RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1947:3)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1947. Första kammaren. Nr 3.

Lördagen den 18 januari.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Fortsattes överläggningen angående Kungl. Maj:ts propositioner nr 1, angående
statsverkets tillstånd och behov under budgetåret 1947/48, och nr 2, angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1946/47.

Herr Bergvall: Herr talman! Gårdagens remissdebatt, som att döma av de
välfyllda för att inte säga överfyllda åhörarläktarna följdes med mycket
stort intresse, kretsade ju väsentligen kring inflationsproblemet och det mycket
närliggande skatteproblemet. Detta hindrade emellertid inte, att det fanns
även några andra ganska intressanta inlägg. Bland annat tog ju statsministern
upp frågan om förhållandet mellan det socialdemokratiska partiet och
det kommunistiska. Hans deklaration var formulerad på ett spirituellt sätt
och lade upp problemet rent dialektiskt. Han betraktade uppenbarligen kommunisten
som en människa med två själar i en och samma kropp och klöv honom
därför i två delar. Den ena hälften, den hypotetiske kommunisten eller
kommunisten som han borde vara, betraktade han som en god demokrat, en
övertygad anhängare av arbetarklassens efterkrigsprogram, och hälsade honom
därför hjärtligt välkommen åter till det socialdemokratiska partiet. Mot
den andre kommunisten, kanske den verklige, hyste han däremot — som jag
tror på ganska goda skäl — en djup misstro. Han litade inte på hans demokratiska
hållfasthet. Hans åskådning ledde honom fram till den slutsatsen, att
han, så vitt han nu — som hans ord föllo sig — kunde överblicka situationen,
inte kunde räkna på någon samverkan mellan det socialdemokratiska och det
kommunistiska partiet.

Jag skall inte knyta några närmare reflexioner till statsministerns deklaration.
Endast ett påpekande skall jag göra. Det är, att det inte för honom borde
framstå som så orimligt, om denna för all del mycket intelligent upplagda
men ytterligt dialektiskt färgade deklaration inte bär haft lika lätt att bli
förstådd av den stora allmänheten som hans företrädares mera rätlinjiga och
rakt på sak gående uttalanden i samma fråga. Men ingenting ont i detta. De
framtida handlingarna få väl visa, vilken kommunisttyp som i fortsättningen
för den nuvarande statsministern kommer att framstå som den, med vilken
han bör räkna. Av gårdagens anförande att döma skulle det vara den andra
typen, och då har jag ingenting att erinra för min del.

Mycket intressant var också statsministerns i denna kammare bara antydda
men efter vad det sagts mig i andra kammaren klart uttalade motvilja mot
den dirigering av arbetarklassens tidningsläsning, som nu försökes med medel,
vilka nästan skulle kunna betecknas som tvångsmedel. Denna deklaration gläder
mig uppriktigt — om den är rätt refererad för mig — ty den visar en
levande insikt om någonting, som jag betraktar som ett grundväsentligt demokratiskt
värde.

Jag skall emellertid inte uppehålla mig vid dessa andra problem utan går
iillbaka till inflationsproblemet och vad därmed sammanhänger. Jag vill för Föraln

kammarens protokoll W47, AV S. )

Statsverkspropositionen

m. m.
(Ports.)

Nr 3.

Lördagen den 18 januari 1947.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
atskicka, för att inte bli missförstådd, att jag inte kör till dem., som vilja
måla någon katastrofsituation. Jag tror inte — och jag skiljer mig kanske i
det avseendet från en del andra — att vi befinna oss i ett sådant läge, att vi
med största sannolikhet skulle ha att räkna med en utveckling, som innebär
en katastrof för penningvärdet, även om vi inte göra mera för att dämpa utvecklingen
än vad vi göra i dag. Jag tror till och med, att vi under vissa förutsättningar
kunna få en utveckling — om jag tänkte bara på inflationsproblemet,
skulle jag kunna säga, att om vi hade god tur — skulle vi kunna få
en utveckling, som gör att följderna av det nu mycket otillfredsställande läget
inte bli så allvarliga för oss. Jag tillhör sålunda inte dem som tro på. någon
katastrof, men jag måste tillägga, att jag tycker att den nuvarande situationen
även med den reservationen är ganska oroande, och jag vill stryka under,
att från mina utgångspunkter är även en relativt begränsad prisstegring ett
allvarligt ont. Den är ett allvarligt ont, därför att den går ut över grupper,
som befinna sig i den situationen, att de inte hinna med i den allmänna kapplöpningen
om att få sina inkomster höjda. De grupper, som närmast drabbas
av eu penningvärdesförsämring, av en prisstegring, om en sådan skulle sätta
in nu, äro de, som tidigare under kriget fingo känna av den prisstegring, som
då ägde rum. Det är småsparare, det är försäkringstagare, det är en hel del
andra grupper, som inte tillhöra de stora organiserade grupper, vilka kunna
bevaka sina intressen i den allmänna kapplöpningen om inkomstförbättringar.

Därför måste jag säga, att även om jag inte hör till dem som måla några
katastrofbilder på väggen, så ser jag ganska allvarligt på detta problem. Jag
är beredd att erkänna, att det i viss mån är ett psykologiskt problem. Speciellt
herr Åkerberg strök ju under den punkten mycket intensivt. Han nära
nog förenklade problemet ända därhän, att han betraktade det som den stygga
oppositionens fel, att vi överhuvud taget hade anledning att räkna med någon
allvarligare risk för inflation. Det var dess svartmålningar, som så att säga
hade skapat det psykologiska underlaget för en utveckling, som i prisavseende
kunde bli ogynnsam. Jag tror inte, att man kan förenkla problemet på det
sättet. Jag tror, att det är mycket mer handgripliga erfarenheter, som i nuvarande
situation göra att det i allt vidare kretsar sprider sig en känsla av act
vi löpa en viss fara för att få en utveckling av penningvärdet, av priserna,
som är olycklig och ogynnsam för större delen av vårt folk.

När företagarna köpa sina omkostnadsvaror och husmödrarna sina konsumtionsvaror
och gå utanför kretsen av de strängast priskontrollerade varorna
göra de gång på gång ogynnsamma erfarenheter. De som söka arbetskraft
o. s. v. göra dag för dag sådana erfarenheter, att det hela nog inte
kan reduceras till ett enkelt problem om svartmålning eller dylikt. Skulle
herr Åkerbergs åskådning vara riktig, skulle vi nästan kunna klara av hela
historien genom att efter känt mönster här i dag anta en resolution, där vi
enhälligt beslutade, att det inte finns någon inflationsrisk, och så undertecknade
vi den resolutionen med statsministerns och partiledarnas namn, så
var saken klar. Jag tror, att man får ta litet mindre kvasipsykologiskt på
problemet än herr Åkerberg gjorde.

Jag skall inte alls beskylla statsministern för att ta lika lätt på problemet.
Han tog allvarligt på det. Han gav också regeringens recept i detta avseende.
Så vitt jag kunde förstå, var det tre ordinationer han hade att komma med.
Jag har jämfört mina anteckningar med tidningsreferaten och förmodar, att
de inte äro felaktiga.

Det första regeringen hade på sitt program var skydd mot utländsk prisstegring,
sålunda prisstegringstendenser, som flyttades över från en mer eller
mindre inflationistisk utveckling utomlands. Jag förmodar, att statsministern

Lördagen den 18 januari 1947.

Xr 3.

Statsverkspropositionen in. m. (Forts.)

i det sammanhanget inte egentligen tänker på någonting annat än subvention
av varor, som stiga i pris utomlands och som äro av central betydelse i vårt
näringsliv. Jag förmodar, att hans tankar i det sammanhanget inte, i varje
fall inte för ögonblicket, kretsa kring valutaproblemen.

Om detta skulle jag vilja säga, att jag inte tillhör dem som i och för sig
vilja ställa sig avvisande mot att man i vissa fall tillgriper subventionsmetoden.
Jag tror, att om den inordnas i ett allmänt program, bör den kunna tillgripas.
Men den har en mycket begränsad räckvidd, och det är alldeles uppenbart
— det erkännes nog av alla -—- att den är behäftad med så betydande
risker, så betydande olägenheter, att man får vara utomordentligt försiktig
med att använda den, om man inte skall få följdverkningar, som kunna vara
sämre än den. gynnsamma effekt man får genom anvisande av subventionsmedel.
Jag vill tillägga, att alldeles uppenbart angriper inte den metoden
på något sätt själva kärnpunkten i problemet, vad som ligger bakom det hela,
nämligen den bristande balansen mellan den köpkraftiga efterfrågan och den
faktiskt förefintliga varutillgången. Själva sjukdomen botas inte genom några
subventioner. Dessa subventioner kunna på sin höjd lindra ett eller annat
alltför tydligt i dagen liggande symtom.

Precis detsamma gäller om den andra ordinationen i statsministerns recept,
nämligen en skä,rpt priskontroll speciellt i fråga om särskilt betydelsefulla
varor. Genom priskontroll kan man ju inte göra någonting av egentligt värde,
när det gäller att bota själva sjukdomen, den bristande samhällsekonomiska
balansen, för att använda vad som numera är ett standarduttryck på detta
område. Och vad mera är, det är alldeles uppenbart, att priskontrollens möjligheter
att^göra en nyttig effekt bli mindre och mindre, ju starkare disproportionen
blir mellan köpkraftig efterfrågan och varutillgång. Jag är fullt
på det klara med att priskontrollen är nödvändig i nuvarande situation för att
hindra omotiverade och oskäliga prisstegringar. Släppte vi priskontrollen nu,
skulle vi få en serie prisstegringar, som ingen av oss skulle hälsa med tillfredsställelse
och som ingen i det långa loppet skulle ha glädje av. Men jag
vill stryka under, att även här är det bara fråga om symtom, och jag vill
ytterligare på basis av den erfarenhet, som jag förvärvat under fyra års arbete
i priskontrollnämnden, stryka under, att arbetsförutsättningarna för priskontrollen
bli väsentligt svårare, ju större disproportionen blir mellan köpkraft
och varutillgång. Blir spänningen mycket stor, så kan man befara, att hela
priskontrollsystemet sättes ur funktion. Vi se nu — jag såg det redan när jag
var med i priskontrollnämnden, så det är ingenting nytt, som har inträtt sedan
den tiden, men läget skärpes dag för dag -—- en serie olyckliga följder av
priskontrollen. Man får en snedbelastning av produktionen, man får en tendens
att vrida produktionen över till varor, som ge bättre avkastning för företagarna
men icke ur allmänna samhällssynpunkter äro lika önskvärda och
nyttiga som andra varor. Man får en dold prisstegring, som jag tycker man
från regeringshåll bagatelliserar men som icke desto mindre är faktisk, genom
att billiga varor försvinna ur marknaden. Man tvingas köpa dyrare. De högre
priserna nås genom omläggningar av modeller, genom ändrad materialsammansättning
o. s. v. Det finns för övrigt en utförlig, bra skildring av dessa
svårigheter i konjunkturinstitutets översikt över konjunkturläget och inflationsrisken.
Professor Lundberg, som närmast står som ansvarig för denna
översikt, har ju en ännu längre erfarenhet än jag från priskontrollarbetet i
detta land. Han började redan när kriget bröt ut.

Samtidigt som jag poängterar, att priskontrollen i nuvarande läge är oumbärlig
och nödvändig, får jag nog säga, att man måste se upp noga, att man
inte handhar den på ett sådant sätt, att den får mycket tråkiga biverkningar.

Nr 3.

Lördagen den 18 januari 1947.

Statsverkspropositionen m. ra. (Forts.) .....

Att regeringen har blicken öppen för detta skymtar ju för övrigt i några
yttranden av finansministern i lians anförande i samband med statsverkspropositionens
avlämnande.

Jag vill speciellt stryka under, att om priskontrollen gäller precis detsamma
som om subventionerna. Den kan lindra vissa symtom, som äro obehagliga,
och jag vill inte alls underskatta metoden att lindra symtomen, den
intar en ganska stor plats i modem läkekonst, men den botar absolut inte
sjukdomen, den återställer inte den bristande balansen mellan den på de stegrade
nominella inkomsterna baserade ständigt ökande köpkraften och den
knappa varutillgången — en varutillgång, som är sa knapp, att vi uppenbarligen
mer och mer, i varje fall på vissa områden, tära på inneliggande
lager. Det kunna vi också se av rapporten från konjunkturinstitutet.

Den tredje punkten i regeringens recept rör däremot problemets kärnpunkt,
det är odiskutabelt, ty när man angriper investeringsproblemet, angriper man
naturligtvis en punkt, där ett effektivt ingrepp innebär ett allvarligt försök
att i någon mån återställa den rubbade balansen mellan köpkraft och efterfrågan.
Nu är det bara fråga om hur långt man kan nå på investeringskontrollens
väg. Det är kanske svårare för mig att hemfalla till en blind övertro
just på investeringskontrollen, därför att jag har en större misstro mot
statlig dirigering och statlig planhushållning än den kan ha, som har en socialdemokratisk
övertygelse. Men jag är fullt beredd att erkänna dess nödvändighet
och oumbärlighet i nuvarande läge. Det intressanta är, att även
statsministern framhöll, enligt min uppfattning fullkomligt klart och riktigt,
att man inte kan se frågan om investeringskontrollen enbart med hänsyn
till den roll den kan spela ur inflationssynpunkt, utan man måste se den ur
vidare synpunkter. Han angav bestämda gränser, utöver vilka han inte
ville utsträcka investeringskontrollen. Jag tror, att man skulle kunna nå
mycket långt med investeringskontrollen, om man ville gå utöver de där
gränserna, Man kan påverka hela inkomstbildningsproblemet, om man vill
driva investeringskontrollen därhän, att man suddar ut den stoppgräns, som
statsministern satte, när han sade, att han inte vill driva investeringskontrollen
därhän, att vi bli av med den goda sysselsättningen — han sade för övrigt
den fulla sysselsättningen i sitt ena anförande och den goda sysselsättningen
i sitt andra anförande. Det är klart, att vi skulle kunna nå alldeles
oerhört långt, om vi dreve investeringskontrollen därhän, att vi finge en betydande
arbetslöshet, men jag delar hundraprocentigt statsministerns uppfattning,
att detta inte bör ske. Jag förmodar för övrigt, att det inte finns någon
i denna kammare, som är beredd att stiga upp och säga, att vi skola
driva investeringskontrollen därhän, att vi få en begynnande och växande
arbetslöshet.

Han angav även andra gränser. Han var inne pa bostadsbyggandet och. ett
par andra saker som markerade gränser, över vilka investeringskontrollen inte
kan drivas. Jag tror, att det är fullkomligt riktigt. Jag tror inte, att man kan
ta på de ekonomiska problemen på det sättet, att man gör inflationsproblemet
till det enda dominerande. Det finns även andra hinder och svårigheter i sammanhang
med investeringskontrollen; bland annat tror jag, att det är utomordentligt
svårt att bygga upp en funktionsduglig administrativ apparat och för
övrigt omöjligt att bygga upp en apparat, som inte innebär, att man gör det ena
misstaget efter det andra, som vi dyrt få betala i framtiden, men det skall jag
hoppa över i detta sammanhang. — Men i och med att statsministern gör
dessa påpekanden förstår jag inte riktigt, det måste jag säga, bur han kan
tro, att de tre punkter, som han anger i detta sammanhang, skola annat än
under mycket lyckliga omständigheter — den reservationen måste jag göra —

Lördagen den 18 januari 1947.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
kunna leda till det önskade resultatet. Av de tre punkterna kunna ju nr 1 och 2
inte annat än lindra vissa symtom, medan punkt 3 på grund av självklara av
alla accepterade omständigheter har en begränsad räckvidd.

Speciellt förstår jag inte, hur man kan hoppas på eu verklig framgång i
detta fall, när man uppenbarligen från regeringshåll har ett så ringa intresse
för sparandet, som här visats i olika sammanhang. Kunna vi däremot genom
metoder av den ena eller andra arten öka sparandet, så är det alldeles
uppenbart, att vi arbeta i riktning mot ett återställande av den ekonomiska
balans, som i detta sammanhang är en nödvändig förutsättning.

Det är kanske svårt att göra någonting positivt. Jag tror emellertid inte
det är omöjligt. Jag kan tänka mig olika metoder i det sammanhanget, utan
att man behöver gå ända fram till tvångssparandet. Eu sak borde vi i varje
fall rimligen kunna vara ense om, och det är att man i detta läge inte skall
vidta åtgärder, som tendera att direkt minska sparviljan. Och jag kan inte
komma ifrån, trots de argument som enligt referat i tidningarna i dag finansministern
anfört i andra kammaren, att det av regeringen framlagda skatteförslaget
innebär en verklig attack mot sparviljan.

För att inte komma in i några diskussioner, som skulle föra alldeles för
långt, kan jag ju utan vidare konstatera, att en väsentlig del av sparandet i
landet har varit koncentrerad till de grupper av medborgare, som känna sig
utomordentligt illa berörda av det framlagda skatteförslaget och vilkas sparvilja
obetingat måste påverkas i ogynnsam riktning av detta skatteförslag. Jag
syftar närmast på förmögenhetsbeskattningen och kvarlåtenskapsskatten. Man
må ha vilken uppfattning som helst om att det är lyckligare och ändamålsenligare
att få sparandet lokaliserat till andra samhällsskikt än till detta.
Jag skall inte ge mig in på någon diskussion därom. Jag har ingenting emot
en på naturliga vägar erhållen längre driven inkomst- och förmögenhetsutjämning
i samhället, jag tror tvärtom, att den är önskvärd med hänsyn till
uppbyggnaden av ett samhälle med fast social struktur. Jag har ingen anledning
att opponera, mig på den punkten, men jag kan bara inte begripa,
hur man kan anse det vara ändamålsenligt och rimligt att i en situation, där
vi stå inför betydande inflationsrisker och där en ökning av sparviljan skulle
vara lämplig och ändamålsenlig, framlägga ett skatteförslag, som måste innebära
eu attack mot sparviljan inom vidsträckta befolkningsgrupper i vårt
land och som icke rimligen — därvidlag tror jag man kan tillämpa ett psykologiskt
resonemang — kan öka sparviljan i någon grupp. På skatteförslaget
i övrigt skall jag i detta sammanhang icke ingå.

Här tycker jag, att man hade behövt en fjärde punkt på regeringens program.
Understundom åstadkommer man lika goda resultat genom att underlåta
att göra okloka handlingar som genom att vidta kloka åtgärder. Här
tycker jag sålunda, att regeringen hade haft mycket lätt att foga ytterligare
en fjärde punkt till sitt antiinflatiouistiska program. Den kunde gärna ha
en positiv utformning, men det skulle räcka en god bit, om man slopade åtminstone
det, som är direkt farligt i detta sammanhang.

Jag tror inte heller, att hur man än laborerar med investeringskontrollen och
de andra åtgärder, som äro nämnda här, man kommer ifrån svårigheterna på
detta område utan att nalkas själva inkomst,bildningsproblemet, det måste jäg
säga. Jag tror, att hur man än laborerar med investeringskontroll och andra
metoder, kommer det under den tid vi nu kunna överblicka att — om vi få en
fortsatt inkomststegring för olika grupper — kvarstå en så betydande disproportion
mellan köpkraftig efterfrågan och varutillgång, att man inte kan blunda
för den. Jag är mycket väl medveten om att man kan hänvisa till att finansministern
på rletta område har sagt en serie kloka ord i anslutning till in -

.Nr 3.

Lördagen den 18 januari 1947.

Statsverkspropositionen m. ni. (Forts.)
komstberäkningen. »Ingen förbättring i varutillgången kan återställa den samhällsekonomiska
balansen», säger han på ett ställe, »om samtidigt en sådan ökning
äger rum av hela folkets inkomster i pengar, att en ny spänning mellan
tillgång och efterfrågan framväxer.» — »Ingenting kan hindra ett helt folk att
bevilja sig självt ökade inkomster i pengar. Ingenting utom insikten att därmed
intet vinnes för en höjning av den reala levnadsstandarden.» Allt detta är klokt
och riktigt, men jag frågar mig även på den punkten: har regeringens föregående
i dessa avseenden verkligen visat en levande insikt om att man här rör
sig med ett reellt -problem?

Jag har — för att ett ögonblick hålla mig till lönerna och släppa inkomstbildningsproblemet
— många gånger i denna kammare deklarerat, att så vitt
jag förstår finns det inget annat mål för den ekonomiska utvecklingen, för utvecklingen
i materiellt avseende, än att höja standarden för de befolkningslager
i vårt land, som ha det dåligt ställt. Men lika självklart är, att man inte kan
lyfta sig själv i håret. Man kan inte driva förbättringen i väsentligt snabbare
takt än den faktiska produktivitetsförbättringen — jag säger väsentligt snabbare
takt, tv jag erkänner gärna, att något kan man vinna på omfördelningsvägen,
men gäller det förbättringar till mycket stora befolkningslager, så tror
jag, att varenda någorlunda insiktsfull människa måste säga sig, att går man
pa inkomstförbättringarnas väg väsentligt över den reella tillväxten av nationalinkomsten,
utöver produktivitetsförbättringen, vinner man ingen verklig förbättring
utan bara en skenbar sådan. I en tid, då jag tycker det är så utomordentligt
naturligt, att alla grupper sträva efter ökade inkomster — ty det
måste av psykologiska skäl bli fallet i en tid, då man befarar ett, försämrat
penningvärde och stegrade priser — kan jag inte förstå, att det är klok och
riktig politik av en ansvarsmedveten regering att vid tillfälle efter tillfälle påpeka,
att det finns utrymme för inkomstförbättringar. Jag har aldrig bestritt»
att det har funnits ett visst utrymme för sådana, men om strömmen går med hård
fart i en viss riktning, kan jag inte förstå, att det är en klok och ansvarsmedveten
regeringspolitik att skynda på. Snarare måste det vara rimligt och riktigt
att någon gång höja ett varnande pekfinger, inte bara i sammanhang med ett
teoretiskt resonemang i statsverkspropositionen. Jag tror, att det ofta åberopade
halmstadstalet av den föregående statsministern i det fallet var ett ganska gott
exempel på en olycklig politik.

I detta sammanhang kommer jag åter till den omtjatade rundabordskonfereneen.
Jag tror inte, att man löser några samhällsekonomiska problem genom att
man sätter sig ned vid ett bord och pratar litet. Men jag är övertygad om att
när vi befinna oss i en situation, där vi inte kunna nå ett visst
mål utan att av grupperna A, B, C och D och hela raden av andra
grupper kräva vissa uppoffringar, så är den första och nödvändigaste
förutsättningen för att man överhuvud taget skall komma någon vart,
att man samlar dessa grupper, så att de få en klar känsla av att man
kräver en samfälld insats: att inte bara A skall offra, medan B, C och D få
det så mycket bättre, eller bara B skall offra, medan A, C och D få det så
mycket bättre. Jag begriper inte, att inte den nuvarande regeringen har kunnat
fatta denna såvitt jag förstår utomordentligt enkla, men på riktiga psykologiska
erfarenheter grundade tes. Den oförstående attityd, som regeringen i
detta avseende intagit, har jag för min del aldrig kunnat anse vara baserad på
annat än de obotfärdigas förhinder. Man har inte velat ge sig i kast med ett
ömtåligt och impopulärt problem. Det är självfallet, herr statsminister, inte
angenämt för något politiskt parti att ge sig i kast med impopulära saker. I
det fallet sitta vi naturligtvis allihop i samma båt, men här tycker jag, att det
har legat i ovanligt öppen dag.

Lördagen den 18 januari 1947.

Nr 3.

Statsverkspropositianen in. in. (Forts.)

Jag kan inte underlåta att i samband härmed återkomma ett ögonblick till
herr Åkerberg, som förde in statstjänstemannen i resonemanget. Såvitt jag förstår,
innebar löneregleringen för statstjänstemannen, om man ser den i relation
till det inkomstläge statstjänstemannen hade före kriget, ingenting annat än
att de fingo en förbättring av sin nominella inkomst. Deras tidigare realinkomst
återställdes eller förbättrades i vissa fall i en utsträckning, som inte pa något
sätt överstiger vad som redan i dag kommit flertalet andra samhällsgrupper till
del. I den åtgärden låg sålunda bara en enkel gärd av rättvisa för att hindra,
att en grupp skulle bli eftersatt på de övrigas bekostnad. Jag förstår mycket
väl, att man inte i längden kan föra detta resonemang, som är statiskt till sm
natur, och säga, att det är en gång för alla givet, att relationerna mellan inkomsterna
för grupperna A, B, C och D skola vara bestämda på det och det
sättet. Där måste under samhällsutvecklingens lopp ständigt ske förändringar.
Men när vi ha genomgått en krisperiod med snabba kastningar med prisstegringar
som den enskilde medborgaren inte kunnat utöva nagot som helst infl> -tande på och som — det vill jag öppet säga — i stort sett inte heller statsmakterna
kunnat bemästra, då förefaller det mig ganska naturligt, ^om alla grupper
kräva att så fort förhållandena det medge någorlunda komma ater till den realinkomst
de hade före kriget. Jag tycker därför, att vi i detta sammanhang kunde
föra åt sidan argumentet om statstjänstemannalöneregleringen.

Jag tror sålunda, att man inte kommer mycket längre med dessa problem, om
inte regeringen vill ta upp även frågan om hur man skall kunna påverka sparviljan
i en sådan riktning, att vi verkligen få ett sparande av väsentligt större
omfattning än för närvarande. Jag tror inte heller, att man kommer till rätta
med denna fråga, om man skyggar tillbaka inför inkomstbildningsproblemet,
som är ömtåligt och besvärligt. Jag önskar ingen politisering av arbetsmarknaden,
jag önskar inte få in lönerna under några statliga diktat, men jag tror,
att man med en klok, öppen och ärlig upplysningsverksamhet från regeringens
sida skulle kunna komma en ganska god bit med både företagare och anställda.

Regeringen har nu inbjudit oppositionspartierna till en konferens.. Jag har
fått det intrycket av statsministerns yttrande här i kammaren, att han inte avser
att begränsa diskussionerna bara till de tre punkterna pa hans. recept, utan att
han är beredd att diskutera spörsmålet i dess helhet. Jag vet inte, om det kan
komma någonting ut av en sådan konferens. Jag kan bara säga, att jag tycker,
att det är naturligt att försöka. Sedan får man val so och döma insatsen efter
det resultat den ger.

Herr Yeländer: Herr talman! När jag för ett. par dagar sedan tillät mig
begära ordet för att delta i denna debatt, hade jag. närmast avsett att syssla
med några norrlandsspörsmål. På grund av diskussionen under gårdagen om
de nu så aktuella skatteplanerna i anslutning till föreliggande sakkunnigbetänkando
skall jag dock tillåta mig att framföra även några synpunkter härpå,
måhända av mera konkret natur. I det allmänna resonemang, som den föregående
talaren förde på denna punkt, kan jag instämma till alla delar. Jag
har inte varit i tillfälle att ta del av eller erfara något om innehållet i det^anförande
i andra kammaren av hans excellens statsministern, som talaren åberopade,
och det kan därför hända att jag kommer in på någon synpunkt, som
jag för motsatt fall inte skulle ha inlåtit mig på.

I går hade en representant för de sakkunniga — herr Sjödahl ett längre
anförande här i kammaren, däri han anlade ganska stränga synpunkter. Eu
talare från oppositionen hade tidigare yttrat något om att de sakkunnigas skattoförslag
hade framstått såsom synnerligen överraskande, och dot föreföll nu,
som om den ärade talaren på göteborgsbänken ansåg, att det var mycket obe -

Nr 3.

Lördagen den 18 januari 1947.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
rättigat att yttra sig på det sättet. Socialdemokraterna hade nämligen redan i
valrörelsen framfört sina synpunkter på och sitt program i skattefrågan, och
om högern eller andra partier i opposition inte hade velat delta i diskussionen
härom och följaktligen inte heller konkretiserat sina ståndpunkter, så var det
deras ensak. Socialdemokraterna hade i varje fall intagit sin ståndpunkt, och
det var ingen anledning att fortsätta diskussionen därom.

Detta resonemang förefaller mig i högsta grad förunderligt. Det är väl ändå
så. att socialdemokraterna i valrörelsen inte framförde någonting annat än att
man på det hållet hade tänkt sig, att det skulle bli en skattelindring för de
lägsta inkomstskikten intill den och den gränsen, en skattestegring för de övriga
inkomstskikten, en skärpt förmögenhets- respektive arvsbeskattning och
en skärpt bolagsbeskattning samt en höjning av ortsavdragen och ett införande
av direkta barnbidrag. De närmare grunderna för dessa planer eller ståndpunktstaganden
kunde ju inte framläggas i valrörelsen. De kunde inte heller
på något sätt diskuteras, eftersom sakkunnigbetänkandet är av tämligen färskt
datum. För att man skall kunna inlåta sig på en diskussion av ett så vidlyftigt
förslag som detta, måste man väl känna något närmare till de premisser, varpå
förslaget är grundat, och vad som kan anföras ur samhällsekonomiska och
andra synpunkter till stöd för att man skall välja just den linjen och inte någon
annan. Några sådana premisser eller synpunkter framfördes inte under
valrörelsen. Om dessa skatteplaner nu skola ta form i en kungl. proposition
till riksdagen, måste följaktligen utgångspunkten vara, att diskussionen över
hela linjen är fri och förutsättningslös.

Det är många ting, som man måste ställa sig undrande inför. Först är det
de sakkunnigas utgångspunkter i olika sammanhang. Beträffande förmögenhetsbeskattningen
säga de sakkunniga, att tidigare — närmast skulle det då
gälla år 1938 i anslutning till 1936 års statsskattesakkunnigas utredning - -var det tänkt, att inkomst- och förmögenhetsskatten för fysiska personer skulle
utgå med 80 procent i form av inkomstskatt och 20 procent i form av förmögenhetsskatt.
Den relationen hade inte upprätthållits i praktiken, och det gällde
alltså att komma tillbaka till denna tänkta proportion mellan inkomstskatt
och förmögenhetsskatt.

Det ligger väl ändå. i sakens natur, att man inte kan resonera på det sättet,
ty, när det gäller att fastställa en sådan relation, måste man ta hänsyn till utvecklingen
av inkomstskatteunderlaget och av förmögenhctsskatteunderlaget.
Det går inte an att bara säga, att då och då räknade man, att så och så mycket
skulle tas ut i form av förmögenhetsskatt och så och så mycket i form av
inkomstskatt. Inkomstskatten och förmögenhetsskatten ha uämligen undergått
en mycket anmärkningsvärd utveckling i fråga om de belopp, som kunnat infångas
under dessa båda skatteformer sedan år 1936. Ifrågavarande år räknade
man kanske med att förmögenhetsskatten kunde ge i runt tal 36 miljoner
kronor. De sakkunniga ha nu enligt sitt betänkande med utgångspunkt från
1943 års taxeringsresultat räknat med att förmögenhetsskatten skulle ge 74
miljoner kronor men anse att den i stället bör ge 107 miljoner kronor. Detta
såsom sagt med utgångspunkt från taxeringen år 1943. Om man i stället skulle
utgå ifrån 1946 års taxering, så är man sannolikt redan då uppe i en förmögenhetsbeskattning
om 136 miljoner kronor — således inte de 107 miljoner kronor,
som de sakkunniga beräkna, att den av dem konstruerade förmögenhetsskatten
borde ge, och inte heller de 74 miljoner kronor, som de anse skulle inflyta enligt
de år 1938 genomförda grunderna, utan ett cirka 30 miljoner kronor högre
belopp. Jag säger detta för att belysa utvecklingen och för att visa, hur
snabbt förhållandena kunna, ändra sig.

Om jag utgår från 1939 års siffror och jämför dem med exempelvis 1945

Lördagen den 18 januari 1947. Nr 3. 9

Statsverkspropositionen m. in. (Forts.)
års, skulle den rena inkomstskatten enligt 1938 års grunder i anslutning till
1945 års taxering belöpt sig till 868 miljoner kronor. Det motiverar en stegring
med 374 procent. Skall man dra konsekvenserna av de sakkunnigas och
därmed finansministerns nu intagna ståndpunkt, skulle alltså förmögenhetsskatten
ökas med 374 procent. Det kan inte vara ett rimligt resonemang
detta. Den beskattningsbara förmögenheten har sedan år 1939 stigit med endast
10 procent, från 10 300 miljoner kronor till 11 300 miljoner kronor, under
det att det beskattningsbara inkomstbeloppet har stigit med i runt tal 100
procent. Desa siffror ge vid handen, att de sakkunnigas utgångspunkt vid
avvägningen av inkomstskattens och förmögenhetsskattens inbördes relation
inte kan vara hållbar.

När det med herr Sjödahl säges, att ståndpunkterna äro klara, att del
svenska folket kräver en skattereform i överensstämmelse med det framlagda
betänkandet och att det därför inte är någon mening att vidare resonera därom,
kan man ställa den frågan: har det svenska folket verkligen, exempelvis
under den senaste valrörelsen, tagit ställning till de av mig nyss antydda synpunkterna?
Man kan också fråga: har det svenska folket, när det gäller
grunderna för förmögenhetsbeskattningen, tagit ställning till frågan, huruvida
och i vilken utsträckning den skärpta förmögenhetsbeskattningen skall
utgå i form av kvarlåtenskapsskatt? Enligt finansministerns och majoritetens
av de sakkunniga uppfattning skall man öka den direkta förmögenhetsbeskattningen
med 30 miljoner kronor och arvsbeskattningen med 40 miljoner
kronor. Har det svenska folket på något sätt antytt, att den sålunda skärpta
arvsbeskattningen skall tas ut i form av kvarlåtenskapsskatt? Det är klart,
att det svenska folket inte har uttalat sig därom.

Vad innebär förresten kvarlatenskapsskatten? Om dess verkliga innebörd
talar man inte så mycket. Man säger blott, att förmögenheterna äro så stora
och att, även om en betydande kvarlåtenskapsskatt uttages, blir det ändå så
mycket över. Jag skall tillåta mig att anföra ett exempel på den föreslagna
kvarlåtenskapsskattens verkliga innebörd. Jag skall ansluta detta mitt exempel
till den där mannen, som enligt herr Sjödahl ägde 10 miljoner kronor. När man
år 1940 började tala om en skärpt förmögenhetsskatt och formen för denna,
vår det många som tänkte sig en engångsbeskattning av förmögenhet. När
diskussionen hunnit ta fart, förutsattes engångsskatten komma att röra sig
om 10 procent av förmögenheten. Det var från början klart eller åtminstone
förutsatt, att denna engångsskatt skulle användas för att nedbringa statsskulden,
men det ligger vid sidan av mitt resonemang. Jag förutsätter emellertid
i mitt exempel, att vi ha att räkna med eu lÖ-procentig engångsskatt
på förmögenhet. Jag antar vidare, att man år efter år upprepar denna engångsskatt,
vilket dock aldrig har varit meningen. Hur kommer det då att
ställa sig för vår ägare av förmögenheten på 10 miljoner kronor? Eftersom
förmögenheten val ligger i produktiva tillgångar, i realkapital, har han inte
haft pengarna i sin hand, så att han kunnat betala skatten undan för undan.
De sakkunniga förutsätta ju, att han kan få lån t. o. in. av staten. Detta
lån skall han dock förränta. Jag tänker mig. att räntan, sättes till exempelvis
3 procent. Han kommer alltså att häfta i skuld till staten därför. Det blir
förresten samma förhållande, om han lånar pengar i öppna marknaden och där
betalar ungefär samma ränta. Sedan han liar påförts denna 10-procentiga »engångsbeskattning»
under sex år, avlider han. Dödsboet skaffar sig möjligheter
att omedelbart betala hans skatteskuld. Det blir alltså den årliga 10-procentiga
förmögenhetsskatten jämte ränta — jag förutsätter att han har betalt den
ordinarie förmögenhetsskatten av löpande inkomster. Den skatteskuld, som
hans dödsbodelägare då ha att betala, blir med upplupna räntor och inklusive

Nr 3.

Lördagen den 18 januari 1947.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
den årliga förmögenhetsskatten, beräknad enligt de sakkunnigas förslag, cirka
5,4 miljoner kronor. Det är ett ganska stort belopp, och man frågar sig: hur
blir det, om man i stället inför denna kvarlåtenskapsskatt, som väl närmast
tänkts såsom ett substitut för den engångsbeskattning av förmögenhet, som
skulle utgå en gång för alla och icke såsom i vårt exempel upprepas under ett
antal år? Jo, denna kvarlåtenskapsskatt. inklusive den ordinarie förmögenhetsskatten
under tiden enligt de sakkunnigas förslag, belöper sig till cirka 5,6 miljoner
kronor, alltså ett åtskilligt större belopp än med en engångsskatt på förmögenhet,
upprepad under ett flertal år. Till detta skattebelopp på 5,6 miljoner
kronor kommer så den ordinarie arvsskatten. Låt oss anta, att vår man var
ogift och som arvingar efterlämnade exempelvis två brorsöner eller andra syskonbarn.
Då uppgår arvsskatten till cirka 1 252 000 kronor. Hur mycket blir
det kvar av förmögenheten? Det blir en tredjedel och knappast det. Hur skola
arvingarna kunna komma ut med kvarlåtenskapsskatten inklusive den årliga
förmögenhetsskatten plus denna arvsskatt? Jo, de få realisera tillgångarna!
Från statsrådsbänken hörde vi också något uttalande under gårdagen, att det
inte borde bli svårt att överlåta tillgångarna såsom varande av produktiv natur,
till andra, som vore beredda att träda in och fullfölja den verksamhet
eller rörelse, som den avlidne bedrivit. Jag tror dock, att det kan bli mycket
svårt att förfara på det sättet. Men det är klart, att de måste bli fråga om
en realisation, och på grund av att sådana tvångsavyttranden inte komma
att bli alltför sällsynta, får man räkna med att de komma att återverka i
pristryckande riktning på fondbörsen och i andra sammanhang.

Herr Sjödahl sade nu, att det är klart, att det kan komma att kännas, när
man skall ut med dessa betydande skattebelopp, men att han var övertygad
om att detta inte skulle minska intresset för sparandet. Det skulle inte inverka
på människornas vilja och ansträngningar att förbättra sin ekonomiska ställning,
det skulle inte minska deras insatser i det samhälleliga arbetet överhuvud
taget! Men skall man verkligen tro, att de två arvingarna i vårt exempel
komma att anstränga sig för att en gång kunna prestera en förmögenhet lika
stor som den som den avlidne, lämnade efter sig och som alltså då skall i beskattningsavseende
behandlas på enahanda sätt? Sedan vet man ju inte, hur
lång tid de få på sig. Det kan tänkas, att den ene av dem är borta redan
efter ett par år, och då blir det ånyo kvarlåtenskapsskatt och arvsskatt på
den del av förmögenheten, som han mottagit. Det må ursäktas mig, om jag
i motsats till herr Sjödahl med sådana exempel för ögonen inte gärna kan
tänka mig någonting annat än att ett realiserande av skatteplaner av denna
beskaffenhet måste medföra förödande verkningar på sparviljan och viljan
att överhuvud taget ekonomiskt hävda sig.

När det gällde penningpolitiken och upprätthållandet av vårt penningvärde
yttrade hans excellens statsministern något om att det säkraste medlet att
komma till rätta med den fortgående penningvärdesförsämringen kanske vore
ett effektivt frivilligt sparande. Man kan instämma i det. Men hur behandlas
nu spararna egentligen? Ja, det torde de flesta av oss vara på det klara med.
Jag skall dock tillåta mig anföra ett exempel, som jag hämtat från ett föredrag,
hållet vid någon sparbanksförenings årsmöte. Om vi tänka oss, att det
gäller pengar, som äro placerade i bank, mot inteckning, i livförsäkringar, i
statsobligationer eller på liknande sätt, kan man fråga, hur realvärdet av
ett sadant kapital har utvecklats sedan åtskillig tid tillbaka, exempelvis under
de närmast förflutna femtio åren. Det visar sig då, att om en sparare, som
år 1896 förfogade över 1 000 kronor, placerade på det sätt jag nyss antydde,
år 1946 skulle ha ett kapital med samma köpkraft, härför skulle krävas icke
mindre än 3 330 kronor. Men det är inte nog med detta, att köpkraften hos

Lördagen den IS januari 1947.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. ''-n. (Forts.)
lians tusenlapp sjunkit på det sättet. Den nominella avkastningen liar också
sjunkit med ungefär hälften — från 40 å 50 kronor till 25 kronor. Besultatet
blir alltså, att spararen av årgång 1896 nu kan köpa blott mellan en femtedel
och en sjättedel så mycket varor för avkastningen på sin tusenlapp som han
kunde köpa sagda år. Men det räcker inte heller med detta, mina damer och
herrar, utan härtill kommer också den stegring av beskattningen, som har ägt
rum under tiden och som gör, att spararens ställning blir väsentligt sämre
än vad jag förut i mitt exempel har antytt.

Man kan ställa den frågan, jag upprepar det: är det klart, att man med
sådana fakta för ögonen och de Wigforsska skatteplanerna i huvudsak förverkligade
skall kunna hoppas på ett effektivt sparande i fortsättningen. Jag
tillåter mig tvivla på den saken. , .

Låt mig ta ytterligare ett exempel! 4-''i tänka oss, att vi ha ett aktiebolag,
som vill konsolidera sin ställning med hänsyn till eventuella konjunkturförändringar
i framtiden, med hänsyn till angelägenheten att garantera sin
personal ständig sysselsättning, i utvidgningssyfte eller djdikt. Om detta bolag
vill överföra till sina reserver ett belopp av 100 000 kronor, hur mycket behövs
det då i vinst, för att det skall kunna förfara på det sättet med det Wigforsska
skatteförslaget eller sakkunnigbetänkandet förverkligat? Det krävs,
såvitt jag förstår, ungefär 190 000 kronor. Om alltsa företaget skall avsätta
100 000 kronor, måste det kunna uppvisa en vinst på inemot 200 000 kronor.
I sådant läge vill man försätta företagen, samtidigt som man stiftat lagar
om betydande tvångsavsättningar till reservfonder, till skuldregleringsfonder
m. m.

Jag träffade häromdagen eu stockholmare, som jag känner mycket väl. Han
talade om dessa skatteplaner. Hans inkomst nu var ca 15 000 kronor. Genom
ett sparsamt leverne och omtänksamhet hade han lyckats betala sina studieskulder
och skaffa sig ett litet kapital, som uppgick till nära 20 000 kronor.
Han sade: »Skall jag anstränga mig för att spara något därutöver? Jagskulle
kanske kunna spara en tusenlapp om året. Vad blir emellertid resultatet
av detta sparande? Jo, om jag tar hänsyn till statsbeskattningen och den
kommunala beskattningen, som ju i Stockholm är ytterst gynnsam i jämförelse
med förhållandena ute i landet i övrigt, skulle av avkastningen av
denna tusenlapp åtgå till skatter drygt två tredjedelar.» Han skulle få_ kvar
— om han vore norrlänning och intresserad av norrländsk avkvavit —
ungefär så mycket som behövs för att täcka den indirekta skatt, som utgår vid
inköp av en liter sådan vara. Blir det då inte mera lockande för honom, i
stället för att bemöda sig och spara den där tusenlappen, att konsumera den.
att inrätta sig bekvämt och helt falla tillbaka på sin tjänstepension, sin folkpension
och de sociala förmåner av olika slag, som herr Sjödahl presenterade
under gårdagen? Jag misstänker, att han väljer det senare alternativet. Med
detta exempel vill jag bara ha sagt, att redan, när det är fråga om folk i detta
inkomstläge och i detta blygsamma förmögenhetsläge, komma de Wigforsska
skatteplanerna att få mycket betydande verkningar.

Hur ställer det sig, när det rör sig om andra och större belopp? Jo. om jag
bär en inkomst av den storleksordning, som jag nyss antydde, och dessutom en
förmögenhet på exempelvis 300 000 kronor, kommer hela avkastningen av förmögenheten,
om denna avkastning är av normal storlek i förhållande till ränteläget,
inte att räcka till för att täcka de löpande skatterna.

Man talar om angelägenheten av att genomföra cn inkomst- och förmögenhetsutjämning!
Ja, det är en målsättning, som man kan tala om, det är en
tankegång, som man i och för sig kan förlika sig med. Men man må för den
skull inte frånsäga sig riitten att pröva, hur detta skall gå till. Man får inte

Nr 3.

Lördagen den 18 januari 1947.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
heller fullfölja dylika tankegångar, med mindre än att det kan ske utan allvarliga
skadeverkningar eller sociala omvälvningar som följd.

Det förhåller sig ock så, att den inkomst- och förmögenhetsutjämning, som
man eftersträvar, befinner sig mycket starkt på marsch. Jag har tidigare här i
kammaren i annat sammanhang — det var år 1945 — varit inne härpå, och
jag skall tillåta mig att återge något av vad jag då yttrade.

Jag verkställde en jämförelse med utgångspunkt från taxeringarna till statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt åren 1938 och 1944. Denna jämförelse visade
då, att från år 1938 till år 1944 antalet skattskyldiga ökat i inkomstklassen
2 000—3 000 kronor med över 100 000, i inkomstklassen 3 000—5 000 kronor
med 432 000, i inkomstklassen 5 000—8 000 kronor med över 270 000. I inkomstklassen
8 000—12 000 kronor hade antalet inkomsttagare tredubblats, och
i inkomstklassen 12 000—20 000 kronor hade antalet ökat med 30 000 eller
från 19 700 till 48 400.

Detta betyder, att antalet skattedragare, som från ett lägre inkomstläge
marschera upp i högre inkomstlagen, är mycket stort. Det betyder också, att
den åtrådda inkomstutjämningen i detta land sker utan att man anstränger
sig att på konstlade vägar åstadkomma den. Det är väl även ganska klart, att
om en inkomstutjämning skall eftersträvas, detta helst bör ske på det sättet,
att de.lägre inkomsterna, de stora massornas inkomster höjas. Detsamma gäller
givetvis beträffande förmögenheterna, och i fråga om dem har utvecklingen varit
den, att de större förmögenheterna gått starkt nedåt, under det att de mindre
förmögenheterna starkt ökat — inte blott i den utsträckning, som betingas av
penningvärdesförsämringen utan åtskilligt därutöver.

Det förekom också några siffror härom i det anförande jag nyss var inne på.
Om vi tänka oss, att avkastningen av förmögenhet motsvarar vad som betingas
av det aktuella ränteläget, alltså ca 3 procent, och att man har att räkna med en
kommunalskatt, som är vanlig i min hemstad, så skulle en person år 1945, med
enbart förmögenhetsinkomst, även om det gällde ett så lågt taxerat belopp
som 1 500 kronor, få betala 19 procent därav i skatt. Vid en inkomst av 4 500
kronor skulle han få betala 32 procent i skatt och vid en inkomst av 7 500 kronor
skulle han få betala 39 procent i skatt. Gällde det eu inkomst av 15 000
kronor, skulle han få betala 52 procent, och vid en inkomst av 30 000 kronor
skulle han få betala 67 procent i skatt; och skulle han komma upp i ett taxerat
belopp av 90 000 kronor, skulle han få erlägga 92 ä 93 procent därav i skatt.

Med de sist angivna siffrorna har jag endast velat antyda, att man inte bör
utgå ifrån att beskattningen kan höjas hur mycket som helst.

När herr Linderot i går skymtade något uttalande om en konferens rörande
sättet att bemästra den fortgående penningvärdesförsämringen och att man
då också kunde komma in på eu diskussion om lönerna, sade han, att detta
aldrig finge ifrågakomma. Lönerna måste hållas och icke blott hållas utan
ytterligare stegras; medel för detta ändamål finge tas från de stora förmögenheterna,
sade han, och han angav deras storleksordning.

Ja, följer man denna tankegång och använder det samlade kapitalet till
täckande av lönestegringar, blir det inte så förfärligt mycket till var och en.
På den vägen vinner man i alla fall att förmögenheterna och därmed skatteunderlaget
snabbt försvinna eller minskas, och resultatet, som måhända tilltalar
herr Linderot, bleve att alla finge så att säga börja om ifrån början. Då
skulle vi befinna oss i samma läge som i Ryssland för åtskilliga år sedan.
Där lärer det emellertid nu förhålla sig så, att ingenstädes, i varje fall inte i
vårt land, inkomstförhållandena äro så differentierade eller skiftande de olika
medborgarna emellan som just där. Med sådan utgångspunkt kunde det ju
hända, att herr Linderot ägnade sig åt ekonomisk verksamhet i större utsträck -

Lördagen den 18 januari 1947.

Nr 3.

Statsverkspropositionen in. in. (Forts.)
ning än för närvarande och. som han kanske menar, med möjligheter till stora
resultat. .

Herr Sjödahl var förhoppningsfull nog att tro, att det inte är nagon risk
för sparviljan och sparkapitalets eller förmögenheternas bestand, om man går
in för en skatteskärpning av den beskaffenhet, som nu ifrågasatts. Han tror
alltså, att man utan risk kan leka med sina offer, under det att, herr Linderot
vill göra pinan kort. Jag tycker nästan, att herr Linderot är nagot humanare
till sin läggning än herr Sjödahl — resultatet tror jag docK i bada fallen
blir i stort sett detsamma.

Jag antydde nyss, hur det skulle ställa sig. om man disponerade förmögenheterna
på det sätt, som herr Linderot förordat. Jag skall härtill foga nagra
sifferuppgifter om hur det skulle ställa sig, därest man förfore på samma
sätt med inkomsterna. Jag har här framför mig en beräkning, avseende det
fall att alla inkomster, i den mån de överstege 12 000 kronor, helt indroges till
det allmänna och att ingen sålunda finge behålla mer än sagda belopp av sm
årliga inkomst. Resultatet bleve då, därest de indragna inkomstbeloppen fördelades
mellan de mindre inkomsttagarna, dem som hade 5 000 kronor eller
mindre i egen inkomst, att var och en erhölle 75 kronor. De skulle självfallet
inte bli avsevärt hjälpta med detta; men vilka skulle icke verkningarna för
inkomstbildningen bli i fortsättningen med en sådan ordning?

Man säger, att med dessa skatteförslag avses att åstadkomma lättnad i beskattningen
för de många och höjning för de fa; och man illustrerar med olika
siffror de lättnader som man tror sig tillföra vissa inkomstskikt och jämväl
barnförsörjarna i anslutning till de direkta barnbidragen. En lättnad i beskattningen
för de många måste ju verka tilltalande, och det är alldeles^ klart,
att talet därom ur maktpolitiska och valtaktiska synpunkter också måste få
betydande verkningar. Men när man har sökt uppvisa för det svenska, folket,
vilka betydande skattelättnader det skulle vara fråga om, har man inte då
skjutit över målet eller har man inte underlåtit att säga hela sanningen?

Om man skall söka åstadkomma en skattelättnad, måste jämförelsen gälla
icke dagens och morgondagens läge utan det gällande systemet sådant det en
gång avsetts och det nya systemet. Det förra infördes år 1938. Penningvärdesförsämringen
sedan dess kan ju uppskattas mycket olika, men det förefaller
som om man inte hölle sig i överkant, om man säger, att den utgör åtminstone
40 procent. En inkomsttagare med 2 000 kronors inkomst vid tiden
för krigets utbrott skulle alltså nu ha 2 800 kronors inkomst, och en inkomsttagare,
som hade 3 000 kronors inkomst då, skulle nu ha 4 200 kronors inkomst
etc. Denna högre nominella- inkomst har emellertid inte större köpkraft
eller realvärde än den tidigare lägre inkomsten hade. Eftersom, inkomstbeskattningen,
sådan den nu är och enligt de sakkunnigas förslag blir, är starkt
progressiv, få väl icke ens de mindre inkomsttagarna någon lägre beskattning
än de hade vid krigets början eller den närmaste tiden därefter. Jag har inte
några siffror på detta, och har alltså inte utfört några egna beräkningar, men
jag utgår ifrån att finansministern, när propositionen med det nya skatteförslaget
framläggcs, kommer att klarlägga innebörden av det spörsmål jag
här berört. Men resultatet blir säkerligen, att skattebelastningen icke ens förde
lägre inkomstskikten kommer att uppvisa någon förbättring eller lättnad
i jämförelse med läget för exempelvis 4 ä 5 år sedan; den utgör på sin höjd
en anpassning i förhållande till penningvärdesförsämringen och ingenting
annat.

Samma resonemang kan föras i fråga om barnbidragen. Man höjer ortsavdraget,
d. v. s. grundavdraget och familjen vdraget för hustrun så, att kompensation
skall erhållas för penningvärdesförsämringen, doek i det samman -

Nr 3.

Lördagen den 18 januari 1947.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
lianget beräknad till allenast cirka 30 procent. Men, när man resonerar om
barnbidragen och dessas verkningar, bibehåller man såsom utgångspunkt deras
nuvarande nominella belopp och kommer så fram till att det blir den fördelen
för en barnförsörjare, som har den eller den försörjningsplikten, och den fördelen
för en annan barnförsörjare, som har den eller den försörjningsplikten
etc.

Försämring skulle däremot inträda endast för ett relativt litet antal skattskyldiga.
I fråga om exempelvis ortsgrupp V skulle enligt de sakkunniga
förbättring inträda för makar med 1 å 2 barn upp till taxerade belopp på
12 000 ä 13 000 kronor, för makar med 3 barn upp till cirka 12 000 kronor
och för makar med 4 barn upp till 10 000 å 12 000 kronor. Detta om man räknar
med de gällande, på grund av penningvärdesförsämringen numera alltför
låga avdragen. Man bör väl emellertid räkna med att, om barnavdragen inte
skulle borttas, det vore nödvändigt med en höjning av dem också. Avdraget
i ortsgrupp V för äkta makar utan barn skall enligt de sakkunnigas förslag
höjas från 2 280 kronor, bankat belopp, till 3 000 kronor, d. v. s. med 31 1/2 %.
Med en motsvarande höjning av barnavdragen skulle man komma upp till
1 223 kronor för första och andra barnet och 1 854 kronor för tredje och följande
barn. Man kan kanske nöja sig med att räkna med resp. 1 200 och 1 800
kronor. Ser man då efter, vad det betyder att eliminera dessa barnavdrag och
ersätta dem med direkt barnbidrag enligt de sakkunnigas förslag, finner man,
att det innebär skatteökning för makar med 1 och makar med 3 barn redan vid
en taxerad inkomst understigande 8 000 kronor, och för makar med 2 och makar
med 4 barn vid en taxerad inkomst understigande 9 000 kronor. Det blir
alltså ett väsentligt större antal barnförsörjare än som de sakkunniga låtsas
om, som kunna känna sig misshandlade genom förslaget om barnavdragens avskaffande.
Ändå har man här räknat med en så låg kompensation för penningvärdesförsämringen
som med 30 %.

Jag skall inte närmare ingå på de principiella synpunkterna beträffande
dessa barnavdrag resp. barnbidrag, det kommer säkerligen att bli tillfälle därtill
i andra sammanhang. Jag vill dock påpeka, att de synpunkter, som hitintills
varit grundläggande för dessa avdrag, innebära, att avdragen eller motsvarande
belopp inte skola inräknas i den inkomstandel, som kan anses representera
skatteförmågan. Den del av den skattskyldiges intjänade inkomst, som
åtgår eller tages i anspråk för barnkostnaden, är m. a. o. obefintlig ur beskattningssynpunkt.
Den antages icke — jag upprepar det -— i någon mån
bidraga till att öka vederbörandes skatteförmåga, den anses ha samma verkan
som andra omkostnader, som nedbringa nettoinkomsten, såsom periodiskt understöd,
försäkringspremier, resekostnader, skuldräntor och annat. Man kan
alltså säga, att om barnavdragen avskaffas, är detta liktydigt med att man pålägger
barnförsörjaren en progressiv tilläggsskatt av samma storlek som barnkostnaderna
och stigande med barnantalet. Att söka kompensera denna tillläggsskatt
genom lika barnbidrag måste leda till ett ur beskattningssynpunkt
otillfredsställande resultat. Barnavdragens borttagande skulle sålunda enligt
den tidigare vedertagna uppfattningen innebära, att barnförsörjarna påföras
skatteunderlag, som sakna bärkraft, och att man på en omväg skärper den progressiva
beskattningen för denna grupp av skattskyldiga. Ett sådant betraktelsesätt
kan med lika rätt draga med sig den konsekvensen att även övriga
ortsavdrag böra avskaffas såsom innebärande obehöriga skattelättnader, enär
den del av barnförsörjarens inkomst, som åtgår för tillgodoseende av hans egna
och hustruns elementära behov, har lika stor skattekraft som den för barnens
uppehälle nödvändiga delen därav.

Herr Wigforss uttalar nu någon gång meningar, som man också kan instäm -

Lördagen den 18 januari 1947. Nr 3. 15

Statsverkspropositionen rn. in. (Forts.)
ma i. För något år sedan förklarade han, att »den stora vägen mot eu förbättring
av hela folkets levnadsstandard är en förbättring av produktionen». Med
mina antydningar har jag endast velat uttrycka de starkaste tvivel beträffande
möjligheten att på den väg, som de aktuella skatteplanerna anvisa, komma
fram till någon förbättring av produktionen. Jag tror inte på det, jag
tror inte att man på sådana vägar befordrar lösningen av våra betydelsefullaste
och viktigaste nationella problem, ekonomiskt och socialt. Vi befordra
inte heller på sådana vägar ordning, effektivitet, förtröstan och framtidstro.
Vi komma att skapa missmod hos människorna, och vi komma att föranleda
sociala omvälvningar, som vi inte ha gjort oss någon möda att reflektera över.

Herr Sjödahl ställde den frågan: hur skola vi få pengar till skatter i fortsättningen,
och hur skola vi klara våra utgifter för socialvårdande ändamål?
Om man i likhet med mig hyser den meningen, att man genom att följa de
sakkunniga kommer att eliminera sparandet samt minska människornas vilja,
energi och intresse att hävda sig i olika sammanhang, så klarar herr Sjödahl
sig inte alls på längre sikt med denna skattereform. Han kommer att minska
skatteunderlaget, och i samma mån han minskar detta, måste han gå längre och
längre och hårdare och hårdare ned i inkomstskikten, även de lägsta. Med sådana
utgångspunkter är det mycket svårt för att icke säga omöjligt att instämma
i herr Sjödahl s sats att förverkligandet av detta förslag utgör ett steg
på demokratiens bana. I varje fall kan man då i begreppet demokrati icke inlägga
den betydelse, som man eljest gärna önskar inlägga däri.

Jag skall härefter övergå till några reflexioner, som äro något norrlandsbetonade.

En min kamrat på västernorrlandslänsbänken talade under gårdagen om de
väglösa bygdernas problem, om skogsbygdens folk, om den oro, som nu fanns på
det hållet, och om angelägenheten av att förbättra vägarna. I vad denne talare
anförde kan jag instämma. Jag skulle vilja tillfoga några, allmänna synpunkter.

De flesta av oss äro väl på det klara med att ett väl ordnat kommu -nikationsväsen som regel utgör en nödvändig betingelse för ett framgångsrikt
arbetande näringsliv. Ur samhällsekonomisk synpunkt bör man också vid
kommunikationsväsendets utformning beakta icke blott de aktuella eller bestående
förhållandena utan även så långt möjligt de behov, som av utvecklingen
kunna föranledas.

Om det är riktigt att tala om en viss efterblivenhet för Norrlands vidkommande
i fråga om den industriella utvecklingen och näringslivet i övrigt, jag
bortser därvid självfallet från våra mycket moderna skogsindustrier, måste
orsakerna därtill väsentligen vara att tillskriva mindre gynnsamma kommunikationsförhållanden.
Norrland har nämligen icke satts i tillfälle att i tillnärmelsevis
samma omfattning som andra och sydligare belägna landsdelar utnyttja
de moderna kommunikationsmedlen för sin utveckling och sitt framåtskridande.
Den nu arbetande norrlandskommittén har också i ett nyligen avgivet
betänkande fastslagit, att behovet av förbättrade kommunikationer och
transportmöjligheter är trängande i Norrland samt att målet måste vara att
minska de olikheter i kommunikationshänseende, som föreligga mellan denna
landsdel och landet i övrigt, och på så sätt åstadkomma att åtminstone för de
tätare bebyggda områdena av Norrland betingelserna för industriens lokalisering
och befolkningens trivsel ej alltför mycket avvika från dem, som kunna
erbjudas i södra och mellersta Sverige.

Jag kan tänka mig, att den inställning, som jag här tillåtit mig antyda, delas
av de flesta. Men om så är fallet, framstår det säkerligen såsom något överraskande,
om jag vågar göra gällande, att exempelvis de taxor för godsbefordran,
som nu belasta norrlandstransporterna vid jämförelse med de trans -

Nr 3.

Lördagen den IS januari 1947.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
porter på statens järnvägar, vilka icke beröra Norrland, ställa sig synnerligen
ogynnsamma. Jag vill med detta ha sagt, att, med mitt sätt att se. de långa
transporternas bidrag till statens järnvägars driftkostnader äro väsentligt större,
än då fråga är om de korta och medellånga avstånden.

Från tiden efter det första världskriget har också den taxepolitiska utvecklingen
varit relativt ogynnsam, vad angår de långa transportavstånden, medan
betydande sänkningar av järnvägstaxorna ägt rum på korta och medellånga avstånd,
detta främst på grund av konkurrensen från den snabbt expanderande
bilismen. Denna kan ju på långa avstånd inte konkurrera så starkt med järnvägarna.
Särskilt för Norrland och dess näringsliv har detta varit till nackdel
med hänsyn just till de långa avstånden vid i främsta rummet transporterna till
och från Norrland. Att märka är vidare, att de särskilda fraktnedsättningar för
Norrland, som allt sedan år 1895 tillämpats för vissa betydelsefulla livsmedel
— den s. k. norrlandstariffen — i väsentlig utsträckning försvunnit i och med
ikraftträdandet år 1930 av ny järnvägstaxa.

Det stora och särskilt för Norrland och dess utveckling så utomordentligt betydelsefulla
problem eller komplex av problem, som jag här tillåtit mig antyda,
skulle jag enträget vilja rekommendera till herr kommunikationsministerns energiska
överväganden. Han finns ju inte här i kammaren, men jag utgår ifrån att
han får del av protokollet. Jag vågar också hoppas, att detta övervägande skall
bliva välvilligt samt först och sist leda till snabba, positiva resultat. Jag tänker
mig att norrlandskommitténs av mig åberopade betänkande skall i sådant
sammanhang visa sig inrymma åtskilligt av värde.

Efter denna något ödmjuka vädjan till herr kommunikationsministern är det
inte utan ledsnad, som jag måste anmäla ett bestämt missnöje med en hans särskilda
åtgärd, som åtminstone från mina utgångspunkter måste allvarligt beklagas;
frågan antyddes också med något ord under gårdagens debatt,.

Sedan många år tillbaka har elektrifieringen av den s. k. ostkustbanan varit
aktuell. Önskemålen därom ha i olika sammanhang framförts till regeringen,
till riksdagen och till järnvägsstyrelsen från företrädare av norrländskt näringsliv
och andra intressen. Från början såg det, mörkt ut. Så småningom trädde diskussionen
om denna elektrifiering mera i förgrunden, och man kan nästan säga,
att den fick plats på programmet. Då började emellertid det statliga övertagandet
av de enskilda järnvägarna att sättas i system, och allt eftersom detta
förstatligande genomfördes och den ena enskilda järnvägen efter den andra
inkopplades i statsbanenätet. ansågs det, att dessa enskilda järnvägar skulle
i #elektrifieringshänseende gå före ostkustbanan — denna ställdes alltså i
bakgrunden. Under förra året, i eu skrivelse av den 31 augusti, gjordes så
en framstöt från järnvägsstyrelsens sida, där det bestämt hävdades, att så
snart de nu pågående arbetena med järnvägselektrifieringen voro slutförda,
skulle andra järnvägar ställas i förgrunden, främst, då ostkustbanan, åtminstone
sträckan Gävle—Söderhamn—Ivilafors. Norrlänningarna kände sig glada
över detta och menade, att nu skulle det äntligen bli någonting av. Det
fanns ju inte anledning att förvänta någonting annat. Järnvägsstyrelsen hade
också betonat, att programmet borde genomföras med all den snabbhet som
förhållandena tilläte, och eftersom ostkustbanan, som redan nämnts, stod
främst på programmet, trodde man att det inte skulle dröja länge. Det förhåller
sig också så, att de ekonomiska kalkylerna för denna elektrifiering äro
gynnsamma, det bär betonats av järnvägsstyrelsen och vitsordats av departementschefen.

Nu ställer sig emellertid departementschefen, till norrlänningarnas stora
missräkning, kallsinnig till denna ur järnvägsstyrelsens s.ynpunkt så angelägna
elektrifiering. Han förordar sålunda uppskov med statsbanenätets fort -

Lördagen den 18 januari 1947.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

satta elektrifiering »i avbidan på att materielsituationen och läget på arbetsmarknaden
bli gynnsammare än nu är fallet.» Med sådan utgångspunkt anser
sig departementschefen icke böra ingå på ens någon prövning av det av järnvägsstyrelsen
framlagda programmet för den fortsatta elektrifieringen. Däremot
diskuterar han exempelvis sådana ting som användandet av eventuellt
överflödig elektrifieringspersonal, som järnvägsstyrelsen nu håller sig med,
för andra ändamål än den är avsedd för. Denna omständighet, liksom ock saknaden
av varje antydan om det av departementschefen förordade uppskovets
sannolika längd understryker allvaret i det missmod, som departementschefen
genom sitt dekret utlöst i vida kretsar inom Norrlands tvenne sydligaste län.

Den talare, som berörde denna fråga i går, yttrade något om att man ofta
möter det talesättet, att avbrytandet av järn vägselektrifieringen är att hänföra
till verkningar av det s. k. ryssavtalet, vid vars tillkomst man förmodade
icke skulle ha behörigen beaktats vår produktionskapacitet och vår tillgång
på råvaror, materiel och arbetskraft. Jag vill inte röra vid den saken. Jag
vill blott säga, att jag mycket väl kan tänka mig, att våra handelspolitiska
engagemang överhuvud taget inverkat och komma att inverka på möjligheterna
att fullfölja angelägna åtgärder inom landet. Det är naturligt, att det
förhåller sig på det sättet. Dessa frågor voro emellertid föremål för mycket
ingående resonemang under förliden höst, och det tjänar ingenting till att
taga upp en debatt om dem nu. Jag kan också ställa mig en smula förstående
till att denna elektrifiering av ostkustbanan jämte andra räntabla investeringsobjekt
måste tills vidare undanskjutas av brist på materiel och arbetskraft;
det är en sak som man måhända nödgas acceptera i och för sig. Jag kan gå
något längre och säga att jag förutsätter såsom möjligt, att på vissa håll en
viss tvekan kan råda huruvida ostkustbanans elektrifiering är av större angelägenhetsgrad
än det norrländska järnvägs- och billinjenätets utbyggnad
inom områden, som nu äro i stort behov av förbättrade reguljära förbindelser.
Men problemet är inte det,, att man får någonting annat i stället för ostkustbanans
elektrifiering. Man har inte att vänta initiativ i något hänseende,
som jag här har tagit sikte på, och jag tycker inte att det är riktigt, att
Norrland och norrlänningarna skola utsättas för den ena missräkningen efter
den andra, i synnerhet som jag skulle tro, att det inte skulle krävas så särskilt
stora uppoffringar av materiel och arbetskraft för att ostkustbanans
elektrifiering äntligen skulle påbörjas i den ordning, som järnvägsstyrelsen
har förutsatt. Jag vill därför vädja till kommunikationsministern, att han
måtte anstränga sig för att om möjligt finna utvägar att påbörja elektrifieringen
av ostkustbanan i denna omfattning.

Jag hoppas också, att statsutskottet, när det kommer in på prövningen av
dessa ting, skall finna motiverat att intaga en ståndpunkt som sammanfaller
med vad jag här antytt. Det skulle vara ledsamt, om frågan om ostkustbanans
elektrifiering ännu en gång skulle bringas i det hopplösa läge, vari den försattes,
när statens inlösen av de enskilda järnvägarna började och elektrifieringen
därav vidtogs.

En annan fråga, kanske av något mindre vikt än den jag nu berört, skulle
jag vilja säga ett par ord om. Det är ingen ny fråga; jag har varit inne på
den tidigare. Det finns ju någonting som kallas trafikskatt och som beräknas
ge en avkastning på 30 miljoner kronor för nästa budgetår mot 29 miljoner
för det löpande. Det är eu skatt på person- och resgodstrafiken. Det är klart,
att det är i synnerhet de, som ha att kämpa med de långa avstånden, som
kännbarast drabbas av denna beskattning, och dessa människor ha dock att
kämpa med andra och stora svårigheter, som sammanhänga just med de stora
avstånden. Det måste därför framstå såsom anmärkningsvärt, att man en

Första kammarens protokoll 1947. Nr 3. 2

Nr 3.

Lördagen den 18 januari 1947.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
gång har varit med om att införa denna skatteform. Detta skedde ju år 1942.
Jag menar nu, att den bör avskaffas, dock att detta icke får ske i annat sammanhang
än under tillbörligt beaktande av de penningspolitiska verkningarna
därav. Men finns det inga betänkligheter ur sådan synpunkt, förefaller det
naturligt, om finansministern skulle så snart som möjligt för riksdagen framlägga
förslag om borttagande av denna skatt. Det torde också ligga till på
det sättet, att järnvägsstyrelsen avser att komma fram med något förslag i
detta hänseende, och då hoppas jag, att detta skall leda till resultat.

Herr statsrådet Nilsson: Herr talman! Frågan om kapitalinvesteringarna
för den fortsatta järnvägselektrifieringen kan givetvis inte betraktas som en isolerad
företeelse. Den måste tvärtom infogas i den allmänna investeringspolitiken.
Huvudparten av de statliga investeringarna, om man undantar bostadsbyggandet,
faller på kommunikationsdepartementet, och inom dess verksamhetsområde
är investeringen för statens affärsverksfonder den största. För budgetåret
1945/46 uppgick anslaget på riksstaten till 304 miljoner kronor, året därpå
höjdes det till 348 miljoner, vilket utgör en höjning med 14 procent. Ett studium
av budgetredovisningen visar emellertid, att medelsförbrukningen icke
motsvarar medelsanvisningen under budgetåret 1945/46, och troligt är att under
innevarande budgetår vi icke kunna uppnå en större medelsförbrukning.
Riksdagen har ju för övrigt vid mer än ett tillfälle påtalat, att reservationer
i mycket betydande utsträckning stå till Kungl. Maj:ts förfogande.

Vid budgetbehandlingen i kommunikationsdepartementet har det framgått,
att de affärsdrivande verken för budgetåret 1947/48 äskat anslag på 417 miljoner
kronor. Detta innebär en ökning med omkring 37 procent jämfört med
1945/46, och var och en förstår, att vi i nuvarande krisläge icke ha möjlighet
att genomföra en investeringsverksamhet av denna storlek. Jag har därför
förordat att investeringsanslaget till statens affärsverksfonder skuile bestämmas
till 337 miljoner kronor, vilket innebär en minskning, jämfört med föregående
år, med endast 11 miljoner kronor. Jag är fullt medveten om att dessa investeringar
icke kunna genomföras, men jag har ansett det vara klokt att icke ytterligare
beskära verksstyrelsernas äskanden, enär en rörelsefrihet är önskvärd
och utrymme bör finnas för val mellan de olika investeringsändamålen.

Nu har man att ta ställning till var begränsningarna skola göras. Denna
uppgift är i och för sig ganska delikat. Riktpunkten för ens handlande måste
vara att ur helhetens synpunkt uppnå ett så tillfredsställande resultat som
möjligt. Denna påtvungna återhållsamhet måste givetvis drabba vissa enstaka
lokala intressen, och samtidigt kan man icke uppnå den önskade standardhöjningen
på andra områden. Det är ju klart att det beslut som fattats beträffande
ostkustbanan måste medföra lokal besvikelse, men man måste börja någonstädes,
när man skall göra denna investeringsbegränsning. Man har sagt, att detta
är ett uttryck för lättsinne av kommunikationsministern, men eftersom tågen
för närvarande ändå kunna gå, har jag, när angelägenhetsgraden avvägdes,
fastnat för att man tills vidare måste göra halt vid järnvägselektrifieringen.

Jag vill emellertid påminna om ett par fakta i samband med elektrifieringen.
Jag vill erinra om att 1945 var 39 procent av hela statsbanenätet elektrifierat,
men på dessa linjer utfördes 84 procent av trafikarbetet, medan återstoden, sålunda
16 procent, huvudsakligen ombesörjdes av ång- och rälsbusslinjer.'' Givet
är, att sedan man genomfört de nu pågående elektrifieringarna, kommer elektrifieringens
andel att ytterligare ökas. Jag kan väl erkänna, att, som åtskilliga
andra här påpekat, elektrifieringen av de återstående trafikstarka bandelarna
skulle vara förenad med mycket stora fördelar i nuvarande läge, men det måste
dock sägas, att elektrifieringarna icke äro ett av de allra starkaste investerings -

Lördagen den 18 januari 1947.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. in. (Forts.)
behoven. För att ta ett annat exempel kan jag nämna, att utbyggandet av vattenkraftsanläggningarna,
som utgöra en av nyckelindustrierna, knappast kan
beskäras utan mycket allvarliga följder för hela vårt ekonomiska liv. Det är
därför som vattenfallsstyrelsens anslagsäskanden i detta läge ha gått före järnvägsstyrelsens.

Man har talat en del om andra anledningar än de penningpolitiska till att
dessa arbeten nu i varje fall fördröjts eller ställts i viss man på framtiden. Jag
kan medge, att det också skulle förorsaka vissa praktiska svårigheter att genomföra
en elektrifiering. Järnvägsstyrelsen hade förutsatt ett medelsbehov
på endast 10 miljoner kronor för vissa förberedande arbeten. Av nämnda belopp
belöpa 6 miljoner på banförstärkningsarbeten, d. v. s. rälsbyten, banförstärkningar,
kurvomläggningar m. m. Fn av de trånga sektorerna för närvarande
har man emellertid vid rälsproduktionen och inte vid den elektriska materielen,
som det här ofta är tal om. Enligt vad industrikommissionen upplyser
erfordras för statens järnvägars behov 24 000 ton räls under 1947, men Domnarvets
järnverk, som är ensam tillverkare av räls, kan icke leverera mer än
19 200 ton till statens järnvägar. Denna kvantitet torde i sin helhet komma att
användas för det ordinära rälsbytet, och något nämnvärt överskott kan därför
icke påräknas för exempelvis dubbelspårsbyggnader, där man också har begränsat
investeringarna ganska väsentligt. I detta läge skulle det knappast ens
vara tänkbart att göra de rälsbyten som erfordras för förberedande av elektrifieringen.

Jag. säger detta i anledning av den fråga, sam ställts till mig av herr Tjällgren,
i går, då han^undrade om ryssavtalet kunde ha haft någon direkt och
omedelbar verkan på den ståndpunkt som vi intagit i kommunikationsdepartementet
i denna fråga. Jag kan säga, att det inte finns någon punkt i våra avgöranden,
där rysslandsavtalet har spelat någon roll. Upplysningsvis kan
jag^ för herr Tjällgren nämna, att i den nuvarande verkstadsproduktionen,
ingår endast 0,5 procent, som skall levereras till Ryssland. Den t»ånga sektorn,
när det gäller elektrifieringen, är för närvarande rälsen. Det är vidare önskvärt
i nuvarande läge, att en viss del av den arbetskraft som användes för dessa
banförstärkningsarbeten, överflyttas till andra, enligt vår förmodan i närvarande
stund mera betydelsefulla arbeten. Med detta tror jag mig ha avfärdat
allt tal om att rysslandsavtalet skulle ha haft någon direkt inverkan på den
ståndpunkt som vi i den aktuella situationen ha intagit beträffande järnvägselektrifieringen
och dess skjutande på framtiden under några år tills vi komma
i ett läge, där knappheten icke anfäktar oss på samma sätt som i närvarande
stund.

Herr Wahlund: Herr talman: Herr Veländer förde in resonemanget på
skattefrågan och barnbidragsfrågan, och det passar mig utmärkt, i synnerhet
som herr von Heland i går hänvisade till mig i vad det gällde skattefrågorna.
Jag vill da, herr talman, till en början deklarera, att vi från landsbygdspartiet
äro mycket tillfredsställda med att den Wigforsska skatteberedningen och
senare också propositionen följt befolkningsutredningens huvudlinje såtillvida,
att de dyrortsgrupperade ortsavdragen i beskattningen avskaffats vad beträffar
barnen och ersatts med icke dyrortsgrupperade barnbidrag.

I fråga om skatteproblemen i stort vill jag här anknyta till den diskussion
som fördes mellan herr andre vice talmannen och herr von Heland. Det är ju
klart, att det inte kan bestå några stora skillnader mellan de olika partiernas
inställning vad beträffar skattens totala belopp. Vi i landsbygdspartiet ha ju
med glädje medverkat vid de stora sociala reformer som genomförts, i första

Nr 8.

Lördagen den 18 januari 1947.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
hand då folkpensionsreformen. Och det återstår många sociala åtgärder som
vi vilja ha genomförda, reformer av stor angelägenhetsgrad. De skola betalas
och här gäller inte diskussionen skattens totala belopp; vad vi diskutera är
det sätt, på vilket vi skola ta ut skatten, och det är där det skiljer. Vi tillämpa
samma metoder att resonera som herr andre vice talmannen. Vi verkställa en
avvägning mellan olika skattetyper och en avvägning mellan beskattningen och
olika sociala reformer. Vid en sådan avvägning ha vi kommit till annat resultat
än beredningens majoritet. Vi vilja exempelvis icke vara med om kvarlåtenskapsskatten.
Motiven härför utvecklade herr von Heland i går, och jag
behöver därför inte gå in på dem.

Vad beträffar inkomstbeskattningen så vilja vi ju sänka beskattningen för
de lägre inkomstskikten. Vad diskussionen rör sig om, är skattetrycket i de
högre inkomstskikten. På den punkten ha vi biträtt beredningens majoritet,
men vi ha icke gjort det med entusiasm. Detta deklarerade herr förste vice
talmannen i går. Vi veta, att det höga skattetrycket har påverkat vårt ekonomiska
liv och har påverkat det oförmånligt. Vi veta att de högre inkomsttagarna
och företagarna ha blivit långt mer skattemedvetna än förut. När man
planerar, tar man inte bara hänsyn till reala ekonomiska förhållanden, utan
man tänker sig också: hur kommer saken att ställa sig ur skattesynpunkt?
Och en av de viktigaste ekonomiska åtgärder många företagare och enskilda
ha under året är ofta deklarationen. Man anskaffar för dyra pengar skatteexperter,
som utföra det för hela samhället improduktiva arbetet att försöka
tillämpa alla skattelagstiftningens möjligheter och kanske kryphål.

Vi veta också, att den höga beskattningen i en del fall har gått ut över
människors vilja att spara och deras vilja att arbeta. Jag tror att det där talet
om att folk tar sig s. k. lediga Wigforssdagar är överdrivet, men det finns
fall, det gav herr förste vice talmannen exempel på, där folk faktiskt avstår
från att utföra arbete, därför att man anser, att det inte lönar sig. När skatten
avdragits blif det så litet kvar, att man frågar sig, varför man då skall anstränga
sig. Men jag vill inte alls överdriva dessa ting, och jag har ju deklarerat,
att vi vid våra avväganden dock biträtt majoritetens förslag.

Men sedan är det en annan punkt, där vi från landsbygdspartiet intaga en
särställning, och det är i fråga om dyrortsgrupperingen i beskattningen. Vi
kunna icke inse det rättvisa i att en skattekrona, som är intjänad av en person
som är mantalsskriven på landsbygden, skall beskattas hårdare än en skattekrona,
som intjänats av en person som befinner sig i en stadsbygd. Vi anse
inte detta rimligt. Vi anse att rättvisan är på marsch i och med att avdragen
vad beträffar barnen avskaffas, men en del återstår fortfarande.

Skatteberedningen avfärdar dyrortsfrågan på några rader, och man säger
att beträffande den principiella inställningen till dyrortsgrupperingen och
ortsavdragen har det inte förelegat någon meningsskiljaktighet inom beredningen.
Det är möjligt att så kan ha varit fallet — jag tror det — men då
frågar jag: vilken principiell inställning har då beredningen själv? Företräder
beredningen den så att säga klassiska motiveringen för ortsavdragen?
Jag tror det knappast. Men om det skulle vara så, skulle man väl resonera
så här: varje människa skall ha ett skattefritt existensminimum. Det är rimligt
att en människa skall ha livets nödtorft i form av mat, kläder, bostad o. s. v.
och att det belopp man betalar för detta skall vara skattefritt. Resonerar man
så, har man ju möjlighet att säga, att detta skattefria existensminimum skall
vara olika på olika orter i landet, även om jag för min del inte biträder det
resonemanget. Men nu är det ju så, att ortsavdragen icke verka på det viset,
att de skära bort ett skattefritt belopp i botten på inkomsten utan i toppen på
inkomsterna, och jag har svårt att överhuvud kunna tänka mig någon iornuf -

Lördagen den 18 januari 1947.

Nr 3.

Statsveriisjrropositionen m. m. (Forts.)
tig motivering till att dessa toppbelopp på inkomsterna skola dyrortsgrupperas
och ingen annan del av inkomsten.

Herr Velander var inne på denna sak. Han sade, att man kanske nu rent
utav kan ge sig in på att avskaffa ortsavdragen även för äkta makar och ensamstående.
Ja, vore det så galet? Jag vill inte alls på denna punkt binda mig.
herr talman, men jag tycker att det inte skulle vara så orimligt, om man nu,
när man håller på att rumstera om med beskattningen och plockar bort avdragen
för barnen, ginge vidare och toge bort också avdragen för äkta makar och
ensamstående. Man skulle naturligtvis då få sätta någonting i stället. Man
finge då vederbörligen korrigera skatteskalorna och skulle få praktiskt precis
samma effekt, men man skulle enligt min mening nå en utomordentlig fördel:
man skulle kunna ha bara en eller på sin höjd två skatteskalor, en för äkta
makar, och en för ensamstående. Det är klart att dessa skatteskalor då skulle
vara så konstruerade, att de lämnade ett belopp, ungefär till den nuvarande ortsavdragsgränsen,
skattefritt, och sedan skulle skatteprocenten gå ut progressivt
men då, herr talman, i proportion till den taxerade inkomsten. Skattesystemet
skulle på det sättet bli mycket enkelt, och jag tycker att vi härvidlag böra eftersträva
enkelhet. Här har talats i många sammanhang om vårt krångelsverige
under denna remissdebatt, men vi ha ett krångelsverige också inom beskattningen.
Tänk vilken fördel det skulle vara vid källskattens genomförande att
bara behöva arbeta med en eller två tabeller i stället för med den tabellflora
Som vi nu ha!

Man talar om det svenska folkets urgamla rätt att sig självt beskatta, men
jag menar att den rätten inte är så mycket värd, när den enskilde medborgaren
icke vet varför han får betala just den skatt han får, därför att det hela är så
tillkrånglat.

Herr Velander var också inne på barnbidragen, och den frågan har också
behandlats tidigare från högern under denna remissdebatt. Jag måste deklarera,
att jag var mycket spänd på högerpartiets inställning i barnbidragsfrågan.

Herr Sjödahl refererade i går innehållet i den reservation, som har avlämnats
av högerns representant i skatteberedningen. Högerreservanten tänker sig, att
de nuvarande barnavdragen skola bibehållas för dem som i deklarationen särskilt
begära att få dem tillämpade och att de skola höjas med 50 procent. Man
skulle därigenom komma upp till enhetliga barnavdrag av 800 kronor för de
två första barnen samt 1 200 kronor för vart och ett av de följande. Vidare
vill högerreservanten, vilket är märkligt, icke vara med om att barnbidrag skall
utgå för det första barnet. Herr Sjödahl redogjorde för effekten av detta förslag
och påvisade, att det skulle komma att innebära, att familjer i de högsta
inkomstskikten i vissa fall skulle kunna få upp till 800 kronor per barn och år
i subvention, medan enbarnsfamiljer i de lägre inkomstskikten skulle ställas
utanför.

Det kan ju inte vara rimligt att gå in för ett system som innebär, att enbarnsfamiljerna
i de lägsta inkomstskikten inte få något stöd, utan att de i fall
av fattigdom måste vända sig till de sociala hjälpmyndigheterna.

När jag läste ifrågavarande reservation, sade jag mig själv, att jag inte
kunde tro, att högern skulle engagera sig för den. Och jag tycker mig ha fått
detta bestyrkt i dag, inte på grund av vad högertalarna sagt utan på grund av
vad de icke sagt. Herr Domö redogjorde inte för högerns inställning härvidlag,
vilket man ju kan förstå, då han tog sikte på att ge en mera allmän översikt
(iver politiken. Även fröken Ebon Andersson gled förbi saken, men jag
vill, herr talman, passa på att hjärtligt instämma i det mesta av vad fröken
Andersson yttrade i sitt varmhjärtade anförande. Men i går behandlades frågan
av herr Arrhén. Han biträdde inte högerrepresentantens reservation inom

Nr 3.

Lördagen den 18 januari 1947.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
skatteberedningen. Jag tolkar det på det sättet, att herr Arrhén vill vara med
om barnbidrag även för det första barnet, och då bortfaller givetvis min kritik
i det viktigaste.

Jag vill här också instämma i det mesta av vad herr Arrhén yttrade i barnbidragsfrågan
under debatten i går. Herr Arrhén förklarade, att det inte kan
vara rimligt att genom det nya förslaget vissa kategorier av barnfamiljer komma
att få det sämre. Det blir faktiskt så på grund av den underliga ortsavdragsmekanismen.
Utan att man egentligen har menat det, har det blivit så,
att genom skattehöjningen under kriget differensen i skatt i kronor räknat har
blivit flerdubbelt större mellan familjer av olika storlek, mellan familjer med
barn och barnlösa, mellan familjer och ensamstående, bara genom mekanismen
vid ortsavdragen, vilket naturligtvis i och för sig varit fördelaktigt, sett
isolerat ur denna synpunkt. Nu komma vi in i en ny situation, när ett helt
nytt system skall kopplas på det gamla, och då är det inte så mycket att undra
på att det uppstår diskrepenser.

Man kan visserligen säga, att det inte är så stora befolkningsskikt som beröras
oförmånligt av det föreliggande förslaget. Herr Sjödahl påpekade den
saken i går. Jag kan inte ge några exakta sifferdata till belysning av saken,
men jag har räknat fram en del ungefärliga siffror ur befolkningsutredningens
material. De visa, att om vi enligt 1941 års förhållanden räkna ut den
procent av barnfamiljerna, som skulle få det sämre med det nya förslaget,
skulle det för jordbruksbefolkningen bara bli ungefär 1 promille, för övrig
befolkning på landsbygden — således icke jordbrukare — 1,5 procent, för
stadsbefolkningen 5 procent och för den totala befolkningen i landet 2 procent.
Det är således inte så stora kategorier, som skulle få det sämre genom det
föreliggande förslaget, även om dessa numera på grund av inkomstutvecklingen
äro något större än vad jag här nämnt.

Men man får inte avfärda saken så lättvindigt; vi måste naturligtvis ta
hänsyn även till små minoriteter inom vårt samhälle. Det är alldeles riktigt
som herr Arrhén säger, att om man enbart syftar till att driva befolkningspolitik,
bör man söka åstadkomma en omfördelning inom samma inkomstskikt
i riktningen barnlösa—barnrika. Det är rätt i princip, men det går inte att genomföra
i praktiken. Herr Arrhén har därvidlag säkert inte heller någon annan
mening än jag. Man kan inte begära, att t. ex. i 2 000-kronorsskiktet
ungkarlarna och de barnlösa skola betala för barnfamiljernas barn i samma
inkomstskikt. Detta representerar just svårigheten att driva befolkningspolitik
inom lägre inkomstskikt, ty det är där det kostar pengar.

Vi kunna i alla fall konstatera, att man genom den föreslagna reformen
vinner det väsentliga, nämligen att tillgodose barnfamiljerna i de största —
d. v. s. lägre — inkomstskikten. Sedan återstår emellertid för oss att se på
förhållandena i de högsta inkomstskikten. Men jag tror att vi göra klokt att vänta
därmed till dess vi fått föreliggande reform i hamn. Redan av psykologiska
skäl är det säkerligen inte möjligt att övertyga svenska folket eller svenska
riksdagen om att vi böra ha barnsubventioner, som äro olika i olika inkomstskikt.
Låt oss därför skilja barnbidragsproblemet från beskattningsproblemet
för att senare skattemässigt reglera förhållandena för de högre inkomsttagarna.

Herr Arrhén yttrade i går, att det blir en mycket liten hjälp som barnfamiljerna
få genom det föreliggande förslaget, och däri vill jag instämma
med honom. Här komma vi in på frågan om barnbidragens storlek.

Jag läste i morse en artikel på ledaravdelningen i en av folkpartiets stockholmstidningar.
Där stod, att jag önskade höja barnbidragen. Överrubriken
löd: »Professor Wahlund är spendersam.» Denna rubrik är missvisande. Jag

Lördagen den 18 januari 1947.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forte.)

står fortfarande på samma ståndpunkt som jag gjorde när vi behandlade denna
sak i befolkningsutredningen. Men det har hänt en del sedan dess. Det har
-— såsom herr Velander snuddade vid i sitt anförande — skett en prisstegring,
inen framför allt en inkomstökning i samhället. Ortsavdragen ha därvid kommit
att spela oss ett spratt. Genom att inkomsterna höjts kan nämligen folk
bättre utnyttja ortsavdragen. Effekten har blivit, att det belopp, som staten
»förtjänar» genom att vi avskaffa ortsavdragen, har höjts sedan befolkningsutredningen
gjorde sina kalkyler. Om vi hålla oss till skatteberedningens siffror,
har beloppet höjts med 40—50 miljoner om året. Herr Arrhén redovisade
i går vissa beräkningar för år 1948, vilka jag tror komma att visa sig riktiga
med hänsyn till den inkomstutveckling, som nu fortgår, och med hänsyn till
inflationen. I varje fall vågar jag göra den gissningen. Besparingen genom
ortsavdragens avskaffande skulle enligt nämnda beräkningar för år 1948
uppgå till 90 miljoner kronor mer än vad befolkningsutredningen på sin tid
hade anledning att kalkylera fram. Det är rimligt, att dessa pengar böra
tillföras barnfamiljerna, och vi skulle därvid inte behöva överskrida den uppgjorda
finansplanen. Det är, herr talman, en motivering till att jag nu önskar
en utökad barnsubvention. Men jag vill hålla öppet, i vad mån förbättringen
av barnsubventionema skall ske genom ökning av barnbidragen eller eventuellt
genom prisrabatteringens bibehållande. Jag anser, att det är för tidigt
att i dag diskutera den frågan. Vi ha inte sett den kungl. propositionen i
ämnet, och framför allt vill jag avvakta, hur de jordbrukspolitiska frågorna
komma att utvecklas under denna riksdag.

Till sist vill jag, herr talman, bara göra en deklaration. Det är uppenbart,
att oavsett de förhållanden, som jag här har nämnt, måste barnbidrag på
200 kronor te sig alltför låga. 200 kronor understiga avsevärt de verkliga
barnkostnadema till och med i de lägsta inkomstskikten. Som ett framtidsmål
för barnbidragens utformning vill jag, herr talman, deklarera, att vi
skola ha barnbidrag av en sådan storlek, att de motsvara de faktiska barnkostnaderna
i de lägsta inkomstskikten.

Herr Ljungdahl: Herr talman! Jag ber först att med ett par ord få beröra
frågan om det föreslagna uppskovet beträffande elektrifieringen av järnvägarna.

Hans excellens herr statsministern motiverade i går denna åtgärd med att
regeringen vill föregå med gott exempel, när man nu kräver investeringsreglering
och begränsning av nyanlägggningarna hos företagarna. Han sade dessutom
att det för honom var angelägnare att hålla bostadsproduktionen uppe än
att bygga ut järnvägarna, som dock kunna användas i sitt nuvarande skick.
Det sista instämmer jag i, men första delen av statsministerns motivering skorrade
verkligen litet i mina öron, ty vi veta ju, att det är högst reella förhållanden
på material- och arbetsmarknaden som ytterst och direkt ha motiverat detta
uppskov. Regeringen har helt enkelt gjort en dygd av nödvändigheten. Därmed
faller det mesta av den ideella glansen i statsministerns motivering bort.

Det var däremot mycket välgörande att höra herr kommunikationsministerns
rättframma uttalande. Han gick rakt på sak och sade som det var. Jag böjer
mig för det logiska resonemanget.

Jag skall i övrigt inte ge mig in på några detaljer i fråga om kommunikationernas
betydelse, utan nöjer mig med att instämma i vad herr Tjällgren och
herr Mattsson sade här, i kammaren i går och herr Veländer i dag. Jag vill till
herr kommunikationsministern ha framfört, att samma förhållanden, som råda
i södra Norrland och Bohuslän, också förekomma i Småland och Blekinge. Vi
äro oroliga över uppskovet med den fortsatta elektrifieringen av järnvägarna

Nr 3.

Lördagen den 18 januari 1947.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
och våga därför göra en vördsam hemställan till regeringen att inte dröja längre
än som är absolut nödvändigt.

Jag begärde emellertid, herr talman, ordet närmast för att göra ett uttalande
beträffande den omdebatterade valutafrågan. Jag gör inte detta av någon
inneboende lust att kritisera den ansvarige finansministern eller bereda honom
svårigheter, utan därför att jag anser att det är nödvändigt att det nu säges
ifrån på flera håll, att oron för vårt penningvärde är allmän, allvarlig och djupgående.
Herr finansministern är ju, såsom han betygar i statsverkspropositionen,
fullt medveten om denna oro. Vad som särskilt oroar oss är, att han tar
det så lugnt och manar till ro och inte framlägger några positiva förslag. Regeringen
har nu ställt i utsikt en konferens mellan partiledarna. Vi vilja till densamma
knyta den förhoppningen, att man vid dessa överläggningar skall kunna
utarbeta ett positivt handlingsprogram. Oron för vårt penningvärde måste
stillas.

Det ifrte sa länge sedan riksbanken kunde redovisa valutareserver av betydande
omfång,. men de smälta nu hastigt bort. Importöverskottet tär månad
etter manad på våra dyrbara valutareserver. Vi ha givetvis ur många synpunkter
anledning att vara glada över att importen kom i gång så hastigt efter
vapenstilleståndet. Jag minns från förra våren en målande skildring i Dagens
Nyheter av förhållandena i Stockholms frihamn. Tidningen skrev, att hamnen
sjuder av liv och rörelse, kajerna räcka inte till och köer bildas av fartyg som
komma från världens alla hörn för att i Stockholm lossa sina laster. Freden
har återvänt till Norden och till världen. Vi voro glada över denna import. Det
var av psykologiskt välgörande verkan för vårt folk, som så länge varit avstängt
från yttervärlden, att åter få uppta kontakten med utlandet och få in
dessa saknade varor. Men när vi närmare granskade sammansättningen av
de rnster,. som kommo hit, blevo vi ganska snart betänksamma. Det räcker
nämligen inte med bara import. Det är en gammal ekonomisk tes, som är fullständigt
riktig, att man i tider^av god penningförsörjning skall tillse, att det
finns riklig, tillgång på varor, så att balansen mellan köpkraft och varor hålles
uppe. Men i det långa loppet räcker det inte med att bara importera, utan man
måste också beakta sammansättningen av de varusortiment som ställas till
köpkraftens förfogande. Låt vara att vår import i viss mån verkat inflationshindrande,
men vi kunna i alla fall inte i längden fortsätta att importera så
mycket lyxbetonade konsumtionsvaror. Går man igenom listorna för vår import
under förra året, får man helt enkelt en skrämmande bild av läget.

Vi gjorde från vårt håll redan tidigt i fjol framställningar om att regeringen
skulle försöka få till stånd en reglering av lyximporten. Herr Linderot uttalade
i går sin anslutning till denna tanke och beklagade, att herr von Heland först
i gar upptäckt, att denna metod var riktig. Jag ber att få påpeka för herr
Linderot, att vi redan i mars manad i fjol voro inne på denna linje och förde
fram tanken på en importreglering, men vårt förslag avvisades ganska överlägset.
Man sade, att det var en naiv och farlig tanke, som inte gick an att
förverkliga. Tanken kan ju för all del i viss mån vara naiv, ty jag medger,
att en begåvning av lyximporten inte löser hela problemet. Men ännu i dag är
jag naiv nog att.tro, att om man inte tar itu med delfrågor och löser dem,
kommer man aldrig fram till totaliteten. Även i dag är jag så naiv att jag tror,
att vi kunna ha bättre användning för en hel del av de högvärdiga valutor, som
vi nu använda för att betala en ganska onödig import av lyxvaror. Vi borde
i stället utnyttja våra valutatillgångar för att förse vårt näringsliv med råvaror
och material, som vi inte själva kunna producera inom landet, för att
därigenom få näringslivet ordentligt i gång.

Det kan inte vara riktigt att låta så mycket av våra valutareserver strömma

Lördagen den 18 januari 1947.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
ut ur landet för import av konsumtionsvaror av lyxbetonad karaktär. Det var
nog fler än jag som förra veckan kände sig upprörda över att man mitt under
den kallaste vintern fyller tullokalerna på Bromma flygplats till bristningsgränsen
med per flyg från Amerika hitfraktade nylonstrumpor. Yi behöva
hellre få in bilgummi, maskindelar o. s. v.

Det går inte an, invände man vidare mot vår tanke att söka begränsa den
lyxbetonade importen, ty vårt folk har varit avstängt från yttervärlden så länge,
att vi nu måste låta folk köpa vad de längta efter och få dessa bidrag till höjd
levnadsstandard. Yi kunna inte, sade man, framför allt med tanke på våra
väljarinnor komma med en så besk medicin och neka dem att kunna köpa alla
dessa småsaker, som göra livet mera behagligt och ljuvligt för dem. Jag tror,
att man i så fall har en för låg tanke om vederbörandes jnedborgarsinne. Blir
man medveten om att importen av dessa lyxsaker tär på våra valutareserver
och därmed innebär en skada för hela landet, kommer folk säkerligen frivilligt
att avstå från dessa lyxvaror.

Det är väl inte utan att var och en, som har kommit i kontakt med engelska
förhållanden, känner stor beundran för detta folks förmåga att även sedan
kriget nu är slut finna sig i mycket torftiga levnadsförhållanden. England
har en stor textilindustri. Naturligtvis grämer det engelsmännen litet att se
sina textilvaror exporteras till utlandet för att England skall fa den valuta,
som landet så innerligt väl behöver. Men engelsmännen finna sig häri och äro
till och med stolta över sina uppoffringar. Jag mötte häromdagen en engelsman,
som med stolthet visade fram sina fransiga rockärmar. Han skämdes inte,
utan var tvärtom stolt över sin trådslitna kostym. Vädjar man till svenska
folket och klargör läget, tror jag, att även vårt folk skulle ta en sådan här
konsumtionsbegränsning lika hjältemodigt som engelsmännen.

Men den bärande invändningen mot vårt förslag var nog den sista, alltså
att det är en farlig tankegång att komma med krav på en importreglering.
Jag medger, att den tankegången kan vara farlig, om man i en dylik importreglering
vill se en inkörsport till en absolut och allomfattande planhushållning.

Men varför skall den behöva bli det? Varför skola vi alltid gå från den ena
ytterligheten till den andra? Vi ha naturliga anlag för att rationalisera, men
vi hemfalla så ofta till att överrationalisera. Den svenska lösningen av källskatteproblemet
är ett strålande exempel på detta. I England kunde man mitt
under brinnande krig införa källskattesystemet på ett sätt, som gav allt det
väsentliga med en mycket enkel apparat. Engelsmännen äro medvetna om att
en del av inkomsterna slinka undan, men det är så litet det gäller, och det
skulle kosta så mycket att ta vara på det, att det inte skulle löna sig. Men
här i Sverige lägga vi ned åratals möda på att spekulera ut ett system, som
skall täcka alla slag av inkomster, men som också nödvändiggör en uppbördsapparat
av sådant omfång och medförande sådana kostnader, att den blir ytterligt
besvärande för alla parter, både för skattebetalarna och för uppbördsmyndigheterna.

Varför skola vi alltid gå till sådana ytterligheter? Man säger, att det ligger
i svenskens natur. Ja, det gör det nog. I ekonomiska resonemang vill man alltid
ensidigt tala om antingen den stora, stora friheten eller också den fullt
genomförda planhushållningen. Man kan inte so någonting däremellan, och i
den ideologiska debatten vill man gärna som centrum för alla våra ansträngningar
och våra åtgärder sätta antingen Individen (med stort I) eller Staten
(med stort S). Det som ligger däremellan är så kälkborgerligt, torftigt och
tråkigt, att man inte vill tala om det.

Jag har personlig förståelse för detta. Jag får erkänna att i min ungdom
fann jag idealet i ett stolt diktarord från ett av våra grannländer: »Vser,

Nr 3.

Lördagen den 18 januari 1947.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
livad Du ger, fuidt og helt, — ikke stykkevis og delt.» Men livet har så småningom
och ibland ganska hårdhänt lärt mig, att de yttersta konsekvenserna
alltid bli så kostbara och farliga. Jag har fått mer och mer förståelse för ett
litet ord: »måttlig». Ett måttligt levnadssätt för gärna till ett långt liv, och
— för att tala om någonting som här berör oss närmare — en måttlig beskattning,
som vi ha här i Sverige och som lämnar kvar åt medborgaren en
måttlig inkomst för hans uppehälle och ger företagaren möjlighet att amortera
insatt riskkapital, har i alla fall drivit fram de svenska företagarna till betydande
prestationer, som byggt upp det samhälle, vi nu leva i, och grundat
den allmänt höga standard, som vi alla njuta av.

_ Varför inte nöja oss med detta? Varför skola vi gå så till ytterligheter, att
vi hota att slå ikull allt detta? Jag vill säga, att jag häromkvällen fick en
liten stund av stilla glädje, när jag på Nationalekonomiska föreningen hörde
även finansministern stanna inför detta ord: »måttlig». Han bekände i förbigående
sitt intresse och sin stora välvilja för enskild företagsamhet, om den
kommer i »måttlig omfattning». Jag skulle vara mycket glad om denne konsekvente
teoretiker ville göra flera sådana där avvikelser, då det gäller praktiskt
ekonomiska ting. Jag tror, att det skulle vara lyckligt, om både han
och regeringen i sin helhet i det här berörda fallet skulle vilja gå med på en
reglering av lyximporten — vi kunna ju säga som finansminister Wigforss: i
»måttlig» omfattning. Låt oss importera de lyxvaror, som vi ha råd med, men
inte i onödan slösa med våra valutor, som vi behöva för andra ändamål.

Herr talman! Jag vill med detta uttrycka en förhoppning, att regeringen
ville vid överläggningar om de åtgärder, som skola vidtagas för att trygga
vårt penningvärde, beakta dessa synpunkter. Jag är nämligen övertygad om
att en begränsning av lyximporten kommer att bli lyckosam för en sund utveckling
av vårt finansiella liv.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 eftermiddagen.

Herr Anderson, Axel Ivar: Herr talman! Jag förstår mycket väl den siste
ärade talarens bekymmer över den utveckling på ett visst område som han
här skisserat, och framförallt förstår jag hans bekymmer över den hastiga
avtappningen av vår valutareserv. Det är möjligt, att finansministern eller
handelsministern kommer att under debattens fortsättning ta upp hans frågor
och ge honom ett svar på hur man på regeringshåll ser på detta problem. Men
det kanske kan tillåtas mig att säga något om hur man inom riksbanksfullmäktige
sett på saken.

Det är klart, att man där med spänd uppmärksamhet följt de sista månadernas
utveckling. Det finns emellertid ett par faktorer, som kanske inte blivit
tillräckligt observerade i den offentliga diskussionen, och som jag tror, att
också den ärade talaren nyss förbisåg. Den starka utströmning av valutor,
som skett under det sista halvåret, är en företeelse, som man kunde förutse till
en viss grad och som i och för sig inte behöver ge anledning till oro. Denna
utströmning har emellertid varit något större än man räknat med, och den har
ackumulerats under de sista månaderna.

Det finns emellertid en förklaringsgrund. En forcerad import har ägt rum,
inte bara av lyxvaror utan också av vad som inte betraktas som lyxvaror, t. ex.
kaffe; det är en mera säsongbetonad företeelse, som återkommer varje år under
några månader i slutet av året, att importen av vissa artiklar forceras.
Vidare ha likviderats ett par betydande fartygsköp, som medfört stora påfrestningar
på våra dollartillgodohavanden. Det kan röra sig om en miljon
dollars per fartyg.

Lördagen den 18 januari 1947.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. in. (Forts.)

Slutligen är det otvivelaktigt så att det förekommit en rätt stark valutaspekulation.
En del importörer ha täckt sig för olika eventualiteter. Å andra
sidan ha inte våra exportörer, som tidigare varit brukligt, sålt sina utländska
valutor till bankerna för vidare befordran till riksbanken, utan de ha legat
på dem en viss tid.

Allt detta har samverkat till att åstadkomma en något starkare valutautströmning
än man räknat med. Jag tror emellertid, att tidpunkten ännu
icke är kommen för att avge något definitivt omdöme om denna sak och dess
betydelse för vår ekonomiska utveckling. Det är nog nödvändigt att vänta
någon eller några månader till, innan man kan få en klar överblick av läget.
Det är därför, enligt min uppfattning, alldeles för tidigt att nu komma fram
med yrkanden om en importreglering. I motsats till den siste ärade talaren,
vars synpunkter jag annars i mångt och mycket kan underskriva, vill jag
säga, att det är alldeles felaktigt att ta itu med dessa frågor på så sätt, att
man tar upp dem som delfrågor och söker lösa dessa. Jag tror, att det är
riktigare att undvika sådana dellösningar och i stället söka komma fram till
en totallösning, där man ser på det ekonomiska problemkomplexet som en helhet
och försöker få fram en lösning, som inte bara tillgodoser behovet på ett
visst område eller för en viss situation, utan som verkligen är ett led i en
genomtänkt samlad ekonomisk politik. Det är det, herr talman, som vi sakna
för närvarande: en genomtänkt ekonomisk politik. Och tyvärr ha vi inte i
statsverkspropositionen fått en sådan.

Jag hade inte tänkt gå in på denna fråga nu, men herr Ljungdahls anförande
gav mig anledning att i allra största korthet säga vad jag nu sagt. Hans
tanke på en importreglering anser jag således vara alldeles för tidigt väckt.
Frågan kan bedömas först sedan vi fått en mera bestämd uppfattning om
tendensen i vår utrikeshandel, om vi i fortsättningen skola behöva räkna med
samma starka utströmning av valutor eller om vi kunna förvänta en återgång
under den närmaste tiden, vilket jag anser mycket sannolikt. Det är ju
så att när på våren våra skeppningar komma i gång, komma också starka
tillflöden av exportvalutor. Det skulle inte förvåna mig, om vi under första
halvåret i år kunde återställa den balans, som rubbades under det sista halvåret
i fjol.

Med detta vill jag inte förringa värdet av de påpekanden, som den ärade
talaren på kronobergsbänken gjorde. Jag tycker tvärtom att det är värdefullt,
att de kommit fram, och jag är övertygad om att vi få anledning att mera ingående
diskutera dessa förhållanden. Men jag ber ännu en gång att få understryka,
att det är farligt att nu leka med idén om en importreglering. Det
föreligger mycket stora betänkligheter mot en sådan, vilket här anmälts inte
bara från ett visst politiskt parti utan från olika partiers sida. Jag skulle
vilja understryka, att den nuvarande handelsministern åtminstone_ tidigare har
varit en så ivrig anhängare av frihandel — och inte bara frihandel utan
en verkligt fri handel — att han borde vara den siste att leka med tanken på
en importreglering, som är raka motsatsen till frihandel.

Herr talman! En del av kammarens ledamöter har kanske väntat, att jag
skulle tala om skattefrågorna. Jag anser dock inte denna remissdebatt vara det
rätta tillfället att ta upp till behandling ett skatteprojekt, som inte föreligger
i form av regeringsproposition utan endast i form av ett politiskt sakkunnigutlåtande.
Detta utlåtande är för närvarande föremål för remissbehandling.
Det dröjer ännu några veckor innan remissyttrandena föreligga, och de skola
senare bearbetas av departementet, innan propositionen färdigställes. Man har
under debatten hört en del yttranden fällas, som skulle kunna tydas så att
saken i själva verket redan är avgjord; propositionen kommer att vila på i

Nr 3.

Lördagen den 18 januari 1947.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
huvudsak de grunder, som angivas i kommitténs förslag, och även om man
nu för formens skull iakttar sedvanligt remissförfarande, kommer det inte
att medföra några väsentliga ändringar av förslaget. Jag skulle livligt beklaga
om denna tolkning är riktig. Jag beklagar, att det fälls yttranden, som
kunna ge anledning till en sådan uppfattning, och jag skulle vilja till regeringsbänken
— som efter vanligheten är tom — rikta en vädjan, att man inte
betraktar detta remissförfarande som någonting så betydelselöst, som dylika
uttalanden i debatten skulle kunna ge vid handen, utan att man tillmäter en alldeles
särskild betydelse åt remissförfarandet.

Det gäller här en åtgärd av den mest genomgripande betydelse för hela vårt
ekonomiska liv. Om det någonsin är nödvändigt att få fram en verklig sakkunnig
belysning^ av ett problem, så är det väl i detta fall. Jag är övertygad
om att de instanser, skatterättsliga och administrativa myndigheter samt näringslivets
organ, som nu ha till uppgift att granska och yttra sig om detta
kommittéförslag, komma att anföra en mängd synpunkter, som ställa hela frågan
i ny belysning. Det är nödvändigt, att dessa nya synpunkter tillmätas
betydelse, när frågan skall slutbehandlas i regeringen. Jag vill således vädja
till regeringen att inte betrakta denna fråga som definitivt avgjord genom den
utredning, som verkställts under finansministerns personliga ledning, utan i
stället tillämpa på denna fråga den princip, som statsminister Erlander anmälde
som sin avsikt att tillämpa, när det gäller överläggningarna med de
borgerliga partierna, nämligen att låta överläggningarna bli fullständigt förutsättningslösa.
Man bör alltså här gå till en prövning utan förutfattad mening
och avväga det slutliga förslaget så, att det verkligen kan bli ett led
i en uppbyggande ekonomisk politik. Det bör alltså samordnas med övriga
ågärder, som anses nödvändiga för att åstadkomma ekonomisk stabilitet, och
inte betraktas som en isolerad åtgärd.

Jag skall inte, herr talman, ingå på den diskussion, som här förts, och jag
skall inte heller beröra de exempel, som här anförts. Jag vill bara göra den
reflexionen, att när man hör statistik tillämpas på det sätt, som skett i denna
debatt, får man ytterligare sin misstro stärkt och fördjupad mot värdet av
statistiken som bevismedel. Å ena sidan kommer man med exempel, som naturligtvis
i och för sig äro talande därför att de röra sig med stora siffror,
men som dock ha liten räckvidd, därför att det är få fall som de äro tillämpliga
på. Å andra sidan bagatelliserar man invändningarna genom att tillgripa
de mest oskyldiga fall och låta statistiken över dessa bli allmängiltig. Det ena
är lika litet övertygande som det andra, och lika litet belysande. Jag tror, att
för att få ett riktigt grepp om vad detta skatteförslag betyder, måste man gå
till en granskning av en mängd individuella fall. Det är först då som man får
begrepp om vad skattereformen kommer att betyda och det är först då som man
kan få klarhet i om det ligger allvar bakom talet om de nedbrytande verkningar,
som det skulle få. Min övertygelse är att en granskning av ett stort antal
fall klart skulle bestyrka detta. Det är faktiskt mycket lätt att påvisa, att
speciellt kvarlåtenskapsskatten skulle komma- att leda till tvångsrealisation av
egendomar och överhuvud taget till en söndersmulning av förmögenheterna,
som inte bara kommer att leda till betydande konsekvenser för ägarna utan
som verkligen kommer att spela en betydande roll i hela landets ekonomiska
politik. Men hela denna diskussion få vi senare tillfälle att föra här i riksdagen,
när propositionen under vårens lopp ligger på bordet; det är då som
diskussionen skall tas upp. Jag har bara velat här göra några randanmärkningar
till den debatt, som i dag har förts.

Min avsikt var, herr talman, att här ta upp ett annat spörsmål. Jag menar,
att vid en debatt om statsverkets tillstånd och behov finns det anledning att

Lördagen den 18 januari 1947.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
något dröja vid ett ömtåligt kapitel, som inte diskuterats mycket här i landet,
åtminstone inte offentligt, men som i vissa kretsar har givit anledning till
mycket allvarliga bekymmer. Jag syftar på frågan om den svenska asylrätten.

Den svenska asylrätten betyder ju icke, att varje utlänning har ovillkorlig
rätt att söka sin tillflykt i Sverige, utan detta skydd beviljas honom av svenska
staten på det sätt, som gällande lag och humanitära hänsyn föreskriva.
Härvidlag har det tyvärr icke varit väl beställt under senare år, eller närmare
bestämt sedan Hitler grep makten i Tyskland. Myndigheternas politik
med avseende på uppehållstillstånd var under åren före kriget ofta synnerligen
restriktiv mot flyktingar från Tyskland, Österrike och Tjeckoslovakien. Med
särskild olust erinra vi osts den behandling, som en del judiska flyktingar då
fingo undergå.

Efter krigets slut och nazismens nedkämpande ha våra myndigheter i många
fall gått till en motsatt ytterlighet. Nu har deras spårsinne riktats mot alla,
som på något sätt kunna misstänkas för nazistisk infektion. Naturligtvis böra
vi icke inom våra landamären hysa sådana utlänningar, som bevisligen i offentlig
eller enskild ställning ha motverkat svenska intressen, oberoende av
om de varit mer eller mindre framstående medlemmar av nazistiska partiet.
Inte heller behöva vi visa någon misskund mot sådana tyskar, som, utan att
bevisligen ha skadat Sverige, likväl innehaft någon förtroendeställning inom
det tyska nazistiska partiet eller dess filialer här i landet. Det har å andra
sidan funnits tyskar, som, fastän anställda i tysk diplomatisk eller annan
statstjänst, alltid vinnlagt sig om att undvika för Sverige ofördelaktiga rapporter
och metoder. Härom ha de svenska myndigheterna förvisso icke svävat
i okunnighet. I varje fall veta vi nu, att många av dessa tyskar i hemlighet
hyste utpräglat antinazistiska åskådningar och därför ansågos tillhöra de
verkliga tyska patrioternas »andra Tyskland».

Det rättvisa och riktiga hade ju varit, att man gjort skillnad mellan dessa
kategorier. Naturligtvis är det mycket svårt att här uppställa en allmän regel,
men i det enskilda personliga fallet hade det ingalunda varit omöjligt att med
ledning av fullt vederhäftiga svenska uppgifter träffa ett rättvist avgörande.

I praktiken har tyvärr icke så skett, utan man har visat en benägenhet att
skära alla över en kam och vid blotta beskyllningar för nazism skicka vederbörande
tillbaka till nödens och eländets Tyskland. Detta har gällt även sjuka
personer, om vilka man visste, att de kunde gå en säker död till mötes. Det
råder nämligen detta otillfredsställande och upprörande förhållande, att utlänningskommissionen
har en hemlig administrativ domsrätt över dessa människor,
vilka ofta länge få sväva i plågsam ovisshet om sitt öde, med förpassningshotet
hängande över sina huvuden. Man möter här en inställning och
metoder, som äro absolut främmande för svenskt rättsmedvetande och stridande
mot asylrättens begrepp. I den mån utlänningsnämnden och Kungl. Maj :ts
regering stå bakom och konfirmera kommissionens beslut, få de dela ansvaret
med denna. Men den förebråelsen kan utlänningskommissionen icke tillbakavisa,
att den vid verkställigheten av besluten i åtskilliga fall visat en onödig
hänsynslöshet och bristande medkänsla, som icke borde vara möjliga i vårt
land.

När utlänningskommissionen och högre instanser skola söka skilja getterna
från fåren, är det givet, att detta icke sker på måfå eller med ledning av förutfattade
misstankar mot vissa personer till följd av privata angivelser. Vid
förpassningar av utlänningar från Sverige ha i ett ganska stort antal fall,
vilka inom initierade kretsar väckt uppseende, till grund för åtgärderna legat
listor, som uppgjorts genom härvarande allierade legationer. Blotta förekomsten
på en sådan lista var tillräcklig för att utsätta en tysk för risken att för -

Nr 3.

Lördagen den 18 januari 1947.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
passas ur riket. Respekten för denna lista borde dock ha totalt försvunnit, när
det visade sig, att den bland sina främsta namn upptog synnerligen välbekanta
f. d. tyskar, som i årtionden varit svenska medborgare. Jag kan nämna,
att en mycket framstående vetenskapsman av tysk börd, som i 30—40 år varit
svensk medborgare, fanns antecknad på denna proskriptionslista. Och ännu
mera löjeväckande är att denna lista upptar namn på redan länge sedan avlidna
personer av tysk härkomst.

_ Redan innan denna upptäckt gjordes, borde våra myndigheter haft anledning
att betvivla listans tillförlitlighet, då det måste ha varit känt för dem,
att den uppgjorts, ingalunda gemensamt av de allierade legationerna, utan
av en tjänsteman på en av dem, som förfarit okontrollerat och godtyckligt
och som visat sig vara så illa underrättad, som jag nyss här antytt. Icke desto
mindre har detta dubiösa dokument betraktats som en sannskyldig proskriptionslista,
och det har varit mycket svårt, även för de mest oskyldiga, att bli
strukna från denna.

Nu ha ju svenska myndigheter ingen som helst skyldighet att betrakta sig
som verkställare åt segrarna, vilka för övrigt icke alltid kunna hålla reda på
vad deras olika organ ha för sig. Det har inträffat, att då från Sverige förpassade
anlände till sin destinationsort i brittiska zonen, de ha mötts med
harmsna utrop av därvarande engelska officerare: »Vad har ni här att göra?
Har vi inte redan över nog av flyktingar?» Varken dessa engelsmän eller de
förpassade kunde ju trösta sig med upplysningen, att det hade de allierade
själva begärt! Om det, som ofta påtalats, saknas reda och sammanhang i de
allierades ockupationspolitik, så är det inte den svenska statens uppgift att
med servil tjänstaktighet ytterligare öka förvirringen och bekymren.

Det är på tiden, att de statsorgan, som befatta sig med främlingsärenden,
befriades från den gångna krigstidens föreställningar och återgå till ett mera
normalt och fredligt betraktelsesätt. För de närmaste åren hotar i varje fall
ingen fara från nazismen, eftersom dess ursprungliga hemland är upprivet
från grunden och dess förgrundsfigurer begått självmord eller blivit ärelöst
avrättade. I känslan härav har också bedömningsnämnden glädjande nog enstämmigt
nyligen begärt att befrias från sin hopplösa uppgift att söka finna
sak mot personer, som visserligen kunna ha hyst nazistiska sympatier och
åskådningar men aldrig begått sådana handlingar, vilka enbart äro kriminaliserande.
Om regeringen på justitieministerns tillrådan bifaller bedömningsnämndens
hemställan, borde detta logiskt medföra en motsvarande mildring
av direktiven till utlänningskommissionen.

Överhuvud taget synes tidpunkten nu vara kommen att söka likvidera inom
vårt folk den anda av hat och vedergällning, vars yttersta motiv man väl kan
förstå inför avslöjandena av nazismens illgärningar, men som under inga
förhållanden kan tolereras, när det gäller oskyldiga eller på lösa grunder
misstänkta individer av tysk härkomst. Även i våra inre svenska förhållanden
och vårt inbördes umgänge borde dylika vedergällningsstämningar bannlysas.
Vi stå inför nya svårigheter, som komma att ställa vårt folks enighet och
motståndskraft på hårda prov. Å andra sidan sakna vi ännu på åtskilliga
områden förutsättningar att kunna rättvist döma om ämbetsmäns och enskildas
förhållanden under de gångna krigsåren. Vårt folks sinne för rätt och
hederlighet uppreser sig mot det misstänkliggörande av enskilda personer och
den iver att hålla räfsteting med misstänkta i mer eller mindre ansvarig
ställning, som från vissa håll alltjämt förekommer. Vi böra även på detta
område söka komma tillbaka till normala förhållanden. Det är gärningarna
och icke åsikterna, som skola dömas, och vi offra sannerligen icke några nationella
värden eller demokratiska principer genom att i detta fall lägga i

Lördagen den 18 januari 1947.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
dagen större tolerans och vidsynthet. Den svenska demokratien har bestått
provet under de hårda åren. Det är det väsentliga.

Samma vädjan, som jag i frågan om behandlingen av utlänningar och flyktingar
riktar till regeringen — närmast till utrikesministern och justitieministern
—• bör också ställas till alla den offentliga meningens organ, när
det gäller behandlingen av dessa inre frågor, som jag här har berört.

Herr Grym: Herr talman! Denna debatt om statsverkspropositionen har ju
pågått ganska länge; det är andra dagen vi hålla på med den. Jag skall därför
inte länge taga tiden i anspråk. Vi få hoppas, att vi slippa kvällsplenum.

De frågor, som här ha diskuterats, ha växlat i betydande utsträckning.
Statsverkspropositionen är ju innehållsrik, och jag skulle kunna tillägga, att
den är intressant. Samtidigt utgör den — tycker jag åtminstone — ett lärorikt
studiematerial. Det är inte heller utan en viss spänning, som man granskar
propositionen, särskilt de stycken, som man är mest intresserad av. För
min del vill jag erkänna, att jag i allt väsentligt är nöjd med de förslag,
som regeringen nu har framlagt. Om jag har avvikande mening på någon
punkt — vilket jag har — så är den skiljaktigheten inte alls av sådan räckvidd,
att den skulle ge mig anledning eller berättiga mig att föra något oväsen,
vare sig här i kammaren eller annorstädes.

Jag tror, att jag också vågar påstå, att den politik, som den socialdemokratiska
regeringen fört och ämnar föra, gillas av den stora massan av landets
befolkning. Detta gäller inte minst folket, som bygger och bor på landsbygden.
Den kritik, som kommer till synes i olika skepnader och som många
gånger i anstötliga former riktas mot regeringen och dess politik såväl genom
pressen som på annat sätt, även här i kammaren, har föga eller rättare
sagt intet stöd hos den stora allmänheten. Jag tror inte heller att den tiden
är så långt avlägsen, då dessa kritiker själva bli underkunniga om att det
verkligen förhåller sig på det sättet. Vi veta alla utomordentligt väl, att
också de borgerliga partierna ha anhängare — jag skulle vilja tillägga i
ganska stor omfattning — även inom de breda folklagren. Det finns t. o. m.
arbetare, som rösta borgerligt. Det är sällan som jag själv har hört eller hört
berättas, att någon sådan borgerlig anhängare bland den stora allmänheten
skulle ha ställt sig utpräglat kritisk gentemot den socialdemokratiska regeringen
och dess politik, sett i stort. Har man någon gång hört några invändningar
göras — sådant förekommer ju och är ganska naturligt — har det
varit i frågor av liten betydelse och av mycket begränsad och lokal karaktär.
Att sedan dessa människor, som jag i detta sammanhang har benämnt »borgerliga
anhängare», gå och rösta emot socialdemokraterna är nog antagligen
mest beroende på någon gammal vana, som det tydligen inte är så lätt att
komma ifrån. Någon tro på att de borgerliga partierna skulle ha förmåga att
göra det bättre finnes säkerligen inte.

De små anmärkningar, som jag har mot statsverkspropositionen, gälla ett
par anslagsfrågor. Jag anser i likhet med många andra, att kommunikationsministerns
förslag om bidrag till anläggning för vattenförsörjning och avlopp
är väl knappt tilltaget. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har föreslagit 15
miljoner kronor för detta ändamål, men kommunikationsministern har förordat,
att anslaget för nästa budgetår skall bestämmas till 5 miljoner kronor.
Detta anslag utgår med 4 miljoner kronor för innevarande budgetår. Som vi
alla veta är behovet av dessa anläggningar stort, framför allt på landsbygden,
och det är att hoppas, att statsutskottet kommer att föreslå ett väsentligt
högre belopp för detta ändamål, helst det av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
föreslagna beloppet 15 miljoner kronor.

Nr 3.

Lördagen den 18 januari 1947.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

En annan fråga, som jag också ber att få beröra med några ord, är anslaget
under sjunde huvudtiteln angående bidrag till skattetyngda kommunner.
För närvarande utgår anslaget med 16 miljoner kronor, men nu föreslår
finansministern, att detta anslag för kommande budgetår skall utgå med
10 miljoner kronor. Denna nedskärning motiverar finansministern med bland
annat att skatteunderlaget har stigit och att antalet kommuner, som söka
skatteutjämningsbidrag, har starkt minskat. Detta finansministerns påpekande
är alldeles riktigt i och för sig, och det är glädjande för de kommuner,
för vilka detta har skett, men den kommunala skattebördan är i en hel de)
kommuner fortfarande onormalt hög trots det statliga bidrag som för närvarande
utgår. En kommunalskatt på 18—20 kronor per skattekrona blir alldeles
för betungande i längden. Vi måste komma till bättre utjämning, en
verklig skatteutjämning. Skatteutjämningsbidraget borde vara betydligt större
än vad det är för närvarande.

Jag skulle också med ett par ord beröra ett par små detaljer under femte
huvudtiteln. Det är inte fråga om någon kritik, tvärtom. Jag vill ha antecknat
i kammarens protokoll ett tack till socialminister Möller för hans förslag
att statsbidrag skall utgå till anskaffande av provinsialläkarbostäder till
ekonomiskt svaga kommuner även utanför det egentliga ödemarksområdet.
Likaså är det ett steg i rätt riktning, att statsbidraget till läkarbostäder inom
ödemarksområdet avses skola höjas till 35 000 kronor i stället för det nu utgående
beloppet 25 000 kronor.

Jag kan inte låta bli att vid detta tillfälle föra på tal en fråga, som
visserligen är av begränsad lokal karaktär men för den skull visst inte betydelselös.
Det gäller de stora svårigheterna att rekrytera lärare till vissa delar
av Norrbottens län, speciellt till finnbygdens folkskolor. För närvarande
är det praktiskt taget omöjligt att där få kompetenta sökande till folkskollärartjänsterna.
Jag skall inte alls framlägga någon statistik, utan jag ber
endast att få omnämna, att exempelvis i Tornedalens inspektionsområde uppehälles
för närvarande ungefär en tredjedel av samtliga folkskollärartjänster
av vikarier. Det är alldeles uppenbart, att vikarier utan lärarexamen inte
kunna utföra sitt arbete i skolan på ett tillfredsställande sätt. Allmänheten
klagar också ofta över detta missförhållande, och det är inte att förundra sig
över. Vi i den bygden förvänta, att ecklesiastikministern snarast möjligt vidtager
sådana åtgärder, att kompetenta lärarkrafter söka sig även till finnbygdens
skolor.

Diskussionen har ju, herr talman, i mycket stor utsträckning rört sig om
den ekonomiska politiken och inflationen. Jag anser mig inte vara tillräckligt
bevandrad i dessa frågor och skall därför inte heller gå in på dessa spörsmål.
Jag bor dock vid gränsen till en stat, där den verkliga inflationen är ett
faktum och där befolkningen inte har något förtroende för landets penningväsende.
Vi befinna oss givetvis icke i en sådan situation, och vi få innerligt
hoppas att vi inte heller någonsin skola komma i ett sådant läge. Det är
en verklig olycka för ett land som drabbas av ohejdad inflation. Må vi skonas
från det eländet!

Herr Domö: Herr talman! Jag tillät mig i går att tala om regeringens
kommunikéer om segerrika angrepp mot inflationen, och jag skall i dag tilllåta
mig att något kommentera regeringspressens jubelrop om den verkliga
segern över oppositionen. Statsministern och finansministern ha ju enligt Japressen
redan tagit hem spelet i denna remissdebatt, och vad andre vice talmannen
kallar »den s. k. oppositionen» har enligt samma källa alldeles kommit
bort. Detta är tryckt, och tryckt i en press som uppfyller alla de fordring -

Lördagen den 18 januari 1947.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
ar, statsministern ställer på den offentliga meningens företrädare, så det måste
ju vara sant; hela sanningen och intet annat än sanning. Det verkar nästan
som om det verkliga slagfältet flyttats från riksdagen till pressen. Segerherrarna
ha ju också dragit sig helt tillbaka från första kammarens slagfält,
frånsett en och annan tillfällig bevakningsstyrka, som ser till att ingenting
oriktigt sker här. De anse sig så fullständigt behärska hela slagfältet, att
någon mera manstark bevakning inte behövs.

Eftersom regeringen enligt åtskilliga av de till denna seger bidragande framlagt
ett effektivt program för inflationens bekämpande och segrat på den linjen,
måste allt vara väl beställt. Den ekonomiska situationen går mot en snabb
ljusning, regeringen har läget i sin hand. Ingenting hindrar statsrådet Wigforss
att snarast framlägga sitt enligt hans egen uppfattning ofarliga skatteprogram.
Håller bara den s. k. oppositionen tyst, låter den bara utan att ingripa
störande regeringen vandra vidare med sina av Morgon-Tidningen virade
segerkransar kring pannan, komma vi alla säkert fram till ett tillstånd,
som också det kan bortförklaras av en mäktig press. Regeringen kan ju då
ytterligare modernisera remissdebatterna därhän, att första debattdagen i sin
helhet förbehålles regeringen och dess parlamentariska underlag — en frisk och
djärv tanke, som åtminstone delvis under remissdebatten förefallit att redan
vara förverkligad.

Bara nu de ekonomiska krafterna låta kommendera sig, bara människorna
låta kontrollera sig till ökad aktivitet. Bara alla ville inse, att det verkliga
förnuftet i sin helhet finns koncentrerat i de centrala kontrollinstanserna. Bara
spararen ville förstå, att han skall vara tacksam för att han endast bestraffas
med skatteböter för att han medverkat till det för hela samhällsekonomien
nödvändiga sparandet, böter som i vissa fall bli så höga att man inte nöjer
sig med avkastningen av det han sparat. Bara den som sökt pensionera sig
själv genom att lägga ned kontinuerliga besparingar i ett eget litet företag
ville förstå, att han som skatteutredningen uttrycker saken står i skuld till
samhället, en skuld som skall betalas som kvarlåtenskapsskatt. Men naturligtvis
kommer allt detta att ske — åtminstone i Morgon-Tidningen! Låta inte
de produktiva krafterna sig mobiliseras genom kontroll och förtroende för ett
regeringsprogram, som sysslar med en mindre del av hela problemkomplexet,
ligger felet naturligtvis hos den s. k. oppositionen.

Flera av remissdebattens socialdemokratiska talare med statsministern i
spetsen ha varit inne på vad man på det hållet kallar oppositionens bristande
förmåga att prestera ett alternativ till regeringens politik. Med ringa känsla
för anspråkslöshetens klädsamhet ha de då kallat statsverkspropositionen ett
regeringsprogram. Däremot ha de omsorgsfullt undvikit att tala om det handlingsprogram
på långt sikt, som regeringen låtit sammanställa åt sig i de s. k.
27 punkterna, en skrift vars egenskap av kanonisk bok väl gör att man inte
i vardagslag deklamerar ur den.

Det är en gammal diskussionsteknisk metod att komma från en debatts kärnpunkt
genom att tala om något annat. Det är väl möjligen i förhoppning om
denna metods pålitlighet som man på socialdemokratiskt håll i debatten undviker
sin naturliga uppgift att sköta försvaret av regeringens positioner för att på
öppna fältet söka engagera oppositionens reserver. Vi måste emellertid hävda,
att det är regeringens bud, som under remissdebatten skall förses med ett för
alla begripligt »vad är det?». Det är regeringens bidrag som skall vägas. Vi
ha vägt det och funnit det för lätt. Sök då övertyga oss om att vi sett fel på
vågen! Regeringen har hela utredningsapparaten, den har alla de fördelar
regeringsställning ger. Alt samtidigt begära oppositionens rättigheter förefaller
vittna om en aptit, som skulle kunna kallas överdriven.

Första kammarens protokoll 1947. Nr 8.

Nr 3.

Lördagen den IS januari 1947.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Att systemet med priskontroll endast kan dämpa verkningarna av bristen på
samhällsekonomisk balans men däremot inte i någon väsentlig grad kommer åt
själva orsakerna, borde vara klart för var och en. Man kan uttrycka saken som
finansministern i höstas: priskontrollen får vara det avslutande ledet i en rad
åtgärder.

Det är den rad åtgärder, som måste komma före priskontrollen, vi på olika
sätt i denna debatt efterlyst. Det går inte att bygga ett hus genom att placera
ett priskontrolltak på några klent dimensionerade kontrollstolpar, åtminstone
inte ett hus, som står sig i det hårda ekonomiska klimat som vi just nu ha här.
Man måste ha en grund, och den grunden bör vara förtroende till de ansvarigas
fasta föresats att hävda penningvärdet med alla medel som stå till förfogande.
Man måste ha ordentliga murar — åtgärder för att effektivt stänga ute de
inflytelser utifrån, som kunna stängas ute, men främst stimulans för produktionen
och återhållsamhet i fordringarna —- men man måste framför allt ha
en genomtänkt plan att bygga efter och för att samordna det hela.

Jag instämmer till fullo med herr Bergvall, som i sitt yttrande utförligt
gick in på denna sak, och jag skall därför inte mera beröra detta. Jag skall
inte heller närmare gå in på investeringsbudgeten utan bara nämna några ord
om den. Jag tillät mig i går säga, att investeringsbudgeten är välkommen som
en detaljritning, men att den är otillräcklig, emedan den täcker en för liten del
av uppgiften. Det var detta jag sade, herr statsminister, men herr statsministern
lyckades även på den punkten missförstå mig på ett utomordentligt sätt.

Investeringskontrollen räcker inte heller för att komma åt den snedproduktion,
som priskontrollens konstruktion i vissa fall framkallar. Herr Bergvall
illustrerade ju i sitt anförande på ett ganska talande sätt, hur man går över
från tillverkning av priskontrollerade varor till andra. Det går därför inte att
på det sätt som man tänker sig begagna priskontrollen som ett medel för att
hålla priserna över lag under kontroll. Härtill kommer att man inte med tillhjälp
av investeringskontrollen kan komma åt snedvridningen, ty övergången
från produktionen av priskontrollerade varor till annan produktion kräver sällan
investeringar av den art som kan komma under kontroll.

Det är långt ifrån bara företagare som här medverka. Arbetskraften har en
tendens att söka sig till yrken, där de fastställda priserna möjliggöra högre
löner. Utvandringen från jordbruket är delvis en rörelse av denna art, de s. k.
serviceyrkenas stigande andel av den samlade arbetskraften likaså. Doktor
Per Jacobsson har nyligen lagt fram ett intressant material på denna punkt.

Utvecklingen har alltid en tendens att söka sig förbi administrativa hinder.
Problemet priskontroll-snedproduktion är allvarligt. Det räcker inte där med
allmänna resonemang och inte heller med ytterligare kontroll.

Sedan kan det nog diskuteras, om inte priskontrollens bibehållande i några
fall verkar konserverande på ett prisläge, där en fri konkurrens skulle åstadkomma
en lägre prisnivå. Jag har nu fått den uppfattningen, att läget måhända
på vissa avsnitt är sådant, att man på allvar kan överväga att upphöra
med priskontrollen inom vissa grupper. Jag är liksom herr Bergvall fullt på
det klara med att man i stort sett inte kan ta bort priskontrollen, men det kan
finnas avsnitt, där det verkligen kan förtjäna undersökas, huruvida inte lagerförhållanden
och tillströmningen av varor äro sådana, att man via en fri prisbildning
skulle komma ned till ett lägre prisläge. Jag skulle vilja varna för
risken att priskontrollen på vissa avsnitt uppehåller priser i stället för att
verka återhållande. Jag ser att handelsministern skakar på huvudet, när jag
antyder att det kan vara risk för att priskontroll bibehålies längre än nödvändigt.
Men det finns en naturlig benägenhet hos administrativa organ, som syssla
med dylika ting, att lita på att deras metod är den absolut riktiga. Därför ska -

Lördagen den 18 januari 1947.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
dar det kanske inte att göra ett eller annat försök för att se hur marknaden
reagerar. Jag är inte kännare i detalj av allt detta — det är ju endast regeringen
som har tillgång till lageruppgifter, produktion och dylikt på de olika
områdena — men jag undrar om inte beklädnadsområdet är ett av de områden,
på vilka ett försök skulle kunna göras i den av mig angivna riktningen.

Jag fick inte i går tillfälle att ta upp så mycket av vad statsministern sade.
Det. är ju den konstiga anordningen i riksdagen vid en sådan här debatt med
många talare, att om man begär ordet ena dagen får man det först den andra.
Jag fick en treminutersreplik i går, det var allt, och därför her jag att fn
beröra statsministerns uttalande i går.

Statsministern gjorde som en rektor eu gång. Han fann en röd tråd som inte
fanns. Denna röda tråd skulle vara lönefrågans betydelse för inflationsförloppet.
Han hörde ut detta av mitt anförande i går, vilket är ett gott bevis på hans
förmåga att höra just det han vill höra. Jag visste redan på förhand, att man
på visst håll gärna ville ha mig att överbetona lönefrågan. Just därför vinnläde
jag mig om att undvika allt, som ens den illvillige skulle kunna tolka som
en överdimensionering av lönekomplexets betydelse. Jag såg mig inte i stånd
att denna gång tillmötesgå vare sig statsministern eller regeringspressens
rubriksättare. De vilja ha fram en viss inställning hos högern till lönefrågorna,
som inte existerar. Men vi ha inte den inställning, som rubriksättarna i Japressen
vilja göra gällande.

_ För oss — liksom för alla som med oförvillad blick se på den ekonomiska
situationen — är lönesättning en faktor i förloppet. Det är inte den enda, men
den är så pass viktig, att man inte utan vidare kan se bort från den. Ingen
bland oss har ett ögonblick förmenat någon grupp att få den reallön som är
ekonomiskt möjlig. Men reallön och penninglön äro inte samma sak. Vi ha framhållit,
att regeringen borde undersöka möjligheterna att förmå alla grupper till
solidarisk återhållsamhet i kraven på höjda penninglöner. Detta ha vi gjort därför
att vi äro övertygade om att den vägen i längden blir förmånligare för alla
grupper. Detta är. herr statsminister, något annat än att skatta åt lönenedsättningsmon
omani. Jag ber att få stryka under detta även denna gång.

Våra förslag skulle innebära, att vi uppmanat regeringen att som statsministern
uttryckte sig »politisera» löneavgöraudena, Vad innebär detta påstående?
Politiserar man lönefrågorna, om man kallar till överläggningar, där man söker
allas medverkan i kampen mot inflationen? Den rekommendation vi ha gjort är
att man vid sådana överläggningar skulle försöka få fram även den faktor i
stabiliseringsprogrammet, som lönerna utgöra. För övrigt, vad inneburo ur denna
synpunkt de^olika uttalanden, som till exempel i valrörelsen i höstas fälldes av
flera framstående regeringsledamöter? Avpolitiserar statsrådet Wigforss lönefrågorna,
när han talar om möjligheterna till löneökningar eller när han i den
proposition, vi i dag diskutera, talar om att förbättringar för en grupp äro möjliga
genom inskränkningar för en annan? Jag sätter, herr statsminister, frågetecken.
Problemet löner och inflation har — icke för oss, men för andra — en
annan sida, den partitaktiska. Tyvärr ser det ibland ut som om partitaktiken vore
det enda fält, där regeringspartiet anser den fria konkurrensens metoder tilllåtna.
Där kommer man till och med in i rena auktionsmaner med bud och
överbud.

Jag vet att det inte är fint att fråga vilken betydelse kommunisterna ha
för regeringspolitikens utformning. Jag vet också, att det socialdemokratiska
partiet ■ med vissa undantag — energiskt värjer sig för misstanken om direkt
eller indirekt kommunistiskt inflytande. Det var med glädje som jag
hörde statsministerns anförande här i går om hans inställning till kommunisterna.
Men — vågar man trots allt fråga, om inte ett visst samband finnes

Nr 3.

Lördagen den 18 januari 1947.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
mellan socialdemokratiens obenägenhet att klart deklarera i lönefrågorna och
den odiskutabla tillvaron av ett både efterhängset och i alla avseenden frigjort
kommunistiskt parti? Mera som en kuriositet kommer jag i detta sammanhang
att tänka på ett val, som ägde rum i en kyrklig instans här i Stockholm
för någon tid sedan. Där gingo socialdemokraterna som bekant så långt
i självuppgivelse, att de moderniserade det gamla uttrycket »hellre en kommunist
än en högerman» till »hellre en kommunist än en socialdemokrat».

Herr andre vice talmannen förtjänar onekligen ett eget kapitel även i eu
relativt kort replik. Han kan göra anspråk på det av många skäl men framför
allt på grund av den blandning av anspråkslöshet och medvetenhet som hans
anförande utmärkte sig för.

Som ett gott exempel på hans anspråkslösa fordringar kan jag nämna, att
han i går betecknade det som framlägges i statsverkspropositionen som »botemedel
mot inflationshotet».

Som ett exempel på anspråkslöshet kan kanske också anföras, att herr Åkerberg
tydligen räknade utgången av fryksdalsvalet som ett bevis på att regeringen
inte förlorat greppet. Jag hörde också under gårdagen statsministern
utlägga den texten i andra kammaren. För att återgå till andre vice talmannens
resonemang här i går förstod jag visserligen inte sambandet mellan vad
jag sagt om regeringens grepp över den ekonomiska situationen och valet i
Värmland, men jag förmodar att herr Åkerberg vill tolka valutgången där som
ett förtroendevotum för regeringen. I så fall har den små fordringar på förtroendevota.
Ty man vågar väl inte ens antyda, att en kommunistframgång
numera skulle betraktas som en seger för regeringen?

Så roade sig herr Åkerberg med att upprätta ett slags register över mina
synder. Jag beklagar, men jag är inte villig att betala ett öre för ett avlatsbrev
för dessa synder. Jag förnekar att jag begått dem och förklarar mig
helt enkelt icke skyldig. Jag skulle ha medverkat till sparviljans sjunkande.
Regeringen lägger fram ett skatteprogram, som alldeles uppenbart skapar
misstänksamhet hos spararna — herr Domö har ansvaret. Regeringen misslyckas
i sin upgift att hejda inflationen — herr Domö har ansvaret. Regeringen
tvekar och låter tiden gå — herr Domö har fortfarande ansvaret.

Herr Åkerberg! Jag är tacksam för uppskattning, men överskatta inte
mitt inflytande på regeringen, som, jag upprepar det, har ansvaret! Jag skulle
ha bidragit till att framkalla paniken inom det ekonomiska livet, menar herr
Åkerberg. År det något slags skyldighet, att man för att skapa förtroende för
penningvärdet skall acceptera allt vad regeringen gör, även när man klart ser
att dess väg för ut i moraset? Folket märker minsann självt hur priserna
stiga. Fljdrten till realvärden, det minskade sparandet och allt detta, det talar
sitt tydliga språk. Dessa förhållanden orsakas inte av oppositionens kritik,
utan orsaken ligger på annat håll. Till en stor del kunna dessa företeelser tillskrivas
bristande tillit till den ekonomiska politik, som regeringen för.

Herr andre vice talmannen förmenade, att jag genom att anföra statsrådet
Myrdals profetuttalande om importregleringen skulle ha antytt — på ett enligt
hans mening ojust sätt — oenighet inom regeringen. Jag känner mindre till
regeringsledamöternas inbördes förhållande än herr Åkerberg gör. Jag har heller
inte använt mig av något inside-material, utan nöjt mig med att citera
offentliga yttranden. År nu också det »hets mot regeringen», så kanske vi
kunna få en katalog över de yttranden som vi få citera.

Det kan inte hjälpas att man får en allt starkare känsla av att ledningen
inom den en gång så jordbundna socialdemokratien håller på att glida över i
händerna på personer, vilka veta allt om Marx och ännu mer om konjunkturteori,
men vilka nöja sig med att som underlag för åtgärder ha en ringa prak -

Lördagen den 18 januari 1947.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
tisk erfarenhet av hur det svenska samhället i själva verket fungerar och skall
styras.

Under de goda åren dominerades socialdemokratiens politik av ganska försiktiga
åtgärder. Trygga och erfarna kommunalmän spelade en stor roll. Man
gick långsamt fram, och samhället fick tid att svälja reformerna och anpassa
sig efter dem. När situationen ekonomiskt och på annat sätt tillspetsade sig
i vårt land, kom därmed en delvis ny mentalitet in på arenan. Nu skulle man
göra politisk verklighet av teorier och radikal trosvisshet. Försiktigheten blev
omodern, och den mångåriga erfarenheten blev ett besvärligt hinder. Kunde
inte samhällsekonomien tåla experimenten var det samhällsekonomiens fel, och
felen på samhällsekonomien kunde endast botas med nya radikalingripanden.

Med den dominerande ställning socialdemokratien ännu så länge intager i
det politiska livet i vårt land är detta inte uteslutande ett internt problem. Naturligtvis
är det ur eu synpunkt en inre fråga, om en finansminister genom
sin ekonomiska politik gör det på lång sikt omöjligt för sin kollega socialministern
att driva en effektiv social reformpolitik, om finansministern i fråga
alltså förstör de ekonomiska möjligheterna för denna reformpolitik. Men
— den väsentliga synpunkten är det svenska folkets, det folks som får betala
och avstå.

Man får emellertid ibland den känslan, att det nya samhället skall drivas
igenom snabbt och till varje pris därför att det finns mäktiga män som absolut
vilja se sitt förlovade land förverkligas medan de ännu ha makt att åstadkomma
det — en ur personlig synpunkt förståelig, men för svenska folket dyrbar
ambition.

Hans excellens herr statsministern Erlander: Herr talman! Det skulle vara
ganska lockande att ge sig in på de drömmar, som tydligen ha hemsökt herr
Domö i natt, men det är många som vilja ha ordet under denna debatt, och därför
skall jag avstå från att kommentera de genrebilder han har givit om sina nattliga
upplevelser.

Jag skulle emellertid ändå vilja säga, att det är en ganska fantastisk bild
herr Domö lämnar. Om det vore på det sättet, att svenskt näringsliv hade gripits
av en så stark misstro mot den nu sittande regeringens politik, hur kan det då
vara möjligt att företag efter företag rustar upp, att företag efter företag bokstavligen
sitter i kanslihusets trappor för att få investera miljon efter miljon
i detta svenska näringsliv, som åker motorcykel utefter vägarna och därigenom
väcker skräck och förvåning hos herr Domö.

Uppriktigt sagt: herr Domö tror inte ett dugg på denna skildring, lika litet
som representanterna för svenskt näringsliv göra det. Ty det kan väl inte vara
så, att Fägersta, Uddeholm, Kullager och Skånska cement hålla på att rusta
upp sina industrier bara för att vi skola få det bekvämt när vi skola överta
dem? Eller att det är av välvilja mot det socialdemokratiska partiet, som man
med en sådan intensitet arbetar på att göra vår industri fulltrimmad? Ånej, herr
Domö vet lika bra som jag, att i denna starka vilja att göra vår industri konkurrenskraftig
både på hemmamarknaden och på utländska marknader samlas
det en stark optimism beträffande svenskt näringslivs framtid. Jag tycker det
är ganska bedrövligt att ledaren för det parti, som anser sig tala å näringslivets
vägnar, kan prestera en så pessimistisk bild av sin uppfattning om det
svenska näringslivets framtid. Den strider i varje fall fullständigt mot den
bedömning, som näringslivets män själva ge uttryck för i praktiskt handlande.

Det var mina reflexioner med anledning av herr Domös drömmar. Innehållet
i herr Domös replik till mig skulle ju sedan föranleda mig till ett nytt inlägg

Nr 3.

Lördagen den 18 januari 1947.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
i den. ekonomiska debatten av ungefär samma typ som det jag gjorde i går.
Jag skall försöka ta det hela mera katalogmässigt, men jag kan trots den sena
tidpunkten i debatten inte låta hans replik stå oemotsagd.

Om det vore så, att regeringen inte hade lagt fram något förslag till plan för
inflationens bekämpande, om regeringen stode villrådig utan att ha en aning
varken om räckvidden av faran eller om vilka åtgärder den skulle rekommendera,
då vore naturligtvis herr Domös irritation berättigad, ty då vore det ju
ganska meningslöst att vi ginge till oppositionen och sade: »Det ser ut som
om det skulle bli litet grand besvärligt. Kanske ni kunna hjälpa oss med ett
tips om hur vi skola klara upp det här?» —- Det är herr Domös skildring av
regeringens attityd.

I själva verket är ju läget följande. Vi presentera ett förslag till kampåtgärder
mot inflationen. Oppositionen förklarar att den underkänner detta förslag
— herr Domö sade ju i sitt sista anförande, att förslaget väger för lätt,
att det inte är någonting att komma med. Då begära vi ju ingenting annat
av oppositionen än detta, såsom jag tycker, självklara, att kritiken icke skall
formas i banala sanningar och allmänna resonemang, utan att kritiken skall
låta den praktiska erfarenhet, om vilken herr Domö talade, komma till sin
rätt och att man skall ge oss, som tydligen äro ett slags marxistiska drömmare,
en idé om hur de mena att kampen mot inflationen skall föras. Det är
ju det vår inbjudan avser.

Här ha vi under hela hösten försökt att få er inom oppositionen att tala
ut, att ta ansvaret att ge ett råd när ni kritisera oss. Det har visat sig omöjligt,
och då ha vi tillåtit oss att försöka oss på en ny väg genom att säga:
Om ni äro för blyga för att offentligt tala om vad ni mena, så kanske ni kunna
tala om det på en partiledarkonferens, där vi kunna komma till tals med varandra.
Vi ta gärna upp varje vettigt uppslag, och om herr Domö kommer
med ett förslag till en impopulär åtgärd, så att han inte vill att det skall komma
ut att det är hans förslag, så kunna vi låtsas att det är jag som har kommit
upp med det. Vi äro villiga att ta upp varje idé till handlande, men det
kan icke få bli så, att å ena sidan oppositionen säger: »Regeringen har inget
program, regeringen har ingenting att komma med, och det lilla den kommer
med är omöjligt, det väger för lätt», men att å andra sidan oppositionen skall
vara alldeles fri från ansvaret att antyda, på vilka punkter som regeringen
borde handla annorlunda.

Jag skall ta upp ett par av de antydningar, som ha gjorts förut i debatten
och som jag gärna begagnar tillfället att precisera mitt ställningstagande till.

Regeringen har förklarat — och jag gläder mig åt att man numera tycks
vara enig på den punkten även här — att det inte finns något automatiskt verkande
medel mot inflationen. Det är ett stort framsteg att man även på oppositionens
håll börjar begripa det. Visserligen leker herr Domö fortfarande med
tanken, att prisbildningen skulle kunna vara fri, men han vill inte ta steget
fullt ut. Jag ber kammaren lägga märke till det. Han rekommenderar inte ett
upphävande av priskontrollen, utan det är något dunkelt han menar: prisbildningen
skulle kanske fungera så, att varorna skulle bli billigare om den vore
fri, säger han, men han slutar icke med att rekommendera en fri prisbildning.
Jag tror att det är alldeles riktigt som herr Bergvall sade i morse; han trodde
inte att man för närvarande kan undvara kontroll av priserna.

Det andra automatiskt verkande medlet som har figurerat i debatten har
varit räntehöjning. I mitt tal i Linköping sade jag, att en räntehöjning naturligtvis
kan diskuteras — det finns ingen anledning för oss att säga att det är
orimligt med en räntehöjning — men jag försökte påvisa, att en räntehöjning
icke skulle medföra en automatisk begränsning av investeringarna, utan att man

Lördagen den 18 januari 1947.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
fortfarande vore tvungen att bibehålla en ingående investeringskontroll. Man
vore tvungen att ha en differentierad räntenivå för att inte strypa bostadsbyggandet,
och man vore tvungen att kontrollera investeringarna kanske ännu noggrannare
än förut. Ty eu räntehöjning skulle visserligen strypa eller begränsa
investeringarna i den normala produktionen, vid vilken man räknar på lång
sikt utan att ta hänsyn till möjligheterna till spekulationsvinster, medan å
andra sidan mindre hänsynsfulla företagare, som producerade varor vilka hastigt
skulle kunna säljas, lyxvaror måhända, vilka inte vore reglerade av samma
tillgångs- och efterfrågelagar som andra varor, skulle kunna låta sina företag
expandera kraftigt. Vad jag påpekade i linköpingstalet var alltså, att icke
ens om man vill tillgripa en räntehöjning erhåller man en sådan automatik,
som onödiggör långtgående tvångsåtgärder från statens sida,.

Vad skriver nu Svenska Dagbladet efter denna min replik, som inte innebar
någonting annat än ett påpekande av att man tar miste om man tror att en
räntehöjning skulle ligga i frihetens intresse och skulle medföra att man kunde
slippa kontrollåtgärder? Jo, tidningen i fråga skriver, att en statsminister,, som
inte begriper mera av ekonomiska ting än att han tror att hela diskussionen
om den hotande inflationen är ett påhitt av den borgerliga oppositionen, inte
har mycket att ge i den ekonomiska debatten. På vilket plan låg. denna replik,
herr Domö? Vilket samband fanns det mellan min analys av situationen och
den kritik som min analys framkallade?

Regeringen har nu sagt, att strävandena att begränsa prisstegringarna bland
annat skola gå ut på att skydda den svenska prisnivån för prisinflytande från
länder, där man inte är så olycklig, herr Domö, att man har en arbetarregering;
prisinflytanden från exempelvis Förenta staterna hota ju att slå in över
den svenska marknaden. Jag har inte uppfattat, att denna .förklaring från. regeringens
sida har varit föremål för någon nämnvärd kritik, i varje, fall inte
på långt när så stark kritik som den vi fingo mottaga i höstas, då det var
fråga om subventionering av importen. Så i stort sett får man väl utgå ifrån
att oppositionen med knorr accepterar regeringens politik på denna punkt, när
det gäller att begränsa prisinflytandena utifrån.

Priskontrollen har jag redan talat om. Såvitt jag kan första äro vi nu
ense om att vi måste ha priskontrollen kvar. Herr Domö känner en viss tveksamhet;
han säger att priskontrollen kan komma att snedvrida produktionen,
och det äro vi fullt medvetna om att den kan göra. Vi äro medvetna
om att varje kontrollåtgärd innebär sådana risker och att^man, så fort man
ger sig in på denna kontroll, får göra sig beredd att också kontrollera nästa
led, nämligen hur åtgärden verkar på produktionen. Vi undersöka, för närvafande
hur mycket det ligger i talet om en snedvridning, och jag „ skulle
tro att undersökningen visar, att det åtminstone inte hittills har uppstått någon
snedvridning med så allvarliga verkningar för vart folkhushall, att den
i och för sig påkallar några speciella åtgärder. Jag kan emellertid nämna
för herr Domö, att i vårt västra grannland, där man har precis samma metodik
som vi med eu hård priskontroll, har regeringen ansett det. nödvändigt
att komplettera denna priskontroll med en fullmaktslagstiftning, som
innebär att ett företag kan få order att tillverka vissa, varor, förbud att
tillverka vissa varor eller helt enkelt order att nedlägga sin drift.

Det är klart att det finns risker som, om snedvridningen skulle vara så
omfattande som herr Domö tror — vilket jag inte tror är fallet — kunna
nödvändiggöra åtgärder av liknande typ som de åtgärder den norska regeringen
har ansett det nödvändigt att vidtaga, men jag kan försäkra att vi
just inte gärna komma att vidtaga sådana åtgärder. Vi veta precis vilka
svårigheter det skulle komma att vålla, och vi tro att näringslivet självt

Nr 3.

Lördagen den 18 januari 1947.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
därför lojalt skall följa de anvisningar, som priskontrollnämnden ger, och
inte ställa oss inför situationen att behöva tillgripa sådana åtgärder, som
man i andra länder har ansett sig böra komplettera priskontrollen med. Det
kan väl inte vara på den punkten som herr Domö, vilken företräder näringslivets
intressen, angriper regeringen för bristande handlingskraft?

Vid investeringskontrollen uppehöll jag mig tämligen utförligt i går, och
jag skall inte bry mig om att ta upp samma argument igen, i synnerhet som
jag nu märker att herr Domö även på den punkten ansluter sig till regeringens
politik; han säger att han inte längre är så tveksam som han verkade
i går, då han talade för och emot, men inte riktigt visste åt vilket
håll han till slut skulle falla i sina resonemang. Han vill ha en investeringsbudget,
och det verkar till och med som om han skulle kunna tänka sig en
hårdare begränsning av investeringarna än den som regeringen föreslagit.
Men för den händelse det möjligen finns någon, som fortfarande tror att
vi skulle kunna släppa något på investeringskontrollen, skulle jag vilja framhålla
en synpunkt, nämligen den, att i kampen mot inflationen är det —
som jag också framhöll i går —- nödvändigt att öka varuproduktionen i landet.
Investeringskontrollen avser bland annat att skapa garantier för att
de livsviktiga industrier, som producera varor vilka äro nödvändiga för vår
försörjning, skola ha möjligheter att expandera. Detta kan i den nuvarande
knapphetssituationen endast ske därigenom, att man skär ned investeringarna
för andra industrier, som kanske också anse sig ha legitima intressen
att hävda.

Om vi sålunda vilja ha en sådan inriktning av investeringsverksamheten,
att varumängden ökar, så lär det inte vara någonting annat att göra än att
acceptera investeringskontroll och att acceptera byggnadsreglering. Då återstår
det till sist inte mer än precis de två saker som jag inbjöd till diskussion
om i går — för det första: hur stor skall investeringsbudgeten vara?
Har regeringen bedömt läget riktigt, när den har fixerat den till 1945 års nivå,
eller skall man låta nivån vara lägre eller högre? Och för det andra: hurudan
skall fördelningen inom budgetens ram vara mellan industri, skolor,
bostäder och allt annat? Det är en mycket viktig punkt, där jag tycker att
det skulle vara naturligt för oppositionen att säga sin mening, antingen nu
eller också sedermera vid våra överläggningar.

Detta var så att säga produktionssidan av inflationsproblemet, och jag går
nu över till penningsidan.

_ Jag framhöll i går, att vad man än vidtager för åtgärder av de typer som
hittills ha existerat så kommer det att bli ett penningöverskott under år 1947.
Det gäller då att på något sätt finna metoder för att kanalisera detta penningöverskott.

Jag uppehöll mig i går särskilt vid sparandet och framhöll, att det skulle
vara utomordentligt önskvärt, om man kunde få till stånd ett ökat sparande,
som under de hävdvunna former, vi inom svenskt näringsliv och svenskt samhällsliv
överhuvud taget äro vana vid, i full frihet för en viss kortare tid steriliserade
det penningöverskott, vilket eljest kan uppträda såsom ett hot mot
prisnivån.

Jag bär icke hört någon kritik mot detta, program. Man har här under debatten
icke rekommenderat tvångssparandet. Man har inte rått regeringen att
ta itu med uppgiften att tvinga folk att avstå från en del av sina inkomster.
Vad man däremot har sagt är, att regeringens skattepolitik är ett hot mot
sparviljan och att regeringen, även om den accepterar tanken att man genom
ökat sparande skulle kunna sterilisera penningöverskottet, handlar i rakt motsatt
riktning genom det skatteprogram, som nu är föremål för behandling.

Lördagen den 18 januari 1947.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Ja, herr Domö, d«t är klart att man kan diskutera vilken effekt skatterna
ha på sparandet, men vi äro väl alla överens om att sparandet i hög grad beror
på vilka föreställningar människorna få om sin dispositionsrätt över de
sparade pengarna och om dessa penningars värde. Jag betonar än en gång vad
jag sade i går, att det här inte bara är fråga om skattepolitiken, utan att tilltron
till penningvärdets stabilitet också är en faktor av betydelse. Och därvidlag
ha otvivelaktigt svartmålningar av den typ, som herr Domö i dag slutade
sitt anförande med, men som i hans anförande under gårdagens debatt lyste
med sin frånvaro, en direkt inflationsfrämjande effekt. Ty man måste säga
sig, att är läget sådant, så kan det väl inte vara någon idé att spara pengar.

Om jag går till skatteprogrammet, så är det likadant där. överdrivna föreställningar
om vad de föreslagna skattesatserna innebära kunna i den nuvarande
situationen omöjligen vara annat än försvårande moment. Och nog kan
man våga säga, att oppositionen överdriver verkningarna i fråga om konfiskationen
av förmögenheterna. Jag vet inte om herr Domö i går hade tillfälle
att lyssna till statsrådet Wigforss, då han i andra kammaren tog upp denna
fråga. Jag vill inte ens försöka att framställa saken på samma utomordentligt
klargörande sätt som han gjorde, men nog borde vi väl ändå kunna vara
överens om att ett förslag, som innebär skattefrihet för förmögenheter upp till
20 000 kronor och faktiska skattelättnader för förmögenheter långt därutöver,
inte kan kännas såsom ett hot för de hundratusentals sparare, som kunna betecknas
såsom småsparare. Och, herr Domö, då det i denna situation ideligen
talas om att lönerna öva tryck på priserna, så måste det, om den satsen är
riktig, uppenbart vara lika riktigt att säga, att det i första hand är viktigt
att kanalisera småspararnas pengar. Offentligen har jag inte hört det cyniska
resonemanget, men privat kan man få höra det, att de stora förmögenheterna
alltid kunna kanaliseras av samhällsmakten med hjälp av investeringskontrollen
och att de således inte kunna utöva ett skadligt inflytande i den nuvarande
situationen. Därför, menar man, skulle det i nuvarande läge inte vara någon
risk att låta stora vinster samlas på ett fåtal händer. Dessa pengar kunna inte
destruera marknaden. Men de små inkomsterna verka, säges det, störande på
prisnivån. Detta är ett cyniskt resonemang, och därför vänder man sig mot det.
Men om det ligger någonting i det och om oppositionen har rätt, då den tillmäter
lönerna en så oerhört stor vikt, så måste det vara inte mindre viktigt att
uppmuntra småspararna, som just utgöras av dessa kategorier av löntagare.
Och det torde vara klart, att det nu aktuella skatteprogrammet i allra högsta
grad är ett stöd för småsparandet. Men dessa saker kunna naturligtvis diskuteras,
och jag anser att det är en ansats till konkretisering av den politiska diskussionen,
när herr Domö kommer över t ill dent från de ideliga och rätt tröttsamma
allmänna reflexioner, som han så frikostigt strör omkring sig.

Herr Domö ville dessutom göra gällande, att det var en felsyn när vi trodde,
att tanken på lönerna hade intagit en så dominerande plats i hans framställning.
Ja, det är möjligt, och jag vill i så fall konstatera att det innebär ett
framsteg, att man inte längre med så stor energi skjuter fram lönefrågan såsom
en avgörande faktor i den ekonomiska diskussionen. Men talet om nödvändigheten
av att nu, mitt under pågående avtalsrörelser, samla parterna till en överläggning,
som väl ändå måste ha till syfte att öva något slags påtryckning och
att på något sätt politisera desamma, är ändå ett tecken på att man tillmäter
lönefrågorna en utomordentligt stor vikt. De fakta i målet, varom upplysningar
skulle kunna lämnas vid eu rundabordskonferens, äro ju, herr Domö, väl
kända både för arbetsgivarföreningen och för landsorganisationens folk. Det
kan alltså inte vara de faktiska upplysningarna, som skulle vara av betydelse,
utan det måste vara någonting annal. Och vad skulle detta andra vara,

42 Nr 3. Lördagen den 18 januari 1947.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
om inte rekommendationen till påtryckning på och politisering av lönerörelserna? Jag

vill sluta med att säga, att ansvaret för den ekonomiska politiken och
den ekonomiska utvecklingen självfallet vilar hos regeringen. Det finns ingen
möjlighet för regeringen att undandraga sig detta ansvar. Men vi vilja inbjuda
oppositionen till att försöka öva ett inflytande på den ekonomiska politiken.
Och det, herr Domö, trodde jag ingick i det demokratiska styrelsesättet. Jag
hade inte väntat, att detta skulle mötas av ett sådant svar som det, som kom i
herr Domös replik i går, när inviten besvarades med orden: »Sicken regering,
som begär råd av oppositionen!» Regeringen är visserligen en majoritetsregering,
men vi känna intet behov av att med utnyttjande av våra knappa majoriteter
i första och andra kammaren diktera besluten. Vi inbjuda till en förutsättningslös
diskussion, eftersom oppositionen har förklarat, att den icke godkänner
regeringens program. Vi efterlysa fortfarande: på vilka punkter behöver
programmet kompletteras? Av vilka grunder underkännes regeringens
program?

Herr Domö erhöll nu ordet för kort genmäle och anförde: Herr statsminister!
Visst önska vi inom oppositionen öva inflytande, men det är ju ofta oppositionens
vapen att göra detta via kritik. I går voro vi också ense om att
kritiken var nyttig. Om det nu blir fråga om överläggningar där olika åtgärder
fördomsfritt få diskuteras, skola vi också precisera vilka åtgärder vi
anse oss kunna förorda.

När man hör statsministern tala om vad som ingår i regeringens program
mot inflationen, fäster man sig framför allt vid hur tankarna hos honom
lika väl som hos de övriga regeringsledamöterna kretsa så gott som uteslutanden
kring kontrollåtgärder och regleringar. Man låter inte de psykologiska
faktorerna, stämningen hos den stora allmänheten, förtroendet för den
tänkta ekonomiska politiken spela erforderlig roll vid sitt bedömande. Det
är ju en ökning av produktionen, framställningen av en större mängd varor,
som måste tillmätas den kanske allra största betydelsen. Härför behövs emellertid
ett både — och. Regleringar och kontrollåtgärder ha vi ju varit med
om att godkänna, men det behövs också någonting annat och mera livgivande
än regleringarna.

När statsministern säger, att det väl ändå inte är så farligt — folk misströstar
inte och inte heller företagen, eftersom de fortsätta att producera och
t. o. m. utvidga verksamheten etc. — så vill jag svara: man hoppas naturligtvis,
att regeringen så småningom skall bättra sig och, vis av erfarenheten,
slå in på andra vägar och att vi, om regeringen inte gör det, skola få
en annan regering.

Hans excellens herr statsministern Erlander: Herr talman! För att undvika
varje missförstånd vill jag säga, att hela mitt anförande i går präglades av
ett framhävande av de psykologiska faktorernas betydelse. Den prägeln hadet
det fått, just därför att jag tror, att viktigare än alla kontrollåtgärder är
tilliten till vårt penningväsende. Och en av anledningarna till att jag vädjar
till oppositionen att komma med konkreta förslag är just den, att tillliten
till penningväsendet uppenbarligen blir större, om bakom våra åtgärder
står en enhällig riksidag, än om kampen för ett fixt penningvärde skall föras
av regeringssidan, låt vara att det är en majoritetsregering. Det är där oppositionens
ansvar ligger.

Visst skall oppositionen öva sitt inflytande genom kritik — det voro vi
ense om i går -— men jag vidhåller fortfarande, att det skall vara en kritik

Lördagen den 18 januari 1947.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. in. (Forts.)
som kan leda fram till någonting. Det skall inte vara en kritik i allmänna
ordalag, som inte kan ge något resultat, utan en kritik som kan leda till konstruktiv
handling. Jag är ganska övertygad om att det, när vi läsa referaten
av dagens debatt, kommer att visa sig att oppositionen givit ytterst få anvisningar,
som kunna omsättas i praktisk politik. Och det är på den punkten
jag tillåter mig att kritisera oppositionens kritik.

Ordet lämnades ånyo för kort genmäle till herr Domö, som nu yttrade: Jag
gör statsministern uppmärksam på att vi ha fasthållit vid och försökt utveckla
de positiva linjer, varom alla voro ense 1942 och även år 1944, medan majoritetspartiet
och dess ledning har frångått dessa riktlinjer och följt en ny,
egen linje, som innebär att man i allt för hög grad släppt samordningen mellan
löner och priser och framför allt litat till prisreglerande åtgärder.

Vi ha minsann fått höra, att våra fingervisningar ha varit obefogade, att
vi ha varit självgoda och kommit med råd, som inte hade någon betydelse
för den politik, som regeringen självmedvetet drivit. Men om situationen nu
utvecklat sig därhän, att man i någon mån vill beakta de synpunkter vi ha att
komma med, så vill jag försäkra att vi inte skola underlåta att framföra dem.

Herr Bärg, Jolian: Herr talman: Det är rätt underliga vägar som kunna
leda fram till resultat, som man inte väntar — jag undrade, när jag hörde
herr Domös, jag höll på att säga, spexartade kåseri i hans första anförande,
hur det skulle vara möjligt för statsministern att komma fram till något värdefullt
inlägg på grund av detta, men nu ha vi i alla fall fått höra ett sådant.
Och jag må säga, att dagens knivkastning mellan högerpartiets ledare och
statsministern gav större utbyte än det korta replikskifte, som herr Domö
med sitt kåseri i går framkallade. Detta visar, synes det mig, att om man
tvingas därhän, så finns det i alla fall på botten en vilja att ta itu med de
svåra problemen i stället för att enbart nöja sig med kritik och rena negationer.

Nu var det, herr talman, inte för att göra några reflexioner i detta avseende
som jag för första gången i mitt långa liv och under min tid som riksdagsman
har besvärat med att begära ordet i en remissdebatt. Jag skulle inte
heller ha gjort det vid denna min sista riksdag, om inte folkpartiets ledare
här i kammaren i sitt första anförande hade riktat nästan en direkt fråga till
mig om vad jag menade med några ord, som jag uttalade i mitt tack till talmannen
vid riksdagens avslutande för några veckor sedan. Jag tillät mig då
bland annat uttala en önskan — det var mera en from önskan än en förhoppning
— att de ganska osympatiska stridsmetoder, som på sista tiden förts
över på det politiska fältet, icke måtte tillämpas efter årsskiftet.

Men innan jag övergår till att säga något om den saken, är det vissa andra
ting som jag ber att få ge uttryck åt.

Herr Ivar Anderson yttrade i sitt anförande, att han inte ansåg den nuvarande
tidpunkten lämplig för att allvarligt diskutera skattefrågorna. Jag delar
helt och fullt hans uppfattning i det fallet. Många av inläggen i denna remissdebatt
ha vittnat om att man ännu saknar ingående kännedom om detaljerna
i det förslag, som skattekommittén har framlagt. I åtskilliga fall torde
också påverkan från tidningspressen ha förvridit begreppen. För att det skall
bli möjligt att få till stånd en fruktbärande och allvarlig överläggning, som kan
vara till gagn, tror jag att det hela behöver få mera tid på sig för att mogna.

Men när jag lyssnat till debattinläggen rörande skattefrågorna, har jag måst
ställa mig frågan, hur man överhuvud taget, om det skall ligga något större
allvar i dessa kritiska uttalanden, någonsin skall komma till rätta med detta

-14

Nr 3.

Lördagen den 18 januari 1947.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
spörsmål, som dock måste lösas. Man ordar om sparviljan, och att den finns
i vårt samhälle, är utan tvivel av stor vikt. Men hur skall man kunna bevara
denna sparvilja och samtidigt förse statsverket med de nödvändiga intäkterna?
Vi ha här hört, att man inte får genom ökad beskattning störa förmögenhetsbildningen.
Det är farligt redan med nuvarande beskattning, men skulle man
sträcka sig längre, kommer det att gå alldeles på tok med hela samhället. När
det gäller inkomstbeskattningen säges det, och jag tror med en viss rätt, att
man inte kan gå hårdare fram mot de stora inkomsterna. Skatteförslaget innebär
ju någon skärpning, och man menar att den skulle leda till att all håg att
i det produktiva livet förfara så, att man får ökade intäkter, skulle försvinna,
eftersom Wigforss tar hela vinsten. Vad beträffar mellanskiktet av inkomsttagare
får man inte heller gå hårdare fram. Dessa inkomsttagare äro, säges det,
redan nu för hårt pressade, och den skattelindring ett långt stycke upp i inkomstklasserna,
som skatteförslaget syftar till, anses vara för ringa. Detta är
ett så viktigt skikt i vårt samhällsliv, att man inte får göra några ingrepp där,
heter det. Och kommer man till skiktet närmast under, är det på samma sätt.
Många vackra ord ha talats i denna debatt om de små inkomsttagarna och småspararna.
Dem måste man framför allt skydda.

Man har inte antytt några andra framkomliga vägar att öka statens inkomster
än den direkta beskattningens. Det är inte heller många dagar, sedan
vi med rätt stor enighet avskaffade omsättningsskatten, som ju representerar
en annan skattemetod än den direkta. Jag kan därför inte finna annat än att
resultatet av dessa resonemang måste bli att man, för att bevara sparviljan,
måste lägga skattetungan på dem, som ha så små inkomster, att de inte kunna
spara. Där finns ingen sparvilja att förstöra. Men detta är ju en orimlighet.
Det skulle ha varit värdefullare, om det i de långa anförandena om skatterna
hade givits några positiva anvisningar, som man verkligen kunnat reflektera
över såsom bättre utvägar än dem, som skattekommittén har förordat.

Nu klagar man över skatternas storlek, och det är sant, att de äro hårda.
I mitt tycke äro de mycket hårda, åtminstone om man jämför det nuvarande
skattetrycket med vad vi varit vana vid. Men kunna vi undgå denna skattetunga?
Jag har hört det yttrandet från något håll, att den utgiftsram, som anses
nödvändig, är onödigt stor. Årets budget visar ett överskott, men det har
sina särskilda skäl. Och såvida inte något underligt inträffar, kunna vi väl
dessvärre icke räkna med ett liknande överskott till ett annat år. Jag föreställer
mig således att vi få anses behöva det beräknade intäktsbeloppet. Skulle
det visa sig vara så lyckligt, att man inte behöver så stora intäkter, så finns
alltid möjligheten att jämka på särskilda inkomst- och förmögenhetsskatten.
Den är ju så konstruerad, att det lätt kan ske. I stället för de beräknade 110
procenten kan man ta ut 100 procent eller kanske endast 90 procent. Jag tror
visst inte, att det kommer att bli så, men jag säger att denna möjlighet finns,
om utgiftsbehovet inte skulle vara så stort, som man nu tänker sig. När det nu
gäller att utforma skatterna, så kan det ju också diskuteras, huruvida den belastning
av förmögenheterna, som man har tänkt sig, är för hög. Men en sak
är säker, och det är att vi måste ha inkomster till bestridande av de utgifter,
som vi genom olika beslut ha bundit oss för.

Herr Domö talade här om att socialdemokraterna önska att genast få se sitt
förlovade land i verkligheten. Jag vet inte vad herr Domö menade med detta
tal om det förlovade landet, men när man har talat om folkhemmet Sverige
och dylikt, har man väl närmast syftat på de sociala förmåner, som man har
velat bereda folket. Och glädjande nog har enigheten om dessa sociala förmåner
varit mycket stor. Ingen har velat motsätta sig de förslag, som i detta
hänseende ha framlagts. Jag vill nu fråga de herrar, som gruva sig över detta

Lördagen den 18 januari 1947.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
skatteförslag: vem tänkte ni skulle betala kostnaderna för de sociala välfärdsanordningarna?
Och vem skulle betala de höga kostnaderna för vårt försvar
under krigstiden? Det nu föreliggande budgetförslaget är ju sådant, att man,
även om skattekommitténs förslag följas, inte får någonting över för att betala
skulderna. Vem tänkte ni skulle bära alla dessa kostnader? Det kan väl inte
vara någon annan än svenska folket.

I varje fall kan man inte lösa frågan på det sätt, som jag tycker mig ha
funnit att åtskilliga räknat med, nämligen genom att göra sig kvitt den nuvarande
finansministern. Det finns en herre, som till och med är hårdare och
mera omutlig än Wigforss, och det är nöden, tvånget. Det lära vi inte rå på,
utan vi måste foga oss i vad det ålägger oss.

Och därmed är jag inne på vad som egentligen förmådde mig att begära ordet
i denna remissdebatt, nämligen herr Elon Anderssons undran om vad jag
menade med de få ord de osympatiska stridsmetoderna, som jag tillät mig
yttra vid avslutningen av förra årets riksdag. Jag är övertygad om att min
aktade vän Elon Andersson inte skulle behöva fråga mig om vad jag menade,
men det var kanske hans önskan, att jag skulle precisera det. Jag tänkte visst
inte på några stridsmetoder, som ha tillämpats här i kamrarna. Visserligen
har det någon enstaka gång förmärkts en viss fränhet i debatterna, som kanske
inte har varit så gagnande. — Ni få förlåta mig, mina damer och herrar, men
jag börjar bli något gammal, och jag är inte längre road av dessa knivkastningar,
som man tillämpade på folkmöten förr i världen. Ju mera man har
sysslat med allvarliga ting, desto mindre värde sätter man på sådant och
överhuvud taget på elakheter, som inte ha något annat syfte än att reta folk.
Vi vinna inte så mycket med det. Men för all del, detta är ju en smakfråga,
och jag skall inte vidare gå in på den saken.

Men det var inte detta jag tänkte på. Visserligen har herr Nordenson i ett
riksdagsanförande anfallit statsrådet Wigforss ganska kraftigt och kört fram
med rykten, som han kanske hört på något kafferep. — Han sade inte själv,
varifrån han hade fått sina uppgifter. Vad jag i stället tänkte på var den
osympatiska metod att genom tidningsskriverier komma åt den farlige mannen
Wigforss, som har börjat tillämpas. Nu kan man säga, att vi inte skola draga
in detta i remissdebatten, men jag hoppas att herr talmannen och de ärade
kammarledamöterna ha överseende med mig lika väl som nyss med herr Domö,
då han förde fram tidningarnas omdöme om remissdebatten och tillmätte det
stor betydelse. Här har på sista tiden förekommit en personlig attack mot statsrådet
Wigforss, som jag har känt mig upprörd över, och det vill jag ha sagt ut.
Och jag vet att min vän Elon Andersson i detta stycke delar min uppfattning.
Man behöver bara läsa herr Elon Anderssons egen tidning Ljusnan för någon
dag i december månad, om man vill få klarlagt, hur han ser på statsrådet Wigforss’
skattefråga. Herr Elon Andersson bär behandlat denna fråga så, som
en värdig journalist behandlar en sådan sak, och något annat var ju heller inte
att vänta av herr Elon Andersson. Det är de personliga attacker, som förekommit
på andra håll, som jag ogillar. Jag tänker här inte så mycket på den press,
som i vissa stycken förefaller mig ha efterträtt Fäderneslandet, utan jag tänker
mera på den politiskt kulturella pressen, och dit räknar jag Svenska Dagbladet.
Det har gjort mig ont att se, att man även där börjat praktisera metoder
som gå ut på att rent personligt söka komma åt statsrådet Wigforss. Jag skall
inte läsa upp alla de tidningsklipp jag har med mig — litet var har nog läst
dem. Ingen är dummare än att han förstår meningen med denna taktik. Kan
man få statsrådet Wigforss ur vägen, tror man sig ha vunnit mycket. Herr
Nordenson sade att finansministern sitter inne med ett mycket stort kapital
av förtroende hos folket, och det har herr Nordenson rätt i. Det gäller att kom -

Nr 3.

Lördagen den 18 januari 1947.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
ma åt detta kapital av förtroende hos folket, och det tror man sig vara på god
väg att lyckas med genom dessa skriverier. Det är hela taktiken.

Jag kan emellertid inte underlåta att återge vad som skrives i Svenska Dagbladet
för den 12 januari i år under rubriken »Finansministerns fataliteter».
Där heter det: »Vad som inträffat har försvagat hans ställning även i de kretsar,
där han hittills betraktats som ofelbar och som sitt partis största moraliska
tillgång». Man är här således i färd med att i förväg inhösta segern. Jag skulle
vilja säga dem som stå bakom denna taktik, att de missräkna sig. Det kan gå
för en kort tid att genom en dylik taktik nå syftemålet, men i längden går
det icke.

Vad har man nu velat vinna genom dessa metoder? Jo, man har velat komma
åt den skattepolitik, som statsrådet Wigforss företräder. Men tror någon att
man på en millimeter rubbar det socialdemokratiska partiets skattepolitik genom
en dylik taktik? Tvärtom.'' Det nu framlagda skatteförslaget har naturligtvis
liksom allt mänskligt arbete sina brister och hade måhända behövt en överarbetning
i vissa punkter. Och jag är övertygad om att varken statsrådet Wigforss
eller den institution här i riksdagen, således bevillningsutskottet, som
kommer att förbehandla dessa frågor, äro ovilliga att ta hänsyn till saklig
kritik.

Men det kan inte hjälpas att man, även om man kanske inte borde göra det,
inför metoder som dessa hårdnar till. Jag frågar återigen: vad tror man sig
vinna? Ja, man kan vinna sympati inom vissa kretsar. Jag bär ett brev här
i min hand. som är ett härligt exempel på den saken, ett vackert blomster av
den frösådd, som man har gjort, men jag vill inte smutsa ned kammarens protokoll
med att läsa upp det. — Den, som så önskar, kan få ta del av det. Vi
skola väl alla, så länge vi finnas till — ja, kanske inte alla, ty en del flykta
ju — leva kvar i det berömda folkhemmet Sverige även i fortsättningen. Men
tror någon att man gör livet här behagligare genom metoder av detta slag?

Herr talman! Detta är måhända inte ett inlägg, som lämpar sig i en remissdebatt,
och det kan synas så mycket mera opåkallat att ta upp denna fråga
här i dagv som glädjande nog ingenting av denna giftsådd förekommit i kammaren,
men det brukar ju vara tillåtet att vid detta tillfälle röra sig vida omkring,
och alla veta vi att bakom denna aktion finns en mening. Det är inte
bara fråga om journalistik — det är politik i det.

Häri instämde herr Heilman.

Herr Anderson, Axel Ivar, erhöll ordet för kort genmäle och anförde: Herr
talman! Herr Bärgs tvekan beträffande det lämpliga i att ta upp denna fråga
i remissdebatten tror jag är obefogad. Jag tycker han har goda skäl att göra
det, och jag förstår mycket väl hans inlägg. Han hade förberett mig på det i
går, och jag sade honom då ungefär vad jag kan säga nu. Han erkände också
att han var mycket tacksam för den hållning, som Svenska Dagbladet i allt
väsentligt intagit i den Wigforsska skattefrågan. Det var bara en artikel och
ett citat han hade att erinra mot. Jag sade honom också att jag var den förste
att beklaga att det införts på sätt som skett. Citatet har tillkommit utan min vetskap,
och artikeln har fått en form, som jag inte avsett. Men det fritar inte mig
från mitt ansvar. Jag ber emellertid att få understryka att jag från första
början i denna sak betonat, att man icke kan anklaga finansministern för att
ha gjort sig skyldig till vad han från vissa håll beskyllts för, nämligen skattefusk,
felaktig deklaration eller dylikt.

Däremot har jag framfört en kritik mot hans mångåriga tolerans mot felaktig
avdragspraxis, som jag anser mig ha stöd för. Jag har tidningsklippen

Lördagen den 18 januari 1947.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
med mig, och jag tror att herr Bärg, om han tar del av dem, skall ge mig rätt
i att den kritik, som där framförts, står sig och även från hans sida måste tillerkännas
vitsord, och jag måste fråga honom, om han verkligen anser att allting
är välbeställt i detta fall. Kan man verkligen från socialdemokratiskt håll
påstå, att här ingenting anmärkningsvärt inträffat?

Herr Bärg säger nu att avsikten med hela denna kritik mot herr Wigforss’
deklaration är att komma åt hans skattepolitik. Jag ber att få inlägga den allra
bestämdaste gensaga häremot. När herr Bärg gjorde sitt uttalande i december
månad förra året, var inte denna artikel, mot vilken han nu riktar sig och vilken
han citerat, ännu skriven. Den är skriven den 12 januari i år. Något sammanhang
finns inte heller mellan den kritik av herr Wigforss’ uppträdande i deklarationsfrågorna,
som kommit till uttryck i olika tidningsartiklar, och den kritik
vi framföra mot det av honom nu framlagda skatteförslaget. Jag her att på
det allra bestämdaste få protestera mot hans insinuation. Om det är politik från
ett håll, kan jag säga, att det är politik även från herr Wigforss’ sida och från
den meningsriktnings sida som han företräder, när man försöker inlägga en dylik
avsikt i dessa artiklar. Det finns ett lojalt och berättigat krav att reda upp
denna skattefråga. Det är en sak. En annan sak är sedan, att vi från helt andra
sakliga utgångspunkter ogilla statsrådet Wigforss’ skattepolitik.

Ordet lämnades härefter för kort genmäle till herr Bärg, Jolian, som nu
yttrade: Herr talman! Herr Anderson frågar mig, om jag tycker att den nuvarande
ordningen är tillfredsställande. Nej, det tycker jag inte. Det är mycket
på det här området som jag inte tycker är som det borde vara, men det är inte
så lätt att åstadkomma någon rättelse — det kanske dock går. Vad som skett
i fallet Wigforss är dock inte värre än vad som skett i många andra fall. Men
har det någonsin spelats ut på samma sätt? Det finns ju riksdagsledamöter,
som bo så nära Stockholm, att de kunna bo i sina hem i stället för att hyra här
i huvudstaden. De bo emellertid utanför stadskommunen och åtnjuta såväl det
högre arvodet som avdragsrätten. Det kan anses olämpligt — det hör visserligen
inte hit, men precis samma anmärkning kan göras i dessa fall.

Nu hoppas jag att åtskilligt av det som brister skall kunna rättas till. Men
jag vill upprepa min fråga: tror herr Anderson, att vi äro så barnsliga, att vi
utan vidare skola godtaga eu försäkran om att dessa attacker ingenting ha med
herr Wigforss ställning som finansminister att göra? Det är, herr Anderson,
ett skrymteri, som inte går i någon här i kammaren.

Herr Anderson, Axel Ivar, erhöll ånyo ordet för kort genmäle och anförde:

Herr talman! Herr Bärgs uttalande om skrymteri kan jag inte finna på något
sätt motiverat i detta sammanhang eller ha någonting med denna sak att göra.
Det stärker inte heller hans argumentering.

Jag vidhåller att den kritik, som har framförts och som jag för min del kan
svara för, icke har med herr Wigforss’ skattepolitik att göra. Mot herr Wigforss’
skattepolitik ha vi tillräckligt starka argument ändå utan att behöva
tillgripa en sådan taktik och sådana försåtliga medel, som man på vissa håll
gör gällande att vi tillgripit. Diskussionen om herr Wigforss’ taxeringsfråga
ligger på ett helt annat plan, och jag tror att det hade varit mycket lyckligt,
om man i den socialdemokratiska pressen tagit upp denna fråga till en ordentlig
diskussion i stället för att antingen söka förtiga den, såsom man på en del
håll gjort, eller försöka bagatellisera den eller helt enkelt bestrida varje sakskäl
bakom kritiken.

Jag vill med anledning av vad herr Bärg nyss yttrade påpeka att herr Herlitz,
som hör till dem, som beröras av denna skattepraxis, själv offentligen i denna

Nr 3.

Lördagen den 18 januari 1947.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
kammare för flera år sedan tagit upp frågan om riksdagsmännens skatteavdrag
och påyrkat en reform. Var inte det anledning för finansministern att redan
då ta under övervägande, huruvida den praxis, som han själv följt, var riktig
eller inte? Det har också funnits andra anledningar att göra detta. Det är bland
annat avsaknaden av sådana initiativ från hans sida som föranlett min kritik.

Ordet lämnades ånyo för kort genmäle till herr Bärg, Johan, som nu yttrade:
Herr talman! Jag ber att ännu en gång få citera Svenska Dagbladet för
den 12 januari i år. Det stod där: »Vad som inträffat har försvagat hans ställning
även i de kretsar, där han hittills betraktats som ofelbar och som sitt partis
största moraliska tillgång. Det går inte längre att göra honom till martyr,
som hans partivänner en tid försökt», o. s. v. Vad är det annat än ett försök att
realisera dessa finansministerns tillgångar, som herr Nordenson talade om?

Det är riktigt, att frågan om riksdagsmännens beskattning tagits upp här
i kammaren, men jag vill då ha sagt, att möjligheten att yrka på ändringar i
fråga om beskattningen stått fri och öppen under hela den tid herr Anderson
suttit som ledamot i bevillningsutskottet — under en lång tid såsom dess ordförande.
Men under denna tid ha icke några åtgärder vidtagits för att åstadkomma
ändring i denna viktiga fråga, som nu på de sista två månaderna blivit
så förfärligt aktuell.

Fru Alm: Herr talman! När jag suttit här i går och i dag och hört de borgerliga
partiernas talare i denna debatt, har jag liksom flera före mig, och senast
statsministern, frapperats av den brist på eget program för inflationskampen
som kännetecknar oppositionspartierna. Herr Nordenson presenterade
visserligen ett program i går natt, passande insvept i klädnad av en nattlig
mardröm, men det var ett program, som man tyckte skulle passa en socialdemokratisk
finansminister, men väl inte det program hans eget parti skulle
kunna förverkliga med framgång, om det sutte i ansvarsställning. Herr Nordenson
försökte dock redligen att komma med positiva uppslag, och det håller
man honom räkning för, medan man av den övriga borgerliga kammaroppositionen
mera fick höra sur kritik över att regeringen inte gör någonting
eller i varje fall inte gör tillräckligt, än positiva faktiska anvisningar för hur
man skall göra.

Herr Nordensons positivitet och erkännande av finansministerns personligen
utomordentligt stora förtroendekapital, som vi nyss hörde herr Bärg tala
om, var välgörande, särskilt sedan man nödgats lyssna till hans partivän herr
J. B. Johansson. När jag hörde herr Johansson i går före middagspausen, kom
jag osökt att tänka på det gamla stockholmska ordstävet: »Han har lärt konsten
av mig, sa’ fan om riksdagsgubben.» Så föga hederlig tycker jag nämligen
att herr Johanssons kritik var, när han talade om det höga och cyniska spel
med näringslivets stabilitet, som statsrådet Wigforss fört, och när han lade
i statsrådet Wigforss’ mun följande fingerade resonemang: »Vad spelar penningvärdet
för roll, om jag kan driva fram fördelar på kort sikt för de medborgargrupper
jag representerar?» Herr Johansson är inte här, men jag kan
ändå säga, att så resonerar inte regeringen.

Alla vilja vi slå vakt om penningvärdet. Regeringen och dess parti, som
främst representerar de mindre inkomsttagarna i vårt samhälle, böra ju vilja
det särskilt ivrigt, eftersom en penningvärdesförsämring går mera omedelbart
ut över de små löntagarna än över de industriföretagare, som en del av herrarna
här ömma särskilt för. Men när regeringen för att skydda penningvärdet
försöker effektivisera priskontrollen och skärpa investeringskontrollen, knotar
man ändå häftigt över det på de företagarhåll, som stå oppositionen nära.

Lördagen den 18 januari 1947.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Medan herr Bergvall brukar påpeka, att det är statsmakternas sak att dra
upp de allmänna riktlinjerna för priskontrollen, skriar hans partivän herr
Ohlin högt om centraldirigering, när samma statsmakter försöka få priskontrollnämnden
att minska de relativt breda handelsmarginalerna inom en lyxindustri,
ty —■ säger herr Ohlin —- menar regeringen med detta att göra vissa
branscher mindre lönande, på det att arbetskraft måtte drivas över till
andra näringsgrenar, där regeringen anser att den bättre behövs, så är detta
orimligt, en oriktig centraldirigering. — Regeringen får alltså inte föra en
prispolitik, som innebär någon värdering av angelägenhetsgraden av den ena
eller andra produktionen, utan framställningen och distributionen av t. ex.
choklad, radioapparater och andra umbärliga ting skola ha prismarginaler,
som ge producenterna av dessa varor samma möjligheter som producenterna
av oumbärliga konsumtionsvaror att konkurrera om arbetskraften. Samtidigt
beklagar man emellertid — herr J. B. Johansson gjorde det i går och herrar
Bergvall och Domö i dag — att den nuvarande onyanserade priskontrollen
lett till att produktionen snedvridits och på åtskilliga områden lagts om från
billigare, för folkhushållet nyttiga standard- och stapelvaror, som äro lätt
kontrollerbara i prishänseende, till mera svårkontrollbara och mindre nyttiga
tillverkningar. Även om detta inte skett i så stor omfattning, vilket var bl. a.
statsministerns mening, kan nog den sista anmärkningen vara riktig i många
avseenden. Jag kan vitsorda det av egen erfarenhet från möbelindustrien.
Pinnstolarna och de enkla praktiska bruksmöblerna tendera att tillverkas i
allt mindre omfattning, medan nya typer representationsmöbler lanseras, där
en liten nyhet i ornamentiken skapar möjligheter till formellt oåtkomliga prisförhöjningar.
De herrar inom oppositionspartierna, som beklaga en sådan utveckling,
borde väl i stället uppmuntra regeringen till en större nyansering
i priskontrollen. Men kanske är man bara med på saken, om nyanseringen består
i medgivanden till prishöjningar på nödvändighetsvarorna, men inte om
det blir fråga om prissänkningar på lyxproduktionen?

I stort sett förefaller emellertid oppositionen vara med om att en verksam
priskontroll och investeringskontroll är nödvändig. Man endast försöker
leda uppmärksamheten över på lönefaktorn och faran för lönehöjningar. Även
jag. herr Domö, har sett lönefaktorn såsom en röd tråd skymta i de borgerliga
talarnas anföranden. Det förvånar mig att herr Domö så energiskt förnekar
att den har funnits där. När man påstår — herr Bergvall antydde det
också i dag på förmiddagen — att löneförbättringarna tendera att bli så stora,
att de överstiga den produktivitetsförbättring inom näringslivet som samtidigt
ägt rum, är detta en överdrift. Nationalinkomstens stegring under 30-talet uppgick ju till i runt tal 30 procent, medan lönerna under samma 30-tal endast ökade med 11 procent, således inte ens hälften. Under 40-talet torde
nationalinkomsten trots kriget ha stegrats med åtminstone ytterligare 4 procent.
Så nog finns det utrymme för vissa löneökningar.

Om emellertid produktivitetsförbättringen och det överskott, som industrien
nu får genom den fulla sysselsättningen, resulterar i högre löner till arbetarna
eller större utdelning till aktieägarna, kommer det ju på ett ut ur köpkraftssynpunkt,
medan ur sociala synpunkter det förra är att föredraga. Och
om industrivinsterna inte skola delas med arbetarna — genom högre löner —
och inte få investeras i nyanläggningar annat än i fall, då det medför verkliga
rationaliseringar och man inte heller vill ha dem beskattade så hårt
—• den otäcka bolagsbeskattningen i det nya skatteförslaget grymtar man
ju också över, senast herr Nordenson i går — återstår ju bara för industrien
att ge stora aktieutdelningar så långt det är tillåtet, eller stora gåvor till »behjärtansvärda»
ändamål, såsom t. ex. till reklamkampanjer mot regeringens

Första kammarens protokoll 7.947. Nr

Nr 3.

Lördagen den 18 januari 1947.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

planhushållningstendenser och skatteutjämningsförslag. Undra sedan på att arbetarna
inte vilja avstå från att skaffa sig de löneökningar de kunna få i
detta läge av knapphet på arbetskraft!

I Dagens Nyheters handelsnytt kunde man häromdagen läsa, hur den konservativa
tidningen Times bedömer inflationsfaran och arbetskraftsbristen och
metoderna för deras bekämpande. Där står att läsa: »Klyftan mellan tillgång
och efterfrågan måste slutas — och inte genom att hålla efterfrågan tillbaka
i oändlighet. Klyftan mellan import och export måste slutas — men inte genom
att hålla importen och levnadsstandarden nere.» Alltså — den borgerliga
oppositionen i England vill inte hålla efterfrågan och levnadsstandarden nere
och löneökningar tillbaka. Man vill påskynda och effektivisera produktionen
i stället, och det är nog den vägen även vi måste gå och den som statsministern
angivit som regeringens linje.

Sedan återstår frågan, om vi inte samtidigt med lönestegringarna måste försöka
få löntagarna att spara en del av sina ökade konsumtionsmöjligheter till
senare tillfällen och så att säga ta en förbättring av levnadsstandarden inte
i ett enda kliv uppåt utan i flera små fjät — etappvis. Det kunde bland annat
ske genom att staten och kommunerna fortsatte att ta ut höga skatter, så
länge högkonjunkuren varar, och sedan sänkte skatterna rejält och därmed
ökade köpkraften vid ett konjunkturomslag. Men här ha nu alla partier lovat
sina väljare sänkta skatter, och vilket av dem vill göra sig så impopulärt,
att det föreslår, att man skall skjuta skattesänkningen på framtiden? Varken
herr Domö eller herr Elon Andersson torde vara beredda att följa en sådan
för väljarna osympatisk politik, att de enligt herr Nordensons definition kunna
förtjäna benämningen »statsmän».

Man kan också, såsom antytts tidigare i denna debatt, tänka sig en statlig
tvångsupplåning av medel från de enskilda, något i stil med de första försvarslånen,
fast kanske mera tvingande, för att på så sätt magasinera köpkraft
för de sämre tider som säkerligen komma. Men det skulle väl av Kungl.
Maj ds opposition kallas för socialistisk konfiskation och attentat mot den enskildes
frihet, och så vore inte heller det ett medel, som de borgerliga skulle
gilla.

Det är kanske inte så underligt, att man frågar sig: vad är egentligen, konkret
uttryckt, den arga borgerliga oppositionens alternativ till regeringens ekonomiska
politik? Jag tyckte inte att herr Domös anförande i dag gav något
mera positivt uppslag än hans anförande i går, men om inte förr, så måste
det väl krypa fram vid den konferens, som vi nu fått veta att partiledningarna
inbjudits till.

Herr Nordenson erhöll ordet för kort genmäle och anförde: Herr talman!
Det tycks råda en viss oklarhet om vad jag avsett, när jag talat om finansministerns
stora förtroendekapital. Därmed har jag avsett, att han under
årens lopp skapat sig ett stort förtroende hos sina egna anhängare, hos de
breda lager av vårt folk, som han särskilt företräder. Jag har gjort gällande
att detta skapar för honom en sällsynt plattform i nuvarande läge genom den
möjlighet det ger honom att vädja till dessa grupper att moderera sina anspråk,
och jag har beklagat att han inte gjort det.

Jag har ingalunda haft anledning göra gällande, att han skulle ha något
stort förtroendekapital hos de borgerliga. Jag tror att det framgår av allt
vad jag har sagt, att jag inte tror på förefintligheten där av något sådant förtroende
till hans förmåga eller till lämpligheten av hans politik, tvärtom.

Jag vill också stryka under att jag anser det vara någonting fullkomligt
politiskt legitimt att vi försöka genom framhållande av avigsidorna i hans

Lördagen den 18 januari 1947.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

politik minska det förtroendekapital, som lian har hos de egna, och att vi göra
klart för dem, att de vägar Jian går inte äro lyckliga för landet. Det är någonting,
som man har rätt till inom det politiska livet, och det komma vi
också att fortsätta med.

Ordet lämnades härefter för kort genmäle till frn Alm, som yttrade: Herr
talman! Herr Nordenson vill att statsrådet Wigforss skall använda sitt stora
förtroendekapital för att vädja till de medborgargrupper han representerar
att de skola bidraga till denna kamp mot inflationen genom återhållsamhet i
sina lönekrav. Samtidigt säger herr Nordenson att -statsrådet Wigforss saknar
förtroendekapital visavi de grupper som herr Nordenson representerar.
Men menar då herr Nordenson, att statsrådet Wigforss inte behöver någon
auktoritet, när det gäller att vädja till industrien att frivilligt begränsa sina
krav på investeringar? Eller åtar sig herr Nordenson att sköta om dessa vädjanden? Herr

Nilsson, Bror: Herr talman! När jag nu i debattens elfte timme fått
ordet, skall jag inskränka mig till att helt kort framlägga några synpunkter,
som tidigare icke blivit berörda.

Om man skulle fråga genomsnittsmedborgaren, vad han tycker är det mest
utmärkande och säregna i den tid, som nu är inne, tror jag knappast han
skulle framhålla vare sig skatteläget eller inflationsfaran, utan den omständigheten,
att det för närvarande är så ont om folk på alla områden. Denna
brist på arbetskraft av olika slag gör sig nämligen gällande överallt ute i landet;
man har ont om folk vid jordbruket, man har ont om folk vid industrien
— man söker från industriens sida med ljus och lykta efter folk ute i våra
landskommuner. Man har också ont om folk till springpojksplatser, och bristen
på hembiträden skola vi inte tala om. Det finns knappast något arbetsområde,
där man inte lider av denna brist på arbetskraft. Detta är, herr talman,
det mest utmärkande för tidsläget. Detta förhållande har här visserligen
av någon talare omnämnts i förbigående, men det synes mig dock vara
något, som vi behöva ägna åtminstone någon eftertanke åt.

Vi veta alla, att den svenska landsbygden under årens lopp har levererat
arbetskraft till industrien. Jag hörde helt nyligen en framstående och här i
landet mycket aktad nationalekonom säga, att det förhållandet, att 20 000
unga människor årligen under detta århundrade gått från landsbygdens fattiga
hem till industrien, ytterst är orsaken till det välstånd, vari vi nu leva,
det välstånd, som kännetecknar de årtionden, som passerat sedan sekelskiftet.
Det är inte bara nog med, sade han, att industrien genom detta tillskott
verkligen har fått arbetskraft, utan det är också så, att arbetskraften har kunnat
sättas in, där den har behövts, där det varit mest gagneligt att arbetskraftsbehovet
har fyllts. Men när arbetskraften har bundits vid ett område,
har den benägenhet att fastlåsas där, och då kommer industrien genast i svårigheter,
därför att man inte vill eller kan flytta arbetskraften. Vederbörande
arbetstagare har kanske skaffat sig sitt egna hem där, och då kan inte den
anpassning äga rum, som är så viktig och som sker, då arbetskraften utgöres
av unga män, som ta arbete, där sådant bjudes dem.

_ Den utvecklingen är det nu slut på. Vi ha länge observerat denna fara, men
vi ha i själva verket ingenting gjort däremot. Tvärtom har hela vår ekonomiska
och politiska utveckling gått i sådan rikning, att den har gynnat denna
ström. Jag vill inte här påstå, att den har varit till skada. Tvärtom. Det
är klart, att det har varit till gagn för vårt land och dess ungdom, att denna
utväg till försörjning bjudits den. Det har i varje fall varit bättre än det var

Nr 3.

Lördagen den 18 januari 1947.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
vid slutet av det förra århundradet, då strömmen av ledig arbetskraft nödgades
flyta över det stora vattnet och fatta fäste i det stora landet i väster.

Det är alltså klart, att det för hela vårt folk har varit till gagn, att man
kunnat bereda de unga sysselsättning i det egna landet. Men det är skäl att
betänka, att denna epok nu synbarligen lider mot sitt slut, om den inte redan
är slut. Jag kan t. ex. erinra om den omständighet, som kom i dagen, då jordbruksräkningens
resultat helt nyligen klargjordes, nämligen att sedan förra
jordbruksräkningen, år 1937, 10 000 jordbruksenheter ha försvunnit, ty antalet
redovisade jordbruksenheter i landet är nu 10 000 mindre än 1937. Vi äro
alltså inne på den väg, som många av oss äro angelägna att beträda, men som
jag för min del tror, att vi kanske böra vara litet försiktiga med att storma
fram på, nämligen att minska antalet hem på den svenska landsbygden, men
vi kunna måhända bättre förstå svårigheterna att få folk, när vi nu se, att så
många hem redan ha lagts ned på landsbygden.

Det är inte nog därmed, utan könsfördelningen är sådan, att i vissa landskommuner
antalet giftasvuxna kvinnor ju är mycket lägre än antalet män
och giftermålsfrekvensen är stadd i starkt avtagande. Att från landsbygden
få erforderligt folkmaterial till industrien och överhuvud taget till städer och
tätorter är inte längre möjligt. Det synes mig därför, som om det vore klokt,
att industrien inrättade sig efter de ändrade förhållandena. Jag kan inte tänka
mig, att det skulle vara till något som helst gagn för riket att nyinvestera
industri, till vilken man inte kan få folk. Utvecklingen och nyinvesteringen
i fråga om industrien synas mig därför böra ske mera med hänsyn till det folkmaterial,
som där kan få sysselsättning, än med hänsyn till någonting annat.

Det är väl i alla fall så, vilket vi alla känna till, att vi i det långa loppet
inte kunna komma ifrån den ekonomiska grundlag, som säger, att produktionens
storlek bestämmes av produktionsfaktorerna jord, kapital och arbete.

Granskar man den föreliggande statsverkspropositionen ur synpunkten av
vad den ger, särskilt åt landsbygdens folk, finner man till sin ledsnad, att herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet har nöjt sig med att äska 10
miljoner kronor till bidrag till främjande av bostadsbyggandet på landsbygden,
vilket betyder, att detta anslag reduceras med hälften av vad riksdagen i
fjol anvisade för detta ändamål. Detta är nedslående, eftersom ifrågavarande
anslag är starkt efterfrågat och väl behövligt.

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet har inte heller
varit särdeles välvillig, då det gäller anslaget till vattenförsörjningen på landsbygden.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen hade såsom minimum med hänsyn till
föreliggande behov begärt 15 miljoner kronor; herr statsrådet föreslår allenast
5 miljoner kronor, vilket dock är en miljon kronor mer än fjolårets anslag för
samma ändamål. Vi ha en gång här i riksdagen varit eniga därom, att jordbrukarhustrurnas
arbetsbörda skulle lättas, d. v. s. i den mån det allmänna
kunde komma med någon sådan hjälp. De skulle få hjälp till att erhålla de betydelsefulla
bekvämligheterna vatten och avlopp, moderniserad köksinredning,
tvättstugor m. m. Ansatser till att bereda dem denna hjälp saknas visst icke,
men de verkliga krafttagen dröja vi med. Jordbrukarkvinnan, som gjort sä
mycket för vår timliga välfärd under den gångna kristiden, vore värd ett bättre
bemötande från statsmakternas sida. Hon representerar den mest arbetstyngda
medborgargruppen i detta land — det visa de verkställda utredningarna
— men hon får vänta till sist på den minsta belöning eller uppmuntran.

Kanske skall hon få sitt, när den stora jordbrukspropositionen kommer. Jag
hörde med glädje de ord i trontalet, varmed denna proposition förebådades.
Det hette nämligen: »I syfte att förbättra de ekonomiska förutsättningarna för

Lördagen den 18 januari 1947.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

jordbrukets yrkesutövare, framför allt i det mindre jordbruket arbetande män
och kvinnor», skulle denna proposition framläggas.

Jag tillåter mig här uttrycka en varm önskan därom, att detta syfte verkligen
behjärtas och att det må lysa som en ledstjärna för de män, som syssla
med denna proposition, och för oss här i riksdagen, när vi skola besluta om densamma.

Jag har anledning att säga detta, därför att det av mycket betydande män
inom det socialdemokratiska partiet har sagts, att genom jordbrukets rationalisering
även avsåges att vinna mera arbetskraft till industrien och att. få billigare
livsmedel, ty att hjälpa jordbrukets folk genom högre produktpriser vore,
sades det, ingen framkomlig väg..

Till sist skulle jag, herr talman, vilja ge regeringen ett tips angående sparandet,
som det har talats så mycket om här. Man har ju talat om dess nödvändighet
och om att sparsamheten har gått tillbaka, sedan diskussionen började
om kvarlåtenskapsskatten och om arvsskatten. Jag vill ge det tipset: giv
bönderna deras rättmätiga andel av nationalinkomsten! Få de något över, så
spara de detta, ty bönderna förstöra ingenting.

Herr Branting: Herr talman! Jag ber att få hjärtligt tacka de fem, sex
herrar, som ännu äro kvar här i kammaren. Det är litet egendomligt att på detta
sätt tala inför en nästan tom kammare, men så går det ju till här, som vi
veta. Om det möjligen kan förhålla sig på det sättet, att man på förhand har
misstänkt, att jag skulle tala om utrikespolitiska ting, vilket jag ju tänker
göra, och att man därför avlägsnat sig, så kanske detta vittnar något om ilitresset
för sådana frågor inom den svenska riksdagen..

Det är ju så, herr talman, att sedan gammalt har vid remissdebatten erbjudits
ett tillfälle att också beröra aktuella utrikespolitiska frågor. Under gårdagen
kom herr statsministern in på dylika, ting, efter föranledande av herr
Linderot. Han berörde kapitlet om det nordiska samarbetet och kom med utgångspunkt
därifrån också in på frågan om Sveriges ställning till blockbildningstendenserna
inom Förenta Nationernas ram. Statsministerns .deklaration
i det sammanhanget var att ta fasta på; den gick ju också helt i linje med utrikesministerns
uttalanden vid flera föregående tillfällen.

Men, mina herrar, låter sig vår situation verkligen sammanfattas så allmänt
som brukar ske, nämligen så, att Sverige efter inträdet i Förenta Nationerna
inte bär någon annan utrikespolitik än den, att inom den nya ramen, och undvikande
alla blockbildningar, verka för internationell fred och samförstånd och
för utvecklingen av den internationella rättsordningen? Hur anslående och korrekt
en sådan målsättning än må vara, förefaller den mig ändå något abstrakt
för den värld, där vi faktiskt leva.

Jag menar, att man måste konkretisera denna allmänna välvillighet mot hela
mänskligheten till bestämda ståndpunktstaganden i vissa nu aktuella frågor.

Vårt land står, som jag ser saken, just nu inför åtminstone två spörsmål av
internationell räckvidd, där ett uteblivet ståndpunktstagande skulle vara ganska
onaturligt och där alltså en debatt är påkallad.

Det ena spörsmålet, som jag här vill något beröra, är, herr talman, det tyska
problemet, alltså gestaltningen av det nya Tyskland. Den andra frågan gäller
våra relationer till Franco-Spanien, Europas alltjämt överlevande enda fascistvälde.
Det finns emellan dessa två alltjämt svävande internationella problem
ett inre sammanhang, som jag strax skall beröra.

Vi veta ju alla mycket väl, att vårt land i rådslagningen om Tyskland inte
har någon formell stämmorätt. Men för den skull behöver inte det offentliga
ordet i Sverige hänga på sig något munlås. Ingen lär väl kunna förmena

64 Nr 3. Lördagen den 18 januari 1947.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
oss att även i dessa ting ha en mening och att uttrycka den. Det finns, tror
jag, knappast någon nu brännande internationell fråga, som i det långa loppet
blir så betydelsefull för Sverige och för alla Nordens länder som just
denna, hur detta nya Tyskland skall se ut, vilka politiska och ekonomiska
krafter som därifrån omsider skola göra sig gällande.

Att problemet Tyskland naturligtvis berör hela världen, hindrar inte att
det också på det allra närmaste angår oss. Två av de skandinaviska staterna
blevo ju överfallna och ockuperade av Tyskland, och även Finland drogs in
i dess cirklar; att vi kommo att stå utanför kriget kan ju inte på något sätt
av oss betraktas såsom någon garanti för framtiden. Också vårt säkerhetsproblem
är alltså nu involverat. Man behöver inte tillägga att givetvis också
hela vårt ekonomiska liv kommer att på det närmaste beröras av den lösning,
som nu kommer till stånd.

Sverige har ingen talerätt i dessa ting, säger man; inga småstater ha det
och alla minst några f. d. neutrala! Nej, men till detta kan man ju ändå helt
stillsamt säga, att då det gäller den internationella framtidens gestaltning i
en demokratisk värld — så demokratisk som den nu kan vara ■—■ borde väl
egentligen alla intresserade samverka. Det må emellertid förhålla sig hur
som helst med denna sak, nog bör väl ändå den vakna politiska opinionen i
en demokratisk stat som Sverige låta på något sätt höra av sig, när det egna
landets livsfrågor äro till behandling — till den kraft och verkan det hava
kan! Så tillbakadragna behöva vi väl inte vara, att vi inte kunna, i varje fall
oss emellan, ge till känna vår uppfattning. Det är för övrigt bekant, att synpunkterna
hos stormakterna i dessa ting gå rätt mycket i sär; man får till och
med det intrycket, att vederbörande på vissa håll egentligen inte så noga
veta vad de vilja. Det råder, tycks det, en viss, för resten ganska naturlig
rådvillhet. I ett sådant läge kan det ju tänkas att några väl grundade synpunkter
kunna göra sig gällande, även om de bara föras fram ifrån »neutralt»
håll.

Vi kunna inte ha glömt de fel, som blevo begångna efter det förra kriget, vi
kunna inte vara blinda för, att alla de fel, som eventuellt nu bli begångna,
den politiska kortsynthet, som nu eventuellt kommer att göra sig gällande,
när det under de närmaste åren gäller politiken mot Tyskland, få betalas av
alla stater i framtiden, ingen undantagen.

Jag gör sålunda gällande, herr talman, att den svenska politiska opinionen
inte bara har en rätt utan en plikt att göra vad den kan — det maximalt
möjliga, hur litet det än är — för att hjälpa till att vrida utvecklingen i den
tyska frågan i en för världsfreden och det internationella samarbetet gynnsam
riktning.

Jag vill då tillåta mig att framhålla en, bara en enda, men en fundamental
synpunkt. Vad det nu gäller återigen, som jag ser saken, är i stort sett
detta, att nu äntligen för första gången i historien de folkliga krafterna i
Tyskland få sin chans för att ur det nuvarande tillståndet bygga upp en
verklig politisk, social och ekonomisk demokrati. Där ligger säkerligen kärnpunkten
både beträffande säkerhetsproblemen och beträffande det kommande
Tysklands roll i det internationella samarbetet.

Nå men, säges det, alla äro väl överens om, att det nu skall bli demokrati
i Tyskland? Man är naturligtvis ense om det ganska utslitna ordet demokrati.
Men man kan fråga sig, om det verkligen föreligger enighet om den underliggande
sociala, ekonomiska och politiska verkligheten.

Någon sådan demokrati, någon sådan folkstyrelse kom ju inte till stånd i
Tyskland efter förra kriget. Man gjorde i Tyskland icke rent hus med junkerdömet
och den reaktionära storkapitalismen, utlandet gav icke de folkliga,

Lördagen den 18 januari 1947.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

fredsälskande krafterna det stöd, som dessa behövde. Det är fara värt att
samma halvhet skall prägla nutiden.

Finns det, herr talman, i vår tid något annat rimligt framtidsprogram, nå
got annat oförsökt alternativ än detta: att ha förtroende för de breda folklagren,
att lita till arbetarklassens, småfolkets, småböndernas statsbyggande
förmåga och deras naturliga fredsvilja? Har inte, å andra sidan en ofrånkomlig
erfarenhet visat, varifrån farorna hota, vilka sociala och ekonomiska skikt,
som i vissa lägen kunna bli en fara för freden och som hittills ha försvårat
och saboterat det internationella samarbetet? Man måste samordna freds- och
säkerhetsproblemen med detta, som förr i världen kallades för den sociala frågan,
frågan om samhällenas inre struktur. Detta gäller för alla stater, och det
gäller här nu i Europa speciellt för Tyskland och för Spanien!

På alla håll bedyrar man sig vara demokratisk. Ja, men på samma gång är
det ju så, att så snart det blir frågan om verklig folkmakt, verklig demokrati,
är man färdig att benämna detta »de rödas» herravälde och fablar om allehanda
olyckor. Det var ju denna blinda fruktan för »de röda», som dominerade
den politiska förfallsperioden under åren före världskriget, som inspirerade
den eländiga s. k. non-interventionspolitiken mot den spanska demokratien
och gav nazismen och fascismen där fria händer. Det var fruktan för
»de röda», som kom vissa makter att hålla Mussolini under armarna. Det var
samma fruktan, som sedan undergrävde och splittrade Frankrikes försvarskraft
och som i dag hejdar upprensningen och nu låter general Franco fortsätta
sitt blodsregemente över det spanska folket —. sålunda bevarande i
Europa samma mörka och farliga krafter, som man nyss inbillade sig ha besegrat!
Vad är denna skräckpropaganda mot »de röda» annat än just brist på förtroende
för de arbetande klasserna, ett underkännande av deras rätt och deras
förmåga att ta sin styrelse i egna händer?

Vi här i Sverige börja ju för all del få en ganska god demokrati. Men vi ha
ett egendomligt sätt att beträffande allt som sker och skett utomlands bara två
våra händer. Vi kunna ingenting göra, vi ha ingenting att säga till om; det
betyder ingenting, vad vi säga, vad vi tänka och hur vi handla! Och dessutom
anföres det — utan att man märker, hur det ena argumentet slår ihjäl det
andra — sådana principiella teser som den, att det inte går an att blanda sig
i och försöka påverka främmande folks s. k. inre angelägenheter. Ty då kan ju
följden bli, att främlingar komma hit och blanda sig i vära inre angelägenheter!
Detta är enligt mitt sätt att se, herr talman, alltsammans, mycket förlegade,
mycket orealistiska skäl, de obotfärdigas förhinder.

Det är naturligtvis sant, att vi beträffande Tysklands framtida gestaltning
inte kunna göra mycket mer än att säga vår mening. Men beträffande FraneoSpanicn
kunna vi däremot företaga oss åtskilliga åtgärder till hjälp för demokratiens
återupprättande. Man tvår sina händer och man förklarar sig maktlös.
Ja, men samtidigt upprätthålla vi livliga och omfattande handelsförbindelser
med Franco-Spanien. Är detta politiskt och ekonomiskt nödvändigt? Är detta
i överensstämmelse med svenska folkets önskan? Det är ju så, att en hel mängd
stater ha brutit alla sina förbindelser med denna fascistiska regim; där finnas
varken politiska eller kommersiella förbindelser. Andra stater återigen ha avbrutit
sina handelsförbindelser, t. ex. Frankrike, och många stater ha erkänt
den republikanska spanska regeringen Giral. Somliga stater ha funnit mellanformer.
De ha t. ex. växlat officiösa representanter med den republikanska
regeringen, samtidigt som de bibehållit någon chargé d’affai_res i Madrid. Andra
ha avbrutit alla diplomatiska förbindelser men bibehålla sina konsuler i Spanien
och upprätthålla en begränsad handel. Är det så, att man vill finna kompromissformer,
finns det ju flera olika vägar att gå. Men Sverige kompromissar

Nr 3.

Lördagen den 18 januari 1947.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
icke. Det håller sig inom det av FN beslutade maximiprogrammet för relationer
med Franco-Spanien.

Jag gör afl skyldig honnör för hans excellens herr utrikesministerns goda insats
i New York vid den spanska frågans behandling inför FN, men jag är för
min del övertygad om att mycket vida kretsar i vårt land ha den uppfattningen,
att Sverige kan och bör gå ett steg längre nu. Vad skulle vi riskera genom det?
Skulle vi falla i onåd på något håll? Det är svårt att tro det, i betraktande av
att så många andra större och mindre stater redan ha på olika sätt brutit med
Franco-regimen, utan att det fördenskull hänt dem några obehagligheter. Inte
kan man väl göra gällande t. ex. att labourregeringen i London, vars utrikesminister
för resten förklarat sig »avsky» Franco-regimen, skulle uttrycka sitt
misshag mot Sverige, om vi intoge den enda ståndpunkt i den spanska frågan,
som är värdig en uppriktigt demokratisk stat, och avbröte alla förbindelser! Så
till vida ligger ju saken mycket bättre till nu än under non-interventionspolitikens
tid, när^den nazistiska nattmaran låg lägrad över Europa och när ett
svenskt statsråd här i kammaren förklarade, att det var nödvändigt, ytterst för
världsfredens skull, att också vi skulle vara med och blockera det republikanska
Spanien.

Om vi nu skulle företaga några åtgärder mot Franco, skulle säkerligen ingen
kröka ett hår på vårt huvud. Men vad är då det verkliga skälet till att den
svenska demokratien låter exportera allehanda varor till Franco, i denna varuknapphetens
tid? Om man säger att det är för att vi skola få in de billiga
spanska apelsinerna, så tror jag inte på det! Så ädla vänner av folkhälsan äro
nog inte våra exportörer. Jag antar snarare att de vilja sälja med vinst. Det
skulle onekligen vara intressant, om herr handelsministern, som ju inte är här
närvarande nu, någon gång skulle vilja redogöra litet närmare för dessa våra
spanska affärer. Nagot handelsavtal med Spanien har ju aldrig kommit under
riksdagens prövning, men ändå lär det äga rum ett ganska betydande handelsutbyte.

Det är således inte sant, att Sverige ingenting kan göra i denna angelägenhet.
Åtgärder av olika beskaffenhet stå oss till buds, både kommersiella och politiska.
— Men då^ säger man, att det inte betyder något, vad man gör. Ja, säg
inte det! Varje sådan åtgärd blir ett exempel, varje sådan åtgärd utifrån, som
later ^den härskande kapitalist- och, jag må väl tillägga, jesuitklicken i Spanien
första, att Franco-regeringen är en börda, luckrar säkerligen upp marken under
diktatorn och påskyndar en regimförändring inifrån. Man har ingen anledning
att tro på den där legenden, som har spritts så villigt och vida, att alla
åtgärder utifrån mot Francos regim i själva verket skulle stärka honom och
föranleda det stolta spanska folket att ännu trognare sluta upp och slå vakt
kring sin diktator! Detta är ingenting annat än nonsens! Det är en missledande
propaganda, ^som kunde ha varit värdig Goebbels. Tvärtom förhåller det sig
säkerligen på det sättet, att varje sådan åtgärd vidgar och stärker de kretsar
i Spanien, som inse att Francos ställning i längden är ohållbar, på samma sätt
som i verkligheten torde ha blivit följden av beslutet inom FN att kalla hem
ministrarna och ambassadörerna.

Vad återstår då egentligen i fråga om invändningar? Det återstår kanske bara
den där principen om att man inte får blanda sig i främmande länders s. k.
inre angelägenheter. Denna tes har ju framförts nu just ifrån Franco-håll.
Regeringspressen i Madrid hävdade just efter belutet i New York, att utlandet
borde låta Spanien »sköta sig självt». Ja, låt Franco sköta sig själv! Avbryt
förbindelserna! Låt Franco se, hur länge han kan reda sig själv utan de främmande
staternas import, som för övrigt är köpt med den spanska arbetarklassens
hunger.

Lördagen den 18 januari 1947.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

För övrigt vill jag säga beträffande den ifrågavarande principen, att hur
bra den än kan låta, så måste den tillämpas med förstånd och med hänsyn till
de historiska erfarenheterna. Vi kunna inte tro, att någon nu skulle vilja
göra gällande t. ex. att det skulle vara det tyska folkets egen inre angelägenhet,
om det snart ånyo läte sig toppridas av en nazistisk regim. Det är inte
så, att allt som sker inom en stat är dess inre angelägenhet. Alla veta att det
finns ultrareaktionära element litet varstans i världen: kuppmakare, internationella
intrigörer, före detta nazister och kollaboratörer, som nu göra allt för
att förgifta den politiska atmosfären. Alla veta att Franco-Spanien är en
centralhärd och en asyl för dessa krafter, som i en ännu sjuk värld vilja försöka
provocera fram nya konflikter. Det är inte rätt, mina herrar, det är verkligen
icke rätt att det demokratiska Sverige skall vara med bland de långsammaste,
när det gäller att operera bort denna pesthärd.

Jag vädjar till den frånvarande regeringen, jag vädjar till dess unga, friskt
tänkande statsministers tomma stol, och jag vädjar till den beprövat frisinnade,
demokratiska utrikesministerns tomma stol att ånyo överväga, om vi verkligen
inte här i landet kunna visa det moraliska mod i den spanska frågan,
varigenom vi skulle ta igen en hel del av vår prestige inför den demokratiska
världsopionen.

Herr Forslund: Herr talman! Endast några få ord! Först vill jag gärna understryka
vad herr Bärg här sade rörande högerledarens senaste anförande. Jag
måste uttala min förvåning över att en ledare för ett parti, vilket ju ändå i så
mångt och mycket vill betecknas som ett kulturparti, håller ett anförande, som
egentligen bara är byggt på elakheter och försök att vara rolig. Jag nästan
tvekar att tro att denne praktiske och gode man — herr Domö — har skrivit
vad han läste upp. Jag undrar, om inte högerns kanslipojkar ha skrivit det anförandet,
Det var så fullt av sådant småplock. som jag knappast kan tro att
chefen för kulturpartiet kan komma med — uttrycket »kulturpartiet» har jag
från Svenska Dagbladet, som i en annons, som betecknas som prenumerationsannons,
använder uttrycket de svenska kulturhemmens egen tidning, och då
måste väl också partiet vara ett kulturparti.

Samtidigt vill jag framställa en fråga till de herrar, som ha talat så mycket
om lönesättningens betydelse i vår penningpolitik och betydelsen av en
rundabordskonferens. Om jag varit ordförande i landsorganisationen och skulle
ha deltagit i en sådan konferens, där man ställde krav på lönearbetare med kanske
3 000, 4 000 eller 4 500 kronors inkomst, att de i samhällets intresse måste
hålla igen på sina löneanspråk, så skulle min första fråga till alla dessa herrar,
herr Domö, herr Elon Andersson, herr Bergvall och herr von Heland vara: hur
ha ni tänkt er att ordna det för egen del? Hur mycket vilja ni själva avstå?
Hur mycket vill herr von Heland pressa ned sin köpkraft? Och jag skall passa
på tillfället, eftersom herr Wehtje är nästa talare, att fråga också honom: hur
mycket vill herr Wehtje som chef för ett stort industriföretag och andra industriidkare
av ungefär samma mått bidraga med? När herrarna skola gå till
arbetarna och säga: »I samhällets intresse är det nödvändigt att ni äro återhållsamma
när det gäller edra lönekrav.» deklarera ni då för arbetarna: »Vi
äro beredda att själva ställa oss på ungefär närliggande köpkraftsnivå?» År
det inte så, mina herrar, att det vore förnuftigare, om man flyttade sig själv
ned i det läge, där de människor befinna sig, till vilka man vädjar? Det är
en rättfärdig linje, men den hör man aldrig talas om. Jag skulle alltså vilja
ha bestämda deklarationer om hur mycket man själv vill nedsätta sin köpkraft
för att gå före med gott exempel på detta område. Jag hoppas att herr
Wehtje, som kommer som nästa talare, skall bli i tillfälle att svara på den
saken på industriledarnas vägnar.

Nr 3.

Lördagen den 18 januari 1947.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Visserligen är ingen av statsråden här, men jag skulle gärna vilja ge ett
tips beträffande granskningen och kontrollen över vissa investeringar och fråga:
skulle det inte vara lämpligt, att man omprövade rayonbestämmelserna för lastbilar
just ur denna synpunkt? När det är så svårt att få arbetskraft och materiel
att räcka till och att hålla utgifterna nere, hur kan det då vara möjligt,
att man släpper loss hela denna transportorganisation, som om det gällt en
vanlig kristidsfråga, och återgår till förkrigsförhållandena i fråga om utnyttjandet
av vår lastbilspark? Den representerar oerhörda belopp i pengar, dess
driftkostnader äro oerhört stora, och den är ovanligt personalkrävande.

Det är folkhushållningsministern, som har medgivit upphävandet av rayonbestämmelserna,
och jag skulle ha velat fråga honom, om det kan vara klokt
att göra detta, samtidigt som man söker efter medel att begränsa investeringen.
Jag skulle således vilja ha den frågan upptagen till prövning mycket snart,
och jag skulle vilja, att man därvid såge till, huruvida man inte i stället kunde
utnyttja våra elektrifierade svenska järnvägslinjer. Jag skall inte anföra några
kostnadsberäkningar i detta avseende. Jag vill endast hänvisa till att herr Andersson
i Ii asjön på den tid, då han var kommunikationsminister, tillsatte en
särskild delegation, som skulle framlägga förslag, hur man praktiskt skulle
ordna denna sak. Jag vill minnas, att kommittén tillsattes den 14 april 1944,
och man lyckades till ledamot av denna kommitté förvärva en av industriens
främsta ledare, direktör Rausing. Kommittén hade till uppdrag att se till, hur
man på lämpligaste sätt skulle ordna upp saken, då kriget var slut, men denna
kommitté har ännu icke kommit med något som helst förslag-, utan den har i
stället sysslat med helt andra ting än som äro angivna i direktiven.

Jag skulle således också till kommunikationsministern vilja ställa den maningen
att se till, att denna kommitté hastigt nog blir färdig, så att regeringen
må kunna taga ställning till huvudfrågan. Här pågår nämligen ett slöseri med
personal och materiel av mycket stora mått.

Herr Welitje: Herr talman! Jag skulle först vilja med några ord lämna herr
Forslund ett svar på den fråga, han ställde direkt till mig, hur vi på industrihåll
se på förhållandet mellan löneavvägningen och fördelningen av köpkraften.
Denna fråga kan ju inte bli föremål för annat än generella uttalanden här, ty
herr Forslund menar väl inte, att riksdagen och regeringen skola lägga sig i
den frågan, utan det blir väl i första hand parterna själva, som skola träffa
uppgörelse därom.

Jag vill då påpeka, att i fråga om löneavvägningen har man ju under de
senare åren gått de anställda till mötes med icke oväsentliga lönehöjningar.
När man går till förhandlingarna i år, har man redan lämnat en generell utfästelse
att medge det indextillägg, som var avtalat under förutsättning att
index överskred en viss nivå. Hur långt man i övrigt kan sträcka sig, få väl
resultaten av förhandlingarna utvisa. Hur man är inställd till fördelningen
av köpkraften, ha vi ju givit bevis för i övrigt genom de åtgärder som vi varit
med om. Om jag nu skall tala för min egen del, så var jag i höstas med om
att slopa omsättningsskatten, och detta tillgodosåg väl i första hand de folkgrupper
som herr Forslund talade för och ömmar för.

Jag skall därefter gå över till vad hans excellens herr statsministern yttrade
här för en stund sedan. Han åberopade sig på att industrien visade en utomordentlig
tillförsikt för framtiden, och han förmenade, att den tillförsikt, som
näringslivet visade genom sin investeringsvilja, stod i mycket skarp kontrast
mot den oro för den ekonomiska utvecklingen, som kom till synes främst på
politiskt håll. Statsministern åberopade också som ett exempel det företag som

Lördagen den 18 januari 1947.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. in. (Forts.)
jag närmast företräder i min civila gärning, och han pekade då på de stora
utbyggnader, som vi företaga. Hans excellens herr statsministern är emellertid
säkerligen fullt på det klara med av vilken anledning vi föTetaga dessa
stora utbyggnader. Vi bygga ju nu t. ex. en stor fabrik strax söder om Stockholm,
men att vi skulle göra det uteslutande, därför att vi tro att vårt land
och vårt folk komma att gå en lysande framtid till mötes, är ju ändå att vara
alltför optimistisk. Han måste ju inse, att om vi inte på grund av vår samhällskänsla
ansett oss vara tvungna till det, hade vi haft det mycket lugnare.
Om vi kunnat undgå det, hade vi undgått många svårigheter och de med
en byggnation av den storleksordningen förenade riskerna.

Statsministern måste ju också vara på det klara med att industrien och näringslivet
känna sina samhälleliga plikter och att det är ett direkt och klart
uttryck för det, som ligger i företagarens natur, att man går den väg som
vårt företag och många med oss ha måst välja. Att svenskt näringsliv ser på
framtiden med en stark optimism, är ju att ge en fullständigt felaktig bild
av förhållandena. Jag ber att få hänvisa till den skrivelse, som Sveriges industriförbund
för några dagar sedan tillställde hans excellens herr statsministern.
Jag går ut ifrån att kammarens ledamöter ha sett och tagit del av den
och känna dess väsentliga innehåll. Där påpekas ju och understrykes den oro
man känner inom svensk industri för den ekonomiska utvecklingen, och man
påvisar ju i flera punkter grunden för denna oro. Jag vill gärna anföra några
av de väsentliga styckena här för att för kammarens ledamöter klarlägga, att
statsministerns uppfattning av industriens inställning till de nuvarande förhållandena
icke är riktig.

Man börjar med att säga, att den svenska industrien med växande oro iakttagit
den senaste tidens ekonomiska utveckling, att den nuvarande högkonjunkturen
har gått till överdrifter, som ta sig uttryck i alltför stora ansprak på
nationens resurser, och att det är uppenbart, att dessa anspråk under innevarande
år komma att stegras. Man påpekar sedan, att omsättningsskatten har
avvecklats, att långt gående krav på löneökningar ha framförts och att rörligheten
hos arbetskraften har urartat till en överrörlighet, som man betraktar
med stort bekymmer. Denna desorganisation pa arbetsmarknaaen är utan tvivel
av mycket allvarlig innebörd. På grund härav har effektiviteten inom näringslivet
icke utvecklats i den takt, man haft anledning förvänta mod hänsyn
till de stora ansträngningar, som under alla krigsåren och i ökad utsträckning
efter kriget gjorts inom industrien och andra näringsgrenar för att stegra produktiviteten.

Man övergår sedan till att tala om utrikeshandeln och säger, att det är tydligt,
att ökningen av den inhemska köpkraften kan leda oss in i ett system av
starkt reglerad utrikeshandel. Inte minst allvarlig synes ^oss risken vara,
att vi på detta sätt drivas in i en begränsning av vår . utrikeshandel
med alla de hinder för näringslivets rörlighet och effektivitet,° som följa
därmed. Det vore ytterst betänkligt, om nya band skulle läggas på importen
och om handlingsfrihet icke skulle lämnas vår exportindustri, sa att gynnsammast
möjliga bytesrelationer med utlandet kunde komma till stånd. Regeringens
underlåtenhet att genomföra ett mot den nya situationen svarande penningpolitiskt
program har inom näringslivet uppväckt stark oro. De isolerade
åtgärder, som vidtagits, ha kommit till stånd utan inbördes samband och därigenom
understundom blivit stridande mot varandra. Vissa mått och steg från
regeringens sida under den sista tiden ha salunda snarast vant ägnade att ytterligare
tillspetsa den nuvarande inflationsbetonade konjunkturen.

Man talar därefter om pris- och byggnadsregleringarna och framhåller, att
en fortsatt priskontroll på ett flertal varuområden ännu så länge synes vara

Nr 3.

Lördagen den 18 januari 1947.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

nödvändig. Man erkänner också det nödvändiga i att investeringsverksamheten
regleras. Sedan övergår man till att tala om att en ökad efterfrågan på konsumtionsvaror,
som är möjliggjord bland annat genom höjda penninglöner, i
dagens läge spelar en utomordentligt viktig roll för konjunkturutvecklingen.
Ett av de allvarligaste dragen i den aktuella situationen är tvivelsutan den
tendens till ökad konsumtion och minskat sparande, som under den senaste tiden
med stigande styrka framträtt. Denna tendens står obestridligen i samband
med riskerna för en fortgående försämring av penningvärdet och även
med det hot om höjda bolagsskatter och konfiskatorisk beskattning av de enskildas
uppsamlade kapital, som det nyss framlagda statsskatteförslaget innebär.
Långt ifrån att främja ett ökat sparande är sålunda den nuvarande ekonomiska
politiken ägnad att ge näring åt en varuefterfrågan, som hotar att
spränga ramen för våra resultat.

I stället för att informera medborgarna om de faror, som sålunda hota, har
man från regeringshåll med allmänna talesätt sökt ge riksdagen och allmänheten
den föreställningen, att allting är ganska väl beställt. Industriföretagarna,
som på nära håll kunna följa verkningarna inom näringslivet av den förda
penningpolitiken, kunna icke ta lika lätt på dessa problem. De ha velat ge
uttryck åt den åsikten, att regeringen måste, innan det är för sent, med riksintresset
för ögonen samla nationen till en allvarlig kamp emot den påträngande
inflationen för att åter bringa samhällsekonomien i jämvikt. De enskilda
medborgarna böra väckas till insikt om, att var och en i nuvarande situation
måste visa återhållsamhet och besinning och att en fortgående penningvärdeförsämring
måste medföra skadeverkningar för alla utan undantag.

Man säger till slut: »Det är en gammal erfarenhet, att ju mer högkonjunkturen
tillspetsas, desto större blir sannolikheten för en efterföljande kris med
stagnation och arbetslöshet. Ofta har gjorts gällande, att tidigare kriser haft
sin orsak i en felaktig framtidsbedömning från företagarnas sida. Det förtjänar
därför fastslås, att ansvaret för den inom landet pågående konjunkturutvecklingen
främst påvilar de myndigheter och statsorgan, som svara för penningpolitiken.
Den nuvarande högkonjunkturen kan snart nog komma att utmynna
i en kris. I den mån regeringen icke visar vilja och förmåga att framlägga
och sätta i tillämpning ett program anpassat efter lägets krav, kan hela
den ekonomiska och sociala utvecklingen under många år bliva lidande härav.
Ansvaret blir i så fall regeringens.»

Detta ger ju en annan bild av industriens och näringslivets förhållanden än
den hans excellens herr statsministern gav. Han framhöll i sitt uttalande här,
att industrien uppsökte regeringen ofta och med envishet för att få igenom
sina byggnadsprogram och sina investeringsplaner. Det är nog riktigt, men
det grundar sig på skäl, som jag förut har nämnt. Jag vill understryka, att
näringsföretagarna lika ofta få söka regeringen för att komma med konstruktiva
förslag, med förslag till förbättring av produktiviteten och för upprätthållande
av vår industriella verksamhet. Jag skall återkomma till det något
senare.

Innan jag går in på det, som jag egentligen hade tänkt säga i dag,
skulle jag också vilja ta upp de frågor, som fru Alm berörde. Jag vet ju inte,
från vilken korrespondenskurs hon har inhämtat sitt vetande om näringsekonomien,
men jag tycker, att det var beklagligt att höra hennes utläggningar
om näringslivets inställning till dess egna arbetsuppgifter. Hon sade, att näringslivets
bekymmer närmast bestodo i att företagen inte ville höja lönerna.
De ville inte heller betala höjda skatter, utan de siktade mest till att kunna
lämna, som hon själv uttryckte det, feta utdelningar. Sådana utläggningar är

Lördagen den 18 januari 1947.

Nr 8.

Statsverkspropositionen in. m. (Forts.)
det beklämmande att höra här i riksdagen. Näringslivet och närings företagen
känna ju som sin främsta uppgift att producera goda och billiga varor, och
finns det möjligheter att sänka priserna, är det ju dem, som företagen i första
hand ha att överväga.

Till den diskussion om den ekonomiska politiken, som har förts i anknytning
till den i statsverkspropositionen framlagda finansplanen, skulle jag nu vilja
foga några reflexioner. Men innan jag gör det, skulle jag också vilja taga upp
några av de frågor, som herr von Heland ställde till regeringen och till en del
av kammarens ledamöter, och jag skall svara på dem han ställde till mig.

Jag vill därvid först säga, att svensk industri mycket väl känner sitt ansvar
och inte alls är så ensidigt inställd som herr von Heland synes vilja göra
gällande. Industrien inser, att vi i vårt land behöva ett jordbruk, och den inser
också, att vi inte kunna räkna med att ett svenskt jordbruk kan drivas utan att
vi skapa nödiga betingelser för dess existens, förutsättningar för dess lönsamhet
och trivsel. Jag är mycket väl medveten om att vi i vårt land ha mycket skickliga
utövare av denna näring både på fältet och i vetenskapen. Jag vet, att
de produktionsresultat man här har kunnat uppvisa äro fullt i nivå med vad
som kan uppnås i andra länder. Därför hoppas jag också, att det skall beredas
tillfälle för våra jordbrukare och deras medhjälpare på laboratorier och i
undersökningsinstitutioner att föra näringen vidare.

Att jordbruket liksom industrien måste räkna med knapphet på arbetskraft,
står väl klart också för herr von Heland. Att det i detta avseende måste ske
en avvägning mellan olika näringsgrenar är väl ofrånkomligt, och vi få hoppas,
att den kan göras i samförstånd och i samverkan. Att säga, att svensk industri
skulle uteslutande med tillfredsställelse se på den nuvarande utvecklingen av
vår utrikeshandel, är ju att söka ge en bild av förhållandena, som inte alls
stämmer med verkligheten. Här har många gånger omvittnats, vilka bekymmer
svensk industri hyser på grund av just utrikeshandelns utveckling. Svensk
industri •—- och däri inbegripes svensk exportindustri — ser med verklig oro
på framtiden. Industrien måste lika väl som jordbruket arbeta på lång sikt.
Man kan inte ett år besluta sig för att ha jordbruk och ett annat år för att
inte ha det. Samma är förhållandet inom exportindustrien. Där gäller det också
att arbeta på lång sikt, arbeta upp marknader och söka behålla dem. Därför
inger utvecklingen med dess delvis nya inriktning — försäljning genom stora
exportkrediter — mycket allvarliga farhågor.

Vi, som arbeta på hemmamarknaden — jag representerar ju en hemmamarknadsindustri,
och jordbruket, som herr von Heland företräder, måste betraktas
som en för hemmamarknaden avsedd näring — måste göra klart för
oss, att vårt lands utveckling i mycket stor utsträckning grundar sig på våra
naturrikedomar och våra möjligheter att nyttiggöra dem. Därför skola också
vi, som arbeta för en marknad inom landets gränser, slå vakt om vår exportindustris
framtida möjligheter. Jag tror, att vi kunna säga, att vårt land var
fattigt och skulle så förblivit, om vi inte hade haft vår exportindustri.

Jag skall sedan gå över till några punkter i finansplanen. Frågorna där ha
ju av finansministern behandlats punkt för punkt, och som en tredje punkt
har finansministern upptagit nödvändigheten att befrämja produktivitetsförbättringar,
så att den efterfrågan, som håller på att växa oss över huvudet,
kan mötas genom en fortlöpande, i möjligaste mån tillfredsställande utveckling
av tillgången på varor, nyttigheter och tjänster. Det heter också, att balans
mellan efterfrågan och tillgång i längden endast kan vinnas genom en ökning
av tillgången. Senare säges det, att man måste försöka få fram den eftersträvade
jämvikten genom en ökning av tillgången på varor. Man måste »hålla uppe
sysselsättningen och öka arbetets effektivitet». När man ser dessa behjärtans -

Nr 3.

Lördagen den 18 januari 1947.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

värda uttalanden, frågar man sig: vad göres då för att främja produktiviteten,
för att möjliggöra en bättre tillgång på varor? För min del måste jag erkänna,
att jag tycker det är beklämmande att konstatera, hur litet man har kunnat
komma med.

Jag vill ta ett exempel: I investeringsbilagan anföras några varor, på vilka
det råder stor knapphet, och så säges det: »Tillgången på smidda rör har under
år 1946 berett särskilt stort bekymmer. Utsikterna för 1947, både vad gäller
den inhemska produktionen och importen, äro mycket ovissa». Svenska företagare
ha ju uppvaktat regeringen samt föreslagit, att de skulle få ta in utländsk
arbetskraft. Det behövdes ungefär 200 utländska arbetare, för vilka
inga svårigheter finnas att skaffa bostäder. Detta är ju annars ett av de
största hindren för att ta in utländsk arbetskraft. Men det resulterade i ingenting.
Med detta relativt begränsade antal arbetare skulle dock denna väsentliga
brist på nödvändiga varor kunna till stor del avhjälpas.

Då så är fallet, förvånar man sig över att det sedan från regeringens sida
efterlyses åtgärder och förslag från oppositionspartiernas sida, och vi få väl
också räknas till dem, som inte skulle ha kunnat lämna några positiva bidrag.
Man frågar sig: så glömmas omedelbart alla dessa framställningar, som gjorts
till regeringen, eller är det bara hänsynen till olika förhållanden, som gör,
att man skjuter åt sidan svåra och inte särskilt tilltalande frågor och låter
svårigheterna sedan bli vilka som helst?

På tal om produktiviteten kan jag inte underlåta att också säga några ord
om skattepolitiken och det nu framlagda skatteförslaget. Det kommer helt
visst att beröra företagsamheten på ett mycket kännbart sätt.

Herr Sjödahl framförde i går en del synpunkter, som ådagalade hans bristande
förståelse för vad detta långt gående förslag till en ökad skattebelastning
innebär. Han reagerade först emot att man använde beteckningen konfiskation.
Detta finner jag för min del förvånande, ty det framstår ju klart
för stora delar av vårt lands befolkning, att man med detta förslag direkt inkräktar
på äganderätten, och det uppfattas allmänt som rent konfiskatoriska
åtgärder.

Vidare får jag säga, att det är skrämmande att se, hur verklighetsfrämmande
en kommittéledamot är, när han nu redogör för detta förslags verkningar.
Han säger ju rent ut, att det väl för de flesta skattedragare inte känns,
när de skola betala sina skatter, det har inte känts förut, och det kommer väl
inte att kännas så tungt nu heller. Genom källskattereformen kommer det
ju att för skattedragarna framstå mera direkt och tydligt, vad de ökade skatterna
innebära ■—- det goda har denna reform också med sig.

Nu verkar det, som om herr Sjödahl trodde, att när man skall betala en
skatt, som utgår på förmögenheten, så är det bara att ta fram pengarna iir
ett kassaskåp eller gå till ett bankkonto och lyfta pengarna, Men det är ju
inte så. Förmögenhet och kapital motsvaras av reella produktiva tillgångar, och
när de skola tillgripas, gäller det ju att realisera dem eller att belåna dem.
och det är åtgärder av så genomgripande innebörd, att man måste göra klart
för sig vad det verkligen kommer att innebära, Jag är alldeles övertygad om
att när man får se verkningarna av detta skatteförslag, kommer man att finna,
att många företagare måste gå från sina företag eller verkstäder och många
jordbrukare från gård och grund. Skatteförslaget kommer otvivelaktigt att
ha så genomgripande följder, att det kommer att förändra strukturen av vårt
näringsliv, och att det kommer att hli till fördel för produktiviteten, finns
det helt visst skäl att betvivla.

Ser man sedan på verkningarna för den enskilde, finner man, att redan vid
inkomstlägen på 10 000—20 000 kronor kommer en ökning av inkomsten att

Lördagen den 18 januari 1947.

Nr 8.

Statsverkspropositimen m. m. (Forts.)
till en tredjedel tas ut i skatt. I högre inkomstlagen blir det mellan 50'' och
70 % av inkomstökningen, som kommer att tas. Den, som driver verksamhet
i bolagsform, kommer ju genom dubbelbeskattningen att drabbas än hårdare.

Hur iskola medel kunna skaffas till genomförande av vårt sociala reformprogram,
frågade sedan herr Sjödahl, om inte skatterna skärpas? Jag kan
inte förstå, att en sådan fråga överhuvud taget kan ställas. Det naturliga
underlaget för ett fortsatt socialprogram skall ju ändå vara den ökade produktiviteten
och effektiviteten av vårt arbete. "Vi ha ju räknat med att produktiviteten
skall öka med mellan 2 och 3 % om året. Det är på den grunden
vi ha att bygga hela vårt framstegsprogram, och det är det, som utgör underlaget
för vårt lands välstånd, det är det vi skola slå vakt om. Se vi oss om,
måste vi ju dock konstatera, att det finns inget land i världen, som för närvarande
lever under så goda och lyckliga förhållanden som vårt.

Innan skatteförslaget nu går till den slutliga behandlingen, skulle jag vilja
understryka de krav, som redan ha ställts i den offentliga debatt, som uppstått
kring detsamma. Dessa krav innebära, att man skall göra väsentligt grundligare
undersökningar av förslagets verkningar än vad man hittills har gjort.
Det skall inte bara gälla verkningarna för de enskilda skattedragarna, utan
också de samhälleliga verkningarna.

Finansministern åberopade för övrigt som försvar för det nya skatteförslaget
förhållandena i utlandet och framhöll, att skatterna vore mycket hårdare
i bra många länder än till och med enligt det förslag, som nu framlagts.
Till skattebetänkandet har fogats en kort resumé över dessa förhållanden,
men om de skola åberopas som argument vid framförandet av det slutliga
förslaget, blir det nödvändigt —■ jag upprepar det kravet — att framlägga
en väsentligt fullständigare redovisning. Den redogörelse, som finansministern
lämnade, var ju ofullständig och därigenom missvisande. Man måste se beskattningen
som helhet. Man kan exempelvis inte jämföra inkomstbeskattningen
här med den i England och arvsbeskattningen här med den i England
utan att ta hänsyn också till att i England inte finns någon egentlig förmögenhetsskatt.

Herr talman! Jag skall sluta nu. Jag skulle vilja framföra som ett önskemål
och som en sammanfattning av vad jag här har anfört, att regeringen
måtte iaktta ett mera realistiskt tänkande och ett mera praktiskt handlande
än vad den hittills har gjort.

Efter härmed slutad överläggning hänvisades ifrågavarande kungl. propositioner
till statsutskottet, varjämte de i nedan angivna delar remitterades till
följande utskott, nämligen propositionen nr 1, i vad propositionen rörde pensionsväsendet
(tolfte huvudtiteln, dock med undantag av anslagen under avdelning
C. Allmänna indragningsstaten) samt riksdags- och revisionskostnader
ävensom kostnader för riksdagens hus och riksdagens verk, till bankoutskottet,
såvitt propositionen angick det promilletal, varmed skogsvårdsavgiften
för år 1947 skulle utgå, till bevillningsutskottet och, i vad propositionen
avsåg jordbruksärenden, till jordbruksutskottet samt propositionen nr 2, såvitt
den angick jordbruksärenden, till jordbruksutskottet.

Till vederbörande utskott skulle jämväl överlämnas de i anledning av propositionerna
inom kammaren nu avgivna yttrandena.

Föredrogos och hänvisades till konstitutionsutskottet nedannämnda motioner:
nr 13, av herr Ilerlitz, om intensifiering av utrikesnämndens verksamhet;
nr 14, av herr Ilerlitz, om överflyttning till utrikesutskottet av granskningen
av statsrådsprotokollen i utrikesärenden;

Nr 3.

Lördagen den 18 januari 1947.

nr 15, av herr Herlitz, angående åtgärder för stärkande av riksdagens kontrollmakt
över regering, förvaltning och rättskipning;

nr 16, av herr Herlitz, om vidgad medbestämmanderätt för riksdagen beträffande
författningar, som innebära väsentliga ingrepp i medborgares frihet
och egendom; samt

nr 17, av herr Schlyter m. fl., om inrättande av en riksdagens ombudsmannabefattning
för övervakning av frihetsberövanden.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet nedannämnda motioner:
nr 18, av herrar Herman och Johannesson, om förslag till fast lönestat för
Sveriges för närvarande oavlönade konsulära representation i utlandet;

nr 19, av herr Schlyter, om uppflyttning i högre lönegrad av föreståndaren
för kronohäktet i Örebro Ragnar Leufstedt;

nr 20, av herr Karlsson, Gustaf, m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts framställning
om anslag till Marinen: Fartygsbyggnader;

nr 21, av herr Olofsson, om anslag till väg Tännäs kyrkby—Tännåns kraftstation
;

nr 22, av herr Gustavson och herr Andersson, Karl, om statsbidrag till ett
vattenförsörjnings- och avloppsföretag inom Öckerö kommun; samt
nr 23, av herr Lindström, om anslag till resestipendier år journalister.

Föredrogos och hänvisades till behandling av lagutskott nedannämnda motioner
:

nr 24, av herr Ner man, med förslag till lag om ändrad lydelse av 2 kap.
9 § giftermålsbalken m. m.; och

nr 25, av herrar Ahlkvist och Leander, om ändring i 14 kap. 15 § och 15
kap. 23 och 24 §§ strafflagen.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet nedannämnda motioner:
nr 26, av herr Linden m. fl., om ökat anslag till samfundet för hembygdsvård; nr

27, av herr Bergh, Ragna!r, i anledning av Kungl. Maj :ts framställning
om anslag till bidrag till jordbrukets yrkesskolor;

nr 28, av herr Bergli, Ragnar, om åtgärder för laxstammens bibehållande
och eventuella utökande; samt

nr 29, av herr Grym m. fl., om statsbidrag till Rånebygdens kalkbruksförening
u. p. a. för uppförande av en kalkbruksanläggning.

Föredrogos och hänvisades till tillfälligt utskott nedannämnda motioner:
nr 30, av herr Herlitz, om vidsträcktare publicering av Kungl. Maj:ts beslut
i statsrådet;

nr 31, av herr Hesselhom och herr Andersson, Birger, om utredning angående
en statlig elektrisk storindustri; samt

nr 32, av herr Nerman, om strykning av greve- och friherretitlarna i statskalendern
och riksdagens kamrars ledamotsförteckningar.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 14, angående anslag till åtgärder för hästavelns främjande m. m.

Lördagen den 18 januari 1947.

Nr 3.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet nedannämnda motioner:

nr 33, av herr Schlyter m. fl., angående löneställningen för chefen för fångvårdsstyrelsen; nr

34, av herr Momnerskantz m. fl., om anslag till fria resor för meniga volontärer
vid krigsmakten;

nr 35, av herr Löthner m. fl., om anslag till anordnande av en fritidsgård
vid Göta ingenjörkår i Eksjö;

nr 36, av herr Nilsson, Hjalmar, m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till uppförande av central beklädnadsverkstad;

nr 37, av herrar Löthner och Albertsson, angående viss förändring av befattningen
som snickeriföreståndare vid vissa sinnessjukhus;

nr 38, av herrar Wagnsson och W et ter, om anslag till nykterhetsfrämjande
verksamhet bland sjömännen; samt

nr 39, av herr Lindblom m. fl., om viss ändring av bestämmelserna rörande
statsbidrag till enskilda mellanskolor.

Föredrogos och hänvisades till behandling av lagutskott nedannämnda motioner
:

nr 40, av fru Alm och fru Sjöström-Bengtsson, om en allmän översyn av
gällande äktenskapslagstiftning ;

nr 41, av herr Lundgren, om inrättande av lokala utskrivningsnämnder vid
sinnessjukhusen; samt

nr 42, av herr Lundgren, angående revision av medicinalstyrelsens formulär
till läkarintyg avseende styrkande jämlikt 3 kap. 2 § 4 mom. giftermålsbalken
av frihet från sinnesslöhet.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet den av herr Isaksson och
friherre Beck-Friis väckta motionen, nr 43, om revision av kungörelserna angående
lån från frukt- och potatislagerhusfonden samt angående statsbidrag
för uppförande av frukt- och potatislagerhus.

Föredrogos och hänvisades till tillfälligt utskott nedannämnda motioner:
nr 44, av herr Leander, angående inskränkning av tiden för nedsättning av
taxan för rikstelefonsamtal; och

nr 45, av herr Persson, Ivar, m. fl., angående en allmän decentralisering av
statsförvaltningen.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott den av herr Gränebo
m. fl. väckta motionen, nr 46, om utfärdande av vissa föreskrifter att av
länsstyrelserna beaktas vid fastställande av brandordningar.

Då alla ärenden på föredragningslistan nu blivit behandlade, medgav kammaren,
på framställning av herr talmannen, att de anslag, som utfärdats till
sammanträdets fortsättande på aftonen, finge nedtagas.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 47, av herrar Norling och Öhman, om provisorisk höjning av dagavlöningen
för de värnpliktiga ;

Första kammarens protokoll 10Ji7. Nr 3. 5

Nr 3.

Lördagen den 18 januari 1947.

nr 48, av lierr Svedberg m. fl., angående statens övertagande av vintervägunderhållet
på vissa enskilda vägar;

nr 49, av herr Forslund m. fl., om utökning av antalet järn vägsfullmäktige;
nr 50, av herr Forslund m. fl., om en utredning angående järnvägsnämnder;
nr 51, av herr Grym m. fl., om ökat anslag till bidrag till anläggningar för
vattenförsörjning och avlopp ;

nr 52, av herr Andrén m. fl., om anslag till bestridande av kostnaderna för
riksdagens interparlamentariska grupps deltagande i konferens i Kairo;

nr 53, av herr Lundgren, om utredning angående avskaffande av den fortlöpande
kontrollen över städernas donations jord; samt

nr 54, av herr Nilsson, Bror, och herr Persson, Ivar, angående utredning om
utvidgning och effektivisering inom växtskyddets område.

Anmäldes och bordlädes
bankoutskottets memorial:

nr 1, med överlämnande av fullmäktiges i riksbanken till bankoutskottet avgivna
berättelse; och

nr 2, med. överlämnande av fullmäktiges i riksgäldskontoret till innevarande
riksdag avgivna, till bankoutskottet avlämnade berättelse; samt

kanslideputerades memorial nr 1, angående antagande av tjänstemän i riksdagens
kansli.

Upplästes en till kammaren inkommen ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Med hänvisning till bifogade läkarintyg får undertecknad vördsamt hemställa
om ledighet från riksdagsarbetet under tiden 20 januari—20 februari
1947.

Centrallasarettet, Linköping, den 18 januari 1947.

Josef Hagman.

Härmed intygas, att riksdagsman Josef Hagman på grund av sjukdom
(neuralgi m. m.) är oförmögen att deltaga i riksdagsarbetet tills vidare under
tiden 20 januari—20 februari 1947.

Linköping den 17 januari 1947.

S. Hes ser,

lasarettsläkare.

Den begärda ledigheten beviljades.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 5.28 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1947. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

4703SS