RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1947:30)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1947. Första kammaren. Nr 30.

Fredagen den 27 juni.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Justerades protokollen för den 18 och den 19 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 429, till Konungen i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till förordning om avveckling av den allmänna omsättningsskatten för
vissa motorfordon.

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets utlåtande nr 10 och memorial
nr 11 samt statsutskottets utlåtanden nr 209—237.

Föredrogs statsutskottets memorial nr 238, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om nybyggnad för statens rättsläkarstation i Stockholm.

På framställning av herr talmannen beslöts att ifrågavarande, endast en
gång bordlagda ärende skulle redan vid detta sammanträde företagas till avgörande.

På sedermera gjord proposition godkändes den i förevarande memorial föreslagna
voteringspropositionen.

Herr talmannen yttrade, att under förutsättning att den nu godkända voteringspropositionen
bleve godkänd även av andra kammaren, enligt överenskommelse
med nämnda kammares talman gemensam omröstning i ämnet komme
att anställas vid början av kamrarnas sammanträden under morgondagen.

Föredrogos och bordlädes ånyo sammansatta stats- och första lagutskottets
utlåtande nr 3, bevillningsutskottets betänkanden nr 31, 39—42, 44 och 45,
bankoutskottets utlåtanden nr 45—50, första lagutskottets utlåtanden och memorial
nr 52—55, andra lagutskottets utlåtanden nr 45 och 46 samt jordbruksutskottets
memorial nr 64.

Herr talmannen anförde: Beträffande föredragningslistan för morgondagens
sammanträde hemställer jag, att kammaren måtte besluta, att statsutskottets
utlåtanden nr 220, 221, 222, 227, 228, 233 och 237, sammansatta stats- och
första lagutskottets utlåtande nr 3, bankoutskottets utlåtanden nr 45, 46 och
47 samt bevillningsutskottets betänkanden nr 31, 41 och 42 skola i nu angiven
ordning uppföras näst efter andra lagutskottets utlåtande nr 46 samt att
bevillningsutskottets betänkanden nr 39 och 40 skola uppföras näst efter andra
lagutskottets utlåtande nr 45.

Första kammarens protokoll 1947. Nr SO.

Nr 30.

Fredagen den 27 juni 1947.

Interpellation Ordet lämnades på begäran till herr Holmbäek, som yttrade: Herr talman!
ang. pappers- Efter kriget har riksdagen beviljat stora anslag åt den vetenskapliga forsk''o^denveten-
ningen, vars aktivitet under de långa beredskapsåren på olika sätt varit hämskapliga
mad. Naturvetenskaperna och medicinen blevo de första att få röna statsUtteraturen.
makternas frikostiga understöd, och i år har den humanistiska forskningen
kommit i åtanke, bl. a. genom det årliga anslaget på 600 000 kronor till Humanistiska
fondens förstärkande. Rika framtidsutsikter ha sålunda öppnat sig
för den svenska vetenskapen. Icke minst har man glatt sig åt de avsevärt ökade
publiceringsmöjligheter som de nya anslagen skapat.

Knappt hade emellertid dessa förbättrade publiceringsmöjligheter. vilka så
länge varit ett av vår vetenskaps viktigaste önskemål, åvägabragts genom riksdagens
frikostighet, förrän den nyligen införda pappersransoneringen gjorde
dessa möjligheter mer eller mindre illusoriska. Man trodde sig kunna räkna
med en avsevärd ökning av vår vetenskapliga litteratur, svarande mot den
stegrade forskningsaktivitet som de gynnsammare ekonomiska villkoren gjort
möjlig. I stället hotas denna litteratur med en kraftig nedskärning, som avser att
minska dess omfång med 15 procent under 1946 års nivå. (Se bränslekommissionens
cirkulär nr 542, 8 maj 1947.) Särskilt drabbas den vetenskapliga periodiska
litteraturen, forskningens kanske livsviktigaste och känsligaste organ.
Medan tryckerier och förlag i fråga om annan vetenskaplig litteratur kunna
tänkas åstadkomma en viss. om oek tillfällig utjämning genom medgivandet att
förutom den till 85 procent reducerade papperstilldelningen för 1947 även få
utnyttja sina vid detta års ingång inneliggande pa.pperslager. få enligt bränslekommissionens
cirkulär nr 541 av 8 maj 1947 vetenskapliga periodiska publikationer
(»facktidskrifter») icke förbruka mer än 85 procent av det papper,
som de förbrukade under 1946.

Denna förordning kommer mycket olämpligt. En mycket väsentlig del av
det vetenskapliga forskningsarbetets resultat publiceras i form av uppsatser i
tidskrifter och årsböcker, och det är av stor betydelse både för forskarna själva
och för den vetenskapliga diskussionen inom- och utomlands, att dessa uppsatser
publiceras med minsta möjliga dröjsmål. Med forskningens närvarande
kraftiga uppsving har produktionen av uppsatser givetvis i hög grad ökats.
En betydande utvidgning av tidskrifternas omfång, som tidigare på grund av
krigsårens ökade tryckningskostnader ofta fått avsevärt nedskäras, har därför
i många fall tett sig som ett oavvisligt önskemål. Icke minst har en sådan utvidgning
fått särskild aktualitet för sådana tidskrifter och årsböcker, som även
äro recensionsorgan. Den mer eller mindre fullständiga avspärrningen under
krigsåren från de västra kulturländerna har medfört, att den där under hela
denna tid utkomna vetenskapliga litteraturen först på sistone och nästan på en
gång blivit tillgänglig i vårt land, varigenom f. n. behovet av ökat utrymme
för tidskrifters och årsböckers recensionsavdelningar är mycket större än normalt.
En minskning med 15 procent av de vetenskapliga tidskrifternas och årsböckernas
redan förut ofta starkt reducerade omfång utgör under dessa förhållanden
ett allvarligt hinder för fullföljandet av deras uppgifter och måste betecknas
som ett synnerligen kännbart slag mot det forskningsarbete, som statsmakterna
på senaste tid med klar uppskattning av dess betydelse för vårt lands
kulturella ställning eljest så verksamt sökt befrämja.

De stora nackdelar, som pappersransoneringen kommer att medföra för vårt
vetenskapliga liv, torde på intet sätt kunna uppvägas av vinsten för vårt lands
ekonomi. Den papperskvantitet, som här kan sparas, är blott en försvinnande
bråkdel av den avsedda totala besparingen. Medan den totala förbrukningen av
papper under 1946 var ca 465 000 ton, utgjorde förbrukningen av papper för
vetenskapligt tryck enligt en nyligen gjord beräkning blott ca 3 000 ton; den

Fredagen den 27 juni 1937.

Nr 30.

Interpellation ang. papper sransoner ing en och den vetenskapliga litteraturen.

(Forts.)

del därav, som årligen kan sparas genom ransoneringen, skulle alltså utgöra
ca 450 ton — jämförelsevis alltså en ren bagatell.

De synpunkter, som ovan angivits, föra med nödvändighet till att den vetenskapliga
litteraturen icke bör träffas av pappersransoneringen utan intaga en
särställning, detta med hänsyn såväl till dess stora betydelse som till att fråga
blott är om en ringa kvantitet papper. I varje fall bör för vetenskapligt tryck
kunna disponeras samma papperskvantitet som under 1946.

Jag utbeder mig därför kammarens tillstånd att interpellera herr statsrådet
John Ericsson och till honom rikta följande fråga:

Är herr statsrådet villig att medverka till, att publikationen av vetenskapliga
arbeten, tidskrifter och årsböcker kan fortgå i minst samma omfång som
under 1946?

På gjord proposition medgav kammaren, att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets memorial:

nr 239, angående tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1946/47; och
nr 240, angående statsregleringen för budgetåret 1947/48;

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 65, i anledning av väckta motioner om utredning angående avskaffande
av den fortlöpande kontrollen över städernas donations jord; och

nr 66, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag om bedrivande
av industrirörelsen vid Laxå bruks aktiebolag med Aktiebolaget Statens skogsindustrier
som ägare; samt

särskilda utskottets utlåtande nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående omorganisation av hushållningssällskapen m. m. jämte i ärendet väckta
motioner.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.11 eftermiddagen.

In fidem
G. II. Berggren.

Nr 30.

Lördagen den 28 juni 1947 fm.

Lördagen den 28 juni förmiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Anställdes jämlikt § 65 riksdagsordningen omröstning över följande av statsutskottet
i dess memorial nr 238 föreslagna samt av båda kamrarna godkända
voteringsproposition:

Den som i likhet med första kammaren vill, att riksdagen må med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag till Nybyggnad för statens rättsläkarstation i Stockholm
för budgetåret 1947/48 under statens allmänna fastighetsfond anvisa ett
investeringsanslag av 1 340 000 kronor, röstar

»1 B ''

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet med andra kammaren avslagit Kungl.
Maj:ts ifrågavarande proposition.

Sedan efter given varsel kammarens ledamöter intagit sina platser och voteringspropositionen
upplästs, verkställdes omröstningen medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 63;

Nej — 53.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Efter det protokoll över omröstningen blivit uppsatt, justerat och avsänt till
andra kammaren, ankom därifrån ett protokollsutdrag, nr 522, som upplästes
och varav inhämtades, att omröstningen därstädes utfallit med 69 ja och 114
nej samt att båda kamrarnas sammanräknade röster befunnits utgöra 132 ja
och 167 nej, vadan beslut i frågan blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med nej-propositionen.

Justerades protokollet för den 20 innevarande månad.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets memorial nr 239 och 240,
jordbruksutskottets utlåtanden nr 65 och 66 samt särskilda utskottets utlåtande
nr 6.

Föredrogs ånyo utrikesutskottets utlåtande och memorial:
nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
särskilda förmåner för vissa internationella organisationer, m. m.; och
nr 11, angående ersättning till dess tjänstemän.

Vad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls.

Lördagen den 28 juni 1947 fm.

Nr 30.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 209, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående uppförande av
beskickningshus i Canberra;

nr 210, i anledning av Kungl. Ma j ds proposition angående inköp av fastighet
i New York;

nr 211, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ytterligare medel
till inköp av fastighet för beskickningen i Dublin;

nr 212, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående viss tjänsteförteckningsrevision
för försvarsväsendet m. m.;

nr 213, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till avveckling av beredskapen m. m.;

nr 214, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredskapsstat
för försvarsväsendet för budgetåret 1947/48;

nr 215, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till djupborrning efter salt och olja m. m. i Skåne;

nr 216, i anledning av Kungl. Majds proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till planläggning av torvforskning m. m. jämte i ämnet väckt
motion;

nr 217, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till teckning av aktier i Aktiebolaget Atomenergi m. m.;

nr 218, i anledning av väckt motion angående ersättning till marindirektören
A. Griinberg för vissa rättegångskostnader;

nr 219, i anledning av väckt motion angående skadestånd och livränta till
arbetaren A. Paulsson i anledning av honom genom olycksfall åsamkad kroppsskada; nr

223, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till bidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor m. m. jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 224, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående vissa anslag till
universiteten och den medicinska undervisningen m. m., i vad propositionen
avser anslag under statens allmänna fastighetsfond;

nr 225, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till karolinska sjukhuset och ser afimerlas arettet m. m., i vad
propositionen avser anslag till inredningsarbeten för röntgendiagnostiska avdelningen
vid karolinska sjukhuset;

nr 226, angående upptagande av vissa anslag under åttonde huvudtiteln
till universiteten m. m. i riksstaten för budgetåret 1947/48;

nr 229, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till bidrag till internationellt återuppbyggnadsarbete;

nr 230, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1947/48 till socialstyrelsen;

nr 231, i anledning av Kungl. Maj ds framställningar om anslag för budgetåret
1947/48 till statens byggnadslånebyrå;

nr 232, i anledning av väckt motion angående anslag till stadsmissionen i
Stockholm för dess förebyggande alkoholistvårdsverksamhet;

nr 234, i anledning av Kungl. Maj d proposition angående avsättning till
statens automobilskattemedelsfond;

nr 235, i anledning av Kungl. Maj ds förslag om anslag för budgetåret
1947/48 till avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster; samt
nr 236. i anledning av Kungl. Maj ds förslag om anslag för budgetåret 1947/
48 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar.

AYd utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Nr 30.

Lördagen den 28 juni 1947 fm.

Ang. regeringens
ekonomiska

program
m. m.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets betänkanden:

nr 44, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om preliminärt uttagande av värnskatt för förra hälften av budgetåret 1947/
48: samt

nr 45, angående beräkning av bevillningarna för budgetåret 1947/48, m. m.
Vad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande nr 48. i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten
att inlösa av banken utgivna sedlar med guld m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

I en den 30 maj 1947 dagtecknad proposition, nr 314. som hänvisats till
bankoutskottets förberedande handläggning, hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen att dels medgiva, att riksbanken
finge för tiden från och med den 1 juli 1947 till och med den 30 juni 1948
vara fritagen från skyldigheten att vid anfordran inlösa av banken utgivna
sedlar med guld efter deras lydelse, med rätt dock för riksbanken att, då förhållandena
därtill gåve anledning, före utgången av nämnda tid återupptaga
inlösningen av bankens sedlar, dels ock förklara, att från riksdagens sida icke
förelåge hinder för riksbanken att med stöd av 10 § valutaförordningen och
efter särskilt förordnande av Kungl. Maj:t rekvirera utländska betalningsmedel,
utländska fordringar och utländska värdepapper.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första kammaren under nr 362 av herr Domö
och den andra inom andra kammaren under nr 522 av herrar Ljungqvist och
Ljungberg, i vilka motioner hemställes, att riksdagen i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 314 endast måtte förklara, att från riksdagens sida icke
förelåge hinder för riksbanken att med stöd av 10 § valutaförordningen den
25 februari 1940 (nr 97) och efter särskilt förordnande av Kungl. Maj:t rekvirera
utländska betalningsmedel och utländska banktillgodohavanden, samt
att vad i övrigt andra stycket i propositionens hemställan omfattade icke
måtte föranleda något riksdagens yttrande.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen, med avslag å motionerna I: 362 och II: 522, måtte bifalla
Kungl. Maj:ts förevarande proposition.

I motiveringen hade utskottet i anslutning till föredragande departementschefens
anförande till statsrådsprotokollet gjort vissa uttalanden angående den
allmänna ekonomiska politiken, varvid utskottet anfört bland annat följande:

»De oroande utvecklingstendenser och de svårigheter för penningpolitiken
och den ekonomiska politiken överhuvud, som utskottet i fjol hade anledning
varna för, ge sig i.dag tillkänna med en styrka, som ställer statsmakterna inför
allvarliga problem. Även om den faktiska prisutvecklingen i stort sett
kunnat behärskas och vårt läge härutinnan ter sig förmånligt i jämförelse med
förhållandena i andra länder, medför den på det ekonomiska livets flesta områden
framträdande spänningen mellan stigande köpkraft och begränsad tillgång
på varor och tjänster ett tryck uppåt på pris- och lönenivån. I den mån
trycket genom priskontrollen hindras slå igenom i öppen prisstegring, tager
sig spänningen i stället uttryck i andra, lika litet önskvärda företeelser, såsom
förskjutningar mot dyrare kvaliteter, omläggning av produktionen mot tillverkningar
med större vinstmarginaler, på lång sikt icke räntabla investeringar

Lördagen den 28 juni 1947 fm.

Nr 30.

Ang. regeringens ekonomiska program m. m. (Forts.)
etc., allt resulterande i en snedvridning av produktionen med därav följande
sänkning av produktiviteten. Ett utslag av den bristande ekonomiska jämvikten
inom landet — och samtidigt det mest akuta av dagens problem -— är vidare
den stvian i höstas fortgående valutautströmningen. För att denna utveckling
i tid skall brytas och de penningvårdande myndigheterna skola kunna
fullfölja sin huvuduppgift att stabilisera penningvärdet, måste tydligen
den samhällsekonomiska balansen snarast möjligt återställas. Med den tillspetsning
av läget, som inträtt, bör man härvid enligt utskottets mening icke
väja för åtgärder, som eljest skulle framstå såsom mindre tilltalande. Dylika
åtgärder komma lättare att godtagas, därest allmänheten oförbehållsamt göres
underkunnig om vad situationen kräver.

När utskottet sålunda finner det ofrånkomligt, att åtgärder vidtagas i syfte
att återställa den inre och yttre jämvikten, vill utskottet därmed icke göra gällande,
att en nedskrivning av kronans yttre värde under förhandenvarande omständigheter
bör komma till stånd. En depreciering av kronan skulle med säkerhet
avsevärt försämra den inre balansen utan att samtidigt påtagligt förbättra
den yttre balansen. Såsom bankofullmäktige med instämmande av chefen
för finansdepartementet påvisat, utövar en växelkursändring vid nu rådande
inre köpkrafts- och utbudsförhållanden icke något större inflytande på
exportens eller importens volym. Härav följer också, att den sedan hösten 1946
pågående valutautströmningen icke i och för sig kan i någon högre grad tillskrivas
den i juli förra året företagna apprecieringen, lika litet som en depreciering
nu skulle vara ägnad att väsentligt förbättra handelsbalansen.

I nära samband med frågan om eu begränsning av investeringsverksamheten
står frågan om en allmän räntehöjning som ett led i de inflationsbekämpande
åtgärderna. Efter ingående prövning av frågan ha fullmäktige icke funnit
skäl föreligga för att i nuvarande läge vidtaga en räntehöjning. Chefen
för finansdepartementet har anslutit sig till denna ståndpunkt. Såvitt utskottet
kunnat finina, skulle en räntehöjning av den begränsande omfattning,^ som
varit ifrågasatt, inom investeringsområdet få sin väsentligaste effekt på det
redan starkt reglerade bostadsbyggandet. I själva verket skulle en räntehöjning
för närvarande vara berättigad endast i den mån man avsåge att helt
slopa det regleringssystem, som uppbyggts inom bostadspolitiken. En räntehöjning
kan i övrigt befaras komma att motverka stabiliseringssträvandena
genom.att öka kostnadstrycket.

Det är av stor betydelse att även i fortsättningen en sådan penningpolitik
bedrives att på penning- och kapitalmarknaden icke en känsla av penningriklighet
framkallas eller vidmakthålles. En viss penningknapphet i kreditinstituten
kan nämligen utöva en hälsosamt återhållande inverkan på en del av
den enskilda investeringen. Riksbankens operationer i marknaden böra avpassas
med hänsyn härtill. Trots att ett intimt samband råder mellan dessa operationer
och ränteutvecklingen synes ej f. n. anledning finnas att genomföra eller
medge en höjning av räntenivån.

Vid sidan av den förordade kraftiga investeringsbegränsningen böra enligt
utskottets mening statsmakterna och de kommunala organen medverka till
den ekonomiska avspänningen genom en återhållsam utgiftspolitik. Såsom
bankofullmäktige framhållit, få utgiftsbegränsningama sitt fulla värde först
om de resultera i budgetöverskott. Utskottet förutsätter, att höstens statliga
budgetarbete inriktas på att ernå största möjliga överskott i driftbudgeten och
största möjliga begränsning av anslagen till statliga kapitalinvesteringar.

I nuvarande knapphetsläge är det av största vikt. att allmänheten i möjligaste
man begränsar sin efterfrågan på varor. Det måste därför hälsas med

Nr 30.

Lördagen den 28 juni 1947 fm.

Ang. regeringens ekonomiska program rn. m. (Forts.)
tillfredsställelse, att regeringen såsom ett led i strävandena att bevara penningvärdet
planerar åtgärder för ökning av sparandet.

De synpunkter som utskottet nu anfört i anledning av propositionen överensstämma
i allt väsentligt med det ekonomiska program, som regeringen
offentliggjort efter propositionens avlämnande. Utskottet kan därför ansluta
sig till riktlinjerna i detta program.»

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Friggeråker och Mattsson, vilka ansett, att det sista av de nyss
återgivna styckena i utskottets motivering bort utgå;

2) av herrar Petersson i Karlskrona och Fröderberg, vilka ansett,

a) att den mening i andra stycket av motiveringen, som började med »En
depreciering av kronan», bort utgå;

b) att den mening i tredje stycket, som börjar med »I själva verket», och
den därpå följande meningen bort utgå;

c) att femte stycket bort erhålla följande formulering: »Vid sidan av
— — — återhållsam utgiftspolitik. Såsom bankofullmäktige framhållit, är
det önskvärt att utgiftsbegränsningarna resultera i ett budgetöverskott av sådan
art att det medför en reduktion av den enskilda efterfrågan. Utskottet förutsätte?
att höstens statliga budgetarbete inriktas såväl på att ernå ett sådant
överskott i följande års driftbudget som även på att en sträng begränsning
av kapitalbudgetens anslag till statliga kapitalinvesteringar åstadkommes.
»;

d) att sjätte stycket bort erhålla följande lydelse: »I nuvarande knapphetsläge
är det av största vikt, att allmänheten i möjligaste mån begränsar sin
efterfrågan på varor. Ett omfattande sparande är erforderligt för att ur allmänna
synpunkter önskvärda investeringar skola kunna åstadkommas utan
att ett inflationstryck framkallas eller skärpes. Det framstår därför som en
angelägenhet av största vikt, att hela den ekonomiska politiken lägges så
till rätta, att förutsättningar skapas för sparviljans vidmakthållande och stärkande.
Speciella åtgärder för ökning av sparandet böra övervägas.» samt

e) att sista stycket bort utgå;

3) av herrar Nordenson, Svedman och von Seth, vilka likväl ej antytt sin
åsikt.

Herr Nordenson: Herr talman! När kammaren nu går att ta ställning till
frågan om guldinlösning av sedlarna och därmed också att behandla vår penningpolitik
och vår allmänna ekonomiska politik, sker det i ett mycket allvarligt
och mycket svårbedömbart läge.

Det är därför livligt att beklaga att ärendet också ur tidssynpunkt fått en
ogynnsam behandling. Propositionerna i detta ärende ha brukat avges väsentligt
tidigare till riksdagen, i slutet av mars eller början av april. I år kom
propositionen på riksdagens bord först den 7 juni. Utskottet upptog ärendet
snarast möjligt till behandling, redan den 10, men vid sammanträdet förekom
det uteslutande omfattande föredragningar från riksbanken, och ärendet bordlädes
till den 19 i avvaktan på motionstidens utgång. När det då återupptogs,
framlades ett förslag till skrivelse, som kommit oss till hända först dagen förut,
och utlåtandeförslaget togs omedelbart till justering. Det blev sålunda mycket
kort tid för eu, diskussion. Med hänsyn till frågans brådskande natur -— den
måste ju vara slutbehandlad före den 1 juli — togs också hela ärendet samma
dag på eftermiddagen omedelbart till avgörande och det lämnades endast reservationstid
till klockan fem. Det var då omöjligt för den, som i vidare om -

Lördagen den 28 juni 1947 fm.

Nr 30.

Ang. regeringens ekonomiska program m. m. (Forts.)
fattning hade avvikande mening, att få tid till att avfatta en reservation, och
jag har därför inskränkt mig till att avgiva en blank sådan.

Det läge, i vilket vi befinna oss nu, när vi skola bedöma vår allmänna ekonomiska
politik, är väsentligt sämre än läget var för ett år sedan. Jag behöver
bara erinra om att vi då hade en reserv i fråga om guld och valuta på 3 070
miljoner, medan reserven numera har nedgått till 870 miljoner, varav guldkassan
utgör cirka 600 miljoner. Vi ha nödgats vidtaga ytterst kraftiga åtgärder,
jag tänker närmast på importregleringen, men vi måste också se det förhållandet
i ansiktet att vi icke kunna genomföra en importreglering i så sträng omfattning,
som kanske önskvärt vore, och att vi därför måste räkna med en ganska
allvarlig avtappning av vår valutareserv i fortsättningen. Vi ha vidare bakom
oss tvenne rundabordskonferenser, till vilka regeringen kallat och som bägge
två ha givit negativt resultat. I bägge fallen ha de föranlett skilda uttalanden
från regeringen å ena sidan och deltagande parter å den andra. Det skulle i
sådant läge ha varit mycket värdefullt, om utskottet hade kunnat komma med
ett uttalande, som enat meningarna.

Det föreliggande utlåtandet innehåller givetvis en hel mängd värdefulla synpunkter,
men också en del som kan ge anledning till invändningar. Där förekomma
ju rekommendationer om investeringsbegränsning, återhållsamhet i det
allmännas utgiftspolitik och en därigenom möjliggjord överbalansering samt
krav på en åtstramande penningpolitik. Detta är saker, som jag tror att alla
kunna enas om. Det är däremot andra punkter, där det kanske är svårare att
vinna enighet. I fråga om valutans behandling och räntan intar utskottet en
mera passiv hållning och förordar att inga åtgärder nu skola vidtagas vare sig
på det ena eller det andra området. Det görs vidare en hel del allmänna uttalanden
om nödvändigheten av en begränsning från allmänhetens sida i fråga
om inköp och i fråga om ett ökat sparande, men man måste nog säga, att utlåtandet
är mycket knapphändigt i fråga om angivande av de åtgärder, som
härvidlag böra vidtagas. Men det är ett par punkter, där jag måste direkt göra
invändningar emot utskottets resonemang. Det är då utskottet yttrar sig om
angelägenheten av en åtstramande penningpolitik. Det säges, att det bör ske
genom operationer i marknaden, och samtidigt framhålles, att en räntehöjning
ej bör komma i fråga. Vi måste emellertid komma ihåg att denna strävan
att bibehålla räntan vid nuvarande nivå har föranlett riksbanken just till omfattande
sådana operationer, men de ha ju bestått i att riksbanken har uppköpt
stora mängder obligationer, så att dess portfölj av obligationer och skattkammarväxlar
nu går upp till över 2 miljarder. Det torde väl vara ostridigt att
detta har medfört en spridning av köpkraft på marknaden, och jag kan icke se
annat än att denna åtgärd har direkt verkat i motsatt riktning mot åtstramning.
Jag tror att tanken på att använda operationer i marknaden från riksbankens
sida för att samtidigt åstadkomma åtstramning och gardera en låg räntenivå
är omöjlig att realisera.

Det förekommer även ett annat uttalande, som är svårförståeligt. Det sägs att
en räntehöjning kan befaras motverka stabiliseringssträvandena genom att öka
kostnadstrycket. Ja, jag kan inte förstå annat än att om man vill en räntehöjning
så är det för att åstadkomma ett kostnadstryck i avsikt att dämpa anläggnings-
och byggnadsverksamhet och annan företagsamhet, i den bestämda
avsikten att därmed förbättra balansen mellan tillgång och efterfrågan såväl
på arbetsmarknaden som då det gäller material. Jag kan inte förstå annat
iin att det ökade kostnadstryck, som kan åstadkommas med en räntehöjning,
just är en åtgärd i stabiliserande riktning. Om vi tänka på ett annat slag av
åtgärder, nämligen att öka konsumtionsskatterna, så är väl avsikten därmed
såvitt jag förstår just att öka kostnadstrycket på konsumtionen och hämma

Nr 30.

Lördagen den 28 juni 1947 fm.

Ang. regeringens ekonomiska program rn. m. (Forts.)
denna. Jag kan sålunda inte förstå, att den tankegång, som ligger bakom resonemanget
i utlåtandet, kan vara riktig.

Jag vet inte, om det var i känslan av att utskottets utlåtande kanske var i
vissa delar en smula matt, som ordföranden, när vi hade genomgått utlåtandet,
meddelade att ett förslag hade inkommit om ett tillägg till utlåtandet. Han
läste då upp det stycke, som återfinnes på s. 4, femte stycket, där det sägs.
att utskottet ger sin anslutning till regeringens program. Meddelandet om detta
i sista stund tillkomna yrkande utlöste ett stilla leende hos utskottets medlemmar,
och finansministerns namn gick som en viskning genom salen. Jag har
tidigare här påtalat det förhållandet, att en kommunikation äger rum mellan
utskotten och regeringen på ett sådant sätt, att det kommer in förslag till ändringar
av utlåtandena i sista stund, när debatten är över. När man i allt annat
tagit ställning, dyker det plötsligt upp sådana här krav. som måste vara ägnade
att förrycka hela arbetet. I det här fallet tror jag också det var en olycklig
åtgärd. Den enighet, som kanske kunnat uppnås i många stycken, om icke helt
och hållet, blev i varje fall genom detta yrkande helt spolierad; yrkandet utlöste
omedelbart reservationer från samtliga borgerliga partier.

Jag har, när jag har granskat detta förslag, inte kunnat ansluta mig till
det, därför att jag inte tror, att det i tillräcklig grad motsvarar det läge, vari
vi befinna oss. Det är min rent personliga känsla, och den grundar sig ganska
mycket på vad som framkom under rundabordskonferensen. Jag fick där ett
mycket starkt intryck av hur pass allvarligt läget är och hur nödvändigt det
är att verkligen ta hårt på våra problem. Den känslan grep rätt många av de
närvarande, och den tog sig uttryck däri, att några dagar efter det regeringen
kommit med sitt antiinflationsprogram, publicerades ett uttalande av ett antal
näringsidkare, som deltagit i konferensen och till vilka jag har anslutit mig,
med angivande av vår syn på problemet. Vi ha fått känslan att vi stå inför
mycket djupgående och allvarliga rubbningar i hela vår samhällsekonomiska
balans, som kräva radikala åtgärder. Yi ha menat, att det är nödvändigt att
på en mycket bred front ta i anspråk och utnyttja de stabiliserande medel, som
kunna stå oss till buds.

Jag skulle vilja göra en liten liknelse och säga, att det svenska samhällets
ekonomiska tillstånd för närvarande påminner om en dam, som på grund av
hög diet finner att hennes embonpoint börjar öka oroväckande. Hon vill gärna
fortsätta dieten, och hon vill behålla sin figur. Då tillgriper hon det medlet,
att hon snör sig hårt. Det är snarast så, att hon ökar dieten, och det föranleder
en ännu hårdare åtsnörning. Men jag tror att det till sist leder till ett mycket
ohälsosamt och farligt tillstånd, genom att den naturliga cirkulationen i kroppen
inte kan äga rum. När man skall komma till rätta med detta, räcker det
enligt min mening inte med att minska dieten, även om det hör till det allra
viktigaste. Jag tror att det också gäller att släppa efter på de hårt åtdragna
banden, så att cirkulationen kommer i gång på ett naturligt sätt. Det kan finnas
även en rad andra medel, som kunna vara nyttiga i sådana fall, kanske även
en och annan mycket besk medicin, men jag tror att det är klokt, när rubbningar
ha inträtt i det allmänna hälsotillståndet, att inte sätta in det ena medlet
alltför hårt eller försumma ett annat, om det kan vara till nytta. Icke minst
viktigt tror jag det är att man undviker sådana störande ingrepp, som kunna
vålla ännu värre rubbningar och ännu värre hämningar i den naturliga cirkulationen.

Jag tror att vårt läge är likartat. Det råder en snedbelastning, ett onormalt
tryck, det gäller att komma tillbaka till en normal cirkulation, och näringslivets
program anger, vilket också framhölls vid konferensen, att det rådande
läget inte kan bemästras annat än genom en serie av jämsides verkande åtgärder,

Lördagsa den 28 juni 1947 fm.

Nr 30.

Ang. regeringens ekonomiska program m. m. (Forts.)
vilka insättas så vitt möjligt över hela det ekonomiska fältet. Det framhålles
också, som jag nämnde nyss, att man bör undvika allt för starka störande
ingrepp, som kunna fördröja tillfrisknandet.

Nu har det sagts, att många av de åtgärder, som skulle vara önskvärda och
som skulle kunna åstadkomma en ändring i vårt allmänna ekonomiska tillstånd,
äro politiskt ogenomförbara. Jag tror att det är mycket farligt, om vi avfärda

1 och för sig riktiga åtgärder alltför lättvindigt med ett sådant tal. Det kan
hända att vi ganska hastigt komma i ett sådant läge, att vi helt enkelt måste
genomföra åtgärder, som för ögonblicket synas politiskt omöjliga. Jag tror
att även sådana åtgärder under vissa omständigheter kunna genomföras, men
förutsättningen är att det sker en samling från alla de ansvarskännande politiska
partiernas ledning och att man går fram på mycket bred front.

Jag tror att detta problem i övervägande grad är av psykologisk art. Det
gäller att bibringa svenska folket en verkligt stark känsla av att vi befinna
oss i ett allvarligt läge — ingalunda hopplöst, men sådant att det kräver att
starka åtgärder vidtagas och att vi underkasta oss vissa försakelser och avstå
från mycket som vi gärna skulle vilja ha nu, när kriget är över. Jag tror att
om man får enighet mellan partierna om detta, kan man göra allvar av vad
utskottet sagt, nämligen att vi inte behöva väja för åtgärder, som eljest skulle
framstå som mindre tilltalande. Kanske skulle vi också då kunna tänka oss
att gå tillbaka på sådana punkter, där våra åtgärder varit förhastade. Men
en sådan signal till samling måste utgå från det parti som har ledningen och
makten i samhället. Rent psykologiskt är det på det det hänger. Jag tror inte
det- tjänar mycket till, om ett minoritetsparti träder fram och ger en sådan
paroll; det skulle vara ganska lönlöst. Men en förutsättning är att ledarna för
de olika grupperna komma till en linje, kring vilken de kunna obrottsligt hålla
samman, och jag kan inte underlåta att framhålla, att detta är ett ganska svårt
personproblem. Vi nödgas konstatera, att den person, som har främsta ledningen
av vårt ekonomiska liv, var den som först övergav det penningpolitiska
program som alla parter hade enat sig om. Kan det lämnas betryggande garantier
mot ett upprepande av detta? Det är frågan. Skulle det inte vara fallet,
tror jag att vi kunna komma i det läget, att vårt ekonomiska problem måste
lösas förbi den nu ledande mannens person.

Herr talman! Jag vågar sålunda för min del deklarera, att jag tror att det
finns möjligheter att få svenska folket med på ett sådant program, som ställer
stora krav och djupgående fordringar, om det omfattas enigt av ledningarna
inom alla ansvarskännande partier, och jag tror också att vi måste säga, att
utvecklingen mycket snart kan göra det nödvändigt, att gå fram efter en sådan
gemensam linje. Jag tror även att den linjen måste komma att läggas närmare
näringslivets program än regeringens.

I den föreliggande propositionen har regeringen vidare anmält sin avsikt att
med begagnande av lagen den 22 december 1939. som av årets riksdag förlängts
att gälla till den 1 juli 1948. besluta om ökad rätt för riksbanken att utge sedlar.
Åtgärden har också vidtagits i konselj den 20 dennes. Vi ha sålunda fått en
ökning i februari i år med 1 050 miljoner och nu senast med 1 100 miljoner.
Gränsen är nu dubbla guldkassan plus 2 500 miljoner. När frågan om sedelinlösningen
behandlades förra året vid denna tid, var guldbehållningen omkring

2 000 miljoner, nu är den omkring 000 miljoner. Vi ha sålunda genom guldkassans
nedgång kommit , i det läget, att vi i huvudsak ha förlorat den reala
täckningen för den inhemska betalningsmedelsförsörjningen. Detta synes mig
vara ett ganska bekymmersamt läge, ty med denna fråga sammanhänger ju
också förtroendet för penningvärdet inom landet, liksom ock våra möjligheter
att fast anknyta till främmande valutor.

Nr 30.

Lördagen den 28 juni 1947 fm.

Äng. regeringens ekonomiska program m. m. (Forts.)

Utskottet har nu icke funnit anledning till annat uttalande än en hänvisning
till sitt tidigare utlåtande, då det gällde ökning av sedelutgivningsrätten med
1 050 miljoner. Det erinrades då om att nya grunder för sedelutgivningsrätten
äro föremål för riksbankens behandling och att förslag därom väntas framlagt
till nästa år. Men när saken nu aktualiserats så hastigt som här skett, så att
vi efter endast ett par månader måste vidtaga en ökning av utgivningsrätten
med lika stort belopp, kan det vara anledning att taga upp detta problem litet
närmare och få litet klarhet. Jag har riktat några frågor i denna sak i en interpellation
till statsministern. Två av de tre frågor jag där uppställde kunna
anses besvarade direkt genom propositionen, men en kvarstår, och den lyder:
»Överväger regeringen att införa någon annan, real täckning för sedlarna än
guldet?» Det måste för tilltron till vårt penningvärde och vår vilja att skydda
det, icke minst i utlandet, vara av stor vikt, att vi inte bara låta denna sak gå
förtal, utan att vi demonstrera att vi se på den som en allvarlig sak och försöka
få en rättelse. Det är ur den synpunkten som jag tror att det kunde vara av
visst intresse att om möjligt få något svar på denna fråga.

Kungl. Maj:t har slutligen i propositionen hemställt om riksdagens bemyndigande
att medge riksbanken rätt att rekvirera utländska betalningsmedel, utländska
fordringar och utländska värdepapper, allt med hänvisning till det
ansträngda valutaläget. Det är en mycket vittgående fullmakt, som regeringen
här begär. Den måste inge betänkligheter, och dessa ha också kommit till uttryck
i en motion i ärendet, som avgavs likalydande i första och andra kammaren
och där det hemställdes att bemyndigandet icke skulle omfatta utländska
fordringar, andra än banktillgodohavanden, och inte heller värdepapper. Motionen
avlämnades den 18 juni. Med hänsyn, till att frågan om sedelinlösningen
måste avgöras före 1 juli var det nödvändigt att forcera det ärende som jag
nyss nämnde, och det hemställdes då till bankoutskottets ordförande, att frågan
om sedelinlösning skulle brytas ut, så att man skulle vänta med det sista
ärendet i propositionen till dess man fick taga närmare del av motionerna. Om
jag icke missuppfattade ordföranden, medgavs också detta, men trots detta
togs även denna sista del av propositionen till behandling vid utskottets sammanträde
den 19 juni och blev slutgiltigt avgjord på middagen, oaktat remissen
till utskottet av motionerna ägde rum först vid plenum kl. 4 samma dag.
Motionerna funnos ej heller tillgängliga i tryck. Jag kan icke undgå att finn,a,
att detta tillvägagångssätt vittnar om en beklaglig nonchalans av ett viktigt
ärende, och jag begagnar detta tillfälle att inlägga en gensaga mot förfarandet.
Då jag förlitade mig på att ärendet skulle komma upp senare, hade jag avlägsnat
mig för att närvara vid ett sammanträde, som jag icke kunde försumma
och jag fick därför icke tillfälle att yrka bifall till motionen.

Enligt de uppgifter som finnas tillgängliga äro fordringar, andra än banktillgodohavanden
och handelsfordringar, av ganska ringa betydelse. Det har
uppgivits, att det inte skulle röra sig om mer än 100 miljoner kronor. Det är
då fråga, om det verkligen finnes tillräckliga skäl för en så djupt ingripande
åtgärd, som här föreslagits. Det måste medföra mycket stora svårigheter och
i många fall mycket obilliga resultat, om regeringen rekvirerar värdepapper,
vilket sannolikt torde ske till dagskurs, alldeles oberoende av vad vederbörande
kan ha köpt dem till. Detta kan utfalla på ett fullkomligt oskäligt sätt.

Under rubriken, sådan den nu är formulerad, falla även svenska industriers
dotterbolag och deras tillgodohavanden, som de kunna ha för att överhuvud
taget kunna driva sin rörelse. Här är det uppenbart, att befogenheten har utsträckts
mycket långt och knappast kan anses sakligt motiverad. En sådan befogenhet
torde val endast i nödfall komma till användning, men den måste
verka oroande på dem som få detta hot över sig, och jag tror också att den i

Lördagen den 28 juni 1947 fm.

Nr 30.

Ang. regeringens ekonomiska program m. m. (Forts.)
många fall kommer att utlösa en viss misstämning hos myndigheterna i de länder,
där våra företags dotterbolag arbeta, genom att innebära en stor osäkerhet.
Det har enligt min mening icke visats tillräckliga skäl för att lämna en så
vittgående fullmakt, som regeringen här begärt. Inskränker man den till att
omfatta pegningtillgodohavanden och penningfordringar på sätt som även motionen
medger, så vinnes det resultat som eftersträvas, och man undgår att
skapa långt gående hot och osäkerhetsmoment.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till motionen nr 362 i första
kammaren av herr Domö.

Herr Bergvall: Herr talman! Det har ju blivit en sedvänja här i kammaren
och i riksdagen överhuvud taget att till denna proposition knyta en allmän
ekonomisk debatt, och så blir väl förhållandet även i dag. Den föregående
talaren har ju redan börjat i överensstämmelse med denna tradition. Jag skall
själv fortsätta i hans spår, och, hur oangenämt det än på vissa håll anses,
kan jag inte underlåta att börja med några reflexioner över vad som skett i
det förgångna — ehuru jag på den punkten skall bli mycket kortfattad -—■
för att sedan komma fram till det i dag aktuella regeringsprogrammet i inflationsfrågan
och ett försök till klargörande av den ståndpunkt som jag och
mina meningsfränder intaga.

Om finansminister Wigforss skulle vilja göra svenska folket den glädjen
— jag kanske hellre skulle säga tjänsten — att samla och utge från trycket
de anföranden han hållit i inflationsfrågan och angränsande frågor under 1944,
1945, 1946 och den gångna delen av innevarande år, tror jag att de eventuella
läsarna av dessa samlade skrifter skulle fyllas av en ganska stor förvåning,
jag skulle kanske kunna säga: av häpnad. Jag har under de sista dagarna
ägnat litet tid åt att gå igenom vad finansministern har sagt i dessa olika
sammanhang, och jag kan inte komma ifrån, att han har använt en oproportionerligt
stor del av sina anföranden åt att söka klargöra för svenska folket,
hur pass små riskerna voro för landet och folket av den utveckling, som det
här var fråga om. Jag syftar då inte på det självklara tillbakavisandet av
uttalanden om att vi stodo inför en katastrof för hela det svenska folkhushållet,
utan på ett bagatelliserande av risker av rimligare dimensioner än dessa
katastrofrisker.

Finansministern har i en mycket betydande utsträckning fört err argumentation
av den innebörden, att ett köpkraftsöverskott inte spelar så stor roll
som man har trott. Han har erinrat om att de tidigare krigsårens erfarenheter
visade, att vi då hade ett köpkraftsöverskott, men detta höll sig stilla, det
tog sig inte uttryck i en efterfrågan, som ledde till press på priserna och till
andra oangenäma fenomen. Men han har varit alldeles för snabb att av dessa
kortvariga erfarenheter draga den slutsatsen, att detta speciella läge skulle fortsätta.
Han har glömt, skulle jag vilja säga, de psykologiska förhållanden, som
äro så utomordentligt relevanta i detta sammanhang, nämligen att om det finns
ett stort köpkraftsöverskott och människorna inte ha anledning att tro, att om
de skjuta på sina inköp, de få direkta fördelar av detta — njuta sparandets
frukter, om jag får använda det uttrycket — då kommer också köpkraftsöverskottet
ut på marknaden i form av en aktiv efterfrågan. Detta har skett
i dessa dagar.

Ännu mera energi har finansministern lagt ned på att bagatellisera inkomstproblemet,
alldeles speciellt den del därav, som löneproblemet utgör. Jag vill
inte erinra om det yttrande han en gång fällde och som i realiteten innebar,
att lönehöjningar voro ett värn mot inflationen, därför att de begränsade investeringarna
— jag tittade på yttrandet häromdagen — en ståndpunkt, som

Nr 30.

Lördagen den 28 juni 1947 fm.

Ang. regeringens ekonomiska program m. in. (Forts.)
jag tror är djärv och som man kanske inte karakteriserar hårt, om man säger,
att den ganska illa speglar utvecklingen.

Han har också på dessa punkter format sina anföranden till en polemik
mot oppositionen, som han har velat tillvita — det har gällt högern och i
viss mån även folkpartiet — att den sätter lönefrågan i centrum och anser
den vara den enda saliggörande och avgörande. Detta ha vi aldrig velat erkänna
från folkpartihåll. utan vi ha hela tiden sagt ifrån, att vi betrakta
detta spörsmål som ett viktigt spörsmål hland många andra.

Finansministern är ju närmast ansvarig för regeringens politik på det ekonomiska
området. Det är naturligt, att med sådana utgångspunkter, som han
har haft, det under de gångna åren måste ha begåtts en hel serie både underlåtenhets-
och verksynder. När jag nämner herr Wigforss, är jag så till
vida. orättvis, som jag naturligtvis i stället borde tala om regeringen i dess
helhet. Ty jag kan i ärlighetens namn inte säga, att den nuvarande statsministerns
små gästroller på detta område ha vittnat om något starkare hänsynstagande
till de reella faktorerna.

•lag tror, att jag kan konstatera, att det inte har saknats varningar från
oppositionshåll. Det vare mig alldeles fjärran att påstå, att oppositionen på
något.sätt var så klarsynt, att den förutsåg hela den utveckling, som ägt
rum. Även vi voro naturligtvis i viss mån påverkade av den allmänt optimistiska
inställningen. Men jag tror — och riksdagsprotokollen bekräfta, det påståendet
—- att man långt tidigare från oppositionshåll varnat för en olycklig
utveckling än man från regeringens sida varit villig att inse eller i varje
fall erkänna riskerna för en sådan utveckling. Går man till riksdagsprotokollen
för år 1944, hela år 1945 och speciellt år 1946, finner man rikliga belägg
i den riktningen. I årets remissdebatt fingo vi en upprepning av denna historia.
Jag minns mycket väl, att. statsministern då sade ifrån bestämt: regeringen
har ett program i inflationsfrågan, vad har oppositionen att komma
med? Det programmet bestod, som de ärade kammarledamöterna säkert erinra
sig, av tre punkter: skärpt priskontroll, subvention av importvaror, som
hotade att stiga i pris. och investeringskontroll.

»Skärpt priskontroll» är inom parentes sagt en meningslös formulering.
Man kan inte införa en skärpt priskontroll, när de nu gällande direktiven, som
härstamma från 1942, innebära, att inga prisstegringar annat än i ytterligt
enstaka undantagsfall skola medges på basis av omkostnadsökningar, inbegripet
löneökningar. Att ytterligare skärpa en sådan priskontroll skulle betyda,
att omkostnadsökningar skulle motivera prissänkningar, och därhän har man
naturligtvis i och för sig inte velat gå. Med skärpt priskontroll har man väl
menat någonting annat, förmodligen en utvidgad priskontroll, som skulle omfatta
större delar av näringslivet än de områden, över vilka priskontrollen hittills
reellt har spänt, även om dess formella befogenhet har räckt längre. Inte
heller kan priskontrollen, fullkomlig eller ofullkomlig, spela någon roll i inflationsbekämpande
riktning annat än på indirekta, psykologiska vägar, men
den rollen, det skall villigt medges, kan ju vara ganska betydelsefull i inflationssammanhanget.
Ty i den mån köpkraften består eller växer och priserna
sänkas, ökas ju bara disproportionen mellan köpkraft och efterfrågan, och
situationen förbättras inte, utan blir värre i och för sig. Däremot kan naturligtvis
programpunkten psykologiskt, indirekt, ha sitt stora berättigande, som
jag nyss antydde.

Med subventionerna, på importvaror är det precis samma förhållande. De
minska budgetöverskottet och åstadkomma lägre priser än det eljest skulle
vara, och det betyder ingen ökad balans mellan varutillgång och efterfrågan.

Det fanns bara en enda punkt -— den om skärpt investeringskontroll — i

Lördagen den 28 juni 1947 fm.

Nr 30.

Ang. regeringens ekonomiska program m. m. (Forts.)
regeringens program i januari, som i realiteten sysslade med inflationsproblemet,
och den måste man se mot den ganska karakteristiska bakgrunden, att
man under 1946 låtit investeringsvolymen svälla ut över vad den var år 1945.
Programmet rymdte alltså på sin höjd en positiv punkt: en deklaration, som
innebar, att man skulle söka bättra, vad som fordom brast.

Inte heller vid den partiledarkonferens, i vilken jag hade anledning att delta
i februari och mars, kunde jag få ett egentligt intryck av att regeringen kommit
till verklig insikt om hur allvarligt läget var och höll på att bli, och under
en rätt lång tid hade hållit på att bli.

Jag måste säga, och det skall jag göra fullkomligt öppet och ärligt, att om
man jämför de tidigare prestationerna från regeringens sida, betecknar det
sista inflationsprogram, som regeringen har framlagt, naturligtvis ett avgjort
framsteg. Det försöker angripa problemet från olika aspekter, från flera
aspekter än tidigare, och ger också löften, exempelvis på investeringskontrollens
område, om ingrepp, som kunna väntas bli av betydelse i detta sammanhang.
Det är ganska lätt för mig att ge det erkännandet, därför att jag har
ett mycket bestämt intryck av att åtskilligt av vad som står i det programmet
verkar ganska välbekant, om man lägger det vid sidan av den deklaration,
som avgavs från de tre oppositionspartiernas sida. sedan partiledarkonferensen
hade spruckit. Man kan gå igenom det punkt för punkt, och man känner
då igen åtskilliga av dessa punkter.

Tyvärr Jiar man emellertid vid ett närmare studium av inflationsprogrammet
anledning att känna sig bekymrad på olika punkter.

För det första vill jag konstatera, att när man talar om det önskvärda i att
produktionen stegras, så uttalar man någonting, som i och för sig är en fullkomligt
självklar sak. Det finns ingen människa i detta land, som inte önskar,
att produktionen skall stegras. Men det är självfallet, att någon direkt
betydelse i inflationssammanhanget får produktionsstegringen först i det ögonblick
då den genom produktionsstegringen ökade varuti Ilgången överstiger
den inkomststegring, som beledsagar produktionsökningen. Jag kan uttrycka
det på det sättet, att en verklig betydelse i inflationssammanhang får denna
produktionsstegring först om den beledsagas av ett ökat sparande. Men om
den punkten är ju ingenting ont att säga, den är i och för sig sympatisk och
riktig.

Den andra punkten handlar i viss mån om priskontrollen — denna kommer
annars åter på ett annat ställe. Där säger man, att man skall försöka se till
att råda bot på den förskjutning, som har ägt ram från produktion av oumbärliga
varor till mera umbärliga. Man räknar därvid med att detta delvis
måste ske genom ändrade prisrelationer mellan varorna, sålunda genom aktiva
åtgärder från priskontrollnämndens sida, för att bereda ökad lönsamhet för
de oumbärliga varorna och mindre lönsamhet för andra. Om detta är ingenting
annat än gott att säga. Det är helt enkelt ett löfte om en smidigare och efter
omständigheterna mera avpassad priskontroll. Jag vill bara till detta foga den
reflexionen, att det verkligen kräves att detta förverkligas på ett klokt och
förståndigt sätt, för att det skall få någon effekt. Jag kan kanske också på
basis av tidigare erfarenheter säga, att jag tror att dtet administrativt blir ett
mycket stort problem, som det blir svårt att bemästra och som kan medföra en
mängd skriveri utan nytta, om man inte sköter det klokt.

Vad importens inriktning beträffar — det är den tredje punkten — är
det självfallet, att när vi ha ont om valuta, skola vi inte importera lyxvaror
utan försöka få in varor, som äro nödvändiga för att hålla vår produktionsapparat
i gang och överhuvud taget för hela vår folk försörjning, och kunna vi
öka exporten är det också gott och väl.

Nr 30.

Lördagen den 28 juni 1917 fm.

Ang. regeringens ekonomiska program m. m. (Forts.)

Vad investeringsbegränsningen beträffar, innebär den ju bara ett förverkligande
av det krav, som gång på gång har framställts från folkpartihåll.
även vid en tidpunkt, då det inte var opportunt att vara så hård på den punkten
som det har blivit i dag. Jag kan bara beklaga, att fjolåret representerade
en skötsel av denna sida av saken, som alldeles givet får sina efterverkningar
även i år och som kommer att göra det mycket besvärligare för regeringen än
det eljest behövt vara att få någon effekt av sitt program på den punkten. Jag
återkommer därtill ett ögonblick senare.

Vad punkten om sparandet beträffar, vill jag säga, att där är nog en punkt,
där regeringen tar mycket löst på saken. Man säger ifrån, att man skall försöka
åstadkomma en verklig sparsamhetskampanj och söka folkrörelsernas
medverkan i den kampanjen, men man glömmer i det sammanhanget bort det,
som jag tror är ur sparandets synpunkt det centralaste och mest betydelsefulla,
att vi icke kunna räkna på något ökat sparande om det inte finns två förutsättningar,
nämligen att folk hyser det förtroende för den ekonomiska utvecklingen
i landet, att folk tror på den valuta vari pengarna sparas, och vidare
att folk får behålla den uppfattningen, att man också i ganska betydande utsträckning
får njuta sparandets frukter. Det råder —- för att ta ett enda exempel
— ingen tvekan om att regeringens skattepolitik innebär ett steg av den
art, att, om det fullföljs, det inom ur sparandesynpunkt betydelsefulla grupper
i vårt land kommer att minska intresset för sparandet. I det fallet bar man
inte att — som jag tycker finansministern så ofta gör — räkna med människorna
som man tycker att de borde vara, utan med människorna sådana som
de äro. Jag hoppas, att regeringens ansträngningar på sparandefronten skola
ge största möjliga effekt. Jag är villig, i den mån det kommer några praktiska
förslag här i riksdagen på den punkten, att för min del medverka till
deras genomförande, men jag befarar, att resultaten icke kunna bli stora, förrän
regeringen i handling lyckats vidta sådana åtgärder, att dess ekonomiska
politik omfattas med ett visst förtroende även inom den hälft av folket, som
inte stöder regeringen. Jag tror, att det är ofrånkomligt att trycka på detta
förhållande i detta sammanhang. I det ögonblick åsyftade folkgrupper omfatta
regeringens ekonomiska politik med ett visst förtroende, lära de väl också
tro på att regeringen skall föra en sådan ekonomisk politik, att den klarar inflationsfaran.
så att man slipper en kommande prisstegring.

Priskontrollen skall jag inte uppehålla mig vid så mycket, därför att jag
har talat om den så många gånger här i kammaren. Jag vill bara betona, att
man måste ha klart för sig, om inte priskontrollen skall bli en fullständig
missräkning, att den är ett instrument med begränsad räckvidd. Den når inte
över ett visst område. Den klarar standardvaror och vissa andra varor, men
det finns stora områden av näringslivet, som den icke kan behärska, hur man
än bygger ut den administrativa apparaten. Det finns ingen i denna kammare,
som inte har gjort bekantskap med prisstegringar under prisstoppsperioden,
vilka understundom skett fullt legalt och understundom skett i direkt strid med
prisbestämmelserna. Jag varnar för övertro på priskontrollen. Den är ett nyttigt
och nödvändigt instrument i nuvarande läge, men den kan icke verka om
inte dess verkningsformer och verkningsmetoder anpassas på sådant sätt, att
de någorlunda korrespondera med de förutsättningar, som finnas.

Jag skulle kunna säga åtskilligt mer i det sammanhanget, men vi få ju senare
under riksdagen en debatt om den nya prisregleringslagen, och det kan
bli tillfälle att återkomma då.

Vad beträffar den punkt i regeringsprogrammet, som handlar om inkomststabiliseringen,
måste jag konstatera, att den är lösast formulerad av alla
punkter. Där står bara helt enkelt, att regeringen räknar med att någonting

Lördagen den 28 juni 1947 fm.

Nr 30.

Ang. regeringens ekonomiska program m. m. (Forts.)
skall ske, och utöver en antydan om vissa åtgärder finns det ingenting. Det
vare mig fjärran att ens antydningsvis säga, att jag här skulle önska någonting
som har med lagstiftning att göra. Jag tror, att vi allihop äro överens
om att vi vilja hålla lagstiftningen borta från lönefronten. Men jag tror, att
en mera aktiv verksamhet från regeringens sida, genom samverkan, genom
påverkan, genom tryck om man så vill, av moralisk natur på de stora organisationer,
som ha inflytande på detta område, skulle ha kunnat utöva en
verkan i stabiliserande riktning och skulle kunna göra det ännu i dag. Jag
kan inte komma ifrån, att man även i denna sista formulering alltjämt måste
se ett uttryck för den tanken, att här skall man inte använda så hårda och
starka ord. Jag tror tvärtom att det är nödvändigt att göra situationen klar
även i det avseendet, och jag har det förtroendet för svensk tjänstemannaklass
och svensk arbetarklass och svenska företagare att ett verkligt klargörande av
läget skulle av dem hälsas med tillfredsställelse och i ganska betydande utsträckning
mötas med förståelse. Ty höjda nominallöner äro inte av någon
glädje, om man riskerar att de förvandlas till luft genom prisstegringar.

Vad budgetöverskottspolitiken beträffar, skulle det vara mycket intressant
att på den punkten få ett ytterligare klargörande från regeringens sida. Där
står nu bara att ett överskott i budgeten i nuvarande situation bör eftersträvas,
och där stå några antydningar om vad man bör göra på försvarets område
och att man skall iaktta försiktighet med statens utgifter. Sedan står det,
att vissa planerade nya reformer skola uppskjutas. Det skulle vara intressant
att veta, vilka reformer det här är fråga om. På den punkten är regeringen
i varje fall inte beroende av andra instanser för att klargöra sin position. Där
behöver den inte förhandla med några andra grupper än sig själv.

Skulle jag försöka sammanfatta vår kritiska inställning och vår egen position,
skulle jag vilja göra det ungefär på följande sätt.

Den politik, som vi under fjolåret föreslogo från vårt håll, bestod — och
det framgår av vad jag har sagt i det föregående — väsentligen av tre saker.
Det gällde en begränsning av investeringarna, det gällde att få fram en politik,
som skapade sådant förtroende i olika läger att sparandet kunde stimuleras,
och det gällde att begränsa stegringen av de nominella inkomsterna på ett
sådant sätt och att därefter genomföra inkomststabiliseringen så, att man
inte rörde sig i hastigare takt än den, åt vilken produktions stegringen gav utrymme.
Jag har personligen fortfarande den uppfattningen, att hade vi börjat
med den politiken på ett någorlunda tidigt stadium, skulle den ha kunnat
hejda inflationstryckets tillväxt och i väsentlig mån bidragit till att återställa
den ekonomiska balansen. Att man inte nått några resultat på den vägen har
berott på att man varit för sent ute. Regeringen ville inte följa den väg, som
vi anvisade. Investeringarna fortsatte, som jag förut påpekat, i oförändrad
eller till och med växande volym. Detta kan, förmodar jag, bekräftas från
statsrådet Ericssons sida med de siffror han sitter inne med. Regeringens skatteprogram
och dess ekonomiska politik i övrigt voro inte sådana, att de väckte
något förtroende inom näringslivet, och regeringen underlät — det har jag
också påpekat förut — att söka klargöra, vilken storleksordning av den genomsnittliga
nominella inkomststegringen som kunde antas rymmas inom prisstabilitetens
ram. Under sådana förhållanden är det ju inte förvånande, att
inflationstrycket skärpts och att vi befinna oss mitt uppe i en prisstegring
— det skola vi inte dölja för oss — som inte blir mindre reell, därför att den
tills vidare i mindre grad framträder i priserna på de varuslag, som registreras
i index.

Nu har regeringen på vissa punkter accepterat den ståndpunkt, som framförts
från vårt håll. Särskilt gäller detta investeringarna. På inkoinststabili Förxta

kammarens protokoll 1947. Nr 30. 2

Nr 30.

Lördagen den 28 juni 1947 fm.

Ang. regeringens ekonomiska program m. m. (Forts.)
seringens område gör man däremot, som jag förut antytt, ganska obestämda
uttalanden. Regeringen tycks inte riktigt tro på den punkten, i varje fall
får man det intrycket, när man läser programmet. Och vad den allmänna ekonomiska
politiken beträffar, som skulle skapa förutsättningar för en allmän
samling kring en ökning i sparandet, måste man konstatera, att där fattas alltjämt
allting. Det är tyvärr på det sättet, att den sparkampanj, som nu igångsattes,
kanske kommer att ge ett sådant resultat, att det blir en ny bitter erfarenhet
för regeringen.

Nu kan man i det läget, som är allvarligt sämre än det läge vi befunno oss
i förra året, inte förbigå frågan: är fortfarande den politik, som vi rekommenderade
från vårt håll förra året, i dag tillräcklig, eller kräves det längre
gående åtgärder? Om jag skulle försöka uttrycka min personliga ståndpunkt
i denna fråga, skulle jag vilja göra det på följande sätt.

Den politik man skall följa måste bestämmas av om man önskar en snabb
men radikal kur, som någorlunda raskt bringar situationen helt under kontroll
och möjliggör en snabb avveckling av krisrestriktionerna, eller om man föredrar
att draga sig fram något år i hopp att vår ekonomi så småningom skall
kunna växa in i den för närvarande alldeles för stora köpkrafts dräkten. Önskar
man vandra den förra vägen, är det kanske troligt, att man får komplettera
de av oss tidigare föreslagna åtgärderna med ett betydande budgetöverskott
och en hårdhänt kreditåtstramning. Det är möjligt, att det blir nödvändigt
med dessa båda ytterligare saker. Regeringen har själv angivit, att den eftersträvar
ett budgetöverskott. Ett sådant måste uppenbarligen åstadkommas
på det sättet, att det minskar allmänhetens efterfrågan, ty eljest har det
ingen betydelse som vapen mot inflationen. Om vi i form av kvarlåtenskapsskatt
plocka in stora förmögenheter till staten och på det sättet ,få ett nominellt
budgetöverskott, så saknar det ju varje spår av betydelse i inflationssammanhanget.
Budgetöverskottet måste också vara av betydande omfattning, det
måste vara ganska många hundra miljoner, för att det skall få ett större inflytande.
Vill man nå detta, måste det väl förutsätta uppskov med vissa skattelättnader
och sociala utgifter, naturligtvis även utgifter på försvarssidan
o. s. v. Men enligt min mening kan man bland de sociala utgifterna under inga
omständigheter ifrågasätta något uppskov med folkpensioneringen.

Skulle nu regeringen vilja slå in på den hårda radikalkurens väg och Som
ett led i den föreslå ett betydande budgetöverskott, skola vi förklara oss villiga
att uppta förslag från regeringens sida i det sammanhanget till övervägande.
Regeringen bör inte ha anledning att frukta, att ett initiativ från
dess sida i detta sammanhang skulle utnyttjas för vinnande av några partipolitiska
syften.

önskar inte regeringen gå den där snabba men besvärliga vägen, som relativt
fort skulle skapa trygghet mot inflationen och samtidigt undanröja större delen
av de orsaker, som göra att vi måste behålla krisregleringama och sådant,
utan vill regeringen i stället försöka den långa vägen, finns det så vitt jag
förstår inte förutsättningar för någon radikalare omläggning av den statliga
budgetpolitiken. Man får nöja sig med ett mindre budgetöverskott, som endast
uppfyller kravet på att ha en budget, vilken ur inflationssynpunkt är neutral
och inte inflationsdrivande. Medlen att återställa den samhällsekonomiska balansen
får man söka på annat håll.

Det är ganska uppenbart, att den hårda politik, som jag först skisserade och
som i viss mån skulle innebära ett återtåg för alla partier från tidigare givna
utfästelser, inte kan praktisk politiskt genomföras utan samförstånd och samverkan
mellan partierna. Med vad jag nu anfört har jag — och jag tror, att
jag har mina partivänner bakom mig — velat ge regeringen ett tillfälle att

Lördagen den 28 juni 1947 fm.

Nr 30.

Ang. regeringens ekonomiska program m. m. (Forts.)
ånyo överväga, huruvida en väsentligt kraftigare antiinflationspolitik än den
av regeringen hittills föreslagna är motiverad och bör genomföras. Vi skola,
om regeringen kommer med förslag i den riktningen, sträva efter att sakligt
behandla detta program. Men det skall i sådant fall vara allsidigt och genomgripande,
och det skall ge utsikt att snabbt få bukt med inflationsfaran. Det
får alltså vara en helt annan uppläggning än den regeringen försökte vid förhandlingarna
i början av året, då programmets otillräcklighet — det tror jag
framgår tillräckligt tydligt av vad jag nyss har sagt — var uppenbar och då
avsikten åtminstone i viss mån var att få oppositionen att övertaga en del av
regeringens ansvar för en restriktionspolitik, som blivit mer eller mindre nödvändig
på grund av regeringens underlåtenhet att i fjol tillgripa allmänt verkande
åtgärder mot köpkraftsöverskottets tillväxt. Men är regeringen i dag
beredd att gå en annan väg, skola vi för vår del inte undandraga oss att sakligt
pröva regeringens program. Jag tror, att man, sådan stämningen är i landet,
inte behöver befara att några partier skulle komma att utnyttja det i
partipolitiskt syfte — jag kan inte garantera för alla — och är läget sådant
skulle regeringen kanske känna sig litet tryggare.

Herr Friggeråker: Herr talman! Såsom framgår av det nu föreslagna utskottsutlåtandet
har jag jämte en ledamot från andra kammaren fogat en reservation
till detta. Jag skall därför be att under ett par minuter få taga kammarledamöternas
tid i anspråk och göra några kommentarer.

De föregående ärade talarna ha ju mycket starkt understrukit, att det ekonomiska
läget är bekymmersamt och att den ekonomiska politiken står inför
stora svårigheter. Jag tror, att vi alla ha detta fullständigt klart för oss. Men
det gäller ju inte bara vårt eget land, utan är i ännu högre grad fallet i andrf),
länder. De förhoppningar som vi ha hyst om en relativt snabb återgång till
mera normala förhållanden ha gäckats. Återuppbyggnaden av vad kriget förstört
ute i världen har icke på allvar kommit i gång, på grund av att stormakterna
inom den segrande koalitionen icke kunnat enas. Detta har givetvis
icke kunnat undgå att bereda även oss i Sverige stora svårigheter. Härtill kommer,
att vi här i landet icke skött den ekonomiska politiken med den framsynthet
som borde ha krävts. Den brist på valutor som uppstått och den bristande
balansen i vårt inre ekonomiska liv b a skapat ett oroväckande ekonomiskt läge.
Inflationsfaran är just nu allvarligare än vad den kanske någon gång tidigare
har varit.

Målet för vår ekonomiska politik måste ju vara att stabilisera penningvärdet
och återställa balansen mellan köpkraft och varutillgång. Detta måste ske
snarast möjligt, så att inte läget ytterligare förvärras. Sedan förra hösten har
en fortgående utströmning av främmande valutor ägt rum, och vår valutareserv
har — såsom herr Nordenson nyss underströk •— smält ihop på ett oroväckande
sätt. Med något större mått av förutseende hos regeringen borde
denna utströmning ha kunnat begränsas. Men som läget nu är måste omfattande
åtgärder vidtagas för att öka valutatillgångarna. Då valutareserven gått ned
så starkt, måste dessa åtgärder bli ganska kännbara för vårt näringsliv och för
de enskilda medborgarna. Vill man verkligen uppnå målet — stabilisering av
penningvärdet och återställande av den ekonomiska balansen ^— fordrar lägetr
att kraftåtgärder vidtagas. Men man kan inte uppnå detta mål med mindre än.
att alla folkgrupper enas om en allmän samverkan och ett förtroendefullt samarbete.
Jag vill mycket starkt understryka denna sats. Den förtroendekris, som
alltmer växer fram, måste övervinnas, om målet skall kunna nås. Det måste i
främsta rummet ankomma på regeringen att företaga sådana åtgärder, att förtroendet
för dess politik helt kan ålerställas.

Nr 30.

Lördagen den 28 juni 1947 fm.

Ang. regeringens ekonomiska program m. m. (Forts.)

Vid behandlingen inom bankoutskottet av den proposition, angående vilken
utlåtande nu föreligger, ha vi strävat efter att finna en gemensam, samlande
linje, så att utlåtandet kunde bli enhälligt och acceptabelt för alla utskottets
ledamöter. Det såg också ut som om denna strävan efter enighet skulle kunna
krönas med framgång, men i sista ögonblicket gäckades dessa förhoppningar.
Skulden härtill måste läggas på regeringen. Då valutapropositionen slutbehandlades,
förelåg ett förslag till utlåtande, som godkänts av utskottet i dess helhet.
I sista ögonblicket kastades fram ett yrkande om ett tillägg till utskottets
motivering av den innebörden, att eftersom de synpunkter, som utskottet anfört
i anledning av propositionen, i allt väsentligt överensstämde med det ekonomiska
program regeringen offentliggjort efter propositionens avlämnande,
kunde utskottet ansluta sig till riktlinjerna för detta program. Utskottets
majoritet har nu godkänt detta tilläggsförslag, men det har icke godkänts från
vårt håll eller av de övriga borgerliga partierna.

För min del måste jag beteckna framläggandet av detta tilläggsförslag som
en — ja, det luktar överrumpling. Det torde vara en enastående händelse, att
ett dylikt yrkande framställes, sedan definitiva beslut fattats av utskottet och
enighet förelåg om utlåtandets formulering. Utskottet hade ju i vanlig ordning
behandlat den föreliggande propositionen men icke haft tillfälle att diskutera
innebörden av det yrkande som framställdes i sista ögonblicket. Ej heller
bär någon föredragning skett angående det ekonomiska program, som regeringen
framlagt och till vilket utskottet enligt yrkande skulle taga ställning.
Detta står ju i uppenbar strid mot vedertagen praxis i fråga om utskottens
arbete. Tydligen har yrkandet tillkommit i avsikt att bankoutskottet skulle
ställa sig såsom något sla.gs moralisk garant för regeringens ekonomiska politik
i fortsättningen. Men man borde ha rätt att kräva, att en så allvarlig fråga
behandlas under sådana former, att utskottets ledamöter få tillfälle att sätta sig
in i frågan och ha tid på sig att tänka igenom vilken ståndpunkt de borde
intaga.

Om regeringen hade önskat, att bankoutskottet skulle bedöma dess ekonomiska
program, så borde den också ha sörjt för att utskottet fått kännedom
om vad detta program innehåller och vilka följder dess genomförande kommer
att föra med sig. Propositionen borde i så fall ha kompletterats med en redogörelse
för programmets innehåll och avsikter. Såsom förhållandena nu lågo
till hade utskottets ledamöter ingen annan kännedom om programmet än vad
som meddelats genom pressen. Om detta tilläggsyrkande icke hade framställts,
hade det som sagt varit stora utsikter till ett enigt utskottsutlåtande angående
riktlinjerna för penningpolitiken. Genom regeringens åtgöranden gick nu denna
enighet till spillo, och samtliga borgerliga ledamöter ha avlämnat reservationer.
Detta regeringens ingripande visar ganska liten, förståelse för vikten av
att söka åstadkomma samförstånd och samarbete i denna betydelsefulla fråga.
Visserligen har man genom dessa åtgöranden uppnått, att bankoutskottet godkänt
det ekonomiska program som regeringen uppställt, men jag tycker, att
värdet härav är mycket begränsat, då bakom utskottsutlåtandet stå endast ledamöterna
av regeringens eget parti.

Jag skall gå över till att yttra ett par ord, herr talman, om innehållet i det
nu föreliggande utlåtandet. Då vill jag särskilt understryka vad utskottet sagt
angående vikten av att pris-, löne- och vinstförhållandena stabiliseras. Skola
strävandena att motverka inflationstendenserna leda till framgång, måste ovillkorligen
löner, priser och vinster stabiliseras. I nuvarande läge med brist på
arbetskraft och brist på varor kan en allmän ökning av penninginkomsterna
icke leda till en ökning av den reeella levnadsstandarden. Det råder ett intimt
samband mellan löner och priser, och utskottet varnar nu liksom tidigare för

Lördagen den 28 juni 1947 fm.

Nr 30.

Ang. regeringens ekonomiska -program m. m. (Forts.)
följderna av en prisuppdrivande lönestegring. Bankoutskottet varnade i sitt
utlåtande år 1944 angående riktlinjerna för penningpolitiken för att överge
pris- och lönestoppet, och det hade säkert varit högst befogat, om regeringen
hade hållit fast vid grundlinjerna i 1942 års beslut om pris- och lönestopp med
de modifikationer som kunde ha varit betingade av den ekonomiska utvecklingen.
I varje fall måste det anses vara ett allvarligt misstag av regeringen
att tillåta, att penninginkomsterna stegrats så mycket som fallet blivit på senare
tid, då det icke finns varor att köpa i en utsträckning som motsvarar de
ökade penningtillgångarna. Såsom förhållandena ha utvecklat sig bär det blivit
ytterst svårt för priskontrollnämnden att hålla prisrörelserna under kontroll.
Herr Bergvall har nyss understrukit detta. Jag skulle här vilja tillägga,
att jag undrar, om det inte är på ett område som priskontrollnämnden hår
lyckats alldeles utmärkt att kontrollera priserna, och det är när det gäller
jordbrukets priser. I fråga om dessa tycker jag, att priskontrollnämnden har
fyllt sin uppgift på ett enastående sätt. Jag anser, att det inte borde ha varit
omöjligt för priskontrollnämnden att även på andra områden se till, att
marginalerna hade varit skäliga. I botten ha vi nog haft laga priser, men, vi
känna föga igen dessa, när konsumenterna i sista hand skola köpa varorna.
Jag beklagar, att mellanhänderna ta alldeles för mycket på en hel del områden.
Det hade varit önskvärt med kraftigare tag för att knappa in på marginalerna.

Bankoutskottet har tidigare framhållit, att man borde iakttaga försiktighet
och återhållsamhet i fråga om statliga utgifter, och det upprepar utskottet nu
i år. Utskottet framhåller också, att utgiftsbegränsningarna få sitt fulla värde,
först om de resultera i ett budgetöverskott, Av denna anledning förutsätter utskottet,
att höstens budgetarbete inriktas på att ernå största möjliga överskott
i driftbudgeten och största möjliga begränsning av anslagen till statliga kapitalinvesteringar.
Just begränsningen av investeringsverksamheten är i dagens
läge ofrånkomlig för att åstadkomma en avspänning på arbets- och varumarknaden.
Vi ha ju här i landet så ont om folk och så ont om materiel, att vi
inte kunna fortsätta med den senaste tidens högt uppdrivna byggnads- och anläggningsverksamhet.
Denna måste kraftigt nedskäras, även om det blir kännbart
på många områden. Här gäller med allt fog den satsen, att nöden, har
ingen lag. Det är bara att beklaga, att regeringen icke långt tidigare slagit in
på investeringsbegränsningens väg. Då hade kanske nedskärningen nu icke behövt
bli så stark. Varningar för investeringsverksamhetens inflationsdrivande
effekt ha icke saknats.

Även den alltmer svällande statliga förvaltningsverksamheten inger allvarliga
farhågor. Dels ökar den statens utgifter, och dels drar den arbetskraft från
det produktiva näringslivet, Alla möjligheter till nedskärning av denna apparat
måste enligt min mening tillvaratagas. Staten får inte reglera mer än vad
som är oundgängligen nödvändigt. Det s. k. Krångel-Sverige utgör sannerligen
icke något efterföljansvärt exempel. Byråkrati och onödigt krångel böra undvikas
i den statliga förvaltningen. Utskottet har motsatt sig en allmän räntehöjning.
och detta ståndpunktstagande hälsar jag med tillfredsställelse. Fn
räntehöjning kommer att motverka, strävandena att stabilisera vår samhällsekonomi
och kommer att verka uppdrivande på både hyror och produktionskostnader
inom näringslivet, icke minst inom jordbruket. Skall räntehöjningen
få någon effekt i fråga om att begjänsa investeringarna, måste den bli förhållandevis
hög. Men då få vi i stället, höjda priser och levnadskostnader, och det
kan ju inte vara till fördel för någon bär i landet, Bostadskostnaderna komma då
att bli högre, och likaså blir det ofrånkomligt att höja även livsmedelspriserna,
emedan produktionskostnaderna för jordbrukarna komma att ökas.

Nr 30.

Lördagen den 28 juni 1947 fm.

Ang. regeringens ekonomiska program m. m. (Forts.)

Det är givet, att ett ökat sparande är den bästa metoden att komma till
rätta med den inflationsartade utvecklingen, och ur denna synpunkt kunde
man kanske säga, att en räntehöjning vore önskvärd. Men räntehöjningen har
— som jag nyss framhållit —- andra verkningar, som komma att försvåra
strävandena att nå ekonomisk balans. Dessutom är det inte räntans höjd i
och för sig som är det avgörande för folkets vilja att spara. Det viktigaste
härvidlag är att spararna ha förtroende för regeringens politik och bli övertygade
om att den syftar till att bevara penningvärdet. Om penningvärdet
kan stabiliseras, kommer folk helt visst också att spara. Men beklagligtvis har
förtroendet för regeringens vilja och förmåga i detta fall minskat. Det måste
för den skull vara en angelägen uppgift för regeringen att återställa förtroendet
för vår valutas värde. Men både stat och kommun måste gå före med gott
exempel och visa sin vilja att vidtaga sådana åtgärder och föra en sådan politik,
att penningens värde kan upprätthållas.

Till sist torde regeringen också böra tillse, att inkomsterna fördelas någorlunda
rättvist mellan de olika folkgrupperna. Det har väckt stor förstämning
på Sveriges landsbygd, att regeringen visat så föga tillmötesgående gentemot
jordbrukarnas önskningar om förbättrade priser. Inkomstklyftan mellan
jordbruket och andra näringar är stor, och löften om utjämningar ha icke
infriats. Alltjämt äro jordbrukarnas och lantarbetarnas inkomster på efterkälken,
och det är ett rättvisekrav, att de, som arbeta med livsmedelsförsörjningen,
i inkomsthänseende bli jämställda med industriens arbetare och andra
folkgrupper. Detta är väl den enda vägen att i någon mån hålla arbetskraften
kvar vid jordbruket. Flykten från jordbruket till industrien är oroväckande
stor. Ett förbättrat läge för jordbrukarna och deras arbetare innebär ökad
produktion, ökad tillgång på livsmedel, och detta kan val om något utgöra
en garanti för bevarandet av löntagarnas reallön. Man måste här i landet
föra en solidarisk lönepolitik, som omfattar även jordbrukarna och deras anställda.
Göras generella eller genomgående löneregleringar för industriens arbetare
och andra löntagargrupper, måste följaktligen de få sin motsvarighet
också inom jordbruket och för dess arbetare. Även denna grupp bör uppskattas
och värderas liksom andra goda medborgare.

Jag skall bo att få yrka bifall till den av mig och herr Mattsson avgivna
reservationen. Den innebär, att femte stycket å s. 4, som börjar med »De
synpunkter, som utskottet nu anfört», bör utgå.

Herr Petersson: Herr talman! Bankoutskottets utlåtande bestyrker uppfattningen,
att den ekonomiska situationen betydligt förvärrats den senare tiden
och att penningpolitikens nuvarande läge är allvarligt och medför svåra problem,
som statsmakterna måste söka lösa för att åstadkomma ekonomisk jämvikt.

Utskottets yttrande ansluter sig i huvudsak till bankofullmäktiges synpunkter,
och denna samstämmighet synes mig vara av stort värde. Tidigare
bagatelliserade man i en del kretsar inflationstendenserna och menade, att de
voro endast tillfälliga och snart övergående. Man trodde på en konjunkturnedgång
i Amerika till favör för oss, man erinrade om den goda varutillgången
i vårt land och våra ekonomiska resurser, som kunde medgiva ganska stora
lönestegringar utan bakslag. Nu har den ogynnsamma utvecklingen och känslan
av ovissheten för framtiden lärt oss en del, och den bör skapa förutsättningar
för samling kring ett effektivt ekonomiskt program för att råda bot för
det onda. Mera öppet och frimodigt än förut förorda sålunda bankofullmäktige
och utskottet åtgärder, som hittills ha ansetts motbjudande. Huvudsvnpunk -

Lördagen den 28 juni 1947 fm. Nr 30. 23

Ang. regeringens ekonomiska program m. in. (Forts.)
tema äro alltjämt ökning av produktionen, begränsning av investeringarna och
ökat sparande.

Förutsättningarna för en ökning av var produktion äro tyvärr för närvarande
ogynnsamma. Bristen på arbetskraft och överrörligheten på arbetsmarknaden
hindra en utvidgning av produktionen. Redan vid tiden omkring årsskiftet
framhöll konjunkturinstitutet, att läget i detta avseende var föga hoppingivande.
Det sades bland annat: »Kommer varken tillgången på arbetskraft
eller importvaror att medgiva en kvantitativ expansion av omsättningen inom
landet, minskas också möjligheterna för en snabb produktivitetsstegring.»

Sedan detta skrevs har läget för importen blivit sämre, än man då kunde
förutse, och ger anledning till ännu mera pessimistiska slutsatser. Fortsatta
och ytterligare skärpta regleringsåtgärder komma att fördyra produktionen
till olägenhet för den enskilde. Kan man icke förvänta en förbättrad tillgång
på arbetskraft och produktionsmedel, är det utomordentligt viktigt, att arbetskraften
och produktionsmedlen komma till användning på bästa möjliga sätt.
Ur penningpolitisk synpunkt är det nödvändigt, att de i största utsträckning
inriktas på produktion av varor för export och för den inhemska konsumtionens
behov samtidigt med att investeringarna begränsas. _

Jag vill särskilt understryka vad utskottet sagt om investeringarna. Det
har citerats av herr Friggeråker och behöver inte upprepas. Men ännu mera
pregnant uttala sig bankofullmäktige om den saken. Det säges i deras utlåtande
på s. 12 i propositionen:

»Enligt fullmäktiges mening måste bl. a, investeringsvolymen reduceras väsentligt
under den nivå den under senare tid uppnått. I samma syfte måste det
ankomma på staten och kommunerna att för dagen avstå från utgiftsökningar
samt att genomföra sådana utgiftsreduktioner, som ligga inom möjligheternas
gränser. Étt uppskov med kostnadskrävande åtgärder, som icke för dagen
äro trängande nödvändiga och varigenom arbetskraft och material kunna friställas
är sålunda starkt motiverat av hänsyn till allmänna ekonomiska överväganden.
Sitt fulla värde i detta sammanhang få utgiftsbegränsningarna
först, om de icke åtföljas av en motsvarande reduktion av statsintäkterna utan
få ta sig uttryck i ett budgetöverskott.»

Och i ett annat sammanhang — under rubriken »Kapitalmarknadsproblemet»
— säga fullmäktige bland annat: »Av särskild betydelse är en allmän
begränsning av investeringar och allmänna utgifter samt en överbalansering
av budgeten. Fullmäktige ha funnit anledning att särskilt framhalla, att även
utgifter, som endast innefatta kapitalöverföringar och därför icke påverka
den samhällsekonomiska balansen i ogynnsam riktning ■—• exempelvis ersättning
vid övdrtagande av järnvägar — ur ren kapitalmarknadssynpunkt i regel
kunna göras till föremål för samma invändningar som andra utbetalningar

för investeringsändamål.» . _.

Regeringen och riksdagen måste i detta avseende visa större aterhallsamhet
än hittills. Om ledningen icke föregår med gott exempel, kan man icke förvänta,
att menige man skall följa givna intentioner.

I stort sett är utskottets utlåtande i nuvarande situation tillfredsställande,
men jag har dock några invändningar att göra.

På tal om växelkurserna säges det i utlåtandet: »När ^utskottet sålunda
finner det ofrånkomligt, att åtgärder vidtagas i syfte att återställa den inre
och yttre jämvikten, vill utskottet därmed icke göra gällande, att en nedskrivning
av kronans yttre värde under förhandenvarando omständigheter bör komma
till stånd.» Det är nog riktigt. Men så säges det i fortsättningen: »En depreciering
<tv kronan skulle med säkerhet avsevärt försämra den inre balansen
utan att samtidigt påtagligt förbättra den yttre balansen.»

Nr 30.

Lördagen den 28 juni 1947 fm.

Ang. regeringens ekonomiska program m. m. (Forts.)

Bankofullmäktige ha endast i förbigående nämnt denna sak och icke försökt
att bedöma verkningarna av en eventuell depreciering. Vid närmare analysering
kan påståendet icke heller anses fullt riktigt, varför meningen bör utgå.

Vi biträda utskottets uppfattning i fråga om räntan. De två sista meningarna
i detta stycke — den mening i sista raden å s. 3, som börjar med »I
själva verket», och den därpå följande meningen — böra dock utgå, eftersom
det ena alternativet icke upphäver det andra. En sådan situation kan inträffa,
att en räntehöjning är önskvärd, även om man bibehåller det regleringssystem,
som. uppbyggts inom bostadspolitiken.

Vidare önska vi en omformulering av tredje stycket på s. 4. Uttrycket
»största möjliga överskott i driftbudgeten» kan möjligen ge anledning till
missförstånd. Självfallet skola redan beslutade sociala åtgärder utan tvekan
och vacklan fullföljas och effektueras.

Stycket om sparandet bör göras något fylligare än som skett. För att stimulera
sparandet måste enligt vår mening penningvärdet stabiliseras och en
skattepolitik undvikas, som, vilken uppfattning man än har om den. leder
till minskad sparvilja och ökad kapitalkonsumtion. Om man vill få folk att
spara mera av sin inkomst än förut, bör man locka dem med fördelar av dtet
ena eller andra slaget. Vi rekommendera därför övervägande av speciella åtgärder
för ökning av sparandet.

Slutligen hemställes, att femte stycket å s. 4, vilket börjar med orden »De
synpunkter, som utskottet nu anfört», måtte utgå.

Herr talman! Jag yrkar bifall till den av mig och herr Fröderberg avgivna
reservationen.

Herr Domö: Herr talman! Det kan, vilket ju hör till vanligheten, även denna
gång råda delade meningar om det föreliggandte utskottsutlåtande! En del av
vad som säges däri kan understrykas mycket kraftigt, under det att andra delar
måste föranleda erinran från min sida.

Vad som säges i första stycket i utskottets yttrande är ju av den art, att
det förtjänar en mycket stor uppmärksamhet. Likaså är värt att beaktas vad
som står i andra till fjärde styckena på s. 3. I de styckena talar man om villkoren
för att jämvikt skall ernås, under det att man i dtet nyssnämnda första
stycket söker fastställa det ekonomiska läget i landet.

Jag känner ganska väl igen tongångarna. Det är vad som från vårt håll har
sagts många gånger. Man bara konstaterar, att det föreligger en ganska avsevärd
s kil litad i tiden, ty först nu kommer majoriteten fram till samma uppfattning
om lägets allvar som oppositionen mycket tidigare har givit uttryck
åt. Det har tidigare till och med föranlett ganska kraftiga erinringar när vi
uttryckt oss på det sätt som nu utskottet självt gör.

Jag stannar, herr talman, ett ögonblick vid första stycket i utskottets utlåtande.
Vad där sägs om utvecklingstendenserna och svårigheterna i penningpolitiskt
avseende och i den ekonomiska politiken överhuvud samt om de allvarliga
problem landet står inför förtjänar att kraftigt undterstrykas. Det förtjänar
att bli bekant för landets alla medborgare. Att orsakerna i hög grad bero
på regeringens ekonomiska politik har från mitt håll så ofta sagts, att jag
inte nu vill närmare ingå härpå, Nu gäller dtet framför allt vad som kan göras
för att förhindra en ytterligare tillspetsning av det penningpolitiska och allmänna
ekonomiska läget. Jag anser läget vara så allvarligt, att verkliga krafttag
maste till för att få det ändrat till det bättre. Framför allt måste disproportionen
mellan köpkraft och varutillgång arbetas bort. En ökning av produktionen
av nödvändiga varor är här enligt min mening av den allra största betydelse.
Det gäller också att på lämpligaste och mest psykologiska sätt binda

Lördagen den 28 juni 1947 fm.

Nr 30.

Ang. regeringens ekonomiska program m. m. (Forts.)
överflödig köpkraft, så att balans erhålles mellan, tillgången på varor och
köpkraft.

Vårt penningpolitiska läge måste i hög grad inverka på utformningen av
statsbudgeten. Det gäller att i nuvarande situation få till stånd en starkt överbalanserad
budget. Det säger sig självt, att i nuvarande penningpolitiska läge
bör överskottet ej disponeras, inte ens till återbetalning av den statliga skuldsättningen,
vilket senare förslag jag till min förvåning finner att utskottet
fflamkastat.

Penningpolitiska synpunkter måste i högsta grad påverka våra statsåtgärder
överhuvud taget. Allvaret i läget är så stort, att ansvarsmedvetna företrädare
för olika meningsriktningar tvingas att allvarligt granska, huruvida inte ett
tillfälligt bortseende från närliggande önskemål och syften är nödvändigt.
För min del tvekar jag icke att överväga åtgärder, vilka vid första ögonkastet
kunna förefalla stå i strid med mitt partis ådagalagda strävanden. Detta betyder
icke, att givna löften svikas, och utgör inte heller något avsteg från
högerpartiets proklamerade och i handling visade vilja. Det betyder endast, att
jag för min del anser ett återställande av den samhällsekonomiska balansen
vara ^dagens .främsta uppgift och en så betydelsefull plikt, att man måste vara
beredd att i tiden förskjuta åtgärder och reformer, vilka man under andra
förhållanden med hela sin kraft skulle söka att driva igenom. Väsentligast är
nu att bevara den ekonomiska grund, på vilken allt samhällsarbete vilar.

Huruvida den av mig deklarerade villigheten att på grund av det bekymmersamma
penningpolitiska läget gå till omprövning finns hos majoritetspartiet
och den övriga oppositionen, vet jag inte. Det har dock tidigare här i dag
från de båda andra partierna inom oppositionen, folkpartiet och bondeförbundet,
framkommit uttalanden som gå i samma riktning som vad jag här gett
uttryck åt. Jag drar därför den slutsatsen, att man från den borgerliga oppositionens
sida är villig att fördomsfritt pröva olika åtgärder som kunna befinnas
erforderliga för att söka vrida rätt vad som har blivit vrångf i penningpolitiskt
avseende. Finns villighet härtill även hos majoritetspartiet, anser
jag, att utsikter också föreligga för samling om en ekonomisk linje som
kan bli av avgörande betydelse för åstadkommande av samhällsekonomisk
balans inom rimlig tid.

Vid den av mig angivna allmänna omprövningen borde givetvis fritt prövas
olika utvägar, däribland åtgärder för ökning av nödig varuproduktion, stark
investeringsminskning, inkomststopp och formerna för priskontroll, sparlånsformer,
penningpolitiska åtgärder i form av kreditåtstramning och ränteförhöjning,
uppskov med det framlagda skatteförslaget och eventuellt även någon
form av låg indirekt beskattning av konsumtionsvaror enligt förenklad
metod.

En del av dessa åtgärder är i och för sig föga tilltalande och kunna ej
heller var för sig utan vidare förordas. Men såsom ett led i en sammanhängande
rad av åtgärder för att genom krafttag åstadkomma ekonomisk balans
får man inte väja för att pröva framkomligheten även på obehagliga och besvärliga
vägar.

Om partierna kunde ena sig om en ekonomisk linje, vore det säkerligen möjligt
att få den stora massan av det svenska folket att förstå motiven för och
att tolerera även ganska hårt ingripande åtgärder.

Frågan är nu, hur regeringen ställer sig till eu dylik fri omprövning. Regeringen
bär vid olika tillfällen förklarat, att den skall ta ansvaret. Den har
givetvis också såsom företrädare för majoriteten i landet ansvaret för den
politik som föres. Men regeringen har också sagt, att den önskar en bred
grundval för nu erforderliga åtgärder mot inflationen. Det är därför man

Nr 30.

Lördagen den 28 juni 1947 fm.

Ang. regeringens ekonomiska program m. m. (Forts.)
med stor spänning väntar att få höra ett regeringsuttalande om i vilken
mån man på regeringshåll är beredd till en fri omprövning av förut intagna
ståndpunkter. Om en lika långtgående villighet visades från regeringen som
den jag tyckt mig kunna utläsa ur anförandena från oppositionshåll, anser
jag, att goda förutsättningar finnas för samling kring en gemensam ekonomisk
linje. Herr statsministern skall dock inte på något sätt ta detta uttalande
som en invit från min sida. till en samlingsregering. Jag har ingalunda för
avsikt att göra en dylik invit. Men jag tycker att det borde vara möjligt
att i en svår situation komma fram till en handlingslinje ovanför partilinjerna.
Men det förutsätter, att regeringen inte inbjuder oppositionen bara
till att följa regeringens egen väg. Ett erbjudande till oppositionen att såsom
bankoutskottet här gjort bara godkänna det senaste uttalandet av regeringen
om dess ekonomiska program skulle omedelbart avklippa alla möjligheter för
fortsatta resonemang. Vi veta ju för övrigt, hur dylika uttalanden skifta
undan för undan. Vår hållning får således inte fattas så, att vi anmäla vår
anslutning till det uttalande som bankoutskottet här gjort. Jag har tvärtom
mycket bestämda erinringar mot bankoutskottets uttalanden då det tillkännager
sin anslutning till det senaste ekonomiska program som regeringen framlagt.

Frågan är väl nu närmast, om regeringen vill och kan vända från den väg
som den så bestämt slagit in på i ekonomiska frågor. Vill regeringen i någon
mån släppa efter på sin lust att framför andra åtgärder sätta kontrollåtgärder
och regleringar och i stället söka komma fram till gemensamma åtgärder tillsammans
med andra meningsriktningar och därmed mobilisera fram det erforderliga
förtroendet hos svenska folket? Det är detta som nu är det viktigaste.
Jag ansluter mig på denna punkt obetingat till vad herr Bergvall yttrade,
liksom jag även kan instämma i en del av hans övriga uttalanden beträffande
förhållandet mellan köpkraft och varutillgång, priskontrollens möjligheter
etc. Jag skall dock, herr talman, inte nu upptaga dessa speciella frågor
då jag vill bringa fortgång i debatten.

Vad jag här anser vara viktigast att föra fram är en propå till regeringen
att begagna möjligheterna att få till stånd en samling kring betydelsefulla
uppgifter i syfte att säkra grunden för det framtida samhällsarbetet i landet.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 eftermiddagen.

Herr Björnsson: Herr talman! Det finns för mig ingen anledning att deltaga
i denna diskussion i den mån den berör bankoutskottets sätt att formulera
sin uppfattning. Ännu mindre har jag naturligtvis någon anledning att uppträda
som något slags försvarare av regeringens åsikter i fråga om vår penningpolitik.
Det enda som intresserar mig såsom ledamot av bankofullmäktige
är om det här säges något som står i strid med de tankar som bankofullmäktige
ha gett uttryck åt. Det är på den punkten som jag har känt mig
uppkallad att begära ordet. Framför allt ger mig herr Nordensons anförande
anledning till vissa erinringar.

Det finns många företeelser i vår omvärld som äro ytterst hala och svåra att
få begrepp om när det gäller att beskriva dem. Inflationen är en sådan företeelse.
Jag tror för min del, att inflationen till en viss del måste betraktas
som en naturföreteelse. Jag har aldrig sett någon klar och tydlig definition
på vad inflation egentligen är. Så mycket är väl i varje fall klart, att vi alla
känna, att vi nu äro på glid mot inflation. Om man säger, att utmärkande
för inflation är en något så när allmän och likformig pågående prishöjning på
alla varor och tjänster och en prishöjning, som sannolikt inte kommer att gå

Lördagen den 28 juni 1947 fm.

Nr 30.

Ang. regeringens ekonomiska program m. m. (Forts.)
tillbaka, få vå några mera praktiska kriterier på begreppet inflation. Jag skall,
herr talman, ta detta resonemang som utgångspunkt för eu del erinringar i
anledning av vad herr Nordenson yttrade om räntan.

Herr Nordenson sade, att om vi höja räntan, kommer det att införa ett ökat
tryck på kostnadssidan och alltså verka prisstegrande. Han vill således här
genom en dylik prisstegring bota en företeelse, vars väsentliga moment just
är en prisstegring. Det förefaller mig paradoxalt, att vi skulle kunna tillgripa
en dylik metod, om herr Nordenson inte menar, att vi skulle företa ett slags
strategisk reträtt på prisfronten. Vi skulle då säga, att till den eller den punkten
få priserna höjas, men när vi kommit till den nivån, måste vi sätta klackarna
i golvet och ta spjärn mot ytterligare prishöjningar. Jag bestrider inte,
att en räntehöjning, om den göres tillräckligt beslutsamt och fortsättes tillräckligt
energiskt, kan verka mycket dämpande på prisstegringar, även om den
samtidigt kan ha vissa andra återverkningar. Frågan är bara om dessa andra
återverkningar på näringslivet i nuvarande läge äro sådana, att man kan rekommendera
en räntehöjning som en förnuftig medicin.

Min granne, herr Friggeråker, har fäst uppmärksamheten på två obetingat
icke önskvärda ting, som skulle följa med en räntehöjning och förstärka inflationstrycket.
En räntehöjning skulle obestridligen mycket snart och effektivt
driva upp hyresnivån. En höjning av hyresnivån hör i varje fall till den
sortens prishöjningar som det är mycket svårt att få att gå tillbaka igen när
konjunkturen vänder. Det är ingen reversibel process, utan en höjning av
hyrorna biter sig fast i form av högre fastighetsvärden o. s. v. Det andra stora
område, där en räntestegring naturligtvis också verkar inflationsbefrämjande,
är jordbruket. En räntehöjning verkar givetvis principiellt kostnadsstegrande
även inom industri, handel och andra näringar, men prisstegringen är där av
en så jämförelsevis begränsad räckvidd, att jag tror, att vi i detta sammanhang
kunna se bort från dem och hålla oss till de båda andra grupper som jag
här nämnt.

Bland de nyttiga verkningar, som en räntehöjning i nuvarande läge skulle
ha, framhålles, att en räntehöjning skulle medverka till en begränsning av investeringarna.
Häremot invänder jag, att en räntehöjning i detta avseende skulle
verka inte bara planlöst utan även mot allt sunt förnuft. En räntehöjning skulle
ha föga betydelse för de delar av näringslivet, där det i första hand är angeläget
att begränsa ytterligare investeringar. För de branscher, som för närvarande
löna sig bäst och ha den snabbaste omsättningen och som i många fall
ha litet rörelsekapital, spelar en räntestegring med en halv, en eller kanske
två procent ingen roll. Jag tänker härvid bl. a. på de många företag som efter
bortfallet av importen från Tyskland upptagit tillverkningen av kosmetiska
preparat. Risken är att en räntehöjning på så sätt skulle ytterligare öka den
snedvridning och felaktiga inriktning av vårt näringsliv som redan gör sig
gällande.

Jag tror av dessa skäl, att herr Nordenson icke har rätt, då han rekommenderar
en räntehöjning som ett medel för att förhindra prishöjningar, och det
är ju det som det här är fråga om.

Herr Nordenson uppehöll sig vidare vid riksbankens sätt att sköta sin penningpolitik
på ett annat område. Han påtalade möjligheten att i detta sammanhang
utnyttja marknadsoperationerna, d. v. s. riksbankens köp och försäljningar
av värdepapper, i huvudsak statsobligationer men även andra guldkantade papper.
Om riksbanken köper obligationer och lämnar ut sedlar, verkar det naturligtvis
inte, såsom herr Nordenson här lagt ut saken, åtstramande på marknaden
i första hand. Men både herr Nordenson och jag önska väl liksom alla andra
i denna församling, att våra statsobligationer skola åtnjuta minst lika stort

Nr 30.

Lördagen den 28 juni 1947 fm.

Ang. regeringens ekonomiska program m. tu. (Forts.)
förtroende som våra sedlar. Om vi ha mer obligationer och mindre sedlar eller
tvärtom, spelar inte så stor roll, ifall summan ändå är densamma. Herr
Nordenson måste nog- ge mig rätt i att det skulle vara en synnerligen oklok
politik, om riksbanken plötsligt skulle upphöra att t. ex. belåna svenska statsobligationer.
Då skulle desssa falla oerhört i värde. Det skulle väl om något
väcka misstroende till vår valuta, om vi inte själva vågade tro på högtidliga
skuldförbindelser som utfärdats av svenska staten, låt vara att de äro
räntebärande.

Även herr Domö bör för övrigt tänka på detta. Han stod här en gång och
sade med sitt snällt stygga leende, att våra statsobligationer kanske inte alltid
äro lätt säljbara. Jag tror. herr Domö, att våra obligationer äro lätt säljbara,
om vi vilja sälja dem till vilket pris som helst, vilket nog inte heller herr Domö
anser vara förståndigt. Jag förnekar inte heller, att det ur våra synpunkter
är fördelaktigare, att folk hellre tar sedlar, som de inte få någon ränta på, än
statsobligationer, som löpa med tre procents ränta.

Om någon skulle föreslå, att vi skulle dra in antingen sedlar eller obligationer,
skulle det säkerligen vara en mycket starkt inflationshämmande åtgärd.
Det förvånar mig därför, att herr Bergvall lättvindigt ville påstå, att om vi
genom kvarlåtenskapsskatten dra in pengar till staten, så skulle detta inte ha
någon betydelse ur inflationshämmande synpunkter. Om en hel del människor
få sälja eller till staten överlämna sina obligationer, måste väl det om något
innebära en åtstramning av penningmarknaden. Jag begriper inte, hur man
som herr Bergvall kan göra skillnad på värdepapper, sedlar eller vad det nu
är som staten kan få in genom kvarlåtenskapsskatt eller förmögenhetsskatt.
Jag måste verkligen be honom att vid tillfälle ge mig en liten privatlektion om
innebörden i den skillnad som herr Bergvall härvidlag vill draga. Tills vidare
kan jag, som sagt, inte förstå den.

Om herr Nordenson är av samma mening som jag, att staten måste skydda
tilltron till sina skuldförbindelser, d. v. s. här närmast räntebärande statsobligationer,
kan riksbanken i varje fall inte upphöra att belåna dem. Då skulle
de ju inte ha annat än det värde som enskilda långivare vilja ge dem, och det
värdet, veta vi, blir aldrig högre än vad som framtvingas ute i marknaden. Det
skulle enligt min mening vara en mycket farlig politik. Jag tror därför att
tills vidare är på den inländska marknaden marknadsoperationer det effektivaste
penningpolitiska medel som riksbanken förfogar över. Det är visserligen
s-ant, att man kan stöta på spekulationstendenser som försvåra användningen
av denna metod eller som i varje fall medföra att man måste tillgripa mycket
större och starkare medel än som eljest skulle vara nödvändigt. Då vi höjde
kronans värde i mitten av förra året, kom det snabbt fram utländska tillgodohavanden
på ungefär 500 miljoner kronor. Så snart det var klart, vilket värde
kronan skulle få, försvunno dessa miljoner igen. Det diagram, som åskådliggör
riksbankens tillgång på valutor, fick därigenom formen av en hårnålskurva.
Bakom denna företeelse låg onekligen spekulation. Den bristande enighet, som
förekommit mellan partierna i vårt land, har säkerligen medfört att spekulationerna
i räntehöjning fått luft under vingarna på ett sätt som de annars aldrig
skulle ha fått. Det har viskats i bank- och börskretsar, att »nästa- torsdag skall
räntan höjas». När den antydda dagen gått upp utan någon räntehöjning, har
man gissat på en annan dag längre fram o. s. v. Detta har naturligtvis medfört,
att folk rusat i väg med sina obligationer för att sälja dem.

Det finns inte något klokare medel att möta en sådan panik än att hålla
huvudet kallt och att fortsätta med att låta riksbanken köpa obligationer, därmed
visande att man åtminstone själv har tilltro till obligationernas värde. I
Förenta staterna tillämpade man eu gång den metoden, då folk rusade åstad och

Lördagen den 28 juni 1947 fm.

Nr 30.

Ang. regeringens ekonomiska program m. m. (Forts.)
ville byta till sig guld i stället för sina sedlar, att man glödgade guldmynten,
men den metoden är kanske inte riktigt att rekommendera i vårt fall.

Naturligtvis kan jag mycket väl hålla med om att man bör göra allt vad
man kan för att åstadkomma ett förnuftigt sparande. Men sparandet är, såsom
jag ser saken, väsentligen ett pedagogiskt medel att få folk att tillämpa sunda
ekonomiska principer i sin livsföring. Sparandet betyder nog inte i och för sig
så mycket i inflationsbekämpande riktning. Om jag spar hundra kronor och
sätter in detta belopp på banken, behåller ju inte banken hundralappen, utan
den vill låna ut den. Det lyckas ju också i allmänhet för bankerna att låna ut
sina pengar, särskilt i dagens situation då folk köpt så mycket på lager att det
för tillfället råder ett stramt läge på penningmarknaden. Det kan ur inflationssynpunkt
inte spela någon roll, om jag själv som den ursprunglige inkomsttagaren
gör av med pengarna, eller om det är den person som lånat hundralappen
av mig. Från samhällsekonomisk synpunkt kan det ju spela den rollen,
att den, som har lånat pengarna, genom banken, kanske använder dem förnuftigare
än vad jag själv skulle ha gjort, men inte heller det är ju alltid säkert.
Så vitt jag förstår, är sparandet av större direkt värde för inflationsbe(kämpandet
endast i den män sparandet tar sig uttryck i sterilisering av köpkraft.

Herr Nordenson kritiserade i sitt anförande även ett par konkreta förslag.
Kungl. Maj:t har ju föreslagit, att riksbanken skall få rätt att utge sedlar till
högre limit än tidigare. I den mån som den utökade sedelmängden motsvaras
av statsobligationer, som ju räknas som guldkantade värdepapper, behöver man
inte kantra på bestämmelsen om sekundär sedeltäckning, utan det gäller här
den direkta täckningen. Herr Nordenson efterlyste en annan regel än den vi
för närvarande ha för att begränsa sedelutgivningsrätten. Jag delar därvid
fullständigt herr Nordensons mening. Jag tror att det är av utomordentligt
stor betydelse, att man bär en automatiskt verkande väckarklocka, som säger
ifrån, när sedelutströmningen börjar bil för stor och det är på tiden att börja
fundera över vad man skall göra. Jag hoppas att de kunniga, insiktsfulla och
erfarna män som arbeta med denna sak inom riksbanken skola lyckas finna en
regel härvidlag. Jag utgår således ifrån att de inte skola bli så »moderna», så
att de säga, att vi inte behöva någon sådan regel. Den moderna nationalekonomien
behärskar kantänka i regel penningläran så bra, att man inte behöver
några sådana där automatiskt verkande regler.

Herr Nordenson slutade till min stora förvåning sitt anförande med att yrka
bifall till herr Domös motion, vilket ingen har gjort enligt utskottsutlåtandet.
Jag fick en förklaring härtill genom den interiör från utskottsbehandlingen
som herr Nordenson lämnade. Herr Nordenson hade ju inte ens sett motionen
innan ärendet avgjordes i utskottet, och då kan man naturligtvis inte heller
begära, att herr Nordenson till utlåtandet skulle ha fogat ett yrkande om bifall
till motionen. Men herr Nordenson har efter utskottsbehandlingen haft tillfälle
att läsa motionen, och det förvånar mig, att han då alltjämt vidhåller
sitt yrkande om bifall till densamma.

Det är inte småsummor i utländsk valuta som finnas ute på enskilda händer.
Om valutaförordningen efterlevdes lojalt, skulle dessa belopp i stort sett stå
till riksbankens, d. v. s. svenska folkets .disposition. I den deklaration, som
nyligen avgivils, finna vi, att vi ha varufordringar på 104 miljoner kronor,
fraktfordringar på ungefär 50 miljoner kronor samt övriga fordringar på 187
miljoner kronor, således inalles omkring 430 miljoner kronor i, såvitt jag förstår,
rent likvida tillgångar. Det är inte någon liten post i dag, när våra
verkligt likvida tillgångar i guld och konvertibla valutor inte uppgå till mer
än 660 miljoner kronor, under det att de, när kriget började, uppgingo till
1 900 miljoner kronor, sedan vi fått in pengar från den tyska upprustningen.

Nr 30.

Lördagen den 28 juni 1947 fm.

Ang. regeringens ekonomiska program m. m. (Forts.)

Dessutom finns det aktier för ungefär 281 miljoner kronor, därav visserligen
i dotterföretag 180 miljoner kronor, men det blir i alla fall 100 miljoner kronor
över.

Nu menar herr Nordenson, att det är utomordentligt riskabelt, att riksdagen
frånhänder sig kontrollen över hur dessa tillgångar begagnas. Jag kan ge
honom rätt i att det naturligtvis är en mycket allvarlig sak att använda en
sådan fullmakt, som det här är fråga om. Det är dock klart, att knappast
någon förståndig människa kan komma på den idén att föreslå — åtminstone
skulle inte bankofullmäktige kunna göra det — att man skulle rekvirera
svenska firmors aktier i dotterbolag för att försälja dem på den utländska
marknaden. Riktigt så tokiga äro vi inte! Att herrarna sedan möjligen tro, att
finansministern är det, är en annan sak; jag förstår att det inte går att ta
herrarna ur en sådan villfarelse. Herrarna kunna i alla fall lita på att inom
bankofullmäktige skulle man inte kunna hitta på någonting sådant.

Herr Nordenson manade i sitt anförande fram en bild av vårt ekonomiska
läge just nu. Han liknade vårt, land vid en kvinna, vi kan ju sä!ga moder
Svea, som hade vant sig vid hög diet och lagt på hullet och ville motverka
detta genom att anlägga snörliv. Palmaer i världen hade en annan uppfattning
om snörlivets uppgift. Han sade, att i begynnelsen skapade Gud kvinnan
men gjorde sig skyldig till felet att inte göra henne så smal om midjan,
som hon enligt sin egen mening borde vara. Detta skapelsefel sökte hon rätta
till genom att begagna snörliv, som kom henne att likna ett timglas, vilket
hon i övrigt inte alls liknade, ty medan timglaset påminner om tid och evighet,
så kommer kvinnan oss att glömma bådadera!

Herr Nordenson var så krasst saklig i fullföljandet av bilden, att han sade,
att det duger inte för kvinnan att bara äta litet mindre för att återställa
den slanka linjen, utan hon måste också låta bli att snöra åt sig. Jag vet
inte vad herr Nordenson då syftade på om inte möjligen att vi inte får ta
ut skatter på annat vis än så att inkomstfördelningen här i landet passar
herr Nordensons smak.

Herr Nordenson sade vidare, att en kvinna, som vill magra, även måste
ta in beska mediciner. Herr Nordenson tänkte väl då på omsättningsskatten.
Den bilden är naturligtvis, i synnerhet om den genomföres ordentligt och får
gälla inte bara för en kvinna utan också för en man, ganska lustig. Jag tror
nog, att man kanske kan dra en del praktiska lärdomar av den så småningom.
Men ännu har inte herr Nordenson verkat riktigt övertygande. Vi ha inte
fått veta allting om det vi behöva göra.

Herr talman! Jag har intet särskilt yrkande.

Herr Nordenson erhöll nu ordet för kort genmäle och yttrade: Herr talman!
Jag vill endast påpeka för herr Björnsson, att jag inte här i dag har yrkat
på någon ränteförhöjning, lika litet som jag gjort det i tidigare debatter under
riksdagen, beroende på att jag — liksom han själv — har klart för mig,
att det är ett mycket begränsat område, på vilket en ränteförhöjning kommer
att ha någon effektiv verkan. Men jag anser fortfarande att en räntehöjning
kan ha en stor psykologisk betydelse och bör ingå som ett led i en aktion
om man går fram med åtgärder på bred front.

Vad jag opponerat mig emot är detta uttryck, att en ökning av kostnadstrycket
skulle motverka en stabilisering. Herr Björnsson säger, att om vi
höja räntan och därmed hyrorna, kommer detta med nödvändighet att medföra
en höjning också av lönerna. Men det är väl inte så säkert? Det är klart,
att så sker, om man som herr Björnsson går in för att varje kostnadsökning
ögonblickligen skall kompenseras med ökade inkomster. Om vi enbart höja

Lördagen den 28 juni 1947 fm.

Nr 30.

Ang. regeringens ekonomiska program m. m. (Forts.)
en konsumtionsskatt, så äro vi väl alla överens om att detta verkar stabiliserande,
men om vi samtidigt kompensera detta genom ökade inkomster, är det
uppenbart att vi inte nå samma resultat. Det hela beror helt enkelt på hur
vi förfara, och jag bär därför opponerat mig mot utskottets generella påstående
i denna del.

Herr Björnsson ansåg, att det var lika viktigt att bevara kursen på våra
statsobligationer som värdet på våra sedlar. Där har jag nog en annan uppfattning.
I valet mellan att bevara penningvärdet och bevara kursen på våra
obligationer, är jag nog beredd att offra kursen på våra obligationer. Jag tyckte,
att herr Björnsson gav uttryck åt en utomordentlig oro för de svenska
obligationernas anseende på marknaden. Att det skulle braka ihop så farligt,
tror jag inte att det är någon risk för, även om kursen skulle gå ned ett par
streck under pari, i varje fall inte om man samtidigt vinner att penningvärdet
stabiliseras.

Vad gäller beslagtagandet av utländska tillgångar tror jag, att herr Björnsson
missförstått mig. Den motion jag syftade på är nämligen så skriven,
att större delen av de tillgodohavanden, som herr Björnsson talar om, kommer
man åt även med motionens förslag. Jag har fått en uppgift, som jag inte
tror stämmer så dåligt, nämligen att det finns 400 miljoner kronor i sådana
tillgodohavanden, som även jämlikt motionen skulle få rekvireras av riksbanken.
Herr Björnsson nämnde 430 miljoner kronor. Det är möjligt, att hans
siffra är riktigare. De fordringar, som äro andra än banktillgodohavanden
och värdepapper och som skulle kunna tagas i beslag, skulle utgöra 100 miljoner
kronor, vartill då komma, de 180 miljoner, som äro placerade i dotterföretag.
Det är dessa 100 miljoner, som min tveksamhet gäller, och det är beträffande
dispositionen av dem, som propositionen och motionen skilja sig.

Herr förste vice talmannen: IJerr talman! Debatten om detta bankoutskottsutlåtande
har ju inte berört enbart vad bankoutskottet uttalat och föreslagit
riksdagen och bankofullmäktige, utan den har berört vårt ekonomiska liv mera
allmänt. Strängt taget hänger det ju också samman därmed, ehuru det närmast
avser riksbanksfullmäktiges åtgärder i fråga om vår valuta.

Det är bekymren för valutareserven och tillgången på betalningsmedel, som
framkalla dessa åtgärder. Valutareserven har ju sedan ett år tillbaka minskat
från cirka 3 miljarder kronor till mindre än 1 miljard, således med omkring
två tredjedelar. En sådan utveckling kan naturligtvis inte få fortgå i längden,
ty då komma vi att sakna betalningsmedel för att kunna verkställa inköp i
sådana länder, som nu ha varor att sälja, länder med så kallad hård valuta,
främst Förenta staterna. Det är ju detta, som denna diskussion egentligen rör.

Man frågar sig då vad det är som föranlett det nuvarande ekonomiska läget.
Främst är det en felbedömning av läget och utvecklingen. Vid apprecieringen
av kronan förra året vidtogos ju en del prisreglerande åtgärder även beträffande
våra exportartiklar, närmast trävaruprodukterna. Detta måste naturligtvis
medföra för vårt land ett försämrat handelsutbyte, och det rör sig inte om så
litet pengar. Den exakta summan är svår att fastställa, men det betydde åtskilligt.

Även den allmänna uppfattningen rörande vårt handelsutbyte och vårt
ekonomiska liv spelade en roll för tendensen till ökat penningutfiöde. Det saknades
fullt förtroende för vårt ekonomiska läge, och jag tror inte jag säger för
mycket, om jag påstår att det också spekulerades en del. Framför allt kanske
man motsåg, att det skulle bli en importreglering, och man sökte, medan vår
valuta var köpstark i utlandet, få avtal till stånd i så stor utsträckning som
möjligt. Det måste i sin mån ha bidragit till valutautströmningen.

Nr 30.

Lördagen den 28 juni 1947 fm.

Ang. regeringens ekonomiska program m. m. (Forts.)

Detta bör ju inte i och för sig ändra läget inom vårt ekonomiska liv, men
det är dock av så avgörande betydelse, att det inte kan få fortgå. Bankofullmäktige
ha därför inte haft handlingsfrihet vid sina avgöranden utan varit beroende
av den ekonomiska politik som förts av regeringen. Detta är en grundläggande
faktor, då vi gå att diskutera denna sak.

Så småningom vaknade man ju och började inse hur allvarligt det ekonomiska
läget var. Det har också flera gånger diskuterats i riksdagens kamrar, och från
oppositionens sida har man begärt, att det skulle komma till stånd överläggningar
mellan regeringen och de olika partierna. Sådana ha också kommit till
stånd men inte givit något resultat. Nu yttrades det här av en talare, att den
kommuniké, som de borgerliga partiledarna avgav sedan inflationskonferensen
sprängts, i stort sett överensstämde med det ekonomiska program, som regeringen
för några dagar sedan offentliggjorde. De åtgärder, som det kan bli
fråga om att använda här, ha samma värde vare sig de föras fram från oppositionens
sida eller från regeringens. Det gemensamma målet är att bringa
jämvikt inom vårt ekonomiska liv mellan export och import och hejda valutautflödet.
Men då måste vi också hindra de inflationsdrivande krafterna inom
landet att fritt driva sitt spel. Det måste bli en åtstramning beträffande penningcirkulationen
inom landet, och köpkraften måste minskas. Detta når man
bäst, såvitt jag förstår, genom en minskning av investeringar och anläggningar,
och detta kan ju inte ske på annat sätt än genom investeringskontroll. Man får
tillämpa den något restriktivare än vad som tidigare skett och utvidga den till
att omfatta nya områden.

Importregleringen bör väl i sin mån betyda åtskilligt, ehuru erfarenheterna
från överläggningar med representanter för främmande stater visa, att man
inte kan begränsa importen alltför mycket. Jag ifrågasätter också om detta
skulle vara lyckligt. Man bör inte slå över från den ena ståndpunkten till den
andra — jag skulle nästan vilja ha sagt från den ena ytterligheten till den
andra, men, det kanske är att använda ett för starkt ord.

Jag tror för min del, att redan de åtgärder som vidtagits i fråga om importen,
skola få en viss betydelse då det gäller att hejda valutautströmningen. Det
må vara mig tillåtet att säga, att utströmningen av valutor minskat ganska
kraftigt, att den de två senaste veckorna inte ens uppgått till en fjärdedel av
de belopp, som den uppgick till under motsvarande tid därförinnan. Det är givet
att det är för tidigt att härav dra några bestämda slutsatser, om utvecklingen
kommer att fortgå i samma riktning, men sannolikt kommer den att göra
det, sedan exporten nu kommit bättre i gång.

Jag anser det därför vara angeläget för regeringen att se till att exporten
får fortgå ohämmat och att man snarare söker att befrämja den än att genom
restriktioner hålla den tillbaka. Det är lättare att på så sätt nå jämvikt, än att
i alltför hög grad lita till restriktioner. Jag tror, att vi nå målet säkrast, om
vi kunna öka exporten av våra värdefulla trä varuprodukter. Ty såvitt jag har
mig bekant, ha avverkningen av virke och beredningen av trävaror i år nått
en betydande omfattning. De valutor, som vi därigenom kunna få in i landet,
böra utgöra ett värdefullt tillskott till förbättrande av vårt valutaläge.

Jag har därför inte i sak så mycket att invända mot regeringens ekonomiska
program. Det avgörande är hur det tillämpas. Vågar man med hänsyn till
valmännen tillämpa det i alla avseenden där det enligt regeringens egen uppfattning
skulle vara mest effektivt? Vågar man gripa in på olika områden så
att inflationstendenserna motverkas? Ty det är det som som är det avgörande
och som har så stor betydelse i detta sammanhang.

Om man skulle följa de råd, som givits här, skulle man kunna gå mycket
långt i fråga om de åtgärder, som böra vidtagas och som man inte bör under -

Lördagen den 28 juni 1947 fm.

Nr 30.

Ang. regeringens ekonomiska program m. m. (Forts.)
låta att vidtaga. Olika talare ha dock med skärpa framhållit de svårigheter som
kunnat uppstå i sådant sammanhang. Jag skall emellertid inte närmare ingå
på den sidan av saken.

Beträffande de förslag till åtgärder till krisens bekämpande som framför
allt herr Nordenson framförde, vill jag ifrågasätta om de skulle bliva av så
stor betydelse som han ville tillmäta dem. Jag tror inte det. Vad särskilt herr
Nordensons rekommendation att höja räntan beträffar, vill jag erinra om att
inom de områden av lånemarknaden där staten vidtagit räntereglerande åtgärder
t. ex. för främjandet av bostadsbyggande skulle en räntehöjning icke
få någon betydelse om man icke även här höjde låneräntan, medan fastighetsmarknaden
i övrigt komme att röna inflytande av det. Det är givet, att en
räntehöjning kan ha en viss åtstramande betydelse, men med den reglering, som
vi nu redan ha på vissa områden, tror jag, att betydelsen av en ränteförhöjning
icke får överskattas, i synnerhet en ränteförhöjning som bara skulle röra sig
om en halv eller en procent. Tendensen vore ju klar, men den reella betydelsen
torde inte bli stor. Törhända skulle den i stället åstadkomma en viss skada. Jag
tror inte ens att herr Nordenson skulle vilja förorda en så hög ränteförhöjning,
som erfordras för att den skulle bli effektiv och av större värde. Sveriges riksbank
har vid ett par tidigare tillfällen genomfört en nästan prohibitiv ränteförhöjning.
Men det vill väl ingen i nuvarande läge förorda.

Sannolikt är väl också att en räntehöjning skulle på vissa områden medföra
ökade kostnader, till exempel på hyresmarknaden, med högre hyror som följd.
Jag anser, att när nu bankoutskottet liksom bankofullmäktige inte velat förorda
en ränteförhöjning eller i varje fall inte velat att riksdagen skulle besluta
om en dylik, så böra vi inte heller göra det.

Jag tror för min del, att det är en riktig väg som bankoutskottet här har
gått. Bankoutskottet anser ju emellertid, att — som det heter på första sidan i
utskottsutlåtandet — »de oroande utvecklingstendenser och de svårigheter för
penningpolitiken och den ekonomiska politiken överhuvud, som utskottet i
fjol hade anledning varna för, ge sig i dag tillkänna med en styrka, som ställer
statsmakterna inför allvarliga problem».

Ja, det kommer att uppstå allvarliga problem, om vi inte lyckas med att
behärska valutaläget. Om vi inte lyckas med att i viss mån bringa jämvikt
mellan export och import, skulle detta vara beklagligt, liksom om de inflationistiska
tendenserna skulle tillåtas att få fritt spelrum. Jag anser emellertid
för min del inte att läget är sådant, att vi inte skola kunna behärska det.
Med en allvarlig avsikt, icke minst hos dem som närmast bära ansvaret för
dessa åtgärder, anser jag, att vi böra även i nuvarande läge kunna bringa
jämvikt i de ekonomiska förhållandenia.

Herr Friggeråker bär framhållit att han inte kan ansluta sig till innehållet
i stycket fem på sidan fyra i utskottsutlåtandet, där det heter: »De synpunkter
som utskottet nu anfört i anledning av propositionen överensstämma i allt
väsentligt med ekonomiska program, som regeringen offentliggjort efter propositionens
avlämnande. Utskottet kan därför ansluta sig till riktlinjerna i
detta program».

Jag delar till fullo herr Friggeråkers uppfattning i detta avseende. Vad
detta program innehåller veta vi inte på annat sätt än genom vad vi sett i tidningarna.
Det har inte fogats som bilaga till eller på annat sätt intagits i utskottsutlåtandet.
Den stora allmänheten vet inte vad det är för någonting som
utskottet här rekommenderar. Det, är ett mycket ovanligt tillvägagångssätt som
bär tillämpas. På något Sätt brukar man väl ge tillkänna, vad man vill förorda
och ge sin anslutning till.

Förelä kammarens protokoll 7,9-47. Dir SO.

Nr 30.

Lördagen den 28 juni 1947 fm.

Ang. regeringens ekonomiska program m. m. (Forts.)

Jag anser således också, herr talman, att det stycket bör utgå, men i övrigt
har jag inte något yrkande.

Herr andre vice talmannen: Herr talman! Det föreliggande utlåtandet är ju,
om man bortser från ett enda litet stycke, enhälligt. Det lilla stycket har varit
föremål för omnämnanden och påtalanden i denna debatt, fastän det är mycket
litet och innehåller bara ett konstaterande. Det är ju anmärkningsvärt, att
ett utlåtande, som i stort sett är enhälligt, föranleder så många anföranden
och så många uttalanden av vad man nästan skulle kunna kalla hetsig karaktär.
Det vittnar om att det i just den här frågan hänger mycket på vad man
har för principiell uppfattning och inte hur man handlar i det praktiska, men
det vittnar också om det sätt, på vilket politiken får spela in vid bedömandet
när det gäller just det praktiska handlandet.

Vad detta stycke beträffar ha flera talare, herr Nordenson, herr Friggeråker
och senast herr förste vice talmannen sagt, att på regeringen vilar ansvaret
för att detta stycke kommit in och att den därigenom brutit den enhällighet,
som eljest skulle förefunnits beträffande hela utlåtandet. Jag har litet
svårt att förstå det talesättet. Vad regeringens insats i denna fråga beträffar,
inskränker den sig till att statsministern meddelat mig, att regeringen ansåg
det lämpligt att i anslutning till behandlingen av detta utlåtande rörande sedelinlösningen
i kamrarna förekomme en diskussion om hela den ekonomiska
politiken. Regeringen har inte gett vare sig mig eller någon annan direktiv
om vad vi skulle skriva, annat än att det sagts, att vi skulle skriva så att
det kunde utlösa en debatt inte bara om sedelinlösningen utan rörande den
ekonomiska politiken överhuvud taget. En mindre åtgärd i den riktningen,
än den som jag förordat och som utskottsmajoriteten antagit och som nu återfinnes
i utlåtandet, kan man ju knappast tänka sig.

Herr Friggeråker kallade det för en överrumpling att detta stycke kommit
in. Jag har litet svårt att förstå att man här kan tala om någon överrumpling.
Herr Friggeråker lämnade för övrigt en felaktig uppgift. Han sade, att detta
förslag framfördes, sedan utskottet fattat definitiva beslut. Jag har inte en
aning om vad herr Friggeråker menar med att utskottet »fattat definitiva beslut».
I propositionen förekom endast det yrkandet, att riksbanken skulle
även efter den första juli befrias från skyldigheten att inlösa sedlar i guld.
Om den saken har det inte rätt några delade meningar inom utskottet, och
utskottet hade vid det tillfället inte fattat något annat beslut, än att vi skulle
tillstyrka propositionen i denna del.

Men det har ju sedan många år varit vanligt, att bankoutskottet till detta
beslut, som nu fattats under årtionden, anknutit reflexioner rörande den ekonomiska
politiken överhuvud taget. Det uppdrogs efter diskussion åt undertecknad
och utskottets kansli att avfatta ett utlåtande, där utskottsmajoritetens
tankar rörande de ekonomiska förhållandena i landet skulle uttalas.
Det var när utskottet tog ställning till detta förslag till utlåtande, som det
förslag framlades, vilket innefattas i detta stycke. Det är därför oriktigt, när
herr Friggeråker säger, att detta förslag framkom, sedan utskottet fajttat
definitiva beslut. Vi hade fattat ett definitivt beslut om vilket vi voro ense,
och nu gällde det bara att skriva en motivering, och det höllo vi på att besluta
om, när det här skedde.

Herr Friggeråker sade vidare, att någon föredragning på denna punkt inte
förekommit, och han gjorde gällande, att det strider mot principerna i bankoutskottet
att förfara på det sättet. Jag vill fråga herr Friggeråker vad det är
för principer, som kränkas genom att en utskottsledamot, ordföranden eller annan,
vid en justering väcker förslag om ändring i ett förslag som föreligger?

Lördagen den 28 juni 1947 fm.

Nr 30.

Ang. regeringens ekonomiska program m. m. (Forts.)
Det bär väl förekommit i alla utskott i alla tider, och det har inte gällt andra
principer i bankoutskottet än i övriga utskott.

Herr Friggeråker och efter honom herr Gränebo ha också förklarat, att ingen
känner regeringens ekonomiska politik. Det är det underligaste påstående
av alla, som förekommit i denna debatt. Herrar Friggeråker och Gränebo
måste ha sovit, eftersom de inte känna den politik, som regeringen har deklarerat
i dessa frågor. Regeringens politik är väl bättre känd på det här området
än på något annat område; åtminstone har den varit mera utskälld än
något annat. Det vore komprometterande om de som äro så högröstade inte
ha reda på vad de gräla om. För övrigt skulle jag vilja påpeka, när herr
Friggeråker säger att ingen har kännedom om regeringens ekonomiska politik,
att i den proposition, som utskottet grundar sitt utlåtande på, förekommer
det en deklaration från finansministerns sida, och av denna deklaration framgår
det vilken politik regeringen för. Det var den deklarationen vi togo ställning
till i utskottet. Om herr Friggeråker menar, att han inte kände till propositionen,
så måste det vara hans egen försummelse, inte utskottets och inte
heller regeringens.

När det har gällt de reflexioner och funderingar finansministern har gjort
i propositionen, vilken också baserade sig på bankofullmäktiges utlåtande, ha
vi alla varit ense. Herr Friggeråker beklagar att vi inte kunna vara ense om
alltihop, men beträffande propositionens uttalanden, vilka strängt taget innehålla
de stora principer som regeringens i pressen offentliggjorda åtgärder basera
sig på, ha vi som sagt alla varit överens.

Det stycke i utskottets yttrande, som herrar Friggeråker och Mattsson ha
velat utesluta, innehåller ju egentligen inte någonting annat än ett konstaterande
av det faktum, att det som bankoutskottet har yttrat överensstämmer
med den politik för inflationens bekämpande, som regeringen har deklarerat.
Jag har därför svårt att förstå den reservation, som herrar Friggeråker och
Mattsson ha antecknat till utlåtandet. Om dessa båda reservanter, och med
dem hela bondeförbundet, inte kunna godkänna regeringens ekonomiska politik,
så vore det av ett visst intresse att få höra, i vilka detaljer de icke
kunna godkänna den och framför allt i vilka stycken bondeförbundet har
några andra förslag att komma med eller några andra reflexioner att anställa.
Jag måste erkänna, att på den punkten svävar jag i fullständig okunnighet
även efter herr Friggeråkers och herr förste vice talmannens anföranden här
i dag.

Herr Nordenson talade i sitt anförande något om den motion, som herr Domö
m. fl. ha väckt i anslutning till punkt II i propositionen. Jag beklagar att jag
inte kan citera herr Nordenson ordagrant •— jag var nämligen borta från kammaren
under den delen av hans anförande — men han lär ha förklarat, att
jag skulle ha lovat att den punkten skulle brytas ut ur bankontskottets utlåtande
och behandlas för sig vid ett senare tillfälle, ett löfte som jag alltså
skulle ha brutit när vi justerade utlåtandet.

Det påståendet måste bygga på en fullständig missuppfattning från herr
Nordensons sida — eller kanske från herr Wibergs sida; jag tror han har
åberopats i det sammanhanget. Vad som ligger bakom detta är följande.
Bankoutskottet hade endast en mycket kort tid på sig för att behandla denna
proposition. Frågan om sedelinlösningen måste ju avgöras före den 1 juli,
t,V eljest skulle riksbanken vid denna tidpunkt ställas inför den obehagliga
situationen att vara tvungen att lösa in sedlar med guld. Därför framkastades
det under hand en tanke, att utskottet skulle bryta ut själva yrkandet i propositionen
och alltså nu endast framlägga förslag för riksdagen om bifall till
propositionens yrkande om fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten

Nr 30.

Lördagen den 28 juni 1947 fm.

Ang. regeringens ekonomiska program m. rn. (Forts.)
att inlösa av banken utgivna sedlar med guld. Jag talade om för någon av
högermännen i utskottet, att ett sådant förslag hade väckts, men jag gjorde
för min del inte någon utfästelse, vare sig i den ena eller den andra riktningen.
Jag sade, att utskottets utlåtande i så fall bara skulle innehålla en
motivering med vissa reflexioner men inte något särskilt yrkande. Det vore
ju egendomligt om utskottet först skulle komma med sitt yrkande och sedan,
några veckor efteråt, komma med motiveringen för detta yrkande.

Herr Domös in. fl. motion hänför sig alltså till propositionens punkt II.
vilken inte har någonting med sedelinlösningen att göra utan endast rör det
av Kungl. Maj :t begärda bemyndigandet för riksbanken att rekvirera utländska
tillgodohavanden. Det är ju inte så förfärligt stor skillnad mellan
yrkandet i propositionen och yrkandet i motionen; under det att Kungl.
Maj:t vill ha bemyndigande att rekvirera utländska betalningsmedel, utländska
fordringar och utländska värdepapper, vilja motionärerna inskränka
bemyndigandet till att endast gälla utländska betalningsmedel och
utländska banktillgodohavanden. Det är alltså endast fråga om en detalj,
och om den detaljen har jag aldrig talat med vare sig herr Nordenson eller
herr Wiberg. Det är som sagt inte så stor skillnad mellan de båda yrkandena,
och jag tror inte att det hade blivit något annat resultat av övervägandena
om utskottets högermän och dess övriga ledamöter hade fått sova på saken
ett par veckor.

Det uttalades i utskottet farhågor för att regeringen, om den skulle få detta
bemyndigande, skulle realisera av svenskar ägda företag i utlandet. Det är ju
en orimlig föreställning att så skulle ske. Jag tror att herr Björnsson sysslade
med den frågan i sitt anförande, så den behöver jag inte uppehålla mig
mera vid. Faktum är emellertid, att jag bestämt bestrider att jag skulle ha
givit några löften om att denna punkt skulle brytas ut ur utlåtandet.

Herr Bergvall talade något om vad regeringen borde ha gjort vid olika
tillfällen, och jag tror att han till och med uttryckte sig så, att om regeringen
tidigare hade följt anvisningarna från folkpartihåll, så hade det hela
artat sig till belåtenhet. Ja, det är lätt att säga. Men om det är på det sättet,
så är^ det kanske flera än regeringens ledamöter som ha vaknat för sent. Vi
ha många gånger varit inne på frågan om den andel, som folkpartiet och dess
ledare hade i omsättningsskattens avskaffande. Det var på bestämt yrkande
från folkpartiets sida som finansministern forcerade den saken. Om inte folkpartiet
hade följt den politiken, så hade vi kanske nu haft omsättningsskatten
kvar, och olika talare ha ju här deklarerat, att det med hänsyn just till de
Syften, som vi här vilja befrämja, hade varit fördelaktigt om denna skatt
hade bibehållits. Herr Bergvalls parti kan alltså inte frånsäga sig vare sig
fader- eller moderskapet till det enligt herr Bergvalls nuvarande uppfattning
olyckliga beslutet att avskaffa omsättningsskatten. Herr Bergvall säger kanske
liksom herr Ohlin: »Om man hade talat väl med mig, så hade jag kanske
ändrat mening!» Men i allmänhet utgå vi ju här i riksdagen från att om en
riksdagsman säger en sak — och framför allt om han också är partiledare —
så menar han det på allvar, och han intar inte en ståndpunkt som man kan
ändra genom att klappa honom på axeln.

Herr Bergvall sade, att ingen har förtroende för regeringens politik och att
detta är det stora felet. Ja, om ingen har förtroende för regeringens politik
så är detta ett mycket svårt krux med hänsyn till de strävanden, som vi alla
här bekänna vår anslutning till. Men jag har inte kunnat finna annat än att
alla de andra partierna ha försökt undergräva förtroendet för regeringens
avsikter i det hänseendet; detta är inte minst fallet med folkpartiet.

Herr Bergvall leker nu med tanken på att man skulle inställa folkpensions -

Lördagen den 28 juni 1947 fm.

Nr 30.

Ang. regeringens ekonomiska program m. m. (Forts.)
förbittringarna och skattesänkningarna — han säger åtminstone, att om regeringen
beslutar sig för en hästkur så är folkpartiet redo att sakligt pröva dess
ståndpunkt. Jag skulle då verkligen vilja fråga herr Bergvall, hur folkpartiet
skulle ha ställt sig om regeringen hade framlagt ett förslag om att de beslut
om höjning av folkpensionerna, som riksdagen fattade i fjol, skulle återkallas.
Jag tror, att vi då inte minst från folkpartihåll skulle ha hört andra toner än
de som herr Bergvall trumpetade här i dag. Ett sådant förslag från regeringens
sida skulle ha varit ett gefundenes Fressen för folkpartiet, ty vad som har
kännetecknat dess politik just i denna- fråga, det är, tycker jag mig finna,
osaklighet och partipolitiska syften.

Herr Bergvall sade vidare, att om regeringen förde en sådan politik som
han rekommenderade så skulle man lätt nog nå målet, d. v. s. inflationens avhjälpande.
Ja, det tror jag det; om det funnes en Hitler här i landet, som sade
till sina tjänare: »Gå!» — och han går — så skulle just i det här sammanhanget
åtskilliga saker kunna ordnas lätt nog. Men vi ha dess bättre inte någon
diktatur ens på det ekonomiska området. Yi få lov att laga efter läglighet, och
man begär det orimliga av regeringen om man kräver att den skall genomföra
åtgärder, som äro beroende inte av riksdagens eller regeringens beslut utan
av de enskilda människornas och deras organisationers ställningstaganden. Det
är lätt att säga hur det skulle ha kunnat vara, när man själv inte behöver taga
ansvaret och inte behöver hålla i spaden.

Herr Friggeråker sade, att det var ett allvarligt misstag från regeringens
sida att låta penninginkomsterna stiga så som har skett, men samtidigt beklagade
han att jordbrukarna inte fingo ännu högre penninginkomster. Herr Friggeråker
har ju varit med vid åtskilliga beslut här i riksdagen om höjning av
löner, och jag kan inte erinra mig att han har inlagt någon gensaga mot höjningen
av statstjänarnas löner. Han teg eller instämde — vilketdera han gjorde
minns jag inte. Och de lönehöjningar, som ha förekommit på den privata marknaden,
ansluta sig ganska nära till de höjningar av statstjänarnas penninginkomster,
som riksdagen under herr Friggeråkers medverkan har beslutat.

Nu menar tydligen herr Friggeråker, att regeringen, när den har framlagt
propositionen om höjning av statstjänarnas löner, skulle ha inlagt sitt veto mot
lönehöjningar på den privata marknaden, att den alltså skulle ha rekvirerat
den svenska industrien och hindrat de lönehöjningar, som där efter frivilliga
överenskommelser mellan de olika parterna ha beslutats. Landet är som sagt
inte beskaffat på sådant sätt att detta är möjligt, utan vi ha en demokrati.
Regeringen må ha vilken uppfattning den vill om dessa saker, den hade dock
inte kunnat ordna saken på annat sätt, även om den hade velat. Det tycks råda
en uppfattning på s. k. borgerligt håll, att regeringen kan befalla över landsorganisationen.
Det kanske en gång för alla bör antecknas till denna kammares
protokoll, att regeringen inte, vare sig enligt grundlagen eller enligt några andra
lagar, har någon sådan befogenhet.

Herr Domö frågade, om regeringen är redo till en fri prövning. Om så vore
fallet skulle högern, om jag uppfattade herr Domö rätt, vara beredd att möta
regeringen på halva vägen och även den fritt pröva de förslag, som kunde
komma att ställas. Jag måste då fråga: i vilket avseende har regeringen uraktlåtit
att pröva de förslag, som hittills har framkommit? Jag tycker att den
har varit ytterst tillmötesgående, och anklagelserna mot regeringen gå ju
också ofta i motsatt riktning mot herr Domös kritik på denna punkt. Herr
Bergvall ondgjorde sig över att regeringen inte hade följt »våra förslag», som
han sade; jag känner nu inte till några direkta förslag från folkpartiets sida.
Jag läste emellertid för inte så liinge sedan ett tal av herr Ohlin, vari denne
visade sig vara lika ond på regeringen som herr Bergvall iir, men herr Ohlin

Nr 30.

Lördagen den 28 juni 1947 fm.

Ang. regeringens ekonomiska program m. m. (Forts.)
var ond för att regeringen liade accepterat och tagit upp en del förslag, som
han själv och hans parti hade kommit med. Det skulle vara intressant att få
veta vilken ståndpunkt som herrarna till slut bestämma sig för, att ogilla regeringen
för att den tar upp folkpartiets förslag eller gräla på den för att den
inte gör det.

För övrigt har som sagt regeringen varit ytterst tillmötesgående. Här har
ju förekommit den ena konferensen efter den andra, där regeringen har försökt
komma till tals med oppositionen, men de ha alla strandat på oppositionens
fördomar och just på bundenheten i dess bedömning. Det var exempelvis
inte länge sedan det hölls en sparkonferens för att regeringen skulle komma
i kontakt med oppositionen i och för åtgärder på sparandets område. Jag var
inte med vid den konferensen, men jag har hört berättas att där uppträdde eu
skolman, som sade, att det skulle vara ett brott om han skulle råda skolbarnen
att spara pengar, eftersom man ju inte kunde garantera att pengarna skulle ha
samma värde då spararna fingo dem tillbaka. Det var naturligtvis bara. en
politisk klyscha, som denne lektor eller vad han nu var för någonting förde
fram. Han reflekterade inte ett ögonblick över att det sparande, som det var
fråga om, ingick i strävandena att fixera och förankra penningvärdet. Han
hade tydligen kommit till denna konferens uteslutande för att göra partipolitik
och inte — för att nu begagna ett uttryck som herrar Domö och Bergvall använde
— i avsikt att sakligt pröva de förslag som regeringen framlade.

Ja, herr talman, man kommer ju ändå till den uppfattningen, att i frågan
om principerna äro vi tämligen ense. Vi äro på det klara med vad det är för
krafter som äro i rörelse, vad det är för ekonomiska lagar som ha lett oss till
den situation vi nu äro i, men när det gäller de praktiska åtgärderna gå meningar
isär. I den här debatten ha dock, tycker jag mig märka, deklarationerna
från den borgerliga sidan om solidaritet och villighet fått en varmare
färgton. Jag konstaterar detta med tillfredsställelse, men jag konstaterar också,
att om dessa signaler äro uppriktigt menade så betyda de en verklig omvändelse
hos de människor som ha framfört dem.

Ordet lämnades härefter för kort genmäle till herr Bergvall, som yttrade:
Herr talman! Herr Åkerberg nämnde i sitt senaste anförande, när han polemiserade
mot herr Nordenson, att han tyvärr inte kunde citera denne riktigt
eftersom han hade varit ifrånvarande under en del av anförandet. Nu förmodar
jag, att hans polemik mot mig berodde på att han inte hade varit närvarande
under någon del av mitt anförande. Skulle han till äventyrs ha varit inne i
lokalen, så måste hans närvaro ha varit förlagd uteslutande till det rent fysiska
planet.

Herr Åkerberg påstod nämligen att jag hade sagt, att vi skulle kunna uppskjuta
förbättringarna av folkpensionerna. I själva verket sade jag raka motsatsen.
Jag sade nämligen, att vi naturligtvis i överensstämmelse med vad
regeringen har sagt om budgetbalanseringen kunna diskutera ett uppskjutande
av vissa sociala åtgärder, men att jag måste göra ett bestämt undantag: jag
kunde inte reflektera på ett uppskjutande av folkpensionsraformen. Herr
Åkerbergs översättningskonst — i den mån den inte hänför sig till hans
frånvaro — tillhör de mera eleganta.

Jag vill tillägga, att herr Åkerberg var rolig även i andra avseenden. Han
sade bland annat, att det finns andra än regeringen »isom ha vaknat för sent».
Nu skall jag inte vara elak och tolka detta efter orden; hans uttalande skulle
eljest betyda, att socialdemokratiens förstakammarledare konstaterade, att i
vart fall regeringen hade vaknat för sent. Men jag skall som sagt inte inlägga
någon sådan betydelse i hans ord.

Lördagen den 28 juni 1947 fm.

Nr 30.

Ang. regeringens ekonomiska program m. m. (Forts.)

Herr Åkerberg påstod också, att jag hade sagt att ingen har förtroende för
regeringens politik. Det är väl ändå litet för mycket sagt, herr Åkerberg. Jag
måste väl ändå förutsätta, att åtminstone någon mindre del av de valmän, som
stödja regeringen, ha förtroende för dess politik. Jag nämnde en enda siffra
under mitt anförande, nämligen då jag talade om »den hälft av folket», som
inte har förtroende för regeringens politik. Detta är ju någonting helt annat
än att säga, att ingen har förtroende för regeringens politik.

I sitt anförande kom herr Åkerberg återigen in på omsättningsskatten. Den
saken hinner jag inte ta upp i en treminutersreplik. Det skulle emellertid vara
intrssant att få höra — då nu herr Åkerberg nämnde finansministern i sitt
anförande — om han talar i dennes namn eller om han talar sitt eget språk.

Herr andre vice talmannen erhöll ordet för kort genmäle och anförde: Herr
talman! Jag vill bara kort och gott säga, att jag inte har påstått att herr
Bergvall har framlagt förslag om att folkpensionsreformen skulle inställas.
Jag har biara sagt, att han lekte med tanken på att detta skulle ske. Han sade
också, att om regeringen skulle komma med förslag om inställande av andra
sociala åtgärder, så skulle folkpartiet vara redo att sakligt pröva frågan.

Vad beträffar herr Bergvalls påstående, att socialdemokraternas förstakammarledare
skulle ha konstaterat att regeringen hade vaknat för sent, vill jag
upplysa om att jag även där hade en villkorlig sats. Jag sade, att herr Bergvtall
hade sagt det och det, och om det vore sant som han hade sagt så kanske
man måste säga att det också är andra som ha vaknat för sent.

Att herr Bergvall inte vill fortsätta resonemanget beträffande omsättningsskatter!
förstår jag fuller väl, särskilt när jag har hört hans deklarationer här
i dag.

Ordet lämnades ånyo för kort genmäle till herr Bergvall som nu yttrade:
Herr talman! Jag vill för det första konstatera, att jag i mitt anförande i dag
inte på något sätt har berört frågan om omsättningsskatten. Anledningen till
att jag inte tar upp den nu heller är att jag inte kan göra det i en treminutersreplik.
Jag kanske kan återkomma till frågan senare.

För det andra vill jag konstatera, herr Åkerberg, att jag knappast tycker
det är överensstämmande med vanlig polemisk konst att säga, att jag har lekt
med tanken på att skjuta upp folkpensionsreformen, då hela kontentan av mitt
anförande var, att jag inte under några omständigheter kunde tänka mig ett
uppskjutande av denna reform. Jag tycker det vore mera naturligt för en gammal
riksdagsman som herr Åkerberg att på den punkten öppet deklarera, att
han har hört fel och tagit miste.

Herr statsrådet Wigforss: Herr talman! När statsministern nämnde för
bankoutskottets ordförande, att han ansåg det lämpligt att utskottets betänkande
ledde till eu allmän debatt om vår penningpolitik och hela frågan om
prisstabilisering, så trodde han inte — och det gjorde säkerligen ingen annan
heller — att den saken skulle uppfattas såsom någonting annat än en mycket
naturlig åtgärd. Detta är väl det lämpligaste tillfället för oss att innan riksdagen
åtskiljes taga upp till diskussion frågan om de olika linjer för bekämpande
av en prisstegring, som ha blivit framförda från olika håll.

Att man i en sådan diskussion inle helt kan låta bli att gå tillbaka till vad
som har hänt tidigare förstår jag mycket viil. Sådana tillbakablickar kunna
vara motiverade även av annat än eu förhoppning om att kunna ge politiska
motståndare något slags nyp, och när nu herr Bergvall i början av .sitt anförande
har talat om, att han har underkastat sig den utan tvivel stora mödan

Nr 30.

Lördagen den 28 juni 1947 fm.

Ang. regeringens ekonomiska program m. m. (Forts.)
att gå igenom vad jag vid olika tillfällen under de förflutna åren har sagt om
det ekonomiska läget och inflationen, så vore jag honom mycket tacksam om
han också ville överlämna dessa uttalanden till mig; det skulle bespara mig
mycket arbete. Jag har inte själv haft så stort intresse av det förflutna, att
jag ens har undersökt vad herr Bergvall eller hans meningsfränder ha sagt.
Det som är det väsentliga brukar ändå fastna i minnet.

Från höger- och folkpartihåll försöker man framställa läget så, att regeringen
först mycket sent — kanske rent av inte förrän i våras —- har insett,
att det föreligger ett allvarlig problem och att vi för den skull inte ha lyssnat
till oppositionens varningar tidigare. Hur starkt högern och folkpartiet än
försöka hävda denna sin mening, så kan jag ändå inte karakterisera detta som
annat än ett utslag av önsketänkande. Man önskar, att regeringen hade varit
så litet förtänksam, och man tror det kanske också. Men den som erinrar sig
vad som har skrivits i finansplaner, vad som har sagts vid de upprepade tillfällen,
då vi ha debatterat dessa saker i riksdagen, och vad som här framförts i
den ständiga offentliga debatt i dessa frågor, som bär förekommit, kan inte
vara okunnig om att hela problemet om förhållandet mellan köpkraft och varuti
11 gång alltid har varit aktuellt, under kriget och åren efter kriget. Det kan
inte vara dolt för någon, att redan under krigsåren flera samverkande omständigheter,
såsom bristen på varor och finansieringen av rustningarna, ledde
till att det även under den senare delen av kriget, alltså efter 1942, då vi
hade genomfört den s. k. stabiliseringen, förelåg en sådan brist på balans, som
gjorde att varje av problemet intresserad medborgare måste fråga sig; hur kan
man tänka sig, att denna brist på balans skall komma att upphöra?

Det har inte rått någon okunnighet om vilka medel som stå till statsmakternas
förfogande för att åtminstone i viss utsträckning påverka denna brist på
balans. Vi ha vetat lika väl som vi veta det i dag att det finns ett antal sådana
medel. Man kan om dem säga, att om man tillgriper många av dem, följer
man en hårdare linje; tillgriper man dem endast i ringa utsträckning, går
man på en mycket mild linje. Men man kan också gå en medelväg. Regeringen
har tidigare sökt sig fram efter en medelväg, och det enda allmänna omdöme
jag vill uttala om regeringens nuvarande politik är just, att regeringen anser
det riktigast att även i fortsättningen försöka gå medelvägen. Jag skall senare
försöka förklara, varför regeringen inte har kunnat godkänna de argument som
framförts för vad man kallar en hårdare linje.

Om man under dessa tidigare år har väl känt till vilka medel som skulle
kunna användas, har man å andra sidan i viss mån varit oenig om vilka man
skulle använda och hur hårt man skulle gå fram. Lägg märke till att de hårda
medlen äro regleringar — det är ett sätt att komma till rätta med läget —
priskontroll, begränsningar av investeringar och försök att hålla nere penninginkomsterna,
både löneinkomster och företagarinkomster. Ett annat sådant medel
är att sterilisera köpkraft. Det kan ske på olika vägar, men den enda som
direkt ligger under den politiska maktens kontroll är att skattevägen åstadkomma
ett mycket stort budgetöverskott, som icke skall användas. Man tar
helt enkelt från, medborgarna en del av deras välförtjänta inkomster utan att
använda dem till vissa ändamål, som de själva kunna gilla. I stället säger man
till dem:''»Ni kan inte använda pengarna på ett riktigt sätt! Staten skall lägga
dem i sin kassakista, ni skall inte se röken av dem och de skall inte användas
på annat sätt än att det allmänna genom att taga hand om dem skall förhindra
en prisstegring.»

Det är klart att vi i det läge, vari vi befunnit oss, fått välja medel, och jag
bär svårt att finna att de olika partierna kunna beskylla varandra för att ha
varit alldeles för mjuka i handlaget, ty om jag inte bedömer läget fel, ha vid va -

Lördagen den 28 juni 1047 fm.

Nr 30.

Ang. regeringens ekonomiska program m. m. (Forts.)
let av dessa medel de olika partierna gått på de linjer, som närmast överensstämma
med deras allmänna inställning i fråga om både partiernas egna intressen
och landets intressen. Alla säga nu: »Det var förhastat att påskynda avvecklingen
av eu, hel del regleringar; vi skulle ha behövt dem, och vi få återinföra
dem.» Även bankoutskottet talar om »obehagliga åtgärder» på det sättet.
Jag vill erinra om att på den punkten var det snarast den nuvarande oppositionen,
som ansåg att läget sannolikt skulle utveckla sig så gynnsamt att man,
kunde kräva, att regleringarna skulle bort så fort som det överhuvud taget var
möjligt.

När man kommer till frågan om begränsning av löneinkomsterna är det trots
vad herr Bergvall säger alldeles riktigt, att det har gått en gräns mellan å ena
sidan främst högern och folkpartiet, som i lönehöjningar sågo en mycket stor
fara, och å andra sidan regeringen, som från sina naturliga utgångspunkter inte
ville att denna fara skulle överdrivas. På den punkten kan man säga, att de s. k.
borgerliga partierna vilja gå den hårdare vägen.

Vad beträffar frågan om företagens inkomster har regeringen icke varit
ovillig. Det infördes ju redan under samlingsregeringens tid en utdelningsbegränsning.
Den var visserligen mycket mild, men jag vet inte om denna linje,
som ändå får räknas till de hårda, var så särskilt älskad av högern och folkpartiet.

Man kan ha mycket delade meningar om räckvidden av priskontrollens möjliga
verkningar. Jag skall inte ta upp en diskussion med herr Bergvall på den
punkten. I många stycken äro vi nog ense, men ganska säkert är att de, som
på det området förordat en hårdare linje, inte äro de som i dag stiga fram och
räcka regeringen handen för att se om man inte skulle kunna gå på en hårdare
linje än man tidigare hade tänkt sig.

Vad angår jordbrukarnas inkomster har regeringen sagt, att vi i princip äro
villiga att på lång sikt försöka genomföra en jämställdhet mellan jordbrukets
arbetande folk och andra befolkningsgrupper. Vi ha endast ansett att det får
ske i en viss takt och att inte alla tillfällen äro de mest lämpliga då det gäller
att ta stora steg åt det hållet. Herr Bergvall undvek att tala om inkomsthöjningar
för jordbruket. Jag förstår mycket väl varför. Det är inte från folkpartiets
sida, som man, på detta område velat följa den hårdare linjen.

När jag kommer till frågan om att begränsa köpkraftsöverskottet med hjälp
av höga skatter och låga inkomster, så får jag väl säga, att om en utomstående,
som inte hade några hänsyn att taga och som inte hade någon möjlighet att
granska hjärtan och njurar och se hur människorna tänkt och resonerat, skulle
karakterisera läget, skulle han kunna säga: »Jag ser bara en enda tävlan mellan
partierna om att skattebetalarna och andra till behag bjuda över varandra
när det gäller att sänka skatterna och genomföra sociala reformer, och om man
bara har kunnat genomföra en skattesänkning ett halvt år eller ett år tidigare
än andra, har man ansett det vara en sådan merit för partiet, att man för den
saken glömt alla de varningar gentemot en inflatorisk prisutveckling, som man
nu säger att man tidigare har riktat till regeringen.»

Jag får säga, att i ett sådant läge vore det nog lika gott att inte alltför mycket
tro att man vinner någonting genom att erinra om det förflutna. När herrar
Nordenson, Domö och Bergvall i dag i visserligen vaga ordalag men ändå
fullt tydligt antyda, att de skulle vara villiga att medverka till ett uppskov
med den skattereform, som alla så länge ha utlovat, så kan jag inte låta bli att
just med hänsyn till påståendet, att man tidigare har varnat regeringen, erinra
om att den genomgående tonen i hela den tidigare diskussionen om skattesänkningar
både från högerhåll och från folkpartihåll har varit., att det är högerns
och folkpartiets förtjänst att man äntligen har kunnat förmå den tröga och ovil -

Nr 30.

Lördagen den 28 juni 1947 fm.

Ang. regeringens ekonomiska program m. m. (Forts.)
liga regeringen att gå med på en av alla medborgare krävd skattesänkning.
Man liar till och med räknat ut hur man pressat regeringen och inte minst finansministern
från den ena positionen till den andra när det gällt att öka de
belopp, med vilka skatterna skulle sänkas.

Det är något överraskande att då plötsligt i slutet på juni, just innan riksdagen
skall åtskiljas, få höra antydningar om att detta har varit en oriktig politik.
Ty man menar väl inte att man först nu vid riksdagens slut har upptäckt
farorna med det stora köpkraftsöverskottet? Det är väl ändå så, att frågan om
detta köpkraftsöverskotts verkan utgjorde en av diskussionspunkterna, när vi
avskaffade omsättningsskatten, och även vid remissdebatten i början av denna
riksdag diskuterades den saken. Jag har svårt att tänka mig att någon skulle
vilja säga, att man t. ex. för ett år sedan eller halvtannat år sedan var okunnig
om att man genom en skattesänkning skulle öka köpkraftsöverskottet.

Jag skulle därför utan att alls i detta sammanhang gå in på frågan om de
politiska partiernas inbördes förhållanden vilja säga, att vi uppenbarligen ha
ett gemensamt intresse att se till att inte den stora allmänheten får den uppfattningen,
att de politiska partierna i sitt uppträdande brista i allvar och
övertygelse. Under ett helt års tid eller halvtannat års tid har man agiterat
för en skattesänkning, och man har berömt sig av att kunna pressa regeringen
till snabbare och större skattesänkningar än regeringen — enligt vad man
påstår — egentligen har önskat. När regeringen sedan har lagt fram ett skatteförslag,
som innehåller en mycket blygsam skattesänkning, ha de borgerliga
partierna — det gäller åtminstone högern — föreslagit att skattesänkningen
skall göras större genom att dels en skattehöjning för vissa inkomsttagare undvikes
och dels skattesänkningen för andra göres större. Sex veckor eller kanske
inte mer än fyra veckor senare befinner man sig plötsligt i den situationen,
att man till svenska folket måste säga: »Det var ett misstag; vi som ha berömt
oss av att för länge sedan ha insett lägets allvar, vi insågo inte ens i
april månad det allvarliga läget!» Jag vill erinra om att det i april väcktes
partimotioner, som åtminstone i någon mån ville överbjuda regeringen, och
att ett av partierna tillät sin ledare att leka med tanken på att man för att
kunna genomföra denna skattesänkning kanske inte behövde dra sig för —-en underbalansering av budgeten! Har man karakteriserat läget på detta sätt,
tror jag att det vore klokare att gå över till det nuvarande läget och framtiden
och so vad som där är att göra i stället för att uppehålla sig vid det
förflutna.

Jag har tidigare hört antydningar och nu sägs det åtminstone så klart som
man kan begära i denna debatt av både herr Bergvall och herr Domö •—
jag förmodar att även herr Nordenson var inne på samma sak — att under
förutsättning, att regeringen ville överge sina tidigare ståndpunkter, skulle
man kunna tänka sig en enighet omkring en hårdare linje. Den enda hårdare
linje som konkret är utformad är det förslag, som en mycket auktoritativ
samling av representanter för det enskilda näringslivet utanför jordbruket har
lagt fram. Förslaget skiljer sig från regeringens linje genom att man vill
komplettera denna på det sättet, att man ville uppsuga köpkraft genom att
inte genomföra den nu föreslagna skattesänkningen och i samband därmed —
vilket väl måste anses nödvändigt — uppskjuta genomförandet av förslaget
om barnbidragen, återinföra en allmän omsättningsskatt och höja räntan.

Frågan om en räntehöjning ligger kanske litet vid sidan —• jag vet inte
om en räntehöjning anses tillhöra de hårdare medlen — men om jag tänker
på de uteblivna skattesänkningarna och uppskovet med barnbidragen, förmodar
jag att dessa åtgärder tillsammans grovt räknat kanske skulle medföra en
sterilisering av köpkraft på ungefär en miljard kronor. En sådan sterilisering

Lördagen den 28 juni 1047 fm.

Nr 30.

Ang. regeringens ekonomiska program m. m. (Forts.)
måste säkert ha en viss effekt, även om bara en del av det antagliga köpkraftsöverskottet
suges upp.

När man antyder möjligheten till enighet på en sådan linje eller en därmed
besläktad linje — jag skall strax komma till herr Bergvalls yttrande — går
man egentligen ut från — jag vågar kanske säga det mycket uppriktigt
nu — att åtminstone förnuftigt folk inom alla partier ha i viss mån känt sig
oroliga över den auktion i fråga om skattesänkningar och sociala reformer, som
partierna bedrivit, och att dessa förnuftiga människor inom alla partier kanske
till sist skulle kunna ha ett så stort inflytande, att det vore möjligt att få
partierna att vända, under förutsättning att alla vände på samma gång. Det är
det som ligger bakom herr Bergvalls yttrande; visserligen ser han sanningen,
men han vill inte föreslå den! Den måste föreslås från regeringens sida. Jag
tror att det är på samma sätt med herr Domö. Han ser också sanningen, han
antyder den, men han kommer inte så långt att han säger vad vi just nu borde
göra.

Jag förstår det mycket väl; det är kanske inte taktiskt klokt. Jag har hållit
på med politiken för länge för att vare sig förvåna mig över detta eller
anse a,tt det är så väldigt nedsättande. Ett parti har som en del av sina skyldigheter
att bevara förtroendet även hos sina egna, och om ett parti anser sig
ha en viktig uppgift att fylla i samhället, så kastar det inte gärna bort det
förtroendet på eu sak som kanske inte kan leda till någonting.

Nu går man emellertid ut från — det är det som jag tror är oriktigt —
att ett politiskt partis intresse alltid är att söka efter vad som för väljarna för
ögonblicket är det mest behagliga. Herr Nordenson antydde någonting om att
man säger att en sak »inte är politiskt möjlig» — det är just ett uttryck
för uppfattningen, att även om en åtgärd är riktig, kan man inte vidtaga den.
därför att man inte kan få de politiska partierna med på saken, och man
vågar inte ta risken att ensam göra det förnuftiga, emedan det kanske till
sist inte vinner den nödiga anklangen bland landets väljare.

Nu tror jag inte att det alltid är förmånligt för ett politiskt parti att välja
den linje, som för väljarna är den mest behagliga. Det kan mycket väl hända,
att partiet kan gagnas mer i längden, om det följer en annan linje.

Eftersom denna sak nu har kommit upp i viss mån såsom, om inte en utsträckt
hand så ett utsträckt finger, kanske jag vågar talar om, att inom regeringen
har man mycket noga övervägt dessa ting, och jag tror inte att
regeringen skulle ha tvekat att välja den hårdare linjen, sådan den t. ex. är
utformad av näringslivets organisationer, om regeringen hade kunnat bli
övertygad om att denna var det bästa medlet eller ett bättre medel, då det
gäller att försöka hindre en prisstegring, än den linje som regeringen har valt.

Jag vill inte påstå, att det är så lätt att avgöra vad som är klokt. Det är
väl det som har gjort att den skildring, som jag här har gett av de politiska
partiernas tidigare ståndpunktstagande, inte är så enkel, som herr Bergvall
har velat framställa saken. De politiska partierna ha tvärtom sökt sig fram
på växlande vägar och inte alltid ansett de hårda medlen vara de bästa. Det
hänger naturligtvis samman med att det finns andra och mycket legitima önskemål
än att tillvarata varje det minsta medel i kampen mot en prisstegring.
Det är klart, att de skattesänkningar och de sociala reformer, som äro genomförda
eller nu föreslås, äro mycket önskvärda och att också lönehöjningarna i
och för sig ha varit mycket önskvärda. Det är klart att jordbrukets anspråk
på högre inkomster också i och för sig är mycket naturligt och att det är ett
önskemål, som man inte utan vidare släpper bara med hänvisning till att man
möjligen vinner någonting genom att man följer en hårdare linje. Allt detta
gör ju att avgörandet inte är så enkelt.

Nr 30.

Lördagen den 28 juni 1947 fm.

Ang. regeringens ekonomiska -program m. m. (Forts.)

Men jag tror att jag vågar säga, att det avgörande för regeringen, när den
icke har ansett det vara möjligt att godta den av näringslivets organisationer
skisserade hårdare linjen, har varit någonting annat, nämligen övertygelsen
att denna linje icke leder till målet. Den skulle visserligen sterilisera eu viss
mängd köpkraft, och effekten av denna sterilisering får inte underskattas.
Det är klart att den sterilisering av en miljard, som skulle erhållas skattevägen,
inte på långa vägar kan uppnås genom att människorna tack vare något slag
av sparsamhetspropaganda frivilligt skulle uppskjuta sina inköp. Men det är
ändå endast en möjlighet att denna åtgärd verkligen skulle ha en mycket
betydande effekt, och det är ändå bara en del av det antagna köpkraftsöverskottet
som därigenom skulle oskadliggöras. Å andra sidan skulle denna linje
såvitt jag förstår göra det svårt -— för att inte säga omöjligt — att vinna den
andra förutsättningen för en stabilisering'' av priserna, nämligen den som heter
en stabilisering av inkomsterna. Man får komma ihåg att den uppbördsreform,
som är genomförd, har medfört en icke obetydlig höjning av levnadskostnadsindex.
Vi få komma ihåg att även den mera blygsamma linje i fråga om jordbrukspriserna,
som regeringen mot den borgerliga oppositionen har valt, också
kommer att medföra en press på priserna. Ett återinförande av en omsättningsskatt
eller en utebliven sänkning av den direkta inkomstskatten skulle enligt
regeringens uppfattning så väsentligt påverka levnadskostnadsindex, att en
vädjan till olika samhällsgrupper att visa återhållsamhet i sina krav på inkomsthöjningar
helt enkelt skulle förklinga ohörd.

Den av näringslivet skisserade linjen motverkar sålunda sitt eget ändamål
genom att den är ett medel som släpper lös andra krafter, som vi inte kunna
behärska. Herr Nordenson gjorde en vacker bild av det svenska näringslivet,
men var och en vet att alla sådana bilder kan man använda på många sätt. I
stället för att använda det där snörlivet menade herr Nordenson, att man skulle
tillgripa en svältkur eller något ditåt. Det är klart att om denna svältkur kunde
tillämpas generellt beträffande alla näringsmedel, skulle den ha effekt. Men
om man skall använda bilden på vårt näringsliv, skulle jag vilja säga att en
överbalansering av budgeten genom en skattehöjning, även om den skulle sterilisera
en miljard, bara täpper till en del av källorna för de alltför rikligia
näringsmedlen, under det att andra källor komma att flöda lika livligt som
förut. Om man bara kan låt mig säga införa en brödransonering, men däremot
icke kan hindra tillflödet av andra näringsmedel, kanske inte kuren blir vad
man hoppats. Den prishöjning och den levnadskostnadshöjning, som skulle bli
ett resultat av den av näringsorganisationerna förordade linjen, skulle som jag
nämnde kanske praktiskt taget göra det omöjligt att vinna den inkomststabilisering,
som måste vara ett av de viktigaste medlen att förebygga en fortsatt
prisstegring.

Vi få komma ihåg — det är ganska egendomligt att man på oppositionens
sida glömmer det — att vi ha trots allt vad man talar därom ett fritt näringsliv
i mycket betydelsefulla hänseenden. Den politiska makten har endast i viss
omfattning möjligheter att påverka inkomsterna. Det är riktigt att vi kunna
genomföra en utdelningsbegränsning, varigenom aktieägarna inte få ut mera
pengar och sålunda inte kunna använda mera pengar än förut. Det betyder
egentligen bara ett tvångssparande för deras egen räkning inom företagen. Det
är staten som bestämmer jordbrukspriserna, och där har man alltså ett fall, där
man skulle kunna hålla inkomstvolymen inom vissa glänser. Men jag förmodar,
att ingen här i kammaren är okunnig om vilket avstånd som finns mellan denna
formella makt- och den reella makten att bestämma över jordbrukets inkomster.
När man kommer till lönerna, saknas ju även den formella makten. »Ja», säger
herr Bergvall, »det vet jag, men där har regeringen en uppgift att göra sina

Lördagen den 28 juni 1947 fm.

Nr 30.

Ang. regeringens ekonomiska program m. m. (Forts.)
insatser för att övertyga grupperna om att det ligger i deras eget intresse att
liålla tillbaka sina krav.» Om det är något som regeringen har gjort efter
den som vi anse riktiga justering av lönerna, som i år har ägt rum, är det just
att söka göra klart för de olika grupperna, att deras intressen i längden inte
gagnas av eu tävlan om att höja inkomsterna i pengar. (Jag behöver inte upprepa,
att vi på den punkten hade varit tacksamma, om vi hade fått hjälp ifrån
dem som nu tala om nödvändigheten av den hårdare linjen.

Man har sålunda möjlighet att införa en hårdare linje, som innebär en sterilisering
av mycket betydande delar av folks inkomster, en sterilisering mot
vilken invändningar naturligtvis kunna göras, inte minst därför att den i stor
utsträckning skulle verka på ett socialt sett ytterst olämpligt sätt; jag tänker
nu på omsättningsskatten och även delvis på inkomstskatten. Gentemot denna
möjlighet att köpkraftsvägen försvaga de inflatoriska krafterna står, jag vågar
nästan säga det, den fulla vissheten om att denna väg skulle inte bara försvåra
utan praktiskt taget omöjliggöra försöken att stabilisera inkomsterna. I detta
val har regeringen inte ansett det vara riktigt att välja de hårdare linjerna,
även om de gärna framställas såsom mera verklighetsbetonade. Det är vår
övertygelse att den av näringslivets representanter skisserade linjen är mindre
verklighetsbetonad än den som regeringen har valt.

Nu kan man säga: men här har ju ingen talat direkt för den av näringslivets
organisationer rekommenderade linjen! Ja, om så inte är fallet, är det
mycket svårt att veta vad man har talat om. Jag skall gärna säga, att ingen
har direkt talat för en räntehöjning — vi kunna skjuta undan den frågan —
men då inehåller denna näringslivets linje och överhuvud taget en hårdare linje
inte annat än tre moment: ett återinförande av omsättningsskatten, ett uppskjutande
av skattereformen och ett uppskov med barnbidragen.

Det är klart att man kan välja en del av detta. Man kan såsom herr Bergvall
säga, att det från hans sida aldrig varit tal om att återinföra omsättningsskatten
— den har man ju ansett såsom en politisk trofé, och den kan man
inte släppa tillbaka igen — men däremot kan man tänka sig ett uppskov med
skattereformen och barnbidragen.

Vad betyder då det? Ett uppskov med skattereformen betyder praktiskt taget
en besparing av den storleksordning som ett utbetalande av barnbidragen
innebär, eller med något över 400 miljoner kronor. Det gör plus minus noll
i fråga om statens inkomster. Jag förutsätter nämligen att när man talar om
uppskov med skattesänkningar, vilket ju är det naturliga i detta sammanhang,
man inte glömt att därmed också skulle följa ett uppskov med skattehöjningar.
Är det inte möjligen detta uppskov med skattehöjningarna som till sist kanske
är det mest lockande i denna hårdare linje, som man nu från borgerligt håll för
fram?

Jag vet mycket väl, och ingen som har varit med åtminstone på partiledarnas
konferenser kan missta sig därpå, att det är skattehöjningarna för bolag
och förmögenheter som ha varit en svårare Stötesten för vänskapliga resonemang
än någonting annat — jag säger inte för överenskommelser, ty även
om denna stötesten undanröjdes, stode alla de problem kvar, som jag här har
erinrat om. Ett bortskaffande av denna stötesten, som man säger skapar sådan
irritation inom företagarkretsar, skulle kunna undanröja irritationen, men
det skulle inte undanröja en enda miljon av köpkraftsöverskottet. Det skulle
inte göra det onödigt att resonera om alla de saker, som vi i dag resonera om,
och det skulle inte på en enda punkt andra det omdöme om den av näringslivet
föreslagna hårdare linjen, som jag nu här har givit uttryck åt.

Om man på Iwrgerligt håll verkligen menar att ett förslag om en skattehöjning,
sådant som det regeringen har lagt fram både när det gäller bolagen

Nr 30.

Lördagen den 28 juni 1947 fm.

Ang. regeringens ekonomiska program m. m. (Forts.)
och när det gäller de större förmögenhetema, är ett nästan oöverkomligt hinder
för försöken att vinna enighet mellan samhällsklasserna här i landet, får
jag säga, att utsikterna till att i framtiden uppnå en sådan samverkan inte äro
stora. Skall denna lilla förskjutning av skattetrycket från de mest betungade
och till de bäst 6tällda anses vara ett sådant oöverkomligt hinder, hur tror man
då på borgerligt håll, att man i framtiden skall kunna finna någon gemensam
linje, när det gäller inte bara att öka produktionen utan också att på ett rimlig
sätt fördela produktionens resultat? Jag är övertygad om att denna enighet,
som inte minst regeringen skulle önska åstadkomma, inte kan uppnås,
om man inte från den borgerliga sidan är beredd att åtminstone i någon mån
ge upp en del av sina företrädesrättigheter.

Herr Domö erhöll ordet för kort genmäle och anförde: Herr talman! Jag
ber att få göra finansministern uppmärksam på att det är ett misstag, att vi
inom oppositionen beklagat oss över borttagna regleringar. I varje fall har
högern icke gjort det, den har velat ha färre regleringar och mindre centraldirigering
än regeringen hugnat oss med.

Mycket skickligt drar finansministern upp en eventuellt inhiberad skattelättnad
för att fästa uppmärksamheten på — som han förmenar — oppositionens
skumma syften. Herr finansministern bör inte göra ett undanskjutande
av skattefrågan till något annat än vad vi ha gjort det till: en av de åtgärder,
som man bör överväga vid en eventuell gemensam omprövning.

När statsrådet Wigforss frågar, om vi nu plötsligt funnit det oriktigt med
skattelättnader och uppskov med en skattereform, vill jag fästa uppmärksamheten
på att vi inom högern fortfarande anse skattelättnader önskliga, särskilt
i produktionsbefrämjande syfte •— bland annat för att öka arbetsviljan —
men, herr Wigforss, det har hänt åtskilligt under den sista tiden, inte minst
sedan finansministern och statsministern bundit sig för det konfiskatoriska
skatteförslag, som regeringen lagt fram och som väckt en sådan enorm oro
här i landet, en oro, som tyvärr utgör en stor källa till svårigheter, då det
gäller att åstadkomma sparande samt förtroende till den ekonomiska politik,
som behövde föras. Som jag förut i dag framhållit, har det penningpolitiska
läget under den socialdemokratiska ledningen så starkt försämrats att en i
viss mån ny situation är för handen.

Finansministern tillhör dock tydligen dem som ingenting lärt och ingenting
glömt. Den sista tidens bistra verklighet och krav på självövervinnelse
vill han inte erkänna, och vi ha, herr talman, tydligen endast att avvakta utvecklingen
och resultatet av finansminister Wigforss’ fortsatta politik, särskilt
i nuvarande tid en mycket riskabel politik.

Herr Wehtje: Herr talman! Jag skulle först med anledning av finansministerns
inlägg i debatten vilja framhålla, att när finansministern säger, att han
kan vitsorda, att regeringen har varit fullt på det klara med vilken fara för
en inflatorisk utveckling, som förelegat, har regeringen också varit medveten
om vilka åtgärder för att hindra en sådan utveckling som kunde tänkas.

Finansministern nämnde vidare, att regeringen hade velat söka sig fram efter
en medelväg. En hårdare linje hade man inte ansett sig vilja förorda, och
finansministern förmenade, att man även på en medelväg skulle kunna nå
tillfredsställande resultat för att förhindra en inflatorisk utveckling. Hittills
bär emellertid inte regeringens politik givit vid handen, att finansministerns
beräkningar ha hållit streck.

Finansministern framhåller, att- den hårdare linjen skulle innebära en skärpt
och mera omfattande priskontroll och inkomstkontroll än som för närvarande

Lördagen den 28 juni 1947 fm.

Nr 30.

Ang. regeringens ekonomiska program m. m. (Forts.)
finns, och det skulle helt visst inte heller oppositionen ha velat vara med om,
och från näringslivet hade man också tidigare rest invändningar. Nu får jag
för min del säga, att det givetvis är bättre att följa en medelväg, i likhet med
vad finansministern själv rekommenderat, men detta under förutsättning att
man kan räkna med att den leder till ett resultat. När så inte blivit fallet,
får man helt naturligt gå in för större ingripanden. Om emellertid åtgärderna
vidtagits tidigare, hade helt säkert ingen undandragit sig att godtaga dem, med
insikt om den fara, som låg i utvecklingen och som man nog i allmänhet insett.
I nuvarande läge kan jag emellertid inte se annat än att man måste taga
allvarligare på dessa ting, och det är mot denna bakgrund, som man får bedöma
de förslag, som ha framkommit från näringslivets representanter.

Jag vill understryka, att man från näringslivets sida tidigare velat, att det
skulle visas återhållsamhet i inkomsthänseende. Företagen voro, när kriget
slutat, inställda på att man skulle gå in för en lågprispolitik. Det hade varit
möjligt, om en sådan politik hade blivit allmänt deklarerad, men från regeringens
sida ansåg man inte då, att detta var opportunt. Genom en liberalare
inkomstavvägning, särskilt löneavvägning, undergrävde man möjligheterna att
slå in på en lågprispolitik, och att nu inför den osäkerhet, som råder både
med avseende på priser och kostnader för industriens del och alldeles särskilt
beträffande inkomstutvecklingen för de anställda, räkna med att kunna genomföra
en effektiv lågprispolitik är inte tänkbart.

I finansministerns deklaration saknade jag ett uttalande om att man nu
var på det klara med att vi levt över våra tillgångar. Det är väl ändå på det
sättet, att man har varit för optimistisk. Man har räknat med att den inkomststegring,
som ägt rum på papperet, också skulle kunna genomföras reellt, men
det står väl klart, att så inte har skett. Produktionen och produktiviteten ha
inte stegrats i samma omfattning, och då blir ju stegringen av inkomsterna
endast nominell. Vad som nu främst behöver vidtagas är givetvis åtgärder
för att främja produktionen och produktiviteten, men i finansministerns anförande
saknades helt något uttalande härom, och jag kan inte tänka mig
annat än att finansministern, att döma av hans uttalanden om exempelvis inkomsta
vvägningen och beskattningen, bär föga förståelse för dylika synpunkter.

Finansministern nämnde, att enligt hans uppfattning den av näringslivsorganisationerna
föreslagna steriliseringen av köpkraften visserligen var beaktansvärd
— den skulle röra sig om cirka en miljard kronor — men den
skulle inte vara tillräcklig. Under sådana förhållanden hade det ju varit
av utomordentligt stort intresse att få höra vilka åtgärder, som finansministern
själv tänker sig för att sterilisera en köpkraft av en motsvarande eller kanske
än större omfattning.

Jag skulle sedan, herr talman, med några ord vilja vända mig till den
ärade ordföranden i bankoutskottet. Han nämnda i sitt anförande, att det
inom utskottet i stort sett hade rått enighet om de frågor, som behandlats av
utskottet, och då särskilt om bankofullmäktiges rapport. Så har ju emellertid
inte alls varit fallet. Visserligen ha, av anledningar som framhållits tidigare
i debatten, inte de skiljaktiga meningarna kommit till uttryck i fullständiga
reservationer, men det föreligger dock reservationer från samtliga representanter
i utskottet för de borgerliga partierna. 1 diskussionen inom bankoutskottet
kritiserades uttalandena punkt för punkt, och det framgick klart, att
man på borgerligt håll ansåg, att mycket mera bestämda uttalanden borde ha
gjorts av utskottet. Det liar emellertid inte skett. Majoriteten har beslutat utlåtandet
sådant det bär föreligger, med ställningstaganden i ganska allmänna
ordalag, som inte ge mycket underlag för en bedömning av vad man verkligen
menar borde komma till stånd.

Nr 30.

Lördagen den 28 juni 1947 fm.

Ang. regeringens ekonomiska program m. m. (Forts.)

Jag skulle sedan vilja uppehålla mig litet vid vad herr Björnsson anförde
angående räntefrågan. Jag kan inte finna annat än att det är fel att, såsom
herr Björnsson och hans meningsfränder göra, så kategoriskt avvisa användandet
av räntan såsom ett korrektiv i det ekonomiska läge vi nu kommit in i.
Jag får erkänna, att en räntestegring kommer att medföra vissa olägenheter,
men när man nu skall överväga vilka åtgärder som. skola vidtagas för att
bringa den ekonomiska balansen till rätta, komma inga medel att visa sig medföra
endast fördelar. Herr Björnsson framhöll, att en räntehöjning skulle komma
att medföra en snedvridning av vårt näringsliv. Det vill jag inte bestrida,
men är inte förhållandet precis detsamma med alla andra åtgärder, som man
nu måste vidtaga i stället för en räntejustering? Det har ju i flera sammanhang
vitsordats, att priskontrollen medför en icke önskvärd snedvridning. Likadant
är det ju med export- och importregleringarna. De äro inte ofelbara,
och frågan är väl, huruvida olägenheterna bli störst genom de åtgärder, som
mera regleringsvis företagas, eller genom en sådan justering, som en räntehöjning
eventuellt skulle innebära. Jag vill inte med detta ha sagt, att en
räntehöjning ovillkorligen bör ifrågakomma, men den bör i varje fall inte avvisas,
vilket man tycks vilja göra inom det socialdemokratiska partiet.

Sedan skulle jag med några ord även vilja uppehålla mig vid frågan om
investeringarna. Det uttalas ju allmänt, att en större återhållsamhet på investeringsområdet
hade varit på sin plats, och det understrykes ju också av
bankoutskottet, men något närmare angivande av vad som verkligen kommer
att åtgöras på .detta mycket viktiga område ha vi inte fått. Jag skulle därför
till statsrådet Ericsson, som är här närvarande, vilja ställa frågan, hur investeringspolitiken
är tänkt att uppläggas för framtiden. Det har visserligen
antytts i den allmänna diskussionen, att en nedskärning med ytterligare 25 procent
skulle företagas och att man därigenom skulle kunna få en balans, i
varje fall en bättre avvägning, både med hänsyn till tillgänglig arbetskraft
och med hänsyn till material. Jag skulle här endast vilja framhålla, hur utvecklingen
har gatt. Det har ju sagts, att investeringarna begränsats i mycket
stor utsträckning, vilket redan borde ha visat sina verkningar. Så är emellertid
inte fallet. Inom industrien är tillgången på arbetskraft och material väsentligt
mycket sämre i år än vad den var vid motsvarande tid i fjol. Utvecklingen
har gått därhän, att produktionen i befintliga anläggningar inte kan
upprätthållas i full utsträckning. Arbetskraften söker sig över till anläggningsverksamheten
i sådan omfattning, att behovet av material från. den löpande
produktionen inte kan tillgodoses, därför att kapaciteten inte kan till
fullo utnyttjas.

Vidare skulle jag vilja beröra frågan om valutatillgångarna. Herr Björnsson
anförde några siffror, som visade resultatet av inventeringen den 15 maj
över våra tillgångar av utländsk valuta, och han förmenade att man efter
denna inventering hade fått fram bevis för att så stora valutatillgångar funnos
flytande utomlands, att det var synnerligen nödvändigt, att riksbanken fick
möjlighet att dra in dem. Om jag inte har antecknat fel,''skulle det röra sig
om 194 miljoner kronor utestående exportfordringar. Jag tänker mig, att det
inte är ett större belopp än som är fullt normalt. Det utgör ungefär värdet av
fyra veckors export, och så lång tid skulle jag tro, att det i genomsnitt tar att
få in exportfordringarna. Utestående fraktfordringar skulle belöpa sig till
50 miljoner kronor. I en tidigare debatt angavs ett motsvarande belopp från
en av kammarens representanter för rederinäringen, och han visade också, att
detta belopp är fullt normalt. Rederierna måste ju för sin löpande rörelse ha
vissa tillgångar disponibla utomlands. 184 miljoner kronor nämnde herr Björnsson
skulle vara övriga utestående fordringar. Jag kan tänka mig, att en vä -

Lördagen den 28 juni 1947 fm.

Nr 30.

Ang. regeringens ekonomiska program m. ra. (Forts.)
sentlig del av dessa fordringar utgöra förskott för import, och inte heller
denna siffra kan sägas vara anmärkningsvärt hög. Man får nämligen göra
klart för sig, att många beställningar av utländska varor måste täckas av
valuta redan då köpen göras, och om man jämför beloppet i övrigt med importvärdena,
finner man, att det motsvarar inte mera än värdet av fjorton dagars
import. Detta belopp kan inte sägas vara av sådan storleksordning, att det
kan finnas någon rimlig anledning att rikta anmärkning häremot.

Innan jag lämnar denna fråga, skulle jag vilja anhålla om att uttalande av
finansministern, huruvida enligt hans uppfattning dessa redovisade belopp äro
av en sådan storleksordning, att de verkligen kunna ge anledning till anmärkning
eller erinran. Det har nämligen under tidigare diskussioner framförts
misstankar mot näringslivet, närmast mot exportindustrien och rederierna, för att
det i spekulativt syfte skulle ha låtit betydande värden stanna utomlands, men
när nu förhållandena blivit klarlagda, vore det ju på sin plats, att man också
finge belyst, hur läget verkligen är.

Till sist skulle jag vilja peka på den fullmakt, som begärts av Kungl. Maj :t
att medgiva riksbanken rätt att inte endast rekvirera fordringar på likvida medel
utomlands, utan även värdehandlingar och motsvarande reala tillgångar.
Det har här nämnts, att det skulle i aktier röra sig om ett belopp av 281 miljoner
kronor, varav 180 miljoner kronor i dotterföretag till svenska företag.
Herr Björnsson nämnde, att riksdagen borde kunna lita på att bankofullmäktige
inte tillgripa en sådan åtgärd som att realisera och dra in pengar eller
värden, som äro placerade i utländska dotterföretag. Ja, om man inte bär någon
tanke på det, kan jag inte förstå, varför man här begär en fullmakt. Jag
kan inte tänka mig att denna fullmakt skulle begränsa sig till det belopp på
100 miljoner kronor, som är placerat på annat sätt än i aktier i dotterföretag.
Det är väl ändå ett alltför ringa belopp för att man skulle begära en fullmakt
som den här begärda. Det gäller väl ändå att vidtaga effektiva åtgärder långt
innan valutatillgångarna sjunkit så lågt, att det skulle vara nödvändigt att dra
in ett belopp på 100 miljoner kronor, placerat i utländska aktier.

I anslutning till vad jag nu anfört ber jag, herr talman, att få yrka, att den
punkt, som i bankoutskottets utlåtande på s. 3, nedersta stycket, börjar med:
»Såvitt utskottet kunnat finna, .. .» ändras till: »Enligt utskottets mening kan
icke för närvarande bestämd ståndpunkt intagas till detta problem, vilket intimt
sammanhänger med frågan om de åtgärder, som i övrigt böra vidtagas för
att bekämpa inflationstrycket.»

Vidare hemställer jag, att den punkt, som avslutar det andra stycket på s. 4
och som lyder: »Trots att ett intimt samband råder mellan dessa operationer
och ränteutvecklingen synes ej f. n. anledning finnas att genomföra eller medge
en höjning av räntenivån» måtte utgå.

I övrigt instämmer jag i den reservation, som avgivits av herrar Petersson i
Karlskrona och Fröderberg, och vidare i herr Nordensons yrkande om bifall till
motionerna av herrar Domö. Ljungqvist och Ljungberg.

Herr statsrådet Ericsson: Herr talman! Herr Wchtje begärde en redogörelse
för hur regeringen ämnar förfara, om man skall ytterligare begränsa investeringsverksamheten
i avseende å byggnader. Jag vill gärna ta tillfället i akt att
inför kammaren lämna en redogörelse för hur regeringen ser på dessa ting.

Jag vill emellertid börja med att säga, att jag tror, ait herr Wchtje bedömer
situationen litet vanemässigt, om jag får döma efter hans yttrande, när han
säger, att man söker sig över från industrien till byggnads- och anläggningsverksamhet.
Jag tror inte att detta uttalande från hans sida för dagen är riktigt.
Jag har fått besked om att byggnadsarbetarkåren under innevarande års

Forsla kammarens protokoll 7.947. Nr SO. 4

Nr 30.

Lördagen den 28 juni 1947 fm.

Ang. regeringens ekonomiska program rn. m. (Forts.)
fyra första månader minskat med ungefär 3 000 man. Generellt gäller alltså
inte vad herr Wehtje anfört. Men detta mitt uttalande innebär å andra sidan
icke något stån dpunkts tagan de till frågan, om de investeringar, som vi nu göra,
inte äro för stora. Trots att byggnadsarbetarkåren under innevarande års fyra
första månader minskat, kunna vi ändå mycket val tvingas ge investeringsvolymen
en mindre storleksordning. Jag tror att det kan bli nödvändigt, och
jag erkänner gärna, att investeringsvolymen, såsom här sagts, under fjolåret
kom att bli av för stor omfattning, men å andra sidan måste sägas, att den stegring,
som förekom åren 1945—1946, inte var av sådan storleksordning, att det
i och för sig skulle ha varit några svårigheter att genomföra den, om andra
faktorer varit någorlunda oförändrade som vi räknade med när vi beviljade
tillstånd.

Nu föranledde emellertid bristen på arbetskraft minskade materialleveranser,
och därigenom uppkom en rätt omfattande eftersläpning när det gällde
färdigställandet av byggena. Det kunde man emellertid inte förutse i början
av år 1946. Och även om många tillstånd beviljades under fjärde kvartalet
1946, vill jag erinra om att huvudparten av de tillstånden avsåg bostadsbyggande,
framför allt i de s. k. tätorterna, där man hade reglerat den totala byggnadsverksamheten
i avseende å bostäder på annat sätt. Det var alltså i huvudsak
bostadsbyggen, som fingo igångsättas under tredje och fjärde kvartalen
förra året, och avsikten var att säkra ett byggande under vintern. I och för
sig finns det ingen anledning att säga, att den tillståndsgivningen var felaktig.

Regeringen har som bekant tidigare föreslagit en begränsning av investeringarna
från ungefär 2 500 miljoner kronor till 2 200 miljoner kronor. Nu
är det fråga om att ytterligare begränsa investeringarna, och skall man gå ännu
hårdare fram, måste begränsningen ske på alla områden och således även
gälla bostadsbyggandet. En begränsning med 500 ä 600 miljoner kronor utöver
vad regeringen tidigare har föreslagit innebär, det tror jag man har skäl
att göra klart för sig, att åtskilliga av de önskemål, som man nu hyser, icke
kunna förverkligas.

Efter de deklarationer, som i dag ha gjorts från alla partiers sida, bör det
emellertid bli ganska lätt för mig att, om jag i fortsättningen skall handlägga
dessa ärenden, genomföra en sådan begränsning. Jag förutsätter då, att bakom
ett eventuellt beslut om en dylik begränsning står en enhällig riksdag och att
man på skilda håll och inom olika grupper gör klart, att vi nu tvingas att begränsa
investeringsverksamheten ännu hårdare än regeringen tänkt sig i början
av detta år. Ett sådant aktivt stöd är nödvändigt. Man skall inte bara göra
allmänna deklarationer i riksdagen, som gå ut på att man vill vara med om
åtgärder och att man tidigare har varnat mot för stora investeringar o. s. v.
Nu gäller det att i praktiken visa, att man har en bestämd vilja att minska
investeringsverksamheten.

Regeringen har hittills i år följt den investeringsplan, som har presenterats
riksdagen. Tillstånd ha icke beviljats i större utsträckning än som där förutsågs.
Kostnadssumman har hittills stannat vid något under en miljard, och det
stämmer ganska väl med den framlagda planen.

Men jag vill tillägga, att om vi under innevarande år beviljat byggnadstillstånd
för inemot en miljard, så har ingalunda den efterfrågan på arbetskraft,
som denna summa skulle representera, kommit till uttryck i marknaden. Förra
hösten och framför allt i början av april månad detta år har regeringen nämligen
givit länsarbetsnämnderna direktiv att med hänsyn till arbetsmarknadsläget
inom respektive län noga överväga, huruvida det vore möjligt att medgiva
igångsättande av arbeten med nya byggnader och anläggningar. Jag kan

Lördagen den 28 juni 1947 fm.

Nr 30.

Ang. regeringens ekonomiska program m. m. (Forts.)
i dag konstatera, att länsarbetsnämnderna ha motsvarat det förtroende, som
visades dem. En nyligen gjord inventering har givit till resultat, att länsarbetsnämnderna
med hänsyn till arbetsmarknadsläget och det stora behovet av arbetskraft
inom övriga delar av näringslivet ha vägrat tillstånd att igångsätta
byggnadsarbeten, representerande ett sammanlagt belopp av icke mindre än 450
miljoner kronor. Härtill kommer, att arbetsmarknadskommissionen haft rätt
att bestämma igångsättningstiden för en annan grupp av arbeten, vilkas kostnadssumma
uppgår till 47 miljoner kronor. Även om alltså de centrala myndigheterna
under innevarande år ha beviljat byggnadstillstånd för arbeten till
ett värde av ungefär en miljard kronor, ha således endast arbeten för ungefär
hälften av denna summa verkligen blivit igångsatta. En eftersläpning från förra
året gör, att den summa, som jag här har angivit, endast är ungefärligen riktig.

Detta visar, att icke blott byggnads- och anläggningsverksamheten, utan
också andra faktorer ha bidragit till skärpningen av arbetsmarknadsläget, och
jag tror att det är av utomordentlig beydelse att man beaktar detta förhållande,
då man här diskuterar dessa ting.

När nu länsarbetsnämnderna ha befogenhet att bestämma tidpunkten för
igångsättande av dessa mängder av arbeten, så kan man fråga sig: kommer
detta att innebära att länsarbetsnämnderna, när det kanske blir bättre tillgång
på arbetskraft i en ort, komma att lämna tillstånd till igångsättande av sådana
byggen? Vi ha strävat efter att bereda den yrkeskunniga byggnadsarbetarkåren
jämn sysselsättning, och det vore enligt min mening en olycka, om
vi skulle tillämpa begränsningen på ett sådant sätt, att den yrkeskunniga byggnadsarbetarkåren
skulle tvingas tillbaka i det system med säsongarbetslöshet,
som rådde under förkrigstiden. Det vore ett slöseri, om vi skulle förfara på det
sättet, och jag vill hoppas att vi skola kunna undvika det. Jag tror för min del
att man kan lita till länsarbetsnämndernas förmåga och goda omdöme när det
gäller att handhava den befogenhet, som de fått av Kungl. Maj :t och arbetsmarknadskommissionen.
Men det är klart att det kan vara en säkerhetsåtgärd
— om man n,u tvingas att ytterligare skära ned investeringarna — att man från
de centrala myndigheternas sida begär besked om i vilken utsträckning länsarbetsnämnderna
ha för avsikt att medgiva igångsättande av dessa byggnadsarbeten.

Jag antydde nyss, att man får begränsa investeringsverksamheten över hela
linjen, om investeringsvolymen skall kunna minskas så väsentligt som man har
ansett önskvärt. I fråga om industribyggena kommer tillståndsgivningen måhända
att begränsas till ungefär 50 procent av vad som beviljades år 1946. Vidare
blir det nödvändigt att begränsa byggnationen både för handeln och för
samfärdseln. Byggandet av lokaler för olika förvaltningsorgan, sociala verk och
inrättningar måste också reduceras, och slutligen blir det nödvändigt att begränsa
byggnadsverksamheten för undervisningsväsendets behov. Jag vill
emellertid redan nu förutskicka, att någon ytterligare beiskäming av byggnadsverksamheten
för folkskoleväsendet icke kan ske. Vi ha utomordentliga bekymmer
just när det gäller att förse folkskolorna med behövliga lokaler, och
jag tror inte det är möjligt att på detta område åstadkomma någon reduktion.

Det är ett önskemål, att man skall kunna finna en ordning för att låta kommunerna
själva delvis bära ansvaret för vilka slag av investeringar som skola
ske. Det kan bli nödvändigt att sammankoppla bostadsbyggandet och byggandet
av skolhus för folkskolan. Jag tror också, att det kan visa sig ändamålsenligt
att sammankoppla bostadsbyggandet med byggandet av affärslokaler.
T båda fallen skulle de kommunala myndigheterna kunna avge yttrande och
lämna besked om hur man inom en begränsad ram vill planera byggenskapen.
Detta kommer helt naturligt att vålla åtskilliga bekymmer för de kommunala

Nr 30.

Lördagen den 28 juni 1947 fm.

Ang. regeringens ekonomiska program m. m. (Forts.)
myndigheterna, men det är nog ofrånkomligt att nu söka få till stånd en sådan
ordning, att de kommunala myndigheterna verkligen ställa sig frågan: »Vad är
nu nödvändigt att bygga, och vad skola vi i första hand bygga, om byggnadsverksamheten
kommer att begränsas?»

Det har visat sig att den plan för tillståndsgivningen, som hittills har följts,
inte längre kan tillämpas. Vad man nu eftersträvar är ju en bättre materialförsörjning
för byggnadsverksamheten. När de materialproducerande industrierna
inte kunna öka sin kapacitet, hänvisas det som regel till bristen på arbetskraft.
Det är ju inte alldeles säkert, att de friställda byggnadsarbetarna
komma att övergå just till de industrier och verksamheter, som producera
byggnadsmateriel, men om det skall vara någon mening med begränsningen av
investeringsverksamheten, är det å andra sidan klart att den minskade efterfrågan
på arbetskraft inom byggnadsindustrien måste förbättra tillgången på
arbetskraft inom andra verksamhetsgrenar. Och det är alldeles uppenbart, att
en nedpressnjng av byggnadsvoljonen till 1944—1945 års nivå matematiskt
skulle innebära ett friställande av arbetskraft från byggnadsindustrien. Min
förhoppning är att den arbetskraft, som hädanefter inte kan bli sysselsatt inom
byggnadsindustrien, skall söka sig över till andra verksamhetsområden.

Det har sagts, att byggnadsarbetarna inte gärna övergå till andra arbetsområden,
men jag vill då erinra om att vi kanske aldrig tidigare ha kunnat ställa
byn-o-nadsarbetarna inför en så gynnsam arbetsmarknadssituation som den nu
rådande. Det finns redan åtskilliga bevis för att byggnadsarbetarna nog äro
villiga att ta arbete på annat håll. Men det är å andra sidan naturligt, att
varje individ söker ernå bästa möjliga betalning för sitt arbete. Jag tror, att
det finns vissa möjligheter att i samråd med arbetarna och deras organisationer
bedriva en upplysningsverksamhet, som skall leda till att andra grenar
av näringslivet få del av den arbetskraft, som nu eventuellt kommer att lösgöras
från byggnadsindustrien. Ty detta måste vara huvudsyftet. Det kan, inte
vara någon mening med att vi ordna så, att människor ställas utan arbete, utan
vi begränsa ju investeringsverksamheten därför att byggnadsindustriens arbetare
skola kunna tagas i anspråk för andra arbetsuppgifter, som för närvarande
äro ännu mera trängande än uppgiften att uppföra bostadshus och andra anläggningar
av olika slag.

Herr Bergvall: Herr talman! Jag skall be att få säga några ord i anledning
av finansministerns, anförande. Det mesta av vad jag har att säga i denna
debatt har jag framfört redan i mitt tidigare anförande, och mitt yttrande nu
behöver därför inte bli så långt.

På en punkt kan jag helt och hållet följa finansministern i hans resonemanhang,
nämligen när han säger att det finns en serie synpunkter utanför de!
direkta inflationssammanhanget, som man måste taga hänsyn till i samband
med detta spörsmål. Det är obestridligt riktigt. Hur viktig inflationsfrågan
än är, finns det otvivelaktigt även andra saker, som man måste taga hänsyn
till. I det fallet är det exempelvis rätt naturligt att jag — för att komma
tillbaka till ett problem, som jag har lovat att beröra under dagens lopp —
inte känner mig hågad att göra något avkall på den tidigare intagna ståndpunkten
beträffande omsättningsskatten. Av finansministerns anförande framgick,
att det råder en klar meningsmotsättning mellan honom och den socialdemokratiska
förstakammargruppens ledare, herr Åkerberg, på denna punkt.
Om jag tolkade finansministerns anförande riktigt, reflekterade han inte heller
på att återinföra omsättningskatten. Jag för min del ser saken så, att ett
återinförande av omsättningsskatten, med hänsyn till denna skatts konstruktion
och verkningar och med hänsyn till de besvärligheter, som möta vid dess

Lördagen den 28 juni 1947 fm.

Nr 30.

Ant/, regeringens ekonomiska program m. m. (Forts.)
tillämpning, är en av de sista åtgärder, som jag överhuvud taget skulle vilja
tillgripa i detta sammanhang. Jag kan icke heller inse, att vi ännu befinna
oss i ett sådant nödläge, att vi behöva diskutera den utvägen.

Det borde också för alla, som deltaga i denna diskussion, vara ganska enkelt
att erkänna, att det dock är en ganska stor principiell skillnad mellan att
uppskjuta en icke beslutad skattelättnad och att taga tillbaka en skattelättnad,
som redan har genomförts.

Medan jag är inne på frågan om omsättningsskatten, kan jag inte undvika
att fästa uppmärksamheten på en liten kuriositet i finansministerns anförande.
Då han motiverade sitt eget position-stagande i omsättningsskattefrågan, hänvisade
han till omsättningsskattens sociala olämplighet, men då han skulle
karakterisera folkpartiets ställningstagande i samma fråga, talade han om en
partipolitisk trofé. Jag förmodar att finansministern, när han fällde detta
senare yttrande, inte längre kom ihåg sin egen och innersta motivering för
att hans position i denna fråga är densamma som folkpartiets.

Vad beträffar de direkta skattelättnaderna, så måste jag säga att jag inte
finner någon som helst motsättning mellan den position, som åtskilliga talare
i dag ha intagit, nämligen att man kan diskutera, hur vi i skatteavseende skola
ställa oss i nuvarande situation, och den tidigare intagna positionen att starkt
förorda skattelättnader. Den fordran man i det penningpolitiska sa in man han gr11
traditionellt brukar ställa på en budget är ju, att den skall vara i stort- sett
balanserad. Om inte köpkraftsöverskottet är alltför stort, torde också en budgetbalansering
vara tillräcklig. Att frågan om skattelättnaderna i dag överhuvud
taget har behövt resas, beror på att utvecklingen under det sista året
har drivit därhän, att vi nu befinna oss i ett långt mera bekymmersamt läge
än tidigare. Och att situationen blivit sådan den nu är. beror i icke ringa grad
på underlåtenhets- och verksynder från regeringens sida. Jag lägger ingalunda
hela skulden på regeringen, men ansvaret är som sagt i icke ringa grad regeringens.

Jag sade i mitt tidigare anförande, att läget nu i jämförelse med situationen
under fjolåret är allvarligt försämrat. Man har i den nuvarande situationen
anledning att fråga sig: räcker det i år med den politik och de åtgärder, som
i fjol skulle ha varit tillräckliga, eller måste vi nu göra några tillägg till det
programmet? I mitt första anförande gjorde jag svaret på den frågan beroende
av vilkendera av två vägar man ville välja. Om man väljer en radikalkur, som
mycket snabbt skulle kunna bringa situationen i balans och möjliggöra att
man avskaffade en hel del otrevliga kristidsrestriktioner och dylikt, så är det
möjligt att man skulle bli tvungen att komplettera de hittillsvarande åtgärderna
med en politik, som innebär betydande budgetöverskott och en hårdhänt
kreditåtstramning. Vill man gå den långsammare vägen i förhoppning
att vi om något år skola växa i den nuvarande köpkraftskostymen — om
uttrycket tillätes — som med hänsyn till varutillgången i dag är alldeles för
stor för oss, då kan man naturligtvis klara sig med andra hjälpmedel utan att
tillgripa de budgetmässiga.

Jag är självfallet inte alls blind för den synpunkt, som finansministern här
framhävde, att om man skulle välja den radikalare lösningen — jag använder
här uttrycket »radikalare» i den meningen, att det eftersträvade målet på den
vägen rimligen bör kunna uppnås hastigare — och alltså försöka framskapa
ett stort budgetöverskott, så måste man tillgripa uppskov med vissa sociala
reformer och kanske underlåta att genomföra skattesänkningar etc. Med hänsyn
till vad herr Åkerberg därvidlag yttrade, bör jag kanske ännu en gång
framhålla, att jag icke åsyftar något uppskov med genomförandet av folkpensionsreformen.
Jag är också vid medveten om att därest man går denna väg,

Nr 30.

Lördagen den 28 juni 1947 fm.

Ang. regeringens ekonomiska program m. m. (Forts.)
kan man framkalla psykologiska reaktioner som försvåra inkomststabiliseringen.
Och då kan man naturligtvis alltid ''diskutera, om man har valt den
bättre eller sämre vägen. Jag medger villigt, att problemet om vilken av de
båda vägarna man bör välja är en svår psykologisk avvägningsfråga. Men
så mycket bör stå klart efter den diskussion, som förts här i dag, att om regeringen
underlåter att välja den väg, som jag här har kallat den radikalare, så
har den icke möjlighet att i fortsättningen skylla på att den varit rädd för
den stygga oppositionen.

Men jag erkänner villigt, att valet mellan de båda vägarna inte är lätt. Jag
har icke rekommenderat någondera vägen, utan har endast karakteriserat två
möjligheter, som man i detta sammanhang måste välja emellan med beaktande
av de svårigheter som komma att möta. Regeringen bör efter de deklarationer,
som i dag gjorts av representanter för alla de tre borgerliga partierna,
vara på det klara med att om den finner, att den radikalare vägen är ofrånkomlig,
så ligga inga politiska hinder i dess väg.

Hans excellens herr statsministern Erlander: Herr talman! Med herr talmannens
och interpellanternas medgivande tillåter jag mig att begagna detta
tillfälle för att i allra största korthet besvara ett par interpellationer, som ha
riktats till mig och som beröra ting, vilka ligga mycket nära vad vi i dag
diskutera. Jag tror att det ur riksdagsår betets synpunkt är en vinning, om man
på det viset slipper ifrån en förnyad debatt rörande dessa ting.

Herr Nordenson har frågat, om regeringen överväger att ersätta nuvarande
bestämmelser angående begränsning av riksbankens sedelutgivning med andra.
Han har vidare frågat, om regeringen överväger att införa någon annan
real täckning för sedlarna än guldet. Slutligen har han frågat, om det är regeringens
avsikt att, för den händelse ändring med avseende på sedelutgivningen
överväges, underställa frågan riksdagens prövning, innan beslut härom
fattas.

Herr Nordenson har i sitt första anförande i dag förklarat, att han är tillfredsställd
med propositionens svar på den första och den sista, av dessa frågor.
Beträffande den andra frågan, om regeringen överväger någon annan
realtäckning för sedlarna än guldet, måste jag säga att regeringen för närvarande
icke överväger att införa någon annan täckning.

Jag anser mig dels med denna hänvisning till den proposition, som nu är
föremål för kammarens behandling, och dels med detta nej ha besvarat herr
Nordensons interpellation.

Herr Domö har frågat, hur regeringen med hänsyn till varubristen och bristen
på arbetskraft bedömer möjligheterna att taga i anspråk de anslag, som
anvisats å riksstaten för budgetåret 1947/48.

Till svar vill jag anföra, att i anslutning till det program för den ekonomiska
politiken, varåt regeringen nyligen givit offentlighet, har igångsatts en
särskild översyn av anslagsdispositionen beträffande vissa utgiftsgrupper i
riksstaten för budgetåret 1947/48. Översynen omfattar investerings- och reservationsanslagen
till byggnader och andra anläggningar samt till utrustning
och annan materielanskaffning. Även outnyttjade kapitalbelopp odh reservationer
från löpande och tidigare budgetår inbegripas härunder. Såväl statlig
som statsunderstödd verksamhet är åsyftad. Ändamålet med översynen är
en temporär begränsning av den anläggnings- och anskaffningsvolym, som
helt eller delvis finansieras med de ifrågavarande anslagsmedlen.

För översynen erfordras ett utredningsmaterial, som departementen för närvarande
äro sysselsatta med att införskaffa från myndigheterna. Det är avsett,
att utredningen skall ge utgångspunkter för en gradering av de skilda an -

Lördagen den 28 juni 1947 fm.

Nr 30.

Ang. regeringens ekonomiska program m. m. (Forts.)
slagsändamålen, så att man skall kunna få en konkret föreställning om hur
begränsningarna i anslagsdispositionen skola kunna genomföras med största
möjliga besparingseffekt och minsta möjliga olägenhet.

Eegeringen blir ej före budgetårsskiftet i tillfälle att på grund av det inkommande
utredningsmaterialet ta närmare ställning till frågan om hur och
i vilken omfattning de åsyftade begränsningarna i anslagsdispositionen skola
genomföras. Vad beträffar frågans sammanhang med statsregleringen vill jag
emellertid erinra om att avsikten icke är att definitivt inställa nagra av de
anläggningar eller anskaffningar, som beslutats av riksdagen, utan endast att
uppskjuta dispositionen av anslagsmedlen så långt det i nuvarande läge är
önskvärt och möjligt. Företagens finansiering bör därför enligt vanliga principer
vara reglerad i riksstaten, vars slutliga utformning således icke bör
påverkas av frågan.

Verkningarna av ifrågavarande begränsningar av anslagsdispositionen komma
under sådan förutsättning att visa sig i ökade reservationer, varunder jag
inbegriper såväl driftbudgetens reservationer som de outnyttjade anslagsbeloppen
på kapitalbudgeten. Som bekant ha reservationerna under de senaste
budgetåren varit onormalt stora, beroende på att bristen pa arbetskraft och
materiel framtvingat förseningar i statsbeställda leveranser och uppbromsning
av statens anläggningsverksamhet. Summan av de reserverade beloppen vid
det förestående budgetårsskiftet torde, i vad den belöper på anslag tillhörande
här ifrågavarande grupper, grovt räknat kunna anges till ^ omkring en miljard
kronor på driftbudgeten och över en miljard kronor pa kapitalbudgeten.
Dessa siffror ge en uppfattning om storleksordningen av den eftersläpning i
fråga om utförandet av beslutade företag och anskaffningar, som nu föreligger.
Storleken av de förskjutningar härutinnan, _ som kunna inträda under
det kommande budgetåret, är det däremot icke möjligt att nu tillnärmelsevis

Därmed har jag, herr talman, som sagt med in ter pedantens tillåtelse besvarat
de två interpellationer, som ha riktats till mig. När jag nu ändå har tagit
till orda i denna debatt om den ekonomiska politiken, kanske det må vara
mig tillåtet att foga några reflexioner till vad som här har yttrats.

Jag noterar med tillfredsställelse, att dagens debatt i mindre utsträckning
än vad vi ha varit vana vid ägnats åt en diskussion om det historiska händelseförloppet.
Debatten har mindre varit ett försök att finna syndabockar för
det nuvarande läget, än en ansats till att föra diskussionen vidare. Då jag uttrycker
min tillfredsställelse härmed, beror det inte på att det från regeringens
sida inte finns en vilja att diskutera vad som har varit. Tvärtom tror
jag, att det har varit ganska nyttigt, att man vid olika tillfällen tagit upp
en diskussion om de ting, som ha tilldragit sig en allmän uppmärksamhet
och som framför allt i tidningspressen och kanske också i viss mån i agitationen
utanför riksdagen tillmätts en abnormt stor roll när det gäller beskrivningen
av utvecklingen. Men det kan ju inte hjälpas, att materialet för denna
historiska analys börjar tryta. Vi ha så många gånger redovisat våra uppfattningar
om hur vi bedöma de olika tingen, att det kan inte vara mycket
mer att utvinna av en dylik diskussion. Jag kan som exempel ta diskussionen
om omsättningsskatten. Det finns väl ingen som skulle komma på den idén
att bestrida, att i ett läge, däri vi ha stor spänning mellan tillgängliga inkomster
och varutillgång, ökas denna spänning, om man på en gång släpper
loss ytterligare en halv miljard kronor. Många hävda till och med att detta
utgjort den allvarligaste ökning av inflationsriskerna, som vi medverkat till,
och att den egentliga anledningen till att vi nu befinna oss i detta läge helt
enkelt är, att. vi inte behöllo omsättningsskatten.

Nr 30.

Lördagen den 28 juni 1947 fm.

Ang. regeringens ekonomiska program m. m. (Forts.)

Från konstaterandet av att omsättningsskattens borttagande inneburit ökade
inflationsrisker, ett konstaterande, vars riktighet väl ingen bestrider, till
att pasta, att omsättningsskatten icke borde ha borttagits är emellertid ett
långt steg. Det är heller inte riktigt att göra ett dylikt påstående, ty, såsom
både finansministern och herr Berg-vall här framhållit, måste man ta hänsyn
även till andra realiteter. Om man har den uppfattningen, att omsättningsskatten
är en skatt, som i särskilt hög grad pressar de lägre inkomsttagarna,
och att skattetrycket i vårt land är så fördelat, att det är nödvändigt att
åstadkomma en skattelättnad för de mindre inkomsttagarna, varvid man till
och med är beredd att ta en höjning av skatterna på andra, inkomsttagare för
att därmed kunna åstadkomma denna sänkning av skatterna för personer
med mindre inkomster, kan man nödgas ta risken av att öka spänningen mellan
tillgången på pengar och varor genom omsättningsskattens borttagande.
Jag noterar med tillfredsställelse, att herr Bergvall inte ändrat uppfattning
på den punkten. Jag har för min del inte gjort det. Jag tror, att den politik,
som förts, varit riktig, och att således de andra skälen för omsättningsskattens
upphävande varit övervägande, och att vi måste ta de risker som
denna åtgärd otvivelaktigt medförde.

Finansministern var inte inne i kammaren, när herr Bergvall polemiserade
mot vad han betecknade som finansministerns dubbelspel. Herr Bergvall anklagade
finansministern för att a ena sidan framhålla att socialdemokraterna
hade starka sakliga skäl för sitt ställningstagande till omsättningsskatten, men
å andra sidan kalla det för en valpolitisk trofé när folkpartisterna intaga samma
ståndpunkt. Det var nog ett hörfel från herr Bergvalls sida. Den partitaktiska
trofén var, sade finansministern, att folkpartiet glädjer sig så över att ha
genomdrivit omsättningsskattens borttagande ett halvår tidigare än de andra
partierna. Folkpartiet hade så förskräckligt bråttom för att få en partitaktisk
fjäder i hatten. Men i själva sakfrågan voro vi nog överens.

Jag har bara velat anföra detta enda exempel om omsättningsskatten. Den
diskussion, som har förts här, visar, att man kommer inte långt med att diskutera
det förgångna. Jag skulle lika väl kunna ta upp en diskussion om
lönerna pa samma sätt, men lönefrågan har inte stått i centrum för diskussionen
i dag, och därför lämnar jag den tills vidare.

Jag skulle, herr talman, härutöver gärna vilja göra ett par reflexioner med
anledning av den inbjudan, som har riktats till oss från herr Bergvall och
herr Domö. De ha inbjudit regeringen att tillsammans med de politiska partierna
ta upp till omprövning praktiskt taget allting inom den ekonomiska
politiken för att undersöka, ° om man ändå inte till sist skulle kunna bestämma
sig för en hårdare linje, såsom herr Bergvall uttryckte det. Om regeringen
bestämde sig för en sådan hårdare linje, skulle herr Bergvall garantera, att
det inte^ på något sätt skulle utnyttjas partipolitiskt.

Det later, hen- talman, naturligtvis bra att inbjuda till förhandlingar igen
om vår ekonomiska politik. Det har inte saknats inviter från regeringens sida
till att förutsättningslöst diskutera läget. Jag var, som jag en gång tidigare
bär tillåtit mig att säga i denna kammare, i januari månad tillräckligt naiv
för att tro, att eftersom vi alla voro överens om att man borde försöka att
stabilisera vårt penningvärde och eftersom jag inte kunde se, att det här fanns
utrymme för några partitaktiska spekulationer, så skulle vi kunna få till stånd
en förutsättningslös prövning av vårt ekonomiska läge och vår ekonomiska
politik tillsammans med alla partiledarna. Det var, trodde jag, den rätta metoden,
men jag tror idet inte längre. Jag tror inte, att vi på nytt kunna träffa
samman och säga, att vi nu förutsättningslöst skola diskutera vilka åtgärder
som skola vidtagas. För att det skall finnas någon som helst utsikt till fram -

Lördagen den 28 juni 1947 fm.

Nr 30.

Ang. regeringens ekonomiska program m. m. (Forts.)
gång, måste vi nog på förhand ha kommit överens om vad som är förutsättningarna
för en sådan diskussion. Intresset att hålla penningvärdet stabilt är
nämligen, herr Bergvall, inte så stort, att jag vågar lita på att de partier,
som oppositionen representerar, skola avstå från att i vissa situationer försöka
att spela ut tidslägets svårigheter mot regeringen.

Herr Bergvall konstaterade i sitt anförande, att han känner igen de åtta
punkterna i regeringsdeklarationen, eftersom de i stort sett äro detsamma som
de borgerliga partiledarna förkunnade i sin kommuniké efter partiledarkonferensens
sprängning. Kan herr Bergvall upptäcka någon som helst skillnad
mellan regeringsprogrammet av juni 1947, som herr Bergvall nu i viss mån
gillar, och det program som regeringen erbjöd partiledarna att samlas omkring
den 11 mars 1947? Om det finns någon punkt, där det föreligger eu
skillnad, skulle jag vara mycket intresserad av att få reda på det. Vad partiledarkonferensen
sprängdes på -— jag ber om ursäkt, herr talman, att jag på
den punkten är tjatig, men det tycks faktiskt ännu inte ha gått upp för alla
deltagarna i partiledarkonferensen vad som var orsaken till att den sprängdes
— var icke de praktiska åtgärderna för inflationens bekämpande, ty därom
funnos inga skiljaktiga meningar. Partiledarkonferensen sprängdes för det
första på grund av omöjligheten att uppnå samförstånd om beskrivningen av
lönerörelsernas roll i orsaksmekanismen och för det andra på grund av skattefrågan,
som jag strax skall återkomma till. Vi ha icke ändrat mening. Om
herr Bergvall alltså är belåten med regeringsprogrammet eller i varje fall i
stort sett kan ge det sin anslutning, vill jag erinra om att detta program förelåg
färdigt för accepterande den 11 mars 1947. Jag tillåter mig att fråga
oppositionen, av vilken anledning som man då inte ansåg läget vara så pass
allvarligt, att man reflekterade på att acceptera ett bud från regeringen på
denna punkt? Jag måste, när jag lyssnade till herr förste vice talmannens
anförande, konstatera, att om ett sådant anförande hade hållits vid partiledarkonferensen,
hade det förhindrat konferensens sprängning. Han anslöt sig ju
på varje punkt till regeringsdeklarationen. Med stöd ifrån en så inflytelserik
grupp som bondeförbundet hade läget varit helt annorlunda än nu. Något sådant
anförande hölls inte vid partiledarkonferensen, vilket jag här önskar
fastslå.

Jag noterar givetvis med stor tillfredsställelse, att oppositionen vill diskutera
läget med oss, men jag konstaterar samtidigt, att vi för att kunna gå till
en dylik diskussion måste ha utgångsläget klart för oss, eftersom jag har
misslyckats med de tidigare förutsättningslösia diskussionerna. Kammarens
ledamöter få då ursäkta mig, att jag ett ögonblick uppehåller mig vid detta
utgångsläge.

Vi befinna oss i den situationen, att vi ha ''Ad utarbetade program för inflationens
bekämpande, nämligen regeringsprogrammet och näringslivets organisationers
program. Regeringsprogrammet ha tydligen inte alla av bankoutskottets
ärade ledamöter tagit del av, men i övrigt torde det vara så känt,
att jag inte behöver uppehålla mig utförligare vid det. Jag vill i största korthet
bara antyda, att det förutsätter, att de nuvarande svårigheterna skola kunna
övervinnas relativt snabbt, om vi åstadkomma en ökning av produktionen,
inen att vi under mellantiden få finna oss i begränsningar av statens utgifter,
investeringsverksamheten och den enskilda konsumtionen. Eftersom vår uppfattning
är, att vi skola kunna åstadkomma balans genom ökning av produktionen,
föreställa vi oss, att vi skola komma ur dessa svårigheter efter ett
temporärt uppskjutande av vissa investeringar och en begränsning av konsumtionen
utan att detta skall behöva medföra allvarliga rubbningar i fråga om
vår standard. Ilet är därför som regeringsprogrammet kretsar kring invcste -

Nr 30.

Lördagen den 28 juni 1947 fm.

Ang. regeringens ekonomiska program m. m. (Forts.)
ringsbegränsning som själva kärnan, och sedan ansluta sig de övriga sju punkterna
till denna kärna. Jag nöjer mig, herr talman, med dessa antydningar
om vad regeringsprogrammet åsyftar.

Det program, som framlagts av näringslivets organisationer, lider av en
utomordentligt stor brist. Det är, herr talman, mycket beklagligt, att bakom
näringslivets program inte stå våra jordbrukare och arbetare. Hade jordbrukarna
och arbetarna varit med vid utarbetandet av näringslivets program,
hade det kanske kunnat komma närmare verkligheten än vad det nu gör. Jag
bestrider visst inte, att det rymmes mycken sakkunskap och mycken praktisk
förfarenhet hos de män, som utarbetat näringslivets program, men de äro förfarna
i fråga om en begränsad del av samhällslivet, nämligen produktionslivets
område. De ha däremot inte haft kontakt vare sig åt det politiska hållet
eller med de stora inkomsttagargrupper i samhället som jordbrukarna, löntagarna
och arbetarna utgöra. Det förklarar, att trots all den praktiska duglighet,
som är samlad bland undertecknarna, så är näringslivets organisationers
program en ren skrivbordskonstruktion. Det bär av finansministern utvecklats,
varför det är så osannolikt, att detta program skulle kunna realiseras. Det beror
därpå, att man har räknat med att de stora inkomsttagargrupperna, bönderna,
arbetarna och tjänstemännen, skulle acceptera en levnadskostnadsstegring
utan att de skulle få någon som helst kompensation i form av skattesänkning
eller barnbidrag. Det är den obekantskap med denna sida av det
praktiska livet, som tyvärr präglar näringslivets organisationers program, som
gör att det inte har någon annan betydelse än som en intressant akademisk
skrivbordskonstruktion. Jag konstaterar, att ingen talare här har ansett sig
kunna ge denna konstruktion sin anslutning. Alla ha gjort vissa reservationer,
låt vara kanske inte alla så tydligt som herr Bergvall, som ju direkt uttalade
sig mot omsättningsskattens återinförande. Ingen talare har ännu förklarat,
att han i valet mellan regeringens alternativ och näringslivets organisationers
alternativ skulle välja det senare.

När herr Bergvall nu inbjuder oss till överläggningar -—• jag vet inte, om
hans övertagande av min roll som inbjudare är avsedd att bli permanent -—
vore det bra, om herr Bergvall ville klargöra för mig, under vilka förutsättningar
som herr Bergvall går till dessa överläggningar. Vi ha lagt fram våra
åtta punkter. Accepteras dessa? Jag föreställer mig, att man gör det, eftersom
herr Bergvall kände igen dem och tyckte att det var samma program
som de borgerliga partierna lade fram i mars. Han kan då inte nu säga,
att de åtta punkterna äro så dåliga, ty man kan inte ändra uppfattning så
snabbt. Han accepterar alltså våra åtta punkter, förutsätter jag, men därutöver
vill han ha en omprövning. Av vad? Det förefaller mig vara ganska
lätt att ge besked därom, ty det finns inte mycket att välja på. Man skall
sterilisera köpkraften. Det kan man göra genom kraftiga budgetöverskott. År
det de direkta skatterna som skola höjas? Vill herr Bergvall alltså skjuta på
skattesänkningen, eller vill herr Bergvall inleda mig i frestelsen att ytterligare
höja skatterna för de större inkomsttagarna? Det är lätt att ge besked om.
Vill herr Bergvall uppskjuta införandet av barnbidrag? Det är också lätt att
ge besked på den punkten, och för den sakens skull behöver man inte samlas
till några långvariga överläggningar. Omsättningsskattens borttagande bär
han här förklarat, att han var med om. Jag begriper, att han inte heller är
hågad att uppskjuta folkpensioneringsreformen. Vad är det då som återstår?
Ja, det finns ett par saker kvar, t. ex. tvångslån. Visst kunna vi diskutera
tvångslån. Om det är tanken på tvångslån som oppositionen nu går och tuggar
på, så spotta ut ert förslag höll jag på att säga och tala om vad ni önska!
Men då vill jag påpeka, att det är svårt att acceptera tvångslån utan engångs -

Lördagen den 28 juni 1947 fm.

Nr 30.

Ang. regeringens ekonomiska program m. m. (Forts.)
skatt. Det är Kooperativa förbundets linje. Är det också oppositionens linje,
så är det klart, att vi kunna diskutera saken, således tvångslån och kapitalkonfiskation.
Men herr Bergvall kanske inte menar att en förmögenhetsskatt
skulle inverka inflationsbekämpande. Jag erinrar då om att det finns intet
land, där man diskuterat en engångsskatt på förmögenhet, där man inte motiverat
den med att den stryper investeringsverksamheten på de punkter där
det är svårt att strypa till den. Det är så lätt att tala om att man bör minska
investeringsverksamheten genom att skärpa byggnadsregleringen. Kammarens
ledamöter böra observera, att vi kunna skärpa byggnadsregleringen hur hårt
som helst utan att det i kampen mot inflationen betyder så mycket, om vi
skapa arbetslöshet bland en del byggnadsarbetare, ifall samtidigt ägarna av
de stora förmögenheterna och kapitalen ha fortsatta möjligheter att köpa maskiner
och möbler samt att överhuvud taget föra ett så expansivt liv som man
för närvarande gör i vissa kretsar. Ingen kan väl bestrida, att om man vid en
skärpning av förmögenhetsbeskattningen går tillräckligt hårt fram, detta måste
innebära ett stöd i kampen för penningvärdet.

Här finns således faktiskt inte mycket att välja på. Om vi få bestämt besked
av oppositionen, att oppositionen avvisar omsättningsskattens återinförande,
önskar ha kvar folkpensioneringen, vill medverka till tvångslån, diskutera
införande av engångsskatt och vissa andra ting, kunna vi naturligtvis tänka
oss att ta upp en ny diskussion på dessa punkter. Men det får i så fall bli på
herrarnas egen risk och eget ansvar, ty jag har, som sagt, vissa erfarenheter
av hur svårt det är för våra borgerliga motståndare att här sätta samhällets
intressen över de partitaktiska fördelarna. Hade man gjort det, är jag ganska
övertygad om att vi hade haft en annan situation än den vi i dag befinna
oss i. Innan jag har fått svar på dessa frågor, som jag tycker äro ganska lätta
att besvara, när man nu så bestämt säger, att man vill ha till stånd en omprövning
av den nuvarande politiken, är det inte mycken idé att fortsätta
försöka att uppnå enighet.

Jag vill, herr talman, härutöver barn göra ytterligare en reflexion. Om alla
strävanden i dag gå ut på att tvinga regeringen att avstå från skattehöjningarna
för de större inkomsttagarna, så är det ingen idé för oss att diskutera.
Den deklarationen kunna vi göra redan nu. Det finns ingen anledning för oss
att avstå från en överbalansering av budgeten till förmån för de större inkomsttagarna.
Den justering av skatterna, som här är föreslagen, får man finna sig
i att acceptera. Jag ber att få fästa uppmärksamheten på att denna fråga
i varje fall inte kan inverka på inflationsdiskussioncn i den riktningen, att det
skulle vara lättare att bekämpa inflationen, om vi skulle låta bli att ta ut de
här hundratals miljoner kronorna. Om detta belopp har någon inverkan alls
på kampen mot inflationen, måste det ju vara den att ett avstående från vår
sida från, dessa skattehöjningar måste försvåra det ekonomiska läget.

Jag har, herr talman, inte ansett mig kunna undgå att göra dessa reflexioner.
Jag vill tillägga ytterligare en sak.

Herr Nordenson hade i sitt sista anförande några älskvärt framförda men i
innehåll mycket kraftiga anklagelser mot den sittande finansministern. Jag
hoppas, att jag missuppfattat herr Nordenson. Om jag gjort det, blir det ju tillfälle
för herr Nordenson att dementera min skildring. Jag fick närmast det
intrycket, att herr Nordenson hävdade, att det gör ungefär detsamma, vilken
politik som regeringen för, ty så länge som den nuvarande ledaren av landets
ekonomiska liv, såsom han uttryckte sig, sitter kvar, kan förtroendet ändå inte
återställas. Han motiverade detta med eu hänvisning till att år 1942 hade finansminister
Wigforss träffat en överenskommelse, som han själv senare var
den förste att bryta. Finns det någon mening i herr Nordensons uttalande

Nr 30.

Lördagen den 28 juni 1947 fm.

Ang. regeringens ekonomiska -program m. m. (Forts.)
skulle det väl vara, att en överenskommelse med finansministern om nya riktlinjer
för vår ekonomiska politik enligt herr Nordensons mening vore värdelös,
ty den kommer ändå inte att hållas. Jag beklagar ett sådant yttrande, även
om det fälldes i så älskvärd ton som herr Nordenson här använde. Ingenting
kan nämligen så öka klyftan mellan den, jag kan lugnt säga halva del av
nationen, som vi representera, och den andra delen av vårt folk, som just sådana
talesätt herr Nordenson här kommit med. Jag tror, att det vore klokt och
gagneligt ur alla synpunkter, om man upphörde med resonemang av den typen.
Finansministern åtnjuter ett så stort förtroende hos folkmajoriteten, att angrepp
av denna art bara bidraga till att försvåra för folkmajoriteten att förstå
oppositionens synpunkter.

Jag vill sluta med att säga, att hela min insats i den ekonomiska diskussionen
under det senaste halvåret — herr Bergvall karakteriserade den som betydelselös,
och det må vara hans uppfattning — har haft till syfte att åstadkomma
en avspänning och en samling omkring det som enligt min mening varit
det väsentliga. Ingen skulle därför ha varit mera entusiastisk än jag, om
de toner, som här ha framkommit från herrar Domös och Bergvalls sida, verkligen
motsvarades av en faktisk vilja från deras håll att gå oss till mötes, så
att ett sådant samförstånd, som de önska, skulle kunna uppnås. Men innan vi
kunna bedöma värdet av deras erbjudande och fatta den utsträckta handen,
måse vi få klart besked om vad det är som oppositionen för närvarande vill och
på vilka punkter som oppositionen önskar komplettera regeringens åtta punkter.
Vi måste ha klart besked om huruvida oppositionen står samlad bakom
ett program, som innebär en sådan omjustering av den ekonomiska politiken som
vi för vår del kunna vara med om att acceptera. Jag har här ställt vissa frågor.
Det borde vara lätt att ge svar på dem. Så mycket som vi ha diskuterat
den ekonomiska politiken, kunna ju dessa frågor inte komma oförberett för
herrarna.

Ordet lämnades ånyo för kort genmäle till herr Domö, som nu yttrade: Herr
talman! Jag ber att i all korthet få tacka statsministern för interpellationssvaret.
Det visade som väntat, att det finns ganska stora reservationer. Jag hoppas,
att man vid de överväganden, som komma att ske inom regeringen, huruvida
man skall använda dessa reservationer inom en nära framtid eller uppskjuta
deras disponerande, även skall pröva, huruvida det finnes anledning
att fullfölja en del av de beslutade åtgärder, anslagen avse att täcka. Jag
skulle tro, att erfarenheten kommer att visa, att en del av de ändamål, för vilka
medel nu finnas i dessa reservationer, utgöras av pappersprojekt, som inte kunna
förverkligas under nu rådande omständigheter.

I anledning av statsministerns uttalande i anledning av debatten kring bankoutskottets
utlåtande ber jag, herr talman, att få beklaga att statsministern på
det sätt han har gjort misstolkat de uttalanden och närmanden som gjorts från
oppositionens sida. Den utsträckta handen är tillbakavisad. Det är bara att
konstatera faktum, att så är fallet.

Jag vill också fastslå, att statsministerns uttalanden om partiledarnas syfte
med sina överläggningar med regeringen under vinterns antiinflationskonferens
äro orättvisa. Det är inte lyckligt, att en dylik ton insmyger sig i vår riksdag
och att en svensk statsminister uttrycker sig på det sättet. Efter de uttalandena
kan åtminstone inte statsministern vidare beklaga sig över oppositionens hårda
ton mot regeringen.

Hans excellens herr statsministern Erlander: Herr talman! Jag beklagar mig
inte över en hård ten i diskussionen, om den rör sakfrågor. Däremot beklagar

Lördagen den 28 juni 1947 fm.

Nr 30.

Ant/, regeringens ekonomiska program m. m. (Forts.)
jag mig, när diskussionen går in på personligheter. Det har den inte gjort här
i kammaren, och därför har jag inte heller beklagat mig över vad som yttrats
annat än över angreppet mot finansministern, som jag fortfarande anser obefogat.

Jag vill emellertid, när vi i dag höra, att det program, som regeringen nu
presenterar, är i stort sett detsamma som de borgerliga partiledarna förenade
sig om i mars 1947, till herr Domö ställa den frågan: vad var det som gjorde
att partiledarkonferensen sprängdes, om det inte var partitaktiska skäl?

Herr Domö erhöll ännu en gång ordet för kort genmäle och anförde: Herr
talman! Jag har många gånger förut framhållit, att antiinflationskonferensen
sprack, inte på grund av borgerliga taktiska avsikter utan därför att den socialdemokratiska
regeringen inte ville resonera fördomsfritt över hela fältet;
den ville, att vi skulle på förhand acceptera vissa saker. Likadant är det tydligen
nu. Det framgår tydligt av vad herr statsministern säger, att förutsättningen
för en gemensam linje är att vi acceptera i förväg vissa fastlåsta punkter
i regeringens politik.

Hans excellens herr statsministern Erlander: Herr talman! Jag vill fästa
herr Domös uppmärksamhet på att den punkt, där vi ansågo oss böra kräva, att
det förslag, som var förberett, skulle framläggas, gällde skattehöjningarna för
de högre inkomsttagarna och de stora kapitalägarna. På varje annan punkt var
regeringen öppen för diskussion med oppositionen.

Herr von Heland: Herr talman! Jag har blivit uppkallad i denna debatt
av finansministern, men, jag ber att få uttrycka min tillfredsställelse med att
få ordet omedelbart efter herr statsministern.

Här har talats om att man vill inbjuda till nya samförståndsunderhandlingar.
Icke minst regeringen torde veta, att det parti, som jag tillhör, alltid varit
mycket intresserat av en samförståndslösning. Man jag förstår också statsministern,
när han säger, att om vi skola ta upp nya förhandlingar, måste vi något
så när veta förutsättningarna. Jag tycker emellertid, att det är fullständigt
fel av statsministern att här vända sig till de andra partierna och begära, att
de skola deklarera vilka förutsättningar, som finnas för nya förhandlingar. Herr
statsministern borde väl bättre kunna klargöra dem, och jag kommer att i slutet
av mitt anförande just rikta ett par frågor, som det skulle vara för mig mycket
angeläget att få besvarade. Det synes mig mycket viktigt, att de andra partierna
få svar, så att de veta under vilka förutsättningar de kunna samarbeta
med regeringen.

Jag är liksom statsministern mycket pessimistisk beträffande möjligheterna
till samförstånd, ty jag har under de två senaste dagarna såsom styrelseledamot
i lantbruksförbundet fått sådana uppgifter, att jag tror, att jag har klart för
mig. att regeringen inte vill nå samförstånd med landets jordbrukare. Nu
måste jag emellertid samtidigt också något reagera emot finansministerns uttalande,
att det är de borgerliga partierna, som tidigare ha krävt den hastiga
avvecklingen av alla regleringar, som nu vilja gå hårdare fram. Jag vill då
säga, att här i kammaren har just från vårt håll påpekats, att efter andra
världskrigets slut regeringen med alltför glatt sinnelag med dåvarande statsrådet
Myrdal i spetsen just följt önskemål från den så kallade storfinansen och
storindustrien, som lett till slopande av en massa regleringar och en handelspolitik,
som fört oss in i ett mycket besvärligt läge. Samtidigt måste jag emellertid
uttala min belåtenhet med att regeringen nu tycks vilja tillmötesgå ett

Nr 30.

Lördagen den 28 juni 1947 fm.

Ang. regeringens ekonomiska ''program m. m. (Forts.)
antal önskemål, som från vårt håll under flera år framförts, och i sådana hänseenden
är det givet, att regeringen kan nå samförstånd med vårt parti.

Jag vill först och främst säga några ord beträffande investeringsfrågorna,
som herr statsrådet Ericsson här redogjort för. Vi ha från vårt håll, inte minst,
från vår partiordförandes sida, framfört önskemål om att man skulle minska
byggnadsverksamheten. Det är därför givet, att vi komma att se med tillfredsställelse,
att man, i praktiken går in för att minska investeringarna. Man kan
naturligtvis diskutera vilken byggnadsverksamhet som skall minskas. Jag vore
för min del mycket tacksam, om man i första hand minskade bostadsbyggandet
i städerna. Man säger att bostadsbristen är störst där. Ja, varför? Jo, därför
att det försiggår en oerhörd inflyttning till städerna. Jag vågar påstå, att vad
som gör att landsbygden inte fullständigt avfolkas, är just bristen på bostäder
i städerna. Då borde man väl inte också i det avseendet underlätta möjligheterna
till flykt från landsbygden. Man kan i annat fall befara, att det blir ett
bakslag som kommer att bli mycket otrevligt.

Vidare synes det mig, som man borde vara återhållsam beträffande investeringar
för exportindustriens stora utvidgningar. Är man säker på att exportindustrien
verkligen får behov om några år av dylika utvidgningar? Framför
allt skulle jag dock vilja uttala det önskemålet, att statsrådet Ericsson med
blida ögon ser på de investeringar, som gälla de viktigaste grenarna av vår folkförsörjning,
i all synnerhet om investeringarna medföra en sådan rationalisering,
att arbetskraftsbehovet minskar inom exempelvis livsmedelsindustrien och
andra liknande viktiga industrier.

Jag ber även att få uttala min belåtenhet med vad som här skrivits om handelspolitiken,
eftersom vi från vårt håll sedan världskrigets slut hävdat, att
vårt land borde ha fört en annan handelspolitik. Vad som här skrivits står i
överensstämmelse med vad vi önskat. Det heter: »Det är härvid angeläget, att
exportleveranserna i största möjliga utsträckning tillföra vårt land utländska
valutor och icke avräknas mot till förfogande ställda krediter.» Det är precis
våra önskemål. För en sådan politik har därför regeringen vårt fulla stöd. Det
heter vidare: »Ur denna synpunkt vill utskottet understryka departementschefens
uttalande, att någon ökning av vår kreditgivning till utlandet icke bör
komma till stånd.» Även detta är tillfredsställande.

På ett annat område skulle jag emellertid önska en förklaring, och jag vänder
mig då till regeringsbänken, ty jag tycker, att regeringen har skyldighet
att ge förklaringar, så att vi få reda på under vilka förutsättningar regeringen
anser, att samförstånd om den ekonomiska politiken kan nås, I utskottsutlåtandet
finns ett mycket oklart uttalande, som gäller pris- och löneförhållandena..
Finansministern uttryckte sig något klarare, då han talade om sterilisering av
köpkraften, men det här uttalandet av bankoutskottet -— jag kanske snarare
skulle vända mig till någon av bankoutskottets ledamöter — är dock inte någon
variation av tidigare utlåtanden från bankoutskottet, som mera bestämt
uttalat sig för pris- och lönestopp. Nu anförde finansministern, att vi här i landet
ha ett mycket fritt näringsliv, men strax efter retirerade finansministern
från detta sitt uttalande och konstaterade, givetvis riktigt, att formellt ha vi
full kontroll över jordbruket, men, tilläde finansministern, reellt ha vi det inte.
Då är min första fråga till regeringen: vad menas med att man har formell
men inte reell kontroll, när det gäller jordbrukets inkomstnivå? Kan man tyda
finansministerns uttalande på det sättet, att formellt bestämmer riksdagen att
man skall ha de och de priserna, men reellt bryr man sig inte så mycket om
dem? Jag ser herr statsrådet Sträng här i kammaren. Han kanske inte reagerar
emot att man nu i Hallands län utan tillstånd från priskontrollnämnden,
livsmedelskommissionen eller regeringen höjer mjölkpriserna. Det vore intres -

Lördagen den 28 juni 1947 fm.

Nr RO.

Ang. regeringens ekonomiska program m. m. (Forts.)
sant att få ett svar från finansministern, om kontrollen bara är formell och
inte reell, ty är det bara formell kontroll, komma säkerligen jordbrukarna att
kunna nå samförstånd med regeringen, ty det ipnebär att vi komma att kunna
ta ut de priser, som vi behöva för att kunna nå den inkomstutjämning, som
regeringen och riksdagen utlovat åt jordbrukets arbetskraft.

Jag skulle vilja ställa ytterligare en fråga. Är det verkligen riktigt, att en
inkomstförbättring för jordbrukets folk skulle utgöra ett hinder, när det gäller
att bekämpa inflationen? Såväl av statsministerns olika anföranden i samband
med jordbruksfrågorna som av uttalanden från finansministern har man,
tycker jag, fått den uppfattningen, att regeringen anser, att om jordbrukets
folk fick en bättre inkomst, så skulle detta verka inflationspådrivande. Detta
är fullständigt felaktigt. Ty om det inskränker sig till att jordbruket tillföres
pengar genom prisförhöjningar på livsmedel, men det inte blir några löneförhöjningar
för dem som skola köpa dessa livsmedel, verkar väl inte detta
i inflationspådrivande riktning, ty det innebär väl bara en inkomstöverflyttning
mellan samhällsgrupperna. Resultatet blir alltså en inkomstutjämning, och
det är just detta som riksdagen utlovat skall få ske. Därför förstår jag inte
motståndet från regeringshåll, när det gäller jordbrukets inkomstfrågor.

Här invänder man kanske: »Nu står herr von Heland där igen och talar
klasspolitiskt.» Nej, det är inte bara det jag gör, ty jag har tidigare vid flera
tillfällen sagt, att jag är rädd för en politik, som ger vissa viktiga samhällsgrupper
i landet en dålig ekonomisk ställning. Den måste leda till en snedvridning
av produktionen och en minskning av arbetskraften inom dessa näringar.
Det är detta som nu håller på att ske. Genom arbetsmarknadskommissionen
har man fått klarlagt, att arbetskraften för närvarande i första hand
flyr från grövre arbeten, alltså där man blir mera smutsig och har svårt att
hålla sig fin och ren, och från arbetet på landsbygden, det vill säga från
förstaledsproduktionen. Jag tycker, herr statsminister, att detta är en mycket
farlig ekonomisk utveckling. Jag tycker, att det är synnerligen viktigt och
att regeringen har skyldighet söka ändra detta, ty får det fortsätta, kommer
det obönhörligen att inverka även på andraledsproduktionen, och det kan till
och med föra med sig, att man i, som man nu tycker, viktiga grenar inom näringslivet,
där man har det bra nu och lätt att få arbetskraft, kommer att få
minska produktionen, därför att man inte får råvaror från förstaledsproduktionen.

Jag vill alltså varna regeringen för en politik, som kan leda till en fullständig
snedvridning inom näringslivet och en avfolkning av landsbygden,
som gör levnadsförhållandena outhärdliga för dem, som äro kvar där, så att
även dessa vilja ge sig i väg därifrån. Det kan bli ett mycket kraftigt bakslag.
Jag skulle därför vilja ställa denna andra fråga till regeringen: finns det
några förutsättningar till samförstånd på detta område, genom att regeringen
går med på en inkomstutjämning för dem, som arbeta överhuvud taget i förstaledsproduktionen,
så att dessa i tillräcklig omfattning stanna kvar i detta
arbete?

Detta framgår inte av bankoutskottets utlåtande. Utskottets uttalande på
den punkten är mycket vagt. I ett tidigare bankoutskottsutlåtande, som i
ett par års tid varit giltigt för den ekonomiska politiken, fanns införd den meningen
— och det var i samförstånd med den så kallade efterkrigsplaneringskommissionen,
landsorganisationens ordförande Lindberg och Bonovv i Kooperativa
förbundet in. fl. — att man trots pris- och lönestoppet skulle tillåta,
att en fortgående inkomstutjämning fick ske. Något uttalande i den riktningen
återfinns icke i föreliggande utlåtande, och det tycker jag är mycket beklagligt.

Nr BO.

Lördagen den 28 juni 1947 fm.

Ang. regeringens ekonomiska program m. m. (Forts.)

Finansministern kom slutligen in på skattefrågorna, och där fingo de borgerliga
partierna sig en snärt. Jag tycker, att den snärten var fullständigt
obefogad, åtminstone i vad den gällde det parti, som jag representerar. I regel
är man här i riksdagen mycket älskvärd mot det parti, som jag tillhör.
Det är väl ofta så, att när det är oro i lägret, så vill man vara älskvärd mot
det parti, som står i mitten — det vill säga tidningspressen är det ju inte, ty
där kan ju ges mera personliga snärtar, och mycket kraftiga sådana åt vårt
parti — men annars är man mycket älskvärd, och det är jag tacksam för.
Därför reagerade jag emot finansministern, när han sade, att de borgerliga
partierna voro emot en skattepolitik, som lättade bördan för de sämre ställda
och gjorde den tyngre för de bättre ställda, det vill säga att man överflyttade
skattetrycket från de sämre ställda till de bättre ställda. Alla i regeringen
måste veta, att det parti, som jag representerar, inte är motståndare till en
sådan politik.

Nu tilläde också finansministern mot slutet av sitt anförande, att de borgerliga
tydligen inte ville uppgiva sina företrädesrättigheter. Ja, det vet
man väl också inom regeringen, att den valmanskår, som jag representerar
och som utgöres av mellan 400 000 och 500 000 personer i landet, inte har några
företrädesrättigheter. Man torde vara på det klara med att den valmanskåren
tvärtom har överlag den lägsta standarden i landet. Det är naturligtvis just
därför som vi kämpa för att denna valmanskår skall få en bättre ställning.
Det egendomliga är emellertid att när vi kämpat för en bättre ställning för
vår valmanskår, ha vi fått socialdemokraterna till motståndare.

Herr Ewerlöf: Herr talman! Debatten har ju nu kommit till en punkt, där
det kan synas inte vara mycket att tillägga, men jag kan inte underlåta att
göra några allmänna reflexioner.

Jag har med allra största intresse avlyssnat vad som sagts från regeringsbänken.
och jag måste säga, att det för mig inneburit en besvikelse, att man
inte kunnat gå varandra längre till mötes i den situation, som nu äntligen har
inträffat och där jag tycker att det skulle kunnat gå att komma något längre.
Att jag reagerar, beror måhända därpå att jag har en outrotlig benägenhet
att se mera till det som förenar än det som skiljer. Jag bär därför också under
det år som gått funnit mig mycket illa till rätta med den politiska utvecklingen
i detta land1. Jag har haft privilegiet att nyligen ha fått vara med
om att lösa i gemenskap svårigheter, som landet varit ställt inför, svårigheter
av en ännu mycket större och svårare beskaffenhet än de svårigheter, som
vi stå inför nu i dag. Vi lyckades — vi tro vi våga säga det — att gemensamt
lösa uppgiften på ett tillfredsställande sätt just därför att vi förenade
våra ansträngningar. Jag var -— för att begagna ett uttryck, som statsministern
använde nyss — nog naiv att tro. att detta samarbete skulle även för
framtiden skapa en viss goodwill i det politiska arbetet. Vi lärde ju känna
varandra och våra- intentioner, och vi lärde känna och uppskatta alla samhällsgruppers
gemensamma insatser, ingen samhällsgrupp särskilt nämnd och ingen
glömd. Jag menar inte, när jag talar om denna goodwill, att vi skulle fortsatt
med ett samlingsregerande. Det var ju uppenbart, att detta inte var politiskt
vare sig lämpligt eller möjligt. Men jag hade föreställt mig, att vi skulle bevara
i fortsättningen något av den ömsesidiga respekt, som i alla ifall detta
gemensamma arbete under dessa hårda och svåra år hade skapat.

Hur har det i stället varit? Man har närmast fått ett intryck av att man
funnit det politiskt opportunt att söndra folket, att man medvetet velat lägga
sin politik på sådant sätt. att skiljaktigheter uppstått. Det näringsliv, som
under kriget lojalt samarbetade med regeringen för att lösa svårigheterna,

Lördagen den 28 juni 1947 fm.

Nr 30.

Ang. regeringens ekonomiska program m. m. (Forts.)
stämplas nu mer eller mindre såsom en storfinans, som inte kan och inte vill
se annat än till sina egna intressen. Och det parti, som jag tillhör, får ständigt
höra, att vi inte äro annat än ombud för denna storfinans i våra politiska
framträdanden. Man vill också tillvita oss, att vi skulle ha något slags fientlig
inställning till arbetarklassen. Ingenting är för oss mera främmande än dessa
tankegångar, som man ständigt och jämt ser understrukna i den politiska debatten.
Jag har haft möjlighet att tillhöra detta parti utan några personliga
svårigheter. Jag har aldrig påträffat något av det obehöriga inflytande från
en storfinans, som man förmenar skulle vara ledmotivet för vårt parti. Jag
skulle inte en dag tillhöra ett parti, som inte förstod det positiva värdet av
landets stora arbetarklass. Yi ha en lika positiv inställning till arbetarklassen
som vilket annat parti som helst i denna säl, även om vi ha en annan uppfattning
om på vilka vägar man gagnar det hela bäst, inklusive denna del avvårt
folk.

Nu ha vi kommit till en punkt, där man i alla fall borde ha lärt sig inse
på\ alla håll, att det är värt offer från allas sida att i möjligaste mån söka
få en samling till stånd för att lösa de svårigheter, inför vilka nationen nu
står. Det är uppenbart, att utan en gemenskap i dessa strävanden går det inte
att lösa detta problem på ett tillfredssällande sätt. Läget har ju undan för undan
försämrats, just på grund av svårigheterna att komma överens. Jag vill
inte bestrida, att det kunnat föreligga omständigheter även från andra partiers
sida, som försvårat en uppgörelse, men det bär dock i första hand ankommit
på regeringen att ta ledxdngen i detta arbete. Nu hänvisas till att
regeringen tagit initiativ till gemensamma överläggningar, som till intet lett.
Ja, det är riktigt. Men det hänger också på hur dessa initiativ ha utnyttjats
och vad som varit orsaken till att resultatet blivit negativt,

Nu ha vi kommit i ett läge, där penningvärdets bevarande framstår som den
allt överskuggande uppgiften och det gäller beträffande varje enskild fråga,
som vi stå inför, att söka ställa in den i det stora sammanhanget och fråga
oss: är den eller den lösningen ägnad att befordra eller motverka inflationen?
Det är detta, som gör att vi anse oss ha all anledning att ta upp till revidering
alla dessa stora frågor, till vilka vi under andra förhållanden tagit en annan
ställning. Den omständigheten, att vi, låt oss säga vid tiden för fjolårets valrörelse
ansågo och ännu vid denna tidpunkt anse oss kunna förfäkta en viss
mening^, ex. i skattefrågan, får inte utgöra ett hinder för oss att nu ta upp
till revidering denna uppfattning, som ju var grundad på helt andra förutsättningar
än dem som nu föreligga. Det gäller väl ändå till sist att skapa bästa
möjliga förhållanden för vårt folk. Om vi se enbart till den kategori människor,
som nu skulle få en fördel av den skattesänkning, som intet parti har
kunnat vara mera angeläget^ om att få genomförd än vårt parti, kan man
ställa denna fråga — och måhända vara tveksam om svaret — nämligen: på
vad sätt gagna vi denna folkgrupp bäst, genom att genomföra denna tänkta
skattesänkning eller genom att tills vidare underlåta detta, med hänsyn till
att det skulle på ett fördelaktigt sätt inverka på penningvärdet för framtiden?
Självfallet är detta en fråga, som är väl värd att diskutera. Jag vill erinra
om att statsministern själv — jag vill minnas att det var vid jultiden — höll
ett anförande, där statsministern förklarade att regeringen avser att genomföra
dessa skattesänkningar, men läget är numera sådant, att en förutsättning för
att detta skall kunna ske utan skada är, att var och en, som kommer i åtnjutande
av skattesänkning, sparar minst ett belopp som svarar mot sänkningen.
.Tåg vill minnias. att det var ungefär så orden föllo. På ett klarare sätt tycker
jag inte, att man kan uttrycka sambandet mellan skattesänkningen och ''infla Första

kammarens protokoll 1947. Nr 30. g

Nr 30.

Lördagen den 28 juni 1947 fm.

Ang. regeringens ekonomiska program m. in. (Forts.)
ti ons hotet. Man ger med ena handen men tar med den andra genom att säga,
att denna sänkning snarast är till er afärd, för den händelse ni inte äro beredda
att spara ett belopp av minst samma storlek som den medgivna skattesänkningen.
Detta ger ju osökt anledning till frågan: tror någon, att det finns
några som helst utsikter eller garantier för att en nu genomförd skattesänkning
skulle komma att leda till ett sparande av minst motsvarande omfattning
just från dessa personers sida, som skulle få åtnjuta den? Allt detta är
ju frågor, som det kan vara anledning att diskutera och som enligt min mening
böra avgöras uteslutande med hänsyn till det resultat, till vilket man kommer
beträffande den inverkan på inflationssituationen, som det kan ha.

Så komma vi till nästa steg. Finansministern säger, att han i alla fall tror,
att när det kommer till kritan, är sakens kärna den, att man till vad pris som
helst vill undvika de förutsatta skattehöjningarna. Finansministern menar sig
därmed ha ställt de borgerliga riktigt mot väggen. De äro rädda om sitt eget
skinn och vilja inte vara med om att i solidaritetens intresse offra vad denna
skattehöjning skulle representera.

Jag skall inte föregripa den diskussion, som vi väl få anledning föra, när
vi komma till skatteförslaget, men detta är en fullständig förvanskning av
den ärliga mening, som ligger bakom oppositionens inställning till dessa
skattehöjningar. Det är ju till sist inte fråga om dens eller dens enskilda fördel,
utan vi utgå från en uppfattning om hur dessa skattehöjningar skulle
komma att återverka på hela samhället och dess förhållanden. Vi leva i den
ärliga övertygelsen, att ingenting skulle i motsvarande män kunna verka så
utvecklingshämmande, produktionshämmande och för sparsamheten hinderligt
som ett genomförande av dessa skatteförslag, och produktionens höjande och
sparsamheteps uppmuntrande äro ju just nyckelfrågor i sammanhang med
inflationens bekämpande.

Det är från dessa utgångspunkter, som vi mena, att höjningen av skatterna
kan bli ödesdiger även ur inflationssynpunkt. Det är, det ber jag att få försäkra
om, en ärlig övertygelse från deras sida, som förfäkta den meningen. Jag
kan förstå, att finansministern bestrider uppfattningens riktighet. Jag respekterar
hans inställning i det fallet, men jag menar, att finansministern ändå borde
ha klart för sig, att även om han själv anser, att detta är överdrivna farhågor,
så finnas de där i sådan utsträckning, att det är ett psykologiskt faktum,
som man inte kommer förbi. Om man också inte vill betrakta dem som en realitet,
så utgöra de en psykologisk faktor, som kommer att ha sina ofrånkomliga
verkningar. Därför menar jag, att när statsministern såsom ett villkor för fortsatta
resonemang fordrar att de föreslagna skattehöjningarna ställas utanför
diskussionen så avskär han redan från början möjligheten att vidta en åtgärd,
som enligt vad han själv borde inse i detta läge skulle ha en väsentlig betydelse
för att motverka inflationen.

Jag minns, att finansministern här fällde ett yttrande, som jag den gången
stillatigande åhörde. Jag vill minnas, att det var, när vi diskuterade frågan om
de spruckna inflationsförhandlingarna i partiledarkonferensen. Då kom finansministern
bland annat in på att skattefrågan måhända hade haft en viss betydelse
för de borgerliga och fortsatte ungefär så här: »Om det hade gällt en
fråga av ingripande betydelse så kunde det varit befogat från oppositionens
sida att fordra dess undanskjutande för sammanhållningens skull. Men nu rör
det sig om en uppkonstruerad opinion. De föreslagna ingreppen äro i själva verket
av ringa betydelse och under sådana förhållanden fanns ingen anledning att
reflektera på en eftergift.»

Jag gjorde då i mitt stilla sinne den reflexionen: när det är fråga om att
träffa en uppgörelse eller en kompromiss, kan man då finna en lämpligare sak

Lördagen den 28 juni 1947 fm.

Nr BO.

Ang. regeringens ekonomiska program m. m. (Forts.)
att kompromissa med än en, som motsidan tillmäter en utomordentligt stor betydelse
och som man själv inte vill tillmäta en sådan betydelse? Det är väl som
hittat för en kompromiss. Den ena sidan gör en ringa uppoffring och den andra
tror sig vinna någonting väsentligt. Jag tycker, att det skulle ligga närmare
till hands att föra ett sådant resonemang än att komma till det resultatet, att
det inte finns någon anledning att erbjuda kompromiss på en sådan punkt.

Det är eljest inte min sak att här besvara någon av de frågor, som statsministern
ställde direkt till oppositionen. Men medan det ännu finns någon
respit för att överväga den fråga, vid vilken jag nu har uppehållit mig — efter
de förklaringar, som här ha givits, förstår jag ju hur små utsikterna äro •—-har jag inte velat låta debatten gå förbi utan att ändå försöka framhålla, varför
denna fråga är av en sådan essentiell betydelse, när det gäller att komma
fram till en mera gemensam plattform. Jag är övertygad om att de miljoner,
som finansministern räknar med att få in genom sina skattehöjningar, komma
att vida uppvägas av den skada, som det svenska samhället — inte bara i den
nuvarande situationen, utan också sett på längre sikt — kommer att lida på
grund av förslagets genomförande.

Herr statsrådet Wigforss: Herr talman! Om kammaren av herr Ewerlöfs
anförande skulle ha fått det intrycket, att jag på något sätt skulle förneka ärligheten
i den övertygelse om skatteförslagets faror, som han ger uttryck åt,
vill jag omedelbart förklara, att det är en missuppfattning. Jag har aldrig ett
ögonblick tvivlat på att det är av fullt, om jag så får säga uppriktiga motiv
som man på herr Ewerlöfs håll är motståndare till de föreslagna skattehöjningarna.
Där föreligger helt enkelt bara en olikhet i uppfattning.

Däremot vill jag gärna säga, att herr Ewerlöf i stort sett riktigt återgett
min uppfattning om detta skatteförslag såsom en stötesten. Även om jag inte
uttryckte mig precis så, som herr Ewerlöf här refererade, var det just min mening,
att om man på någorlunda objektiva grunder skulle kunna uttala, att en
sådan här tvistefråga var av verkligt vital betydelse för den ena parten — minoriteten
— skulle i ett verkligt allvarligt läge de, som ha majoriteten, tveka
att genomföra sin linje, om ett avstående härifrån var förutsättningen för ett
fruktbärande samarbete. Nu har jag redan i mitt första anförande erinrat om
att ifall denna stötesten bringas ur världen, så kvarstår ändå hela meningsskiljaktigheten.
Såvitt jag förstår, har oppositionen avvisat regeringens linje
för bekämpande av inflationen såsom otillräcklig. Det enda konkreta förslag,
som framlagts, är det som framlagts av näringslivets organisationer. Detta förslag
kan regeringen, på de skäl som jag redan har anfört, icke godtaga. Ståndpunkter
däremellan äro naturligtvis möjliga, men i den mån denna hårdare linje
skulle ha någon betydelse, försvagas betydelsen i samma mån som man avstår
från större eller mindre delar av linjen.

Mitt yttrande om att man inte kan böja sig för en förklaring, att »detta är
en vital fråga för oss, och därför böra ni ge vika», utvecklade jag på det sättet,
att det inte är rimligt, att man från oppositionens sida säger om ett förslag från
regeringen, som enligt regeringens mening har mycket obetydliga proportioner:
»Även detta lilla måste ni låta bli, om ni skola kunna få tala med oss.» Herr Ewerlöf
kan mycket väl föra över resonemanget från det nu föreliggande förslaget.
Om vi tänkte oss att ta bort kvarlåtenskapsskatten, vilken tydligen för många
är den svåraste stötestenen, komma vi till bolagsskatten. Det är givet, att oppositionen
kan förklara, att en höjning av bolagsskatten är en sådan olycka, att
regeringen bör böja sig och icke genomföra den. Man kan ta ett steg vidare och
tänka sig, att man avstår från att höja bolagsskatten. Då säger oppositionen:
»De små höjningarna av inkomstskatten för högre inkomsttagare betrakta vi

Nr 30.

Lördagen den 28 juni 1947 fm.

Ang. regeringens ekonomiska program m. m. (Forts.)
också såsom vitala. Vi vilja icke på en enda punkt jämka våra uppfattningar
om den rättvisa skattefördelningen. Regeringen skall därvidlag följa vår linje.»

Under sådana förhållanden kan, såvitt jag förstår, ett samarbete icke komma
till stånd. Om en opposition skulle ha rätt att bara med hänvisning till intensiteten
i sin reaktion även emot mycket blygsamma förändringar i den rådande
skattefördelningen i samhället och med hänvisning till intensiteten i sin övertygelse
om förkastligheten av förslaget förmå en majoritet att avstå från en
ny fördelning av skatterna, så skulle enligt min mening en demokratisk politik
bli omöjlig.

Då tiden nu var långt framskriden, beslöts på framställning av herr talmannen,
att den fortsatta överläggningen i förevarande fråga skulle uppskjutas
till aftonsammanträdet.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 326, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till folkskoleseminarierna m. m. jämte i ämnet väckta motioner; nr

327, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa avlöningsm.
fl. anslag för budgetåret 1947/48 under fjärde huvudtiteln jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 378, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1946/47 m. m., i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 379, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplysningsverksamhet
i utlandet angående Sverige;

nr 380, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till utbyggnad
av staten tillhöriga gruvanläggningar i Malå socken m. m.;

nr 381, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till teckning av ytterligare aktier i Svenska skifferoljeaktiebolaget; nr

382, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1946/47 m. m., i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;

nr 383, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående provisoriska avlöningsbestämmelser
för övningslärare vid de högre kommunala skolorna m. m.;

nr 384, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag till kristidsnämndemas
verksamhet;

nr 385, i anledning av väckt motion om anslag till Samfundet De Nio;
nr 386, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående statliga åtgärder
för tryggande av vedförsörjningen m. m.;

nr 387, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag
för budgetåret 1947/48 till skolor tillhörande bama- och ungdomsvården;

nr 390, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till teckning
av ytterligare aktier i Norrbottens järnverk aktiebolag m. m.;

nr 391, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen gjorda förelag
om anslag för budgetåret 1947/48 till oförutsedda utgifter;

nr 393, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående anslag till bidrag
till vissa plankostnader m. m.;

nr 394, i anledning av Kungl. Majrts förslag till stat för riksgäldsfonden
för budgetåret 1947/48; samt

Lördagen den 28 juni 1947 fm.

Nr 30.

nr 395, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1946/47 m. in., i vad propositionen avser avskrivning
av nya kapitalinvesteringar.

Anmäldes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till Konungen:
nr 389, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fullmakt att i
arbetslösbetsbekämpande syfte igångsätta arbeten för vilka anslag uppförts
å allmän beredskapsstat för budgetåret 1946/47, m. m.; och

nr 392, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag angående förvärv av viss del
av tomten nr 2 i kvarteret Lejonet i Stockholm.

Skrivelseförslagen godkändes under förutsättning, beträffande förslaget nr
389, att utskottets hemställanden i utlåtande nr 201 samt, i fråga om förslaget
nr 392, att utskottets hemställan i utlåtande nr 204 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes och godkändes särskilda utskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 424, till Konungen i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående
riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken m. m. jämte i ärendet väckta
motioner.

Anmäldes och bordlädes första lagutskottets utlåtanden:
nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 8 juli 1904 (nr 26 s. 1) om vissa internationella
rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap;

nr 57, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
ändring i rättegångsbalken den 18 juli 1942 (nr 740), m. m.; samt

nr 58, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om dödande
av vissa utanför Sverige befintliga handlingar, m. m., utom såvitt avser
förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 29 juni 1945 (nr 520)
om återställande av viss från ockuperat land härrörande egendom.

Justerades protokollsutdrag för detta sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 5.14 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Nr 30.

Lördagen den 28 juni 1947 em.

Lördagen de» 28 juni eftermiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 7.30 eftermiddagen.

Ang. regeringens
ekonomiska

program
m. m.
(Forts.)

Fortsattes överläggningen angående bankoutskottets utlåtande nr 48.

Herr Nordenson: Herr talman! Jag har först att framföra till hans excellens
statsministern mitt tack för det svar han lämnade på min interpellation i
fråga om sedelutgivningsrätten. Jag beklagar, att hans excellens icke har tillfälle
att vara här nu, men jag vill i alla fall säga några ord med anledning
av hans svar.

Jag nämnde tidigare, att jag fått svar på två av frågorna direkt genom propositionen,
och han uppfattade detta så, att jag därigenom också sade, att jag
var nöjd med svaret. Beträffande den ena av dessa frågor kan jag dock icke säga
att jag är fullt tillfredsställd med svaret. Vad jag där frågade var, huruvida
regeringen hade för avsikt att underställa frågan om sedelutgivningen riksdagens
prövning. Det blev ju inte fallet, eftersom propositionen angav, att regeringen
avsåg att utan vidare begagna sin fullmakt. Det hade, synes det
mig, varit lämpligt, när denna fråga nu kommer upp så snart igen, att riksdagen
hade fått pröva den.

Den tredje frågan var emellertid den viktigaste. Den gällde, huruvida regeringen
övervägde annan realtäckning för sedlarna, och därvidlag svarade
statsministern, att något sådant hade regeringen icke övervägt. Jag är fullt
på det klara med att det är en mycket svår fråga, och den är ju också föremål
för prövning inom riksbanken. När jag ställde frågan var det av den anledningen,
att när en så hastig ökning av sedelutgivningsrätten skett som från
350 till 1 400 miljoner i februari och nu med ytterligare 1 100 miljoner till
2,5 miljarder, så hade det varit skäl att på något vis framhålla, hur man ser
på realtäckningen, så att inte allmänheten och utlandet få det intrycket, att
vi reflexionslös t tillåta sedelstocken att ohämmat svälla.

Jag vet, att det är mycket svårt att finna några automatiskt verkande normer,
som begränsa sedelutgivningsrätten. En tanke som framkastats är att begagna
de förråd av varor, som finnas hos reservförrådsnämnden och som ju
äro lagrade för exceptionella förhållanden. De äro i allmänhet av sådant slag
att de ha en internationell marknad. Jag nämner saken därför att problemet
är så pass viktigt. Men det är klart, att-ett verkligt ställningstagande inte
kan ske, förrän riksbankens sakkunniga ha kommit med sitt förslag.

Hans excellens statsministern tog upp ett yttrande av mig med både ogil.-lande och ledsnad. Han menade, att jag hade angripit finansministern på ett
mycket olämpligt sätt, och han hade tolkat mitt yttrande så, att jag skulle
ha sagt, att vad än regeringen gör, vilken politik den än slår in på, så skulle
man inte kunna ha förtroende för den. Det har jag nu inte sagt. Jag har sagt,
att om en överenskommelse träffas mellan de olika partierna, så är det angeläget
att man får garantier för att en sådan överenskommelse verkligen hålles,
särskilt från finansministerns sida.

Uttalandet föranleddes av det förhållandet, som jag förut har påpekat, att
finansministern de facto har gått ifrån den viktiga överenskommelse, som

Lördagen den 28 juni 1947 em.

Nr 30.

Ang. regeringens ekonomiska program m. m. (Forts.)
alla partier träffade i fråga om penningpolitiken våren 1944. Med den ställning,
som han intagit i Sveriges ekonomiska politik, har en sådan frontförändring
som den han då gjorde haft en alldeles utomordentlig betydelse.

Jag tror att många av de svårigheter, som vi nu kämpa med och som många
gånger av finansministern åberopas såsom skäl för att man inte skall använda
det ena eller det andra medlet, ganska mycket bottna i det ställningstagande
finansministern då tog. Det är uppenbart, att det vore utomordentligt
vanskligt för övriga partier att träffa en överenskommelse utan att verkligen
ha några garantier mot ett upprepande.

Hans excellens herr statsministern talade om att det vore så oriktigt att
komma med en sådan anmärkning, därför att så breda lager inom folket hade
förtroende för finansministern. Ja, men är det så att man träffar en överenskommelse,
så är väl det viktiga att bägge parter å ömse sidor kunna ha förtroende
för varandras ordhållighet och att de icke frångå överenskommelsen.
Att den ena parten åtnjuter obegränsat förtroende från sina egna kommittenter
har i det sammanhanget mindre betydelse.

Jag nödgas säga, att en sådan reservation är nödvändig. Hans excellens
herr statsministern har själv vitsordat, att jag har framfört den och klätt den
i hovsamma ordalag. Om den i sak är skarp, anser jag detta mindre °bero på
mig än på finansministerns eget ställningstagande i dessa viktiga frågor.

Jag vill sedan övergå till frågan om de olika programmen.

Herr statsministern kritiserade kraftigt näringslivets program och menade,
att det i själva verket inte var någon som stod bakom detta program. Ja, jag
vill ju anmäla, att jag självfallet står bakom det, eftersom jag har skrivit
under det; inte på det sättet, att jag anser att detta program oeftergivligt skall
i alla detaljer genomföras. Jag är på det klara med att om man träffar en
överenskommelse med andra parter, måste vissa jämkningar ske. Men vad
jag absolut måste hålla på är att den innehåller vissa krav och synpunkter,
som det är angeläget att få beaktade vid en sådan överenskommelse.

Både finansministern och statsministern pekade på de punkter, där näringslivets
program avviker från regeringsprogrammet; det gällde det nya skatteförslagets
genomförande och de därmed sammanhängande barnbidragen samt
omsättningsskatten och räntan. Finansministern förde frågan om räntans förändring
åt sidan såsom varande mera betydelselös. Han stannade_ vid de övriga
frågorna, och han menade därvidlag, att kraven voro orealiserbara, de
betecknades ju av statsministern som rena »skrivbordskrav». Resultatet blev
sålunda, att dessa tankar fördes helt åt sidan såsom omöjliga att acceptera.

Herr Ewerlöf har ju redan här utvecklat, hur vi se på den saken. Jag skall
inte fördjupa mig i det ämnet vidare. Men jag nödgas konstatera, att både
finansministern och statsministern sålunda mycket bestämt deklarerat, att
de icke kunna acceptera några modifikationer på dessa punkter; det skulle
vara att alltför mycket ge efter för de — om jag förstått dem rätt — klassegoistiskt
betonade krav, som skulle komma från vissa grupper.

Jag nödgas konstatera att det vittnar om mycket ringa tillmötesgående att
så helt avspisa dessa krav och förklara, att de inte under några omständigheter
kunna beaktas. När vi ha förklarat att vi vilja komma till förhandlingar,
är svaret från regeringen alltså detta: »Vi skola gärna förhandla, men endast
på villkor att man helt från er sida- accepterar regeringens program.»

Jag tycker att detta i någon mån påminner om när en gång i tiden Henry
Ford tillfrågades, varför köparna inte kunde få välja mellan olika färger
på hans bilar, och han svarade: »Jo, varje köpare har rätt att välja vilken
färg han vill ha på sin bil, bara han väljer svart!» Det är likadant här: vi
få precis vår vilja igenom, bara vi helt ansluta oss till regeringens linje. År

Nr 30.

Lördagen den 28 juni 1947 em.

Ang. regeringens ekonomiska program m. m. (Forts.)
detta verkligen ett rimligt svar på ett förslag att försöka få till stånd en gemensam
lösning?

Jag skall till sist med några ord beröra några saker, som herr andre vice
talmannen tog upp. Han menade i fråga om avgörandet av de motioner, som
väcktes i anslutning till propositionen nummer 314, att de hade behandlats
i alldeles korrekt ordning; något avtal om att eu del av propositionen skulle
brytas ut och behandlas först och att man skulle dröja med behandlingen av
den andra delen skulle icke ha existerat.

Där står ju uppgift emot uppgift; jag skall inte fördjupa mig i det. Jåg
vill bara erinra bankoutskottets ordförande om att det under vår debatt i utskottet
papekades, att vi hade svart att avgöra frågan, eftersom det väntades
motioner, som skulle avges ungefär åtta dagar senare; vi kunde ju inte behandla
fragan, förrän dessa motioner hade kommit. Det kan ju såsom ett litet
kuriosum nämnas, att bankoutskottets ordförande tog en motion till avgörande
ett par timmar innan den ännu hade blivit av kammaren remitterad till utskottet.

Jag vill inte vara alltför formalistisk, men jag tror, att det ibland kan vara
nyttigt ^ att man iakttar en del yttre former, särskilt när det framkommer ett
önskemål därom från någon intresserad part. Det är därför jag har påtalat
detta, och jag kommer nog även i fortsättningen att göra mina formella synpunkter
gällande i sadana här fall. Men jag kan säga till ordförandens tröst,
att vi inte bara se med ogillande på det stundom kanske något lekfulla sätt,
varpå han sköter ordförandeklubban. Det har även vissa fördelar med sig. Det
medför, att han inte alltid hinner eller bryr sig om att springa till kanslihuset
och fråga, om en ändring eller justering i utskottets utlåtande får tagas
in. Detta gör att vi ibland fått in en hel del mycket viktiga saker i utlåtandena.
Och det äro vi honom mycket tacksamma för.

Herr statsrådet Wigforss: Herr talman! I anledning av herr Nordensons anförande
vill jag tillåta mig att ställa en fråga.

Det är inte mycken mening i att det skall uppkomma någon mytbildning
om någonting, som skall ha förekommit under samlingsregeringens tid. Herr
Nordenson talar här om något slags avtal, i vilket jag skulle ha varit part,
som jag inte skulle ha hållit. Jag är fullständigt okunnig om vad han syftar
på. Jag skulle vara mycket tacksam för att få upplysning om vad saken gäller.

Ordet lämnades härefter för kort genmäle till herr Nordenson, som yttrade:
Herr talman! Jag syftar på det beslut om den ekonomiska politiken, som fattades
år 1944, där det uttryckligen sades ifrån, att man skulle försöka hålla
både priser och inkomster nere och där det särskilt uttalades, att för den händelse
ökade marginaler uppstode i fråga om vissa varor, så skulle dessa marginaler
användas till att sänka priserna och man skulle inte höja inkomsterna.
Gentemot detta har finansministern sedermera både i kammaren och på andra
håll bestämt deklarerat, att enligt hans mening sådana kostnadsmarginaler
inte borde användas till prissänkningar utan till löneökningar. Bland annat
uttalade han detta vid remissdebatten 1945 som svar på en fråga från herr
Strand, och därmed menar jag, att han har direkt inbjudit löntagarna att göra
sina lönekrav gällande så snart det kunde ske.

Detta har föranlett mycket kraftig opposition från dåvarande ordföranden
i priskontrollnämnden, herr Bergvall, som påpekat att det skulle bryta
den solidariska lönepolitik, som vi sedan gammalt drivit här i landet, och så
småningom spränga hela prisstoppet. Det var ett mycket, mycket allvarligt
avsteg från överenskommelsen, och det var det som enligt min mening innebar

Lördagen den 28 juni 1947 em.

Nr 30.

Ang. regeringens ekonomiska program m. m. (Forts.)
ett frångående av den gemensamma överenskommelsen, eftersom detta program
fastslagits av riksdagen sedan det hade blivit utformat av finansminister Wigforss.

Herr statsrådet Wigforss: Herr talman! Av den närmare redogörelse som
herr Nordenson här lämnat framgår uppenbarligen, att detta är ett exempel
på den låt mig säga förskjutning i den ekonomiska politiken, som väl icke
minst i dag borde förefalla kammaren såsom någonting relativt möjligt i vårt
samhälle.

Ända fram till 1944, icke minst efter den på mitt förslag uppgjorda linjen
för stabilisering, som beslöts på hösten 1942, hävdade vi möjligheten att hålla
inkomsterna stabila och låta den marginal, som fanns, användas till prissänkningar.
Det är alldeles riktigt att det skett en förskjutning, eller låt mig gärna
kalla det ett avsteg från den linjen.

Jag vill dock erinra om att detta avsteg skedde redan på hösten 1944, alltså
inte många månader efter det att detta, som herr Nordenson kallade för
ett avtal, hade ingåtts mellan regering och riksdag, då nämligen alla partier
enhälligt på mitt förslag beslöto en provisorisk lönereglering för statstjänarna,
vilken lönereglering då uttryckligen förklarades vara en ny linje, som inte
kunde undgå att öva inflytande på den allmänna arbetsmarknaden.

Vill herr Nordenson kalla detta för ett avtalsbrott, må han använda detta
språkbruk för sin egen räkning. Jag räknar det till sådana nödvändiga ändringar
i den ekonomiska politiken, som förskjutningar i förhållandena kunna motivera.

Herr Nordenson erhöll ånyo ordet för kort genmäle och anförde: Den förskjutning
i politiken, som finansministern här talar om, var höjningen av
lönerna till vissa lägre inkomsttagare, och den var förutsedd i avtalet redan
på våren. Det andra är däremot ett direkt avsteg från överenskommelsen.

Nu säger finansministern, att man måste göra avsteg, om det inträder förskjutningar
i förhållandena. Ja, men vad vi föreslå är, att när det sker en
förskjutning i den ekonomiska politiken, skola vi alla vara ense om att gemensamt
göra ändringar, om vi funnit att vi varit inne på fel väg. Det är en principiell
skillnad mellan detta och att en av de parter, som varit med om att
träffa en gemensam överenskommelse, själv gör ändringar oberoende av den
andra parten.

Herr statsrådet Wigforss: Herr talman! På våren 1944, eller rättare sagt
alltifrån år 1942, tolkade man lönestoppet såsom icke innebärande något hinder
för höjning av de sämst ställda arbetarnas löner. Men 1944 på hösten bröts,
som jag erinrat om, denna princip efter ett gemensamt förslag från samlingsregeringen
av en enhällig riksdag.

Herr Bergvall: Herr talman! Yad jag nu hade tänkt att säga hade passat
bättre för ett kort genmäle, och då jag nu på grunid av de regler, som fastställts
för kammarens arbetssätt, måst begära ordet för ett särskilt yttrande,
skall jag likväl inte falla för frestelsen att göra mitt anförande längre än jag
ursprungligen hade tänkt mig.

Jag har begärt ordet med anledning av ett par uttalanden av herr statsministern.
Jag vill först konstatera, att jag inte varit förmäten nog att inbjuda
regeringen till någon konferens i denna fråga. Vad jag gjort i dag har
inte varit någonting annat och mera än att jag framfört till diskussion två
alternativ till riktlinjer, efter vilka kampen mot inflationen skulle kunna fö -

Nr 30.

Lördagen den 28 juni 1947 em.

Ang. regeringens ekonomiska -program m. m. (Forts.)
ras. Och jag har gjort det utan att ta ställning till förmån för det ena eller
det andra alternativet.

Det ena av dessa alternativ är radikalare i den meningen, att det säkerligen
snabbare skulle leda till det åsyftade målet. Det andra alternativet är mildare
och sannolikt ägnat att föranleda, att vi få behålla kristidsregleringarna under
längre tid.

Det radikalare alternativet har emellertid den egenskapen, att det för sitt
genomförande kräver enig samverkan mellan alla partier. Men sedan de uttalanden,
som ha gjorts från regeringens sida -— och jag hänvisar här alldeles
speciellt till finansministerns första yttrande —• visat sig ha gått så bestämt
i avvisande riktning, ligger inte längre den möjligheten till frågans lösning
öppen.

Att då under en sådan debatt som dagens föra diskussionen vidare in på alla
möjliga detaljfrågor tycker jag för mitt vidkommande är ganska överflödigt
och bara ägnat att i onödan ta kammarens tid i anspråk.

Herr andre vice talmannen: Jag begärde närmast ordet med anledning av
att herr Nordenson återkom till talet om den där motionen, som hankoutskottet
behandlat lättfärdigt. Han sade att man bör hålla på formerna, och han
menade tydligen, att till formerna hör att man skall även beträffande de
väckta motionerna iakttaga all den honnör man iakttar gentemot kungl. propositioner.
Det finns dock fall, då både utskotten och kamrarna även beträffande
kungl. propositioner frångå formerna och fatta beslut inte bara i hastigt
mod, utan också med frångående av lagbestämmelserna om motionstider och
sådant.

Jag tackar för komplimangen för det sätt, på vilket jag sköter klubban i
bankoutskottet, »dock med någon lättsinnighet». Men komplimangen var kanske
eu smula tvetydig, eftersom man kunde utläsa ur den en antydan om att
jag såsom bankoutskottets ordförande springer i trapporna i kanslihuset för
att få höra om utskottsutlåtandena äro rätt avfattade. Jag måste bestrida den
uppfattningen. Jag springer säkert inte till vare sig finansministern eller statsministern
oftare än herr Nordenson i motsvarande fall söker sin politiska
själasörjare: herr Domö.

På tal om den tvist, som herr Nordenson haft med finansministern, så tror
jag att herr Nordenson återigen förväxlat finansministern med Gud Fader.
Något avtal har ju aldrig träffats i det fall som herr Nordenson syftar på.
Under alla förhållanden misstänker jag, att finansministern inte hav möjlighet
att träffa avtal annat än å sina egna vägnar, möjligtvis å regeringens och riksdagens,
om han fått fullmakt, men att han har fullmakt att bestämma hur lönerna
skola vara för den ena eller andra gruppen för all framtid, det måste
jag bestrida.

Herr von Heland ansåg enligt ett föregående anförande, att det var en
skönhetsfläck på bankoutskottets utlåtande att det inte innehöll något om en
nödvändig utjämning mellan jordbrukets befolkning och andra befolkningsgrupper
i ekonomiskt avseende. Ja, bankoutskottet har ju många gånger förut
varit inne på det kapitlet och även gjort uttalanden. Herr von Heland citerade
ett av dem som gjorts vid tidigare tillfällen. Jag kan inte anse att vi ha någon
skyldighet att år efter år upprepa samma saker, i synnerhet som ju den
saken strängt taget inte har något så absolut naturligt sammanhang med det
förevarande ärendet. Men om det är så att detta är en skönhetsfläck, så vidlåder
den ju också ledamöterna av bondeförbundet i bankoutskottet, ty jag
kan inte återfinna något sådant uttalande i de reservationer som de ha antecknat
till utskottets utlåtande. I det fallet sitta vi alltså i samma båt, jag och herr

Lördagen den 28 juni 1947 em.

Nr BO.

Ang. regeringens ekonomiska program m. m. (Forts.)
Friggeråker och herr Mattsson och kanske även andra bondeförbundare —
utom herr von Heland — som åtminstone i denna debatt icke gjort några uttalanden
i den riktningen.

Herr von Heland siade vidare, att när bondeförbundet vill höja jordbrukets
i ekonomiskt avseende lågt ställda befolkning, »så få vi», som han sade, »socialdemokraterna
emot oss». Det är ett påstående som saknar all grund. Jag
vill påpeka, att både socialdemokratiska partiet och landsorganisationen ha så
tydligt som det gärna är möjligt många gånger deklarerat, att det är deras
program att höja alla i ekonomiskt avseende lågt stående befolkningsgrupper,
och bland dessa befolkningsgrupper nämnas gång efter annan lantarbetarna
och småbrukarna och de mindre jordbrukarna. Jag skulle också tro, att det
inte finns något parti, om man skall tala om politik, som har gjort så mycket
för lantarbetarna i detta land som just socialdemokraterna, antingen i egenskap
av fackföreningsmän eller i egenskap av partipolitiker.

Jag vill alltså bestämt tillbakavisa herr von Helands påståenden. Jag vågar
också hävda, att det förslag rörande jordbrukspriserna som regeringen senast
har framlagt och som bondeförbundet ju med mycken skärpa vänder sig
emot, innebär, om också inte i så oerhört betydande grad, en förskjutning av
ställningen till förmån för lantarbetarna. Det återstår därför för herr von
Heland att bevisa, att han har socialdemokraterna emot sig, när han vill, som
han sade, höja jordbrukets lågt ställda befolkning i ekonomiskt avseende. När
det gäller godsägarna kunna vi kanske resonera om saken, men inte när det
gäller lantarbetarna och småbönderna.

Ordet lämnades för kort genmäle till herr von Heland, som yttrade: Herr
talman! Jag har märkt, att herr Åkerberg ibland inte har reda på förhållandena,
när han ger sina repliker. Bankoutskottet och riksdagen ha liksom fackföreningsrörelsen
och socialdemokratiska partiet utlovat, att det skall bli en inkomstutjämning.
Nu undrar jag, eftersom det inte står någonting därom i
bankoutskottets utlåtande, om detta skall fattas så, att man tänker gå in för en
ny politik och icke åstadkomma denna ekonomiska utjämning.

Därtill kommer, herr Åkerberg, att om man räknar efter i ören, hurudant
läget är, så är det inte, som herr Åkerberg säger, någon inkomstutjämning som
skett utan tvärtom. Det är mycket farligt att använda siffror, som icke äro
hämtade ur socialdemokraternas egna tidningar eller landsorganisationens egen
facktidskrift, och därför skall jag redogöra för vad som står i fackföreningsrörelsens
egen tidskrift nr 25 och 26 år 1947. Där Tedovisas i ören, räknat en
klyfta mellan lantarbetarna och industriarbetarna på 31 öre år 1939 och 35
öre med de 155 miljoner kronor, som socialdemokraterna vilja lämna jordbruket
i år. 35 öre, herr Åkerberg, är en större inkomstklyfta än 31 öre, om jag kan
matematik ordentligt.

Herr Ström: Herr talman! Vi ha fått så många goda råd nu både av utskottet
och av talarna i debatten om huru vi skola bekämpa inflationen, att det
egentligen inte skulle vara mycket att tillägga. Men det är några positiva synpunkter,
som jag skulle vilja framföra.

Det är enligt min mening nödvändigt, att vi icke blott göra upp vissa planer
utan också se till, att åtminstone den viktigaste punkten i regeringens och
utskottets program kan förverkligas, nämligen att öka produktionen. Detta blir
icke möjligt, om vi icke kunna skaffa ytterligare arbetskraft. Det är mycken
arbetskraft som fortfarande icke tillvaratas. Vi skulle kunna sätta in ungdomen
tidigare i nyttigt arbete, och vi skulle kunna höja pensionsåldern för statens
tjänstemän och arbetare och för de hos kommunerna anställda. Vi skulle kunna

Nr 30.

Lördagen den 28 juni 1947 em.

Ang. regeringens ekonomiska program m. m. (Forts.)
söka få alla halvinvalida och klena medborgare omskolade för nyttigt arbete på
lindrigare områden.. Vi skulle framför allt kunna söka skydda och tillvarata den
väldiga armé av arbetare, som berövas produktionen därigenom att de bli offer
för tilltagande olycksfall inom produktionslivet. Skulden till detta senare fenomen
ligger även i brister hos yrkesinspektionen och hos arbetarna själva. Vi
skulle också säkerligen kunna vinna åtskilliga nyttiga arbetskrafter genom att
föra över folk från de improduktiva krisorganen och från de rent administrativa
organen till näringslivet.

Jag tycker att detta bör påpekas. Man bör ge ut den parollen: hela nationen
in i arbetet! Det är nog det viktigaste sparande vi kunna åstadkomma.

Sedan tror jag för min del, att det förr eller senare blir nödvändigt — helst
nu, senast om ett halvår eller om ett år — att få till stånd en bättre samverkan
mellan regering och riksdag, så att vi icke under en stark, farlig och växande
ekonomisk kris, sådan som nu råder och som hotar att bli ytterligare allvarlig,
befinna oss i en sådan motsättning mellan partierna, som debatterna i riksdagen
och i pressen ge vid handen.

Det är enligt mitt förmenande nödvändigt, att vi taga upp till ny prövning
frågan om ett samarbete i regeringen mellan partierna på bredare grundval än
för närvarande är fallet. Vi komma i varje fall dithän, när inflationen har nått
en sådan styrka, att även den allra fattigaste tvätterska märker hur det är
ställt. Men då kan det vara för sent, och det blir inte särskilt angenämt för
något av partierna att då taga ansvaret för att icke denna samverkan tidigare
ägt rum.

Det är ju ofta ett skuggspel, man tycker att man är med om här, ty fäktarna
gå med avsikt förbi varandra. De träffa sällan varandra, men de vilja icke
undvara denna skuggornas strid. Herr Bergvall var ju en väldig fältherre, som
försökte att alldeles nedgöra regeringen, men han kunde enligt mitt förmenande
inte komma med något enda praktiskt förslag till att utöka regeringens
program. Jag tycker att man skulle kunna förvänta att man hade ett sådant
program, när man stolt stiger upp för att nedgöra regeringen.

Jag skulle också, herr talman, till slut vilja säga, att vi kunna här i vårt
land aldrig någonsin få en stabil regering och inte heller en stabil utveckling,
om det skall fortfara som det har blivit på sista tiden, att arbetare och bönder
gå åt var sitt håll. Det är nödvändigt att vi finna varandra. Utan en sådan
samverkan tror jag inte det är möjligt att komma till någon verklig uppgörelse
eller till någon hållbar styrelse i så stormiga tider som dessa. Då måste man
hålla ihop och ge. Arbetarna få ge bönderna vad de rättvisligen böra ha, och
bönderna måste vara med om att tillse, att arbetarna icke berövas vad de ha
rätt till.

Herr talman! Jag har ingenting att ytterligare tillägga. Jag yrkar bifall
till det föreliggande förslaget.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen yttrade, att,
utom beträffande motiveringen, vartill han ville återkomma efteråt, hade i
avseende på det nu ifrågavarande utlåtandet yrkats dels att vad utskottet
hemställt skulle bifallas, dels ock, av herr Nordenson, att utskottets hemställan
skulle bifallas med den ändring, som föranleddes av bifall till de i
ämnet väckta motionerna.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Nordenson begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Lördagen den 28 juni 1947 em.

Nr 30.

Ang. regeringens ekonomiska program m. m. (Forts.)
Den, som bifaller vad bankoutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 48, röstar

Ja j

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan med den ändring, som föranledes
av bifall till de i ämnet väckta motionerna.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Vidkommande motiveringen, fortsatte herr talmannen, hade yrkats 1 :o) att
utskottets uttalanden skulle godkännas; 2:o), av herr Friggeråker, att utskottets
motivering skulle godkännas med den ändring, som påyrkats i den av
honom och herr Mattsson vid utlåtandet avgivna reservationen; 3ro), av herr
Petersson, att motiveringen skulle godkännas med de ändringar, som förordats
i den av honom och herr Fröderberg vid utlåtandet anförda reservationen;
samt 4:o), av herr Wehtje, att kammaren skulle godkänna utskottets
motivering med de ändringar, som förordats i sistnämnda reservation, men
därutöver vidtaga ytterligare följande ändringar i motiveringen, nämligen dels
att sista meningen å s. 3 i det tryckta utlåtandet, vilken mening började med
orden »Såvitt utskottet» och slutade med »bostadsbyggandet», utbyttes mot
följande uttalande: »Enligt utskottets mening kan icke för närvarande bestämd
ståndpunkt intagas till detta problem, vilket intimt sammanhänger
med frågan om de åtgärder, som i övrigt böra vidtagas för att bekämpa inflationstrycket»,
dels ock att sista meningen i första stycket å s. 4 i det
tryckta utlåtandet, vilken mening började med orden »Trots att» och slutade
med »räntenivån», utginge.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på godkännande av utskottets motivering
oförändrad vara med övervägande ja besvarad.

Herr Friggeråker begärde votering, i anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till det av honom framställda yrkandet,
uppsattes samt efter given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som beträffande motiveringen i bankoutskottets utlåtande nr 48 godkänner
utskottets uttalanden, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes utskottets motivering med den ändring, som påyrkats
av herr Friggeråker.

Sedan denna voteringsproposition ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Friggeråker begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 72;

Nej — 30.

Därjämte hade 13 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Nr 30.

Lördagen den 28 juni 1947 em.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade Kungl. Maj :ts proposition nr 325, angående
godkännande av ett avtal mellan Sverige och Norge för undvikande
av dubbelbeskattning beträffande skatter å inkomst och förmögenhet.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande bankoutskottets utlåtande
nr 49, angående regleringen för budgetåret 1947/48 av utgifterna under
huvudtiteln Riksdagen och dess verk m. m.

Punkterna 1—12.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 13.

Lädes till handlingarna.

Punkten 14.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 15 och 16.

Lades till handlingarna.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets utlåtande nr 50, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse
av 26 och 27 §§ lagen den 29 juni 1923 (nr 286) om sparbanker, m. m., bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo första lagutskottets utlåtanden och memorial:

nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
upphävande av 5 kap. 3 § strafflagen samt lagen den 13 mars 1937
(nr 75) om tvångsuppfostran, m. m.;

nr 53, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa avlöningsoch
pensionsförbättringar för präster m. m. såvitt propositionen hänvisats
till lagutskott;

nr 54, angående ersättning åt biträde, som utskottet anlitat vid behandling
av vissa ärenden; samt

nr 55, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
dödande av vissa utanför Sverige befintliga handlingar, m. m., såvitt propositionen
avser förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 29
juni 1945 (nr 520) om återställande av viss från ockuperat land härrörande
egendom.

Vad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av andra lagutskottets utlåtande nr 45, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående fortsatt
giltighet av lagen den 30 december 1939 (nr 934) om tjänsteplikt, m. m., bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Lördagen den 28 juni 1947 em.

Nr 30.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 39, i anledning av
Kungl. Maj ds proposition angående prisutjämningsavgifter m. m., såvitt propositionen
hänvisats till bevillningsutskottet.

I en den 9 maj 1947 dagtecknad proposition, nr 285, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över folkhuishållningsärenden för samma dag, föreslagit riksdagen att lämna
Kungl. Maj:t fortsatt bemyndigande för tiden till och med den 30 juni 1948
att, med iakttagande av vad i propositionen anförts, meddela föreskrifter
om uttagande av prisutjämningsavgift, att godkänna vad föredragande statsrådet
föreslagit beträffande dispositionen av influtna prisutjämningsavgifter
samt att å kapitalbudgeten för budgetåret 1947/48 under fonden för låneunderstöd
till Tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet anvisa ett investeringsanslag
av 40 300 000 kronor.

Förevarande proposition hade hänvisats, såvitt angick anvisande av ett investeringsanslag
till Tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet, till
statsutskottet och i övrigt till bevillningsutskottet.

Utskottet hade i det nu föreliggande betänkandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 285, så vitt densamma hänvisats till bevillningsutskottet,

1) lämna Kungl. Maj :t fortsatt bemyndigande för tiden till och med den 30
juni 1948 att, med iakttagande av vad i propositionen anförts, meddela föreskrifter
om uttagande av prisutjämningsavgift samt

2) godkänna vad föredragande statsrådet föreslagit beträffande dispositionen
av influtna prisutjämningsavgifter.

Reservation hade anmälts av herrar Velander, Näsgård, Sandberg och Jonsson
i Skedsbygd, vilka dock ej antytt sin mening.

Herr Näsgård: Herr talman! Det har inom utskottet icke varit möjligt att utforma
något yrkande i reservationen till detta betänkande, vilket beror på
att vi icke kunnat väcka någon motion i frågan. Orsaken är ju, att det hela
bygger på en överenskommelse mellan bränslekommissionen och de stora trävaruexportörerna.
en överenskommelse som har godkänts av regeringen, och det
finns inga möjligheter att nu ändra denna överenskommelse.

Enligt gällande direktiv bör prisutjämningsavgiften för trävaror i princip
motsvara skillnaden mellan å ena sidan exportpriset och å andra sidan det
inom landet gällande priset med tillägg för eventuella särskilda kostnader för
exporten. Det säges härom i propositionen, att avgiften bör avpassas så att
exportföretagen icke komma i sämre läge än företag i jämförlig ställning på
den inhemska marknaden. Den kvantitet som får exporteras skall begränsas
och »på ett skäligt sätt fördelas mellan trävaruexportörerna». Detta har skett
på ett sådant sätt, att Svenska trävaruexportföreningen erhållit 80 procent av
exportkvoten, medan småexportörerna tillsammans fått 20 procent. Enligt vad
som uppgiv i t.s har emellertid proportionen senare förskjutits ytterligare därigenom
att en stor exportör utanför föreningen nu anslutit sig, så att i verkligheten
storexportörema fått monopol på 82 procent av exportkvoten och de
mindre företagen tillsammans få nöja sig med 18 procent. Småföretagens samlade
produktion lär med omkring 100 000 standards per år överstiga storföretagens.

Den överenskommelse mellan Svenska trävaruexportföreningen och bränslekommissionen.
vilken godkänts av regeringen, innebär att föreningen av sina
medlemmar skall uppbära och till en särskild stiftelse inleverera 100 kronor
per standard vid export. De inlevererade medlen skola kunna disponeras för

Ang. prisutjämningsavgifter
m. m.

Nr 30.

Lördagen den 28 juni 1947 em.

Ang. prisutjämningsavgifter m. in. (Forts.)
forsknings- och andra ändamål, som äro av samfällt intresse för trävaruindustrien.
I övrigt skola de framdeles fördelas mellan föreningens medlemmar.
Småföretagens exportavgifter skola däremot inlevereras till diversemedelsfonden
för prisutjämningsavgifter. »Sålunda erlagda belopp», säges det i propositionen,
»ha dock ansetts böra inom fonden bokföras särskilt och förutsättningar
synts böra skapas att framdeles använda sålunda inbetalade medel i
konjunkturutjämnande syfte, särskilt till förmån för tillverkare av trävaror,
för vilka exportavgifter erlagts. Härigenom skulle paritet erhållas mellan
trävaruexportföreningens medlemmar och övriga tillverkare, som arbeta på
export.»

Det måste bli dåligt ställt med denna paritet. Många av de företag som stå
utanför överenskommelsen ha hittills både exporterat och sålt på hemmamarknaden.
Nu synes det bli så, att de stora exportörerna kunna betala 75 ä 80
öre mera per kubikfot än sågverk som endast ha avsättning på hemmamarknaden.
Trävaruexportföreningens medlemmar ha fått förbinda sig att under avtalstiden
tillsammans ställa till hemmamarknadens förfogande en kvantitet,
motsvarande minst 50 procent av vad som exporteras av medlemmarna. I denna
kvantitet få emellertid inräknas dels medlemmarnas leveranser till egna
och anslutna företags träförädlingsverk av trävaror, som åtgå till förfärdigande
av trähus och snickerier, som skola kvarbliva i landet, och dels medlemmarnas
trävaruförbrukning under samma tid för egna byggnader och reparationer.

Två reservanter inom bränslekommissionen ha anmält avvikande mening vid
avtalets uppgörande. En av dem har direkt utsagt, att avtalet måste verka
störande på den inhemska prisbildningen och medföra att de företag som icke
få deltaga i exporten framdeles icke kunna konkurrera med exportföretagen
vid inköp av sågtimmer. Han anför bland annat följande: »Jag anser att större
delen av prisspänningen borde såsom hittills ha eliminerats genom en avgift
till en prisutjämningsfond vars medel kunde användas i pris reglerande syfte
eller till ändamål gemensamma för hela trävaruindustrien. .. Avtalet med
trävaruexportföreningen lämnar icke garanti för att någon för den inhemska
försörjningen avgörande kvantitet trävaror eller erforderliga dimensioner och
kvaliteter ställas till hemmamarknadens förfogande särskilt sedan föreningens
ursprungligen tänkta dokumentationsplikt minskats genom att i densamma även
få inräknas kvantiteter som företagen använda för egen byggnadsverksamhet
eller förbruka inom egen förädlingsindustri. Enligt min mening kommer den
föreslagna lösningen icke att sanera trävarumarknaden på ett sätt som i dagens
situation skulle ha varit önskvärt.»

Det är herr Severin i bränslekommissionen som säger detta, och herr Carlsson,
som i sin reservation yrkat, att de influtna avgifterna skola tillfalla den
allmänna prisutjämningsfonden, har tydligen ungefär samma mening.

Den 28 juni 1946 godkände regeringen ett importavtal avseende 10 000
standards sågade trävaror från Finland med en subvention av 105 kronor per
standard. Det gör tillsammans 1 050 000 kronor. Jag nämner detta för att
ge ett begrepp om vad prisskillnaden blir vid försäljning på hemmamarknaden
och vid export. I den nu föreliggande propositionen anmäles, att ett förslag
föreligger om ytterligare subventionering av import från Finland av 35 000
standards till en beräknad subventionskostnad av 6 000 000 kronor. Det skulle
göra över 170 kronor per standard. Jag tar för givet, att också detta är en mätare
på skillnaden mellan priserna på hemmamarknaden och vid export. I
bevillningsutskottets betänkande meddelas slutligen att regeringen numera godkänt
den nya överenskommelsen om import från Finland och att totalkvantiteten
bestämts till 20 000 ä 30 000 standards, och statskontoret har fått i uppdrag
att från diversemedelsfonden för prisutjämningsavgifter utbetala högst

Lördagen den 28 juni 1947 em.

Nr 30.

Ang. prisutjämningsavgifter m. m. (Forts.)

6 000 000 kronor för att subventionera denna affär. Det skulle tyda på att
subventionen uppgår till mellan 200 och 300 kronor per standard. Jag kan
inte säga, att denna min uppgift på något sätt är exakt. I meddelandet till utskottet
har det gjorts vissa uttalanden om fobpriser och cifpriser som äro
ganska svåra att jämföra, men efter summan att döma skulle subventionen
uppgå till kanske 250 kronor per standard.

Det är tämligen självklart att de små sågverken, som knappast få någon
del av exporten, inte kunna stå sig i konkurrensen med storföretagen med så
stora ekonomiska differenser i fråga om avsättningsvillkoren.

Priskontrollnämnden hade föreislagit en höjning av normalpriset på virke inom
landet med 35 öre per kubikfot, men regeringen har inte gått med på
en större höjning än med 20 öre. Samtidigt hade nämnden velat återinföra
normalpriser på rundvirke. Det skulle i stort sett ha varit detsamma som att
skänka storföretagen skillnaden mellan priset på exportmarknaden och hemmamarknaden
på skogsägarnas bekostnad. Det riktiga vore såvitt jag förstår
att en del av överpriset vid export användes till en prisclearing på hemmamarknaden,
ty på annat sätt tycks en rimlig proportion mellan villkoren för
de små och de stora företagen inte kunna uppnås.

Eftersom de fastställda överenskommelserna gälla exporten intill den 1
februari 1948 och man inte kan göra någonting åt överenskommelserna, måste
tydligen andra vägar tillgripas för att få något större resultat omedelbart.
Närmast till hands borde då vara att öka exportkvantiteten och låta ökningen
helt komma de mindre företagen till godo. Jag beklagar, att statsrådet Ericsson
inte är närvarande här i kväll, ty om han varit här hade vi kunnat få
ett auktoritativt besked av honom på den punkten. Men från sakkunnigt håll
framhålles, att exportkvantiteten borde kunna höjas högst väsentligt. Jag
har hört uppgivas, att en ökning med en kvarts miljon standards inte skulle
behöva vålla svårigheter, helst som investeringarna inom byggnadsverksamheten
skola inskränkas, och vårt behov av utländska valutor är som bekant
synnerligen stort.

Det uppges att myndigheterna vilja lagra en del av de för export avsedda
trävarorna till ett följande år. Jag skulle tro att det vore bättre att öka exporten
nu, om man därmed kan i någon mån rätta till missförhållandet mellan
större och mindre företag. Gör man inte detta, måste det befaras, att en
ster del av de mindre företagen tvingas att kraftigt inskränka eller helt inställa
driften till nästa år, och jag vill sluta med en vädjan till regeringen
att ta upp hela denna fråga till ny prövning.

Som frågan ligger till har jag, herr talman, intet annat yrkande än om bifall
till utskottets förslag med de randanmärkningar som jag nu har gjort.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Efter den redogörelse, som den föregående
ärade talaren har lämnat, behöver jag inte närmare uppehålla mig vid
ärendets preludier. Jag kan direkt övergå till vad jag tänkt komma fram till.

Om nu redan en representant från Norrland har insett de olägenheter, som
där komma att uppstå, är det att märka att olägenheterna bli ännu mycket
större i södra och mellersta Sverige. Exporten av trämassa sker ju huvudsakligast
från Norrland, och de nya prishöjningar som företagits möjliggöra utbetalande
av ett mycket förhöjt pris på massaveden. Tillsammans med det höga
exportpriset på sågat virke, som ju i huvudsak är av betydelse för Norrland,
kommer det förhöjda priset på massaveden nog att medföra, att man i de
flesta fall där kommer att kunna betala minst samma priser som under den
föregående vintern och våren. Men hur blir det d hela södra och mellersta
Sverige? Dels kommer man där inte att kunna köpa så mycket och dels kom Första

kammarens protokoll 7.947. Nr SO. f)

Nr 30.

Lördagen den 28 juni 1947 em.

Ang. prisutjämningsavgifter m. no. (Forts.)
mer man inte att kunna betala det pris som har gällt under vintern eller ens
det något lägre priset under våren. Om inga andra åtgärder vidtagas, kommer
en sänkning av priset på rotposter i södra Sverige att inträda med åtminstone
5 kronor kubikmetern, d. v. s. skogskubik.

Jag tycker att det är tråkigt att inte statsrådet Ericsson är närvarande,
ty jag skulle vilja säga till honom, att det första resultatet av de föreslagna
anordningarna som han kommer att märka blir att produktionen av sågvirke
här i landet kommer att minska med måhända hundratusentals standards.
Eftersom hemmamarknaden måste tillgodoses, kommer Norrlands virke att
i större utsträckning användas för den inhemska byggnationen. Redan det är
olämpligt, eftersom norrlandsvirket är lämpligare för export, under det att
det sydsvenska virket är lämpligare för hemmamarknaden. Härigenom löpa
vi en påtaglig risk att få exporten minskad med 150 000 eller 200 000 standards
med därmed följande mindre valutatillförsel utifrån.

Det finns enligt min mening bara ett sätt att rätta till de skriande orättvisorna,
nämligen att på det ena eller andra sättet, vilket regeringen må bestämma,
höja hemmamarknadspriset på det sågade virket med omkring 50
öre pefr kubikfot. Detta kan ske på flera sätt. Man kan höja priset med åtminstone
15 öre, vilket priskontrollnämnden ansett sig kunna tillstyrka, och
i övrigt anlita de 27 miljoner kronor som finnas kvar av prisutjämningsmedel.
Man har ju också den möjligheten, som herr Näsgård nämnde, att
anlita de medel som bli tillgängliga vid en utökad export. Lika väl som man
kunnat ha den ganska tillkrånglade anordningen med premiebetalning för
vedhuggning och vedköming, tycker jag att man för att undanröja de oerhörda
svårigheter, som här komma att uppstå, kan underkasta sig besväret
med de administrativa anordningar, som bli nödvändiga vid en clearing av det
sågade virket på hemmamarknaden.

Det håller nu på att bli en ganska stor uppståndelse bland skogsägare och
sågverksägare i södra och mellersta Sverige och även i norra Sverige, i den
mån de beröras av de påtalade förhållandena. Dessa förhållanden komma
inte att bli obekanta, utan missnöjet kommer att sprida sig till varenda vrå
av våra skogsområden, och därför bör statsrådet Ericsson bereda sig att på
något av de sätt, som jag och även herr Näs gård antytt, höja priset på sågat
virke på hemmamarknaden med åtminstone 50 öre. Det blir ett direkt
led i de strävanden, som förut i dag diskuterats vid behandlingen av bankoutskottets
utlåtande nr 48 och som syfta till att tillföra landet valutor.

De föreslagna åtgärderna komma inte att kunna gå spårlöst förbi. Jag kan
tänka mig att det varit nödvändigt att gå med på dessa för de exporterande
företagen gynnsamma förhållanden, men det kan inte hjälpas att det dock
existerar andra här i landet, som bli lidande på åtgärderna, De skogsägare
i södra och mellersta Sverige, som komma att hugga för ett avsevärt
lägre pris under nästa år, äro nog lätt räknade. Det är detta som jag, innan
statsrådet Ericsson kom tillstädes, har antytt vådorna av.

Jag har, herr talman, med mitt anförande velat rikta uppmärksamheten
på detta förhållande och påpeka de följder, tsom det kommer att fa, om man
inte vidtar åtgärder i den riktning som jag här har angivit.

Häri instämde herr Heiding.

Herr statsrådet Ericsson: Herr talman! Jag har inte varit i tillfälle att åhöra
hela debatten, men jag förstår av vad jag hörde av senare delen av herr Mannerskantz’
anförande, att det spörsmål debatten rört sig om är de priser, som
de s. k. småsågama skola kunna få ut totalt sett, alltså både när det gäller försäljningar
på hemmamarknaden och vid försäljning på exportmarknaden.

Lördagen den 28 juni 1947 em.

Nr 30.

Ang. prisutjämningsavgifter m. m. (Forts.)

Jag är i tillfälle att meddela, att bränslekommissionen haft ett första sammanträde
med representanter för dessa mindre sågverk för en diskussion av
under vilka förutsättningar dessa sågverk skola kunna delta i exporten av
virke. Jag vill påpeka, att det inte räcker med att man bara erbjuder dessa
mindre sågverk att exportera sågade varor, ty för en sådan export fordras
en organisatorisk apparat, och vidare är det nödvändigt att få fram sådana
kvaliteter som lämpa sig för exportmarknaderna. I åtskilliga, fall föreligga
inte dessa förutsättningar. Vi ha upprepade gånger till dessa mindre sågverk
ställt frågan: äro ni beredda att exportena mera, för den händelse vi kunna
öka den totala exportkvantiteten? Svaren ha hittills innehållit vissa reservationer.
Nu har som sagt bränslekommissionen haft ett första sammanträffande
med representanter för dessa sågverk för att undersöka möjligheterna att öka
deras andel av exporten.

Vi ha från början sagt ifrån till svenska trävaruexportföreningen, att denna
sammanslutning får 80 procent av den exportkvantitet, som vi ha fastställt,
och att för den händelse försörjningsläget skulle bli sådant, att vi kunna öka
exportkvantiteterna, de ytterligare kvantiteterna skola tilldelas de mindre
sågverken. Vi undersöka nu möjligheterna att öka exporten, och jag tror mig
kunna säga, att det måhända finns möjlighet till en prisclearing på så sätt,
att man tar dessa sågars hela försäljning och därmed försäljningsintäkter och
slår ut dessa på de olika sågarnas totala leveranser både på exportmarknaden
och på hemmamarknaden. På så sätt komma de merinkomster, som exportförsäljningarna
ge, att tillfalla även dem som leverera på hemmamarknaden.

För övrigt vill jag upplysa om att ett mycket stort antal sågverk redan nu
har rätt att sälja till detaljpriser på hemmamarknaden. Det antal som jag hört
uppges uppgår till inte mindre än 800. För dem ställa sig prisförhållandena
sålunda, bättre än vad normalpriserna ange.

Jag tror att man vidare kan säga, att om man kunde genomföra en sådan
anordning, som vi från början erbjödo de mindre sågverken, skulle det innebära
en så avsevärd fördel för dessa producenter av virke, att någon fara för
nästa års produktion knappast kan föreligga.

Herr Velander: Herr talman! De två första anförandena återspegla ett förhållande,
som finns antytt i utskottsbetänkandet. Utskottet säger nämligen,
att »under behandlingen inom utskottet av förevarande proposition ha vissa
erinringar framställts beträffande åtskilliga i propositionen berörda detaljfrågor».
Det bär varit en allmän olust, skulle jag vilja säga, inför denna proposition,
och det resonemang, som har förts i anslutning till densamma, har utskottet
— bl. a. med hänsyn till den korta tid som stått till utskottets förfogande
-— inte kunnat ge sig närmare in på. Utskottet har därför nöjt sig med
att antyda, att man kan känna sig tveksam i åtskilliga hänseenden inför den
föreliggande propositionen.

Nu kan det ju hända, att det inte är anledning att ta så förfärligt allvarligt
på hithörande spörsmål, ty föredraganden, statsrådet Ericsson, deklarerar
själv, att »prisutjämningsavgifterna äro avsedda såsom en ren övergånge-anordning».
Detta förhållande understryker också utskottet genom att säga, att
»uttagandet av prisutjämningsavgifter jämte därmed sammanhängande åtgärder
synas böra betraktas såsom speciella anordningar, betingade av de exceptionella
förhållanden, som för närvarande råda, samt åtgärderna sålunda endast
komma att omfatta en kortare tidsperiod».

Man har alltså skäl att förmoda och jämväl hoppas, att dessa anordningar,
som behandlas i propositionen, skola få en så kort livslängd som möjligt och
att man inte skall behöva återkomma till dem.

Nr 30.

Lördagen den 28 juni 1947 em.

Ang. prisutjämningsavgifter m. m. (Forts.)

Man frågar sig då, vad som kan komma att träda i stället, och på den
punkten finns det inte några som helst antydningar vare sig i propositionen
eller i utskottets betänkande. Detta är en sak, som man har anledning att
ställa sig frågande inför. Man har mycket starka skäl att anse, att prisreduktionema
för den inhemska marknaden inte ha något som helst berättigande ur
flera synpunkter, bl. a. av den anledning, som åberopades i ett tidigare sammanhang,
när det gällde prisreglering av råvaran. I propositionen nr 237 till
1946 års riksdag uttalar nämligen departementschefen därom: »Jag anser mig
böra utgå från att prisregleringen å sågtimmer av furu och gran m. m. samt
i anslutning därtill meddelade prisföreskrifter angående upplåtelser av skogsavverkningsrätter
böra upphöra, då erfarenheten har visat, att det i nuvarande
situation möter stora svårigheter att upprätthålla kontrollen av bestämmelsernas
efterlevnad.» Jag tänker mig, att statsrådet Ericsson är ganska lyhörd för
erinringar eller anmärkningar i den riktningen och alltjämt anser, att en reglering
bör försvinna, då det inte längre finns möjlighet att effektivt kontrollera
densamma. Om statsrådet Ericsson har den inställningen, förefaller det mig
alltså som om han även måste anse, att prisregleringen av trävarorna för den
inhemska marknaden bör bort, ty jag tror, och det är för övrigt en ganska allmän
mening, att det är absolut omöjligt att åstadkomma en effektiv kontroll
av denna prisreglering. Jag skulle vara mycket intresserad av att erfara, huruvida
statsrådet Ericsson kan känna sig förhindrad — eller kanske rättare
sagt oförhindrad — att här ge en antydan om vad som tilläventyrs skall komma
i stället, när prisutjämningsavgiftema »såsom en ren övergångsanordning»
bortfallit.

Det har ju talats åtskilligt tidigare i dag här i kammaren om den, där damen,
som trots sin vällevnad dock hade ett visst intresse för den slanka linjen. Hon
utnyttjade ju sitt snörliv på ett sådant sätt, att det åstadkom omfattande rubbningar
i den naturliga cirkulationen. Jag tror, att ett bibehållande av det nuvarande
tillståndet, när det gäller den inhemska trävarumarknaden, måste resultera
i rubbningar i vad man väl kan säga vara normal cirkulation. Snörlivet
bör sålunda avlägsnas ju förr desto hellre.

Jag tror vidare, att om handeln på den inhemska marknaden lämnades fri,
skulle det bli en ganska naturlig anpassning till behovet av trävaror, och jag
tror också, att det inte skulle medföra några farliga konsekvenser i prishänseende.
Inför det tal, som vi ha hört tidigare i dag om att investeringarna skola
ytterligare begränsas med kanske 25 procent och att begränsningen skall gå ut
över även bostadsbyggandet, skulle jag kunna tänka mig, att behovet av trävaror
kommer att nedgå och att det alltså blir så mycket lättare att åstadkomma
de trävaror, som faktiskt behövas.

Herr Näsgård talade om att det var mycket dåligt ställt med pariteten mellan
de till de stora exportorganisationerna anslutna företagen och de utanför
dessa stående företagen. Jag har ingen anledning att motsäga honom i det
hänseendet. Jag tror att det kan vara riktigt, och jag skulle i det sammanhanget
särskilt vilja framhålla, att jag finner det ganska betänkligt, att de
företag, som äro anslutna till trävaruexportföreningen, ha en ovillkorlig rätt att
få tillbaka prisutjämningsavgifterna, under det att man nödgas ställa sig frågande
till hur det kommer att gå med de avgifter, som komma att erläggas av
andra exportörer. Jag tycker att det är en rätt betänklig sak, som bör rättas
till.

Jag vill dock säga, att. om någon här i kammaren av herr Näsgårds anförande
drager den slutsatsen, att det skulle föreligga någon motsättning mellan
de större företagen och de mindre, är detta inte riktigt, om däri inlägges den
meningen, att de större företagen skulle på något sätt söka driva en politik,

Lördagen den 28 juni 1947 em.

Nr 30.

Ang. prisutjämning sav gifter m. m. (Forts.)
som skulle motverka de mindre företagens möjligheter att hävda sig. ,Vad som
skett är att regeringen inlåtit sig på åtgärder, som jag skulle tänka mig alla
företag betrakta som mycket olustbetonade och tvivelaktiga. Men regeringen
har ju varit på det klara med att här skall det regleras, och då ha företagen
måst i viss utsträckning anpassa sig därefter, och så ha avtalen mellan de stora
sammanslutningarna och regeringen kommit tillstånd.

Eftersom statsrådet Ericsson är närvarande i kammaren, vill jag begagna
tillfället att beröra några saker, beträffande vilka det kan vara av stort intresse
att höra hans uppfattning.

Det omnämnes i propositionen att priskontrollnämnden den 26 april 1947
hemställde om höjning av priserna å sågade trävaror av furu och gran med i
genomsnitt 35 öre för kubikfot och att bränslekommissionen i en sin framställning
den 8 därpå följande maj biträdde detta yrkande. Kungl. Maj:t beslöt
emellertid icke i enlighet med priskontrollnämndens hemställan, utan höjde
priset med endast 20 öre per kubikfot. Härtill säger statsrådet Ericsson, att
den prishöjningen var avsedd som ett genomsnitt, och han för sin del anser, att
den var tillräcklig. Jag skulle vilja ha den saken något närmare belyst. Jag
skulle vilja veta, om statsrådet Ericsson verkligen menar, att det skall vara
möjligt att med de ökade råvarupriserna och de ökade produktionskostnaderna
i övrigt, med denna prishöjning av 20 öre per kubikfot, producera trävaror
för den inhemska marknaden med förtjänst? Jag skulle vara benägen att påstå,
att det är absolut uteslutet. Jag skulle dock bli mycket glad, om statsrådet
Ericsson kan visa upp motsatsen. Jag skall gärna ta skäl i det hänseendet, men
om statsrådet inte kan visa detta, nödgas jag påstå, att det faktiska läget är
sådant, att de 20 örena äro otillräckliga för att åstadkomma täckning av de
verkliga produktionskostnaderna.

Jag måste anse det i högsta grad påkallat att alla företag få sina kostnader
täckta, ty även de mindre företagen, som vi här talat om, ha dock haft en mycket
stor betydelse, när det gällt stabiliseringen socialt sett inom vårt samhälle.
Det kan inte vara en tilltalande politik, om man verkställer regleringar
eller vidtager åtgärder, som omöjliggöra företagens fortsatta verksamhet eller
tvinga dem in på vad man skulle kunna kalla för svarta börsen. Det är klart,
att det är mycket trävaror, som omsättas eller omsatts på den vägen. Farorna
därför äro kanske i detta ögonblick inte så särskilt stora med hänsyn till att
exportföretagen skola avsätta en hel del av sina trävaror på den inhemska marknaden;
och det är ju självfallet, att dessa stora företag, som tack vare sin export
kunna hålla sig skadeslösa för underpriserna på den inhemska marknaden,
inte komma att inlåta sig på några svartabörsaffärer.

Herr Näsgård yttrade, att det enda sättet att ordna dessa ting vore en prisclearing,
varigenom man skulle låta exportpriserna i viss utsträckning komma
de företag till del, som arbetade speciellt för hemmamarknaden. Jag kan tänka
mig, att den utvägen har blivit ganska ingående prövad av Kungl. Maj:t och
även av de olika organisationerna. Jag vill inte göra herr Näsgård ledsen, ty
om hans uppslag innebure en framkomlig väg, skulle jag inte ha någon anledning
att söka avvisa, den. Men det ligger väl ändå så till att det inte finns någon
möjlighet att gå den vägen, främst med hänsyn till att de företag, som
skulle bli subventionerade, äro av mycket skiftande karaktär. De ha mycket
olika tillverkningar. Härtill kommer, att deras antal är mycket stort. Antalet
torde nämligen uppgå till i varje fall någonting mellan 6 000 och 7 000. En
prisclearing omfattande så många företag och så olika företag finns det inte
någon möjlighet att genomföra. Så länge som det inte kan anvisas någon rimligare»
ordning, som kan kontrolleras och som kan tillgodose olika behöriga inIressen,
tror jag att det enda riktiga är, att all prisreglering, när det gäller den

Nr 30.

Lördagen den 28 juni 1947 em.

Ang. prisutjämningsavgifter m. m. (Forts.)
inhemska marknaden, skall i det läge, dit vi nu kommit, upphöra. Jag hoppas
också, att saken ligger så till, att när man har talat om att prisutjämningsavgifterna
utgöra en övergångsanordning, har man avsett att det som skall följa
på dem är just frihet på området.

Herr Näsgård: Herr talman! Herr Velander ansåg, att en prisclearing skulle
vara omöjlig därför att de producerande företagen äro så många, 6 000 ä 7 000.
Men Ivungl. Maj:t har faktiskt höjt normalpriserna med 20 öre per kubikfot,
och som kompensation för den därmed följande kostnadsökningen för byggnadsverksamheten
har det ordnats med en subvention för denna verksamhet. Skulle
man då inte lika väl kunna tänka sig en prishöjning, som vore tillräcklig för
att utjämna skillnaden mellan hemmamarknadspriset och exportpriset, och en
motsvarande subvention? Jag har för min del inga betänkligheter alls i det
fallet.

När jag höll mitt första anförande fann jag mig ha anledning att uttala ett
beklagande av att statsrådet Ericsson inte var närvarande. Nu har han kommit
hit, och då får jag väl upprepa något av vad jag sade förra gången. Vad
jag egentligen önskade, först i bevillningsutskottet och sedan i kammaren, det
var ett meddelande från regeringens sida om hur man där tänker sig att kunna
nå den önskvärda pariteten mellan storföretagen och småföretagen.

Som jag nämnde i mitt första anförande skola trävaruexportföreningens medlemmar
vid export betala in 100 kronor per standard till en stiftelse. Denna
stiftelses medel skola kunna disponeras för forsknings- och andra ändamål, som
äro av samfällt intresse för trävaruindustrien, och resten skall framdeles fördelas
mellan föreningens medlemmar. Det huvudsakliga syftet med denna anordning
tycks vara en tillfällig sterilisering av köpkraften, ty om konjunkturerna
inte ändras skall inte någon del av medlen få användas för föreningsmedlemmarnas
räkning förrän år 1951.

Småföretagens exportavgifter skola i stället inlevereras till diversemedelsfonden
för prisutjämningsavgifter. I samband med detta står det —■ jag ber
att få läsa upp det ånyo, i statsrådets närvaro — i propositionen: »Sålunda
erlagda belopp ha dock ansetts böra inom fonden bokföras särskilt och förutsättningar
synts böra skapas» — jag tycker det är litet vagt uttryckt —
»att framdeles använda sålunda inbetalade medel i konjunkturutjämnände
syfte, särskilt till förmån för tillverkare av de trävaror, för vilka avgifterna
erlagts. Härigenom skulle paritet erhållas mellan trävaruexportföreningens medlemmar
och övriga tillverkare, som arbeta på export.»

Den sista satsen är litet dubbeltydig, ty det är ju så, att många av småföretagen
arbeta dels för export, dels för försäljning på hemmamarknaden.

Statsrådet sade i sitt anförande, att det har varit svårigheter med kvaliteterna
då det gäller de mindre sågverken. Jag vet emellertid exempel på småsågverk,
som under årens lopp med fördel ha exporterat både till Danmark och
till England men i alla fall sålt kanske huvuddelen av sin tillverkning på
hemmamarknaden. Nu bli dessa företag avstängda från utlandsmarknaden, och
detta förhållande utgör ett mycket svårt ekonomiskt handikap för dem.

Jag skall nämna ett fall som jag fick kännedom om när jag var hemma nu i
midsommar. Föreståndaren för ett sågverk nämnde som exempel, att för tretums
kvinta får man på hemmamarknaden enligt normalprisbestämmelsema 2 kronor
25 öre per kubikfot, men vid export får man 3 kronor 5 öre. Det gör alltså
80 öres skillnad. Han drog denna slutsats: »För oss går det överhuvud tagetinte
att köpa skog i höst.»

Nu nämnde statsrådet, att man också skulle kunna tänka sig en prisclearing,
vilket jag anser vara det enda riktiga i det här fallet.

Lördagen den 28 juni 1947 em.

Nr 30.

Ang. prisutjämningsavgifter m. m. (Forts.)

Statsrådet sade också, att om det finns möjligheter för utökning av exporten
så skola dessa möjligheter utnyttjas. Jag antydde i mitt första anförande, att det
skulle kunna vara möjligt att öka exporten kanske rent av med en kvarts miljon
standards i år. Statsrådet skakar på huvudet, och jag vet att myndigheterna
sätta sig på tvären och mena, att om man har något överskott så bör man spara
litet till nästa år. Men om ett sådant förfarande får till resultat, att många
små sågverk få svårt att köpa timmer i höst, så kan det komma surt efter
nästa år.

Vad bevillningsutskottet i sitt betänkande har skrivit om att uttagandet av
prisutjämningsavgifter är en speciell anordning, betingad av de exceptionella
förhållanden som för närvarande råda, tycker jag inte man kan fästa så stor
vikt vid, ty det är just den nuvarande situationen som är kritisk. De mindre
sågverk, som jag talar om, ha kommit i en mycket svår knipa, och jag tycker
att regeringen borde göra sitt allra bästa för att försöka få dem ur den knipan.

Medan jag nu har ordet skall jag ånyo interpellera statsrådet angående subventionen
av importen från Finland. I fjol ingicks det ju ett avtal om import av
10 000 standards sågade trävaror med en subvention av 105 kronor per standard.
Nu har det till bevillningsutskottet kommit ett meddelande som är refererat
i betänkandet och som innehåller, att man har träffat en överenskommelse
om import från Finland av ytterligare 20 000 ä 30 000 standards.
Där meddelas också, att statskontoret har fått i uppdrag att från diversemedelsfonden
för prisutjämningsavgifter utbetala högst sex miljoner kronor för subventionering
av denna import. Uppgifterna i meddelandet till bevillningsutskottet
kan jag inte riktigt tolka — det göres jämförelser mellan fobpriser
och cifpriser, som inte äro så lätta att överblicka — men av summan och kvantiteterna
kan jag dra den slutsatsen, att subventionen måste uppgå till mellan
200 och 300 kronor per standard.

Kan man då, herr statsråd, härav draga den slutsatsen, att skillnaden mellan
hemmamarknadens normalpriser och exportpriserna för närvarande uppgår
till samma belopp?

Herr statsrådet Ericsson: Herr talman! Tillåt mig att först uppehålla mig
en smula vid herr Näsgårds anförande.

Herr Näsgård var bekymrad för hur småsågarna skulle kunna skaffa råvara
för arbetet under nästa sågningssäsong. Jag erkänner att detta är ett problem.
Men man bör hålla i minnet, att när regeringen underhandlade med dessa småsågar
om villkoren för export fingo de erbjudande om samma villkor, som vi
ha kommit överens med storföretagen om, nämligen att de skulle få fria exportpriser
samt att de skulle slippa ifrån prisutjämningsavgiften och i stället bilda
en stiftelse på samma sätt som storföretagen ha gjort. Ett stort antal av sågverksägarnas
organisationer förklarade, att de tyvärr inte kunde acceptera ett
sådant erbjudande. Det var alltså ett faktum.

Vid förfrågan, huruvida dessa småföretag ansågo att man skulle släppa
exporten helt fri utan någon kvotering mellan stor- och småföretagen, svarade
de, att det ville de inte vara med om. Det är ju så, att förra året stöd Svenska
trävaruexportföreningen för 88 procent av exportkvantiteten, och i år är dess
exportkvot fastställd till 80 procent.

Tilläggas bör, såsom jag sade i mitt första anförande, att vi ha gjort det
förbehållet, att för den händelse vi kunna öka exportkvantiteterna skola vi
so till, att ökningen i exporten om möjligt kommer småföretagen till godo. .Tåg
betvivlar emellertid att det kommer att bli möjligt att, såsom herr Näsgård
gör gällande, öka exportkvantiteten med 250 000 standards. Jag bär fått en
uppgift från dessa småföretagare, att vad de skulle kunna tänka sig att ex -

Nr 30.

Lördagen den 28 juni 1947 em.

Ang. prisutjämningsavgifter m. m. (Forts.)
portera ytterligare är ungefär 50 000 standards, och det är ju en viss skillnad
mellan denna siffra och den som herr Näsgård anger.

Herr Näsgård menar väl inte, att regeringen skulle hysa den uppfattningen,
att det vore bättre att lagra eventuellt överskjutande virke än att exportera
det, Det är tvärtom på det sättet, såsom jag har deklarerat flera gånger, att
vi äro intresserade av att driva upp exportkvantiteterna så långt som det är
förenligt med vårt intresse av att ha en rimlig försörjning på hemmamarknaden.
Det är just hänsynen till denna försörjning på hemmamarknaden, som
är orsaken till att vi ha genomfört dessa regleringsåtgärder. Vi reglera inte
för regleringens egen skull.

o Herr Velander säger, att det inte vore farligt att släppa normalpriserna på
sågade varor, eftersom det då skulle bli en normal anpassning på marknaden.
Jag betvivlar inte att det skulle bli en normal anpassning, men denna anpassning
skulle säkerligen komma till stånd på det sättet, att priserna på hemmamarknaden
skulle stiga till den nivå där exportpriserna nu ligga, Eftersom
man t. ex. på den engelska marknaden betalar 42 pund per standard för en
viss kvalitet, för vilken vi ha ett normalpris på ungefär 420 kronor per
standard, så är faktiskt prisskillnaden 200 kronor per standard. Därav framgår,
att om storföretagen skola avsätta 100 kronor per standard till en fond,
så blir ändå merinkomsten per standard vid export jämfört med försäljning på
hemmamarknaden 100 kronor per standard.

Jag har emellertid sagt tidigare i riksdagen — kanske inte här, men åtminstone
i andra kammaren — att vi inte kunna åtaga oss att förändra den
svenska sågverksindustriens allmänna struktur. Och vad är det som säger att
priset på trävaror måste höjas? Priserna på sågade varor på hemmamarknaden
ha höjts med 100 procent sedan förkrigstiden, och det är ju en ganskt kraftig
höjning. Förra året medgavs en höjning med 15 öre per kubikfot, och i år har
det medgivits en höjning med 20 öre, så att den sammanlagda höjningen har blivit
35 öre per kubikfot, och nu säges det, att det skulle behövas ytterligare höjningar.

Nu frågar herr Velander: kan man göra gällande, att det går att finansiera
en sågverksrörelse genom att sälja till normalpriser, men betala de råvarupriser
som nu gälla? Ja, vi ha naturligtvis fastställt priserna med utgångspunkt
från att sågverksrörelsen verkligen skall kunna vara lönande. Det är
väl i och för sig inte konstigt att det råder delade meningar mellan å ena sidan
myndigheterna och å andra sidan regeringen om hur högt ett visst pris skall
sättas. Sådant har ju hänt många gånger tidigare. Men det kan inte vara
riktigt att säga, att då vi nu ha släppt normalpriserna på rundvirke och detta
har lett till prisstegringar på exempelvis massaved, så skall det leda till att
vi omedelbart böra släppa normalpriserna även på sågade varor. Jag kan inte
finna någon som helst logik i det resonemanget. Det var ju samlingsregeringen
som på sin tid införde prisutjämningsavgifterna. Alltså, en regering med representanter
för olika partier fann, att det var angeläget att hålla hemmamarknadspriset
på trävarorna på en tillräckligt låg nivå men samtidigt ta ut de
exportpriser som voro möjliga att ta ut. Och det är alldeles uppenbart, att om
vi skulle tillåta en höjning av priserna till exportprisernas nuvarande nivå,
säg med 200 kronor per standard, så skulle det betyda oerhört mycket i kostnadsavseende
för bostadsproduktionen.

Då kan man säga, att vi kunna subventionera bostadsbyggandet. Ja, den
senaste prishöjningen har tvingat oss att föreslå en subventionering. Vi ha
nämligen hemställt till riksdagen, att. ett belopp skall överföras från diversemedelsfonden
för prisutjämningsavgifter till anslaget för tilläggslån till viss
bostadsbyggnadsverksa.mhet. Bevillningsutskottet har inte haft någonting att

Lördagen den 28 juni 1047 em.

Nr 30.

Ang. prisutjämningsavgifter m. m. (Forts.)
erinra mot detta, och det gläder mig att utskottet sålunda har godkänt principen.
Men det visar å andra sidan hur allvarligt vi se på den här saken.

Jag vill hävda den meningen, att skogsägare och sågverksägare — skogsindustrien
överhuvud taget — bör se på det samlade resultatet av sin verksamhet.
Det är inte säkert att alla delar av den verksamheten ge lika bra
ersättning, men det kan inte förnekas, att totalt sett ha både skogsägarna, sågverksindustrien
och cellulosaindustrien för närvarande goda konjunkturer —
med goda konjunkturer menar jag då goda inkomster överhuvud taget.

Herr Velander frågade: vad skall komma efter prisutjämningsavgifterna?
Har man räknat med att det skall kunna bli en anpassning mellan vår prisnivå
och världsmarknadspriset, så att regleringarna skola kunna hävas? — Jag vet
inga andra syften med den här regleringen än att försöka säkra en skälig prisnivå
på hemmamarknaden. Staten har inga fiskaliska intressen i detta sammanhang.
Det är därför helt naturligt att vi kunna säga, att de prisutjämningsavgifter,
som vi ta ut av småsågarna och som när det gäller storföretagen
motsvaras av avgifter, vilka dessa få sätta in i en1 särskild stiftelse, på
något sätt böra gå tillbaka till dessa mindre sågverksföretag.

Herr Näsgård anmärker på att den saken är så vagt uttryckt i propositionen.
Men hur skall man då skriva, när företagen inte själva kunna ta emot pengar?
Det är ett faktum, att de inte kunna göra det. Vi diskuterade vid den tid, då
propositionen skrevs, huruvida vi skulle kunna åstadkomma en prisclearing på
hemmamarknaden på det sättet, att konsumenterna skulle skriva på intyg om
att de hade köpt så och så mycket virke av den och den trävaruhandlaren, men
vi funno, att hela den apparaten var alldeles för skrymmande och inte heller
var tillfredsställande ur kontrollsynpunkt. Vad vi nu tänka oss är ju att försöka
åstadkomma ett clearingsystem, där producenterna få anmäla vad de exportera
och vad de på hemmamarknaden sälja till distributörer och andra. Om
alla företagens försäljningssummor skola räknas ihop till en klumpsumma, så
blir ju följden att alla bli intresserade av att kontrollera varandra, eftersom
det gemensamma överskottet skall fördelas i förhållande till leveranserna.

Jag får erkänna, att jag inte har kommit på den idén förrän på senare tid,
och jag har tyvärr inte heller från annat håll fått uppslag om att det skulle
vara möjligt att gå den vägen, men för närvarande undersöka vi om sådana
möjligheter finnas. Huruvida vi komma att lyckas veta vi inte, men jag har
vissa förhoppningar om att vi skola komma att göra det. Jag kan tala om, att
vederbörande företagare ha intresse för saken, och det kan kanske bli vissa
positiva resultat,

Herr förste vice talmannen: Herr talman! Jag vill endast understryka angelägenheten
av att få en lösning av den fråga vi nu debattera.

Det råder inte bara bland ägarna till de mindre sågverken, utan även bland
skogsägarna, särskilt i södra Sverige, där man inte kommer i åtnjutande av de
fördelar som äro förenade med exporten av trävaror, missnöje med den nuvarande
ordningen.

Det kan visserligen vara svårt att finna en lösning, men man får icke för
den skull underlåta att åstadkomma rättvisa. Ty i första hand sågverksägarna
anse, att det inte är någon rättvisa i det nuvarande systemet, och herr statsrådet
känner nog till, att om människorna få den uppfattningen, att det är
orättvisor förenade med det system som tillämpas, då bli de inte belåtna. Det
iir klart att på här ifrågavarande område man inte kan finna ett sådant system
att alla kunna bli tillfredsställda, men här iir det alltför U7>ponbart att
de nuvarande bestämmelserna för tilldelning av exportkvoten icke medföra rättvisa.

Nr BO.

Lördagen den 28 juni 1947 em.

Ang. prisutjämningsavgifter m. m. (Forts.)

Framför allt i ett läge som det nuvarande, då vi måste främja exporten, är
det angeläget att finna en lösning, som skapar rättvisa, och då bör man se till
att samtliga skogsägare om möjligt komma i åtnjutande av samma fördelar.
Inte minst med anledning av vad som har framförts i den debatt, som vi tidigare
haft i riksdagen rörande valutaförhållandena, finner jag det mycket
angeläget även från statsmakternas synpunkt — således inte bara från skogsägarnas
— att man får en lösning av frågan. Det blir eljest, såsom herr Mannerskantz
sade, sannolikt mindre virke avverkat under ett kommande år, och
ett sådant resultat av de åtgärder som äro vidtagna vilja vi väl i varje fall
inte att det skall bli.

Jag finner emellertid av herr statsrådets yttrande, herr talman, att regeringen
gör vad som göras kan. Jag förstår att det måste uppstå svårigheter
både om man använder kvotering och om man tillämpar andra system, men
man får inte släppa frågan även om svårigheterna äro stora.

Herr Wehtje: Herr talman! I debatten har framhållits, vilka svårigheter
som ha förefunnits att få en rättvis avvägning av de här föreslagna prisreglerings
bestämmelserna. Jag skall inte lägga ut dessa frågor vidare; de ha
ju blivit mycket ingående belysta under debatten. Jag vill emellertid peka
på några andra omständigheter, som inte ha framhållits.

Vid en sådan reglering och tvångsdirigering av produktion och prissättning,
som det här är fråga om, uppstår det även andra ofrånkomliga olägenheter.
I detta fall bli ju sålunda de inhemska priserna för lågt avvägda. Nu är det
ju så att man önskar hålla tillbaka konsumtionen av trävaror och pappersprodukter
inom landet för att kunna öka exporten så mycket som möjligt, men
genom den konstlade prissättningen motverkar man själv denna önskade utveckling.
Regleringsåtgärderna medföra alltså en snedvridning av produktion
och konsumtion som är av stor betydelse.

Jag vill också påpeka, att när det har varit svårt att få den rätta utformningen
och avvägningen av de här föreslagna bestämmelserna, så har det därigenom
uppstått dröjsmål i fullgörandet av leveranser till utlandet. Genom detta
bär vår utrikeshandel helt visst blivit ofördelaktigt påverkad. Om man helt
och hållet kunde undvara bestämmelser om prisreglering, så skulle man därmed
också komma ifrån många svårigheter och orättvisor.

Herr talman! Jag har intet särskilt yrkande, men jag skulle vilja hemställa
att man, när giltighetstiden för de nu föreslagna bestämmelserna är ute och
man skall taga under övervägande att eventuellt inte förlänga dem eller att
eventuellt ersätta dem med några andra bestämmelser, skall beakta de synpunkter,
som ha framförts här i debatten — även de synpunkter, jag här har
framhållit.

Herr Ekströmer: Herr talman! Jag bor ju mitt i hjärtat av den stora skogsbygden
i Småland, så jag känner ganska väl till hur både sågverksägare och
skogsägare i den trakten tänka, och jag kan vitsorda vad herr Mannerskantz
nyss sade. Det förefaller sannerligen som om regeringen hade en märklig förmåga
att förarga våra skogsägare. Först var det hela denna långa lidandets
väg med veden, som har resulterat i att man nu hugger alldeles för litet ved
där nere, alldeles på tok för litet, och nu kommer denna historia med det sågade
virket, som snart blir bekant ute i bygderna. Och när man får veta,
att de sågverk, som ha förmånen att få sälja sitt virke på exportmarknaden,
oavsett den utjämningsavgift på 100 kronor per standard, som de skola erlägga
till stiftelsen, kanske kunna få ut ett par hundra kronor mer, kanske t. o. m.
ännu mer per standard än de sågverk som äro nödgade att sälja på hemma -

Lördagen den 28 juni 1947 em.

Nr 30.

Ang. prisu tjä mning sav g tf ter m. m. (Forts.)
marknaden, så kan man ju förstå att detta förhållande skall väcka förargelse.
Samtidigt får man ju ock veta, att både bränslekommissionen och priskontrollnämnden,
som väl få anses vara auktoritativa organ när det gäller prisfrågor,
ha föreslagit en höjning av priserna på sågade trävaror av furu och gran med
35 öre per kubikfot men att regeringen inte har medgivit större höjning än
med 20 öre. Sådant resulterar enligt min övertygelse ovillkorligen i just det,
som herr statsrådet sade att han ville undvika, nämligen en minskning av
huggningarna till ogagn för hela vår ekonomi. Det gäller stora virkeskvantiteter
icke blott i den del av landet, som jag representerar, utan i hela södra
Sverige och kanske långt uppåt landet vid de sågar, där man inte är inställd
på att exportera virke och i regel icke heller kan uppfylla fordringarna på
kvalitet för export.

Jag uppfattade herr statsrådet så, att det nu är meningen att tillåta ett
större antal sågar än för närvarande att exportera. Det låter ju bra, men
jag tror knappast att så många sågar t. ex. nere i mina trakter ha de resurser,
som fordras för exportförsäljning. I regel är det där fråga om små klingsågar,
som äro ganska primitivt inrättade. De stå kanske mitt inne i skogen
och äro i många fall mycket enkla, sådana där flyttbara sågar, och kunna förvisso
icke framställa trävaror av den kvalitet, som fordras för export. Den
övervägande delen av småsågama torde därför alltjämt, även om de nu få
löfte att bli exportörer, vara hänvisade till hemmamarknaden. Och såsom jag
nyss sade, blir det säkerligen så, att skogsägarna få mindre betalt för sin
skog än förut. Då bli de förargade och bry sig inte om att hugga. Skogsägarna
där nere äro nämligen så beskaffade, att tycka de inte det är roligt
att hugga eller trivas de inte med villkoren, så hugga de helt enkelt inte.

Jag förstår, att det inte är så lätt att lösa problemet, men när man ändå
får in så mycket pengar i form av prisutjämningsavgifter, borde man kunna
använda större delen till en prishöjning på de sågade varorna för hemmamarknaden,
alltså utan att detta högre pris behövde slå igenom i handeln. Det vore,
tycker jag, en mycket enkel sak. Visserligen äro här mycket goda ändamål
för användningen av prisutjämningsavgifterna angivna, delvis ändamål som
jag såsom skogsman särskilt uppskattar. De torde dock knappast i fråga om
angelägenhetsgrad kunna mäta sig med landets intresse av att i nuvarande
läge stora virkes kvantiteter avverkas. Det omnämnes bland annat, att en folkpark
i Munksund skall byggas, och jag antar att detta är välbehövligt. Vidare
skulle Nederkalix kommun få disponera två miljoner kronor för ändamål, som
också torde vara behjärtansvärda. Skogsvårdsstvrelsen i Gävleborgs län skulle
erhålla bidrag för visst skogligt växtförädlingsarbete. Och slutligen har norrlandskonnnittén
hemställt, att återstoden av prisutjämningsavgifterna skulle
användas till återuppbyggnad av skogsbeståndet på vissa marker. Allt detta är
mycket bra, men det är knappast särskilt brådskande angelägenheter. Däremot
tror jag, herr statsråd, att det verkligen är mycket brådskande att få
upp priserna för sågade trävaror på hemmamarknaden.

Jag har intet yrkande, men jag vill verkligen hemställa till herr statsrådet
att betänka de synpunkter jag har anfört.

Herr statsrådet Ericsson: Herr talman! I anledning av herr Ekströmers anförande
måste jag tyvärr ännu en gång begära ordet.

Det är inte på det sättet att de pengar, som vi ta ut i prisutjämningsavgifter,
skulle för-slå så värst långt när det gäller piiscleariiigon. Jag vill erinra om
vad som står i propositionen och i utskottets utlåtande, att merinkomsterna av
huvudparten av exporten — närmare bestämt 80 procent — skola omhändertagas
av industrien själv. Och det är väl inte herr Ekströmers mening, att vi

Nr 30.

Lördagen den 28 juni 1947 em.

Ang. prisutjämningsavgifter m. m. (Forts.)
skulle taga in prisutjämningsavgifter och dela ut pengarna i stället för att genomföra
den fondavsättning, som vi nu ha anordnat? Jag skulle i och för sig
ingenting haft att erinra mot om så hade skett, men jag vet att Svenska trävaruexportföreningen
mycket bestämt vägrar att sälja på export undfer de förutsättningarna.
Det var därför vi funno på arrangemanget med fondbildningen.
Vad som återstår är ailltså 20 procent av exporten, och jag är i princip med om
att man delar ut merinkomsterna av denna export för att höja priserna. För
min del har jag ingenting emot att dessa pengar föras tillbaka till näringen.
Men svårigheten är hur man skall förfara, när så många vilja deltaga i exporten
och det stora flertalet icke har förutsättningar att sälja på export. Vi ha
varit så generösa att vi sagt: staten skall ställa sin administration till förfogande
för att möjliggöra denna export. Och längre kan man rimligen inte gå.

Herr Wehtje önskade en prishöjning för att därmed begränsa förbrukningen
av virke. Jag erkänner att detta är en linje, men ingen av ledamöterna i bevillningsutskottet
har velat föreslå en sådan åtgärd. Ett fördyrande med ytterligare
200 kronor per standard av det virke, som säljes på hemmamarknaden, skulle
öka anskaffningskostnaden för exempelvis en lägenhet av storleken två rum
och kök — jag räknar då med genomsnittskostnaden för både stenhus och trähus
— med ungefär 1 000 kronor. Den tusenlappen och kanske ytterligare en
eller annan tusenlapp skulle ge byggnadskostnadema en sådan höjd, att efterfrågan
på bostäder måste minskas, därför att människorna icke ha råd att betala
sådana anskaffningskostnader. Jag erkänner alltså, att herr Wehtjes resonemang
rent logiskt håller streck, men jag har den meningen, att vi icke böra
gå den vägen, och jag har trott att riksdagen hyiser samma uppfattning.

Det vi skulle eftersträva var en prisstabilisering på hemmamarknaden samtidigt
som vi skulle tagia ut största möjliga kvantiteter för export. I det avseendet
vill jag gärna uttrycka samma mening som herr Ekströmer, att det vore
olyckligt om avverkningarna totalt sett minskades. Därom äro vi alla ense. Efterfrågan
på arbetskraft från skogsägarnas sida är betydande. Det föreligger
ett behov av, jag tror ytterligare 20 000 man, till skogen, men det saknas arbetskraft.
Jag föreställer mig emellertid att vi alla äro överens i det stycket,
att det är god ekonomi och att det ur allmänna ekonomiska synpunkter är angeläget
att nu så långt som möjligt pressa upp exporten. Och vi ha som sagt försökt
att animera till så omfattande avverkningar som möjligt.

Jag tror för min del inte att man kan säga, att de här debatterade bekymren
beträffande de smärre sågverken komma att i nämnvärd grad påverka exportens
totalkvantitet. Ty hugges det inte timmer för försågning, så hugges det i
varje fall massaved, och även den varan kommer ju i form av massa och papper
att exporteras.

Ur välutapolitisk synpunkt kan det därför knappast bli fråga om någon
försämring, såvida det inte skulle inträffa, att antalet människor i skogsarbete,
antalet arbetare i vår sågverksindustri, vår massaindustri och pappersindustri
och därmed vår totala produktion på detta område minskas. Då vore det anledning
till allvarliga bekymmer, ty i så fall skulle vi i valutahänseende få en
sämre ställning.

Herr Näsgård: Herr talman! Det är på sätt och vis tråkigt, att debatten i
denna fråga har blivit så omfattande, när man ändå inte har möjlighet att
framställa något yrkande, utan saken för närvarande faktiskt är avgjord på
förhand. Jag vill försäkra, att det inte finns någon avsikt från min sida att
komma åt statsrådet Ericsson eller någon annan ledamot av regeringen, men
frågan är så viktig, att jag tror att riksdagen bör ordentligt ventilera den och
inte bara låta det fortgå som hittills.

Lördagen den "28 juni 1947 em.

Nr 30.

An(/. prisutjämningsavgifter m. m. (Forts.)

Statsrådet Ericsson sade nyss i en replik till en annan talare, att om man
skulle låta priserna på hemmamarknaden stiga, så skulle bostadslägenheterna
fördyras högst betydligt. Men om en prisclearing ordnades, skulle man ju slippa
denna höjning.

Statsrådet framhöll, att de stora företagen icke gått med på andra villkor
än att de själva skulle få disponera sina prisutjämningsavgifter. Det må vara
sant, att regeringen har misslyckats i sina underhandlingar, men jäg måste säga,
att det icke är tillfredsställande, att 80 procent av exporten — i realiteten 82
procent, såsom jag sade i mitt första anförande —• lämnas till dessa storföretag
på de villkor, som de själva bestämma. Varför kunna inte dessa storföretag liksom
de mindre inbetala avgifterna till prisutjämningsfonden?

Statsrådet var inne på att jag hade beklagat, att uttalandena i propositionen
om användningen av de små företagens prisutjämningsavgifter äro vaga. Det
vidhåller jag, och jag tror icke heller att statsrådet kan säga annat än att uttalandena
äro vaga. Det är naturligtvis inte lätt att säga, hur avgifterna skola
kunna komma småföretagarna till godo på samma sätt som de stora företagen
få sina pengar tillbaka, men storföretagarna ha i detta fall egentligen inte
lämnat någonting till det gemensamma. När avtalet utlöper den 1 februari
1948 är det nödvändigt att upptaga denna sak till förnyad prövning.

Statsrådet framhöll, att de små företagen i alla fall ha möjligheten att sälja
till detaljpriser. Jag förstår att det åsyftades, att om man säljer mindre kvantitet
än 300 kubikmeter, så får man under vissa förhållanden ett tillägg av
20 öre. Men det är givetvis alldeles otillräckligt.

Vad beträffar exportens storlek får jag säga, att jag har min uppgift från
vederhäftigt håll. Jag vill inte därför bestämt påstå, att det är möjligt att
exportera ytterligare 250 000 standards. Statsrådet säger, att det kanske inte går
att öka exporten med mer än 50 000 standards. Men jag skulle vilja uppmana
statsrådet Ericsson att låta göra en grundlig undersökning i denna fråga för
att få reda på om det inte finns möjlighet att väsentligt utöka exporten från de
små företagen. Så vitt jag kan se är detta den enda möjligheten att för ögonblicket
åstadkomma en bättre fördelning mellan de stora och de små företagen.

Till sist skulle jag vilja säga till herr Mannerskantz — jag glömde det i mitt
förra anförande — att detta icke är någon fråga som skiljer Norrland från
södra och mellersta Sverige. Även i Norrland finns det ett stort antal småföretag
i sågverksbranschen, och problemet är alltså detsamma i norra som i
södra och mellersta Sverige. Stora bolag finnas även i södra och mellersta
Sverige, exempelvis i Värmland. Inte heller ur den synpunkten råder således
någon skillnad.

Herr Veländer: Herr talman! Herr Näsgård har i sina sista anföranden sökt
närmare motivera sin uppfattning, att det skulle vara möjligt att genomföra
en clearing på grundval av prisutjämningsavgiftema för att i någon form tillföra
de mindre, icke exporterande företagen något slags subvention.

Så vitt jag har förstått, äro dessa tankegångar icke nya, utan torde ha varit
föremål för prövning redan för ett par år tillbaka. Jag skulle förmoda, att
man då på olika håll fann, att det ej var möjligt att gå den vägen. Anledningarna
härtill voro troligen flera, men en av dem var dock att finna i det
stora antalet och den skiftande strukturen av de på området arbetande företagen.
Bränslekommissionens i det sammanhanget efter verkställda undersökningar
lämnade uppgift gick ut på att antalet företag, såsom jag tidigare antytt,
skulle röra sig om cirka 7 000 och representera alla storleksordningar —
många av dem fasta eller ambulerande cirkelsågar.

Om man skulle inlåta sig på en prisclearing, måste man givetvis fastställa

Nr 30.

Lördagen den 28 juni 1947 em.

Ang. prisutjämningsavgifter m. in. (Forts.)
de olika tillverkningskvaliteter. företagen representerade, ock jämväl vilka priser
de faktiskt betingat eller betingade sig för sin produktion. När den med
propositionen avsedda ordningen trädde i tillämpning, var läget sådant, skulle
jag förmena, att knappast några trävaror såldes till gällande normalpris. Man
kan därför inte gärna tänka sig, att en prissubvention skulle kunna grundas
enbart på omfattningen av den produktion, som de olika företagen ställde till
förfogande, utan man fick också lov att göra klart för sig vilka priser som
faktiskt betingades därför. Och vilken förvaltningsapparat skulle det inte behövas
för att genomföra den därför erforderliga kontrollen! Jag tror att en
subventionering på sådana grunder är alldeles utesluten, och jag skulle känna
mig förvånad om någon, som mera ingående sysslat med dessa ting, skulle
våga förklara, att det inte möter några svårigheter i det hänseendet.

Herr statsrådet säger, att när Kungl. Maj:t började ge sig i kast med dessa
spörsmål, erbjödos småsågarna samma villkor som de exporterande storföretagen.
Jag vill inte bestrida, att Kungl. Maj:t tillät sig den gesten. Men kunde
det, herr statsråd, vara någonting annat än en gest på grund av de omständigheter,
som jag nyss har berört, nämligen det stora antalet företag och den
skiftande beskaffenheten av deras produktion etc.? Dessa småföretag ha ju
ingen gemensam organisation, och jag misstänker, att det knappast heller finns
några möjligheter att skapa en organisation, som skulle innesluta dem alla
och erbjuda en ordning, som möjliggjorde en rationell fördelning av exportkvantiteter
m. m. Jag har alltså svårt att inse, att det kunde vara någonting
annat än en ren gest, då man åt småföretagen erbjöd samma villkor som åt
de exporterande storföretagen.

Herr statsrådet frågade, vilket resultatet skulle ha blivit, om man hade
lämnat priserna på den inhemska marknaden fria! Han ansåg, att priserna då
skulle ha kommit att anpassas efter exportpriserna. Jag vill inte yttra mig
därom, men jag vill erinra om de priser, som gällde på den inhemska marknaden
vid den tidpunkt, då man bestämde sig för den ordning, som propositionen
redovisar. Jag behöver inte närmare ingå på detta, ty herr statsrådet
känner säkerligen själv till det prisläge, som då rådde. Fastän de priser, som
då tillämpades i praktiken, icke på något sätt motsvarade de fastställda normalpriserna,
hade bostadsproduktionen och byggnadsverksamheten i övrigt
faktiskt anpassat sig efter dem — man må tala om svartabörspriser eller någonting
annat.

Nu säger herr statsrådet, att man i närvarande läge räknar med möjligheten
att öka de kvantiteter, som kunna ifrågakomma för export. Jag förmenar
också att läget är sådant att man kan räkna med en ökad export, och då skall
man, säger statsrådet, så vitt möjligt förbehålla denna ökning åt småsågarna.
När herr statsrådet vidare säger, att man icke på detta område vill inlåta sig
på en reglering för regleringens egen skull, utan att man tvärt om är angelägen
att komma ifrån regleringarna, då undrar jag, hur man förverkligar den
inställningen, när man börjar resonera på det sättet, att ett företag av en
viss storleksordning skall ha den andelen av exporten och att ett företag
av en annan storleksordning skall ha den andelen av exporten och så vidare.
Det är ju ett mycket stort antal företag, man här har att räkna med. Jag
misstänker därför, att de regleringar, som synas leka statsrådet i hågen, lätteligen
komma att bli ett led i en förvandling av skogsindustriens allmänna struktur,
ett spörsmål som också statsrådet var inne på.

Herr statsrådet säger, att skogsindustrierna för närvarande arbeta under
goda konjunkturer, och detta påstående överensstämmer givetvis med sanningen.
Man kan inte förneka, att konjunkturerna på exportmarknaden äro goda
— ur vissa synpunkter kanske till och med alltför goda. Men det kan ju icke

Lördagen den 28 juni 1947 em.

Nr 30.

Ang. prisutjämningsavgifter m. ra. (Forts.)
ifrågakomma att vi. när vi bl. a. behöva utländska valutor, skola söka tilllämpa
någon annan eller lägre prisnivå för våra exportartiklar än övriga exporterande
länder.

På min fråga, varför Kungl. Maj :t icke hade följt priskontrollnämnden och
bränslekommissionen vid höjning av normalpriset å sågade och hyvlade trävaror
på den inhemska marknaden, utan stannat vid 20 öre i stället för av
myndigheterna föreslagna 35 öre, svarade statsrådet, att vad man därvid avsett
det var att göra rörelsen bärande. Jag skulle ha känt mig tillfredsställd,
därest herr statsrådet kunnat antyda den kalkyl, från vilken man kunde draga
den slutsatsen, att den företagna höjningen av normalpriserna skulle möjliggöra
en lönande hantering för de mindre sågar, som företrädesvis arbeta för
hemmamarknaden. Jag har svårt att tänka mig, att en sådan kalkyl kan presteras,
och därför anser jag, att Kungl. Maj:t borde ha varit litet mera generös i
det sammanhanget. Det kan hända, att man för sådant fall hade sluppit ifrån
den olust och den åtminstone delvis berättigade kritik, som har förekommit på
hithörande område.

Herr Wehtje: Herr talman! I mitt tidigare anförande framställde jag ett
förslag, som statsrådet Ericsson omedelbart upptog till diskussion. Jag är tacksam
för detta, ty därigenom blir jag i tillfälle att lägga till rätta ett misstag,
som statsrådet gjorde.

Statsrådet räknade med att om priserna på sågade trävaror skulle tillåtas
att stiga på det sätt, som de med all sannolikhet komma att göra, om det blir
en utjämning mellan exportpriser och hemmamarknadspriser, så skulle byggnadskostnaderna
komma att högst väsentligt stegras — jag tror att statsrådet
räknade med en total kostnadsökning av 2 500 kronor eller någonting ditåt
för en egnahemslägenhet. Detta är enligt min mening felaktigt. En viss prisstegring
är naturligtvis inte utesluten, men när kostnaderna börja stiga för
byggnader, uppförda i trä enligt nu tillämpade normer och konstruktionsmetoder,
tror jag att man kommer att söka finna nya metoder, som göra det
möjligt att spara på våra dyrbara skogsprodukter, eller att man kommer att
försöka bygga i andra material. Jag tror att detta är möjligt utan att någon
påvisbar merkostnad behöver uppstå. Och blir det fallet, når man ju det syfte,
som jag vill vinna, nämligen ökade möjligheter till export av våra skogsprodukter
i stället för förbrukning på hemmamarknaden, främjad av en för låg
prissättning.

Herr Ekströiner: Herr talman! Herr statsrådet undrade om jag ville, att vi
skulle ta av exportsågarnas egna pengar för att dela ut. Det var naturligtvis
inte min mening. Ett ingånget avtal måste givetvis hållas. Men det nu träffade
avtalet gäller ju inte längre än till den 1 februari nästa år, om jag inte
minns fel, och när ett nytt avtal skall uppgöras, bör det finnas möjligheter
att söka erhålla ett så stort belopp i prisutjämningsavgifter, att en tillfyllestgörande
utjämning när det gäller hemmamarknadsvirke kan äga rum.

Jag tror inte att det hade varit så farligt att nu höja priset med 35 öre.
Priskontrollnämnden har väl någon auktoritet, och den har ju tillstyrkt en
sådan höjning, vilket även bränslekommissionen gjort. Några öre borde man
kunna få från de prisutjämningsavgifter, som redan nu uttagas. Varje bidrag
mottages förvisso av sågverksägarna och skogsägarna med tacksamhet. Om
inan hade sålunda börjat med 35 öre och sedan kanske lagt till ytterligare
fem öre, hade prishöjningen utgjort 40 öre vilket varit högeligen välkommet.
Och när man till nästa år gör upp nytt avtal, kan man säkerligen laga så, att

Nr 30.

Lördagen den 28 juni 1947 om.

Ang. prisutjämningsavgifter m. m. (Forts.)
en prisökning'' av t. ex. 50 öre kan påräknas. Detta tror jag att sågverk och
skogsägare skulle bli ganska belåtna med. Och jag är helt övertygad om att
detta vore eu mycket klok politik ur den synpunkten, att man önskar få fram
så mycket sågat virke som möjligt här i landet.

Herr Björkman: Herr talman! Det föreliggande ärendet har ju debatterats
mycket ingående, och det kan synas onödigt att förlänga debatten ytterligare,
men eftersom jag sysslar med de problem, som vi här tala om, dagligdags och
bär gjort det i tjugufem år, kanske jag kan få säga några ord i denna fråga.

Jag kan först till alla delar instämma i herr Veländers anförande, som på
ett sakligt sätt belyste alla hithörande spörsmål.

Statsrådet Ericsson sade, att trävaruindustrien hade en lysande konjunktur,
liksom även skogsindustrien, och det vill nog ingen förneka, men vi få komma
ihåg att det inom denna stora näring finns flera undergrupper, däribland en
mängd mindre sågverk, och det är ju dessa vi nu närmast debattera. Dessa
kunna inte med den prishöjning, som skett på hemmamarknaden, i år klara
sig utan förlust. Jag har just fått en del kalkyler från mitt eget verk, vilka
jag sedan skall närmare beröra. När man vet att det finns ungefär 7 000
mindre sågar här i landet, förstår man hur stor del av hemmamarknadens
behov av trävaror som dessa mindre sågar tillgodose. Att de inte ha någon
möjlighet att exportera står tämligen klart. Dels finns det bland dessa mindre
sågverk många klingsågar, och det klingsågade virket är ju inte så eftersökt
för export, dels ha dessa mindre sågverk inte någon försäljningsapparat. Dessa
mindre sågar äro helt enkelt inte så danade, att de kunna deltaga i en export.
Därtill fordras möjligheter att justera och märka virket och åtskilligt annat,
som de sakna, och de måste därför hålla sig på hemmamarknaden. Det är
därför alldeles orimligt att dessa mindre sågar skola få en sådan undantagsställning,
att de inte kunna hålla ut ekonomiskt.

Jag är säker på att i år, om ingen ändring kommer till stånd, många av
dessa mindre verk få lov att lägga ned sin drift. Råvaran kostar för närvarande
i Värmland — jag tar uppgifter från mitt eget verk — 211 öre till
en kubikfot sågat virke. Arbetskostnaden är 29 öre, administrations- och försäkringskostnaderna
— dels arbetarförsäkringar och dels försäkringar för
den sågade trävaran — 9 öre. Därtill komma kostnader för underhåll av brädgården,
kostnader för banor och stapelbäddar m. m., uppgående till 3 öre.
Tillverkningskostnaderna bli således sammanlagt 252 öre. Sedan tillkomma
amorterings- och räntekostnaderna på verket, men jag räknar med att avfallet
från sågen, ribb och spån, ungefär motsvarar dessa kostnader. Sedan
kunna vi se vad normalpriset är. Det är ungefär 230 öre för gran, osorterad
vara under 7 tum. Jag avser här ett genomsnittspris. Femte och sjätte sorterna
sänka ju visserligen priset något, men i gengäld höja de bredare dimensionerna
priset en del. Med ett genomsnittspris av 230 öre ha vi således en given
brist på 22 öre. Dessa siffror äro nu beräknade mycket i underkant, då jag velat
vara på den säkra sidan, och bristen är därför i verkligheten större.

Man har ju tidigare varit av den uppfattningen, att småindustrien borde
omhuldas, men har man nu verkligen helt plötsligt vänt på denna punkt och
kommit, till den uppfattningen, att man bör taga död på denna industri? Jag
skulle inte tro, att statsrådet Ericsson har denna uppfattning. Vi ha dock kommit
i ett läge, som inger allvarliga farhågor för en sådan förmodan, och detta
till stor del på grund av den olyckliga halvmesyren, att man behöll normalpriset
på sågad vara när man släppte normalpriset på rundvirket. Jag förstår
mycket väl, att man vill hålla tillbaka prisstegringen på hemmamarknaden, och
det är inget ont i det, men man får inte för det ändamålet välja sådana vägar,

Lördagen den 28 juni 1947 em. Nr 30. 97

Ang. prisutjämningsavgifter m. m. (Forts.)
att en hel kategori småföretagare går under. Det ber jag få framföra till statsrådet
Ericsson, ty sådant är läget. Jag vet det!

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande betänkande
hemställt.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets betänkande nr 40, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om rätt att
vid taxering för inkomst njuta avdrag för avgifter till vissa stiftelser, m. m.,
bifölls vad utskottet i detta betänkande hemställt.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 46, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till prisregleringslag, dels ock i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 9 maj 1947 dagtecknad proposition, nr 257, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade Kungl. Majrt föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till prisregleringslag.

I berörda lagförslag voro 1 och 3 §§ så lydande:

1 §•

Vid. krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden äger Konungen, när riksdagen ej är
samlad, förordna, att vad i 3—11 §§ stadgas skall äga tillämpning; dock må
förordnande, som nu sagts, ej meddelas med mindre Konungen låtit riksdagskallelse
utgå eller riksdagen ändock skall sammanträda inom trettio dagar. Varder
ej meddelat förordnande av nästföijande riksdag inom trettio dagar från
riksdagens början gillat, skall detsamma efter utgången av nämnda tid upphöra
att lända till efterrättelse.

Prövas under tid, då riksdagen är samlad, förhållanden vara för handen,
som i första stycket sägs, äger Konungen med riksdagens samtycke meddela
förordnande, som där avses.

3 §.

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger fastställa visst
pris, som prövas skäligt, att gälla såsom normalpris vid frivillig försäljning
av viss förnödenhet eller vid frivilligt utförande av viss tjänst.

- „ Normalpriset må icke överskridas med mindre säljaren eller företagaren erhållit
tillstånd därtill. Den som fastställt normalpriset äger bestämma på vilken
myndighet det skall ankomma att bevilja sådant tillstånd.

Före avlämnandet av propositionen nr 257 hade inom riksdagen väckts två
motioner, nr 112 i första kammaren av herr Öhman m. fl. och nr 193 i andra
kammaren av herr Karlsson i Stuvsta m. fl., om effektivisering och skärpning
av den statliga priskontrollen in. m. Motionerna, som voro likalydande, hade
efter hänvisning till tillfälliga utskott pa grund av framställning, som gjorts
av dessa utskott med stöd av § 8 i reglementariska föreskrifter för riksdagen,
av kamrarna överlämnats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet
gemensamt med propositionen nr 257. I

I samband med propositionen hade utskottet vidare till behandling förehaft
tre i anledning av densamma väckta motioner, nämligen

Första kammarens protokoll 1947. Nr SO. 7

Förslag till
prisrcgleringslag.

Nr 30.

Lördagen den 28 juni 1947 em.

Förslag till prisreglering slag. (Forts.)

inom första kammaren:

nr 324 av herr Johan Bernhard Johansson m. fl. och

inom andra kammaren:

nr 478 av herr Hagberg i Malmö m. fl. samt

nr 479 av herr Jansson i Örebro m. fl.

I de likalydande motionerna I: 112 och II: 193 hade föreslagits dels att
riksdagen skulle i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om omedelbara åtgärder
för en effektivisering och skärpning av den statliga priskontrollen liksom
för en demokratisering av priskontrollnämndens sammansättning, dels ock
att riksdagen skulle i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om skyndsam utredning
om den statliga priskontrollens framtid och fortsatta organisation.

I motionerna I: 324 och II: 478, vilka jämväl voro likalydande, hade hemställts,
att riksdagen vid behandling av propositionen nr 257 med förslag till
prisregleringslag måtte dels, med bifall till förslaget i denna del, besluta att
2 §, 9 §, 11 § 3 mom. samt 17 § första stycket skulle utgå ur gällande prisregleringslag,
dels avslå förslaget till ändringar i sistnämnda lag i övrigt, dels
ock — med beaktande av i motionerna framförda synpunkter -—- förorda en smidigare
tillämpning av lagen, så att bättre prisrelationer åstadkommes och gynnsammare
förutsättningar skapades för produktion av nödvändighetsvaror.

I motionen II: 479 hade hemställts, att riksdagen måtte godkänna Kungl.
Maj :ts proposition nr 257 med det tillägget, att i lagen intoges en bestämmelse
om produktionstvång i enlighet med i motionen angivna riktlinjer.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

A. att riksdagen — med förklaring att riksdagen funnit viss ändring böra
vidtagas i det genom propositionen framlagda förslaget till prisregleringslag
— måtte för sin del antaga nämnda förslag med den ändringen, att första stycket
i slutstadgandet erhölle den lydelse, som under punkten angivits;

B. att riksdagen måtte lämna Kungl. Maj:t sitt samtycke till att Kungl.
Maj :t med stöd av 1 § i den föreslagna prisregleringslagen förordnade, att vad
i 3—11 §§ samma lag stadgades skulle äga tillämpning från och med den 1
juli 1947 tills vidare;

C. , att motionerna I: 112 och II: 193, I: 324 och II: 478 samt II: 479, i
den mån de icke besvarats genom vad utskottet under A. hemställt, icke måtte
föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anmälts

1) av herrar Carl Eric Ericsson och Håstad, vilka ansett, att utskottets utlåtande
bort hava den lydelse, reservationen visade, och avslutas med en hemställan,

A. att riksdagen — med förklaring att riksdagen i anledning av motionerna
I: 324 och II: 478 funnit vissa ändringar böra vidtagas i det genom propositionen
framlagda förslaget till prisregleringslag —- måtte för sin del antaga
nämnda förslag med den ändring, att 6 och 7 §§, 12 § 1 mom. samt första stycket
i slutstadgandet erhölle den ändrade lydelse, som i reservationen angivits;

C. att motionerna 1:112 och 11:193, 1:324 och 11:478 samt 11:479, i
den mån de icke besvarats genom vad utskottet under A. hemställt, icke måtte
föranleda till någon riksdagens åtgärd;

Lördagen den 28 juni 1947 em.

Nr 30.

Förslag till pr isregler in g slag. (Forts.)

2) av herr Holmberg, som ansett, att utskottets utlåtande bort hava den
lydelse, som i denna reservation angivits, slutande med en hemställan.

A. att riksdagen — med förklaring, att riksdagen i anledning av motionerna
I: 112 samt II: 193 och II: 479 funnit vissa ändringar böra vidtagas
i det genom propositionen framlagda förslaget till prisregleringslag •— måtte
för sin del antaga nämnda förslag med den ändring, dels att i lagförslaget
närmast efter 9 § infördes en ny paragraf, betecknad 9 a §, av i reservationen
angiven lydelse, dels ock att 12 § och första stycket i slutstadgandet erhölle
den lydelse, reservationen utvisade;

B. att riksdagen måtte lämna Kungl. Maj:t sitt samtycke till att Kungl.
Maj :t med stöd av 1 § i den föreslagna prisregleringslagen förordnade, att
vad i 3—11 §§ samma lag stadgades skulle äga tillämpning från och med den
1 juli 1947 tills vidare;

C. att riksdagen i anledning av motionerna I: 112 och II: 193 måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa dels om förändring av priskontrollnämndens
sammansättning, så att de stora konsumentgrupperna bleve företrädda
på ett sådant sätt som i reservationen angivits, dels ock utredning om
formerna för en framtida effektiv priskontroll eller motsvarande åtgärder till
skydd för omotiverad hög prissättning; samt

D. att motionerna I: 324 och IT: 479 icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd;

3) av herr Holmbäck och fru Sandström, vilka biträtt utskottets hemställan
men ansett, att utskottets motivering bort hava den lydelse, som i reservationen
angivits.

Herr Ericsson, Carl Eric: Herr talman! Herr Håstad och jag ha avgivit en
reservation till andra lagutskottets utlåtande rörande ändring i prisregleringslagen.
Jag kanske bör motivera denna reservation, och jag vill göra det på det
sättet, att jag först säger några ord om den nuvarande lagstiftningen, vidare
något om vad ändringsförslaget innebär och slutligen något om de motiv, som
vi haft, för att icke ansluta oss till utskottets utlåtande i denna fråga.

Den nu gällande^prisregleringslagen utfärdades i juni 1942 och tillämpades
från 1 juli samma år. Den har sedan förlängts år från år och gäller för närvarande
intill utgången av denna månad, alltså till och med den 30 juni. Den inledande
bestämmelsen i denna lag säger, att det för att lagens huvudbestämmelser
skola^träda i tillämpning erfordras att särskilt förordnande därom meddelas.
Ett sådant förordnande har också utfärdats år 1942 och gäller fortfarande.

De bestämmelser, som den gamla lagen innehåller, vill jag här mycket kort
återge utan att därvid använda mig av något lagspråk. I 1 § mom. 1, 2 och 3
återfinnas de bestämmelser, som jag här skall omnämna. Det första momentet
gäller bestämmelsen angående prisstopp. Kungl. Maj:t äger föreskriva, att den
•som säljer förnödenhet eller utför tjänst ej må utan tillstånd överskrida visst
pris. Samma moment innehåller också en bestämmelse om att en dylik föreskrift
gäller högst tre månader. I mom. 2 återfinnes en bestämmelse om att därest
prisstopp föreskrivits för vissa förnödenheter annan förnödenhet med samma
eller liknande användning icke må saluföras med mindre Kungl. Maj :t har
godkänt priset, I mom. 3 föreskrives att Kungl. Maj :t, om visst pris fastställts
på förnödenhet eller tjänst och förhållanden inträffa, som motivera prissänkning,
äger förordna om sådan sänkning.

Den nya lagen innehåller följande ändringsförslag, vilka återfinnas i departementschefens
uttalande. Där omnämnes, att de av priskontrollnämnden föreslagna
ändringarna i gällande bestämmelser rörande prisregleringen i främsta

100

Nr 30.

Lördagen den 28 juni 1947 em

Förslag till prisreglering slag. (Forts.)
rummet avse att bereda ökade möjligheter till dels sänkning av stoppris och dels
prisfastställelse i anslutning till en spärr i utövning av viss verksamhet. Jag
kanske bör nämna, att det är priskontrollnämnden som har avgivit förslaget till
den ändrade lagstiftningen och att det är detta priskontrollnämndens förslag
och utlåtande som ligger till grund för ändringarna i lagen.

Vad först gäller möjligheten att sänka stoppriset, är den för närvarande,
alltså enligt gällande lag, begränsad till vissa undantagsfall. Det erfordras sålunda
antingen att efter stopprisets införande sådana på prishöjningen inverkande
förhållanden inträffa, att priset skäligen bör sänkas eller att stoppriset
hos en viss företagare väsentligen överstiger det gängse priset. Enligt priskontrollnämndens
förslag, sådedes enligt det nya lagförslaget, skola dessa bestämmelser
ersättas med ett generellt stadgande om rätt för den prisövervakande
myndigheten att förordna om sänkning av stoppris så snart detta befinnes
vara högre än som anses skäligt.

I fråga om den av nämnden föreslagna bestämmelsen om prisfastställelse i
anslutning till en spärr i utövning av viss verksamhet kan erinras om att en
sådan spärr enligt nu gällande lagstiftning kan föreskrivas endast såvitt angår
förnödenhet, som är avsedd att erhålla samma eller liknande användning som
annan prisstoppad förnödenhet och som icke saluförts före prisstoppets införande.
I detta hänseende innebära ändringarna i lagen såvitt angår förnödenheter,
att föreskrift skall kunna meddelas därom, att viss förnödenhet icke må försäljas
eller saluhållas utan att priset på förnödenheten dessförinnan godkänts.

Priskontrollnämndens förslag har varit utsänt på remiss till olika myndigheter
och har avstyrkts av näringsorganisationerna med den motiveringen, att man
har ansett dessa ändringar onödiga och att det i stället för skärpningar i den
nya lagen behövdes uppmjukningar. Å andra sidan har landsorganisationen ansett,
att ytterligare skärpningar i prisregleringsbestämmelserna borde vidtagas i
syfte att öka priskontrollens effektivitet.

Departementschefen har i sitt ställningstagande, såsom jag nyss nämnde,
helt och hållet gått på priskontrollnämndens förslag, i vilket också utskottet i
huvudsak instämt. Utskottet har emellertid på en punkt, med hänsyn till att
den nya rättegångsbalken träder i kraft den 1 januari 1948, vidtagit en viss
ändring i reglerna för vittnesjäv. Utskottet har ansett, att den nya prisregleringslagen
icke bör kollidera med den nya rättegångsbalken. Bestämmelsen om
vittnesjäv har därför föreslagits skola äga giltighet endast till och med den
sista december i år.

Jag skall härefter övergå till att med några ord angiva motiven för att vi
reserverat oss gentemot det njm lagförslaget.

Alla äro vi väl ense om att priskontrollen bör avskaffas så fort som möjligt
men att förhållandena äro sådana, att detta inte är. möjligt nu. Man har nog på
alla håll den uppfattningen, att vi för närvarande måste dras med en priskontroll
såsom ett led i bekämpandet av inflationen. Man har också varit ense
om, att priskontrollen bör göras effektiv. Inte minst bör detta ske av den anledningen,
att man, inte skall tillstädja enskilda att med hänsyn till varubristen
skaffa sig oskäliga och otillbörliga vinster. Emellertid anse reservanterna,
att detta krav på effektivitet i priskontrollen inte får drivas så långt, att dess
tillämpning skulle innebära ett byråkratiskt reglerande eller hämma den i nuvarande
varuknapphet nödvändiga produktionen eller motverka en smidig anpassning
av prisutvecklingen. Vi äro också av den uppfattningen, att det nu
framlagda förslaget till ny och skärpt prisregleringslag, trots dess syftemål att
effektivisera priskontrollen, skall få sådana ogynnsamma verkningar, som jag
nyss har talat om. Vi ha däremot ingenting emot att den formella omarbetning
av 1942 års lag, som Kungl. Maj :t nu föreslagit, skall vidtagas. Men vi önska

Lördagen den 28 juni 1947 em.

Nr 30.

101

Förslag till prisregleringslag. (Forts.)
i anslutning till motionerna 1:324 och 11:478 avstyrka införandet dels av en
rätt att förordna om sänkning av stoppris för visst företag, dels av en generell
rätt att utfärda förbud mot försäljning eller saluhållande av viss förnödenhet
respektive utförande eller erbjudande av viss tjänst annat än till godkända
priser. Vad den förra skärpningen beträffar, innehåller redan den nu gällande
lagen en rätt att individuellt sänka stoppris. Det väsentligaste är emellertid,
att det i längden måste leda till ganska besvärande irritationer och beklagliga
konsekvenser att differentiera priserna för olika företag, om det nu ens överhuvud
taget är möjligt att göra detta. Det är ju ganska egendomligt att ett
företag, som driver en viss verksamhet, skall få tillämpa vissa priser, under det
att ett annat företag, som driver precis samma verksamhet, skall vara tvunget
att tillämpa andra priser. Man kan ju förstå, att det måste uppväcka irritation
och ovilja att producera, när man förfar på detta sätt. En annan sak är det,
om konkurrensen tvingar den ene eller den andre att göra på det sättet, men
att det skall ske genom ingripande utifrån torde knappast kunna anses lämpligt.

Vad utvidgningen av rätten att åsätta spärrpriser angår, förefaller det också
vara en stor fara för att ett utvecklat system med försäljningsförbud eller hot
om dylikt kan starkt minska lusten hos företagarna till ökad produktivitet.
.Vi ha icke heller funnit det tillrådligt att, såsom förordats, utöka prisstoppstiden
från tre till sex månader. Vi ha ansett, att den gamla lagens bestämmelser
om en prisstoppstid av tre månader bör bibehållas. Några tillräckligt bärande
skäl ha icke kunnat anföras för att man skulle förlänga prisstoppstiden
till sex månader. Man har haft de tre månaderna, såvitt jag är riktigt underrättad,
under hela den tid denna lag bär gällt, och man har, efter vad jag vet,
inte haft några dåliga erfarenheter därav, och då förefaller det som om det
skulle vara onödigt att nu utöka denna tid.

Vi ha också i anslutning till yrkandena i motionerna I: 324 och II: 478 velat
framhålla önskvärdheten av att priskontrollen tillämpas på ett så smidigt sätt,
att produktionen och därmed varuförsörjningen på allt sätt främjas. Vi ha också
trott oss kunna förmärka, att den åtstramning'', som skett på prisregleringsomradet,
har medfört att produktionen övergått från tillverknnig av vissa varor,
på vilka ha åsatts lägre priser, till andra varor av lyxkaraktär, beträffande vilka
man haft större frihet att fastställa sådana priser som passa tillverkningen.

Jag skulle till sist vilja framhålla, att det uttalande, som tidigare i dag gjordes
av herr Bergvall om övertron på prisregleringen, innehåller en mycket stor
portion sunt förnuft, och jag skulle livligt vilja instämma i detta uttalande.
Den lag, som det nu är ifråga om, är en ömtålig lag. Om den användes med
försiktighet, vilket ju är nödvändigt, kan den vara till stor nytta, men i oskickliga
händer kan den åstadkomma mycket stora skador. Vi ha också exempel från
andra länder på hur prisreglerande bestämmelser åstadkommit mycket stora
och svåra, besvärligheter. Jag tänker nu närmast på den svarta börs, som existerar
i vissa länder, vilken nog till en väsentlig grad får skyllas på inte alltid
så kloka och förståndiga prisregleringar. Det bör ha lärt oss att, vi också i
detta land böra hålla oss på marken och inte sväva ut alltför mycket, när det
gäller dessa ting.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att få hemställa om bifall till det yrkande,
som återfinnes i den av herr Håstad och mig avgivna reservationen.

Herr öhman: Herr talman! Den nya prisregleringslagen är utan tvivel eif
steg i rätt riktning. Genom den lagstiftning, som nu föreslås på detta område,
ökas ju i väsentlig grad statsmakternas formella möjligheter att hålla efter
dem som för egen vinning och utan hänsyn till folkförsörjningens intressen be -

102

Nr 30.

Lördagen den 28 juni 1947 em.

Förslag till prisreglering slag. (Forts.)
driva en prispolitik, som uppskörtar allmänheten. Lagens bestämmelser om möjlighet
till sänkning av stoppriset, dels generellt och dels i enskilda fall, de
möjligheter, som föreskrivas till förbud mot varas försäljning innan priset är
fastställt av vederbörligt statligt organ o. s. v., ge ju faktiskt statsmakterna
betydligt bättre möjligheter än vad de tidigare haft, när det gäller att få ett
grepp över prisrörelserna.

Jag kan alltså i dessa stycken ansluta mig till det föreliggande lagförslaget.
Allt detta är ju bara gott och väl, men det är ju så med lagstiftningen på detta
område som det är med lagstiftning på alla andra områden, att det ju också
gäller att se till att lagen får åsyftad verkan i det praktiska livet. I detta fall
är det framför allt fråga om sammansättningen av det organ, som skall få till
uppgift att handha övervakningen och tillämpningen av de bestämmelser, som
lagen föreskriver. Det är oundgängligen nödvändigt att då få en sådan sammansättning
av priskontrollnämnden, att den med nödvändigt intresse, nödvändig
smidighet och nit fullgör sina åligganden.

Vi ha också i den motion, som väckts från kommunistiskt håll. liksom i den
reservation, som har fogats till utlåtandet, påpekat nödvändigheten av att priskontrollnämnden
får en annan sammansättning än den för närvarande har. Utskottet
har inte tagit ställning till denna enligt min mening mycket väsentliga
fråga, utan nöjt sig med att uttala en stilla förhoppning om att Kungl. Maj:t
skall ha sin uppmärksamhet riktad på frågan. Utskottet avvisar med denna
motivering att riksdagen skall ge sin mening till känna om vilken sammansättning
priskontrollnämnden bör ha.

Jag måste mycket bestämt opponera mot denna utskottets ståndpunkt. Det
har ju från det parti, som jag här representerar, vid upprepade tillfällen genom
motioner i fjol och i år och genom interpellationer tidigare beträffande dte statliga
krisorganens sammansättning gjorts försök att vinna gehör för den uppfattningen,
att man bör i dessa organ få en sammansättning, som något så
när motsvarar det svenska folkets sociala och klasismässiga indelning. Varje
gång som vi ha anfört dessa våra- synpunkter ha vi fått det svaret, att regeringen
följer dessia frågor med tillbörlig uppmärksamhet och att riksdagen
lugnt kan invänta vad regeringen i dessa stycken företar sig. Men regeringen
har i varje fall inte hittills företagit sig någonting för att ändra på exempelvis
priskontrollnämndens sammansättning, så att konsumentintressena finge större
plats i nämndens beslutande organ. Denna erfarenhet bör säga oss, att det är
nödvändigt att riksdagen uttalar sin mening om hur man anser att nämnden
bör vara sammansatt, ty om vi inte göra det, få vi riskera, att allt förblir som
det tidigare har varit. Jag kan inte förstå, att man ur demokratisk synpunkt
kan anse det tillfredsställande, att priskontrollnämnden behärskas av folk,
som representera den industri och den handel, som nämnden har till uppgift
att kontrollera. Det är ju de stora fabrikanterna, de stora företagen och handelns
stormän som böra ställas under nämndens uppsikt och kontroll i vad gäller
prissättningen på de förnödenheter, som de producera eller försälja. Nu ha
dessa själva tagit hand om kontrollapparaten, och då är det ju ganska naturligt,
att det inte kan bli fråga om en kontroll av priserna i egentlig mening. Den
ordning, som nu råder, är för att använda en något tillspetsad bild ungefär
densamma som skulle vara för handen, om man i ett aktiebolag eller annan
ekonomisk förening skulle välja kassören till revisor och kassakontrollant över
sig själv. I verkligheten är det ju faktiskt så att de, vilkas prissättningar skola
kontrolleras av nämnden, själva sitta i nämnden och bestämma hur mycket
varan skall kosta, och därefter får allmänheten sig rätta och packa.

Man bör kunna få till stånd en sammansättning av priskontrollnämnden, som
ungefär motsvarar, såsom jag förut sade, den sociala sammansättning som

Lördagen den 28 juni 1947 em.

Nr 30.

103

Förslag till •prisregleringslag. (Forts.)
vårt folk har. Jag vill då erinra om att vi bär i landet ha cirka 70 procent
arbetare och bönder, och det borde vara en ganska naturlig sak, att de erhölle
en däremot svarande representation och ett däremot svarande inflytande i denna
viktiga statliga institution. Och kvinnorna utgöra ju över hälften av landets
befolkning och äro i det överväldigande antalet svenska hushåll de som ha
att ta de hårdaste stötarna vid prisfördyringar under en dyrtid sådan som
den vi för närvarande ha. Jag måste verkligen fråga: anser man det inte rimligt
att vi åtminstone skulle kunna få en kvinna, en husmor, inplacerad i priskontrollnämnden?
För närvarande finns det som bekant ingen enda kvinna i
denna nämnd. I stället sitta där direktörer, ingenjörer, hovrättsråd och någon
professor, som diktera och besluta hur höga eller hur låga priserna skola vara.
Från hela arbetarrörelsen, som ju har majoriteten i riksdagens båda kamrar
och som har regeringsmakten i sina händer, finns det egentligen bara två representanter
i priskontrollnämnden. Jag räknar då inte in kooperationens representant,
då man ju inte kan säga att kooperationen enbart representerar
arbetarrörelsen. Det är mot dessa förhållanden, vilka jag för min del betraktar
såsom tämligen oefterrättliga, som jag anser att riksdagen bör opponera.
Riksdagen bör allvarligt hemställa till regeringen att taga under omprövning
frågan om priskontrollnämndens sammansättning.

Nu anför man speciellt från borgerligt håll, att man måste ha denna sammansättning
av priskontrollnämnden. därför att man behöver ha experter. Man behöver
ha folk. som äro sakkunniga på tillverkningspriser, produktionskostnader
o. s. v., och dessa sakkunniga kan man bara hämta från direktörskontoren''
i våra stora företag. Jag tror att om vi finge en annan sammansättning i
nämnden skulle man nog kunna tillkalla tillräcklig expertis, som skulle kunna
stå till förfogande, när det gäller att objektivt undersöka produktionskostnaderna
i vederbörande företag eller i vederbörande bransch. Det är ju inte riktigt,
och det brukar ju inte heiler tillämpas i andra nämnder och styrelser, att
de experter, som tillkallas, också sitta med beslutanderätt.

Jag måste också göra ett par andra reflexioner. Den nuvarande priskontrollnämnden
är en mycket säregen institution, inte bara i fråga om sin sammansättning
utan också därigenom, att den väl torde vara. det enda statliga
organ, som nedlägger all upptänklig möda på att söka bevisa att den saknar
existensberättigande. Ja, den går så långt, att i de yttranden nämnden har avgivit
till den kommunistiska motionen förklarar sig nämnden egentligen vara
principiell motståndare till sin egen existens. Då nämnden alltså behärskas av
sådana uppfattningar, tycker jag att regeringen borde vara human och låta
den nuvarande uppsättningen få sin vilja fram och avgå. och i stället se till
att vi få folk i nämnden, som verkligen vill göra någonting på prispolitikens
område och som verkligen anser sig själva ha nödvändiga uppgifter att utföra.
Ty jag vågar verkligen påstå att en priskontrollnämnd, som stillatigande
åser, hur prisnivån på viktiga livsförnödenheter stiger dag för dag utan
att ingripa emot dem. som utnyttja den nuvarande varuknappheten för att
uppskörta allmänheten, en sådan nämnd har verkligen inget existensberättigande.

Nu klagas det från priskonirollnämndens sida över att denna metod från
statens sida alt ha ett visst grepp över prisrörelserna åstadkommer snedvridning
av produktionen — man övergår från att producera oumbärliga varor, som
ha varit priskontrollerade, till att producera umbärliga varor eller lyxvaror,
som ligga vid sidan om priskontrollen och som därför kunna ge större vinstmarginal.
Ja, att så har varit fallet och är fallet, det kan ju vem som helst
konstatera. Men vad är det nu, som orsakar detta förhållande? Jag skall inte
alls här ingå på någon längre utredning om det. Jag vill bara peka på två

104

Nr 30.

Lördagen den 28 juni 1947 em

Förslag till prisreglering slag. (Forts.)

omständigheter, som jag tror äro starkt bidragande orsak till denna snedvridning
av produktionen, varom här så mycket har ordats.

Den främsta orsaken är den illojalitet emot samhället och mot den ekonomiska
politik, statsmakterna vilja genomföra, som monopolkapitalisterna i detta
land ådagalägga, de som alltid bruka tala så varmt om sitt fosterländska nit
men som i själva verket inte se till folkhushållets intresse och gagn, utan endast
till vad som kan gagna deras egna vinstintressen. Det är den främsta orsaken
till den snedvridning av produktionen, som vi allesamman ha kunnat konstatera.

Den andra orsaken är ju priskontrollnämndens egen ineffektivitet, dess motvilja
mot att ta itu med sina uppgifter och den byråkratiska stelhet som hittills
har utmärkt nämndens verksamhet. Jag är ganska övertygad om att den nya
lagen inte kommer att kunna råda bot på dessa förhållanden, om inte nämnden
får en sådan sammansättning, att nödvändiga garantier skapas för att den verkligen
går in för att effektivisera sin verksamhet.

Tillåt mig också säga ett par ord till frågan om priskontrollens framtida
ställning. Man har ju varit tämligen enig åtminstone i de båda borgerliga reservationerna
och även delvis i utskottsmajoritetens utlåtande om att priskontrollen
är en sak av mycket snart övergående natur. Jag kan icke dela denna
uppfattning. Jag står i det fallet på samma ståndpunkt som landsorganisationens
ledning, en ståndpunkt, som vi från vårt håll förfäktade redan i fjolårets
motion i samma ärende. Ty är det inte så, att om man i enlighet med regeringsprogrammet
vill genomföra en ekonomisk politik, som skall garantera full och
varaktig sysselsättning, och om man vill genomföra en samhällelig behovsproduktion,
slippa ifrån de kriser och den anarki i produktionsapparaten, som
vi för närvarande dras med, då måste det också finnas en samhällelig kontroll
över priserna? Endast de som äro motståndare till den politik, som utformats
i arbetarrörelsens efterkrigsprogram, vilket lagts som handlingsprogram för
regeringen, kunna ju ifrågasätta nödvändigheten av en samhällelig priskontroll
också på längre sikt. En sådan priskontroll behöver inte göras byråkratisk och
formalistisk, den behöver inte omfatta alla varusortiment, som finnas i marknaden,
utan den skall ju framför allt ta sikte på att bryta de höga monopolpriser,
som för närvarande råda här i landet.

Jag förstår mycket väl, att de borgerliga representanterna äro motståndare
till en sådan priskontroll liksom de äro motståndare till hela grundlinjen i arbetarrörelsens
efterkrigsprogram. Man hävdar från högerns och folkpartiets sida
att det är den fria konkurrensen, som skall vara prisregulatorn, och inte några
statliga ingripanden. Det skall gå som det gick för 50, 60 år sedan, då vi verkligen
hade en fri konkurrens.

Jag vill fråga de s. k. näringslivets representanter här i kammaren: var ha
vi den fria konkurrensen i dag? Var finns den? Tag bransch efter bransch av
betydelse i den svenska produktionen och visa mig, vari konkurrensen ligger?
Vem konkurrerar med Kullager? Vem konkurrerar inom gruvindustrien? Vem
konkurrerar med Skånska cement eller med ASEA inom den elektriska industrien?
Nej, det finns ingen fri konkurrens längre inom vårt samhälle, varken,
inom produktionslivet, i den mån det gäller förslag av avgörande betydelse,
eller inom distributionen — där är den också upphävd. Försök att sätta
upp en järnhandel, den som kan, utan höga vederbörandes tillstånd, försök att
sätta upp någon annan affär! Då kommer något som heter etableringskontrollen
att se till, om det skall vara eller inte vara en affär.

Det där talet om den fria konkurrensen såsom prisregulator är alltså, om
uttrycket tillåtes, bara en enkel fras utan varje som helst reellt innehåll i dagens
situation. Jag förstår som sagt mycket väl de borgerligas tal. De tala

Lördagen den 28 juni 1947 em.

Nr 30.

105

Förslag till ''prisregleringslag. (Forts.)
naturligtvis härvidlag som deras klassintressen kräva. Jag har litet svårare att
förstå, det måste jag säga, att den socialdemokratiska utskottsmajoriteten svävar
på målet i denna fråga. Man säger i utlåtandet till frågan om priskontrollens
uppgifter på längre sikt så här: »Frågan om vilka uppgifter priskontrollen
kan få i ett framtida samhälle, där inflationshotet eliminerats, synes utskottet
med hänsyn till det nuvarande läget vara alltför tidigt väckt.» Man
tycks rikta en viss anklagelse mot den kommunistiska motionen och mena att
vi ha väckt förslaget för tidigt. Men hur är det därmed? Är det inte så, att
detta förslag inte väcktes i och med den kommunistiska motionen 1946 eller
1947, utan detta förslag väcktes på våren 1944 av den socialdemokratiska partistyrelsen,
som har utformat arbetarrörelsens efterkrigsprogram? Ty där finns
nämligen ganska klart utsagt i punkt 9 och i kommentarerna till punkt 9, hurudan
priskontrollen skall vara och hur nödvändig den är, inte bara för dagen
utan även i det »framtida samhället», för att nu använda utskottsmajoritetens
formulering.

Vi ha i vår motion och reservation endast begärt en utredning om priskontrollens
organisation och uppgifter i framtiden, och vi ha i motiveringen ganska
klart sagt ifrån, att vi inte föreställa oss att man helt enkelt skall permanenta
den nuvarande priskontrollapparaten, utan att man naturligtvis måste anpassa
den till det läge, som uppstår i samhället, när nuvarande tämligen exceptionella
konjunktur har ebbat ut.

Slutligen, herr talman, hävda vi, härvidlag också i fullt samförstånd med
landsorganisationen, att staten genom en lagstiftning bör utrustas med befogenheter,
som göra att man kan ålägga företagarna att producera varor till
visst pris, eller, om företagarna vägra att efterkomma sådana anvisningar, att
staten får möjlighet att driva produktionen i egen regi. Vi tro att en sådan
komplettering av prisregleringslagen skulle vara ett mycket verksamt medel
emot den snedvridning av produktionen, som under senare tid har skett.

Ja, herr talman, jag vill med dessa ord yrka bifall till den av herr Holmberg
vid utskottets utlåtande fogade reservationen. Men innan jag slutar, vill
jag göra kammaren uppmärksam på att i punkt D i denna reservation har insmugit
sig ett korrekturfel. Det står nämligen, »att motionerna 1: 324 och II:
479 icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.» Det skall vara II: 478
och inte 479.

Herr Holmbäck: Herr talman! Jag skall inte tillåta mig att gå in på de
spörsmål, som den siste ärade talaren behandlat. I fråga om priskontrollnämndens
sammansättning hyser jag ungefär samma uppfattning som utskottet.
Vad beträffar den fria konkurrensen och dess betydelse i nutidens samhälle,
finns det åtskilliga här i kammaren, som kunna yttra sig om den saken vida
bättre än jag, och för övrigt är ju klockan bortåt elva på kvällen.

Jag skall bara tillåta mig att i korthet motivera den reservation, som fru
Sandström och jag avgivit till utskottets utlåtande.

I motsats till herr Carl Eric Ericsson tror jag för min del inte att de ändringar
i priskontrollagen, som nu föreslås, äro av någon större betydelse. Jag
tror att det i stort sett blir samma sak som det har varit förut. Vad jag mest
fäst mig vid är, att den nya lagstiftningen kan medgiva ingripanden emot enskild
företagare. Men denna princip är dock inte helt ny. Den finns också i den
gamla prisregleringslagen. Vid det förhållandet, att det enligt min mening inte
gjorts några större förändringar, och då regeringen ju avser att använda prisregleringslagen
såsom ett medel i kampen mot inflation, har jag för min del
inte velat ställa mig på avslagslinjen utan i stället tillstyrkt den regeringsproposition,
som avgivits.

106

Nr 30.

Lördagen den 28 juni 1947 em.

Förslag till prisreglering slag. (Forts.)

Men jag har inte ansett mig kunna godtaga den motivering, som utskottet har
givit, och detta i huvudsak av två skäl.

Utskottet anser det sannolikt att lagstiftningen om priskontroll skall få ökad
betydelse i framtiden. Jag tror för min del alldeles tvärtom. Blir spänningen
mellan varutillgång och köpkraft större, så kommer nog snarast priskontrollen
att betyda mindre. Jag tror med andra ord inte på priskontrollens möjlighet att
bemästra inflationen i någon större omfattning. Nästan alla kammarens ledamöter
ha väl ett starkt minne av hur man förra gången försökte genom prisregreglering
bekämpa prishöjningar, nämligen vid slutet av och strax efter det
förra världskriget. Det lyckades ju inte alls, och jag skulle för min del kunna
berätta groteska historier om hur det i själva verket var. Nu är givetvis denna
priskontroll bättre än den som då fanns, men jag tror inte att den heller kommer
att kunna bemästra detta problem. Såsom då det gäller många andra sociala frågor
är det emellertid endast experimenten, som kunna visa, hur utvecklingen gestaltar
sig, och det skall bli mycket roligt att få ta upp denna fråga om t. ex.
ett år, under förutsättning att spänningen mellan varutillgång och köpkraft
kommer att öka.

Det är en annan sak, som gör att jag inte velat vara med om utskottets motivering.
Utskottet har inte velat säga något om huruvida det i framtiden skall
bli en priskontroll eller icke. Jag ville för min del ha in ett uttalande i riksdagens
beslut om att priskontrollen skall upphöra, så snart de förhållanden,
som nu förorsaka den, inte längre föreligga. Då utskottets majoritet inte ville
gå med på att göra ett dylikt uttalande, så berodde det på att den trodde, att
priskontrollen kommer att få en roll i ett framtida samhälle, organiserat med
full sysselsättning.

Jag har för min del inte studerat den stora debatten om den fulla sysselsättningen.
Det är ju i England och Amerika, som »full employment» varit
föremål för så mycken diskussion. Jag vill inte helt tillbakavisa den möjligheten
att priskontrollen i framtiden kan komma att få en sådan funktion, vilket
ju landsorganisationen understryker. Men vad jag skulle vilja säga är, att den
priskontroll, som vi för närvarande ha, den böra vi göra oss av med så fort som
möjligt. Om det en gång i en framtid efter vederbörlig utredning kommer att
visa sig finnas ett behov av en priskontroll, blir det en senare sak. Den nuvarande
priskontrollen är avsedd för att bekämpa en inflation; den priskontrollen
tycker jag att vi skola ta bort så att vi få frihet på detta område så snart de
inflationsliknande tendenserna äro borta.

Därför har jag i den reservation jag undertecknat satt in något i den stilen,
i full överensstämmelse med priskontrollnämndens uppfattning.

Herr talman! Jag tillåter mig yrka bifall till utskottets förslag med den motivering,
som innefattas i den av fru Sandström och mig avgivna reservationen.

Herr statsrådet Sträng: Herr talman’ Jag tror att jag med hänsyn till den
långt framskridna tiden skall kunna bli mycket kortfattad. Men den förda
debatten har givit mig anledning att något kommentera denna fråga.

Jag vågar ändå säga att i den allmänna politiska debatt, som vi ha haft här
och även annorstädes i denna sak, har priskontrollnämndens verksamhet spelat
en mycket stor roll. Man har mången gång gjort gällande att nämnden i
sitt allmänna praktiska arbete varit alltför bunden och stel och inte kunnat
taga erforderlig hänsyn för att visa tillräcklig smidighet. Man har gjort gällande,
att vissa nödvändighetsvaror under skärpt priskontroll ha haft en benägenhet
att gå ur marknaden, att produktionen har tenderat att gå över på
framställning av andra, ur försörjningssynpunkt ganska oviktiga men ur rån -

Lördagen den 28 juni 1947 em.

Nr 30.

107

Förslag till prisregleringslag. (Forts.)
tabilitetssynpunkt starkare stimulerande varor och produkter. Detta har
mången gång tagits såsom utgångspunkt för att rikta en kritik emot nämnden
för att nämnden skulle ha varit för hård, för onyanserad, för att den inte skulle
ha förstått nödvändigheten och vikten av de rent försörjningspolitiska synpunkterna,
utan låtit de prispolitiska synpunkterna dominera i för stor utsträckning.

När nu denna nya priskontrollag ger möjligheter att sänka stoppriser, som
uppenbarligen äro för höga, och skapa möjligheter att förbjuda saluförande
av varor och utbjudande av tjänster, såvida icke nämndens prisbestämmelser
bli vägledande, tror jag mig kunna säga, att man här kompletterar
lagen på ett utomordenligt lyckligt och önskvärt sätt. Man bör ha möjligheter
att komma till rätta med den feldirigering av produktionen i det avseendet,
som nämnden i sin verksamhet hittills icke lyckats med. Därmed har jag ju
inte sagt att nämnden i sin fortsatta verksamhet skall ha någon speciell anledning
att vara med och höja sådana priser som, på grund av att de relativt
sett ha varit låga i förhållande till andra priser, ha medverkat till att
produktionsinriktningen har blivit felaktig. Vad vi väl kunna våga hoppas på
och räkna med, då vi nu ge nämnden vapen i handen och möjligheter att på
allvar gå in på de områden, där priserna odiskutabelt äro för höga, är att
relationen mellan de olika priserna blir mera balanserad och att man på den
vägen kominer undan den icke önskade utvecklingen i fråga om produktionsinriktningen.

Men när jag lyssnade till herr Öhman, gjorde jag i alla fall den reflexionen,
att om man litet grand känner till nämndens verksamhet inifrån och haft
möjlighet att följa nämnden i dess arbete dagligdags, finner man det inte riktigt
att tala så pass bergsäkert och onyanserat om den nuvarande priskontrollnämndens
olämplighet för de uppdrag den egentligen har att utföra. Det är
inte på det sättet, herr Öhman, att den nuvarande priskontrollnämnden har misslyckats
i sitt arbete och att man kan ställa den såsom syndabocken för att vi
tråkigt nog kunna se tillbaka på en stegrad prisnivå. Problemet är inte så enkelt;
det är mycket annat, som där kommer in. Nämnden är inte diktator över
hela området. Nämnden har att räkna med försörjningspolitiska och prispolitiska
avgöranden. Nämnden har t. ex. inte alls något inflytande över den väsentliga
kostnadspost, som lönerna representera. Jag skulle kunna nämna
ett exempel, som naturligtvis rent allmänt inte är representativt, men som ändå
är ganska representativ för vad jag här säger. Vi ha ju även tjänster priskontrollerade.
Det finns företag i denna stad, som ombesörja servicetjänst i
fråga om nattvakter. Dessa servicetjänster äro priskontrollerade. Där representerar
arbetslönekostnaden, om jag inte minns fel, cirka 90 procent av hela
kostnadsposten. Det är ganska naturligt, att när nattvakterna skaffa sig en
löneökning på 10, 12 procent eller något sådant •—■ jag vill minnas att den
sista lönerörelsen gällde något däromkring — kan man inte från nämndens
sida säga: »Detta kommer oss inte vid. Företagen få inte höja sina taxor, utan
här skola vi hålla en sträng och hård priskontroll.» Detta är naturligtvis ett
ganska accentuerat exempel på denna sats, men jag kan också tala om för
herr Öhman, ett priskontrollnämnden inle är alldeles främmande för uppvaktningar,
inte bara från arbetsgivarpartens förhandlare utan även från fackförbundens
förhandlare, och att parterna göra sällskap upp till priskontrollnämnden
för att övertyga nämnden om nödvändigheten av att inte hålla eu sådan
benhård priskontroll på den eller den varan, utan att förutsättningen för att
det hela skall gå ihop och för att löneökningarna skola kunna genomföras enligt
båda parternas mening är, att priskontrollnämnden ger efter på sin
stronga attityd i prispolitiken.

Jag talar här om saker, som jag även själv dagligdags får bevittna. När

108

Nr 30.

Lördagen den 28 juni 1947 em.

Förslag till prisregleringslag. (Forts.)

priskontrollnämnden säger nej vid dessa uppvaktningar, brukar resultatet bli
att vederbörande gå upp i kanslihuset och uppvakta mig och att man från båda
parternas sida söker göra vad man kan för att övertyga mig om nödvändigheten
av att det tillåtes en prishöjning, som är nödvändig för att löneökningarna
skola kunna genomföras.

Det går därför inte att så där kategoriskt utdöma priskontrollnämnden såsom
varande misslyckad, såsom varande en institution som icke är vuxen sin uppgift.
Problemet har många andra aspekter. Man kanske får ta hela- detta spörsmål
litet mera nyanserat, om man ser det från alla olika utgångspunkter.

Det har också från herr Öhmans sida anförts, att det vore nödvändigt att
ge nämnden en annan sammansättning; den är för starkt producentinfluerad,
den är för starkt arbetsgivarinfluerad. och det borde väl — vill jag minnas,
att herr Öhman sade — inte vara orimligt att begära, att man i nämnden hade
ett representativt uttryck för den sociala gruppbildning vi ha i vårt land och
i vårt samhälle.

Ja, jag vill inte bestrida att det ligger en hel del i detta. Jag tillhör inte
dem, som säga, att nämndens sammansättning av i dag är den absolut idealiska
sammansättningen. Jag är inte heller beredd att säga, att nämndens sammansättning
i dag är sådan, att den inte utför ett effektivt arbete på sitt område.
Jag är mjnket öppen för den tanke som anförts, att det borde kunna
sitta en kvinna i nämnden. Det borde finnas en representant för de svenska
husmödrarna i nämnden, eftersom de ha så många direkta intressen i dessa
frågor, och jag hoppas också att det skall kunna bli en verklighet inom en
framtid — jag vill inte säga när, men jag hyser i varje fall den förhoppningen,
att jag skall få möjligheter att gå herr Öhman till mötes på den punkten
i ett eller annat avseende. Men man kan ju inte räkna med någon väsentlig
omläggning av hela nämndens effektivitet genom att bara byta ut en och annan
representant. Nämndens ledamöter ha ju inte enbart till uppgift att säga
nej, utan när det är befogat skola de säga ja, och om de se allt för enögt på sin
uppgift som ledamöter av priskontrollnämnden, är jag rädd för att det får efterverkningar
som om någon tid komma att bli ganska ogynnsamma.

Herr Öhman ansåg tydligen, att denna lag borde kompletteras med en bestämmelse
om produktionstvång. Jag vill därtill bara konstatera, att med den
fullmaktslagstiftning som regeringen i dag har till sitt förfogande är det praktiskt
och reellt överflödigt med en speciell produktionstvångsbestämmelse i
prisregleringslagen. Om det är fråga om en produktion på ett försörjningsviktigt
område, ha vi redan med gällande lagstiftning möjlighet att ålägga företagaren
att fullgöra den produktionen till det pris som ur samhällelig synpunkt
kan anses vara riktigt och tolerabelt.

Vad slutligen gäller den sista frågan som varit uppe här i debatten: frågan
om priskontrollnämndens vara eller icke vara framdeles, så måste jag säga,
att jag icke har min uppfattning på den punkten klar. Jag förstår utskottets
tveksamhet mycket väl. Det är mycket som talar för att vi gå emot ett samhälle,
där en del av priskontrollnämndens arbetsuppgifter komma att behöva ha en
permanent plats, men jag är inte beredd att säga, att jag är övertygad därom.
Det kan också hända, att vi gå emot en utveckling, där vi slippa det regleringsorgan
som priskontrollnämnden utgör, och vi ha i olika sammanhang betonat,
att vi icke ha någon anledning att reglera för regleringens egen skull,
utan att ett krisorgan skall ha en bestämd uppgift, om man skall ha det kvar.
Jag tänker att herr Öhman är fullt överens med mig på den punkten. Det är
därför mycket förklarligt, om regeringen och utskottet i dagens mycket vanskliga
läge anse det riktigare och klokare att vänta med att taga ställning till
nämndens och dess uppgifters permanens än att göra det redan i dag.

Lördagen den 28 juni 1947 em.

Nr 30.

109

Förslag till ''prisregleringslag. (Forts.)

Herr öhman erhöll nu ordet för kort genmäle och anförde: Herr talman!
Jag hörde med tillfredsställelse statsrådet Strängs löfte — även om det var
något vagt — om en översyn av priskontrollnämndens sammansättning inom
den närmaste tiden.

Jag begärde emellertid ordet för att rätta ett missförstånd. Jag har ju
inte menat, att det inte kan förekomma fall, när lönen kan ha inverkan på
prisnivån; det finns naturligtvis sådana fall. Men vad jag framför allt ville
rikta uppmärksamheten på i min kritik av priskontrollnämndens verksamhet,
är ju det, att man icke vågar sig på att angripa de stora monopolföretagens
prissättning. Om man gjorde det, skulle vi icke ha denna väldiga ansvällning
av vinsterna. Jag har roat mig med att göra en sammanställning i fråga om
152 av de största företagen här i landet, och de ha från 1945 och 1946 ökat
sina nettovinster med icke mindre än 96 procent. Det är ju dessa företags
prissättning, som håller levnadskostnaderna uppe, och skall man få en verklig
bräsch i nuvarande priser, så måste man angripa dessa stora företag, som äro
de ledande och dominerande. Sedan kan gärna en löneförhöjning för en portvakt
få slå igenom här och där; det spelar i det stora sammanhanget en mycket
underordnad roll.

Herr statsrådet Sträng: Jag vill bara erinra om att nämnden icke har haft
detta vapen i sin hand, så att den kunnat säga: »Här ta ni för mycket betalt,
och nu skola ni sänka edra priser!» Det är först genom den lag, som riksdagen
i dag skall besluta om, som nämnden får detta vapen, och jag har också uttalat
min stora tillfredsställelse med denna effektivisering av prisregleringslagen.

Herr Hage: Herr talman! Vid behandlingen av denna fråga har jag deltagit
i så gott som samtliga sammanträden i utskottet utom i det, då utlåtandet
slutjusterades. Utskottet bär denna gång ägnat mycket stor uppmärksamhet
åt denna fråga. Vid de tidigare tillfällen, då denna lag prolongerats, har
beslutet i andra lagutskottet slunkit igenom utan vidare. Men denna gång ha
vi haft flera sammanträden, och vi ha inkallat en föredragande och sakkunnig,
som vi ha kunnat fråga, och haft en ganska stor debatt om saken. Jag vågar
därför säga, att även om vi icke äro sakkunniga, ha vi försökt att skaffa oss
kunskap på detta område. För min del har jag då, kommit till den uppfattningen
— det är möjligt att den är felaktig — att de stickprov som tagits hos
handlande m. fl., när det gällt att genomföra denna lag, icke varit tillräckligt
många för att man skulle kunna behärska detta område. Nu sades det i utskottet,
att om man skall ta en massa stickprov hos handlandena, så kräver
det en oerhört stor personal, och det begriper jag mycket väl. Men jag måste
ändå säga, att jag har fått en känsla av att denna lagstiftning — som syftar
till att åstadkomma ett visst tillbakahållande av priserna — vid tillämpningen
visat sig icke mäkta genomföra denna uppgift på ett tillfredsställande sätt.

Jag fick första gången min uppmärksamhet fästad på denna sak, då jag
skulle köpa eu klädesborste. Jag bor ute i ett litet förstadssamhälle här i närheten,
och jag gick till en handlande där. Sju kronor kostade en liten klädesborste
av enklaste sort, som man kanske för några år sedan betalte 2 å 3
kronor för, allra högst. Och jag har fått liknande uppgifter om orimliga
prisers uttagande trots priskontrollen, från andra håll. Särskilt husmödrarna
äro ju sakkunniga på detta område, emedan det i allmänhet är de, som
sköta om inköpen, och bland dem finns det eu oerhört stark opinion, att lagstiftningen
ocb samhället beklagligtvis icke ha lyckats bemästra detta till -

Nr 30.

Lördagen den 2S juni 1947 em.

Förslag till prisreglering slag. (Forts.)

bakahållande av priserna, som denna lagstiftning syftar till. Jag har velat
påtala detta särskilt därför, att jag tycker det är lämpligt, att man åtminstone
en liten smula överväger, om det inte är möjligt att åstadkomma större personal
för denna stickprovstagning och en oftare skeende sådan kontrollering
av lagstiftningens tillämpning.

Herr Holmbäck sade, att han inte under några förhållanden ville vara med
om någon annan ståndpunkt än den, att vi skulle avveckla denna lag så fort
som möjligt. Såvitt jag förstår utskottet och statsrådet Sträng rätt, mena de
däremot, att vi icke skola taga ståndpunkt i det avseendet ännu, utan vi få
se, hur det kan bli. Jag tycker att talet om att vi böra få bort den där lagen
så fort som möjligt är litet släkt med talet om att vi också böra ta bort hyresregleringslagen1
så fort som möjligt och likaså allting annat, som kan verka
återhållande på den ohämmade profitens möjligheter att göra sig gällande.
Men det är väl ändå på det sättet, att dessa lagar ha kommit till för det allmänna
bästa, för den enkle mannens behov, för att hjälpa honom i hans strid
för livsuppehället och när han söker att få åtminstone någorlunda rimlig
valuta för den lilla avlöning han har. Därmed komma vi in på hela diskussionen
om inflationen o. dyl. Såvitt jag förstår bör det åtminstone beträffande
vissa varor finnas anledning att alltjämt -— och kanske långa tider
framåt ■— ha kvar lagen, även om den kanske behöver reformeras.

I detta sammanhang vill jag säga — när den förste talaren, som yttrade
sig här, talade om att man skulle uppmjuka lagen och yrkade bifall till en
reservation, som innebär en sådan uppmjukning — så är det nödvändigaste
i stället att effektivisera lagen, d. v. s. att på alla möjliga sätt se till att de
priser, som fastställas, helst undantagslöst tillämpas av handlandena och
affärsmännen.

Inom utskottet har det i det sammanhanget bl. a. talats om skodonen, och de
ha även nämnts i pressen. Det finns en del normalskodon eller vad de kallas,
som säljas för normalpris. Men det påstås allmänt, att om man kommer in i
en affär här i Stockholm eller var som helst och frågar efter dem, så finnas
de inte. Men det finns andra skodon, som man får köpa i stället, som äro
dubbelt så dyra. Jag föreställer mig, att det skulle kunna finnas anledning
för regeringen att undersöka, om det fortfarande förhåller sig så. Kanske det
blivit bättre på detta område, men det finns pålitliga människor, som förklarat,
att det är så, som jag här sagt. Likadant är det med den där normalmåltiden,
som man skulle kunna få på vissa restauranger. Men om man kommer
och frågar efter den på något ställe, så svaras det, att den inte finns.

Detta är några av de sjmpunkter som diskuterats i utskottet. En prisåterhållande
makt finns det väl alltjämt i det svenska samhället, och det är kooperationen.
Men kooperationen behärskar ju inte alla områden, och där denna
prisreglerande institution inte kan göra någon effekt, där borde väl i fortsättningen
alltjämt finnas kvar en lagstiftning, som söker förhindra, att priserna
gå upp. Ty om priserna gå upp, äro vi ju inne i inflationen. Alltså är
det tydligt för var och en, att denna fråga har en oerhörd betydelse för motarbetandet
av inflationen. Om det därför skulle visa sig — som den kommunistiske
talaren antydde — att det är så gott som omöjligt att bemästra detta
område med den lagstiftning vi nu ha, då tycker jag för min del, att det finns
anledning att eventuellt gå längre i restriktivitet och i intensitet vid bevakningen
av detta intresse att hålla tillbaka priserna på våra förnödenheter.
Jag tror emellertid, att även den, som har en sådan uppfattning och som har
en viss förståelse för LO:s förslag på detta område, kan åtminstone för dagen
rösta med utskottet, till vars förslag jag yrkar bifall.

Lördagen den 28 juni 1947 em.

Nr 30.

Förslag till prisregleringslag. (Forts.)

Herr Norman: Herr talman! Jag tror att kammaren kan vara färdig att votera,
och därför kunde jag kanske inskränka mig till att yrka bifall inte bara
till utskottets hemställan utan också till dess motivering. Herr öhman har emellertid
i sitt anförande riktat en viss kritik speciellt emot socialdemokraterna
inom utskottet, och därför kanske jag bör säga några ord om min personliga
och jag tror även mina kamraters ställning till detta spörsmål. I förbigående
kan jag säga beträffande de där 96 procentens vinstökning, som herr öhman
nämnde, att det kanske vore lämpligt, att herr öhman tittade litet närmare
på den siffran och ställde den i samband med införandet av källskatten och den
skattefrihet för ett år som i samband därmed genomfördes. Jag tror att de
stora vinsterna ganska nära sammanhänga jast därmed, och det är således efter
vad jag kan förstå inte några alldeles speciella prishöjningar under närmast
föregående år som här kommit till uttryck.

I fråga om priskontrollnämndens sammansättning är det nog så, som herr
statsrådet här framhållit, att nämnden ändå inte är så dålig som herr Öhman
ville göra gällande. Herr öhman var ganska belåten med de skärpningar av
lagen som nu föreligga, och det är dock denna priskontrollnämnd som väckt
förslag om dessa skärpningar. Detta visar ju att den både vill och kan åstadkomma
någonting som kan accepteras av majoriteten bland oss och som vi
räkna med skall bli till gagn för det syfte man här vill nå.

Herr Öhman opponerade sig mot utskottets ståndpunkt till kravet i motionen
om en framställning till Kungl. Maj:t beträffande ändrad sammansättning
av och ökat konsumentinflytande i priskon trollnämnden. Jag tror att han
läst ut av utskottets yttrande åtskilligt mindre än utskottet säger. När utskottet
förutsätter att Kungl. Maj:t — särskilt med hänsyn till priskontrollens
sannolikt tilltagande betydelse -— har sin uppmärksamhet riktad på denna
fråga, så innebär det en ganska tydlig rekommendation till Kungl. Maj:t att
beakta dessa önskemål, och jag tror att vi kunna vara ganska säkra på att
de också åtminstone i viss utsträckning komma att beaktas.

I fråga om priskontrollens framtid hade herr Öhman mycket svårt att förstå
socialdemokraternas ståndpunkt, sådan den kommit till uttryck i denna motivering.
Men den nuvarande kristidslagen är en kristidsföreteelse, framsprungen
ur nödvändigheten under kriget och ur nödvändigheten att nu ha detta medel
i kampen mot inflationen. Jag tror att det vore opsykologiskt att i samband
med denna kristidsföreteelse, sådan den föreligger, göra några uttalanden, som
skulle hos den stora allmänheten ge det intrycket, att man här strävar efter att
under alla förhållanden bibehålla en av kristidsregleringarna. Vi äro allesammans
så innerligt trötta på dessa olika regleringar, att i den mån som vi kunna
komma ifrån dem, är jag säker på att vi allesammans äro glada att få göra
det. Då skola vi inte genom ett uttalande från riksdagens sida bidraga till att
allmänheten får den föreställningen, atl här finns en majoritet, som så länge
som möjligt vill bevara olika slag av dessa kristidsregleringar.

Detta har varit den förnämsta anledningen till att utskottets .socialdemokratiska
majoritet nu icke velat säga någonting om hur det lämpligen bör ordnas
under andra förhållanden i framtiden. Jag tror att vi kunna komma överens
om: den dagen, den sorgen. Om här behövas olika slag av_åtgärder för att effektivt
föra arbetarrörelsens efterkrigsprogram ut i praktiken, så tror jag att
när det behovet gör sig gällande, så skola herr Öhman och jag och de övriga
socialdemokraterna i utskottet befinna oss på samma linje, i den mån vi ha
samma mål.

I fråga om produktionstvånget har ju utskottet hänvisat till de möjligheter
som redan förefinnas i förfogandelagen. Frågan om det nu skuile behövas

112

Nr 30.

Lördagen den 28 juni 1947 em.

Anslag till
statens utlänningsIcommission.

Förslag till prisreglering slag. (Forts.)

några ytterligare åtgärder har prövats av regeringen, och departementschefen
har förklarat att han icke nu har ansett sig böra taga ståndpunkt till det spörsmålet.
Jag tror att riksdagen också kan nöja dig med att intaga den ståndpunkten.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr andre vice talmannen,
som för en stund övertagit ledningen av kammarens förhandlingar,
att, utom beträffande motiveringen, vartill han ville återkomma efteråt, om
anledning därtill gåves, hade i avseende på det nu föredragna utlåtandet yrkats
l:o) att vad utskottet hemställt skulle bifallas; 2:o) att det förslag skulle
antagas, som innefattades i den av herrar Carl Eric Ericsson och Håstad vid utlåtandet
avgivna reservationen; samt 3:o) att kammaren skulle godkänna det
förslag, som innehölles i herr Holmbergs vid utlåtandet fogade reservation.

Därefter gjordes propositioner enligt berörda yrkanden; och förklarades propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara med övervägande ja besvarad.

Sedermera gjordes enligt de i fråga om motiveringen förekomna yrkandena
propositioner, först på godkännande av utskottets uttalanden samt vidare på
godkännande av den motivering, som förordats i den av herr Holmbäck och fru
Sandström vid utlåtandet avgivna reservationen; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 220, i anledning av Kungl.
Majrts proposition angående anslag för budgetåret 1947/48 till statens utlänningskommission
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition, nr 270, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden för den
9 maj 1947, för riksdagen anmält parlamentariska undersökningskommissionens
angående flyktingärenden och säkerhetstjänst betänkanden angående flyktingars
behandling och angående utlämnande av uppgifter om flyktingar samt
däröver avgivna yttranden ävensom en i statsrådsprotokollet angiven plan angående
avveckling av statens utlänningskommissions och begränsning av statens
flyktingsnämnds verksamhet för hjälp åt flyktingar och andra utlänningar.
Vidare hade Kungl. Maj :t i propositionen föreslagit riksdagen att dels
godkänna förslag till omorganisation av statens utlänningskommission, dels
medgiva, att personalförteckning för statens utlänningskommission finge fastställas
enligt i statsrådsprotokollet framfört förslag och att viss angiven förändring
finge vidtagas beträffande utrikesdepartementets personalförteckning,
dels för budgetåret 1947/48 under V huvudtiteln såsom förslagsanslag anvisa
till Bidrag till flyktingars uppehälle, yrkesutbildning m. m. 4 145 000 kronor
och till Bidrag till omhändertagande av utlandssvenskar m. m. 1 000 000 kronor,
dels ock för nämnda budgetår under V a huvudtiteln såsom förslagsanslag
till Statens utlänningskommission anvisa till Avlöningar 1 632 000 kronor och
till Omkostnader 280 000 kronor. I

I samband med Kungl. Maj :ts förslag hade utskottet till behandling förehaft
två inom första kammaren av herrar Uhlén och Åman väckta motioner (I: 322
och I: 323).

I motionen I: 322 hade hemställts, att riksdagen måtte besluta, att anställning
som extra tjänstemän skulle beredas den personal, som icke kunnat vinna
fastare anställning hos utlänningskommissionen.

Lördagen den 28 juni 1947 em.

Nr 30.

113

Anslag till statens utlänning skommission. (Forts.)

I motionen I: 323 hade yrkats, att riksdagen måtte besluta om tillämpning
av reglerade befordringsgångar för amanuens- och biträdespersonalen vid statens
utlänningskommission.

Utskottet hade i det nu förevarande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

I. att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna, vad utskottet
anfört angående

a) parlamentariska undersökningskommissionens angående flyktingärenden
och säkerhetstjänst betänkanden1 angående flyktingars behandling och angående
utlämnande av uppgifter om flyktingar samt däröver avgivna yttranden och

b) den i statsrådsprotokollet över socialärenden för den 9 maj 1947 framlagda
planen angående avveckling av statens utlänningskommissions och begränsning
av statens flyktingsnämnds verksamhet för hjälp åt flyktingar och
andra utlänningar;

II. att riksdagen måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag

A) godkänna det förslag till omorganisation av statens utlänningskommission,
som framlagts i statsrådsprotokollet över socialärenden för den 9 maj
1947,

B) medgiva, att personalförteckning för statens utlänningskommission finge
fastställas i enlighet med i nämnda statsrådsprotokoll framförda förslag,

C) medgiva, att två av de å utrikesdepartementets personalförteckning upptagna
kanslibiträdena överfördes å övergångsstat,

D) för budgetåret 1947/48 under V huvudtiteln såsom förslagsanslag anvisa 1.

till Bidrag till flyktingars uppehälle, yrkesutbildning m. m. 4 145 000
kronor,

2. till Bidrag till omhändertagande av utlandssvenskar m. m. 1 000 000
kronor,

E) för budgetåret 1947/48 under V a huvudtiteln såsom förslagsanslag anvisa 1.

till Statens utlänningskommission: Avlöningar 1 632 000 kronor,

2. till Statens utlänningskommission: Omkostnader 280 000 kronor;

III. att motionen 1:322 ej måtte av riksdagen bifallas;

IV. att motionen 1: 323 ej måtte av riksdagen bifallas.

Reservation hade anmälts: av herrar Falla, Rubbestad, Pettersson i Dahl och
Holmström, vilka likväl ej antytt sin åsikt.

Herr Holmbäck: Herr talman! Det förslag till omorganisation av utlänningskommissionen
som Kungl. Maj:t framlagt i propositionen nr 270 har vunnit
stöd av en stark majoritet inom statsutskottet. Även jag anser att det har
lyckats för statsrådet Mossberg att på ett gott sätt lösa sin uppgift, och jag har
alltså ingen anmärkning mot utskottets förslag rörande utlänningskommissionen.
Genom propositionen har emellertid Kungl. Maj:t också för riksdagen
anmält parlamentariska undersökningskommissionens angående flyktingärenden
och säkerhetstjänst betänkanden angående flyktingars behandling och angående
utlämnande av uppgifter om flyktingar samt de däröver avgivna yttrandena.
Det är i anledning därav som jag begärt ordet. Jag har gjort det därför
att jag anser, att så viktiga betänkanden, som underställas riksdagen, icke
böra gå spårlöst förbi i debatten. Jag- tror att det är lämpligast att jag tar till
orda, eftersom jag har varit ledamot av utlänningskommissionen sedan dess tillkomst
för tre år sedan och även hade plats i den kommitté, av vars arbete ut Första

kammarens protokoll 1947. Nr SO. 8

114

Nr 30.

Lördagen den 28 juni 1947 em.

Anslag till statens utlänning skommission. (Forts.)
länningskommissionen blev ett resultat. Jag beklagar att detta viktiga ärende
kommer upp till behandling i kammaren kl. halv 12 på natten. Jag kan tyvärr
inte lova att bli kort men jag skall försöka att uttrycka mig kortfattat.

Statsutskottet nöjer sig med att i fråga om den parlamentariska undersökningskommissionens
betänkanden säga, att med hänsyn till ömtåligheten av hithörande
frågor utskottet finner det välmotiverat, att utredningsarbetet bedrivits
i den omfattning och med den noggrannhet som skett. I detta yttrande kan
jag för min del oreserverat instämma. Jag skulle även vilja göra ett tillägg
till detta omdöme. Det brukar anses inom kungliga kommittéer, att vad Kungl.
Maj:t gjort icke får kritiseras, om fråga är om beslut, som ännu tillhöra den
aktuella politiken och icke uteslutande historien. Det är ju Kungl. Maj:t som
är varje kommittés uppdragsgivare, och vad Kungl. Maj:t bestämt, tillhör det
endast konstitutionsutskottet att kritisera. Från denna ståndpunkt har emellertid
kommissionen gjort ett avsteg. Även kungliga beslut göras på vissa punkter
till föremål för kritik, och kommissionen har icke ens dragit sig för att kritisera
ett beslut inom utrikesdepartementet under den tid, då kommissionens
ordförande var dess chef. Genom denna fria uppfattning har det blivit kommissionen
möjligt att belysa samtliga de förhållanden, som man bör äga kännedom
om för att kunna bedöma de anmärkningar som kunna göras mot de svenska
myndigheternas behandling av flyktingarna under kriget och under åren närmast
där förut. Jag betraktar detta som en stor fördel. Det torde väl kunna sättas
i fråga, om något land låtit en gren av sin egen förvaltning undergå en lika
ingående granskning som Sverige i fråga om faserna av sin behandling av flyktingarna.

I fråga om flyktingarnas behandling har kommissionen icke nöjt sig med
att angiva fall, i vilka kommissionen anser att myndigheterna varit för stränga
eller i vilka den ansett att någon erinran icke kan framställas mot myndigheterna.
Den har även gått in på fall, i vilka den anser att myndigheterna
varit för milda. Kommissionens arbete blir därigenom ett uttryck för var kommissionen
ansett att den väg bort ligga, som de svenska myndigheterna bort
följa vid sina beslut rörande utlänningarna.

Vid studiet av kommissionens betänkanden måste man emellertid ha två saker
i minnet. Den ena är att kommissionens betänkanden äro avfattade utan att
vederbörande tjänstemän haft tillfälle att göra sina invändningar. Dessa invändningar
äro nu tryckta i den kungl. propositionen, som ligger till grund för
dagens debatt. Ett fullt allsidigt bedömande kan givetvis icke ske, förrän man
studerat även dessa invändningar. Det andra, som man måste ha i minnet, är,
att vad kommissionen avser är framför allt att redogöra för detaljfall, som kommit
att tilldraga sig uppmärksamheten på grund av att det från vederbörande
flyktings sida eller från annat håll ansetts, att det föreligger skäl till anmärkning.
Den svenska staten har emellertid vidtagit en betydande mängd åtgärder
för att hjälpa flyktingarna, överhuvud taget tror jag mig kunna våga påstå,
att vår flyktingpolitik står sig mycket väl i jämförelse med den flyktingpolitik
som bedrivits av vilket annat land som helst. Att skildra det enastående och
uppoffrande arbete, som utfördes för flyktingarnas omhändertagande och hjälpande,
har icke ingått i kommissionens uppgift, något som den också är fullständigt
medveten om. Vill man ha en bild av hela det svenska arbetet för flyktingarna
under kriget — en bild som det tillkommer den historiska forskningen
att en gång teckna — då måste man uppenbarligen ha ett vida större material
än kommissionen haft och arbeta från en helt annan bas än kommissionen kunnat
göra.

Upphovet till kommissionens tillsättande var, såsom vi alla veta, de händelser
som föranlett, att förre byråinspektören Paulson häktades för ett par år

Lördagen den 28 juni 1947 em.

Nr 30.

115

Anslag till statens utlänning skommission. (Forts.)
sedan. Kommissionen har undersökt Paulsons åtgöranden och har därvid för sin
del uttalat, att den inverkan till flyktingars nackdel, som Paulson utövat, icke
tillnärmelsevis svarat mot de antaganden och påståenden, som kommit till uttryck
i den offentliga debatten, och icke på något av kommissionen undersökt
område konstaterats vara av så allvarlig art som föranlett åtalet för spioneri
och olovlig underrättelseverksamhet. Kommissionen uttalar på ett annat ställe,
att Paulson helt måste fritagas från de beskyllningar för läckage från svenska
tjänstemäns sida i fråga om den av norska eller svenska myndigheter bedrivna
kurirtrafiken, som framställts. Men sista ordet i fråga om Paulson har det tillkommit
högsta domstolen att fälla. Det må tillåtas mig att meddela kammaren
några upplysningar om huru Paulsons brott bedömts av högsta domstolen.

Paulson har av högsta domstolen, vars utslag är daterat den 15 mars i år,
dömts — utom för att han obehörigen innehaft ett jaktgevär, vilket noggrant
omtalas i domen — för att han lämnat doktor phil. Johan Alexander Lönnegren,
som var verksam i det tyska underrättelseväsendets tjänst, obehöriga upplysningar
av två olika typer. Beträffande båda dessa typer av upplysningar säges
i rådhusrättens dom, i vilken i detta hänseende överrätterna icke gjort någon
ändring, att Paulson icke, såvitt visats, tillhandagått Lönnegren för egen fördel.
Paulsons brottslighet ansågs av rådhusrätten förskylla straffarbete i ett år
och tio månader, av hovrätten i ett år och av högsta domstolen i nio månader,
av vilken tid emellertid fem månader skulle anses verkställda genom att han
hållits i häkte. Samtliga domstolar dömde givetvis Paulson till avsättning.

Paulson fälldes av tre röster mot två, och de två ville frikänna honom på
grund av brist på tillräckliga bevis, utom beträffande innehavet av jaktgeväret,
som alla dömde honom för. Sedermera har som bekant Kungl. Maj:t givit
Paulson villkorlig dom i fråga om fullgörandet av straffarbetsstraffet, alltså
de kvarstående fyra månaderna. Om vad som varit motivet härtill saknar
jag kännedom, men jag torde icke komma i konflikt med 90 § regeringsformen,
om jag uttalar den förmodan, att Kungl. Maj:t tagit hänsyn till att Paulson
genom den, jag skulle vilja säga psykos, som rådde under de närmaste månaderna
efter hans häktande, kommit att tillskyndas ett lidande, som icke står i
proportion till det straff, som han slutligen av högsta domstolen dömdes till.
Paulsons nådeansökan var uppe i utlänningskommissionen, dit den remitterats
för yttrande i den del som rörde befrielse av nåd från avsättningsstraffet, något
som kommissionen givetvis avstyrkte. När ärendet hade föredragits i utlänningskommissionen,
hade jag fått det intrycket, som jag också gav till känna
under den följande debatten, att Kungl. Maj:t skulle komma att göra på det
sätt som Kungl. Maj:t sedermera har beslutat, och detta på grund av det stora
lidande som tillskyndats Paulson vid sidan av straffet.

Utom Paulson har en svensk offentlig funktionär — en kriminalkonstapel,
som stått i förbindelse med säkerhetstjänsten -—- av rådhusrätten, enligt vad
kommissionen meddelar, dömts för olovlig underrättelseverksamhet därigenom
att han delgivit tyskarna propagandamaterial, som norrmännen i Sverige avsågo
att använda för propaganda i Norge emot tyskarna. Hur det sedermera
gått med det målet, vet jag icke. Till slut kan jag nämna, att även en tredje
person har dömts av rådhusrätten för liknande sak. Han har stått i förbindelse
med säkerhetstjänsten, men har icke varit statsfunktionär.

Det skulle vara mycket frestande att närmare ingå på kommissionens betänkanden,
men jag tror, att — hur intressanta de än äro, särskilt för den som
haft att syssla med flyktingfrågor — jag därigenom skulle upptaga kammarens
tid alltför mycket. Jag skall därför inskränka mig till endast några få
saker.

Redan kort tid efter det att jag på våren 1943 kom att såsom ledamot av

116

Nr 30.

Lördagen den 2S juni 1917 em.

Anslag till statens utlänningskommissi<m. (Forts.)

1943 års utlänningssakkunniga syssla med utlänningsärenden, stod det klart
för mig, att de invändningar av större mått, man kunnat rikta emot svensk
flyktingpolitik under de gångna åren, voro två.

Den ena invändningen var, att ett 30-tal kommunistiska flyktingar, vilka
hade kommit hit från Tyskland, på administrativ väg berövats sin frihet under
tidsrymder, som i varje fall varit för långa. I vissa fall hade dessa flyktingar
fått tillbringa tre ä fyra år i förläggningar. Detta strider emot våra
frihetsbegrepp. På sommaren 1943 fattade emellertid Kungl. Maj it beslut om
dessa flyktingars frigivning, och jag tror icke, att någon anmärkning sedan
dess kan riktas mot den behandling de fingo röna i Sverige, tills de så småningom
lämnade landet.

Den andra invändningen var, att den alltför restriktiva politik, som i början
av kriget bedrevs beträffande försök från judars sida att få komma in i Sverige,
icke var riktig. Kommissionen säger sig i detta hänseende ha kommit till
den uppfattningen, att i betrakande av det avsevärda antal flyktingar som i ett
senare skede av kriget mottagits i landet, det icke bort vara omöjligt att bemästra
de olägenheter man före och i början av kriget ansåg förbundna med
en liberal tillämpning av inresepolitiken beträffande flyktingar från Tyskland,
särskilt judar. Först under hösten 1941 ändrades den svenska inresepolitiken,
men då var det för sent.

Av kommissionens betäpkanden har jag fått den uppfattningen, att det också
är just i dessa två hänseenden som kritiken efter ingående granskning har visat
sig vara berättigad. Beträffande judarna skulle jag emellertid vilja tillåta
mig att i detta sammanhang påpeka, att vi senare, under våren 1945, tagit in
ett mycket stort antal judar. Vi ha ingen statistik som visar, i vilken grad den
judiska befolkningen tillvuxit genom immigration under kriget, men jag torde
träffa det Tätta ganska nära, om jag säger, att den tredubblats.

Det är synnerligen värdefullt, att det genom kommissionens uttalande står
klart, att något läckage av uppgifter rörande flyktingarna icke har förekommit
från svenska tjänstemäns sida med det undantag, som jag redan har angivit
och som ju har blivit föremål för domstols bedömande. Det är också mycket
värdefullt, att det genom kommissionens undersökningar har blivit klart,
att de beskyllningar, som ha riktats mot postverket och mot säkerhetstjänsten,
för att brev obehörigen skulle ha befordrats till Tyskland eller kommit i tyska
tjänstemäns händer, icke äro berättigade. Beskyllningarna mot posttjänstemännen
sakna enligt kommissionen varje grund.

Många olika spörsmål, som kommissionen tager upp, äro naturligen omdömesfrågor.
Man kan ha olika uppfattningar om det riktiga eller oriktiga i det
sätt, på vilket en viss fråga har lösts. Jag tar emellertid fasta på kommissionens
uttalanden, att kommissionen i olika sammanhang uppmärksammat den
utveckling den svenska flyktingpolitiken undergått, särskilt under år 1943, och
att de erinringar, _ kommissionen ansett sig böra rikta mot flyktingpolitiken,
främst avse flyktingarnas behandling under tiden dessförinnan.

Kommissionens uppgift har varit att syssla med den flyktingpolitik, som
man fört i det förflutna. Mitt anförande här skulle emellertid vara ofullständigt,
om jag icke yttrade några ord även om det nu rådande läget.

Den 15 juni i år hade vi fortfarande 97 866 utlänningar i Sverige, och till
denna siffra måste läggas ett mycket stort antal barn, så att siffran stiger till
115 527. Det övervägande antalet utlänningar i arbetsför ålder hade arbetsanmälts,
och per den 1 juni i år voro arbetsanmälda 37 644 män och 26 115 kvinnor,
sammanlagt alltsa 63 759 personer. De svårigheter, i vilka vårt näringsliv
befinner sig pa grund av bristen på arbetskraft, skulle vara ännu mycket större,
om vi icke hade denna stora grupp utlänningar att tillgå. Mycket stora katego -

Lördagen den 28 juni 1947 em.

Nr 30.

117

Anslag till statens utlänningslcommission. (Forts.)
rier av utlänningarna äro givetvis icke flyktingar, utan kunna när som kelst
återvända till ett fosterland, där förhållandena kanske icke alltid äro så goda
som här, men där det dock härskar drägliga livsförhållanden. Vi ha till exempel
danskar, norrmän, belgare, holländare, engelsmän, fransmän, schweizare,
italienare och amerikanare till ett sammanlagt antal av cirka 35 000 personer.
Men vi ha också mycket stora kategorier, som fortfarande måste betecknas som
flyktingar. Beträffande dem tillämpar man mycket humana grundsatser. Jag
skall i detta hänseende tillåta mig att hänvisa till behandlingen av de flyktingar,
som kommit till Sverige i april 1945 genom den stora hjälpaktion, som
leddes av greve Folke Bernadotte. Dessa flyktingar, vilka kommo in i Sverige
till ett antal av ungefär 30 000, fingo löfte att stanna här i 6 månader. Ännu,
efter mer än två år, ha vi emellertid 9 500 kvar i landet, och i viss utsträckning
ha dessa flyktingar fått taga hit nära anförvanter, så att familjerna icke skola
behöva leva splittrade. De flesta av dessa flyktingar äro judar. I fråga om judarna
kan jag nämna, att hittills icke någon jude avvisats, som lyckats taga
sig hit från ett land, om vilket det påstås, att judarna icke därstädes äga det
skydd till person och egendom, som de äro berättigade till.

Å andra sidan kunna vi emellertid icke öppna våra gränser för en okontrollerad
flyktingström. För några veckor sedan avvisades även ett antal flyktingar,
som kommit hit med båt från den engelska zonen i Tyskland. Motivet härtill
var bland annat, att det påstods, att tiotusentals personer väntade utmed de
tyska kusterna på tillfälle att taga sig in i Sverige. Kommissionen ansåg, att
det var bättre att stämma i bäcken än i ån. De flesta fingo emellertid stanna —
alla som hade någon, om än så liten förbindelse med Sverige. Lyckligtvis har
emellertid icke detta problem med hit flyktande personer från den engelska zonen
återuppstått, och kommissionen ämnar ägna särskild uppmärksamhet i
plenum åt hithörande förhållanden, om det kommer att bli några flera fall.

Ett särskilt problem erbjuda tyskarna på grund av nazismen. Det svenska
folket vill icke tåla några nazister inom sig. Motivet härtill är nog djupast sett
det som herr Nerman så klart utlade här i kammaren för några veckor sedan,
nämligen det kriminella drag som går igenom nazismen. Till att icke tåla nazister
här äro vi för övrigt fördragsenligt bundna i viss utsträckning. I ett av de
brev, som de allierade underhandlarna i Washington avläto till den svenske underhandlaren
justitierådet Sandström i juli 1946, meddelade de allierade underhandlama,
att de allierade delegationerna i samband med den uppgörelse,
som träffats, hemställt, att svenska regeringen måtte vidtaga lämpliga åtgärder
för att påskynda och fullborda repatrieringen av i Sverige befintliga, icke
önskvärda tyskar. Till svar härpå meddelade justitierådet Sandström, att det
vore den svenska regeringens avsikt att så snart som möjligt repatriera sådana
tyskar som regeringen, efter erforderlig utredning, funne vara icke önskvärda.
Denna skriftväxling har i fjol godkänts av den svenska riksdagen.

I det svenska svaret ligger emellertid en reservation. Man har tydligen förbehållit
avgörandet i de särskilda fallen åt svenska myndigheter och framhållit,
att utredningen måste äga rum. Det är alltså rättssynpunkten, som här har
kommit fram. För mig står det klart, att om det till exempel gäller att utvisa
en svensk kvinnas man bör, om han har levat här i många år och familjen kanske
har barn i Sverige, utvisning icke förekomma annat än efter stark bevisning
för att vederbörande är en person, som tagit så verksam del i den nazistiska
rörelsen, att en utvisning ter sig såsom berättigad. Gäller det inresa till
Sverige, ställa sig naturligen förhållandena delvis på annat sätt.

Det är många spörsmål även beträffande det aktuella läget i fråga om den
svenska flyktingpolitiken som kunde vara förtjänta av debatt. Det kanske också
kunde framhållas, att många av de uttalanden, som göras om utlännings -

118

Nr 30.

Lördagen den 28 juni 1947 em.

Anslag till statens utlänning skommission. (Forts.)
kommissionens ställningstagande i särskilda fall, bero på att man helt naturligt
icke haft alla de uppgifter tillgängliga som utlänningskommissionen haft. Utlänningskommissionen
kommer ej sällan att stå i ofördelaktig dager på grund
av att de fakta, på vilka den avgör sina ärenden, äro belagda med sekretess av
hänsyn till utlänningarna. Kommissionen kan då icke redovisa dem för offentligheten,
, hur gärna den än skulle vilja det. Ofta äro utlänningskommissionens
frågor av synnerligen ömtålig och svårbedömd natur. Jag har ofta haft det
intrycket, att vi suttit och bedömt spörsmål, där det i själva verket gällt nästan
liv eller död för dem som det varit fråga om. Att gå in härpå skulle emellertid
föra alltför vida.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Sandler: Herr talman! Det måste ju glädja en representant för den
parlamentariska undersökningskommissionen, att dess betänkanden nu uppmärksammats
i kammarens förhandlingar, och det vore mycket oartigt av mig, om
jag besvarade herr Holmbäcks anförande med tystnad.

Det bör påpekas först och främst, att vad som nu anmäles för riksdagens
kamrar icke äT slutredovisningen av kommissionens arbetsuppgifter. Det återstår
ett mycket viktigt avsnitt, som skall behandla säkerhetstjänstens verksamhet.

I anslutning till det av herr Holmbäck redan berörda benådningsfallet Paulson
har det nyligen i en tidning framkastats, att regeringen måhända borde benåda
också kommissionen ifrån det straffarbete, som den har blivit underkastad
och som ser ut att bli livslångt. Jag kan med anledning därav upplysa, att
det numera återstår så litet av denna strafftid, att varje benådiningsaktion är
överflödig i vad avser kommissionens arbete.

Det är alldeles riktigt, såsom herr Holmbäck här har framhållit, att vad som
är framlagt i det första betänkandet icke är och aldrig har avsetts att vara en
fullständig framställning av den svenska flyktingpolitiken. Kommissionen har
i överensstämmelse med sina direktiv haft att i första hand granska de anmärkningar,
som ha förelegat mot behandlingen av olika flyktingärenden. Den
har naturligen dessutom försökt att skaffa sig en så god allmän uppfattning
som möjligt av flyktingsärendenas normala handläggning, men det är klagomålen,
som ha varit utgångspunkten för kommissionens arbete.

Vidare bör det klargöras, att kommissionens arbetsresultat naturligtvis skulle
framträda betydligt fullständigare och jag vill också säga i viss mening mena
rättvisande, därest kommissionen hade funnit det möjligt att utöver redovisningen
av de olika enskilda fall, där kommissionen har gjort uttalanden, även
tillfoga redogörelser för de mycket talrikare fall, där kommissionens behandling.
av klagomålen icke har föranlett något uttalande. Aktstycket skulle ha
blivit ungefär fyradubblat, om kommissionen hade sökt ge en sådan fullständig
redovisning av sitt arbete.

Det bör kanske också sägas, att beträffande flyktingars behandling ännu
återstår en undersökning, som för närvarande vilar hos regeringen och som
egendomligt nog icke gäller anmärkningar avseende en alltför hård behandling
av flyktingar, utan anmärkningar som gå ut på en alltför gynnsam behandling
av vissa flyktingkategorier.

Jag vill understryka, att kommissionen har arbetat utifrån den uppfattningen,
att det viktiga här icke vore att framlägga material, som skulle kunna
möjliggöra att hänga en eller annan syndare, som har handlagt flyktingärenden
olämpligt. Det väsentliga för kommissionen har varit att framlägga fakta,
sådana de ha framgått ur våra undersökningar, och på det sättet så att säga
hålla upp en spegel för den allmänna opinionen bär i landet, ad observandum

Lördagen den 28 juni 1947 em.

Nr 30.

119

Anslag till statens utlänning skommission. (Forts.)
sed non imitandum, i alla de fall, där man nödgats konstatera ett olämpligt
förfaringssätt. Det har då för kommissionen varit angeläget att återge de olika
fallen deras rimliga proportioner. Det liar redan antytts här, att det har förekommit
en viss psykos på detta område. Det är ju onekligen ett ganska stort
avstånd mellan å ena sidan den karakteristiken av Paulsons förehavanden, att
det var sådant som meriterade honom för nedersta trappsteget i Dantes inferno,
och å andra sidan regeringens benådningsakt. Om kommissionens arbete i detta
och i andra hänseenden har bidragit till att ge saker och ting riktiga proportioner,
så bör det i och för sig vara välgörande. Det tillhör ju ett rättssamhälle,
att även en brottslig gärning skall bedömas rättvist och med iakttagande av
rimliga proportioner.

Huvudsaken för oss har allteå icke varit att lägga fram material för att få
den eller den bestraffad, utan att framlägga fakta, som göra det möjligt att
bedöma lämpligheten eller olämpligheten i sak av det förfaringssätt, som har
förekommit. En nödvändig konsekvens därav har blivit att icke betrakta det
förhållandet, att en åtgärd har bringats under prövning av Kungl. Maj :t, som
något slags tabuförklaring, som hindrade kommissionen att ha en mening om
lämpligheten eller olämpligheten. Är en åtgärd olämplig, så är den det, även
om den har blivit sanktionerad i högsta instans av Kungl. Maj:ts regering.
Kommissionen har icke ansett sig kunna väja för att uttala sina omdömen oberoende
av om ett ärende har blivit föremål för Kungl. Maj :ts prövning eller icke.

Det bör också observeras, och jag betraktar det personligen som ett samhälleligt
hälsotecken, att bakom de enstämmiga omdömen, som kommissionen
har fällt i en råd ömtåliga skälighetsbedömningar, stå representanter för fyra
olika partier. Det har under hela detta arbete icke, det kan jag vitsorda, förekommit
några tendenser att inlägga några partipolitiska biavsikter i arbetet.
Jag betraktar personligen inte partipolitik som något förkastligt eller fult, men
då det gäller bedömanden, som ha avseende å rättssäkerheten och lämpligheten
av frihetens berövande, är det naturligtvis mycket värdefullt att det icke förmärks
någon som helst tendens att där inlägga en specifikt partipolitisk bedömning.

Det bör kanske också från min sida framhållas beträffande kommissionens
förhållande till regeringen, att den för allmänheten bekanta förhandsgranskning,
som har skett med hänsyn till att regeringen haft att besluta i publicitetsfrågan,
icke har inneburit någon censur från regeringens sida, utan kommissionen
har självfallet varit fullständigt oberoende i sina bedömanden.

Det finns inte anledning för mig att här ingå i någon polemik beträffande
de yttranden, som olika befattningshavare ha avgivit efter det att vårt betänkande
har blivit publicerat, men jag måste lägga till rätta det missförstånd, som
förekom i herr Holmbäcks anförande. Han förmenade, att i kommissionens undersökningsarbete
vederbörande tjänstemän icke hade haft tillfälle att förklara
sig. Det har under hela arbetet ständigt tillgått så, att i fall efter fall ha vederbörande
befattningshavare lämnats tillfälle att komma med sina förklaringar.
De yttranden, som nu äro avgivna, äro yttranden över de konklusioner, som
kommissionen liar dragit med kännedom om de fakta som förelågo, däri inberäknat
de yttranden, som vi ha fått från olika befattningshavares sida.

Jag ber också att få fästa uppmärksamheten därpå, att utlänningskommissionens
handlingar ha varit fullt tillgängliga för kommissionen. Jag känner icke
till, att det har förekommit något som helst hemlighetsmakeri från utlänningskommissionens
sida mot vår kommission, utan vi ha kunnat göra våra undersökningar
med tillgång till alla de handlingar, som utlänningskommissionen
själv bär haft till sitt förfogande.

Slutligen vill jag bara säga, att jag naturligtvis tacksamt kvitterar det om -

120

Nr 30.

Lördagen den 28 juni 1947 em.

Anslag till statens utlänningskommission. (Forts.)
döme, som nu har uttalats från statsutskottets sida beträffande detta arbetes
utförande. Jag anser mig böra säga, att honnören i detta fall av kommissionens
ledamöter bör i riklig utsträckning gottskrivas det kansli, som har arbetat för
kommissionens räkning och som har arbetat med energi, med skicklighet och
med oklanderlig samvetsgrannhet.

Herr Branting: Herr talman, mina damer och herrar! Jag har ingen anledning
att i detta ärende yttra mig i egenskap av ledamot i den s. k. parlamentariska
undersökningskommissionen, men jag skulle ändå vilja säga några
ord såsom riksdagsman, först beträffande vår flyktingspolitik i allmänhet och
sedan om en speciell politisk fråga.

Herr Holmbäck fällde välvilliga omdömen inte bara om kommissionens arbete,
utan han gjorde ju också gällande, att vår flyktingspolitik i stort sett
har fungerat på ett berömvärt sätt. Han framhöll särskilt att, enligt vad han
hade uppfattat, kunde man åtminstone efter 1943 icke framställa några väsentliga,
befogade anmärkningar emot flyktingspolitiken. Ja, det kan ju uttryckas
på det sättet, men man måste också tänka på hur det var före 1943.
Hur var det på den tiden, när ännu krigslyckan var obestämd och många här
i landet trodde, att Hitler-Tyskland skulle segra? Då var det inte fullt så
bra. När man gläder sig åt och berömmer sig av den humanisering, som sä
småningom inträffade i flyktingspolitiken, så bör man, för att inte bli alltför
tillfredsställd med sig själv, komma ihåg hur det gick till på ett tidigare
stadium.

Jag tror för min del, att man kan dra en del lärdomar av den återblick
på förvaltningen av utlänningsärenden, som förekommer i detta kommissionsbetänkande.
Ganska många anmärkningar ha framställts. Det torde väl ha
medfört, att någon legendbildning om denna förvaltnings absoluta förträfflighet
inte gärna är möjlig. Yi ha sett, att åtskilligt brast, när det gällde att
möta de problem, som kriget ställde oss inför.

Jag skulle för min del, herr talman, vilja ge ett annat omdöme än herr
Holmbäck om vår utlänningspolitik. Jag tycker uppriktigt sagt knappast att
man kan säga, att den var någon politik alls! Här bröto sig synnerligen oförenliga
och motsatta tendenser emot varandra, ömsom humanitära och liberala,
ömsom klart reaktionära och bemängda med det förakt för individens rätt
och frihet, som följde med de nazistiska idéernas högkonjunktur. Till detta
kom lagarnas och förordningarnas mångfald, oklarhet, och svåröverskådlighet.
I vissa fall reglerades utlänningspolitiken till och med av hemliga förordningar,
och jag vill minnas, att kommissionen har träffat på något fall,
där dessa förordningar voro till den grad hemliga, att de inte en gång voro
kända för de tjänstemän, som närmast hade att handlägga hithörande ärenden! Till

detta kom ytterligare bristen på enhetlig ledning och enhetligt ansvar,
ömsom var det utlänningskommissionen eller socialstyrelsen, som bestämde
över utlänningarnas öden1, ömsom var det utrikesdepartementet, ömsom var det
de lokala gränspolismyndighetema, ömsom var det säkerhetstjänsten, ömsom
var det försvarsstaben. Att totalbilden av vår utlänningspolitik på detta sätt
blev brokig och delvia föga anslående var egenligen inte att undra på. Vi
stodo inte beredda inför de uppgifter, som flyktingarnas ankomst lade på
oss.

Men vad var den grundläggande anledningen till allt detta — till att vi fingo
så mycket besvär med dessa frågor, att vi fingo så många bekymmer med
att övervaka alla dessa utlänningar, som kommo hit, och kontrollera dem och
reglera deras liv på alla möjliga sätt? Hur kunde det komma sig, att man

Lördagen den 28 juni 1947 em.

Nr 30.

121

Anslag till statens utlänning skommission. (Forts.)
här kom in på vägar, där man egentligen inte hade någonting bestämt att
hålla sig till annat än ett mer eller mindre subjektivt omdöme om vad som
kunde vara lämpligt eller skäligt? Enligt mitt sätt att se, herr talman, var det
grundläggande felet och anledningen till våra besvärligheter, att man hela
tiden laborerade samtidigt med två vitt skilda rättssystem, ett för svenska
medborgare och ett för utlänningar. Vi göra så ännu, fastän det nu inte spelar
så stor roll som under krigstiden. Att i ett samhälle tillämpa två skilda rättssystem
för olika kategorier av medborgare måste förorsaka en mängd trassel
och förvirring och ibland övergrepp, och det var ju just på det sättet, som
vi hade inrättat det. Svenska medborgare kunna ju inte behandlas hur som
helst i detta land, men vilka lagliga rättigheter har egentligen en utlänning?
Det är i varje fall mycket oklart. Någon asylrätt i den meningen, att utlänningen
har vissa rättigheter, existerar inte. Som bekant vann den tolkningen
hemul under kriget, att med asylrätt skall förstås en rätt för det ifrågavarande
landet att lämna asyl, om det vill, men däremot icke att vederbörande flykting
själv kan åberopa sig på några rättigheter. Under kriget blev också följden
den, att våra myndigheter kunde t. ex. beröva allehanda utländska medborgare
friheten på synnerligen lösa och godtyckliga grunder.

Tag t. ex. fallet med de danska sabotörerna! Det var män, som inte hade
gjort någonting annat än att de hade deltagit i den danska frihetskampen och
sedan flytt hit. Åtskilliga av dessa berövades sin frihet på den grund, att det
befarades, som det hette, att eftersom de hade begått sabotage i Danmark,
skulle de göra likadant här! Och kom ihåg alla de tyska, ungerska, tjeckiska
och polska antifascister, varom också herr Holmbäck talade, som ju i åratal
befolkade Smedsro och Långmora interneringsläger. Det är inte så få av dessa,
som sedan ha fått framskjutna och ansvarsfulla ställningar i sina hemland.
Men de spärrades in här, därför att de notoriskt voro antifascister, och somliga
av dem hade kanske författat några artiklar eller kunde måhända rent av
misstänkas för det hemska brottet att samla in uppgifter från sitt av tyskarna
ockuperade fädernesland.

Jag vill av dessa observationer bara dra den slutsatsen, att det enligt mitt
sätt att se är på tiden, att utlänningarnas rättsliga ställning regleras. Jag menar,
att det bör ske i den andan, att utlänningar principiellt och i praktiken
skola äga samma rättsskydd, samma rätt till frihet och trygghet som svenska
medborgare. Naturligtvis skola de också äga samma skyldigheter och vara underkastade
svensk lag på samma sätt och bära ansvar för sina gärningar.

Om vi vilja göra anspråk på att Sverige är det rättssamhälle, som man ju
tror att det är i alla avseenden, så finns det inte någon annan väg att gå.
Det är också min fullkomliga övertygelse, att en dylik ordning kan genomföras
utan att staten därigenom skulle råka i fara. Däremot skulle ju staten
befrias från en väldig byråkratisk övervakningsapparat.

Lägg märke till, mina damer och herrar, hur vi också omsider i praktiken
började gå den vägen! Vi upphävde ju under kriget för stora kategorier flyktingar
dessa oförnuftiga och opraktiska bestämmelser om särskilt arbetstillstånd,
som vi förut hade. Yi togo omsider inte heller så förfärligt hårt på
det tänjbara och oklara förbudet mot att bedriva »politisk verksamhet», som
det hette. Toleransen i den vägen har t. o. m. gått ganska långt, exempelvis
när det har gällt balterna. Där var det ju så och är det alltjämt, att man särskilt
observerat den verksamhet, som bedrives i vissa av dom utgivna tidningar.
Men i dessa fall ha myndigheterna strängt hållit sig till grundlagens bestämmelser
att ingen skall göras ansvarig för vad som skrivcs i pressen annat
än vederbörande ansvarige utgivare. Det var annat ljud i skällan på den tiden,
när exempelvis någon intellektuell kommunist eller jämställd skrivit en

122

Nr 30.

Lördagen den 23 juni 1947 em.

Anslag till statens utlänning skommission. (Forts.}
teoretisk artikel i tidskriften »Die Welt». Då var inte säkerhetspolisen sen att
försöka spionera ut, vem som stod för författarskapet, och ta hand om vederbörande
!

Jag har alltså, herr talman, på denna punkt helt enkelt velat dra den slutsatsen
av krigserfarenheterna, att vi nu efter kriget böra återgå till friheten
och rättssäkerheten och lagfästa detta tillstånd också i fråga om utländska
medborgare. Detta är min allmänna reflexion efter att på nära håll ha studerat
det ganska kaotiska tillstånd, som den .nuvarande ordningen på detta område
medförde, när den verkligen ställdes på prov.

Detta, herr talman, var den ena av de frågor, som jag ville tillåta mig att
beröra. Det finns också en annan fråga här behandlad, och den är kanske mera
seriös. Herr Sandler erinrade om att den parlamentariska undersökningskommissionen
har ännu ett betänkande att komma med, nämligen om säkerhetspolisens
verksamhet. Emellertid föreligger nu på kammarens bord betänkande
nr 2 angående utlämnande av uppgifter om flyktingar, och jag kan icke vid
detta tillfälle alldeles gå förbi ett speciellt kapitel som därvidlag behandlats,
nämligen det samröre, som ägde rum emellan den svenska säkerhetstjänsten
och Gestapo, med våra högsta myndigheters vetskap och godkännande! Vi
kunna i kommissionens betänkande läsa om hur några högre svenska polismän
inbjödoe såsom gäster till gestapochefen Heydrich i Berlin och där hade
allmänna överläggningar och hur sedan detta första besök följdes av återvisiter
och hurusom i Stockholm representanter för Gestapo vistades vid olika
tillfällen för muntliga och okontrollerbara överläggningar om litet av varje.

Det var också synnerligen anmärkningsvärt, att när kommissionen kom in
på utredningen av dessa förhållanden, så meddelades från kriminalpolisintendenten
Lundqvist, att man inom säkerhetstjänstens ledning ansett samarbetet
med tyska polisen »betingat ej blott av polisiära hänsyn utan jämväl av det
politiska läget». Såsom man kan se på s. 193 i betänkandet, har undersökningskomissionen
funnit uppenbart, att detta samarbete med eu organisation
av Gestapos karaktär överskridit ramen för en rent polisiär förbindelse.
I den mån detta överskridande, såsom intendent Lundqvist antydde, föranletts
av politiska hänsyn i förhållande till Tyskland, synes, skriver kommissionen,
»det böra uppfattas som ett led i den allmänna politiska hållning, som vid
denna tidpunkt intogs». Kommissionen har för sin del begränsat sig till att
»framlägga vad sålunda förekommit» och har ansett, att den politiska bedömningen
därav låg »utanför ramen av kommissionens uppgifter». Men den politiska
bedömningen av denna sak ligger uppenbarligen inte utanför riksdagens
uppgift. Såsom medlem av denna kammare vill jag tillåta mig att konstatera,
att detta den svenska säkerhetspolisens samröre med Gestapo alltså framstår
såsom ännu en frukt av den s. k. eftergiftspolitiken — nota bene om det
verkligen är riktigt, som här har sagts, att det inte blott var polisiära hänsyn
utan jämväl det politiska läget, som betingade detta samröre.

Under en för Sverige synnerligen kritisk period slog man in på en för friheten
i detta land ytterst farlig väg. Enligt min mening borde antingen nu
eller vid något annat tillfälle en närmare förklaring ges beträffande de politiska
omständigheter, som ansågos berättiga till det sålunda inledda samröret
med den förbrytarorganisation, som Gestapo i verkligheten utgjorde.

Herr Holmbäck: Herr talman! Jag begärde ordet endast för att säga några
ord med anledning av herr Sandlers anförande.

Han sade, att jag begått ett misstag i mitt anförande, och jag vill gärna
säga, att jag kunde ha uttryckt mig klarare. Jag känner mycket väl till att
den parlamentariska undersökningskommissionen har hört ett mycket stort antal

Lördagen den 28 juni 1947 em.

Nr 30.

123

Anslag till statens utlänning skommission. (Forts.)
tjänstemän, och jag känner naturligtvis också till att den har haft hela utlänningskommissionens
arkiv till sin disposition. Vad jag ville säga var endast
det, att yttrandena över den parlamentariska undersökningskommissionens omdömen
om de personer, som där äro omförmälda, naturligtvis inte finnas i
kommissionens egna ''betänkande!!, utan de äro bilagda den kungl. propositionen
nr 270, och självfallet bör man läsa också dessa yttranden för att få saken
så allsidigt belyst som överhuvud taget är möjligt.

I herr Brantings anförande kan jag till mycket stora delar instämma. Jag
kan sålunda göra det beträffande hans ord om önskvärdheten av att vi skulle
kunna få alldeles samma rättssystem för utlänningar som för svenskar, men
jag tror inte, att detta är möjligt inom överskådlig tid. Endast en sådan sak
som det nazistiska problemet, som vi då hade ytterligt svårt att bemästra här
i landet, visar väl, att det för närvarande är omöjligt att komma fram till
ett sådant läge. Vi måste tänka oss, att vårt land med dess goda levnadsförhållanden
kominer att under förmodligen årtionden vara ett land, till vilket
folk söker sig, där folk pressar sig in, och då går det inte att ge fullt samma
rättsställning åt utlänningar bara de kommit hit som åt svenskar.

Den särskilda fråga, som herr Branting tog upp, är jag givetvis icke i tillfälle
att diskutera, då den inte berör utlänningskommissionen och alltså inte
de förhållanden, som jag har haft tillfälle att syssla med. Jag bara påpekar,
att en av de personer, som det här är fråga om, säger — såsom framgår av
propositionen — i sitt svar på den parlamentariska undersökningskommissionens
yttrande om honom: »I belysning av efter krigets slut vunna erfarenheter
av den nazistiska polisens metoder hade det säkerligen varit bäst, om samtliga
polisiära förbindelser mellan Sverige och Tyskland avbrutits vid världskrigets
utbrott.» Den synpunkt herr Branting anförde är alltså i varje fall delvis
erkänd.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i
det under behandling varande utlåtandet hemställt.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 221, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående fortsatt subventionering av införseln av vissa
varor m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition, nr 250, hade Kungl. Maj:t, under
åberqpande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över folkhushållningsärenden
för den 25 april 1917, föreslagit riksdagen att till Subventionering
av införseln av vissa varor å riksstaten för budgetåret 1947/48 under elfte
huvudtiteln anvisa'' ett reservationsanslag av 40 000 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft
dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr Domo m. fl. (I: 314) och den andra inom andra kammaren av herr Skoglund
i Doverstorp m. fl. (11:467), i vilka hemställts, att riksdagen måtte
avslå propositionen nr 250 angående fortsatt subventionering av införseln av
vissa varor in. in.;

dels en inom andra kammaren av herr Rubbestad väckt motion (11:463),
vari likaledes hemställts, att riksdagen måtte avslå propositionen nr 250;

dels ock en inom andra kammaren av herr Jansson i Örebro in. fl. väckt
motion (11:466), vari hemställts, att riksdagen samtidigt med beviljandet
av anslag för subventionering av införsel av vissa importvaror måtte uttala
sig för en mera skärpt och effektiv priskontroll inom de produktionsområden,
som komme att få del av denna subventionering.

Ang. subventionering
av
införseln av
vissa varor
m. ro.

124 Nr 30. Lördagen den 28 juni 1947 em.

Ang. subventionering av införseln av vissa varor m. m. (Forts.)

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt.

a) att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag ävensom med
avslag å motionerna 1:314 och 11:467 samt 11:463, till Subventionering av
införseln av vissa- varor för budgetåret 1947/48 under elfte huvudtiteln anvisa
ett reservationsanslag av 35 000 000 kronor;

b) att motionen 11:466 icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservationer hade avgivits

1) av herr Johan Bernhard Johansson, fröken Andersson samt herrar Gustav
Emil Andersson, Ragnar Bergh, Skoglund i Doverstorp, Falla och Rubbestad,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort hemställa,

a) att riksdagen måtte, med bifall till motionerna I: 314 och 11:467 samt
11:463, avslå Kungl. Maj:ts ifrågavarande förslag;

b) att motionen II: 466 icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda;

2) av herrar Albertsson och Malmborg i Skövde, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del hava den ändrade lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort under a) hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag ävensom med avslag å motionerna
1: 314 och 11:476 samt 11:463, till Subventionering av införseln av vissa
varor för budgetåret 1947/48 under elfte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 20 000 000 kronor.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Jag är övertygad om att
kammarens ärade ledamöter sätta värde på om de efterföljande talarna fatta
sig mycket kort. Det skall jag göra, och det har också talesmannen för utskottet
lovat att göra.

I den reservation, som jag jämte andra ledamöter av utskottet fogat till
utskottets utlåtande, ha vi angivit de skäl, som tala. emot denna subventionering
av importerade varor. I den ekonomiska debatt, som ägde rum på förmiddagen,
vidrördes också detta spörsmål. Tillgången på guld och värdefulla
utländska valutor har ju starkt beskurits, och det fordras en sträng återhållsamhet
när det gäller penningpolitiken. Att i en sådan situation bibehålla
dessa importsubventioner och stimulera efterfrågan på varor, vilkas produktion
i väsentlig mån bygger på importerade råmaterial och halvfabrikat, kan
inte vara riktigt. Det ger också näring åt en ytterligare ökad efterfrågan, och
denna subventionering kan i längden komma att försvåra situationen genom
att dölja de ekonomiska realiteterna och på så sätt motverka den eftersträvansvärda
anpassningen av efterfrågan och till vårt lands möjligheter i fråga
om varuförsörjningen.

I förmiddagsdebatten talades det mycket om vilka åtgärder som kunde motverka
inflationen. Här är ett tillfälle att genom underlåtenhet att bevilja anslag
till importsubventioner motverka inflationen. Genom att man då får
bort detta anslag på 35 miljoner kronor från budgeten, fullföljer man även
tanken att minska budgetens utgiftssida. Reservationen ligger fullt i linje
med strävandena att bekämpa inflationen; det kan inte vara riktigt att i dagens
ekonomiska läge bevilja dessa importsubventioner.

Av de i propositionen lämnade redogörelserna framgår, att så gott som alla
de myndigheter och sammanslutningar, vilka redan hösten 1946 uttalade sig vid
behandlingen av frågan om införande av dessa importsubventioner, hyst mycket
starka betänkligheter mot denna åtgärd. Dagens ekonomiska läge har ökat
dessa betänkligheter.

Lördagen den 28 juni 1947 em.

Nr 30.

125

Ang. subventioner in g av införseln av vissa varor m. m. (Forts.)

Jag skall, herr talman, begränsa mig till vad jag nu anfört och ber att
få yrka bifall till den av mig m. fl. avgivna reservationen.

I detta anförande instämde herr Löfvander.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Inte heller jag skall länge upptaga tiden
med mitt inlägg i debatten.

Det är riktigt att, såsom den föregående ärade talaren anmärkte, många
myndigheter hyste mycket starka betänkligheter mot subventionsåtgärderna,
när de infördes. Det gjorde jag också, och det ha vi alla gjort. Det är inte
någonting nytt och inte någonting speciellt utmärkande för reservanterna.
Men vad som är av vikt är att de flesta myndigheter trots betänkligheterna
ansågo, att man inte kunde undvara åtgärderna, och samma uppfattning hade
statsutskottet och kammaren.

Yad sedan beträffar inflationsfarorna såsom motivering för att reservationen
och inte utskottets förslag bör antagas, så vill jag fästa uppmärksamheten
på att ett uttryck, som reservanterna använda, är litet dubbeltydigt. Reservanterna
yttra, att »i själva verket finns det anledning att resa det spörsmålet,
huruvida icke importsubventionema snarare kunna ha en motsatt verkan
och således ytterligare försämra den ekonomiska jämvikten i samhället».
Det är just uttrycket »den1 ekonomiska jämvikten i samhället» som jag avser.
Skall man utgå från att varje försök att förbättra den ekonomiska jämvikten
i samhället genom subventioner — genom anslag — skall avvisas, så
tror jag att den ärade talaren och hans parti komma i en något tråkig ställning
inom eu icke alltför avlägsen framtid. Om man tänker i synnerhet på
dem, som äro beroende av dessa subventioner — och det är den stora massan
av svenska folket — frågar man sig, om den ekonomiska jämvikten i samhället
stärkes, om de fattigaste få mycket tyngre bördor genom att brödet, smöret
och köttet stiga i pris. Den ekonomiska jämvikten i samhället skulle, så
som reservanterna använda detta uttryck, således ytterligare stärkas genom att
till de stegrade livsmedelspriserna skulle läggas ett ökat pris på skor och på
kläder, eftersom det är halvfabrikaten eller råvarorna till dessa förnödenheter,
som dessa subventioner gälla. Det skulle innebära en svår belastning för fattigt
folk, särskilt för stora familjer, om priserna på skor och kläder skulle tilllåtas
stiga med de 43 miljoner kronor som det här gäller.

Jag skulle ända tro, att reservanterna, i betraktande av högerns inställning
till en större utgift, som snart kommer att bli föremål för beslut — det gäller
frågan om livsmedelsprisernas ytterligare stegring — inte ha tänkt på
alla synpunkter beträffande inflationen, då de komma med detta något dunkla
uttalande om den ekonomiska jämvikten.

Jag tror, herr talman, att det inte är så klokt att gå med på reservanternas
förslag och emot den kungl. propositionen. Vad vi nu vilja är å ena sidan eu
allmän stabilisering på det ekonomiska området genom denna hjälp, vars vådlighet
alla inse, men som är nödvändig för det stora flertalet, och å andra sidan
ingen sådan prisökning på livsmedel, kläder och skor, att den rent psykologiskt
pressar fram löneanspråk, som icke kunna anses oberättigade och
som komme att verka mer inflationsfrämjande än det här begärda anslaget.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Bergvall: Herr talman! Såväl departementschefen som utskottet och
de olika grupper av reservanter, som finnas här, ha betygat, att man mycket
klart inser vådan av att fortsätta under efterkrigstiden med ett subventionssystem.
som i viss man tillämpades under krigstidens förhållanden. Det är
också alldeles obestridligt, att eu subventionering, alltså en prissänkning med

126

Nr 30.

Lördagen den 28 juni 1947 em.

Ang. subventionering av införseln av vissa varor m. in. (Forts.)
hjälp av medel hämtade ur statskassan, inte står i god överensstämmelse med
den budgetpolitik, som man även enligt regeringens antiinflationsprogram nu
anser vara nödvändig att föra. Det finns ju i detta antiinflationsprogram en
punkt, som säger, att man skall söka göra budgetöverskottet så stort som
möjligt med rimligt hänsynstagande till alla de olika faktorer, som kunna
inverka på olika frågors bedömande. Från den utgångspunkten vill jag naturligtvis
obetingat ge de reservanter rätt, som yrka att det inte skall beviljas
något som helst anslag för det här ändamålet. Frågan är emellertid
mera komplicerad än så. Det kommer i det här sammanhanget in även en
psykologisk faktor. Ett mycket viktigt led i det antiinflationsprogram, som
lanseras i olika utformning från olika partiers sida, måste ju inkomststabiliseringen
utgöra, och till denna inkomststabilisering hör ju bland annat, att
man skall söka hålla löneläget så stilla som möjligt för att inte öka det betydande
köpkraftsöverskottet. Man har då att väga emot varandra de nackdelar,
som ur inflationssynpunkt kunna ligga i att man belastar statskassan med
dessa utgifter och på artificiell väg håller priserna nere, mot de fördelar av
väsentligen psykologisk natur, som kunna vara förknippade med att man trubbar
av en alltför hastig prisstegring i ett givet ögonblick. Jag medger gärna,
att den avvägningen är svår ; man kan ju ha olika meningar i detta avseende.
För min del har jag emellertid inte vågat så skjuta åt sidan den psykologiska
synpunkt, som jag här fört fram, att jag skulle våga ansluta mig till det
rena avslagsyrkande! Jag räknar med att anlitandet av denna subventionsväg
måste vara en ganska snabbt övergående företeelse, men jag är inte säker
på att man just i det ögonblick, då man skall söka få till stånd en antiinflationspolitik,
i vilken — och det erkännes från alla håll — bland annat en
lönestabilisering måste ingå, vågar bortse från dessa psykologiska faktorer.
Jag anser å andra sidan, att det är ytterligt angeläget, att man håller denna
subventionspolitik inom en mycket snäv ram, och utskottet har varit inne på
den linjen, då det bara velat ge 35 miljoner kronor av begärda 40 miljoner
kronor. Jag tycker för min del att man bör ytterligare poängtera den synpunkten1
genom att gå ett steg längre i fråga om nedskrivningen av det anslag,
som ställs till förfogande i subventionsavseende. Man kan i varje fall
även med ett mindre anslag avtrubba de starka prisrörelserna.

Herr talman! Med den motiveringen ber jag att få yrka bifall till den av
herr Albertsson och Malmborg i Skövde avgivna reservationen.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen yttrade, att
i avseende på det nu ifrågavarande utlåtandet yrkats 1 :o) att vad utskottet
hemställt skulle bifallas; 2ro) att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Johan Bernhard Johansson m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen;
samt 3:o) att kammaren skulle bifalla utskottets hemställan med
den ändring, som påyrkats i herr Albertssons och herr Malmborgs i Skövde vid
utlåtandet anförda reservation.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Johansson, Johan Bernhard, begärde votering, i anledning varav och
sedan till kontraproposition därvid antagits godkännande av det förslag, som
innefattades i den av honom m. fl. avgivna reservationen, uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 221,
röstar

Ja;

Lördagen den 28 juni 1947 em.

Nr 80.

127

Ang. subventionering av införseln av vissa varor m. m. (Forts.)

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, anta,ges det förslag, som innefattas i den av herr Johan Bernhard
Johansson m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Johansson, Johan Bernhard, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst om rös tni ngs ap p ar åt; och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 63;

Nej — 23.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets utlåtande nr 222, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret 1947/48 till utbildning
av tandläkare m. m. jämte i ämnet väckta motioner, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

På framställning av herr talmannen beslöts att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan skulle uppskjutas till ett annat sammanträde.

Herr talmannen yttrade: Beträffande föredragningslistan för morgondagens
sammanträde hemställer jag, att kammaren måtte besluta, att statsutskottets
memorial nr 239 och 240 skola uppföras näst efter sammansatta stats- och
första lagutskottets utlåtande nr 3 samt att jordbruksutskottets utlåtande nr
66 och särskilda utskottets utlåtande nr 6 skola uppföras näst efter bankoutskottets
utlåtande nr 47.

Vad herr talmannen sålunda hemställt bifölls.

Herr talmannen anförde vidare: Jag ber att få meddela, att det sammanträde,
som är avsett att hållas i morgon, den1 29 juni, klockan två eftermiddagen,
endast är avsett för bordläggning. Om måndag, den 30 juni, hålles däremot
arbetsplenum med början klockan elva förmiddagen.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 396, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående uppförande av
beskickningshus i Canberra;

nr 397, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inköp av fastighet
i New York;

nr 398, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare medel
till inköp av fastighet för beskickningen i Dublin;

nr 399, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till avveckling av beredskapen m. m.;

128

Nr SO.

Lördagen den 28 juni 1947 em.

nr 400, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredskapsstat
för försvarsväsendet för budgetåret 1947/48;

nr 401, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till djupborrning efter salt och olja m. in. i Skåne;

nr 402, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till planläggning av torvforskning m, m.;

nr 403, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till teckning av aktier i Aktiebolaget Atomenergi m. m.;

nr 410, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till civilförsvaret;

nr 411, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående viss tjänsteförteckningsrevision
för försvarsväfeendet m. m.;

nr 412, i anledning av väckt motion angående ersättning till marindirektören
A. Grunberg för vissa rättegångskostnader;

nr 413, i anledning av väckt motion angående skadestånd och livränta till
arbetaren A. Paulsson i anledning av honom genom olycksfall åsamkad kroppsskada; nr

421, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till bidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor m. m,;

nr 422, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag till
universiteten och den medicinska undervisningen m. m., i vad propositionen avser
anslag under statens allmänna fastighetsfond; samt

nr 423, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till karolinska sjukhuset och serafimeriasarettet m. m., i vad
propositionen avser anslag till inredningsarbeten för röntgendiagnostiska avdelningen
vid karolinska sjukhuset.

Justerades ytterligare protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 12.52 på natten.

In fidem
G. H. Berggren.

Söndagen den 29 juni 1947.

Nr 30.

129

Söndagen den 29 juni.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 330, angående upptagande av vissa anslag under åttonde huvudtiteln till
universiteten m. m. i riksstaten för budgetåret 1947/48;

nr 404, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående avsättning till
statens automobilskattemedelsfond;

anledning av Kungl. Maj ris förslag om anslag för budgetåret
1947/48 till avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster;

nr 414, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetaret
1947/48 till statens utlänningskommission m. m.;

i» n aaledaiapr av Kungl. Maj ris proposition angående anslag för budgetaret
1947/48 till bidrag till internationellt återuppbyggnadsarbete;

nr 416, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar om anslag för budgetåret
1947/48 till statens byggnadslånebyrå;

, 417, a. anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag för

budgetaret 1947/48 till socialstyrelsen;

• eu.1" 1 anledning av väckt motion angående anslag till stadsmissionen

i Stockholm för dess förebyggande alkoholistvårdsverksamhet;

nr 419, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående fortsatt subventionenng
av införseln av vissa varor m. m.; samt

nr 420, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till utbildning av tandläkare m. m. jämte i ämnet väckta mota
oner.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 407, till Konungen i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med
förslag till lag angående upphävande av 5 kap. 3 § strafflagen samt lagen den
13 mars 1937 (nr 75) om tvångsuppfostran, m. m.

Anmäldes första lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser till Konungen
:

nr 408, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa avlöningsoch
pensionsförbättringar för präster m. m., såvitt propositionen hänvisats till
lagutskott; och

nr 409, i anledning av Kungl. Maj ris proposition med förslag till lag om dödande
av vissa utanför Sverige befintliga handlingar, m. m., såvitt propositionen
avser förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 29 juni
1945 (nr 520) om återställande av viss från ockuperat land härrörande egendom.

Första kammarens protokoll 1947. Nr SO.

130

Nr 30.

Söndagen den 29 juni 1947.

Skrivelseförslagen godkändes under förutsättning, beträffande förslaget nr
408, att utskottets hemställan i utlåtande nr 53 samt, i fråga om förslaget
nr 409, att utskottets hemställan i utlåtande nr 55 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelser tilll Konungen
:

nr 428, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 19 § 1 mom. förordningen den 11 juli 1919 (nr
406) angående försäljning av pilsnerdricka, m. m.;

nr 437, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående prisutjämningsavgifter
m. m., såvitt propositionen hänvisats till bevillningsutskottet;

nr 438, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
om rätt att vid taxering för inkomst njuta avdrag för avgifter till vissa stiftelser,
m. m.;

nr 439, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om preliminärt uttagande av värnskatt för förra hälften av budgetåret
1947/48; samt

nr 440, angående beräkning av bevillningarna för budgetåret 1947/48, m. m.

Skrivelseförslagen godkändes under förutsättning beträffande vart och ett
av dem, att andra kammaren i avseende å motsvarande utskottsbetänkande
fattade samma beslut som första kammaren.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen;

nr 430, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till prisregleringslag;
och

nr 450, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 67 § barnavårdslagen den 6 juni 1924 (nr 361).

Anmäldes bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelser till Konungen:
nr 434, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt befrielse
för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar
med guld m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 435, angående regleringen för budgetåret 1947/48 av utgifterna under
huvudtiteln Riksdagen och dess verk m. m.; samt

nr 436, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 26 och 27 §§ lagen den 29 juni 1923 (nr 286) om
sparbanker, m. m.

Skrivelseförslagen godkändes under förutsättning beträffande vart och ett
av dem, att andra kammaren i avseende å motsvarande utskottsutlåtande fattade
samma beslut som första kammaren.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 325, angående godkännande av ett avtal mellan Sverige och Norge för
undvikande av dubbelbeskattning beträffande skatter å inkomst och förmögenhet.
__

131

Söndagen den 29 juni 1947. Nr 30.

Föredrogos och bordlädes ånyo första lagutskottets utlåtanden nr 56—58.

På framställning av herr talmannen beslöts att på föredragningslistan för
morgondagens sammanträde statsutskottets memorial nr 239 och 240 skulle
uppföras näst efter bankoutskottets utlåtande nr 47 samt första lagutskottets
utlåtanden nr 56—58 näst efter jordbruksutskottets utlåtande nr 66.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.05 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.