RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1947:17)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1947. Andra kammaren. Nr 17.

Lördagen den 19 april.

Kl. 2 em.

§ 1.

Justerades protokollet för den 12 innevarande april.

§ 2.

Upplästes och lades till handlingarna följande till kammaren inkomna läkarintyg: Härmed

intygas att riksdagsman E. Thorell, Frösunda, på grund av sjukdom
(övre luftvägsinfektion) är oförmögen att deltaga i riksdagsarbetet under
tiden fr. o. m. den 17 t. o. m. don 20 april 1947.

Stockholm den 17 april 1947.

Henry Thorell,
leg. läk.

§ 3.

Herr statsrådet Wiy forss avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 212, med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.; och

nr 220, med förslag till lag om allmänna barnbidrag, m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 4.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Herr statsrådet Sträng, som anförde: Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr ^ Vigelsbo till förutvarande chefen för folkhushållningsdepartementet,
statsrådet Gjöres, framställt följande spörsmål, som jag med hans
medgivande härmed kommer att besvara.

Kan om möjligt en bättre tilldelning av kvävegödselmedel för veteodlingen
vara att påräkna?

i en blandning av utsädet, korn och vårvete, medgivas utan att den
skördade varans karaktär av brödsäd därmed äventyras?

År några stimulanspriser i fråga om vårvetet att påräkna?

• ^ ^en frågan beträffar delar jag interpellantens åsikt att försörj ningslaget

i fråga om brödspannmål kommer att bliva synnerligen ansträngt
under nästa konsumtionsår. Det är därför av vikt, att alla möjligheter tillvaratagas
att upprätthålla spannmålsodlingen och brödsädesskörden Såsom
mterpellanten framhållit kan en övergödsling av lättlöst kväve, exempelvis av
kalksalpeter, verksamt bidraga till att höja avkastningen på ett svagt utvecklat
hostsadesfält. Med hänsyn härtill och för att nedbringa verkningarna av
de ogynnsamma väderleksförhållandena under vintermånaderna har tilldel Andra

hammarens protokoll 1947. Nr 17. i

Star pil
terpellation.

Nr 17.

Lördagen den 19 april 1947.

Svar på interpellation. (Forts.)

ningen av kvävegödselmedel under innevarande gödselår, räknat från den 1
juli 1946 till den 30 juni 1947, beräknats till största möjliga omfattning. Enligt
vad jag inhämtat har statens livsmedelskommission sålunda avvägt nämnda
tilldelning på sådant sätt, att såväl den löpande tillverkningen som inneliggande
lager skulle tagas i anspråk i full utsträckning under våren. Ett
fullständigt utnyttjande av den från dessa utgångspunkter fastställda tilldelningen
skulle innebära en årsförbrukning av kvävegödsel under innevarande
gödselår av 275 000 ton. Till jämförelse kan nämnas att motsvarande förbrukning
under gödselåret 1945/46 -— trots att försäljningen av ljungasalpeter,
köpingsalpeter och ammoniumsulfat, som under innevarande skördeår
är föremål för reglering, då var fri — uppgick till endast 265^000 ton. Vidare
kan nämnas att förbrukningen av kvävegödsel utgjorde 195 000 ton under
gödselåret 1944/45 och endast 180000 ton i genomsnitt under åren närmast
före kriget. Av dessa uppgifter framgår att den mängd kvävegödsel som
för innevarande gödseiår står till jordbrukets förfogande är större än någonsin
tidigare och avsevärt överstiger normalförbrukningen före kriget. I detta sammanhang
kan tilläggas att den kvantitet kalksalpeter, som inrymmes i tilldelningen
av kvävegödsel, under innevarande gödselår beräknas motsvara 130 000
lön, medan användningen under det senaste förkrigsåret stannade vid
66 000 ton.

Av vad jag här anfört torde framgå, att den i interpellationen lämnade uppgiften
att tilldelningen av ifrågavarande kvävegödselmedel under våren skulle
vara synnerligen liten och endast motsvara några få procent av vad som tidigare
inköpts, icke är riktig. Tvärtom överstiga de kvantiteter, som sammanlagt
för innevarande års skörd funnits tillgängliga för jordbruket, avsevärt
förbrukningen under föregående år. Den omständigheten att tilldelningen
under perioden 1 februari—30 juni fastställts till 50 procent av årstilldelningen
torde ej böra tillmätas någon avgörande betydelse i detta sammanhang.
Eftersom varje jordbrukare äger rätt att under den sista perioden av
gödselåret utfå vad han under tidigare perioder ej uttagit, torde avseende i
huvudsak böra fästas vid den disponibla årskvantiteten, när det gäller att bedöma
det aktuella läget i fråga om tillgången på konstgödsel.

Även om sålunda de mängder kvävegödselmedel, som under innevarande
säsong äro tillgängliga, i stort sett väl torde motsvara jordbrukets behov, utesluter
detta icke att i vissa fall ytterligare kvävegödsel skulle kunna komma
till användning, därest ytterligare tilldelning medgåves. Eftersom tilldelningarna
satts så, att inga lager skola finnas kvar vid säsongens slut, är det emellertid
icke möjligt att ställa i utsikt någon ytterligare tilldelning av kvävegödselmedei
för vårbruket. Det kan i stället bli besvärligt att fylla redan beslutade
tilldelningar. Förhållandet är nämligen det. att vissa av de inhemska
kvävefabrikerna till följd av brist på elektrisk kraft för närvarande ha svårighet
att uppehålla tillverkningen i normal omfattning. Då vattenkraftsbrist
även gjort sig gällande i Norge, är det sannolikt icke heller möjligt att under
våren få till stånd en ytterligare import av kalksalpeter därifrån.

Interpellantens andra fråga, huruvida en blandning av korn och vete i utsädet
kan medgivas, måste besvaras nekande. Därest det skulle bli nödvändigt
att även under nästa regleringsår blanda in korn i brödsäden, måste man
fastställa en viss bestämd procent för korninblandningen. Det är inte möjligt
att redan nu taga ställning till denna blandningsprocent, enär den självfallet
måste bli beroende på tillgången av vete och råg, vilken ännu icke är känd.
För övrigt torde det icke vara möjligt att genom odling frambringa en brödsädesblandning,
som garanterar en viss proportion av de olika sädesslagen även
i den skördade och tröskade varan. Svårigheter föreligga också att efter trösk -

Lördagen den 19 april 1947.

Nr 17.

Svar på interpellation. (Forts.)

ningen av blandprodukten inblanda ettdera sädesslaget så att blandningen erhåller
exakt det innehåll av korn respektive annan spannmål, som kan komma
att föreskrivas. Härtill kommer, att det måste bli mycket svårt att genomföra
en rättvis prissättning å en blandsäd, bestående av korn och vårvete.

Vad slutligen beträffar frågan om särskilda stimulanspriser å vårvete är
denna för närvarande under Kungl. Majrts prövning i samband med behandlingen
av livsmedelskommissionens förslag rörande prissättningen på jordbrukets
produkter för nästkommande regleringsår.

Härpå yttrade:

Herr Vigelsbo: Herr talman! Jag skall be att få tacka herr statsrådet Sträng
för svaret. Det var ju inte så mycket vi fingo, men det är ju så med oss bönder
att vi inte äro bortskämda utan äro tacksamma för vad vi få, och vi kunna
understundom vara tacksamma även om vi ingenting få.

Beträffande först och främst frågan om konstgödseltilldelningen, så betvivlar
inte jag att de angivna siffrorna äro riktiga, men det förefaller mig egendomligt
om den tilldelning, som motsvarar de angivna siffrorna också skulle
ha kommit Mellansveriges jordbruksområden till godo. Som exempel behöver
jag endast nämna mina egna förhållanden. Jag fick i vår 400 kg kalksalpeter
200 kg ljungasalpeter och summa summarum 100 kg kalkkväve. Denna mängd
konstgödselmedel skall jag sprida ut på sex tunnland höstvete och åtta tunnland
vårvete och hur det skall gå till begriper inte jag. Jag vände mig till
kristidsnämndens ordförande och sade att denna tilldelning föreföll mig väl
liten. Han lämnade då den förklaringen att jag fick ut de två första periodernas
tilldelning i höstas till höstsädessådden och det var ju riktigt. Jag utgår
också från att lantbrukarna med hänsyn till de olämpliga väderleks- och såningsförhållandena
i höstas i mycket stor utsträckning togo ut den kvantitet
konstgödselmedel man kunde få för att bättra på möjligheterna när sådden
verkställdes. Det var ju också först sent på året som man blev i tillfälle att så
höstsäden. Jag tror inte att det var omotiverat av jordbrukarna att förfara på
detta sätt. Under sådana förhållanden måste man dock nu utgå ifrån att den
kvävetilldelning som står till disposition för en övergödsling i vår måste vara
mycket begränsad och av den anledningen har jag också här frågat huruvida
möjligheter finnas att kunna erhålla någon extra tilldelning.

Statsrådet har påvisat den successiva ökningen av förbrukningen av konstgödselmedel
som ägt rum särskilt då under kriget. Åtminstone i våra trakter
förhåller det sig så att med hänsyn till svårigheten att erhålla arbetskraft
och kanske i viss mån också på grund av det låga mjölkpriset slår man ut
kreatursbesättningarna och börjar driva jordbruken mer och mer kreaturslöst.
Av denna anledning måste man ersätta naturlig gödsel med konstgödsel,
och detta kanske i viss mån förklarar den högre förbrukningen på senare tid.

Beträffande sedan blandning av utsädet ha vi i våra trakter konstaterat, att
vi få ett högre kärnutbyte vid blandning av korn och vårvete i utsädet. Med
hänsyn till bristen på brödspannmål hade jag velat kasta fram tanken, att
man i år möjligen skulle göra denna blandning för att kunna fylla ut den
brist, som man kan befara skall uppstå med hänsyn till förhållandena här
hemma hos oss och svårigheterna att utifrån kunna få in brödspannmål. Jag
har också frågat bland annat hos Svenska lantmännens riksförbund, om man
inte skulle kunna blanda utsädet och sedan med triör skilja komet och vårvetet;
efter bärgningen, och man uppgav då, att detta skulle möta mycket stora
svårigheter. Däremot ansåg man, att det skulle kunna vara möjligt att fastställa
procenten för korn och vårvete i en blandning, fastän det skulle vålla

Nr 17.

Lördagen den 19 april 1947.

Svar på interpellation. (Forts.)

en hel del arbete. Då det visar sig att skördeutbytet vid en blandning blir så
väsentligt mycket större, tycker jag ändå att ett försök skulle kunna göras att
på det sättet tillmötesgå våra önskemål.

Varför det blir ett större utbyte och en bättre kärnskörd vid en blandning
vet jag inte; orsakerna äro inte vetenskapligt utredda. Man har sagt, att det
jnte är möjligt, eftersom kornets och vetets mognadstid inte sammanfalla. Man
det förefaller som om även mognadstiden samordnas, om man sår en blandning;
det har visat sig att det går mycket bra. När t. ex. kornet blir övermoget, brytas
vanligen axen. Kornen falla inte ut, utan hela axet faller bort. Vid en
blandning med vårvete blir det inte så utan då håller strået. Det förefaller,
som om det längre vårvetet skulle liksom beskugga kornet, så att man på det
sättet får en längre utdragen mognadsperiod och bättre utveckling av både ax
och korn. Det är kanske detta, som förklarar att utbytet blir bättre vid en
blandning av vårvete och korn än om man sår dessa bägge sädesslag var
för sig.

Nu vill jag beträffande detta fråga statsrådet Sträng: har man rätt att
blanda kom och vårvete och för blandningen få ut kornpriset? Enligt min
uppfattning skulle det nämligen vara affär att blanda korn och vårvete, även
om man skulle nödgas ta kornpriset.

Sedan några ord om stimulanspriset, som jag efterlyste. Stimulanspriset,
som jag anser skall ligga helt och hållet utanför kalkylen, skall vara en ersättning,
som ges till jordbrukarna för att vid ett visst tillfälle stimulera fram
en produktion, som man ur folkhushållets synpunkt anser vara önskvärd och
nödvändig. Vi veta det inte än, men vi ha ju vissa förhoppningar om att i år
få ett pris av 30 öre för vårvete. Jag tror dock, att detta pris är för lågt med
hänsyn till de risker, som i år föreligga när det gäller odlingen av vårvete.
Vi ha haft en hård vinter, jorden är ännu djupt kälad. och vi få räkna med
att komma ganska långt fram på våren, innan vi kunna verkställa sådden.
Ju längre det dröjer innan man kan så, desto större bli också de risker, som
föreligga. Nu menar jag. att det vore riktigt om vi delade riskerna, så att inte
vi jordbrukare själva behöva taga hela risken, om vi nu skola göra ett försök
att få till stånd en större brödsädesproduktion medelst en utökad vårveteodling.
När man beräknat inkomsterna för jordbrukarna, har man ju också
räknat med en väsentligt utökad vårveteodling. Det är också av intresse för
folkhushållet som sådant, att odlingen utvidgas betydligt.

Åtminstone för de mellansvenska distrikten måste man räkna med havren
som konkurrent till vårvetet. Utsädet för havren är nämligen billigare och
kärnavkastningen högre. Vidare är havrehalmen väsentligt mycket värdefullare
än vårvetehalmen. Följaktligen måste man räkna med, att priset måste sättas
så, att det åtminstone i någon mån inbjuder till att odla vårvete framför havre
på de håll, där detta låter sig göra. Med ett pris av 30 öre och med de risker,
som i år föreligga, tror jag inte att vårveteodlingen stimuleras i någon större
omfattning. Jag tror, att statsrådet Sträng och de myndigheter, som ha försörjningen
om hand, få kalkylera med ett pris av 35 öre, innan man kan räkna
med någon stimulans av större omfattning.

På tal om stimulanspriser, så har man ju under senare år ordnat med sådana
för vinterproduktionen av tegel och dräneringsrör, och vi ha varit med om att
industrien bör ha sådan stimulans med hänsyn till de risker och kostnader, som
äro förenade med denna vinterproduktion. Jag undrar, om det då inte skulle
vara av betydelse att nu ge ett stimulanspris för tryggandet även av brödsädesförsörjningen,
ty det är väl dock så, att bönderna reagera på samma
sätt Som tegelbruksägarna, om de på detta sätt få ett ekonomiskt handtag.
Följaktligen skulle säkerligen även bönderna, om de fingo en ersättning i lik -

Lördagen den 19 april 1947.

Nr 17.

Svar på interpellation. (Forts.)

het med vad tegelbruksägarna få för produktion av tegel och rör, stimuleras till
ökad produktion. Bönderna skulle som sagt säkerligen, om de finge ett ekonomiskt
handtag för vårveteproduktionen, i större omfattning ägna sig åt denna
produktion.

Jag skall inte fortsätta längre utan vill endast tillägga, att det som skall
göras i det här fallet måste göras snart. Jag tvivlar på att statsrådet kan avvakta
den tidpunkt, då denna prisöverenskommelse kan ligga klar. Vi ha en
tidsfrist på 14 dagar; inom denna tidrymd måste detta vara gjort. Under
denna tid komma jordbrukarna att i mycket stor utsträckning planera sådden,
såvida de inte också börja verkställa den. Efter denna tid har man planerat
färdigt för sådden och ordnat med anskaffande av utsäde o. s. v. Sedan kan
det vara för sent att komma med det stimulanspris, som man inom försörjningsorganen
eventuellt räknar med att man under vissa förhållanden skulle
kunna lämna.

Herr statsrådet Sträng: Herr talman! Utöver vad som sagts i interpellationssvaret
skulle jag kunna säga det, att tilldelningen av kväve grundar sig på
den tilldelning, som gällde under föregående gödslingsår. Jag föreställer mig,
att denna tilldelning i allmänhet kommer att utfalla riktigt. Det är ju möjligt,
att det bland alla de kväveförbrukare det rör sig om — 300 000 ä 400 000 —
kan finnas jordbrukare som kunna säga, att årets tilldelning inte precis motsvarar
den rätta avvägningen om man utgår från hans fjolårsförbrukning,
men det finns ju inte möjlighet att göra en detaljinventering. Vi ha vågat oss
på att höja kvävetilldelningen för kommande gödslingsår, och vi kunna inte
lova mera, eftersom den svenska produktionen utnyttjats så mycket som de
något begränsade kraftresurserna medgiva, och vi ha dessutom sagt ifrån,
att alla lager skola vara slutsålda och tomma, när gödslingsperioden är slut.

Herr Vigelsbo talade här om önskvärdheten att blanda samman korn och vårvete
redan vid sådden. Vid närmare övervägande ha vi sagt oss, att detta medför
avsevärda komplikationer för den händelse vår försörjningssituation är sådan
beträffande brödsäd, att man på nytt får börja blanda in korn i vetet när
hösten kommer. Det finns inga praktiska möjligheter att bemästra problemet,
om man har en produkt där man inte vet någonting om de båda varornas inbördes
kvantiteter. Det är möjligt att herr Vigelsbo har den erfarenheten, att
en blandning redan vid sådden ger ett bättre totalresultat. Jag har försökt
övertyga mig om detta på annat håll, men vetenskapsmän som syssla med detta
och den vetenskapliga expertis, som finns på området, bestrider denna herr Vigelsbos
uppfattning. De säga, att man inte kan vinna någonting med en sådan
sammanblandning.

Sedan ställde herr Vigelsbo en fråga till mig. Om man blandade korn och
vårvete själv, kunde man då räkna med att få ut kornpriset för den slutliga
produkten? Jag hade inte tänkt mig, att den frågan skulle ställas här i dag,
men jag är beredd att säga, att det förefaller ganska onaturligt, om denna
slutprodukt skulle värderas lägre än det rena kornpriset.

Slutligen har herr Vigelsbo allvarligt velat fästa min och mina regeringskamraters
uppmärksamhet på önskvärdheten av att man får en stimulansprissättning
på vårvete. Jag kan inte gärna föregripa diskussionen genom att gå
in på något utförligare svaromål, eftersom hela frågan om jordbrukets prissättning
för nästa produktionsår .just nu är föremål för regeringens överläggning.
Jag kan dock säga, att alla de argument, som herr Vigelsbo här anförde,
samt åtskilliga fler argument ventilerats i statsrådsberedningen och tagits såsom
skäl för önskvärdheten av att stimulera vårveteodlingen i år. Jag tror
också jag kan säga, att regeringen är beredd att beakta dessa skäl, och jag

Nr 17.

Lördagen den t9 april 1947.

Svar på interpellation. (Forts.)

vågar säga. att herr Vigelsbo inte behöver vara ängslig för tidtabellen. Det
kommer ett besked om saken i så god tid, att inga värden komma att äventyras.

Däremot kan jag inte gå herr Vigelsbo till mötes, när han förslagsvis annonserar
ett pris av 35 kr. per deciton. Det var kanske inte heller så allvarligt
menat utan får väl tagas mera som ett diskussionsinlägg bland de många
andra i denna jordbrukspolitiska prissättningsdebatt. Jag inskränker mig till
den lilla kommentaren, att det är ett bud, som med hundra procent överstiger
vad herr Vigelsbos egna meningsfränder i jordbrukets ekonomiska och fackliga
organisationer vågat sig på i förspelet till den prissättning, som vi nu
skola diskutera. Jag tror emellertid, att vi skola klara vårvetets prissättning så
att även herr Vigelsbo blir belåten, även om det inte kommer att röra sig
om några 35 öre per kg.

Herr Werner: Herr talman! Anledningen till att jag begärt ordet är en skrivelse,
som jag under dagen erhållit från en jordbrukare i Värmland. Han
påtalar där den brist i tillgången på kvävegödselmedel för vårsådden, som
även påtalats i dagens interpellationsdebatt. Han är själv innehavare av en
gård med omkring 80 tunnland odlad jord och har i kvävetilldelning för vårsådden
erhållit endast 150 kg. I en framställning till kristidsstyrelsen i länet
har han begärt ytterligare tilldelning, men fått följande svar: »Med anledning
av Eder framställning härstädes om inköpsbevis för 3 500 kg kalkkväve
eller norgesalpeter till årets vårsådd får kristidsstyrelsen meddela, att styrelsen
för närvarande icke har någon extra tilldelning av kvävegödselmedel att
lämna. Styrelsen är väl medveten om Edert behov av kvävegödselmedel men
måste med hänsyn till ovan relaterade förhållanden avslå Eder framställning.»

Detta visar att det bär föreligger ett bristläge, som är mycket allvarligt
med hänsyn till vårt försörjningsläge på brödsädesfronten. Det kanske är allbekant,
att vi genom föregående hösts otjänliga väderlek fått en minskning i
höstsädesarealen på 60 till 70 000 hektar. I stället för de 300000 till 400 000
ton brödsäd vi bruka ha i lager, äro våra lager nu tömda. Möjligheterna att
köpa brödsäd från utlandet äro av känd anledning kanske alldeles obefintliga.
Jag vågar inte svara för sanningsenligheten i uppgiften men under de senaste
dagarna har jag hört, att om vete överhuvud taget skulle kunna köpas, så
skulle det kosta cirka 70 kronor per deciton, fritt i hamn. Jag har fått uppgiften
av en mycket tillförlitlig person här i kammaren, en person som inte
tillhör mitt eget parti utan regeringspartiet. Jag menar, att när vi här tyckas
arbeta med ett mycket bekymmersamt försörjningsläge — på alla områden
är det brist, på bränsle, på arbetskraft och på brödsäd — så är det nödvändigt,
att man från statsmakternas sida vidtager åtgärder för att om möjligt
trygga landets vitala behov av försörjningsprodukter.

Jag skulle kanske tillägga, att bristen på kvävegödselmede''1 inom landet skulle
ha kunnat avhjälpas. Jag erinrar om att undertecknad under kriget två
gånger avgav utförliga motioner om utbyggnad av kväveindustrien -— till
och med under statens medverkan —- för att förse jordbruket med denna utomordentligt
viktiga produktionsfaktor. Jag vill inte skjuta skulden på regeringen,
ty det var ju riksdagen, som bägge gångerna avslog motionen —
möjligen av bland annat utrikesnolitiska skäl. Man kom kanske till det resultatet,
att framställningen möjligen bidrog till en snabbare utbyggnad av
porjuskraften, men jag beklagar att denna som det visat sig framsynta framställning
inte kunde vinna beaktande. Jag tror att det är onödigt, att vi här
i landet dragas med en brist, som skulle kunna avhjälpas, när vi ha så pass
rikliga möjligheter att fylla detta behov inom landet.

Lördagen den 19 april 1947.

Nr 17.

Svar på interpellation. (Forts.)

Slutligen vill jag uttrycka den förhoppningen, att regeringen beaktar försörjningsläget
när det gäller brödsäden och att de åtgärder som övervägas inte
dröja allt för länge, ty den tid närmar sig, då jordbrukarna måste veta, om
denna i och för sig oekonomiska odling av vårvete kan erhålla ekonomiska
förutsättningar eller inte.

Herr Andersson i Dunker: Herr talman! Jag vill liksom lierr Vigelsbo och
herr Werner starkt understryka angelägenheten av att det blir ett mycket
snabbt besked om priserna. Man kan inte vänta till den dag man skall så,
ty som alla jordbrukare veta är det en rätt lång förberedeisetid. Man skall
anskaffa utsäde och göra i ordning och beta det. Har man väl kommit så långt
att man betat utsädet, då övergår man inte gärna till annat utsäde och kasserar
det, som man gjort i ordning, ty då man väl betat det är det inte användbart
ens till foder. Jag skulle därför tro, att skall det bli någon utökad vårveteodling
här i Mellansverige, så behöver besked komma om två eller tre
dagar. Kommer det något nämnvärt senare, är det för sent.

Jag vill också kraftigt understryka, att om man vill vinna något nämnvärt
resultat i fråga om ökad odling, så måste det bli ett verkligt stimulanspris.
Vi ha så många bittra erfarenheter och besvikelser i fråga om vårveteodlingen,
framför allt då i Mellansverige, så det vill till att förmå många
jordbrukare att på nytt påtaga sig de risker och förluster, som vårveteodlingen
medför. Jag menar att det vore rimligt, att staten påtager sig en viss del
av denna risk, och inte läggei; risken av en ofta inträffad förlust enbart på
den enskilde jordbrukaren. Alla veta vi ju att blir det ett gott resultat av
skörden, så är ju staten genast framme och tar sin ganska goda andel av
vinsten.

Jag vill därför hemställa till herr statsrådet, att han gör vad som är möjligt
för att snarast — jag skulle vilja säga inom två eller tre dagar -— komma
med besked och att han då beaktar att det bör vara ett verkligt stimulanspris,
om man skall få fram en nämnvärt utvidgad vårveteodling. Så som våra
höstvetefält se ut här i Mellansverige är det all anledning frukta, att höstvetet
kommer att ge en så pass dålig skörd, att vad vi kunna få i fråga om
vårvete är synnerligen välbehövligt.

Herr Vigelsbo: Herr talman! Herr statsrådet Sträng missuppfattade mig, ty
det var egentligen inte priset jag frågade efter, om jag sår vårvete och korn
tillsammans. Jag utgår från, att jag skall få minst det pris, som kornet betingar.
Med hänsyn till den ringa tillgången på vårveteutsäde undrade jag
emellertid, om det skulle kunna tänkas bli någon spärr, så att vårvete inte
fick användas i en sådan blandning vid såddens verkställande. Det var den saken
jag funderade på.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5.

Föredrogos var efter annan följande Kungl. Maj ds å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid till utrikesutskottet propositionen,
nr 214, angående godkännande av en mellan Sverige och Danmark träffad överenskommelse
rörande det svensk-danska varuutbytet; samt

till statsutskottet propositionerna:

nr 215, angående anslag till avsättning till försäkringsinspektionens fond;

nr 216, angående anslag till kostnader för ritningar m. m. till en ny statsisbrytare;
och

Nr 17.

Lördagen den 19 april 1947.

nr 218, angående bidrag till vissa erkända alkoholistanstalter för täckande
av förluster under åren 1940—1945.

§ 6.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet den på bordet liggande motionen
nr 399 av herr Karlsson i Grängesberg m. fl.

§ 7.

Föredrogs herr Svenssons i Va vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet angående ändrade grunder
för uppskattning av skador och intrång, som förorsakats genom framdragande
av elektriska kraftledningar genom skogsmark.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8.

Föredrogs herr Nilsons i Spånstad vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för socialdepartementet angående direktiven för beviljande
av tertiärlån och bostadsanskaffningslån på landsbygden.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 9.

Föredrogs den av herr Hansson i Skediga vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet Mossberg angående tillgodoseende av behovet av a rres t lokaler
på landsbygden.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 10.

Herr förste vice talmannen erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman!
Jag tillåter mig hemställa, att kammaren ville besluta, att Kungl. Majrts propositioner
nr 212 och 220 måtte uppföras sist å föredragningslistan för nästkommande
sammanträde.

Denna hemställan bifölls.

§ 11.

Avlämnades följande motioner, nämligen av:

herr Nilsson i Varuträsk och fru Ericsson i Luleå, nr 400, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition, nr 196, angående bidrag till avlöningar åt distriktsbarnmorskor
och distriktssköterskor m. m.; och

fru Västberg m. fl., nr 401, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 206,
med förslag till lag om fortsatt giltighet av hembiträdeslagen den 30 juni 1944
(nr 461).

Dessa motioner bordlädes.

Lördagen den 19 april 1947.

Nr 17.

§ 12.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till Interpellation.

Fru Viistberg, som yttrade: Herr talman! Frågan om ökad rekrytering av
kvinnlig arbetskraft på arbetsmarknaden är ett stort och svårt problem. Som
en betydande reserv räknar man med de icke yrkesarbetande, gifta kvinnorna.
Rekryteringen därifrån försvåras emellertid i hög grad av den ökade ^bristen
på hemhjälp. Många redan yrkesarbetande gifta kvinnor nödgas också klara
sig utan främmande arbetskraft i hemmet. Detta innebär att husmödrarna alltför
ofta måste påtaga sig en för tung arbetsbörda. Läkare ha också redan varnat
för de hälsovådliga följderna (speciellt för mödrarna) av detta kvinnornas
dubbelarbete. Den alltför betungande arbetsbördan innebär även ett hot mot
barnen och mot trivseln i familjen. Ingen kan gärna bestrida att vi här möta ett
viktigt socialt problem, som kräver samhällets medverkan för sin rationella
lösning.

Den ena metoden att åstadkomma en lättnad i den yrkesarbetande, gifta
kvinnans dubbla arbetsbörda är att förenkla hemarbetet på_ olika sätt. Efter
vilka linjer detta bäst kan ske är föremål för olika undersökningar, och den frågan
kan här förbigås. Detta gäller även i fråga om ökad social service i form
av daghem och liknande anordningar för yrkesarbetande kvinnor med barn.

Den andra metoden är att skapa tillräckligt många kollektivhus för i främsta
rummet barnfamiljer. Kollektivhuset skulle inrymma, förutom lämpliga bostadsrum
för olika behov, restaurang och barnkrubba samt bjuda möjlighet till städoch
tvätthjälp etc. Genom kollektivhusets organisation avlyftes en del av arbetsbördan
från husmodem och familjen. Samtidigt åstadkommes en mera rationell
användning av arbetskraft för hemmets skötsel.

Idén om kollektivhus är ännu ganska oprövad här i landet och har många fördomar
att övervinna hos allmänheten. Det är dock betecknande att just de, som
varit i tillfälle att pröva kollektivhuset, synas vara mycket belåtna med detsamma.
Intresset hos allmänheten tycks också vara i stigande, att döma av den
växande köbildningen för att komma in i ett kollektivhus. Åtminstone gäller
detta för Stockholm. Däremot kan nog inte bestridas att kostnaderna i kollektivhuset
ännu ställa sig alltför höga för att familjer med relativt små inkomster
i allmänhet skola kunna utnyttja denna nya bostadsform. Det är ju också för
att stimulera en både snabbare och mera rationell lösning samt för att åstadkomma
ett förbilligande av kostnaderna, som samhällets medverkan är önskvärd.

För att tillgodose skiftande behov på området kunna olika typer av kollektivhus
tänkas, exempelvis kollektivhus för barnfamiljer (även ogifta mödrar),
kollektivhus för barnlösa familjer samt kollektivhus för ensamstående, både
äldre och yngre. De olika hustyperna skulle då lämpligen förläggas till samma
bostadsområde, så att de kollektiva anordningarna kunna utnyttjas gemensamt
i förbilligande syfte. Restaurangen bör kunna betjäna gästerna såväl genom
servering på stället som genom avhämtning av färdiglagad och förberedd
mat. Läget bör också vara sådant, alt hyresgäster i närliggande hus kunna utnyttja
restaurangen och kostnaderna därmed nedbringas.

Det synes önskvärt att en officiell undersökning snarast möjligt kommer till
stånd, så att det blir klarlagt på vilket sätt tillkomsten av kollektivhus bäst
främjas genom statsmakternas ingripande. Denna undersökning bör taga sikte
på vilka typer av kollektivhus (i fråga om storlek och service), som ställa sig
billigast och effektivast i uppförande och drift, om i nuvarande knapphetsläge
vid fastställande av byggnadskvot visst antal bostadslägenheter kan föreskrivas
i kollektivhus, och om det kan anses att det allmänna bör lämna ekonomiskt
stöd i någon form, i syfte att nedbringa hyreskostnaderna i ett kollektivhus.

Med stöd av anförda synpunkter ber jag att till herr statsrådet Mossberg få
rikta följande interpellation:

Nr 17.

Lördagen den 19 april 1947.

Interpellation. (Forts.)

Har statsrådet sin uppmärksamhet fäst på här ifrågavarande aktuella arbetsmarknads-
och socialproblem, och, om så är, kan man förvänta att statsrådet
ämnar vidtaga åtgärder i syfte att åstadkomma en snabb och rationell lösning
av problemet?

Denna anhållan bordlädes.

§ 13.

Interpellation. Ordet lämnades på begäran till

Fru Möller, som anförde: Herr talman! Enligt kungl. kungörelsen av den 15
juni 1945 med föreskrifter i anledning av utlänningslagen § 52 föreligger skyldighet
för den, som utan att driva rörelse enligt hotellstadgan mot eller utan
vederlag upplåter bostad åt utlänning, att inom 24 timmar till polismyndigheten
i orten skriftligen anmäla vederbörandes ankomst och avflyttning. För
försummelse häremot straffas enligt utlänningslagens § 39 med dagsböter.

Denna bestämmelse, som särskilt under krigsåren otvivelaktigt haft sin stora
betydelse när det gällt att underlätta de utlänningsövervakande organens arbete,
torde i princip fortfarande vara svårumbärlig. Det får emellertid inte förbises,
att anmälningsplikten med det korta tidsvarsel bestämmelserna stipulera
och de onyanserade påföljdsbestämmelserna utgöra ett irritationsmoment,
som alltmer aktualiserats genom kvarstannande flyktingars inlemmande i den
öppna arbetsmarknaden och en ökande turistfrekvens. Man frågar sig om icke
ep begränsad, uppmjukning av bestämmelserna kunde vara på sin plats. Så
finnas t. ex. i landet ett ganska stort antal nordiska medborgare, vilka varit
bosatta här fem—tio år och längre utan att ha blivit svenska medborgare.
Dessa utlänningar, som äro såväl kyrko- som mantalsskrivna här och dessutom
bos respektive arbetsgivare upptagna som skattebetalare, stå. fortfarande under
utlänningslagens bestämmelser. De torde dessutom vara underkastade samma
bestämmelser som svenska medborgare när det gäller personlig flyttningsanmälan
till folkbokföringen, även vid flyttning inom ort. Det bör påpekas, att
nordiska medborgare i viktiga avseenden, t. ex. beträffande viseringstvång
och arbetstillstånd, genom speciella bestämmelser satts i särställning. Dessutom
pågå som bekant förberedande arbeten för tillskapandet av en gemensam nordisk
medborgarrätt. En provisorisk uppmjukning av bestämmelserna om flyttnings
anmälan. torde därför beträffande vissa nordiska medborgare redan'' nu
kunna göras, i avvaktan på fastare reglering.

Även om flyttning sker inom blott ett litet samhälle och vederbörande bott
åratal inom detta, har det i Södermanland nyligen mer än en gång hänt att
hyresvärdens^ glömska att anmäla avflyttningen föranlett stämning. Allmänheten
bär svårt att inse, att föreskrifterna numera behöva vara så stränga när
det gäller nordiska medborgare, allra minst om hela befolkningen i orten känner
dem.

På grund av vad sålunda anförts får jag anhålla om kammarens tillstånd att
till herr statsrådet Mossberg få framställa följande fråga:

Är herr statsrådet beredd att vidtaga några lättnader i bestämmelserna om
anmälan jämlikt utlänningskungörelsen § 52, då det rör sig om här i landet
boende nordiska medborgare?

Denna anhållan bordlädes.

§ 14.

Upplästes och lädes till handlingarna följande till kammaren inkomna protokoll: -

Lördagen den 19 april 1947.

Nr 17.

Protokoll, hållet vid sammanträde med herr talmannen
i riksdagens andra kammare och de kammarens ledamöter,
som blivit utsedda att jämte herr tahnannen
tillsätta kammarens kanslipersonal och vaktbetjäning,
den 16 april 1947.

Bifölls en av stenografen hos kammaren, fil. kand., aktuarien E. P. Einar
Bergendal skriftligen gjord anhållan om ledighet på grund av sjukdom från
stenografbefattningen under tiden från och med den 16 innevarande månad
till och med den 31 maj; och förordnades till stenograf under nämnda tid kanslisten
hos kammaren fil. stud. Göran Ohlin och till kanslist i hans ställe tf.
andre kanslisekreteraren jur. kand. Bengt C. A. Ericsson.

In fidem
Gunnar Britth.

§ 15.

Till bordläggning anmäldes:
utrikesutskottets utlåtanden:

nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av
tilläggsprotokoll till de mellan Sverige och Italien den 24 november 1945 träffade
handels- och betalningsöverenskommelserna; och ....

nr 5, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ratificenng av ändringar
i stadgan för Internationella arbetsorganisationen m. m.;

konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 13, i anledning av väckt motion om statens övertagande av en del av de
politiska partiernas kostnader för riksdagsmannaval m. m.; och

nr 14, i anledning av väckta motioner om utredning rörande den organisatoriska
regleringen av de kyrkliga primärkommunerna i Stockholm;

statsutskottets utlåtanden:

nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1947/48 under sjätte
huvudtiteln, avseende anslagen inom kommunikationsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner; o

nr 52 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1946/47. i vad propositionen
avser kommunikationsdepartementets verksamhetsområde;

nr 53, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående vissa investeringar
i statens allmänna fastighetsfond för budgetåret 1947/48;

nr 54, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående vissa investeringar
i postverkets fond för budgetåret 1947/48 m. in.;

nr 55, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa äldre an lEnr

56, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående godkännande av
förslag till avtal mellan staten, å ena sidan, samt Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolag och Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund, å andra, sidan;

nr 57, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående lån till svenska
lastbilaktiebolaget m. m. ;

nr 58, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående förvärv av viss
vattenrätt i Ume älv m. m.;

nr 59, i anledning av Kungl. Maj ds framställning angaende överskridande
av anslagsposten till reparations- och underhållskostnader m. m. under karolinska
sjukhusets delfond av statens allmänna fastighetsfond;

Nr 17.

Lördagen den 19 april 1947.

nr 60, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till bidrag till nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande; nr

61, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bestridande av
vissa kostnader från anslaget till oförutsedda utgifter;

nr 62, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1946/47, i vad propositionen
avser utrikesdepartementets verksamhetsområde;

nr 63, i anledning av Kungl. Maj :ts_ proposition angående ytterligare utgifter
a tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1946/47, i vad propositionen
avser försvarsdepartementets verksamhetsområde;

nr 64, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ytterligare utgifter
a tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1946/47, i vad propositionen
avser handelsdepartementets verksamhetsområde;

nr 65, i anledning av Kungi. Maj tis proposition angående indragning av
vissa till församlingskyrkor utgående ersättningar m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 66, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1946/47 till vissa om- och nybyggnadsarbeten
vid serafimerlasarettet m. m.;

nr 67, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till stipendier
åt lärjungar vid högre läroanstalter m. m. jämtesi ämnet väckta motioner;

nr 68, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående befrielse från skyldighet
att erlägga överuttagningsavgift för gas;

nr 69, i anledning av Kungl. Maj :ts propositioner angående anslag till arbetsrådet
för budgetåret 1947/48;

nr 70, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning till C.
H. Magnusson m. fl. i anledning av olycksfall i arbete;

nr 71, i anledning av Kungl. Maj tis proposition angående statsförvärv av
Halmstad—Bolmens m. fl. järnvägar;

nr 72, i anledning av Kungl. Maj tis proposition angående försäljning av vissa
under väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förvaltning stående fastigheter vid
Falsterbokanalen; och

nr 73, i anledning av Kungl. Maj tis proposition angående redovisning av vissa
kronan tillhöriga markområden i Stockholm m. m.;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 26, i anledning av Kungl. Maj tis proposition med förslag till förordning
om investeringsfonder jämte i ämnet väckta motioner;

nr 27, i anledning av Kungl. Majtis proposition angående förlängning av
giltighetstiden för vissa tilläggstullar; och

nr 28, i anledning av Kungl. Maj tis proposition angående postverkets ensamrätt
till brevbefordran m. m.;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 25, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning rörande inköp
av nya maskiner för riksbankens sedeltryckeri m. m.;

nr 26, i anledning av framställningar angående pensioner eller understöd åt
vissa i statens tjänst anställda personer m. fl.;

nr 27, i anledning av framställningar angående understöd åt efterlevande
till vissa i statens tjänst anställda personer ro. fl.;

nr 28 i anledning av väckt motion om pension åt f. d. lokmästaren vid Varberg—Ätrans
järnväg A. Larsson; och

nr 31, i anledning av Kungl. Majtis i statsverkspropositionen gjorda fram -

Lördagen den 19 april 1947.

Nr 17.

ställning om bidrag till pensioneringskostnaderna för handelsflottans pensionsanstalt
jämte en i ämnet väckt motion.

första lagutskottets utlåtanden:

nr 23, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om förbud
mot politiska uniformer;

nr 24, i anledning av väckt motion angående viss ändring av gällande lagstiftning
rörande vårdnadsbefogenheten i fråga om barn i och utom äktenskap; och
nr 26, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 57 och 64 §§ lagen den 28 maj 1886 (nr 46) angående stenkolsfyndigheter
m. m.

andra/lagutskottets utlåtanden:

nr 21, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 20 § lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
m. m., så ock om fortsatt giltighet av samma lag, m. m., dels ock en i
ämnet väckt motion; och

nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 30 juni 1942 (nr 493) om avverkningsskyldighet;

jordbruksutskottets utlåtanden,

nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1946/47, såvitt angår jord"bruksärenden; nr

21, i anledning av väckta motioner om inrättande av vägombudsstämma
inom varje vägnämndsområde;

nr 22, i anledning av väckt motion angående översyn av bestämmelserna i
lagen om rätt till jakt m. m.;

nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fiskprisreglering
samt främjande av beredning och avsättning av fisk m. m.;

nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder till stödjande
av oljeväxt- samt lin- och hampodlingen m. m. jämte i ämnet väckta motioner
;

nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till täckdikningsförsök
m. m.; och

nr 29, i anledning av väckt motion om vissa ändringar i grunderna för beviljande
av bidrag till anläggning av vatten- och avloppsledningar m. m.;

andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 6, över motion angående
fördelningen av byggnadstillstånd i fråga om bostadsbyggande och industriell
anläggningsverksamhet; samt

andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtanden^
nr 7, i anledning av väckt motion om en utredning angående järnvägsnämnder; nr

8, i anledning av väckt motion om åtgärder för vidgat nordiskt samarbete
på utredningsväsendets och den offentliga förvaltningens område; och

nr 9, i anledning av väckt motion angående utredning av frågan om statens
övertagande av sjöfartsanstalterna å sjön Vänern.

§ 16.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från statsutskottet:

nr 59, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för de två
departement, vari socialdepartementet föreslås uppdelat, m. m.;

Nr 17.

Lördagen den 19 april 1947.

nr 104, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avstående i vissa
fall av allmänna arvsfondens rätt till arv;

nr 105, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning i vissa
fall i anledning av olycksfall i arbete eller yrkessjukdom;

nr 106, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående befrielse för sysslomannen
vid Sundby sjukhus A. Nordfeldt från viss skadeståndsskyldighet
till kronan; och

nr 114, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten för budgetåret 1947/48, i vad
propositionen avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde;

från första lagutskottet:

nr 109, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
fortsatt tillämpning av äldre rättegångsbalken å rättegången vid krigsdomstol
m. m.; och

nr 110, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 14 december 1945 (nr 845) om vissa inskränkningar
i rätten att driva försäkringsrörelse;

från andra lagutskottet:

nr 107, i anledning av väckta motioner om laglig reglering av arbetstiden i
flottningsarbete; och

nr 108, i anledning av väckt motion om revision av förordningen om yrkesmässig
automobiltrafik i syfte att åstadkomma ett rationellare ordnande av
godstransporterna på landsbygden; samt

från jordbruksutskottet:

nr 111, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
vissa, allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter;

. nr 112, i anledning av Kungi. Maj:ts proposition angående försäljning av
vissa kronoegendomar m. m.; och

• V -113’ * anle^nin£ av Kungl, Maj:ts proposition angående bemyndigande att
iordningställa vissa åbolägenheter.

§ 17.

Justerades protokollsutdrag.

§ 18.

Herr talmannen meddelade, att herr Pehrsson-Bramstorp, som vid kammarens
sammanträde den 10 innevarande april beviljats ledighet från riksdagsgöromålen
till och med den 30 april, denna dag åter intagit sin plats i kammaren.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 2.48 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Tisdagen den 22 april 1947 fm.

Nr 17.

Tisdagen den 22 april.

Kl. 2 em.

§ 1.

Herr talmannen öppnade sammanträdet med följande ord:

Efter kammarens senaste sammanträde har meddelande ingått, att konung
Christian av Danmark avlidit. Genom hans bortgång har vårt danska broderfolk
lidit en svår förlust. Hans vilja och förmåga att ena och samla Danmarks
folk har särskilt starkt framträtt under de hårda prövningar, Danmark nyligen
måst genomlida. o

Å andra kammarens vägnar ber jag att få betyga Danmarks konungahus
och folk vår uppriktiga medkänsla i landssorgen efter den vördade och avhållne
monarken. Samtidigt vill jag uttrycka vårt deltagande i den sorg, som
även drabbat vårt eget konungahus, nära befryndat med den danska konungafamiljen.

Detta anförande åhördes av kammarens ledamöter stående.

§ 2.

Justerades protokollen för den 15 och den 16 innevarande april.

§ 3.

Upplästes följande till kammaren inkomna läkarintyg:

Att riksdagsman Nils Odhe på grund av akut luftrörskatarr med feber är
oförmögen deltaga i riks dags arbetet tills vidare t. o. m. den 26 april intygas
härmed.

Lidköping den 18 april 1947.

Uno Lundberg,

leg. läk.

Kammaren beviljade herr Odhe ledighet från riksdagsgöromålen från och
med den 18 till och med den 26 innevarande april.

§ 4.

Föredrogos var efter annan följande på kammarens bord liggande motioner;
och hänvisades därvid

till statsutskottet motionen nr 400 av herr Nilsson i Varuträsk och fru Ericsson
i Luleå; samt

till behandling av lagutskott motionen nr 401 av fru Västberg m. fl.

§ 5.

Föredrogos, men bordlädes åter utrikesutskottets utlåtanden nr 4 och 5,
konstitutionsutskottets utlåtanden nr 13 och 14, statsutskottets utlåtanden nr
6 och 52—73, bevillningsutskottets betänkanden nr 26—28, bankoutskottets ut -

Nr 17.

Tisdagen den 22 april 1947 fm.

låtanden nr 25—28 och 31, första lagutskottets utlåtanden nr 23, 24 och 26
andra lagutskottets utlåtanden nr 21 och 22, jordbruksutskottets utlåtanden
nr 26 -22, 25 och 26 samt 28 och 29, andra kammarens andra tillfälliga utskotts
utlåtande nr 6 samt andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtanden
nr 7—9.

§ 6.

Föredrogs den av fru Västberg vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation till herr
statsrådet Mossberg angående åstadkommande av lättnader i den yrkesarbetande
gifta kvinnans arbetsbörda.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7.

Föredrogs den av fru Möller vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men da bordlagda anhållan att få framställa interpellation till herr
statsrådet Mossberg angående beredande av vissa lättnader för i Sverige boende
medborgare från de nordiska grannländerna i fråga om den för utlänningar
föreskrivna anmälningsskyldigheten.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8.

Herr statsrådet Danielson avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 221, angående pension åt vissa förutvarande bilbesiktningsmän m. fl.:
nr 223, angående tjänsteipensionsunderlag för vissa befattningshavare vid
polisväsendet;

nr 224, med förslag till lag angående ändring i lagen den 22 juni 1928
(nr 254) om arbetsdomstol, m. m.;
nr 225, angående förbättrad lönestatistik; och

nr 226, angående Sveriges anslutning till världshälsovårdsorganisationen.
Dessa propositioner bordlädes.

§ 9.

Vid remiss
av propositionerna
nr
212 och 220.

Föredrogos för remiss till utskott i ett sammanhang Kungl. Maj:ts å bordet
vilande propositioner;

nr 212, med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370), m. m.; och

nr 220, med förslag till lag om allmänna barnbidrag, m. m.

Därvid yttrade:

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! Det är väl knappast någon som
väntat annat än att när det stora skatteförslaget remitterades till utskottet
riksdagen och dess olika meningsriktningar skulle ha ett ord att säga på vägen.
Jag skall för min del söka bli så kortfattad som möjligt, det torde bli anledning
återkomma till denna fråga när utskottet är färdigt med sitt arbete. Den
ringa tid som statt till förfogande för riksdagsledamöterna att läsa propositionen
begränsar också möjligheten till någon större detaljgranskning.

Jag vill först fastslå, så att det inte blir någon oklarhet på den punkten,
att högern är fullt enig med regeringen därom att en skattesänkning bör genomföras.
Ja, jag kan utan överdrift påstå att vi voro talesmän för en skatte -

Tisdagen den 22 april 1947 fm.

Nr 17.

Vid remiss av propositionerna nr 212 och 220. (Forts.)
sänkning långt innan finansminister Wigforss ville lyssna till ett sådant krav.
Våra försök att övertyga finansministern, att skatterna inte alltid bara måste
höjas utan att det också fanns en annan utväg, har nog inte alltid mottagits
utan reservation. Den höjning av de skattefria avdragen som nu föreslås och
den skattelindring, vilken skall komma stora befolkningsgrupper till godo, är
för övrigt i stort sett intet annat än en nödvändig anpassning till ett förändrat
penningvärde. Skiljaktigheten mellan oss och finansministern består i att vi
för vår del anse det både rimligt och riktigt, efter alla de försäkringar som
gjorts när olika skattehöjningar kommit till, att så snart vi återvänt till mera
normala tider skatten skulle sänkas och att denna sänkning då också måtte
komma alla skattebetalare till godo. Därmed vare ingalunda sagt att skattelindringen
behövde bli procentuellt lika för samtliga inkomstgrupper.

Jag tillåter mig göra ett litet utdrag ur vad som förekommit vid de olika
skattehöjningarna, så att vi kunna erinra oss hur de tillgått. Under den ekonomiska
krisen i början av 1930-talet infördes en extra inkomst- och förmögenhetsskatt
för personer med över 6 000 kronors inkomst. I propositionen framhöll
dåvarande finansminister Hamrin, att skatten avsåges vara endast av tillfällig
natur, vilket ytterligare underströks av bevillningsutskottet. Vid 1933
års riksdag höjde finansminister Wigforss procenttalet för den ordinarie skatten
till 165, varjämte den extra inkomst- och förmögenhetsskatten bibehölls.
Därjämte höjdes arvslottsbeskattningen med omkring 50 procent. Vid 1934 års
riksdag bibehölls alltjämt den såsom tillfällig införda inkomst- och förmögenhetsskatten,
och samtidigt infördes en särskild skatt på förmögenheter över
50 000 kronor. Finansminister Wigforss framhöll i propositionen att det även
nu var fråga om en beskattning av tillfällig natur, vilket också bevillningsutskottet
då underströk.

Mot slutet av 1936 års riksdag framlade finansministern ett förslag om
kraftiga skattehöjningar för försvarsreformens finansiering. Riksdagen beslöt
en höjning av den extra inkomst- och förmögenhetsskatten med mer än det
dubbla, eller från 10 till 23 miljoner. Utskottet underströk att denna skattehöjning
var att betrakta såsom en extraordinär åtgärd. Vid 1938 års riksdag
genomfördes ytterligare skatteskärpningar. Procenttalet för den ordinarie inkomst-
och förmögenhetsbeskattningen höjdes från 170 till 180, den särskilda
förmögenhetsskatten fördubblades. Utskottet underströk även denna gång höjningens
karaktär av engångsåtgärd. Efter världskrigets utbrott framlade finansministern
i november 1939 förslag om en ny inkomst- och förmögenhetsskatt,
benämnd värnskatt. I propositionen framhölls att man inte torde våga
betrakta värnskatten som helt tillfällig under annan förutsättning än en snabb
avveckling av den pågående krisen. 1942 skärptes skalan för värnskatten ytterligare.

Jag har gjort denna uppräkning för att erinra kammarens ledamöter om
hurudan utvecklingen varit. Är det då så märkvärdigt om skattedragarna anse,
att den där utvecklingen någon gång bör avbrytas, och att även de som stå en
bit upp på inkomstskalan anse, att do åtminstone böra veta att man inte skall
gå längre? Propositionen, som vi i dag remitterat till bevillningsutskottet, går
cn motsatt väg och höjer skatten för vissa skattedragare. Det ligger ingenting
överraskande i detta efter alla uttalanden som gjorts, bl. a. av finansministern
i debatter, som han deltagit i.

Det första och alltjämt bestående intryck jag fått vid en — det erkänner
jag — något forcerad läsning av propositionen är att finansministern konsekvent
handskats med utgifts- och inkomstberäkningar på sådant sätt, att slutresultatet
skulle bevisa nödvändigheten av den ökade beskattning som han förefaller
så energiskt eftersträva, trots att han vet att oppositionen har eu annan

Andra kammarens protokoll 1947. Nr 17. 2

Nr 17.

Tisdagen den 22 april 1947 fm.

Vid remiss av propositionerna nr 212 och 220. (Forts.)
mening. Ja, jag skulle våga säga att det förefaller som om detta faktiskt är
den ledande tanke som går igenom flera av departementschefens uttalanden
och som vittna om hur angelägen han är att driva sin vilja igenom på den
punkten. Jag tror inte att det resonemang finansministern för i fråga om utgifts-
och inkomstförhållandena är alldeles ostridigt. Och jag vädjar till bevillningsutskottet,
som ju förfogar över nödig expertis, att företa eu ytterligare
prövning och beräkning för att se, om utskottet kommer till samma slutsats
som finansministern. Detta innebär inte någon anklagelse mot finansministern;
han brukar själv vara så ärlig att han talar om att de antaganden han gjort visat
sig slå fel på några hundratal miljoner kronor. Det torde inte vara för optimistiskt
att räkna med både ökade statsinkomster — inkomsterna i pengar öka
kanske snabbare än riksräkenskapsverket vågar tro -—• och, om viljan finnes,
också med möjligheten att begränsa vissa kristidsutgifter.

Finansministern säger på s. 114 i propositionen, att han förutsätter att
strängare krav tillämpas i fråga om budgetens balansering än han ansåg nödvändigt
i den finansieringsplan, vilken framlades på våren 1946. Jag erinrar
mig mycket väl resonemanget om att vissa utgifter skulle ligga utanför en
balanserad budget, men jag måste på samma gång medge att jag i dag inte
kommer ihåg vilken storleksordning det rörde sig om, och detta framgår inte
heller av uttalanden i propositionen. Jag kan alltså för ögonblicket inte avgöra
vad finansministerns till synes ändrade inställning betyder i pengar. Finansministern
har gjort vissa ändringar jämfört med skatteberedningens majoritets
förslag, ändringar som det är all anledning att observera. Den kritik som förslaget
varit utsatt för torde alltså inte ha varit alldeles utan betydelse. De
ändringar som man givetvis observerat äro höjningen av det skattefria förmögenhetsbeloppet
till 30 000 kronor och den ändrade uttagningsprocenten för
kvarlåtenskapsskatten.

Bedömt emot den överväldigande kritik av skatteförhöjningarna som framkommit
i remissvaren måste jag dock säga att regeringen agerar ståndaktig
tennsoldat. Jag vill hoppas att riksdagen har mera sinne för folkstyrelsens förpliktelser
än regeringen synes ha och alltså tar mera hänsyn till ansvariga
myndigheters och institutioners yttranden än Kungl. Maj:t tydligen har gjort.
Bevillningsutskottet har här möjlighet att beakta även andra meningsyttringars
synpunkter, något som jag tillåter mig säga att regeringen har uraktlåtit.

Ett skulle jag vilja gratulera finansministern till, och det är vad jag vid
denna rätt snabba genomläsning funnit, nämligen att han inte i sina yttranden
i propositionen förfallit till sådana vidunderliga uttalanden som han tidigare
tillsammans med majoriteten i skatteberedningen tillåtit sig. Vi finna
t. ex. inte i propositionen något sådant som att den som spar därmed skulle
ådra sig en skuld till staten. Inte heller skymta sådana verklighetsfrämmande
uttalanden som finansministern enligt stenografiskt upptagna referat synes ha
gjort vid en del debatter ute i landet. Kvarlåtenskapsskatten betraktas av mycket
stora medborgargrupper som en felaktig och till sina verkningar direkt
skadlig skatteform. Många ha trott och t. o. m. försäkrat att regeringen vid
utarbetandet av sin proposition skulle ställa denna skatteform åt sidan. Det
hade säkerligen ur flera synpunkter varit riktigt om så skett, om dagens maktägare
kunnat övervinna sig själva och visa denna hänsyn till minoritetsgruppen.

Vad bolagsskattens skämning beträffar torde denna i åtskilliga fall leda till
just sådana resultat som herr Strand i första kammaren erinrade om redan föregående
år när vi debatterade denna fråga, nämligen att det lätt blir en omflyttning
av utgifterna ifrån bolagen till konsumenterna, d. v. s. att en avsevärt
skärpt bolagsbeskattning i det långa loppet helt enkelt blir en ny form av
omsättningsskatt.

Tisdagen den 22 april 1947 fm.

Nr 17.

Vid remiss av propositionerna nr 212 och 220. (Forts.)

Jag skall inte i dag mera ingående diskutera vare sig höjningen av inkomstbeskattningen
för de stora inkomsttagarna eller den utformning förmögenhetsskatten
fått. Jag är emellertid övertygad om att den medför icke önskvärda
verkningar både när det gäller att åstadkomma en förbättrad produktivitet inom
näringslivet och att främja viljan att spara. Jag tror inte heller att den
i inflationstider leder till sådana resultat som man vill nå, nämligen — enligt
det uttryck som man på senare tid har myntat — att uppskjuta inköpandet av
varor.

_ Det framlagda skatteförslaget kan i vissa hänseenden snarare betraktas som
direkt inflationsfrämjande. jag vet att regeringen har tagit sin ståndpunkt,
och jag vet att finansministern är fastlåst vid sin åsikt. Jag beklagar mycket
om det kommer att visa sig, att även riksdagen frånsagt sig rätten att fördomsfritt
pröva de. uppslag, som säkerligen komma fram under skatteförslagets fortsatta
behandling. Jag vill hoppas att när ärendet kommer tillbaka ifrån bevillningsutskottet
man har funnit anledning att göra ändringar, som komma att
göra detta förslag bättre.

Herr Ohlin: Herr talman! Man skulle mycket väl kunnat säga att det för
riksdagen föreligger två skatteförslag och inte ett. Det ena är ett förslag om
sänkning av skatten för skattebetalarnas stora flertal. Detta är, som herr
Skoglund nyss påpekade, ett resultat av att finansministern och regeringen
övervunnit sina.tidigare betänkligheter mot att beträda denna skattesänkningsväg.
Jag skall inte^ta upp tiden med att citera vad finansministern och andra
uttalat 1944 eller så sent som 1945, ty jag har citerat det tidigare i kammaren,
varför finansministern säkerligen är väl medveten om vilka tvivel han då uttryckte
rörande möjligheten att åstadkomma några skattesänkningar. Jag
konstaterar med glädje att finansministern nu kommit över på den ståndpunkt,
som från vårt håll har förfäktats med bestämdhet ända sedan 1944, då vi på
dåvarande statsminister Per Albin Hanssons uttalanden och finansministerns
yttranden, att de .sociala reformerna krävde stora utgifter, svarade, att vi tro
det blir möjligt både med reformer och skattesänkningar.

Vid sidan om detta skattesänkningsförslag presenterar emellertid finansministern
ett förslag om höjning av vissa skatter och införandet av en helt
ny skatt, som ju innebär en höjning av arvsbeskattningen. Detta förslag står,
så vitt jag kan förstå, för socialdemokratiens eller skall jag säga de socialistiska
partiernas räkning. Det mest iögonenfallande i denna proposition på 440 sidor,
varmed^ finansministern skulle motivera sina förslag, är ju, att han icke presenterar
någon motivering för att dessa skattehöjningar skulle vara nödvändiga.
Han har, vilket jag måste beklaga, inte sett sig i stånd att göra något budgetutkast
för 1947/48, men han framlägger en hel del siffror och förklarar att han
förutsätter ett överskott på ungefär 150 miljoner kronor. Detta innebär att även
om finansministern underlät att genomföra dessa höjningar, skulle det bli ett
överskott i budgeten på ungefär ett 50-tal miljoner kronor, eftersom det endast
är ett halvt år som dessa skatter skulle vara i kraft, eller i varje fall en balans,
beroende på vilken tidpunkt man där väljer.

Jag måste då konstatera att vad budgeten för nästa år beträffar äro dessa
skattehöjningar ur statsfinansiell synpunkt onödiga. Om man då genmäler: ja
men det kan ju vara bra att ha ett överskott i budgeten av hänsyn till kampen
mot inflationen, så skulle jag vilja säga att det är ganska uppenbart att ett
överskott i budgeten verkar bromsande på inflationen endast om det minskar
efterfrågan på varor, ökar sparandet. Men dessa skattehöjningar komma att
verka i motsatt riktning, de komma icke att öka sparandet, utan konsumtionen.
Vill man motverka inflation skall man alltsa underlåta att göra dessa skatte -

Nr 17.

Tisdagen den 22 april 1947 fm.

Vid remiss av propositionerna nr 212 och 220. (Forls.)
höjningar! Och den uppfattningen kanske man kan läsa mellan raderna att
finansministern delar, tv han hänvisar till nästkommande budgetår 1948/49.

Jag vill i det sammanhanget erinra om att finansministern i fjol mycket
bestämt hävdade, att redan för budgetåret 1947/48 skulle det vara nödvändigt
att införa dessa nya skatter för att få budgeten att gå ihop. Detta har nu visat
sig vara ett misstag. Inkomsterna ha blivit väsenligt mycket större än vad
finansministern då räknade med — alldeles som från oppositionshåll förutsågs.
Men man måste fråga, hur det än förhåller sig därmed: varför skall man besluta
skattehöjningar i förväg? Även från den synpunkt som regeringen anlägger
skulle det vara naturligt, om skattehöjningar inte behövas — ty nästa
budgetår kan man i stort sett få balans utan dem — att uppskjuta dessa skattehöjningar
till följande år för att se om finansministern då får rätt i sina profetior,
att vid den tiden komma pengarna att behövas. När man inom regeringen
inte velat dra en så naturlig slutsats utan i stället säger: nej, vi vilja höja
dessa skatter redan nu, även om det inte behövs, så kan man ju inte värja
sig för slutsatsen att denna skattehöjning i viss mån är ett självändamål.

I den skattediskussion som pågått under de senaste månaderna och som
finansministern utförligt polemiserat emot i propositionen — inom parentes
gör han understundom saken ganska lätt för sig genom att vända sig till en
sådan där obestämd motståndare, som kan karakteriseras på det sätt som ger
största effekt åt finansministerns egna argument -—- i denna diskussion har
finansministern uppträtt såsom en modern Robin Hood, som tar från de rika
och ger till de fattiga, då han säger att det är klart att gör man så och så
måste de fattiga få det bättre. Såvitt jag kunnat förstå, har han i diskussionen
före propositionens framläggande betraktat frågan helt och hållet som ett fördelningsproblem.
Jag är glad åt att han i propositionen äntligen övergivit
denna ståndpunkt. Han har av remissyttrandena tvingats in på eu ganska ingående
diskussion om de samhällsekonomiska verkningarna, frågan, huruvida
icke den kaka vi ha att dela kommer att till sin storlek påverkas av den ekonomiska
politik som genomföres. Det är nämligen uppenbart, att om utvecklingstakten
för vårt näringsliv bleve långsammare, skulle den av finansministern
föreslagna skattepolitiken bli till skada för de breda lagren, även om
han finge rätt i att skatterna kunde sänkas för deras del mer än som bleve
möjligt med en annan skattepolitik. Om skatteunderlaget påverkas ogynnsamt
genom denna politik kommer man rätt snart i det läget, att man icke får in
större intäkter till statskassan genom de höjda skattesatserna, och man får då
icke något överskott att fördela och kan icke ge någon kompensation för den
lägre löne- och inkomstnivå, som en långsammare höjning av inkomstnivån skulle
innebära. För mig personligen står det klart, att såväl arbetsvilja som sparvilja
och företagsamhet och även andra faktorer komma att påverkas ogynnsamt,
men jag skall icke i dag ta upp dessa spörsmål till närmare diskussion
utan nöja mig med att komma med ett par observationer i förbigående.

Låt oss först se på arbetsviljan. Ju mera staten tar ut i skatt på inkomst
eller på sparande eller på förmögenhet desto mindre lockande blir det väl i
alla fall att göra extra ansträngningar för att skaffa sig en extra inkomst, en
extra nettoersättning. Finansministern invänder däremot, att om man har fasta
utgifter, tvingas man när man får högre skatter, att arbeta mer, för att kunna
bibehålla denna standard. Kanske kan det i enstaka fall ligga något däri,
men jag tror det vore oförsiktigt av finansministern att räkna med en verkan
av denna art. Den av statsminister Erlander till skatteexpert utnämnde Kar
de Mumma har redan hunnit förklara, att han icke kommer att öka antalet av
sina mot regeringen kritiska artiklar från nuvarande fyra till sex per vecka,
även om han får sina skatter höjda, och jag tror, att han icke är ensam om

Tisdagen den 22 april 1947 fm.

Nr 17.

•21

Vid remiss av propositionerna nr 212 och 220. (Forts.)
sin vägran att öka sina arbetsprestationer, när det skall ske på finansministerns
diktamen.

Finansministern går emellertid längre och säger, att det icke finns många,

, som ha möjlighet att minska sina arbetsprestationer. Han säger att »en företagsledare
måste hålla sitt företag i gång, och en löntagare måste sköta sitt
arbete efter de krav som ställas av hans arbetsgivare. Det eventuellt förmånliga
resultatet av en högre arbetsintensitet är sällan något direkt eller påtagligt».
Jag tror, att ett övervägande av detta för finansministerns ståndpunkt
ganska karakteristiska yttrande skall för många människor ge vid
handen, att detta är en underlig felsyn. Man kan ju t. ex. fråga finansministern,
hur han bedömer ackordsprincipen såsom ett medel att öka arbetsintensiteten.
Anser han även där, att det är endast i sällsynta undantagsfall
som den med arbetsprestationen växande ersättningen har någon inverkan på
arbetsprestationen? Det vore ganska intressant att höra vad finansministern
anser på den punkten. Anser han det vara ett speciellt undantagsfall, som
icke gäller köpmän och hantverkare? Skulle icke även dessa paverkas och
stimuleras av behållen inkomst?

Uttalandet, att en företagare måste i alla fall hålla sitt företag i gång, sa
att det icke gör något, om han betalar mer eller mindre i skatt, förefaller
mig vara ett mycket statiskt betraktelsesätt, som knappast till fullo beaktar
en företagares olika möjligheter att utöka sitt företag och förbättra sin ställ Vad

de föreslagna skattehöjningarnas inverkan på sparviljan beträffar är
det ganska intressant, att finansministern i sitt resonemang nästan helt och
hållet tar varje skatt för sig. Han underlåter att lägga ihop dem, när han
bedömer verkningarna på sparlusten. Han bestrider emellertid, att den skatt
som lägges på kapitalet eller sparandet motverkar sparandet mer än skatt på
arbetsinkomsterna. Det är ett annat av dessa intressanta men förvånande yttranden,
varpå denna proposition är ganska rik. Det är ju i alla fall så att en
skatt som lägges direkt på sparandet eller kapitalet har mycket intimare samband
med sparfunktionen än andra skatter. Jag måste erkänna, att det för
mig står såsom en gåta, hur man kan bestrida detta intimare samband. Menar
finansministern, att den omständigheten, att enligt detta förslag en del kapitalbildare
skulle få betala 100 %, ja, ända upp till 125 % av räntan på kapitalökningen
i skatt, icke skulle ha någon större inverkan på deras sparande?
I fråga om arbetsinkomsterna erkänner finansministern, att om man tar ut
90 eller 100 % av inkomstökningen i skatt över en viss gräns minskar folk
sina arbetsprestationer, och då får statskassan mindre, inkomster vid. högre
skattesatser än vid lägre. Jag tillåter mig fråga: gäller icke detsamma i fråga
om skatter som läggas på kapitalbildning och sparande? Varför skulle man där
kunna ta ut 100 eller 125 / av räntan på kapitalökningen i samlad inkomstoch
förmögenhetsskatt utan att denna skatt skulle behöva befaras medföra
sådana skadliga verkningar? Jag skall förbigå problemet om inverkan på
företagsamhet o. d. Jag måste beklaga, att finansministern träffar så få
företagsledare, som kunna ge konkreta exempel på att det icke lönar sig. Jag
vill på denna punkt bara sluta med en jämförelse med England, som finansministern
tycker så mycket om att jämföra med. Hans sätt att tala bara
om arvsbeskattningen utan att tala om den årliga förmögenhetsbeskattningen
har blivit kritiserat så mycket, att jag icke behöver beröra det här. Jag vill
bara göra den reflexionen om den allmänna jämförelsen mellan svenskt och
engelskt näringsliv att själva grundtankegången är, att eftersom man i England
har högre skatter kan väl ingen invända så mycket emot att vi höja våra
skatter.

Nr 17.

Tisdagen den 22 april 1947 fm.

Vid remiss av propositionerna nr 212 och 220. (Forts.)

Jag läste nyligen en redogörelse för det engelska näringslivets utveckling
under mellankrigsperioden. Det var icke närmast tal om skatterna, men där
påpekade vederbörande, att när man reste omkring och såg på engelskt jordbruk
mot slutet av 1930-talet fann man ett skrämmande stort antal jordbruk, som
icke moderniserats och rationaliserats, och detsamma gällde även ett stort antal
industriföretag av medelstorlek. Jag måste för min del bekräfta, att jag för
min del har alldeles samma intryck. Jag brukade resa i England varje år under
en rätt stor del av mellankrigsperioden och hade tillfälle att se mig omkring
i ett flertal delar av detta land, och jag fick ett bestämt intryck —
detsamma som nämnde observatör förmedlat — av att rationaliserings- och moderniseringsarbetet
där gick långsammare än i Sverige. Är det alldeles säkert,
att denna jordbrukarnas mindre förmåga att rationalisera sina jordbruk
och familjeföretagens — dessa äro ju i England mycket talrika — mindre förmåga
att rationalisera de medelstora industriföretagen _ icke har något samband
med den engelska skattelagstiftningen, som under 1930-talet var mycket hårdare
än i vårt land? Man bör vara ganska säker på att det icke finns något
samband mellan den långsammare utvecklingen i England än i Sverige och
skattepolitiken, innan man hänvisar till det engelska exemplet.såsom motivering
för att höja våra skatter, bland annat genom en mycket hög kvarlåtenskapsskatt.
Jag skulle välkomna, om finansministern ville göra en sådan jämförelse
mellan utvecklingstakten i det svenska och engelska näringslivet under
mellankrigsperioden och undersöka, om icke kanske olikheten i takten kan ha
något samband med bland annat skattepolitiken.

Såvitt jag förstår måste man efter att ha övervägt verkningarna av de nya
skattehöjningarna inom olika områden av det ekonomiska livet komma till den
slutsatsen, att detta skatteförslag skulle ha icke oväsentligt skadliga verkningar
på nationalinkomstens utveckling. Stegringstakten skulle bli långsammare, och
därmed skulle skatteunderlaget bli mindre än eljest, och i så fall är det väl
uppenbart, att en sådan skattepolitik icke i längden kan leda till lägre skattesatser
för flertalet skattebetalare. Om det för att åstadkomma skattesänkning
för de breda lagren skulle visa sig nödvändigt att ett år balansera budgeten genom
att lägga vissa slag av produktivitetsfrämjande utgifter t. ex. för forskning
och undervisning eller viss rationalisering på kapitalbudgeten — som
finansministern i fjol tänkte sig, varför det kanske icke kan vara så egendomligt,
om tanken framkastas även i år — så tror jag, att en sådan politik
skulle medföra mindre nackdelar än om man höjer skatterna på sådant sätt,
att man, skadar själva maskineriets funktion. Om det skulle bli nödvändigt
med en sådan politik, förbrukas icke därigenom mer sparat kapital i landet
än med herr Wigforss’ politik. Det skulle nysparas väsentligt mer med den politiken
än med den han föreslår. -— Finansministern har i vissa fall i den offentliga
debatten besvarat vår kritik med att säga: »Ja, ni tala om kapitalförstöring,
men vad hindrar staten att spara. Staten kan ju lägga pengarna på
hög. Då flyttar man bara över kapital från enskilda till staten.» Det skulle
vara mycket intressant, om finansministern börjat ett nytt led i sin växlingsrika
karriär genom att slå in på en sådan finanspolitisk princip. Jag måste emellertid
konstatera, att om man skall spara pengarna, som finansministern antydde
bland annat i Sandviken i ett bekant yttrande, kan man icke samtidigt använda
dem för skattesänkningar. Det blir nödvändigt att man bestämmer sig för huruvida
pengarna skola användas för skattesänkningar eller statligt sparande,
ty det går icke att både ha kakan kvar och äta upp den. Mot bakgrunden av
dessa reflexioner om verkningarna på nationalinkomsten och skatteunderlaget
vill jag för min del konstatera, att såvitt jag förstår, är finansministerns påstående
i propositionen, att den av oss rekommenderade finanspolitiken skulle

Tisdagen den 22 april 1947 fm. Nr 17. 23

Vid remiss av propositionerna nr 212 och 220. (Forts.)
leda till högre inkomstbeskattning för flertalet skattebetalare än hans politik,
ogrundad, i varje fall för folkpartiets del.

Sedan finansministern i sin egenskap av kommittéordförande framlade skatteförslaget
i slutet av förra året, kan man konstatera, att när lian nu framträder
som finansminister, har hans förslag undergått vissa förändringar, som
jag skall tillåta mig något beröra. Om jag betecknar det första förslaget som
Wigforss I och propositionen som Wigforss II, måste jag med tillfredsställelse
konstatera, att Wigforss II innebär vissa icke alldeles oväsentliga framsteg.
Att gränsen för skattefrihet för förmögenhet höjts från 20 000 till 30 000 kronor
— jag vet icke om jag vågar säga, att detta skett efter den mycket intensiva
kritik, som satts in från vårt håll — hälsa vi givetvis med tillfredsställelse.
Jag vill emellertid tillägga, att en sänkning även utöver den gränsen
förefaller oss motiverad. Att finansministern höjt gränsen även för kvarlåtenskapsskatten
till 30 000 kronor samt sänkt uttagningsprocenten, Anner jag
också väl motiverat. Jag vill emellertid genast framhålla, att vi på vårt håll
överhuvud taget äro motståndare till denna skatteform, kvarlåtenskapsskatten.

Fn fråga, som jag också skall be att få närmare diskutera och där finansministern
ändrat uppfattning — det verkar som om det skett så där alldeles
på slutet, när propositionen var nästan färdig — är den nya spärregeln för
samlad skatt på inkomst och förmögenhet till stat och kommun. Denna spärrregel
föreslår nu finansministern såsom ett provisorium. Jag- vill för mm del
förklara, att jag finner det i och för sig helt och fullt motiverat att finansministern
genom en dylik regel vill reducera det i annat fall konfiskatoriska
skattetrycket å de stora förmögenheterna. Jag vill dock påpeka, att detta satt
att modifiera den första ståndpunkten medför vissa egendomliga konsekvenser.
Låt mig som exempel ta de allra största förmögenhetsinnehavarna och de med
de stora inkomsterna. Dessa få en så stor fördel av denna samlade begränsning
av skatteuttaget på 80 procent, att de utöver en beskattning, som skulle ligga
vid omkring 73 procent för de största inkomsterna, icke behöva betala mer än
7 procent av inkomsten i förmögenhetsskatt; det är alltså det skattetillägg,
som härvidlag framkommer, eftersom inkomsten icke helt och hållet kommer
av arbete utan delvis, och till mycket stor del, av förmögenhet. Jag vill göra
det tillägget, att om det skulle vara så att tre fjärdedelar av inkomsten kommer
av kapital, betyder det att ungefär 9 procent av räntan på kapitalet utgör
en sorts förmögenhetsskatt. Detta innebär, att, om vederbörande ökar sitt sparande,
får han betala 7 procent av räntan på kapitalökningen i förmögenhetsskatt,
d. v. s. får göra ett tillägg i jämförelse med om det varit^ fråga om enbart
arbetsinkomst. Om vi nu jämföra detta fall med det förhallande att en
person har 30 000 kronor och fråga: hur mycket han får betala i förmögenhetsskatt,
om han sparar 1 000 kronor extra, finna vi, att om han placerar dessa
pengar till 3 procent -— vilket jag antar att den förste gjorde — får lian betala
18 procent av räntan på kapitalökningen i förmögenhetsskatt. Alltså: i ena
fallet är tillägget högst 7 procent av räntan på kapitalökningen och i andra
fallet 18 procent av räntan på kapitalökningen. Personer med medelstora och
större förmögenheter, som icke ligga i den allra högsta klassen och som därför
icke få någon glädje av spärregeln på 80 procent, kunna fortfarande få betala
ända upp till 125 procent av räntan på kapitalökningen i skatt, om pengarna
äro placerade till 3 procent, medan för de allra största inkomsttagarna
hela marginalskatten på inkomst och förmögenhet med ett enda penndrag reduceras
från 125 till 80 procent. Det vore av intresse att höra om finansministern
har någon särskild motivering för så pass egendomliga konsekvenser av sitt
förslag. I själva verket innebär detta, att han reducerar den samlade inkomstoch
förmögenhetsskatten till staten för de allra största skattebetalarna med icke

Nr 17.

Tisdagen den 22 april 1947 fm.

Vid remiss av ''propositionerna nr 212 och 220. (Forts.)
mycket mindre än en tredjedel. Om vi inom oppositionen hade vågat lägga fram
ett förslag om att man skulle lämna skatterna i övrigt ungefär oförändrade
men plötsligt reducera skatterna för de allra mest välsituerade med en tredjedel
i förhållande till finansministerns förslag, kan man nog föreställa sig den
orkan, som skulle ha utbrutit, icke bara bland kommunisterna utan även bland
socialdemokraterna. Vi ha redan, när vi framlagt en del argument, fått till
svar, att vi ömmade bara för miljonärerna och att detta vore förklaringen till
vår ståndpunkt, alltså icke förslagets verkningar för näringslivet och dylikt.
Jag vill här konstatera, att om man tar hänsyn till ändringarna i skatteförslaget
kan man icke säga, att herr "Wigforss ömmar för miljonärerna men
väl för mångmiljonärerna. Dessa siffror visa, att det måste ha varit något fel
med finansministerns förslag, Wigforss I, när det framlades i höstas, och ett
ganska allvarligt fel med dess skatteskalor, när han nu finner det motiverat
att helt plötsligt kasta in en enkel spärregel, som verkar på detta oförutsedda
eller, rättare sagt, lätt insedda sätt. Det betyder, att det blir en mycket stor
lättnad i toppen men icke alls någon lättnad för dem som ligga närmast under,
utan av dem tages fortfarande ut långt mer än själva räntan. Kan man få ett
tydligare erkännande av finansministern, att hans första förslag var illa genomtänkt,
än denna spårregel? Jag tror det inte; Men är det icke lika uppenbart,
att även om reduktionen av skattetrycket på de största förmögenheterna
i och för sig framstår .som motiverat — detta vill jag understryka för att icke
bil missförstådd — så åstadkommer spärregeln en orimlig avvägning mellan
olika skattebetalare, vilket jag, om jag skall sätta saken på dess spets, vill karakterisera
så, att den. som har 30 000 kronor i förmögenhet får betala 18 procent
av räntan på kapitalökningen i förmögenhetsskatt, medan den som har 30
miljoner får betala 7 procent av räntan på kapitalökningen i förmögenhetsskattDet
måste vara det enda naturliga, när man nu anser sig behöva tillgripa denna
reduktion i toppen, vilket jag finner motiverat, att finansministern reducerar
hela skalan och man sålunda icke får denna egendomliga kurva för skattetilllägget,
som det nu blir. Från riksräkenskapsverkets sida, där man ju annars
ställer sig ganska förstående till en del av finansministerns tankegångar, har
man i .mycket starka ord fastslagit, att det är ett oeftergivligt villkor ur skatteteknisk
synpunkt att man icke tar ut mer än 100 procent av den ökade inkomsten
på förmögenhet. Finansministern låter emellertid en rätt godtyckligt
vald grupp, den näst högsta gruppen, fortfarande betala upp till 125 procent
av räntan på kapitalökningen i skatt. Jag tror att denna lilla illustration
visar, att det vore naturligt om finansministern snarare vandrat efter de vägar
reservanterna gjort, nämligen med en lägre skala överhuvud taget, detta låt
vara att .man även mot reservanternas linje kan rikta en del av samma kritik,
dock i långt svagare grad. Jag förmodar att finansministern icke svarar, att
det är möjligt att han gjort dessa fel, men att de andra också gjort dem, fastän
i ringare grad. Ty det finns ingen lag på att finansministern kan göra större
dumheter , än andra och ändå vara försvarad. Möjligheten av en viss justering
av båda linjerna tror jag för min del bör prövas.

Jag övergår till sist, herr talman, att nämna något om en speciell fråga. Den
gäller den inverkan det kan ha att man kopplar samman skatteförändringarna
med. de .nära sammanhörande kontanta barnbidragen till de statsanställdas löner.
Såvitt jag kunnat bedöma förhållandet rätt skulle en tvåbarnsfamilj med ungefär
5 000 kronor, i inkomst — jag räknar då med en grundlön på 4 600 kronor
och ett tillägg till denna på 9 procent — genom att barnbidraget faller bort
få en skattehöjning på ungefär 54 kronor. Vederbörande får emellertid ett
kontant barnbidrag för två barn på 520 kronor. Om nu emellertid, som praxis
hittills varit, denna subvention lör barnen räknas såsom ingående i

Tisdagen den 22 april 1947 fm.

Nr 17.

Vid remiss ov propositionerna nr 212 och 220. (Forts.)
jens levnadsförhållanden och sålunda räknas som negativ skatt, komma levnadskostnaderna
att sjunka och det ganska starkt, ty skattebelastningen går
ju ned med 466 kronor. Om man räknar med att indextillägget mot slutet av
innevarande år under inflytandet av vissa prishöjningar kommer att uppgå
till 12 k 15 procent, skulle vederbörande efter skattejusteringens trädande i
kraft våren nästa år få en lönesänkning på 6—9 procent, d. v. s. att han skulle
förlora ett lönetillägg på minst 6 procent. Om vederbörande har en grundlön
på 4 600 kronor, skulle han få en lönesänkning med 276 kronor, d. v. s.
staten skulle ta tillbaka i skattehöjning och lönereduktion ungefär 330 av 520
kronor. Beträffande en enbarnsfamilj, som bara får 260 kronor i barnbidrag,
finner man, att staten tar tillbaka ungefär hela barnbidraget i lönesänkning
för statstjänstemännen. Med en något högre löneinkomst skulle verkan, om
vederbörande har två barn, bli den, att han icke får något barnbidrag alls. Har
han ett barn, blir det en nettoförsämring. Jag skulle för min del vara mycket
tacksam, om finansministern ville lämna någon upplysning om hur han ser på
detta spörsmål, vilket efter vad jag hört är föremål för behandling i finansdepartementet.
Det är nämligen av ganska stor vikt att icke en stor folkgrupp
ställes utanför den förbättring av barnfamiljernas ställning, som man velat
åstadkomma med barnbidraget. Jag vill tillägga, att de barnlösa tjänstemännen,
om de behandlades på samma sätt, skulle få en ännu större lönereduktion
än den skattesänkning, som automatiskt tillfaller dem, vilket väl även det skulle
framstå som en orimlig konsekvens. I förbigående vill jag nämna, att det förslag
till ändrade grunder för sambeskattningen, som framlagts, i och för sig
är välkommet men enligt min mening icke löser problemet, vilket bör beaktas
i större sammanhang och bland annat mera beakta beskattningen av de professionella
grupperna. Det blir, herr talman, tillfälle att återkomma till åtskilliga
av dessa spörsmål efter utskottsbehandlingen, och jag skall därför
sluta mitt anförande med en allmän reflexion.

Denna debatt gäller ju i själva verket det inflytande, som en viktig del av
den ekonomiska politiken kan få på hela vårt ekonomiska liv och vårt folks
levnadsstandard. Det råder ganska delade meningar på en rad punkter rörande
dess verkningar på produktiviteten och levnadsstandarden. Jag skulle här
till sist vilja fråga, om vi icke borde se så pass stora spörsmål som detta
även ur en litet vidare synvinkel än den direkt skattemässiga. En politik, som
kan genomföras i enighet och samförstånd, har icke den i och för sig gynnsammare
verkningar icke bara på den politiska atmosfären utan även på stämningen
och arbetslusten inom folkets olika lager? Leder den icke till en gynnsammare
utveckling även i ekonomiskt avseende och därigenom till bättre levnadsförhållanden
än en politik, som skall genomföras till varje pris i stort sett
oförändrad och under strid? Jag tror att frågan måste besvaras jakande. Jag
tror för min del icke, att det är klokt att bortse från sådana sammanhang och
att envist och doktrinärt driva sin egen politik, att vägra hänsyn till andra
gruppers inställning och att avstå från de vinster för folket, som kunna
komma av samförstånd och samarbete.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss: Herr talman!
Om herr Ohlin ansåg sig kunna konstatera, att det fanns en Wigforss I i kommittébetänkandet
och en Wigforss IT i propositionen, anser jag mig för min del
kunna säga, att om herr Ohlin är representant för borgerligheten, så fanns det
en Borgerlighet I, när förslaget första p;ången larlcs fram, och en Borgerlighet
IT, som talade milda samförståndstoner, när vi kommit så långt i diskussionen
som vi nu gjort och man förmodligen på herr Ohlins håll upptäckt, att
den första angreppslinjen icke lett. till det önskade resultatet.

Nr 17.

Tisdagen den 22 april 1947 fm.

Vid remiss av propositionerna nr 212 och 220. (Forts.)

Inom kommittén ha vi visserligen på många punkter gått på olika linjer,
men som jag redan under den tidigare diskussionen påpekat var avståndet mellan
ståndpunkterna både i fråga om inkomstskatten och i fråga om förmögenhetsskatten
icke större än att det antagligen skulle ha funnits möjlighet att
jämka samman ståndpunkterna, om man så önskat. Däremot erkänner jag, ätt
både i fråga om bolagsskatten och i fråga om kvarlåtenskapsskatten sådana
möjligheter icke förelågo. Men det intryck, som jag -— och jag vågar nog säga
hela det socialdemokratiska partiet — fick, när förslaget lades fram och agitationen
mot förslaget började, var, att man på det borgerliga hållet långt ifrån
önskade ett samförstånd utan tvärtom ville begagna detta förslag som en utgångspunkt
för att visa upp hur omöjligt det var att ha en socialdemokratisk
regering. Att man nu kommit till en annan uppfattning hälsar jag med tillfredsställelse.
Och kan man i utskottet på någon punkt jämka samman de olika
meningarna, få vi väl se hurudant resultatet kan komma att se ut.

Jag har icke begärt ordet för att svara på de sista orden i herr Ohlins anförande
utan för att på vissa punkter klargöra ting, som under denna allmänna
diskussion förefallit mig ha blivit snedvridna. Herr Skoglund i Doverstorp började
sitt anförande -—• och herr Ohlin fortsatte — med den historieskrivning,
som han och alla hans meningsfränder under ett antal år försökt göra till den
enda eller åtminstone den enda, som den stora delen av det svenska folket fått
höra, nämligen att socialdemokraterna, den socialdemokratiska regeringen och
icke minst dess finansminister alltid varit ovilliga att hålla skatterna nere, och
att det nu till sist lyckats att få fram ett förslag, som innebär skattesänkning,
är en omständighet, som är att tillskriva högerns och folkpartiets förtjänst •—
jag vet icke, om man i det sammanhanget inte också avsåg bondeförbundets
insatser. Jag vågar säga, att någon falskare historieskrivning kan man icke
gärna tänka sig. Jag vill i det avseendet erinra om att den socialdemokratiska
regering, som kom till 1932, fick föra sin politik under en tid, då det icke var
möjligt att göra någonting annat än att ständigt begära ökade uppoffringar
av de svenska skattebetalarna. Vilken regering som än hade suttit- och vilken
finansminister som än hade suttit under krisen 1932, 1933 och 1934 hade måst
göra detta. Det kan hända, att om herr Skoglund i Doverstorp och hans meningsfränder
hade fört politiken skulle man icke ha fört den krispolitik, som
vi förde — men om herr Ohlin hade haft det inflytande inom folkpartiet, som
han har nu, skulle man ha fört samma prispolitik som vi förde, med stor upplåning
och i känslan av att dessa lån skulle återbetalas. Detta ledde till att
under de första åren på 1930-talet en höjning av beskattningen visade sig
ofrånkomlig. Det kom så några år i mitten av 1930-talet, då det hade varit
möjligt att i någon mån sänka skatterna, om vi nämligen hade avstått från
de mycket blygsamma sociala reformer, som då genomfördes. Jag undrar emellertid,
om det finns någon, som nu vill stiga upp och säga, att det hade varit
bättre, om vi hade gjort det. Fram emot slutet av 1930-talet kom det oroande
utrikespolitiska läget och till sist kriget. Jag undrar, om det finns någon här i
kammaren, som vill stiga upp och säga, att under kriget skulle vi ha lånat mera
pengar och höjt skatterna mindre, alla ha ju dock varit med om dessa skattehöjningar.
Den historieskrivning herr Skoglund i Doverstorp gav och som
började med 1943 är en erinran om ett nödläge, som skulle ha varit detsamma
vilken regering och vilken finansminister som än hade suttit. Men i samma
ögonblick som det såg ut som om kriget skulle ta slut och man kunde börja
överväga utseendet hos eu efterkrigsbudget, voro socialdemokraterna lika färdiga
som vilket annat parti som helst att säga, att skatterna skulle sänkas.
Men, sade vi, detta måste ske under en avvägning gentemot de sociala reformer,
som vi inte ville avstå från. Om någon vill bekväma sig till att ta fram det

Tisdagen den 22 april 1947 fm.

Nr 17.

Vid remiss av jrropositioner na nr 212 och 220. (Forts.)
socialdemokratiska valmanifestet från 1944, skall lian där få denna framställning
klar och tydlig, nämligen: en skattesänkning främst för de mindre och
måttliga inkomsterna, men dock icke så att det lade hinder i vägen för genomförandet
av mycket önskvärda sociala reformer. Men jag kan ga tillbaka till
1943, då det hölls en diskussion i Nationalekonomiska föreningen här i Stockholm,
där jag hade anledning att hålla ett inledningsanförande och yttra några
ord just med hänsyn till den omständigheten, att man redan då. sökte sprida
den uppfattningen, att icke minst finansministern bara ville höja skatterna.
Jag sade så här: »Jag vet inte varifrån en sadan uppfattning kan ha kommit.
Den som överhuvud taget sysslat med våra svenska skatter och deras fördelning
på människorna kan inte gärna — tycker jag åtminstone ha mer än en
enda önskan, nämligen att man skall kunna ganska kraftigt sänka beskattningen
åtminstone för mycket stora delar av vår befolkning.» Inom parentes står
det: Munterhet! Jag sade detta därför att var och en skulle förstå, att jag icke
syftade till att det var lika nödvändigt för de allra största inkomsttagarna.

" Jag fortsatte: »Detta förstående leende vittnar om, att alla, känna, att här
äro vi framme vid rena intressemotsättningar. Det är ganska litet lönt att fölsöka
övertyga varandra, men för att belysa fragan skall jag nämna ett par
siffror. Om jag räknar ihop alla skatter, såväl de direkta stats- och kommunala
skatterna som konsumtionsskattema, förefaller det som om en person med
3 000 kronors taxerad inkomst i vårt land för närvarande skulle betala i skatt
19,8 procent, d. v. s. praktiskt taget 20 procent av sin inkomst. Av 3^000 kronor
ta alltså stat och kommun 600 kronor. Jag vet inte om det är någon som
säger: det är inte så farligt; han har ändå 2 400 kronor att leva på. Det. är
man och hustru och ett barn. Jag får säga, att åtminstone på det håll som jag
närmast anses representera tror jag, att det råder en mycket enhällig mening
om att detta är ett oerhört skattetryck, som endast kan motiveras av ögonblickets
nödläge och som därför bör lättas så fort man överhuvud taget har möjlighet
till det.» ITP nnn 1

Så fortsatte jag med att göra en jämförelse med dom, som hade b 000 och

även 10 000 kronor i inkomst, och sade, att även där ansåge jag^ en skattesänkning
önskvärd. I den fortsatta diskussionen upprepades detta pa nytt.

Jag vill tillägga, att den som satt som ordförande och hörde denna debatt
var dåvarande och nuvarande professorn Bertil Ohlin. Alltså, jag vet hur lätt
det är att glömma, särskilt om man har anledning, att glömma. Men jag har
också anledning att erinra om att så långt jag minnes tillbaka och så länge
jag suttit i riksdagen har det aldrig funnits någon tvekan om att, arbetarrörelsen,
det socialdemokratiska partiet, har önskat sänka skatterna så mycket
som det överhuvud taget varit möjligt för alla de lager av befolkningen, för
vilka man kan säga, att skatteverkningarna äro tryckande. Men vi ha alltid
vetat, att det råder delade meningar om hur en sådan avvägning skall ske.
Vi ha alltid befunnit oss i det läget, att vi fått tala för en större sänkning
av skatten för de mindre inkomsttagarna och för dem som sakna förmögenhet.
Detta har lett till att vi kommit i konflikt med dom, som ansett, att en
sänkning i större utsträckning bör läggas på de större inkomsterna och förmögenheterna.
Denna avvägningsfråga är lika gammal som all politisk strid
om skatterna. Det är denna avvägningsfråga som ligger bakom diskussionen
om det nu framlagda skatteförslaget.

Då kommer man fram till frågan, vilken avvägning som här kan anses vara
rimlig. Jag trodde, att jag i propositionen så klart som det stod i min förmåga
utvecklat de båda linjer, efter vilka en sådan avvägning kan bedömas.
Den ena linjen är den, som talar om människornas bärkraft. Så länge man
håller sig till denna fråga om människornas bärkraft, kan det icke råda någon

Nr 17.

Tisdagen den 22 april 1947 fm.

Vid remiss av propositionerna nr 212 och 220. (Forts.)
tvekan om att en sänkning av skatten för de mindre och måttliga inkomsterna
helst borde gå åtskilligt längre än vad det nuvarande förslaget innebär. Det
förefaller mig icke kunna råda någon tvekan om detta, om man bara hade att
röra sig med frågan om bärkraften.

Jag skall belysa detta med att taga fram ett par exempel. För närvarande
betalar en ensamstående i den mellersta ortsgruppen en skatt på icke mindre
än 922 kronor av en inkomst på 5 000 kronor. Enligt propositionen blir det en
sänkning till 807 kronor. Är det någon som kan säga, att detta är ungefär
lagom; lägre skatt skall man icke lägga på dem, som ha 5 000 kronors inkomst?
Ja, herrar Anderssons och Sundéns reservation går till 842 kronor;
det är riktigt; där har man tagit något litet högre skatt av de ensamstående.
När vi komma till makar utan barn, är skatten på 5 000 kronors
inkomst 758 kronor; den går enligt propositionen ned till 626 kronor.
Är det någon som vill säga, att detta är en tillräcklig sänkning, att vi icke
kunna gå längre, eller att detta är i alla händelser tillräckligt i jämförelse
med vad som får betalas av de större inkomsttagarna och förmögenhetsägarna? Här

möter man svårigheterna. När man kommer till de större inkomsterna
och förmögenheterna är det mycket svårt att tillämpa hela denna synpunkt.
Låt mig ta ett exempel, som jag tror står i motiveringen. Om jag har en
inkomsttagare med 50 000 kronor, skulle han enligt det nya förslaget betala
något över 14 000 kronor i skatt till staten. Om jag ytterligare lägger till
5 000 kronor i kommunalskatt, kommer han upp till icke fullt 20 000 kronor
i skatt; han får sålunda gott och väl 30 000 kronor kvar. Ja, vilken människa
kan stiga fram och säga, att han icke har kvar lika stor bärkraft som
den där familjen med 5 000 kronor, som skulle betala 600 kronor? Om man
skall väga det, kan man då lika gärna taga 100 kronor mer av den som har
5 000 kronor som några tusen av den som har 50 000, alltså 30 000 kvar?
Var och en förstår att denna avvägning ej är möjlig. Så fort man kommer
till de större inkomsterna, faller hela bärkraftargumentet bort. Jag har från
början menat, att den linje man här får följa är att se, hur långt man kan
komma med denna hänvisning till bärkraft och rättvisa, men när man kommer
till en viss punkt, säger man sig: skulle man bara följa den linjen, finge man
lägga så stora skatter på större inkomsttagare, att det måste vara någon hake
med det. Den hake man kommit till är den som herr Ohlin påpekade och som
han antydde skulle ha varit något nytt för mig eller oss inom socialdemokratien.
Ja, jag höll på att säga, att man kan överhuvud taget icke börja att
syssla med näringsliv och de åsikter som uttalats om näringslivet och beskattningen
utan att komma i beröring med denna underbara upptäckt, att man
måste anpassa skatten även på sådant sätt, att den minst ogynnsamt påverkar
folks arbetsamhet, flit, sparsamhet och företagsamhet.

Men när man kommer fram till avvägningen, är det svårt att avgöra, hur
mycket det betyder; här är fråga om ett långsiktsresonemang. Jag iakttog
med viss tillfredsställelse, att herr Ohlin ej förnekade, att regeringsförslaget
skulle kunna innebära en långt gående lättnad för den stora massan inkomsttagare.
Men han sade, att i längden kommer ett förslag, som tar mindre av
de stora inkomsterna och förmögenheterna, alltså ett förslag, som står mera
i överensstämmelse med den linje som han själv kommer att slå in på, att vara
mera gagneligt också för den stora mängden av de mindre inkomsttagarna.
Ja, kan man göra detta sannolikt, skulle jag tro, att även den stora mängden
av inkomsttagare kommer att säga: då få vi låta de stora förmögenhetsägarna
behålla mera av förmögenheten; vi få taga mindre av dem och lägga till mera
av våra små inkomster nu samt hoppas, att det blir bättre ganska snart. Men

Tisdagen den 22 april 1947 fm.

Nr 17.

Vid remiss av propositionerna nr 212 och 220. (Forts.)
det är klart, att det måste finnas mycket starka argument för att övért.yga den
som liar 5 000 kronor i inkomst att han hellre bör släppa 100 kronor ifrån
sig än att man skall taga så och så många tusen av de större förmögenheterna.
Kan herr Ohlin övertyga svenska folket om det, får han ju bestämma
över skatterna. Kunna herrar Ohlin och Skoglund ej göra detta, då få ni finna er
i att den stora massan säger: »Låt oss lätta så mycket som möjligt för de små!
Skulle det visa sig, att verkningarna bli ogynnsamma, få vi tillämpa herr
Ohlins resonemang; då får den stunden ha sina omsorger och vi få se, om
vi böra sänka för de stora förmögenheterna.» Men bevisbördan åligger, såvitt
jag kan förstå, dem som vilja gå emot det som uppenbarligen är till
fördel för den stora massan människor för ögonblicket.

Jag skall icke på denna punkt taga upp något längre resonemang därför
att herr Ohlin gjorde en jämförelse mellan inkomstbeskattningen och förmögenhetsbeskattningen.
Jag vill emellertid bara söka förebygga ett intryck
som kanske någon fick av herr Ohlins anförande, när han nämnde, att i
denna skatteproposition säges det på ett ställe, att skatter kunna icke bara
verka så, att de avhålla t. ex. en kåsör från att skriva flera kåserier i veckan
än han nu gör. Det är denna verkan av de höga skatterna som man mest talat
om: det är icke bara läkare utan även kåsörer, som taga sig Wigforssdagar.
Men det är sedan gammalt allmänt erkänt, att skatter kunna verka i motsatt
riktning. Jag är inte upprörd vid tanken på att någon av dessa stora inkomsttagare
med 40 000. 60 000 eller 100 000 kronor finner sig icke kunna med
nuvarande höga skatter upprätthålla den standard han har utan ytterligare
insatser. För att nu citera en aftontidning, tycker jag, att den grottekvarnen
kan jag utan svårighet finna mig i. Det gäller ju icke inkomsttagare upp till
25 000 kronor. Om den som har över 25 000 kronor vill slita ut sig i onödan,
kan icke staten hjälpa det. Detta nämnes alltså som ett av argumenten, att
skatten verkar i båda riktningarna.

När herr Ohlin talar om detta, följer han en linje, som varit flitigt använd
länder denna diskussion, nämligen talet om spararen, den som har sparat en
förmögenhet eller samlat sparmedel och som ser på hur mycket han får behålla.
av den avkastning som dessa sparmedel giva. Om han skulle finna, att
han icke får något kvar, skulle han icke spara. Om jag får använda herr
Ohlins uttryckssätt, tror jag, att det vittnar om en viss verklighetsfrämmande
uppfattning, hur människor äro beskaffade. Jag är ganska övertygad om att
många människor skulle spara ungefär lika mycket som de göra nu, även
om de icke finge ett öres ränta och alltså icke hade ett enda öres skatt på
denna ränta. Den stora massan människor spar icke för att få så och så
många kronor om året av det lilla sparkapital de ha, De spara därför att tillgången
på en viss mängd låt oss gärna säga kapital gör deras dagliga liv
litet, tryggare. Det är icke bara för att kunna använda pengarna en gång långt
i -framtiden som de lägga undan några hundra kronor eller till och med några
tusen kronor. De befinna sig faktiskt även omedelbart i ett mycket bättre ekonomiskt
läge än de som icke ha något annat än den dagliga inkomsten. Att
leva från hand i mun är ej något som leder till god hushållning. Har man
däremot litet bakom ryggen så att man kan köpa när det passar bäst, så är
det eu styrka. Jag tror att argument eller motivering för sparandet finnes
på så många andra håll att icke just lockelsen av de kronor man skall få i
ränta på pengarna behöver väga tyngst,

När i detta sammanhang herr Ohlin kom in på frågan om den ändring som
gjorts beträffande förmögenhetsskatten genom bibehållandet med vissa modifikationer
av den nuvarande spärregeln, så är jag honom tacksam för att han
lät mig slippa tala om, att även andra ledamöter av kommittén icke hade

Nr 17.

Tisdagen den 22 april 1947 fm.

Vid remiss av ''propositionerna nr 212 och 220. (Forts.)
varit mera framsynta eller i alla händelser nästan lika litet framsynta som
jag. Jag vill icke upprepa de litet mindre artiga ordalag han använde om
dessa medlemmar i skattekommittén. Jag erkänner mycket villigt, att den
kritik, som riktats mot detta förslag på denna punkt, icke drabbar dem lika
kraftigt som majoritetsförslaget. Men jag skulle nästan vilja säga, att det
är en nödvändig följd av att man gör en ren förmögenhetsskatt. Jag tror. att
herr Ohlin förbisett, att denna kommitté kom till efter ett beslut av riksdagen,
där riksdagen förklarade, att under kriget hade vi gång på gång haft unpe
frågan om förmögenhetsbeskattning: vi hade höjt praktiskt taget alla andra
skatter, men förmögenhetsskatten, i den mån den ej ingick i kombinationen
inkomst- och förmögenhetsskatt, hade lämnats utanför icke därför — såsom
riksdagen skrev —■ att förmögenheten skulle anses ha mindre skattekraft eller
vara mindre lämplig att lämna bidrag till krisutgifterna utan därför, att man
ville vänta och se hur mycket man skulle taga ut. När engångsskatten, som
närmast anvisats, visade sig icke ha lika många anhängare när kriget höll på
att sluta soni vid krigets början, skrev bevillningsutskottet, att man borde
söka andra vägar att låta förmögenheterna i ökad omfattning bidraga att
täcka utgifterna. Det var ganska naturligt, att hela kommittén —- jag vill
tillägga detta till försvar även för kommittéminoriteten — levde under föreställningen,
att den icke gärna kunde komma tillbaka till riksdagen med ett
förslag som innebure en sänkning av förmögenhetsägarnas bidrag, när riksskrivit,
att den ville ha ett förslag, som skulle innebära ökade bidrag.
Därför stannade den vid en förmögenhetsskatt, som skulle giva praktiskt taget
precis lika mycket som den nuvarande förmögenhetsskatten ger.

. Nu är tydligen herr Ohlin inne på den vägen, att man skall följa regeringen
och höja det skattefria beloppet från 20 000 till 30 000 kronor, vilket
innebär, att ganska mycket av den tidigare förmögenhetsskatten försvinner.
Om man vill ha en ännu mildare skala än den som reservanterna föreslå skall
man dessutom ytterligare sänka den skattesats, som enligt deras förslag för
förmögenheter mellan 20 000 och 50 000 kronor utgjorde fem procent.

Jag tror, att herr Ohlin har ganska svårt att övertyga majoriteten i riksdagen
om att det är riktigt att ytterligare sänka den förmögenhetsskatt vi
haft under kriget, när vi ej kunna sänka inkomstskatten mer än vad nu föreslås.

Att jag i detta sammanhang föreslagit att behålla åttioprocentsregeln något
modifierad är, om jag skall tala öppet, just för att tillmötesgå den minoritet,
som tydligen reagerat mycket starkt, icke mot de konstigheter herr Ohlin
drog fram utan mot den mycket uppenbara konsekvens, som ligger däri, att
om man icke har denna åttioprocentsregel eller annan spärregel kan en förmögenhetsägare
med små inkomster i förhållande till förmögenheten få betala
hela sin inkomst i skatt, ja till och med mera än hela inkomsten.

Jag vill gärna erkänna, att om man från minoritetens sida vill säga klart ut:
»Kunna vi icke slippa ifrån detta; vi tycka att det är en stötande konsekvens;
vi vilja nämligen att förmögenhetsskatten skall betalas av den årliga inkomsten»,
så är det en sak som vi kunna resonera om. Min personliga uppfattning
har jag icke dolt. Det är samma mening som majoriteten inom kommittén
uttryckt, nämligen att ägarna av mycket stora förmögenheter böra kunna
betala åtminstone en del av den årliga förmögenhetsskatten även av förmögenheten.
Om den andra sidan reagerar mycket häftigt därvidlag, kan man i
alla händelser resonera om saken, och det är därför regeringen föreslagit att
vi som ett provisorium skulle behålla en sådan spärregel för att sedan undersöka,
om vi kunna komma fram på någon annan väg.

Herr Ohlin nämnde jämförelserna med England, och jag vill i det samman -

Tisdagen den 22 april 1947 fm.

Nr 17.

Vid remiss av propositionerna nr 212 och 220. (Forts.)
Fanget bara säga, att jag inte känner till att någon socialdemokrat — i varje
fall har inte jag gjort det — anfört England såsom ett exempel, som vi ha
anledning att följa, eller sagt, att vi böra genomföra en viss skatt bara därför
att den finns i England. Jag har endast gentemot det myckna talet om att
Sverige skulle vara det hårdast skattebelastade landet i världen o. s. v. pekat
på förhållandena i en del andra länder. Jag skulle tvärtom vilja säga, att om
det utifrån kan riktas någon anmärkning mot den engelska inkomst- och förmögenhetsbeskattningen,
är det snarast att man i England gör för liten skillnad
mellan inkomst av arbete och inkomst av förmögenhet. Man har nämligen
där icke någon årlig förmögenhetsskatt, men det finns sedan gammalt en lättnad
för arbetsinkomster, och denna lättnad har till och med, som ni nog sett,
något ökats i det senaste budgetförslaget. Man har alltså i någon mån gått i
riktning mot att göra en skillnad mellan arbetsinkomst och förmögenhetsavkastning,
därför att man bygger på föreställningen, att det för näringslivet är
nyttigare att ta mer av förmögenheterna och mindre av arbetsinkomsterna. Jag
kan nämna, att någon vecka innan den engelska budgeten lades fram, gjorde
den liberala tidskriften »Economist», som nog alla känna väl till och vars
fria ställning till de ekonomiska problemen är uppskattad, en del förslag till
den engelske finansministern om hur han borde handla. Bland annat berördes
höjningen av de indirekta skatterna — det gällde särskilt tobaksskatten —
som kunde leda till lättnader i beskattningen av arbetsinkomst, men allra överst
på listan av ersättningsskatter stod en höjning av arvsskatten. Denna tidskrift
anser alltså — den har sagt det flera gånger på sista tiden — att en
höjning av den redan förut mycket höga engelska arvsskatten är att föredra
framför en hård beskattning av inkomsterna, och tidningen tänker därvidlag
även på de mycket höga inkomsterna. Detta är naturligtvis inte ett argument
på annat sätt än att en klok människas åsikt har en viss vikt, men i alla
dessa frågor kan man ju inte bygga på annat än vissa allmänna föreställningar
om hur skatterna verka. Jag vill inte vägra att erkänna, att herr Ohlins åsikt
i detta fall kan väga lika tungt som vilken annans åsikt som helst, men vi
komma till sist inte längre än till att vi få räkna huvudena, som det heter i en
demokrati, i stället för att slå in skallarna, och det kan inte ske på annat sätt
än att man följer en mer eller mindre väl informerad majoritet. Jag förmodar
att det kommer att ske i detta- fall lika väl som i andra.

Jag vill säga några ord som svar på herr Ohlins fråga om barnbidragen.
Jag vet inte, vilken slutsats herr Ohlin drog av sitt yttrande. Det innebar väl
inte, att han tänker avråda från införandet av barnbidrag i stället för barnavdrag.
Vi hade en reservant i kommittén som delvis gick på den linjen, men
det var inte herr Ohlins partikamrat. Det är klart att om man på detta sätt
avskaffar barnavdragen, som ta sig uttryck direkt i beskattningen, och i stället
inför barnbidrag, upprullas hela frågan om skatternas roll i en index, efter vilken
statstjänarnas löner bestämmas och i vilken skatterna ingå. Ingenting vittnar
mer tydligt om hur irrationellt det är att ha skatterna med i ett indextal,
som skall bestämma lönerna. Om staten pålägger hela folket ökade skatter, är
det ju meningen att folket skall betala dessa skatter av sina inkomster. Är det
då rimligt att det skall finnas eu grupp av medborgare, vilkas inkomster bestämmas
så, att de vid en skattehöjning skola få en motsvarande höjning av
sin lön och alltså icke behöva vara med om att bära bördan av skatten. Eller
låt mig vända på frågan på ett för statstjänarna mer angenämt sätt: Om vi
stå inför en period av skattesänkningar, vilket vi alla hoppas, är det då rimligt,
att om staten sänker skatterna för alla medborgare, de statsanställdas löner
skola minska lika mycket som skatten sjunker? Det är ett irrationellt tillstånd,
och det är också irrationellt från en annan synpunkt, vilket jag skall

32 Nr 17. Tisdagen den 22 april 1947 fm.

Vid remiss av propositionerna nr 212 och 220. (Forts.)
förklara för att belysa, hur utomordentligt svårt det är att bedöma storleken
av en skattebörda. Om vi nu ta bort barnavdragen och i stället införa barnbidrag,
är det uppenbart, att detta innebär en ökning av skattebördan, om man
ser på den för hela folket. Om man skulle införa barnbidrag, vilka jämnt svarade
mot barnavdragen, hade ju i grund och botten ingenting skett, men förändringen
hade tagit sig uttryck i en höjning av beskattningen, och denna höjning
kommer att synas desto större om barnbidragen, såsom nu föreslås, gå upp
till ungefär det tredubbla av vad barnavdragen innebära.

Det har alltså lagts fram på riksdagens bord ett förslag, som i grund och
botten innebär en lättnad för barnfamiljerna, vilken är tre gånger så stor som
den lättnad barnfamiljerna nu få genom barnavdragen, men detta framträder
utåt såsom en höjning av skattebördan. Man får alltså vara ytterligt försiktig
när man jämför skatter i olika länder eller vid olika tider, om man måste
räkna efter vad man får för pengarna.

Den irrationalitet, som ligger i att låta skatterna ingå i en index, som bestämmer
statstjänarnas löner, framträder, såsom herr Ohlin nämnde, på det
sättet, att om ingen åtgärd vidtas, komma statstjänarnas löner att stiga under
detta år, och när sedan skattesänkningen kommer och barnbidragen genomföras,
skulle lönerna sjunka. Det är från den utgångspunkten jag har anmodat
statstjänarna att genom sina representanter förhandla om en lösning, som
kunde befria oss från att först skaffa denna puckel i indextalet och därmed i
lönerna för att sedan gå ned i vågdalen igen. Jag hoppas det skall vara möjligt
att på denna punkt träffa en överenskommelse med de statsanställda, som
leder till att man får en jämn stegring. Jag vågar inte säga annat än jämn.
ty såsom prisförhållandena utvecklat sig och även skatterna på grund av källskatten
kan man inte komma ifrån att det blir en viss höjning av indextalet.

Därmed är jag framme vid det enda jag egentligen borde behöva säga i
denna debatt, ty allt annat har varit diskussion om saker, som visserligen ha
betydelse, men som inte få fördunkla kärnpunkten i diskussionen, nämligen
frågan, varifrån vi skola ta pengarna. Det är enkelt att säga, som jag tror
herr Skoglund sade — även herr Ohlin var inne på samma linje — att vi alla
äro med om skattesänkningar. Men vilka skattesänkningar och hur stora skattesänkningar
vill man ha? Den som läst propositionen vet, att om man vill reducera
hela skattesänkningsspörsmålet till dess enklaste element, kan man
säga följande; om man bortser från barnavdragen skulle enligt riksräkenskapsverkets
beräkningar den direkta skatten pa inkomster enligt nuvarande grunder
gå upp till omkring 1 400 miljoner kronor år 1948. Om det nya förslaget
genomföres och skatten tas ut vid grundbeloppet 100, skulle det ge 1 039 miljoner.
Det betyder sålunda, att skattelättnaden för inkomsttagarna skulle utgöra
361 miljoner. Av detta belopp anskaffas emellertid närmare 200 miljoner
genom höjningen av bolags- och förmögenhetsskatterna. Nettoskattesänkningen
skulle sålunda bli något över 160 miljoner. Såvitt jag förstår vill varken herr
Skoglund eller herr Ohlin acceptera denna slutsats. De mena, att man bör kunna
sänka skatten för inkomsttagarna, och jag förmodar de mena, att man kan
sänka den lika mycket som regeringen föreslår, d. v. s. ta ut en skatteskala vid
100 utan att begära bidrag från bolag och större förmögenhetsägare. Jag har
försökt visa, att detta icke är möjligt sasom budgetförhallandena för närvarande
äro. Det är alldeles riktigt, herr Ohlin, att man kan säga, att vi kunna göra
det i år, men det är klart att om vi skola genomföra en skattereform, så är det
Inte rimligt att genomföra den i ar för att sedan eventuellt behöva höja skatten
nästa ar. Om det är herrar Skoglunds och Ohlins mening, att man bör ta ut
de där 200 miljonerna genom att höja inkomstskatten, vilket i detta fall skulle
betyda en höjning från 100 till 120 procent, därest det 1948 visar sig, att de

Tisdagen den 22 april 1947 fm.

Nr 17.

Vid remiss av propositionerna nr 212 och 220. (Forts.)
antaganden som gjorts i propositionen om att de 200 miljonerna behövas, da
får jag svara, att jag anser detta fullständigt oriktigt. Under sådana förhållanden
ser jag inte att man kan dra någon annan slutsats än att vi skola förbereda
oss inte bara för budgetåret 1947/48, utan också för 1948/49, när vi nu skola
genomföra en skattereform. Herr Ohlin säger nu: men om det icke behövs?
Jag skall nämna några siffror, som stå i propositionen. Den är skriven försiktigt,
därför att det i detta läge inte är möjligt att nämna alldeles preciserade
siffror, utan de få komma fram vid riksdagens slut. Det är emellertid fullständigt
tillräckligt med det minimum av siffror som är nämnt. När riksdagen är
slut, skola vi ha en budget för 1947/48, som icke är överbalanserad med 334
miljoner kronor. Utgiftssidan kommer att ha ökat med 75 miljoner för barnbidragen,
med minst 50, säkerligen 60 miljoner, inom jordbruksdepartementet,
och vi komma att få en, ökning av pensionshuvudtiteln. Vilken överenskommelse
vi än kunna träffa med statstjänarna komma vi vidare att få en höjning av
statstjänarnas löner med 30 ä 40 miljoner kronor. Siffran för rörligt tillägg
är nu beräknad efter ett tillägg på 6 procent, men detta kan icke hållas, utan.
det minsta man kan komma till är 9 procent. Om därtill läggas vissa andra
ting, som jag inte behöver specificera, betyder det, att till och med det överskott
på mindre än 150 miljoner kronor, som jag nämnt, antagligen är i överkant.
Jag skulle snarare vilja säga, att det överskottet inte kommer att bli större
än 100 miljoner kronor. Det kan tänkas,, att några av inkomsterna kunna
räknas upp ytterligare vid riksdagens slut, hur mycket vågar jag inte säga,
men man får se detta mycket måttliga överskott i ljuset av vad som skall hända
nästa år, då vi få ett helt års folkpensioner och ett helt års barnbidrag, vilket
sammanlagt betyder 410 miljoner, om jag vågar räkna så exakt som man
nu gör. Vidare finns inom ecklesiastikdepartementet en eftersläpande utgift på
50 miljoner kronor för löner, som icke kommit med detta år därför att de betalas
ut till kommunerna senare. När vi dessutom ha en mängd småposter på
olika håll, vilka vi säkerligen inte kunna undvika även om vi inte göra några
nya stora utgifter, då får jag säga, att den siffra jag kommit fram till, 250
miljoner, är ett rent minimum av vad vi behöva i ökade inkomster eller minskade
utgifter. Tror inte riksdagen, att även om vi kunna räkna med en gynnsam
utveckling av inkomsterna, så komma vi att få spänna alla krafter för att reducera
vissa nu utgående utgifter, som ha en tendens att stiga, för att kunna
täcka detta hål på 250 miljoner. Denna beräkning är ändå gjord under förutsättning
att vi få nära 200 miljoner i inkomster från bolag och större förmögenheter.
Herrar Skoglund och Ohlin vilja övertyga riksdagen om att dessa
200 miljoner äro onödiga och att vi till de 250 miljoner, som jag räknat med,
skola kunna lägga ytterligare 200 miljoner och ändå behålla den skattesänkning
för inkomsttagare, som här föreslås. Det är helt enkelt omöjligt.

Herr Ohlin erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde: Herr talman!
Statsrådet Wigforss felrefererade mig på flera punkter, men jag kan
här bara ta upp ett par av dem, däribland den sista. Innan jag kommer till
detta vill jag emellertid säga beträffande den historiska utvecklingen, att finansministerns
tro, att hans yttrande i Nationalekonomiska föreningen för
ganska många år sedan, som innehöll en allmän förklaring, att det är behövligt
med skattesänkningar, skulle utgöra något slags alibi, förvånar mig mycket.
Så sent som i april månad 1946 hade vi en diskussion i denna kammare,
i vilken finansministern erkände, att regeringens ståndpunkt hade varit att
bibehålla alla skatter, även omsättningsskatten och hela den direkta inkomstbeskattningen,
oförändrade, om detta var nödvändigt för att genomföra hela

Avdra hammarens protokoll 1947. Nr 17. 3

Nr 17.

Tisdagen den 22 april 1947 fm.

Vid remiss av propositionerna nr 212 och 220. (Forts.)
det sociala reformprogrammet. Sedan dess har man ändrat uppfattning, som
jag dä konstaterade, och kommit till att vissa reformer skola genomföras i
första^ hand, vilket vi voro överens om, men skattesänkningarna skulle inte stå
sist på skalan utan komma i mitten. Det var en ganska radikal förändring under
intryck av oppositionens kritik, som hävdade att skattesänkningarna icke
borde komma sist. Det är ej mer än tolv månader sedan denna diskussion fördes
i andra kammaren.

Finansministern sade, att jag inte förnekat, att man eventuellt måste ta ut
högre skatter av de breda lagren. Jo, jag tillstod, att om det skulle vara nödvändigt
att rent tillfälligt använda den finansieringsmetoden, som finansministern
rekommenderade i fjol, så vore detta att föredra framför finansministerns
politik i år. Hela finansministerns slutreplik nu, i vilken han påstod att
jag och herr Skoglund, som får svara för sig själv, räknade med att vi skulle
kunna fa in ytterligare 200 miljoner kronor, hänger i luften. Vad jag sade var
uttryckligen vad jag nu angav, att om det rent tillfälligt är nödvändigt, rekommenderar
jag den metod, som finansministern angav i fjol, nämligen att
placera vissa utgifter utanför driftbudgeten, men blott under förutsättningar,
som jag inte nu skall ta upp tiden med att nämna.

Beträffande denne man med 5 000 kronor, som skulle övertalas att avstå en
hundralapp, har finansministern själv gjort framställningen så, att man skulle

kunna sänka uttagningsprocenten med 20 procent, d. v. s. med 20 kronor _

inte en hundralapp. När jag i finansministerns närvaro inför ett auditorium,
som till åtta tiondelar bestod av arbetare, frågade, huruvida de närvarande föredrogo
att få 20 kronor mindre i skatt, om samtidigt bolagets möjlighet att höja
lönerna begränsades, avspeglades en betydlig tveksamhet i deras anleten.

Till sist vill jag säga beträffande »Economist», att finansministern har en
benägenhet att lägga större vikt vid vad utländska sakkunniga säga än vad
sakkunniga svenska remissinstanser säga.

Herr Skoglund i Doverstorp, som likaledes på begäran erhöll ordet för kort
genmäle, yttrade: Herr talman! Finansministern upprepade vad jag hört honom
säga tidigare, nämligen att en sparare sällan tänker på avkastningen av
de pengar han sparar. Då får jag fråga: om finansministern har en sådan
uppfattning, varför var finansministern så angelägen om att göra sparobligationerna
så förmånliga som möjligt under kriget?

. begärde ordet för replik egentligen därför, att finansministern kände
sig, som jag uppfattade det, illa berörd när jag yttrade att socialdemokraterna
inte varit så särdeles angelägna om att gå in för skattesänkningar. Jag
maste, herr talman, ett ögonblick uppehålla mig vid hurusom jag en gång
omkring årsskiftet 1945 1946 hörde en diskussion i Tureberg mellan doktor

Ivar Anderson och finansministern, där doktor Anderson ganska energiskt
bearbetade finansministern för att få honom att vara med om en tänkbar
skattesänkning. Först rätt långt fram på kvällen kom ett mycket överraskande
uttalande från finansministern, att han övervägde en mycket måttlig och
blygsam skattesänkning. Det var ju en formlig sensation, som spreds över
landet den natten, och tidningarna slogo upp detta med stora rubriker på
morgonen. Jag måste säga mig, att hade inte andra grupper i sin agitation
tagit upp denna fråga, skulle jag tro att finansministern hade dröjt med det
uttalandet väsentligt längre.

Jag sysselsatte mig några minuter med att återge, under vilka förhållanden
skattehöjningarna kommit till här i landet under de gångna åren. Jag gjorde
det för att erinra om att riksdagen borde känna sig bunden av tidigare gjorda
uttalanden att så snart trycket lättats borde skatterna sänkas. Sedan beror det

Tisdagen den 22 april 1947 fm- Nr 17. 35

Vid remiss av propositionerna nr 212 och 220. (Forts.)
på i vad mån det är klokt och riktigt att känna sig bunden av gjorda uttalanden.
En framstående ledamot av riksdagen, numera avliden, försökte en gång
klara ut vad det var för skillnad mellan en statsman och en politiker, och han
kom till den slutsatsen, att skillnaden var den, att en politiker känner sig bunden
av gjorda utfästelser, en statsman icke.

Härpå anförde

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss: Herr talman!
Om det är någon som skulle behöva en utförlig historik över de uttalanden, som
jag för min del har gjort och som det socialdemokratiska partiet har gjort,
skulle vi säkerligen kunna leverera den. Behövs det mer än att jag anför, vad
jag sade redan 1943 i Nationalekonomiska föreningen? Jag skulle, om jag
hade protokollet tillgängligt, här kunna citera vad jag sade i remissdebatten
1944. Det var precis detsamma. Därtill skulle jag kunna lägga vad det socialdemokratiska
valmanifestet sade på hösten 1944, där man uttryckligen förklarade,
att en skattesänkning skulle genomföras. Att det skulle vara en överraskning
1945, eller vilket år herr Skoglund nämnde, för en publik kan jag
endast förklara med att denna publik och även herr Skoglund blivit så övertygad
om den historieskrivning, som den sett i sina egna tidningar, att den
trott den vara riktig.

I fråga om herr Ohlins inlägg skall jag bara svara, att det kan hända att
herr Ohlin menar allvar med att man inte behöver skaffa täckning för statens
utgifter i nuvarande läge. Jag förstår mycket väl att man kan resonera så, att
en underbalansering på ett par hundra miljoner kan man tillåta. Det var det
resonemanget jag förde, visserligen inte i så stor utsträckning, ty det rörde
sig knappast om mer än något hundratal miljoner, pa vintern 1945 1946,

men jag bär uppriktigt erkänt att det var därför att vi litet var ■— alla som
sutto i den utredning, där även herr Ohlin var företrädd — icke hade klart
för oss hur hastigt penninginkomsterna i landet hade stigit. Vi hade inte klart
för oss, hur pass allvarlig situationen var i fråga om en prisstegring, och
under sådana förhållanden ansåg jag det möjligt att hänvisa till att eu viss
underbalansering kunde ske. Jag beräknade t. o. m. att budgetåret 1948/49
skulle visa en underbalansering på något över 200 miljoner kronor och ansåg
det vara försvarbart, om man sedan kom till balans. Jag kan bara förklara,
att jag anser det i nuvarande läge icke vara möjligt. Att herr Ohlin, som inte
bara anser det vara försvarligt att taga bort omsättningsskatten, vilket jag också
gjort, utan t. o. m. anser det vara en berömvärd gärning i nuvarande läge,
har en annan syn på balanseringsfrågan kan jag förstå. Men när herr Skoglund
redan 1946 på våren alldeles bestämt krävde att balanseringsprincipen
skulle upprätthållas, förmodar jag att vi få ett starkt stöd i honom, när vi
kräva att även 1948/49 års budget skall vara balanserad.

Herr Ohlin erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Till finansministerns uppbyggelse vill jag citera ett kort utdrag ur
kammarens protokoll för den 25 april 1946. Där säger finansministern: »Om
det visade sig nödvändigt för det sociala reformprogrammets genomförande,
var regeringen nämligen beredd att bibehålla de höga skatterna» inklusive
omsättningsskatten.

Observera att finansministern sedan i andra sammanhang helt allmänt talar
om att han önskar sänka skatterna. Det är en sak. Men då det gäller att taga
ställning och göra den avvägning, som här ändå måste göras, då placerade finansministern
och regeringen skattesänkningen nederst, gav den en annan plats

Nr 17.

Tisdagen den 22 april 1947 fm.

Vid remiss av propositionerna'' nr 212 och 220. (Forts.)
i avvägningen än som från oppositionen föreslagits. Det torde icke vara möjligt
att bestrida, att där hjälper ett allmänt talesätt om sympati för skattesänkning
inte ett dugg.

Beträffande finansministerns ståndpunkt i fjol så innebar den, att man för
1948/49 skulle ha en underbalansering med över 200 miljoner kronor och sedan
flytta en del utgifter utanför. Det innebar i gammalortodox mening en
underbalansering med gott och väl 300 miljoner kronor. Även nu verkar det
som om finansministern ansåg att det skulle vara behövligt att använda skatter
som verka som en underbalansering.

Jag vill för min del konstatera, att finansministern har medgivit att för budgetåret
1947/48 behövas icke dessa skattehöjningar. Den budgeten kan balanseras
i alla fall. Jag kan inte finna, att finansministern har på något effektivt
sätt besvarat den kritik iag har framfört, när jag har förordat, att man
icke skall höja skatterna förrän det behövs.

Vidare anförde

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss: Herr talman!
Jag skall bara svara två ting. Uttalandet om skatterna och de sociala reformerna
är alldeles riktigt, och jag kan upprepa det i detta ögonblick. Där står
nämligen ett mycket stort om. I ett läge, där man ställs inför den frågan,
om det skulle vara nödvändigt att behålla de nuvarande skatterna för att genomföra
folkpensionsreformen och barnbidragen, vilket jag anser vara det väsentliga,
så skulle jag i detta ögonblick svara ja. Jag skulle vilja fråga herr
Ohlin, vilken av dessa reformer han skulle vilja undvara för att kunna genomföra
en sänkning av skatterna.

När man kommer till frågan om underbalansering, så är det ju alldeles klart
att herr Ohlin kan säga: vi ha en överbalans för nästa år på 100 miljoner
kronor, och vi behöva således inte taga ut skatten på bolag och större förmögenheter.
Jag förmodar att herr Ohlin menar, att det finns ganska stora sannolikheter
för att även i fortsättningen man inte skulle behöva höja skatten på
bolag och större förmögenheter. Om jag hade den uppfattningen, att dessa 200
miljoner kronor icke vore nödvändiga i fortsättningen, utan att vi redan nu skulle
kunna räkna med att de kunna undvaras, så skulle jag säga: där ha vi ett utmärkt
tillfälle att ytterligare sänka skatten för inkomsttagarna, men — tillägger
jag — inte med nödvändighet genom att gå ned med skatteskalan från 100
till 90. Vi skulle omedelbart fråga oss, på vad sätt vi med dessa optimistiska
förutsättningar, som herr Ohlin bygger på, skulle kunna hjälpa kommunerna
att sänka sina skatter. Utan tvekan skulle jag föreslå denna höjning av skatten
för bolag och större förmögenheter för att med 100 eller 200 miljoner kronor
kunna sänka skatten för inkomsttagarna, icke minst kommunalskatten.

Herr Skoglund i Doverstorp erhöll på begäran ordet för kort genmäle och
yttrade: Herr talman! I bilaga 1 till statsverkspropositionen i år säger finansministern,
att enligt riksräkenskapsverkets beräkningar inkomsterna för budgetaret
1947/48 torde komma att uppgå till bortåt 3 760 miljoner eller 450 miljoner
kronor mer än enligt kalkyl i proposition nr 222, som gällde omsättningsskatten.
Vidare säger finansministern, att om man tar hänsyn till att omsättningsskatten
var beräknad att utgå även 1947, blir skillnaden över 600 miljoner
kronor. Jag frågar: är det så alldeles säkert, när finansministern kunde
felbedöma läget på detta sätt förra året, att inte något liknande kan ske i år,
åtminstone med la av detta belopp? Det sker väl ändå här en inkomstökning
inte bara för de löneanställda grupperna utan över hela det vida produktions -

Tisdagen den 22 april 1947 fm.

Nr 17.

Vid remiss av propositionerna nr 212 och 220. (Forts.)
fältet, som gör att finansministern kanske får mera pengar än lian i dag räknar
med.

Om bevillningsutskottet skulle komma till den uppfattningen, att vi ha utsikt
att få en sådan inkomstökning, måste vi då under alla förhållanden taga
ut de skattehöjningar, som finansministern här har föreslagit? Det är väl det
som är avgörande. Ja, säger finansministern, ty da hittar jag på nagot annat
att göra av med dessa pengar på. Håller man på med detta resonemang, herr
finansminister, slutar det egentligen aldrig.

Härefter anförde:

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss: Herr talman!
Jag hade väntat mig detta om felräkningen på våren 1946. Var och en vet
emellertid hur pass svårt det är att beräkna statsinkomster, och som kanske
herr Skoglund känner till göras dessa beräkningar inte i finansdepartementet.
Det är ett mycket sakkunnigt ämbetsverk som gör dessa beräkningar. De räknade
för lågt både beträffande inkomstskatten och en del konsumtionsskatter,
som lades till grund för finansieringspropositionen på våren 1946. Men den som
har sett deras beräkningar nu, skulle kanske draga den slutsatsen, att de ha
tagit lärdom av denna undervärdering. Jag skulle bli mycket överraskad, om
de siffror, som nu föreslås för 1948, skulle väsentligen överskridas, savida vi
inte komma in i en utveckling, som herr Skoglund antydde, med stigande inkomster
och naturligtvis då stigande priser. Men har inte herr Skoglund tänkt
på att om vi få stigande priser, komma också alla statens utgifter att stiga?
Det ena äter upp det andra.

Jag hoppas att herr Skoglund vid närmare eftertanke modifierar det uttryck^
som han använde, att om finansministern ser att det blir ökade statsinkomster,
så kan han alltid hitta på utgifter. Jag förmodar att herr Skoglund menade
onödiga, slösaktiga utgifter. Jag har talat om en sänkning av kommunalskatterna.
Anser herr Skoglund det vara onödiga och slösaktiga utgifter?

Herr Adolfsson: Herr talman! När man varit i tillfälle att deltaga ^i en
del av de skattedebatter, som förekommit i landet, kan man inte undgå att
lägga märke till den relativa stillsamhet, med vilken de borgerliga här uttalat
sig, i förhållande till hur de yttrat sig ute på fältet och i förhållande till hur
man yttrat sig och yttrar sig i debatten i tidningspressen. Vad som förekommit
hittills i debatten här i dag synes mig bevisa, att de borgerliga själva äntligen
ha kommit underfund med att de betydligt skjutit över målet i den
skattedebatt som hittills förekommit. Av herr Skoglund och herr Ohlins anföranden
synes framgå, att krutet visst är bortskjutet. Men det är ju uppenbart,
att skall man skjuta för högt, som man gjort i detta fall, behövs det sannerligen
också mycket krut.

När man från borgerligt håll på detta sätt har haussat upp skatteförslagets
verkningar ute i debatten, så se vi däri ett medvetet försök att förrycka proportionerna
och försöka få folket att fästa sin uppmärksamhet framför allt på
ting som icke äro väsentliga eller avgörande. Vi kunna inte finna annat än att
den borgerliga debatten måste betraktas som ett led i en upplagd och medveten
politik i syfte att förmå den socialdemokratiska regeringen att gå ifrån kraven
i arbetarrörelsens efterkrigsprogram. De borgerliga ha i viss utsträckning
också i den debatt, som försiggått här i dag, försökt göra detta skatteärende till
den stora och avgörande frågan i svensk politik, vilket den självklart under
inga förhållanden kan anses vara.

I jämförelse med nuvarande tillstånd på beskattningens område kommer naturligtvis
det i donna proposition framlagda förslaget att innebära icke ovä -

Nr 17.

Tisdagen den 22 april 1947 fm.

Vid remiss av ''propositionerna nr 212 och 220. (Forts.)
sentliga lättnader för flertalet skattedragare och medborgare här i landet. Men
när t. ex. länsstyrelsen i Jönköpings län, som refereras här i propositionen,
hävdar att detta skatteförslags genomförande på lång sikt måste antagas komma
att medföra en fullständig samhällelig omvälvning, då nästan hisnar man
och undrar över att sådana fullständigt orealistiska uttalanden överhuvud taget
äro möjliga. Icke desto mindre ha sådana uttalanden förekommit i mycket stor
utsträckning. Likartade uttalanden ha också här i dag förekommit från herr
Skoglunds och herr Ohlins sida i den debatt, som hittills förts.

Jag skulle vilja säga, att visserligen är det sant, att de storkapitalistiska
partiernas redskap, i det här fallet högern och folkpartiet, gärna mista besinningen,
när någon sneglar mot en liten del av de självtagna ekonomiska privilegier,
som de atagit sig att försvara i den svenska politiken. Jag förstår detta.
Men man tror väl inte, att denna lilla skatteförflyttning skulle ha några som
helst samhällsomvälvande verkningar? Det måste, som jag sade för en stund
sedan, vara nagot annat man syftar till genom den skattestorm, som nu sedan
mycket länge har blast och som avlöst baltstormen och ryssavtalsstormen och
som ingått som en naturlig beståndsdel i den Myrdalsstorm, som vi för någon
tid sedan fingo bevittna.

Det har sagts under ^debatten här i dag, att skatteförslaget kommer att få
olyckliga verkningar på näringslivet och företagandet, på samhällsekonomien
och på sparandet. Ja, remissinstanserna ha i mycket stor utsträckning sagt
detsamma, men så är det i regel inte de breda massornas talesmän som beretts
tillfälle att yttra sig i detta avseende. Jag skulle för övrigt rent parentetiskt vilja
säga, att det är med förvåning man ser att en del socialdemokratiska landshövdingar
ha engagerat sig för en faktisk PHM-propaganda på sätt som skett när
det gällt dessa remissyttranden. Det är mycket anmärkningsvärt att det är så
högt i taket i det socialdemokratiska partiet, att man ger dylika möjligheter
att på detta sätt hugga ett förslag i ryggen såsom här har skett. Men studerar
man propositionen närmare i alla dess detaljer, så finner man, att en rad remissinstanser
röra sig med helt och hållet obevisade påståenden och allmänna
talesätt, såsom kapitalförstöring, konfiskation och socialisering. De borgerliga
politiska talen senast i söndags rörde sig ju också med samma obevisade påståenden,
och detsamma har också förekommit här i dag i viss utsträckning.
Lika fullt står emellertid den frågan obesvarad, hur förslaget skall kunna
verka förödande på sparsamhet eller företagande, som herr Ohlin nyss ville
hävda, när faktiskt enligt en utredning i en av herr Ohlins egna tidningar endast
16 000 företagare skulle komma att få höjd inkomstskatt, medan inte
mindre än en halv miljon skulle komma att få sänkt sådan skatt. Hur kan
företagandet under sådana förhållanden skadas av detta skatteförslag? — det
måste man fråga. Dessutom vill jag påpeka, att denna uträkning baserades på
den tidigare förutsatta uttagningsprocenten av 110. men blir det nu, såsom
förebadas i propositionen, en uttagningsprocent av 100, får ett ännu mindre
antal företagare höjd inkomstskatt, och ett ännu större antal kommer att få
en sänkt sådan. Fast jag måste ju säga i detta sammanhang, att det borde ju
verkligen övervägas att i stället för en sänkning av uttagningsprocenten till
100 låta de fattiga ensamma få del av ytterligare skattesänkningar. Det är
emellertid ett synnerligen invecklat problem, och jag skall icke för ögonblicket
yttra mera om det.

Det sägs vidare i den borgerliga propagandan, att företagens konsolideringsmöjligheter
komma att äventyras, om detta skatteförslag genomföres. Och vi
som trodde att det var mer än väl sörjt för den saken, icke bara genom de
våldsamt stegrade bolagsvinsterna — en stegring, som det skulle vara trevligt
att få förklaring på orsaken till t. ex. från herr Ohlins sida — utan också ge -

Tisdagen den 22 april 1947 fm.

Nr 17.

Vid remiss av propositionerna nr 212 och 220. (Forts.)
nom den fria avskrivningsrätten och genom den fria lagervärderingen och avsättningarna
till investeringsfonder och till dolda fonder. Jag ^skall icke ge
några exempel, men jag kan väl ändå fa nämna ett för icke så länge sedan
förekommande exempel, nämligen att Transatlantic redovisat en del av sina
fullt sjödugliga fartyg till ett värde av en krona per stycke. Det förefaller
mig som det funnes rika möjligheter att sörja för konsolidering pa detta sätt.
Att dessa möjligheter också föreligga ha ju t. o. m. en del av remissinstanserna
erkänt, även sådana remissinstanser, som i princip äro motståndare till det
skatteförslag vi nu diskutera. Konsekvensen blir, att bolagen behöva ju för
beskattning praktiskt taget bara ta fram de vinster de önska. Man kan alltsa
dra den slutsatsen, att de borgerligas argumentation om de minskade konsolideringsmöjligheterna
hänger helt och hållet i luften. Den samhällsekonomiskt
enda negativa verkningen av detta skatteförslag ligger väl däri, att en del företag,
om man ökar bolagsskatten, komma att företaga anordningar, som ur
samhällsnyttans synpunkt icke kunna anses nyttiga och önskvärda. Det aktualiserar
frågan att staten äntligen tar sig för att på allvar styra investeringarna
i stället för att bara notera deras förekomst.

Herrar Ohlin och Skoglund ha tydligen lämnat denna kammare, sedan de
haft sina inlägg, men kanske någon fråga jag vill framställa ändå på något
sätt kan nå dem. Jag skulle vilja säga, att det skulle vara verkligt intressant
att få besked om huruvida det på borgerligt håll anses som sant eller icke sant,
att fri avskrivningsrätt och sådant föreligger och att de allmänna konsolideringsmöjligheterna
äro fria, förutsatt att vinster överhuvud taget förekomma.
Den våldsamma överdriften i länsstyrelsens i Örebro förklaring, att skatteför •
slaget medför ett lamslaget företagande, har givit färg åt den borgerliga debatt,
som hittills förts i denna fråga. Samma länsstyrelse säger också, att förslaget,
genomfört, fördärvar sparviljan och sparkraften. Lantbruksstyrelsen förutsätter
minskat sparande hos alla svenska medborgare, om detta skatteförslag genomföres.
Minskat sparande skulle sålunda också bli följden för de nära 100 procent
av landets skattedragare som få sänkta skatter och därmed ökade inkomster
och för de många förmögenhetsägare med upp till 30 000 kronors förmögenhet,
som i fortsättningen slippa skatt på förmögenheten. När debatten sänkts ned
på ett så lågt plan, att man framför sådana argument och dessutom begär, att
man skall ta dem på allvar, tycker man, att det väl ändå icke går att komma
längre ned i botten än vad man redan gjort. Det skulle ju vara önskvärt att få
svar på frågan, hur sparandet skulle kunna lamslås, när nära 100 procent av
skattebetalarna få sänkta skatter.

Man har alltså av förklarliga skäl haft rätt svårt att ta den propaganda pa
allvar, som har förekommit, och därav följer också, att vi ha rätt svårt att ta
på allvar den propaganda, som förekommit från herrar Skoglunds och Ohlins
sida. Vi för vår del ha heller aldrig trott, att skattestormen haft skatteförslaget
och dess verkningar som närmaste föremål, över huvudet på detta förslag har
man siktat på något annat mera väsentligt, nämligen vad jag pekade på mera
kortfattat inledningsvis i mitt anförande. Så mycket mindre kan propagandan
nu sikta på detta förslag, när de framkomna meningarna om förmögenhetsskatten
jämkats samman ett långt stycke.

Jag förstår, att man kanske kan vara intresserad av vad den kommunistiska
gruppen tänker och tycker i detta avseende, och jag skall strax redogöra för det.
Jag vill först säga, att genom 30 000-kronorsgränsen blir ju faktiskt regeringsförslaget
bättre för förmögenhetsägare ända upp till 100 000 kronor än reservanternas
förslag. Vi kommunister ha för vår del redan i den offentliga debatten
deklarerat, att om man anser, att den statsfinansiella situationen medger det,
så kommer man inte att finna oss som motståndare till en sådan höjning av den

Nr 17.

Tisdagen den 22 april 1947 fm.

Vid remiss av propositionerna nr 212 och 220. (Forts.)
undre gränsen till 30 000 kronor. Detta vårt ståndpunktstagande beror bland
annat - kanske jag kan säga främst — på att fastighetstaxeringarna ju höjts i
ganska betydande utsträckning. Även om det kan invändas att därmed får naturligtvis
ingen del av denna förmögenhetsökning fiktivt värde, så är det dock
iraga om höjningar, som bara stå i viss relation till penningvärdets fall. alltså
icke en real förmögenhetsökning. Det är icke minst av hänsyn till jordbrukare
och liknande medborgarkategorier som vi ansluta oss till förslaget att undre
gransen för förmögenhetsbeskattningen höjes till 30 000 kronor. Detsamma gäller
kvarlåtenskapsskatten, även om man kanske skulle ha skäl att vara litet
mera tveksam. beträffande denna höjning, när det gäller kvarlåtenskapsskatten.
Vi äroi alltså i stora drag eniga med socialdemokraterna beträffande det majoritet
tsförslag i beredningen, på vilket regeringsförslaget grundas. Vi ha ju också
haft en representant i denna beredning, en representant som i allt väsentligt
kommit pa gemensam linje med de socialdemokratiska representanterna. Eftersom
det^enda som skiljer oss och socialdemokraterna i denna fråga är vårt förslag
om engångsskatt på större förmögenheter, så bör det ju icke vara upplagt för
nagra större stridigheter oss emellan. För egen del måste jag säga, att jag vid
genomläsning av propositionen har funnit åtskilliga av finansministerns argumentationer
däri helt enkelt glänsande. Men att jag säger detta innebär icke att
jag skulle vara färdig att be om ursäkt för att vi här måste erinra om den våldsamma
orättvisan i den skattepolitik, som har förts under krigsåren. Detta nya
skatteförslag, som nu diskuteras och i dag skall remitteras, måste nämligen ses
just mot bakgrunden av krigsårens orättfärdiga skattepolitik. Man tog då icke ut
skatter av de rika i^den utsträckning som behövdes för att täcka statsutgifterna.
Dessa voro ju också då av den omfattning, att jag naturligtvis icke vill hävda,
att man under dessa år av skattedragarna skulle tagit ut varje öre, som behövdes
för att täcka de ökade statsutgifterna. Att penninginkomsterna höjts utan
att levnadsstandarden höjts har medfört höga statliga skatter även för sådana
iattiga medborgare, av vilka skatt tidigare icke tagits ut. Därtill förekommo mycket
omfattande indirekta skatter, som ju särskilt hårt drabba de fattiga. Vidare
okades skatterna för de små inkomsttagarna i förhållande till de större inkomsttagarna,
inkomstskatten ökades procentuellt i förhållande till förmögenhetsskatten,
och skatteökningen var procentuellt större för små förmögenheter än för
de stora förmögenheterna. Allt detta är verkligen ingen lovvärd skattepolitik,
och det tal sannerligen vid att man något litet erinrar om detta inför den borgerliga
propagandan, och det tål sannerligen vid att ytterligare korrigeringar till
de mindre inkomsttagarnas förmån sker snarast möjligt.

Skoglund talade här om skatteökningarna genom åren och lämnade
statistiska uppgifter därom, men han föredrog självklart att gå förbi frågan
om skattetryckets inbördes relation. Situationen är i det avseendet sådan, att
om det blir den gynnsamma inkomstutveckling, som herr Skoglund utan något
som helst försök till bevisning förutsätter, är det angeläget att nyttja de
okade statsinkomsterna, i den man de nu kunna påverka skatterna till att
sanka dessa ytterligare för de små och medelstora inkomsttagarna och naturligtvis
också till att förbättra förhållandena på det område, som finansminisnX®s0
v?lr mne PV nämligen den kommunala beskattningens område. Nu
vilja alltsa de borgerliga omöjliggöra denna lilla korrigering av de orättfärdigheter
som förekommit och som förekomma. Det har ännu icke i den offentliga
debatten och icke heller här i dag kunnat lämnas någon bevisning för att
detta skulle vara möjligt på längre sikt med hjälp av den skattelinje de borgerliga
representera. Vi ha under krigsåren icke uttagit de skatter, som skulle
ha vant nodvandiga för att täcka statsutgifterna. Jag erinrar om att statsskulden
okats med 6 /* miljard kronor och att vi för varje år betala över

Tisdagen den 22 april 1947 fm.

Nr 17.

Vid remiss av propositionerna nr 212 och 220. (Forts.)
200 miljoner i räntor på denna ökade statsskuld. Som jag sade tidigare, vill
jag icke hävda, att det skulle ha varit möjligt att få ut alla dessa pengar
på så få år, men jag vill påpeka, att skatteökningarna för bolagen och förmögenheterna
liksom kvarlåtenskapsskatten icke på långt när täcka ens de
stegrade ränteutgifter, som uppstått för staten på grund av att skatterna icke
tidigare tagits ut i den utsträckning som hade varit behövligt. Om vi under
krigsåren haft den engångsbeskattning på 3 miljarder på förmögenheter, vilken
riksdagen i princip beslutade, hade de årliga ränteutgifterna varit nära
100 miljoner lägre än de nu äro. Och det är skattebetalarnas stora massa som
får betala de ökade räntekostnaderna.

Det är bl. a. därför som vi ha framlagt ett förslag utöver beredningsmajoritetens
om att en engångsbeskattning av förmögenheter jämväl borde
uttagas. Situationen är sådan, att vi icke anse oss böra sträcka oss så djupt
ned i förmögenhetsskikten som riksdagen förutsatte när den fattade principbeslutet
om engångsskatt. Då kom man fram till en gräns av 20 000, medan
vi i vårt förslag ansett att engångsskatten skulle tagas ut enbart på förmögenheter
på över 40 000. Vi ha också föreslagit, att det i början skulle ske
mycket ringa uttag, vilka sedan skulle stegras något. Jag finner ingen anledning
att vidare argumentera för detta förslag, som vi väl få tillfälle att
lufta senare. Jag vill bara säga, att om en sådan engångsskatt på förmögenhet
uttoges, borde inkomsterna härav icke användas för återbetalning av statsskulden
utan för investeringar i livsnödvändig produktion. — Jag kanske
också kan parentetiskt få framhålla, att det här rör sig om ett kapital, som
kastas ut på varumarknaden för att kämpa om sakvärdena. Om engångsskatten
på förmögenheter uttoges, skulle detta också sålunda få antiinflatoriska
verkningar.

Innan jag slutar mitt anförande vill jag påpeka, att vi för vår del verkligen
icke vilja haussa upp detta skatteförslag och dess verkningar. Kvar
stå ju kraven på det väsentliga, nämligen en bättre fördelning av produktionsresultatet
•— och framför allt den saken — men också en minskning av
orättvisorna i fråga om kommunalbeskattningen. Kvar står också kravet på
genomförande av ökade sociala reformer och en ytterligare skattesänkning för
de små inkomsttagarna. Ty även när detta skatteförslag gått igenom, är förhållandet
det att ett faktiskt existensminimum alltjämt kommer att beskattas.
Därtill komma de indirekta beskattningar som verka särdeles orättvist för
de fattiga och som för nästa budgetår beräknas uppgå till, om jag icke missminner
mig, omkring 900 miljoner. Det som här föreslås är ett steg på vägen
mot ökad rättvisa i beskattningen. Vi kommunister skulle nog ha önskat gå
litet längre. Men det var ytterst viktigt, att vi uppnådde enighet. Vi kunde
ju beräkna, att de borgerliga skulle gå till en våldsam attack, och därför var
enighet viktigare än någonsin. Förslaget innebär alltså icke, såsom man tydligen
i en del remissyttranden vill förutsätta, en skatterättvisa. Det som föreslås
är bara en liten, liten korrigering av de våldsamma orättvisor, som på
skattepolitikens område förekomma. Hela förslaget måste ses i samband med
den ekonomiska politiken i landet i övrigt. Och följer man arbetarrörelsens
efterkrigsprogram, som bl. a. innefattar förslag om rationaliseringar och dylikt,
skall det tämligen snart bli möjligt att åstadkomma en sådan nationalinkomst,
att det skattesänkningsförslag, som de borgerliga ropa efter, mycket
lätt skall kunna genomföras. Man kan icke tala om en rättvis beskattning
i detta sammanhang, även om vi erkänna alla de positiva fördelar, som förslaget
kommer att medföra för den stora massan av våra medborgare. Såsom finansministern
framhåller i propositionen, finns det icke någon allmänt erkänd
norm för fördelningen av skattebördan mellan inkomster och förmögenheter.

Nr 17.

Tisdagen den 22 april 1947 fm.

Interpellation.

Vid remiss av propositionerna nr 212 och 220. (Forts.)

Jag vill tillägga, att någon allmänt erkänd norm icke heller finns för skattebördornas
fördelning olika inkomstskikt emellan. Det finns inom det kapitalistiska
samhället överhuvud taget ingen möjlighet att åstadkomma en rättvis
beskattning. Man kan bara mer eller mindre gilla det konkreta resultat som
uppnås genom den skattepolitik som bedrives. Som finansministern säger, är
det alltså så, att vad som skall anses skäligt måste bli beroende av subjektiva
omdömen och ingenting annat.

Till slut vill jag bara säga, att vi känna en viss tillfredsställelse över att
finansministern både i propositionen och i anförandet här nyss under inga
förhållanden vill hävda, att detta skatteförslag innebär absolut skatterättvisa.
Denna är icke uppnådd ännu, trots det nya skattesystemets fördelar i synnerhet
för de små inkomsttagarna. För vårt folk gäller det att snabbt gå vidare
på den väg mot större skatterättvisa, som skattepropositionen anvisar.

Som tiden nu var långt framskriden och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag av herr talmannen att uppskjuta den
fortsatta överläggningen angående ifrågavarande propositioner till kl. 7.30
em., då enligt utfärdat anslag detta plenum komme att fortsättas.

§ 10.

Avlämnades följande motioner, nämligen av:

fru Rönn-Christiansson och fru Linderot, nr 402, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition, nr 196, angående bidrag till avlöningar åt distriktsbammorskor
och distriktssköterskor m. m.;

herr Gavelin m. fl., nr 403, likaledes i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 196, angående bidrag till avlöningar åt distriktsbarnmorskor och
distriktssköterskor m. m.;

fru Sandström m. fl., nr 404, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 205, angående anslag för budgetåret 1947/48 till skolöverstyrelsen;

herr Kyling m. fl., nr 405, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr
209, angående vissa anslag till riksförsäkringsanstalten för budgetåret 1947/48:

herr Rccggblom m. fl., nr 406, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr
199, angående pensionsreglering för vissa befattningshavare vid hushållningssällskapen; herrar

Vigelsbo och Rylander, nr 407, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 210, angående lantmäteripersonalens organisation och avlöningsförhållanden
m. m.; och

herr von Seth m. fl., nr 408, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr
207, med förslag till arbetstidslag för hotell, restauranger och kaféer, m. m.

Dessa motioner bordlädes.

§ 11.

Ordet lämnades på begäran till

Herr Johansson i Torp, som yttrade: Herr talman! Frågan om kustbefolkningens
förbindelser med landets kommunikationsnät har under årens lopp i
olika sammanhang förts fram till diskussion och även varit föremål för statsmakternas
intresse, som bl. a. tagit sig uttryck i tillsättandet av 1945 års
skärgårdsutredning. Det behöver knappast framhållas att kustbefolkningen med
stort intresse avvaktar de förslag som denna utredning kan komma med och
även knyter stora förhoppningar till förslagen i fråga, i förväntan att desamma
också skola bliva realiserade inom överskådlig tid.

För den bohuslänska kustbefolkningens vidkommande har frågan under sista
tiden aktualiserats på ett ganska uppseendeväckande sätt. Av en notis i en

Tisdagen den 22 april 1947 fm.

Nr 17,

Interpellation. (Forts.)

dagstidning framgår, att de ångbåtar, som trafikera den bohuslänska kusten,
icke återupptagit driften sedan isen gått upp och trafiken blivit möjlig, och
tidningsnotisen satte detta förhållande i samband med ett tidigare meddelande
att ångbåtarnas ägare gjort hemställan om statsbidrag för täckande av uppgivna
förluster å driften. Man förmodade nu att båtägarna på detta sätt ville
understryka sina krav på statssubventioner. Vid förfrågningar, som jag med
anledning av denna notis gjort i berörda kustsamhällen, har jag fått notisens
uppgifter bekräftade, och det har därvid även meddelats mig att det ryktesvis
försports att båtägarna skulle ha för avsikt att, om kravet på statssubventioner
avslås, låta trafiken ligga nere tills man finner den tillräckligt lönsam under
sommarens högsäsong. Skulle detta rykte tala sant, så har man givetvis anledning
befara att trafiken ånyo lägges ned sedan denna högsäsong är förbi,
varvid den berörda befolkningen har att motse en ny höst och vinter i isolering
och fördyrade levnadsomkostnader.

För undvikande av missförstånd vill jag på det kraftigaste understryka att
jag med detta icke avser att provocera fram ett bifall till båtägarnas begäran
om statsunderstöd. Icke heller begär jag att aktieägarna i berörda bolag skola
förbruka sitt satsade kapital. Jag endast konstaterar att här föreligger uppenbarligen
ett skolexempel på vådan av att låta en hel landsändas och tusentals
människors ekonomiska liv vara beroende av enskilda företag, som sakna förmåga
att lösa den självåtagna uppgiften och som i sitt handlande helt ledas
av vinstbegäret. I berörda fall är den part som är mest beroende av utvecklingen,
nämligen kustbefolkningen, helt avstängd från varje möjlighet att inverka
på ställningstagandet.

Frågan huruvida statssubventioner skola beviljas för trafikens fortsatta uppehållande
under den närmaste framtiden skall givetvis prövas i vederbörlig ordning
under hänsynstagande till omständigheterna. Men oavsett vilken utgång
denna fråga kan få, anser ja" öet nuvarande systemet ohållbart. Kustbefolkningen
har rätt att begära att dess kommunikationsproblem löses på ett sådant
sätt att det skapas garantier för att trafikens ostörda gång icke blir beroende
av de ekonomiska kalkyler som uppgöras på bolagskontoren inne i städerna.

Med anledning av det anförda får jag anhålla om andra kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet få framställa
följande frågor:

Är herr statsrådet i stånd att kunna meddela någon ungefärlig tidpunkt då
1945 års skärgårdsutredning kan väntas framlägga sina förslag till skärgårdstrafikens
framtida ordnande?

Är herr statsrådet beredd att snarast möjligt efter det skärgårdsutredningen
framlagt sina förslag taga initiativ till sådana åtgärder att ett upprepande av
dagens läge i Bohuslän förhindras för framtiden?

Denna anhållan bordlädes.

§ 12.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Undén avlämnade Kungl.
Maj.ds proposition, nr 217, angående godkännande av ett mellan Sverige och
Polen träffat avtal rörande regleringen av varuutbytet mellan Sverige och
Polen m. m.

Denna proposition bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.44 em.

In fidcm
Gunnar Britth.

Nr 17.

Tisdagen den 22 april 1947 em.

Vid remiss
av ''propositionerna
nr
212 och 220.
(Forts.)

Tisdagen den 22 april.

Kl. 7.30 em.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr förste vice talmannen.

§ 1.

Herr förste vice talmannen anmälde, att överläggningen rörande Kungl.
Maj:ts propositioner, nr 212, med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september (nr 370), m. m., och nr 220, med förslag till
lag om allmänna barnbidrag, m. m., nu komme att fortsättas; och lämnades
därvid ordet enligt förut skedd anteckning till

Herr Fast, som anförde: Herr talman! Vid en debatt sådan som denna
är det egentligen endast den ena sidans förslag som bli helt deklarerade genom
den framlagda propositionen, medan oppositionens förslag icke i sin helhet bli
kända förrän efter motionstidens utgång. Det kommer också att bli intressant
att se, huruvida den borgerliga oppositionen här skall kunna enas om en gemensam
motionslinje, en sak som jag tror kommer att erbjuda vissa svårigheter.
Kanske få vi besked härom redan av nästa talare.

Man får lära sig ganska mycket nytt från dag till dag, och nu ha vi av
herr Ohlin fått lära oss att man även under en högkonjunktur i sitt högsta
flor utan vådor kan underbalan sera statsbudgeten med något hundratal miljoner
kronor. Om jag för min del har svårt att bli omvänd i detta avseende,
så beror detta till stor del på vad jag fick lära mig under inflationskonferensen,
där man icke minst från de borgerliga partiernas sida ansåg det nödvändigt
att i avvaktan på en ökad varutillgång sterilisera en del av folket köpkraft.

Jag erinrar vidare om de borgerligas tidigare krav på en rundabordskonferens,
som skulle medverka till att löneförhöjningar förhindrades. Jag undrar
nu i all blygsamhet om icke i det läge vi nu befinna oss en underbalansering
av budgeten har en motsatt verkan mot den, som man på borgerligt håll under
en längre tid krävt att regeringen skall åstadkomma.

Herr Ohlin sade här att regeringens skatteförslag verkar rent inflatoriskt,
men i så fall måste också reservanternas förslag i skattekommittén verka i ungefär
samma riktning. Jag tänker därvid i första hand på de lättnader i fråga
om inkomstskatten som återfinnas i alla förslagen. Om dem är man ju i stort
sett överens. Är det däremot de ökade kapitalskatterna som förutsättas skola ha
denna inflatoriska verkan, så äro säkert meningarna om den saken mycket delade.
I synnerhet torde detta vara fallet därest staten — som herr Ohlin framhåller
— under budgetåret icke skulle behöva använda hela det skattebelopp
som uttages, och om alltså staten själv får tillfälle att sterilisera en del av det
belopp som uppstår genom budgetens överbalansering. Även om omsättningsskatten
vilade på en orättvis grund och därför icke i längden kunde bestå, äro
vi väl ändå tämligen överens om att den i nuvarande läge ganska väsentligt
skulle ha motverkat inflationen.

Tisdagen den 22 april 1947 em.

Nr 17.

Vid remiss av propositionerna nr 212 och 220. (Forts.)

Näjynu regeringspropositionen ligger på riksdagens bord kan man fråga sig,
om den innehåller sådana förskräckligbeter att det ens tillnärmelsevis varit
berättigat med den våldsamma och överdrivna agitation som förts mot regeringen
i denna fråga. Agitationen tycks nu ha mattats en smula, och svenska
folket kan säkert inte undgå att lägga märke till skillnaden i såväl ton som
framställning i debatten inom och utom riksdagen. Jag tror också att det i längden
kommer att bli ganska svårt att spänna någon större del av landets befolkning
framför de stora inkomsttagarnas och förmögenhetsägarnas vagn.

Jag erkänner dock gärna att det finns åtskilliga medborgare i vårt land, som
tro att de icke kunna arbeta för fullt, emedan de då skulle få för höga skatter.
Men i verkligheten ger i stället det föreliggande regeringsförslaget en stor del
av dessa medborgare ganska stora skattelättnader. Man kan som bekant driva
en agitation ända därhän, att man får folk att tro raka motsatsen till det verkliga
förhållandet. När nu skattetabellerna blivit offentliggjorda hoppas jag
det skall bli lättare att upplysa allmänheten om skattepropositionens verkliga
innehåll och verkningar för olika befolkningsgrupper.

Man kan också hoppas att de små och medelstora spararna i vårt land skola
komma underfund med att sparande verkligen lönar sig och att den framställning
i ord och bild som på sina håll förekommit rörande regeringens skatteförslag
varit allt annat än sanningspräglad. Det är också med tillfredsställelse
jag konstaterar att de ledande männen inom Sveriges sparbanker numera
ha tagit avstånd från den propaganda som Skattebetalarnas förening bedrivit,
icke minst på våra biografer. Vad man i propagandan kan tillåta sig framgår
av ett litet tidningsurklipp, som stacks i min hand omedelbart innan jag gick
upp i talarstolen. Det är ett klipp ur tidningen Göteborgs-Posten för den 22
april. Under rubriken Krönet har man där i en polemik gentemot tidningen
Ny Tid tillåtit sig skriva följande:

»''Krönet på ett livsverk’, sätter Ny Tid som rubrik på sina kommentarer till
Wigforss’ skatteproposition. Herr Wigforss bestiger krönet, och den enkle
skatte dragaren tänker på hur låg statsskulden var när herr Wigforss kom till
makten och hur hög den är nu. Han tänker kanske också på hur fantastiskt
skatterna stigit under den tid, herr Wigforss burit ansvaret för våra statsaffärer.

Det blir inte lätt för den som kommer efter herr Wigforss på finansministerposten!» Vi

äro ju vana vid att finansministern i detta land får skulden för litet av
varje, men att som här beskylla honom för att vara den i verklig mening skyldige
till världskriget och den därmed sammanhängande upprustningen och neutralitetsvakthållningen
i vårt land tycker jag ändå är att gå litet för långt.
Men upplysningen stiger väl så småningom, inte minst genom den borgerliga
pressens insatser i vårt land.

Om det nu, vilket vi hoppas, skall bli möjligt för finansministern att begränsa
skatteuttaget till 100 procent, bli ju skattelättnaderna väsentligt större
än vad man räknat med i skattekommitténs förslag — inte blott för de små
inkomsttagarna utan också för dem, som befinna sig ganska långt upp på inkomstskalan.
Detta är att hälsa med så mycket större tillfredsställelse som de
ganska tyngande kommunala skatterna utgå efter proportionell skala. Det är
icke sannolikt att de kommunala skatterna kunna sänkas under den närmaste
tiden eller ens att de kunna hållas vid sina nuvarande utdebiteringsbelopp.
Kommunerna få ju nämligen en del nya och stora utgifter i samband med bostadspolitiken.
Detsamma gäller för landstingen, som få stora utgifter på
grund av utbyggnaden av vår hälso- och sjukvård. Även med en försiktig politik
komma landstingen att få mycket betydande svårigheter med att hålla ut -

Nr 17.

Tisdagen den 22 april 1947 em.

Vid remiss av propositionerna nr 212 och 220. (Forts.)
debiteringen på sin nuvarande nivå, med hänsyn till de stegrade driftskostnaderna
vid deras olika sjukvårds- och sociala inrättningar.

Alla veta vi att det inte är lätt att genomföra kommunala skattereformer i
vårt land. Man har där inte så rika möjligheter som när det gäller statsbeskattningen.
Framför allt är det svårt att komma fram till lättnader, som kunna
anses rimliga för s. k. normala arbetarinkomster. En betydande lättnad i statsbeskattningen
är för den skull så mycket mera motiverad och påkallad. Det
vore därför önskvärt, att finansministern under de närmaste åren kunde bli i
stånd att infria vad han tidigare ställt i utsikt, nämligen att via statsbidrag
lätta det kommunala skattetrycket.

Nu vill man på borgerligt båll göra gällande, att det är de borgerliga som
tvingat finansministern att lägga fram förslag till skattelättnader. Jag vill
då erinra om vad finansministern uttalat som sin egen och partiets mening
redan före 1944, då skatteberedningen tillsattes. Man har här försökt snedvrida
ett uttalande av förre statsministern, som en gång sade, att om svenska
folket hade att välja mellan sociala reformer och skattelättnader, så skulle
folkets majoritet sannolikt välja socialreformerna. Denna uppfattning har delats
och delas alltjämt av det socialdemokratiska partiet. Vi ha hittills icke
befunnit oss i ett sådant tvångsläge, men om vi skulle bli försatta i det, skulle
vi inte tveka att i ett dylikt val föredraga de sociala reformerna framför skattélättnaderna.
Nu ha vi lyckats åstadkomma båda delarna, och det äro vi alla
glada över.

De uttalanden som i detta sammanhang gjorts äro nästan lika vilseledande
som när man vill göra gällande att det är den borgerliga oppositionens förtjänst
att det nu föreliggande regeringsförslaget på vissa punkter avviker från skattekommitténs
förslag. Jag vill i detta sammanhang erinra om de uttalanden som
i riksdagen gjorts både av finansministern och av andra socialdemokratiska
talare. De ha i fråga om skatteberedningens förslag klart och tydligt sagt
ifrån att detta ingalunda är heligt så att det inte skulle få göras några som
helst ändringar i det. Finansministern har t. o. m. varit angelägen om att låta
denna uppfattning klart framskymta, och jag erinrar om de uttalanden som
gjorts av honom, icke minst under inflationskonferensen. Vad man däremot
bestämt har fasthållit vid har varit, att huvudlinjerna i beredningens förslag
icke skulle komma att rubbas. Det är väl heller ingen som vill påstå att de
ändringar, som redovisas i den kungl. propositionen, innebära att skattekommitténs
förslag rubbats i några väsentliga delar. Jag tror för min del t. o. m.
att den hätska och mycket ovederhäftiga agitation som förts gentemot skatteberedningens
förslag varit till hinder för regeringen, när det gällt att göra
de ändringar, som man vid det slutliga ställningstagandet funnit vara ändamålsenliga
och erforderliga.

Genom de införda spärrarna i fråga om förmögenhetsbeskattningen, inkomstbeskattningen
och kvarlåtenskapsskatten har det skapats en klar begränsning
av de högst utgående skattebeloppen. Detta framstår så mycket klarare om
man också tar hänsyn till de kommunala skatterna. När jag på denna punkt
lyssnade till^ herr Ohlin, fick jag närmast en känsla av att han rent av var
litet missbelåten med att ifrågavarande spärr införts. Jag kanske missuppfattade
honom där, och i så fall berodde det väl på herr Ohlins tonfall. Emellertid
tror jag inte att det skulle erbjuda särskilt stora svårigheter att få fram
en motion, som herr Ohlin kunde. få ta ställning till och i vilken denna spärr
icke vidtagits. För egen del vill jag utan vidare bekänna, att jag finner denna
spärrhake mycket välmotiverad. Jag tror också, att herr Ohlin innerst inne är
av samma mening.

Finansministern har själv förklarat, att föreliggande förslag ingalunda är

Tisdagen den 22 april 1947 em.

Nr 17.

Vid remiss av propositionerna nr 212 och 220. (Forts.)
heligt och att jämkningar kunna göras, men att några rubbningar i väsentliga
delar icke böra ske. De jämkningar som äro företagna i den kungl. propositionen
äro säkerligen både skäliga och påkallade. Jag anser därför att propositionen
bör i sin helhet av bevillningsutskottet tillstyrkas.

Det är egentligen om kapital- och bolagsskatterna som striden nu står. Dessa
skatter anser jag dock icke oskäliga, och då de icke heller motverka sparsamheten
eller kapitalbildningen böra de enligt min mening genomföras. Vid bedömandet
av bolagsbeskattningens skärpning från 32 till 40 procent bör man
hålla i minnet de fria avskrivningsregler som gällt och ännu gälla för våra
bolag. De ha möjliggjort den konsolidering av bolagens ekonomi som verkligen
ägt rum. Denna utveckling är raka motsatsen till den som ägde rum under
den förra krisen.

Vad barnbidragen beträffar är det ju att hälsa med glädje att de tidigare
orättvisorna när det gällt samhällets understödjande av barnens uppehälle och
uppfostran nu äntligen bringats ur världen, och att man där fått en större rättvisa
till stånd. Tidigare har det varit så att de burgna familjerna till barnens
underhåll och uppfostran fått flera gånger om så stora belopp som de fattiga
familjerna. Man kan t. o. m. säga att de allra fattigaste barnfamiljerna egentligen
inte fått någonting alls. Däremot är det anledning uppmärksamma att
man från högerns sida — i den mån högerreservanten i skatteberedningen är
representativ för detta parti — vill rädda så mycket som möjligt av de orättvisor
som de tidigare skatteavdragen för barn utgjort, jämfört med de nu
föreslagna barnbidragen.

Herr talman! Det finns egentligen inga sociala reformer genomförda i detta
land — och inte heller några reformer som äro färdiga att genomföras — utan
att de borgerliga partierna nu vilja framstå som både initiativtagare till dem
och som pådrivande kraft. Hur detta stämmer med den rent historiska utvecklingen
överlämnar jag åt medborgarna själva att bedöma. Jag tror att de
kunna göra det på det riktiga sättet. Det var därför nästan väntat att de borgerliga
partierna också skulle tävla om äran att vara den part, till vilken
folket står i den största tacksamhetsskulden för de barnbidrag som nu framlagts
av socialminister Möller. Men om det är någon som skall vederfaras särskild
ära därvidlag, så blir det väl ändå ganska svårt att komma förbi socialministern.
Dessutom är det ytterligare två personer, som det är svårt att i
detta sammanhang gå förbi. Jag tänker här på förre handelsministern, vilken
genom sin verksamhet och propaganda så att säga fört fram befolkningspolitiken
i förgrunden och fått den belyst. Den andre är vår nuvarande statsminister,
som gjorde stora insatser under den tid han var ordförande i befolkningskommissionen
och där tog en rad initiativ. Men vi bruka aldrig tvista med de
borgerliga om vem som är initiativtagare och pådrivare. Vi äro mest glada
åt vad som kunnat göras. Därvidlag ha vi också kunnat göra en insats, som
jag tror att man på den borgerliga sidan inte kan förneka.

Till slut vill jag säga, att vill man främja företagsamheten och sparsamheten
i vårt land, så skall man vara ganska försiktig när det gäller inkomstskatten.
Men man skall inte vara så dödsförskräckt när det gäller att röra vid kapitalet,
som man är på den borgerliga sidan, i varje fall inte beträffande det kapital
på vilket arvsskatt utgår. Förmögenhetsbeskattningen och kvarlåtenskapsskatten
ha ju nämligen mycket liten betydelse för förmögenheter under 100 000 kronor.
Människorna sträva visserligen efter att utvidga och nyskapa, men de sträva
i främsta rummet för att få så goda inkomster som möjligt, vilka de kunna
ha glädje av medan de själva leva. Fn arvsbeskattning av den storleksordning
som föreslås i den kungl. propositionen kommer därför inte att i längden verka
hämmande på vare sig sparsamheten eller företagsamheten i vårt land. Jag

Nr 17.

Tisdagen den 22 april 1947 em.

Vid remiss av propositionerna nr 212 och 220. (Forts.)
erinrar om hur oerhört många gånger som man, inte minst i denna kammare,
har talat om att såväl sparandet som företagsamheten skulie försvinna i landet
på grund av den socialdemokratiska politiken. Men resultatet har i stället
blivit att både sparandet och företagsamheten ha ökat. Så kommer det säkerligen
att gå också i fortsättningen.

Vidare yttrade:

Herr Rubbestad: Herr talman! I början av sitt anförande nämnde herr Fast,
att det från den borgerliga sidan fördes en stark opposition och att man nu
väntar på ett förslag om en enande linje, och han uttalade den förhoppningen,
att jag såsom närmaste talare efter honom skulle komma med ett sådant förslag.
Jag vill också försöka göra detta. Då är det klart, att jag väl får försöka
vara ganska mild i min kritik för att på så sätt få en bra utgångspunkt,
så att jag icke alltför hårt stöter mig med socialdemokraterna. Jag vill erkänna,
att jag står liksom mitt emellan de bägge stridande parterna, å ena sidan
socialdemokraterna och kommunisterna och å andra sidan högern och folkpartiet.
Jag har för min del biträtt det förslag till skatteskala, som är presenterat
av finansministern, och jag har också ansett mig kunna vara med om
den beskattningsform, som han tänkt sig för bolagen, och det är ju väsentligen
mot dessa punkter, som den borgerliga oppositionen främst riktar sig. Å andra
sidan har jag också försökt finna en medlande linje, i det att jag biträtt de
borgerligas ståndpunkt, när det gäller förmögenhetsbeskattningen och kvarlåtenskapsskatten.
Jag finner det därför rätt naturligt, om den ståndpunkt jag
företräder skulle kunna bilda plattformen för ett beslut, som kan ena hela
svenska folket.

Det är ju självklart, att staten behöver ökade skatteinkomster, när man från
alla partier varit med om att besluta stora utgifter för social verksamhet, utgifter
som finansministern för en stund sedan pekade på. Vi ha sålunda den
stora folkpensioneringsreformen, eom från och med nästa år kommer att medföra
ökade kostnader om cirka 400 miljoner kronor, och vi ha genomfört en lönereglering
för statens tjänstemän, som fullt genomförd innebär en årlig utgiftsökning
av över 200 miljoner kronor. Vi stå här i dag inför att också besluta
en stor reform om barnbidrag, som faktiskt kostar 420 miljoner kronor.
Naturligtvis får man därvid räkna bort det belopp, som motsvarar de skattefria
avdragen för barn, vilka avdrag skulle försvinna. Enligt den taxering
som verkställdes 1946 uppgår detta belopp till cirka 140 miljoner kronor. Men
slutresultatet blir ändå, att det blir ungefär 275 miljoner kronor som måste ut
i ökade utgifter för detta ändamål. Det är klart, att när det gäller att försöka
skaffa pengar till alla dessa utgifter, måste man försöka avväga skattebördan
på ett sådant sätt, att den drabbar medborgarna så rättvist som möjligt i förhållande
till skattekraften. Jag vill för min del säga, att den avvägning av
skatteskalan, som är presenterad i propositionen, enligt min mening fyller denna
uppgift på ett ganska rättvist sätt. ty den ger skattelättnad åt dem, som ha
det sämst ställt, och den försöker i viss mån ta igen denna minskning i skatteinkomst
genom att ta ut av dem, som ha det synnerligen bra ställt. Jag kan
ju icke tycka annat än att det är rimligt, att de, som ha t. ex. 100 000 kronors
inkomst, enligt propositionen få betala cirka 38 000 kronor i skatt. De ha ju
ändå kvar mer än 60 000 kronor att leva på. Den andra delen av den borgerliga
falangen, alltså högern och folkpartiet, vill ju, att dessa skola få betala nära
4 000 kronor mindre i skatt. Kommer man upp till inkomster på en miljon
kronor, är skillnaden mellan propositionens förslag i denna del, som jag ansluter
mig till. och reservanterna från högern och folkpartiet icke mindre än 32 000
kronor. Jag tycker, att när skatten för dem, som ha en miljon kronors inkomst,

Tisdagen (lvu 22 april 1047 om.

Nr 17.

Vid remiss av propositionerna nr 212 och 220. (Forts.)
enligt propositionen uppgår till 593 000 kronor, blir det ändå ganska mycket
kvar, nämligen över 400 000 kronor för dessa att klara sig på. Följaktligen
bär jag i denna del anslutit mig till den socialdemokratiska linjen.

Denna skattelättnad lämnas ju på det sättet, att de skattefria avdrag, som
hittills tillämpats, höjts över hela linjen, både för ensamstående och familjer.
L fråga om dessa avdrag har jag emellertid en annan mening än socialdemokraterna
och kommunisterna och även en annan än högermän och folkpartister.
Dessa äro nämligen ense om att man skall ha kvar den gamla orättvisan med
dyrortsgrupperingen, varigenom de som bo på landsbygden bli tvungna att för
samma inkomst betala betydligt högre skatt än de som bo i städerna, särskilt

1 storstäderna. Jag kan icke komma ifrån att det måste väcka den allra största
förargelse ute i landet, när det blir klart för både arbetare och bönder litet varstans,
att de skola betala högre skatt. Jag skall bara erinra om att om icke
bevillningsutskottet gör ändring i den kungl. propositionens förslag i denna
del, så får den på landsbygden, som är ensamstående och har en inkomst på

2 500 kronor betala 99 kronor i skatt för detta belopp, medan en sådan inkomsttagare
här i Stockholm slipper undan med 55 kronor i skatt. En person på landet
med 3 000 kronors inkomst och familj får betala 55 kronor i skatt, under
det att en dylik inkomsttagare i Stockholm helt och hållet slipper skatt; och
uppgår inkomsten till 3 500 kronor får den på landet bosatte betala dubbelt så
mycket i skatt som den som bor i Stockholm. Detta kan icke vara riktigt. Dä
man tidigare velat ta bort dyrortsgrupperingen, har svaret alltid blivit, att man
måste komma med ett förslag, som icke gör det sämre för dem som bo på dyrorterna.
Här föreligger nu ett förslag, som gör, att det icke alls blir sämre
utan betydligt bättre på alla punkter, när det gäller denna skattegruppering,
och därför vill jag vädja till bevillningsutskottet att när det skall pröva denna
dyrortsgruppering i skattehänseende, draga ett streck över denna skriande
orättvisa mot landsbygden.

Jag har fäst mig vid ett uttalande av finansministern beträffande denna
punkt. Han ville göra gällande, att det icke skulle vara lyckligt, om man vidtoge
skattelättnad för sådana som bo på landet, då man därigenom eventuellt skulle
hindra avflyttning från landsbygden. Vill man forcera avflyttningen från
landsbygden, tycker finansministern att det bör bli allt färre, som ägna sig åt
.jordbruk och annan verksamhet på landsbygden och att så många som möjligt
skola flytta till städerna, då förstår jag, att det är rätt väg, som här rekommenderas.
Emellertid har riksdagens majoritet vid många tillfällen givit uttryck
åt den meningen, att denna väg icke är att rekommendera, utan att man
i stället skall försöka behålla folket på landsbygden så långt möjligt är. Jag
hoppas alltså, att bevillningsutskottet skall rätta till denna sak.

När vi här diskuterat de skattefria avdragen för barn, bär den frågan varit
uppe, att man skulle ersätta dem med barnbidrag, och förslag härom föreligger
nu i en proposition. Den föregående talaren resonerade om vem som egentligen
skulle ha förtjänsten av att detta förslag sett dagens ljus. Det böra vi väl alla
vara på det klara med att det var bondeförbundet, som först kom fram med det
förslaget. Att socialministern sedan måste framlägga proposition i frågan var
ju självklart. Men det är ju bara ett effektuerande av den beställning bondeförbundet
gjort, och vi tacka naturligtvis på det varmaste för detta tillmötesgående.
Jag vill framhålla, att dessa bidrag komma att betyda en betydande
lättnad för de barnrika familjerna. Det system vi tidigare haft har varit synnerligen
orättvist. En större inkomsttagare fick en väldig skattelättnad, under
det att de med små inkomster icke kunnat utnyttja dessa skattefria avdrag. Jag
skall bara som exempel ta ett par fall. En person i Stockholm med fyra barn
och 5 000 kronors inkomst bär icke kunnat tillgodogöra sig större skattelättnad

A •>//m hammarens protokoll 7047. Nr 17. 4

Nr IT.

Tisdagen den 22 april 1947 em.

Vid remiss av propositionerna, nr 212 och 220. (Forts.)
än 32o kronor, varemot skattelättnaden vid en inkomst av 210 000 kronor blivit
icke mindre än 3 218 kronor, alltså tio gånger så mycket som när inkomsten
endast varit 5 000 kronor. Det är givet, att det nu föreslagna bidragssystemet,
där var och en får lika mycket, är betydligt gynnsammare för barnafader med
lägre inkomst. Detta system är alltså att hälsa med synnerlig tillfredsställelse.

Jag hörde med intresse på professor Ohlin, då han talade om barnbidragen,
i lan blandade ihop detta med tjänstemännens nuvarande rätt till barnbidrag.
och det föreföll som om han icke tyckte det vara riktigt, att tjänstemännen
skulle jämställas med folk i allmänhet, utan ansåg, att tjänstemännen skulle ha
extra tillägg utöver dessa barnbidrag. Jag tycker det skulle vara egendomligt,
när samhället nu inför ett bidragssystem med lika barnbidrag för alla, om icke
tjänstemännen skulle kunna finna sig i det. Jag kan icke tycka, att det skulle
vara rätt med ett extra tillägg för dessa utöver vad som gäller för andra.

I det sammanhanget berörde finansministern en annan fråga, som också är
mycket aktuell, nämligen skatternas inräknande när det gäller indexberäkningen,
och det var synnerligen intressant och välkommet, att han gjorde detta uttalande.
Jag har i olika sammanhang och vid skilda tillfällen sagt ifrån, att jaganser,
att det är synnerligen orimligt att inräkna skatterna när det gäller indextalet.
Om statens tjänstemän och även en mängd andra på det sättet få full
kompensation för ökade skatteutgifter blir det ju bara en skruv uppåt. I samma
mån som de få förmåner, vilka påverka skatterna, i samma mån okar skruven,
och på det sättet stiger index undan för undan, så att de åter skola ha
nya förmåner. Därför är det icke en dag för tidigt att detta inräknande av
skatterna vid indexberäkningen försvinner, och jag hoppas finansministern
sätter in all kraft på att så blir fallet.

Vad sedan gäller bo! ags beskattningen har jag redan tidigare deklarerat, att
lag därvidlag är på samma linje som socialdemokraterna. Efter den utredning
■som verkställts av skatteberedningen har jag kommit till den bestämda övertygelsen,
att här ha vi ett område, där det finns ganska god skattekraft, som kan
utnyttjas, då det är nödvändigt för staten att få inkomster. Bolagen ha ju ganska
stora möjligheter till avskrivningar, varigenom de kunna fondera för sin
verksamhet. De resultat från olika bolag med mycket höga procentutdelningar
till aktieägare, som särskilt i år deklarerats i tidningarna, ge belägg för att här
finns en skattekälla, som man bör kunna utnyttja, och jag har därför för min
del ansett det rimligt att gå på den linje som förordats i propositionen.

Däremot har jag icke kunnat ansluta mig till finansministerns syn, när det
gäller förmögenhets- och kvarlåtenskapsskatterna. Han har betonat, att det icke
spelar någon som helst roll för sparsamhet, om ränteavkastningen helt och hållet
försvinner. Han tror icke det har någon inverkan. Jag har däremot på denna
punkt den bestämda uppfattningen, att vill man främja sparviljan, så kan man
icke ta hela avkastningen och t. o. m. en del av behållningen, utan vill man
främja sparsamhet och kapitalbildning, vilket säkerligen är mycket nödvändigt
i vårt samhälle, om vi skola få företagsamhet till stånd, får man nog förfara
med litet större varsamhet än som föreslås i propositionen. Vi tacka naturligtvis
finansministern för att han höjt det skattefria beloppet från 20 000 till 30 000
kronor. Men till herr Ohlin vill jag med anledning av att han vill tillgodoräkna
sig och kritikerna förtjänsten av denna ändrade inställning säga, att jag tror,
att han tar alldeles fel. Av propositionen finner man nämligen, att orsaken till
detta är, att sedan beredningen kom med sitt förslag har inträtt en betydande
stegring av förmögenheterna genom den senaste allmänna fastighetstaxeringen.
Då vi i beredningen sysslade med dessa saker konstaterade vi, att det fanns
cirka 205 000 personer med mer än 20 000 kronor i förmögenhet. Men i propositionen
få vi nu en uppgift om att detta tal har ökat till 280 000 personer, allt -

Tisdagen den 22 april 1947 em.

Nr 17.

Vid remiss av propositionerna nr 212 och 220. (Forts.)
sä med cirka 75 000 personer. Den grupp förmögenhetsägare, som skatteberedningen
och finansministern tänkt räkna bort, är just gruppen som äger en förmögenhet
mellan 20 000 och 30 000 kronor. Det är den gruppen, som höjts upp
genom de senaste taxeringarna, och därför är det rimligt att den undantages.
Det visar sig också, att trots att denna grupp borträknas blir inkomsten av den
föreslagna förmögenhetsbeskattningen minst lika stor som beredningen räknat
med, och detta trots att man slopat cirka 100 000 förmögenhetsägare i gruppen
20 000 till 30 000 kronor. Det är alltså inte eu följd av den kritik som förts
utan på grund av den utveckling, som ägt rum sedan beredningen avlämnade
sitt förslag, att finansministern ändrat beredningens förslag i denna del.

På samma sätt förhåller det sig naturligtvis med höjningen av det skattefria
beloppet beträffande kvarlåtenskapsskatten från 25 000 till 30 000 kronor.
Det är en följd av samma orsak. Beträffande denna kvarlåtenskapsskatt
är jag också där motståndare till den kungl. propositionens förslag. Där har
visserligen finansministern gjort en viss reduktion av procenttalet, men den
spelar inte så särdeles stor roll. För allt som ligger över 100 000 kronor är
uttagsprocenten sänkt med 5 % för varje storleksgrupp, men det blir ändå betydande
summor som komma att uttagas efter propositionens utformning.

För att taga ett exempel på hur det verkar kan jag nämna, att en förmögenhet
på 10 miljoner kronor reduceras med 4 300 000 kronor eller bortåt hälften av
tillgången. Det är detta som vi reservanter anse kommer att drabba företagsamheten.
Det torde i regel vara så, att en dylik förmögenhetsägare har sin förmögenhet
nedlagd i en rörelse eller ett företag, kanske i en fabriksanläggning.
Skall han då punga ut med ett sådant belopp är det givet, att företaget inte
gärna kan äga bestånd, och det kan till och med drabba de anställda i denna
industri. Vi tro därför inte heller att det är lyckligt med denna skatteform.

Då finansministern hänvisade till att vår förmögenhetsbeskattning inte ligger
så högt som i England, vill ja.g erinra om att vi här ha den årliga förmögenhetsbeskattningen,
vilken inte finns i England, där man i stället har den s. k.
kvarlåtenskapsskatten. Detta gör, att vi bär kunna se på saken på ett annat
sätt än vad man gör i England. Jag hälsar naturligtvis också med tillfredställelse,
att finansministern kommit med denna BO-procent/-regel som spärr för
dem som skola erlägga stora skatter. Den gör ju att det skattetryck, som blir
en följd av det nya förslaget, åtskilligt mildras.

Jag nämnde i början att jag ville försöka komma med ett kompromissförslag,
och det jag nu framhållit inbjuder verkligen till något att reflektera på.
Genom att vi gå in för bolagsheskattningen får man eu ökad inkomst på något
över 100 miljoner kronor. Bolagsbeskattningen vilja inte högern och folkpartiet
vara med om. Socialdemokraterna och kommunisterna vilja ju ha denna
ökade skatt på förmögenheten och kvarlåtenskapsskatten, som ger någonting
på cirka 70 ä 80 miljoner kronor. Denna skatt tycker jag att de sistnämnda
partierna kunna .släppa i gengäld mot att folkpartiet och högern gå med på
bolagsskatten. Om således de båda parterna äro beredda att släppa ifrån sig
respektive satsa cirka hundra miljoner, så komma vi på samma linje, och vi ha
ett kompromissförslag, som bör kunna ge ett bra resultat. Jag är förvissad

om att — som också herr Ohlin slutade sitt anförande med .....- det skulle vara

lyckligt för det svenska folket, om vi på denna punkt kunde finna en sådan
linje, där inte de stridande meningarna behövde fortsätta sin kamp mot varandra.
utan enas för att arbeta för ett lyckligt Sverige.

Herr Kristensson: Herr talman! Man har talal om att vår skattelagstiftning
påminner om ett ständigt ofärdigt lapptäcke — förändringar förekomma ständigt.
ftet ska itc förslag som vi nu stå. inför och debattera här i (lag är avsett

Nr 17.

Tisdagen den 22 april 1947 em.

Vid remiss av propositionerna nr 212 och 220. (Forts.)
att om möjligt göras permanent med undantag av inkomstskattens höjning.
Det är då helt naturligt, att man diskuterar frågan om verkningarna på längre
sikt.

Kristidens skattebörda är sådan, att den icke hör hemma i normala tider.
Det är därför naturligt, att vi från alla håll med glädje hälsa skattelättnaderna.
Däremot har man med tanke på höjningarna anledning att fråga efter
de skadeverkningar, som uppstå för det ekonomiska livet, och hur dessa höjningar
inverka på skatteunderlaget. Det är inte bara fråga om en fördelning
av skatterna, man måste också fara varligt fram med de välståndsbildande
krafterna.

Finansministern lägger större delen av skattehöjningarna på bolagen. Det
förhållandet att bolagen motstått skattetrycket under goda tider säger ingenting
orn bolagens förmåga att stå emot skattetrycket under normala tider och
under lågkonjunkturer. För övrigt finns det rnånga bolag, i synnerhet små
sådana, som ännu inte konsoliderats. I det län jag tillhör ha de flesta bolag inte
använt sig av den fria avskrivningen. Den höga bolagsskatten kommer att verka
så, att bolagen få allt svårare att utveckla sin verksamhet med egna medel. Man
måste då låna upp främmande medel, och detta kan bli dyrt, särskilt för
mindre företag. Här gäller satsen, att stillastående är tillbakagång. Genom
en hög bolagsbeskattning kan det lätt bli en stelhet i vårt näringsliv, som
ingen önskar, och det kan bli svårare för små företag att finansiera sin utveckling.

Framför allt drabbar dock den höga bolagsbeskattningen bildandet av nya
företag. En socialdemokrat i Tyskland sade på sin tid: »Utan profit ryker
ingen skorsten.» Jag skulle vilja säga: utan tillräckliga vinstmöjligheter bildas.
i detta land inga nya företag. Kan man inte räkna med större vinstmöjligheter
än dem man får genom att placera pengar i obligationer och andra
säkra papper, då bildas inte dessa nya företag.

Finansministern säger när det gäller denna fråga, att man kan tänka sig
eventuella justeringar av den höjda bolagsskatten. Han hänvisar till utredningar,
som pågå. För min del måste jag beklaga, att dessa utredningar inte
äro färdiga nu, när man skall bestämma bolagsskattens höjd.

Herr Fast talade om att grunden för den nya bolagsskattens höjning fri, in -för allt är den fria avskrivning, som vi ha i vårt land och som givetvis är
en mycket värdefull tillgång för näringslivet. När det gäller denna fria avskrivningsrätt
skulle jag vilja fråga finansministern, om man från näringslivets
sida kan lita pa att man far behalla dessa fria avskrivningar. Min
fråga gäller framför allt om man far behålla de fria avskrivningar, som råda
i fråga om lagervärderingar. Jag är övertygad om att näringslivet är mycket
intresserat av ett svar på denna fråga.

När det gäller kvarlatenskapsskatten har man i propositionen inte talat om
den teoretiska grunden för denna skatt. I skattebetänkandet talade man om
en uppskjuten skatteskuld. Finansministern har möjligen funnit, att detta teoretiska
resonemang inte anammats av det svenska folket, och därför uteslutit
det i propositionen. Jag vill beträffande kvarlatenskapsskatten framför allt
erinra om att den kommer att verka olyckligt när det gäller familjeföretagens
existens. Många av dem komma väl så småningom att upphöra, och åtskilliga
komma att övergå. i storföretagens händer. Familjeföretagen ha, både när
det gäller handel, jordbruk och industri, en stor uppgift att fylla i vårt ekonomiska
liv. När man tänker på att dessa företag i stor utsträckning komma
att övergå i storföretagens händer, så beklagar jag detta mest ur den synpunkten,
att byråkratien lättare slår igenom hos stora företag än hos mindre
och medelstora.

Tisdagen den 22 april 1947 em.

Nr 17.

Vid remiss av propositionerna nr 212 och 220. (Forts.)

Jag anser för min del, att kvarlåtenskapsskatten inte bör inarbetas i svensk
skattelagstiftning. Vägen till allmänt välstånd och ytterligare förbättringar
för de breda lagren hos vårt folk går förvisso genom produktionsökning. Det
gäller att öka den produktiva kraften. Därmed växer också skatteunderlaget
i bredd och styrka.

Herr Wibcrg: Herr talman! Diskussionen om statsskatterna har genomgått
åtskilliga faser. Av finansministerns historieskrivning tidigare i dag har man
fått en klar bild av att han varken är eller har varit någon vän^ av skattesänkningar
för vissa inkomstgrupper. Det fanns emellertid en tid, då man undrade,
om det skulle bliva möjligt att få finansministern med på väsentliga
lättnader i inkomstskatterna överhuvud taget. Jag måste, icke minst på grund
av herr Fasts anförande helt nyss, erinra härom. Ja, denna tid är i själva verket
icke alls så avlägsen. Så sent som i finansplanen från förra året diskuterade
finansministern en skattesänkning med endast omkring 100 miljoner
kronor. Driven av oppositionen höjde han i somras väsentligen detta bud, men
nådde likväl icke det belopp, som då föreslogs främst från högerns sida.
Ytterligare driven av oppositionens tryck fann finansministern i slutet^ av
förra året eller början av detta år anledning att höja sitt anbud en gång
till genom att ställa sig bakom förslaget om sänkning av uttagsprocenten å
inkomstbeskattningen från 110 till 100 procent. Dessa finansministerns ändrade
ståndpunkter vill säkerligen herr Fast ej bestrida.

Den nu föreliggande propositionen inrymmer som bekant vissa skattesänkningar.
I denna del kan förslaget säkerligen paräkna allmän anslutning även
från oppositionens sida, något som också framgått av den hittills förda diskussionen.
I likhet med herr Skoglund i Doverstorp vill jag för mitt vidkommande
gärna framhålla, att sänkningar inom ramen för propositionens
förslag äro fullt motiverade och borde kunna bäras, ilven om de naturligtvis
ej just äro något medel att motverka inflation.

Däremot innehåller propositionen förslag om skatteökningar, skärpning av
inkomstbeskattningen i de högre inkomstskikten, en kraftigt ökad bolagsbeskattning
och en mycket kännbar kvarlåtenskapsskatt. I fråga om propositionens
förslag i denna del kan, som herr Fast mycket riktigt framhöll, någon
enighet icke vinnas, och är det såluuda om dessa skärpningar meningarna
gå så starkt isär. Det är ju icke någon hemlighet att skatteberedningens majoritetsförslag
har dikterats av finansministern. Man har också anledning konstatera,
att propositionen — låt vara med vissa smärre uppmjukningar — bygger
på detta majoritetsförslag, vilket i sin tur innebär, att regeringen ställt
sig bakom finansministern. I och för sig är detta naturligtvis icke någon
överraskning, då man redan förut var på det klara med vilken stark ställning
inom regeringen och vilket stort inflytande finansministern har. Men att
ansvaret för propositionen liksom för de stora linjerna eller, för att kanske
använda ett riktigare uttryck, för det väsentliga i den ekonomiska politik,
som den socialdemokratiska nu sittande regeringen för, främst och i alldeles
sällspord grad åvilar finansministern är man säkerligen berättigad fastslå.

Regeringen har i agitationen om skatteförslaget opererat som om den ville
dela upp nationen i två grupper med motsatta intressen, å ena sidan den grupp,
som skulle erhålla skattelindringar, och å andra sidan den till numerären mindre
grupp, som skulle få'' känning av skärpningarna. Fn sådan uppdelning är
enligt min mening icke riktig. Det kan nämligen icke vara ett intresse för
den förra gruppen att de föreslagna skärpningarna åstadkommas. I själva verket
måste givetvis alla, även de lägsta inkomsttagarna, kraftigt beröras av
verkningarna av ett skattesystem, som inverkar menligt på företagsamheten.

Nr 17.

Tisdagen den 22 apri! 1047 em.

Vid remiss av propositionerna nr 212 och 220. (Forts.)

Att do föreslagna skärpningarna måste få en sådan inverkan är jag fullt övertygad
om i likhet med flertalet av de remissmyndigheter, som finansministern
i sin proposition behandlar så utomordentligt snävt. Jag kan tyvärr icke komma
ifrån den bestämda övertygelsen att skärpningarna måste leda till konsekvenser,
som aro allt annat än lyckliga för folkhushållet i dess helhet.

Den föreslagna åtstramningen av skatteskrnven, som medför, att vårt folk
blir ett av de mest skattetyngda i hela världen eller sannolikt rent av det folk,
som belastas med de hårdaste skatterna, bör man icke se såsom en isolerad företeelse
utan i sitt sammanhang. Det torde vara anledning erinra om utvecklingen
under dessa senaste två år. Vårt utgångsläge, när kriget tog slut, var
onekligen synnerligen gott. Vi hade undsluppit krigets förstörelse. Vi hade
i det stora hela haft arbetsfred, och inom vårt folk rådde en sällsynt sammanhållning.
Vår produktionsapparat hade trots kriget kunnat byggas ut. Vi hade
betydande ^kvantiteter exportvaror på lager, och vår valutaställning var efter
vara förhållanden enastående stark. Vårt folk kunde med fog hoppas på
att löftena, om en förbättring av vårt penningvärde, en höjning av levnadsstandarden,
en Taxering av krisrestriktionerna och en tämligen snabb återgång till
normala förhallanden skulle uppfyllas. Men härav blev tyvärr intet, eller rättare.
sagd raka motsatsen. Penningvärdet har försämrats. Inflationsrisken har
blivit allt större, nya ransoneringar hava införts. Vår valutaställning är dålig.
Ett praktiskt taget generellt importlioensförfarande bär införts, och vi
äro bundna av ogynnsamma handelsavtal med en räckvidd många år framåt i
tiden. Ansvaret för denna, utveckling kan regeringen naturligtvis icke frånsäga
sig, och även därvidlag vilar ansvaret främst naturligtvis på regeringens ekonomiske
expert, finansministern, som också genom direkta åtgärder varit den
drivande kraften i-en utveckling, som lett till den situation, som nu är för handen.
Som ett logiskt led i denna utveckling kommer nu finansministerns skatteskärpningsförslag.

^[u är det alldeles klart, att de skadliga verkningarna av en statsmakternas
åtgärd med större räckvidd kunna bliva större eller mindre allt efter de allmänna
förutsättningarna i den givna situationen. Om förhållandena i landet i
det ögonblick åtgärden vidtages äro någorlunda normala, kan det vara möjJet
pris, soin alla grupper få betala för en mindre välbetänkt åtgärd
frun de styrandes sida, begränsas till någon minskning i takten i landets väl•ståndshöjning.
Om däremot de ekonomiska förhållandena äro onormala, blir
laran naturligtvis större, och konsekvenserna kunna bliva än mer kännbara.

. Vi maste nog alla vara överens om att det allmänna läget för dagen icke är
säd an t. som vi skulle önska. Vi behöva ju endast göra en jämförelse med t. ex.
Schweiz, ett land, som ju tidigare i debatten åberopats såsom förebild. Vi
finna då, att Schweiz, som under kriget var hårdare trängt än vårt land, befinner
sig i en helt annan och bättre ställning. Schweiz är på god väg att åter
uppnå normala ekonomiska förhållanden. Schweiz åtnjuter ett internationellt
allmänt förtroende, har en stark valutaställning med 6 000 miljoner i guld och
valutor och konsoliderar för varje dag sina marknader utomlands. De styrande
i Schweiz hava emellertid fört en helt annan politik än den socialdemokratiska
regeringen i Sverige.

Jag vill emellertid tillägga, att man enligt min mening icke bör överdriva
den besvärliga situation, vari vart land nu befinner sig. Vårt näringsliv har
en inneboende styrka och en stark vilja att övervinna svårigheterna. Det finns
också mycket, som tyder på att en vändning till det bättre icke skulle vara
alltför avlägsen, icke på grund av utan trots statsmakternas ingripande. Men
säkert är, att varje åtgärd från det allmännas sida, som hindrar och försvårar
näringslivets förmaga att anyo lyfta UPP vårt land och eliminera följderna

Tisdagen den 22 april 1947 em.

Nr 17.

Vid remiss av propositionerna nr 212 och 220. (Forts.)
av den kanske icke helt så kloka politik, som förts från det allmännas sida un
der de gångna två åren, måste framstå såsom i dubbel måtto icke önskvärd i
det nuvarande läget. Och till åtgärder av detta slag kan man icke gärna undga
att hänföra finansministerns skärpta skattepolitik.

Densamma är emellertid icke endast till olägenhet för ögonblicket utan också
på längre sikt. Häri ligger måhända det allvarligaste faromomentet. Det
bör väl vid det här laget vara klart även för den, som tidigare icke vant
medveten därom, att vad finansministern åsyftar är att göra slut pa det borgerliga
samhället i dess nuvarande gestaltning. För finansministern är icke
behovet av inflytande skattemedel avgörande. Han åsyftar, som vi alla veta.
en inkomst- och förmögenhetsutjämning. Finansministern betecknar i sin motivering
den planerade arvsbeskattningen med kvarlåtenskapsskatten inarbetad
däri såsom en form för förmögenhetsindragning. Detta är ett ärligt och klart
besked även om det naturligtvis icke var behövligt, da finansministern förut
vid så många tillfällen tydligt och Öppet tillkännagivit sm avsikt. Men såtillvida
föreligger något nytt som det nu så att säga finnes papper pa att
finansministern har regeringen med dess nuvarande sammansättning bakom
sig. Jag undrar för övrigt om det finns någon som tror, att hnansministern
med någon större entusiasm gått med på de uppmjukningar
i sina skatteskärpningsplaner, som propositionen inrymmer. Det skulle säkerligen
vara tacknämligt, om finansministern ville svara pa fragan, om
<Tänsen i fråga om skatteskärpningar för den ena eller andra gruppen nu ar
nådd Den allmänna uppfattningen torde i verkligheten vara den, att finansministern
nu endast tagit ett första, om också mycket långt, steg pa (ten
s. k. utjämningens väg. Det gäller en så betydelsefull angelagenhet att det
väl knappast kan anses orimligt, om man hemställer om ett klart och tydlig

svar på den frågan. ,,

Vilka bli då konsekvenserna av det skattesystem, som kommer att tallampas
här i landet, sedan — som naturligtvis är att förvänta — den socialdemokratiska
och kommunistiska majoriteten i riksdagen godkänt propositionen? Säkerligen
blir det anledning att återkomma härtill, när i sinom tid utskottsutlåtandet
ligger på bordet. Redan nu skulle jag emellertid vilja peka pa

några förhållanden. „ ,,

Är det icke en naturlig strävan hos ungdomen att vilja komma, iramat, att
få det bättre, och är det icke likaledes en fullt naturlig strävan lios föräldrarna
att inrikta sitt arbete på att skapa bättre möjligheter för barnen? Bestar
icke tillvaron på nästan alla områden av en viss tävlan, och är icke detta
en av de mest väsentliga sporrarna till framåtskridande? Hur ofta uppmanas
icke ungdomen att sätta sina mål högt? Om nu samhället på det ekonomiska
området gör en topphuggning, kan man väl ej gärna komma ifrån att den
individens drivkraft försvagas, som enligt all erfarenhet visat sig vara gagnerik
för ett folks välståndsutveckling. Icke heller kan det väl gärna påstås,
att en kraftig inkomst-, förmögenhets-, arvs- och kvarlatenskapsbeskattning
just verkar stimulerande på sparandet eller pa den enskildes vilja att taga risker
och till det yttersta spänna förmåga och krafter. Har finansministern
tänkt på vad hans skattepolitik kommer att innebära för de många tiotusentals
utlandssvenskar som, om ej förr så dock när de fullgjort sitt livsverk,
skulle vilja komma tillbaka till det gamla landet för att där leva pa det
kapital de ofta genom mycket hårt arbete hopsparat i_ främmande länder?
Skattesystemet kommer tråkigt nog att medföra, att skillnaden mellan vart
land och så många andra länder på jorden kommer att bliva mycket väsentlig.

Nu är det ldart. att varje sak kan sos ur olika synpunkter. Fn ansvarig

Nr 17.

Tisdagen den 22 april 1947 era.

Vid remiss av propositionerna nr 212 och 220. (Forts.)
ledning får naturligtvis icke låta sina avgöranden bero på eu ortodox-teoretisk
uppfattning. Den bör hava ögonen öppna för icke endast de fördelar den anser
kunna vara förenade med en åtgärd utan också för olägenheterna. Det är ett
utomordentligt stort ansvar finansministern påtager sig genom att använda
sin starka ställning till att genomdriva sådana förslag som de förevarande
skärpningarna, skärpningar, vilka på kort sikt måste ingiva allvarliga betänkligheter
och på längre sikt lägga stenar i produktionsutvecklingens väg.
Vårt folk har^ under 80 år fyrdubblat sin levnadsstandard och ökade före
kriget år för år i jämn takt nationalinkomsten. Vem ansvarar för att icke
finansministerns politik innebär, att klockan vrides tillbaka?

Även pa hall, som sta regeringen nära —- jag tänker både på kooperationen
och landsorganisationen — har man ju också .givit uttryck för oro och ovisshet
inför den effekt, som eu skärpt företagsbeskattning kan medföra. Den
kan få så,dana verkningar, att den standardhöjning, som utgör förutsättningen
för regeringens hela socialpolitik, går om intet. En sådan skattepolitik, som
finansministern förordar, är icke förenlig med det allmännas bästa, ja, den
tjänar icke ens någon speciell grupps intressen.

Herr Svednian: Herr talman! Skatteberedningens betänkande liar i den
form, som den kungl. propositionen erhållit, undergått vissa förändringar och
uppmjukningar, men dessa äro icke av den art och omfattning, att de slagit undan
stödet för den kritik, som det nya skatteförslaget under eu längre tid rönt.
Denna kritik har icke, som man från visst håll velat påstå och påskina, inriktat
sig på den omständigheten, att en del mindre inkomsttagare skulle få skattelättnader,
utan kritiken har gällt andra principiella omständigheter, som varit
förknippade med förslagets rent samhällsekonomiska följder.

Sammanställer man den nya kvarlåtenskapsskatten med den redan utgående
arvsbeskattningen och den skärpta årliga förmögenhetsbeskattningen lär kapitalet
i Sverige bli hårdare beskattat än någon annanstans i världen. Man bar
t ramställt England som en parallell i skattehänseende, men man glömmer därvid,
att i England förekommer ingen årlig förmögenhetsskatt och ingen dubbelbeskattning
av bolagsvinster. På tal om England bör man också observera,
att där vilar sociallagstiftningen i stor utsträckning på försäkringstekniska
gi under, vilket innebär, att också de små inkomsttagarna få lämna betydande
bidrag till sociala åtgärder. Där ha också de allmänna konsumtionsskatterna
en betydande höjd, vilket drabbar särskilt lägre inkomsttagare.

De ansvariga statsmyndigheterna ha påpekat de risker, som vidlåda skatteförslaget:
deklarationsmoralens förfall, skattefusk, kapitalflykt, utvandring,
förläggande av svensk företagsamhet till stater med mera förstående inställning
m. m. Detta är realiteter, med vilka man måste räkna, liksom också med
deras följder, nämligen en obönhörlig nedgång av skatteunderlaget med en
ständig ökning av statsutgifterna. Beträffande statsutgifterna kanske i detta
sammanhang kan erinras därom, att de direkta skatterna till staten ha nära
tiodubblats på de senaste tjugo åren. År 1929 utgjorde de direkta skatterna till
staten 210 miljoner kronor, i år beräknas de till 1 miljard 881 miljoner kronor.
Samtidigt kan också erinras om att Sveriges statsskuld under de senare åren
från året innan världskriget började har ökats från något över 2 miljarder kronor
till i närvarande stund 11 1/2 miljarder kronor.

Ser man på vår ekonomiska framtid kan denna icke avkopplas ifrån vårt
politiska läge. Det är icke likgiltigt för oss, om det verkligen är fred i världen
eller icke, och som det ser ut i dag äro ju fredsutsikterna ganska mörka. Vi
kunna i varje fall icke bryta oss ut ur sammanhanget med Europa vare sig

Tisdagen den 22 april 1947 em.

Nr 17.

Vid remiss av propositionerna nr 212 och 220. (Forts.)
geografiskt, politiskt eller ekonomiskt. Det är dålig framsynthet hos den, som
förbiser vad detta innebär.

Den viktigaste, ja avgörande frågan måste dock vara, vilka samhällsekonomiska
verkningar de nya skatterna komma att få, hur beskattningen kommer
att påverka företagsamhet och sparvil ja, hur den kommer att drabba de redan
förut hårt tryckta medelklasskikten, ämbetsmän, lärare, läkare, jurister m. fl.,
samt slutligen hur den kommer att verka på en redan förut uppluckrad skattemoral.

Finansministern tror, att den högre beskattningen närmast skall framkalla
en högre arbetsinsats. Resonemanget vilar enligt min uppfattning på ett psykologiskt
misstag, ökad sparsamhetsvilja, ökad produktion och ökat värdeskapande
får man genom att skapa arbetsglädje och framåtanda inom det fria näringslivet,
icke genom dess hårdare beskattning.

Jag begagnar tillfället att erinra om vad jag förut från denna plats berättat,
nämligen att den polske författaren Tadeusz Norwid i sin bok »Europa
skvallrar» omtalar, att han kände till fall, där en av skatter pressad fabrikant
i smyg betalade strejkagitatorer för att de skulle åstadkomma strejk i hans
företag. Detta gick med förlust, och han ville av lättförståeliga skäl icke själv
slå igen affären, men han var tacksam, om han på grund av strejk fick göra
det. Det är alltså exempel på hur beskattning kan åstadkomma arbetslöshet.

Det blir småföretagarna i industri och hantverk, som framför allt bli lidande
vid den skärpta beskattningen och jämväl i stor omfattning jordbruket.
De små företagarna ha för det mesta sitt kapital nedlagt i sina företag. De ha icke
de större företagens möjligheter att få krediter och att förlägga fabriker och
huvudkontor på utländsk botten. Svårigheten att likvidera kvarlåtenskapsskatten
vid sidan av en höjd bolagsskatt med det kapital som är bundet i fastigheter
och industriell verksamhet kan lätt leda till att den enskilda produktiva
egendomen på en omväg överföres i statens ägo.

Finansministern säger i propositionen: »Budgeten kan och bör tjäna som en
faktor i strävan att påverka den samhällsekonomiska balansen. Skatter kunna
därför tas upp, som icke nödvändiga för att täcka utgifter.» Här möter oss
alltså skatteinstrumentet i egendomsutjämningens_ och socialiseringens tjänst.
.Tu mer sparkapitalet övergår till konsumtionskapital desto fattigare blir landet.
Ett folk som vill höja sin levnadsstandard måste förfoga över kapital.
Och kapital bildas dels genom produktion, dels genom sparande. Ingen mindre
än Lenin har sagt, att »demokrati är icke nödvändig men produktion är nödvändig».
Man behöver icke vara kommunist för att finna detta uttalande vara
statsmannamässigt.

Vad beträffar sparandet uttalade den regeringen och regeringspartiet närstående
Aftontidningen en dag i december i fjol följande: »Sannolikt komma
de föreslagna, skatterna att minska det enskilda sparandet.» Det är alltså
icke bara den borgerliga kritiken som riktat sin uppmärksamhet på att det nya
skatteförslaget är farligt ur sparsamhetssynpunkt.

Kapitalet måste som allting annat skötas, och beträffande den frågan skall
jag ber att få citera ett ord av Kooperativa förbundets direktör Albin Johansson,
Som gjort följande uttalan le: »En kunnig förvaltning leder till kapitalin
ldning, då däremot en okunnig och inkompetent förvaltning innebär kapitalförskingring.
Kunnighet är alltså förutsättningen för eu framgångsrik ekonomisk
demokrati.»

Okunnigheten i ekonomiska ting är tyvärr alltjämt ganska stor hos Sveriges
folk. Därför kunde med all rätt den nuvarande ecklesiastikministern i ett:
tal, som han för några veckor sedan höll vid öppnandet av en instruktionskurs
för medborgarekonomisk upplysning bland värnpliktiga, säga följande: »Det

Nr 17.

Tisdagen den 22 april 1947 em.

Vid remiss av propositionerna nr 212 och 220. (Forts.)
finns nog knappast något område, där det är så lätt att förleda människor som
när man kommer in på det ekonomiska området.» Jag har anledning att förmoda,
att ecklesiastikministerns regeringskollega finansministern liar gjort
samma erfarenhet.

Finansministern har tidigare mer än eu gång visat sitt intresse att skingra
den ekonomiska okunnigheten bland Sveriges folk. I ett anförande i Västerås
1943 yttrade han följande: »Fördelningen av inkomsterna i vårt land är redan
driven därhän att det inte finns mycket att vinna för menige man genom
en utjämning. Det finns bara en utväg att nå en högre levnadsstandard, och det
är ökad produktion och därtill en sparsamhet som skapar det nya kapitalet.»

Herr talman! Jag skulle önska, att dessa ord finge beledsaga propositionen
till utskottet och där liksom spela samma roll som en gång slaven gjorde vid
triumfvagnen.

Herr Olson i Göteborg: Herr talman! Vid genomläsning av propositionen
gör man en anmärkningsvärd iakttagelse, nämligen att det tema, som genom
gatt den socialdemokratiska förkunnelsen under en mansålder — en inkomstutjämningens
och egendomsfördelningens förkunnelse — beretts en föga framskjuten
plats i motiveringen till detta förslag. Man kan inte undgå att fundera
över hur det kommer sig, att när nu socialdemokratien nått sitt mål att i majoritetsställning
bli i tillfälle att genomföra ett skattesystem, .som utgör det
största hittills tagna steget på vägen mot egendomsutjämning, denna seger
inte unaerstrykes mer än vad som sker, och att denna triumf för ett målmedvetet
politiskt arbete inte mer framhäves. I stället får man läsa om hur bagatellartade
de föreslagna skatterna, äro till sina verkningar. Visserligen är förslaget
inte en bagatell för den lilla grupp av familjer, som hårdast skulle drabbas
av den socialdemokratiska skattekonstruktionen, men de individuella verkningarna
intressera skatteförslagets tillskyndare mycket litet. Om en grov orätt
skulle vederfaras ett litet antal individer, så väger det i den demokratiska
maktutövningen inte tyngre än det antal röster, som de träffade representera.
När verkningarna skola bedömas, sättas de i relation till vissa väldiga nationalekonomiska
tal och bli på så sätt reducerade till ganska blygsamma förhållandetal
siffermässigt uttryckt. De sättas i relation till det årliga sparandet
i landet, till den samlade förmögenheten inom nationen och andra kollektivsiffror
av jätteformat, varmed man avser att visa, att varje bekymmer och oro
för skadliga verkningar av så små inflytelser måste vara överflödiga.

Till och med om kvarlåtenskapsskatten, vars mening och syfte tidigare aldrig
fördolts, konstateras nu på s. 343 i propositionen, att »denna skatt är avsedd
att täcka statens utgifter på samma sätt som andra statsinkomster». Därmed
slingrar sig finansministern behändigt ur den snara, som begynt dragas
till allt hårdare, i samma mån som den uppfattningen alltmer vunnit terräng,
att propositionen liksom beredningens betänkande innehåller förslag till åtgärder,
som icke ha samband med frågan om beskattningen utan som i stället
åsyfta en genomgripande konfiskation av högre inkomster och förmögenheter.

Metoden är habil men knappast fullt värdig en man, som alltsedan begynnelsen
av sin politiska bana letts av inkomstfördelningens och förmögenhetsutjämningens
idé. Herr Wigforss har aldrig stuckit under stol härmed liksom inte
heller med att skattesystemet kan vara ett instrument att tillgodose förverkligandet
av denna idé. Nu vill man inte veta av att några dylika syften skulle
ha varit vägledande för utformningen av beskattningen. Redan i den bekanta
arvsskattemotionen 1928 sades emellertid rent ut på tal om sådana skatter, att
man förutsatte att syftet vore en begränsning av de stora förmögenhetema,

Tisdagen den 22 april 1947 em.

Nr 17.

Vid remiss av propositionerna nr 212 och 220. (Forts.)
inte i och för sig att skaffa statskassan ökade inkomster. Någon ändring i denna
uppfattning har sedermera ej avhörts från socialdemokratiskt håll.

Om inte finansministern själv predikade fördelningens läror, så som han gör
och gjort, och om han i stället, såsom en finansminister anstode, framhållit
angelägenheten av att företagarväsendet bereddes nödig ro för att producera
mesta möjliga av de varor, varav folkets levnadsstandard, arbetarnas reallöner
och alla våra sociala reformer bero, så skulle säkerligen stora skaror av
det parti, som han leder, ha förstått honom, och han skulle ha kunnat effektuera
en folkvilja, minst lika mäktig som den han nu anser sig vara ett verktyg
åt. Det må vara sant, att den upplysning, som härför skulle vara erforderlig,
hade krävt starka argument. Det hade krävts starka argument att, såsom
finansministern själv uttryckte det i sitt anförande tidigare här i dag, övertyga
en 5 000-kronorsman om att han skulle avstå från en hundralapp till
förmån för minskad skatt på förmögenheter eller bolag. Och finansministern
menade, att om herr Ohlin skulle vara i stånd att övertyga dessa skattebetalare
därom, borde herr Ohlin försöka göra det. Men vi se nog, herr talman,
saken på det sättet, att det inte är herr Ohlin, som skall verkställa denna upplysning
ute bland väljarna, utan att detta bör tillkomma finansministern själv.

Oron för de nya skatternas produktionshämmande karaktär, som framförts
i en sådan övervägande mängd remissyttranden, delas inte alls av finansministern.
Han är flera gånger inne på att skattefrågan skall bedömas utifrån två
grundväsentliga förutsättningar. Den ena är skatternas förhållande till den
enskildes bärkraft, den andra deras sannolika inverkan på betydelsefulla^ faktorer
inom näringslivet, alltså på vad man skulle kunna kalla folkhushållets
bärkraft. Meningen är således, att hänsyn måste tagas både till de enskilda
skattedragarnas bärkraft och till folkhushållets bärkraft.

Vad folkhushållets bärkraft beträffar, kan den väl sägas bli överskriden i
samma stund som produktionen av förnödenheter hämmas och börjar minska
till sin kvantitet. Det ägnas emellertid i propositionen mycket liten uppmärksamhet
åt denna folkhushållets bärkraft. Vad som tillhandahålles är en förnyad
dokumentation av finansministerns ringa sinne för företagsamhetens förutsättningar
och behov. Man får taga del av ett teoretiserande och bevisande
ut i det blå, som är ganska skrämmande. När enligt samstämmigt praktiskt
omdöme de slutsatser, som propositionen kommer till, strida mot verkligheten,
så sätter finansministern större tilltro till sin teoretiska beviskedja än till erfarenhet
och praktik. Det kan därför ha sitt intresse att titta något på denna
beviskedja.

Till att börja med visas det upp hur ringa skillnaden i själva verket är mellan
reservanternas och majoritetens förslag inom skatteberedningen. Sedan går
man över till att belysa hur ringa den nationalekonomiska effekten av skattehöjningarna
är, då dessa komma att begränsas till ungefär 35 000 människor,
vilket inte är mer än en handfull i förhållande till dem, som få skattesänkning.
Med hjälp av någon sorts uteslutningsmetod kommer man emellertid ännu
ett stycke längre och skriver på s. 125, att »frågan om den årliga förmögenhetsskattens
inverkan på det svenska näringslivet skulle alltsa närmast vara
frågan om dess betydelse för 7 000 ägare med över 300 000 kr. i förmögenhet».

Men inte nog med detta. Sedan man därefter vidgått, att vi inom denna
grupp ha att söka ett icke obetydligt antal ledande företagare inom olika näringsgrenar,
eliminerar man detta besvärande förhållande genom att tillskriva
dessa näringsidkare upphöjda och altruistiska syften i deras verksamhet, som
skulle göra dem mindre känsliga för skattens verkningar, något som föga stämmer
med de nedsättande omdömen om det enskilda företagarväsendet, som
pläga åberopas då det gäller alt finna vägar till eu kontroll över näringsverk -

Nr 17.

Tisdagen den 22 april 1947 em.

Vid remiss av propositionerna nr 212 och 220. (Forts.)
samheten. Och när man kommit så långt, är det ganska naturligt, att man
hamnar i den för hela vårt ekonomiska liv skickelsedigra slutsatsen, att »farhågorna
för att den nya skattekonstruktionen skulle skada sparsamhet, företagsamhet
och andra välståndsskapande krafter icke blott äro överdrivna, utan
i allt väsentligt sakna grund», ett uttalande som förvisso hade tarvat ett utredningsmaterial
av helt annat slag än de personliga omdömen finansministern
står till tjänst med.

Näringslivets män kunna inte befria sig ifrån det intrycket, att med det föreliggande
skatteförslaget det svenska näringslivet påtryckes ett beskattningssystem,
som måste komma att verka hämmande på initiativ, företagsamhet och
arbetsvilja. Att finansministern inte alls hyser denna uppfattning, har på flera
ställen dokumenterats och framgår också av hans uttalande här i dag, när
han säger att han utan tvekan skulle förorda höjning av skatten på bolag och
förmögenheter för att kunna minska inkomstskatten. Därmed utsäges, att höjningen
av skatten på bolag och förmögenheter enligt finansministerns mening
icke har någon för produktionen eller företagarlivet hämmande eller betänklig
verkan.

Däremot verkar det, som om finansministern inte hade något emot att stå
för sådana följder av beskattningen, som kunna bestå i att förmögenhetsbildningen
kommer att försvåras, att ett bevarande av de stora förmögenheterna
kommer att omöjliggöras och att ett sönderbrytande av på enskild hand organiserade
stora företag kommer att ske. Men att dessa för vissa företag och vissa
enskilda svårartade följder ej kunna viftas bort av andra, som icke direkt beröras
därav, framgår kanske allra bäst av det yttrande, som avgivits av Sveriges
köpmannaförbund och Sveriges hantverks- och småindustriorganisation.
Även de små företagen äro inte, i egenskap av avnämare och leverantörer till
de större, betjänta av att de senare företagen komma att arbeta på vacklande
grund. Detta är orsaken till att småföretagarnas organisationer gått emot förslaget,
fastän tusentals av deras medlemmar skulle få cn skattelindring. Detta
säger, synes det mig, en hel del om förslaget.

Jag kan inte undgå att än en gång konstatera, att de nya skatternas inverkan
på företagen i största utsträckning lämnats alldeles obeaktad i propositionen.

Att en i vissa fall rättskränkande behandling av enskilda människor inte
behöver få samhällsekonomiska verkningar av något slag, skall inte bestridas.
Med så mycket större eftertryck måste man emellertid hävda, att i andra fall
skadliga verkningar för företagandets del understundom äro ofrånkomliga. Om
jag tillämpar dessa tankegångar på kvariåtenskapsskatten, måste jag säga, att
det är förmögenheter i företagsform, som genom detta system träffas hårdast,
och inte vad jag skulle kunna kalla penningsäcksförmögenheter. Det är emellertid
tydligen dessa penningsäcksförmögenheter, figurligt sett eller i verkligheten,
som fått utgöra mallen, eller — för att tala på skräddarspråket — den
provningsdocka, efter vilken förslaget om kvariåtenskapsskatten skurits till.
För innehavarna av sådana förmögenheter finns det nog alltid några utvägar
att rädda en del undan förödelsen. Däremot får den förmögenhetsägare, vars
förmögenhet utgöres av ett företag, alltså han som ger landet varor och arbete
och som ingen annan synd begått än att han genom sin framsynthet och sina
insatser kunnat förläna framgång åt sin verksamhet, se sitt verk spolierat eller
taget ur familjens händer, sedan staten framträtt såsom plötslig fordringsägare
till ett belopp av halva tillgångens värde.

Att neka till att detta är en socialisering, åstadkommen på indirekt väg,
utan utredning och oberoende av om företagen skötts i bästa samhällsanda,
borde inte vara möjligt. Det kan visserligen sägas, att det inte är något större

Tisdagen den 22 april 1947 om.

Nr 17.

Vid remiss av propositionerna nr 212 och 220. (Forts.)
antal, som bli utsatta för dessa påföljder av skattesystemet, men andra socialiseringsåtgärder
ha inte heller träffat så många. Det avgörande är att alla dessa
åtgärder utgöra steg på vägen mot eu fortsatt socialisering, d. v. s. mot eu omläggning
av hela vår produktionsordning.

Därmed blir kanske också meningen klarare i det krav, som har ställts, att
skattefrågan inte skulle avgöras i den ordning, som nu är avsikten. En omläggning
av produktionsordningen bör inte verkställas genom en skattelagstiftning,
utan genom en av Kungl. Maj:t och riksdagen särskilt antagen lag. Ja, man
skulle kunna gå ett steg längre och säga, att folket i val borde beredas tillfälle
att yttra sig över den föreslagna lagen. Det borde vara av stort värde att få
veta folkflertalets mening, inte om huruvida detta flertal skall ha lägre skatter
och några s. k. rika skola ha högre skatter eller ej, utan om vad som är kärnpunkten
i det hela, nämligen huruvida vi böra få en annan produktionsordning
än den som fört oss fram till det välstånd för alla grupper, som för närvarande
råder i vårt land.

Herr talman! Jag tror att för en gynnsam ekonomisk utveckling i vårt land
hade det i det bekymmersamma läge, som kännetecknar dagens situation, varit
gagneligt, om den här föreliggande propositionen tagit upp behövliga skattesänkningar
men avstått från de skatteskärpningar, som varit särskilt ägnade
att väcka olust, inte minst i företagarkretsar.

Herr talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! Jag kan inte minnas, att under den
tid, som jag haft förmånen tillhöra det offentliga politiska livet, någon
fråga har varit föremål för så livligt intresse och så ingående överläggningar
inom stora delar av vårt folk som just den fråga, vi här äro beredda att remittera
till vederbörande utskott.

Vad är då anledningen till att denna fråga på ett sådant sätt har intresserat
människorna? Ja, motivet kan väl knappast vara det, att det råder olika meningar
om att riksdagen och då först och främst finansministern måste skaffa
inkomster för att täcka de utgifter, som riksdagen redan har beslutat. Dessa
beslut äro vi ju alla mer eller mindre gemensamt ansvariga för, och jag förutsätter
att det inte är någon, som nu skulle dra sig för konsekvenserna av
sina egna vota.

En sak, som nog har bidragit till den livliga diskussionen om skatteförslaget,
fastän den inte direkt sammanhänger med detta, är den irritation som
källskatten i många fall skapat ute bland människorna. Det är många, som
bli mycket irriterade, därför att de vid sina avlöningars utbetalande bli fråntagna
en, såsom de tycka, orimligt stor procentsats i förhållande till de relativt
små lönerna. Även om den saken, som sagt., inte direkt hör hit, vill jag
i alla fall anföra ett exempel, ty jag anser att det kunde vara av betydelse,
att myndigheterna mer noggrant prövade de olika fallen, innan de ta ut
källskatt. En yngling, som var borta och praktiserade som virkesmätare, hade
en avlöning av 300 kronor i månaden, och av detta belopp fick han betala
180 kronor i månaden för inkvartering. I källskatt tog man ut 7G kronor, och
för alla Övriga utgifter till kläder och annat hade han alltså något över 40
kronor i månaden. Det är klart, att sådant måste verka irriterande. Det kan
inte vara rimligt, att man tar ut över 25 procent i skatt av en så liten inkomst.

Detta exempel visar emellertid inte bara. att man måste, såsom också finansministern
här i dag förklarat sig vara intresserad av, sänka skatterna
ytterligare för de lägre inkomsttagarna, utan det visar även, herr talman, att
vi nog ha kommit därhän, att det kan ifråga.sältas, om vi i fortsättningen som

Xr 17.

Tisdagen den 22 april 1947 em.

Vid remiss av propositionerna nr 212 och 220. (Forts.)
hittills kunna marschera på med olika förslag:, som öka statens utgifter undan
för undan. Om den diskussion, som förts nu en tid och som föres här i
dag och kommer att föras i bevillningsutskottet, ledde till det resultatet, att
vi tänkte oss litet mer för, innan vi skaffade oss större utgifter, då tror jag att
diskussionen icke hade varit förgäves.

Herr Fast sade någonting om att därest de breda folklagren finge välja
mellan de sociala reformerna och de ökade skatter, som dessa medförde, skulle
de, även om det kunde bli en ytterligare skatteökning, välja de sociala reformerna.
Det kan vara möjligt att det förhåller sig så, men jag tror. herr
talman,. att även de små inkomsttagarna reagera emot de belopp, som nu tagas
ut i form av källskatt. Det är alldeles uppenbart, att de ha blivit överraskade
av verkningarna av källskattesystemet, och är det därtill så, att skatt
därigenom tages ut i större utsträckning än vad som egentligen är meningen,
blir irritationen ännu större.

När vi resonera om de sociala välfärdsanordningarna här i landet, äro vi ju
alla överens om behovet därav, och vi t. o. in. tävla om vem som skall komma
först och kunna anses vara förslagsställare i olika avseenden. Men vi måste
nog här i riksdagen göra klart för oss, att läget nu är sådant, att vi inte
kunna fortsätta hur långt som helst på den vägen.

Nu har bär i dag framförts den tanken, att inkomsterna och därmed skatteunderlaget
komma att stiga och att därför de i propositionen föreslagna skattehöjningarna
skulle vara onödiga. Ja, men vad är det då man räknar med? År
det enbart med ökad verksamhet, eller är det inte också med en försämring
av penningvärdet? Hur går det med dessa skatter om vi tänka oss ett höjt
penningvärde? Jag tror att det skulle bli mycket svårt, för att inte säga
omöjligt, att klara dem vid ett förhöjt penningvärde. Jag tycker det vore skäl
för bevillningsutskottet att vid behandlingen av denna fråga undersöka hur
det nu framlagda skatteförslagets genomförande ställer sig för den händelse
vi fa möjlighet att höja penningvärdet. Eller skola vi i fortsättningen räkna
med ett ytterligare fallande penningvärde? I så fall får jag säga, att jag inte
tycker, att det är riktigt ärligt att uppmana folk att spara. Finansministern
sade visserligen här i dag, att det finns människor som spara även om de inte

få ett öre i ränta. Det finns sådana människor — skola vi säga: gudskelov -_

men inte är det riktigt ärligt att be dem spara, om man med kallt huvud räknar
med att penningvärdet kommer att fortsätta att sjunka undan för undan. Under
sådana förhållanden tycker jag inte det är riktigt att be folk att spara, tv
det blir ju under sådana omständigheter detsamma som att de i större eller
mindre utsträckning skänka bort sina besparingar. Dessa saker tycker jag man
bör tänka noga på vid behandlingen av denna fråga.

Vad inkomstskatten beträffar äro vi ju i stort sett överens. Herr Rubbestad
pekade dock på dyrortsgraderingen. På den punkten ha vi ju inte fått någon
större resonans. Det är i allmänhet ingen som bestrider att vårt förslag är rättvist
men man säger i alla fall att vi föra fram typiska bondeförbundssynpunkter.
Ja, det kunna vi gärna stå för. men jag vill vid detta tillfälle framhålla,
att det kan komma tider, då de som arbeta i det verkligt produktiva
livet pa landsbygden vakna till ekonomiskt omdöme och fråga sig, varför deras
pengar skola ha mindre värde när det gäller skatter och större värde när
det gäller löner än deras som bo i städer och tätorter. Jag måste också instämma
med herr Rubbestad i hans vädjan, att man vid behandlingen av det föreliggande
förslaget verkligen tar denna fråga under grundligt övervägande, tv
det kan väl ändå inte bestridas att det föreligger en klar orättvisa just'' på
denna punkt.

Kring ep annan skatt, som har diskuterats här. gå meningarna mera isär

Tisdagen den 22 april 1947 om. Nr 17. 63

Vid remiss av ''propositionerna, nr 212 och 220. (Forts.)
än på de andra punkterna, nämligen bolagsskatten. Det är klart att det kan
diskuterar huruvida den skattehöjning, som nu är föreslagen, kommer att verka
hämmande på näringslivet. Om den skulle få en märkbar effekt i negativ
riktning bör man naturligtvis tänka sig för, innan man genomför en sådan
skattehöjning. Jag har talat med en person, som står helt utanför politiken,
om den saken. Han kände inte närmare till skatteförslaget som sådant, men
han gjorde det antagandet att den fördel, som ligger i den fria avskrivningsrätten,
därest vederbörande själv önskar fortsätta med sin näring kanske är
värdefullare än de 8 procents höjning av skatten, som här föreslås. Jag vet
inte om han har rätt. Har han det, då är det inte som den föregående talaren
sade så, att skattehöjningen måste bromsa upp utvecklingen och minska intresset
och energien för drivandet av en rörelse.

Den skatteform, som det i de olika remissyttrandena mest har rört sig om,
har varit kvarlåtenskapsskatten. Jag måste för min del bekänna, att jag beundrar
finansministern för att vara så energisk, att han håller fast vid en skatteform,
som har blivit utsatt för en så stark kritik från myndigheter, som jag
för min del anser sakkunniga. Kvarlåtenskapsskatten representerar ju ändå
i förhållande till det hela en så liten del, att det knappast är skäl att väcka så
mycken irritation som han har gjort med den. Man säger ju, att den som övervinner
sig själv, han vinner de största segrarna, och jag tror det hade varit en
verklig vinst om vi i dag hade sluppit diskutera denna skatt, om vilken man
rent av har dragit i tvivelsmål, huruvida den är en skatteform eller en metod
för förmögenhetsutjämning. Jag tilltror mig inte att helt kunna bedöma den
frågan, men jag tror att det hade varit av värde för de kommande diskussionerna,
om vi åtminstone hade sluppit detta irritationsmoment i denna debatt.

När bevillningsutskottet nu går att förberedande behandla denna proposition,
skulle jag vilja uttala det önskemålet att utskottet, därest det är möjligt,
försöker verkställa en utredning rörande de samhällsekonomiska verkningarna
av denna skatts genomförande. Det har ju fällts många mycket hårda domar
över den, och många ha ställt sig tveksamma till dess verkningar. Det vore inte
bara intressant i och för sig utan även värdefullt, om bevillningsutskottet kunde
göra en sådan utredning. Det hade varit ännu mera värdefullt, om denna
utredning blivit verkställd redan av skatteberedningen, för att inte säga av
Kungl. Maj:t, innan förslaget hade lagts fram.

Det är klart att vi, när vi här diskutera den ena eller den andra detaljen, ha
olika meningar. Jag kommer emellertid tillbaka till vad jag började med. Vi
äro valda representanter för det svenska folket, och vi böra infria de växlar.
om jag får uttrycka mig så, som utställts för de beslut, som ha fattats här —
det är inte tu tal om den saken. Men jag stryker ännu en gång under att denna
skattediskussion bör ge oss en verklig tankeställare: hur långt ha vi kommit,
hur långt kunna vi gå på de sociala reformernas väg utan att skatterna
även för de lägre inkomsttagarna bli så tryckande, att de i längden inte äro
villiga att bära dem?

Detta problem blir så mycket mera allvarsamt, som de arbetsföra åldrarna
också komma att minska, så att trycket på dem blir ännu hårdare. Detta är
bekymmer, som man måste hysa för framtiden.

Ja, herr talman, jag har tillåtit mig att framföra dessa reflexioner i samband
med denna remissdebatt.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Jag har med mycket stort intresse lyssnat
hela eftermiddagen och kvällen på den debatt som här har förts för att när
utskottet går att ta ställning till dessa ting verkligen kunna säga, att jag har
försökt övertänka alla de olika, synpunkterna. Man. herr talman, det, är eu

G4 Nr 17. Tisdagen den 22 april 1947 em.

Vid remiss av propositionerna nr 212 och 220. (Forts.)
sak som jag finner i hög grad märkvärdig i denna debatt. Man har talat om
all den kritik, som har riktats mot det föreliggande förslaget — ja, herr Wiberg
har ju till och med tillåtit sig att tala om att finansministern har dikterat
för skatteberedningens övriga ledamöter det förslag, som är majoritetens. Jag
måste säga att jag tror inte, att herr Wiberg får vare sig majoriteten eller minoriteten
i skatteberedningen att ansluta sig till den ståndpunkten. Men när
man nu börjar tala om vad som har framkommit vid remissen — det har talats
om finansministern såsom den ståndaktige tennsoldaten, såsom den som
ingen hänsyn tar till ansvariga myndigheter •—- då är det, herr talman, rätt
egendomligt att man glömmer bort att riksdagen själv har ett föregående i
detta ärende.

När riksdagen skrev till Kungl. Maj :t, då skrev den inte att den önskade
få utrett om en skärpt förmögenhetsbeskattning skulle tillgripas, utan den
skrev att Kungl. Maj:t snarast möjligt skulle föranstalta om en utredning om
de former, under vilka förmögenheterna shulle bidra till att bära de ökade utgifterna.
Redan 1945 tog riksdagen således ställning i det här föreliggande
ärendet. När riksdagen i fjol behandlade finansplanen i samband med folkpensionernas
genomförande var man också inne på detta problem, och därvid
utformade utskottet ytterligare vad bevillningsutskottet ett år tidigare hade
skrivit och pekade på de olika former som kunde tänkas ersätta en engångsskatt,
varom riksdagen fullkomligt enhälligt uttalade sig 1940. Jag tycker
att man, när man talar om vad som förevarit i detta spörsmål, inte kan se bort
från att riksdagen har givit klara direktiv för denna utredning. Riksdagen har
uttalat det och det om denna utredning, och jag skulle anse det ha varit i hög
grad felaktigt, om skatteberedningen och Kungl. Maj:t helt och hållet bortsett
från de önskemål och synpunkter, som riksdagen själv har uttalat.

(Jag förmenar inte någon rätten att ha en avvikande mening. Jag minns
mycket val, att det fanns en minoritet, när vi slogos om dessa direktiv, men det
var inte till den minoritetens önskemål som riksdagen anslöt sig. Man bör således
i detta sammanhang ha klart för sig, att utredningen har utgått från synpunkter,
varom vi alla voro eniga redan 1940, när det gällde förmögenheternas
andel av de bördor som hade alagts. Jag tycker att man bör ta minst lika stor
hänsyn till dessa synpunkter som till dem, som kunna ha framförts från det
ena eller det andra hållet vid remissen. Här kunde man inte handla som om det
inte förelåg några som helst direktiv från riksdagens sida. Hade man handlat
efter den normen, som särskilt herr Skoglund i Doverstorp varit inne på, så förefaller
det mig som om den majoritet, som stod bakom riksdagens uttalanden
tidigare, skulle ha haft alla skäl att göra sina erinringar.

Jag har under mina^ riksdagar varit med om många skattedebatter. Jag
har också varit med i åtskilliga skatteutredningar, både sådana där vi kommit
sams och sådana där vi inte kommit sams. Jag erinrar om att 1938 års skattereform
genomfördes i enighetens tecken, så där tämligen åtminstone. Det är
klart att det även den gången fanns en opposition som ansåg — liksom alltid
när man diskuterar skatter — att en höjning av skatten, i vilken form den än
företogs, skulle få skadeverkningar. Jag erinrar mig från mängder av skattedebatter
i detta hus, att man har sagt, ungefär som herr Ohlin sade i dag, att
hans bestämda övertygelse var att det här föreliggande förslaget skulle få skadliga
verkningar. Jag bestrider icke herr Ohlins rätt att ha denna uppfattning.
De spådomar som hittills förekommit i skattestridigheter ha väl knappast
visat sig hålla streck, när man har kommit till det verkliga livet, och det
skulle ju kunna vara möjligt, att om detta förslag lades till grund för’ett riksdagsbeslut,
skulle det bli likadant.

Jag tillhör fortfarande dem, som på olika punkter äro villiga till diskus -

Tisdagen den 22 april 1947 em.

Nr 17.

Vid remiss av ''propositionerna nr 212 och 220. (Forts.)
sion, när utskottet går att behandla detta skatteförslag. Det var ju t. o, m.
någon vänlig borgerlig själ som vid ett tillfälle under utredningen sade, att
det var ju synd, att det skulle bli val 1946, annars hade vi kanske kommit varandra
ett litet steg närmare. Huruvida det är riktigt, skall jag icke yttra mig
om, men det kanske icke är helt och hållet osant.

Herr Ohlin talade här om att det syntes honom vara riktigt, att man strävade
efter största möjliga enighet. Jag håller med honom. Men vi ha haft ett
sådant läge en gång i fråga om vår förmögenhetsbeskattning, att först de
sakkunniga, sedan Kungl. Maj :t och sedan bevillningsutskottet och slutligen
riksdagens båda kamrar voro fullkomligt eniga angående förmögenhetsägarnas
skyldighet att bära större bördor än de bära enligt vår nuvarande skattelagstiftning.
Det var 1940. Bara ett par år därefter eller 1943 märktes det, att
man på vissa borgerliga håll hade ett behov att komma bort ifrån 1940 ars
enighet. År 1944 vidgades ytterligare klyftan för att 1945 ytterligare vidga
sig då även de, som medverkat till enigheten 1940, kastade den gamla ståndpunkten.
Samma var förhållandet 1946. Ehuru jag gärna ansluter mig till
herr Ohlins önskan om att man skulle lösa denna fråga i enighetens tecken,
så sätter jag efter vad som förekommit från 1940 framöver alla dessa ar till
1946 ett stort frågetecken för om det skall vara. möjligt att 1947 åstadkomma
i- stort sett samma enighet som 1940. Det är väl icke möjligt att tänka sig. Det
är väl icke möjligt att tänka sig, att vare sig det socialdemokratiska partiet
eller herr Ohlins eller herr Skoglunds parti skulle reflektera pa den välvilja
som behärskade herr Rubbestad, då han försökte samla in alla under sm hatt.
Jag tror icke, att hans förslag i skatteberedningen är av den kammaren, att
det är möjligt, att det kan bli kompromisslinjen, såsom han framställde det.
''Det är nog icke så att han om några år skall kunna säga om suatteretormen,
som han i sitt anförande sade om barnbidragen, att det är bondetorbundet,

som har äran av reformens genomförande.

Om jag icke minns alltför fel om barnbidragen, var det familjebeskattningssakkunniga,
som först uppfunno dem. Skola vi sedan vara riktigt hederliga
och ärliga, kan jag säga, att de hade en folkpartistisk ordförande, som
är ledamot av bevillningsutskottet. Men han är ledamot av skatteberedningen
också, och även hans förslag underkände ju herr Ohlm. Familjebeskattmngssakkunnigas
förslag ledde emellertid aldrig till nagot resultat Da motionerades
det från olika håll, nämligen från socialdemokratiskt hall och från
bondeförbundshåll. Det var herr Brandt och herr Wahlund och herr Svensson
i Grönvik Skall man försöka bedöma vem som kom först med iörslaget kan
man ju konstatera, att herr Brandts motion hade nr 52 det året i andra kammaren
och herr Svenssons i Grönvik nr 205. Jag tror icke vi pa det sattet
skola fördela äran om vem som har åstadkommit detta förslag eller vem som
är upphovet till det. I fråga om barnbidragen är det ju pa det sattet att
alla partier utom högern ha ju i skatteberedningen medverkat tih att iolja
denna linje, och högern har ju gjort det stegvis pa det sattet, att man ville
tänka sig att man använde den i de fall, där det var lämpligt, och anvande
den nuvarande formen, där skattebetalaren önskade det.

Jag bär ansett mig, herr talman, vilja framföra dessa synpunkter, darior
att jag tycker, att även om oppositionen icke anser sig kunna ansluta sig till
det föreliggande förslaget — t. o. m. finansministern har ju vant villig att
resonera om vissa punkter — kan icke heller oppositionen komma ifran det
faktum, att det i denna fråga föreligger rätt klara uttalanden, och innan oppositionen
kan komma ifrån dem, fordras det eu sak, nämligen att oppositionen
blir majoritet, och det är den ännu icke.

Andra hammarens protokoll 1947. Nr 17. ®

Nr 17.

Tisdagen den 22 april 1947 ein.

Vid remiss av propositionerna nr 212 och 220. (Forts.)

Herr Ohlin: Herr talman! Med hänsyn till den sena timmen skali jag avstå
ifrån att. bemöta herr Olsson i Gävle. Det föreföll mig som om han menade,
att en minoritet, som för ett par år sedan uttalat sig mot vissa direktiv men
då stannat i minoritet, därmed skulle ha berövats möjligheten att fortsätta
att hävda samma åsikter i den följande diskussionen, men det är väl ändå att
överdriva majoritetens inflytande över minoriteten i vårt politiska liv. Så
långt ha vi ännu icke kommit. Därför tror jag vi med lugnt samvete kunna
hävda, att vi här kunna framföra remissinstansernas yttranden och andra argument
om de samhällsekonomiska verkningarna, även om de icke överensstämma
med åsikten hos den majoritet, som 1945 gav vissa direktiv åt regeringen.
Hela den lilla innebörden i herr Olssons långa tal var ju egentligen
ingenting annat än att finansministern icke brutit mot majoritetens instruktioner.
Det kan ju vara mycket intressant för herr Wigforss att veta det, men
varför vi i oppositionen skulle vara skyldiga till någon närmare diskussion om
den saken, det erkänner jag att jag icke kan fatta.

Till herr Rubbestad skulle jag vilja säga bara två små saker. Han tycktes
opponera sig mot mitt påpekande, att ifall barnbidragen betraktades som negativa
skatter och därför reducerade levnadskostnaderna och därmed lönetillläggen,
skulle resultatet för en hel del statstjänstemän kunna bli, att de finge
en nettoförsämring till följd av dessa sociala reformer och skattelättnader, som
nu skola beslutas vid denna riksdag. Med hänsyn därtill vore det enligt min
mening berättigat, att man här vidtoge särskilda åtgärder för att förebygga
så orimliga konsekvenser, och jag tyckte, att det verkade som om finansministern
på den punkten — han meddelade, att förhandlingar redan vore i
gang — hade en liknande inställning. När herr Rubbestad tycktes ha något
att invända mot detta, var detta bara ett av hans numera ganska talrika försök
att här i kammaren uppträda sasom talesman för bondeförbundet, som
ju numera i stora delar av landet framträder som det särskilda tjänstemannapartiet.

Jag skulle .med anledning av den allmänna tendensen i herr Rubbestads
anförande vilja tillägga, att finansminister Wigforss vid de s. k. inflationsförhandlingarna
på direkta frågor om hans eventuella villighet att göra kompromisser
i skattefrågan lämnade ett mycket klart besked. Han förklarade,
att det icke kunde vara tal om att göra några medgivanden med undantag
av sadana. ändrmgar som voro av teknisk natur och som icke hade någon
statsfinansiell betydelse. Det kan ju hända, att herr Pehrsson-Bramstorp icke
talat om för herr Rubbestad detta mycket bestämda besked, eller också kanske
det forhaller, sig så — vad vet jag — att herr Rubbestad har färskare
underrättelser, vilket kanske så småningom varder uppenbart

Att jag begärde ordet berodde emellertid framför allt på att finansministern,
etter det mm replikrätt var slut, ställde en fråga. Eftersom jag gärna
ville tillmötesgå honom och besvara frågan, hade jag ingenting annat att
goia an att begara ordet igen. Fragan gällde partiernas ståndpunkter till
slrattesankmng och sociala reformer och avvägningen däremellan.

• W!- ^tt iamna ett tillräckligt svar måste jag först erinra om att socialmi a

t Twr ^ Pa- }°Stenr 1945 fr0amträdde med mycket svepande uttalanden,
att samtliga sociala reformer, pa en lång lista skulle genomföras, så snart

ie ill°:e?UVUd nVaP teknisk.t m0!11^ att göra det. På tillfrågan hur det
skulle finansieras och om regeringen behandlat finansieringsfrågan svarade
finansminister Wigforss, att det hade man icke gjort. Ha? hade ingl närfl
n 1£eer 0m.1™( dessa saker skulle finansieras. Någon tid därefter förklarade
hade finansministern och davarande statsministern Per Albin Hansson att
om det vore nödvändigt skulle regeringen bibehålla samtliga skatter, även om -

Tiedagen den 22 april 1947 em.

Nr 17.

Vid remiss av propositionerna nr 212 och 220. (Forts.)
sättningsskatten, för att kunna finansiera detta sociala program. På detta
stadium satte alltså regeringen skattelättnaderna sist. Jag vill slå fast detta»

Folkpartiets ståndpunkt var en annan. Yi krävde från början både reformer
och skattelättnader, och vi förklarade, att folkpensionerna, barnbidragen
och vissa reformer på undervisningsväsendets område voro vi benägna att sätta
först. Därefter skulle skattelättnaderna komma, och de skulle icke sättas
i efterhand i förhållande till en rad andra sociala reformer, även om dessa i
och för sig vore önskvärda. Det var alltså en klar skillnad mellan regeringspartiets
ställning och vår i fråga om placeringen av skattelättnaderna i ett
allmänt reformprogram.

Det är ju att märka, att socialminister Möllers lista upptog utöver de av
mig nu nämnda sakerna frågan om sjukförsäkring, fri sjukhusvård., gratis
medicin, beklädnads- och skorabatter, bostadssubventioner i större omfattning
än som senare beslutats samt i vissa sammanhang obligatorisk arbetslöshetsförsäkring.
När denna sak diskuterades för ett år sedan i kammaren och finansministern
hade gjort det uttalande, som jag tidigare i dag uppläst, att regeringen
var beredd. att bibehålla de höga skatterna, så tillät jag mig en kort
kommentar, som finansministern sedan icke motsade, nämligen följande: »Får
jag bara fastslå, innebörden av finansministerns mycket intressanta senaste
yttrande, att enligt regeringens mening frågan om skattesänkningen i höstas
kom sist vid avvägningen mellan sociala reformer och den skattesänkning,
som var önskvärd. Detta uttalande är i och för sig mycket värdefullt, och
det blir ännu mer intressant, om man betänker, att. i finansministerns egen
plan har i detta fall skattesänkningen åkt upp på mellanplatsen. Av de sociala
frågorna komma nu^först folkpensionerna och barnbidragen. Sedan kommer
skattesänkningen. Fragan om de återstående sociala reformerna och möjligheterna
för deras genomförande vid ena eller andra tidpunkten i framtiden
ställs i tredje rummet. Man kan säga, att denna senare ståndpunkt att väga
leformer rnot skattesänkningar överensstämmer relativt väl med det, som Jag
tidigare tillåtit mig framhålla. Det är emellertid värdefullt att få fastslaget
regeringens höstståndpunkt i fråga om skattesänkningarna.»

Det är en fullständigt riktig historieskrivning, om man gör gällande, att
det var skillnad mellan å ena sidan den socialdemokratiska ståndpunkten i
fråga om skattesänkningar 1944 och 1945 och å andra sidan den ståndpunkt,
s°m o rs^ «amlades på våren 1946 och som finansministern nu företräder. Men*
pa vart. håll har man hela tiden företrätt denna uppfattning, att skattesänkningen
icke skulle sättas i sista rummet. Observera, herr Wigforss, att, 1946
ställdes skattesänkningarna i utsikt trots att detta för budgetåret 1948/49
skulle komma att innebära, om man begagnar ortodoxa termer, en budgetbrist
på cirka 300 miljoner kronor. Det var en betydande förskjutning i den ståndpunkten
mot den tidigare 1944 och 1945 hävdade, då man förklarade att det
var synnerligen ovisst, och tveksamt, huruvida de i och för sig önskvärda
skattesänkningarna kunde genomföras. Man bemöter icke och korrigerar icke
en historieskrivning av denna art genom att läsa upp aldrig så många allmänna
uttalanden om största möjliga tänkbara sympati för låga skatter.

„Det är ay intresse att konstatera, att finansministern, när han kommer in
pa omsättningsskattens avskaffande, som han ofta gör en passant, anlägger
Pennmpolitiska synpunkter och talar om lämpligheten att bekämpa inflationen
och halla nere efterfrågan, men efter det omsättningsskatten är avskaffad
och det blir fråga om andra skattepolitiska åtgärder, som ytterligare skulle öka
konsumtionen, glömmer finansministern bort att tala om att kanske detta icke
skulle rimma med eu penningpolitik mot inflationen. Finansministern säger
t. ex. i dag, att om han genom dessa skatter på förmögenhet och arv kunde

68 Nl'' 17. Tisdagen den 22 apv. 1 1917 em.

Vid remiss av propositionerna nr 212 och 220. (Forts.)
draga in så mycket pengar, att han får medel till förfogande, tänker han sänka
skatterna, i dag antydde han närmast kommunalskatterna. Det är uppenbart,
att eu sådan politik skulle leda till en ökning av konsumtionen. Jag kritiserar
icke, tar icke ställning till hans politik på denna punkt, men jag säger, att det
är anmärkningsvärt, att ögonblicket efter det finansministern mot mig i något
kritisk ton talar om omsättningsskatten och inflationsfaran, föreslår han själv,
att man skall gå ett steg längre och ytterligare öka konsumtionen utan att
det faller honom in att jag kan ha anledning fråga honom hur detta ter sig
ur inflationssynpunkt. Det förefaller mig som om jag kunde göra den invändningen
med mycket större styrka än finansministern, eftersom trycket ju blir
hårdare ju längre man går på skattelindringens väg.

När finansministern sökte bemöta min ståndpunkt, gjorde han sig skyldig
till ett par felreferat, två av sådan betydelse, att jag skall vidröra dem i korthet.

Finansministern sade, att herr Ohlin förnekar icke i och för sig, att vi genom
att ta ut mera skatt på kapitalbildning, förmögenhet och företagsamhet
kan ge lägre skatt åt de breda lagren. Jo, herr finansminister, som protokollet
kommer att utvisa, bestred jag den saken. Jag förklarade för det första, att i
längden kommer den politik regeringen här för att så skada och hålla tillbaka
den ekonomiska utvecklingen, göra den långsammare, att skatteunderlaget
blir mindre, så att man icke får in mera skatter till statskassan även med
högre skattesatser. Jag förklarade för det andra, att vi förorda, att man i
stället för att genom att skära litet större bitar av det produktiva kapitalet
och därigenom få in vissa penningsummor för skattesänkning borde, om det
är nödvändigt för en sänkning för de breda lagren, tillfälligt göra vad herr
finansministern här föreslog i fjol men nu tillbakavisar, nämligen balansera
budgeten i första rummet genom att föra en del produktiva statliga utgifter
för anläggningar och teknisk forskning och undervisning och rationalisering
utanför driftbudgeten. Vi anse nämligen, att detta, även om det i strängt ortodox
mening skulle kunna kallas för tillfällig underbalans, är vida att föredraga
framför att gå den väg regeringen föreslår. Det måste val finansministern medge,
att från den utgångspunkt vi företräda blir det icke lägre skatter för de
breda folklagren, om man genomför regeringens förslag, än om man genomför
:vårt.

När sedan finansministern i sitt senare yttrande kom tillbaka, tillskrev han
icke endast herr Skoglund i Doverstorp utan även mig ett påstående att utöver
hans egna beräkningar skulle ytterligare 200 miljoner komma in till statskassan.
Jag uttalade icke någon sådan förmodan. Jag förklarade endast, att
budgetåret 1947/48 kan man enligt finansministerns egna siffror balansera
budgeten och få ett överskott utan att tillgripa dessa omstridda skattehöjningar.
Vad budgetåret 1948/49 beträffar förklarade jag, att det nu är svårt
att bedöma hur det då kommer att ställa sig. Varför skall man då besluta
skattehöjningarna i förväg? Finansministern svarar, att om man genomför
skattereformen nu, skall man göra allt på en gång. Jag tillåter mig fråga:
varför det? Varför kan man icke vänta med skattehöjningar, som icke ha något
tekniskt sammanhang med de andra? Man kan väl vänta med dem 12 månader.
Vi för vår del ha ansett, att de icke ens då behöva tillgripas, men från regeringens
utgångspunkter borde det vara acceptabelt att icke höja skatterna förrän
det visar sig behövligt.

Jag vill erinra därom, att när finansministern nu förklarar, att han i nuvarande
läge icke vill gå den i fjol antydda vägen, att vissa utgifter föras
utanför budgetbalansen och eventuellt ett rent tillfälligt budgetunderskott skulle
få förekomma, kan ju detta verka som om finansministern övergått till en
mera ortodox finanspolitisk ståndpunkt. Det säges ju, att ingen är så renlä -

Tisdagen den 22 april 1947 em.

Nr 17.

Vid remiss av propositionerna nr 212 och 220. (Forts.)
rig som den. som nyligen blivit omvänd. Det kanske är därför som finansministern
är så chockerad över att jag nu intar en ståndpunkt liknande den han
själv intog i fjol. Men någon verklig renlärighet är det kanske icke, som finansministern
företräder. En verklig renlärighet vore det om han sade, att
vi ha en inflationsfara och därför måste vi balansera budgeten med sådana skatter,
som sänka allmänhetens konsumtion, då skulle det vara ett vapen mot inflationen.
Men att avlägsna en budgetbrist eller öka ett budgetöverskott med
skatteåtgärder, som icke minska konsumtionen, hjälper icke ett dugg mot inflationsfaran.
Om dessa skatter av skäl som vi ha anfört tvärtom kunna väntas
minska sparandet och öka konsumtionen, så är det ju ur inflationssynpunkt
skadligt att införa dem, även om det i den stats finansiella bokföringen ser ut
som en förbättring. Finansministern skulle ha varit renlärig på en annan väg,
om han hade sagt att staten skulle spara pengarna, men det gjorde han inte,
ty då hade han ju inte kunnat disponera dem för skattesänkningar.

När herr Fast uttalade sig på denna punkt och uttryckte förvåning över att
man skulle kunna ha ett budgetunderskott under en stark högkonjunktur, skulle
jag vilja fråga herr Fast, som tydligen sitter inne med profetiska gåvor, hur
han vet att vi under budgetåret 1948/49 komma att ha ett inflationstryck. Det
betraktar jag som en öppen fråga, där jag inte vågar hysa vare sig den ena eller
den andra uppfattningen. Men hur var det i fjol, herr Fast? Då godkände herr
Fast med gott humör finansministerns ståndpunkt. Då visste man inte heller
någonting om vilket konjunkturläge man skulle ha 1948/49, men herr Fast
var ändå helt och hållet med på noterna, ty då kom förslaget från finansministern.
Men meriterna hos denna politik måste väl vara ungefär desamma, vem
som än företräder den.

När det gäller spörsmålet om statsfinansernas roll i kampen mot inflationen,
då är det de reella verkningarna på efterfrågan på varor det gäller och
inte den statsfinansiella bokföringen.

Ja, herr talman, då jag nu i alla fall har ordet, skall jag i förbigående tilllägga
ett par korta saker. Finansministern, som så ofta talat om England,
•säger nu att han aldrig talat om Englands finanser som ett exempel att följa.
Men nog har väl finansministern tagit det engelska exemplet som ett argument
för sina skattehöjningar och mot kritiken mot dessa skattehöjningar? Om det
varit så, som finansministern antydde i en diskussion, att han ville nämna
att skatterna i England voro höga för att tala om för folk som ville emigrera,
att de inte skulle resa till England, så borde han ju också talat om hur det är
med skatterna i alla andra länder, som man kan emigrera till. När han plockade
ut de engelska skatterna, avsåg han det väl som ett argument, att engelsmännen,
som anses ha ekonomisk sakkunskap etc., tycka så och så i skattefrågor.

När nu den kritik som talar om de samhällsekonomiska verkningarna av så
höga skatter på företagsamhet och kapitalbildning, som här föreslås, bemötes
med att man talar om England, då förefaller det mig synnerligen berättigat att,
som jag tillät mig göra, påpeka att den ekonomiska utvecklingen i England
under den period denna skattepolitik har förts icke har varit gynnsam, i varje
fall långt mindre gynnsam än utvecklingen i Sverige, där vi ha haft lägre skatter.
När finansministern nu talar om att Economist föreslår ytterligare höjning
av arvsskatten, glömde han bort att säga, att engelsmännen ha en mycket
högre inkomstskatt. Det är klart att det här är en avvägningsfråga. Hade vi
mycket högre inkomstskatter på grund av två utkämpade världskrig, då skulle
naturligtvis också de andra skatterna bedömas på ett annat sätt.

Finansministern är emellertid en obotlig optimist, när han säger att många
människor skulle spara även om de inte finge någon ränta, och att det då inte

Nr 17.

Tisdagen den 22 april 1947 em.

Vid remiss av propositionerna nr 212 och 220. (Forts.)
gör så mycket, om man beskattar räntan så hårt att det inte blir mycket kvar
av kapitalavkastningen. Det är bara det att om finansministern får hållas, få
spararna ju en skatt även om de inte få någon ränta alls, en skatt på 0,3—0,9
procent per år på kapitalet, alltså en negativ ränta på 0,3—0,9 procent per år.
Jag vet inte. om finansministern vågar vara så optimistisk, att han rent av
tror att man kan göra räntan negativ och ändå lita på att folk äro lika snälla
och spara lika mycket. Jag tror inte att finansministern där bedömer den stora
massan av sparare riktigt, utan han fäster sig nog mera vid en del speciella
fall.

.När finansministern sedan gör gällande, att jag talar om »samhällsekonomiska
verkningar» ungefär som om det vore en ny synpunkt, vill jag säga att
det gjorde jag inte alls. Men jag har hört finansministern hålla inledningsföredrag
till diskussioner på ungefär en timme utan att annat än i en bisats nämna
dessa samhällsekonomiska verkningar, och när finansministern har så lätt att
glömma bort^dem eller i varje fall att glömma bort att tala om dem, må det
väl vara tillåtet att påpeka att det egentligen är frågan om dessa samhällsekonomiska
verkningar, som diskussionen gäller.

Jag tror att det hade varit ett demokratiskt uppfostringsarbete av icke ringa
betydelse, om finansministern hade begagnat tillfället att under sina många
föredrag lära svenska folket litet mera om de risker, som här föreligga för
ogynnsamma verkningar, som i sista hand alla få bära. Den dag det kommunistiska
partiet överger sin nuvarande benägenhet att i stort sett bara säga ja
och amen till finansministerns förkunnelse och säger: nu föreslå vi att staten
tar mera här och mera där -— då får finansministern stiga upp — jag förmodar
åtminstone det — och säga: nej, jag tycker inte att vi kunna gå så långt,
därför att då få vi ogynnsamma samhällsekonomiska verkningar. Jag kan inte
säga att jag hoppas att den dag skall komma, då en sådan diskussion utspelar
sig mellan finansministern och kommunisterna, men den skulle vara ganska
lustig att lyssna till, det medger jag.

■••Så länge man hade skatter av så begränsad höjd att man kunde betrakta
skattefrågan som en fördelningsfråga, som en avvägningsfråga mellan mer och
mindre välsituerade, hörde jag för min del till dem som sade: det är inte berättigat
att de välsituerade komma och klaga. Jag stod på 30-talet på samma
sida som finansministern, ty skatterna voro då så pass låga, att jag inte tror
att de hade några mer allvarliga samhällsekonomiska skadeverkningar, och
anlägger man bara denna andra synpunkt, så tycker jag — tyckte då och
tycker alltjämt — att det finns starka skäl för en mycket starkt progressiv
beskattning. Men när skatterna blivit så höga, att själva näringslivets produktivitet
råkat i fara, när det är risk för i icke ringa mån skadliga samhällsekonomiska
verkningar av skattetrycket, då måste man, även med de sociala
synpunkter jag företräder, säga ifrån att man icke tror att det är till någon
samhällsgrupps fördel att fortsätta på skattehöjningsvägen. Vi måste säga
detta, även om man på den andra sidan har lätt att slå sig för sitt bröst och
säga: vi äro de enda, som företräda de fattigas intressen o. s. v. —- allt detta
som vi fått höra och läsa dagligen de sista två, tre månaderna, men som herr
Fast i förbigående sagt alldeles glömde bort, när han började den gamla vanliga
klagovisan om hur den stygga oppositionen uppträdde alltför hårdhänt.

. I det parti jag företräder hoppas vi på en jämnare inkomstfördelning. Vi
vilja stödja en politik, genom vilken det ekonomiska framåtskridandets frukter
till sa stor del som möjligt komma dem till godo, som behöva dem bäst, men
vi tro inte på en skattepolitik med starkt konfiskatoriska drag, som bygger
på verklighetsfrämmande antaganden om de ekonomiska stimulansernas ringa
betydelse för mänskliga insatser. Jag vill gärna erkänna, att det finns ett drag

Tisdagen den 22 april 1947 em.

Nr 17.

Vid remiss av propositionerna nr 212 och 220. (Forts.)
av idealitet vid sidan av ett drag av doktrinarism hos finansministern, när han
så energiskt går till kamp för sitt skatteförslag.. Men jag tror att välståndet
och den sociala utvecklingen bär i landet främjas bäst av en idealism, som
vilar mera på verklighetens grund.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss: Herr talman!
Det vore inte svårt att fortsätta hela natten och punkt för punkt ta upp vad
herr Ohlin nu för andra gången förde fram, men jag vet inte om det skulle
vara mycket lönande. Vi få väl många tillfällen att offentligen och på annat
håll föra denna diskussion. Jag skall bara be att få klara upp några av de
saker, som det kunde förefalla att jag hade missuppfattat.

Jag. uppfattade faktiskt herr Ohlins yttrande så, att hans ståndpunkt var
den, att dessa skattehöjningar för fönnögenhetsägare och bolag kombinerade
med skattesänkningar för inkomsttagarna visserligen omedelbart måste medföra
en större skattelättnad för. dessa inkomsttagare, särskilt de mindre och
medelstora, men, som han sade, i längden ändå inte komma att vara till gagn
för dem, därför att de komma att sänka effektiviteten i vårt ekonomiska liv
och därigenom leda till en sämre bärgning för alla. Det var i det sammanhanget
jag yttrade, att eftersom försämringarna här äro långtidsverkningar,
medan däremot de lättnader som denna politik medföra äro mera omedelbara,
så åvilar det väl närmast den, som vill tala för att dessa långtidsverkningar
äro så svåra, att framföra starkare argument än som hittills kommit fram.

Nu säger herr Ohlin, att han inte bara syftade på långtidsverkningarna,
utan att han även för ögonblicket räknade med att den politik han företräder
skulle kunna leda till lika stora skattesänkningar för inkomsttagarna utan att
man behövde tillgripa skattehöjningar. Det skulle kunna ske genom att man
inte vore så noga med budgetens balansering. Jag hoppas, att jag mte nu
har missförstått herr Ohlin.

Det är klart, att det i rätt stor utsträckning är en omdömesfraga vad som
menas med en strikt balanserad budget, när vi ha inte bara löpande utgifter
utan också en kapitalbudget, där en del av utgifterna väl kunna täckas och
komma att täckas med skattemedel. Jag vill erkänna, att man här har vissa
marginaler att röra sig med, som göra det svårt att bestämma när man går över
till en underbalanserad budget. Men jag kan inte underlåta att uttala som mm
bestämda uppfattning, att den syn på budgetbalansenngen, som man kunde
vidhålla ännu vintern 1945/46, innan man hade fått klart för sig vilka starka
krafter som verkade i prisstegrande riktning på grund av inkomsthöjningarna,
den mera, låt mig kalla det, liberala synen på budgetbalansenngspolitiken
tycker jag inte i nuvarande läge är försvarlig. Det kan nog inte hjälpas, att
när vi under det sista halvåret ha talat så mycket om alla de åtgärder, som
böra tillgripas för att hindra en prisstegring, så är det besvärligt att samtidigt
tala för en underbalansering. Även om man inte vill kräva en överbalanserad
budget, så förefaller det mig som om man borde sätta gränsen vid
en budget, som verkligen är balanserad. . . . .

Det var under sådana förhållanden som jag i höstas anslöt mig till linjen
att ta bort omsättningsskatten redan från den 1 januari 1947, men jag behöver
inte upprepa att det var med mycket stor tveksamhet. Mitt ursprungliga förslag
var att man inte skulle göra det förrän 1918, och om det skulle vara sa
att”det verkligen finns eu risk för att man 1948 får ett sadant bakslag, som
herr Ohlin nu talar om, så hade det tydligen varit ett ytterligare argument
för att vänta till dess. Även när det gäller inkomstskatten erkänner jag att
man kan anföra samma argumentering. Fn sänkning av inkomstskatten, som
endast skulle kunna finansieras genom lån, d. v. s. genom underbalansenng

Nr 17.

Tisdagen den 22 april 1947 em.

Vid remiss av propositionerna nr 212 och 220. (Forts.)
av budgeten, anser jag i detta läge ytterligt svår att försvara, och jag tror att
herr Ohlin, om han icke hade kommit i den besvärliga situationen att både
nödgas vidhålla skattesänkningarna och vara ytterligt ovillig mot de föreslagna
skattehöjningarna, säkerligen skulle ha stått på samma linje.

Nu säger han, att då borde skattehöjningarna vara sådana som minska
konsumtionen, och det skulle icke dessa skattehöjningar göra.

Ja, jag skall inte ta upp en ny lång diskussion om hur bolagsskatten kommer
att verka i det avseendet — i någon mån voro vi kanske inne på den
saken redan vid inflationskonferensen — men jag har i alla händelser svårt
att tänka mig annat än att en höjning av skatten på bolagen, om den överhuvud
taget har nagon inverkan, i nagon man verkar hämmande på deras verksamhet.
Jag vill inte provocera fram en fortsättning av denna diskussion, men det
skulle vara mycket intressant att från professor Ohlin få höra, att denna
höjda bolagsskatt inte kommer att påverka företagsamheten det ringaste, utan
att företagen komma att göra lika stora investeringar som tidigare och påverka
näringslivet lika mycket i inflatorisk riktning. Är det på det viset, så innehåller
väl ändå svartmålningen av den föreslagna bolags beskattningen ett stort
element av överdrift. Jag skulle tro, att den höjda skatten åtminstone i den
man den försvårar en höjning av utdelningarna till aktieägarna bör verka efterfrågebegränsande.

När det gäller förmögenhetsskatten har man, om jag har uppfattat herr
Ohlin och andra kritiker riktigt, utgått ifrån inte bara att det var riktigt att
förmögenhetsskatten skulle betalas av inkomsten, utan att det var så självklart
att någonting annat inte kunde tänkas. Jag tror också att så länge det överhuvud
taget är^ möjligt för den enskilde att betala förmögenhetsskatten av sin inkomst,
så gör han det, och jag vågar påstå att det är i ett ytterligt litet antal
fall som förmögenhetsskatten skulle tvinga förmögenhetsägaren att tillgripa
kapitalet. Vi fa komma ihag, att upp till 30 000 kronors förmögenhet skola
alla sparare vara fria från förmögenhetsskatt, och ett gott stycke upp äro
skatteförslagen lika. Det rör sig om ett ganska litet antal människor, som skulle
behöva tillgripa kapitalet för att betala förmögenhetsskatten. Men om förmögenhetsskatten
betalas av inkomsterna, så måste ju en skärpt förmögenhetsskatt
verka på samma sätt som andra skärpta skatter, som tas ur inkomsterna.

Med kvarlåtenskapsskatten är det naturligtvis en annan sak. Liksom all
arvsskatt får man förutsätta, att den betalas av den enskilde genom att han
gör sig av med en del av sina tillgångar, men man får också förutsätta att de
absorberas av andra, som på det viset bilda nytt kapital.

o Jag vill icke i detta sammanhang tillgripa det argument, som här så många
gånger anförts gentemot kvarlåtenskapsskatten, nämligen att eftersom den ändå
är så liten till sin omfattning kan det icke innebära några svårigheter att
underlåta att ta ut den. Ja, jag skulle kunna säga att detta är alldeles riktigt,
men såsom eu skatt, som staten behöver för sina utgifter, är den icke av underordnad
betydelse, ty 40 miljoner kronor är något, som man icke utan vidare
kan avstå^ från. Ser jag den åter som en del av hela det svenska folkets konsumtion
så är naturligtvis 40 miljoner mer eller mindre konsumerade icke någonting
så betydelsefullt.

Liksom herr Ohlin tog ordet för att svara på en fråga av mig, har jag begärt
ordet för att säga något om avvägningen mellan sociala reformer och
skattesänkning. Jag kan icke säga, att jag har så exakt minne av vad den
förutvarande statsministern yttrade, när han förklarade, att man skulle genomföra
de sociala reformerna även om dessa skulle hindra en skattesänkning. Jag
tror att jag redan för något år sedan har erinrat om att det som hindrade oss
på regeringssidan att precisera frågan om hur stor skattesänkning som kunde

Tisdagen den 22 april 1947 em.

Nr 17.

Vid remiss av propositionerna nr 212 och 220. (Forts.)
genomföras var den omständigheten att hela det sociala reformprogrammet tog
form steg för steg. Kostnaderna kunde vi icke heller från början överblicka,
och därför kunde vi icke förrän så småningom ta ståndpunkt till frågan, huruvida
reformerna skulle komma att hindra skattesänkningen. Jag har tidigare
i dag pekat på att vi redan i vårt valmanifest 1944 klart och° tydligt
framhöllo, att en skattesänkning borde genomföras, men att den måste ^ till
storleken vägas mot de mest önskvärda sociala reformerna. Det var den ståndpunkt,
som vi intogo även 1946. Jag känner ingen inom regeringen, som på
något sätt bundit sig vid alla de sociala reformer, som överhuvud taget ha varit
föremål för utredning och som socialministern i olika sammanhang talat om.
Även socialministern har varit fullt beredd på att alltsammans icke skulle kunna
genomföras på en enda gång; även sjukförsäkringen har det ju skjutits på.
När vi 1946 lade fram finansieringsplanen, var det alldeles klart, att vi gjorde
en sådan avvägning och att vi betraktade folkpensionerna och barnbidragen
på samma sätt som herr Ohlin säger att han gör, nämligen såsom den stora
kärnan i detta socialreformatoriska program, som icke fick skjutas undan av
hänsyn till skattesänkningen. Jag tror alltså, att på den punkten rådde relativt
stor enighet. Jag vågar säga, att jag icke tror på att det skett någon omvändelse
inom regeringen och ej heller hos socialministern, fastän, såvitt jag
kan förstå, det nu kommer ett förslag om bostadspolitiken, vars genomförande
även det i viss mån kommer att skjutas på framtiden med hänsyn till våra
ekonomiska resurser. Att försöka pressa ett uttalande på det sätt herr Ohlin
här gjorde tror jag egentligen icke kan gagna någon. Hela tvisten om vem som
lyckas driva den andre från den ena positionen till den andra tror jag i realiteten
även den stora massan av svenska folket och väljarna blankt struntar i.

Jag skall sluta med ett ord om den där hänvisningen till utlandet. Det har
funnits så många anledningar att i detta sammanhang erinra om utlandet, och
det har i vår inhemska diskussion anförts argument av sådant slag, att man
allra enklast tar död på detta tal genom att man gör en hänvisning till främmande
länder. Herr Ohlin vill väl icke påstå, som jag vet att många av hans
meningsfränder gjort, att arvsbeskattningen genom det förslag vi framfört rycker
undan grundvalarna för vårt rättssamhälle. Ja, man skall vara fromsint
över rimliga gränser för att icke i detta sammanhang erinra om att det finns
andra rättssamhällen än Sverige, där man har sådana skatter på arv. Det behöver,
menar jag, icke innebära att det är en lycklig väg att man har så höga
arvsskatter som i England och Amerika. Men det sagda räcker för att slå ihjäl
den sorts argumentation, som man kommit fram med här. Jag vet mycket väl
att man kan säga, som herr Ohlin här gör, att en höjning av arvsskatten till och
med ytterligare utöver den höjd den nu har kan vara motiverad i England, därför
att där har man så hög inkomstskatt att en sänkning av den inkomstskatten
kan vara önskvärd även med hjälp av höjd arvsskatt. Men då frågar jag
om med vår lägre nivå överhuvud taget på bägge dessa skatter det icke kan
vara rimligt att säga lika så här. Det kan vara önskvilrt — eller det kan vara
mindre skadligt, om jag får uttrycka det så — för näringslivet med en högre
förmögenhetsskatt i form av arvsskatt och en lägre skatt på inkomst. Det är
en avvägningsfråga, som herr Adolv Olsson, tror jag det var, framhöll. Ingen
kan förvägra herr Ohlin att ha en annan mening, men det finns ingen domare
över oss, som kan avgöra vilket som är riktigt. En avvägning mellan förmögenhetsskattens
höjd och inkomstskattens höjd är mycket svår att göra. Där
går var och en ut ifrån sina föreställningar, och jag kan bara säga, att var och
en som vill kan ju sätta sig ner och försöka se efter hur en inkomstskatt skall
se ut, där man utav de stora inkomsterna ned till 20 000 kronor tar ut låt mig
säga de 40 miljoner kronor, som vi nu föreslå skola tagas ut i arvsskatt, och

Nr 17.

Tisdagen den 22 april 1947 em.

Vid remiss av propositionerna nr 212 och 220. (Forts.)
låt mig säga 35 miljoner kronor i årlig förmögenhetsskatt, alltså tillhopa 75
miljoner kronor. Om man tvingade just de kretsar i vårt land, vilka som häftigast
kritiserat dessa förmögenhetsskatter, att välja mellan dessa höjda förmögenhetsskatter
och en annan inkomstskatt, som skulle ta dessa samma miljoner
av de större inkomsterna, undrar jag ändå, om icke kanske de allra flesta
skulle säga, att det är bättre att man tar ut det av förmögenheterna. Det är
egentligen på den linjen som regeringen ställt sig. Nu kan man naturligtvis
fråga: varför skall man ta det av de större inkomsterna? Man kan fråga, om
man icke i stället skulle kunna ta ut pengarna av alla inkomster, även de mindre.
Ja, där äro vi åter igen framme vid frågan om rättvisesynpunkten och bärkraften
eller vad man nu vill kalla det och vad det väger gentemot profetiorna
om de skadliga verkningarna av förmögenhetsskatten. Jag är visst icke främmande
för att folk med förmögenhet samlar förmögenhet för att få avkastning
-— det har jag icke yttrat mig om — men gentemot den föreställningen
att allt sparande skulle vara beroende på att människorna vilja ha avkastning
på sin förmögenhet har jag erinrat om att just den stora massan av små sparare
icke sparar med hänsyn till avkastningen utan säkerligen gör det väsentligen
för att i själva kapitalet ha ett ryggstöd. Och eftersom — jag upprepar
det på nytt — det förslag som är framlagt befriar den allra största delen av
alla sparare från förmögenhetsskatt, så kan man väl inte komma ifrån att det
är att överdriva att tala om denna beskattning såsom så farlig för sparandet.

Till sist kommer jag tillbaka till frågan om balanseringen av budgeten. Jag
liar icke förbisett, att herr Ohlin anser sig ha en utväg ur dilemmat genom hänvisningen
till att man kan underbalansera den. Men jag har gått ut ifrån att det
faktiskt finns en mycket stor majoritet i denna riksdag, som på den punkten
icke delar herr Ohlins mening. Det är alldeles uppenbart att högern icke gör det,
och att döma av herrar Rubbestads och Svenssons i Grönvik yttranden är man
icke heller där villig att säga: vi göra en skattesänkning, även om den skulle
leda till underbalansering. Inom det socialdemokratiska partiet, där man uppenbarligen
icke kan ha någon dogmatisk ståndpunkt, eftersom vi på 1930-talet
fingo driva igenom idén om en ibland underbalanserad och en ibland överbalanserad
budget, tror jag att det finns den uppfattningen, att det icke vore
lyckligt om vi släppte efter på kravet att i en högkonjunktur åtminstone balansera
budgeten. Jag tror icke att man gagnar vårt ekonomiska liv, om man i
nuvarande läge säger, att detta är vidskepelse och ingenting att ta hänsyn till,
vi kunna gott göra vad vi tycka i fråga om utgifter och vad vi tycka i fråga
om skattesänkning genom eu underbalansering därför att vi finna en sådan
vara ett mindre ont än en höjning av bolagsskatten och förmögenhetsskatten.
Man får emellertid komma ihåg, att svårigheten att skapa balans i budgeten
1948/49, som jag antytt i förslaget, blir ännu större, om herr Ohlins linje i
fråga om förmögenhetsskatten kommer att vinna anslutning. För höjningen av
det fria beloppet på den årliga förmögenhetsskatten till 30 000 kronor har jag
räknat med att man skulle minska avkastningen av denna årliga förmögenhetsskatt
med ungefär 13 miljoner kronor. Samma 13 miljoner kronor måste
minska den förmögenhetsskatt, som herr Ohlins parti kan tänka sig, eftersom
denna innebär, att 60 kronor skola försvinna för alla förmögenheter över 30 000
kronor och växlande belopp mellan 20 000 och 30 000 kronor. Om dessutom
herr Ohlin tänker sig, att mellan 30 000 och 50 000 kronor skall man gå ifrån
de sex promille vi föreslagit och gå till en lägre siffra, blir det ytterligare ett
icke så litet antal miljoner som kommer att försvinna. Även det skall man
söka täckning för. Jag undrar, om folkpartiet vid närmare eftersinnande verkligen
vill i denna punkt följa den nuvarande ledaren. Vi ha alla, som Adolv
Olsson erinrade om, gått ut ifrån att även om vi nu gå ner med inkomstskatten

Tisdagen den 22 april 1947 em.

Nr 17.

Vid remiss av propositionerna nr 212 och 220. (Forts.)
och ha tagit bort omsättningsskatten är ändå höjningen av alla skatter så stor,
att man får säga, att arvsskatten, som varit oförändrad hela tiden, står i särställning.
Är det i sådant läge rimligt att säga, att avvägningen mellan förmögenhetsskatten
å ena sidan och andra skatter, närmast inkomstskatten, å andra
sidan föranleder, att vi skola sänka det belopp vi taga ut genom förmögenhetsskatten?
Jag undrar om ej folkpartiet vid närmare eftersinnande skall finna,
att det är att väl mycket anstränga människornas föreställning om att förmögenhetsskatten
har en särskilt skadlig verkan på näringslivet i jämförelse
med den skatt som betalas av alla arbetande människor.

Herr Ohlin erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde: Jag tror.
att finansministern får vänta med reflexioner av detta slag till dess vi få
se vilka justeringar av förmögenhetsskatten som från vår sida antydas och
som icke nödvändigtvis blott behöva innebära sänkning vid vissa intervaller
utan kunna betyda höjning vid andra intervaller.

Beträffande budgetbalanseringen vill finansministern göra gällande, att hans
skatt på bolag och förmögenhet skulle minska efterfrågan väsentligt. Han säger,
att det är självklart, att förmögenhetsskatten betalas av inkomsterna. Kan
det göras också när skatten överstiger hela räntan? Jag bara frågar.

Beträffande bolagsbeskattningen säger han: är det ej ganska uppenbart, att
en återhållande verkan på bolagens investeringar kommer på lång sikt? I dagens
läge ha vi emellertid en sådan tendens i fråga om investeringar från bolagens
sida att även om en del skulle inskränka komma de andra att fylla utrymmet.

Jag måste till finansministern säga, att om han ett ögonblick efter det han
sagt dessa saker ställer i utsikt ytterligare skattesänkningar av det slag, att
de öka konsumtionen, kan jag icke förstå, att detta hänger ihop. Han talade
bl. a. om skattesänkningar i fråga om kommunalskatterna. Det förefaller mig
alldeles klart, att budgetbalanseringen blir för finansministern ett kritstreck,
medan en mera realistisk uppfattning måste taga mer hänsyn till de samlade
verkningarna på samhällsekonomien.

Kvar står dock, att 1946 föreslog finansministern och godkände riksdagen
en politik, som innebar skattesänkning, fastän man då skulle ha fått en mycket
större budgetbrist än den, som finansministern nu anser otänkbar, och fastän
denna budgetbrist ur inflationssynpunkt skulle ha varit väsentligt allvarligare,
därför att den skulle ha kommit till stånd trots påläggande av sådana skatter,
som icke i väsentlig grad minskade efterfrågan.

Det är en sådan åsiktsförändring, som skett så plötsligt från finansministerns
sida, att den förtar en stor del av kraften i hans argumentering. Kvar står
framför allt, att för budgetåret 1947/48 behövas icke dessa skattehöjningar
för att balansera budgeten. Finansministern har ej anfört något vägande skäl,
varför icke från hans utgångspunkter dessa skattehöjningar skulle kunna uppskjutas
och diskussionen om dem upptagas nästa år.

Härefter yttrade

Herr Fagerliolin: Herr talman! Det är självklart, att ett stort antal synpunkter
kan läggas på frågan om skatteförslaget. Det är en synpunkt, som
särskilt tilldrar sig intresse: rättvisesynpunkten. Tyvärr är det omöjligt att
komma till fullständig rättvisa: vad ur vissa gruppers synpunkt är rättvist är
ur andra gruppers synpunkt orättvist. Jag vill peka på en stor grupp, vilken
uppenbarligen åsamkas en stor generell orättvisa till följd av det föreliggande
skatteförslaget. Det gäller främst den unga generation, som så småningom
skall taga vid där de äldre sluta och fortsätta att bygga upp samhället. Det är

Nr 17.

Tisdagen den 22 april 1947 em.

Vid remiss av propositionerna nr 212 och 220. (Forts.)
klart, att denna unga generation — intellektuella: jurister, tekniker, läkare
men även icke intellektuella: vissa blivande företagsledare, unga arbetare och
arbetsledare etc. — startar under oändligt mycket ogynnsammare betingelser
än den tidigare generationen gjorde. De ha att starta under en konfiskatorisk
skattepolitik, som till väsentlig del betar dem frukterna av deras arbete.

Man kan säga sig, att det är icke avgörande, om den unga generationen blir
rättvist behandlad eller ej. Men det finnes också andra följdverkningar, som
enligt min uppfattning äro viktigare,_ bland annat den följdverkan som detta
skatteförslag måste få för det initiativ, den nybyggaranda och den vilja till
framåtskridande, som måste känneteckna den unga generationen. Jag kan icke
komma ifrån, att finansminister Wigforss’ syn på frågan hur dessa skatter
komma att påverka arbetsintensitet och initiativ i mångt och mycket är — om
det tillåtes mig att säga det — en gammal mans syn på dessa ting. Han förutsätter,
att det här föreligger ett mer eller mindre statiskt förhållande i samhället,
och bortser från de dynamiska krafter, som nödvändigtvis måste finnas
för att föra utvecklingen framåt.

Man måste räkna med att stora grupper av den unga generationen komma
att säga sig, att det lönar sig ej att taga dessa initiativ, dessa risker; denna nybyggaranda
lönar sig icke; det är bättre att taga det mera lugnt och taga
mindre risker. Eller också kunna stora grupper komma att säga sig: »Det finns
uppenbarligen ingen förutsättning i landet att göra oss gällande.» Och sålunda
sprider sig den uppfattningen, som redan finnes inom allra bredaste lager av den
intellektuella ungdomen: att man i andra länder bör söka sig en utkomst och
framtid, som verkligen ger utbyte för arbetsinsatsen.

Man skulle, om man ville vara elak, kunna draga en parallell med förhållandena
under 1800-talet. Under 1800-talet utvandrade arbetarklassens söner ur
ett samhälle där de icke hade möjlighet att finna sig till rätta. Vi riskera, att
det successivt blir eu utvandrarström av framåtsträvande ungdom, som vill ha
större, rörelsefrihet; i så fall anser jag verkligen fara å färde. Det betyder en
ytterligare åderlåtning på punkter, där en åderlåtning är utomordentligt farlig.

Jag tror, att man måste ha klart för sig de följdverkningar av skatteförslaget
som jag nämnt. Om de också kanske icke bli generella, bli de dock gällande
i stor omfattning. Detta är ett utomordentligt farligt moment i förslaget och
hotar, om jag får uttrycka det så, själva livsnerven i det framåtskridande,
som är nödvändigt, om vi skola bygga upp samhället vidare. Jag tror, att vad
den unga generationen kräver är möjligheter att göra sig gällande, möjligheter
att skapa sig en ställning. Det är en olycka ur samhällets synpunkt, om man
låter en konfiskatorisk skattepolitik nå dem. Genom en ur ungdomens synpunkt
olycklig skattebelastning som för unga människor med ganska måttliga inkomster
medför en marginalskatt på 30—40—50 procent gagnas icke framåtskridandet.

Jag är medveten om att, såsom finansministern säger, de som åberopa långsiktiga
skadeverkningar också i någon mån skola leda i bevis, att dessa föreligga.
Jag är övertygad, att så långt de kunna ledas i bevis föreligga sådana
realiteter. Jag tror, herr finansminister, att. jag känner den unga generationens
sätt att reagera bättre än de — låt mig med en liten tillspetsning säga — äldre
herrar, som i majoriteten stå bakom detta skatteförslag.

Det är med dessa ord, herr talman, som jag ansett nödvändigt att i detta
sammanhang säga ifrån, hur enligt min uppfattning den unga generationen
kommer att se på framtiden, sådan den nu tecknas bland annat i detta skatteförslag.

Härmed var överläggningen slutad.

Tiedagen den 22 april 1947 em.

Nr 17.

Vid remiss av propositionerna nr 212 och 220. (Forts.)

Ifrågavarande propositioner hänvisades, propositionen nr 212, med förslag
till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370),
m. m., till bevillningsutskottet; samt propositionen, nr 220, med förslag till
lag om allmänna barnbidrag, m. m., såvitt angick anslag under femte huvudtiteln,
till statsutskottet och i övrigt till behandling av lagutskott.

Till utskotten skulle jämväl överlämnas de i anledning av propositionerna
inom kammaren avgivna yttrandena.

§ 2.

Ordet lämnades på begäran till

Herr Birke, som anförde: Herr talman! Jag tillåter mig hemställa, att
kammaren ville besluta, att tiden för avgivande av motioner i anledning av
Kungl. Maj:ts propositioner nr 212 och 220 måtte med hänsyn till ärendenas
omfattning utsträckas till det sammanträde, som infaller näst efter tjugu
dagar från propositionernas avlämnande.

Kammaren biföll denna hemställan.

§ 3.

Herr förste vice talmannen erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman!
Jag tillåter mig hemställa, att kammaren måtte besluta, att andra lagutskottets
utlåtande nr 21 skall å morgondagens föredragningslista uppföras
främst bland två gånger bordlagda ärenden.

Denna hemställan bifölls.

§ 4.

Avlämnades följande motioner, nämligen av:
herr Dahlgren m. fl.:

nr 409, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 207, med förslag till
arbetstidslag för hotell, restauranger och kaféer, m. m.; och

nr 410, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 206, med förslag till
lag om fortsatt giltighet av hembiträdeslagen den 30 juni 1944 (nr 461);

herr Fagerholm och fru Boman, nr 411, i anledning av Kungi. Maj:ts proposition,
nr 196, angående bidrag till avlöningar åt distriktsbammorskor och
distriktssköterskor m. m.; och

herr Fagerholm, nr 412, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 210,
angående lantmäteripersonalens organisation och avlöningsförhållanden m. m.

Dessa motioner bordlädes.

§ 5.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 115, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för kontrollen
över sparbankerna;

nr 116, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dyrtidstillägg
å vissa livräntor m. m. i anledning av olycksfall eller yrkessjukdom;

Nr 17.

Tisdagen den 22 april 1947 em.

nr 117, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rundradion i
Sverige jämte i ämnet väckta motioner;

nr 118, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bestridande av
vissa haverikostnader; och

nr 119, i^anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa frågor om
befrielse från ersättningsskyldighet.

§ 6.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 10.58 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Stockholm 1947. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

471702