RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1947:32)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1947. Första kammaren. Nr 32.

Onsdagen den 2 juli.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Upplästes två till kammaren inkomna ansökningar, vilka jämte därvid fogade
läkarintyg voro så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Med stöd av bifogade läkarintyg anhåller jag härmed om befrielse från riksdagsarbetet
till och med den 20 juli 1947.

Stockholm den 28 juni 1947.

Richard Lindström.

Att Richard Lindström, som lider av depression och hjärtneuros, är oförmögen
till arbete under minst tre veckor, intygas.

Stockholm den 29 juni 1947.

Alf ems Dahlman,

leg. läkare.

Till riksdagens första kammare.

Med hänvisning till närslutna läkarintyg anhåller undertecknad vördsamt
att för åtnjutande av sjukhusvård erhålla ledighet från den återstående delen
av nu pågående riksdag.

Stockholm den 30 juni 1947.

John Sanden.

Kiksdagsman John Sanden är på grund av diabetes med nerv- och hjärtkomplikationer
och allmän kraf {nedsättning i behov av en månads ledighet från
riksdagsarbetet, vilket härmed intygas.

Stockholm den 1 juli 1947.

De begärda ledighetema beviljades.

J. Möllerström.

Herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet Sköld, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid detta sammanträde besvara herr Gryms
interpellation angående ifrågasatt avhysning av torpare å Kengis bruksegendom,
erhöll ordet och anförde: Herr talman! Med första kammarens tillstånd
har herr J. Grym till mig framställt följande spörsmål.

Har statsrådet observerat, att ägarna till Kengis bruksegendom i Norrbotten
systematiskt vidtaga åtgärder i syfte att avhysa på egendomen bosatta torpare,
som äga gammal hävd på brukningsrätten till sina torp? Om så är fallet,
vill statsrådet vidtaga, åtgärder i syfte att tillvarataga deras intressen gentemot
jordägaren och så att frågan om ägande- och brukningsrätten till torpen
blir ordentligt klarlagd?

Detta spörsmål är i själva verket en fråga om innebörden av tidigare gjorda
upplåtelser av besittnings- och nyttjanderätt till vissa torplägenhcter. Såsom

Första hammarens protoholl 1947. Nr 32. i

Ang. ifrågasatt
avhysning
av torpare å
Kengis bruksegendom.

Nr 32.

Onsdagen den 2 juli 1947.

Ang. ifrågasatt avhysning av torpare å Kengis bruksegendom. (Forts.)
redan framgår av interpellationens innehåll har denna fråga nyligen dragits
inför domstol i och med att stämningsansökan ingivits till häradsrätten • med
begäran om avträde till ägaren av Kengis bruk av några av dessa torp med
tillhörande bostadsbyggnader och omkringliggande jordområden. Kungl. Maj :t
och riksdagen torde under dessa omständigheter böra ställa sig avvaktande tills
utslag i målen fallit. Måhända skulle vissa skäl ha kunnat åberopas för igångsättande
av en undersökning, möjligen genom kammarkollegii försorg, rörande
här föreliggande nyttjanderättsförhållanden. Enligt vad jag under hand inhämtat
har rätten emellertid i ett av fallen känt behov av och därför föranstaltat
om en dylik utredning, som torde bliva ganska utförlig, för klargörande
av gällande villkor eller praxis för här ifrågavarande mark- och byggnadsuppiåtelser.
Några åtgärder från Kungl. Maj:ts sida kunna sålunda härvidlag icke
nu anses påkallade, utan den rättsliga prövningen torde få avvaktas. Jag vill
slutligen tillägga, att eftersom de personer, som beröras av förevarande stämningsansökningar,
synas befinna sig i små ekonomiska omständigheter, har
jag förvissat mig om att de torde kunna påräkna kostnadsfri rättegång.

Herr Grym: Herr talman! Jag ber att få tacka statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet för hans svar på mina frågor.

Det är inte alls min avsikt att gå in på någon historik och dra fram den
lidandes historia, som torparna i Kengis’ bruk sedan långliga tider fått genomgå,
då de försökt försvara sina intressen gentemot bruksägarna. Denna
kamp har varit lång, den har förts i flera generationer, och någon fred för
torparnas del tycks inte vara skönjbar. Beklagligt nog synes även den nuvarande
ägaren ha samma inställning till torparna som hans föregångare haft.
Han vill tydligen fullborda det verk, som går ut på att få i väg varje torpare
från Kengis’ domäner. Dessa planer, som kunna karakteriseras såsom övergrepp,
böra stoppas, och ju fortare det sker, dess bättre.

Att i det fall, som frågan nu närmast gäller, den materiella rätten ligger på
torparnas sida är nog ställt utom allt tvivel. Det kan tänkas vissa fall, då
ägande- och nyttjanderättsförhållandena äro så oklara, att bruksägaren kan
ha den formella rätten på sin sida. Det är i varje fall inte alldeles uteslutet.
Man får nämligen komma ihåg, att det är så många olika faktorer, som tiderna
igenom ha verkat här. Som ett exempel kan jag omnämna, att då laga
skifte förrättades i Kengis, det var under åren 1879—1884, hade dåvarande
bruksägaren tilltvingat sig fullmakt av torparna att föra deras talan vid lantmäterisammanträdena.
Ja, då förstår man, att det gick som det gick. Torparna
blevo förstås grundligt lurade. Rättskunnigheten hos torparna var obefintlig,
läs- och skrivkunnigheten var dålig, och slaviskhet i förhållandet till
bruksägarna samt rädslan att komma i onåd genom att bevaka egna intressen
var det avgörande, när torparna gingo med på att låta brukspatronen sköta
om deras angelägenheter på sådana viktiga sammanträden. Att de sedan fingo
bittert ångra det, förstår man, men det som en gång var gjort, det var gjort.

Statsrådets svar är positivt, och jag är fullt tillfredsställd med det. På frågans
nuvarande stadium är det nog inte mycket annat att göra än att avvakta,
tills utslag i målen ha fallit. Man får alltså ge sig till tåls så länge. Att torparna
ha varit mycket bekymrade för framtiden är lätt att förstå, men jag
tror, att statsrådets svar på min interpellation kommer att ha en lugnande
verkan bland dem.

Jag kan inom parentes omnämna, att torparna lyckats få en skicklig jurist
med gott förtroende, som för deras talan, och torparnas ansökan om fri rättegång
har domstolen bifallit.

Av statsrådets svar framgår, att rätten föranstaltat om en utredning ro -

Onsdagen den 2 juli 1947.

Nr 32,

Ang. ifrågasatt avhysning av torpare å Kengis bruksegendom. (Forts.)
rande bär föreliggande nyttjanderättsförhållanden. Det är viktigt, att denna
utredning blir så klargörande och uttömmande som möjligt,. Går man till botten
med vad man skulle vilja kalla för kengis-eländet, kan det mycket val
tänkas, att resultatet blir sådant, att bruksägarens attacker bli tillbakavisade.
Men om — mot all förmodan — torparna skulle frånkänn as rätten till jordområdet
ocli abyggnaderna, får man ta för givet, att statsrådet kommer att
vidta sådana åtgärder, att dessa människor få bli kvar på sina ställen, som
de med full rätt anse vara dem själva tillhörig egendom.

Ordet lämnades härefter till herr statsrådet och chefen för handelsdeparte- Ang. förhål.
mentet Gjöres, som tillkännagivit, att han hade för avsikt att vid detta sam- landena i
manträde besvara herr Mannerskantz interpellation angående förhållandena , sior~
i storhamnarna, och nu yttrade: Herr talman! I en till mig riktad inter- hamnarna"
pellation har herr Mannerskantz frågat, dels om jag uppmärksammat de förhållanden
— av interpellanten. betecknade såsom kaotiska — som nu råda i
våra storhamnar, och dels om jag vore beredd att snarast möjligt vidtaga åtgärder
för en förbättring av dessa förhållanden.,

Det.ar riktigt, att svårigheter till följd av trafikstockning göra sig gällande
i Stockholms hamn. Även i Göteborgs hamn har gods anhopats i sådan
grad att olägenheter uppstått. Förhållandena i Göteborg äro dock betydligt
bättre än i Stockholm. Vad beträffar Malmö och andra större hamnar kan
man icke nu tala om större olägenheter till följd av godsanhopning.

Att. trafikstockning just nu uppstått i Stockholms och Göteborgs hamnar
har vissa näraliggande orsaker. Sålunda har det allmänna importförbudet
medfört betydande besvär, bl. a. därigenom att licenser på grund av personalbrist
icke hunnit utställas i tillräckligt snabb takt. Dessutom är tullpersonalen
knapp i förhållande till arbetsuppgifterna. Av övriga orsaker må särskilt nämnas,
att grosshandelns lagerutrymmen äro otillräckliga, något som sammanhänger
med den rådande bristen på material och arbetskraft inom byggnadsfacket.

Interpellanten har antytt vissa utvägar att motverka olägenheterna. Främst
föreslår han, att man genom samarbete mellan enskilda, kommuner och myndigheter
skulle söka delvis omdirigera sjötrafiken från storhamnarna till
mindre hamnar. Liksom interpellanten anser jag, att det i rådande läge skulle
vara till fördel, om sjötrafiken kunde spridas mera än som nu sker. Med kort
varsel kan dock en omdirigering icke genomföras, utan att många gällande
fraktavtal ändras. Då antalet avsändare och mottagare, som beröras av sådana
fraktavtal, är mycket stort, är det otänkbart att på kort tid genom frivilliga
överenskommelser åstadkomma erforderliga ändringar. Det skulle sålunda
bli nödvändigt att lagstiftningsvägen ingripa i gällande privaträttsliga
förhållanden.

En annan av interpellanten föreslagen utväg är att i storhamn lossat gods,
som är destinerat till ort med förtullningsrätt, icke skulle tullbehandlas i storhamnen,
utan expedieras vidare i oförtullat skick för att tullbehandlas på bestämmelseorten.
Frågan om lättnad skulle vinnas genom en åtgärd av detta
slag har varit föremål för överväganden inom generaltullstyrelsen. Dessa
överväganden ha givit vid handen, att något väsentligt knappast går att vinna
härigenom. Enligt vad jag inhämtat delas denna uppfattning av representanter
för trafikintressena.

De statliga myndigheter, som ha befattning med de av interpellanten berörda
problemen, ha sökt att i görligaste man avhjälpa de rådande olägenheterna.
Handelskommissionen har inom ramen för tillgängliga personal -

Nr 32.

Onsdagen den 2 juli 1947.

Ang. förhållandena i storhamnarna. (Forts.)
resurser påskyndat licensgivningen. Tullverket har förflyttat åtskilliga tjänstemän
från mindre orter till större och i icke ringa omfattning börjat använda
bevaknings- och biträdespersonal för tulltaxeringsarbete. Tullpersonalen har
tjänstgjort på övertid i så stör utsträckning som ansetts tillrådligt. Man har
även tagit pensionerad personal i anspråk. Dessutom anordnas kurser för utbildning
av tulltaxeringspersonal i större omfattning än tidigare.

De av interpellanten behandlade frågorna voro föremål för överläggning vid
ett sammanträde den 14 juni 1947 mellan representanter för statliga myndigheter
och berörda enskilda intressenter. Vid detta sammanträde kom den meningen
till uttryck, att de nuvarande svårigheterna i stor utsträckning syntes
vara av övergående art, eftersom den allmänna importregleringen — efter nu
löpande övergångstid — senare i år kommer att medföra en åtstramning av
importen och därmed minskad belastning av hamnarna. Det ansågs därför,
att man för närvarande icke borde överväga andra åtgärder än ett intensifierat
samarbete mellan myndigheterna och trafikanterna. För egen del är jag av
samma uppfattning.

Herr Maimerskantz: Herr talman! Jag ber att få tacka försvaret och även
för att jag har fått tillfälle att taga del därav redan under gårdagen.

Vad jag har att säga om svaret är, att jag tycker, att man kanske har sett
litet för optimistiskt på denna sak, när man anser, att svårigheterna äro av
övergående natur. Förr brukade importörerna och deras organisationer ordna
så, att då oceangående fartyg med stora laster kommo, de kunde lossa en viss
del t. ex. i Göteborg eller Hälsingborg, och sedan fortsatte fartygen och lossade
slut i östersjöhamnar. Detta förekommer inte nu. Jag tror, att det är
risk för att man här kommer in på en olämplig väg och att svårigheterna
därför inte komma att bli så övergående. Givetvis kommer den minskade, importen
att lätta trycket härvidlag, men importen blir väl ändå inte så. liten,
att man behöver ''tro, att av den orsaken trafiken i de största hamnarna minskas
tillräckligt mycket.

Men det är inte bara denna olägenhet, som jag har velat påtala — att hamnarna
blockeras, så att det blir besvärligt med lagerutrymmen, personal och
dylikt. Det förhåller sig samtidigt så, att både i södra Sverige och vid norrlandskusten
många goda hamnar, som kunde ta emot mycket mera av trafiken,
faktiskt nu ligga ganska tomma. Det är knappast en rationell användning av
de resurser, som vi ha. Herr statsrådet har ju också medgivit, att det är en
olägenhet. . .

Jag hade givetvis inte tänkt, att man skulle vidtaga några lagstiftningsåtgärder
eller andra tvångsåtgärder, men jag undrar, om man verkligen på
allvar försökt att uppmana importörernas organisationer och eventuellt handelskamrarna
att påverka importörerna, så att importen blir bättre spridd på
hamnarna. Ett samlat initiativ för att på frivillighetens väg förmå dem att
göra detta tycker jag inte skulle behöva bli utan verkan.

Jag har inte riktigt klart för mig karaktären av det i svaret åberopade
sammanträdet, där det uttalades, att man borde nöja sig med ett intensifierat
samarbete mellan myndigheterna och trafikanterna. Men jag tycker, att man
ändå inte borde alldeles släppa tanken på andra åtgärder, och jag undrar som
sagt, om inte en vädjan till importörernas organisationer och. eventuellt handelskamrarna
skulle göra verkan. Om man framhåller, att man inte räknar med att
spridningen av trafiken skall medföra ökade kostnader och att den alltså bör
ske endast i sådana fall, då det inte blir dyrare frakt från andra hamnar än
från Stockholm och Göteborg, tror jag, att de flesta skola efterkomma uppmaningen.

Onsdagen den 2 juli 1947.

Nr 32.

Ang. förhållandena i storhamnarna. (Forts.)

De åtgärder, som man behövt vidta, äro beklagliga. De av statsrådet uppräknade
åtgärderna — tullverket har förflyttat tjänstemän och börjat använda
bevaknings- och biträdespersonal för tulltaxeringsarbete, tullpersonalen har
tjänstgjort på övertid, etc. — äro dock nödfallsåtgärder. Profylaktiska åtgärder,
alltså sådana som åstadkomma eu bättre spridning av importtrafiken, vore
lämpligare. Då behövde man inte vidta nödfallsåtgärderna, i varje fall inte i
samma utsträckning som nu.

Jag vill här endast poängtera, att vi kunna riskera, att nu rådande felaktiga
kutym tillämpas även för framtiden. Man bör uppmärksamma detta. Jag hoppas
därför, att herr statsrådet inte alldeles släpper saken, utan försöker att via
vederbörande organisationer få trafiken bättre spridd.

Herr Berg, Kobert: Herr talman! Den ärade interpellanten är säkerligen inte
ensam i detta land om att önska en bättre fördelning av de fartyg och därmed
även de laster, som komma in från utlandet. Men frågan är mera invecklad
än vad man vid första påseendet tror. Frågan beror ju bland annat av de
fraktavgifter, som vederbörande avsändare eller mottagare av lasten förbundit
sig att betala. Vidare är den ju beroende av hur fartygens last skall fördelas.
Om man tänker sig, att ett fartyg å 5 000 ton har lastat i Sydamerika
och att det är olika emottagare här i landet, tycker den som inte är så erfaren
på området, att när fartyget kommit hit, bör det först gå till exempelvis
Göteborg och lossa 1 000 ton, sedan till Malmö och lossa 1 000 ton, därefter
till Norrköping och lossa ytterligare 1 000 ton o. s. v. Det är uppenbart, att
vederbörande inte befraktar fartyg på det sättet, ty man måste ju ta hänsyn
till lossningsmöjligheterna i den hamn, till vilken fartyget är befraktat.

Från arbetsgivarhåll har tidigare krävts av dem, som äro sysselsatta med
dessa lossnings- och lastningsarbeten, att skiftarbete skulle införas — framför
allt i Göteborg — för att därigenom snabbare expediera de djupgående fartygen.
Man gick med på det kravet för tillfället för att se, hur försöket kom
att utfalla, och det visade sig ju, att efter endast några dagar Göteborgs hela
hamn var full med icke lossade järnvägsvagnar o. s. v. Med andra ord, man
kunde, beroende på konstruktionen av hamnen i Göteborg, inte realisera tanken.
Förhållandet är nog enahanda även i andra hamnar, och därför är det ju
ur denna synpunkt förklarligt, att man låter de djupgående fartygen gå till
Göteborg. Men när det är fråga om lossning- av djupgående fartyg, ha vi t. ex.
Malmö, som ju liksom Göteborg har en frihamn. Om det kommer ett fartyg
dit med ett djupgående av exempelvis 10 meter, kan det dock inte gå intill
Malmö och lossa, utan måste gå till Limhamn eller till Hälsingborg. Det föreligger
redan ganska stora slitningar mellan Malmö och Hälsingborg, när det
gäller dessa intressen. Malmö vill nämligen ha hela trafiken till Malmö, men
även Hälsingborg vill ha en del av den. Det vore önskvärt, om man, såsom
den ärade interpellanten framfört, fördelade fartygen på hamnarna, där så
är möjligt, men jag tror, att situationen är sådan, att man ännu en tid får
vila på hanen, innan vi kunna få detta önskemål tillgodosett.

Herr Wetter: Herr talman! Den ärade interpellanten gjorde gällande, att de
oceangående fartygen numera undveko Östersjön och stannade på västkusten.
Jag vill rätta denna uppgift. Åtminstone de oceangående fartyg, som jag har
att göra med, gå nu i öster sjötrafik i samma utsträckning som före kriget. Vi
lossa till exempel just nu i Hälsingborg en båt, som sedan går in i Östersjön
till Åhus och Norrköping, och en annan båt skall lossa i Köping. Detta sker
i gott samarbete med de olika importorganisationerna.

Nu är det ju klart, att en stor del av importen till Sverige kommer med

Nr 32.

Onsdagen den 2 juli 1947.

Ang. förhållandena i storhamnarna. (Forts.)
stora tiotusentonnare, särskilt de amerikanska, och dessa båtar vilja inte gärna
gå in i Östersjön. De bli där ofta utsatta för mycket stora haverier. De aro
för stora för att kunna manövrera i Östersjöns hamnar och därför söka de sig i
möjligaste mån till västkusten.

Att låta en statlig organisation fördela lossningen av fartygen på vissa hamnar
skulle jag anse vara mycket olyckligt. Fördelningen måste ske i samarbete
med importörerna, med handelns män, och den måste bli beroende av
fraktfrågan. Skall en stor oceanbåt gå in i många hamnar, kommer frakten
givetvis att ökas.

Jag tror, herr talman, att denna fråga löser sig själv. Handeln finner alltid
så småningom de rätta vägarna, på vilka det blir billigast att få fram varorna.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 460, till Konungen i anledning av väckt motion om intensifiering av
utrikesnämnden verksamhet.

Föredrogos ånyo första lagutskottets utlåtanden:

nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 8 juli 1904 (nr 26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden
rörande äktenskap och förmynderskap; samt

nr 57, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till lag om ändring
i rättegångsbalken den 18 juli 1942 (nr 740), m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Ang. dödande _ Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 58, i anledning av Kungl.
av vissa utan- Maj :ts proposition med förslag till lag om dödande av vissa utanför Sverige
befintliga/ befintliga handlingar, in. m., utom såvitt avser förslag till lag angående forthandlingar
satt giltighet av lagen den 29 juni 1945 (nr 520) om återställande av viss från
m. m. ockuperat land härrörande egendom.

Genom en den 6 juni 1947 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition, nr
323, vilken behandlats av första lagutskottet, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen fGgade förslag till

1) lag om dödande av vissa utanför Sverige befintliga handlingar; samt

2) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 29 juni 1945 (nr 520) om
återställande av viss från ockuperat land härrörande egendom.

Utskottet, som beträffande det under 2) upptagna lagförslaget avgivit särskilt
utlåtande, nr 55, hade i det nu ifrågavarande utlåtandet — med förmälan,
att utskottet vid sin granskning av det genom förevarande proposition framlagda
förslaget till lag om dödande av vissa utanför Sverige befintliga handlingar
icke funnit anledning till erinran — hemställt, att propositionen i denna
del måtte av riksdagen bifallas.

Herr Wistrand: Herr talman! Den lagstiftning, som här föreslås, är på sitt
område av revolutionerande natur och stryker breda streck över tidigare rättsuppfattning,
sådan den har utdanats under en sekellång utveckling. Emellertid
kan man naturligtvis med all rätt säga, att det nya i denna lagstiftning på
sätt och vis inte kommer nu, utan att denna lag endast är en följdföreteelse
av en lagstiftning, som vi tidigare ha beslutat. Jag kan inte ifrågasätta annat
än att denna lagstiftning är politiskt nödvändig. En liten stat har ofta mycket

Onsdagen den 2 juli 1947.

Nr 32.

Ang. dödande av vissa utanför Sverige befintliga handlingar m. m. (Forts.)
små möjligheter att hävda en självständig rättsuppfattning emot en värld,
som står under intrycket av slutlikvidationen av ett drama, vilket rivit upp
så mycket av det som tidigare ansågs oryggligt rotfäst i lag och god sed.

Nu genomföres denna lagstiftning i all hast, och de kalla uttryckslösa ordalagen
i utskottets utlåtande stå i en bestämd motsats till ärendets principiella
betydelse. Yad lagstiftningen kan medföra i fråga om rättsverkningar och
komplikationer är ännu fördolt för oss. Jag tror gärna att man med statsrådet
kan finna det antagligt, att det inte kommer att bli så farligt i praktiken,
men man vet ingenting och kan inte säga någonting med visshet. Yad
jag emellertid framför allt vänder mig emot här är den lätthet, varmed i dessa
dagar sättes å sido det som nyss var en självfallen rättsordning. Det gör mig
i hög grad betänksam. Med hänsyn till att en riktig avvägning emellan dessa
mina principiella betänkligheter och de utrikespolitiska hänsyn, som ha föranlett
lagstiftningen, är så oändligt svår att göra, har jag emellertid intet yrkande,
men jag anser, att det skulle ha varit orätt, om detta ärende hade blivit avgjort,
utan att något av den tvekan, som jag har tillåtit mig att ge uttryck åt,
hade kommit fram vid ärendets behandling.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i
det under behandling varande utlåtandet hemställt.

Föredrogs ånyo särskilda utskottets utlåtande nr 6, i anledning av Kungl. Ang. omorgaMaj:ts
proposition angående omorganisation av hushållssällskapen m. m. jämte msation av
i ärendet väckta motioner. ^Mskape?^''

Genom en den 21 februari 1947 dagtecknad proposition, nr 76, vilken hän- m. m.
visats till särskilda utskottet, hade Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagt, i statsrådet samma dag hållet protokoll över jordbruksärenden,
föreslagit riksdagen att godkänna de grunder för hushållningssällskapens
organisation och verksamhet, som enligt berörda statsrådsprotokoll förordats
av föredragande departementschefen.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft följande
i anledning av densamma väckta motioner, nämligen
I: 242 av herr Åman m. fl.,

I: 246 av herr Beck-Friis,

I: 257 av herr Domö m. fl., i vad den gällde i propositionen behandlade
frågor,

I: 258 av herr Gränebo in. fl., i vad den gällde i propositionen behandlade
frågor,

I: 259 av herr Sundelin,

I: 260 av herr Näsgård m. fl.,

I: 261 av herr Isaksson m. fl.,

I: 262 av herr Bergh, Ragnar,

I: 263 av herr Beck-Friis in. fl.,

I: 264 av herr Beck-Friis m. fl.,

II: 371 av herr Nilsson i Varuträsk in. fl., likalydande med motionen nr
242 i första kammaren,

II: 378 av herr Svensson i Ljungskile,

11:389 av herr Skoglund i Doverstorp m. fl., likalydande med motionen
nr 257 i första kammaren, i vad den gällde i propositionen behandlade frågor,

11:390 av herr Svensson i Grönvik m. fl., likalydande med motionen nr
258 i första kammaren, i vad den gällde i propositionen behandlade frågor,

II: 391 av herr Karlsson i Stuvsta m. fl.,

Nr 32.

Onsdagen den 2 juli 1947.

Ang. omorganisation av hushållningssällskapen m. m. (Forts.)

II: 392 av herr Kyling m. fl., likalydande med motionen nr 261 i första
kammaren,

II: 393 av herr Diclcson, likalydande med motionen nr 264 i första kammaren,

II: 394 av herr Larsson i Karlstad m. fl., likalydande med motionen nr 263
i första kammaren,

II: 395 av herr Svensson i Ljungskile m. fl., likalydande med motionen nr
259 i första kammaren, samt

II: 396 av herrar Persson i Norrby och Stenvall.

Det föreliggande utlåtandet var indelat i fyra särskilda avdelningar med
rubrikerna Allmänna synpunkter på hushållningssällskapens organisation och
verksamhet, Allmänna grunder för hushållningssällskapens organisation, Befattningar
hos hushållningssällskapen samt Statsanslag till hushållningssällskapen.

Under var och av dessa avdelningar hade utskottet till en början lämnat en
redogörelse för gällande bestämmelser och nu framkomna förslag, varefter utskottet
för egen del gjort vissa uttalanden i respektive ämnen. Utskottet hade
sedermera hemställt,

A. att riksdagen måtte godkänna de grunder för hushållningssällskapens
organisation och verksamhet, som förut i utlåtandet angivits,

B. att dels motionerna 1:242 och 11:371, likalydande, 1:246, 1:259 och
II: 395, likalydande, I: 260, I: 261 och II: 392, likalydande, I: 262, I: 263
och II: 394, likalydande, I: 264 och II: 393, likalydande, samt II: 378, II: 391
och II: 396, i sin helhet, dels motionerna I: 257 och II: 389, likalydande, ävensom
I: 258 och II: 390, likalydande, i vad de gällde i propositionen behandlade
frågor, måtte, i den mån motionerna eller ifrågvarande delar av desamma
icke kunde anses besvarade genom vad utskottet förut anfört och hemställt, av
riksdagen lämnas utan åtgärd.

Vid utlåtandet hade avgivits ett flertal reservationer.

Under avdelningen Allmänna synpunkter på hushållningssällskapens organisation
och verksamhet hade utskottet anfört bland annat följande:

»Vad först angår frågan om hushållningssällskapens blivande arbetsuppgifter
vill utskottet erinra om att utskottet i sitt utlåtande i anledning av propositionen
nr 75 angående riktlinjer för den framtida jordbrukspolitiken m. m.
för sin del tagit ställning till frågan om gränsdragningen mellan hushållningssällskapens
och de i sagda proposition föreslagna lantbruksnämndernas arbetsuppgifter.
Detta ställningstagande innebär, att sällskapen i fortsättningen böra
omhänderhava verksamheten för rationalisering av jordbrukets driftsförhållanden,
medan lantbruksnämnderna böra handhava verksamheten för yttre och
inre rationalisering av jordbruket, och att sålunda den verksamhet på sistnämnda
område, som hittills bedrivits av sällskapen, bör överflyttas till lantbruksnämnderna.
Utskottet finner under sådana förhållanden ej skäl att i anledning av vad
i motionerna I: 257 och II: 389, I: 258 och II: 390 samt II: 378 och II: 391 anförts
angående fördelningen av arbetsuppgifterna mellan sällskapen och nämnderna
här ånyo ingå på detta spörsmål. Utskottet vill i stället här allenast understryka
att sällskapen redan på driftsrationaliseringens ävensom på undervisnings-
och upplysningsverksamhetens område ha ett mycket vidsträckt arbetsfält,
där de kunna göra insatser av utomordentligt värde för jordbruket, och att
det därför trots nyssnämnda överföring av vissa rationaliseringsärenden till
lantbruksnämnderna säkerligen ingalunda i fortsättningen kommer att föreligga
någon brist på arbetsuppgifter för sällskapen.»

Onsdagen den 2 juli 1947.

Nr 32.

Ang. omorganisation av hushållningssällskapen m. m. (Forts.)

Beträffande detta avsnitt hade reservation anförts av herrar Tjällgren, Manner
skant z, Carl Sundberg, Sundelin, Heiding, Isaksson, Gustafson i Vimmerby,
Svensson i Ljungskile, Staxäng, Johansson i Norrfors och Larsson i Karlstad,
vilka av angivna orsaker ansett, att ur det nyss återgivna stycket bort
utgå den mening, som började med orden »Utskottet vill» och slutade med orden
»för sällskapen».

Under avdelningen Allmänna grunder för hushållningssällskapens organisation
hade utskottet yttrat bland annat:

»Den fråga rörande hushållningssällskapens organisation, som tilldragit sig
‘den största uppmärksamheten, gäller grunderna för utseende av ledamöter i
hushållningssällskapets förvaltningsutskott. Enligt utskottets mening saknas
anledning att frångå den ståndpunkt som riksdagen år 1944 intog i denna fråga.
I likhet med departementschefen finner utskottet emellertid det ändamålsenligt
att sällskapets sekreterare och motsvarande befattningshavare hos lantbruksnämnden
skola vara självskrivna ledamöter av förvaltningsutskottet. Utskottet
kan alltså icke tillstyrka de yrkanden angående sammansättningen av
förvaltningsutskottet, vilka framställts i motionerna I: 258 och II: 390, I: 260
och II: 396 ävensom I: 264 och II: 393, utan vill i stället förorda vad härom
föreslagits i propositionen. Med anledning av vad i motionerna I: 260 och II: 396
anförts angående förfaringssättet vid valet av de ledamöter, som avses skola
utses av landstingen, vill utskottet understryka, att utskottet, finner det angeläget
att landstingen vid val av ledamöter och suppleanter i sällskapets förvaltningsutskott
skola söka tillse, att olika meningsriktningar och intressegrupper
bliva representerade. Såsom i propositionen framhållits synes man emellertid
kunna utgå från att så kommer att ske vid dessa val liksom vid andra liknande
val inom landstingen. Utskottet finner därför i likhet med departementschefen
särskild föreskrift om att ifrågavarande val skola ske efter proportionell
metod icke erforderlig, och avstyrker förty de motionsvis framställda yrkandena
härom.»

I fråga om förevarande avsnitt hade reservationer avgivits

1) av herrar Tjällgren, Heiding, Gustafson i Viminerby och Johansson i
Norrfors, vilka ansett, att det nu återgivna stycket bort hava följande lydelse:''

»Vad angår sammansättningen av hushållningssällskapens förvaltningsutskott
har utskottet intet att erinra mot det i propositionen framlagda förslaget,
att Kungl. Majrt skulle utse ordförande samt att sällskapets sekreterare
och lantbruksdirektören skulle vara självskrivna ledamöter i förvaltningsutskottet.
Däremot finner utskottet i överensstämmelse med den uppfattning, som
uttalats i motionerna I: 258 och II: 390, den i propositionen intagna ståndpunkten,
att landstingen skulle utse vissa ledamöter i sällskapens förvaltningsutskott,
icke förenlig med uppfattningen, att sällskapen böra bibehålla sin karaktär
som lokala sammansättningar av jordbrukare. Utskottet anser i stället
det ur alla synpunkter riktigast och ändamålsenligast, att sällskapen själva
skola utse samtliga ledamöter i förvaltningsutskottet med undantag för ordföranden
och de självskrivna ledamöterna. Om den nu av utskottet uttalade uppfattningen
vinner riksdagens bifall, kommer tjMligen det i motionerna I: 260
och II: 396 berörda spörsmålet angående sättet för landstingens utseende av
ledamöter i sällskapens förvaltningsutskott att bortfalla. Därest det emellertid
skulle beslutas, att landstingen skola utse vissa ledamöter i sällskapens förvaltningsutskott,
bör det föreskrivas, att dessa val skola ske proportionellt.»;

2) av herrar Mannerskantz, Carl Sundberg, Isaksson, Staxäng och Larsson
i Karlstad, vilka ansett, att berörda stycke bort avfattas sålunda:

Nr 32.

Onsdagen den 2 juli 1947.

Ang. omorganisation av hushållningssällskapen m. m. (Forts.)

»Vad angår sammansättningen av hushållningssällskapens förvaltningsutskott
kunna de i propositionen angivna reglerna härför enligt utskottets mening
icke anses förenliga med önskemålet, att hushållningssällskapen böra behålla
sin karaktär av lokala och fria sammanslutningar. Om detta önskemål skall bli
uppfyllt, vilket utskottet anser angeläget, bör i stället förvaltningsutskottens
majoritet få väljas av sällskapens lantbruksombud. I överensstämmelse med
den uppfattning, som uttalats i motionerna I: 264 och II: 393, anser utskottet
därför, att hushållningssällskaps förvaltningsutskott bör bestå av ordförande
och 12 ledamöter. Ordföranden och en ledamot böra utses av Kungl. Maj:t. Vidare
bör landstinget utse tre och lantbruksombuden sex ledamöter, varjämte
verkställande tjänstemännen inom sällskapet och lantbruksnämnden böra vara
självskrivna ledamöter av utskottet.»

Under avdelningen Befattningar hos hushållningssällskapen hade utskottet
gjort uttalanden av den innebörd, att hushållningssällskapens sekreterare borde
erhålla en löneställning motsvarande civila avlöningsreglementets lönegrad
A 28, jordbruks-, husdjurs-, trädgårds- och maskinkonsulenter en löneställning
motsvarande lönegrad A 23 samt kamrerare en löneställning motsvarande
i vissa fall lönegrad A 20 och i andra fall lönegrad A 18.

Beträffande ifrågavarande avsnitt hade reservationer anmälts av, utom andra,

1) herrar Tjällgren, Heiding, Gustafson i Vimmerby och Johansson i Norrfors,

2) herrar Mannerskantz, Carl Sundberg, Isaksson, Staxäng och Larsson i
Karlstad samt

3) herrar Sundelin och Svensson i Ljungskile.

I samtliga dessa reservationer hade föreslagits vissa ändringar i utskottets
uttalanden under förevarande avdelning.

I den av herr Tjällgren m. fl. avgivna reservationen hade förordats, att sekreterare
hos hushållningssällskap skulle i likhet med lantbruksdirektör erhålla
en löneställning motsvarande lönegrad A 29 och samtliga kamrerare en löneställning
motsvarande lönegrad A 20.

I herr Mannerskantz m. fl. reservation hade föreslagits, att sekreterare skulle
erhålla en löneställning motsvarande lönegrad A 29, jordbruks-, husdjurs-,
trädgårds- och maskinkonsulenter en löneställning motsvarande lönegrad A 24
och samtliga kamrerare en löneställning motsvarande lönegrad A 20 ävensom
att ett av utskottet gjort uttalande rörande statsbidrag till hemkonsulenter och
fiskerikonsulenter skulle erhålla den ändrade lydelse, reservationen visade.

I den av herrar Sundelin och Svensson i Ljungskile anförda reservationen
hade förordats, att sekreterare skulle erhålla en löneställning motsvarande
lönegrad A 29. /

Angående sättet för utlåtandets föredragning yttrade

Herr Tjällgren: Herr talman! Med avseende å föredragningen av särskilda
utskottets utlåtande nr 6 får jag hemställa,

att detsamma måtte företagas till avgörande på det sätt, att först föredragas
avdelningsvis utskottets uttalanden under de olika med fetstil utmärkta huvudavdelningarna
i utlåtandet, varefter utskottets hemställan föredrages;

att texter till utskottsuttalanden ej må behöva uppläsas; samt

att vid behandling av den del av utlåtandet, varom först uppstår överläggning,
denna måtte omfatta utlåtandet i dess helhet.

Yad herr Tjällgren sålunda hemställt bifölls.

Onsdagen den 2 juli 1947.

Nr 32.

Ang. omorganisation av hushållningssällskapen m. m. (Forts.)

Utskottets uttalanden under avdelningen Allmänna synpunkter på hushållningssällskapens
organisation och verksamhet.

Herr Heiding: Herr talman! T Kungl. Maj:ts proposition nr 75 och särskilda
utskottets utlåtande nr 2 ha riktlinjerna dragits upp för den framtida jordbrukspolitiken
m. m., och då även gränsdragningen mellan hushållningssällskapen
och lantbruksnämnderna därvid blev fastställd, kan det inte vara så
mycket att säga beträffande denna avdelning. I fråga om den inre rationaliseringen
av jordbruket, vilken angelägenhet enligt beslutet skulle överflyttas
från hushållningssällskapen till lantbruksnämnderna, har jag emellertid den
uppfattningen, att man har fattat ett olyckligt beslut. Jag är fullt förvissad
om att lantbruksnämnderna komma att få alltför mycket att göra i detta fall,
och det hade blivit en jämnare fördelning, om man hade låtit befattningen med
den inre rationaliseringen få bli kvar hos hushållningssällskapen.

Vi ha avlämnat en reservation om detta avsnitt. Vi ha önskat, att man skulle
på s. 13 och 14 byta ut det stycke, som börjar med orden »Vad först» och
slutar med orden »för sällskapen», mot ett annat. När man här skall göra
en fördelning, vill man ju ha den så ändamålsenlig och bra som möjligt. Man
vill inte, att den ena organisationen skall få alltför betungande arbete, utan
man vill, att fördelningen skall bli till största möjliga fördel för jordbruket.
Hushållningssällskapen ha under sin verksamhetstid uträttat mycket för jordbruket,
och jag är rädd för att deras intresse inte blir detsamma som det har
varit, om man vidtar så pass stora omläggningar, som här är föreslaget. Jag
anser därför, att då, som det heter i reservationen, »en överföring av jordförbättringsverksamheten
från sällskapen till nämnderna skulle avsevärt förminska
sällskapens möjligheter att bedriva ett framgångsrikt arbete även på driftsrationaliseringens
område», så hade i förevarande stycke av utskottets utlåtande
bort utgå den mening, som börjar med orden »Utskottet vill» och slutar
med orden »för sällskapen». Jag kommer därför att yrka bifall till denna
reservation.

Beträffande avsnittet under rubriken »Allmänna grunder för hushållningssällskapens
organisation» anse vi, att det stycke å s. 22, som börjar med orden
»Den fråga» och slutar med orden »yrkandena härom», bort ha följande lydelse
:

»Vad angår sammansättningen av hushållningssällskapens förvaltningsutskott
har utskottet intet att erinra mot det i propositionen framlagda förslaget,
att Kungl. Maj:t skulle utse ordförande samt att sällskapets sekreterare
och lantbruksdirektören skulle vara självskrivna ledamöter i förvaltningsutskottet.
Däremot finner utskottet i överensstämmelse med den uppfattning,
som uttalats i motionerna I: 258 och II: 390, den i propositionen intagna ståndpunkten,
att landstingen skulle utse vissa ledamöter i sällskapens förvaltningsutskott,
icke förenlig med uppfattningen, att sällskapen böra bibehålla
sin karaktär som lokala sammansättningar av jordbrukare. Utskottet anser i
stället det ur alla synpunkter riktigast och ändamålsenligast, att sällskapen
själva skola utse samtliga ledamöter i förvaltningsutskottet med undantag för
ordföranden och de självskrivna ledamöterna.» Jag anser, att den sammansättning,
som beslutades av riksdagen 1944, inte kan vara lämplig. Hushållningssällskapen
få ju själva inte uise mer än fyra ledamöter av elva. Kungl.
Maj:t skall utse ordförande. Sekreteraren och lantbruksdirektören skola vara
självskrivna, och landstingen skola utse fyra. Det kan inte vara lämpligt att
införa en sådan ordning. Sällskapens ledamöter kunna inte bli så intresserade
av sällskapens arbete, om man genomför en sådan ordning. Därför ha vi ansett,
att man borde göra det uttalande, vars början jag här läste upp.

Nr 32.

Onsdagen den 2 juli 1947.

Ang. omorganisation av hushållningssällskapen m. m. (Forts.)

Om riksdagen bifaller Kungl. Maj:ts förslag lia vi i vår reservation ansett,
att när landstingen skola välja ledamöter, böra dessa val förrättas proportionellt.
Jag kommer således att framställa ett yrkande därom, för den händelse
Kungl. Maj:ts förslag blir bifallet.

Körande avsnittet »Befattningar hos hushållningssällskapen» har jag den
uppfattningen, att man bör jämställa sekreteraren och lantbruks direktören och
sätta dem i samma lönegrad, nämligen A 29. Sedan riksdagen beslutat placera
lantmätarna i A 29 och förut beslutat sätta även lantbruksingenjörerna i
denna lönegrad, kan det väl inte vara lämpligt att placera sekreterarna en
grad lägre än lantbruksdirektörerna och dessa tjänstemän. Sekreterarna få säkerligen
mycket viktigt arbete sig förelagt, och man bör ju försöka få kvalificerade
sekreterare. Blir löneställningen olika, komma de bästa tjänstemännen
att söka anställning hos lantbruksnämnderna, och man får inte samma kvalificerade
tjänstemän hos hushållningssällskapen. Jag anser därför, att man verkligen
bör hålla på att sekreterarna placeras i lönegrad A 29.

Kamrerarna äro placerade i olika lönegrader. Vi ha i vår motion ansett, att
de böra föras till samma lönegrad, nämligen A 20. Det har framhållits, att
en del hushållningssällskap äro större och att kamrerarna där skulle få mer
arbete, men de få där också många fler tjänstemän under sig, och det blir lika
lätt för dem att fullgöra sina uppdrag som för de kamrerare, som inte ha så
många medhjälpare._ Placeringen av kamrerarna bör således vara lika — det
kan inte vara lämpligt att sätta dem i olika lönegrader.

Beträffande jordbruksinstruktörerna har utskottet gått med på att placera
dem i en annan lönegrad än Kungl. Maj:t föreslagit. På den punkten äro vi
således fullt ense, och jag har ingen anledning att säga någonting annat än
att det var välbetänkt, att en ändring här kom till stånd och att de placerades
högre än Kungl. Maj:t föreslog.

Rörande konsulenterna röstade jag i utskottet för att de skulle få en högre
lönegradsplacering än som föreslogs i den kungl. propositionen och nu i utskottets
förslag. Jag är därför av samma åsikt som de reservanter, som ha reserverat
sig på den punkten, nämligen herrar Mannerskantz m. fl., att konsulenterna
borde ha placerats en lönegrad högre. För övrigt råder det ju full överensstämmelse
i fråga om sekreterare och kamrerare mellan den reservation,
som avgivits av herr Tjällgren m. fl., och den reservation jag nu nämnde.

Befattningen med hemkonsulentverksamheten bör fortfarande handhavas av
hushållningssällskapen. Departementschefen har inte intagit någon bestämd
ståndpunkt, utan avbidar den slutliga lösningen av organisationsfrågan. Jag
vill uttala det önskemålet, att departementschefen i alla fall måtte gå med
på att hemkonsulenterna även i fortsättningen få sortera under hushållningssällskapen.
De ha uträttat ett mycket värdefullt och förjänstfullt arbete under
sällskapens ledning. Det kan ju sägas, att de kunna utföra ett lika bra arbete,
om de få landstingen som huvudmän. Jag vill inte bestrida detta. Men varför
kunna de inte få stanna kvar hos sällskapen, där de i alla fall ha kommit
till rätta med sitt arbete? Befolkningen uppskattar det arbete de ha utfört,
och det hela går friktionsfritt.

Hemkonsulenter och fiskerikonsulenter borde ha fått en provisorisk löneförbättring,
när man avgör den nu föreliggande frågan. De få nu lägre avlöningar
än de övriga tjänstemännen, och det kan inte vara berättigat. Under den tid
utredningen pågår, hade det varit skäligt, att de hade blivit ihågkomna med
någon provisorisk löneförbättring. Jag hoppas därför, att Kungl. Maj:t kan
ta den frågan under övervägande, så att de inte behöva bli sämre lottade än
övriga tjänstemän.

I fråga om den praktiska ungdomsverksamheten har utskottet gjort ett ut -

Onsdagen den 2 juli 1947.

Nr 32.

Ang. omorganisation av hushållningssällskapen ni. m. (Forts.)
talande på s. 14: »Vad i övrigt angår arbetsuppgifterna för hushållningssällskapen
avvika de i propositionen framlagda förslagen på ett par punkter, nämligen
i fråga om ledningen för den praktiska ungdomsverksamheten och i
fråga om hemkonsulentverksamheten, från 1944 års principbeslut.» Därefter
säger man: »Vad den förra frågan angår delar utskottet departementschefens
uppfattning, att vissa betänkligheter resa sig mot att ledningen av den praktiska
ungdomsverksamheten skulle överföras från Jordbrukarungdomens förbund
till sällskapen, och att frågan om ledningen av sagda verksamhet'' därför
bör bli föremål för ytterligare överväganden och utredning, innan slutlig ståndpunkt
tages till densamma.» Här har således också föreslagits, att det skall
bli en utredning, men jag har den uppfattningen, att den praktiska ungdomsverksamheten
borde inrangeras under hushållningssällskapen. Det har på det
området bedrivits ett mycket värdefullt arbete, som varit uppskattat på många
håll, men den praktiska ungdomsverksamheten har bedrivits rätt ojämnt. Inom
vissa hushållningssällskap har den varit rätt livlig, men inom andra sällskap
har detta arbete inte varit av önskvärd omfattning. Jag anser därför, att det
hade varit lämpligare, om denna undervisningsverksamhet omedelbart kunnat
läggas under hushållningssällskapen. Då dessa i fortsättningen skola ha hand
om undervisningen, bör väl också den praktiska ungdomsverksamheten kunna
läggas under dem. Jag finner, att den frågan lämpligast bör lösas på det
sättet, och jag skulle tro, att i så fall arbetet blir bättre utfört över hela landet
och till större gagn än hittills. Man vill ju försöka att få denna verksamhet
så utbredd som möjligt och inte lokaliserad bara till vissa hushållningssällskaps
områden.

Herr talman! Det skulle vara mycket mer att tillägga beträffande hushållningssällskapen,
men som jag redan nämnt, blev frågan grundligt ventilerad,
när vi behandlade proposition nr 75 och särskilda utskottets utlåtande därom,
och det kan inte nu vara skäl att upprepa vad man då framhöll. Jag vill bara
säga, att jag har den uppfattningen, att de reservationer, som vi för vår del
ha ansett oss böra foga till detta utlåtande, äro av sådan innebörd, att de borde
kunna vinna riksdagens bifall. Vi ha gjort uttalanden under de olika avsnitten,
och jag är förvissad om att därest de bifallas av riksdagen, skulle det
lända hushållningssällskapen till stort gagn och medföra en bättre ordning
än utskottets förslag.

Herr talman! Jag ber med vad jag här har uttalat att få yrka bifall först
och främst till den reservation under punkt A beträffande avsnittet under
rubriken »Allmänna synpunkter på hushållningssällskapens verksamhet och
organisation», som avgivits av herrar Tjällgren m. fl. Däri yrkas en viss ändring
i motiveringen. Beträffande avsnittet under rubriken »Allmänna grunder
för hushållningssällskapens organisation» ber jag även att få yrka bifall till
herrar Tjällgrens m. fl. reservation. Beträffande åter avsnittet under rubriken
»Befattningar hos hushållningssällskapen» ber jag att få yrka bifall till den
reservation, som är avgiven av herr Mannerskantz m. fl.

I herr Heidings yttrande instämde herrar Näsgård, Friggeråker, Gustavson
och Lars Andersson.

Hem Beck-Friis: Herr talman! Frågan om hushållningssällskapens omorganisation
har länge varit aktuell. Det är nu åtta år sedan särskilda utredningsmän
tillkallades för att utreda hushållningssällskapens organisation och
verksamhet. Att frågan ännu inte fått sin lösning, trots att utredningsmännen
avgåvo sitt betänkande redan för omkring fem år sedan, beror givetvis
på det nära samband, som förcfanns mellan denna fråga och frågan om rikt -

Nr 32.

Onsdagen den 2 juli 1947.

Ang. omorganisation av hushållningssällskapen m. m. (Forts.)
linjerna för den framtida jordbrukspolitiken. Och det var ju först för några
dagar sedan som riksdagen tog ställning till denna senare fråga.

Hushållningssällskapen äro gamla institutioner, 100—150 år. Men de äro
det oaktat i hög grad livskraftiga. I jordbruksministerns yttrande till statsrådsprotokollet
vid angivandet av riktlinjerna för den utredning, som jag nyss
omnämnde, framhöll han, att hushållningssällskapen utgöra sedan flera generationer
tillbaka verksamma föreningar, som med ideellt syftemål och en god
allmänanda arbeta för att genom jordbrukets befrämjande gagna bygden och
landet. Och han tilläde, att hushållningssällskapens bärande idé syntes ur det
allmännas synpunkt vara en värdefull tillgång.

Men likafullt ha hushållningssällskapen vid den nu föreslagna omorganisationen
fråntagits uppgifter, som de, enligt min uppfattning, varit särskilt skickade
att handha. Så bär också den kungl. propositionen om sällskapens omorganisation
utlöst inte mindre än ett tjugotal motioner, och till utskottets utlåtande,
som i huvudsak ansluter sig till propositionen, äro fogade inte mindre
än tio reservationer. Det talar ju sitt tydliga språk om det intresse, varmed
hushållningssällskapen och deras verksamhet omfattas.

Jag skall nu inte framställa några yrkanden beträffande de olika reservationerna.
Det blir tillfälle att återkomma härtill senare vid behandlingen av
de olika avsnitten. Jag vill emellertid redan nu ha sagt, att jag finner det
beklagligt., att inte hushållningssällskapen kunna få behålla sin verksamhet på
den inre rationaliseringens område. Just i det arbetet hade det varit angeläget
att utnyttja det förtroende som sällskapen åtnjuta bland landets jordbrukande
befolkning, och den goodwill, som hushållningssällskapen ha ute i bygderna.
Jag har svårt att förstå de skäl, som varit avgörande för vederbörande,
då gränserna drogos upp mellan hushållningssällskapen och de blivande lantbruksnämndernas
verksamhet. Det är möjligt, att resultatet har berott på bristande
kännedom eller i varje fall otillräcklig kännedom om hushållningssällskapen
och deras arbetsmetoder.

Jag kan inte låta bli att i detta sammanhang erinra om några ord av en
socialdemokratisk riksdagsman, som i egenskap av ordförande i ett av vårt
lands hushållningssällskap haft tillfälle att sätta sig in i sällskapens verksamhet
och sällskapens betydelse för jordbruksnäringen. Det var i debatten om
anslagen till . hushållningssällskapen vid 1941 års riksdag. Han yttrade: »I
varje län ha ju hushållningssällskapen den normala funktionen att stå i direkt
förbindelse med livsmedelsproducenterna — stödjande, hjälpande och uppmuntrande.
Kristidsbyråkratien förgår men hushållningssällskapen komma att bestå!
Hushållningssällskapen sitta vid själva källan till det välstånd, som eventuellt
skall kunna skapas, källan till möjligheterna för befolkningen att under
denna fruktansvärda avspärrning rida ut och hålla ut.»

Så talade Arthur Engberg sedan han som ordförande i ett av våra nordligaste
hushållningssällskap haft tillfälle att se och förstå, vad hushållningssällskapen
vilja och kunna göra för jordbruksbefolkningen och därmed också för hela
vårt lands livsmedelsförsörjning. Jag är övertygad om att det hade varit klokt
att låta sällskapen ha kvar uppgifterna med den inre rationaliseringen. Det
har ju också tillstyrkts av lantbruksstyrelsen, flera länsstyrelser, övervägande
flertalet hushållningssällskap, flertalet av de jordbrukskommissioner och torrläggningsnämnder,
som berört dessa frågor, samt Sveriges lantbruks förbund
Riksförbundet landsbygdens folk och föreningen Sveriges jordbrukskonsulenter.
De ha alla ansett, att den inre rationaliseringen —• eller i varje fall planläggningen
av rationaliseringsåtgärderna — borde jämväl framdeles åvila hushållningssällskapen.

Onsdagen den 2 juli 1947.

Nr 32.

Ang. omorganisation av hushållningssällskapen m. m. (Forts.)

Det är även ett annat förhållande, eller rättare sagt missförhållande, som
ja.g skulle vilja beröra, nämligen befattningshavarnas löneställning. Det är synnerligen
angeläget, att en viss likställighet skapas mellan lönerna för sällskapens
befattningshavare och de blivande, lantbruksnämndernas. Detta gäller då
alldeles särskilt förhållandet mellan sekreterarna och lantbruksdirektörerna.
Det är enligt min mening lika viktigt att få en dugande kraft till hushållningssällskapen
som till lantbruksnämnderna. Det kan inte med fog göras gällande,
att de arbetsuppgifter, som åvila en lantbruksdirektör, äro ur det allmännas
eller jordbrukets synpunkt viktigare och mera krävande än en sekreterares.
Därtill kommer, att bägge dessa tjänstemän skola sitta tillsammans
som självskrivna ledamöter i såväl lantbruksnämnd som sällskapens förvaltningsutskott.
Det kan lätt bli, såsom det framhållits i någon av motionerna,
en källa till irritation, om den enas arbete skall värdesättas högre än den
andras. I det avseendet ansluter jag mig till den av herr Mannerskantz in. fl.
avgivna reservationen.

Det är ytterligare en sak, som jag önskar peka på. Det gäller förvaltningsutskottens
sammansättning. Enligt propositionen skulle inte stort mer än en
tredjedel av förvaltningsutskottets ledamöter i egentlig mening representera
medlemmarna i hushållningssällskapet. Man tycker ändå, att det är en rimlig
begäran, att sällskapen själva få välja majoriteten i sina egna förvaltningsutskott.
Jag har tillsammans med ett par andra ledamöter av denna kammare
motionerat för att få en ändring i propositionens förslag, och kravet återfinnes
också i någon av reservationerna till utskottets utlåtande.

Mot förslaget, att Kungl. Maj.''t utser ordförande i sällskapen och deras förvaltningsutskott,
bär jag i och för sig ingenting aitt erinra. Men man kan
ju fråga sig, om det är så särskilt demokratiskt. Kungl. Maj:t har, som bekant,
tidigare utsett talmän i riksdagen och landstingens ordförande. Det är
nu ändrat, så att vederbörande ledamöter själva välja sitt presidium. Men när
det nu gäller hushållningssällskapen, går man en rakt motsatt väg. Jag har inte
något ändringsyrkande, men jag vill betona ännu en gång, att det inte är
särskilt demokratiskt.

Herr Sundelin: Herr talman! Jag kan till att börja med instämma i de åsikter,
som de båda föregående ärade talarna ha givit uttryck åt, när det gäller
frågan om fördelningen av arbetsuppgifterna mellan hushållningssällskapen
och lantbruksnämnderna. Då emellertid riksdagen har tagit ställning till denna
fråga i och med behandlingen av den kungl. propositionen nr 75, tjänar det ju
inte mycket till att här ta upp någon diskussion om detta.

Bland de reservationer, som äro fogade till detta utskottsutlåtande, finns det
under punkt C) en — betecknad 3) — som avser lönegradsplaceringen för
hushållningssällskapens sekreterare. Reservanterna ha bär hävdat den meningen
— vilken ju har framhållits också i reservationerna 1) och 2) och av
de båda föregående talarna — att det ur olika synpunkter vore önskvärt, att
hushållningssällskapens sekreterare och de blivande lantbruksdirektörerna bleve
likställda i lönehänseende. Då riksdagen vid behandlingen av Kungl. Maj :ts
proposition nr 75 uttalat sig för att lantbruksdirektörerna skola erhålla en lön,
ungefär motsvarande lönegrad A 29, anse vi, att även hushållningssällskapens
sekreterare böra placeras i denna lönegrad. Ett ytterligare skäl härtill kan
anföras, nämligen att riksdagen nyligen beslutat att placera distriktslantmätarna
i lönegrad A 29.

Jag kommer därför, herr talman, att sedan yrka bifall till reservationen 3)
under punkt C.

Nr 32.

Onsdagen den 2 juli 1947.

Ang. omorganisation av hushållningssällskapen m. m. (Forts.)

Herr Anderberg: Herr talman! Riksdagen har redan år 1944 tagit ståndpunkt
till flera av de frågor, varom vi nu diskutera. Kungl. Maj:t gav genom
sitt då framlagda förslag beträffande hushållningssällskapens omorganisation
riksdagen tillfälle att avgiva yttrande angående huvudgrunderna för hushållningssällskapens
organisation och verksamhet. Riksdagen vidtog då även vissa
ändringar i Kungl. Maj :ts förslag. De olika detaljspörsmålen ha sedermera
blivit föremål för ytterligare överväganden. Det föreliggande utskottsutlåtandet
avhandlar nu de detaljfrågor, som innefattas i 1944 års principbeslut av
riksdagen.

Den första reservationen till särskilda utskottets utlåtande gäller frågan om
hushållningssällskapens arbetsuppgifter. Jag syftar på den reservation som
återfinnes under samlingsbeteckningen »A. Beträffande avsnittet under rubriken
''Allmänna synpunkter på hushållningssällskapens verksamhet och organisation’.
» I och med att riksdagen för några dagar sedan tog ställning till
utformningen av den framtida jordbrukspolitiken och i samband därmed beslöt
att inrätta lantbruksnämnder, kan den av reservanterna på denna punkt berörda
frågan anses löst. Jag har därför ingen anledning att här ytterligare
ingå på de olika arbetsuppgifter, som skola åvila hushållningssällskapen och
lantbruksnämnderna, och fördelningen av arbetet dem emellan. Jag konstaterar
endast, att hushållningssällskapen enligt riksdagens beslut skola handhava
jordbrukets driftsrationalisering, under det att den yttre och den inre
rationaliseringen skall åvila lantbruksnämnderna. Hushållningssällskapen få
ett vidsträckt arbetsfält i fråga om undervisnings- och upplysningsverksamhet,
varjämte de skola svara för ledningen av konsulentverksamheten. Eventuellt
kan även den praktiska ungdomsverksamheten inordnas under hushållningssällskapen,
men det föreligger även förslag om att överlämna vissa av
dessa arbetsuppgifter till landstingen.

De flesta reservationerna finnas emellertid redovisade under punkten B.,
som gäller rubriken »Allmänna grunder för hushållningssällskapens organisation».
Det är där framför allt bestämmelserna om utseendet av ledamöter i
hushållningssällskapens förvaltningsutskott som ha gett anledning till reservationer.
Redan år 1944 förekom det ju starka meningsbrytningar i denna
fråga. Den grupp, som jag representerar, ansåg att eftersom hushållningssällskapens
verksamhet i stor utsträckning bekostas med statsmedel, bör det
allmänna beredas visst inflytande i förvaltningsutskotten. Kungl. Maj:t har
därför föreslagit riksdagen att godtaga de grunder som fastställdes år 1944,
och utskottet har på denna punkt följt Kungl. Maj:t. Hushållningssällskapen
skola alltså behålla sin karaktär av lokala sammanslutningar, men de skola
samtidigt få en starkare förankring hos jordbrukarna. Man skall vidare eftersträva,
att hushållningssällskapen erhålla större anslutning, och vi förmoda
att så också kommer att bli fallet. Ledamotskap av hushållningssällskap kommer
enligt de föreliggande bestämmelserna att stå öppet för envar kommunalt
röstberättigad, inom sällskapets område mantalsskriven person, som erlägger
stadgad avgift.

Det har anförts, att vissa svårigheter kunde uppstå att avgöra, om vederbörande
verkligen vore kommunalt röstberättigad, men jag tror inte att den
frågan behöver bereda några bekymmer. De lokala gillena böra med sin
personkännedom lätt kunna, undersöka den saken.

Beträffande förvaltningsutskottens sammansättning råda mycket delade meningar.
Utskottet har gått på den linje, som riksdagen principiellt fastställde
år 1944 och som också ligger till grund för Kungl. Maj:ts förslag på denna
punkt. Förslaget innebär, att Kungl. Maj:t skulle utse ordförande, varjämte
hushållningssällskapets sekreterare och lantbruksnämndens direktör skola vara

Onsdagen den 2 juli 1947.

Nr 32.

Ang. omorganisation av hushållningssällskapen m. m. (Forts.)
självskrivna ledamöter i förvaltningsutskottet. Fyra ledamöter skola utses av
lantbruksombuden och fyra av landstinget. Det har diskuterats, huruvida det
inte vore lämpligt att stadga, att de av de båda instanserna valda ombuden
skola utses efter proportionell metod. Utskottet har inte ansett ett dylikt
stadgande vara nödvändigt och avstyrker därför de motionsvis framställda
yrkandena härom.

I övrigt bär det inte förekommit några större meningsskiljaktigheter förrän
i fråga om lönegradsplaceringen. Det yttrades häromdagen i riksdagen i samband
med debatten om det statliga lönereglementet, att det ofta är svårt för
riksdagen att ta ståndpunkt i lönefrågor. De olika grupperna försöka naturligtvis
på alla sätt att göra sina intressen gällande för att komma så högt
upp som möjligt på löneskalan. Även vid detta tillfälle har det stått strid
mellan olika synpunkter.

Det har först och främst rått olika meningar om i vilken lönegrad hushållningssällskapens
sekreterare böra placeras. Kungl. Maj:t har föreslagit, att
de skola placeras i lönegrad, motsvarande A 28. Reservanterna yrka, att hushållningssällskapens
sekreterare skola erhålla lön enligt. A 29. Man anför,
att en dylik högre lönegradsplacering är berättigad med hänsyn till önskvärdheten
att kunna ställa skärpta krav på sekreterarnas kvalifikationer. Bl. a.
vill man kräva agronomexamen. Utskottsmajoriteten har inte kunnat ansluta
sig till denna tanke och anser det icke lämpligt att genom att göra en dylik
examen till ett absolut kompetensvillkor utestänga personer, vilka på annat
sätt förvärvat den kompetens, som erfordras för fullgörandet av en hushållningssällskapssekreterares
uppgifter, och i övrigt äro lämpliga för posten. Ut
skottet har också stannat vid att föreslå, att hushållningssällskapens sekreterare
placeras i lönegrad A 28.

Reservationsvis har yrkats, att sekreterarna skola erhålla samma löneställning
som lantbruksdirektörerna, vilka avses att placeras i A 29. Då utskottet
likväl hemställer, att hushållningssällskapens sekreterare skola placeras i A
28, medan lantbruksdirektörerna placeras i A 29, beror detta på att utskottet
anser det böra vara en befordringsmöjlighet för en sekreterare i ett hushållningssällskap
att bli lantbruksdirektör. Enligt utskottets uppfattning är det
dessutom befogat med en högre löneställning för lantbruksdirektörerna med
hänsyn till det större ekonomiska ansvar som kommer att påvila lantbruksnämnderna
i samband med rationaliseringsåtgärderna.

Vad beträffar jordbruks-, husdjurs-, trädgårds- och maskinkonsulenter, anser
utskottet, att alla dessa befattningshavare böra erhålla samma löneställning.
Den enda grupp, för vilken nedflyttning på löneskalan diskuterats, har
varit trädgårdskonsulenterna. Med hänsyn till att ämneslärarna. vid trädgårdsskolorna
i lönehänseende böra jämställas med motsvarande befattningshavare
vid lantbruksskolorna har utskottet stannat för att föreslå, att även trädgårdskonsulenterna
skola erhålla lön enligt A 23.

I fråga om hushållningssällskapens kamrerare och kontorspersonal ha även
krav framställts om högre lönegradsplacering. Utskottsmajoriteten har anslutit
sig till Kungl. Maj:ts förslag, som innebär, att kamrerarna hos hushållningssällskapen
i Östergötlands, Kristianstads, Malmöhus, Skaraborgs, Västerbottens
och Norrbottens län placeras i lönegrad A 20, medan övriga hushållningssällskaps
kamrerare hänföras till A 18. Vi ha inom utskottet grundligt
diskuterat denna fråga och inte kunnat komma till annat resultat än vad
Kungl. Maj :t har föreslagit.

Däremot har utskottet på en annan punkt enigt gått ifrån Kungl. Maj :ts förslag,
nämligen i fråga om jordbruksinstruktörema eller vandringsrättarna som
vi förr kallade dem. I propositionen har för jordbruksinstruktörema föresla Första

kammarens protokoll 1047. Nr 32. 2

Nr 32.

Onsdagen den 2 juli 1947.

Ang. omorganisation av hushållningssällskapen m. in. (Forts.)
gits en lönegradsplacering motsvarande nuvarande lönegrad A 10. Motionsvis
har begärts, att jordbruksinstruktörerna skola placeras i A 12. Utskottet, som
på denna punkt, som sagt, är enigt, finner för sin del med hänsyn till det
betydelsefulla och krävande arbete, som kommer att åvila jordbruksinstruktörerna,
en något högre löneställning än den i propositionen förslagna motiverad.
Utskottet förordar därför att jordbruksinstruktörerna skola få en löneställning,
motsvarande lönegrad A 12. Med jordbruksinstruktörernas nuvarande
utbildning kunde det kanske räcka med att placera dem i A 10. Med hänsyn
till de skärpta fordringarna och önskvärdheten att få verkligt kvalificerade
innehavare av dessa poster torde dock A 10 vara en alltför låg löneställning.
Vi ha bl. a. gjort vissa jämförelser med vad som betalas i det enskilda näringslivet.
Ep höjning av jordbruksinstruktörernas löneställning torde därför vara
väl motiverad.

I ett par motioner och en reservation har yrkats, att hemkonsulenter och
fiskerikonsulenter redan nu, således innan deras arbetsuppgifter inom den nya
organisationen fastställts, skall beredas en motsvarande löneförbättring som
för övriga befattningshavare vid hushållningssällskapen. Utskottet, som delar
motionärernas ståndpunkt, att även dessa befattningshavare bör beredas
skälig kompensation för ändringar i levnadskostnaderna, förutsätter att Kungl.
Maj:t efter lantbruksstyrelsens hörande bör ordna denna fråga för dessa befattningshavare,
som vid detta tillfälle inte komma in under den allmänna löneplanen.

Jag har, herr talman, härmed berört de föreliggande reservationerna. Reservationerna
äro ju, såsom den föregående ärade talaren konstaterade, många. Orsaken
härtill är att de olika partigrupperna inte kunnat ena sig, utan gått
fram med skilda reservationer på de olika punkterna. På grund därav ha inte
mindre än tio reservationer fogats till utskottets utlåtande. Utskottsmajoriteten
har dock funnit starka skäl tala för att riksdagen vidhåller de beslut, som
i princip fattades redan år 1944. Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall
till särskilda utskottets utlåtande nr 6 i dess helhet.

Herr Nilsson, Bror: Herr talman! Eftersom jag har ägnat min mannaålders
bästa år åt tjänst hos hushållningssällskapen, må det tillåtas mig att i denna
diskussion säga några ord.

Jag fäster mig då först vid att Kungl. Maj:t i förevarande proposition har
frånträtt den plan. som godkändes av 1944 års riksdag beträffande hemkonsulentverksamheten
och fiskerikonsulenterna. Det säges visserligen, att hemkonsulentverksamheten
skall bli föremål för ytterligare utredning, men det
framgår ganska klart av departementschefens uttalande i den kungl. propositionen,
att han anser, att hemkonsulentverksamheten bör avskiljas från hushållningssällskapens
befattning. En dylik åtgärd kan inte vara ägnad att
främja denna verksamhet eller landsbygdens undervisningsväsen överhuvud
taget. Landsbygdens befolkning har fäst stora förhoppningar vid hemkonsulentverksamheten.
Den mottogs med stora förväntningar, och dessa förväntningar
ha, såsom herr Heiding här anfört, även infriats. Man håller inom
många hushållningssällskap på med att organisera kvinnogillen för att få
kvinnorna med i hela det undervisningsarbete som hushållningssällskapen bedriva
på landsbygden. Att nu stryka ett streck över hela denna utveckling
genom att överflytta ledningen av hemkonsulenternas verksamhet från hushållningssällskapen
till landstingen är inte förenligt med landsbygdens intressen
och är inte heller klok politik. Jag uttalar därför den önskan, att en
dylik överflyttning inte måtte komma till stånd. Eftersom det i dag inte föreligger
någon reservation enbart på denna punkt, kan jag inte göra något yr -

Onsdagen den 2 juli 1947.

Nr 32.

Ang. omorganisation av hushållningssällskapen m. m. (Forts.)
kände, utan måste nöja mig med detta uttalande. Jag instämmer emellertid i
de synpunkter på denna fråga, som särskilt väl ha utformats i den reservation
som avgivits av herrar Mannerskantz, Carl Sundberg m. fl. och som bär beteckningen
C. 2).

Det finns även en annan synpunkt som bör beaktas i detta sammanhang.
Under den långa tid, hushållningssällskapens framtida organisation legat under
utredning så att säga, ha deras tjänstemän inte kunnat få några egentliga
löneförbättringar. Genom vad som nu föreslås grusas hemkonsulenternas förhoppningar
om en lönereglering. De stå alltjämt kvar vid en grundlön på
3 200 kronor, vilket nog alla måste erkänna är ganska litet för en så krävande
tjänst. Det sorgliga är att flera hemkonsulenter nu uppnått en sådan
ålder, att de äro pensionsmässiga. De ha visserligen fått tillfälliga löneförbättringar
i ungefär samma utsträckning som hushållningssällskapens övriga tjänsteinnehavare.
Men om de nödgas lämna sin tjänst på grund av ålder eller
sjukdom, beräknas pensionen på grundlönen, 3 200 kronor. Hemkonsulenternas
pension blir därför så liten att ingen av dem kan leva på den.

Jag är, herr talman, ledsen över hela den ställning som hemkonsulentverksamheten
på landsbygden har fått. Jag ber att få bringa i erinran, att det i
alla fall finns något som kallas för lanthushållning även i den inskränkta bemärkelsen
hushåll. Vi utbilda vid ett särskilt seminarium lanthushållslärarinnor.
Vi ha i vårt land flera lanthushållsskolor. Det är således en artskillnad
mellan lanthushåll och andra hushåll i landet. Av herr statsrådets uttalande
till propositionen förstår jag visserligen att han anser, att
lanthushåll bör betraktas såsom ett vanligt hushåll. Hemkonsulentverksamheten
skulle därför, anser man, kunna inordnas under landstingen och drivas
såsom vanlig hushållsundervisning. Men jag ber de myndigheter och utredningsmän,
som komma att få syssla med denna sak, att besinna, att vi här
i landet ha särskilda lanthushåll och särskilda undervisningsanstalter för lärarinnor
vid de skolor Som syssla med undervisning av blivande lanthushållsmödrar.
Vi ha många och flitigt besökta lanthushållsskolor. Jag behöver väl
inte ge exempel på skillnaden mellan ett lanthushåll och ett vanligt hushåll,
t. ex. ett arbetar- eller tjänstemannahushåll. Det är en väsentlig artskillnad.
Hur jordbruket i vårt land än rationaliseras, komma säkerligen under århundraden
framåt lanthusmödrarna att ha vissa speciella uppgifter som en vanlig
husmor inte har. Lanthusmodern har grisar, smådjur, höns och en stor trädgård
att sköta om och driver sålunda i viss utsträckning en produktiv verksamhet.
Därför behöva lanthusmödrarna en särskild utbildning. Detta behov ha
vi uppfyllt genom inrättandet av lanthushållsskolor. Det vore därför olyckligt,
säger jag än en gång, herr talman, att skilja hemkonsulenterna från lanthushållen
genom att överföra deras verksamhet från hushållningssällskapen till
landstingen.

Beträffande fiskerinäringen gälla samma synpunkter i viss mån även där.
Jag medger dock, att det med hänsyn till det tillämnade inrättandet av en
särskild fiskeristyrelse kan finnas anledning att överväga att överflytta fiskerikonsulenterna
från hushållningssällskapen till fiskeristyrelsen. Fisket hänger
ju heller inte så nära samman med lanthushållet i stort. Det förekommer visserligen
växelbruk mellan t, ex. gräsodling och fiske, men det är ju inte gå
allmänt förekommande. Jag konstaterar dock, att det är synd om fiskeritjänstemännen,
som liksom hemkonsulenterna i många år gått och väntat på en lönereglering
som nu ytterligare skjutes på framtiden genom den utredning som
skall företagas om dessa tjänstemäns ställning. Man bör därför söka tillgodose
även fiskerikonsulenternas skäliga krav på löneförbättring.

Jag ber, herr talman, att härefter få ägna en smula uppmärksamhet åt sär -

Nr 32.

Onsdagen den 2 juli 1947.

Ang. omorganisation av hushållningssällskapen m. m. (Forts.)
skilt jordbrukskonsulenternas löneställning, en fråga som jag anser att man
har tagit alldeles för lätt på. Det finns dock en reservation på denna punkt,
där man, såsom jag anser, framfört de riktiga synpunkterna. Det är samma
reservation som jag redan tidigare åberopat, nämligen den som är avgiven av
herr Mannerskantz m. fl. under beteckningen C. 2).

Jag uttrycker min tillfredsställelse över att såväl jordbrukskonsulenterna
som övriga befattningshavare hos hushållningssällskapen nu komma att beredas
en säkrare anställningsform. De ha tidigare varit anställda med blott sex
månaders ömsesidig uppsägningstid. De skola nu anställas på sex år, och om
icke uppsägning från någondera parten sker, förlänges anställningen med ytterligare
sex år. Denna fastare anställningsform är glädjande och anknyter
även till det sätt på vilket anställningsfrågan löstes vid omregleringen av
skogsvårdsstyrelserna. Min glädje hade varit fullständig, om Kungl. Maj:t i
samband med införandet av denna tryggare anställningsform för hushållningssällskapens
personal även hade velat jämföra befattningshavarnas lönegradsplacering
med vad som gäller för skogstjänstemännen. Såväl länsjägmästarna
som hushållningssällskapens sekreterare och lantbruksdirektörerna äro placerade
i lönegraderna A 27—A 30. Hushållningssällskapens sekreterare och lantbruksdirektörerna
kunna således sägas vara jämställda med länsjägmästarna
i löneavseende. Vad länsjägmästarnas medhjälpare beträffar äro distriktsjägmästarna
placerade i A 26 och de s. k. skogstekniska ledarna i A 24. Jordbrukskonsulenten,
som under hushållningssällskapets sekreterare utför det väsentligaste
av hushållningssällskapets arbete, borde väl kunna jämställas med
en distriktsjägmästare eller skogsteknisk ledare beträffande göromålens vikt
och även i fråga om utbildning. Det kan enligt min uppfattning inte anföras
några som helst skäl mot att jordbrukskonsulenterna inte i lönehänseende skola
vara jämställda med dessa befattningshavare inom skogsvården. Det tar lika
lång tid och kostar lika mycket att utbilda sig till agronom som till jägmästare.
Det är minst lika ansvarsfullt att som jordbrukskonsulent råda jordbrukarna
t, ex. vid inköp av dyrbara avelsdjur och rörande jordbrukets olika driftsförhållanden
som att vara skogsteknisk ledare eller distriktsjägmästare under en
länsjägmästare. Man har här inte skipat den rättvisa som är tillbörlig, och
denna sämre behandling i lönehänseende av hushållningssällskapens jordbrukskonsulenter
kommer säkerligen inte att få goda verkningar.

Jag skall anföra ett annat exempel från domänverket. Där äro revirjägmästarna
placerade i A 26. Inom vägväsendet äro vägdirektörerna placerade i C 5
och C 7, medan vägingenjörerna placerats i A 26. För att nämna en annan
grupp av dem, som utexaminerats från tekniska högskolan, kan erinras om
att länsarkitekterna åtnjuta lön enligt C 5 och biträdande länsarkitekter enligt
A 24.

De anförda exemplen må räcka för att bevisa att man siktat fel, då jordbrukskonsulenterna
inplacerats i A 23. Jag kan inte tro, att nutidens ungdomar,
som, innan de söka sig in vid eu högskola, noga undersöka vilka löneförmåner
de en gång i tiden kunna få, skola lockas av denna låga lönegradsplacering.
Följderna ha för övrigt redan visat sig. Nyligen blev en befattning
som jordbrukskonsulent ledig vid ett av rikets främsta hushållningssällskap,
Östergötlands läns. Till platsen anmälde sig en enda kompetent sökande. Eftersom
jag ser herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet här närvarande,
ber jag att få fråga honom, hur han tänker sig kunna besätta platserna
inom lantbruksnämnderna. Även där måste väl finnas tjänstemän motsvarande
jordbrukskonsulenterna. Det är väl inte möjligt, att lantbruks direktören,
såsom tidigare egnahemsdirektören, ensam skall utföra allt arbete som
skall ske inom lantbruksnämnden. Han måste väl få medhjälpare, motsvarande

Onsdagen den 2 juli 1947.

Nr 32.

Ang. omorganisation av hushållningssällskapen m. m. (Forts.)
jordbrukskonsulenterna. Var tänker man sig att få tag i dessa medhjälpare,
om man erbjuder dem sämre lönevillkor än alla andra högskoleutbildade? Det
går inte i längden att förfara på det sättet. Varför skola vi ha en lantbrukshögskola,
som drar miljoner i driftkostnader, om inte dess adepter, när de komma
ut i levande livet, i ekonomiskt avseende jämställas med andra högskoleutbildade?
Det kommer att spricka en vacker dag, det kan jag försäkra herrarna.

Även förslaget att ta bort kravet på agronomexamen såsom anställningsvillkor
för hushållningssällskapens sekreterare utgör ett bakslag för lantbrukshögskolans
adepter. Tidigare under hushållningssällskapens historia anställde
man ofta präster och jurister som sekreterare. Det var innan det fanns agronomer.
Jag undrar, om herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
menar, att man skall återgå till den ordningen. Det kan väl inte vara lämpligt,
att personer, som inte alls ha studerat jordbruksvetenskap, skola kunna anställas
såsom ledare för hushållningssällskapens verksamhet och således ha
ansvaret för den försöksverksamhet och undervisningsverksamhet som skall
bedrivas i fråga om olika delar av lanthushållningen.

Vidare är det väl i fråga om hushållningssällskapen som på de flesta andra
områden lämpligt, att de anställda ha utsikt att nå befordran inom sitt verk.
Det blir inte samma arbetsglädje, om de anställda känna med sig att de, hur
duktiga och framåtsträvande de än äro, aldrig kunde nå chefstjänsterna, då
dessa äro förbehållna andra kategorier människor. Det kan inte vara nyttigt
att ta bort den eggelse och naturliga strävan som förefinnes inom varje tjänstemannakår
att genom visad duglighet i arbetet kunna vinna befordran till
chefsposter. Det är därför inte välbetänkt att avskaffa kravet på agronomexamen
för hushållningssällskapens sekreterare. Denne måste ju vara en tekniskt
kunnig man för att kunna syssla med jordbrukstekniska försök och den
mer vetenskapliga delen av jordbruket.

Jag ber också att få påpeka ett förhållande, som kan komma att inträffa, då
man inte kräver agronomexamen för lantbruksdirektörerna. Att man inte gör det
beträffande dem förstår jag visserligen bättre, än när det gäller sekreterarna
hos hushållningssällskapen, ty lantbruksdirektörernas hela arbetsområde är
ju delvis av lantmäteriteknisk art, och där spela ju de politiska synpunkterna
en mycket stor roll. Jag tror, att herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
uttalat en önskan, att även lantmätare skola kunna anställas
som lantbruksdirektörer. Jag kan förstå den synpunkten. Den befattningen är
inte så speciellt jordbruksdriftsekonomiskt betonad som sekreterarens. Men
ponera, att vi ha en icke jordbrukstekniskt utbildad person som lantbruksdirektör
och samtidigt ha en icke jordbrukstekniskt utbildad person som sekreterare
i hushållningssällskapet! Då skola dessa båda sitta tillsammans i såväl
lantbruksnämnden som i hushållningssällskapets förvaltningsutskott och
då kan det inträffa, om riksdagen gör uttalanden som detta, att det inte kommer
att sitta någon jordbruksekonomiskt utbildad person i dessa instanser.
Jag förstår och jag vet, att man från jordbruksdepartementets sida fäste föga
avseende vid agronomerna — det har framgått av åtskilligt därifrån — men
att till den grad förbise dem, som i detta land äro utbildade för och ha
ägnat sitt liv åt att tjäna jordbruket, är väl ändå att gå för långt i negligerande
av såväl dessa människor som av vår dyrbara lantbrukshögskolas verksamhet.

Jag skall, herr talman, i alla fall uttala mitt gillande av någon punkt i
förslaget. Jag har med tillfredsställelse sett den lilla ändringen av bestämmelserna
rörande beräknandet av statsbidrag till hushållningssällskapen, att
man fäster större avseende än tidigare vid antalet brukningsdelar inom respektive
hushållningssällskapsområden. Det anser jag vara en gärd av rättvisa;

Nr 32.

Onsdagen den 2 juli 1947.

Ang. omorganisation av hushållningssällskapen m. m. (Forts.)
det blir på det sättet en rättvisare fördelning av det rörliga anslaget till hushållningssällskapen.

Beträffande organisationen har redan så mycket talats, att jag inte vill
ytterligare belasta protokollet med några uttalanden därom i annan mån, än
att jag i detta fall ansluter mig till den reservation beträffande de allmänna
grunderna för hushållningssällskapens organisation, som är avgiven av herr
Tjällgren och herr Heiding m. fl.

Jag ber till slut, herr talman, att få uttala den önskan och förhoppningen,
att dagens beslut, som jag inte emotser med någon entusiasm, i alla fall skall
visa sig inte komma att hämma de gamla förnämliga hushållningssällskapen,
utan att dessa alltjämt skola kunna fylla den utomordentligt viktiga uppgift
i vårt land, som de hittills ha fyllt.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Hela denna proposition andas egentligen
inte någon kärlek till hushållningssälskapen. Det finns en hel del i propositionen,
som tyder på att Kungl. Maj:t kanske inte kommer att tillmäta dem
någon större betydelse i framtiden. Jag tror, att det måste sägas vara felaktigt
att hysa en sådan uppfattning. ÄVen om det nu blir så, att hushållningssällskapen
endast komma att syssla med mera undervisningsbetonade uppgifter och
inte ha den inre rationaliseringen om hand — vilket jag anser att de borde ha
— så är dock, tror jag, den viktigaste hävstången för en gynnsam utveckling
av vårt jordbruk ett alltmer ökat kunnande hos de svenska jordbrukarna, ty
då löser sig en hel mängd problem av sig själva. Jag tycker således, att hela
denna proposition och utskottets utlåtande präglas av ett underskattande av betydelsen
av hushållningssällskapens nuvarande verksamhet.

Jag kan ansluta mig till vad herr Heiding anfört beträffande den reservation,
som återfinnes under rubriken »Allmänna synpunkter på hushållningssällskapens
verksamhet och organisation». Jag skall inte upprepa detta.

När vi sedan komma till »Allmänna grunder för hushållningssällskapens organisation»,
stöta vi på det känsliga kapitlet om hur hushållningssällskapens
förvaltningsutskott skall utses. Jag har givetvis, herr talman, ingenting principiellt
emot att, som föreslås i herr Tjällgrens m. fl. reservation, förvaltningsutskottet
skall utses av hushållningssällskapet. Det har ju emellertid här i landet
på detta område gjorts en hel de! dåliga erfarenheter under senare år. Jag
skall inte klaga på förhållandena inom mitt hushållningssällskap — där tycker
jag, att en viss hänsyn tagits till sådana saker, som jag anser att man bör
ta hänsyn till — men vi veta att det förekommer i flertalet av landets hushållningssällskap,
att man på sätt och vis har politiserat förvaltningsutskottens
sammansättning. Jag vill därför säga, herr talman, att det är en liten reaktion
däremot som gör, att vi inte anslutit oss till reservation nr 1 i detta avsnitt,
utan avgivit en egen reservation för att markera, att det dock kan ha en viss
betydelse, om i allt för stor utsträckning politiska synpunkter få göra sig gällande
vid förvaltningsutskottens sammansättning. Hade inte så varit fallet, är
det min tro, herr talman, att det aldrig kommit fram något förslag om att ändra
förvaltningsutskottets sammansättning. Detta förslag är alltså på sätt och vis i
onödan självförvållat, och jag tycker, att det i detta sammanhang, då frågan
är aktuell, kan vara anledning att poängtera detta. Vårt ställningstagande är,
som sagt, en liten reaktion mot tendensen i detta hänseende inom ett stort antal
av landets hushållningssällskap.

När det gäller befattningarna hos hushållningssällskapen, har jag tillsammans
med fyra andra ledamöter i utskottet avgivit en reservation, vilken utöver
vad som innefattas i herr Tjällgrens m. fl. reservation — som endast har
avseende å sekreterarnas löneställning och kamrerarnas — även berör konsu -

Onsdagen den 2 juli 1947.

Nr 32.

Ang. omorganisation av hushållningssällskapen m. m. (Forts.)
lenternas. De skäl, som herr Bror Adam Nilsson anfört här, äro ungefär de
skäl, som jag hade tänkt framföra, och jag skall därför inte upprepa dem. Jag
tycker, att det är en riktig synpunkt, att just jordbruksnäringen framöver inte
skall behöva ta emot de lägst betalda och därmed kanske också de minst kvalificerade
krafterna. Jordbrukskonsulenternas egen organisation har föreslagit
en placering i lönegrad A 26, men i förhållande till andra befattningshavare
är nog den placeringen något för hög. Därför ha vi föreslagit 24 lönegraden.

Vi ha dessutom, när det gäller hemkonsulenterna och fiskerikonsulenterna, ansett
att om man nu inte inrangerar dem i hushållningssällskapens organisation och
löneplan —• vilket jag tycker skulle vara riktigt — utan låter tills vidare dem
stå kvar, där de nu äro, men reglerar lönerna för konsulenterna i övrigt, skulle
det bli ett alltför stort hopp mellan dessa olika befattningshavare. Det skulle
bli slitningar och missnöje, och vederbörande skulle med fog känna sig åsidosatta.
Vi ha därför i slutet av reservationen nr 2 föreslagit, att det skulle skrivas
ut, att statsbidrag bör kunna utgå till sådan provisorisk löneförbättring,
som bereder även dessa befattningshavare skäliga avlöningsförhållanden. Därmed
mena vi, att de skulle få en förbättring, som står i proportion till den förbättring,
som husdjurskonsulenterna och jordbrukskonsulenterna få.

Vår sista reservation beträffande avsnittet under rubriken »Statsanslag till
hushållningssällskapen» är mera en följdreservation till de föregående, och därför
behöver jag inte offra några ord särskilt på den.

Jag har härmed, herr talman, motiverat de reservationer, som jag har undertecknat.
Jag tycker, att det borde ha varit möjligt att få en gemensam reservation
även om konsulenterna. Jag tror inte, att de övriga reservanterna hade
haft så mycket emot det. Det föreföll i varje fall inte så i utskottet. Jag kan inte
riktigt förklara anledningen till att de sedan dragit sig för att ta med även
konsulenterna.

På den nu föredragna punkten skall jag ansluta mig till det yrkande, som är
framställt av herr Heiding, om bifall till reservationen. Jag vill sedermera återkomma
beträffande de övriga avsnitten.

Herr Kriigel: Herr talman! Jag hade tänkt att göra en liten utblick över
hushållningssällskapens verksamhet och deras betydelse under den tid som gått.
Men som oftast sker, när man kommer långt ned på talarlistan, har det man
tänker säga redan blivit sagt och så har skett med mig och mitt program nu,
varför jag skall begränsa mig till några avsnitt, detaljer, som jag anser vara
av särskild betydelse.

Först några ord om anslutningen till hushållningssällskapen. Det föreligger
beträffande den saken inga meningsskiljaktigheter inom utskottet. Utskottet
har där följt Kungl. Maj:ts proposition. Men jag tycker ändå, att man kan
vidröra saken här i kammaren, då jag betraktar den förändring, som skett,
som mycket värdefull. Basen för anslutningen blir nämligen bredare än vad
den varit tidigare. Förr var det ju så, att medlemskap i sällskapen bundos
till, om jag inte minns fel, ett visst jordinnehav, en bestämmelse som nu är
borttagen. I stället har vem som helst, som är mantalsskriven på orten och har
kommunal rösträtt och vill erlägga en liten årsavgift — för man fyra kronor
och för gift kvinna två kronor — möjlighet att komma med i sällskapet. Det
anser jag vara ett steg i rätt riktning mot att göra hushållningssällskapen populära
och ''sprida intresset för deras verksamhet. Jag har här alltså en fullkomligt
motsatt uppfattning till den, som herr Beck-Friis deklarerade. Han
var rädd för att en utvidgning, när det gäller anslutningsmöjligheterna, skulle
medföra mindre intresse. Jag tror, att det är en alldeles felaktig slutsats.

Nr 32.

Onsdagen den 2 juli 1947.

Ang. omorganisation av hushållningssällskapen m. rn. (Forts.)

Jag skall också med ett par ord beröra fråg’an om förvaltningsutskottets
sammansättning och sättet för dess utseende. Den kungliga propositionen går
ut på att förvaltningsutskottet skall bestå av elva ledamöter, av vilka ordföranden
skall utses av Konungen och två ledamöter skola vara självskrivna på
grund av sin tjänsteställning, nämligen lantbruksdirektören i lantbruksnämnden
och hushållningssällskapets sekreterare. Beträffande de åtta återstående
ledamöterna föreslår propositionen den förändringen, att fyra stycken hädanefter
skola utses av landstingen, under det att det tidigare varit lantbruksombuden,
som utsett dem. Det är mot den anordningen, att landstingen här skola
kopplas in, som reservanterna anmält missnöje. Sällskapen förlora därigenom,
säga reservanterna, sin karaktär av orts organ med speciellt intresse för jordbruket,
och de förlora, som det uttryckes i en reservation, sin karaktär av fri
sammanslutning. Att sällskapen skola behöva förlora vare sig det ena eller det
andra av detta, tror jag inte; det måste vara ett talesätt och ingenting annat.
Det förhållandet, att landstingen skola utse fyra stycken ledamöter, behöver
inte förändra på något sätt sällskapens karaktär, helst som landstingen säkerligen
komma att fästa avseende vid de intressen, som böra beaktas, och utse
lämpliga personer. Jag är själv gammal landstingsman och gammal ordförande
till och med i den valberedning, som landstingen hålla sig med, och jag
vet, hur det brukar gå till där. Vi bruka inte begagna den politiska makten
på något sätt för att spela andra ett spratt, utan vi bruka handla rent sakligt.
Sammansättningen av landstinget i vårt län är också sådan, att det inte möter
några svårigheter att få med jordbrukare även bland de av landstinget utsedda.
Men skulle sedan till äventyrs någon annan än en jordbrukare komma
med bland dessa elva, kan jag inte tänka mig, att det skulle innebära någonting
så förskräckligt. I andra styrelser och institutioner brukar lekmannainslaget
verka befruktande.

Vad angår lönerna, har det inom utskottet stått skarp strid om några befattningar.
Vad först beträffar hushållningssällskapens sekreterare, anse ju
reservanterna, att de böra likställas med lantbruksdirektörerna i lönehänseende.
Jag erkänner gärna, att min inställning till en början var densamma. Jag tyckte,
att dessa tjänster voro tämligen jämbördiga, och jag hade nog en tanke på
att man skulle kunna undvika stridigheter mellan dessa befattningshavare,
om man placerade dem i lönehänseende lika. Men sedan jag närmare satt mig
in i saken, har jag inte kunnat undgå att acceptera den motivering, som på
denna punkt anförts i propositionen. Det kan nämligen inte förnekas, att lantbruksdirektörerna
få en mycket mer maktpåliggande och många gånger delikatare
uppgift än hushållningssällskapens sekreterare, även om de senare inte
heller ha några betydelselösa uppgifter. Jag utgår nämligen ifrån att, då lantbruksdirektören
skall handha rationaliseringen av jordbruken, därvid det blir
fråga om att lägga om jordbruk till den typ, som är ändamålsenligast ur lönsamhetssynpunkt,
han i denna verksamhet många gånger kommer att få stora
svårigheter att kämpa med, ofta av, såsom jag nyss uttryckte mig, mycket
delikat karaktär. Jag missunnar honom inte hans placering i 29 lönegraden,
och jag missunnar inte heller eu sekreterare i hushållningssällskapen att få
samma placering, men det är i alla fall en viss skillnad i karaktären på deras
arbeten. Hushållningssällskapens sekreterare komma i större utsträckning än
lantbruksdirektörerna att vara bundna till kamerala göromål och sysslande
på hushållningssällskapens expedition, ett arbete som är mycket lugnare och
bekvämare och mindre påfrestande, enligt mitt sätt att se.

Vidare tillkommer ett annat moment, som jag från början tog hänsyn till.
Det har ju tidigare förutsatts, att sekreteraren skulle vara agronom, men det
kravet bortfaller nu. Visserligen kan man säga, att det villkoret inte heller

Onsdagen den 2 juli 1947.

Nr 82.

Ang. omorganisation av hushållningssällskapen m. m. (Forts.)
uppställes beträffande lantbruksdirektören. Det är alldeles riktigt, men jag
har inte heller åberopat det.

Sedan ha vi frågan om konsulenterna. Där har utskottet i enlighet med vad
som står i propositionen föreslagit en placering i A 23, under det att reservanterna
vilja placera konsulenterna i A 24. Herr Bror Nilsson motiverade
nyss en ännu högre lönegradsplacering av dem, men slutade också med att
föreslå A 24. Man kan givetvis resonera även om denna sak. Det ligger rätt
mycket i vad Bror Nilsson sade, men å andra sidan får man inte se frågan
om en lönegradsplacering uteslutande med hänsyn till de personer, som det
gäller, man måste också se saken i det stora sammanhanget. Annars kan man
råka ut för konsekvenser, som man inte gärna vill ta. Detta har åtminstone
för mig varit avgörande i det här fallet.

Jag tyckte, att herr Bror Nilsson riktade en fråga till statsrådet rörande
den här saken och undrade, om statsrådet tänkte ta hänsyn till agronomerna
i fortsättningen eller betrakta dem som sådana, som kunna reda sig på mindre
löner, än vad som i allmänhet tillerkännas befattningshavare med motsvarande
utbildning. Nu ser jag, att herr statsrådet är här närvarande, och han kommer
kanske att svara på den saken själv, men jag kan som min personliga
uppfattning säga, att jag tror, att man från jordbruksdepartementets sida beaktar
denna tjänstemannagrupps berättigade krav på ett lika opartiskt och förutsättningslöst
sätt som alla andra gruppers. Jag har emellertid inom utskottet
anslutit mig till förslaget om en placering i 23 lönegraden och kommer att
rösta därför.

Vad kamrerarna beträffar, har det också i reservationen gjorts erinringar
mot utskottets lönesättning. Det har skett en viss differentiering, i det att
sexton eller aderton stycken av dem komma att placeras i 18 lönegraden och
sex stycken i 20 lönegraden. Att sex stycken placerats högre, beror på den arbetsmängd,
som redovisas från de hushållningssällskap, där dessa sex äro
anställda. För övrigt har jag, åtminstone såsom jag fattat problemet, på den
bär punkten, inte kunnat komma till någon annan uppfattning än att placeringar
i 18 respektive 20 lönegraderna äro rimliga och riktiga placeringar i
jämförelse med lönesättningen i övrigt.

Härtill kan läggas generellt beträffande löneplaceringar för nämnda och icke
nämnda befattningshavare, att de ha gjorts med hänsyn till, som jag nyss sade,
lönesättningen i allmänhet men också med tanke på möjligheten till en viss befordringsgång,
när det gäller de olika tjänstemännen hos lantbruksnämnderna,
hushållningssällskapen och den lägre lantbruksundervisningen. Man har tagit
sikte på att en ämneslärare vid en lantmannaskola exempelvis med hänsyn till
lönesättningen skulle kunna, om han är duktig, söka sig till en befattning som
konsulent. En konsulent skulle kunna söka sig eu befattning som lantbruksombud
och denne söka befattning såsom föreståndare eller rektor vid en lantmannaskola.
och föreståndaren eller rektorn skulle i sin ordning kunna söka
sig över till en befattning som sekreterare i hushållningssällskap, eventuellt
som lantbruksdirektör. På så sätt ger man befattningshavarna på dessa olika
poster möjlighet till avancemang, och då behöver inte, som herr Bror Nilsson
sade nyss, en konsulent stanna vid den sparsamt tillmätta lönen i 23 lönegraden,
utan en duktig och företagsam konsulent kan, såvitt jag förstår, befordras
ända upp i 29 lönegraden.

Det är i stora drag vad jag hade att säga på de punkter, som jag tecknat
mig till minnes. Jag vill dock generellt tillägga om den förändring beträffande
hushållningssällskapen och deras organisation, som här förestår, att jag hälsar
den med glädje och tillfredsställelse. Jag har nog under mitt medlemskap i hushållningssällskap
i olika län, där jag bott, fått den uppfattningen, att hushåll -

Nr 32.

Onsdagen den 2 juli 1947.

Ang. omorganisation av hushållningssällskapen m. m. (Forts.)
ningssällskapen inte alltid arbetat på ett sätt, som har varit önskvärt. Jag bortser
dock inte från de stora tjänster, som de gjort jordbruksnäringen på skilda
håll. Otvivelaktigt kunna de i det stycket se tillbaka på en vacker tradition.
Å andra sidan kan det inte förnekas, att det blivit något av en Herrenklubs karaktär
över sällskapen, och på sistone har det också blivit en politisk infiltrering
— därvidlag instämmer jag med herr Mannerskantz — som jag tycker,
man skall söka få bort. Inom vissa av dessa hushållningssällskap har det varit
några få, som skött om det hela; det skulle inte ha behövts elva man i förvaltningsutskottet,
utan varit nog med tre ä fyra stycken, som tagit hand om det
hela. Detta är kanske litet hårda ord, men det är ett faktum, som vi inte komma
ifrån. Ur den synpunkten tror jag att det är nödvändigt och nyttigt, att vi
komma fram till en annan tingens ordning. Det förhållandet, att, som jag redan
tidigare vidrört, landstingen kopplas in här, tror jag kommer att verka i den
rätta riktningen. Jag tror inte att det är någon fara för att jordbruksintresset
därmed inte får sitt.

Jag tror det var herr Heiding som nämnde någonting om att i fall landstingen
skulle få medinflytande i detta fall, borde man tillämpa den proportionella
valmetoden, så att en eventuell socialdemokratisk majoritet i landstingen
inte alltför prononcerat skulle fälla utslaget i socialdemokratisk riktning.
Men är det inte så, att läget inom många landsting är rätt labilt? Det
är ju många av herrarna här i kammaren och utanför den som tro att det lätt
skall kunna bli en förskjutning, i riktning mot borgerlig majoritet, och i så
fall har man ju, såvitt jag förstår, från det hållet ingenting att frukta för att
majoriteten får för mycket att säga till om.

Detta var i istora drag, herr talman, vad jag har att säga på detta område,
och jag ber att i alla stycken få yrka bifall till utskottets utlåtande.

Herr statsrådet Sköld: Herr talman! Jag tänker kammaren håller med mig
om att det inte är mycket mening i att här i dag diskutera de avgöranden
som redan ha träffats. Jag tänker då särskilt på riksdagens principbeslut
1944 om hushållningssällskapens omorganisation och jag tänker på det beslut
som fattades i fredags åtta dagar sedan om de framtida riktlinjerna för jordbrukspolitiken.
Det är väl inte någon av de herrar som mer eller mindre vidlyftigt
talat om dessa ting, som menar att riksdagen nu skulle riva upp dessa
beslut och göra om dem. Under sådana förhållanden kanske vi också kunna
låta bli att fördjupa oss i det som redan är ett faktum.

Beträffande hushållningssällskapens omorganisation finns det ju vissa ting
som äro ställda på framtiden, och jag skall i all korthet snudda vid ett par av
dessa. Vi ha först frågan om undervisningen i hemvård och hemarbete genom
hemkonsulenterna. Det har talats rätt mycket om nödvändigheten av att denna
konsulentverksamhet bibehålies hos hushållningssällskapen. Jag skall inte uttala
någon mening i den saken emedan den fortfarande är under utredning,
men denna verksamhet avser ju dock alla hem inom hushållningssällskapens
område, åtminstone vad landsbygden beträffar, och på många håll är ju inte alls
majoriteten av hemmen på landsbygden jordbrukarhem. Verksamheten är ju
på intet sätt monopoliserad av jordbrukarhemmen, och då tycker jag att man
åtminstone kan gå med på att det diskuteras, var denna verksamhet skall förläggas.

Jag vill också säga ett par ord om den s. k. ungdomsverksamheten, den
utbildning av ungdom som sker genom studiecirklar med hjälp av ungdomskonsulenter,
genom odlingstävlingar och allting sådant. Jag tycker dock, att
det ligger något i den farhåga som många ha, att om denna verksamhet anknytes
till hushållningssällskapen, blir den litet för byråkratiserad. Med den

Onsdagen den 2 juli 1947.

Nr 32.

Ang. omorganisation av hushållningssällskapen m. m. (Forts.)
mycket fasta anställning, som hushållningssällskapens tjänstemän få, går det
ju lätt dithän, att det inom hushållningssällskapen blir ganska gammalt folk
som skall ombesörja ungdomsverksamheten, och detta är inte alltid nyttigt.
Jag tycker att vi även på den punkten böra diskutera hur vi skola göra för
att få den bästa verksamheten, men att taga definitiv ståndpunkt i dag kan
inte vara lämpligt.

Härutöver skulle jag endast vilja yttra några ord om tjänstemän och löneklassfrågor.
Jag förbigår då de s. k. vandringsrättarna. Utskottet har ju bestämt
sig för att föreslå en högre lönegrad än Kungl. Maj:t föreslagit, och
det förefaller mig icke vara mycket mening i att jag opponerar mig mot detta.
Men jag vill säga några ord om kamrerarna. Den som känner något till det
statliga lönesystemet vet ju, att det är ett av våra svåraste områden att kunna
placera kamrerare i förhållande till varandra, därför att kassarörelsen på
olika områden är av så olika omfattning. Nu komma hushållningssällskapens
tjänstemän att avlönas efter ett lönereglemente, som är eu parallell till det
statliga avlöningsreglementet, och befattningshavarna måste placeras med hänsyn
tagen till de statliga befattningshavarnas placering. Det förslag om placering
av kamrerarna vid hushållningssällskapen som här framlagts av regeringen
har uppgjorts med hänsyn till hur kamrerarna i statstjänst äro placerade. Jag
skulle vilja på det bestämdaste avråda från att göra förändringar i detta förslag,
ty där ha vi verkligen ett fält, där vi icke kunna veta, vilka konsekvenser detta
kan leda till.

Det lär ha sagts här, att jag inte tycker om agronomer. Jag vill bara säga
herr Bror Nilsson, att jag uppskattar många agronomer, och särskilt är jag
fylld av en rik uppskattning för de agronomer som utexaminerats efter de
nya grunderna. Man kan nog säga, att kvaliteten på dem har blivit ganska
god och ganska jämn. Däremot är det ju obestridligt att bland de agronomer,
som utexaminerats enligt den gamla metoden, ha vi både bättre och sämre.

Det har sagts, att den tänkta placeringen av konsulenterna i 23 lönegraden
är för låg, och jag lyssnade med en viss förskräckelse till herr Kriigels starka
sympatier för en uppflyttning. Jag vill säga att när man gör jämförelser här,
så gör man dem inte på rätt sätt. Det är klart att man kan jämföra hit och
dit och komma fram till något som icke alls är jämförbart. Det är självklart,
att om jag jämför en läroverkslärare med en driftsingenjör eller en överstelöjtnant,
så har jag inte många jämförelsegrunder, och på samma sätt är det
om jag här jämför agronomer med jägmästare och ingenjörer. Vi skola komma
ihåg en sak, och det är att agronomerna utbildas till att bli lärare. Det alldeles
övervägande antalet agronomer fyller sin livsuppgift som lärare, som
lärare vid olika slags lantbruksskolor och som konsulenter hos hushållningssällskapen
— detta är också lärartjänster. Det är alltså fråga om högskoleutbildade
lärare, och de kunna icke i lönegradsplacering få en annan ställning
än andra, motsvarande lärare. Här är ett system uppbyggt, där lärare i lantmannaskolor
ha en jämbördig ställning med lärare vid folkhögskolor, där
föreståndare för lantmannaskolor ha en ställning, jämförlig med föreståndare
för folkhögskolor, och där konsulenterna stå mellan dessa, inplacerade i samma
lönegrad som eu läroverksadjunkt. Detta är ett system som hänger samman
och’ där jämförelsen är klar och logisk. Det är klart att man kan säga, att
alla högskoleutbildade lärare äro underbetalda. Gör man det, kan man naturligtvis
säga detsamma även om dessa agronomer, men jag vill med den största
bestämdhet understryka, att lärare vid lantmannaskolor o. s. v. samt konsulenter
vid hushållningssällskapen bli genom den placering de ha fått och genom
det nu föreslagna beslutet fullt jämställda med de statstjänstemän som
de kunna jämföras med, och det finns ingen anledning till någon känslosam -

Nr 32.

Onsdagen den 2 juli 1947.

Ang. omorganisation av hushållningssällskapen m. m. (Forts.)
het eller till något tal om att man tycker mer eller mindre om ett slags människor
för att man har den meningen. De ha fått den löneplacering de böra
ha enligt det statliga lönesystemet; det är vad man kan säga om den saken,
och det är enligt min mening fullkomligt oresonligt att här plädera för att
de skola flyttas upp i en särställning och jämföras med helt andra befattningshavare
än de egentligen böra jämföras med. Det skulle också leda till
mycket svåröverskådliga situationer, om man här skulle frångå utskottets förslag
beträffande konsulenternas lönegradsplacering.

Till sist skulle jag vilja yttra mig litet om sekreterarna i hushållningssällskapen.
Det har ju sagts någonting så märkvärdigt — skulle jag vilja säga —
som att om man inte föreskriver såsom en befordringsgrund, att eu hushållningssällskapssekreterare
skall vara agronom, så kan inte personalen inom hushållningssällskapen
göra karriär. Detta skulle alltså innebära, att vad vi komma
att besluta skulle innebära ett förbud för agronomer att bli sekreterare i
hushållningssällskap. Men det är ju inte fråga om det, utan det är klart att
de duktiga agronomerna ha alla chanser att få dessa befattningar. Är det
inte i allmänhet så, när det gäller chefstjänster, att man inte vill onödigt
fixera en formell kompetens? Ledaregenskaper följa ju inte med en examen; i
motsatt fall skulle vi ha fullt upp med ledarpersonligheter i detta land, men
det ha vi tyvärr inte. Vad jag velat med mitt förslag på denna punkt är bara
att hushållningssällskapen — alltså jordbrukarna, ty det blir ju dock jordbrukarna,
som få det avgörande inflytandet i hushållningssällskapen — skola
få lov att föra fram som sin chefstjänsteman en person som är lämplig och
duktig, även om han inte fyller det formella kravet att ha avlagt en agronomexamen.
Det fanns en tid bär i Sverige, åå man skämtsamt sade, att på folkskollärarhåll
trodde man att ingen kunde duga till någonting, som inte gått
igenom ett seminarium. Jag skulle vilja varna agronomerna, från att uppamma
den föreställningen, att man på den kanten tror att ingen människa
duger något till, som inte har avlagt agronomexamen; det blir ett självförhärligande
som kommer att hämna sig. Sekreteraren är ju hushållningssällskapens
kanslichef. Jag har bara velat ge hushållningssällskapen frihet att
till sin kanslichef taga den person som de finna vara därtill lämpligast, oavsett
hans formella examen och meriter.

Och så till sist ett par ord om sekreterarnas löneställning. Jag medger att
från reservanternas ursprungliga utgångspunkt var deras förslag om placering
i 29 lönegraden motiverat. Reservanterna ha ju nämligen tidigare drivit den
uppfattningen, att till hushållningssällskapen skulle läggas den inre rationaliseringen.
Om riksdagen hade beslutat det, hade ju hushållningssällskapens
verksamhetsområde blivit mycket stort, och detta hade mycket väl kunnat
motivera en löneställning, jämbördig med lantbruksdirektörernas. Men kom
ihåg att nu har riksdagen beslutat, att den inre rationaliseringen skall läggas
till lantbruksnämnderna. Hushållningssällskapens verksamhetsområde blir icke
så stort, att den kan jämföras med lantbruksnämndernas. Det är väl absolut
uppenbart att man då måste säga, att den minsta skillnad i lönegrad, man
kan ha, är att man sätter lantbruksdirektörerna i 29 lönegraden och hushållningssällskapens
sekreterare i 28. Den som har det större arbetet och det större
ansvaret skall väl ha någon förmån framför den andre.

Som läget nu är finns det inga sakliga skäl som tala för att lantbruksdirektörerna
och hushållningssällskapens sekreterare skola ha samma löneställning,
och följaktligen vidhåller jag att Kungl. Maj:ts och utskottets förslag på
denna punkt är det bästa.

Herr talman! Principbeslutet om hushållningssällskapens omorganisation fattades
1944; beslutet om den framtida jordbrukspolitiken fattades i fredags åtta

Onsdagen den 2 juli 1947.

Nr 32.

Ang. omorganisation av hushållningssällskapen m. m. (Forts.)
dag-ar sedan. Därmed äro de principiella ställningstagandena gjorda. I dag
syssla vi med praktiska angelägenheter kring hushållningssällskapens inre
organisation, och de föranleda mig icke att här göra några särskilda deklamationer
vare sig för eller mot hushållningssällskapen.

Herr Hagman: Herr talman! Då man tagit del av det föreliggande utskottsutlåtandet,
som ju i stort sett följer propositionen, och åhört anförandena från
företrädarna för hushållningssällskapen, förstår man den känsla av olust, som
här kommit till uttryck. Det torde emellertid kunna ifrågasättas om icke en
och annan något överdrivit verkningarna av de förändringar som tidigare beslutats
rörande hushållningssällskapens verksamhetsområde. I någon mån har
ju, som jordbruksministern sade, sällskapens verksamhet blivit beskuren genom
de beslut som fattats, men å andra sidan öppnas en hel del andra fält för hushållningssällskapens
verksamhet, som sannerligen icke kunna förutsättas bli
utan betydelse för den framtida utvecklingen på lanthushållningens område,
förutsatt givetvis att verksamheten icke i framtiden ytterligare beskäres.

Då jag läste utskottsutlåtandet, stannade jag med viss förundran inför den
reservation som betecknas med A. Däri yrkas nämligen, att ur utlåtandet
måtte utgå en passus, som säger att hushållningssällskapen för framtiden komma
att kunna göra insatser av utomordentligt värde för jordbruket. Min uppfattning
är att utskottets uttalande är riktigt. Vi ha tidigare här diskuterat
mycket om jordbrukets yttre och inre rationalisering och fäst ett ofantligt avseende
vid dessa båda rationaliseringsformer, och dessa ha givetvis en mycket
stor grundläggande betydelse för jordbrukets utveckling, men de äro dock inte
allt. Jag skulle vilja säga, att den nytta folkhushållet kan utvinna av yttre
och inre rationalisering blir ytterst och slutligen beroende av huru driftrationaliseringen
genomföres, och denna är ju förbehållen hushållningssällskapen.
Jag tror alltså i motsats till reservanterna att hushållningssällskapen ha
möjlighet att för framtiden spela en betydande roll och att deras verksamhet
kommer att kunna få ett utomordentligt värde för jordbruket.

I vad mån vi få nytta av den inre och yttre rationaliseringen, beror, som
sagt, i hög grad på hur driftrationaliseringen planlägges och genomföres.
Det bör måhända erinras om att till driftsrationaliseringen höra så viktiga
avsnitt av jordbruket som åkerjordens liksom betesmarkernas hävd, dess gödsling
och dess brukning. Härvid har markkartering, som under de senare åren
i viss utsträckning vidtagits runt om i landet, en utomordentligt stor betydelse,
och varav man väntar sig mycket för framtiden. Dit hör försöksverksamhet:
gödslingsförsök och bearbetningsförsök m. in., som kan giva god vägledning
när det gäller skötseln av jordbruket. Dit hör ett så synnerligen viktigt
område som växtodlingen med alla de problem som därmed sammanhänga, val
av växtslag och växtsorter. Dit höra växtskyddsåtgärder, bekämpande av
ogräs, jordbrukets mekanisering samt maskinanvändning, även vid det mindre
jordbruket. Här öppna sig således stora och betydelsefulla verksamhetsområden.
Hit hör vidare husdjursskötseln, genom vilken jordbrukets produkter
i stor omfattning förädlas till gångbar marknadsvara. Dit hör jordbruksdriftens
planläggning i ekonomiskt hänseende, vilken uppgift i många fall
måste sägas vara svårbedömbar och kräva inte bara god teoretisk utbildning utan
också stor praktisk erfarenhet av hushållningssällskapens befattningshavare.
Det är inte så, som herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet yttrade
för en stund sedan, att agronomerna eller konsulenterna bara äro lärare.
De ha även att leda praktisk verksamhet av betydande omfattning. När jag
är inne på detta, skulle jag också vilja säga, att det inte bara är dessa nu
av mig omnämnda avsnitt av verksamheten, som ha en rent praktisk aspekt,

Nr 32.

Onsdagen den 2 juli 1947.

Ang. omorganisation av hushållningssällskapen m. m. (Forts.)
utan dit hör även täckdikningsverksamheten, som i varje fall sedan ett par
årtionden nära nog helt och hållet handhafts av agronomerna, och konsulentena
hos hushållningssällskapen, och jag förmodar att agronomerna även i
fortsättningen komma att ha hand om och leda denna utomordentligt viktiga
verksamhet. Markkarteringen och mycket annat tillhöra också den praktiska
sidan av verksamheten. Jag tar också för givet att agronomer komma att anställas
hos lantbruksnämnderna, och lantbruksnämnderna skola ju dock inte
ha en helt och hållet undervisande verksamhet utan också en i allra högsta
grad praktisk verksamhet. Det få, som jag nämnde, även hushållningssällskapen.

Till alla dessa viktiga verksamhetsområden, som hushållningssällskapen således
få att ta befattning med, komma ju en del binäringar till jordbruket, som
vi hoppas icke skola bli dem fråntagna.

När man betänker betydelsen av den verksamhet, som åvilar hushållningssällskapen,
måste man också säga sig, att det ligger utomordentligt stor vikt
på att hushållningssällskapens tjänstemän få en löneställning, som står i proportion
till deras ansvar och till den kompetens man kräver av dem, och jag
vill ytterligare understryka, att det här gäller icke blott lärarverksamhet utan
även praktisk verksamhet.

Herr statsrådet sade, att man inte kunde jämställa hushållningssällskapens
konsulenter med t. ex. skogsvårdsstyrelsernas tjänstemän. Jag tycker för min
del att den jämförelsen är synnerligen lämplig. Skogsvårdsstyrelserna driva
undervisning i skogsskötsel, de anordna kurser, demonstrationsdagar och mycket
annat och ge jordbrukare och andra skogsägare råd, när det gäller skogsskötsel,
precis som hushållningssällskapens tjänstemän göra, när det gäller
jordbruket. Jag tycker det är tämligen självklart, att de böra jämställas med
varandra. Det kan inte vara rimligt att jämställa agronomerna endast med lärare,
då de ju faktiskt ha att leda även praktisk verksamhet. Lägger man jordbruksministerns
betraktelsesätt på den högre lantbruksundervisningen, tror jag
att man gör lantbrukshögskolan en mycket stor otjänst. Agronomerna böra
otvivelaktigt i lönehänseende fullt ut jämställas med jägmästarna och även
med andra högskoleutbildade tjänstemän.

Jag har såsom jag förmodar i likhet med andra av kammarens ärade ledamöter
i dagarna fått mig tillsänt en av arbetsmarknadskommissionen uppställd
PM angående utbildningstid o. d. för agronomer m. fl. med uppgifter om tid
och kostnader m. m. som krävas för att ta examen vid olika högskolor. Meddelande
lämnas här om lantbrukshögskolan, skogshögskolan, veterinärhögskolan,
tekniska högskolan i Stockholm och Chalmers tekniska högskola i Göteborg.
Agronomernas utbildning tar inte mindre tid och kräver inte mindre kostnader
än de flesta andras. För ett par år sedan gjordes genom lärarrådets vid
lantbrukshögskolan försorg en undersökning av hur lång tid som åtgått efter
studentexamen för att ta agronomexamen. Utredningen visade, att intill år
1945 var den totala studietidens längd i medeltal 4 år och 3 månader. Med
total studietid avsågs tiden från inskrivningen till examens avläggande. Om
härifrån avräknades tid, Som tagits i anspråk för militärtjänstgöring, sjukdom
o. d., erhölls en nettostudietid av 3^ år och 4 månader, alltså inte fullt
tre och ett halvt år. Härtill kommer så en nettotid för praktik vid jordbruk av
ungefär två och ett halvt år. Det blir sammanlagt ca 6 års utbildningstid.
Kostnaden för agronomexamen har i PM från arbetsmarknadskommissionen
uppgivits till 15 000 kronor, under det att för jägmästarexamen kostnaden upptagits
till 13 000 kronor. En jämställdhet med skogshögskolans elever borde
därför, såvitt jag kan se, inte vara utesluten eller oriktig. En löneställning för
hushållningssällskapens konsulenter i A 24 är, såvitt jag kan förstå, ur alla

Onsdagen den 2 juli 1947.

Nr 32.

Ang. omorganisation av hushållningssällskapen m. m. (Forts.)
synpunkter välmotiverad, och jag ber att få yrka bifall till den reservation, vari
denna löneplacering föreslås.

Jag kan till fullo ansluta mig till de önskemål, som här tidigare framförts
från borgerligt håll, att hushållningssällskapens sekreterare måtte få en löneställning,
som är jämställd med den som föreslagits för lantbruks direktörer.
Det är av utomordentligt stor betydelse att till sekreterartjänsterna få personer
med verklig kompetens. Vi ha här tidigare placerat lantbruksingenjörerna
i lönegrad A. 29 och likaså distriktslantmätarna, och nog borde hushållningssällskapssekreterare
kunna helt jämställas med förenämnda befattningshavare.

Det finns emellertid åtskilliga frågetecken beträffande hushållningssällskapens
verksamhet i framtiden. Då jag såg, att herr jordbrukministem nyss åter
kom in i kammaren, skall jag be att få säga några ord härom. Man har i propositionen
inte velat ta upp till avgörande någonting beträffande kontrollföreningsverksamheten,
utan den frågan ställes på framtiden. Jag vet inte vad
anledningen därtill är; kanske är man betänkt på att lägga den verksamheten
under annan ledning än hushållningssällskapens. Jag tror att det vore beklagligt
och felaktigt, om man så gjorde. Jag vill emellertid inte alls påstå, att
sådana avsikter föreligga, men man misstänker det nästan, då man läser propositionen.
Kontrollverksamheten sammanhänger mycket nära med den verksamhet,
som sällskapen bedriva genom hus djurskonsulenterna. Dessa skola ge
råd i avelsfrågor samt stå jordbrukarna till tjänst med ordnande av husdjurens
utfodring. Dessa arbetsuppgifter sammanhänga med kontrollverksamheten
i hög grad. Ett samarbete mellan konsulenterna och överkontrollassistenterna
är synnerligen önskvärt, lämpligt och nyttigt. Det vore därför, såvitt jag
kan se, inte lämpligt att utbryta kontrollverksamheten från hushållningssällskapen.

Vad beträffar hemkonsulenterna, som tidigare ha diskuterats här, får jag
meddela att jag helt ansluter mig till dem som ha uttalat den meningen, att
denna verksamhet bör bibehållas hos hushållningssällskapen. Herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet anförde såsom skäl häremot, att inte
alla på landsbygden äro jordbrukare. Det är riktigt, men dels förhåller det sig
väl så att medlemskap i hushållningssällskapen står öppet även för icke jordbrukare
och dels är rådgivningsverksamheten genom konsulenterna icke bunden
på så sätt, att endast medlemmarna i sällskapen få anlita konsulenterna.
Det är tvärtom så, att alla samhällsmedlemmar kunna få råd och hjälp genom
sällskapens konsulenter. Det möter alltså inga hinder för hemkonsulentverksamheten
om befattningshavaren är anställd hos hushållningssällskap. Det är nog
så att landstingen åtminstone i en del län inte äro särskilt angelägna om att
få hand om hemkonsulentverksamheten. De ha för närvarande inga administrativa
organ för denna verksamhet. De, äro mer än upptagna av de stora uppgifter,
som på andra områden åvila dem, och jag vet att på flera håll är man inte
särskilt glad åt att bli tvingad övertaga denna hushållningssällskapens tidigare
verksamhet.

I det län, ° jag representerar, har en utvidgad verksamhet på hcmhushållningens
område ordnats på det sättet att en särskild nämnd tagit hand om
hemvårdsverksamheten. I nämnden i fråga väljer hushållningssällskapet två
ledamöter, landstinget två ledamöter och länsstyrelsen en ledamot. Sagda
nämnd fungerar också såsom styrelse för landstingets ambulerande yrkesskoleundervisning
på det husliga området. Verksamheten understödes med statsmedel,
som erhålles genom yrkesskoleöverstyrelsens förmedling.

Såsom jourhavande ledamot av nämnden fungerar hushållningssällskapets
sekreterare, och kassaräkeniskaperna föras under överinseende av kamreraren
hos hushållningssällskapet. Landstinget har härigenom befriats från de ad -

Nr 32.

Onsdagen den 2 juli 1947.

Ang. omorganisation av hushållningssällskapen m. m. (Forts.)
ministrativa göromålen. Jag undrar om det inte kunde vara förenat med vissa
fördelar, att på sätt här omnämnts ordna, hemvårdsverksamheten även för framtiden.
Att helt och hållet ställa hushållningssällskapen utanför tror jag inte är
nyttigt.

Vad här har sagts om fiskevården i framtiden, om trädgårdsundervisningen
och om den praktiska ungdomsverksamheten skall jag inte gå in på. Att avkoppla
dessa verksamhetsområden från hushållningssällskapen tror jag inte
vore att rekommendera.

När nu chefen för jordbruksdepartementet är närvarande, skall jag be att
få fästa hans uppmärksamhet på en särskild fråga. I propositionen anför departementschefen
— det är återgivet på s. 33 och 34 i utskottsutlåtandet -—
följande: »Till avlönande av täckdikningsförmän och till kostnader för extra
arbetskraft för förmedling av täckdiknings- och gödsel vårdsbidrag synas hushållningssällskapen
icke böra erhålla statsbidrag för tid efter utgången av innevarande
år.» Nu är det väl så att lantbruksnämnderna skola överta denna
verksamhet den 1 juli 1948, och följaktligen skulle det således bli ett interregnum
på ett halvt år. Jag vet inte hur pengar skola kunna ställas till förfogande
för denna viktiga verksamhet under mellantiden. Täckdikningen är
en av de allra viktigaste rationaliseringsåtgärderna, i vad det gäller den inre
rationaliseringen. Vi ha på landsbygden en stab av arbetare som äro sysselsatta
med täckdikningsgrävning, och skulle verksamheten till följd av brist på
anslag icke kunna uppehållas, löper man säkert risk att arbetarna — liksom
täckdikningsförmännen —■ söka sig arbete på annat håll. Vi veta att det för
närvarande är mycket stor efterfrågan på arbetskraft från skilda områden. Jag
tror därför att det skulle vara av betydelse att erforderliga medel ställdes till
förfogande även för första halvåret 1948, varigenom hushållningssällskapen
finge möjlighet att uppehålla täckdikningsverksamheten, tills lantbruksnämnderna
kunna bli i tillfälle att övertaga densamma.

Herr Andersson, Alfred: Herr talman! Jag skulle endast_vilja säga ett par
ord, närmast angående arbetsfördelningen mellan hushållningssällskapen och
lantbruksnämnderna. Reservanterna ha ju betonat, att efter lantbruksnämndernas
tillkomst hushållningssällskapens karaktär kommer att helt förändras. Det
är klart att här måste ske en förändring, som jag hoppas skall bli till det bättre.
Den oro, som här kommer till synes inför denna åtgärd, tror jag är helt ogrundad.
Jag tror att det ganska snart skall komma att visa sig, att inte minst hushållningssällskapen
själva komma att uttala sin tacksamhet för att det blir
en annan ordning på detta område.

Beträffande sammansättningen av hushållningssällskapen ha reservanterna
uttalat sitt bekymmer för att landstingen skola välja en del av ledamöterna.
Jag måste nu liksom i utskottet vid behandlingen av detta ärende säga, att
enligt min mening är detta en åtgärd som kommer att hälsas med tillfredsställelse
i vida kretsar, ty härigenom blir det möjligt inte minst för våra småbrukare
att bli representerade i hushållningssällskapen och att där få göra
sin stämma hörd. Man får väl tänka sig, att deras intresse därigenom skall
sporras.

På sina håll ha hushållningssällskapen onekligen politiserats, det kan inte
fördöljas. Om man inte var rättrogen politiker, hade man på sina håll ingen
utsikt att komma in i hushållningssällskapet. Nu får jag säga att gudskelov
har en förändring ägt rum, som säkerligen kommer att bli till det bättre.

När det sedan gäller lönerna, vill jag bara fråga, hur det skulle komma att
se ut, om alla önskemål här i riksdagen i fråga om högre lönegradsplacering
skulle, tillgodoses. Var skulle det sluta? Det är inte så länge sedan vi här i

Onsdagen den 2 juli 1947.

Nr 32.

Äng. omorganisation av hushållningssällskapen m. m. (Forts.)
riksdagen fingo en ganska stark påminnelse om de konsekvenser som följa,
när riksdagen tar sig före att ändra lönegradsplaceringen. Jag vill bara påminna
om att när riksdagen 1945 flyttade upp lantbruksingenjörerna i en
högre lönegrad än Kungl. Maj :t hade föreslagit, hade det sina återverkningar
vid detta års riksdag, då det gällde lönegradsplaceringen för andra funktionärer.

Ja, herr talman, med hänsyn till de klarläggande anföranden, som ha hållits
tidigare här, har jag ingen anledning att vidare yttra mig, utan jag slutar
med att yrka bifall till utskottets förslag i dess helhet.

Herr Nilsson, Bror: Herr talman! Jag måste uttala min förvåning över herr
statsrådet Skölds uttalande, att lantbrukshögskolans huvuduppgift är att utbilda
lärare och att agronomerna väsentligen skulle betraktas som lärare. Jag
har hyst den tron, att vår lantbrukshögskola var avsedd att meddela utbildning
och bedriva vetenskaplig forskning och att överhuvud tagit föra jordbruket
framat pa samma sätt som t. ex. skogshögskolan för skogsnäringen
framåt och tekniska högskolan väsentligen bistår industrien. Jag trodde att
verksamheten vid. lantbrukshögskolan var ekonomiskt inriktad genom att den
skulle utbilda driftsekonomer på det betydelsefulla jordbruksområdet. Det
maste väl vara att alltför snävt begränsa en högskolas uppgift, om den inskränkes
till att enbart avse utbildning av lärare. Det måste ju finnas sådana
som ägna sig åt försöksverksamhet och syssla med växtförädling och allt sådant,
som för en näring framåt. Det måste såvitt jag kan förstå vara huvudmålet
för en högskola att leda en sådan verksamhet.

Det är inte så säkert att högskolans adepter i levande livet syssla med undervisning.
Det är ju å andra sidan inte uteslutet att t. ex. en jägmästare också
kommer att syssla med undervisning. Vi ha jägmästare som undervisa vid
våra skogsskolor och även vid skogshögskolan. Jag kan inte förstå vad det är
för skillnad mellan t. ex. en jordbrukskonsulents arbete och en jägmästares.
Båda syssla med undervisning, det är riktigt, men bådas verksamhet är av
djupt ingripande ekonomisk art. Om en jägmästare stämplar ut skog felaktigt,
blir det till skada för jordägaren och därmed för landet. Han är en dålig
jägmästare, kan man säga. Likadant förhåller det sig med jordbrukskonsulenten.
Om han upprättar en växtodlingsplan, som är dålig och som jordbrukaren
följer, blir det till skada för jordbrukaren och landet. Det är ett stort ekonomiskt
ansvar, som både jägmästaren och konsulenten ha. Även om man betraktar
verksamheten såsom undervisning, är det i realiteten ett arbete av
djupt ingripande ekonomisk art i samhället. Samma är förhållandet beträffande
en konsulent som sysslar med husdjursskötsel. Han skall ge råd. Reser
han till en auktion för att köpa en tjur, måste han ha noggrann kännedom om
komaterialet, som tjuren är avsedd för. Det rör sig kanske om värden på 5 000.
10 000 kronor, och det beror på konsulentens skicklighet om köpet blir gott.
Men om det skall betraktas som undervisning eller som ett handlande under
ekonomiskt ansvar, kan man ha delade meningar om. För min del måste jag
säga, att. det är ett ekonomiskt handlande under stort ansvar, och därför äro
dessa befattningar betydelsefulla. Från lärare skilja de sig också därigenom,
att lärare undervisa ungdomar, som först efter många år kunna komma underfund
med om de fått en god^eller felaktig undervisning, men konsulenten säger
till jordbrukaren: »Gör sa, använd den sorten, använd den växtföljden, så
blir det bra.» Och jordbrukaren kan efter ett eller ett par år avgöra, om det
var ett gott eller dåligt råd, och därefter bedömer han också konsulentens
skicklighet.

Första kammarens protokoll 1947. Nr S2. 3

Nr 32.

Onsdagen den 2 juli 1947.

Ang. omorganisation av hushållningssällskapen m. m. (Forts.)

Jag vill betona, att detta arbete är av mycket stor ekonomisk räckvidd. Jag
måste således hävda, att det är felaktigt att betrakta jordbrukskonsulenternas
verksamhet enbart som en lärarverksamhet. Den är åtminstone i lika hög grad
som den verksamhet, som en driftsjägmästare eller medhjälpare till denne bedriver,
att betrakta som en självständig ekonomisk verksamhet. Och jag måste
säga, att när vi skola få agronomer i lantbruksnämnderna, kan det inte vara
fråga enbart om kunnighet som lärare utan om kunnighet i jordbruksekonomiska
ting, och med hänsyn till det därmed förenade ansvaret bör löneställningen
bestämmas. Jag måste sålunda säga att det är att alltför snävt karakterisera
såväl agronomernas som våra lantbrukshögskolors verksamhet, om
man betraktar dem såsom väsentligen avseende utbildning av lärare åt jordbruket.

Herr Heiding: Herr talman! Jag har närmast begärt ordet med anledning av
herr statsrådets uttalanden på ett par punkter.

Vad beträffar den eventuella överflyttningen av hemkonsulenternas verksamhet
framhöll statsrådet, att inte alla hem på landsbygden äro jordbrukarhem
och att det därför kunde vara tänkbart att göra denna överflyttning. Men
i det förslag till kungörelse med allmänna grunder för hushållningssällskaps
organisation, som fogats till propositionen, står det i 2 § följande: »En var
kommunalt röstberättigad äger efter anmälan, som är åtföljd av ledamotsavgift,
vinna inträde såsom ledamot i det hushållningssällskap, inom vars område
han är mantalsskriven.» I hushållningssällskapen skulle således även andra än
jordbrukare kunna bli medlemmar, och det betyder väl att det skall bli en
utvidgning av verksamheten och ett större medlemsantal, och därför är det
berättigat att hemkonsulenterna få stanna kvar hos hushållningssällskapen.

I fråga om den praktiska ungdomsverksamheten gjorde herr statsrådet gällande,
att det kunde bli eu byråkratisering, om verksamheten skulle överföras
till hushållningssällskapen, eftersom äldre personer i så fall skulle få ta hand
om densamma. Jag förstår inte det uttalandet, ty det är väl meningen, att en
ungdomskonsulent efter några års tjänstgöring skall kunna bli konsulent och
undan för undan stiga i graderna. Herr Kriigel framhöll, att det var bra med
den där trappstegen från lärare till konsulent och vidare till sekreterare och
lantbruksdirektör. Jag antar att ungdomskonsulenten inte hela livet kvarstår
som ungdomskonsulent. För övrigt ligger det väl så till att ungdomskonsulenterna
även sedan de blivit äldre kunna vara dugliga. Det är många som
kunna ta ungdomen på rätt sätt och göra mycket stor nytta, även sedan de
blivit äldre. Jag tror därför inte att man skall behöva befara, att det i detta
fall skulle bli en alltför hög grad av byråkratisering.

Herr Bror Nilsson har redan bemött herr statsrådets uttalande i fråga om
agronomernas utbildning, och jag behöver därför inte uppehålla mig vid den
saken. Det bör vara berättigat med en uppflyttning av dem till 24 lönegraden
såsom här har framhållits. Egnahemsdirektörerna, som hittills ha stått i 23
lönegraden, bli uppflyttade till 29 lönegraden. Det blir visserligen en förändring
i deras arbetsuppgifter. Såsom lantbruksdirektörer få de en mycket
mer krävande befattning än som egnahemsdirektör, men nog tycker jag att
det är ett mycket stort steg från 23 till 29 lönegraden och att man kanske inte
hade behövt gå så fort fram på den vägen.

Herr statsrådet framhöll, att det inte var den minsta anledning att flytta
upp sekreterarna i lönehänseende, sedan vi nu ha beslutat om att den inre
rationaliseringen skall överflyttas från hushållningssällskapen till lantbruksnämnderna.
Statsrådet har drivit den linjen, men vi hade önskat, att vi fått

Onsdagen den 2 juli 1947.

Nr 32.

Ang. omorganisation av hushållningssällskapen m. m. (Forts.)
ha kvar den inre rationaliseringen inom hushållningssällskapen. Det har emellertid
framhållits, att hushållningssällskapen i alla fall skulle få tillräckligt
mycket att göra och att sekreterarna inte skulle bli utan arbete. Det är tydligt
att det inte kan vara rimligt att sätta sekreterarna lägre än lantbruksdirektörerna.
När båda dessa organ skola sortera under lantbruksstyrelsen, böra arbetsuppgifterna
kunna fördelas på ett sådant sätt att både sekreterare och
lantbruksdirektörer bli fullt sysselsatta.

Jag skall i detta sammanhang, när jag är inne på frågan om sekreterare
och lantbruksdirektörer, be att få bemöta herr Anderberg. Han sade att en sekreterare^
skulle kunna befordras till lantbruksdirektör och att det skulle vara
lämpligt, att ha en sådan ordning. Jag tycker att det är olämpligt att sätta
hushållningssällskapen i en sämre ställning än lantbruksnämnderna. Sällskapen
ha i alla fall haft. så stor betydelse för det svenska jordbruket, att jag anser
att det är orättmätigt att försätta dem i en sämre ställning, vilket markeras av
att sekreterarna skola få en lägre löneställning. Det är klart att det går att
göra på det sättet, och det blir väl så som herr Anderberg sade, men jag kan
inte tycka att det är tilltalande.

Herr Kriigel framhöll, att det förekommit att endast tre eller fyra haft hand
om beslutanderätten i hushållningssällskapets förvaltningsutskott. Det uttalandet
finner jag egendomligt, ty när det är elva i förvaltningsutskottet,
kunna väl inte tre eller fyra besluta. I så fall ha de väl varit mycket duktiga
personer. Jag vet ju inte hur det är ordnat i det hushållningssällskap, som finns
i herr Kriigels hemlän, men jag kan inte tänka mig annat än att de övriga i
förvaltningsutskottet haft något att säga till om.

När det gäller medlemsavgifterna befarar jag, att det inte blir det medlemsantal,
som man har räknat med. Jag är mycket rädd för att medlemsantalet
kommer ätt sjunka trots att man kär har talat om att det skulle bil en större
anslutning genom att även andra än jordbrukare skulle kunna bli medlemmar.
När hushållningssällskapen endast skola utse fyra ledamöter i förvaltningsutskotten
är jag rädd för att jordbrukarnas intresse kommer att slappna och
medlemsantalet till följd därav kommer att sjunka. Det är tråkigt om så skulle
bli fallet, och jag hoppas att jag inte blir sannspådd, men jag tror nästan att
det kommer att gå den vägen. Men man får väl trösta sig med att när landstiget
skall utse fyra ledamöter i förvaltningsutskottet, skall väl landstinget
också lämna bidrag till hushållningssällskapets verksamhet i större omfattning

vad det nu gör. Visserligen ha våra landsting beviljat rätt avsevärda belopp
titl hushållningssällskapen, och dessa ha varit tacksamma för de anslag, som
de rätt från landstingen,° men om de belopp som inflyta i form av medlemsavgifter
komma att uppgå till lägre belopp än man räknat med, hoppas jag att
landstingen komma att satsa de pengar, som komma ätt erfordras för att sällskapen
skola kunna fullgöra sin verksamhet. Skola landstingen välja halva
förvaltningsutskottet, böra de också, visa sin välvilja gentemot sällskapen och
bevilja större belopp än vad de hittills gjort. De få ta konsekvenserna: skola
de vara med om att besluta,, skola de också lämna större bidrag.

Till slut vill jag bara säga ett par ord till herr Alfred Andersson. Han sade
att han hoppas att det nu skulle bli en förändring till det bättre. Jag vet inte
om han ansag alt sällskapen äro dåligt skötta eller att förvaltningsutskotten
nu skola fn den sammansättning, som han önskade eller att förvaltningsutskotten
mte hittills fungerat på ett tillfredsställande sätt. Det skulle vara intressant
att veta vad han syftade på. Han gjorde gällande, att förvaltningsutskottens
sammansättning varit olämplig och att det varit omöjligt för en del personer
alt komma med i förvaltningsutskotten. Jag erkänner att fel kunna ha

Nr 32.

Onsdagen den 2 juli 1947.

Ang. omorganisation av hushållningssällskapen m. m. (Forts.)
begåtts på den punkten, men jag undrar om det blir bättre sammansättning nu
än det varit förut. Jag vill därför framställa den frågan till herr Andersson,
vad han avsåg med uttalandet, att det skulle bli en förändring till det bättre.

Herr Kriigel erhöll nu ordet för kort genmäle och anförde: Herr talman!
Det var ett par inlägg från herr Heidings sida, som jag gärna vill bemöta.

Herr Heiding talade om lönesättningen för konsulenterna och framhöll, att
dessa bort placeras i 24 lönegraden. Det undföll mig nyss, att jag hade vissa
sympatier i den riktningen. Jag uttryckte mig närmare bestämt så, att man kan
diskutera den saken. Men när herr Heiding såsom bevis för riktigheten av sin
uppfattning anför, att egnahemsdirektörerna i detta sammanhang uppflyttas
från 23 till 29 lönegraden, bygger han enligt min åsikt på en mycket osäker
grund. Jag utgår nämligen från att det icke alls är meningen att generellt upphöja
egnahemsdirektörerna till lantbruksdirektörer. Med all respekt för egnahemsdirektörerna
tillåter jag mig säga, att jag i varje fall känner sådana som
jag för min del inte alls skulle anse lämpliga för uppgiften såsom lantbruksdirektörer.
Och jag kan icke heller tänka mig, att någon annan skulle kunna tillägna
sig uppfattningen, att de äro lämpliga. Man får nog inte bedöma denna
fråga på det summariska sätt som herr Heiding gjorde.

Hushållningssällskapens sekreterare böra, sade herr Heiding, icke sättas lägre
i löneavseende än lantbruksdirektörerna. Även därom kan man naturligtvis resonera.
Olika synpunkter kunna anläggas, men jag tror att den motivering, som
jag nyss anförde, täcker ett ställningstagande till förmån för placering av direktörerna
i en högre lönegrad än sekreterarna. Jag hänvisade till de maktpåliggande
uppdrag, som komma att åvila lantbruksdirektörerna, och de svårigheter
att bemästra sina uppgifter, som de utan tvivel få att kämpa med. Hushållningssällskapens
sekreterare ha säkert mycket viktiga uppgifter att fylla,
men jag är övertygad om att ingen, som närmare granskar frågan och jämför
dessa sysslor med varandra, skall komma till den uppfattningen, att de äro
jämbördiga.

Vidare ondgjorde sig herr Heiding över att jag sagt, att på sina håll några
ledamöter av förvaltningsutskotten helt ha tagit hand om ledningen. Ja, herr
Heiding, det är faktiskt på detta sätt, utom i län där bondeförbundet har besatt
alla platserna i förvaltningsutskottet, ty där gissar jag att ledamöterna ha
del i ansvaret i förhållande till den elftedel de besitta i rösthänseende. Jag kan
dock inte frångå, att på många håll har utövats ett inflytande av en liten klick,
vilket icke bort utövas.

Vidare sade herr Heiding, att intresset på jordbrukarhåll torde slappna, om
landstingen skola få deltaga i valet av förvaltningsutskottens ledamöter. Menar
herr Heiding, att det inte finns personer inom landstingen, som äro lika
intresserade för jordbruket som hushållningssällskapens medlemmar? Jag förutsätter,
att det finns ledamöter i landstingen, som samtidigt äro medlemmar av
respektive hushållningssällskap, och de ha väl inte olika inställning, beroende
på vilken sammankomst de deltaga i eller vilken lokal de befinna sig i. Och
jag tänker mig att landstingen ...

Talaren avbröts här av herr talmannen, som påpekade, att den i § 12 mom. 2
av kammarens ordningsstadga bestämda tiden för kort genmäle nu vore av
talaren överskriden.

Herr talmannen lämnade härefter ordet till herr Elofsson, Gustaf, som yttrade:
Herr talman! Det är ganska vidlyftiga förändringar som vidtagits i
samband med denna omorganisation av hushållningssällskapen, och här ha uttalats
starka farhågor beträffande verkningarna av de föreslagna ändringarna.

Onsdagen den 2 juli 1947.

Nr 32.

Ang. omorganisation av hushållningssällskapen m. m. (Forts.)

Herr Andersson i Bussjö kände sig mycket tillfredsställd över det nya förslaget.
Han sade, att det inom vissa hushållningssällskap har förekommit exempel
på politisering. Jag vet inte, vilka sällskap han syftar på. Det kan ju
hända, att herr Andersson i Bussjö tänker på det sällskap, som han själv tillhör.
Men jag undrar i alla fall, om den fara för politisering, som han talar om,
kan utestängas genom den här föreslagna reformen. Det är nämligen så, att val
av lantbruksombud enligt förslaget skall ske proportionellt, men landstingen
skola tillsätta ledamöter av förvaltningsutskotten genom majoritetsval. Då är
väl faran för en politisering lika stor, herr Andersson, som den hittills har
varit.

Herr Andersson säger vidare, att småbrukarna genom denna reform skulle
få större möjlighet att bli representerade i hushållningssällskapen. Men då får
man nog sänka avgifterna, herr Andersson, ty annars tror jag inte att småbrukarna
i någon större utsträckning komma att ansluta sig till hushållningssällskapen.
Som det varit hitintills ha de nämligen uttryckt missnöje över att de
skola betala en årsavgift av 3 kronor, men enligt det nya förslaget skall ju
årsavgiften höjas till 4 kronor. Jag förmodar därför, att anslutningen från
småbrukarnas sida kan komma att bli mindre än den hittills har varit.

Jag kan icke heller instämma i att hushållningssällskapens sekreterare böra
placeras i sämre löneställning än lantbruksdirektörerna. Om man tänker på vad
dessa sekreterare ha utfört inom hushållningssällskapen, så får man väl ändå
säga, att det är en dålig belöning att i samband med hushållningssällskapens
omorganisation ge dem sämre löneställning än lantbruksdirektörerna. Det hade
säkerligen varit större anledning till tillfredsställelse, om man kunnat uppflytta
hushållningssällskapens sekreterare i A 29, alltså samma lönegrad som
man har beslutat för lantbruksdirektörerna och även jordbrukskonsulenterna böra
flyttas upp i högre lönegrad.

Jag skall inte, herr talman, förlänga debatten genom att ytterligare ventilera
olika spörsmål — det har ju redan förekommit en omfattande diskussion — utan
skall sluta med att yrka bifall till den av herr Tjällgren m. fl. beträffande avsnittet
under rubriken »Allmänna grunder för hushållningssällskapens organisation»
avgivna, med Bl) betecknade reservationen.

Fru Svenson: Herr talman! Hemkonsulenterna äro för hemmen och hemarbetet
— jag tänker då särskilt på landsbygdshemmen — av mycket stor betydelse.
De bedriva en kurs- och upplysningsverksamhet av stora mått.

I samband med tillkomsten av denna konsulentverksamhet skapades under
hushållningssällskapen en hemarbetsnämnd, där kvinnorna själva äro medlemmar.
Jag vill passa på tillfället att säga, att det visst inte bara är kvinnor
från jordbrukarhemmen, som äro representerade i denna nämnd. Jag tror, att
hemarbetsnämnder finnas i varje län. Hushållningssällskapens sekreterare äro
liksom hemkonsulenterna självskrivna ledamöter i dessa nämnder. Där planlägges
hemkonsulenternas arbete, och nämndens förslag går sedan till Sällskapets
förvaltningsutskott, som i plenum fattar beslut rörande programmet
för verksamheten.

I de olika kommunerna, såväl i städerna som på landsbygden, finnas hushållsnämnder,
och genom dessas medverkan kan konsulentverksamheten bedrivas
i nära samarbete med hemmen och kvinnorna.

Genom den nu tilltänkta förändringen förefaller det mig som om hela denna
upplysningsverksamhet och organisation skulle riskera att rivas ned-. Någonting
sådant skulle enligt min mening vara mycket olyckligt. Jag anser,
att hemkonsulentverksamheten allt fortfarande bör förläggas under hushållningssällskapen.

Nr 82.

Onsdagen den 2 juli 1947.

Ang. omorganisation av hushållningssällskapen m. m. (Forts.)

Hushållningssällskapens betydelse för hemmen är för övrigt av sådan art,
att det är min förhoppning att vi med det snaraste skola få också kvinnliga
representanter i sällskapens förvaltningsutskott.

Herr Karlsson, Gottfrid: Herr talman! Jag har begärt ordet endast för att
yttra mig om en detalj i det stora ärende, som här föreligger till behandling,
den detalj nämligen, som även berörts av den näst föregående ärade talar
innan.

Utskottet säger i sin motivering: »Vad åter angår hemkonsulentverksamheten
har, såsom erinrats i propositionen, frågan om denna verksamhet i viss mån
kommit i ett nytt läge efter det densamma behandlades1 av riksdagen år 1944,
i det att förslag numera framlagts om att denna verksamhet skall samordnas
med den verksamhet av samma slag, som landstingen bedriva, och i sin helhet
övertagas av landstingen.» Utskottet vill emellertid icke redan nu, heter
det i fortsättningen, taga definitiv ställning för eller mot ett överförande av
sällskapens hemkonsulentverksamhet till landstingen.

I det län, som jag representerar, bedrives icke från landstingets sida någon
verksamhet av detta slag, och om denna hemkonsulentverksamhet i sin helhet
skulle överföras till landstingen, bleve vi nödsakade att från början organisera
upp denna verksamhet. I det landstings förvaltningsutskott, vilket jag tillhör,
anse vi oss ha händerna fulla med arbetsuppgifter utan att få oss ålagt att
också handhava hemkonsulentverksamheten. Landstingens förnämsta uppgift
är ju den sjukvårdande verksamheten, och den uppgiften ställer allt större och
större anspråk på landstingens olika organ. Detta gör att vi i Östergötlands
läns landsting icke vilja övertaga denna hemkonsulentverksamhet. Jag har
under hand talat med flera kolleger här i kammaren, som sitta i de ledande
organen inom olika landsting, och de ha gett uttryck åt samma uppfattning.

Det är visserligen sant, att frågan icke står på dagordningen i den meningen,
att det nu gäller att definitivt taga ställning till hur denna verksamhet
skall organiseras. Men då frågan har berörts dels i propositionen och dels i
utskottsutlåtandet på sätt, som jag nyss antytt, och även förts på tal under
debatten här i kammaren, har jag ansett det vara angeläget att vid detta tillfälle
ge uttryck åt den uppfattningen, att vi från landstingets sida i varje fall
i mitt län icke önska, att denna verksamhet överflyttas till landstingen.

Det är endast denna uppfattning, herr talman, som jag här har velat ge
uttryck åt.

Herr förste vice talmannen: Herr talman! Jag skulle vilja säga några ord
i denna fråga, innan kammaren går att fatta beslut.

Hushållningssällskapen räkna ju en mer än hundraårig tillvaro och ha under
sin verksamhet säkerligen betytt åtskilligt för jordbruket och dess framåtskridande,
liksom även för jordbrukets binäringar, hemslöjd o. s. v. Hushållningssällskapen
ha även med stort intresse ägnat sig åt upplysningsverksamheten
på jordbrukets område.

Riksdagen går nu att fatta ett beslut, som i mycket stor utsträckning kommer
att betyda en omdaning av hushållningssällskapen. Deras verksamhet och
uppgifter bli andra än de tidigare ha varit, och i viss män förlora hushållningssällskapen
den frihet, som de hittills haft. Hushållningssällskapen ha
varit och äro fria sammanslutningar av jordbrukets utövare, men även av
andra medborgare, som önska främja sällskapens verksamhet. Nu skall en
avsevärd förändring genomföras. Man kan icke komma ifrån att hushållningssällskapen
genom det nu föreliggande förslaget i ganska stor utsträckning
byråkratiseras — eller centraldirigeras, som man nu älskar att kalla det. De

Onsdagen den 2 juli 1947.

Nr 32.

Ang. omorganisation av hushållningssällskapen m. m. (Forts.)
förlora ju inte helt sin frihet, men när det gäller utseende av ordförande i
sällskapen och vissa ledamöter av förvaltningsutskotten frångår man den princip,
som demokratien i vårt land på olika områden hittills har kämpat för.
Hur har det icke varit till exempel när det gällt utseende av talmän och vice
talmän i riksdagens kamnar? De demokratiska krafterna kämpade länge för
att nå sitt mål. Man ansåg, att dessa församlingar själva voro så pass myndiga,
att de borde ha rätt att utse sina talmän. Och hur var det i fråga om
landstingens ordförande? Demokratien här i landet kämpade länge för att
landstingen skulle få rätt att själva utse sina ordförande. Nu är läget helt
annorlunda. En kretsgång har fullbordats. Sedan demokratien erövrat den
politiska makten, vill man utsträcka denna makt även inom förvaltningen. Jag
anser sålunda, att det nu föreliggande förslaget inte står i full överensstämmelse
med verklig demokrati.

Nu säger man, att det här gäller en medelsförvaltning av betydande omfattning
och för övrigt så stora statliga uppgifter, att man icke kan anförtro
detta åt fria sammanslutningar och organ. Men i samband med att lantbruksnämnderna
inrättades hänförde man, synes det mig, det väsentliga av vad
staten behöver dirigera till dessa nämnder. Men även i det avseendet anser
jag att man gått alldeles för långt, längre än som varit nödvändigt med hänsyn
till statens intressen. Den inre organisationen, främjandet av jordbrukets
utveckling, driftsrationaliseringen och likställda områden kunde man fortfarande
ha låtit hushållningssällskapen handhava. Då riksdagens beslut blev ett
annat, har man givetvis fått böja sig, men det borde därför icke ha varit
nödvändigt att organisera hushållningssällskapens förvaltningsutskott på det
sätt som nu föreslagits och säkerligen kommer att beslutas.

Jag förvånade mig särskilt över herr Krugels yttrande. Han ansåg att det
icke skulle inverka på hushållningssällskapens och deras förvaltningsutskotts
arbete, om ledamöterna i hushållningssällskapens verkställande organ, förvaltningsutskottet,
utsåges av andra än hushållningssällskapen själva. Herr
Kriigel är väl efter vad jag hört verksam i någon viss tjänstemannaorganisation,
som har vissa mera allmänna intressen att tillgodose, och. jag skulle vilja
ställa frågan om han såsom medlem av en sådan organisation skulle önska, att
dess styrelse skulle utses av andra organ än den egna sammanslutningen. Det
skulle i högsta grad förvåna mig, om så vore fallet.

Nu hoppas ju herr Kriigel, att verksamheten inom hushållningssällskapen
alltfort skall bedrivas på ett tillfredsställande sätt. Ja, jag vill hoppas detsamma,
men icke är organisationen sådan att den tillgodoser demokratiens anspråk,
ej heller sådan att medlemmarna i hushållningssällskapen kunna i tillbörlig
grad bli företrädda i förvaltningsutskotten. Jag är vän av demokrati,
och jag är tillfredsställd med att möjligheterna vidgats att kunna få en större
anslutning till hushållningssällskapen, att, såsom det heter, »envar kommunalt
röstberättigad skall äga inträda såsom ledamot i hushållningssällskap», men
jag sätter i fråga, huruvida det blir så stort intresse för jordbruksbefolkningen
att ansluta sig till hushållningssällskapen som man här har förutsatt. Jag
tror man skall finna, att hushållningssällskapen såsom fria sammanslutningar
icke komma att kunna göra sig gällande i den utsträckning som är önskvärd
utan att deras verksamhet till stor del kommer att dirigeras uppifrån. Men
det bär väl ändå inte varit meningen, att man här skulle åstadkomma en halvstatlig
organisation, utan meningen har väl varit att bibehålla sällskapen som
fria sammanslutningar, som i samarbete med vissa .statliga organ skulle fortsätta
den verksamhet till jordbrukets gagn, som de hittills bedrivit. Nu säges
visserligen, att Kungl. Maj it ju endast utser ordföranden. Men de två självskrivna
ledamöterna torde också delvis lyda under Kungl. Maj :t, åtminstone

Nr 32.

Onsdagen den 2 juli 1947.

Ang. omorganisation av hushållningssällskapen m. m. (Forts.)
lantbruksdirektören, som är utsedd av Konungen, och kanske även sekreteraren
anser sig böra lystra åt det hållet, innan han intar sina ståndpunkter. Sedan
kan man ju inte säga att de fyra ledamöter av utskottet, som väljas av
landstinget, äro lika obundna och ha samma ställning som de fyra, som väljas
av hushållningssällskapet självt. Redan det att de äro valda av ett annat
organ säger ju sitt. De kanske anse sig i viss mån böra företräda andra intressen
än de som företrädas av de av sällskapet valda ledamöterna. Det hade
rent av varit bättre att göra en uppdelning av arbetsuppgifterna mellan landsting
och hushållningssällskap, så att sådana, som mera höra till landstingen,
hade hänförts dit, och att den fria verksamhet, som hör tillkomma hushållningssällskapen,
alltfort hade fått tillkomma dem.

Jag sätter i fråga, huruvida det inte, om man nu snärjer hushållningssällskapen
alltför mycket i statens tvångströja, kommer att uppstå fria jordbrukarsammanslutningar,
som i den utsträckning det är möjligt söka att lösa vissa
av jordbrukets angelägenheter vid sidan av de statliga organen. Men det är
väl inte det man vill nå. Vi ha ju redan nu i många län, jag förmodar nästan
alla, fria sammanslutningar inom jordbrukets område vid sidan av hushållningssällskapen,
såsom lantmannaklubbar, lantbruksföreningar m. fl. Inom
dessa anser man, att hushållningssällskapen redan i alltför hög grad äro beroende
av Kungl. Maj :t och att det fria initiativet inte där kan komma till
sin rätt såsom det borde. Man bär anledning att hysa farhågor för att utvecklingen
kommer att gå i denna riktning än mera i framtiden. Men det är inte
enbart en sådan utveckling vi eftersträva, utan vi höra söka förena alla goda
krafter, som vilja arbeta för det mål hushållningssällskapen ha för ögonen, i
en strävan att göra det möjligt för sällskapen att samarbeta både med de fria
institutionerna och med de statliga organen. Jag anser att demokratien, jag
kallar den så, borde haft möjlighet att finna en lösning i denna riktning. Och
jag har vid detta tillfälle velat uttala denna mening.

Vad det föreliggande förslaget beträffar, får man naturligtvis biträda det.
När det gäller hushållningssällskapens arbetsuppgifter har ju riksdagen redan
genom det beslut, som riksdagen fattade, då förslaget om jordbruksorganisationen
antogs, angivit sin ståndpunkt, och vi ha alltså att här inskränka oss
till de frågor, som beröras i föreliggande förslag. Jag kan därvidlag i stort
ansluta mig till de synpunkter, som framförts av herr Heiding. Jag vill dock
beträffande jordbrukskonsulenterna säga, att det hade varit önskvärt, att utskottet
hade kunnat placera dem i 24 lönegraden. Det är nödvändigt att man
på dessa poster har tillräckligt kvalificrade krafter. Dessa konsulenter ha viktiga
och mångsidiga arbetsuppgifter.

Jag vill.på denna punkt uttala min anslutning till den av herr Mannerskantz
m. fl. avgivna reservationen.

Beträffande hemkonsulenternas verksamhet vill jag uttala samma synpunkter,
som här ha framförts av fru Gärda Svenson.

Beträffande de övriga punkterna ansluter jag mig till de reservationer, som
avgivits av herr Tjällgren m. fl.

Häri instämde he''rrar Löfvander, Lodenius, Gustavson, Hallagård och Ivar
Persson.

Herr Tjällgren: Herr talman! Jag måste uttala mitt beklagande över att
jag inte har varit i tillfälle att närvara i kammaren under hela den tid, som
debatten i detta ärende pågått, och ännu mindre haft tillfälle att begära ordet
för att göra något uttalande. Jag begär nu emellertid, herr talman, inte ordet
för att i denna sena stund av debatten hålla något längre anförande, utan endast
för att understryka några synpunkter, som jag anser det vara av vikt

Onsdagen den 2 juli 1947.

Nr 32.

Ang. omorganisation av hushållningssällskapen m. m. (Forts.)
att få antecknade till protokollet. Min inställning till denna fråga framgår ju
för övrigt tydligt av de reservationer, för vilka jag står antecknad i utskottets
utlåtande.

Jag kan omöjligen förstå meningen med och riktigheten av att landstingen
skola utse vissa ledamöter i hushållningssällskapens förvaltningsutskott. Såvitt
jag kan förstå måste det vara en felaktig princip. Landstingen ha ju enligt
landstingslagen helt andra uppgifter. De ha ju hand om sjukvård och undervisning
etc., men det kan inte vara någon god princip, att de sedan också skola
få till uppgift att välja ledamöter i hushållningssällskapens förvaltningsutskott.
Eu synnerligen egendomlig företeelse är det väl också, att de ledamöter,
som landstingen skola välja i hushållningssällskapens förvaltningsutskott, inte
ens behöva vara ledamöter i hushållningssällskapet.

Herr Andersson i Bussjö nämnde, att det hade förekommit politik inom vissa
hushållningssällskap. Jag vet inte hur det är med den saken i t. ex. Anderssons
hemlän. Kanhända har det varit så, men jag kan inte anta annat än
att denna olägenhet inte blir mindre, om landstinget skall deltaga i tillsättandet
av ledamöter i hushållningssällskapets förvaltningsutskott, ty landstinget
är ju, som vi alla veta, en institution, som utses efter politiska grunder.

Jag skulle i detta sammanhang vilja uttala en förhoppning, att det uttalande,
som departementschefen gjort i propositionen på denna punkt och som återfinnes
på s. 18 i utskottsutlåtandet, skall komma att gå i uppfyllelse och respekteras.
Departementschefen säger där: »Man torde kunna utgå från att landstingen
vid val av_ledamöter och suppleanter i hushållningssällskapens förvaltningsutskott
söka att liksom vid andra liknande val inom landstingen tillgodose
olika meningsriktningar.» Detta är ett mycket viktigt uttalande, och jag hoppas,
att det kommer att respekteras. Jag tänker då närmast på de landsting,
där ett enda parti har absolut majoritet.

Herr Krtigel nämnde, att i ett hushållningssällskap som han kände till,
var en fyra, fem personer, som bestämde allting. Dessa voro tongivande i alla
frågor, och de andra följde bara med. Men detta kan väl inte utgöra något
bevis för att själva organisationen är felaktig. Det måste väl i detta fall vara
fel på de personer, som sitta såsom ledamöter och bara gå med på vad en fyra,
fem andra säga.

Herr Andersson i Bussjö hoppades, att det, sedan denna organisation blivit
genomförd, skulle bli möjligt för småbrukare att komma med i hushållningssällskapens
förvaltningsutskott. Jag vet nu inte hur det är i
Malmöhus län, där min vän herr Andersson i Bussjö hör hemma, men
i de norrländska länen sitta vi småbrukare i hushållningssällskapens förvaltningsutskott.
Jag kan ju tala om för herr Andersson, att jag själv
sedan många år sitter i förvaltningsutskottet, ja, till och med har äran
att vara dess vice ordförande, och min vän herr Näslund i Åsele, som också
är småbrukare, har i många år suttit i sitt hemläns förvaltningsutskott.
Detta påstående från herr Anderssons sida tror jag därför inte är så mycket
att fästa sig vid.

Det skulle, herr talman, vara mycket att tillägga i denna fråga, men då jag
är förekommen i mångt och mycket på grund av att jag, såsom jag nämnde,
inte varit i tillfälle att vara närvarande hela tiden under den pågående debatten,
skall jag nöja mig med vad jag här sagt för denna gång.

Herr Andersson, Alfred: Herr talman! Herr Heiding ställde en direkt fråga
till mig, varpå jag grundade mitt uttalande att den förändring, som nu skulle
inträda, skulle bli en förändring till det bättre. Jag vill till herr Heiding
säga, att jag gör det av två skäl. För det första anser jag det vara en mycket

Nr 32.

Onsdagen den 2 juli 1947.

Ang. omorganisation av hushållningssällskapen m. m. (Forts.)
stor förändring till det bättre, att landstingen nu få utse fyra av förvaltningsutskottets
ledamöter. Det blir alltså på detta sätt en mera allsidig sammansättning
av utskottet. För det andra avlastar man härigenom en det av
arbetsbördan från hushållningssällskapen och lägger den på lantbruksnämnderna.
Hushållningssällskapen komma ändå att få händerna fulla av arbete.
De ha framför sig ett mycket vidsträckt arbetsfält, särskilt vad gäller undervisnings-
och upplysningsverksamheten, och när jag tänker på det beslut,
som riksdagen för några dagar sedan fattade angående jordbrukets rationalisering,
blir jag ytterligare stärkt i min uppfattning, att det beslut, som nu
kommer att fattas, innebär en förändring till det bättre.

När herr Elofsson vill göra gällande, att hushållningssällskapen komma
att politiseras i högre grad än vad som nu är fallet efter det beslut som
riksdagen nu kommer att fatta, om vi få majoritetsval inom landstingen, skulle
jag vilja säga, att dessa farhågor äro fullständigt ogrundade. Det har aldrig
i det landsting, som jag tillhör, förekommit någonting sådant. Va ha alltid
broderligt delat upp uppdragen enligt styrkeförhållanden, och så kommer det
säkerligen att gå till även i fortsättningen.

Herr Tjällgren vände sig också till mig. Jag hörde inte riktigt vad han
sade, ty man har ju så svårt att höra herr Tjällgren, om man inte står alldeles
inpå honom, men jag tyckte att han nämnde någonting om att småbrukarna
i varje fall inte i hans län varit undanträngda. Nej, tacka för det! I Norrland
finns det ju inga andra jordbrukare än småbrukare, även om de äro
generade för titeln, men i det län, som jag tillhör är det annorlunda. Det är
det jag har syftat på, när jag här har talat om politiseringen av hushållningssällskapen
och den förändring till det bättre som kommer att inträda
i och med detta beslut.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter enligt därunder förekomna
yrkanden gjordes propositioner, först på godkännande av utskottets uttalanden
i nu föredragna del samt vidare därpå att utskottets uttalanden skulle godkännas
med den ändring, som förordats i den av herr Tjällgren m. fl. beträffande
förevarande avdelning anförda reservationen; och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

Utskottets uttalanden under avdelningen Allmänna grunder för hushållningssällskapens
organisation.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till den reservation,
som under detta avsnitt är betecknad med 2).

Herr Tjällgren: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall til] reservationen
nr 1) under förevarande avsnitt.

Herr Anderberg: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning yttrade herr talmannen, att i avseende
på utskottets uttalanden i nu ifrågavarande del yrkats 1 :o) att desamma skulle
godkännas; 2:o) av herr Tjällgren, att utskottets uttalanden skulle godkännas
med den ändring, som förordats i den av honom m. fl. beträffande förevarande
avdelning avgivna reservationen; samt 3:o), av herr Mannerskantz, att kammaren
skulle godkänna utskottets uttalanden med den ändring, som påyrkats
i den av honom m. fl. beträffande samma avdelning anförda reservationen.

Onsdagen den 2 juli 1947.

Nr 32.

Ang. omorganisation av hushållningssällskapen m. m. (Forts.)

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på godkännande av utskottets uttalanden
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Tjällgren begärde votering, i anledning varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition, i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen sig finna de härå avgivna svaren hava
utfallit med övervägande ja för deras mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Tjällgrens yrkande.

Herr Mannerskantz äskade emellertid votering om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen angående särskilda utskottets
uttalanden i utlåtande nr 6 under avdelningen »Allmänna grunder
för hushållningssällskapens organisation» antager bifall till herr Tjällgrens
yrkande, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition i nämnda votering antagits bifall till
herr Mannerskantz yrkande.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för nej-propositionen.

I följd därav uppsattes, upplästes och godkändes för huvudvoteringen en
omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som godkänner särskilda utskottets uttalanden i utlåtande nr 6 under
avdelningen »Allmänna grunder för hushållningssällskapens organisation»,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännas utskottets uttalanden med den ändring, som förordats
i den av herr Mannerskantz m. fl. beträffande denna avdelning anförda
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Mannerskantz begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja—84.

Nej—35.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Utskottets uttalanden under avdelningen Befattningar hos hushållningssällskapen.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till den av mig
under detta avsnitt avgivna reservationen nr 2).

Nr 32.

Onsdagen den 2 juli 1947.

Ang. omorganisation av hushållningssällskapen m. m. (Forts.)

Herr Tjällgren: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reservationen
nr 1) under detta avsnitt.

Herr Sundelin: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till den under detta
avsnitt • avgivna reservationen nr 3).

Herr Anderberg: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen, att
därunder förekommit följande yrkanden: l:o) att utskottets uttalanden skulle
godkännas i nu förevarande del; 2:o), av herr Tjällgren, att ifrågavarande uttalanden
skulle godkännas med de ändringar, som påyrkats i den av honom
m. fl. beträffande ifrågavarande avdelning anförda reservationen; 3:o), av
herr Mannerskantz, att kammaren skulle godkänna utskottets uttalanden med
de ändringar, som förordats i den av honom m. fl. beträffande nämnda avdelning
avgivna reservationen; samt 4:o), av herr Sundelin, att utskottets uttalanden
skulle godkännas med de ändringar, som föreslagits i den av honom
och herr Svensson i Ljungskile beträffande samma avdelning anförda reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på godkännande av utskottets uttalanden
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Mannerskantz begärde votering, i anledning varav herr talmannen upptog
vart och ett av de återstående yrkandena med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen sig anse de härå avgivna svaren hava
utfallit med övervägande ja för deras mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Mannerskantz yrkande.

Herr Sundelin äskade emellertid votering om kontrapropositionens innehåll.
Med anledning härav upptog herr talmannen vartdera av de båda återstående
yrkandena med hemställan, huruvida kammaren ville antaga detsamma till
kontraproposition i den sålunda begärda, närmast före huvudvoteringen infallande
omröstningen (första förvoteringen); och förklarade herr talmannen sig
finna de härå avgivna svaren hava utfallit med övervägande ja för deras åsikt,
som ville till kontraproposition antaga bifall till herr Tjällgrens yrkande.

Herr Sundelin begärde likväl votering jämväl om innehållet i denna kontraproposition,
på grund varav uppsattes samt efter given varsel upplästes och
godkändes för den andra förvoteringen en så lydande omröstningsproposition:

Den, som till kontraproposition i voteringen om kontraproposition i huvudvoteringen
angående särskilda utskottets uttalanden i utlåtande nr 6 under
avdelningen »Befattningar hos hushållningssällskapen» antager bifall till herr
Tjällgrens yrkande, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition i förstnämnda votering antagits bifall
till herr Sundelins yrkande.

Onsdagen den 2 juli 1947.

Nr 32.

Ang. omorganisation av hushållningssällskapen m. m. (Forts.)

I följd därav uppsattes, upplästes och godkändes för den första förvoteringen
en, omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen angående särskilda utskottets
uttalanden i utlåtande nr 6 under avdelningen »Befattningar hos hushållningssällskapen»
antager bifall till herr Mannerskantz yrkande, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition i nämnda votering antagits bifall till
herr Tjällgrens yrkande.

Sedan denna voteringsproposition ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid, att flertalet röstade för nej-propositionen.

Slutligen uppsattes, upplästes och godkändes för huvudvoteringen en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som godkänner särskilda utskottets uttalanden i utlåtande nr 6 under
avdelningen »Befattningar hos hushållningssällskapen», röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännas utskottets uttalanden med de ändringar, som påyrkats
i den av herr Tjällgren m. fl. beträffande denna avdelning anförda reservationen.

Sedan denna voteringsproposition ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Utskottets uttalande under avdelningen Statsanslag till hushållningssällskapen.

Godkändes.

Utskottets hemställan.

Bifölls, i vad den ej kunde anses besvarad genom kammarens föregående beslut.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets betänkanden:

nr 31, i anledning av väckta motioner om rätt för av kommun valt ombud
för de skattskyldiga att deltaga i förhandsgranskning av deklarationer; och
nr 41, i anledning av väckt motion om utredning rörande sjöfolkets beskattning
och utskyldsbetalning.

Vad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 42, i anledning av väckta Ang. beskattmotioner
om viss ändring i gällande skattebestämmelser beträffande livränta ningen av
från ränte- och kapitalförsäkringsanstalt. livränta.

Nr 32.

Onsdagen den 2 juli 1947.

Ang. beskattningen av livränta. (Forts.)

I två inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet hänvisade likalydande
motioner, I: 145 av herrar Löthner och Anderberg samt IT: 232 av herrar
Hertnansson och Dickson, hade hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om förslag snarast möjligt till sådan ändring i gällande
skatte bestämmelser beträffande livränta från ränte- och kapitalförsäkringsanstalt,
att i motionerna påvisade olägenheter bleve undanröjda.

Utskottet hade i det nu föreliggande betänkandet på anförda skäl hemställt,
att de likalydande motionerna I: 145 av herrar Löthner och Anderberg samt
II: 232 av herrar Hermansson och Dickson om viss ändring i gällande skattebestämmelser
beträffande livränta från ränte- och kapitalförsäkringsanstalt
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr Löthner: Herr talman! Jag ämnar inte framställa något yrkande i detta
ärende, eftersom den utredning, vartill motionerna syfta, ändå enligt vad utskottsutlåtandet
anger kommer till stånd, låt vara på en annan väg än motionärerna
hade tänkt sig. Men jag vill begagna tillfället att i kammaren
framhalla och särskilt understryka, hur missgynnade i ''beskattningsavseende
livräntetagarna från dessa ränte- och kapitalförsäkringsanstalter äro i jämförelse
med andra livräntetagare och hur hinderligt detta förhållande är för
dessa anstalters verksamhet.

I själva verket föreligger här för både räntetagare och räntegivare en orättvisa
i lagstiftningen som inte blir mindre därför att ingen numera synes
kunna förklara hur den kommit till och, som jag hoppas, med det snaraste
skall försvinna.

Jag har, herr talman, såsom jag sagt, intet yrkande, utan har endast velat
göra dessa påpekanden, och jag hoppas att från Kungl. Maj:ts sida
initiativ skall tagas för att snarast möjligt rätta till den påpekade oegentligheten
i lagstiftningen.

I detta anförande instämde herr Anderberg.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i
förevarande betänkande hemställt.

Föredrogs ånyo och lädes till handlingarna jordbruksutskottets memorial nr
64, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen under nionde huvudtiteln
gjorda framställning angående anslag till Barntillägg åt vissa befattningshavare
i statens tjänst.

. Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets utlåtande nr 65, i anledning
av väckta motioner om utredning angaende avskaffande av den fortlöpande
kontrollen över städernas donationsjord, bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Herr talmannen yttrade: Efter samråd med andra kammarens talman och i
enlighet med den mening, som gjort sig gällande i talmanskonferensen, får
jag tillkännagiva, att kamrarnas nästa arbetsplena komma att hållas om måndag,
den 7 juli, då jordbruksutskottets utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område
väntas föreligga till behandling. Bordläggningsplena hållas om lördag kl. 2
em. och, om sa erfordras, tisdagen den 8 juli. Onsdagen den 9 juli hållas arbetsplena
i vanlig ordning.

Onsdagen den 2 juli 1947.

Nr 32.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 452, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 8 juli 1904 (nr 26 s. 1) om vissa internationella
rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap;

nr 453, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
ändring i rättegångsbalken den 18 juli 1942 (nr 740), m. m.; samt

nr 454, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
dödande av vissa utanför Sverige befintliga handlingar, m. m., utom såvitt avser
förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 29 juni 1945 (nr
520) om återställande av viss från ockuperat land härrörande egendom.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets utlåtande och memorial:

nr 241, i anledning av väckta motioner om dels utökning av antalet järnvägsfullmäktige,
dels utredning rörande en kollegial styrelseorganisation vid
statsbanorna; samt

nr 242, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om antalet hemvärnsofficers-
och hemvärnsunderofficersbefattningar;

bankoutskottets memorial nr 51, angående avskrivning av osäkra fordringar
vid riksbankens huvudkontor;

jordbruksutskottets utlåtande nr 67, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område jämte i
ämnet väckta motioner;

särskilda utskottets memorial nr 7, angående ersättning till kanslipersonalen
hos särskilda utskottet; ävensom

budgetdeputerades memorial angående arvode åt deputerades sekreterare.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.55 eftermiddagen.

In fidem
G. II. Berggren.

Nr 32.

Lördagen den 5 juli 1947.

Lördagen den 5 juli.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen.

Justerades protokollen för den 27, 28, 29 och 30 nästlidne juni.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Andrén för tiden den 7—
den 16 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr
329, till Konungen i anledning av riksdagens år 1946 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli 1945—den 30
juni 1946.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 374, i anledning av väckta motioner om åtgärder för förvärv för kronans
räkning av nu återstående bruksåbohemman;

nr 375, i anledning av väckt motion om utredning och förslag rörande erforderliga
åtgärder på den skogliga statistikens område;

nr 376, i anledning av väckt motion om översyn av gällande bestämmelser
angående högre skoglig utbildning som kompetensvillkor för förvaltning av
skogar i allmän ägo;

nr 377, i anledning av väckt motion om viss ändring av bestämmelserna rörande
kolonisationen på kronomark, m. m.; samt

nr 461, i anledning av väckta motioner om utredning angående avskaffande
av den fortlöpande kontrollen över städernas donationsjord.

Anmäldes och godkändes särskilda utskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 463, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
omorganisation av hushållningssällskapen m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets utlåtande nr 241 och memorial
nr 242, bankoutskottets memorial nr 51 samt jordbruksutskottets utlåtande
nr 67.

På framställning av herr talmannen beslöts att de båda återstående på föredragningslistan
upptagna, endast en gång bordlagda ärendena skulle redan vid
detta sammanträde företagas till avgörande.

Lördagen den 5 juli 1947.

Nr 32.

Vid föredragning av särskilda utskottets memorial nr 7, angående ersättning
till kanslipersonalen hos särskilda utskottet, bifölls vad utskottet i detta memorial
hemställt.

Vid föredragning av budgetdeputerades memorial angående arvode åt deputerades
sekreterare bifölls vad deputerade i detta memorial hemställt.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets utlåtande nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändring i stadgan den 21 februari 1941
(nr 98) om ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande, ävensom i
ämnet väckta motioner;

. sammansatta konstitutions- och första lagutskottets utlåtande nr 1, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående ändring i
lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna
handlingar m. m. ävensom en i ämnet väckt motion;

statsutskottets utlåtanden:

. nr 243>. i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående löneklassplacermg
av viss personal, som övergått i statens järnvägars tjänst vid statsförvärv
av enskild järnväg, m. m.;

nr 245, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsverkets övertagande
av vissa städers förpliktelser beträffande innehavare av befattningar,
vilka vid upphörande av rådhusrätterna i samma städer komma att indragas
m. m.; och

nr 246, i anledning av väckta motioner angående ersättning för skada, åstadkommen
av person, som avvikit från anstalt m. m.;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 46, i anledning av väckta motioner angående vissa skattemässiga åtgärder
till uppmuntrande av de breda folklagrens sparande;

„ nr 47, i anledning av väckta motioner angående beräkning av kommande
ars ^ statsskatter efter dåvarande inkomsters realvärden i förhållande till visst
basar;

j-iiniL48, 1 anledning av väckt motion om rätt för kommun att anvisa medel
till förstärkning av taxeringsnämndsordförandes arvode; och

nr 49,. i anledning av Kungl. Maj rts proposition med förslag till förordning
om ändring i taxenngsförordningen den 28 september 1928 (nr 379), m. m.;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 52. i anledning av Kungl. Majrts proposition angående pensionsförhållandena
för vissa befattningshavare vid universiteten;

nr 53, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående vissa avlöningsocb
pensionsförbättringar för präster m. m., såvitt angår under punkterna 3
och 4 gjorda framställningar;

nr 54, i anledning av Kungl. Maj ris proposition angående pensionsreglering
för vissa befattningshavare vid hushållningssällskapen jämte i ämnet väckta
motioner ;

nr 55, i anledning av Kungl. Majrts proposition med anhållan om riksdagens
yttrande angaende vissa av den Internationella arbetsorganisationens sjätte sjöiartskonferens
ar 1946 fattade beslut, såvitt propositionen hänvisats till bankoutskottet;
och

Första hammarens protokoll 1947. Nr SZ. 4.

Nr 32.

Lördagen den 5 juli 1947.

nr 56, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret framställning i fråga
om engångsunderstöd åt städerskan vid riksdagshuset Augusta Maria Andersson,
född Nyman; samt

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 47, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet,
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner;

nr 49, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av den Internationella arbetsorganisationens sjätte sjöfartskonferens
år 1946 fattade beslut, såvitt propositionen hänvisats till lagutskott;
. .

nr 50, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angaende
ändrad lydelse av 13 § lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för
olycksfall i arbete, m. m.; _ .

nr 51, i anledning av en i första kammaren väckt motion, nr 325, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i stadgan
den 21 februari 1941 (nr 98) om ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande,
såvitt motionen hänvisats till lagutskott; och

nr 52, i anledning av väckt motion angående viss ändring av bestämmelserna
om änkepension i lagen om folkpensionering.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.08 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1947. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

472537