RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1947:14)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1947. Andra kammaren. Nr 14.

Lördagen den 22 mars.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Undén, som anförde: Herr
förste vice talman! Med kammarens tillstånd har herr Utbult till mig riktat följande
frågor:

1. Vad har från svensk sida gjorts för att bringa klarhet över motorseglaren
»Svan»s och dess besättnings mystiska försvinnande under resa från Liibeck
till Köpenhamn i september förlidet år?

2. Vad anser sig hans excellens utrikesministern ytterligare kunna göra för
att efterforska motorseglaren »Svan» och dess besättning?

Till svar å dessa frågor får jag anföra följande:

Den 9 september 1946 avgick motorseglaren »Svan» från Liibeck med Köpenhamn
som destinationshamn. Fartyget var befraktat av Hallands Ångfartygs
aktiebolag och gick i regelbunden trafik mellan Liibeck och Göteborg med
gåvopaket. Ombord å motorseglaren befunno sig befälhavaren skepparen Walfrid
Olsson, dennes 15-årige son Klas Olsson, som tjänstgjorde som kock, 25-årige bästemannen Alrik Karlsson samt 15-årige jungmannen Allan Olofsson.
Då fartyget den 18 september ännu icke framkommit till Köpenhamn och icke
heller på annat sätt avhörts, anmodade utrikesdepartementet på begäran av
krigsförsäkringsnämnden beskickningen i Moskva att genom sovjetryska marinmyndigheterna
söka erhålla upplysningar om fartygets öde. Den 21 september
ingick till departementet telegrafiskt meddelande från beskickningen, att de
ryska marinmyndighetema förklarat sig sakna all kännedom om fartyget.

Då några andra underrättelser om »Svan» icke heller ingått vid denna tidpunkt
och då man kunde befara, att fartyget förlist, instruerades beskickningen
i Moskva telegrafiskt att hemställa om närmare undersökning genom
vederbörande ryska myndigheters försorg utmed kuststräckan i den Tyska ockupationszonen
för att fastställa, om några vrakspillror eller lik, som kunde härröra
från det försvunna fartyget, möjligen flutit i land på ifrågavarande
område. I samband därmed lämnades även uppgifter rörande fartygets besättning.
Vid samma tidpunkt underrättade departementet vidare konsulatet
i Gdansk om det inträffade med instruktion att inom dess verksamhetsområde
vidtaga efterforskningsåtgärder.

Sedan fartygets befraktare underrättat departementet om att »Svan» enligt
ett rykte skulle ligga i Stralsund på grund av maskinhaveri och att befälhavaren
skulle ha häktats, avläts i slutet av oktober ytterligare telegram
till beskickningen i Moskva för undersökning av dessa uppgifter.

_ Vid påminnelse i ärendet hos vederbörande sovjetryska myndigheter erhölls
till svar, att undersökning angående »Svan»s öde påginge, men att den tyvärr
dragit ut på tiden på grund av svårigheter av organisatorisk natur.

Den 12 november besvarade de sovjetryska myndigheterna vår beskicknings

Andra kammarens protokoll 1947. Nr l4. 1

Svar på
interpellation.

Nr 14.

Lördagen den 22 mars 1947.

Svar på interpellation. (Forts.)

tidigare framställningar och meddelade, att några spår av »Svan» icke anträffats
inom kustområdet av den ryska ockupationszonen i Tyskland.

Emellertid gavs under höstens lopp då och då i pressen publicitet åt ryktet,
att »Svan» skulle av olika anledningar ha angjort någon utländsk östersjöhamn,
i första hand Stralsund, där fartyget skulle ha iakttagits av danska
eller tyska skeppare och i ett fall av en svensk sjöman. Med anledning av dessa
uppgifter anmodades beskickningen i Moskva i början av december att hemställa
om förnyade undersökningar inom den ryska ockupationszonen.

Till svar å denna framställning erhöll beskickningen i mitten av januari
det beskedet, att »Svan» icke påträffats i någon hamn, som stode under sovjetrysk
kontroll.

»Svan» har emellertid efterforskats även på andra håll.

I anledning av en uppgift att fartyget sökt nödhamn i Stettin instruerades
beskickningen i Warszawa att undersöka, huruvida några spår av fartyget
eller besättningen kunnat iakttagas på polska östersjökusten. Samtidigt anmodades
generalkonsulatet i Hamburg att föranstalta om efterforskningar inom
kustområdet i den brittiska ockupationszonen i Tyskland, och beskickningen i
Köpenhamn beordrades att träda i kontakt med vederbörande danska myndigheter.
Några upplysningar om »Sva.n»s öde hava dock hittills ej härigenom
kunnat erhållas.

Samtidigt med att nämnda åtgärder vidtagits, gjordes av departementet försök
att utröna vad som legat bakom de olika ryktena. Tyvärr har härvid intet
positivt resultat vunnits. Sålunda ha generalkonsulatet i Hamburg och konsulatet
i Gdansk, vilka även själva under efterforskningsarbetet mottagit rapporter
om rykten, att fartyget skulle ha iakttagits i Stralsund, i varje särskilt
fall sökt verifiera och kontrollera dessa. Vid de förfrågningar, som därvid riktats
till olika personer, har man emellertid endast stött på uppgifter, vilka
grunda sig på andrahandsutsagor, och ingen har sagt sig kunna direkt utpeka
eller nämna namnet på någon, som verkligen skulle hava iakttagit fartyget.
Exempelvis kan nämnas, att befälhavaren på ett danskt fartyg, vilken enligt
ett rykte påståtts skola ha sett »Svan» i Stralsund, förklarat, att han icke ens
varit i sagda hamn och icke visste något om fartygets öde.

Av de rapporter, som ingått från konsulaten i Hamburg och Gdansk, framgår
vidare, att olika polis-, militär-, hamn- och tullmyndigheter tillfrågats utan
att hittills några som helst underrättelser ingått rörande »Svan»s eller dess
besättnings öde. Jag må härvid framhålla, att efterforskningarna efter fartyget
i den ryska ockupationszonen från utrikesdepartementets sida endast
kunnat bedrivas genom förmedling av vederbörande myndigheter i Moskva,
då departementet hittills saknat möjlighet att vända sig direkt till de ryska
ockupationsmyndigheterna i Tyskland.

Det kan också nämnas, att utrikesdepartementet, då en svensk tidning i december
publicerade en uppgift, att en svensk sjöman skulle hava iakttagit fartyget
i Stralsund, företog en undersökning, varvid framgick, att tidningen fått
uppgiften i andra hand och att man icke kände till sjömannens namn eller det
fartyg, han tillhörde. Det kunde dessutom konstateras, att något svenskt fartyg
överhuvud taget icke anlänt från Stralsund vid tidpunkten i fråga.

Det kan tänkas, att de cirkulerande ryktena härröra från någon förväxling
med något av de svenska fartyg, som under hösten trafikerat Wismar och
Rostock och som ha namn som påminna om »Svan». Dessa hamnar ha sålunda
besökts av tvenne svenska motorseglare vid namn »Svanen» och en skuta vid
namn »San».

I detta sammanhang vill jag heller icke underlåta att erinra om det tragiska
öde, som drabbade ångfartyget »Sten Sture», som för någon månad sedan san -

Lördagen den 22 mara 1947.

Nr 14.

Svar på interpellation. (Forts.)

nolikt blev min sprängt i närheten av Bornholm. Några som helst tecken på att
någon olycka skulle drabbat »Svan» ha icke kunnat konstateras, men den möjligheten,
att »Svan» förolyckats på samma sätt som »Sten Sture», må därför
icke lämnas ur räkningen.

Något stöd för antagandet att »Svan» skulle finnas i någon av Sovjetunionen
behärskad hamn har -— som framgår av vad jag sagt — icke stått att erhålla.

Från utrikesdepartementets sida kommer man att fortsätta det pågående
efterforskningsarbetet och, såsom hittills, söka utnyttja varje ledtråd. Jag vill
understryka, att departementet icke betraktar de vidtagna undersökningarna
såsom avslutade. Ansträngningarna koncentreras för närvarande på försök att
få kontakt med någon person, som skulle kunna ge förstahandsuppgifter rörande
»Svan» och dess besättning.

Härefter yttrade

Herr Utbult: Herr talman! Jag ber att till bans excellens utrikesministern
få framföra mitt tack för det klara och positiva svar, som jag fått på min
interpellation.

Jag förstår att en del har gjorts i frågan genom Sveriges beskickning i
Moskva men att utrikesministern saknat möjlighet att vända sig direkt till de
ryska ockupationsmyndigheterna i de tyska områdena. Jag betvivlar inte att
den svenska beskickningen i Moskva gjort vad på den ankommit i berörda fråga,
men det synes mig som om det är en alltför lång omväg för att ernå det resultat,
som man kunnat vänta, om undersökningarna kunnat utföras på ort och ställe
genom därtill särskilt utsedda personer. Jag har haft en tanke, som jag passar
på att framföra i detta sammanhang. Skulle det inte vara möjligt för hans
excellens utrikesministern att utverka inresetillstånd i den ryska zonen av det
tyska kustområdet för t. ex. ett par personer, som på ort och ställe skulle kunna
göra de undersökningar, som äro nödvändiga för att få fastslaget, huruvida
motorseglaren Svan och dess besättning förolyckats eller icke? Såsom frågan
nu ligger till vet ju ingen, huruvida krigsförsäkringsnämnden eller försäkringsföreningen
skall utbetala försäkringsbeloppet för Svan, och detta blir helt naturligt
svårt att bedöma även om det blir fastslaget, att Svan är förlist, försåvitt
inte några vrakdelar komma att upphittas, som visa att Svan blivit minsprängd.

Jag noterar emellertid med nöje vad utrikesministern sagt i slutet av sitt
svar, nämligen att från utrikesdepartementets sida kommer man att fortsätta
det pågående efterforskningsarbetet och som hittills söka utnyttja varje ledtråd.
och att departementet icke betraktar de vidtagna undersökningarna såsom avslutade.
Jag tror också för min del, att det svar, som hans excellens utrikesministern
lämnat på min interpellation, kommer att hos dem som stå besättningen
på Svan närmast mottagas med tillfredsställelse och med förhoppning om
att den fortsatta undersökningen kommer att leda till resultat i den ena eller
andra riktningen.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 2.

Föredrogos var efter annan följande på kammarens bord liggande motioner;
och hänvisades därvid

till statsutskottet motionerna:

nr 361 av herrar Ilåstad och Sundström i Skövde; och

nr 362 av herr Holmström m. fl.;

Nr 14.

Lördagen den 22 mars 1947.

till jordbruksutskottet motionen nr 363 av herr Larsson i Luttra m. fl.;
samt

till statsutskottet motionerna:

nr 364 av herr Gustafsson i Lekåsa;

nr 365 av herr Gustafsson i Lekåsa m. fl.; och

nr 366 av herr Boman i Stafsund m. fl.

§ 3-

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets utlåtanden nr 6—9,
statsutskottets utlåtanden nr 37—44, bevillningsutskottets betänkandén nr 22
—25, bankoutskottets utlåtanden nr 16—20, första lagutskottets utlåtanden
nr 16—21, andra lagutskottets utlåtanden nr 13 och 15—18, jordbruksutskottets
utlåtande nr 15, andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande
nr 2 samt andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtanden nr 4—6.

§ 4.

Föredrogs den av herr Ståhl vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet angående principerna
för utfärdandet av inköpslicenser inom bilhandeln, m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5.

Föredrogs jordbruksutskottets memorial, nr 13, angående kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om statsbidrag till skogsvårdsstyrelsernas verksamhet.

Den i detta memorial föreslagna voteringspropositionen godkändes.

§ 6.

Föredrogs jordbruksutskottets memorial, nr 14, angående remitterande till
annat utskott av två till jordbruksutskottet hänvisade motioner om utformningen
av de förslag, som föranledas av 1942 års jordbrukskommittés betänkande.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 7.

Till bordläggning anmäldes jordbruksutskottets memorial, nr 16, angående
remitterande till annat utskott av Kungl. Maj :ts proposition nr 131 med förslag
till byggnadslag m. m., i vad propositionen avser förslag till lag angående
ändring i lagen den 30 juni 1943 (nr 431) om allmänna vägar och lag
angående ändring i lagen den 3 september 1939 (nr 608) om enskilda vägar.

§ 8.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 11.14 fm.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 26 mars 1947.

Nr 14.

Onsdagen den 26 mars.

Kl. 11 fin.

§ 1.

Herr statsrådet Mossberg avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 192, angående omorganisation av överståthållarämbetet m. m.;
nr 194, angående ändrad redovisning av luftfärtsfonden m. m.;
nr 195, angående anslag till aktieteckning i aktiebolaget Aerotransport; och
nr 198, angående åtgärder i syfte att bereda vissa utländska läkare möjlighet
att utöva läkarkonsten inom riket.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 2.

I enlighet med kammarens därom den 18 innevarande mars fattade beslut
företogos nu val av dels sex revisorer för deltagande i den granskning av
statsverkets, riksbankens och riksgäldskontorets tillstånd, styrelse och förvaltning,
som skulle äga rum innevarande år, dels ock sex suppleanter för dessa
revisorer; och befunnos efter valförrättningens slut följande ledamöter av riksdagens
andra kammare hava blivit utsedda till revisorer och suppleanter, nämligen
:

herr Hammarlund till revisor med herr Pettersson i Rosta som suppleant,

> Mosesson

» Olsson i Mellerud s>

> Paulsen *

» Svedman »

» Ward »

var och en med 140 röster.

Malmborg i Skövde
Spångberg
Hellbacken
Skoglund i Doverstorp Olovson

i Västerås

och

§ B.

Justerades protokollsutdrag angående de
mälda valen.

§ 4.

nästföregående paragraf omför -

Justerades kammarens protokoll för den 18 och den 19 innevarande mars.

§ 5.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Sköld, som anförde: Herr
talman! Med andra kammarens tillstånd har dess ledamot herr Nilsson i Guingcgården
till mig riktat frågan om jag vore villig att lämna riksdagen uttömmande
redogörelse för hittills tillämpad praxis vid avgörandet av frågor i anledning
av 1945 års lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

Svar på
interpellation.

Nr 14.

Onsdagen den 26 mars 1947.

Svar på interpellation. (Forts.)

Förs.t under denna månad har den redogörelse rörande tillämpning av 1945
års jordförvärvslag utkommit, som jag under förra hösten omnämnde i mitt
svar på en enkel fråga av herr Håstad. Redogörelsen, som blivit fördröjd bl. a.
på grund av svårigheter med tryckningen, är sammanställd av jordbruksdepartementets
föredragande i jordförvärvsärenden, kanslirådet Gullstrand.

Jag kommer i det följande att söka giva en redogörelse för de principer, som
i stort sett följts vid avgörandet av jordförvärvsärenden, och jag utgår från
att innehållet i själva lagen är känt, varför jag icke anser mig behöva lämna
någon redogörelse för själva lagstiftningens innehåll. Under handläggningen
av dessa ärenden ha, såsom ock framgår av den av kanslirådet Gullstrand
lämnade redogörelsen, utkristalliserats vissa särskilda frågor som ofta återkomma
i de olika ärendena.

Sålunda har i många fall den frågan kommit under övervägande om lagens
fordran att höparen själv shall ägna sig åt jordbruhet är uppfylld. Det shall
ju nämligen lämnas tillstånd till förvärvet, därest det kan antagas att sökanden
själv ämnar driva jordbruket och tidigare icke äger jordbruksfastighet.

I allmänhet har man antagit att sökanden ämnar själv driva jordbruket, om
sökanden avsett att bosätta sig å fastigheten och ha jordbruket till sin egentliga
förvärvskälla eller arbetsuppgift. Därmed har emellertid icke sagts, att
sökanden måste personligen deltaga i jordbruksarbetet eller i alla avseenden
utöva ledningen av jordbrukets skötsel. Därest sökanden velat förvärva en
fastighet med jordbruk, som varit utarrenderat några år framåt, eller om sökanden
uppgivit sig vilja anställa en inspektor eller rättare för hjälp med
jordbruksarbetet, ha sådana omständigheter i och för sig icke ansetts innebära,
att sökanden haft annan avsikt än att själv ägna sig åt jordbruket.

I några fall har ägare av jordbruksfastighet sökt tillstånd att förvärva ytterligare
sådan fastighet. I ansökningen bär vanligen uppgivits att sökanden,
som ämnade själv ägna sig åt jordbruket å förvärvs fastigheten, hade för avsikt
att avyttra den förut ägda fastigheten. Om dessa uppgifter ansetts förtjäna
tilltro, har ansökningen bifallits.

En och annan gång har en förvärvare måst söka tillstånd, då han icke kunnat
på föreskrivet sätt visa för inskrivningsdomaren, att han uppfyllde nyssnämnda
krav beträffande avsikt med förvärvet, vilka utgöra förutsättning för att
erhålla lagfart utan att ha inhämtat Kungl. Maj:ts tillstånd. Då landsfiskal
varit tveksam och därför hänvisat förvärvaren att hos Kungl. Maj:t söka tillstånd
har i vissa fall den fortsatta utredningen givit sådant resultat, att tillstånd
meddelats.

Härefter avser jag att behandla spörsmålet om när innehavet av fastighet
han väntas medföra övervägande nytta för jordbruhet i orten. Denna fråga är
av betydelse vid tillståndsprövningen dels då Sökanden redan förut ägt jordbruksfastighet
och dels då sökanden visserligen icke redan varit ägare av
jordbruksfastighet men det kunnat antagas, att han velat förvärva fastighet
i annat syfte än att själv ägna sig åt jordbruket å fastigheten.

Då sökanden redan varit ägare av jordbruksfastighet, har sökanden i allmänhet
avsett att till en brukningsdel sammanslå denna fastighet och den fastighet,
som sökanden sökt tillstånd att förvärva. I sammanslagningsärendena
har sökandens innehav av förvärvsfastigheten ansetts kunna väntas medföra
övervägande nytta för jordbruket i orten, därest utredning av ortens jordbruksförhållanden
utvisat, att genom sammanslagningen komme att bildas en brukningsenhet,
som i och för sig vore lämplig ur arronderings- och brukningssynpunkt,
samt att sammanslagningen dessutom icke vore olämplig ur den synpunkten
att den komme att försvåra ett framtida genomförande av jordbrukets
rationalisering inom orten. Om exempelvis förvärvsfastigheten angränsat ett

Onsdagen den 2G mars 1947.

Nr 14.

Svar på interpellation. (Forts.)

sökanden icke tillhörigt ofullständigt jordbruk, som ansetts böra kompletteras
med förvärvsfastigheten, har en sammanslagning av denna fastighet med Sökandens
fastighet antagits kunna försvåra uppkomsten av rationella jordbruksförhållanden
i orten och sökandens innehav av förvärvsfastigheten följaktligen
icke medföra övervägande nytta för jordbruket därstädes.

Vid bedömandet av en sammanslagnings lämplighet har uppenbarligen måst
tagas hänsyn till en mängd olika omständigheter. Sadana omständigheter ha
bland annat varit de för sambruk ifrågasatta fastigheternas storlek, deras belägenhet
i förhållande till varandra, markens och byggnadernas beskaffenhet
samt ändamålet med sökandens förvärv (t. ex. erhållande av betesmark eller
arbetarbostad).

Fullständiga jordbruk ha ansetts ur rationaliseringssynpunkt böra i möjligaste
mån bibehållas såsom självständiga, och sammanslagning av dylika jordbruk
till en brukningsdel har endast i ett fåtal fall antagits kunna medföra
övervägande nytta för jordbruket.

Har en ansökning om tillstånd blivit avslagen på grund av att förvärvsfastigheten
lämpligare borde användas för förstärkning av annan jordbruksfastighet,
har ägaren av denna fastighet icke alltid varit benägen att inköpa
förvärvsfastigheten. Därest sistnämnda fastighet förväntas kunna inom en nära
framtid utnyttjas för förstärkningsändamål, har vederbörande egnahemsnämnd
undersökt möjligheterna att inköpa densamma.

I ett stort antal fall har ägaren av ett fullständigt jordbruk sökt tillstånd
till förvärv av ett ofullständigt i och för sammanslagning till en brukningsdel.
Ur rationaliseringssynpunkt har det principiellt ansetts lämpligt att de ofullständiga
jordbruken genom sammanslagning upphöra att utgöra självständiga
brukningsenheter. Tillstånd till förvärv av ett ofullständigt jordbruk för sammanslagning
med ett fullständigt sadant har därför i allmänhet meddelats,
då utredningen i ärendet icke visat att det vore lämpligare att sammanslå det
ofullständiga jordbruket med annan fastighet än sökandens. Understundom
har emellertid en sammanslagning av ett bebyggt mindre jordbruk med ett sökanden
tillhörigt fullständigt jordbruk ansetts olämplig, då möjlighet förelegat
för innehavaren av det mindre jordbruket att för sin utkomst erhålla
tillräckligt arbete i orten vid sidan av jordbruksarbetet. Det mindre jordbruket
har då ansetts böra såsom stödjordbruk bestå såsom en självständig bruk -

ningsdel. .

Då det icke varit fråga om sammanslagning av förvärvsfastigheten med en
sökanden redan tillhörig jordbruksfastighet, har förvärvet ansetts kunna medföra
övervägande nytta för jordbruket i orten, om det uppenbarligen skulle föranleda
en verklig rationalisering av jordbruksdriften å den inköpta fastigheten.
Tillstånd har likväl i dylika fall endast lämnats i fråga om större fastigheter.

Där sökanden velat förvärva fastighet med jordbruk i avsikt att använda
densamma huvudsakligen till sommarnöje eller för annat liknande ändamål,
har tillstånd i regel icke erhållits. Då syftet med förvärvet huvudsakligen varit
att endast få ett för fritidsvistelse redan förut avsett boningshus med tillhörande
tomtmark, har sökanden understundom haft möjlighet att efter avslag å
ansökningen underhandla med fastighetens ägare om försäljning av allenast
ett mindre område, som sedermera kunnat förvärvas utan tillstand. Någon
gång har emellertid medgivits förvärv av jordbruksfastighet för ifrågavarande
ändamål. Det har då gällt eu fastighet, som på grund av läget varken själv
kunnat göras bärkraftig eller användas för utökning av annan jordbruksfastighet
eller där anledning icke förelegat att bibehålla brukningsdelen såsom stödjordbruk.

Nr 14.

Onsdagen den 26 mars 1947.

Svar på interpellation. (Forts.)

Såsom framgar av lagen kan i vissa fall ansökning om förvärv icke bifallas
med mindre förvärvsfastigheten för sökanden har synnerligt värde utöver det
ekonomiska eller eljest särskilt skäl för bifall till ansökningen föreligger. Av
lagtextens ord att egendomen för sökanden har »synnerligt värde utöver det
ekonomiska» framgår, att sökandens rent personliga intresse av förvärvet skall
beaktas vid tillståndsprövningen. De jordbruksfastigheter, som fått förvärvas
med stöd av denna bestämmelse, ha i allmänhet varit fastigheter, vilka under
längre tid innehafts av sökandens eller hans makas släkt.

Då ^förvärvet avsett en eller flera ideella andelar i en fastighet, vari sökanden
på grund av arv, giftorätt eller testamente redan förut ägt dylik andel,
har tillstånd regelmässigt meddelats.

I det föregående har jag uppehållit mig vid sådana fall, då förvärvet avsett
fastighet, varå jordbruk eller skogsbruk fortfarande skulle komma att bedrivas.
Det har emellertid även förekommit att sökanden velat förvärva en
jordbruksfastighet för annat ändamål än att därå bedriva jordbruk eller skogsbruk.
I de flesta av dessa fall har med förvärvet avsetts att exploatera en jordbruksfastighet
lör bostadsbebyggelse. Sökanden har sålunda köpt eller ämnat
köpa en fastighet för att avstycka tomter till försäljning.

I dessa exploateringsfall har det varit av betydelse att få utrett, huruvida
förvärvsfastigheten vore så belägen, att det med hänsyn till bebyggelsen i orten
kunde anses föreligga ett aktuellt behov, att fastigheten i fråga bleve föremål
för den tillämnade exploateringen. Där detta förhållande förelegat har
den ifrågavarande fastigheten ansetts ha upphört att vara fastighet med jordbruk
och i stället övergått till att utgöra vad man skulle kunna kalla en exploaterings
fastighet (fastighet »mogen» för exploatering). Förvärv av dylik
fastighet har i allmänhet ansetts kunna väntas medföra övervägande nytta
för näringslivet i orten. Förutsättning för bifall har dock varit, att innehavaren
kunnat antagas äga möjlighet att själv genomföra exploateringen och ha
för avsikt att göra detta inom snar framtid.

Det är givetvis synnerligen svårt att. inom ramen för ett interpellationssvar
lämna en mera fyllig redogörelse för tillämpningen av en så pass omfattande
praxis som här är i fråga. Bedömningen av vissa ärenden bär givetvis även påverkats
av det förhållandet att riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken
rörande rationaliseringen, av vårt jordbruk icke varit klarlagda. Sedan
nu förslag i detta avseende framlagts för riksdagen, avser jag att vid bedömningen
av förvärvsärenden, som ankomma på min föredragning, följa sådana
linjer som ansluta sig till vad som föreslagits i propositionen angående den
framtida jordbrukspolitiken. Detta torde framför allt innebära en viss uppmjukning
i hittillsvarande praxis att i möjligaste män bibehålla fullständiga
jordbruk som självständiga,

Enjigt min uppfattning har jordförvärvslagen visat sig synnerligen lämplig
för sitt ändamål. Den har sålunda utgjort ett gott medel "för att förhindra
spekulation med jordbruk och skog, något som i nuvarande tid är starkt av
behovet påkallat. Dessutom har den varit ägnad att främja rationaliseringssträvandena
inom jordbruket. Det av lagstiftningen föranledda besväret för
allmänheten kan icke sägas vara särskilt betydande. Under kalenderåret 1946
har det endast varit ca 700 ärenden, som behövt underställas Kungl. Maj:ts
prövning. Jag finner mig därför icke böra ifrågasätta någon begränsning av
lagstiftningens giltighetstid. Emellertid har jag för avsikt att inom den närmaste
tiden upptaga till övervägande och utredning frågan om lagens fortsatta
bestånd och i samband därmed spörsmålet huruvida vid en eventuell förlängning
av giltighetstiden vissa modifikationer i lagen kunna anses erforderliga,
Jag håller vidare före att det kan visa sig möjligt att — sedan en cen -

Onsdagen den 26 mars 1947.

Nr 14.

Svar på interpellation. (Forts.)

tral praxis under någon tid utbildats — beslutanderätten rörande tillstånd till
förvärv i betydande omfattning skall kunna överflyttas på de föreslagna lantbruksnämnderna.

Härpå yttrade:

Herr Nilsson i Göingegården: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet få framföra mitt tack för svaret på min
interpellation. Jag förstår givetvis, att statsrådet i sitt svar icke har kunnat
gå in på detaljer eller på praktiska exempel utan endast berört huvudprinciperna
i Kungl. Maj:ts hittillsvarande praxis, ehuru jag likväl måste beklaga
detta —• det torde dock kanske bli tillfälle för statsrådet att återkomma. Beträffande
de praktiska exemplen har statsrådet förmodligen menat, att den
nyligen utkomna promemoria, som utarbetats av kanslirådet Gullstrand, lämnat
en tillräckligt ingående redogörelse härför. Denna har också motsetts med
mycket stort intresse, men man torde väl kunna säga, att de förväntningar,
som ställts på densamma, icke infriats. Varken denna redogörelse eller statsrådets
svar har enligt min uppfattning givit en klar bild av Kungl. Maj:ts
praxis vid prövningen av ansökningar om tillstånd till förvärv av jordbruksfastighet.
Allt som hittills förekommit i denna fråga torde snarare enligt min
uppfattning ha understrukit bristerna i lagstiftningen och dess tillämpning.

För att börja med statsrådets svar har det klart utsagts, att klar praxis icke
föreligger vid avgörandet av frågan, huruvida det är nödvändigt söka Kungl.
Maj:ts tillstånd eller ej. När absoluta hinder enligt § 3 första stycket ej föreligga,
blir sistnämnda fråga helt beroende på vederbörande lokala myndigheters
— landsfiskalers, egnahemsnämnders o. s. v. — inställning. Man kan nted
skäl fråga sig, hur någon stadgad och riktig praxis på denna punkt kan utbilda
sig under dessa förutsättningar. Det kan icke hjälpas, att det är en lag,
där det personliga omdömet kommer att göra sig gällande i mycket högre grad
och i större utsträckning än vid de allra flesta lagar vi ha att leva efter. Gjorda
erfarenheter ha även bestyrkt, att förutsättningar för lokala tillstånd bedömas
högst olika delvis av naturliga skäl, beroende på vederbörande myndigheters
inställning till denna regleringslagstiftning. Givetvis kan icke statsrådet
svara för annat än Kungl. Maj ds praxis i de frågor, som dragas under
Kungl. Majd, ehuru likväl ansvaret för lagens tillkomst och utformning samt
tillämpning även hos de lokala myndigheterna påvilar Kungl. Majd. Detta
ansvar drabbar ju Kungl. Maj d desto tyngre, som det av Kungl. Majd icke
ansetts erforderligt att utsända lagförslaget på sedvanlig längre remiss. Om
man förutsätter, att Kungl. Maj ds avsikt med lagstiftningen varit, att densamma
skulle vara till nytta för jordbruket och dess produktion, kan man vid
en granskning av statsrådets svar och även av kanslirådet Gullstrands redogörelse
för Kungl. Maj ds praxis vid avgörandet av tillståndsansökningar icke
underlåta att tänka på det gamla talesättet »vilja men icke kunna», allt under
förutsättning att talet om rationalisering av ett stort antal småbruk är obefogat.

I statsrådets svar säges sålunda: »Om exempelvis förvärvsfastigheten angränsat
ett sökanden icke tillhörigt ofullständigt jordbruk, som ansetts böra,
kompletteras med förvärvsfastigheten, har en sammanslagning av denna fastighet
med sökandens fastighet antagits kunna försvåra uppkomsten av rationella
jordbruksförhållanden i orten och sökandens innehav av förvärvsfastigheten
följaktligen icke medföra övervägande nytta för jordbruket därstädes.» Man
kan med skäl fråga sig, huruvida det icke är bättre att låta en driftig jordbrukare
köpa en angränsande fastighet och upparbeta jordbruket på denna

Nr 14.

Onsdagen den 26 ma''rs 1947.

Svar på interpellation. (Forts.)

än att låta fastigheten ligga för fäfot eller under dålig ekonomisk skötsel
endast i avsikt att någon gång i framtiden kunna tillägga fastigheten ett ofullständigt
jordbruk, vars ägare saknar vilja eller möjligheter eller bådadera att
förvärva densamma. I förra fallet skulle fastigheten snart kunna lämna god
produktion, medan det i andra fallet torde vara synnerligen ovisst, huruvida
den komme att lämna någon avkastning alls.

I fortsättningen av statsrådets svar säges det: »Har en ansökning om tillstånd
blivit avslagen på grund av att förvärvsfastigheten lämpligare borde
användas för förstärkning av annan jordbruksfastighet, har ägaren av denna
fastighet icke alltid varit benägen att inköpa förvärvsfastigheten. Därest sistnämnda
fastighet förväntas kunna inom en nära framtid utnyttjas för förstärkningsändamål,
har vederbörande egnahemsnämnd undersökt möjligheterna att
inköpa densamma.» Även om egnahemsnämndens undersökningar fortskridit
så långt, att fastigheten inköpes, vilket för övrigt endast torde ha skett i relativt
ringa antal fall, är problemet om fastighetens jordbruksavkastning därmed
långt ifrån löst.

I svaret säges vidare: »I ett stort antal fall har ägaren av ett fullständigt
jordbruk sökt tillstånd till förvärv av ett ofullständigt i och för
sammanslagning till en brukningsdel. Ur rationaliseringssynpunkt har det
principiellt ansetts lämpligt, att de ofullständiga jordbruken genom sammanslagning
upphöra att utgöra sjävständiga jordbruksenheter.» Men någon
mening därefter säger statsrådet följande: »Understundom har emellertid en
sammanslagning av ett bebyggt mindre jordbruk med ett sökanden tillhörigt
fullständigt jordbruk ansetts olämplig, då möjlighet förelegat för innehavaren
av det mindre jordbruket att för sin utkomst erhålla tillräckligt arbete i
orten vid sidan av jordbruksarbetet. Det mindre jordbruket har då ansetts
böra såsom stödjordbruk bestå såsom en självständig brukningsdel.» Förutom
det förhållandet att de däri uttalade olika principerna synas motstridiga, kan
man skymta ett syftemål med sista meningen, vilket näppeligen torde innefattas
i lagens ursprungliga syfte och därmed vara av synnerligen betänklig
art, nämligen tvångsdirigering eller snarare fastlåsning av arbetskraft vid viss
plats. Följden därav blir även, att man vägrar ägaren av mindre jordbruk att
komma ifrån den belastning, som fastighets!nnehavet utgör och som kommer
till uttryck i hans vilja att sälja detsamma, detta trots att fastigheten ur jordbrukssynpunkt
säkerligen skulle kunna ge betydligt större avkastning i köparens
hand.

Av statsrådets svar framgår även, att lagen av Kungl. Maj :t tolkas så, att
förvärv av en eller flera ideella andelar av en fastighet, vari sökanden på
grund av familjerättsligt fång redan förut ägt del, gjorts beroende av Kungl.
Maj:ts tillstånd. Det torde kunna ifrågasättas, huruvida denna tolkning har
formellt fog för sig, men i varje fall torde den icke vara praktiskt betingad.
Det framgår även, att tillstånd i dylika fall regelmässigt meddelats. Enligt
min mening borde dessa fall kunna helt uteslutas ur lagens tillämpning, detta
så mycket mer som det icke är vare sig enskilt eller allmänt intresse att bibehålla
dylikt sambruk av en fastighet.

Vad därefter angår kanslirådet Gullstrands redogörelse är det beklagligt, att
en mera uttömmande redogörelse för de avgjorda fallen icke lämnats. Det är
sålunda omöjligt att avgöra, huruvida vissa ansökningsärenden relaterats, vilka
kommit till min kännedom och vilka synas förtjänta av närmare granskning.
Måhända är statsrådet i tillfälle att nu lämna en fylligare redogörelse för de
skäl, som legat till grund för Kungl. Maj :ts avgörande i vissa fall. Först må
påtalas de i kanslirådet Gullstrands redogörelse omnämnda fall, vilkas avgörande
kan diskuteras.

Onsdagen den 26 mars 1947.

Nr 14.

Svar på interpellation. (Forts.)

Vi ha för det första ett fall på s. 8. Det gäller Malmöhus län. I detta fall
kan man fråga sig, om icke jorden på den stora fastigheten, som tillsammans
med sökandens egen fastighet skulle utgjort en väl arronderad brukningsdel och
vars byggnader voro nära nog värdelösa, bättre kunnat utnyttjas av sökanden
än av säljaren. Vad är det för mening att i nuvarande tider med brist på arbetskraft
och material, vilken situation kan väntas bestå för ganska lång tid framåt,
bibehålla en fastighet utan nödvändiga byggnader som självständig brukningsdel
utan förutsättningar för en ordentlig produktion? Jag kan i det sammanhanget
icke underlåta att relatera några uppgifter om byggnadskostnader från
mitt eget län, Hallands län, återgivna i hushållningssällskapets redogörelse.
Hallands läns hushållningssällskap inköpte för ett par år sedan ett småbruk
om 27 tunnland åker och SO tunnland skog. Med officiella siffror visas nu,
vad det kastar att bebygga ett jordbruk i enlighet med den standard, som för
närvarande kräves på ett jordbruk av denna storleksordning och med hänsyn
till den drift, som avses att tillämpas där. För fastigheten betalades vid inköpet
20 000 kronor. Men skuldsumman för gården inberäknat inventarier och täckdikning
— byggnadskostnadema uppgingo till 61 000 kronor utan att dock
byggnaderna i minsta mån voro vräkigt uppförda utan endast enligt gällande
standard för ett sådant jordbruk — är för närvarande uppe i 133 000 kronor.
Jag vill med detta bestyrka, att det i det av kanslirådet Gullstrand relaterade
fallet hade varit klokare att låta vederbörande få köpa den brukningsdel, som
gränsade intill den jord. där byggnader funnos uppförda.

Ett annat fall, som återfinnes relaterat i kanslirådet Gullstrands redogörelse
på sidan 9, gäller en arbetarbostad. Eftersom det icke nämnes någonting därom,
kan man förutsätta, att ingen av de angränsande jordbruksfastigheternas ägare
önskade förvärva fastigheten i fråga. Hade det icke där varit bättre att låta
sökanden köpa fastigheten för sambruk och använda boningshuset som arbetarbostad
för att förbättra sina arbetares bostadsförhållanden i stället för att
tvinga honom att för dryga kostnader bygga på egen fastighet? Till detta
kanske han för övrigt nu icke kan erhåila byggnadstillstånd. Vi veta, hur
besvärligt det är i det fallet.

Ett fall från mitt län, där ansökan har passerat såväl egnahemsnämnden
som länets jordbrukskommission och blivit tillstyrkt men ogillats av Kungl.
Maj:t, måste jag också relatera. Det gäller en fastighet i Morups socken, Morup
nr 8 i Hallands län, som ägdes av en lantarbetare. Arealen utgör 5 hektar. På
denna fanns intet bostadhus men eu ladugård och en lada, båda i bristfälligt
skick. Lantarbetaren var på grund av sjukdom intagen på sjukhus men hade
själv tidigare ämnat bruka denna jordbit samt därå uppföra en mangårdsbyggnad.
På grund av sjukdom ansåg han sig emellertid tvungen att sälja jorden
och sökte tillstånd att få sälja den till en granne, som hade en fastighet med
en areal av 17 tunnland. Denne hade på sin jord uppförd mangårdsbyggnad
och kunde utnyttja ekonomibyggnaderna på den brukningsdel han skulle köpa.
Ansökan blev emellertid trots egnahemsnämndens och jordbrukskommissionens
tillstyrkan avslagen utan angivande av några skäl. Vederbörande blev mycket
förvånad. Han är på nytt inlagen på sjukhus och har tvingats att utarrendera
denna areal till den person, som hade velat köpa fastigheten.

Ett annat exempel kan jag också anföra från mitt eget län. Det gäller en
fastighet i Stafsinge socken, Stafsinge l4 och Stafsinge 24. Två bröder ägde
där en areal av 11 hektar åker. De hade mycket dåliga hus på gården och
drogo sig för att bygga nya byggnader. Men en granne hade en gård, som han
ville sälja, en gård med en något mindre areal, jag vill minnas det rörde sig
om en areal av 9,5 hektar åker. Bröderna gjorde ansökan om att få köpa den
bredvidliggande fastigheten, där det fanns så pass nya och bra byggnader, att

Nr 14.

Onsdagen den 26 maTs 1947.

Svar på Interpellation. (Forts.)

de kunde klara även sin tidigare ägda jordbruksfastighet med samma byggnader.
Det blev emellertid avslag på brödernas ansökan, och länets egnahemsnämnd
inköpte brödernas brukningsdel. I sin tur avyttrade egnahemsnämnden en del
därav, och det, som icke egnahemsnämnden kunde sälja, fick köparen av en fastighet.
vid sidan om. Nu var detta egnahemsnämndens köp preliminärt. Det kunde
icke genomföras, och egnahemsnämnden fick så småningom avstå från köpet.
En granne köpte ett stycke av jordbruksfastigheten, och det som blev över —
och det var den sämsta jorden — fingo vederbörande ha kvar och lägga till den
nya fastighet de inköpte.

Jag skulle, herr talman, kunna relatera flera sådana fall, men jag skall icke
upptaga tiden med detta längre. För den jordbrukande allmänheten har lagen
visat sig vara ett synnerligen allvarligt intrång i dess hävdvunna fri- och
rättigheter. Av dess tillämpning att döma har den heller icke visat sig vara
till nytta för det svenska, jordbruket i större utsträckning. Såsom faktiskt kan.
påvisas, kan en duktig och framåtsträvande jordbrukare hindras att utveckla
sitt jordbruk, medan olämpliga brukningsdelar fastlåsas icke endast i arronderingshänseende
utan även hos personer, som sakna vilja och möjlighet att effektivt
utnyttja jorden. I sammanhang med det av regeringen signalerade arbetet
på att upphäva onödiga produktionshämmande regleringar och förbud bör också
övervägas en avveckling av den ifrågavarande lagstiftningen och den säkerligen
överväldigande majoriteten av den jordbrukande befolkningens mening beredas
prioritet. Denna ur alla synpunkter ytterst egendomliga och tillfälliga förbudslag
utgör det allvarligaste ingreppet i den lagfästa näringsfriheten, som under
decennier företagits i vårt land genom statliga åtgärder. Detta påstående är
direkt citerat från ett yttrande av kooperativa förbundet. Allt som skett bestyrker
de farhågor, som med skärpa framfördes vid det tillfälle, då lagen
fastställdes i riksdagen. Lagen är enligt min mening mogen att avskaffas när
som helst. Det är därför med beklagande man tager del av statsrådets uttalande,
att enligt hans uppfattning jordförvärvslagen visat sig synnerligen lämplig
för sitt ändamål och att han överväger en förlängning av dess giltighetstid. Min
och — jag är övertygad härom — de flesta av landets jordbrukares förhoppning
är, att denna lag icke skall förlängas.

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman! Jag
vill börja med att beröra de anmärkningar, som i formellt avseende framställts
av herr Nilsson i Göingegården. Herr Nilsson yttrade t. ex., att det var beklagligt
att jag icke hade utsänt detta lagförslag på en ordentlig remiss, innan
det lädes fram för riksdagen. Jag föreställer mig att herr Nilsson i Göingegården
dock har ett minne av att detta lagförslag redan hade behandlats
av lagrådet, när jag blev jordbruksminister, och alltså var färdigberett. Det
kunde väl enligt hävdvunnen praxis då icke lämpligen gå ut till en förnyad
remissgranskning.

Herr Nilsson i Göingegården påstår, att det icke föreligger någon stadgad
praxis för tillämpningen av denna lag. Jag har en rakt motsatt uppfattning.
Jag sysslar varje vecka med dessa ting i mycket stor utsträckning och är
fullt på det klara med att det från Kungl. Majrts sida föreligger en mycket
klar praxis i lagtillämpningen. Men kanske menar han, att det inte finns
någon lika klart utbildad praxis hos myndigheterna — i detta fall egnahemsnämnderna
och landsfiskalerna — när egnahemsnämnderna ha att utställa
intyg för utökning av ett jordbruk till inskrivningsdomaren eller när landsfiskalen
skall utställa intyg på att en vanlig jordbrukare skall få köpa ett
jordbruk. Men jag vill för min del säga, att det icke finns någon anledning
till det yttrande som interpellanten här hade, ty om det hade varit så att

Onsdagen den 26 mars 1947.

Nr 14.

Svar på interpellation. (Forts.)

det hade rått en mycket vacklande praxis ute i landet, skulle följden ha blivit,
att man i sådana lokala områden, där man känner sig missgynnad, skulle
ha fört ärendena inför Kungl. Maj:t. Jag vill emellertid här betyga, att antalet
ärenden, som kommit till Kungl. Maj:t efter att förut ha varit hos egnahemsnämnderna
och hos landsfiskalerna, har varit försvinnande litet. Jag
skulle nästan tro att de under hela den tid lagen varit i tillämpning kunna
räknas på händernas fingrar. Detta visar väl om något att det inte ute i landet
finns någon sådan uppfattning, att det skulle föreligga en praxis, som är
mera släpphänt på vissa håll och mera sträng på andra håll.

Härefter skall jag be att få ägna några ögonblick åt de av herr Nilsson
i Göingegården åberopade fallen. Jag måste för min del beklaga att jag
inte riktigt kan klara upp det där morupsfallet. När vi ligga med 700 mål
är det inte så lätt att i en hastig vändning få fram vad som ligger bakom
det eller det fallet. Men jag är för min del övertygad om att även i detta fall
högst plausibla skäl föreligga för Kungl. Maj :ts beslut.

Jag skall i stället syssla med de fall, som jag lättare kan klara upp. Vi
ha då först det på s. 8 i redogörelsen refererade fallet, där herr Nilsson i
Göingegården ansåg att Kungl. Maj:t skulle ha givit sitt bifall till köp på
grund av att den för inköp ifrågasatta fastigheten hade så dåliga byggnader.
Jag skall inte diskutera detta fall i vidare bemärkelse, ty jag kan för min
del medge, att sedan jordbrukspropositionen nu har blivit utarbetad och vi
ha fått en klar bild över hur man skall tänka sig den fortsatta utvecklingen
inom jordbruksnäringen, kan det föreligga starkare skäl för ett bifall på den
punkten än vad det gjorde den gången när ärendet var föremål för Kungl.
Maj :ts prövning. Jag vill i alla fall fästa uppmärksamheten på att jag den
gången väl i alla fall hade myndigheterna med mig.

Jag vill i alla fall säga några ord om byggnaderna. Ärade kammarledamöter,
om ett hemman på nära 50 tunnland av Skånes bästa slättjord icke
skulle ha en sådan ekonomisk bärkraft, att det på denna jord skulle kunna
uppföras nya byggnader, när de gamla äro uttjänta, då kommer det inom en
generation inte att finnas något jordbruk i Sverige. Det är fantastiskt att
komma och sätta i fråga att icke ett så bärkraftigt jordbruk som det vilket
här gäller skulle kunna bära sina egna byggnadskostnader. Jag vet ju, att
det göra sådana jordbruk mer än väl. Det gäller här inte ett jordbruk i Småland
utan ett jordbruk på den bördiga skånska slätten, som jag väl känner till.

Jag går så över till det i redogörelsen på s. 9 relaterade fallet. Detta är
ett fall som jag ofta träffar på. En stor jordbrukare med ett jordbruk på 100
tunnland och mer vill för att slippa den extra kostnaden att bygga en arbetarbostad
införliva med sina ägor ett ofullständigt jordbruk. Ur rationaliseringssynpunkt
är detta förvärv meningslöst; det är för honom absolut utan betydelse
om han har 100 tunnland eller 108 tunnland, som han ungefär skulle
få om han finge med sin fastighet införliva det mindre jordbruket. Alltså
skulle hans begäran bifallas bara för att han genom att övertaga det ofullständiga
jordbruket skulle få en arbetarbostad! Jag skulle således inte alls
taga hänsyn till det förhållandet, att det finns angränsande fastigheter som
äro så små, att jordbrukshanteringen i en nära framtid skulle komina att upphöra,
om de icke kunna få tillskott av ny jord. Jag skulle inte heller ta hänsyn
till ett sådant förhållande som om det på orten finns tillgång till arbete
och arbetskraft och därför också efterfrågan på s. k. stödjordbruk. Jag skall
strax komma till den principiella sidan av denna fråga. Jag tror inte att det
är många i denna kammare som anse, att det skulle vara riktigt att man uteslutande
för att hjälpa en större jordbrukare att slippa bygga arbetarbostad
skulle låta ett nu bestående mindre! jordbruk uppslukas av ett slörre.

Nr 14.

Onsdagen den 26 mars 1947.

Svar på interpellation. (Forts.)

Så kommer jag till stafsingefallet. Det är alldeles riktigt att i detta fall
hade myndigheterna ute i länet i resignation tillstyrkt köp. Ärendet kom alltså
tillstyrkt till Kungl. Maj :t. Egnahemsnämnden hade doek i sitt yttrande
förklarat att nämnden, om den ifrågasatta sammanläggningen medgåves. ansåge
det rimligt att från det ena av dessa ställen frånskildes ett visst jordområde
för att förstärka ett angränsande mindre jordbruk. För min del lät
jag ställa frågan till köparna, om de vore villiga att gå med på denna jämkning,
som för deras del icke var av någon större betydelse, men jag möttes av
den inställningen, att det här gällde allt eller intet. Det var i detta fall inte
fråga om sammanslagning av två ofullständiga jordbruk utan av två jordbruk
av den storleksordningen, att man nog skulle kunna tänka sig att de
skulle kunna, bestå vart för sig. Då sade jag nej. Nu är saken emellertid ordnad.
Det har blivit så, som herr Nilsson i Göingegården relaterat, att från
det ena stället frånskilts en bit, som lagts till ett angränsande ofullständigt
jordbruk. Mitt syfte att begagna detta tillfälle till att ge förstärkning åt ett
ofullständigt jordbruk har alltså ändå till sist nåtts. Detta hade kunnat ske
från början om inte dessa personer, som här voro köpare, hade varit så envisa
naturer att de överhuvud taget icke ville resonera.

Jag har nu berört de av herr Nilsson i Göingegården anförda fallen. Nu
skulle jag till slut^bara vilja lägga några principiella synpunkter på herr
Nilssons i Göingegården argumentation. Det var särskilt i två fall som han
riktade kritik mot mig. Det ena var just detta som jag nyss omtalat, nämligen
att jag hade vägrat tillåta ett stödjordbruk att övergå i ett stort ställe för att
den större jordbrukaren skulle få en arbetarbostad. Jag vill fråga: hur rimmar
denna kritik med vad som sagts i hela den diskussion som har pågått här i
landet om den framtida jordbrukspolitiken, varvid man mot mig har riktat
anklagelser för att jag vill rationalisera bort hundratusentals jordbruk? När
jag med en lag försöker att bibehålla livskraftiga stödjordbruk, alltså sådana
jordbruk, som bedrivas som bisyssla av ägaren, som i huvudsak försörjer sig
genom jordbruksarbete eller skogsarbete eller något annat arbete, får jag till
svar från herr Nilsson i Göingegården, att detta är fel. Dessa stödjordbruk
skola försvinna. Samtidigt skriar man över att det inte finns någon arbetskraft
på landsbygden! Trots att man tar bort det som kan locka en människa att slå
sig ned där, nämligen stödjordbruken, vill man ändå att det skali finnas arbetskraft
på landsbygden.

^Man kan säga att det är synd att den som nu har stödjordbruk inte får sälja
på, grund av lagen. Men min erfarenhet säger att inga jordbruk ha behövt förbli
osålda under det gångna året. Jag kan till och med säga, att även där
jag har avslagit framställningar från personer, som enligt lagen inte skulle
ha rätt att köpa, ha ställena i 19 fall av 20 blivit sålda till det pris, som var
avtalat vid det först tilltänkta köpet. Det har inte uppstått några särskilda
förluster för försäljaren.

Den andra punkten på vilken herr Nilsson i Göingegården riktade en anmärkning
mot mig var, att jag icke tillät en ägare av ett fullständigt jordbruk
att inköpa ett angränsande ofullständigt jordbruk, när det fanns andra ofullständiga
eller svaga jordbruk intill, vilka behövde förstärkas. Här föreligger
precis samma förhållande som jag nyss antytt: jag eftersträvar att med denna
lagstiftning förstärka sådana jordbruk, som i nuvarande tidsläge äro dömda
att försvinna, för att det skall bli kvar flera brukningsdelar här i landet. För
detta får jag uppbära kritik från herr Nilsson i Göingegården, som säger att
det är en fullständigt felaktig politik. Jag skulle i stället tillåta, att dessa
ofullständiga jordbruk uppslukades av de större jordbruken. Mina herrar inom
högern, låt det bli litet mera konsekvens i er inställning till jordbrukets pro -

Onsdagen den 26 mars 1947.

Nr 14.

Svar på interpellation. (Forts.)

blem. Är det så att ni mena, att den rätta utvecklingen är att alla ofullständiga
jordbruk och små jordbruk, som stora jordbrukare vilja köpa, också skola
övergå i dessa större jordbrukares ägo — varigenom antalet brukningsdelar
katastrofalt minskas •— så säg ut det! Tala inte med två tungor utan säg ut
vad ni i verkligheten vilja.

Herr Nilsson i Göingegården säger att denna lagstiftning är missriktad och
felaktig, och han vidhåller att den borde avskaffas. Den är, menar han, ett allvarligt
intrång i jordbrukarnas fria förfoganderätt över sin jord. Ja, när alltså
700 av landets 400 000 jordbrukare på ett år ha behövt underställa Kungl.
Maj:t sina försäljningsfrågor, så är det ju ett kolossalt intrång! Det är ju här
endast fråga om en liten procent av alla de egendomar, sona under året ha gått
i handeln. Det är ett mycket litet intrång, och i de allra flesta fall har ju besväret
också varit litet. Framställningarna ha som regel bifallits av Kungl.
Maj:t, och när det inte blivit bifall har det funnits starka samhälleliga skäl
för att det inte skulle bli det.

Lagstiftningens vedersakare vilja göra gällande, att en driftig jordbrukare
genom denna lag förhindras att utveckla sin verksamhet. Detta torde väl ingalunda
vara fallet. Men man kan ju säga, att en driftig jordbrukare förhindras
att utveckla sitt jordbruk på det sättet, att han skapar en jordbrukspolitisk
utveckling, som vi inte tycka är lämplig. Den driftige jordbrukaren förhindras
att förstöra flera självständiga jordbruk än som är nödvändigt. Det är
egentligen det enda som här sker. Det finns dock oändligt många möjligheter
för den driftige jordbrukaren att komma fram och få det bättre. Jag vill för
min del säga, att jag har nog i praxis försökt att göra vad jag kunnat för att
hjälpa just den driftige jordbrukaren att få större jordbruk och större möjligheter.
Jag tror inte man kan säga, att lagen i det avseendet varit något
hinder.

Men jag kan berätta för herr Nilsson i Göingegården, att det nyligen var
ett sammanträde med egnahemsnämnderna och att det därvid steg upp en partivän
till herr Nilsson i Göingegården och uttalade sig om lagen. Sedan han
framfört en viss kritik, som närmast gällde områden, där lagen inte var sträng
nog, förklarade han: tro inte att jag talar mot lagen. Det har varit en lycka att
vi ha fått denna lagstiftning. Äntligen har det blivit en möjlighet att i någon
mån stävja den spekulation, som vi förut haft att dras med och som i den tid
vari vi nu leva skulle varit förskräckligt olycklig. — Så olika kunna omdömena
falla ifrån samma håll, vilket väl beror därpå, att den av mig nu sist
citerade högermannen i sitt dagliga arbete följt de problem det här gäller,
under det att herr Nilsson i Göingegården väl ändå litet mera förstrött vid
sidan om har följt praxis vid denna lags tillämpning.

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Jag skall be att en liten smula få kommentera
de fall, som herr Nilsson i Göingegården anförde när det gällde tilllämpningen
av denna lag. Jag vill innan jag börjar detta säga att jag för min
del var positivt inställd till denna lag den gången vi skulle ta ställning till
om den skulle genomföras eller inte. Jag ansåg då att läget var sådant, att vi
måste göra någonting på detta område genom att förhindra spekulation och
olämpliga sammanläggningar o. s. v. Jag har inte ändrat uppfattning sedan
dess. Nu har denna lag gällt litet mera än ett år, och man kan kanske därför
litet grand överblicka tillämpningen av densamma.

I Hallands län har under 1946 egnahemsnämnden enligt gällande bestämmelser
lämnat intyg för sammanläggning i 41 fall. 25 ärenden ha gått till
Kungl. Maj:t, och i mer än hälften av dessa ha vi tillstyrkt bifall. I 10 fall
ha vi för vår del inte ansett det vara lämpligt med en sammanläggning. Jag

Nr 14.

Onsdagen den 26 mars 1947.

Svar på interpellation. (Forts.)

skall här endast anföra, några exempel på sådana fall. I ett fall ifrågasattes
en sammanläggning emellan ett jordbruk i Hallands län och ett annat i Skåne.
Vi kunde inte anse en sådan sammanläggning särskilt lämplig. Det var i detta
fall en kreaturshandlare som ville köpa ett jordbruk. Vi avstyrkte denna framställning,
och den blev även avslagen av Kungl. Maj :t.

I ett annat fall ville en jordägare med 63 hektar mycket bra välbebyggd
åkerjord köpa ett mindre ställe intill, omfattande i runt tal 40 tunnland jord
av ganska god beskaffenhet. Vi voro såväl i egnahemsnämnden som i jordbrukskommissionen
fullständigt eniga om att denna sammanläggning inte skulle
komma till stånd. Så blev icke heller fallet.

I ett tredje fall ville en jordbrukare, som förut hade ett jordbruk på litet
över 20 hektar åkerjord, köpa ett hemman på 7 hektar åkerjord. Man kan ju
säga att detta senare jordbruk i och för sig inte var för stort att lägga Samman
med ett annat, men när man sedan undersökte förhållandena närmare visade
det sig vara två mil mellan dessa bägge skiften. Det fanns under sådana
förhållanden ingen rimlig anledning att anse att en sammanläggning borde
komma till stånd.

Vi bruka i mitt län undersöka möjligheterna för sammanläggning. Jag har
själv ibland varit på platsen, gjort en undersökning och konfererat med såväl
säljare som köpare. I en del fall ha vi varit fullständigt överens om att den
ifrågasatta sammanläggningen inte var lämplig. Vi ha konstaterat i stället,
att om den eller den brukningsdelen skulle försvinna så borde den lämpligen
sammanläggas med en annan brukningsdel, vilket också sedan har skett. Dylika
överenskommelser bruka komma till stånd helt och hållet frivilligt. I alla
sådana fall tror jag man absolut kan påstå att lagen har varit till nytta.

Vad beträffar det av interpellanten åberopade fallet från Morup, där det
gällde ett jordbruk på 9 tunnland, alltså 472 hektar obebyggd jord, är det
riktigt som interpellanten säger att säljaren var sjuk. Det var en före detta
lantarbetare, som var intagen på vårdhem. Hans förre husbonde ville köpa fastigheten,
och det ansågo vi vara lämpligt. Men enligt lagens bestämmelser har
egnahemsnämnden skyldighet att undersöka om det omkring en fastighet som
är till salu eventuellt kan finnas andra brukningsdelar, som kunna behöva förstärkas.
Det befanns i detta fall, att en angränsande mindre brukningsdel kunde
få en bättre arrondering, i fall brukaren av denna finge köpa denna brukningsdel
på 9 tunnland. Vi gjorde då en förfrågan hos honom, huruvida han
vore villig att köpa denna brukningsdel. Han sade då bestämt nej. Han hade nyss
byggt och tyckte att han hade tillräckligt med jord. Då ansågo vi både inom
egnahemsnämnden och inom jordbrukskommissionen att det först ifrågasatta
köpet borde tillstyrkas, vilket vi också gjorde. Som här nämnts har Kungl.
Maj :t ändå avslagit framställningen om detta köp. Jag anser mig dock här
kunna säga, att demia brukningsdel genom egnahemsnämndens förmedling nu
har utarrenderats till den som ville förvärva densamma, varför det finns anledning
att förmoda, att saken så småningom ändå blir ordnad såsom det från
början var ifrågasatt. Jag måste också kommentera det andra fallet som berörts
här, nämligen stafsingefallet. Det gäller där, som statsrådet säger, två
bnikningsdelar, som äro tillräckligt stora för att var för sig kunna bestå som
självständiga brukningsdelar. Det är vidare riktigt som interpellanten sade,
att den^ brukningsdel, som skulle nedläggas, hade dåliga ekonomibyggnader.
Dessa lågo också olämpligt till på egendomen så att det inte kunde anses lämpligt
att bygga där. Emellertid undersökte vi såsom vi bruka göra, huruvida
det fanns några andra brukningsdelar som skulle behöva kompletteras, och
det fanns, som statsrådet påpekar, en liten brukningsdel på 15 tunnland Som
låg så till, att det ansågs lämpligt, att jordägaren fick förvärva ett stycke om

Onsdagen den 26 mars 1947.

Nr 14.

Svar på interpellation. (Forts.)

5 tunnland åkerjord, som lag alldeles intill hans mark. Detta var lian villig
till, men säljarna voro inte pigga på att medverka. Egnahemsnämnden tillstyrkte
förvärvet, men Kungl. Maj :t avslog. Det är riktigt som interpellanten
säger, att egnahemsnämnden gjorde ett preliminärt köp, och vi undersökte även
möjligheterna till en sammanläggning med andra fastigheter — det är nämligen
ganska gott om mindre brukningsdelar intill denna fastighet. Vi träffade också
ett preliminärt avtal med ägarna till tre mindre brukningsdelar om att de
skulle få var sin del av den större fastigheten i fall staten förvärvade denna
så att det då skulle bli fyra ganska bra hemman. Men — det vill jag statsrådet
skall observera — när vi undersökte fallet, befanns det vara sämjedelade fastigheter.
och enligt jorddelningslagen får man inte sammanlägga sämjedelade
fastigheter, varför lantmätaren inte ansåg sig kunna gå med på sammanläggningen.
För närvarande håller för övrigt en sakkunnigkommitté under generaldirektör
Malmbergs ordförandeskap på att utreda avvecklingen av denna
Sämjedelning. som förekommer på en del ställen, inte minst i Hallands län.
Jag vill säga till statsrådet, att om det framlagda programmet för jordbrukets
rationalisering skall kunna förverkligas, måste begreppen rörande sämjedelning
klaras upp. så att inte sämjedelning som i detta speciella fall kommer att lägga
hinder i vägen för en sammanläggning. I det fallet kunde man alltså inte företa
den sammanläggning som var mest angelägen.

Interpellanten nämnde de höga kostnaderna för byggnader som Hallands
läns hushållningssällskap låtit uppföra på en fastighet i södra Halland. Det
är riktigt, att- byggnadskostnaderna i det fallet voro oskäligt höga, och man
kan ifrågasätta, huruvida det var lämpligt att bygga på det sätt som skett.
Det blir emellertid ofta höga kostnader om man bygger om en hel gård på en
gång. Hade det varit en privatägd fastighet, skulle byggnaderna ha uppförts
successivt, så att man tagit boningshuset en gång och ekonomibyggnaderna
en annan gång. Om man handlat på det sättet, skulle byggnadskostnaderna givetvis
inte ha blivit så höga. Hushållningssällskapet ansåg det emellertid inte
lämpligt att gå till väga på det sättet, utan det lät bygga om hela gården på
en gång. och detta var anledningen till att byggnadskostnaderna blevo för
höga.

jag är inte säker på att jag vill instämma i interpellantens påstående, att
alla Sveriges jordbrukare stå bakom hans önskan att denna lag inte bör förlängas.
I en del fall äro verkningarna av lagen svårbedömbara, och det kan
hända, att lagen ibland varit svårhanterlig, men genom de exempel jag anfört
tror jag mig ha givit belägg för att den också har varit till nytta. Dessutom är
det möjligt, som statsrådet Säger, att om tillämpningen blir mer modifierad
framdeles, lagen då blir till ännu större nytta.

Herr Hellbacken: Herr talman! Den interpellationsdebatt, som här föres, har
inte endast rört sig om den fråga, som ställdes av interpellanten, om praxis vid
tillämpningen av lagen om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet,
utan debatten har även rört sig om huruvida denna lag överhuvud taget
kan anses behövlig. Vad den framställda frågan beträffar kan jag endast omvittna
förhållanden som jag känner till från det län jag representerar, och jag
måste därvidlag säga, herr talman, att jag ger statsrådet rätt i vad han sade i
det svar han lämnade. Såvitt jag kan bedöma i min egenskap av ordförande
i jordbrukskommissionen, som både haft möjlighet och varit skyldig att ta
ställning till ansökningar om jordförvärv7, har den praxis jordbruksdepartementet
tillämpat överensstämt med lagstiftarnas uppfattning.

Det kan knappast stiftas en lag, mot vars tillämpning det inte kan göras er Andra

kammaren.s protokoll 1947. Nr l4. 2

Nr 14.

Onsdagen den 26 mars 1947.

Svar på Interpellation. (Forte.)

inringar, och var och en som är insatt i hithörande spörsmål vet, att det är synnerligen
svårt att lagstifta på det jordbrukspolitiska området. Detta gäller
inte bara lagstiftningen, utan även utformandet av eu praxis, som kan ansluta
sig till syftet med lagstiftningen. Jag kan inte finna, annat än att jordbruksdepartementet
vid behandlingen av ansökningar från Kopparbergs län handlat
i full överensstämmelse med förslagen från de myndigheter, som ha yttrat sig
över jordförvärven. Jag vill i detta sammanhang bekänna, att jag i likhet
med flera andra av kammarens ledamöter icke var särskilt entusiastisk för denna
lag när den stiftades. Jag hade helst sett, att man sluppit tillgripa denna
lagstiftning, men förhållandena på ifrågavarande område voro då och äro än i
dag sådana, att man måste ha en restriktiv lag, som förhindrar jobberi med värden,
som på den senaste tiden varit mycket kuranta. Det har icke endast gällt
penningplacering, utan det har även gällt att göra. goda affärer. Jag kan icke
finna annat än att denna lagstiftning varit av stor betydelse för jordbrukspolitiken
och för vårt land överhuvud taget, och hindrat en osund spekulation på
detta område.

Det är klart att man kan leta upp fall, där man kan säga, att myndigheterna
borde ha fattat ett annat beslut än de gjort, men om man går till botten med
problemet och undersöker förhållandena närmare, kanske man finner, att de
fattade besluten varit de riktiga. Jag vill understryka, herr talman, att så
länge de nuvarande förhållandena i fråga om köp och försäljning av jordbruksfastigheter
råda, är lagen, med den tillämpning den hittills haft, till fördel både
för jordbruket som sådant och för den jordbrukande befolkningen. Jag anser,
att vi icke få släppa efter för mycket i denna fråga, så att dörrarna öppnas
för en spekulation, som kanske en dag skall visa sig vara mycket olycklig. Jag
vill också säga, att det är egendomligt, att statsrådet Sköld här kritiseras för
att han såsom chef för sitt departement inte velat gå med på ett borttagande av
en del, visserligen mindre bärkraftiga, jordbruk, medan han i ett annat sammanhang
kritiserats för att han vill rationalisera bort mindre jordbrukare. Jag
anser, att de svenska jordbrukarna böra vara tacksamma mot statsrådet Sköld
för de åtgärder som vidtagits på detta område och för att de vidtagits på ett
sätt, som jag tror vunnit allmän aktning bland dem som ha att ta ställning till
hithörande spörsmål.

Herr Nilsson i Göingegården: Herr talman! Statsrådet framhöll i sin replik
med anledning av mitt svar på interpellationssvaret en del detaljer, som jag
skall be att få beröra.

Statsrådet sade först, att det absolut föreligger klar praxis. Jag måste bestämt
reagera mot detta. Det kan inte hjälpas, att detta är en lag, vid vars
tillämpning det personliga omdömet i högre grad än i fråga om andra lagar
måste föreligga och komma till sin rätt. I de fall, där landsfiskalerna äga avgörandet,
kunna de icke bedöma fallen lika, därför att det knappast finns två
fall, som äro absolut lika.

Statsrådet frågar också, huruvida, det kan vara rätt att hjälpa en större jordbrukare
att skaffa arbetarbostäder, om det finns ett ofullständigt jordbruk att
köpa. Jag måste svara, att om vi på den vägen kunna åstadkomma lättnader
för jordbrukare att skaffa bostäder för arbetarna, är detta eu naturlig och mycket
lämplig lösning för att åstadkomma lantarbetarbostäder, i synnerhet som
dem lilla^ jordbit, som tillhör de byggnader jordbrukaren örnskär förvärva,
många gånger är mycket dåligt skött och under alla omständigheter inte kan
ge den avkastning, som den skulle kunna ge, om den bleve lagd till det större
jordbruket.

Statsrådet nämnde vidare, att jag bara relaterat två fall. Jag har inte velat

Onsdagen den 26 mars 1947.

Nr 14.

Svar på interpellation. (Forts.)1

upptaga kammarens tid med att relatera flera tall. men jag försäkrar statsrådet
och de ärade kammarledamöterna, att jag skulle kunna föredra många fler fall.
Statsrådet säger också, att blott 700 fall ha kommit inför Kungl. Maj :t. Ja,
först och främst måste jag säga, att jag tycker det inte är så få fall, som vederbörande
myndigheter på detta sätt tvingats handlägga. Vidare förtjänar det
framhållas, att man nog ofta ute i bygderna hänvänder sig direkt till egnahemsnämnderna
och frågar om man kan få förvärva en jordbruksfastighet. Om egnahemsnämnden
då med hänvisning till föreliggande lag svarar, att detta inte
går, är jag övertygad om att många inte vilja riskera ett avslag på eu ansökan
och inte heller vilja ikläda sig besväret att sätta i gång hela denna pappersprocedur.

Statsrådet säger också, att vi högermän tala med två tungor: å ena sidan äro
vi förgrymmade över att statsrådet säger sig företräda den meningen, att de
mindre brukningsdelarna i vårt land skola bort. och å den andra sidan påtala
vi, att statsrådet motsätter sig att ett större jordbruk sammanslås med mindre,
intilliggande brukningsdelar, och att vi på det sättet vilja bidraga till att småbruken
försvinna. Jag vill inför kammaren) fastslå, att jag icke vid nagot tillfälle
uttalat som min mening, att man borde försöka få bort t. ex. 100 000 små
brukningsdelar, och jag vet inte att någon från mitt parti sagt något sådant.
Men om det finns ett ofullständigt jordbruk, som ingen vill bo på och som har
så liten jordareal, att det inte kan bära kostnaderna för uppförandet av nödiga
byggnader, om jordägaren icke har möjlighet att få någon arbetsinkomst, så att
han kan leva enligt våra dagars standard, och om ett intilliggande större jordbruk
har behov av byggnader, då tycker jag detta större jordbruk på ett praktiskt
och smidigt sätt bör kunna få förvärva det mindre.

Statsrådet berörde sedan stafsingefallet. Han säger, att det där gällde två
jordbruk, vilka vart för sig voro fullt bärkraftiga och att det därför icke fanns
någon anledning att lägga samman dem. Jag måste säga, att här är lagen det
största motståndet mot en framtida vettig rationalisering av vårt svenska jordbruk.
Enligt min uppfattning finns det ingen möjlighet, herr statsråd, att lantbruk
på 8 å. 12 hektar förmå bära byggnadskostnaderna med den standard man
nu kräver av bostäder och ekonomibyggnader. Det kan inte hjälpas att byggnadsfrågan
för närvarande är det största cruxet för det svenska jordbruket, och
den kopplas in i denna lag på ett mycket allvarligt sätt.

Herr statsrådet säger, att en partivän till mig vid något tillfälle uttalat sig
i mycket berömmande ordalag om denna lag. Ja, det är möjligt att det finns en
partivän till mig som har eu annan uppfattning i denna fråga än jag, det vill
jag på intet sätt förneka, men vid det tillfälle, då andra kammaren antog lagen,
höjdes det från samtliga partier röster som avrådde från antagandet av lagen.
.Tåg vill relatera vad en ganska stor socialdemokratisk tidning i Gävle skrev i
december månad 1945, nämligen att jordlagen var influerad av klart nazistiska
Innkegångar. Tidningen menade, att lagen var helt omotiverad, och den skrev,
att man tagit ett steg tillbaka mot skråsamhället. Den tillåter sig också komina.
med ett ironiskt förslag: »Medan man nu är i farten med att avskaffa näringsfriheten.
och återinföra skråtidens förtjusande samhällsskick, bör man väl
lämpligen ägna samhällsvårdande uppmärksamhet åt fastighetsförhållandena i
städerna också. När jordbruksfastigheterna monopoliseras åt jordbrukare, vore
det väl i sin ordning att endast medlemmar av husägarklassen tilläts förvärva
och besitta fastigheter i städerna.» Det är några av de tongångar som komnao
fram. när lagförslaget var under debatt i kammaren.

Jag kan inte underlåta, herr talman, att till sist än en gång framhålla, att
jag anser, att denna lag varit till förfång för utvecklingen i landet och framför
allt för rationaliseringen av vårt jordbruk. Jag är övertygad om att om man

Nr 14.

Onsdagen den 20 mars 1947.

Svar på interpellation. (Forts.)

strävar efter eu vettig rationalisering och arrondering av arealerna, kommer
denna lag att vara till förfång för en sådan rationalisering.

Herr andre vice talmannen Carlström: Herr talman! Kammaren kanske erinrar
sig. att jag, då på sin tid denna lag antogs här, hade avgivit en reservation,
i vilken jag framhöll, att från lagens bestämmelser borde undantagas
jordbruksfastigheter, i fråga om vilka det taxerade skogsvärdet icke översteg
10 procent av fastighetens hela taxeringsvärde. Jag ansåg att då det gällde
de s. k. rena jordbruksfastigheterna, alltså fastigheter utan skog, var lagen
mindre påkallad. Då jag emellertid sedan röstade för lagförslaget, gjorde jag
det på grund av den erfarenhet jag haft, då jag under tio år varit ordförande
i jordbrukskommissionen i Jönköpings län. Vem är det som har skulden till den
värsta vanhävden av jordbruk i vårt län? Jo, det är skogsjobbarna, som ha
köpt in fastigheterna för att komma åt skogen och sedan, ha velat göra sig
av med jordbruken, eftersom dessa naturligtvis i deras händer gått med förlust,
och så ha husen fått förfalla och vanhävden blivit påtaglig.

Man säger, att man har ju vanhävdslagen. Ja, herr talman, skulle jag välja
att. slopa någon lag här, skulle det icke vara denna lag utan vanhävdslagen,
ty med den, kominer man till rätta med så litet av missförhållandena på detta
område, att den har ganska liten betydelse i den praktiska tillämpningen.
Men den lag, varom nu är fråga, har dock under den tid den gällt förhindrat
skogsjobbare och jordjobbare att förvärva fastighet, och därigenom ha dessa
icke heller kunnat lägga jorden i lägervall, som de annars skulle gjort. Sedan,
tycker jag, att när fråga är om fastighet, å vilken även finnes skog, denna
borde kunna få inköpas av jordbrukare i orten. Det har sedan lagens tillkomst
också visat sig, att vid försäljning av gårdar med betydande skogstillgång de
som spekulerat i skogen ställts utanför, och gårdarna kommit i händerna på
jordbrukare, som sedan ha kunnat ta ut avkastningen av skogen på ett betydligt
lugnare och bättre sätt. Jag tycker, att det är en sak, som man icke
får gå förbi i detta sammanhang. Då man vill påstå, att jordvärdena eller
skogsvärdena skulle sjunka på grund av denna lag, som man sade, när vi
voro i färd med att antaga den, så måste jag säga, att de äro tillräckligt höga
för närvarande, så att det alltjämt är svårt för en ung människa att bli i tillfälle
att köpa en fastighet till ett räntabelt pris.

Jag är naturligtvis överens med dem som mena att vi i Krångel-Sverige ha
tillräckligt med förbudslagar denna lag förutan. Men då det gäller denna måste
jag säga, att jag har samma uppfattning som den högerman, som herr statsrådet
nyss citerade, nämligen att det skulle varit en verklig olycka under denna
senare tid med penningvärdets fall, då alla försökt få tåg i realvärden att
placera pengar i, om icke denna lag funnits.

Jag skall icke gå in på de exempel, som här framförts från skilda håll,
särskilt av interpellanten. Jag har den erfarenheten, att i de fall vi inom vårt
län ha haft att behandla ärenden av detta slag, som gått till Kungl. Maj:t,
har Kungl. Maj :t efter ingående utredning sökt att komma fram till ett så riktigt
resultat som möjligt, när det gällt att bedöma, om fastigheten borde få
försäljas till sökanden eller icke. Jag har för min del även inom vårt län inga
svårare exempel att andraga på fall av den karaktär interpellanten framdragit.
När vi nu stå inför att antaga en lag om rationalisering av .jordbruket,
skall man emellertid icke ställa till för mycket ohägn, innan den lagen,
kommer, där man nu kan anse, att fastighetslotter lämpligen kunna och
böra infogas för sammanläggning av jordbruk.

Då det sagts, att denna lag är besvärlig, så går jag med på det, och jag kan
för all del även instämma i att den vållar ett visst intrång, men om man på -

Onsdagen den 26 mars 1947.

Nr 14.

Svar på interpellation. (Forts.)

står, att den är obehövlig och onyttig, kan jag icke, herr talman, dela en sådan
uppfattning.

Herr von Setli: Herr talman! En lag av en natur som denna är naturligtvis
mycket svårbemästrad, och vid dess tillämpning besannas ju det gamla ordspråket:
intet ont som icke har något gott med sig. Men det är väl också så,
att det icke finns något gott, som icke har något ont med sig. Avgörande för
dem, som från början gingo emot lagen, var känslan av att denna lagstiftning
icke skulle kunna vara uteslutande en skyddslag, utan samtidigt skulle bli en
tvångslag. När statsrådet i slutet av sitt interpellationssvar säger, att lagen
utgjort ett gott medel för att förhindra spekulation med jordbruk och skog,
något som i nuvarande tid är mycket av behovet påkallat, kan man naturligtvis
draga i tvivelsmål, om lagen gjort verklig nytta på alla håll. En sak äro vi
väl alla överens om, nämligen att vi skola förhindra osund spekulation i jord
och skogslotter, och framför allt att de medel, som kunna befinnas lämpliga
böra användas för att i första hand bondebefolkningen skall besitta jordbruk
och skog. När herr Nilsson i Göingegården var inne på att statsrådet icke hade
sänt lagförslaget på remiss till lagrådet, så hänvisade herr Sköld till att under
den föregående jordbruksministern hade lagförslaget varit på remiss. Det är
ju fullt riktigt, men jag vill samtidigt erinra om att när detta lagförslag
under herr Pehrsson-Bramstorps jordbruksministertid var föremål för yttrande
av lagrådet, det blev mycket hårt åtgånget. På den tiden -— nu är man mera
härdad — väckte detta mycket stort uppseende.

Vad som framför allt uppkallade mig att ta ordet här var, att statsrådet
sade, att högern och högerfolket i allmänhet, med undantag för den citerade
högermannen, vilja ha bort de små brukningsdelarna. Ingenting kan vara oss
mera främmande, särskilt för mig, som bor i ett skogslän, där vi till fullo
inse de små brukningslottemas mycket stora betydelse. Jag skulle vilja säga,
att såsom strukturen är exempelvis i sådana län som Jönköpings och Kronobergs
län och såsom skogsbygderna inom de flesta län äro beskaffade, äro de
små brukningsdelarna absolut nödvändiga. Jag skulle vilja erinra statsrådet
Sköld om att en framstående socialdemokrat i denna kammare talade emot
lagförslaget, då det behandlades i denna kammare.

Vad vi nu skola diskutera är huruvida lagen har varit till uteslutande nytta,
huruvida den verkligen bär åstadkommit, att inga gårdar äro osålda, och jag
torde då kunna säga, att här finnas säkert representanter i denna kammare,
åtminstone för ett län, som kunna tala om att gardar i skogsbygder ha blivit
osålda, därför att inga köpare ha kunnat anmäla sig på grund av denna lag
och kanske icke minst på grund av tillämpningen av denna lag. Det är ju
alldeles självklart, att man kan draga upp extrema gränsfall, på vilket område
som helst, och det kommer alltid att bli tråkiga tall på gränserna. Men
jag kan icke låta bli att erinra om det s. k. fallet Animskog, där en änka led
avsevärd förlust, därför att ansökan om att få köpa hennes fastighet avslogs.
Det var ett litet ställe, som kallades jordbruksfastighet, men som i verkligheten
icke var jordbruksfastighet. Jag har här ett intyg av vederbörande lantmätare,
som säger, att det var 0,2 hektar åker, 2 hektar äng, 1 hektar skogsmark och
1,09 hektar annan avrösnings.jord. Alltså var det en mycket liten lägenhet, och
därtill säger vederbörande distriktslantmätare. att fastigheten enligt lians förmenande
icke kunde betraktas som jordbruksfastighet. Eu man, som hade användning
för byggnaderna, på denna lägenhet han kunde, som han själv
säger, där bereda sina arbetare utmärkta bostäder — ville köpa den och
ge så mycket som 18 000 kronor. Jordbrukskommissionen och egnahemsdirektören
tillstyrkte, men Kungi. Maj:t kom med avslag och ansag, att

Nr 14.

Onsdagen den 2G mars 1947.

Svar pa interpellation. (Forts.)

fastigheten i stället skulle erbjudas eu granne, som ägde ofullständigt jordbruk.
lvu var denna areal dock så liten, och denna fastighet, som icke var
men kallades för jordbruksfastighet, befann sig i sådant skick — den utnyttjades
som grustag — att grannen med ofullständigt jordbruk näppeligen hade
blivit hjälpt genom förvärv av fastigheten. Följden blev i alla fall, att den som
ville köpa den och ge denna änka bra betalt fick träda tillbaka, och änkan
fick göra eu avsevärd förlust genom att innehavaren av det mindre jordbruket
icke hade användning för lägenhetens stora byggnader.

Det är självklart, att man skulle kunna draga fram ett otal belysande fall,
men jag vill gentemot jordbruksministern bara säga, att här finnas så många
fall, att även om jag skulle kunna sträcka mig så långt, att jag säger, att även
om denna lag har gagnat många, så har den i många fall, icke minst när
det gällt, småbrukare, åstadkommit förluster för dessa genom att de icke
kunnat sälja sin lägenhet för erbjudet pris och i vissa fall genom att inga
spekulanter på dessa kunnat anskaffas. Man tycker därför, även om man medger,
att tillämpningen av lagen är svår, att det borde kunna erkännas, att tilllämpningen
varit sådan, att denna lag, som varit avsedd som skyddslag, blivit
eu tvångslag. Den viktigaste anledningen till att vi på högerhåll vända oss
emot denna lag är, att den blivit eu tvångslag, en lag som icke är förenlig
med vårt rättsmedvetande och som därtill har förorsakat icke minst småbrukare
och mindre lägenhetsägare förluster.

Till sist vill jag, herr talman, säga, att vi framför allt anse en lag skadlig,
som lägger all makt och myndighet i händerna på en enda man i kanslihuset,
när det gäller att avgöra sådana till ytterlighet komplicerade och svåra frågor.
Denna lag har på detta sätt blivit en förmynderskapslag. och vi önska
få den reviderad. Jag vill sluta med att säga. att de små brukningsdelarna böra
vi slå vakt om i den mån det är möjligt. I den mån ägarna kunna ha sin existens
på dessa vilja vi gärna bidraga med sådana skyddsåtgärder, enligt vilka
skogen och jordbruket förbehållas vår bondebefolkning.

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman! Jag
börjar med att något diskutera det s. k. ånimskogsfallet, vilket ju gällde en
fabrikör, som icke fick köpa en jordbruksfastighet. Fastigheten var överbebyggd
med ett för stort bostadshus. Jordarealen uppgick till bortemot 5
hektar. Det tvistas i målet, huruvida åkerjorden var 2 hektar eller 0.2 hektar.
Sanningen är val den, att åkern ursprungligen var 2 hektar, men att den varit
vanhävdad, så att man icke kunde avgöra vad som var åker och vad som var
äng. Som sagt var det en fabrikör, som ville köpa denna fastighet enligt uppgift
för att ha den till bostad för sina arbetare. Men frågan är kanske icke
avgjord med vad han uttalat. Det är nämligen så att fastigheten ligger 4 km
från den plats, där han liar sin verkstad, och man fick kanske ta någon hänsyn
till att sökandens moder har mycket stora jordegendomar, som gränsa intill
denna lilla fastighet. Det för mig avgörande var det myndigheterna hade sagt.
att det vore bäst, att jorden skildes ifrån och tillädes ett angränsande jordbruk,
men det ville icke fabrikören. Jag ställde till honom precis samma fråga
som i stafsingefallet. Jag lät säga till honom, att om han ville gå med på styckning
för förstärkning av den andra fastigheten, så skulle det bli bifall. Men
han sade nej. Det intresserade honom icke. Då blev det avslag på ansökningen.
När herr von Seth säger, att änkan tillskyndats förlust, får jag säga,
att i så fall har änkan misskött saken. Det fanns nämligen icke den minsta
svårighet att i detta fall stycka av bostadshuset och göra det till annan fastighet,
att sälja bostadshuset för sig och sälja återstoden som jordbruksfastighet
till jordbrukaren, som ville köpa. Det skulle säkert ha varit möjligt för henne

Onsdagen den 26 mars 1947.

Nr 14.

Svar på interpellation. (Forts.,]_

att på det sättet fn ut ungefär samma summa som genom försäljning till
fabrikören. Jag skulle för min del tro, att det var icke så stort fel jag begick
den gången genom att inta den ståndpunkt jag då intog. Men när man läser
om sådana saker i tidningarna se de alltid annorlunda ut än i verkligheten,
och det kanske ser annorlunda ut, när jag redogör för det än nar herr von
Seth gör det. Men min redogörelse grundar sig på handlingarna i målet och
icke på någon parts ensidiga beskrivning av fallet.

Jag ber härefter att få ägna mig litet åt herr Nilsson i Göingegården. Det
var ett mycket intressant anförande han hade. Han bedjerade att han aldrig
hade sagt. att 100 000 småbrukarjordbruk skulle försvinna, och det har aldrig
jag sagt heller; men man säger om mig att jag har sagt det. Nu blev herr
Nilsson i Göingegården plötsligt en så varm vän av alla de små jordbruken.
Visst skola de vara kvar! Men herr Nilsson i Göingegården sade, att om det
är fråga om ett ställe, som ingen vill bo på, därför att det har en dålig jord
och i stället är olämpligt på alla sätt, då är det väl bättre att ett angränsande
jordbruk får övertaga det. Ja, i sådana fall som herr Nilsson beskrev blir det
alltid bifall, men de fall vi här diskutera höra icke alls till denna kategori.

Sedan herr Nilsson i Göingegården gjort denna kärleksförklaring till det
mindre jordbruket, börjar han i nästa ögonblick att tala om hur omöjligt det
var att bygga på mindre jordbruk. Det var lika bra att mindre jordbruk upphörde
och lades samman med större. Jorden skulle då bli bättre skött och
produktionskraften skulle kunna tagas ut bättre. Herr Nilsson i Göingegården.
vilken är herr Nilssons ståndpunkt i denna fråga?

Herr Nilsson säger att lagen varit till förfång för rationaliseringen. Han
menar, att varje åtgärd, som en enskild person vidtager för att sammanlägga
lipmma.ii.
som han uttryckte sig. Det är inte så, det är alldeles tvärtom. Den enskilde
handlar alltid utifrån sina egna snäva synpunkter, och det resultat han åstadkommer
är ofta ytterligt mindervärdigt.

Sedan jag talade förra gången har jag fått fram morupsfallet. 1 detta tall
gränsar icke den sökandes fastighet till det jordområde, som han ville köpa.
Vi skola komma ihåg. att Morup ligger i falkenbergstrakten. Det ligger i en
slättbygd. Jag måste fråga, om det kan vara en vettig rationalisering att på
en slättbygd sammanslå brukningslotter, som icke gränsa till varandra. Nä r
jag studerade detta fall fann jag för min del, att det skulle leda till svårigheter
för det framtida arbetet, om tillåtelse gavs till skapande av en fastighet,
som skulle bli så olyckligt beskaffad som denna fastighet skulle komma

att bli. . ,

Det är inte så att denna lag varit till förfång för rationaliseringen. Den har
varit till stor nytta för rationaliseringsarbetet, och jag ber er, mina damer
och herrar, att fråga egnahemsdirektörerna runt om i detta land.— det är de,
som närmast ha att syssla med frågan om jordbrukets rationalisering — om
denna lag varit till nytta eller skada för en god rationalisering. Jag är övertygad
om att de allesammans komma att förklara, att lagen i detta avseende varit
till övervägande nytta.

Denna lag är en förmynderskapslag, ty det är en person i kanslihuset, som
har all makt. Det skulle väl vara jag det. Hur vill herr von feeth ordna det
i detta land? Är det inte så med många bestämmelser och många lagar, att
det till slut blir det föredragande statsrådet som kommer att uttrycka den
mening, som blir Kungl. Maj ds beslut? Denna lag är väl inte eu förmynderskapslag
i högre grad än alla andra lagar, där det slutliga avgörandet och
den slutliga tolkningen vilar på Kungl. Majd och träffas i statsrådet. Denna
lag har i det avseendet ingen särkaraktär i förhållande till alla andra lagar.

Nr 14.

Onsdagen den 26 mars 1947.

Svar på interpellation. (Forts.)

Sedan vill jag bara till sist säga, att herrarna vid nästa års riksdag komma
att ställas inför ett generalprov. Då tänker jag nämligen förelägga riksdagen
frågan om denna lags fortsatta giltighet, och jag kommer att försöka dokumentera
det förslaget med afl den utredning som jag är i stånd att förebringa.
Jag motser med mycket stort lugn det avgörande som riksdagen då kommer
att träffa.

Herr andre vice talmannen Carlström erhöll på begäran ordet för kort genmäle
och anförde: Herr talman! Herr von Seth talade om det otal fall han
kunde erinra sig, då Kungl. Maj:t inte velat gå med på en försäljning. Det
gällde här främst småbruk. I förbigående frågade jag herr von Seth, om några^
sådana fall gällde vårt län. Jag liar nämligen inte märkt några sådana där.
Då flydde han emellertid över till Älvsborgs län. Det. var alltså där som det
förekommit »otaliga» fall.

Jag vill för min del säga, att jag tycker att Jönköpings län är tillräckligt
stort för att både herr von Seth och jag skulle kunna vittna om lagens tilllämpning
och verkningar med ledning av vad som där förekommit.

Herr Nilsson i Göingegården erhöll likaledes på begäran ordet för kort genmäle
och yttrade: Herr talman! Då herr statsrådet Sköld ironiserade över mitt
uttalande angående de små brukningsdelarna måste jag säga, att han försökte
blanda bort korten. Han påstod att jag i ena andedraget säger, att jag vill
ha de små brukningsdelarna kvar, och i nästa., att det är nödvändigt att de
försvinna.. Det är att något väl grovt förvanska mitt uttalande, herr statsråd!
Jag sade, att i den mån det finns små brukningsdelar med så liten jord, att
de icke kunna anses vara fullständiga jordbruk, och intilliggande större jordbruk
äro i behov av utvidgningar, så böra dessa få lov att förvärva de ofullständiga
jordbruken för att använda dem till arbetarbostäder. A andra sidan
hänvisade jag till de höga byggnadskostnaderna på sådana jordbruk, som man
kallar bärkraftiga jordbruk, således icke sådana brukningsdelar, som vi i
vanliga fall räkna till dessa hundra tusen små brukningsdelar, som vi bruka
tala om, utan jordbruk på 15—20—25 tunnland. Här är denna lag till förfång
för en framtida rationalisering i den mån den sätter stopp för en vettig
sammanslagning av sådana brukningsdelar där ofta den ena har dåliga hus.
Jag tror att herr statsrådet, om han är ärlig, tvingas att erkänna detta, och
det kommer alldeles säkert att visa sig i framtiden att det är så.

Härpå anförde:

Herr von Seth: Herr talman! Jag skall först be att få bocka, mig för herr
statsrådet Sköld för att han genast kunde taga upp fallet Animskog. Det var
mycket skickligt gjort.

Sedan har herr statsrådet Sköld missuppfattat mig i fråga om antalet osålda
gårdar. Jag har inte sagt att det varit många ansökningar inne, utan det
frans, som jag uttryckte mig, ett otal osålda gårdar. Jag skulle kunna ändra
ordet »otal» till »flera», men det finns, inte minst i Älvsborgs län, ett otal
gårdar av denna typ, som inte kunnat få köpare. Representanter i denna
kammare för Alvsborgs län kunna intyga detta.

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman! På
det sista vill jag bara säga, att i Älvsborgs län en homeopat var mycket
verksam med att köpa upp små skogsgårdar innan denna- lag kom till. Då
beror väl det anförda förhållandet på att den personen nu tvingats att upphöra
med denna sin verksamhet på grund av lagen.

Onsdagen den 26 mars 1947.

Nr 14.

Svar på interpellation. (Forts.)

Herr Sveniiigssou: Herr talman! Hed anledning av det senaste uttalandet
från jordbruksministerns sida vill jag säga, att jag tror inte att de förhållanden
i länet, som här åsyftas, bero på att den man,, som här kallas för horneopat,
fått sluta att köpa gårdar. Jag vill bara här deklarera, att i min hemsocken
och grannsocknarna har denna homeopat tidigare icke haft nagon
verksamhet.

Det är dock inte alls svårt att leta upp rätt många mindre gårdar ute i
skogsbygderna, gårdar med små steniga åkerlappar och som ligga långtifrån
allmän väg, som äro osäljbara, ty det finns inte några spekulanter på sadana
mindre och dåliga jordbruk. Det är inte alltid säkert grannen i en by vill
köpa en intilliggande gård, som blir till salu. Det är vissa svårigheter med
detta.

Jag vill sluta med att säga, att det också är min bestämda uppfattning att
denna lag bör avskaffas så snart som möjligt.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6.

Ordet lämnades på begäran till interpellation.

Herr statsrådet Mossberg, som yttrade: Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Lundberg i Uppsala frågat mig dels om jag uppmärksammat
de ekonomiska svårigheterna för polispersonal vid genomgång av polisskola och
dels om jag anser det möjligt att i avvaktan på en utredning rörande polisens
utbildning och rekrytering för årets riksdag framlägga ett provisoriskt förslag
om lön vid genomgång av kurs vid statens polisskola.

Då den av interpellanten först berörda frågan i fjol väckte min uppmärksamhet,
föranstaltade jag om en preliminär undersökning rörande skuldsättningen
bland de elever, som förra hösten utbildades vid statens polisskola. Kurserna
vid statens polisskola äro visserligen avgiftsfria, men kostnaderna för
uppehället i Stockholm bestridas av eleverna själva.

Av utredningen framgick, att endast omkring hälften av eleverna uppbar
lön av polisdistrikten under utbildningstiden vid skolan. Lönen utgick emellertid
med mycket varierande belopp beroende dels på vederbörandes tjänsteställning
och dels på växlande av ] öni n gsno inre r i polisdistrikten. I den konstapelklass,
som undersökningen omfattade, hade de avlönade eleverna sålunda löner
mellan 150 och 650 kronor per månad. I överkonstapelklassen växlade månadslönerna
mellan 93 och 600 kronor per månad. De övriga eleverna erhöllo icke
någon som helst lön under utbildningen.

De elever vid polisskolan, som icke erhöllo någon eller endast obetydlig lön
under utbildningstiden, måste i regel låna pengar för att bestrida kostnaderna
för uppehälle för sig och — i förekommande fall — sin familj. Skuldsättningen
uppgick till växlande belopp. Eleverna i konstapelklassen, som i allmänhet
voro i åldern 22—,28 år och mestadels voro ogifta, ådrogo sig enligt vad undersökningen
visade en skuld på mellan 1 200 och 1 500 kronor under den tid utbildningen
pågick. För de elever, som även skulle underhålla familj under utbildningstiden,
torde skuldsättningen ha uppgått till mellan 2 000 och 2 500
kronor. Utöver de skulder, som eleverna åsamkade sig vid genomgången av
polisskolan, hade de dessutom i viss utsträckning skulder, som de ådragit sig
under sin praktikanttjänstgöring. Denna omfattar i allmänhet 6—8 månader
och är i många polisdistrikt oavlönad. Den preliminära undersökningen utvisade
sålunda att av de 187 eleverna i konstapelklassen icke mindre än 139
voro skuldsatta samt att den samlade skuldsumman för dessa elever vid kur -

Nr 14.

Onsdagen den 26 mars 1947.

Svar på interpellation. (Forts.)

sens slut beräknades komma att uppgå till icke mindre än omkring 229 000
kronor.

Situationen för eleverna i överkonstapelklassen var likartad.

Utan tvivel ställer ifrågavarande skuldsättning många polismän i en svår
situation. Då polislönerna i regel äro ganska små. kan även en begränsad
skuldsättning komma att innebära allvarliga påfrestningar på ekonomien särskilt
för polismän som äro familjeförsörjare. Svårigheterna för den enskilde
att ordna en kontinuerlig amortering på längre sikt äro uppenbara. Dessutom
måste ur samhällelig synpunkt en skuldsättning av den omfattning som den
preliminära undersökningen utvisar anses som olämplig av den anledningen
att polismännen lätt kunna riskera att komina i beroendeställning till sina kreditorer.
Jag vill i detta sammanhang erinra om att i § 13 i normalinstruktionen
för polispersonal föreskrives att polisman särskilt bör iakttaga att han icke
sätter sig i skuld hos någon, vars verksamhet han har att å tjänstens vägnar
övervaka, eller anlita sådan person som borgensman.

I anledning av vad som sålunda framkommit tillkallade jag efter bemyndigande
den 18 oktober 1946 tre sakkunniga med uppdrag att i avvaktan på
en lösning av polisutbildningens framtida organisation utreda frågan om polismännens
skuldsättning på grund av utbildningskostnader och praktikanttjänstgöring.
Utredningen fick även i uppdrag att överväga möjligheten för polismännen
att komma i åtnjutande av statlig kreditgaranti för vissa- utbildningskostnader
på samma villkor, som enligt beslut av förra årets riksdag gälla för
akademiker med avlagd examen. Utredningen skulle ävenledes pröva förutsättningarna
för åstadkommande av enhetliga normer för polisdistriktens avlöning
av elever vid polisskolan ävensom möjligheten att i vissa fall genom statsstipendier
sänka utbildningskostnaderna.

De sakkunnigas arbete pågår för närvarande. Såvitt nu kan bedömas synes
utredningsarbetet icke kunna avslutas å sådan tid att förslag i anledning därav
kan föreläggas årets riksdag. Att utan att avvakta slutförandet av de sakkunnigas
arbete framlägga ett provisoriskt förslag i ämnet synes mig icke vara
möjligt.

Härmed anser jag mig, herr talman, ha besvarat de av interpellanten till
mig framställda frågorna.

Härefter anförde:

Herr Lundberg: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet Mossberg få
framföra ett hjärtligt tack för svaret på min interpellation. Av svaret framgår,
att statsrådet glädjande nog intager eu positiv inställning till frågan om polismännens
utbildning och lättnader i kostnaderna för denna utbildning. Detta
tolkar jag som en fullgod borgen för att frågan fortast möjligt kommer under
riksdagens prövning.

Jag ber även att få understryka herr statsrådets uttalande om de svårigheter
och faror som finnas för polismän, om de ha eu tyngande skuldsättning.
Det är ur alla synpunkter inte önskvärt, att lagens och rättvisans övervakare
ha en skuldsättning, som menligt kan inverka på deras förtroende hos allmänheten.
Då herr statsrådet inte anser det möjligt att komma med provisoriska
åtgärder i frågan till årets riksdag, får jag nöja mig med att uttala en förhoppning
om att våra kommunalmän, i väntan på de statliga åtgärderna, litet
mera generöst måtte beakta frågan om ekonomisk gottgörelse till polismän,
som genomgå kurs vid polisskolan.

Överläggningen förklarades härmed avslutad.

Onsdagen den 26 maxs 1947.

Nr 14.

§ 7.

Föredrogs jordbruksutskottets memorial, nr IG, angående remitterande till
annat utskott av Kungl. Maj:ts (proposition nr 131 med förslag till byggnadslag
m. in., i vad propositionen avser förslag till lag angående ändring i lagen
den 30 juni 1943 (nr 431) om allmänna vägar och lag angående ändring i lagen
den 3 september 1939 (nr G08) om enskilda vägar.

Kammaren beslöt att redan vid detta sammanträde till avgörande företaga
detta endast en gång bordlagda ärende.

Utskottets hemställan bifölls; och beslöt kammaren att hänvisa ifrågavarande
proposition jämväl i nu förevarande hänseende till behandling av lagutskott.

§ 8.

Föredrogos vart efter annat:

konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om antalet
statsdepartement och statsråd utan departement; och

nr 7, i anledning av väckta motioner om ändrade bestämmelser angående val
av skiftesgodemän.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 9.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande, nr 8, i anledning av väckta motioner
angående ordnande av tillfällig postanstalt för poströstning vid sjukhus
och andra vårdanstalter m. m.

Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid:

Herr Pettersson i Dalil: Herr talman! Jag har intet annat yrkande än om
bifall till utskottets förslag, men jag tycker att utskottets motivering är eu
smula egendomlig. I vår motion ha vi sagt, att röstberättigad som ligger på
sjukhus borde få ökade möjligheter att avge sin röst och att röstning skall verkställas
om läkaren lämnar sitt tillstånd därtill och den röstande har sina själsförmögenheter
i behåll. Det är detta senare uttalande, utskottet polemiserar
emot. Nu har emellertid utskottet bifallit motionen så till vida, att utskottet
anser att det bör kunna ordnas med postanstalter på en del sjukhus, så att de
sjuka skola bli i tillfälle att avgiva sin röst.

Jag kan inte förstå annat än att läkaren måste ha något med detta att göra.
Om en person, som är intagen på en sjukvårdsanstalt, skall ha möjlighet att avgiva
sin röst inom sjukhuset — han får kanske lämna sin säng eller hur det nu
skall gå till — så måste väl vederbörande läkare bedöma, huruvida patienten är
så pass frisk, att han har möjlighet till detta. Därför vill jag. herr talman,
vända mig mot uttalandet, att ett sådant ansvar inte kan läggas på läkaren
och att det vi föreslagit skulle innebära införande av ett på främmande diskvalifikationsgrunder
byggt system eller något dylikt. Jag kan inte förstå, att
utskottet haft någon anledning att polemisera mot motionen i detta avseende som
det gjort.

Herr Hal lön: Herr talman! Det var i alla fall fägnesamt att höra, att motionären
retirerat från sin ståndpunkt och insåg, att hans motion, i det skick den
befann sig då den väcktes, omöjligen kunde bifallas. Jag förstår dock inte varför

Motioner om
ordnande av
poströstning
vid sjukhus
m. m.

Nr 14.

Onsdagen den 26 mars 1947.

Motioner om
Åtgärder mot
förväxling åt
vdlbeteckningar.

Motioner om ordnande av poströstning vid sjukhus in. m. (Forts.)

Fan i sista stund försöker ge ett försvar för just den del av motionen, som inte
kunnat accepteras. Det är det stycke där han säger, att vederbörandes rätt att
rösta skulle göras beroende av läkarens medgivande och hans förklaring, att
den sjuke har sina själsförmögenheter i behåll. Vem avgör det? Skulle läkaren
göra det?

Det skulle innebära, att någon, i det här fallet en läkare, finge företaga en
privat justering av röstlängden, vilket inte kan tolereras.

Vidare kunna inte alla, som ligga på något slags sjukhus eller vårdhem, få
tillfälle att rösta. Utskottet ställer sig på de sakkunnigas linje när de säga, att
omfattningen av medgivande av röstmottagning å sjukvårdsanstalt bör omprövas
efter hörande av medicinalstyrelsen och generalpoststyrelsen. Vi ha nämligen
massor av små hem för kroniskt sjuka och andra vårdanstalter där folk vistas
och där det är alldeles ogörligt att ordna med postfunktionärer, för att inte
tala om ålderdomshem i bygder, där det inte finns någon, som är kapabel att
övertaga en postfunktionärs åligganden. Därför ha vi också föreslagit den begränsning,
som de sakkunniga själva kommit till i sitt utlåtande.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Herr Hallén säger, att sedan röstlängden
är uppgjord kan man inte ändra den. Det är alldeles riktigt, men av röstlängden
kan det givetvis inte framgå huruvida vederbörande, när valdagen är
kommen, är frisk eller inte. Sjukdom kan ju inträffa efter det att röstlängden
uppgjorts, och är det så, herr Hallén, att en person ligger på sjukhus på valdagen,
så torde man i alla fall inte komma ifrån, att vederbörande läkare måste
avgiva sitt omdöme huruvida vederbörande är så pass frisk, att personen kan
tillåtas utöva sin rösträtt.

Herr Hallén: Herr talman! När motionären talar om händelser, som inträffa
efter röstlängdens fastställande, så är detta ett ännu sämre argument. Vi veta
ju hur det är nu. Om röstlängden är upprättad och någon blir omyndigförklarad
efteråt, då får detta inte inverka på hans rätt att rösta. Inträffade händelser
få inte påverka vederbörandes medborgarrätt sedan röstlängden är fastställd.
Om herr Pettersson i Dahl finge som han ville skulle det bli så i detta fall.

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Jag kan aldrig tänka mig, att lagarna
kunna bli sådana, att någon skall bli omyndigförklarad, om han blir sjuk
sedan röstlängden är uppgjord.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 10.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande, nr 9, i anledning av väckta motioner
angående sådant förtydligande av gällande vallagar, att förväxling av
.kartell-, parti- och fraktionsbeteckningar kan undvikas.

Uti de likalydande, till konstitutionsutskottet hänvisade motionerna nr 115
i första kammaren av herr Näsgård och nr 195 i andra kammaren av herr
Persson i Norrby hade hemställts, »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte hemställa om förslag till sådant förtydligande av gällande vallagar, att
förväxling av kartell-, parti- och fraktionsbeteckningar kan undvikas».

Utskottet hemställde, att förevarande motioner icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Onsdagen den 26 mars 1947.

Nr 14.

Motioner om åtgärder mot förväxling av valbeteckmngar. (Forts.)

Reservation hade avgivits av herrar J. A. Gustavson och T3etter sson i Norregård,
som inom utskottet yrkat, att utskottet måtte tillstyrka de föreliggande
motionerna.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid yttrade:

Herr Pettersson i Norregård: Herr talman! Jag har avgivit eu reservation
med yrkande om bifall till den här föreliggande motionen, och jag skall be
att få säga några ord i anledning av denna reservation.

Motionen har ju tillkommit på grund av att vissa personer i ett valdistrikt,
vilka givit ut en valsedel, som inte varit officiellt granskad av vederbörande
parti och som företett någon olikhet i fråga om partibeteckningen —- denna
var fördelad på två rader -— vid sammanräkningen betraktats såsom en ny
grupp och alltså inte fått tillgodoräkna sig de röster, som deras lista hade
samlat. Motionärerna ha hemställt, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte begära sådant förtydligande av gällande bestämmelser, att inte misshälligheter
av detta slag uppstå. Utskottet har dock beslutat avstyrka detta
förslag.

Det kan ju sägas, att partierna själva få se upp med att partibeteckningarna
bli riktiga. Men det är dock inte möjligt för en partiledning, vilket parti
det än gäller, att kontrollera, att alla väljarbeteckningar stämma överens med
den officiella, och så kan det uppstå sådana tråkigheter, som det gjort i detta
fall, när dessa personer, som menat att de skulle föras till vederbörande parti
vid sammanräkningen, betraktats såsom en ny grupp, därför att partibeteckningen
placerats på två rader, vilket medfört att antalet mandat för partiet
minskat. Man tycker ju att det skulle gå att införa sådana föreskrifter i lagen,
att misshälligheter av detta slag kunde undvikas. Visserligen finns det
nu ett prejudikat på att- det inte får förekomma partibeteckningar, som förete
sådana avvikelser som det här gäller, men i regel observerar nog inte allmänheten
ett sådant prejudikat, och rätt som det är gör man åter en blunder och
det blir förväxlingar mellan väljarbeteckningarna.

Utskottet säger, att det skulle uppstå nya svårigheter och möjligheter till
misstydningar, därest saken rättades till, men jag tror dock inte att det hade
varit omöjligt för Kungl. Maj :t att med undvikande av sådana möjligheter
till misstydningar åstadkomma, en tydligare beskrivning av hur väljarbeteckningarna
skola uppsättas.

Utskottet framhåller vidare, att motionärerna inte ha kommit med några anvisningar
om hur ett dylikt förtydligande skall åstadkommas. Men det ha
väl motionärerna knappast haft anledning att göra, när de begära, att utskottet
skall hos Kungl. Maj:t anhålla om förslag till ett förtydligande av lagen.

Jag skall inte uppehålla tiden längre, utan inskränker mig till att yrka bifall
till den reservation, som är fogad till utskottets utlåtande och som innebär
en hemställan om bifall till motionärernas förslag.

Herr Hallen: Herr talman! Såsom också reservanten vet, ha vi inom utskottet
varit inne på tanken att åstadkomma ett sådant förtydligande, att det klart
angåves att partibeteckningen som sådan måste stå på en rad. Det har emellertid
visat sig, att detta inte går, ty det kan bli fråga om alltför mångordiga
beteckningar. Man kan t. ex. tänka sig, att det vid ett kommunalval
bildas en grupp, som kallar sig »Kommunalförbundet för medborgarnas skäliga
rättigheter» eller något sådant. Eu dylik beteckning måste allra minst
ta ett par rader i anspråk, och man kan alltså inte genom en bestämmelse om
att beteckningen skall stå på en rad lösa den fråga det här gäller.

Nr 14.

Onsdagen den 26 mars 1947.

Motioner om åtgärder mot förväxling av valbeteckningar. (Forts.)

Det har ju emellertid nu skapats ett regeringsrättsprejudikat, och om motionärerna,
som äro intresserade av denna sak, kunde förmå t. ex. Landskommunernas
förbund att i sin tidskrift taga in — det gör kanske förbundet
ändå — ett referat av detta regeringsrättens utslag, som i hög grad är informerande
för vederbörande ute i bygderna, så tror jag inte att sådana svårigheter,
som det talas om i motionen, behövde uppkomma någon mera gång.

Man kan ju inte, därför att det på ett ställe uppstått en misshällighet, gå
och ändra lagarna, om det inte i övrigt visar sig finnas behov av en sådan
ändring.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Persson i Norrby: Herr talman! Såsom här redan påpekats, ha vi motionärer,
när vi framställt yrkande om en översyn av gällande vallagar för att
förväxling av partibeteckningar skall kunna undvikas, åberopat ett fall, som
inträffat i samband med ett kommunalfullmäktigeval i österfärnebo socken
i Gävleborgs län. Detta fall har varit föremål för regeringsrättens prövning,
varvid länsstyrelsens mening blev fastställd.

Det har emellertid inom vårt län förekommit flera sådana fall, fastän de
inte blivit föremål för besvär och prövning, och jag kan även påvisa, att det
inte bara är inom Landsbygdspartiet Bondeförbundet förväxlingar av detta
slag förekommit, utan att också andra partier varit utsatta därför. Vid 1938
års landstingsmannaval i Västerbottens län förekom det, om jag minns rätt,
att socialdemokraterna gingo fram med beteckningen Arbetarpartiet Socialdemokraterna,
och hade den fördelad på två rader. Kommunisterna gingo
samtidigt fram med beteckningen Arbetarpartiet Kommunisterna. Det var
tydligen inte meningen, att socialdemokraterna skulle gå i kartell med kommunisterna
i detta fall, men så blev ju förhållandet på grund av uppställningen
av partibeteckningen, och resultatet blev att kommunisterna fingo ett
mandat, som socialdemokraterna annars skulle ha haft.

Det har sålunda förekommit och kommer säkerligen i fortsättningen att
förekomma fall, där valutslaget inte blir det riktiga i förhållande till vad
väljarna ha menat, när de avgivit sina röster under de olika partibeteckningarna.

Utskottet säger nu, att motionärerna inte ha påvisat några vägar, på vilka
man skulle kunna komma fram till ett bättre resultat. Jag vet inte, om motionärerna
äro skyldiga att göra detta, när de begära eu översyn av bestämmelserna,
men när en sådan synpunkt nu har framförts, så vill jag säga, att
jag tror för min del att det vore möjligt att förebygga missförstånd och misstag,
om partibeteckningarna t. ex. skulle inregistreras hos länsstyrelsen. En
annan utväg vore, att i tveksamma fall de väljarorganisationer, som stå bakom
de uppgjorda vallistorna, finge tillfälle att yttra sig om vad de ha menat
med den partibeteckning, som de ha använt vid vallistans uppgörande. Detta
skulle då kunna tjäna till ledning för i första hand länsstyrelsen vid sammanräkningen
och vidare för regeringsrätten, om besvär skulle komma att
föreligga.

Jag tror att det finns vissa skäl för att företaga en sådan översyn, som vi
motionärer ha begärt. Det är inte bra som det är.

Jag ber sålunda att få yrka bifall till motionen.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag å utskottets berörda hemställan
och bifall i stället till de i ämnet väckta motionerna; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Onsdagen den 26 mars 1947.

Nr 14.

§ 11.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

nr 37, i anledning av väckt motion om anslag för tillbyggnad av underofficersmässen
vid Upplands regemente;

nr 38, i anledning av väckta motioner om anslag till en ubåtstunnelanläggning
i Stockholms skärgård;

nr 39, i anledning av väckt motion angående uppgörande av plan för utbyggnad
av bombsäkra drivmedelsanläggningar m. m.;

nr 40, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för de två
departement, vari socialdepartementet föreslås uppdelat, m. in.;

nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avstående i vissa
fall av allmänna arvsfondens rätt till arv;

nr 42, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning i vissa
fall i anledning av olycksfall i arbete eller yrkessjukdom;

nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av vissa
fastigheter; och

nr 44, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående befrielse för sysslomannen
vid Sundby sjukhus A. Nordfeldt från viss skadeståndsskyldighet till
kronan.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

12.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr
motion; om avskaffande av den särskilda skatten å

22, i anledning
kaffe.

väckt Motion om
avskaffande
av den sär I

eu inom riksdagen väckt, till bevillningsutskottet hänvisad motion. II: 116,^*^° Vatten
hade herr Jansson i Örebro m. fl. hemställt, »att riksdagen för sin del måtte ä kaffebesluta
att avskaffa den särskilda skatten å kaffe».

Utskottet hemställde, att motionen II: 116 av herr Jansson i Örebro m. fl om
avskaffande av den särskilda skatten å kaffe icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Jansson i Örebro: Herr talman! I anslutning till proposition nr 357 vid
1946 års riksdag med förslag om sänkning av den särskilda skatten på kaffe
motionerade vi om skattens fullständiga slopande. 1946 års bevillningsutskott
uttalade sig också enligt min mening mycket positivt för skattens avskaffande.
I utskottets betänkande, nr 55, heter det sålunda: »Utskottet anser
vidare befogat, att frågan, huruvida skatten å kaffe bör bibehållas, av Kungl.
Maj:t, tages under övervägande. Såsom motionärerna framhållit betonades
vid införandet av denna skatt från riksdagens sida den tillfälliga karaktären
av densamma. Därjämte bör framhållas, att kaffe torde räknas till de viktigare
konsumtionsvarorna. Då skatten tillkommit av statsfinansiella skäl, bör
dock frågan om avskaffandet av denna skatt ses i ett större sammanhang.»

Jag tillät mig tolka detta utskottets yttrande som en rekommendation till
Kungl. Maj :t att i samband med budgetens uppgörande ta upp frågan om
kaffeskattens avskaffande till övervägande. Jag uttalade också den förhoppningen,
att regeringen skulle tolka utskottets skrivning på samma sätt. Av
.statsverkspropositionen kan man dock inte utläsa, att denna fråga varit föremål
för regeringens prövning vid budgetbehandlingen.

Såsom jag vid ett tidigare tillfälle framhållit, utgör kaffeskatten eu betydande
pålaga för de mindre inkomsttagarna, när det gäller hushållsutgif -

Nr 14.

Onsdagen den 26 mars 1947.

Motioner om
avskaffande
av trafikskatten
m. m.

Motion om avskaffande av den särskilda skatten å kaffe. (Forts.)
terna. Näst efter den numera avskaffade allmänna omsättningsskatten torde
val kaffeskatten vara den mest markanta fattigmansskatt som vi begåvats med
under krigsåren. Jag finner det därför angeläget att denna för mindre inkomsttagare
och inkomstlösa åldringar orättvisa skattepålaga avskaffas.

Ur denna synpunkt kan jag inte annat än beklaga bevillningsutskottets
ståndpunktstagande i nu förevarande betänkande. Detta innebär egentligen
endast ett konstaterande av att Kungl. Maj:t inte funnit anledning att i samband
med budgetbebandlingen föreslå kaffeskattens borttagande. I betraktande
av uttalandet vid fjolårets riksdag borde väl dessa förhållanden ha föranlett
innevarande års bevillningsutskott att yrka bifall till motionen nr 116.
Utskottet gör dock raka motsatsen.

I den aktuella situationen, då hamstrare och jobbare operera i skuggan av
importregleringen, borde det också vara en lämplig medicin för dessa illojala
element, att man släpper lös kaffet och sänker priset.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till motionen nr 116 i denna kammare.

Herr förste vice talmannen övertog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Hagberg i Malmö: Herr talman! Jag föreställer mig. att kammaren inte
är vidare hågad, med hänsyn till den debatt i ämnet som fördes förra veckan,
att i dag taga upp en stor kaffedebatt. Jag skall därför inskränka mig till
att göra en kort kommentar till den ärade motionärens uttalande här.

Föregående års bevillningsutskott ansåg det ju befogat, att frågan om,
huruvida skatten på kaffe skulle vara kvar eller ej, toges under övervägande
av Kungl. Maj:t. Skatten har tillkommit av statsfinansiella skäl och det är
också rimligt att man, när det gäller frågan om dess avskaffande, går till väga
så som man alltid gör i sådana fall, d. v. s. att frågan tages upp i ett större
sammanhang än det nu förevarande.

Utskottet har inte funnit, att någonting har förändrats därvidlag. Utskottet
har också konstaterat, att Kungl. Maj:t i årets statsverksproposition icke
gjort något uttalande rörande kaffeskattens avskaffande. Och låt vara att det
här inte gäller något belopp av alldeles särskild storleksordning, så är dock
kaffeskatten — jag vill erinra kammarens ledamöter därom, eftersom motionären
inte nämnde något om saken — i årets budget beräknad att ge ungefär
18 miljoner kronor, ett belopp som man väl får ta en viss hänsyn till. Är det så,
att Kungl. Ma.j:t kan avstå från denna inkomst, är det väi inte osannolikt,
att Kungl. Maj:t skulle ha låtit meddela detta till riksdagen. Då något sådant
meddelande inte har kommit, har utskottet inte ansett sig böra företaga någon
ändring, vad denna inkomstpost beträffar.

Efter dessa överväganden har utskottet kommit fram till att under hänvisning
till sitt uttalande föregående år hemställa om avslag på motionen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr förste vice talmannen
gav propositioner dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till
motionen II: 116; och biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 13.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 23, i anledning av väckta
motioner om avskaffande av trafikskatten m. m.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats följande, av utskottet till behandling
i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen:

Onsdagen den 26 mars 1947.

Nr 14.

33 .

Motioner om avskaffande av trafikskatten m. in. (Forts.)

1) motionen nr 162 i andra kammaren av herr Ljungberg, vari hemställts,
att riksdagen på sätt i motionen föreslagits måtte besluta att trafikskatt icke
skulle uttagas från och med den 1 juli 1947; samt

2) de likalydande motionerna nr 89 i första kammaren av herr Norling
in. fl. och nr 163 i andra kammaren av herr Jansson i Örebro m. fl., vari hemställts,
att riksdagen för sin del måtte besluta att avskaffa skatten av den 19
juni 1942 för persontrafiken vid järnvägarna samt att taxorna för denna trafik
måtte sänkas med samma belopp, varmed de höjdes vid skattens införande.

Utskottet hemställde,

1) att motionen II: 162 av herr Ljungberg om avskaffande av trafikskatten
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; samt

2) att de likalydande motionerna 1:89 av herr Norling m. fl. och 11:163
av herr Jansson i Örebro in. fl. om avskaffande av trafikskatten m. m. icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation utan angivet yrkande hade avgivits av herrar Velander och
Björklund.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr Björklund: Herr talman! Jag har till bevillningsutskottets här förevarande
betänkande fogat en blank reservation, vilken inte avser det resultat,
vartill utskottet kommit, utan närmast utskottets skrivning.

Jag vill erinra om att vi även i fjol hade frågan om trafikskattens avskaffande
uppe till behandling på grund av en motion av herr Ljungberg,
som dock i den motionen i viss mån gick på en annan linje än han gör i årets
motion. Jag är också av den uppfattningen, att trafikskatten är en i och för
sig oformlig och framför allt orättvis skatt, och jag ser gärna att den försvinner
så fort som. möjligt. Jag är emellertid inte optimistisk nog att tro,
att det kommer att gå så lätt att avskaffa denna skatt, och denna min uppfattning
grundar jag på det förhållandet, att statens behov av inkomster säkerligen
kommer att bli så stort under de närmaste åren, att det ställer sig
ganska svårt att borttaga nu förefintliga skatter, detta framför allt om man
räknar med att företaga vissa sänkningar på den direkta beskattningens område.

Det föreligger ju en hemställan från järnvägsstyrelsen till Kung!. Maj:t
om att trafikskatten skulle avskaffas fr. o. m. den 1 januari 1948, men någon
sådan form av avskaffande, som där ifrågasättes, kan jag inte för min del
vara med om. Den skulle innebära att järnvägen fortfarande av de resande
tar ut de pengar, som nu utgå såsom trafikskatt. Skall man sänka eller avskaffa
skatten, bör det ske på ett sådant sätt. att det kommer trafikanterna
själva till godo.

En annan sak är, att jag är minst sagt tveksam huruvida man under den
närmaste tiden orkar med att företaga några taxesänkningar. Resandefrekvensen
har ju gått ned i synnerligen stor utsträckning, och S.J. säger själv,
att man behöver få redovisa de medel, som trafikskatten ger, såsom inkomster
och inte såsom en skatt. Jag har den uppfattningen att om denna trafikskatt
skall bibehållas i framtiden — jag poängterar än en gång att jag helst
skulle se den försvinna så fort som möjligt — men om den skall bibehållas,
så är det ofrånkomligt att man företar en omprövning av frågan huruvida
övriga trafikmedel också skola beskattas. Nu vet jag på förhand, att det föreligger
utomordentligt stora svårigheter på denna punkt, men jag vill ändå,
herr talman, understryka att jag anser, att Kungl. Mhj:t hör ta upp denna

Andra kammarens protokoll 19b7. Nr lb. 3

.34

Nr 14.

Onsdagen den 26 mars 1947.

Motioner om avskaffande av trafikskatten m. m. (Forts.)
fråga till omprövning, om trafikskatten skall bibehållas. Man kan ju inte
beskatta bara ett trafikmedel och låta de andra vara fria. Skall det förekomma
en trafikbeskattning så måste den avvägas efter dagens förhållanden och inte
efter dem som voro rådande när man införde denna trafikskatt.

Jag erinrar om att bilismen i dag är av betydligt större omfattning än
den var innan denna skatt infördes och är stadd i fortsatt utveckling.

Jag tror som sagt det är nödvändigt att det företas en sådan omprövning,
men helst skulle jag ju se att trafikskatten fortast möjligt försvann, och jag
hoppas att Kungl. Maj:t, om det finns några som helst möjligheter därtill,
förelägger riksdagen eu omprövning av frågan om inte skatten skulle kunna
avskaffas.

Jag har, herr talman, i det läge där frågan för närvarande befinner sig
intet yrkande.

Herr Ljungberg: Herr talman! När trafikskatten på sin tid infördes — det
var ju under intryck av nödvändigheten att i krigets första skede skaffa skatteinkomster,
jag höll på att säga på varje upptänkligt sätt — så sades det ifrån,
både i propositionen och i bevillningsutskottets betänkande, att skatten skulle
få en provisorisk karaktär. Man var på alla- håll fullt på det klara med att
skatten hade en konstruktion, som skulle vara .skadlig under normala förhållanden.
Trafikskatten drabbar ju, som herr Björklund nyss har erinrat om.
bara järnvägstrafiken och av denna väsentligen den rena persontrafiken. Under
kriget var den civila biltrafiken praktiskt taget lamslagen, och frånvaron
av konkurrens från det hållet ansågs medföra att trafikskatten inte skulle
åstadkomma en sådan snedbelastning av den samhälleliga trafikapparaten,
som under normala förhållanden måste bli eu ofrånkomlig konsekvens av
skattens konstruktion. Men fast de onormala förhållanden, som då rådde, inte
längre äro för handen, står trafikskatten kvar. Den har blivit ännu ett exempel
på hur en skatt, som vid sin tillkomst utlovats bli provisorisk, ändå hänger med
trots ändrade förutsättningar och hotar att bli permanent.

Jag väckte förra året en motion om trafikskattens avskaffande. Den avslogs
då, och bevillningsutskottet hänvisade, som herr Björklund också bär erinrat
om, till det rådande statsfinansiella läget. Bevillningsutskottet uttalade emellertid
det önskemålet att trafikskatten skulle avskaffas så fort. som förhållandena
gjorde det möjligt. I år bär utskottet för sitt avslagsyrkande hänvisat till att
frågan numera har kommit under Kungl. Maj :ts prövning genom eu framställning
från järnvägsstyrelsen. Däremot åberopas inte längre det statsfinansiella
läget, och det vågar jag ta som ett tecken på att frågan ändå är på väg
framåt. Men jag kan inte underlåta att ge uttryck åt min förvåning över att
utskottet har tagit upp denna motion till behandling nu och inte avvaktat resultatet
av järnvägsstyrelsens framställning till Kungl. Maj:t.

Det förhåller sig ju så att järnvägsstyrelsen har föreslagit trafikskattens
avskaffande från och med den 1 februari 1948. Om Kungl. Maj:t skulle bifalla
framställningen, så måste det föranleda att Kungl. Maj :t inför riksdagen
i en särskild framställning tar upp frågan. Trafikskatten är ju nämligen i budgetförslaget
upptagen till 30 miljoner kronor och är avsedd att uttagas under
hela budgetåret 1947/48. Skulle den nu avskaffas den 1 februari 1948. så är
det uppenbart att dessa- 30 miljoner kronor inte komma att flyta in, i varje
fall inte i form av trafikskatt, och det måste ju föranleda en ändring i budgeten.
Det förefaller mig som om det hade varit lämpligt att utskottet hade
avvaktat Kungl. Maj:ts ställningstagande till denna sak och inte tagit
upp frågan till avgörande i riksdagen förrän i samband med den slutliga
regleringen av statsbudgeten. Då hade ju utskottet haft kvar sin fria bestäm -

Onsdagen den 2ti mars 1947.

Nr 14.

Motioner om avskaffande av trafikskatten in. in. (Forts.)
manderätt i frågan om man inte borde gå en annan väg än den utskottet nu
föreslår.

Mitt yrkande i den motion, som nu föreligger, avser visserligen trafikskattens
avskaffande från och med den 1 juli 1947, men siktar till att de gällande
taxorna, som i sig inrymma trafikskatten, ändock skola bibehållas.

Utfallet av statens järnvägars drift visar, att de nu ge mycket otillfredsställande
avkastning. Driftsöverskottet har i budgetförslaget upptagits till 35
miljoner kronor. Järnvägsstyrelsen har själv beräknat det till 25 miljoner, men
det har sedan uppräknats av riksräkenskapsverket och Kungl. Maj:t. Om
denna avkastning jämföres med avkastningen före kriget, finner man, att det
sista hela fredsåret, 1938, gav statens järnvägar mellan 45 och 46 miljoner i
driftsöverskott, alltså åtskilligt mer än vad som nu beräknas för nästa budgetår.

Då är ändå att märka, att statsbanenätet på den tiden var åtskilligt mindre
omfattande än det är nu, sedan mycket stora delar av det enskilda järnvägsnätet
införlivats med statsjärnvägama. Det är också att märka, att trafiken
även på statens järnvägars gamla linjer nu är ofantligt mycket större än den
var 1938. Trots detta får man således räkna med att statens järnvägars drift
ger ett lägre överskott än vad som var fallet före kriget. Det kan ju vara av
intresse att höra att driftsöverskottet under kriget nådde sitt maximum år 1943.
då det var uppe i, i runt tal, 132 miljoner. Inkomstsumman var då i runt tal
547 miljoner. Nu räknar man med ett överskott på mellan 25 och 35 miljoner
på ett inkomstbelopp som räknas till omkring 600 miljoner kronor. Det visar
ju, att statens järnvägars förräntning är synnerligen otillfredsställande, och
det betyder i sin tur att statens järnvägar röra sig med taxor, som icke längre
ge inkomster, tillräckliga för tillfredsställande räntabilitet.

Den omständigheten emellertid, att trafikskatt för närvarande uttages med
10 procent på persontrafiken, gör att statsverket från järnvägstrafiken får
ytterligare 30 miljoner kronor. Om man inte ser detta som en skatt utan räknar
det som en inkomst i vanlig bemärkelse, så lämna alltså statens järnvägar tillsammans
med de övriga järnvägarna statsverket en nettobehållning av 35 plus
30, d. v. s. 65 miljoner kronor.

Av trafikskatten kommer ett visst belopp, som inte längre är så .stort, omkring
4 miljoner kronor, från enskilda järnvägar, som i stort sett ha genomgått
samma utveckling som statens järnvägar. Visserligen har deras trafik
ökats under krigstiden, men den är nu på kraftig tillbakagång, och samtidigt
ha de sett sina utgifter stiga i procentuellt ännu snabbare takt än inkomsterna.
Det medför, att de enskilda järnvägarnas driftsöverskott för närvarande
är i hög grad otillfredsställande. Många av de mindre enskilda järnvägarna
lämna intet överskott, utan få säkerligen både för 1947 och 1948 —• det kan
man nu med visshet säga — räkna med rena förluster. Det beror ytterst på
att taxorna äro för låga.

Om trafikskatten borttoges, men de taxor som inrymma trafikskatten bibehölles,
skulle det betyda, att dessa enskilda järnvägar finge 4 av de 65 miljoner,
som enligt vad jag nyss sade komma, statsverket till godo. Statsverket
skulle således få 61 miljoner och de enskilda järnvägarna 4 miljoner, vilket
belopp inte är stort, men i alla fall av mycket väsentlig betydelse för deras
förmåga att upprätthålla trafiken på ett tillfredsställande sätt.

Med hänsyn till vad jag här har anfört, anser jag mig, herr talman, kunna
yrka bifall till min motion, alltså motionen nr 162 i andra kammaren.

Herr Jansson i Örebro: Herr talman! I sitt yttrande till propositionen nr 346
år 1942, med förslag till beskattning av persontrafiken vid järnvägarna, fram -

Nr 14.

Onsdagen den 26 mars 1947.

Motioner om avskaffande av trafikskatten m. m. (Forts.)
höll järnvägsstyrelsen att nya skatteformer, sedan de en gång införts, förete
viss benägenhet att bibehållas även under tidsförhållanden, radikalt olika dem
som rådde vid tiden för deras tillkomst. Man kunde härav förvänta, att järnvägsstyrelsen,
då mera normala tider åter inträtt, skulle yrka på trafikskattens
avskaffande. I statsverkspropositionen kunde vi också utläsa, att så skulle bli
fallet, men i bilaga 1 till 1947 års statsverksproposition på s. 100, i riksräkenskapsverkets
inkomstberäkning, heter det: »Om, som järnvägsstyrelsen
uppger sig ämna föreslå, trafikskatten slopas från och med den 1 juli 1947,
bör överskottet för budgetåret 1947/48 i motsvarande mån ökas.»

Härav framgår att riksräkenskapsverket förväntar, att järnvägsstyrelsen visserligen
kommer att föreslå skattens slopande men inte tänkt sig en motsvarande
taxesänkning. Det var detta som föranledde oss att i motion nr 108
hemställa, dels att trafikskatten skulle avskaffas, dels ock att taxorna för
persontrafiken skulle nedsättas med samma belopp, varmed de höjdes vid skattens
införande.

Om skatten avskaffas utan motsvarande taxesänkning, får åtgärden ingen
annan betydelse än att skatten inkluderas med järnvägarnas andra inkomster,
och någon kostnadsminskning för allmänheten kommer i så fall skattens avskaffande
inte att medföra. Den enda part, som skulle få fördel av skattens
slopande under sådana förhållanden, vore de enskilda järnvägarna.

Herr Ljungberg framhöll ju, att han fruktade att skatten skulle bli permanent
och att han ville ha den avskaffad, men han önskade bibehålla taxorna,
då han ansåg att de nuvarande taxorna, som inrymma- trafikskatten, äro nödvändiga
för en godtagbar räntabilitet. Jag vill då erinra om att statsrådet Wigforss
i propositionen med förslag om skattens införande förklarade, att han
icke ansåg en taxehöjning vara påkallad ur affärsmässiga synpunkter. Om så
icke var förhållandet vid den tidpunkten, då vi verkligen stodo inför svårigheter,
förvånar det mig, att det skulle vara nödvändigt att i dag, då vi se
fram mot ljusare tider, bibehålla de höga taxorna. Vidare förefaller det som
om det i stället skulle vara nödvändigt för järnvägarna att se till att taxorna
sänkas, då konkurrensen från biltrafiken gör sig alltmer gällande.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till bevillningsutskottets föreliggande
förslag i dess punkt 1, men vid punkt 2 yrkar jag bifall till motionerna
nr 89 i första och nr 163 i andra kammaren.

Herr Hagberg i Malmö: Herr talman! De omdömen, som här från skilda håll
ha fällts rörande karaktäi''en av denna trafikbeskattning, tror jag för min del
äro riktiga, och jag tror de delas av ledamöterna av bevillningsutskottet. Herr
Björklund karakteriserade trafikskaften som oformlig och såsom orättvis —
den träffar ju endast ett av våra många kommunikationsmedel, och han ansåg
därför att den borde försvinna så fort som möjligt. För egen del har jag ingen
erinran att framställa mot ett sådant uttalande. Jag tycker det är riktigt. Det
är bara det att man är litet tveksam huruvida tidpunkten nu är inne för en
avveckling av denna skatt. Jag tror, att man tyvärr på denna fråga måste
lägga i viss mån samma betraktelsesätt som på den föregående, kaffeskatten.

Här gäller det en inkomst, som är av en viss betydelse med hänsyn till statsverkets
behov. Kaffeskatten gav 18 miljoner, och denna skatt har i årets statförslag
beräknats ge 30 miljoner. Skulle man avskaffa dessa båda skatter, komme
man upp i ett inkomstbortfall för statsverket på nära 50 miljoner kronor. Det
är möjligt att man skulle kunna bära det i nuvarande läge, men i så fall får
väl saken bedömas i större sammanhang, och Kung]. Maj:t får komma med förslag
om en sådan avveckling.

Onsdagen den 2ti mars 1947.

Nr 14.

Motioner om avskaffande av trafikskatten in. m. (Foris.)

Herr Ljungberg fällde ungefär samma omdöme om skatten som herr Björklund.
Därtill knöt han emellertid några reflexioner om vårt järnvägsväsens aktuella
ställning. Han framhöll, att situationen för statens järnvägar för närvarande
är ganska- bekymmersam. Förräntningen är synnerligen otillfredsställande,
framhöll han, och han uttalade att detta var förhållandet även beträffande
de enskilda järnvägarna. Allt detta tror jag är riktigt. Här föreligger eu
reaktion i förhållande till den mycket högt uppdrivna trafikfrekvensen under
kriget, en reaktion som naturligtvis understrykes av de mycket starka utgifts -stegringarna. Därmed måste det bli en synnerligen otillfredsställande förräntning.
Jag tror att det ligger något i vad herr Ljungberg Sagt, men å andra
sidan måste jag ifrågasätta, huruvida spörsmålet om vårt järnvägsväsens taxesättning
bör beaktas i detta sammanhang. Vad vi här diskutera är en skattefråga,
och frågan om taxesättningen får behandlas i sitt sammanhang.

Utskottet har tidigare givit till känna sin mening om denna skatt. Utskottet
har understrukit att det är önskvärt att den avskaffas så snart det statsfinansiella
läget medger det. I denna riktning uttalade utskottet sig förra året, och
utskottet har i år åter understrukit denna synpunkt. Sedan har emellertid tillkommit
en omständighet, som redan berörts av ett par talare, nämligen att järnvägsstyrelsen
till Kungl. Maj:t inkommit med en framställning om trafikskattens
avskaffande. Frågan ligger alltså nu under Kungl. Maj:ts prövning och
är föremål för Kungl. Maj ds uppmärksamhet. Denna omständighet har bidragit
till att utskottet nu icke velat förorda någon mera positiv åtgärd.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall til! utskottets förslag
i dess helhet.

Herr Ljungberg: Herr talman! Jag begärde ordet i anledning av herr Janssons
i Örebro anförande. Herr Jansson hänvisade till att finansministern i 1942
års proposition, i vilken trafikskatten föreslogs, uttalade att denna skatt icke
var järnvägsekonomiskt betingad utan var betingad enbart av statsverkets
behov av inkomster. Det är alldeles riktigt att finansministern uttalade sig
på det sättet år 1942. Ur järnvägsekonomisk synpunkt har emellertid läget
radikalt förändrats sedan år 1942. Inte så att trafikens omfattning så särskilt
mycket förändrats. Trafiken är väl ungefär lika stor nu som den var år 1942,
<''huru den måhända är litet annorlunda fördelad. Men jag påpekade i mitt
förra anförande att statens järnvägars driftsöverskott år 1943 uppgick till i
runt tal 132 miljoner kronor, och år 1942 uppgick det — jag har inte den
exakta siffran tillgänglig — till något över 100 miljoner kronor. Det har nu
nedgått så att det av järnvägsstyrelsen beräknas till 25 miljoner kronor, medan
finansministern uppskattat det till 35 miljoner kronor.

Dessa siffror gc ju en pregnant bild av hur järnvägsekonomien förändrats
beträffande statens järnvägar. Jag påpekade också att ett liknande förhållande,
i viss mån starkare accentuerat, kunde iakttagas i fråga om vissa enskilda
järnvägar. Såsom exempel kan jag nämna ett par siffror från ett järnvägsföretag,
med vilket jag haft en smula beröring. Avlöningskostnaderna för
detta företag rörde sig år 1942 i runt tal om 2,4 miljoner kronor och år 1940
om ungefär 3,2 miljoner. För år 1918 beräknas de till omkring 3,8 miljoner.
Det är sålunda från år 1942 enbart på detta konto en ökning av 00 procent.
Jag vill inte säga något om denna stegring i och för sig utan vill endast påvisa
hur väsentligt ökade kostnader järnvägarna ha att räkna med på samma
trafik och sålunda — med taxorna oförändrade - - med ungefärligen samma
inkomster. Detta medför ju eu betydlig försämring i järnvägsekonomien, och
det måste i sin tur medföra eu taxehöjning, som kommer järnvägarna, till godo.
Man är fullt på det klara med att så måste ske.

Nr 14.

Onsdagen den 26 msvrs 1047.

Motioner am avskaffande av trafikskatten m. in. (Forts.)

Nu kan det kanske sägas att en taxeändring bör omfatta hela registret, alltså
såväl godstrafik som persontrafik, medan trafikskatten ju endast drabbar persontrafiken.
Ett borttagande av trafikskatten med bibehållen taxa skulle sålunda
bara vidmakthålla taxestegringen beträffande persontrafiken. Det är
kanske inte riktigt att så sker, utan man bör måhända gå över hela registret.
Men det förefaller mig vara ur ekonomisk synrrankt ganska likgiltigt, om man
talar om skatt eller inkomst, när det gäller statens järnvägar. Det tillfaller
ju i alla fall staten. För de enskilda järnvägarna däremot skulle det betyda
en i hög grad behövlig förbättring av ekonomien, om de 4 miljoner kronor, som
belöpa på dem, kunde komma dem till del snarast möjligt. Jag har i min
motion föreslagit den 1 juli i år, och jag förstår inte riktigt järnvägsstyrelsens
inställning till problemet, när den föreslår den 1 februari 1948 såsom lämplig
tidpunkt för trafikskattens avskaffande. Från de utgångspunkter jag ser saken
förefaller det som om man precis lika gärna skulle kunna stanna för den 1
juli 1947. Ty om järnvägsstyrelsen tar upp hela taxeproblemet, är den ju
oförhindrad att under tiden till den 1 februari 1948 se över problemet och till
Kungl. Maj :t göra den framställning som kan vara befogad. Huvudsaken är ju
att dessa pengar komma järnvägsföretagen till godo, statens järnvägar och de
enskilda företagen. Detta syfte skulle tillgodoses genom bifall till min motion.

Herr Hagberg i Malmö: Herr talman! Herr Ljungbergs sista anförande ger
mig endast anledning att ännu en gång understryka att detta spörsmål nu ligger
under prövning hos Kungl. Maj:t på grund av järnvägsstyrelsens förut
omtalade framställning till Kungl. Maj :t. Man har anledning förmoda att järnvägsstyrelsen
i sin skrivelse beaktat även det försämrade ekonomiska resultatet.
Kungl. Maj :t blir då i tillfälle att behandla denna fråga i ett större sammanhang
och överväga dess olika sidor. Föranleder detta övervägande åtgärder,
kommer Kungl. Maj :t. med framställning till riksdagen i vanlig ordning,
och det blir då tillfälle till meningsutbyte om saken i kammaren. Att på sakens
nuvarande ståndpunkt, då man ingenting vet om Kungl. Maj :ts uppfattning
i frågan, skrida till ett mera positivt ställningstagande från riksdagens
sida anser jag knappast påkallat.

Herr Ljungberg: Herr talman! Jag vill bara erinra herr Hagberg om det
gamla ordspråket, att medan gräset gror dör kon.

Härmed var överläggningen slutad. Herr förste vice talmannen gav först
beträffande utskottets hemställan under 1) propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på avslag å utskottets berörda hemställan och bifall
i stället till motionen II: 162; och biföll kammaren utskottets hemställan.
Beträffande punkten 2) gav herr förste vice talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag å utskottets berörda hemställan
och bifall i stället till motionerna I: 89 och II: 163; och fattade kammaren
beslut i enlighet med innehållet i den förra propositionen.

§ 14.

Föredrogos vart efter annat:

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse i vissa
fall från nöjesskatt; och

nr 25, i anledning av Kungl. Maj.ds proposition angående utsträckning i
vissa fall av i 8 § 1 mom. tulltaxeförordningen stadgade tidsfrister för åtnjutande
av tullfrihet: samt

Onsdagen den 20 mars 1947.

Nr 14.

bankoutskottets utlåtanden:

nr 16, i anledning av väckta motioner om pensioner åt vissa f. d. landstorms -officerare och f. d. officerare i frivilliga automobilkåren, vilka erhållit anställning
i arméns reserv; och

nr 17, i anledning av väckta motioner om viss översyn av familjepensionsreglementena
m. m.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa betänkande!! och utlåtanden hemställt.

§ 15.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande, nr 18, i anledning av framställningar
angående pensioner eller understöd åt vissa i statens tjänst anställda personer
m. fl.

Punkterna 1—29.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 30, angående motion om pension åt förre stenarbetaren Alfred Julius
Sjögren.

I motionen 11:38 hade herr Lundqmst hemställt, »att riksdagen måtte bevilja
f. d. stenarbetaren Alfred Julius Sjögren, Skälsbo, Trollhättan, eu årlig
pension till belopp, som kan anses skäligt».

Utskottet hemställde, att förevarande motion 11:38 ej måtte, till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Utskottets i punkten gjorda hemställan föredrogs: och anförde därvid:

Herr Lundkvist: Herr talman! I den motion som jag här har väckt har jag
framhållit, att den ifrågavarande arbetaren skulle ha kunnat stanna kvar i
sin tjänst och därigenom intjäna erforderligt antal tjänstår för erhållande av
pension enligt gällande författning (SFS 696/1942), såvida han inte drabbats
av olycksfall. Utskottet säger i sitt utlåtande: »Såsom av den lämnade
redogörelsen framgår, har Sjögrens sammanlagda anställningstid i statens
tjänst uppgått till 14 år 7 månader 1 dag. Även om det får antagas, att Sjögren,
därest icke det honom ågångna olycksfallet mellankommit, kunnat förvärva
för erhållande av summarisk arbetarpension föreskrivet antal tjänstår
om minst 15, är utskottet icke berett att tillstyrka, att Sjögren genom särskilt
beslut av riksdagen tillerkännes en pension vid sidan av den livränta, som
tillerkänts honom från riksförsäkringsanstalten.»

Jag tror inte att man behöver »antaga» något i detta fall. Det är alldeles
självklart att en arbetare i den ålder som det här är fråga om skulle ha stannat
kvar den korta tid som erfordrats för att han skulle få erforderligt antal
tjänstår. Arbete vid vattenfallsverket har funnits för honom. Nu har han genom
olycksfallet förhindrats att stanna kvar i arbetet. Vad värre är, han har
kommit i sämre ställning än en vanlig pensionär, som brukar ha möjlighet
att erhålla någon mindre arbetsinkomst vid sidan av den ringa pensionen.
Detta har Sjögren inte möjlighet till på grund av sin invaliditet.

Jag tycker att det är beklagligt att man inte lyckats finna någon form för
att bevilja ett skäligt belopp till denne arbetare. Utskottet hänvisar till att
ärendet närmast är av beskaffenhet att i första hand böra prövas av Kungl.
Maj :t. Ja, det är nog gott och väl, men en framställning till Kungl. Maj:t kan
taga lång tid. Jag föreställer mig att i ett sådant här gränsfall — det fattas
ju endast 5 månader för full tjänstetid — borde utskottet efter närmare över -

Pensioner
eller understöd
åt vissa i
statens :tjänst
anställda personer
ro. fl.

Motion om
pension åt
A. ■/. Sjögren.

Nr 14.

Onsdagen den 26 mars 1947.

Anslag till
porträtt av
riksdagsledamöter.

Motion om pension åt A. J. Sjögren. (Forts.)
vägande kunna finna någon form för att få fram ett förslag till skälig pension
till denne gamle arbetare i statens tjänst.

Jag ber därför att få yrka återremiss av ärendet till utskottet för förnyad
prövning.

Herr Andersson i Munkaljungby: Herr talman! Utskottet har inte ansett sig
kunna tillstyrka bifall till denna framställning. Utskottet bär kommit till det
resultatet att ärendet är av beskaffenhet att i första hand böra prövas av
Kungl. Maj :t. Vi ha ju ofta att syssla med liknande fall, även om detta ärende
ligger något annorlunda till än vad eljest brukar vara fallet. Vi ha ju vissa
principer som vi bruka följa inom utskottet vid behandling av sådana här
framställningar, och vi ha försökt följa dem även i detta fall.

Det är visserligen riktigt att det finns anledning antaga att vederbörande
hade kunnat arbeta sig fram till pensionsrätt, om han icke råkat ut för olycksfall.
Men som jag sade är ärendet enligt utskottets uppfattning av sådan art
att det bör i första hand prövas av Kungl. Maj:t.

Jag ber att få yrka bifall till bankoutskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning gav herr förste vice talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets förevarande hemställan dels ock på bifall till
det under överläggningen framställda yrkandet om punktens återförvisande till
utskottet för ny behandling; och blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.

Punkterna 31 och 32.

Vad utskottet hemställt bifölls.

8 16.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande, nr 19, i anledning av väckt motion om
anslag till inköp och montering av porträtt av riksdagsledamöter.

Sedan utskottets hemställan föredragits, lämnades på begäran ordet till

Herr Hastad, som yttrade: Herr talman! Endast ett par ord. Jag har ingen
anledning att motsätta mig det yrkande, som framställts av bankoutskottet i
anslutning till herr Gustafson i Dädesjö. Tvärtom finner jag yrkandet i motionen
mycket tacknämligt, särskilt ur forskningssynpunkt. Jag har begärt
ordet endast för att framhålla, att jag dock icke finner insamlandet av fotografier
av riksdagsmännen vara det viktigaste intresset för forskningen rörande
riksdagen. Det viktigaste synes mig vara att man får kortfattade biografier
utarbetade, som kunna tjäna till ledning för forskare, vilka ju rimligtvis icke
kunna gå igenom tidningar eller serien protokoll eller varje riksdagsanförande
som olika riksdagsmän hållit.

Vi ha för tiden 1866—1904 i Svenskt porträttgalleri en fullständig serie
korta biografier över ledamöterna av riksdagens båda kamrar. För tiden efter
1904 har emellertid något motsvarande arbete icke utgivits; vid några tillfällen
på 1920- och 1930-talen bär det utkommit ett par porträttarbeten, och vidare bruka
Tidens kalender och Dagens Nyheters söndagsbilagor efter valen innehålla
porträttserier, men dessa samlingar avse i huvudsak blott tillfälliga notisartade
förteckningar med bilder. Inte heller ha vi något biografiskt arbete från
tiden före 1866, och i all synnerhet föreligger brist härvidlag från tiden
mellan 1809 och 1866. Det synes mig som om detta vore ett mycket viktigare
intresse att befordra än det här föreslagna insamlandet av fotografier.

Onsdageu den 26 mars 1947.

Nr 14.

Anslag till porträtt av riksdagsledamöter. (Forts.)

Jag- vill också hänvisa till att man i Danmark har nedlagt mycken möda
och visat mycket stort intresse för att på detta sätt till den historiska och
statsvetenskapliga forskningens tjänst samla biografier. Även i Norge finnas
åtskilliga liknande låt vara tillfälliga men dock värdefulla arbeten utförda.
Jag har också nyligen från Weimarrepublikens Tyskland sett arbeten av detta
slag, som vi icke ha någon motsvarighet till i Sverige.

Jag vill till sist endast erinra om, att a-llan rättfärdighet icke är uppfylld
i och med att vederbörande ledamot vid invalet i riksdagen lämnar sitt porträtt.
Utseendet på en ledamot kan ju som bekant förändras åtskilligt, under den tid
han sitter i riksdagen, kanske under 30 ä 40 år. Om vi t. ex. se på ett fotografi
från 1917 av den förutvarande statsministern och jämför det med hur han såg
ut år 1946, så finna vi ganska stora olikheter. Sådana exempel vore lätt att
framdraga från äldre tider bland de personer, som sutto länge i riksdagen,
överhuvud taget är det väl tvivelaktigt om dessa juniorporträtt av riksdagsmännen
erbjuda det största intresset.

Detta är dock en bagatellfråga. Jag bär begärt ordet för att ge uttryck åt
dessa synpunkter och har ingen anledning till annat än att yrka bifall till
det yrkande som bankoutskottet framställt.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

8 17.

Föredrogos vart efter annat:

bankoutskottets utlåtande, nr 20, i anledning av väckta motioner om beredande
av tjänste- och familjepension för föreståndare för icke förenade poststationer;
samt

första lagutskottets utlåtanden:

nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om tingshusbyggnadsskyldigheten
i vissa fall; och

nr 17, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående vidgad rätt till resekostnadsersättning
för kontraktsprost vid tjänsteresor m. m.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.

§ 18.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande, nr 18, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 6 § lagen
den 30 augusti 1932 (nr 404) om kyrkofond, m. m., och dels en i ämnet väckt
motion.

Genom en den 31 januari 1917 dagtecknad, ull lagutskott hänvisad proposition,
nr 64, vilken behandlats av första lagutskottet, hade Kungl. Maj:t under
åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för nämnda dag samt Kungl. Maj:ts och kyrkomötets däri
omförmälda skrivelser föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade,
av kyrkomötet för dess del godkända förslag till dels lag angaende ändrad
lydelse av 6 § lagen den 30 augusti 1932 (nr 404) om kyrkofond dels ock
lag angående ändring i lagen den 9 december 1910 (nr 141, s. 35) om emeritilöner
för präster.

Förslag till
lag angående
ändrad lydelse
av 6 § lagen
om kyrkofond
m. m.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft en i anledning
av densamma av herr Johansson i Stockholm inom andra kammaren

Nr 14.

Onsdagen den 20 mars 19-JT.

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 6 § lagen om kyrkofond, rn. m.

(Forts.)

väckt motion, nr 341, vari hemställts att propositionen måtte avslås i vad den
den avsåg ändringen i 6 § 5) lagen den 30 augusti 1932 om kyrkofond.

Utskottet hemställde, att riksdagen, med avslag å den i ämnet väckta motionen,
II: 341, måtte bifalla förevarande proposition, nr 64.

Reservation hade avgivits av herr Johansson i Stockholm, som yrkat avslag
a propositionen såvitt den avsåge ändringen i 6 § 5) lagen den 30 augusti 1932
om kyrkofond.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid anförde:

Herr Johansson i Stockholm: Herr talman! Ifrågavarande ärende hör ju icke
till de större på dagens föredragningslista, men jag har ändå ansett det vara
värt en reservation i utskottet. iJag ser nämligen denna sak som en del i den
stora statskyrkliga offensiv som nu är i gång i kommunala och andra instanser,
dels för många nya församlingsdelningar och kyrkobyggen — trots att
de gamla kyrkorna och predikolokalerna räcka mycket bra till — och dels
för utökning av antalet prästerliga tjänster. I detta speciella fall upphäves
maximeringen av ett anslag och tillstyrkes en rad nya befattningar för
stifts- och kontraktsadjunkter, vilka huvudsakligen syssla med den kyrkliga
ungdomsrörelsen. Den kyrkliga ungdomsrörelsen står därmed i en mycket markerad
särställning gentemot andra ungdomsrörelser, vilka helt eller i det närmaste
helt få lita till de anslutna medlemmarnas offervilja och initiativ.

Redan tidigare gav staten en så stor summa som 400 000 kronor till denna
verksamhet. Genom den nu ifrågasatta ändringen ökas detta anslag omedelbart
till en halv miljon kronor, samtidigt som maximeringen upphävs. Med
den tendens som man överallt märker när det gäller statskyrkliga anslag, nämligen
att de rusa i höjden, anser jag det vara mycket farligt att ta bort maximeringen.
Jag vill därför, herr talman, yrka bifall till reservationen.

Herr Rylander: Herr talman! Det förhåller sig inte så att dessa stiftsadjunkter
som det nu närmast rör sig om endast ha med den kyrkliga ungdomsvården
att göra, och herr Johansson i Stockholm sade inte heller annat än att
de huvudsakligen sysslade med kyrklig ungdomsrörelse. I själva verket ha
stiftsadjunkterna till uppgift att biträda församlingsprästerskapet med speciella
till hela stiftet eller större delar därav hänförliga uppgifter, särskilt
med avseende å ungdoms- och sjömansvården samt kyrkligt arbete av frivillig
art, och då i synnerhet kyrkligt bildningsarbete m. m. Eftersom kyrkan
i vårt land intar en särställning på det sättet att den åtnjuter bidrag
av staten är det naturligt att bidrag också utgår till delar av ifrågavarande
verksamhet såsom ungdomsverksamheten på ett helt annat sätt än vad som
kan vara fallet med andra ungdomsrörelser. Detta sammanhänger med kyrkans
särställning.

För närvarande är det ju inte tal om att skilja kyrkan från staten. Jag tycker
inte att man då kan gå in på någon begränsning av vad som skall anslås
till kyrkans olika verksamhetsfält och därvid anställa jämförelser med vad
andra rörelser, t. ex. andra ungdomsrörelser, uppbära i understöd av staten.
Herr Johansson i Stockholm sade att här utgår ökat anslag till nya stiftsadjunkter
— det gäller för närvarande åtta stycken — och att denna anslagsökning
ingår i den statskyrkliga offensiv som nu skulle pågå. Jag känner inte
närmare till huruvida det pågår någon dylik statskyrklig offensiv, men om
så skulle vara fallet kan jag inte inse att det här framdragna exemplet skulle

Onsdagen den 20 mars 1947. -''r 14. 43

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 6 § lagen om kyrkofond, m. ni.

(Forts.)

vara något så talande bevis härpå. Inte heller tycker jag att de andra exempel
som herr Johansson i Stockholm drog fram äro särskilt upplysande. Han talade
om att man går in för kyrkobyggen och församlingsdelningar o. s. v.

Men, herr Johansson i Stockholm, om befolkningen i en församling ökar kanske
till det dubbla — som fallet varit i Stockholm — är det inte då ganska självklart
att det kan visa sig nödvändigt att dela en sådan församling, vilken
delning i sin tur kan föranleda kyrkobyggnad och inrättande av en eller annan
ny befattning?

Herr talman! Med dessa ord ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning gav herr förste vice talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets förevarande hemställan dels ock på bifall
till utskottets hemställan med den ändring däri, som föranleddes av bifall till
den vid utlåtandet fogade reservationen; och biföll kammaren utskottets hemställan
oförändrad.

§ 19.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande, nr 19. i anledning av väckt mo- Motion ang.
tion angående ändrad sammansättning av domstolarna vid behandling av tra- avJMä^^g

fikmål. av domstolar na

i trafik Sedan

utskottets hemställan föredragits, yttrade mål.

Herr Jansson i Örebro: Herr talman! Jag har i en motion, nr 122, framhållit,
att det bland yrkeschaufförer och andra motormän finnas vissa tvivel på domstolarnas
sakkunskap vid behandling av trafikmål. Denna uppfattning är säkerligen
ganska allmän, och man har från nämnda kategori, men också från
många andra håll, framhållit som nödvändigt att domstolarna vid behandling
av trafikmål biträdas av någon i trafikteknik sakkunnig.

Första lagutskottet har i sitt föreliggande utlåtande framhållit, att den nya
rättegångsbalkens bestämmelser om bevis genom sakkunnig ger möjlighet att
åstadkomma dylik sakkunskap utan att ändra sammansättningen av de allmänna
domstolarna, Jag vill då uttala den förhoppningen att denna möjlighet
kommer till användning i alla de mål där så behövs. Utskottets uttalande i
detta avseende är av följande lydelse: »De allmänna bestämmelser, som enligt
berörda kapitel gälla för anlitande av sakkunnig, lära i de fall där behov
därav må uppkomma utan olägenhet kunna tillämpas även i trafikmål.»

Jag hoppas att detta uttalande kommer att stimulera domstolarna och de
berörda parterna att tillkalla dylika sakkunniga i alla de fall, där detta kan
vara påkallat.

Herr talman! Jag har icke något yrkande.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 20.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande, nr 20, i anledning av väckt motion Motion om
angående provisoriska lagstiftningsåtgärder till förhindrande av att nazistiska
organisationer medgivas hyra samlingslokaler, som ägas av det allmänna. mot nazistiska

T en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nrr"^“/"Xran
54, vilken behandlats av första lagutskottet, hade herr Adolfsson m. fl. av (Iy
erkat, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t hemställa om skyndsammaste männa samlingslokaler.

Nr 14.

Onsdagen den 26 mars 1947.

Motion om provisorisk lagstiftning mot nazistiska organisationers förhyrande
av allmänna samlingslokaler. (Forts.)
möjliga förslag till 19-17 års riksdag om sådan provisorisk lag att nazistiska
organisationer förhindrades hyra samlingslokaler, som ägas av det allmänna.

_ Utskottet hemställde, att förevarande motion. II: 54, icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Adolfsson: Herr talman! Vi ha väckt en motion om att lokaler som ägas
av det allmänna icke skola få hyras ut till nazistiska sammanslutningar. Vi motionärer
äro naturligtvis inte så sangviniska att vi tro, att ett sådant beslut,
som vi här lörorda skulle vara ett väsentligt medel i kampen mot nazismen.
Det är det givetvis inte, utan kampen mot nazismen kräver givetvis åtskilligt
starkare medel än dem vi föreslagit i vår motion. Inte heller tro vi att
de nazister, som rymmas inom de nazistiska sammanslutningarna, äro de farligaste
för vårt samhälle.

Det regeringsrättsutslag som refereras i den motion vi ha väckt har emellertid
styrkt, att den lilla renlighetsåtgärd som vi föreslagit verkligen behöver
vidtagas. Enligt vår mening är det nämligen mycket upprörande att kommunerna
skola tvingas hyra ut lokaler till rörelser, som bevisligen arbeta med
kriminella medel för att befrämja nazistiska regimers tillkomst. Vid genomläsandet
av utskottets mycket korta motivering finner jag för övrigt att det
föreligger en avgörande skillnad mellan utskottets och motionärernas bedömning
av denna fråga. Medan vi motionärer karakterisera och ha karakteriserat
nazismen som en inte bara mot all demokrati och alla vedertagna mänskliga
begrepp fientlig rörelse utan också som en direkt kriminell sådan, så envisas
utskottet med att i sitt utlåtande kalla nazismen en politisk rörelse. Att utskottet
kan komma, med en sådan karakteristik så snart efter likfabrikernas
tidevarv finna vi för vår del ganska anmärkningsvärt.

I övrigt skall jag inte uppta tiden med att här söka exemplifiera nazismens
alltigenom kriminella handlande och uppträdande. Det lär enligt min mening
inte heller behövas, eftersom praktiskt taget varje människa i det här landet
redan känner till detta, och eftersom en rad mycket omsorgsfullt prövade domstolsutslag
i Europa stämplat nazismen som den förbrytarrörelse den i verkligheten
är. Vad vårt eget. land beträffar kan det räcka med att hänvisa till
att det har bevisats att nazistisk press i Sverige mottagit tyska penningsubsidier
mot löfte att som motprestation i sin propaganda gå det nazistiska Tysklands
ärenden. Enbart för den sakens skull —- men åtskilligt annat kan också
åberopas är nazismen dömd i den svenska allmänhetens ögon. Någon dom
blir det sålunda i alla fall i den affären!

Vi motionärer anse alltså nazismen vara en kriminell rörelse, medan utskottet
finner den vara eu politisk. Under sådana förhållanden är det ju tämligen
självklart, att slutsatserna bli helt skiljaktiga. Men när utskottet utgår från
denna enligt vår mening fullständigt felaktiga uppfattning och säger, att det
skulle »innebära en kränkning av viktiga demokratiska principer» att utestänga
nazisterna från de samlingslokaler det här gäller, så vill jag i all stillsamhet
erinra om att dessa vackra ord aldrig kommo till användning när för inte iså
länge sedan vi kommunister förbjödos att hyra ifrågavarande lokaler. Det förbud
som jag här åsyftar, detta ingrepp mot ett svenskt arbetarparti, skedde
medan samma lokaler stodo till förfogande inte bara för andra politiska rörelser
i landet utan också för den nazistiska, kriminella rörelsen. Ett- politiskt
parti, ett arbetarparti, förbjöds då att hyra ifrågavarande samlingslokaler,
men inget portförbud existerade den gången för den kriminella rörelse, om vil -

Onsdagen den 26 mars 1947.

Nr 14.

Motion om provisorisk lagstiftning mot nazistiska organisationers förhyrande
av allmänna samlingslokaler. (Forts.)
ken jag nu talar. Jag måste erkänna att jag inte är särskilt imponerad när
utskottet nu hänvisar till de demokratiska principerna, eftersom i verklig mening
demokratiska principer tidigare ha åsidosatts när det gällt oss kommunister.
Nog om den saken.

Innan jag slutar vill jag också fästa uppmärksamheten på att utskottet gått
minst sagt förhastat till väga, då utskottet i utlåtandet yttrat sig på det
sätt som det gjort på s. 3, sista stycket. Där står:

»I motionen har bl. a. uttalats, att genom de i denna åberopade utslagen
av regeringsrätten fastslagits att skyldighet skulle föreligga att uthyra samlingslokaler
till nazistiska organisationer. Så lära utslagen emellertid icke
böra tolkas. Skyldighet kan icke anses utan vidare föreligga att uthyra samlingslokaler
till politiska sammankomster, såvida fråga icke är om sådan lokal
till vilken bidrag erhållits av statsmedel enligt den förutnämnda kungörelsen.
»

Detta är alltså en kungörelse av år 1932. Utskottet har tydligen inte satt
sig in i de omständigheter vi ha åberopat i vår motion. Observera för det första,
att regeringsrätten i de berörda fallen förklarade att lokaluthyrarna icke
ägt hindra de nazistiska organisationerna från att hyra! Observera för det andra,
att vad beträffar H vi tf eldts skolan i Göteborg hade, såsom vi också åberopat
i vår motion, denna endast efter prövning i varje särskilt fall upplåtits
åt politiska organisationer, och att prövningen i åtskilliga fall resulterat i avslag
på begärda lokalupplåtelser! Trots detta fann sig regeringsrätten ändå
med stöd av denna lag böra ålägga folkskolestyrelsen att uthyra lokalerna till
nazisterna! Detta skedde alltså trots att politiska organisationer i vissa fall
vägrats hyra lokalerna i fråga. Observera för det tredje — och det är det viktigaste
— följande: utskottet säger i den del av utlåtandet jag nu citerar, att
skyldighet att hyra ut lokaler icke föreligger, med mindre det gäller lokaler,
till vilka statsbidrag utgått. Hur vill då utskottet förklara, att Hvitfeldtsskolan
fått regeringsrättens åläggande att hyra ut lokal till nazisterna, trots att andra
nekats och trots att Hvitfeldtsskolan aldrig fått ett enda kronans öre i
statsbidrag enligt den åberopade kungörelsen av år 1942? Kanske utskottets
talesman skulle vilja vara vänlig att avgiva en förklaring över utskottets skrivsätt
i detta fall?

Herr talman! Jag vill bara tillägga, att här i Stockholm tycks man oavsett
politisk uppfattning vara enig i sin önskan att få rätt att förbjuda nazisterna
att hyra kommunens lokaler. Dessutom kanske jag också bör säga, att även om
uthyrningsplikt förelåge bara för kommuner och andra, som fått statsbidrag
till sina lokaler, vore redan detta illa nog, eftersom det är en mängd lokaler,
bland andra arbetarborgarna, folkets hus, som åtnjuta statsbidrag.

Då utskottets avstyrkande enligt vår mening grundas på en absolut felbedömning
av nazismen, så följer därav, att jag ej kan finna detta avstyrkande
sakligt motiverat i något avseende.

Under hänvisning, hen- talman, till bland annat den omständighet, som jag
nu senast anfört, ber jag att få yrka bifall till motionen 11:54.

Herr Lindkvist: Herr talman! Jag har icke tänkt att diskutera med den ärade
motionären om den nazistiska rörelsen. Jag tror icke, att utskottet, som behandlat
hans motion, tycker mera om nazisterna än herr Adolfsson gör. Men
det, är icke den saken det gäller, utan det gäller frågan, om de samlingslokaler
som finnas skola vara förbehållna vissa politiska partier eller stå till
förfogande för samtliga. Utskottet har med hänvisning till de uttalanden som
gjorts tidigare och särskilt av den nämnd, som bär att syssla med statsbidra -

■it)

\r 14.

Onsdagen den 26 mars 1947.

Motion om provisorisk lagstiftning mot nazistiska organisationers förhyrande
av allmänna samlingslokaler. (Forts.)
gen till samlingslokaler, gått in för att de lokaler, till vilka statsbidrag lämnats,
skall det stå vilken meningsriktning som helst fritt att hyra under förutsättning
att den håller sig inom laglighetens råmärken.

Jag förstår verkligen icke, att herr Adolfsson, som jag trodde vara en frisinnad
man, kan vilja ha sådana bestämmelser som han här ifrågasatt. Jag
vill rent personligt säga, att när jag tog del av det utslag, soin motionärerna
ha hänvisat till, så baxnade jag litet inför det och tyckte att det gick längre
än vad man egentligen borde gå. Ty jag resonerade som så, att om det är enskilda
eller kommuner som ha byggt lokalerna utan att ha statsmedel till hjälp,
så borde de ha rätt att fritt disponera över desamma utan att en myndighet i
Stockholm skulle kunna säga, att de äro skyldiga att hyra ut lokalerna till den
eller den organisationen.

Men inom utskottet, herr Adolfsson, kommo vi till den uppfattning som står
angiven här, att de fall som regeringsrätten har haft att pröva ha legat till på
ett amiat sätt. Jag har exempelvis inom utskottet sagt, att jag icke kan finna
det vara riktigt, om regeringsrättens beslut skulle tolkas så, att vi i min hemstad
skulle vara skyldiga- att hyra ut Halmstads rådhus5 fina sessionssal till
vilken organisation som helst. En sådan sak tycker jag att en stads myndigheter
själva skola ha rätt att avgöra. Utskottet har kommit till den uppfattningen,
att det icke är om sådana lokaler som regeringsrätten har yttrat sig.
Huvudvikten lägger ju utskottet vid att det skulle vara en kränkning av
åsiktsfriheten, om man här skulle ransonera lokaler till olika meningsriktningar,
när det gäller lokaler till vilka statsbidrag lämnats. Jag tror att det
är viktigt att man icke gör denna ransonering utan att det blir fastslaget, att
även i fortsättningen den principen skall gälla, att de lokaler till vilka staten
lämnat bidrag skola stå öppna för vilken organisation som helst, såvida den,
som jag sade, håller sig inom lagliga råmärken.

Med dessa ord her jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Adolfsson: Herr talman! Jag konstaterar med beklagande, att herr
Lindqvist fortfarande betraktar de nazistiska partierna såsom en partirörelse
och ej såsom en kriminell rörelse. Jag kan endast beklaga detta. Tydligtvis är
det icke möjligt att få herr Lindqvist till att intaga- någon annan ståndpunkt i
detta avseende.

När herr Lindqvist hävdar, att det icke är någon plikt för kommuner att
hyra ut lokaler til nazistiska organisationer, försåvitt man icke fått statsbidrag
till dessa lokaler, vill jag åter erinra om vad jag nyss omtalade, nämligen att
Hvitfeldtsskolan aldrig fått ett öre i statsbidrag, men trots detta har regeringsrätten
ålagt förvaltningsnämnden att hyra ut lokaler i skolan åt nazisterna.
Och detta skedde oaktat vissa politiska organisationer icke kunnat få förhyra
sämma lokaler.

Detta är tillräckliga bevis för att en sådan lagstiftning, som vi i vår motion
begärt, är nödvändig.

Härmed var överläggningen slutad. Herr förste vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag å utskottets
berörda hemställan och bifall i stället till den i ämnet väckta motionen;
och fann herr förste vice talmannen den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Adolfsson begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Onsdagen den 26 mars 1947.

Xr 14.

Motion om provisorisk lagstiftning mot nazistiska organisationers förhyrande
av allmänna samlingslokaler. (Forts.)

Den, som vill, att kammaren bifaller första lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 20, röstar

.Ta;

Den, det ej vill. röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den i ämnet väckta motionen II: 54.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade sig anse flertalet hava röstat för
ja-propositionen. Herr Adolfsson begärde emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 132 ja och 24 nej, varjämte
14 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta. Kammaren
hade alltså bifallit utskottets hemställan.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

§ 21.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande, nr 21, i anledning av väckta motioner
om förbud mot deltagande i visst slag av s. k. kedjebrevsrörelse.

Utskottets hemställan föredrogs; och yttrade därvid

Herr Swedberg: Herr talman! Det ärende som beröres i detta utlåtande har
ju i viss män kommit i ett nytt läge därigenom att justitiekanslersämbetet
ägnat den av oss i motionen påtalade frågan uppmärksamhet och jämväl riktat
Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på ärendet. Jag vill tillåta mig uttala min
tillfredsställelse över justitiekanslersämbetets initiativ i denna sak. Jag förstår
fullt väl att utskottet i förevarande läge knappast kunnat handlägga ärendet
på annat sätt än som nu skett. Jag vill därför begränsa mig till att uttala
den förhoppningen, att J. K:s initiativ i detta ärende må leda till ett resultat,
som väsentligen kommer att. ligga i linje med motionärernas yrkande.

Jag har, herr talman, för övrigt intet yrkande.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls,

§ 22.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 13, i anledning av väckt motion
angående provisorisk lagstiftning mot oskälig arrendestegring.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 73,
vilken behandlats inom andra lagutskottet, hade herr Johanson i Norrköping
m. fl. yrkat, »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa om
utarbetande av förslag till provisorisk lagstiftning mot oskälig arrendestegring
och att detta förslag måtte föreläggas innevarande års riksdag för
prövning».

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.

Reservationer utan angivna yrkanden hade avgivits dels av herr Mage och
dels av herr Lundberg.

Motioner om
förbud mot
viss kedjebrevsrörelse.

Motion om
provisorisk
lagstiftning
mot oskälig
arrende -stegring.

Nr 14.

Onsdagen deu 26 mars 1947.

Motion om provisorisk lagstiftning mot oskälig arrendestegring. (Forts.)

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid anförde:

Herr Johanson i Norrköping: Herr talman! Andra lagutskottet har med undantag
för två reservanter avstyrkt motionen II: 73 med förslag om provisosorisk
lagstiftning mot oskälig arrendestegring. Detta förslag, som vi motionärer
efter anmodan framlagt, har vid företagen undersökning visat sig vara
av behovet påkallat.

Den stora konkurrens om arrendetillfällena, om vilken det erinras i motionen,
har uppstått under senare år bland annat genom att jordägarna själva i
mycket stor utsträckning övertagit sina gårdar, dels på grund av förbättrade
konjunkturer och dels på grund av den nya arrendelagstiftningens förpliktelser.
Detta har i sin tur fört med sig en kraftig arrendestegring. Den politiska
och ekonomiska situation, som vi i dag befinna oss i, och den utveckling, som
man ungefärligen kan skönja för de närmaste åren, torde visa, att utsikterna
för arrendatorema i här nämnda avseende icke komana att förbättras utan
snarare komma att försämras, med mindre statligt stöd lämnas. Vi kunna därför
icke vara överens med utskottet.

För avslag på motionen framför utskottet två motiv. Det första är, att den
stegring av arrendena med omkring en tredjedel, som vår utredning visar,
icke skulle vara något oroväckande utan fastmera vara en naturlig och rättvis
utveckling på grund av de ökade kontanta utgifterna för jordbruket under
senare år. Det är sant, att de samlade utgifterna ökats inom jordbruket. Men
det är enligt vår mening fel att draga de slutsatser som utskottet gör. Ty vem
är det som får bestrida utgiftstegringen, är det arrendatorn eller är det jordägaren?
Det är enligt vår mening arendatorn. Det är han som brukar jorden
och får bära de oskäliga kostnaderna för jordbruksmaskiner och de stora kostnadsstegringar
som i övrigt skett. De eventuella merkostnader, som jordägarna
skulle få betala enligt den nya lagen om byggnadsskyldighet, tror jag att man
gott kan tala tyst om. De arrendegårdar som undersökts sakna i varje fall alla
spår av sådana utgifter. Det är i regel arrendatorn som får klara byggnadsskyldigheten
genom förpliktelsen att hålla de mången gång fallfärdiga husen
i det skick vari han övertog dem. Det finnes helt naturligt jordägare, som äro
måna om att hålla sina. fastigheter i gott skick och därför åsamkas utgifter,
men det är säkerligen undantag, som bekräfta regeln. Dessa undantag komma
givetvis vid en reglering i enlighet med motionärernas yrkande att få skälig
kompensation.

Det enda som inträffat och som allmänt föranlett en viss stegring för jordägarna
är enligt min mening skatten på de höjda taxeringsvärdena. Men denna
är dock icke så stor att den berättigar till en sådan stegring av arrendeavgifterna
som nu blivit fallet. Ränteläget har såvitt jag vet icke heller stigit, så
att det kan tagas till intäkt för nuvarande arrendehöjning.

Det andra motivet för avslag är att man enligt utskottets mening icke kan
jämföra en eventuell prisreglering på arrenden med hyresregleringslagen. Utskottet
gör här gällande, att bostadslägenheten hör till konsumtionen, medan
ett jordbruksarrende i första hand är en produktionsfaktor. Detta torde man
icke kunna bestrida. Men trots detta vill jag ställa en fråga till utskottets eventuelle
talesman. Det torde väl ändå vara bekant, att det är prisreglering på
do flesta produkter i vårt land, icke minst inom jordbruket. Varför skall det
då icke vara en prisreglering på jorden? Arrendatorema böra ju ha samma
rätt och samma fördelar som andra medborgare i vårt samhälle.

Utskottet har enligt min mening tagit en alltför kallsinnig ståndpunkt till
dessa frågor. Jag tycker, att man åtminstone bort uttala som sin mening, att
Kungl. Maj:t skulle ha följt frågan och eventuellt senare föreslagit åtgärder,

Oasdagen den 20 mars 1947.

Nr 14.

Motion om provisorisk lagstiftning mot oskälig arrendestegring. (Forts.)
eller kanske ännu bättre, att man skulle ha föreslagit en utredning för att
fastställa arrendeavgifternas stegring. En sådan utredning skulle med all säkerhet
i likhet med den, som företagits i Östergötland, ha visat hållbarheten
i vårt krav om åtgärder mot den arrendestegring som föreligger.

Med det sagda finna vi, att utskottets motivering icke håller för avslag på
motionen. Den i utlåtandet omtalade 54 § i lagen om nyttjanderätt till fast
egendom med föreskrift om skiljemän har icke den betydelse och verkan som
är önskvärd. Vi föreslå icke fastställande av arrendeavgiften för tid och evighet
utan avse endast en rent provisorisk åtgärd för att bereda möjlighet att i
varje särskilt fall påkalla en prövning och ett fastställande av rättvisa arrendeavgifter.
Vårt yrkande, att riksdagen hos Kungl. Maj:t måtte hemställa om
utarbetande av förslag till provisorisk lagstiftning mot oskälig arrendestegring
i likhet med lagen om hyresreglering och att detta förslag måtte föreläggas
innevarande års riksdag för prövning, anse vi vara fullt berättigat.

Därför ber jag, herr talman, att få 5rrka bifall till den av oss väckta motionen.

Herr Hermansson: Herr talman! Ur rent principiell synpunkt har jag för
min del ingenting att invända mot en reglering av arrendepriserna., om och när
det kan befinnas nödvändigt och lämpligt att genomföra en sådan åtgärd. Däremot
är jag inte övertygad om att vi nu befinna oss i ett sådant läge, att det
behövs en provisorisk lagstiftning mot oskälig arrendestegring. Jag vill inte
bestrida, att det finns arrendatorer, som på grund av en alltför långt driven
optimism träffat oförmånliga arrendeavtal och därför nu äro tvingade att
betala högre arrendeavgifter än som motsvara den arrenderade åkerjordens avkastning.
Men det framgår av den tillgängliga statistiken, att arrendepriserna
i stort sett endast följt med i den allmänna prisutvecklingen under de senaste
åren, vilken ju främst är en följd av penningvärdets försämring. Arrendeprisstegringen
från 1938 till 1945 var i själva verket mindre än den stegring
av jordbrukets övriga utgifter, som ägt rum undei samma tid. Då dessutom
jordbrukets vinstmarginal under denna tid ökade, hade arrendatorerna,
åtminstone om man tar dem över en bank, en något förmånligare ställning
1945 än 1938. Den allmänna tendensen i arrendeprisernas utveckling under senare
år ger sålunda inte något belägg för att en oskälig stegring av arrendepriserna
ägt rum, i någon större skala åtminstone.

Jag vill inte bestrida riktigheten av de siffror, som anförts i motionen, men
jag vill framhålla, att dessa siffror i själva verket säga ganska litet om detta
stora problem. Motionärerna ha anfört uppgifter från 13 gårdar i Östergötland
och påvisat den ökning av arrendepriserna vid dessa gårdar, som ägt
rum under något olika tidsperioder. Det säges emellertid inte någonting om
anledningen till dessa stegringar. Jag vill påpeka, att den stegring av priserna,
som framgår av de anförda exemplen, rör sig mellan 12 och 65 procent,
under det att den allmänna prisstegringen under åren 1938 till 1945 uppgår
till 64 procent. Siffrorna säga emellertid heller ingenting om vad som möjligen
kan ha ägt rum beträffande dessa gårdar under denna tid. Det kan ju
tänkas, att ägarna vidtagit åtgärder, som höjt gårdarnas avkastning. Gårdarnas
namn anges icke heller, ehuru detta hade varit önskvärt för att man
skulle kunna kontrollera uppgifternas riktighet.

Motionärerna tyckas mena, att arrendepriserna utvecklat sig oberoende av
priserna på jordbrukets produkter. För mig är det emellertid självklart, att
arrendepriserna liksom åkerjordens saluvärde äro direkt beroende av jordbrukets
lönsamhet eller kanske rättare jordbrukarnas uppfattning om jordbrukets
lönsamhet på längre sikt. Den största faran ligger enligt min mening diiri, att

Andra kammarens protokoll 7.917. AV i4. 4

Nr 14.

Onsdagen den 26 mars 1947.

Motion om provisorisk lagstiftning mot oskälig arrendestegring. (Forts.)
en tillfällig ökning av jordbrukets lönsamhet åstadkommer en allmän stegring
av jordvärdena, vilket i sin tur medför inte endast ökade arrendepriser
utan också högre jordvärden och därmed även en ökning av skuldbelastningen
och ett ökat räntesla.veri för jordbrukets utövare i allmänhet.

För min del kan jag vara med om mycket långtgående åtgärder för att
bromsa den allmänna jordvärdestegringen, men jag anser, att det är att börja i
galen ända, när man begär en statlig reglering av arrendepriserna men samtidigt
vill låta den allmänna jordvärdestegringen fortgå obehindrat. Det tjänar
ingenting till att här ta upp frågan om vilka medel man bör tillgripa för
att hindra en alltför stark stegring av jordpriserna, men jag vill understryka,
att jordbruksfastigheternas saluvärde är det primära och att arrendeprisernas
höjd är en direkt följd av den ekonomiska värdesättningen av åkerjorden.

Men denna fråga har också en rent praktisk sida. Hur skall man gå till
väga för att åstadkomma en effektiv och rättvis reglering av arrendepriserna?
Motionärerna föreslå, att jordbrukskommissionerna skola utrustas med i stort
sett samma befogenheter som hyresnämnderna ha i fråga om att bestämma
priset på hyreslägenheter. De vilja uppdraga åt kommissionerna att dels när
som helst pröva ansökningar om nedsättning av gällande arrendeavgifter och
dels varje år granska alla nya arrendekontrakt och avgöra, 07n den bestämda
arrendesumman i varje särskilt fall är skälig eller oskälig.

Eftersom jag för närvarande är ordförande i jordbrukskommissionen i Östergötlands
län, har jag försökt sätta mig in i vad det skulle betyda, om
kommissionerna skulle åläggas den av motionärerna föreslagna uppgiften
såsom påbröd till vad de redan nu ha att uträtta. Det är självklart, att det
inte är lika lätt att bestämma en jordbruksgårds arrendevärde som att fastställa
hyran för en bostadslägenhet. Hyran kan utan svårighet bestämmas
med hjälp av vissa normer, som ta hänsyn till golvytans storlek och till de
bekvämligheter som lägenheten har att bjuda på, men arrendepriserna kunna
inte fastställas på detta enkla sätt. Det går inte åt t bestämma ett jordbruksarrende
utan att först företa en grundlig syneförrättning för att få fram en
opartisk värdering av vad arrendet kan vara värt- dels med hänsyn till de
allmänna jordvärdena och dels med hänsyn till priset på jordbrukets produkter.
Man måste vid en sådan värdering ta hänsyn inte bara till jordbrukets
storlek och jordens beskaffenhet utan också till belägenheten och byggnadernas
ålder och beskaffenhet och till de arbetsbesparande åtgärder, som jordägaren
eventuellt har vidtagit eller underlåtit att vidta. Det säger sig självt, att en
sådan syneförrättning inte kan vara gjord i en handvändning. Jag vet av egen
erfarenhet, att det kan ta en ganska lång tid att verkställa syn på en jordbruksfastighet.
Sedan syneförrättningen är verkställd, skall arrendatorns förmåner
värdesättas och arrendevillkoren fastställas. Jag tror knappast det är
möjligt att eu jordbrukskommission kan verkställa mer än en eller allra högst
två sådana förrättningar på en dag. Då det t. ex. inom Östergötlands län träffas
ca 1 000 nya arrendeavtal om året och då det stora flertalet arrendekontrakt
skrivas under loppet av ett par, tre höstmånader, faller det nästan av
sig självt, att det blir tekniskt ogenomförbart att på jordbrukskommissionerna
lägga en sådan uppgift, som föreslås i motionen. Kommissionen skulle ju
dessutom enligt motionärernas förslag också granska alla ansökningar om ändring
i de gamla arrendeavtalen, som kunna inströmma.

Jag tror att det anförda kan vara nog för att bevisa det orimliga i att
ålägga jordbrukskommissionerna så vittomfattande uppgifter som motionärerna
vilja ålägga dessa organ — denna viktiga och grannlaga uppgift att reglera
priserna på alla arrendejordbruk i landet. Och om det är omöjligt för jordbrukskommissionerna.
att bli verkställande organ för en reglering av arrende -

Onsdagen den 26 mars 1947.

Nr 14.

Motion om provisorisk lagstiftning mot oskälig arrendestegring. (Forts.)
priserna, vilket jag- finner fullt naturligt med hänsyn till vad jag redan sagt,
så blir det lika omöjligt för de länsorgan, som förmodligen, inom en snar framtid
komma att övertaga det mesta av jordbrukskommissionemas uppgifter. Jag
tror också att min länskamrat herr Johanson i Norrköping vid närmare eftertanke
skall inse omöjligheten av att genomföra en reglering av arrendepriserna
på det sätt han föreslagit i sin motion,.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Lundberg: Herr talman! Då jag till utskottets utlåtande fogat en blank
reservation, ber jag att med några ord få motivera densamma.

Frågan om reglerng av arrendeavgifterna är gammal, och den har av olika
personer vid skilda tillfällen framförts till riksdagen. Andra lagutskottet har
vid samtliga tillfällen avstyrkt motionerna under hänvisning bland annat till
att det skulle uppstå svårigheter att organisatoriskt genomföra en sådan lagstiftning,
och jag är inte kompetent att i detta sammanhang gå in på den
frågan. Jag vill emellertid nu framför allt inlägga en gensaga mot att utskottet
söker motivera sitt avslagsyrkande med bland annat skälighets synpunkter ..
Det anser, att med hänsyn till de jordvärdestegringar som skett skulle det
vara skäligt att man nu vidtager justeringar på de gamla, nu gällande avtalen,
när nya avtal skola göras upp. Herr Hermansson har nySs ytterligare
understrukit, att arrendepriserna inte kunna anses oskäliga med hänsyn till
den allmänna prisstegringen. Han talade även om svårigheterna att fastslå
skäliga arrendepriser. Jag vill i detta sammanhang säga, att det inte är givet,
att det företages en undersökning om vad som kan vara skäligt beträffande
de nya arrendena. Beträffande sådana arrendatorer, som haft sina gårdar
i många år, tror jag däremot man vid bedömandet av arrendeavgifterna
bör utgå från de avgifter, som gällde före år 1939. Jag är medveten om att
jordvärdet skruvats upp på grund av höjningen av priserna på jordbruksprodukter
och den därav följande avkastningsstegringen. men om arrendegårdarna •—
vilket.oftast torde vara fallet — inte fått några nybyggnader eller andra förbättringar
under krigsåren, kan jag inte finna det vare sig lämpligt eller försvarligt
att riksdagen nu skall ge sin principiella anslutning till att jordägarna
skola få höjd avkastning på grund av den jordvärdes- och avkastningsstegring„
som statsmakterna själva skapat förutsättningar för.

Yi ha sökt- förhindra hyresstegringar genom att införa hyresreglering, och
vår räntepolitik har inte gått ut på att räntorna skola höjas utan att de tvärtom
skola sänkas, samtidigt som kapitalvärdet på insatta medel försämrats.
Detta har enligt mitt sätt att se varit nödvändigt och samhällsnyttigt. Låt oss
antaga, att två grannar 1938 ägde vardera 2 000 kronor. Den ene köpte en
jordbit för sina pengar, vilken han sedan arrenderade ut, medan den andre
satte in sina pengar på bank för att få ränta på dem. Är det då rimligt och
riktigt att i dag säga, att det är skäligt, att den som köpte jord för pengarna
utan egen förskyllan skall få tillgodogöra sig en höjning på sitt kapital till
3 000 kronor och få förräntning därefter, under det att den andre, som satt. in
sina pengar på bank, skulle få vidkännas en ganska stor försämring av realvärdet
på sitt kapital förutom det att räntan på kapitalet sänkts kraftigt?

Arrendeavgifterna ha otvivelaktigt — åtminstone i mitt län —- undergått
en såvitt jag kan förstå oskälig höjning under krigsåren, vilken jag inte vill
försvara. Tvärtom hoppas jag, att regeringen med uppmärksamhet skall följa,
utvecklingen och att den vidtager lämpliga åtgärder, om organisatoriska möjligheter
till ett ingripande kunna skapas. Jag anser därför, att riksdagen inte
har någon anledning att acceptera vare sig jordvärdes- eller arrendestegringen
som skäliga, därest inte nybyggnader uppförts eller andra realförbättringar

Nr 14.

Onsdagen den 26 mars 1947.

Motion om provisorisk lagstiftning mot oskälig arrendestegring. (Forts.)
tillkommit, som kunna motivera höjningen. Det är detta jag velat ge till känna
med min reservation.

Herr Karlsson i Stuvsta: Herr talman! Utskottets talesman säger, att han i
och för sig skulle kunna medverka till ett ingripande på detta- område, men att
han inte är övertygad om att ett sådant ingripande nu skulle vara lämpligt
eller motiverat. Det skulle vara intressant att veta, vad som kan ligga bakom
en sådan uppskattning av det nuvarande läget, ty det är uppenbart, att det
argument som utskottet anfört för sitt avslagsyrkande knappast bär med själva
saken att skaffa. Utskottet anför t. ex. en tabell över arrendestegringarna
fram till år 1942. Det bör därtill anmärkas, att den nya arrendelagen tillkom
1943 och att dessutom de av krigstiden framkallade höjningarna knappast
kunde ha fått någon betydelse fram till 1942. Varför man anfört denna tabell
bär jag därför svårt att fatta. Det är något som egentligen inte har med den
aktuella situationen att göra.

Vidare anföres som argument, att en höjning av arrendepriserna med eu
tredjedel inte kan anses oskälig med hänsyn till att jordbrukets utgifter i allmänhet
ökat med över 50 procent. Men är det nu riktigt att jämföra dessa
båda ting? Om utgifterna för jordbruksproduktionen, för anskaffning av produktionsmedel,
för arbetslöner o. s. v., ha ökat med över 50 procent, så gäller väl
denna ökning också en arrendator? Men nu tillkommer ju här en särskild utgiftsökning
för honom genom den prisstegring på 1/3, som han betalar för produktionsmedlet
jorden. Det skäliga eller icke skäliga i en sådan stegring kan
man väl inte utläsa av en jämförelse mellan dessa båda ting. Däremot kunde
det varit av intresse, om utskottet hade anfört några uppgifter för att belysa
de ökade utgifter en joi,dägare har fått såsom jordägare, d. v. s. eventuella
stegringar i räntesatserna, eventuella stegringar i skatterna på fast egendom
och andra ökade utgifter, som han har fått bära. Det hade ju varit det enda
riktiga att jämföra arrendestegringarna med.

Man har dessutom här talat om byggnadsskyldigheten, men hur denna skyldighet
enligt den nya lagen i praktiken verkar bära ju de många förfallna arrendegårdarna
vittne om. För den som haft tillfälle att närvara vid någon
avsyning, då en arrendator skall frånträda ett arrende, och sett, vilken byggnadsskyldighet
eu arrendator har. står det nog klart att jordägarnas utgifter
härvidlag inte äro så stora som allmänt anses.

Jag menar med det sagda, att man från utskottets sida icke anfört några
hållbara skäl för att avslå den framställning, som gjorts. Man har jämfört icke
jämförbara ting, och det kan ju inte vara riktigt.

Vidare säger utskottets talesman, att så länge man inte försöker stoppa
jordvärdestegringen, kan man nog inte göra något åt stegringen av arrendepriserna.
Detta anser jag vara ett väl fatalistiskt betraktelsesätt, tv om man
jämför med andra områden av samhällslivet, är det väl ganska uppenbart att
man genom prisstoppsbestämmelser, hyreslagar och annat har kunnat sätta
stopp i viss utsträckning, och ingenting säger ju att man inte skulle kunna
göra det även här.

Vad sedan angår de administrativa svårigheterna tror jag att herr Hermansson
mycket väl känner till denna sak från sitt arbete i jordbrukskommissionen
i Östergötland, men dessa svårigheter borde väl kunna övervinnas och det
hela kunna ordnas organisatoriskt, om bara man ansåge att det vore rimligt
att genomföra en åtgärd som den här föreslagna.

Herr Johanson i Norrköping: Herr talman! Jag vill bara till herr Hermansson
säga, att den undersökning, som skett i Östergötlands län. och den jordvärdestegring,
som därvid konstaterats, kan icke anses utvisa, att jordägarna lagt

Onsdagen den 26 mars 1947.

Nr 14.

Motion om provisorisk lagstiftning mot oskälig arrendestegring. (Forts.)
ned några särskilda kostnader på förbättring av fastigheternas byggnader.
Ty när den undersökning gjordes, som är grunden för denna motion, fick man
utan vidare en påminnelse om Ludvig Nordströms bok Lort-Sverige, som utkom
1938. Sådant var nämligen tillståndet på alla dessa arrendegårdar i Östergötlands
län. De voro inte särskilt utvalda, och jag skulle tro, såsom jag
sade i mitt föregående anförande, att det blott är i undantagsfall som jordägarna
lagt ned något väsentligt på förbättringar. Jag anser det därför befogat
att yrka bifall till den av mig m. fl. avgivna motionen.

Herr Hermansson: Herr talman! Jag vill först till herr Lundberg säga, att
det skulle varit mycket förmånligt för utskottet, om herr Lundberg velat
hålla det föredrag, han nyss här höll, inom utskottet, så att vi fått reda på
vilken uppfattning herr Lundberg hade, men detta undanhöll herr Lundberg
utskottet ganska noga vid behandlingen av detta ärende. Emellertid är det
kanske ändå tacknämligt, att herr Lundberg nu har vaknat till insikt om
vad han i verkligheten vill i denna fråga.

Herr Karlsson i Stuvsta frågade mig, vad som ligger bakom att man inte
nu vill genomföra en arrendereglering. Jo, bakom detta ligger helt enkelt
att vi anse, att arrendeavgifterna icke kunna frikopplas från alla andra utgifter
och inkomster. De kunna inte frikopplas från den allmänna stegringen
av omkostnaderna.

Herr Karlsson i Stuvsta menade, om jag förstod honom rätt att arrendatorema
skulle befinna sig i sämre läge än andra samhällsgrupper, emedan de
dels fått ökade arrendeavgifter och dels fått ökade utgifter även i andra avseenden.
Det är riktigt, men de ha oekså fått ökade inkomster. Herr Karlsson
i Stuvsta bortser ifrån, att även deras inkomster stigit. Om man jämför inkomster
och utgifter finner man, att inkomsterna i stort sett, såsom jag sade
i mitt tidigare anförande, stigit mera än de sammanlagda utgifterna, arrendeutgifterna
inberäknade, och under sådana förhållanden kan man ju knappast
påstå, att det har skett någon oskälig allmän arrendestegring.

Jag vill visst inte påstå, att arrendatorerna, i synnerhet småarrendatorerna,
ha det för fett, och jag skulle gärna se att deras arrendeavgifter kunde minskas,
men jag tror inte på lämpligheten att genomföra den arrendereglering, som
här är föreslagen. Härtill kommer, att arrendatorerna alltid äro ägare av
något som vi bruka kalla för »uppsättning», nämligen kreatur, redskap o. s. v.,
och även detta har i regel stigit i värde under de senare åren. Den saken får
man också beakta i diskussionen om detta spörsmål.

Jag vill vidare påpeka, att den nya arrendelagen ger arrendatorerna vissa
möjligheter att erhålla ersättning för förbättringar, som de själva utfört på
arrenderade jordbruk, och att arrendatorerna numera icke kunna åläggas att utföra
andra förbättringar än underhåll av byggnader och dylikt. För grundförbättringar
ha arrendatorerna alltid rätt att erhålla ersättning.

Herr Johanson i Norrköping tycktes i sitt senaste anförande mena, att om
jordbrukskommissionerna inte kunna åtaga sig att handhava regleringen av
arrendepriserna, så borde utskottet ha begärt att regeringen skulle företaga
en utredning beträffande vilket organ som skulle sköta denna uppgift eller
på vilket annat sätt den skulle utföras. T motionen står det däremot uttryckligen
— och det är ju motionen vi ha behandlat i utskottet — att motionärerna
finska genomföra en provisorisk lagstiftning på detta område omedelbart. Motionärerna
vilja t. o. m. att regeringen skall utarbeta ett förslag mot oskälig
arrendestegring och att detta förslag måtte föreläggas innevarande års riksdag
fiir priivning. Skall man gfira detta, är det ju knappast tid med någon
mera vittgående utredning, och i motionen föreslås helt enkelt att jordbrukskommissionerna
skola verkställa den arrendereglering, som motionärerna föreslå.

Nr 14.

Onsdagen den 26 mars 1947.

Motioner angående
viss
ändring av
bestämmelserna
angående
adoptivbarn i
folkbolcföringsförordningen,
m. m.

Motion om provisorisk lagstiftning mot oskälig arrendestegring. (Forts.)

Vi ha ju inte haft andra förslag att behandla än dem som finnas i motionen,
och några andra förslag ha heller inte framställts i utskottet. Vi ha således
icke kunnat taga hänsyn till de eventuella hugskott beträffande denna sak,
som nu framkommit vid diskussionen i kammaren.

Herr Lundberg: Herr talman! Jag vill gentemot herr Hermansson säga, att
jag icke har undanhållit utskottet det jag här anfört. Jag har nämligen anteckningar
från vad jag yttrade i utskottet, och jag har senare även förvissat
mig om att andra, som ha ansvar för att det, som sägs i ett utskott, skall
givas till känna, också uppfattat mitt anförande på det sättet. Jag vill därför
bara konstatera, att jag icke har undanhållit utskottet mina synpunkter.

Emellertid kan jag tillägga, att jag har den uppfattningen att våra arrendatorer,
speciellt de små arrendatorerna, för närvarande uppleva en hel del
obehagligheter, när de skola skriva nya kontrakt, och jag anförde även i utskottet,
hur jordägarna förforo i detta avseende. Jag kan exempelvis nämna,
att en liten arrendator uppsökt mig och förklarat, att hans arrende nu skulle
höjas ganska betydligt. Jordägaren hade som skäl härför bland annat anfört,
att man i framtiden skulle anlägga en allmän landsväg intill den stuga,
där arrendatorn bodde och som nu låg uppe i skogen. Jag tror att det ur
olika synpunkter är nyttigt, om Kungl. Maj :t verkligen har ögonen öppna
på denna fråga och om möjligheter skapas, inte minst i administrativt avseende,
för ett ingripande med lämpliga åtgärder.

0 överläggningen var härmed slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
pa bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till den i ämnet väckta
motionen; och biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 23.

Föredrogos vart efter annat

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 15, i anledning av väckt motion om förbättring av semesterförmånerna
för arbetstagare enligt lagen om semester;

nr 16, i anledning av väckt motion om utredning i syfte att bereda ökad
rättssäkerhet vid administrativa frihetsberövanden;

nr 17, i anledning av väckta motioner om viss lagstiftning för motverkande
av oskälig prissättning å jord och av olämplig bebyggelse; och
. n( 18, i anledning av väckt motion angående ändring av bestämmelserna
i 2 kap. 52—54 §§ lagen om nyttjanderätt till fast egendom; samt

jordbruksutskottets utlåtande, nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts propoangaende
anslag till bidrag för anläggande av gemensamma tvättinrättningar
på landsbygden.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.

§ 24.

Föredrogs andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande, nr 2, i anledning
av väckta motioner angående dels viss ändring av bestämmelserna
angående adoptivbarn i folkbokföringsförordningen m. m., dels åtgärder i
syfte att anteckning om utomäktenskaplig börd endast göres i kyrkoböckerna
och icke_ i prästbetyg, å folkbokföringskort eller å annan offentlig handling.

1 en inom andra kammaren väckt och till dess första tillfälliga utskott
hänvisad motion, II: 25, av fru Nordgren, hade hemställts, att riksdagen

Onsdagen den 26 mars 1947.

Nr 14.

Motioner angående viss ändring av bestämmelserna angående adoptivbarn

i folkbokförmgsförordningen, m. m. (Forts.)
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om erforderliga åtgärder i syfte
att anteckning om att vederbörande vore adoptivbarn endast skulle^ göras i
kyrkoböckerna och icke i prästbetyg, å folkbokföringskort eller å annan
offentlig handling. Vidare hade samma motionär i annan motion. II: 80.
hemställt, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om erforderliga
åtgärder i syfte att anteckning om att vederbörande vore född
utom äktenskap e.ndast skulle göras i kyrkoböckerna och icke i prästbetyg,
å folkbokföringskort eller annan offentlig handling.

Utskottet, som upptagit motionerna till samtidig behandling, hemställde,
att andra kammaren i anledning av förevarande motioner. II: 25 och II: 80,
måtte för sin del besluta, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa dels om erforderliga åtgärder i syfte att anteckning om att vederbörande
vore adoptivbarn endast .skulle göras i kyrkoböckerna och icke i prästbetyg,
å folkbokföringskort eller å annan offentlig handling, dels ock om
erforderliga åtgärder i syfte att anteckning om att vederbörande vore född
utom äktenskap endast skulle göras i kyrkoböckerna och icke i prästbetyg,
å folkbokföringskort eller å annan offentlig handling.

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade:

Herr Rylander: Herr talman! Jag vill livligt instämma i det uppenbarligen
mycket goda syfte, som motionären, haft med ifrågavarande motioner, såvitt
syftet varit att förhindra att anteckningar om adoption eller utomäktenskaplig
börd intagas i folkbokföringshandlingar i större utsträckning än som ar
erforderlig. Jag kan också säga, att det bär varit en angelägenhet, soin de
kommittéer, som ha sysslat med utredning av folkbokföringsfrågan, ha haft
för ögonen, när de ha fullgjort sitt arbete. Däremot förhåller det sig tyvärr
så att sådana anteckningar i vissa fall äro nödvändiga. I vissa fall är det
nödvändigt att ha med anteckningarna just för vederbörande barns eget basta.

Jag kan heller inte vara ense med utskottet i det slut, som utskottet kommit
till. Det förhåller sig nämligen så, att statistiska centralbyrån för närvarande
är sysselsatt med utredning genom en särskild sakkunnig angående upprättande
av nya formulär till prästbevis, och centralbyrån har här sagt, att de i motionen
framlagda synpunkterna i huvudsak skola kunna vinna beaktande vid
fullgörandet av detta uppdrag. Vid detta förhållande synas ytterligare åtgärder
åtminstone för närvarande överflödiga. Jag kan inte dela utskottets
mening sådan den kommit till uttryck i detta utlåtande. Det förefaller mig
vara ganska dunkelt vad utskottet egentligen menar. Utskottet talar om att
den, omständigheten, att vissa nu gällande formulär för prästbevis upptaga
anteckningar om bördsförhållande, utgör i och för sig intet skäl för att denna
anordning för framtiden skall bli bestående, därest en annan ordning är möjlig.
Nej, det är nog visst och sant, men: nog hade det varit ganska intressant,
om utskottet velat påpeka någon möjlighet, där man kunde utesluta sådana
anteckningar i de nuvarande bevisen, om nu inte utskottet rent av hade kunnat
låta anstå härmed tills centralbyråns sakkunnige hade kommit fram med sitt
försl

Utskottet säger vidare i motiveringen, att det hör »som en generell regel

med få undantag---vara tillräckligt att anteckningar rörande adoptions -

förhållande och utomäktenskaplig börd begränsas till de i folkbokföringsförordningen
stadgade personakterna, som skola utgöra den nya kyrkoboken». I
denna förordning förekommer emellertid ingenting som heter kyrkoboken. Om

Nr 14.

Onsdagen den 26 mars 1947.

Motioner angående viss ändring av bestämmelserna angående adoptivbarn
i folkbokföringsförordningen, m. m. (Förts.)
man vill se efter i folkbokföringsförordningen, skall man finna att det där
stadgas om en hel rad av kyrkoböcker, inte mindre än 8 stycken, och ingen
av dem är personakterna, utan personaktema ingå i eu av "dessa böcker, en
iörsamlingsliggare, som är en helt ny bok. Det är inte så, att församlingsliggaren
ersätter församlmgsboken, utan dessa båda böcker skola finnas vid sidan
av varandra. Personakterna ersätta i stället flyttningsbetygen. Emellertid,
sedan man felaktigt har talat om »kyrkoboken», varmed man väl då syftar på
församlingsliggaren, kommer man över till klämmen, och där säger man. att
man vill att Kungl. Maj:t skall sörja för att anteckning om att vederbörande
är adoptivbarn o. s. v. »endast skall göras i kyrkoböckerna» —varmed man väl
da måste mena alla de 8 kyrkoböcker, som äro föreskrivna i folkbokföringsförordningen
—- »men; icke i prästbetyg, å folkbokföringskort eller å annan
offentlig handling». Folkbokföringskort finns heller inte något som heter i
den nya förordningen. Skulle man därmed möjligen avse sådant folkregisterkort,
som förekommer vid den civila folkbokföringen i Stockholm är det uppenbart,
att anteckningar om adoption och utomäktenskaplig börd måste finnas
a dessa kort. Ja g förmodar emellertid, att man med »folkbokföringskort» avi.
?1" avtryckskort, som omförmälas i 10 § folkbokföringsförordningen. Jag
får da säga, att jag har svårt att föreställa mig, att det förekommer, att man
i prästbetygJ synnerhet efter den nya folkbokföringsreformen i oträngt mål
skriver ut nagot om att en person är adopterad eller att han har utomäktenskaplig
börd. Det är ju så, att om man skriver ett prästbetyg på ett litet barn,
man i allmänhet måste ange föräldrarna. Annars säger ju betyget ingenting.
Om man skriver ett prästbetyg på ett tre år gammalt barn, kan man inte skriva
pa samma sätt som om det vore en vuxen person, utan man måste skriva son
till eller dotter till den och den, och är det då ett utomäkten.skapligt barn,
blir det bara en av föräldrarna man kan taga med. Man kar*, skriva antingen
på det sättet, att man anger, att barnet är son eller dotter till ogifta den och
den, eller också son eller dottor''utom äktenskapet till den och den. Det sista
måste man uppenbarligen skriva, ifall kvinnan senare har ingått äktenskap
med en annan man än barnets fader.

Det finns åtskilliga fall — en del har redogjorts för av centralbyrån — där
det är nödvändigt att ange barnets börd i betyget. Jag skulle kunna nämna ett
par fall till. Det är alldeles uppenbart att det erfordras för att styrka barnets
existens sasom^ ett barn utom äktenskap i de betyg, som regelmässigt ingivas
till rätten i mai om fastställande av faderskap. Vidare är det uppenbarligen
nödvändigt i sådana betyg som utfärdas enligt bidragsförskottslagen.

Om jag sedan, eftersom utskottet behandlar den saken särskilt, skulle ingå
nagot pa de s. k. avtryckskorten, som delvis brukas för avisering i den nya
folkbokföringen, kan man ju fråga sig, om det verkligen föreligger någon anledning
att nu ändra på den prägling, som skett på dessa plåtar. Det skulle
draga, en avsevärd kostnad att nu ändra präglingen på dessa miljontals plåtar,
som redan ha präglats här i landet på barn. Beteckningen för att barnet är
adoptivbarn eller av utomäktenskaplig börd faller icke heller lätt i ögonen,
som det skulle göra, om man betecknade ett barn utom äktenskap med uä.
Ett adoptivbarn betecknas ab, ett barn i äktenskapet betecknas endast b, ett
barn i föregående gifte eller utom äktenskap med mb eller hb, alltefter som
det är mannens respektive hustruns barn, och ett fosterbarn erhåller beteckningen
/V Tror någon verkligen, att det kan väcka något uppseende, att det
finns en sådan beteckning som mb eller hb på ett sådant kort? Praktiskt taget
komma icke heller dessa anteckningar på korten att aviseras till skattemyndig -

Onsdagen den 26 mars 1947.

Nr 14.

Motioner angående viss ändring av bestämmelserna angående adoptivbarn

i f olkbokf öringsförordning en, m. rn. (Forts.)
heterna. De strykas nämligen, sedan barnet uppnått 17 års ålder, före vilken
tid ett barn knappast torde efterfrågas hos dessa myndigheter.

Om jag i utskottet hade haft att behandla de ifrågavarande motionerna,
skulle jag icke haft något emot en välvillig skrivning i så måtto nämligen
att jag kunnat vara med om att begära en inskränkning i användningen av
dessa beteckningar, så att uppgift om adoption eller utomäktenskaplig börd
icke utan särskilda skäl skulle intagas i prästbevis. Men då jag nu icke kan
ansluta mig till vare sig utskottets motivering eller kläm har jag att välja
på att yrka antingen återremiss av ärendet till utskottet för ny och mera sakkunnig
behandling eller avslag på motionerna. Med hänsyn till att statistiska
centralbyrån redan har sin uppmärksamhet fäst på olägenheterna med användandet
av dylika beteckningar, anser jag det sista alternativet vara att föredraga
och hemställer alltså, att kammaren måtte besluta, att de nu ifrågavarande
motionerna icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Fru Nordgren: Herr talman! Jag skall givetvis icke här uppträda som talesman
för utskottet, utan det får väl vederbörande i utskottet göra. Jag vill
först och främst uttala min stora tillfredsställelse över den förståelse utskottet
haft för föreliggande fråga liksom också den föregående ärade talarens erkännande
av det berättigade i motionens syfte.

Det är ju möjligt att jag icke haft tillräckligt klar inblick i de nya bestämmelserna
i folkbokföringen som, om jag icke tar fel, skola träda i kraft den
1 juli i år. Motionerna ha emellertid tillkommit, dels på grund av att en del
adoptivföräldrar givit tillkänna sina bekymmer över att deras barn genom
dessa anteckningar påminnas om att de endast äro adoptivbarn och dels för
att i möjligaste mån få bort en viss stämpling av de utomäktenskapliga barnen.
Beträffande utomäktenskapliga barn vore det synnerligen glädjande om
de nu gällande bestämmelserna för prästerliga handlingar kunde ändras. Det
förefaller som om dessa bestämmelser ha tillämpats olika i olika församlingar
men de ha dock varit sådana, att anteckningarna i fråga så att säga följt barnet
livet igenom. Det har för mig framhållits hur beklämmande det måste
kännas för en hustru med vuxna barn, att, när hon skall ärva sin mor, det av
vederbörande handlingar framgår att hon är född utom äktenskapet. Själv
är hon ju medveten om förhållandet, men det är icke säkert att hennes barn
är det. På så sätt får hon dragas med följderna av sin utomäktenskapliga
börd hela livet igenom. Det är i syfte att undanröja dessa följder som jag fört
denna fråga inför riksdagen.

Enligt ett tidningsreferat av Uppsala domkapitels yttrande i ärendet har
det anförts, att jag varit ute i ogjort väder. Så alldeles obefogade kunna väl
motionerna ändå inte ha varit när, såsom framgår av utskottsutlåtandet, statistiska
centralbyrån i sitt utlåtande säger, att den icke är beredd att för närvarande
ta slutgiltig ståndpunkt till frågan ur vilka prästbevis sådana anteckningar
skola kunna utelämnas eller ej. Centralbyrån anför dessutom att man
håller på med utarbetandet av förslag till olika prästbevis, varför tidpunkten
av en prövning av bär föreliggande frågor torde vara synnerligen lämplig,
enligt min mening.

Jag är som sagt utskottet tacksam för att det beaktat, att det härvidlag
gäller en för stora mängder av vårt folk betydelsefull fråga, betydelsefull icke
minst därför att såsom det nu är cn hel del barn. som skulle kunna födas,
hindras att göra sitt inträde i livet. Jag kan icke heller finna någon bärande
motivering för det, yrkande som ställts om avslag på utskottets hemställan,
vari ju bara föreslås en skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran om vidtagande

Nr 14.

Onsdagen den 28 mars 19-17.

Motioner angående viss ändring av bestämmelserna angående adoptivbarn
i folkbokföringsförordningen, rn. m. XForts.)
av erforderliga åtgärder. Detta innebär väl endast att frågan remitteras till
den institution det vederbör, och att denna sedan får avgöra vad som kan och
bör göras.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Hallén: Herr talman! Jag vill liksom herr Rylander börja med att uttala
min stora sympati för den tanke, _gf>m härvidlag föresvävat motionären. Klart
är att man icke i intyg och på blanketter skall på något sätt pricka en människa
genom att i onödan tala om av vilken börd vederbörande är, om den är
utomäktenskaplig eller icke. På den punkten har motionären alldeles rätt.
Frågan är bara den, ärade kammarledamöter, om icke motionären här slår in
öppna dörrar. Att så är fallet finner man om man studerar vad statistiska
centralbyrån sagt i sitt remissvar. Om en kvinna, som har ett utomäktenskapligt
barn, vill flytta till en annan församling, har det icke kunnat undvikas
att på baksidan av den blankett, som då skall ifyllas, anteckning göres om
att hon har ett barn. Finns det ingen uppgift om att vederbörande! är gift
framgår redan härav att barnet är fött utom äkenskap; det kan man icke göra
något åt. Som alla känna till beslöto vi i fjol att vid den nya folkbokföringens
genomförande skall flyttningsbetyget avskaffas och ersättas av en s. k. personakt.
Om denna säger statistiska centralbyrån mycket riktigt, att den aldrig
kommer att utlämnas till allmänheten, ja, en sådan akt utlämnas inte ens till
den person den gäller utan är blott och bart en tjänsteskrivelse, som växlas
pastorsexpeditionerna emellan. Personakten skall uppta uppgifter om när vederbörande
är född, vad hans föräldrar heta, hans civilstånd och en massa
andra saker. Den kommer som sagt icke ens i handen på den människa den
gäller.

Men vad är det nu för prästbetyg, fru Nordgren talar om, och där det kan
misstänkas att något kommer att skylta i onödan. Det är synd att jag icke har
till hands svensk författningssamling för år 1915, där alla fomulär återfinnas,
som man kan begära på en pastorsexpedition. Jag kan emellertid tala
om vilka de äro, ty de äro icke stort flera än så.

Det allra väsentligaste är det vanliga åldersbetyget. Det innehåller aldrig uppgift
om vilka som äro vederbörandes föräldrar. Om fru Nordgren sålunda går till
sin pastorsexpedition och ber om ett åldersbetyg, skrivs i det icke ut något om
vilka som äro hennes föräldrar. Det sker aldrig med avseende å vuxna personer
och icke heller med mindre än att det särskilt begäres. Betyget är
formulerat så att där ingenting står om föräldrar och icke heller något om
börden.

Ett annat vanligt betyg är det, som man måste ha när man skall gifta sig.
Om en man vill gifta sig måste han styrka att han är ogift och till äktenskap
ledig. Där står ingenting om han är född inom eller utom äktenskap utan bara
när han är född och i vilken församling.

Om vidare en ung man skall söka inträde i ett seminarium eller ett allmänt
läroverk måste han ha ett intyg med uppgift om föräldrar; det kan icke undvikas,
såvitt jag kan förstå.

Vidare ha vi det fallet, som påpekas i utskottsutlåtandet, nämligen att en
barnavårdsman för att få ut ett underhållsbidrag för ett barn utom äktenskap
har rätt att begära ett s. k. utdrag av församlingsboken, som innehåller uppgift
om både far och mor till barnet. Skall det vara en ny särskild lag som
förhindrar att vederbörande får en dylik uppgift, skulle det ju vara alldeles
orimligt.

Om det nu vore så att beteckning för utomäktenskaplig börd skulle skylta
på de sedvanliga attesterna, som man tar ut på pastorsexpeditionerna, skulle

Onsdagen den 26 mars 1947.

Nr 14.

Motioner angående viss ändring av bestämmelserna angående adoptivbarn

i folkbokföringsförordningen, m. m. (Forts.)
jag ögonblickligen och av heia initt hjärta instämma i motionärens yrkande
att dylikt skulle stoppas. Men det förekommer icke, och härefter kommer det
bara att stå i personakterna, vilka som sagt aldrig komma till allmänhetens
kännedom, ja, icke ens till den persons kännedom, som beskrives i densamma,
utan kortet skickas bara mellan pastorsexpeditionerna.

Utskottet har också, såsom herr Ryländer påpekade, talat om folkbokföringskorten.
Utskottets ordförande kan kanske tala om vad som menas därmed.
Lagen säger nämligen ingenting härom. Vi få hädanefter ett slags medborgarkort,
som icke kommer att innehålla ett ord om börd. Min åsikt är, herr
talman, att det välvilliga syfte, som kommit till uttryck i fru Nordgrens motioner,
redan tillmötesgåtts genom den lagstiftning vi nu ha. Jag tycker också
att vi borde kunna hysa det förtroendet för statistiska cenralbyrån, som ju är
det verk som bäst behärskar dessa frågor, när den säger sig icke kunna för
närvarande tillstyrka en sådan ändring, som föreslagits i motionerna.

Jag ber, herr talman, att få instämma i avslagsyrkandet.

Herr Ståhl: Herr talman! När jag hör herrar Rylander och Hallén yttra sig
i denna fråga, beklagar jag att vi i utskottsutlåtandet icke mera utförligt avtryckt
det remissutlåtande, som inkommit från statistiska centralbyrån. Det
framhålles i detta, att hela denna fråga för närvarande är föremål för överarbetning.
Jag tror att många av de missförstånd, som här kommit fram, skulle
varit avvärjda, om man kunnat ta del av detta remissutlåtande i dess helhet.
Jag vill säga till herr Rylander. att jag har mycket stor respekt för hans sakkunskap
i denna fråga. Men det kan nog ändå ha sina risker att tro sig vara
alltför sakkunnig. Det visar sig nämligen, att en hel rad av de uppgifter, som
herr Rylander här lämnat, stå i direkt strid med vad statistiska centralbyrån
har uppgivit för utskottet. Jag kan ta som exempel herr Rylanders påstående,
att det icke finnes något som heter kyrkobok. Han gör enligt min tanke allt för
stor affär av den lilla saken. Utskottets utlåtande på den punkten är emellertid
ett direkt avtryck av statistiska centralbyråns remissyttrande, där det
heter: »Personakterna över den inom en församling kyrkobokförda befolkningen
utgöra den nya kyrkoboken, församlingsliggaren.»

Herr Rylander säger, att hela saken borde få anstå tills statistiska centralbyrån
är färdig med sitt arbete. Inom utskottet ha vi i stället liksom för övrigt
också statistiska centralbyrån resonerat så, att om det finns några synpunkter
på dessa spörsmål böra de framföras nu, innan alla formulär blivit
fastställda. Det kommer nämligen att kosta mycket pengar att göra om dem.
Detta gäller dock icke avtryckskorten, som herr Rylander icke fullt vederhäftigt
antydde. Det är nämligen så, herr Rylander. att det kostar icke ett
öre att låta bli att trycka av uppgiften om börden. Det framgår också av remissutlåtandet.
Däri står nämligen: »Det är emellertid såsom förut berörts avsett
att nämnda beteckningar, vilka kunna uteslutas från tryckning, icke skola
avtryckas i medborgarkorten.» Varför skall då herr Rylander inge kammaren
den föreställningen, att alla plåtar måste göras om för att dessa uppgifter icke
skola komma ut?

Herr Hallén ställde frågan, om det verkligen kunde vara någon risk för att
dessa uppgifter skola komma ut. Ja. för närvarande är det det. Motionärerna
likaväl som utskottet ha haft en rad exempel härpå, exempelvis när det gällt
inträde i folkskolans första klass för eu liten sjuåring, då hans härstamning
skyltade i lians uppgifter. Vi ha ansett att det är ganska onödigt att sådant
skall behöva förekomma, och det kommer ju också bort i och med den iiya
ordningen. Jag ber emellertid herrarna observera, att riksdagen på denna punkt
icke fattat något beslut, utan att det ligger helt och hållet i Kungl. Majds

Nr 14.

Onsdagen den 26 mars 1947.

Motioner angående viss ändring av bestämmelserna angående adoptivbarn
i folkbokföringsförordningen, m. m. (Forts.)
hand att bestämma detta. Däremot är eu punkt alldeles klar. Vid aviseringar
från länsstyrelserna till de lokala skattemyndigheterna skola nu alla dessa
bördsuppgifter förekomma. Jag vågar verkligen ifrågasätta, om det är rimligt
och nödvändigt att skattemyndigheterna få reda på varje medborgares härkomst,
om han råkar vara adoptivbarn eller född utom äktenskapet. Vi ansågo
inom utskottet — på den punkten ha vi varit fullkomligt eniga — att
detta är ett inhumant betraktelsesätt, och det har förvånat mig att Uppsala
domkapitel, liksom herr Hallén här gjort, gått emot en så enkel humanitär åtgärd
som att ta bort denna bestämmelse.

Det funnes mycket ytterligare att anföra men jag skall till slut bara för herr
Rylander framhålla, att om det utskott, som behandlat denna sak, hade haft
frihet att göra om motionernas klämmar såsom vi önskat, skulle vi ha gjort
det. Vi skulle t. ex. ha tagit bort ordet folkbokföringskort och i stället sagt
avtryckskort. Nu är emellertid detta som bekant icke tillåtet för ett tillfälligt
utskott. Frågan har därför varit: skola vi ansluta oss till motionens syfte
och gå med på att till Kungl. Maj:t göra en framställning i denna riktning,
eller skola vi demonstrera på grund av vissa formella inadvertenser och avslå motionen,
varigenom man tar avstånd även från motionens syfte? Då ha vi, efter
som vi anse detta som en human tanke, bortsett från de små formella skäl,
som herrarna här hängt upp sig på. Det är i alla fall barnen, som det här är
fråga om, och det är deras rätt och deras ställning, som vi skola trygga. Vi
ha gjort detta, därför att vi ha ansett humaniteten bjuda det, och vi ha hoppats,
att även andra kammaren skulle behjärta denna tanke. I den förhoppningen att
så skall ske ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Fru Nordgren: Herr talman! Jag beklagar, om i motionerna använts ett felaktigt
uttryck, nämligen »folkbokföringskort» i stället för »avtryckskort»,
men jag tycker det är ganska förklarligt, att man kan ta fel på en sådan sak,
och att detta icke borde utgöra något hinder för ett bifall till motionerna.

Herr Hallén använde visst uttrycket, att jag var ute i ogjort väder. Ja,
det kan väl hända, att icke varje riksdagsledamot har reda på alla detaljer
i de lagar och förordningar, de varit med om att besluta i riksdagen, när dessa
lagar föras ut i det praktiska livet. Det är ju så här i riksdagen, att man får
följa frågorna så gott man kan, och det är icke sagt, att man haft tillfälle
att följa hela detta stora ärende om omläggning av folkbokföringen. Jag är
i varje fall icke tillfredsställd med nuvarande ordning i här ifrågavarande
hänseende.

Herr Hallén säger, att man ju måste sätta ut barnens föräldrars namn. Det
är detta jag icke vill, att man skall sätta ut på sådant sätt, att det framgår, när
det är fråga om ogift moder. Jag har låtit mig berättas, att man i England
håller på att skapa likställighet i här ifrågavarande hänseenden mellan barn
födda utom och inom äktenskap. Man bör ta med båda föräldrarnas namn i
alla de fall, där faderskapet är fullt klarlagt, likformigt för både gifta och
ogifta. Man bör sätta ut faderns namn och modems flicknamn, när barnet är
fött inom äktenskapet, och faderns namn och moderns namn, om de äro ogifta.
Endast när barnafadern är okänd, bör anteckning om fadern saknas. Jag vet
icke, hur långt man hunnit med denna fråga i England, men i varje fall har
man gått in för att utplåna skillnaden mellan inom äktenskap födda och utomäktenskapliga.
Att vi också skola komma dithän är vad jag hoppas och även
givit uttryck åt i min motion, ty det finns ingenting, som heter oäkta barn
eller utomäktenskapliga barn. Det finns utomäktenskapliga föräldrar, herr Hal -

Onsdagen den 26 mars 1947.

Nr 14.

Motioner angående viss ändring av bestämmelserna angående adoptivbarn

i folkbokföringsförordningen, m. m. (Forts.)
lén! Men att barnen skola dragas med sin utomäktenskapliga börd genom hela
sitt liv, tycker jag är oriktigt, och jag är förvånad över att man från kyrkligt
håll går emot ett förslag om ändring härvidlag.

Formellt kanske något måste läggas till rätta, men att tala om att man är
ute i ogjort väder tycker jag är obefogat. Jag är glad för att utskottet har förbisett
eventuella redaktionella fel, som kunna ha gjorts, och hållit sig till syftet,
som vi alla måste erkänna är behjärtansvärt. Jag tycker också, att det vore
kammaren värdigt att ge uttryck åt detta genom att bifalla utskottets hemställan.
Det gäller dock bara en skrivelse, till vilken man får taga den hänsyn,
som kan tagas i detta fall. Det kan, som jag hoppas, resultera i att vederbörande,
som ha band om dessa frågor och som just nu hålla på att utforma
bland annat nya prästbevis, lyckas finna någon tillfredsställande lösning.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Hallén: Herr talman! Fru Nordgren gör ett litet försök att vädja till
kammaren att anlägga humanitära synpunkter och menar, att de som icke äro
övertygade om motionens riktighet skulle representera någon slags inhuman
uppfattning. Jag vill absolut protestera mot detta. Men det som gjort, att jag
tagit till orda, är att jag anser mig sakkunnig på detta område, eftersom jag
sysslat med det. Och jag reagerar mot påståenden, som jag anser vara sakligt
alldeles felaktiga.

Först och främst har jag icke fällt yttrandet, att fru Nordgren var ute i
ogjort väder, utan det citerade fru Nordgren från Uppsala domkapitels skrivelse.
Om man verkligen skrivit det känner jag icke till. Jag har icke sagt
det, och jag undanber mig att få det lagt i min mun, eftersom jag aldrig yttrat
det.

Fru Nordgren säger, att det är synd om dessa barn, ''som skulle få en klick
på sig genom att en sådan uppgift följer dem hela livet. Det är, ärade kammarledamöter,
sakligt oriktigt. Det följer dem icke genom hela livet. Jag skulle
vilja se ett åldersbetyg, på vilket man för en person över 14 år talar om vilka
föräldrar vederbörande bär. Det står icke i betyget, och där står icke, om man
är född inom eller utom äktenskapet. Det står icke heller i det prästbetyg som
erfordras, när man skall gifta sig. Att det är en uppgift, som följer vederbörande
genom livet, är sålunda sakligt oriktigt.

Sedan säger fru Nordgren — det är också fel — att för en 7-åring, som
skall in i folkskolan, skulle det också komma in i uppgiften. Jag har varit
präst i snart 40 år, men jag har aldrig i mitt liv skrivit ut något åldersbetyg
för inträde i folkskolan. De, som skola in i folkskolan, få icke sådana betyg.
Det lämnas en uppgift om vilka som äro skolpliktiga, oavsett vilka föräldrarna
äro. Sedan stå i skolkatalogen barnens föräldrar antecknade liksom bostadsadressen.
Men det lämnas icke ut någon attest som säger, om de äro födda inom
eller utom äktenskapet.

Vad fru Nordgren säger om att det icke finns några utomäktenskapliga
barn har hon alldeles rätt i. Det är på föräldrarna detta ansvar faller, men det
hör icke alls hit.

Sedan säger utskottet också, att den lokala skattemyndigheten torde icke
behöva aviseras om den enskilda människans bördsförhållanden. Det är alldeles
riktigt, men jag har aldrig hört, att små barn bli hemsökta av skaltemyndigheter.
Det är vuxna människor, som bli det, och om dem lämnas inga
sådana uppgifter.

Jag menar, att fru Nordgren slår in öppna dörrar, och det är orsaken till
att jag icke vill biträda motionen.

Nr 14.

Onsdagen den 26 mars 1947.

Motioner angående viss ändring av bestämmelserna angående adoptivbarn
i folkbokföringsförordningen, m. rn. (Forts.)

Fru Nordgren erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde: Herr
talman! Jag skall be att få göra herr Hallén uppmärksam på att det icke var
jag, som sade, att det skulle krävas intyg om barnets börd när det skrevs in
i skolan. Det kom från annat håll, men när jag sade, att uppgiften om börden
följer dem genom hela livet, menade jag exempelvis arvsskifte. Men är det absolut
nödvändigt? Är det icke tillräckligt, att det styrkes, att vederbörande är
arvsberättigad? För närvarande dragés emellertid då hela bördsfrågan upp,
såvida det icke skett någon ändring på den punkten också, som jag icke känner
till. Nu kan man kanske säga, att det är nödvändigt att det säges ut i handlingarna
att arvtagaren är utomäktenskapligt barn till avliden och att detta
icke kan ändras. Men det är så mycket som vi kunnat ändra i riksdagen under
de sista åren, som vi skulle ansett uteslutet bara för tio år sedan, och jag menar,
att man nu bör taga upp hela denna fråga för att utrangera allt som i
onödan stämplar en person i bördsfrågan.

På samma sätt är det med adoptivbarn. Är ett barn adopterat, skall detta
icke behöva antecknas i alla möjliga handlingar. Det bör räcka med anteckning
i kyrkoboken — eller vad man kallar den; jag kanske använder ett felaktigt
uttryck och ber i så fall om ursäkt. Det är klart, att det skall finnas
anteckning om barnets börd någonstans, men det räcker med att adoptionen
är styrkt på något sätt. Och samma bör g-älla i fråga om ett utomäktenskapligt
barn.

Jag är övertygad om att, även om riksdagen skulle finna att tiden icke är
mogen för en sådan reform ännu, saken kommer upp igen. Man skall icke behöva
släpa med dessa uppgifter vare sig vid arvstillfällen eller vid adoptionstillfällen.
Börden skall man kunna få bestyrkt, men den skall icke behöva stå
i alla handlingar som röra vederbörande hela livet igenom.

.Vidare yttrade:

Herr Rylander: Herr talman! Det är möjligt, att jag är något för sakkunnig
i denna fråga och att det gör sitt till att jag icke kan godtaga utskottsutlåtandet.
Jag tycker emellertid, att det inte skulle erfordras någon större sakkunskap
för att inse utskottsutlåtandets bristfällighet. Det skulle inte ha skadat
om sakkunskapen blivit företrädd i utskottet. Om ledamöterna icke själva
sitta inne med sakkunskap, vilket man ju inte kan begära i en så speciell
fråga, hade de bort skaffa sig den från annat håll. Det förekommer ju också
i alla utskott, att man får göra det.

Det är mera sällan ett utskott får tillfälle att skylla ifrån sig på ett uttalande
av ett centralt ämbetsverk och det går också ganska dåligt, då man
gör det nu. Jag tycker inte, att det är något fel av statistiska centralbyrån att
tala om »den nya kyrkoboken». Man väntade sig väl icke att utskottet skulle
taga upp just detta uttryck och använda det, som utskottet gjort. Det är, när
det användes i sådant sammanhang som utskottet gjort, som det blir dunkelt
och missvisande. Jag kan inte förstå, att vad herr Ståhl citerat ger någon förklaring
till att utskottet i motiveringen anser som en i det närmaste undantagslös
regel böra gälla, att de ifrågavarande anteckningarna böra begränsas
till personakterna, som ingå i en av kyrkoböckerna, församlingsliggaren, men
sedan i klämmen endast ett par rader längre ned förutsätter, att anteckningarna
skola inflyta i kyrkoböckerna. Säkert har man inom centralbyrån räknat
med att utskottet skulle handha detta ärende med mera sakkunskap.

Vad sedan beträffar invändningen mot att man skulle låta det hela anstå,
vill jag säga att det som här framförts i motionerna ju icke är något nytt.
Dessa utredningar har man hela tiden sysslat med. Den prost som sitter som

Onsdagen den 26 mars 1947.

Nr 14.

Motioner angående viss ändring av bestämmelserna angående adoptivbarn

i folkbokföringsförordningen, ni. m. (Forts.)
sakkunnig har sysslat med hithörande spörsmål i många år. Icke tror väl någon
att en sakkunnig i ett ämbetsverk icke tager reda på vad som äger rum
i riksdagen. Man tittar minsann i riksdagstryck så ofta man hinner för att
se, om det förekommit något som har samband med utredningsuppdraget.

Vad man påpekat om att vissa uppgifter kunna uteslutas från tryckning
är riktigt. Men det är icke riktigt, när herr Ståhl säger att detta ingenting
kostar. Det är en ganska besvärlig och kostsam historia. Man får nämligen
täcka över den del av texten, som icke skall tryckas. Följaktligen är det lämpligast
att låta uppgifterna, få följa med. Det kan man ju göra vid tryckning
av medborgarkort. som ju inte tryckas så ofta, men däremot blir det besvärligt
och tidsödande och därmed också kostsamt vid tryckning av aviseringskort,
som tryckas vid varje förändring av folkbokföringen och i olika antal
exemplar, alltefter antalet myndigheter som skola underrättas. Jag förstår
fortfarande inte att det gör något, om det står ab, mb eller hb på ett kort, som
användes i aviseringssyfte. Märk väl, att sådana kort regelmässigt icke komma
till skattemyndigheterna. Att uppgifterna stå på plåten sammanhänger med
bl. a. taxeringsförfarandet. Det torde vara uppenbart, att dessa beteckningar
måste medtagas i mantalslängden, som ligger till grund för taxeringslängden.

Herr Ståhl: Herr talman! Jag skulle vilja till herr Rylander säga, såsom jag
förut yttrade, att jag har respekt för hans sakkunskap. Men genom hans sista
anförande bär jag förstått, att han själv är ännu mer imponerad av denna sin
sakkunskap. Jag är icke alldeles övertygad om att det förbättrar vare sig
hans egen ställning eller hans yrkande. Jag tycker, att i hans sista anförande
klart framgår, vad det är som verkligen skiljer oss åt. Herr Hylander säger
sig icke förstå, att det gör någonting om beteckningarna ab, mb och hb stå
utsatta. Men det är just detta som utskottet tycker har betydelse, stor betydelse,
för de barn och de föräldrar det är frågan om. Det är faktiskt där gränsen
går. Skall man visa denna enkla gärd av humanitet för de barn och de föräldrar
det gäller eller skall man det icke? Skall man, såsom herr Rylander,
skjuta framför sig vissa formalistiska skäl för att förvägra att tillmötesgå
ett så enkelt humanitetskrav till förmån för de barn det här är fråga om?

Jag tycker verkligen icke att kammaren med gott samvete kan göra detta.
Därför vidhåller jag mitt yrkande.

Herr Hallen: Herr talman! Jag återkommer till fru Nordgrens påstående.
Fru Nordgren säger, att dessa uppgifter icke behövas t. ex. vid en arvsutredning.
Nu säger statistiska centralbyrån om ett tillmötesgående av motionärens
önskemål: »Ett uteslutande av dylik anteckning kan uppenbarligen icke
ifrågakomma, såvitt det gäller prästbevis, vilka utfärdas för vissa speciella
ändamål, där sådan anteckning äger relevans, såsom exempelvis för utbekommande
av barnbidrag.» Man kan också tillägga: för utredande av arv. Hur
skulle det gå, om man följde fru Nordgrens resonemang? Då skulle det vara
förbud mot att använda formulär och blanketter för speciella ändamål. Skulle
pastorsämbetena då skriva privata brevlappar om att så och så är det? Pastorsämbetena
lämna icke ut till kreti och plcti uppgifter om utomäktenskaplig börd
o. s. v. Men i de fall, där man måste ha denna uppgift, kräver god ordning
att det finns specialformulär för speciella ändamål. Det kunna vi aldrig någonsin
komma ifrån.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Fru Nordgren: Herr talman! Jag har icke ifrågasatt, att man skulle vid alla
tillfällen utesluta ifrågavarande uppgifter. Men jag menar, att när man i skrivelse
begär en utredning, så får väl denna visa i vad mån de önskemål kunna

Nr 14.

Onsdagen den 26 mars 1947.

Motioner angående viss ändring av bestämmelserna angående adoptivbarn
i folkbok färings förordningen, m. m. (Forts.)
tillgodoses, som äro framförda. Så är det vid alla andra tillfällen när det gäller
utredningar. Yederbörande godtaga väl icke precis alltsammans utan få granska
det hela och se vad som är godtagbart. Det är möjligt, att man icke kan utesluta
uppgifterna i vissa fall. Men när det gäller arvshandlingar anser jag
fortfarande att- de kunna uteslutas. Börden bör kunna styrkas genom någon
enkel handling, och bördsförhållandena behöva icke utsättas såsom nu är fallet.
Det är mycket vanligt, att det i arvshandlingama står, att vederbörande är
barn utom äktenskapet till den och den o. s. v. Sådant bör bort. Det är en sådan
utrensning jag i främsta rummet vill ha.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets förevarande hemställan dels ock på
avslag å såväl utskottets hemställan som de i ämnet väckta motionerna; och
fann herr talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad.
Votering begärdes likväl av herr Rylander, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, soim vill, att kammaren bifaller första tillfälliga utskottets hemställan i
utskottets förevarande utlåtande nr 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit såväl utskottets berörda hemställan som
de i ämnet väckta motionerna.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för
ja-propositionen. Herr Rylander begärde emellertid rösträkning, i anledning
varav votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 96
ja och 52 nej, varjämte 14 av kammarens ledamöter avstodo från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets förevarande hemställan; och skulle,
jämlikt § 63 riksdagsordningen, detta beslut genom utdrag av protokollet
delgivas första kammaren.

§ 25.

Föredrogos vart efter annat andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtanden: nr

4, i anledning av väckt motion om skyldighet i vissa fall att förse med
dragare förspända fordon med belysnings- eller ljusreflexanordningar;

_ nr 5, i anledning av väckt motion om skyldighet för vägmyndigheter att
vid uppgörelser av markfrågor upprätta specificerad värdesättning på alla de
olika poster, som ingå i varje särskilt markförvärv; och

nr 6, i anledning av väckt motion om vidsträcktare publicering av Kungl.
Maj :ts beslut i statsrådet.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 26.

Avlämnades följande motioner, nämligen av:

herr Swedberg, nr 367, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 151,
angående anslag för budgetåret 1947/48 till avlöningar vid de allmänna läroverken
m. m.;

Onsdagen den 26 mars 1947.

Nr 14.

herr Karlsson i Grängesberg m. fl., nr 368, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition, nr 186, angående anslag till statens institut för folkhälsan för
budgetåret 1947/48;

herrar Holmberg och Brandt, nr 369, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 174, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 20 § lagen den
19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering m. m., så oek om fortsatt giltighet av
samma lag, m. in.;

herr Ståhl, nr 370, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 75, angående
riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken m. m.; samt

herr Nilsson i Varuträsk m. fl., nr 371, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 76, angående omorganisation av hushållningssällskapen m. m.

Dessa motioner bordlädes.

§ 27.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från konstitutionsutskottet:

nr 90, i anledning av väckt motion om utredning och förslag angående gift
kvinnas medborgarrättsliga ställning; och

nr 91, i anledning av väckta motioner om upphävande av bestämmelserna i
1823 års cirkulär angående kyrkovaktares utväljande;

från statsutskottet:

nr 82, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
vissa fastigheter;

från bevillningsutskottet:

nr 88, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse i vissa
fall från nöjesskatt; och

nr 89, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utsträckning i
vissa fall av i 8 § 1 mom. tulltaxeförordningen stadgade tidsfrister för åtnjutande
av tullfrihet;

från bankoutskottet:

nr 12, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande regleringen för budgetåret 1947/48 av utgifterna under
riksstatens tolfte huvudtitel, innefattande anslagen till pensionsväsendet, utom
i vad angår anslagen till allmänna indragningsstaten;

nr 81, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående livränta åt Inga
Elisabeth Karlsson m. m.;

nr 83, med förslag till ändrad lydelse av § 10 första stycket instruktionen
för riksdagens revisorer av stats-, banko- och riksgäldsverken; och

nr 84, med förslag till ändrad lydelse av tredje stycket kungörelsen den
27 november 1942 (nr 951) angående ersättning åt ledamot av allmänt kyrkomöte
;

från andra lagutskottet:

nr 85 i anledning av väckt motion angående viss ändring av 16 § militärersättnings
förordningen; och

nr 86, i anledning av väckta motioner angående lagstadgad kontroll över
handeln med s. k. bekämpningsmedel; samt

från sammansatta stats- och andra lagutskottet:

nr 87, i anledning av dels Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar om anslag till livräntetillägg åt vissa livräntetagare enligt

Andra hammarens protokoll 1947. Nr 14. 5

Nr 14.

Onsdagen den 26 mars 1947.

lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd av olycksfall i
arbete, anslag till statsverket åliggande, av andra medel ej utgående ersättningar
i anledning av olycksfall i arbete m. m. samt anslag till bidrag till
fiskares försäkring, dels och Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om fortsatt giltighet av förordningen den 30 juni 1943 (nr 449) angående
dyrtidstillägg åt vissa ersättningstagare enligt lagen om försäkring för
olycksfall i arbete, m. m.

Vidare anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 93, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
antalet stats departement och statsråd utan departement; och

nr 94, i anledning av väckta motioner angående ordnande av tillfällig postanstalt
för poströstning vid sjukhus och andra vårdanstalter in. m.

Slutligen anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag, nr 92, till
riksdagens förordnande för en kommitterad för tryckfrihetens vård.

§ 28.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.39 em.

In fidem:
Gunnar Britth.

Stockholm 1947. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

471444