RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1947:34)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1947. Första kammaren. Nr 34.

Onsdagen den 9 juli förmiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 470, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område jämte i ämnet väckta
motioner.

Föredrogos ånyo och företogos till avgörande i ett sammanhang konstitutionsutskottets
utlåtande nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen
med förslag till lag angående ändring i stadgan den 21 februari 1941
(nr 98) om ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande, ävensom i
ämnet väckta motioner, och andra lagutskottets utlåtande nr 51, i anledning
av en i första kammaren \väckt motion, nr 325, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående ändring i stadgan den 21 februari
1941 (nr 98) om ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande, såvitt
motionen hänvisats till lagutskott.

Till konstitutionsutskottets handläggning hade båda kamrarna den 21 maj
1947 hänvisat en av Kungl. Maj:t till riksdagen avlåten proposition, nr 276,
däri Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag
till lag angående ändring i stadgan den 21 februari 1941 (nr 98) om ersättning
för riksdagsmannauppdragets fullgörande.

I det av Kungl. Maj :t framlagda lagförslaget var 9 § första stycket så lydande: Pension

utgör för den, som tillhört riksdagen tolv år före fyllda 65 år, tvåtusenfyra
kronor för år och för den, som tillhört riksdagen tjugu år eller
längre^ tid före nämnda ålder, tretusensexhundratrettiosex kronor för år. För
varje år utöver tolv ökas pensionen med tvåhundrafyra kronor, intill dess
nämnda högsta pensionsbelopp uppnåtts.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft följande
i anledning av propositionen inom riksdagen väckta motioner, nämligen
inom första kammaren:

nr 325 av herr von Heland i vad motionen hänvisats till konstitutionsutskottet,

nr 328 av herr Bär g, Johan, och herr Åkerberg,
nr 330 av herr Andersson, Bion, m. fl.,
nr 331 av herr Eriksson, Einar, och herr Tliun, samt
nr 332 av herr Hesselbom m. fl.; ävensom

inom andra kammaren:

nr 481 av herr andre vice talmannen Carlström in. fl.,
nr 482 av herrar Hansson i Skegrie och Johnsson i Skoglösa,

Första kammarens protokoll 1947. Nr Sh. 1

Ang. pensionsrätt
för
riksdagens
ledamöter.

Nr 34.

Onsdagen den 9 juli 1947 fm.

Ang. pensionsrätt för riksdagens ledamöter. (Forts.)

nr 483 av herr Jonsson i Skutskär m. fl.,

nr 485 av herr Svensson i Grönvik,

nr 486 av herr Adolfsson m. fl.,

nr 487 av herrar Holmström och Witzell,

nr 488 av herr Skoglund i Doverstorp m. fl.,

nr 489 av herr Ohlin m. fl., samt

nr 490 av herrar Utbult och Svensson i Ljungskile.

I de likalydande motionerna 1:330 och 11:489 samt i motionerna 11:482,
486, 488 och 490 hade hemställts, att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts
proposition nr 276.

Konstitutionsutskottet hade i sitt nu föreliggande utlåtande på anförda skäl
hemställt,

1) att riksdagen, med förklarande att Kungl. Maj:ts förevarande proposition
ej kunnat i oförändrat skick bifallas, i anledning av sagda proposition
ävensom motionerna I: 328, I: 331 och II: 483, I: 332 och II: 487, II: 481 samt
11:485 ville för sin del antaga under punkten infört förslag till lag angående
ändring i stadgan den 21 februari 1941 (nr 98) om ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande;

2) att motionerna

a) 1:325, i vad motionen hänvisats till Konstitutionsutskottet,

b) 1:330 och 11:489,

c) 11:482,

d) 11:486,

e) II: 488 samt

f) 11:490 måtte anses besvarade genom vad utskottet under 1) hemställt.

I det av utskottet framställda lagförslaget hade 2 § tredje stycket följande
avfattning:

Pension utgör, med nedan angivna undantag, för den, som tillhört riksdagen
åtta år före fyllda 65 år, ettusenetthundraåttioåtta kronor för år och
för den, som tillhört riksdagen tjugu år eller längre tid före nämnda ålder,
tretusensexhundratrettiosex kronor för år. För varje år utöver åtta ökas pensionen
med tvåhundrafyra kronor, intill dess nämnda högsta pensionsbelopp
uppnåtts.

Reservationer hade anmälts

1) av herrar Arrhén, Thorell, Nolin, Dickson och Larsson i Stockholm, vilka
i huvudsaklig anslutning till vad som anförts av reservanterna inom en av
chefen för finansdepartementet tillkallad utredning, vars utlåtande legat till
grund för förevarande proposition, ävensom i motionerna 1:330 och 11:489
samt II: 482, II: 486 och II: 488, yrkat bifall till det i dessa motioner samt i
motionen 11:490 framställda avslagsyrkandet å förevarande proposition;

2) av herr Björck, som likväl ej antytt sin åsikt.

I herr von Helands ovannämnda motion, nr 325, hade hemställts, utom annat,
att riksdagen med bifall till Kungl. Majrts proposition nr 276 måtte i
pripcip uttala sig för att sådana medborgare, vilka icke kunde erhålla andra
pensionsförmåner än allmän folkpension, skulle tillerkännas lika god pension
som statens anställda i likvärdiga arbetsuppgifter.

Motionen hade i denna del hänvisats till behandling av lagutskott och behandlats
av andra lagutskottet, som i sitt nu föredragna utlåtande av angivna

Onsdagen den 9 juli 1947 fm.

Nr 34.

Ang. pensionsrätt för riksdagens ledamöter. (Forts.)
orsaker hemställt, att förevarande motion, i den mån den hänvisats till lagutskott,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr Andersson, Jones Erik: Herr talman! Den fråga, vi här i dag ha att
behandla, ger oundvikligt anledning till åtskilliga reflexioner. I tidningsspalter
säkerligen mest där —nien även under samspråk man och man emellan talas
det om planer som förestå, och kritiken är inte alla gånger så nådig. I grund
och botten är detta ingenting nytt, ty folkrepresentanternas göranden och låtanden
måste naturnödvändigt kanske mer än andras vara underkastade offentlighetens
strålkastarljus, och den saken är i och för sig ingenting att voja
sig över. Väljarna ha all rätt att granska och kritisera sina ombuds handlingar
i alla stycken, och kritiken kan ofta vara nyttig,och hälsosam. Ibland kan den
dock slå över, till och med slå över i en gnatig, rent av sportsmässigt bedriven
kverulans, som söker fel och finner fel, ideligen och av minsta orsak, bara för
glädjen att racka ned och skälla på »riksda’n», som finner föga nåd för
vederbörandes ögon. En dylik kritik, ofta uppammad av ämnesfattiga tidningskåsörer,
är med förlov sagt i grund och botten icke mycket värd. Vi ha våra
fel, vi som alla andra, men så genomusla och klandervärda, som en del folk
synes tro oss vara, kanske vi ändå inte äro.

Ett irritationsmoment, som tacksamt utnyttjas av kritiklystna människor,
är självfallet den omständigheten, att riksdagsmännen själva råda och bestämma
över sina egna s. k. förmåner — arvoden, fria resor o. s. v. Det har ju varit
ideliga klagovisor över dessa tilltag för var gång någonting däråt varit å bane.
Jag minns sa långt tillbaka som när min far satt här som riksdagsman och
hade tio kronor om dagen, hur spydigt upprörda en del människor voro redan
då över den extravagansen. Och när de fria resorna voro på tapeten, vilket gny
hördes inte då från avundsamma människor, som ville göra gällande., att nu
skulle vi komma att ränna allt landet runt, förgätande vårt allvarliga uppdrag.
I dessa (lagar når väl syndaregistret sin fullkomning med att vi stå i begrepp
att bevilja oss själva pensioner! Då må väl ändå måttet vara rågat!

Jag^vill ej döma dessa kritiker i annan mån än att jag vill säga att de •—
eller låt mig säga den stora allmänheten — vet bra litet om vilka uppoffringar,
försakelser och slitningar som uppenbarligen höra samman med ett uppdrag av
denna art. I egenskap av riksdagsman ställes man dagligen och stundligen inför
anspråk, som svårligen kunna nonchaleras eller skjutas åt sidan. Från höger
och vänster blir kassan attackerad — jag vill ej säga annat än till i och för sig
goda och vällovliga ändamål — och som hederlig karl känner man väl sin plikt
och lämnar sin tribut liksom alla andra göra. Och de, som bo fjärran från sina
familjer —- och dit hör val det stora flertalet — vad betyder det inte för dem
med denna splittring och isolering från familj och näringsliv, kostnaderna för
lejd arbetskraft och alla de olägenheter, som äro förknippade med en husbondes
frånvaro från hem och civilt yrke? Hur många av dessa snabbdömande vedersakare
är det som tänka på innebörden av allt detta? Låt oss vara rättvisa och
erkänna, att en riksdagsmans kall inte alltid är en sådan dans på rosor, som
mången tänker och tror — gallupundersökningen av den förhandspreparerade
opinionen må sedan säga vad den vill!

Bland ansvarigt folk erkännes det numera, att en svensk riksdagsmans s. k.
förmåner i pekuniärt hänseende just med hänsyn till förut bär antydda omständigheter
inte äro så mycket att hurra för, och olägenheterna i övrigt i
fråga om intrånget på ens egentliga livskall — jag tänker närmast på en bondes
— under större delen av året borde väl också tala för att ett vederlag av nu
föreslagen art ej är så alldeles opåkallat och främmande för rätt och rimlighet,
som från visst håll basuneras ut. När man talar om att r i k s dags ma n nas k a p et är

Nr 34.

Onsdagen den 9 juli 1947 fm.

Ang. pensionsrätt för riksdagens ledamöter. (Forts.)
ett förtroendeuppdrag må man val ändå i rättvisans namn besinna, att den tid
det tar i anspråk är så omfattande och den enskilde riksdagsmannens rörelsefrihet
därigenom så beskuren, att detta uppdrag ej är att förlikna vid ett förtroendeuppdrag
i vanlig mening. Statsmaskineriet sväller ut mer och mer och
tar, och kommer att ta, större delen av förtroendemännens tid och arbetsförmåga
i anspråk — det är inget tvivel om den saken. Vad är det för realitetsfrämmande
tal att just i detta sammanhang orera som en tidning här om dagen
gjorde, när den sade, »att riksdagsledamöterna bör stå i intim kontakt med sin
bygd, sina väljare och med arbetslivet. När de får Helgeandsholmen som sitt
egentliga huvudkvarter och endast sporadiskt besöker hemorten är en väsentlig
del av folkstyrets idé i farozonen».

Ja, ena gången låter det si och andra gången så. Jämsides med ett dylikt i
och för sig vackert resonemang få vi kanske sedan höra ännu starkare framhävt,
att vi besöka hemorten alltför ofta och inte hålla oss »där vi ska», d. v. s.
på Helgeandsholmen. Att göra tidningar och tidningsmän till lags är sannerligen
inte lätt. Att följa en tidningsopinions kastvindar, än hit och än dit, ger föga
ledning vid bedömandet av dylika ting.

När konstitutionsutskottet efter noggrann prövning av alla å denna fråga
inverkande faktorer kommit till insikt om att en pensionering efter vissa grunder
kan vara fullt försvarlig och berättigad, har utskottet dock funnit att ett självpensicmeringssgstem,
byggt på bidrag från egna arvodesavgifter, bör sättas som
riktmärke och mål. I och med denna uppläggning borde väl, synes det, kritiken
ha mist sin egentliga udd. När ett dylikt system nu emellertid ej omedelbart
kan träda i funktion annat än delvis, så har det synts lämpligt att under övergångstiden
ordna med ett provisorium, som snarast kunde träda i tillämpning,
detta främst för att komma de gamla veteraner till godo, som nu fyllt sitt värv
och avträtt eller stå i begrepp att avträda från den politiska arenan. Det är ej
mer än rätt och skäligt, att dessa, varav många leva i knappa omständigheter,
omsider möta den erkänsla, som med rätta bör komma dem till del.

Utskottet har haft som en ledande princip vid bestämmelsernas utformning,
att någon behovsprövning vid pensions utanordning ej bör ifrågakomma. Det
kan knappast anses lämpligt att riksdagen i detta sammanhang kreeras till
någon sorts fattigvårdsinrättning med den delikata uppgiften att från fall till
fall döma om vederbörandes kvalifikationer i berörda hänseende. Pensionen bör
alltså principiellt vara generell och utgå efter stipulerade grunder i relation
till levnadsålder, antalet riksdagsår m. m. och följaktligen träda i funktion på
enahanda sätt som pensioner i allmän tjänst.

Beträffande de detaljspörsmål, som äro knutna till det föreliggande förslaget,
har utskottet vidtagit en del ändringar, som vid närmare granskning ansetts
påkallade. Utskottet följer propositioner'', i fråga om pensionsåldern, 65 år, vilken
siffra dock i undantagsfall -— såsom vid sjukdom — kan få underskridas. Utskottet
ansluter sig vidare till Kungl. Maj:ts förslag beträffande pensionsrätten,
att endast tid, under vilken vederbörande varit riksdagsman före fyllda
65 är — med vissa undantag under övergångstiden — får tagas i beräkning i
pensionshänseende. Denna spärregel torde uppenbarligen va,ra ägnad att befrämja
föryngringsönskemålet och sålunda möjliggöra den tidigare avgång, som
förut i många fall ej kunnat ske. För att ytterligare tillgodose detta önskemål
om föryngring föreslår utskottet, att den, som vid reformens ikraftträdande är
eller dessförinnan varit ledamot av riksdagen, för erhållande av pension även
får tillgodoräkna sig tid, varunder han innehaft riksdagsmannauppdrag efter
fyllda 65 år. dock endast före den 1 januari 1949.

Beträffande minimiantalet riksdagsår för pensionsrätt har Kungl. Maj:t föreslagit
tolv, men utskottet förordar en sänkning till åtta år, detta främst för

Onsdagen den 9 juli 1947 fm.

Nr 34.

Ang. pensionsrätt för riksdagens ledamöter. (Forts.)
att en hel del äldre ledamöter, som eljest skulle gå förlustiga pension, skola
komma i åtnjutande av sådan. Den av utskottet föreslagna minimitiden har
ansetts lämplig även i så måtto, att den motsvarar en förstakammarperiod eller
två andrakammarperioder. Givetvis kommer pensionsbeloppets storlek att modifieras
i förhållande till antalet riksdagsår.

I fråga om pensionens storlek ansluter sig utskottet till Kungl. Maj:ts förslag
om 2 004 kronor efter tolv riksdagsår och 204 kronor därutöver för vart år
till och med tjugu riksdagsår, vid vilket antal maximibeloppet, 3 636 kronor,
uppnås. I anslutning till utskottets förslag om pensionsrätt efter åtta riksdagsår
kommer pensionen efter denna tid att utgöra 1 188 kronor med samma tillägg
av 204 kronor för vart år därutöver. Jag tror knappast att någon skall kunna
påstå, att dessa pensionsbelopp äro tilltagna i överkant; snarare ha de ett
relativt blygsamt format.

I fråga om storleken av de pensionsbelopp, som skola utgå till personer, vilka
förutom pension på grund av riksdagsmannauppdrag tillika, uppbära lön eller
tjänstepension på grund av anställning i allmän, d. v. s. statens eller kommuns,
tjänst, anser sig utskottet böra intaga en förmedlande ståndpunkt mellan propositionen
och motionerna I: 332 och II; 487 och föreslår därför, att dessa belopp
böra sättas till hälften av de eljest utgående. Utskottet föreslår vidare en hel
del bestämmelser, som i stort sett innebära att pensionsbeloppen över hela linjen
modifieras just med hänsyn till storleken av denna pension från anställning i
allmän tjänst. •

Hela frågan om pensionerna kommer i ett helt annat läge, sedan självpensioneringsprincipen
genomförts. Då komma nämligen avdragen på arvoden att
bli så stora, att de ungefärligen täcka de utbetalda pensionsbeloppen. Avdrag
av denna storleksordning kunna emellertid icke uttagas å de nuvarande arvodena.
Utskottet menar dock, att man redan nu bör göra vissa avdrag, och vi
ha härvidlag följt Kungl. Maj:ts förslag om ett avdrag med 25 kronor per
månad.

Yad beträffar ledamöter, som enligt pensionsbestämmelsernas utformning
aldrig kunna komma i fråga att få pension, så är det ju klart att inga dylika
avdrag böra göras för deras vidkommande.

Enligt utskottets förslag skola även förutvarande riksdagsledamöter få
pension, men därvidlag ha vi föreslagit en skärpning gentemot Kungl. Maj:ts
förslag så till vida, att endast de, som ha varit med i minst sexton år, skola
tillerkännas pensionsrätt. Ledamot, som avgått före lagens ikraftträdande, bör
i överensstämmelse med vad som föreslagits i fråga om de nuvarande ledamöterna
även få tillgodoräkna sig tid, varunder han efter fyllda 65 år innehaft
riksdagsmannauppdrag.

~Ja, detta är, herr talman, eu översikt av de mera framträdande detaljerna i
denna pensioneringsfråga. Med den utformning den fått med sikte på ett självpensioneringssystem,
där vederbörande själva, i likhet med vad som numera
sker i fråga om tjänstemannapensioner i allmänhet, genom egna bidrag få lägga
grunden till sina pensioner, borde, synes det — jag upprepar det — den upprörda
kritiken i denna fråga ha mist sin udd. Att såsom en huvudstadstidning
dekretera, att riksdagsmännen genom ett dylikt beslut skulle »riktigt skämma
ut sig i svenska folkets ögon», är väl ändå att gripa till ord, som skrälla mera
än de göra nytta. Yad vet den ärade skribenten — jag lär väl vara högaktningsfull,
så dalkarl jag är — om allt vad riksdagsmännens husbondelösa hustrur
och familjer fått försaka, arbeta och stå i under inannen-faderns frånvaro, när
han efter valmännens önskan givit sig in i det allmännas tjänst?

Jag glömmer aldrig tiden efter min första riksdag för 26 år sedan — med
de erfarenheter i detta hänseende jag då ställts inför — hur jag då på fullaste

Nr 34.

Onsdagen den 9 juli 1947 fm.

Ang. pensionsrätt för riksdagens ledamöter. (Forts.)
allvar ställdes inför frågan: »Vem är det .som skall rå om en, är det familjen
och hemmet, eller är det det allmänna?» — Klart kom svaret inombords: »Du
har val ändock din fria vilja, Jones Erik, givetvis bör det vara gården och torvan,
familjen och hemmet!» Men så kommo valmännen och tiggde och bådo: »Du
får inte, du måste ställa dig till disposition!» Ja, så föll man undan, och så har
man suttit fast och sökt företräda sitt folk efter fattig förmåga, men jag vill
tillägga, jag skulle aldrig ha kunnat göra det, om jag inte alltfort fått begagna
varje tillfälle att ännu fastare knyta kontakten med den torva, med vilken jag
blivit sammanväxt.

Detta eller något liknande är val för övrigt — åtminstone ur bondesynpunkt
— det genomgående draget i det politiska livets anlete för gemene man, som
givit sig landets allmänna angelägenheter i våld. Skola riksdagsmännen då behandlas
på detta otacksamt respektlösa sätt, såsom ofta sker och som framgår
av vad jag nyss citerade? Nej, herr talman — jag är ej böjd för starka ord, men
emot denna bakgrund vore jag färdig att säga, att litet hut i kroppen borde
man väl kunna visa, även när det gäller domen över riksdagsmans gärning.
Skulle man inte våga säga, att den, som i lång tid enligt sitt folks enträgna
vilja uppoffrat sig och ofta »slitit en hund» i kampen för detta sitt folks välfärd,
skulle kunna vara värd en bättre eloge än vad dylika tidningsmän bestå
en folkrepresentation? Jag vill tro det.

Ett stor antal demokratiska länder ha före oss genomfört liknande pensioneringssystem,
och till och med*det lilla fattiga Finland i sitt beträngda läge
står i begrepp att göra det. Vi följa endast en rimlig och naturlig utveckling.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Arrhén: Herr talman! Vi ha nyss hört herr Jones Erik Andersson i
patetiska vändningar motivera den ståndpunkt, till vilken utskottet kommit.
Jag vill gärna redan i början av detta anförande säga, att det finns mycket i
hans betraktelsesätt som är riktigt ifrån alla deras synpunkt, vilka ha haft anledning
att ta befattning med det här ärendet.

När jag stod på spårvagnen på vägen hit till riksdagen i morse, fann jag
emellertid på väggen ett anslag, som jag tyckte var värt att uppmärksamma

1 det här sammanhanget. Där stod: »Vänta tills vagnen stannat! I fjol slogo

2 personer ihjäl sig och 427 personer skadades, därför att de inte hade iakttagit
denna regel.» Det är, hur underligt det än kan låta, mot denna bakgrund,
som jag skulle kunna hålla mitt anförande här. Jag vill applicera den
nyss citerade maningen på det här föreliggande ärendet.

Sveriges riksdag brukar vara mycket restriktiv, då det gäller a It ^beslut a i
angelägenheter, som redan äro föremål för utredning. Vi ha alla såsom motionärer
haft anledning att göra denna erfarenhet, när vi mött utskottens antingen
lätt ironiska eller triumferande erinringar om att motionären, såsom det
brukar heta, inte uppmärksammat, att ämnet för hans motion redan beaktats
av statsmakterna. Motionären brukar då, om han är en klok karl, när han
sträcker sig som längst, skicka med en tårdränkt hälsning till den utredning.
om vilken han svävat i okunnighet men om vilken han erinrats genom ut skotts -sekreteriatets mödor.

Det förefaller mig rätt anmärkningsvärt, herr talman, att konstitutionsutskottet
i detta fall ej tillämpat gängse praxis inom riksdagsarbetet. I trots av
att det, såsom var och en vet, pågår en utredning på det område, som det
första överläggningsämnet på dagens föredragningslista berör, har man ändå
velat gå händelseutvecklingen i förväg just i detta speciella fall genom att
föreslå pension åt både förutvarande och nuvarande riksdagsledamöter. Ett
dylikt förslag hör dock mycket nära samman med frågan om ersättning för

Onsdagen den 9 juli 1947 fm.

Nr 34.

Ang. pensionsrätt för riksdagens ledamöter. (Forts.)
riksdagsmannauppdragets fullgörande, vilken just nu är föremål för prövning
av 1946 års sakkunniga för utredning av frågan om revision av riksdagens
arbetsformer. Det är min tro, att de, som här vilja befrämja själva saken,
d. v. s. en allmän översyn av villkoren för riksdagsmannaskapets utövande
och i det sammanhanget också villkoren för det ekonomiska vederlagets utgående,
gjort den en otjänst genom att forcera fram den på detta sätt. Det
förefaller mig, som om hela det komplex av problem, som här föreligger, hade
kunnat lösas på ett mera tilltalande sätt, ifall detaljen om pensionerna fått ingå
som ett logiskt led i den diskussion, som pågår bland 1946 års sakkunniga
för riksdagens arbetsformer. Nu ligger landet så till — såsom var och en, som
har tagit del av trycket, torde ha uppmärksammat —■ att konstitutionsutskottet
hänvänt sig till ordföranden i 1946 års sakkunniga för att fråga, huruvida
någon olägenhet för den utredningen uppstode, om man på detta sätt bröte
ut pensionsfrågan och löste den för sig. Därvid har de sakkunnigas ordförande,
bildlikt talat, ryckt på axlarna och sagt: »För all del, visst kan man göra
så. Det kommer inte att störa oss i vårt arbete.» Jag kan emellertid inte komma
ifrån känslan, att ett dylikt lösbrytande av detta ärende ur sammanhanget
måste påverka det ståndpunktstagande, som man har att träffa bland 1946
års sakkunniga. Detta kan befaras främst därför, att man, såsom herr Jones
Erik Andersson nyss underströk, har för avsikt att låta pensioneringen bli en
självpensionering. Om man har litet kännedom om de försäkringstekniska synpunkter,
som därvidlag måste beaktas, så vet man nämligen, att en dylik metod
kommer att betyda, att en ganska stor del av månadsarvodet måste avsättas
för självpensioneringen, betydligt mer än den lilla summa på 25 kronor
som skymtar i dagens utskottstryck. Under sådana förhållanden, menar
jag, måste pensioneringsfrågans lösande påverka ståndpunktstagandet bland
1946 års sakkunniga, när det gäller fastställande av arvodets storlek och andra
därmed sammanhängande ting.

Nu förordar utskottet för sin del uttagande av pensionsavgifter på ett arvode,
som utskottet på ett flertal ställen betecknar som otillräckligt, inte minst
med hänsyn till penningvärdets fall. Vad det sista beträffar har man inte
någon anledning till annat än att ge utskottet rätt. Genom den föreslagna
anordningen påverkas alltså, antagligen för ett par år framåt, riksdagsledamöternas
ekonomiska situation i oförmånlig riktning. Resultatet blir visserligen
inte att vare sig död eller undergång hotar de 380 —• för att nu anknyta
till tankegången i det spårvagnsplakat, som jag nyss citerade -—- men jag vill
dock påpeka, att situationen under de närmaste åren, innan arvodeskorrigeringen
är gjord, kommer att ganska kännbart påverka de enskilda riksdagsledamöternas
ekonomi.

Vidare har man sagt, att läget för dagen är sådant, att ett antal riksdagsledamöter
avgå redan i år eller nästa år och att man därför skyndsamt måste
ila till för att dessa inte skola komma i fullständig misär. Jag kan emellertid
inte tänka mig, att läget för dessa ledamöter är så pressat, att de inte kunna
vänta tills »vagnen stannat», alltså tills 1946 års sakkunniga fått möjlighet
att slutföra sitt arbete. Formuleringarna i det ändringsförslag beträffande
arvodesstadgan, som föreligger i utskottets utlåtande, ge också vid handen,
att det är möjligt både att införa retroaktivt verkande bestämmelser i
här berörda avseenden och att ta hänsyn till speciella, i motioner framförda
önskemål. Den möjligheten kvarstår.

Jag skulle för min del helst se, att riksdagsledamöterna på basis av sina
arvoden löste sin pensionsfråga genom en sådan pensionering, att det allmänna
bleve engagerat i så liten utsträckning .-om möjligt. Herr Jones Erik Andersson
underströk med rätta denna synpunkt, och han framhöll att utskottet verk -

Nr 34.

Onsdagen den 9 juli 1947 fm.

Ang. pensionsrätt för riksdagens ledamöter. (Forts.)
ligen också har denna mening; det är bara under en övergångstid som statsmakterna
skola träda hjälpande emellan. Jag vill emellertid ytterligare understryka
dessa synpunkter, eftersom jag finner dem utomordentligt viktiga. Det får inte
bli på det sättet, att det allmänna blir engagerat i detta avseende mer än för
den tid, som nu är avsedd. Vi äro fria och oberoende ledamöter av Sveriges
riksdag och böra undvika till och med skenet av att vara, som det en gång
hette, »Kungl. Maj:ts ständer». Det ligger ganska mycket i denna distinktion.
Gränserna böra hållas absolut klara, och vårt uppdrags karaktär av förtroendeuppdrag
får icke förbytas mot karaktären av statstjänst eller något liknande.

Det är, herr talman, huvudsakligen med utgångspunkt från dylika betraktelsesätt,
som jag har ställt mig avvisande till konstitutionsutskottets här föreliggande
förslag, och jag erinrar om att motionärer ur skilda partiläger intagit
en liknande ståndpunkt.

Jag vill till sist också erinra om att delade meningar råda angående det
formella tillvägagångssättet i detta fall. Ett läger har hävdat, att bestämmelser
om pension för riksdagsmännen kräva ändring av grundlagen, och ett annat
har hävdat, att detta inte är nödvändigt. För egen del tillåter jag mig att i här
berörda avseende stillsamt ställa mig till tvivlarnas skara, förvissad om att
argumenteringen i dessa stycken kommer att utförligt framföras senare i debatten.

Jag skall, herr talman, inskränka mig till dessa synpunkter, vilka jag med
avsikt velat formulera så kortfattade som möjligt. Jag tycker, att det inte finns
någon anledning att här tala med stora bokstäver, utan man kan gott erkänna, att
det hela kan diskuteras. Jag vill ingalunda, som jag redan har sagt, frånkänna
utskottsmajoriteten de bästa bevekelsegrunder för sitt förslag. Men jag
är av den meningen, att man i ovist nit inte anvisat den bästa vägen till det
mål, man eftersträvar. Man borde, enligt min mening, ha inväntat »hållplatsen»
och därefter i ett sammanhang handlat på det sätt, som man då funnit bäst.
Kanske det för övrigt också hade varit lämpligt att göra så med hänsyn till
den observans, som denna församling är föremål för från allmänhetens sida,
inte minst — vilket ligger i sakens natur — från pressens sida.

Med anledning av det sagda ber jag, herr talman, att få hemställa om avslag
på Kungl. Majrts förevarande proposition nr 276 liksom om bifall till den reservation,
som av mig m. fl. är fogad till konstitutionsutskottets utlåtande
nr 26.

Herr Andersson, Elon: Herr talman! Jag är i visst avseende benägen att
instämma med den ärade talesmannen för utskottet, när han erinrar om att
denna fråga i den allmänna diskussionen fått dimensioner som knappast svara
mot dess egentliga vikt. Jag har nog en känsla av att den har blåsts upp så
pass mycket och att lidelserna omkring den flamma så högt på båda sidor, att
man har en viss benägenhet att glömma bort det som borde vara innehållet i en
saklig diskussion.

Jag måste också bekänna, herr talman, att jag inte är så förfärligt svag för
det argument emot riksdagspensionerna. som består i en hänvisning till den
utomordentligt starka opinionen ute i landet emot pensionerna. Jag tycker nog
att riksdagen med skäl kan åberopa rättigheten att bedöma även sina egna
angelägenheter utifrån den erfarenhet, som riksdagen själv har om sitt arbete,
och det behov, som med anledning därav kan förefinnas hos riksdagens ledamöter.
När jag för min del kommer att ansluta mig till den linje, som förfäktas
av reservanterna, sker det således utan påverkan från den delen av argumenteringen.
Jag har den uppfattningen, att det kan åberopas så starka sakliga skäl
mot att nu lösa frågan på det sätt som Kungl. M''aj :t och utskottet ha föreslagit,

Onsdagen den 9 juli 1947 fm.

Nr 34.

Ang. pensionsrätt för riksdagens ledamöter. (Forts.)
att det fuller väl utgör tillräcklig anledning för mig att sälla mig till dem som
ställa sig betänksamma och gå på avsiagslinjen.

Jag kan beträffande den principiella bakgrunden till mitt resonemang i rätt
stor utsträckning falla tillbaka på de synpunkter, som anförts av den näst föregående
ärade talaren och som finnas utvecklade i den motion, som bland andra
jag varit med om att underteckna. Jag tycker alltjämt att man bör försöka
bibehålkj. riksdagsmannauppdragets karaktär av ett förtroendeuppdrag ända
därhän, att man inte inordnar det bland de ordinarie tjänster, som äro förenade
med pensionsrätt.

Detta innebär ingalunda att jag förbiser, att riksdagsmannauppdraget och
därav föranledda allmänna uppdrag kunna ha tagit en medborgares tid och
arbetskraft i anspråk i så stor utsträckning, att han i sitt enskilda förvärvsarbete
har lidit allvarligt men och därigenom också har blivit urståndsatt att
försäkra sig om det ålderdomsstöd, som det ju anses önskvärt att varje medborgare
skall äga. Jag förbiser således inte att det kan förekomma fall i riksdagsarbetets
historia, där eu erkänsla från statens sida är berättigad med hänsyn
just till vederbörandes arbete i riksdagen och med de uppdrag som därav
ha följt. Men jag hyser den uppfattningen, att det i sådana fall inte skall vara
nödvändigt att genomföra eu allmän pensionering av alla riksdagsledamöter
för att i sådana speciella fall kunna tillmötesgå vad som är billigt och rättvist.
Jag skulle vilja påpeka, att det för mig i det fallet inte bara gäller att vederbörande
får vad man kallar sina försörjningsmöjligheter tillgodosedda. För
mig är det lika mycket en fråga om att riksdagen genom sådana åtgärder bevisar
vederbörande den erkänsla, den heder, som det bör vara riksdagen angeläget att
visa för det arbete som han har utfört i det allmännas tjänst. Jag vägrar således
att acceptera den tanken, att en från fall till fall beviljad riksdagspension
skall vara detsamma som ett understöd, som det anses mer eller mindre, jag vill
inte säga vanhedrande men mer eller mindre generande att mottaga. Enligt min
mening är det i lika stor utsträckning fråga om en hcdersbevisning, som det
för vederbörande bör vara angeläget och tacksamt att inkassera.

Den generella riksdagspensioneringen i den omfattning, som särskilt utskottet
föreslår, kan ju leda till ganska groteska situationer. Om en person av
en eller annan anledning blir vald till ledamot, låt mig säga av första kammaren
och han sitter där en valperiod och sedan inte blir återvald antingen på
grund av personliga förhållanden eller kanske därför att det parti, som han
representerar, har förlorat det mandat, som han innehaft, skall han, trots att
han inte kommer tillbaka efter åtta år utan sitter här endast under åtta års
tid, enligt utskottets förslag vara berättigad till en visserligen obetydlig men
dock årligen utgående pension efter fyllda 65 års ålder. Jag har, herr talman,
väldigt svårt att förstå att den riksdagsmannen under den enda riksdagsperiod,
som han bevistat, skall ha hunnit göra en så betydande insats i det allmännas
verksamhet, att den i och för sig skulle berättiga honom till en statlig pension.
Han har faktiskt för att använda utskottets vice ordförandes ord inte haft tillfälle
att under de åtta åren slita en hund för sitt folks välfärd i så utpräglad
grad, att det skulle berättiga honom till en statlig pension. Jag har också
mycket svårt att föreställa mig, att han till följd av denna åttaårsperiod skulle
ha lidit sådant intrång i sin enskilda förvärvsverksamhet, att han bara därigenom
skulle bli urståndsatt att förskaffa sig en annan sysselsättning, som
kan bereda honom möjlighet att antingen själv eller under medverkan av sin
arbetsgivare erhålla en tryggad ålderdomsförsörjning. För mig ter det sig
groteskt, att en sådan episod i cn medborgares liv som ett åttaårigt riksdagsmannaskap
skall för både honom själv och det allmänna vara eu så märklig
omständighet, att han skall vara berättigad eller i behov av en statlig pension.

Nr 34.

Onsdagen den 9 juli 1947 fm.

Ang. pensionsrätt för riksdagens ledamöter. (Forts.)

Jag är rädd för att man skjuter över målet med bestämmelser av den omfattning
som det här är fråga om.

Jag undrar dessutom, herr talman, om inte reaktionerna i denna fråga få ses
mot bakgrunden av att vi under de senaste åren ha haft vad man skulle kunna
kalla onormala förhållanden * i riksdagsarbetet. Riksdagen har varit samlad
praktiskt taget året om, och det är givetvis en omständighet som i mycket stor
utsträckning har inverkat både på uppdragets karaktär av förtroendeuppdrag
och på de enskilda riksdagsmännens möjlighet att utöver riksdagsarbetet bereda
sig en inkomstbringande sysselsättning. Men det är ju förhållanden, som vi alla
äro på det klara med äro onormala. Om man skulle våga lita på att när lugnare
tider ha inträtt, riksdagen kominer att vara samlad endast en så begränsad tid
av året, att den enskilde riksdagsmannen har möjlighet att _ uppehålla sin
privata sysselsättning, försvinna ju en hel del av de omständigheter som ha
ltunnat föranleda att riksdagsarbetet betraktas såsom ett, jag skulle våga använda
uttrycket helårsbundet yrke.

Nu är ju frågan om riksdagsarbetets organisation föremål för en utredning.
Ingen vet, till vilket resultat den kommer. Det är möjligt att den stannar vid
ett resultat, som gör det nödvändigt att beräkna åtskilligt längre tid för riksdagsarbetets
fullgörande än vad man nu skulle vara sinnad att betrakta som
normalt. Det är eu omständighet som enligt mitt förmenande kan inverka på
det sakliga bedömandet av frågan. Därtill kommer också den av utskottet
självt omnämnda möjligheten att bestämma riksdagsarvodena på sådant sätt,
att de enskilda riksdagsmännen själva kunna ordna sin pensionering, varigenom
man skulle kunna undvika den åtgärd som nu föreslås.

Jag tycker i det fallet, att utskottets utlåtande lider av en motsägelse. Man
säger på ena stället, att utskottet inte kan dela den uppfattningen, att fragan
om pensionerna har något samband med den fråga om reglering av riksdagsarvodena,
som rationaliseringskommittén arbetar med, men å andra sidan säger
utskottet att det förutsätter, att om arvodena kunna omregleras, bör det kunna
bli fråga om en självpemsionering av riksdagsmännen. Det finns således ett samband
mellan dessa frågor, som utskottet ibland försöker förneka men å andra
sidan erkänner såsom befintligt. Enligt mitt förmenande är således förhållandet
det, att den pågående utredningen om riksdagsarbetets rationalisering och^ den
kanske därmed följande arvodeshöjningen har ett sådant samband med frågan
om riksdagspensionerna, att man borde kunna avvakta utgången av den utredningen,
innan man bestämmer sig för ett system, som har starka principiella
betänkligheter emot sig och där man inte heller är övertygad om att de praktiska
skälen äro av sådan betydelse, att förslaget bör vinna bifall.

Det är ur sådana synpunkter, herr talman, som jag kommer fram till det
resultatet, att riksdagen för närvarande inte har anledning att bifalla Kungl.
Maj :ts proposition ens i den utformning som förslaget har fått i konstitutionsutskottets
utlåtande. De.alldeles speciella fall, som kunna tänkas böra bli föremål
för reglering under den närmaste tiden, böra kunna ordnas utan att^det vare
sig för riksdagen eller för vederbörande riksdagsledamöter skall ha någon som
helst bismak av att det sker ur försörjningssynpunkter eller åtminstone ur generande
försörjningssynpunkter. Det bör kunna ordnas utan att riksdagen nu
bifaller förslaget om generell pensionering. Riksdagen bör kunna vänta, tills
det förslag om riksdagsarbetets ordnande och den ekonomiska ersättningen
därför, som är föremål för utredning, föreligger. Då kan man se de praktiska
resultaten därav, innan man från nya sakliga utgångspunkter eventuellt kan
anse sig nödsakad att ta frågan under ny omprövning.

I det läge frågan för närvarande har ansluter jag mig, herr talman, till

Onsdagen den 9 juli 1947 fm.

Nr 34.

Ang. pensionsrätt för riksdagens ledamöter. (Forts.)
reservanternas yrkande och hemställer således om avslag såväl på den kungl.
propositionen som på utskottets förslag.

Häri instämde herrar Bergvall, Bergquist, Holmbäck, Lindblom, Annér,
Wetter och Petersson.

Herr andre vice .talmannen: Herr talman! Jag skall inte hli långrandig. Jag
tycker att det bråkats för mycket om denna fråga, framför allt i pressen, under
den tid som har gått. Den här saken har ju ordnats på andra håll. I Danmark
har det skett helt nyligen. Jag kan inte påstå att saken där väckt uppmärksamhet
på samma sätt som här i vårt land. I England, där ju en ändring
av den gamla lagstiftningen har skett, finns en bestämmelse om att ledamöterna
skola betala en viss avgift för täckande av pensionen. Även här har utskottet
föreslagit, att riksdagsmännen skola betala 25 kronor av månadsarvodet.
Det är, om man tar hänsyn till den tid, som riksdagen varit samlad under
kriget, mera än vad som bär bestämts i England.

Jag har alltid svårt att förstå, varför Sverige, när det är fråga om sådana
saker, alltid skall komma sist. Yarför skola inte vi kunna ordna en sak för
oss själva utan behöva vänta på att det skall vara beslutat i alla andra länder?
Här är det ju inte tal om några äventyrligheter. Det är inte några större
belopp, som äro föreslagna vare sig i den kungl. propositionen eller i konstitutionsutskottets
förslag. Det är bara små pensionsbelopp som äro upptagna i
denna proposition.

Herr Arrhén menade, att eftersom det pågår en utredning om riksdagens
arbetsformer, borde pensionsfrågan sparas, tills den utredningen är klar. Jag
tycker att frågan om de pensioner, som riksdagsmännen kunna ha gjort sig förtjänta
av, är en sak som inte har något egentligt sammanhang med de spörsmål
som utredningen skall ta, ställning till. Frågan om pensionerna har naturligtvis
ett visst sammanhang med arvodena, men å andra sidan kan jag inte
förstå, att man behöver avvakta resultatet av utredningen, innan man ordnar
frågan om pensionerna. Herr Arrhén ansåg visserligen, att riksdagsarvodet
måste påverka avgörandet i fråga om pensionerna. Men för dagen, när vi besluta
om denna sak, ha vi att avgöra frågan med hänsyn till de arvoden som
utgå för närvarande. Vi ha att fastställa de pensioner, som kunna anses skäliga
med hänsyn till de nuvarande arvodena. Jag måste säga att pensionsbeloppen
äro små, och jag kan för min del inte inse, att det är nödvändigt att
vänta på den pågående utredningen, som ju i stort sett tar sikte på helt andra
förhållanden än dem som det är fråga om nu.

Vidare gjorde herr Arrhén gällande, att frågan om pensioner åt riksdagsmännen
helst borde ordnas så, att staten så mycket som möjligt hålles utanför.
Man skulle så mjnket som möjligt undvika skenet av att vi rikdagsmän
äro statstjänare, som i denna egenskap ha rätt till pensioner av staten. Ja, jag
skulle naturligtvis också vilja vara med om det, därest det kunde ordnas på
det sättet. Det är klart att för många kan det ordnas på det sättet, men inte
för alla. När det är så, har man ingenting annat att göra än att komma fram
till ett beslut som innebär en generalisering. Under alla förhållanden misstänker
jag att man inte kan komma ifrån, att denna fråga ordnas så, att det till
slut blir staten som betalar de pengar, som behövas för dessa pensioner åt
riksdagsmännen.

Herr Arrhén ansåg, att det kanske inte är så lätt att komma fram till ett
avgörande i denna fråga. Jag kan för min del inte finna annat än att herr
Arrhén till slut gav upp allting eller i varje fall det mesta. Han slutade med
att yrka bifall till reservationen; han kunde inte hitta något bättre. Var den
bästa vägen går, kunde han inte säga.

Nr 34.

Onsdagen den 9 juli 1947 fm.

Ang. pensionsrätt för riksdagens ledamöter. (Forts.)

Herr Elon Andersson talade om den starka opinion som gjort sig gällande
i denna sak. Var den opinionen finns, är inte så gott att slå fast. Det har förekommit
en G-allup-undersökning, men jag är för min del inte övertygad om
att den verkligen ger ett resultat, som svarar emot vad de flesta människor
i landet tänka.

Herr Elon Andersson menade, att det väl ändå vore bra mycket bättre, om
man hade en ordning, där varje riksdagsman, som ansåg att han var förtjänt
av en pension och gjorde framställning därom, skulle kunna erhålla pension
såsom ett uttryck för en särskild erkänsla från det allmänna. Saken skulle
alltså enligt herr Elon Anderssons mening ordnas så, att beslut om pension
fattades från fall till- fall. Det skulle vara en särskild hedersbevisning i alla
de fall, då en pension beviljades åt en riksdagsman, och denne skulle känna
en alldeles särskild tacksamhet för att pensionen hade beviljats honom. Jag tror
nog att de flesta riksdagsmän i det fallet ha en alldeles motsatt uppfattning
mot herr Andersson. De anse att riksdagsmannen bör känna större tacksamhet,
om han kan få en pension, som utgår till alla, givetvis med undantag av dem
som redan förut ha en pension. Det är ju så med andra befattningshavare inom
det allmänna, att den, som beviljats en pension på ett område, inte får
dubbel pension, om han inom ett annat område av statens förvaltning skulle
ha lyckats komma så långt, att han skulle blivit berättigad till pension även
där.

Jag måste emellertid säga att jag i likhet med herr Elon Andersson också
är litet tveksam beträffande gränsdragningen vid åtta års riksdagsman n a s k ap.
Jag tycker inte att de skäl som ha anförts för att man skall sätta gränsen så
lågt som vid åtta år äro tillräckligt vägande. Om alltså eu speciell votering
här kommer att äga rum, som gör det möjligt för mig att rösta för förslaget
om pensionering efter tolv riksdagsår, kommer jag att ge min röst för, detta.

Herr Elon Andersson sade till slut, att onormala förhållanden varit rådande
under de gångna krigsåren och att det är dessa förhållanden som gjort, att
man har ansett lämpligt att upptaga själva pensionsfrågan. Men det är nu
över två år sedan kriget slutade, och de onormala förhållanden, som herr Elon
Andersson syftade på, ha inte upphört för det. Den erfarenhet jag har av
utvecklingen säger mig snarare, att det går åt andra hållet. De onormala förhållanden,
som herr Elon Andersson uteslutande ställer i samband med kriget,
komma sannolikt inte att vika, utan finnas kvar även i fortsättningen. Jag
är för min del övertygad om att vi i framtiden såsom någonting normalt måste
räkna med en riksdag på minst sju månader. Jag har också hört från den
kommitté, som utreder frågan om riksdagens arbetsformer, att man där är
inriktad på att föreslå en dubblering av riksdagens sessioner. Under första halvåret
skulle riksdagen vara samlad fem månader och under hösten två månader.
Sedan lär det inte bli så lång tid kvar av året-, då riksdagsmännen ha
tillfälle att på annat håll göra sig berättigade till pension. För min del tror
jag att de onormala förhållanden, som enligt herr Elon Andersson uteslutande
skulle ha gett anledning till att denna fråga upptagits, komma att i framtiden
vara fullt normala förhållanden.

Herr talman! Jag har inte mer att säga i frågan. Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr von Heland: Herr talman! Till att börja med måste jag uttrycka min
förvåning över den höggradiga formalism, som konstitutionsutskottet presterat
vid sin behandling av min motion i detta ärende. Jag har såsom förutsättning
för min medverkan att åstadkomma pensioner åt riksdagsmännen förklarat,
att då måste riksdagsmännen även uttala sig för bättre pensionering av

Onsdagen den 9 juli 1947 fm.

Nr 34.

Ang. pensionsrätt för riksdagens ledamöter. (Forts.)
alla, som nu inte få annat än folkpension. Utskottet har ansett, att frågan
om något så när rättvis pensionering åt alla medborgare i landet inte har med
spörsmålet om riksdagsmännens pensioner att göra. Motionen bär dessutom delvis
behandlats även av andra lagutskottet, men genom att även dess utlåtande
nu föredragits, har motionen åter »lappats ihop». Så mycket borde väl vara
klart, att förutsättningen, för min medverkan till riksdagsmännens pensionering
försvunnit, i och med att man ej velat gå med på mitt önskemål.

Jag anser nämligen att alla medborgare — alltså även riksdagsmännen —
som fullgjort sina skyldigheter mot samhället, borde av samhället tillförsäkras
effektivt skydd, när de av ålderdom äro urståndsatta att skaffa sig en tillfredsställande
levnadsstandard. Nu skyddas faktiskt endast de, som antingen
haft så stor inkomst, att de själva kunnat fondera sparmedel för ålderdomen,
eller vilkas arbetsgivare — stat, kommun eller enskilt företag — avsatt medel
för pensionering av de anställda. Pension är alltså en löne- och inkomstförmån.
Rättvisan kräver att de grupper, som icke fått sin pensionsfråga ordnad -—
såsom lantbrukare, lantarbetare, hantverkare, fiskare, handlande m. fl. — skola
få lika god pension som statens anställda i likartade arbetsuppgifter.

Pensionsförmånerna äro mycket orättvist fördelade i vårt land. Kan det
anses rimligt, att tjänstemän i Stockholm skola ha bortåt 20'' 000 kronor i årlig
pension, när andra tjänstemän med likvärdig utbildning och tjänst och boende
i Stockholm endast få omkring hälften? Är det någon reson i att ett
borgarråd får en pension på cirka 15 000 kronor, medan ett statsråd inte får
någon pension alls? Varför skall en gatsopare i Stockholm dels ha nästan dubbelt
så hög årlig inkomst som en lantarbetare och dels utöver folkpensionen cirka
4 000 kronor om året i pension från Stockholms stad, när lantarbetarna inte få
någonting utöver folkpensionen? Och varför skall en stockholmare dessutom ha
större belopp i folkpension än en landsortsbo?

Jag för min del önskar, att alla — således även riksdagsmännen — skola få
en rättvist avvägd pension, men jag tycker inte det är rätt, att riksdagsmännen
skola få pension, innan riksdagen åtminstone beslutat utreda frågan om
pension åt dem, som ännu inte fått något annat än en för låg folkpension. Jag
bär ständigt uttryckt önskemålet om en ordentlig utredning rörande alla pensionssystem,
som nu finnas, för att få det rättvisare och rationellare ordnat.

Det synes mig, herr talman, befogat att sluta med en travestering av en bekant
strof i Runebergs »Fänrik Ståls sägner»:

Pension kom bort, så ryktet säger.

Samma rykte nämner om,
att till riksdagsmännens läger
Lod om kvällen kom.

Lugnt med sin pension i näven
steg dragonen in:

»Giv åt Stål pensionen även
eller tag ock min.»

Herr Herlitz: Herr talman! Denna fråga har ju varit föremål för så mycken
debatt och riksdagen är så långt framskriden, att det kanske ursäktas mig, om
jag inte här anför någon längre argumentation eller ingår i polemik mot föregående
talare. Jag vill inte heller polemisera mot herr von Helands uppläggning
av frågan. Jag hoppas, att han inte uppfattar det såsom en oartighet från
min sida —• själv uppfattar jag det närmast såsom en artighet.

Det var, herr talman, endast några få synpunkter jag här ville beröra. Först
beträffande grundlagsenligheten av det beslut, som kammaren tycks vara beredd
att fatta. Kommittén har ju haft förmånen att i denna fråga anlita den

Nr 34.

Onsdagen den 9 juli 1947 fm.

Ang. pensionsrätt för riksdagens ledamöter. (Forts.)
bästa konstitutionella expertis, som finnes inom riksdagen, nämligen konstitutionsutskottets
ordförande. Jag dristar mig emellertid att däremot ställa min
egen mening i saken. Den går kortligen ut på att kammaren är förhindrad att
i dag fatta det beslut, varom fråga är.

Sammanhanget är nämligen i afl enkelhet det, ått riksdagsordningen säger
ifrån, att riksdagsmännen åtnjuta arvode och reseersättning. Vilka konsekvenser
kan man draga härav? Någon skulle möjligen vilja tolka denna bestämmelse
så, att man, alldeles oberoende av att riksdagsordningen stadgar rätt till
arvode och reseersättning för riksdagsmännen, därutöver får tillägga dem vilka
ekonomiska förmåner som helst. Den meningen företrädes emellertid inte
av någon, utan man har från alla sidor intagit den ståndpunkten, att vi skola
bedöma, huruvida vad som nu föreslås går in under riksdagsordningens nyss
nämnda bestämmelser. Till stöd för ett jakande svar på denna fråga har man
fört ett resonemang, som jag måste beteckna såsom i allra högsta grad ansträngt.
Man har resonerat så, att pension nu för tiden betraktas såsom intjänt
lön eller, i detta fall, intjänt arvode. Därför kan, menar man, under ordet
arvode även inrymmas pension. Jag frågar dem av herrarna, som tidigare haft
anledning att taga del av löne- och pensionsförfattningar, huruvida ni sett
någon författning av detta slag, där man i ordet lön eller ordet arvode intolkat
även en rätt till pension, så att en tjänsteman, som tillerkänts lön, därmed även
skulle äga rätt till pension. Nej, detta är en absolut ohållbar konstruktion.

Lika litet värde har enligt min tanke det argumentet, att riksdagen redan
i arvodesstadgan har infört någonting, som är varken arvode eller reseersättning,
nämligen talmännens representationsbidrag. Dessa bidrag ligga dock,
mina herrar, arvodet oändligt nära. De utgöra en sorts förhöjt arvode för talmännen,
fastän man kallat den representationsbidrag. Jag kan icke finna det
vara på något vis befogat att av denna lilla avvikelse draga sådana konsekvenser
som man har gjort i kommittébetänkandet och sedan även i konstitutionsutskottets
utlåtande.

Den rätta ordningen för denna frågas behandling hade alltså varit — det
vill jag stryka under — ordningen för behandling av grundlagsfrågor. Det
skall alltså framläggas till prövning av folket i val, huruvida det anser det
riktigt, att jämte arvodet utgår pension till riksdagsmännen. Jag kan inte
undgå att i all stillsamhet uttala, att jag betraktar det såsom ett övergrepp
mot folkets i grundlagen stadgade rätt, om riksdagen nu går att besluta om
pensioner.

Vad själva sakfrågan beträffar, skall jag som sagt inte bli mångordig. Jag
vill bara deklarera, att jag principiellt är emot generella regler om riksdagsmäns
pensionering, i den mån dessa regler gå ut på att pensionskostnaderna
till väsentlig del skola bestridas av statsmedel. En helt annan sak är frågan om
den framtida självpensioneringen, som utskottet viftar med. Herr andre vice
talmannen sade ett mycket sant ord om denna tänkta självpensionering, då
han yttrade att detta naturligtvis är rena cainouflaget och att staten till sist
kommer att få betala det hela. Men om man förutsätter, att självpensioneringen
skulle ärligen genomföras ■— d. v. s. att det hela verkligen skulle bygga
på riksdagsmännens egna bidrag —• så är jag icke i stånd att inse, varför
Sveriges riksdagsmän skola behöva på det viset sättas under förmyndare. Varför
skall man inte kunna överlåta åt riksdagsmännen själva att avgöra, huruvida
de av uppburna arvoden vilja avsätta vissa belopp till sin pensionering?
Skall det nödvändigt sörjas för riksdagsmännens ålderdom såsom för dem,
som inte veta att taga hand om sig själva?

Men det är inte detta, herr talman, som det nu är fråga om, utan här gäller
det en pensionering med statsmedel. Det är känt från alla diskussioner om

Onsdagen den 9 juli 1947 fm.

Nr 34.

Ang. pensionsrätt, för riksdagens ledamöter. (Forts.)
denna sak, att man här kommer in på varjehanda trassliga frågor. Detta visas
häst av kommitténs och konstitutionsutskottets vedermödor. Jag tror att det
förtjänar understrykas, att största delen av dessa vedermödor kommer av det
principiellt betänkliga och oriktiga däri, att pensioneringen — som är en anordning,
vidtagen för personer med fast tjänstgöring, principiellt livsvarig
anställning — här skall tillämpas även när det gäller förtroendeuppdrag. Vari
ligger då den principiella skillnaden? Så vitt jag förstår, ligger den inte så
mycket i vad som har framhållits i en del motioner, nämligen att en förtroendeman
inte är så mycket upptagen av sin tjänst som tjänstemännen, utan den
principiella skillnaden ligger enligt min mening däri, att riksdagsmannaskapet
är ett tidsbegränsat uppdrag, betingat av valmännens förtroende.

Jag skall försöka antyda, vad jag menar. Det måste i fråga om uppdrag
av denna karaktär vara oriktigt att bestämma en pensionering med hänsyn till
den tid vederbörande har tjänat. I vissa fall kommer detta att leda till alltför
generösa resultat, något som herr Elon Andersson med ganska verkningsfulla
exempel redan har utvecklat. Å andra sidan kommer det i en del fall att
framstå såsom någonting ganska hårt. Låt oss komma ihåg, att en riksdagsman
inte på samma sätt som en tjänsteman kan gardera sin fortsatta anställning
i tjänsten och uppnå de stadgade tjänsteåren genom att uppföra sig så,
som lag och författningar kräva av honom. Riksdagsmannen är utsatt för omskiftena
i politiken. Hans parti kan till äventyrs lida nederlag vid ett val, så
att han icke längre kommer att tillhöra riksdagen. Han kan också vara en
självständigt tänkande människa, som måhända kommer på kant med sitt parti
och därför tvingas att avgå. En riksdagsman i sådant läge kommer att bli
missgynnad genom regler sådana som de föreslagna. Till en viss grad kan man
emellertid — och här kommer jag till en viktig punkt — gardera sig mot
detta genom att inte vara alltför självständig och trassla med partiledningen.
Man garderar sig helt enkelt genom att hålla sig väl med de makthavande. Då
kommer man i tillfälle att såsom en god och trogen tjänsteman få räkna många
tjänsteår. Då kommer man med i den privilegierade klassen av riksdagsmän.
Detta är, mina damer och herrar, tankegångar som i kraft av de nu föreslagna
pensionsreglerna lätt kunna komma att vinna insteg hos svenska riksdagsmän,
och jag anser sådana tankegångar ur folkstyrelsens synpunkt vara ganska
betänkliga.

Jag skall inte längre uppta tiden, herr talman. Jag upprepar, att detta inte
bär varit något försök till en allsidig argumentering, något som jag tror att
tiden nu är för sen till. Jag har endast sökt framhäva en del synpunkter, som
jag inte mött i den allmänna debatten.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den vid utlåtandet fogade reservationen
nr 1.

I detta anförande instämde herrar Nordenson, Beck-Friis, Axel Ivar Anderson,
Ekströmer, Löthner, Carl Sundberg, Wehtje, Arrhén, Björkman, Domö
och Lundgren.

Herr statsrådet Wigtorss: Herr talman! Då det är jag som framlagt denna
proposition, kan det vara skäl för mig att säga några ord om de motiv, som
ligga bakom densamma.

För regeringen har det stått ganska klart, att en sådan fråga som denna
närmast är en riksdagens egen angelägenhet. Men det finns åtskilligt som gör
att det kanske inte är så naturligt för riksdagsmännen själva att upptaga den.
När det då är ganska känt, att inom mycket vida kretsar av riksdagens ledamöter
har funnits den uppfattningen, att det är önskvärt att diskutera frå -

Nr 34.

Onsdagen den 9 juli 1947 fm.

Ang. pensionsrätt för riksdagens ledamöter. (Forts.)
gan om en pensionering, har regeringen — som själv ansett, att de övervägande
skälen tala för att en sådan pensionering införes — funnit det vara riktigt
att framlägga en proposition i frågan ungefär efter de linjer, som man tyckt
att riksdagens ledamöter skulle kunna enas om. Jag vill understryka, att
detta inte på något sätt är en fråga om ett partis uppfattning. Ni veta allesamman,
att det härvidlag finns delade meningar, möjligen inom alla partier,
och det är givetvis riksdagens sak att avgöra, om denna proposition skall antagas
eller ej.

Det som för regeringen varit avgörande är, att det, så som riksdagsmannaskapet
utvecklat sig, icke är möjligt att längre betrakta detta såsom ett förtroendeuppdrag
av den arten, att det kan fullgöras vid sidan av annat arbete.
Den förhoppning, som herr Elon Andersson uttalade, att det skulle vara möjligt
att komma tillbaka till en ordning med korta riksdagar, tror jag för min
del alldeles saknar grund. Men även om tiden för riksdagarna skulle kunna
inskränkas till, låt mig säga fem månader eller upp mot sex månader, vilket
skulle onödiggöra en höstsession, torde det vara uppenbart att icke många
människor i detta land befinna sig i det ekonomiska läget, att de skulle kunna
inemot halva året undvara sina ordinarie inkomster.

Inte heller är det fördolt för någon, att det är förenat med mycket stora
svårigheter för de allra flesta av dem, som leva enbart av inkomsterna på
sitt arbete, att efter riksdagstiden komma tillbaka till sitt yrkesarbete. Detta
gör, att riksdagsmannaskapet i stor utsträckning blir någonting, som endast
vissa grupper av medborgare kunna acceptera. Det finns i vårt land stora
mängder av arbetare, som helt enkelt icke ha råd att åtaga sig riksdagsmannaskap.

Detta leder till — och det är den första slutsats som vi väl alla äro villiga
att draga — att vi inte kunna undkomma riksdagsarvoden av en storleksordning,
som inte bara täcker riksdagsmannens egna kostnader under den tid
han vistas vid riksdagen, utan också ger försörjning åt hans familj under den
tiden. Man kan säga, att hela idén att riksdagsmannen har ett förtroendeuppdrag,
som inte är förbundet med vad man brukar kalla för lön, i praktiken har
måst uppges. När frågan om riksdagens arbetsformer och riksdagsarvodet. på
nytt kommer före, tror jag att vi tämligen enigt komma att gå på den linjen,
att man får lov att förbinda riksdagsmannaskapet med en ersättning som —
antingen man vill kalla den för lön eller inte — är jämförbar med lön.

Men har man dragit den slutsatsen, blir det svårt att förstå, hur några principiella
invändningar skola kunna resas mot att också pensionsfrågan upptages.
Pensionen för löntagare har ju mer och mer kommit att betraktas såsom
en del av lönen. Detta gäller inte bara i offentlig tjänst. Att en statstjänare,
som får pension, betraktar den såsom en ersättning för vad han presterat i
sin arbetsföra ålder, torde inte kunna göras till föremål för invändningar. I
den enskilda verksamheten är det på precis samma sätt. Jag kan inte se, att
någon principiell skillnad existerar mellan en pension, som man själv betalar
avgifter till, och en pension, som man icke betalar avgifter till.

Herr Elon Andersson sade visst någonting om att skillnaden låg i att det här
gällde ett arvode och inte en lön. I den enskilda verksamheten förekommer
ingenting som kan kallas för lön i samma betydelse som den fasta lönen i
statstjänst. Det är i stället överenskomelser och avtal man där bygger på, och
om det skall kallas för lön eller arvode är ganska likgiltigt.. Men om en i enskild
tjänst anställd person har ett arvode eller en lön så stor, att man säger,
att han med hjälp av denna lön eller detta arvode kan pensionera sig själv,
eller om man i stället kommer överens om att lönen skall fastställas pa ett sadant
sätt, att efter en viss tid i stället skall utgå pension, så är detta, så vitt

Onsdagen den 9 juli 1947 fm.

Nr 34.

Ang. pensionsrätt för riksdagens ledamöter. (Forts.)
jag förstår, bara två olika former för betalningen av det arbete, som denne
person utför.

Det förefaller mig därför, som om hela denna fråga är principiellt enigt
löst i samma ögonblick som man nu från alla håll säger, att riksdagsarvodena
borde vara av den storleksordning, att riksdagsmännen skulle kunna pensionera
sig själva. Det kan vara mycket rimligt att gå denna väg, men det är inte
något principiellt avsteg därifrån, om man följer den andra linjen och säger,
att det är lika bra att riksdagsarvodena äro något lägre och att riksdagsmännen
i stället få pension. I grund och botten finns det alltså inga principiella
skäl som tala mot att med riksdagsarvodet förena en pension.

Jag skall inte uppehålla mig vid frågan om de konstitutionella betänkligheter,
som här ha uttalats. Det förefaller inte, som om man inom riksdagen anser,
att de skulle kunna vara avgörande.

När herr Elon Andersson säger, att det ändå är litet egendomligt att en
person, som kanske bara under åtta år varit riksdagsman och sedan av eu
eller annan anledning inte får förnyat mandat, skall få pension från riksdagen,
när han blir 65 år, låt vara att pensionen är mycket blygsam, så erkänner
jag att den tid riksdagsmannaskapet varar har en viss betydelse. I propositionen
föreslogs som bekant, att rätt till pension skulle inträda först efter
tolv riksdagsår, och det gör kanske en viss skillnad. I princip kan jag dock
inte se, att någon skillnad föreligger.

Jag kan inte heller gå med på att detta skulle vara någonting förut okänt.
Tvärtom ha vi, när det gällt arvodesbefattningar i det allmännas tjänst -—■
som jag väl vågar kalla dem för — sökt komma till rätta med den svårighet,
som ligger i att staten vill ha kvalificerat folk till vissa framskjutna tjänster,
vilka det ej är lämpligt att göra till ordinarie tjänster, som den utnämnde får
inneha för livstiden. Sådana förordnandetjänstemän få som bekant efter sex
eller tolv år pension. Vid en del högskolor, där man anser att man helt enkelt
inte skall ha eu fast tjänst, som varar hela livet, har man till och med ordnat
det så, att vederbörande efter vissa års tjänstgöring inte skall få nytt förordnande,
men i stället erhålla vad som ibland kallas för en uppskjuten livränta.
Även på den punkten förefaller det mig alltså finnas paralleller som göra, att
man inte behöver hysa några betänkligheter mot att gå på den här föreslagna
linjen, om man överhuvud taget kan ange positiva skäl för denna linje.

De positiva skälen äro, så vitt jag förstår, av två slag och avse dels den enskilde,
dels det allmänna. Den enskilde tycker sig självfallet kunna göra anspråk
på att ersättningen för riksdagsmannauppdraget blir sådan, att ingen
behöver avstå från detta uppdrag med hänsyn till de ekonomiska villkoren,
därest han för övrigt är skickad till det. Argumenten bli naturligtvis starkare,
ju längre tid en riksdagsman har suttit, men det måste vara klart, att den,
som under en följd av år varit riksdagsman, inte bör behöva med oro motse den
tid, då han inte längre är riksdagsman.

Det andra argumentet är, skulle jag vilja säga, hänsynen till det allmänna.
Det är ju ömtåligt att formulera en ståndpunkt i detta fall, men jag tror att
det är lika gott att göra det. Var och en vet att det händer — hur ofta är
svårt att säga, men det är kanske inte så sällan — att valmännen anse sig böra
ta viss hänsyn till en riksdagsmans ekonomiska förhållanden och därför kanske
tveka att ersätta honom med en annan, för så vitt detta för honom skulle
medföra ekonomiska bekymmer av det slag, som pensionen är avsedd att eliminera.
Från den synpunkten sett måste det nog sägas vara ett allmänt intresse,
att den vikten inte längre kan läggas i vågskålen, om jag får använda
det uttrycket, när det gäller valet av riksdagsmän eller att denna synpunkt,
inte längre kan få samma betydelse som tidigare. Jag vet mycket väl att denna

Första kammarens protokoll 7947. Nr 3b 2

Nr 34.

Onsdagen den 9 juli 1947 fm.

Ang. pensionsrätt för riksdagens ledamöter. (Forts.)
pensionering, som träder i tillämpning först då vederbörande riksdagsman
uppnått 65 års ålder, inte helt undanröjer olägenheterna i detta hänseende,
men i en rad fall skulle dock valet bli friare än nu.

Att en opinion på många håll i landet inte är tilltalad av riksdagspensioner,
sammanhänger naturligtvis med — jag vill inte säga det såsom en kritik — att
föreställningarna om riksdagsmannauppdraget såsom ett förtroendeuppdrag
fortfarande äro levande. Den allmänna meningen kännetecknas i det fallet av
en viss konservatism. Man har inte gjort sig förtrogen med de nya förhållanden,
under vilka riksdagen arbetar. Jag tror att det är riktigt — i det fallet
vill jag instämma i vad någon talare förut har sagt — att vi böra söka göra
klart för en viss del av allmänheten, att riksdagen nu arbetar under andra
förhållanden än tidigare och att föreställningen om riksdagsmannaskapet såsom
ett förtroendeuppdrag, som egentligen mte skall vara förenat med arvode,
icke längre är hållbar.

Å andra sidan märker nog kammaren både av propositionen och utskottsutlåtandet,
att man har tagit all möjlig hänsyn till önskemålet att allmänheten
inte skall få anledning att tala om att riksdagens ledamöter skaffa sig några
oförtjänta förmåner. En pension, som inte kan uppgå till mer än i bästa fall
3 600 kronor, är ju inte någonting som med hänsyn till folks nuvarande inkomster
behöver framkalla känslor av avund. Ersättningen till de riksdagsmän,
som inte ha mer än åtta eller tolv riksdagsår, föreslås ju bli avsevärt
lägre. I ett fall som detta, där det kan sägas att meningarna äro delade, har
man anledning att gå fram på den försiktigare vägen. Men det förefaller, som
om både Kungl. Maj:ts proposition och utskottsutlåtandet skulle ha tagit all
nödig hänsyn till detta. Jag tror att man har gått fram så varsamt, att det
inte borde vara någon svårighet för kammaren att följa utskottsförslaget.

Herr Velander: Herr talman! Då jag i debattens början tillät mig att begära
ordet, skedde det närmast av den anledningen, att jag deltagit i den utredning,
som har föregått den föreliggande propositionen.

Under denna utredning kom jag för min del till det resultatet, att någon
allmän pensionsrätt inte borde tillerkännas riksdagens ledamöter. Skälen för
denna min ståndpunkt finnas redovisade i utskottets utlåtande, och det kan
då inte vara någon anledning att här upprepa dem, i synnerhet som från olika
talares sida framförts synpunkter av ungefär enahanda innehåll.

Jag vill instämma i va-d herr Herlitz anfört, då även jag i min reservation
inom utredningen ansett, att frågan om riksdagsmännens pensioner bör lösas
i för tillkomsten av grundlag stadgad ordning. I likhet med professor Herlitz
har jag mycket svårt att tolka orden »arvode» och »reseersättning» i riksdagsordningens
§ 23 såsom jämväl omfattande pensioner. Jag anser, att innebörden
av dessa ord är avgörande för ett bedömande av huruvida den
uppfattning, som hävdats av professor Herlitz och mig, är riktig eller inte.
Herr Herlitz har emellertid utvecklat skälen för vår ståndpunkt, och det kan
då inte gärna ifrågakomma, att jag skall upprepa dem.

Jag fäste mig vid att finansministern avböjde att diskutera de skälen genom
en antydan — därest jag fattade hans yttrande rätt — om att man här
i riksdagen nog vore av den meningen, att de konstitutionella skälen inte böra
tillerkännas någon avgörande betydelse. Jag beklagar, ifall herr statsrådet har
kommit till den uppfattningen, att man kan vifta bort de konstitutionella
skälen så där utan vidare.

Finansministern tycktes mig också i dag inta en något förändrad ståndpunkt
i förhållande till den, som han hävdade, när han utformade direktiven
för utredningen. I dessa direktiv betonar han, att ett införande av pensions -

Onsdagen den 9 juli 1947 fm.

Nr 34.

Ang. pensionsrätt för riksdagens ledamöter. (Forts.)
rätt för riksdagens ledamöter skulle innebära ett avsteg från eljest vedertagna
pensioneringsgrunder. Nu ansåg han, att det var en naturlig konsekvens av riksdagsmännens
ställning och de uppgifter, som åvilade dem, att deras arvode
kompletterades med en allmän pensionsrätt. Jag tycker nog, att statsrådet har
utvecklat sig väl snabbt, nästan alltför snabbt, när det gäller denna sak.

De skäl, som anförts för en pensionsrätt för riksdagens ledamöter, ha i olika
sammanhang varit, såvitt jag har förstått, alldeles desamma. Man har blott
varierat dem på olika sätt. Redan i utredningsdirektiven sägs det, att riksdagsarbetet
ofta kan vara till hinder för riksdagsmannen i hans vanliga verksamhet
och även medföra direkta ekonomiska olägenheter, vilka icke kunna
anses kompenserade genom själva riksdagsmannaarvodet. Till detta fogas ett
par andra synpunkter, nämligen angelägenheten av en föryngring av riksdagens
sammansättning samt en antydan om att ett riksdagsmannauppdrag understundom
förlänges därför att en riksdagsman kan befinna sig i ett bekymmersamt
ekonomiskt läge. Dessa skäl varierades sedan av utredningen. Någonting
nytt kom där inte till. När departementschefen sedan utarbetar sin proposition,
faller han tillbaka- på utredningens uttalanden, som ingenting annat
äro än hans egna direktiv, och när konstitutionsutskottet slutligen skall ta
ståndpunkt i frågan, varierar man samma motiv.

Jag har såsom reservant inom utredningen underkänt dessa- skäl. Jag har
mycket svårt att tillerkänna föryngringssynpunkten någon betydelse. Man bör
ju aldrig falla tillbaka på sin egen erfarenhet, och det är heller inte min
mening att göra det, men jag måste bekänna, att jag aldrig, när det har varit
fråga om ett riksdagsmannaval, vars förberedelse jag på något sätt kunnat
följa, hört den synpunkten framföras, att man inte kan ta den eller den
kandidaten, utan att man måste hålla sig till den förutvarande riksdagsmannen,
därför att denne eljest skulle komma i ett bekymmersamt ekonomiskt
läge. Jag har sålunda inte hört, att valmännen, när det gäller kandidatnominering
till riksdagen, tagit hänsyn till vederbörandes ekonomiska belägenhet.
Jag vill i varje fall göra gällande, att det inte kan vara någon mera allmänt
anlagd synpunkt, utan att den endast förekommit i något enstaka fall.

Det har sagts, även av herr finansministern, att det föreligger tvekan inom
alla politiska partier i denna fråga. Jag vill inte närmare ingå på den saken.
Jag vill blott säga, att, såvitt jag vet, har int-e någon tvekan i detta avseende
förekommit inom det parti, som jag tillhör.

Resonemanget om huruvida riksdagsmännen nu få en skälig ersättning för
sina uppoffringar och sitt arbete på grund av riksdagsmannaskapet förefaller
mig inte böra leda till att man skall införa en pensionsrätt; det bör i stället
leda till att man verkligen överväger, huruvida riksdagsmannaarvodet är skäligt
eller inte. Nu veta vi emellertid, att riksdagsmännens arvoden äro eller bli
föremål för överväganden i den särskilda kommitté, som har att syssla med
riksdagens arbetsformer. En av de grundläggande frågorna för denna kommitté
är också, hur omfattande riksdagsmännens uppgifter och åligganden äro
eller bliva, och när denna kommitté har kommit till klarhet på denna punkt,
tillkommer det den att precisera ett med hänsyn just till dessa uppgifter och
åligganden skäligt arvode. Om det är en riktig uppdelningsgrund för det nuvarande
arvodet med två tredjedelar såsom motsvarande något slags dagtraktamente
till täckande av riksdagsmännens omkostnader för uppdragets fullgörande
och en tredjedel såsom fast arvode eller ersättning för själva arbetet
såsom sådant, vill jag säga, att man inte gärna kan komma fram till någonting
annat än att den fasta delen av riksdagsmannaarvodet måste vara för lågt
beräknad. Fn lantbrukare, s«om kommit till riksdagen, bör väl ändå ha lika
bra betalt för sitt arbete som t. ex. den person som hugger ved i hans skog el -

Nr 34.

Onsdagen den 9 juli 1947 fm.

Ang. pensionsrätt för riksdagens ledamöter. (Forts.)
ler som arbetar med reparationer i hans ladugård eller ekonomibyggnader i
övrigt. Jag förutsätter sålunda såsom sannolikt, att utredningen kommer fram
till ett ökat arvode åt riksdagsmännen, således av den del av arvodet, som
skall utgöra valuta för riksdagsmännens arbetsprestationer.

Om emellertid denna utredning kan förutsättas leda- till att arvodet blir väl
avvägt, kan man fråga sig, varför man i detta sammanhang skall diskutera
frågan om en allmän pensionsrätt för riksdagens ledamöter. Varför kunna
inte damerna och herrarna då resonera på samma sätt som andra lagutskottet
i det utlåtande, vilket här föreligger till behandling samtidigt med konstitutionsutskottets
förevarande utlåtande, där det heter, att de grupper, varom det
i utlåtandet är fråga, få sköta om sin pensionering själva? Utskottet hänvisar
i detta fall till pensionsstyrelsens frivilliga försäkring och till möjligheten
av en pensionering genom organisationernas förmedling. Varför intar man inte
samma ståndpunkt i denna fråga, i synnerhet Som konstitutionsutskottet betonar,
att det inte är det allmänna, som skall bekosta riksdagsmännens pensioner,
utan att det är fråga om en självpensionering? Detta har ju också
utskottets talesman här mycket starkt understrukit. Varför skall riksdagen
då, och det innan grunden för pensioneringen är fastställd genom det utredningsarbete
som pågår, ge sig i kast med denna allmänna pensionering?

Konstitutionsutskottets egna utgångspunkter sägas nu vara, att det gäller
en övergångstid, då de nuvarande riksdagsledamöterna inte skulle kunna komma
i åtnjutande av några pensioner på grund av att systemet med en självpensionering
inte omedelbart kan börja verka, och vidare att de hittillsvarande
arvodena inte möjliggjort en sådan pensionerings bekostande. Men under sådana
förhållanden borde väl utskottet ha stannat för att söka åstadkomma en
övergångsform i avvaktan på den självpensionering, som utskottet så bestämt
tager sikte på.

Jag vill alltså hävda den ståndpunkten, att denna fråga inte är mogen för
lösning i detta sammanhang, utan att det, för vinnande av fasta utgångspunkter
för en tillfredsställande ordning på detta område, är nödvändigt att avvakta
resultatet av den s. k. Bergquistska utredningen.

Jag skall inte fördjupa mig vidare i dessa spörsmål. Jag vill dock i förbigående
understryka ett uttalande av herr Elon Andersson om att utskottet
har utvidgat pensionsrätten till att omfatta även personer, som endast ha tillhört
riksdagen i åtta år. Tidigare har man varit mycket försiktig^ på. denna
punkt. Inom utredningen ansåg man. att till och med tolv år var åtskilligt i
underkant — det var i varje fall min inställning — och när man nu går in
för åtta år, kan jag inte finna annat än att det måste vara att gå alltför långt
i fråga om att tillgodose riksdagsmännens egna intressen.

Jag vill, herr talman, i anslutning till det anförda sluta med att instämma
i det yrkande, som tidigare har ställts om avslag på propositionen och därmed
på utskottets hemställan.

Herr Andersson, Jones Erik, erhöll nu ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! Jag vill beträffande herr Velanders fråga, varför inte utskottet
föreslagit en provisorisk anordning, till dess det nya systemet träder i kraft,
säga, att herr Velander måtte inte ha läst vad utskottet skrivit på denna
punkt.

Längst ned på s. 14 i utskottsutlåtandet skriver utskottet, efter att ha talat
om självpensioneringen och dess innebörd, följande: »Av dessa skäl bör därför
som en provisorisk anordning nu beslutas, att staten under en övergångstid
träder emellan och svarar för en väsentlig del av de belopp, vilka sasom
ett slags uppskjutet arvode skäligen böra utbetalas i form av pensioner åt

Onsdagen den 9 juli 1947 fm.

Nr 34.

Ang. pensionsrätt för riksdagens ledamöter. (Forts.)
avgångna riksdagsledamöter.» Detta uttalande inkluderar alltså vad herr Velander
efterlyser.

Ordet lämnades härefter för kort genmäle till herr Veländer, som yttrade:
Herr talman! Jag vill till det sist sagda endast erinra att det inte bara är
provisoriet i och för sig, som det i detta sammanhang gäller, utan anledning
till konstitutionsutskottets ståndpunkt är, att de nuvarande arvodena äro alltför
knappa för att man skall kunna fullfölja konstitutionsutskottets tankegång.

Herr Jones Erik Andersson har —• det gjorde han i debattens början —
mycket starkt betonat, att man inte får ge efter på att det här skall vara fråga
om en självpensionering, men då tycker jag, att man inte heller skall inrätta
sig för en generell ordning, den må avse kortare eller längre tid, som
tillförsäkrar alla riksdagsmän pensionsrätt.

Herr Karlsson, Gottfrid: Herr talman! Såväl den siste ärade talaren, herr
Velander, som herr Herlitz ha lagt rätt stor vikt vid den uppfattningen, att
man inte grundlagsenligt skulle kunna besluta om en pensionsrätt för riksdagsmännen,
eftersom riksdagsordningen endast talar om »ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande», vilket allenast skulle innefatta arvode och
reseersättning. Om vi emellertid utgå från den uppfattningen, vilken ju hävdats
när det gällt statstjänstemannens pensioner och även andra pensioner, att pensionsförmånen
strängt taget inte är någonting annat än en uppskjuten lön eller
ett uppskjutet arvode, tror jag inte att införandet av en pensionsrätt för riksdagsmännen
kolliderar med grundlagens regler på sätt som här gjorts gällande.
Det vare mig emellertid fjärran att vilja ta upp en dispyt i någon vidare omfattning
med herr Herlitz om grundlagsenlighet eller inte grundlagsenlighet.
Jag har dock den uppfattningen, och det är utskottets uppfattning, att det i
detta hänseende inte möter några sådana formella hinder, som man här på vissa
håll ansett.

Vi ha med den pensionsreglering, som vi bara för någon vecka sedan fattade
beslut om för statstjänstemännens'' vidkommande, knäsatt den uppfattning, som
jag här anfört, att pensionsrätten strängt taget inte är någonting annat än en
uppskjuten löneförmån.

Nu säga reservanterna, att de inte vilja vara med om att nu införa en pensionsrätt
för riksdagens ledamöter, utan att vi först böra avvakta resultatet av
den utredning, som pågår om riksdagens arbetsformer, vilken utredning också
har frågan om riksdagsmännens arvoden till behandling. Jag vill i detta sammanhang
understryka vad utskottets ärade vice ordförande nyss anförde gentemot
herr Velander, då herr Velander talade om att man borde skapa ett provisorium
under en viss övergångstid, nämligen att utskottet framhållit, att den
anordning, som är föreslagen, är avsedd att vara provisorisk i avvaktan på
att saken skall kunna ordnas på ett annat och ur alla synpunkter mera tillfredsställande
sätt. Jag tror inte det finns någon anledning att blåsa upp denna
fråga till de dimensioner, som man på vissa håll utanför riksdagen har sökt
att göra.

Jag kan i detta sammanhang inte underlåta att fästa uppmärksamheten på
att det förutom de fem reservanter, som yrkat avslag på det föreliggande förslaget,
finns ytterligare en reservant, nämligen herr Björck. Herr Björck har
inte tillfälle att i dag vara närvarande i kammaren, och det går således inte
att få svar på någon fråga ställd till honom, vad hans reservation avser eller
innebär. Det skulle ju annars för oss, som ha deltagit i ärendets behandling
inom utskottet, ha varit intressant att få upplysning därom, eftersom herr
Björck vid behandlingen i utskottet talade för och röstade för förslaget.

Nr 34.

Onsdagen den 9 juli 1947 fm.

Ang. pensionsrätt för riksdagens ledamöter. (Forts.)

Jag skall, herr talman, inte uppta tiden så mycket längre. Jag tycker att de,
som ha talat för utskottets ståndpunkt, ha sagt vad som kan och behöver sägas
i denna fråga. Jag kan emellertid inte underlåta att mera kanske såsom ett
kuriosum anföra vad som sagts i det danska landstinget vid behandlingen av eu
liknande fråga som den vi nu debattera. Det var den 9 juni 1946. Först uppträdde
den danske inrikesministern, som yttrade följande: »Jeg skal anbefale
Lovförslaget til hurtig og velvillig Behandling i det hoje Ting.» Därefter anförde
en partiledare, herr Christiansen: »Paa mit Partis Yegne skal jeg tilläde
mig att anbefale begge de forelagte Lovförslag til velvillig Behandling og
Vedtagelse i det hoje Ting.» Nästa talare var en annan partiledare, herr Hytter,
som yttrade: »Paa mit Partis Vegne skal ogsaa jeg anbefale de to Lovförslag.»
Ytterligare två partiledare, herrar Korsgaard och Oluf Johansen, anförde på
sina respektive partiers vägnar, att de anbefallde det föreliggande förslaget till
»hurtig og velvillig» behandling.

Samtliga partiledare i det danska landstinget ha således anbefallt det lagförslag,
varom då var fråga, till en »hurtig og velvillig» behandling. Detta kan
naturligtvis inte ha något som helst bevisvärde, när det gäller föreliggande
fråga, men det kan ju vara rätt intressant att konstatera, att man, när i ett
annat lands lagstiftande församling ett liknande lagförslag är uppe till behandling,
från de skilda partiernas sida anbefaller detta lagförslag till en
»hurtig og velvillig» behandling. Detta har jag endast velat anföra för att visa,
att man på andra håll inte har riktigt samma uppfattning, som man inom
vissa kretsar i vårt land har, när det gäller förslag om en rimlig pension för
riksdagsmännen, vilka ju under en mer eller mindre lång period få sätta till
större delen av sin arbetstid för att fullgöra sitt riksdagsmannauppdrag.

Nu säger man, att riksdagsmannauppdraget är ett förtroendeuppdrag och att
förtroendeuppdrag inte kunna ge pensionsrätt på sätt som här föreslagits.
Javisst är riksdagsmannauppdraget ett förtroendeuppdrag — det högsta förtroendeuppdrag
som en svensk medborgare kan nå upp till, brukar man väl säga
— men detta förtroendeuppdrag kan inte jämställas med förtroendeuppdrag av
annan natur, som man kan sköta vid sidan av .sina ordinarie arbetsuppgifter,
utan hela riksdagsmannaskapets natur är ju sådan, att man måste lämna de
arbetsuppgifter, som man normalt har att syssla med, således sin normala förvärvskälla,
för att kunna fullgöra riksdagsmannauppdraget, och då måste man
ju också se på detta uppdrag på ett annat sätt än man gör beträffande de vanliga
förtroendeuppdragen, även när det gäller att ta ställning till den fråga, som
nu är före. Även om man inte kan säga.., att riksdagsmännen ha lön, ha de dock
arvoden, och herr statsrådet har ju i sitt anförande nyss påvisat, att det ingalunda
är någonting främmande för oss att medgiva pensionsrätt åt s. k. arvodister,
således åt personer, som åtnjuta arvode av något slag. Detta är alltså
i och för sig inte någonting nytt.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till det föreliggande utskottsförslaget.

Herr Wistrand: Herr talman! Jag skall inte deltaga här i den principiella
diskussionen — det förefaller mig som om både skäl och motskäl vore tämligen
uttömda. Jag har begärt ordet för att få rikta en fråga till konstitutionsutskottets
vice ordförande och talesman i denna kammare.

Utskottet har sträckt sig längre än Kun-gl. Maj:ts proposition. Jag skulle
vilja fråga: vilka äro de ekonomiska konsekvenserna av utskottets ställningstagande?
Detta utlåtande från konstitutionsutskottet avser dock att belasta
statsbudgeten med en större eller mindre utgiftssumma. Jag finner det högst
märkligt att i utlåtandet icke finnes någon som helst redovisning av storleken
av den utgift, som man rekommenderat. Kungl. Maj:t har i propositionen helt

Onsdagen den 9 juli 1947 fm.

Nr 34.

Ang. pensionsrö.tt för riksdagens ledamöter. (Forts.)
löst nämnt en summa på ungefär 165 000 kronor; den blir väl, såvitt jag fattar,
avsevärt hötjd genom utskottets förslag. Jag frågar alltså herr Jones Erik
Andersson: vilka utredningar ha gjorts angående kostnaderna, och vid vilket
belopp har denna eventuella utredning stannat?

Jag är väl medveten om att dessa kostnader inte kunna vara av sådan betydelse,
att de avsevärt återverka på statsbudgeten som helhet betraktad, men
jag har velat upptaga saken, därför att jag anser det principiellt oriktigt att
ett utskott, allra helst som i detta fall ett grundlagsvårdande utskott, föreslår
utgifter, vilkas storleksordning det icke ens gör ett försök att redovisa.
I detta speciella fall gör -denna underlåtenhet ett särskilt obehagligt intryck.
Det kan inte hjälpas, att man får den uppfattningen, att riksdagsmännen i
denna för dem personligen så betydelsefulla fråga ha riktat sin iver så helt
och hållet på att bevaka intressen, som, rättmätiga eller orättmätiga, dock
äro deras egna, att man glömt att redovisa denna inverkan på det allmännas
ekonomi.

Herr Andersson, Jones Erik, erhöll ånyo ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! På herr Wistrands fråga beträffande de ekonomiska konsekvenserna
får jag svara, att herr W istrand väl själv borde första att det i frågans
nuvarande läge inte är så alldeles lätt att precisera siffror på vad pensioneringen
kommer att belöpa sig till. Det är väl egentligen för mycket begärt.
Men beträffande utvidgningen från propositionen ha vi i alla fall i det hänseendet
på känn och det på goda skäl, att ökningen inte kan bli av någon
så särdeles stor betydelse. _ .

För övrigt vill jag erinra herr Wistrand om att en grundförutsättning lör
dessa pensioner är. att pensioneringen skall ske efter det vederbörande själv
gjort anmälan därom. Det låter ju tänka sig, att det finns låt mig säga en
del högermän, som äro så pass finkänsliga i det hänseendet att de komma att
underlåta att göra en dylik anmälan och följaktligen avstå från det de så
högeligen ogilla.

Herr Norman: Herr talman! Jag har begärt ordet för att yrka bifall till andra
lagutskottets utlåtande nr 51, som även föredragits i detta sammanhang. Då
herr von Heland icke gick i detalj in på sin motion och på utskottets motivering
för dess avslagsyrkande av motionen i den mån denna, hänvisats till lagutskott,
skulle jag kanske kunna nöja mig med att bara yrka bifall till utskottets
hemställan. Men jag vill dock konstatera ett par saker beträffande
herr von Helands anförande.

Herr von Heland dokumenterade sig i sitt yttrande här dels som en mycket
god socialist och dels därtill som en mycket extrem kommunist. Han förklarade
som sin uppfattning, att alla medborgare böra få ett effektivt skydd på
sin ålderdom. Det är ju en strävan, som vi socialdemokrater sedan länge ha
arbetat för att förverkliga, och vi ha nått ett steg fram på den vägen genom
det beslut, som nu senast har fattats beträffande folkpensionerna. Där ha vi
således den gode socialisten.

Så förklarade han att det var alldeles orimligt med de pensionsbelopp, som
utgå åt olika personer under olika förutsättningar, och han ställde den frågan:
varför skall det vara så och så stort belopp åt den, så och så stort belopp åt
den och ingenting alls åt den tredje? Hans deklaration gick närmast ut på att

det bör vara lika för alla. Där ha vi alltså den extreme kommunisten.

Man kan ju fortsätta att utvidga denna fråga och säga: varför skall en
godsägare i Sörmland sitta på ett stort corps-de-logi med allehanda fördelar,
under det att en skogshuggare sitter på ett förfallet torpställe? rl ankegången
i den frågan blir densamma som i den förra.

Nr 34.

Onsdagen den 9 juli 1947 fm.

Ang. pensionsrätt för riksdagens ledamöter. (Forts.)

När jag hörde detta resonemang, som i sig självt är moraliskt riktigt, kom
jag att tänka på ett kåseri, som jag läste i min ungdom, skrivet av en av
socialdemokratiens förnämsta förkämpar i gamla tider, Axel Danielsson nere
i Malmö. Han berättar där, hurusom han kom i samspråk med en gammal partivän,
som var pessimistisk och missbelåten och trött på allt det där småknåpet,
som man hade att utföra inom partiet och inom rörelsen. Han ville att
det skulle bli ändrade förhållanden — det skulle bli en omvälvning på en gång
med ett hiskligt brak, och så skulle nya himlar och en ny jord komma. Herr von
Heland har, tycker jag, samma uppfattning.

Vi socialdemokrater ha alltifrån Axel Danielssons tid fått nöja oss med att
lappa- på det gamla samhället och att genomföra den ena förbättringen efter
den andra, med det målet i sikte att vi skulle komma fram till det effektiva
skyddet på ålderdomen för alla medborgare och till att olikheten i levnadsförhållandena
i ekonomiskt avseende skulle bli så utjämnade, som lämpligen kan
ske. När vi inte kunna nå det hela på en gång, ha vi alltså inriktat oss på
att taga det bit för bit, och i denna strävan tycker jag att herr von Heland
skulle hjälpa till i stället för att säga, att när man inte kan få allt, så skall
man inte få någonting.

Huvudfrågan ligger naturligtvis här litet annorlunda till än många andra
frågor av den karaktär, som jag här litet grand har berört arten av.

När jag nu har ordet, kanske jag får ta några minuter i anspråk till att
göra några reflexioner också i anslutning till dagens huvudfråga. I den mån
denna fråga haT ett personligt intresse för den enskilde riksdagsledamoten har
ju jag såsom i pensionshänsende jämställd med statstjänarna bara ett halvt
sådant intresse, och därför kan det ju vara mig tillåtet att också yttra mig
i denna debatt.

Jag vill då säga, att jag har fått en bestämd uppfattning, att resonemanget
här i kammaren följer helt andra linjer än diskussionen ute bland allmänheten
och i pressen. Även där har dock, tror jag, erkänts, att i den mån en förtjänt
ledamot behöver ett stöd på sin ålderdom, när han har lämnat riksdagsarbetet,
är det rättvist att han får det efter behovsprövning. Eljest har väl diskussionen
ute bland allmänheten gått ut på att ett förtroendeuppdrag icke skall ersättas
på detta sätt med pension. Jag hade häromdagen ett samtal med ett
par goda demokrater, och vi kommo därvid in på denna fråga. Då framfördes
just den principiella synpunkten, att riksdagsmannauppdraget är ett förtroendeuppdrag
och därmed är saken avgjord. Jag refererade, utan att deklarera
någon ståndpunkt, vad förslaget innebar, och när dessa bägge personer fingo
höra, att det skulle betalas pensionsavgifter, så förklarade de: »Ja, men då
kommer ju frågan i ett helt annat läge!»

Nå vi fram till det slutresultat, som konstitutionsutskottets utlåtande här
pekar fram emot, så tror jag, att mycket av den där otrevliga diskussionen ute
bland allmänheten skulle förlora sin udd. Då kan det naturligtvis ligga nära
till hands att säga: »Låt oss vänta till dess vi kunna ordna detta spörsmål med
ett självpensioneringssystem!»

Det är två skäl, tycker jag, som dock tala för att vi kunna avgöra frågan
nu, såsom konstitutionsutskottet har föreslagit att den skall lösas. Det ena är,
att vi på det sättet taga hänsyn till vad som från alla håll erkänts vara riktigt,
nämligen att här finnas förtjänta personer i samhället, som äro berättigade.
att få ett stöd på sin ålderdom på grund av de insatser de gjort i rikspolitiken.
Det andra skälet är att i avvaktan på självpensioneringsprincipens
genomförande få vi andra börja betala våra avgifter. En hel del av oss kanske
till inte så liten del få medverka i förväg, innan vi ha nått fram till det slutliga
resultatet, genom att med våra pensionsavgifter bidraga till denna självpensionering.

Onsdagen den 9 juli 1947 fm.

Xr 34.

Ang. pensionsrätt för riksdagens ledamöter. (Forts.)

Dessa två skäl ha för mig varit avgörande, fastän jag från början stått
ganska nära den ståndpunkten, att denna fråga lämpligen bör avgöras i den
ordningen, att först kommer beslutet om bur riksdagens arbetsformer skola
ordnas, därefter kommer beslutet om arvodena, och så skulle pensionsfrågan
upptagas till behandling allt efter innebörden i dessa två beslut. Det är som
sagt dessa två skäl, som enligt min mening tala för att vi kunna ta detta
provisorium nu i avvaktan på att komma fram till det resultatet, att riksdagsmännen
betala pensionsavgifter, som rent försäkringstekniskt ge dem rätt till
ett lämpligt stöd på sin ålderdom.

Herr von Heland: Herr talman! Min gode vän och bänkkamrat, herr Norman,
har påstått att jag dels är socialist och dels kommunist med hänsyn till min
uppfattning i detta ärende.

Jag förstår att när han döpt mig till socialist var det en artighet, ty han
är själv socialist, men när han döpte mig till kommunist, var det en kritik av
min inställning till denna fråga. Jag tror emellertid att herr Norman hade
fel, då han kallade mig för kommunist i denna fråga. Jag bär nämligen inte
sagt att alla skola ha lika, utan jag har sagt att vid samma prestation och
vid samma förutsättningar skola olika grupper ha lika pension. Jag kan ta
upp samma exempel, som jag tog tidigare från ett yrke här i Stockholms stad,
nämligen vid renhållningsverket. Det är väl inte bättre eller sämre ur arbetssynpunkt
att vara vid Stockholms stads renhållningsverk än att vara traktorskötare,
lantarbetare eller ladugårdsförman vid jordbruket. Och då tycker
jag att det är litet egendomligt ordnat, att man, därför att man är i Stockholms
stads tjänst, skall utöver folkpensionen ha 4 000 kronor i pension av
Stockholms stad, men inte ha någon sådan pension om man arbetar på annat
håll. Det är därför jag vill ha en utredning om detta komplex för att få litet
mera rättvisa i sådana frågor.

Jag tycker också att det är något slags dyrortsgrupperingssystem i allt
detta — om jag skall jämföra det med någonting. Och i princip är jag emot
en sådan gruppering av medborgarna i olika fållor med hänsyn till var de
höra hemma, när de ändå ha ungefär likvärdig arbetsuppgift.

Det har också här talats om pensionsavgifter. Ja, herr talman, jag måste
säga att jag redan har fått min uppfattning i den frågan försvarad av finansministern.
Det var med mycket stort intresse jag hörde hans anförande, och
jag bär precis samma uppfattning som finansministern, nämligen då finansministern
förklarade det riktigt att löntagarna anse, att pensionen är en del
av lönen och att alltså, som finansministern sade, det inte finns någon principiell
skillnad mellan en pension som man betalar till och en som man inte
betalar till. Han påstod också, vilket jag instämmer i, att det inte var någon
skillnad mellan en lön, som innefattar pensionsavgifter, och eu lön eller ett
arvode, som inte innefattar pensionsavgifter men innebär att vederbörande vid
pensionsålderns inträde automatiskt skall få en viss pension. Den uppfattningen
har också jag, och därför kan jag inte heller följa det resonemang, som
förts här från visst borgerligt håll i denna fråga.

Herr Norman ansåg, att eftersom jag nu här var inställd på att alla skulle
ha en rättvisare pension, borde jag vara med på den socialdemokratiska linjen
och försöka ordna detta bit för bit. Ja, jag har faktiskt övervägt hur jag
skall göra, eftersom jag anser det riktigt att även riksdagsmän få pension.
Men jag tycker att när man skall ta det bit för bit, skall man inte börja med
sig själv. Det är därför jag tycker att detta inte bör ske nu. Häremot invändes
att det blir så förtvivlat dyrt med denna pensionering i framtiden om
man följer min linje. Jag är inte säker på att det blir mycket dyrare. Jag

Nr 34.

Onsdagen den 9 juli 1947 fm.

Ang. pensionsrätt för riksdagens ledamöter. (Forts.)
kan nämna att jag i slutet av förra året deltog i avtalsunderhandlingar i ett
företag, där jag sitter som styrelseordförande och där det gällde att arbetarna
skulle ha pension av företaget utöver folkpensionen. I förra veckan deltog jag
som styrelseledamot i ett annat företag, jag sysslar med, vid precis likadana
avtalsunderhandlingar. Jag förstår dessa önskemål från arbetarnas sida, och
jag är övertygad om att detta krav kommer mer och mer att föras fram vid
avtalsunderhandlingar att en pension skall länmas av vederbörande företag utöver
folkpensionen. Vilka bli då till slut kvar? Jo, de som inte ha. haft sådana
inkomster från sitt arbete att de kunnat pensionsförsäkra sig själva,
alltså — om jag nu tänker på hela landets befolkning — ett fåtal utövare av
fria näringar, som inte haft den möjligheten.

Sedan undrar jag, om det är lämpligt att en hel del folk med mycket stora
inkomster skall kunna klara sina skattefrågor genom att pensionsförsäkra sig,
därför att sådan försäkring är skattefri. Kan det vidare vara riktigt — jag
utgår nu från att finansministerns uppfattning är den riktiga, vilket jag anser
den vara — att man säger: »Statens tjänstemän betala sin pensionering
själva.» Nej, de få en lön, som möjliggör för dem att betala en del av sina
pensionsavgifter själva, och det är nu fråga om att koppla bort pensionsavgiften.
Men hur ställer det sig i det avseendet för en fri företagare, då han
skall söka ordna pension åt sig själv? Jo, om han skall pensionera sig, gör han
det naturligtvis helst genom att försöka förbättra sitt företag, amortera sina
skulder, men han får betala högre inkomstskatt, då han på det sättet söker
pensionera sig. Och kommer han upp till en viss förmögenhet, får han betala
förmögenhetsskatt på den pensionering han håller på att ''skaffa sig, och
slutligen, när han dör, skall det dessutom bli en arvsskatt för hans »skuld till
staten».

Är man, mina herrar, socialist och kommunist, därför att man tycker att detta
är felaktigt? Det kan inte jag finna vara förhållandet. Mina rättsbegrepp säga
mig — även om ni kalla mig socialist eller kommunist eller vad som helst —
att det är något fel härvidlag, och jag har bara begärt en utredning om detta.

Här har talats om den fulla sysselsättningen. Hur mycket folk sysselsättes
inte för att ordna upp pensionsfrågorna? När jag var med i statsrevisionen
gjordes en undersökning om statens pensionsfonder. Man fann att det
var opraktiskt ordnat i det avseendet — jag kan ta upp det i denna debatt
— och det var fråga om en anmärkning från statsrevisorerna på den punkten.
Men en del av statsrevisorerna voro så förtjusta i att dessa pensionsfonder
finnas, därför att kommunerna kunna få låna pengar billigt från dem, att de
inte ville ge sig på den frågan.

Äro verkligen pensionsfrågorna rationellt ordnade i vårt land? Jag anser
att de äro mycket irrationellt ordnade. Man skulle kunna spara folk och papper
i allra högsta grad, om pensionsväsendet ordnades på ett enklare sätt,
och ginge man så enkelt fram som finansministern här ju indirekt antyder,
när han säger, att det inte är någon skillnad om man betalar eller inte betalar
pensionsavgift under sin tjänstetid utan får pensionen i efterskott såsom
en löneförmån, så skulle det bli ännu lättare att sköta ett pensionsväsende
i framtiden.

Med detta, herr talman, har jag alltså ytterligare preciserat min uppfattning
i denna fråga. Jag vet, att mången tycker att dessa planer äro för vidlyftiga,
att det är kommunistiska och socialistiska tankegångar. Man får
gärna beskylla mig för det, men jag förbehåller mig dock att få ha den uppfattningen
att det är något galet med pensionsfrågorna i vårt land.

Herr Arrhén: Herr talman! Det förefaller mig, som om en stor del av debattens
innehåll här bestode däri, att man ställt sig frågande, huruvida det

Onsdagen den 9 juli 1947 fm.

Nr 34.

Ang. pensionsrätt för riksdagens ledamöter. (Forts.)
varit lyckligt att bryta ut detta pensionsärende till behandling i år eller om
det inte hade varit bättre att få det hela avgjort vid den tidpunkt, då 1946
års sakkunniga bli färdiga med sitt betänkande. Det föreföll, som om herr
Norman i sitt anförande särskilt var talesman för denna tvekan, ehuru han
givetvis stannade för den ståndpunkt, som utskottet har intagit.

Det var emellertid egendomligt att höra, att herr Åkerberg i sitt anförande
förnekade, att ett samband förelåg mellan dagens diskussionsämne och de
ärenden, som 1946 års sakkunniga ha att syssla med. Jag tror nog att detta
samband i alla fall finnes. Jag blev ännu mera styrkt i denna min förmodan,
när jag märkte, att efter det anförande, som här i början av debatten hölls
av herr Elon Andersson, anmälde sig bland de däri instämmande landshövding
Bergquist, vilken just är ordförande i 1946 års sakkunniga. Han delar
alltså i själ och hjärta den meningen, att det hade varit bäst att få det hela behandlat
i ett sammanhang, och min hypotes i mitt första anförande angående
hans inställning, när han mottog frågan, hur 1946 års sakkunniga ställde
sig till förslaget att bryta ut frågan om pensionerna, visade sig alltså vara
riktig.

Herr Åkerberg var också av den meningen, att jag inte hade kunnat ge
någon anvisning om var den bästa vägen för lösningen på detta område stode
att söka. Nej, i detalj har jag naturligtvis inte kunnat ge denna anvisning.
Men jag har tydligt och klart sagt, att jag anser att det finns större möjligheter
att förvänta en lycklig lösning beträffande alla dessa ting, om man tar upp
hela frågan i ett sammanhang och i samband med framläggandet av resultatet
från 1946 års sakkunniga. Jag tror nämligen, att de överväganden, som
i det sammanhanget behöva göras, inte nödvändigt måste resultera i, att man
ger generella pensioner. Man skulle också därvidlag kunna tänka sig andra
lösningar.

Till sist vill jag endast med anledning av finansministerns yttrande säga,
särskilt när han gjorde sin jämförelse mellan ett riksdagsmannaskap och en
statlig arvodestjänst, att jag finner denna jämförelse vara ganska olycklig.
Den ger verkligen lastarenom rum, ger rum för det man från det håll jag
representerar fruktar, nämligen att just synen på riksdagsmannen såsom innehavare
av en statlig arvodestjänst gör sig bredare än nödigt är. Jag måste
tyvärr säga, att jag ofta, särskilt inom det nu »statsbärande» partiets led, har
mött den uppfattningen, att man betraktar sig som ett slags tjänsteman och att
man i lönehänseende och i andra avseenden gör jämförelser med innehavare av
tjänster inom Kungl. Maj:ts kansli m. m. Den omständigheten, att vårt arbete
här i riksdagen blir alltmer betungande och att vi få vara här allt längre
och längre del av året, förtar inte karaktären av det uppdrag, som vi här bekläda.
Vi måste i alla lägen hålla fast vid, att vi äro förtroendemän för ett folk
i val och inte äro att betrakta som innehavare av statliga arvodestjänster.

Herr Forslund: Jag skall inte tala om huvudfrågan, men jag vill säga ett
par ord med anledning av herr von Helands anförande.

Jag får nu som så många gånger förr säga, att herr vem Heland har ett
mycket egendomligt sätt att argumentera. Han passar på och blandar in sådant
som speciellt rör jordbruket i alla möjliga frågor, och han till och med talar
om att han representerar någonting som heter rättfärdighet. Jag vet inte vad
det har med denna diskussion att göra, men jag vill på grund av de erfarenheter
jag har om pensionsväsendets historiska utveckling här i landet upplysa
herr von Heland om att statstjänarnas pensionsväsen har vuxit fram ur
de anställdas och arbetsgivarnas gemensamma intressen på ett tidigt skede, när
människorna hade avlöningar som kunde sägas ligga vid svältgränsen. Jag

Nr 34.

Onsdagen den 9 juli 1947 fm

Ang. pensionsrätt för riksdagens ledamöter. (Forts.)
kan till och med säga att jag på grund av min erfarenhet tror att en stor del
av Organisationssverige har sitt ursprung i pensions- och understödsföreningar,
tillskapade av de enskilda själva. Det är först sedan de anställda blivit
mera organiserade, som man kunnat överenskomma om att man skulle lämna
bidrag från båda hållen, både från de anställda och arbetsgivaren — staten.

Jag skulle vilja rekommendera herr von Heland och den näring han representerar
att vandra ungefär samma väg. Det är ju ändå så att den näringens
företrädare icke sakna organisation. Vårt svenska jordbruksfolk har en organisation
som vida överträffar något annat lands i världen. Jordbrukarna
ha vid högtidliga tillfällen själva avgivit det vittnesbördet, och de ha med denna
organisation en oerhörd ekonomisk makt. De börja till och med säga upp samarbetet
mellan sina organisationer och staten. När man är så kraftig, tycker
jag det är egendomligt, att inte herr von Heland som den stridbare man han är
och med den kärlek till lantarbetarna som på sen tid har anmält sig skulle komma
till den uppfattningen, att nu är det tid att man gemensamt tar ett tag och
organiserar ett system så att jordbrukets folk får pensioner. Om det kan bli så
att godsägaren von Heland i Södermanland också kan få pension, är väl det
en intern sak för dem som skola ordna denna sak, men detta tal om att jag och
jag och vi och vi göra det och det är väl inte riktigt lämpligt; det är väl vårt
gemensamma hushåll som får betala kostnaderna, och så blir det väl också en
gång, när man får räkna med de ökade kostnaderna som grunda sig på pensionerna.

Jag vill ytterligare understryka det: ni ha ett hundraprocentigt nationellt
organisationssystem, och ni ha börjat internationellt. Det har ju så sent som
i år skapats en internationell organisation, som har fått namnet den gröna
internationalen. Ni måtte väl ha verktyg att åtminstone kunna börja att skapa
en pensionering inom jordbrukets område, lika väl som man har kunnat göra
det inom så många andra områden.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen, att
med anledning av vad därunder yrkats propositioner komme att framställas
särskilt beträffande vardera av de båda punkterna i konstitutionsutskottets
utlåtande nr 26 och särskilt rörande andra lagutskottets utlåtande nr 51.

Därefter gjorde herr talmannen enligt de i fråga om konstitutionsutskottets
utlåtande nr 26 punkten 1 gjorda yrkandena propositioner, först på bifall till
samt vidare på avslag å vad utskottet i förevarande punkt hemställt; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Herlitz begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad konstitutionsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr
26 punkten 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, ''röstar

Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Onsdagen den 9 juli 1947 fm.

Nr 34.

Ang. pensionsrätt för riksdagens ledamöter. (Forts.)

Då emellertid herr Herlitz begärde rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Jä — 85;

Nej — 36.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

På sedermera gjord proposition bifölls utskottets hemställan i punkten 2.

Slutligen bifölls på gjord proposition vad andra lagutskottet i utlåtandet nr 51
hemställt.

Föredrogs ånyo sammansatta konstitutions- och första lagutskottets utlåtande
nr 1, i anledning av Kung]. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att utbekomma
allmänna handlingar m. m. ävensom en i ämnet väckt motion.

Genom en den 9 maj 1947 dagtecknad proposition, nr 260, hade Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar
i rätten att utbekomma allmänna handlingar; samt

2) lag om inskränkning av offentligheten vid domstol beträffande allmänna
handlingar.

I det förra lagförslaget var 20 § tredje stycket så lydande:

Handling i ärende rörande tillåtelse för aktiebolag enligt 101 § 2 mom. lagen
om aktiebolag att i balansräkning redovisa aktier i gemensamma poster må icke
utan bolagets samtycke utlämnas förrän femtio år förflutit från handlingens
datum.

I anledning av förevarande proposition hade inom andra kammaren väckts
en motion, nr 464, av herr Hagberg i Luleå m. fl., vari hemställts att riksdagen
vid behandling av Kungl. Maj:ts proposition nr 260 måtte besluta bibehålla
20 § lagen om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar vid
des© nuvarande lydelse samt att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
hemställa om förslag till sådan ändring av 101 § mom. 2 lagen om aktiebolag,
att tillåtelse icke skulle kunna givas bolag att i balansräkningen redovisa aktier
i andra bolag utan angivande av bolagens namn samt aktiernas antal och värden.

Propositionen och motionen hade hänvisats till konstitutionsutskottet samt
därefter enligt överenskommelse mellan konstitutionsutskottet och första lagutskottet
hänskjutits till behandling av sammansatt konstitutions- och första
lagutskott, vilket utskott i det nu ifrågavarande utlåtandet på åberopade grunder
hemställt,

1) att riksdagen, med förklarande att det i propositionen framlagda förslaget
till lag angående ändring i lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar
i rätten att utbekomma allmänna handlingar icke kunnat av utskottet
i oförändrat skick bifallas, för sin del ville antaga under punkten infört förslag
till lag i ämnet;

2) att riksdagen, med bifall till propositionen i vad den avsåge förslag till
lag om inskränkning av offentligheten vid domstol beträffande allmänna handlingar,
måtte antaga under denna punkt infört förslag till lag i berörda ämne;

Ang. ändring
i den s. k.
sekretesslagen.

Nr 34.

Onsdagen den 9 juli 1947 fm.

Ang. ändring i den s. k. sekretesslagen. (Forts.)

3) att motionen II: 464, i den mån den icke besvarats genom vad förut hemställts,
icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

I motiveringen hade utskottet anfört bland annat:

»Med avseende på tillägget till 20 § om sekretessen för handlingar rörande
aktiers redovisning i gemensamma poster (klumpredovisningar) delar utskottet
den mening som uttalades av första särskilda utskottet år 1944, att hemlighållande
härvidlag är nödvändigt. Den i propositionen föreslagna tiden av femtio
år synes emellertid onödigt lång. Då sekretesstiderna i princip böra hållas så
korta som möjligt och det intresse som här skall skyddas väl torde tillgodoses
genom handlingarnas hemlighållande i tjugu år, vill utskottet föreslå eu sådan
sekreteisstid. Såsom framgår av vad ovan anförts blir det därvid i enlighet med
vad som föreslagits i departementspromemorian av den 30 november 1946
tillräckligt med ett tillägg till 1939 års kungörelse med förordnande på civilförvaltningens
område jämlikt lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i
rätten att utbekomma allmänna handlingar. Det föreslagna tillägget till 20 §
i 1937 års lag bör enligt utskottets mening därför utgå.»

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation hade herrar Herlitz, John Gustavson,
Johnsson i Stockholm, Ekströmer, Löthner och Rylander ansett, att utskottets
uttalande bort hava den lydelse, reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa,

d) att förevarande proposition, nr 260, måtte av riksdagen bifallas,

2) att motionen II: 464 icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Herr Ekströmer: Herr talman! I denna fråga har jag tillsammans med några
andra ledamöter av utskottet avgivit en reservation i en till synes ganska
oansenlig fråga, som dock för dem som den angår är av mycket stor betydelse.
Det gäller sekretessen rörande aktiers redovisning i gemensamma poster,
s. k. klumpredovisning. Kungl. Maj:t har härvidlag föreslagit en sekretesstid
av femtio år, men utskottet har ansett denna tid »väl lång» och i stället föreslagit
en tid av tjugu år. Utskottet säger sig dela den mening som uttalats av
särskilda utskottet år 1944, att hemlighållande är nödvändigt, men något skäl
för förkortning av tiden anföres ej, utan utskottets förslag har enligt vad jag
kan förstå mera yxats till på måfå. Någon annan motivering än att tiden synes
»väl lång» förefinnes icke.

Vi reservanter äro övertygade om att den längre tid som av Kungl. Maj:t
föreslagits är nödvändig, om icke ändamålet med denna sekretess skall äventyras.
De företag som av myndighet skulle tillerkännas denna sekretess lära
väl utan undantag vara sådana som utomlands ha dotterbolag, och aktiebolagslagen
säger för säkerhets skull också, att hemlighållande skall medges endast
om det finnes ur allmän och enskild synpunkt påkallat. Företagets revisorer
skola ha tillgång till fullständig aktieredovisning. Det hela är alltså kringgärdat
med så pass kraftiga restriktioner, att man knappast kan tänka sig annat
än att det är fullt lojala intressen, som här skola tillgodoses. För sådana företag
kan det emellertid för konkurrensens skull vara av högsta- -betydelse, att
icke var och en får kännedom om deras organisation. De aktieinnehav som det
här är fråga om kunna säkerligen räknas såsom företagets fasta tillgångar.
Det är inte fråga om aktier som säljas och köpas hur som helst, utan de utgöra
eu integrerande del av företagets'' organisation, och var och en kan ju då
förstå, att tjugu år är för kort tid för ett hemlighållande. Alla veta vi ju hur
fort tjugu år förflyta, och då det gäller ett sådant här företag, måste man
säkerligen se på längre sikt.

Onsdagen den 9 juli 1947 fm.

Nr 34.

Ang. ändring i den s. k. sekretesslagen. (Forts.)

Majoriteten inom utskottet har förklarat, att meningen ingalunda är att
skada dessa företag, men uttalandet verkar nog litet lättvindigt, då alla de
som företräda dylika företag med en mun förklara, att en längre sekretesstid
är nödvändig, och då något skäl för avkortning av'' tiden icke i utskottet framförts.
Det gäller ju stora företag, som kanske under många år tack vare
skicklig ledning och framstående tekniskt kunnande arbetat sig fram till sin
ställning och som utgöra en heder för landet och en mycket viktig del. av
vårt ekonomiska liv. Det förefaller mig då som om statsmakterna borde hålla
dem om ryggen och inte så här misstänksamt, kanske jag kan säga: litet småaktigt,
lägga stenar i vägen för deras gärning. Vi anse att man för den goda
sakens skull borde tillmötesgå dessa företags önskningar, helst som Kungl.
Maj:t själv efter sin prövning av ärendet icke haft några betänkligheter mot
den längre sekretesstiden.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen.

Innan jag slutar, skulle jag också vilja anmäla, att jag i en annan punkt av
denna lag icke är tillfredsställd, och det gäller den föreslagna utformningen
av 16 §, där det föreskrives, att under vissa omständigheter lönestatistiska
uppgifter skola kunna utlämnas till löntagare för granskning av uppgifternas
riktighet. Denna bestämmelse anser jag dels onödig, dels mindre lämplig.
Till en början torde det vara så, att något tvivel om löneuppgifternas riktighet
knappast behöver förekomma. Dessa uppgifter tagas ju direkt från avlöningslistorna
— i många fall skulle jag tro att det är rena kopior av dem
— och vidare har jag svårt att förstå, hur löntagarna skulle kunna göra en
säker och tillförlitlig granskning av dem. Om man skulle misstänka att felaktigheter
föreligga, så är det väl ändå myndigheten som skall företaga
granskningen i fråga och icke löntagaren.

Lönesättningen inom ett företag hör ju till de allra ömtåligaste områdena.
Företaget har naturligtvis i och för sig ingenting att dölja, men jag frågar
mig: kan det verkligen vara ett arbetarintresse, att dessa individuella löneuppgifter
i ett företag skola bli allmänt kända för löntagarna i samma företag?
Alla i ett företag anställda äro inte likadana. Somliga ha större arbetsskicklighet
och händighet, somliga ha kraftigare fysik än andra, och det
finns också de som kanske äro flitigare än andra. Alltså kan man aldrig påräkna,
att alla skola förtjäna lika mycket på ett ackord. Men är det så trevligt
t. ex. för en löntagare, som kanske inte kommer upp i den normala medelförtjänsten,
att alla inom företaget precis veta hur mycket han förtjänar? Och
kanske ännu otrevligare är det nog för den som tilläventyrs kommer upp litet
högre än medeltalet. Det kan hända att lokala förhandlingar, t. ex. om ackordssättning
o. s. v., genom ett sådant offentliggörande av de individuella
löneuppgifterna rent av skulle försvåras, och skulle det utbildas en praxis,
att löneuppgifter mera allmänt skulle komma ut till offentligheten, så kan
man ju verkligen tänka sig, att detta skulle vara till förfång även för de
centrala förhandlingarna. Det är likadant med företagen som med den enskilde.
De olika företagen inom samma bransch arbeta inte alls under samma
betingelser. Det ena företaget kan vara hårt priskontrollerat och det
andra fritt från restriktioner. Det är klart att ett f(»retag av den senare typen
har lättare för att inte vara fullt så njuggt som det andra företaget. Vissa
företag kunna vara utsatta för en mycket hård konkurrens, under det andra
inte ha den olägenheten. Jag tror inte jag behöver utveckla närmare, att
vid förhandlingar en direkt kännedom om dels löneläget för varje arbetare
och dels löneläget för varje företag kan påverka löneförhandlingarna på ett
mindre lyckligt siitt.

Nr 34.

Onsdagen den 9 juli 1947 fm.

Ang. ändring i den s. k. sekretesslagen. (Forts.)

Det föreskrives ju i 16 §, att det inte skall vara. något hinder för att bearbetningar
av löneuppgifter överlämnas till förening av arbetsgivare eller
arbetstagare för begagnande vid förhandlingar om löneuppgörelser eller förberedelser
därtill, och det gilla vi naturligtvis helt och fullt. Jag är fullkomligt
övertygad om att detta är mycket bättre än om alla dessa individuella
löneuppgifter skulle få oroa läget.

Jag hade tänkt att reservera mig på denna punkt, men utskottets motivering
blev skriven så pass restriktivt, att jag till nöds ansåg att det kunde
vara onödigt. Jag vill emellertid hoppas, att Kungl. Maj:t för framtiden beaktar
vad utskottet skrivit. Där står: »Utskottet förutsätter, att de anvisningar
Kungl. Maj:t meddelar till ledning för vederbörande myndighets prövning
av frågor rörande uppgifters utlämnande erhålla sådant innehåll, att
därigenom garantier skapas mot obehörigt åsidosättande av berättigade intressen.
»

Jag har således på denna punkt intet annat yrkande än om bifall till utskottets
förslag, men på den förra punkten ber jag, som sagt, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 eftermiddagen.

Herr Elmgren: Jag saknar anledning att gå in på något längre resonemang
om den sista delen av herr Ekströmers anförande, den som gällde de lönestatistiska
uppgifterna. Herr Ekströmer har ju inte reserverat sig på den punkten,
och därför kan det kanske vara onödigt att beröra den saken.

Vad beträffar huvudfrågan, som beröres i reservationen, så vill jag erinra
om att de synpunkter som herr Ekströmer här har hävdat ha kommit fram
redan 1944 vid behandlingen av aktiebolagslagen och då föranledde ett avsteg
från den huvudprincip, som såväl Kungl. Maj:t som utskottet deklarerat, nämligen
att det skulle vara full offentlighet i balansredovisningen. Vi ha inom
utskottsmajoriteten tyckt, att det kunde räcka med en sekretesstid av tjugu år
i stället för de femtio åren, och vi tro också att den sekretesstid som utskottet
föreslår innebär tillräckligt skydd för de företag det här gäller.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Bergfluist: Herr talman! Herr Ekströmers anförande sönderföll.i två
olika delar. I det första avsnittet yrkade herr Ekströmer bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen, och jag har ingenting att tillägga till vad herr
Ekströmer då sade utan kan ansluta mig till hans uppfattning.

Därefter gick emellertid herr Ekströmer över till en fråga, där jag hyser
någon annan uppfattning än herr Ekströmer. Det gäller frågan om utlämnande
av uppgifter, som ha lämnats för lönestatistiken. Det förslag som Kungl.
Maj :t här framlagt bygger på ett utlåtande från 1946 års lönestatistiksakkunniga,
där jag tjänstgjorde såsom ordförande. Herr Ekströmer ansåg, att detta
förslag, som innebär att de anställda under vissa förutsättningar skulle få ta
del av lönestatistiska uppgifter, var betänkligt ur flera synpunkter. Det skulle
kunna skapa oro och olust och icke vara till någon nytta.

Vi ha i den sakkunnigkommitté, som framlagt detta förslag, mycket ingående
diskuterat denna fråga, emedan den onekligen är ganska betydelsefull ur
flera synpunkter. Det avgörande för oss har varit, att den anmärkning som för
närvarande kan riktas mot vår lönestatistik, är att den icke mötes med förtroende
ifrån de olika parterna på arbetsmarknaden. Vi hade för någon tid sedan
här i kammaren en debatt just om en förbättring av lönestatistiken, där

Onsdagen den 9 juli 1947 fm.

Nr 34.

Ang. ändring i den s. k. sekretesslagen. (Forts.)
det ströks under, att den nuvarande lönestatistiken är bristfällig- i flera hänseenden
och inte minst i det hänseendet, att parterna å ömse sidor icke ha
förtroende till dess riktighet. För oss, som arbetade med att effektivisera lönestatistiken,
framstod det såsom ett mycket starkt önskemål, att man skulle
få en omfattande och snabbt utarbetad statistik och att denna statistik skulle
utformas på sådant sätt, att man från ömse isidor på arbetsmarknaden skulle
ha förtroende för den. Yi ansågo då, att om vi skulle kunna få fram detta
förtroende, var det nödvändigt, att de organisationer å ömse sidor, som hade
intresse av statistiken, finge tillfälle att på ett tidigt stadium taga del även av
det primärmaterial som ligger till grund för statistiken, och det är denna
tanke att öka förtroendet för statistiken och för det material, på vilket den
bygger, som gjort att vi föreslagit, att innan en arbetsgivare skickar in sina
lönestatistiska uppgifter till socialstyrelsen eller den myndighet som kommer
att ha hand om statistiken, skola de anställda genom ombud få taga del av
dem. Man har väl anledning att anta, att det i allmänhet kommer att bli på
det sättet, men så kan det ju tänkas att några företag icke vilja lägga fram
uppgifterna till granskning på detta sätt. Då skulle det ankomma på vederbörande
myndigheter att enligt de anvisningar Kungl. Maj :t meddelar undersöka
om materialet kan lämnas ut till organisationer eller ombud för organisationer.

Jag tror nu att de farhågor som herr Ekströmer uttalade för de risker, som
skulle vara förenade med ett genomförande av dessa bestämmelser, äro åtskilligt
överdrivna. Det är klart att det i enstaka fall kan förekomma, att det inte: blir
så trevligt för vederbörande, som avses i dessa uppgifter, att det lägges fram
en offentlig redogörelse för vad han haft för inkomster på sitt arbete, men i allmänhet
gäller det ju inte här att taga reda på de individuella lönerna, utan att
taga reda på löneläget vid en viss industri eller i ett visst fack och dylikt, och
jag tror att synpunkten att man skall skapa förtroende för lönestatistiken och
därmed underlätta förhandlingsarbetet vid tvister på arbetsmarknaden är så
betydelsefull, att man får ta de små nackdelar som kunna följa med tillgodoseendet
av detta önskemål.

Herr Wehtje: Herr talman! T den föreliggande propositionen har Kungl.
Maj:t föreslagit att i 20 § skulle intagas en bestämmelse, som går ut på att
handling i ärende rörande tillåtelse för aktiebolag enligt 101 § 2 mom. lagen
om aktiebolag att i balansräkning redovisa aktier i gemensamma poster icke
må utan bolagets samtycke utlämnas förrän femtio år förflutit från handlingens
datum. Detta förslag har framlagts efter framställningar av näringsorganisationerna
och särskilt berörda företag. Utskottet *har understrukit, att en
sekretess för handlingar som de ifrågavarande kan vara nödvändig, men utskottet
säger sedan också, att det är önskvärt, att tiden inte göres onödigt lång,
utan att man i princip bör hålla på att det skall råda så stor öppenhet som
möjligt. Därför föreslår utskottet en begränsning av sekretesstiden till tjugu
år.

Jag vill peka på samma förhållande som herr Ekströmer har anfört, nämligen
att de ifrågavarande handlingarna och uppgifterna avse långsiktiga förhållanden.
Det gäller i allmänhet investeringar från svenska företag i utländsk
industriell verksamhet av bestående art. Om det då efter framställning prövas
skäligt, av Kungl. Maj :t — och bestämmelserna för detta äro mycket restriktivt
utformade — att en dispens för redovisningen lämnas, så kan det förhållandet
inträffa, att Kungl. Maj:t efter en tjuguårsperiod prövar skäligt lämna
fortsatt dispens för redovisningen, men bestämmelsen i sekretesslagen kommer

Första kammarens protokoll 1947. Nr 3h. 3

Nr 34.

Onedagen den 9 juli 1947 fm.

Ang. ändring i den s. k. sekretesslagen. (Forts.)
att praktiskt taget göra en sådan dispens värdelös, ty då bli handlingarna i
ärendet, när de första gången inlämnades, offentlig handling.

Jag kan inte förstå, varför utskottet velat göra ändring i denna enda punkt.
Jag tycker att starka skäl här tala för att man skall se dessa två frågor i ett
samband. Om Konungen finner skäl att lämna dispens för en klumpredovisning,
synes det mig att man skulle kunna nöja sig med det, ty om Konungen
icke lämnar dispens, så blir ju utskottets önskemål omedelbart tillgodosett. Då
bli de utländska investeringarna på en gång uppenbara i den redovisning som
företagen årligen skola framlägga, och det är ju till det som intresset anknyter
sig.

Med stöd av vad jag anfört ber jag, herr talman, att få hemställa om bifall
till den, avgivna reservationen.

I herr Wehtjes yttrande instämde herr Ewerlöf.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till vad
utskottet i det under behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig anse denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Ekströmer begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad sammansatta konstitutions- och första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antagas det förslag, som innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till eu början omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr EkMrämer begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda :

Ja — 68;

Nej — 47.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 243, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående löneklassplacering
av viss personal, som övergått i statens järnvägars tjänst vid statsförvärv av
enskild järnväg, m. m.;

nr 245, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående statsverkets övertagande
av vissa städers förpliktelser beträffande innehavare av befattningar,

Onsdagen den 9 juli 1947 fm. Nr 34.

vilka vid upphörande av rådhusrätterna i samma städer komma att indragas
m. m.; samt

nr 246, i anledning av väckta motioner angående ersättning för skada, åstadkommen
av person, som avvikit från anstalt m. m.

Yad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets betänkanden:

nr 46, i anledning av väckta motioner angående vissa skattemässiga åtgärder
till uppmuntrande av de breda folklagrens sparande;

nr 47, i anledning av väckta motioner angaende beräkning av kommande års
statsskatter efter dåvarande inkomsters realvärden i förhållande till visst basår;

nr 48, i anledning av väckt motion om rätt för kommun att anvisa medel till
förstärkning av taxeringsnämndsordförandes arvode; samt

nr 49, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändring i taxeringsförordningen den 28 september 1928 (nr 379), m. m.

Yad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden:

, nr i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående pensionsförhållandena
tor vissa befattningshavare vid universiteten;

nr 53, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående vissa avlönino-soch
pensionsförbättringar för präster m. m„ såvitt angår under punkterna 3
och 4 gjorda framställningar;

nr 54, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående pensionsreglering
tor vissa befattningshavare vid hushållningssällskapen jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 55, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med anhållan om riksdagens
yttrande angaende vissa av den Internationella arbetsorganisationens sjätte
isjöfartskonferens år 1946 fattade beslut, såvitt propositionen hänvisats till
bankoutskottet; samt

nr 56,^ i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret framställning i fråga
om engangsunderstöd åt städerskan vid riksdagshuset Augusta Maria Andersson,
född Nyman.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 47, i anledning av dels Ang. ändring
Kungl. Maj .ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den * jorddelning».
18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet, m. m., dels ock i ämnet lagen m- mväckta
motioner.

I detta utlåtande hade utskottet hemställt,

A) att riksdagen — med avslag å motionerna I: 287 och II: 429 samt med
forklarande, att riksdagen funnit vissa ändringar böra vidtagas i det genom
Kungl Maj lfa proposition nr 232 framlagda förslaget till lag om ändring
lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet — måtte förbin
del antaga namnda förslag med den ändringen, att 19 kap. 3 § erhölle viss
under punkten angiven lydelse; x 16 V1SS

r‘jSt''a?[,n'' i anledning av likalydande motionerna I: 279 och 11-418
samt likaledes likalydande motionerna 1:286 och 11:430, måtte i skrivelse

Nr 34.

Onsdagen den 9 juli 1947 fm.

Ang. ändring i jorddelningslagen m. m. (Forts.)
till Kungl. Maj it anhålla, att Kungl. Maj :t ville föranstalta om skyndsam utredning
angående upphävande av den befogenhet med avseende å mål om avstyckning
inom samhälle eller annat planlagt område, som i 21 kap. 68 § lagen
om delning av jord å landet tillagts länsstyrelse, samt snarast möjligt för riksdagen
framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda;

C) att motionerna I: 279 och 286 samt II: 418 och 430, i den mån de icke
kunde anses besvarade genom utskottets hemställan under B), icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd; samt

D) att riksdagen måtte för sin del antaga de genom propositionen framlagda
förslagen till

lag angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 336) om sammanläggning
av fastigheter å landet;

lag angående ändring i lagen den 17 juni 1932 (nr 223) med särskilda bestämmelser
om delning av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs län;

lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning
i stad; samt .

lag angående ändrad lydelse av 18 § lagen den 18 juni 1925 (nr 334) om
rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet
område.

Reservation hade anmälts av, utom annan, herr Björkman, som dock ej antytt
sin mening.

Herr Holmbäck: Herr talman! Jag har inte begärt ordet för att kritisera de
lagförslag, som utskottet har föreslagit riksdagen att^ anta. Det är emellertid
en särskild sak där, som jag skall be att fa yttra nagra ord om.

Dessa lagförslag liksom också de om jordbruket, som antogos för ett par
veckor sedan, röra sig med ett stort antal termer. Man talar om fullständigt
jordbruk och ofullständigt jordbruk. Denna sista term är införd i expropriationslagen
enligt det beslut, som fattades för ett par veckor sedan. Man rör
sig vidare med termerna större jordbruk, normjordbruk och basjordbruk samt
kombinerade jordbruk. Beträffande de ofullständiga jordbruken rör man sig
med termerna bestående småbruk och övergångsjordbruk, och bland de beStående
småbruken har man stödjordbruk. Den lagstiftning, som vi nu behandla,
vilar på termen familjejordbruk. Yi ha uttrycket brukningsdel, och
vi ha samtidigt uttrycket brukningsenhet, som kommer in i 3 § i lagen om
kronans förköpsrätt, som även antogs för ett par veckor sedan. Yi ha i 1945
års lag om tillstånd till förvärv av jordbruksfastighet och i expropriationslagen
uttrycket fastighet med jordbruk, varvid man menar jordbruksfastighet
med jordbruk, och därav följer att vi ha jordbruksfastigheter utan jordbruk.
Allt detta blir fullständigt förvillande. Lagtexterna bli svårförståeliga, och
därför skulle jag här vilja hemställa till jordbruksministern eller justitieministern
— det faller ju under bada — att se till, att det blir en kommentar,
som försöker att klara upp dessa begrepp.

Det är särskilt två saker jag tänker på. Propositionen om jordbrukets förhållanden
vilade på begreppet basjordbruk. Den proposition det nu gäller vilar
på begreppet familjejordbruk. Förhållandet emellan dessa två begrepp är
ingenstädes klarlagt. Jag skulle tänka mig, att familjejordbruket är litet vidsträcktare
än bas jordbruket, därför att under det förra begreppet falla också
kombinerade jordbruk, i varje fall i viss omfattning, men jag vet ingenting
om den saken.

Likaledes skulle det vara särskilt betydelsefullt att fa begreppen fullstän -

Onsdagen den 9 juli 1947 fm.

Nr 34.

Ang. ändring i jorddelningslagen m. m. (Forts.)
digt och ofullständigt jordbruk utmejslade. Som jag nyss sacle, finns termen
ofullständigt jordbruk i expropriationslagen. 1942 års jordbrukskommitté har
fört in stödjordbruket under det ofullständiga jordbruket. Lantmäteristyrelsen
anser å andra sidan, att stödjordbruket är ett fullständigt jordbruk, och
fastighetsbildningssakkunniga gå på den linjen, att i jordbrukslagstiftningen
får man ha den ena betydelsen och i fastighetsbildningslagstiftningen den
andra.

Allt detta är ganska otillfredsställande.

Herr talman! Det tillåtes mig kanske att samtidigt uttrycka min stora
tillfredsställelse över att andra lagutskottet har behjärtat motionerna om upphävande
av länsstyrelsens befogenhet att fastställa avstyckningsförrättningar,
så till vida ätt lagutskottet har föreslagit en utredning angående upphörandet
av denna befogenhet, då det gäller områden inom plan. Jag har för min
del redan 1938 hemställt om en lagändring i detta syfte. Det avslogs då av
riksdagen, och det var nog för tidigt att komma med det då. I höstas ingrepo
statsrevisorerna just på denna punkt, och i anledning av deras uttalanden
och vad som sedermera varit före har jag sett litet på statistiken om dessa frågor
och funnit, att länsstyrelsernas fastställande av avstyckningsförrättningar
i huvudsak egentligen bara innebär att de gå på samma linje som överlantmätaren.
Jag tror, att det bara är i ett fall på 200 som det förekommer någon
ändring.

Jag skulle nu vilja hemställa, att justitieministern så snabbt effektuerar det
beslut, som jag hoppas blir riksdagens, om utredning av denna sak, att förslag
kan komma redan till 1948 års riksdag. Det skulle betyda, att några
månader sparades för många personer i deras väntan på ätt få lagfart och
därigenom inteckningar i fastigheter, som avstyckats. Vi veta allihop, av hur
stor betydelse detta skulle vara.

Herr Björkman: Herr talman! Jag har till detta utskottsutlåtande fogat en
blank reservation. Den riktar sig mot det avsnitt i utskottets utlåtande, som
behandlar avstyckning av skog till jordbruksfastigheter. Jag är mediveten om
att dessa nya bestämmelser i jorddelningslagen äro en följd av lagen om jordbrukets
rationalisering, som antogs av riksdagen för ett par veckor sedan.
Enligt 19 kap. 3 § i det nu föreliggande lagförslaget skall skogsmark tilldelas
ett jordbruk, även om det efter sådan tilldelning icke kommer att utgöra ett
fullt bärkraftigt jordbruk. Vi böra göra klart för oss, att inom stora delar av
vårt land är skogsbruket av väsentligt större betydelse än jordbruket. Genom
den vidgade bestämmelse om tilldelning av skogsmark, som lagen innefattar,
komma samlade skogskomplex, som nu bilda lämpliga förvaltningsenheter,
att sönderdelas, och det förrycker den bevaknings- och förvaltningsorganisation,
som nu är uppbyggd för olika skogar med ordnade hushållsplaner
och avverkningskalkyler.

Man kan även befara, att skogsproduktionen å den sålunda överförda marken
kommer att minska väsentligt. Jag grundar dessa mina farhågor på den
omständigheten, att j lagen om jordbrukets rationalisering föreskrives, att de
jordbrukare, som få sig tilldelad dylik skogsmark, skola betala den till fulla
värdet. Det förefaller då naturligt att så långt skogsvårdslagen medgiver man
kommer att utnyttja den växande skogen som betalningsmedel och därmed
minska skogskapitalet, vilket i sin tur medför att skogsproduktionen också
kommer att minska, i varje fall under nu ej överskådlig tid.

Ett annat förhållande är, att kontinuiteten av trävaruindustriernas råvaruförsörjning
kan komma att rubbas, liksom den småindustri på området, som
är grundad på eget skogsbruk, kan komma att kännbart beröras av de ingrepp,

Nr 34.

Onsdagen den 9 juli 1947 fm.

Ang. ändring i jorddelning slag en m. m. (Forts.)
som här kunna komma att ske. Jag har den känslan, att skogsbrukets problem
icke blivit tillräckligt beaktade i detta sammanhang och att de fördelar,
som man vill bereda jordbruket, i alltför stor utsträckning komma att skada
vår lika viktiga näring skogsbruket.

Då saken emellertid redan är avgjord, får jag nöja mig med en vädjan till
jordbruksministern att se till, att den varsamhet, som han har utlovat vid
handläggningen av dylika frågor, även kommer att besjäla de män, som få
sig uppgiften anförtrodd att verkställa de förrättningar, som detta lagförslag
förutser.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Herr Andersson, Gustav Emil: Herr andre vice talman! När jag hörde herr
Björkmans yttrande, kunde jag inte underlåta att komma med en gensaga. Jag
bor själv i en utpräglad småbrukarbygd med små skogsarealer, men det har
allmänt omvittnats från skogssakkunnigt håll, att uttaget av gagnvirke per
hektar blir lika stort i välskötta småbondeskogar som i de stora bolagsskogarna.
För en del år sedan gjordes en undersökning i två län, nämligen Uppsala län,
där det finns rätt många storbolagsskogar, och Kronobergs län, som är ettav
de mest utpräglade småbrukarlänen. Det visade sig, att av den samlade
skogsarealen var det uttaget förhållandevis mera gagnvirke i Kronobergs län
än i Uppsala län. Detta visar, att småbondeskogsbruket kan väl hävda sig
mot storskogsbruket, när det förra sköts på rätt Sätt, som numera i allmänhet
sker. Av herr Björkmans resonemang måste man ovillkorligen draga den
slutsatsen, att han menar, att det är viktigare, att bolagen få behålla sina
stora skogar, än att mindre jordbrukare få litet mera skog för att kunna
existera på sina i övrigt inte fullständiga jordbruk. Det går ju inte att skapa
sådana familjejordbruk överallt i skogsbygderna, utan det måste bli kvar
en del mindre gårdar, vilkas ägare skaffa sig inkomster utanför gårdarna,
och det sker då i regel i skogarna, genom skogsarbete eller körning. Även om de
ha tillräckligt med skogsmark, händer det ofta, att de kunna hinna med mer
arbete än avverkningen i egen skog. Det är val, att de finnas för att avverka
i bolagsskogarna. Men skulle alla de ofullständiga jordbruk, som kunna bli
något så när självförsörjande genom tillförsel av mera skog, inte få någon
sådan, bli de så ofullständiga, att ägarna måste lämna dem, och det blir en avfolkning
just i och omkring storskogsbruket. Då kan man fråga sig: vem skall
utföra arbetet i dessa stora skogar, när man inte längre har de personer, som
förut haft rikligt arbete där till både bolagens och sin egen fördel? De ha haft
en inkomst där vid sidan av sitt lilla jordbruk och sin skog.

Jag menar, att bolagens förespråkare här göra sig skyldiga till en fullkomligt
felaktig syn på frågan, då de vilja försöka behålla eller om möjligt utvidga
de stora skogskomplexen. Följden blir, att dessa trakter avfolkas mycket
hastigt. Då uppstår det stora svårigheter för de stora skogsbolagen att avverka
virke och framforsla det. Från det blandade småskogsbruk och det litet
större godsägarjordbruk, som jag närmast känner till, är det allmänt omvittnat
att det är en mycket stor fördel att det finns småbrukare omkring de större
godsägarskogsbruken. Jag tror, att detta gäller i ännu högre utsträckning om
de stora bolagsskogarna. Om det blir en ökad avgång bland dem, som arbetat
i skogarna om vintrarna, medför det säkerligen stora svårigheter. För att hålla
kvar en säker tillgång av arbetare måste det finnas mindre jordbruk omkring
dessa skogar. Om de, som naturligtvis herr Björkman och hans meningsfränder
önska, bara skulle ha det lilla jordbruket och inte alls någon skog — sådana
synpunkter ha många gånger kommit fram från det hållet — skulle de
bli helt beroende av bolagen. Jag tror inte att det vore någon önskvärd utveck -

Onsdägen den 9 juli 1947 fm.

Nr 34.

Ang. ändring i jorddelningslagen m. m. (Forts.)
ling, och jag tror inte heller att riksdagens majoritet är villig att tillmötesgå
sådana önskningar.

Jag vill som sagt med den erfarenhet jag har om det mindre jordbruket och
skogsbruket inlägga en bestämd gensaga mot herr Björkmans ensidiga syn på
de stora skogsbolagens intressen.

Herr Björkman: Jag vill* påpeka, att den föregående ärade talaren talade om
erfarenheterna från sitt län och sin landsdel, och jag talar om erfarenheterna
från mitt län och min landsdel. Vi ha ju riksskogstaxeringarna att falla tillbaka
på, och vi ha haft en särskild värmlandstaxering och veta resultatet
av den. Där framgår i varje fall, att bolagsskogarna och de samlade skogskomplexen
äro bättre skötta och utnyttjas bättre än småbruken. Jag vill erkänna,
att på senare år ha skogsvårdsstyrelserna lyckats få upp även småbruken, så
att de ha blivit betydligt bättre än tidigare, men jag menar, att om man delar
sönder ett sådant där större skogsbruk, som nu är lagt under rationell skötsel
och har egna förvaltningsapparater, blir det till förfång för den näring, som
det nu tillgodoser. Det är givet att skogsproduktionen finns kvar, den skall
alltid komma någon till nytta, men det kan bli en förskjutning, som blir
ganska besvärande, innan driften kommer i gång på nytt.

Herr Andersson sade, att folket skulle stanna kvar på de jordbruk, som bildades
genom skogstilldelning, och man skulle då ha arbetskraft för bolagsskogarna.
Men det lär väl inte bli på det sättet. Om dessa människor få fullständiga
jordbruk, är det ju meningen, att det skola försörja sig på dem. Då
måste arbetskraften bli helt och hållet borta från de övriga skogarna. Jag
kan inte ,se, att det finns någon logik i hans resonemang. Det är ju meningen
att de jordbruk, som nu skapas, skola lämna sina brukare full sysselsättning,
och då kan man ju inte räkna med att bolagsskogarna eller de större skogskomplexen
skola kunna få någon arbetskraft därifrån.

Jag anser, som jag tidigare anfört, att man har gått alltför hårt fram, när
det gäller sönderdelning av skogsmarken.

Herr Sten: Herr talman! Det är nog en smula post festum att ta upp en
skogspolitisk debatt på detta stadium. Såvitt jag kunde finna var den delen
av jordbruksreformen inte omstridd i riksdagen. I varje fall intresseradeden
inte de många talarna vid de debatter, som förekommo i kamrarna i midsommarveckan,
och detta ehuru frågan om skogens roll i jordbruksreformen helt
naturligt intog en ganska bred plats både i jordbrukskommitténs utredningar
och i propositionen om de framtida riktlinjerna för jordbrukspolitiken. Den
proposition, som nu behandlas, är ju en följd av den stora jordbruksreformen
eller ett led i densamma, hur man vill uttrycka saken.

När jag ändå fick anledning att begära ordet, kan jag icke uraktlåta, fastän
det ju är för sent att tvista om den saken också, att säga, att det är
ganska anmärkningsvärt, att inte dessa propositioner ha kommit att behandlas
på samma ställe. När den, som var intresserad av dessa frågor, i början
av riksdagen tog del av den propositionsförteckning, ''som statsministern hade
överlämnat till talmännen, prickade han nog in i sitt medvetande, att denna
proposition lika väl som de, som behandlats av särskilda utskottet, tillhör
jordbruksreformen och alltså borde ha behandlats tillsammans med denna.
Man skulle ju då ha vunnit åtskilligt ur rationaliseringssynpunkt, eftersom
hela föredragningen av de grundläggande principerna är densamma när det
gäller jorddelningslagstiftningen som när det gäller de ekonomiska åtgärderna
i samband med jordbruksreformen.

När så inte blev fallet och när det särskilda utskottet inte ställde några

Nr 34.

Onsdagen den 9 juli 1947 fm.

Ang. ändring i jorddelning slagen m. m. (Forts.)
yrkanden gentemot talmännens, som jag förmodar, formellt riktiga remissyrkanden
beträffande denna proposition, var det ju naturligt, att andra lagutskottet
måste inrikta sig på att få motiveringen och lagtexten att överensstämma
med den motivering och det beslut, som framgingo ur särskilda utskottets
behandling av jordbruksreformen.

Den blanka reservation, för vilken herr Björkman förde talan, är ett uttryck
för den olust som han och eventuellt någon mer av utskottets ledamöter
känt, därför att skogsbrukets intressen skulle på något sätt ha läderats i
det tredje moment, där utskottet har vidtagit en omformulering av lagtexten.
Men man må sätta den svenska skogen, dess betydelse och dess roll i vår
folkförsörjning hur högt som helst, man kan dock inte komma ifrån det förhållandet,
att jordbruket är en högre form av kultur. Det har väl alltid varit
på det sättet, att varje stycke mark som har erövrats från skogen till
åkern eller den odlade jorden har varit en vinning för kulturen. Även om
vi nu ha smått om skog, under det att en överproduktion måhända kan tänkas
uppstå på jordbrukets område, kan man dock icke komma ifrån detta grundläggande
förhållande, som beror på den oerhörda olikheten i omloppstid i fråga
om skogsbruk och jordbruk.

Det är det ena motivet, om det nu behöves något för att försvara detta
moment, där utskottet har gjort en jämkning.

Det andra motivet är det, att när man skrider till en stor reform, om vilken
alla äro angelägna att den skall bli så djupgående som möjligt, eftersom
det inte finns något annat sätt att på längre sikt komma till den jämbördighet
för jordbruket i utkomsthänseende som diskuterades för några dagar sedan,
då kan det inte vara oriktigt, att en annan näring i någon mån får
så att säga släppa till litet grand av sig själv vid skapandet av förutsättningarna
för denna reform.

Men därtill kommer, att jordbruksreformen icke är färdig med det beslut
som fattades i midsommarveckan och det beslut som nu kommer att fattas
med anledning av det föreliggande utskottsutlåtandet, eftersom de stora,
grundläggande områdena i fråga om jorddelningslagstiftningen ha länmats
utanför årets riksdagsbehandling, på grund av att fastighetsbildningssakkunnigas
huvudbetänkande ännu icke är framlagt. I realiteten kommer ju
jordbruksreformen att verka på det sättet, att innehavarna av de ofullständiga
jordbruken så att säga få hjälp att förvärva eu större kvotdel av byns åkerjord
och byns skogsmark, men det är icke sagt att dessa förvärv komma att
medföra något idealiskt förhållande ur arronderingssynpunkt. Även om, som
sagt, denna sida av saken i stor utsträckning har lämnats utanför vid årets
riksdagsbehandling, står det dock någonstädes i det särskilda utskottets utlåtande,
att man vid en komplettering av de ofullständiga jordbruken måste
ägna omsorg också åt brukningsdelarnas utseende.

Men i stora delar av Norrland är det därvid icke möjligt att komma till
ett tillfredsställande resultat enbart genom att lantbruksnämnden har sin
uppmärksamhet riktad på detta vid de kompletteringar, som komma att äga
rum i de enskilda fallen, utan det blir nödvändigt, innan det hela blir färdigt,
att man får ett omskifte av byarna, icke minst med avseende på skogsmarken.
De av kammarens ledamöter, som ha tagit del av förhållandena i typiska norrländska
skogsbygder eller av kartor som visa byarnas utseende och fördelningen
ur ägarsynpunkt, veta att det mångenstädes är så, att bolagen äga
vartannat eller vart tredje av långsmala skiften. Där skulle det utan tvivel
vara möjligt, om man gör ett nytt laga skifte av byn, att få en helt annan
ändamålsenlighet både ur de större och ur de mindre skogsägarnas synpunkt.
I många fall vore det möjligt att skogsindustrierna finge sitt skogsinnehav

Onsdagen den 9 juli 1947 i''m.

Nr 34.

Ang. ändring i jorddelningslagen in. in. (Forts.)
längst bort i byskogarna — skogen där är ofta likvärdig ur produktionssynpunkt
och med hänsyn till belägenheten i förhållande till flottningslederna
— under det att jordbrukarna finge bredare skiften i närmare anslutning till
byn och till det jordbruk, som skall ingå i deras hemman. Om jag inte tar
fel, har man vid de s. k. provskiftena, i Kopparbergs län låtit vägleda sig
av sådana synpunkter som dem jag här har sökt att uttrycka, ehuru det kan
hända att formuleringarna och begreppsbestämningarna äro andra.

Herr Björkman kan vara lugn för att i den mån det kan bli nödvändigt att
ta i anspråk skogsmark, som tillhör större ägare, för att jordbrukarnas fastigheter
skola få den ändamålsenliga sammansättningen, så komma de eventuella
olägenheter, som det talas om i det förut nämnda tredje momentet, att elimineras,
när man kommer till denna sista etapp i jordreformen, nämligen den
som består i ett skifte där man efter ändamålsenlighetens grundsatser omdanar
fastighetsbildningen inom byalaget.

Rent principiellt har jag för min del — såsom jag vid något tillfälle har
antytt här i kammaren — kommit till den uppfattningen, att det råder ett tämligen
tillfredsställande jämviktsförhållande med avseende på skogens fördelning
mellan de olika ägargrupperna. Det är starka mötiv — det måste man
ju förstå, eftersom riksdagen enhälligt har följt jordbrukskommitténs och
Kungl. Maj :ts linje — för att jordbruket och skogen skola höra samman i
landets skogsbygder, i den utsträckning som det är ändamålsenligt ur brukningssynpunkt
och ur ekonomisk synpunkt. Det finns också starka motiv för
att skogsindustrien skall ha egna skogstillgångar. Man må ha vilken uppfattning
som helst om det sätt, varpå de svenska bolagsdomänerna ha tillkommit,
och man har ju svårt att fria sig ifrån den känslan innerst inne, att vad
som är orätt icke kan göras rätt, men det ligger en ganska stark inre mening
i det nuvarande tillståndet. Det är fördelaktigt för skogsindustriernas arbetare,
både inom skogen och i industriföretagen, att dessa företag ungefär i den
nuvarande omfattningen ha egna skogstillgångar, så att de inte äro helt beroende
av de två andra ägargrupperna, nämligen kronan och bönderna, när
det gäller att under olika konjunkturförhållanden tillgodose sitt virkesbehov.
Slutligen tala givetvis också starka skäl för att kronan skall vara inte endast
den kontrollerande och reglerande myndigheten på detta område, utan också
ägare, i varje fall i samma omfattning som för närvarande.

Mina privata fundöringar om jordbruksreformen med avseende på skogen
gingo i den riktningen, att skogen borde ha kommit med i den stora jordbruksreformen
i full utsträckning, alltså i något större utsträckning än som
nu har blivit resultatet av riksdagsbehandlingen, men att man sedan skulle ha
tillåtit både kronan och skogsindustrierna att komplettera sina skogsinnehav,
i den mån de måste avstå skogsmark vid komplettering av jordbruken. Jag
tror nämligen, att den skogsmark, som den svenska bondeklassen i sin helhet
äger, räcker för jordbrukets vidkommande, blott den blir mera rättvist och
lämpligt fördelad. Då räcker den både till husbehovskog och till stödskog,
för att följa de hittillsvarande begreppen, och sedan kunde man ha låtit industrierna
och kronan kompensera sig på det tredje området, nämligen överloppsskogarna.

Jag vill fästa uppmärksamheten på att detta inte är någon ny grundsats.
I den hittillsvarande lagstiftningen har det varit på det sättet, att den jord,
som exempelvis bolag i Norrland ha släppt till för sociala egnahemsän damål,
ha de fått räkna sig till godo, när de ha gjort sina dispensansökningar om
förvärv av skogsfastigheter i det enskilda fallet. Då det gäller kronan, veta
vi ju att den har sin markfond, som sätter den i stånd att för de medel, som
undan för undan inflyta, vid lämpliga tillfällen utöka sina domäner. Vi sågo

Nr 34.

Onsdagen, den 9 juli 1947 fm.

Ang. ändring i jorddelningslagen m. m. (Forts.)
ett exempel på detta, i de handlingar beträffande Laxå bruks AB. som passerade
riksdagen för någon tid sedan.

Jordibruksreformen vilar i stort sett på det beståendes grundval med avseende
på skogen och dess fördelning på olika ägargrupper, och detta har
kommit till uttryck även i andra lagutskottets utlåtande. Vad som kam bli i
någon mån oegentligt — i den riktning som herr Björkman antydde — kommer
att rättas till, innan det hela är färdigt, när jorddelningslagstiftningen
och dess bärande principer ha slagit igenom inom jordbruksreformen. Vad
som behandlas i detta utlåtande är ju i det avseendet endast provisoriska eller
partiella reformer.

Sedan får man i den svenska skogspolitiken söka att på andra sätt, exempelvis
i vår skogsvårdslagstiftning, hävda samhällets överhöghet, hävda de
sociala synpunkterna och åstadkomma en ädel tävlan mellan de olika ägargrupperna,
så att de på detta viktiga område göra sin insats, både när det
gäller industriens råvaruförsörjning, som herr Björkman talade för, och när
det gäller överhuvud taget skogens betydelsefulla roll i vår folkförsörjning.

Jag har velat säga detta, herr talman, eftersom saken nu ändå har kommit
upp i detta sammanhang och eftersom det icke kan anses vara på något sätt
opåkallat att man stannar ett ögonblick även inför de viktiga principerna i vår
skogspolitik, vilken ju ändå till hälften ligger inom det område som regleras
av riksdagens beslut i fråga om de framtida riktlinjerna för vår jordbrukspolitik,
och inom vilket område andra lagutskottets föreliggande utlåtande
innebär en delreform i väntan på det som komma skall, när man får huvudbetänkandet
från fastighetsbildningssakkunniga på riksdagens bord, efter det
att det framlagts och passerat Kungl. Majd.

Ur denna synpunkt, herr talman, har jag funnit, att med hänsyn till att
dessa lagbestämmelser måste ansluta sig till det beslut, som riksdagen redan
har fattat, har det icke kunnat mobiliseras några egentliga betänkligheter
emot att gå på den linje, som andra lagutskottet här förordar. Jag ber därför
— även om jag förstår, att man kan hysa sådana funderingar som herr
Björkman givit uttryck åt — att få yrka bifall till andra lagutskottets hemställan
utan några vare sig blanka eller utformade reservationer.

Herr Nilsson, Bror: Herr andre vice talman! Med anledning av herr Holmbäcks
här framförda anmärkningar om bristande klarhet i terminologien, t. ex.
i fråga om vad som menas med familjejordbruk, ofullständigt jordbruk och
stödjordbruk, ber jag att få påminna därom, att vi i vår lagstiftning ha infört
och definierat desisa begrepp. Det gjordes rédan år 1939, då vi antogo nya
grunder för egnahemsverksamheten här i landet, och de nämnda begreppen återfinnas
i Kungl. Maj :ts kungörelse nr 589 av den 7 juni 1940 angående den
statliga egnahemsverksamheten. Där säges t. ex. om familjejordbruk, att det är
ett »jordbruk, som icke är större än att det kan brukas av innehavaren och
hans familj utan nämnvärt anlitande av lejd arbetskraft, ej heller mindre än
att familjen kan erhålla sin fulla bärgning därav». Det ofullständiga jordbruket
definieras sålunda: »jordbruk, som utgör brukarens enda eller huvudsakliga
förvärvskälla men som icke har tillräcklig bärkraft för att utgöra familjejordbruk.
» Stödjordbruket beskrives såsom ett »jordbruk, som är avsett att
bereda innehavaren och hans familj sysselsättning och tillskott till försörjningen
vid sidan av anpat förvärvsarbete». Det är sålunda i vår lagstiftning klart
definierat, vad som menas med dessa begrepp. Det kunde väl kanske vara en
billig fordran, att man i nya lagtexter hänvisar härtill — begreppen förekomma
även i senare lagtexter, men inte tidigare än i nyssnämnda lagtext.
Det var 1936 års egnahemsutredning, som i sitt år 1939 avlämnade betänkande

Onsdagen den 9 juli 1947 fm.

Nr 34.

Ang. ändring i jorddelningslagen m. m. (Forts.)
utformade och definierade dessa begrepp, och sedan infördes de i vår författning.
Där förekomma de alltjämt, och definitionerna äro desamma.

Jag vill passa på att uttala den önskan och den förhoppningen, att när den
nämnda egnahemslagstiftningen, såsom jag förmodar, annulleras på grund av
antagandet av de nya riktlinjerna för jordbrukspolitiken, bestämmelserna om
lantbruksnämnderna och organisationen i övrigt, lagskrivarna tillse, att de
ifrågavarande definitionerna inte falla bort, utan intagas i den nya lagtexten,
så att den innehåller klara definitioner på dessa ständigt återkommande begrepp.
Jag skall gärna ge herr Holmbäck rätt i att för den som sysslar med
jordbrukspolitiska spörsmål är det många gånger besvärligt med alla dessa
begrepp, och det är mycket viktigt att de klarläggas, så att man verkligen vet
vad man talar om och vad man skriver om. I den mån så inte har skett, bör det
ju ske. Men jag vill som sagt peka på att dessa grundläggande begrepp äro
definierade i vår lagstiftning.

Beträffande det här föreliggande förslaget vill jag bara säga, att förslaget
gläder mig. Det är i linje med den allmänna jordpolitik, som vi här i landet
ha bedrivit ända sedan 1936 års egnähemsutrednings dagar, då dessa riktlinjer
första gången lades fram. I all synnerhet gläder det mig, att man här har
betydligt förenklat och förbättrat villkoren för sammanläggning av lägenheter.
I äldre lagstiftning hade man ju tvärtom försökt försvåra sammanläggning
av brukningsdelar, och det har varit till stort men för en förändring av det
svenska samhället i den riktning, som nu är aktuell. Att man nu skapat möjligheter
för en förenkling och gjort det möjligt att överhuvud taget sammanlägga
mindre fastigheter till större enheter, är därför enbart glädjande.

Jag ber för min del, herr andre vice talman, att få yrka bifall till det föreliggande
förslaget.

Herr Hagman: Herr talman! Jag blev något förvånad över den reaktion herr
Björkmans anförande framkallade från ett par kammarledamöters sida. Jag
ber att få påpeka, att herr Björkman inte hade något annat yrkande än om
bifall till utskottets förslag. Visserligen fäste han — enligt min uppfattning
med rätta — uppmärksamheten på vissa frågor i det föreliggande utlåtandet,
vilka äro väl värda att tagas under övervägande, men han framförde inga
ändringsyrkanden.

Jag vill emellertid också instämma i det uttalande, som herr Andersson
här gjorde, då han sade, att vi numera kunna räkna på i det närmaste lika
god avkastning från bondeskogarna som från andra skogar. Vissa resultat
från sista riksskogstaxeringen antyda att så är förhållandet. Att vi nu ha
kommit därhän är synnerligen glädjande och beror säkerligen till stor del på
skogsvårdsstyrelsernas upplysande och vägledande arbete på skogsskötselns
område.

Men då herr Andersson säger, att om man inte tillskiftar småbruken skog
i sådan omfattning att dessa bli »fullständiga», kan man befara, att småbruken
nedläggas och trakten till följd härav kan riskera bli ödebygd, kan jag ej
helt följa honom. Skogarna kunna ju inte flyttas från sin plats genom ägostyckningar,
och de kunna ge bygdens befolkning ökade utkomstmöjligheter
genom arbete med huggning och körning m. m., oberoende av. om de ägas av enskilda
eller av det allmänna. Det har sedan generationer varit så, att man vid
de mindre jordbruken har skaffat sig en mycket välbehövlig och god inkomst,
särskilt om vintrarna, genom huggning och körning i skogarna. Jag förmodar
att då vi gå att verkställa den rationalisering av jordbruket varom vi ha talat så
mycket, kommer stort avseende att fästas vid just möjligheten för innehavarna av

Nr 34.

Onsdagen den 9 juli 1947 fm.

Ang. ändring i jorddelning slagen m. in. (Forts.)
de mindre jordbruken att få arbete i skogarna, som måhända tillhöra det allmänna
eller något gods eller dylikt.

Jag tycker emellertid, att det är högeligen önskvärt, att småbruken tilldelas
skog i all den utsträckning, som kan vara möjligt och lämpligt. Det innebär
givetvis en trygghetskänsla för småbrukarna att få skog, men vi skola å
andra sidan ha klart för oss, att med det inköpspris, som skogen nu hetingar,
gäller det inte bara att ta emot skog och tjäna pengar på den. Det må erinras
om att jordbruksministern har i propositionen rörande jordbrukets rationalisering
och det särskilda utskottet i sitt utlåtande ganska bestämt givit uttryck
åt den meningen att skogen skall åsättas det värde den verkligen representerar.
Förvärvet av skog blir således en ekonomisk fråga, som man från fall till fall
får ta under övervägande.

Herr Björkman förmodade, att om man tänker ge småbruken skog, så att de
bli »fullständiga», skulle de ifrågavarande jordbrukarna inte kunna arbeta i de
stora skogarna, och därmed skulle skogsbruket i sin helhet lida skada. Jag
tror, att det- kanske ligger någon överdrift också i detta, ty man kommer troligen
inte att kunna tilldela småbruken så mycket skog, att husfadern själv
— måhända med hjälp av t. ex. sina söner —- erhåller fullt arbete med egna
skogs drivningar hela vintern. Jag tror således, att de uttalanden, som gjorts
här, varit tilltagna litet i överkant på både det ena och det andra hållet.

Jag slutar, herr talman, med att än en gång fästa uppmärksamheten på att
här inte framställts något annat yrkande än om bifall till utskottets förslag.

Herr Holmbäck: Herr talman! I mitt förra anförande gick jag inte längre än
att jag hemställde till jordbruks- eller justitieministern att försöka åstadkomma
en kommentar till den nya lagstiftning, som beslöts för några veckor sedan,
och de lagbestämmelser, som riksdagen kommer att fastställa i dag, beträffande
de termer som jag berörde.

Herr Bror Nilsson har nu förklarat, att det finns en dylik kommentar i form
av en åtta år gammal administrativ förordning. Det är riktigt, men samtliga
termer finnas inte med där, och trots existensen av denna förordning är det
enligt min mening nödvändigt att i en kommentar samordna grundvalarna för
den lagstiftning, som innefattades i propositionen om jordbruksstödet och som
bygger på basjordbruket, även om jordbruksministern inte använt denna term
i sitt yttrande i propositionen, och den lagstiftning, som vi skola besluta nu
och som grundar sig på familjejordbruket. En dylik kommentar är desto angelägnare
som olika myndigheter under förarbetena för den lagstiftning, som
riksdagen antog för någon vecka sedan, kommo fram till olika uppfattningar
om vad som skall falla under begreppen »fullständigt» och »ofullständigt»
jordbruk.

Medan jag, herr talman, nu har ordet, kanske jag även kan få beröra herr
Stens anförande. Det är ett spörsmål, som har varit under debatt i mer än
trettio år, att man bör söka åstadkomma omskifte för betydande områden av
landets skogsarealer. Om jag inte missminner mig, upptogs denna fråga redan
år 1918 av den s. k. skifteslagstiftningskommissionen, som framlade kartor och
annat material för att illustrera nödvändigheten av omskifte. År 1926 ändrades
jorddelningslagen på sådant sätt, att det skulle bli möjligt att åstadkomma
omskifte även på laga skiftad jord. Man ville därigenom söka tillgodose
det önskemål som hade uttalats åtta år tidigare. Men denna lagändring har
inte lett till någonting. Jag tror inte, att man hittills i ett enda fall har utnyttjat
1926 års lagändring, som ger rätt att få till stånd omskifte på dylik
jord. Den reformsträvan, som 1926 års lag ger uttryck för, har helt enkelt av -

Onsdagen den 9 juli 1947 fm.

Nr 34.

Ang. ändring i jorddelningslagen m. m. (Forts.)
stannat. År 1989 tillsattes de s. k. fastighetsbildningssakkunniga, vilkas uppgift
bl. a. också var att söka åstadkomma omskifte av skogsmark. Denna kommitté
har hittills inte kommit längre än att den först nu har börjat med sitt
huvudbetänkande, som säges skola omfatta en ny jorddelningslagstiftning i
dess helhet. Det är ett mycket svårt problem, som man där upptagit, och det
kommer att dröja många år innan resultatet är klart.

Det må därför, herr talman, tillåtas mig att ge uttryck åt den tanken, att
det rätta sättet att lösa detta problem kanske vore att bryta ut frågan om omskifte
på skogsmark, som måhända kunde vara en relativt lättlöst fråga, och
underställa riksdagen förslag därom utan att avvakta den omarbetning av jorddelningslagstiftningen,
som bör komma till stånd men som är mycket tidskrävande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets utlåtanden:

nr 49, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition mod anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av den Internationella arbetsorganisationens sjätte sjöfartskonferens
år 1946 fattade beslut, såvitt propositionen hänvisats till lagutskott; nr

50, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 13 § lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för
olycksfall i arbete, m. m.; samt

nr 52. i anledning av väckt motion angående viss ändring av bestämmelserna
om änkepension i lagen om folkpensionering.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 244, i anledning av Kungl. Ang. åtgärder
Maj :ts framställningar angående vissa åtgärder till främjande av bostadsför-tlU främjande
sörjningen jämte i ämnet väckta motioner. ^sörjningen.''

I en till riksdagen avlåten proposition, nr 235, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden för den
18 april 1947, föreslagit riksdagen att

I. godkänna av chefen för socialdepartementet förordade grunder för omläggning
av den statliga låne- och bidragsverksamheten till förmån för bostadsförsörjningen,
beträffande särskilda bostadsrabatter (trekronorsbidrag) den
1 juli 1947 och i övrigt den 1 juli 1948;

II. godkänna av departementschefen förordade ändringar i olika avseenden
från och med tidpunkt under budgetåret 1947/48 av gällande bestämmelser för
den statliga låne- och bidragsverksamheten till förmån för bostadsförsörjningen;

III. medgiva, att räntefoten för förbättringslån och lantarhetarbostadslån.
vilka kunde komma att beviljas under budgetåret 1947/48, bestämdes till 3,25
procent;

IV. för budgetåret 1947/48 anvisa dols under V huvudtiteln, till Kapitalmedelsförluster
och ränteeftergifter å tertiärlån för vissa bostadsbyggnadsföretag
ett förslagsanslag av 225 000 kronor; till Hyresrabatter för mindre bemedlade,
barnrika familjer ett förslagsanslag av 13 000 000 kronor; till Särskilda

Nr 34.

Onsdagen den 9 juli 1947 fm.

Ang. åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)
bostads r al) a t te r ett reservationsanslag av 500 000 kronor; till Bidrag till främjande
av bostadsbyggande på landsbygden ett reservationsanslag av 20 000 000
kronor; till Bidrag till inrättande av pensionärshem ett reservationsanslag av
12 000 000 kronor; dels under statens utlåningsfonder, till Lånefonden för
bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer ett investeringsanslag
av 70 000 000 kronor; till Lånefonden för främjande av bostadsbyggande på
landsbygden ett investeringsanslag av 15 000 000 kronor; till Lånefonden för
bostadsbyggande ett investeringsanslag av 100 000 000 kronor; dels ock under
fonden för låneunderstöd, till Tertiärlån till viss bostadsbyggnadsverksamhet
ett investeringsanslag av 64 000 000 kronor; till Tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet
ett investeringsanslag av 37 500 000 kronor; till Lån till
uppförande och förbättring av lantarbetarbostäder ett investeringsanslag av
8 000 000 kronor och till Lån till bostadsförbättringsverksamhet ett’ investeringsanslag
av 8 000 000 kronor.

I berörda proposition (nr 235) hade Kungl. Maj:t jämväl framlagt förslag
beträffande anslag till statens byggnadslånebyrå, vilka förslag riksdagen redan
bifallit.

Vidare hade Kungl. Maj:t i proposition nr 285 angående prisutjämningsavgifter
m. m., under åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över
folkhushållningsärenden för den 9 maj 1947, med ändring därutinnan av i
propositionen nr 235 gjord hemställan, föreslagit riksdagen att anvisa investeringsanslaget
till Tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet med ett belopp
av 40 300 000 kronor.

Sistnämnda proposition hade hänvisats till statsutskottet allenast i vad
avsåg tilläg-gslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet. I övrigt hade propositionen
hänvisats till bevillningsutskottet.

I samband med Kungl. Maj:ts förevarande förslag hade utskottet till behandling
förehaft ett flertal i ämnet väckta motioner.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet avfattat sin hemställan i 23
särskilda, med I—XXIII betecknade punkter.

Vid utlåtandet funnos fogade 16 särskilda reservationer.

På framställning av herr talmannen beslöts att utlåtandet skulle företagas
till avgörande punktvis, dock att vid behandlingen av punkten I överläggningen
finge omfatta utlåtandet i dess helhet.

Punkten I.

I denna punkt hade utskottet hemställt, att riksdagen måtte, beträffande
bostadspolitikens organisation,

a) i anledning av Kungl. Maj :ts förslag och med bifall till dels de förslag i
motionerna 1:251 och 11:379, 1:257 och 11:389, 1:306 och 11:451, 1:312
och II: 456 samt II: 386, som avsåge jordbrukets bostäder, dels ock motionen
II: 384 godkänna vad i statsrådsprotokollet över socialärenden för den 18 april
1947 anförts rörande organisationen av den allmänna bostadspolitiken, dock
med den jämkningen, att handläggningen i länen av ärenden om lån och bidrag
till jordbrukets bostäder borde ankomma på lantbruksnämnderna,

b) i anledning av dels de förslag i motionerna I: 306 och II: 451, som berörde
bostadspolitikens organisation, dels ock motionen II: 386, i vad nämnda förslag
och sistnämnda motion ej behandlats under a), i skrivelse till Kungl. Maj :t giva
till känna vad utskottet anfört angående handläggningen i länen av ärenden

Onsdagen den 9 juli 1947 fm.

Nr 34.

Ang. åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)
om lån och bidrag till andra bostäder på landsbygden än jordbrukets bostäder.

I motiveringen hade utskottet yttrat bland annat följande:

»I fråga om de tre slag av åtgärder, som enligt bostadssociala utredningen
böra vidtagas, för att den bostadspolitiska målsättningen skall kunna förverkligas,
har departementschefen anfört vissa principiella synpunkter. Vad
först angår kommunernas organisatoriska, planläggande och initiativtagande
insatser, har förslag rörande dessa framlagts i särskild proposition (nr 259).
vilken hänvisats till lagutskott för förberedande behandling. Beträffande
statsunderstöd i form av lån ansluter sig utskottet till departementschefens
mening, att lån till såväl en- som flerfamiljshus, som tillkomma genom nyeller
ombyggnad, utgöra förutsättning för ett genomförande av den bostadspolitiska
målsättningen. Vad slutligen angår statlig bidragsverksamhet, vill
utskottet understryka vad departementschefen anfört därom, att bidrag endast
böra komma i fråga, därest insatser från det allmännas sida av annat slag
icke kunna anses utgöra en tillfredsställande garanti för att eftersträvad standardförbättring
kommer till stånd. Då utskottet delar departementschefens
uppfattning, att en viss utvidgning av bidragsverksamheten icke kan undvikas,
ehuru det nuvarande läget manar till största återhållsamhet, är det enligt utskottets
mening särskilt angeläget, att strävandena att begränsa byggnadskostnaderna
samtidigt på allt sätt främjas.»

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Johan Bernhard Johansson, Andrén, Heiding, Mannerskantz,
Ivar Persson, Falla, Rubbestad, Pettersson i Dahl, Boman i Kieryd och Birke,
vilka ansett, att utskottet, beträffande de tre slag av åtgärder, som borde vidtagas
för att den bostadspolitiska målsättningen skulle kunna förverkligas, bort
uttala sig för en inskränkning av bidragsverksamheten och att alltså det nyss
återgivna stycket i utskottets yttrande bort hava följande lydelse:

»I fråga---av den bostadspolitiska målsättningen. Vad slutligen angår

statlig bidragsverksamhet, hyser utskottet principiellt den uppfattningen, att
bostadsfrågan icke bör lösas med hjälp av statliga bidrag i föreslagen omfattning
utan genom åtgärder i syfte att dels främja en fortlöpande sänkning av
kostnaderna för produktion och drift av bostadsfastigheter, dels öka förståelsen
för värdet av bättre bostäder. Utskottet kan därför icke dela departementschefens
mening, att den statliga bidragsverksamheten för bostadsändamål bör
ytterligare utvidgas, utan anser, att eu sucdessiv minskning av verksamheten
bör genomföras.»

2) av herrar Pauli, Gustaf Karlsson, Gustaf Iwar Anderson, Berling, Eriksson
i Stockholm, Ward, Mårtensson, Lindholm, Åkerström, Petterson i Degerfors
och Thapper, vilka ansett dels att utskottets yttrande i fråga om organisationen
av den allmänna bostadspolitiken bort hava den ändrade lydelse, reservationen
visade, dels ock att utskottet bort under punkten I hemställa, att
riksdagen måtte, beträffande bostadspolitikens organisation, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag på dels de förslag i motionerna 1:251
och 11:379, 1:257 och 11:389, I: 30G och 11:451, 1:310 samt 1:312 och
11:456, som berörde detta ämne, dels ock motionerna 11:384 och 11:386 godkänna
vad i statsrådsprotokollet över socialärenden för den 18 april 1947
anförts rörande organisationen av den allmänna bostadspolitiken.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Det föreliggande utskottsutlåtandet förefaller
kanske många vara tilltrasslat. Det är ju försett med många reservationer,
och klämmarnas antal är ganska stort. Ärendet är emellertid av en sådan

Nr 34.

Onsdagen den 9 juli 1947 fm.

Ang. åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)
natur, att det nödvändigtvis måste bii många punkter som få tas upp till behandling
var för sig. Då man i utskottet inte kunnat uppnå enighet på de olika
punkterna, har det naturligtvis också blivit reservationer under de olika avsnitten.
På många punkter har enighet dock uppnåtts, vilket bl. a. framgår av
att utskottet — förutom den punkt som rör anslagen — behandlat sammanlagt
27 olika punkter, medan reservationer endast avgivits vid 14 punkter.

Den första punkten i utskottets hemställan, I. a) och b), motsvaras i den
kungl. propositionen av rubriken »Den allmänna bostadspolitikens målsättning,
metoder och organisation». Jag ämnar nu huvudsakligast yttra mig om punkt
I—III, varefter jag sedermera vid föredragningen av de olika punkterna ämnar
begära ordet för att närmare motivera de reservationer som jag gett min
anslutning. Jag tror att ett dylikt förfarande kommer att göra det lättare för
dem av kammarens ledamöter, som lyssna till denna debatt, att förstå innebörden
av de olika reservationerna än om jag redogör för reservationerna i en
följd.

I fråga om punkt I föreligga olika meningar dels om den allmänna bostadspolitikens
målsättning och dels om organisationen. Vi som ha undertecknat reservationen
nr 1) ha inte kunnat godtaga den allmänna målsättning, som departementschefen
och sedan utskottsmajoriteten ha angivit. Vi ha givetvis inga
invändningar att göra mot att man bör sträva efter att nå en hög bostadsstandard
när det gäller både utrymme och kvalitet, men vi anse, att man bör
söka nå detta mål utan att i så stor omfattning behöva anlita statliga subventioner
och bidrag. Systemet med statsbidrag medför nämligen en del olägenheter
som redan gjort sig märkbara på många håll i landet. Det har faktiskt
uppstått ett tilltagande missnöje över att det egentligen är de människor, som
flytta in i nya och moderna bostäder, som få de största bidragen, under det att
personer som bo i äldre och ofta kvalitativt sämre bostäder inte få någon
hjälp alls. Departementschefen har medvetet drivit det dithän därför att han
vill stimulera människorna att överge sina äldre och sämre bostäder för att
i stället skaffa sig nya och bättre.

Man behöver enligt min mening inte tillgripa en så stark stimulans för att
uppmuntra denna strävan, då det ju är omöjligt att så snabbt, som departementschefen
säger sig önska, kunna nå detta mål redan på grund av omöjligheten
att producera bostäder i den takt som skulle behövas härför. Många
människor önska för övrigt inte heller avsätta en så stor del av sin inkomst
till kostnader för bostad, som blir ofrånkomligt, om de måste välja en modern
lägenhet. Smaken är ju nu en gång olika. Somliga människor vilja använda
mer av sina inkomster för kläder, föda, förströelser, sparande o. s. v., undef
det att andra lägga huvudvikten vid bostadens beskaffenhet och också äro
beredda att anslå en större del av sin inkomst till anskaffande av en god bostad.
Man bör därför inte alltför mycket trycka på att bostadsstandarden skall
höjas i så snabb takt som man här uppsatt som sitt mål.

Reservanterna ha i någon mån velat reagera mot den tendens som jag här
påpekat. Även om vi i övrigt ha samma uppfattning om målsättningen, dela vi
inte den meningen att omflyttningen till bättre bostäder skall stimuleras på
det sätt, som här föreslås, och i varje fall inte i så betydande omfattning i nuvarande
läge. Vi
förhållanden, kommer det att bli mer eller mindre obehövligt att överhuvud
taget ge dessa subventioner från statens sida. Om man i längden söker få fram
billiga bostäder genom att subventionera hela byggnadsproduktionen, kommer
det ju till slut att bli just de människor, som komma i åtnjutande av subventionerna,
som själva få betala kostnaderna härför. Det är inte småsummor som
slukas av den nuvarande bostadspolitiken. De nu föreslagna stödåtgärderna

Onsda''gen den 9 juli 1947 fm.

Xr 34.

Ang. åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)
beräknas kosta 380 miljoner kronor, och när hela programmet blir förverkligat,
komma kostnaderna att ytterligare stiga väsentligt. De väldiga utgifterna
för bostadssubventioneringen komma då att direkt påverka de skatter, som de
som bo i de subventionerade husen skola betala. Det hela blir därigenom ett
försök att lyfta sig själv i håret, vilket ju sällan lyckas.

Detta är, herr talman, den principiella innebörden i reservationen nr 1).
Jag skall sedan tillåta mig att något bemöta de synpunkter som anförts i reservationen
nr 2).

Jag vill då till en början nämna, att det är med lottens hjälp, som jag och
mina meningsfränder sluppit att avge en reservation även beträffande den
punkt som rör organisationen. Vi ha ansett, att man inte bör bestämt utsäga,
att de byggnader, som höra till jordbruksfastigheterna, skola falla under länsbostadsnämndernas
organisation. Ärenden, som röra lån och bidrag till
jordbrukets ekonomibyggnader och de bostadshus, som direkt höra samman
med jordbruket,, böra enligt vår mening handläggas av de nyligen
beslutade rationaliseringsorganen på jordbrukets område, d. v. s. lantbruksnämnderna.
Enligt vår uppfattning borde egentligen hushållningssällskapen
ha haft hand om denna verksamhet, men riksdagen har ju beslutat
att dessa uppgifter skola åvila lantbruksnämnderna. Reservanterna å andra
sidan ha på denna punkt anslutit sig till Kungl. Maj :ts förslag, som innebär,
att de statliga åtgärderna beträffande bostadsförsörjningen i dess helhet böra
åligga en och samma organisation, d. v. s. byggnadslånebyrån och länsbostadsnämnderna,
vilkas inrättande ju bebådas i andra delen av bostadssociala
utredningens betänkande. Man kan emellertid genom Kungl. Maj:ts och reservanternas
förslag i alla fall inte undgå, att det här ändock uppstår en dualism.
Jordbrukarna komma trots allt att få med två och t. o. m. tre organ att göra.
I fråga om ekonomibyggnader måste de vända sig till lantbruksnämnderna,
som skola handha frågor rörande den inre rationaliseringen och till hushållningssällskapen
angående driftsrationgliseringen, men när det gäller bostadshus
åt jordbrukarna själva eller deras arbetare, skola de uppta kontakt med
det statliga centrala byggnad sorganet, således länsbostadsnämnden.

Denna dualism är det ena skälet varför vi gått emot Kungl. Maj ds förslag
på denna punkt. Det andra skälet är att vi äro rädda för att det med den av
reservanterna föreslagna anordningen kommer att utgå centrala direktiv till
länsbostadsnämnderna om hur verksamheten skall drivas. För att göra det
hela mera konkret kan jag säga, att vi äro rädda för att arkitekterna i Stockholm
skola sitta och dirigera, hur mangårdsbyggnaderna på bondgårdarna ute
i landet skola.vara beskaffade. Vi tro att det inte skulle vara lyckligt med
en sådan ordning. Dessa ärenden böra handhas av människor som äro direkt
inriktade på lantgårdarnas byggnadsproblem. Om det blir några arkitekter,
som bestämma allting centralt här uppifrån Stockholm, riskera vi att gårdarna
komma att bli alltför fula och alltför litet smälta in i den naturliga
gårdsmiljön. Dessa arkitekter ha för övrigt mycket litet begrepp om hur en
husmor på en lantgård vill ha det ordnat inomhus. Lanthusmödrarna vilja ha
stora., kök och ha en hel del andra fordringar på bostaden, vilka blott de kunna
förstå som haft närmare kontakt med lanthushåll. Vad en gård kan bära och
förränta i fråga om byggnad skostnader bedöms också bäst av det organ, som
har med den inre rationaliseringen och driftsrationaliseringen att göra. Byggnadslånebyrån
och länsbostadsnämnderna kunna ju inte ens ha eu aning därom,
och det kan man heller inte begära.

Vi anse därför, att det skulle vara ganska stora olägenheter förknippade
med att lägga denna del av de statliga stödåtgärderna för bostadsförsörjningen
uteslutande under länsbostadsnämnderna.

Första Icammarens protokoll 1947. Nr 34.

Nr 34.

Onsdagen den 9 juli 1947 fm.

Ang. åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)

Kung-I. Maj :t har i dagarna tillsatt en kommitté som. skall utreda olika detaljspörsmål
i samband med lantbruksnämndernas organisation. Bostadssociala
utredningen har dessutom föreslagit, att en särskild utredning skall göras om
länsbostadsnämndernas lämpliga organisation och representation i länen. "V i
som stå för utskottets utlåtande på denna punkt ha ansett,. att man under dessa
omständigheter åtminstone bort vänta med att fatta definitivt beslut om vilket
organ som skall handha de frågor, som beröras under denna punkt i utlåtandet,
till dess att dessa utredningar om lantbruks- och länsbostadsnämndernas
organisation äro färdiga. Vi ha därför skrivit, att vi anse det ändamålsenligt,
att alla ärenden beträffande lån och bidrag till jordbrukets byggnader
handläggas av lantbruksnämnderna, men skulle kunnat tänka oss att saken
blir föremål för ytterligare överväganden.

Jag framlade både i avdelningen och i utskottet ett sammanjämkningsförslag
om att man inte nu skulle ta direkt ställning till denna fråga utan1 endast
uttala, att detta spörsmål borde slutgiltigt övervägas i samband med de omnämnda
utredningarna. Betta förslag föll dock igenom i avdelningen, även om
det var nära att det hade blivit enhällig uppslutning kring detsamma._

Jag har, herr talman, intet mer att tillägga på denna punkt, utan inskränker
mig till att på detta sätt bemöta reservationen. Jag skall heller inte begära
ordet på nytt för att replikera ett eventuellt inlägg av herr Gustaf Karlsson
i denna fråga. Jag nöjer mig med att på detta sätt ha framlagt mina skäl,
och sedan få åhörarna avgöra, vilka skäl som väga tyngst.

Vad beträffar punkterna II och III i utskottets utlåtande, kommer jag att
yrka bifall till reservationerna 3) och 4). Jag ämnar dock i fråga om dessa
punkter inte begära votering, varför jag kanske redan nu kan få motivera

reservationerna. .

Beträffande punkt II i utskottets utlåtande på s. 21 ha vi avgivit en reservation
som fått beteckningen 3). Då man nu söker, få till stånd större enhetlighet
över bidrags- och låneverksamheten, anse vi reservanter, att man bör
fastställa en gemensam övre gräns för egnahemslån. Vi föreslå, att denna
gräns skall fastställas till 75 procent av belåningsvärdet. Vi motsätta oss således,
att egnahem, som åtnjuta bostadssubvention, skola kunna få lan till 90
procent av belåningsvärdet. Enligt vår uppfattning böra de som även erhalla
kapitalsubvention kunna själva finansiera det belopp som ligger över 75 procent.
Jag yrkar således, herr talman, redan nu bifall till reservation nr 3),
avseende punkt II i utskottets utlåtande. .

Till punkt III i utskottets hemställan ha vi fogat en reservation nr 4). Den
rör kronotorpare och andra som bygga egna hus . på kronomark eller, annans
mark och därigenom äro förhindrade att lämna inteckningssäkerhet i enlighet
med vad i övrigt föreskrives. Vi mena, att ett undantag bör kunna Röras
för denna kategori utan att detta i nämnvärd grad behöver medföra ökade
förlustrisker. Jag ämnar därför, när vi komma till punkt III, yrka bifall till
reservation nr 4).

Jag ber nu, herr talman, att först fa yrka bifall till var reservation nr 1)
under punkt I. Under punkt II yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Herr Karlsson, Gustaf: Herr talman! Jag skall försöka att följa den föregående
ärade talarens exempel och fatta mig kort. Jag vill inte på något sätt
medverka till att kammaren, skall utsättas, för samma vedermödor som vi
måste underkasta, oss på tredje avdelningen i statsutskottet, då vi hade att
penetrera de två propositioner och 18 serier motionsledes framställda yrkanden,
som vi här haft att ta ställning till. Det torde också vara fruktlöst att
här ingå på varje detalj och förklara, varför utskottet har intagit den ena
eller andra ståndpunkten.

Onsdagen den 9 juli 1947 fm.

Nr 34.

rAng. åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)

Ja g tror emellertid, att det skulle underlätta prövningen av det föreliggande
ärendet, om kammarens ledamöter hålla tre omständigheter i minnet.

Man bör för det första erinra sig, att den proposition, som det nu framför
allt gäller att ta ställning till, nämligen nr 235, är en fortsättning på det
förslag som Kungl. Maj :t med socialministerns signum framlade vid föregående
års riksdag och som riksdagen då i allt väsentligt godkände. Man kan,
om man så vill, säga, att vad som nu föreslås är en byggnad på den grund
som lades i fjol.

För det andra är det nödvändigt att göra en klar distinktion mellan möjligheterna
att genomföra det långsiktiga program, som propositionen innehåller,
och dagens svårigheter för byggnadsproduktionen. Om programmet skulle
bedömas uteslutande med hänsyn till de dagsaktuella förhållandena, skulle
säkerligen mer än en kunna bli tveksam. Material- och arbetskraftsbristen
samt de penningpolitiska synpunkterna framtvinga ju vissa restriktioner. Här
gäller det dock ett långsiktigt bostadsprogram, och vi hoppas, att dagens svårigheter
för genomförandet av detta program snart nog skola försvinna.

För det tredje böra kammarens ledamöter observera, att närmast efter detta
ärende på föredragningslistan återfinnes ett utlåtande från andra lagutskottet
som innebär, att kommunerna komma att få helt andra uppgifter än tidigare
beträffande bostadspolitiken.

Utskottsmajoriteten har, såsom kammarens ledamöter säkerligen ha funnit,
i allt väsentligt förordat Kungl. Majds förslag. På en enda punkt har utskottet
frångått Kungl. Maj:ts proposition. På grund av lottens utslag kommo
vi, som i övrigt anslutit oss till de av Kungl. Maj :t framlagda förslagen,
på en punkt i minoritet. Vi ha där avgivit en reservation som fått beteckningen
nr. 2) och som rör organisationen av den allmänna bostadspolitiken.
I reservation nr 2) yrka vi i motsats till de ledamöter, som återfinnas som
undertecknare av reservation nr 1), att riksdagen i fråga om organisationen
skall godkänna Kungl. Maj :ts förslag.

Vad beträffar reservation nr 1) vill jag understryka, att i det program,
som uppdragits i den framlagda propositionen, äro alla grenar och detaljer
i statens åtgärder för bostadsförbättring och bostadsförsörjning inneslutna.
Reservanterna vilja inte godkänna vad Kungl. Maj :t anfört och önska inte
lämna en positiv medverkan till att få till stånd en rimlig bostadsstandard.
I stället yrka reservanterna att utlåtandet i denna del skall få följande lydelse:
»Utskottet kan därför icke dela departementschefens mening, att den
statliga bidragsverksamheten för bostadsändamål bör ytterligare utvidgas, utan
anse, att ^en successiv minskning av verksamheten bör genomföras.»

Jag måste säga till mina vänner bland bondeförbundama, att det på mig
verkar ganska märkligt, att de nu vilja ha ett dylikt uttalande inskrivet i
utskottets utlåtande. Het maste vara ett utslag av en sinnesändring som kommit
över dem synnerligen hastigt. Jag undrar verkligen, hur länge denna sinnesändring
kommer att äga bestånd. Varje år, då vi behandlat anslagen till
bostadsförbättringsverksamhet på landsbygden, har man ju från bondeförbundets
sida ansett ^de av Kungl. Majrt äskade anslagen på flera miljoner kronor
vara för små, varför man begärt höjt anslag. Nu däremot ansluter man
sig från bondeförbundshåll till ett uttalande, som innebär, att den statliga
bidragsverksamheten för bostadsändamål skall successivt minskas. Detta
ståndpunktstagande må stå för vederbörandes egen räkning, men jag har inte
kunnat underlata att fästa uppmärksamheten vid denna märkliga sinnesändring.

Jag behöver inte teckna bakgrunden till de förslag som Kungl. Maj:t här
framlagt. Det räcker att erinra om städernas slumkvarter och landsbygdens

Nr 34.

Onsdagen den 9 juli 1947 fm.

Ang. åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)
ruckel, som fortfarande finnas, trots allt vad som hittills gjorts i bostadsförbättrande
syfte. Vi borde väl alla kunna samlas om att det här behövs
positiva ekonomiska insatser från stat och kommun och inte bara deklamationer
för att åstadkomma en förbättring. Tyvärr ha vi inte inom utskottet kunnat
uppnå enighet om det framlagda programmet. Jag tror dock att man ute
i levande livet skall finna, att vad som här föreslås är den rätta vägen för
att komma till rätta med svårigheterna på bostadsförsörjningens område.

Vad beträffar reservation nr 2) är det riktigt som herr Mannerskantz sade,
att han på den punkten under utskottsbehandlingen försökte åstadkomma
en kompromiss genom att föreslå, att den fråga det här gäller skulle skjutas
på framtiden. Hem Mannerskantz föreslog, att definitiv standpunkt i denna
fråga skulle intas först i samband med den fortsatta utredningen av de spörsmål
av praktisk och teknisk art, som måste lösas i samband med lantbruksoch
länsbostadsnämndernas organisation. Dessa beslut måste ju fattas i så
god tid att allting är klart till den 1 juli 1948. Jag ansåg då för min^ del
i utskottet, att vi inte kunde uppskjuta avgörandet beträffande den fråga,
som gett anledning till reservation nr 2). Här måste riksdagen fatta principiell
ståndpunkt, så att Kungl. Maj :t vet, vilken väg riksdagen önskar att
man skall gå. Det är helt enkelt inte möjligt att uppskjuta avgörandet, om
man vill ha apparaten färdig till den 1 juli 1948. Rent sakligt ha vi, som
företräda reservationen under nr 2), ansett, att det finns fullgoda skäl för den
linje som Kungl. Maj :t förordar i propositionen, nämligen att bostadsärendena.
även för jordbruket och landsbygden i dess helhet böra ligga hos länsbostadsnämnderna
och icke hos lantbruksnämnderna. Jag bestrider inte, att
reservanterna kunna ha vissa positiva skäl för sin ståndpunkt. Skäl kunna
anföras både för och emot den av Kungl.. Maj :t föreslagna, anordningen. Jag
anser dock att skälen väga över för att vi här böra söka fa till stånd största
möjliga enhetlighet vid behandlingen av alla bostadsärenden. Vi som stå bakom
reservation nr 2), vilken inom parentes medkammaren redan godkänt, rekommendera
kammaren att följa den av Kungl. Maj:t förordade linjen.

Vi förutsätta, då, att det måste bli ett effektivt samarbete mellan de blivande
länsbostadsnämnderna och lantbruksnämnderna. Det bör kunna ordnas
så att deras arkitekter och deras verkställande tjänstemän komma praktiskt taget
i daglig kontakt med varandra för att knnna överlägga om de frågor av
praktisk art, som uppkomma, när det gäller att ge råd eller att uppföra hus
på jordbruksenheterna. Så ha vi tänkt oss att fragan skulle kunna glosas. Vi
tro inte, att det finns någon större anledning att teckna spöken på väggen,
åtminstone inte innan man får se hur det hela kommer att gestalta sig i

Jag skall, herr talman, söka fatta mig kort, och jag skall därför, då herr
Mannerskantz också berörde innehållet i reservationerna nr^3) och 4) endast
säga, att vi, som företräda utskottet, ha ansett, att.. vad Kungl.. Maj :t föreslagit
på dessa punkter är väl motiverat. Jag ber sålunda att få rekommendera
utskottsmajoritetens linje på de punkterna. Däremot kommer jag naturligtvis
att yrka bifall till vad som föreslagits i reservation.nr 2).

I fråga om inteckningssäkerheten skulle jag även vilja säga nagra ia ord.
Kungl. Maj :ts förslag på den punkten kommer inte att innebära nagra ökade
svårigheter för jordbrukarna. Om t. ex. en jordbruksfastighet är belanad till
ett tämligen högt belopp och ett nytt hus behöver uppföras på fastigheten,
och lån mot inteckning begäres för det ändamålet, så komina myndigheterna,
har det i varje fall upplysts, att vid bestämmandet av den övre. lanegransen
lägga värdet av detta nya hus i uppfört skick till det gamla fastighetsvärdet.
På så sätt kan vederbörande få ett lån av den storleksordning, som behovs

Onsdagen den 9 juli 1947 fm.

Nr 34.

Ang. åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)
för att bygga ett nytt hus på fastigheten. Med ett sådant betraktelsesätt och
med en sådan praktisk tillämpning av de föreskrifter, som Kungl. Maj:t föreslagit,
böra några svårigheter för jordägarna att erhålla inteckningslån inte
uppstå, och kammaren behöver därför icke heller på den punkten hysa någon
oro för att följa utskottets förslag.

Jag skall, herr talman, tills vidare inskränka mig till det nu sagda.

Herr Bergvall: Herr talman! Vid behandlingen av detta ärende i statsutskottet
har jag på de väsentliga punkterna anslutit mig till utskottsmajoritetens position.
Jag haT emellertid på några punkter, till vilka jag skall återkomma,
ansett mig böra foga en reservation till utskottets utlåtande. Det är då självfallet,
att när jag tar till orda efter den föregående ärade talaren, som på
nära nog alla punkter företräder utskottsmajoriteten, jag inte behöver yttra
mig alltför vidlyftigt.

När jag intagit denna positiva ståndpunkt till utskottsutlåtandet, vilket innebär
i stort sett ett accepterande av den proposition, som Kungl. Maj:t i frågan
förelagt riksdagen, har det skett därför att jag nu liksom tidigare har den
bestämda uppfattningen, att det problem, som här beröres, nämligen1 bostadsfrågan,
är av central betydelse och spelar en förstaplansroll inom svensk socialpolitik.
Skulle jag nämna ett par frågor, som stå främst på i varje fall
den förteckning, som jag skulle vilja uppgöräVover socialpolitiskt betydelsefulla
spörsmål, skulle jag nämna bostadsfrågan och folkpensioneringen utan
att därigenom på något sätt skjuta andra sociala spörsmål i bakgrunden.

Jag tror, att bostadsfrågan spelar en roll i ett mycket vidsträckt sammanhang.
Bostadsfrågans lösning inverkar på våra möjligheter att dana och fostra
vår ungdom i olika avseenden o. s. v. Har man denna starkt positiva inställning
i bostadsfrågan kan man inte undgå att i viss mån — ehuru jag inte
alls underkänner reservanternas intresse för detta sociala spörsmål — känna
sig tillbakastött av den negativa ståndpunkt, som reservanterna intagit.

Jag vill deklarera, att jag inte tror att det. är möjligt att på ett område som
detta reda sig utan aktiva insatser från det allmännas sida. Med den allmänna
inställning, som jag intar, skulle jag naturligtvis vara intresserad av
att vi kunde klara oss utan statliga ingripanden av omfattande natur, men
jag tror inte att vi kunna komma tillrätta med den svenska bostadsfrågan,
om staten i större utsträckning skulle draga sig tillbaka från åtgärder på
detta område. Jag tror, att vi även i fortsättningen här måste räkna med
verkligt aktiva insatser från det allmänna. Det är denna ståndpunkt, som väsentligen
bestämt mitt ställningstagande till den föreliggande propositionen.

I likhet med den föregående talaren — som jag anser har rätt på den punkten—
vill jag starkt understryka, att man inte bör sammanblanda denna principiella
bostadspolitiska målsättning med ögonblickets svårigheter. Vi veta
alla.hur det från olika håll uttalats, att vi inte under det närmaste året, kanske
inte under de närmaste åren,.kunna räkna med att få till stånd ett bostadsbyggande
i en omfattning, som vi med hänsyn till våra önskemål om eu förbättrad
svensk bostadsstandard skulle önska. Men detta är en sak. De hänsyn,
som det förhandenvarande läget kräver och som vi ingalunda kunna bortse
från, innebära att vi temporärt måste avstå från realiserandet av vissa
önskemål, som kunna te sig mycket angelägna för oss. Jag vill erinra om
att även regeringen klart utsagt, att vi med den nuvarande bristen på material
och arbetskraft tyvärr måste räkna med en nedskärning även i fråga om
bostadsbyggandet. Det är uppenbart, att vi måsto finna oss i detta. Det är
viktiga synpunkter, som därigenom tillgodoses och som vi inte kunna eftersätta
utan att råka ut för ännu större olägenheter. Men detta bör inte rubba

Nr 34.

Onsdagen den 9 juli 1947 fm.

Ang. åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)
vår allmänna inställning till den bostadspolitiska målsättningen. Det bör inte
heller hindra våra strävanden att under mellantiden söka dra upp planerna
för en bostadspolitik, som vi kunna förverkliga i det ögonblick, då bristen på
material och arbetskraft upphör och då riskerna för en1 inflation inte längre
hota.

Jag är således på denna punkt ense med den föregående talaren.

Yad jag däremot inte riktigt förstår, är att man från utskottsmajoritetens
sida vid anslagsberäkningarna underlåtit att ta hänsyn till ögonblickets situation,
som ju innebär en begränsning av våra möjligheter att bygga bostäder.
Jag vill inte överdriva vikten av denna fråga, ty den ekonomiska belastningen
blir ju i realiteten bestämd av den omfattning, i vilken vi kunna bygga
bostäder med hänsyn till tillgången på arbetskraft och material. Jag tycker
emellertid, att man i en budget bör räkna de olika anslagsposterna så riktigt
som möjligt. Därför förvånar det mig, att utskottsmajoriteten inte kunnat biträda
exempelvis den beräkning av anslagsbeloppen, som jag föreslagit i reservationen
nr 15. Vad som där säges innebär icke någon ändring av de allmänna
riktlinjerna för bostadspolitiken. Det innebär inte heller någon avprutning
på önskemålet, att vi skola göra vad vi kunna, utan det innebär endast
ett konstaterande, att vi även med ett bibehållande av denna allmänna målsättning
i nuvarande knapphetsläge icke kunna förverkliga våra önskemål
annat än till en viss grad.

Jag har också, om jag även på en annan punkt skall vara kritisk mot utskottsmajoriteten,
en känsla av att man understundom kanske varit något för
optimistisk, när det gällt att utställa växlar på framtiden. Jag tar som exempel
vad som står i ett stycke på sidan 19 i utskottsutlåtandet och som gäller
tilläggslåneverksamheten. »I likhet med departementschefen» — står det
i andra meningen i det stycket — »anser utskottet, att en hyresförhöjning i
nyuppförda hus nu skulle kunna få synnerligen ogynnsamma allmänna verkningar».

Detta tycker jag är riktigt, men sedan fortsätter utskottet: »Föreställningarna
om en framtida höjning av hyresnivån skulle sålunda få näring, och
fara uppkomma att grundvalarna för den långsiktiga bostadspolitiken rubbades.
Utskottet delar alltså departementschefens uppfattning, att en mot den
inträdda byggnadskostnadsstegringen svarande utvidgning av tilläggslåneverksamheten
bör komma till stånd.»

Ifall detta syftar utöver den närmaste framtiden, innebär det en växel
utställd på en längre bort liggande framtid och som en gång skall inlösas.
Även om man har det allra varmaste intresse för en gynnsam utveckling av
bostadsfrågan, hade det kanske varit önskvärt, om man på denna punkt skrivit
något försiktigare.

Detta är min allmänna syn på problemet och som gjort att jag i stort sett
kunnat ansluta mig till departementschefens av utskottet tillstyrkta förslag.
Vad beträffar reservationerna på de punkter, som nu äro aktuella i debatten,
vill jag säga, att jag tillhör utskottsmajoriteten även på den punkt, som beröres
i reservationen nr 2. Denna reservation ansluter sig till Kungl. Maj :ts
förslag, som utskottet i övrigt frångått. För mig är den fråga, som avhandlas
i denna punkt, ingalunda av principiell natur utan av praktiskt organisatorisk
art. Hur man än ställer sig här, går det inte att undvika, att man
får två organ, som komma att bli verksamma på detta område, nämligen dels
länsbostadsnämnderna, som skola handha den allmänna bostadsförsörjningen,
och dels lantbruksnämnderna, som komma att leda jordbrukets rationalisering.
Det blir en klyvning, som kommer att gå antingen1 emellan jordbruksfastighet
och annan fastighet — så sker om man godtar utskottets förslag — eller inom

Onsdagen den 9 juli 1947 fm.

Nr 34.

Ang. åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)
samma jordbruksfastighet emellan bostadshus och ekonomibyggnader. Vid
övervägande av detta rent praktiskt organisatoriska spörsmål har jag inte kunnat
komma ifrån intrycket, att utskottet handlat riktigt, när det frångått
Kungl. Maj :ts förslag. Jag kan således för min del inte biträda reservationen
nr 2. Jag skulle däremot ha kunnat biträda den uppfattning, som herr Mannerskantz
framförde i det första yttrandet i debatten och som mnebar att
man i någon mån borde vila på hanen och söka få en utredning till stånd på
den här punkten.

Jag ber med denna korta motivering, herr talman, att få yrka bifall till
utskottets hemställan under punkten I.

Ordet lämnades för kort genmäle till herr Mannerskantz, som yttrade: Herr
talman! Då herr Bergvall gör gällande, att vi skulle ha varit mindre hågade
att låta staten hjälpa till med bostadsproduktionen för att höja standarden, vill
jag endast säga, att det finns bevis för att man även utan statliga ingripanden
kunnat åstadkomma ganska mycket. Om herr Bergvall hade varit närvarande i
statsutskottets tredje avdelning vid behandlingen av det här ärendet, hade han
kunnat inhämta, att det bland annat från byggnadslånebyrån klagas över att
folk inte vilja utnyttja dessa bidrag, därför att de bli för mycket mästrade;
de få inte bestämma själva var deras garderobsdörrar, skafferifönster o. s. v.
skola sitta. Folk ''anser att det hela blir alltför omständligt och söker komma
ifrån det genom att bygga själva.

Det är, tycker jag, inte heller något dåligt sätt att lösa frågan på.

Herr Bergvall erhöll härefter ordet för kort genmäle och anförde: Herr
talman! Jag skulle vara lika förtjust som herr Mannerskantz, om man kunde
lösa denna fråga utan några som helst statliga ingripanden. Jag undrar, om ens
en ivrig anhängare av det socialdemokratiska partiets program skulle ha någonting
emot det, i varje fall kan jag för egen del deklarera, att jag vore glad, om
man kunde gå på den linjen.

Jag vill också understryka, att det ju inte råder något tvång att ta emot de
lån, som herr Mannerskantz talade om. Men problemställningen är inte den,
som herr Mannerskantz anförde, utan problemställningen är huruvida vi tro, att
bostadsproblemet i dess helhet kan lösas genom enskild företagsamhet, eller om
för dess lösande därutöver kräves en ganska omfattande statlig verksamhet.

Herr Herlitz: Herr talman! dag måste passa på att i förbigående överräcka
en tacksamhetens blomma till statsutskottet för det sätt, varpå detta utlåtande
har blivit redigerat, nämligen på ett sätt som gör det möjligt för riksdagens
ledamöter att följa med i det och göra klart för sig vad de besluta. Jag har så
många gånger fått veta, att det är en fullkomligt orimlig tanke, att vi skulle
kunna göra litet mera av klämmarna i översiktlighetens intresse, att jag måste
känna en djup glädje när jag finner det dokumenterat, att det verkligen går
att skriva på ett sådant sätt. Tacksamheten riktar sig också i någon mån till
Kungl. Maj ds kansli, ty socialdepartementet har på ett föredömligt sätt gått
före genom att göra en mycket redig uppställning över grunderna i den kungl.
propositionen. Jag vill nu uttala den förhoppningen, att detta föredöme skall
följas av andra utskott, exempelvis jordbruksutskottet, och av andra departement.
Då komma vi kanske så småningom dithän, att riksdagens ledamöter
kunna följa förhandlingarna.

Då jag begärde ordet, herr talman, var det emellertid inte för att uttala
tacksamhet utan för att beklaga mig. Jag vill nämligen beklaga mig över att
den motion, som jag har väckt i anledning av Kungl. Maj ds proposition nr 235,

Nr 34.

Onsdagen den 9 juli 1947 fm.

Ang. åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)
inte i någon man har blivit beaktad av statsutskottet; den har varken kritiserats
eller godtagits utan helt enkelt behandlats som luft. Detta förhåller sig
för övrigt i det hänseendet på precis samma sätt som med reservanterna; vad
jag har att säga blir alltså rent opolitiskt. Det problem, som jag har berört i
motionen, är emellertid av den vikt, att jag tillåter mig att på några få minuter
utveckla det för kammarens ledamöter.

Problemet, sådant det framstår för mig, är att vi på detta område ha att
göra med sociala förmåner av ett alldeles särskilt slag. Dessa förmåner — egnahemslån,
billiga bostäder o. s. v. — kunna nämligen inte på långt när komma
alla dem till del, som i och för sig äro berättigade att åtnjuta dem. Det måste
således — i varje fall före den tidpunkt, då vi ha »löst» bostadsfrågan och alla
bo i idealbostäder -— träffas ett val mellan alla dem, som i och för sig kunna
förtjäna att komma i åtnjutande av dessa förmåner. Somliga skola ju få lån,
andra inte, somliga skola få hyra, andra inte.

Efter vilka grunder skall man här gå fram? Skall man i valet mellan de olika
sökandena gå efter behovssynpunkt, ekonomisk standard eller familjernas storlek?
Hur skall man överhuvud taget handla i detta fall, där i och för sig alla
kunde vara lika berättigade att få del av förmånerna, men man måste välja ut
bara några stycken? Jag har tittat, så långt jag har hunnit, i gällande författningar
på det här området, men har inte där funnit någonting, som tyder på
att detta problem varit aktuellt för dem, som skrivit författningarna. Det finns
heller ingenting utsagt om saken i propositionen och ingenting i utskottets betänkande.
Det måste väl ändå erkännas, att detta är en brist.

Den fara, som här ligger nära till hands, är att myndigheterna komma att
träffa sina avgöranden efter tillfälligheter, då de inte ha några bestämda normer
att gå efter. Till äventyrs kommer det rena godtycket att bli det avgörande.
Till äventyrs kunna — man får inte dölja den sanningen för sig •— helt osakliga
synpunkter, såsom personliga bekantskaper, politiska åskådningar o. s. v.,
komma att spela in. Det är, såvitt jag kan finna, ett angeläget samhälleligt
intresse, att man ställer sig inför detta problem och verkligen söker göra klart
för sig efter vilka grunder de olika sökandena skola äga företräde. Jag är för
min del naturligtvis inte i stånd att skissera några regler härför, men problemet
måste resas. Vi löpa eljest risken, det vill jag understrj^ka, att den sociala bostadspolitiken
råkar i misskredit, i den mån det blir uppenbart, att man i valet
mellan, olika sökande inte går efter sakliga synpunkter. Man ser t. ex., att
Andersson och Pettersson ha fått hjälp. Varför har då inte Lundström också
fått det?

Jag skulle sätta värde på om jag trots den fullkomliga tystnad, som utskottet
iakttagit på den här punkten, finge höra, om utskottets ledamöter verkligen
tänkt på saken, om de ställt problemet för sig och gjort klart för sig efter vilka
linjer det bör lösas. I varje fall räknar jag med att herr statsrådet och chefen
för socialdepartementet under sitt sysslande med bostadspolitiken inte kunnat
undgå att ständigt och jämt ställas inför problemet. Han måste ha gjort sig
något begrepp om efter vilka linjer det bör lösas. Jag tillåter mig att fråga också
statsrådet, hur han ser på denna sak och, om han inte har någon klar mening
om den, vädja till honom att han måtte ta upp den till allvarligt övervägande.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Ordet lämnades nu för kort genmäle till herr Karlsson, Gustaf, som yttrade:
Herr talman! När ett utskott med en sådan arbetstunga som statsutskottet och
i all synnerhet dess tredje avdelning går att behandla motionerna, så ha vi
först att se efter vad motionärerna yrkat i klämmarna. När vi i det här fallet
kommo till herr Herlitz’ motion nr 310 i första kammaren, funno vi, att herr

Onsda''gen den 9 juli 1947 fm.

Nr 34.

''Ang. åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)
Herlitz yrkat, att riksdagen måtte avslå det i propositionen nr 235 under
»punkt 1» framlagda förslaget — alltså icke den med den romerska siffran I
betecknade punkten. Då vi forskade i propositionen efter »punkt 1», funno vi
en mängd sådana här vanliga arabiska ettor.

Det var omöjligt att veta vilken punkt, som professorn åsyftade, och vi
lade därmed, uppriktigt sagt, motionen ad acta. Vi togo alltså inte upp det
problem, som herr Herlitz här berört, därför att motionens kläm var så utformad,
att vi faktiskt inte visste till vilken punkt i propositionen, som vi skulle
anknyta motionen.

Vi ha, professor Herlitz, i Bohuslän ett ordspråk, som säger, att »även de
lärda kunna fela». Jag undrar om inte detta ordspråk är tillämpligt i det här
stycket.

Herr Herlitz erhöll ordet för kort genmäle och anförde: Herr talman! Om jag
här har felat eller inte, kan jag inte på rak arm svara på. Men den möjligheten
hade ju stått till buds att göra sig underrättad om vad jag menat. Den saken
skola vi emellertid inte här tvista om.

Jag vill endast i anledning av herr Karlssons yttrande säga att jag visserligen
vid flera tillfällen så att säga förföljt motiveringarna, nämligen i den
meningen att jag inte tycker att man skall smussla in besluten i motiveringarna.
Jag ser emellertid inte gärna, att de skjutas åt sidan på det viset, att
utskottet anser sig berättigat att alldeles låta bli att läsa motionernas motiveringar.

Herr Hagman: Herr talman! Jag har begärt ordet för att med några ord
understryka de synpunkter, som herr Mannerskantz framfört med avseende på
den allmänna bostadspolitikens organisation.

Frågan gäller ju om jordbrukarna för att få hjälp med sina bostäder skola
behöva vända sig till två väsentligen olika organ, eller om de skola behöva
vända sig till endast ett organ. Det talas så mycket om rationalisering av de
statliga åtgärderna. Jag tycker, att det skulle innebära en verklig rationalisering
och en lättnad för den jordbrukande befolkningen, om det kunde ordnas
så att den bara behövde vända sig åt ett håll och där få hjälp och råd i stället
för att nödgas vända sig åt två olika håll.

Herr Bergvall sade, att man kunde befara, att om det bleve två olika organisationer
som skulle ha hand om bostadsförbätringsverksamheten, skulle inte
samma principer komma att tillämpas i olika fall, och detta skulle enligt hans
mening medföra vissa olägenheter. Jag skulle emellertid vilja ge uttryck åt
den meningen, att det måhända kan vara försvarligt med något olika tillämpning
i praktiken, när det gäller å ena sidan bostäder vid jordbruk och å andra
sidan bostäder i tätorter. Även om familjerna skulle vara ungefär lika stora
behöva jordbrukets bostäder utrustas med kök och förrådskammare och mycket
annat av olika beskaffenhet jämfört med bostäder i tätorterna. Jag tror att
det också vore till nytta för jordbruket och för hela denna verksamhet om den
kunskap i lanthushåll, som väl kommer att bli representerad i lantbruksnämnderna,
får göra sig gällande vid behandlingen av ärenden som röra jordbrukets
bostäder. Det är ju Kungl. Maj :t som skall utse majoriteten av lantbruksnämndernas
ledamöter, och jag är övertygad om att Kungl. Maj:t kommer att
utse personer som ha insikt på detta område och äro kunniga och omdömesgilla.
Vidare skola hushållningssällskapen utse ett par ledamöter, varjämte dessa
skola representeras genom sina sekreterare. Sakkunskap i jordbruksfrågor
kommer alltså att vara representerad i lantbruksnämnderna. Dessutom är det
ju också förutsatt, att byggnadsteknisk sakkunskap skall ställas till lantbruks -

Nr 34.

Onsdagen den 9 juli 1947 fm.

Ang. åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)
nämndernas förfog-ande i erforderlig omfattning. Det ingår i planen, och det
är givet att det måste vara så, då som bekant lantbruksnämnderna skola
handlägga ärenden angående jordbrukets övriga byggnader, d. v. s. ekonomibyggnaderna.

Mycket talar således för att vi få en enda organisation som får ledningen
och ansvaret för bostadsbyggnadsverksamheten på jordbrukets område. Nu är
det vidare så, att egnahemsnämnderna, som skolat uppgå i lantbruksnämnderna,
ha sysslat med byggnadsverksamhet allt sedan egnahemsverksamhetens
början, och de ha också haft ledningen av den bostadsförbättringsverksamhet,
som startades efter särskilt beslut härom av riksdagen i början av 1930-talet.
Såvitt jag vet har det inte brustit någonting i fråga om deras sätt att sköta
sitt uppdrag. Det har visserligen sagts, att egnahemsnämnderna inte alltid
ha fordrat fullständiga ritningar med detaljerad arbetsbeskrivning och kostnadsförslag
till de företag, vartill bidrag och lån beviljats, och det är nog
riktigt. Men, mina damer och herrar, det beror på att riksdagen och vederbörande
myndigheter givit mycket bestämda direktiv för verksamhetens bedrivande
i bär föreliggande avseende. Nämnderna fingo enligt dessa direktiv
endast fordra en enkel planskiss över de byggnader, till vilkas förbättring
hjälp lämnades. Så var det särskilt i början. Sedermera ha större fordringar
på ritningarna medgivits, och i den mån nämnderna fått möjlighet och rätt att
ställa större krav ha de också, såvitt jag har mig bekant, använt sig därav.

Nu talar herr Karlsson om att man tänkt sig ett samarbete på det förevarande
området mellan länsbostadsnämnderna och lantbruksnämnderna, och jag
får verkligen hoppas, att ett sådant samarbete skall komma till stånd, om det
nu blir så, att båda dessa nämnder skola ha hand om byggnadsverksamheten
vid jordbruket. Bostadssociala utredningen har i sitt nyligen avgivna slutbetänkande
upptagit detta spörsmål till behandling och därvid uppgjort förslag
till ett ordnat samarbete. Enligt detta förslag skulle länsbostadsnämnderna
remittera sådana ärenden, som gälla bostäder vid jordbruk, till lantbruksnämnderna
för avgivande av yttrande. Dessa skulle således, efter granskning av
ritningar med därtill hörande handlingar, taga ställning till varje särskilt
ärende. Lantbruksnämndernas arbete med dylika byggnadsfrågor bliva härigenom
knappast mindre än om nämnderna själva finge hel beslutanderätt.

Om nu i enlighet med det sålunda framlagda förslaget såväl lantbruksnämnd
som länsbostadsnämnd skall var för sig taga ställning till de särskilda ärendena,
blir det dubbelarbete till föga nytta för själva saken. I vad mån lantbruksnämndens
uppfattning i resp. byggnadsfrågor kan påräknas bli utslagsgivande
för länsbostadsnämndens beslut är emellertid helt ovisst.

Sett ur lantbruksnämndernas synpunkt kan det således knappast vara en
lämplig ordning att överföra nu ifrågavarande ärenden till länsbostadsnämnderna;
och i varje fall är lättnaden i fråga om arbetet för lantbruksnämnderna
mycket liten.

Det är också en annan sak jag i någon mån skulle vilja beröra. Det gäller
den blivande sociala egnahemsverksamheten. Vi skola som bekant nu
söka åstadkomma fullständiga jordbruk — familjejordbruk -—• med en storlek
från 10 upp till 20 hektar åker. Vi veta ungefär vilket värd''e dylika jordbruk
betinga i den öppna marknaden. Det är tyvärr ofta så, att ekonomien
under de senare tiderna inte har tillåtit jordbrukarna att hålla bostäderna vid
den standard som är önskvärd. Det förhåller sig därför i många fall, när
lantbruksnämnderna skola ta hand om dessa jordbruk så. att en av de första
åtgärderna blir att försöka förbättra bostadsbeståndet. Därvid är det emellertid
angeläget att man inte helt glömmer att lägga även ekonomiska synpunkter
på bostadsfrågorna, man kan helt visst inte belasta innehavaren med

Onsdagen den 9 juli 1947 fm.

Nr 34.

Ang. åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)
räntor och amorteringar av en sådan höjd, att man måste frukta att vederbörande
snart nog stupar under bördan.

Yi måste, när det gäller jordbrukets bostäder, bland andra omständigheter
även beakta de ekonomiska förhållandena och redan från början inpassa bostadsbyggandet
inom de ekonomiska möjligheternas ram. För att så skall
kunna ske fordras tillgång till jordbruksekonomisk sakkunskap inom de nämnder,
som ha att handlägga här berörda ärenden. Man har att väga mot varandra
den avkastning, som jordbruket kan beräknas lämna, och de utgifter,
som bliva ofrånkomliga. Att en ingående undersökning av de ekonomiska förutsättningarna
äger rum i varje särskilt fall är så mycket mera angeläget som
byggnadskostnaderna numera stigit till sådan höjd att enbart ett nytt bostadshus
vid här ifrågavarande jordbruk kan betinga en kostnad, som nära nog
sammanfaller med hela fastighetens taxeringsvärde.

Då den sakkunskap på jordbruksekonomiens område, som förut berörts,
med all sannolikhet kommer att bli väl företrädd inom lantbruksnämnderna,
torde det kunna anses såsom synnerligen önskvärt, att lantbruksnämnderna
helt få hand om ärenden beträffande jordbrukets bostäder. I lantbruksnämnderna
skola ju också såsom redan1 förut anförts de nuvarande egnahemsnämnderna
uppgå, och inom dessa nämnder finns även sakkunskap på området, alldenstund
de ha handhaft den sociala egnahemsverksamheten allt sedan dess
tillkomst och därmed städse — så vitt jag har mig bekant -— tagit all erforderlig
hänsyn till de ekonomiska förutsättningar som förelegat.

Att enligt reservanternas förslag fråntaga lantbruksnämnderna handläggningen
av dessa viktiga ärenden kan knappast heller vara riktigt ur psykologisk
synpunkt. Som framgått av vad jag tidigare sagt måste lantbruksnämnderna
känna ansvar för sitt klientel, i vad det gäller deras ekonomiska existens,
medan en bostadsnämnd, som bara skall lämna hjälp till en byggnad,
inte behöver ta samma ansvar. Det kan befaras att den kommer att lägga helt
andra synpunkter på verksamheten och följa riktlinjer, som äro mera tillämpliga
för bostadsbyggandet i städer och övriga tätorter än på landsbygden.

Nu är det väl så, att statens byggnadslånebyrå hittills har haft sin verksamhet
förlagd huvudsakligen till tätorter och samhällen, och om bostadsbyggandet
därstädes och de problem, som uppträda i samband härmed, har den erfarenhet,
och till sådan byggnadsverksamhet har intresset koncentrerats.
Landsbygdens bostäder har man sysslat med i relativt liten utsträckning, och
jag förstår, inte vilka fördelar som kunna vara förenade med att hux flux
överlämna frågor om jordbrukets bostadsbyggnader till en institution, som,
såvitt jag förstår, inte kommer att disponera över mera sakkunskap på byggnadsteknikens
område än lantbruksnämnderna men sakna kunskap på lanthushållningens
område.

Man kan också hysa viss fruktan för att jordbruket vid sådant förhållande
kommer att bli mera styvmoderligt behandlat än städerna och tätorterna; jag
vågar givetvis inte med bestämdhet påstå att så kommer att bli fallet, men
vissa förhållanden, som förut berörts, antyda att man måhända kan riskera att
så blir fallet.

Jag skall nu inte uppehålla mig längre vid detta, herr talman! Mig synes,
som om alla skäl talade för att riksdagen i fråga om organisationen följde
utskottets förslag, till vilket jag ber att få yrka bifall.

Häri instämde herr Nilsson, Bror.

Herr Wclitje: Herr talman! I en motion i anledning av den föreliggande
propositionen bär jag jämte några meningsfränder i denna kammare framfört
våra synpunkter på bostadsförsörjningen.

Nr 34.

Onsdagen den 9 juli 1947 fm.

Ang. åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)

Jag skall inte här upprepa de skäl, som syna-s oss väga tungt för vissa ändringar
i Kungl. Maj:ts förslag. I anslutning till yrkanden, som framförts reservationsvis,
har det redovisats förslag och motiv, som överensstämma med
motionens. Jag skall därför inte gå in på motionen i detalj, utan jag vill endast
anföra några principiella synpunkter, som det synes mig att man borde
kunna vinna allmän enighet om.

Jag vill förutskicka, att jag hyser ett mjmket stort intresse för att man når
bästa möjliga lösning av bostadsförsörjningsfrågan inom ramen för våra ekonomiska
resurser. En god bostad spelar — därom är jag övertygad -— en
mycket stor roll ur sociala, befolkningspolitiska, produktionstekniska och effektivitetssynpunkter.

Man löser emellertid inte bostadsfrågan på ett tillfredsställande sätt genom
att använda felaktiga medel eller gå felaktiga vägar. Tvärtom kommer man
då att motverka den utveckling, som man vill se och som man tror sig främja.
Det kan sålunda inte vara rimligt att tänka sig att i längden förbättra bostadsförsörjningen
genom allmänna subventioner. En understödsverksamhet i subventionsform
kan inte uppehållas utom för vissa begränsade uppgifter, för
vissa folkgrupper, t. ex. för barnrika familjer eller för ålderstigna. Jag vill
peka på vissa risker, som äro förenade med sådana allmänna subventioner som
nu lämnas.

Subventionerna äro nu avvägda under stort hänsynstagande till byggnadskostnadema.
För mig står det emellertid inte klart, hur man tänker sig att
kunna undgå att motverka en strävan att förbilliga byggandet. Jag vill ta
ett exempel. Om man med nya byggnadsmetoder eller nya byggnadsmaterial
kan nedbringa kostnaden för en bostad., exempelvis för ett egnahem, med åtskilliga
tusen kronor, då minskas, för den som har lyckats därmed, det statliga
stödet, under det att den som bara använder hittills vedertagna byggnadsmetoder
blir hjälpt av staten i oförändrad utsträckning. Staten kommer
alltså att direkt motverka en utveckling, som måste anses vara önskvärd.

Jag beklagar, att socialministern inte är närvarande vid denna diskussion.
Då han inte är det hoppas jag att få ett uttalande från någon representant
för utskottsmajoriteten, som ju i stort har följt socialministern, huruvida man
har beaktat den föreliggande risken och hur man i så fall har tänkt sig att
förebygga den. Ty att den föreligger är ju otvivelaktigt, och att den har
den verkan jag har framhållit lär också vara obestridligt.

I motionen ha vi också framhållit nödvändigheten av att söka nå en fortlöpande
sänkning av kostnaderna för både produktion och drift av bostadsfastigheter
genom en konsekvent och målmedveten rationalisering av bostadsproduktionens
alla led. Eu förutsättning för en sådan rationalisering är emellertid en
bibehållen konkurrens mellan olika företag och företagsformer, men i de här
framlagda förslagen bortse både socialministern och utskottet från nödvändigheten
av att bibehålla denna konkurrens. Jag tänker därvid på det företräde,
som man vill lämna vissa företagsformer; man har velat lämna ett sådant
företräde t. ex. genom fastställandet av regler för belåningsgränserna, och
man har gjort det också genom reglerna om trekronorsbidraget. Denna favorisering
medför, att man inte har någon garanti för att de bostadsföretag, som
man stödjer, verkligen äro de mest rationella och effektiva. Jag vill framhålla,
att vissa tecken tyda på att detta upphävande av den önskvärda konkurrensen
tvärtom bidrager till ett bibehållande av höga byggnadskostnader och därmed
också högre hyror.

Herr talman! Jag skall nu inte utveckla mina synpunkter vidare. Jag har
ansett, att det hade varit önskvärt om man hade skänkt dessa rent principiella
frågor ett större beaktande än vad som har skett. Nu skall jag begränsa mig
till att instämma i herr Mannerskantz’ yrkande.

Onsdagen den 9 juli 1947 fm.

Nr 34.

Ang. åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)

Herr Heiding: Herr talman! Vad törst beträffar målsättningen är jag av
ungefär samma åsikt som herr Mannerskantz och kan instämma med honom.
Vi ha ju båda anslutit oss till den reservation, som avser detta spörsmål. I
slutet av denna reservation står det en mening, som herr Gustaf Karlsson ansåg
vara olämplig, och den meningen lyder: »Utskottet kan därför icke dela
departementschefens mening, att den statliga bidragsverksamheten för bostadsändamål
bör ytterligare utvidgas, utan anser, att en successiv minskning
av verksamheten bör genomföras.»

Ja, herr Karlsson, vi anse, att man inte bör utvidga i det oändliga, utan
att man bör gå in för en viss minskning. Jag tror att detta bostadsprogram
är en så pass omfattande uppgift, att vi komma att få svårigheter att klara
det i framtiden. Visserligen kan man erkänna, att programmet är en sak
på lång sikt och att det kan bli fråga om vissa ändringar i framtiden, men när
man skall utforma ett bostadsprogram så bör man se till, att man inte lägger
upp det så storartat att man inte kan fullfölja det.

Vad sedan beträffar den reservation-, som är avgiven av herr Pauli och herr
Gustaf Karlsson m. fl., ha vi inom utskottsmajoriteten framhållit, att ärenden
beträffande lån och bidrag till jordbrukets bostäder böra handläggas av de blivande
lantbruksnämnderna. Det har framhållits här i debatten, att det skulle
bli en dualism, i det att mindre jordbrukare skulle behöva anlita både lantbruksnämnderna
och de nya länsbostadsnämnderna. Jag skulle vilja tillägga,
att om en mindre jordbrukare skall anlita dessa båda nämnder så torde han
även behöva anlita hushållningssällskapen, som ha hand om driftsrationaliseringen.

Jag anser således, att det hade varit lämpligt om reservanterna hade gått
med på vad utskottsmajoriteten på denna punkt har föreslagit. Man skall inte
tillskapa organ i onödan, och jag får säga, att om reservanterna skulle få sin
vilja fram så bleve det alldeles för många organ som skulle befatta sig med
det mindre jordbruket. Herr Gustaf Karlsson framhöll, att det va,r med lottens
hjälp vi segrade i denna fråga inom utskottet. Jag hade dock hoppats att vi
alla skulle kunnat godtaga den utformning, som utskottets utlåtande har på
denna punkt.

Härefter skall jag be att få gå över till reservationen nr 5. I denna framhålla
reservanterna, att räntan på de äldre egnahemslånen bör sänkas till samma
procentsats som gäller för de nya egnahemslånen. Det bör vara berättigat
med en sådan sänkning även för de äldre lånen, och riksdagen har tidigare
uttalat sig för en sänkning till 3,6 procent, men vi anse att man borde gå ännu
längre ned, nämligen till 3 procent på samtliga lån. Jag kommer således,
när vi komma fram till den punkten, att yrka bifall till reservationen nr 5.

Jag skall be att också få beröra reservationen nr 8, så att jag inte behöver
begära ordet fler gånger om det inte blir någon särskild anledning att göra
det. Denna reservation gäller familjebostadsbidragen, som för närvarande endast
utgå till familjer med tre eller flera barn. Kungl. Maj:t och utskottet
ha föreslagit, att sådant bidrag skall kunna utgå även till familjer med endast
tvä barn, men vi ha i reservationen anfört, att vi anse att man bör vänta
till niista års riksdag med att fatta principbeslut i detta ämne och att man bör
utreda frågan ytterligare innan ett sådant beslut fattas. Jag kommer således
att på vederbörande punkt yrka bifall till reservationen nr 8.

Vad som föreslås i propositionen i dess helhet innebär visserligen en förenkling
jämfört med nuvarande regler, men jag anser, att förenklingen borde ha
drivits ännu längre. Det blir fortfarande tillkrånglat, framför allt genom de
särskilda bidrag, vilka tillkomma utanför de lån, som nu skola beviljas. Det
finns alltid en risk för att man krånglar till saker och ting i onödan, och jag

Nr 34.

Onsdagen den 9 juli 1947 fm.

Ang. åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)
tycker att man borde kunna göra det hela ännu enklare och bättre än vad som
här har föreslagits. Jag är tacksam för att herr statsrådet har kommit på
tanken att ersätta alla de förutvarande lånen med en enda låneform, men nog
tycker jag att man hade kunnat göra ytterligare förenklingar, i all synnerhet
när det gäller lånegränser och kapitalsubventioner. Om vi kunna förenkla bestämmelserna,
så kunna vi därigenom också minska det arbete som skall utföras,
och jag tror att ett sådant förenklat system skulle kunna bli mera effektivt.

Herr talman, jag skall inte gå in på alla de olika punkterna, ty avdelningens
talesmän komma nog att framlägga sina synpunkter på dessa. Jag ber att få
återkomma med yrkanden vid behandlingen av de punkter jag har nämnt, och
jag skall nu inskränka mig till att instämma i det yrkande, som under punkten
I har gjorts av herr Mannerskantz.

Herr statsrådet Möller: Herr talman! Jag skall försöka fatta mig kort, och
jag hoppas, att jag inte kommer att yttra mig så utmanande, att jag i min tur
kommer att uppkalla flera talare. Det vore ju högst önskvärt att få slut på
detta ärende och därmed praktiskt taget på hela föredragningslistan före
middagen.

Jag vill försöka med några ord ange bakgrunden till den proposition,
som nu behandlas av kammaren. Den statistik, som jag då skall redogöra för,
hänför sig tyvärr till år 1939 och är alltså inte fullt tillämplig på läget
för dagen. Jag tror nog att man har rätt att utgå från att dagsläget är
förmånligare än siffrorna från 1939 angiva. Men jag tror å andra sidan inte
att förbättringen är så stor, att man kan säga, att läget icke kräver åtgärder
av det slag som regeringen har föreslagit och som utskottet förordar.

Statistiken upplyser om att av 330 000 lägenheter om högst ett rum och kök
voro 171 000 lägenheter bebodda av mer än två personer per rum. Det vill
med andra ord säga, att år 1939 fanns det en mycket betydande trångboddhet,
då i väsentligt över hälften av dessa smålägenheter bodde mer än två
personer per rum. När jag talar om högst ett rum och kök, innefattar det
inte bara lägenheter om ett rum och kök utan även lägenheter om ett rum
och kokvrå och lägenheter utan något som helst köksutrymme. I Stockholm
utgjorde antalet lägenheter om högst ett rum och kök 54 procent av hela lägenhetsbeståndet,
i Göteborg icke mindre än 58 procent och i Malmö, där
läget var gynnsammare, 48 procent av hela lägenhetsbeståndet. I andra städer
med minst 30 000 invånare bestodo 55 procent av samtliga lägenheter av
högst ett rum och kök.

En av uppgifterna för den bostadspolitik, som i viss mån är inaugurerad
men som vad principerna beträffar i huvudsak skall fastslås genom de beslut,
som riksdagen i dag skulle fatta, är att bekämpa trångboddheten och att söka
sörja för att det blir bättre utrymmen, naturligtvis framför allt för familjer
med flera barn men även i allmänhet beträffande familjebostäderna.

En annan brist, som framgår av verkställda utredningar, är avsaknaden av
vatten och avlopp. Jag har många gånger sett siffror på det, men när jag
åter igen såg siffrorna i bostadssociala utredningens betänkande, väckte de
faktiskt fortfarande min förvåning. Utredningen omtalar, att 160 000 lägenheter
i landets tätorter år 1939 icke hade vatten och avlopp.

Det är framför allt mot denna bakgrund man bör se det bostadspolitiska
program, som är framlagt i propositionen och som jag hoppas att första kammaren
för sin del skall komma att godkänna. Man måste väl ändå inför sådana
fakta erkänna, att den oreglerade företagsamheten på detta område, där
bostadsförsörjningen helt och hållet har varit överlämnad åt de ekonomiska

Onsdagen den 0 juli 1947 fm.

Nr 34.

Ang. åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)
krafternas fria spel, icke har lett till resultat, som ett samhälle, varest socialt
samvete är vaket, rimligen kan finna sig i.

Det är på dessa punkter man nu vill söka åstadkomma rättelse. Man söker
sig fram med en hel serie av olika förslag. Ett förslag är trekronorsbidraget till
kommunala och allmännyttiga företag, som skulle medföra en möjlighet till
hyressänkning för en vanlig, val utrustad tvårumslägenhet med 10 å 15 procent.
Ett annat förslag gäller räntepolitiken, varigenom man förbilligar de årliga
bostadskostnaderna högst väsentligt. När det gäller nybyggnader, skall
enligt förslaget räntan bestämmas till 3 procent för egnahem. Vidare är det
förslaget om bostadsrabattema, där man föreslår en utvidgning såtillvida,
att man inte längre begränsar rätten till bostads rabatter till tre och flerbarnsfamiljer
utan sänker denna gräns ned till tvåbarnsfamiljerna. Detta förslag
är så utformat, att en tvåbarnsfamilj skall kunna ernå en faktisk hyressänkning
på 20 procent, en trebarnsfamilj en sänkning på 30 procent etc. Vad hyreshusen
beträffar, kommer hyressänkningen att i viss mån bero på de framtida
byggnadskostnadema, eftersom de bidrag, som beträffande hyreshusen
föreslagits, äro fasta, under det att vi i fråga om egnahemmen åtminstone
ännu så länge anse att man bör fortsätta med procentuella bostadsrabatter.
Slutligen är det förslaget om speciella bostadsbidrag, som utgöra en subvention
för uppförande av egnahem. Det är som bekant fråga om en subvention
på 4 000 kronor.

Jag vill i detta sammanhang bemöta vad herr Wehtje sade om dessa subventioner.
Jag hade tyvärr inte tillfälle att höra herr Wehtjes anförande,
men det har berättats mig att herr Wehtje sade, att dessa subventioner äro
så ordnade, att man får lägre rabtter vid lägre bostadskostnader. Det är ett
misstag. Enligt de regler, som hittills gällt, får man lägre subventioner genom
tilläggslånen vid byggande av egnahem, som äro relativt billiga, under
det att man får högre tilläggslån på dyrare bostäder. Det utgår för närvarande
på egnahem ett tilläggslån —■ alltså en subvention — på 10 procent
Det betyder att för en 40'' 000-kronorsvilla ■—■ till dyrare villor beviljar man
inte några tilläggslån —■ får vederbörande en subvention på 4 000 kronor, under
det att subventionen för eu 25 000-kronorsvilla blir 2 500 kronor och för
en 20 000-kronorsvilla eller en 22 000-kronorsvilla 2 000 respektive 2 200 kronor.
Detta system blir nu upphävt. I stället blir det en lika stor subvention
för den som bygger billigare och begränsar sina anspråk som för den vilken
bygger dyrt. Det är innebörden i förslaget; alla få sina 4 000 kronor, och
någon skillnad göres icke mellan personer som ha råd att bygga relativt stora
bostäder åt sig själva och sådana som måste nöja sig med en småstuga eller
ett annat mycket litet hem.

Vad trekronorsbidraget beträffar, fyller det vissa bestämda ändamål. Liksom
i fråga om övriga förslag rör det sig här om en. politik på lång sikt, men
allt efter som åren gå bör det komma att motverka tendenserna till hyresstegringar.
Efter hand som det blir ett relativt stort bostadsbestånd, där hyrorna
äro 10 ä 15 procent lägre än för annat nybyggt bostadsbestånd, bör det få
den följden, att det inte blir så lätt att höja hyrorna. Så länge vi ha den nuvarande
bostadsbristen, komma bostadsbidragen inte att påverka hyresläget
något nämnvärt, men man hoppas kunna komma från bostadsbristen inom loppet
av några år. Byråchefen Johansson räknar med att bostadsbristen kommer
att vara ännu fem år — för min del tror jag att med don nuvarande byggnadsvolymen
bostadsbristen kommer att räcka en längre tid; hur lång tid vågar
jag för närvarande inte yttra mig om. Men om vi anta att bostadsbristen är
någorlunda hävd om åtta år, komma vi in i ett läge, där detta trekronorsbidrag
kommer att få verklig betydelse för utvecklingen på hyresmarknaden.

Nr 34.

Onsdagen den 9 juli 1947 fm.

Ang. åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)

Jag tror nog att man har rättighet att säga att våra hyror äro mycket besvärliga.
Jag vill nämna att med de nya bostadsrabatter, som föreslås i propositionen,
kommer för ett eget hem, där det utgår bränslebidrag plus bostadsrabatt
för en tvåbarnsfamilj, de egna bostadskostnaderna att bli 844 kronor
per år, om vederbörande lyckas bygga en villa så billigt, att den kostar endast
22 000 kronor —■ det är med nuvarande byggnadskostnader en konst!
Kostar villan 25 000 kronor, får han fortfarande en egen bostadskostnad trots
alla rabatter på 981 kronor om året. Jag vill fästa uppmärksamheten på att
om jag skall tillämpa den s. k. tjuguprocentsregeln, d. v. s. att man inte skall
behöva betala mera för sin bostad än 20 procent av sin inkomst, förutsätter
en årlig bostadskostnad av 884 kronor en inkomst på ungefär 4 200 kronor.
Det finns trots de löneökningar, som ha inträtt, alltjämt tusentals familjer i
detta land, som inte komma upp i en årlig inkomst på 4 200 kronor och som
följaktligen, om de skola bo i ett sådant eget hem, få betala mera än 20 procent
av sina inkomster för sin bostad.

Går jag till hyreshusen, komma för en tvåbarnsfamilj, som har bränslebidrag,
bostadskostnaderna att uppgå till 940 kronor om året. Det vill med andra
ord säga, att inkomsten måste uppgå till i det närmaste 5 000 kronor, om inte
de 20 procent skola överskridas, vartill hyresandelen av levnadskostnaderna
ansetts rimligen kunna få uppgå.

För min del har jag nu den uppfattningen, att tjuguprocentsgränsen kan
man acceptera för relativt höga inkomster, men den är fortfarande för hög
för människor och familjer med mycket små inkomster. Även en trebarnsfamilj
skall ha rätt hyggliga inkomster för att bostadskostnaden skall hålla sig
inom 20 procent av inkomsten. Jag har velat anmärka detta, ty även om förslaget
innebär ganska betydande sänkningar av bostadskostnaderna för den
enskilda familjen, är det ingalunda så att familjer med små inkomster och
rätt många barn bli befriade från ekonomiska bekymmer för sina bostäder.

Jag skall icke ytterligare förlänga debatten. Jag vill endast understryka
två ting. Om jag undantar trekronorsbidraget, skall allt detta inte sättas i
kraft förrän den 1 juli 1948. Det beslut som kommer att fattas är ett principbeslut
angående programmet för den samhälleliga bostadspolitiken för framtiden.
Detta bostadspolitiska program är ingalunda fulländat eller färdigt med
de förslag som här föreligga. Även om det i och för sig varit mycket önskvärt,
ha vi sålunda inte vågat framlägga något definitivt förslag om bostadsrabatter
åt sådana familjer, som bo i äldre fastigheter. Vi anse det vara nödvändigt att
det göres ytterligare undersökningar, innan man definitivt tar ställning till
hur man skall förfara med bostadsrabatter till dem. Men det är klart som dagen
—- det gäller praktiskt taget även trekronorsbidraget — att när man begränsar
rätten till bostadsrabatter åt sådana, som flytta in i nybyggda hus eller
som nu bygga sina egnahem, blir det en orättvisa mot personer som tidigare
ha sörjt för lösningen av sin bostadsfråga och som bo i lägenheter, vilka
skulle kunna godkännas såsom rabattberättigade. Det blir en orättvisa mot dem,
eftersom de inte få rabatter, men å andra sidan ha vi icke klart för oss, vilka
de finansiella konsekvenserna bli av ett utsträckande redan nu av rabatterna
till dessa familjer i äldre fastigheter. Den saken vilja vi i varje fall ha klar
för oss, innan vi ta definitiv ståndpunkt till detta.

Men om jag alltså accepterar tanken att den politik, som vi vilja inleda, icke
kommer att få omedelbara, mera påtagliga verkningar på bostads- och hyresmarknaden,
kommer politiken sedd på längre sikt att i mitt tycke få mycket
välgörande verkningar. Trots de bristfälligheter, om vilka jag är väl medveten,
komma de beslut, som jag hoppas riksdagens bägge kamrar komma att
fatta — andra kammaren har för sin del avgjort ärendet för länge sedan — att

Onsdagen den 9 juli 1947 fm.

Nr 34.

Ang. åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)
inleda vad jag vågar kalla en ny epok på bostadspolitikens område i vårt land.
Enligt min mening är detta i vårt land det kanske största försöket till förverkligande
av planhushållningstanken på ett för de flesta medborgare i vårt
land livsviktigt område.

Ordet lämnades för kort genmäle till herr Wehtje, som yttrade: Herr talman!
Jag vill endast understryka socialministerns uttalande, att den tillgängliga
statistiken visar, att dagsläget är bättre än läget år 1939. Man får då tänkapå
att förbättringen skett under krigsåren. Det visar att det finns starka
krafter, som verka i den önskvärda riktningen. Det är av vikt att komma ihåg
att de bostadsförbättrande åtgärderna böra vara förenade med minsta möjliga
uppoffringar.

Jag saknade i socialministerns anförande ett uttalande om att det är av vikt
att sätta som rättesnöre att i första hand försöka förbilliga byggnad skostnaderna.
Det var detta jag framhöll i mitt första anförande. Mitt exempel var
kanske inte så väl valt, men det står dock kvar, att tidigare har man i fråga
om subventionerna inte beaktat, att de skola vara så utformade, att de premiera
dem som bygga billigt. Genom att subventionerna till egnahem göras fasta,
har det förverkligats i det fallet, men i fråga om flerfamiljshusen kan jag inte
se, att man beaktat detta önskemål.

Jag vill återigen understryka att de fria krafter, som enligt socialministern
inte kunnat tillfredsställande lösa bostadsförsörjningen, dock under 1930-talet
ha lett till en högst väsentlig förbättring på detta viktiga område.

Herr statsrådet Möller: Herr talman! Jag kan inte i dag ta upp en diskussion
om byggnadskostnaderna. Det är ett problem, som jag visserligen inte haft
stor möjlighet att personligen utreda men som enligt sakens natur har sysselsatt
min^ hjärna ganska mycket. Jag har den uppfattningen, att det är ett
av de svåraste problem vi ha, och jag är övertygad om att om någon känner
till hur besvärligt problemet om byggnadskostnademas nedbringande är, så
är det herr Wehtje, som ju i varje fall står mycket nära stora byggnadsföretag
här i landet.

Jag vill i övrigt säga, att jag kan inte se att det finns någonting i det föreliggande
förslaget, som skulle utgöra så att säga ett incitament till ett motverkande
av en sänkning av byggnadskostnuderna. På den punkten innebära
förslagen en förbättring i jämförelse med det rådande tillståndet.

Vad 1930-talets bostadspolitik beträffar äro de statistiska siffror, jag
nämnde, åtminstone ett uttryck för de resultat, som vid slutet av 1930-talet
uppnåtts i vårt land, och jag kan inte med bästa vilja i världen erkänna, att
de äro uppmuntrande. Tvärtom är det under kriget och framför allt från och
med ar 1942 och fram till nu, som det skett en standardförbättring även i
fråga om utrymmena. Det är under dessa år som den egentliga förbättringen
bär inträtt, och det beror — därom är jag absolut övertygad -—- i väsentlig
mån på den i många avseenden nyttiga men i mycket ändock bristfälliga bostadspolitik,
som förts seda-n 1942. Det är därpå det i väsentlig mån beror
att vi fått till stånd de standardförbättringar som vi kunna konstatera.

Herr Wehtje erhöll ånyo ordet för kort genmäle och anförde: Herr talman!
Om jag har riktat socialministerns uppmärksamhet på angelägenheten av att
med alla till buds stående medel söka nå ett förbilligande av bostadsbyggandet,
är jag nöjd för närvarande. Jag tror emellertid inte att man genom olika
stödåtgärder kan komma till detta mål.

Första kammarens protokoll 1947. Nr 34. 5

Nr 34.

Onedagen den 9 juli 1947 fm.

Ang. åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)

Jag- har förut pekat på, att de tidigare vidtagna stödåtgärderna missgynnade
en direkt strävan att förbilliga bostadsbyggandet, och jag befarar att det
fortfarande finns faktorer kvar, som verka i samma riktning, men det skulle
föra för långt att i denna debatt i detalj gå in på den saken. Om socialministern
är inställd på att söka verka i den riktning, som jag har uttalat en förhoppning
om, hoppas jag också att vi skola nå det mål som jag anser vara
det mest angelägna.

Inte heller jag vill påstå, att bostadsförsörjningen, sådan den var när kriget
kom. motsvarade vad jag anser vara önskvärt. Men om man ser hur långt de
fria krafterna förde oss under tioårsperioden före kriget, tror jag att även
socialministern får lov att erkänna att det var en högst avsevärd förbättring
som uppnåtts.

Herr Persson, Ivar: Herr talman! Då jag är mycket angelägen om att stödet
till jordbrukets bostadsbyggande inte skall komma i sämre läge än bostadsbyggandet
för övrigt på landsbygden och i tätorterna, ber jag få säga några ord
i anslutning till en av de i utskottsutlåtandet upptagna punkterna.

Herr Gustaf Karlsson menade, att vi reservanter målade ett spöke på väggen,
när vi inte ville godta den organisation av detta bostadsstöd, som han för
sin del förordade. Jag måste emellertid säga, att med den erfarenhet, som vi
ha, är det inte så märkvärdigt, om vi äro litet tveksamma.

När vi från det håll, som jag närmast representerar, under flera år ha väckt
motioner avseende förbättringar i stödet åt bostadsbyggandet på landsbygden
och särskilt vid jordbruket, ha vi fått det svaret, att här pågå utredningar,
och med hänvisning därtill har man kunnat avslå motionerna.

Hur ligger det då till med dessa utredningar? Först har man hänvisat till
bostadssociala utredningen, och sedan har man hänvisat till 1942 års jordbrukskommitté.
Det ser emellertid ut som om ingen av dessa utredningar har
velat gå till botten med dessa problem. De ha uttalat sig allmänt och principiellt
men inte velat gå in på de speciella svårigheter, som föreligga för
t. ex. mindre jordbrukare att få hjälp till om- eller nybyggnader av sina bostadshus.

Det föreliggande förslaget säger, att de bostadssociala organen skola ha
hand om denna verksamhet. Utskottet har visserligen sagt någonting annat,
men herr Gustaf Karlsson har förhoppningar att driva igenom sin reservation,
och han har talat om för oss att medkammaren biträtt densamma. Men detta
förslag är enligt vår mening inte tillfredsställande, och jag vill här understryka
vad herr Hagman sade om att det vore betydligt bättre att låta, lantbruksnämnderna
ta hand om denna sak. I varje fall ansluter jag mig till det
förslag, som utskottsmajoriteten framlagt.

Det är speciellt på de punkter, som reservationen1 nr 4 tagit upp i anslutning
till motionen II: 454, som jag anser att det inte förefaller att bli tillfredsställande
med det förslag som utskottet här har framlagt. Herr Karlsson
sade, att han inte tänkte sig att det skulle bli några svårigheter,^ om man
antoge utskottets förslag. Det gör han därför att han, i varje fall såvitt jag
har uppfattat det, begränsar frågan till att avse kronotorpare eller arrendatorer,
d. v. s. sådana som hittills på grund av att de inte ha äganderätten till
marken och i allmänhet inte heller till huset inte kunnat få det stöd av staten
som eljest skulle ha utgått. Jag anser emellertid i likhet med vad i motionen
nr 454 i andra kammaren anföres, att även jordbrukare och då givetvis
huvudsakligen mindre jordbrukare, som äga sina egendomar, ha anledning att
här kräva likaberättigande med andra grupper. Det är ju bekant, att byggnadskostnaderna
för närvarande äro så höga, att ett mindre jordbruks taxerings -

Onsdagen den 9 juli 1947 fm.

Nr 34.

Ang. åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forte.)
värde, i synnerhet som man ju i allmänhet också har andra lån på ett jordbruk,
inte ger utrymme för en inteckning till exempelvis en nybyggnad av
bostaden. Och då blir frågan1: skall en sådan mindre jordbrukare inte få den
hjälp som han väl behöver för ny- eller ombyggnad av sitt bostadshus?

Enligt min mening bör han få det. Det kan inte vara rimligt att en arbetare
eller en hantverkare eller vem det vara må utan att vara ägare av jordbruksfastighet
skall få hjälp till att bygga sin bostad, men att han, om han
skaffar sig ett mindre jordbruk och för övrigt kanske åtminstone under en
del av sin tid arbetar på annat håll, skall vara praktiskt taget avstängd från
möjligheten att få dessa bidrag. Jag menar därför, att det är väl motiverat,
då i motionen II: 454 begäres att de, som inte kunna ställa inteckningssäkerhet,
i alla fall skola kunna erhålla bostadsegnahemslån på villkor, fullt jämförliga
med andra dylika låntagares, något som också förordas i reservationen
nr 4.

På ett ställe i utskottsutlåtandet säges, att förslag om stödåtgärder för egnahemsverksamheten
kommer att framläggas nästa år. Det är ju möjligt, att
de av mig önskade ytterligare bestämmelserna därvid komma att upptagas,
och jag hoppas tills vidare att så skall bli fallet.

Under alla förhållanden ansluter jag mig här till reservationen nr 4 och anser
det vara synnerligen önskvärt, att densamma kunde av kammaren bifallas.

Ordet lämnades för kort genmäle till herr Karlsson, Gustaf, som yttrade:
Herr talman! Herr Persson måtte inte ha varit inne i kammaren, när jag
höll mitt första anförande och bland annat sökte förklara detta om inteckningssäkerheten.
Det är ju så att alla, som äga sin jord — även om den är betydligt
högre intecknad än till taxeringsvärdet — ha möjligheter att få lån,
om de uppföra ett hus på denna lägenhet, ty det är inte taxeringsvärdet som
ligger till grund för myndigheternas bedömning, utan det värde som fastigheten
får med det nya huset. Vi ha ju fått svart på vitt på att det är så man
tillämpar dessa bestämmelser, och det blir därför inga svårigheter.

Jag vågar nog säga, att herr Persson trots allt söker måla spöken på väggen.
Det finns inga skäl som tala för att man inte här skall kunna komma
fram på detta sätt. Vi ha undantagit de kronotorpare, som inte äga jorden,
.‘och sagt att de måste ha samma förmåner. Men de, som äga jorden, ha ju möjlighet
att efter granskning av byggnadsstyrelsen eller de lokala byggnadsmyndighetema
få sina hus belånade till de belopp, som dessa hus verkligen
kosta i uppförande.

Jag inskränker mig till dessa erinringar, herr talman, och skall inte pressa
tiden för min replik. Jag skall vid den fortsatta föredragningen göra vissa
kompletteringar.

Herr Persson, Ivar, erhöll nu ordet för kort genmäle och anförde: Herr talman!
Enligt uppgifter från statens forskningskommitté för lantmannabyggnader är
byggnadsvärdet vid ett mindre jordbruk i dagens läge — jag avser här nybyggnadsvärdet
— väsentligt högre än både taxerings- och saluvärdet, och
jag har mycket svårt för att tro, att myndigheterna verkligen skulle vilja uppskatta
fastigheter även med nya bostadshus till sådana värden. Nybyggnadsvärdet
är 200 procent högre än taxeringsvärdet och ibland ännu högre. Men
om herr Karlsson går i god för att en så generös uppskattning i fortsättningen
kommer att ske, så tror jag att mina farhågor inte äro så stora som
de voro, innan herr Karlsson gjorde dessa försäkringar.

Nr 34.

Onsdagen den 9 juli 1947 fm.

Ang. åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)

Herr Mannerskantz: Herr talman! Jag fruktar, att det inte går att få slut
på denna debatt så fort so.m man eventuellt hade trott, beroende på att här
tillkommit nya inlägg och argument. Herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
gjorde nyss diverse uttalanden och framlade en hel del statistik,
som jag åtminstone för min del finner, att man i någon man får lov att
granska. Jag har en mycket stor respekt för statistik, därför att man bland annat
kan bevisa nästan vad som helst med den, men jag har också en ganska låg
tanke om statistik i vissa avseenden, därför att den är fullständigt värdelös,
om den inte användes riktigt.

Herr statsrådet har här sagt, att det finns så och så många enrumslägenheter
i Stockholm och så och så många i Göteborg. Men .just i dessa städer bor ju
ett osedvanligt stort antal självförsörjande, ensamma människor, som i mycket
stor utsträckning hyra just sådana lägenheter, ofta med kokvrå men lika
ofta utan kokvrå. Det har jag själv gjort i åtskilliga år här i Stockholm, och
det finns säkert tiotusentals, som inte äro familjeförsörjare och som bo i sådana
lägenheter. Det lär väl inte finnas någon statistik över hur många familjer
som bo i lägenheter om ett rum och kök, men det är det som jag tycker är
det viktigaste att konstatera.

Socialministern nämnde, att läget på bostadsmarknaden vid 1939 års slut
var mycket otillfredsställande, vilket utgjorde ett bevis för att den oreglerade
bostadsförsörjningen skulle ha slagit mycket illa ut. Men den saken går väl inte
att bevisa genom ett dylikt påstående. För att bevisa en sådan sak måste vi
ju veta hur bostadsförsörjningen varit i ett visst utgångsläge, t. ex. år 1850
eller år 1900 eller vilket år man nu väljer. Min tro och min uppfattning är,
att det under de sista decennierna har inträtt en mycket stark förbättring i
fråga om bpstadsförsörjningen både i städerna och på landsbygden. Det är
inte så lätt att bevisa att denna förbättring har förmärkts starkare efter år
1942. Jag tror det är tvärtom. Före kriget skedde en oerhört gynnsam utveckling
i fråga om byggnadsverksamheten, därigenom att bostadsbyggnadskostnaderna
inte voro så höga. Flera incitament ha därvid bidragit till ett
förbilligande av bostadskostnaderna än som numera finnas. De enskilda, som
ha drivit byggnadsverksamhet, ha haft ett större intresse för saken än entreprenörerna
för närvarande ha. Den sporre, som ligger i att man bygger åt sig
själv, är alltid en mycket verksam faktor. När man lägger in anbud åt andra
är det inte samma sak, särskilt inte nu. när det är så ringa konkurrens och då
var och en till fulla kan utnyttja sin byggnadsapparat.

Jag tror därför, att socialministern överskattar värdet av den statistik, som
han här drog fram, när han av den vill dra de slutsatser som han gjorde.

Jag skulle i detta sammanhang vilja ställa en fråga till socialministern: behövs
det verkligen under de närmaste åren och har det behövts under de närmaste
föregående åren några som helst subventioner och bidrag för att fä
till stånd ett byggande av hus i den omfattning, som våra materialresurser medgiva?
Man kan inte påstå det. För dagen och under sannolikt åtskilliga år
framåt kommer man utan några subventioner och utan några bidrag^och hyresrabatter
att vilja bygga i större utsträckning än våra resurser tillåta. De ingripanden,
som socialministern i sin proposition föreslår, äro således ur denna
synpunkt fullständigt överflödiga. De ha intet skäl för sig under andra tidsförhållanden
än när det visar sig, att det inte bygges så mycket här i landet
som kan byggas och som kan behöva byggas, men detta tidsläge lär det dröja
ganska länge innan vi komma in i.

Sedan kommer jag, herr talman, in på en fråga som socialministern tog upp
mera allmänt. Socialministern framhöll, att subventionerna, både när det gäller
kapitalsubventioner och bostadsrabatter, komma att medföra en allmän sänk -

Onsdagen den 9 juli 1947 fm.

Nr 34.

Ang. åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)
ning, eller en utebliven höjning, av hyrorna, varigenom människorna alltså
kunna få bättre bostäder. Detta är i dagens läge ett felaktigt påstående, ty
antalet bättre bostäder bestämmer ju statsrådet John Ericsson och hans byggnadsberedning
och inte socialminister Möller. Den hårda nödvändigheten vill
här också ha ett ord med i laget. t

Vidare frågar man sig, vilka följder detta på lång sikt beskrivna bostadsprogram,
om det nu förverkligas, kommer att dra med sig. Jo, följden blir att
större delen av landets hyresgäster komma att ha någon form av rabatter, antingen
de ha byggt egna hus eller de i sin tur hyra en lägenhet. Men är det inte
en fullständig chimär att säga att de få dessa rabatter, ty i själva verket blir
det så många, som erhålla rabatter, att de själva på skattevägen få betala åtminstone
80 procent av dem? Då innebär det hela antingen ett lurendrejeri,
därigenom att man tror att man har förmåner, fastän man i själva verket får
betala för dem, eller också innebär det, vilket är ännu värre, att man spänner
bågen så högt i och med dessa utgifter, som komma att gå upp till miljarden,
att värdet av den svenska kronan enbart av denna orsak fortsätter att försämras.

Detta har man inte tagit med i sitt resonemang, men det måste man göra,
just när det gäller denna långsiktiga politik, som förutsätter att flertalet människor
skola ha rabatter av något slag. När alla de äldre husen äro ersatta
med nya eller ombyggda till nya, måste verkningarna bli uppenbara för alla.
Det är endast under förutsättning att man tänker frågan till slut, således ser
läget sådant det är, när detta program är helt genomfört, som man får en
riktig bild av hur det penningpolitiskt kommer att fungera.

Jag tror därför att det är att sätta det hela alltför mycket på ett kort, när
man så pass ensidigt som här skett förtror sig till de statliga åtgärderna på
detta område och därigenom i stor utsträckning avstår från det enskilda initiativet
och den enskilda driften att söka finna ut bättre byggnadsmetoder. Det
gör man inte lika bra genom statliga utredningar. Det bästa resultatet når man
otvivelaktigt, när det finns en verklig drivfjäder hos enskilda människor
att åstadkomma och utnyttja en rationalisering på vilket område det än gäller.

Jag betvivlar därför herr talman, att det är klokt att kalla det skede, som
nu inräder på detta område, för »en ny epok». Det vore bättre att man inte toge
så häftiga tag, att man behövde tala om en ny epok. Säger man i stället bara,
att man försöker att hjälpa sig fram över de svårigheter, som krisen har medfört,
och att man försöker se till att vi skola komma in i mera stabila ekonomiska
förhållanden i landet, har man gjort hela denna sak en större tjänst än
genom att man så helt, som man av socialministerns anförande kan utläsa,
förlitar sig till någonting som innebär ett lyftande av sig själv i håret.

Det finns, herr talman, ytterligare några punkter i detta utskottsutlåtande,
som behöva kommenteras, men det kanske är bättre att göra det, när vi komma
till dessa olika punkter. Jag skall här endast ta upp en fråga till bemötande,
som min bänkkamrat herr Heiding berörde, nämligen frågan huruvida
det skulle vara möjligt att sänka räntan på äldre egnahemslån till 3 procent.
Jag talar i denna fråga såsom företrädare för utskottets ståndpunkt, och jag
vill då först säga, att redan fjolårets riksdag uttalat sig för att i de fall,
då räntan på dessa lån är högre än 3,6 procent, cn sänkning borde ske nod
till denna procentsats. Men att för äldre lån gå längre kan knappast vara rättvist
och befogat. Den som har ett gammalt egnahemslån efter 3,6 procent har
i realiteten ett lån på bättre villkor än den som nu får ett egnahemslån efter
3 procent. Han har nämligen först och främst haft en viss amorteringsfri
tid på sitt lån. Han har vidare byggt under en tid, då det inte kostade honom
mer än hälften så mycket att bygga som det nu gör, och därtill komma andra

Nr 34.

Onsdagen den 9 juli 1947 fm.

Ang. åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)
förmåner, som jag inte här skall räkna upp. Statsutskottet konstaterade också
så sent som i fjol, att de förmåner, som sammanhänga med de gamla egnahemslånen,
faktiskt innebära mer än 6/io procents skillnad på räntan. Detta
måste givetvis beaktas.

Sedan kommer därtill den allmänna principfrågan, huruvida man bör sänka
räntan på lån, som äro så fast bundna som dessa. Det skulle knappast vara sakligt
riktigt att göra det. När jag således går emot ett yrkande i denna riktning
är det inte därför att jag -anser, att dessa äldre egnahemslåntagare ha det sämre
än de nya få det, utan det är därför att jag vet att det innebär en större rättvisa,
att räntesatsen för dessa lån åtminstone tills vidare bibehålies vid 3,6
procent.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen yttrade, att,
utom beträffande motiveringen, vartill han ville återkomma efteråt, hade i avseende
på den nu föredragna punkten yrkats dels att vad utskottet hemställt
skulle bifallas, dels ock att det förslag skulle antagas, som innefattades i
den av herr Pauli m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 2) betecknade reservationen.

Sedermera gjordes propositioner enligt dessa båda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med övervägande
ja besvarad.

Vidkommande motiveringen, fortsatte herr talmannen, hade yrkats dels att
kammaren skulle godkänna den del av utskottets uttalanden, som rörde de tre
slag av åtgärder, som borde vidtagas för att den bostadspolitiska målsättningen
skulle kunna förverkligas, dels ock att kammaren skulle godkänna den av herr
Johan Bernhard Johansson m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 1) betecknade
reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på godkännande av utskottets uttalanden
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Mannerskantz begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som godkänner den del av statsutskottets motivering i utlåtande nr
244, som rör de tre slag av åtgärder, som böra vidtagas för att den bostadspolitiska
målsättningen skall kunna förverkligas, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr Johan Bernhard Johansson m. fl. vid
utlåtandet avgivna, med 1) betecknade reservationen.

Då emellertid herr Mannerskantz begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 80;

Nej — 42.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit, att han avstode från att rösta.

Onsdagen den 9 juli 1947 fm.

Nr 34.

Ang. åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)
På framställning av herr talmannen beslöts att den fortsatta handläggningen
av förevarande utlåtande skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr
464, till Konungen i fråga om antalet hemvärnsofficers- och hemvämsunderofficersbefattningar.

Anmäldes sammansatta konstitutions- och första lagutskottets förslag till
riksdagens'' skrivelse, nr 465, till Konungen i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag angående ändring i lagen den 28 maj 1937 (nr
249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar m. m.
ävensom en i ämnet väckt motion.

Skrivelseförslaget godkändes under förutsättning att utskottets hemställan
i utlåtande nr 1 bifölles även av andra kammaren.

Anmäldes konstitutionsutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr 471,
till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i stadgan den 21 februari 1941 (nr 98) om ersättning för
riksdagsmannauppdragets fullgörande, ävensom i ämnet väckta motioner.

Skrivelseförslaget godkändes under förutsättning att utskottets hemställan
i utlåtande nr 26 bifölles även av andra kammaren.

Anmäldes och bordlädes statsutskottets utlåtanden:

nr 247, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående vissa anslag till
universiteten och den medicinska undervisningen m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 248, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet m. m., i vad
propositionen avser anslag å driftbudgeten, jämte i ämnet väckta motioner;

nr 249, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående hyresavdrag för
folk- och småskollärarnas tjänstebostäder;

nr 250, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ändrade grunder
för statsbidrag till avlöning av lärare vid folk- och småskolor; samt

nr 251, i anledning av väckta motioner angående anvisande av medel för
inlösen av den s. k. Fjärås Bräcka i Halland m. m.

Justerades protokollsutdrag för detta sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 5.24 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Nr 34.

Onsdagen den 9 juli 1947 em.

Onsdagen den 9 juli eftermiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 7.30 eftermiddagen.

Fortsattes föredragningen av statsutskottets utlåtande nr 244.

Punkten II.

I denna punkt kade utskottet Hemställt, att riksdagen måtte, beträffande egnahemslånets
övre gräns, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag och med avslag
på de förslag i motionerna I: 310, I: 312 och II: 456 samt II: 450, som berörde
detta ämne, godkänna vad i nämnda statsrådsprotokoll förordats rörande den
övre lånegränsen för lån till enfamiljshus.

I motiveringen hade utskottet yttrat:

»Beträffande den övre lånegränsen tillstyrker utskottet Kungl. Maj:ts förslag,
att denna i de fall där lånet kombineras med kapitalsubvention bör fastställas
till högst 90 och i övriga fall till högst 75 procent av belåningsvärdet.
Utskottet kan alltså icke biträda vare sig förslaget i motionerna 1:312 och
11:456, att den övre lånegränsen skall generellt fastställas till 75 procent av
belåningsvärdet, eller förslaget i motionen II: 450, att gränsen skall fastställas
till 100 procent av belåningsvärdet.»

Enligt en vid utlåtandet avgiven, med 3) betecknad reservation hade herrar
Johan Bernhard Johansson, Andrén, Mannerskantz, Falla och Birke ansett

dels att det nyss återgivna stycket av utskottets yttrande bort hava följande
lydelse:

»Beträffande den övre lånegränsen har Kungl. Maj:t föreslagit, att denna
i de fall där lånet kombineras med kapitalsubvention bör fastställas till högst
90 och i övriga fall till högst 75 procent av belåningsvärdet. I motionerna I: 312
och 11:456 har i stället föreslagits, att lånegränsen skall generellt fastställas
till 75 procent av nämnda värde. Då sistnämnda förslag torde innebära en förenkling,
tillstyrker utskottet detsamma. Däremot har utskottet ej kunnat biträda
det i motionen 11:450 framlagda förslaget om en övre lånegräns vid
100 procent av belåningsvärdet.»

dels ock att utskottet bort under punkten II hemställa, att riksdagen måtte
beträffande egnahemslånets övre gräns i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och de förslag i motionerna I: 312 och II: 456 samt II: 450, som berörde detta
ämne, ävensom med avslag på förslaget i motionen 1:310, såvitt denna fråga
berördes därav, godkänna vad reservanterna förordat rörande den övre lånegränsen
för lån till enfamiljshus.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Under hänvisning till vad jag förut har
anfört under denna punkt ber jag att få yrka bifall till reservationen nr 3.

Herr Karlsson, Gustaf: Herr talman! Jag ber också att få hänvisa till vad
jag tidigare anfört och yrkar bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes enligt de yrkanden,
som därunder framkommit, propositioner, först på bifall till vad utskottet i den
nu ifrågavarande punkten hemställt samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr Johan Bernhard Johansson m. fl. vid utlåtandet

Ang. åtgärder
till främjande
av bostadsförsörjningen.

Onsdagen den 9 juli 1947 em.

Nr 34.

Ang. åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)
avgivna, med 3) betecknade reservationen; och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

Punkten III.

I förevarande punkt hade utskottet hemställt, att riksdagen måtte, beträffande
sådana lån till enfamiljshus, för vilka inteckningssäkerhet icke ställdes,
med bifall till Kungl. Maj :ts förslag och med avslag på dels förslaget i motionen
1:310, såvitt denna fråga berördes därav, dels ock motionen 11:454 godkänna
i samma statsrådsprotokoll förordade lånevillkor.

I motiveringen hade utskottet anfört:

»Utskottet biträder förslaget att lån skola kunna utlämnas till vissa bostadsinnehavare
(såsom kronotorpare och arrendatorer med egna hus), ehuru låntagaren
icke innehar fastigheten med äganderätt och därför ej kan lämna inteckningssäkerhet.
Härvid förutsätter utskottet, att lånen utlämnas allenast
på de särskilda villkor, vilka angivits i propositionen. Yrkandet i motionen
II: 454 har utskottet icke funnit möjligt biträda.»

»Utskottet biträder ■—- — — lämna inteckningssäkerhet. Beträffande villkoren
för dessa lån anser utskottet i anslutning till yrkandet i motionen II:
454 att de skola — bortsett från eftergiften i fråga om inteckningssäkerhet ■—-göras fullt jämförliga med de villkor, som komma att gälla för andra egnahemslån
tagare.» ;

dels och att utskottet bort under punkten hemställa, att riksdagen måtte beträffande
sådana lån till enfamiljshus, för vilka inteckningssäkerhet icke ställdes,
i anledning av Kungl. Majrts förslag och med bifall till motionen 11:454
samt med avslag på förslaget i motionen 1:310, såvitt denna fråga berördes
därav, besluta, att lånevillkoren skulle •— bortsett från eftergiften i fråga om
inteckningssäkerhet — göras fullt jämförliga med de villkor, som komme att
'' gälla andra lån till enfamiljshus.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Även beträffande denna punkt har jag
tidigare motiverat mitt ställningstagande till den under punkten avgivna reservationen
nr 4, som jag ber att få yrka bifall till.

Herr Karlsson, Gustaf: Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet i den
under behandling varande punkten hemställt samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den av herr Johan Bernhard Johansson m. fl. vid
utlåtandet avgivna, med 4) betecknade reservationen; och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Punkten IV.

I denna punkt hade utskottet hemställt, att riksdagen måtte, beträffande
ränta å äldre lån till enfamiljshus, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag, avslå
yrkandena om räntenedsättning i motionerna 1:306 och 11:451 samt 11:450
men i anledning av motionerna i skrivelse till Kungl. Maj:t giva tillkänna vad
utskottet anfört i ämnet.

Nr 34.

Onsdagen den 9 juli 1947 em.

Ang. åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)

I motiveringen hade utskottet yttrat:

»Utskottet tillstyrker Kungl. Maj:ts förslag att räntan på det nya egnahemslånet
fastställes till 3 procent. Däremot är utskottet ej berett tillstyrka
i motionerna 1:306 och 11:451 samt 11:450 förordad räntenedsättning för
äldre lån. Utskottet vill dock erinra, att riksdagen förra året ifrågasatte, huruvida
icke en viss räntenedsättning borde kunna ifrågakomma i avseende på
sådana äldre tertiärlån till enfamiljshus, som löpa med högre ränta än 3,6 procent.
Kungl. Maj:t torde böra undersöka, huruvida förutsättningar för en dylik
eftergift kunna anses föreligga, och i samband med framläggande av förslag
till nästa riksdag om stödåtgärder för egnahemsverksamheten jämväl upptaga
detta spörsmål till prövning.»

Enligt en vid utlåtandet avgiven, med 5) betecknad reservation hade herrar
Heiding, Ivar Persson, Rubbestad och Pettersson i Dahl ansett dels att berörda
del av utskottets motivering bort hava följande lydelse:

Utskottet tillstyrker Kungl. Maj:ts förslag att räntan på det nya egnahemslånet
fastställes till 3 procent. Då utskottet anser riktigast, att även äldre
egnahemslån i överensstämmelse med det förslag härom, som framställts i motionerna
1:306 och 11:451 samt 11:450, erhålla denna räntesats, tillstyrker
utskottet bifall till nämnda förslag.»

dels ock att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte, beträffande ränta
på äldre lån till enfamiljshus, med avslag på Kungl. Maj:ts förslag, bifalla
yrkandet om räntenedsättning i motionerna I: 306 och II: 451 samt II: 450.

Herr Heiding: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reservationen nr 5
vid denna punkt.

Efter härmed slutad överläggning yttrade herr talmannen, att i avseende på
den nu föredragna punkten endast yrkats, av herr Heiding, att kammaren skulle
antaga det förslag, som innefattades i den av honom m. fl. avgivna, med 5)
betecknade reservationen.

Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare enligt herr Heidings yrkande; och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande jag besvarad.

Punkterna V och VI.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten VII.

I förevarande punkt hade utskottet på anförda skäl hemställt, att riksdagen
måtte, beträffande kapitalsubvention i samband med lån till enfamiljshus, med
bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag på de förslag i motionerna
1:306 och 11:451, 1:310 samt 1: 312 och 11:456, som berörde detta ämne,
godkänna i statsrådsprotokollet angivna belopp.

Kungl. Maj :ts förslag innebar, i vad gällde nybyggnad, att denna subvention
framdeles skulle lämnas såsom ett engångsbidrag om 4 000 kronor, vilket
för det stora flertalet egnahem som nu uppfördes innebar kompensation med
omkring hälften av byggnadskostnadsstegringen. I fråga om tvåfamiljshus
skulle bidraget uppgå till 6 000 kronor. Även vid ombyggnad skulle viss subvention
beviljas. Bestämmelserna rörande engångsbidraget hade föreslagits utformade
i enlighet med vad som nu gällde beträffande räntefri stående del av
tertiärlån till enfamiljshus.

Onsdagen den 9 juli 1947 em.

Nr 34.

Ang. åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)

I motionerna I: 306 och II: 451 samt I: 312 och II: 456 hade framställts avvikande
förslag beträffande subventionens belopp. I anslutning till ett förslag
av bostadssociala utredningen hade nämligen föreslagits olika belopp för
egnahem i stadssamhällen och på landsbygden, 2 000 kronor respektive 4 000
kronor, vilka belopp skulle höjas till 4 000 kronor respektive 6 000 kronor för
bamrika familjer.

Herrar Johan Bernhard Johansson, Andrén, Heiding, Mannerskantz, Ivar
Persson, Falla, Rubbestad, Pettersson i Dahl, Boman i Kieryd och Birke hade
enligt en vid utlåtandet avgiven, med 6) betecknad reservation ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte, beträffande kapitalsubvention i
samband med lån till enfamiljshus, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och
med bifall till förslag i motionerna I: 306 och II: 451 samt I: 312 och II: 456
ävensom med avslag på förslaget i motionen 1: 310, såvitt denna fråga berördes
därav, godkänna de belopp som reservanterna angivit.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Under denna punkt behandlas kapitalsubventionen
till uppförande av enfamiljhus. Här ha vi avgivit en reservation,
som har upptagit ett yrkande av bostadssociala utredningen angående en viss
differentiering av dessa kapitalsubventioner. Den har föreslagit, att byggnadsbidrag
skall utgå i regel med högst 2 000 kronor i stadssamhällen och högst
4 000 kronor på landsbygden, men i fråga om familjer med tre eller flera barn
skulle respektive siffror vara 4 000 och 6 000. I propositionen och av utskottet
har föreslagits, att barnbidraget skall utgå med 4 000 kronor för de
vanliga familjehusen såväl i stad som på landsbygd.

Vi reservanter ha funnit att det finns vissa skäl för en differentiering. Först
och främst blir det mången gång dyrare att bygga enfamiljshus på landsbygden,
därför att införande av vatten- och avloppsledningar ofta drar kostnader,
som inte ha sin motsvarighet, då det gäller att bygga sådana hus i tätorterna,
vilket således delvis kan motivera en skillnad mellan stad och landsbygd.

Bostadssociala utredningen har även anfört andra skäl.

Jag skulle härtill vilja foga ytterligare ett skäl, nämligen att man har den
känslan att bostadsbyggandet i städerna och särskilt i storstäderna ibland
drives fram alltför kraftigt. Det är nog inte nyttigt att särskilt de redan nu
stora städerna bli ännu större, och jag har tidigare här i kammaren framfört
den åsikten, att denna utveckling bör motverkas på olika sätt. Ett sätt är att
inte göra det lika lätt att få bidrag till uppförande av bostäder i storstäderna
som på andra håll, vilket i någon män kan motverka en sådan icke önskad
utveckling.

Då dessutom bostadssociala utredningen efter moget övervägande har funnit
sig böra kunna stanna vid ett förslag, som överensstämmer med reservanternas,
torde även det förhållandet kunna åberopas till stöd för reservationen.

Med åberopande av vad jag nu anfört ber jag att få yrka bifall till reservationen
nr 6.

Herr Karlsson, Gustaf: Herr talman! Socialministern har nyligen belyst innebörden
av denna kapitalsubvention, och det torde vara onödigt att jag för
kammarens ledamöter återupprepar vad han sade. Jag åberopar, vad han anförde
och vad utskottet anfört på denna punkt, och yrkar bifall till utskottets
hemställan.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter jämlikt de därunder förekomna
yrkandena gjordes propositioner, först på bifall till vad utskottet i

Nr 34.

Onsdagen den 9 juli 1947 em.

Ang. åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)
den nu ifrågavarande punkten hemställt samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr Johan Bernhard Johansson m. fl. avgivna,
med 6) betecknade reservationen; och förklarades den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna VIII—X.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten XI.

I denna punkt hade utskottet på åberopade grunder hemställt, att riksdagen
måtte, vidkommande de i bostadsrabatterna ingående familjebidragen,

a) såvitt anginge villkor om visst barnantal, med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag och med avslag på dels de förslag i motionerna I: 30b och II: 451,1: 310,
1:312 och 11:456 samt 11:450, som berörde detta ämne, dels ock motionen
11:440, godkänna vad i statsrådsprotokollet anförts om bidragens utsträckning
jämväl till familjer med två barn,

b) såvitt anginge villkor om viss inkomstprövning, med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag och med avslag på förslaget i motionerna 1:306 och 11:451
samt 1:310, i den män denna fråga berördes därav, godkänna vad i statsrådsprotokollet
anförts i ämnet,

c) såvitt anginge bidragens storlek, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag på de förslag i motionerna I: 306 och II: 451, I: 310 samt I: 312
och II: 456, som berörde detta ämne, godkänna de grunder för bestämmande av
bidragens belopp, som förordats i statsrådsprotokollet,

d) såvitt anginge villkor och bestämmelser i övrigt, med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag och med avslag på förslaget i motionerna 1:306 och 11:451
samt 1:310, i den mån dessa frågor berördes därav, godkänna vad i statsrådsprotokollet
föreslagits.

Enligt en vid utlåtandet avgiven, med 7) betecknad reservation hade herrar
Johan Bernhard Johansson, Andrén, Mannerskantz, Falla och Birke ansett, att
utskottets yttrande bort hava den ändrade lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte, vidkommande de i bostadsrabatterna
ingående familjebidragen,

a) såvitt anginge villkor om visst barnantal, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag och med bifall till de förslag i motionerna 1:306 och 11:451, 1:310
samt I: 312 och II: 456, som berörde detta ämne, ävensom med avslag på dels
ett i motionen 11:450 framlagt förslag i ämnet, dels ock motionen 11:449,
avslå Kungl. Maj:ts förslag om bidragens utsträckning jämväl till familjer
med två barn,

b) såvitt anginge villkor om viss inkomstprövning, med bifall till motionerna
1:306 och 11:451 samt 1:310, i den mån denna fråga berördes därav, avslå
Kungl. Maj :ts förslag om ändring i nu gällande normer för inkomstprövningen,

c) såvitt anginge bidragens storlek, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag,
med bifall till det förslag i motionerna 1:312 och 11:456, som berörde denna
fråga, ävensom med avslag på förslaget i motionerna 1:306 och 11:451 samt
1:310, såvitt denna fråga berördes därav, godkänna de grunder för bestämmande
av bidragens belopp, som reservanterna förordat,

d) såvitt anginge---statsrådsprotokollet föreslagits.

Enligt en annan, med 8) betecknad reservation hade herrar Heiding, Ivar
Persson, Rubbestad, Pettersson i Dahl och Boman i Kieryd ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, som i denna reservation angivits, samt att
utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte, vidkommande de i bostadsra -

Onsdagen den 9 juli 1947 em.

Nr 34.

Ang. åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forte.)
batterna ingående familjebidragen, med bifall till förslaget i motionerna 1:306
och II: 451 samt I: 310, såvitt denna fråga berördes därav, avslå såväl Kungl.
Maj:ts förslag som dels de förslag i motionerna I: 312 och II: 456 samt II: 450,
som avsåge denna fråga, dels ock motionen II: 449.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Sådana här familjebostadsbidrag ha tidigare
förekommit. De ha beräknats1 så, att en viss procent av bostadskostnaden
har utgått för varje barn. Nu har statsrådet i propositionen vidtagit den
ändringen, att dylika bidrag skola utgå jämväl till familjer med två barn
och inte bara till familjer med tre eller flera minderåriga barn, vilket för närvarande
är villkoret. Vi reservanter ha funnit, att det är oriktigt icke minst
vid nuvarande tidpunkt att göra en sådan utvidgning av området för denna
subvention. Det kostar mycket pengar att sänka gränsen från tre till två barn,
ty antalet familjer med två barn stiger högst avsevärt. Det enda, som vi ha
kunnat gå med på härvidlag, är att man för att göra förfaringssättet administrativt
enklare avstår från att räkna ut bidraget i procent av bostadskostnaden
och i stället fixerar beloppet så att det ungefär motsvarar vad det tidigare
har uppgått till, eller till 130 kronor per barn. I reservationen nr 7 ha
vi framhållit detta.

Det finns emellertid en reservation nr 8 av herrar Heiding m. fl., där man
efter vad jag förstår är av ungefär samma uppfattning som vi i vår reservation,
men där man inte alls vill ta ställning till saken nu, utan föreslår ett
uppskjutande av ställningstagandet till nästa års riksdag.

Jag har för min del funnit att det inte skulle vara så mycket vunnet med
ett sådant uppskjutande av frågans avgörande, eftersom avgörandet i viss mån
berör en del administrativa åtgärder, som måste vidtagas i god tid för att
inte det hela skall bli på ett ofördelaktigt sätt svävande. Men annars är den
principen i och för sig naturligtvis riktig att några beslut med verkan långt
framåt i tiden inte böra fattas. I detta speciella fall, när det gäller barnfamiljerna,
ha vi emellertid funnit det vara lika bra att få saken avklarad redan
nu. Vi mena nämligen, att man inte skall gå ifrån den uppfattningen att
med flerbarnsfamiljer avses sådana familjer, som ha minst tre barn.

Med åberopande av vad jag nu anfört ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen nr 7.

Herr Heiding: Herr talman! Vad jag tidigare yttrat i denna fråga gick ut
på att avgörandet borde uppskjutas till nästa års riksdag. Jag anser det vara
välbetänkt att fatta ett sådant beslut, och jag ber därför att få yrka bifall
till reservationen nr 8.

Herr Karlsson, Gustaf: Herr talman! Den föreslagna utvidgningen av rätten
att erhålla familjebostadsbidrag från tre- till tvåbarnsfamiljer grundar sig på
förhållandet att hyreskostnaderna äro mycket höga och svåra att bära framför
allt för familjer med låg inkomst. Dessutom har departementschefen för
familjer med två barn konstruerat en hake, som innebär, att endast sådana
familjer med två barn, som ha en sammanlagd beskattningsbar årsinkomst av
4 000 kronor, skola kunna komma i åtnjutande av denna förmån. Detta torde
vara en ganska god säkerhet för att endast de verkligt behövande familjerna
komma i åtnjutande av förmånen.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen, att därunder
yrkats 1 :o) att vad utskottet i den under behandling varande punkten
hemställt skulle bifallas; 2:o) att det förslag skulle antagas, som innefattades

Nr 34.

Onsdagen den 9 juli 1947 em.

Ang. åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)
i den av herr Johan Bernhard Johansson m. fl. avgivna, med 7) betecknade
reservationen; samt 3:o) att kammaren skulle godkänna det förslag, som innefattades
i herr Heidings m. fl. med 8) betecknade reservation.

Därefter gjordes propositioner enligt berörda yrkanden; ooh förklarades
propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med övervägande ja
besvarad.

Punkten XII.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten XIII.

I förevarande punkt, som rörde en av Kungl. Maj :t föreslagen bostadsrabatt,
avseende lägenheter inrymda i bostadshus, färdigställda efter den 1 juli 1946
och förvaltade av kommun eller allmännyttigt bostadsföretag, samt utgående
med 3 kronor per kvadratmeter lägenhetsyta, hade utskottet av angivna orsaker
hemställt, att riksdagen måtte, vidkommande det s. k. trekronorsbidraget,

a) såvitt anginge dess användningsområde, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
och med avslag på dels de förslag i motionerna I: 306 och II: 451, 1:310
samt 1:312 och 11:456, som berörde denna fråga, dels ock motionerna 1:311
och 11:455, i vad nämnda motioner ej behandlats under XII, godkänna vad i
statsrådsprotokollet anförts,

b) såvitt anginge bestämmelser i övrigt om nämnda bidrag, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag på de förslag i motionerna 1:306 och
11:451, 1:310 samt 1:312 och 11:456, som berörde detta bidrag och ej behandlats
under a), godkänna de grunder för bidragens utgående under budgetåret
1947/48, vilka förordats i statsrådsprotokollet.

Reservationer hade avgivits

dels av herr Bergvall, som enligt en med 9) betecknad reservation ansett, att
utskottets yttrande bort hava den lydelse, reservationen visade, och avslutas
med en hemställan, att riksdagen måtte, vidkommande det s. k. trekronorsbidraget,

a) såvitt anginge dess användningsområde, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag och med bifall till motionerna 1:311 och 11:455, i vad nämnda motioner
ej behandlats under XII, samt med avslag på de förslag i motionerna 1: 306
och 11:451, 1:310 samt 1:312 och 11:456, som berörde denna fråga, besluta
att bidraget ej skulle begränsas endast till bostadshus uppförda efter den 1
juli 1946 och förvaltade av kommun eller allmännyttigt företag,

b) såvitt---i statsrådsprotokollet;

dels ock av herrar Johan Bernhard Johansson, Andrén, Heiding, Mannerskantz,
Ivar Persson, Falla, Rubbestad, Pettersson i Dahl, Boman i Kieryd och
Birke, vilka enligt en med 10) betecknad reservation ansett, att utskottets yttrande
bort lyda så, som i denna reservation angivits, slutande med en hemställan,
att riksdagen måtte, vidkommande det s. k. trekronorsbidraget, med bifall
till de förslag, som beträffande detta bidrag framställts i motionerna I: 306 och
11:451, 1:310 samt 1:312 och 11:456, avslå såväl Kungl. Maj :ts förslag i
ämnet som motionerna 1:311 och 11:455 i vad nämnda motioner ej behandlats
under XII.

Herr Mannerskantz: Här är det fråga om den nya bidragsform, det s. k. trekronorsbidraget,
ett bidrag av tre kronor per kvadratmeter lägenhetsyta, som
nu är föreslagen i den kungl. propositionen.

Reservanterna under reservationen nr 10 ha inte kunnat finna det förstån -

Onsdagen den 9 juli 1947 em.

Nr 34.

Ang. åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)
digt att nu införa denna nya sak, dels därför att vi rent principiellt -— det
har jag sagt tidigare — äro emot utökningar av subventioner och sådant, som
faktiskt måste strida mot den penningpolitiska utveckling, som vi råkat in i,
och som inte är i samklang med den penningpolitik, som nu bör föras, och
dels därför att detta bidrag på grund av sin konstruktion kommer att verka
felaktigt.

I reservationen nr 10, som återfinnes på s. 31 i utskottets utlåtande, har,
tycker jag, mycket kort och koncist sammanfattats de fyra skäl, som äro
framförda mot förslaget.

Det första skälet är att vissa företagsformer skulle gynnas på bekostnad av
andra; bara allmännyttiga företag skulle kunna komma i fråga. Det kan
knappast vara riktigt, att hyresgäster, som råka bo i ett hus som byggts av
ett allmännyttigt företag, skola bli gynnade framför hyresgäster, som råkat
bosätta sig i hus som inte enligt bestämmelserna äro att anse som allmännyttiga
företag.

Det andra skälet är, att bidraget kommer att fördelas av kommunerna, vilka
ju äro spridda runt hela landet. Det kan då inte undvikas, att fördelningen
sker, oavsett vilka direktiv som utfärdas, efter olika lokala bedömningsgrunder
— på somliga håll kommer man att vara generös, på andra håll kommer
man att vara mera ansvarskännande, kan jag måhända säga. Det gör att
detta statsbidrag kommer att i praktiken utdelas efter olika grunder i olika
delar av landet.

Dessutom är det så, att det inte blir — och det är det tredje skälet -— någon
social rättvisa med ett sådant bidragssystem. Som jag tidigare nämnt
kommer det bara att gälla sådana familjer, som flytta in i hus, byggda efter
den 1 juli 1946, alltså i de nyaste och modernaste lägenheterna. Det kommer
nog att väcka ond blod att inte även de familjer, som bo i andra bostäder,
kunna få tillgodogöra sig dessa bidrag. Meningen är visserligen att stimulera
till inflyttning i moderna bostäder, men sådana kunna ju inte uppföras till
det antal som behövs för att möjliggöra inflyttning i sådana bostäder för alla,
som annars skulle ha rätt till bidrag, och då blir det orättvisa.

Det fjärde skälet är, att detta system, efter vad man kan förstå, huvudsakligen
kommer att tillämpas i de större städerna. Det är inte heller riktigt tilltalande,
att dessa medel, som betalas av hela landets skattebetalare, till övervägande
del komma att användas för de stora städernas behov.

På grund av dessa skäl plus det, att mani rent principiellt inte nu bör införa
nya understödsformer, ber jag, herr talman, att få yrka bifall till reservationen
nr 10.

Herr Andersson, Elon: Herr talman! Den nya form av bostadsbidrag, som
Kungl.Maj:t här föreslår, föranleder från min sida ingen erinran men ger
mig anledning till ett par små reflexioner. Jag tror att det ostridigt förhåller
sig på det sättet, att den enskilda byggnadsverksamheten alltjämt kommer att
bli av mycket stor betydelse för lösandet av vår bostadsfråga. Under sådana
förhallanden förefaller det mig oklokt att på sätt som här sker diskriminera
de genom enskild företagsamhet åstadkomna fastigheterna.

Det förhåller sig ju också på det sättet, att dessa bostadsbidrag, trekronorsrabattema,
skola fördelas av de kommunala myndigheterna, och jag bär en
stark känsla av att det skulle vara till fördel vid den kommunala prövningen,
om myndigheterna inte vore absolut bundna till bostadsföretag av det slag, som
Kungl. Maj.-t föreslår trekronorsbidraget begränsat till. Jag tror att det skulle
vara till gagn både för de bostadssökande, för det syftemål således som trekronorsbidraget
avser att främja, och för de kommunala myndigheterna själva

Nr 34.

Onsdagen den 9 juli 1947 em.

Ang. åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)
i deras säkerligen ganska grannlaga prövningsuppgift, om trekronorsbidraget
kunde utsträckas att gälla såväl genom enskild företagsamhet åstadkomna
fastigheter som sådana som ha tillkommit före den av Kungl. Maj :t föreslagna
tidpunkten.

Jag skall därför, herr talman, med åberopande av dessa skäl, yrka bifall
till den av herr Bergvall avgivna reservation som i utlåtandet betecknas med
nr 9.

Herr Karlsson, Gustaf: Vid denna nya bidragsforms tillkomst har man ju
haft i tankarna, hur det i många fall gått med de enskilda fastigheterna; det
bär handlats och vandlats med dem på ett sätt, som ingalunda har varit ur
allmännyttans synpunkt lämpligt. Här har man nu försökt konstruera ett
system, som skall göra det möjligt för de ekonomiskt sett svagaste familjerna
att flytta in i hyggliga bostäder, som allmännyttiga företag uppföra, men inte
i fastigheter, som säljas gång på gång och där hyrorna undan för undan ökas.

Detta är bakgrunden till den bidragsform, som här har konstruerats, och
då denna bakgrund och motiveringen i övrigt torde vara fullgoda, tillåter jag
mig hemställa om bifall till utskottets förslag på denna punkt.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i avseende på den nu föredragna punkten yrkats 1 :o) att vad utskottet hemställt
skulle bifallas; 2:o) av herr Andersson, Elon, att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr Bergvall avgivna, med 9) betecknade
reservationen; samt 3:o) av herr Mannerskantz, att kammaren skulle godkänna
det förslag, som innehölles i herr Johan Bernhard Johanssons m. fl. med 10)
betecknade reservation.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Mannerskantz begärde votering, i anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till det av honom framställda yrkandet, uppsattes
samt efter given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 244 punkten
XIII, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den av herr Johan Bernhard
Johansson m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 10) betecknade reservationen.

Då emellertid herr Mannerskantz begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 77;

Nej — 35.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Onsdagen den 9 juli 1947 em.

Nr 34.

Ång. åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)

Punkten XIV.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten XV.

I denna punkt hade utskottet hemställt, att riksdagen måtte, vidkommande
allmännyttiga bostadsföretag, i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna vad
utskottet anfört i anledning av motionerna I: 313 och II: 457.

I motiveringen hade utskottet anfört:

»I motionerna 1:313 och 11:457 yrkas, att från och med den 1 juli 1947
förutsättning för att ett bostadsföretag skall kunna godkännas såsom allmännyttigt
skall vara, att lägenheterna i företagets hus endast upplåtas såsom
hyreslägenheter och att samtliga ledamöter i företagets styrelse utses av
kommunen. Utskottet är icke berett att taga ställning till frågan om lämpligheten
av att uppställa dessa förutsättningar men anser, att villkoren för
godkännande av bostadsföretag såsom allmännnyttiga böra bliva föremål för
omprövning.»

Enligt en vid utlåtandet avgiven, med 11) betecknad reservation hade herrar
Gustaf Karlsson, Berling, Eriksson i Stockholm, [Vård, Mårtensson, Lindholm,
Åkerström, Petterson i Degerfors och Thapper ansett, att utskottets .yttrande
i förevarande del bort hava den lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte, vidkommande allmännyttiga
bostadsföretag, i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om förslag till nästa års
riksdag i frågan, vilka företag som borde hänföras till denna kategori.

Herr Karlsson, Gustaf: Herr talman! Jag har vid denna punkt i utskottets
utlåtande varit med om att avgiva en reservation, nummer 11, till förmån för
ett par motioner. Det gäller de allmännyttiga företagen.

Sedan riksdagen beslutat om särskilda förmåner för dessa allmännyttiga
företag — de skulle ju få låna pengar till 100 procent för uppförande av fastigheter
— har det befunnits att denna förmån har utnyttjats, jag höll på
att säga, rent industriellt. Det har bildats allmännnyttiga företag, som ha satt
i gång stora byggnader, fastän de, som det visat sig, knappast ha haft 100
kronor att börja med, och byggnadslånebyrån har gång efter annan fått utfärda
tillämpningsföreskrifter och försökt haka på än det ena än det andra
för att förhindra de värsta grovheterna på området.

Nu syftar reservationen nr 11 till en utredning, som skall klara definitionen
på dessa allmännyttiga företag, så att man får rena linjer för de tre företagsformer,
som vi framdeles ha att räkna med i fråga om bostadsbyggande och
fastighetsförvaltning, nämligen de allmännyttiga företagen eller kommunerna,
de kooperativa företagen och de enskilda. Det är dessa tre former, som man
kommer att ha i bostadspolitiken framdeles, och då är det enligt reservanternas
mening inte bara nyttigt utan rent av nödvändigt att man så snart som
möjligt får klara linjer. Motionsledes har här förutsatts, att de allmännyttiga
företagen skola förvalta bostäder, där uteslutande hyreslägenheter finnas, och
man har vidare önskat, att styrelsen för sådant allmännyttigt företag, som
förvalbar bostäder, helt och hållet skall väljas av kommunen och vara ansvarig
inför denna och inte inför något annat organ. Det är ju kommunen som skall
svara för de underskott, som kunna uppstå på dessa fastigheter, och det är
kommunen som på vissa villkor kan erhålla statsbidrag till dessa underskotts
täckande. Det är därför som vi från vår synpunkt sett ansett att en utredning
på denna punkt är befogad. Jag vill meddela kammaren, att inom avdelningen
voro vi tre ledamöter, alltså halva avdelningen, som voro beredda att gå

Första kammarens protokoll 1947. Nr 34. 6

Nr 34.

Onsdagen den 9 juli 1947 em.

Ang. åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)
motionärerna till mötes, men efter närmare undersökningar befanns det, att
det kanske skulle uppstå svårigheter under en övergångstid, när det gäller
kommuner som träffat avtal med sådana vederhäftiga företag som t. ex. HSB,
Riksbyggen och andra. För att undvika att bereda svårigheter i sådana fall
valde vi då utredningslinjen, så att man skulle få tid på sig för att få fram
dessa klara linjer, som äro nödvändiga, om vi skola kunna få ett fast grepp
om vår bostadspolitik.

Jag tror inte, herr talman, att jag behöver taga kammarens tid ytterligare
i anspråk för att utveckla de synpunkter som i övrigt ha förestavat reservationen
med dess begäran om en skrivelse till Kungl. Maj :t. Skillnaden mellan
utskottsmajoritetens ståndpunkt och reservanternas är inte så stor, ty även
majoriteten förordar att Kungl. Maj :t skall ta detta under omprövning, men
vi som företräda reservationen nr 11 ha funnit saken så pass angelägen, att vi
begärt en skrivelse till Kungl. Maj:t, då man ju skulle kunna vara mera säker
på att ärendet tas upp. Jag yrkar bifall till den av mig m. fl. avgivna
reservationen nr 11.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Jag har den smärtsamma plikten att göra
mig skyldig till en indiskretion. Det förhåller sig nämligen så att det inom avdelningen,
Irland dem som nu stå under reservationen, rådde stor tvekan på
denna punkt. Det i motionen framlagda förslaget kunde sakligt sett befaras
medföra mycket stora besvärligheter och olägenheter, framför allt i de mindre
och medelstora städerna och samhällena. Man räknar nämligen med att dessa
städer icke ha samma möjligheter som de större städerna att själva ordna byggnadsföreningar
eller sådana organisationer som kallas för allmännyttiga företag
i egen regi, utan att man där ofta lierar sig med andra, och då ha dessa
anspråk på att få tillsätta åtminstone ett par styrelseledamöter. Dessutom innehåller
motionen ett yrkande om att det endast skall få vara hyreslägenheter i
husen, inte bostadsrättslägenheter, och detta anses också vara ett onödigt
intrång i de lokala bostadsförvaltningarnas verksamhet. Tveksamheten var så
stor, att det sedan i utskottet var uppenbart, att det skulle bli en ganska betydande
majoritet för det beslut som nu är utskottets.

Emellertid var alternativet i avdelningen inte alls det som nu upptas i
reservationen, utan det lydde så: »Utskottet delar de i motionerna anförda
synpunkterna och tillstyrker det framställda yrkandet», alltså det i motionerna
framställda yrkandet. Det var flera representanter för majoritetspartiet i statsutskottets
plenum som icke ville gå med på detta, men det yrkande som nu
finnes i reservationen blev aldrig framställt i utskottet.

Är det någon som kan se någon större skillnad på utskottets formulering
och reservationen? Utskottet skriver: »Utskottet är icke berett att taga ställning
till frågan om lämpligheten av att uppställa dessa förutsättningar, men
anser, att villkoren för godkännande av bostadsföretag såsom allmännyttiga
böra bliva föremål för omprövning.» Det var vårt förslag. Vi tyckte
det var så konciliant, att det kunde godtagas. Mot detta stod det
rena .tillstyrkandet av motionerna, och det talades aldrig ett ord om den
formulering som nu finnes i reservationen. Den lyder ju så: »Utskottet finner
de i motionerna anförda ‘synpunkterna beaktansvärda men är icke berett att
utan närmare utredning tillstyrka förslaget. I anledning av vad som anförts i
motionerna torde riksdagen böra hos Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam dylik
utredning, så att förslag i ämnet kan föreläggas nästa riksdag.» Om det förslaget
hade förts fram i utskottet, så hade man förmodligen kunnat jämka ihop
formuleringarna genom att t. ex. ta bort att man finner motionens synpunkter
beaktansvärda och ersätta det med något mindre koncist uttryck. Genom att

Onsda''gen den 9 juli 1947 em.

Nr 34.

Ang. åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forte.)
man gjorde denna ändring i efterhand fick man med i reservationen åtminstone
ett par ledamöter, som röstade emot förslaget så som alternativet framställdes
från avdelningen. Det är därför jag gör mig skyldig till denna indiskretion, ty
jag tycker inte det var rikligt flott gjort.

Nu är man på många håll inom alla partier mycket osäker om detta. Varför
skall man då gå så långt, att man begär en skrivelse till Kungl. Maj:t? Det
är väl bättre att nöja sig med vad utskottsmajoriteten har sagt, att man tycker
att detta skall utredas. Jag förmodar att statsrådet Möller, om han inte själv
har tid att läsa utskottets uttalande, kan avdela någon inom socialdepartementet
som läser det, och då får han ju reda på det ändå. Jag tycker också det är
ganska rimligt, att man här går fram så pass försiktigt, att man inte på förslag
i en motion beslutar en skrivelse till Kungl. Maj :t, det är inte så ofta man gör
det i statsutskottet. Det är bättre att låta saken komma från Kungl. Maj:t på
vanligt sätt.

Jag tycker att vad utskottet här föreslagit ger tillräckligt, och jag ber att
få yrka bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning gjorde herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet i den nu
ifrågavarande punkten hemställt samt vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av hen'' Gustaf Karlsson m. fl. vid utlåtandet avgivna, med
11) betecknade reservationen; och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Karlsson, Gustaf, begärde votering, i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 244 punkten
XV, röstar

Ja;

Den, det ej vill. röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den av herr Gustaf Karlsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 11) betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Punkterna XVI—XVIII.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten XIX.

I förevarande punkt hade utskottet hemställt, att riksdagen måtte, vidkommande
tilläggslångivningens omfattning under budgetåret 1947/48, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag på vad i detta ämne anförts i motionerna
1:306 och 11:451 samt 1:312 och 11:456, godkänna i statsrådsprotokollet
förordade åtgärder.

I motiveringen hade utskottet yttrat:

»I vad gäller frågan om tilläggslåneverksamheten under budgetåret 1947/48
har departementschefen ansett starka skäl tala för att en av den fortsatta
byggnadskostnadsstegringen betingad hyreshöjning förhindras. 1 likhet med
departementschefen anser utskottet, att en hyreshöjning i nyuppförda hus

Nr 34.

Onsdagen den 9 juli 1947 em.

Ant}, åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)
nu skulle kunna få synnerligen ogynnsamma allmänna verkningar. Föreställningarna
om en framtida höjning av hj^resnivån skulle sålunda få näring och
fara uppkomma att grundvalarna för den långsiktiga bostadspolitiken rubbades.
Utskottet delar alltså departementschefens uppfattning, att en mot den inträdda
byggnadskostnadsstegringen svarande utvidgning av tilläggslåneverksamheten
bör komma till stånd. Det sagda innebär, att utskottet icke kan ansluta sig till
de avvikande uppfattningar härom, som framförts i motionerna 1: 306 och
II: 451 samt I: 312 och II: 456.»

Reservationer hade anförts

l:o) av herr Bergvall, som enligt en med 12) betecknad reservation ansett,
att det nu återgivna stycket av utskottets motivering bort hava följande lydelse
:

»I vad —--hyreshöjning förhindras. I likhet med departementschefen

anser utskottet, att på grund av den inträdda byggnadskostnadsstegringen en
viss utvidgning av tilläggslåneverksamheten icke kap undvikas, i varje fall
icke på vissa orter. Det sagda ----II: 456.»

2:o) av herrar Johan Bernhard Johanssm. Andrén, Heiding, Mannerskantz,
Ivar Persson, Falla, Bubbesiad, Pettersson i Dahl, Boman i Kieryd och Birke,
vilka enligt en med 13) betecknad reservation ansett dels att utskottets yttrande
bort i angivna del hava följande lydelse:

»I vad gäller frågan om tilläggslåneverksamheten under budgetåret 1947/48,
har departementschefen under hänvisning till den fortsatta byggnadskostnadsstegringen
funnit en utvidgning av denna verksamhet nödvändig. Utskottet
kan icke dela denna uppfattning utan anser tvärtom, i anslutning till vad
som anförts i motionerna 1:306 och 11:451 samt 1:312 och 11:456, att en
ytterligare nedskärning av tilläggslångivningen bör företagas under budgetåret
1947/48.»

dels ock att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte, vidkommande
tilläggslångivningens omfattning under budgetåret 1947/48, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och motionerna 1:306 och 11:451 samt 1:312 och II:
456 godkänna vad reservanterna anfört om nedskärning av denna verksamhet.

Herr Mannerskautz: Herr talman! Man blir snart trött på att höra sin egen
röst här. Jag skall bara yrka bifall till reservationen nr 13, som innebär ett
direktiv, att tilläggslånen verkligen skola ställas under avveckling, vilket riksdagen
tidigare uttalat sig för.

Herr Bergvall: Herr talman! Under punkt XIX har jag inget yrkande beträffande
klämmen men däremot ett yrkande angående motiveringen. Det gäller
det stycke, som börjar mitt på s. 19 i betänkandet med orden: »I vad gäller
frågan om tilläggslåneverksamheten under budgetåret 1947/48.» Såsom jag utvecklade
under det första anförande jag höll här i dag, tycker jag att det
stycket fått en sådan avfattning, att det ger så betydande löften för framtiden,
att det knappast kan vara rimligt i nuvarande läge. Då jag för mm del är
beredd att biträda utskottets hemställan, vill jag göra detta med en motivering,
som är något mindre förbindande för framtiden och kanske därför ger större
möjligheter att infria vad man har lovat.

Jag ber att få yrka bifall till den av mig avgivna, med nr 12 betecknade
reservationen.

Herr Karlsson, Gustaf: Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Onsdagen den 9 juli 1947 em.

Nr 34.

Ang. åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forte.)

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen yttrade, att
i avseende på den under behandling varande punkten yrkats l:o) att vad utskottet
hemställt skulle bifallas; 2 :o) att utskottets hemställan skulle bifallas
med den ändring i motiveringen, som förordats i den av herr Bergvall avgivna,
med 12) betecknade reservationen; samt 3:o) att det förslag skulle antagas,
som innefattades i herr Johan Bernhard Johanssons m. fl. med 13) betecknade
reservation.

Sedermera gjordes propositioner enligt berörda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med övervägande ja besvarad.

Punkten XX.

I denna punkt hade utskottet på anförda skäl hemställt, att riksdagen måtte,
vidkommande bränslebidrag till barnrika familjer i egnahem under budgetåret
1947/48, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag på motionerna
I: 306 och II: 451 samt I: 312 och II: 456, i den män ställning till frågan tagits
i nämnda motioner, godkänna i statsrådsprotokollet förordat förslag om
ifrågavarande kompensation för bränslekostnadsstegringen.

Enligt en vid utlåtandet avgiven, med 14) betecknad reservation hade herrar
Johan Bernhard Johansson, Andrén, Heiding, Mannerskantz, Ivar Persson,
Falla, Rubbestad, Pettersson i Dahl, Boman i Kieryd och Birke ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte, vidkommande bränslebidrag till
barnrika familjer i egnahem under budgetåret 1947/48, i anslutning till motionerna
1:306 och 11:451 samt 1:312 och 11:456, i den män ställning till
frågan tagits i nämnda motioner, avslå Kungl. Maj ds förslag i ämnet.

Herr Mannerskantz: Denna punkt rör tillfälliga bränsletillägg till vissa barnrika
familjer. I enlighet med den allmänna princip som vi reservanter ha deklarerat,
att man icke bör göra några utvidgningar av subventionerna, ber jag
att få yrka bifall till reservationen nr 14.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes propositioner, först
på bifall till vad utskottet i den nu föredragna punkten hemställt samt vidare,
enligt herr Mannerskantz yrkande, på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Johan Bernhard Johansson m. fl. avgivna, med 14) betecknade
reservationen; och förklarades den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna XXI och XXII.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten XXIII.

I förevarande punkt hade utskottet på åberopade grunder hemställt, att
riksdagen måtte, vidkommande anslagsfrågorna,

a) med bifall till Kungl. Maj :ts förslag, till Kapitalmedelsförluster och
ränteeftergifter å tertiärlån för vissa bostadsbyggnadsföretag på tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1947/48 under V huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 225 000 kronor;

b) med bifall till Kungl. Maj :ts förslag, till Hyresrabatter för mindre bemedlade,
barnrika familjer på tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1947/
48 under V huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 13 000 000 kronor;

c) med bifall till Kungl. Maj ds förslag, till Särskilda bostadsrabatter på

Nr 34.

Onsdagen den 9 juli 1947 em.

Ang. åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)
tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1947/48 under V huvudtiteln anvisa
ett reservationsanslag av 500 000 kronor;

d) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag, till Bidrag till främjande av bostadsbyggande
på landsbygden på tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
1947/48 under V huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 20 000 000 kronor; e)

med bifall till Kungl. Maj:ts förslag, på tilläggsstat I till riksstaten för
budgetåret 1947/48 anvisa,

1) till Bidrag till inrättande av pensionärshem under V huvudtiteln ett reservationsanslag
av 12 000 000 kronor,

2) till Lånefonden för bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika
familjer under statens utlåningsfonder ett investeringsanslag av 70 000 000
kronor;

f) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag, på tilläggsstat I till riksstaten för
budgetåret 1947/48 till Lånefonden för främjande av bostadsbyggande på
landsbygden under statens utlåningsfonder anvisa ett investeringsanslag av
15 000 000 kronor :

g) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag, på tilläggsstat I till riksstaten för
budgetåret 1947/48 anvisa,

1) till Lånefonden för bostadsbyggande under statens utlåningsfonder ett
investeringsanslag av 100 000'' 000 kronor,

2) till Tertiärlån till viss bostadsbyggnadsverksamhet under fonden för låneunderstöd
ett investeringsanslag av 64 000 000 kronor,

3) till Tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet under fonden för
låneunderstöd ett investeringsanslag av 40 300 000 kronor;

h) med bifall till Kungl. Maj :ts förslag, på tilläggsstat I till riksstaten för
budgetåret 1947/48 under fonden för låneunderstöd anvisa,

1) till Lån till uppförande och förbättring av lantarbetarbostäder ett investeringsanslag
av 8 000 000 kronor,

2) ,ti\ll Lån till bostadsförbättringsverksamhet ett investeringsanslag av
8 000 000 kronor.

Reservationer hade avgivits

l:o) av herr Bergvall, som enligt en med 15) betecknad reservation ansett,
att utskottets yttrande bort hava den ändrade lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte, vidkommande anslagsfrågorna,

e) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag, på tilläggsstat I till riksstaten för
budgetåret 1947/48 anvisa,

1) till--- 12 000 000 kronor,

2) till Lånefonden för bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika
familjer under statens utlåningsfonder ett investeringsanslag av 65 000 000
kronor;

g) i anledning av Kungl. Maj :ts förslag på tilläggsstat I till riksstaten för
budgetåret 1947/48 anvisa,

1) till Lånefonden för bostadsbyggande under statens utlåningsfonder ett
investeringsanslag av 60 000 000 kronor,

2) till Tertiärlån till viss bostadsbyggnadsverksamhet under fonden för låneunderstöd
ett investeringsanslag av 50 000 000 kronor,

3) till Tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet under fonden för
låneunderstöd ett investeringsanslag av 25 000 000 kronor;

Onsda''geti den 9 juli 1947 em.

Nr 34.

''Ang. åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forte.)

2:o) av herrar Johan Bernhard Johansson, Andrén, Heiding, Mannerskantz,
Ivar Persson, Falla. Rubbestad, Petterssm i Dahl, Boman i Kieryd och Birke,
vilka enligt en med 16) betecknad reservation ansett, att utskottets yttrande
bort lyda så, som i denna reservation angivits, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen, måtte, vidkommande anslagsfrågorna,

b) > i anledning av Kungl. Maj:ts förslag, till Hyresrabatter för mindre bemedlade,
barnrika familjer på tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1947/
48 under Y huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 11 500 000 kronor;

c) avslå Kungl. Maj:ts förslag om medelsanvisning till Särskilda bostadsrabatter; e)

i anledning av Kungl. Maj :ts förslag, på tilläggsstat I till riksstaten för
budgetåret 1947/48 anvisa,

1) till Bidrag till inrättande av pensionärshem under V huvudtiteln ett reservationsanslag
av 10 000 000 kronor,

2) till Lånefonden för bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika
familjer under statens utlåningsfonder ett iuvesteringsanslag av 65 000 000
kronor;

g) i anledning av Kungl. Maj :ts förslag, på tilläggsstat I till riksstaten för
budgetåret 1947/48 anvisa,

1) till Lånefonden för bostadsbyggande under statens utlåningsfonder ett
iuvesteringsanslag av 60 000 000 kronor,

2) till Tertiärlån till viss bostadsbyggnadsverksamhet under fonden för låneunderstöd
ett iuvesteringsanslag av 50 000 000 kronor,

3) till Tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet under fonden för
låneunderstöd ett investeringsanslag av 25 000 000 kronor;

Herr Mannerskantz: Under denna punkt komma alla anslagen. En del av dessa
anslag äro direkta följder av tidigare uttalanden på de föregående punkterna
och i motiveringen, men en del av dem äro icke enbart detta. Dit höra bland annat
de stora anslagen; anslaget under g) 1) är på 100 miljoner kronor. På
det anslaget finns det en reservation på något över 100 miljoner kronor. Sedan
man inhämtat uppgifter från byggnadslånebyrån och socialdepartementet,
har man inom avdelningen erkänt, att om den beskärning av byggnadsprogrammet,
som har annonserats i regeringens nya ekonomiska program, genomföres,
är det inte av behovet påkallat att använda så stora belopp, utan en
minskning med 20 procent av dessa 200 miljoner till lånefonden för bostadsbyggande
eller således med 40 miljoner är möjlig utan att det uppstår några
svårigheter. Vi ha minskat anslaget med dessa 40 miljoner kronor, och på
samma sätt är det på en del andra punkter.

Det förslag som vi reservanter framställt i reservationen nr 16 innebär en
sammanlagd minskning av anslagsäskandena på 78,3 miljoner kronor. En stor
del av detta gäller ju följdäskanden till de tidigare yrkandena, men en del är,
som jag nyss sade, sådant som kan göras oberoende av dessa med tanke på den
beskärning av byggnadsprogrammet »om ändå kommer att ske. Det är då
sunt och riktigt, att man inte tar ut mera än som behöver användas.

.Tåg ber alltså att få yrka bifall till reservationen nr 16, som berör alla anslagsfrågorna
under punkten XXIII, om de tas i ett sammanhang.

Herr Bergvall: .Tåg har vid denna punkt avgivit en reservation, som till vissa
delar, men icke helt, sammanfaller med reservationen nr 16, till vilken herr

Nr 34.

Onsdagen den 9 juli 1947 em.

Ang. åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)

Mannerskantz yrkat bifall. Utgångspunkten för mig har varit, att man med
hänsyn till det nuvarande läget i investeringsavseende, med hänsyn till den
hotande inflationsfaran och till bristen på material och arbetskraft, skall
kunna nöja sig med mindre anslag än de i propositionen äskade, utan att därmed
åstadkomma någon som helst reell beskärning av de möjligheter som för
närvarande finnas att förverkliga det bostadspolitiska programmet. Skillnaden
mellan reservationen nr 15, som jag avgivit, och reservationen nr 16 visar
sig först och främst i sista stycket i den senare reservationen, där det heter:
»Oavsett frågan om begränsning av investeringsprogrammet bör i anledning
av utskottets avstyrkande av särskilt bränslebidrag till familjer i egnahem
förslagsanslaget till hyresrabatter för mindre bemedlade, barnrika familjer
nedsättas från 13 till 11,5 miljoner kronor», och där man också tar bort en
halv miljon till trekronorsbidraget. Med hänsyn till de beslut, som förut äro
fattade, kunna väl inte de anslagsnedsättningarna nu vara möjliga.

Utöver detta finns det en skillnad till mellan de båda reservationerna, nämligen
att enligt reservationen nr 16 skulle by ggnads anslaget till pensionärshem
nedsättas från 12 till 10 miljoner, en nedsättning som jag på grund av
denna institutions stora betydelse icke velat medverka till, i synnerhet som det
inte rör något väsentligt belopp.

Med hänsyn till vad jag nu anfört ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen nr 15.

Herr Karlsson, Gustaf: Svårigheterna för utskottsmajoriteten att på ett
riktigt sätt reducera de belopp som här äro föreslagna belysas kanske bäst av
herr Mannerskantz’ och herr Bergvalls anföranden. Man är inte enig. Pensionärshemmen
ligga herr Bergvall särskilt om hjärtat, och då vill han bevilja
de 12 miljoner kronor som äskas för detta ändamål, under det att de som företräda
reservationen nr 16 — herr J. B. Johansson m. fl. — anse att man gatt
kan pruta 2 miljoner kronor. Utskottsmajoriteten har klart för sig, att de förhållanden
som_ nu råda och som sannolikt komma att råda någon tid framåt,
kunna, ge sakliga skäl för en minskning av de föreslagna beloppen, men det
är orimligt att begära, att ett utskott skall sitta och så där på en höft hugga
av några miljoner här och några miljoner där. Vi förmena att detta måste
föregås av en grundlig omprövning, där man sätter in besparingarna på de
områden, där de, jag höll på att säga, göra minst skada. Det är egentligen av
det skälet, som vi vilja överlämna till Kungl. Maj:t de pengar, Kungl. Maj:t
begärt, men det är självfallet att det i Kungl. Maj :ts kansli får bli en omprövning
på dessa punkter, liksom jag förmodar att man under åtskilliga huvudtitlar,
på grund av den åtstramning beträffande kapitalinvesteringar som nu
blir nödvändig, får taga under omprövning vad riksdagen tidigare anvisat.

Herr talman! Med dessa ord yrkar jag bifall till utskottets framställning
på denna punkt.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att därunder yrkats 1 :o) att vad utskottet i den nu ifrågavarande punkten hemställt
skulle bifallas; 2:o), av herr Bergvall, att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av honom avgivna, med 15) betecknade reservationen;
samt 3:o), av herr Mannerskantz, att kammaren skulle godkänna det förslag,
som innehölles i herr Johan Bernhard Johanssons m. fl. med 16) betecknade
reservation.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Onsdagen den 9 juli 1947 em.

Nr 34.

Ang. åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)

Herr Mannerskantz begärde votering, i anledning varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen sig finna de härå avgivna svaren hava
utfallit med övervägande ja för deras mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Mannerskantz yrkande.

Herr Bergvall äskade emellertid votering om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen angående punkten XXIII
i statsutskottets utlåtande nr 244 antager bifall till herr Manerskantz yrkande,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition i nämnda votering antagits bifall till
herr Bergvalls yrkande.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 47;

Nej — 59.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och godkändes för huvudvoteringen en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 244 punkten
XXIII, röstar

Ja;

Den. det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den av herr Bergvall vid
utlåtandet avgivna, med 15) betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Mannerskantz begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 66;

Nej — 42.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 53, i anledning av dels Lagförslag om
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om kommunala åtgärder till bo- kommunala
stadsförsörjningens främjande, dels ock i ämnet väckta motioner. *bosiad«förl

sorjnmgens

främjande.

Nr 34.

Onsdagen den 9 juli 1947 em.

Lagförslag om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande.

(Forts..)

Genom en den 25 april 1947 dagtecknad proposition, nr 259, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till lag om kommunala
åtgärder till bostadsförsörjningens främjande.

I det av Kungl. Maj:t framlagda lagförslaget voro 1—3 §§ så lydande:

1 §•

Kommun äger, om den så finner påkallat för att främja bostadsförsörjningen
inom kommunen, ställa medel till förfogande att enligt de grunder och
i den ordning, som kommunen bestämt, användas till åtgärder i syfte att nedbringa
inom kommunen bosatta personers kostnader för anskaffande eller innehav
av en fullvärdig bostad.

2 §•_

Kommun är skyldig att genom lämpligt kommunalt organ förmedla lån
och bidrag, som utgå av statsmedel i syfte att främja bostadsförsörjningen
inom riket, ävensom i övrigt, i den omfattning Kungl. Maj:t närmare bestämmer,
biträda vid handha vandet av den statliga låne- och bidrags verksamheten
för bostadsförsörjningsändamål.

Från skyldighet som nu sagts vare mindre kommun befriad i den utsträckning
Kungl. Maj:t föreskriver.

3 §•

Utöver vad i 2 § sagts åligger det kommun att till främjande av bostadsförsörjningen
inom kommunen vidtaga alla de åtgärder i fråga om planläggning
av byggnadsproduktionen, initiativtagande till bildandet av allmännyttiga bostadsföretag
och ledning av bostadsproduktionen, som erfordras för att åstadkomma
en tillfredsställande tillgång på fullvärdiga bostäder inom kommunen. I

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft fyra
i anledning av densamma väckta motioner, nämligen

inom första kammaren:

nr 315 av herr Herlitz m. fl. samt

inom andra kammaren:

nr 469 av herr Ståhl,

nr 470 av herr Nolin m. fl. och

nr 480 av herr Kempe m. fl.

I motionerna I: 315 och 11:470, vilka voro likalydande, hade hemställts, att
riksdagen måtte avslå propositionen.

I motionen 11:469 hade yrkats, att riksdagen icke måtte bifalla 3 § i lagförslaget.

I motionen 11:480 hade föreslagits, att riksdagen med bifall till propositionen
i övrigt skulle för sin del föreslå, att 2 § i lagen skulle erhålla följande
lydelse:

Kommun är skyldig att genom lämpligt kommunalt organ förmedla lån
och bidrag, som utgå av statsmedel i syfte att främja bostadsförsörjningen
inom riket, ävensom i övrigt, i den omfattning Kungl. Maj:t närmare bestämmer,
biträda vid handhavandet av den statliga låne- och bidragsverksamheten
för bostadsförsörjningsändamål.

Från skyldighet som nu sagts vare mindre kommun befriad i den utsträckning
Kungl. Maj:t föreskriver.

Onsdagen den 9 juli 1947 em.

Nr 34.

Lagförslag om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande.

(Forts.)

Byggnadsföretagare, som åtnjuta lån och bidrag av statsmedel för uppförande
av hyreshus, äro skyldiga att, om kommun så beslutar, uthyra lägenheterna genom
kommunal bostadsförmedling.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

A. att riksdagen — med avslag å motionerna 1:315, 11:470 och 11:480
samt med förklaring, att det genom propositionen framlagda lagförslaget icke
kunnat i oförändrat skick antagas — måtte för sin del antaga under punkten
infört förslag till lag om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande; B.

att motionen II: 469, i den mån den icke besvarats genom vad utskottet
förut anfört, icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

I det av utskottet framställda lagförslaget voro 1 och 2 §§ likalydande med
motsvarande paragrafer i Kungl. Maj :ts förslag, varemot 3 § i sistnämnda förslag
uteslutits.

Vid utlåtandet hade reservationer anmälts

1) av herr Hage, som likväl ej antytt sin åsikt;

2) av herrar Holmbäck, Wistrand, Löfvander, Björkman, By berg, Hastad och
Jacobsson i Igelsbo, vilka ansett att utskottets utlåtande bort hava den lydelse
reservationen visade, samt att utskottet bort hemställa,

A. att förevarande proposition ävensom motionen II: 480 måtte avslås; samt

B. att motionerna I: 315, 11:469 samt 11:470 måtte anses besvarade genom
vad reservanterna förut anfört.

Herr Holmbäck: Herr talman! Kärnpunkten i det förslag som utskottet har
framlagt i detta utlåtande är — som det står i första paragrafen av lagförslaget
— att kommunerna skola få rätt att, om de finna det påkallat för att
främja bostadsförsörjningen inom kommunen, ställa medel till förfogande att
enligt de grunder och i den ordning, som kommunen bestämt, användas till åtgärder
i syfte att nedbringa inom kommunen bosatta personers kostnader för
anskaffande eller innehav av en fullvärdig bostad.

Den bestämmelse som jag nu angivit innebär en generell fullmakt åt kommunerna
av utomordentlig betydelse. Kommunerna få rätt att anslå medel till
bostadsförsörjningens främjande enligt generella grunder eller enligt individualprövning.
De få rätt att anslå dylika medel i vilka former som helst, till
byggnadslån, till nedbringande av hyror, till tomtrabatter o. s. v. Alla personer
som äro bosatta inom kommunen kunna få bidrag av kommunen enligt
dessa grunder, och det behövs alltså inte att vederbörande är mantalsskriven
inom kommunen eller har hemortsrätt inom densamma.

Denna lagstiftning är nu föreslagen till antagande i en situation, då 1946
års kommunallagskommitté redan innevarande år ämnar komma med ett betänkande
angående kommunernas befogenheter överhuvud taget. Utskottet uttalar
också, att det förslag, som utskottet förordar, skall bli av provisorisk natur.
Man tänker sig alltså att det skall kunna ändras nästa år eller ett följande
år, när man har hunnit debattera vad kommunallagskommittén har kommit
fram till. En ändring på denna punkt måste givetvis ■— på grund av den generella
karaktären av den fullmakt, som nu ges åt kommunerna — innebära
en inskränkning av de befogenheter, som kommunerna skola få genom den
nu föreslagna lagen.

För min del har jag ställt mig tveksam, huruvida det är riktigt att kommunerna
få en så generell fullmakt vid en tidpunkt, då själva frågan om kom -

Xr 34.

Onsdagen den 9 juli 1947 em.

Lagförslag om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande.

(Forts.)

munernas befogenheter överhuvud taget skall upptagas till ingående debatt.
Jag undrar om det är riktigt att först ge denna fullmakt i år och sedermera,
kanske redan nästa år, inskränka fullmakten genom nya bestämmelser.

Jag har därför lutat åt att man, då det givetvis är önskligt att man får
nya bestämmelser, nu i år borde gå på den linje, som har föreslagits av Svenska
stadsförbundet i dess yttrande, alltså att kommunerna skulle i lag få befogenhet
att ge bidrag till bostadsfrågans lösning inom kommunerna såsom ett
komplement till statliga, bostadssubventioner. Vid övervägandet av denna fråga
har det emellertid visat sig mycket svårt att vid denna sena tidpunkt under
riksdagen komma med ett i lagtext utarbetat förslag till en dylik lösning.
Det har inte gått att få en lagtext, som man skulle våga underställa riksdagen
såsom ett alternativ till den kungl. propositionen. Då så har varit fallet,
har jag för min del ansett att det var bäst att nu yrka avslag på den kungl.
propositionen, närmast 1 § i dess lagförslag. Jag kan nämligen inte finna,
att det är någon våda i att uppskjuta denna fråga och ta upp den i ett större
sammanhang vid nästa års riksdag och — det kanske jag också får säga — på
ett sådant sätt, att den är grundligare förberedd än den kan ha blivit vid
detta tillfälle.

Det är så många synpunkter som göra sig gällande i detta hänseende. Jag
kan påpeka, att Västerås stad har avstyrkt att kommunerna skulle få de befogenheter,
som nu äro föreslagna av regeringen, och överståthållarämbetet,
som ju också är en auktoritativ myndighet, har ansett att frågan om kommunernas
befogenheter borde prövas i ett större sammanhang.

Jag erkänner för min del mycket gärna — det har jag ju nyss sagt —- att
de nuvarande reglerna äro bristfälliga. Men jag kan inte finna att det är någon
fara i att de få fungera ett år till sådana de ha fungerat hittills, och därför
anser jag att 1 § i lagförslaget bör avslås.

De två övriga paragraferna i utskottets förslag innehålla regler, mot vilka
det kanske inte är så mycket att invända, men jag tror att det skulle bli alldeles
för litet att utfärda en särskild lag bara med dem. Det skulle vara ganska
onödigt. Även dessa två paragrafer kunna vila till nästa år, och därför har
jag för min del anslutit mig till den reservation, som yrkar avslag på det
kungl. förslaget.

Jag ber, herr talman, att nu få yrka bifall till denna reservation.

Häri instämde herr Löf vander.

Herr Hage: Herr talman! Jag har vid detta utskottsutlåtande fogat en blank
reservation, men jag är mycket angelägen att betona, att denna inte har något
samröre med den reservation, som herr Holmbäck nu har yrkat bifall till. Snarare
är det så, att min reservation kanske ligger en smula till vänster om utskottsutlåtandets
ställningstagande. Jag har ofta erinrat mig ett gammalt visdomsord,
som säger, att man inte skall uppskjuta till morgondagen vad
som kan göras i dag, och jag har verkligen den uppfattningen att vad som
har föreslagits i den kungl. propositionen kan göras och bör göras i dag. Jag
har till och med gått så långt, att jag vid utskottsbehandlingen haft mycket
svårt att disciplinera mig själv till att biträda utskottsmajoritetens förslag,
att 3 § i den kungl. propositionen skall tas bort. Utskottet säger för övrigt,
att denna paragraf behandlar ett centralt spörsmål i hela förslaget.

Nu har det emellertid i utskottsutlåtandet på s. 18 sagts ifrån, att även om
denna 3 § tas bort, så kommer det inte att medföra »några praktiska olägen -

Onsdagen den 9 juli 1947 em.

Nr 34.

Lagförslag om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande.

(Forts.)

heter med hänsyn till att de nya riktlinjerna för bostadspolitiken äro avsedda
att tillämpas först från och med den 1 juli 1948». Men det kan hända mycket
under mellantiden, och naturligtvis är det bättre att få igenom en lagstiftning
och veta detta än att skjuta den på framtiden och riskera, att vad man hoppas
— på s. 18 i utskottsutlåtandet — inte blir uppfyllt. Jag utgår emellertid
nu från att utredningsarbetet och lagstiftningen komma att gå i den i utlåtandet
antydda riktningen och att alltså innehållet i 3 § skall kunna införas
i lagen genom ett beslut vid 1948 års riksdag, och på den punkten vill jag säga,
att jag har tagit det som skrives där som ett löfte att så kommer att ske.

Utgående härifrån har jag inte reserverat mig på denna punkt, och jag skall
inte yttra något vidare därom. Däremot skall jag be att få säga några ord
om de borgerliga reservanternas förslag.

Jag vill då särskilt peka på att 4 § i propositionen, som även avstyrkes av
de borgerliga reservanterna, innehåller ett förslag om, att i kommun med mera
än 10 000 invånare skall göras upp en bostadsförsörjningsplan. Jag måste säga
mig själv, att detta, är en rent praktisk angelägenhet. Det kan väl inte finnas
några skäl, politiska eller andra, som tala. mot att man i ett stort samhälle,
där man behöver bygga bostäder, i god tid gör upp en bostadsförsörjningsplan.
Jag har den uppfattningen, att i samhällen, där man bär känt behov av att
göra en sådan och resonera om detta, har det inte varit olika politiska meningar,
som gjort sig gällande. Man bär där resonerat som så, att det ju inte
på något sätt är en politisk fråga, utan det är bara bra att göra upp ett
förslag om hur bostadsförsörjningen skall ordnas i samhället. Med den utgångspunkten
måste jag säga, att det förvånar mig, att de borgerliga reservanterna
inte vilja vara med om en sådan lag som gäller en rent praktisk angelägenhet.

Jag skall inte säga så mycket mera härom. Jag vill bara tillägga en sak.
I städer och andra stora samhällen, där man till exempel väntar, att en ny
industri kommer att starta — kanske en mycket nyttig industri som producerar
nödvändiga varor — är det väl ganska- naturligt, att man i god tid —
det har man ju en känsla av i det samhälle, där jag är bosatt — börjar planera
hur man skall kunna bereda bostäder åt de arbetare, som följa med den nya
industrien. En massa frågor måste därvid tas upp. Det gäller exempelvis var
man skall förlägga de nya bostäderna, det gäller om man skall bygga höghus
eller enfamiljshus och hur stor procent man skall uppföra av det ena
eller andra slaget, och det gäller om man överhuvud taget skall låta den enskilda
företagarverksamheten i viss utsträckning ta på sig arbetet med att
åstadkomma bostäderna eller om man skall gå någon annan väg. Det gäller att
planera till exempel sådana, saker som belysningsledningar, och vidare gäller
det den stora ekonomiska planen: hur man överhuvud taget skali kunna skapa
de ekonomiska förutsättningarna för en sådan bebyggelse som behövs. Alla
dessa saker äro ju så stora spörsmål, att de måste utredas i mycket god tid.

Jag skall inskränka mig till detta. Det är antagligen någon annan, ''som
kommer att yttra sig om det som i övrigt innehålles i propositionen. Men
jag vill ännu en gång framför allt säga, att det alldeles särskilt förvånar mig
att reservanterna inte ens velat vara. med om att. en bostadsförsörjningsplan
skall upprättas, vilket jag anser vara en av de första saker som man måste
göra särskilt i ett samhälle, där man väntar en ökad inflyttning av människor,
som behöva bostäder.

Med utgångspunkt från detta ber jag. herr talman, att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Nr 34.

Onsdagen den 9 juli 1947 em.

Lagförslag om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande.

(Forts.)

Herr statsrådet Möller: Herr talman! Jag skall bara yttra mig på ett par
punkter.

Anledningen till att denna fråga om kommunala subventioner till bostadsbyggande
har tagits upp i det föreliggande lagförslaget är helt enkelt den, att
erfarenheten har visat att det kan uppstå en ganska otrevlig situation, om
kommunalfullmäktige eller stadsfullmäktige — om inte enhälligt:, så kanske
dock med stor majoritet — beslutat eri viss subvent.ionsordning och enskilda
medborgare i kommunen, som äro missnöjda med beslutet, besvära sig. De
komma så småningom till regeringsrätten med sina besvär, och det händer gång
på gång, att regeringsrätten upphäver kommunens beslut, bland annat av det
skälet, att det anses, att de ifrågavarande subventionerna icke komma kommunens
alla medborgare till godo. Jag förstår mycket val regeringsrättens resonemang,
så länge man skall bygga på grundsatsen om de »gemensamma hushållsangelägenheterna»,
men jag måste samtidigt säga, att jag vet intet svårare
ingrepp i den kommunala självstyrelsen än detta, att överordnade myndigheter
helt enkelt upphäva besluten, ehuru de kommunala organ, som fattat dem.
varit övertygade om att det skulle ha varit till stor nytta för åtminstone deras
samhälle, om deras linje för subventionerna skulle ha genomförts. Så har det
skett i bostadsfrågorna — jag vill inte erinra om några särskilda fall — och
lag har därför ansett det vara angeläget att man utan dröjsmål fastslår, att
kommunerna ha rätt att i detta avseende bevilja subventioner.

Det är den enkla utgångspunkten, och jag kan inte förstå att det skulle vara
önskvärt med ett uppskov. Jag tvivlar naturligtvis inte alls på uppgiften, att
kommunlagskommittén nu kommer med ett förslag till ändring i dessa avseenden.
Men socialdepartementet har ju i många år varit vårt mest kommittébelastade
departement, och i varje fall jag har ofta gjort den erfarenheten, att
man visserligen upplyser om att man då och då skall vara färdig med sina
förslag, men att det visar sig att mellankommande hinder försvåra framläggandet
av förslagen. Därför har jag för min del ansett, att man i denna speciella
fråga bör kunna fatta ett beslut redan nu — om man nämligen är överens om
att kommunerna böra ha rättighet att bevilja subventioner. Jag förstår
mycket väl, att de, som i princip äro motståndare till att kommunerna skola få
bevilja speciella förmåner åt bostadsinnehavare, inte önska en lagstiftning av
det slag,, som det här är fråga om. Men det ingår som ett väsentligt led i det
bostadspolitiska program, om vilket riksdagen bara för någon timme sedan har
enat sig, att man, där de statliga ingripandena inte räcka till, skall kunna
anlita den utvägen, att kommunerna själva efter eget omdöme och eget skön få
lov att hjälpa till.

Det är närmast denna punkt, 1 §, som jag anser mig ha anledning att yttra
mig om. Vad beträffar den paragraf, som enligt utskottets förslag skulle bli
3 §, kan jag överhuvud taget inte förstå, att det kan vara någon opposition
mot den. Det stora felet med vår hittillsvarande bostadspolitik är väl, att ingen,
bokstavligen ingen, har haft något verkligt ansvar för bostadsförsörjningen.

Jag för min del måste erkänna, att jag inte kan se något rimligt skäl att
ta bort 3 § i det kungl. förslaget, men det synes mig ganska likgiltigt, om utskottets
eller Kungl. Maj:ts förslag i det avseendet bifalles. Bostadsförsörjningsplaner
spela inte så stor roll, då det gäller mindre kommuner, men för större
kommuner är det väl ett önskemål i allra första linjen, att dessa verkligen
få till uppgift att planera. Några kommuner — det är ännu inte många — ha
börjat göra upp planer på egen hand. Nog är det väl högst önskvärt, att man
nu får en ordning, som innebär att de större kommunerna få skyldighet att
göra upp bostadsförsörjningsplaner. Jag tror, att det kommer att visa sig efter

Onsdagen den 9 juli 1947 em.

Nr 34.

Lagförslag om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande.

(Forts.)

ett par år, att vi få mycket bättre ordning på hela bostadsförsörjningsområdet,
om sådana planer läggas till grund för bostadsförsörjningen i landet.

Jag hoppas för min del, att kammaren vill bifalla utskottets förslag.

Herr Holmbäck: Herr talman! Socialministern har med sedvanlig klarhet
belyst det rättsläge, som jag hela tiden förstått att han måste ha utgått från,
när denna proposition avläts till riksdagen, nämligen att med nuvarande lagstiftning
var och en kan överklaga och få sitt överklagande bifallet, om en
kommun skulle anslå medel, i varje fall till individuella bostadssubventioner.
Detta kan medföra trakasserier. Jag sade i mitt anförande fullkomligt öppet,
att de nuvarande reglerna ha otvetydiga brister, men att jag inte tycker att
dessa brister i praktiken ha visat sig så betydande, att vi därför skola anta
en lagstiftning i år, då det är mycket sannolikt att vi kanske redan nästa år
komma att få ändra den och inskränka de befogenheter, som kommunerna
skulle få enligt den nu föreslagna lagstiftningen. Jag tror att det är just denna
motsättning, som föreligger mellan socialministern och reservanterna.

Nu sade socialministern, att det är mycket möjligt att 1946 års kommunallagskommitté
inte kommer med sitt betänkande i år. Jag vet naturligtvis ingenting
om den saken, men jag har min uppgift direkt från socialministerns
eget uttalande i propositionen, där socialministern har understrukit, att kommittén
har sagt att den skall framlägga sitt förslag i år.

Vad angår frågan om bostadsförsörjningsplanen — 3 § i utskottets förslag
— sade jag i mitt anförande, att anledningen till att jag i nuvarande stund
har gått emot denna paragraf inte har varit någon annan än att jag tycker
att innehållet i 2 och 3 §§ är för litet att läggas fram såsom en lag. Men inte
heller beträffande dessa paragrafer tror jag att det är någon fara, om man
tar upp saken först nästa år — mera bråttom är det inte med bostadsförsörjningsplanens
genomförande.

Jag tror dock, att det är att gå litet för långt, om man säger att nyttan av
att införa regeln om kommunernas skyldighet att uppgöra bostadsförsörjningsplaner
står över all kritik. I det yttrande, som svenska stadsförbundet avgav
över bostadssöciala utredningens förslag, sade stadsförbundet: »Även förslaget
att i lag ålägga vissa större stadssamhällen skyldighet att uppgöra och
inom viss tid till centralt organ ingiva plan för åtgärder med avseende på
bostadsförsörjningen lider av en viss oklarhet. Först de närmare anvisningar
av Kungl. Maj:t, om vilka utredningen talar» — det föreslås också i propositionen,
att Kungl. Maj :t skall utfärda dylika anvisningar — »torde klarlägga
vilka åligganden dessa kommuner egentligen skulle ha. Såsom framgår
redari av vad inledningsvis anförts i detta utlåtande, är styrelsen naturligtvis
pa det klara med att sadana planer — av mer eller mindre komplicerad
beskaffenhet — äro behövliga i större stadssamhällen. Men styrelsen utgår
från att städerna själva väl känna sina behov i detta hänseende och att resultatet
kommer att bli bättre, om det centrala statliga organet får spela rollen
av radgivare än om det skall vara padrivare.» Vi ha alltså även här en utomordentligt
auktoritativ institution, som är en smula tveksam mot det kungl.
förslaget. Det kan alltså ur saklig synpunkt, tänker jag mig, diskuteras hur
man skall ställa sig till Kungl. Maj:ts förslag på förevarande punkt, även
om jag för min del skulle vara beredd att i ett större sammanhang godtaga
förslaget.

Herr Kerswiist: Herr talman! För min del kommer jag att ge min röst åt det
förslag, som framlagts av andra lagutskottets majoritet.

Nr 34.

Onsdagen den 9 juli 1947 em.

Lagförslag om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande.

(Forts.)

Reservanterna- inom utskottet ha framfört åtskilliga skäl för att man inte
nu skulle genomföra en lagstiftning, som innebär möjlighet för kommunerna
att effektivare än för närvarande arbeta för bostadsförsörjningen inom kommunen.
Reservanternas huvudsakliga skäl är, att det nu pågår utredningar
på detta område och att man enligt praxis bör avvakta resultatet av dessa utredningar.
Jag vill för min del ingalunda frånkänna reservanternas synpunkter
betydelse — tvärtom förtjäna de allt beaktande — men jag anser att förhållandena
för närvarande äro så otillfredsställande, att man inte bör dröja
med en lagstiftning. Såsom statsrådet och chefen för ''socialdepartementet anförde,
är det nu i varje fall oklart, hur långt en kommun bär rätt att gå, då
det gäller att stödja bostadsverksamheten inom kommunen. Vi veta alla, att
det i mycket stor utsträckning förekommer, att kommunerna understödja bostadsverksamheten
på olika sätt. Det skulle enligt min uppfattning vara beklagligt,
om man i en länsstyrelse efter ett överklagande skulle anse sig skyldig
på grund av brister i nuvarande lagstiftning att undanröja ett sådant beslut.
Jag har själv inte haft några sådana besvär, men jag får säga att jag
i det längsta skulle dra mig för att bifalla dem, och jag tror att man möjligen
skulle kunna finna skäl att inte göra det, eftersom statsmakterna på
olika sätt faktiskt ha gett uttryck åt att kommunerna ha en uppgift att fylla
på detta område. Men det är mycket möjligt, att regeringsrätten, om frågan
kommer dit, måste se saken ur annan synpunkt och med hänsyn till gällande
kommunallagstiftning anse sig böra bifalla besvären. Var och en måste ju
säga sig, att det är en mycket otillfredsställande ordning, när man vet att
kommunerna runt om i landet arbeta på detta område, om man i ett enstaka
fall på grund av besvär från en eller annan medborgare i kommunen skall
vara skyldig att undanröja dessa beslut.

Jag anser, att läget är så otillfredsställande i detta, hänseende på grund av
den ovisshet som nu råder, att jag för min del är beredd att trots de invändningar,
som kunna göras mot det föreliggande förslaget, rösta för bifall till
utskottets förslag, till vilket jag därför också ber att få yrka bifall.

I detta anförande instämde herrar Sandler och Ekman.

Herr Herlitz: Herr talman! Jag ber till att börja med att få uttrycka min
tillfredsställelse över att utskottet med avseende på 3 § har gått på den linje,
som jag har påyrkat i den av mig väckta motionen, nämligen att den paragrafen
skulle utgå. Däremot föreligger meningsskiljaktighet rörande den viktiga 2 §,
som gäller.kommunernas rätt att bevilja subventioner för bostadsändamål. Denna
fråga har satts i samband med ett kommittéarbete, i vilket jag har äran att
deltaga, och eftersom det har uttalats tvivelsmål, huruvida kommitténs betänkande
kan bli färdigt så snart, att riksdagen inom rimlig tid kan behandla det,
är jag i tillfälle att meddela, att kommitténs ledamöter i morgon vänta korrektur
på betänkandet. Jag vill inte avge några löften, men det finns alltså
goda förhoppningar att ett förslag inom ganska rimlig tid kan komma fram.

Vad själva sakfrågan beträffar, förenklade herr statsrådet frågeställningen
i hög grad genom att säga, att här gällde det, om man var anhängare till kommunala
bostadssubventioner eller motståndare till dem. Låt oss i alla fall medge,
att det kanske finns en tredje linje. Jag menar, att det finns de, som principiellt
anse det fullkomligt rimligt och naturligt, att kommunerna skola ingripa på
detta område, och sålunda fullt ut erkänna bärkraften i den argumentering, som
herr Bergquist här lade fram om olägenheten av att denna sak inte blivit
reglerad, men som ändå inte kunna acceptera lagstiftningen i den form, som

Onsdagen den 0 juli 11)47 em.

Nr :S4.

!)7

Lagförslag om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande.

(Forts.)

den har framlagts av Kungl. Maj it. Ty vad innebär denna form? Jo, den innebär
ju, att kommunerna, så snart det gäiier någonting som har med bostäder att
göra, lämnas praktiskt taget carte blanche. Låt oss erinra oss, att i vår lagstiftning
bar det dock hittills varit eu noggrant upprätthållen princip, vars
sundhet jag tror alla praktiska kommunalmän vilja vitsorda, att då det har
gällt understöd i den ena eller andra formen till enskilda personer, man skall
ha någon sorts författningsreglering om förutsättningarna för sådana understöd,
under vilka villkor de skola ges ut, vilka som skola kunna få dem, vilka
former de skola ha o. s. v. Jag tillåter mig att hänvisa till ett resonemang, som
jag för en stund sedan förde i debatten om den statliga bostadspolitiken som
stöd för att en sådan reglering på detta område är alldeles särskilt önskvärd
och påkallad. Skälet är ju, att det finns så oerhört många människor, som i
och för sig kunde vara betjänta av kommunernas stöd i detta hänseende. Det
blir sålunda ett utomordentligt ömtåligt val, som de kommunala organen ha
att träffa. Utrymmet för godtycke och missgrepp är mycket stort. Därför är
behovet av en sorts laglig reglering så mycket starkare. Denna lagliga reglering
kan naturligtvis gå mer eller mindre långt. Den kan eventuellt, som bostadssociala
utredningen ville, inskränka sig till att kommunerna skola till grund
för sin verksamhet på detta område lägga en plan, som blir fastställd av
myndigheterna och som sålunda åtminstone säkerställer, att icke bidrag lämnas
efter fri individuell prövning av de särskilda fallen.

Här finns, mina herrar, ytterligare ett skäl. Det är inte bara dessa för kommunalmännen
välkända synpunkter, som spela in, utan det är också sammanhanget
med den statliga bostadspolitiken. Då man nu går att skapa ordning
på detta område, är det onekligen angeläget att sörja för att det verkligen blir
samklang mellan de statliga och de kommunala åtgärderna. Därvid gäller det
framför allt den för bostadspolitiken kännetecknande strävan, att man inte skall
understödja sådant bostadsförvärv, som icke avser »fullvärdiga» lägenheter.
Det är detta, som det hela går ut på. Nu är att märka, att enligt den allmänna
fullmakt, som kommunerna här avses fä, ha de möjlighet att driva en bostadspolitik,
som kanske går stick i stäv med de intentioner, som bestämma den
statliga bostadspolitiken. Det kan inte vara naturligt, att man på. detta sätt
lämnar fältet fritt för den kommunala verksamheten utan att sörja för dess
nödtorftiga sammanhang med den statliga. Detta har ju strukits under mycket
starkt i åtskilliga remissyttranden.

Under åberopande av vad jag nu har anfört, herr talman, ber jag att få yrka
bifall till den vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr Ström: Herr talman! Man blir något förbluffad, när man ser, att propositionens
3 § är helt utesluten i utskottets förslag och detta ehuru det i motiveringen
säges, att innehållet i denna paragraf utgör lagstiftningens viktigaste
nyhet och kan betraktas som lagförslagets centrala bestämmelse. Denna centrala
bestämmelse är, som statsrådet Möller nyss yttrade, alldeles utesluten.

Då uppstår frågan, om 2 § kan ersätta och innesluta i sig även 3 §. Det är
ju ingalunda fallet, utan 2 § är, kan man säga, allenast ett i allmän paragrafform
formulerat principuttalande, under det att 3 § närmare redogör för hur
denna lagstiftning skall kunna verkställas och föras ut i levande livet. Jag
tycker därför, att lagförslaget ser ganska haltande ut.

Nu uttalar emellertid utskottet i sin motivering, att utskottet icke tvekar
att på de skäl, som anförts i propositionen, bestämt uttala sig för att ifrågavarande
uppgift påläggs kommunerna. Man anser dock, att man bör avvakta
expropriationslagstiftningen, denna lagstiftning som skall lösa markfrågan.

Första kammarens protokoll 1947. Nr 34. 7

Nr 34.

Onsdagen den 9 juli 1947 em.

Lagförslag om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande.

(Forts.)

Herr talman! Jag tror. att det hade varit bättre, om utskottet hade — om
det haft några bärande skäl emot formuleringen av 3 § — sökt att omarbeta
denna, ty när den nu alldeles faller bort, komma kommunerna att sväva i den
största ovisshet om vad som skall göras och framför allt om vad som skall
förberedas för kommande år. Här komma vi, och det ha flera talare varit inne
på, till det mångtydiga uttrycket gemensamma hushållsuppgifter. Vi veta,
att det ofta är en sinkadus, om det går att genomföra någonting med den formuleringen,
som inte kan upphävas av regeringsrätten. Vi ha ju haft många prov
på den saken. Nu få vi kanske här en lag, som inte har några som helst tänder,
och det tycker jag är tråkigt, när vi nyligen ha'' beslutat det stora verk, som
vi måste vara i första hand statsrådet Möller tacksamma för. Jag kan inte
finna annat än att enda möjligheten att nå ett resultat är att ta fasta på de
ord på s. 17 i utskottets utlåtande, som jag nyss anförde, och kommunerna få
utan det åläggande, som är formulerat i den uteslutna 3 §, självmant utföra det
ändå. I så fall kommer man undan den svårighet, som det har påpekats1 att
man skulle råka ut för med den formulering, som här finns, nämligen att träda
den kommunala självstyrelsen för när. Det gör man inte då, men man råkar i
den andra svårigheten, att en högre myndighet kan upphäva, vad kommunerna
ha beslutat, och sålunda tillintetgöra den kommunala självstyrelsen. Detta är
en risk, som man får vara beredd på. Vi få därför be, att man nästa år, när
man kommer att ta upp frågan i sammanhang med expropriationslagstiftningen,
måtte komma med en så tydlig och klar lagtext, att kommunerna verkligen få
ftiöjlighet att återvinna sin kommunala självstyrelse, som nu ofta ligger i regeringsrättens
händer, och förverkliga syftemålet med den lag, som förelagts
riksdagen.

Herr talman! Jag kan inte nu ställa något annat yrkande än om bifall till
utskottets förslag, men jag tycker, att det är synnerligen magert.

Herr Wistrand: Herr talman! Om det uppskov med en lagstiftning på detta
område, som reservanterna anse vara det i nuvarande situation rimliga, endast
skulle motiveras med en önskan att först få ta del av väntade utredningar,
kunde jag till nöds förstå den argumentering, som herr Bergquist har givit
i sitt anförande. Men enligt min mening ligger det väsentliga i saken på
ett helt annat plan. Vi ha nyligen fått del av regeringens hela penningpolitiska
program, där en mycket väsentlig punkt utgöres av begränsning av investeringar.
Med detta står det i mycket dålig samklang, att man just nu lägger fram
för riksdagen ett lagförslag, som i alla rikets kommuner inte kan betraktas
som annat än en direkt uppmaning att just nu och omedelbart ta itu med en
kommunal bostadsproduktion i en eller annan form. När herr statsrådet uppmanar
till att detta lagförslag utan dröjsmål antages, är det för mig ett uttryck
för den bristande linje och sammanhang i regeringens ekonomiska politik,
som vi redan så många gånger ha varit i tillfälle att iakttaga. Denna lag kan
inte uppfattas annat än som ett incitament till samma verksamhet, som man
samtidigt i hela samhällets intresse — ett effektivt inflationsbekämpande —
skall så långt som möjligt försöka att hejda. Det kan enligt min mening inte
vara klokt att för närvarande och under dessa omständigheter anta denna lag.
Den må komma igen om ett eller annat år, när förhållandena ha blivit lugnare
och vi bättre kunna överskåda det ekonomiska läget, men att i dag föra ut den i
livet är inte någonting annat än att låta den vänstTa handen göra vad den
högra inte vet om, att gå till beslut om något som man samtidigt förklarar vara
i nuvarande situation stridande mot samhällets intressen.

Onsdagen den 9 juli 1947 em.

Nr 34.

Lagförslag om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande.

(Forts.)

Herr Norman: Herr talman! Jag tror, att herr Wistrand inte behöver vara
så orolig för verkningarna av den rätt, som kommunerna här skola få. Jag
kan hänvisa till vad herr Mannerskantz sade under debatten i eftermiddag,
att omfånget av bostadsproduktionen bestämmes på annat sätt. Om kommunerna
få rätt att anslå medel och åläggas att planlägga o. s. v., är det således
inte därmed sagt, att de ha alla möjligheter att på egen bekostnad igångsätta
en obegränsad bostadsproduktion.

Beträffande den nu uteslutna 3 § håller jag med herr Ström om att den gärna
kunde ha fått vara med. Jag tyckte, att det var en mycket bra paragraf,
framför allt på grund av dess verkningar beträffande expropriationsmöjlighetema.
Men jag tyckte det var lojalt att inte på en smygväg få in den vidgade
expropriationsrätt för kommunerna, som herr Ström och jag och många flera
önska och beträffande vilken vi ha medverkat till att riksdagen har skrivit
till Kungl. Maj:t och begärt en utredning. Det är mera lojalt att avvakta, vad
den utredningen kommer till för resultat. Jag tror nämligen, att denna 3 §
skulle, om man jämför med vad som i expropriationslagen stadgas om expropriotionsrätt
för kommuner under vissa förutsättningar, ge en fullständigt obegränsad
expropriationsrätt av mark för uppförande av bostäder. Annars är paragrafen
i sig själv bra.

Herr Fredrik Ström har dock missuppfattat innehållet, när han säger, att
kommunernas självstyrelse skulle på något sätt begränsas, därför att denna paragraf
är borta. Självstyrelserätten är lagstadgad i 1 §, där kommunen ges rätt
att efter de grunder och i den ordning, som den själv bestämmer, anvisa medel
för att främja försörjningen med fullvärdiga bostäder. Just i vad där står
om fullvärdiga bostäder tycker jag — och jag riktar mig här mot herr Herlitz,
som jag hoppas, att jag inte missuppfattade —• att man har en spärr. Denna
bestämmelse anger, att de åtgärder, som kommunerna här lämpligen kunna
vidta, böra gå i stil med statsmakternas intentioner.

Vad som här har väckt det största motståndet är, skulle jag tro, att 1 § har
ett alltför vidsträckt innehåll, att den utan några som helst hämningar och
utan begränsning ger kommunerna rätt att här vidta de åtgärder, som de kunna
finna vara lämpliga. Jag är inte rädd för att det skall bli några som helst lättsinniga
beslut från kommunernas sida. Vi ha två mycket kraftiga bromsar
mot en sådan utveckling. Den ena är, att det fordras kvalificerad majoritet, när
kommunen första gången skall fatta ett beslut i ärendet, och den andra är,
att kommunalskatten ju inte är progressiv, utan så gott som varje medborgare
i en kommun känner ju, om skattetungan ökar. Med den erfarenhet jag har
av de kommunala förtroendemännens försiktighet, tror jag, att det blir mindre
gjort än vad som egentligen borde göras i detta fall.

Vad som är värdefullt är, att kommunerna här kunna träda emellan och
hjälpa hedervärda men fattiga medborgare, som inte själva orka bära den del
av kostnaden, som medborgaren måste bära för att kunna komma i åtnjutande
av de statliga hjälpåtgärderna. Jag tror, att det är här, som denna lag närmast
kommer att få betydelse.

Jag skulle för min del gärna ha varit med om att förorda en begränsning
av kommunens rättigheter i detta fall enligt 1 § genom att t. ex. stadga, att
de grunder, som kommunen skall fastställa för tillämpningen, och den ordning
man skall följa, skulle ha underställts en högre myndighets prövning, men både
stadsförbundet och landskommunernas förbund ha bestämt avvisat en sådan
föreskrift, därför att den skulle beskära den kommunala självbestämningsrätten.
Då jag själv är mycket angelägen om att denna rätt skall fn bestå och ha sitt

100

Nr 34.

Onsdagen den 9 juli 1947 em.

Lagförslag om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande.

(Forts.)

fulla innehåll, har jag inte ansett mig böra försöka inom utskottet medverka
till att ändra paragrafen för att här få en begränsning. I praktiken tror jag inte,
att den vidsträckta rätt, som här ges kommunerna, skall på något sätt verka
finansiellt skadlig, vare sig för kommunerna eller för samhället i dess helhet.

Jag hemställer om bifall till utskottets förslag.

Herr Wistrand: Herr talman! Utskottets ärade ordförande säger mot mig, och
det naturligtvis med rätta, att det under nuvarande förhållanden inte kommer
att bli kommunerna, som bestämma omfattningen av byggenskapen. Jag vill
gentemot detta fråga: är det ändå inte, herr Norman, egentligen ett ganska
ovärdigt gyckelspel, att samtidigt som kommunerna genom en lagstiftning
uppmanas att ta hand om bostadsproduktionen, så att man i allt större kretsar
får den uppfattningen, att bostadsfrågan på den vägen skall hastigt bringas
närmare sin lösning, statsmakten måste ur andra synpunkter stå beredd att
vägra genomförandet av samma bostadsproduktion? En lagstiftning, om vilken
man sålunda redan på förhand vet, att den är illusorisk, tycker jag inte invän!
att knäsätta. Den kan man återkomma till senare, om den då befinnes påkallad.

Herr Herlitz: Herr talman! Utskottets ärade ordförande sökte en garanti för
att denna lag inte skulle komma att ur finansiella — närmast kommunalfinansiella
— synpunkter verka olyckligt. Han fann sådan säkerhet på två punkter.
För det första talade han om den kvalificerade majoriteten, och för det andra
sade man, att det förhållandet, att vår kommunalskatt inte är progressiv, verkar
återhållande i fråga om all kommunal verksamhet. Tillåt mig att säga om
det första argumentet, att kammaren inte bör lita för mycket på det. Det torde
inte vara obekant, att riksdagen för ett par år sedan uttalade sig i princip för
att slopa alla bestämmelser om kvalificerad majoritet. Jag röjer nog ingen
hemlighet, om jag säger, att den kommitté, som det nyss var tal om, är beredd
att göra praktiskt taget tabula rasa med dessa regler. Den garantien är alltså
borta nästa år. Och vad beträffar det andra skälet, kommunlskattens hämmande
inverkan, har herr Norman väl bevisat litet för mycket. Det är ju en spärrhake,
som gäller för all kommunal verksamhet, Vill man åberopa den, vill man
lita till den, då kan man säga, att man med full förtröstan kan lämna åt kommunerna
att göra precis vad som helst. Då finns det överhuvud taget inte något
behov av gränser för deras handlingsfrihet.

Till sist vill jag påpeka, att de synpunkter, som utskottets ärade ordförande
anförde, möjligen kunde erbjuda några tröstegrunder i finansiellt avseende,
men de erbjuda inte den minsta säkerhet mot det, som för mig står som något
ganska betänkligt, nämligen att bostadssubventioneringen kommer att ske på
ett orättvist, godtyckligt sätt.

Herr Hage: Herr talman! Med anledning av att man har sagt, att denna lagstiftning
inte är aktuell just nu och inte bör komma till stånd just nu, vill
jag dock påpeka, att den ingalunda är någon beredskapslagstiftning, utan antagligen
skall gälla flera år framåt. Ty det står ingenting om när den skall
upphöra. Den är alltså avsedd att åstadkomma bostadsproduktion även längre
fram i tiden. Från den utgångspunkten tycker jag, att den nämnda anmärkningen
är tämligen omotiverad,

Onsdagen den 9 juli 1947 em.

Nr 34.

101

Lagförslag om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande.

(Forts.)

Efter härmed slutad överläggning gjorde herr talmannen enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner, först på bifall till vad utskottet i det under
behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare därpå att kammaren skulle
med avslag å utskottets hemställan antaga det förslag, som innefattades i den
av herr Holmbäck m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Holmbäck begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 53,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan och antages det förslag, som innefattas
i den av herr Holmbäck m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Då emellertid herr Wistrand begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 69;

Nej — 37.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Justerades ytterligare protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 9.29 eftermiddagen.

In fidem
G. II. Berggren.

102

Nr 34.

Torsdagen den 10 juli 1947 em.

Torsdagen den 10 juli.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 466, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående pensionsförhållandena
för vissa befattningshavare vid universiteten ;

nr 467, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående vissa avlöningsoch
pensionsförbättringa.r för präster m. m., såvitt angår under punkterna
3 och 4 gjorda framställningar;

nr 468, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående pensionsreglering
för vissa befattningshavare vid hushållningssällskapen jämte i ämnet
väckta motioner; samt

nr 469, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av den Internationella arbetsorganisationens
sjätte sjöfartskonferens år 1946 fattade beslut, såvitt propositionens hänvisats
till bankoutskottet.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 476, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å
landet, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner;

nr 477, i anledning av Kungl. Maj:.ts proposition med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av den Internationella arbetsorganisationens sjätte
sjöfartskonferens år 1946 fattade beslut, såvitt propositionen hänvisats till
lagutskott;

nr 478, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 13 § lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring
för olycksfall i arbete, m. m.;

nr 479, i anledning av väckt motion angående viss ändring av bestämmelserna
om änkepension i lagen om folkpensionering; samt

nr 480, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om
kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottet förslag till riksdagens skrivelse,
nr 481, till Konungen i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med
förslag till förordning om ändring i taxeringsförordningen den 28 september
1928 (nr 379), m. rn.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets utlåtanden nr 247—251.

Herr Wagnsson väckte en motion, nr 365, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om särskilda åtgärder för polisverksamhetens
upprätthållande i vissa fall.

Motionen hänvisades till behandling av lagutskott.

Torsdagen den 10 juli 1947.

Nr 34

103

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets memorial nr 27, med förslag till ändrad lydelse av
§ 17 reglementariska föreskrifter för riksdagen;
bevillningsutskottets betänkanden:

nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 19 november 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften
;

nr 50, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om and- ■
ring i kommunal skattelagen den 28 september 1928 (nr 370), m. m., jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om begränsning i vissa fall av skatt till staten på grund av 1948 års taxering,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner;

nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändring i uppbördsförordningen den 31 december 1945 (nr 896),
m. m., jämte i ämnet väckta motioner;

nr 53, i anledning av väckta motioner angående upphävande av lagen om
skogsaccis och höjning av repartitionstalet för skogsvärde;

nr 54, angående det procenttal med vilket statlig inkomstskatt skall ingå
i preliminär skatt för senare hälften av budgetåret 1947/48; samt

nr 55, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av
ett avtal mellan Sverige och Norge för undvikande av dubbelbeskattning beträffande
skatter å inkomst och förmögenhet; ävensom
bankoutskottets utlåtanden och memorial:

nr 57, i fråga om ordnandet av anställnings- och avlöningsförhållandena för
riksdagens vaktmästare m. m.;

nr 58, i anledning av delegerades för riksdagens verk förslag till nytt avlöningsreglemente
för riksdagens verk m. m.;

nr 59, i anledning av delegerades för riksdagens verk förslag till 1947 års
tjänste- och familjepensionsreglementen för riksdagens verk;

nr 60, i anledning av delegerades för riksdagens verk förslag till tjänsteoch
familjepensionsbestämmelser för arbetare vid riksdagens verk;

nr 61, i anledning av delegerades för riksdagens verk förslag angående
reglering av vissa tjänste- och familjepensioner vid riksdagens verk;

nr 62, i anledning av fullmäktiges i riksgäl dskon toret förslag till ändringar
i vissa delar av reglementet för riksgäldskon toret;

nr 63, angående instruktion för nästkommande riksdags bankoutskott;
nr 64, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning med förslag
till avlönings- och pensionsstat för riksbanken; samt

nr 65, med förslag till avlöningsstater för riksdagens verk med undantag av
riksbanken.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.05 eftermiddagen.

In fidem
G. II. Berggren.

104

Nr 34.

4''redageu den 11 juli 1947.

Fredagen den 11 juli.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen; och dess förhandlingar leddes
av herr förste vice talmannen.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 472, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till nybyggnad för statens rättsläkarstation i Stockholm;

nr 473, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående löneklassplacering
av viss personal, som övergått i statens järnvägars tjänst vid statsförvärv
av enskild järnväg m. m.;

nr 474, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsverkets
övertagande av vissa städers förpliktelser beträffande innehavare av befattningar,
vilka vid upphörande av rådhusrätterna i samma städer komma att
indragas m. m.; samt o .

nr 475, i anledning av väckta motioner angående ersättning för skada, åstadkommen
av person, som avvikit från anstalt m. m.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets memorial nr 27, bevillningsutskottets
betänkanden nr 43 och 50—55 samt bankoutskottets utlåtanden
och memorial nr 57—65.

Herr förste vice talmannen yttrade: Jag hemställer att kammaren måtte
besluta, att konstitutionsutskottets memorial nr 27 skall på morgondagens föredragningslista
uppföras näst efter bankoutskottets utlåtande nr 57 samt att
bevillningsutskottets betänkanden nr 50—55 och nr 43 skola i nu angiven ordning
uppföras sist på föredragningslistan.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:

nr 252, i anledning av väckta motioner om inrättande av yrkesmedicinsk
undersökningscentral vid karolinska sjukhuset m. m.; samt

nr 253, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag om anslag för budgetaret
1947/48 till avskrivning av vissa kapitalinvesteringar;

sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtanden:

nr 4, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om allmänna barnbidrag, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner; samt
nr 5, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
särskilda barnbidrag till änkors och invaliders m. fl. barn, m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner; ävensom

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 48, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 2 § 2:o), 5:o), 8:o), 14 :o) och 17 :o) lagen den 26
maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt, dels ock i ämnet väckta
motioner; samt

Fredagen den 11 juli 1947.

Nr 34.

105

nr 54, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 2 § 3 mom. barnavårdslagen den 6 juni 1924 (n,r 361), m. m.

Justerades ett protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.05 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Första kammarens protokoll 1947. Nr Sb.