RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1947:28)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1947. Första kammaren. Nr 28.

Onsdagen den IS juni.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Undén, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid detta sammanträde besvara herr Wagnssons
interpellation angående beskjutningen i Österrike av svenska Rädda
barnens bil, erhöll ordet och anförde: Herr talman! Med kammarens tillstånd
bär herr Wagnsson till mig riktat följande interpellation:

»Är hans excellens i tillfälle delge kammaren resultatet av en genom utrikesdepartementets
försorg gjord utredning rörande de med beskjutningen i
Österrike av svenska. Rädda barnens bil förknippade omständigheterna?»

Jag finner det angeläget besvara denna interpellation redan nu med stöd
av de telegrafiska rapporter, som utrikesdepartementet emottagit från beskickningen
i Wien.

På förmiddagen den 11 juni avreste doktor Arnéus från Budapest, där han
inspekterat Rädda barnens verksamhet, för att fortsätta till Sverige via Österrike
och Tjeckoslovakien. I Kittsee på den österrikiska sidan av gränsen
till Ungern väntade intendenten Arne Karlsson, t. f. chef för »Svenska Hjälpkommittén»
i Österrike, med en Rädda barnen-bil för att föra doktor Arnéus
via Bratislava till Prag. Karlsson skulle därefter återvända till Wien. I bilen
medföljde Karlssons maka och minderårige son, båda på semesterresa till
Prag. Bilen var av märket DKW, helt vitmålad med två svenska flaggor
30 X 50 cm målade på motorhuven och en på baksidan av vagnen. På båda
dörrarna fanns målat »Svenska Rädda Barnen» med knappt decimeterhöga
svarta bokstäver på ryska, engelska och tyska språken. Bilen var vidare försedd
med en svensk nummerplåt och svensk nationalitetsskylt.

Doktor Arnéus anlände till gränsen på eftermiddagen och fortsatte färden
i Rädda barnen-bilen. Bilen körde in på den första avtagsvägen med vägvisaren
»Bratislava» men hejdades av en österrikisk gränsvakt och hänvisades
av denne —- enligt doktor Arnéus’ uppgifter — till nästa avtagsväg mot
Bratislava över stationen Berg. Bilen fortsatte därefter till ett vägskäl med
vägvisaren »Stationen Berg och Bratislava» och for in på denna väg, där
sedermera beskjutningen inträffade. Något anslag att vägen var spärrad
fanns icke. Klockan var omkring halv atta pa kvällen, och dagsljus rådde.

När bilen hade tillryggalagt mellan 500 och 1 000 meter på sistnämnda
avtagsväg, iakttogs på vägen ett taggtrådsstängsel, på vars andra sida en
rysk vaktpost befann sig. Så snart Karlsson märkte avspärrningen, vände
lian bilen för att fara tillbaka. Detta torde ha skett knappt 50 meter från
spärren. När bilen hunnit omkring tva billängder från vändningsplatsen hördes
ett skott. Omedelbart därefter föll Karlsson medvetslös framåt, träffad
bakifran av ett skott från vaktposten. Bilen körde mot ett träd. Kulan gick
in knappt en decimeter bakom vänstra örat ocli gick ut vid vänstra ögonbrynet.
Efter fyra minuter upphörde hjärtverksamheten. De övriga i bilen
blevo oskadade.

Så långt dr Arnéus’ berättelse.

Första hammarens protoholl 1947. Nr SS.

Ang. beskjutningen
i
Österrike av
svenska
Rädda barnens
bil.

Nr 28.

Onsdagen den 18 juni 1947.

in(j. beskjutningen i Österrike av svenska Rädda barnens bil. (Forts.)

Enligt vittnesutsago återgivet i den österrikiska polisrapporten om händelsen
skulle den ryska vaktposten två gånger på ryska ha ropat »halt»
(»stoj»), vilket emellertid till följd av motorbullret ej kunnat höras, hlågon
uppgift i överensstämmelse med dr Arnéus’ berättelse att en österrikisk
gränsvakt anvisat väg återfinnes icke i denna rapport. Undersökning härom
pågår emellertid.

Att döma av det österrikiska obduktionsprotokollet synes skottet ha avlossats
från något avstånd. Kulan torde ha varit av kaliber 7,62 mm.

Med anledning av det inträffade har ryska beskickningen i Wien framfört
politiska representantens och överbefälhavarens beklaganden samt utlovat
sitt biträde vid utredningen.

Utrikesdepartementet har instruerat beskickningen i Wien att göra en officiell
framställning till ryska beskickningen om att snarast få del av de ryska
myndigheternas fullständiga utredning om händelsen. Beskickningen skall
därvid förbehålla svenska regeringen rätt att senare inkomma med skadeståndsanspråk.
^

Jag begagnar detta, tillfälle att till intendenten Ivarlssons familj uttala
regeringens varma deltagande samtidigt som jag ger uttryck för regeringens
uppskattning av det mycket förtjänstfulla och skickliga arbete som intendenten
Karlsson på en svår och utsatt post uträttat till fromma för svensk humanitär
hjälpverksamhet.

Herr Wagnsson: Herr talman! Jag ber först att till hans excellens herr utrikesministern
få framföra mitt tack för det av honom här lämnade svaret.
Alldeles särskilt tackar jag för att han med så berömvärd snabbhet svarat
på den av mig framställda frågan.

Den av utrikesministern lämnade redogörelsen sammanfaller ju i allt väsentligt
med den skildring av händelseförloppet, som lämnades i interpellationen.
Det som härvid synes vara det väsentliga är att den Tyska vaktpost,
som avlossade det olycksbringande skottet, knappast kunde vara i ovetskap
om att det gällde en svensk bil. Skottet torde, såsom framgår av den av
utrikesministern här lämnade redogörelsen, ha lossats ungefär 50 meter från
bilen, och tvärs över bilens baksida fanns målad en svensk flagga, som var
en halv meter lång och 30 cm bred. Bilen var dessutom helt vitlackerad i likhet
med Rädda barnens övriga bilar i Österrike och Ungern. Då dessa bilar
äro välkända i huvudstäderna och vid gränsstationerna, som de mycket ofta
passera, är händelsen så mycket mera anmärkningsvärd. Även om —_ vilket
är förklarligt — order från militärmyndigheterna föreligger att beskjuta bilister,
som inte på tillrop stanna, synes handlingssättet i detta fall knappast
försvarligt. Vaktposten borde ha kunnat förstå, att en bil som backar och
vänder förorsakar ett motorbuller, som överröstar ett kommando från 50 meters
håll. Då han dessutom inte kunnat undgå att se, att det i detta fall icke
rörde sig om en österrikisk eller ungersk bil, hade man kunnat kräva andra
åtgärder från hans sida för att stoppa bilen än dödande av chauffören. Ett
varningsskott eller ett skott lossat mot bildäcken hade varit fullt tillräckligt. _

Olyckan är emellertid nu skedd. Svensk humanitär hjälpverksamhet har lidit
en stor förlust. Att den, som för endast några veckor sedan färdades i dessa
trakter i samma bil och med Arne Karlsson vid ratten, känner sig upprörd,
förundrar väl ingen. Arne Karlsson har gjort sig känd och mycket omtyckt
i vida kretsar i Wien. Hans gedigna karaktär, hans självuppoffrande
arbete och hans hurtiga och vänsälla väsen ha i hög grad bidragit därtill.
Minnet av hans betydelsefulla insats kommer säkerligen att länge leva i
Wien. Han har hedrat Sverige.

Onsdagen den 18 juni 1947.

Nr 28.

Föredrogs j or d br uksu tsk otets memorial nr 63, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om lönegradspla,cering av distriktslantmätare m. m.

På framställning av herr talmannen beslöts att ifrågavarande, endast en gång
bordlagda ärende skulle redan vid detta sammanträde företagas till avgörande.

På sedermera gjord proposition godkändes den i förevarande memorial föreslagna
voteringspropositionen.

Herr talmannen yttrade, att under förutsättning att den nu godkända voteringspropositionen
bleve godkänd även av andra kammaren, enligt överenskommelse
med nämnda kammares talman gemensam omröstning i ämnet komme
att anställas vid kamrarnas sammanträden fredagen den 20 innevarande månad.

Vid ånyo skedd föredragning av utrikesutskottets utlåtande nr 9, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av en mellan Sverige
och Jugoslaviska Federativa Folkrepubliken träffad handelsöverenskommelse
m. m., bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets utlåtande nr 20, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till ändrad lydelse av § 12
regeringsformen, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets utlåtande nr 21, i anledning av väckta
motioner om överflyttning till utrikesutskottet av granskningen av statsrådsprotokollen
i utrikesärenden.

I de likalydande, till konstitutionsutskottet hänvisade motionerna nr 14
i första kammaren av herr Herlitz och nr 27 i andra kammaren av herr Fast
hade hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om
utredning och förslag till 1948 års riksdag om grundlagsändringar i syfte att
överflytta granskningen av statsrådsprotokollen i utrikesärenden till utrikesutskottet.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet a.v angivna orsaker hemställt,
att förevaranda motioner icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade anförts av herrar Herlitz och Fast, vilka inom utskottet
yrkat bifall till motionerna.

Herr Ilerlitz: Herr talman! I den motion, som behandlas i förevarande betänkande
av konstitutionsutskottet, ha herr Fast och jag hemställt om att
granskningen av statsrådsprotokollen i utrikesärenden skall överflyttas från
konstitutionsutskottet till utrikesutskottet.

Motivet för detta förslag ligger val i öppen dag. Konstitutionsutskottet han
icke utöva någon kontroll över regeringens utrikespolitik. Det beror inte på
att konstitutionsutskottets ledamöter äro mindre begåvade, mindre omdömesgilla
och mindre orienterade i utrikes angelägenheter. Det kan ju hända att vi
aro det också, men det är inte skälet, utan skälet är att konstitutionsutskottet
inte får, inte kan få och inte bör få tillgång till det material, som ensamt skulle
göra det möjligt för det att tränga in i utrikespolitiska frågor och fälla ett
verkligt sakkunnigt omdöme om regeringens åtgärder på det området.

Jag förstår de ledamöter av utskottets majoritet, som inte dela denna synpunkt,
utan verkligen leva i den tron. att konstitutionsutskottet lämpligen kan

Ang. gransk
ningen av
statsrådsprotokollen

i utrikesärenden.

Nr 28.

Onsdagen den 18 juni 1947.

Ang. granskningen av statsrådsprotokollen i utrikesärenden. (Forts.)
på det viset koxa in i rikets utrikespolitiska hemligheter och därmed utföra en
nyttig gärning. Men nog är det försmädligt att, när man har en sådan utgångspunkt,
vara i följe med dem som se saken precis lika realistiskt som jag och
ha fullkomligt klart för sig, att det inte kan bli något av med konstitutionsutskottets
arbete på det här området, som därav dra den slutsatsen, att det
gärna kan få vara som det är, och som med jämnmod finna sig i att det inte
blir något av med kontrollen i utrikes angelägenheter överhuvud taget.

Konstitutionsutskottet har gjort saken lätt för sig genom att inte ta upp,
jag vågar nästan säga någon som helst diskussion i sakfrågan. Utskottet har
inte tagit upp något resonemang om de skäl, som motionärerna anfört för en
förändring. Det är endast två ynkliga små skäl som ha anförts. Sålunda pekar
man på svårigheten att dra en gräns mellan utrikesutskottets och konstitutionsutskottets
uppgifter. Det är naturligtvis en svårighet, men värre svårigheter
har man fått iösa i lagstiftningsarbetet. Det andra skälet tycker jag verkligen
är lustigt. Det sägs nämligen i utlåtandet, att genom en uppdelning äventyras
möjligheten av en konsekvent tillämpning av enhetliga principer vid protokollsgranskningen.
En utomstående, som läser detta, får, förmodar jag, en mycket
stark respekt för de viktiga och betydelsefulla principer som vi sålunda enligt
uppgift lära följa vid vårt dechargearbete i konstitutionsutskottet och Bom
skulle äventyras. För min del är jag alldeles okunnig om några sådana principer.
Jag tycker att vi handla från fall till fall, och jag avvaktar med intresse
vad utskottets talesmän ha att meddela om innebörden i de där principerna.

Men det finns naturligtvis en invändning mot vårt förslag. Jag skall ta upp
den, ty jag vet vilken den är. Man säger att det inte är rimligt, att ett statsorgan
kontrollerar sig självt, men i detta fall skulle ju utrikesutskottet kritisera
sådana åtgärder som utskottet i egenskap av utrikesnämnd varit med om.
Den invändningen kunde vara berättigad, i fall det verkligen vore så, att man
inom riksdagen kände ett behov av kontroll över vad utrikesnämnden har gjort
och alltså med andra ord första kammaren kände verklig tillfredsställelse av
att veta, att herrar Jones Erik Andersson, Gottfrid Karlsson, Ström, Herlitz,
Karl August Johanson. Björck o. s. v. verkligen sitta och rannsaka hur utrikesnämnden
har skött sina åligganden, och se till, att den gjort det på ett
bra sätt. Jag tror inte att kammaren har något sådant behov. Jag tror tvärtom
att kammaren anser att sedan en åtgärd har vidtagits av regeringen i samförstånd
med riksdagens representanter i utrikesnämnden, bör saken därmed vara
definitivt ur världen. Då känna de inte något behov av någon efterföljande
kontroll. Det ligger, annorlunda uttryckt, inte alls något betänkligt i att utrikesutskottet
efter eu överflyttning av kontrollverksamheten naturligtvis inte
kommer att anmärka på sådana åtgärder som äro vidtagna av regeringen i
samförstånd med utrikesnämnden.

Men den föreslagna anordningen kan i andra sammanhang ha sin betydelse.
Det har sin betydelse, att en minoritet i utrikesutskottet kan rikta anmärkning
mot åtgärder, vilka de såsom utrikesnämndsledamöter inte ha velat vara med om.
Det kan vara till nytta att anmärkningar kunna framställas i sådana lagen,
då regeringen har tagit sig för att handla utan tillbörligt samråd med utrikesnämnden.
Och det kan i konfliktsituationer, då det kanske kan inträffa att regeringen
handlar i strid med majoriteten inom utrikesutskottet, vara av värde
att det finns en-väg öppnad för kritik från riksdagens sida. Det är att märka
att på sådana punkter kan utrikesutskottet med en på sakkunskap och tillgång
till handlingarna grundad kännedom om förhållandena framföra en helt annan
kritik än den som kan utvecklas av konstitutionsutskottet.

Ändå vill jag säga, att det ingalunda framstår för mig såsom någonting
önskvärt att ens i de situationer, som jag antydde, kritik efteråt riktas mot

Onsdagen den 18 juni 1947.

Nr 28.

Ang. granskningen av statsrådsprotokollen i utrikesärenden. (Forts.)
den utrikespolitik, som har förts. Med hänsyn till de utrikespolitiska angelägenheternas
ömtåliga natur är idealet för mig att det inte sker någon rafistulering
om dem i efterhand i riksdagen. Därför har för mig den föreslagna överflyttningen
av granskningen till utrikesutskottet sin största betydelse inte
däri, att denna rätt verkligen tages i anspråk, utan däri att dess förhandenvaro
kan utgöra ett argument för regeringen att i största möjliga utsträckning åstadkomma
kontakt med utrikesnämnden och att inom utrikesnämnden göra sitt
yttersta för åstadkommande av samförståndslösningar av de frågor som där
äro före.

Jag ser med andra ord, herr talman, den föreslagna anordningen som ett led
i den intensifiering av utrikesnämndens verksamhet, för vilken utskottsmajoriteten
i ett annat betänkande har visat sig intresserad. Jag tror på den föreslagna
anordningen som en drivkraft till den sammansvetsning av olika viljor
och olika riktningar, som för mig står som ett livsbehov då det gäller utrikespolitiska
angelägenheter.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den av mig väckta motionen.

Herr Andersson, Jones Erik: Herr talman! Vi veta ju alla fuller val att
motionärerna, herrar Herlitz och Fast, äro mycket kunniga män och att de
kunna ha sina skäl att andraga för sina krav i förevarande hänseende. Men
när herr Herlitz här ställer sig som domare och gör gällande, att utskottsmajoriteten
framför ynkliga skäl — jag hörde nog inte fel därvidlag — för
sitt ståndpunktstagande, undrar jag i alla fall, om inte herr Herlitz kanske
bedömer saken litet för hårt.

Man kan väl ändå inte komma ifrån, att det uppstår en dualism vid dechargegranskningen,
om det skall bli en dylik uppdelning, ty som utskottet här
säger finns det ärenden, som ha utrikespolitisk karaktär och ändock tillhöra
andra departement än utrikesdepartementet. Det kan ju inte vara trevligt med
eu uppdelning av ärenden från skilda departement och en prövning av dylika
ärenden inom olika riksdagsutskott. Motionärerna ha ju också blivit, låt mig
kalla det, kringskurna kungar inom utskottet, där den kompakta majoriteten
enat sig om ett yrkande om avslag på motionerna.

Vi hålla dock före att man i alla händelser inte kan nonchalera sådana
justitie- och handelsdepartementsärenden, som äga en utrikespolitisk karaktär,
men granskningen får väl ske på vanligt sätt under konstitutionsutskottets
överinseende. Jag vill gärna hålla med herr Herlitz om att det kan brista åtskilligt
i denna granskning — det är jag fullt medveten om — och man har
ju rätt mycket den känslan, att statsrådsprotokollen borde vara mera utförliga
för att möjliggöra ett bättre bedömande av ärendena. Men det är ju en »ak
för sig, som borde kunna rättas till med bibehållande av det nuvarande granskningsförfarandet.

Med dessa korta ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner, först på bifall till vad utskottet i
det nu föredragna utlåtandet hemställt samt vidare på bifall till de i ämnet
väckta motionerna; och förklarades den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets utlåtande nr 22, i anledning av väckt Om stärkande
motion angående åtgärder för stärkande av riksdagens kontrollmakt över re-av riksdagen»
gering, förvaltning och rättskipning. kontrollmakt.

Nr 28.

Onsdagen deu 18 juni 1947.

Om stärkande av riksdagens kontrollmakt. (Forts.)

I en inom första kammaren väckt, till konstitutionsutskottet hänvisad motion,
nr 15. av herr Herlitz hade hemställts, att riksdagen ville i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om utredning angående åtgärder för stärkande av riksdagens
kontrollmakt och om framläggande för riksdagen av de förslag, vilka
kunde föranledas av utredningen.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar Jones Erik Andersson, Herlitz, John
Gustavson, Englund, Nolin, Kyling, Lindmark, Edberg och Johnsson i Stockholm
vilka ansett, att utskottets yttrande bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort hemställa, att riksdagen i anledning av motionen
1:15 ville uppdraga åt riksgäldskontoret att föranstalta om utredning angående
åtgärder för stärkande av riksdagens kontrollmakt och för riksdagen
framlägga de förslag, vilka föranleddes av utredningen.

Herr Herlitz: Herr talman! Jag ber kammaren om ursäkt för att jag åter.
uppträder, men jag rår verkligen inte för att konstitutionsutskottet samma
dag har lämnat fram betänkanden rörande fyra av mig väckta motioner. Det
kan kanske utgöra ursäkt för mig, om jag uppträder flera gånger i dag.

Jag har i den motion, varom här är fråga, framställt ett yrkande om en
utredning, åsyftande en effektivisering överhuvud taget av riksdagens kontrollmakt.
Utgångspunkten för denna motion är den självklara, för oss alla
uppenbara iakttagelsen, att vår statsapparat under senare år har svällt på ett
alldeles oerhört sätt, varigenom naturligtvis ha skapats mångahanda möjligheter
till missbruk och godtycke av olika slag, som jag inte här behöver närmare
beskriva.

* Det framstår som ganska orimligt att inför en så våldsamt ökad statsverksamhet
ha en apparat för riksdagens kontroll över denna verksamhet, som är
praktiskt taget densamma som den, vilken inrättades år 1809. Desto mera
angelägen framstår väl i våra dagar en effektiv riks dagskon troll över regering,
förvaltning och rättsskipning, som riksdagen ju mer och mer hänvisas
till att släppa från sig beslutanderätten i allehanda viktiga angelägenheter
till regeringen. Får riksdagen inte vara med om att besluta, är det så mycket
angelägnare att den har ordentliga möjligheter att i efterhand kontrollera vad
som sker.

Jag har att framföra mitt vördsamma tack till utskottsmajoriteten för det
artiga erkännande, som i några vänliga ord har ägnats åt grundtanken i denna
motion. Men därvid stannar min tacksamhet, ty utskottsmajoriteten har inte
dragit några slutsatser av sitt uttalande. Den har konstaterat, att i fråga om
statsrevisionen är intet att göra, ty riksdagen har i år redan beslutat om en utredning
angående denna revision. I fråga om justitieombudsmannen litar man
fullkomligt på att han själv framlägger förslag, om han tycker att någonting
inte är bra. Vad konstitutionsutskottets eget arbete angår sägs det att utskottet
givetvis självt bör ta de initiativ, som äro behövliga. Men ehuru majoriteten
säger, att mycket där är galet, anser den att det inte kan ifrågakomma
att konstitutionsutskottet nu skulle ta något initiativ.

Vi reservanter ha däremot ansett att det verkligen är lämpligt att nu företa
en framstöt på bred front, där problemet ses i ett sammanhang. Jag skulle
vilja stryka under orden »i ett sammanhang». För oss har det varit en ganska
väsentlig sak att de olika kontrollinstitut, som representera riksdagen, betraktas
i sitt samspel med varandra och under utnyttjande av erfarenheter
från skilda håll. från ombudsmännen, konstitutionsutskottet och statsrevisio -

Onsdagen den 18 juni 1947.

Nr 28.

Om stärkande av riksdagens kontrollmakt, (i orts.)
nen o. s. v., medan däremot majoriteten i sitt resonemang liksom slagit sönder
den tanken genom att dela upp frågan i särskilda avsnitt, som bedömas var

för sig. .

Jag hade för min del gärna sett, att vi reservanter, som inte vant med pa
utskottets linje, liade kunnat bli i tillfälle att framlägga några bestämda
riktlinjer för den utredning, som vi finna pakallad. Jag beklagar, att det inte
har blivit fallet. Jag beklagar naturligtvis ännu mena, att inte utskottsmajoriteten,
hos vilken man på ett tidigare stadium förnam rätt mycket intresse
för den här saken, har velat vara med om det.

Att vi reservanter inte ha framlagt några sådana riktlinjer, beror helt enkelt
på att konstitutionsutskottet icke har funnit anledning att ta upp denna
motion till behandling förrän i början av juni månad. Jag får bekänna, att
sedan jag i motionen slungat fram en mängd olika spörsmål — det är verkligen
ett övermått av olika frågor — hade jag verkligen tänkt mig, att konstitutionsutskottet
skulle vilja ägna denna sak något av verklig eftertanke,
men jag tror ingen av utskottsledamöterna kan säga ''att jag är orättvis, om
jag säger att det vid behandlingen av motionen mest gick till på det sättet,
att man nagelfor motionärens olika uppslag. Jag hade ju utmanat ödet genom
att kasta fram alla möjliga uppslag, som skulle kunna vara någonting att
fundera på och vidare utveckla. Ja, de kritiserades, och man var inte_ nöjd
med det ena och det andra, men jag märkte så oändligt litet av den vilja att
finna andra utvägar, som jag med utgångspunkt från det allmänna erkännandet
om problemets vikt hade väntat mig skulle vara för handen.

Jag hör någon säga att detta är mycket begärt. Jag kan emellertid inte
finna annat än att konstitutionsutskottet, som skall vårda rikets grundlagar
och är skyldigt att ta initiativ till vad som på det området befinnes nödigt
eller nyttigt, haft anledning att tänka litet mera på denna fråga. Men man
var på majoritetshåll inte mer intresserad av saken än att den avfärdades
efter några timmars behandling. Under sådana förhållanden ha reservanterna
inte kunnat lägga fram något färdigt förslag som anger hur de vilja ha saken
ordnad. För övrigt beklagar jag egentligen inte detta. Inte är det väl nödvändigt
att varje utredning, som sättes i gång, får en av ett riksdagsutskott uppgjord
matsedel av frågor som skola lösas. För närvarande arbetar en kommitté
på frågan om riksdagens arbetsreformer utan att ha fått några som
helst direktiv eller tankar med sig på vägen från konstitutionsutskottet. Min
erfarenhet säger mig, att åtminstone ibland, mina damer och herrar, röra sig
tankarna litet lättare och kommer man lättare till positiva resultat i en kommitté
än i ett riksdagsutskott.

Nåväl, reservanterna påyrka nu en utredning om problemet, och de ha inte
velat binda utredningen vid det ena eller det andra framkastade reformförslaget,
Men för att inte kammarens ledamöter skola få det intrycket, att inte
något praktiskt är att göra och inte någonting att peka på, skall jag be att
ändå få stryka under några punkter, utan alla anspråk på att göra det med
fullständighet,

För det första: statsrevisorernas verksamhet. Man har alltid haft känslan av
att statsrevisorernas arbete är på något sätt ineffektivt, men jag får säga, att
jag knappast hade föreställt mig, att det var så ineffektivt, som uttalanden av
en del förutvarande statsrevisorer i konstitutionsutskottet givit vid handen,
vilka skildrat statsrevisionen såsom en ytterligt passiv, föga verkningskraftig
institution. Det finns åtskilliga möjligheter att effektivisera arbetet inom
denna institution. Jag skall här bara kasta fram en möjlighet, som aldrig blev
nämnd vid utskottsbordet men som förefaller mig länkvärd. Hur vore det, om
do av riksdagen valda part i represen t an tern a i sitt arbete med statsrevisionen

Nr 28.

Onsdagen den IS juni 1947.

Om stärkande av riksdagens kontrollmakt. (Forts.)
finge direkt kooperera med ledamöter, som vore tagna utifrån, men med erfarenhet
från räkenskapsväsen och ekonomiskt liv, och som kunde tillföra
statsrevisionen synpunkter, som kanske inte komma riktigt av sig själva-?

För det andra: JO-institutionen. (Jag hyser den allra största respekt för
det arbete, som vår nuvarande justitieombudsman, liksom hans företrädare,
utfört. Det framstår dock för mig såsom en påtaglig brist, föranledd utan
tvivel av arbetets omfattande beskaffenhet, att justitieombudsmannen i så ringa
omfattning riktar sin uppmärksamhet på den egentliga förvaltningen. Jag roar
mig varje år med att i berättelsen dela upp å ena sidan anmärkningar, som
hänföra sig till domstolsväsendet, polisväsendet och de exekutiva myndigheterna,
och å andra sidan anmärkningar, som hänföra sig till förvaltningen i övrigt,
och det har alltid varit en för mig påfallande iakttagelse, hur litet som
faller på den senare delen. År 1946 var det på domstolssidan 21 ärenden och
på förvaltningssidan 7. Motsvarande siffror för år 1947 voro 19 och 6.

Jag upprepar att jag icke klandrar JO. Jag förstår att hans arbetsbörda är
oerhörd, men det är dock uppenbart, mina damer och herrar, att behovet av
kontroll över förvaltningen är alldeles särskilt framträdande. Förvaltningen
är så oerhört mycket mera omfattande än rättsskipningen och har så mångahanda
möjligheter att gripa in i medborgarnas liv och leverne, och till yttermera
visso kan man när det gäller förvaltningen ingalunda alltid räkna med
den respekt för enskild rätt, som helt naturligt hålles vid makt hos domarkåren
genom dess utbildning.

Det står för mig såsom ett utomordentligt betydelsefullt önskemål, att kontrollen
över förvaltningen från justitieombudsmannens sida blir mera effektiv.
Jag vill i detta sammanhang ägna en tanke åt herr Schlyters motion om inrättande
av en anstaltsombudsmannabefattning. Jag har varit med om att avstyrka
denna motion, därför att jag tycker, att den överdriver betydelsen av
denna speciella sida av rättsskyddsbehovet, nämligen behovet av rättsskydd
för dem som interneras på anstalt, men arbetsområdet för den tilltänkta anstaltsombudsmannen
är en viktig del av arbetsområdet, så som jag tänker mig
det, för en eventuellt blivande ny ombudsman för förvaltningsverksamheten.

För det tredje: konstitutionsutskottets verksamhet. Beträffande denna verksamhet
är utskottets inställning ungefär den, att det är någonting galet med
konstitutionsutskottets verksamhet. Det ka-n inte bli någon riktig rätsida på
detta arbete, anser man, men så som det är får det förbli. Såsom nioårig ledamot
av konstitutionsutskottet vill jag säga till dem, inom och utom utskottet,
som hysa denna uppfattning, att om man nu är på det klara med att konstitutionsutskottet
är ett omodernt, olämpligt och trubbigt vapen, d. v. s. är någonting
som inte har något värde i vår tid, tycker jag verkligen, att man bör se
till att avskaffa dessa ålderdomliga arbetsformer eller också, modernisera dem.
Det är icke tillständigt att begära, att femtio riksdagsmän, som ju ändå ha
vissa kvalifikationer, skola förslita tid, som till äventyrs kunde användas till
samhällsnyttiga uppgifter, med att sköta en maskin, som man med glädje ser
förrostas.

Detta är bakgrunden för tanken på att konstitutionsutskottet skulle kunna
verka i vissa nya former, som jag inte här skall redovisa men som stå angivna
i min motion. Det är också bakgrunden för vår önskan, att det skall
kunna göras allvar av reservationerna till konstitutionsutskottets dechargebetänkande.

Slutligen vill jag också peka på nödvändigheten av samordning av de olika
kontrollinstituten och nödvändigheten av att se dem i sitt naturliga sammanhang.
På denna punkt skall jag nöja mig med att påpeka en sak, som ut''
skottet alldeles blundat för, nämligen det påfallande förhållandet, att Kungl.

Onsdagen den 18 juni 1947. Nr 28. 9

Om stärkande av riksdagens kontrollmakt. (Forts.)
Maj :ts disposition över av riksdagen anslagna medel faktiskt icke blir föremål
för någon som helst kontroll. När statsrevisorerna stå inför dylika frågor, säga
de alltid: »Vi granska ämbetsverks och myndigheters förvaltning, men någon
Kungl. Maj :ts åtgärd våga vi inte ge oss in på att granska. Det är konstitutionsutskottet
som gör det.» I konstitutionsutskottet återigen säger man:
»Inte äro vi satta att vara några finansiella granskare! Vi granska ur konstitutionella
synpunkter» — dessa berömda konstitutionella synpunkter, som ingen
kan definiera vad det är för någonting — »men något finansiellt bedömande
ge vi oss inte in på.» Där ha vi således en stor lucka i kontrollen.

Jag har, herr talman, på detta sätt velat ta upp några lösryckta punkter i
ett mycket vidlyftigt program bara för att göra klart för kammarens ledamöter
att det här inte är fråga om en utredning alldedes i det blå, utan att här verkligen
finnas synpunkter anförda och förslag framställda.

Om man, såsom utskottsmajoriteten, erkänner att vi här stå inför ett^problem,
skapat av utvecklingen och tidsläget, kan jag inte se, att det finns något skäl
att inte ta itu med detta problem. Jag tycker att något av den energi, som
så påtagligt visas av riksdagsmajoriteten, då det gäller att sätta i gång med
allsköns nya företag, också kunde ägnas åt omvårdnaden om och utvecklingen
av de institutioner vi ha.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Häri instämde herr Andersson, Jones Erik, och herr Gustavson.

Herr Johanson, Karl: Herr talman! Det skulle inte falla mig in att ingå på
ett teoretiskt bedömande av professor Herlitz’ motion eller av hans anförande
här i dag. Det torde också kimna vara litet för mycket begärt, att en lekman
skulle kunna ta upp en sakdiskussion med en ledamot av den kapacitet, som
herr Herlitz företräder.

Anledningen till att jag begärde ordet var herr Herlitz’ uttalande, att_ vi
varit verklighetsfrämmande inom utskottet och att au gått förbi väsentliga
punkter i hans motion. Jag vill därvidlag helt kort och gott hänvisa till den utförliga
redogörelse, som lämnats i utskottets utlåtande, och till utskottets motivering,
som tillsammans uppta inte mindre än fjorton hela sidor. Jag tycker
att denna redogörelse jämte utskottets motivering äro till fyllest såsom underlag
för utskottsmajoritetens ståndpunktstagande i denna fråga. Jag skall inte
trötta kammaren med några citat, utan ber att få hänvisa till vad utskottet
anfört såsom skäl för sitt avslagsyrkande på motionen.

Jag kan dock inte underlåta att i detta sammanhang trycka på en sak, som
berörts av såväl utskottet som reservanterna, nämligen statsutskottets förslag
vid innevarande riksdag att uppdraga åt riksgäldsfullmäktige att föranstalta
om eu skyndsam utredning av frågan rörande riksdagens revisorers verksamhet.
Detta förslag accepterades av både första och andra kammaren — jag tror det
var den 21 maj — dock med eu liten brasklapp i första kammaren av konstitutionsutskottets
vice ordförande, som hävdade att ett antagande av detta förslag
inte skulle lägga hinder i vägen för upptagande av de frågor, som beröras i
herr Herlitz’ motion.

Det problem, som vi nu diskutera, omspänner ofantliga områden, och vi äro
ense med herr Herlitz om att någonting måste göras. Men vi böra då komma
ihåg, att riksdagen redan beslutat en utredning om statsrevisorernas verksamhet,
och jag vill i detta sammanhang också erinra om det interpellationssvar i
andra kammaren denna vecka, i vilket finansministern meddelade, att förslag
kommer att framläggas bl. a. om insyn i de statligt ägda bolagens verksamhet.
•Tåg tycker att detta interpellationssvar också ger belägg för de synpunkter,
som konstitutionsutskottet anlagt vid bedömandet av herr Herlitz’ motion.

Nr 28.

Onsdagen den 18 juni 1947.

Om stärkande av riksdagens kontrollmakt. (Forts.)

Jag tror inte, herr Herlitz, att man med fullt fog kan göra gällande den
uppfattningen, såsom herr Herlitz gjort, att utskottet varit verklighetsfrämmande
för motionen. Vi ha nog läst den. Även om vi inte suttit och tragglat igenom
hela motionen i utskottet, ha vi säkert var och en på sin kammare gått
igenom den litet mera ingående.

Jag har i denna herr Herlitz’ motion funnit en hel del saker, som gjort mig
mycket hetänksam. Jag tänker närmast på uttalandet i motionen, att reservationsanmärkningar
vid dechargedebatten böra bli föremål för kammarens bedömande
på samma sätt som majoritetsanmärkningar. Vi ha ju ett bra skolexempel
på hur det skulle bli, om vi skulle knäsätta denna princip, från årets
dechargebetänkande med dess tretton reservationsanmärkningar.

Jag anser alltså, herr talman, att utskottsmajoriteten i detta fall är inne
på rätt väg och att den har bedömt denna fråga riktigt. Jag skall inte trötta
kammaren med några vidlyftigare utläggningar, då jag tycker att både motionen
och utskottsutlåtandet äro så pass klara, att man bör kunna fatta ståndpunkt
i denna fråga.

Jag hemställer, herr talman, om bifall till utskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det under behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Herlitz begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad konstitutionsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 22,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej:

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser, samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till eu början omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna ha-va utfallit sålunda:

Ja —- 68:

Nej — 56.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Om inråttan- Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets utlåtande nr 23, i anledning av väckta

de. av en be- motioner om inrättande av en riksdagens ombudsmannabefattning för över fattning

så- vatning av frihetsberövanden.
som »anstalts ombudsmän».

[ de likalydande, till konstitutionsutskottet hänvisade motionerna nr 17 i

första kammaren av herr Schlyter m. fl. och nr 28 i andra kammaren av herr
Rylander in. fl. hade hemställts, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om utredning och förslag till nästkommande års riksdag om

Onsdagen den 18 juni 1947.

Nr 28.

Om inrättande av eu befattning såsom »anstalt sombudsman». (Forts.)
inrättande av en riksdagens ornbudsmannabefattning för övervakning av frihetsberövanden
å anstalter av olika slag, tillhörande såväl rättsvården som
socialvården.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motioner icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade anmälts av herr Ström och fru Lindström, vilka likväl ej
antytt sin åsikt.

Fru Lindström: Herr talman! Endast med några ord vill jag motivera, varför
mitt namn står vid den blanka reservation, som finns fogad till föreliggande
utskottsutlåtande.

Jag skulle vilja fästa kammarens uppmärksamhet på den redogörelse, som
utskottet ger för JO:s inspektionsresor under år 1946 och början av detta år.
Av denna redogörelse framgår, liksom för övrigt av de upplysningar JO personligen
lämnat utskottet, att han inspekterar cirka ett dussin anstalter om
året. »Övervakningen av frihetsberövanden å anstalter av skilda slag utgör»,
säger utskottet, »en betydande del av JO:s arbete.» I likhet med herr Herlitz
nyss betvivlar jag inte, herr talman, att JO arbetar mycket och samvetsgrant.
Tvärtom är jag övertygad därom, men inte desto mindre är det ofrånkomligt
att JO inte kan hinna med att inspektera ens en gång årligen alla de anstalter,
som skulle behöva inspekteras av JO och som till sitt antal äro många gånger
fler än tolv.

Om man, i likhet med utskottet, anser att det med hänsyn till svårigheterna
med gränsdragningen mellan de olika ombudsmännens verksamhetsområden och
med hänsyn till den osäkerhet detta skulle kunna skapa hos allmänheten är
olämpligt att inrätta ytterligare en ornbudsmannabefattning, bör man väl därför
inte förneka det uppenbara faktum, att JO:s tid och krafter inte på långa
tag räcka till för de övervakningsuppgifter, som de borde räcka till för. Detta
är som sagt inget klander av JO:s ämbetsutövning. Man kan bara inte begära,
att en människa skall räcka till för allt.

Utskottet borde utan alla omsvep ha gjort klart att bär föreligger ett påtagligt
behov av en utökning av JO-ämbetets arbetskraft, om man nu inte vill
gå med på att tillsätta en särskild anstaltsombudsman. Utskottet uttrycker sig
enligt min mening alltför försiktigt, då det säger: »För att ytterligare effektivisera
denna övervakning är det möjligt, att en utökning av JO-ämbetets arbetskraft
kan visa sig erforderlig.» Det är, mina damer och herrar, inte alls bara
möjligt, utan det är ett faktum, att övervakningen behöver effektiviseras och
JO:s arbetskapacitet förstärkas. Enligt JO:s egen utsago ges vid håns besök
på sinnessjukhusen inte mycket utrymme för personlig kontakt med de intagna
patienterna. Att svåra brister och missförhållanden föreligga erkände han i
alla fall. Visserligen beror det enligt JO mera på anslagens otillräcklighet, på
personalbrist och personalöveransträngning än på själva förfarandet vid frihetsberövande!
av människor, och det kanske han har rätt i. Det bästa sättet
att tvinga fram de behövliga anslagen är emellertid ändå en kraftig publicitet
kring de brister i dessa frihetsberövade människors behandling, som de otillräckliga
anslagen ha skuld i, och denna publicitet, som ideligen behöver skapas,
är det JO:s sak att ombesörja, Men för det ändamålet kräves det ju att JO
hinner besöka flera anstalter än dussinet om året, och jag anser därför att utskottet
i sin skrivning starkare än som skett borde ha vitsordat behovet av en
utökning av JO:ämbetets arbetskraft.

1 detta anförande instämde herr Ström.

Nr 28.

Onsdagen den 18 juni 1947.

Om inrättande av en befattning såsom »anstalt sombud synan». (Forts.)

Herr Bergquist: Herr talman! Det syfte, som föreliggande motion vill tjäna,
är enligt min mening gott och behjärtansvärt. Jag bär tidigare nnder denna
riksdagssession haft anledning framhålla, att det enligt min mening är angeläget
att undanröja alla orsaker till misstro på detta område. I detta Sammanhang
underströk jag, att det nog inte finns så mycket reellt att anmärka
på de nuvarande förhållandena, då det gäller s. k. administrativa frihetsberövanden
och då det gäller behandlingen av dem, som av en eller annan anledning
äro intagna på anstalt. Men detta är enligt min mening inte avgörande,
utan det är den ganska allmänt utbredda misstro, som förekommer
på detta område och som det för samhällsmakterna måste vara en angelägenhet
av vikt att försöka undanröja. Det är betydelsefullt att även de, som äro missanpassade
i samhället, få en stark känsla av att åtgärder inte vidtagas mot
dem utan att det finns laga och starka skäl för det.

Då det gäller att tillgodose rättssaker!)etskravet på detta område kan man
ju gå fram på olika vägar. Det viktigaste är dock enligt min mening att man
skapar sådana garantier för det rättsliga förfarande, som föregår intagningen
på anstalt, att där inte kan förekomma någonting, som man brukar beteckna
såsom administrativt godtycke, utan att man redan där så långt det är möjligt
försöker tillgodose rättssäkerhetskravet. Jag är emellertid inte blind för
att därutöver kan behövas en övervakning. En sådan behövs på alla områden
och inte minst då det gäller personer, som av sociala eller medicinska eller andra
skäl ha blivit berövade sin frihet.

I den föreliggande motionen har nu föreslagits, att vi skulle utöka vår ombudsmannakår,
så att vi skulle ha inte bara en justitieombudsman och en militieombudsman,
utan också en anstaltsombudsman. Konstitutionsutskottet har avvisat
detta förslag, och jag delar därvidlag konstitutionsutskottets uppfattning.
Jag tror inte det är nödvändigt eller önskvärt att vi skapa fram för många
ombudsmän, som var och en specialiserar sig på sitt område och sedan står
främmande för andra grenar av administration eller rättsskipning.

Konstitutionsutskottet'' har för sin del rekommenderat en förstärkning av
arbetskraften för JO:s vidkommande, och det är givetvis en väg, som man kan
gå för att möjliggöra för JO att ännu effektivare än hittills övervaka förhållandena
på detta område. Jag har emellertid närmast begärt ordet för att rekommendera,
att man vid en undersökning om vad som bör göras på detta område
även tar upp till behandling en del andra spörsmål.

Arbetsfördelningen mellan de två ombudsmän, som riksdagen har, är som
bekant mycket ojämn. Under de gångna krigsåren med dess beredskapstjänstgöring-
var det en oerhörd arbetsbelastning för MO. JO:s arbetsbörda stöd inte
i proportion till denna. Nu ha emellertid väsentligt förändrade förhållanden inträtt.
På grund av beredskapens upphörande har MO:s arbete minskat i avsevärd
mån. Vidare föreligger ju ett förslag om att krigs domstolarna skola avskaffas
i fredstid, vilket förslag, om det ■— vilket jag antar — kommer att
genomföras, leder till en ytterligare minskning av MO:s arbetsbörda, eftersom
det blir de vanliga domstolarna som skola handlägga även krigsrättsmål och
JO som skall vaka över denna rättsskipning.

Jag skulle därför vilja rekommendera, att man vid en översyn på detta område
tar upp frågan om arbetsfördelningen mellan JO och MO, såväl då det
gäller arbetet på deras respektive kanslier som då det gäller fördelningen av
arbetet mellan de båda ombudsmännen. Här skulle man mycket väl kunna tänka
sig att få en rationalisering till stånd genom att anordna gemensamt kansli
för justitie- och militieombudsmännen. Man borde också kunna utarbeta regler,
som gåve större möjligheter till en smidig fördelning av ärendena mellan JO

Oasdagen den 18 juni 1947.

Nr 28.

Om inrättande av en befattning såsom »anstaltsombu-dsman». (Forts.)
och MO. I eu tid, då MO har mycket litet att göra, skulle alltså en del av
JO:s ärenden kunna flyttas över till MO och kanske också vice versa.

Jag hoppas att Kungl. Maj:t i anledning av den skrivning, som konstitutionsutskottet
här bär framlagt, upptager frågan om effektivisering på detta
område till undersökning och att därvid också beaktas de synpunkter beträffande
smidigare regler för fördelningen av ärendena mellan de två ombudsmännen,
som jag här har tillåtit mig att framhålla.

Jag har, herr talman, i nuvarande läge inte något annat yrkande än om bifall
till utskottets hemställan.

Herr Schlyter: Herr talman! När jag skrev denna motion, insåg jag mycket
väl att det inte fanns några utsikter att första gången tanken på en anstaltsombudsman
framfördes i riksdagen få ett positivt förslag från riksdagens konstitutionsutskott.
Jag erinrar om att förslaget rörande en MO-institution på
sin tid också avvisades, när det första gången framfördes i riksdagen.

Vid behandlingen av föregående konstitutionsutskottsärende beklagade sig
herr Herlitz över det sätt, varpå utskottet hade behandlat hans motion. Han
hade önskat, att konstitutionsutskottet skulle ha ägnat motionens förslag något
av verklig eftertanke. Jag hade, herr talman, faktiskt samma känsla, när
jag började läsa utskottets nu ifrågavarande utlåtande. På dess första sida —
s. 17 i häftet — redogör utskottet för en rad av gällande bestämmelser och
förefintliga institutioner med syfte att tillvarataga de intressen, som också
skulle bevakas av anstaltsombudsmannen. Jag har i min motion redogjort för
samma saker och desutom framställt invändningar mot dessa organs användbarhet
för det ifrågavarande syftet, vilka invändningar utskottet dock ej berör.
Vid den fortsatta läsningen fann jag emellertid, att utskottet var mera positivt
än man av dess första uppläggning av ämnet hade anledning att antaga.

Jag hade som sagt inte väntat mig r-ågot bifall till motionen, men jag hade
trott, herr talman, att utskottet skulle taga under övervägande den möjlighet
som herr Bergquist nyss här har fört på tal, nämligen en bättre arbetsfördelning
mellan JO och MO. Nu har utskottet i stället, såsom vi ha sett, kommit
med det positiva uppslaget, att man skulle åstadkomma en ökning av JO-ämbetets
arbetskrafter.

Nuvarande justitieombudsmannen har, såsom framgår av utskottets utlåtande
och såsom jag är den förste att erkänna, gjort en verkligt berömvärd
insats på de områden, som här äro i fråga. Inte minst vad han denna vår uträttat
har varit av synnerligt gagn. Hans åtgärder visa, att de intagnas rättssäkerhet
kan bevakas utan åsidosättande av några andra allmänna intressen.
Jag vill i det sammanhanget, herr talman, från en debatt i denna kammare den
26 mars angående frågan om ökad rättssäkerhet vid administrativa frihetsberövanden
citera ett uttalande av herr Bergquist: »Man har gång på gång i debatten
framställt saken så, som om vi som yrka på ökad rättssäkerhet för dem
som hotas av administrativt frihetsberövande därvid helt och hållet skulle förbise
behovet av skydd för dem som äro offer för dessa asociala individer. Jag vill
stryka under, att ökad rättssäkerhet för dem som hotas av ingrepp icke är och
icke får vara detsamma som minskad rättssäkerhet för deras offer. Det är inte
omöjligt att skapa bättre förhållanden på detta område utan att offren för de
asociala på något sätt bli lidande.»

Jag behöver, herr talman, för att belysa detta bara erinra om en av de åtgärder,
som justitieombudsmannen i vår har vidtagit. Han inspekterade förhållandena
på Långholmens sinnessjukavdelning och konstaterade, att medan
det i lagen är föreskrivet att utlåtanden om sinnesbeskaffenhet böra avgivas
inom sex veckor, så fanns det personer intagna där. som inte skulle kunna bli

Nr 28.

Onsdagen den 18 juni 1S47.

Om inrättande av en befattning såsom »ans tal t som b udsman». (Forts.)
slutligt undersökta förrän efter fem k sex månader. Detta oefterrättlighetstillstånd
är naturligtvis inte på något sätt ägnat att skydda de intagnas offer.
Utan att på något vis åsidosätta dessas intressen bör man kunna inrikta sig
på att skydda de omhändertagna mot ett sådant missbruk som att de för en
sinnesundersökning bli berövade friheten under fem ä sex månader.

Vår nuvarande justitieombudsman skulle efter min uppfattning kunna bli en
alldeles idealisk anstaltsombudsman. Det visa hans gärningar på detta område.
Och han kommer att bli det, om han får tillräcklig arbetskraft på sin expedition.

Jag förutsätter, att utskottets uttalande är att tolka så, att utskottet vill ge
stöd åt tanken att på JO:s expedition får anställas en byråchef, som skall ägna
hela sin arbetstid åt de frågor, som avses i motionen. Jag hoppas att justieombudsmannen
kommer att begära detta, såvida han inte efter samråd med militieombudsmannen
skulle finna, att en bättre linje är den av herr Bergquist förordade,
nämligen en jämkning mellan JO:s och MO:s arbetsområden. För övrigt,
tror jag, att det ena inte behöver hindra det andra. Utskottet har avstyrkt den
utredning, som herr Bergquist talade för, men man får hoppas att en utredning
likväl kommer till stånd, om inte på annat sätt så genom JO:» eget initiativ,
och att den kommer att omfatta de olika uppslag som i dag berörts här i
kammaren.

Med denna motivering och denna tolkning av innebörden i utskottets utlåtande
har jag, herr talman, ingenting att erinra mot ett bifall till utlåtandet.

Herr Andersson, Jones Erik: Herr talman! Det torde vara onödigt att tillfoga
många ord utöver vad som här är sagt av de första talarna, särskilt av
herr Bergquist.

Aven om det är omvittnat, att JO-ämbetet är arbetstyngt och att hjälpå.tgärder
därvidlag kunna tarvas, tror jag att det i alla händelser kan vara
klokare att förstärka de arbetskrafter, som stå till ämbetets disposition, än
att tillsätta en ny ämbetsutövare vid sidan av de redan nu befintliga. Ha vi
ändå inte eu ganska allmän känsla av att vi böra vara försiktiga med detta,
sönderplottrande? Det blir annars ombudsmannabefattningar på alla möjliga
områden. Vi ha för närvarande en MO och en JO, och i det här fallet skulle
vi fä en AO. Och det är inte säkert, att det stannar vid detta. Vi böra sätta
en gräns för detta söndersplittrande.

När vi äro inne på detta kapitel, må det inte förmenas oss, herr talman, att
här i kammaren ge uttryck åt en ganska vanlig känsla bland allmänheten ''som
sådan, att det kanske kunde vara anledning till ingripande på annat sätt. Vi
läsa. i dessa dagar i tidningarna om hur asociala individer undan för undan
ta sig ut från anstalterna och begå svåra brott, som förorsaka en allmän osäkerhet.
Man får nästan intrycket att det är flera som komma ut än som tagas
in. Här kunde det kanske vara anledning att ingripa.

Vad utskottet i detta utlåtande har sagt torde visa, herr talman, att det
allaredan nu finns möjligheter att skaffa hjälp och understöd åt den redan
befintliga ombudsmannen på detta område och att fullt betryggande åtgärder
till allmänhetens batnad kunna vidtagas utan tillsättande av denna- nya ämbetsman.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Englund: Herr talman! Jag tror inte att man ur utskottsutlåtandet får
läsa ut mera än som står där.

På flera håll inom utskottet ansåg man det inte tillräckligt ådagalagt, att
en utvidgning av JO-ämbetets arbetskrafter erfordrades. Det har hittills inte
framhållits i debatten, att vid sidan av justitieombudsmannen finns en rad spe -

Onsdagen den 18 juni 1947.

Nr 28.

Om inrättande av en befattning såsom »anstaltsombudsman». (Forts.)
cieila inspektionsorgan. Denna anordning är efter vad jag tror mycket naturlig.
Frågeställningarna på en rad av de här ifrågavarande fälten äro sådana,
att det knappast kan förutsättas att en jurist, han må lia en hur förträfflig
juridisk utbildning och karriär som helst, skall vara den lämpliga experten
att avgöra, vilken samhällelig hållning som i det särskilda fallet är den
ändamålsenliga.

Detta gäller de två största här ifrågavarande områdena, alkoholistvårdens
och sinnessjukvårdens. Det var rätt karakteristiskt, att justitieombudsmannens
rimliga känsla av osäkerhet inför sin uppgift beträffande sinnessjukvården
föranlett honom att, såsom framgick av hans redogörelse inför utskottet, i åtskilliga
mål av detta slag, som hänskjutas till honom, träda i sådan förbindelse
med den särskilda inspektören på detta område, att det i själva verket
blir en gemensam prövning av JO och denne särskilde inspektör.

Jag tror att läget vad gäller alkoholistvården är om inte alldeles så dock i
viss mån likartat. Det karakteristiska för åtminstone ett övervägande antal av
denna vårds klienter är, att de sakna sjukdomsinsikt. Deras klagomål kännetecknas
många gånger av en fullständig enögdhet i deras syn på sina egenskaper
och sin egen ställning. De förbigå eller söka till oigenkännlighet
mildra de objektiva data om deras missbruk som finnas. Och de äro benägna
att behandla dessa fakta som luft och att påkalla en större frihetssfär än som
ur samhällelig synpunkt kan ges dem.

Jag erinrar mig att jag i ett fall hade att handlägga ett besvärsmål på
detta område, där bara uppräkningen av alla fylleriförseelser och interneringar
på alkoholistanstalt, som vederbörande var belastad med, tog en halv
foliosida. När personen i fråga fick avskriften av bolagets motivering för
dess vägran att ge honom en motbok, förklarade han, att han begärde en mera
uttömmande motivering för bolagets ståndpunkt. Vad bolaget på denna halva
sida anfört fann han fullkomligt intetsägande.

Som i ett nötskal fångar detta exempel den oförmåga att bedöma sin egen
position, vilken är ett så väsentligt drag hos många av de personer, som här
komma i fråga. Då det inte kan dokumenteras, att nykterhetsnämnderna för
närvarande begå några väsentliga fel på detta område, frågar jag mig: är det
anledning att införa en juridisk procedur, som bara kommer att sluta i ett
konstaterande av att vederbörande helt och hållet felbedömt omfattningen av
sitt missbruk och de sociala ingrepp, som med hänsyn till detta kunna anses
påkallade?

Jag tror för min del, herr talman, att ett övervägande av åtgärder på detta
område får vara alldeles förutsättningslöst, och det har det i varje fall varit
för flera av konstitutionsutskottets medlemmar. Den benägenhet, som låg
bakom herr Schlyters anförande, att i utskottsutlåtandet in tolka en anslutning
till den principiella tankegången i motionen, måste nog betraktas såsom lörfelad.
Åtminstone kan han inte bakom ett sådant ståndpunktstagande rada
upp konstitutionsutskottets majoritet i dess helhet.

Herr Ström: Herr talman! Jag har reserverat mig i utskottet, inte därför
att jag motsätter mig utskottets kläm, utan därför att jag såväl av utlåtandet
som av debatten inom utskottet finner, att utskottet har gått fram med hartassen
då det gäller viktiga områden och motiv i motionärens framställning.

Som herr Englund säger, voro meningarna inom utskottet väsentligen delade,
dock endast i fråga om detaljer, och jag kanske till och med kan säga ganska
små sådana. I det stora hela var man enig om att en särskild, ny ombudsman
icke borde tillsättas, därför att en sådan åtgärd skulle förtaga kraften
hos den justitieombudsman, smn vi nu ha. och den institution som han repre -

Nr 28.

Onsdagen den IS juni 1947.

Om inrättande av en befattning såsom »anstaltsombudsman». (Forts.)
senterar. JO har sin styrka däri, att han är riksdagens ombudsman. Det är
väsentligt, och jag tror inte att det vore bra att ha flera sådana ombudsmän
än de’nuvarande. Man bör i stället utvidga möjligheterna för justitieombudsmannen
att genom sakkunniga medhjälpare i tillräcklig utsträckning noggrant
följa de angelägenheter, som berörts i motionen och även i utskottets yttrande.

Jag begärde emellertid ordet, hefr talman, därför att jag inte kunde finna
att den föregående talaren har alldeles rätt i sina reflexioner. Jag tror att
han ser på denna fråga minst lika enögt som motparten. Jag har under ganska
många år haft kontakt med hithörande problem därigenom att många närstående
till dem, som varit intagna på anstalter, ha vänt sig till mig och bett
att jag skulle försöka tala med de på området sakkunniga om huruvida inte
här kunde ske någon ändring i förhållandena, huruvida inte en ny omprövning
skulle kunna ske o. s. v. Under denna min verksamhet för dessa olyckliga
människor har jag kommit till den uppfattningen, att det mycket egendomliga
skall gentemot läkarna på dessa områden, som man ofta möter, är ofantligt
överdrivet. Läkarna göra säkerligen sitt bästa och sträva, så långt de ha tid
och möjlighet att med sina små hjälpresurser tränga ett problem in på livet,
att vara objektiva och opartiska. Trots detta kan man säga, att det ofta sker
misstag och orättvisor. Många läkare ha sagt till mig: »Hur skall man kunna
begära, att vi verkligen skola kunna fullgöra vår främsta plikt, nämligen
att söka bota dessa människor, när vi ha så ringa hjälpkrafter till vårt förfogande
och när de lokala förhållandena äro så svåra och bristen på skötare
och sköterskor är så stor?» Dessa läkare ha försäkrat mig, att man
snabbare och effektivare skulle kunna bota både alkoholister och mer eller
mindre sinnessjuka människor, om samhället ställde till förfogande först och
främst bättre sinnessjukhus och bättre vårdmöjligheter för alkoholister och
vidare tillräckligt antal läkare och andra krafter på sjukhusen.

Jag har en gång tidigare berättat, hur jag för en flyktings räkning, som
blivit intagen på en sådan anstalt, sökte upp överläkaren där. Han sade till
mig: »Jag har på detta väldiga sjukhus ett par, tre underläkare till förfogande.
Vi skola sköta journalerna, brevskrivningen, rapporterna och hela den administrativa
apparaten. Det är helt enkelt omöjligt för oss, ehuru vi arbeta
ofta ända till 14 och 15 timmar om dygnet.» Fjorton dagar därefter var denne
överläkare död, och alla hans kolleger voro ense därom att hans död förorsakats
av överansträngning på grund av att otillräckliga hjälpkrafter stått till hans
förfogande.

Det som nu sker, är därför i allra högsta grad orätt mot läkarna och även
mot patienterna, som icke kunna få den hjälp läkarna vilja och kunna ge
dem. Det finns icke moderna sjukhus och tillräckligt antal läkare och andra
erforderliga krafter, och härigenom uppstår hos dem, som äro intagna på dessa
sjukhus, den uppfattningen att de inte få den vård, som de verkligen behöva.
Man anser, att det mera är en samhällets sltyddslinje, som här kommer till
uttryck, än linjen att läka, vårda och återställa.

Jag vet inte var skulden ligger till att vi, trots att våra kroppssjukhus äro
så goda, ha så erbarmliga, under all kritik varande sinnessjukhus, med en överbelastning,
som ingen kan göra sig en föreställning om, som inte har varit i
kontakt med läkare och patienter vid dessa sjukhus. Här har samhället —
stat, landsting och kommuner — en väldig skuld att betala till de sjuka och
till läkarna, som med orätt ha blivit utsatta för en så skarp kritik som fallet
har varit.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Onsdagen den 18 juni 1947.

Nr 2S.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets utlåtande nr 24, i anledning
av väckta motioner angående vidgad medbestämmanderätt för riksdagen
beträffande författningar, som innebära väsentliga ingrepp i medborgares
frihet och egendom, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets utlåtande nr 25, i anledning av väckta
motioner om intensifiering av utrikesnämnden® verksamhet och behandlingen
i riksdagen av handelspolitiska frågor.

Konstitutionsutskottet hade till behandling i ett sammanhang förehaft de
till utskottet hänvisade motionerna nr 13 i första kammaren av herr Herlitz om
intensifiering av utrikesnämnden® verksamhet och nr 197 i andra kammaren
av herr Hastad angående behandlingen i riksdagen av handelspolitiska frågor.

I motionen I: 13 hade hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville föranstalta, att samråd med utrikesnämnden
komme att äga rum i större omfattning än hittills skett, och för riksdagen
framlägga förslag till sådana grundlagsändringar, som för detta syfte kunde
vara erforderliga.

I motionen II: 197 hade hemställts, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa om utredning och förslag till nästa års riksdag om sådana
ändringar eller tillägg i grundlagarna, enligt vilka riksdagens partier finge
större möjligheter än för närvarande att vid riksdagens behandling av de allt
viktigare handelspolitiska frågorna tillföra riksdagens rådplägande eller beredande
organ den speciella handelspolitiska sakkunskapen i kamrarna.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

1) att riksdagen i anledning av motionen I: 13 i skrivelse till Kungl. Maj:t
ville anhålla om en skyndsam utredning av frågan om utrikesnämndens allmänna
ställning, organisation och arbetsformer i syfte att stärka kontakten
mellan regering och riksdag i utrikesärenden; samt

2) att motionen II: 197 måtte anses besvarad genom vad utskottet under 1)
hemställt.

_ Reservation hade anmälts av herr Herlitz i fråga om viss del av motiveringen.

Herr Herlitz: Herr talman! Jag vill uttala min glädje över den anslutning,
som konstitutionsutskottet i detta ärende har givit grundtankarna i en av mig
väckt motion.

Visserligen har inte motionens yrkande blivit direkt upptaget av utskottet -—■
det gick ut på en hemställan till Kungl. Maj:t om att samråd med utrikesnämnden
måtte äga rum i större omfattning än hittills —- men i realiteten har
utskottet på ett mycket tacknämligt sätt sagt detsamma som motionen syftar
till. Utskottet hänvisar nämligen på s. 7 i avseende på innebörden i regeringsformens
bestämmelser i detta ämne till ett mycket viktigt uttalande av utskottet
år 1934 i samband med det då ifrågasatta ryssavtalet. Utskottet inskärpte
där vikten av och innebörden i bestämmelsen, att utrikesnämnden skall
i viktiga angelägenheter höras »före avgörandet». Under årets dechargedebatt
diskuterades innebörden i detta stadgande, och mot bakgrunden av denna debatt
är jag så mycket gladare över att utskottet här med skärpa har understrukit
uttalandet av år 1934, låt vara att det kanske inte genast faller i ögonen.

Det är emellertid självklart, herr talman, att inte alla utskottets ledamöter i
ett betänkande kunna få fram sina speciella synpunkter, och det är några ny Första

leammarens protokoll 1947. Nr 28. 2

Om intensifiering
av ut
rikesnämndens
verksam
het m. m.

Nr 28.

Onsdagen den 18 juni 1947.

Om intensifiering av utrikesnämndens verksamhet m. m. (Forts.)
anser i uppfattningen av problemet om utrikesnämndens ställning, som för
mig äro väsentliga och som jag måste be att i korthet få understryka. Jag
får kanske uttrycka det så, att om jag för min del är intresserad av
en intensifiering av utrikesnämndens arbete, så är det inte i och för sig på
den grund, att jag anser det viktigt, att inte bara statsråd utan även riksdagsmän
skola vara insatta i utrikesärendena. Låt mig, för att konkretisera
vad jag menar, antaga att vi här i landet hade en högerregering. Jag får
bekänna, att om det sålunda i regeringen satt sådana män, som jag hade politiskt
förtroende för, så skulle jag inte känna behov av att veta, att ytterligare
ett antal högermän sutto i utriksnämnden och fingo del av utrikesärendena.
Nej, det väsentliga i utrikesnämndens uppgift är för mig, att
den ger möjlighet för dem, som stå i opposition mot regeringen, att taga del i
utrikesärendenas handläggning. Den skapar en möjlighet för att utrikespolitiken
i detta land byggs upp i samförstånd mellan så många som möjligt inom
folkrepresentationen. Detta är, herr talman, för mig en hjärtesak. Det har alltid
varit en hjärtesak för mig, och det är det med mångdubbel styrka just i nuvarande
tider, då vi se vad oenighet i utrikespolitiska angelägenheter inom ett
folk betyder. Yi ha ett brett bälte i Europa av stater, där på det mest ödesdigra
sätt utrikespolitiska, maktpolitiska motsättningar sammanflyta med de
inrikespolitiska. Det leder till vacklan och växlingar i utrikespolitiken, och
dessa växlingar bidraga i sin tur till att ytterligare intensifiera det utländska
trycket. Förr eller senare blir själva grundvalen för en nationell politik undanryckt,
och ingenting synes mig, herr talman, i närvarande stund angelägnare
än att vi i Sveriges riksdag göra klart för oss, att vi befinna oss i farozonen.
Det är en bjudande nödvändighet för oss att upprätthålla en gemensam syn i
utrikespolitiska angelägenheter, så att vår väg ligger rak och fast och oberoende
av växlingar, som kunna ske i fråga om regeringsmakten.

Nu är ju något sådant endast delvis möjligt i detta land. Här finns ett parti,
som har andra utgångspunkter än de andra, ett parti som arbetar med utrikespolitiska
målsättningar, vilka äro främmande för oss andra. Med det partiet
är intet samförstånd möjligt. Men då är det desto angelägnare att försöka vidmakthålla
ett samförstånd mellan de övriga partierna. Det gick under kriget, och
det bör kunna gå även nu.

Det är alltså angeläget, att utrikespolitiken i detta land drives i så intimt
samråd som möjligt med representanter för alla de partier, som sålunda ha en
gemensam målsättning, och det är av denna anledning som en intensifiering av
utrikesnämndens arbete för mig ter sig som någonting så betydelsefullt. Jag
tänker mig därvidlag en intensifiering, som kanske går åtskilliga steg längre
än vad en hel del av utskottets ledamöter egentligen ha tänkt sig, då de skrevo
under det här betänkandet. I en tid, då utrikespolitiken är av så stor vikt, är
det angeläget att sammanträden i utrikesnämnden hållas mycket tätare än vad
som nu är fallet. Det är angeläget att nämndens ledamöter få möjlighet att
följa de löpande ärendena, där det ständigt och jämt, undan för undan förekommer
viktiga ståndpunktstaganden. Det är angeläget att det blir tillfälle
till verkligt ingående debatter i utrikesnämnden, till utförliga föredragningar,
till frågor och svar. Det är angeläget att de ledamöter, som sitta där, verkligen
på allvar och icke endast formellt tränga in i frågorna.

Ur den synpunkten är jag glad åt att utskottet har givit sin anslutning till
en tanke som jag hade kastat fram, nämligen att man borde överväga möjligheterna
att för ett sådant intensifierat arbete i viss utsträckning använda en
mindre delegation inom nämnden.

Däremot är det en missräkning för mig, att konstitutionsutskottet så bestämt
har slagit vakt om den uppenbart orimliga anordningen, att jämväl supplean -

Onsdagen den 18 juni 1947.

Nr 28.

Om intensifiering av utrikesnämndens verksamhet m. m. (Forts.)
terna i utrikesnämnden äga närvara vid dess sammanträden, så att dessa komma
att bevistas av en samling på ett trettiotal personer. Den reservation med
avseende på motiveringen, som jag har anfört, hänför sig till att utskottet icke
vill veta av någon ändring i bestämmelserna härom.

Det är självklart och uppenbart, att en sådan församling aldrig kan bli effektiv.
Den kan inte bli ett medel till ett allvarligt, förtroligt och inträngande
samråd. Det är självklart, att de upplysningar, som nämnden får med en sådan
organisation, lämnas på ett ytligare sätt, mycket mindre ingående än som kunde
vara önskvärt.

Det förvånar mig, att konstitutionsutskottet inte inser, att man genom att
upprätthålla kravet på närvarorätt för suppleanterna i själva verket motverkar
strävandet efter en effektivisering av riksdagens deltagande i utrikespolitiken.
Att upprätthålla detta krav är att gapa efter mycket, med säker utsikt
att mista hela stycket. Jag vet ju inte, hur utrikesministern ser på den
här saken, men nog skulle jag kunna tänka mig en utrikesledning, som med
hemlig förtjusning skulle se konstitutionsutskottet slå vakt om en ordning,
vilken är så uppenbart omöjlig med hänsyn till ett effektivt samarbete, att
utrikesledningen är fullt försvarad, i fall den sköter utrikespolitiken på egen
hand utan all inblandning.

Jag hoppas emellertid -— eller kanske skall jag formulera det så, att jag
uttrycker en förväntan — att utrikesministern, som själv under många år
har varit ordförande i utrikesutskottet, måtte se saken annorlunda. Då måste
han också, vad konstitutionsutskottet än har skrivit om saken, ta upp till allvarlig
prövning, huruvida det är rimligt att upprätthålla den uppenbart odugliga
arbetsform, som skapades för några år sedan genom införandet av suppleanternas
rätt till tillträde till utskottet.

I den förhoppningen, herr talman, ber jag att, trots- min från utskottets mening
avvikande åsikt i fråga om en punkt i motiveringen, få yrka bifall till utskottets
utlåtande.

Herr Karlsson, Gottfrid: Herr talman! Jag begärde ordet närmast i anledning
av herr Herlitz’ från utskottets avvikande mening i fråga om suppleantternas
i utrikesnämnden rätt att närvara vid nämndens sammanträden. Jag
vill, herr talman, erinra därom, att under den första tiden av utrikesnämndens
tillvaro inkallades suppleanter endast i sådana fall, då någon av nämndens
ordinarie ledamöter avgick. Efter några år ändrades bestämmelserna därhän,
att om någon av de ordinarie ledamöterna hade anmält förfall för något särskilt
tillfälle, så blev en suppleant inkallad i dennes ställe. Ytterligare några
år senare bestämdes det efter framställningar från ledamöter i riksdagen, att
suppleanterna skulle bli kallade och få rätt att närvara, även om ingen av de
ordinarie ledamöterna hade förfall.

Herr talman! Då jag vid de föregående tillfällen, då denna fråga har varit
föremål för prövning, har varit med om att tillstyrka denna utvidgade rätt för
suppleanterna i utrikesnämnden att vara närvarande vid dess sammanträden
och då det åtminstone enligt mitt siitt att se inte har framförts några sådana
skäl, som motivera en ändring härvidlag, så har jag vid behandlingen av det här
ärendet i utskottet mycket bestämt hållit fast vid att jag inte vill vara med om
någon återgång till de förhållanden, som rådde innan de senaste ändringarna
kommo till stånd. Även utskottet har ju anslutit sig till detta, och det står
klart uttryckt i utskottets motivering, att vi inte vilja vara med om någon sådan
förändring.

Nu siiger herr Herlitz, att det inte är möjligt att nämnden kan få de meddelanden,
som den borde få, då det är så många personer som skola få del av

Nr 28.

Onsdagen den 18 juni 1947.

Anslag till
överstyrelsen
för yrkesutbildning.

Om intensifiering av utrikesnämnden verksamhet m. m. (Forts.)
de ärenden av mer eller mindre delikat och hemlig natur, som utrikesministern
kan ha att förelägga nämnden. Jag ifrågasätter dock, herr talman, om det talet
kan vara riktigt, då det ju enligt bestämmelserna finns möjlighet att ålägga
såväl nämndens ledamöter som deras suppleanter absolut tystnadsplikt i fråga
om vad de kunna få veta i sin egenskap av ledamöter respektive suppleanter
i utrikesnämnden. Men med tanke på möjligheten att det skulle bli några synnerligen
besvärliga frågor som skulle föredragas inför nämnden har ju, såsom
herr Herlitz underströk, utskottet dessutom i sin motivering nämnt möjligheten
att inom nämnden skapa en mindre delegation, som kunde fungera i dylika fall.
Jag vill alltså göra det bestämda uttalandet — som en motvikt mot de uttalanden
som ha gjorts från herr Herlitz’ sida — att vi inte vilja vara med om
en återgång till de förhållanden och den ordning i detta avseende, som rådde
tidigare.

Det skulle ju kunna vara frestande att sedan gå in på en diskussion med
herr Herlitz om en tankegång, som han tog upp här och som han också i någon
mån har tagit upp till diskussion i utskottet, nämligen hans resonemang om på
vilket sätt utrikesnämnden bör vara sammansatt. Han talade om att den egentligen
borde bestå endast av representanter för de partier, som stå i opposition
mot den vid tillfället sittande regeringen. Vi finna denna uppfattning något
egendomlig och ha inte kunnat acceptera den. Men det finns ju inte någon anledning
att ingå på något längre resonemang om den saken, och då herr Herlitz
— helt naturligt, höll jag på att säga — inte har ställt något yrkande i
fråga om det slut, vartill utskottet har kommit och om vilket utskottet var
överens med motionären, så bär, herr talman, inte heller jag anledning att
ställa något annat yrkande än om bifall till utskottets hemställan.

Herr Herlitz: Herr talman! Jag vill bara rikta en vädjan till herr Gottfrid
Karlsson: om det skall lämnas upplysningar till kammaren om resonemang,
som ha förts i ett utskott, så böra vi vara mycket angelägna om att dessa upplysningar
äro exakta.

Den tanken, att vi skulle skapa en delegation, bestående endast av medlemmar
av oppositionspartierna, vet jag mig aldrig ha framkastat. I varje fall står
det uttryckligen i min motion —- det är alltså inga hemligheter jag nu talar om
för kammaren — att nämnden i viss utsträckning skulle kunna överflytta funktioner,
som tillkomma den, till en mindre delegation, där särskilt dessa partier
borde vara representerade. Jag har velat att detta skulle tillrättaläggas.

Herr Karlsson, Gottfrid: Herr talman! Jag åsyftade inte några resonemang
som ha förts i utskottet, men inledningsvis fällde herr Herlitz i sitt anförande
här i kammaren ett yttrande, som jag antecknade och som gick i den riktning
jag angav.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i det nu
ifrågavarande utlåtandet hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 170, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1947/48 till överstyrelsen för yrkesutbildning jämte i ämnet väckta
motioner.

Punkten 1.

I denna punkt hade utskottet hemställt, att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts i proposition nr 231 framlagda förslag samt med avslag å motionerna
I: 280 och IT: 422,

Onsdagen den 18 juni 1947.

Nr 28.

Anslag till överstyrelsen för yrkesutbildning. (Forts.)

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att, med tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1947/48, vidtaga de ändringar i personalförteckningen för överstyrelsen
för yrkesutbildning, som föranleddes av vad departementschefen i statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för den 18 april 1947 anfört;

b) godkänna under punkten införd avlönings-stat för överstyrelsen för yrkesutbildning,
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1947/48;

c) till överstyrelsen för yrkesutbildning: Avlöningar för budgetåret 1947/
48 under åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 780 000 kronor.

I de likalydande motionerna I: 280, av herr Åman m. fl., och II: 422. av
herrar Kyling och Allard, hade hemställts, att riksdagen måtte besluta, att i
stället för en byråingenjörsbefattning i lönegraden Eo 21 i personalförteckningen
för överstyrelsen för yrkesutbildning med tillämpning tills vidare från
och med den 1 juli 1947 skulle upptagas en förste byråingenjörsbefattning i
lönegraden Eo 24.

Vid utlåtandet hade reservation anförts av herr Hesselbom, som dock ej antytt
sin mening.

Herr Hesselbom: Herr talman! Jag har vid detta utlåtande fogat en blank
reservation, och jag vill med några ord ange anledningen till denna.

Jämte herr Åman och fru Lindström har jag i denna kammare väckt en motion,
i vilken det föreslås eu högre löneplacering för en byråingenjör på överstyrelsens
första byrå. Vi ha i denna motion bland annat framhållit det oriktiga
i att den formella kompetensen skall vara avgörande för en viss befattningshavares
lönegradsplacering. Vi ha hävdat den uppfattningen —■ och därvid
ha vi stött oss bland annat på ett av överstyrelsen avgivet yttrande över försvarets
tjänsteförteckningssakkunnigas betänkande — att det är vederbörandes
kvalifikationer för arbetsuppgiften, som måste vara utslagsgivande för löneplaceringen
och inte det sätt, varpå dessa kvalifikationer ha förvärvats.

Jag anser, att de motiveringar för en högre lönegradsplacering, som ha anförts
i motionen, borde ha föranlett statsutskottet att tillstyrka bifall till motionens
yrkande. Utskottet har inte ansett sig kunna biträda vårt yrkande
men förutsätter dock, att Kungl. Maj :t bär sin uppmärksamhet riktad på frågan.
Jag vill under dessa förhållanden inskränka mig till att uttala en vädjan
till vederbörande departementschef, att han skall ta denna fråga under omprövning,
och jag vill uttala den förhoppningen, att han vid en sådan omprövning
skall finna det möjligt att föreslå en högre lönegradsplacering för denne befattningshavare.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i
den under behandling varande punkten hemställt.

Punkten 2.

Utskottets hemställan bifölls.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 171, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till domkapitlen och stiftsnämnderna m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 172, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående närmast erforderliga
åtgärder för tillgodoseende av Sveriges behov av matematikmaskiner;
samt

Nr 28.

Onsdagen den 18 juni 1947.

nr 173, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående vissa byggnadsarbeten
vid statens sinnessjukhus m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Ang. nybygg- Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 174, i anledning av Kungl.
nåd för sta- Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret 1947/48 till nybyggnad för

tens rätts- statens rättsläkarstation i Stockholm.
lakarstation

i Stockholm. I en till riksdagen avlåten proposition, nr 93, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att å kapitalbudgeten, statens allmänna fastighetsfond, till Nybyggnad
för statens rättsläkarstation i Stockholm för budgetåret 1947/48 anvisa
ett investeringsanslag av 1 340 000 kronor.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Oscar Olsson, Johan Eric Ericson, Näsström och Eriksson i
Stockholm, vilka ansett, att viss del av utskottets yttrande bort hava den
ändrade lydelse, som i reservationen angivits, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte till Nybyggnad för statens rättsläkarstation i
Stockholm för budgetåret 1947//48 under statens allmänna fastighetsfond anvisa
ett investeringsanslag av 1 340 000 kronor;

2) av herrar Bergvall, Mårtensson och Åkerström, vilka likväl ej antytt
sin åsikt.

Herr Anderson, Gustaf Iwar: Herr talman! Då jag har deltagit i tredje avdelningens
behandling av detta ärende men var förhindrad att närvara när
det förekom vid statsutskottets plenum, ber jag att här få deklarera, att i händelse
jag hade fått tillfälle att deltaga i sistnämnda sammanträde, hade jag
utan tvekan anslutit mig till reservanterna.

Avdelningen har behandlat detta ärende vid upprepade tillfällen oöh mycket
omsorgsfullt, och vi ha också haft en föredragning av en representant för medicinalstyrelsen;
det var en icke-medicinare som höll föredragningen. Vid den
redogörelse, som vi då fingo, fick åtminstone jag ett mycket starkt intryck av
vilket stort behov det är av att denna fråga bringas till sin lösning. Nu innebär
Kungl. Maj:ts förslag, att en rättsläkarstation skall uppföras i anslutning
till den redan under uppförande varande rättsmedicinska institutionen. Därigenom
vinnes den utomordentligt stora fördelen, att en mycket dyrbar apparatur
kan användas av de båda institutionerna gemensamt. Det synes mig, som
om utskottsmajoriteten icke tillräckligt beaktat denna sida av saken, och den
har heller icke beaktat att den föreslagna lösningen innebär besparing av arbetskraft,
som det ju också är stor brist på.

Jag har kommit till den uppfattningen, att Kungl. Maj:ts förslag i det långa
loppet innebär en rationalisering och en mycket praktisk lösning, som avsevärt
kommer att förbilliga driftkostnaderna i framtiden. Nu hänvisar utskottsmajoriteten
till det beträngda läget på byggnadsmarknaden. Javäl, vi äro nog alla
ense om att situationen i detta hänseende är åtstramad, men jag ber att få hänvisa
till att riksdagen alldeles nyss anslog åtskilliga miljoner kronor till statliga
byggnader ■—- för att nu inte nämna de många miljoner vi tidigare vid årets
riksdag ha beviljat för liknande ändamål. Jag passar på tillfället att säga, att
jag i samtliga dessa fall betraktar det som självklart, att den omständigheten,
att riksdagen ställer medel till förfogande för byggnadsändamål, inte kan inne -

Onsdagen den 18 juni 1947.

Nr 28.

Ang. nybyggnad för statens rättsläkarstation i Stockholm. (Forts.)
bära detsamma som att byggnadstillstånd lämnas. Jag förutsätter därför, att
alla sådana b.yggnadsärenden komma under byggnadsberedningens prövning.

Följer man nu utskottsmajoritetens förslag, så uppskjutes ärendets avgörande
till en obestämd tidpunkt i framtiden. Majoriteten begär visserligen en
skyndsam utredning, men jag måste säga, att en sådan utredning ändå skulle
komma tre ä fyra år för sent. Därtill kommer, att det föreligger ett avtal med
Stockholms stad beträffande karolinska institutets nuvarande tomt och att ett
uppskov med stor sannolikhet skulle komma att komplicera även denna del av
frågan.

Jag ber med dessa ord, herr talman, att få yrka bifall till den av herr Oscar
Olsson m. fl. vid utlåtandet fogade reservationen, vilken går ut på bifall till
Kungl. Maj:ts förslag.

Herr Wistrantl: Herr talman! För närvarande utbygges ju karolinska institutet
som avses skola bli färdigt mycket snart, på norrbackaområdet, och på
den motsatta sidan av samma område ligger karolinska sjukhuset. Det är ett
avsevärt avstånd mellan dessa båda byggnadskomplex, och att ha ett direkt
samarbete mellan institutionerna på var sin sida om området är oerhört
vanskligt.

Statsutskottet har nu begärt, att det än en gång skall undersökas huruvida
inte den rättsläkarstation, som man skall anlägga, skulle kunna förläggas
till karolinska institutets patologiska institution. Herr Anderson yttrade,
att detta uppslag kom ett par tre år för sent. Det är nog inte alldeles
riktigt, ty uppslaget kom redan för fem år sedan. Fader till tanken var
generaldirektör Björck; det är hans civila byggnadsberedning som har framfört
den. Den prövades av myndigheterna år 1942, blev enhälligt avstyrkt
av karolinska institutets lärarkollegium, och den ledde inte heller till någonting.

Den enda grunden till tanken på att förlägga statens rättsläkarstation till
samma plats som karolinska institutets patologiska institution är den, att vid
båda dessa institutioner obducerar man lik. Men anledningen till att man obducerar
är helt olika vid de båda institutionerna.

Den patologiska institutionen bildar en integrerande del av karolinska
sjukhuset, och dess material utgöres huvudsakligen av på sjukhuset avlidna,
som där obduceras, men till en del också av avlägsnade vävnadsdelar,
som man vill ha diagnostiserade. Den tjänstgör alltså som ett centrallaboratorium
för klinikerna, och där utföres ett dagligt arbete i sjukvårdens tjänst.
Med myndigheter av något slag eller med allmänheten har den patologiska
institutionen inte någonting att skaffa.

Helt annorlunda är det med den rättsmedicinska institutionen, ty denna står
i mycket nära kontakt med rättsläkarstationen. Den står också i ständig kontakt
med polismyndigheterna, som ofta ha att avlägga besök där. Dit skola
införas döda från staden och landsbygden, ofta lik som på grund av att de
blivit sent tillvaratagna visa höggradig förruttnelse, dit skola anhöriga vandra
för att se om man kan identifiera okända lik o. s. v. Den rättsmedicinska institutionen
är med andra ord i alla väsentliga delar olik den patologiska, och
att förlägga en anstalt av rättsmedicinsk natur som rättsläkarstationen till ett
sjukhus’ område, måste vara synnerligen olämpligt. Man behöver bara tänka
på att här skola liken strömma in från staden, hit skall allmänheten komma
för att se på dessa lik, här skola polisbilarna åka o. s. v.

Gent emot detta säger man, att det kan väl anordnas en annan ingång till
denna station än huvudingången till sjukhuset, men detta är ytterligt svårt.

Nr 28.

Onsdagen den 18 juni 1947.

Ang. nybyggnad för statens rättsläkarstation i Stockholm. (Forts.)

Man skulle då hålla dubbel portvaktspersonal, även på natten o. s. v. Dessutom
är just den väg, som i så fall skulle användas för detta ändamål, egentligen
reserverad för en laboratoriebyggnad. Det är således en mycket besvärlig
sak.

Sedan Kungl. Maj.-t tog ståndpunkt till saken, när det anvisades medel
för uppförande av den rättsmedicinska institutionen, som redan är under uppförande,
har ingenting inträffat som ändrat sakläget. Att rättsläkarstationen
nu skall uppföras av staten står i samband med att den rättsmedicinska
verksamheten överförts från staden till staten. Detta skedde icke utan en
viss ovilja från Stockholms stads kommunala myndigheter, men staten tog
på sig denna icke oväsentliga kostnad just därför att det för undervisningen
i rättsmedicin, vilken särskilt inför den förestående omläggningen av rättsläkarväsendet
måste betraktas som synnerligen betydelsefull, ansågs nödvändigt,
att en rättsläkarstation fanns ansluten till den rättsmedicinska institutionen.
Skulle nu denna station förläggas på en annan plats och i samband
med den patologiska institutionen, som ligger på ungefär en kilometers avstånd
från den rättsmedicinska anstalten, ginge ju det allra väsentligaste av
de värden som man velat vinna genom att staten övertagit rättsläkarstationen
helt och hållet förlorat. Man skulle stå där man började, man skulle ha
åtagit sig en. hel del utgifter från statens sida men icke ha vunnit något
för undervisningen. Att det inte gärna skulle kunna försiggå någon effektiv
undervisning vid lokaler som ligga omkring en kilometer från varandra, där
de studerande först skulle obducera på den patologiska anstalten för att sedermera
utföra laboratoriearbetet på den rättsmedicinska anstalten, torde ligga
i tämligen öppen dag. Jag tror jag har rättighet att meddela, att professorn
i rättsmedicin förklarat, att han under sådana omständigheter icke kan
fungera som chef för rättsläkarstationen, och därmed vore något mycket väsentligt
sönderbrutet av den tillgång, som statsmakterna velat tillskapa.

Huruvida det finns utrymme för att göra obduktionerna på den patologiska
anstalten, är mycket tvivelaktigt. Uppenbart är emellertid att det inte finns
utrymme för de hastigt påkommade kumulationer i tillströmningen av lik,
som kunna förekomma vid en rättsläkarstation, och lika uppenbart är, att
det där inte finns tillräckligt utrymme för förvaring av lik för både institutionens
och rättsläkaranstaltens krav. Under sådana förhållanden måste en
tillbyggnad företagas av den patologiska institutionen. De utrymmen som nu
verkligen finnas lediga i den patologiska anstalten äro f. ö. i huvudsak diskonterade.
De erfordras för den förestående utvidgningen av den patologiska
institutionen som är följden av den utökade forskningsverksamhet, som Tedan
föreslagits, och för en likaledes planerad undervisning av tandläkareelever.

Man kommer således, såvitt jag förstår, ingen vart med att i nuvarande
situation ännu en gång göra denna vidlyftiga undersökning, som redan en
gång har givit ett negativt resultat. Bakom uppfattningen att det är omöjligt
att förlägga rättsläkarstationen till den patologiska institutionen står en enhällig
direktion för karolinska sjukhuset och ett enhälligt lärarkollegium vid
karolinska institutet. Under av mig åberopade förhållanden, herr talman,
måste det vara oklokt att icke bifalla Kungl. Maj:ts förslag. Jag är därvid
fullkomligt på det klara med att detta, som herr Gustaf Iwar Anderson
påpekade, kanske icke innebär detsamma som att man omedelbart bygger
denna rättsläkarstation. Det kan ju tänkas att man kan träffa en överenskommelse
med Stockholms stad, att anstalten får ligga kvar på det gamla
karolinska institutets område under ett eller annat år ännu. Jag vet inte, om
det är möjligt, men det är ju en tanke, som till nöds kan effektueras. I så
fall skulle naturligtvis också den rättsmedicinska institutionen stanna kvar

Onsdagen den 18 juni 1947.

Nr 28.

Ang. nybyggnad för statens rättslåkar station i Stockholm. (Forts.)
i samma lokaler under samma tid. Men ett uppskov, med motivering att det
ännu en gång måtte övervägas huruvida den Björckska tankegången att förlägga
denna institution i samband med patologiska institutionen är genomförlig,
det anser jag vara av föga värde.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till Kungl. Maj:ts förslag.

I herr Wistrands yttrande instämde herr Forslund.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Det vore verkligen ganska underligt, om
man inte skulle kunna anföra starka motiv för att man skall bygga en rättsläkarstation
i samband med den rättsmedicinska anstalten. Det är klart att man
kan göra det. Utskottsmajoriteten har inte heller förnekat, att det skulle vara
lämpligt att göra så. Men jag skulle kunna räkna upp hundratals för att inte
säga tusentals fall, där de mest motiverade byggnadsarbeten i våra dagar
föreligga och där motiven enligt min mening kunna vara ändå starkare än
de skäl som föreligga för detta arbete men där man ändå inte kan tänka på
att få utföra arbetet på grund av att vi leva anno 1947 och icke låt mig säga
1932, då arbetskraft och materieltillgångar voro praktiskt taget obegränsade.
Bakgrunden till utskottsmajoritetens ståndpunkt är att allt vad man kan låta
bli att bygga just i det nuvarande besvärliga läget, det bör man uppskjuta både
på grund av arbetsmarknads- och materielsituationen och på grund av de penningpolitiska
synpunkterna. Vi ha inte menat, att man för all framtid skall
lägga samman rättsläkarstationen med den patologiska institutionen. Man behöver
alltså inte offra för mycket ord på att visa, att det inte är den idealiska
lösningen. Vi ha menat, att eftersom det finns möjligheter av olika slag att
uppskjuta saken, så böra de begagnas för att nu slippa göra denna investering,
och de möjligheterna ligga bland annat däri att, efter vad jag har kunnat få
reda på genom att höra mig för på vederbörligt håll, det inte är någon större
utsikt, att Stockholms stad kommer att få byggnadstillstånd för ett nämndhus,
som skulle ligga där nere i kvarteret Glasbruket. Det kunde tänkas, att
man från regeringens sida kan med den bakgrunden göra upp om att man kan
få under ännu några år bibehålla stationen där den nu ligger. En annan möjlighet
är att provisoriskt ordna saken på något annat ställe.

Jag är medveten om att det finns få saker som bjuda den svenska national -karaktären emot så som att sköta en institution, då inte alla lokaler äro av yppersta
och mest fullödiga slag som man kan tänka sig. Däri skilja vi oss,
skulle jag tro, från de flesta andra länder. Om man reser i vårt grannland Danmark,
finner man att det där åstadkommes mycket förnämliga resultat både i
fråga om kvalitet och kvantitet med lokaler, som icke gå upp till hälften av
vad vi använda här i Sverige för samma sak. Jag vet t. ex. att en centraldispensär
i Köpenhamn med ungefär 50 kvadratmeters lokalutrymme avverkar ungefär
dubbelt så många undersökningar som en normal svensk landstingscentraldispensär
med 150 kvadratmeters lokalutrymmen. Därför förstår jag den
motvilja som här reser sig från alla vederbörande mot att tänka sig att ens för
några år leva en smula provisoriskt och utan att allting är i sitt yppersta skick
och i definitiv ordning, men vi få inte i dessa dagar alltjämt resonera på det
sättet. Därför bör man faktiskt inhibera denna investering, om det finns några
möjligheter att göra det.

Jag förstår också, att sedan det kommit en proposition på riksdagens bord,
alla som beröras av detta äro uppfyllda av den tron, att de skola slippa ifrån
ett sådant där provisorium. De tro det i detta skede på ett helt annat sätt än de
skulle ha gjort, om inte någon proposition hade lagts fram. Hade även departementet
ställt dem inför ett bestämt krav och sagt, att det inte blir fråga

Nr 28.

Onsdagen den 18 juni 1947.

Ang. nybyggnad för statens rättsläkarstation i Stockholm. (Forts.)
om att bygga, hade man säkerligen på det stadiet kunnat få fram lösningar,
som, även om de inte accepterats, dock hade kunnat bli användbara. Nu vill
utskottet återföra saken till detta läge, och jag tror inte det finns något annat
sätt än att icke bevilja pengarna och därigenom skapa ett direkt tvång att försöka
med de möjligheter som finnas ordna ett provisorium på några år. Då herr
Gustaf Iwar Anderson och herr Wistrand säga, att medelsbeviljande icke är
detsamma som byggnadstillstånd, så måste jag svara, att jag icke tycker det
är det lämpligaste sättet, att riksdagen i realiteten överlåter penningbeviljandet,
som borde vara riksdagens sak att bestämma, till byggnadsberedningen eller
arbetsmarknadskommissionen. Det är inte principiellt riktigt att göra så, i
varje fall inte när det gäller eu sådan sak som denna. Jag höll på att säga att
det skulle vara fegt. Detta är den allmänna bakgrunden till utskottsmajoritetens
ställning.

__ Jag anser, som sagt, att det icke är omöjligt att undersöka, om man inte kan
få vara kvar i de nuvarande lokalerna, men jag skall något beröra det fallet,
att man icke kan få det. Vi ha inom avdelningen gjort rätt noggranna undersökningar
om detta. En av suppleanterna i avdelningen är synnerligen väl bevandrad
på karolinska sjukhusets område. Han är ordförande i en kommitté,
som skall förbereda byggandet av nya kliniker där ute, och känner till ungefär
allt som finns om dessa ting. Vi ha haft ritningar uppe på avdelningens
bord och studerat dem grundligt, och det har visat sig att följande fakta föreligga.
På den patologiska institutionen finns det mycket goda utrymmen. Där
finnas tre rum eller salar för obduktioner, som användas relativt litet, merendels
några timmar på förmiddagen, och något av dem knappast alls. Där finns
en stor laboratoriehall, ungefär så stor som statsutskottets sammanträdesrum,
och i den sitta två flickor i ena ändan och se ensamma ut. Skulle inte rättsläkarstationens
laborationer kunna ske där? Så finns det ett fullkomligt oanvänt
utrymme på ungefär 150 kvadrameter, som ligger alldeles intill detta.
Där förvaras några tomlådor och litet träull i utrymmen, som jag antar ha kostat
kanske hundratals kronor kvadratmetern, och det kylrum för förvaring
av lik som finns är dock ganska stort. Vi ha icke blivit övertygade om att den
relativt begränsade mängd lik som rättsläkarstationen kan behöva förvara där,
icke skulle få plats. Det finns plats för 20 stycken, och där förekomma ungefär
340—350 obduktioner om året, d. v. s. ungefär en om dagen. Visserligen
kan det somliga dagar bli en anhopning, men sådana där stora olyckshändelser,
då massor av lik skola obduceras, förekomma ju ytterst sällan, och man kan
inte ha anordningar för de allra mest påfrestande dagarna, som förekomma en
gång vart femte år. Det lönar sig inte.

Nog går det; det har avdelningen blivit övertygad om, även om vi förstå att
det är besvärligt för olika föreståndare och professorer att samsas. Det är väl
ungefär som det skulle vara för två familjer att samsas om samma kök, fast
jag inte tror det är fullt så besvärligt.

Möjligheterna att komma dit äro utmärkt goda. Det finns en särskild väg till
patologiska institutionen och dess laboratorium. Jag tror herr Wistrand sade
att den är upptagen för andra ändamål, men så trafikerad är den väl inte, att
man inte kan köra dit med någonting annat än det som behövs för patologiska
institutionens räkning.

Jag menar inte, att man skall ordna saken på detta sätt för all framtid,
utan jag är fullt på det klara med att det lämpligaste är att rättsläkarstationen
och rättsmedicinska anstalten ligga tillsammans med varandra. Emellertid
kan man inte hålla på allt för länge med att fördjupa sig i ett sådant här
ärende. Jag vill bara försöka göra klart för kammarens ledamöter, att avdelningen
icke har beslutat föreslå avslag av en nyck. Vi ha haft ärendet uppe

Onsdagen den 18 juni 1947.

Nr 28.

Ang. nybyggnad för statens rättsläkarstation i Stockholm. (Forts.)
flera gånger, vi ha inhämtat yttrande från professor Bosseus och hört vederbörande
statssekreterare. Vi ha skaffat fram ritningar och skickat en representant
till platsen för att se på det hela. Allt detta sammanlagt har lett oss
fram till vårt resultat, och detta har alltså icke kommit till lättvindigt. Jag
tycker det finns skäl att nu i denna svåra tid försöka taga det enklare än de
vanor som vi annars kanske väl mycket kommit in på här i Sverige i fråga om
fordran på stona och gentila lokaliteter för alla möjliga ändamål.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka att kammaren, i likhet med vad
andra kammaren nyss gjort, med avslag å Kungl. Maj:ts proposition bifaller
utskottets hemställan.

Herr statsrådet Mossberg: Herr talman! Jag vågar påstå, att vi i våras inom
departementet underkastade denna fråga en mycket noggrann, behandling.
Den investeringskvot som står till vårt förfogande för byggnader för sjukhusändamål
och andra liknande ändamål är för närvarande så oerhört liten, att
det var med verkligt tungt hjärta som jag lade fram denna proposition med
vetskap om att det belopp, som Kungl. Maj:t här begärt, skulle komma att
minska möjligheterna till andra nyttiga byggnationer på sjukvårdsväsendets
område. Men det var en omständighet, som för mig var avgörande, och den
anser jag ha sitt fulla värde även sedan andra kammaren nu har fattat det
beslut, som herr Mannerskantz nämnde, och avslagit propositionen.

Kammaren har sig väl bekant, att hela denna fråga sammanhänger med
det stora markavtal som kronan och Stockholms stad ingått med varandra. Enligt
detta markavtal, som alltså är ett för kronan juridiskt bindande avtal,
har Kungl. Maj :t och kronan civilrättsligt förpliktat sig att den 1 juli 1948
— alltså om ett år — frånträda den fastighet, i vilken rättsläkarstationen nu
är inrymd. Detta är ett avtal, som icke kan ensidigt ryggas av vare sig
Kungl. Maj:t eller riksdagen. Det kan ryggas endast därigenom att Stockholms
stad och Kungl. Maj :t med riksdagens godkännande fatta ett nytt beslut
om att tidpunkten för detta markavtals ikraftträdande skall framflyttas.
Jag hyser själv den förhoppningen, att ett sådant avtal skall träffas och att
alltså Stockholms stad och kronan skola kunna komma överens om att markavtalet
skall träda i kraft vid en senare tidpunkt än den 1 juli 1948. Herr
Mannerskantz var litet orolig för de banor, på vilka vi höllo på att slå in i
fråga om statens byggnadsverksamhet, men jag, herr Mannerskantz, är minst
lika orolig för de banor, på vilka riksdagen uppenbarligen håller på att slå in
med hänsyn till den helgd som ingångna avtal skola ha. Så länge det icke har
träffats ett avtal om framflyttning av markavtalets ikraftträdande, har jag
ansett, att statsmakterna borde agera på det sättet att man i varje fall hade
ett anslagsläge, som gjorde det möjligt för Kungl. Maj:t att effektuera det
ingångna avtalet och jag har mycket svårt att komma ifrån att denna synpunkt
är den enda riktiga i ett rättssamhälle.

Om riksdagen bifaller Kungl. Maj:ts proposition, så innebär det ingalunda,
att Kungl. Maj:t omedelbart skulle springa i väg och sätta i gång detta bygge.
Med det hårda tryck på byggnadsmarknaden som vi ha kommer Kungl. Maj :t
att uppskjuta detta bygge så länge detta överhuvud taget är möjligt. Men
till det datum, då kronan förpliktat sig att vara ute ur den fastighet, där rättsläkarstationen
nu ligger, måste vi ha lokaler för en ny institution. Det är
detta som föranlett propositionens framläggande i år.

Avsikten är att denna nya rättsläkarstation skall samarbeta mycket intimt
med rättsmedicinska institutionen. Enligt Kungl. Maj:ts förslag skola dessa
två anläggningar byggas ihop i ett byggnadskomplex. 1946 fattade riksdagen
ett beslut att bygga den rättsmedicinska institutionen. Byggandet av denna

Nr 28.

Onsdagen den 18 juni 1947.

Ang. nybyggnad för statens rått släkarstation i Stockholm. (Forts.)
institution pågår för närvarande. Den institution, som sålunda nu bygges, är
dimensionerad och utformad med tanke på att alldeles intill densamma skall
ligga en rättsläkarstation, med vilken den skall samarbeta. Detta betyder att
vissa lokalutrymmen i den rättsmedicinska institutionen äro så stora, att de
skola tillgodose båda anläggningarnas behov, men å andra sidan saknas det
i den rättsmedicinska institution som nu är under uppförande vissa utrymmen,
som behövas men som enligt planen skola finnas i rättsläkarstationen. Detta
betyder att. den rättsmedicinska institutionen icke kan fungera, om det inte
antingen blir en rättsläkarstation i närheten eller också göres en tillbyggnad.

Jag skall nämna ett par exempel. Den rättsmedicinska institutionen innehåller
för båda anläggningarna avsedda utrymmen för fotografiavdelning,
patologiskt-histologiskt laboratorium, laboratorium för olika specialundersökningar,
djurexperimentav delning, avdelning för föreståndare, bibliotek och arkiv.
Allt detta är dimensionerat så att det räcker för två institutioner. Men
å andra sidan saknar rättsmedicinska institutionen sådana viktiga lokaler som
obduktionsavdelning och bårhusavdelning. De mest centrala lokalerna finnas
alltså icke i den institution som nu bygges, därför att de enligt den ursprungliga
tanken skola ligga i den rättsläkarstation som skall byggas vägg i vägg. Nu
har utskottet vid sin granskning tänkt sig, att det skulle vara möjligt att inrymma
rättsläkarstationen inte vägg i vägg med rättsmedicinska anstalten utan
i samma byggnad som den patologiska institutionen. Jag förmodar att anledningen
till detta utskottets ståndpunktstagande bland annat är, att det i den
patologiska institutionen finnes både obduktionsavdelning, bårhusavdelning och
patologiskt-histologiskt laboratorium, alltså avdelningar som skola finnas i en
rättsläkarstation. Men de uppgifter som jag förmodar aM utskottet haft till
gängliga och som även jag införskaffat, visa att obduktionsavdelningen icke
räcker till för de obduktioner, som skola göras både på den patologiska institutionen
och på rättsläkarstationen. Enbart rättsläkarstationen har mellan 500
och G00 obduktioner per år. Detta betyder att en avsevärd tillbyggnad måste
göras på denna punkt.

Beträffande det bårhus som finns på patologiska avdelningen vill jag lämna
den uppgiften, att enbart rättsläkarstationen behöver ett bårhus som är dubbelt
så stort som det bårhus, som nu finnes på patologiska institutionen och
som alltså enligt utskottets förslag skulle bli gemensam för båda inrättningarna.
Den patologiska institutionens bårhus är så litet, att enbart det antal lik
som på en gång kan vara inlagt på rättsläkaranstalten är större än antalet platser
för likförvaring på patologiska institutionens bårhus. En hel rad andra
lokaler måste också byggas till, om man skall sammanslå rättsläkarstationen
och den patologiska institutionen, och detta skulle innebära en ganska kostsam
ombyggnad av den sistnämnda institutionen.

Vidare säger utskottets majoritet, att det finns vissa outnyttjade utrymmen
inom patologiska institutionen, som skulle kunna tagas i anspråk för rättsläkarstationens
räkning. Ja, dessa utrymmen äro sammanlagt 117 kvadratmeter,
men samtliga dessa 117 kvadratmeter gå åt för att placera de nya tjänstemän
vid den patologiska institutionen, som föreslås skola tillsättas enligt proposition
nr 272 till årets riksdag. Praktiskt taget hela rättsläkarstationens behov av lokaler
skulle alltså få lov att tillgodoses genom tillbyggnad av den patologiska
institutionen. Därtill kommer att både rättsmedicinska institutionen och rättsläkarstationen
enligt den tänkta utformningen dagligen skola samarbeta med
varandra. Lägges därför rättsläkarstationen i den patologiska institutionen, bli
de två institutioner, som alltså skola stå i daglig kontakt med varandra, belägna
på ett inbördes avstånd av omkring 900 meter. Det skulle ta en tid av
mellan 15 och 20 minuter för tjänstemännen att gå fram och tillbaka mellan

Onsdagen den 18 juni 1947.

Nr 28.

Ang. nybyggnad för statens rättsläkarstation i Stockholm. (Forts.)
dessa platser; detta måste de kanske göra flera gånger dagligen. Vidare skola
instrument och material bäras mellan de bägge institutionerna. Driftkostnaderna
bli säkerligen ganska dyra, om man löser förläggningsfrågan på det
sättet.

Jag har alltså kommit till den uppfattningen, att om en nybyggnad nu skall
äga rum — vilket jag hoppas det skall bli möjligt att skjuta på — så bör man
hålla sig till den ursprungliga tanken att sammanbygga den rättsmedicinska
institutionen och rättsläkarstationen.

Herr talman! Jag ber att få sluta mitt anförande med att upprepa, att ännu
gäller det avtal mellan Stockhoms stad och kronan, som innebär, att kronan
civilrättsligt har förpliktat sig att den 1 juli 1948 ha utrymt de lokaler, som
rättsläkarstationen nu använder. Jag anser, att riksdagen bör fatta ett beslut,
som icke i realiteten innebär att den ensidigt ryggar ett avtal med Stockholms
stad.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 eftermiddagen.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Det förefaller mig som om inte statsrådet
Mossberg hade åhört början av mitt förra anförande. Jag har aldrig sagt,
att vi skulle här fatta något beslut som innebure ett ensidigt upphävande av
det mellan staten och Stockholms stad gällande avtalet om denna byggnad.
Jag menar bara att man kan fråga, om detta inte möjligen skulle kunna tagas
upp till ny diskussion. Säger Stockholms stad nej, så är staden ju i sin fulla
rätt att vidbliva avtalet. Men hur mången gång förekommer det inte här i livet,
att ingångna avtal tagas upp till diskussion; ett avtal kan ju inte hävas
ensidigt av den ena parten, utan båda parterna måste var med därom. Denna
sak kunde i varje fall prövas, och jag tycker inte det skulle ligga så illa till,
om man visste att något nämndhus inte nu kan få byggas på tomten i fråga.

Statsrådet Mossberg har vidare framfört en del materiella uppgifter, som
jag tycker att man bör något granska.

År 1946 beslöt riksdagen att bygga den rättsmedicinska anstalten. Ja, det
kan ju möjligen vara ett bevis för att man har gått litet för hastigt fram
under de senaste åren med en del sådana saker, men dessutom är bygget ännu
inte klart. Efter 1946 har dock inträffat, vilket är av rätt avgörande betydelse,
att läget här i landet framför allt på byggnadsområdet har avsevärt skärpts och
försämrats, och den omständigheten att riksdagen fattat detta beslut får ju
inte vara bindande för att åtgärderna skola fullföljas oavsett hur utvecklingen
blir. Man måste ju ta hänsyn till utvecklingen på hela området, och alla de,
som få sina framställningar om mycket nödvändiga, ja, nästan ofrånkomliga
byggnationer avslagna, ha nog Svårt att förstå, att ett sådant bygge som det
nu här förevarande skall få sättas i gång.

Jag har också sagt att vi inom vederbörande utskottsavdelning inte ha tyckt
att man för all framtid skulle ha denna station liggande på patologiska institutionen
utan endast till dess att det inte åstadkommer så skadlig verkan
att gå in för ett så pass stort bygge som det här är fråga om. Det rör sig dock
om en byggnadskostnad av 1 340 000 kronor, och redan beloppets storlek tycker
jag kan visa att bygget förefaller vara onödigt stort planerat just med tanke
på vad statsrådet Mossberg här nyss nämnt, nämligen att en stor del av rättsläkarstationens
lokalbehov redan är tillgodosett på den rättsmedicinska anstalten.
Det är huvudsakligast bårhus- och obduktionsavdelningar och laboratorium
som skulle tillkomma. Detta är ytterligare ett bevis på våra svenska, inte så
mycket arkitekters som huvudmäns bristande förmåga att begränsa sig och

Nr 28.

Onsdagen den 18 juni 1947.

Ang. nybyggnad för statens rättsläkarstation i Stockholm. (Forts.)
ändå få ut full effekt av planerade lokaler. Sålunda tror jag att jag, eftei
de undersökningar som vi gjort på platsen, faktiskt måste bestrida de uppgifter,
som herr statsrådet bär lämnade om att obduktionsutrymmena på patologiska
institutionen skulle vara för små. Det finns nämligen inget skäl att
hundraprocentigt godtaga vad en professor säger, som riskerar att få sitt område
något inkräktat — han är jävig i sådana fall. De obduktions rum, som
finnas på patologiska institutionen, innehålla 300 kvadratmeters yta, men det
är så att dessa utrymmen dels knappast någonsin helt utnyttjas och dels endast
användas under kortare tider av dagen. Jag tror att det skall vara svårt
att göra gällande, att det inte skulle kunna gå att få rättsläkarstationens obduktioner
verkställda där. Svårigheterna kunna vara något större på bårhusavdelningen,
och jag tycker det skulle ha legat mera av sannolikhet i herr
statsrådets påpekande här, om han hade inskränkt sig till att tala om bårhusavdelningen.
I medeltal kommer det in högst ett sådant lik om dagen —
någon gång kan det bli fråga om några stycken på en dag — men som jag
nyss sade kan man inte tänka sig att ha en bårhusavdelning så stor att den
utan minsta svårigheter skulle kunna ta emot det maximum, som någon gång
kan tänkas förekomma under en femårsperiod. Därför anser jag det vara omotiverat
att planera för sådana exceptionella anhopningar, utan man får försöka
klara sig med enklare anordningar.

De undersökningar som vi ha gjort beträffande hur antalet för obduktion avsedda
lik varierar, ha visat, att antalet inte är så oerhört fluktuerande. Någon
apparatur behöver inte bäras fram och tillbaka dessa 800 meter, som det i
själva verket är fråga om. Om avståndet är några meter över de 800, böra vi
väl också ange det till 800 meter hellre än att genast säga att det är en kilometer.
Detta skulle väl i praktiken kunna ordnas så att laboratorieutrustningen
kunde finnas kvar på patologiska institutionen och man sluppe flytta den.
Denna sak ges alltför stora proportioner för att på så sätt motivera att man
måste få allting nytt och fint ordnat. Jag förstår så väl, att de, som äro inkopplade
i detta, försöka gripa chansen att få det ordnat på detta sätt, men
med tanke på svårigheterna i fråga om byggnationen överhuvud taget i landet
får man väl finna sig i att ha det en smula provisoriskt ordnat i detta avseende
under någon tid.

Jag förstår, herr talman, att det kan vålla svårigheter med ett provisorium,
men tiden är nu så full av svårigheter, att dessa dock äro små för att inte säga
obetydliga i förhållande till de svårigheter människorna landet runt få finna
sig i. Vi ha som sagt inom vederbörande utskottsavdelning forskat rätt mycket
i denna fråga. Vi ha därför inte kunnat godtaga alla de påståenden, som kommit
från dem, som äro direkt inkopplade i saken. Detta gör att jag tror att herr
statsrådet måste sägas ha förstorat vissa ting till sådana dimensioner som de
inte behövde ha. Återföres denna fråga till den dimension den hade, innan propositionen
blev framlagd eller förberedd finns det möjligheter att lösa den, antingen
genom att Stockholms stad låter tala vid sig och dröjer med uppförandet
av sitt nämndhus, eller genom att man tills vidare använder de utrymmen,
som finnas tillgängliga på patologen.

Det var en sak, som herr Wistrand nyss omnämnde, som jag kanske borde
bemöta, nämligen vad han sade om att de lediga utrymmena skola stå redo för
de planerade utvidgningarna. Jag anser att det blir lagom att dessa planerade
utvidgningar komma till stånd, då rättsläkarstationen har använt dessa lokaler
under ett par tre år och under tiden hunnit få sitt nya hus färdigt. Det
kommer väl ungefär att till tidpunkten sammanfalla med den utvidgning som
behövs, och sammanfalla tidpunkterna inte därvidlag så böra de bringas att
sammanfalla.

Onsdagen den 18 juni 1947.

Nr 28.

Ang. nybyggnad för statens rättsläkar station i Stockholm. (Forts.)

Herr statsrådet Mossberg: Herr talman! Jag skall bara säga ett par ord i
fråga om avtalet med Stockholms stad, som för mig framstår såsom det väsentliga
i detta sammanhang.

Herr Mannerskantz yttrade, att det här inte alls var fråga om något ensidigt
ryggande av avtalet utan endast gällde ett uttalande om lämpligheten av
att man toge upp ett resonemang med Stockholms stad om framflyttning av
tidpunkten för markavtalets ikraftträdande.

Jag vill omnämna för kammaren att för någon tid sedan en sådan framställning
har riktats till Stockholms stad. Något svar från Stockholms stad
har än,nu icke ingått. Allt fortfarande gäller alltså avtalet om utflyttning den
1 juli 1948 ur de lokaler, som nu användas för rättsläkarstationen. Skulle det
bli på det sättet att Stockholms stad av någon annan anledning ville hålla på
avtalet, t. ex. för att staden själv skulle utnyttja dessa lokaler — jag vet ingenting
därom — är detta tillfälle det sista riksdagen har att i tid bevilja anslag
till en nybyggnad för rättsläkarstationen. Till nästa riksdag är det för sent,
och i den situationen har jag ansett att man inte borde ställa statsmakterna i
ett sådant anslagsläge att, om en framflyttning av markavtalets ikraftträdande
icke kommer till stånd, kronan inte skulle ha möjlighet att effektuera det
avtal, som kronan tidigare har ingått.

Herr Anderson, Gustaf Iwar: Herr talman! Jag blev uppkallad av ett uttryck
som herr Mannerskantz använde i sitt första anförande. Jag kan försäkra
herr Mannerskantz att jag ingalunda betraktar det som fegt, om man biträder
ett förslag och ställer medel till förfogande för ett byggnadsändamål
men förutsätter att byggnadsberedningen skall pröva ärendet. Jag skulle vilja
erinra herr Mannerskantz om att den logiska slutsatsen av hans resonemang
blir, att alla de mångahanda nybyggnader, vartill årets riksdag beviljat medel,
utan vidare skulle kunna sättas i gång. Jag upprepar vad jag sade i mitt första
anförande, att jag förutsätter att samtliga dessa fall bli föremål för byggnadsberedningens
prövning.

Den omständigheten att andra kammaren har biträtt utskottsmajoritetens förslag
bör enligt min syn på saken inte hindra första kammaren att ha en annan
mening än andra kammaren. Jag vidhåller mitt yrkande om bifall till reservationen.

Häri instämde herr Näsström.

Herr statsrådet Möller: Herr talman! Jag hade inte tänkt deltaga i denna
diskussion. Det förefaller som om statsrådet Mossbergs anförande varit så klargörande
att det vore ganska orimligt — men även det orimliga kan naturligtvis
ske — om kammaren skulle följa statsutskottets majoritet.

För min del skulle jag särskilt vilja ytterligare understryka det faktum, att
kammaren kan komma att fatta ett beslut, som innebär, att Kungl. Maj:t inte
kan effektuera den åtagna förpliktelsen att till Stockholms stad på avtalad tid
överlämna de lokaler, vari rättsläkarstationen nu är inrymd.

Det är mycket bra att herr Mannerskantz här står och försäkrar oss en hel
del. Jag hörde i andra kammaren en talare, som visserligen inte tillhörde majoriteten
i egentlig mening men som slutade sitt anförande med att yrka bifall
till majoritetens förslag —han kunde aldrig tänka sig att byggnadsberedningen
skulle lämna Stockholms stad tillstånd att på ifrågavarande tomt uppföra
ett nytt nämndhus, och därför ansåg han att det vore onödigt att bifalla Kungl.
Maj :ts förslag. Jag får säga att det är något fullkomligt nytt för mig att höra
att man i riksdagen resonerar på ett så ytterst lättvindigt sätt. Jag kan över -

Nr 28.

Onsdagen den 18 juni 1947.

Ang. nybyggnad för statens rättsläkarstation i Stockholm. (Forts.)
huvud taget icke förstå, att man är redo att fatta ett beslut, som faktiskt kan
få den konsekvensen att förpliktelsen enligt avtalet inte kan uppfyllas.

Nu har statsrådet Mossberg försäkrat att byggandet, om det finns några möjligheter
att skjuta på det, skall bli uppskjutet. Det förhåller sig inte på det sättet
att Kungl. Maj :t eller några myndigheter, som ha med detta att göra, längta
och trängta efter att få denna byggnad uppförd. Det är bara fråga om att
man på detta sätt vill skapa de formella förutsättningarna för att utrymning
skall kunna ske, om den visar sig bli nödvändig.

Jag får för min del säga, att om riksdagen inte har så mycket förtroende för
Kungl. Maj :t att den kan taga ett sådant uttalande på allvar och finna det
vara rimligt att anslå erforderliga medel så att de finnas, om de verkligen
skulle komma att behövas, så vore det i alla fall ganska förvånande. En sak är
att andra kammaren beslutat på sitt sätt. Jag skulle för min del vilja säga, att
andra kammarens beslut är ett lunchätarbeslut — tillåt mig påpeka det. Det
fanns knappast några ledamöter i der. kammaren, när beslutet där fattades.
Hade flera av andra kammarens ledamöter varit närvarande vid diskussionen
i denna fråga, undrar jag, om statsutskottets majoritet hade segrat där. Ty om
jag skulle bedöma det sakliga innehållet i de anföranden, som höllos för och
emot, så var det som i sak sades till förmån för reservationen absolut mera
övertygande och överlägset den motivering, som anfördes för statsutskottsmajoritetens
förslag.

Riksdagen ikläder sig inte själv eller Kungl. Maj:t någon förpliktelse med
ett positivt beslut i denna sak, och för min del hoppas jag, att första kammaren
åtminstone skall kunna gå så långt att den bereder tillfälle till en gemensam
votering på denna punkt för att ge andra kammaren — vilket har hänt
förr ■— tillfälle att ändra mening.

Herr Wistrand: Herr talman! Jag vill gentemot herr Mannerskantz säga,
att man nog inte kan ta så enkelt på frågan, att. man förklarar, att de laboratorieundersökningar,
som måste göras på grund av obduktioner vid den patologiska
institutionen för rättsläkarstationens räkning, också skola göras vid
denna institution. De böra naturligtvis verkställas vid den rättsmedicinska
anstalten, dit undervisningen i rättsmedicin är förlagd.

Herr Mannnerskantz sade vidare, att det i alla fall inte skulle bli fråga om
att för andra ändamål använda dessa ökade utrymmen på patologiska institutionen
föryän om några år, och till dess kunde man godtaga ett provisorium.
Men det förhåller sig inte så, utan dessa lokaler komma att tagas i anspråk
mycket snart. Såsom statsrådet Mossberg meddelat kommer den utökning avpersonalen
vid den patologiska institutionen, som är föreslagen i forskningens
intresse, att kräva så gott som alla dessa utrymmen, och resten behövs för
ett annat ändamål, vars tillgodoseende det inte heller går att dröja med.

Jag tror att det av denna debatt ganska klart framgått, att vi alla äro
överens om att om en uppgörelse kan nås med Stockholms stad om att rättsläkarstationen
får ligga kvar på sin nuvarande plats under ett eller annat år.
så är det ingen som har så mycket emot att rättsläkarstationen och rättsmedicinska
institutionen tills vidare bevaras där förenade och att man i så fall i
nuvarande situation kan uppskjuta byggandet för den nya rättsläkarstationen.
Det farliga är emellertid, att man mer eller mindre medvetet strävar hän emot
en lösning, enligt vilken rättsmedicinska anstalten förlägges till en plats och
rättsläkarstationen till en annan. Det är denna förläggning på olika håll, som
faktiskt måste betraktas som en oframkomlig lösning.

Mycket pengar ha lagts ned på forskning och undervisning inom medicinen.
Det har varit en hederssak för Sveriges riksdag att se till, att det karolinska

Onsdagen den 13 juni 1947.

Nr 28.

Ang. nybyggnad för statens rättsläkarstation i Stockholm. (Forts.)
institutets nya byggnader skola bli ändamålsenliga och skola kunna i långa år
tjäna sitt ändamål. Det har varit en grundläggande princip vid riksdagens
handläggning av institutets byggnadsfråga. Att nu på grund av en som jag
tycker ovanligt illa placerad sparsamhet skapa till provisorium, som av dem,
som ha hand om forskningen och undervisningen, uppfattas såsom ohållbart
för att inte säga olidligt, och om vars långvarighet man intet säkert vet, måste
enligt min uppfattning betraktas som ett allvarligt missgrepp. En sådan felaktigt
applicerad sparsamhet möter oss tyvärr inte för första gången just på
byggnadsområdet. Den sparsamhet, som kommit till uttryck inom statens
byggnadsväsen, innebär ej sällan att man drager på sig vilka driftkostnader,
vilka besvär och vilka svårigheter som helst, endast själva byggnaden drager
så liten kostnad som möjligt. Men icke ens den sparsamheten har något värde
i nuvarande situation, när alla parter äro överens om att det för närvarande
inte skall byggas, om det går att få en överenskommelse med Stockholms stad
om anstaltens kvarblivande t. v. på sin gamla plats.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Statsrådet Mossberg yttrade
nyss att en framställning hade gjorts till Stockholms stad, men att svar
därpå ännu icke hade ingått. Jag finner det ganska naturligt, att staden
när ärendet ligger under riksdagens behandling, väntar med sitt svar, till
dess den får se frågans utgång i riksdagen.

Utskottet har vidare tryckt på det förhållandet, att utredningen i frågan
är bristfällig och att det enligt dess mening tarvas en bättre utredning. Jag
måste säga, att de meningsskiljaktigheter, som framkommit under denna diskussion,
just visat sig vara sådana, att man inte bör gå till ett positivt beslut
utan i stället bör följa statsutskottets anvisning.

Härtill kommer ju — vilket man har alla skäl att beakta — att vi nu befinna
oss på toppen av en högkonjunktur med sträng ransonering av material
och arbetskraft på alla områden. När det alltså behövs ytterligare undersökning,
är det då klokt, att under denna högkonjunktur anvisa så pass betydande
belopp för uppnåendet av ett mål, som det vore lämpligare att uppnå vid en
mera normal tid?

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr statsrådet Mossberg: Herr Johansson försökte i sitt anförande kasta
fram den tanken, att Stockholms stad skulle ligga liksom lurpassande i avbidan
på riksdagens beslut i denna fråga. Jag tror inte alls, herr Johansson,
att frågan ligger till på det sättet.

Herr Johansson vet säkerligen bättre än jag, vilket invecklat avtal markavtalet
mellan kronan och Stockholms stad är. Det är inte bara kronan, som
skall fullgöra vissa prestanda, utan det är även Stockholms stad, som skall
göra det.

Jag hyser alltså den förhoppningen, att det skall ligga i Stockholms stads
positiva intresse att gå med på en förlängning av detta avtal, men jag kan
inte för min egen del antecipera att ett avtal ändras, innan ett sådant nytt
avtalsläge är för handen.

Beträffande meningsskiljaktigheterna är det ju faktiskt så, att i år tydligen
en ny uppfattning har kommit fram hos statsutskottets majoritet, nämligen
att man skall utreda frågan om rättsläkarstationens förläggning till den
patologiska institutionen. Men det får väl vara litet konsekvens mellan vad
riksdagen beslutar 1946 och 1947. År 1946 beslöt riksdagen uppföra en rättsmedicinsk
institution, som till hela sin utformning förutsatte att vägg i vägg

Första kammarens protokoll 1947. Nr 9.8. 3

Nr 28.

Onsdagen den 18 juni 1947,

Ang. nybyggnad för statens rättsläkarstation i Stockholm. (Forts.)
med den skulle ligga en rättsläkarstation. Om riksdagen :ra alltså skulle besluta
att ändra på detta och i stället vilja förlägga rättsläkarstationen till
den patologiska institutionen, måste ju riksdagen även besluta att bygga till
den rättsmedicinska institutionen. Situationen är nämligen den, att den rättsmedicinska
institutionsbyggnad, eom nu håller på att uppföras, i sin nuvarande
utformning helt enkelt inte kan fungera för sitt avsedda ändamål, eftersom
den saknar såväl obduktionslokal som bårhus. Båda dessa lokaliteter
måste i så fall tillbyggas, antingen så att de inrymmas såsom en fristående
rättsläkarstation eller som en tillbyggnad till den rättsmedicinska institutionen.
Det är den enkla sanningen.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Jag förmodar, att statsrådet Mossberg låtit
sig influeras av statsrådet Möllers yttrande om lunchen till att upprepa,
vad han redan en gång sagt, när han nu sett att några av dessa lunchätare
infunnit sig här. Jag skulle vilja hemställa, att jag inte behöver känna mig
förpliktad att ånyo bemöta vad jag redan en gång har bemött. Jag kan emellertid
säga, att ingen här väl skall tro, att den omständigheten, att vi ha ett
avtal med Stockholms stad och att detta inte ensidigt kan uppsägas, är det
som skall avgöra dennia fråga. Utskottet har ju icke ens visat på den möjligheten
utan det bar visat på möjligheten att under några år provisoriskt
reda sig med de utrymmen, som finnas på karolinska institutet och som äro
dåligt utnyttjade eller icke alls utnyttjade, till dess läget på byggnadsområdet
blivit bättre än det nu är.

För övrigt hoppas jag, att det är de ledamöter, som varit närvarande här
under debatten, som skola avgöra frågan, och inte lunchätarna.

Herr statsrådet Mossberg: Herr talman! Jag vill bara — med någon glädje —
— konstatera, att jag under denna debatt hört även herr Mannerskantz upprepa
sig.

Herr Forslund: Herr talman! Jag måste uttala min förvåning över att herr
Mannerskantz, som eljest har ett så klart och redigt ekonomiskt sinne, i dag
har alldeles förvillats av den förbindelse han synes ha haft med de personer,
som ha stått i spetsen för den så många gånger fördyrade sjukhusbyggnadsverksamheten
här i landet. Här rekommenderar han, att vi skola överväga att
bygga någonting provisoriskt. När man frågar honom, vet han knappast själv,
vilken byggnad han vill rekommendera till en påbyggnad. På s. 17 i utskottets
utlåtande står ju ändå nämnt, vilken byggnad man vill bygga på med
en våning. Göra vi det, spara vi väl inga 1,3 miljoner kronor, som det är fråga
om här, utan då få vi vara med om en påbyggnad, som därtill blir mycket
besvärande i driftsavseende. Det kan väl inte vara en sund ekonomi.

Herr statsrådet har också sagt, att vi inte skola bygga, om vi kunna göra
upp med Stockholms stad. Vi vilja, att riksdagen skall vara konsekvent i
sina beslut. Pengarna skola beviljas, så att man kan bygga, om man blir
tvungen därtill. Här är det bara fråga om ett fullföljande av ett tidigare
fattat beslut, ty, som .statsrådet Mossberg nyss sade, detta hör ju samman
med 1946 års beslut. Är det riksdagen värdigt att 1947 med denna kringelkrokiga
motivering avslå Kungl. Maj:ts förslag? Jag vädjar till kammaren
att inte biträda majoriteten i utskottet utan tillmötesgå sakkunskapen, som
väl ändå representeras av de människor, vilka skola arbeta i dessa institutioner.
Man kan inte skriva bort dem så där lätt som herr Mannerskantz nyss
gjorde. Vi ha en så vacker skapelse på Norrbacka, att jag inte tycker vi skola
misspryda den genom att göra på det sätt utskottsmajoriteten föreslagit.

Jag vill för min del starkt understryka vikten av att följa reservationen.

Onsdagen den 18 juni 1947.

Nr 28.

Ang. nybyggnad för statens rättsläkarstation i Stockholm. (Forts.)
överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen i enlighet
med de yrkanden, som därunder framkommit, gjorde propositioner, först på bifall
till vad utskottet i det pu förevarande utlåtandet hemställt samt vidare
därpå att kammaren skulle med avslag å utskottets hemställan antaga det
förslag, som innefattades i den av herr Oscar Olsson m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Wistrand begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 174, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan och antages det förslag, som innefattas
i den av herr Oscar Olsson m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till ep början omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans uppfattning flertalet röstat för nej-propositionen.

Då emellertid herr Mannerskantz begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

J a—51;

Nej—77.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 175, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till jordbrukets
byggnadsstudiekommitté;

pr 176, i anledning av Kungl. Maj tis proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till täckning av vissa vid skifferoljeverket vid Kinne-Kleva
uppkomna driftsförluster och avvecklingskostnader;

nr 177, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till statens provningsanstalt;

. nr 178, i anledning av väckt motion angående anslag för budgetåret 1947/48
till bidrag till upprättande av en livräddningsstation på Hanö;

nr 179, i anledning av Kungl. Maj tis proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1946/47 m. m., i vad propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde;

nr 180, i anledning av Kungl. Maj tis proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1946/47 m. m., i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde ;

nr 181, i anledning av Kungl. Maj tis proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1946/47 m. m., i vad propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde;

pr 182, i anledning av Kungl. Maj tis i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag till kristillägg till erkända arbetslöshetskassor;

Nr 28.

Onsdagen den 18 juni 1947,

Ang. avveckling
av omsättningsskatten
för
vissa motorfordon.

nr 183, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag till undervisnings-
och upplysningsverksamhet rörande arbetarskydd;

nr 184, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående grunder för ålderdomshemsvårdens
ordnande och utbyggnad m. m. jämte i ämnet väckt motion
;

nr 185, i anledning av väckta motioner angående statsbidrag till bekostande
av hörapparater för döva och lomhörda m. m.; samt

nr 186, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående omorganisation
av djurgårdskommissionen m. m. jämte i ämnet väckt motion.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets betänkande nr 37, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående reglering av sockemäringen i riket
m. m., bifölls vad utskottet i detta betänkande hemställt.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 38, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning om avveckling av den allmänna
omsättningsskatten för vissa motorfordon.

I en den 25 april 1947 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 249, hade Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till förordning om avveckling av den allmänna omsättningsskatten
för vissa motorfordon.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande betänkandet anfört:

»I föreliggande proposition föreslår departementschefen, att frågan om omföring
av den allmänna omsättningsskatten å vissa motorfordon till en varuskatt
åtminstone för närvarande får förfalla och att vid sådant förhållande
omsättningsskatten å nämnda fordon avvecklas från och med den 1 juli 1947.
Inom utskottet har uttalats tveksamhet, huruvida icke det penningpolitiska
läget skulle kunna anses tala för ett bibehållande av förevarande skatt å vissa
motorfordon i avvaktan på genomförandet av den ifrågasatta omläggningen
av varubeskattningen. Då emellertid den nu föreslagna avvecklingen av omsättningsskatten
å vissa motorfordon ej synes kunna föregripa ovannämnda
omläggning av varubeskattningen och bibehållandet av en omsättningsskatt
enbart beträffande dessa fordon i nuvarande läge icke skulle få någon penningpolitik
betydelse, anser sig utskottet oförhindrat tillstyrka bifall till propositionen.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts proposition nr 249, antaga det vid
propositionen fogade förslaget till förordning om avveckling av den allmänna
omsättningsskatten för vissa motorfordon.»

Herr Karlsson, Gustaf: Herr talman! Denna proposition är dagtecknad den
25 april och innehåller, som kammarens ledamöter finna, eu framställning
om att allmän omsättningsskatt på tyngre motorcyklar, sidovagnar till motorcyklar
och bilar skall upphöra efter den 30 juni 1947. Jag är tämligen säker
om att därest denna proposition skulle ha övervägts i dag, hade den icke kommit
på riksdagens bord. Det ekonomiska läget har ju försämrats, inflationsfaran
har trängt oss närmare in på livet, sedan denna proposition framlades,
och i kretsar, som rekommendera regeringen att ta i med hårdhandskarna för
att mota inflationsfaran, har till och med antytts, att det inte vore ur vägen,
om den gamla omsättningsskatten återinfördes. Det måste då te sig som en in -

Onsdagen den 18 juni 1947.

Nr 28.

Ang. avveckling av omsättningsskatten för vissa motorfordon. (Forts.)
konsekvens åtminstone i dessa kretsar, om denna del av omsättningsskatten
nu skall upphöra. Även om man inte gillar kravet på den allmänna omsättningsskattens
återinförande — och jag gör det inte ■—- så bör man dock vidta
åtgärder på olika områden, och jag tror, att här skulle man kunna tänka sig
en lyxbeskattning i någon form.

Det är mot denna bakgrund, som jag tillåter mig, herr talman, att ställa
ett yrkande om avslag på det föreliggande utskottsutlåtandet. Det innebär
då, att skatten skall vara kvar på bilar och de fordon, som innefattas i den
nu gällande förordningen. Ett beslut av kammaren i den riktningen skulle säkerligen
ute i landet uppfattas som ett bevis på att riksdagen till fullo förstår
det allvarliga läge,.som har inträtt, och är beredd att stödja alla de åtgärsom
här äro nödvändiga.

Herr talman! Jag yrkar alltså avslag på det föreliggande utskottsutlåtandet.

I detta anförande instämde herr andre vice talmannen och herr Karlsson,
Gottfrid.

Herr Andersson, Elon: Jag kan inte annat än instämma i de bekymmer, som
den föregående ärade talaren uttalade i anledning av den försämring av den
ekonomiska situationen, som har inträtt, inte bara under de veckor som ha
gått innan denna proposition framlades utan också dessförinnan. Om jag i
hans uttalande skulle kunna förnimma en bestämd avsikt att även i övriga
avseenden yrka avslag på av Kungl. Maj :t under de senaste veckorna lämnade
propositioner, där detta skulle ha ännu större betydelse i kampen mot inflationen,
än den nu förevarande frågan har, så skulle min tillfredsställelse bli
ännu större. Jag avvaktar inte utan intresse den reaktion, som på liknande
grunder kan komma till synes emot andra, mera genomgripande och mera
betydelsefulla förslag.

I den relativt ringa detalj, som kammaren nu har att besluta om, vill jag
ingalunda bestrida, att det kan finnas vissa skäl, som tala för att också den
inbegripes i ett stort ekonomiskt program. Men jag tror inte, att man skall
överskatta de materiella och inte heller de psykologiska verkningar, som ett
avslag på propositionen och ett bibehållande av den allmänna omsättningsskatten
på bilar skulle få. Om den föregående ärade talaren eventuellt förmenar,
att den allmänna omsättningsskattens bibehållande på motorfordon
skulle i någon män kunna bidraga till en begränsning av en valutaslukande
import av bilar, så skulle jag vilja säga, att i den mån det överhuvud taget
är möjligt- med gällande handelsavtal att åstadkomma någon importbegränsning
utöver den, som de materiella förhållandena ha ålagt oss under föregående
år, så vinner man ett sådant resultat avgjort mycket bättre genom
att skärpa importregleringen på dessa varor än genom att bibehålla omsättningsskatten
på motorfordonen. Det är möjligt, att omsättningsskatten i någon
mån och vissa fall kan verka begränsande på köplusten, men den alldeles avgörande
insatsen i det avseendet måste ju komma via en importreglering, och
där äro som sagt våra möjligheter ganska begränsade. I den mån sådana
möjligheter finnas, förutsätter jag, att de skola tas till vara.

Även med erkännande av den mycket behjärtansvärda tankegång, som ligger
bakom den föregående ärade talarens yrkande, har jag således svårt att förstå,
att just denna lilla detalj skall vara den, elär riksdagen allra kraftigast visar
sitt intresse för inflationskampens hårdhänta förande. Det är främst av den
anledningen, att det här rör sig om en till sina materiella och även psykologiska
verkningar rätt obetydlig detalj, där den eventuella nyttan knappast

Nr 28.

Onsdagen den 18 juni 1947.

Ang. avveckling av omsättningsskatten för vissa motorfordon. (Forts.)
skulle uppvägas av de olägenheter, som äro förbundna med att behålla omsättningsskatten
på dessa slag av varor, som jag, herr talman, ber att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr Karlsson, Gustaf: Den inflationskamp, som herr Elon Andersson talade
om, torde bestå av en hel del i och för sig kanske ganska obetydliga
detaljer. Den ena detaljen länkas in i den andra för att åstadkomma ett system.
Med den syn jag har på detta ser jag just här en sådan detalj, som jag tycker,
att vi kunna foga in i det system, som måste byggas upp för att åstadkomma
en utjämning eller en skärpt kamp mot inflationen. Jag kan inte, herr talman,
ge den föregående ärade talaren något löfte om hur jag skall ställa mig i
än det ena, än det andra fallet. Jag tror, att man får pröva från fall till fall.
Det råder ju ingen enighet om vad som kan vara det bästa i det ena eller det
andra fallet. Därom bli alltid meningarna delade. Men jag är här övertygad
om att man skall kunna åstadkomma något.

Utan att på något sätt vilja påverka kammaren med det argumentet, då jag
vet, att första kammaren alltid sätter en ära i att handla självständigt, vill
jag ändå nämna, att andra kammaren med mycket stor majoritet har avslagit
denna utskottets framställning.

Herr Björnsson: Herr talman! Jag skall ge herr Elon Andersson rätt i att
ett bibehållande av omsättningsskatten på bilar naturligtvis inte i och för sig
kan tänkas begränsa importen med något större antal vagnar, men motsatsen
kan ännu mindre bli fallet. Jag fick det intrycket, att herr Elon Andersson
i grund och botten talade för avslag på utskottets framställning, så lam var
hans argumentering. Det enda skäl han hade mot ett avslag var egentligen,
att det skulle bli litet trassligt, men så vitt jag förstår är detta en av de få
åtgärder man kan vidta för att få inkomster till statskassan, och det är den
ena sidan av kampen mot inflationen. Man är ju säker om att få ett visst belopp,
och det kräver inga extra kontrollanordningar. Vi ha hela apparaten i gång.
Jag skulle inte alls ha blivit förvånad, om herr Elon Andersson, t. ex. rått
oss att i stället höja skatten till 10 eller 20 procent. Vill man något sådant,
försätter man sig genom att ta bort denna omsättningsskatt i precis samma
tråkiga läge som vi på grund av allmänt kända omständigheter och biomständigheter
ha kommit i beträffande den allmänna omsättningsskatten.

Jag instämmer i herr Karlssons i Munkedal yrkande.

Herr Andersson, Elon: Om min argumentation föreföll herr Björnsson ganska
lam och försiktig, så sammanhänger det, herr talman, med mitt allmänna lynne
att vara ganska försiktig och inte använda så hårda ord. Jag försäkrar herr
Björnsson, att jag har en fullkomligt ärlig uppfattning om att utskottets betänkande
bör bifallas och att mina försiktiga ord således inte voro ett camouflage
för en efter utskottsbehandlingen ändrad ståndpunkt.

Herr Gusaf Karlsson i Munkedal vill inte avge någon försäkran om att han
skulle fortsätta sin behjärtansvärda kamp mot inflationen, när vi komma till
större och allvarligare saker. Jag tar, som det heter på högtidligt språk, hans
förklaring ad notam, men jag tror mig också kunna försäkra honom, att jag
inte skall underlåta att påminna honom om det mycket starka intresset att
man avslår sådana förslag från Kungl. Maj:ts sida, som kunna verka hindrande
på den nu igångsatta hårdhänta kampen mot inflationen.

Herr Franzon: Herr talman! Jag måste säga, att det hade varit lyckligare,
om den tveksamhet, som man hyser i dagens fråga, hade kommit fram i decem -

Onsdagen den 18 juni 1947.

Nr 28.

Ang. avveckling av omsättningsskatten för vissa motorfordon. (Forts.)
ber 1946, då man behandlade den allmänna omsättningsskattens slopande. Jag
vågar säga det, därför att jag då tillhörde dem i denna kammare, som ansågo,
att de 400 miljoner kronorna var det bättre att ha i statskassan än att lämna
ut till allmänheten. Men då propositionen kom och det blev en ganska enig
anslutning till densamma, var det kanske inte annat att göra. Själv förordade
jag då att man skulle uppskjuta avskaffandet åtminstone ett par månader.

Nu finns mitt namn under detta utskottsutlåtande. Jag anser då, herr talman
att man i alla väder skall hålla huvudet kallt och se till sakens reella innebörd.
Har man avskaffat omsättningsskatten, därför att man anser den beröra en del
nyttosaker, måste man även gå in på prövning av detta. Det finns dock en
del bilar, som äro nyttobilar, och enligt den utredning, som här är redovisad,
skulle endast cirka 5 procent kunna betecknas som lyxbilar. Om man sätter
skatten ganska hög skulle den kunna ge staten en inkomst på cirka en miljon
kronor. Det är ingen föraktlig summa, men som utskottet säger betyder den
penningpolitiskt inte så förfärligt mycket. Jag tror också, att man får komma
med en lyxbeskattning i någon form, men det bör då övervägas att ge den
andra former än den allmänna omsättningsskatten hade. Då bör man också
pröva, i vad mån denna skatt skall gå ut på sådant, som betraktas som nyttosaker
—- även nyttobilar, de böra prövas på samma sätt som allt annat.

Man får här ta konsekvensen av ett förut fattat beslut. Saken betyder ingenting
penningpolitiskt, och det kan bli fråga om en demonstration utan någon
nytta i dagens läge. Därför, herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr andre vice talmannen: Herr talman! Jag tillhör inte dem som anse, att
om man gjort en dumhet, bör man göra en till, utan tvärtom anser jag, att
när man gjort en dumhet, bör man försöka handla riktigt den andra gången,
om man har tillfälle därtill.

Jag var bland dem som ansågo att det var ett misstag att avskaffa omsättningsskatten,
sådan situationen då var. Visserligen är det riktigt, som herr
Elon Andersson säger, att detta är en detalj — han upprepade det med olika
adjektiv: en ringa detalj, en betydelselös detalj — men alla goda gärningar
göras kanske i etapper. Jag kan därför inte se, att frågans ringa betydelse
skulle vara ett motiv för att man i detta fall skall ta bort omsättningsskatten.
Även om det innebär en ringa åtgärd med hänsyn till inflationens bekämpande
att behålla omsättningsskatten, är det ändå en riktig åtgärd, och det vore oriktigt
att gå den andra vägen.

Herr talman! Jag ber att få ansluta mig till herr Karlssons yrkande.

Herr Sjödahl: Herr talman! Jag får erkänna, att jag står i en något besvärlig
situation.

I varubeskattningskommittén hade man på grund av riksdagens beslut förra
året uppe spörsmålet om beskattning av bilar och bedömde då saken med hänsyn
till frågan om bilarnas umbärlighet. Att dra upp en gräns mellan bilar,
som voro umbärliga och därför mera lyxbetonade, och nyttobetonade bilar
kunde varubeskattningskommittén inte göra. Kommittén kom därför till det
resultatet, att man ur den synpunkt, ur vilken kommittén hade att behandla
denna fråga, inte kunde framlägga något förslag om lyxbeskattning av bilar.
Kommittén tog ingen ställning till frågan, huruvida det av fiskaliska eller
andra skäl kunde erfordras en beskattning av personbilar, utan ansåg, att
denna fråga låg utanför de bedömningar, som kommittén enligt sina direktiv
måste göra.

Nu får jag ju erkänna, att jag hela tiden liar varit mycket olustig inför

Nr 28.

Onsdagen den 18 juni 1947.

Ang. rationalisering
av
riksdagstrycket.

Ang. avveckling av omsättningsskatten för vissa motorfordon. (Forts.)
denna proposition, vilket är bevillningsutskottets medlemmar bekant. Sedan
bevillningsutskottet har behandlat frågan, har regeringen meddelat, att den
eventuellt ämnar föreslå en utvidgad varubeskattning för att på det sättet
söka motverka inflationstendenserna. Hade utskottets ledamöter känt till detta
vid tidpunkten för utskottsbehandlingen, undrar jag, om inte utskottet måhända
hade intagit en annan ståndpunkt. Det var flera än jag som voro mycket
tveksamma inom utskottet, inte minst dess ärade ordförande, som tyvärr är
borta i dag.

Men jag skulle vilja säga en sak till — inte som medlem av bevillningsutskottet,
utan som medlem av varubeskattningskommittén. Några tekniska svårigheter
att behålla denna skatt föreligga inte, eftersom den skärpta omsättningsskatt,
som enligt vårt förslag skulle omvandlas, kommer att kvarstå,
ända till dess riksdagen nästa år fattar beslut i saken, och därmed kvarstår
den apparat, som erfordras för att klara den skärpta omsättningsskatten. Därtill
kommer, att skatten på bilar är den av alla lyxbeskattningar som är lättast
att genomföra och kontrollera -—- särskilt gäller detta försäljningen av
nya bilar. Några tekniska svårigheter kunna därför säkerligen inte målas
upp i detta fall. Här gäller det ju närmast att behålla den 5-procentskatt,
som hittills har utgått. Det är ingen ny skatt. Jag undrar, om inte både
finansdepartementet och bevillningsutskottet — trots att det senare är enhälligt
—- skulle bära med rätt stort lugn, om första kammaren här gick på
en annan linje än bevillningsutskottet har föreslagit.

Herr talman! Jag kan egentligen inte närmare uttrycka min tanke än jag
har gjort med detta !

Efter härmed slutad överläggning gjorde herr förste vice talmannen, som
för en stund övertagit ledningen av kammarens förhandlingar, jämlikt föreliggande
yrkanden propositioner, först på bifall till samt vidare på avslag å vad
utskottet i det nu föredragna betänkandet hemställt; och förklarade herr förste
vice talmannen, sedan han upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Karlsson, Gustaf, begärde votering, i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet hemställt i sitt betänkande nr 38,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för nej-propositionen.

Föredrogs ånyo banko utskottets utlåtande nr 44, i anledning av ifrågasatta
åtgärder för rationalisering av riksdagstrycket m. m.

I anslutning till förslag av 1945 års statsrevisorer hade 1946 års riksdag,
med bifall till hemställan av bankoutskottet i utlåtande nr 5, beslutit uppdraga
åt fullmäktige i rilcsgäldskontoret att låta utreda frågan om en rationalisering
av riksdagstrycket i syfte att vinna förenkling och större överskådlighet samt

Onsdagen den 18 juni 1947.

Nr 28.

Ang. rationalisering av riksdagstrycket. (Forts.)
ett nedbringande av kostnaderna ävensom att för riksdagen framlägga det förslag,
vartill utredningen kunde giva anledning.

För att verkställa den begärda utredningen hade fullmäktige den 23 maj
1946 tillsatt en kommitté med uppdrag att till fullmäktige inkomma med förslag
i ärendet.

Sedan kommittén, som antagit benämningen 1946 års kommitté för riksdagstrycket,
den 24 april 1947 till fullmäktige avgivit betänkande med förslag till
rationalisering av riksdagstrycket, bade fullmäktige med skrivelse den 29 i
samma månad till bankoutskottet överlämnat nämnda betänkande.

över betänkandet hade yttrande avgivits av kamrarnas herrar talmän, vilka
därvid överlämnat ett från riksdagens kanslideputerade inhämtat yttrande
ävensom en av kamrarnas sekreterare avgiven promemoria i ärendet.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte

1) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte vidtaga åtgärder
i syfte att de av 1946 års kommitté för riksdagstrycket uttalade synpunkterna
i fråga om ernående av mer lättläst och överskådligt riksdagstryck
måtte beaktas vid avfattningen och utformningen av Kungl. Maj:ts propositioner
till riksdagen;

2) uppdraga åt kanslideputerade att i överensstämmelse med vad kommittén
förordat verkställa en översyn av sakregistret till riksdagstrycket i syfte
att nedbringa dess omfång och öka dess överskådlighet;

3) uppdraga åt fullmäktige i riksgäldskontoret att i enlighet med vad utskottet
i utlåtandet förordat undersöka möjligheterna att ernå snabbare publicering
av riksdagens protokoll;

4) besluta, att vid tryckning av kamrarnas protokoll skulle senast från och
'' med 1949 års riksdag användas spaltsättning och stilsorten borgis; samt

5) godkänna av utskottet förordat förslag om införande av innehållsförteckningar
till de olika protokollshäftena.

Herr Sten: Herr talman! När denna fråga senast behandlades — jag vill
minnas, att det var med anledning av några funderingar av statsrevisorerna —
tillät jag mig ensam och allena att föra den konservativa betänksamhetens talan.
Det gällde då närmast att införa det s. k. akt- eller dossiersystemet för
riksdagstrycket. Jag finner av det nu föreliggande utlåtandet, att jag tydligen
var på rätt spår den gången, eftersom den kommitté, som närmare har övervägt
dessa ting, har kommit till det resultatet, att systemet icke lämpligen kan
genomföras beträffande det svenska riksdagstrycket. Jag styrkes därav i den
uppfattningen, att det beslut som kammaren nu står i begrepp att fatta är
förhastat och att dessa frågor hade behövt övervägas ytterligare. Närmast
syftar jag på fjärde punkten, där utskottet av någon anledning föreslår, att
det skall ingå i kammarens beslut, vilken spaltsättning och vilken stilsort
som skall användas vid tryckning av kamrarnas protokoll. Jag tvivlar på
att kammaren är mogen för att fatta något sådant beslut, som skulle innebära,
att man i fortsättningen vore bunden i det avseendet.

De riktlinjer i fråga om språkvård och användande av förkortningar, som
voro bilagda kommittébetänkandet, äro i och för sig ett intressant aktstycke
ur samma synpunkter som exempelvis professor Wellanders arbete på denna
punkt givetvis har varit av värde. Men jag har svårt att förstå, vad det har
att göra med denna fråga, och jag antecknar med tillfredsställelse, att det i
bankoutskottets utlåtande heter, att en förenkling av det s. k. kanslispråket
framstår såsom önskvärd. Alltså är det inte meningen, att man skall utrota
det, såsom kommittén eller i varje fall författaren synes ha avsett. Det får

Nr 28.

Onsdagen den 18 juni 1947.

Ang. rationalisering av riksdagstrycket. (Forts.)
väl vara någon måtta också på rationalisering och likriktning. Jag har givetvis
den största aktning för journalistsvenskan, som jag själv efter fattig förmåga
använder, då den är på sin plats. Men jag kan inte finna, att den bör
upphöjas till något föredöme för Kungl. Maj:ts kansli och för dem som föra
pennan i riksdagens utskott, utan jag hade fattat saken på det sättet, att
det gäller för journalisterna att akta sig för att bli influerade av kanslispråket.
Vi veta ju, att det finns olika system, olika skolor, när det gäller att behandla
svenska språket. Vi veta exempelvis i fråga om kommatering, att skollärarna
sätta komma, där det skall vara, och journalisterna sätta komma, där
det behövs. Men man kan väl därför inte säga, att den ena uppfattningen
är riktigare än den andra och att man ovillkorligen skall föra något utrotningskrig
mot eller uttala någon förkastelsedom över det ena eller det andra
systemet.

Jag hade god lust att yrka avslag åtminste på den fjärde punkten i utskottets
hemställan, då jag finner det orimligt, att kammaren skall besluta
i sådana rent tekniska frågor. Men jag föreställer mig, att det måhända är
för mycket begärt, att kammaren i två ärenden efter varandra skulle visa självständighet,
och därför får jag väl nöja mig med att rädda min egen själ och
inskränka mig till att framföra mina betänkligheter. Jag är emellertid övertygad
om att hade det funnits rådrum till ett annat år, skulle resultatet ha
blivit detsamma som beträffande aktsystemet, nämligen att man inte hade
bort företa någon ändring.

Herr andre vice talmannen: Herr talman! Jag tycker, att herr Sten använder
väl expressiva uttryck, när han går att försvara positioner, som äro
dömda att falla. Jag hade inte väntat, att han skulle försvara kanslisvenskan.
Jag har tyckt mig märka, att han inte använder den själv, då han uttrycker
sig i skrift. När han här säger, att det skall vara någon måtta på rationaliseringen
och att man inte bör föra ett utrotningskrig mot kanslispråket, tillgriper
han större ord än nöden kräver. Jag vill påpeka, att utskottet för sin
del i sina klämmar inte ens talat om kanslispråket, utan i motiveringen anslutit
sig till kommitténs funderingar och menat, att de böra vinna efterföljd.

Utskottet talar inte heller om journalistsvenskan. Den är för resten inte något
särskilt språk, vilket man kan säga att kanslisvenskan är. I journalistiken
försöker man snarare uttrycka sig enkelt och begripligt, så att vanligt folk inte
bara förstår, utan lätt förstår vad det är fråga om. I det skriftprov, som är
bifogat kommitténs betänkande, ges ju flera exempel på hur man uttrycker sig
i kanslispråket. Det framgår av dessa exempel, att utmärkande för detta språk
är, att författarna i allmänhet söka skriva så långt som möjligt. En sak, som
kan uttryckas kort, göres lång, helst dubbelt så lång som behövs. Framför allt
rör man sig ju med substantiveringar. Vad som kan uttryckas genom ett enkelt
verb förvandlas till ett substantiv med vidhängande hjälpverb.

Det där är ju ett inrotat system. Våra ämbetsmän och många andra äro
uppvuxna med det. Såsom jag sade i utskottet, är det svårt att lära gamla
hundar att sitta. Jag tror inte att det går på ett år eller på ett årtionde eller
kanske ens på flera årtionden att lära de herrar, eom vant sig vid kansli- och
kurialspråkets avrundade vändningar, att uttrycka sig så kort, koncist och begripligt
som möjligt. Men det är ett mål att uppställa även i fråga om riksdagens
protokoll och övriga handlingar. Visserligen kan man säga, att när
propositionerna och utlåtandena utnyttjats här och protokollen tryckts, skickas
de till arkiven och att om det några årtionden efteråt kanske kommer en herre
som vill studera dem för att bli doktor, gör det allmänheten detsamma, om han

Onsdagen den 18 juni 1947.

Nr 28.

Ang. rationalisering av riksdagstrycket. (Forts.)
har svårt eller lätt att tillägna sig vad som står där. Men det är väl önskvärt,
att riksdagsmännen lätt knnna tillägna sig handlingarnas innehåll. Jag vill
inte fråga herrar och damer riksdagsledamöter, hur mycket de läsa av alla
papper de få, men vi kunna väl alla med handen på hjärtat säga, att vi inte
läsa allt och inte ens det mesta, i hög grad beroende på att handlingarna äro
avfattade på ett språk, som erbjuder stora svårigheter, kanske inte att tillägna
sig, men att njuta av. Om vi komma fram till en annan ordning, så att man
uttrycker sig enkelt och kort och på ett språk, som så mycket som möjligt
ansluter sig till det språk, som vi tala i vardagslivet, skola riksdagsmännen
också läsa en större procent av de pappersbalar vi även i dessa pappersransoneringstider
få försöka tröska igenom.

Jag tror alltså, att herr Sten inte skall vara alltför ängslig för att det blir
ett utrotningskrig mot kurial- och kanslisvenskan. Det kommer nog inte att gå
så fort som man skulle kunna önska, det kommer tvärtom att gå ganska långsamt.
Men jag hoppas för min del livligt, att det enkla språk- och skriftideal,
som kommittén och dess experter ha uppställt, förr eller senare skall användas i
riksdagens tryck.

Herr Sten reagerade särskilt mot fjärde punkten, där det rekommenderas
spaltsättning och stilsorten borgis. Det kan ju se litet egendomligt, ut att ett
utskott förordar en viss stilsort och att riksdagens kamrar skola besluta om
den. Jag påpekar i alla fall, att spaltsättningen här är det väsentliga, och
förslaget härom har ju tillkommit framför allt med hänsyn till läsligheten. Det
är oerhört svårt att läsa ett tryck, där man måste låta pekfingret följa med
för att inte tappa bort raderna. Om man har spaltsättning av det slag som finnes
i tidningarna, behöver man inte använda pekfingret. Det är faktiskt mycket
lättare att läsa en smal spalt, satt med borgis, alltså den något mindre stilen,
än en dubbelspalt eller en hel sådan sida satt med korpus. Att man i detta
sammanhang förordar borgisstilen beror naturligtvis framför allt på att man
önskar på ett mindre utrymme än eljest få in vad som skall sättas.

Jag tror inte, att de farhågor herr Sten har uttalat äro berättigade. Jag vill
ju inte förespegla kammarens ledamöter, att man genom dessa reformer vinner
så mycket ekonomiskt, men det lilla som man vinner är värt att tillvarata.
Framför allt komma reformerna att leda till att riksdagsmännen lättare än
förut kunna hantera det myckna tryck, som vi i detta pappersland tyvärr
måste röra oss med.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i det n,u
ifrågavarande utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo första lagutskottets utlåtanden:

nr 49, i anledning av dels Kungl. Maj ds proposition med förslag till lag
om fortsatt giltighet av lagen den 1 november 1940 (nr 924) med särskilda
bestämmelser angående patent vid krig eller krigsfara m. m., dels ock Kungl.
Maj ds proposition angående godkännande av en den 8 februari 1947 avslutad
internationell överenskommelse rörande bibehållande och återställande av rättigheter
på den industriella äganderättens område, m. m.;

nr 50, i anledning av väckt motion angående utredning i syfte att trygga
patenthavares rätt även under tider av krig eller krigsfara; samt

nr 51, i anledning av dels Kungl. Maj ds proposition med förslag till lag
angående ändring i utlänningslagen den 15 juni 1945 (nr 315) samt om fortsatt
giltighet av samma lag, dels ock väckt motion om åtgärder till förstär -

Nr 28.

Onsdagen den 18 juni 1947.

kande av rätten för utlänning, som är gift med svensk kvinna, att vistas här i
riket.

Vad utskottet i dessa utlåtanden, hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets utlåtanden:

nr 39, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om kommunernas bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen, dels ock i ämnet
väckta motioner; samt

nr 40, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
upphävande av 61 § 2 mom. lagen den 14 juni 1918 (nr 422) om fattigvården.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Ang. vissa Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 42, i anledning av Kungl.
ändringar jfaj :ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 22 juni
alteufomsTol.1928 (nr 254) om arbetsdomstol, m. m.

Genom en den 18 april 1947 dagtecknad proposition, nr 224, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade Kungl. Maj :t
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 22 juni 1928 (nr 254) om arbetsdomstol
;

2) lag om betalningsföreläggande för vissa fordringar på arbetslön m. m.;
samt

3) lag angående ändrad lydelse av 26 § lagen den 29 juni 1945 (nr 420)
om semester.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på grund av vad däri anförts
hemställt,

A. att riksdagen — med förklaring, att riksdagen funnit det genom förevarande
proposition framlagda förslaget till lag angående ändring i lagen den
22 juni 1928 (nr 254) om arbetsdomstol icke kunna i oförändrat skick antagas
— måtte för sin del antaga under punkten infört förslag till lag angående ändring
i lagen den 22 juni 1928 (nr 254) om arbetsdomstol;

B. att riksdagen måtte antaga de genom förevarande proposition framlagda
förslagen till lag om betalningsföreläggande för vissa fordringar på arbetslön
m. m. samt till lag angående ändrad lydelse av 26 § lagen den 29 juni 1945
(nr 420) om semester.

I utskottets förslag till lag angående ändring i lagen den 22 juni 1928 om
arbetsdomstol hade såsom 26 § upptagits följande stadganden, vilka saknade
motsvarighet i det av Kungl. Maj:t framlagda lagförslaget:

Domen skall i första hand grundas å vad vid huvudförhandlingen förekommit.
Dock må domstolen till grund för domen lägga jämväl andra i målet förebragta
omständigheter.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation hade herr Linder ansett, att
utskottet bort tillstyrka förevarande proposition i oförändrat skick.

Herr Linder: Herr talman! Jag har kommit att inta en särställning, när utskottet
behandlat denna fråga. Jag skall emellertid med hänsyn till min ensamma
ställning inte tynga kammarens protokoll med de skäl, som jag har att
andraga, utan endast säga, att jag har funnit de skäl bärande, som justitieministern
har anfört för att framlägga propositionen, och att jag yrkar bifall
till propositionen.

Onsdagen den 18 juni 1947.

Nr 28.

Ang. vissa ändringar i lagen om arbetsdomstol. (Forts.)

Herr Wistrand: Herr talman! Beträffande arbetsdomstolen råder det ju alldeles
särskilda processförhållanden. Där uppträda inte, såsom vid de allmänna
domstolarna, advokater eller i allmänhet rättsbildade ombud för parterna, utan
dessa representeras i regel av sina organisationers tjänstemän eller föra
personligen sin talan. Naturligtvis är det dem obetaget att anlita advokater,
men det sker relativt sällan. Följden blir, att man enligt utskottets uppfattning
inom arbetsdomstolen inte kan tillämpa exakt samma stränga och schematiska
regler, som gälla för de allmänna domstolarna.

Det förslag, som Kungl. Maj :t med en viss justering vidarebefordrat till
riksdagen i propositionen, var uppgjort av arbetsdomstolens mångårige ordförande
och, jag skulle dessutom vilja säga skapare, Arthur Lindhagen. Detta
förslag till lagtext innehöll en punkt, som i utskottets förslag återfinnes i
26 § och som justitieministern uteslutit. Där står: »Domen skall i första hand
grundas å vad vid huvudförhandlingen förekommit. Dock må domstolen till
grund för domen lägga jämväl andra i målet förebragta omständigheter.»

Denna bestämmelse »att domstolen må till grund för domen lägga jämväl
andra i målet förebragta omständigheter» gäller inte för de allmänna domstolarna,
och där kanske den kan undvaras med hänsyn till att parterna vanligen
företrädas av rättsbildade personer. Vid arbetsdomstolen däremot uppträda
som sagt för organisationerna personer, vilka ofta — åtminstone när
det gäller arbetarsidan; på arbetsgivarsidan är det vanligen annorlunda -—•
sakna juridisk utbildning, och det är faktiskt mycket svårt för dem att på
ett tillfredsställande sätt klara av hela bevisningen vid själva huvudförhandlingen.
Det kan då vara praktiskt — och det har också gång på gång skett
vid arbetsdomstolen — att låta vederbörande få komma in med någon komplettering
efteråt. Att så skett, har bara tjänat saken.

Det är inte någon tillfällighet, att de stora huvudorganisationer, som finnas
företrädda i arbetsdomstolen, arbetsgivareföreningen och landsorganisationen,
ha varit fullt eniga i en önskan, att den av presidenten Lindhagen föreslagna
men av justitieministern uteslutna bestämmelsen skulle få gälla vid processen
i arbetsdomstolen. Jag kan inte heller för min del förstå, att det skulle innebära
en olägenhet för processen vid de allmänna domstolarna, att man med
hänsyn till arbetsdomstolens egenart lagfäste denna av behovet mycket starkt
påkallade avvikelse från det vanliga processförfarandet.

Med denna motivering ber jag, herr förste vice talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr Linder: Herr förste vice talman! Eftersom herr Wistrand har öppnat debatten,
skall jag be att få svara honom.

Jag tror för min del förvisso, att det kommer att föra med sig en olägenhet,
om man vid arbetsdomstolen tillåter, att domen grundar sig på upplysningar,
som inkomma efter huvudförhandlingen. Jag kan nämligen inte förstå
annat än att då komma också andra att finna det förenligt med sina intressen
att få åberopa upplysningar efteråt. Varför skulle t. ex. inte jordägare
och arrendatorer kunna få lov att komma efteråt med upplysningar? Varför
skulle inte skogsägare och bolag kunna få komma med upplysningar i efterhand?
Varför skulle inte vid leveranstvister parterna kunna få komma efteråt
med upplysningar? Det kan jag inte förstå. Det ena följer med det andra.
Det blir snart bekant bland den stora allmänheten, att parterna vid arbetsdomstolen
få lov att komma efteråt med upplysningar.

Herr Wistrand skall inte tro, att arbetsdomstolen är någonting så märkvärdigt,
fastän herr Wistrand har suttit i den, att inte bestämmelser, som gälla
där, skulle kunna åberopas även på annat håll. -lag befarar, att man med

Nr 28.

Onsdagen den 18 juni 1947.

Ang. vissa ändringar i lagen om arbetsdomstol. (Forts.)
denna bestämmelse om, att parterna få komma med upplysningar, sedan huvudförhandling
ägt rum, kommer att skjuta en bräsch i hela det nya rättegångsförfarandet.
Det är det som jag inte vill.

För övrigt måtte det väl innebära en förmån för parterna att rättegången
avslutas med huvudförhandlingen och att ingenting kommer därefter. Då har
man fått lägga ned verklig möda på att söka efter och vid huvudförhandlingen
lägga fram alla de skäl, med vilka man vill styrka sin talan. Skulle det vara
så återigen, att parten kan resonera som så: »Ja, jag vet det och det skälet
också, men jag väntar med det så länge», kunna vissa överraskningsmoment
föras in i rättegången. När så motparten skall bemöta detta nya skäl, som framförts.
kommer han med en skriftlig inlaga. Detta kommer att utvidga processen
till en skriftlig process, vilket är just vad man med det nya rättegångsförfarandet
velat förhindra. Detta är anledningen till att enligt justitieministerns
mening, såvitt jag kan fatta den rätt, ytterligare upplysning inte bör
tillåtas, sedan förberedelse och huvudförhandling en gång ägt rum.

Jag vidhåller mitt yrkande om bifall till den kungl. propositionen.

Herr Wistrand: Herr talman! Herr Linder säger, att han inte kan förstå varför
utskottet kommit till den uppfattning, som utskottet här intar. Det måste
i så fall ha rent subjektiva grunder, ty jag har klart utvecklat skälen. Det
är just för att parterna vid arbetsdomstolen i allmänhet inte företrädas av jurister,
vilket det moderna processförfarandet eljest i stort sett bygger på.
Vad arbetsdomstolen beträffar är det ju synnerligen önskvärt, att processen
där kan bevara sin omedelbarhet. Det är till fördel för parterna att kunna uppträda
utan förmedling av advokater och ombud, som äro tagna utifrån. Parternas
egen inställelse har på detta särpräglade rättsområde varit till ovärderlig
nytta.

Jag vill inte så mycket uppehålla mig vid herr Linders onekligen ganska
enkla argument, att jag skulle tycka processen vid arbetsdomstolen vara så
särskilt märkvärdig därför att jag själv tillhört domstolen. Det kan dock hända,
att den omständigheten, att jag har tillhört arbetsdomstolen, gör att jag
har en större sakkunskap på detta område än herr Linder med sina i övrigt
rika erfarenheter från eu lång domarbana. När herr Linder tror, att en bestämmelse,
som möjliggör för parterna att lämna in någon felande handling
även efter huvudförhandlingen, skulle innebära ett återinförande av den skriftliga
processen, finner jag detta så verklighetsfrämmande som tänkas kan. Det
innebär endast, att man skall få göra vad man hela tiden under tillämpning
av muntligt processförfarande gjort i arbetsdomstolen. Arbetsdomstolen har
ju, som herr Linder vet, varit den domstol, som först i detta land tillämpat
det muntliga rättegångsförfarandet och gått i spetsen för detta långt innan
den allmänna rättegångsreformen var beslutad. Vad arbetsdomstolen begär och
vad de parter på arbetsmarknaden, som skola föra rättegång vid arbetsdomstolen,
ha intresse av, är att processen där skall äga samma karaktär som
tidigare. Och det är i alla hänseenden muntlig process.

Jag vill också än en gång fästa uppmärksamheten på, att det förslag, som
föreligger, är upprättat av den mest kompetenta person som gärna kan tänkas.
Sällan torde ett lagförslag upprättats av en person som med större rätt kan
göra anspråk på att behärska sitt ämne. Dess upphovsman är den, som burit
upp arbetsdomstolen under nästan hela den tid, som den varit i verksamhet
och som därför bättre än någon annan känner rättegångsförfarandet vid densamma
och dess förutsättningar. Jag ifrågasätter slutligen om herr justitieministern
i själva verket ledes av samma schematiska tankegångar som herr
Under och anser uteslutandet av den omtvistade bestämmelsen så angeläget
som herr Linder tycks göra.

Onsdagen den 18 juni 1947.

Nr 28.

Ang. vissa ändringar i lagen om arbetsdomstol. (Forts.)

Herr Linder: Herr talman! När herr Wistrand säger, att parterna vid arbetsdomstolen
inte företrädas av advokater, så är det ett misstag. Det har tydligen
ändrats en del sedan herr Wistrands tid. Numera bruka i allmänhet till och
med arbetarna ha med sig kunniga, skickliga och på arbetsrättens område väl
insatta advokater, och dessa bruka jämte arbetarnas ombudsmän lägga det hela
utmärkt till rätta för domstolen, säger herr Lindhagen i den utredning, som
kanske herr Wistrand inte läst tillräckligt noga. Beträffande arbetsgivarna
säger herr Lindhagen, att de kanske inte äro precis lika kunniga som rutinerade
advokater men att de äro juridiskt kunniga, och det tillmäter han en viss
betydelse. Han säger, som mycket riktigt herr Wistrand också erinrar om, att
många arbetsgivare inte äro särskilt kunniga utan föra en talan sådan den kan
bli. Men dessa äro inte anslutna till någon organisation, antagligen beroende
på att de inte vilja vara det; de tycka, att de äro för självständiga för att
lyssna till råd. Det kan väl hända, att dessa fall inte äro så lyckliga, men
jag vill dock påstå, att advokaterna inte äro sällsynta i arbetsdomstolen numera
och att de ha ganska tungt vägande ord att säga där.

Herr Wistrand säger att man vill ha arbetsdomstolen sådan som den är för
att kunna mera oförmedlat tala och skriva som man vill o. s. v. Ja, herr Wistrand,
det har ju varit det spörsmål, som det varit fråga om, även när det gäller
de allmänna domstolarna. Även de ville sitta i lugn och ro och ha det så
ställt, som arbetsdomstolen nu har och även haft det tidigare. Men det fingo
de inte göra! Riksdagen har beslutat, att en ny rättegångsbalk skall tillämpas.
Det vill också justitieministern. Han vill, att i och med huvudförhandlingen
skall processen vara avslutad, och efteråt skola inte några upplysningar få
lämnas. Jag kan inte finna annat än att det är mycket förmånligt för parterna,
att det blir så ställt. Jag måste gratulera herr Lindhagen till att han
kommit till Svea hovrätt, så att han får lära sig, att hädanefter skola processerna
vara avslutade med huvudförhandlingen och inte med upplysningar,
som komma efteråt.

Herr Wistrand: Herr talman! Herr Linder citerar ju långa rader av och
åberopar herr Lindhagens yttrande. Det enda herr Linder inte vill godkänna
är det resultat som herr Lindhagen kommer till. Det förefaller mig något
egendomligt.

Jag är inte alls så främmande för arbetsdomstolens nuvarande arbetssätt som
herr Linder tror. Ännu detta år har jag vid ett par tillfällen varit inkallad
som ledamot i domstolen, så jag vet allt fortfarande hur det går till där. Även
om det förekommer — vilket jag aldrig bestritt — att advokater och andra
jurister uppträda även för arbetarorganisationerna, så är det fortfarande det
normala och det för domstolens utredningsarbete nyttigaste, att parternas egna
ombudsmän komma, då ju domstolen har att söka få fram hur det verkligen
går till på det viktiga område av samhället som arbetslivet utgör. Det målet
kan inte med samma säkerhet nås av främmande advokater; det är bäst att
parterna själva få komma, på samma sätt som i domstolen sitta representanter
för sakkunskapen på arbetsmarknaden.

Därför är man å båda sidor, både bland arbetare och arbetsgivare, ytterst
angelägen om att ett med fördel tillämpat förfarande må förbli tillåtet även
i fortsättningen. När både arbetsdomstolen och parterna på arbetsmarknaden
föreslå detta, måste herr Linders invändningar mot utskottets förslag anses
föga befogade.

Herr Strand: Herr talman! Jag vill endast bekräfta, vad som här anförts av
herr Wistrand, nämligen att arbetarparten i regel inle. använder advokater

Nr 28.

Onsdagen den 18 juni 1947.

Om skärpt
lagstiftning
rörande
uthyrning
av bostäder.

Ang. vissa ändringar i lagen om arbetsdomstol. (Forts.)
vid förhandlingar inför arbetsdomstolen, utan att det sker genom anställda
ombudsmän. Det har förekommit, att även advokater använts, men i regel är
det så att förhandlingarna skötas av ombudsmännen själva.

Herr Linder: Herr talman! Jag gläd.jer mig åt att få höra herr Strands uppfattning,
men jag vill säga, att jag inte är obekant med den. Herr Strand,
som numera är ordförande i landsorganisationen, har naturligtvis i likhet med
alla andra som vant sig vid den gamla ordningen, stort intresse av, att det
förblir som det är nu.

Efter det överläggningen, förklarats härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomma yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet i det under
behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare därpå att kammaren
skulle med avslag å utskottets hemställan, i vad den skilde sig från Kungl.
Maj:ts i ämnet gjorda framställning, bifalla denna framställning oförändrad;
och förklarades den förra propositionen, vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av andra lagutskottets utlåtande nr 43, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av
1 § lagen den 8 april 1927 (nr 77) om försäkringsavtal, m. m., bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 44, i anledning av väckta
motioner om skärpt lagstiftning rörande uthyrning av bostäder.

Andra lagutskottet hade till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 205 i första kammaren av herr Johannesson
och nr 306 i andra kammaren av herr Sköldin.

I motionerna, vilka voro likalydande, hade hemställts, att riksdagen måtte
besluta att till Kungl. Maj:t göra framställning om skyndsam utredning och
förslag dels rörande skärpt lagstiftning om skyldighet för fastighetsägare att
anmäla hyresledighet till den kommunala bostadsförmedlingen, dels rörande
införande av skyldighet för fastighetsägarna att av det hyressökande bostadsklientel,
som funnes anmält hos den kommunala bostadsförmedlingen, söka och
taga sina hyresgäster, dels ock rörande införande av bestämmelser, som skapade
större förutsättningar för familjer med barn att erhålla bostad, dock med
beaktande av den begränsning i denna fastighetsägarnas skyldighet, som angivits
i motionerna.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet gjort vissa uttalanden rörande
de frågor, som berörts i motionerna, varefter utskottet yttrat:

»På grund av det anförda får utskottet — som förutsätter, att Kungl. Maj :t
följer utvecklingen på bostadsmarknaden med den största uppmärksamhet och,
därest bostadsbristen skulle ytterligare skärpas avsevärt, för riksdagen framlägger
de förslag, som kunna erfordras för att säkra tillgången på bostäder för
dem, som äro i största behov därav — hemställa, att riksdagen i anledning av
förevarande motioner måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t tillkännagiva vad utskottet
härovan anfört.»

Reservation hade anmälts av herr Hage mot vissa delar av utskottets motivering.

Onsdagen den 18 juni 1947.

Nr 28.

Om skärpt lagstiftning rörande uthyrning av höstäder. (Forts.)

Herr Johannesson: Herr talman! Jag har närmast begärt ordet för att knyta
några reflexioner till det föreliggande utskottsutlåtandet, speciellt med hänsyn
till att utvecklingen på det område, som denna fråga berör, har skärpts
under de månader, som motionen förelegat till behandling i utskottet. Men innan
jag gör det, skulle jag vilja anföra några allmänna synpunkter på hela
frågan.

Såväl motionären som utskottet och vederbörande remissinstanser äro — det
är en självklar sak i denna fråga — överens om att skall man kunna övervinna
svårigheterna på bostadsförsörjningens område, måste man bygga flera bostäder.
Det är alltså den självklara regeln. Men det är också i samtliga fall
klart utsagt, att så inte kan ske i tillräcklig utsträckning, vilket är allmänt
bekant. Man pekar i första hand på att kommunerna, som ha att svara för denna
frågas lösning, böra inrikta sig på att i fråga om nyproduktionen tillgodose
de sociala rättfärdighetssynpunkter, som ha påtalats. Som vi visat i motionen
äro kommunerna i detta hänseende utsatta för stora påfrestningar. Man pekar
på att kommunerna här skola kunna, med utgångspunkt från att de äro förmedlande
organ för de statliga tertiärlånen och själva sköta sekundärbelåningen
vid nyproduktion, klara den socialt nödvändiga försörjningen med bostäder för
framför allt barnfamiljer och övriga kategorier, som socialt sett böra stå i
första ledet när det gäller att komma åt en ransonerad vara, som ju bostäder i
dagens läge i själva verket äro.

Det må tillåtas mig, eftersom jag sitter här på stockholmsbänken, att ta
mina exempel från Stockholm. De äro ändock allmängiltiga, ty de äro precis
likartade över hela landet, även om storleksordningen är något större för Stockholms
vidkommande.

Yi ha här i Stockholm sökt att klara av de problem, som innefattas i motionen.
så långt de kommunala myndigheterna ha möjlighet att göra det. Vi ha
använt oss av den påpekade möjligheten att vid beviljande av stadens egna
Sekundärlån och vid förmedling av tertiärlånen bestämma, att stadens bostadsförmedling
skall kunna just ur de angivna synpunkterna fördela den tillgängliga
bostadsreserven. Men vi ha gått ännu längre. Vi ha nämligen använt oss
av det gamla och inarbetade tomträttsinstitutet, och vid utlämnande av mark
till byggmästare av alla kategorier skola dessa ställa sig samma bestämmelse
till efterrättelse, det vill säga ta sina hyresgäster över den kommunala bostadsförmedlingen.
Dessutom är det en självklar Sak, att den största delen av bostadsproduktionen,
som numera omfattas av kommunens egna bostadsföretag,
är inrangerad under samma bestämmelse.

Det har emellertid visat sig att alla dessa åtgärder till trots är situationen
så svår — och den skarpes för varje dag — att det är omöjligt att bemästra
frågan ur dessa viktiga sociala synpunkter, om man inte också får tillgripa
någon metod att skapa prioritet för framför allt barnfamiljerna att komma in
i också det äldre bostadsbeståndet. Jag är liksom utskottet livligt medveten
om att det är förknippat med oerhörda nackdelar — jag använder utskottets
starka uttryck »oerhörda nackdelar» — att tränga in på detta område, som
av hävd varit förbehållet det fria avtalet parterna emellan. Jag måste emellertid
samtidigt säga, att situationen nu iir sådan — och det måste var och en
på sin ort, som sysslat med problemet, medgiva —■ att man inte får hesitera
ens inför denna allvarliga sak, utan man måste söka få fram metoder, genom
vilka man kan avhjälpa den mest skriande och den socialt sett mest prekära
bostadsnöden. Skall man kunna lyckas med det måste man också få någon
möjlighet att tränga in på det område, som gäller det gamla bostadsbeståndet.

Man har i Stockholms stadskollegium i dagarna tagit upp ett förslag av
fastighetsnämnden, som i sin knapphet dock grellt belyser den utveckling, som

Första kammarens protokoll 19k7. Nr 28. 4

Nr 28.

Onsdagen den 18 juni 1947.

Om skärpt lagstiftning rörande uthyrning av bostäder. (Forts.)
ägt rum under de månader, som detta förslag varit föremål för behandling i
utskottet. Läget har skärpts så oerhört, säges det, att man i själva verket är
angelägen att Snabbt och direkt till Kungl. Maj:t göra en hemställan om att
någon kommunal myndighet — i detta fall blir det säkerligen den kommunala
bostadsförmedlingen — skall få rätt att pröva nyingångna hyresavtal för samtliga
bostadslägenheter i Stockholm.

Man har naturligtvis också där gjort en avvägning mellan fördelar och nackdelar.
Man anser dock, att i förevarande situation väga fördelarna över nackdelarna
med en sådan lagstiftning. Man säger sig vidare kunna konstatera att
den brist på bostäder som uppkommit, har lett till att fastighetsägarna — det
ligger naturligtvis mycket nära till hands och är mycket mänskligt — välja
bland klientelet, när de kunnat göra det, och då självfallet valt de mest välsituerade
och de familjer eller bostadssökande, om vilka man som gammal
bostadsförvaltare vet, att de slita sina lägenheter minst etc. Denna väg har utvecklingen
tagit, och det har till och med gått så långt, att uppgörelser träffats,
som icke äro förenliga med gällande lag; detta säger man i kollegiets yttrande
och hemställan till Kungl. Maj:t ha sig bekant. Det är, tycker jag, i all sin
knapphet belysande för läget.

Jag skall inte uppehålla kammarens tid mycket längre, men jag vill tillägga
att under den tid, som gått sedan motionen väcktes, d. v. s. under den tid som
utskottet behandlat den, har hela denna fråga skärpts på ett sådant sätt att
den i dag tarvar nästan ett omedelbart eller i varje fall så snabbt beslut av
Kungl. Maj:t som möjligt, så att vi kunna få en lagstiftning, som möjliggör
för kommunerna att ingripa på detta område.

Därmed kommer jag tillbaka till de reflexioner som jag vill knyta till utskottsutlåtandet
i dagens fråga. Jag är, det vill jag säga inom parentes, självfallet
mycket tacksam för utskottets välvilliga behandling av motionen. Jag
har dock en invändning att göra mot utskottets skrivsätt. Det heter i sista stycket
på s. 7 i utskottsutlåtandet: »På grund av det anförda får utskottet — som
förutsätter, att Kungl. Maj :t följer uvecklingen på bostadsmarknaden med den
största uppmärksamhet och» — och det är här min invändning kommer —
»därest bostadsbristen skulle ytterligare skärpas avsevärt, för riksdagen framlägger
de förslag, som kunna erfordras för att säkra tillgången på bostäder för
dem, som äro i största behov därav — hemställa» etc.

Jag skulle vilja rikta en vädjan till andra lagutskottet och dess värderade
herr ordförande, om det inte kunde vara möjligt för dem att förena sig med
mig i ett förslag, som jag här vill framlägga om att ur utlåtandet stryka satsen
»därest bostadsbristen skulle ytterligare skärpas avsevärt». Jag gör denna
vädjan desto enträgnare som det ju för kammarens ledamöter är bekant och
klart, att vi stå inför en ytterligare nedskärning i fråga om investeringarna
även på bostadsförsörjningens område, vilket i sin tur kommer att leda till en
ytterligare skärpning av läget, framför allt för de mest utsatta i detta hänseende,
det vill säga barnfamiljerna.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottsutlåtandet
med den av mig nyss föreslagna ändringen.

Herr Hage: Herr talman! Jag har vid det föreliggande utlåtandet fogat eu
reservation mot vissa delar av utskottets motivering.

Min reservation utmynnar i samma yrkande som den föregående ärade talaren
redan framställt, nämligen att i utskottets motivering satsen »därest
bostadsbristen skulle ytterligare skärpas avsevärt» måtte strykas. I övrigt
finner även jag, liksom herr Johannesson, att utskottets motivering är präglad
av sympati för motionärernas förslag. Huvudtanken i deras förslag är ju,

Onsdagen den 18 juni 1947.

Nr 28.

Om skärpt lagstiftning rörande uthyrning av höstäder. (Forts.)
att då det i vissa samhällen råder en rent av katastrofal bostadsbrist, som
medför att alla inte kunna få de bostäder de vilja ha, bör samhället tillse,
att lediga bostäder i första hand tilldelas dem som bäst behöva det. Främst
bland de bostadssökande stå då givetvis barnfamiljerna, men det finns även
andra kategorier, vilkas bostadsbehov man måste söka tillgodose. Det kan t. ex.
vara fråga om en gammal person med reumatisk sjukdom, som på grund av
bostadsnöden tvingas att bo i en usel bostad. Hans sjukdom kan ju inånga
gånger förvärras på grund av dåliga bostadsförhållanden. Det finns även
andra sjukdomar, där bostaden spelar stor roll för vederbörandes hälsotillstånd.

Med hittillsvarande ordning ha ungkarlar och andra ensamstående personer
i stor utsträckning kunnat lägga beslag på de lägenheter, som blivit lediga.
Jag missunnar visst inte våra ungkarlar att ha förstklassiga bostäder, men
om det gäller att avgöra, vem som rättvisligen först bör ha en god bostad,
en ungkarl eller en barnfamilj, måste jag obetingat ge barnfamiljen företräde.

Det är denna tankegång som ligger bakom motionerna. Man vill ge samhället
möjlighet att vid fördelningen av lediga bostäder i första hand tillgodose
de bostadssökande, som bäst behöva en god bostad. Denna tankegång
har för övrigt här i Stockholm lett till inrättandet av en kommunal bostadsförmedling.
som fördelar lediga lägenheter efter denna princip. Stockholms
stad har vidare i dagarna genom stadskollegiet i skrivelse till regeringen begärt
att denna måtte göra en förutsättningslös utredning om en lagstiftning,
som ger kommunal myndighet i Stockholm rätt att pröva alla nyingångna hyresavtal
för bostadslägenheter.

Mot denna bakgrund förefaller mig utskottets uttalande i motiveringen,
att Kungl. Maj:t skulle vänta med igångsättande av den erforderliga utredningen
och framlägga förslag till åtgärder först »därest bostadsbristen skulle
ytterligare skärpas avsevärt», som en skönhetsfläck i utlåtandet. Då utskottets
utlåtande i övrigt andas sadan sympati för motionärernas tankegång,
kommer detta uttalande i motiveringen som en kalldusch för dem, som verkligen
vilja fa till stand bättre förhallanden på bostadsförsörjningens område.
Utskottet deklarerar i själva verket här, att först sedan förhållandena blivit
ännu värre, än vad de redan äro i en hel del samhällen, skall man gå till
verket och göra något åt saken.

Utskottets uttalande pa denna punkt star för övrigt nnte i överensstämmelse
med vad som anförts i remissyttrandena från socialstyrelsen och hyresrådet.
Båda dessa remissinstanser ha framhållit, att situationen redan nu är
sådan, att ett ingripande är fullt befogat.

Jag förstår mycket väl, att det både här i riksdagen och ute i landet kan
finnas många, som inte se på denna fråga på samma sätt som vi, som bo i
tätorterna med deras ofta katastrofala bostadsbrist. Folk ute på rena landsbygden
har naturligtvis ingen känning av detta problem. Ett gammalt ordspråk
säger ju, att den som inte har den trånga skon på sig inte heller kan
känna, hur ont det verkligen gör.

-Tåg uttalar, herr talman, den förhoppningen, att första kammaren måtte
besluta stryka den sats i utskottets motivering, som jag här vänt mig mot.
Såsom den föregående ärade talaren anförde, har det under den tid som gått
sedan motionerna väcktes, faktiskt redan inträffat en uppenbar tillspetsning
av förhållandena på bostadsmarknaden. Som ett led i kampen mot inflationen
ha statsmakterna dessutom tvingats att begränsa den kvot för bostadsbyggandet,
som man tidigare räknat med. Denna inskränkning av bostadsproduktionen
kommer att medföra, att det tillspetsade läge, som utskottet i andanom
ser framför sig, mycket snabbt kommer att bli en verklighet.

Nr 28.

Onsdagen den 18 juni 1947.

Om skärpt lagstiftning rörande uthyrning av bostäder. (Forts.)

Jag yrkar, herr talman, från dessa utgångspunkter bifall till utskottets
utlåtande med den ändringen, att i motiveringen orden »därest bostadsbristen
skulle ytterligare skärpas avsevärt» måtte strykas. Detta förslag innebär, att
riksdagen uttalar sig för, att tiden redan nu är inne för att vidtaga behövliga
åtgärder.

Herr Lindblom: Herr talman! Såsom framgår av utskottets utlåtande har
detta spörsmål varit föremål för omprövning i riksdagen vid flera tidigare tillfällen.
Riksdagen har dock alltid hesiterat inför att ta det här ifrågasatta allvarliga
steget, då man varit fullt medveten om att detta ingrepp måste komma
att få vittgående följder.

Jag tänker därvid inte bara på fastighetsägarna och de samhällsorgan, som
skola handha fördelningen, av tillgängliga bostäder, utan även på de hyressökande,
som naturligtvis också komma att drabbas av de olägenheter som den
föreslagna anordningen måste medföra. En utredning har även verkställts om
möjligheterna att införa s. k. hyreslicenser. Ett förslag härom utarbetades år
1943, men fick en mycket omild behandling av remissmyndigheterna. Jag
medger att läget i dag sannolikt är betydligt svårare än vad det varit tidigare,
men jag är trots detta inte säker på att denna fråga kan bedömas generellt
efter de iakttagelser som kunna göras från Stockholms horisont. Det skulle nog,
herr talman, vara intressant att få en mer allmän undersökning om hur förhållandena
gestalta sig på detta område ute i landet. Att läget i Stockholm är så
prekärt, beror helt enkelt på den abnormt stora inflyttningen till huvudstaden.
Det förefaller, som om de kommunala myndigheterna i Stockholm i första hand
borde överväga lämpligheten av att på något sätt reglera inflyttningen, så att
man därigenom kunde lätta bostadssvårigheterna.

Att bostadsbristen i en del städer och tätorter är så stor beror givetvis på
den minskade byggnadsverksamheten. Hela skulden ligger emellertid inte där,
utan man måste även ta hänsyn till två andra omständigheter. För det första
ha vi den inflyttning från landsbygden till tätorterna, som bär varit en genomgående
tendens sedan flera år tillbaka. Denna omflyttning av befolkningen
måste givetvis inverka menligt på bostadsbeståndets fördelning, då den medför
en abnorm förskjutning av befolkningen till platser där man tidigare inte haft
något nämnvärt bostadsöverskott. För det andra är det nog riktigt vad utskottet
anför på s. 5, då det fäster uppmärksamheten på kanske själva kärnpunkten
i problemet, nämligen att den nuvarande lagstiftningen har varit alltför hård i
sin tillämpning vad gäller uppsägningsskyddet. Det inträffar gång på gång,
att hyresgäster med utnyttjande av gällande lags uppsägningsskydd envist
hålla sig kvar i en lägenhet, även om vederbörande inte skulle behöva förfoga
över en bostad av just den storleksordningen. Man släpper helt enkelt inte den
lägenhet som man har. Följden härav har blivit, att hela bostadsmarknaden
låsts fast och att den tidigare normala omflyttningen försvårats. Härigenom
ha nytillträdande hyressökande i de flesta fall blivit hänvisade till att söka
få en lägenhet bland nyuppförda bostäder.

Jag vet faktiskt inte vad man skall göra för att på bästa sätt komma till
rätta med denna fastlåsning av bostadsmarknaden. Frågan har diskuterats både
i hyresrådet och i andra sammanhang, men det är kanske inte så lätt att finna
en god lösning på problemet. Jag är emellertid övertygad om att därest man
skulle kunna få till stånd en uppmjukning av hyresmarknaden på denna punkt,
skulle man därigenom hjälpa ett mycket stort antal av de hyressökande som
för närvarande inte kunna erhålla någon bostad.

Den behovsprövning av de hyressökande, som motionärerna förutsätter, måste,

Onsdagen den 18 juni 1947.

Nr 28.

Om skärpt lagstiftning rörande uthyrning av höstäder. (Forts.)
såsom riktigt framhållits, medföra stora svårigheter. Jag är inte säker på att
samhällets organ utan vidare kunna klara de påfrestningar som de därvid
komma att utsättas för. Det hela är nämligen inte så enkelt att man bara kan
uppdra en generell gräns och stipulera, att barnfamiljer skola ha företräde till
lediga lägenheter. Här finnas en mängd variationer och olika behovsgrader.
Hur stor skall t. ex. en barnfamilj vara för att under alla förhållanden ha företrädesrätt?
Det finns även andra fall, såsom herr Hage nämnde, där det kanske
inte alls är fråga om en barnfamilj, men där ändå mycket ömmande skäl kunna
anföras för att vederbörande bör ha en god bostad. Man måste således göra en
mycket ömtålig prövning.

Även andra svårigheter kunna uppstå vid behovsprövningen. Det kan t. ex.
vara fråga om en nygift hyressökande utan barn, som anmäler sig till bostadsförmedlingen
för att få en lägenhet. Han kanske får vänta sex ä nio månader.
Men under denna tid kanhända anmäler sig efter honom hos bostadsförmedlingen
en hyressökande med ett eller två barn eller en person med reumatisk
sjukdom. Om bostadsförmedlingen då ger en ledig lägenhet åt dessa två senare
före den som väntat i sex ä nio månader, uppstår det naturligtvis en besvärlig
situation. Jag är övertygad om att de organ, som skola handha behovsprövningen,
komma att utsättas för stora påfrestningar.

En lagstiftning i enlighet med motionärernas förslag kommer sannolikt att
medföra även andra besvärliga verkningar, som också utskottet har antytt. Det
är tänkbart, att ju mer man skruvar åt det hela och ju krångligare man gör
regleringarna på bostadsmarknaden, desto mindre blir produktionen av nya
bostäder och desto värre blir läget. Finns det överhuvud taget inga nya lägenheter
att fördela, spelar det ju ingen roll, om det är barnfamiljer eller ensamstående,
som äro anmälda som hyressökande, ty då kan ingendera få någon
lägenhet, vilket måste betraktas som en än sämre utveckling.

Om man i lag bestämmer, att en hyresvärd inte själv skall få bestämma, vilka
hyresgäster han önskar ta emot i sin fastighet, måste man vidare, såsom utskottet
mycket riktigt har understrukit, tänka sig att samhället måste träda
in och ställa sig som garant gentemot hyresvärden, därest den samhälleliga
hyresförmedlingen anvisat en hyresgäst som inte betalar hyran. Även bär uppträder
således en betydande svårighet.

De praktiska erfarenheterna på hyresmarknadens område peka bestämt emot
möjligheterna att genomföra en behovsprövning av här ifrågasatt art. Resultatet
av den kommunala bostadsförmedling, som har införts i vissa städer, är
sannerligen inte lysande. Jag är övertygad om att resultatet inte kommer att
bli bättre, ifall riksdagen nu beslutar att följa motionärernas förslag. Jag skulle
tro. att man kommer att få mycket väsen men litet ull av det hela.

Det är kanske inte anledning att i detta sammanhang utveckla dessa synpunkter
närmare, utan jag inskränker mig, herr talman, till att fastslå, att
ju mer man tränger detta spörsmål inpå livet, desto mer finner man, att hart
när oöverstigliga svårigheter möta för en, lycklig lösning av vårt bostadsförsörjningsproblem
enligt det av motionärerna framförda uppslaget. Det är en
sak att vid skrivbordet teoretiskt spekulera fram en lösning, men något helt annat
att försöka omsätta den i det praktiska livet. Jag tror för min del, att vi
på detta område måste gå fram med stor försiktighet.

Jag vill i varje fall än en gång understryka, att vi böra akta oss för att ge
oss in, på en lagstiftning som kommer att medföra stora svårigheter över hela
landet, blott för att man därigenom skall kunna komma till rätta med de abnorma
förhållandena i Stockholm. Man måste söka finna en lösning på svårigheterna,
i huvudstaden efter andra linjer än vad som bär har föreslagits.

Jag bär, herr talman, intet yrkande.

Nr 28.

Onsdagen den 18 juni 1947.

Om skärpt lagstiftning rörande uthyrning av bostäder. (Forts.)

Herr öliman: Herr talman! Jag skulle helst ha önskat, att utskottet hade tillstyrkt
de föreliggande motionerna, då de ju klarare än utskottets utlåtande
sikta till en nödvändig reglering av förhållandena på bostadsmarknaden. Då
herr Johannesson framställt ett ändringsyrkande beträffande utskottets motivering,
ber jag att få förena mig med honom på den punkten. Det förefaller
mig, som om utskottet, när det uttalar att de av motionärerna föreslagna åtgärderna
skulle vidtagas först »därest bostadsbristen skulle ytterligare skärpas
avsevärt», inte hade bedömt denna fråga mot bakgrunden av de stora
svårigheter, som för närvarande göra sig gällande på bostadsmarknaden framför
allt i tätorterna och de större städerna. För Stockholms vidkommande föreligger
ett faktiskt kristillstånd på bostadsförsörjningens område. Jag kan
inte underlåta att här anföra ett par siffror för att för dem, som kanske inte
haft tillfälle att i sin praktiska verksamhet följa bostadsfrågans utveckling

1 Stockholm, belysa hur katastrofal situationen egentligen är.

Under de senaste månaderna har man från Stockholms stads fastighetsförvaltnings
sida vidtagit ganska effektiva åtgärder i syfte att förhindra en
öppen kris. Tillfälliga sovplatsmöjligheter i baracker ha beretts för inte mindre
än 1 200 ensamstående personer. Tillfälliga bostäder ha ordnats för något över
200 familjer. Men trots dessa ansträngningar är situationen för närvarande
den, att man ifrån Stockholms stads kommunala myndigheters sida uppger,
att det finns inte mindre än 2 200 bostadslösa familjer i huvudstaden. Dessa
bostadslösa utgöras av sådana som äro inhysta i ytterst bristfälliga bostäder,
som kanske utdömts av hälsovårdsnämnden. Fn annan grupp av de bostadslösa
består av sådana familjer, som efter äktenskapets ingående överhuvud taget
inte kunnat få någon bostad. En tredje grupp slutligen omfattar mer eller
mindre helt husvilla personer. Enligt föreliggande uppgifter måste av dessa

2 000 inte mindre än 85 procent betraktas som s. k. katastroffall. för vilka
en omedelbar lösning av bostadsfrågan är absolut ofrånkomlig.

Genom den kommunala bostadsförmedlingens inrättande har man, såsom
herr Johannesson redan påpekat, tagit ett steg på vägen för att få till
stånd en bättre kontroll över hyresmarknaden i Stockholm. Då den kommunala
bostadsförmedlingen hittills i varje fall inte har sträckt sina verkningar
så, värst långt in på den sektor av lägenhetsbeståndet, som utgöres av de privatägda
fastigheterna, förstår var och en, att den kommunala bostadsförmedlingen
ännu är mycket begränsad till sin verksamhet. Yi ha här i Stockholm
240 000 lägenheter. Stockholms stad kontrollerar av dessa endast omkring
15 000, men antalet lägenheter under bostadsförmedlingens kontroll kommer
att ökas genom att varje år 7 000—8 000 nya lägenheter uppföras under stadens
medverkan.

Om man skall kunna få till stånd en effektiv kontroll från samhällets sida
över hyresmarknaden, måste utan tvivel en lagstiftning i enlighet med motionärernas
. förslag genomföras. En dylik lagstiftning ligger också enligt min
uppfattning helt i linje med den nya syn på bostadsfrågan, som numera omfattas
inte bara av arbetarrörelsen, utan som också börjat vinna gehör inom
andra samhällsklasser, nämligen att kommunerna ha skyldighet att sörja för
medborgarnas bostadsbehov. Konsekvensen av denna uppfattning borde ju logiskt
vara, att man skapade en lagstiftning som gåve de kommunala organen
möjlighet att tillse att lägenhetsbeståndet också i äldre och privatägda fastigheter
blir ur samhällets synpunkter utnyttjat på bästa sätt.

Ifrån fastighetsägarföreningens sida görs gällande vad även herr Lindblom
här anfört och som till och med delvis kommer fram i utskottets utlåtande,
nämligen att en lagstiftning av denna art skulle medföra så stora ingrepp i
den enskilda avtalsfriheten, att man är mycket betänksam mot att ge sig in

Onsdagen den 18 juni 1947.

Nr 28.

Om skärpt lagstiftning rörande uthyrning av höstäder. (Forts.)
på en dylik. Jag- medger, att det vore bättre, om vi kunde slippa en sådan
lagstiftning. Ingen av oss önskar väl mer lagar än vad som är nödvändigt.
Men när vi nu befinna oss i ett exceptionellt läge och måste se fram mot en
avsevärd tidsperiod, under vilken vi inte kunna påräkna något större tillskott
av lägenheter, måste ju de statliga myndigheterna tillgripa de åtgärder som
läget kräver.

Till dem som ömma för fastighetsägarnas frihet vill jag säga, att jag tycker
att fastighetsägarna för närvarande ha alltför stor frihet att välja och
rata bland de hyressökande. Det är barnfamiljerna och andra hyressökande i
små ekonomiska omständigheter som därvidlag få sitta emellan. Det torde
inte vana någon hemlighet för någon i denna kammare, att de som främst
ha möjligheter att skaffa sig en lägenhet här i Stockholm under nuvarande
förhållanden äro sådana personer som ha relationer och gott om pengar. Det
försiggår nämligen, vågar jag hävda, svartabörsaffärer även när det gäller
hyror och lägenheter här i staden.

Jag yttrade nyss, att det allt mer blivit en allmän uppfattning att samhället
och framför allt kommunerna skola svara för bostadsförsörjningen.
Staten svarar ju för närvarande för praktiskt taget alla de pengar som behövs
för bostadsbyggandet och fastställer en rad villkor för bostadsproduktionen.
Jag måste mot denna bakgrund fråga mig, om det inte vore rimligt att
samhället också hade inflytande på hur det framskapade lägenhetsbeståndet
skall utnyttjas. Vore det inte rimligt, att samhället satte en spärr för de förhållanden
som nu många gånger förekomma, nämligen att man enligt allmän
önskan bygger familjebostäder, men ofta hyr ut dem till ensamstående,
under det att familjer med många barn kanske få bo i otidsenliga och trånga
lägenheter.

Innan jag slutar, vill jag, herr talman, bara ge en kort replik till herr
Lindblom beträffande läget här i Stockholm. Han hävdade, att de kommunala
myndigheterna måste få till stånd en reglering av inflyttningen, så
att bostadskrisen i huvudstaden inte skulle förvärras. Jag kan meddela, att
de kommunala myndigheterna redan ha vidtagit de åtgärder som kunna tillgripas
i detta hänseende. Man driver annonspropaganda i landsortspressen och
uppmanar folk att inte flytta till Stockholm. Man har vidare träffat överenskommelse
med Radiotjänst om radiopropaganda i samma avsikt. Men förutsättningen
för att man skall kunna reglera inflyttningen och garantera bostäder
för dem, som flytta hit till Stockholm, är ju att vi få till stånd en
lagstiftning enligt motionärernas förslag. Därigenom skulle de kommunala
myndigheterna få grepp över vilka som hyra lägenheter, och på så sätt skullo
man kunna tillse att det blir den arbetskraft, som behövs på samhällslivets
olika områden, som kommer till Stockholm, och inga andra.

Herr Norman: Herr talman! Jag torde i detta skede av debatten kunna inskränka
mig till att yttra mig endast om den passus i motiveringen, varom olika
meningar ha framkommit. _ o

I all sin ofullständighet är det föreliggande utskottsutlatandet faktiskt ett
litet mästerverk. Vi ha allvarligt strävat efter att komma till ett positivt uttalande,
vilket inte har varit lätt, då det inom utskottet har funnits olika meningar.
Vi ha tagit upp de olika uppslag som ha framkommit i motionerna och
umfer remissförfarandet. Ett uppslag har accepterats av en ledamot av utskottet,
ett annat av en annan utskottsmedlem o. s. v. Det är därför förklarligt,
om det brisi er i utlåtandet i så måtto, att utskottet inte kunnat ge några bestämda
riktlinjer för hur den kommande utvecklingen lämpligen bör behärskas.

I fråga om den passus, om vars strykande ur motiveringen yrkande här

Nr 28.

Onsdagen den 18 juni 1947.

Om skärpt lagstiftning rörande uthyrning av bostäder. (Forts.)
framställts, är jag glad över att herr Hage egentligen inte hade något annat
att invända mot utskottets utlåtande än just detta. Hade vi inom utskottet haft
detta klart för oss, tror jag nog att vi skulle ha kunnat jämka ihop oss även
på denna punkt, likaväl som vi gjort det på så gott som samtliga punkter som
ha varit under övervägande. Nu ligger det ju så till att om denna passus är
med eller inte betyder i bästa fall ingenting. Om nämligen, såsom motionären
har påpekat här, läget på bostadsmarknaden faktiskt har skärpts, äro ju därmed
kanske de förutsättningar redan givna, som utskottet har räknat med skola
finnas innan Kungl. Maj:t enligt utskottets mening bör komma till riksdagen
med förslag. Vidare har ju andra kammaren godkänt utskottets utlåtande med
uteslutande av de ord, som herr Johannesson, yrkar skola strykas. Jag är inte
riktigt på det klara med hur läget skulle bli, om kamrarna fattade olika beslut.
I bästa fall ramlar denna passus bort ur utlåtandet i fortsättningen. Även om
första kammaren bär skulle bifalla utskottets utlåtande i oförändrad form,
skulle därmed i riksdagens beslut ingenting vara sagt om det skärpta läget.
Men i värsta fall — jag kan inte i hastigheten riktigt bedöma möjligheten härför
— skulle hela motiveringen bortfalla, och då skulle det således inte bli någonting
kvar av densamma i riksdagsbeslutet.

Med det arbete som jag har haft med att skriva ihop de olika meningarna
kan jag inte direkt förorda, att kammaren skall bifalla herr Johannessons yrkande.
Men jag skulle kanske som utskottsordförande nästan helst se, att kammaren
gör det för att vi skola slippa det besvär som annars kan bli följden,
om kamrarna fatta olika beslut.

Herr Lindblom: Herr talman! Jag måste begära ordet för en replik med anledning
av herr öhmans yttrande.

Det var intressant att höra honom lägga fram den statistik som han gav och
vari han meddelade, att det i Stockholm skulle finnas 2 200 familjer som saknade
bostad. Denna uppgift förefaller mig ganska tvivelaktig. Jag undrar, om
det möjligen inte förhåller sig så, att dessa 2 200 familjer dock ha bostäder,
men att de genom den kommunala bostadsförmedlingen söka andra lägenheter.
Det har nämligen för mig uppgivits, att ett stort klientel av dem som sökt
bostad genom den kommunala bostadsförmedlingen redan ha lägenheter, även
om dessa äro otillräckliga eller bristfälliga. Under sådana förhållanden kan ju
herr Öhmans uppgift kanske vara något missvisande. Här stöta vi åter på den
fastlåsning av bostadsmarknaden, som jag i mitt förra anförande talade om.
Om denna fastlåsning inte vore så hård som den faktiskt är, så vore det nog
tänkbart, att de personer, som nu anmält sig till den kommunala bostadsförmedlingen,
hade kunnat få önskade bostäder genom den omflyttning som eljest
skulle ha ägt rum.

Det talas i detta sammanhang så mycket om barnfamiljerna och deras behov
av bostäder. Det skulle vara önskvärt, om vi kunde få en närmare utredning av
den frågan. Det har inte varit möjligt för mig att grundligt tränga in i problemet,
sådant det gestaltar sig här i Stockholm, men jag har försökt att i någon
mån studera problemet på andra orter, och jag har kommit till det resultatet,
att talet om barnfamiljerna, som inte få någon bostad, i många fall inte vilar
på någon verklighetsgrund. Det har förekommit något enstaka fall, och därav
har detta tal om att barnfamiljerna inte fått bostad uppkommit, även om det
senare vid närmare undersökning visat sig, att man har tillämpat regeln att
barnfamiljer skola ha företräde. I ett samhälle, där hyressökande ha erhållit
bostad, har det i övervägande grad varit barnfamiljer som fått bostad, men
har i något enstaka fall inte en barpfamilj erhållit bostad, bär man genast dragit
den generella slutsatsen, att barnfamiljer inte få bostad. Erfarenheten visar,

Onsdagen den 18 juni 1947.

Nr 28.

Om skärpt lagstiftning rörande uthyrning av höstäder. (Forts.)
att den slutsatsen är felaktig, ty de flesta hyressökande, som fått bostad, ha
just varit barnfamiljer. Jag vill ytterligare understryka detta, ty jag tror att
det där talet bar på något sätt influerat på människorna och föranlett dem att
tro att det förhåller sig så. Det är inte absolut säkert att det är så, ty det finns
inte såvitt jag vet någon för respektive orter tillförlitlig och noggrann undersökning
på det området. Jag vill betona, att jag tror att fastighetsägarna i allmänhet
-— det finns naturligtvis undantag — tillämpa regeln att i första hand
tillmötesgå dem som ha det största behovet, Den sociala inställningen är kännetecknande
för den näringsgren, varom det här är fråga,

Om jag sedan, herr talman, skulle yttra något om den sats i utskottets motivering,
som föreslagits skola uteslutas, skulle jag bara vilja säga, att den satsen
kan verka något besvärande med hänsyn till lägets utveckling i Stockholm.
Men om man betraktar utskottets utlåtande som ett mera allmängiltigt utlåtande,
som inte enbart avser stockholmsförhållanden, kan det vara mycket
riktigt att behålla formuleringen »därest bostadsbristen skulle ytterligare skärpas
avsevärt». Det är emellertid riktigt som utskottets ärade ordförande säger,
att när man talar om att Kungl. Maj:t skall följa utvecklingen på bostadsmarknaden,
så har man därmed sagt, att man förutsätter, att en prövning skall
ske undan för undan. Det har därför kanske inte så stor betydelse, om man tar
bort satsen.

Herr Hage: Herr talman! Herr Lindblom har både i sitt första och i sitt
andra anförande låtit förstå, att han tvivlar på uppgiften, att tusentals familjer
sakna bostad. Hans uppfattning är naturligtvis så till vida riktig, att
det finns en ofantlig mängd orter i landet, där det inte existerar någon bostadsbrist.
Bedömer man läget från den utgångspunkten, har man naturligtvis
ingen anledning att biträda yrkandet. Men å andra sidan är det stor bostadsbrist
inte bara i Stockholm — herr Lindblom antydde att det bara var ett
stockholmsproblem — utan även i andra samhällen, exempelvis i det samhälle
där jag bor.

När man skall bedöma, huruvida människor på det sätt herr Lindblom antydde
ha bostad eller inte, vill jag ställa en fråga till herr Lindblom: om det
t. ex. i ett samhälle, såsom det har sagts mig, är så att mannen och hustrun
ha en liten lägenhet och de ha barn och några av dem i sin tur ha barn och i
lägenheten dessutom morfar och mormor äro inhysta, ha de då en bostad i
detta ords verkligt sociala och egentliga betydelse? Jag tycker tvärtom, att de
bo i en sammangyttring, som är fruktansvärd. Det kan inte bli något hem. Människor
som bo på det sättet kunna betraktas som bostadslösa, även om de händelsevis
ha tak över huvudet. Man måste bedöma saken med utgångspunkt
från att förhållandena kunna vara sådana i ett flertal samhällen i landet, och
det är därför vi begära denna utredning och denna lagstiftning. Vi ha naturligtvis
inte tänkt oss, att lagstiftningen skall utsträckas till att gälla en mängd
Samhällen, där lagstiftningen inte är av behovet påkallad. När man framställer
denna reform som ett slags allmän riksreform, är det inte riktigt. Det
är en reform, som barn kommer att beröra ett mindre antal samhällen i vårt
land och som endast kan komma att existera som en kristidsanordning.

Herr öhman: Herr talman! Herr Lindblom ifrågasatte, huruvida samtliga
de 2 200 familjerna i Stockholm voro alldeles utan bostad. Man kan naturligtvis
inte säga att samtliga stå på gatan, men många hundra av dem måste bo
på hotell. Många gifta bo kvar hos sina respektive föräldrar och kunna inte
flytta tillsammans och bilda hem.

Jag vill erinra om den skrivelse, som stadskollegiet i Stockholm avsänt till

Nr 28.

Onsdagen den 18 juni 1947.

Ang. räntan
å egnahemslån.

Om skärpt lagstiftning rörande uthyrning av bostäder. (Forts.)
regeringen med begäran om en sådan här lagstiftning. Sedan man i kollegiets
skrivelse har redovisat de åtgärder, som redan äro vidtagna, skriver man beträffande
dessa 2 200 familjer följande: »Det oaktat finnas anmälda 2 200
bostadslösa familjer, vilkas bostadsfråga ännu icke kunnat ens provisoriskt
lösas. Omkring 85 % av dessa icke hjälpta utgöras av s. k. katastroffall, för
vilka en mycket snar lösning av bostadsfrågan är oundgängligen erforderlig.
Dessa fall utgöras exempelvis av familjer med barn, som bo i hälsovådliga,
av myndigheterna utdömda lägenheter, familjer med och utan barn, som bo i
starkt överbefolkade lägenheter, familjer, som nödgas bo på hotell och därmed
få ekonomien undergrävd, familjer, som splittrats på grund av bostadsbristen,
nygifta familjer, där hustrun är gravid och där möjligheter till bostad efter
förlossningen helt saknas, samt familjer, som bliva bostadslösa inom den allra
närmaste tiden till följd av uppsägningar på laga grund.»

Det är den beskrivning av läget som Stockholms stadskollegium gjort, och
om denna beskrivning råder det, om jag är rätt underrättad, icke delade meningar
i stadskollegiet. Till denna beskrivning ansluta sig alla partier när det
gäller att karakterisera läget i dagens Stockholm. Vad man är i någon mån
oenig om är endast huruvida en sådan lagstiftning som här föreslås är praktisk
och lämplig.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen yttrade, att
därunder endast yrkats, av herr Johannesson, att vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt skulle bifallas med den ändring i motiveringen,
att de i sista stycket därav förekommande orden »därest bostadsbristen skulle
ytterligare skärpas avsevärt» utelämnades.

Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till utskottets hemställan
oförändrad samt vidare enligt herr Johannessons yrkande; och förklarades den
senare propositionen vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 47, i anledning av väckt motion angående obligatorisk ansvarighetsförsäkring
för jägare; och

nr 48, i anledning av väckt motion om utredning rörande skyldigheten för
arrendatorerna att erlägga brandförsäkringsavgifterna för kronan tillhöriga
byggnader å de norrländska kronoparkerna.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande nr 49, i anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen: bil. 30: kapitalbudgeten: jordbruksdepartementet
under punkten 10, Egnahemslånefonden, gjorda framställningar jämte
i ämnet väckta motioner.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen att

1) medgiva, att för budgetåret 1947/48 finge beviljas lån från egnahemslånefonden
intill ett belopp av 32 000 000 kronor, därav 20 000 000 kronor för
jordbruksfastigheter och 12 000 000 kronor för bostadsfastigheter, med rätt
dock för Kungl. Maj:t att, därest förhållandena skulle giva anledning därtill,
medgiva jämkning i sagda fördelning mellan jordbruks- och bostadsfastigheter; 2)

medgiva, att för budgetåret 1947/48 finge för viss försöksverksamhet för
åstadkommande av bättre fastighetsarrondering i Norrland av egnahemslånefonden
disponeras ett belopp av högst 1 000 000 kronor;

Onsdagen den 18 juni 1947.

Nr 28.

Ang. räntan å egnahemslån. (Forts.)

3) till Egnahemslånefonden för budgetåret 1947/48 anvisa ett investeringsanslag
av 8 000 000 kronor.

Vid behandlingen i statsverkspropositionen av frågan om egnahemsverksamheten
under budgetåret 1947/48 hade chefen för jordbruksdepartementet
förklarat sig ha för avsikt att senare återkomma med förslag rörande storleken
av räntan å nya egnahemslån.

Sedermera hade Kungl. Maj:t i en den 9 maj 1947 avlåten skrivelse, nr 264,
givit riksdagen tillkänna, att proposition angående frågan om storleken av
räntan å nya egnahemslån ej komme att avlåtas till riksdagen.

I förevarande sammanhang hade utskottet till behandling förehaft två inom
riksdagen väckta, till utskottet hänvisade likalydande motioner, nämligen
I: 215 av herr Nilsson, Bror, m. fl. och II: 314 av herr Pettersson i Dahl m. fl.,
vari hemställts, att riksdagen måtte besluta, att räntan å egnahemslån till
bostads- och jordbruksfastigheter på landsbygden skulle från och med ingången
av budgetåret 1947/48 utgöra 3 procent.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

A. att riksdagen måtte

medgiva, att för budgetåret 1947/48 finge för viss försöksverksamhet
för åstadkommande av bättre fastighetsarrondering i Norrland av egnahemslånefonden
disponeras ett belopp av högst 1000 000 kronor;

3) till Egnahemslånefonden för budgetåret 1947/48 anvisa ett investeringsanslag
av 8 000 000 kronor;

B. att motionerna 1:215 och 11:314, likalydande, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

I motiveringen hade utskottet anfört bland annat:

»Yad angår det i ärendet berörda spörsmålet om storleken av egnahemslåneräntan
anser utskottet i likhet med departementschefen och motionärerna,
att åtskilligt talar för en nedsättning av denna ränta. Emellertid finner
sig utskottet icke i nuvarande läge böra tillstyrka, att räntan sänkes redan
från och med ingången av budgetåret 1947/48. Avgörande för utskottets
ståndpunktstagande härvidlag har främst varit, att frågan om storleken av
räntan å egnahemslån till jordbruksfastigheter enligt utskottets mening bör
ses i samband med den övriga statliga kreditgivningen å förevarande område
och att. särskilda sakkunniga tillkallats för att verkställa en översyn av bestämmelserna
rörande villkoren för erhållande av lån från statens utlåningsfonder.
Utskottet vill i detta sammanhang även erinra, att sociala jordbrukskreditutredningen
enligt sina direktiv har att verkställa en omarbetning av
de gällande bestämmelserna om den sociala egnahemsverksamheten. Vid behandlingen
av förevarande spörsmål har utskottet, emellertid förutsatt, att
förslag i ämnet skola framläggas för 1948 års riksdag.»

Herr Nilsson, Bror: Herr talman! Jag vill på denna punkt endast uttala mitt
djupa beklagande över att jordbruksutskottet inte heller i år har kunnat tillstyrka
den motion, som jag jämte flera ledamöter här i kammaren har väckt
om nedsättning av räntan på egnahemslån, jordbrukslån och bostadslån på
landsbygden.

Nr 28.

Onsdagen den 18 juni 1947.

Ang. räntan å egnahemslån, (Forts.)

Utskottet säger visserligen, att »åtskilligt talar för en nedsättning av denna
ränta». Det är nog det minsta man kan säga! Det är i själva verket så mycket
som talar för det, att man rent av kan säga, att det är ett rättfärdighetskrav
som bör tillgodoses. Kungl. Maj:t har jn också, om jag minns rätt, ställt
i utsikt förslag om sänkning av räntan på jordbrukslån och bostadslån på landsbygden.
Det är så mycket mera angeläget att ett sådant förslag framlägges,
som på förslag av statsrådet och chefen för socialdepartementet en sänkning
skett av den ränta som man har att erlägga vid statliga lån till bostadsbyggande
i städerna. Denna ränta sattes till 3 procent, och det visade sig, såvitt
jag minns, inte vara några tekniska svårigheter att genomföra denna räntesänkning,
utan det gick lätt och behändigt.

Men när det nu är fråga om sänkning av ränta på jordbrukslån, så kommer
man med många ursäkter. Det passar inte att göra det vid budgetårets början
den 1 juli. Men i så fall kan man väl göra det den 1 januari; det är nog riktigast,
ty ränta beräknas per kalenderår. Om man hade den rätta viljan, är
det utan vidare klart, att man kunde skrida till en omedelbar handling här lika
väl som när det gällde att sänka räntan på lån till bostadsbyggande i städer
och tätorter.

I egnahemsnämnderna ha vi gjort den erfarenheten, att lånen inbetalas i
mycket stor utsträckning, när man såsom nu är fallet, får billigare ränta i
andra kreditinrättningar. Jag förmodar att de finnas som säga, att det är bra
att få lägre ränta på den allmänna marknaden. Men sedan gammalt har egnahemsverksamheten
betraktats som en social verksamhet, och vad skall folk
tänka om en social verksamhet, som för sina lån tar högre ränta än som gäller
på den allmänna marknaden? Det är alldeles tydligt att den good will. som
egnahemsverksamheten har och tvivelsutan kan behöva även i fortsättningen,
då så tunga och svåra uppgifter skola läggas på den, tar skada av detta förhållande.
Räntan borde ha ändrats, för länge sedan. Det borde ha skett samtidigt
med att räntan vid subventioneringen av bebyggelsen i städerna sänktes.

Det är inte bara fråga om jordbrukslån utan även om bostadslån på landsbygden.
Det är alltså många arbetare och småfolk på landsbygden som ha lån
för bostäder, och de skola då betala 3,6 procent i ränta, medan en stadsbo som
lånar inte betalar mer än 3 procent.

Jag ber som sagt, herr talman, att få beklaga detta. Jag kan inte framställa
något yrkande, då jag inte har stöd av någon reservation på denna punkt.

Herr Tjällgren: Herr talman! Herr Bror Nilsson framställde inte något yrkande,
och det hade därför kanske inte varit nödvändigt för mig att ta till
orda. Men jag vill försäkra herr Nilsson, att alla inom jordbruksutskottet
nog hysa samma uppfattning som han, nämligen att räntan på egnahemslånen
bör sänkas.

Herr Nilsson citerade också en rad i utskottsutlåtandet, där utskottet understryker,
att utskottet i likhet med departementschefen och motionärerna anser,
att »åtskilligt talar för en nedsättning av denna ränta». Men herr Nilsson
läste icke upp vad utskottet i fortsättningen säger. Enligt min mening hade
det varit bra, om han gjort det. Utskottet anför nämligen fortsättningsvis:
»Emellertid finner sig utskottet icke i nuvarande läge böra tillstyrka, att
räntan sänkes redan från och med ingången av budgetåret 1947/48. Avgörande
för utskottets ståndpunktstagande härvidlag har främst varit, att frågon
om storleken av räntan å egnahemslån till jordbruksfastigheter enligt
utskottets mening bör ses i samband med den övriga statliga kreditgivningen
å förevarande område och att särskilda sakkunniga tillkallats för att verkställa
en översyn av bestämmelserna rörande villkoren för erhållande av lån

Onsdagen den 18 juni 1947.

Nr 28.

Ang. räntan å egnahemslån. (Forts.)

från statens utlåningsfonder. Utskottet vill i detta sammanhang även erinra,
att sociala jordbrukskreditutredningen enligt sina- direktiv har att verkställa
eu omarbetning av de gällande bestämmelserna om den sociala egnahemsverksamheten.
»

Det är detta som har varit avgörande för utskottet. Såsom jag tidigare flera
gånger har tillåtit mig säga här i kammaren bör man inte, när ett ärende
är föremål för utredning, föregripa resultatet av denna utredning.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 50, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1946/47 m. m., såvitt angår nionde huvudtiteln;

nr 51, i anledning av väckta motioner om statsbidrag till Kånebygdens kalkbruksförening
u. p. a. för uppförande av en kalkbruksanläggning; och
nr 52, i anledning av väckta motioner om anslag till fraktlindring för frukt
till Norrbottens och Västerbottens län.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande nr 53, i anledning av väckta
motioner angående utredning om utvidgning och effekti visering inom växtskyddets
område, m. m.

Jordbruksutskottet hade till behandling i ett sammanhang förehaft följande
inom riksdagen väckta, till utskottet hänvisade motioner, nämligen:

1) I: 54 av herr Nilsson, Bror, och herr Persson, Ivar, likalydande med
motionen II: 79 av herr Hansson i Skegrie m. fl., däri hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam utredning om
på vad sätt en utvidgning och effektivisering kunde åstadkommas inom växtskyddets
område samt att förslag därom snarast måtte framlägga® för riksdagen;
ävensom

2) 1: 103 av herr Mannerskantz m. fl. och II: 192 av herr Liedberg m. fl.,
likalydande, däri hemställts, att riksdagen ville besluta att hos Kungl. Maj:t
begära utredning rörande förbättring av statens växtskyddsanstalts beredskap
för växtskydd.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet yttrat:

»Växtskyddsverksamheten har enligt utskottets förmenande en utomordentligt
stor betydelse för landets jordbruk. Det är därför av största vikt, att den
centrala myndigheten på området, statens växtskyddsanstalt, är organiserad
och utrustad på ett sådant sätt, att den motsvarar de stora anspråk, som ställas
på densamma. Vad i förevarande motioner anförts ävensom de upplysningar
som i övrigt funnits för utskottet tillgängliga har emellertid bibringat
utskottet den uppfattningen, att förhållandena inom den statliga växtskyddsorganisationen
för närvarande äro mindre tillfredsställande. Att så är fallet
synes även^ framgå därav, att undersökningar i syfte att åstadkomma en förbättring
på hithörande område numera påbörjats. Sålunda har på initiativ
av ■ ordföranden i styrelsen för växtskyddsanstalten inom anstalten igångsatts
en utredning rörande anstaltens organisationsfrågor överhuvud taget.

Om effektivisering
av
växtskyddet
m. m.

Nr 28.

Onsdagen den 18 juni 1947.

Om effektivisering av växtskydd^ m. m. (Forts.)

I sitt i ärendet avgivna utlåtande har styrelsen förklarat, att styrelsen vid
utredningen koirnne att till prövning upptaga bland annat de spörsmål,
som berörts i förevarande motioner. Enligt beslut av Kungl. Maj:t den 10
maj 1946 har vidare lantbruksstyrelsen erhållit i uppdrag att verkställa utredning
rörande behovet av filialer till växtskyddsanstalten m. m. Slutligen
har innevarande års riksdag hos Kungl. Maj:t hemställt om skyndsam utredning
angående frågan om kvalitetskontroll av saluförda medel för bekämpande
av skadedjur, parasiter och ogräs. Nämnda skrivelse har, enligt
vad utskottet inhämtat, numera överlämnats till 1946 års utredning angående
kvalitetsforskning och konsumentupplysning.

De spörsmål, som berörts i förevarande motioner, äro sålunda för närvarande
föremål för utredningar i olika sammanhang. Med hänsyn till vad
utskottet ovan anfört finner utskottet det emellertid kunna ifrågasättas, om
styrelsen för växtskyddsanstalten är det lämpligaste organet för verkställande
av utredning rörande anstaltens organisation. Enligt utskottets förmenande
borde i allt fall representanter för jordbrukare, och trädgårdsodlare ha beretts
tillfälle att medverka vid utredningen. I det läge, vari frågan nu befinner
sig, anser sig utskottet emellertid icke böra föreslå, att någon riksdagens åtgärd
företages innan de pågående utredningarna slutförts.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet, att motionerna I: 54
och II: 79, likalydande, samt motionerna I: 103 och II: 192, jämväl likalydande,
icke må föranleda någon riksdagens åtgärd.»

Herrar Liedberg, Pettersson i Rosta och Jacobson i Vilhelmina hade enligt
avgiven reservation ansett, att utskottets utlåtande bort hava följande lydelse
:

»Växtskyddsverksamheten har enligt---(lika med utskottet) ---—

äro mindre tillfredsställande. Utskottet finner sålunda, att anstaltens beredskap
vid gammaflyets uppträdande under sommaren 1946 varit bristfällig,
och anser det anmärkningsvärt, att semester beviljats under den del av året.
då insekts angrepp kunde befaras. Att förhållandena icke äro tillfredsställande
synes även framgå ----(lika med utskottet) — — — pågående ut redningarna

slutförts. Utskottet förutsätter emellertid, att utredningarna skola
bedrivas med erforderlig skyndsamhet och att å desamma grundade förslag
om möjligt skola framläggas för 1947 års riksdag.

Under åberopande av---(lika med utskottet)--— någon riks dagens

åtgärd.»

Herr Mannerskantz: Herr talman! Den motion, som jag har varit med om att
väcka, har blivit välvilligt behandlad i utskottet, och de förhållanden, som
påtalats i motionen, ha blivit verifierade, fastän växtskyddsanstalten nog har
försökt att mildra omdömena något. Emellertid har utskottet, oaktat utskottet
ansett att förhållandena inte äro bra, hänvisat till att en utredning skall företagas.

Till utskottets utlåtande har fogats en reservation, som går ut på att i utskottets
motivering skola införas ytterligare två meningar. I den ena konstateras,
^ att växtskyddsanstaltens beredskap förra sommaren var bristfällig, och
det patalas även att det är felaktigt, att anstaltens personal skall ha semester
under just den tid som är särskilt aktuell ur växtskyddssynpunkt. Den andra
meningen innebär, att utskottet förutsätter, att utredningarna skola bedrivas
så skyndsamt att de kunna föranleda förslag redan till nästa års riksdag.

Jag anser att det är högeligen önskvärt att detta understrykes, eftersom
växtskyddsarbetet blir av större betydelse för varje ar som går allt eftersom
nya odlingar och nya växtsorter tillkomma. Särskilt på oljeväxtodlingens

Onsdagen den 18 juni 1947.

Nr 28.

Om effektivisering av växtskyddet m. m. (Forts.)
område har saken blivit osedvanligt aktuell. Dess framtida utveckling är i
mycket hög grad beroende på att man kan komma fram till effektivare bekämpning
av skadeinsekterna. Det problemet är ju egentligen den enda mörka
punkten i fråga om den framtida odlingen av oljeväxter. Då jag tror att
denna odling kommer att få en stor betydelse här i landet även ur jordbrukspolitiska
synpunkter, är det högeligen önskvärt att det blir mera fart på
växtskyddsarbetet. Därför anser jag att det är lämpligt, att man understryker
det som anföres i reservationen.

Även på trädgårdsodlingens område tycker man att man skulle kunna få
mera vägledning. Man skulle exempelvis kunna önska sig att de, som ha
med dessa odlingar att göra, kunde få en förvarning, när vissa tecken tyda
på att insektsangrepp äro att vänta o. s. v. Man känner ett visst behov av
sådana varningar. Många av dessa ting skulle kunna genomföras, om växtskyddsanstaltens
arbete effektiviserades.

Med hänsyn till vad jag anfört anser jag, herr talman, att reservationen
utgör en riktig komplettering till utskottsutlåtande! Jag ber därför att få
yrka bifall till utskottets förslag med den komplettering som reservationen
innefattar.

Herr Nilsson, Bror: Herr talman! Även i fråga om detta ärende anger utskottet
såsom motiv för sitt avslagsyrkande, att det är en utredning igångsatt.
I detta fall är det en utredning som verkställes av styrelsen för växtskyddsanstalten.
Jag tror mig kunna säga, att det vore till gagn för denna
utredning om den kunde få några friska fläktar utifrån jordbrukspraktiken
i landet och att styrelsen inte ensam bör verkställa utredningen. Det är av
utomordentlig vikt, att ett förtroendefullt och intimt samarbete mellan växtskyddsanstalten
och allmänheten äger rum, och det är framför allt i det avseendet
bristerna i det nuvarande systemet ligga.

När man utreder en sådan här fråga bör man även ta hänsyn till trädgårdsodlingen,
en verksamhet där växtsjukdomama göra stor skada. Jag förmodar
emellertid, att min kamrat på älvsborgsbänken herr Björck kommer
att utveckla den saken närmare, eftersom jag hörde att han nyss begärde
ordet.

Jag vill liksom den föregående ärade talaren understryka vikten av att man
lägger upp den utredning, som är igångsatt på detta område, tillräckligt vitt
och djupt för att den skall kunna bli effektiv och vinna den stora allmänhetens
förtroende.

Det är glädjande att riksdagen tidigare har bifallit en motion av herr
Bondeson in. fl., vilken gick på samma linje som min motion här gör. Hans
motion gick ut på utredning angående bestämmelser om att alla sådana
medel, som användas för bekämpande av växtsjukdomar, skola provas av växtskyddsanstalten.
Har man en växtskyddsanstalt i landet, så skall man väl
använda den och låta den prova de medel som finnas i marknaden, och det
borde inte få föras medel i marknaden, som icke ha blivit provade och godkända
av denna växtskyddsanstalt. Nu har det kommit fram medel, vilka ha
visat sig vara snarare till skada än till gagn, och sådant borde inte få förekomma.
Men nu har ju riksdagen redan beslutat en skrivelse till Kungl.
Maj:t i den frågan.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Herr Näslund: Herr talman! Det förefaller mig som om utskottets majoritet
och reservanterna skulle vara eniga i sak och endast oeniga om själva skrivsättet.

Nr 28.

Onsdagen den 18 juni 1947.

Om effcktivisering av växtskyddet m. in. (Forts.)

Utskottsmajoriteten har ju inte velat inlåta sig på någon katalogisering av
de förhållanden, som råda inom växtskyddsanstalten. Det lärer väl också vara
annat än vad reservanterna påpeka, som kan behöva rättas till, men utskottsmajoriteten
har inte ansett det av reservanterna förordade skrivsättet lämpligt.
Utskottet förmodar, att de förhållanden det gäller skola beaktas tillräckligt
ändå, när utskottsutlåtandet är så pass kritiskt skrivet som det är, och det är,
herr talman, detta jag nu särskilt vill understryka. Som de föregående talarna
redan ha påpekat, har växtskyddsanstaltens styrelse begärt att själv få företaga
en utredning, och det är måhända inte alldeles ur vägen att ifrågasätta, huruvida
det är lämpligt att en anstalt på det sättet utreder sig själv. Men jag
tror att Kungl. Maj :t har sin uppmärksamhet tillräckligt mycket fäst på hela
detta spörsmål för att vidtaga de åtgärder som kunna vara erforderliga.

Medan jag har ordet, herr talman, ber jag att få påpeka något som tydligen
är ett tryckfel eller ett skrivfel i reservationen. Reservanterna begära nämligep,
att ett förslag om möjligt skall framläggas för 1947 års riksdag. Det kan, ju
inte gärna vara meningen, och det kan vara onödigt att saken får passera utan
att bli observerad.

Herr talman! Jag tror inte det gagnar varken växtskyddet eller anstaltens
verksamhet i övrigt om vi utvidga denna debatt. Jag har med dessa korta ord
bara velat ange motivet för de meningsskiljaktigheter, som föreligga i fråga om
skrivsättet. Det är med andra ord, kort uttryckt, en större skärpa i tonen hos
reservanterna, en skärpa som utskottets majoritet inte har velat vara med om
att använda.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Björck: Herr talman! Det är eu rätt utbredd åsikt bland såväl jordbrukare
som trädgårdsodlare, att ledningen och skötseln av statens växtskyddsanstalt
lämna åtskilligt övrigt att önska. Samma åsikt tar sig också uttryck i
utskottets uttalande, att det har fått den uppfattningen, »att förhållandena
inom den statliga växtskyddsorganisationen för närvarande äro mindre tillfredsställande».
Den saken tror jag alltså att flera av de praktiskt utövande
jordbrukarna och trädgårdsodlarna kunna skriva under på. Anstalten synes i
alltför hög grad syssla med forskning, under det att man låter praktiska försök
och kontakt med odlarna stå tillbaka, och det är inte riktigt. Man frågar
sig, vad staten får för valuta för de mer än 400 000 kronor, som anstalten kostar
per år och varav över 300 000 kronor utgöras av avlöningar. Man blir också
förvånad över att det enda som anstalten i år begär är att åtta tjänstemän flyttas
upp i högre lönegrad; det tycks vara det enda svaret på den skarpa kritik
anstalten fick förlidet år.

Vad styrelsens sammansättning beträffar vore det önskvärt, att det komme
in något mera av praktiskt utövande jordbrukare och trädgårdsodlare i styrelsen,
folk som kunde påpeka vissa förhållanden, vilka lämna åtskilligt övrigt att
önska, så att bristerna kunde bli avhjälpta. Dessa brister äro speciellt beklagliga
i dessa tider, när vi litet var äro beroende av växtodlingen för vår försörjning.
På trädgårdsodlingens område har ju utvecklingen gått ganska raskt,
men vi stå frågande inför en hel mängd problem, och den enda hjälp vi få när
det gäller att bekämpa vissa insektshärjningar och dylikt kommer från de
firmor, som sälja besprutningsmedel och liknande produkter. Om vi skriva till
växtskyddsanstalten och fråga om någonting och sända in prov, så händer att
vi få vänta i månader på svar, om vi överhuvud taget få något svar.

Vi hoppas emellertid att den utredning, som nu pågår, skall ge resultat, men
jag vill stryka under en mening i utskottets uttalande, där det står: »Enligt

Onsdagen den 18 juni 1947. Nr 28. 65

Om effektivisering av växtskyddet m. m. (Forts.)
utskottets förmenande borde i allt fall representanter för jordbrukare och träd
gårdsodlare ha beretts tillfälle att medverka vid utredningen.»

Den vid utskottets utlåtande fogade reservationen är en aning skarpare än
majoritetens yttrande och säger några ord till ledningen för växtskyddsanstalten,
vilka jag anser böra sägas. Reservanterna föreslå, att riksdagen skall uttala,
»att anstaltens beredskap sommaren 1946 varit bristfällig vad insektsbekämpandet
beträffar och att förhållandena även i åtskilliga andra avseenden
varit mindre tillfredsställande». Det tycker jag kammaren kan gå med på, och
jag ber därför att få ansluta mig till herr Mannerskantz’ yrkande om bifall till
reservationen.

Herr Maiinerskantz: Herr talman! .Tåg vill endast rätta det fel i reservavationen,
som inte kan vara annat än ett tryckfel, uppkommet i den allmänna
röran så här års i riksdagen, och jag vill alltså precisera mitt yrkande till att
gälla bifall till reservationen med den ändringen att orden »1947 års riksdag»
ersättas av »1948 års riksdag».

Herr Erikssou, Carl Edmuml: Herr talman! Talesmännen för reservanterna
ha anfört ett skäl, som särskilt skulle tala för motionärernas uppfattning, och
det skälet är, att man befarar att gammaflyet, vars uppträdande år 1946 var
så anmärkningsvärt, kan komma åter när som helst. Jag kan nämna, att gammaflyet
uppträdde på Gotland åren 1892 och 1919 och i landskronatrakten år
1921 för att återigen göra sig påmint år 1946. Det var således då 25 år sedan
lantbrukarna senast hade haft besvär av denna insekt.

Utskottets flertal har i utlåtandet angivit de skäl, som ha varit avgörande
för dem då de ha ställt sig avvisande till motionen. Jag måste beklaga att de
missförhållanden inom växtskyddsanstalten, som här ha påpekats, inte ha påtalats
tidigare, trots att missförhållandena helt säkert inte äro av i dag. Om
så hade skett, så hade man självfallet kunnat ta hänsyn till dessa anmärkningar
vid de utredningar, som nu pågå.

Nu är man ju medveten om att de anmärkningar, som ha framställts här i
dag, skola beaktas i utredningarna, och då behöver givetvis inte riksdagen göra
något nytt uttalande i denna fråga, som redan är föremål för tre utredningar.
Vid det förhållandet ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Tjällgren: Herr talman! Jag har begärt ordet för att få rätta ett tryckfel.
Överst på sjätte sidan i utskottsutlåtandet står det »Jordbruksutskottets
utlåtande nr 54». Det skall vara nr 53 i stället. Saken liar ju ingen större betydelse,
men jag har i alla fall velat rätta till den.

Vad själva sakfrågan beträffar vill jag endast säga att det har anförts en
hel del exempel på hur växtskyddsanstalten sköter sig, vilka exempel ge oss
full anledning att skriva så som vi ha gjort i utlåtandet. Att skriva något
mera strängt, om jag så får uttrycka mig, ha vi emellertid inte velat vara med
om när frågan nu är föremål för utredning.

En talare på älvsborgslänsbänken ansåg, att utskottet borde ha skrivit, att
representanter för jordbrukare och trädgårdsodlare borde vara med i växtsky
ddsanstal tens styrelse. Det ha vi inte skrivit, men däremot ha vi skrivit att
det är lämpligt att dessa yrkesgrupper komma med i utredningen. Det är
kanske en liten skillnad mellan de båda sakerna.

Första kammarens protokoll 1947. Nr £8. 5

Nr 28.

Onsdagen den 18 juni 1947.

Om effektivisering av växtskyddet m. m. (Forts.)

Herr Mannerskantz: Herr talman! Jag skulle bara vilja säga några ord med
anledning av herr Erikssons anförande.

Vi få nog inte giammaflyet tillbaka igen så snart, men är det inte det ena
så är det andra. I år har det sålunda varit stora angrepp av frostfjärilen, åtminstone
i södra Sverige, och det hade varit ganska bra om man hade fått en
förvarning om den saken, t. ex. tre veckor i förväg. Det är inte så lätt för de
praktiserande trädgårdsodlarna och jordbrukarna att alltid observera sådant.
Hade man fått en varning av växtskyddsanstalten som borde sända ut folk på
rundresor i god tid var gång man kan befara insektsangrepp av större omfattning,
så hade mycken skadegörelse kunnat undvikas.

Det behövs nog en väckning, som är så pass kraftig att den verkligen ger
resultat, och det tror jag att den gör säkrare om man tar med de två meningar,
som reservanterna ha velat lägga till utskottets utlåtande, än om man
bifaller utskottets hemställan.

Herr Johansson, Henry: Herr talman! Jag kan i stort instämma med herr
Mannerskantz då han säger, att det inte skadar med en väckningssignal
emellanåt, kanske även i fråga om växtskyddsanstalten. Men nu ligger det ju
faktiskt till på det sättet, såsom det har påpekats här, att utskottet har formulerat
sitt utlåtande rätt hårt.

Att det inte blev majoritet för den reservation, som är fogad till utskottets
utlåtande, tror jag närmast hänger samman med att man fann det orimligt att
komma med en anmärkning som daterade sig ett år tidigare; åtminstone för
mig var det den synpunkten som var avgörande. Vill man ha rättelse i denna
sak eller i fråga om något annat, så är det ju lämpligt att man vänder sig till
anstaltens styrelse omedelbart när felet är upptäckt och inte väntar ett helt år,
tills man hinner väcka en motion och framställa sina anmärkningar långt i
efterhand.

Jag tror att man dessutom kan säga, att växtskyddsanstaltens förnyade styrelse
med all kraft tar itu med de uppgifter, som kanhända hittills ha varit
försummade. Jag är därför övertygad om att denna kammare mycket väl kan
följa utskottet och avstå från att genom bifall till reservationen ytterligare
poängtera anmärkningarna.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen, att
i avseende på det under behandling varande utlåtandet yrkats dels att vad
utskottet hemställt skulle bifallas, dels ock, av herr Mannerskantz, att utskottets
hemställan skulle bifallas med den ändring i motiveringen, som förordats
i den vid utlåtandet avgivna reservationen, dock att de i reservanternas
motivering förekommande orden »1947 års riksdag» skulle utbytas mot »1948
års riksdag».

Därefter gjordes propositioner enligt berörda yrkanden; och förklarades propositionen
på bifall till utskottets hemställan oförändrad vara med övervägande
ja besvarad.

Föredrogo1.? ånyo jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 54, i anledning av väckta motioner angående obligatorisk försäkring av
mindre nötkreatursbesättningar; samt

nr 55, i anledning av väckta motioner om revision av kungörelserna angående
lån från frukt- och potatislagerhusfonden samt angående statsbidrag
för uppförande av frukt- och potatislagerhus.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Onsdagen den 18 juni 1947.

Nr 28.

Föredrogs ånyo och lades till handlingarna jordbruksutskottets memorial
nr 56, angående departementsvis uppgjorda förteckningar över försäljningar
m. m. av viss kronan tillhörig fast egendom.

Vid förnyad föredragning av första kammarens andra tillfälliga utskotts
utlåtande nr 13, i anledning av väckt motion om organiserandet av en statlig
produktion av byggnadsmaterial m. m., bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Då alla ärenden på föredragningslistan nu blivit behandlade, medgav kammaren,
på framställning av herr talmannen, att de anslag, som utfärdats till
sammanträdets fortsättande på aftonen, finge nedtagas.

Anmäldes och godkändes utrikesutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 306, till Konungen i anledning av Kungl. Maj ris proposition angående
godkännande av en mellan Sverige och Jugoslaviska F cderativa Folkrepubliken
träffad handelsöverenskommelse m. m.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Könungen:

nr 340, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om fortsatt giltighet av lagen den 1 november 1940 (nr 924) med särskilda
bestämmelser angående patent vid krig eller krigsfara in. in., dels ock Kungl.
Maj ris proposition angående godkännande av en den 8 februari 1947 avslutad
internationell överenskommelse rörande bibehållande och återställande av rättigheter
på den industriella äganderättens område, m. m.; och

nr 341, i anledning av Kungl. Maj ris proposition med förslag till lag angående
ändring i utlänningslagen den 15 juni 1945 (nr 315) samt om fortsatt
giltighet av samma lag.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 343, i anledning av Kungl. Maj ris proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1946/47 m. in., i vad propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde ;

nr 344, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1946/47 in. in., i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde; samt

nr 345, i anledning av Kungl. Maj ris proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1946/47 m. in., i vad propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till riksdagens .skrivelser
till Konungen:

nr 347. angående effektivare åtgärder mot ocker vid försträckning;
nr 348, angående textil- och beklädnadsindustriens organisation in. in.;
samt

nr 349, angående effektivisering av arbetsmarknads- och sysselsättningsstatistiken.

Nr 28.

Onadagen den 18 juni 1947.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skri
velse, nr 350, till Konungen i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående
reglering av sockernäringen i riket in. m.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 362, av herr Domö, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken utgivna
sedlar med guld m. m.;

nr 363, av herr Berlitz, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 2 § 2:o), 5:o), 8:o), 14:o) och 17:o)
lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt; samt
nr 364, av herr Elof sson, Gustaf, m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden och memorial:

nr 187, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa avlöningsm.
fl. anslag för budgetåret 1947/48 under fjärde huvudtiteln jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 188, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1946/47 m. m., i vad propositionen avser
handelsdepartementets verksamhetsområde;

nr 189, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående upplysningsverksamhet
i utlandet angående Sverige;

nr 190, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till utbyggnad
av staten tillhöriga gruvanläggningar i Malå socken m. m. jämte i
ämnet väckt motion;

nr 191, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till teckning av ytterligare aktier i Svenska skifferoljeaktiebolaget
jämte i ämnet väckt motion;

nr 192, i anledning av väckta motioner om inrättande av vissa beställningar
på reservstat och i reserven för viss teknisk personal vid arméns tygverkstäder; nr

193, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till folkskoleseminariema m. m. jämte i ämnet väckta motioner; nr

194, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1946/47 m. m., i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;

nr 195, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående provisoriska
avlöningsbestämmelser för övningslärare vid de högre kommunala skolorna
m. m.;

nr 196, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag till kristidsnämndemas
verksamhet jämte i ämnet väckta motioner;
nr 197, i anledning av väckt motion om anslag till Samfundet De Nio;
nr 198, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående statliga åtgärder
för tryggande av vedförsörjningen m. m.;

nr 199, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag
för budgetåret 1947/48 till skolor tillhörande barna- och ungdomsvården jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 200, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till civilförsvaret;

Onsdagen den 18 juni 1947.

Nr 28.

nr 201, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fullmakt att i
arbetslöshetsbekämpande syfte igångsätta arbeten för vilka anslag uppförts
å allmän beredskapsstat för budgetåret 1946/47, m. in.;

nr 202, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående anslag till teckning
av ytterligare aktier i Norrbottens järnverk aktiebolag, in. in.;

nr 203, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda förslag
om anslag för budgetåret 1947/48 till oförutsedda utgifter;

nr 204, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag angående förvärv av viss del
av tomten nr 2 i kvarteret Lejonet i Stockholm;

nr 205, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till bidrag
till vissa plankostnader m. m.;

nr 206, i anledning av Kungl. Ma j ds förslag till stat för riksgäldsfonden
för budgetåret 1947/48;

nr 207, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1946/47 in. m., i vad propositionen avser avskrivning
av nya kapitalinvesteringar; samt

nr 208, i anledning av riksdagens år 1946 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders
tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli 1945—den 30 juni 1946,
i vad avser den under § 45 behandlade frågan om vissa kraftstationsbyggen
och sjöregleringar i Ångermanälvens flodområde;

bevillningsutskottets betänkande nr 30, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till förordning om ändrad lydelse av 19 § 1 mom. förordningen
den 11 juli 1919 (nr 406) angående försäljning av pilsnerdricka, m. m.;

andra lagutskottets utlåtande nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändrad lydelse av 67 § barnavårdslagen den 6
juni 1924 (nr 361);

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 57, i anledning av väckt motion om gottgörelse åt jordägare i Kumla
m. fl. socknar för förluster, åsamkade av Sagans översvämning år 1944;

nr 58, i anledning av väckta motioner om åtgärder för förvärv för kronans
räkning av nu återstående bruksåbohemman;

nr 59. i anledning av väckt motion om utredning och förslag rörande erforderliga
åtgärder på den skogliga statistikens område;

nr 60, i anledning av väckt motion om översyn av gällande bestämmelser
angående högre skoglig utbildning som kompetensvillkor för förvaltning av
skogar i allmän ägo;

nr 61, i anledning av väckt motion angående ändrade bestämmelser rörande
lån och bidrag till arbetarsmåbruk; samt

nr 62. i anledning av väckt motion om viss ändring av bestämmelserna rörande
kolonisationen på kronomark, m. m.; ävensom

särskilda utskottets utlåtanden:

nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående riktlinjerna för den
framtida jordbrukspolitiken m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 3, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till lag om uppsikt
å jordbruk m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 43 § förordningen den 22 juni 1934 (nr 320) angående
grunder för förvaltningen av viss kronoegendom; samt

nr 5, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående åtgärder till skydd
mot sand- och jordflykt.

Nr 28.

Torsdagen den 19 juni 1947.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.52 eftermiddagen.

fn fidem
G. H. Berggren.

Torsdagen den 19 juni.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen; och dess förhandlingar
leddes av herr förste vice talmannan.

Justerades protokollen för den 13, 14 och 17 innevarande månad.

Upplästes en till kammaren inkommen ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

På grund av sjukdom och med stöd av bifogade intyg anhåller jag om kammarens
tillstånd att tills vidare bli befriad från riksdagsarbetet.

Lidköping den 14 juni 1947.

Torsten Isaksson.

Att riksdagsman Torsten Isaksson. Juug, på grund av sjukdom (blödande
magsår) icke är i stånd att från och med den 14 juni 1947 och tills vidare
deltaga i riksdagsarbetet, intygas härmed.

Lidköping den 18 juni 1947.

E. Akmar,

lasarettsläkare.

På gjord proposition bifölls ansökningen för den tid, det i åberopade läkarintyget
omförmälda hindret varade.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
ur 351, till Konungen i anledning av ifrågasatta åtgärder för rationalisering
av riksdagstrycket m. m.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 356, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
upphävande av 61 § 2 mom. lagen den 14 juni 1918 (nr 422) om fattigvården;
och

nr 357, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 22 juni 1928 (nr 254) om arbetsdomstol, m. m.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

Torsdagen den 19 juni 1947.

Nr 28.

nr 363, i anledning av väckt motion angående obligatorisk ansvarighetsförsäkring
för jägare;

nr 364, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen: bil. 30:
kapitalbudgeten: jordbruksdepartementet under punkten 10, Egnahemslånefonden,
gjorda framställningar jämte i ämnet väckta motioner;

nr 365, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1946/47 m. m., såvitt angår nionde huvudtiteln;

nr 366^ i anledning av väckta motioner om statsbidrag till Rånebygdens
kalkbruksförening u. p. a. för uppförande av en kalkbruksanläggning;

nr 367, i anledning av väckta motioner om anslag till fraktlindring för frukt
till Norrbottens och Västerbottens län; samt

nr 368, i anledning av väckta motioner om revision av kungörelserna angående
lån från frukt- och potatislagerhusfonden samt angående statsbidrag
för uppförande av frukt- och potatislagerhus.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet herr Domös motion, nr 362,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt befrielse för riksbanken
från skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar med guld m. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott herr Berlitz motion
nr 363, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 2:o), 5:o), 8:o), 14:o) och 17:o) lagen den 26
maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet den av herr Elof sson, Gustaf,
ro.. fl. väckta motionen, nr 364. i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets utlåtanden nr 187—207 och
memorial nr 208, bevillningsutskottets betänkande nr 30, andra lagutskottets
utlåtande nr 41, jordbruksutskottets utlåtanden nr 57—62 samt särskilda utskottets
utlåtanden nr 2—5.

På framställning av herr förste vice talmannen beslöts att särskilda utskottets
utlåtanden nr 2—5 skulle på föredragningslistan för morgondagens sammanträde
uppföras näst efter statsutskottets memorial nr 208.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens samman
träde avslutades kl. 4.05 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.