RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1947:31)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1947. Första kammaren. Nr 31.

Måndagen den 30 juni.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 227, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående inrättande av en arbetsmarknadsstyrelse samt förstatligande
av den offentliga arbetsförmedlingen m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition, nr 239, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden för den
25 april 1947, föreslagit riksdagen att

dels godkänna av föredragande statsrådet framlagda förslag i fråga om inrättande
från och med den 1 januari 1948 av en arbetsmarknadsstyrelse och
förstatligande från och med samma dag av den offentliga arbetsförmedlingen;

dels bemyndiga Kungl. Maj :t att fastställa personalförteckningar för arbetsmarknadsstyrelsens
permanenta organisation, styrelsens krisorganisation
och den offentliga arbetsförmedlingen i enlighet med av föredragande statsrådet
framlagda förslag;

dels godkänna av föredragande statsrådet förordad avlöningsstat för arbetsmarknadsstyrelsens
permanenta organisation, att tillämpas under tiden 1
januari—-30 juni 1948;

dels godkänna av föredragande statsrådet förordad avlöningsstat för den
offentliga arbetsförmedlingen, att tillämpas under tiden 1 januari—30 iuni
1948;

dels bemyndiga Kungl. Maj :t att utfärda de övergångsbestämmelser, som
kunde erfordras i anledning av inrättandet av arbetsmarknadsstyrelsen och
förstatligandet av den offentliga arbetsförmedlingen;

dels ock under V huvudtiteln för budgetåret 1947/48 anvisa

1) till Statens arbetsmarknadskommission m. m.: Avlöningar ett förslagsanslag
av 1 500 000 kronor;

2) till Statens arbetsmarknadskommission: Omkostnader ett förslagsanslag
av 425 000 kronor;

3) till Länsarbetsnämnderna och arbetsförmedlingsanstalterna: Avlöningar
ett förslagsanslag av 5 825 000 kronor;

4) till Länsarbetsnämnderna och arbetsförmedlingsanstalterna: Omkostnader
ett förslagsanslag av 1 965 000 kronor ;

5) till Arbetsmarknadsstyrelsen: Avlöningar ett förslagsanslag av 1 310 000
kronor;

6) till Arbetsmarknadsstyrelsen: Omkostnader ett förslagsanslag av 390 000
kronor;

7) till Arbetsmarknadsstyrelsen: Krisorganisationen ett förslagsanslag av
325 000 kronor;

8) till Oen offentliga arbetsförmedlingen: Avlöningar ett förslagsanslag av
6 250 000 kronor;

9) till Den offentliga arbetsförmedlingen: Omkostnader ett förslagsanslag
av 1 765 000 kronor;

Första kammarens protokoll 1947. Nr 81. 1

Ang. inrättande
av en
arbetsmarknadsstyrelse

m. m.

Nr 31.

Måndagen den 30 juni 1947.

Ang. inrättande av en yxrbetsmarhnadsstyrelse m. m. (Forte.)

10) till Den offentliga arbetsförmedlingen: Krisorganisationen ett förslagsanslag
av 795 000 kronor.

Kungl. Maj :ts förslag innebar bland annat, att ärenden rörande arbetslöshetsförsäkring
skulle handläggas — i stället för av arbetsmarknadsstyrelsens plenum
— av en särskild för ändamålet inrättad delegation, bestående av verkets
generaldirektör och överdirektör samt tre av Kungl. Maj:t utsedda företrädare
för de erkända arbetslöshetskassorna.

I fråga om medelsförvaltning och revision inom arbetsmarknadsstyrelsen
innebar Kungl. Maj :ts förslag, att arbetsmarknadsstyrelsen till skillnad från
vad som gällt för arbetsmarknadskommissionen i fråga om kameral revision
skulle underställas riksräkenskapsverket och statens sakrevision. Härjämte skulle
liksom i arbetsmarknadskommissionen finnas särskilda överrevisorer, men
deras uppgift skulle begränsas till att avse en kontinuerlig, saklig granskning
av styrelsens verksamhet.

I förevarande sammanhang hade utskottet till behandling förehaft följande
i anledning av propositionen nr 239 väckta motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
Gillström (1:316) samt den andra inom andra kammaren av herr Jansson i
Kalix m. fl. (11:471), i vilka hemställts, att riksdagen måtte beträffande den
sakliga och kamerala granskningen av arbetsmarknadsstyrelsens verksamhet
besluta i enlighet med det förslag, som avgivits av de sakkunniga för utredning
rörande ett centralt arbetsmarknadsorgan;

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
Gillström (1:317) och den andra inom andra kammaren av herrar Jansson i
Kalix och Skoglund i Umeå (II: 472);

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
Gillström m. fl. (1:318) och den andra inom andra kammaren av herrar Fagerholm
och Allard (11:465);

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
Lundgren (1:320) och den andra inom andra kammaren av herr Hagberg i
Malmö m. fl. (II: 476), i vilka hemställts, att riksdagen måtte dels besluta att
för närvarande avslå propositionen nr 239, dels ock för nästkommande budgetår
besluta om sådana, av vederbörande utskott beräknade anslag under femte
huvudtiteln för statens arbetsmarknadskommission och den offentliga arbetsförmedlingsverksamheten,
att den nuvarande organisationen i stort bibehölles;

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av fröken
Andersson (I: 321) och den andra inom andra kammaren av herr Hagård
(II: 475), i vilka hemställts, att riksdagen måtte besluta sådan ändring i de i
propositionen nr 239 föreslagna principerna för arbetsmarknadsstyrelsens ordnande,
att ärenden beträffande arbetslöshetsförsäkring skulle handläggas antingen
av arbetsmarknadsstyrelsens plenum enligt principer, som för ärenden
i allmänhet vore gällande, eller ock i särskild delegation, så sammansatt
att representanterna för de erkända arbetslöshetskassorna ej vore i majoritet;

dels en inom andra kammaren av herr Nilsson i Göteborg väckt motion (II:
474);

dels ock en inom andra kammaren av herr Jonsson i Järvsand väckt motion
(11:477).

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte

a) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å motionerna I: 320
och 11:476 besluta om inrättande från och med den 1 januari 1948 av en ar -

Måndagen den 30 juni 1947.

Nr 31.

Ang. inrättande av en arbetsmarknadsstyrelse m. m. (Forts.)
betsmarknadsstyrelse och förstatligande från och med samma dag av den offentliga
arbetsförmedlingen;

b) med avslag å motionerna 1:321 oph 11:475 bifalla Kungl. Maj:ts förslag
rörande delegationen i arbetsmarknadsstyrelsen för handläggning av vissa
ärenden rörande arbetslöshetsförsäkring;

c) med avslag å Kungl. Maj:ts förslag och med bifall till motionerna I: 316
och 11:471 besluta, att jämväl den kamerala revisionen av arbetsmarknadsstyrelsens
verksamhet skulle ankomma på styrelsens överrevisorer;

d) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å motionen II: 477,
i övrigt med av utskottet i utlåtandet föreslagna ändringar godkänna av föredragande
statsrådet i statsrådsprotokollet över socialärenden för den 25 april
1947 framlagda förslag i fråga om organisationen m. m. av arbetsmarknadsstyrelsen
och den offentliga arbetsförmedlingen;

e) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å motionerna I: 317
och II: 472, I: 318 och II: 465 samt II: 474 bemyndiga Kungl. Maj:t att med
av utskottet i utlåtandet föreslagna ändringar fastställa personalförteckningar
för arbetsmarknadsstyrelsens permanenta organisation, styrelsens krisorganisation
och den offentliga arbetsförmedlingen i enlighet med det förslag, som föredragande
statsrådet förordat i nämnda statsrådsprotokoll;

f) godkänna i utlåtandet införd avlöningsstat för arbetsmarknadsstyrelsens
permanenta organisation, att tillämpas under tiden den 1 januari—30 juni
1948;

g) godkänna i utlåtandet införd avlöningsstat för den offentliga arbetsförmedlingen,
att tillämpas under tiden den 1 januari—30 juni 1948, slutande på
ett belopp av 6 154 000 kronor;

h) bemyndiga Kungl. Maj :t att utfärda de övergångsbestämmelser, som
kunde erfordras i anledning av inrättandet av arbetsmarknadsstyrelsen och
förstatligandet av den offentliga arbetsförmedlingen;

i) under V huvudtiteln för budgetåret 1947/48 anvisa

1) till Statens arbetsmarknadskommission m. m.: Avlöningar ett förslagsanslag
av 1 500 000 kronor;

2) till Statens arbetsmarknadskommission m. m.: Omkostnader ett förslagsanslag
av 425 000 kronor;

3) till Länsarbetsnämnderna och arbetsförmedlingsanstaltema: Avlöningar
ett förslagsanslag av 5 825 000 kronor;

4) till Länsarbetsnämnderna och arbetsförmedlingsanstaltema: Omkostnader
ett förslagsanslag av 1 965 000 kronor;

5) till Arbetsmarknadsstyrelsen: Avlöningar ett förslagsanslag av 1 310 000
kronor;

6) till Arbetsmarknadsstyrelsen: Omkostnader ett förslagsanslag av 390 000
kronor;

7) till Arbetsmarknadsstyrelsen: Krisorganisationen ett förslagsanslag av
325 000 kronor;

8) till Den offentliga arbetsförmedlingen: Avlöningar ett förslagsanslag av
6154 000 kronor;

9) till Den offentliga arbetsförmedlingen: Omkostnader ett förslagsanslag
av 1 765 000 kronor;

10) till Den offentliga arbetsförmedlingen: Krisorganisationen ett förslagsanslag
av 795 000 kronor.

I motiveringen hade utskottet anfört bland annat:

»Kungl. Maj:ts förslag att ett centralt ämbetsverk, arbetsmarknadsstyrelsen,
skall inrättas från och med den 1 januari 1948 med uppgift att handlägga de

Nr 31.

Måndagen den 30 juni 1947.

Ang. inrättande av en arbetsmarknadsstyrelse m. m. (Forte.)
frågor, som avse samhällets arbetsmarknadspolitiska åtgöranden, har utskottet
funnit sig böra tillstyrka. Det för arbetsmarknadsstyrelsen föreslagna verksamhetsområdet,
som i huvudsak skall avse ledningen av den offentliga arbetsförmedlingsverksamheten,
åtgärder för bekämpande och lindrande av arbetslöshet,
arbetsmarknadspolitiska åtgärder, vilka betingas av brist på arbetskraft,
samt planläggningsverksamheten rörande dispositionen av arbetskraften
under krig och därmed jämställda förhållanden, har utskottet funnit
lämpligt avgränsat.

Utskottet finner sig emellertid böra understryka, att den, för arbetsmarknadsstyrelsen
ur beredskapssynpunkt föreslagna uppgiften att bedriva arbetsföretag
i egen regi och att svara för beredskapslagring av arbetsmaskiner
m. m. bör bliva starkt begränsad, och förutsätter, att denna styrelsens uppgift
bör bliva föremål för förnyat övervägande, därest omständigheterna skulle
giva anledning till antagande, att uppgiften i fråga i sin helhet kan överflyttas
på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.»

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Karl Andersson, Gustaf Karlsson, Gustaf livar Anderson,
Gillström, Näsström, Karl Johan Olsson, Andersson i Malmö, Mårtensson,
Lindholm, Åkerström, Petterson i Degerfors och Jansson i Kalix, vilka beträffande
arbetsmarknadsstyrelsens uppgift att bedriva arbeten i egen regi ansett,
att det stycke i utskottets motivering, som började med »Utskottet finner»
och slutade med »och vattenbyggnadsstyrelsen», bort hava följande lydelse
:

»Utskottet finner sig emellertid böra understryka, att den för arbetsmarknadsstyrelsen
ur beredskapssynpunkt föreslagna uppgiften att bedriva arbetsföretag
i egen regi och att svara för beredskapslagring av arbetsmaskiner
m. m. särskilt under nuvarande förhållanden på arbetsmarknaden bör givas
en begränsad omfattning och att personaluppsättningen i styrelsen för denna
uppgift också bör anpassas därefter.»

2) av herrar Johan Bernhard Johansson, Gränebo och Mannerskantz, fröken
Andersson samt herrar Albertsson, Gustav Emil Andersson, Falla, Rubbestad,
Pettersson i Dahl, Persson i Svensköp och Birke, vilka ansett dels att utskottets
yttrande bort i viss angiven del hava den ändrade lydelse, reservationen
visade, dels ock att utskottet bort i punkten b hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj ds förslag samt motionerna 1:321 och
11:475 besluta, att delegationen i arbetsmarknadsstyrelsen för handläggning
av vissa ärenden rörande arbetslöshetsförsäkring skuile hava den sammansättning,
som i reservationen föreslagits;

3) av herrar Johan Bernhard Johansson, Gränebo och Mannerskantz, fröken
Andersson samt herrar Albertsson, Näsström, Eriksson i Stockholm, Falla,
Rubbestad, Pettersson i Dahl, Persson i Svensköp och Birke, vilka ansett dels
att utskottets yttrande bort i vissa delar lyda så, som i denna reservation angivits,
dels ock att utskottet bort i punkten c hemställa, att riksdagen måtte
med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å motionerna 1:316 och
11:471 besluta, att den kamerala revisionen av arbetsmarknadsstyrelsens verksamhet
skulle ankomma på riksräkenskapsverket;

4) av herrar Johan Bernhard Johansson, Gränebo, Mannerskantz, Gustav
Emil Andersson, Falla, Rubbestad, Pettersson i Dahl och Birke, vilka ansett
dels att utskottets yttrande bort i vissa angivna delar hava den ändrade avfattning,
reservationen visade, dels att utskottet bort i punkten g hemställa,
att riksdagen måtte godkänna i reservationen införd avlöningsstat för den offent -

Måndagen den 30 juni 1947.

Nr 31.

Ant), inrättande av en arbetsmarknadsstyrelse m. m. (Forts.)
liga arbetsförmedlingen, att tillämpas under tiden den 1 januari—30 juni
1948, slutande på ett belopp av 6 031000 kronor, dels ock att utskottet bort
i punkten i 8 hemställa, att riksdagen måtte under V huvudtiteln för budgetåret
1947/48 anvisa till Den offentliga arbetsförmedlingen: Avlöningar ett förslagsanslag
av »6 031» kronor.

På framställning av herr talmannen beslöts att utlåtandet skulle företagas
till avgörande punktvis, dock med iakttagande att punkterna d—i behandlades
i ett sammanhang.

Punkten a.

Fröken Andersson: Herr talman! Jag skall be att få något motivera ett par
reservationer, som jag har varit med om att underteckna. Den ena gäller den
särskilda delegationen för arbetslöshetsärenden, och den andra rör medelsförvaltningen
och revisionen.

Det har ju föreslagits, att vissa delegationer skola inrättas för särskilda ärenden,
däribland som sagt en rörande arbetslöshetsärenden. I propositionen föreslås,
att denna delegation skall bestå av generaldirektören, överdirektören och
tre av Kungl. Maj:t utsedda representanter för de erkända arbetslöshetskassorna.
Från flera håll har uttalats tveksamhet först och främst beträffande
huruvida en särskild delegation för dessa ärenden överhuvud taget behöver inrättas.
Man har sagt, att arbetsmarknadsstyrelsen in pleno bör kunna handlägga
dessa ärenden såväl som andra, och för den händelse särskild sakkunskap
skulle erfordras, kan man i vanlig ordning vända sig till parterna. Skulle en avlastning
av arbetsuppgifter behöva ske, har man menat att en sådan lämpligen
kan åstadkommas genom delegation till chefsämbetsmännen eller till vederbörande
byrå.

I en motion ha vi yrkat, att styrelsen in pleno skall handhava dessa ärenden
eller att en särskild delegation skall inrättas, i vilken dock representanterna
för arbetslöshetskassorna — och det är pudelns kärna — icke skulle vara i
majoritet. I reservationen ha vi accepterat inrättandet av en särskild delegation
men föreslagit att den skall bestå av generaldirektören, överdirektören och två
av Kungl. Maj :t utsedda ledamöter, som skulle representera de försäkrade. Den
statliga myndigheten skulle då — som sig bör, tycker jag — få den utslagsgivande
ställningen inom delegationen.

Meningarna ha i denna fråga varit mycket delade. Inom utredningen och
även vid remissbehandlingen av betänkandet har stark kritik framförts på
denna punkt. Man har sålunda reagerat mot att arbetslöshetskassornas representanter
skulle få majoritet inom delegationen. Denna delegation skulle väl
att märka bli högsta tillsynsmyndighet för kassorna, och dessas representanter
skulle alltså kunna diktera delegationens beslut i ärenden berörande kassorna.
Detta är såvitt jag förstår någonting unikt.

Utredningen har haft klart för sig de principiella betänkligheter, som kunna
resas mot en sådan anordning, och det förbättrar näppeligen saken. Man har
inom utredningen tröstat sig med — om med rätt eller orätt skall jag inte nu
taga ställning till — att det inte föreligger någon risk för missbruk från arbetslöshetskassornas
sida.

Två ledamöter av utredningen ha emellertid reserverat sig och starkt framhållit
betänkligheterna. En av dem säger, att det icke på något annat håll inom
svensk statsförvaltning torde finnas motsvarighet till den här föreslagna anordningen.
Ett flertal remissmyndigheter ha också, såsom jag nyss nämnde,
starkt betonat de principiella betänkligheterna. Sålunda ha Svenska arbetsgivareföreningen,
socialstyrelsen, statskontoret, socialvårdskommittén och läns -

Nr 31.

Måndagen den 30 juni 1947.

Ang. inrättande av en arbetsmarknadsstyrelse m. m. (Forts.)
styrelserna i Stockholms samt Göteborgs och Bohus län reagerat. I ett av dessa
yttranden säges, att det är fullkomligt förkastligt att arbetslöshetskassornas
representanter erhålla eu sådan faktisk maktställning, att de kunna diktera den
kontrollerande myndighetens beslut.

Departementschefen har av allt att döma varit litet tveksam på denna punkt.
Han säger, att vissa frågor åtminstone formellt skola handläggas av styrelsen
i dess allmänna sammansättning; delegationen skulle dock ha möjlighet att yttra
sig. Departementschefen framhåller, att en viss självstyrelse är önskvärd i
frågor av mera utpräglat försäkringsmässig karaktär, som det heter. Men det
är där problemet enligt min mening ligger: hur skall man draga gränserna? Det
gäller dock att taga ställning till tolknings- och tilläin,pningsfrågor rörande
bestämmelser av detta slag. Emellertid säger departementschefen, att de principiella
skälen icke varit utslagsgivande, och det framhålles. att erfarenheterna
hittills ha visat, att något starkare statligt grepp över verksamheten icke erfordras,
utan att det som sagt är lämpligt med ett visst mått av självstyrelse.

Men då kan man ju fråga sig, vilka erfarenheter som här åberopas. Man har
åtminstone mig veterligt inga erfarenheter från en organisation, där kassorna
ha majoritet vid behandlingen av sina egna angelägenheter. Såvitt jag förstår
finns det icke och har ej heller förebragts något som helst skäl för att avvika
från hittills gällande principer. Vad beträffar självstyrelseargumentet vill jag
kraftigt understryka, att det kan apteras på de flesta fall av statlig översyn
över enskilda eller halvoffentliga institutioner.

Jag betonar än en gång att en stor del av de frågor, som delegationen skall
handlägga, utgöres av sådana där kassorna äro part, och majoritetsställningen
borde såvitt jag förstår ur kassornas egen synpunkt vara föga önskvärd. Det
kan inte hjälpas, att man i viss mån måste ställa sig misstänksam gent emot en
sådan anordning, och jag kommer sedermera, herr talman, att på grund av nu
anförda skäl yrka bifall till den vid utskottets utlåtande fogade reservationen
nr 2.

Jag nämnde att det också är en annan fråga, där jag tillsammans med några
av utskottets övriga ledamöter avgivit reservation, nämligen beträffande medelsförvaltningen
och revisionen. Utskottet har på denna punkt delat sig i två
precis lika stora grupper, och lotten har fått avgöra vilken hälft som skulle
diktera utskottets yttrande. Kungl. Maj:t har föreslagit, att arbetsmarknadsstyrelsen
i fråga om den kamerala revisionen skall underställas riks räkenskaps -verket och statens sakrevision. Detta förefaller ur alla synpunkter vara välmotiverat
med hänsyn till att styrelsen nu skall bli ett permanent ämbetsverk.
Utskottsmajoriteten •— eller rättare sagt den hälft, som hade turen att vinna
lottdragningen —• har emellertid biträtt yrkandena i ett par motioner, där man
föreslår att den kamerala revisionen fortfarande skall handhavas av överrevisorerna.
Enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle däremot dessa särskilda överrevisorers
uppgifter i fortsättningen begränsas till den sakliga granskningen av
verksamheten.

År 1922 förordnades som bekant tre överrevisorer för granskning av den dåvarande
arbetslöshetskommissionens förvaltning och räkenskaper. Vid arbetsmarknadskommissionens
tillkomst år 1940 bibehölls denna ordning. 1945 års
statsrevisorer påpekade emellertid den bristande överensstämmelsen mellan arbetsmarknadskommissionens
redovisning och budgetredovisningen överhuvud
taget. Revisorerna framhöllo därjämte, att arbetsmarknadskommissionens karaktär
av krisorganisation med åren alltmera minskats. Vidare framhöllo revisorerna,
att en centralisering av medelsförvaltningen har skett och att det av
nämnda och även en del andra skäl icke är motiverat att bibehålla den nuvarande
ordningen.

Måndagen den 30 juni 1947.

Nr 31.

(.ing. inrättande av en arbetsmarknadsstyrelse m. m. (Forte.)

I yttrandena över förslaget om bibehållande av nuvarande ordning finner
man, såvitt jag förstår, mycket starka motiveringar för att det måste bli en
annan ordning än den hittillsvarande. Läser man framställningen pa s. 144
och de följande sidorna i propositionen, finner man hurusom riksräkenskapsverket,
statskontoret och statens sakrevision ha mycket väsentliga invändningar
att göra. Det framhålles, att det icke är motiverat att styrelsen i sin nya
kostym placeras i särställning i förhållande till statsförvaltningen i övrigt.
Styrelsens räkenskaper, säger man, skilja sig inte mera avsevärt från andra
statsmyndigheters redovisning.

Departementschefen utgår från vad dessa instanser ha anfört och betonar,
att ett fasthållande vid den nuvarande ordningen är ägnat att väcka betänkligheter
ur principiell synpunkt. Det är, framhåller departementschefen, risk
för bristande enhetlighet mellan olika delar av förvaltningen, om man i fortsättningen
skulle följa samma linjer som hittills.

Jag kommer sedermera, herr talman, att yrka bifall till reservationen nr 3,
vilken i denna del överensstämmer med Kungl. Maj:ts förslag.

Herr Olsson, Karl Johan: Herr talman! Innan jag kommer in på de frågor,
som varit föremål för meningsskiljaktighet i utskottet, kanske det tillätes mig
att säga några ord om en sak, som inte föranlett delade meningar i utskottet,
nämligen placeringen i lönehänseende av generaldirektören för det nya verket.

Jag har med avsikt undvikit att överhuvud taget uttala mig i den1 frågan
vare sig i kommissionen eller i utskottet. I motsatt fall skulle det nämligen
ha legat nära till hands att misstänka, att jag haft några personliga intressen
att bevaka. Nu befinner jag mig, herr talman, dess bättre i det läget, att
ingen behöver misstänka mig för att tala i egen sak, om jag säger några ord
även på den punkten.

Det är klart att man kan bedöma värdet av en chefstjänstemans insats olika.
Man kan bedöma den med utgångspunkt från vilken utbildning som kräves
för posten i fråga eller ur synpunkten, att det är nödvändigt att konkurrera
med exempelvis den enskilda företagsamheten om kvalificerade krafter och
att sätta lönen därefter. Men man kan också bestämma lönen med hänsyn till
uppgifternas art och omfattning och de kvalifikationer och det ansvar, som
dessa uppgifter förutsätta hos vederbörande tjänsteman. Jag tror, herr talman,
att den sista utgångspunkten är den riktigaste.

När jag har ansett mig böra säga några ord på denna punkt, är^det inte för
att ställa något yrkande eller överhuvud taget försöka riva upp något av vad
som i utskottets utlåtande föreslås, utan för att påpeka att här otvivelaktigt
har skett en orättvisa. Om man jämför t. ex. rikskommissionen för ekonomisk
försvarsberedskap, vars generaldirektör är placerad i en betydligt högre lönegrad,
med arbetsmarknadsstyrelsen, såväl ur samhällelig synpunkt som med
hänsyn tagen till arbetsuppgifternas art och omfattning och det ansvar ^och
den skicklighet, som krävas av den, som leder arbetsmarknadsstyrelsen, så är
orättvisan uppenbar.

Naturligtvis kan man resonera så, att detta verk inte behöver rekryteras
på samma vis som andra, att man kan reservera befattningen såsom dess högste
chef för en viss grupp av människor, till exempel för politiker. Men jag är
inte säker om att detta ur samhällets synpunkt under alla förhållanden är
det riktiga.

Arbetsmarknadsstyrelsen får så betydelsefulla, så vittomfattande och ömtåliga
problem att handlägga, att den som skall leda detta verk kommer i en
tydligt svårare och obehagligare ställning än de flesta andra verkschefer här
i landet. Av honom kommer att i olika avseenden krävas betydligt mer än av

Nr 31.

Måndagen den 30 juni 1947.

Ang. inrättande av en arbetsmarknadsstyrelse m. m. (Forte.)
de flesta andra chefer. Om alltså löneplaceringen skulle skett med utgångspunkt
härifrån, borde den givetvis blivit en annan1 än den här ifrågavarande.

Med detta vill jag, herr talman, inte påstå någonting annat än att lönegraden
C 12 räcker mycket bra till för livets nödtorft. Jag medger till och med
att en befattningshavare i denna lönegrad får en ganska tillfredsställande standard.
Vad jag velat säga är endast, att här uppenbarligen bär skett en undervärdering
av det arbete, som kommer att åvila chefen för arbetsmarknadsstyrelsen,
i jämförelse med det arbete som åvilar cheferna för de flesta andra
statliga verk.

Jag skulle också, herr talman, vilja säga några ord om en annan sak, som
inte beröres i utskotts,utlåtandet. Det är inte någon stor fråga, men den har
kanske ändå en viss betydelse för den framtida verksamheten i arbetsmarknadsstyrelsen.
Arbetsmarknadskommissionen hade föreslagit, att en särskild tjänsteman
med uppgift att ägna sig åt organisations- och rationaliseringsfrågor
skulle tillsättas. Denne tjänsteman1 skulle vara direkt underställd verkets chef.
Statskontoret har uttalat, att det inte föreligger något behov av en sådan
tjänsteman, utan att dessa uppgifter skulle åvila den, som normalt brukar
handhava organisations- och personalfrågor inom verket. Jag kan inte dela
denna uppfattning, till vilken föredragande statsrådet har anslutit sig. Jag
anser att särskilt inom ett verk som arbetsmarknadsstyrelsen — som om det
skall fylla sin uppgift måste vara ett ständigt levande verk, där det inte får
förekomma någon stagnation, något stillestånd eller någon slentrian ■— måste
rationaliserings- och förenklingssynpunkterna oavlåtligt ägnas uppmärksamhet
av därtill kvalificerade krafter.

Med hjälp av statens organisationsnämnd har sedan någon tid pågått och
pågår för närvarande en organisationsutredning, som hittills endast har berört
länsarbetsnämnderna men som enligt vad jag kan förstå har betytt en hel del.
Det skulle ha varit önskligt, att detta arbete kunnat fortgå på ett sådant sätt,
att man skulle kunna dels bevara det som har vunnits i fråga om rationalisering
och dels utsträcka rationaliseringsverksamheten till andra områden.

Men nu har jag den bestämda meningen, att den eller de tjänstemän, som
normalt skola handlägga personal- och organisationsfrågor inom verket, äro
alldeles överhopade med arbetsuppgifter. De ha ofta inte heller den fria och
obundna ställning, att de kunna med full kraft ägna sig åt rationaliseringssträvandena.
Ur den synpunkten hade det varit önskvärt, om det funnits en
tjänsteman, direkt underställd chefen och med uppgift att ägna sig åt dessa
problem.

Även ur en annan synpunkt än den, som jag nyss har talat om, skulle en sådan
befattning vara av betydelse. Det förekommer ju mycken kritik mot verksamheten
inom arbetsförmedlingarna och arbetsmarknadskommissionen. Kritik
riktas mot det sätt, varpå ärendena handläggas, och mot olika tjänstemän eller
grupper av tjänstemän. När underlaget för en dylik kritik skall undersökas och
klarläggas, är det utan tvivel av stort värde för chefen att vid de nödvändiga
utredningarna kunna disponera en person, som har både tid och möjlighet att
verkställa en opartisk undersökning och som inte är beroende av de kategorier
av tjänstemän, som eventuellt beröras av kritiken.

Jag bär med detta velat säga, herr talman, att jag visserligen i dagens läge
förstår att det kan vara skäl att dröja med tillsättande av denne rationaliseringsman.
Det kan finnas fog för att man låter det nya verket så att säga stabilisera
sig — eller »sätta sig», för att använda ett vanligt uttryck. Men jag föreställer
mig att det är nödvändigt att inom relativt kort tid upptaga denna fråga
på nytt, och jag hoppas att både regeringen och riksdagen då skola lämna sin
medverkan till en lösning av denna fråga.

Måndagen den 30 juni 1947.

Nr 31.

Ang. inrättande av en arbetsmarknadsstyrelse m. m. (Forts.)

Sedan skall jag, herr talman, i all korthet yttra mig om ett par av reservationerna.
Vad först beträffar meningskiljaktigheten i statsutskottet om huruvida
arbetsmarknadsstyrelsen skall vara ett byggande verk eller inte, så har ju
den ena halvan av utskottet poängterat, att den frågan bör bli föremål för ett
nytt övervägande. Man tänker sig fortfarande möjligheten av att denna byggande
verksamhet överflyttas till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Den korta
erfarenhet jag har av verksamheten på detta område säger mig, att man nog
får skrinlägga den tanken och definitivt bestämma sig för att låta arbetsmarknadsstyrelsen
vara ett byggande verk. Detta synes mig så pass klart, att jag
saknar anledning att vidare ingå på det kapitlet.

Frågan om delegation för arbetslöshetskassorna kan jag saklöst gå förbi.
Jag såg att föredragande statsrådet nu kom in i kammaren, och jag överlämnar
åt honom att uttala sig i denna fråga.

Jag skall i stället, herr talman, övergå till att säga några ord om revisionsfrågan,
vilken är berörd i en av reservationerna och även fördes på tal av fröken
Andersson i hennes anförande. Meningarna inom utskottet ha ju varit delade,
och det är såsom fröken Andersson sade med lottens hjälp som den ena
meningsriktningen har fått övertaget.

Även beträffande revisionsfrågan befinner jag mig nu i det läget, att jag
vågar uttala en mening utan risk att bli misstänkt för att ha nytta eller skada
av det beslut, som riksdagen fattar. Jag bedömer denna fråga uteslutande på
grundval av de erfarenheter och iakttagelser jag gjort under den tid jag har
varit verksam inom arbetsmarknadskommissionen.

I verkligheten kommer den, nya arbetsmarknadsstyrelsen att övertaga de
uppgifter, som nu åvila arbetsmarknadskommissionen. Beslutet innebär alltså
inte, att här kommer att skapas ett nytt ämbetsverk med nya arbetsuppgifter,
utan endast att det ämbetsverk, som de facto redan finns, i någon mån ändrar
gestalt.

Jag förstår mycket väl de principiella överväganden, som ha lett fram till
uppfattningen att den kamerala revisionen även inom den blivande arbetsmarknadsstyrelsen
skall läggas under riksräkenskapsverket. Principiellt finns ingenting
att invända mot den tankegången. Det är inte heller ur principiella, utan
ur praktiska synpunkter, som jag vågar motivera en avvikande mening därvidlag.

Innan jag kommer in på det kapitlet, tillåter jag mig emellertid att säga,
att jag nog även i principiellt hänseende bär mina funderingar om huruvida
den eentralisation av den statliga revisionsverksamheten, som här har
skett, verkligen är ändamålsenlig. Vi ha kanske här i landet i allmänhet
varit litet för eftergivna inför de strävanden i riktning mot centralisering,
som ha försiggått överallt ute i världen. Men jag tror mig märka, att en viss
åsiktsförändring i detta hänseende har skett på sista tiden. Det talas inte
längre lika mycket som förr om nödvändigheten av att centralisera allt. Man
talar i stället desto mera om att försöka decentralisera statsförvaltningen.

Jag undrar om vi inte, när vi skapade detta stora statliga revisionsverk, hade
gripits av någonting, som en gång i en debatt här i kammaren av ett statsråd
kallades fullständighetsraseri eller fullkomlighetsraseri. Allting skall vara så
fint och enhetligt, och denna enhetlighet sättes före allt annat. Enhetlighet är
i och för sig eu mycket bra sak, men den har också sina risker, och det är uppenbart
att detta centrala revisionsverk har blivit en rätt tungt arbetande institution.
Det är en allmänt känd sak, som man inte behöver diskutera. Arbetet
släpar efter ganska betänkligt. Verket har i sina inlagor till Kungl. Maj:ti
anledning av den utredning om verkets organisation, som ägt rum, självt vittnat
om hur stora svårigheter man har att brottas med när det gäller att klara

Nr 31.

Måndagen den 30 juni 1947.

Ang. inrättande av en iarbetsmarknadsstyrelse m. m. (Forts.)
de aktuella revisionsuppgifterna. Läser man igenom det utlåtande, som riksräkenskapsverket
i februari detta år ingav till Kungl. Maj :t, får man ett mycket
starkt intryck av att verket är i hög grad överansträngt.

Under sådana förhållanden finns det väl knappast ens ur den synpunkten,
att man vill göra allt så fullkomligt som möjligt, någon anledning att yrka på
ett omedelbart överförande till detta verk av den kamerala revisionen inom
arbetsmarknadsstyrelsen. Det kan måhända vara klokt att under en tid avvakta
och se, hur det går efter den våldsamma ansvällning av riksräkenskapsverkets
arbetsmaterial, som har skett och alltjämt sker, och vilken inverkan på
arbetet de förbättringar i organisationen komma att få, som regering och riksdag
i år ha beslutat.

Principiellt anser jag alltså att man kan vara mycket tveksam om huruvida
det är lämpligt att för framtiden bibehålla ett stort statligt revisionsverk, som
skall revidera alla statliga verks räkenskaper. Frågan är, om det inte ur ändamålsenlighetssynpunkt
skulle vara bättre att försöka decentralisera även denna
del av den statliga verksamheten och söka i någon mån sprida revisionsarbetet,
söka lägga mera av detta arbete på specialrevisioner och lätta något på riksräkenskapsverkets
arbetsbörda.

Detta om den principiella sidan av saken.

Vad sedan beträffar de praktiska synpunkterna, vill jag erinra om att arbetsmarknadsstyrelsen,
såsom jag nyss sade, kommer att i stort sett övertaga
arbetsmarknadskommissionens uppgifter. Att dessa arbetsuppgifter i jämförelse
med andra statliga verks äro av ett säreget slag torde ingen på allvar
vilja bestrida. Under det att de vanliga statsverkens arbete löper i gamla och
man kan säga inkörda fåror, bedriver arbetsmarknadskommissionen och kommer
den blivande arbetsmarknadsstyrelsen att bedriva en verksamhet, som är
oerhört mångskiftande, som griper över en hel rad av områden och sysslar med
en mängd skiftande problem, ofta sådana av mycket övergående art. Det är
alltså inte fråga om någon jämnt och kontinuerligt fortlöpande verksamhet,
utan det är i mycket stor utsträckning nödvändigt att improvisera, att fatta
snabba beslut och att handla raskt. En verksamhet av denna art kräver en organisation,
som har en viss elasticitet. Verksamheten får inte stelna till. De nya
problem, som oupphörligt dyka upp, kräva ep anpassning inte bara av den
egentliga organisationen utan även av revisionsverksamheten.

Det torde inte vara någon hemlighet, att en stor del av de arbetsuppgifter,
som arbetsmarknadskommissionen har, äro av säsongmässig och övergående
natur. I samband med jordbrukets arbetskraftsfråga förekomma en hel del
säsongproblem — jag tänker exempelvis på arbetskraftsbehovet vid betfälten.
Vedavverkningen är ett annat område, där det gäller att handla mycket
raskt och att försöka improvisera. Verksamheten med utlänningarna kräver
likaså oupphörliga improvisationer. Allt detta gör att de, som skola fatta
beslut i frågor av ekonomisk innebörd, måste handla mycket snabbare än statstjänstemän
i allmänhet behöva göra. Därför kunna de inte heller få lika mycket
rådrum som statstjänstemän i allmänhet ha.

Här finns, om man skall se denna verksamhet ur revisionssynpunkt, ett behov
av en revision, som arbetar snabbt och effektivt. Ur båda dessa synpunkter
framstår det för mig såsom klart, att en specialrevision under riksräkenskapsverkets
ledning och överinseende, arbetande i enlighet med dess direktiv,
måste vara den mest ändamålsenliga anordningen.

Också ur en annan synpunkt måste denna anordning vara- den mest ändamålsenliga,
nämligen den att de personer, som handha verkets arbetsuppgifter,
ibland få lov att söka skaffa sig litet råd och hjälp av dem, som skola tolka
förordningarna på detta område. Det kan vara bra att ha en revision, som även

Måndagen den 30 juni 1947.

Nr 31.

Ang. inrättande av en arbetsmarknadsstyrelse m. m. (Forts.)
i det avseendet kan stå till tjänst, som alltså i vissa besvärliga situationer kan i
förväg säga sitt ord om huruvida det är riktigt eller inte att göra på ett visst
sätt. Och jag tror, att en sådan möjlighet har större betydelse inom arbetsmarknadsstyrelsens
verksamhetsområde än på något annat håll.

Nu är det känt, att riksräkenskapsverkets revisionsarbete släpar efter ganska
avsevärt. Jag tror knappast att det skulle vara till fördel för lösningen av
de uppgifter, som arbetsmarknadsstyrelsen har sig förelagda, eller för de intressen
som arbetsmarknadsstyrelsen skall tillgodose, om man utan vidare
skulle övergå till ett revisionssystem, som måste innebära att eftersläpningen
även på detta område kommer att bli ganska betydande. Jag tror det kan
vara skäl att komma ihåg detta.

Innan jag slutar, vill jag beröra ännu en sak. I diskussionen om revisionsverksamheten
har det antytts, att den överrevision, som finns inom arbetsmarknadskommissionen,
inte skulle äga tillräcklig kontakt med den revisionsverksamhet
och de principer för revisionen, som riksräkenskapsverket företräder.
Denna uppfattning måste vara fullständigt felaktig, eftersom den jourhavande
revisorn i arbetsmarknadskommissionen har bakom sig en mer än
16-årig chefstjänst inom riksräkenskapsverket och sålunda är väl förtrogen
med detta verks principer. Dessutom sker ständigt samarbete och rådslagning
mellan riksräkenskapsverket och överrevisorerna.

Jag har velat säga detta, herr talman, därför att arbetsmarknadskommissionens
verksamhet har en säregen natur. Man kan inte där utan vidare på samma
sätt som beträffande annan statlig verksamhet förenhetliga revisionen. Här
finns det skäl att ta hänsyn till de särskilda omständigheter, som föreligga.
Då jag inte har några personliga intressen att bevaka, så må det vara mig
tillåtet inte bara att lämna denna förklaring, utan också att yrka bifall till
det förslag, som statsutskottets majoritet har framlagt.

Herr statsrådet Wigforss: Eftersom jag bara skall säga några ord om just
den fråga, som herr Karl Johan Olsson här har fört på tal, kanske jag får
lov att göra det redan nu.

Det väcker måhända litet överraskning, att en fråga som skulle tyckas vara
av så teknisk innebörd som den, huruvida riksräkenskapsverket bör omhänderha
den kamerala revisionen eller inte, skall ha föranlett en stor debatt i statsutskottet
och kluvit utskottet i två hälfter, där de, som bruka vara regeringens
anhängare, nästan mangrant ha gått över till oppositionen, under det att de,
som vanligen stå i opposition, understödja Kungl. Maj:ts förslag. Vad herr
Karl Johan Olsson nu har yttrat hänger kanske — trots allt vad han har sagt
— samman med att han har varit chef för arbetsmarknadskommissionen och
tyckt att revisionen gått mycket bra utan riksräkenskapsverkets hjälp. Det
är väl inte heller någon tillfällighet, att bland utskottets majoritet återfinnes
en av överrevisorerna själva.

Vi ha inom regeringen även här försökt gå en medelväg och sagt, att överrevisorerna
skola få fortsätta sitt arbete. Men vi ha inte kunnat bli övertygade
om att just detta ämbetsverk med hänsyn till arten av sina arbetsuppgifter är
så skilt från alla andra ämbetsverk, att man måste låta det ha en särskild
revision, helt oberoende av riksräkenskapsverket. Jag är ganska övertygad om
att därest chefer för olika ämbetsverk skulle få framlägga sina synpunkter beträffande
respektive verks arbetsuppgifter, så skulle var och en av dem säga:
»Våra arbetsuppgifter skilja sig i så många hänseenden från andra ämbetsverks,
att nog vore det skäl att befria oss från riksräkenskapsverkets granskning.
»

Om man bär följde den hälft i statsutskottet, som vann i lottdragningen,

Nr 31.

Måndagen den 30 juni 1947.

Ang. inrättande av en arbetsmarknadsstyrelse m. m. (Forts.)
tror jag att det bara skulle leda till att man förr eller senare komme att säga:
»Detta är en anomali. Ha vi en kameral revision, som överhuvud taget skall
granska verksamheten inom olika ämbetsverk, så bör denna granskning gälla
även arbetsmarknadsstyrelsen.» Resultatet skulle alltså bara bli, att frågan
kommer upp på nytt.

Sedan nu andra kammaren med ganska stor majoritet har fattat beslut i
överensstämmelse med reservanternas förslag, undrar jag om det verkligen kan
löna sig att här riva upp en stor strid om ett undantag för detta nya ämbetsverk.
Jag tror att man gör klokast, om man i detta fall följer reservanternas
och Kungl. Maj:ts förslag.

Herr Olsson, Karl Johan: Anledningen till att jag begärde ordet omedelbart
efter finansministern var. att man möjligen av hans yttrande trots allt kunde
få intrycket, att det skulle vara någon hjärtesa-k för mig personligen att kämpa
på den här linjen, därför att jag tyckte att det har »gått så bra» i arbetsmarknadskommissionen
med överrevisionen.

Jag vill då bestämt säga, att jag inte alls tycker att det ur min synpunkt
har »gått särskilt bra». I fråga om nit finns det ingenting att förebrå arbetst
marknadskommissionens överrevisorer. Jag har många gånger förargat mig
över att de även i små och obetydliga angelägenheter ådagalagt ett sådant
nit. Ur den synpunkten finns det alltså ingen som helst anledning för mig
att intaga den ståndpunkt jag har gjort.

Jag skulle också vilja säga, att det aldrig skulle falla mig in att upptaga
någon strid om huruvida länsstyrelsen i Örebro skall sortera under riksräkenskapsverket
eller ha eu egen specialrevision.

Medan jag har ordet, får jag kanske också erinra om vad riksräkenskapsverket
i sitt yttrande till Kungl. Maj:t av den 25 februari 1947 konstaterar.
Det kan vara bra att få detta med i kammarens protokoll. Granskningsmaterialet
har, säger riksräkenskapsverket, mellan budgetåren 1938/39 och 1945/46
mer än fördubblats, och ansvällningen fortsätter genom administrationens utsträckning
till allt flera områden av samhällslivet. Mera arbete tillkommer
automatiskt bland annat på grund av uppbördsreformen och de sociala reformerna.
Utredningens förslag till förbättring av verkets organisation, vilket
förslag har godtagits av Kungl. Maj :t och riksdagen, siktar främst till en mera
effektiv kontroll av statsinkomsterna, och granskningen av utgiftssidan måste
redan nu mycket starkt stå tillbaka och kommer att få göra det i ännu högre
grad, då arbetsuppgifterna, ökas.

Herr statsrådet Wigforss: Det är ganska allmänt bekant, att riksräkenskapsverket
icke utrustats och överhuvud taget ej kan utrustas med en sådan mängd
av tjänstemän, att verket skulle kunna göra en fullständig revision. Revisionen
får ske genom stickprov på olika områden, och om detta skulle leda till
att en del av arbetsmarknadsstyrelsens verksamhet inte blir så grundligt granskad,
får ju arbetsmarknadsstyrelsen i det hänseendet dela öde med alla övriga
grenar av statsverksamheten. Men detta är intet argument för att en del av
statens verksamhet skall vara undantagen från den revision, som alla andra
måste underkasta sig.

Herr Olsson, Karl Johan: Herr talman! Vad beträffar arbetsmarknadsstyrelsen,
föreligger ett mycket starkt skäl för att räkenskaperna skola granskas
snabbt och effektivt. Arbetsmarknadsstyrelsen tvingas nämligen inte sällan att
mycket hastigt sätta i gång en speciell verksamhet, som ofta även upphör
mycket snart. När det sedan kommer besked från riksräkenskapsverket om huru -

Måndagen den 30 juni 1947.

Nr 31.

Ang. inrättande av en arbetsmarknadsstyrelse m. m. (Forts.)
vida man förfarit fel eller inte, är den verksamheten kanske för länge sedan
avslutad och de människor, som varit direkt sysselsatta där, finnas kanske
inte längre kvar i arbetsmarknadsstyrelsens tjänst. Då få ämbetsmännen i det
centrala verket stå där med ansvaret och skammen.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Efter denna diskussion om en del av utskottsutlåtandet
skulle jag vilja göra den reflexionen, att en av orsakerna till
att denna proposition har kommit på riksdagens bord som bekant är, att man
icke ansett det tillfredsställande, att ett så stort verk som arbetsmarknadskommissionen
skulle drivas i så lösa former som hittills har varit fallet. Man
har ansett det önskvärt, att detta organ efter så många års verksamhet finge
samma karaktär som statliga ämbetsverk i allmänhet. Men konsekvensen härav
måste då bli, att arbetsmarknadsstyrelsen bör infogas i det revisionssystem,
som anordnats för dessa statliga verk. Eftersom finansministern bär lämnat
kammaren, skulle jag med anledning av herr Karl Johan Olssons sista replik
vilja säga, att vi på avdelningen inom utskottet ha undersökt denna sak. Därvid
har det framgått, att arbetsmarknadsstyrelsen kan räkna med att per telefon
få omedelbara besked från riksräkenskapsverket om huruvida en åtgärd
kan anses vara godtagbar eller ej. Sedan tillkommer givetvis eftergranskningen
av de olika detaljerna, och i fråga om dem kan riksräkenskapsverket givetvis
inte omedelbart lämna detaljerade svar. Meningen är ju även, att överrevisorerna
skola finnas kvar, och därigenom kan arbetsmarknadsstyrelsen få en
viss säkerhet för att man inte handlar på ett sätt, som efteråt kommer att
föranleda anmärkning.

Beträffande hela detta förslag vill jag meddela, att jag för min del vid
början av behandlingen på avdelningen ställde det yrkandet, att denna proposition
inte alls skulle upptagas till behandling, något som enligt min mening
borde gälla även åtskilliga andra propositioner. Kungl. Maj:ts förslag framlades
nämligen långt efter den ordinarie propositionstidens utgång, och man
kan inte säga att det på något sätt skulle varit till men för riket, om ännu ett
år fått gå och propositionen nästa år framlagts inom den ordinarie propositionstiden.

När man nu skall inrätta ett stort, permanent ämbetsverk, så är det ju
mycket viktigt att noga bedöma, vilken omfattning organisationen skall ha.
Visserligen innebär ju Kungl. Maj:ts förslag en viss minskning i jämförelse
med arbetsmarknadskommissionens personalstat under senaste tiden, men man
borde kanske ha använt ytterligare tid för att undersöka, om vissa arbetsuppgifter
— även sådana som ej höra till de krisbetonade uppgifterna ■—
verkligen permanent skola erhålla företrädare. Man får räkna med att den
personalorganisation, som riksdagen nu fattar beslut om, i stort sett kommer
att bestå kanske för mansåldrar framåt.

Mitt yrkande i detta hänseende sammanfaller med yrkandet i en motion,
som bär i kammaren väckts av herr Lundgren och i andra kammaren av herr
Hagberg i Malmö. När detta yrkande blev avslaget, ansåg jag det bäst att
inte ställa sig på den linjen, att man avsade sig varje möjlighet att deltaga
i frågans behandling. Jag bär bär velat framhålla, att det riktigaste enligt
min mening hade varit att vägra upptaga denna proposition till behandling
vid innevarande riksdag.

Vad beträffar delegationen för arbetslöshets- och fötrsäkringsfrågor vill jag
instämma i vad fröken Andersson har sagt. Möjligen skulle jag vilja tillägga,
att arbetslöshetsförsäkringen inte är någon försäkring i egentlig bemärkelse,
eftersom statsverket tillskjuter mycket stora belopp. Därför anser jag det
oriktigt, att inte statens organ åtminstone har likställighet när det gäller

Nr 31.

Måndagen den 30 juni 1947.

Ang. inrättande av en arbetsmarknadsstyrelse m. m. (Forte.)
att avgöra dessa ärenden. Det kan ju komma att gälla ganska känsliga frågor,
fall av arbetsvägran och liknande. Röstning inom delegationen torde bli aktuell
huvudsakligen i sådana ärenden. Och då staten som sagt tillskjuter stora
belopp, tycker jag att det är ett berättigat krav att inte den ena parten, alltså
arbetslöshetskassorna, ensam skall få bestämma. I tvistiga fall bör det naturliga
tillvägagångssättet vara att parterna söka övertyga varandra om vad som
är det riktiga i stället för att bara avgöra sådana ärenden genom röstning.
''Är det klart, att ett ärende skall avgöras till arbetslöshetskassornas favör, så bör
det naturliga vara att kassornas representanter övertyga generaldirektören och
överdirektören genom att anföra sakskäl och inte mot deras rättsuppfattning
diktera delegationens beslut. Detta är pudelns kärna i denna fråga. Jag anser,
att statsutskottet och riksdagen inte borde nonchalera statsverkets intresse
av att på détta område bevaka sina insatser av penningmedel.

För min del har jag nedlagt en hel del arbete på den reservation, som är
betecknad med nr 4. Det gäller där arbetsförmedlingarnas personalstater. Statsutskottet
har beträffande den centrala organisationen prutat något på Kungl.
Maj :ts förslag, men det är egentligen inte mer än två befattningshavare som
strukits. När det gäller arbetsförmedlingarna ute i länen har utskottet föreslagit
en minskning av organisationen i hela landet med netto 13 befattningshavare
av de ungefär 1 500, som det rör sig om. Utskottet har dessutom flyttat
om en del befattningshavare från ordinarie till extra ordinarie stat och
vice versa. Därvidlag ha vi reservanter varit ense med utskottsmajoriteten.
För min del har jag inom avdelningen gjort gällande, att man icke gått långt
nog, då nu denna organisation skall bestämmas. Vi ha bemödat oss att penetrera
hela detta vidlyftiga ärende. Vi ha genomgått de olika personalgruppernas
arbetsuppgifter och sett efter, hur stor personal som kan anses behövlig
i de olika länsarbetsnämnderna, för att dessa arbetsuppgifter skola kunna
fullgöras. Det är på tre punkter som jag för min del har ansett, att man utan
våda skulle kunna, begränsa antalet befattningshavare. Ur allmän synpunkt
är det ju önskvärt, att man så mycket som möjligt kan begränsa antalet befattningshavare,
ty därigenom friställes ett större antal människor för själva
produktionen. •

Det gäller först inspektörerna- för socialhjälpsärenden. Arbetsmarknadskommissionen
och även regeringen ha ansett, att inte samtliga dessa inspektörer
skola tillsättas, förrän arbetslöshetsläget blir sådant, att man anser det behövligt
att planera arbetslöshetsåtgärder av olika slag, främst då igångsättandet
av beredskapsarbeten. Jag kan för min del icke inse, att det är någon
överhängande fara för en arbetslöshet av nämnvärd omfattning här i landet
under den framtid, som vi nu kunna överblicka. Det kommer ganska säkert
att dröja många år, innan någon verklig arbetslöshetskris kommer att hotahär
i landet. Om man inte tror. att dessa inspektörer komma att få något
nämnvärt arbete av detta slag, så frågar jag mig, varför de^ överhuvud taget
skola uppföras på personalstaterna. Skulle det i något område av landet relativt
hastigt uppkomma ett behov av beredskapsarbeten, så finns ju den
möjlighet, som har påvisats i reservationen, att Kungl. Maj:t kan anställa
tillfällig arbetskraft för att lösa en sådan speciell uppgift tills förslag hinner
underställas riksdagen. Reservanterna ha inte velat utesluta denna möjlighet,
men ha ansett att man bör vara försiktig när det gäller att på personalstaten
uppföra befattningshavare, om vilka man med säkerhet vet att de. inte
komma att kunna sysselsättas med sin egentliga arbetsuppgift. Vi ha därför
föreslagit att 18 av dessa 20 inspektörer skulle strykas, medan två län skulle
få sådana inspektörer, nämligen Göteborgs och Bohus län samt Västernorrlands
län, där arbetslöshetsfrågoma sedan gammalt ha varit mera aktuella än
annorstädes i landet.

Måndagen den 30 juni 1947.

Nr 31.

Ang. inrättande av en arbetsmarknadsstyrelse m. m. (Forts.)

Nästa grupp som reservationen gäller är förste assistenterna i lönegraden
Eo 18. De flesta av dessa befattningshavare torde vara kvinnliga. Vi ha ansett,
att det inte behövs sådana kvinnliga konsulenter i samtliga länsarbetsnämnder.
I vissa lön kan det ju tänkas, att de ha en verklig uppgift att fylla.
Vi ha försökt bedöma saken och funnit, att man till nöds skulle kunna säga,
att sådana konsulenter äro behövliga i 10 av länsarbetsnämnderna. I de 13
övriga nämnderna skulle man däremot kunna underlåta att anställa sådana
konsulenter.

Häremot har invänts, att några redan tillsatta konsulentbefattningar då skulle
behöva avvecklas. Det är emellertid i våra dagar ingen, farlig sak att minska
en personaluppsättning. Det är nu lättare än vanligt att placera människor i
andra uppgifter.

Dessa konsulenter skulle, såsom det sades inom avdelningen av representanter
för arbetsmarknadskommissionen, bland annat ha till uppgift att hålla
föredrag ute på arbetsplatserna för den kvinnliga personalen, där de skulle
framhålla, att kvinnorna inte skola vara hemma så mycket från arbetet. Men
företagen själva ha ju det allra största intresse av att vidtaga sådana åtgärder
som behövas för att det inte skall bli för myoket fridagar, och jag är säker
på att staten inte behöver anställa särskilda konsulenter för det ändamålet.

En annan arbetsuppgift skulle vara att skaffa fram sådan kvinnlig arbetskraft,
som eljest kanske inte skulle komma med i produktionen. Detta är i viss
mån tveeggat. Enligt min uppfattning göra arbetsförmedlingarna allt för att
skaffa arbetskraft till arbetsområden, där man anser att arbetskraft erfordras,
huvudsakligast då till industrien. Men varifrån hämtas denna arbetskraft? Jo,
i många fall tas den från andra företag och produktionsgrenar, som själva anse
att denna arbetskraft mycket bättre behövs på deras områden. Många gånger
uppstår faktiskt en konflikt mellan olika arbetsområden. Jag tror för min del
inte, att staten bör engagera sig så hårt på denna punkt. Ofta är det ju landsbygdsnäringarna,
som bli lidande.

Vidare har man sagt, att dessa konsulenter skulle hjälpa till med att skaffa
fram arbetskraft till sjukhusen, den sociala hemhjälpen o. s. v. Gent emot detta
ha vi inom avdelningen och utskottet framhållit, att praktiskt taget alla Sveriges
landsting nu torde ha första distriktssköterskor anställda. Dessa torde genom
sina kontakter och genom distriktssköterskor, andra sköterskor och deras
släktingar och bekanta ha de allra bästa möjligheter att komma i förbindelse
med före detta sköterskor, som äro gifta, eller andra lämpliga personer, som
kunna åtaga sig halvtids- och ibland även heltidstjänstgöring. Jag vet att personal
i stor utsträckning anskaffas just på det sättet både genom dessa första
distriktssköterskor och personalföreståndarinnorna på lasaretten. Jag tror för
min del inte, att huvudmännen för sjukvårdsinrättningarna ha känt något större
behov av bistånd på detta område från länsarbetsnämnderna.

Det finns också andra synpunkter av liknande art som göra, att jag för min
del tror att denna arbetsuppgift knappast kan anses vara överhängande i de
flesta länsarbetsnämnder. Därför bör man kunna slopa de föreslagna konsulenterna
åtminstone i 13 länsarbetsnämnder, såsom vi ha räknat med i reservation
nr 4.

Den tredje kategori av befattningshavare, som vi i reservationen ha föreslagit
minskad, är den som kallas koordinatorerna, vilka skola samordna förmedlingsarbetet
inom olika arbetsgrenar. Jag har en viss förståelse för att sådana
tjänstemän kunna behövas vid de allra största länsarbetsnämnderna, men annars
finns det ju redan inom länsarbetsnämnderna befattningshavare, i vilkas
naturliga uppgift just måste ingå att ha överinseendet över hur de olika arbetsförmedlingsgrenarna
verka och att samordna dem. Att särskilda koordinatorer

Nr 31.

Måndagen den 30 juni 1947.

Ang. inrättande av en prhetsmarknadsstyrelse m. m. (Forts.)
skulle behövas i samtliga länsarbetsnämnder har jag faktiskt svårt att bli
övertygad om. I reservationen ha vi föreslagit, att sådana koordinatorer skola
finnas endast vid de sju största huvudkontoren.

Sammanlagt innebär reservationens förslag i förhållande till utskottsmajoritetens
en minskning med 41 befattningshavare. Utskottsmajoriteten har som
sagt förordat en minskning med netto 13 befattningshavare. När man betänker,
att det här rör sig om icke mindre än 1 500 befattningshavare, måste man konstatera
att den föreslagna minskningen är obetydlig, men vi ha i alla fall ansett,
att denna minskning har en viss betydelse. Då man nu går att inrätta
ett permanent ämbetsverk på detta område, bör man iakttaga all möjlig försiktighet
just därför att arbetslöshetsfrågorna mänskligt att döma icke komma att
bli överhängande på länge. Snarare är det ju arbetsanskaffningsfrågorna, som
äro brännande.

Man kan ibland fråga sig — det vill jag här inom parentes tillägga — om
inte arbetsförmedlingarna i vissa län rent av äro för effektiva. I många fall
lägga de ned större energi än som är nyttigt på att driva fram arbetskraft till
nya och utvidgade industrier, och därigenom missgynnas landsbygden och de
näringar, som utnyttja urgamla naturtillgångar, som icke kunna negligeras.
Man har ibland tyckt, att det kunde vara måtta på den arbetsförmedling som
sker. Från arbetsmarknadskommissionens sida har visserligen förnekats, att
man skulle vara partisk, och jag tror inte att man på något sätt medvetet avser
att vara partisk. Men i praktiken bli dock verkningarna i många fall sådana.

Jag kommer senare att på vederbörlig punkt yrka bifall till reservation nr 4.

Medan jag har ordet, skall jag kanske yttra mig även beträffande reservation
nr 1, som jag förmodar att herr Karlsson i Munkedal kommer att beröra.
På det sättet kan jag måhända slippa ifrån att begära ordet på nytt. Somliga
av oss, som stå för utskottsmajoritetens förslag beträffande den tekniska byrån,
ha haft den uppfattningen, att det kanske inte borde finnas någon teknisk
byrå alls inom arbetsmarknadsstyrelsen. Vi anse det riktigare, att väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen bär den beredskapsorganisation, som behövs för att
sätta i gång reservarbeten, om så skulle påfordras. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har ju ändå alla de befattningshavare, som krävas för denna sak, och
vidare måste styrelsen alltid ha den maskinpark som erfordras. Det är lämpligare,
att en enda organisation handhar denna uppgift. Man har däremot invänt,
att om det kommer upp ett behov, som hastigt måste tillgodoses, att
igångsätta sådana arbeten som arbetsmarknadsstyrelsen anser behövliga, kan
detta ske snabbare och planeras bättre, om även arbetsmarknadsstyrelsen har en
sådan teknisk byrå, men det kan väl inte vara så förfärligt svårt för arbetsmarknadsstyrelsen,
när den vädrar en sådan situation, att i tid skicka bud till
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och orientera den, så att den vidtar de förberedande
åtgärder som erfordras. Ett sådant samarbete måste ju ändå finnas,
och Kungl. Maj:t kan ju befrämja det.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har visserligen inte varit glad åt detta
förslag och har avstyrkt det, men styrelsen har själv talat om sitt skäl, och
det är att den inte vill ha att göra med den mera sekunda arbetskraft, som det
ofta blir fråga om att ta hand om, utan den tycker det är bekvämare att ha vanlig
ordinär arbetskraft, men en sådan synpunkt tycker jag inte bör få vara bestämmande.
Nu ha emellertid vi, som ganska bestämt ansett att den tekniska
byrån inte bör finnas, och de, som varit mera tveksamma och velat pröva sig
fram, enats om det uttalande som utskottets majoritet här har, nämligen att
denna fråga bör omprövas efter någon tid för att se om man, inte skulle kunna
göra en ändring. Vi ha fått inskränka oss till att säga detta. Reservanterna i

Måndagen den 30 juni 1947.

Nr 31.

Ang. inrättande av en arbetsmarknadsstyrelse m. m. (Forts.)
reservationen nr 1 ha icke velat vara med om detta utan äro säkra på saken och
vilja att man redan nu skall säga nära nog att arbetsmarknadsstyrelsen i alla
tider skall ha hand om denna beredskapsorganisation. Jag tror det hade varit
bättre, om man redan nu hade låtit väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ha hand
om detta, så att man hade kunnat pröva hur det verkar, men jag har på denna
punkt nu intet annat yrkande än om bifall till utskottets förslag.

Ja, herr talman, denna utredning blev kanske litet för lång, men den är viktig
därför att det är ett så stort verk, som nu skall bli permanent, och jag tycker
därför att man inte skall nonchalera saken. Jag återkommer med yrkanden
under de särskilda punkterna.

Herr statsrådet Mossberg: Herr talman! Jag har från mina utgångspunkter
i stort sett ingenting av mera allmän beskaffenhet att anmärka mot det föreliggande
utskottsutlåtandet, utom på ett par punkter. Jag syftar då inte på
utskottsmajoritetens förslag i fråga om revisionen; den saken har tidigare i
dag avhandlats mellan finansministern och herr K. J. Olsson. Jag skulle alltså
vilja här i kammaren liksom jag tidigare har gjort i andra kammaren betyga
min tacksamhet gent emot utskottet för den ingående och jag vågar också
säga välvilliga behandling, som utskottet har ägnat denna stora och viktiga
administrativa reformfråga.

Utskottsmajoriteten har beträffande arbetsmarknadsorganens personalbesättning
gjort vissa justeringar i begränsande riktning. Jag förstår mycket väl,
att när det gäller en så pass stor organisation med ett så stort antal befattningshavare
som det här är fråga om, det kan finnas utrymme för olika uppfattningar,
huruvida en viss befattningshavare är behövlig eller inte. Utskottet
har stannat för att pruta ned personalorganisationen med jag vill minnas
sammanlagt 13 befattningshavare. Jag säger ingenting om det; det kan godtagas
utan vidare från min sida, men jag vill också säga kammaren med hänsyn
till den reservation som föreligger på denna punkt, att det är min bestämda
uppfattning efter den erfarenhet som jag har haft tillfälle att förvärva rörande
arbetsmarknadsorganens enligt min mening mycket viktiga uppgifter,
att man icke bör gå längre i restriktivitet, när det gäller personalbesättningen,
än utskottsmajoriteten har gjort. Det är nämligen en förutsättning för att arbetsmarknadsorganisationen
överhuvud taget skall kunna fylla sin uppgift,
att den besitter en viss elasticitet och att den har en personaluppsättning som
gör det möjligt att dirigera folk till sådana arbetsuppgifter som kanske hastigt
komma på och som ha en mycket stor aktualitet. Det förhåller sig ingalunda
på det sättet, att sedan arbetslösheten i stort sett är borta ur vårt land,
arbetsmarknadsorganen till följd därav fått en mindre betydelsefull uppgift
att fylla än de hade tidigare, när de hade att kämpa mot en mer eller mindre
svårartad arbetslöshet. Tvärtom, hela utvecklingen inom vårt lands näringsliv
i riktning mot allt större specialisering och hela den svårartade brist på
arbetskraft som för närvarande råder, en brist som till mycket stor del sammanhänger
med hela den långsiktiga befolkningssammansättningen i vårt land,
gör att arbetsmarknadsorganen inom hela den framtid som vi nu kunna överblicka
säkerligen komma att få uppgifter av mycket central betydelse, när det
gäller vårt ekonomiska liv. Jag vill alltså än en gång understryka, att jag
icke tror att man bör gå längre i restriktivitet när det gäller personaluppsättningen
än utskottets majoritet föreslagit.

Jag skall inte gå in på någon närmare granskning av detaljerna i herr Mannerskantz’
anförande på denna punkt. Jag vill bara slå fast. att herr Miannerskantz’
ståndpunkt i denna fråga utgick ifrån den uppfattningen, att arbets Första

kammarens protokoll 1947. Nr 31. 2

Nr 31.

Måndagen den 30 juni 1947.

Ang. inrättande av en Arbetsmarknadsstyrelse m. m. (Forts.)
förmedlingarna åtminstone delvis för närvarande äro alltför effektiva. Jag vet
inte om detta är belysande för uppfattningen på den sida som herr Mannerskantz
företräder eller om det bara är herr Mannerskantz’ personliga mening,
men jag kan förstå, att man utifrån en sådan uppfattning kommer
fram till yrkanden om en större begränsning av personalorganisationen.
Jag tror inte att jordbrukarna i vissa situationer ha alltför stor
benägenhet att dela den uppfattningen, att arbetsförmedlingen är alltför effektiv.
Det låter inte på det viset, herr Mannerskantz, under jordbrukets högkonjunktur,
när det gäller att få folk till skördearbetet eller när det gäller betkampanjen.
Då ställer jordbruket de allra största krav på arbetsförmedlingens
effektivitet. Arbetskraftsbehovet till vårens betkampanj kunde överhuvud taget
inte fyllas på annat sätt än att hela landets arbetsförmedling fick kastas
in på uppgiften att i tid förse våra betfält med den arbetskraft som behövdes.

Herr Mannerskantz talade om att socialhjälpsinspektörerna skulle vara obehövliga.
Det är ju allom bekant, att dessa tjänstemän äro avsedda för att vi
skola ha en beredskap för att kunna möta en försämring på vår arbetsmarknad,
en vikande konjunktur i efterfrågan på arbetskraft. Inrättandet av dessa
tjänster är alltså ett led i den beredskap som vi vilja upprätthålla gent emot en
arbetslöshetskris. Det är inte meningen, att alla dessa tjänster skola besättas
nu, men de skulle finnas inrättade, så att de vid behov kunna tillsättas. Om
inte mitt minne sviker mig, är det bara två tjänster som för närvarande äro besatta,
och för dagen föreligger icke någon aktuell fråga att besätta något ytterligare
antal.

Ståndpunktstagandet till ett sådant spörsmål som detta är naturligtvis i viss
mån beroende av hur pass viktigt man anser det vara, att samhället har en
effektiv beredskap på arbetsmarknadsområdet. Anser man en sådan beredskap
vara av mera underordnad betydelse, kommer man naturligtvis lättare fram till
den uppfattningen, att sådana här tjänster inte behövas, men har man den uppfattningen,
att en effektiv beredskap för att möta en försämrad konjunktur
på arbetsmarknaden är av vitalt intresse för vårt folk, då är man inte så rädd
för att ge arbetsmarknadsorganen och Kungl. Maj:t ett sådant här bemyndigande
genom att man inrättar ett antal beredskapstjänster, som få tillsättas
när behov därav uppkommer.

Herr Mannerskantz talade också om de kvinnliga konsulenterna och ifrågasatte
deras behövlighet. Jag kan förstå att en viss tveksamhet kan göra sig
gällande beträffande en sådan typ av befattningshavare. De äro ganska nya
inom arbetsförmedlingen; de ha hittills verkat bara något eller några få år, och
jag vill inte göra gällande att deras arbetsuppgifter helt och hållet ha stadgats,
utan jag medger att man i viss mån söker sig fram. Men jag vill erinra
kammaren om att i den svårartade brist på arbetskraft, som för närvarande råder
i vårt land, är det en genomgående företeelse, att bristen på kvinnlig arbetskraft
är större än bristen på manlig arbetskraft, och i det läget- ha vi ansett,
att det är av mycket stor betydelse, att man har några tjänster, som kunna
ägna sig åt den kvinnliga arbetskraftens problem och åt undersökningar av
möjligheterna att i största tänkbara grad kunna mobilisera kvinnorna för arbetsmarknaden.
Vi ha ansett detta vara ytterst viktigt, och jag tror att när
man lyssnar till företagsamhetens rop efter kvinnlig arbetskraft, man får den
uppfattningen, att det inte är rätt att underlåta att göra vad som är möjligt
för att få fram kvinnorna på arbetsmarknaden. Dessa kvinnliga konsulenter
skola överhuvud taget syssla med alla de uppgifter, som sammanhänga med
kvinnornas uppträdande på arbetsmarknaden, och de ha alltså en mycket betydelsefull
uppgift att fylla.

Måndagen den 30 juni 1947.

Nr 31.

''Ang. inrättande av en arbetsmarknadsstyrelse m. m. (Forte.)

Fröken Andersson var i sitt anförande, som jag tyvärr inte hade tillfälle
att åhöra, inne på frågan om sammansättningen av den delegation för behandling
av arbetslöshetskasseärenden, som skall inrättas i den nya arbetsmarknadsstyrelsen.
Jag vill erinra kammaren om att skillnaden mellan utskottsinajoriteten
och reservanterna på denna punkt är den, att utskottsmajoriteten
har biträtt Kungl. Maj ds förslag att denna delegation skall bestå av fem ledamöter:,
verkets generaldirektör, dess överdirektör samt tre representanter för
arbetslöshetskassorna, under det att enligt reservanternas mening arbetslöshetskassorna
icke skola få mer än två representanter. Den majoritetsställning som
representanterna för arbetslöshetskassorna enligt Kungl. Maj ds förslag ha i
delegationen förefinnes med andra ord icke i det av reservanterna framlagda
förslaget.

Jag har ställt den frågan, vad det kan vara för intressen som ligga bakom
reservationen. Jag har sett denna fråga, när den behandlades inom departementet,
såsom ett led i strävandena att på olika områden av vårt samhällsliv så
långt det är möjligt och lämpligt åstadkomma en decentralisering, en avbyråkratisering
och en självstyrelse för olika samfund och korporationer. Det är
i detta sammanhang, som jag vill sätta in denna fråga om en markerad självstyrelse
för arbetslöshetskassorna. Det höjes inte minst från den sida som
fröken Andersson tillhör ideligen klagomål över den tilltagande centraliseringen
och den minskade självstyrelsen för olika korporationer i landet. Ja,
fröken Andersson, nu ta vi ett steg i riktning mot att skapa en ökad självstyrelse,
och då sätter sig fröken Andersson och hennes medreservanter emot
det. Varför intar man bland reservanterna en sådan ställning? Ja, de anföranden
som hållits visa enligt min mening vad orsaken är. Den är helt enkelt
ett misstroende mot arbetslöshetskassorna och deras folk. Man misstror arbetslöshetskassornas
representanter och tror att om de få majoritet i delegationen,
skulle de icke kunna visa den objektivitet och oväld som fordras i
offentliga uppgifter. Jag för min del har en annan uppfattning. Jag har ett
ogrumlat förtroende till det sätt, på vilket arbetslöshetskassorna hittills ha
förvaltats, och jag förväntar inga olägenheter av en sammansättning av denna
delegation, sådan som Kungl. Maj:t föreslagit.

Herr Mannerskantz yttrade i sitt anförande, att arbetslöshetsförsäkringen
icke är en försäkring i egentlig bemärkelse och att det alltså gällde för staten,
som får satsa stora belopp i dessa kassors verksamhet, att se om sina intressen
samt att detta också vore ett skäl emot att ge kassornas representanter majoritetsställning.
Jag vill då bara erinra herr Mannerskantz om hur situationen
ser ut för dagen. 1946 uppburo arbetslöshetskassorna i landet ett samlat statsunderstöd
av 4,2 miljoner kronor. I det beloppet ingick då förvaltningsbidrag
till en viss del, alltså bidrag som äro direkt avhängiga av kassornas omfattning
och icke av hur kassorna sköta sin verksamhet. Men om man nu ser
på några andra siffror, finner man att kassorna under 1946 betalade ut nära
11 miljoner kronor i understöd och att medlemmarnas inbetalda avgifter uppgingo
till inte mindre än 22 miljoner kronor. Även om man utgår från dessa
siffror, kommer man alltså till att en sådan fördelning av delegationens sammansättning
som Kungl. Maj :t föreslagit är ganska naturlig. Det är faktiskt
så att kassornas övervägande inkomster i nuvarande situation komma från
medlemmarna och icke från staten.

Herr Mannerskantz var också rädd för vägransfallen, som voro känsliga frågor.
Han tvekade uppenbarligen om hur det skulle gå, om kassornas representanter
hade majoritet. Ja men, herr Mannerskantz, kan man inte se på
hur det varit hittills? Hur ha kassorna skött dessa även enligt min mening
mycket känsliga frågor? Jag kan nämna ett exempel. År 1946 rapporterade

Nr 31.

Måndagen den 30 juni 1947.

Ang. inrättande av en
arbetsförmedlingarna sammanlagt omkring 650 vägransfall. Av dessa avstängde
kassorna själva något över 500 fall från fortsatt understöd. Inte visa väl
i varje fall dessa siffror, att arbetslöshetskassefolket skulle visa någon överdriven
släpphänthet i prövningen av vägransfallen. Jag tror alltså att denna kammare
handlar klokast, om den beträffande sammansättningen av denna delegation
biträder utskottsmajoritetens förslag.

Däremot skulle jag vilja ta upp en annan fråga, där jag anser att utskottsmajoriteten
har intagit en oriktig ställning, och det gäller frågan om arbetsmarknadskommissionen
såsom ett byggande verk. Det gäller alltså med andra
ord den med nr 1 betecknade reservationen vid detta utlåtande. Utskottsmajoriteten
intar på denna punkt eu ms''cket restriktiv ståndpunkt och förklarar
att den för arbetsmarknadsstyrelsen ur beredskapssynpunkt föreslagna uppgiften
att bedriva arbetsföretag i egen regi och att svara för beredskapslagring
av arbetsmaskiner m. m. bör bliva starkt begränsad. Det är alltså ett
generellt omdöme. Utskottet förutsätter också ett förnyat övervägande av denna
styrelsens uppgift. Reservanterna ha däremot inskränkt sig till det enligt
min mening alldeles självklara påpekandet, att denna verksamhet skall vara
begränsad under nuvarande förhållanden. Jag vill säga att när det gällde
för oss i departementet att taga ställning till denna fråga, så var det min
absoluta uppfattning, att om vi icke skola ta ett steg tillbaka beträffande möjligheterna
att driva en hygglig arbetslöshetspolitik här i detta land, så skola
vi behålla arbetsmarknadskommissionen som ett byggande verk. Jag har själv
haft tillfälle att under ett år arbeta som tjänsteman i arbetsmarknadskommissionen,
och jag vill till fullo betyga denna min uppfattning, att arbetsmarknadskommissionen
måste ha byggande resurser, om vi icke skola få en försämrad
arbetslöshetspolitik. Bland de utanför statsmakterna stående organisationer,
som ha hörts över denna punkt, är det en, som enligt min mening på ett
alldeles särskilt sätt bör företräda den erfarenhetsmässiga sakkunskapen på
detta område, nämligen landsorganisationen, vars ledning ju under årens lopp
bör ha haft tillfälle att bilda sig en ganska god uppfattning på denna punkt.
Jag vill erinra kammarens ledamöter om att landsorganisationen i sitt yttrande
i propositionen uttryckligen säger: »En effektiv arbetslöshetsbekämpaude
politik måste otvivelaktigt förutsätta, att det centrala arbetsmarknadsorganet
skall ha möjlighet att självt anordna sysselsättningsskapande arbeten.» Det
råder för övrigt ingen skillnad på denna punkt mellan arbetsmarknadskommissionens
och väg- och vattenbyggnadsstyrelsens uppfattning. Båda dessa
statliga organ anse, att den riktiga lösningen är att även arbetsmarknadskommissionen
skall ha byggande resurser. Det verkade av herr Mannerskantz’
anförande som om det föresvävade honom, att man skulle kunna liksom ersätta
arbetsmarknadsstyrelsen med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i den
byggande verksamheten, och jag tror att det är många som ha den uppfattningen.
Jag skulle vilja säga att den lösningen är omöjlig. I investeringsreserven
ingår det arbeten av snart sagt alla slag, som statliga och kommunala
myndigheter företaga eller som stödas av dem. Det är alldeles självklart,
att man vid eu1 skärpning av arbetsmarknadsläget skall låta de byggande verken
själva sköta sina egna. byggnadsföretag — det är ingen tvekan på den
punkten — men jag tror inte att man därigenom klarar upp situationen. Låt
oss bara taga ett litet exempel! Se på de smärre kommunerna! Det finns
många kommunala byggen som kunna behöva sättas i gång i en svår arbetslöshetssituation,
byggen som normalt icke falla inom en statlig myndighets
verksamhetssfär. Om man i dessa fall t. ex. har den hållhaken på de enskilda
entreprenörfirmorna, att arbetsmarknadskommissionen kan övertaga ett arbete
och genomföra byggandet, tror jag att detta är enbart till gagn. Överhuvud

Måndagen den 30 juni 1947.

Nr 31.

Ang. inrättande av en arbetsmarknadsstyrelse m. m. (Forts.)
taget har arbetsmarknadskommissionen sin betydelse som ett byggande verk,
när det gäller att snabbt och smidigt bemästra kanske hastigt påkommande
och lokalt begränsade arbetslöshetssituationer, där man snabbt måste sätta in
ett arbetsobjekt för att kunna sysselsätta folk. Då har arbetsmarknadsstyrelsen
en speeialtränad organisation för detta ändamål, som är förberedd på
detta och så att säga ligger i beredskap för att utföra arbetsuppgifterna.. Jag
vill inte på något sätt lasta väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, men om denna
styrelse har en mångfald viktiga och ur samhällets synpunkt betydelsefulla
arbeten i gång. så är det ju inte säkert, att man lika snabbt kan få fram ett
intresse hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att starta ett arbete, som är
av tillfällig natur och ur väg- och vattenbyggnadsstyrelsens synpunkt kanske
av totalt underordnad betydelse. Det måste ur alla synpunkter förhålla, sig
på det sättet, att om jag har ett arbetsmarknadsorgan, som har möjlighet att
i begränsad omfattning, när så befinnes lägligt, utföra byggnadsarbeten, så
stärker jag därigenom effektiviteten av den beredskap som jag har gent emot
arbetslösheten.

Jag vill också på denna punkt tillägga, att vi behöva en teknisk byrå inom
arbetsmarknadsstyrelsen, hur vi än bära oss åt. Arbetsmarknadsstyrelsen har
hand om hela generalplaneringen mot arbetslösheten, och denna generalplanering
kan icke utföras utan att man har en uppsättning av tekniker och tekniker
av god kvalitet i arbetsmarknadsstyrelsen. Men jag är väldigt rädd för
att dessa tekniker skola bli enbart skrivbordsteoretiker. Jag tror att det är
ytterst viktigt att så att säga hålla andan levande inom denna kår av tekniker
genom att de även då och då få syssla med praktiska, arbeten och att
alltså arbetsmarknadsstyrelsens byggande verksamhet bibehålies.

Utskottets majoritet är lika tveksam om beredskapslagringen av maskiner och
annan arbetsutrustning. Jag vill då säga, att utan ett visst beredskapslager
av maskiner, av arbetsredskap och av förläggningsmateriel m. m. kunna vi
inte tala om att vi ha någon effektiv beredskap gentemot en arbetslöshetskris.
Om vi inte låta detta beredskapslager ligga hos arbetsmarknadskommissionen,
måste vi lägga detta lager hos någon annan myndighet — det är hela sanningen.

Jag vill slutligen säga, att det beredskapslager, som arbetsmarknadskommissionen
på detta sätt håller, inte i dagens läge ur statsmakternas synpunkt
är någon kostnadskrävande affär. Arbetsmarknadskommissionen har nämligen
nu. när arbetslösheten har gått ned och den inte behöver använda de ifrågavarande
maskinerna själv, ordnat en omfattande uthyrningsrörelse från kommissionens
förråd. Jag kan nämna, att statsverkets inkomster på denna uthyrningsrörelse
under förra året uppgingo till icke mindre än 1 776 000 kronor.
Då samtidigt utgifterna för förrå dsrörelsen uppgingo till 1 771 000 kronor,
blev det faktiskt för statsverket, en vinst på något över 5 000 kronor på
de beredskapsförråd, som arbetsmarknadskommissionen har hållit.

Jag tror att kammaren skulle på den punkten intaga den ur saklig synpunkt
riktigaste ståndpunkten, om kammaren biträdde den till utskottets utlåtande
fogade, med nr 1 betecknade reservationen.

Fröken Andersson erhöll nu ordet för kort genmäle och anförde: Herr talman!
Jag måste bekänna, att herr statsrådets sätt att argumentera är litet
förvånande. Herr statsrådet frågade, vilka intressen som ligga bakom våra
reservationer. Jag vill bara till detta kort och klart säga, att för min del
lägger jag in däri, att det skall vara klara linjer, så att icke de, som skola
kontrolleras, själva diktera den kontrollerande myndighetens beslut. Jag kan
skicka tillbaka frågan och ställa den så: vilka intressen ligga bakom social -

Nr 81.

Jlåndagen den 30 juni 1947.

Ang. inrättande av en
styrelsens, statskontorets, socialvårdskommitténs, länsstyrelsernas i Stockholms
och Göteborgs och Bohus läns kraftiga avstyrkande av detta? Det är väl ändå
egendomligt, att det i detta sammanhang skall talas om att man misstror eller
icke misstror arbetslöshetskassorna. Det är inte fråga om det, herr statsråd,
och det trodde jag var klart på den sidan.

Jag håller för min del på hela denna verksamhet och är ivrig att söka ordna
den så, att den inte skall kunna misstydas —- förr i världen var det som bekant
så. Därför skall man inte inrätta en delegation med den sammansättning
Kungl. Maj:t föreslagit. Jag antar att det från annat håll kommer ytterligare
utläggningar i fråga om de principiella betänkligheterna däremot, varför jag
inte skall gå in på dem nu.

Herr statsrådet säger, att 4,2 miljoner av kassornas medel vore statsmedel
och resten vore de försäkrades medel. Jag vill bara påminna om att efterhand
som verksamheten växer, växer också statens bidrag till kassorna, och 4,2
miljoner kronor anses till och med på samtliga håll numera också vara pengar.

Arbetslöshetskassorna, säger statsrådet, ha inte varit släpphänta. Nej, det
ha de icke, men de ha inte heller hittills kontrollerat sig själva, utan det har
varit socialstyrelsens uppgift.

Herr Karlsson, Gustaf: Herr talman! Sedan arbetsmarknadskommissionens
hittillsvarande chef och statsrådet Mossberg redan utvecklat de synpunkter,
som jag närmast hade tänkt anföra, skulle det kanske inte vara så mycket
att tillägga. Det får väl då betraktas som en förmildrande omständighet för
att jag nu tar till orda, att det kanske inte kan anses alltför olämpligt att
också en lekmans ord få komma fram i denna debatt.

Statsutskottets tredje avdelning har företagit en mycket kritisk granskning
av den föreliggande propositionen, men hela utskottet, med de undantag som
framgå av reservationerna, har i huvudsak godkänt regeringens förslag till
uttalanden och åtgärder.

Avdelningen har, kan jag gott säga, varit mycket kritiskt inställd emot
detta Kungl. Maj:ts förslag, ty det gäller ju att här göra en kommission till
ett permanent ämbetsverk. Det är visserligen fråga om en kommission, som
går på sitt fjärde decennium, och det är ju inte fråga om att förlänga livet
på en dagslända. Men det är ändå alltid en allvarlig sak att förvandla eu
kommission till ett permanent ämbetsverk, och detta har varit liksom grundsynen
för statsutskottets tredje avdelning, när den anlagt sina kritiska synpunkter
på förslaget. Nu har herr statsrådet förklarat, att de avvikelser, som
förordas från utskottets sida, utom i det fall då lotten gynnat opponenterna,
kunna godtagas.

Jag vill till vad som här ytterligare sagts såväl av herr K. J. Olsson som
av herr statsrådet beträffande den tekniska byrån, som avhandlas här i reservationen
nr 1, bara tillägga, att vill man komma ifrån denna både av statsmakterna
och av arbetarna som olämplig ansedda understödslinje, så skall
man följa reservanterna på den punkten.

Jag representerar ett län, där arbetarna visserligen ha måst ta understöd
under svåra tider. Men jag kan försäkra, att de ha känt detta förhatligt, fastän
de måst göra det med hänsyn till sina familjer och sig själva. De vilja emellertid
helst ha något produktivt arbete att utföra, och det är nödvändigt att
det ordnas så, att sådana arbeten kunna sättas i gång hastigt. Vi veta att
det även under högkonjunktur förekommer att företag nedlägga sin verksamhet
— det har förekommit t. o. m. alldeles nyligen och med ganska kort varsel
•— och då är det nödvändigt att arbeten finnas planerade, så att de kun -

Måndagen den 30 juni 1947.

Nr 31.

Ang. inrättande av en arbetsmarknadsstyrelse m. m. (Forts.)
na sättas i gång, helst naturligtvis i den ort där företagsnedläggelsen äger
rum.

Vidare vill jag som ett komplement till vad som redan har anförts påpeka,
att när utskottets majoritet förordar en undersökning om inte arbetsmarknadsstyrelsens
uppgift att bedriva arbeten i egen regi val ändå skulle kunna handhavas
av väg-'' och vattenbyggnadsverket, kommer just genom det uttalande,
som utskottet gör, den tekniskt utbildade personalen på ifrågavarande byrå
att förnimma en så stor osäkerhet att, fruktar jag, denna byrå kan få bara
sekunda arbetskraft, vilket varken är lämpligt eller klokt på något sätt. Det
är riktigt, som herr Mannerskantz sade, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har avstyrkt denna anordning. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen fordrar ju
en för sina uppgifter fast och trimmad arbetarkår, och den vill inte laborera
med någon sekunda arbetskraft. Men det måste ju arbetsmarknadskommissionen
göra. Om en fabrik av något slag lägges ned, måste arbetarna därstädes
— som kunna sin sak på det speciella området — kanske gå ut i grovarbete
eller annat arbete, och då kan denna arbetskraft åtminstone till en början
vara mindre god för den nya uppgiften.

Det är helt enkelt nödvändigt att på denna tekniska byrå ha den fullgoda
ledning, som jag skulle tro nu finns där. Jag har inte möjlighet att betygsätta
denna arbetskraft, men vi ha i det län jag representerar kommit i kontakt —
tekniskt och organisatoriskt — med de krafter, som finnas; där, och vi ha endast
gott att säga om deras förmåga att lösa mycket svåra problem.

Jag skulle vidaire säga ett par ord särskilt i anledning av vad fröken Andersson
anfört beträffande reservation nr 2. Fröken Andersson åberopade en
hel råd myndigheter, bl. a. socialstyrelsen, som mycket starkt avstyrkt den
föreslagna anordningen med en särskild delegation inom arbetsmarknadsstyrelsen.
Jag vill då tillägga, att den i socialstyrelsen närmast ansvarige ämbetsmannen,
alltså den person som bäst känner dessa arbetslöshetskassor och
det ansvar, med vilket deras ledningar handlägga de ärenden, som det här
är fråga om, oförbehållsamt har tillstyrkt den anordning, som av utskottet
förordas. Om man från motsatt håll) åberopar myndigheter, har jag nog lika
stor rätt att åberopa detta förhållande, och jag vill också ge uttalandet av
denne ansvarige ämbetsman mycket stort vitsord. Jag kan för övrigt tilllägga,
att skulle det mot förmodan visa sig en tendens till maktmissbruk,
så är det ingen som helst svårighet att vidtaga sådana anordningar att detta
maktmissbruk stävjas eller hindras. Men det skulle utan tvivel verka inte
bara nedslående utan kanske rentav hindrande för arbetslöshetskassornas utveckling,
om man nu inte skulle visa dessa kassor det förtroende som detta
förslag innebär.

Beträffande vad som vidare har anförts om reservationen nr 3 skulle jag
bara vilja säga, att jag ingalunda blev övertygad av finansministerns framställning,
som jag nog måste säga var anmärkningsvärd. Jag har inte tidigare
hört något statsråd åberopa sådana argument: här skulle alltså herr
K. J. Olsson och överrevisorn, herr Mårtensson i andra kammaren, ha påverkat
statsutskottet och dess tredje avdelning att intaga den ställning det
tagit därför att just dessa herrar sutto med i utskottet. Jag vill inte gärna
polemisera emot finansministern, men jag är tvungen att tillbakavisa vad han
här har sagt i detta hänseende. Dessa herrar ha visserligen i sin fulla rätt
som ledamöter i avdelningen där haft sin talan och framfört sina synpunkter,
men avdelningen har utan hänsyn till deras speciella sakkunskap på området
ändå granskat förhållandena och kommit fram till den uppfattningen att det
skulle både för arbetsmarknadsstyrelsen i dess helhet och för det allmänna

Nr 31.

Måndagen den SO juni 1947.

Ang. inrättande av en arbetsmarknadsstyrelse m. m. (Forts.)
vara bäst med en kameral revision i styreisen. Vi ha gjort- detta helt obundet
och utan att på något sätt känna oss undertryckta av vare sig kommissionens
chef eller överrevisorn.

I reservationen nr 4 ha herr Mannerskantz och de reservanter, som han fick
med sig på den punkten vid utskottets behandling in pleno, föreslagit en ytterligare
beskärning av tjänster. Det är, so;m statsrådet Mossberg''sade, ett stort
verk det här gä-ller. Det är fråga om över 1 500 befattningshavare, från
chefen och ned till skrivbiträdena. Vi ha »tågat» och dragit i dessa befattningar
och försökt minska deras antal. Vi ha försökt ta hänsyn till de sakskäl,
som kunnat föreligga för en minskning, och vi ha kommit fram till att
det ursprungligen föreslagna antalet befattningar skulle kunna utan vidare
minskas med 13. Men trots herr Mannerskantz’ långa motivering och långa
utläggningar på den punkten måste jag ändå säga, att när han ytterligare vill
minska antalet med ett 40-tal, har han nog tagit till så där på en höft. Trots
att han här åberopade olika kategorier av befattningshavare, som man skulle
kunna undvara, har han tagit detta mera såsom en skrivbordsprodukt under
arbetet i tredje avdelningen, och på sådana grunder har inte avdelningens majoritet
kunnat förorda denna minskning.

Herr Mannerskantz säger nu, att vår arbetsförmedling egentligen är för
effektiv. Jag vill då påpeka, att riksdagen vid upprepade tillfällen, herr talman,
har rekommenderat och begärt ökad effektivitet hos arbetsförmedlingen.
Det är dessa riksdagsbeslut, som myndigheterna sedan ha effektuerat, vilket
ju inte hindrat att också avdelningen har tyckt att man på vissa områden har
börjat syssla med problem, som man kanske kunnat ligga på; man har t. ex.
börjat ordna med mycket invecklad musikförmedling och en del andra ting.
Detta har avdelningen tyckt att man kunde ta litet lättare på, och den har
också rekommenderat det. Men i övrigt har det varit avdelningens mening,
att då vi nu i alla fall skola organisera ett så stort verk som detta, måste
det ju självfallet vara effektivt. Annars skulle dessa 1 500 människor gå där
och liksom mala tomt, men det är inte avdelningens och statsutskottets mening.
.Vi vilja ha en effektiv verksamhet på detta område och en verksamhet,
som självfallet inte ensidigt gynnar den ena näringen på den andras bekostnad.
Rent objektivt tror jag inte heller man kan säga — vilket man kunde tro sig
höra av tonfallen i herr Mannerskantz’ anförande — att industrien gynnas på
lantbrukets bekostnad. En mycket viktig angelägenhet, som man är i färd
med nu och som en del av dessa tjänstemän skulle syssla med, är att t. ex.
försöka få ut smärre industrier på landsbygden, vilket ju landsbygdens folk
har godkänt och velat understödja.

Ja, herr talman, jag skäll med hänsyn till vad som tidigare har anförts
inskränka mig till det nu sagda. Jag vill sluta med — då jag förmodar, att
reservationen nr 1 kommer att ställas emot den föredragna punkten i utskottets
utlåtande — att hemställa om bifall till den reservation under 1), som
har avgivits av herrar Karl Andersson m. fl., och jag återkommer med yrkanden
i de särskilda punkterna, då de föredragas.

Herr Olsson, Karl Johan; Herr talman! Först en replik till herr Mannerskantz.
Jag skall bli mycket kortfattad.

När jag förde på tal vikten av att den reviderade myndigheten kunde stå
den reviderande till tjänst med vissa upplysningar, anförde herr Mannerskantz
mycket riktigt att det går för sig även då det gäller riksräkenskapsverket. Jag
vill framhålla två ting. Det ena är att det självfallet är lättare att ge sådana
råd för dem, som fortlöpande följa med arbetet inom arbetsmarknadsstyrelsen,
än för dem, som inte ha en sådan fortlöpande befattning med styrelsen och dess

Måndagen den 30 juni 1947.

Nr 31.

Ang. inrättande av en arbetsmarknadsstyrelse m. m. (Forts.)
verksamhet. Det andra är att riksräkenskapsverket självt erkänner att det inte
kan klara dep sidan av saken.

Jag citerar återigen riksräkenskapsverkets skrivelse till statsrådet och chefen
för finansdepartementet av den 25 februari 1947; det skadar inte att de rader,
som där stå om den saken, komma in i riksdagens protokoll. Det står så här:
»Den av riksräkenskapsverket bedrivna upplysningsverksamheten har hittills i
huvudsak varit av s. k. passiv karaktär d. v. s. inneburit ett besvarande av till
ämbetsverket inkomna förfrågningar rörande rätta tolkningen av olika författningar
m. m. Bestämmelser härom finnas intagna i den för ämbetsverket gällande
instruktionen. Den nu berörda verksamheten har tagit en betydande omfattning,
vilket haft till följd att i allmänhet rätt lång tid plägar förflyta,
innan de önskade svaren kunna avgivas.» Kommentarer torde, herr talman, vara
överflödiga på denna punkt.

Sedan skulle jag kanske beträffande effektiviteten av den revision, som nu
föreslås, här också vilja citera några rader ur samma yttrande. Det kan inte
skada att också de komma med i riksdagsprotokollet. Det står så här i denna
skrivelse: »Särskilt allvarligt finner ämbetsverket det vara, att varje år ett
betydande antal räkenskaper måste avskrivas såsom helt ogranskade. Under
innevarande budgetår har riksräkenskapsverket sålunda fattat beslut om att
räkenskaper till ett folioantal av närmare 1 300 000 icke skola utlämnas till
granskning.» Kommentarer torde, herr talman, även på denna punkt vara överflödiga.

Sedan bara ett par korta kommentarer till några yttranden av herr Mannerskantz.

Herr Karlsson har redan berört herr Mannerskantz’ uttalande om att arbetsförmedlingen
är för effektiv. Jag skall bara till det som redan har sagts lägga,
att herr Mannerskantz’ yttrande ej bör få tolkas på det sättet, att arbetsförmedlingsmänniskorna
lägga an på att ta arbetskraft från jordbruket eller
landsbygden och placera den i nya och utvidgade industrier. Jag tror inte att
herr Mannerskantz kan mena så men finner det nödvändigt att fritaga arbetsförmedlingsmänniskorna
från varje sådan misstanke. Den erfarenhet jag har
av deras arbete ger mig anledning att säga, att de i stort sett sköta sitt arbete
tämligen neutralt.

Sedan talade herr Mannerskantz om att anledningen till att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
inte ville ha den byggande verksamhet, som bedrives av
arbetsmarknadskommissionen, är den, att styrelsen inte vill ha sekunda arbetskraft.
Måhända kan ordet sekunda här ge anledning till en del missförstånd,
och jag skulle gärna vilja säga, att det förhållandet att en människa blivit arbetslös
ingalunda behöver betyda, att hon är sekunda arbetskraft. Det kan
gälla människor, som i sin tidigare gärning i t. ex. en industri som lägges ned
kunna vara hundraprocentigt effektiva, men som, när de komma in på t. ex.
byggnadsverksamhet, anläggningsarbeten och sådant, långt ifrån äro lika
effektiva därför att de inte äro yrkesarbetare. Och det är självklart, att ett
verk. som normalt driver en byggande verksamhet, hellre vill ha yrkesarbetare
än människor, som skola läras upp.

Herr von Heland: Herr talman! Vi riksdagsmän sitta här i riksdagen och
bedöma näringslivets organisation och skötsel och tro, att vi äro tillräckligt
sakkunniga för att kritisera näringslivets män och statens egna tjänstemän, vi
planhushålla och vi rekommendera rationaliseringar — men ack, herr talman,
hur sköta vi vårt eget arbete? Är det någon riksdagsman, som inför det arbetssätt
vi nu prestera i dessa vårdagar vill påstå, att vi själva arbeta rationellt?
Vi rekommendera oss sannerligen icke såsom några rationaliseringsexperter.

Nr 31.

Måndagen den 30 juni 1947.

Ang. inrättande av en ur het små rkn adsstyrelse m. rn. (Forts.)

Jag vågar sålunda som ett exempel nämna, att nu föreliggande ärenden omöjligen
kunna ha prövats med tillräcklig omsorg av riksdagens ledamöter. Jag
tror att jag själv är rätt van vid att läsa utlåtanden och andra skrivelser, men
jag kan absolut inte hinna läsa och lära mig alla de många och viktiga ärenden,
som nu löpande band presenteras kamrarna. Jag vågar påstå att inte
heller utskottets och avdelningens ledamöter i detta fall kunnat med tillräcklig
omsorg ha prövat detta ärende.

Det är endast en av reservationerna, som jag i detta sammanhang vill yttra
mig om, nämligen reservationen nr 2). Jag instämmer i den kritik, som framförts
av herr Mannerskantz och fröken Andersson, ty jag anser, att statens
representanter skola ha det större inflytandet vid bedömandet av utbetalningar
av arbeslöshetsmedel. Nu säger herr statsrådet, att detta inte är riktigt, eftersom
de försäkrade betala över 20 miljoner och staten endast 4,2 miljoner. Det
är inte de där summorna, som äro för mig avgörande, utan det viktigaste är
väl, att inte en arbetslöshetspolitik bedrives, som medför eii minskad produktion,
och det är ur den synpunkten som jag anser det vara så betydelsefullt hur
arbetslöshetskassornas medel utbetalas.

Emellertid borde man för ett bedömande av frågan ha studerat, hur arbetslöshetskassorna
nu verkställa utbetalningarna och om de gällande principerna
äro de riktiga.

Vid en remissdebatt påpekade jag vissa egendomligheter i det avseendet och
begärde, att utskottet skulle undersöka vissa frågor och redovisa resultatet av
undersökningen för riksdagen. Det har man naturligtvis inte hunnit med, därför
att propositionerna i arbetslöshetsfrågorna kommo så sent och därför att
arbetet nu så starkt måste forceras.

Herr statsrådet angav, att arbeslöshetskassorna handla mycket försiktigt.
Ja, det är möjligt att de göra så som regel — jag kan inte bedöma det, ty jag
sysslar inte med sådant i vanliga fall. Jag skulle emellertid gärna velat ha en
redovisning i fråga om detta, ty de exempel jag lämnade gåvo inte samma intryck
av försiktighet.

Herr talman! Det hade varit önskvärt att få klarlagt, i vilken utsträckning
min kritik var berättigad. Jag har nu inte kunnat få någon sådan redovisning
och det beror naturligtvis på att vi i dessa varma sommardagar inte arbeta.på
ett tillräckligt rationellt sätt utan ta emot sådana här omfattande och viktiga
propositioner, så att vi måste behandla dem i mycket hastig takt.

Herr Bergvall: Herr talman! Det är självfallet, att herr von Heland har rätt
i sin uppfattning, att vi särskilt fram mot riksdagens slut ingalunda ha fått
den tid på oss, som skulle behövas för ett grundligt penetrerande av den mängd
frågor, som vräkas över oss. Och jag förmodar, att det i detta hus inte finnes
någon delad mening om att förhållandena i år varit alldeles speciellt oefterrättliga
och att man inte rimligen kan fortsätta på det här sättet. Men vi äro nu i
denna situation och kunna inte råda bot på den omedelbart utan få försöka att
ta ställning till frågorna så gott vi kunna.

För min del har jag begärt ordet här för att knyta några reflexioner till reservationerna
3) och 4), av vilka jag kan ansluta mig till den ena men inte
till den andra. Jag gör det, därför att jag i någon mån deltagit i avdelningens
arbete vid förberedandet av detta utskottsutlåtande, ehuru jag inte har haft
tillfälle att ta del i detta arbete i dess helhet och inte heller att vara närvarande
vid utskottets behandling av frågan.

Vad reservation 3) beträffar, måste det för mig ligga till på det sättet,
att man för att föranstålta en särskild revisionsform i ett visst fall måste kunna
prestera en motivering, som säger, att denna institution, detta verk etc. företer

Måndagen den 30 juni 1947.

Nr 31.

Ang. inrättande av en arbetsmarknadsstyrelse m. m. (Forts.)
så alldeles specifika förhållanden, att man därför måste ha avvikande regler.
När jag lyssnat till debatten i dag och till de argument, som ha framförts
under utskottsbehandlingen, har jag inte kunnat komma ifrån, att reservanterna
ha rätt i sitt positionstagande här, och vad herr Karl Johan Olsson anfört
har inte kunnat övertyga mig om motsatsen. Det är möjligt, att vår statliga
revision överhuvud taget är svag i vissa avseenden; jag vill inte förneka,
att det kan behövas omläggningar och andra åtgärder, men då får man
väl angripa det problemet på ett annat sätt.

Jag tror sålunda, att den motivering, som anförts från reservanternas sida
i reservation nr 3), håller och att man alltså kan acceptera Kungl. Maj:ts förslag
på den punkten.

Reservation 4) rör ett ömtåligare kapitel. Jag undrar, om det finns någon
i denna kammare, som inte är skrämd inför den utomordentligt stora personalstat,
som det är fråga om för det verk, som här skall ■— jag höll på att
säga nyinrättas men låt mig i stället säga permanentas. Var och en, som har
någon blick för den nuvarande situationen, måste ju säga sig, att det är utomordentligt
allvarligt att för statlig verksamhet engagera en så betydande skara
människor, som det här är fråga om, och att i viss mån låta den verksamheten
svälla. Jag tror, att uppgifter, som lämnats i ett interpellationssvar i
andra kammaren, visa att det från tiden före kriget ägt rum en sådan kolossal
ansvällning av den statliga apparaten, att man med skäl kan hysa farhågor
och har all anledning att säga, att vi måste vara utomordentligt försiktiga
i nuvarande situation, då det från alla områden av näringslivet —
jag känner i varje fall intet undantag — med fog ständigt säges, att vi inte
ha tillräckligt med arbetskraft.

Från den utgångspunkten måste jag säga, att jag utomordentligt väl förstår
den inställning, som reservanterna ha. När jag ändå inte kan ansluta mig
till denna reservation, beror det på att jag inte har kunnat frigöra mig från
att det ligger en viss godtycklighet i själva position-stagandet. Det sker en
utplockning av befattningar, för vilken jag inte kunnat få någon tillfredsställande
motivering. Jäg har själv i olika sammanhang haft anledning att syssla
med sådana här organisatoriska spörsmål, och jag vet, hur svårt det är att
plocka ihop organisationen, så att den blir funktionsduglig i alla sammanhang,
och jag vet, hurusom ett plockande på organisationen utifrån ofta kan göra
mycket större skada än nytta.

Ehuru jag inte har något odelat förtroende för Kungl. Maj:t i alla avseenden,
vilket kanske framgår av mitt uppträdande här i kammaren, tror jag
faktiskt inte, att vi från rent sakliga utgångspunkter i detta sammanhang
ha att göra någonting annat än att rösta för bifall till utskottets hemställan,
men utomordentligt starkt stryka under det påpekande, som finns i utskottsbetänkandet,
att den omständigheten, att denna organisationsplan fastställes,
ingalunda innebär, att alla där upptagna befattningar skola tillsättas, utan
så länge det överhuvud taget med hänsyn till förhandenvarande situation finns
någon möjlighet att lämna befattningar obesatta, skall man också göra det.
Jag går ut ifrån att såväl den nya arbetsmarknadsstyrelsen som Kungl. Maj:t
skola inse, att med den situation vi för närvarande ha på arbetsmarknaden,
är det ett missgrepp med hänsyn till landets samlade intressen att bara därför
att denna organis-ationsram är fastställd också plocka in fullt av folk
på alla befattningar. Jag tycker, att vad man här kan göra är att understryka,
att man bör ta all den tid på sig, som överhuvud taget är möjlig, för att växa
i den här kappan, så att man inte låter administrationsapparaten svälla i
onödan.

Med den utgångspunkten och den motiveringen, herr talman, kommer jag

Nr 81.

Måndagen den 30 juni 1947.

Ang. inrättande av en arbetsmarknadsstyrelse rn. m. (Forts.)
att på denna punkt rösta för utskottets hemställan. Jag tror inte på möjligheten
att under en kortvarig utskottsbehandling plocka ut de befattningshavare,
som mian inte skall acceptera. Jag tror inte på möjligheten att göra det
tillräckligt objektivt, tillräckligt grundligt och i tillräcklig utsträckning baserat
på noggranna undersökningar. Men mina allmänna sympatier finnas bakom
den tankegång, som man ger uttryck åt i reservation 4), trots att jag sålunda
måste rösta för utskottets betänkande. Jag kan bara hoppas på att man måtte
se till att det inte här blir någon rask marsch fram för att fylla hela denna
personalkader, i den mån det inte bara är fråga om övertagande av gamla
befattningshavare.

Ordet lämnades härefter för kort genmäle till herr Mannerskantz, som yttrade:
Jlerr talman! Jag vill endast säga, att någon kortvarig och lättvindig
behandling har avdelningen faktiskt inte ägnat detta ärende. Jag skulle tvärtom
vilja påstå, att detta är det ärende, som vi ha lagt ned den mesta energien
och mödan på av alla ärenden vi ha haft denna riksdag. Att herr Bergvall
varit där mycket kortvarigt vet jag nog, men det hindrar inte, att vi ha
stått i ganska enträget och hållit på med detta ärende dag efter dag samt penetrerat
det, som va tycka, så noga man överhuvud taget kan göra det.

Häri instämde herr Andersson, Gustav Emil.

Herr Herlitz: Herr talman! Jag kunde inte avhålla mig från att begära ordet,
då jag hörde herr inrikesministerns utläggningar i frågan om den av
Kungl. Maj:t föreslagna anordningen, att kontrollen över arbetslöshetskassorna
skall utövas av en1 delegation, där dessa kassors egna representanter ha
majoritet. Herr statsrådet fann sig föranlåten — av vilka anledningar förstår
jag inte riktigt — att fråga, vilka intressen som skulle ligga bakom den av
reservanterna hävdade uppfattningen. Jag skall inte, herr talman, svara med
någon1 motfråga om vilka intressen, som ligga bakom Kungl. Maj:ts förslag,
ty den frågan är mycket lätt och enkel att besvara.

Det var alltså fråga, om motiven och intressena bakom reservanternas förslag.
Dessa intressen ha för mig varit så självklara, att jag nästan är generad
att behöva utveckla dem inför ett statsråd, som är jurist. Så vitt jag kan förstå
består kontrollen över arbetslöshetskassorna i varjehanda beslut, där det
kommer an på i vilken utsträckning och under vilka förhållanden de skola
erhålla statsbidrag till den verksamhet de utöva. Det är sålunda i all enkelhet
ett av de otaliga fall. där enskilda av det ena eller andra slaget stå som
sökande gentemot staten, ha sina anspråk mot staten. Man har sålunda klara
intressemotsättningar att utgå från; det är fråga om hur mycket kassorna
skola få, det är fråga om huruvida de inte skola få någonting alls _o. s. v.
Det gäller i varje fall i stor utsträckning sådana frågor, åtminstone indirekt.

Denna klara intressemotsättning och den uppenbara vikten av att i ett sådant
läge tillgodose statens bästa kan man inte vifta undan med att förklara, att
man har ett »ogrumlat förtroende» till dessa, som här ha anspråk på staten.
Och det är inte riktigt att ironisera över reservanterna för att de skulle utmärkas
av något särskilt förkastligt misstroende mot dessa kassor. Det är
inte, herr statsråd, att uttala någon misstro mot den ena eller den andra, om
man menar, att frågor om hans rätt gentemot det allmänna skall inte han
själv avgöra, utan de skola avgöras av det allmännas representanter.

Herr statsrådet ville ställa denna fråga på ett annat plan genom att säga,
att han älskade självstyrelsen i alla dess former, och han ville liksom nagla
fast dem, som eljest nitälska om den och inte vilja vara med om den här. Låt
oss, herr statsråd, vara överens om att vi tala om helt olika saker. Självsty -

Måndagen den 30 juni 1947.

Nr 31.

Ang. inrättande av en arbetsmarknadsstyrelse m. m. (Forts.)
relse är att sköta egna angelägenheter, men inte alls att avgöra om förhållandet
mellan staten och de självstyrande subjekten. Jag förutsätter, att herr
statsrådet inte är beredd att t. ex. tillstyrka — hur mycket han än nitälskar
om den kommunala självstyrelsen — att frågan om utbetalande av statsbidrag
till kommunernas skolväsen skall flyttas över från skolöverstyrelsen till en
särskild inom densamma bildad delegation av kommunrepresentanter. Jag
skulle också vilja ifrågasätta, huruvida herr statsrådet är beredd att på en
mängd andra områden, där på samma sätt helt naturligt statens och enskilda
intressen skära sig emot varandra, under åberopande av självstyrelsens princip
lämna över avgörandena till dem, vilkas intressen det gäller. Vill han
överlämna t. ex. jordbruksregleringen och vad därmed sammanhänger åt representanter
för lantbruksförbundet och B,. L. F.?

Jag kan inte finna annat än att det ligger utomordentligt starka och bärande
principiella skäl, som också ha den allra största praktiska betydelse,
bakom reservanternas ståndpunkt. Jag kan inte uttrycka det annorlunda än
att för mig framstår det som fullkomligt förvånande, att Kungl. Maj:t och
utskottsmajordteten ha kommit till den ståndpunkt de intagit.

Jag ber i detta hänseende att få yrka bifall till reservationen.

Herr Karlsson, Gustaf: Jag begärde ordet i anledning av herr von Helands
anförande. Jag vill instämma med herr von Heland i att riksdagsarbetet för
närvarande är mycket betungande och att statsutskottets tredje avdelning har
haft det mycket arbetsamt, när det har gått igenom den kungl. propositionen
nr 239 liksom en del andra, som varit lika digra. Men då herr von Heland
nu gör anspråk på att statsutskottet eller dess tredje avdelning skulle ta upp
ett anförande, som han höll under remissdebatten vid riksdagens början och
med anledning av det sätta i gång med speciella undersökningar, tycker jag
nog, att han går litet för långt. Vi ha i avdelningen prövat de motioner, som
ha förelegat, och jag vet icke, att det var någon remissdebatt om proposition
nr 239.

Sedan skulle jag vilja säga, att frågan om delegationen är en praktisk fråga.
De arbetslösa få ju ingalunda så fort de blivit arbetslösa gå till arbetslöshetskassan
och kvittera pengar. Det finns en i lag fastslagen karens- och prövotid.
Det går inte så lättvindigt till, som man av herr von Helands och andras
anföranden kunde tro. Eftersom det har visat sig, att kassornas ledningar ha
varit mycket noga med att följa de bestämmelser, som äro föreskrivna i lag,
kan man visa dem det förtroende det här är fråga om. Jag vill understryka,
vad jag förut sade: skulle tendenser till maktmissbruk visa sig, finns det
mycket väl möjlighet att ändra på det. Det finns sålunda ingen anledning
att på denna punkt gå ifrån utskottets inställning.

Jag vill begagna tillfället, herr talman, att ge herr Karl Johan Olsson en
replik, som jag hade tänkt ge i mitt första anförande men som jag då gick
förbi; man vill ju inskränka debatten för att inte uppehålla tiden i onödan.
Det rör lönerna, som ju äro en ganska väsentlig sak i detta sammanhang.
Herr Karl Johan Olsson ansåg, att chefens lön — ham skall placeras i C 12
— visserligen inte var för liten i och för sig men att den innebar, att man
hade undervärderat hans arbetsuppgifter jämfört med dem som chefen för
kommissionen för ekonomisk försvarsberedskap har. Jag vill vända på satsen
och säga, att jag tror, att riksdagen på sin tid övervärderade uppgifterna för
chefen för kommissionen för ekonomisk försvarsberedskap, och jag är alldeles
övertygad om att riksdagen får ändra på detta så småningom. Det är inte
rimligt med dessa höga lönesättningar.

Som motiv för att statsutskottets tredje avdelning och utskottet i dess hel -

Nr 31.

Måndagen den 30 juni 1947.

Ang. inrättande av en iar b e t s m ar kna dss ty relse m. m. (Forts.)
het inte har kunnat reflektera på de motioner, som ha väckts, med yrkande
om högre lönegradsplacering än Kungl. Maj:t föreslagit, vill jag bara anföra
ett enda exempel. Man har motionsledes hemställt, att förste inspektören
i Göteborg skulle flyttas från A 24, som Konungen hade föreslagit, till A 26.
Han skulle således få samma inkomst som överinspektören för Göteborgs centralstation,
som har 400 man under sig och ett stort ansvar för trafikens ledning.
Då det kommer fram sådana förslag, stärks man nog i den uppfattningen,
att rundhändheten vid vissa lönegradsplaceringar är väl stor. Detta
intryck har ökat den kritiska inställningen till dessa frågor vid utskottsbehandlingen.
Vi ha också i avdelningen flyttat ned åtskilliga befattningshavare
från högre till lägre grad och det har utskottet godkänt. Ledamöterna kunna
finna besked därom vid ett närmare studium av handlingarna. Vi ha gjort
det så långt vi ha kunnat med hänsyn till den avvägning, som varit möjlig
att göra på en relativt begränsad tid.

Herr talman! Jag ber ånyo att få yrka bifall till reservationen nr 1).

Herr von Heland: Herr talman! Herr Karlsson har fullständigt missförstått
mig. Jag skulle aldrig göra anspråk på att ett utskott skulle behandla allt vad
som säges i en remissdebatt vid årets början. Men i detta fall var det så, att
när arbetslöshetspropositionerna remitterades, tog jag upp en remissdebatt
och framförde en viss kritik samt gjorde vissa frågor. Jag befarade nämligen,
att med den understödspolitik, som nu bedrevs från arbetslöshetskassornas sida,
hindrade man i vissa lägen att viss arbetskraft tog befintligt arbete i skogarna.
Detta fann jag ytterst betänkligt, och det var för att få undersökt, i vad
mån och i vilken utsträckning min kritik var riktig, som jag hemställde om att
utskottet i samband med behandlingen av dessa propositioner skulle undersöka
detta. Ty om arbetslöshetskassorna ha felaktiga utbetalningsbestämmelser och
socialstyrelsen har fastställt felaktiga principer, då är det ju ytterst viktigt,
att man i samband med en sådan här omorganisation får det tillrättat.

Jag finner det anmärkningsvärt, att utskottet uppenbarligen på grund av
brådskan inte hunnit med en sådan undersökning, och den frågan ställer jag
till herr Mannerskantz, om han kan vara nöjd med att man inte hunnit med att
göra en undersökning rörande denna sak, som ingalunda är oviktig. Det är
också beklagligt, att till och med avdelningens ledamöter inte visste om, att
det hade riktats en sådan kritik vid remissen av denna proposition.

Herr Mannerskantz: Det är väl närmast vid nästa ärende, som denna fråga
borde tas upp. Det skall ju nu skapas en organisation, och den berör inte arbetslöshetsförsäkringen
annat än vad gäller den omtalade delegationen. Den
saken ha vi resonerat om synnerligen mycket, både i avdelningen och i utskottet
i plenum och sedan här i dag. Vid behandlingen av nästa ärende är nog rätta
tillfället att tala mer om det som herr von Heland syftade på, och det skall
jag också be att få göra, när vi komma till det ärendet.

Medan jag nu har ordet, herr talman, vill jag endast fråga statsrådet Mossberg,
om han kan nämna något fall, då det förekommit någon motsvarighet till
att statsmedel på detta sätt kunna användas, så att statsmyndigheterna inte ha
möjlighet att bestämma om avgörandena. Jag skulle tro, att det inte finns något
motsvarande fall. Detta är en nyinförd sak. Här är inte fråga om misstroende
eller inte misstroende, utan här är bara fråga om vad som ur statens
synpunkt är det riktiga att göra eller inte. Jag tror, att det inte finns några
andra sådana exempel.

Jag skall inte ta upp till bemötande de olika saker, som äro sagda här, utan
hänvisar bara till att jag har framfört de skäl, som finnas för de olika reserva -

Måndagen den 30 juni 1947.

Nr 31.

Ang. inrättande av en arbetsmarknadsstyrelse m. m. (Forts.)
tionerna, i mitt första anförande. Dock är det väl i frågan om revision nästan
nödvändigt att följa Kungl. Maj:ts förslag, om inte för annat så för att den
stackars tredje avdelningen, som jag tycker har varit nästan över hövan betungad
med arbete, annars måste försöka få fram ett sammanjämkningsför^
slag, och det är sannerligen inte lätt i ett sådant fall som detta.

Då andra kammaren har tagit Kungl. Maj:ts förslag, tror jag, att det på
den punkten är nästan ogörligt att komma till något annat resultat.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen, att,
utom beträffande motiveringen, till vilken han ville återkomma efteråt, hade
i avseende på den nu föredragna punkten endast yrkats att vad utskottet hemställt
skulle bifallas.

På därefter gjord proposition bifölls utskottets hemställan.

Vidkommande motiveringen, fortsatte herr talmannen, hade yrkats dels att
kammaren skulle godkänna den del av utskottets yttrande, som rörde arbetsmarknadsstyrelsens
uppgift att bedriva arbeten i egen regi, dels ock att kammaren
skulle godkänna den av herr Karl Andersson m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på godkännande av utskottets motivering
i förevarande del vara med övervägande ja besvarad.

Herr Karlsson, Gustaf, begärde votering, i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som godkänner den del av motiveringen i statsutskottets utlåtande nr
227, som rör arbetsmarknadsstyrelsens uppgift att bedriva arbeten i egen regi,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr Karl Andersson m. fl. vid utlåtandet anförda
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för nej-propositionen.

Punkten b.

Fröken Andersson: Herr talman! Jag ber att på denna punkt få yrka bifall
till reservation nr 2 av herr J. B. Johansson med flera.

Herr Karlsson, Gustaf: Herr talman! Jag anhåller att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till vad
utskottet i den nu ifrågavarande punkten hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som, innefattades i den av herr Johan Bernhard Johansson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 2) betecknade reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan ha.n upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Nr 31.

Måndagen den 30 juni 1947.

Ang. inrättande av en arbetsmarknadsstyrelse m. m. (Forts.)

Fröken Andersson begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposdtion av följande
lydelse:

, Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 227 punkten
b, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den av herr Johan Bernhard
Johansson m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 2) betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid fröken Andersson begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 63;

Nej — 39.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Punkten c.

Fröken Andersson: Herr talman! Jag ber att under punkt c) få yrka bifall
till reservation nr 3 av herr J. B. Johansson med flera.

Herr Karlsson, Gustaf: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen enligt de
därunder förekomna yrkandena gjorde propositioner, först på bifall till vad
utskottet i den under behandling varande punkten hemställt samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades i den av herr Johan Bernhard Johansson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 3) betecknade reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Mannershantz begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 227 punkten
c, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den av herr Johan Bernhard
Johansson m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 3) betecknade ireservationen.

Måndagen den 30 juni 1947.

Nr 31.

Ang. inrättande av en arbetsmarknadsstyrelse m. m. (Forts.)

Punkterna d—i.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reservation
nr 4), dock med rättelse av ett tryckfel å sista raden i reservationen, där
det står »6 031 kronor» i stället för rätteligen »6 031 000 kronor».

Herr Karlsson, Gustaf: Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning yttrade herr talmannen, att därunder yrkats
dels att vad utskottet i den nu föredragna punkten hemställt skulle bifallas,
dels ock att utskottets hemställan skulle bifallas med de ändringar,
som förordats i den av herr Johan Bernhard Johansson m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 4) betecknade reservationen, dock med rättelse av det av herr
Mannerskantz anmärkta tryckfelet.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Mannerskantz begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i ''sitt utlåtande nr 227 punkterna
d—i, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan med de ändringar, som förordats
i den av herr Johan Bernhard Johansson m. fl. vid utlåtandet avgivna, med
4 betecknade reservationen, dock med rättelse av dét under överläggningen anmärkta
tryckfelet.

Då emellertid herr Mannerskantz begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 67;

Nej — 31.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 228, i anledning av Kungl,
Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret 1947/48 till åtgärder för
arbetsmarknadens reglering m. m.

I en till riksdagen avlåten proposition, nr 286, hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden för den
16 maj 1947, föreslagit riksdagen att för budgetåret 1947/48 under femte huvudtiteln
anvisa till Åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m. ett reservationsanslag
av 1 000 Ö00 kronor och till Kostnader för överflyttning av arbetskraft
ett reservationsanslag av 100 kronor.

Första kammarens protokoll 1947. Nr 31. 3

Anslag till
åtgärder för
arbetsmarknadens
reglering
m. m.

Nr 31.

Måndagen den 30 juni 1947.

''Anslag till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m. (Forts.)

På sätt berörda statsrådsprotokoll utvisade hade föredragande statsrådet anmält,
att i anledning av en av arbetsmarknadskommissionen i skrivelse den
25 april 1946 gjord framställning om höjning av maximibeloppen för kontantunderstöden
enligt kungörelsen den 30 juni 1934 (nr 434) angående statlig och
statsunderstödd hjälpverksamhet vid arbetslöshet Kungl. Maj:t genom beslut
den 9 maj 1947 bemyndigat kommissionen att från och med den 1 juli 1947
fastställa vissa maximibelopp för hyreshjälp i Stockholm och Göteborg men
att framställningen i övrigt icke föranlett någon höjning av arbetslöshetsunderstödens
storlek. Vidare hade föredragande statsrådet anmält, att kommissionen
erhållit uppdrag att verkställa en allmän översyn av gällande grunder för
kontantunderstödens beräknande och att därvid även till prövning upptaga
frågan, huruvida kontantunderstöden, som i vad gällde dagunderstödet vore
dyrortsgraderade i enlighet med dyrortsgrupperingen i 1935 års folkpensioneringslag,
även i fortsättningen borde vara dyrortsgraderade. I avvaktan på
denna översyn hade den nuvarande dyrortsgraderingen synts föredragande
statsrådet böra bibehållas och efter ingången av år 1948 därvid bygga på förhållandena
den 31 december 1947.

Utskottet hade i det nu förevarande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte för budgetåret 1947/48 under V huvudtiteln anvisa a)

till Åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m. ett reservationsanslag
av 1000 000 kronor;

b) till Kostnader för överflyttning av arbetskraft ett reservationsanslag av
100 kronor.

I motiveringen hade utskottet yttrat, bland annat, att vad föredraganden
anfört rörande maximibeloppen för kontantunderstöd enligt hjälpkungörelsen
och om dyrortsgraderingen av dessa understöd icke föranlett utskottet till någon
erinran samt att utskottet förutsatte, att på den pågående utredningen rörande,
bland annat, nämnda dyrortsgraderings slopande grundat förslag skulle
komma att föreläggas nästa års; riksdag.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Johan Bernhard Johansson, Grånebo och Mannerskant z, fröken
Andersson samt herrar Gustav Emil Andersson, Rubbestad, Pettersson i Dahl
och Holmström, vilka ansett, att utskottets yttrande bort hava den ändrade
lydelse, reservationen visade, samt att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte för budgetåret 1947/48 under V huvudtiteln anvisa

a) till Åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m. ett reservationsanslag
av 100 kronor;

b) till Kostnader för överflyttning av arbetskraft ett reservationsanslag av
100 kronor;

2) av herrar Gränebo, Gustav Emil Andersson, Rubbestad och Pettersson
i Dahl, vilka ansett, att utskottet bort föreslå ett omedelbart avskaffande av
den nu för dagunderstödet enligt hjälpkungörelsen gällande dyrortsgraderingen
och dettas fastställande till belopp, som vore gällande för nuvarande ortsgruppen
II.

Herr Norling: Herr talman! Jag har begärt ordet med anledning av det uttalande,
som föredragande statsrådet gjort rörande anställningsförhallandena
för arkivarbetare.

Visserligen har statsrådet utlovat, att innan de frågor, som här beröras,
stadfästas av Kungl. Maj:t, skall riksdagen på nytt få yttra sig över dem,

Måndagen den 30 juni 1947.

Nr 31.

Anslag till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m. (Forts.)
men en punkt i utlåtandet kan jag dock inte förbigå, utan måste i dag säga
några ord om dem. Det gäller ett uttalande om principen av likställighet vid
hänvisning till och anställning vid arkivarbete.

I departementschefens i utskottsutlåtandet återgivna uttalande heter det: »I
princip torde svenska medborgare och flyktingar böra likställas i fråga om hänvisning
till och anställningsförhållanden vid arkivarbete.»

Man måste fråga sig, om det verkligen kan vara rättvist ur svensk synpunkt,
att svenska löntagare, som av en eller annan anledning inte kunna erhålla arbete
inom sitt yrke — i dessa fall är det väl mest fråga om intellektuella yrken
— inte skola ha företrädesrätt framför utländska medborgare, som vistas i Sverige.
Om en sådan intellektuell svensk medborgare har råkat komma på något
sätt vid sidan om det yrke han utövar och uppnått en ålder av 60 år eller mera,
så finns det ju ingen möjlighet för honom att sedan omskola sig till ett nytt
yrke och komma in på ett nytt förvärvsområde, där han kan försörja sig. En
sådan svensk medborgare borde i första hand ha rätt att bli hänvisad till arkivarbete.

Sedan har statsrådet förordat en ytterligare förmån för utländska flyktingar.
Här föreslås nämligen, att om dessa flyktingar utföra vissa arbeten,
som fordra stor kompetens, skola de få ett stipendium på 550 kronor i månaden.
Jag har ingenting emot att flyktingar, som utföra ett sådant arbete som är
gagneligt för svenska staten, också betalas härför, men vad jag däremot inte
kan finna vara riktigt är, att en svensk medborgare, som utför ett kvalificerat
arbete, som borde berättiga honom till stipendium, inte skall kunna få ett
sådant.

Jag vill därför, herr talman, hemställa till statsrådet, att han omprövar den
passus, som jag här berört, så att även svenska medborgare kunna bli delaktiga
av stipendier, om de utföra likartat arbete.

I övrigt, herr talman, vill jag yrka bifall till utskottets förslag.

_ Herr statsrådet Mossberg: Herr talman! Med anledning av vad herr Norling
nu yttrat vill jag bara framhålla, att bland våra svenska arkivarbetare ha
vi icke några professorer eller framstående forskare och vetenskapsmän, med
andra ord folk som kunna göra ett fullgott assistentarbete vid våra vetenskapliga
institutioner. Sådana kvalifikationer ha icke våra arkivarbetare, och det
är främst för män med dessa kvalifikationer som den här högre lönesättningen
är avsedd.

Herr Norling erhöll nu ordet för kort genmäle och anförde: Herr talman!
Vad statsrådet här meddelade framgår av handlingarna. Men man kan val
också tänka sig, att en svensk medborgare utför sådant arbete för svenska staten,
att även det kan behöva premieras på ett eller annat sätt, och då anser jag
det inte vara riktigt, att premieringen förbehålles endast utländska medborgare.

Fröken Andersson: Herr talman! Statsutskottets utlåtande nr 228 är ju redan
i viss mån debatterat här. Jag skall därför fatta mig rätt kort.

Beträffande arkivarbetarna skall jag bara be att få understryka vad herr
statsrådet sade. Dock skulle jag vilja framhålla en synpunkt, som jag har haft
anledning att ta ställning till i samband med flyktingnämndens verksamhet.
Jag undrar, om inte tiden snart är inne att mera på djupet utreda förhållandena
i det här hänseendet. Jag resonerar nämligen så, att om en person gör en
verklig insats,_ skall han inte gå för lägre lön. Då skall han inrangeras i marknaden
på vanligt sätt och få ordentlig lön för sitt arbete. Jag tycker, att myc -

Nr 31.

Måndagen den 30 juni 1947.

Anslag till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m. (Forts.)
ket pekar mot att vi snart befinna oss i det läget, att det är lämpligt att ompröva
dessa saker.

Utom denna allmänna anmärkning skall jag, herr talman, inte gå djupare in
på denna fråga, ehuru det vore mycket att säga om den. Jag ställer mig dock
mycket positiv till att den hjälpverksamhet, som det i grunden rör sig om här,
får fortsätta så länge det är nödvändigt — men heller inte längre.

Herr talman! Hedan i den debatt, som herr von Heland tog upp vid remissen
av propositionen 286, framfördes ju en hel del synpunkter, och jag kan därför
fatta mig kort, när jag nu övergår till den av herr J. B. Johansson med
flera avgivna reservationen. I propositionen begäres en miljon, kronor för arbetsmarknadens
reglering. Vi ha i den nämnda reservationen framfört den synpunkten,
att det bör anvisas anslag med endast ett formellt belopp. Det finns
ju reserverat 26 miljoner kronor, och då mena vi, att det är fullkomligt onödig
att här anslå ytterligare en miljon. Av socialstyrelsens och arbetsmarknadskommissionens
översikt över arbetsmarknaden för april i år framgår, att på
100 lediga platser fanns det bara 55 ansökningar, och departementschefen understryker
också mycket starkt, att arbetslösheten nu är lägre än någonsin.
Trots detta läge på arbetsmarknaden ha arbetslöshetskassorna till exempel i
februari betalat ut understöd på inte mindre än 1,8 miljoner kronor. Detta är så
mycket underligare som vi veta, att det på arbetsmarknaden fattas bortåt
100 000 arbetare. Att då årligen betala ut tiotals miljoner i arbetslöshetsunderstöd
måste ju förefalla en person, som tänker genom dessa saker, ganska
egendomligt.

Jag tillät mig redan i den allmänna remissdebatten i januari att påtala det
underliga i att man, samtidigt som läget på arbetsmarknaden är sådant, begär
en höjning av anslaget till arbetslöshetskassorna med hela två miljoner kronor.
Nu skall jag inte på något sätt insinuera, att kassornas utbetalningar varit felaktiga.
Säkerligen följa kassorna här de regler, som äro givna, men på grund
av vad jag har nämnt ifrågasätter jag, om inte dessa regler böra omprövas.
Det kan inte vara lämpligt att gå fram på detta sätt i fortsättningen.

Nu framhålla departementschefen och utskottet, att de arbetslösa utgöras
praktiskt taget endast av personer, som med hänsyn till ålder eller andra särskilda
orsaker blott undantagsvis kunna beredas arbete i öppna marknaden. Jag
ifrågasätter starkt, herr talman, om det är lämpligt, att dessa kategorier komma
in under denna understödsform. År det, frågar jag, icke riktigare att hänvisa
dem till andra och lämpligare vårdformer?

Vidare tas i propositionen och utskottsutlåtandet upp förslag om ett smidigare
kontrollsystem. De arbetslösa skola enligt nuvarande bestämmelser anmäla
sig på arbetsförmedlingarna. Enligt Kungl. Maj :ts av utskottet tillstyrkta
förslag — jag skall inte kritisera det, jag vill bara få svar på ett
par frågor — skola de arbetslösa i viss omfattning befrias från skyldigheten
att anmäla sig, och för kontrollen skola de avg© deklarationer beträffande sina
arbetsförhållanden.

Nu är även departementschefen på denna punkt en smula tveksam, såvitt
jag förstår. Departementschefen säger: »Även om med anledning härav» —
således med anledning av det förändrade kontrollsystemet — »någon risk för
felaktiga utbetalningar av understöd kan föreligga, synes dock förslaget innebära
så uppenbara fördelar att jag finner mig böra biträda detsamma.» Naturligtvis
böra alla slag av förenklingar hälsas med tillfredsställelse, men jag
skulle här vilja betona, att det är mycket viktigt, att verkningarna av förändringen
härutinnan följas mycket uppmärksamt.

Det uppstår en del problem, som röra handhavandet av kontrollen. I enlig -

Måndagen den 30 juni 1947.

Nr 31.

Anslag till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m. (Forts.)
het med vad jag nämnde i annat sammanhang tror jag, att det han vara ganska
farligt att lägga kontrollen hos arbetsförmedlingarna, ty det kan ju tänkas,
att deras neutralitet på denna grund kan ifrågasättas. Jag tycker att det
skulle vara rätt tacknämligt, om herr statsrådet närmare ville precisera, hur
man har tänkt sig saken.

Jag skall, herr talman, inte ta upp tiden längre, utan nöja mig med att
yrka bifall till reservationen nr 1 av herr J. B. Johansson in. fl.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Jag instämmer i de synpunkter, som den
föregående ärade talarinnan här har framfört. Dessutom skulle jag vilja säga,
att jag har varit fullt medveten om att herr von Heland vid remissen av proposition
nr 286 har framfört vissa synpunkter och anmodat utskottet att
införskaffa vissa uppgifter. Emellertid ha vi ■— i olikhet mot herr von Heland
— ägnat studiet av propositionen så mycken tid, att vi ha kommit till
klarhet om att vi knappast haft möjlighet att med anledning av propositionen
föreslå ändring av reglerna för arbetslöshetskassorna. Det går inte att
grunda ett dylikt förslag på propositionen.

Nu tror jag dock även jag, att tillämpningen av de nuvarande reglerna, med
6 dagars karenstid på sina håll är tvivelaktig. (Jag har hört talas om fall, där
man, när man ändå tänker byta plats, passar på att göra det vid ett tillfälle
— det säges, att man i synnerhet gör det vid jular och andra helger ■—
då det ändå inte gärna är möjligt att få annat arbete så lätt och snabbt, att
man ibland på det sättet har kunnat få daghjälp från arbetslöshetskassorna
i ett dylikt mera normalt, om också något utsträckt uppehåll mellan två arbetsan
ställningar.

Det kan ju inte vara någon större procent av fallen, där det sker så, men
jäg bara pekar på att möjligheterna föreligga och att det oekså finns människor,
som söka utnyttja sådana möjligheter. Men jag tror, att det är av vikt,
att man tänker på att ändra bestämmelserna, så att det under denna verkliga
högkonjunkturtid med överfull sysselsättning inte behöver bli så stora kostnader
för det allmänna som nu.

Det finns två reservationer fogade till detta utlåtande. Det är egentligen för
att yrka bifall till den första av dem, som jag har begärt ordet. Denna reservation
sammanhänger med budgetsynpunkter. Den miljon, som äskas i propositionen,
kommer väl med säkerhet att inte tas i anspråk. Varje år tidigare under
de senaste åren har åtminstone jag anmärkt på att man har tagit till för stora
belopp. Jag har inte väntat någon arbetslöshet på hela tiden, och det har
ju visat sig, att reservationerna varje år ha blivit så stora, att de nu uppgå
till 26 miljoner kronor. Jag förmodar, att det blir en reservation även
detta år.

Statsrevisionen gick i fjol höstas igenom de reservationer so,m finnas, och
det är intet tvivel om att de i detta fall äro onödigt stora.. I den nedprutning
av anslaget från en miljon kronor, vilket belopp föreslagits i propositionen och
tillstyrkts av utskottet, till ett proformabelopp av 100 kronor, såsom reservanterna
föreslå, ligger ingen ändring i direktiven, utan nedprutningen grundar sig
på ett bedömande av att det inte behövs något anslag för att man skall kunna
fylla uppgifterna enligt de tidigare direktiven. Det är alltså fråga om en mera
budgetmässig åtgärd, men jag tycker, att man i synnerhet nu efter krigets slut
bör mer och mer återvända till den förr mycket noga tillämpade principen att
inte ta till anslag så stora att det regelmässigt, såsom här blivit fallet, finnes
mycket stora reservationer stående.

Det är huvudmotivet för den reservation som jag nu, herr talman, ber
att få yrka bifall till.

Nr 31.

Måndagen den 30 juni 1947.

Anslag till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m. (Forts.)

Herr statsrådet Mossberg: Herr talman! Jag vill säga några ord med anledning
av fröken Anderssons anförande.

Jag medger, att det vid första påseendet kan förefalla egendomligt, att samtidigt
som landet ropar efter arbetskraft man bar en viss, om än begränsad
arbetslöshet, som påkallar hjälpåtgärder från statens sida. Jag har klart för
mig, att vi inte vid detta tillfälle skola ta npp någon större debatt om principerna
för hela den svenska arbetslöshetshjälpen. Jag vill endast påpeka, att
vi säkerligen aldrig få en högkonjunktur, som är så stor, att vi inte i vårt
land komma att ha en viss, låt vara mycket liten arbetslöshet, begränsad inte
bara till totala antalet arbetslösa utan även med hänsyn till den lokala fördelningen
över landet. Jag hade tillfälle att säga några ord tidigare här i
kammaren i samband med remissdebatten om dessa frågor. Jag framhöll då,
att det alltid finns en viss omställnings- och en viss konjunkturarbetslöshet.
Företag slå igen och läggas ned. De rationaliseras ut, och det tar en tid, innan
arbetskraften kan flytta.

Men jag skulle särskilt vilja peka på de säsongvariationer i sysselsättningen,
som vi, såvitt jag förstår, aldrig kunna komma ifrån och som göra, att vi
även i denna goda konjunktur få upprätthålla en viss hjälpverksamhet för
de arbetslösa via arbetsmarknadsorganen. Vi ha vintertid ett oblitt klimat, som
gör, att arbetet inom vissa områden då är svårare att bedriva än under andra
årstider.

Jag vill bara peka på att till och med ett sådant utpräglat bristområde på
vår arbetsmarknad som jordbruket företer en dylik säsongvariation. Lantarbetarna
hade i mars inte mindre än 8,5 procent av sina medlemmar anmälda
som arbetslösa, och det visar, att säsongarbetslösheten är en genomgående
företeelse i hela vårt samhälle. Vi hade i februari i runt tal 5 280 hjälpsökande
arbetslösa — det var till denna siffra som fröken Andersson anknöt sin
uppgift om kostnaderna för arbetslöshetshjälpen. Siffran var vid utgången
av maj nere i 2 098. Det innebär alltså en väsentlig minskning. Jag kan nämna,
att enbart på en enda månad, under maj, sjönk antalet hjälpsökande arbetslösa
med ungefär 40 procent i hela landet. Februari är den svåraste arbetslöshetsmånaden.
Då är det ofrånkomligt, att man tar upp en viss verksamhet
till stöd för de arbetslösa.

Jag vill nämna en sådan sak som att till exempel i Norrbottens län, som har
mycket besvärliga arbetsmarknadsförhållanden, arbetslösheten i januari månad
brukar vara omkring sex gånger så stor som under sommarhalvåret, och
denna arbetslöshet är lokaliserad till orter, där både jordbruk och skogsbruk
ha mycket dåliga möjligheter att bereda sysselsättning — jag behöver bara
peka på malmfältskommunema.

Vad är det för folk som får denna arbetslöshetshjälp? Jo, det är till den
övervägande delen äldre personer. Jag har här tillgänglig en siffra, som visar,
att av hela antalet hjälpsökande i landet voro i maj månad inte mindre än
73,5 procent över 50 år. Det betyder alltså, att man får ingripa för att hjälpa
den arbetskraft, som det är svårast att placera på arbetsmarknaden. Antalet
personer som sysselsättas i beredskapsarbetena och antalet av dem som ha
dagunderstöd går ned högst väsentligt, så snart våren inträder. Antalet i våra
beredskapsarbeten sysselsatta människor sjunker nu månad för månad och
vecka för vecka, tv arbetsmarknadsorganen göra, såvitt jag förstår, allt vad
man skäligen kan begära för att placera dessa personer på arbetsmarknaden.

Vid utgången av maj månad hade vi som nämnt 2 098 hjälpsökande arbetslösa.
Men om jag räknar bort storstäderna, Göteborgs och Bohus län, Västernorrlands
län och Norrbottens län — alltså de svåraste områdena med en viss
konstant restarbetslöshet — funnos i hela landet i övrig bara 538 hjälpsökande

Måndagen den 30 juni 1947.

Nr 31.

Anslag till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m. (Forts.)
arbetslösa. Det betyder, att den arbetslöshetshjälp, som svenska staten för
närvarande får ge, är lokaliserad till vissa delar inom landet och att den
inom dessa begränsade områden huvudsakligen avser ett klientel, som på grund
av ålder eller eljest på grund av nedsatt arbetsförmåga är ganska svårplacerat
på arbetsmarknaden.

Herr von Heland: Herr talman! Om man i sjönöd kan nå ett halmstrå för
sin räddning bara genom att bil formalist, är det tydligt, att herr Mannerskantz
här sökt klara sig genom att bli formalist. Herr Mannerskantz är dock en
av de människor som jag minst av allt tycker passar för att vara formalist.
Det är därför också mycket svårt för honom att kunna försvara, att utskottet
inte har gjort de undersökningar, som jag har begärt, bara med hänvisning
till att jag kanske upptog en remissdebatt vid fed proposition. Alla dessa
frågor om arbetslöshetsunderstöd, arbetslöshetskassornas handhavande o. s. v.
måste ju anses ha med varandra att göra. Löser man problemet om arbetslöshetskassorna
på ett visst sätt, måste detta komma att inverka även på de
andra frågorna i samband med arbets! öshetsproblemet.

Jag vill också nämna, att jag inte fick de uppgifter, som föranledde mig
att begära denna undersökning, förrän i samband med framläggandet av den
föreliggande propositionen. Morgon-Tidningens märkliga artikel i denna fråga
publicerades just den dag som denna proposition remitterades. Det var orsaken
till att jag tog upp en remissdebatt i samband med denna proposition.
Jag medger, att det kanske hade varit formellt riktigare att ta upp den i
samband med propositionen om arbetslöshetskassorna. Som herr Mannerskantz
erkände i sitt förra anförande hörde den emellertid även ihop med reservationen
nr 2) till föreliggande utlåtande.

Jag finner det således alltjämt egendomligt, att man haft så bråttom att
man inte hunnit penetrera igenom alla dessa arbetslöshetsfragor, innan man
tagit slutlig ställning till dem. Jag vill bara konstatera, att detta måste bero
på brådskan och inte på bristande intresse hos utskottets ledamöter.

Vad själva sakfrågan beträffar, måste jag i likhet med vad jag yttrade vid
förra tillfället med anledning av herr statsrådets anförande framhålla, att
jag anser, att man borde fundera över om inte omflyttningen av arbetskraft
kunde ske hastigare än vad nu är fallet. Om man vet, att arbetslösheten varje
år är besvärlig i februari månad och att vi åtminstone något år till behöva
folk i våra skogar, borde man enligt min mening kunna åstadkomma en hastigare
omflyttning av åtminstone en del av den arbetskraft som går arbetslös
under vinterperioden.

Jag skall, herr talman, bli mycket kortfattad i fråga om mitt yrkande.
Jag yrkar således bifall till reservation nr 1) men även till reservation nr 2).
I reservation nr 2) protesterar det parti, som jag tillhör, alltjämt mot dyrortsgrupperingen.
Det är ju fullständigt onödigt., att jag här argumenterar
för denna sistnämnda reservation. Vi känna ändå så väl varandras inställning, så
att det är överflödigt att jag här ytterligare söker klarlägga mitt partis uppfattning
på denna punkt. Jag nöjer mig därför, herr talman, med att kort och
gott yrka bifall även till reservationen nr 2).

Herr Olsson, Karl Johan: Herr talman! Jag hade tänkt avstå från
gära ordet, men i anledning av herr von Helands senaste yttrande vill jag erinra
om att när han vid remissen av propositionen i fråga framställde viss kritik mot
utbetalningen av arbetslöshetsunderstöd, utgick han ifrån mycket tillfälliga förhållanden.
Det påvisades också i debatten den gången, att de förhållanden
som han syftade på hade vållats av den exceptionellt stränga vintern och att det

Nr 31.

Måndagen den 30 juni 1947.

''Anslag till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m. (Forts.)
alltså rörde sig om omständigheter över vilka inga myndigheter kunde råda. De
undersökningar, som jag har gjort efter debatten i fråga, ha styrkt, att denna
mm uppfattning var riktig. Den situation, som herr von Heland utgick ifrån,
hade således samband med den stränga vintern och det tillfälliga avbrott i
byggnadsverksamheten som då inträffade och som blev långvarigare än vad någon
hade räknat med. Från den utgångspunkten torde det följaktligen inte ha
förelegat någon anledning att göra någon undersökning. Om det sedan från
andra utgångspunkter finns behov av en sådan undersökning skall jag inte
förlänga debatten med att diskutera. Om man skall ta upp hela det omflyttningsproblem,
som herr von Heland antydde, nämligen hur man skall kunna
vidtaga sådana anordningar att man så hastigt som möjligt kan flytta människor
till olika arbetsområden, så är detta givetvis ett mycket stort och svårt
problem, som det knappast har funnits möjlighet för statsutskottets tredje avdelning
att lösa vid behandlingen av den föreliggande propositionen.

Vad sedan gäller anslagets storlek, förmodar jag, att det är riktigt som
herr Mannerskantz säger då han konstaterar, att detta anslag inte helt behöver
tas i anspråk. Det har också mycket riktigt vid åtminstone ett par tillfällen av
honom ansetts, att man skulle kunna nöja sig med ett mindre anslag. Sakligt
sett har beloppets storlek emellertid ingen betydelse. Om vi t. ex. hade knappat
in anslaget i fjol, hade vi behövt ett så mycket större anslag i år. Det har ingen
praktisk betydelse, om det skulle bli någon liten summa över, ty de pengarna
finnas ju i alla fall kvar. Samtidigt är det ju uppenbart, att om pengarna inte
räcka till för ändamalet, maste man skaffa mer pengar. Jag har hela tiden utgatt
ifrån att det är bättre att ha litet för mycket pengar än något för litet, att
man har en viss marginal att röra sig inom. Fullt så säkra kunna vi väl ändå
inte vara i fråga om den ekonomiska utvecklingen, att vi inte måste räkna med
att det kan förekomma, vissa störningar, som kunna åstadkomma åtminstone
tillfälliga arbetslöshetskriser.

Herr Karlsson, Gustaf: Herr talman! Under åberopande av vad herr statsrådet
Mossberg och nu senast herr K. J. Olsson ha anfört ber jag kort och gott
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr von Heland: Herr talman! Det hav påpekats för mig att det som reservation
nr 2) är avfattad inte gar att yrka bifall till densamma. Det är onödigt
att här formulera om det hela och göra ett nytt yrkande. Damerna och herrarna
känna vår inställning till frågan ändå. Jag återtar därför, herr talman,
mitt yrkande och ber att mitt anförande i denna del måtte betraktas som en
deklaration.

Herr Hage: Herr talman! Jag önskar bara säga några ord med anledning
av herr von Helands yttrande.

Jag förstår mycket väl, att man rent teoretiskt kan resonera på det sätt som
han gör,^ d. v. s. att om man t. ex. i februari månad konstaterar en viss arbetslöshet
på en del platser i landet, bör det ligga nära till hands att skicka dessa
människor till skogsarbete, där de behövas. Om herr von Heland kände till de
lokala förhållandena exempelvis i Norrbotten, där det ibland i februari kan
råda en svår situation i fråga om arbetskraften, skulle han aldrig behöva fråga,
varför inte dessa människor i största utsträckning skickas till skogsarbete. Det
är nämligen här i betydande omfattning fråga om gamlingar och ur arbetslivet
utkläs sade människor som det överhuvud taget inte är någon idé att skicka
till skogarna. Vid bedömandet av ett sådant problem som detta måste man givetvis
alltid ta hänsyn till de lokala förutsättningarna. Man kan inte resonera

Måndagen den 30 juni 1947.

Nr 81.

Anslag till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m. (Forts.)
på ett sådant^där rent teoretiskt och matematiskt sätt att man säger, att här
finns sa och sa manga tusen arbetslösa och där och där saknas så och så många
tusen arbetare, varför flyttar man då inte över de arbetslösa dit när det behöva
arbetskraft. Man, maste, fastslar jag, ta hänsyn till förhållandena i respektive
län och från den utgångspunkten bedöma saken.

. Herr von Heland: Herr talman! Herr Hage har fullständigt rätt i att man
inte kan ordna upp en sådan här sak genom teoretiska spekulationer, vilket jag
heller aldrig begärt. Jag återkommer emellertid till den remissdebatt som vi
hade här och varvid jag redogjorde för hur det i praktiken låg till under två
vintermånader. Det fanns då arbetare som gingo sysslolösa inom byggnadsindustrien
och som under de närmast föregående åren hade arbetat i skogen,
fastän de sedan övergått till byggnadsproduktionen. De voro således vana
skogsarbetare. Om man vet, att det ideligen återkommer en arbetslöshetsperiod
i februari manad, tycker jag, att man i god tid borde fundera över hur man
hastigare skulle kunna ordna omflyttningen av arbetslösa exempelvis till våra
skogar, där det nu är sådant behov av arbetskraft.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannen i enlighet
med de yrkanden, som därunder framkommit, propositioner, först på bifall
till vad utskottet i det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades i den av herr Johan Bernhard Johansson
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

. Herr Mannerskantz begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en så

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 228, röstar

J a;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den av herr Johan Bernhard
Johansson m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 233, i anledning av Kungl. Förslag till
Maj :ts framställningar med förslag till statens löneplansförordning m. m. jämte statens lönei
ämnet väckta motioner. plansförord T

. ning m. m.

1 en till riksdagen avlaten proposition, nr 281, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för den
9 maj 1947, föreslagit riksdagen att, utom annat,

dels godkänna vid propositionen fogat förslag till statens löneplansförordning,

dels ock bemyndiga Kungl. Maj :t

a) a-tt i huvudsaklig överensstämmelse med vad i statsrådsprotokollet förordats
utfärda avlöningsreglementen för tjänstemän (beställningshavare) vid
den civila och den militära statsförvaltningen, för lärare m. fl. vid de högre
kommunala skolorna, de statsunderstödda skolorna för bildbara sinnesslöa
m. fl. och folkskoleväsendet samt för nomadlärare,

Nr 31.

Måndagen den 30 juni 1947.

Förslag till statens löneplans förordning m. m. (Forts.)

b) att under de förutsättningar och i den omfattning, som i statsrådsprotokollet
förordats, vidtaga ändringar i sålunda utfärdade reglementen samt utfärda
övergångsbestämmelser.

Kungl. Maj :ts förslag innebar bland annat, att justitieråd och regeringsråd
skulle erhålla rätt att med sin tjänst förena skiljemannauppdrag såsom ordförande
eller som ensam skiljedomare.

I förslaget till statens löneplansförordning hade under 4 § intagits bestämmelser
om höjning och sänkning av lön i viss automatisk anslutning till levnadskostnadernas
växlingar, vilka bestämmelser utformats i huvudsaklig överensstämmelse
med det principbeslut i frågan, som fattats av 1946 års riksdag.

.Vidare hade Kungl. Maj :t i proposition nr 300. under åberopande av bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för den 23 maj 1947, föreslagit
riksdagen besluta 1) att månadslön, som angåves i statens löneplansförordning,
skulle under budgetåret 1947/48 höjas med ett belopp, som motsvarade
12 procent av månadslönen eller, om denna överstege 1 200 ^kronor, av detta, belopp,
2) att månadslön, som efter sådan höjning slutade på öretal, skulle jämkas
till närmaste krontal eller, om den slutade på 50 öre, till närmast högre
krontal, 3) att jämte månadslön övriga till samma löneklass hörande belopp
skulle höjas i sådan omfattning, att de höjda beloppen förhölle sig till den
höjda månadslönen på samma sätt som de oförändrade beloppen till den oförändrade
månadslönen, samt 4) att belopp, vilket efter under 3) avsedd höjning
icke slutade å helt femtal ören, skulle jämkas till närmaste femtal.

I samband med ifrågavarande proposition hade utskottet till behandling
förehaft

dels två vid riksdagens början väckta motioner, den ena inom första kammaren
av herr Mannerskantz m. fl. (I: 34) och den andra inom andra kammaren
av herr Skantze m. fl. (II: 61);

dels två i anledning av propositionen nr 281 väckta motioner,

den ena inom första kammaren av herr Nerman m. fl. (I: 339) med hemställan,
att riksdagen beträffande justitieråds och regeringsråds rätt att med tjänsten
förena skiljemannauppdrag måtte vidbliva sin vid förra årets riksdag intagna
ståndpunkt, och

den andra inom andra kammaren av herrar Håstad och Skantze (11:498)
med hemställan, att riksdagen under hävdande av att avlöningsreglementena
fortfarande borde fastställas av riksdagen måtte dels antaga i propositionen
framlagda förslag blott intill den 1 juli 1948, dels ock hemställa om en formell
översyn av de till propositionen fogade författningsförslagen att föreläggas
1948 års riksdag för definitivt antagande;

dels ock två i anledning av propositionen nr 300 inom andra kammaren väckta
motioner,

den ena av herrar Senander och Kempe (II: 513) med hemställan, att riksdagen
måtte avslå nämnda proposition och förklara, att riksdagen vidbleve sitt
år 1946 fattade beslut beträffande rörligt tillägg på statsjänamas löner, och

den andra av herr Fagerholm (11:514), vari jämväl hemställts om avslag
på sistnämnda proposition, i anledning varav den i propositionen nr 281 föreslagna
löneplansförordningen borde träda i kraft den 1 juli 1947 även i vad
anginge bestämmelserna i 4 §.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

A. att riksdagen måtte beträffande propositionen nr 281

I. godkänna i nämnda proposition framlagt förslag till statens löneplans -

förordning ;

II. med bifall till motionen

1:339 avslå Kungl. Maj:ts förslag i vad det -

Måndagen den 30 juni 1947.

Nr 31.

Förslag till statens löneplansförordning m. m. (Forts.)
samma avsåge rätt för justitieråd och regeringsråd att med tjänsten förena
visst uppdrag såsom skiljeman;

III. medgiva, att häradshövding och vattenrättsdomare finge med tjänsten
förena uppdrag att vara ordförande i hyresnämnd eller suppleant för ordförande
i sådan nämnd;

IV. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna 1:34 och II: 61
ävensom motionen II: 498 bemyndiga Kungl. Maj:t att i huvudsaklig överensstämmelse
med vad utskottet förordat för tiden intill den 1 juli 1948 utfärda
provisoriska avlöningsbestämmelser för tjänstemän (beställningshavare) vid
den civila och den militära statsförvaltningen, för lärare m. fl. vid de högre
kommunala skolorna, de statsunderstödda skolorna för bildbara sinnesslöa m. fl.
och folkskoleväsendet samt för nomadlärare;

V. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
sådana ändringar i sålunda utfärdade provisoriska bestämmelser, vilka
på grund av det under IV lämnade bemyndigandet skolat kunna intagas i bestämmelserna
vid deras utfärdande, ävensom meddela övergångsbestämmelser i
anslutning till utfärdande av de provisoriska avlöningsbestämmelserna och ändringar
i eller tillägg till dessa;

VI. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag fatta beslut på sätt under momentet
närmare angivits;

B. att riksdagen måtte beträffande propositionen nr 300

I. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag på motionerna II:
513 och 514 besluta,

a) att månadslön, som angåves i statens löneplansförordning, skulle under
budgetåret 1947/48 höjas med ett belopp, som motsvarade 12 procent av månadslönen
eller, om denna överstege 1 200 kronor, av detta belopp;

b) att månadslön, som efter sådan höjning slutade på öretal, skulle jämkas
till närmaste krontal eller, om den slutade på 50 öre, till närmast högre
krontal ;

c) att jämte månadslön övriga till samma lön eklass hörande belopp skulle
höjas i sådan omfattning, att de höjda beloppen förhölle sig till den höjda månadslönen
på samma sätt som de oförändrade beloppen till den oförändrade
månadslönen; samt

d) att belopp, vilket efter under c) avsedd höjning icke slutade å helt femtal
ören, skulle jämkas till närmaste femtal;

II. bemyndiga Kungl. Maj :t att till bestämmelsen om löneplansförordningens
ikraftträdande foga eu föreskrift i överensstämmelse med under I. meddelat
beslut.

Reservationer hade anförts

1) av herrar Johan Bernhard Johansson och Mannerslcantz, fröken Andersson
och herr Holmström, vilka ansett, att utskottets yttrande bort i viss angiven
del hava den ändrade lydelse, reservationen visade, samt att utskottet bort i
punkten A mom. II hemställa, att riksdagen måtte med bifall till Kungl. Maj :ts
förslag och med avslag på motionen I: 339 medgiva, att justitieråd och regeringsråd
finge med tjänsten förena skiljemannauppdrag såsom ordförande eller
såsom ensam skiljedomare;

2) av herrar Gustaf Karlsson och Thapper, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del lyda så, som i denna reservation angivits, samt att utskottet
bort i punkten A mom. III hemställa, att riksdagen måtte besluta, att
i fråga om häradshövdings och vattenrättsdomares rätt att med befattningen
förena tjänst eller uppdrag nuvarande bestämmelser skulle äga oförändrad giltighet; -

Nr 31.

Måndagen den 30 juni 1947.

Förslag till statens lönevlans förordning m. m. (Forts.)

3) av herrar Gustaf Karlsson, Mårtensson, Åkerström och Petterson i Degerfors,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort i viss del hava den ändrade
avfattning, reservationen visade, samt att utskottet bort i punken A mom. IV
och V hemställa, att riksdagen måtte

IV. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna I: 34 och II: 61
ävensom med avslag på motionen II: 498 bemyndiga Kungl. Maj:t att i huvudsaklig
överensstämmelse med vad i reservationen förordats utfärda avlöningsreglementen
för tjänstemän (beställningshavare) vid den civila och den militära
statsförvaltningen, för lärare m. fl. vid de högre kommunala skolorna, de
statsunderstödda skolorna för bildbara sinnesslöa m. fl. och folkskoleväsendet
samt för nomadlärare;

V. i anledning av Kungl. Maj :ts förslag bemyndiga Kungl. Maj :t att under
de förutsättningar och i den omfattning, som reservanterna förordat, vidtaga
ändringar i sålunda utfärdade reglementen och utfärda övergångsbestämmelser
i anslutning till såväl löneregleringens genomförande som de ändringar, som
kunde ske på grund av detta bemyndigande;

4) av herrar Johan Bernhard Johansson och Mannerskants, fröken Andersson
samt herrar Rubbestad och Holmström, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del hava den ändrade lydelse, som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort i punkten B hemställa, att riksdagen måtte med avslag på Kungl.
Maj :ts i proposition nr 300 framlagda förslag samt med bifall till motionerna
II: 513 och 514 dels besluta, att bestämmelserna om lönernas automatiska rörlighet
skulle träda i kraft den 1 juli 1947, dels ock bemyndiga Kungl. Maj:t
att utforma bestämmelsen om löneplansförordningens ikraftträdande i överensstämmelse
med detta beslut.

På framställning av herr talmannen beslöts att utlåtandet skulle företagas
till avgörande punktvis och momentvis.

Punkten A.

Mom. I.

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. II.

Fröken Andersson: Herr talman! Jag ber om ursäkt att jag måste återkomma,
men jag önskar närmare motivera ett par reservationer som jag har
varit med om att underteckna. De röra dels tillämpningen av det fasta lönetillägget
och dels justitieråds och regeringsråds rätt att med tjänsten förena
vissa skiljemannaupp drag.

Jag vill börja med att ta upp frågan om det fasta lönetillägg på 12 procent
som föreslås i proposition nr 300. Vid de förnyade förhandlingar, som
från statsrådshåll ha tagits upp med vederbörande organisationer, ha Statstjänarkartellen
och Tjänstemännens centralorganisation uttalat sig för detta
fasta tillägg, medan Statstjänstemännens riksförbund har ansett, att man
bör fasthålla vid det år 1946 fattade principbeslutet. Denna sistnämnda organisation
omfattar tjänstemän i högre löneställning och i mellangraderna. Detta
frångående av vad riksdagen tidigare de facto har beslutat har väckt desto
större uppmärksamhet som lönekom,mitten vid fjolårets förhandlingar med
organisationerna gång på gång betonade, att enighet mellan organisationerna
var en oeftergivlig förutsättning för en uppgörelse. Om någon av organisationerna
vägrade att biträda överenskommelsen, skulle förhandlingarna anses
strandade, hette det den gången.

Måndagen den 30 juni 1947.

Nr 31.

Förslag till statens löneplansförordning m. m. (Forts.)

Departementschefen anför, att prisutveckling-en är svårbedömbar och att det
är tänkbart, att ett rörligt tillägg skulle ge statstjänstemannen större kompensation
än det fasta tillägget på 12 procent. I proposition nr 300 framhålles
på s. 5, att »avkopplingen av sambandet mellan löner och levnadskostnader
förutsätter, att icke under budgetåret inträffa sådana nu ej förutsedda
prisrörelser som göra en förnyad prövning av frågan om kompensation för
levnadskostnadsstegringen påkallade». Man utgår alltså här a priori från att
därest mer väsentliga prisförhöjningar inträffa, skall frågan om kompensation
härför ånyo upptagas till prövning.

Det har här från visst håll framförts den synpunkten, att riksdagen självfallet
är helt obunden att riva upp sitt tidigare beslut och fatta ett nytt.
(Jag är den förste att erkänna riktigheten av -detta påstående, men jag måste
verkligen fråga, om det kan vara ett lämpligt tillvägagångssätt. Det är ändå,
tycker jag, ganska egendomligt, att man nu vill rygga en överenskommelse
som regeringen har ställt sig bakom genom förslag till riksdagen. Om man
skulle förfara så på arbetsmarknaden i övrigt, skulle det vara ganska uppseendeväckande.
Det förekommer ju ofta, att flera organisationer göra upp
med en viss arbetsgivare. Om arbetsgivaren i fråga omedelbart eller, för att
göra jämförelsen i detta fall fullständig, efter förnyade förhandlingar skulle
rygga beslutet beträffande en av lönegrupperna, skulle detta säkerligen
väcka berättigad uppmärksamhet.

Jag har, herr talman, redan erinrat om det principbeslut som fattades i fjol,
och det skedde, mina damer och herrar, så sent som den 4 december 1946.
I statsutskottets utlåtande nr 288 i fjol heter det: »Beloppen i de nya löneplanerna
ha givetvis varit en huvudfråga under förhandlingarna med personalorganisationerna.
Utskottet har icke ansett sig böra framställa erinran mot
förhandlingsresultatet i denna -del. Utöver lön enligt löneplan böra tjänstemännen
tillförsäkras rätt till viss kompensation för stegring i de allmänna
levnadskostnaderna genom bibehållande av ett rörligt tillägg i det nya systemet.
» Detta blev riksdagens beslut, som sagt, så sent som den 4 december 1946.
Här föreligger således ett riksdagsbeslut, fattat så sent som för ett halvår
sedan, som nu skall rivas upp, väl att märka innan beslutet i fråga ens har
trätt i kraft. Det är inte att förvåna sig över att detta har väckt stor uppmärksamhet
bland de grupper som beröras därav. Man kan visserligen här
på känt maner orda om vikten av stabilisering, lönestopp och allt vad därmed
sammanhänger. Jag erkänner vikten av även dessa åtgärder, men stabiliseringssynpunkten
bör tas upp i ett vidare sammanhang och inte skjutas i förgrunden
bara- på denna punkt.

Jag kommer sedermera, herr talman, att på grundval av vad jag här anfört
yrka bifall till den reservation som under nr 4) är fogad till utskottets
utlåtande.

Jag övergår sedan till frågan om rätt för justitieråd och regeringsråd att
med tjänsten förena visst skiljcmannauppdrag, som har föranlett reservation
nr 1) till utskottets utlåtande. Förra året väcktes en motion i båda kamrarna,
i första kammaren av herr Bergquist och i andra kammaren av herr Cruse,
vari hemställdes, att gällande förbud för justitieråd och regeringsråd att med
tjänsten förena skiljemannauppdrag icke skulle gälla uppdrag såsom ordförande
eller ensam skiljedomare. Departementschefen gör på s. 210 i proposition
nr 281 ett ''som jag anser belysande uttalande. Departementschefen
framhåller -där: »För egen del har jag i samråd med chefen för justitiedepartementet
kommit till den uppfattningen, att starka skäl tala för att justitieråd
och regeringsråd medgivas rätt att — i likhet med vad som gäller
i fråga, om häradshövding — med sin tjänst förena skiljemannauppdrag så -

Nr 31.

Måndagen den 30 juni 1947.

Förslag till statens l ön eplfinsförordn in g m. m. (Forts.)
som ordförande eller som ensam skiljedomare. En med hänsyn till fjolårets riksdagsbeslut
framkomlig väg till reglering av ifrågavarande spörsmål synes mig
vara, att nämnda, förmån förknippas med det villkoret, att sådana uppdrag
skola anmälas i enlighet med av Kungl. Maj :t meddelade bestämmelser.»
Utskottsmajoriteten har nu gått emot detta välvilliga förslag, och vi ha därför
måst utnyttja möjligheten att reservationsvis yrka bifall till Kungl.
Maj:ts hemställan.

Se vi ett ögonblick tillbaka på utvecklingen i denna fråga, finna vi, att
förbudet i fråga utfärdades år 1926. Man ansåg det inte vara förenligt med
dessa ämbetsmäns ställning som utövare av den högsta domarmakten i riket
att vid sidan av sin tjänst inneha skiljemannauppdrag. Redan vid förbudets
tillkomst rådde mycket delade meningar om lämpligheten av detsamma.
Tvivlen härpå ha, såvitt jag kunnat utläsa ur handlingarna, sedermera vuxit
sig allt starkare. Skiljedomsförfarandet spelar ju en stor roll för parter som
vilja ha ett snabbt avgörande av sina rättstvister. Det blir alltmer betydelsefullt
efterhand som organisationsväsendet i vårt samhälle utbygges. Det är
då, såsom det här betonats från olika håll, av vikt att landets främsta jurister
stå till förfogande som skiljemän. Detta underströks för övrigt av riksdagen
själv år 1943. Det gällde den gången häradshövdingarnas ställning.
De sakkunniga hade i det betänkande som låg till grund för Kungl. Maj :ts
förslag hemställt om förbud för häradshövdingarna att inneha dylika uppdrag.
Man betonade emellertid den gången vid frågans behandling i riksdagen från
olika håll vikten av att erfarna domare kunde tas i anspråk för skiljemannauppdrag.
Häradshövdingarna erhöllo också rätt att åtaga sig uppdrag såsom
ordförande i skiljenämnd eller som ensam skiljedomare.

Såvitt jag förstår, förefinnas samma motiv, som anfördes beträffande häradshövdingarna,
även när det gäller justitieråds och regeringsråds rätt att
inneha skiljemannauppdrag. Under frågans behandling såväl i avdelningen
som i utskottet har jag för min del inte kunnat upptäcka ett enda sakligt skäl
mot att nu gällande förbud skulle upphävas, såsom Kungl. Maj:t här föreslagit.
Farhågorna för att uppdrag av denna art skulle kunna skada justitierådens
och regeringsrådens ämbetsställning äro, såsom framhållits från flera håll, betydligt
överdrivna. De föga sakbetonade skäl, som ha anförts mot ett upphävande
av gällande förbud på denna punkt, ha närmast gett mig en känsla av
beklämning. Skulle våra högsta domare inte kunna tillåtas att åtaga sig skiljemannauppdrag
av detta slag utan att behöva misstänkas för partiskhet, eller
vad det nu är man misstänker dem för, vore det sannerligen illa beställt med
rättssäkerheten i detta land. Det har tidigare i dag i samband med behandlingen
av arbetslöshetskassorna talats om att man bör lita på personer, som erhålla
ett uppdrag. Det är enligt min uppfattning minst lika motiverat att lita på
vederbörande i det sammanhang som det nu är fråga om.

Jag kommer, herr talman, sedermera att på denna punkt yrka bifall till reservation
nr 1).

I fröken Anderssons yttrande instämde herrar Axel Ivar Anderson, Johan
Bernhard Johansson, Carl Sundberg, Arrhén, Löthner, Holmbäck och Carl
Eric Ericsson.

Herr Wagnsson: Herr talman! Fröken Andersson har riktat kritik mot förslaget
om det rörliga tilläggets ersättande med ett fast tillägg. Hon hävdar,
att riksdagen inte borde ändra sitt i höstas fattade beslut, och detta närmast
på grund av att en grupp befattningshavare har motsatt sig en sådan ändring.
Jag skall inte närmare yttra mig om denna sak. Jag vill bara erinra om att
det alldeles övervägande antalet tjänstemän accepterat en överenskommelse

Måndagen den 30 juni 1947.

Nr 31.

Förslag till statens löneplansförordning m. m. (Forts.)
om ett fast tillägg efter de grunder, som föreslagits i propositionen. Jag skall
tillåta mig att närmare motivera, varför ifrågavarande tjänstemannaorganisationer
intagit denna ståndpunkt.

Ståndpunktstagandet är resultatet av förhandlingar, som förts inför finansministern.
Initiativet till dessa förhandlingar togs av finansministern, sedan
den förstärkta indexnämnden, i vilken personalens tre huvudorganisationer äro
representerade, enhälligt förordat, att förhandlingar skulle inledas om att eventuellt
ta bort skatteposten vid indexberäkningarna, d. v. s. genomföra så kallad
indexrensning.

Tanken på indexrensning hade uppkommit på grund av att övergången till
källskattesystemet i förening med förestående omläggning av beskattningsgrunderna
och genomförandet av redan beslutade eller planerade socialpolitiska reformer
förutsågs komma att leda till vissa fluktuationer av levnadskostnadsindex.
Indexhöjningen till följd av källskattesystemets införande sammanhänger
ju med att man övergått till att ta ut skatt på den aktuella inkomsten,
medan man tidigare haft en betydande eftersläpning. Eftersom de nominella lönerna
efter hand stegrats, fick man i skarven mellan de båda systemen en
kraftig ökning av skattebeloppen, vilken föranledde en avsevärd indexhöjning
per den 1 april i år. Den skattereform, som väntas träda i kraft den 1 januari
1948, kommer däremot att för stora löntagargrupper medföra minskat skattetryck,
och eftersom detta blir fallet också för den teoretiska indexfamiljen, vars
budget ligger till grund för fastställande av levnadskostnadstalet, blir resultatet
enligt nu gällande beräkningsmetoder, att skatteposten i index åter sjunker.
Än större sänkande effekt anses införandet av vissa sociala förmåner få,
främst barnbidragen, vilka från den 1 januari 1948 avses ersätta barnavdragen
vid beskattningen.

Resultatet för det närmaste budgetåret skulle, om man godtar dessa förutsättningar
och bortser från andra i sammanhanget inverkande faktorer, bli ett
kraftigt indexfall under första halvåret 1948, vilket beräknats medföra en
sänkning av det rörliga tillägget med lägst 3 och högst 6 procent.

Om man däremot genomför en indexrensning, vilket innebär, att hänsyn inte
tas till de direkta skatterna men inte heller till sociala förmåner, skulle de
nämnda variationerna av det rörliga tillägget inte uppkomma — man skulle
vid löneregleringens ikraftträdande visserligen få ett lägre procenttal, men
detta komme sannolikt att förbli oförändrat under i vart fall andra halvåret
1947, varefter en mindre stegring skulle kunna förutses, antingen per den 1 januari
eller 1 april 1948.

Tjänstemannaorganisationema ställdes här inför kravet på genomförandet av
en indexrensning. Vid förhandlingar härom visade det sig snart, att organisationerna
voro absolut eniga om att för närvarande motsätta sig en sådan indexrensning.
Representanterna för finansdepartementet meddelade då, att om en
överenskommelse inte kunde träffas, så skulle departementschefen låta vidtaga
en indexrensning, och den skulle då träda i kraft eventuellt den 1 juli i år.
Från tjänstemannahåll motsatte man sig, som jag förut nämnde, bestämt en
sådan rensning av index och hävdade även. att de av riksdagen beslutade sociala
förmånerna inte skulle tas med i beräkningen vid fastställande av indextalet.

Nu kan man givelvis ha delade meningar om vad som i det då föreliggande
läget hade varit det lämpligaste. En av organisationerna — och därtill den
minsta — ansåg sig våga ta risken av en indexrensning och motsatte sig alltså
det förslag till överenskommelse, om vilket de övriga organisationerna enat sig.
Huruvida den ena ståndpunkten eller don andra är den för tjänstemännen mest
fördelaktiga, skall jag inte yttra någon bestämd mening om. Jag vill dock er -

Nr 31.

Måndagen den 30 juni 1947.

Förslag till statens löneplansförordning m. m. (Forts.)
inra om att herr Rubbestad under debatten i andra kammaren med styrka gjorde
gällande, att ett bifall till den reservation, som fröken Andersson här har förordat,
skulle för tjänstemännen vara oförmånligare och innebära en rätt betydande
besparing för statsverket. Jag går naturligtvis inte i god för hans beräkningsgrunder.
Sannolikt äro de inte riktiga, men man kan lika väl spekulera
i möjligheten av en besparing för statsverket, vid ett bifall till reservationen,
som i ökade utgifter för statsverket.

Den kompromiss, som träffades, innebar egentligen ingenting annat än att man
enades om det tal, som såvitt man nu kan bedöma utgör medeltalet för index
under det löpande året. Man gjorde det emellertid inte utan vidare, ty från
tjänstemännens sida krävdes skapandet av en säkerhetsventil som innebär, att
om en oväntat stark prisstegring skulle inträffa, så skulle finansministern
förbinda sig att för nästa års riksdag framlägga förslag om förbättrad kompensation.
Detta återfinnes också i Kungl. Maj ds proposition nr 300, där finansministern
säger: »Erinras må emellertid, att den sålunda för ett budgetår
förordade avkopplingen av sambandet emellan löner och levnadskostnader
förutsätter, att icke under budgetåret inträffa sådana nu ej förutsedda prisrörelser
som göra en förnyad prövning av frågan om kompensationen för levnadskostnadsstegringen
påkallad.»

Utskottet har här tagit fasta på detta och på s. 28 i sitt utlåtande understrukit,
att »frågan om kompensationen för levnadskostnadsstegringen bör upptagas
till förnyad prövning, därest under budgetåret inträffa sådana nu ej förutsedda
prisrörelser, som göra eu dylik prövning påkallad.»

Detta innebär en isäkerhetsventil, och genom den äro tjänstemännen garderade
mot alltför ogynnsamma verkningar av den överenskommelse som träffats.

Jag har alltså, herr talman, den uppfattningen, att denna överenskommelse
är ett exemped på en god kompromiss. Statsmakterna och tjänstemännen kunna
från olika utgångspunkter vara belåtna med den stabilisering av läget, som
överenskommelsen resulterat i. Dessutom finns ju här en säkerhetsventil, som
skyddar tjänstemännen mot eu oväntat stark stegring av levnadskostnaderna.

Herr talman! Jag ansluter mig till utskottets förslag.

Herr Karlsson, Gustaf: Herr talman! De föregående talarna på denna punkt
ha berört utskottets utlåtande i sin helhet och samtliga de reservationer, som
äro fogade till utlåtandet. Jag tillåter mig då först att säga i anledning av
vad som anförts beträffande reservationen nr 1 — som gäller frågan om justitierådens
och regeringsrådens rätt att åtaga sig vissa skiljemannauppdrag
— att utskottsmajoriteten icke känt sig övertygad av den motivering för en
ändring, som Kungl. Maj:t anfört.

Före 1926 voro ju justitieråden och, regeringsråden berättigade att mottaga
skiljemannauppdrag. Bestämmelsen resulterade emellertid i att en hel del
kapitalstarka företag engagerade dessa tjänstemän för sådana uppdrag och
honorerade dem med mycket betydande belopp. Riksdagen fann, att detta icke
kunde vara riktigt, utan ville att dessa tjänstemän skulle vara helt fristående
och uteslutande ägna sig åt sina betydelsefulla ämbetsåligganden. Statsutskottet
finner i dag en återgång till den gamla ordningen oriktig, och utskottsmajoriteten
har därför bifallit den motion, som väckts i denna kammare och
som yrkar avslag på denna punkt i den kungl. propositionen. Jag tror inte,
att jag behöver närmare utveckla skälen härför. Det väsentligaste är vad
jag redan anfört.

Jag kommer således, herr talman, att på denna punkt yrka bifall till utskottets
hemställan.

Jag skulle sedan vilja säga något om den reservation, som återfinnes under

Måndagen den 30 juni 1947.

Nr 31.

Förslug till statens löneplansförordning in. in. (Forts.)

2). För den svarar endast undertecknad jämte en ledamot av andra kammaren.
Vi ha där dragit konsekvenserna av vad utskottsmajoriteten anser beträffande
justitierådens och regeringsrådens rätt att åtaga sig extra uppdrag
och hävdat, att samma bestämmelse bör gälla även för häradshövdingarna.
Det är. närmast frågan om deras ordförandeskap eller suppleantskap beträffande
ordförandeposten i hyresnämnd. I en övergångsbestämmelse, som tillkom
1043, stadgades beträffande häradshövdingarnas rätt att mottaga sådana uppdrag,
att de som innehade sådana, skulle intill 1958 få behålla dem. Det har
nu visat sig, att icke mindre än 20 häradshövdingar och en vattenrätts domare
inneha ordförandeskap i hyresnämnd. Jag ansåg, att det inte kunde vara
alldeles riktigt, att häradshövdingarna belastas med dessa uppgifter. Även
om det kan vara riktigt, att ett ärende, som avgjorts av hyresnämnd, inte sedan
prövas av allmän domstol, utan går till hyresrådet, som är närmast högre
instans, har jag dock kommit i kontakt med ett fall i mellersta Sverige, där
ett ärende, som avgjorts av hyresnämnden, indirekt kom under allmän domstol.

Jag skall be att med några få ord få redogöra för det fall, som jag tänker
på. Det var så att man ville bli kvitt en hyresgäst, som drev eu viss verksamhet
i eu lokal. Hyresrådet fastställde hyresnämndens beslut på grundval
av vissa förhållanden, som jag inte här behöver närmare ingå på. På grund
av detta hyresrådets beslut yrkade den, som blivit uppsagd från lokalen, vid
domstolen ersättning enligt nyttjanderättslagens bestämmelser, och på så
vis fick häradshövdingen direkt befattning med ett ärende, som han tidigare indirekt
handlagt i hyresnämnden. Sådana fall finnas alltså i det praktiska
livet, och även om de inte funnos, anser jag, att häradshövdingarna i likhet
med justitieråden och regeringsråden böra stå så fria som möjligt i sin ämbetsutövning.

Nu är det ju bara två ledamöter, som stå bakom denna reservation, och
jag skall därför inte ödsla flera ord på den. Jag förstår, att jag inte har så
stora möjligheter att vinna gehör.

Jag övergår därför till reservation nummer 3, som berör huvudfrågan i detta
utlåtande. Kungl. Maj:t har begärt fullmakt att få göra vissa ändringar i
löneförfattningarna. Utskottsmajoriteten har inte velat ge Kungl. Maj:t den
fullmakten. Vi äro fyra stycken reservanter, som vilja stödja Kungl. Maj:t
i detta hänseende. Vi göra det så mycket hellre som vi ha klart för oss, att
riksdagens behandling av lönefrågor i allmänhet inte är lämplig. Det kan inte
vara riktigt att de grupper, som ha skickliga och energiska talesmän i den lagstiftande
församlingen, skola ha större chanser att få sina intressen tillgodosedda
än de grupper, som inte företrädas av sådana talesmän. Vi hade ju helt
nyligen ett sådant ärende till avgörande, och vi finna alltjämt hur då och då
dessa grupper göra sig gällande. Allt pekar på att utvecklingen kommer att
gå dithän, att Kungl. Maj:t — gärna genom en särskild lönekommitté, parlamentarisk
eller på annat sätt sammansatt — har att underhandla med vederbörande
befattningshavare och träffa avtal.

Detta är ett utomordentligt intressant förhållande, som sammanhänger delvis
med vad fröken Andersson sagt beträffande indextilläggets bestämmande till
12 procent. Här föreligger det förhållandet, att på grund av den lagliga rätt,
som befattningshavarna ha att underhandla om sina förmåner, har riksdagen
i allt större utsträckning blivit bunden av förut träffade avtal. Antingen får
riksdagen hävda, att den inte tar några hänsyn till avtal, som träffats med
befattningshavarna, utan går sin egen väg, eller också får riksdagen ta hänsyn
till dessa avtal och känna sig bunden av dem. Jag överlåter åt herr Her Fursla

kammarens protokoll 1947. Nr 31. 4

Nr 31.

Måndagen den 30 juni 1947.

Förslag till statens löneplans förordning m. m. (Forts.)
litz att närmare fundera på den här saken. Jag är bara en enkel praktisk man,
men mitt sunda förnuft säger mig, att denna fråga är av stor principiell innebörd.
Det kan inte pågå länge till, som det nu är, innan det hela spricker
och vi få överlämna till Kungl. Maj:t att träffa avgöranden rörande lönefrågor
i allmänhet.

Nu gäller emellertid fullmakten inte alls detta. Men reservanterna ha den
grundåskådningen, att det är bättre att man följer de avtal, som träffats med
befattningshavarna, och låter de mera smidiga organ, som satts att handlägga
dessa ting, också ta ansvaret för dem. Jag skulle tro, att riksdagen samtidigt
får se till att granskningsrätten utvidgas för att kunna hålla kontroll över
det hela. Då vi, som stå för reservation nr 3, ha den grundåskådningen, ha
vi inte dragit oss för att rekommendera riksdagen att ge Kungl. Maj it en
fullmakt, som rör så små ting som att vidta vissa justeringar i de lönereglementen,
som äro avhandlade i denna — åtminstone beträffande sidoantalet —
den väldigaste bland propositioner.

Beträffande detaljerna står det i propositionen, att så och så tänka vi göra,
men vi ha inte möjlighet att skriva ut allting, och därför be vi riksdagen om
fullmakt att få ta detaljerna sedan. Nej, säger statsutskottet, det vilja vi
inte gå med på! Jag begriper inte en sådan ståndpunkt, allra minst Sedan vi
i dag ha hört hur illa vi planlagt vårt arbete. Det är faktiskt inte bra som
det är. Här är det detaljerna, som vi få syssla med och som ta tid. Men när
man har en möjlighet att ge Kungl. Maj:t en aldrig så ringa fullmakt att
ordna vissa detaljer, då vägrar riksdagen att ge den.

Jag försäkrar, herr talman, att jag skulle resonera på precis samma sätt
som jag nu gör, om vi hade en regering av annan politisk färg än vi för närvarande
ha. För vårt ståndpunktstagande spelar det inte någon roll vilken
färg den sittande regeringen har, utan enligt reservanternas mening bör Kungl.
Maj :t ha den fullmakt, som förordas i reservationen nr 3.

Sedan vill jag beröra en liten fråga, som av fröken Andersson gjorts till
en mycket stor sak, och den gäller de 12 procenten. Detta spörsmål har herr
.Wagnsson nu utvecklat, så jag skall inte ta upp tiden med att upprepa hans
synpunkter. Jag vill bara säga, att om man har att göra med flera organisationer
måste i ett sådant fall gälla samma regler som i det parlamentariska
livet, att en minoritet bland organisationerna får finna sig i att acceptera vad
en majoritet beslutar, även om det kan gälla för minoriteten vitala frågor.

I övrigt vill jag säga, att en vägran att gå med på Kungl. Maj:ts förslag
på denna punkt skulle kunna uppfattas som om riksdagen i det nuvarande
läget inte frågade efter om det bleve ytterligare stegring av statsutgifterna
och därmed bidrog till att lägga hinder i vägen för de strävanden att bekämpa
inflationen, som vi väl alla äro i övrigt ense om.

Jag hemställer nu, herr talman, till att börja med om bifall till utskottets
hemställan i den del, som avser förbud för justitieråd och regeringsråd att
åtaga sig skiljemannauppdrag, d. v. s. den del till vilken reservationen nr 1
hänför sig.

Det är vidare i utskottets utlåtande ett tillägg att göra, men till det skall
jag senare återkomma.

Herr statsrådet Zetterberg: Herr talman! Jag skulle vilja lämna några
kompletterande upplysningar i den förut i debatten behandlade frågan om justitierådens
och regeringsrådens rätt att inneha skiljemannauppdrag.

Det är ju riktigt som den föregående talaren sade, att för ett tjugotal år sedan,
i samband med att dessa domare erhöllo förmånligare löner, infördes en
bestämmelse av innehåll, att de förbjödos att åtaga sig varje slag av skilje -

Måndagen den 30 juni 1947.

Nr 31.

Förslag till statens löneplansförordning in. in. (Forts.)
mannauppdrag. Till grund för den bestämmelsen låg nog, såsom här antytts,
en viss erfarenhet av att det inte alltid var så lämpligt att de högsta domarna
hade denna rätt. Men den erfarenheten var nog mycket begränsad. Om jag är
riktigt underrättad, var det egentligen bara ett enstaka fall, i vilket vederbörande
hade haft så många skiljemannauppdrag, att det ansågs vara mindre
lämpligt. Särskilt kunde det anmärkas på att han haft sådana uppdrag, där
han varit utsedd av den ena parten till skiljeman och därigenom ansetts bli på
sätt och vis engagerad till förmån för den ena av parterna.

Nu är visserligen detta betraktelsesätt ej principiellt riktigt. Alla skiljemännen
skola vara opartiska domare. Men det har nog i praktiken blivit så,
att de av parterna utsedda ledamöterna stundom haft en viss benägenhet att
driva sina uppdragsgivares synpunkter.

Det förslag, som Kungl. Maj:t här har framlagt och som reservanterna velat
godkänna, innebär emellertid inte en återgång till det gamla systemet, som tillät
justitieråden och regeringsråden att mottaga alla slags skiljemannauppdrag.
För att förebygga sådana olägenheter som jag nyss antytt, är det enligt Kungl.
Maj :ts förslag avsett, att de blott skulle få rätt att åtaga sig uppdrag som ordförande
i skiljenämnd eller som ensam skiljeman. Detta är ett av skälen till
att man enligt min mening inte alls behöver hysa samma betänkligheter som
tidigare mot att ge justitieråden och regeringsråden denna rättighet. Det andra
skälet är att rättigheten skulle vara förbunden med en skyldighet för de justitieråd
och regeringsråd, som mottaga sådana uppdrag, att göra anmälan därom
till justitiedepartementet. Jag är alldeles övertygad om att denna anmälningsskyldighet
kommer att göra det praktiskt taget omöjligt för någon av dessa
domare att taga på sig alltför många uppdrag. Han blir ju skyldig att offentligen
redovisa dem.

Det är visserligen sant, att riksdagen för ett tjugotal år sedan i samband med
justitierådens och regeringsrådens lönereglering tog ståndpunkt emot den1 dåvarande
rätten för dessa tjänstemän att mottaga skiljemannauppdrag. Riksdagen
har emellertid långt senare — jag tror det var 1943 — fattat beslut i en
liknande fråga. Det var när häradshövdingarnas löner reglerades. Då var
samma spörsmål uppe, och för dessa domares del löstes det på just det sätt,
som jag här velat föreslå beträffande justitieråden och regeringsråden. Häradshövdingarna
fingo nämligen rätt att mottaga uppdrag såsom ordförande i skiljenämnd
eller ensam skiljeman. Jag har svårt att förstå, varför man inte skulle
kunna intaga samma position i detta fall.

Om jag alltså tror, att mitt förslag på denna punkt inte skulle behöva vålla
några olägenheter, så är jag å andra sidan av den uppfattningen, att det skulle
vara till fördel i olika hänseenden, om denna möjlighet kunde stå öppen för
justitieråden och regeringsråden. Jag avser nu inte i första hand att det naturligtvis
skulle innebära en viss ekonomisk fördel för dem att någon gång ha
ett dylikt uppdrag, utan jag vill snarare trycka på den fördel som denna bestämmelse
skulle innebära för justitieråden och regeringsråden i ett annat avseende
än det ekonomiska. Sedan länge tillbaka bruka regelmässigt de allra
största och viktigaste civilmålen, de som röra mycket stora affärer och mycket
invecklade bestämmelser, såsom leveranskontrakt o. s. v., gå till skiljenämnds
avgörande. Dessa mål komma alltså inte under domstolarnas prövning. Jag
tror, att det skulle vara fördelaktigt för de högsta domarna att få den kontakt
med en mycket viktig del av det praktiska rättslivet, som dessa betydelsefulla
tvistemål skulle kunna ge dem. Jag tror också, att det skulle vara av stort
värde för affärslivet och för lösningen av de stora ekonomiska frågor, som det
här gäller, att såsom ordförande i dessa skiljenämnder ha tillgång till de högst
kvalificerade domarna i riket.

Nr 31.

Måndagen den 30 juni 1947.

Förslag till statens löneplans förordning m. m. (Forts.)

Av dessa orsaker skulle jag med glädje se, om kammaren biföll reservationen
och därmed Kungl. Maj ds förslag på denna punkt.

I detta anförande instämde herrar Schlyter, Eiverlöf, Wistrand, Herlitz,
Carl Sundberg, Löthner, Andrén och Lundgren.

Herr Norling: Herr talman! Såsom organiserad fackföreningsmedlem och
ännu verksam i produktionen kan jag inte underlåta att säga några ord i anledning
av det resultat, vartill utskottet här kommit.

Jag har nämligen en mycket stark känsla av att man här är inne på samma
väg, som ledde till den sänkning av reallönerna, som skedde under kriget. Jag
kan inte komma ifrån tanken, att man nu åter söker beträda denna för löntagarna
så olyckliga väg. Det har blivit regeln, att de statliga löneuppgörelserna
bli en mall för arbetsmarknadsparterna, när dessa skola träffa sina löneavtal.
Skulle riksdagen nu ändra sitt beslut om ett efter stigande eller sjunkande
index rörligt lönetillägg, betyder ju detta- i realiteten ett nytt lönestopp.
Varför vill man låsa fast denna- procentsats, när man nu räknar med att inom
den närmaste tiden alla livsförnödenheter komma att stiga i pris ganska väsentligt?
När detta sker, måste det innebära en reallönesänkning för löntagarna.
Även om riksdagen kommer att fatta beslut om sänkta skatter och om införande
av allmänna barnbidrag, så kommer nämligen prisstegringen på livsförnödenheter
att uppväga de fördelar, som dessa beslut komma att medföra.

Jag är övertygad om att om riksdagen nu fattar ett sådant beslut, som
här föreslås, kommer man från arbetsgivarhåll vid höstens lönerörelser inte att
vilja gå med på några lönejusteringar utan följa de riktlinjer, som riksdagen
uppdragit beträffande stats tjänstemännen.

I den ekonomiska debatt, som nyligen har förts här, var man ganska enig om
att man skulle vara återhållsam i fråga om lönekrav, och ett riksdagsbeslut i
dag enligt utskottets förslag betyder ju ett första steg i denna riktning. Industriens
produktionsindex står i toppen, och man kan också se, hur industrien
nu inhöstar rekordvinster. Tror då någon av kammarens ledamöter, att inför
en sådan situation löntagarna och i synnerhet arbetarna kunna förstå, att deras
reallön nu skall sänkas och att deras levnadsstandard skall försämras? Som
jag nyss sade står jag i produktionen, och jag känner msmket väl vad arbetarna
tänka på arbetsplatserna. De komma inte att kunna förstå en såda-n ställning
som riksdagen nu tydligen kommer att inta, nämligen att man skall fixera
det hittills med index stigande eller fallande rörliga tillägget på lönerna.

Jag vill, herr talman, på grundval av vad jag nu sagt yrka bifall till den
med 4) betecknade reservation, som några utskottsledamöter avgivit. Denna reservation
innebär ju i stort sett vad den kommunistiska motion innehöll, som
framlades i andra kammaren beträffande denna del av propositionen, och mitt
bifallsyrkande omfattar därför även denna motion.

Herr Arrlién: Herr talman! Det framgick av det anförande, som herr Wagnsson
tidigare höll i kammaren, att de förslag i den kungl. propositionen, som
vi n,u behandla, ha föregåtts av förhandlingar mellan tjänstemannaorganisationerna
och Kungl. Maj :t. Det är ju den metod, som ofta användes nu för tiden
och som man har att acceptera, ehuru en hel del också skulle vara att säga
om den.

Det är bekant i kulisserna, att under dessa förhandlingar en detalj spelat en
viss roll. Jag syftar på frågan, om de sta-tstjänare, som få ett riksdagsmandat,
skola ha A-avdrag eller B-avdrag. Såsom kammarens ledamöter veta, tillämpas
för dem för närvarande A-avdrag. Det betyder för en tjänsteman i låt oss
säga A 24 på I-ort ett avdrag på 17,6 procent av lönen, och när det gäller de

Måndagen den 30 juni 1947.

Nr 31.

Förslag till statens löneplansförordning in. m. (Forts.)
lägre dyrorterna 22 procents avdrag. Det föreliggande, av parterna godkända
förslaget innebär en fördubbling av avdraget. B-avdraget, som hädanefter skall
tillämpas, medför nämligen i den nyssnämnda lönegraden ett bortfall av 35,2
procent av lönen på högsta dyrort och 44 procent på de lägre dyrorterna.
Det är den ståndpunkt, som motiveras i Kungl. Maj:ts proposition nr 281 på
s. 145—146. 1936 års lönekommitté hade förordat bibehållande av A-avdrag
under motivering, att riksdagsarvodet var så lågt, att en dylik lösning föreföll
naturlig. Emellertid ansåg 1945 års lönekommitté — för övrigt i likhet
med 1928 års lönekommitté — att man borde tillämpa B-avdrag. Kommittén
har därvid erinrat om att riksdagsmannaarvodet år 1941 räknades upp och fick
den storlek det för närvarande har.

Jag tillåter mig emellertid, herr talman, att här deklarera en annan uppfattning,
närmast med anledning av att det resonemang, som söker sitt verklighetsunderlag
i riksdagsarvodets reglering år 1941, förlorat all relevans under
den fortskridande penningvärdesförsämringens tryck.

Förändringen från A-avdrag till B-avdrag har naturligtvis i nuvarande läge
inte så stor betydelse för de lägre inkomsttagarna i statstjänst, för dem som
nu vidkännas ett avdrag på lät oss säga 2 ä 3 kronor av sin dagsinkomst, även
om avdraget alltså fördubblas till 4 ä 6 kronor. Men höjningen av avdraget
har en ingalunda obetydlig inverkan för dem, som befinna sig i ett högre löneläge.
Detta förhållande belyses av de siffror, jag nyss nämnde: på I-ort höjes
inom lönegrad A 24 avdraget från 17,6 till 35,2 procent och på övriga dyrorter
i stort sett från 22 till 44 procent. Detta är något ganska väsentligt.

Vidare är det några andra omständigheter, som jag finner vara värda en
viss uppmärksamhet i detta sammanhang.

Inom tjänstemännens egna led måste det uppstå motsättningar till exempel
mellan de tjänstemän, som ha sin verksamhet förlagd till Stockholm, och de
tjänstemän, som äro verksamma i landsorten. Det torde vara bekant, att det
visat sig möjligt för en statstjänsteman i Stockholm att inneha ett riksdagsmannauppdrag
och därvid antingen icke alls begära tjänstledighet eller att begära
blott partiell tjänstledighet. Det vore naturligtvis knappast taktfullt att
anföra personliga exempel härpå, men var och en torde veta, att man kan göra
på det sättet. En dylik metod kan en tjänsteman i landsorten givetvis icke tilllämpa.

Sedan uppstår, om man ser tjänstemannaklassen i stort, också en motsättning
mellan statstjänstemännen och tjänstemännen i privat tjänst, när i dessa senare
hänseenden skilda tillvägagångssätt tillämpas. Inom vissa städer gälla vid bedömandet
av denna fråga mycket generösa grunder för de tjänstemän, som äro
riksdagsmän. Inom landstingens tjänstemannakategorier, varifrån riksdagsmännen
också rekryteras, tillämpas även skiftande betraktelsesätt.

Orsaken till att jag begärt ordet här i dag är emellertid kanske i alla fall inte
de förhållanden, som jag nu har berört, utan den egentliga anledningen är, att
jag under min jämförande språkforskning i de propositioner, som ha samband
med dagens problem på detta område, råkade stöta på en intressant liten detalj.
Sedan jag läst proposition nr 281 och tagit del av dess motivering, skriven av
statsrådet och chefen för finansdepartementet, övergick jag till att läsa proposition
nr 276, som berör frågan om ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande, kort sagt den projekterade pensionen för riksdagsmännen. I den
sistnämnda propositionen har man kommit till den konklusionen, att statstjänstemännen
visserligen skola delta i inbetalandet av pensionsavgiften men
de skola, när pensionen utbetalas, få bara en fjärdedel av pensionen.

Logiken i resonemanget torde för mången te sig tämligen kuriös, men i dag
ligger saken ändå till på detta sätt. På s. 20 i proposition nr 276 står bland

Nr 31.

Måndagen den SO juni 1947.

Förslag till statens lönepLans förordning in. in. (Forts.)
annat följande motivering för en dylik ståndpunkt: »En dylik reduktion, framstår
som befogad icke minst med tanke på de förhållandevis liberala regler i
fråga om avlönings åtnjutande, som gälla för statens befattningshavare vid
ledighet för fullgörande av riksdagsmannauppdrag.»

Jag tillåter mig, herr talman, att här konstatera, att denna proposition, som
till författare har samma statsråd som propositionen nr 281, tydligen är skriven
under den förutsättningen, att A-avdraget skulle kvarstå för statstjänstemän,
som få ett riksdagsmannauppdrag. Här har uppenbarligen den ena handen
icke vetat vad den andra gjorde, och denna inadvertens vid propositionsskrivandet
har jag funnit mig skyldig att offentligt påtala. Den måste enligt
mitt sätt att se beaktas, när det gäller att bedöma frågan om riksdagsmannaarvodena
och därmed sammanhängande spörsmål i konstitutionsutskottet.

Jag beklagar den personlighetsklyvning, som här gjort sig gällande ifrån
finansdepartementets sida. Den har naturligtvis samband med det egendomligt
forcerade sätt, på vilket inte bara riksdagen utan även Kungl. Maj:ts kansli
numera fungerar. Jag har i dag endast att på tjänstemännens vägnar med beklagande
konstatera, att i bägge fallen, i bägge de av mig här omnämnda propositionerna,
har under denna personlighetsklyvning en mr Hyde oss till skada
varit verksam. Hur dr Jekylls linje skulle se ut och hur man alltså själv skulle
vilja se det hela formulerat, det ligger dock utanför ramen för denna debatt
men torde lätt kunna anas.

Jag har, herr talman, endast velat göra denna anteckning i marginalen till
det ämne vi nu diskutera och kan på grund av omständigheterna icke ställa något
yrkande.

Herr ilolinbäck: Herr talman! Jag har begärt ordet uteslutande för att
säga några ord i frågan angående justitierådens och regeringsrådens rätt att
mottaga skiljemannauppdrag.

Det är väl nästan enastående i riksdagens historia, att kammarledamöter här
stå upp och instämma i vad ett statsråd har yttrat, och jag skulle tro, att det
aldrig tidigare har förekommit mas sinstämmanden. Jag deltog inte däri, eftersom
jag nyss hade instämt i fröken Anderssons anförande, som gick i samma
riktning, och därigenom tillkännagivit min uppfattning. Eljest skulle också
jag ha instämt med justitieministern.

Frågan om justitieråden och regeringsråden, skola ha rätt att mottaga ordförandeskapet
i skiljenämnder kan ses från flera olika synpunkter. Den viktigaste
synpunkten är, efter vad jag kan finna, den som justitieministern strök
under, nämligen betydelsen för rättslivet. För närvarande slites faktiskt ett
betydande antal tvister genom skiljenämnder, och det vore av stor vikt att i
dessa skiljenämnder också kunna såsom ordförande få en person med den
kapacitet, som ett justitieråd eller ett regeringsråd har. I slutet av och närmast
efter det första världskriget var det liksom nu många tvister, som sletos genom
skiljenämnder. Då hade justitieråden och regeringsråden rätt att vara med,
och det fälldes därvid mycket snabbt, utan att man behövde gå till domstolarna,
avgöranden, som hade en utomordentlig auktoritet och som citerades
i rättslivet titt och tätt. Det gällde särskilt den typ av tvister, som då voro
vanliga och som väl också nu komma att betyda mycket, nämligen när en säljare
av en vara inte anser sig kunna stå kvar vid en försäljning, som har skett
på leverans, på grund av att priset har höjts så avsevärt, och vilket skadestånd
som då skall utgå — alltså spörsmål som juristerna känna till så väl
och som avhandlas i 24 § köplagen. Jag tror som jag sade, att det skulle vara
av stort värde ur rent saklig synpunkt, om justitieråden och regeringsråden
kunde få denna rätt.

Måndagen den 30 juni 1947.

Nr 31.

Förslag till statens löneplans för ordning m. m. (Forts.)

Ännu eu synpunkt gör sig därvid gällande — också den var justitieministern
inne på — nämligen önskvärdheten av att även de högsta domarna få litet mera
kontakt med det praktiska livet än de för närvarande ha. Jag har inte någon
egen erfarenhet av arbetssättet inom högsta domstolen — jag har givetvis aldrig
tjänstgjort såsom revisionssekreterare — men'' det har alltid slagit mig, att
högsta domstolen så att säga har placerats vid sidan av och inte får den kontakt
med det praktiska livet, som den kanske borde ha. Det blir bättre, kan
jag tänka mig, när det nya rättegångsväsendet kommer att genomföras, men
även den möjlighet till kontakt, som det här föreliggande förslaget innebär,
tror jag vara av värde.

Men sedan kan saken ses också ur den synpunkt, som justitieministern var
endast något litet inne på, nämligen att rätten att mottaga uppdrag som ordförande
i skiljenämnder kommer att vara av ett visst ekonomiskt värde för
vederbörande justitieråd och regeringsråd. Principerna för lönesättningen^ för
statens tjänstemän ha tidigare i dag mycket skickligt utvecklats av herr K. J.
Olsson. Just i det här fallet är det fråga om tjänstemän, som ha det kanske
intellektuellt mest kvalificerade arbetet av alla tjänstemän och som ju ha ansvaret
för landets rättsvård i högsta instans. På ifrågavarande poster vill man
ha de bästa som överhuvud taget kunna tänkas. Dessa tjänstemän ha naturligen
en lön, som är ganska göd. Men i förhållande till uppgifternas svårighet
och betydelse är denna lön, om man räknar med den köpkraft den äger —
och det är den man får räkna med — ganska liten. Det har också visat sig,
att det i betydande grad är andra vägar än domarvägen som tilldra sig de unga
juristernas intresse. Många av de bästa bli helt naturligt advokater. Jag har
själv för många- år sedan under en kortare tid haft äran tillhöra Kungl.
Maj ds regering. Då försökte man få in en advokat i högsta domstolen. Vissa
erbjudanden gåvos, men det lyckades icke. Om jag inte är fel underrättad,
har det upprepade gånger, även på sista tiden, gått ut liknande erbjudanden,
utan att man lyckats. Man har således inte haft möjlighet att till högsta domstolen
knyta den betydande och utomordentligt värdefulla erfarenhet, som finnes
inom den svenska advokatvärlden. Det visar sig, att de löner som erbjudas
justitieråden, kanske äro för låga i förhållande till arbetet, och kan man
i detta hänseende göra någonting genom att ge dem rätt att vara ordförande
i skiljenämnder, tycker jag att det vore bra.

Jag har sagt det tidigare i denna kammare, men det bör kanske sägas en
gång till, att under de sista åren ha två av högsta domstolens allra mest kvalificerade
ledamöter lämnat domstolen, den ene vår främste kännare av obligationsrätten
och den andre en person, som man tänkte sig skulle bli chef för
Svea hovrätt.

Allt detta gör. herr talman, att jag för min del kommer att votera för reservationen
nr 1. Med de utomordentligt starka garantier, som finnas i justitieministerns
skickligt utarbetade förslag, tror jag inte man behöver befara något
missbruk. Det blir helt annorlunda än det var i början av 1920-talet, om vilket
herr Karlsson i Munkedal talade. Jag tror emellertid att justitieministerns
tolkning av hur det då faktiskt var är riktig och att det alltså inte var så
mycket att anmärka.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reservationen nr 1.

Häri instämde herr Bergvall.

Herr Forslund: Herr talman! Jag vill redan från början anmäla mig som eu
som kommer att rösta för utskottets förslag i frågan om justitieråden och regeringsråden.
och jag skall anföra skälen därtill.

Först och främst vill jag säga. att varken ; propositionen eller i utskottets

Nr 31.

Måndagen den 30 juni 1947.

Förslag till statens löne-plans förordning m. m. (Forts.)
utlåtande angivits något som helst motiv för att ändra det beslut som fattades
på 1920-talet. Finansministern har endast åberopat, att han har talat med sin
vän justitieministern om saken och av samtalet funnit, att fullgoda skäl föreiågo
att göra en ändring. Det är icke något motiv av den art, att jag skulle
vilja, vara med om att riksdagen frångår en på 1920-talet intagen ståndpunkt
när det gäller tjänster av det ömtåliga slag det här är fråga om. Skulle det ha
varit absolut nödvändigt att göra en ändring, vill det synas mig, som om skälen
borde ha redovisats i propositionen. Det skulle ha varit önskvärt, att vad
justitieministern i dag anfört hade intagits i propositionen, ehuru det enligt
min mening icke är någon övertygande motivering för en ändring.

Jag vill i detta sammanhang påpeka, att jag anser, att denna fråga bör behandlas
fristående från löneplansfrågan och icke sammankopplas med spörsmålet
om justitierådens och regeringsrådens löner. Även det sistnämnda spörsmålet
får behandlas självständigt: vad skola justitieråden och regeringsråden
ha i lön? Därvid får man räkna med nuvarande arbetsuppgifter. Jag skulle således
vilja rekommendera, att man avskiljer detta spörsmål från frågan om deras
rätt att åtaga sig andra uppgifter än sådana som åligga dem såsom tjänstemän
i högsta domstolen och regeringsrätten. Det är ett av de skäl, som tala
starkt för att man nu icke skall vidtaga den föreslagna ändringen.

Dessutom finns det ett annat skäl. Med mina utgångspunkter tycker jag inte,
att regeringen skall förleda riksdagen att frångå 1926 års beslut rörande justitieråden
och regeringsråden. Här är det fråga om ett slags renlighetskrav, som
riksdagen uppställt och som vi böra ha kvar. Vi skola inte kasta om från den
ena ståndpunken till den andra.

Justitieministern påpekade, att det skulle föreligga två skäl att göra ändringar.
För det första skulle det vara behövligt för dessa tjänstemän att få eu
inblick i skiljemannaförfarandet och därvid komma i beröring med de stora
mål, som behandlas av andra än dem själva i domstolen. För det andra skulle
det vara fördelaktigt för affärsföretagen och för näringslivet i övrigt att få utnyttja
deras stora sakkunskap.

Vad det första beträffar, herr statsråd, vill jag ifrågasätta, om det är den
rätta inblicken dessa ämbetsmän få då de komma ut och samla erfarenhet såsom
enskilda justitieråcl — ty i en och samma skiljenämnd kan, det väl knappast
sitta mer än ett justitieråd. Om jag uppfattade justitieministerns uttalande
rätt, så menade han att det skulle komma att utveckla sig en rättspraxis beträffande
handläggningen av vissa mål, och konsekvenserna av denna skulle
dragas när vederbörande justitieråd komme tillbaka till högsta domstolen.

Då frågor jag mig: ligger det inte på sätt och vis en fara i en sådan utveckling?
Ty det som vederbörande justitieråd eller reg-eringsråd ha lärt sig och
fått inblick i medan de ha suttit i skiljenämnderna grundar sig ju på arbete,
som inte är utfört i samråd med personer, som på juridikens område äro lika
kunniga som de själva, och det slut, som man i något visst fall har kommit till,
är inte heller grundat på något sådant samarbete, utan medarbetarna äro de
lekmän, som sitta såsom meddomare i sådana skiljenämnder. När vederbörande
kommer tillbaka till högsta domstolen eller regeringsrätten får han alltså ensam
sprida denna nya vishet. Jag tror för min del, att den visheten hellre borde
införas i dessa höga domstolar genom ett annat förfaringssätt, nämligen det
som tillämpas i underrätterna, där man får fram lekmannasynpunkterna från
representanter för det rent praktiska livet. Jag tror således för min del. att
det finns skäl även för det resonemang, som jag har fört och som går ut på att
det kan ligga en viss fara i att dessa justitieråd och regeringsråd lära sig saker
och ting, inte tillsammans med på området lika kunniga personer, utan tillsammans
med kreti och pleti som ha råkat bli skiljemän.

Så kan man se på saker och ting, herr justitieminister, och jag kommer fram

Måndagen den 30 juni 1947.

Nr 31.

Förslag till statens löneplansförordning m. m. (Forts.)
till att allt talar för att frågan icke är mogen för en förändring. Låt oss i
stället behålla den på tjugutalet införda principen, att de herrar det här är
fråga om skola stå fria från uppdrag av detta slag. Det är ett snygghetskrav,
som vi ha velat hävda och som jag tror att det också är mycket värdefullt att
riksdagen håller fast vid. Det är eu styrka, för justitieråden och regeringsråden
själva att detta krav upprätthålles, och vill man behålla det så bör man rösta
för utskottets förslag. Men kom gärna tillbaka i ett annat sammanhang och
tala om, huruvida dessa personer ha för låg lön, så skola vi resonera om huruvida
deras löner skola höjas eller icke.

Herr Holmbäck: Herr talman! Till herr Forslund skulle jag endast vilja
säga, att det nu inte är fråga Om att uppriva 1926 års beslut. Saken ligger
så till — i varje fall såsom jag ser den — att 1926 års beslut gick för långt
och att man nu vill undanröja en del — en kanske ganska ringa del — av
det beslutet. 1926 års beslut skulle alltså enligt Kungl. Maj:ts nu föreliggande
förslag till större delen stå fast, i det att ett justitieråd eller regeringsråd
icke skulle få deltaga i skiljenämnd i annan egenskap än såsom ordförande
eller under andra omständigheter än att han anmäler saken till Kungl.
Maj :t.

Ett justitieråd, som har varit med i en skiljedom, där det har stått olika
uppfattningar emot- varandra på de båda sidorna, och fått skilja mellan dessa
båda uppfattningar, han har då, enligt vad herr Forslund befarar, förvärvat
irrläror genom kontakten med praktiskt dugliga och verksamma människor.
Denna herr Forslunds uppfattning tror jag vilar på rena teorier. I
varje fall får man väl säga, om man känner våra högsta domare, att det är
alldeles uteslutet att de skulle kunna påverkas av någonting annat än sin
egen erfarenhet och sin egen uppfattning om vad som är riktigt. Vad de än
äro, så äro de utpräglade individualister. De äro så utpräglade individualister,
att domsluten i högsta domstolen ju i mycket stor utsträckning äro
splittrade. Ett exempel. I ett av de allra viktigaste mål, som där förekommit.
ett mål som har diskuterats mycket i Sverige, var det fråga om eu person
som var åtalad för två brott, brotten A och B. En grupp inom högsta
domstolen dömde honom för brottet A och friade för brottet B, en annan
grupp friade för brottet A och dömde för brottet B. en tredje grupp dömde
för båda brotten, och en fjärde grupp slutligen friade för båda brotten.
När man har en högsta domstol med så utpräglad individualitet hos ledamöterna
som det finns där, så kan man inte påstå att det är någon fara för
att irrläror skulle kunna vinna insteg i högsta domstolen genom att man följer
Kungl. Maj :ts förslag på denna punkt.

Herr Forslund: Herr talman! Jag skulle vilja påminna professorn därom,
att han själv använde det uttrycket, att det skulle vara för rättsväsendet
lämpligt om denna åtgärd genomfördes. Det är just därför jag har velat göra
detta påpekande, att ett justitieråd inte ensam kan ge sig ut i bygden och
hämta rättsprinciper, som han sedan skall föra till högsta domstolen, utan
han måste göra det tillsammans med sina kamrater.

Jag får till sist deklarera, att jag tycker det är en verkligt stilig sak att
vi ha en ämbetsmannagrupp som är fri från att ha andra uppdrag än sin
ämbetsmannauppgift. Vi ha tillräckligt mycket hopsytt i fråga om ämbetsmännens
skilda uppdrag här i landet för att kunna ha råd att kosta på oss
att ha en grupp ämbetsmän fria från andra uppgifter än dem som åvila dem
i deras ordinarie arbete.

Jag upprepar ännu eu gång, att om dessa ämbetsmän ha för dåligt bo -

Nr 31.

Måndagen den 30 juni 1947.

Förslag till statens löneplansförordning m. m. (Forts.)
talt så böra de få mera, men den saken skola vi diskutera i ett annat sammanhang.

Herr Holmbäck: Herr talman! Vad jag yttrade om betydelsen för rättslivet
står jag naturligtvis fast vid, och jag motiverade mycket tydligt min
åsikt därvidlag. Vad jag opponerade mig mot i herr Forslunds yttrande är
endast det, att han tror det är farligt för de personer, som det här är fråga
om, att få kontakt med det praktiska livet.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det under behandling varande momentet hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den av herr Johan Bernhard Johansson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 1) betecknade reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Fröken Andersson begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande
lydelse:

De», som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 233 punkten
A mom. II röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den av herr Johan Bernhard
Johansson m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 1) betecknade reservationen.

Då emellertid fröken Andersson begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 69;

Nej — 37.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Mom. III.

Herr Karlsson, Gustaf: Herr talman! Jag ber att på denna punkt få yrka
bifall till den av mig och herr Thapper avgivna, med 2) betecknade reservationen.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen yttrade, att
i avseende på det nu förevarande momentet endast yrkats att kammaren skulle
antaga det förslag, som innefattades i den av herrar Gustaf Karlsson och
Thapper vid utlåtandet avgivna, med 2) betecknade reservationen.

Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare enligt berörda yrkande; och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Måndagen den 30 juni 1947.

Nr 31.

Förslag till statens löneplansförordning m. m. (Forts.)

Mom. IV och V.

Herr Karlsson, Gustaf: Herr talman! Jag hemställer om bifall till den reservation,
som är betecknad med 3).

Herr Mannerskantz: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Efter härmed slutad överläggning gjorde herr talmannen enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner, först på bifall till vad utskottet i
de nu ifrågavarande momenten hemställt samt vidare på antagande av de förslag,
som innefattades i den av herr Gustaf Karlsson m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 3) betecknade reservationen: och förklarade herr talmannen, sedan
lian upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Karlsson, Gustaf, begärde votering, i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 233 punkten
A mom. IY och V, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antagas de förslag, som innefattas i den av herr Gustaf Karlsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 3) betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen'' genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Mom. VI.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten B.

Herr Karlsson, Gustaf: Herr talman! Genom en serie missöden har ett moment
fallit bort i utskottets föreliggande utlåtande, och jag hemställer därför,
att till detta utlåtande under punkt B fogas ett moment av följande
lydelse:

Fröken Andersson: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reservationen
nr 4).

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen, att därunder
yrkats dels, av herr Karlsson, Gustaf, att vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt skulle bifallas med tillägg av ett nytt moment av
följande lydelse:

»III. till Täckning av beräknat överskridande av anslagsmedlen för rörliga
löne- och pensionsförmåner för budgetåret 1947/48 under sjunde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 40 000 000 kronor», dels ock, av fröken Andersson,
att kammaren skulle antaga det förslag, som innefattades i den av herr

Nr 31.

Måndagen den 30 juni 1947.

Ang. ändringar
i kommunikations”

verkens ''personalförteckningar.

Förslag till statens löneplans förordning m. m. (Forts.)

Johan Bernhard Johansson m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 4) betecknade
reservationen.

Därefter gjordes propositioner enligt, berörda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till herr Gustaf Karlssons yrkande vara med övervägande
ja besvarad.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 237, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förändring i avseende
å löneställning och antal beträffande vissa ordinarie befattningar vid
kommunikationsverken in. m. järnte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1 och II.

.Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten III.

I denna punkt hade utskottet hemställt, att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts i proposition nr 236 framlagda förslag och motionerna I: 303.
av herr Einm Eriksson, och II: 446, av herr Lundberg, samt med avslag å motionerna
I: 304, av herr Carl Sundberg, och II: 447, av herr Johnsson i Kastanjegården,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att i den av riksdagen godkända personalförteckningen
för statens järnvägar vidtaga de ändringar, som av utskottet förordats,

b) förklara, att befattningen såsom verkstadsöveringenjör i C 5 vid statens
järnvägar skulle tillsättas medelst förordnande på viss tid.

I motiveringen hade utskottet anfört bland annat följande:

»I motionerna 1: 303 och II: 446 har yrkats avslag på Kungl. Maj :ts förslag
om överförande av sju byråchefer i järnvägsstyrelsen från A 30 till statsbanedirektörer
i C 8 samt inrättande av sju nya byrådirektörs t jurister hos styrelsen.

Enligt vad utskottet erfarit har den i motionerna berörda utredningen rörande
statens järnvägars organisation i dagarna beslutats. Vid sådant förhållande
synes utskottet lämpligheten av att nu förändra löneställningen för nämnda
byråchefer kunna ifrågasättas. Enligt utskottets mening bör resultatet av utredningen
med därav följande eventuella återverkningar beträffande arten och
omfattningen av byråchefernas arbetsuppgifter avvaktas, innan spörsmålet om
deras lönegradsplacering upptages till slutligt avgörande. Däremot torde byrådirektörsbefattningarna
icke intaga sådan ställning inom organisationen, att
Kungl. Maj :ts förslag i denna del icke skulle redan nu kunna upptagas till
bedömande. Då utskottet finner de skäl övertygande, som anförts till stöd för
förslaget, anser sig utskottet icke böra biträda det i motionerna I: 303'' och
II: 446 i denna del framställda yrkandet. Utskottet förordar däremot den avvikelsen
från Kungl. Maj:ts förslag, att den föreslagna överflyttningen av
ifrågavarande sju byråchefer till C-planen icke nu kommer till stånd.

I motionerna I: 304 och II: 447 har föreslagits en uppflyttning av distriktschefsbefattningarna
vid statens järnvägar från C 9 till C 10. Motionärerna
erinra bland annat om att såväl järnvägsstyrelsen som allmänna lönenämnden
förordat en dylik lönegradsuppflyttning. Departementschefen har å sin
sida förklarat sig icke för närvarande vara beredd att tillstyrka de framställningar
som gjorts i denna fråga. För egen del har utskottet icke funnit anledning
intaga en från departementschefen avvikande ståndpunkt.»

Måndagen den 30 juni 1947.

Nr 31.

Öl

Ang. ändringar i kommunikationsverkens personalförteckningar. (Forts.)

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation hade herr Johan Bernhard Johansson,
fröken Andersson samt herrar Albertsson, Hesselbom, Malmborg i
Skövde, Andersson i Malmö, Holmström och Åkerström ansett dels att det andra
av de nyss återgivna styckena av utskottets yttrande bort hava den ändrade
lydelse, reservationen visade, dels ock att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
I: 303 och II: 446 samt I: 304 och II: 447

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att i den av riksdagen godkända personalförteckningen
för statens järnvägar vidtaga de ändringar, som av departementschefen
förordats,

b) förklara, att befattningarna såsom statsbanedirektör i C 8 och verkstadsöveringenjör
i C 5 vid statens järnvägar skulle tillsättas medelst förordnande
på viss tid.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Såsom framgår av detta utlåtande,
har Kungl. Maj :ts förslag kunnat följas i samtliga punkter utom den
som berör överförande av vissa byråchefer i järnvägsstyrelsen till löneplan C.
Undertecknad m. fl. har låtit anteckna en reservation till förmån för Kungl.
Maj :ts förslag på denna punkt.

Det är ju så, att de chefer som arbeta på den tekniska sidan inom järnvägsstyrelsen,
således ungefär hälften av befattningshavarna, redan äro hänförda
till löneplan C, under det att byråcheferna, alltså cheferna för de stora avdelningarna,
fortfarande ha fullmaktstjänster. Den föreslagna förändringen innebär,
att dessa personer genom att överföras till C-planen få förordnande för ett
visst antal år, d. v. s. deras tjänster bli förvandlade från fullmaktstjänster till
förordnandetjänster.

Det har länge rått den uppfattningen, att en sådan förändring vore önskvärd
icke minst — utan kanske främst — ur den synpunkten, att det då skulle beredas
möjligheter att på dessa poster få de befattningshavare, som. skulle vara
bäst lämpade. Om dessa tjänster äro fullmaktstjänster, så sitta vederbörande
befattningshavare där och kunna icke föras över till annan tjänst ; man kan visserligen
förtidspensionera dem om de äro olämpliga, men sådant gör man ju
i allmänhet inte när det gäller personer som i övrigt ha skött sig.

Det är alltså fråga om att få dessa personer överförda till förordnandetjänster.
Det gäller, som jag sade, en del av förvaltningen. Det är redan genomfört
i fråga om de högre tjänsterna på ett område, och det har synts oegentligt att
den högsta ledningen i förvaltningen inom järnvägsstyrelsen på detta sätt är
splittrad i fråga om anställningsformen.

Utskottsmajoriteten har byggt upp sin avslagshemställan på det förhållandet,
att kommunikationsministern har tillkallat sakkunniga för att utreda
järnvägsstyrelsens högsta ledning och få en kollegial styrelse till stånd. Vi ha
legat på detta ärende rätt länge i statsutskottet för att få reda på vad direktiven
för utredningen skulle komma att innehålla och se om de kunde påverka
ställningstagandet till den nu föreliggande frågan. Jag och övriga reservanter
ha emellertid icke kunnat finna, att de direktiv, som nu ha meddelats, lägga
hinder i vägen för fattande av det beslut i denna fråga, som redan så länge ansetts
önskvärt.

Det förefaller som om man alldeles hade förbisett det förhållandet, att var
och en av de här ifrågavarande byråcheferna redan i sin nuvarande befattning
är chef för en så stor avdelning, att man kan säga att han är chef för ett helt
verk inom järnvägsstyrelsen, och att byråchefernas arbetsuppgifter ökas undan
för undan. Och det fortgående förstatligandet av enskilda järnvägar — inte

G 2

Nr 31.

Måndagen den 30 juni 1947.

Ang. ändringar i kommunikationsverkens personalförteckningar. (Forts.)
minst det för inte så länge sedan beslutade förstatligandet av bergslagsbanen
— ökar givetvis arbetsbördan ytterligare.

Det finns således mycket starka skäl att ta hänsyn till de synpunkter, som
innebära, att dessa befattningshavare ha ett så viktigt arbete och äro i en så
hög chefsställning, att deras tjänster böra förvandlas till förordnandetjänster,
varigenom det beredes möjlighet att på rätt plats förordna rätt person. Den
löneökning som följer med den föreslagna förändringen, är sannerligen välförtjänt
med hänsyn till den arbetsbörda dessa befattningshavare ha.

Om den saken har det emellertid, såvitt jag har kunnat finna, heller inte varit
någon tvist inom utskottet, utan utskottsmajoriteten har endast hakat upp
sig på den utredning, som kommunikationsministern har tillsatt. Nu är inte
kommunikationsministern här, men det hade ju varit mycket lämpligt om den
man, som har lagt fram propositionen och som även har tillkallat de sakkunniga,
ville klargöra sambandet mellan propositionen och den nya utredningen.
Jag har hört, att han har gjort det i andra kammaren och där försvarat Kungl.
Maj:ts ståndpunkt, d. v. s. talat för bifall till reservationen, som ju går ut på
bifall till Kungl. Maj :ts förslag. Det förhållandet, att han har gjort det, måste
ju innebära, att även han anser att utredningsresultatet inte kan ha någon betydelse
när det gäller den nu föreslagna ändringen i tjänsteställning.

Med dessa ord skall jag be, herr talman, att få yrka bifall till den till utlåtandet
av undertecknad in. fl. avgivna reservationen.

Häri instämde herr Bomö.

Herr Andersson, Karl: Herr talman! Den föreliggande propositionen omfattar
en hel rad av befattningar inom kommunikations verken. Den innehåller
förslag dels om inrättande av nya tjänster, dels om uppflyttningar i högre
lönegrader och dels, beträffande de här ifrågavarande byråcheferna, en överflyttning
från A-planen till C-planen. Allt som allt är det fråga om ett ganska
stort antal förändringar, nämligen införande av 28 nya tjänster och uppflyttning
i högre lönegrad av 125 befattningshavare, vartill alltså kommer den
föreslagna förändringen beträffande byråcheferna i järnvägsstyrelsen.

Vad beträffar de nya tjänster, som här ha föreslagits skola tillkomma, så
kan deras inrättande mycket väl motiveras av de ökningar i arbetsbördan, som
ha uppstått inom verken på grund av dessas ökade arbetsuppgifter. Det gäller
både beträffande telegrafverket, posten och alla de affärsdrivande verken, att
verksamheten har ökats avsevärt. Beträffande de nya tjänsterna har utskottet
för den skull icke gjort några invändningar, utan vi ha funnit de därvidlag
framlagda förslagen väl motiverade.

Vad uppflyttningarna i lönegrad beträffar är det ju uppenbart, att man kan
beteckna förslagen om sådana såsom en inom verken företagen lönerörelse, och
när nu denna lönerörelse har kommit ungefär samtidigt med att den allmänna
löneregleringen träder i kraft den 1 juli, så finner man det ganska egendomligt,
framför allt när det gäller dessa högre befattningshavare inom kommunikationsverken,
att vederbörande inte ha låtit det räcka med den allmänna löneförbättring,
som inträder i och med den beslutade allmänna löneregleringen,
utan därjämte föreslå ganska väsentliga uppflyttningar i lönegrader. Utskottet
har också haft vissa betänkligheter i detta avseende och ansett, att de föreslagna
uppflyttningarna i varje fall ha framlagts vid en olämplig tidpunkt. I
det stora hela ha vi dock följt departementschefens förslag, och det är endast
i fråga om de sju byråcheferna i järnvägsstyrelsen som vi ha haft delade meningar
inom utskottet.

Några reservanter ha velat följa departementschefens förslag även i denna
fråga och alltså tillstyrka, att dessa sju byråchefer skulle överföras till C -

Måndagen den 30 juni 1947.

Nr 31.

Ang. ändringar i kommunikationsverkens personalförteckningar. (Forts.)
planen och därigenom också erhålla en lönebättring med 2 500 kronor
per år utöver den löneförbättring, som tillkommer dem på grund av den allmänna
löneregleringen och som utgör omkring 1 050 kronor per år. Man
måste nog säga sig, att denna löneökning på sammanlagt över 3 500 kronor
är ganska stor, framför allt i ett läge, där man på många håll önskar ett
lönestopp.

Under den tid då utskottet har haft denna proposition till behandling har
det tillkommit ett förhållande, som har gjort, att majoriteten inom utskottet
inte nu har velat vara med om att tillstyrka denna kraftiga löneförbättring
för byråcheferna. Det har nämligen kommit till utskottets kännedom, att det
inom departementet har beslutats en utredning rörande hela järnvägsstyrelsens
organisation, och av denna utredning måste även byråcheferna komma
att beröras, alldenstund dessa, så som järnvägsstyrelsen nu är organiserad, faktiskt
utgöra järnvägsstyrelsen. En utredning om järnvägsstyrelsen kan följaktligen
helt enkelt inte förbigå byråchefernas ställning inom denna styrelse.

Jag är övertygad därom, att om denna utredning hade varit tillsatt före
propositionens avlämnande i riksdagen så hade departementschefen icke tagit
upp något förslag om överflyttning av dessa byråchefer till C-planen.
Beslutet om utredning har emellertid fattats efter det att propositionen framlades.
Det är ju inte vanligt att riksdagen, såsom reservanterna nu yrka,
fattar beslut i ett ärende som är hänskjutet till en utredning, och det så
mycket mindre i detta fall, som departementschefen har sagt ifrån, att han
förutsätter att utredningen bör bedrivas i sådan takt, att förslag till omorganisation
av järnvägsstyrelsen skall kunna föreläggas 1948 års riksdag.
Riksdagen skall således inom ett år fatta ståndpunkt till hur järnvägsstyrelsen
framdeles skall vara organiserad och därmed givetvis också, till byråchefernas
fortsatta ställning inom järnvägens förvaltning.

Herr J. B. Johansson sade i sitt anförande här, att det sedan länge råder
en uppfattning, enligt vilken det skulle vara fördelaktigt att få de här ifrågavarande
tjänstemännen överflyttade till C-planen. Jag vill till detta bara
säga. att det nog kan råda delade meningar om lämpligheten av en sådan
överflyttning. Yi ha emellertid inom utskottsmajoriteten inte velat gå närmare
in på hur det är med den saken, utan vi ha endast hänvisat till att en
utredning är beslutad, och vi anse att man i avvaktan på denna utredning
bör låta byråcheferna stå kvar i den löneplan och den lönegrad där de nu
befinna sig.

Jag vill dock beträffande lämpligheten av att överföra dessa tjänstemän
till C-plan framhålla, att det, åtminstone med den organisationsform
som järnvägsstyrelsen för närvarande har, torde kunna, ifrågasättas, om det
verkligen är så lämpligt att byråcheferna äro placerade på förordnande. Vi
skola komma ihåg att järnvägsstyrelsen är organiserad på det sättet, att generaldirektören
ensam är den beslutande. Byråcheferna ha att framlägga förslag
men icke formellt att delta i besluten, och under sådana förhållanden
kommer givetvis en byråchef att stå i eu ganska ömtålig ställning gentemot
generaldirektören. En anställning på förordnande torde under nuvarande
förhållanden inte enbart vara fördelaktig. Hur det kommer att bli i framtiden
veta vi ingenting om. Det är sannolikt att det kommc.r att ske en förändring,
men hur den kommer att ske, få vi veta först efter en utredning och
sedan förslag framlagts till nästa, års riksdag. Då blir det också tillfälle
att ta ställning till huruvida dessa byråchefer i lönehänseende böra överföras
till en annan anställningsform.

Såsom saken nu ligger till och med hänsyn till den beslutade utredningen
vill jag nöja mig med att yrka bifall till utskottets hemställan, så mycket

Nr 31.

Måndagen den 30 juni 1947.

Ang. ändringar i kommunikationsverkens personalförteckningar. (Forts.)
mer som andra kammaren i lördags biträdde utskottets förslag. Ett beslut i
denna riktning står i god överensstämmelse med den tradition, som är gällande
inom riksdagen, att icke fatta ett avgörande beslut innan en pågående utredning
är avslutad.

Jag yrkar således bifall till utskottets förslag.

Ordet lämnades härefter för kort genmäle till herr Johansson, Johan Bernhard,
som yttrade: Herr talman! Jag vill fästa uppmärksamheten på att det
här dock endast gäller sju byråchefsbefattningar. Det är visserligen formellt
riktigt, såsom herr Andersson i Rixö sade, att generaldirektören är ensam
beslutande, men med hänsyn till den oerhörda mängden av ärenden är det
i verkligheten byråchefen som har det största inflytandet på avgörandena.

Jag vill vidare erinra om att lönenämnden har hörts i detta ärende och
enhälligt tillstyrkt ett överförande av dessa tjänster till C-planen. Det vore
väl ändå ganska märkvärdigt om herr Andersson i Rixö, när departementet,
som står för propositionen och som tillsatt utredningen, säger att
denna utredning inte påverkar ett beslut i denna riktning, skulle vara mannen
att på ett annat sätt tolka direktiven. Hans resonemang bottnar naturligtvis
i ett motstånd i sak.

Ja,g anser emellertid att denna fråga är förtjänt av att lösas i överensstämmelse
med Kungl. Maj ds förslag, och jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Hage: Herr talman! Jag har en mer än fyrtioårig tjänstemannabana
bakom mig i det verk som det här är fråga om. Jag har dessutom i statsrevisionen
i fyra år sysslat med lönefrågor av detta slag, och jag har slutligen
här i riksdagen givetvis följt med dessa saker. Jag hade därför tänkt att
här hålla ett någorlunda utförligt anförande rörande dessa frågor, men det
skall jag nu inte göra med hänsyn till den arbetsbörda som för närvarande påvilar
riksdagen, utan jag skall inskränka mig till att säga endast några ord.

Jag skall huvudsakligast se på denna fråga från ideologiska utgångspunkter.
Det faktum föreligger ju — och det betonades också under lördagens debatt
i mycket hög grad —• att faran för inflation möjligen kommer att nödsaka
oss att gå in för ett definitivt lönestopp, när det gäller löntagare i allmänhet,
i kommunal tjänst och i enskild tjänst. Men kunna vi verkligen säga till dessa
lägre befattningshavare, som skulle träffas av ett sådant lönestopp: »Med avseende
på er, som ha små löner, komma vi att tillämpa ett lönestopp, men med
avseende på de högsta tjänstemännen, som redan förut ha det mycket bra,
komma vi icke att tillämpa lönestoppet, utan beträffande dem komma vi att
verka för att de undan för undan skola få löneförhöjningar.»

Här är ju ifrågasatt en löneförhöjning för byråcheferna av 2 500 kronor.
Vår möjlighet att övertyga dessa lägre befattningshavare om nödvändigheten
av ett lönestopp, om det nu är nödvändigt, blir mindre om de kunna visa, att
vi predika lönestopp när det gäller dem, men att vi överge denna princip när
det gäller de högre befattningshavarna.

Jag har velat framhålla dessa synpunkter, då de äro avgörande för mitt
ståndpunktstagande i denna fråga. Jag kommer således att rösta för utskottets
förslag. Men därutöver vill jag göra några reflexioner med anledning av
den debatt som förekom i lördags.

Herr Bergvall, såsom representant för det frisinnade partiet, riktade i denna
debatt anmärkningar mot regeringen för att den inte hade på ett tillfredsställande
sätt gjort klart för befattningshavarna i allmänhet nödvändigheten av
ett lönestopp. Men vad finner jag nu här i dag? Jo, jag finner att herr Bergvall
och hans parti gå in för reservationen, som innebär en kraftigare löne -

Måndagen den 30 juni 1947.

Nr 31.

Ang. ändringar i kommunikationsverkens personalförteckningar. (Forts.)
förhöjning än utskottet vill ha. Ena dagen Celestin, andra dagen Floridor —
ena dagen en predikan inför kammaren, att det är nödvändigt att åstadkomma
ett lönestopp för befattningshavarna, andra dagen eu predikan, att man vill
ha ett ytterligare tillägg utöver vad reservationen och Kungl. Maj:ts förslag
innehålla.

Man kan inte byta ståndpunkt på detta sätt. Det var visserligen en präst,
som jag hörde talas om under mina barnaår och som inte levde ett så gudaktigt
liv de sex dagarna i veckan, men som den sjunde dagen i sin predikan förfördömde
det dåliga liv han hade fört. Och när en gammal församlingsbo frågade
honom, hur han kunde predika på detta sätt, svarade han: »Ja, ni skola
inte flis ta er vid hur jag lever, utan hur jag lär!» •— Det förefaller som om
det frisinnade partiet på denna punkt har en liknande inställning.

När nu andra kammaren har varit så förståndig, att den har bifallit utskottets
förslag, borde även första kammaren kunna göra det. Detta beslut av andra
kammaren ligger givetvis närmare lönestöppssynpunkten och lönestoppsinställningen
än vad reservationen gör. Reservationen innefattar ju på sätt och vis
ett bestämt avståndstagande från lönestöppssynpunkten, och herr Bergvalls
motion ligger ännu längre bort från denna lönestoppsprincip.

Jag vet inte om denna princip kommer att bli definitivt och på alla punkter
genomförd, men så mycket vet jag, att en allmän uppfattning råder om att
förhållandena kunna framtvinga ett ståndpunktstagande till förmån för denna
princip. Det skulle vara mycket egendomligt om man då med avseende på de
allra bäst betalda befattningshavarna skulle höja lönerna med 2 500 kronor.

Från dessa utgångspunkter ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Johansson, Johan Bernhard, erhöll ånyo ordet för kort genmäle och
anförde: Herr talman! Jag vill endast upplysa herr Hage om att det ju nu
inte bara är de högre befattningshavarna, som få del av löneförhöjningarna,
utan uppflyttningar förekomma ju även av befattningshavare längre ned i graderna.
När herr Hage ställer de högre och de lägre befattningshavarna i ett
motsatsförhållande till varandra och talar om lönestopp för de lägre, bör väl
herr Hage också opponera mot att vaktmästare och en hel mängd andra lägre
befattningshavare bli föremål för löneökningar och uppflyttningar.

Ordet lämnades härefter för kort genmäle till herr Hage, som yttrade: Herr
talman! Jag vill endast påminna om att jag yrkade bifall till utskottets förslag,
vilket ju även innefattar att vissa lägre befattningshavare få en förbättrad
löneställning liksom till och med några befattningshavare högre upp i lönegraderna.
Men jag har framför allt velat reservera mig mot denna efter mitt
sätt att se fullständigt onödiga förbättring av lönerna för de allra högsta befattningshavarna.

Herr Sundberg, Carl: Herr talman! Jag ber att få instämma i det yrkande,
som har framställts av herr J. B. Johansson, och jag kan också instämma i
den motivering, som han anfört för detta sitt yrkande.

Genom mitt ledamotskap i 1943 års järn vägskommitté har jag satts i tillfälle
att på nära håll få en inblick i arten och omfattningen av de här berörda
byråchefernas verksamhet, och jag måste säga, att det, såsom herr J.
B. Johansson här framhållit, är mycket stora, svåra och samhällsekonomiskt
mycket Ixdydelsefulla uppgifter som dessa tjänstemän ha att behandla och
ta det närmaste ansvaret för. Det gör att det överhuvud taget inte är möjligt
att på dessa poster placera annat än verkliga toppfigurer. Men för att

Första kammarens protokoll 1947. Nr 31. 5

Nr 31.

Måndagen den 30 juni 1947.

Ang. ändringar i kommunikationsverkens personalförteckningar. (Forts.)
detta skall vara möjligt och för att man sedan också skall kunna bibehålla
dem på dessa poster krävs det att de avlönas så, att de inte lockas att gå
över till andra befattningar. Det är mot bakgrunden av detta, som denna
fråga i första rummet bör bedömas.

De skäl och de motiv, som ha anförts för en bättre löneställning åt byråcheferna,
gälla enligt min mening med lika sityrka eller kanske ännu större
styrka för distriktscheferna vid statens järnvägar. Dessa tjänstemän inta i
vår förvaltning en särställning. De ha att i de stora distriktsförvaltningarna
inom vårt största kommunikationsverk fatta självständiga beslut i synnerligen
betydelsefulla ärenden. De skola vara ypperliga organisatörer, de skola
kunna »ta» folk. inte bara sin egen stora personal utan också den stora allmänheten,
och de skola kunna bedöma och bemästra ekonomiska problem,
som sammanhänga med konkurrensen från andra kommunikationsföretag.

Det var därför enligt mitt förmenande en klok åtgärd av järnvägsstyrelsen
att föreslå dessa distriktschefers uppflyttning i lönehänseende från C 9 till
C 10. Detta innebär visserligen inte en så särdeles betydande löneförbättring,
särskilt om man tar i betraktande att deras nuvarande löneställning realiter
sett är densamma som för något mer än tjugufem år sedan, men det innebär
ändå en viss uppmuntran och måste sägas vara en rättvis åtgärd. Allmänna
lönenämnden har också tillstyrkt förslaget.

Nu skall jag emellertid inte yrka bifall till den motion nr 304, som tagit
upp detta järnvägsstyrelsens förslag, därför att jag förstår att det inte går
att få förslaget igenom, eftersom varken Kungl. Maj:t har tagit upp järnvägsstyrelsens
förslag eller utskottet tillstyrkt motionen, utan jag skall inskränka
mig till att uttala den förhoppningen, att den kommitté, som Kungl.
Maj:t nu har tillsatt för att pröva omorganisationen av kungl. järnvägsstyrelsen,
tar upp detta speciella spörsmål till övervägande och så snart som möjligt
förelägger detsamma för riksdagen.

Däremot ber jag att få yrka bifall till den reservation ang. byråchefernas
löneställning, som på denna punkt har fogats till utskottets utlåtande av
herr Johan Bernhard Johansson m. fl.

Herr Hesselboni: Herr talman! Jag skulle först vilja säga ett, par ord med
anledning av motionerna nr 302 i denna kammare och nr 445 i andra kammaren,
i vilka motioner understrukits angelägenheten av att den icke högskoleutbildade
ingenjörspersonalen beredes förbättrade befordringsmöjligheter.

Jag ansluter mig helt till dessa synpunkter. Jag är av den bestämda uppfattningen,
att det är synnerligen angeläget för de statliga företagen att se
till att de kunna hävda sig i konkurrensen även när det är fråga om den
icke högskoleutbildade ingenjörspersonalen, och detta kan statsverket göra genom
att bereda denna personal bättre befordringsmöjligheter inom de olika
verken.

Utskottet säger i sitt utlåtande, att det finner skäl tala för åtgärder i sådant
avseende, men i avvaktan på resultatet av en pågående utredning angående
befordringsgången för teknisk personal inom civilförvaltningen anser sig
utskottet inte kunna gå utöver Kungl. Maj:ts förslag. Jag vill uttala den förmodan,
att det skall bli möjligt för kommunikationsdepartementet att ett kommande
år kunna föreslå åtgärder i syfte att uppfylla de önskemål, som framförts
i av mig här berörda motioner.

Beträffande sedan frågan om byråchefernas löneställninsr anser jag det angeläget,
att jag på något sätt ger till känna anledningen till mitt ståndpunktstagande
i denna fråga. Vad gäller de åberopade direktiven kan jag kort och
gott hänvisa till det anförande, som kommunikationsministern höll i andra

Måndagen den 30 juni 1947.

Nr 31.

Ang. ändringar i kommunikationsverkens personalförteckningar. (Forts.)
kammaren i lördags, i vilket han tydligt gjorde klart, att enligt de direktiv,
som ligga till grund för den nu tillsatta utredningen, denna inte kan komma
att beröra byråchefernas löneställning. När det gäller att bedöma denna fråga
kan man knappast bortse från hur det i detta avseende är ordnat inom en del
andra statliga verk. Jag skall ta mig friheten att göra eu enda jämförelse,
och jag väljer då kungl. vattenfallsstyrelsen. Inom vattenfallsstyrelsen finnas
sammanlagt 107 befattningar i lönegrad 21 och däröver. Av dessa äro 15 placerade
på C-plan. Inom statens järnvägar ha vi sammanlagt 528 sådana befattningar,
och där återfinna vi också 15 befattningshavare på C-plan. Av 107
befattningshavare i det ena verket stå alltså 15 på C-plan, och av 528 befattningshavare
i ett annat verk stå också 15 på C-plan. Detta måste ju säga
något, när det gäller att bedöma det berättigade i Kungl. Maj ds förslag att
ytterligare 7 befattningshavare vid järnvägsstyrelsen uppflyttas på C-planen.

Utskottets talesman, herr Andersson i Rixö. sade att det vid sidan av den
allmänna lönerörelsen tydligen har startats en lönerörelse inom verket, att man
således samtidigt som statsmakterna har medgivit en rätt avsevärd löneökning
för de statliga befattningshavarna överlag sätter i gång med löneökningar för
en del av dessa befattningshavare utöver vad den allmänna löneregleringen ger.
Ja, frågan kan naturligtvis läggas upp på detta sätt, men jag tror inte att ett
sådant resonemang är riktigt. Jag ser denna fråga så, att man inom den allmänna
löneställningen skall bedöma det riktiga och rätta i att vissa befattningshavare
skola stå i den eller den lönegraden. Jag tar mig friheten erinra
om att ett förslag redan i fjol förelåg från järnvägsstyrelsen, som var tillstyrkt
av lönenämnden, om en ändrad lönegradsplacering för dessa byråchefer, men då
säger departementschefen, att han visserligen finner dessa synpunkter beaktansvärda
men att han likväl inte anser sig kunna uppta detta spörsmål till
prövning innan resultatet av en pågående utredning rörande en allmän lönereglering
för statstjänstemannen är klar. Man har alltså väntat med denna
fråga ett år för att kunna avvakta denna allmänna lönereglering. När den nu
är klar har departementschefen upptagit lönefrågan till förnyad prövning och
då ansett det vara befogat att den föreslagna löneändringen kommer till stånd.

Vad gäller själva principfrågan, huruvida vissa högre tjänsteinnehavare vid
statliga verk skola vara placerade på A-planen eller C-planen, har jag den mycket
bestämda uppfattningen, att det måste vara till fördel för statsverket att dessa
högre tjänsteinnehavare inneha sina tjänster i form av förordnande. Det måste
vara angeläget för staten såsom företagare att ha en mycket stor rörelsefrihet
när det gäller att tillsätta eller avsätta dessa högre tjänstemän, vilkas verksamhet
är av avgörande betydelse för hur det statliga verket skötes i olika avseenden.
Jag har alltså därvidlag en rakt motsatt uppfattning mot dem som
hävda, att fullmaktstjänsterna äro att föredraga.

Utifrån dessa utgångspunkter ber jag, herr talman, att få yrka bifall till
den till utskottets utlåtande fogade reservationen.

Herr Maimerskantz: Herr talman! Jag har mitt namn under detta utskottsutlåtande,
men jag har inte anslutit mig till reservationen. Då jag emellertid
inte.har fullt samma motiv för mitt ståndpunktstagande som utskottsmajoriteten
i .övrigt, skall jag be att få redovisa anledningen till att jag inte har anslutit
mig till reservationen.

_ Ni tala ju här om två saker. Dels är det fråga om lönen till vederbörande
t jänstemän och dels är det fråga, om huruvida dessa tjänstemän skola tillsättas
på förordnande eller med fullmakt. Jag har ingenting emot en högre lönesättning
för byråcheferna vid statens järnvägar. S.J. lägger ju fler och fler järnvägar
under sin förvaltning, och nu senast har tillkommit bergslagsbanan, som ju -

Nr 31.

Måndagen den 30 juni 1947.

Ang. ändringar i kommunikationsverkens personalförteckningar. (Forts.)
är en järnväg av betydande omfattning. Det kan. inte undvikas att detta måste
medföra både mera arbete och mera ansvar för de byråchefer, som skola handlägga
frågorna inom detta verk. Däremot tycker jag knappast att det är till
fullo visat, att det är riktigast, att de tillsättas på sexårsförordnanden. Jag tycker
tvärtom att dessa byråchefer böra ha en anställningsform, som uppmuntrar
dem till en viss självständighet, så att man inte riskerar att de, som ju sköta
det dagliga rutinarbetet och därigenom få en ganska klar inblick i alla dessa
frågor, när de föredraga en sak för generaldirektören skola påverkas av vetskapen
om att de efter sex år bli avsatta, om de inte ha varit tillräckligt ödmjuka.
Jag tror därför att dessa byråchefstjänster, som ju inte äro av teknisk
utan mera av administrativ art, böra vara förenade med en fullmaktsanställning.

Det bästa sättet att tillmötesgå dessa båda synpunkter vore att man behölle
tjänsterna på den nuvarande A-planen, alltså blivande löneplan 1, men satte
dem högre än i lönegrad 30; i en löneställning motsvarande lönegrad 32 eller
någonting sådant, som motsvarar vad här föreslagits. Det skulle enligt min mening
ha varit det lämpligaste, men det var ju inte precis så lätt att vid själva
utskottsplenum formulera ett yrkande därom. Denna fråga bör emellertid,
anser jag, kunna tas under omprövning vid den snabbutredning, som är föreslagen,
och då skulle jag helst se att man kom fram till det resultatet, att lönen
för dessa tjänstemän höjdes men att fullmakterna behöllos.

Detta är min ståndpunkt i denna fråga, och det är anledningen till att jag
inte ansett mig böra ansluta mig till reservationen.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt de därunder förekomna yrkandena propositioner, först på bifall till vad
utskottet i den under behandling varande punkten hemställt samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades i den av herr Johan Bernhard Johansson
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Johansson, Johan Bernhard, begärde votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 237 punkten
III, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar >

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den av herr Johan Bernhard
Johansson m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Då emellertid herr Johan Bernhard Johansson begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 61;

Nej — 39.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta,

Måndagen den 30 juni 1947.

Nr 31.

Ang. ändringar i kommun! k åt i ems ver It e n s personalförteckningar. (Forts.)
Punkterna IV—VI.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande sammansatta stats- och 0m }öne:.
första lagutskottets utlåtande nr 3, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa anslag till domstolarna m. m., dels ock i ämnet väckta mo- domarbefaittioner.
ningarna

m. m.

Punkten 1.

Med tillstyrkande av Kungl. Maj:ts i propositionen nr 268 framlagda förslag
hade utskottet i förevarande punkt hemställt, att riksdagen måtte

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att fastställa personalförteckning för justitiekanslersämbetet
i enlighet med vad som angivits i statsrådsprotokollet över
justitiedepartementsärenden den 2 maj 1947;

b) fastställa under punkten införd avlöningsstat för justitiekanslersämbetet
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1947/48;

c) till Justitiekanslersämbetet: Avlöningar för budgetåret 1947/48 anvisa ett
förslagsanslag av 118 300 kronor.

I en av herr Bergquist m. fl. väckt, av utskottet under punkten 8 behandlad
motion, I: 333, hade — under särskilt framhållande av angelägenheten av att
hovrättsråden erhölle en förbättrad löneställning — föreslagits, att riksdagen
skulle hos Kungl. Maj:t hemställa om skyndsam utredning rörande lönereglering
för de statliga domarbefattningarna, innebärande väsentligt förbättrade
avlöningsförmåner för dem, samt framläggande för riksdagen om förslag till
dylik lönereglering.

Vid utlåtandet hade reservation anmälts av herrar Schlyter, Rylander och
Löthner, vilka dock ej antytt sin mening.

Herr Schlyter: Herr talman! I förhoppning att få diskutera hela utskottsutlåtandet
vid denna första punkt ber jag att få nämna, att min blanka reservation
avser utskottets avvisande av herr Bergquists även av herr Herlitz och
mig undertecknade motion nr 333 om utredning rörande lönereglering för de
statliga domarbefattningarna. Jag kan emellertid förstå om riksdagen vill
lämna initiativet i denna fråga till Kungl. Maj:t. Jag kan också förstå att
tidpunkten inte är opportun för en löneaktion. Lönefrågan sammanhänger med
ett flertal på Kungl. Maj:ts prövning beroende utredningsfrågor, såsom frågan
om domarrekryteringen, frågan om stadsdomarnas inkorporering i den statliga
domstolsorganisationen och andra frågor. Justitieministern kan förväntas
klart inse nödvändigheten av en rationell löneplacering av rikets samtliga domare
i förhållande till varandra. Efter min mening är det ett stort rättsskipningsintresse
att ingen instans tillbakasättes. Hittills har mellaninstansen,
hovrätterna, faktiskt i hög grad tillbakasatts. Min förhoppning är att, när det
nu blir muntlig och offentlig handläggning av målen i hovrätterna, det skall
gå upp för allmänheten hur viktigt det är att lönesättningen i hovrätterna blir
sådan att en god rekrytering även i mellaninstansen blir garanterad. Städernas
beslutande organ ha föregått med gott exempel genom det sätt varpå stadsdomarna
i allmänhet ha blivit avlönade. I förhållande härtill äro både lagmännens,
hovrättsrådens och assessorernas löner oproportionerligt låga. Jag tror
också att det allenast kommer att behövas en kort tids tillämpning av den nya
rättegångsbalken för att justitieministern skall finna anledning uppta domarnas

Nr 31.

Måndagen den 30 juni 1947.

Om lönereglering för de statliga domarbefattningarna m. in. (Forts.)
lönefråga till utredning. I förvissning om att initiativet sålunda ligger i de
bästa händer har jag i dag inte något yrkande att framställa med anledning av
motionen nr 333.

Jag har också jämte herr Bergquist underskrivit motionen nr 334 angående
antalet arbetskrafter vid hovrätterna. Utskottet har i denna fråga gjort ett betydelsefullt
uttalande. På s. 32 i utlåtandet säger utskottet, att »det står Kungl.
Maj :t öppet att, därest oundgängligt behov så skulle kräva för undvikande av
onormala balanser anvisa medel för anställande under viss tid av extra ledamöter
utöver det beräknade antalet.»

Även om jag vidhåller allt vad som står i motionen om behov av flera ordinarie
arbetskrafter än Kungl. Maj:t föreslagit och riksdagen nu kommer att
bevilja, är naturligtvis vad utskottet här har sagt det viktigaste, således att
Kungl. Maj :t har fullmakt att hindra uppkomsten av balanser genom tillhandahållande
av härför erforderliga arbetskrafter.

Jag vill i detta sammanhang ge uttryck åt förhoppningen att arbetsordningen,
för hovrätterna kommer att liksom de nuvarande arbetsordningarna innehålla
bindande regler till förebyggande av onormala balanser. Blir bara detta
iakttaget, kommer justitieministern snart att finna skäl att för riksdagen
framlägga förslag om förstärkning av de ordinarie arbetskrafterna.

Jag har efter det av utskottet gjorda uttalandet på denna punkt inte någon
anledning att framställa ett yrkande till förmån för motionen.

Herr statsrådet Zetterberg: Herr talman! Jag ber först att få begagna detta
tillfälle att ge uttryck åt min tacksamhet och uppskattning i fråga om allt det
väsentliga i utskottets utlåtande. Detta förslag innebär en stor och betydelsefull
upprustning av vårt domstolsväsende, en upprustning so,m är så mycket
mera påkallad, ja, jag vill såga nödvändig, som vi nu vid nästa årsskifte
stå inför den stora rättegångsreformens förverkligande.

Jag vill också försäkra herr Sehlyter, att jag har stor förståelse för de synpunkter,
åt vilka han i sitt anförande helt nyss har givit uttryck.

Däremot måste jag beklaga utskottets ståndpunktstagande i ett yar frågor,
där utskottet har avvikit från propositionens förslag. Den ena av dessa frågor
rör organiserandet av nedre justitierevisionen. I propositionen hade föreslagits,
att justitierevisionen skulle få en verklig chef, en överdirektör, som skulle
kunna utöva ledningen av dess arbete. Utskottet har nu höjt ordförandens arvode,
varför det här egentligen inte återstår någon tvistig fråga ur ekonomisk
synpunkt, men jag skulle ha varit glad, om utskottet också hade tagit den
konsekvensen av sitt ställningstagande i lönefrågan och av sin uppfattning i
andra hänseenden — jag tänker särskilt på lagmanstjänsterna — att utskottet
också hade varit med om att tillsätta en särskild chef, som kunde leda revisionens
arbete.

Utskottet har yttrat, att justitierevisionen inte är ett ämbetsverk utan ett
kansli till högsta domstolen. Detta är nog inte heller en riktigt adekvat beteckning.
Nedre justitierevisionen är en institution av alldeles speciellt slag. Talet
om ett kansli åt högsta domstolen leder nog tanken fel. Man får därvid lätt
den uppfattningen, att det i nedre justitierevisionen sitter en del tjänstemän,
kanske i underordnad grad, som ha att utföra expeditionsgöromål och andra
enklare sysslor. I själva verket består justitierevisionen, förutom av expeditionspersonal
för dylika uppgifter, av ett trettiotal högre befattningshavare,
samtliga i byråchefsgrad, som sedan gammalt ha ansetts likvärdiga med domare,
som också i regel äro ordinarie domare och som ha det stora ansvaret att
i sista instans framlägga det material, på vilket högsta domstolen har att döma.
För att organisera detta arbete fordras det rätt stora chefsegenskaper. Det

Måndagen den 30 juni 1947.

Nr 31.

Om lönereglering för de statliga doniarbefattningarna m. m. (Forts.)
är ett besvärligt och grannlaga värv, och jag tror att det kommer att bli
ännu svårare efter den nya rättegångsbalkens ikraftträdande. Det har redan
vid den preliminära omorganisation, som kommit till stånd i revisionens arbete,
visat sig att ordföranden där har fått mera maktpåliggande uppgifter än
förut.

Jag vill emellertid på denna punkt fästa en förhoppning vid utskottets skrivning.
Utskottet säger sig inte nu ha velat ta slutlig ställning till frågan om
inrättande av en chefstjänst i justitierevisionen utan har stannat för en arvodeshöjning
i avbidan på erfarenheter om den nya rättegångsbalkens inverkan
på tjänstens beskaffenhet. Jag hoppas alltså att det skall bli tillfälle att återkomma
till denna fråga, om det visar sig att den nya rättegångsbalken har den
inverkan på tjänsten, som jag tror att den kommer att få.

Den andra punkt, på vilken jag med beklagande har funnit att utskottet har
frångått propositionens förslag, rör frågan om aspiranterna i hovrätten. Utskottet
har i motsats till Kungl. Maj :t ansett, att det borde införas en spärrregel
för antagande av domaraspiranter i hovrätten. Denna regel går enligt
utskottets förslag ut på att hovrätterna endast skulle få ta emot så många
aspiranter som hovrätterna kunde bereda arvode.

Det låter ju som ett mycket trevligt och vänligt förslag detta, att aspiranterna
ej skulle få gå utan lön, och det förefaller kanske som om det inte kunde
vara förenat med några mera allvarliga konsekvenser. I själva verket har emellertid
denna detaljfråga en stor betydelse för hela rekryteringen av landets
framtida domarkår. Med få undantag kunna nämligen inga andra bli domare
här i landet än sådana, som blivit prövade och godkända i hovrätten. Den som
vill bli domare har alltså att först avlägga juris kandidatexamen, sedan att sitta
ting och därefter att anmäla sig till aspiranttjänstgöring och prövning i hovrätten.

Utskottet motiverar väsentligen sin ståndpunkt, att hovrätterna inte skola
få ta emot flera aspiranter än det finns möjlighet att ge arvode, med det förhållandet
att det brukas så i andra liknande sammanhang. Naturligtvis ligger
också den tanken bakom, att en ung man inte bör få arbeta utan lön, vilket
ju också i princip är riktigt. I departement, verk och i länsstyrelser antagas därför
endast så många aspiranter som omedelbart kunna erhålla arvode.

Jag måste emellertid framhålla att denna liknelse med andra ämbetsverk är
haltande. Hovrätternas aspiranter äro inte jämförbara med aspiranterna i andra
statliga verk. När en aspirant börjar tjänstgöra på ett annat ställe än hovrätten,
låt oss säga i ett departement eller i en länsstyrelse, är han i själva verket
en tjänsteman på begynnelsestadiet. Han har naturligtvis ännu mycket att
lära i fråga om tjänstens praktiska utövning, och därför får han ingen fast
ställning med vanlig lön men han får dock ett arvode såsom aspirant. Emellertid
sker praktiskt taget icke någon gallring av de en gång sålunda antagna
aspiranterna. Naturligtvis finns det klart olämpliga personer, som ej vinna
befordran, men det rör sig om rena undantagsfall. Vidare finns det i vanliga
ämbetsverk lägre tjänster, där en person som inte har så stor skicklighet, ändock
kan göra nytta för sig.

Aspiranttjänstgöringen i hovrätterna avser däremot i huvudsak att utgöra
underlag för en prövning av aspiranternas lämplighet. Domartjänsterna äro
ju samtliga höga och viktiga befattningar, där man måste ställa mycket stora
krav på ämbetsmännen, och därmed sammanhänger, att aspiranterna i hovrätterna
på ett helt annat sätt än i andra verk äro föremål för prövning med därpå
följande gallring. Eu sådan gallring sker också för närvarande i stor utsträckning.
Om denna gallring skall bli effektiv, om alltså urvalet skall bli
gott, beror naturligtvis i första hand på hur många aspiranter man har att

Nr 31.

Måndagen den 30 juni 1947.

Om lönereglering för de statliga domarbefattningarna m. in. (Forts.)
välja mellan. Svea hovrätt har i detta avseende sedan gammalt haft mycket
stora möjligheter. Hovrätten har genom sin storlek och genom sitt läge i huvudstaden
haft stor förmåga att draga till sig inånga aspiranter, bland vilka hovrätten
har kunnat göra sitt urval. Det har ej sällan inträffat, att ända upp till
80 procent av dem, som gjort aspiranttjänstgöring, blivit »spräckta» och inte
fortsätta på domarbanan. Det är naturligtvis ur statens synpunkt, för att få
framstående domare, mycket betydelsefullt att ha en så stor kader av aspiranter
som möjligt att välja mellan. Det skäl, som utskottet särskilt åberopat för införande
av spärregeln, nämligen jämförelse med statsförvaltningen i övrigt,
håller således icke streck.

Utskottets förslag om spärregeln är grundat på domarutredningens betänkande.
Däri anföres som motiv härtill även en annan omständighet förutom jämförelsen
med andra verk. Utredningen har funnit — och det är riktigt — att
tillströmningen till de olika hovrätterna är mycket ojämn. Medan, som jag nyss
nämnde, särskilt Svea hovrätt dragit till sig många sökande, ha vissa andra
hovrätter, framför allt hovrätten för Övre Norrland i Umeå, som ju ligger långt
bort, haft svårt att få erforderligt antal aspiranter. Domarutredningen menar,
att denna spärrregel, som innebär att varje hovrätt blott skall få mottaga
ett visst begränsat antal aspiranter, skall ha den effekten, att man genom att
avskära ett antal aspiranter från Svea hovrätt skall dirigera överskottet till
andra hovrätter, som i och för sig inte äro så eftertraktade. Jag tror att detta
är en felsyn. Det kan naturligtvis i undantagsfall gå på det sättet, men i regel,
det är jag ganska övertygad om, komma de unga jurister, som avvisas från
stockholmshovrätten, icke att söka sig upp till Umeå på vinst och förlust utan
i stället att gå till andra befattningar här i Stockholm.

Sveriges yngre juristers förening har också i sitt remissyttrande framhållit,
att det är osannolikt, att de unga jurister som till följd av spärregeln skulle
avvisas från Svea hovrätt, verkligen skulle söka sig till någon av de hovrätter,
vilkas förläggningsorter visat sig vara mindre eftersökta. »Det huvudsakliga
resultatet av regeln i fråga kunde följaktligen», säger Sveriges yngre juristers
förening »antagas bli att Svea hovrätt finge göra sitt urval bland en
snävare krets aspiranter än för närvarande men däremot ej att andra hovrätters
rekrytering förbättrades.» Jag delar som sagt denna av de yngre juristerna
själva framförda farhåga, och jag tror att man genom en spärregel av denna
art gör skada för rekryteringen i Svea hovrätt utan motsvarande gagn för
rekryteringen i de andra hovrätterna.

Emellertid har jag naturligtvis också varit på det klara med, att det är ett
stort och viktigt intresse att främja tillströmningen av aspiranter till de andra
hovrätterna, och i propositionen har också anvisats ett medel härför, som jag
tror är mera verkningsfullt än utskottets förslag. Det innebär, att aspiranterna
på ett något senare stadium hänvisas från Svea hovrätt till andra hovrätter.
Om det alltså vid ett visst tillfälle finns flera duktiga aspiranter i
Svea hovrätt än man där kan bereda plats för i framtiden, men det däremot
råder brist på aspiranter någon annan stans, t. ex. i Umeå. bör hovrätten i
Stockholm kunna tillsäga några av de aspiranter som avvisats, att de i princip
äro godkända men att de på grund av platsbrist bli hänvisade till exempelvis
umeåhovrätten. Det måste ju vara en helt annan sak att på detta sätt
få komma dit som tjänstemän, som godkända fiskaler, än att på vinst och förlust
söka sig upp till Umeå för prövning.

Jag har redan berört det enda skäl, som jag tycker kan vara bärande för
utskottets förslag, nämligen att det ur sociala synpunkter inte är lämpligt
att staten använder, en ung människas arbetskraft utan att ge honom be -

Måndagen den 30 juni 1947.

Nr 31.

Om lönereglering för de statliga domarbefattningarna m. m. (Forts.)
fält. Detta måste vålla svårigheter för unga jurister, och naturligtvis särskilt
för sådana som ha det besvärligt i ekonomiskt avseende. Om emellertid, såsom
jag hoppas, riksdagen bifaller utskottets förslag om en fördubbling av antalet
aspirantarvoden, tror jag att det endast under mycket kortvariga tidsperioder
skall behöva förekomma, att en aspirant får gå utan arvode. När detta
inträffar, är det dock naturligtvis en olägenhet. I mera besvärliga fall bör
dock penningfrågan kunna avhjälpas, såsom hittills har skett. Det har sålunda
varit ganska vanligt, att en behövande aspirant i Svea hovrätt har kunnat
få halvtidstjänstgöring såsom amanuens i justitiedepartementet eller någonting
dylikt, och det kanske också finns andra möjligheter att avhjälpa
denna olägenhet.

Men den nackdel som ligger i att en aspirant under kortare tid kan få gå
utan lön måste vägas mot de allvarliga konsekvenserna av utskottets spärrregel.
Jag har redan nämnt en av dessa betänkliga konsekvenser, nämligen de
i hög grad minskade urvalsmöjligheterna för särskilt Svea hovrätt. Hur det
ställer sig härvidlag är av synnerligen stor betydelse, enär just denna hovrätt
på grund av sin storlek spelar en så dominerande roll för domarerekryteringen.
Därifrån kommer nämligen ungefär hälften av alla landets domare, och en
betydande försämring av rekryteringen där får alltså de mest långtgående
konsekvenser.

Det är vidare eu annan sak beträffande rekryteringen som gör det bekymmersamt
med denna automatiskt verkande spärregel. Den innebär ju, att det
skall finnas ett visst antal arvoden, och alltså ett bestämt antal platser, som
får besättas lika många för varje år. På detta område liksom på andra förekomma
emellertid ganska stora konjunktursvängningar. Under vissa år är
antalet platssökande större och under andra år.mindre. Med den föreslagna
regeln skulle det emellertid bli svårt eller omöjligt för hovrätterna att, såsom
hittills ofta skett, under ett år med större tillströmning välja ut några flera
aspiranter, för att ett annat år, när tillströmningen är mindre, ej behöva godkänna
så många. Om denna möjlighet ej står till buds, blir naturligtvis urvalsmöjligheten''
försämrad.

Det kanske allra mest bekymmersamma med den föreslagna spärregeln är
emellertid frågan om hur stoppandet av aspiranterna skall äga rum, när en
hovrätt blott skall få mottaga ett begränsat antal. Det kan väl ej vara utskottets
avsikt att aspiranterna skola anvisas att stå i ko utan lön. Detta skulle
innebära, att om en aspirant anmälde sig, när det ej funnes något ledigt arvode,
man skulle anmoda honom att komma igen om någon månad eller så. Det
bleve då samma förhållande som nu, med den skillnaden bara, att han inte ens
finge räkna tjänstetid i hovrätten och ej finge möjlighet att lära sig något.

Jag antar att utskottet i stället har tänkt sig, att saken skall ordnas på det
sätt som tidigare har tillämpats i någon eller några av hovrätterna i landsorten,
nämligen genom en förprövning av sökandena. Presidenten eller kanske
ett par andra ledamöter i hovrätten skulle då på förhand gallra bland dem som
anmäla sig till aspiranttjänstgöring i hovrätterna. Detta skulle innebära en
stor förändring i förhållande till det system som hittills i allmänhet har tilllämpats.
För närvarande ha nämligen enligt detta system alla, som fylla de
formella fordringarna, som alltså tagit juris kandidatexamen och suttit ting,
kunnat anmäla sig till aspiranttjänstgöring. Prövningen sker mycket omsorgsfullt.
Vederbörande får provtjänstgöra och föredraga på flera divisioner, och
först sedan ett stort antal av hovrättens ledamöter sett honom utföra det arbete,
som han avser att få syssla med i framtiden, och jämfört honom med de andra
aspiranterna, sker gallringen. Fn dylik prövning är ju utesluten om hovrätterna
ej skola fa mottaga alla aspiranterna för provtjänstgöring.

Nr 31.

Måndagen den 30 juni 1947.

Om lönereglering för de statliga domarbefattningarna m. m. (Forts.)

Om det i stället skall införas en förhands prov ning-, frågar man sig på vilket
material denna skall ske. Ingen i hovrätten har då haft tillfälle att se aspiranterna
i deras arbete. Den som skall verkställa gallringen kan ju resonera med
dem en stund, men det kan omöjligt bli detsamma, utan i stort sett maste man
döma på ett indirekt material, nämligen dels vederbörandes betyg och dels det
vitsord som häradshövdingen, där vederbörande suttit ting, har givit honom:
oftast blir det blott fråga om en enda häradshövding.

Vad examensbetygen angår bär det nog i praktiken visat sig, att de utgöra
en vansklig källa. Goda betyg i juris kandidatexamen äro naturligtvis i regel
av värde för bedömningen, men det finns exempel på att de icke motsvarats av
praktisk duglighet. Och framför allt äro slätstrukna betyg icke alltid ett tecken
på bristande begåvning. Den som har tid att studera längre kan skaffa sig
bättre betyg. Eftersom sociala synpunkter i viss mån kunna tala för utskottets
förslag, bör det observeras, att den sociala aspekten på problemet här talar i
motsatt riktning. En fattig studerande, som måst påskynda sina tentamina,
har kanske på grund härav ytterst släta betyg i alla ämnen. Någon vägledning
ge då icke betygen, i varje fall icke tillräcklig ledning för en så allvarlig prövning
som denna. Då återstår således blott häradshövdingens vitsord. Härvidlag
har man i viss mån en mindre god erfarenhet att bygga på. Tidigare förutsattes
det, att häradshövdingarna skulle vitsorda, om en notarie var lämplig att sitta
ting, och detta vitsord fingo praktiskt taget alla. Häradshövdingarna skriva
mänskligt och vänligt nog gärna goda vitsord om sina avgående medarbetare.
Och hur skall man sedan kunna välja mellan goda intyg från flera häradshövdingar,
som inte ha sett mer än var och en sin aspirant? Slutligen kan det
naturligtvis inträffa, att en ung notarie och hans häradshövding kunna ha kommit
på kant med varandra. Särskilt självständiga unga människor kunna
ibland ha en benägenhet att i ungdomligt nit driva teser i en eller annan riktning,
som kunna vara misshagliga för häradshövdingen. Andra personliga
omständigheter kunna också någon gång tänkas spela in.

överhuvud taget kan den bedömning, som sker på grundval av häradshövdingens
vitsord, omöjligt ge ett rättvist resultat, eftersom varje häradshövding
endast kan bedöma sin aspirant, och hovrätten således icke har tillgång till
vare sig sitt eget eller någon annans omdöme om alla aspiranterna.

Av de olika skäl, som jag nu angivit, kan jag icke finna annat än att det
av utskottet föreslagna systemet är mycket betänkligt med hänsyn till domarkårens
framtida rekrytering. Det är också föga demokratiskt ur den enskilde
aspirantens synpunkt. Han får ej ens chansen att i fri konkurrens pröva sina
krafter, om han vill bli domare.

Herr statsrådet Quensel: Herr talman! Jag har i och för sig ingenting att
tillägga utöver vad justitieministern yttrat, men jag kan avlägga ett vittnesbörd
i fråga om antagningssystemet i hovrätterna; ett vittnesbörd som är grundat
på personlig erfarenhet om hur betydelsefullt och värdefullt det systemet
är, att vederbörande aspirant på domarbanan blir prövad inte på pappersmeriter
utan på sin förmåga, ådagalagd i praktisk verksamhet och bedömd
av ett flertal erfarna överrättsdomare.

Ofta har det enligt min erfarenhet inträffat att av två konkurrenter den
befunnits skickligare, som hade de lägre pappersmeriterna, och med pappersmeriter
menar jag då också intyg av häradshövding om fullgjord domartjänstgöring,
även om detta intyg muntligen kommenteras.

Jag kan inte förstå annat än att i de fall, varom jag nu talar, alltså där
den i verkligheten skickligare har de lägre pappersmeriterna, det av utskottet
förordade systemet måste leda därhän, att om plats inte finnes för bägge

Måndagen den 30 juni 1947.

Nr 31.

Om lönereglering för de statliga domarbefattningarna m. m. (Forts.)
kandidaterna den mindre skicklige blir accepterad för domarbanan, som däremot
går förlustig den som i verkligheten är den lämpligare.

Herr Mamierskantz: Herr talman! Jag har haft den för en juridisk lekman
betungande plikten att sitta med även i det utskott, vars utlåtande nu behandlas,
och jag vill med anledning av vad herr Schlyter här sagt nämna,
att jag är fullständigt av samma uppfattning som han.

Att det inte blev någon positiv skrivning med anledning av den motion,
som rör löneregleringsfrågan, berodde väl mest på inslaget från statsutskottssidan
i detta sammansatta utskott. I statsutskottet är man ju aldrig så särskilt
pigg på att tigga Kungl. Maj:t om löneregleringar; ledamöterna se
ju hur ofta de ändå få att behandla förslag därom, och de bruka ibland tycka,
att. de få över nog av sådana.

Emellertid är det alldeles klart, att häradshövdingarnas löneställning för
en del år sedan blivit tillfredsställande ordnad på ett sätt, som inte har sin
motsvarighet beträffande hovrättsdomarna. Och jag tycker också att en lönereglering
för dessa bör komma till stånd. När det redan finns en sådan myckenhet
av utredningar bör man begränsa sig till sådana som är mest trängande,
samtidigt som kanske den nya rättegångsreformen först bör komma något
i gång för att ytterligare och lättare motivera en lönereglering just för
hovrättspersonalen. I sak anser jag emellertid det vara ett befogat önskemål.

Justitieministern uppehöll sig något vid att utskottet hade tagit bort den
av honom föreslagna självständiga chefstjänsten med titeln överdirektör i
nedre justitierevisionen. Han uppehöll sig emellertid mycket litet vid detta i
jämförelse med den tid han ägnade det andra avsnittet av sitt anförande,
som gällde aspiranterna, och därav drar jag den slutsatsen, att han kanske själv
känner en viss osäkerhet, huruvida just »överdirektör» är någon lämplig titulatur
inom nedre justitierevisionen.

Det första vi inom utskottet fäste oss vid var just förslaget att blanda in
titeln »överdirektör» i detta. Yi började tala om den saken, och vi undrade:
kommer denna person i fortsättningen att förbli jurist, som ordningen hittills
varit, eller blir han mer eller mindre något slags syssloman? Att utvecklingen
skulle gå den vägen kanske inte vore så lämpligt, och på grund därav uppstod
tveksamhet inom utskottet på den punkten. Och, herr statsråd, när man är
tveksam om att göra en förändring, är det bättre att låta det vara som det
är ännu någon tid. Man kanske också vinner mer erfarenhet sedan rättegångsreformens
verkningar ha trängt fram även till nedre justitierevisionen.

Sedan vi som sagt börjat tala om detta, blevo vi alltså alltför tveksamma
inom utskottet, och vi tyckte då att det inte kunde vålla stor skada, om det
nuvarande förhållandet finge råda under ytterligare någon tid, i all synnerhet
som de i utskottet närvarande juristerna inte tycktes anse de rådande
förhållandena innebära någon större olägenhet. Därför blev detta utskottets
beslut.

Motiveringen till att antalet aspiranter skulle begränsas i förhållande till
det tillgängliga arvodesanslaget är helt enkelt, att man inte tycker att det
är staten värdigt eller ur andra synpunkter principiellt riktigt att aspiranterna
skola behöva tjänstgöra under kanske lång tid utan att få någon som
helst ersättning för sitt arbete, varvid man kanske kommer att stå utan möjlighet
att vidga urvalet till andra än dem, som komma från mera förmögna
familjer, o. s. v. Det tycker jag är ett mycket starkt skäl.

Det finns emellertid också ett annat skäl, som ventilerades i utskottet, fastän
det inte återfinnes i dess yttrande —■ herr statsrådet berörde det själv —
nämligen det förhållandet, att tillströmningen av aspiranter till Svea hov -

Nr 31.

Måndagen den 30 juni 1947.

Om lönereglering för de statliga domarbefattningarna m. m. (Forts.)
rätt vanligtvis är större än det egentliga behovet och större än som motiveras
av anslaget till deras arvoden, under det att förhållandet vid vissa tidpunkter
kan vara det motsatta för de andra hovrätterna. Om man tillämpar
förfaringssättet att begränsa antalet aspirantarvoden vid Svea hovrätt, kan
det kanske vara delade meningar om huruvida övriga hovrätter därigenom få
det lättare att få erforderligt antal aspiranter, men de flesta av oss i utskottet
trodde i alla fall så. Det är en synpunkt, som jag tycker också bör komma
med vid avgörandet i denna fråga.

När det nu, som alltid är fallet vid sådana besluts fattande, gäller att väga
nackdelarna och fördelarna på bägge sidor, vill jag nämna, att de olägenheter,
som statsrådet nyss talat om när det gäller en begränsning av antalet
aspiranter, ha dryftats inom utskottet. Vi resonerade under en stilla
aftonstund inte så litet om den saken, men vi komrno i alla fall fram till
det resultatet, att även om man kan säga, att det finns vissa olägenheter
med begränsningen, så talade de starkaste skälen vid detta avvägande för att
man genomförde en begränsning. Därtill bidrog kanske också att vi inte
trodde att utvecklingen skulle bli sådan som herr justitieministern och nu
senast statsrådet Quensel fruktat att'' den måste bli. Det kan väl ändå tänkas
att den praktiska tillämpningen kan i viss mån hindra, att en aspirant med
bättre pappersmeriter blir antagen före en som kanske har större anlag för
domarbanan, men inte har samma pappersmeriter. Det råder väl en viss kontakt
med de domare, som vederbörande har tjänstgjort under, vilket väl i
någon mån kan verka neutraliserande.

Herr talman! Det var dessa synpunkter som ledde oss i utskottet till att
på dessa punkter gå emot Kungl. Maj:t, och jag skall be att få på alla punkter
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Schlyter: Herr talman! Om även jag får taga upp de punkter, som
justitieministern, berörde, vill jag påpeka att utskottet i fråga om den föreslagne
överdirektören i nedre justitierevisionen hade två uttalanden av justitieministern
att fästa avseende vid.

I det ena uttalandet sade justitieministern, att högsta domstolens och nedre
justitierevisionens arbetsförhållanden komme, till skillnad från vad fallet torde
bli för hovrätternas och häradsrätternas del, icke under nästkommande
budgetår att i nämnvärd utsträckning påverkas av nya rättegångsbalkens
ikraftträdande. Vid sådant förhållande synes det vara ganska onödigt att införa
en sådan originalitet som den av den föregående talaren omnämnde
» överdirektören».

Men det finns också ett annat uttalande av justitieministern, som jag inte
kan åberopa till stöd för utskottets ståndpunkt, men mot vilket utskottet och i
varje fall jag för min del i hög grad reagerat, nämligen då justitieministern
säger, att nedre justitierevisionens ordförandetjänst i fråga om ansvar och vikt
får »anses fullt jämförbar med divisionsordförandebefattning i hovrätt».

Jag tror, herr talman, att det skulle vara ett mycket svagt stöd för den betydelsefulla
förbättring, som propositionen innehåller i fråga om lagmännen,
att säga, att dessa båda tjänstebefattningar kunna vara på något sätt jämförliga
med varandra. Men då här icke har framställts något yrkande, skall jag
inte upptaga kammarens dyrbara tid längre med denna sak.

Det är förvånande, att justitieministern har gjort så stor affär av aspirantfrågan.
Han citerade själv sitt yttrande, som är återgivet i utskottets utlåtande
på s. 23, att »genom den föreslagna höjningen av aspirantarvodenas antal torde
förutsättningar ha skapats för att som regel den som önskar göra aspiranttjänstgöring
i hovrätt under tiden för denna tjänstgöring erhåller avlöning».

Måndagen den 30 juni 1947.

Nr 31.

Om lönereglering för de statliga domnrbefattningarna m. in. (Forts.)

Hur kan man, herr talman, med denna uppfattning behöva så ingående utveckla
nödvändigheten av att det skall gå oavlönade aspiranter i Svea hovrätt
för att inte hela domarkårens rekrytering skall äventyras? Jag har den alldeles
bestämda uppfattningen, herr talman, att det rikliga anslag, som här är
beviljat till aspiranter, med förnuftig hushållning från hovrätternas sida kommer
att väl räcka till för den dubbla uppgift, som från statsrådsbänken synes
i någon mån sammanblandas, nämligen att dels bereda dem, som önska komma
under prövning i hovrätt, tillfälle att mot uppbärande av aspirantarvode få bli
prövade av hovrättsdomarna i den ordning som hittills har tillämpats, och dels
bereda avlöning åt dem som efter denna prövning bli av hovrätterna godkända
som aspiranter för fortsatt befordran på domarbanan.

Denna princip, som nu utskottet med stöd av domarutredningens förslag
accepterat och som jag hoppas att riksdagen kommer att godkänna, innebär
att det inte skall få gå några oavlönade aspiranter i hovrätterna. Principen genomfördes
så nyligen som, vill jag minnas, år 1943 beträffande domarkanslierna
här i landet. Dittills hade det varit så, att aspiranterna på notarietjänstgöring
i stor utsträckning sökte sig till de bäst belägna och trevligaste domsagorna,
vilka kunde ha ett gruvligt överflöd på aspiranter, dubbelt så många
som de behövde, medan andra ledo brist. Här i stockholmsdomsagoma —• Stockholm
är ju en väldigt eftersträvad tjänstgöringsort — kunde det finnas så
många aspiranter, att man fick lov att ransonera arbetstimmarna, så att aspiranema
kunde vara glada, om de kunde gå där och arbeta några timmar om
dagen i trängseln med varandra för att sedan kunna åberopa denna tjänstgöring
som heltidsmerit. När det så gjordes gällande från annat håll och speciellt
från riksdagsutskottet, att det inte är lämpligt att aspiranterna hopas i
somliga domsagor, därför att de gärna vilja komma dit fastän de få gå där
utan betalning, medan andra domsagor ha svårt att få tillräckligt med folk,
höjdes ett ramaskri speciellt från stockholmsdomsagoma, att det var orättvist
att aspiranterna inte skulle få gå i den stad, där de tyckte det var trevligast.
Spärregeln genomfördes emellertid, och jag har haft riklig erfarenhet
av dess tillämpning i skånska hovrätten. De stora, mycket eftersökta domsagorna
där nere ha fått släppa ifrån sig sina överflödiga aspiranter till förmån
för de mindre domsagorna, som ha varit mindre eftersökta. Jag anser icke,
herr talman, ätt det bör vara avgörande, att en aspirant ovillkorligen vill
tjänstgöra i Stockholm eller på ^nnan eftersökt ort, även om han skall gå utan
betalning. Det är enligt min mening inte någon synpunkt, som statsmakterna
skola böja sig för.

Erfarenheterna ha alltså visat, att denna s. k. spärregel, som justitieministern
vänder sig mot, i stället skulle kunna kallas för en utspridningsregel. Min
förhoppning är att hovrätterna framdeles skola kunna räkna med att åtminstone
en del av de aspiranter, som inte få lov att gå oavlönade i en av dem,
kommer att söka sig till någon av de andra. Jag är i det avseendet mera optimistisk
än justitieministern.

Justitieministern nämnde på denna punkt — jag trodde knappast, att han
skulle ha gjort det — att han i den kungl. propositionen har givit en annan
anvisning på hur de i propositionen, omnämnda s. k. landsortshovrätterna skulle
kunna få komma i åtnjutande av överskottet från Svea hovrätt. Det föreslås
i propositionen — se utskotts uti å ta rwle t: s. 24 — att folk skall få lov att aspirera
i Svea hovrätt för att sedan de där blivit prövade och godkända, beredas
tillfälle att utan särskild ytterligare prövning övergå till hovrätt som lider
brist på aspiranter.

Vi ha en del erfarenhet, herr talman, av den sortens prövning och befordran
till domartjänster. Det har länge funnits någonting, som har kallats för råd -

Nr 31.

Måndagen den 30 juni 1947.

Om lönereglering för de statliga domarbefattningarna m. m. (Forts.)
husrättskompetens, som består i precis det som nu föreslås här för de s. k.
landsortshovrätterna: att Svea hovrätt godkänner ett visst antal aspiran ter,
som behövs där, och säger beträffande en del andra, som står närmast till
godkännande, att om de kunna skaffa sig plats ute i en rådhusrätt, skola de
bli godkända såsom fiskaler. Detta system leder naturligtvis till att de, som
få detta godkännande för tjänstgöring på annan ort, bli de svagaste, de som
hovrätten inte själv vill behålla. Men dessa anses vara goda nog åt landsortshovrättema.

Jag vet inte om kammaren vill att jag skall ta upp till bemötande alla de
skäl, som ha framförts av justitieministern för att få behålla de oavlönade aspiranterna.
Jag tror att en stor del av dessa skäl kunna avvisas därmed, att
det inte är meningen att genom någon förhandsprövning utesluta villiga aspiranter
från provtjänstgöring. Utan meningen är att efter aspiranternas utspridning
på de olika hovrätterna dessa kunna beräknas ha tillräckliga medel
för att redan på prövningsstadiet avlöna dem som äro hågade för att underkasta
sig prövning.

Spärregeln — om jag får begagna det ord som herr justitieministern använ,
de — kan naturligtvis leda till att både goda och mindre goda aspiranter
få en anvisning att vända sig till någon annan hovrätt. Jag har, herr
talman, under en lång följd av år i skånska hovrätten tillämpat den nu förordade
principen, och det har också lyckats att ordna det så, att ingen har
behövt gå i hovrätten utan betalning. Detta har lett till, att ett flertal, bland
dem flera verkligt goda aspiranter, ha sökt sig över till annan hovrätt, som
har varit mindre eftersökt, och där mottagits med stor tacksamhet. Jag förstår
inte, att icke liknande synpunkter kunna läggas till grund för antagandet av
aspiranter i Svea hovrätt.

Ja, herr talman, jag bär alltså inte här från regeringsbänkens sida hört några
synpunkter, som äro ägnade att rubba den ståndpunkt, vartill utskottet, såsom
herr Mannerskantz vitsordade, kommit efter en allvarlig och grundlig diskussion.
Annars är det nog så, herr talman, att utskottet inte har haft tid att underkasta
denna proposition en så grundlig granskning som det hade varit önskvärt.
Jag förmodar, att dess framlämnande på en mycket sen tidpunkt under
riksdagen är ett utslag av den åberopade desorganisation i Kungl. Maj:ts
kansli, som skall ha föranletts av förra höstriksdagen och som gjort att vi skola
behöva gå här nu mitt i den heta sommaren, för att Kungl. Majtrs kansli åter
skall bli arbetsdugligt till hösten. Jag skulle kunna genomgå en rad frågor,
som blivit otillfredsställande utredda i utskottet. Utskottet har, såsom det
framgår av att diskussionen rört sig om relativt bagatellartade frågor, på grund
av bristande tid väsentligen nödgats tjänstgöra såsom »transportkompani» till
riksdagen för denna stora och betydelsefulla proposition.

En fråga som vi ha berört och antytt vår mening om, men som vi omöjligt
ha kunnat utreda i grunden, är om den ställning som Svea hovrätts president
skall intaga. I alla de andra hovrätterna har presidenten gjorts till ordförande
på division men icke i Svea hovrätt, och det anföres, att han har så mycket
administrativa göromål, att detta icke är lämpligt. Jag tycker det är mycket
beklagligt, att man först söker bland landets förnämligaste jurister för att
finna en lämplig president för Svea hovrätt, och sedan inte låter honom vara
med om dömandet utan anvisar honom att sitta och syssla med administrativa
göromål. Det säges, att han har så förfärligt mycket kungl. remisser att svara
på. Men de kungl. remisserna gå till samtliga hovrätter, och övriga hovrätter
ha alltså samma antal kungl. remisser att besvara som Svea hovrätts president.
En sak som kanske kan vara särskilt betungande för presidenten i Svea hovrätt
är att han på grund av ett gammalt originellt förhållande i hovrätterna

Måndagen den 30 juni 1947.

Nr 31.

Om lönereglering för de statliga domarbefattningarna m. m. (Forts.)
får skriva under alla domar och utslag, som han själv inte har tagit någon
som helst befattning med. Denna dyrbara arbetskraft i Svea hovrätt får alltså
sitta och skriva under domar och utslag från åtta divisioner — till vad nytta
är inte lätt att förstå. Jag tycker det vore bättre, om han finge använda den
tiden till att vara ordförande på en division. Svea hovrätts president har också
i jämförelse med de övriga hovrätternas presidenter hjälpmedel, som göra
det möjligt för honom att slippa ifrån mindre administrativa göromål: tjänstemän
av olika grader, som stå honom till buds och som saknas i de övriga hovrätterna.

Jag skulle alltså, herr talman, ha ansett det vara i hög grad lämpligt, om
propositionen hade innehållit förslag, att presidenten i Svea hovrätt skulle vara
ordförande på, en division, men det har inte varit möjligt att på de två eftermiddagar,
till vilka utskottet nödgades sammantränga behandlingen av propositionen,
bringa ett sådant yrkande under allvarlig prövning. Nu kan det
emellertid inte dröja länge förrän det kommer en proposition om ytterligare
en division i Svea hovrätt, och då skulle jag drista mig hemställa till justitieministerns
övervägande, om det inte kunde vara lämpligt att vid denna tidpunkt,
då det svåra föret i portgången till den nya rättegångsbalken är över och
presidenten därigenom kan antagas ha fått mera tid åt dömande verksamhet,
sätta honom till ordförande på en division.

Herr talman! Jag vågar inte fortsätta med den rad av övriga önskemål, som
jag skulle ha önskat få debattera i detta utskott och varom antydningar göras
i utlåtandet, men som på grund av propositionens sena avlämnande icke kunde
komma under allvarlig prövning, utan jag slutar, herr talman, med ett yrkande
om bifall till utskottets förslag.

Herr statsrådet Zetterberg: Jag skall blott i all korthet bemöta ett par av
herr Schlyters yttranden.

Kungl. Maj:ts kansli kan icke lastas för att denna viktiga proposition kommit
så sent. Förslaget måste, som herr Schlyter vet, framläggas i år, eftersom
nya rättegångsbalken skall träda i kraft den 1 januari. Det skall som bekant
icke bli någon höstriksdag, och propositionen måste alltså komma under den nu
pågående riksdagen. De betänkanden och därpå grundade anslagspetita, som
ha varit utgångspunkt och arbetsmaterial för justitiedepartementet, ha kommit
in så sent, att det endast med anlitande av svårt nattarbete för departementets
tjänstemän har varit möjligt att prestera propositionen i så god tid som
den ändå trots dessa stora svårigheter har kunnat komma.

Det är väl inte meningen att herr Schlyter och jag skola göra jämförelser
mellan våra olika hovrätters förtjänster och fel, och jag kan därför hoppa
över ett par av de saker han har berört. Jag vill emellertid säga ytterligare
ett par ord angående den enligt min tanke mycket viktiga frågan om begränsning
av aspirantantalet.

Herr Schlyter gjorde en jämförelse med begränsningen av antalet aspiranter
i olika domsagor; genom att hindra många notarier från att tjänstgöra i
de stora domsagorna har man fått över flera notarier till de mindre. Detta är
emellertid.enligt min uppfattning ingalunda en jämförbar sak, eftersom helt olika
psykologiska faktorer komma i verksamhet i dessa båda fall. Jag vill blott
erinra om att en notarie tjänstgör i domsaga helt kort tid — två och ett halvt
år — för att sedan övergå till annat arbete, medan däremot den hovrätt som en
jurist valt i långt högre grad blir avgörande för hans framtid.

Herr Schlyter ansåg, att det ej skulle vara lämpligt om man efter prövning
i Svea hovrätt gåve vissa aspiranter det beskedet, att de visserligen på grund
av ådagalagd skicklighet i princip kunde; godkännas men att fiskalsantalet i

Nr 31.

Måndagen den 30 juni 1947.

Ang. reglering
av vissa pensioner
m. m.

Om lönereglering för de statliga domarbefattningarna m. m. (Forts.)

Svea hovrätt var fullt och att de därför anvisades att övergå till en annan hovrätt.
Han fruktade, att det då ej bleve så bra urval för de andra hovrätterna. Det
ligger något i detta, men anmärkningen drabbar väl i sin mån också det förslag
som herr Schlyter är målsman för, nämligen att endast ett begränsat
antal aspiranter skall få mottagas i låt oss säga Svea hovrätt och att överskottet
på det sättet om möjligt skall förmås att övergå till de andra hovrätterna.
Vad jag nu har sagt gäller i varje fall, om man som herr Schlyter anser
det vara möjligt att i förväg bedöma aspiranterna. Det blir väl precis samma
sak; med andra ord att den hovrätt, som väljer först, väljer de bästa.

Ett uttalande av mig i propositionen har kanske blivit lite för kort och
därigenom föranlett en missuppfattning. Jag antecknade från herr Schlyters
referat av propositionen det uttalandet, att med den ökning av antalet aspirantarvoden,
som är föreslagen, skulle som regel aspiranterna kunna få arvode.
Jag har förut sagt, att jag hoppas den föreslagna ökningen av antalet aspirantarvoden
skall ha det goda med sig, att de unga juristerna endast en mycket
kort tid komma att behöva gå utan arvode. Det är det jag har velat ha
sagt. Men däremot är det väl alldeles klart, att om det finns ett fixt antal
arvoden, kunna alla dessa vid vissa tider vara upptagna. Om det då anmäler
sig en ny grupp aspiranter -—- de komma ofta gruppvis, t. ex. vid årsskiftena
— är det för mig alldeles obegripligt, hur man genom någon hushållning med
arvodena skall kunna få dem att räcka till, så att inte ens för en kort tid
någon aspirant får gå utan arvode. Det är just detta, som enligt min mening
är felet med utskottets förslag — för att förhindra det i och för sig tråkiga
förhållandet, att en aspirant någon tid kan få gå utan arvode, gör man något
mycket sämre, nämligen hindrar dem från att överhuvud taget försöka sin
lycka.

Till slut skulle jag gärna vilja fråga herr Schlyter, hur en förprövning
skall kunna anordnas så att man icke behöver avvisa sökande till domaryrket
på vad statsrådet Quensel här med skäl har kallat rena pappersmtdter.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt.

Punkterna 2—15.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets utlåtande nr 45, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition'' med förslag till allmänna tjänste- och familjepensionsreglementen
m. m. jämte i ämnet väckta motioner, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande nr 46, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående reglering av vissa tjänste- och familjepensioner
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

I detta utlåtande hade utskottet hemställt.

1) att riksdagen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 283 samt motionerna
I: 149 och II: 241, måtte

dels bemyndiga Kungl. Maj:t att i huvudsaklig överensstämmelse med vad
i utlåtandet förordats meddela bestämmelser angående omreglering av vissa
tjänste- och familjepensioner m. m.;

Måndagen den 30 juni 1947.

Nr 31.

Ang. reglering av vissa pensioner m. m. (Forts.)

_ dels ock å driftbudgeten för budgetåret 1947/48 såsom förslagsanslag anvisa under

tolfte huvudtiteln:

till Reglering av tjänste- och familjepensioner vid det statliga pensionsväsendet
m. m. 24 500 000 kronor;

_ till Reglering av tjänste- och familjepensioner vid det statsunderstödda pensionsväsendet
m. m. 24 000 000 kronor;

under fjortonde huvudtiteln:

till Pensioner åt f. d. befattningshavare m. fl. 140000 kronor;

till Pensioner åt efterlevande till befattningshavare 40 000 kronor; samt

2) att motionerna I: 341, I: 198 och II: 238, I: 202 och II: 166, I: 340 och
II: 501, I: 199 och II: 240 samt I: 200 och II: 239, i den mån desamma ej
kunde anses besvarade genom vad utskottet under 1) hemställt, icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Beträffande motionen I: 341, av herr Hage, hade utskottet i motiveringen
anfört:

_ »För de pensioner, som i enlighet med propositionen skola uppbringas till
nivån för de från och med den 1 juli 1947 utgående pensionerna, komma att
gälla samma regler för samordning med folkpension, som skola tillämpas
enligt 1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente. Särskilda tjänstepensionsunderlag
— s. k. begynnelseunderlag och slutunderlag — skulle alltså
gälla före respektive efter 67 års ålder. Slutunderlaget understiger begynnelseunderlaget
med 792 kronor. Å andra sidan erhåller pensionstagaren
folkpension från pensionsstyrelsen med minst 800 kronor. I motionen I: 341
hemställes om ändring i det nu föreliggande förslaget i syfte att förhindra
att »folkpensionen till någon del tages tillbaka» genom avdraget å tjänstepensionen
vid uppnådd ålder av 67 år. I anledning härav vill utskottet framhålla,
att den föreslagna pensionsregleringen är så konstruerad, att slutunderlaget
tillhopa med folkpensionen genomgående kommer att överstiga
nuvarande pension jämte folkpension. Någon skillnad i förevarande avseende
mellan redan utgående och blivande pensioner föreligger icke. Motionären
har särskilt påpekat att pensionärer, som redan uppnått 67 års ålder,
komma att erhålla begynnelseunderlaget endast under ett halvår, d. v. s.
under tiden 1 juli— 31 december 1947, under det att en befattningshavare,
som framdeles avgår vid exempelvis 60 års ålder, kommer att erhålla samma
underlag under sju år. Dylika skiljaktigheter komma i framtiden jämväl att
föreligga^ mellan befattningshavare, som pensioneras vid 67 års ålder (t. ex.
hovrättsråd), och andra befattningshavare, för vilka pensionsåldern inträder
tidigare. Med hänsyn till de nu påvisade förhållandena finner utskottet icke
skäl tillstyrka några åtgärder i motionens syfte.»

Herr Hage: Jag har, herr talman, i anledning av denna proposition väckt en
motion, som har blivit avstyrkt av utskottet, men jag skall inte göra något yrkande.
Det förefaller för resten knappast möjligt att med utgångspunkt från
den motionen nu göra ett yrkande, men jag skall i alla fall, så koncentrerat
jag kan, säga några ord om motionens innebörd.

I dessa utskottsutlåtanden behandlas ju de statsanställdas pensionering, och
en av huvudpunkterna i förslaget om denna pensionering är ju, att man skall
sammanföra folkpensionerna till de statsanställda med deras statspension, så
att när vederbörande får sin statspension men ännu icke uppnått åldern’för
folkpensionens erhållande, skall han få något mer än han under andra förhållanden
skulle få, och denna högre pension skall betalas med en del av den
folkpension soin han skall få senare. På det sättet skulle man utjämna pen Första

hammarens protokoll 1947. Nr 81. p.

Nr 31.

Måndagen den 30 juni 1947.

Ang. reglering av vissa pensioner m. m. (Forts.)
sionen, så att inte tjänstemannen får en lägre pension i början och det sedan
blir ett plötsligt hopp uppåt, när han blir 67 år och får den där tusenlappen
eller de 800 kronorna från folkpensioneringen.

Denna tankegång är sympatisk, och man har kommit överens om denna princip
vid förhandlingar mellan Kungl. Maj:t och de statsanställda. I stort sett
tror jag också, att den principen kommer att väcka glädje och tillfredsställelse
hos dessa. Men jag har här i alla fall tillåtit mig att påvisa, att det i vissa
fall kan hända, att detta icke blir fallet. Jag tänker nu särskilt ■— vilket
jag även framhållit i motionen — på äldre statstjänare, som redan nu äro
pensionerade. Jag tänker t. ex. på min vän Bärg i Katrineholm och på mig
själv och tusentals andra. Vi komma att nu under tiden den 1 juli—sista december
i år få en något höjd statspension, men för att få denna höjda pension
under den ringa tiden av 6 månader skall det sedan så länge vi leva
dras av på vår pension 792 kronor per år. Då kan man våga det påståendet,
att denna summa, 792 kronor, icke är en ekvivalent för den ringa fördel, som
vi få genom något höjd pension under dessa sex månader under år 1947. Vi
kunna gott säga, att dessa äldre pensionärer i förhållande till en del andra
pensionärer bli illa behandlade och att de i allmänhet få betala mer än vad
som är rimligt för den ringa fördelen under de sex månaderna.

Jag har sökt framhålla detta, och jag har sagt, att det hade varit rimligt,
om det kunnat på denna punkt på något sätt ordnas så, att även dessa äldre
pensionärer, som redan blivit pensionerade, finge en verklig förbättring, så att
vad som sedan skulle dras av på deras pension skulle någorlunda motsvara
den ringa fördel, som de haft under dessa sex månader.

Utskottet har icke fäst något avseende vid detta och inte heller vid något
annat, som jag också i denna motion framhållit. Som jag ser saken, tar riksdagen
på detta Sätt, då det gäller dessa pensionärer, i någon mån tillbaka den
tusenlapp eller de 800 kronor, som dessa äldre, redan pensionerade personer
enligt riksdagens beslut 1946 skulle få. Samtidigt kunna vi ju konstatera, att
när det gäller löntagare i privat tjänst, och kapitalägare, ja till och med miljonärer,
plockar man inte ifrån dem någonting av den där tusenlappen eller
de 800 kronorna. De få beloppet helt och odelat, under det att det faktiskt på
de här nämnda folkpensionärerna göres ett avdrag av detta slag.

Ku påstår utskottet, att detta mitt resonemang inte är riktigt. Utskottet
säger till och med, att den föreslagna pensioneringsregleringen är så konstruerad,
att slutunderlaget tillhopa med folkpensionen genomgående kommer att
överstiga nuvarande pension jämte folkpension och att det icke föreligger någon
skillnad i förevarande avseende mellan redan utgående och blivande pensioner.
Men litet längre ned i utlåtandet tar man tillbaka detta påstående,
då det t. ex. gäller vissa ämbetsmän, som pensioneras vid 67 år.

Jag skall inte gå in på detaljerna i detta. Jag vill bara slå fast, att det
faktiskt är så att den överenskommelse, som man här gått in för och som innehålles
i detta utskottsutlåtande och i propositionen, icke är fullt rättvis mot
en del pensionärer.

Jag har, som sagt, herr talman, ingen möjlighet att nu i denna riksdagens
sista timme och inför ett enhälligt utskott göra något yrkande, vilket givetvis
måste utformas i lagtext, om det skall komma under proposition. Men jag har
velat framföra dessa synpunkter därför, att det kan ju tänkas, att denna fråga
kan i fortsättningen bli föremål för förnyad behandling, och då finnas i
alla fall de synpunkter, jag velat framföra, antecknade i protokollet.

Jag har inget yrkande att framställa.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i det nu
föredragna utlåtandet hemställt.

Måndagen den 30 juni 1947.

Nr 31.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets utlåtande nr 47, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående reglering av vissa från statens pensionsanstalt
och lärarinnornas pensionsanstalt utgående pensioner m. m. jämte en i
ämnet väckt motion, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av statsutskottets memorial nr 239, angående
tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1946/47, bifölls vad utskottet i detta
memorial hemställt.

_ Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets memorial
nr 240, angående statsregleringen för budgetåret 1947/48.

Punkterna 1—13.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 14 och 15.

Lades till handlingarna.

Punkten 16.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 17.

Lades till handlingarna.

Punkten 18.

Utskottets hemställan bifölls.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets utlåtande nr 66, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag om bedrivande av industrirörelsen
vid Laxå bruks aktiebolag med Aktiebolaget statens skogsindustrier
som ägare, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

På framställning av herr talmannen beslöts att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan skulle uppskjutas till ett annat sammanträde.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 328, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag om anslag för budgetåret
1947/48 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar;

nr 406, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förändring i avseende
å löneställning och antal beträffande vissa ordinarie befattningar vid
kommunikations verken m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 441, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande av
en arbetsmarknadsstyrelse samt förstatligande av den offentliga arbetsförmedlingen
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 442, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar med förslag till statens
löneplansförordning m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

Nr 31.

Måndagen den 30 juni 1947.

nr 443, angående tilläggsstat IT till riksstaten för budgetåret 1946/47;
nr 444, angående statsregleringen för budgetåret 1947/48;
nr 447, med överlämnande av riksstat för budgetåret 1947/48; samt
nr 448, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m.

Anmäldes utrikesutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr 342, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om särskilda
förmåner för vissa internationella organisationer, in. m.

Skrivelseförslaget godkändes under förutsättning att utskottets hemställan
i utlåtande nr 10 bifölles även av andra kammaren.

Anmäldes och godkändes särskilda utskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 425, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
uppsikt å jordbruk m. m.;

nr 426, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 43 § förordningen den 22 juni 1934 (nr 320) angående
grunder för förvaltningen av viss kronoegendom; samt

nr 427, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder till
skydd mot sand- och jordflykt.

Anmäldes bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelser till Konungen:
nr 431, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till allmänna
tjänst®- och familjepensionsreglementen m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 432, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående reglering av
vissa tjänste- och familjepensioner m. m. jämte i ämnet väckta motioner; samt
nr 433, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående reglering av
vissa från statens pensionsanstalt och lärarinnornas pensionsanstalt utgående
pensioner m. m. jämte en i ämnet väckt motion.

Skrivelseförslagen godkändes, under förutsättning beträffande vart och ett
av dem, att andra kammaren i avseende å motsvarande utskottsutlåtande fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes och godkändes sammansatta stats- och första lagutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 449, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag till domstolarna m. m.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 451, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 30 december 1939 (nr 934)
om tjänsteplikt, m. m.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 455, rörande den lägre tygpersonalen vid armén;

nr 456, angående bokförlagsverksamheten och bokdistributionen;

nr 457, angående vissa befolknings- och näringspolitiska problem;

Måndagen den 30 juni 1947.

Nr 31.

nr 458, angående den elektriska industrien; samt
nr 459, angående decentralisering av statsförvaltningen.

Anmäldes jordbruksutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr 462, till
Konungen i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag om bedrivande
av industrirörelsen vid Laxå bruks aktiebolag med Aktiebolaget statens skogsindustrier
som ägare.

Skrivelseförslaget godkändes under förutsättning att utskottets hemställan i
utlåtande nr 66 bifölles även av andra kammaren.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 5.47 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.