsanslag, som här förelagts riksdagen. Jag har här
en uppställning av de olika posterna. Jag förmodar, att de redan blivit återgivna
i debatten, och jag skall följaktligen inte upprepa dem. Jag tror inte
att herr Halls förhoppning är riktig när han utgår från, att minskningen
av övningstiden och inställande av repetitions- och efterutbildningsövningar
skulle minska behovet^av underhållsanslaget så kraftigt, att man kunde reducera
detta anslag från 12 miljoner till 4 miljoner. Det förhåller sig ju på
det sättet, att de rent automatiska utgifterna, som sammanhänga med det
underhåll som äger rum vid intendenturverkstäderna och fabriksstyrelsens
olika verkstäder, uppgå till nagot över 4 miljoner kronor. Därtill kommer ett
anslag upptaget under rubriken »Övriga beräknade kostnader», som uppgår
till 888 000 kronor. Dit hör emballage- och transportkostnader, malmedel, hylllnredningar
i förråden, rese- och dagtraktamentkostnader i samband med'' vårdtjänst
och inventeringar vid förråden utanför vederbörande personals bostadsort
in. fl. utgiftsposter. Det är alltså hela vården av de upplagda stora
förråden, och dessa 888 000 kronor vill herr Hall nu att vi skola stoppa in i de
4 miljoner, som vi skola nedpressa detta anslag till genom en nedsättning av
övningstiden. Det skulle förvåna mig i hög grad, om inte detta visade sig vara
en alldeles orimligt sangvinisk förhoppning.

Sedan kommer jag till det anslag, som gäller anskaffning av uniformer för
rekryterna. Först och främst vill jag säga, att det i huvudtiteln är mycket
klart utsagt, att försvaret icke har för avsikt att försöka tvinga sig till det

Tisdagen den 29 april 1947.

Xr 19.

Armén: Beklädnad m. m. (Forts.)

behövliga materialet om det inte stämmer överens med förhållandena på marknaden.
Jag skall säga herr Hall, att jag är alldeles för van vid att nödgas låta
mina önskemål träda tillbaka för arbetsmarknadsskäl av olika slag för att inte
vara fullkomligt på det klara med, att försvaret inte kan propsa sig till sådant,
som man av olika skäl inte kan undvara för den civila försörjningen. Det är
också mycket klart utsagt i huvudtiteln, att vi skola taga hänsyn till materialtillgången.
Jag vill också nämna —• jag riskerar att upprepa vad som förut
sagts i debatten — att i februari ägde en konferens rum hos folkhushållningsministern.
Närvarande voro där representanter för arméförvaltningen, intendenturavdelningen,
statens industrikommission och textilindustrien, och mot
de från militärt håll framlagda önskemålen beträffande leverans av kamgarnsdiagonal
under 1947 fanns intet att erinra. Beträffande leveranserna därefter
skulle de bli föremål för överläggningar till hösten.

Får jag så vid denna punkt skjuta in, att när det ibland av klagomål i pressen
framgått, att försvaret gör anspråk på mera tyg än man anser sig vilja
avvara med tanke på den civila marknaden, skapas lätt den föreställningen,
att försvaret numera har någon möjlighet att rekvirera tyger. Vi ha inte denna
möjlighet. Vi träffa uppgörelser med affärsföretagen precis som vilken
annan civil eller statlig kund som helst. Om det inte finns tillräcklig tillgång
på tyger för den civila befolkningens behov, skulle det inte falla mig in att
göra’ gällande, att vi för de värnpliktiga skola skaffa bättre tyger än vad som
är ovillkorligen nödvändigt.

När jag talar om hur nödvändigt det är för försvarets myndigheter att maka
åt sig till förmån för civila behov när det gäller tillgången på varor och annat
sådant, så vill jag även säga till herr Fröderberg, att jag är den förste att
beklaga att vi icke fått våra centrala förråd så snabbt och fullständigt uppbyggda
i enlighet med planen, att vi kunnat avveckla en hel del mindre
förråd och sammanföra allt på bättre sätt i de stora centralerna. Men det har
helt enkelt berott på bristen på arbetskraft och byggnadsmaterial. Vi ha inte
fått byggnadstillstånd. Vi kämpa varje månad med svårigheter. Vi försöka så
mycket som möjligt att få de civila myndigheterna att ge efter för de militära
behoven och detta på grund av den omständigheten, att när materiel icke kan
förrådshållas på tillfredsställande sätt, så riskerar man att förstöra det. Vi
kunna inte göra annat än att försöka komma så långt vi kunna i våra strävanden
att tillgodose våra behov. Efter denna lilla utvikning återgår jag till frågan
om uniformerna. Det är riktigt som här sagts att vi inom försvaret ha en
hel del uniformer upplagda för vår krigsberedskap. I likhet med herr Fröderberg
anser jag, att om vi skulle bli tvungna att mobilisera •— vilket Gud
förbjude — så skola vi ha en fullständig uppsättning av hela och rena uniformer
för hela vår armé och försvaret i övrigt. Eftersom vi måste räkna med att
den dag kan komma, då mobilisering blir nödvändig, så måste vi i varje fall
hålla oss i närheten av mobiliseringsbehovet. Det kan naturligtvis tänkas att
vi kunna få en marginal på ett halvt eller ett år på oss för att nå upp i höjd
med mobiliseringsbehovets krav. Om och när den utrikespolitiska situationen
mörknar så starkt, att vi få lov att vidtaga sådana åtgärder, är det alldeles
uppenbart ett önskemål från myndigheternas sida att vi icke ha några luckor
i beredskapen eller åtminstone att de förekomma i minsta möjliga omfattning.

Nu ha vi ett mobiliseringsförråd av uniformer och skodon, avsedda för mobilisering.
Detta mobiliseringsförråd kan naturligtvis också i någon mån tagas
i anspråk för att bekläda våra rekryter i fredstid. Men om herr Hall blir mobiliserad
-—• jag vet inte om min värderade vän på västeråsbänken fortfarande
befinner sig i värnpliktsåldern — så behöver han en uniform av väsentligt annat
snitt än den, som jag kan sätta på en rekryt. Ålder och visdom förenas

Nr 19.

Tisdagen den 29 april 1947.

Armén: Beklädnad m. ni. (Forts.)

nämligen även hos herr Hall med en kroppshydda, som är betydligt värdigare
än en tjugoårig ynglings. Jag kan inte ta ut en uniform, passande till herr Hall
eller en hans jämnårig, och sätta den på en tjugoårig rekryt. Om jag gjorde
det, skulle rekryten i fråga se ut på ett sådant sätt, att man med skäl skulle
kunna använda den gamla benämningen på kronans uniform, nämligen »lumpen».
Det uttrycket skulle då på nytt komma till heders.

Ålderssammansättningen på den mobiliseringsbara svenska armén är i själva
verket sådan, att de militära myndigheterna icke kunna använda mobiliseringslagren
för beklädnad av rekryterna annat än i ganska ringa utsträckning.
Följaktligen måste varje år ett antal uniformer som lämpa sig för rekryter tillverkas.
Jag vill tillfoga att uniformerna i mobiliseringsförrådet ha sådana
långbyxor, som äro försedda med damasker nedtill. Det är inte lämpligt att
ha sådana byxor till permissionsuniformer. De bli åtminstone sommartid för
varma. Jag tror att det skulle klagas ganska allmänt, om jag inte ordnade så
att pojkarna finge andra byxor till permissionsmunderingen. Om vi inte tillverka
några rekrytuniformer utan i stället ta av det som finns i mobiliseringsförråden,
måste vi därför i alla fall tillverka långbyxor. Då är det ganska svårt
att passa ihop tygfärgerna, och jag bleve kanske tvungen att släppa ut rekryterna
med vapenrock av en färg och byxor av en annan. Detta vore kanske
inte i och för sig så farligt, men när det finns skäl som tala mot ett sådant
förfarande, så tycker jag att man skall försöka undvika det.

Sedan kommer jag till frågan om kamgarnsdiagonaluniformerna. Om vi underlåta
att skaffa fram en bättre och finare uniform och bara ta rekrytuniformer
ur mobiliseringsförrådet, så måste vi beställa nya kommissuniforiner
för att ersätta avgången där. Nu har det framkommit önskemål om att de
värnpliktiga skulle få snyggare uniformer. Jag medger gärna att denna sak
kan vara ganska oväsentlig och av ringa militär betydelse, men den har dock
en viss betydelse för trivseln i det militära livet. Våra svenska pojkar sätta
numera en ära i att gå snyggt klädda. Vi ha här i landet en konfektionsindustri,
som gör det möjligt för dem att i det civila skaffa sig snygga kläder så fort
de fått sin första arbetsförtjänst. Det grämer mig därför en smula att man
inte inom det svenska försvaret skall kunna erbjuda de värnpliktiga en uniform,
som gör att pojkarna känna sig lika snygga som sina civila kamrater.
Nu kan man emellertid faktiskt nå detta mål för en merkostnad av 20 kronor.
Kamgarnsdiagonaluniformen kostar nämligen endast 20 kronor mer än kommissuniformen.
Den förra är då bättre sydd och ser dessutom prydligare ut
överhuvud taget. I den mån tillgången på textilier tillåter det vill jag därför
gärna lägga på dessa 20 kronor. Därmed får man det plus i den militära trivseln,
som en snygg permissionsuniform alltid medför. Jag vill tillfoga att möjligheter
icke stå till buds att få fram denna kamgarnsuniform förrän till våren 1949.
Först de värnpliktiga som rycka in då kunna få denna snyggare permissionsuniform.
Så lång tid tar det nämligen att få ett tillräckligt antal uniformer
framställda.

Nu är herr Hall orolig för läget på textilmarknaden och vill därför inte vara
med om att vidtaga åtgärder för en dylik förbättring av de värnpliktiga pojkarnas
uniformer. Jag vill då svara, att om förhållandena på textilmarknaden
och vår produktion överhuvud taget på grund av råvarubrist eller av andra
orsaker bli av sådan karaktär, att vi icke böra förverkliga denna plan. så skola
vi naturligtvis inte heller förverkliga den. Men jag anser att varken någon annan
av denna kammares ärade ledamöter eller jag själv kan bedöma huruvida denna
förbättring av uniformsutrustningen är möjlig eller inte. Jag tycker därför det
vore naturligt om kammaren beviljade de militära myndigheterna medel att
förverkliga denna plan, om inga andra hinder ställa sig i vägen för dem.

Tisdagen den 29 april 1947.

Nr 19.

Armén: Beklädnad m. m. (Forts.)

Jag ber om ursäkt för att jag tagit kammarens tid i anspråk och uttalar
samtidigt den förhoppningen, att kammaren måtte bifalla vad Kungl. Maj:t
här föreslagit. Jag försäkrar att all möjlig sparsamhet kommer att iakttagas i
fråga om det anslag det här är fråga om. Vi komma också att ta alla vederbörliga
hänsyn till de synpunkter, som här ha åberopats. Inom det militära
bortse vi för övrigt aldrig från de civila syftena. Vi ha dem tvärtom ständigt
för ögonen. De äro dock icke i detta fall tillräckligt vägande för att motivera
ett avslag på Kungl. Maj :ts förslag.

Herr Hall: Herr talman! Jag har ingen invändning att göra emot någon
av de synpunkter, som statsrådet Vougt här framhållit beträffande de värnpliktigas
beklädnad. Det finns goda skäl för att ge de värnpliktiga snygga
permissionsuniformer. Det är värt ganska mycket om man kan öka den militära
trivseln på det sätt som statsrådet Vougt här talat om. På den punkten föreligga
alltså inga väsentliga motsättningar mellan herr statsrådet och reservanterna.
Men om det nu är tveksamt huruvida man under nuvarande förhållanden
bör placera några beställningar på textilmarknaden överhuvud taget •—
och statsrådet Vougt har medgivit det — varför skall man då framkalla den
föreställningen hos industrien, att ifrågavarande beställningar eventuellt kunna
komma till stånd? Läget på textilmarknaden är ju sådant, att varje utsikt till
ytterligare statliga beställningar i större omfattning är direkt skadlig. Riksdagens
uppgift — om den överhuvud taget vill påverka textilmarknaden i
någon nämnvärd grad — borde då vara att försöka beröva textilindustrien
föreställningen att här finns utsikter till ytterligare statliga beställningar. Vi
böra inrikta marknaden så, att den i högre grad tillgodoser det föreliggande
behovet. Det är på den punkten som reservanternas ståndpunkt skiljer sig från
Kungl. Maj :ts och utskottsmajoritetens — icke när det gäller hur vi i sak skola
ordna dessa detaljer på längre sikt.

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Vougt: Herr talman!
Jag har också under några års tid tillhört den förnämliga institution, som bankofullmäktige
utgör — jag har t. o. m. suttit på samma plats där herr Hall nu
sitter — och jag är följaktligen mycket känslig för de penningpolitiska synpunkter,
som herr Hall här åberopar.

Men jag måste å andra sidan såsom målsman för försvaret göra gällande, att
om det finns sakliga skäl för ett visst anslag, kan det inte vara rimligt att
göra beviljandet av detta anslag beroende av om det skulle framkalla eller icke
framkalla vissa föreställningar hos den civila marknaden. Här finns för försvarets
del ett behov av kamgarnsdiagonal, och även herr Hall har ju lovat att
medverka till att vi skaffa oss denna, när omständigheterna bli sådana, att
han anser sig kunna medverka till det. Jag tror för min del att möjligheter
kunna finnas att göra detta, om inte omedelbart så dock i så god tid, att vi
skola kunna fullfölja vår plan att ha uniformerna i fråga färdiga till 1949,
och jag undrar, om inte herr Hall kunde på nagot annat sätt, lämpligen tala
strängt med textilfabrikanterna, så att de inte i onödan diskontera några förväntningar.
Jag tycker att det är rätt orimligt, att vi ur den synpunkten skola
avstå från att kräva att detta anslagsbehov tillgodoses, men jag upprepar, att
vi skola taga alla de sakliga hänsyn, som denna produktionsmarknad och andra
marknader kunna kräva.

Överläggningen var härmed slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets förevarande hemställan, dels ock på bifall till
den av herr Bergvall m. fl. avgivna vid punkten fogade reservationen; och fann

Nr 19.

Tisdagen den 29 april 1947.

Utbildning i
luftbevakning
m. to.

Armén: Beklädnad m. to. .(Forts.)

herr talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad.
Herr Hall begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkten
36 ro) i utskottets förevarande utlåtande nr 4, röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den av herr Bergvall m. fl. avgivna, vid
punkten fogade reservationen.

.Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav att han funne flertalet hava röstat för
ja-propositionen. Rösträkning begärdes emellertid av herr Hall, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 97 ja och 65
nej, varjämte 3 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan.

Punkterna 37—47.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 48, angående armén: Hemvärnets avlöningar.

Kungl. Maj:t
58, föreslagit riksdagen att dels medgiva, att till personalförteckning för hemvärnet
måtte överflyttas en beställning för hemvämschef i lönegrad Öb 2, en
beställning för överstelöjtnant eller major i lönegrad Oa 5 eller Oa 4 och en
beställning för kapten eller löjtnant med arvode enligt lönegrad Oa 3 eller
Oa 2, dels fastställa av departementschefen förordad avlöningsstat för hemvärnet,
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1947/48, dels ock
till Armén: Hemvärnets avlöningar för budgetåret 1947/48 anvisa ett förslagsanslag
av 343 000 kronor. Sedermera hade Kungl. Maj :t i propositionen
nr 130 (punkt 7 av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över försvarsäremden
för den 28 februari 1947) föreslagit riksdagen bland annat medgiva, att till
personalförteckning för hemvärnet finge överflyttas, förutom i det föregående
angivna beställningar, en befattning för kontorsbiträde i lönegrad A 4.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte fatta beslut i enlighet med Kungl.
Maj:ts förslag.

Sedan punkten föredragits, anförde:

Herr Lindberg: Herr talman! Under denna punkt har statsutskottet förordat
Kungl. Maj :ts förslag om att den lantmilitära ungdomsutbildningen i huvudsak
överföres till hemvärnet. Utskottet har emellertid avgivit en rekommendation
för att inte bara de s. k. luftvärnspojkarna skola stanna kvar inom
det frivilliga befälsutbildningsförbundet, utan att också ungdomens utbildning
i luftbevakning och signaltjänst handhaves av nämnda förbund.

Jag finner det för min del ganska onödigt att överföra denna senare utbildning
till centralförbundet för befälsutbildning därför att luftvärnspojkarnas
utbildning fortfarande skall handhavas av förbundet. Dessa tre saker höra
egentligen inte samman med varandra, och det bör gå lika bra att utbildningen
i luftbevakning och signaltjänst stannar kvar hos hemvärnet.

Tisdagen den 29 april 1947.

Nr 19.

Utbildning i luftbevakning m. m. (Forts.)

Jag skulle därför kort och gott vilja föreslå, att sista meningen pajs. 45 i
utskottets motivering strykes. Denna mening har följande lydelse: »Då emellertid
enligt detsamma utbildningen av de s. k. luftvärnspojkarna alltjämt
skall bedrivas av centralförbundet för befälsutbildning, synes utskottet möjligen
kunna övervägas, om icke utbildning av ynglingar i exempelvis luftbevakning
och signaltjänst lämpligen bör handhavas jämväl av nämnda förbund.»

Herr Törivkvist: Herr talman! Vad den frivilliga lantmilitära ungdomsutbildningen
beträffar, vill jag vädja till kammaren att inte något annat göres
än som föreslås av utskottet, vilket är detsamma som Kungl. Maj :ts förslag.

Jag hemställer alltså om bifall till utskottets förslag.

överläggningen var härmed slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ook på bifall till utskottets
berörda hemställan med den ändring beträffande motiveringen, som under
överläggningen föreslagits av herr Lindberg; och fattade kammaren beslut
i enlighet med den förra propositionen.

Punkterna 49—75.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 76, angående marinen: Färtygsbyggnader. Marinens far Kungl.

Maj:t hade i propositionen nr 1 under fjärde huvudtiteln, punkten tygshy9gna
91, föreslagit riksdagen att dels besluta, att nybyggnad av fartyg för marinen
skulle äga rum enligt de riktlinjer, som av departementschefen i statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för den 3 januari 1947 angivits, dels ock till
Marinen: Färtygsbyggnader för budgetåret 1947/48 anvisa ett reservationsanslag
av 20 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr Gustaf Karlsson m. fl. (1:20) och den andra inom andra kammaren
av herr Åkerström m. fl. (11:33), i vilka hemställts, att riksdagen måtte besluta
dels avslå vad Kungl. Maj:t föreslagit angående nybyggnad av två jagare
men i övrigt godkänna riktlinjerna för nybyggnad av fartyg för marinen,
dels ock till Marinen: Färtygsbyggnader för budgetåret 1947/48 anvisa
ett reservationsanslag av 20 000 000 kronor;

dels ock en inom andra kammaren av herr Stöld väckt motion (11:87),
vari hemställts, att riksdagen vid behandling av '' förevarande punkt måtte
besluta bevilja det anslag å 1 000 000 kronor som begärts till konstruktionsarbetet,
dock med uttryckligt framhållande därav, att riksdagen genom detta
beslut icke toge ställning till frågan, huruvida de båda föreslagna jagarna
skulle komma till utförande.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte

a) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
1:20 och 11:33 ävensom 11:87, i vad de avveke från Kungl. Maj:ts förslag,
besluta, att nybyggnad av fartyg för marinen skulle äga rum enligt de riktlinjer,
som av departementschefen i statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 3 januari 1947 angivits;

b) till Marinen: Färtygsbyggnader för budgetåret 1947/48 anvisa ett reservationsanslag
av 20 000 000 kronor.

Nr 19.

Tisdagen den 29 april 1947.

Marinens fartyg sbyggnader. (Forts.)

Reservationer hade avgivits

dels av herrar Larsson, Karl'' Andersson, Gustaf Karlsson, Hall, Åkerström,
Thapper och Persson i Svensköp, vilka ansett, att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte

a) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och motionen 11:87 samt med bifall
till motionerna 1:20 och II: 33 besluta, att nybyggnad av fartyg för
marinen skulle äga rum enligt de riktlinjer, som av reservanterna angivits;

b) till Marinen —--- 20 000 000 kronor;

dels ock av herr von Heland, utan angivet yrkande.

Efter föredragning av punkten yttrade:

Herr Åkerström: Herr talman! Vid behandlingen av punkt 36 uttryckte utskottets
talesman sin förvåning över att en framstöt gjorts i utskottet, då det
inte på något annat sätt kommit fram att det fanns olika meningar i saken —•
därmed menade han väl, att det inte motionerats.

I fråga om den punkt, som vi nu behandla, ligger det inte till på samma sätt.
Här ha avgivits motioner, bl. a. om avslag på Kungl. Maj:ts framställning,
vilket ju är detsamma som att vi skulle skjuta på frågan om det överhuvud
taget skall byggas några sådana jagare, som Kungl. Maj:t här äskat pengar
till, i varje fall för att få i gång konstruktionsarbetet. Jag kunde inte heller,
när jag lyssnade till utskottets ärade vice ordförande, finna att han beträffande
denna punkt ansåg det vara så märkvärdigt, om kamrarna intoge en annan
ståndpunkt än Kungl. Maj:t och statsutskottets majoritet och bifölle reservationen.
Det finns nog också anledning att i detta fall betrakta frågan om anslag
på ett annat sätt än vad som var förhållandet vid punkt 36. Man kommer
dock här in på vad som skall rymmas inom den kostnadsram för försvaret, som
vi kunna finna oss ha råd med sedan den nu arbetande försvarskommittén
framlagt sitt förslag.

När denna fråga behandlades inom utskottet, uppträdde där en person, som
enligt min mening sitter inne med större kunnande än jag, i fråga om den flotta,
som vi för närvarande ha, och vad vi för framtiden kunna tänkas ha råd
med i detta avseende, och han påpekade, att enligt hans uppfattning -—- och jag
vill helst tro att han har rätt — är det mycket osäkert, om vi överhuvud taget
kunna hålla oss med samma antal jagare som vi nu ha, sedan vi bestämt oss
för den nya försvarsorganisationen. Under sådana förhållanden förefaller det
ännu mer orimligt, att vi ge Kungl. Maj:t medel för att låta en på andra områden
mycket efterfrågad och värdefull arbetskraft sitta och utföra konstruktionsarbeten
för ett par jagartyper, som kanske ändå inte, när vi till äventyrs
kunde vara beredda att lämna anslag för deras byggande, motsvarade de anspråk,
som vid den tidpunkten kunde ställas. Tiden kan ha ridit förbi på ett sådant
sätt, att åtminstone den miljon, som lagts ut på konstruktionsarbetet, visar
sig vara bortkastade pengar. Och den mycket skickliga arbetskraft, som skulle
användas för detta konstruktionsarbete, är väl för närvarande i alldeles särskilt
hög grad behövlig inom det civila fartygsbyggnadsområdet.

Nu kan det visserligen sägas, att när Kungl. Maj:t kommer och begär pengar
till dessa två jagare — vilket väl innebär att Kungl. Maj :t vill ha bortåt 60
milj. kronor — så kan riksdagen vägra i vändningen. Men enligt min och mina
medreservanters uppfattning är det ett principbeslut om jagarnas byggande,
som riksdagen fattar, om den här säger ja till Kungl. Maj:ts och statsutskottets
förslag. Ha vi gjort detta, ha vi också sagt ja till tanken att kostnadsramen
för vårt framtida försvar skall tillyxas på ett sådant sätt, att även dessa
jagare komma att rymmas inom den.

Tisdagen den 29 april 1947.

Nr 19.

Marinens fartyg sbyggnader. (Forts.)

Följa vi utskottet, ge vi alltså redan i dag på hand, att vi kunna tänka oss
den kostnadsram accepterad, som överbefälhavaren har lagt fram såsom ett
önskemål. Följa vi däremot reservanterna säga vi: »Nej, den kostnadsramen
komma vi inte att vara med om. Det högsta tänkbara som vi kunna vara med
om, när det gäller den framtida försvarsorganisationen, är ett årligt anslag
vars övre gräns utgör 700 milj. kronor.»

Med dessa ord, herr talman, och med hänvisning till vad som säges i motiveringen
till den av herr Larsson m. fl. avgivna reservationen, ber jag att få
yrka bifall till denna reservation.

Herr Törnkvist: Herr talman! Reservanternas yrkande under denna punkt
går ut på exakt samma belopp som statsutskottet föreslår, d. v. s. 20 milj.
kronor. Det råder således inte någon meningsskiljaktighet om anslagets storlek.
Även reservanterna ha tydligen ansett, att departementschefen och hans
medhjälpare därvidlag kommit till ett riktigt resultat. Meningsskiljaktigheten
gäller blott den inre utformningen av verkstadsarbetet. Det är fråga
om huruvida en miljon kronor skall såsom departementschefen föreslår, få användas
för att låta konstruktionskontoret göra kalkyler och ritningar till
två jagartyper och överhuvud taget följa utvecklingen på detta område.

Det är detta som enligt reservanternas mening inte bör ske. Jag vill inte
göra gällande, att det inte skulle vara tillåtet att på detta sätt hugga in på
en särskild punkt, men jag kan inte inse, att man levererat några särskilda
skäl för att inte Kungl. Maj:t skulle få använda personalen som måhända
annars inte kan få den erfarenhet som är nödvändig, till konstruktionsarbete
på fartygsbyggnadsområdet, som ju är ett av de allra viktigaste områden
vi ha här i landet — utan att vi hade våra skepp, det gäller både handels-
och örlogsskeppen, skulle vår ställning vara mycket dålig även i civilt
avseende.

Det måste ligga någonting särskilt bakom reservanternas ställningstagande,
inte bara omsorgen om ekonomien. Det är ju bara användningen av en av de
tjugo miljonerna, som man skulle dirigera, d. v. s. den skulle inte få användas
så, som Kungl. Maj:t anser lämpligast. För min del är jag övertygad om att
denna miljon inte kan användas på ett bättre sätt än just till detta konstruktionsarbete.

Jag skall inte nu taga upp någon diskussion om flotta eller lantförsvar —
det är nog i alla fall den saken som det här gäller. Jag har under ett par
årtionden i olika kommissioner och kommittéer diskuterat den saken, och jag
vet att det därvidlag alltid blir en envis skyttelgång. Häromdagen talade jag
med en man, som under den oroliga tid, vi nu genomleva, hade en av de mest
ansvarsfulla posterna, och han sade till mig: »Den här inställningen till flottan
är inte något nytt för mig liksom inte för någon av oss, som var med om det
första världskriget. Men hur skulle jag, när det nu åter blev krig, ha kunnat
klara situationen, om jag inte omedelbart hade kunnat skicka ut fartyg att
bevaka kusterna?»

Man kan inte, mina herrar, komma ifrån att vårt land är ett havsomflutet
land och att våra kuster måste bevakas för att förhindra en invasion. Under
sådana förhållanden tycker jag inte att den miljon, som det skulle kosta att
låta departementschefen och hans mannar följa med utvecklingen på fartygsbyggnadsområdet,
är någonting att strida om. Och om departementschefen under
året finner, att man inte har något sådant jobb att ge folket, så är ju
miljonen kvar.

Jag tycker att det resonemang, som man här för från reservanternas sida
är litet väl ansträngt — det kan inte hjälpas. Detta principuttalande är ju

Nr 19.

Tisdagen den 29 april 1947.

Marinens fartyysbyggnader. (Forts.)

av samma slag som det principuttalande som på sin tid gjordes när det gällde
de där kustpansarskeppen eller vad de hette — ja, jag kommer inte ihåg namnet
men kammarens ledamöter minnas dem. Då gjordes också ett principuttalande,
men de kommo ändå aldrig till stånd. Utvecklingen rättar ju till dessa frågor
både för Kungl. Maj:t och för riksdagen. Befinnes det efter tre, fyra år, att
Kungl. Maj:t inte lägger fram något förslag för riksdagen, så är det ingen
som. klandrar Kungl. Maj :t för det, och skulle Kungl. Maj :t komma att föreslå
en jagare eller två, ha vi här i riksdagen fullkomlig frihet och behöva inte
känna oss bundna av att vi nu fattat ett eller annat beslut. Utvecklingen kan
ju bli en annan än vi nu vänta oss.

Jag tycker nog att Kungl. Maj:t bör få dessa 20 miljoner, som både reservanterna
och utskottet äro ense om, utan någon reservation. Jag yrkar bifall
till utskottets hemställan.

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! Det förefaller som om herr Åkerström
var rädd för att vi i dag skulle komma att definitivt besluta i försvarsfrågan.
Vi skulle då få ett för stort antal jagare eller i alla händelser ett större
antal än herr Åkerström för sin del vill vara med om.

Men hur ligger det i verkligheten till? Jo, ur det jagarbestånd vi ha kommer
under de närmaste åren ett icke obetydligt antal att utgå. De två jagare,
som vi köpte från Italien, äro ju föreslagna till omedelbar utrangering. Ehrensköld
och Nordenskjöld, d. v. s. de äldsta jagarna, äro också i sådan åldersklass
att de mycket snart träda ur tjänst. De militära marina myndigheterna
framhålla också att förslitningen på jagarmaterialet under neutralitetsvakten
har varit mycket hård, och att man av den anledningen får räkna jagarnas
livslängd kortare än eljest. Redan 1948 faller Klas Horn för åldersstrecket,
jagaren Göteborg 1952 och jagaren Stockholm 1953. Det betyder ju att antalet
jagare går ned mycket fort. Om vi komma i det läget, att vi på grund av
mörknande utsikter runt omkring oss måste vidtaga ersättningsbyggnader i
snabb takt, måste vi ju ha konstruktionsarbetet undangjort. Kungl. Maj :t räknar
ju, om jag inte fattat fel, med att det går åt fyra, fem år för att få fram
en jagare. När det under senare delen av försvarsberedskapen byggdes nya
jagare, så klagades det från marint håll över att man inte hade tid att vidta
de nykonstruktioner, som då voro behövliga. År det då inte rimligt -— jag
ställer den frågan — att vi åtminstone offra den miljon, som det här är fråga
om, för ett rent konstruktionsarbete, så att vi, om vi måste göra en utbyggnad,
åtminstone ha den saken klar och omedelbart kunna sätta i gång bygget?

Herr Åkerström talade om att vi i dag fatta ett avgörande principbeslut i
den stora försvarsfrågan. Jag hoppas livligt, att det inte är något sådant.
Herr Åkerström säger, att det är ett beslut som avgör om vi skola gå på den
större kostnadsram som överbefälhavaren har föreslagit eller om vi skola gå på
den linjen att försvaret inte får kosta över 700 miljoner kronor per år. Jag
tror att vi i dag inte på något sätt äro färdiga att ta ställning till ett sådant
problem. Jag tror att det vore ur alla synpunkter felaktigt att innan försvarskommittén
är färdig med sitt arbete göra sådana utfästelser.

Det sades tidigare under diskussionen på en annan punkt i detta utlåtande,
som ligger framför oss, att utsikterna ute i världen ingalunda äro särskilt ljusa,
men att man dock hoppas att krigströttheten skall vara så stor att någon fara
icke. är för ^handen. I dagens läge tror jag vi böra yttra oss jämförelsevis
försiktigt på den punkten, och jag tror det skulle vara ur alla synpunkter
oklokt att göra denna fråga till någonting större än den verkligen är. Det är
endast fråga, om en praktisk förberedelseåtgärd för att vi skola vara i stånd
att upprätthålla vårt försvar. Vi måste vara på det klara med att dagens situa -

Tisdagen den 29 april 1947.

Nr 19.

Marinens fartyg sbyggnader. (Forts.)

tion inte är sådan att det lämpar sig med stora uttalanden om en nedrustning
bär i landet.

Häruti instämde herr Skantze.

Herr Åkerström: Herr talman! Herr Skoglund sade att vi här inte skola
göra några utfästelser. Vi som äro reservanter mena nog också att man inte
bör göra några utfästelser beträffande dessa tvenne jagare och den typ de
representera, vilket man faktiskt gör om man följer Kungl. Maj:t och utskottet,
herrar Törnkvist och Skoglund må säga vad de vilja. Beträffande frågan
om vad beslutet eljest skulle ge uttryck åt, vill jag hålla mig till den meningen
att vi i den svenska riksdagen väl kunna kosta på oss att ge uttryck åt
den uppfattningen att vi inte betrakta världsläget som så allvarligt, att vi helt
enkelt måste se bort från att vi ha en försvarskommitté som är sysselsatt med
frågan om hur vår framtida försvarsorganisation skall se ut. Ett sådant skäl
brukar få vara tillräckligt, understundom också för herrar Törnkvist och Skoglund,
för att avvisa ett äskande. Det förefaller mig som om det också i det här
fallet borde kunna få vara ett tillräckligt skäl för att följa reservanterna.

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Vougt: Herr talman!
Man har här på olika sätt formulerat det beslut, som andra kammaren nu inbjudes
att fatta. Man frågade om det är ett principbeslut eller icke ett principbeslut.
För min del vill jag säga, att om reservanterna segra, skulle jag
betrakta det som ett principbeslut i den meningen att andra kammaren sagt
ifrån, att den icke längre anser det nödvändigt att tänka på att vi skola ha
en flotta. Däremot vill jag bestämt bestrida, att det är ett principbeslut, som
Kungl. Maj:t har velat föranleda riksdagen till. För min del är jag övertygad
om att de fortsatta undersökningarna skola visa, att jagartypen är ett
lämpligt fartyg i vår flotta. Ingenting har heller inträffat, som kan föranleda
mig att tro att Sverige med dess långa kust i en värld, som alltjämt bjuder
på mycket stora motsättningar, skulle kunna undvara en flotta av en viss
styrka. Däremot är jag oklar över hur de jagare böra se ut, i vilka man skall
samla erfarenheterna från det andra världskriget.

När jag nu begär av riksdagen att 1 000 000 kronor skola beviljas för
att det konstruktionskontor, som har tillkommit under kriget, icke skall skingras,
så är det närmast för att möjliggöra att ett underlag för ett bättre bedömande
ett annat år förelägges riksdagen. Det är vidare ingalunda på det
sättet att de militära myndigheterna, då de lägga ut vissa konstruktioner av
jagare på detta konstruktionskontor, därigenom avstänga kontoret från möjligheterna
att ta civila arbeten. Tvärtom kan detta konstruktionskontor med dess
synnerligen värdefulla tekniska expertis också arbeta för civila konstruktionsarbeten.

Jag har velat nämna detta, därför att det i herr Åkerströms första anförande
framskymtade en antydan om samma konkurrens mellan det militära och
det civila, som nyss utvecklades under debatten om beklädnaden.

För min del är jag mycket angelägen om att inte föregripa resultatet av den
avvägning som försvarskommittén kan komma till, men jag måste säga, att
jag anser att det skulle vara jdterst beklagligt, om den förståelse för flottans
betydelse som den svenska opinionen och Sveriges riksdag har visat under
krigsåren nu skulle efterträdas av en underskattning av flottans betydelse,
som vore så framträdande att man icke ens ville låta Kungl. Maj:t förskaffa
riksdagen underlaget för ett bedömande av jagarkonstruktionerna. Det är från
dessa utgångspunkter som jag hoppas att andra kammaren följer Kungl.
Maj :ts och utskottets förslag.

Andra kammarens protokoll 7.947. Nr 10.

Nr 19.

Tisdagen den 29 april 1947.

Marinens fartygsbyggnader. (Forts.)

Herr Törnkvist: Herr talman! Jag måste än en gång ta till orda, eftersom
herr Åkerström nyss kom tillbaka till frågan om en utfästelse. Jag är nu säker
på att herr Åkerström är ense med mig om att om det skulle komma en
proposition till riksdagen om byggande av en jagare eller två — en sådan
kan komma utan att Kungl. Maj :t i dag bemyndigas att göra utredningen klar
och belysande — så förbehålla sig både herr Åkerström och jag rätten att
väcka motioner i anledning av den och t. o. m. rätten att yrka avslag. Sådana
yrkanden måste ju konstitutionellt behandlas både av utskottet och riksdagen,
så talet om att vi göra någon utfästelse i ett sammanhang som detta väger
inte mycket.

Efter härmed slutad överläggning gav herr talmannen propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels ock på bifall till den av herr Larsson
m. fl. avgivna, vid punkten fogade reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Åkerström
begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkten
76 :o) i utskottets förevarande utlåtande nr 4,

röstar Ja;

Den, det ej vill,

röstar Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den av herr Larsson m. fl. avgivna, vid
punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser, och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat
för nej-propositionen. Herr Törnkvist begärde emellertid rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 61 ja och
% nej,, varjämte 7 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta. Kammaren hade alltså bifallit den av herr Larsson m. fl. avgivna, vid
punkten fogade reservationen.

Ordet lämnades härefter på begäran till

Herr Skoglund i Doverstorp, som anförde: Herr talman! Jag ber att få till
protokollet antecknat att jag gjort mig skyldig till felröstning.

Punkterna 77—155.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 156.

Lades till handlingarna.

Herr förste vice talmannen övertog nu ledningen av förhandlingarna.

§ 7.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

nr 74, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående redovisning av
tillgångar och skulder m. m. vid örlogsvarvens marinverkstäder;

nr 75, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till stat för
försvarets fastighetsfond för budgetåret 1947/48;

Tisdagen den 29 april 1947.

Nr 19.

nr 76, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under försvarets
fastighets fond gjorda framställning angående anslag för budgetåret 1947/
48 till anordnande av vissa lokaler för luftbevakningen; och

nr 77, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag till främjande
av humanistisk forskning jämte en i ämnet väckt motion.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 8.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 78, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statsverkets övertagande av vissa städers förpliktelser
beträffande innehavare av befattningar, vilka vid upphörande av rådhusrätterna
i samma städer komma att indragas m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade

Herr Skantze: Herr talman! Kungl. Maj:ts förslag i detta ärende, vartill
utskottet nu hemställer om bifall, innebär bl. a. principbeslut om att städerna
Karlshamn och Sölvesborg skola läggas under landsrätt. En konsekvens av
detta blir att den judiciella indelningen i Blekinge län måste ändras.

I propositionen har departementschefen diskuterat olika lösningar av detta
problem, och mot den lösning han stannat vid — uppdelning av den nuvarande
Bräkne och Listers domsaga i två, Bräkne domsaga med Karlshamns stad och
Listers med Sölvesborgs stad -—- är ingenting att invända vad det gäller förhållandena
i den västra delen av länet. I fråga om den östra länsdelen däremot
komma alla de olägenheter för befolkningen att kvarstå, som blevo en följd av
den 1937 genomförda sammanslagningen av Östra och Medelsta häraders domsagor
och som sedan blivit alltmer kännbara och numera verkligt betungande,
sedan Ronneby stad för några år sedan lades under landsrätt och då förenades
med den sammanslagna östra och Medelsta domsaga. I propositionen nr 159 till
1943 års riksdag, som gällde denna landsrättsläggning, vitsordade departementschefen,
att Östra och Medelsta domsaga vore en av de större och mera arbetstyngda
men uttalade samtidigt att frågan om domsagans uppdelning lämpligen
borde anstå tills vakans komme att uppstå på häradshövdingeämbetet.
Den tidpunkten, herr talman, är nu inne.

I en motion i år, nr 359, ha herr Törnkvist och jag anvisat en lösning av
problemet,^ som synes oss rimlig. Vi hemställa att riksdagen måtte hos Kungl.
Maj :t anhålla om ny utredning av domsagoindelningen i Blekinge län. Statsutskottet
har inte ansett en sådan hemställan påkallad utan har hänvisat till
att frågan om domsagoindelningen i landet måste förutsättas vara föremål för
fortlöpande uppmärksamhet från Kungl. Maj:ts sida. Jag skall, herr talman,
under sådana förhållanden inte ställa något yrkande, men jag vill gärna ändå
i detta sammanhang skicka med en vädjan till statsrådet och chefen för justitiedepartementet
att för östra Blekinges del aktualisera den uppmärksamheten
och att, när nu häradshövdingeämbetet blivit vakant, inte försitta det tillfälle
som därmed erbjuder sig att undanröja de betydande nackdelar den nuvarande
domsagoindelningen medfört för befolkningen i denna del av landet.

Vidare anfördes ej. Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 9.

Föredrogos vart efter annat

statsutskottets utlåtanden:

nr 79, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1946/47, i vad propositionen avser
justitiedepartementets verksamhetsområde;

Statsverkets
övertagande
av vissa städers
förpliktelser
vid upphörande
av
deras rådhusrätter
m.m.

Nr 19.

Tisdagen den 29 april 1947.

Omorganisation
av medicinalstyrelsen.

nr 80, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1946/47, i vad propositionen avser
socialdepartementets verksamhetsområde;

nr 82, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till uppförande
eller inrättande av barnhem;

nr 83, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag till
barnmors keläroanstalterna;

nr 84, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anordnande av
tjänstebostad åt landsfiskalen i Föllinge distrikt;

nr 85, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inlösen av två fastigheter
i Fjällbacka municipalsamhälle; och

nr 86, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till Folkbokföringen:
Viss tillfällig personal vid länsstyrelserna m. m. för budgetåret
1947/48; samt

jordbruksutskottets utlåtande, nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om ändring i vissa författningar berörande
veterinärväsendet samt angående inrättande av en veterinärstyrelse.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.

§ 10.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 87, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående omorganisation av medicinalstyrelsen jämte i ämnet väckta
motioner.

I propositionen nr 1 hade Kungl. Maj:t under femte huvudtiteln, punkterna
109—111, föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i ämnet,
för budgetåret 1947/48 såsom förslagsanslag under rubriken Medicinalstyrelsen
beräkna till Avlöningar 1 300 000 kronor, till Omkostnader 170 000 kronor
och till Beredskapsorganisation 80 000 kronor.

Sedermera hade Kungl. Maj:t i propositionen nr 67, under åberopande av
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden för den 7 februari
1947, föreslagit riksdagen att dels bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga av
föredragande statsrådet Mossberg förordade ändringar i medicinalstyrelsens
personalförteckning, dels godkänna av statsrådet förordad avlöningsstat för
medicinalstyrelsen, att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1947/48,
dels ock under huvudtiteln för inrikesdepartementet för nämnda budgetår såsom
förslagsanslag anvisa dels till Medicinalstyrelsen: Avlöningar 1 350 000
kronor, dels till Medicinalstyrelsen: Omkostnader 170 000 kronor samt till
Medicinalstyrelsen: Beredskapsorganisation 80 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte

A. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å motionerna I: 226
och 11:337 bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga de ändringar i medicinalstyrelsens
personalförteckning, som påkallades av vad föredragande statsrådet förordat
i statsrådsprotokollet över socialärenden för den 7 februari 1947;

B. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag

I. godkänna i utskottets hemställan intagen avlöningsstat för medicinalstyrelsen,
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1947/48;

II. till Medicinalstyrelsen: Avlöningar för budgetåret 1947/48 under V a huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 1350 000 kronor;

Tisdagen den 29 april 1947.

Nr 19.

Omorganisation av medicinalstyrelsen. (Forts.)

C. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag för budgetåret 1947/48 under V a
huvudtiteln såsom förslagsanslag anvisa

1) till Medicinalstyrelsen: Omkostnader 170 000 kronor,

2) till Medicinalstyrelsen: Beredskapsorganisation 80 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herr Manner skant z, fröken Andersson samt herrar
Falla och Birke. vilka ansett, att utskottet med ändring därutinnan av
Kungl. Maj:ts förslag ■— vilket innebar, att fackbyråcheferna skulle inplaceras
i löneplanen C — bort förorda, att dessa byråchefer skulle hänföras till löneplan
A, samt att utskottet under punkten A, bort hemställa,

att riksdagen måtte

A. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å motionerna 1: 226
och 11:337 bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga de ändringar i medicinalstyrelsens
personalförteckning, som påkallades av vad reservanterna förordat.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid anförde:

Herr Birke: Herr talman! Enligt riksdagens nyss fattade beslut skola veterinärärenden
avskiljas från medicinalstyrelsen, men trots detta föreslås att
byråerna i medicinalstyrelsen skola ökas från sju till nio. Det måste, tycker
jag, vara betänkligt att ämbetsverken under nu rådande förhållanden ständigt
skola öka i omfattning så som sker genom personalanskaffning. Det vore önskvärt
att man i stället kunde företa besparingar på detta område. Jag tror t. ex.
inte det skulle vålla någon större olägenhet, om man inom medicinalstyrelsen
skulle låta bli en hel del av den statistik, som man sysslar med och som kommer
ut så avsevärt försenad. Där skulle man kunna spara åtskilligt med både
personal och papper.

Kungl. Maj :ts förslag innebär att de föreslagna fackbyråcheferna skola placeras
på löneplan C. Det innebär att de skola få sin tjänst med förordnande
på viss tid i stället för att ha den på fullmakt. Det är alltså en betydligt
lösare anställningsform än enligt löneplan A. Det bör framkallas att när löneplan
C ursprungligen infördes var den avsedd endast för ett mycket begränsat
antal chefsbefattningar inom statsförvaltningen. Utskottet säger pckså i sitt
utlåtande, att tendensen att placera allt fler och fler tjänstemän till C-planen
är ägnad att ingiva betänkligheter, men det oaktat följer utskottet Kungl.

Maj:ts förslag. „

Jag anser emellertid att det är av ganska stor vikt att fackbyraclieierna
komma i åtnjutande av den fastare anställningsform som placering i A-planen
medför. Ett av skälen till att man nu skulle placera fackbyråcheferna i lönegrad
1 i C-planen har anförts vara, att löneläget måste vara något högre än
det som finns i A-planen. Jag vill da erinra om att det, enligt de löneplaner
man kommer att ha efter den 1 juli, finns 40 lönegrader, och om man skulle placera
in fackbyråcheferna i t. ex. lönegrad 33, sasom vi reservanter föreslagit,
kommer man mycket nära den lönegrad som föreslås eller C 7.

Ett bättre löneläge bör enligt min mening åstadkommas genom att tjänsterna
flyttas upp i en högre lönegrad i A-planen, alltsa utan att man uppger fullmaktsskyddet
och den fastare anställningsformen i övrigt för tjänstemännen.
Därest man nu anser att tjänstemännen skola flyttas över till C-planen, är detta
en fråga som, tycker jag, bör ses i annat och större sammanhang och som man
inte bör lösa så här separat för vissa förvaltningsgrenar. Det är därför, herr
talman, jag inte kan ansluta mig till utskottets förslag utan ber att få yrka
bifall till reservationen.

Nr 19.

Tisdagen den 29 april 1947.

Omorganisation av medicinalstyrelsen. (Forts.)

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Kammaren står inför avgörandet
av en stor och viktig organisationsfråga, vars första led ju är beslutat genom
kammarens enhälliga bifall till det nyss föredragna jordbruksutskottets utlåtande
nr 23. Som den föregående ärade talaren erinrade om innebär detta
inrättande av en särskild veterinärstyrelse. Frågan om medicinalstyrelsens organisation
innebär också genomgripande spörsmål. Det är ju ganska lugnande,
kan man säga, att man inom utskottet, som med sedvanlig omsorg har genomgått
detta ärende, har stannat vid i huvudsak ett tillstyrkande av bifall till
Kungl. Maj :ts förslag. Det är bara i fråga om en detalj som man ifrån några
ledamöters sida aniför en avvikande mening.

Jag vill vitsorda vad, den ärade talesmannen för reservanterna nyss påpekade,
att utskottet varit betänksamt inför den utökning av organisationen,
som det nu föreliggande förslaget medför. Men man måste göra klart för sig
att hälsovårdsfrågorna i vår tid kräva ökad uppmärksamhet och sålunda också
ökade arbetskrafter och därmed följande ökade anslag. Man torde också kunna
säga att den tid som vi nyss genomlevt medfört ett avstannande av nödvändiga
reformer på olika områden. Detta har i sin tur medfört, att när man nu
omsider måste vidtaga åtgärder i syfte att avhjälpa de brister som finnas,
blir det steg som sålunda måste tagas avsevärt större än om vi hade levat
under en normal utvecklingsperiod och successivt kunnat genomföra förändringar.
Utskottet har i detta avseende allenast givit uttryck åt sin tveksamhet
inför organisationens ansvällning men har stannat vid att tillstyrka Kungl.
Maj:ts föreliggande förslag.

De ärade reservanterna ha emellertid anfört avvikande mening, när det
gäller avlöningsformen och avlöningsställningen för de medicinalråd, varom
den föregående ärade talaren nyss talade. Kungl. Maj:t har i detta avseende
föreslagit, såsom nyss erinrades, att tjänstemännen skola överföras på s. k.
C-löneplan, som innebär en annan löneställning än enligt den nu gällande
A-löneplanen och dessutom medför att tjänsterna tillsättas medelst förordnande
för viss tid — sålunda inte med fullmakt för all framtid intill pensionsåldern.

Vi ha samtliga inom den utskottsavdelning som förbehandlat detta ärende
varit tveksamma inför detta. Det är ju en ganska genomgripande reform på
organisationsområdet, att man här för över icke mindre än sju fackbyråchefer
till förordnandetjänster, medan regeln eljest är att byråchefsbefattningarna,
frånsett eu rad undantagsfall vid affärsverken, äro fullmaktstjänster med
innehavarna placerade i den nu gällande A-planens 30 :e lönegrad. Det är
klart att man kan tveka iniför en sådan ändring^ och för min egen del har tveksamheten
varit ganska framträdande. Jag har emellertid omsider böjt mig
inför Kungl. Maj :ts förslag. Jag har resonerat på det sättet att, när det gäller
tillsättandet av medicinalrådstjänster, frågan onekligen ligger så till att man
behöver ha möjlighet att erbjuda en annan löneställning än den som tillämpas
för byråchefer i allmänhet, beroende på att de högt kvalificerade aspiranter,
som kunna ifrågakomma till tjänsterna, ha i statstjänst eller kommunal
tjänst eller den verksamhet de i övrigt kunna utöva en sådan inkomstställning,
att man måste ha möjlighet att tillmäta en ganska hög lön för att de överhuvud
taget skola reflektera på att övergå till denna tjänst.

Jag har sålunda funnit att man nog kan säga att just på detta område föreligga
sådana förhållanden som motivera införande av avlöningar enligt den
s. k. C-löneplanen. Dessutom torde man kunna säga att samma motiv som gällt
för införande av förordnandetjänster på viss begränsad tid, i regel sex år,
i alldeles särskild grad föreligga beträffande medicinalrådstjänsterna. Jag
föreställer mig att utvecklingen inom det vetenskapliga fält, som man här

Tisdagen den 29 april 1947.

Nr 19.

Omorganisation av medicinalstyrelsen. (Forts.)
har att röra sig på, kan göra det nödvändigt att man inte för en lång fram-»
tid binder en och samm§, person vid tjänsten. Denne är kanske vid tillträdandet
en framstående vetenskapsman inom sitt fack, men medicinalrådstjänsten
innebär inte utövande av vetenskaplig verksamhet utan är i hög grad en
administrativ tjänst. Tjänstemännen drunkna rent av i administrativa plikter
och måste således mer eller mindre släppa kontakten med den vetenskap de
ursprungligen representerat. Ur den synpunkten kanske det kan vara en fördel
för hela verksamheten, om man kan göra ett ombyte och således inte behöver
invänta den pensionsålder som gäller för tjänsterna.

När jag har resonerat mig fram på det sättet har jag kommit till den uppfattningen,
att jag beträffande dessa tjänster kunnat biträda Kungl. Maj:ts
förslag. Jag bär inte heller ansett att det ur allmän avlöningssynpunkt kunde
vara lämpligt att placera byråchefstjänster så högt som i den av reservanterna
föreslagna lönegraden A 33, då jag tror att detta skulle medföra avsevärt
större konsekvenser av betänklig art ur löneregleringssynpunkt än om man
biträder Kungl. Maj:ts förslag och överför dem till C-löneplanen.

Det är detta, herr talman, som gör att jag, med hänvisning i övrigt till vad
utskottet i sitt utlåtande anfört, ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Håstad: Herr talman! Jag vill endast yttra några principiella, ord.
Jag vill dock fästa uppmärksamheten på att herr Eriksson i Stockholm i sitt
försvar för statsutskottets förslag delvis anförde rent praktiska synpunkter.
Det var nödvändigt, sade han, att en läkare alltid är up to date så att säga
inom sin vetenskap och dithörande spörsmål. Såsom framgått av herr Birkes
anförande har dock tidigare yppats en utväg att lösa lönespörsmål genom att
tillämpa A-planen, som går upp till högre minimigräns, ett förfaringssätt som
skulle vara mycket lätt att motivera med hänsyn till läkarnas särställning. Lönespörsmålet
kan därför icke, menar jag, få vara avgörande vid ett bedömande
av detta rent principiella spörsmål.

Jag vill fästa uppmärksamheten vid — det har gjorts av många förut i kammaren
— att det i första raden i regeringsformens § 36 heter: »De som bekläda
domareämbeten, så högre som lägre, samt alla andra ämbets- och förtroendemän
än de i föregående paragraf nämnda» — alltså de som äro förtroendeämbetsmän
— skola icke kunna avsättas annat än efter rannsakan och
dom. Vad vi här stå inför, när medicinalstyrelsen nu skall omorganiseras,
liksom när vi i föregående punkt inrättade veterinärstyrelsen, är att vi föra
över förordnandesystemet på ett område, där det knappast hittills enligt en
mycket vidsträckt praxis har tillämpats. Ty tidigare har förordnandesystemet
när det gäller byråchefstjänst så gott som uteslutande kommit till användning
inom trafikverken och dessutom i domänstyrelsen; ett och annat
undantag kan nämnas, men detta har varit den bärande principen. Här för
man nu över systemet, naturligtvis med anförande av vissa sakliga skäl, till
ett helt nytt område, och därigenom fortsätter man att ytterligare underminera
§ 36.

Jag vill i detta sammanhang framställa den frågan — eftersom jag ser
statsrådet Mossberg närvarande ■— om det inte hade varit lämpligare att ta
upp detta problem om tjänsternas rättsliga ställning till avgörande först sedan
den av riksdagen två gånger begärda utredningen angående revision av
§ 36 hade fullgjorts. Det finns ju vissa skäl som tala för att man kan något
mjuka upp bestämmelserna beträffande de gamla fullmaktstjänsterna, så att
alltså inte personer, som visa oefterrättlighet, ointresse eller liknande, få sitta
kvar i en tjänst. Men det kan också tänkas att man kan finna betryggande
anordningar, varigenom man tillgodoser å ena sidan verkens intresse av skick -

Nr 19.

Tisdagen den 29 april 1947.

Omorganisation av medicinalstyrelsen. (Forts.)
lig och nitisk personal och å andra sidan det gamla rättssäkerhetskrav, som
ligger bakom och involverat i § 36. Något sådant försök har veterligen icke
gjorts. Det enda vi kunna konstatera är att regeringen — jag tror för femte
året — underlåtit att verkställa den utredning som riksdagen begärt samtidigt
som i verk efter verk en viss lösning åstadkommits, som verkar prejudicerande
i denna fråga.

Hur man nu skall bedöma detta rent principiellt beror naturligtvis på den
allmänna politiska utvecklingen, Kanhända behöver man icke hysa så stora
farhågor för övergången till förordnandesystemet. Men jag vill betona för
kammaren, att när man tidigare övergått från fullmaktstjänst till förordnandetjänst,
ha röster höjts från det håll, där röster nu icke höjas, i varnande
riktning. Jag tänker på exempelvis när fullmaktssystemet upphörde i telegrafstyrelsen
1907 eller 1908. Då yttrade sig både Staaff och Branting i debatten.
Jag skall göra ett kort citat efter en avhandling. Det heter där:
»Herr Staaff ville för sin del uttala de starkaste farhågor för den maktfullkomlighet,
som sålunda skulle läggas i telegrafstyrelsens hand, ’en maktfullkomlighet,
som visserligen i viss mån finnes på det militära området, men
vars nytta där har i hög grad ifrågasatts, och som det icke förut, mig veterligen,
varit på tal att överflytta till det civila området’. Herr Branting framhöH
faran uti ’att utvidga det administrativa godtycket på förhållanden, som
stå helt och hållet utom tjänsten, så att de lägre tjänstemännen komma att
ställas under en uppsikt, som icke kan vara förenlig med deras rörelsefrihet
som medborgare’.» Jag har icke tagit så starka ord i min mun som dessa herrar
gjorde, men jag vill hänvisa till att man då kände en viss oro inför utvecklingen.
Även om tiden efteråt ej skulle ha givit belägg för detta, veta
vi ännu icke vad som i framtiden under kanhända oroligare politiska förhållanden
än de nuvarande kan komma att inträffa.

Till sist vill jag endast säga, att när man beträffande verk efter verk diskuterar
denna fråga, kan man alltid hitta på skäl för att beröva byråcheferna
och liknande ämbetsmän deras ställning som fullmaktsinnehavare. Man kan
alltid uttala, att det är önskligt att kunna förflytta dem, avskeda dem eller
på annat sätt entlediga dem, om de icke skulle riktigt fullgöra sin tjänst.
Detta krav kan naturligtvis ställas med större eller mindre rätt alltefter de
olika tjänsternas art, men jag vill se det verk, där man icke med något fog
kan anföra precis samma synpunkter. Detta, herr talman, leder mig faktiskt
till vad jag hävdat i kammaren även tidigare, nämligen att denna fråga bör
ses i sammanhang med § 36 RF och lösas vid en revision av denna paragraf.
Då kan man å ena sidan tillvarataga både statens intresse att erhålla
driftiga tjänstemän och medborgarnas intresse av ökade garantier för rättssäkerheten
i förvaltningen, något som ändock måste anses ligga i fullmaktssystemet.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att få förena mig i det yrkande som
framförts av herr Birke.

Herr statsrådet Mossberg: Herr talman! Herr Håstad ställde en fråga till
mig, men jag skall icke nu besvara hans fråga. Denna berör nämligen ett
ämne av mycket större och vidare beskaffenhet än vad vi i dag diskutera.
Jag skall i stället be att få ställa en fråga till herr Håstad. Varför tar herr
Håstad upp till diskussion denna stora och principiella fråga, när vi behandla
statsutskottets utlåtande nr 87, angående omorganisation av medicinalstyrelsen?
Varför tog han inte upp en debatt därom i föregående ärende — jordbruksutskottets
utlåtande nr 23 om inrättande av en veterinärstyrelse? Det
är ju så att dessa två ärenden hänga samman. Den nya medicinalstyrelsen

Tisdagen den 29 april 1947.

Nr 19.

Omorganisation av medicinalstyrelsen. (Forts.)
och den nya veterinärstyrelsen motsvara tillsammans den gamla medicinalstyrelsen.
I den löneplan, som är antagen för den nya veterinärstyrelsen
enligt föregående utlåtande, äro tre veterinärråd placerade i lönegrad C 7.
Jag kan icke se att man har anledning hysa större farhågor för att hänföra
fackbyråchefema i den nya medicinalstyrelsen till löneplan C än att hänföra
fackbyråcheferna i den nya veterinärstyrelsen till löneplan C. Jag tror att man
i detta avseende måste förfara lika i dessa två styrelser. Det föreligger i
stort alldeles samma skäl för att använda C-planen i båda fallen.

Eftersom det nu förts ett så principiellt resonemang i denna fråga, skall
jag med några korta ord redogöra för hur vi sett på frågan i departementet
när åt propositionen gavs ett sådant innehåll, att fackbyråcheferna i medicinalstyrelsen,
alltså medicinalråden, föreslagits skola överföras till löneplan C.
Även om statsutskottets majoritet, ja, kanske alla i statsutskottet äro_ betänksamma
när det gäller att använda löneplan C i någon större omfattning, tror
jag dock, att det, vad gäller medicinalstyrelsen, föreligger sådana speciella
skäl för att övergå till löneplan C. att man icke behöver befara några mera
obehagliga prejudicerande verkningar av det ställningstagande man gjort på
den här punkten. Fackbyråchefema i medicinalstyrelsen intaga ju en mycket
viktig position inom vårt lands sjukvårdsväsende. Vi måste i allmänhet rekrytera
dem från en yrkeskår, där löneläget i allmänhet ligger väsentligt högre
än löneläget i statens tjänst. Det är samtidigt mycket viktigt att vi till dessa
befattningar kunna förvärva människor av utmärkt förtjänst och skicklighet.
De skola vara kunniga yrkesmän, kunniga läkare, men de skola samtidigt vara
goda administratörer. Det är ganska svårt att få fram sådant folk, och det
har många gånger visat sig vara förenat med mycket stora svårigheter att
på ett tillfredsställande sätt rekrytera dessa tjänster i medicinalstyrelsen. I
många fall har den nuvarande lönesättningen lett till att man måst lämna medgivande
åt dessa fackbyråchefer att ha bisysslor och extrainkomster i en omfattning
som kanske ej är så vanlig i statstjänst.

Jag vill i detta sammanhang nämna, att den nuvarande begynnelselönen i
lönegrad A 30 är omkring 15 000 kronor. Den nuvarande begynnelselönen i
lönegrad A 33 är 16 500 kronor. Kan jag övergå till löneplan C, kan jag
med lönegrad C 7 genast från början bjuda vederbörande en lön av 18 000
kronor i runt tal. Det har visat sig, när det gäller att få en tillfredsställande
rekrytering, att det är betydelsefullt att få upp begynnelselönen.

För att ge en bild av vilka svårighetetr som faktiskt föreligga — man kan
ingenting göra åt dem — vill jag taga några exempel. År 1942 var till exempel
den taxerade genomsnittsinkomsten för en provinsialläkare på landet 20 000
kronor. Om vi Se efter hur mycket provinsialläkarna med de högsta inkomsterna
— dessa utgöra en fjärdedel av hela antalet — ha så finna vi att de ha i
medeltal en taxerad inkomst på 26 700 kronor. Överläkarna vid delat lasarett
ha i genomsnitt en taxerad inkomst av 34 600 och den fjärdedel av lasarettsläkama,
som har de högsta inkomsterna har genomsnittligt en taxerad årsinkomst
av 49 600 kronor. Med detta faktiska inkomstläge för ögonen skall
man söka få skickligt folk till medicinalrådsbefattningama. Då förstår man,
att varje tusenlapp, som man kan få ihop för att öka begynnelselönen, är av
värde när det gäller att förvärva en duglig man av facket. Vid avgörandet
av denna fråga har det därför spelat en viss roll, att man kan giva högre
begynnelselön enligt löneplan C än enligt lönegrad A 33.

Sedan har även en annan synpunkt spelat in, och det är den som herr Håstad
speciellt talade om, nämligen att om en befattningshavare är placerad i löneplan
C blir han mera rörlig. Man kan lättare frånträda sin befattning därför
att han uppnår full pensionsrätt redan efter 12 år. Jag tror inte, att den

Nr 19.

Tisdagen den 29 april 1947.

Omorganisation av medicinalstyrelsen. (Forts.)
allmänna synpunkt herr Håstad här anlade. nämligen vikten av tjänstemännens
oavsättlighet, är den viktigaste synpunkt som skall läggas på frågan om
medicinalrådsbefattningärna. Hela den medicinska utvecklingen befinner sig
för närvarande i en oerhört kraftig utveckling. Det sker nya upptäckter, nya
rön och nya behandlingsformer slå igenom varje år. Det är nödvändigt, att
medicinalråden ha god kontakt med vetenskapen. Men samtidigt äro innehavarna
av dessa tjänster, som ju äro administrativa tjänster, så överhopade
med ämbetsgöromål, att det faktiskt inte står i mänsklig makt för dem att
i den omfattning, som skulle vara önskvärd, sätta sig in i den medicinska
utvecklingen. Det bör finnas en möjlighet för en man i en sådan befattning
att kunna träda tillbaka, om han känner att han inte mäktar följa med i den
hastiga utvecklingen.

Jag vill sluta med att påpeka, att när propositionen här föreslagit införande
av löneplan C, som alltså innebär denna ökade rörelsemöjlighet för befattningshavarna,
står detta förslag icke på något sätt i motsättning till någon allmän
fackopinion på detta område. Både medicinalstyrelsen och praktiskt taget
samtliga representanter för läkarna och medicinska kårsammanslutningar, som
yttrat sig, ha enhälligt tillstyrkt överföringen till löneplan C. Dessa befattningshavare
anse sig själva icke ha något intresse av att stå kvar på A-löneplanen.
De finna själva, att det är med deras intresse förenligt att komma
i löneplan C. Då så är fallet och man samtidigt kan anföra ur statsnyttans
synpunkt vägande skäl för C-planen, har jag trott detta vara den lyckliga
lösningen.

. Jag vill sluta med att peka på ytterligare en sak. I Stockholms stad sitta
sjukhusläkarna sedan lång tid tillbaka på förordnandetjänster på visst antal
år. Enligt vad jag har mig bekant har landstingsförbundet övervägt att göra
framställning till Kungl. Maj :t om att även lasarettsläkama ute i landet skola
kunna överföras till löneplan C. Jag tror alltså att en sådan form som föreslås
i propositionen står i full överensstämmelse med den allmänna tendensen
på detta område.

Herr Håstad: Herr talman! Jag vill först konstatera, att jag icke fått något
svar av statsrådet på min fråga, varför man icke velat lösa denna fråga i samband
med den revision av § 36, som riksdagen två gånger begärt.

Det var det ena. Det andra var den fråga statsrådet ställde till mig, varför
jag icke tog upp den principiella diskussionen vid föregående punkt på föredragningslistan,
nämligen jordbruksutskottets utlåtande nr 23. Jag vill svara
statsrådet mycket kort, att om jag icke haft en känsla av att det var svårt
att påverka andra kammaren, vars opinion i denna fråga var känd, hade jag
begärt ordet vid den föregående punkten. Men då detta icke var lämpligt, har
jag bara velat giva uttryck för min principiella ståndpunkt, som jag icke kan
frångå. Då har jag ansett det lämpligast att knyta debatten till en punkt, där
det fanns en reservation, d. v. s. till föreliggande statsutskottsutlåtande.

Vidare vill jag, herr talman, medan jag har ordet, bara framhålla, att det
syntes mig som om statsrådet fäste alltför stor vikt vid löneformen. Frågan är
väl här, huruvida man genom att flytta upp vederbörande på C-planen får
större möjligheter att förvärva utmärkt och lämpligt folk än genom att giva
dem fullmaktstjänster. På denna punkt ha vi icke så stor erfarenhet ännu. Jag
vill bara hänvisa till vad statskontoret säger: »Enligt statskontorets bestämda
uppfattning utövar fullmakten och den säkra ställningen i statstjänst en betyligt
större lockelse än en relativt begränsad höjning av kontantlönen.» Detta
säger statskontoret, trots att statskontoret i övrigt har ungefär samma uppfattning
som statsrådet.

Dessutom kan väl denna synpunkt icke alls behöva spela någon roll, om man

Tisdagen den 29 april 1947.

Nr 19.

Omorganisation av medicinalstyrelsen. (Forts.)
följer den linje reservanterna anvisat, nämligen att man höjer lönerna inom
A-systemet i motsvarande grad. Skäl kunna finnas för detta med hänsyn
till läkarnas speciella ställning. Då bortfaller, såvitt jag förstår, hela grunden
för det resonemang som statsrådet i denna del för.

Sedan återstår den andra, rent praktiska synpunkten, att det kan vara till
fördel att flytta bort folk, som icke är tillräckligt med sin tid. Det är ett resonemang
som man kan förstå. Men vi ha ännu icke uttömt alla möjligheter
att även inom den ram, som syftemålet med § 36 anvisar, hitta former för att
lösa dylika frågor. Trots allt förhåller det sig i verkligheten så, att medicinalråden
skola icke vara egentliga forskare, utan i den mån det gäller att följa
forskningen blir detta en uppgift i första hand för det vetenskapliga rådet, som
är anknutet till medicinalstyrelsen. Däremot bli dessa fackmedicinalråd i hög
grad administrativa krafter i styrelsen.

Jag vidhåller alltså, herr talman, mitt yrkande.

Härmed var överläggningen slutad. Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets förevarande hemställan dels ock på bifall
till utskottets berörda hemställan med den ändring däri, som föreslagits i den
vid utlåtandet fogade reservationen; och biföll kammaren utskottets hemställan
oförändrad.

§ 11-

Föredrogos vart efter annat
bankoutskottets utlåtanden och memorial:

nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 22 december 1939 (nr 895) angående rätt för Konungen
att meddela särskilda bestämmelser om riksbankens sedelutgivning och
bankrörelse m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 33, i anledning av väckta motioner om tilläggspension åt f. d. föreståndarinnan
vid Jämtlands läns sinnesslöanstalt Berta Maria Rundgren;

nr 34, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning angående försäljning
till Botkyrka kommun av visst område av den riksbanken tillhöriga
fastigheten Tumba l1;

nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av § 5 förordningen den 16 maj 1890 (nr 21 s. 11) angående
de allmänna grunder, som vid hypoteksföreningars bildande och framtida
verksamhet skola till efterrättelse lända; och

nr 36, angående dyrtidstillägg till den hos riksdagens kamrar, utskott och
kansli tillfälligt anställda personalen; samt

första lagutskottets utlåtande, nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändring i lagen den 19 juni 1919 (nr 367)
om fri rättegång.

Kammaren biföll vad utskotten i nämnda utlåtanden och memorial hemställt.

§ 12.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande, nr 28, i anledning av väckt motion Motion ang.
angående utredning rörande luftfartsförsäkringens likställighet i processuellt utredning om
hänseende med sjöförsäkringen m. m. säkringens

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade processuellt

Herr Henriksson: Herr talman! Den motion, som i förevarande utlåtande
behandlas, tar sikte på en för näringslivet praktisk fråga. Yrkandet i motionen n-nffe„ m. m.

Nr 19.

Tisdagen den 29 april 1947.

Motion ang. utredning om luf tf artsförsäkringens likställighet i processuellt
hänseende med sjöförsäkringen m. m. (Forts.)
går ut på att luftfartsförsäkring i processuellt hänseende skall likställas med
sjöförsäkring.

Beträffande sjöförsäkringen ha vi av ålder haft ett specialförfarande i fråga
om rättstvister. Det har varit dispaschörinstitutionen som i första instans
handlagt sådana tvister. Dispaschörinstitutionen har fungerat synnerligen tillfredsställande.
Näringslivet har fått vad man där behövt, nämligen ett snabbt
och effektivt reglerande av tvister, så att något fördröjande av ekonomiska
regleringar icke behövt ifrågakomma.

Nu är det ju så att genom flygväsendets utveckling varor i betydande utsträckning
börjat transporteras även per flyg. Förhållandena torde komma att
gestalta sig ungefär på samma sätt, när det gäller lufttransporter som när det
gäller sjötransporter. Från såväl varuägares som försäkringsgivares sida har
man funnit det vara lämpligt att vid förekommande tvister, där det gällde försäkring
av flygburna varor, kunna få samma specialdomstolsförfarande som
vid sjöförsäkring, alltså få dessa tvister hänskjutna till dispaschör. Det är ju
en utredning härom som påyrkas i motionen.

Utskottet har presterat en mycket positiv skrivning. Utskottet säger: »De
skäl som anförts till stöd för förslaget äro enligt utskottets uppfattning beaktansvärda.
» Vidare säger utskottet: »Ehuru utskottet sålunda hyser den uppfattningen
att i nuvarande läge motionärens förslag icke bör föranleda någon
riksdagens åtgärd, anser utskottet likväl den väckta frågan vara av sådan betydelse,
att utskottet vill uttala det önskemålet, att Kungl. Maj :t följer utvecklingen
på detta område med uppmärksamhet och så snart förhållandena det
påkalla tager upp frågan till närmare prövning.»

Detta är mycket tillfredsställande i och för sig. Men det torde ändå vara
av betydelse att man, innan luftfarten får alltför stor omfattning, har klarat
upp hur man skall ha denna processordning. Från ett par remissinstanser har
framhållits, att man under pågående utredningar rörande luftfartslagstiftningen
och innan man får klart för sig det materiella innehållet i denna lagstiftning
icke anser en utredning på denna punkt böra komma till stånd. Jag har för
min del mycket svårt att förstå det bärande i denna argumentering. Det lär
väl icke inom rättsväsendet förekomma att man i någon större utsträckning
rättar processordningen efter lagstiftningens materiella innehåll. Även om ett
vidgat internationellt samarbete på lagstiftningens materiella område är önskvärt,
så ha dock de olika länderna i fråga om den processuella ordningen gått
sina egna vägar. Vårt land är ensamt om att ha dispaschörinstitutionen såsom
domstol. Den har, såsom vitsordats från alla håll, fungerat utomordentligt tillfredsställande.
I andra länder har man specialdomstolar av annan karaktär
exempelvis för sjörättsmål. Själva processförfarandet kan sålunda vara olika
i olika länder även om lagstiftningen i fråga om den internationella trafiken
har likartat materiellt innehåll.

Jag måste för min del beklaga, att icke utskottet — med den inställning
utskottet dock synes hava haft — velat sträcka sig så långt att utskottet biträtt
den hemställan om en utredning, som tillstyrkts av många, remissinstanser,
framför allt då av representanter för stora grupper av varuägare och försäkringsgivare.
Ett par av remissyttrandena gå i avstyrkande riktning, men
jag har en mycket stark känsla av att man där fått frågan en smula om bakfoten.
Jag vet exempelvis, att flygbolagen fått för sig att det var meningen
att även frågor rörande personskador skulle hänskjutas till dispaschör. Detta
visar ju endast att man på det hållet icke vet vad dispaschörinstitutionen är
för någonting, och det är ju beklagligt att vederbörande på grund av dylika
missförstånd skola komma fram till ett avstyrkande.

Tisdagen den 29 april 1947.

Nr 19.

Motion ang. utredning om luftfartsförsäkringens likställighet i processuellt
hänseende med sjöförsäkringen m. m.

Herr talman! Jag förstår att, såsom situationen nu är, det icke leder till
något resultat att ställa yrkande om bifall till motionen. Jag vill därför endast
uttrycka den förhoppningen, att Kungl. Maj:t måtte beakta utskottets
rekommendation och göra detta fortast möjligt i samband med de utredningar
som pågå, så att vi ha ett specialdomstolsförfarande klart, när lufttrafiken
nått den stora omfattning som redan nu kan förutses. Det är bättre att vara
ute i tid än att komma för sent.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 13.

Föredrogos vart efter annat:

första lagutskottets utlåtande, nr 29, i anledning av väckt motion med förslag
till lag om ändrad lydelse av 2 kap. 9 § giftermålsbalken m. m.;

andra lagutskottets utlåtande, nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändrad lydelse av 56 § lagen den 18 juli
1928 (nr 309) om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige, m. m., såvitt
propositionen hänvisats till lagutskott; samt

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 27, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 56 § lagen den 18 juli 1928 (nr 309) om de svenska
lapparnas rätt till renbete i Sverige, m. m., såvitt propositionen hänvisats
till jordbruksutskottet, dels ock en i ämnet väckt motion;

nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 2 § lagen den 3 september 1939 (nr 608) om enskilda vägar;

nr 31, i anledning av väckta motioner om höjning av statsbidraget för vid
laga skiften upptagen odlingsmark;

nr 32, i anledning av väckta motioner om viss ändring av villkoren för erhållande
av statsbidrag till förrättningar enligt lagen om delning av jord å
landet;

nr 33, i anledning av väckt motion angående utredning av orsakerna till
och botemedlet mot kreaturssjukdomen acetonämi; och

nr 34, i anledning av väckta motioner om utredning och förslag rörande en
grundläggande yrkesutbildning för det mindre jordbruket.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.

§ 14.

Föredrogs andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande, nr 3, i anledning
av väckt motion om utredning rörande den inom arméns tygverkstäder
anställda lägre personalens utbildnings- och arbetsförhållanden.

Utskottets hemställan bifölls; och skulle, jämlikt § 63 riksdagsordningen,
detta beslut genom utdrag av protokollet delgivas första kammaren.

Nr 19.

Tisdagen den 29 april 1947.

Motion om
fri konfirmationsundervisning
genom
skolornas
försorg.

§ 15.

Föredrogs andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande, nr 4, i
anledning av väckt motion angående avgiftsfri konfirmationsundervisning genom
folkskolornas försorg.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade

Herr Ståhl: Herr talman! Den blanka reservation, som jag har antecknat
till förevarande utskottsutlåtande, har självfallet inte sin grund i att jag
skulle missunna de läroverkselever, som det här är fråga om, avgiftsfri konfirmationsundervisning.
Tvärtom anser jag det som självklart att även läroverksungdom,
som vill delta i konfirmationsundervisning, skall vara befriad
från avgift. Men däremot, herr talman, anser jag det icke vara lika självklart
att, såsom motionären föreslagit, läroverksungdom, som önskar delta i konfirmationsundervisning,
skall hänföras till särskilda avdelningar. Undervisningen
är frivillig, och den faller, såsom skolöverstyrelsen i sitt remissutlåtande
påpekat, helt utanför dess domvärjo. Det enligt min mening bästa och naturligaste
vore, att läroverksungdom, som vill delta i konfirmationsundervisning,
går till de allmänna avdelningar, som ordnas för övrig ungdom. Motionären
anför, att pedagogiska skäl tala för särskilda grupper för läroverksungdomen.
Något fog finns det obestridligen för en sådan ordning, men ännu starkare
äro enligt min tanke de sociala skäl, som tala för att läroverksungdomen får
vara i samma grupp som andra, åtnjuta samma undervisning, bli kamrater
med och närmare bekanta med övrig ungdom i samhället.

Även av ett annat skäl ställer jag mig tveksam till motionärens yrkande.
Konfirmationsundervisningen är, som jag nyss påpekade, frivillig. Är det under
sådana förhållanden principiellt riktigt att det allmänna träder emellan
med avgiftsbetalningen? Om en elev önskar frivillig undervisning i engelska,
modersmålet, kristendom eller vilket ämne som helst, skulle avgiftsbefrielse
betraktas såsom någonting fullständigt otänkbart. Detsamma måste, såvitt
jag kan förstå, gälla de elever i konfirmationsåldern, som i stället för undervisning
av en kyrkans präst önska erhålla undervisningen av frikyrklig pastor
i en bibelskola. Men om det ena anses oriktigt borde i konsekvensens namn
det andra anses vara lika omöjligt. Om det skall utgå ersättning i det ena
fallet, skall det enligt min tanke också göra det i det andra, eftersom det ju
är fråga om speciallärare. Ingen skulle väl dock våga komma på tanken att
ställa det förslaget, att en frikyrkopastor skall ha ersättning därför att han
undervisar just läroverksungdom i en bibelskola.

Med det anförda har jag, herr talman, velat deklarera som min uppfattning,
att det förslag, som här väckts, är principiellt ohållbart. Då den emellertid
i och för sig enligt min tanke viktiga principen i den föreliggande praktiska
utformningen icke är av någon större räckvidd, skall jag inskränka mig
till denna deklaration och icke ställa något yrkande.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 16.

Föredrogs andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, nr 10, i anledning
av väckt motion om utredning angående anordnande av vadhållning
medelst totalisator i samband med motortävlingar.

Utskottets hemställan bifölls.

Tisdagen den 29 april 1947.

Nr 19.

§ 17.

Till bordläggning anmäldes:

utrikesutskottets utlåtande, nr 6, i anledning av Kungl. Haj:ts proposition
angående godkännande av en mellan Sverige och Finland träffad övereskommelse
rörade det svensk-finska varuutbytet;

bevillningsutskottets betänkande, nr 29, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning om krigskonjunkturskatt för år 1947 jämte i
ämnet väckta motioner;

första lagutskottets utlåtande, nr 32, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen den 12 december 1941
(nr 925) om reglering av förbrukningen av elektrisk kraft och gas; samt

andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtanden:

nr 5, i anledning av väckt motion angående effektivare åtgärder mot ocker
vid försträckning; och

nr 6, i anledning av väckta motioner angående åtgärder för utveckling av det
svenska musiklivet och om utredning rörande löne- och pensionsförhållandena
för vissa enskilda orkesterföreningars musiker.

§ 18.

Herr Fröderberg avlämnade en av honom m. fl. undertecknad motion, nr 415,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 212, med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370), m. m.

Denna motion bordlädes.

§ 19.

Upplästes och lades till handlingarna följande till kammaren inkomna dödsbevis: Persson,

Johan Albert, född den 27 februari 1887, yrke: riksdagsman, boende:
östergatan 16, Tidaholm, har enligt vad jag genom trovärdig person erfarit
avlidit i hemmet den 27 april 1947 kl 7.00, och enligt min uppfattning var
huvuddödsorsaken Nephrosclerosis + malaria cerebri, Haemorrhagia cerebri.

Tidaholm den 28 april 1947.

T. V. Sillen,

leg. läkare.

§ 20.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1947/48 under åttonde
huvudtiteln, avseende anslagen inom ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 138, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1946/47, i vad propositionen
avser utrikesdepartementets verksamhetsområde;

nr 139, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1946/47, i vad propositionen
avser försvarsdepartementets verksamhetsområde;

Nr 19.

Tisdagen den 29 april 1947.

nr 140, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1946/47, i vad propositionen
avser handelsdepartementets verksamhetsområde;

nr 155, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1946/47, i vad propositionen
avser kommunikationsdepartementets verksamhetsområde;

nr 156, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående vissa investeringar
i statens allmänna fastighetsfond för budgetåret 1947/48;

nr 157, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa investeringar
i postverkets fond för budgetåret 1947/48 m. m.;

nr 158, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa äldre
anslag;

nr 159, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av förslag till avtal mellan staten, å ena sidan, samt Luossavaara— Kiirunavaara
aktiebolag och Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund, å andra
sidan ;

nr 160, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lån till svenska
lastbilaktiebolaget m. m,;

nr 161, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förvärv av viss
vattenrätt i Ume älv m. m. ;

nr 162, i anledning av Kungl. Maj :ts framställning angående överskridande
av anslagsposten till reparations- och underhållskostnader m. m. under karolinska
sjukhusets delfond av statens allmänna fastighetsfond; och

nr 163, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till bidrag till nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande.

Vidare anmäldes jordbruksutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr
167, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändring i vissa författningar berörande veterinärväsendet samt
angående inrättande av en veterinärstyrelse.

Skrivelseförslaget godkändes under förutsättning att utskottets hemställan
i utlåtande nr 23 bifölles jämväl av första kammaren.

§ 21.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 3.17 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Fredagen den 2 maj 1947.

Nr 19.

Fredagen den 2 maj.

Kl. 4 em.

§ 1.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts på kammarens
bord liggande proposition, nr 235, angående vissa åtgärder till främjande av
bostadsförsörjningen.

§ 2.

_ Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet den å bordet vilande motionen
nr 415 av herr Fröderberg m. fl.

§ 3.

Föredrogos, men bordlädes åter utrikesutskottets utlåtande nr 6, bevillningsutskottets
betänkande nr 29, första lagutskottets utlåtande nr 32 samt andra
kammarens första tillfälliga utskotts utlåtanden nr 5 och 6.

§ 4.

Ordet lämnades på begäran till

Herr Gustafsson i Lekåsa, som yttrade: Herr talman! Jag tillåter mig hemställa,
att kammaren måtte besluta, att tiden för avlämnande av motioner i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition, nr 235, angående vissa åtgärder till
främjande av bostadsförsörjningen skall utsträckas till det sammanträde, som
infaller näst efter 20 dagar från propositionens avlämnande.

Denna hemställan bifölls.

§ 5.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.03 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Andra kammarens protokoll 1947. Nr 19.