RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1947:24)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen; och des® förhandlingar leddes
av herr förste vice talmannen.

Herr statsrådet Mossberg avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 281, med förslag till statens löneplansförordning m. m.;

nr 282, med förslag till allmänna tjänste- och familjepensionsreglementen
m. m.;

nr 283, angående reglering av vissa tjänste- och familjepensioner m. m.;

nr 284, angående reglering av vissa från statens pensionsanstalt och lärarinnornas
pensionsanstalt utgående pensioner m. m.;

nr 285, angående prisutjämningsavgifter m. m.;

nr 286, angående anslag till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m.;

nr 287, angående anslag för budgetåret 1947/48 till karolinska sjukhuset
och se r afimer lasarettet m. m.;

nr 291, angående anslag till bidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor
m. m.;

nr 292, angående godkännande av en den 8 februari 1947 avslutad internationell
överenskommelse rörande bibehållande och återställande av rättigheter
på den industriella äganderättens område, m. m.;

nr 293, angående pensionsförhållandena för vissa befattningshavare vid universiteten
;

nr 294, angående provisoriska avlöningsbestämmelser för övningslärare vid
de högre kommunala skolorna m. m.;

nr 295, angående vissa avlönings- och pensionsförbättringar för präster
m. m.; samt

nr 296, med förslag till förordning om rätt att vid taxering för inkomst
njuta avdrag för avgifter till vissa stiftelser, m. m.

Justerades protokollet för den 17 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 197, i anledning av Kungl. Måj:ts proposition angående omorganisation
av bilbesiktningsmannainstitutionen m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 242, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående anslag till aktieteckning
i aktiebolaget Aerotransport jämte i ämnet väckta motioner;

nr 243, i anledning av Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret 1947/48 till luftfartslånefonden;

nr 244, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning om anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1946/47 till luftfartslånefonden;

nr 245, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående omorganisation
av medicinalstyrelsen; samt

Första kammarens protokoll 1947. Nr 24. 1

Första kammaren. Nr 24.

Tredagen den 23 maj.

Nr 24.

Fredagen den 23 maj 1947.

nr 246, i anledning av väckta motioner om statsbidrag till ett vattenförsörjnings-
och avloppsföretag inom Öckerö kommun.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 247, till Konungen i anledning av väckt motion om förlängd semester
för arbetstagare, som utför arbete, där silikosfara föreligger.

Ang. -planerad Herr statsrådet Mossberg, som tillkännagivit, att han hade för avsikt att vid
import av ut- detta sammanträde besvara herr Wistrands interpellation angående planerad
^krait m^etS'' ''mPort av utländsk arbetskraft m. m., erhöll ordet och anförde: Herr talman!

'' '' Herr Wistrand har med kammarens tillstånd till mig riktat följande två frågor:

Är herr statsrådet villig lämna kammaren en redogörelse för hittills vidtagna
åtgärder för anskaffande av utländsk arbetskraft, ävensom för de villkor,
vilka äro förenade med den utländska arbetskraftens anställning här i riket
(lön, resekostnader och andra förmåner etc.)?

Är herr statsrådet villig likaledes lämna upplysning angående de kostnader
för statsverket, som hittills föranletts av dess befattning med anskaffningen
av utländsk arbetskraft och angående de sannolika kostnaderna i fortsättningen? I

motiveringen erinrar interpellanten om att i nu rådande tid med bristande
tillgång på arbetskraft tanken uppkommit att genom import av arbetare från
utlandet införskaffa lämplig arbetskraft till vårt land. Han framhåller vidare,
att svenska företag redan på ett tidigt stadium skulle ha ordnat för import av
arbetskraft och uppnått vissa resultat, vilka emellertid inhiberats genom att
saken omhändertogs av den av statsmakterna tillsatta beredningen för anskaffande
av utländsk arbetskraft.

Med åberopande av »en i pressen observerad resa till Italien» som i september
1946 företogs av en delegation under ledning av beredningens ordförande,
konstaterar interpellanten, att »något synligt resultat av denna resa icke framkommit
förrän för någon tid sedan, då i tidningarna meddelades, att ett 500-tal italienska arbetare vore att förvänta till Sverige».

Som svar på interpellantens frågor och som en allmän information rörande
hithörande spörsmål får jag anföra följande:

Under sommaren 1946 framfördes från olika industriföretag förslag om, att
man borde söka råda bot mot bristen på arbetskraft bl. a. genom en invandring
av utländska arbetare. Denna fråga hade tidigare aktualiserats på olika håll
i pressen, närmast i anslutning till en av Industriens utredningsinstitut publicerad
redogörelse »Sveriges arbetskraft och den industriella utvecklingen».

Sedan hithörande frågor under hand dryftats mellan representanter för regeringen
samt arbetsmarknadens partorganisationer bemyndigades jag den 12
juli förra året att tillkalla högst fem sakkunniga att såsom en beredning inom
socialdepartementet biträda vid handläggningen av härmed sammanhängande
frågor. Enligt detta bemyndigande tillkallade jag sedermera direktören Folke
Thunborg, tillika ordförande, landsorganisationens dåvarande andre ordförande,
framlidne Gunnar Andersson, direktören i Svenska arbetsgivareföreningen
Bertil Kugelberg, ordföranden i statens arbetsmarknadskommission, ledamoten
av denna kammare K. J. Olsson samt direktören Hj. Åselius. Vid herr Gunnar
Anderssons frånfälle ersattes han av landsorganisationens nuvarande andre
ordförande Gustav Vahlberg.

I direktiven för beredningen framhölls bland annat att en balans på arbetsmarknaden
måste eftersträvas genom en begränsning av investeringsverksamheten
och genom en mobilisering av den arbetskraftsreserv, som framför allt

Fredagen den 23 maj 1947.

Nr 24.

Ang. planerad import av utländsk arbetskraft in. in. (Forts.)
representeras av icke yrkesverksamma kvinnor och partiellt arbetsföra. Om
dessa åtgärder visade sig otillräckliga för att i varje fall på kort sikt åstadkomma
en förbättring av läget, borde även andra möjligheter i sådant syfte
övervägas bl. a. frågan om att i vårt land i viss omfattning bereda sysselsättning
åt utländska arbetare. Härvid borde såväl de fördelar som nackdelar, som
för vårt lands vidkommande kunde vara förenade med en sådan åtgärd, ägnas
beaktande. Beträffande de personer, som av här anförda skäl skulle kunna
medgivas tillstånd för inresa till och uppehåll i vårt land, sades, att hänsyn
skulle tagas till icke endast vederbörandes yrkeskvalifikation utan även till hans
medborgerliga förhållande i hemlandet under kriget. Vidare betonades, att
rimliga anspråk på en god omvårdnad i olika avseenden skulle tillgodoses. Beträffande
lönen och övriga i avtal reglerade arbetsvillkor förutsattes, att en
tillfredsställande ordning skulle kunna åvägabringas genom att vederbörande
sökte och erhölle medlemskap i respektive fackorganisationer.

Beredningen för utländsk arbetskraft, som alltså tillkallades i juli förra
året, verkställde omedelbart en inventering av de länder, från vilka en utvandring
av sådan arbetskraft, som fyllde de i direktiven angivna kvalifikationerna,
skulle kunna tänkas ifrågakomma. Denna undersökning gav till resultat
att man i första hand borde inrikta sina ansträngningar på att vinna
vederbörande utländska myndigheters medverkan för en utvandring till Sverige
av ett begränsat antal sudettyska. arbetare från de brittiska och amerikanska
ockupationszonerna, specialarbetare från Norditalien, lantarbetare och
i viss utsträckning även industriarbetare från Ungern samt lantarbetare från
Irland.

Beredningen sökte omedelbart kontakt med i första hand de amerikanska och
engelska regeringarna beträffande utvandring från förutnämnda ockupationszoner
i Tyskland samt de italienska och ungerska legationerna i Stockholm i
fråga om en utvandring från respektive Italien och Ungern. Vad först angår
framställningen till de engelska och amerikanska regeringarna rörande sudettysk
arbetskraft resulterade dessa i svar, innebärande att den engelska regeringen
icke ansåg sig särskilt intresserad av denna fråga, då antalet sudettyskar
inom den brittiska ockupationszonen uppgavs vara ytterst ringa. Den amerikanska
regeringen hänvisade till de amerikanska militära myndigheterna i
Tyskland. En förnyad framställning om förhandlingar gjordes därefter till
U. S. Military government i Berlin. Då något svar på denna senare framställning
icke lämnades inom beräknad tid gjordes under hand från utrikesdepartementets
sida upprepade påminnelser hos vederbörande. Även dessa förfrågningar
blevo emellertid resultatlösa och framställningen är ännu i dag obesvarad.
På annat sätt blev det emellertid känt för beredningen, att de amerikanska
militära myndigheterna i Tyskland voro intresserade av att diskutera
denna fråga under förutsättning att man från svensk sida vore villig att
mottaga ett lika stort antal s. k. displaced persons, som det antal sudettyskar,
för vilka vederbörande myndighet kunde lämna utresetillstånd. Det bör nämnas,
att de sudettyskar, som utvisades till de allierade zonerna, icke betraktas
som displaced persons, utan som tyska medborgare. Denna fråga behandlades
av beredningen vid sammanträde den 24 januari i år och enligt beredningens
protokoll konstaterades, att den icke kunde förorda en invandring av displaced
persons.

Utifrån de synpunkter beredningen hade att undersöka frågan om den sudettyska
arbetskraften kunde beredningen heller inte rekommendera ett mottagande
av sudettyska arbetare på villkor att ett lika stort antal displaced persons
skulle beredas inresemöjlighet. Detta beredningens ställningstagande var
enhälligt.

Nr 24.

Fredagen den 23 maj 1947.

Ang. planerad import av utländsk arbetskraft m. m. (Forts.)

Den 28 april i år hade representanter för beredningen tillfälle att med en
representant för den internationella flyktingorganisationen, Intergovernmental
committee on refugees, diskutera denna fråga. Därvid framkom bl. a. att
nämnda organisation vore intresserad av att medverka till en överföring till
Sverige av sudettyska arbetare från Österrike, vilka till skillnad från de sudettyskar,
som vistas i Tyskland, betraktas som displaced persons. Sedan beredningen
beslutat förorda att förhandlingar härom upptoges med nämnda organisation,
har jag anmodat beredningen att söka kontakt med nämnda organisation
i syfte att snarast få förhandlingar till stånd. Samtidigt har jag anmodat
beredningen att snarast inleda förhandlingar med Ungern angående överförande
till vårt land av bland annat arbetare till jordbruket.

De preliminära förhandlingarna med den italienska legationen i Stockholm
samt representanter för ett par av de mest representativa norditalienska industriföretagen
resulterade i att en svensk förhandlingsdelegation i slutet av
september förra året reste till Rom för att förutsättningslöst dryfta denna
fråga med vederbörande italienska myndigheter och organisationer. Samtidigt
gjorde delegationen en studieresa omfattande ett tiotal företag i Genua, Milano,
Turin och Villar Perosa. Omedelbart efter återkomsten till Sverige avlämnade
delegationen en rapport till regeringen, i vilken man konstaterade att intresse
förelåg från italiensk sida att medverka till överförande till vårt land av ett
begränsat antal yrkesarbetare inom verkstadsindustrien. Vissa härmed sammanhängande
frågor måste emellertid ytterligare utredas såväl i Italien som
i Sverige. Det gällde bland annat bur man på ett för båda parter ändamålsenligt
sätt skulle kunna ordna försäkringsskyddet för vederbörande och efter
vilka grunder överförandet till Italien av viss del av den i Sverige intjänta
lönen skulle kunna ske. Med den rådande bristen på bostäder måste beredningen
även undersöka, hur man lämpligen skulle kunna ordna provisoriska
sådana, i de fall lägenheter icke kunde uppbringas på den öppna bostadsmarknaden.
Slutligen kunde man inte utan vidare bortse från önskvärdheten av
att i Sverige försöka ordna kosthållet på ett för de italienska arbetarna lämpligt
sätt.

De undersökningar, jag här antytt, blevo både till följd av frågornas komplicerade
natur och svårigheterna att inom rimlig tid kunna utväxla korrespondens
mellan Rom och Stockholm mera tidsödande än beräknat. Utan att
närmare i detalj redogöra för vilka svårigheter, som här mötte, vill jag dock
särskilt framhålla följande. Då man kunde utgå ifrån, att det till övervägande
del skulle bli fråga om familjeförsörjare, som under en begränsad tid skulle
uppehålla sig i vårt land, måste garantier skapas för att de själva kommo i åtnjutande
av ett tillräckligt försäkringsskydd här i landet samtidigt som de
skulle ha möjlighet att i Italien vidmakthålla försäkringar för dels sig själva
och dels sina familjemedlemmar. Med den utformning det italienska försäkringssystemet
har var det ingen lätt uppgift att åstadkomma en tillfredsställande
kombination av dessa åtgärder. Frågans stora betydelse gjorde det erforderligt
att genom särskilda experter utreda, hur man i detta avseende lämpligast
borde förfara såväl på svensk som italiensk sida. Bristen på bostäder
gjorde det vidare nödvändigt att låta byggnadslånebyrån utarbeta alternativa
förslag avseende såväl permanenta hus som provisoriska förläggningar — i
båda fallen av typen ungkarlsbostäder. Den primära förutsättningen för att
italienska arbetare överhuvud skulle kunna intresseras för att söka anställning
i Sverige var, att den del av lönen, som de kunde spara här, omräknad i italiensk
valuta, bleve så pass stor, att den räckte till för de hemmavarande familjemedlemmarnas
försörjning. Det visade sig, att detta icke skulle vara möjligt
efter den officiella clearingkursen. Först efter en särskild förhandlingsom -

Fredagen den 23 maj 1947.

Nr 24.

Ang. planerad import av utländsk arbetskraft m. m. (Forts.)
gång kunde man från italiensk sida med vissa reservationer ställa i utsikt, att
man någon gång under våren 1947 sannolikt skulle komma att företaga en sådan
ändring av denna kurs, att beräknade besparingar i Sverige, förvandlade
till italienska lire, skulle motsvara levnadskostnaderna för vederbörandes hemmavarande
familjemedlemmar.

Beredningen måste följaktligen avvakta närmare besked om hur denna för
de fortsatta förhandlingarnas slutförande så utomordentligt viktiga fråga kunde
komma att utveckla sig.

Då det visade sig, att överföringen till följd av de omständigheter, jag nu
berört, icke kunde komma i gång före vinternas inbrott ansågs det välbetänkt
att inrikta den fortsatta planläggningen efter en tidtabell, som tog sikte på
att verksamheten skulle kunna komma i gång under våren eller försommaren.
Härför talade även det förhållandet, att järnvägsförbindelserna mellan Italien
och Sverige skulle komma att avsevärt förbättras i början av maj månad. Resorna
skulle därigenom bli både betydligt billigare och lättare att organisera.

Jag har velat lämna detta exempel på de praktiska svårigheter, som anmält
sig under förhandlingarna, för att få anledning framhålla, att man från regeringens
och beredningens sida icke kunde avfärda dessa praktiska, för de italienska
arbetarna ytterst väsentliga frågor så lättvindigt, som man gjort på
vissa håll i den offentliga debatten. Jag vill såsom min mening framhålla,
att man från de italienska myndigheternas sida uppenbarligen icke skulle ha
accepterat att dessa frågor hade lämnats obesvarade tills arbetarna kommit till
Sverige.

Efter fortsatta förhandlingar i Rom, vilka slutfördes den 19 april i år, har
arbetsmarknadskommissionen med regeringens bemyndigande träffat ett avtal
med vederbörande italienska myndigheter angående utvandring till Sverige av
högst 500 italienska yrkesarbetare och kvalificerade tempoarbetare inom verkstadsindustrien.
Det väsentliga av innehållet i avtalet har redan offentliggjorts.
Som svar på interpellantens första fråga vill jag emellertid redogöra
för de villkor, vilka äro förenade med dessa arbetares anställning här i riket.

Det har i avtalet föreskrivits, att de italienska arbetarna skola åtnjuta full
likställighet med de svenska arbetarna i fråga om arbetsvillkoren. De skola
alltså åtnjuta samma behandling beträffande löner, arbetstid, semester och fritidsverksamhet,
som genom svensk lagstiftning eller kollektivavtal tillförsäkras
svenska arbetare. De skola vidare i Sverige åtnjuta försäkringsskydd avseende
arbetslöshet, olycksfall samt sjukdom, i Italien avseende tuberkulos,
sjukdom, invaliditet samt ålderspension och pension till efterlevande. Avgifterna
skola bestridas av dem själva. I fråga om bostäder innehåller avtalet
att arbetsmarknadskommissionen skall tillse, att italienska arbetare erhålla bostäder
av samma typ och på samma villkor som äro gängse för svenska arbetare
på samma ort. I de fall då provisoriska bostäder behöva tillgripas skola
dessa vara godkända av vederbörande svenska inspektionsorgan. Dessutom
skola åtgärder vidtagas ägnade att tillförsäkra de italienska arbetarna en kost,
som i görligaste mån motsvarar deras vanor. Det bör måhända i detta sammanhang
påpekas, att man från italiensk sida förklarat, att några särskilda
åtgärder f. n. icke behöva vidtagas för att i Sverige tillhandahålla de italienska
arbetarna vin på annat sätt än vad som här är sedvanligt. Frågan skall
kunna omprövas med ledning av erfarenheterna av de första italienska arbetarnas
vistelse i Sverige.

Arbetsmarknadskommissionen skall bestrida resekostnaderna från Turin till
den ort i Sverige, där vederbörande anvisats arbete. Under resan samt eventuell
vistelse i svenskt mottagningsläger skola arbetarna erhålla ett traktamente
av 5 kronor per dag samt fritt vivre. Vid ankomsten till Sverige skola

Nr 24.

Fredagen den 23 maj 1947.

Ang. planerad import av utländsk arbetskraft m. rn. (Forts.)
de äga rätt att kostnadsfritt erhålla en klädesutrustning, bestående av en överrock.
en kostym, ett par överdragskläder och ett par arbetsskor. Kostnaderna
för resorna inklusive traktamente, klädesutrustning samt en avgift för de
bidrag i anledning av sjukdomsfall, som kan inträffa under den väntetid, som
gäller för utbekommande av bidrag från enskild arbetslöshetskassa, förskotteras
av arbetsmarknadskommissionen och betalas av vederbörande arbetsgivare
med ett belopp per dag, som svarar mot anställningstiden och som beräknas efter
en amorteringstid av två år. Det torde komma att röra sig om ett belopp
av 600 kronor per arbetare. Beträffande storleken och fördelningen av de
kostnader, som kunna ankomma på vederbörande arbetsgivare, har förslaget
härom varit föremål för överläggningar med berörda parter och från deras sida
icke föranlett några erinringar.

De italienska arbetarna skola före avresan från Italien förbinda sig att
söka inträde i den fackliga organisation i Sverige som representerar deras fack
samt vidmakthålla detta medlemskap under vistelsen här. Från svensk sida
har medgivits att vederbörande skall äga rätt att till Italien överföra besparingar
intill ett belopp som motsvarar den intjänta lönen minskad med normala
levnadskostnader. Genom tillmötesgående från italiensk sida har för denna
transferering beräknats en kurs vilken skulle göra det möjligt för en sparsam
arbetare att till sina hemmavarande familjemedlemmar kunna skicka ett
belopp motsvarande mellan 17 000—23 000 lire per månad.

För denna verksamhet har arbetsmarknadskommissionen upprättat en särskild
förmedlingsbyrå i Turin med en personal bestående av en amanuens från
kommissionen som föreståndare, en assistent samt en svensk läkare för hälsokontrollen.
Byrån har redan trätt i verksamhet och man har från italiensk sida
lovat att göra sitt bästa för att den första kontingenten arbetare skall kunna
avresa vid månadsskiftet maj/juni.

Det träffade avtalet skall gälla i två år men kan förlängas för ett år i taget.
Vidare har i ett till avtalet fogat protokoll antecknats, att eventuell utvidgning
av avtalet till andra fack liksom till ett större antal arbetare på framställning
från endera partens sida skall bli föremål för förnyade överläggningar mellan
parterna.

Jag medger gärna, att när det gäller att bemanna den svenska industrien, så
förslå de 500 arbetarna, som detta försöksavtal avser, icke långt. Å andra sidan
tror jag det skulle vara obetänksamt att innan man samlat tillräcklig erfarenhet
både hur själva organisationsapparaten fungerar och hur de italienska
arbetarna trivas med oss och vi med dem, engagera våra myndigheter och företag
för mera än vad som skett. Jag tror tvärtom, att det kan vara välbetänkt
att skynda långsamt men i stället söka undvika att göra några misstag. Det bör
i detta sammanhang tilläggas, att några delade meningar härom icke förefunnits
vare sig inom beredningen eller mellan beredningen och regeringen. I den till
mig av beredningen överlämnade rekommendationen i denna fråga heter det
nämligen, att »beredningen anser sig efter att ha beaktat härmed sammanhängande
spörsmål, böra förorda att försöksvis ett antal av ca 500 specialarbetare
från Norditalien beredas tillfälle taga anställning i Sverige under en tid
av högst två år. Erfarenheterna böra sedermera», fortsätter beredningen, »få
avgöra i vilken takt och omfattning verksamheten skall fortsättas.»

Då interpellanten framhåller, att enskilda företag själva skulle ha »ordnat
för import av arbetskraft» men att planerade åtgärder inhiberats sedan beredningen
för utländsk arbetskraft tillkallats, vill jag endast upplysningsvis meddela,
att man i varje fall inte från de italienska myndigheternas sida är villig
träffa några överenskommelser med enskilda företag. Man anser i likhet med
den svenska regeringen att detta är en angelägenhet av sådan vikt, att avtal

Fredagen den 23 maj 1947.

Nr 24.

Ang. planerad import av utländsk arbetskraft m. m. (Forts.)
härom kan träffas endast mellan vederbörande regeringar eller myndigheter,
som regeringarna bemyndigat härtill.

Då det gäller att bedöma möjligheterna för invandring till vårt land avutländsk
arbetskraft förbises lätt det faktum, att en emigration förutsätter
såväl utresetillstånd som inresetillstånd. I och med att ett enskilt företag genom
egna agenter i ett eller annat land förvissat sig om att den eller den skulle
vara intresserad av en anställning i Sverige och kan utverka inresetillstånd
härför av vederbörande svenska myndighet, är frågan icke utagerad. Det är
nämligen icke på förhand givet, att emigrationslandets myndighet beviljar utresetillstånd.
Jag har redan framhållit, att de italienska myndigheterna anse.
att eu emigration sådan som denna skall ske på grundval av officiella överenskommelser.
Beträffande möjligheterna att erhålla utresetillstånd av de allierade
myndigheterna i Tyskland har statens utlänningskommission genom svenska
röda korsets representanter i Berlin—Charlottenburg informerats om att
utresetillstånd för personer i ålder mellan 16—60 år lämnas endast i de fall.
där tungt vägande humanitära skäl föreligga. Denna regel gäller för tyskar,
till vilka, som jag redan nämnt, även sudettyskama räknas.

Genom medverkan från beredningen har medgivande lämnats utlänningskommissionen
att bevilja inresetillstånd för 500 polska yrkesarbetare i den takt
som dessa genom arbetsmarknadskommissionens förmedling kunna beredas anställning
i Sverige. Ett mindre antal sådana inresetillstånd har redan utfärdats.
Den svenska staten ikläder sig icke några andra utgifter härför än kostnaden
för resa från svensk hamn till arbetsorten samt förskottering av medel
för klädesutrustning i begränsad omfattning.

Beredningens verksamhet aktualiserade på ett tidigt stadium frågan, huruvida
man inte genom en viss uppmjukning av reglerna för individuella inresefall
skulle kunn^ på den vägen tillföra vårt land arbetskraft utifrån. En sådan
revision av dittills gällande bestämmelser avseende sådana fall, där vederbörande
saknat visering för återresa till emigrationslandet, kom också till stånd
i samråd med beredningen. Effekten av denna åtgärd är i hög grad beroende
av i vilken utsträckning de utländska myndigheterna lämna utresetillstånd.

Under mina samtal med representanter för företag, som genom egna åtgärder
velat anskaffa arbetskraft från utlandet bar jag understundom inte kunnat
undgå att bibringas en känsla av att man icke tillräckligt beaktat vilka speciella
sociala, psykologiska och humanitära förhållanden, som äro förknippade med
en verksamhet som denna. Man talar om »import», som om det gällde varor
och icke människor och man har icke alltid gjort klart för sig, vilka sociala
och andra förpliktelser, som följa med att man anmodar arbetare att bryta upp
från sina hem och sina traditionella vanor för att för ens egen räkning arbeta
i ett annat land. När jag närmare hört efter, på vilket sätt vederbörande tänkt
sig sörja för dessa främlingars sociala omvårdnad — det gäller bland annat bostäder
och försäkringsskydd — har det ibland visat sig, att inte allt varit så
väl förutsett och förberett, som man måste fordra. Detta förhållande må i och
för sig icke vara så anmärkningsvärt, alldenstund den svenska industrien i
stort sett saknar erfarenhet på detta område, om man bortser från anställandet
av de flyktingar, som under krigsåren kommo till vårt land. .Tåg vill framhålla,
att dessa erfarenheter i hög grad varit bestämmande för den återhållsamhet, jag
genomgående visat, när det gällt framställningar från olika företag om sanktion
för egna åtgärder i här berörda syfte.

Till frågan om en invandring i enskilda företags regi vill jag slutligen tilllägga,
att jag inte kunnat acceptera en ordning, som skulle innebära, att företagen
skulle erhålla en kompensation för eventuella utlägg för resor, klädesutrustning
etc. därigenom att arbetaren skulle kontraktsenligt förbinda sig att

Nr 24.

Fredagen den 23 maj 1947.

Ang. planerad import av utländsk arbetskraft rn. m. (Forts.)
stanna vid företaget en viss föreskriven tid. Detta skulle så uppenbart strida
mot principen om den enskildes rörelsefrihet på arbetsmarknaden, att jag icke
ansett mig kunna lämna min medverkan härtill. Jag kan heller icke se, hur
enskilda företag från fall till fall skola kunna verkställa den politiska kontroll,
om vars nödvändighet jag föreställer mig att vi alla äro överens.

Det är av vikt, att man icke företager sig något, som kan vara ägnat att onödigtvis
framkalla en irritation mellan den svenska opinionen och den utländska
arbetskraften. Anledningen till en sådan irritation kan ofta vara svår att precisera
och torde väl icke så sällan bottna i rent psykologiska omständigheter,
som kunna äventyra trivseln på arbetsplatsen både för de svenska och de utländska
arbetarna. Det är därför av vikt, att denna verksamhet omhänderhaves
av en statlig myndighet, som har möjlighet att utan något partsintresse fastställa
de allmänna villkoren och dessutom vid förekommande meningsskiljaktigheter
medverka till sådana lösningar, som kunna accepteras av såväl arbetsgivarnas
som arbetarnas organisationer. Den enhälliga rekommendation rörande
invandringen av utländsk arbetskraft, som beredningen överlämnade till mig,
underställdes under hand såväl arbetsgivareföreningen som landsorganisationen
och Svenska metallindustriarbetaieförbundet. Samtliga dessa organisationer
tillstyrkte beredningens förslag. Från arbetsmarknadskommissionens
sida har samråd ägt rum med nämnda organisationer även beträffande vid
vilka företag dessa arbetare skulle kunna placeras. Personligen har jag den
bestämda uppfattningen, att de företag, som skola kunna komma i fråga,
måste vara rustade för att sörja för dessa arbetares omvårdnad på ett ur sociala
synpunkter tillfredsställande sätt och att vad som göres skall ske i samförstånd
även med arbetarnas lokala, fackliga organisationer. Jag anser detta vara
en så viktig förutsättning för att denna verksamhet skall lyckas, att jag icke
kan förorda något annat förfaringssätt.

På interpellantens andra fråga vilka kostnader för statsverket, som hittills
föranletts av dess befattning med anskaffningen av utländsk arbetskraft och
angående de sannolika kostnaderna i fortsättningen vill jag meddela följande.

Kostnaderna ha sammanlagt uppgått till i runt tal 35 000 kronor, vartill
komma ytterligare de kostnader, som avse arbetsmarknadskommissionens förmedlingsbyrå
i Turin. Tills dato har för detta ändamål anvisats cirka 5 800
kronor inkluderande resa för byråns föreståndare och läkare ävensom löner.

Yilka kostnader denna verksamhet kan komma att belasta statsverket med i
framtiden är för mig omöjligt att ha någon mening om, alldenstund jag icke
kan förutse, vilken omfattning verksamheten kan komma att få med hänsyn
till de erfarenheter detta första försök kommer att ge.

Härmed, herr talman, anser jag mig na besvarat de av interpellanten framställda
frågorna.

Herr Wistrand: Herr talman! Jag skall be att till herr statsrådet framföra
mitt tack för det mycket uttömmande svar, som han har givit på min interpellation.

Denna fråga är i själva verket mycket viktig för vårt lands ekonomiska och
sociala liv. I nuvarande stund är det inte bara en svensk, utan jag skulle vilja
säga även en europeisk angelägenhet, att det inte får stå mycken arbetskapacitet
outnyttjad här i landet. Som vi veta är detta för närvarande fallet på många
områden av svenskt produktionsliv, på grund av att den nödvändiga arbetskraften
saknas. Med hänsyn till de förpliktelser,, som vi genom handelsavtal
och andra åtgärder ha åtagit oss, och icke minst med hänsyn till vårt nuvarande
valutaläge innebär det en mycket stor olägenhet, om vi inte kunna pro -

Fredagen den 23 maj 1947.

Nr 24.

Ang. planerad import av utländsk arbetskraft m. m. (Forts.)
ducera tillräckligt för att genom motsvarande export betala en import, som
utan exportökning blir otillräcklig för våra behov och våra vanor.

Ur denna synpunkt är det enligt min mening anmärkningsvärt, att man har
ansett sig hittills böra — för att använda ett av herr statsrådets egna uttryck
— skynda långsamt. När beredningen för anskaffande av utländsk arbetskraft
tillsattes, gav herr statsrådet den en instruktion, som förefaller mig häntyda
på att herr statsrådet i varje fall inte vid den tidpunkten hade fullt klart för
sig, hur allvarlig situationen i själva verket var och måste komma att te sig.
Herr statsrådet ansåg då, att det först borde utrönas, om inte nödig tillgång
på arbetskraft kunde vinnas genom en begränsning av investeringsverksamheten
och genom mobilisering av icke yrkeskunniga kvinnor och partiellt arbetsföra;
först om dessa åtgärder visade sig otillräckliga, borde även andra
möjligheter övervägas, bland annat frågan om att i viss utsträckning bereda
utländsk arbetskraft arbete. Det är rätt märkligt, att man gav ett sådant direktiv
vid en tidpunkt, då man redan inom det svenska näringslivet börjat vidtaga
åtgärder för anskaffande av utländsk arbetskraft. Sett i samband härmed
måste ju direktiven ha avskräckt från tanken att söka få hit utländsk arbetskraft.
Den följande utvecklingen har ju också stått i överensstämmelse med
de riktlinjer, som då drogos upp.

Jag vill inte i detta sammanhang gå in på resan, som gjordes till Italien. Den
kommer ju för övrigt upp i samband med behandlingen av dechargebetänkandet.
Den är för mig en alldeles oviktig sak i det här sammanhanget. Jag vill
inte heller på något vis ta upp frågan huruvida de kostnader, som hittills nedlagts,
stå i proportion till det resultat, som uppnåtts. Frågan är enligt min mening
mycket större. Det väsentliga är, att man — vilket jag inte kan betrakta
annat än som olyckligt — inte lät industrien fortsätta med sina försök att anskaffa
utländsk arbetskraft, då den hade tagit upp frågan. En grupp inom
verkstads- och järnindustrien, som gått i spetsen, hade redan uppnått preliminära
resultat. Det var inte meningen, att formen skulle vara ett okontrollerat,
slumpmässigt tillkallande av utländsk arbetskraft. Det har för de företag, som
voro intresserade i detta, stått som någonting alldeles självfallet — någonting
som ju också var nödvändigt med hänsyn till de invandringsbestämmelser, som
gälla — att staten skulle behålla all sin kontrollmakt över de enskildas åtgärder.
Jag tror, att man inte hade haft det ringaste emot om staten formellt
under hänsynstagande till de åtgärder, som vidtagits, ställt sig som avtalsslutande
part, då detta, enligt vad herr statsrådet har meddelat, har krävts av
italienska staten, vilket emellertid på det dåvarande stadiet inte synes ha varit
fallet. Det har nämligen för mig uppgivits av dem, som då voro intresserade
i saken, att man hade förvissat sig om att en begäran om italienskt utresetillstånd
skulle bifallas.

Jag har den uppfattningen — det kan hända, att den är oriktig — att denna
sak mycket väl skulle kunnat ordnas just genom samarbete mellan industrien
och statens utlänningskommission, eventuellt också arbetsmarknadskommissionen,
och att mycket av det arbete, som beredningen för anskaffande av
utländsk arbetskraft satt i gång, varit ganska överflödigt samtidigt som det i
hög grad medverkat till att fördröja resultatet. Att det t. ex. skulle vara nödvändigt
att lämna ett uppdrag åt byggnadslånebyrån att uppgöra ritningar
och förslag till permanenta hus och provisoriska förläggningar för denna arbetskraft
och att resultatet av denna utredning måste avvaktas, förefaller mig
synnerligen tvivelaktigt. Industrien har ju själv mycket stor vana vid att
bygga, icke minst gäller detta den sortens företag som det var fråga om här.
Det fanns ingen anledning att tro, att man inte på den vägen skulle kunna
skaffa fram fullt tillfredsställande byggnader, vilka naturligtvis skulle under -

Nr 24.

Fredagen den 23 maj 1947.

Ang. planerad import av utländsk arbetskraft m. m. (Forts.)
kastas inspektion i sedvanlig- ordning. Man har ju kommit överens — om jag
är riktigt underrättad — om en samarbetsnämnd i detta avseende med representanter
från arbetsmarknadskommissionen, landsorganisationen, arbetsgivareföreningen
och industriförbundet, som skall företa just sådana inspektioner.
Likaså tror jag att det problem, som fick ett uttryck i omtanken att avvakta
en omläggning av järnvägstrafiken i Tyskland för att resorna skulle ställa
sig något billigare, skulle kunnat överlämnas till industrien. Det är ju i alla
fall på den, som kostnaderna för dessa resor i sista hand skola falla.

Jag förstår mycket väl, att det inte är möjligt för herr statsrådet att lämna
någon uppgift om hur stora kostnaderna kunna bli i fortsättningen, men därest
man har i tankarna att låta det stanna vid bara femhundra personer, ifrågasätter
jag om inte den byrå i Turin, dit vi skola skicka en läkare och ytterligare
två man. är en alltför stor apparat för en verksamhet, om vilken man
hittills vet så litet.

Nu är emellertid situationen den, att de industrier, som ha intresserat sig
för att få hit utländsk arbetskraft, ha bostäder färdiguppförda, som de fått
godkända. Det är modernt inredda bostäder, och åtminstone vissa av dem äro
försedda också med tjänstepersonal, föreståndarinnor o. s. v., som bara vänta
på den arbetskraft, som ännu inte har kommit. Under tiden har otvivelaktigt
det bästa materialet av yrkesduglig arbetskraft i Italien, som kunnat emigrera,
sökt sina vägar åt andra håll. Enligt uppgift har särskilt England och Schweiz
hållit sig framme och sugit upp en mycket stor del av den italienska arbetskraften.
Det har gått åt nästan ett helt arbetsår, och ett viktigt arbetsår, för
undersökningar och överväganden, som emellertid till slut icke resulterat i
annat än vad som erbjöds redan för ett år sedan. Den kontingent arbetare, som
då stod beredd att resa hit, om den fått göra det, var till antalet ungefär lika
stor som den, som man nu efter alla dessa långa omsvep kommit fram till att
man bör mottaga här i landet. Om det nu blir samma önskvärda sammansättning,
som man då trodde sig kunna räkna med, och om det blir samma fackkunnighet,
varom man då trodde sig vara försäkrad, är naturligtvis föremål
för en smula tveksamhet.

Man har nedlagt kostnader och även arbete i en omfattning, som enligt min
mening knappast har motsvarat nyttan av det resultat, man kommit till. Genom
sin långsamhet har man hämmat ett bättre utnyttjande av det svenska
produktionslivet under en tid. då ett sådant utnyttjande hade varit av större
betydelse än någonsin.

Jag delar fullkomligt herr statsrådets uppfattning, att dessa hitflyttade arbetare
böra beredas samma möjligheter som de svenska arbetarna, och att det är
synnerligen viktigt, att inkallandet av dessa arbetare icke sker under former och
förhållanden, som försvåra dess användande eller som skulle medföra att de
komme att av de svenska arbetarna betraktas som dåliga kamrater. Jag har
emellertid mycket svårt att låta mig övertygas om att dessa saker inte skulle
kunnat ordnas med mindre omständlighet redan för ett år sedan i varje fall
långt tidigare än som skett.

Herr statsrådet framhöll, som jag redan har tillåtit mig citera, i sitt interpellationssvar,
att det i sådana fall som dessa kan vara välbetänkt att »skynda
långsamt» men i stället söka undvika att göra några misstag. Som en sammanfattning
av min mening skulle .jag vilja ange, att man här visserligen har visat
sig kunna på ett mycket framgångsrikt sätt skynda långsamt, men att just
härigenom det stora misstaget har blivit begånget.

Herr statsrådet Mossberg: Herr talman! Jag skall börja med att säga några
ord om kostnaderna för utredningen. I anslutning till herr Wistrands välvil -

Fredagen den 23 maj 1947.

Nr 24.

Ang. planerad import av utländsk arbetskraft m. rn. (Forts.)
liga uttalande, att han inte nu önskade ingå på en diskussion av kostnadsfrågan,
vill jag bara förklara, att jag för min del inte på något sätt är rädd för
att uppta en närmare diskussion av de spörsmål som sammanhänga med kostnadsfrågan.
Jag har nämligen haft tillfälle att följa beredningens verksamhet
och anser mig kunna konstatera, att beredningen med omsikt och skicklighet
har fullgjort sitt uppdrag även när det gäller kostnadssidan.

Herr Wistrand yttrade, att det är viktigt att vi i vårt land inte stå med någon
outnyttjad produktionskapacitet. Med hänsyn därtill fann han det anmärkningsvärt,
att denna fråga hade handlagts i ett, som jag vill minnas att
han sade, så långsamt tempo. Jag delar herr Wistrands uppfattning om det
beklagliga i att vi i nuvarande bristsituation inte till alla delar kunna utnyttja
vår produktionskapacitet. Men jag anser det vara fullt ut lika viktigt, att vi,
när det gäller att anskaffa den extra arbetskraft som vårt land i nuvarande
läge behöver, tillse att vi inte tillföra vårt land arbetskraft på ett sådant sätt,
att vi därigenom skapa besvärliga sociala problem för både de utländska arbetarna
själva och befolkningen här i Sverige. Det är enligt min mening lika
angeläget att se till, att vi på detta område inte vidta åtgärder, vilka äro
ägnade att försämra den sociala standarden i landet, som att sörja för att vi
inte ha outnyttjad produktionskapacitet.

Herr Wistrand citerade i sitt anförande vad som står skrivet i beredningens
direktiv. Jag medger gärna, att när beredningen tillsattes förra sommaren,
jag ansåg denna fråga vara brådskande. De åtgärder, som jag har vidtagit
och som ju delvis ha blivit föremål för en minoritetsanmärkning i konstitutionsutskottet,
visa också, att jag ansåg frågan vara av brådskande natur.
Jag hoppades nämligen och trodde, när utredningen började sitt arbete,
att det skulle vara möjligt att få till stånd en invandring av italiensk arbetskraft
redan under höstens lopp. Men när vi senare fingo se, vilka problem
som voro förenade med denna fråga, så visade sig detta vara omöjligt, om vi
ville ordna invandringen av utländska arbetare på ett sådant sätt som vi här
i landet måste anse vara det enda riktiga.

På en punkt kan jag inte förstå den ärade interpellanten, nämligen när
han säger, att det var olyckligt att industrien inte själv fick ta hand om invandringen.
Jag trodde, att det utförliga svar, som jag har avgivit här i
kammaren, skulle ha övertygat interpellanten om att problemet att ordna
gruppvis invandring till vårt land av utländsk arbetskraft är en så allvarlig,
komplicerad samt socialt och psykologiskt så känslig fråga, att det icke är
lämpligt och enligt min mening inte heller möjligt att överlämna en så viktig
angelägenhet till det privata näringslivet. Vi ha, herr Wistrand, tidigare
importerat arbetskraft till vårt land för tillfälliga behov. Jag har hela tiden
haft den uppfattningen, att den nu aktuella invandringen icke får ordnas
på ett sätt som påminner om importen av galizisk arbetskraft före det första
världskriget.

Jag trodde, att det klart framgick av mitt svar, att de väsentliga problem,
som vi här måste komma till rätta med, ha varit av två slag. Det ena problemet
har varit att ordna ett tillfredsställande socialt försäkringsskydd inte
endast för de arbetare, som skulle överföras till vårt land, utan även för deras
kvarvarande familjer i hemlandet. Det gällde alltså att få de svenska och
italienska socialförsäkringssystemen att så att säga »klaffa samman», så
att den sociala tryggheten för denna människogrupp bevarades. Det var inte
så lätt, att till alla delar få delta problem klarlagt, allra helst som vi måste
sätta oss in i den italienska sociallagstiftningen och de italienska myndigheterna
i sin tur måste taga del av vår lagstiftning. Det andra problemet
var, hur vi skulle få till stånd en sådan valutakurs, att arbetarnas hemmava -

Nr 24.

Fredagen den 23 maj 1947.

Ang. planerad import av utländsk arbetskraft m. in. (Forts.)
rande familjer kunde leva och ordna sina försäkringsavgifter med de belopp
som arbetarna, sedan de betalt sina egna utgifter här i Sverige, kunde skicka
hem till dem. Det är, upprepar jag, dessa två problem som ha varit de väsentliga
momenten och som det tagit tid att utreda.

Herr Wistrand säger, att en del av de utredningar, som kommittén har
utfört, äro överflödiga. Han syftar därvid på kommitténs undersökningar
angående bostadsfrågan för den utländska arbetskraften. Jag kan inte finna,
att det är en överflödig utredning, om kommittén, medan de två nyssnämnda
spörsmålen, d. v. s. valuta- och försäkringsfrågorna. utreddes, samtidigt hade
tid att även uppta bostadsproblemet och undersöka, hur man skulle lösa också
den frågan på lämpligt sätt om det uppkomme behov av att bygga särskilda
bostäder. Överflyttningen till Sverige av arbetskraft från Italien har inte på
något sätt fördröjts härigenom.

Sedan, herr Wistrand, måste jag komma tillbaka till något som jag berörde
redan i mitt interpellationssvar, men Som herr Wistrand nästan uppfordrade
mig att ta upp ytterligare. Jag yttrade i mitt interpellationssvar något om
att de privata företagare, som själva ha velat importera arbetskraft, inte
alltid ha ingivit mig tillräckligt förtroende när det gäller — kanske inte deras
vilja — men väl deras förmåga och omtanke att ordna fullgoda sociala förhållanden
för den utländska arbetskraften.

Jag kan upplysa herr Wistrand om att vi ha haft kontakt med de industrier,
som skulle få denna arbetskraft. Vi ha ansett oss böra kontrollera, att de
sociala förhållandena på arbetsplatserna äro sådana att vi kunna godtaga dem.
Vid dessa inspektioner ha vi faktiskt inte överallt påträffat trevliga förhållanden.
En representant för arbetsmarknadskommissionen inspekterade för
någon tid sedan förhållandena vid ett företag här i landet, där man redan
nu har en del utländsk arbetskraft förlagd i baracker. Den PM, som jag har
fått från denna inspektion, har inte ökat min tilltro till att det alltid är så
väl beställt med industriens förmåga på detta område. Arbetsmarknadskommissionens
representant inspekterade bl. a. en barack, som nu användes för
förläggning av balter, och skriver i sin rapport bl. a. följande: baracken var
av enkelt slag. Den var inte målad invändigt och var ytterst torftigt inredd.
I sovrummen fanns praktiskt taget endast fast inredning, enklast möjliga träsängar
i form av över- och undersängar. I sängarna lågo smutsiga sängkläder.
Lakan saknades. På min fråga, om man inte höll de inneboende med
sänglinne, fick jag till svar, att det gjorde man inte, ty det kom bara bort.
Baracken var så smutsig, att jag knappast sett maken. De inneboende hade
att själva svara för städningen.

Vi måste ha full garanti för att den arbetskraft, som nu skall införas till
vårt land, inte tvingas att leva under sådana sociala förhållanden. Med de
erfarenheter, som jag har gjort under behandlingen av denna angelägenhet,
har jag alltmer bestyrkts i den uppfattningen, att en organiserad invandring
av utländsk arbetskraft är en i olika hänseenden så känslig fråga, att den enligt
mitt förmenande måste administreras av de offentliga myndigheterna.

Herr Wistrand yttrade vidare, att den svenska byrån i Turin vore en alltför
stor apparat. Härtill vill jag genmäla följande. Denna byrå skall ha till
uppgift att rekrytera arbetare och tillse att de äro friska och sunda, när de
komma till vårt land. Byrån består av en representant för arbetsmarknadskommissionen
och en läkare samt till deras förfogande en person, som är kunnig
i italienska språket och insatt i italienska förhållanden och som tjänstgör
såsom tolk. Jag har, herr Wistrand, under krigsåren haft en del att göra med
människor, som det gällt att ta hand om i olika hänseenden. Jag har därvid
städse gjort den erfarenheten, att om man på ett anständigt sätt skall ta hand

Fredagen den 23 maj 1947.

Nr 24.

Ang. planerad import av utländsk arbetskraft m. m. (Forts.)
om människor i en främmande miljö, blir det alltid en hel del arbete och kostnader
förenade därmed.

Slutligen vill jag konstatera, att jag glädjande nog inte anser mig ha anledning
att dela herr Wistrands bekymmer för att den bästa arbetskraften nu
skulle ha gått oss ur händerna till andra länder och att vi bara skulle få sekunda
arbetskraft, eftersom vi vore så sent ute. Jag vet inte, om herr Wistrand
har följt med vad som har stått i tidningarna om denna fråga. Jag har
emellertid här ett urklipp ur en tidning, vars korrespondent i Italien har varit
i Turin och besökt den lilla rekryteringsbyrå som vi ha där nere. Han ger en
utförlig skildring av byråns verksamhet i en artikel med rubriken »Arbetarelit
kommer hit», och han konstaterar i artikeln, när han har sett hur rekryteringen
tillgår, att det gäller eliten bland Italiens arbetare, att »Italien avstår
sina bästa söner» och att de, som söka sig till den svenska rekryteringsbyrån,
utgöra »den italienska arbetarklassens aristokrati». Jag vill inte alls gå i
god för att skildringen är riktig, men i ett telegrafiskt meddelande från vår
rekryteringsbyrå förklaras, att vår rekrytering är utomordentligt god.

Jag tror, herr Wistrand, att lika viktigt som det ibland kan vara att vara
tidigt ute. lika viktigt är det också att man kan inge vederbörande ett verkligt
förtroende för att de förhållanden, som vi vilja bjuda dem, äro fullgoda.
Och det är min bestämda uppfattning, att även om vi till äventyrs komma efter
andra länder, så uppväger förtroendet för det sätt, på vilket vi handlägga
denna fråga, vida den tidsskillnad som eventuellt kan föreligga.

Herr statsrådet Möller: Herr talman! Jag har begärt ordet bara för att peka
på två saker.

Herr Wistrand ansåg det vara en fullkomligt meningslös omgång att innan
man tog upp frågan om import av utländsk arbetskraft undersöka tillgången
på outnyttjad kvinnlig arbetskraft och partiellt arbetsföra. Jag kan inte neka
mig att erinra om att vid den tidpunkt, då frågan om import av utländsk arbetskraft
först fördes på tal, gjordes det i de svenska tidningarna en mycket
omfattande propaganda, enligt vilken vi hade nästan outtömliga reserver av
svensk outnyttjad arbetskraft, som framförallt bestod av kvinnlig reservarbetskraft
och de partiellt arbetsföra. Det var därför enligt min mening fullkomligt
nödvändigt att konstatera, huruvida det fanns någon rimlig bakgrund
för dessa mycket spridda åsikter. De! påstods ju, att vi ha åtminstone eu
kvarts, om inte en halv miljon reumatiskt sjuka, som åtminstone inte ordentligt
utnyttjas i vår produktion. Hade vi tagit hit utländska arbetare och man samtidigt
med fog hade kunnat göra gällande, att de utstängde användningen av
svensk arbetskraft —- låt vara inte fullgod men dock användbar arbetskraft —
kan herr Wistrand vara övertygad om att det hade varit ett hopplöst företag
att placera dessa utländska arbetare i den svenska produktionen.

Man måste först röja undan sådana psykologiska hinder. Det gjordes genom
en undersökning, enligt vilken man kunde konstatera, att föreställningarna om
tillgången på reservarbetskraft voro oerhört överdrivna. Det var en ganska
ringa tillgång på kvinnlig arbetskraft, som skulle kunna mobiliseras, och
likadant var det åtminstone tills vidare med de partiellt arbetsföra.

Man kan inte jämföra den svenska arbetarens reaktion, när det gällde att
inplacera härvarande flyktingar i produktionen, och reaktionen inför en direkt
import av främmande arbetskraft. Flyktingarna skulle i alla fall försörjas på
något sätt. Man kunde begripa att det var rimligt, att flyktingarna fingo
försörja sig på eget arbete och inte bara på den svenska staten, när det fanns
arbete för dem att få. Men att samtidigt som folk gick mer eller mindre arbetslösa
här i landet — det var ju den föreställningen man väckte i propagandan —

Nr 24.

Fredagen den 23 maj 1947.

Ang. planerad import av utländsk arbetskraft m. m. (Forts.)
ta hit utländsk arbetskraft, det hade enligt min tro varit en psykologisk omöjlighet.

Den andra saken, som jag vill påpeka, är att det var mycket viktigt att få
metallindustriarbetarförbundets positiva medverkan. Jag vill fästa uppmärksamheten
på att när import av italiensk ''arbetskraft först fördes på tal, var
det inte ovanligt att i vår allkunniga svenska tidningspress få veta, att den
arbetskraft, som man avsåg att importera, var folk som överhuvud inte kunde
användas i svensk industri. Det fanns — det är ett faktum — även inom
metallindustriarbetarförbundets ledning personer med mycket stort inflytande,
som voro ytterligt skeptiska mot tanken, att man skulle kunna placera italienska
arbetare på svenska verkstäder. Man tvivlade på deras yrkesskicklighet
och på alla möjliga andra ting, och man undrade vad det kunde vara
för människor. Nu fick metallindustriarbetarförbundet självt sända med en
delegat till Italien, och han fick gå på verkstäderna och se vad dessa arbetare
dögo till. På det sättet upphörde den motviljan; man kunde fullständigt bryta
ned den. Jag vågar naturligtvis inte gå i god för att det är prima arbetskraft,
men det blev fullkomligt klart att det är en fullt användbar arbetskraft, och
många säga att det är en i yrket delvis mycket skicklig arbetskraft, som man
kan få där nedifrån.

Jag tror att de två ting, som jag här uppehållit mig vid, måste klargöras,
innan man kunde gå till en import av arbetskraft, om man inte ville ha störningar
på de arbetsplatser, där dessa italienska arbetare skulle komma att
placeras. Att bortse från detta, och även bortse från att dessa undersökningar
ta tid, tror jag uppriktigt sagt är mycket orealistiskt. Av herr Wistrands skildring
av de svenska industriledarnas påstådda möjlighet att få hit utländsk
arbetskraft framgår att de blankt struntade i de synpunkter, för vilka jag
här redogjort. Om man utan att beakta dem importerat arbetskraft, hade det
lett till slitningar och måhända resulterat i ett rent fiasko för det slaget av
arbetarimport.

Herr Wistrand: Herr talman! Det torde ha framgått av min replik på interpellationssvaret,
att jag aldrig ett ögonblick hade ifrågasatt, att inte staten
skulle medverka vid industriföretagens import av arbetskraft. Jag betonade
tvärtom, att meningen varit att staten skulle medverka. När \jag säger »import»
använder jag kanske ett uttryck, som jag gärna medger inte är så lyckligt
valt. men statsrådet Mossberg använde det nyss när det gällde galizierna,
och därför vågar jag kanske använda det här i fråga om italienarna. Vad jag
framhöll som felaktigt var, att sedan planeringen av denna import var nästan
färdig, så måste planerna på grund av statsmaktens ingripande läggas helt
och hållet å sido och läggas på is under ett helt år.

Vad beträffar frågan om undersökning av tillgången på kvinnlig och partiell
arbetskraft bär jag naturligtvis på intet vis velat motsätta mig en undersökning
rörande storleken av den arbetskraft, som man på det hållet skulle
kunna mobilisera. Vad jag vände mig mot var att man, som direktiven åtminstone
reellt sett angivas, i avbidan på en sådan undersökning skulle vänta
och se, om några andra åtgärder skulle behövas. Det var icke någon realistisk
tanke,_ ty det var alldeles uppenbart vid den tidpunkten, att oavsett om någon
ytterligare inhemsk arbetskraft kunde mobiliseras, så var ändock en import
av utländsk arbetskraft av behovet påkallad.

Herr statsrådet läste nyss upp en redogörelse för hur en tillämnad förläggning
för importerad arbetskraft såg ut. Jag skall be att också få läsa upp
en del av ett brev från en industrimän. Han skriver: »Vi ha för vår del
särskilt ungkarlshotell färdiguppfört sedan månader tillbaka, vari arbetarna

Fredagen den 23 maj 1947.

Nr 24.

Ang. planerad import av utländsk arbetskraft m. m. (Forts.)
antingen bo ensamma eller två i ett rum. Det finns särskilda matsalar och
särskilda sällskapsrum och duschrum, särskild köksavdelning meld källare
uppförda. Vi ha engagerat särskild kvinnlig tjänsteman, som tidigare tjänstgjort
i amerikanska armén och där handhaft använd italiensk arbetskraft.»

Så ser det ut på ett annat håll, men det har inte på något vis påskyndat
tillgodoseendet av vederbörandes behov av arbetskraft, ehuru möjligheter härtill
redan för ett år sedan syntes ligga öppna för honom, om han tillåtits taga
saken i egna händer.

Jag har aldrig talat för någon invandring, därvid de sociala behoven icke
skulle bliva tillgodosedda, men jag är fortfarande inte övertygad om att alla
sociala problem absolut skulle behöva vara lösta redan innan arbetskraften
kom hit. Det är antagligt att man likväl skulle ha kunnat ordna den saken
under hand, och det fanns säkert på arbetsgivarsidan den bästa vilja att på
alla de sätt, som skulle vara möjliga, medverka till att frågor av denna natur
skulle bli tillfredsställande lösta.

Statsrådet Möller yttrade en sak, där jag mycket väl förstår honom, eftersom
det nog är just däri problemets kärna ligger. Han sade, att man måste
avvakta en sinnesändring hos metallindustriarbetarförbundet och att förbundet
måste få klart för sig att det inte vore fråga om någonting, som skulle
bli farligt för dess medlemmar. Jag förstår metallindustriarbetarförbundet
därvidlag. Men om det är just metallindustriarbetarförbundet, som på detta
sätt har orsakat dröjsmålet, så hade det varit önskvärt att den saken på ett
eller annat sätt hade antytts något tidigare än i denna debatt och först senare
än i interpellationssvaret. Jag anser inte att en sådan naturlig betänksamhet
inom metallindustriarbetarförbundet kastar någon skugga över förbundet,
men då behöver den inte heller hemlighållas.

Herr statsrådet Mossberg: Herr talman! Jag delar herr Wistrands uppfattning,
att metallindustriarbetarförbundets tveksamhet inför en sådan här fråga
var fullt naturlig, men för att undvika varje missförstånd vill jag säga. att det
icke är matstånd från metallindustriarbetarförbundet som har orsakat dröjsmålet
i denna sak.

Jag skall gärna vitsorda, att metallindustriarbetarförbundet ställde sig ganska
tveksamt vid mina och beredningens första kontakter i frågan. Metallarbetarna
blevo emellertid liksom landsorganisationen representerade i den delegation,
som gjorde den så berömda resan till Italien i höstas, och där nere fingo
dessa personer, av vilka landsorganisationens representant själv var f. d. metallarbetare,
gå in i fabrikerna och titta på arbetet, studera arbetarnas yrkesskicklighet,
se hur pass långt mekaniseringen hade kommit, studera arbetstakt
och andra arbetsförhållanden o. s. v. De funno, att den arbetskraft det var
fråga om är så högtstående, att det inte kunde medföra några olägenheter för
de svenska arbetarna att få dessa utländska arbetare till arbetskamrater. Jag
vill vitsorda, att efter denna resa kommo vi ganska snabbt till ett gott samarbete
med metallindustriarbetarförbundet i dessa frågor, på samma sätt som vi
ha haft ett enligt min uppfattning utomordentligt gott samarbete med och ett
gott förhållande till arbetsgivareföreningen och dess representanter under hela
handläggningen av dessa spörsmål.

Jag måste emellertid komma tdlbaka till el t yttrande, som herr Wistrand
fällde i sitt senaste anförande. Han menade, om jag förstod honom rätt, att
industriens invandringsprojekt voro nästan färdiga förra året. Jag förstår inte
hur herr Wistrand fortfarande kan säga detta. Jag vill fråga herr Wistrand:
hur skulle industrierna ha ordnat det sociala försäkringsskyddet för dessa arbetare
här i Sverige och för deras familjemedlemmar i Italien? Och hur skulle

Nr 24.

Fredagen den 23 maj 1947.

Ang. planerad import av utländsk arbetskraft m. m. (Forts.)
industrierna ha ordnat valutatransfereringen, så att de hemmavarande familjerna
skulle ha kunnat leva på vad arbetarna hade kunnat skicka hem? Jag
kan inte inse att frågan till någon del är färdig förrän sådana grundläggande
problem äro lösta, och jag kan inte tänka mig, att man dessförinnan skulle
kunna organisera ett överförande av arbetskraft. Man kan helt enkelt inte
handskas så lättvindigt med andra människor och deras förhållanden.

Herr Wistrand läste upp ett brev från en industriman, som skildrade hur
goda bostäder han kunde ställa till förfogande för den utländska arbetskraft,
som han önskade få dit. Jag förmodar att det var ett brev från disponent Kantzow
i Hallstahammar, och jag är fullt beredd att vitsorda, att de bostäder, som
han tillhandahåller för denna arbetskraft, äro utomordentligt goda. Det finns
ingen anmärkning att rikta mot dem, utan tvärtom, han är värd beröm för det
sätt, på vilket han har löst denna bostadsfråga. Men, herr Wistrand, dessa bostäder
äro färdiga i dagarna! De funnos icke förra året.

Herr Wistrand: Herr talman! Det är riktigt, vad herr statsrådet här sade
om dessa bostäder. Det står i brevet, att bostäderna finnas »sedan månader»,
vilket väl torde få betyda ett halvår eller något däråt. Men det fanns redan tidigare
baracker, som hade tjänstgjort för liknande ändamål och som säkert
kunde ha använts någon tid i avvaktan på att de nya bostäderna skulle bli
färdiga.

Beträffande arbetsgivarnas möjUgheter att lösa socialförsäkringsfrågan och
överföra pengar till de hemmavarande familjerna är en sak som jag inte har
gått närmare in på. Jag är emellertid övertygad om att de frågorna skulle ha
kunnat lösas med biträde av regeringen, som •— det betonar jag fortfarande —
alltid skulle ha haft sitt finger med i spelet. Frågorna ha ju kunnat lösas i alla
andra länder, där man använder italiensk arbetskraft, så man har goda exempel
på hur de skola lösas. Användandet av främmande arbetskraft är ju inte
i sig själv någon märkvärdig sak, och jui.t försäkringsfrågan för sådan arbetskraft
har behandlats på internationella arbetskonferenser. Jag är övertygad
om att man hade kunnat hämta vissa lärdomar i saken där, och man hade inte
behövt frukta att problemen inte skulle kunna lösas.

Vad jag ifrågasätter är, om man inte med kännedom om svenska förhållanden
och den inställning, som både regering och arbetsgivare hade här i landet,
hade kunnat våga sig på att ta hit arbetarna och sedan under hand, under den
första eller andra månaden av deras vistelse här, träffat överenskommelse med
Italien om de två frågor, som herr statsrådet här framför allt har hänsyftat på.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 279, med förslag till lag om ändrad lydelse av 67 § barnavårdslagen
den 6 juni 1924 (nr 361).

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet den av herr Domö m. fl. väckta
motionen, nr 314, i anledning av Kungi. Maj:ts proposition angående fortsatt
subventionering av införseln av vissa varor m. in.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott den av herr Herlitz
m. fl. väckta motionen, nr 315, i anledning av Kungl. Majrts proposition med
förslag till lag om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande.

Fredagen den 23 maj 1947.

Nr 24.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade propositioner
nr 281—287 och 291—296.

Herr Holmbäck erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman! Med hänsyn
till omfattningen av det med Kungl. Maj :ts proposition nr 268, angående
vissa anslag till domstolarna m. m., avsedda ärendet och till att motionstiden
nu löper även för ett flertal andra propositioner, tillåter jag mig anhålla, att
kammaren måtte medgiva utsträckning av tiden för avgivande av motioner i
anledning av sagda proposition till det sammanträde, som infaller näst efter
femton dagar från propositionens avlämnande.

Denna anhållan bifölls.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 316, av herr Gillström, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
inrättande av en arbetsmarknadsstyrelse samt förstatligande av den
offentliga arbetsförmedlingen m. m.;

nr 317, av herr Gillström, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
inrättande av en arbetsmarknadsstyrelse samt förstatligande av den
offentliga arbetsförmedlingen m. m.;

nr 318, av herr Gillström m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående inrättande av en arbetsmarknadsstyrelse samt förstatligande av den
offentliga arbetsförmedlingen m. m.; ävensom

nr 319, av herr Lundgren och herr Johanson, Karl, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående anslag till utbildning av tandläkare m. m.

Anmäldes och bordlädes

utrikesutskottets utlåtande nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående godkännande av en mellan Sverige och Danmark träffad överenskommelse
rörande det svensk-danska varuutbytet;

konstitutionsutskottets memorial och utlåtande:
nr 16, angående granskning av de i statsrådet förda protokoll; samt
nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 79 § 1 mom. lagen den 6 juni 1930 (nr 251) om kommunalstyrelse
på landet, m. m.;

statsutskottets utlåtanden:

nr 134, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till kostnader för ritningar m. m. till en ny statsisbrytare;

nr 135, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående pensionsstyrelsens
organisation m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 136, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omorganisation
av fortifikations- och byggnadsförvaltningen inom försvaret m. m.;

nr 137, i aiiledning av Kungl. Maj:ts proposition angående provisoriskt
lönetillägg och tillfälligt lönetillägg till viss militär personal;

nr 138, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till nybyggnad vid ingenjörsvetenskapsakademiens försöksstation
m. in.;

nr 139, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till yrkesinspektionen;

Första kammarens protokoll 1947. Nr 24.

Nr 24.

Fredagen den 23 maj 1947.

nr 140, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1947/48 till riksförsäkringsanstalten jämte i ämnet väckta motioner;

nr 141, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående anslag för
budgetåret 1947/48 till bidrag till erkända och enskilda alkoholistanstalters
driftkostnader m. m.;

nr 142, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag till avlöningar
åt distriktsbarnmorskor och distriktssköterskor m. m. jämte i ämnet
väckta motioner; samt

nr 143, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående Sveriges anslutning
till världshälsovårdsorganisationen;

bevillningsutskottets betänkan den:

nr 34, i anledning av väckt motion om revidering av gällande tullförfattningar
med hänsyn till trafikflygets utveckling;

nr 35, i anledning av väckta motioner om utredning angående tullfri införsel
från Danmark av frö och plantor av skogsträd; samt

nr 36, i anledning av väckt motion om tullfrihet för viss elektrisk materiel
samt för maskiner och redskap för jordbrukets behov;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrade pensionsbestämmelser
för heltidsanställda hemvårdarinnor inom den statsunderstödda
sociala hemhjälpsverksamheten; samt

nr 42, i anledning av fullmäktiges i riksbanken och i riksgäldskontoret
framställning angående överlåtelse å Stockholms stad av den s. k. Stallbron
i Riksgatans förlängning;

första lagutskottets utlåtande nr 37, i anledning av väckta motioner angående
en allmän översyn av gällande äktenskapslagstiftning;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 28, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 6 § 2 och 3 mom. familjebidragsförordningen
den 29 mars 1946 (nr 99) m. m., dels ock i ämnet väckta motioner;

nr 29, i anledning av väckt motion om upphävande av lagen den 20 oktober
1939 med särskilda bestämmelser angående tillfällig vattenreglering;

nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förslag till förordning
rörande förkortning av utbildningstiden för vissa värnpliktiga m. m.,
såvitt propositionen hänvisats till lagutskott;

nr 31, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation; samt
nr 32, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den 30 juni 1943 (nr 570) om anställande av
distriktsbarnmorskor m. m.;

jordbruksutskottets utlåtanden:

nro 37, i anledning av väckt motion om utredning rörande omfattningen av
och åtgärder mot inavel inom den svenska nötkreatursstammen;

nr 38, i anledning av väckt motion angående utredning rörande möjligheterna
att ° med statligt stöd bredda och fördjupa huvudvattenleder, till vilka
vatten från torrläggningsföretag framsläppes;

nr 39, i anledning av väckta motioner om åtgärder för laxstammens bibehållande
och eventuella utökande;

nr 40, i anledning av väckt motion om ändring av gällande bestämmelser
för statsbidrag till berberisbuskens bekämpande; samt

Tisdagen den 27 maj 1947.

Nr 24.

nr 41, i anledning av väckta motioner om statsbidrag för byggande av distriktsveterinärbostäder
i övre Norrland; ävensom

första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 14, i anledning av
väckt motion om inrättande av ett forskningsinstitut för utförande av opinionsundersökningar.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 5.23 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Tisdagen den 27 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Herr statsrådet Weijne avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 288, med förslag till lag om särskilda barnbidrag till änkors och invaliders
m. fl. barn, m. m.; samt

nr 289, med förslag till lag om ändrad lydelse av 2 § 3 mom. barnavårdslagen
den 6 juni 1924 (nr 361), m. m.

Ordet lämnades till herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet Om åtgärder
Weijne, som tillkännagivit, att han hade för avsikt att vid detta sammanträde » anledning.
besvara herr Fahlanders interpellation om åtgärder i anledning av bristen på av pa

skollokaler, och nu yttrade: Herr talman! Med första kammarens tillstånd har s 0 0 aerherr
Fahlander till mig riktat följande frågor.

1. Kan man inom den närmaste tiden förvänta någon avsevärdare ökning i
produktionen av lokaler för folkskolans ändamål?

2. Vill statsrådet medverka till utformningen av en sådan organisation av
undervisningen i duplicerande klasser att de nuvarande olägenheterna i möjligaste
mån reduceras?

I motiveringen till interpellationer! har interpellanten framhållit, att Eskilstuna
skoldistrikt i viss mån haft svårigheter att erhålla byggnadstillstånd för
nya skolor. Den av honom särskilt nämnda tillbyggnaden av en skola är dock
numera slutbehandlad, och byggnadstillstånd har lämnats. Vad interpellanten
i detta sammanhang anfört om svårigheten för verkstadsskolor att erhålla elever,
föranleder mig endast att påpeka, att byggnadstillstånd för centrala verkstadsskolor
på grund av förhållandena på arbetsmarknaden numera lämnas i
ytterligt begränsad omfattning.

Interpellanten har även omnämnt, att Eskilstuna skoldistrikt, så snart riksdagen
fattat beslut om de fria skolmåltiderna, av skolöverstyrelsen anmodats
att komplettera en tidigare insänd ansökan om skolbygge med bespisningslokaler.
överstyrelsen skulle senare ha meddelat, att tillstånd icke längre lämnades
för byggande av bespisningslokaler.

Jag har i överstyrelsen inhämtat, att vid en muntlig överläggning mellan
representanter för Eskilstuna skoldistrikt och överstyrelsens arkitekt ett ut -

Nr 24.

Tisdagen den 27 maj 1947.

Om åtgärder i anledning av bristen på skollokaler. (Forts.)
talande av arkitekten synes ha missuppfattats. Av tillgängliga handlingar
framgår nämligen, att överstyrelsen avrådde från en sådan utformning av en
planerad tillbyggnad, att gymnastik- och samlingslokaler, till vilkas uppförande
byggnadstillstånd icke kunde påräknas, förlädes över sådana lokaler
— i detta fall barnbespisningslokaler — för vilka dylikt tillstånd syntes kunna
erhållas. Överstyrelsen förordade alltså en sådan lösning av lokalfrågan, att
utsikter skulle finnas att erhålla byggnadstillstånd även för barnbespisningslokaler.

Vad interpellantens första fråga beträffar, vill jag erinra om att enligt den
investeringsplan, som gjorts för 1947, byggnadstillstånd skulle meddelas för
folkskolans behov för omkring 40 miljoner kronor. Denna siffra är flerdubbelt
större än det anslag å 12 miljoner kronor för budgetåret 1947/48 som interpellanten
omnämnt. Sistnämnda siffra avser ju erforderligt anslag för statsbidrag
till kommunerna. Med hänsyn till utbetalningsförfarandet beräknas anslaget
härför, som är förslagsanslag, kunna vara tämligen litet. Även byggnadstillstånd
för 40 miljoner är emellertid alldeles för ringa i förhållande
till det stora behovet. Sannolikt skulle denna siffra behöva mångdubblas,
om skoldistrikten skulle kunna igångsätta uppförande av behövliga byggnader
under år 1947. Tyvärr måste jag som svar på interpellantens första fråga
säga, att någon avsevärd ökning i produktionen av lokaler för folkskolans
ändamål knappast kan förväntas inom den närmaste tiden. Som känt är råder
tämligen stor enighet om att man i kampen mot inflationen bör begränsa byggnadsverksamheten.
Enligt min mening kan dock denna begränsning inte. få gå
ut över skollokaler, då på grund av nativitetsstegringen och befolkningens
flyttning till städer och tätorter behovet av dylika lokaler är synnerligen stort.
Men å andra sidan kan man näppeligen räkna med, att skolbyggnader skulle
kunna få en ökad kvot under innevarande och sannolikt inte heller under nästkommande
år.

Interpellantens andra fråga, som berör de organisatoriska svårigheter, som
ha samband med duplicering i folkskolans klassrum, betraktar, jag närmast
som ett spörsmål, där man lokalt bör söka finna den bästa lösningen. Framförallt
under de senaste åren har man starkt betonat önskvärdheten av att största
möjliga frihet lämnas de kommunala myndigheterna. Frågan^om undervisningens
anordnande vid duplikation synes mig vara en sadan fråga, som skoldistrikten
själva böra ordna på lämpligaste sätt.

Gällande undervisningsplan för rikets folkskolor har emellertid tagit viss
hänsyn till sådan anordning av undervisningen. I promulgationsbestämmelserna
till undervisningsplanen heter det nämligen, att skolstyrelse kan — i vissa
fall efter medgivande av statens folkskolinspektör — besluta om nedsättning
i veckotimtalet med två timmar, om svårighet förefinnes att för undervisningsavdelning
anordna undervisning hela det i planen upptagna antalet timmar.
Erfordras nedsättning i timtalet härutöver, kan skolöverstyrelsen lämna sådant
medgivande.

Den lokala skolledningen har sålunda att bedöma, i vad mån nedsättning
i veckotimtalet är behövlig, och eventuellt göra erforderlig framställning enligt
vad här sagts. Behovet av nedsättning i veckotimtalet vid duplicering beror
väsentligen av lärjungarnas skolvägar, möjligheterna att anordna^ samundervisning
av avdelningar, t. ex. i vissa övningsämnen, tillgången på specialrum
och lärarnas tjänstgöringstid. Förhållandena i dessa avseenden äro
emellertid mycket växlande från ort till ort, varför centralt utfärdade allmänna
direktiv och anvisningar endast i undantagsfall helt skulle kunna följas.

Erfordras nedsättning i lärarnas tjänstgöringsskyldighet i samband med
duplicering, äger såväl skolstyrelsen som folkskolinspektören och skolöversty -

Tisdagen den 27 maj 1947.

Xr 24.

Om åtgärder i anledning av bristen på skollokaler. (Forts.)
relsen befogenhet att besluta härom enligt bestämmelserna i folkskolans avlöningsreglemente
§ 5 mom. 2. Det ankommer alltså även i detta fall i första
hand på vederbörande lokala myndigheter att bedöma behovet av nedsättning.

Härmed anser jag mig ha besvarat de av interpellanten framställda frågorna.

Herr Falilantler: Herr talman! Jag ber att till statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet få framföra mitt tack för svaret.

Anledningen till interpellationen var den, att jag ville ha utrönt, huruvida
man från regeringshåll kunde lämna någon upplysning om möjligheten
att inom den närmaste tiden något lätta på de ständigt ökade bekymren på
skolbyggnadsfronten. Enligt svaret kunna några lättnader icke vara att påräkna
innevarande eller ens nästa år. Vi torde alltså för avsevärd tid framåt
få dras med svårigheterna. Som exempel på hur allvarlig situationen är, kan
jag nämna, att Eskilstuna stad, som efter två års väntan äntligen fått tillstånd
att bygga sex lärosalar, inom loppet av fyra år behöver bygga 90 sådana jämte
givetvis övriga behövliga utrymmen. Även om förhållandena inom vissa skoldistrikt
icke äro fullt så allvarliga, finns det dock städer och tätorter, där
situationen är ännu bekymmersammare än hos oss. Här återstår tydligen bara
en väg att gå — och den har redan beträtts i rätt stor omfattning — nämligen
att duplicera, d. v. s. att låta två klasser växelvis läsa i en och samma
sal. Men innan man tillgriper denna åtgärd, proppar man naturligtvis klassrummen
så fulla som möjligt. Medeltalet elever i klasserna 3—6 är hos oss för närvarande
34 med toppbelastningar på 39. I småskolan ha vi klasser med upp
till 29 elever.

Dupliceringen medför rätt stora olägenheter. I de lägsta klasserna med deras
mindre antal veckotimmar torde det gå lättast, även om där den föreskrivna
uppdelningen av klasserna vissa timmar medför en förlängning av veckoschemat.
Men ju högre upp i klasserna man tvingas tillgripa duplicering, desto
svårare blir det att få ett tillfredsställande dagsschema. Det kan icke undgås,
att eleverna där få mycket sena arbetstimmar. För vissa skoldistrikt har —
ehuru självförvållat — tillkommit en ökning av svårigheterna genom begärt
och erhållet tillstånd att införa ett obligatoriskt åttonde skolår. Men därtill
kommer en alldeles extra belastning genom den nya bestämmelsen om att sexåringar
från och med instundande hösttermin under vissa förutsättningar ha
rätt att börja skolan. Rent teoretiskt kan en halv årskull under en övergångstid
av sju år pocka på utrymme i våra redan förut otillräckliga lokaler.

Den av skolöverstyrelsens arkitekt lämnade rekonstruktionen av samtalet
beträffande byggnadstillstånd för barnbespisningslokaler är helt oriktig och
måste således tillbakvisas.

Statsrådet har i sitt svar antytt, att kommunerna själva ha vissa möjligheter
att modifiera lästidens längd. Han hänvisar till promulgationsbestämmelserna
i undervisningsplanen och till viss paragraf i avlöningsreglementet, enligt
vilka efter framställning till skilda instanser viss minskning i antalet undervisningstimmar
kan erhållas. Vid långt driven duplicering äro emellertid
dessa lättnader icke tillräckliga. Ett generellt medgivande till behövlig nedsättning
av undervisningstiden i klasser med duplikation vore därför av stort
värde och skulle sannolikt icke behöva medföra några vådor, då städer och
större tätorter, där denna fråga är aktuell, torde arbeta under tämligen enahanda
förhållanden. I varje fall skulle det förhindra eu ökning av den förut
alltför omfattande framställnings-pappersexercisen. Att reducera den kommunala
självstyrelsen till att i huvudsak innefatta den arbetsuppgiften att söka
lösa alla uppkommande svårigheter, oftast föranledda av statsmakternas ålägganden,
kan inte anses såsom någon önskvärd utveckling.

Nr 24.

Tisdagen den 27 maj 1947.

Om åtgärder i anledning av bristen på skollokaler. (Forts.)

Jag hade i min interpellation antytt något om att man eventuellt skulle
kunna inhibera en del militära anläggningsarbeten till förmån för skolorna.
Svaret innehåller ingenting härom., helt naturligt kanske, då frågor av^ denna
art ju sortera under ett annat departement. Jag kan doek icke underlåta att
uttala min förvåning över att riksdagen för något mer än en månad sedan anslog
två miljoner kronor till byggande av gymnastiksalar åt militären, medan
vi sedan flera år tillbaka icke fått bygga några alls för folkskolans vidkommande.

I anslutning till detta för oss skolmänniskor så aktuella frågekomplex skall
jag be att få framföra en särskild synpunkt. Planering är tidens lösen. Jag
tror, att man inom skolöverstyrelsen inte tillräckligt beaktat denna arbetsform.
Med den omfattning vårt undervisningsväsen har, tror jag det hade
varit lyckligt, om skolöverstyrelsen redan för länge sedan blivit försedd med
en planeringsavdelning. En dylik avdelning skulle i dagens knapphetsläge
med all säkerhet ha avrått från att nu lämna sexåringarna rätt att börja skolan,
hur önskvärd den reformen i och för sig än kan anses vara. Den torde
också med all sannolikhet ha kunnat förhindra uppkomsten av det tvångsläge,
vari 1945 års höstriksdag kom, då den så att säga på stående fot fick
besluta om snabbutbildning till folkskollärare av studenter på en tid av tre
i stället för normalt fyra terminer. Det statistiska materialet beträffande antalet
födda är dock känt minst sex år före skolgångens början. Improvisation
tycks också prägla den föreslagna utvidgningen av seminarieorganisationen,
som skall vara färdig att träda i funktion instundande hösttermin, men beträffande
vilken riksdagen ännu icke fattat beslut. Det torde nog bli ganska
jäktigt att så här i elfte timmen ordna med allt som hör samman med organiserandet
av de föreslagna nya avdelningarna, när man vet att enbart leveranstiden
för skolmöbler är mer än sex månader.

Jag tror att de av mig nämnda problemen skulle på ett mera rationellt och
övervägt sätt ha kunnat lösas av en kontinuerligt arbetande planeringsavdelning
än av tillfälliga kommittéer, som i regel lösa endast ett problem åt gången.
Med hänsyn till det värde en sådan avdelning skulle få, särskilt i knapphetstider,
vill jag varmt vädja till herr statsrådet att snarast ta initiativet till upprättande
av en sådan planeringsavdelning för vårt undervisningsväsende. Den
■skulle säkert också komma att varmt stödja den enligt min mening enda riktiga
uppfattningen: bättre en reform val genomförd än tre å fyra som ingen
kan bemästra.

Herr statsrådet Weijne: Herr talman! I mångt och mycket skulle jag kunna
instämma med den föregående ärade talaren. Ingen känner bättre de svårigheter
som den svenska folkskolan, för att inte säga hela det svenska skolväsendet,
har att kämpa med när det gäller lokaler än vad jag gör. Jag skulle
här kunna hålla mycket långa och ordrika anföranden om dessa svårigheter.
Emellertid får man ta- läget sådant det är och försöka göra det bästa möjliga
av situationen. I vissa fall ha förhållandena ändrats så snabbt, att det sannerligen
inte har varit så lätt att anpassa sig omedelbart. Jag skall nämna
ett exempel för att visa detta.

År 1933 tillsattes särskilda sakkunniga för att bland annat utreda frågan
om statsbidrag till folkskolebyggnader. De blevo färdiga med ett förslag, som
förelädes 1935 års riksdag. Det är inte mer än tolv år sedan det skedde. Vad
föreslogo då dessa sakkunniga? Jo, de föreslogo statsbidrag enligt vissa bestämda
linjer, men de hade dessutom gjort en inventering av det aktuella
byggnadsbehovet för folkskoländamål. De hade tillskrivit vartenda skoldistrikt
i hela landet och från dem fått uppgifter om sko 1 b y ggn ad s b e Ilo v e t i

Tisdagen den 27 maj 1947.

Nr 24.

Om åtgärder i anledning av bristen på skollokaler. (Forts.)
respektive distrikt. Och vilken slutsiffra var det de sakkunniga kommo till
och som de föreläde riksdagen? Jo, utredningen visade att det fanns ett totalt
byggnadsbehov för 20 miljoner kronor, d. v. s. för hälften så mycket som man
lämnar byggnadstillstånd till för i år. Även om man tar hänsyn till förändringarna
i fråga om byggnadskostnader är det alldeles tydligt att vi nu på
ett år sätta i gång byggen i större omfattning än vad dessa sakkunniga räknade
med såsom det totala behovet. Men vi skola då komma ihåg att detta
betänkande — inom parentes vill jag säga att de sakkunniga räknade med den
aktuella bristen och alltså inte med ersättningslokaler — avgavs i mitten på
1930-talet. Då föddes här i Sverige knappt 85 000 barn varje år. Sedan dess
har nativiteten stigit, och under de senaste åren har antalet födda varit över
130 000. Det är klart att sådana stora förändringar i födelsesiffrorna måste
vålla myndigheterna betydande svårigheter, och ä.ven om man säger att man
vet födelsesiffrorna sex år innan barnen börja skolan vet man ju å andra sidan
inte hur länge de höga nativitetssiffrorna komma att bestå. Man vet inte
om siffrorna mycket snabbt komma att sjunka igen eller oni de komma att hålla
sig vid sin nuvarande nivå under ett antal år framåt. Följaktligen är det här
inte så lätta problem att bemästra.

Jag har emellertid klart för mig, att om man, för att använda ett mycket
modernt uttryck, vill införa en mera utpräglad centraldirigering, skulle man
i någon mån kunna undvika störningar. För närvarande ha kommunerna rätt,
låt vara med formellt medgivande av Kungl. Maj:t, att införa ett åttonde
skolår. Om man avskaffade denna rätt och lät Kungl. Maj :t inte bara formellt
granska dessa saker utan också ingå i en realprövning med hänsyn till lokaler,
lärarantal och sådant, är det klart att man skulle kunna vinna en del. Det finns
också andra områden, där man skulle kunna tänka sig en sådan centraldirigering.
Då jag vill ha kommunalt inflytande på skolväsendets område är det.
emellertid — det vill jag säga till den ärade interpellanten — inte bara när
det uppstår förhållanden, som äro besvärliga för Kungl. Maj :t att bemästra,
utan jag vill även ha det i övrigt, och därför vill jag inte förrän situationen
blir ännu svårare föreslå Kungl. Maj :t att förelägga riksdagen förslag, som i
ännu högre grad skulle binda utvecklingen vid vad de centrala instanserna
komma att besluta.

När interpellanten här talar om att man inte skulle ha fattat beslut om att
sexåringar i vissa fall skola få börja skolan, tror jag för min del inte att de!
kommer att få till konsekvens, såsom han här antyder, att det skulle bli fråga
om en halv årsklass. Jag tror inte att våra sexåringar äro så mogna, att hälften
av dem böra börja skolan i sexårsåldem. Men här är ju ett försök att anpassa
skolans början till barnens verkliga utveckling och inte till deras bokföringsmässiga
ålder, och det tycker jag att den ärade interpellanten inte skulle
ha någonting att invända mot, om man bortser från stundens svårigheter. Jag
tror inte heller att han har det.

Så skulle jag vilja säga ett ord om den s. k. snabbutbildningen av lärare,
vilken interpellanten framställde som ett bevis på olämpliga improvisationer.
I verkligheten omfattar utbildningen inte, såsom interpellanten sade, tre terminer.
utan tre terminer plus två sommarkurser, och med dessa sommarkurser
blir ju den totala utbildningslängden i stort sett densamma som för andra lärare
med studentexamen. Erfarenheterna av snabbutbildningen äro de allra
bästa, och niir dessa elever någon gång i augusti månad lämna seminarierna
har man sannerligen inte fått något svagt material, utan man har fått utmärkta
lärare, ofta mogna människor, som ha varit inne på andra yrken men som
ha kommit underfund med att de ha större fallenhet för och större längtan till
lära ryrket.

Nr 24.

Tisdagen den 27 maj 1947.

Om åtgärder i anledning av bristen på skollokaler. (Forts.)

Vad interpellanten slutligen hade att anföra om uttalandet av skolöverstyrelsens
arkitekt, kan jag inte yttra mig om. Det står uppgift mot uppgift. Vi
ha infordrat förklaring av skolöverstyrelsen, som lämnat det svar jag här anförde.
Jag kan varken styrka det eller på annat sätt närmare ingå på det.

Jag har, herr talman, bara ett ord att säga till. Jag tror att vi, inte minst
när det gäller frågan om skollokaler, även om bekymren äro mycket stora,
borde ta det något lugnare med tanke på den värld som omger oss. Vi behöva
inte komma så värst långt från vårt eget land för att finna att skollokalerna
i stor utsträckning ligga i grus och spillror, och på mycket nära håll ha
vi länder, i vilka man under kriget knappast kunde uppföra en enda skollokal,
även om man där inte fick se sina lokaler raserade. Vi leva i en efterkrigstid
med° i hög grad försvårade förhållanden på skolans område. Jag tycker
att vi få försöka ta svårigheterna med något så när gott humör och göra det
bästa möjliga av dagens läge. Det kan ju hända att det på skolbyggnadsområdet
ändrar^sig snabbare än vi tro. Gör det inte det, måste man, anser jag,
försöka a,tt få en större kvot för skolbyggnadsändamål. Jag har nämligen den
uppfattningen, att man kan inskränka skolbyggandet för ett år eller två år,
men att man inte kan inskränka skolbyggandet så att de stora årskullar, som
äro födda under 1940-talets senare år, d. v. s. senare år i förhållande till år
1947, stå utan lokaler, när de skola börja skolan.

Jag har, herr talman, velat tillägga detta, dels för att framhålla, att .jag
själv delar interpellantens bekymmer i mycket hög grad, men dels också därför
att jag vill understryka, att vi inte böra ge våra bekymmer större proportioner
än vad som är nödvändigt, utan försöka sätta vårt eget land i relation
till den övriga världen år 1947.

Herr Fahlander: Herr talman! Herr statsrådet tycktes förmoda att jag också
såsom skolman var intresserad av den nyligen genomförda reform, som lämnar
sexåringarna tillfälle att börja skolan, därest skolmognadsproven visa att
de verkligen kunna följa med. Jag sade inte direkt att en halv årskull skulle
pocka på utrymme. Jag sade endast att man rent teoretiskt skulle kunna
tänka sig det. Jag vet mycket väl att många barn komma att gallras bort,
men det blir i alla fall en avsevärd puckel som vi få dragas med. Jag är
intresserad av reformen. Jag skulle bara önska att den inte kommit just i
det beträngda läge vari vi nu befinna oss.

Beträffande sedan snabbutbildningen av lärare tror jag visst inte att denna
utbildningsform skulle ge oss sämre kvalificerade lärare. Jag tror att vi komma
att få fullgoda lärare för de uppgifter som vänta dem. Nej, det var mot
den omständigheten att man inte redan våren 1945 fattade beslut i denna fråga,
så att utbildningen kunde ha fortlöpt lika normalt som den tvååriga utbildningen
av studenter, som jag reagerar. Vi kommo här brådstörtat i ett läge,
som kunde ha undvikits, om det bara ett halvt år tidigare hade sagts till
att det kommer att krävas så och så många lärare utöver de redan utbildade
vid den och den tidpunkten, vilket jag anser borde ha varit relativt lätt att
förutse.

Beträffande sedan byggnadskvoten för skolor i förhållande till annan byggnadsverksamhet
var det min önskan, att man möjligen skulle göra en översyn
och eventuellt överlåta åt skolbyggnadsverksamheten viss kvot, som annan
byggnadsverksamhet har men som den i dagens läge kunde avstå från, för
att vi på det sättet skulle kunna få en liten förhöjning av skolbyggnadskvoten.

Jag kan emellertid nämna att de siffror, som statsrådet gav beträffande
skolbvggnadsbehovet i hela riket, distanseras våldsamt av rent lokala siffror.
Jag talar här med siffrorna från Eskilstuna såsom utgångspunkt, efter -

Tisdagen den 27 maj 1947.

Nr 24.

Om åtgärder i anledning av bristen på skollokaler. (Forts.)
som jag känner dem. År 1920 föddes i Eskilstuna 622 barn på en befolkning,
som var rätt ringa jämförd med befolkningen i dag. År 1933 föddes där 322
barn, alltså föga mer än hälften, och ändå var befolkningssiffran då betydligt
större. Under 1940-talet ha vi haft årskullar på över 1 000 barn, således
tre gånger så stora kullar som vi hade åren 1933, 1934. Detta innebär ju en
för oss rent våldsam ökning, och att vi ha bekymmer förstår ju herr statsrådet
själv.

Beträffande sedan förhållandena i den omgivande världen och herr statsrådets
maning, att vi inte skola göra bekymren större än de äro, vill jag
säga, att jag är av samma uppfattning. Jag tror att vi tappert böra försöka
streta igenom de svåra åren och med optimism se fram emot tider, när gynnsammare
förhållanden kunna uppenbara sig för folkskolans vidkommande i
det här berörda avseendet.

Justerades protokollet för den 20 innevarande månad.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
281, med förslag till statens löneplansförordning m. m.

Föredrogos och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 282, med förslag till allmänna tjänste- och familjepensionsreglementen
m. m.;

nr 283, angående reglering av vissa tjänste- och familjepensioner m. m.;
samt

nr 284, angående reglering av vissa från statens pensionsanstalt och lärarinnornas
pensionsanstalt utgående pensioner m. m.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts proposition nr 285, angående prisutjämningsavgifter
m. m. hänvisades propositionen, såvitt angick Tilläggslån
till viss bostadsbyggnadsverksamhet, till statsutskottet och i övrigt till bevillningsutskottet.

Föredrogs Kungl. Maj:ts proposition nr 286, angående anslag till åtgärder Kungl. pro för

arbetsmarknadens reglering m. m. position ang.

åtgärder för

Herr von Heland: Herr talman! Jag beklagar att jag en dag som i dag tar dms^eglering
kammarens tid i anspråk, men det är beroende på att propositionen rörande m. m.
ett viktigt ärende remitteras i dag.

I stället för att vi gå mot en förbättring på arbetsmarknaden synes bristen
på arbetskraft bliva alltmer oroande, och för jordbrukarna föreligger en kris,
som regeringen ej synes vara villig att lindra. En annan näringsgren, som
torde komma att vålla folkhushållet mycket stora bekymmer, är skogsbruket.
Bränslebristen torde sålunda under konsumtionsåret 1947—1948 bliva vådlig,
trots att riksdagen godkände det synnerligen hårdkokta polenavtalet. Man
har beräknat att minst 20 miljoner kubikmeter ved komma att behövas, men
med den politik som bedrivs kan man vara förvissad om att denna vedkvantitet
ej på långa vägar kommer att stå till förfogande. Eftersläpningen av
brännvedsavverkningen är avsevärt större än tidigare år. Arbetskraftsbristen
inom skogsbruket är också mycket större, och i mitten av december var huggarantalet
17 000 man mindre än vid motsvarande tidpunkt år 1945.

Nr 24.

Tisdagen den 27 maj 1947.

Kungl. proposition ang. åtgärder'' för arbetsmarknadens reglering rn. m.

(Forts.)

Jag har vid tidigare tillfällen här i riksdagen påtalat, hur handelspolitiken
katastrofartat snedvrider näringslivet och hur ett våldsamt bakslag kan befaras
när världsmarknaden blir mättad på våra exportprodukter. Vid senaste
tillfället undvek utrikesutskottets ordförande sakdebatt och fann det lämpligare
att avfärda frågan med spydigheter. Jag är emellertid övertygad om
att saklig diskussion är värdefull, om man vill i samarbete försöka komma till
rätta med frågorna. Det borde sålunda vara till nytta om utskottet, och kanske
även regeringen, ville pröva det frågekomplex angående arbetskraften som
jag denna gång för fram till diskussion.

Jag har framhållit det kritiska läget på bränslemarknaden och hur arbetskraften
flyr från jordbruket och skogen. Inför svårigheterna att få arbetskraft
för skogen synes det mig som om man åtminstone borde försöka få dem
som gå utan arbete att under sådan tid arbeta för att rädda bränslesituationen.
Jag har själv liksom andra skogsägare, som ålagts avverka stora vedkvantiteter,
förgäves, trots stor ihärdighet, försökt få arbetskraft. Samtidigt har jag
haft med tre stora byggnadskomplex att göra i Nyköping och vet därför att
byggenskapen låg nere åtminstone två månader under vintersäsongen, varvid
cirka 200 man i Nyköping voro arbetslösa eller, om man inte vill kalla
dem arbetslösa, utan arbete. Enligt uppgifter, som jag erhållit, äro förhållandena
likartade i hela landet. Som ytterligare exempel kan jag nämnaKarlskoga.
Nora och Uppsala, och jag skulle kunna räkna upp flera platser.

För en tid sedan fick jag på samma dag vara med om två händelser, som på
ett besynnerligt sätt illustrera dels mentaliteten hos olika arbetargrupper, dels
statens omvårdnad av olika samhällsgrupper. På förmiddagen hörde jag, att de
arbetslösa i Nyköping nekade att ta arbete i skogen men trots detta fingo
höga understöd ur arbetslöshetskassorna. På kvällen hörde jag efter en föreningskurs
i Björkvik SLU-ordföranden hemställa till medlemmarna att på
fritid hugga några kubikmeter ved vardera, därför att kommunen saknade
bränsle till sina många fastigheter. Man bör alltså förstå, varför jag för fram
frågan i riksdagen och varför jag här i Stockholm forskat efter hur saken ligger
till.

Jag vill hemställa till utskottet att beakta följande.

1) Undersök och redovisa för riksdagen, hur många arbetare som under denna
vinter viss tid gått utan arbete och hur höga understöd dessa arbetare åtnjutit.

2) Redovisa huruvida ej alla dessa arbetare eller en del av dem kunnat utföra
vedhuggning.

3) Avgör om de prejudikat verkligen kunna vara riktiga, enligt vilka socialstyrelsen
utdömt understöd till personer, som vägrat taga arbete.

4) Granska socialstyrelsens cirkulär i dessa- ärenden, bl. a. cirkuläret 18/46.
och angiv på vilket sätt direktiven för understöd från arbetslöshetskassorna
böra förtydligas och ändras.

Jag måste i detta sammanhang kortfattat yttra mig om en tidningsartikel,
som jag på tågresan till Stockholm i dag läste i middagsupplagan av Aftontidningen.
Där står med mycket stora rubriker: »Hela socknar vedstrejkar nu, bara
9 av 20 milj. kbm klarade.» Därefter står det med något mindre, men dock fet
stil: »Det går rent katastrofalt dåligt med vedavverkningarna, trots produktionsplikt
och premier — hur starka skäl till oro det är framgår av att man hittills
har åstadkommit summa 9 av de 20 milj. kubikmeter som man ställt upp som
minimiprogram fram till den 1 oktober.» Sedan heter det i artikeln med vanlig
stil: »Det går dåligt överallt, men jag tror det är värst i södra Sverige, säger hovrättsrådet
P. O. Palmquist i BK vid ett samtal med ÅT. Lite varstans är det
hela socknar som strejkar.»

Tisdagen den 27 maj 1947.

Nr 24.

Knngl. proposition ang. åtgärder för arbetsmarknadens reglering to. to.

(Forts.)

Vidare har föreståndaren för Kronobergs vedområde i Växjö gjort ett uttalande.
och det förefaller som om följande rader i artikeln ingå i detta: »Det är
också ett beklagligt faktum, att ett mycket stort antal skogsägare i anmärkningsvärt
hög grad underlåtit efterkomma sin avverkningsskyldighet. Av de
åtta tusen skogsägarna i Kronobergs län har det visat sig att inte mindre än
fyra tusen har stora försummelser på sitt samvete, och till alla dessa har styrelsen
i dagarna avlåtit en skarp anmaning att göra sin plikt och försöka ta skadan
igen.»

Jag vill för min del förutsätta, att dessa referat äro fullständigt felaktiga.
Det kan inte vara möjligt, att dessa personer ha uttryckt sig på det sätter.
Skulle det å andra sidan vara fallet, är detta en verklig oförskämdhet, som till
och med skulle motivera att man använder ett mycket känt uttryck av Fabian
Månsson. Jag utgår alltså från att det här måste föreligga något missförstånd
från tidningens sida.

Hur förhåller det sig nämligen i verkligheten? Jo, det är ju inte alls så att
jordbrukarna och skogsägarna strejka, utan förhållandet är helt enkelt, att det
icke är möjligt att få någon arbetskraft till skogen. En köping, stad eller en annan
kommun, som rekommenderats att avverka själv, betalar mellan 6 och 7
kronor kubikmetern till huggarna, och dessutom få dessa premier. De huggare.
som man eventuellt kan få fatt på, erhålla alltså i dessa fall dubbelt så hög
betalning som den avtalsenliga lönen och nästan lika mycket som den enskilde
skogsägaren får i betalning för veden, när han säljer den. Är det i en sådan situation
—- herr talman, mina damer och herrar •— rimligt att skriva en sådan
artikel som den jag här har citerat? Jag utgår i alla fall fortfarande från att
uppgifterna i artikeln äro felaktiga och att det föreligger något missförstånd.

Jag vill också erinra om att bränslekommissionen inte har skött sin uppgift
riktigt. I det fallet kan man även säga, att regeringen bär ansvaret. Jag erinrar
om hur herr talmannen för ett och ett halvt år sedan vid höstriksdagen 1945
var vänlig att låta mig väcka en motion med anledning av det aktuella läget
på detta område och bränslebristen. Riksdagen litade emellertid på sakkun
skapen i bränslekommissionen, som sade att det inte behövdes några huggaroch
körarpremier, utan att det gick bra ändå. Om bränslekommissionen nu
åtminstone hade fastställt huggarpremierna från den 1 januari, så hade det
kanske varit möjligt att under två månader denna vinter få ut de arbetare i
skogen, som ha nekat att ta skogsarbete. Men huggarpremierna tillkommo
inte förrän den 1 mars, när byggenskapen återigen sattes i gång och det alltså
inte längre fanns några arbetslösa i städerna.

Jag hoppas att byråchefen i bränslekommissionen rättar till det här missförståndet
i Aftontidningen och klargör, var felet egentligen ligger. I början
av tidningsartikeln står det med fet stil: »Det blir allt tydligare att svenska
folket kommer att få frysa i vinter.» Ansvaret för detta vill Aftontidningen
nu tydligen övervältra på de förskräckliga skogsägarna, som strejka. Men jag
vill säga, att ett sådant försök absolut inte kommer att lyckas. Jag är övertygad
om att .svenska folket kommer att få frysa nästa vinter. Men det är
ingalunda jordbrukarnas och skogsägarnas fel, utan skulden ligger någon annanstans.
Man hör ju nu för tiden talas om regeringens ''starka män, som ta ansvaret.
Jag tycker också att vi ha starka män i regeringen, och jag är alltså
övertygad om att do skola påtaga sig ansvaret nästa år, när svenska folket
kommer att frysa, och att de då tala om för vårt folk, att det är alldeles fel
att skylla detta på jordbrukarna och skogsägarna.

Det stora felet är naturligtvis, att man inte vill ge arbetskraften på landsbygden
tillräcklig lön. De sega underhandlingarna med regeringen, som just

Nr 24.

Tisdagen den 27 maj 1947.

Kungl. proposition ang. åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m.

(Forts.)

nu pågå, visa att viljan i det hänseendet inte är stor. Men då blir också resultatet,
att arbetskraften flyr från landsbygden. Och detta gör, att det nästa
vinter inte kommer att finnas tillräckligt med bränsle här i landet. Jag ogillar
för min del, herr talman, att landsbygdens folk skall slita och släpa för en. som
jag vill påstå, oskäligt låg lön, under det att de arbetslösa i städer och samhällen
skola i form av understöd kunna åtnjuta en högre inkomst, fastän de
vägra att utföra samhällsviktigt arbete.

Jag är övertygad om att regeringen är mycket bekymrad över dagsläget,
och jag förstår att den möter stora svårigheter när den skall försöka komma till
rätta med bristen på arbetskraft. Jag är emellertid mycket tacksam för att
såväl statsrådet Mossberg som arbetsmarknadskommissionens ordförande velat
vara närvarande i kammaren vid detta tillfälle. Jag vet ju inte, om de finna
lämpligt att yttra sig i denna debatt, men jag är fullt övertygad om att de
inse, att den nuvarande situationen är kritisk och svårbemästrad.

Min vädjan till utskottet i samband med denna remissdebatt är alltså, att
man skall utreda dessa frågor. Jag hyser också den tillförsikten, att arbetsmarknadskommissionens
ordförande och i kanske ännu högre grad statsrådet
Mossberg komma att ingående undersöka det frågekomplex, som jag här har
velat fästa uppmärksamheten vid, för att konstatera hur läget egentligen är.
För en enskild riksdagsman är det naturligtvis omöjligt att i detalj klarlägga
denna fråga, hur höga understöd som utgått och varför man har skickat ut
vissa cirkulär etc. Jag vädjar emellertid såväl till utskottet som till regeringen
att undersöka frågan, så att vi i samarbete skola kunna komma till rätta med
det brydsamma läget.

Herr statsrådet Mossberg: Jag vill såsom svar på vad herr von Heland yttrat
säga, att vi inom regeringen — liksom herr von Heland — äro fullt på det
klara med att den situation, som nu föreligger på arbetsmarknaden, kan karakteriseras
såsom kritisk. Jag vitsordar de uppgifter herr von Heland har
lämnat om att det för närvarande är ont om arbetskraft i jordbruket och att
det är svårt att få arbetskraft till skogen i den utsträckning, som i nuvarande
bränsleläge är önskvärd.

Men jag måste säga, att herr von Heland talade ungefär som om bristen på
arbetskraft skulle göra sig gällande enbart på landsbygden. Vi veta alla mycket
väl, att även industrien i städer och tätorter ropar efter arbetskraft, icke
blott exportindustrien utan också den industri, som skall försörja vårt folk och
således även jordbrukarna med den utrustning och de maskiner, varav vi alla
äro beroende. Det svåra arbetsmarknadsläget, varom herr von Heland talade,
är alltså en företeelse som gör sig gällande inte enbart på landsbygden, utan
som drabbar hela vårt folk.

Efter kriget har vårt näringsliv kännetecknats av stark expansion. Det enskilda
initiativet har visat en optimism och en handlingskraft, som ur många
synpunkter äro glädjande. Det är bara det, herr von Heland, att denna expansion
inom vårt lands näringsliv har skett i så häftigt tempo, att vi faktiskt
varit nära att glömma bort, att vi i alla fall endast äro ett folk på 6,5 miljoner
människor. När alla armar blivit satta i arbete, finns det inga flera att sätta
dit. Jag kan alltså inte i dag ge någon patentlösning på hur man skall komma
till rätta med det skärpta läget på arbetsmarknaden. Jag bara konstaterar,
att efterfrågan på arbetskraft vida överstiger tillgången både i städerna och
på landsbygden. Den politik, som regeringen under de sista åren har fört och
som administrerats framför allt av statsrådet Ericsson, har därför gått ut på
att genom byggnadstillstånden begränsa investeringarna och därigenom minska

Tisdagen den 27 maj 1947.

Nr 24.

Kungl. "proposition ang. åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m.

(Forts.)

efterfrågan på arbetskraft. Denna politik har drivits så långt som förhållandena
gjort det möjligt, just i avsikt att förhindra att andra näringsområden
— bland andra jordbruket — skulle komma i en alltför brydsam situation
med hänsyn till arbetskraften.

Herr von Heland talade om en artikel i Aftontidningen. Jag säger ingenting
om den. Artikelns författare tillhör såvitt jag förstår icke denna kammare, och
det lär alltså ej vara möjligt för herr von Heland att på detta rum få de frågor
besvarade, som han i det sammanhanget framställde.

Jag känner icke heller i detalj till de förhållanden i Nyköping, som herr
von Heland talade om. Jag anser mig dock böra i någon mån reagera inför
de allmänna omdömen, som herr von Heland i det sammanhanget fällde. Jag
tror inte, att förhållandena ligga fullt så enkelt till som han ville göra gällande,
och jag tror inte att man skall framställa vissa grupper av vårt folk såsom
generellt ovilliga att deltaga i arbetet på att reda upp den svåra situation,
som vi för närvarande befinna oss i.

Herr von Heland sade, att man borde försöka att få medverkan från de arbetslösa
för att rädda bränslesituationen. Jag skall säga herr von Heland, att
jag inte tror att man i det fallet kan hoppas så mycket av dem, som nu gå
arbetslösa. Det finns för närvarande en viss arbetslöshet — det kan man aldrig
komma undan -— men arbetslösheten är nu mindre än någonsin. Jag skall
ange en siffra. Den 30 april i år var antalet hjälpsökande arbetslösa i vårt
land — det är den sista siffra jag har till hands — endast 3:485 personer.
Detta är det lägsta antal, som vid denna tid på året överhuvud taget har redovisats
under hela perioden från år 1930 fram till år 1947. Om man ser på
hur dessa hjälpsökande arbetslösa geografiskt fördelade sig över vårt land,
kommer man fram till att 691 personer voro hemmahörande i storstäderna, i
Stockholm, Göteborg och Malmö, 360 i Göteborgs och Bohus län — framför
allt i de gamla stendistrikten, som ju sedan länge tillbaka haft en kvarstående
restarbetslöshet -—, 991 i Västernorrlands län, som också är ett sedan gammalt
besvärligt område, och 591 personer i Norrbottens län. Lägga vi ihop dessa
siffror, komma vi för dessa distrikt fram till ett antal av 2 633 hjälpsökande
arbetslösa. Detta betyder, att det i hela landet i övrigt den 30 april fanns
bara 852 hjälpsökande arbetslösa. Vad beträffar fördelningen efter ålder av
dessa hjälpsökande arbetslösa, vill jag bara göra det allmänna konstaterandet,
att icke mindre än 67,3 procent av dem voro över 50 år och att av de hjälpsökande
691 personerna i storstäder icke mindre än 81 procent voro över 50 år.

Såsom allmänt omdöme kan man säga att de personer i vårt land, som
inte för närvarande äro sysselsatta i öppna marknaden, till en del äro äldre
personer, som det ur denna synpunkt är svårt att flytta, och i övrigt praktiskt
taget genomgående utgöras av personer, som i ena eller andra hänseendet äro
skadade till sin hälsa och därmed också till sin arbetsförmåga. Dessa personer
äro i regel hemmahörande i sådana kommuner, där varken skogsbruket eller
jordbruket har behov av deras arbetskraft, och ur arbetskraftssynpunkt äro
de som regel så pass mindervärdiga eller i varje fall så svårförflyttbara, att
man inte har någon egentlig chans att lämna dem arbete utanför hemorten.
Men när nu sommarhalvåret kommer och möjligheterna att placera denna arbetskraft
därmed blir större, sker genom arbetsförmedlingens försorg dagligen
utplacering av sådana personer på arbetsmarknaden i hemorten eller dess närhet.
För min del tror jag att vi i sommar — under de månader då restarbetslösheten
brukar vara minst, i juli eller augusti — komma att få se den hittills
lägsta siffran i vårt land för antalet registrerade hjälpsökande arbetslösa.

Herr von Heland talade om att byggnadsarbetarna i Nyköping skulle ha väg -

Nr 24.

Tisdagen den 27 maj 1947.

Kungl. proposition ang. åtgärder för arbetsmarknadens reglering vi. m.

(Forts.)

rat att åtaga sig skogsarbete, då byggnadsverksamheten i Nyköping under
någon period i vinter låg nere. Jag känner inte alls till situationen i det fallet.
Jag vill bara med anledning av vad sonr anförts göra en allmän reflexion. Jag
förmodar att herr von Heland menar, att orsaken till att dessa byggnadsarbetare
icke gingo ut i skogsarbete var den understödspolitik, som arbetslöshetskassorna
tillämpade. Jag har denna vår låtit inhämta vissa uppgifter om vad
slags arbetslösa som få understöd genom arbetslöshetskassor, och dessa uppgifter
peka otvetydigt i den riktningen, att det nu för tiden i genomsnitt är
mycket kortvariga arbetslöshetsperioder som ersättas genom arbetslöshetskassorna.
Hur stark högkonjunkturen än blir och hur kännbar bristen på arbetskraft
än kommer att bli, kan det nämligen inte undvikas att vi alltid
måste ha eu viss arbetslöshet, som ur den enskilde individens synpunkt har
karaktären av vissa snart övergående arbetslöshetsperioder. Säsongarbetslösheten
är i vårt land en ofrånkomlig företeelse, men vi ha också en viss omsättningsarbetslöshet
och i nuvarande läge kanske framför allt — det får man
inte förbise — vad jag skulle vilja kalla en konjunkturarbetslöshet, som uppkommer
därigenom att en rörelse på grund av materialbrist, ogynnsamma väderleksförhållanden,
bränslebrist eller dylikt måste nedläggas under en kortare
tidsperiod. Jag förmodar, att det var detta som hade skett i det fall från
Nyköping, som herr von Heland pekade pa. Om dessa arbetslöshetsperioder
äro mycket korta eller om man icke med säkerhet kan säga, hur länge det
dröjer innan arbetet kommer att återupptagas, tror jag inte att det är praktisk
politik att söka överföra några större grupper av de tillfälligt arbetslösa
till skogsarbete. Jag tror överhuvud taget inte att det lönar sig. Här gäller
det nämligen ovan arbetskraft, och om man litet grand bär sysslat med det
administrativa arbete, som kräves vid ett överförande av ovana stadsarbetare
till skogsarbete, för att ordna förläggningsmöjligheter, skaffa instruktörer och
kockor, skaffa verktyg, arbetskläder och annan utrustning, så inser man att
den vägen knappast är framkomlig.

Jag vill sluta med att säga att jag inte anser, att man i nuvarande läge kan
rikta några mera allvarliga anmärkningar mot det sätt, på vilket arbetslöshetskassorna
administrera sin understödspolitik. Alla arbetslösa maste för att fa
understöd från sin kassa vara anmälda såsom arbetssökande vid arbetsförmedlingen,
och jag tror att arbetsförmedlingen icke lämnar någon möda ospard för
att i nuvarande läge så snabbt som möjligt tillföra arbetsmarknaden den arbetskraft,
som friställes på det ena eller andra området.

Herr förste vice talmannen: Herr talman! Då statsrådet Mossberg nämnde,
att det nu inte bara var på jordbrukets och skogsbrukets område, som det rådde
knapphet och brist på arbetskraft, utan även inom industrien, vill jag påpeka,
att det dock är en väsentlig skillnad därvidlag. Industrien har under
efterkrigsårens högkonjunktur liksom under krigsåren utökat sin verksamhet
i mycket stor omfattning och därvid sugit till sig rätt mycket arbetskraft från
jordbruket. På många ställen ute på landet finns det nu i huvudsak bara äldre
personer kvar i jordbruket. Ungdomen, de unga männen och kvinnorna, suges
till städerna och industrien. Skall det fortsätta på detta sätt, går det inte att
uppehålla vare sig jordbruksproduktionen eller ''skogsproduktionen i för vår försörjning
och vårt näringsliv önskvärd omfattning.

Den fråga, som vi nu diskutera, kan ses i samband med vad som framhölls
då statsrådet Weijne nyss svarade på herr Fahlanders interpellation. Det förekommer
inte bara en ökad nativitet i städerna, utan det pågår även en omflyttning
av arbetskraft till den industriella produktionen, vars ökande anses

Tisdagen den 27 maj 1947. Nr 24.

Kungl. proposition ang. åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m.

(Forts.)

så önskvärt från regeringens sida. Även om en sådan ökning är önskvärd, kan
den inte ske i större omfattning än tillgången på arbetskraft medger, och den
kan inte få blir hur stor som helst. Man måste ha en plan för det hela. Tidigare
ordnade regeringen en s. k. efterkrigsplanering genom den kommission,
som tillsattes för att man skulle möta de förhållanden, som väntades inträda
efter kriget. Förhållandena blevo ju i själva verket motsatta dem man då förutsåg.
Men om de blivit annorlunda, varför planerar man då inte nu med hänsyn
till dessa inträdda ändrade förhållanden, söker få en enhetlig plan för det
hela.

Man avvaktar nu med en viss oro, hur det hela skall utveckla sig. Det jär
inte enbart eu och annan detalj, som skall planeras, utan det hela. Det är en
enhetlig planläggning, som det är nödvändigt att åstadkomma, om man skall
behärska den kommande utvecklingen i fråga om både produktion, hushållning
och överflyttning. Jag vill inte här gå in på detaljer, men jag anser en
sådan planläggning vara nödvändig, och det är de, som ha ledningen, som måste
ansvara för detta.

Det är som herr von Heland här påpekat oriktigt, att jordbrukare och skogsbrukare
nu fram på sommaren, då ingen arbetskraft står att få, skola åläggas
att frambringa så och så mycket ved. Visste man inte redan under vintern,
att vi inte skulle få in tillräckligt vare sig av kol, koks eller olja så att
man redan då kunnat sörja för avverkning av den behövliga vedkvantiteten?
Det skulle ha skett tidigare, ty den rätta tidpunkten att avverka ved- och
skogsprodukter är egentligen under vintern och inte på sommaren. Men då
gjorde man ingenting åt saken. Sedan inträffade ju den svåra vintern med
starkt snöfall och så djup snö i vissa delar av landet att inte ens gamla vana
skogsarbetare, som ha skogsavverkning till yrke, ville avverka vedskog, därför
att den avverkningen var så besvärlig. Och jag kan förstå dem, ty så pass
stor kännedom har jag om dessa förhållanden; men det skulle ändå ha kunnat
gå att ordna. Det är väl sent på året som man nu vidtager dessa kraftåtgärder,
men om de likväl måste vidtagas, skulle man dock försöka genomföra
dem på ett sådant sätt, så att man kan vinna skogsägarnas förtroende. Det får
inte ske bara genom påbud, som äro omöjliga att uppfylla.

Det är en planläggning inom olika områden, som nu är nödvändig. Det talas
om att industriens produktion och expansion bör främjas. Men även om
detta är betydelsefullt, får man inte driva det därhän, att folket dignar under
bördan, ty då blir det ju inte en produktion, som gagnar folket. En lämplig
avvägning bör här kunna ske.

Herr von Heland: Herr talman! Mitt förra anförande var i viss mån eu
reaktion mot vissa skriverier och påståenden, men huvudsyftet var att fästa
uppmärksamheten på att det faktiskt lämnas understöd till sådana, som sakna
arbete men som vägra att ta skogsarbete. Jag skulle alltså ha varit mycket
tacksam, om herr statsrådet, i stället för att tala om hur det var den 30 april,
hade velat tala hur det var den 1 februari i år. Att jag fullt insåg, att det den
30 april var som herr statsrådet har angivit, framgick redan av mitt första
anförande. Men det är den 1 februari, högvintern, jag skulle vilja resonera om;
då gick arbetskraft sysslolös. Vad jag ber regeringen och statsutskottet undersöka,
är huruvida verkligen direktiven för arbetslöshetskassorna äro de riktiga,
när sådant kan förekomma under denna bristsituation. Då gäller alltså
inte statsrådets påpekande, att de som nu äro arbetslösa inte äro tillräckligt
dugliga för att gå ut i skogen. Jag vill tvärtom påstå, att det vid den ifrågavarande
tidpunkten fanns dugligt folk för sådant arbete, ty de som ha flyttat

Nr 24.

Tisdagen den 27 maj 1947.

Kungl. proposition ang. åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m.

(Forts.) .

över till anläggningsarbeten äro just sådana, som åtminstone i mycket stor
utsträckning tidigare varit sysselsatta i skogs- och jordbruksarbeten. Dessa
återfinnas nu i städerna, sysselsatta med grundläggningsarbeten.

Jag nämnde Nyköping bara därför att jag känner bäst till den platsen, men
jag har fått bestämda uppgifter om att förhållandet varit precis detsamma
över hela landet, och det är därför jag önskar uppgift från statsutskottet på
hur många arbetslösa det var, som den 1 februari fingo understöd av arbetslöshetskassor.

Hur kommer det sig, att de få sådant understöd? Jo, man faller tillbaka pa
tre olika bestämmelser. Den första är den, att de inte skola skickas ut på sadant
arbete som deras kroppskonstitution inte tillåter dem att utföra — en
målare t. ex. skulle kanske kunna ha så ömtåliga händer att han inte skulle
kunna gå ut på skogsarbete. Enligt den andra bestämmelsen faller man tillbaka
på att de inte få skickas utanför sin egen ort — men då kan ju statsutskottet
undersöka, huruvida inte vissa kommuner t. o. m. inne pa sitt eget område
haft skog utstämplad för vedhuggning.

Det är den tredje bestämmelsen som jag tycker är farligast och det var den
som herr statsrådet berörde. Man skall inte till skogsavverkning skicka ut
arbetskraft, som endast för en kortare period saknar. arbete i sitt eget yrke.
Det är just detta som avhandlas i det cirkulär, som jag hemställde att statsutskottet
skulle kontrollera, nämligen cirkulär nr 18/46 från socialstyrelsens
arbetsmarknadsbyrå, där man just diskuterar den frågan, huruvida arbetare,
som för tillfället äro arbetslösa men som ha utsikt att få arbete i sitt yrke,
verkligen skola skickas ut i annat arbete.

Herr statsrådet sade, att det inte var praktisk politik att göra det. Det är
där jag inte kan instämma med herr statsrådet. Praktisk politik borde ju vara
fotad på praktisk erfarenhet och alltså på praktik. Jag får kanske säga att
jag har mycket sysslat med dylika praktiska frågor. Varför jilja . dessa arbetare,
som haft arbete i byggnadsverksamheten, så ogärna gå ut i skogsarbete?
Jo, därför att det också finns en bestämmelse om att de, som inte ha
sysselsättning inom något annat område, skola i första hand få komma tillbaka
till byggena. Jag tycker att det är en fullständigt felaktig bestämmelse.
Jag skulle i stället i dessa tider vilja formulera den så, att de, som gå ut och
göra nytta i skogen, när de inte ha något annat arbete, skola ha företräde att
få komma till byggnadsarbete. Jag skulle vilja ha bestämmelsen precis omvänd.
Därför har jag tagit upp den saken i min hemställan om att utskottet
skall överväga, om det verkligen är ett förståndigt cirkulär som nu utskickats
från socialstyrelsen beträffande understöden från arbetslöshetskassorna?

Jag har inte från herr statsrådet fått något besked, som kan övertyga mig
om att det är bra som det är i detta avseende, utan jag tycker alltjämt att någonting
är felaktigt. Jag hoppas alltså fortfarande, att regeringen ännu en
gång skall fundera över dessa frågor, och jag hoppas främst, att statsutskottet
skall göra en utredning beträffande dem. Det kan ju vara möjligt, att statsutskottet
kommer fram med någonting, som kan övertyga mig om att det eller
det är riktigt, men hela svenska folket borde ju i så fall övertygas om att det
verkligen är riktigt, att en mängd folk går utan arbete och får understöd från
arbetslöshetskassorna, även om de besitta sådan kroppskonstitution att de i
stället kunna hugga ved ute i skogarna.

Herr Olsson, Karl Johan: Herr talman! Jag skall inte yttra mig om arbetslöshetskassornas
principer för understödsbetalning. Jag begärde ordet närmast
i anledning av det uttalande, som herr von Heland gjorde beträffande bygg -

Tisdagen den 27 maj 1947.

Nr 24.

Kungl. proposition ang. åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m.

(Forts.)

nadsarbetarna i Nyköping och på andra håll. Om hans uttalande skulle stå
oemotsagt, kan det ge anledning till en del missförstånd.

Det finns åtskilliga faktorer, som varken statsmakterna, arbetarorganisationerna
eller kassorna råda över, och det händer ibland att själva naturen kommer
och rubbar cirklarna för arbetsmarknaden. Det fall, som herr von Heland
här berört, inträffade vid ett sådant tillfälle. Vi hade som bekant en köldvåg
i vintras, en köldvåg som var så intensiv att den stoppade inte bara byggnadsverksamheten
utan också åtskillig annan verksamhet, t. o. m. industriell verksamhet
på några håll. Det är alldeles riktigt, att det under denna köldperiod på
många håll hände, att byggen stodo stilla och att arbetskraften därstädes gick
ledig.

Man kan naturligtvis säga att denna arbetskraft borde under den tiden ha
utnyttjats för till exempel vedhuggning, men det är ju så att sådana där händelser
aldrig kunna i förväg beräknas. Jag tror därför att det är att fordra
litet för mycket av de myndigheter, som handha bränslefrågan här i landet,
att de skulle kunnat förutse, när denna köldknäpp skulle komma och vilken
intensitet den skulle få, så att de skulle ha varit redo att med hjälp av diverse
understödjande åtgärder kasta de plötsligt arbetslösa byggnadsarbetarna in i
vedhugningsarbete. Härtill kommer också en annan omständighet, som man
inte alldeles bör glömma bort, när man talar om detta och andra liknande fall.
Ingen kunde väl heller förutse, hur långvarig denna köldknäpp skulle bli. Det
är självklart att byggmästarna och byggherrarna räknade med att den skulle
bli av tämligen kort varaktighet, och det låg i deras intresse att inte byggnadsverksamheten
skulle stoppas för någon längre tid. Byggnadsarbetarna
själva räknade givetvis med att dessa svårigheter skulle vara relativt snabbt
övergående, och de inrättade sig sålunda för att invänta bättre väderlek. Under
den tiden betalade säkerligen — det är jag övertygad om — arbetslöshetskassorna
inte så litet pengar i understöd till sina medlemmar. Numera är ju
för resten, såsom statsrådet Mossberg har påpekat, arbetslöshetskassornas understödsverksamhet
i mycket stor utsträckning av det slaget, att den träder till
när sådana här extra, oförutsedda arbetslöshetsperioder inträffa. Om nu denna
köldknäpp hade blivit av kortare varaktighet och mindre intensitet än den
blev, så hade det kanske inte varit någon mening med en sådan åtgärd som
att på ett eller annat sätt försöka driva dessa byggnadsarbetare till skogen.
Det skulle nämligen ha kunnat hända, att man inte hade hunnit stort mer än
att utrusta dem och skicka dem till skogen, innan de skulle ha varit tvungna
att återvända till byggnadsverksamheten igen.

Vidare är det en annan omständighet, som jag såsom gammal skogsarbetare
inte kan underlåta påpeka. Under dylika köldperioder är skogsarbetet ganska
tungt och svårt. Ända sedan min barndom har jag i många år arbetat i skogarna,
men ändå har jag tyckt att det har varit ett ganska besvärligt arbete
under sådana perioder som den vi till exempel hade i vintras. Jag föreställer
mig att det skulle ha blivit nära nog olidligt för ovan arbetskraft att kastas
in i skogsarbete under den allra kallaste tiden på vintern. I varje fall bar jag
under mångårigt skogsarbete gjort den erfarenheten att till och med vana
skogsarbetare kunna ha ganska svårt att reda sig under den tiden. Hur
mycket värre måste det då inte vara för en arbetare, som inte är van vid skogsarbete
!

Det kanske därför inte är så konstigt, menar jag, som det vid första påseendet
synes vara, att en sådan situation kan uppstå. Därmed har jag självfallet
inte på något som helst sätt yttrat mig om de enskilda arbetarnas vägran

Första kammarens protokoll 1947. Nr Si. 3

Nr 24.

Tisdagen den 27 maj 1947.

Kungl. proposition ang. åtgärder för arbetsmarknadens reglering rn. m.

(Forts.)

eller eventuella villighet att ta arbete på andra områden, till exempel inom
skogsbruket.

Medan jag har ordet, vill jag också säga något med anledning av herr förste
vice talmannens yttrande. Om jag förstod det rätt, menade han, att vår nuvarande
bränslesituation berodde på att regeringen och de myndigheter, som
sköta vår bränsleförsörjning, inte hade förutsett denna situation och inte i tid
vidtagit åtgärder för att få vedavverkningarna i gång. Han menade, att den
riktiga tidpunkten för vedavverkningarna var vintern och inte våren.

Jag tillåter mig då erinra om en sak, som jag trodde att vi alla såväl i höstas
som i vintras voro eniga om, nämligen att vi skulle så långt som möjligt utnyttja
vintern för de s. k. gagnvirkesavverkningarna. Det är ju av intresse
för samhället och folkhushållet inte bara att det hugges ved utan också att
det kommer fram ganska mycket gagnvirke. Detta är nödvändigt för byggnadsverksamheten
överhuvud taget och för åtskilliga andra viktiga ändamål.
Det är också nödvändigt därför att våg export måste hållas i gång. Om vi inte
kunna exportera trävaror, komma vi att få större besvärligheter beträffande
handels- och valutaläget än vi annars skulle behöva ha.

Jag trodde som sagt att vi voro tämligen allmänt eniga om att gagnvirkesavverkningarna
i första hand skulle ske under vintern såsom vanligt är i detta
land. Det har här alltid varit så, att man under vintern försökt avverka så
mycket gagnvirke som möjligt, och det är ingen tvekan om att vintern är den
lämpligaste årstiden för gagnvirkesavverkning. Därför räknade man säkert
helt kallt med att vi måste utnyttja vintermånaderna för gagnvirkesavverkningarna
och att, i den mån extra ansträngningar behövdes för att klara vedförsörjningen,
man fick skjuta på dessa avverkningar till fram på eftervintern
och våren. Detta tror jag var riktigt tänkt. Att sedan gagnvirkesavverkningarna
drogo så långt ut på tiden att tiden för vedavverkningarna, blev kortare än
man från början hade räknat med, är en sak som inte var så mycket att göra
åt. Här föreligger alltså inte, menar jag, något förbiseende, här föreligger
inte någon felbedömning. Man har helt enkelt planlagt våra skogsavverkningar
så, att man skulle kunna klara gagnvirkesförsörjningen under vintern
och vedavverkningarna under eftervintern och våren. Att det sedan har uppkommit
särskilda svårigheter beträffande bränsleförsörjningen, äro vi alla medvetna
om.

Till någon tröst för herr förste vice talmannen skulle jag vilja erinra om
att liknande svårigheter ha förekommit även under regeringar, som ha haft
annan ^färg än den nuvarande, och även under bränsleministrar, som inte ha
haft någon socialdemokratisk partietikett. Det är således inte något nytt för
det svenska samhället och den svenska politiken. Under hela tiden torde det
för övrigt ha varit på det sättet att vi i bränslefrågan ha varit relativt optimistiska.
_ I regel har det gått bra, men mången gång har det suttit ganska
hårt åt, till exempel i vintras, då vi fingo den stränga kölden. Vi befinna oss
återigen i en period av svårigheter. Men jag vill bestämt påstå att det skulle
ha varit felaktigt att förlägga vedavverkningen till vintern och skjuta på gagnvirkesavverkningen
till våren.

Vad sedan jordbruket beträffar, är jag den förste att instämma med herr
förste vice talmannen, att det är ett vitalt intresse för folkförsörjningen, att
jordbruket kan fa sitt behov av arbetskraft tillgodosett. Jag är också enig med
honom om att jordbruket för närvarande bär mycket stora svårigheter. Jag
vågar säga, att jordbruket har haft svårigheter med arbetskraften de flesta
somrar, men jag tror att den sommar som vi nu ha börjat blir en av de svåraste,
om inte den allra svåraste. I det stycket är det alltså inga menings -

Tisdagen den 27 maj 1947.

Nr 24.

Kungl. proposition ang. åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m.

(Forts.)

skiljaktigheter oss emellan. Men det torde nog finnas anledning framhålla,
som herr statsrådet Mossberg gjorde, att den nuvarande bristen på arbetskraft
inte inskränker sig till jordbruket och eventuellt någon annan näringsgren,
utan berör hela det svenska näringslivet.

Vi gjorde inom arbetsmarknadskommissionen den 19 maj en snabbinventering
av arbetskraftsbristen vid en del industriföretag, närmare bestämt vid
ungefär 2 200 större industriföretag. Vi kommo då till en siffra på ungefär
35 000 arbetare som fattades. Av den undersökning vi gjorde och de siffror
som arbetsförmedlingen har ställt till förfogande har framgått, att det vid
ungefär samma tidpunkt rådde en rätt betydande brist på arbetskraft inom åtskilliga
andra områden. För skogsbrukets del beräknades bristen till omkring
12 000. För jordbrukets del redovisade arbetsförmedlingsrapporterna cirka
8 000, men jag är medveten om att den siffran är för låg, inte minst därför
att en del jordbrukare ha underlåtit att hos arbetsförmedlingarna begära arbetskraft
i medvetandet om att där i alla fall inte fanns någonting att hämta.
Om jag höjer siffran för jordbrukets del till 10 000 eller något mera, är det
i alla fall en rätt betydande siffra. Till den kommer då ett behov av 5 000
personer för betorna. Det skulle bli ungefär 15 000 personer sammanlagt, som
skulle behövas till jordbruket. Torvindustrien skulle behöva 2 000 o. s. v. En
sådan snabbinventering gav till resultat, att det skulle fattas 60 000—70 000
personer inom dessa områden av näringslivet. Emellertid berörde denna inventering
inte betydande delar av vårt samhälle, såsom hantverket, småindustrien,
det husliga arbetet, där bristen på arbetskraft är mycket betydande,
sjukvården o. s. v. Om jag skulle försöka gissa en siffra, som vid den tiden
kunde vara en mätare på arbetskraftsbristen, skulle jag kanske våga gissa
på siffran 100 000. Det säger sig självt, att när man i ett samhälle av Sveriges
storlek — eller litenhet, kanske jag borde säga — kommer upp till en
brist på arbetskraft av sådana mått, så måste detta kännas inom hela näringslivet.
Så är också förhållandet. Arbetsmarknadskommissionen får nu tjänstgöra
som ett slags klagomur. Vi få ta emot både arbetsgivare inom jordbruket
och arbetsgivare inom andra näringsgrenar, när de framföra sina bekymmer,
och jag måste säga, att de allesammans ha mycket svåra problem att brottas
med.

I anledning av herr förste vice talmannens anförande vill jag tillägga, att
det har betydelse för det svenska folkhushållet inte bara att livsmedelsproduktionen
klaras utan även att en del av industrien kan någorlunda bemannas.
Vår försörjning med t. ex. byggnadsmateriel och andra ting beröres i mycket
hög grad därav, att de företag som framställa dessa ur försörjningssynpunkt
så viktiga varor ha brist på arbetskraft och att vi följaktligen icke
kunna utnyttja den produktionskapacitet som redan faktiskt finns inom den
svenska industrien.

Jag har velat anföra dessa siffror och reflexioner för att inte herr von Helands
och förste vice talmannens anföranden skola föranleda några missförstånd.

Herr von Heland: Herr talman! För att inte svenska folket skall tro, att
myndigheterna äro så valhänta, som arbetsmarknadskommissionens ärade ordförande
tycks vilja göra gällande, skulle jag vilja fortsätta resonemanget. Jag
tror nämligen att herr Olsson överdriver valhäntheten. Herr Olsson sade, att
ingen regering och inga myndigheter kunna vara så allvetande, att de kunna
veta, när det kommer en köldvåg. Herr Olsson sade också, att det inte är lätt
att kasta in de arbetslösa arbetarna i vedhuggningsarbetet och att det inte

Nr 24.

Tisdagen den 27 maj 1947.

Kungl. proposition ang. åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m.

(Forts.)

heller är lätt för regeringen att förutse hur lång en köldperiod skall bli. Slutligen
sade herr Olsson, att man kanske inte hade hunnit mer än utrusta dem
för vedhuggningen och ordna för det, innan köldvågen hade varit slut.

Jag gör inte alls anspråk på att regeringen och myndigheterna skola vara
allvetande, men jag skulle gärna vilja ha det anspråket på regering och myndigheter,
att de kunde handla praktiskt och att de kunde handla snabbt. Skall
det verkligen vara så omöjligt att hinna föra ut arbetarna att hugga i en skog,
om det kommer en köldvåg? Jag kan inte förstå det, i synnerhet om man vet,
att det kan bli arbetslöshet och att det kan bli en köldvåg. Då borde man väl
ha kunnat vara så pass beredd, att det ginge fortare än om man inte vore
beredd. Jag vill inte ta särskilt sikte på Nyköping, fast jag i alar om det som
ett exempel, därför att jag känner så väl till förhållandena där. men jag säger,
att jag inte kan begripa, att man inte, om det kommer en köldvåg, kan ha
arbetarna med verktyg ute på skogshuggning redan dagen därpå eller högst
två dagar efteråt, när skogen ligger inpå knutarna. Man skulle till och med
ha kunnat vara så praktisk, att man hade kunnat beräkna, att man skulle
kunna, sätta in bussar, som körde arbetarna de en ä två eller tre kilometerna
till den skog som är stämplad för vedhuggning. Jag hade verkligen tänkt
mig, att de skulle kunna hugga tre eller fyra dagar, och om sedan köldvågen
toge slut, skulle de väl kunna återgå till sitt arbete.

Jag trodde att regeringen och myndigheterna voro så praktiskt f un tade, att
de skulle kunna ordna en sådan sak, och jag trodde alltså att det endast var
direktiven som det var fel på och inte på regeringens och myndigheternas
handlingskraft. Jag återkommer därför ännu eu gång till arbetsmarknadskommissionens
ärade ordförande med en fråga, om man inte skulle kunna överväga,
att i den krissituation på arbetsmarknaden som nu föreligger det skulle
vara lämpligt att ändra direktiven så, att de arbetare, som vid en köldvåg —
den må vara- en vecka eller som nu i år två månader — ginge ut och högge.
skulle ha företräde, när det gällde att komma tillbaka till sitt yrke, som väl
i regel är byggnadsarbetarnas.

Herr förste vice talmannen: Herr talman! Jag vill säga ett par ord med anledning
av vad herr Olsson yttrade angående tiden för avverkningen av ved
och gagnvirke. Jag vill ge herr Olsson rätt i att man bör avverka gagnvirke
under högvintern, då det är kallt och eventuellt mycket snö, som det var i år,
men det är ju en lång tid dessförinnan, nämligen höstmånaderna och den första
månaden på året, som denna gång inte var så kall eller snörik. Men det är
givet, att inte får man några arbetare att gå ut i skogen och hugga ved om
man säger dem: »Nu få ni mycket mindre betalt för vedhuggning än ni fingo
under förra vintern», samtidigt som arbetslönerna på alla andra områden stiga.
Man får väl tänka på hur människorna se på saken, och man bör vara mycket
försiktig med att sänka arbetslönerna för en grupp arbetare, om man vill ha
ett visst arbetsresultat utfört samtidigt som de stiga för andra. Nu litade man
på att det ändå skulle avverkas ved, men man fann ju snart att det inte blev
så mycket avverkat. Sedan kom den långa vintern med stark köld och i stora
delar av södra Sverige med mycket snö, som gjorde det hart när omöjligt att
avverka, ty om man fällde ett träd, så sjönk det ned i snön vilket försvårade
arbetet. Herr Olsson synes liksom jag ha erfarenhet av detta och veta hur det
går till. Man kan inte fordra att folk skall gå ut under sådana förhållanden.
Sedan hoppades man ju på att det skulle gå att avverka under våren, fastän
den kom sent, men nu har det ju framför allt varit vårsådden, som har måst
utföras på bestämd tid. Jag tror nog att skogsägarna göra vad de kunna, men

Tisdagen den 27 maj 1947.

Nr 24.

Kungl. proposition ang. åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m.

(Forts.)

vi ha i dag den 27 maj, och nu står det i A. T., att kraftiga åtgärder skola
vidtagas mot skogsägarna. Detta måste väcka en kraftig reaktion, ty man anser
väl att denna tidning ger uttryck åt den mening, som företrädes av de
myndigheter som här ha ansvaret.

Jag tror att skogsägarna liksom andra, om vi bli ställda inför allvaret att
vi måste ha fram mer ved, göra sitt bästa trots den sena tidpunkten och söka
få ännu något avyerkat, men inför ett sådant hot blir det gärna reaktion, och
den anser jag i nuvarande läge och som förhållandena varit ha ett visst berättigande.

Herr Olsson, Karl Johan: Herr talman! Om jag nu förstått herr förste vice
talmannen rätt, så menar han att premierna för vedavverkning skulle ha införts
för sent, att de borde ha införts redan i fjol höst och inte på eftervintern
i år. Jag skall inte taga upp någon diskussion på den punkten; jag vill
bara påpeka, att det rått tämligen stor enighet om att man icke skulle störa
gagnvirkesavverkningen, som ofta börjar på hösten, med att införa vedpremier.
Dessutom räknade man alltid med att kanske importen av fossila bränslen
skulle bli något bättre och att man därigenom skulle slippa använda så
mycket arbetskraft för att hugga ved. Det är möjligt, att det skulle ha varit
bättre att avverka en del ved på hösten, men ett faktum torde nog vara, att
man fruktade att införandet av vedavverkningspremier i fjol höst kunde ha
inverkat störande på gagnvirkesavverkningarna på en del håll.

Jag skulle också vilja säga några ord med anledning av herr von Helands
anförande. Det har talats mycket om planhushållningen i detta land under de
sista åren. Det har riktats många anklagelser mot det socialdemokratiska
partiet för dess planhushållningsnit. Man har menat, att socialdemokraterna
försöka åstadkomma en planhushållning, som ingriper i de enskilda människornas
liv och leverne till ren ytterlighet. Jag undrar just hur det skulle ha
tett sig, om vi hade inifört en sådan planhushållning med den svenska arbetskraften,
att vi skulle ha varit färdiga att skicka ut en arbetslös byggnadsarbetare
redan dagen efter det han blivit arbetslös till ett skoghygge i Södermanland
eller på annat håll. Jag undrar om det inte även från herr von
Helands sida kunde medgivas, att en underlåtenhetssynd av detta slag är synnerligen
tolerabel. Jag tror nämligen inte att herr von Heland för sin medborgargrupps
vidkommande skulle vara beredd att acceptera en planhushållning
med arbetskraften, som så till den grad skulle ingripa i de enskilda
människornas liv, att man skulle vara färdig att kasta människorna i en buss
och skicka dem till ett annat arbetsområde dagen efter det att de genom naturens
eget ingripande blivit sysslolösa i sin vanliga gärning. För övrigt rör
det sig här i stor utsträckning om ovan arbetskraft. Det är möjligt att det
bland de av herr von Heland åsyftade arbetarna funnits en del, som tidigare
ha utfört skogsarbete och alltså inte varit alldeles främmande för skogsarbete,
men med den restriktivitet, som de byggnadstillståndsgivande myndigheterna
tillämpat beträffande tillströmningen av arbetskraft till byggnadsfacket, får
man nog säga, att det överväldigande flertalet av dem som äro sysselsatta i
byggnadsverksamheten äro byggnadsarbetare och icke skogsarbetare. Herr von
Heland säger, att om man hade haft bussar till hands och kunnat köra arbetarna
till skogen, så hade de i alla fall kunnat uträtta en del, vare sig det
blivit tre, fyra dagar eller längre tid. Då vill jag svara, att vad en ovan arbetare
presterar i skogen på tre, fyra dagar det vill jag inte ge mycket för.

Jag skulle också vilja tillägga, att arbetsmarknadskommissionen har vissa
erfarenheter av strävandena att försöka överflytta folk från det ena arbets -

Nr 24.

Tisdagen den 27 maj 1947.

Kungl. proposition ang. åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m.

(Forts.)

området till det andra och från sådana här arbetsområden som det här är
fråga om till skogsbruket. Jag kan försäkra att dessa erfarenheter inte tyda
på att det skulle vara lika lätt att flytta om människorna i produktionen som
herr von Heland flyttar om pjäserna där ute på schackbrädet.

Herr Näsgård: Herr talman! Jag skulle tro att herr K. J. Olsson nyss begagnade
sin sakkunskap på skogsarbetets område till att skämta en smula med kammarrens
ledamöter, då han talade om hur svårt det var att sköta skogsarbete under
köldperioder. Jag vet att det har sina stora svårigheter, men herr K. J.
Olsson vet säkert lika bra som jag, att detta huvudsakligen gäller avverkning
av gagnvirke. I min hemtrakt låg under sista vintem avverkningen av timmer
och massaved nere ganska långa perioder på grund av den starka kylan,
emedan det är svårt att barka virket under så sträng kyla. Dessa vana skogsarbetare
gingo under de perioderna i stället över till vedhuggning och kylan
borde inte heller ha vållat några oöverstigliga hinder för dessa byggnadsarbetare,
om de i övrigt äro lämpliga för skogsarbete, att gå ut på vedhuggning
under den tiden.

För övrigt vill jag instämma med de talare, som ha uttryckt den uppfattningen,
att det har planerats dåligt när det gäller bränsleförsörjningen. Jag
tycker att årets utveckling i icke ringa grad påminner om det cirkulär som
bränslekommissionen i december 1943 skickade ut till skogsägarna i vissa
landsdelar med uppmaning att låta långveden ligga kvar i skogarna för att
sedan på våren 1945, när det befanns att kriget inte hade slutat, förorda extra
stränga tvångsåtgärder för att få fram ved.

Herr von Heland: Herr talman! Herr Olsson bör uppmärksamma, att när jag
anförde att jag trodde att myndigheterna skulle kunna vara så duktiga, att
de skulle kunna ordna så att arbetslösa byggnadsarbetare skulle kunna placeras
ut i skogen på en ä två dagar, så var detta icke därför att jag ansåg att
man borde handla så hastigt. Utan det var som en reaktion mot herr Olssons
påstående, att myndigheterna voro så valhänta, att man kanske aldrig skulle
hinna mer än utrusta de arbetslösa förrän en eventuell köldvåg skulle vara
över.

Herr Olsson, Karl Johan: Herr talman! Herr Näsgård har alldeles rätt däri.
att mina erfarenheter från skogsarbetet säga mig att gagnvirkesavverkningarna
äro särskilt svåra under den starkaste kylan, när det är fråga om virke
som skall barkas. Men min erfarenhet säger mig också, att skogsarbetet överhuvud
taget är svårare under sådana köldperioder som dem vi upplevde i vintras.
Om det är svårt för en van skogsarbetare att under sådana förhållanden
klara sig i skogen, måste det Vara mycket värre för en ovan att komma till
rätta.

En sak till: för att man skall kunna avverka ved, måste det finnas vedskog.
Hela samhället, skogsägarna och alla andra voro inställda på gagnvirkesavverkning
till den grad, att de faktiskt på många håll inte hade någon vedskog
stämplad och klar. Det skulle även av den anledningen ha blivit omöjligt'' att
genast kasta in folk i vedhuggningen.

Vad beträffar herr von Heland torde det inte behövas någon ytterligare replik.
Sedan han förklarat, att hans tanke på att man skulle vara färdig att
redan efter en eller två dagar sända ut byggnadsarbetarna på skogsavverkning
inte var ett uttryck för hans egen uppfattning, utan endast en reaktion mot ett

Tisdagen den 27 maj 1947.

Nr 24.

Kungl. proposition ang. åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m.

(Forts.)

enligt hans mening något nonchalant uttalande från min sida, så har jag ingenting
att tillägga.

Efter härmed slutad överläggning hänvisades ifrågavarande kungl. proposition
till statsutskottet.

Till utskottet skulle jämväl överlämnas de i anledning av propositionen inom
kammaren nu avgivna yttrandena.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 287, angående anslag för budgetåret 1947/48 till karolinska sjukhuset
och serafimerlasarettet m. m.; samt

nr 291, angående anslag till bidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor m. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj :ts proposition
nr 292, angående godkännande av en den 8 februari 1947 avslutad internationell
överenskommelse rörande bibehållande och återställande av rättigheter
på den industriella äganderättens område, m. m.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
293, angående pensionsförhållandena för vissa befattningshavare vid universiteten.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
294, angående provisoriska avlöningsbestämmelser för övningslärare vid de
högre kommunala skolorna m. m.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts proposition nr 295, angående vissa avlönings-
och pensions förbättringar för präster m. m., hänvisades punkterna 3
och 4 till bankoutskottet samt propositionen i övrigt till behandling av lagutskott.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 296, med förslag till förordning om rätt att vid taxering för inkomst njuta
avdrag för avgifter till vissa stiftelser, m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet nedannämnda motioner:

nr 316, av herr Gillström, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
inrättande av eg arbetsmarknadsstyrelse samt förstatligande av den offentliga
arbetsförmedlingen m. m.;

nr 317, av herr Gillström, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående
inrättande av en arbetsmarknadsstyrelse samt förstatligande av den offentliga
arbetsförmedlingen m. m.;

nr 318, av herr Gillström m. fl., i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående inrättande av en arbetsmarknadsstyrelse samt förstatligande av den
offentliga arbetsförmedlingen m. in.; ävensom

Nr 24.

Tisdagen den 27 maj 1947.

nr 319, av herr Lundgren och herr Johanson, Karl, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående anslag till utbildning av tandläkare m. in.

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets utlåtande nr 8, konstitutionsutskottets
memorial nr 16 och utlåtande nr 17, statsutskottets utlåtanden
nr 134—143, bevillningsutskottets betänkanden nr 34—36, bankoutskottets utlåtanden
nr 41 och 42, första lagutskottets utlåtande nr 37, andra lagutskottets
utlåtanden nr 28—32, jordbruksutskottets utlåtanden nr 37—41 samt första
kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 14.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade propositioner
nr 288 och 289.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 320, av herr Lundgren, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
inrättande av en arbetsmarknadsstyrelse samt förstatligande av den offentliga
arbetsförmedlingen m. m.;

nr 321, av fröken Andersson, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
inrättande av en arbetsmarknadsstyrelse samt förstatligande av den offentliga
arbetsförmedlingen m. m.;

nr 322, av herrar Uhlén och Åman, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag till statens utlänningskommission m. m.;

nr 323, av herrar Uhlén och Åman, i anledning av Kungl. Majrts proposition
angående anslag till statens utlänningskommission m. m.; samt

nr 324, av herr Johansson, Johan Bernhard, m. fl., i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till prisregleringslag.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 5.47 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 28 maj 1947.

Nr 24.

Onsdagen den 28 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Justerades protokollet för den 21 innevarande månad.

Upplästes en till kammaren inkommen ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Med åberopande av bifogade läkarintyg anhåller jag härmed om befrielse från
riks dags arbetet till och med den 10 juni 1947.

Stockholm den 27 maj 1947.

Richard Lindström.

Att ledamoten av riksdagens första kammare, redaktör Richard Lindström,
som lider av hjärtneuros + hypertonia laevis, är i behov av befrielse från riksdagsarbetet
till och med den 10 juni 1947, intygas.

Stockholm den 27 maj 1947.

Alfons Dahlman,

leg. läkare.

Den begärda ledigheten beviljades.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts proposition nr 288, med förslag till lag
om särskilda barnbidrag till änkors och invaliders m. fl. barn, m. m., hänvisades
propositionen, såvitt angick föreslagna anslag under V huvudtiteln, till
statsutskottet och i övrigt till behandling av lagutskott.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 289, med förslag till lag om ändrad lydelse av 2 § 3 mom. barnavårdslagen
den 6 juni 1924 (nr 361), m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet nedannämnda motioner:
nr 320, av herr Lundgren, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
inrättande av en arbetsmarknadsstyrelse samt förstatligande av den offentliga
arbetsförmedlingen m. m.;

nr 321, av fröken Andersson, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
inrättande av en arbetsmarknadsstyrelse samt förstatligande av den offentliga
arbetsförmedlingen m. m.;

nr 322, av herrar Uhlén och Åman, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag till statens utlänningskommission m. m.; samt

nr 320, av herrar Uhlén och Åman, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag till statens utlänningskommission m. m.

Nr 24.

Onsdagen den 28 maj 1947.

Ang. granskning
av statsrådsprotokollen.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott den av herr Johansson,
Johan Bernhard, m. fl. väckta motionen, nr 324, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till prisregleringslag.

Vid förnyad föredragning av utrikesutskottets utlåtande nr 8, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av en mellan Sverige
och Danmark träffad överenskommelse rörande det svensk-danska varuutbytet,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets memorial nr 16, angående granskning
av de i statsrådet förda protokoll.

Till konstitutionsutskottet hade på därom hos vederbörande gjord framställning
blivit överlämnade de under tiden från och med den 10 januari 1946
till och med den 9 januari 1947 i statsrådet förda protokoll. Därjämte hade
på därom särskilt gjorda framställningar till utskottet överlämnats utdrag av
vissa under år 1947 förda protokoll.

Utskottet hade i det nu föreliggande memorialet avfattat sin hemställan i två
särskilda, med A och B betecknade punkter.

I punkten A hade utskottet anmält, att vid granskning av omförmälda protokoll
och protokollsutdrag, som i överensstämmelse med grundlagens föreskrift
av utskottet företagits, anledning icke förekommit att mot någon ledamot
av statsrådet tillämpa § 106 regeringsformen.

I punkten B hade utskottet anmält, att granskningen ej heller givit utskottet
anledning till anmälan jämlikt § 107 regeringsformen mot någon ledamot av
statsrådet.

Vid memorialet funnos fogade

A) en med I betecknad reservation beträffande avslaget yrkande om anmälan
utan åberopande av § 107 regeringsformen;

B) tretton särskilda, med II—XIV betecknade reservationer beträffande
avslagna yrkanden om anmälan enligt § 107 regeringsformen.

På framställning av herr talmannen beslöts att memorialet skulle företagas
till avgörande punktvis.

Punkten A.

Lades till handlingarna.

Punkten B.

Herr Herlitz: Herr talman! Det memorial, som här föredrages, ger ju i
och för sig inte anledning till mycken diskussion. Det är blankt och rent, och
det vittnar om majoritetens oblandade tillfredsställelse med allt, som regeringen
har företagit sig. Men det är ju egentligen ett rätt märkligt dokument, när
man tänker på att hur mycket än de socialdemokratiska ledamöterna av utskottet
ha forskat, ha de inte hittat någonting, som de ha funnit anledning att
reagera mot. Ingen av de saker, som de borgerliga ha anmärkt emot, ha de
funnit anmärkningsvärd, och inte någonting annat heller. Jag minns inte, när
regeringen senast stod inför konstitutionsutskottet i ett så förklarat ljus. Det
skiner så starkt, att det nästan generar en liten smula. Jag tror faktiskt, att
det hade varit klokt att dämpa det skenet något. Just nu hade väl varit det
rätta tillfället att ge ett rejält svar till de skändliga belackare, som påstå, att

Onsdagen den 2S maj 1947.

Nr 24.

Ang. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
socialdemokratien är ett den strama likriktningens parti. Nu hade väl varit
tillfälle att visa, att inom det partiet lever också någonting av folkstyrelsens
traditioner av självständig prövning och kritik. Och inte hade det väl legat
någon egentlig risk, herrar socialdemokratiska ledamöter av konstitutionsutskottet,
i att sjunga ut någon gång, så starkt som det socialdemokratiska herraväldet
ändå lär vara rotat i det svenska folket.

Mera är väl knappast att säga om själva memorialet, men jag hoppas, att
talmannen liksom vid föregående tillfällen tillåter att man också talar något
om reservationerna.

Jag är mycket spänd på hur diskussionen om dessa reservationer kommer att
gestalta sig. Det är en märklig händelse, att vi vid detta tillfälle ha förmånen
att på statsrådsbänken se några ledamöter av Kungi. Maj :ts regering. Eljest
har ju den regeln noggrant upprätthållits, att regeringen låtsats, som om den
inte såg och inte hörde de erinringar, som gjorts av reservanter i konstitutionsutskottet.
Jag tror faktiskt, att allmänheten har svårt att i det långa loppet
förstå finessen i eu sådan tystnad. Om det ursäktas mig, att jag en gång till
yttrar mig om taktiska socialdemokratiska angelägenheter, skulle jag vilja
säga, att jag inte tror, att folkopinionen i längden kommer att riktigt förstå,
ifall regeringen vid detta tillfälle så att säga höljer sig i en molnstod av föråldrade
konstitutionella principer. Kanske stå vi emellertid just i dag inför
den stund, då molnen skola skingras och en ny dag skall gå upp. Kanske
utgör herrar statsråds närvaro här ett varsel om detta. Jag hälsar det i så
fall med tillfredsställelse.

Det är bekant, att i konstitutionsutskottets dechargearbete genom tiderna kan
man urskilja så att säga två linjer. Regelmässigt har det gått så till, att
konstitutionsutskottet har anmärkt på konkreta, enskilda regeringsbeslut, som
utskottet har funnit anmärkningsvärda. Det är detta man brukar kalla för
detaljanmärkningssystemet. Men ständigt och jämt har också rest sig den tanken,
att konstitutionsutskottet väl skulle kunna, kanske rent av böra, samla sig
till mera allmänna omdömen om regeringens politik. Det har nu aldrig gått,
och jag vill stryka under, att jag av varjehanda skäl inte tror, att det går i
fortsättningen heller.

Reservanterna ha också i år gått vidare på den vanliga vägen. Det är eu
serie enskilda beslut, som anmälas. Men jag får kanske framhålla, att vi denna
gång ha tagit fasta på frågor av enligt vår mening jämförelsevis stor betydelse.
Och då vi ha tagit upp mindre frågor, har det varit sådana, som ha synts oss
äga en betydande principiell vikt. AO ha på det sättet tagit fasta på några
av de väsentliga punkter, där regeringens politik i detta nu möter motstånd och
inger misstroende. Mer än eljest kan alltså dechargebetänkandet bli ett underlag
för en sorts allmän debatt om regeringens politik.

En sak ha visserligen vi reservanter att förebrå oss. ATåra observationer hänföra
sig i huvudsak till spörsmål av så att säga konstitutionell natur. Den begränsningen
ligger ingalunda i vår uppgift; det är vår uppgift att ur alla synpunkter
bedöma, huruvida regeringens politik överensstämmer med rikets sannskyldiga
nytta. Men begränsningen stämmer med de traditioner, som sedan,
gammalt ha bestämt inriktningen av konstitutionsutskottets arbete, och får
kanske därför ursäktas.

På en punkt fullföljer utskottet gamla traditioner i sitt arbete: att reagera
mot slöseri och extravaganser. Jag syftar naturligtvis på den bekanta italienresan
eller, för att uttrycka mig korrekt, Kungl. Maj:ts beslut om denna resa.
Ty Kungl. Maj :ts beslut avsåg en resa till Italien och åter med extra flygplan.
Detta beslut avsåg, om jag har räknat rätt, en utgift, som skulle ha gått till
53 600 kronor eller, om man fick räkna ifrån en rabatt, som sedermera bevil -

Nr 24.

Onsdagen den 28 maj 1947.

Ang. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
jades, 43 600 kronor, medan enligt besked, som reservanterna här anmäla, resan
med ett ordinarie flygplan i själva verket kunde ha företagits för 10 300 kronor.
Vi ha skjutit fram denna fråga, därför att vi ha tyckt, att det är angeläget,
att man i dessa tider aktar sig för den frestelse att handla, kosta vad
det kosta vill, som lätt inställer sig i en sådan utomordentlig tid som vår. Jag
tror, att det är riktigast, att vi nu inrikta oss på att vi leva i en värld, där
allting är mycket trassligare och svårare både på kommunikationsväsendets område
och på andra områden än det var förr i världen. Det är ingenting att
skämmas för att man inte kommer fram så fort som man allra helst ville. Vi
ha anledning att sätta fingret på detta, ty kom ihåg, att det är många, som
ha kommit att leva över sina tillgångar, därför att de ha föreställt sig, att det
liksom inte passar sig, inte går an att vara sparsam och försiktig.

Tre anmärkningar belysa ur olika synpunkter regeringens syn på statstjänsten.
I ett fall har regeringen inte visat den objektivitet vid tjänstetillsättningar,
som vi äro vana vid här i landet, utan på ett betänkligt sätt fallit undan
för en propaganda av nu för tiden ganska vanligt slag. Det kan ju sättas
i fråga, huruvida det överhuvud taget är riktigt att vissa meningsriktningar
ställas i strykklass vid befordringar, men det är nästan ännu värre, att allsköns
personliga, motsättningar, däribland påtagliga konkurrentintressen, få
drapera sig i antinazismens prydliga klädnad.

I ett annat fall har det gällt att med kraft tillvarata statens ekonomiska
intressen. Att göra det är nu för tiden oerhört angeläget. Det är ju karakteristiskt
för det nutida samhällslivet, att myndigheterna i otaliga sammanhang
och i väldig omfattning ha att avgöra om ekonomiska förmåner, som skola
unnas olika kategorier av medborgare, jordbrukare och andra näringsidkare,
understödstagare, låntagare, anställda m. fl. I dessa angelägenheter ha organisationerna
fått allt större roll, och det är utmärkt att så har skett. Men på
samma gång är det viktigt, att på varje punkt statens intressen tillgodoses
med kraft. Man sätter inte förtroendemän för R. L. F. eller för lantbruksförbundet
att göra upp på det allmännas vägnar om jordbrukspriserna, men då
bör man inte heller anförtro förhandlingarna med statens anställda åt den,
som förut har haft till uppgift att företräda just deras intressen.

Frågan om generaldirektören i krigsmaterielverket ligger i viss mån på ett
liknande plan. Det gäller ju här att vidmakthålla principen, att ingen tjänsteman
skall ha bisysslor, som kunna medföra, att egna intressen kollidera med
det allmännas. I detta ärende blev ju slutet gott tack vare den kraftiga reaktion,
som statsrådet Vougt mötte i första kammaren på höstsidan. Det blev ett
resultat, som man i stort sett kan vara till freds med, men jag kan inte säga,
att då slutet är gott, är allting gott. Den påfallande likgiltighet, som försvarsministern
visade de mycket tungt vägande synpunkter, som hävdades från
riksdagshåll, ha reservanterna inte kunnat underlåta att reagera emot.

Flertalet av reservanternas anmärkningar ligger emellertid på ett annat plan
än det jag hittills har talat om. De belysa, kan man säga med ett ord, en maktkoncentration,
en maktanhopning i regeringens hand, som begynte under kriget
men som visar en märklig tendens till att fortfara. Ingenting är naturligare
än att i konstitutionsutskottet vår uppmärksamhet har riktats på sådana
punkter. Jag vet ju inte, vad det kan göra för intryck på regeringen, men
vi ha i varje fall trott det vara av en viss betydelse, att det svenska folket gör
klart för sig, vart det bär hän, då makten odelad samlas hos ett stort parti.

Sålunda är det av vikt, att det har fastslagits, hur remissväsendet har urartat,
Det är ju ett för svensk rätt egenartat institut, varigenom vi åstadkomma,
att olika erfarenheter och synpunkter komma fram. Vi få därigenom
en allsidig belysning av saker och ting, vi få möjlighet att väga skäl och mot -

Onsdagen den 28 maj 1947.

Nr 24.

Ang. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
skäl. Nu är det illa, om remisserna försummas, men det är dubbelt värre, om
remisser äga rum men på ett sådant sätt, att remissinstanserna alldeles icke
hinna att tänka. Det är att bevara skenet men förlora verkligheten. Det är en
av de många utvägarna att bevara vårt statsskicks bokstav men ge den levande
kraften till spillo.

På ett liknande plan ligger reservanternas erinran om regeringens hållning
till det på hösten så aktuella kravet på en s. k. rundabordskonferens, där olika
krafter inom vårt folk både från de politiska partierna, från näringslivet och
från arbetsmarknadens organisationer skulle samlas till ett fritt samråd, där
alla kunde hjälpas åt för att finna utvägarna i en situation, vars vanskligheter
man på alla håll mer och mer kände. Det är ett karakteristiskt inslag i regeringens
politik, som reservanterna ha varit angelägna att hugfästa, att regeringen
i sin trygga majoritetsställning i stället trodde sig väl kunna bemästra
dessa svårigheter på egen hand.

Men framför allt är det fråga om regeringens förhållande till riksdagen.
Jag erinrar först om vårt understrykande av att då det avgörande steget togs
i våra förhanllingar med Sovjetunionen, nämligen då regeringen i slutet av
mars 1946 lade fram en promemoria innefattande det principiella godtagandet
av miljardkrediten, så skedde det utan att utrikesnämnden dessförinnan hade
hörts. Man erinrar sig en historia från idylliska tider, från 1930, då dåvarande
utrikesministern, Trygger, hade djärvts att ge en delegation till en s. k.
tullfredskonferens vissa instruktioner utan att utrikesnämnden hade hörts.
Då restes en principiell opposition från riksdagens sida. Här förelåg en fråga
»av större vikt»; här skulle utrikesnämnden ha hörts »före avgörandet». Det
var då, och jag tror, att en jämförelse mellan vikten av den frågan och den,
som det nu gäller, är ganska klargörande.

Härtill kommer nu, att riksdagen själv har satts å sido. Bortsett från vad
jag nyss sade om generaldirektören vid krigsmaterielverket är det särskilt tre
kategorier av fall, som vi ha haft uppe.

För det första gäller det makten över statsfinanserna. Vid många tillfällen
har riksdagens finansmakt hotats genom att regeringen i sina händer har haft
allehanda medel, som den har ansett sig kunna förfoga över ganska fritt.
Man har försökt mer och mer komma ifrån den ordningen och genomföra den
principen, att riksdagen råder över alla statsmedel. Men vi leva i en förvirrad
tid, och det gamla onda är på väg att komma tillbaka. Vi ha iakttagit
det på två punkter. Den första är, om man så vill, en bagatell. Den gäller
vissa influtna avgifter, som togos i anspråk utan riksdagens hörande. Det strider
mot principerna för vår budgeträtt. Riksdagen råder principiellt över dessa
avgifter liksom över andra statstillgångar, och till yttermera visso finns det
i riksstaten en särskild inkomsttitel, avsedd för inkomster i den verksamhet,
som det här är fråga om.

Av större räckvidd är kanske frågan om clearingkassorna. Lite var ha vi
under senare tid hört de där clearingkassorna omtalas i olika sammanhang,
då det har varit fråga om att skaffa medel till det ena och det andra. »Vi
kunna väl ta i clearingkassan», har man ständigt hört sägas. Men sammanhanget
är det, att dessa kassor inte alls få användas för annat än de ändamål,
som ha godkänts antingen av riksdagen eller av dem, med vilka överenskommelse
träffats om bildandet av dem. Clearingkassorna äro inte alls någon liten
privat reservfond, som regeringen disponerar för nyttiga ändamål. I år ha
vi haft anledning att sätta fingret på en punkt, som föreföll oss särskilt slående,
då en clearingkassa, avsedd för utjämnande av marknadspriser, har använts
till utgivande av arbetslöshetsunderstöd, som befunnos nödvändiga, sedan
regeringen hade utfärdat förbud mot tillverkning av margarin.

Nr 24.

Onsdagen den 2S maj 1947.

Ang. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)

I två fall kan man säga, att regeringen inte, såsom vi skulle ha önskat,
har besinnat de gränser, som ligga i av riksdagen givna bemyndiganden. Det
ena fallet hänför sig till tillämpningen av förordningen om luftfart, enligt
vilken Kungl. Maj:t har att ge och vägra tillstånd till lufttrafik. Vi hävda,
att det aldrig har varit meningen, att denna befogenhet skall användas så,
som har skett i fallet Svenska Llo.yd, i en statsmonopolistisk anda, alltså till
hävdande av statens ekonomiska intressen, och vi ha trott det vara viktigt att
uppmärksamma den punkten, ty man vet inte, vart vi eljest komma hän. Vi
veta inte, hur regeringen annars kan komma att utnyttja andra befogenheter
att ge tillstånd till den ena eller andra sorten av näring. Skola vi t. ex. räkna
med att det en vacker dag kan befinnas vara till kronans ekonomiska gagn
att inte ge trafiktillstånd för yrkesmässig automobiltrafik till andra företag
än sådana, som staten är intresserad av? Det är sådana perspektiv, som vi
ha haft i tankarna.

För det andra är det fråga om en typisk fullmaktslag. Regeringen begagnade
vid utfärdandet av de ändrade bestämmelserna om sedeltäckningen i
våras en fullmaktslag, given för »av krig föranledda utomordentliga förhållanden».
Denna åtgärd, som redan bankoutskottet i modest form har reagerat
litet emot. ha vi funnit anmärkningsvärd ur principiella synpunkter. Vi ha
hävdat, — och det är en sats, som har sin betydelse utöver detta speciella
område — att lagar av sådan innebörd »böra, sedan kriget har upphört, endast
utnyttjas för bemästrande av svårigheter, som ha sitt upphov i av kriget föranledda
utomordentliga förhållanden.»

För det tredje är det fråga om missbruk av vad man kan kalla regeringens
makt över den ekonomiska lagstiftningen. Det har skett genom handhavandet
av export- och importregleringen. Vi ha tagit fasta på två fall, det ena på
grund av de syften, som fullföljdes med ett visst exportförbud, och det andra
på grund av importförbudets väldiga omfattning. Då vi ha reagerat, har det i
första hand varit med tanke på den väldiga betydelse, som regleringen av utrikeshandeln
nu har och som den med all säkerhet kommer att få för lång tid
framåt. Det är intet tvivel om att den, som sitter och bestämmer över export
och import, sitter i en nyckelposition, från vilken hela vårt näringsliv kan
dirigeras. Det är därför av oerhörd betydelse att på den punkten hävda en
skälig medbestämmanderätt för riksdagen. Men det är inte bara detta. Vi ha
också tänkt på de konsekvenser, som detta kan få på andra områden. Man
skall komma ihåg, att då regeringen utfärdar export- och importförbud, sker
det inte på grund av någon speciell fullmakt, vare sig i grundlagarna eller
annorstädes, utan på grund av en tolkning av det gamla budet i § 89 om
Konungens ekonomiska lagstiftning. Varför skulle då det som kan göras med
avseende å utrikeshandeln inte kunna göras på en mängd andra områden av
näringslivet, som vi kanske inte nu kunna överblicka?

Herr talman! De synpunkter, som jag här har utvecklat, ha varit, om man
så vill, konstitutionella, Men det är väl värt att lägga märke till. att reservanterna
inte ha dragit fram dessa principer bara för deras egen skull. Regeringens
självtillräcklighet har väckt opposition, inte bara därför att den har
tyckts oss stå i strid med goda, sunda konstitutionella principer, utan i många
fall också helt enkelt därför att vi inte ha varit till freds med regeringens
åtgärder och därför att vi ha trott, att resultatet skulle ha blivit ett annat, om
inte ärendena hade handlagts av regeringen på egen hand.

Jag är sålunda, för att ta några exempel, övertygad om att reformarbetet i
detta land skulle bli bättre underbyggt, om det gavs bättre tillfälle för remissinstanserna
att överväga vad vi företa oss. Det är mycket oroligt att i snabb

Onsdagen den 28 maj 1947.

Nr 24.

Ang. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
takt behandla propositioner, som bara skenbart bygga på sakkunnig, allsidig
granskning. Då är det faktiskt bättre att ta det en liten smula lugnare.

Jag kan heller inte tänka annat än att en konferens med utrikesnämnden i
mars 1946 omedelbart skulle ha aktualiserat frågan om vad den svenska industrien
verkligen rådde med och kanske befriat regeringen från den pinsamma
uppgiften att i efterhand pressa fram prestationer, som den redan hade utfäst
sig till.

För det tredje tror jag, att det var olyckligt för vår ekonomiska utveckling,
att vi inte i god tid kommo till det fria samråd mellan olika medborgerliga
kretsar, som skulle ägnas åt vägarna till inflationens bekämpande.

Men jag vill erkänna, att då jag på en råd punkter har rest kravet på att
regeringen borde ha vänt sig till riksdagen, så är det tyvärr inte med samma
förvissning om att resultatet skulle ha blivit ett annat, ifall saken hade lagts
fram för kamrarna. Nog hade det blivit opposition, det kan jag försäkra, på
åtskilliga punkter. Men resultatet hade väl i regel inte blivit något annat.
Regeringen har ju inte visat något särskilt intresse för att vid frågornas riksdagsbehandling
eftersträva lösningar, som andra ha kunnat enas om, och det
socialdemokratiska partiet har inte visat något alltför utpräglat intresse för
att pröva andra vägar än regeringens. Jag medger alltså, att i viss mån är
jag i en litet löjlig position, då jag intresserar mig för riksdagens hörande, i
full vetskap om hur riksdagsmajoriteten tänker och resonerar. Men jag gör
det ändå, med tanke på framtiden. Och jag gör det också därför att framläggandet
för riksdagen åtminstone betyder, att oppositionen får ett tillfälle att
ange sin avvikande syn. Det blir tillfälle till den diskussion och den kritik,
som ändå höra till det demokratiska statsskickets väsen.

I sådana här sammanhang svaras ofta, att det väl ändå är gott och väl, då
de åtgärder, som det har varit strid om, ändå sedan anmälts för riksdagen och
denna inte har haft någonting att invända. Svaret på en sådan invändning är,
att detta icke är till fyllest. Allehanda möjligheter att resonera efteråt om vad
som redan hänt och inte kan ändras kunna på intet vis ersätta den rätt att
pröva sakerna på förhand, som ingår i vår statsrätt.

Herr talman! Jag skall tillåta mig att ännu en gång återvända till de, om
man så vill, formella synpunkter, som jag har hävdat, särskilt kravet på en
bättre samverkan med riksdagen och dess organ. Under dechargearbetet i
konstitutionsutskottet har jag vid åtskilliga tillfällen fått höra, att jag har
svävat på målet, då det har gällt att tala om var gränsen går mellan Kungl.
Maj ds och riksdagens befogenheter. Jag har inte kunnat riktigt klart och
tydligt ge sådana svar beträffande remissväsendet, utrikesnämndens hörande,
rätten till import- och exportregleringar, § 60 regeringsformen om monopol
o. s. v. Det medger jag. Jag har svävat på målet för min del, och jag skulle
nog kunna säga, att detta också har satt sina spår i reservanternas uttalanden.
Men, mina damer och herrar, detta ligger nu en gång för alla i sakens natur.
Grundlagarna äro inte som en civillag eller strafflag, där en skicklig
advokat eller domare med säkerhet säger, var gränsen går mellan rätt och
orätt. Grundlagarnas tolkning är i många fall beroende på ett bedömande, som
kan utfalla på det ena eller andra sättet.

Men detta förhållande får inte tas till intäkt för att behandla grundlagarna
hur som helst. Finns det tveksamma gränsområden, så finns det också områden,
där den rätta tolkningen är otvetydig. Jag har exempelvis till och
med fått höra, att det egentligen var en omdömesfråga, om utrikesnämnden
skulle höras i mars 1946 eller inte. Nej, mina damer och herrar, där äro vi
inte inne på de tveksamma gränsområdena; där är saken klar. Ingen tvekan rå -

Nr 24.

Onsdagen den 28 maj 1947.

Ang. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
der om att detta var ett utrikesärende av större vikt, och ingen tvekan råder
om att med framläggandet av den ifrågavarande promemorian träffades
ett sådant avgörande, som regeringsformen avser, då den kräver utrikesnämndens
hörande »före avgörandet».

Särskilt viktig för avgränsningen av konstitutionella maktbefogenheter är
en synpunkt, som jag inte kan underlåta att till sist peka på. Det är viktigt
att klargöra, för vilka syften de få begagnas. Det är en i nutida offentlig
rätt alltmera erkänd sanning, att en maktutövning kan bli obehörig, då
den tjänar främmande syften, även om de grundläggande lagtexterna inte
ge någon direkt fingervisning därom. Man är med andra ord inom nutida
offentlig rätt van att noga rannsaka de syften, som få fullföljas med en
offentlig maktutövning. Det är mycket angeläget, att man ser också regeringens
maktutövning ur sådana synpunkter, ty de bli på många punkter
avgörande för vidden av dess maktställning. Observera, hur mycket denna
synpunkt har spelat in i detta betänkande! Vid publiceringen av säkerhetstjänstens
handlingar begagnades tvångsmedlen från krigstiden för ett främmande
syfte. Med avseende på export- och importförbuden är den stora frågan:
för vilket syfte få de användas? Skola vi glömma bort den princip, som
stod fast i äldre rätt, att det endast var för bestämda syften? I ärendet angående
Svenska Lloyd framträder maktmissbruket i särskilt flagrant form,
eftersom det där har utövats i kronans ekonomiska intresse. All erfarenhet från
skilda områden och från skilda länder visar, att man just på den punkten,
då det gäller utnyttjandet av en offentlig maktbefogenhet i det allmännas
ekonomiska intresse, har särskild anledning att vara på sin vakt, ty frestelsen
ligger så nära till hands och konsekvenserna äro så betänkliga.

Men jag medger, som sagt, att det inte på alla punkter har varit möjligt
att till stöd för våra krav på samverkan med riksdagen med bestämdhet
åberopa grundlag eller lag. Det finns gränsområden — visst finns det sådana,
Men då vi ha befunnit oss på dylika gränsområden, har en annan tankegång
gripit in, som för oss har varit mycket väsentlig. Grundlagarna äro
ålderdomliga, ofullkomliga, icke avpassade efter vår tid. De lämna från våra
synpunkter sett stora luckor öppna, Men då det är så, är det inte meningen,
att regeringen med skicklighet skall begagna alla dessa luckor och kryphål.
Där kräves i stället en utfyllnad av grundlagens regler genom en praxis, som
överensstämmer med folkstyrelsens grundsatser. Det är den andan man har
saknat i regeringens politik, viljan att upprätthålla och i mån av behov utveckla
den balans mellan å ena sidan regeringen och å andra sidan riksdagen
och andra samhällskrafter, som fordras i ett fritt statsskick och i sådana tider
som de nuvarande är särskilt angelägen.

Herr Andersson, Jones Erik: Herr talman! Årets dechargebetänkande är,
såsom även den föregående talaren antydde, något unikt i sitt slag, i så måtto att
där förekommer inte en enda anmärkning, som kunnat samla majoriteten omkring
sig, än mindre — vilket ju under vanliga förhållanden inte behöver vara
så alldeles ovanligt — en anmäkning som konstitutionsutskottet står enigt
bakom. I stället presenteras ett fjortontal s. k. reservationsanmärkningar, där
uppdelningen i regel i utskottet rört sig med siffrorna 11 mot 9, d. v. s. socialdemokratisk
majoritet mot de övriga, minoriteten. Det är för allom uppenbart,
att den nu sittande majoritetsregeringen, vid konstitutionsutskottets granskningav
årets petita, inom utskottet haft sina absolut ståndaktiga drabanter, som i
vått och torrt värnat regeringens anseende, till och med i fält, där en påminnelse
borde varit självklar, så mycket hellre som denna i dylikt fall långt ifrån haft
någon dödande karaktär. Som ett första exempel i den vägen kan bara nämnas

On3dagen den 28 maj 1947.

Nr 24.

Ang. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
ärendet nr 1 bland reservationerna, som inrymmer endast ett påpekande av de
alltför korta remisstider, som regeringen vid infordrandet av yttranden i viktiga
frågor behagat tillmäta myndigheterna för avgivandet av sina svar — en försyndelse
som emellertid även föregående regeringar gjort sig skyldiga till och
som konstitutionsutskottet vid upprepade tillfällen gjort anmärkningar emot.
Men inte ens en stilla erinran härom har den överkänsliga majoriteten nu
kunnat vara med om. Om det åtminstone varit någon kavat frondör från dessa,
vilken i ett anfall av rättfärdighetslusta och i full vetskap om att här gällde
det alls ej något djupt sår i vederbörandes prestige på dessa grunder kunnat
följa med på minoritetssidan — men nej, allt sådant synes i närvarande skede
som något otänkbart!

Ett annat fall, där man även borde kunnat vänta sig anslutning •— full och
enig anslutning, synes det, från hela utskottet — var framhävandet av det konstitutionellt
lättvindiga förfaringssättet vid de förberedande underhandlingarna
om handelsavtalet mellan Sverige och Sovjetunionen, därvid vederbörande ansvariga,
utrikesminister Undén och dåvarande handelsminister Myrdal, underlåtit
att pliktskyldigast konferera med utrikesnämnden på ett tidigare stadium
än som nu skedde. Detta så mycket hellre som nämnda ministrar sedan själva

— utrikesminister Undén under uttryckligt beklagande — erkänt denna sin
försummelse. Jag må själv bekänna, att jag alltsedan i höstas gått och trott att
denna sak, vid konstitutionsutskottets kommande granskning av detta ärende
i år, måste bli föremål för ett utskottets samfällda klander. Men tro aldrig det

— här har majoriteten som vanligt satt opp sina troskyldiga anleten, låtsats
som det regnat och hjältemodigt hållit god min i besvärligt spel. Man har sannerligen
haft anledning att förvåna sig — eller rättare, man har vant sig numera
att knappast förvåna sig över något.

När jag under ett par intensiva vårdagar före pingst haft lyckan att prova
krafterna vid arbetet på Jonesgårdens åkrar, har det vid arbetets gång och klara
tankars sprudlande spel, emot bakgrunden av vad som hänt och skett, spontant
runnit opp för mig den bekanta andersenska sagan om »Vad far gör är alltid
det rätta». Den handlar, som var man vet, om en husbonde som i glad självmedvetenhet
och yster handlingslust gav sig ut på vift för att göra bytesaffärer.
Utgångsläget var en präktig häst, och så började bytena, först mot eu
ko, sedan mot ett får, så en gås och undan för undan, tills slutresultatet blev
en påse ruttna äpplen att bära hem till mor. Men när han kom hem och berättade
om sina eskapader för sin kära hälft, möttes han ingalunda av något klander,
utan för vart byte endast med det välsignade: »Vad far gör är alltid det rätta!»
Det var en idyll i sagolik endräkt, ytterligare förhöjd och nående sin fullkomning,
när plötsligt en rik engelsman uppenbarade sig och betalade hela kalaset.

Ja, nog ha vi parallellen ganska slående, vad beträffar sagans förra del, i
fråga om »husets» affärer i socialdemokratisk regi. Var inte utgångsläget även
här från början förhållandevis utmärkt: vi hade det ypperligt förspänt, oberörda
av krigets direkta skadeverkningar, en industri och ett näringsliv i full
gång, en stark valutareserv o. s. v. Och så kom dagens makthavande, den nye
styrande »far i huset» i det svenska folkhemmet, för att visa sig på styva linan
och omsätta den socialdemokratiska »skördetiden» i levande liv och praktik.
Det blev »bytesaffärer» i stor stil, något underliga i mångt och mycket, ett penningspel
med många frågetecken, en hotfullt sjunkande valutareserv — klara
varningsrop höjdes från oppositionen, men regeringen lät sig intet bekomma;
här var alls ingen fara på taket, och grunden var fullt körstark och stabil —
tills plötsligen dagsläget blottades som av ett bombnedslag en söndagskväll i
mars 1947 genom kaffebeslaget och den nya ransoneringen. Om svenska folket
någonsin gripits av en chock, så var det vid nu. Vem skulle ha kunnat tro något

Första kammarens protokoll Nr ZJt. 4

Nr 24.

Onsdagen den 28 maj 1947.

Ang. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
sådant efter alla försäkringar om frid och ingen fara? Det blev ett uppvaknande,
i all sin realism ej lämnande rum för något tvivelsmål.

Men under tiden hade nog menige man redan sett åtskilligt som i planhushållningens
tecken verkat föga förtroendeingivande, än mindre klokt och berömvärt.
Det vore synd att säga, att byteshandeln för Sveriges del kännetecknades
av några lysande affärer. Kan man annat än tycka att liknelsen med gubben
i sagan, som bytte och bytte, tills han mot slutet endast hade en påse ruttna
äpplen kvar, är ganska slående inför vetskapen om de massor av apelsiner, som
lågo och ruttnade i svenska hamnar framåt vintersidan?

Jag är ingen nationalekonom — och Gud vare tack och lov för det, hade
jag så när sagt. Det är höglärt farliga herrar, fullproppade med teoretisk
visdom, men många gånger ganska verklighetsfrämmande i fråga om inställningen
till levande form och liv. Ha vi inte sett, hur denna visdom satt frukt
även i svensk statskonst på senaste år? En enkel bonde måste fråga sig, om
det kan ligga något förnuft i att å tider, då man på utlandsmarknaden kan
sälja varor till mycket förmånliga priser — såsom till exempel nu senast
beträffande pappersmassa, papper och papp — helt enkelt ta och sätta ner
priserna, till stort förfång för köpenskapen och uppenbar förlust för både säljare
och folkhushållet i gemen. Man förstår, att affärerna under dylika ordningar
smälta ner till det minimala. Här ha vi ett av »nationalekonomiens»
mest flagranta misstag i afl sin utstuderade beräkningskonst, när den bestämmer
kursen. Den förlust som här åsamkades vårt ekonomiska liv går ingalunda
att bagatellisera, säkerligen var det i enlighet med verkliga kännares
omdöme i denna sak tiotals, kanske hundratals miljoner som gingo till spillo,
innan regeringen kom till insikt om felaktigheten i denna taktik.

I fråga om det av mig förut berörda, av hela svenska folket högst uppmärksammade
s. k. ryssavtalet må det även böra utsägas — även om reservanterna
endast mera antydningsvis beröra denna sak — att det genom regeringens
åtgöranden på ett tidigare stadium steg till dimensioner, som uppebarligen
komma att bereda oss de största svårigheter. När riksdagen stod inför den ansvarsfyllda
uppgiften att sanktionera denna överenskommelse, var det säkerligen
många —- och dit hörde även jag, ja, kanske också en hel del av regeringspartiets
egna anhängare — som med den största olust nödgades gå med på
detta verk. — »Varför sa’ ni då inte stopp?», faller någon beskäftig röst in.
Just därför, svara vi, att vi helt enkelt stodo inför ett fait accompli, en redan så
gott som fullbordad handling, inför vilken det ej fanns någon återvändo och
vars kullkastande i sista ögonblicket skulle av motparten upptagits som en
ovänlig handling. Men att saken till slutet drivits till dessa dimensioner, det
är till icke ringa grad regeringens förtjänst. Det vittnar om en självuppskattning
och yverborenhet hos höga vederbörande, som föga rimmar med de tillgångar
och resurser vårt lilla land, förut hårt engagerat i miljardkrediter, på
rimligt sätt orkar med. Hela detta verk i sin efter våra resurser högt drivna
överdimensionering kommer att i langa tider för oss innebära en belastning,
vars signatur den nuvarande regeringen ej skall kunna utplåna.

Men — »vad far gör är alltid det rätta!» — tror konstitutionsutskottets majoritet.
Vore det bara så väl beställt, att liksom i den andersenska sagan till
slutet också uppenbarade sig en välgörare, som gentilt och storslaget redde
upp de ^dåliga affärerna — ack ja, men den rike engelsmannen lär väl låta
vänta på sig!

Det är en gammal bondedygd att ej laborera med större, utgifter än vad
man av omständigheterna är illa tvungen till. Försiktighet och återhållsamhet
ha varit en bondes ledstjärna i alla tider, om debet och kredit skola gå
ihop. Extravagans och vräkighet ha varit främmande för hans livsföring,

Onsdagen den 28 maj 1947.

Nr 24.

Öl

Ang. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
och vad han fordrar av sig själv, det är väl naturligt att han kräver även av
andra. Staten och de statliga myndigheterna få inte utgöra undantag i dessa
stycken. Det bör därvid ej upptagas som ett utslag av småpetig kverulans
och bondsnålt knussel att påtala den riksbekanta Thunborgska flygresan till
Italien i september i fjol för underhandlingar om införskaffande av italiensk
arbetskraft till de av order — glöm därvid inte ryssavtalet — överhopade industrierna
i vårt land. Den flygresan företogs ju som bekant med extra flygplan,
som betingade en merkostnad av flera tiotusental kronor utöver vad
turen kostat med flyglägenhet per ordinarie tur. Endast några dagars dröjsmål
hade väl härvid knappast behövt spela någon roll.

Det må visserligen kunna betraktas som en lapprisumma detta och ingenting
att bråka om, men saken har, vilket den föregående talaren även antydde, större
räckvidd än så och blottar tendenser till en nonchalans och lättfärdighet, som,
lössläppt och sanktionerad av riksdagen, innebär de största faror för framtiden.
Tåls det att göra så i ena fallet, räds man ej att hugga till ännu värre
i nästa. Det bör vara lite fason även på de statliga agremangen i fortsättningen.

Allt som allt, herr talman, jag skall inte trötta längre. Jag har bara dragit
fram några stickprov ur konstitutionsutskottets dechargeutlåtande denna gång,
som jag i koncentrat återgivit med mina randanteckningar till »vad som sig i
riket tilldragit» under löpande verksamhetsår och som med angelägenheten
om »rikets sannskyldiga nytta» sammanhöra. Det är i all enkelhet en bondes
funderingar vid den jord, med vilken han fäderneärvt är sammanväxt och som
ur djupen manat honom att sjunga ut på enkelt och rättframt dalasätt.

Herr Elmgren: Herr talman! Såväl herr Herlitz som konstitutionsutskottets
ärade vice ordförande ha ju inledningsvis i sina anföranden anslagit samma tongångar.
Herr Herlitz talade om att den socialdemokratiska majoriteten i konstitutionsutskottet
hade uppträtt på ett sådant sätt, att man märkte majoritetens
oblandade tillfredsställelse med regeringen, och professor Herlitz riktade
mot oss den förebråelsen, att vi inte hade funnit någonting, som vi hade
haft anledning att reagera emot. Herr Herlitz sade också, att skenet av självbelåtenhet
har varit så starkt, att det har varit nästan generande. Jag måste
säga, herr talman, att även ett annat sken har förmärkts i utskottet. Vad som
där också har skinit igenom är det, att man i årets dechargedebatt från borgerligt
håll har bedrivit en politisk skalpjakt på regeringen. Det har även erkänts
i utskottet, att anmärkningarna ha varit i rätt hög grad av politisk karaktär.
Då är det väl bra mycket begärt, om man vill, att den socialdemokratiska
majoriteten skulle demonstrera, att regeringen saknade det underlag,
som den naturligen bör ha i utskottet.

Min ärade vän herr Jones Erik Andersson sade ett ord i det sammanhanget,
som jag inte kan undgå att bemöta. Vi veta ju, att herr Andersson mycket
ofta talar om, att han är den enkle bonden. Men jag måste säga, att han lika
väl som sin mera berömde landsman Erik Axel Karlfeldt väl har ett alter ego.
När Karlfeldt berör sitt alter ego och säger, att han talar med bönder på
böndernas vis, men med lärde män på latin, gäller det väl också Jones Erik Andersson,
Ty det är ju inte obekant, att det klappar en skalds hjärta även innanför
hans dalarock. Nu delgav han kammaren några poetiska utflykter. De
rörde sig denna gång varken om några sedeskildringar från Stockholm eller
om någon naturlyrik hemifrån, utan de togo sagans form. Han talade också
om »ståndaktiga drabanter, som i vått och torrt värnat regeringens anseende».
Skall jag få grumla idyllen något med att påminna om att de borgerligas avsikt
att bedriva skalpjakt på regeringen har varit så uppenbar, att till och

Nr 24.

Onsdagen den 28 maj 1947.

Ang. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
med en av de borgerliga ledamöterna, en av herr Jones Erik Anderssons egna
partivänner, har reagerat däremot och sällat sig till de drabanter, som kämpat
för regeringen?

När herr Herlitz på sitt vanliga eleganta sätt lade upp sitt anförande, sade
han, att det var en hel del mycket betydelsefulla frågor, där man hade velat
göra anmärkningar, ehuru man inte vunnit majoritet för anmärkningarna, och
han delade upp dem i vissa grupper. Det var ganska märkligt, att herr Herlitz
på tal om dessa betydelsefulla frågor började just med reservationen nr 12
om flygresan och reagerade mot extravagans och slöseri, samma sak som herr
Jones Erik Andersson också har varit inne på.

Jag skulle i det fallet vilja säga, att om man studerar akterna noggrant, får
man en helt annan bild av denna sak än som framträder i reservationen, i
varje fall om man driver den linje som herr Herlitz drivit — det är tydligen
han som hållit i pennan. Han säger, att man här inte bör rikta anmärkning mot
vad som realiter har skett, utan man skall dra ut konsekvenserna och anmärka
på att Kungl. Maj :t bär bemyndigat delegationen att resa med eget flygplan
såväl fram som tillbaka— det senaste bemyndigandet utnyttjades inte. Men
när man driver sitt resonemang så långt och är så logisk, bör man väl i alla
fall kunna ha skyldighet att ta någon hänsyn till de omständigheter, som förelågo,
då Kungl. Maj:t fattade sitt beslut. De uppgifter, som Kungl. Maj:t
stödde sig på, voro helt enkelt de, att denna extra flygning skulle ha betingat
en merkostnad av 4 631 kronor, om det hade gått efter beräkningarna och flygplanet
verkligen hade varit fullbokat. Det är riktigt, att resan blev dyrbar,
men det är olyckliga omständigheter som spelat in och vållat detta. Kungl.
Maj :t kunde vid beslutets fattande naturligtvis inte utgå från annat än de
upplysningar som gåvos.

Det är vidare nödvändigt att påpeka, att sådana här avgöranden i Kungl.
Maj :ts kansli måste fattas ganska snabbt. Man har där massor av ärenden
som skola avgöras. Kungl. Maj :t har inte haft samma förmån som oppositionen
i konstitutionsutskottet att kunna ägna dagar åt att utreda vad som eventuellt
kunde ha gjorts. Genom att oppositionen — eller rättare sagt den som
drivit saken — har etablerat sig som resebyrå och inhämtat en del uppgifter
har man fått fram en resemöjlighet över Geneve. Men den möjligheten var ju
inte bekant för Kungl. Maj:t. Man hade från Aerotransports sida helt enkelt
inte upplyst om denna resemöjlighet. Det torde också vara obestridligt, att
tågförbindelserna på kontinenten vid tidpunkten för resan voro sådana, att
delegationen hade riskerat att bli sittande åtskillig tid i Geneve, om man hade
valt den vägen. När Kungl. Maj:t fattade sitt beslut, var det därför inte så
egendomligt som reservanterna velat göra gällande.

För övrigt finns det en direkt felaktighet i reservationen. Där säges, att det
inte fanns möjlighet för delegationen att resa tillbaka med extra flygplan.
Rätta förhållandet är, vilket bestyrkes av den brevväxling som förekommit, att
det fanns en möjlighet för delegationen att flyga hem med extra plan. Delegationen
avbeställde emellertid detta extraplan, då Aerotransport inte kunde få
planet fullbokat med andra resande.

Jag vidhåller således, herr talman, att man får en helt annan bild av delegationens
resa, när man ser, hur det i verkligheten har gått till, hur delegationen
försökte spara under resan i Italien, hur man inte drog sig för att använda
ordinarie linjebussar för att färdas så billigt som möjligt och hur man, innan
resan startades, genom SILA sökte göra en hel del ansträngningar för att få
fram olika färdmöjligheter. Ingen kan väl med fog hävda, att delegationen
skulle ha väntat med resan den månad som det hade varit fråga om, ifall man
skulle ha anlitat ordinarie flygplan till Rom.

Onsdagen den 2S maj 1047•

Nr 24.

Ang. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)

Vad sedan beträffar de stora frågor, som herr Herlitz var inne på, skall
jag endast i allra största korthet beröra dem.

I fråga om handelsavtalet med Sovjetunionen sade professor Herlitz, att man
från Kungl. Maj:ts sida erkänt, att utrikesnämnden borde ha hörts. Jag gjorde
i utskottet samma erkännande, och jag kan upprepa det här. Men det innebär
icke att man erkänner att, som det påstås i reservationen, Kungl. Maj:t
här har begått ett fel. Det enda man erkänner är vad utrikesministern sade redan
den 13 november 1946, nämligen att utrikesnämnden gärna kunde ha
hörts och att han nu efteråt ville beklaga, att så inte hade skett. Beträffande
själva varubytesavtalet hänvisade han till att samlingsregeringen inte hade
hört utrikesnämnden.

Jag har alltid med synnerligen stort intresse studerat herr Herlitz’ skrifter
och anföranden. Denna debatt ger mig anledning att påminna om herr Herlitz’
eget ställningstagande under kriget. Detta ställningstagande delades, såvitt
jag vet, också av herr Jones Erik Andersson. Så sent som den 14 juni
1946 uttryckte herr Herlitz i ett anförande här i kammaren sin tacksamhet
till utrikesministern för det sätt, på vilket handelsöverenskommelser numera
framläggas för riksdagen. Herr Herlitz yttrade: »Det är först under innevarande
år som handelsavtal i större utsträckning än förr ha lagts fram för
riksdagen. Trots dessa förhållanden har ju konstitutionsutskottet inte under
dessa år agerat. För min del har jag hållits tillbaka dels av tanken på de särskilda
omständigheter, som helt säkert ofta ha gjort det till ett nödtvång att
handla utan riksdagen, dels också av rädsla för att en anmärkning av rent
konstitutionell art möjligen skulle kunna få icke avsedda politiska biverkningar.
Det är nu efter dessa år av tystnad från vår sida en tillfredsställelse
att få ta upp saken och få i gång ett resonemang om den i en form, som kanske
är mera givande än de former som anvisas av konstitutionsutskottet.»

Vad sedan riksdagens finansmakt beträffar, har herr Herlitz här yttrat en
del både i fråga om frökontrollanstalten och clearingkassorna som egentligen
skulle ha behövt bemötas. Jag inskränker mig dock att beträffande frökontrollanstalten
konstatera, att det torde vara att gå ganska långt i anmärkningsförfarande,
om man vill framställa en anmärkning som i praktiken gäller en
ren bokföringsfråga. Diskussionen gäller nämligen här, huruvida Kungl. Maj:t
för kontrollen över produktionen av sättpotatis borde ha tagit i anspråk medel
under anslaget för prisreglerande åtgärder på jordbrukets område eller om man
borde ha utnyttjat en särskild inkomstpost för detta ändamål. Om Kungl.
Maj :t hade tagit medel via en särskild anslagspost, hade måhända den^nu
framställda reservationsanmärkningen inte kommit till stånd. Men man måste
väl i alla fall ha ett sakligt underlag för en anmärkning i konstitutionsutskottet
och inte bara framställa en anmärkning på rent formella grunder.

Vad beträffar clearingkassorna, är det intressant att studera herr Herlitz’
tidigare uttalanden om denna sak. Jag erinrar om ett uttalande av herr Herlitz
år 1941, då herr Herlitz i fråga om clearingkassorna lade största vikt vid
något helt annat än nu. År 1941 framhöll herr Herlitz: »Avgörande för frågans
konstitutionella bedömande måste bliva vad ’prisutjämningen’_ innebär ur
den enskildes synpunkt. Från ekonomisk synpunkt må talet om prisutjämning
träffa kärnpunkten, men ur rättslig synpunkt väsentligast är, att en näringsidkare
under vissa förutsättningar ålägges fullgöra eu penningprestation till
det allmänna.» Då ju clearingen numera ordnats i form av ett avtal mellan
tvenne parter, har därmed det väsentliga i den av herr Herlitz framförda kritiken,
så vitt jag förstår, försvunnit.

Vad till slut beträffar det missbruk av den ekonomiska makten, som regeringen
påstås ha gjort sig skyldig till, vill jag bara erinra om att vad herr

Nr 24.

Onsdagen den 28 maj 1947.

Ang. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)

Herlitz nu kallar för missbruk av den ekonomiska makten bedömde han ar
1939 på ett helt annat sätt. Jag behöver bara följa hans egen historieskrivning.
I ett anförande här i kammaren under hösten 1939 yttrade herr Herlitz beträffande
den svåra frågan om export- och importförbud: »Jag skall inte göra
någon anmärkning ur konstitutionell synpunkt mot detta förfaringssätt, ty
som bekant har det förut vid mångfaldiga tillfällen hänt, att Kungl. Maj:t,
riksdagen oåtspord, utfärdat export- och importförbud.» Sedan förklarar herr
Herlitz hur det gått till att frågan om utfärdandet av export- och importförbud
glidit undan från riksdagens beslutandesfär. I och med detta säger han också
de facto, att Kungl. Maj :t har denna rätt, som han nu finner så tvivelaktig.
Det har nog utan tvivel skett en glidning i herr Herlitz egen uppfattning under
årens lopp. Den omständigheten, att det nu sitter en rent socialdemokratisk
regering, har kanske åstadkommit en del av denna glidning. Det, som herr
Herlitz nu betecknar såsom missbruk av den ekonomiska makten, föranledde
honom år 1939 till följande uttalande: »Jag förbiser naturligtvis inte de praktiska
svårigheter, som skulle följa av att man skrupulöst hävdade den principen,
att alla export- och importförbud skulle underställas riksdagen för godkännande,
innan de bragtes i kraft. Så långt vill jag ingalunda gå, men jag
skulle ändå, med tanke på den betydelse för hela vårt ekonomiska liv frågan
om reglering av import och export säkert kommer att få från och med nu under
en följd av år, vilja tillåta mig att rikta en vördsam vädjan till regeringen,
huruvida det inte kunde sörjas för att riksdagen i möjligaste mån — jag
stryker under de orden — finge tillfälle att även på detta viktiga område medverka-.
» Yad herr Herlitz nu anser vara ett missbruk från regeringens sida
av den ekonomiska makten, ansåg han i slutet av år 1939 inte vara farligare
än att han då kunde inskränka sig till en vördsam vädjan till regeringen om
att även riksdagen skulle få medverka i dessa avgöranden.

Herr Domö: Herr talman! Det finns tecken, som tyda på att konstitutionsutskottets
granskning av den förda regeringspolitiken kan komma att urarta
till en tom formalitet. Den partipolitiska ställningen i riksdag och utskott
och den uppenbart allt starkare bundenhet, i vilken en riksdagsmajoritets medlemmar
känna sig stå till sin partiregering, synas medföra, att möjligheterna
att åstadkomma en anmärkning av den art, grundlagen förutser, praktiskt taget
försvinner.

En sådan utveckling kan, herr talman, icke vara till fördel för vare sig
riksdagen eller regeringen. Riksdagens kontrollmakt är dock en anmärkningsvärt
viktig del av de befogenheter, som skänka folkrepresentationen dess ställning
i statslivet. Speciellt med hänsyn till den oerhörda maktkoncentration
till regeringsdepartementen, som kommit att känneteckna utvecklingen under
senare år, är en effektiv kontrollprocedur även för regeringen ett livsvillkor.
Det kan icke vara till fördel för den verkställande makten, att dess majoritet
i riksdagen åt den timrar ett politiskt skyddsrum, som icke blott är splittersäkert
utan i själva verket fullträffsäkert.

Dessa kort antydda överväganden synas giva en slutsats. I samma mån
som svårigheten att nå utskottsanmärkning ökar, måste också den vikt man
fäster vid reservationsvis framförda anmärkningar öka. Reservationerna till
konstitutionsutskottets dechargememorial utgöra i själva verket granskningens
resultat. Denna observation synes mig särskilt berättigad i år, då reservanterna
till anmärkning upptagit stora, i andra sammanhang livligt debatterade spörsmål,
vilka för vår närmaste ekonomiska framtid äro av avgörande betydelse.

_ Det kan och kommer möjligen att svaras, att frågor av denna art skola
diskuteras i andra sammanhang —- i remissdebatter och de politiska general -

Onsdagen den 28 maj 1947.

Nr 24.

Ang. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
mönstringar, som då och då anställas. Man glömmer emellertid därvid att det
material, reservanterna i ett dechargememorial bygga på, icke står till förfogande
för deltagarna i en vanlig politisk riksdagsdebatt. _ Bakom den kritik,
som i denna form riktas mot en snart allsmäktig regering, ligger månaders
tålmodig granskning av ett aktmaterial, som vanliga riksdagsmän icke
äga tillgång till. Reservanterna i konstitutionsutskottet se regeringspolitiken
inifrån och ha därför möjlighet att ur många gånger befruktande synpunkter
se det, som verkligen skett, i det som syntes ske.

Starka skäl synas mig således tala för att allvarliga ansträngningar göras
för att ge nytt liv och ny kraft åt ett rättsligt och politiskt institut, som förefaller
vara i färd att degenereras. I dessa ansträngningar behövs regeringens
medverkan. Denna borde i en helt annan utsträckning än tidigare aktivt
medverka, i medvetande om den nya betydelse minoritetsanmärkningar numera
måste tillräknas. Läget synes knappast rättfärdiga den förnäma oberördhetens
attityd. Därmed gagnar man icke samspelet mellan regering och
opposition. Vad man däremot gör — medvetet eller omedvetet — är att flytta
meningsutbytet från kamrarna till spalterna, från den plattform för resonemang,
som riksdagen dock är, till den i och för sig nödvändiga möjlighet till
polemik, som tidningspressen erbjuder. Så gagnar man dock icke riksdagens
ställning i demokratien. .. „ .

Herr talman, av vad jag nu anfört torde väl framgå, att jag har för avsikt
att i någon mån försynda mig mot den sedvänja, som uppstått i denna kammare
i fråga om reservationsanmärkningar till dechargebetänkandet. Jag finner
att denna sedvänja måste vika för den politiska verkligheten, att den politiska
minoriteten kan göra anspråk på att fritt få diskutera de skäl till anmärkningar,
som vid granskningen av statsrådsprotokollen framkommit —
även då dessa endast ställts av en minoritet inom utskottet. Såvitt jag kan
finna, föreligger icke något hinder för tillfredsställande av ett sådant krav
från minoritetens sida. _ _ . ...

I fem olika reservationer har frågan om regeringens ekonomiska politik
tagits upp till granskning — ur olika synpunkter _ men med gemensam syftning.
Reservanterna ha förmenat, att regeringen icke iakttagit rikets sannskyldiga
nytta, då den låtit inflationskonjunkturen växa fram utan att vidtaga
effektiva motåtgärder, samt att regeringen i sina tvekande och trevande
åtgärder ställt riksdagen utanför i väsentliga avseenden. Jag understryker
denna uppfattning, som jag helt delar, och jag kan icke finna annat än att
reservanterna härvid givit uttryck åt en uppfattning, spridd langt utanför
riksdagen och över partigränserna. , o

Sammanfattande kan man om regeringens hållning till de under ar 1946
allt tydligare tecknen på en tillspetsning av den inflatoriska högkonjunkturen
säga, att regeringen — av skäl, som här icke behöva redovisas med
energi tillämpar det ofta missförstådda engelska talesättet att vänta och se.
Kanske väntade man mer än man såg. Köpkraften i pengar fick växa utan
hänsyn till den relativt sett för ringa varutillgången. Betydande grupper
konsumenter bibragtes den uppfattningen, att möjlighet förelåg för väsentligt
ökad behovstillfredsställelse. Utan större hänsyn till den. radikalt förändrade
situationen fortsattes en utrikeshandelspolitik, som höll tillbaka exporten och
gynnade importen. Resultaten kunna också avläsas i det väldiga importöverskott,
vilket naturligtvis icke helt men dock delvis åstadkoms utan någon förbättring
i försörjningen med nödvändiga varor. Av speciell betydelse för denna
utveckling torde ha varit kronapprecieringen — eller snarare omfattningen och
tillämpningen av denna appreciering. Den likaledes utan hänsyn till det faktiska
läget förda kreditpolitiken försämrade läget och spred misstro i vida

Nr 24.

Onsdagen den 2S maj 1947.

Ang. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
kretsar. Valutasituationen försämrades hastigt, vilket dock icke förmådde regeringen
till krafttag. På en förhållandevis kort tid förändrades vårt lands
internationella läge radikalt. Det enligt ofta överdrivna utländska föreställningar
»rika Sverige» upplöstes till ett töcken, och kvar stod ett land med
samma svårigheter som det stora flertalet europeiska stater. Sverige hade nått
detta tillstånd utan att ha varit utsatt för ett modernt storkrigs förstörelse,
utan att ha varit ockuperat och utsuget av främmande makt. Att regeringen
bär ett väsentligt ansvar för denna utveckling, förefaller självklart, om man
fasthåller en regerings oavvisliga skyldighet att så handskas med gemensamma
tillgångar, att bästa möjliga resultat uppnås, och om man erinrar sig den sittande
regeringens märkliga passivitet i centrala ekonomiska frågor och markanta
intressen för problemen, där partipolitiska och klasspolitiska moment
kommo in.

Det hade varit naturligt, att i det läge, som växte fram, söka mobilisera alla
nationens sunda ekonomiska krafter. Regeringen hade utan tvivel kunnat lita
på svenska folkets omdöme och lojalitet. De former, i vilka ett sådant samarbete
över partigränserna och andra med hänsyn till situationen oväsentliga skiljaktigheter
skulle ha klätts, äro likgiltiga. Man kan kalla det en rundabordskonferens
ejler vad man vill. Det väsentliga hade varit samarbetet och det förtroende
för vår ekonomiska politik ett sådant hade kunnat skapa, Från vår sida framhölls
gång på gång nödvändigheten härav. Regeringen konstruerade en serie
egendomliga förevändningar för sin inaktivitet och försatt det psykologiska
ögonblicket. Utvecklingen blev också den fruktade. Osäkerheten och den smygande
misstron mot framtiden spredo sig i allt vidare lager av vårt folk. Effekten
på sparviljan blev desto märkbarare, som regeringen valde denna ömtåliga
tidpunkt för att signalera eu skattepolitik, vilken — man må diskutera i all
oändlighet — av stora grupper betraktades som ett hot mot sparsamhetens kanske
djupaste drivkraft, föreställningen att man själv eller ens efterkommande
skall få njuta frukterna av dagens återhållsamhet. Så kom mot slutet av året
den starka importhausse, som till icke ringa grad åstadkoms av det egendomliga
intermezzot kring planerna på en hård importreglering, det intermezzo, då
statsråden talade med olika tungor.

Av senare uttalanden kan man utläsa, att regeringen inom sig diskuterat de
lämpliga tidpunkterna för ett ingripande. Karakteristiskt är emellertid att man
med ingripanden hela tiden avsag skärpningar av regleringar och ransoneringar.
Man hade en patentmedicin, och diskussionen förefaller icke ha rört. huruvida
denna vore nyttig eller ej, utan uteslutande tidpunkten för dess användning. Om
jag som regeringens främsta brist betecknar dess inaktivitet, måste jag som dess
till graden likställda försyndelse anföra den envisa förankringen i reglementerings-
och ransoneringsmentaliteten, som kännetecknar dess uppträdande. Man
hade uppenbarligen konstaterat,_ att under det täcke, priskontrollen brett över
det ekonomiska livet, en snedvridning av produktionen höll på att växa fram.
Arbetskraft och andra produktionskrafter strömmade över från framställning
av samhällsekonomiskt nödvändiga varor till mindre väsentliga produktionsgrenar.
Arbetskraftsproblemet fick en skrämmande realitet för jordbruket, för
de tunga industrierna och för andra näringsgrenar, vilkas utveckling och produktionsförmåga
maste betraktas som avgörande för vår närliggande ekonomiska
framtid. Från regeringshåll föranledde detta faktum ingenting annat än vaga
resonemang om möjligheterna att ytterligare utöka det sterila kontrollsystemet.
Man diskuterade nya former för improduktiva statsingripanden och lät snedvridningen
förvärras. Kan man tänka sig någon bistrare illustration till inaktiviteten
och till ransoneringsmentalitetens dominans.? Ytterligare en detalj kan
i detta sammanhang anföras. I den kommuniké av den 24 september 1946, genom

Onsdagen den 28 maj 1947.

Nr 24.

Ang. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
vilken den egenartade och förlustbringande exportprispolitiken fastslogs, står
att läsa: »Ur handels- och prispolitiska synpunkter har det framstått som synnerligen
angeläget,, att man icke från svensk sida, i syfte att reducera verkningarna
av sänkningen av de svenska exportpriserna, vidtar åtgärder som är
ägnade att driva upp prisnivån utomlands.» Regeringen tillgriper alltså en konstitutionellt
diskutabel metod att tvinga våra exportörer att sälja till underpris
på världsmarknaden, varigenom en väsentlig förlust tillskyndas landet i den ädla
men något verklighetsfrämmande avsikten att undvika åtgärder »som äro ägnade
att driva upp prisnivån utomlands». Det förefaller rimligare, att man tagit
större hänsyn till både prisnivå och andra ekonomiska omständigheter i det
egna landet.

Naturligtvis föreligger ingen möjlighet att åstadkomma ett formellt underkännande
av den förda regeringspolitiken. Jag understryker dock än en
gång., att regeringen enligt min uppfattning i sina allmänna mått och steg
icke iakttagit rikets sannskyldiga nytta och detta på ett område av central
betydelse för varje medborgare i detta land. De konsekvenser detta borde medföra
behöva icke utsägas.

De av mig diskuterade frågornas natur är sådan, att en granskning av det
som skett ger naturlig anledning att fråga vad som kommer att ske. Jag kan
icke finna, att regeringen ännu signalerat en sådan förändring i sin politik,
att den lyckats övertyga om sin vilja och förmåga att förutsättningslöst och
utan hänsyn till ideologisk barlast handskas med de aktuella problemen. De
överläggningar regeringen hade med företrädare för riksdagspartierna och i
vilka jag själv deltog misslyckades. Jag tror, att jag ger uttryck åt eu bland
de deltagande spridd uppfattning, då jag säger, att dessa överläggningar gåvo
oss nya bevis på hur bunden regeringen är av den allmänna inställning, som
i. arbetarrörelsens efterkrigsprogram fått sitt mest markanta uttryck. Regeringen
vill planhushålla, icke hushålla. Häri ligger orsaken till det misslyckande
den hade att anteckna i inflationsförhandlingarna med oppositionspartierna.
De fantasifulla skildringar av vad som där förekom, som lanserats på
folkmöten, ge mig endast dubbel orsak att konstatera detta, Man får val hoppas,
att det andra försök, som sedan gjorts, att nå gemensamma deklarationer,
kommer att leda till bättre resultat, men övertygad härom kan man — efter
vad som nyligen förekommit — icke vara.

Frågorna om vår ekonomiska politik ha stark aktualitet. Regeringen måste
besvara dem. Den kan icke hänvisa till några entydiga deklarationer eller till
någon genomförd politik. Ryktena surra i iuften om vad som planeras och
vad som förehas. Första villkoret för ett begynnande tillfrisknande måste vara
att icke endast riksdagen, utan hela svenska folket får besked. Hur tänker
regeringen lösa problemet att återställa den ekonomiska balansen? Hur tänker
man omvandla köpkraften i pengar till köpkraft, möjlig att tillfredsställa med
varor? På vilka vägar vill man nå en inriktning av produktionen, som motsvarar
behoven i samhället? Vilka metoder äro avsedda att användas för att
återställa våra valutareserver till en sådan höjd, att vi få rimlig rörelsefrihet
på. världsmarknaden? Varmed tänker man ersätta den nu förda politikens ingripande
från fall till fall? Hur ser den ekonomiska politik ut med vilken regeringen
tänker samla svenska folket till hårt, många gånger krävande, möjligen
impopulärt men absolut nödvändigt arbete för ekonomisk stabilitet, vilket
är en förutsättning för all reformpolitik och för den faktiska trivsel i
samhället, på vilken svenska folket kan göra anspråk?

Fn granskning av förra årets ekonomiska politik ger eftertryck åt dessa
frågor. Vi veta vad som skedde, nu vilja vi veta vad som skall ske.

.58

Nr 24.

Onsdagen den 28 maj 1947.

Ang. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)

Hans excellens herr statsministern Erlander: Herr talman! Det var ett yttrande
av herr Domö som föranledde mig att begära ordet, vilket jag kanske
inte annars skulle ha gjort.

Herr Domö yttrade, att regeringen vägrar att diskutera med oppositionen
och sätter sig på sina höga hästar, vilket inte gagnar de strävanden, som i
nuvarande läge borde vara gemensamma för oss alla — ungefär så föllo hans
ord. Nej, herr Domö, regeringen sätter sig icke och har icke satt sig på
några höga hästar. Vi ha under hela den tid, som jag har haft äran att fungera
såsom regeringschef, ideligen försökt att komma i kontakt med den opposition
som åtminstone på läpparna har fört talet om att den handlade främst
i samhällets intresse. Vi ha gång på gång icke undvikit debatt om den ekonomiska
politiken, utan tvärtom inbjudit till debatt. När regeringen tvingades
till ingripanden på importsidan den 15 mars, var det oss angeläget att samtidigt
utlj^sa ett riksdagssammanträde, där hela den ekonomiska politiken
skulle kunna bli föremål för ingående diskussion. Vi hade också. ett sådant
sammanträde den 19 mars, då de olika synpunkterna fingo bryta sig mot varandra.

Det är icke rimligt att under sådana förhållanden påstå, att den sittande
regeringen inte har velat eller vågat låta riksdagen diskutera den ekonomiska
politiken. Jag vädjar till kammarens ledamöter att hålla i minnet, att varje
fråga, som i det föreliggande dechargebetänkandet är föremål för behandling,
utom möjligen den storpolitiska Thunborgska resan till Rom och kanske historien
med frökontrollanstaltens medel, men i varje fall de fem ting, som herr
Domö uppehöll sig vid, ha varit föremål för riksdagsdebatter, icke en, utan
i regel tre gånger, nämligen vid remissdebatten, vid debatten den 19 mars
och vid de särskilda sakfrågornas behandling. Jag tillbakavisar således bestämt
den tolkningen av regeringens hållning till dagens dechargedebatt, att
vi inte skulle vara intresserade av att hålla oss i kontakt med riksdagen och
att lyssna till vad oppositionen har att säga.

Jag vill dessutom fästa uppmärksamheten på att regeringen i känsla av
att den ekonomiska politiken inte var ett lämpligt tummelfält för partipolitiska
spekulationer inbjöd samtliga partiledare till en partiledarkonferens. I
anförande efter anförande hade vi dessförinnan offentligt vädjat till oppositionen:
tala om för oss, vad det är för fel på den politik, som vi fört.
tala om det för oss, inte i allmänna dunkla ordalag utan peka ut i konkreta
exempel vad det är som är misstagen! Sedan vi på detta sätt under hela
hösten vädjat till oppositionen att riva slöjorna som dolde de mystiska medel,
som oppositionen hade till sitt förfogande i kampen mot inflationen, inbjödo
vi till en inflationskonferens.

Jag vågar påstå, herr Domö, att det icke är några felaktiga folkmötesskildringar
av vad som förekommit, när jag vid upprepade tillfällen förklarat,
att överläggningarna mellan oppositionen och regeringen till en början
fördes i en anda av öppenhet, förtrolighet och samförstånd, som gjorde
att jag för min del betraktade det som naturligt, att vi skulle ha kunnat komma
fram till en överenskommelse. Jag medger gärna, att det var ett stort
misslyckande för mig, när den borgerliga oppositionen sprängde partiledarkonferensen
för att ha ett bättre utgångsläge vid 1948 års val. Det visade mig,
att jag hade varit alltför naiv. Jag har lärt mig en del sedan dess. Jag förstår
nu, att för oppositionen gällde det, inte att komma fram till ett resultat, som
var gagneligt för landet, utan i första hand att skilja ut sig för att slippa
att ta ansvaret för en del, såsom man beräknade, impopulära åtgärder och att
på varje punkt vidga klyftan mellan oppositionen och regeringen.

Detta är det historiska händelseförloppet. Herr Domö kan väl ändå inte

Onsdagen den 28 maj 1947.

Nr 24.

Ang. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
förneka, att när op.positionen sprängde partiledarkonferensen den 11 mars.
skedde det på en fråga av den arten, att det nu efteråt förefaller vara ganska
orimligt, att man tillät utvecklingen att gå därhän, att den ledde till en
sprängning av konferensen. Det gällde inte den framtida ekonomiska politiken
utan en beskrivning av de under åren 1946 och 1947 utförda lönerörelsernas
roll i den nuvarande situationen. Detta och ingenting annat. Detta är
ingen felaktig skildring av de interna förhandlingarna, utan jag föreställer
mig, att var och en som har deltagit i dessa förhandlingar är beredd att
vitsorda dess riktighet. Vi hade en möjlighet till samling om den kommande
politiken, från högern till kommunisterna. Konferensen sprängdes av partitaktiska
skäl. Ansvaret var icke regeringens.

Här har diskuterats ideligen om vad som skulle göras och vad som skall
ske i fråga om vår ekonomiska politik. Det riktas nu i dag på nytt en rad
frågor till oss på denna punkt. Kan det verkligen vara lämpligt att begagna
dechargedebatten till att på nytt ta upp en stor ekonomisk debatt? Jag tror
inte, att det är mycket lönande, i all synnerhet när det inte framkommer
någonting nytt, utan man bara upprepar dessa anklagelser för bristande förtänksamhet
och bristande klokhet och inte kommer med något, som kan föra
oss ett enda steg närmare en samordning av våra krafter i kampen mot inflationen.
Eftersom jag inte tror på nyttan av att ånyo rada upp alla dessa
argument, som kammaren och svenska folket väl känna till, och då man i
dechargebetänkandet inte ens kan konstatera en nyansskillnad i förhållande
till de gamla och forna anklagelserna, anser jag mig inte ha någon anledning
att ge mig in på en närmare diskussion av dessa ting. Men jag skall tillåta
mig att göra ett enda avsteg.

Herr Domö säger: den sittande regeringen vill inte hushålla, utan planhushålla;
den älskar regleringarna och reglementeringarna för deras egen skull.
Omedelbart efter det att han sagt detta, skildrar han läget på arbetsmarknaden.
Regeringen såg, förklarar han, att det rådde brist på arbetskraft inom
industrien och jordbruket, men ändå gjorde regeringen ingenting! Jag måste
verkligen fråga herr Domö: kan detta betraktas som ett uttryck för vår vilja
att tvångsreglera samhället? Eller vill herr Domö att vi i den situationen skulle
ha tillgripit tjänstepliktslagen? Vill herr Domö med sina förstuckna antydningar
insinuera, -att det är ett fel av regeringen, att vi i nuvarande situation
inte ha lagt in arbetsmarknaden under tvångsreglering och att vi inte
tvångshänvisa arbetskraft till järnbruken och jordbruket? Man behöver bara på
en enda punkt ställa den frågan för att visa, hur motsägelsefylld herr Domös
förkunnelse är, när han å ena sidan anklagar oss för att vi inte våga ingripa
och å andra sidan begär mjmket långtgående ingripanden i den personliga friheten.

Herr Domö erhöll nu ordet för kort genmäle och anförde: Herr talman! Först
ett svar på en direkt fråga från statsministern.

Hans excellens vet mycket väl — det har jag sagt flera gånger — att
jag inte vill ha någon tvångsdirigering av eller statskontroll över vår arbetskraft.
Men det finns faktiskt andra vägar att påverka saker och ting än
genom kontroll och statsingripanden.

Jag reagerar mot statsministerns beskyllning, att målet för oppositionspartierna
i inflationsförhandlingarna skulle ha varit icke att åstadkomma ett
resultat till gagn för landet, utan att vidga klyftan mellan opposition och regering,
och att vi i det syftet bröto förhandlingarna. Jag bestrider detta, och
beklagar, att Ni, herr statsminister, genom yttranden av denna art vidgar
klyftan mellan oss.

Nr 24.

Onsdagen den 28 maj 1947.

Ang. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)

Vi gincrn till verket i ärlig avsikt att söka klara upp det hela. Vi sökte komma
till resultat, men det visade sig att regeringen — och här tar jag till
ett kraftuttryck — i sin självtillräcklighet drog en ring omkring sitt ideologiskt
politiska program och sade: »Vi kunna diskutera allting utom de här
sakerna; de äro tabu.» Vad var då för oss att göra, när det gällde att åstadkomma
åtgärder, som skulle bringa lugn och ordning i landet och återställa
förtroendet för den förda politiken, annat än att säga, att vi måste undvika
åtgärder, som skapa oro, och bygga en grund, som vi gemensamt kunde bygga
vidare på? När detta uppenbarligen icke kunde ske under medverkan från regeringen,
så var det omöjligt för oss att fortsätta överläggningarna. Häri
låg den egentliga grundorsaken till vårt ställningstagande.

Hans excellens herr statsministern Erlander: Herr talman! Jag beklagar, att
herr Domös tid inte räckte till för att ge oss en upplysning om på vilka vägar
han ville reglera arbetsmarknadten. Jag brinner av nyfikenhet. Jag har sysslat
med arbetsmarknadsfrågor i mina dagar, nästan lika mycket som herr
Domö, och jag vet, att det är inte lätt att finna vägar att leda arbetskraften.
Om det är herr Domös åsikt, att vi skola påverka lönerörelserna i stigande
riktning, skulle det också vara intressant att få ett besked på den punkten.
Jag fick emellertid intet sådant besked. Däremot fick jag besked på andra
frågor.

Herr Domö bestrider, att det var av partitaktiska hänsyn, som inflationskonferensen
bröts. Han säger, att det berodde på att regeringen inte ville
lämna sina ideologiska förutsättningar, att vi drogo en cirkel omkring vissa
frågor, som vi inte ville tillåta diskussion om.

Denna skildring måste bero på ett minnesfel. Det förhöll sig inte så, att
vi inte voro villiga att diskutera alla tänkbara frågor. Jag upprepar ännu
en gång, att när konferensen sprängdes, skedde detta icke på en ideologisk fråga,
utan på grund av att vi hade olika uppfattning om vilken roll, som
lönerörelserna 1946 och 1947 hade spelat för den ekonomiska utvecklingen.
Var låg den marxistiska eller socialistiska ideologien där? Det är ju en rent
konkret sak, där man konstaterade, att vi hade olika meningar. Vi hade inte
fäst oss vid om oppositionen hållit fast vid sin mening, men vi ansågo oss
inte kunna gå till Sveriges arbetare och tjänstemän och vädja till dem att
iakttaga moderation och försiktighet i kommande lönerörelser och samtidigt
säga till dem, att de buro skulden för att vi råkat i det läge, som vi befunno
oss i. Det var på denna rent praktiska fråga, som inflationskonferensen sprängdes.
Det måste vara någon annan överläggning, som herr Domö deltagit i och
som han nu påminner sig, när han påstår, att det var någon marxistisk eller
socialistisk ideologi, som hindrade oss från att nå samförstånd.

Ordet lämnades ånyo för kort genmäle till herr Domö, som nu yttrade: Herr
talman! Tiden är inte så lång för en treminutersreplik, herr statsminister, att
man behöver bli hånad för att man inte hinner besvara en fråga.

Regeringen kan inverka på arbetsmarknaden på olika sätt. Den kan påverka
den genom sin allmänna politik. Om den t. ex. för en kreditpolitik, som
tar i anspråk de produktiva krafterna i mycket stor utsträckning, betyder
givetvis detta oerhört mycket. Om regeringen för en politik, som på ett visst
område gör möjligheterna att betala arbetskraften mindre än på andra, inverkar
detta också. Det är många sådana saker, som kunna spela en stor roll,
när det gäller att bemästra arbetskraftssvårigheterna.

Herr Englund: Herr talman! Det är en smula otacksamt att efter denna
laddade politiska debatt återvända till konstitutionsutskottets betänkande. Jag

Onsdagen den 28 maj 1947.

Nr 24.

Öl

Ang. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
nödgas emellertid göra det, och därvid viil jag ge uttryck för samma känsla
som den, som behärskar herr Herlitz och herr Jones Erik Andersson, en känsla
av förundran — som var särskilt stark för mig, som var ny i utskottet för
detta år — över den utomordentliga homogeniteten i den socialdemokratiska
åskådningen. Denna homogenitet i åskådning har emellertid inte på något sätt
motsvarats av en likartad homogenitet beträffande motiveringarna. Dessa ha
tvärtom växlat mellan mycket troskyldiga och kortfattade motiveringar för
avslag på några håll och eu mycket elegant balansgång mellan bifall till anmärkningsyrkandet
och avslag, som under långa stunder hållit de borgerliga
ledamöterna i spänning, var det egentligen skulle sluta.

Den anmärkning, som herr Elmgren riktade mot den borgerliga majoriteten,
att den hela tiden varit på jakt efter anmärkningsanledningar mot regeringen,
tycker jag inte är alldeles träffande. Det är ju en väsentlig skillnad mellan
den borgerliga minoritetens hållning i utskottet och den socialdemokratiska
majoritetens. Man ser inte någon enhetlig borgerlig opposition. Det är tvärtom
så, att antalet anmärkare växlat mellan en anmärkare och samtliga nio anmärkare,
med många variationer däremellan. För min del måste jag tolka detta
som ett uttryck för att den borgerliga minoriteten har gått till en mera omsorgsfull
prövning av sin ståndpunkt. Personligen känner jag mig inte alls träffad
av denna anmärkning, eftersom jag i ett rätt stort antal fall har underlåtit
att biträda de framställda anmärkningsyrkandena. I något fall beror det på
bristande förtrogenhet med utskottets voteringsvanor, men i de flesta fall ligger
en från anmärkarens avvikande mening bakom.

Jag har, för att ta denna differens först, en väsentligt olikartad syn på
konstitutionell praxis, än den som har burit upp herr Herlitz anförande. \rår
grundlag är ålderdomlig, sade herr Herlitz, och den kräver utfyllnad av konstitutionell
praxis. Herr Herlitz ville ge vissa stränga direktiv för denna utfyllnad.
För min del tror jag inte, att detta är möjligt, alldeles speciellt som
man, såvitt jag ser, saknar någon konstitutionell doktrin för det sätt, på vilket
konstitutionell sedvanerätt bildas eller avskaffas. Det är således inte möjligt
att hänvisa till några säkra riktlinjer, och för min del tror jag, att det
kommer att visa sig hopplöst, att för utvecklingen av denna konstitutionella
praxis, som utfyller grundlagen, ange andra riktlinjer än dem, som betingas
av ett strävande mot ett socialt optimum. Alla försök att binda utvecklingen
med därifrån avvikande regler tror jag sålunda komma att visa sig föga framgångsrika.

Denna allmänna grundsyn, som inte är definitiv, men som i varje fall har
förhindrat mig att biträda ett flertal av de anmärkningar mot konstitutionell
praxis, som gjordes av herr Herlitz, har föranlett, att mitt namn inte återfinnes
under ett rätt stort antal av dessa formella reservationer. Med så mycket
större tyngd ber jag emellertid att få instämma i de erinringar, som gjordes
av herr Herlitz i andra, sakliga hänseenden.

Det har till en början ganska mycket upprört mig, att Kungl. Maj:t låtit
sig förledas till att låta uppenbara svepskäl i fråga om hänvisningen till eu
tidigare nazistisk åskådning påverka behandlingen av ett befordringsärende
därhän, att en i övrigt meriterad man inte fick befordran. Det har jag funnit
så mycket anmärkningsvärdare, som det i detta fall skelt en prövning av vederbörandes
pålitlighet, verkställd av bedömningsnämnden, i vilken vid det
tillfället sutto tre män av pålitlig demokratisk läggning, nämligen presidenten
Lindhagen, professor Andrén i denna kammare och professor Segerstedt
junior.

Jag delar också helt och hållet anmärkningen om vikten av att remissväsendet
bibehålies vid vad som ursprungligen avsågs därmed. Under den korta tid

G2 Nr 24. Onsdagen den 28 maj 1947.

Ang. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
jag vistats i riksdagen, kar jag fått en stark känsla av att den erfarenhet, som
riksdagsmännen själva förfoga över i sin egenskap av kommunalmän, är av
betydande värde vid en rikslagstiftnings utformning. En sådan utformning
av remissväsendet, att kommunala instanser med hänsyn till sina arbetsformer
inte bli i tillfälle att uttala sig om eu så betydelsefull fråga som exempelvis
beskattningsformerna, tycker jag med hänsyn till den kommunala erfarenhetens
sålunda ådagalagda värde är en mycket avgörande anmärkning mot den
utveckling, remissväsendet fått under den senaste tiden.

Jag vill slutligen, herr talman, instämma i erinran mot regeringens underlåtenhet
att vid en viss tidpunkt i höstas sammankalla en rundabordskonferens
för ekonomiska överläggningar. Herr statsministern har visserligen nyss klargjort,
att från en senare tidpunkt föreligga vissa förtjänstfulla initiativ till
konferenser från regeringens sida, men eu rundabordskonferens vid denna tidigare
tidpunkt, som anmärkningen gäller, skulle säkerligen ha kunnat ingripa
med gynnsammare resultat än vid den senare tidpunkt, då sådana sammanträden
av ena eller andra slaget kommit till stånd. För min personliga del är
jag visserligen med hänsyn till min allmänna syn på orsaksutvecklingen på
denna punkt inte benägen att ge regeringen ensam skulden till denna utveckling,
då jag tror att kausaliteten bakom denna utveckling rymmer faktorer
även från annat håll. Denna ogynnsamma utveckling skulle emellertid ha kunnat
brytas genom ett ingripande, som vid tidigare tidpunkt hade sammanfört
de stridiga krafterna i gemensam samverkan. Konferensen skulle på den punkten
ha kunnat i viss mån ersätta den samverkan i samlingsregeringens form,
som i ett tidigare skede, enligt mitt sätt att se, med betydande fördel för landet
ägde rum här i Sverige.

Fru Lindström: Herr talman! Herrar Herlitz och Jones Erik Andersson ha
här gjort gällande, att den dyra reseräkningen för den Thunborgska arbetskraftsdelegationens
romresa varit oförenlig med »rikets sannskyldiga nytta»,
en fråga som herr -Herlitz försökt inrangera under frågor av »väsentlig principiell
räckvidd» och »spörsmål av konstitutionell natur». Det förefaller nog
av denna definition som om § 107 regeringsformen har blivit litet missbrukad
i år. I formeln »icke iakttagit rikets sannskyldiga nytta» har vår grundlagsvårdare
nummer ett, professor Herlitz, vars namn ju står under tretton av de
fjorton reservat-ionsanmärkningarna, inlagt den mest skiftande innebörd och
med detta om »rikets sannskyldiga nytta» motiverat allt^ möjligt från sin
väldiga kritik av regeringens allmänna ekonomiska politik till ett förmanande
pekfinger med anledning av herr Thunborgs dyra reseräkning.

I anknytning till herr Jones Erik Anderssons lilla nätta liknelse om »far»
skulle jag vilja säga att vad herr Herlitz säger och tycker i utskottet alltid
förefaller att vara det rätta för oppositionspartiernas ledamöter där. Det må
förlåtas en gammal lärjunge till professor Herlitz, en lärjunge sop vansläktats,
om jag säger att jag inte, när jag en gång insöp hans föreläsningar, trodde
att han brukade använda den högtidliga § 107 såsom camouflage för vilka
små politiska tjuvnyp som helst. Till sådana tjuvnyp räknar jag utan tvekan
den föreliggande reservationsanmärkmngen nr 12 mot statsrådet Mos sborg,
en anmärkning som egentligen skjuter på den Folke Thunborg, vilken, förefaller
det, alltmera börjat övertaga Gunnar Myrdals roll av det ställföreträdande
lidandet för av alla socialdemokrater omfattade men av borgerligheten avskydda
socialistiska idéer.

Egentligen borde man väl inte från utskottsmajoritetens sida behöva spilla
många fler ord på den italienska flygresan, men da jag liksom herr Elmgren
suttit med vid behandlingen av ärendet i utskottet och sedermera funnit att

Onsdagen den 28 maj 1947.

Nr 24.

Ang. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
reservanterna, trots de upplysningar som lämnats inom utskottet, envist upprepa
vissa felaktiga uppgifter i sin reservation och här muntligen, tycker jag
nog att dessa uppgifter böra bli litet fullständigare belysta.

Man har anmärkt på att det färdsätt, som Kungl. Maj :t bemyndigat delegationen
att använda vid dess italienresa-, varit mycket för dyrt, och reservanterna
ha konstruerat ett färdsätt med en resekostnad som är 10 000 kronor billigare
än vad den verkliga kostnaden uppgick till, en konstruktion som bara
har det felet, att den är alldeles verklighetsfrämmande. Inom utskottet ha vi i
detalj kunnat påvisa detta, men reservanterna ha in,te velat höra på det örat.
Resan till Rom var dyr. Därom rådde ingen oenighet i utskottet, men här har
force majeure spelat in, såsom herr Elmgren också nyss framböll, och i en
penibel situation har man nödgats handla såsom man gjorde. Att delegationens
ärende var brådskande har heller inte bestritts av oppositionen. Det var oppositionen
själv närstående industrikretsar som puffade för att man skulle försöka
få hit de italienska yrkesarbetarna om möjligt före vintern. Tidpunkten
för förhandlingarna utsattes till i början av oktober, men då visade det sig, att
det inte fanns några lediga platser i det ordinarie flygplanet till Rom och
att det skulle komma att dröja bortåt en månad innan det skulle kunna bli
det. Ett extra flygplan kunde man däremot enligt uppgift från Aerotransport
ordna. Bruttokostnaden för detta plan, 25 000 kronor, borde enligt ABA kunna
minskas med 15 000 kronor i biljettavgifter från andra passagerare, och
från denna nettokostnad på 10 000 kronor bör man rimligen också dra kostnaden
för den ordinarie flygresan, om en sådan hade företagits, alltså litet
över 5 000 kronor; 4 600 kronor mera var alltså allt som man trodde sig behöva
betala för en tidsvinst av ungefär en månad, inte de flera tiotusental
kronor, som herr Jones Erik Andersson för en stund sedan kastade ut på en
höft. Nu inträffade force majeure för italiendelegationen. Sent dagen före resan
meddelade ABA, att det inte kunde komma med några andra passagerare i
det extra flygplanet. Sex norrmän hade tagit tillbaka beställningarna, och
utlovade ytterligare beställningar uteblevo. Mena verkligen reservanterna, att
man i sista ögonblicket skulle ha telegraferat till den italienska regeringen,
att resan måste uppskjutas på obestämd tid, därför att Sverige inte hade råd
att betala merkostnaden för denna flygning?

Reservanterna göra gällande att det vid tidpunkten för delegationens resa,
den 3 oktober, kunde ställas sex platser till förfogande i det ordinarie flygplanet
Stockholm—Geneve och att delegationen sedan kunde resa med tåg från
Geneve till Rom. Delegationens ordförande har emellertid bestämt hävdat, att
dessa sex platser blivit kända för honom och delegationen först genom reservationsanmärkningen.
Delegationen reste således okunnig därom. Även om den
rekommenderade möjligheten hade varit känd för delegationen och utnyttjats
av denna, är det emellertid ytterst tvivelaktigt, om delegationen kunnat få
plats i tågen Geneve—Rom, som det vid denna tidpunkt var och alltjämt är
ett helt äventyr att resa med, då de ju nästan ständigt äro överfulla och försenade.
När nu reservanterna i tågtidtabellen tagit reda på att det fanns tåglägenheter,
borde de också ha övertygat sig om att det verkligen fanns plats
på tågen.

Vad slutligen beträffar reservanternas uppgift att ABA inte kunde tillhandahålla
något extra flygplan för återresan och att därför, såsom det antydes.
denna blev billigare iin vad den slösaktiga delegationen hade tillämnat.
är denna felaktig, såsom herr Elmgren redan förklarat. Det verkliga förhållandet
är att delegationen från Rom meddelade ABA i Stockholm, att den
önskade ett extraplan för återresan endast under förutsättning att extraplanet
gick fullbookat både sträckan Stockholm—-Rom och Rom Stockholm. Då ABA

(54

Nr 24.

Onsdagen den 28 maj 1947.

Ang. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.),
visserligen kunde ställa flygplan till förfogande men inte kunde garantera
fullbookning, avbeställdes det extra planet av delegationen.

Reservanternas kritik mot italienresan är således i väsentliga punkter direkt
missvisande, och detta försök från oppositionens sida att framställa Kungl.
Maj :t såsom en slösaktig regering, nonchalant med skattebetalarnas medel även
i detaljutgifter som denna, är med förlov sagt ganska småaktigt, och jag
hoppas, herr talman, att det inte övertygar vare sig kammaren eller allmänheten.

Herr Lindén: Herr talman! Jag har med stort intresse lyssnat på herr Domö
och uppmärksammat inledningen i hans anförande, där han förklarade sig kunna
konstatera att det gransknings förfarande, som konstitutionsutskottet numera
hänger sig åt, har lett till dechargens urartning. Han fann detta mycket beklagligt
och ansåg sig kunna dra den slutsatsen, att genom detta förfall av granskningsförfarandet
folkrepresentationens ställning i förhållande till den verkställande
makten blivit mycket svag. Han karakteriserade vidare, såsom vi komma
ihåg, den socialdemokratiska majoriteten i konstitutionsutskottet såsom något
slags bombsäkert och splitterfritt skyddsrum, där regeringen kan krypa in och
skydda sig från de borgerligas angrepp.

Herr Jones Erik Andersson var inne på precis samma linje. Han skildrade
med sitt särskilda språk det hela såsom »vad far gör är alltid rätt», och herr
Herlitz ironiserade och förklarade, att nu hade det varit tillfälle för konstitutionsutskottets
socialdemokratiska majoritet att visa, att partiet inte var likriktat.
Det är detta, herr talman, som givit mig anledning att begära ordet.

När vi i konstitutionsutskottet försökte att komma till rätta med alla de
frågor, som drogos fram i dagsljuset, hade åtminstone jag för min personliga
del den uppfattningen, att om det funnits goda sakskäl skulle det inte ha generat
mig ett ögonblick, ehuru socialdemokrat, att ansluta mig till en anmärkning
mot regeringen. Men jag har mycket svårt att förstå, att ett anmärkningsyrkande
skall kunna ställas på vilka lösa boliner som helst, och jag har dessutom den
uppfattningen, att paragraferna 106 och 107 regeringsformen skola användas
med sådan urskillning, att man inte förslöar det vapen som riksdagen har i sin
dechargegranskning. Jag har inte, utom möjligen i någon enda fråga, kunnat
konstatera att de skäl som oppositionen framfört, ha varit tillräckligt bärande
för en anmärkning, även om i en del fall det kan ha funnits anledning till missnöje.
Eftersom herr Herlitz ironiserade över den vad han kallade blåögda och
troskyldiga majoriteten i konstitutionsutskottet, vill jag säga, att det åtminstone
för mig framstår såsom rimligt att man, när man vill göra en anmärkning,
också bemödar sig om att ge bevisning för anmärkningsyrkandet. Jag har haft
en obehaglig känsla av att man från oppositionens sida menat, att det inte är
så värst kinkigt, om anmärkningen är bärande. Man skall inte kräva någonting
av åklagaren i fråga om bevisning, utan det må vara regeringens och »regeringsdrabanternas»
sak att bevisa att beskyllningen är oriktig eller svagt grundad.
Jag har den enkla, fast kanske inte sunda, inställningen att om man skall beskylla
folk för fel, om man överhuvud taget skall göra gällande att ett eller flera
statsråd inte ha iakttagit rikets sannskyldiga nytta eller att ett eller flera
statsråd ha missuppfattat sin ställning etc., anser jag en sådan åtgärd — även
om den kommer såsom en reservationsanmärkning —■ som någonting så viktigt och
betydelsefullt i ett parlamentariskt samhälle, att en sådan beskyllning inte skali
utkastas utan mycket starka och goda skäl. Har man däremot den uppfattningen,
som oppositionen uppenbarligen haft i många stycken, att det må vara
Kungl. Maj:ts och Kungl. Maj:ts »drabanters» sak att klara bevisningen att man
är oskyldig, skulle det faktiskt ha legat mycket nära till hands att vi social -

Onsdagen den 28 maj 1947.

Nr 24.

Ang. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
demokrater i konstitutionsutskottet hade sagt oss, att om man så lättvindigt
kan få till stånd anmärkningsyrkanden är det kanske inte heller nödvändigt
att allvarligt pröva dem, och ändå ha, herr talman, socialdemokraterna i utskottet
grundligt och ordentligt försökt sätta sig in i varje fråga, som varit föremål
för diskussion, och försökt att gallra ut den, jag höll på att säga, politiska
kverulans, somj. vissa stycken präglat anmärkningarna, och försökt att gå till
grunden med frågans sakliga innebörd.

o Jag tror dessutom att man, när man diskuterar ett dechargebetänkande, där
såsom i detta fall i en hel del frågor den politiska uppspaltningen har varit
tydlig genom siffrorna 11—9, bör tillmäta den omständigheten någon betydelse,
att på ena sidan ha stått socialdemokrater med sin principiella uppfattning av
sociala, ekonomiska och samhälleliga ting och å andra sidan borgerliga med sin
särskilda syn på samma sak. Man kan inte begära, tycker jag, av en socialdemokrat^
att han skall acceptera såsom riktigt ur sin synpunkt vad till exempel herr
Herlitz mycket val kan göra gällande är fullt riktigt ur hans synpunkt. Det
måste väl ändå finnas en skillnad mellan människor, som tillhöra olika politiska
partier, och ur den synpunkten är det ganska naturligt att vi socialdemokrater
i konstitutionsutskottet inte enbart ha sett till handlandet, utan också till den
goda vilja, som ligger bakom, till den principiella och kanske ideologiska uppfattningen
hos regeringsledamöterna och sett således dessa frågor ur den synpunkten,
att regeringen är socialdemokratisk och att vi, majoriteten i konstitutionsutskottet,
voro socialdemokrater.

Om man accepterar en ordning i ett rike, där de olika partierna anses ha
fullgod rätt att var och en hävda sina intressen, bör det vara rimligt att man
i en dechargegranskning också säger ifrån, att de politiska aspekterna måste
ha sm betydelse. Därför har jag för min del inte haft någonting att invända
mot det resonemang, som då och då från borgerligt håll skymtat i konstitutionsutskottet,
att man har rätt att i deehargegranskningen lägga rent politiska
synpunkter på frågorna.

De olika reservationsanmärkningarna skall jag inte uppehålla mig mycket
vid. Det är ju alltid lätt att vara efterklok, och det är ju påtagligt att oppositionen
i en diskussion som denna har den stora fördelen att ha kunnat följa
utvecklingen och se vart det bar hän, men sluppit att ta ansvaret i det ögonblick
då ett ansvar måste tagas.

I samband med diskussionen om rysslandsavtalet har det slagit mig — och
jag hörde att statsministern varit inne på samma sak — att det val inte borde
vara orimligt att tänka sig, att konstitutionsutskottet vid behandlingen av frågor,
som riksdagen bär varit, i tillfälle att pröva eller beträffande vilka riksdagen
till och med, såsom i fråga om rysslandsavtalet, fattat beslut, sade sig,
att utskottet dock är riksdagens. instrument och att utskottet genom sin
granskning skall försöka se till att riksdagen hävdar sig gentemot Kungl. Maj: t,
med andra ord skall se till att inte den beklagliga utvecklingen inträffar, om
vilken herr Domö talade. Men finns det verkligen i en sådan fråga som den
rörande rysslandsavtalet, vilken alltså varit fliremål för ett riksdagens beslut,
någon egentlig anledning för konstitutionsutskottet att säga, att riksdagens
intressen gentemot Kungl. Maj:t inte tillvaratagits?

Jag vill i detta sammanhang också framhålla, att när vi förra året i konstitutionsutskottet
diskuterade handelsavtalsfrågor och det förhållandet att utrikesnämnden
inte hade blivit hörd, eller det förhållandet att man på grund
av kriget hade^måst företaga sig handlingar, som väl ytterst måste betraktas
sasom nödfallsatgärder, sades det i utskottet — och den uppfattningen hade
man ju också i riksdagens korridorer —- att man inte skulle rikta anmärkning

Första kammarens protokoll 19k7. Nr Zh. 5

Nr 24.

Onsdagen den 28 maj 1947.

Ang. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
mot en regering, som på grund av ett tvångsläge och olyckliga utrikespolitiska
förhållanden varit nödsakad att hemlighålla vissa regeringshandlingar.
Vi voro väl alla, såvitt jag minns rätt, tämligen ense om att de handelsavtal,
som hade ingåtts under kriget och senast år 1945, inte skulle bli föremål för
konstitutionell anmärkning, av det enkla skälet att kriget hade skapat särskilda
förutsättningar. I år tar man fram rysslandsavtalet och anmärker på
det förhållandet, att utrikesnämnden inte hade hörts, men förbiser, eller vill
förbise, det enkla faktum att rysslandsavtalet visserligen avslutades år 1946
men var förberett under så många år dessförinnan och hade varit föremål för
så många förhandlingar mellan Sverige och Ryssland, att det egentligen bara
var avslutningen på någonting som praktiskt taget sedan länge var utlovat.
Under sådana förhållanden får ju frågan om rysslandsavtalet en annan karaktär.
Det förefaller mig som om detta avtal borde tillhöra den grupp av
handelsavtal, som utskottet tidigare med hänsyn till de särskilda omständigheterna
ansett sig böra lägga åt sidan.

Herr Herlitz delade upp sitt anförande i grupper. Han gjorde i slutet av sitt
anförande gällande, att Kungl. Maj :t begagnat sig av sin utnämningsrätt på
ett sätt som inte kunde anses vara förenligt med riksdagens intressen. Det
kan i detta dechargebetänkande inte gärna vara fråga om mer än ett par sådana
fall. Det ena fallet gäller en person, som varit naziinfekterad och en
gång i världen tillhört ett nazistiskt parti. Handlingarna visade emellertid,
att mannen genom sitt obalanserade uppträdande, genom sitt fladder från den
ena ståndpunkten till den andra, genom sitt förhållande till kamraterna etc.
inte var lämplig eller i varje fall måste betraktas såsom tämligen olämplig
för den nya ställningen. I det andra fallet har Kungl. Maj:t till chef för
statens avtalsnämnd utsett en man, om vilken herr Herlitz vittnar att han är
känd för en framstående skicklighet men om vilken herr Herlitz tillägger:
»Det inger likväl betänkligheter, att till detta uppdrag utsetts en person, som
i sin förut utövade verksamhet haft till uppgift att gentemot staten tillvarataga
de anställdas intressen.» Jag tillät mig i utskottet fråga, om man verkligen
menade att det förhållandet, att Kungl. Maj:t till chef för statens avtalsnämnd
hade utsett en skicklig och kunnig fackföreningsmän, utgjorde ett
tillräckligt skäl att finna honom diskvalificerad och ett tillräckligt skäl för att
bedöma Kungl. Maj:t såsom den som icke iakttagit rikets sannskyldiga nytta.
Det skulle vara ett egendomligt förhållande här i riket, om utnämningar till
tjänster skulle ske med hänsynstagande till var vederbörande hör hemma politiskt
eller, när det gäller ekonomiska ting, fackföreningspolitiskt. Är det
skälet till anmärkningen mot Kungl. Maj:t, måste man fråga sig vilka möjligheter
man skall ha att på framskjutna poster få fram den skickligaste mannen.
Ytterst förefaller det mig, herr talman, som om statsrådet Wigforss på
den punkten hade företagit sig en verkligt skicklig gärning, när han från
fackföreningsrörelsen tog en av dess skickligaste män och förde över honom
på statssidan, till den andra sidan av förhandlingsbordet.

Jag har, herr talman, med detta anförande endast velat klargöra, att jag
inte tillhör dem, som skulle ha funnit det omöjligt att vara med om en anmärkning
mot regeringen. Jag har emellertid ansett, att en anmärkning skall
vara väl grundad och att man inte skall komma med en anmärkning endast
därför att man vill ge regeringen en känga eller komma med klander om småting.
Om man vill använda dechargebetänkandet till en politisk vädring, bör
det röra sig om väsentliga ting, där den klandrande parten alltid kan känna
sig fullt fri från fel och vara tryggt medveten om att han skulle ha handlat
klokare, om han haft makten vid det aktuella tillfället. Då skulle jag ha förstått
de borgerligas later i dag.

Onsdagen den 28 maj 1947.

Nr 24.

Ang. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)

Herr Herlitz: Herr talman! Det är min uppgift att komma med svar åt tre
olika håll, för det första till hans excellens statsministern, för det andra till,
om jag så får uttrycka mig, den jämförelsevis ljumma och tveksamma anhängare,
som jag har haft i herr Englund, och för det tredje till regeringens
drabanter, herrar Elmgren och Lindén samt fru Lindström.

Vad först statsministerns anförande angår ber jag att få fastslaget, att
vad han här kom med egentligen endast var en polemik riktad mot uttalanden
fällda av herr Domö i anslutning till dechargebetänkandet, men inte mot
dechargebetänkandet som sådant. Det var bara på en enda punkt som han
uttalade sig om detta, och han uttalade sig då på ett sätt som jag hade svårt
att förstå.

Statsministern sade, att bortsett från några få punkter — det gällde italienresan
och frågan om potatiskontrollen — hade alla de frågor, som vi berört,
varit föremål för riksdagsdebatter. Jag vet inte riktigt vad han syftade
på, men delvis måste han ha syftat på det förhållandet, att en del av dessa
saker i efterhand blivit föremål för kritik från riksdagshåll i det ena eller
andra sammanhanget. Jag har gentemot detta endast att svara, att i detta avseende
är min syn grundväsentligt skild från statsministerns. Jag anser att
det är en himmelsvid skillnad mellan att på förhand lägga fram frågor för
riksdagen, när detta erfordras, och att tillåta ett resonemang i efterhand.

Jag var, herr talman, mycket spänd på hur herr statsministern skulle ställa
sig i denna debatt. Han har nämligen en gång förut brutit isen och ingått i
svaromål i en fråga, beträffande vilken konstitutionsutskottets majoritet inte
ville göra någon anmärkning. Då angav hans excellens, dåvarande statsrådet
Erlander, såsom skäl för att han i detta särskilda fall ville ingripa, för det
första att han hade blivit föremål för ett alldeles särskilt »fränt» angrepp och
för det andra att det rörde sig om en »mycket allvarlig» fråga. Jag konstaterar
med tillfredsställelse att jag inte i fråga om fränhet har ansetts kunna
nao UPP till samma standard som den talare i andra kammaren som det då var
fråga om. Jag faller således inte under den hårda dom mot oppositionens
framträdande överhuvud taget, som allmänt fälls i den politiska debatten i
da.g. Men jag konstaterar också att det tydligen för hans excellens statsministern^
här inte har varit fråga om några allvarliga saker. Man kunde
således gå förbi dem. Ja, där stå vi således fortfarande i huvudsak på den
gamla ståndpunkten med avseende på regeringens hållning till reservationsvis
anförda anmärkningar.

Punkt två gäller herr Englund. Jag skall till honom bara säga, att jag tycker
han gjorde den fråga, som jag hade rest, litet konstigare än den egentligen
är. Han frågade, efter vilka principer vi skola gå, då vi hävda en
medbestämmanderätt för riksdagen utan att ha grundlagarna att direkt
stödja oss på. Jag har i all enkelhet utgått från en sund och naturlig uppfattning
om vad som med hänsyn till ärendenas vikt och betydelse folkrepresentationen
bör vara med om. Det är mänskligt, att herr Englund och jag
komma till olika synpunkter på den frågan — ehuru jag har svårt att förstå
hur han kan komma att bedöma frågor om export- och importförbud olika
i det ena och det andra fallet — men jag tycker att själva grundtanken, nämligen
att vi skola försöka upprätthålla och utveckla vårt konstitutionella
statsskick efter tidens krav, inte är så invecklad och konstig a.tt vi inte skulle
kunna förena oss om den litet var.

Så skall jag övergå till att tala om dem som ha trätt upp till regeringens
försvar: herrar Lindén och Elmgren och fru Lindström. Fru Lindström hade
älskvärdheten all åberopa sitt gamla lärjungeförhållande till mig från den
akademiska undervisningen. .Tåg skulle vilja ge henne eu blomma för den

Nr 24.

Onsdagen den 28 maj 1947.

Ang. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
självständighet gentemot hennes förutvarande lärare, som hon har visat,
tv ingenting gläder en akademisk lärare mer än att han finner att hans lärjungar
samla sig till en kritik mot honom själv. Men jag får ju säga, att min
glädje hade varit större om denna förmåga till kritisk prövning hade riktat
sig även mot andra än mot mig. Jag tycker att det hade funnits mera näraliggande
ohjekt.

Jag har verkligen försökt föra protokoll över de invändningar, som ha gjorts
här mot våra resonemang, men jag tror inte jag skall trötta kammaren genom
att ta upp allt vad som har sagts. I själva verket är det endast en mindre
del av de framställda anmärkningarna som ha varit föremål för några resonemang
här i kammaren. Jag tar dem helt enkelt i den ordning de stå i
betänkandet.

Herr Lindén var nästan ännu mera konungsk än konungen själv då det gällde
det viktiga förhållandet, att promemorian angående förhandlingarna om
rysslandskrediten inte hade varit föremål för utrikesnämndens prövning. Jag
erinrar om de yttranden i ämnet, som ha fällts från statsrådsbänken, och jag
undrar om herr Lindén verkligen ser på utrikesnämndens ställning på det viset,
att han anser att det inte spelade någon roll, då nu förhandlingar hade
förts förut, om detta mycket viktiga steg blev föremål för prövning av nämnden
eller inte.

Det har sagts en del om reservationen nr VIII, som gäller medel till potatisodlingen.
Herr Elmgren sade, att alternativet till regeringens handlingssätt
var att ta pengar från prisregleringsanslaget, något som vore olämpligt.
Jag vill då svara, att det fanns ett tredje alternativ — fastän det kanske
inte faller sig så naturligt på socialdemokratiskt håll att komma på det —
nämligen helt enkelt att göra en framställning till riksdagen om saken. Det
är den linjen jag för min del har varit inne på.

Frågan om italienresan har naturligtvis kommit att spela en stor roll i
debatten. Herr Elmgren ironiserade över mig för att jag hade börjat med den
som den viktigaste av alla sakerna. Det gjorde jag, herr Elmgren, enligt den
dispositionsprincipen, att man tar småsakerna först för att ta de stora sakerna
sedan. Men sannerligen om mina vedersakare ha gjort någonting för att
göra den frågan liten! Jag tycker nog nästan att det är den som har trätt
fram mest. Den har jag hört talas om i flera olika sammanhang. Huvudargumentet
har ju varit, att man tycker att de som ordnade den där resan
inte hade någon skyldighet att höra sig för, huruvida det fanns några ordinarie
flyglägenheter; det var egentligen flygbolagets sak att komma och tala
om det för dem. Mån anser sig alltså inte kunna begära av en svensk statsämbetsman
att han skall fråga om en sådan sak! Vidare har det sagts, att
våra förhandlare inte heller behöva utsätta sig för risken att det blir kinkigt
att komma från Geneve till Rom. Mina damer och herrar! Världen runt vet
man nu för tiden, att det är kinkigt och trassligt att resa. Det få alla människor
pröva på, stormakternas folk såväl som småstaternas, då de äro ute i
allmänna angelägenheter, och mitt svar på den fråga, som fru Lindström kastade
fram retoriskt, huruvida man verkligen skulle ha telegraferat till Italien
och sagt att resan måste uppskjutas därför att vi inte hade råd med den, är
mycket enkelt: jag svarar utan tvekan ja. Det skulle man givetvis ha gjort,
och det tror jag man mycket väl skulle ha förstått i Italien. Vi sågo, hur det
hände sig ■— lustigt nog samtidigt med att detta ärende behandlades i konstitutionsutskottet
— att en engelsk handelsdelegation reste till Moskva för
någonting så viktigt som handelsförhandlingar mellan Sovjetunionen och England
och tog sig för att ta extraplan för att komma över. Men det blev en
mycket stor pressdebatt om detta i England och en stark kritik. Nej, jag tror

Onsdagen den 2S maj 1947.

Nr 24.

Ang. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
nog inte det hade varit så farligt om resan hade måst uppskjutas litet. Då
man har lett litet grand åt denna anmärkning, som man inte har ansett har
någon principiell betydelse, får jag säga, att den dock har en liten principiell
aspekt; den innebär en erinran till oss, att i en bedrövlig och tilltrasslad
värld skola vi stillsamt rätta oss efter denna onda världs lägenheter och inte
tro att man kan vara så effektiv i alla möjliga hänseenden, som vi ha drömt
om i gamla och lyckliga tider.

Sedan återstår det bara att säga någonting om ett par synpunkter av mera
allmän betydelse, som ha framförts.

Fru Lindström var bekymrad över att hon hade funnit, att jag hade utvecklat
innebörden av »rikets sannskyldiga nytta» på olika sätt. Hon hade häpnat
över att jag ibland hade funnit det syfta på frågor av stor politisk betydelse,
ibland på ganska små och obetydliga angelägenheter. Jag förstår inte alls denna
hennes undran. Ordet har sin klara betydelse, ehuru man måste ha en smula sinne
för språkets historia för att förstå det. »Rikets sannskyldiga nytta», så uttryckte
man sig år 1809 om man ville säga ungefär det som vi nu skulle uttrycka
med orden »det som för det allmänna är nyttigt, gagneligt och lämpligt» eller
någonting sådant. Man uttryckte sig så högtidligt på den tiden, men varför skulle
inte en sådan allmän sats kunna täcka fel av den mest varierande beskaffenhet?

I anknytning till detta skulle jag vilja beröra en annan sak: herr Lindén
och, om jag minns rätt, också herr Elmgren pekade på att vi ju ändå äro politiker.
Vi reservanter ha fullföljt politiska strävanden genom våra reservationsanmärkningar,
mena de, och därför kan man inte begära att majoriteten skall
kunna vara med om anmärkningarna. På den punkten vill jag till viss del ge
herrarna rätt. Det stämmer överens med vad jag vid mångfaldiga tillfällen har
uttalat och även satt på pränt. Det står klart för mig, att konstitutionsutskottets
förfarande liksom allt annat vi göra är ett led i vår politiska kamp. Det är en
orimlig föreställning att vi, då vi sitta i konstitutionsutskottet, skulle kunna
ta av oss vår simpla politiska klädnad och bli som änglar. Det är klart att det
drivs politik här också. Men det kan ju vara än si och än så, herr Lindén, och
jag förstår inte att det av den anledningen på alla punkter skulle vara så bekymmersamt
att förena sig med de borgerliga. Vad är det för några politiska
grundåskådningar som skulle kunnat hindra herr Lindén från att t. ex. bedöma
frågan om flygresan till Italien på samma sätt som de borgerliga ha gjort? Låg
det därvid någon skillnad mellan borgerlig och socialdemokratisk ideologi i
vägen?

Herr Lindén tog också upp en intressant fråga, då han talade om den bevisning
som ligger till grund för våra uttalanden. Jag skulle gärna vilja ha den
frågan konkretiserad. Jag skulle gärna vilja veta, på vilka punkter herr Lindén
finner att vår bevisning inte har varit fullständig. Vi ha i varje fall gjort vad
vi grundlagsenligt kunna göra. Vi äro hänvisade till ett visst informationsmaterial.
Vi få inte höra vittnen, och vi få inte inkalla vederbörande statsråd,
utan vi få hålla oss till papperen. Grundlagen kräver av oss att vi, så gott vi
kunna, bilda oss en mening på grundval av det bevismaterialet. Så ha vi handlat,
och så måste vi handla. Jag är medveten om att man i sådana fall kanske
inte alltid kommer till den fulla säkerheten, men det beredes mig en viss tröst
av medvetandet om att konstitutionsutskottet inte — såsom många föreställa
sig — är någon domstol, som har att döma. Det vore hemskt med en domstol,
som dömde med så dåliga bevismedel. Konstitutionsutskottet är en åklagare, och
vi arbeta åtminstone med den fiktionen, att det som vi ha kunnat misstaga oss i
kan bli tillrättalagt under kamrarnas debatter.

Jag vet inte om kammaren misstycker, att jag till sist tar upp en sak som kan
sägas vara personlig, nämligen de erinringar som herr Elmgren gjorde i den

Nr 24.

Onsdagen den 28 maj 1947.

Ang. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
riktningen, att mina ståndpunkter i dag inte skulle stämma riktigt överens med
vad jag har sagt vid tidigare tillfällen. Det kan kanske ändå vara berättigat
att jag tar upp detta, ty tyngden av de anmärkningar som man gör beror ju
litet av om de kunna påvisas vara byggda på ståndpunkter för dagen.

Det var på tre punkter som han hade gjort sådana där iakttagelser. Den
första tycker jag val egentligen inte sade någonting. Han påpekade helt enkelt
att jag hade sagt, att en interpellation debatt om utrikespolitiken var en mera
givande form för diskussion av sådana här angelägenheter än konstitutionsutskottets
dechargebetänkande. Ja, det uttalandet står jag fast vid. Jag har för
övrigt vid denna riksdag också väckt en motion som går ut på att granskningen
av utrikesprotokollen skall överflyttas från konstitutionsutskottet till utrikesutskottet,
och även det står jag fast vid. Men jag har att utgå ifrån den situation
som är: jag sitter i konstitutionsutskottet, och konstitutionsutskottet har sina
gamla befogenheter kvar. Jag kan inte underlåta att begagna dem, även om
jag kan tänka mig att andra former kunde vara effektivare och nyttigare.

Den andra punkten i herr Elmgrens resonemang gällde clearingen. Där pekade
han egentligen på det förhållandet, att jag år 1941 hade uttalat mig om
helt andra sidor av clearingväsendet än dem som nu äro aktuella. Ja, det har
jag gjort, men det må väl vara mig tillåtet. Jag kommer in på en annan fråga
nu än den som var aktuell då, men är det ingenting att säga om den frågan,
herr Elmgren? Herr Elmgren sade, att eftersom clearingkassan bygger på ett
avtal är det ingenting att resonera om. Men det är just det som vi försöka utveckla:
att i den mån clearingkassan bygger på ett avtal, är Kungl. Maj:t förbunden
att använda medlen i överensstämmelse med det avtalet och icke på
något annat sätt.

Slutligen var herr Elmgren inne på mina synpunkter på import- och exportförbud.
Där drog han fram det förhållandet, att jag år 1939 på hösten — jag
ber kammarens ledamöter observera tidpunkten — uppträdde mycket modest
i kammaren och inskränkte mig till att uttala en, såsom orden då föllo, vördsam
vädjan till regeringen att se till, att riksdagen fick vara med litet i sådana
angelägenheter. Ja, är det egentligen någon skillnad mellan min ståndpunkt då
och min ståndpunkt nu? Jag säger fortfarande, att vi röra oss på ett tveksamt
område, där det inte är lätt att säga vad grundlagen kräver och vad man kan
vilja göra gällande utan stöd av den. Jag var på den tiden mycket ung och
ny riksdagsman, och det föll sig naturligt då att ta ordet »vördsam» i min mun

— man blir kanske morskare med åren. Vidare finns det den skillnaden — och
den skulle jag vilja stryka under mycket kraftigt — att det var under brinnande
krig jag gjorde det där uttalandet. Jag yttrade mig — såsom jag för resten
tror att jag sade redan då -— i en stark känsla av att man i sådana tider får
vara försiktig med att hävda konstitutionella principer till det yttersta. Nu ha
vi kommit in i en ny tid, och då kanske tonen blir en annan. Skillnaden är -—-det vill jag sluta med, herr talman — något av det väsentligaste av det vi stå
inför nu. Det gäller att inte se på dessa saker och ting på samma sätt som vi
vande oss att se dem på under krigsåren med deras särskilda förhållanden, det
gäller att ha blicken öppen för att vi nu gått in i en ny tid. Det gäller att
inrätta sig efter den, det gäller att försöka se till, att riksdagen nu får sin
tillbörliga plats igen.

Herr Lindén erhöll ordet för kort genmäle och anförde: Herr talman! Beträffande
Kungl. Maj:ts uraktlåtenhet att inkalla utrikesnämnden i samband
med rysslandsavtalet ansåg sig herr Berlitz böra ge det omdömet, att jag uppenbarligen
var mera konungsk än konungen själv. Jag vill på den punkten

— jag behöver egentligen inte säga det — gladeligen deklarera, att i princip

Onsdagen den 28 maj 1947.

Nr 24.

Ang. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
hyser jag samma uppfattning som herr Herlitz om nödvändigheten av att utrikesnämnden
inkallas, men vad som gjorde att jag tyckte det var relativt
onödigt att köra fram den principen i samband med rysslandsavtalet var, att
jag i fråga om detta avtal ansåg, att man där kunde ha uppehållit samma
princip som man ansåg böra vara tillämplig på alla under kriget ingångna
avtal; lät man de avtalen slippa undan utan en konstitutionell anmärkning,
borde man kunna hänföra rysslandsavtalet till samma grupp och hänvisa till
att förhållandena under kriget och närmast efter vapenstilleståndet voro sådana,
att man då inte kunde mäta med samma mått som man bör kunna mäta
med under normala tider.

Beträffande konstitutionsutskottets »åklagarmakt» och kravet på bevisning
vill jag nämna den sista reservationsanmärkningen, där herr Herlitz står ensam.
Man kan där konstatera, att herr Herlitz finner, att den person det är
fråga om är en utmärkt skicklig man men att han, därför att han är fackföreningsmän,
kan anses vara illa vald — i varje fall inger det »betänkligheter»,
heter det, att han blev utsedd. Då frågar jag: är det ett tillräckligt skäl
för att rikta en anmärkning mot ett statsråd, detta att ett personval inger herr
Herlitz betänkligheter? Det finns ju inte ett uns av bevisning där, det finns
ju inte ens en antydan om något olämpligt, utom ett antagande, och ett antagande
är inte tillräckligt, herr talman, för att jag skulle vilja vara med om er
anmärkning.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 eftermiddagen.

Ordet lämnades härefter för kort genmäle till herr Herlitz, som yttrade:
Herr talman! Här har jag återigen blivit ett offer för min vana att uttrycka
mig modest. Om jag nu använde det uttrycket, att det där personvalet »inger
mig betänkligheter», så var det från min sida menat som en ganska allvarlig
sak, och jag kan inte annat än vidhålla vad jag har sagt och hänvisa till vad
som i reservationen har anförts. Det gäller upprätthållande av den princip,
som vi bland annat i statsförvaltning och i rättsskipning hävda genom reglerna
om jäv; det gäller att upprätthålla den principen, att den, som handlar å
det allmännas vägnar, i möjligaste mån skall stå fri från de privata intressen,
med vilka han kommer i beröring. Och märk väl, herr Lindén, den principen
hävda vi — och vi måste hävda den — alldeles oberoende av de misstankar,
som vi i de konkreta fallen kunna hysa mot den ene eller den andre ämbetsmannen.
Vi upprätthålla den principen även gentemot den allra rättrådigaste
man, om vilken vi veta att han skulle döma sin son till döden om det fordrades;
vi göra det för principens skull. Sådana principer äro för mig av en viss
betydelse, och det är därför jag har velat erinra om dem.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Undén: Herr talman!
Det har inträffat vid denna dechargedebatt liksom vid åtskilliga tidigare dechargedebatter,
att det bar uppstått diskussion om själva, dechargeinstitutet
och betydelsen av dechargeförfarandet i vårt parlamentariska och konstitutionella
liv. Det är inte någon tillfällighet att sådana debatter ibland uppstå.
Det har naturligtvis sin orsak i att det i olika kretsar inom riksdagen
råder tvivel om huruvida detta dechargeförfarande har någon sådan
roll, som från början har tilltänkts detta institut i vår författning.
Man kunde av vissa uttalanden här, från herrar Herlitz och Domö,
dra den slutsatsen, att de ansågo att det är någonting verkligt uppseendeväckande
att det den här gången inte har blivit majoritet inom utskot -

Nr 24.

Onsdagen den 28 maj 1947.

Ang. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
tet för någon anmärkning mot någon av statsråden och att detta tydde på en
likriktning. Herr Herlitz använde många ironiska vändningar för att tala
om, hur märkligt det var att inte någon av reservanternas alla givetvis välmotiverade
anmärkningar hade nått majoritet inom utskottet. Man kunde nästen
få det intrycket, att herr Herlitz aldrig hade upplevat någonting sådant
förut och att vi här hade att göra med en alldeles ny företeelse inom vårt parlamentariska
liv. I själva verket är det ju så, att dechargeförfarandet alltid,
åtminstone under senare tid, har varit i hög grad dominerat av politiska synpunkter.

_ Jag skall tillåta inig att återge några omdömen, vilka återges i den historia
rörande olika sidor av riksdagens verksamhet —• »Sveriges riksdag» ■—-som jag har här. Beträffande dechargedebatten säger där professor Brusewitz,
att man nu på senare tid liksom förut kan »iakttaga ett bestämt politiskt ståndpunktstagande,
den framställda kritiken må sedan rent sakligt angå i och för
sig hur opolitiska frågor som helst». Författaren säger vidare: »Även om det
förekommer att enhälliga anmärkningar stundom avgivits och att i vissa fall
en och annan regeringsanhängare biträtt utskottskritiken, förtjänar det konstateras
som regel att partisynpunkterna dominerat vid dechargebetänkandets avfattning.
» . Det bör alltså inte vara någon överraskning för herr Herlitz, om vi
från vår sida i detta fall anse, att partisynpunkterna i hög grad ha dominerat
vid reservationernas avfattning.

När herr Domö riktar en vädjan till regeringen, att denna skall hjälpa till
att slå vakt om detta utomordentliga institut i vårt statsskick och se till att
det återfår sin betydelse och att vi icke skola gå den motsatta vägen, då måste
jag säga, att denna vädjan lämnar åtminstone mig oberörd. Jag tror nämligen
inte på att dechargeförfarandet är något betydelsefullt och värdefullt instrument
för riksdagens kontrollmakt, utan jag tror att det tvärtom är ett ganska
föråldrat och rostigt instrument.

När herr Herlitz vill understryka, att just nu skola vi försöka slå in på en
ny linje och försöka göra dechargeförfarandet till någonting annat än vad
det på senare tid har blivit, så tillägger han, att då kan dechargedebatten bli
grundvalen för en stor politisk debatt rörande regeringens politik. Omedelbart
därefter börjar han med de konkreta frågorna, tydligen för att illustrera vad
han menar med en stor politisk debatt om regeringens politik; han börjar med
herr Thunborgs kostnader för resan till Italien. Det visar ju, om något, att
detta dechargebetänkande inte är något särskilt tjänligt underlag för en stor
politisk debatt. Ofta drar man fram en mängd små, obetydliga frågor, vilkas
bedömande dessutom ofta är starkt omtvistat, och hela denna pytt i panna
skall sedan serveras och vara underlag för en stor politisk debatt i riksdagen.

Det är ju som bekant så., såsom redan här förut har antytts, att dechargememorialet
brukar hålla sig mellan två olika ytterligheter, om man så får
säga. Antingen innehåller det småsaker —• »småkrafs», för att på nytt citera
professor Brusewitz — eller också är det större politiska frågor. Vad de där
småsakerna beträffar. kan det naturligtvis ibland inträffa, att de kunna bedömas
utan att politiska synpunkter inverka och att det då även kan nås
enhällighet för anmärkningar i utskottet, men beträffande de storpolitiska
frågorna är det väl undantagslöst så, att bedömandet grundar sig på olika
värdering av själva sakfrågan och att det därför inte alls är något besynnerligt
att partierna dela upp sig i olika grupper när det gäller bedömandet av
anmärkningarnas halt.

Efter dessa allmänna reflexioner skall jag be att få säga några ord om den
speciella anmärkning, som samlat en del reservanter och som angår handelsavtalet
med Ryssland, närmare bestämt spörsmålet, huruvida frågan hade bort

Onsdagen den 28 maj 1947.

Nr 24.

Ang. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
underställas utrikesnämnden eller inte. Redan då vi debatterade detta handelsavtal
i höstas och då riksdagen efter prövning accepterade avtalet sade jag,
att jag för min del anser att vi gärna kunde ha hört utrikesnämnden och att
det hade varit politiskt lämpligt och klokt att göra det, och jag antydde några
faktorer som hade medverkat till att detta inte skedde. Jag hänvisade till
att själva det huvudsakliga i avtalet i vad det gällde det förhandlingsläge, som
förelag i mars 1946, var kreditramen. Denna ram hade redan av den föregående
samlingsregeringen angivits för Sovjetunionens representant i Stockholm, och
det var således strängt taget inte någonting nytt när man sedan övergick till
konkreta förhandlingar, särskilt som det under mellantiden hade förts olika
konversationer rörande upptagande av de av samlingsregeringen beslutade
eller önskade handelsförhandlingarna.

Det är alltså en sak att säga, att detta ärende hade kunnat behandlas på
ett lämpligare sätt — och jag tvekar inte alls att säga, att det enligt min
mening hade varit bra om utrikesnämnden hade hörts — men det är en helt
annan sak att säga som reservanterna, att det var ett konstitutionellt fel att
inte höra utrikesnämnden.

Herr Herlitz har här givit sig in på en grundlagstolkning, som verkligen
är överraskande och djärv. Han säger, att det inte kan råda något tvivel om
att grundlagen påbjudit hörande av utrikesnämnden just i den situation som
förelåg då promemorian av den 26 mars överlämnades till Sovjetunionens representant.
Jag erinrar om att § 54 regeringsformen innehåller följande sats,
och det är på den herr Herlitz stöder sig: »Rådplägning med denna utrikesnämnd
bör i alla utrikesärenden av större vikt äga rum före avgörandet.» Nu
säger herr Herlitz, att med avgörande menas i grundlagen i detta fall just
den situationen, då regeringen överlämnade promemorian angående grundvalen
för kommande förhandlingar. Ingressen till denna promemoria innehöll följande:
»Å svensk sida är man beredd att upptaga förhandlingar med Sovjetunionens
regering om avslutande av en handels- och finanspolitisk uppgörelse på
följande grundval.» I fortsättningen är det väsentligen frågan om kreditramen,
som bestämmer hela promemorians avfattning. Herr Herlitz gör nu gällande,
att det är detta som i grundlagen kailas för »avgörande». Grundlagen
skulle alltså icke avse undertecknandet av ett avtal, åtagandet av en bindande
förpliktelse, utan den skulle avse ett stadium i förhandlingarna.

Först skall jag då åberopa, vad högerns representanter i konstitutionsutskottet
år 1930 tänkte i denna fråga. Utskottets majoritet hade det året, såsom här
förut har berörts, gjort en anmärkning mot Trygger, därför att inte utrikesnämnden
sammankallades innan instruktion gavs till ombuden i Geneve rörande
deras ställningstagande vid en konferens om tullfred. Högerrepresentanterna
säga i sin reservation: »Vad det förevarande fallet beträffar har dock
grundlagens bud icke trätts för nära. Utrikesnämnderna ha sammankallats före
avgörandet i enlighet med regeringsformens bestämmelse. Det har icke påvisats,
att något bindande avgörande träffats, innan regeringen bestämt sig för
ratificering av de uppgörelser, som framgått av förhandlingarna i Genéve.
Vi anse därför, att någon grund för en konstitutionell anmärkning enligt 107 §
regeringsformen icke föreligger.»

Nu kan naturligtvis herr Herlitz säga, att dessa högerledamöter i konstitutionsutskottet
år 1930 icke voro så hemmastadda i detta och att vi nu veta
bättre —• nu ha vi rättat oss efter den ståndpunkt, som majoriteten i utskottet
den gången intog, och anse att termen »avgörande» bör tolkas på det sätt,
som liar skett i reservationen.

Men jag ber herr Herlitz att tänka litet längre än näsan räcker, om jag får
begagna ett så vulgärt uttryck. Om »före avgörandet» skall tolkas så, att det

Nr 24.

Onsdagen den 28 maj 1947.

Ang. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
i detta fall har avseende på överlämnandet av en handling rörande grundvalen
för överläggningarna, måste det ju betyda samma sak vid förhandlingar rörande
alla möjliga andra handelsavtal, som före avgörandet böra underställas
utrikesnämnden. Herr Herlitz skulle alltså mena, att »avgörandet» ligger i
en dylik åtgärd från regeringens sida. Om en tentand på frågan vad som i
§ 54 regeringsformen menas med »avgörandet» gav det svaret: »Jo, det är
när regeringen överlämnar en promemoria, som innehåller vissa grundlinjer
för dess förslag till en kommande uppgörelse», så skulle han nog av de flesta
professorer i statsrätt bli kuggad, och det med fog.

Nej, det är nog så, att här har herr Herlitz’ politiska nit farit i väg med
hans statsrättsliga insikter och hans sunda förnuft. Det är klart, att med »avgörandet»
i regeringsformen menas vad där står. Regeringsformen skall tolkas
efter sin ordalydelse och ej enligt några spekulationer vare sig av grundlagskommentatorer
eller av professorer i statsrätt. Inte ens reflexioner av ett
konstitutionsutskott kunna ändra tolkningen av ett fullt klart uttryck i regeringsformen.
Och avgörandet kan aldrig vara en sådan akt som den här
ifrågavarande promemorian.

En annan sak är lämplighetsfrågan, och enligt min mening är det politiskt
och parlamentariskt lämpligt, att man i möjligaste mån håller kontakt med
utrikesnämnden i frågor av denna art även på ett tidigare stadium än då det
gäller själva avgörandet. Jag har för min del tidigare gett uttryck för den
uppfattningen, att man bör eftersträva en sådan närmare kontakt med utrikesnämnden,
och jag hoppas också att det skall erkännas, att den nuvarande regeringens
politik har varit att ta kontakt med utrikesnämnden även på ett tidigare
stadium än grundlagen föreskriver. Jag anser också att samlingsregeringen,
innan herr Ohlin och herr Wigforss framförde sitt anbud till Sovjetunionens
regering, lämpligen hade bort ta kontakt med utrikesnämnden eller utrikesutskottet,
så mycket hellre som detta anbud framfördes i juni 1945, då ju kriget
redan var avslutat.

Herr Herlitz erhöll ånyo ordet för kort genmäle och anförde: Herr talman!
Jag kan inte säga annat än att jag var förvånad över de utläggningar, som
hans excellens utrikesministern här gjorde. Ä andra sidan är det naturligtvis
svårt för mig att diskutera frågan med honom, eftersom jag — oorienterad som
jag är — inte vet hur mycket man får yppa rörande innebörden i de förhandlingar,
som hade ägt rum före och efter mars 1946.

Vad som här föreligger är i alla fall, att en promemoria såsom grundval för
förhandlingarna har framlagts. Hans excellens säger, att det inte kan vara tal
om att framläggandet av en dylik promemoria skulle beteckna ett sådant avgörande
som regeringsformen i detta fall avser. Jag står alldeles främmande
för denna tankegång.

Vad som hände år 1930 har varit föremål för mycken diskussion. Jag känner
väl till högerståndpunkten i konstitutionsutskottet vid det tillfället, och
jag har sedan gammalt ogillat den. Jag har fullkomligt klart för mig, att den
icke var grundad. Saken har utförligt behandlats i litteraturen, och hans excellens
vet lika väl som jag att professor Brusewitz, som nyss åberopades av hans
excellens i ett annat sammanhang, har skrivit en lång utredning om detta och
framhållit den stora betydelsen av att denna term — »före avgörandet» —
verkligen tolkas så, som konstitutionsutskottet gjorde år 1930.

Naturligtvis kan det inte gälla varje promemoria, som framlägges i samband
med en förhandling, vilken som helst. I regeringsformen talas för övrigt om
att det skall gälla utrikesärenden av större vikt. Några formella kriterier kunna
överhuvud taget icke angivas. Men om man skulle försöka få fram en for -

Onsdagen den 28 maj 1947.

Nr 24.

Ang. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
mulering, som överensstämmer med vad man inom den vetenskapliga världen
sedan dess har hållit på, så tror jag man kan säga att med avgörandet i detta
fall åsyftas varje steg, som i realiteten är av den beskaffenhet, att viktiga förhandlingars
fortsatta förlopp därigenom bestämmes och bindes.

Sedan kan man naturligtvis tvista om när detta skall anses vara händelsen.
G-ränsfall finnas, men det nu föreliggande fallet är enligt min mening ett skolexempel
på sådana fall, där ingen tvekan längre kan föreligga.

Hans excellens drog också upp vissa allmänna frågor rörande dechargedebatteps
betydelse. Jag skulle ha mycket att säga därom, men jag skall ej nu
taga upp en sådan debatt. I åtskilliga hänseenden instämmer jag inte med utrikesministern.
Man får ofta höra, att dechargegranskningen är ett rostigt
vapen, men jag vill för min del säga, att det argumentet också är en smula
rostigt. Man kan nog se litet friskare på saken och anlägga andra synpunkter.
I vissa hänseenden ser jag emellertid saken på samma sätt som hans excellens.
Jag yttrade sålunda nyss i ett anförande — jag tror att hans excellens då inte
satt i sin bänk — att jag har klart för mig, att vår dechargedebatt är ett inslag
i den politiska striden.

Herr Domö: Herr talman! Jag skall försöka göra detta inlägg ganska kort.

Jag delar den uppfattning, som statsministern här givit uttryck åt, att någon
allmän ekonomisk debatt naturligtvis icke bör föras vid detta tillfälle. Å
andra sidan måste jag säga mig, att ep allmän granskning från riksdagens
sida via konstitutionsutskottet av regeringens politik givetvis måste inbegripa
en så pass viktig del av dess verksamhet som handläggningen av den allmänna
ekonomiska politiken. Därför är det naturligtvis befogat att i detta sammanhang
diskutera den saken.

I anledning av hans excellens utrikesministerns yttrande vill jag säga,. att
dechargeförfarandet naturligtvis kan bedömas olika. I synnerhet när majoritetspartiet
av i dag befann sig i minoritetsställning, begagnades dechargedebatterna
såsom ett av de verksammaste medlen i kritiken mot då sittande regeringar.
Det är kanske så, att man ser saken olika, då man är i regeringsställning
och då man befinner sig i opposition. För min del skulle jag anse det
ganska olyckligt, om betydelsen av konstitutionsutskottets granskning av statsrådsprotokollen
skulle så ha minskat, att den i majoritetens ögon numera icke
har någon egentlig uppgift att fylla.

Statsministerns yttranden tidigare i dag ge mig anledning att göra några
erinringar. Han berörde frågan om orsakerna till att man vid inflationskonferensen
icke kommit fram till resultat utan misslyckats. Han gjorde därvid uttalanden,
som jag bestämt måste reagera mot. Jag har —• tror jag — haft
tillfälle att göra det förut. Det förefaller som om statsministern framför allt
vore benägen att söka skymma bort de sakliga motsättningar, som funnos vid
inflationskonferensen, och i stället sätta stämpeln av partipolitiska operationer
från oppositionens sida på det hela, att skylla konferensens misslyckande på
partipolitiska manövrer. Jag är verkligen ledsen över att Sveriges statsminister
i en så allvarlig tid som den nuvarande söker undgå själva kärnan i den
ekonomiska debatten genom sådana utläggningar. Om jag fattade honom rätt,
sökte han framställa saken så, att vi inom oppositionen ovillkorligen krävde att
få fram i något uttalande, att orsaken till inflationen framför allt skulle vara
lönehöjningarna för tjänstemän och andra. Jag förstår, att detta ur statsministerns
taktiska synpunkter kan vara ett tacksamt drag, men jag kan samtidigt
kallt konstatera att hans påstående är oriktigt.

Fn av de svagaste punkterna i statsministerns position här i dag är enligt
min mening, att lian inte vill vidgå att det varit ett fel från regeringens sida

Nr 24.

Onsdagen den 28 maj 1947.

Ang. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
att icke upplysa om sammanhanget mellan å ena sidan en allmänt höjd inkomstnivå,
inklusive allmänt höjda löner, och å andra sidan prisbildningen.
Skall man gå till grunden med problemen och söka verksamma botemedel,
är det ofrånkomligt att man analyserar det verkliga läget, och då kan man
inte undgå att peka på att detta sammanhang existerar. Härvidlag bör regeringen
enligt min mening klandras för att den icke tillräckligt uppriktigt
sagt ifrån att en så stark inkomststegring, som har skett i vårt land, icke
kan undgå att inverka också på priserna.

I anledning av statsministerns nyss berörda uttalande om inflationskonferensen
vill jag framhålla, hur han själv i en kommuniké har förklarat, att
det förelåg en bestämd meningsskiljaktighet i sak, nämligen då det gällde
skatterna. När resultatet av inflationskonferensen tillkännagavs i tidningarna,
framhölls också i rubrikerna, att det avgörande var omöjligheten att
uppnå enighet i sak. Det var omöjligt, hette det i kommentarerna, att uppnå
enighet om skatter och priser. Jag drar alltså den slutsatsen, att det icke
går för hans excellens statsministern att göra gällande, att orsaken till inflationskonferensens
sprängning var en partitaktisk manöver från oppositionens
sida.

Jag beklagar verkligen med hänsyn till det ekonomiskt bekymmersamma
läget, som framför allt karakteriseras av en bristande samhällsekonomisk balans,
att det inte skall vara möjligt att öppet och klart tala ut mellan regering
och opposition. Regeringen behåller sina planer för sig och säger till
oppositionen: »Tala om, vad det är ni vill!» Det göra vi också i viss mån,
men regeringen måste det främst åligga a-tt omtala, vad dess planer in concreto
innebära. Det räcker ej att tala i allmänna ordalag och att när det kommer
till reella dryftanden inte vilja ut med språket. På det viset går det naturligtvis
aldrig att få till stånd någon gemensam plattform.

Vad som krävs är att regeringen öppet och klart erkänner, att situationen
har blivit en annan, att vi nu måste sägn, oss att misstag blivit begångna
och att vi icke kunna fullfölja våra planer på det sätt, som vi hade tänkt oss.
Man kan ju icke undan för undan driva fram socialiseringsprojekt eller genomföra
en skattepolitik, som undergräver förtroendet för sparandet i samma
ögonblick som man vädjar till allmänheten om sparsamhet. Om regeringen
insåge detta och samtidigt med oppositionen öppet dryftade nya linjer för ett
gemensamt uppträdande, så är jag övertygad om att man skulle ha mycket
större utsikter att klara det hela. Men skall regeringen i fortsättningen obönhörligt
fasthålla vid sina programpunkter och söka genomföra dem i forcerad
takt, så komma vi att bli försatta i ett ekonomiskt synnerligen svårt läge.

Vad som behövs är, att svenska folket får klart för sig, att såväl regering
som opposition verkligen strävar efter att tränga igenom det svåra spörsmålet
och söka finna de bästa lösningarna. Trots att jag från en del synpunkter har
mycket att anmärka mot statsministerns inlägg här i dag, ser jag så till vida
en liten ljusning, att han säger, att regeringen gärna vill diskutera dessa
spörsmål i riksdagen. Och jag tar den omständigheten, att han överhuvud
ingick i debatt om reservationsanmärkningar, såsom ett bevis på att han kanske
nu är villigare än förut att öppet dryfta det reella ekonomiska tillståndet
i landet.

Också av hans excellens utrikesministerns anförande tycker jag mig kunna
draga den slutsatsen, att man på regeringshåll inser det rimliga i att reservationsvis
framförda anmärkningar dryftas inför riksdagen. Detta måste vara
naturligt i en situation som den nuvarande med en stark majoritet och en
minoritet, som endast reservationsvis kan framföra sina anmärkningar. Om
detta blir inledningen till en ny kutym här i kammaren, så kommer jag inte

Onsdagen den 28 maj 1947.

Nr 24.

Ang. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
att beklaga mig. Vi böra taga vara på alla de tillfällen att belysa våra politiska
och ekonomiska problem, som överhuvud taget erbjuda sig.

Till slut vill jag, herr talman, bara erinra om att jag i dag tillät mig göra
hans excellens statsministern en hel del frågor. Han ingick inte på dem, varför
de kvarstå obesvarade. Jag ville med dessa frågor framför allt få fram,
vad regeringen i nuvarande svåra situation verkligen syftar till, få fram vilka
planer man just nu har.

Herr andre vice talmannen: Herr talman! För att börja där herr Domö slutade,
skulle jag — ehuru jag inte tycker att det riktigt hör med i en dechargedebatt
— vilja säga ett par ord om vad som förekom vid den första s. k. rundabordskonferensen
om inflationen, vilken konferens som bekant har hållits kring
ett fyrkantigt bord.

Herr Domö säger, att statsministern försökte kringgå sakens kärna genom att
beskylla oppositionen för att ha gått till denna konferens med illojala avsikter.
Han säger, att regeringen undviker att tala om sammanhanget mellan löner och
prisbildning. Jag tycker att detta är ett underligt påstående. Från socialdemokratisk
sida ha vi aldrig hemlighållit utan tvärt om ideligen understrukit, att
ett sådant sammanhang finns. Finansministern har upprepade gånger framhållit
detta både i sina propositioner och i debatter här i kammaren. Och även
bankoutskottet, vars ordförande jag är och där majoriteten är socialdemokratisk,
har upprepade gånger påpekat, att detta sammanhang finns och att det bör
motivera en avhållsamhet både på det ena och det andra området.

Vi äro säkert ense om själva principen, om de ekonomiska lagar, som man
måste spåra bakom utvecklingen då det gäller förefintligheten av eu inflation.
Men kärnan i motsättningen ligger inte där, utan i själva de krav varje part
ställer på andra och på sig själv. Såsom här många gånger har framhållits,
måste även den ekonomiska politiken vara en det möjligas konst. Oppositionen
begär av regeringen det orimliga när det gäller kampen mot inflatoriska tendenser,
men oppositionen fordrar ingenting av sig själv.

Herr Domö sade, att om regeringen vill erkänna att misstag blivit begångna,
så skall allting vara bra. Men man får väl ändå först fastslå, av vilka dessa
misstag blivit "begångna. Man skall inte utan vidare begära några syndabekännelser
av regeringen. Herr Domö begär, att regeringen skall erkänna, att man
i dessa tider icke bör lägga på dryga skatter eller syssla med socialiseringsfrågor.
Oppositionen i herr Domös gestalt begär kort sagt, att regeringen skall
avstå från att föra sin egen politik, alltså den politik, som regeringen har fått
folkets förtroende att föra. Om regeringen avstår från allt detta, skall den få
en klapp på axeln av herr Domö, i annat fall inte. Och i så fall skall oppositionen
välvilligt medverka i alla ansträngningar för att få bukt med inflationen.
Jag misstänker att regeringen inför ett sådant alternativ väljer att avstå från
den där klappen på axeln från herr Domö.

Jag begärde egentligen inte ordet för att tala om de enskilda anmärkningarna
i konstitutionsutskottets utlåtande, utan för att säga ett par ord om de principiella
synpunkter, som här framförts. Sedan har utrikesministern betat av
fältet en smula för mig genom sitt påpekande, att dechargebehandlingen i hög
grad har blivit ett politiskt instrument. Jag skall därför mera uppehålla mig
vid den andra sidan av saken. Herr Domö talade om risken att konstitutionsutskotts
s granskning av statsrådsprotokollen sjunker ned till att bli en ren
formalitet på grund av det sätt, varpå frågorna behandlas, huvudsakligast
då från majoritetens sida. Herr Jones Erik Andersson menade väl detsamma,
niir han erinrade om do bekanta orden från den Anderscnska sagan, att vad
far gör är alltid rätt. Vi socialdemokrater, menade han tydligen, kunna aldrig

Nr 24.

Onsdagen den 28 maj 1947.

Ang. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
se ett fel i vad en socialdemokratisk regering gör. Vad nu beträffar herr Domös
tal om dechargebehandlingen såsom en formalitet, måste man fråga sig, om
det sedan den nuvarande grundlagen trädde i kraft i början av 1800-talet har
förekommit någon period, då man icke klagat över att dechargebehandlingen
var en formalitet. Vi ha alltid fått veta, att det inte fanns någon kärna i konstitutionsutskottets
dechargeutlåtanden. I det avseendet har ingen större förändring
inträtt ; det är likadant nu som tidigare. Skillnaden är bara den, att vi nu
ha en socialdemokratisk regering, medan vi förut hade högerregeringar och frisinnade
regeringar.

Utrikesministern pekade på en annan förändring, nämligen att hela dechargeförfarandet
har blivit mer och mer politiskt. Man hänger nu en regering inte
på grund av något formellt förbiseende eller misstag av ett enskilt statsråd,
utan på grund av att den inte har riksdagens förtroende. Och om regeringen har
riksdagens förtroende, hänger man den inte, även om till och med ett och
annat konstitutionellt snedsprång blivit begånget.

Herr Domö erkände för övrigt den politiska karaktären av det hela, när han
sade, att den politiska verkligheten kräver att han trots sina principer deltar i
debatten om sådana här reservationsanmärkningar. Det är alltså inte de konstitutionella
hänsynen, omsorgen om rikets väl och sådant som gör, att herr Domö
lägger sitt tungt vägande ord i vågskålen, utan det sker av politiska hänsyn.
Under den tid, då det bara var högerregeringar här i landet, var det en oskriven
lag att reservationsanmärkningar skulle lämnas utan avseende av regeringen
och att de^ej skulle föranleda någon debatt i denna kammare. Jag tror att talmannen
pa den tiden inte ens lämnade ordet för diskussion om reservationsanmärkningar,
även om ordet begärdes — ja, det var före den nuvarande talmannens
tid. Men nu kräver den politiska verkligheten att herr Domö, som
eljest är en trofast högerman, kastar dessa synpunkter i skräpvrån. Man kanske
kan vända på uttrycket: »vad far gör är alltid rätt» och säga: »Vad herr
Domö gör är alltid rätt.»

Oppositionen framför allt i herr Herlitz’ gestalt slår formellt vakt om de
konstitutionella synpunkterna. Jag förstår att herr Herlitz själv tror, att han
har ett rent hjärta, när han framför sina synpunkter. Men innerst inne i
hans hjärta bor i alla fall ganska säkert högermannen Herlitz, som för oppositionspolitik
och valpolitik. Det är under alla förhållanden en skön blandning
av konstitutionella, formella synpunkter och praktisk oppositionspolitik.
Man har alltid svårt, även när man hör herr Herlitz, att veta var det
ena slutar och det andra tar vid. Såsom redan påpekats är väl inte varje anmärkning
av de många så mycket vård. Antingen är det fråga om bagateller,
eller också är det fråga om saker, som inte ha med dechargebehandlingen att
göra. Jag tror att herr Herlitz skulle bli mycket förvånad, om riksdagen på
grund av hans fjorton anmärkningar skulle hänga regeringen. Nej, här är tydligen
det rent politiska förhärskande. Det har gällt för reservanterna i konstitutionsutskottet
att samla på hög så många anmärkningar som möjligt. Kanske
har den tanke, som Tegnér framförde i sin roliga dikt om Hammarspik, föresvävat
oppositionen: »Dumt är vart enskilt stycke väl, men samlingen tör
lyckas.» Även om varje anmärkning inte betyder någonting, kan man genom
att hopa betydelselösa anmärkningar på varandra få fram intrycket av att
här föreligger ett vanstyre, som påkallar valmännens inskridande förr eller
senare. Det är detta som enligt min uppfattning präglar situationen i dag, när
riksdagen har att behandla konstitutionsutskottets memorial med dess många
reservationsanmärkningar.

Det har sagts, att det hade varit välgörande, om bara en enda socialdemokrat
hade varit med om en anmärkning mot regeringen eller någon dess en -

Onsdagen den 28 maj 1947.

Nr 24.

Ang. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
skilda ledamot. Jag tycker också, att det hade varit välgörande, om situationen
varit sådan, att en socialdemokrat hade kunnat vara med om detta. Exempelvis
när det gäller anmärkningen rörande rysslandsavtalet och underlåtenheten
att höra utrikesnämnden anser jag att det kan vara myciket befogat
att en anmärkning göres, men inför denna massanhopning av i och för sig
betydelselösa saker skulle även jag, om jag varit ledamot av konstitutionsutskottet,
ha betänkt mig mer än en gång innan jag deltagit i en sådan anmärkning.
Här gäller det ju tydligen inte en konstitutionell granskning. Här gäller
det att räkna politiska skalper, och i en sådan situation är det naturligt,
att den, som i stort sett ansluter sig till regeringens politiska linjer och anser
att de äro nödvändiga med hänsyn till det läge som föreligger i landet och
den opinion som råder inom befolkningen, drar sig för att komma med i en
rent politisk attack mot denna regering och för att deltaga i ett allmänt skall,
som måste vara ägnat att framkalla missförstånd rörande de verkliga maktoch
opinionsförhållandena i landet.

Jag tror alltså inte det är på grund av någon feghet som utskottets socialdemokrater
ha vägrat att underskriva de anmärkningar som från reservanternas
sida riktas mot medlemmar av regeringen, och det är heller inte på
grund av någon feghet eller någon räddhåga för att föra kritik mot till och med
själva regeringen som jag ansluter mig till majoritetens ståndpunkt. Det är
helt och hållet därför att man bör undvika att komma i tvetydigt sammanhang
och tvetydigt sällskap.

Herr Arrlién: Herr talman! Jag begärde ordet när herr statsministern i sitt
första anförande yttrade, att han kanske inte haft för avsikt att ta till orda,
om inte en partiledare som herr Domö hade givit honom anledning till det.
Det var uppenbarligen det betraktelsesättet han tillämpade. Han konstaterade
vidare under sitt anförande, att under debatten inga nyheter av intresse hade
framkommit. Herr statsministern underlät att ta upp till närmare betraktande
en hel del av de synpunkter, som innehållas i reservationsanmärkningarna.
Han räknade med en trött gest upp några stycken av dem, men han gav sig
inte in på en kommentar. Han avstod från att meddela kammaren ens det
mycket ytliga intryck han hade fått av dessa anmärkningar. Vi sväva fortfarande
i okunnighet om vilken syn herr statsministern har på de förda resonemangen
om den korta remisstiden, om den Thunborgska resan och det principiella
betraktelsesätt, som ligger bakom kritiken i detta avseende, och likaledes
om de principiella synpunkterna bakom användandet av frökontrollanstaltens
medel, för att ta några exempel.

Jag har begärt ordet just med anledning av denna allmänna attityd, som
herr statsministerns inlägg bär vittnesbörd om och som tyvärr skärptes än
mera genom det inlägg, som på ett senare stadium av debatten hölls av hans
excellens herr utrikesministern. Man frånkände dechargedebatten varje betydelse.
Om man är, låt vara, Suppleant i konstitutionsutskottet måste man redan
från början reagera mot ett dylikt betraktelsesätt, bland annat av den triviala
anledningen, att ett godtagande därav skulle innebära, att eu stor del
av det arbete och den möda, som verkligen nedlägges under konstitutionsutskottets
förberedande behandling, skulle vara bortkastad.

Det är ju konstitutionsutskottets slora dag i dag, och man skulle gärna velat
se detta på något sätt apostroferat under kammardebatten och inte bara belyst
på detta negativa sätt från regeringsbänken. Jag tror för min del, att dechargedebatten
fortfarande har en roll att fylla i vårt politiska liv. Visserligen stämmer
inte dechargedebatten såsom politisk metod in i de politiska schemata, som
man i allmänhet är van a.tt möta i parlamentariska demokratier världen över,

Nr 24.

Onsdagen den 28 maj 1947.

Ang. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
men jag tycker det är befogat att säga, att det är ytterst lämpligt, att man
har två politiska koncentrationspunkter under en pågående riksdag, den första
vid riksdagens början i samband med remissdebatten och den andra i slutet
av riksdagen, grundad på den genomgång av handlingar o. s. v., som sker
i konstitutionsutskottet.

Det är enligt min mening tämligen självklart, att de ståndpunktstaganden,
vilka man kommer fram till i konstitutionsutskottet, i vissa avseenden grunda
sig på ett politiskt bedömande. Det är väl ingenting brottsligt däri. Den parlamentariska
demokratiens arbetsmetod består bl. a. däri, att man betraktar minoritetens
vakna kritik såsom ett positivt element i statslivet, vilket till exempel
i engelskt statsliv speglar sig däri, att man till och med avlönar chefen för
oppositionen.

Den syn på dechargen, som Sveriges riksdag beklagligtvis har och som envist
dröjer sig kvar, har man att se mot bakgrunden av bestämmelserna i 1809
års regeringsform och utvecklingen under 1800-talet. 1809 års regeringsform
har visat prov på stora möjligheter till elasticitet. Yi hade inom dess ram först
plats för Karl Johans allenastyrelse. Sedan hade vi ett mera konstitutionellt
betonat regemente i, vad skola vi säga, Montesquieus eller Hans Järtas anda,
och det är under denna tid av vår författningsutveckling, som den praxis utvecklade
sig, att man inte skulle ta hänsyn till minoritetsanmärkningar från
regeringens sida. Man behövde inte svara på dem, och denna grundsyn bibehöll
man, sedan det strängt monarkistiskt konstitutionella systemet omvandlats
till en parlamentarisk demokrati. Det är detta senare, som är det felaktiga i
betraktelsesättet. Man glömmer, att oppositionen aldrig kan åstadkomma annat
än minoritetsanmärkningar men att bakom dessa minoritetsanmärkningar ändå
möter den kritik, den opposition, vars tankegångar, göranden och låtanden den
regering, som är »inne» -— såsom man uttrycker sig i England — i allra högsta
grad måste vara intresserad av.

Jag sade nyss, att man såsom knuten till konstitutionsutskottet omöjligt
kan godta den syn på dechargen och dess betydelse i vårt politiska liv, som
hans excellens utrikesministern här gjorde sig till talesman för. Det skulle
betyda en revolution i konstitutionsutskottets tillvaro här på Helgeandsholmen.
Det skulle hänvisa utskottet till att bli ett slags tredje lagutskott, tillsatt för
att behandla kommunallagsfrågor. Det förefaller mig rätt orimligt, att konstitutionsutskottet
samtidigt, om det frånkännes annan grundlagsenlig betydelse,
skulle kunna bibehålla sin roll av skiljedomare i konstitutionella tvistemål
m. m.

Det är dessa synpunkter, herr talman, som jag funnit vara av en viss betydelse
att få understryka. Jag begagnar tillfället att instämma med de tidigare
talare i debatten, som haft samma uppfattning i denna fråga som jag.
Jag vill till sist i den omständigheten, att herrar statsråd i dag likväl deltagit
i diskussionen om »minoritetsanmärkningarna» inte Se en avslutning utan
fastmera en början på en ny era i dechargedebattens historia.

Överläggningen blev nu för en stund avbruten för att begärt tillfälle skulle
beredas herr statsrådet Zetterberg att avlämna kungl. propositioner.

Herr statsrådet Zetterberg avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 297, med förslag till lag angående ändring i utlänningslagen den 15 juni
1945 (nr 315) samt om fortsatt giltighet av samma lag; och
nr 298, med förslag till lag angående upphävande av 5 kap. 3 § strafflagen
samt lagen den 13 mars 1937 (nr 75) om tvånguppfostran, in. m.

Onsdagen den 28 maj 1947.

Nr 24.

rådsproto kollen.

(Forts.)

Fortsattes överläggningen angående konstitutionsutskottets memorial nr 16 Ang. gransk punkten

B. ning av stats Herr

Johanson, Karl: Herr talman! Av lätt förklarliga skäl åhörde jag herr
Herlitz’ anförande med stor uppmärksamhet, men då jag deltagit i praktiskt
taget hela dechargegranskningen inom utskottet blev jag inte så värst förvånad
över herr Herlitz’ anförande. Det var samma tonarter som vi hörde i utskottet,
och för mitt vidkommande var det således ingenting nytt som framkom.

Herr Herlitz förvånade sig över att de socialdemokratiska ledamöterna i utskottet
inte hade funnit någonting att anmärka gentemot Kungl. Maj :ts regering
under det år granskningen omfattar. Visst finns det, herr Herlitz, saker
och ting som kunna vara anmärkningsvärda —- därom råder väl ingen tvekan
— men frågan är hur långt man skall driva rätten att anmärka. Skola vi hålla
oss inom ramen för paragraferna 106 och 107 eller kunna vi gå utanför denna
ram? Det är väl därom vi tvistat inom utskottet.

_ Majoriteten inom utskottet har emellertid vid sin granskning inte kunnat
finna, att Kungl. Maj :ts regering i grundlagens mening »icke iakttagit rikets
sannskyldiga nytta».

(Herr Herlitz tog i början av sitt anförande upp till behandling frågan om
grundlagens tolkning. Han säger, om jag inte antecknat fel, att man kan tolka
grundlagen på det ena eller det andra sättet och att tolkningen i vissa fall
blir en omdömesfråga. I andra fall återigen var det enligt hans förmenande
klart, att man mte skulle använda omdömesförmågan vid tolkningen av grundlagen.

I de fall, som vi diskuterat inom konstitutionsutskottet, har min inställning
varit helt och fullt klar Jag har ansett den gamla satsen vara riktig, att det
ar bättre att fria an falla, da man mte är absolut säker på att en fällande dom
ar det enda ratta. Denna sats tillämpade jag främst då det gällde detta mycket
omtuggade avtal, som flera talare varit mne på. Den frågan har ju varit kannstopt
i riksdagen vid flera tillfällen, och jag har för mitt vidkommande efter
ett anförande av utrikesministern i denna kammare gjort den reflexionen, att
en erkänd sak är till hälften sonad. Vid angivna tillfälle medgavs ju att utrikesnämnden
borde ha hörts innan beslut fattades i riksdagen.

Jag tror i övrigt att jag kan instämma med herr andre vice talmannen då
han säger, att fältet i stort sett är avbetat, men det är ändå ett par punkter
i utskottsmemonalet som jag fastnat för och som jag skulle vilja beröra.

• i jt®na fa|let l)er°r eon ^fordran vid statens järnvägar. Då jag varit anställd
vid detta verk i fyrtio ar, tror jag att jag kan göra anspråk på att ha litet erfarenhet
av bade befordnngsväsendet och befordringsärendenas gång inom det
verk, som jag under så lång tid betjänat.

Vid statens järnvägar finns, jag minnes inte sedan hur många år tillbaka
en institution som kallas förordsfullmäktige. Dessa ha. innan en plats tillsättes
tor beiordran, att yttra sig över de sökandes kvalifikationer och lämplighet,
och det är ytterst sällan som vederbörande distriktsbefäl, då det gäller den
lägre personalen, går emot förordsfullmäktiges förslag.

När jag läste de handlingar som rörde detta ärende, hälsade jag med tillfredsställelse
att Kungl. Maj :t hade upphävt vederbörande myndighets bef-nr
Saken var för mig fullständigt klar, och jag kunde inte annat än med
tillfredsställelse hälsa denna åtgärd. Jag gjorde därvid den reflexionen att
om konstitutionsutskottet och riksdagen skulle granska och upptaga till prövning
alla de överklagningsärenden, som äro föremål för Kungl. Maj:ts prövliing,
finge vi hålla pa kanske, inte blott dubbla utan tredubbla tiden mot nu
inom utskottet lör att hinna igenom alla ärendena. Jag kan ju nämna, att

Första kammarens protokoll 1947. Nr 24. r

Nr 24.

Onsdagen den 2S maj 1947.

Ang. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.),
inom utskottet i år liksom under en följd av år upprättats en promemoria över
tredjegångstillsättningarna av präster, och jag säger för mitt vidkommande,
att om man skulle ge sig till att granska alla dessa ärenden för att utröna, om
Kungl. Maj:t har förfarit rätt, skulle inte jag vilja sitta i utskottet. För att
ta ställning till dessa utnämningar skulle fordras en mycket stor kännedom just
om dessa frågor, som ofta äro mycket invecklade.

Jag har alltså med tillfredsställelse hälsat Kungl. Maj :ts beslut att upphäva
den befordringsåtgärd, som distriktsbefälet i detta fall hade vidtagit.
Upphävandet har ju skett på sådana grunder, att man i varje fall från personalhåll
bör känna sig tillfredsställd med åtgärden. Jag kunde således in,te
här vara med om att framställa någon anmärkning mot vederbörande statsråd.

En annan fråga, som också varit föremål för mycken diskussion, är resan
till Rom. Jag yttrade i konstitutionsutskottet, när denna fråga var uppe till
behandling, ungefär följande: »Jag är emot alla extravaganser som vidtagas,
var det än sker, men jag kan inte anse, att denna resa var en extravagans, och
alltså kan jag inte vara med om en anmärkning på denna punkt.»

Så ha vi, jag kan säga menige man, inom utskottet sett på dessa frågor.
Sakkunskapen är ju också företrädd inom konstitutionsutskottet — vi ha ju
professor Herlitz, som är sakkunnig på grundlagen och dess bud — men då
menige man skall ta ställning till och tolka grundlagen, tror jag, det är riktigast
att man, i tveksamma fall, följer satsen: hellre fria än fälla.

Herr Wistrand: Herr talman! Jag skall be att få uppehålla mig en liten
stund vid reservationen nr XI.

1945 års statsrevisorer gjorde på sin tid en anmärkning mot att generaldirektören
i krigsmaterielverket Ödeen lämnats tillåtelse att kvarstå som
konsirlt i en av honom ägd konstruktionsbyrå, som bl. a. betjänade industrien.
Statsrevisorerna gjorde denna anmärkning under hänvisning till att generaldirektör
Ödeen inför statsrevisorerna förklarat, att han ansåge sig oförhindrad
att låta denna byrå mottaga beställningar av krigsmaterielverkets kunder.

Statsrevisorernas anmärkning, som var enhällig, behandlades av statsutskottet,
som enhälligt godkände densamma. Riksdagens kamrar godkände också
statsrevisorernas anmärkning utan att någon debatt förekom. Då emellertid,
efter vad som hade kommit till statsrevisionens kännedom, Kungl. Maj:t icke
företagit någon åtgärd i anledning av riksdagens ställningstagande, fann jag
angeläget att i min egenskap av statsrevisorernas dåvarande ordförande ta upp
saken i en interpellation, som besvarades av statsrådet Vougt.den 30 oktober
1946, varvid statsrådet Vougt förklarade, att han och regeringen inte hade
funnit någon anledning till ett ändrat ståndpunktstagande i denna fråga. När
han härför blev i debatten föremål för en stark kritik, intog han en magnifik
attityd, han höljde sig bildligt talat i sin toga och deklarerade, att han endast
hade att avvakta resultatet av att denna fråga som jag under debatten antytt
skulle komma att behandlas »inför vederbörligt forum».

Sedermera hördes ingenting av saken, och man hade ju av statsrådets uttalande
anledning tro, att han stod fast vid denna imponerande hållning. Lyckligtvis
har han dock inte gjort det. I sista timman — jag skulle tro vid den
sista konseljen under den period, som konstitutionsutskottets granskning omfattar
— behandlades en från generaldirektören Ödeen inkommen^ skrivelse, i
vilken denne förklarade, att större uppdrag, som erbjödes hans byrå, vilken bedrevs
i bolagsform, skulle underställas bolagsstämman. Han förklarade vidare,
att han inte komme att lämna sitt medgivande till mottagande av uppdrag
från industriföretag, som kunde anses såsom leverantörer till krigsmaterielverket
eller eljest icke borde ifrågakomma med hänsyn till hans stats -

Onsdagen den 28 maj 1947.

Nr 24.

Ang. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
tjänst. I de fall, där tveksamhet kunde komma att råda i detta hänseende,
skulle han upptaga frågan med statsrådet och chefen för försvarsdepartementet.

Nu kan man ju säga, såsom herr Herlitz redan tidigare sagt i denna debatt,
att när slutet är gott är allting gott. Denna fråga har ju nu fått en lösning,
som kan anses vara någorlunda tillfredsställande. Men man vet icke
hur och efter vilka påstötningar den vunnits. Vad jag velat ta upp såsom
anmärkningsvärt är att _ statsrådet inte på något sätt bär ansett det angeläget
att låta allmänheten, vilken har varit synnerligen intresserad av denna i vitt
skilda kretsar mycket debatterade fråga, få del av regeringens ändrade ställningstagande.
Generaldirektörens skrivelse var dagtecknad den 28 december
1946 och torde kort därpå ha ingivits till regeringen för att kunna bliva föremål
för behandling vid den första konseljen på nyåret. Inför allmänheten
framstod statsrådet fortfarande som den ståndaktige hävdaren av en mot
riksdagen motsatt uppfattning.

o Det^var först när konstitutionsutskottet fått handlingarna i saken, som det
så småningom sipprade ut att det förelåg en skrivelse från generaldirektör
ödeen, som i realiteten innebar ett klart återtåg från statsrådets äventyrliga
position.

I samband härmed intervjuades statsrådet Vougt av en tidning, varvid han
medgav att en sådan skrivelse inlämnats. Han tilläde: »För min del betraktar
jag skrivelsen, som numera torde ligga hos konstitutionsutskottet, närmast
som en bekräftelse på mitt interpellationssvar, och herr Ödeen bär väl
på detta sätt, även om han förnekar det berättigade i kritiken, velat undanröja
varje källa till misstanke.»

Jag har för min del mycket svårt att i ingivandet av denna skrivelse kunna
se en bekräftelse på den linje, som herr statsrådet Vougt tidigare hade intagit
i frågan och som ju gick ut därpå, att han inte fann någon anledning till ett
ändrat ståndpunktstagande.

. Vad som bär förekommit i saken är, såsom jag nyss sade, inte något olyckligt
utan tvärtom tillfredsställande. Här har otvivelaktigt i former, som man
bär funnit lämpliga, skett en reträtt, och statsrådet har i denna form slutligen
funnit sig i att acceptera riksdagens uppfattning. Det är glädjande att
sa har ägt rum, men det hade varit ännu bättre, om detta hade tillkännagivits
direkt och utan omsvep. Jag instämmer emellertid till fullo med reservanterna,
då de framhålla det som ett högst anmärkningsvärt förfarande från en
regeringsmedlems sida^att låta det gå därhän, att han först sedan riksdagsopinionen
upprepade ^gånger och i olika former givit sig tillkänna funnit sig
böra rätta till ett ohållbart förhållande i en viktig principiell fråga.

Herr Bergvall: Herr talman! Jag ber att trots att debatten lider mot sitt
slut få ta kammarens tid i anspråk ett par minuter för en fråga, som har varit
huvudämnet i åtskilliga talares anföranden, nämligen spörsmålet om regeringens
ekonomiska politik.

Jag delar så till vida den uppfattning som herr statsministern gav uttryck
åt här i kammaren för ett par timmar sedan, att denna dechargedebatt inte
är det lämpliga tillfället att diskutera de framtida riktlinjerna för vår ekonomiska
politik. Vi få andra tillfällen därtill, och de komma säkert tillbaka
både en och två gånger under denna riksdag.

Men det är inte heller det som saken i dag gäller. Konstitutionsutskottets
granskning avser ju den tid som har gått och de försummelser, underlåtenhetssynder
eller verksynder, som regeringen under denna tid kan ha gjort sig skyl -

Nr 24.

Onsdagen den 28 maj 1947.

Ang. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
dig till. Jag konstaterar, att hur obehagligt det än kan te sig för regeringen
att få denna kritik framförd på nytt, lär den inte slippa ifrån den saken
annat än under en betingelse. Kritiken av vad som skett under gången tid har
nämligen, så vitt jag förstår, sitt väsentliga existensberättigande däri, att den
åsyftar att ur den tid som har gått finna några lärdomar i fråga om det sätt
på vilket man framdeles skall utforma den ekonomiska politiken. Man skulle
ha utvunnit några lärdomar ur den kritiska analysen av det förgångna, om
man hos regeringen hade sett några tecken på att den tagit intryck av kritiken.
Men jag har tvärtom ständigt en känsla av att det lader ett drag av ofelbarhetstro
vid regeringens uppträdande, och jag måste tillägga, att kammarmajoriteten
hemfaller i nästan ännu högre grad åt denna tro på den ofelbaraste av
regeringar. Den som hört herr Lindéns anförande här — jag skall inte ingå
på någon kritisk analys av detsamma — måste nog vara utrustad med en livlig,
stark och vittfamnande fantasi för att kunna föreställa sig_ den situation,
i vilken herr Lindén skulle biträda en anmärkning mot en socialdemokratisk
regering. Min fantasi räcker i varje fall inte till för det försöket!

Kanske är det på det sättet, att det inte har lyckats för oppositionen att göra
klart för regeringen vad som är vår väsentliga anmärkning mot den förda
politiken. Jag skall därför försöka att göra det i en i viss man ny form. Jag
medger, att statsministern säkert har rätt i att sakinnehållet inte är nytt. Det
har utan tvivel framförts i andra former förut. Antalet nya originella tankar
är överhuvud taget så begränsat, att det inte blir många på var och en av denna
kammares ledamöter, även om de skulle hopas på en dag. Men jag skall ändock
försöka kläda våra anmärkningar i ny form.

Jag går då tillbaka till tiden efter krigsslutet i Europa. Det rådde då en
stämning av optimism över landet. Vi delade säkert alla denna optimistiska,
inställning. Vi hoppades vara på marsch ur krigstidens ogynnsamma förhållanden
fram mot en mer gynnsam situation, som skulle karakteriseras av vad vi,
som ha levat före kriget, ha vant oss att på grund av den tidens erfarenheter
betrakta som normala förhållanden. Det dröjde emellertid inte länge förrän orosmolnen
började hopa sig. Det fanns oroande tecken i den internationella utvecklingen.
Det inträffade där händelser och omständigheter som måste komma
att få för oss oangenäma återverkningar i ekonomiskt avseende. Orostecknen
voro kanske än starkare när det gällde våra interna förhållanden. Det saknades
heller inte röster från oppositionens håll som fäste regeringens uppmärksamhet
på denna utveckling, som var ägnad att inge allvarliga farhågor.

Jag vet inte hur jag skall tolka den attityd som regeringen har intagit. Jag
har dock knappast rätt att tänka så lågt om regeringens intellektuella förutsättningar,
att jag kan utgå ifrån att den senare än alla andra begrep att det
var fara å färde. Det vore en förolämpande ståndpunkt, som man rimligtvis
inte bör inta förrän man har full bevisning för att detta antagande är riktigt.
Jag måste förutsätta, att regeringen lika väl som vi andra förstod att vi voro
inne i en farlig utveckling och att situationen, om inte allt slumpvis gestaltade
sig på ett utomordentligt gynnsamt sätt, kunde bli ganska allvarlig.

Om jag försöker sätta mig in i regeringens position i det ögonblicket, måste
den, såvitt jag förstår, konstatera, att den bara hade att välja mellan två tillvägagångssätt.
Antingen måste regeringen säga sig: vi äro karlar nog att klara
situationen själva. Vi ta hela ansvaret. Vi göra vad som måste göras. Vi säga
ifrån så att det hörs och gör intryck. Vi behöva inte be några andra om hjälp.
Eller också borde regeringen ha valt den positionen, att den konstaterade, att
utvecklingen blir så besvärlig och den situation, som vi ha att lösa, så krånglig,
att det är naturligt, riktigt och lämpligt att söka hjälp och samverkan från alla
de grupper i samhället, som på det ena eller andra sättet kunna utöva inflytande

Onsdagen den 28 maj 1947.

Nr 24.

Ang. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
i det här läget. Det var den vägen, kan jag väl säga, som rekommenderades av
oppositionen.

Regeringen gjorde sitt val. Man följde icke oppositionens uppmaningar att
söka samverkan och samförstånd. Man gjorde det visserligen på ett mycket sent
stadium i början av detta år, då situationen hade hunnit utveckla sig på ett
utomordentligt ogynnsamt sätt. Det var mycket sent, kanske för sent, men det
lämnar jag därhän.

Jag skall inte ingå på någon diskussion om anledningen till att inflationskonferensen
misslyckades. Den saken har diskuterats förut här i dag, och den har
även debatterats tidigare. Jag bara konstaterar, att regeringen således på ett
tidigt stadium bestämde sig för att avvisa den vägen att man skulle söka samverkan
med och stöd från de andra grupper inom samhället •—■ de må vara
politiska eller av annan typ —- som kunde ha något av värde att ge i detta sammanhang.
Regeringen valde vägen att ta hela ansvaret på sig själv och att säga:
vi klara saken, vi bemästra situationen.

Anledningen till oppositionens kritik mot regeringen kan jag sammanfatta
genom en mycket enkel slutsats. Jag behöver inte själv tala om för kammarens
ledamöter, varthän utvecklingen har lett och vart regeringens politik har fört
oss. I detta läge äro nog både denna kammares ledamöter och svenska folket
ganska väl förtrogna med resultatet av den politik som regeringen valt. När
regeringen valt att själv utan samverkan med andra behålla hela ledningen för
handlandet, så får den också ta hela ansvaret för vad som har skett.

Herr Heiiman: Herr talman! Jag fäste mig vid att herr Domö anslog samma
toner som man så ofta får höra i debatter av detta slag, nämligen talet om
den likriktning som man påstår finns inom det socialdemokratiska pa.rtiert;.
För någon tid sedan offentliggjordes i pressen utdrag ur en doktorsavhandling,
som skrivits av en dam. Avhandlingen utgjorde en undersökning av ställningstagandet
inom de olika politiska grupperna i riksdagen till olika frågor.
Jag rekommenderar herr Domö att närmare ta del av denna doktorsavhandling.
Jag är övertygad om att hans tal om likriktning inom det socialdemokratiska
partiet därefter skulle upphöra.

Herr Englund klandrade regeringen därför att den inte redan i höstas hade
velat inbjuda till en rundabordskonferens. Han förklarade, att en rundahordskonferens
i höstas säkerligen skulle ha lett till helt andra resultat än vad
som senare framkommit. Jag vädjar till herr Englund om svar på följande
fråga: vilka andra resultat skulle ha kunnat framkomma vid en rundabordskonferens
i höstas än vad som skett senare? Jag vore tacksam, om herr Englund
ville ge ett svar på den frågan till riksdagens protokoll.

Herr Bergvall angrep häftigt regeringen för att den inte sökt samverka
med andra politiska meningsriktningar inom och utom riksdagen för att söka
lösa de föreliggaftde problemen. Jag har en känsla av att herr Bergvall i sin
kritik tillhör dem, som dr Ivar Anderson omnämnde i ett anförande här i
kammaren den 16 april. Dr Ivar Anderson talade då om svårigheterna för
bankofullmäktige att överblicka situationen och utvecklingen på det penningpolitiska
området. Han sade därvid några behjärtansvärda ord, som kanske
även äga sin tillämpning på regeringen och inte bara på bankofullmäktige.
Dr Ivar Anderson, på vilken jag sätter mycket stort värde därför att han
merendels rakt på sak klargör sin uppfattning om saker och ting, yttrade: »Man
har ofta på känn att en viss utveckling är i gång; en fara hotar, man bord©
vidtaga vissa åtgärder för att avvärja det som kan bli en katastrof, men man
tvekar med hänsyn till de konsekvenser som den ena eller andra åtgärden kan
ha i andra avseenden. Det gäller bland annat om do åtgärder för att hejda

Nr 24.

Onsdagen den 28 maj 1947.

Ang. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
valutautströmningen, som diskuterades under förra året. Att fullmäktige inte
förrän i sista stund, inte förrän alla andra utvägar ansågos vara stängda, ville
förorda någonting sådant som en importreglering, tror jag är ganska naturligt.
Det tror jag inte behöver föranleda någon förvåning hos någon, som har
tänkt igenom dessa saker. Ännu i denna stund tror jag, att meningarna äro
ganska delade om riktigheten och nödvändigheten av i varje fall omfattningen
av de åtgärder som vidtagits. Men det är en sak för sig. Man måste således
komma ihåg, att varje verkställande organ, som på ett tidigt stadium har klart
för sig, att någonting måste göras, kan ha full rätt att tveka om verkställigh
heten. Icke minst kan denna tvekan vara befogad, när det gäller ett så utomordentligt
ömtåligt område som det vi här röra oss på. Ett förhastat steg
kan medföra konsekvenser, som kunna betydligt förvärra en redan tidigare svår
situation, under det att en tids uppskov möjligen kan skapa andra utvägar till
lösning. En sådan tveksamhet är i varje fall inte så klandervärd. Den är
mänsklig på detta område liksom på alla andra. Ingen besitter ju heller det
djupa förutseende, som en partipolitiker alltid har i efterhand, när han kritiserar
åtgärder, som äro vidtagna eller enligt hans åsikt borde ha vidtagits.
Även vi i fullmäktige få finna oss i den kritiken, även vi, som dagligdags
räknas till politikerna, få således här finna oss i att bli föremål för den kritik
och den dom, som de partipolitiska instanserna utfärda.»

Jag måste verkligen fråga mig, om herr Bergvall tillhör dem som dr
Ivar Anderson betecknade som partipolitiker, som alltid äro kloka i efterhand.

När jag hör diskussionen här i dag liksom flera tidigare debatter, har jag
fått en känsla av att det är denna efterhandsklokhet, som i stor utsträckning
dominerar den borgerliga kritiken mot regeringen. Dr Ivar Anderson har
sedermera begärt entledigande från sitt ledamotskap av bankofullmäktige, som
ju är den institution som närmast har att vägleda regeringen i valutapolitiska
frågor och som han behandlade i sitt anförande. Jag vet inte, om dr Ivar
Andersons rättframma uttalande här i kammaren är orsaken till att han
lämnat bankofullmäktige. Jag vet bara, att han förklarat att han lämnat bankofullmäktige
på grund av bristande tid.

Herr Englund: Herr talman! Herr Heiiman riktade en direkt fråga till mig,
vilka vinster vi skulle ha kunnat göra genom att företa ingripandet redan
under höstens lopp i stället för att uppskjuta det till nu. Vi äro väl ense om
i denna kammare, att det importförlopp, som har gett anledning för det senare
ingripandet, hade en betydande snabbhet. Jag betraktar det därför som en
ren truism, som knappast är värd att påpeka, att om detta ingrepp hade skett
vid denna tidigare tidpunkt, många av de svårigheter vi nu ha att kämpa med
skulle ha kunnat förebyggas eller i varje fall minskas i storleksordning.

Herr veu Heland: Herr talman! Jag vill endast kortfattat rätta till en felaktighet
i herr Heumans anförande.

Herr Heiiman talade om den borgerliga oppositionens efterklokhet. Om herr
Heiiman vill angripa högern och folkpartiet för den sakens skull, så skall jag
inte försvara de partierna. Jag vill emellertid påpeka för herr Heiiman, att
sedan åtminstone två år tillbaka ha vi från vårt håll på det kraftigaste angripit
den politik, inte minst den handelspolitik, som har fört oss in i det
läge, vari vi nu befinna oss. Herr Heiiman kanske erinrar sig, att åtminstone
jag haft många duster med f. d. handelsminister Myrdal i dessa frågor.

Efter härmed slutad överläggning lades den nu ifrågavarande punkten till
handlingarna.

Onsdagen den 23 maj 1947.

Nr 24.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets utlåtande nr 17, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 79 § 1 mom. lagen den 6 juni 1930 (nr 251) om kommunalstyrelse
på landet, m. in., bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 134, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till kostnader för ritningar m. m. till en ny statsisbrytare;

nr 135, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående pensionsstyrelsens
organisation m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 136, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omorganisation
av fortifikations- och byggnadsförvaltningen inom försvaret m. m.;

nr 137, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående provisoriskt lönetillägg
och tillfälligt lönetillägg till viss militär personal;

nr 138, i anledning av Kungi. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till nybyggnad vid ingenjörsvetenskapsakademiens försöksstation
m. m.;

nr 139, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till yrkesinspektionen;

nr 140, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1947/48 till riksförsäkringsanstalten jämte i ämnet väckta motioner;
samt

nr 141, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående anslag för
budgetåret 1947/48 till bidrag till erkända och enskilda alkoholistanstalters
driftkostnader m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 142, i anledning av Kungl. Ang. bidrag
Maj :ts proposition angående bidrag till avlöningar åt distriktsbammorskor till avlöningar

och distriktssköterskor m. m. jämte i ämnet väckta motioner. distrikts o

barnmorskor

I en till riksdagen avlåten proposition, nr 196, hade Kungl. Maj:t, under m. m.
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden för den
21 mars 1947, föreslagit riksdagen att dels besluta, att distriktsbarnmorska
skulle från och med den 1 juli 1947 äga åtnjuta kontant lön enligt av föredragande
statsrådet Mossberg förordade grunder, dels godkänna de ändrade grunder
för statsbidrag till avlöningar åt distriktssköterskor, distriktsbammorskor
samt sjuksköterskor och barnmorskor inom den förebyggande mödra- och barnavården,
som av statsrådet förordats, att tillämpas från och med den 1 juli
1947, dels godkänna de grunder för statsbidrag till distriktsbarnmorskas resor
i samband med hemförlossning och eftervård, som av statsrådet förordats, att
tillämpas från och med den 1 juli 1947, dels medgiva, att under budgetåret
1947/48 finge för anskaffande av skidbårar i rikets ödemarksområden utgå
statsbidrag jämlikt bestämmelserna i kungörelsen den 14 juni 1928 (nr 208)
med högst 500 kronor, dels ock under V a huvudtiteln för budgetåret 1947/48
såsom förslagsanslag anvisa till Bidrag till avlöningar åt distriktssköterskor
m. m. 2 600 000 kronor, till Bidrag till avlöningar åt distriktsbammorskor
m. m. 3 000 000 kronor och till Bidrag till distriktsbarnmorskas resor i samband
med hemförlossning och eftervård 500 000 kronor samt såsom reservationsanslag
anvisa till Förbättrad sjukvård inom rikets ödemarksområden
50 000 kronor.

Nr 24.

Onsdagen den 28 maj 1947.

Ang. bidrag till avlöningar åt distriktsbarnmorskor m. m. (Forts.)

Enligt Kungl. Maj:ts förevarande förslag skulle distriktsbarnmorska placeras
i lönegrad Ca 11, motsvarande lönegrad A 7 i nu gällande civila löneplan.

I förevarande sammanhang hade utskottet till behandling förehaft

dels två inom andra kammaren väckta motioner, den ena av herr Nilsson i
iVaruträsk och fru Ericsson i Luleå (11:400) och den andra av fru RönnChristiansson
och fru Linderot (11:402), i vilka hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att distriktsbammorskorna skulle placeras i lönegrad A 9 eller
i samma lönegrad som distriktssköterska;

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
fröken Andersson (1:272) och den andra inom andra kammaren av herr Fagerholm
och fru Boman (II: 411), i vilka hemställts, att riksdagen måtte med
beaktande av i motionerna anförda synpunkter vidtaga en sådan förbättring
av distriktssköterskornas, distriktsbarnmorskornas och övriga där berörda
gruppers löneställning, som med hänsyn till deras krävande tjänsteåligganden
kunde anses skälig;

dels en, inom första kammaren av herrar Hage och Grym väckt motion
(1:271), vari hemställts, att riksdagen måtte besluta, att särskilda ödemarkstillägg
alltjämt skulle utgå till distriktssköterskor och distriktsbarnmorskor
i ödemarksdistrikten enligt hittills gällande grunder och med oförändrade
fördelningsgrunder av kostnaden mellan staten och landstingen, samt att respektive
anslag måtte ökas med hänsyn härtill, om så ansåges nödvändigt;

dels ock en inom andra kammaren av herr Gavelin m. fl. väckt motion
(11:403), i vilken — under hänvisning till i nyssnämnda motion 1:271 anförd
motivering — framställts enahanda yrkande som i berörda motion.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte

I. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag och med avslag dels å motionerna
I: 272 och II: 411 i vad nämnda motioner avsåge distriktsbarnmorskor, dels ock
motionerna II: 400 och II: 402 besluta, att distriktsbarnmorska skulle från
och med den 1 juli 1947 äga åtnjuta kontant lön enligt de grunder, som förordats
i statsrådsprotokollet över socialärenden för den 21 mais 1947,

II. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag å motionerna
I: 272 och II: 411 i vad desamma ej behandlats under I. godkänna de ändrade
grunder för statsbidrag till avlöningar åt distriktssköterskor, distriktsbarnmorskor
samt sjuksköterskor och barnmorskor inom den förebyggande mödraoch
barnavården, som förordats i nämnda statsrådsprotokoll, att tillämpas från
och med den 1 juli 1947,

III. med avslag å motionerna 1:271 och 11:403 besluta, att de under II.
nämnda befattningshavarna icke skulle utöver vad Kungl. Maj:t föreslagit
tillerkännas särskilt lönetillägg för tjänstgöring i ödemarksområde,

IV. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag

1) godkänna de grunder för statsbidrag till distriktsbarnmorskas resor i
samband med hemförlossning och eftervård, som förordats i statsrådsprotokollet,
att tillämpas från och med den 1 juli 1947;

2) medgiva, att under budgetåret 1947/48 finge för anskaffande av skidbårar
i rikets ödemarksområden utgå statsbidrag jämlikt bestämmelserna i kungörelsen
den 14 juni 1928 (nr 208) med högst 500 kronor;

3) för budgetåret 1947/48 under V a huvudtiteln anvisa

a) till Bidrag till avlöningar åt distriktssköterskor m. m. ett förslagsanslag
av 2 600 000 kronor,

Onsdagen den 28 maj 1947.

Nr 24.

Ang. bidrag till avlöningar åt distriktsbarnmorskor m. m. (Forts.)

b) till Bidrag till avlöningar åt distriktsbarnmorskor m. m. ett förslagsanslag
av 3 000 000 kronor,

c) till Bidrag till distriktsbarnmorskas resor i samband med hemförlossning
och eftervård ett förslagsanslag av 500 000 kronor,

d) till Förbättrad sjukvård inom rikets ödemarksområden ett reservationsanslag
av 50 000 kronor.

I motiveringen hade utskottet yttrat bland annat:

»Statsrådet har erinrat om att frågan om utbildning av sjuksköterskor
och barnmorskor är föremål för utredning genom sakkunniga och betonat att
en omprövning av frågan om minimilönens storlek för barnmorskorna kan
väntas bli aktuell sedan de sakkunniga framlagt sitt förslag. Vilkommande
den löneställning, som i avbidan på en sådan omprövning bör beredas distriktsbarnmorskoma
har statsrådet framhållit, att deras arbetsuppgifter i regel
torde vara mindre betungande än distriktssköterskornas och att deras utbildningstid
även är avsevärt kortare. Utskottet delar statsrådets mening, att
en placering i lönegrad Ca 11 med hänsyn härtill under nuvarande förhållanden
måste anses i och för sig rimlig. 1 åtskilliga motioner har dock
krävts likställighet med distriktssköterska eller i varje fall en högre minimilön
än Kungl. Maj:t har föreslagit. Utskottet förutsätter, att de synpunkter
vilka framlagts i motionerna på denna fråga bliva vederbörligen beaktade vid
den blivande omprövningen. I nuvarande läge har det synts utskottet, att man
bör stanna vid den löneförbättring för distriktsbarnmorskorna, som Kungl.
Maj:ts förslag innebär.»

Reservation hade avgivits av fröken Andersson och herr Holmström, vilka
ansett dels att det nyss återgivna stycket i utskottets yttrande bort hava följande
lydelse:

»Utskottet vill i fråga om distriktsbarnmorskornas löneställning erinra om
den utomordentliga betydelse distriktsvården överhuvud har särskilt för landsbygdens
och ödebygdernas folk och om de ansvarsfulla uppgifter, som här
ifrågakomma. Förutom de krav, som självständiga åtgärder kunna ställa
på teoretiskt och praktiskt kunnande, föreligga för dessa grupper mycket
starka krav på eget omdöme, ansvarskänsla och rådighet. Man kan ifrågasätta
om icke vid lönesättningen en något markerad skillnad mellan distriktsoch
anstaltsvårdens befattningshavare torde vara nödvändig för att locka i
dessa hänseenden högt kvalificerade personer till den vad avser personlig bekvämlighet
ofta underlägsna distriktsvården. Men även om utskottet funnit,
att Kungl. Maj :ts förslag i detta hänseende bör godtagas, har utskottet likväl
icke kupnat biträda förslaget om differentiering av lönerna mom distriktsvården
till barnmorskornas nackdel. Utskottet förordar alltså., att även distriktsbarnmorskorna
hänföras till den nya lönegraden Ca 13.»

dels ock att utskottet bort under I hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag och med bifall till dels motionerna 1:272 och
11:411 i vad nämnda motioner avsåge distriktsbarnmorskor, dels ock motionerna
11:400 och 11:402 besluta, att distriktsbarnmorska skulle från och med
den 1 juli 1947 äga åtnjuta kontant lön enligt de grunder, som utskottet i det
av reservanterna föreslagna yttrandet förordat.

Fröken Andersson: Herr talman! .Tåg ber att få säga några ord med anledning
av den reservation, som jag jämte herr Holmström har fogat till det
föreliggande utlåtandet.

I detta ärende föreligga motioner från representanter för flertalet politiska

Nr 24.

Onsdagen den 28 maj 1947.

Ang. bidrag till avlöningar åt distriktsbarnmorskor m. m. (Forts.)
partier. Själv har jag burit fram en motion, vari jag framhåller, att löneställningen
för de kategorier befattningshavare, som det här gäller, är alldeles för
låg. Från annat håll ha motioner väckts om att distriktsbarnmorskorna skola
inplaceras i samma lönegrad som distriktssköterskorna, d. v. s. Ca 13, motsvarande
å 9 i gällande civila löneplan. Jag har i reservationen gått fram på
den sistnämnda linjen, varvid jag dock uttryckligen betonat, att jag betraktar
en dylik lönegradsplacering som ett provisorium tills vidare.

Jag sade, att löneställningen för samtliga här ifrågavarande kategorier är
för låg. Jag kan därvidlag bl. a. stödja mig på ett uttalande av medicinalstyrelsen,
som framhållit, att distriktssköterskornas lönegradsplacering, såsom
den bär föreslagits är för låg. Styrelsen har förordat Ca 14, d. v. s. A 10,
som ett provisorium.

Det kan vara intressant, mina damer och herrar, att i detta sammanhang
påminna om ett av statsmakterna tidigare fattat principbeslut. Medicinalstyrelsen
föreslog år 1935 en lönegradsplacering för distriktssköterskorna som
i princip motsvarade folkskollärarinnornas. Det förslaget godkändes då i princip,
och distriktssköterskorna skulle således nu egentligen vara placerade i
A 17.

Jag skall emellertid här närmast uppehålla mig vid distriktsbarnmorskornas
lönegradsplacering, emedan denna kategori är speciellt missgynnad. De äro
nämligen placerade två lönegrader under distriktssköterskorna och de i den
förebyggande mödra- och barnavården anställda sjuksköterskorna och barnmorskorna.
De ligga vidare en lönegrad under avdelningssköterskor, som även
de, vilket väl har konstaterats efter det ominösa beslutet i riksdagen för
några månader sedan rörande sjuksköterskornas löner, äro för lågt placerade i
löneavseende. 1946 års kommitté för sjuksköterskeutbildningen anser, att heltidsanställda
barnmorskor och sjuksköterskor inom den förebyggande mödraoch
barnavården böra ha samma löneställning som distriktssköterskor. Departementschefen
har samma inställning, och även utskottet har anslutit sig
till denna uppfattning. I fråga om distriktsbarnmorskorna® löneställning hänvisar
man till den pågående utredningen och vill vänta med avgörandet till
dess att den är klar.

Det är ganska intressant att jämföra distriktsbarnmorskornas behandling
med vad som föreslås för en annan kategori befattningshavare. Jag syftar
på propositionen nr 239 rörande inrättande av en arbetsmarknadsstyrelse. Departementschefen
föreslår där för vissa assistentbefattningar, för vilka man
väl att märka icke kräver någon formell utbildning, en lönegradsplacering i
Ex 10. Departementschefen motiverar denna lönegradsplacering med att man
måste hålla i minnet, att arbetsförmedlingsarbetet är av den natur, att vid
pesonalens rekrytering lämpliga personliga egenskaper samt praktiska kunskaper
regelmässigt böra tillmätas större betydelse än förvärvad formell kompetens.
Jag undrar, om inte detsamma i hög grad gäller för distriktsbarnmorskorna,
således den grupp som jag här talar för. Det gäller inom parentes
för alla befattningshavare inom det sociala fältet. — Självfallet är även den
formella kompetensen av betydelse och i stor utsträckning också nödvändig. —-I det föreliggande förslaget bindas distriktsbarnmorskorna i A 7. Vid jämförelse
med arbetsförmedlingspersonalen bör man observera, att medan de inom
arbetsförmedlingen anställda förr eller senare ha möjligheter till avancemang,
är detta åtminstone inte regelmässigt fallet med barnmorskorna.

Jag vill, herr talman, vidare understryka, att det är av vikt att barnmorskorna
beredas en sådan löneställning att tillströmningen till yrket stimuleras.
Jag har här i min hand en uppsats, som jag dock inte skall gå närmare
in på, av en kvinnlig läkare, som konstaterat att på grund av den lönepolitik,

Onsdagen den 28 maj 1947.

Nr 24.

Ang. bidrag, till avlöningar åt distriktsbarnmorskor m. in. (Forts.)
som har förts, har antalet utbildade barnmorskor begränsats just under åren
före den tid, då ökningen beträffande antalet mödrar inträffade.

Jag tycker för övrigt att vi ha erfarenheter härom även från andra håll.
Jag behöver bara nämna abortkuratorernas löneställning för att man skulle
kunna tycka att det är, för att använda ett milt uttryck, en smula opraktiskt
att gå fram på dessa linjer, när det gäller en kategori, på vilken man dock
ställer så höga krav på omdöme, ansvarskänsla och rådighet som fallet är
beträffande distriktsbammorskorna.

Jag behöver också bara nämna, vilket framgår av motionerna, att deras arbete
inom många glest befolkade områden är i hög grad ansträngande och ansvarsfullt.
Särskilt norrut, där man på grund av indragningen av distrikt
har fått distriktsbarnmorskeområden, där avstånden kunna vara 10 ä 12 mil
och där det ofta är svårt, för att inte säga ibland omöjligt, att få tillgång till
tjänsteläkare, har barnmorskan ensam att ta ansvaret.

Beträffande distriktssköterskorna, säger medicinalstyrelsen i yttrande över
1944 års lönekommittés betänkande, gäller att de ofta komma i situationer,
där omständigheterna tvinga dem att utan samråd med läkare vidtaga sjukvårdande
åtgärder; de borde på den grund placeras en lönegrad högre än avdelningssköterskor.
Jag håller före att exakt samma resonemang gäller beträffande
distriktsbammorskorna, och på grund av detta och andra skäl, herr
talman, yrkar jag bifall till den vid utskottets utlåtande fogade reservationen.

Enär herr statsrådet Wigforss anmält sig vilja avlämna kungl. propositioner,
avbröts nu behandlingen av det föreliggande utlåtandet.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 290, angående slutlig reglering av riksstaten för budgetåret 1946/47
m. m.; och

nr 299, med förslag till förordning om begränsning i vissa fall av skatt till
staten på grund av 1948 års taxering, m. m.

Fortsattes överläggningen angående statsutskottets utlåtande nr 142. Ang. bidrag

. 0 . till avlöningar

Herr Hage: Herr talman! Jag har i denna fråga tillsammans med mm läns- åt distriktskamrat
herr Grym väckt en motion, som visserligen berör ett detaljspörsmål barnmorskor
men dock ett spörsmål, som kan vara av intresse för oss, som äro bosatta i ™" m''

övre Norrland. Jag har påyrkat, att det särskilda ödemarkstillägg, som hit- (Forte.)

tills har utgått, även hädanefter skall utgå till distriktssköterskor och distriktsbammorskor
i ödemarks distrikten.

Detta spörsmål avser inte en lönefråga av vanligt slag. När det gäller befattningshavare
i ödemarksdistrikten får man enligt min mening inte anlägga
vanliga lönetekniska synpunkter enbart, utan även andra synpunkter. Det gäller
framför allt att åstadkomma en så stor inkomst för dem, som placeras
borta i ödebygderna, att man verkligen kan få folk att söka befattningar där.

Har man såsom jag suttit med i Norrbottens läns landstings förvaltningsutskott
under många år och därvid sysslat med dessa saker, vet man också,
vilka oerhörda svårigheter, som ha varit förenade med att kunna dit upp skaffa
kvalificerat folk för olika sysslor. För att få folk dit upp måste man bereda
dem alldeles särskilt goda löneförmåner, vilket är enda sättet att få folk att
söka sådana befattningar och sedan kunna behålla dem där.

Vår motion har väckts just med tanke på detta. Den liar emellertid blivit
avstyrkt av utskottet av det skälet, att man i stället har åstadkommit något

Nr 24.

Onsdagen den 28 maj 1947.

Ang. bidrag till avlöningar åt distrildsbarnmorskor m. m. (Forts.)
som heter kallortstillägg, som skulle innebära en något högre lön för befattningshavare
i de allra översta delarna av Norrland.

Men då vill jag passa på att säga, att ett genomförande av detta förslag om
kallortstillägg likväl kommer att innebära för de barnmorskor och distriktssköterskor,
som bo långt bort däruppe i ödemarken, en årlig inkomstminskning
i vissa fall av upp till 380 kronor. När vi nu faktiskt ha svårt att få folk till
dessa befattningar redan med den lön och det tillskott, som de nu få, blir följden
naturligtvis att svårigheterna bli ännu större, om man sätter ned vederbörandes
sammanlagda inkomst med 380 kronor per år.

Jag emotser med mycket stor oro den tidpunkt, då dessa bestämmelser skola
träda i kraft, i synnerhet som det är ett alldeles särskilt starkt allmänt intresse
att få kvalificerade barnmorskor och distriktssköterskor upp till dessa
avlägsna bygder. Om det finns ett allmänt intresse överhuvud taget för att
tillgodose behovet av att sådana befattningar bli tillsatta i landet i allmänhet,
så måste man säga, att detta allmänna intresse är ännu större, när det
gäller våra nordligaste bygder.

Jag vill passa på att i detta sammanhang erinra om att en statlig kommitté,
de s. k. statsbidragssakkunniga, har gått in för ett bibehållande av ödemarkstilläggen.
Bland dessa sakkunniga återfinns åtminstone en och kanske
ett par representanter med lokal anknytning, som väl känna till de speciella
förhållanden, som existera i övre Norrland.

Herr talman! Sedan nu statsutskottet så gott som enhälligt gått emot vårt
förslag, torde jag nog inte ha stor utsikt att få igenom det. Det är emellertid
beklagligt, att man inte inom utskottet har haft någon förståelse för de särskilda
synpunkter, som motivera ett sådant tillskott i lönehänseende för ifrågavarande
personal. Jag hör inte till dem, som överhuvud taget vilja gå med på höjda
löner och ökade inkomster för folk, som redan har någorlunda skapligt betalt
för sitt arbete. Jag har inskränkt mig till att verka för att de lägsta inkomsttagarna
skulle få det bättre. Den nu ifrågavarande kategorien av löntagare
representerar inte precis de allra lägsta inkomsttagarna, men här ligger det enligt
min mening till på det sättet, att om vi uppe i Norrland överhuvud taget
skola i fortsättningen ha någon möjlighet att få kvalificerat folk till detta
viktiga arbete, är det nödvändigt, att de nuvarande löneförmånerna inte sättas
ned.

Jag skall inskränka mig till det, jag nu anfört som skäl för mitt yrkande
om bifall till motionen nr 271 i första kammaren, vari hemställes, att riksdagen
måtte besluta, att särskilda ödemarkstillägg alltjämt skola utgå till
distriktssköterskor och distriktsbarnmorskor i ödemarksdistrikten enligt hittills
gällande grunder och med oförändrade fördelningsgrunder av kostnaden
mellan staten och landstingen. Jag yrkar således bifall till min motion.

Herr Karlsson, Gustaf: Herr talman! Fröken Anderssons inlägg skulle väl
kunna ge anledning till en ny debatt om distrikssköterskornas löner, men jag
är övertygad om att kammaren inte är hågad att ta upp en ny sådan lönedebatt.
Kammaren har redan sagt sin mening om distriktssköterskornas löneställning,
och i fråga om barnmorskornas löneställning i förhållande till distriktssköterskornas
har herr statsrådet åberopat den pågående utredningen rörande
barnmorskeutbildningen och sagt, att det är nödvändigt att avvakta förslaget
från de sakkunniga, innan man ger sig in på att pröva den löneställning,
som distriktsbarnmorskorna skola ha. Dessa skäl för att vänta på kommitténs
förslag har statsutskottet funnit så bärande, att det utan någon meningsskiljaktighet
så när som på den, som fröken Andersson här anmält,

Onsdagen den 28 maj 1947.

Nr 24.

Ang. bidrag till avlöningar åt distrikt sb ammor skar m. m. (Forts.)
ansett sig böra tillstyrka statsrådets förslag i fråga om distriktssköterskornas
och distriktsbarnmorskornas löner.

Utskottet finner som sagt dessa skäl vara så bärande, då man nu står inför
ett förslag om utbildningens ordnande — utbildningen gör nämligen också
frågan om löneställningen aktuell — att vi förmoda, att riksdagen inte nu kan
gå att ändra de förhållanden, som för närvarande råda. Man får alltså härvidlag
avvakta — hur behjärtansvärt det än på vissa punkter skulle vara att en
justering gjordes. Jag vill inte bestrida, att det inte kan finnas verkliga skäl
till en sådan, men man får väl ändå lugna sig till dess man kan överblicka
och bedöma frågan i hela dess sammanhang.

I anledning av vad herr Hage sade om ödemarkstillägget i anslutning till
hans och herr Gryms motion vill jag erinra om att distriktssköterskorna och
barnmorskorna enligt utskottets förslag i princip ha placerats i den statliga
löneplanen. Denna upptager numera intet ödemarkstillägg, men den upptager
ett kallortstillägg, som alltså kommer att i någon mån kompensera ödemarkstilläggen.
Jag tar det för alldeles omöjligt att riksdagen skulle våga sig på
att, samtidigt som ifrågavarande grupp av befattningshavare placeras in i det
statliga lönereglementet, även vidtaga sådana åtgärder som de i motionen föreslagna.

Med åberopande av vad jag här anfört ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr Hage: Herr talman! Jag vill bara ännu en gång framhålla, att det
förslag, som här föreligger tillstyrkt av statsutskottet, dock innebär _ för barnmorskor
och distriktssköterskor i ödemarken en betydande minskning i den
förut till dem utgående ersättningen, vilken ju var utmätt med hänsyn till
svårigheten att få kompetent folk upp till dessa ödebygder. Det är väl ganska
vanligt vid löneregleringar — jag har varit med om många sådana under årens
lopp — att man åtminstone sex till, att inte löneregleringen kommer att innebära
en minskning av de därav berördas inkomst. Denna princip borde man
hålla ännu starkare på när det gäller befattningar i sådana ödebygder, som
det här är fråga om.

Det finns väl antagligen nu ingen möjlighet att få någon ändring till stånd.
Men jag har med dessa mina anföranden velat åtminstone få in i kammarens
protokoll, att jag nu uttalar den förhoppningen, att om någon gång en översyn
skall ske beträffande hela detta spörsmål, så skall denna speciella fråga även
bli föremål för översyn.

Fröken Andersson: Herr talman! Jag skall bara be att få uppehålla kammaren
ett par minuter!

Jag håller med herr Karlsson om att vi inte skola ta upp en ny större lönedebatt
om sjuksköterskorna. Men den sida jag tillhör är inte så alldeles glatt
överraskad över herrarnas brist på fantasi beträffande hur det ser ut på dessa
mycket viktiga områden. Jag kan inte låta bli att påminna om allt talet om
vår utomordentliga förlossningsvård i detta land! Jag har tagit del av åtskilliga
exempel, som visa hur det i verkligheten kan förhålla sig. Här kunna
faktiskt kvinnorna — särskilt om de bo uppe i ödemarksdistrikt — inte lita
på att de kunna få tag på en distriktsbarnmorska på grund av de väldiga områden
dessa ha att betjäna, utan kvinnorna få mången gång föda sina barn i
bilar eller var de komma åt. Och jag tycker, att när man på andra områden
talar så vackert om våra sociala åtgärder, kunde man göra en så enkel sak som
att bevilja något så när rimlig lön åt de befattningshavare, som det här är fråga
om. Om jag bara ännu en gång påpekar de långa avstånd det här gäller,

Nr 24.

Onsdagen den 28 maj 1947.

Ang. bidrag till avlöningar åt distrilctsbammorslcor m. m. (Forts.)
så behövs det kanske inte så värst mycken fantasi för att begripa, vilka strapatser
dessa människor äro utsatta för.

Det låter så enkelt och bra att säga: »Vänta på utredningen!» Om man då
också kunde övertala de blivande mödrarna att vänta med att föda barn till
dess utredningen är färdig, skulle jag kanske inte vara så pass upprörd som
jag är i detta sammanhang!

Herr Karlsson, Gustaf: Herr talman! Fröken Andersson visade sig ganska
skicklig åtminstone då det gäller att göra demagogiska utläggningar, det
må jag säga. Jag känner också ganska väl landsbygdsförhållandena, åtminstone
på västkusten, och även där kan det vära rätt stora avstånd. Som ordförande
inom mitt landstings hälsovårdsberedning rörande hälsovården, vilken
tillika är barnmorskestyrelse, har jag kommit i mycket livlig kontakt med de
svårigheter, det här gäller.

Jag vill bara säga, både till fröken Andersson och till kammaren, att även
om vi skulle öka lönen till barnmorskorna med någon tusenlapp, så finge vi
i. denna stund inte en enda barnmorska ytterligare. Sådant är tyvärr det verkliga
läget, fröken Andersson!

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen, att
med anledning av vad därunder yrkats propositioner komme att framställas särskilt
beträffande varje punkt av utskottets i förevarande utlåtande gjorda hemställan.

Därefter gjordes enligt de i fråga om punkten I förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarades den förra propositionen, som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

På sedermera gjord proposition bifölls vad utskottet i punkten II hemställt.

Vidkommande punkten III, anförde nu vidare herr talmannen, hade yrkats
dels att vad utskottet hemställt skulle bifallas, dels ock, av herr Hage, att
riksdagen skulle besluta, att särskilda ödemarkstillägg alltjämt skulle utgå
till distriktssköterskor och distriktsbarnmorskor i ödemarksdistrikten enligt
hittills gällande grunder och med oförändrade fördelningsgrunder av kostnaden
mellan staten och landstingen.

Därefter gjordes propositioner enligt dessa båda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med övervägande ja
besvarad.

Slutligen bifölls på gjord proposition utskottets hemställan i punkten IV.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets utlåtande nr 143, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående Sveriges anslutning till världshälsovårdsorganisationen,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets betänkan den:

nr 34, i anledning av väckt motion om revidering av gällande tullförfattningar
med hänsyn till trafikflygets utveckling; och

Onsdagen den 28 maj 1947.

Nr 24.

nr 35, i anledning av väckta motioner om utredning angående tullfri införsel
från Danmark av frö och plantor av skogsträd.

Vad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 36, i anledning av Om tullfrihet
Väckt motion om tullfrihet för viss elektrisk materiel samt för maskiner och
redskap för jordbrukets behov. materiel m.m.

I en till bevillningsutskottet hänvisad motion, 1:3, av herr von Heland, hade
hemställts, att riksdagen måtte

dels besluta, att följande varor skulle tullfritt få införas till riket under en
tid av tre år, räknat från den 1 juli 1947, nämligen aluminiumtråd, stålaluminiumlina,
blymantlad kabel, större generatorer (med en vikt över 500 kg)
och delar därtill, transformatorer, högspänningsbrytare, reläer, automatiska
regulatorer och propphuvar;

dels i skrivelse till Kungl. Maj:t begära skyndsam utredning och förslag
till årets riksdag om tullfri införsel till riket av sådana maskiner och redskap
för jordbrukets behov, på vilka avsevärd brist rådde.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande betänkandet av angivna orsaker hemställt,
att motionen 1: 3 av herr von Heland om tullfrihet för viss elektrisk
materiel samt för maskiner och redskap för jordbrukets behov icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar Näsgård och Vigelsbo, som ansett, att
utskottets yttrande bort hava den lydelse, reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte i anledning av motionen 1: 3 av
herr von Heland i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville
låta verkställa skyndsam utredning av frågan om tullfri införsel till riket av
dels följande varor, nämligen aluminiumtråd, stålaluminiumlina, blymantlad
kabel, större generatorer (med en vikt över 500 kg) och delar därtill, transformatorer,
högspänningsbrytare, reläer, automatiska regulatorer och propphuvar,
dels ock sådana maskiner och redskap för jordbrukets behov, på vilka
avsevärd brist rådde, samt att Kungl. Maj :t därefter måtte för riksdagen framlägga
de förslag, som kunde av utredningen föranledas.

Herr Näsgård: Herr talman! Tillsammans med en kamrat från andra kammaren
har jag vid detta betänkande fogat en reservation med hemställan om
en skrivelse från riksdagen till Kungl. Maj:t med anhållan om iskyndsam utredning
rörande frågan om tullfri införsel till riket av viss elektrisk materiel samt
sådana maskiner och redskap för jordbrukets behov, på vilka avsevärd brist
råder.

Utskottet har i sitt betänkande framhållit att för närvarande en viss brist
råder på varor av här ifrågavarande slag och att denna brist uppenbarligen sammanhänger
med att importen minskat. Utskottet säger också, att minskningen
i importen till väsentlig del torde bero därpå, att brist på samma varor gör sig
gällande i utlandet. Utskottet anser det därför vara mycket ovisst, om ett borttagande
av de tullar det här gäller för närvarande skulle kunna i nämnvärd
mån leda till en ökning av importen.

Vi reservanter äro inte heller alltför optimistiska utan ha sagt, att det torde
vara svårt att bedöma, i vilken utsträckning borttagandet av dessa tullar skulle
eda till en omedelbar ökning av varutillgången inom landet. Vi ha emellertid
ansett det vara berättigat antaga, att importen skulle underlättas genom en sådan
åtgärd, som vi föreslagit, och vi anse, att den rådande varubristen och de svå -

Nr 24.

Onsdagen den 28 maj 1947.

Om tullfrihet för viss elektrisk materiel m. m. (Forts.)
righeter, som förorsakas av denna, utgöra tillräckligt bärande motiv att nu göra
vad som lämpligen kan göras för att minska varubristen.

Yi kunna hålla med utskottet, när det säger, att prissänkningen just nu skulle
Hi obetydlig, men då kan ju inte heller den inhemska tillverkningen •— med
rådande varubrist — bli utsatt för störningar. Är man ense med oss om det
olämpliga i att importen av produktionsförnödenheter av detta slag fördyras
och försvåras, bör väl den nuvarande tidpunkten vara särskilt lämplig att undanröja
hindren, då den inhemska produktionen av allt att döma har god tid
på sig för den anpassning, som kan behövas.

. Vad särskilt lantbruksmaskiner beträffar måste det vara synnerligen olämpligt
att. under den pågående, hela jordbruket omfattande mekanisering och
rationalisering, som framtvingas av arbetskraftsbristen, fördyra maskinerna.
Det föreligger här en betydande skillnad mellan jordbruk och industri. När man
inom industrien rationaliserar genom att ersätta mänsklig arbetskraft med dyrbara
maskiner, sker detta för att göra driften billigare. Inom jordbruket måste
samma åtgärder ofta vidtagas utan hänsyn till om det lönar sig eller inte, därför
att det helt enkelt inte finns arbetskraft att få.

För att taga några exempel kan jag nämna, att skörde- och slåttermaskiner,
halmelevatorer och liknande maskiner och redskap nu äro belagda med en vikttull
av 6 kronor för 100 kg; tröskverk, halm- och höpressar samt såningsmaskiner
etc. dra en tull av 7 kronor för 100 kg. Det räcker emellertid inte med
detta, ty tullen skall i varje fall motsvara minst 15 procent av varans värde.
Det blir ganska stora summor. En slåttermaskin kostar för närvarande cirka
600 kronor, en självbindare kostar bortåt 2 000 kronor och en skördetröska
8 000—10 000 kronor.

Förhållandet är alltså, att när en jordbrukare köper en maskin, får han
betala någon eller några hundralappar — ja, köper han en så dyrbar maskin
som en skördetröska, sk blir det ju över 1 000 kronor — i tribut till industrien.

Under de senaste årens diskussioner ha som en av de avgörande faktorerna
för nationalinkomstens utveckling anförts förskjutningarna mellan näringsgrenar
med olika effektivitet. Jag kan här hänvisa till finansministerns prognos1
för nationalinkomstens utveckling i propositionen nr 222 till 1946 års riksdag.
Vid sadana diskussioner anses jordbruket utan vidare som en näringsgren med
mindre effektivitet än industrien, därför att arbetet inom industrien betalas
bättre.

Som förklaring till den sedan ett halvt arhundrade pågående överflyttningen
av arbetskraft från jordbruket till industrien brukar anföras, att den'' överflyttade
arbetskraften får sysselsättning med att tillverka maskiner åt jordbruket
som ersättning för den förlorade arbetskraften. Jag hade för mm del ingenting
att invända mot denna överflyttning., så länge den höll sig inom rimliga gränser.
Pe^ kan väl däremot inte vara rimligt eller riktigt att i nuvarande läge tvinga
jordbruket att betala en extra skatt till fabriker och verkstäder för att dessa
skola bli i stånd att locka till sig folk från jordbruket genom att bjuda avsevärt
bättre ekonomiska villkor.

o Utskottet har också i sitt betänkande hänvisat till de handelspolitiska förhållandena,
men jag skulle tro att man vid en utredning har tillfälle att ta
hänsyn även till dessa omständigheter.

Jag tror, herr talman, att tillräckliga skäl för en utredning ha anförts i
reservationen, och jag ber att få yrka bifall till den.

Herr Andersson, Elon: Herr talman!. Jag är övertygad om att utskottets
samtliga ledamöter äro lika ense som motionären och den ärade reservanten om
önskvärdheten av att i nuvarande läge med en besvärande varubrist på de om -

Onsdagen den 28 maj 1947.

Nr 24.

Om tullfrihet för viss elektrisk materiel m. m. (Forts.)
råden, som motionen behandlar, vidtaga åtgärder för att minska varubristen.
Vi äro likaledes varmt intresserade av sådana föranstaltningar, som kunna
vara ägnade att minska kostnaderna för konsumenterna av de varor, som det
här är fråga om. Men vad vi inte ha lyckats övertyga oss själva om och vad
varken motionären eller reservanten har förmått övertyga oss om, det är att
de föreslagna åtgärderna skulle ha den stora betydelse, som reservanterna uppenbarligen
tillmäta dem.

Utskottet har i sitt betänkande redovisat åtskilliga av de yttranden, som ha
infordrats av utskottet över motionen eller som i annat sammanhang ha avgivits
av myndigheter och intresserade parter. Jag skulle när det särskilt gäller
den elektriska materielen vilja hänvisa till vad en så pass sakkunnig och
— som jag förmodar — om det allmännas intressen mån institution som statens
industrikommission har sagt i det avseendet. Kommissionen påpekar, »att
importsvårigheterna» — beträffande den elektriska materielen — »enligt
kommissionens mening icke i större utsträckning vore beroende på de av motionären
angivna förhållandena utan i huvudsak vore orsakade av bristen på
just de elektriska varuslag, varpå vi själva lede brist». Ett borttagande av
tullarna skulle måhända i någon mån kunna ytterligare stimulera importviljan,
men det är ju föga bevänt med den saken, om importmöjligheterna inte
tillåta någon ökning.

Jag tror, att även när det gäller frågan om den inverkan, som ett borttagande
av tullarna skulle få på kostnaden för de elektriska anläggningarna, har
man från reservantens och motionärens sida högst avsevärt överdrivit dess betydelse.

Samma synpunkter kunna enligt utskottets mening med skäl anföras även
när det gäller den ifrågasatta tullfriheten för import av jordbruksmaskiner.
Även där äro importmöjligheterna begränsade, även där skulle den kostnadsminskning
som man mot bakgrunden av dessa begränsade importmöjligheter
kunde uppnå vara relativt obetydlig i det stora sammanhanget. Jag tror, att
det ligger en ostridig sanning i vad som har anförts av Sveriges industriförbund,
att den bästa möjligheten att öka tillgången på lantbruksmaskiner för
närvarande skulle vara, om man till den svenska industriens förfogande kunde
ställa ökad tillgång på råmaterial.

Det råder således inte någon meningsskiljaktighet beträffande önskvärdheten
av att sänka kostnaderna för de konsumentgrupper, som skola köpa den
elektriska materielen eller lantbruksmaskinerna. Meningsskiljaktighet råder
i fråga om verkningarna av de föreslagna åtgärderna, där vi från utskottets
sida tro, att man högst väsentligt har överdrivit det beräknade resultatet.

Under sådana omständigheter bär utskottet haft att väga de relativt begränsade
nvttoverkningarna av de av motionären föreslagna åtgärderna mot
de olägenheter, som skulle följa därav. När herr Näsgård framhöll, att enligt
hans mening tidpunkten nu skulle vara synnerligen lämplig för att undanröja
de hinder för en ökad import, som han menade att tullarna utgöra, så är
utskottet absolut icke ense med honom i den saken. Vi ha tvärtom den uppfattningen,
att den nuvarande tidpunkten icke är lämplig för att företa åtgärder
av det slag, som motionären föreslår. Jag ber att också i det hänseendet
få hänvisa till de utlåtanden, som ha avgivils av de hörda myndigheterna. Det
är inte bara den intresserade parten Sveriges industriförbund, som har påpekat,
att det inte kan anses välbetänkt att för närvarande från svensk sida föregripa
åtgärder, som inom ramen av en internationell överenskommelse kunna
komma af l vidtas för att ernå eu friare organisation av världshandeln. Uttalanden
av samma innebörd göras såväl av kommerskollegium som av ge Första

hammarens protokoll 7.947. Nr Qh. 7

Nr 24.

Onsdagen den 28 maj 1947.

Om tullfrihet för viss elektrisk materiel m. m. (Forts.)
ner altullstyrelsen. Dessa ha enat sig om ett uttalande, som har fått följande
uttryck: »Ur såväl handelspolitisk som statsfinansiell synpunkt funne ämbetsverken
jämväl mindre lämpligt att under rådande förhållanden på världsmarknaden
sätta ett antal tullar ur kraft utan att landet, enligt ämbetsverkens
uppfattning, därigenom skulle komma att tillföras några mera väsentliga
fördelar.»

Det huvudsakliga skälet, herr talman, till att utskottet har ansett sig böra
avstyrka herr von Helands motion är dylika handelspolitiska överväganden.
Vi ha ansett det både opåkallat och oklokt att i rådande världspolitiska läge,
när viktiga internationella handelsöverenskommelser hålla på att förberedas
och träffas, frånhända oss det handelspolitiska medel, som tullarna utgöra. Så
länge läget är så oklart som det är på den internationella varumarknaden, så
länge för oss så viktiga handelspolitiska förhandlingar förestå som nu är fallet,
måste det väcka betänkligheter att börja plocka med än den ena tullen,
än den andra och därigenom försvaga det utgångsläge, som vårt land skulle
ha vid internationella förhandlingar.

De olägenheter, som således ur handelspolitisk synpunkt kunna vara förenade
med ett borttagande av de föreslagna tullarna, låt vara bara temporärt,
ha av utskottet ansetts väga tyngre vid den jämförelse, som vi ha haft att
göra mellan å ena sidan den nytta, som man tror, att åtgärden skulle ha med
sig, och å andra sidan de olägenheter, som den skulle kunna medföra. Vår
uppfattning är således den rakt motsatta mot herr Näsgårds. Tidpunkten nu
är icke lämplig att företa några ändringar beträffande gällande tullsatser, åtminstone
när man som här anser sig kunna konstatera, att de fördelar, som
man därmed skulle kunna vinna för landet, skulle vara av ganska ringa omfattning.

Det yrkande, som herr Näsgård framställer i sin reservation, är för mig och
jag skulle tro även för utskottets övriga ledamöter en nyhet. Herr Näsgård
har i utskottet ställt yrkande om bifall till herr von Helands motion, vilket
som kammarens ledamöter torde kunna konstatera är någonting helt annat än
det yrkande om en utredning, som reservationen utmynnar i. Låt mig beträffande
detta utredningsyrkande i alla händelser påpeka, att så vitt jag har mig
bekant har Kungl. Maj :t sin uppmärksamhet riktad på hela spörsmålet om
våra tullsatser, sedda i sitt internationella sammanhang. Jag ber att få hänvisa
till de direktiv, som utfärdades av det handelspolitiska rådet och som
bland annat innehålla ett uppdrag att ur dessa synpunkter uppta till prövning
även tull- och traktatspörsmål. Bakom detta ligger så vitt jag kan
förstå en avsikt att ur större synpunkter än det här är fråga om underkasta
hela vår tullagstiftning en revision. Under sådana omständigheter lär det
vara rätt onödigt för riksdagen att skriva och fästa Kungl. Maj :ts uppmärksamhet
på ett förhållande, som Kungl. Maj ;t redan har börjat att i någon
mån syssla med.

Med vad jag nu har anfört, herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Ordet lämnades för kort genmäle till herr Näsgård, som yttrade: Herr talman!
Att reservanterna inte ha samma yrkande som motionären beror huvudsakligen
därpå, att det tog så lång tid att behandla motionen i utskottet, att
det var omöjligt att yrka bifall direkt till motionen.

I övrigt skulle jag endast med anledning av vad herr vice ordföranden i bevillningsutskottet
anfört vilja säga, att jag hoppas, att när det kommer till
förhandlingar om handelspolitiken, skall jordbruket inte behöva sitta emellan
för andra näringar genom att dess frågor bli bytesobjekt.

Onsdagen den 28 maj 1947.

Nr 24.

Om tullfrihet för viss elektrisk materiel m. m. (Forts.)

Herr von Helaiul: Herr talman! Statsmakternas ställningstagande till landets
livsviktiga frågor synes mig bli allt mer förvirrande för varje dag. Likaså
synas mig vissa kammarledamöters uttalanden kunna vara förvirrande. Utskottets
ärade vice ordförande brukar ju företräda folkpartiet med dess liberala
inställning och i synnerhet när det gäller jordbruket tala om att man skall ha
så fri handel som möjligt. Men det är tydligt, att man kan ha olika ståndpunkt
vid olika tillfällen, när det gäller olika näringsgrenar.

Läget blir allt besvärligare för såväl den enskilde medborgaren som för de
ekonomiska företagen, och jag för min del vågar påstå, att detta till mycket
stor del heror på att de bestämmande och dirigerande sakna tillräcklig praktisk
erfarenhet och följaktligen fatta sina beslut efter teoretiska spekulationer vid
skrivbordet. Främst synes man sakna praktisk kännedom om jordbruket, och
detta måste vara orsaken till att detta inte får samma gynnsamma behandling
som exempelvis industrien. Staten har ju till och med varit så välvillig, att den
satt till en industriens industrikommission bland de andra kommissionerna, i
vilken industriens egna män ordna det hela så bra som möjligt för sina intressenter.
Jag kan anknyta till herr Herlitz’ anförande under dechargedebatten,
där han talade om den oerhörda betydelsen av vem som har hand om importregleringarna
och mycket riktigt förde fram, att It. L. F. och lantbruksförbundet
minsann inte få sitta och bestämma, hur det skall gå med jordbruket. Hen
Herlitz borde kanske studera, vem som bestämmer i mångt och mycket när det
gäller industrien.

Nu fäste herr Elon Andersson en fantastiskt stor vikt vid industrikommissionens
uttalande, och det uttalandet har tydligen spelat en mycket stor roll.
För mig spelar det inte samma stora roll, ty jag anser, att vad som kommer
från industrikommissionen är industriens uttalanden. Jag återkommer om en
stund till bland annat ett uttalande från K. F., som har fullständigt desavouerat
industrikommissionens uttalande.

Att utskottet beträffande motionen följt industrikommissionens avslagsyrkande
och inte lantbruksstyrelsens tillstyrkan är beklagligt, men jag hoppas
kunna övertyga åtminstone en stor del av kammarens ledamöter om det felaktiga
i att följa utskottets förslag.

Utskottet anser, att en tullsänkning näppeligen skulle kunna tillföra landet
några verkligt betydande fördelar, och just detta uppehöll sig herr Elon Andersson
mycket vid. Han trodde inte, att verkningarna skulle bli sådana som motionären
hoppats på. Bevillningsutskottet har tydligen glömt det penningpolitiska
uttalande, som utformades av bankoutskottet att reallöneåterhämtningen helst
inte skall åstadkommas genom lönehöjningar, utan genom att importen får
verka på priserna. Man har tydligen också i bevillningsutskottet glömt önskemålet
att bekämpa inflationen.

De mot jordbruket mindre vänligt stämda bruka ju förklara, att de inte
kunna gå med på ökade inkomster för jordbruket, men däremot vilja de alltid
gå med på att sänka jordbrukets omkostnader. Här är ett tillfälle, ärade kammarledamöter!
Men nu vill man tydligen inte passa på tillfället av hänsyn till
industrien. Att högern och folkpartiet gärna gå industriens ärenden är väl
självklart, det förstår jag, och de tala alltid för dess önskemål. Mindre självklart
horde det vara, att socialdemokraterna beträffande tullfrågor följa industriens
önskemål.

Nu vill jag påpeka, att Kooperativa förbundet har yttrat sig över en motion
i andra kammaren, som önskar bryta privatmonopolet inom den elektriska
industrien. Nu måste jag besvära med att läsa upp ett rätt långt stycke, eftersom
jag tycker, att det fullständigt slår sönder herr Elon Anderssons argumentering
och därmed också industrikommissionens. Det böter alltså i K. F:s uttalande
:

100

Nr 24.

Onsdagen den 28 maj 1947.

Om tullfrihet för viss elektrisk materiel m. m. (Forts.)

»Enligt styrelsens uppfattning bör man i nuvarande extrema läge icke skapa
en ny storindustri inom elbranschen, som kommer att konkurrera med de befintliga
industriföretagen om arbetskraft och råvaror, utan i stället på andra
vägar söka skapa möjligheter för friare förhållanden och effektivare konkurrens
än hittills. Det effektivaste medlet härtill torde vara en minskning av tullskyddet
för ifrågavarande tillverkningar.

Det torde vara obestridligt, att de stora företagen inom elindustrien kunnat
utvecklas och befästa sin ställning och skaffa sig praktiskt taget monopol inom
landet just genom skyddet av en onödigt hög tullbarriär. Den utländska prisnivån
är för närvarande så hög i förhållande till den svenska, att import av
elprodukter ställer sig mycket dyrbar, särskilt som tullen ytterligare _ höjer
de utländska varornas pris. En utjämning mellan svensk och utländsk prisnivå
måste dock förr eller senare komma till stånd, när världshandeln blir friare och
därigenom förutsättningarna för utländsk konkurrens skapas. Ur denna synpunkt
vore det enligt styrelsens uppfattning önskvärt, att tullarna på elprodukter toges
bort redan nu» -— observera detta »redan nu», herr Elon Andersson —■ »eller
åtminstone avsevärt sänktes, så att utländska tillverkare efter hand kunde göra
sig gällande på den svenska marknaden. Borttagandet av tullarna skulle visserligen
minska tullintäkterna med cirka 8 miljoner kronor, räknat efter 1938 års
import. Men detta betyder icke motsvarande inkomstbortfall för staten och det
allmänna, då en stor del av importen faller på statliga och kommunala verk.
Landets näringsliv som helhet skulle med säkerhet vinna betydligt mer än vad
som motsvarar tullbeloppet genom minskade kostnader för importerade varor
och även genom lägre priser för varor av inhemsk tillverkning. Elindustrien i
vårt land torde ha uppnått en sådan effektivitet och ekonomisk styrka, att ett
borttagande av tullarna eller en väsentlig minskning av tullsatserna icke torde
komma att bereda den några större svårigheter. En sådan svensk tullreduktion
bör givetvis enligt styrelsens uppfattning förutsätta motsvarande tullsänkningar
i andra länder, vilket i sin tur underlättar för den svenska elindustrien
att avsätta sina produkter på världsmarknaden.»

Om det skulle smaka bättre här i kammaren, skulle jag kunna yrka bifall till
K. F:s nu upplästa förslag, ty det överensstämmer ju fullständigt med önskemålen
i min motion. * fat

Utskottets ärade vice ordförande sade, att det här inte råder någon meningsskiljaktighet
i sak, utan det är om verkningarna man inte blivit övertygad. Här
påpekar ju K. F., vilka verkningar det skulle bli. Nog tycker jag, att detta
vore smakligare för svensk industri än att gå den väg, som motionären i andra
kammaren vill, nämligen att skapa ett stort statligt företag.

Ja, mina damer och herrar, det är välbekant att från vårt håll har vid
upprepade tillfällen flykten från landsbygden belysts, och vi ha framhållit,
hur krisartat läget nu är med hänsyn till bristen på arbetskraft. I stället för
arbetskraft fordras maskiner, och det är maskinanskaffningen åt jordbruket,
som vi jordbrukare önska underlätta. Jag skall nu med ett typiskt exempel
visa, hur det ligger till. Jag hoppas också med det exemplet kunna visa utskottets
ärade vice ordförande, att en tullnedsättning skulle ha mjmket stor
betydelse för jordbruket.

Här i Mellansverige ha vi landets största ekonomiska jordbrukarförening,
nämligen Mjölkcentralen. Den har för dagen något över 30 000 jordbrukare som
medlemmar. I den föreningens styrelse ha vi försökt underlätta anskaffningen
av än det ena, än det andra, som skulle kunna minska jordbrukarnas behov
av arbetskraft. Nu ha vi av två orsaker velat göra ett stort köp centralt åt
jordbrukarna. Dels ville vi få högre klass på mjölken, dels och framför allt
ville vi, att jordbrukarna skulle slippa hålla på att ta upp is varje år och

Onsdagen den 28 maj 1947.

Nr 24.

101

Om tullfrihet för viss elektrisk materiel m. m. (Forts.)
dessutom slippa att dagligen behöva gå till isstacken och hämta is till sina
kök och inte minst till sina ladugårdar för att kyla mjölken. Yi togo därför
upp underhandlingar för över ett halvt år sedan om en central upphandling
av kylaggregat till ladugårdarna och kylskåp till jordbrukarliemmen. Vi undersökte
möjligheten till ett sådant köp hos den svenska industrien, men det
var omöjligt att få leveranser, om man inte ville vänta minst två ä tre år, och
det var kanske till och med osäkert, om vi skulle kunna få leveranser då. .Men
det är nu vi behöva dem, det är nu vi sakna arbetskraft. Därför vände vi oss
till Amerika och underhandlade med tvenne firmor om import av dessa varuslag.
Vi kommo då också underfund med att vi från Amerika kunde få billigare
varor, trots tullen. Till slut ha vi nu lyckats få eu överenskommelse med en
firma. Om vi hade tecknat kontrakt med två firmor, hade vi kunnat få 2 000
aggregat under det närmaste året, varvid leveranserna skulle börja med detsamma,
men vi koncentrerade oss på en firma och ha alltså där träffat en
överenskommelse att få aggregat med omedelbar leveransbörjan.

Vad betyder nu detta i tullhänseende? Det är ju värdetull på dessa varor,
och dess höjd är 10 procent. Det är alldeles givet, att genom att vi köpa centralt
kunna vi pressa priserna. Genom att vi ta hela firmans leveransförmaga
ha vi kunnat få ned priset bra. Nu utgår tull med 10 procent på eif-priset. Jag
skall inte tala om precis till vilket pris vi ha kommit, men jag kan säga,^att
för dessa 1 000 kylaggregat, skulle vi behöva betala 70 000 kronor i tull. Få vi
då också de 1 000 kylskåpen, betyder det ytterligare ungefär 70 000 kronor
i tull. Det gör för de mellansvenska jordbrukarna 140 000—150 000 kronor i
tull. Detta anse herrarna i bevillningsutskottet är rimligt, det betyder ingenting
för Sveriges jordbrukare! Samtidigt kan man inte med regeringen träffa
den överenskommelse beträffande jordbrukspriserna, som man anser vara det
lägsta man kan gå till.

Utöver detta skulle jag kunna komma med en — jag vet inte, om jag skall
kalla det för en solskenshistoria eller saga ur det verkliga livet. Jag skall därför
fortsätta med historien om dessa aggregat, ty nu kommer jag till någonting,
som är märkligt på sitt sätt.

Vi ha alltså träffat denna överenskommelse med ett företag i Amerika. I
utrikesutskottet har jag kritiserat, att vårt land för en sådan handels- och
näringspolitik, alt våra svenska varor exporteras, medan vi under denna kristid
importera amerikanska varor och alltså stadfästa den amerikanska importen
hit. Jag anser att detta inte är så vidare klokt. Men det är ju inte jordbrukarnas
fel. Nåja, så kommo vi till den delikata frågan att få importlicens
för dessa aggTegat. Vi begärde i första hand importlicens för de 1 000 kylaggregaten
till ladugårdarna. Vad inträffar då? Jo, den organisation, som herr
Elon Andersson fäster så stor vikt vid, nämligen industrikommissionen, avslog
vår begäran om import av dessa aggregat, där vi fått förmånliga villkor
och som vi kunde importera tvärt. Lyckligtvis ha vi en handelskommission
med tydligen minst lika angenäma tjänstemän som på den tiden, då
jag var ledamot av kommissionen och kom underfund med vilka duktiga
tjänstemän som då funnos där. Jag har resonerat med dem. I dag har jag
fått reda på att de ha ansträngt sig för att kunna ordna upp denna fråga.
De förstå dess betydelse för jordbruket, och de hade till och med varit nog
vänliga att sätta sig i förbindelse med statsrådet Sträng. Vi skulle enligt
uppgift i dag kunna få in något hundratal av dessa aggregat som prov.

Nu kommer jag att göra en vädjan här till statsrådet Sträng. Det är alldeles
givet, att proven ha vi gjort för länge sedan. Våra ingenjörer ha mycket noga
provat de olika aggregaten. Vi veta alltså precis, vad dessa kylaggregat gå
för. På prov behöva vi inte få in några. Dessutom är det givet, att om vi

102

Nr 24.

Onsdagen den 28 maj 1947.

Om tullfrihet för viss elektrisk materiel m. m. (Forts.)
bara skulle få ett par hundra aggregat, skulle det troligen stjälpa hela affären,
ty vi ha lyckats pressa priset därför att vi ha tagit hela leveransförmågan
och betala kontant. Då kan man kanske säga, att detta är en valutafråga. Så
långt hann jag inte i samtalet i dag per telefon med handelskommissionen, men
jag vill tala om att om man räknar i dollar blir det för de första 1 000 kylaggregaten
— jag tar inte med kylskåpen — ungefär 200 000 dollar, och då
är det bara fråga om att utföra 150 000 dollar ur landet.

Det är givet, att om denna import, som vi ha lagt ned så stort arbete på
och som syftar till att lätta arbetet på landsbygden, inte får ske, kommer
detta att åtminstone väcka en väldig misstämning bland jordbrukarna. Man
tycker, att man blir annorlunda behandlad om man är jordbrukare än om man
är i någon annan näring. Man tycker, att det är egendomligt, att Sverige har
kunnat förstöra sin valuta genom att nästan fyrdubbla äggimporten 1946,
nästan tredubbla apelsinimporten, fördubbla bananimporten, nästan tredubbla
äppleimporten, fördubbla päronimporten, fördubbla kakaoimporten och konfektyrimporten,
öka importen av puder och smink till 80 ton, parfymer till
81 ton — pälsverken skall jag kanske inte ta med nu. ty de äro även till nytta
och inte bara lyx, men importen av dem är mångdubblad. Importen av silkevävnader
har man tredubblat, och importen av bijouterivaror har ökats med
hälften. Man måste förstå jordbrukarna om de tycka, att det är synnerligen
egendomligt, att när man anstränger sig att få en import av så viktiga varor,
och när bristen på arbetskraft i jordbruket är så uppenbar, så skall man inte
kunna få in detta men väl allt möjligt annat.

Nu kan man säga, att här gäller det hårda valutor. Det är möjligt, att det
kan spela en viss roll. Jag såg att herr Björnsson begärde ordet, och jag vill
därför redan nu säga, att jag förstår exempelvis riksbankens svårigheter med
hänsyn till att vi fortfarande, enligt vad jag har mig bekant, ha ett mycket
starkt valutautflöde. Men jag vädjar ändå till statsrådet Sträng att ytterligare
ta upp denna fråga, så att vi åtminstone kunna få importlicenser för
sådana varor som i detta fall verkligen kunna underlätta arbetet för de hårt
belastade jordbrukarna, och jag kan säga även lantarbetarna. Jag tror nämligen
att det är många med mig, som i detta fall hade tänkt passa på att
även åt lantarbetarhemmen skaffa kylskåp — jag har åtminstone utlovat det
hemma hos mig.

Nu tror jag, att man här i kammaren är överens om att det är svårare födhållanden
på landsbygden än annorstädes, men då bör man väl vara konsekvent,
herr Elon Andersson, och inte ena minuten säga, att vi i sak vilja
detsamma, och andra minuten säga, att verkningarna nog inte bli de man har
tänkt sig. Jag kan inte förstå ett sådant resonemang-, och alltså vill jag till
statsrådet Sträng rikta en vädjan om att få de importlicenser, som äro nödvändiga
för jordbrukets arbetskraft. Jag skulle också vilja vädja till statsmakterna
överhuvud taget, att de försöka hjälpa oss att förbilliga dessa varor — enbart
för det som jag nu nämnt skulle vi betala 150 000 kronor i tull — när man
ändå inte låter jordbrukets inkomststandard bli den som man önskar. Jag
frågar ännu en gång: är det rimligt?

Nu hade jag naturligtvis helst önskat yrka bifall till motionen, som avser
att snarast möjligt få bort tullarna. Men motionen är ju skriven så, att man
skulle få saken klar till den 1 juli, och därför kan jag nu inte yrka bifall till
motionen. Jag hoppas i stället att få kammarens stöd för ett bifall till reservationen,
vari ju bara begäres en snabb utredning. Det är i alla fall en körare
i rätt riktning.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Onsdagen den 28 maj 1947.

Nr 24.

103

Om tullfrihet för viss elektrisk materiel m. m. (Forts.)

Herr Björnsson: Herr talman! Herr von Helands berättelse om sina svårigheter
att importera 1000 kylaggregat respektive 1000 kylskåp är ju intressant,
men den är naturligtvis inte heller riktigt fullständig. Även om man
här skulle kunna få in 1 000 kylaggregat för våra ladugårdar, är det ju en
ganska liten del av dem som bli försedda med sadant. o

Såvitt jag förstår visar herr von Helands exempel, att på detta område av
industrien har det redan inträtt en möjlighet att från Amerika fa priser, som
äro lägre än de svenska. Om det är dumpingpriser för att man vill skaffa
sig en marknad för dessa varor eller inte, kan jag naturligtvis inte uttala
mig om, och jag tror inte, att herr von Helands undersökning per telefon under
de sista dagarna är tillräckligt grundlig för att avslöja den hemligheten.
Det förekommer ju nämligen mycket ofta, i varje fall da det jgäller industriprodukter,
att ett land på den inhemska marknaden försöker hålla priser, som
äro högre ä.n exportpriserna — landet exporterar stora kvantiteter med lägre
vinst än man tar på inlandsmarknaden. Det är ju känt från gamla tider.

Skulle herr von Heland ha lämnat en riktig förklaring här och man således
fått lägre priser än vi ha på vår hemmamarknad, så drar jag den slutsatsen, att
ettdera av två alternativ måste ha förelegat: antingen har vår priskontrollnämnd
försummat att hålla sin skyddande hand över dem, som skola köpa
svenska kylskåp och svenska kylaggregat, eller också är det^här fråga om ett
fall av dumping från utlandet. Om det sistnämnda är förhållandet, herr von
Heland, är det inte någon stor brådska, ty då visar det, att man i Amerika
är på väg mot vad alla ha räknat med. Efter den utomordentligt stora investeringen
inom amerikansk industri antar man ju, att det amerikanska inlandsbehovet
skall vara tillfredsställt. Industrien måste då söka få export till
stånd, och i så fall kan man också räkna med försök till dumping. Da tror
jag, att herr von Heland har anledning att revidera sitt uttalande om att de
som ha med vår jordbrukspolitik att göra inte ha någon praktisk erfarenhet
av jordbruk — de ha. bara suttit vid sina skrivbord och arbetat. Herr von
Heland bör nämligen till att börja med erinra sig, att det då inte längre gäller
en fråga om praktiskt jordbruk, utan om tullpolitik. Det är inte säkert, att
den som bär så stor praktisk erfarenhet som herr von Heland av jordbruk har
lika stor erfarenhet av tullpolitik och tullförhållanden. Det är inte skäl att
sätta sig på alltför höga hästar mot våra ämbetsmän.

Nu har ju herr von Heland ådagalagt, att han besitter utomordentlig kommersiell
skicklighet. Han har kunnat få fram mycket låga och förmånliga anbud
på kylaggregaten. Det är ju mycket lovande. Jag skall på det varmaste
rekommendera herr von Heland att fortsätta pa den vägen, ty det är ett utomordentligt
.gott sätt att bryta inhemska monopol. Jag skulle till och med vara
glad, om herr von Heland ville utsträcka sin motvilja mot industrimonopol
till ätt omfatta även monopol på jordbruksindustriens område. Jag har hört
herr von Heland här en gång klaga över att på den tiden, när folk inte fick
lov att köpa så mycket grädde de ville, skulle jordbruket förlora ungefär 10
ä 11 miljoner kronor, eftersom jordbruket hade utöver priset på mjölken skaffat
sig en monopolvinst på den vid skumningen tillvaratagna grädden, om man
inte ville förbjuda till exempel maskiner, som gjorde det möjligt för folk att
framställa grädde av smör. Då var herr von Heland den som klagade mest
över att man inte ville medgiva sådana där oskäliga monopolvinster.

Men det där är ju mera skämt än allvar. Det är så självklart, att jordbruket
ser på sina intressen, då det gäller alla ekonomiska frågor, och att industrien
ser på sina intressen, att jag betraktar det som en naturlag, att man
skall få höra sådana toner.

104

Nr 24.

Onsdagen den 28 maj 1947.

Om tullfrihet för viss elektrisk materiel m. m. (Forts.)

Herr talman! Om jag skall gå tillbaka till vad som här är huvudproblemet,
vill jag visst erkänna, att i de allra flesta fall ha de nu utgående tullarna
på de industriprodukter det är fråga om karaktär av rena finanstullar. De
öka statsintäkterna, det är sant, men det spelar väl inte så stor roll, att man
på den grunden borde hesitera. Så länge den utländska varan, även oavsett
tullen, fortfarande är dyrare än den svenska •— och det förekommer i många
fall —'' kan jag emellertid inte förstå, hur en tullsänkning i och för sig kan
öka möjligheten att få in varan. Tvärtom synas ju svårigheterna härvidlag
stimulera jordbrukarnas eget intresse att vidta kommersiella åtgärder. Hade
vi tagit bort tullarna och litat till den vanliga handeln, hade det inte blivit
flera kylaggregat och kylskåp, efter vad jag kan förstå.

Jag är således fullt på det klara med att man kan minska kostnaderna för
ett fåtal privilegierade jordbrukare. Ja, det finns ju redan jordbrukare, som äro
privilegierade, då de kunna få köpa svenska industriprodukter till låga priser.
Skulle sedan ett fåtal kunna få köpa till så mycket lägre priser som motsvarar
tullen, skulle°också de bli privilegierade, ehuru i lägre grad. Hen alla de
som inte kunna få vare sig det ena eller det andra komma i ett sämre läge. Om
man nu är på det klara med att tullarna äro rena finanstullar, vilket det naturligtvis
aldrig kan vara rimligt att i en normal hushållning ha på sådana
varor, så är det väl också oberättigat att tala om att jordbrukarna skola »betala
skatt» till de industrier, som plocka bort deras arbetare. Om tullarna
inte få höja vara priser upp till paritet med vad man kan få från utlandet,
blir det ju ingen skatt att betala. Om priset på en i Sverige tillverkad lantbruksmaskin
fortfarande är lägre än inköpspriset på en amerikansk, är det ju
inte tal om att jordbrukarna betala någon skatt till industrien. Det kan hända,
att de priser, som få tas ut av den svenska industrien för leveranser till
jordbruket, ändå äro för höga — därom vet jag ingenting.

Jag kan inte finna det motiverat att för denna saks skull rösta för herr
von Helands motion, och jag har aldrig varit frestad att rösta för herr Näsgårds
reservation, ty den fanns helt enkelt inte till då vi röstade i utskottet
— den har kommit till senare. Det logiska skulle väl vara, att herr Näsgård
begärde återremiss för att låta oss ta ståndpunkt till hans uppslag.

Jag har den erfarenheten om tullar, att det inte passar att ändra dem från
dag till dag. Det måste ske något så när planenligt. Man kan inte i dag ta
bort en tull och sedan komma om en månad eller ett par och föra in den igen.
Det ställer till alltför stor oreda. Jag vet inte, om herr von Heland hade praktisk
erfarenhet av de växlande tullsatserna på spannmål efter det första världskriget.
Det var någon jordbruksmatematiker, som ställde upp en relativt enkel
formel för att man på brödsäd skulle få en tullsats, som varierade med
de ekonomiska förhallandena. Det blev så trassligt, att alla människor önskade
få ett slut därpå. Staten har bland annat fört en process med Stockholms
stad, där staden besynnerligt nog har vunnit restitution.

Jag vill minnas att det var ministären Edén, som tog initiativet till dessa
tullar. 1

Herr von Heland begär nu det orimliga, när han vill, att riksdagen skall
skriva till Kungl. Maj:t och få en snabbutredning om dessa tullsatser och att
Kungl. Maj :t skall komma tillbaka med en proposition till samma riksdag och
få denna proposition godkänd. När man begär något sådant, herr von Heland,
har man en oriktig uppfattning om hur lång tid det tar här i Sverige
att göra en utredning om tullfrågor. Först och främst skall det vara en utskottsbehandling,
och den tar sin tid. Sedan tar också riksdagsbehandlingen
tid, i synnerhet när det därvid talas om mycket annat, som inte hör till debatten.
Därpå skall Kungl. Maj :t göra en utredning och plocka ut vad som skall

Onsdagen den 28 maj 1947.

Nr 24.

105

Om tullfrihet för viss elektrisk materiel m. m. (Forts.)
gå under den ena eller andra tulltariffen, och så skall ärendet komma tillbaka
till riksdagen och bli godkänt. Om herr von Heland hade haft lika mycket
praktisk erfarenhet av tullväsen som av sitt jordbruk, hade han skrivit
sin motion ungefär på det sätt, som herr Näsgård hittat på efter det vi hade
slutbehandlat motionen.

Jag tycker att det är oklokt, när man står inför internationella förhandlingar,
att i största hast ta bort en tullsats, varigenom man skulle gynna ett fåtal
jordbrukare, som på grund av så duktiga kommersiella ledare som herr von
Helands föreningskamrater eller på grund av andra omständigheter lyckas få
köpa apparater och maskiner utifrån med en rabatt på 10 respektive 15 procent.
Jag antar, att om tullen är 15 procent, blir rabatten inte så stor, ty
man måste också räkna med handelsvinst och handelsomkostnader här i Sverige;
men det är väl bagateller.

Fastän jag är socialdemokrat tycker jag precis som bevillningsutskottets
vice ordförande herr Elon Andersson, som är folkpartist, att det i detta fall
verkligen är klokast att inte marschera fram med alltför snabba och stora
steg, då det gäller tulländringar.

Jag ber således, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Andersson, Elon: Herr talman! Jag är ledsen, om herr von Heland
inte kan förstå det resonemang, som herr Björnsson och jag föra, men det
kan ju inte hjälpas. Jag tror inte heller, att jag skall kunna förmå herr von
Heland att förstå det. Det hindrar inte, att jag fortfarande vidhåller min
uppfattning.

Jag tror, att det skulle kunnna intressera kammarens ledamöter efter herr
von Helands anförande och hans vackra solskenshistoria om kylskåpen i Södermanland
att få en något klarare uppfattning om vilka summor det här
gäller. Jag är angelägen att dokumentera mitt påstående, att verkningarna av
de av herr von Heland föreslagna åtgärderna inte skulle bli så stora, att de
väga över de olägenheter som ett borttagande av tullskyddet under nuvarande
omständigheter skulle kunna medföra.

Beträffande den elektriska materielen konstateras i de över motionen avgivna
yttrandena, att importpriserna för närvarande ligga från 25 till 60 procent
över de inhemska priserna. Tullarna betyda en höjning av totalpriserna
för ifrågavarande varuslag på 0,5 å 3 procent av importpriset. Om således
på den elektriska marknaden en importvara, som för närvarande ligger 25
procent över det inhemska priset, genom tullarnas borttagande kommer att
ligga bara 24,5 procent över samma pris -—- tro kammarens ledamöter, att
denna oerhörda förändring skulle i någon större utsträckning stimulera importen? I

fråga om jordbruksmaskinerna finns i utskottsutlåtandet på sista sidan intagen
en sammanställning rörande införsel till riket av vissa varuslag under
åren 1938—''1946. Om jag beträffande importen under år 1946 räknar bort
traktorerna -—- som ha den alldeles ojämförligt dominerande betydelsen i denna
import men för vilka slag av maskiner såvitt jag kan bedöma av ordalagen
i herr von Helands motion hans hjärta klappar något saktare än för de
övriga varuslagen — utgjorde importvärdet år 1946 av maskinerna 2 173 000
kronor. På detta belopp har utgått eu värdetull av 15 procent, och den oerhörda
summa, som genom tullens borttagande skulle tillföras hela det svenska
jordbruket, skulle således under 1946 ha belöpt sig till 326 000 kronor. År
det någon av kammarens ledamöter som tror, att den summan skulle på något
sätt ha kunnat motverka den flykt från landsbygden, som herr von He -

108

Nr 24.

Onsdagen den 2S maj 1947.

Om tullfrihet för viss elektrisk materiel »i. m. (Forts.)
land talar om, eller på ett avgörande sätt ha förbättrat det svenska jordbrukets
ekonomiska betingelser?

Går man således till de reella förhållandena i detta fall, måste jag, herr
talman, vidhålla min uppfattning om att de gynnsamma ekonomiska verkningar
mai; skulle kunna uppnå genom tullarnas borttagande måste anses väga
ganska lätt i förhållande till de olägenheter, som det skulle innebära att inför
de pågående och förestående internationella förhandlingarna —■ inför vilka
den svenska regeringen, som jag förut påpekat, har sin uppmärksamhet fästad
på tullarnas sammanhang med förhandlingsläget — utan ingående prövning
och överväganden ta bort de tullsatser, som herr von Heland motionerar om.
Hans berättelse om aggregaten i Södermanland är en mycket vacker berättelse,
men den innehåller utom allting annat också åtskilligt om de svårigheter,
som för närvarande äro förknippade med köp utifrån. Den omständigheten bestyrker
ytterligare den uppfattning, som herr Björnsson och jag och utskottet
föra till torgs, nämligen att det med nuvarande relativt begränsade importmöjligheter
är ännu mindre aktuellt att vidta den åtgärd, som herr von Heland
föreslagit.

Herr von Heland: Herr talman! Jag konstaterar alltjämt, att diskussionen
icke minst här i kammaren är förvirrande. Man upptäcker, att gamla frihandlare
bli välvilliga protektionister — de tala på ett helt annat sätt i dag än de
ha gjort tidigare. Jag erinrar mig exempelvis hurusom min gode vän herr
Björnsson före kriget var den verklige frihandlaren, när man talade om snittblommor
och tull på lök och sådana saker. Då stodo herr Björnsson och jag på
en helt annan sida om tullbarriären. Nu ha vi bytt plats, och jag återfinner
protektionisten Björnsson på motsatta sidan.

Vi skola kanske inte alltför mycket syna varandras kunnighet. Jag har dock
en viss kunnighet också på det handelspolitiska området. Jag liar sedan år
1936 varit med i tull- och traktatberedningen. Där satt jag, till dess handelskommissionen
bildades, och jag tillhörde sedan denna till för två år sedan.
Någon liten erfarenhet har jag alltså i dessa saker.

Men nog om detta. Jag kan emellertid konstatera, att när herrar Björnsson
och Elon Andersson rikta en kritik mot mig för min inställning till tullar på
de elektriska varorna, rikta de precis samma saftiga kritik mot Kooperativa
förbundets hela styrelse. Jag vet inte, om herr Elon Andersson vill ge även
KE:s styrelse samma betyg som det han satte på mig.

Nu skall jag inte heller försöka få herr Elon Andersson att förstå min argumentation.
Det är kanske lika svårt för mig som det är för herr Elon Andersson
att få miig att förstå hans argumentation. Men jag kan också vända
mig till kammarens övriga ledamöter och erinra om herr Elon Anderssons påstående,
att tullen på varan betyder en prishöjning på 0,5 ä 3 procent och att
ett borttagande av denna tull inte kan stimulera importen. Herr Björnsson var
inne på samma sak. Nej, jag tror inte heller, att det kan stimulera importen,
utan vad som stimulerar importen är att jordbruket är strandsatt på arbetskraft.
Vi behöva varorna, vi behöva maskinerna. Men då tycka vi, att det
skulle vara riktigt av riksdagen att låta oss få varorna så mycket billigare
som det belopp tullen utgör. Jag har redan här visat för kammaren, att enbart
på ett objekt, om vilket vi ligga i underhandlingar, skulle vi få betala 150 000
kronor i tull. Om herr Elon Andersson inte tycker, att sådana summor betyda
någonting, måste jag konstatera att orsaken är, att herr Elon Andersson inte
känner till jordbruket och landsbygden. Han begriper inte. att 150 000 kronor
betyder mycket för jordbruket, att 70 kronor i tullavgift för ett aggregat är

Onsdagen den 28 maj 1947.

Nr 24.

107

Om tullfrihet för viss elektrisk materiel m. m. (Forts.)
ett avsevärt belopp för en småbrukare vare sig han bor i Södermanland eller
någon annanstans.

Herr Elon Andersson säger också, att det inte kan påverka flykten från
landsbygden, om man sänker tullen. Nej, men det är på grund av denna flykt
från landsbygden som vi vilja ha maskiner och få dem billigare.

Sedan fick jag kritik av herr Björnsson för att jag hade motionerat om att
bevillningsutskottet skulle föreslå en snabbutredning och regeringen eventuellt
skulle komma med proposition till riksdagen i så god tid, att riksdagen i år
skulle kunna ta ställning till denna. Jag vill erinra om att jag försökte få
fram denna motion vid höstriksdagen, men då nekade herr talmannen remiss på
den, och jag fick framställa en interpellation i stället. I det sammanhanget
lovade mig min gamle vän här framför mig, herr Bärg, bevillningsutskottets
ordförande, att såvitt det ankom på honom skulle han forcera motionens behandling.
när riksdagen samlades i januari, så att jag inte skulle förlora så
mycket på att den inte fått lämnas till riksdagen i höstas. Jag vet inte om det
förhållandet, att herr Elon Andersson fungerat som utskottets ordförande vid
behandlingen av motionen, har gjort, att betänkandet har dröjt så länge som
till i slutet av maj. Jag skall inte forska däri, ty det bekymrar mig inte nu.
Jag får ta läget som det är. Men om bevillningsutskottet påskyndat ärendet och
redan i januari kommit med en hemställan om att regeringen skulle göra en
snabbutredning, tror jag — med min kännedom om regeringens förmåga att
ösa ur sig propositioner långt in på sommarmånaderna — att det hade varit
möjligt, herr Björnsson, att få denna fråga löst, särskilt som vi tyvärr på
grund av regeringens sena propositioner torde få hålla på till fram i augusti
månad. Jag hade ju inte räknat med så lång riksdag, när jag skrev motionen,
och det tillkommer därför som ett plus för mig, att riksdagen kommer att
hålla på så länge.

Herr Björnsson nämnde liksom herr Elon Andersson, att om de utländska
priserna äro lägre än de svenska så betyder en tullnedsättning inte så mycket.
Om vi alltså genom underhandlingar med någon utländsk firma fått ned priserna
under de svenska priserna, skulle tullnedsättningen inte spela så stor
roll. Jag har redan givit svaret, att den summan betyder mycket för oss.

Sedan kom herr Björnsson med ett annat argument: det kommer i alla fall
in så få apparater och det blir följaktligen så få jordbrukare, som komma i åtnjutande
av förmånen. Vi jordbrukare ha fått lära oss att slå bort avundsjukan,
och jag kan försäkra herr Björnsson, att de jordbrukare, som inte skulle kunna
få något av dessa aggregat, ändå skulle vara belåtna över att åtminstone några
av landets jordbrukare hade kunnat få dem. Det skälet emot mina önskemål
gillar jag inte.

Vidare sade herr Björnsson, att de låga amerikanska priserna måste bero antingen
på att vår priskontroll inte tillräckligt hållit efter priserna på hemmamarknaden
eller också på att det förelegat utländsk dumping. Jag har i en
tidigare debatt — där jag dock inte fick ingå på en saklig diskussion med utrikesutskottets
ärade ordförande — påtalat just det förhållandet, att priskontrollen
är sådan, att det är lägre priser på maskiner och motorer och dylikt
inom landet än utomlands, vilket gör. att industrien hellre exporterar iin säljer
inom landet. Det är ju ett faktum. Priset på exportmarknaden ligger högre
än inom landet, men det kan ändå vara tvivelaktigt, om detta är till fördel
för dem som äro absolut pressade att skaffa sig eu viss vara.

I fråga om utländsk dumping har jag svårt att uttala mig, men jag tror
inte a.tt det förekommer i detta fall. och det av tre skäl. För det första är det ju
två amerikanska firmor som konkurrera. För det andra ha vi ju av de svenska
industrimän som varit i Amerika fält belägg för att man där genom den mycket

108

Nr 24.

Onsdagen den 28 maj 1947.

Om tullfrihet för viss elektrisk materiel in. in. (Forts.)
rationella industrialiseringen med stark specialisering och en enorm tillverkning
per fabrik har lyckats få ned priserna fantastiskt. Jag tror alltså att den
amerikanska industrien är konkurrenskraftig med den svenska, och det är därför
jag tror att det kommer att bli svårigheter för den svenska industrien, när den
värsta varuhungern är mättad. Jag har tidigare framhållit, att det då kommer
ett bakslag, men det har ännu ingen velat lyssna till här i kammaren utom det
parti jag tillhör.

Det tredje skälet till att jag inte tror på att någon amerikansk dumping förekommit
är att den amerikanska firman varit mycket angelägen om dels att fastställa,
i vilken valuta betalning skulle ske, och dels att på något sätt få in i
avtalet, att om det blir nya löneavtal eller annat i Amerika, skall priset förändras.
Jag tror alltså att herr Björnssons rädsla på den punkten är obefogad.

Slutligen, herr talman, kommer jag in på något, som herr Björnsson själv
tycktes vara litet rädd för att ge sig in på, då han själv uttalade att det kanske
var mera skämt än allvar. Jag antar dock att det måste bemötas. Herr Björnsson
påtalade att jag var så intresserad av att bryta industrimonopol och efterforskade
om jag var lika angelägen om att bryta jordbruksmonopol. Då vill jag
säga herr Björnsson, att på grund av statsmakternas åtgöranden år det inte
samma sak med ett jordbruksmonopol som med ett industrimonopol. Jordbrukarna
ligga ju fullständigt i händerna på statsmakterna, vilket industrien icke
gör. Det göres ju upp varje år, vilka inkomster jordbrukarna skola få. Ett jordbruksmonopol,
varigenom man kan rationalisera och centralisera driften, bör
alltså vara till fördel för statsmakterna, eftersom de ha kontroll över jordbrukets
priser och vi alltså icke kunna missbruka vårt monopol. Det är skillnaden.
Yi ha icke någon möjlighet att missbruka vårt monopol, utan statsmakterna
ha den me.st fullständiga insyn i det.

Sedan fingo vi ett bevis på att inte alla ha den där praktiska erfarenheten
av jordbruket, som kanske är nödvändig. Man undrar varför man skall behöva
ha praktisk erfarenhet av jordbruket för att kunna bedöma en sådan här fråga.
Jag tror emellertid att det är rätt nödvändigt, ty även om det är en tullfråga,
kan det vara viktigt att man har reda på om de, som äro belastade med denna
tull, verkligen ^behöva en tullättnad eller inte och varför de behöva de varor som
det är tullar på.

o Herr Björnssons okunnighet i jordbruksfrågorna visade sig, när han kom in
pa gräddpriset och mjölkpriset och talade om något slags skumningsvinster,
varigenom vi kunde förtjäna pengar. Jag förmodar att herr Björnsson tänkte på
standardiseringen av mjölk. Den måste man dock säga har varit till ofantlig
nytta för konsumenterna, ty det är ju den som räddat dem, när det gäller fettproduktionen.

Herr Björnsson: Ja, herr talman, herr von Heland hinner ju med så många
argument, att det är omöjligt att ta upp dem alla, men jag skall bemöta det
sista. Jag har aldrig beklagat mig över att jordbruksmonopolet standardiserade
mjölken, men det var väsentligen stadsmejerierna som hade ett monopol på att
skaffa grädde, och denna rent industriella förädling av mjölken tiH grädde
inbragte 10—11 miljoner. Sedan fick svenska folket plötsligt inte köpa så
mycket grädde det ville ha, och då kom mejeriorganisationerna och ville ha 11
miljoner kronor mera därför att de inte längre kunde förtjäna det på grädden.
Det var inte tal om att reducera priset pa mjölken, som är det väsentliga för
jordbrukarna, utan det var förädlingsvinsten på grädden som det var fråga om.
För att göra slut på det där monopolet hade man hittat på att förvandla smör
till grädde pa konditorier och större restauranger. Det finns relativt enkla
maskiner för sådan förvandling, och på ett större hotell, som jag känner till,

Onsdagen den 28 maj 1947.

Nr 24.

109

Om tullfrihet för viss elektrisk materiel m. m. (Forts.)
förklarade man att man på ett par månader kunde spara in de 2 000 kronor som
maskinen kostade genom att slippa vända sig till mejericentralen. Men då begärde
och fick man ett förbud mot användande av dylika apparater. Om mjölkstandardiseringen
har jag aldrig yttrat mig; det visar bara vilken livlig fantasi
herr von Heland har.

Ett annat exempel på hur heir von Helands fantasi skenar i väg är då han
talar om att importen av apelsiner har fördubblats men att jordbruket inte kan
komma till rätta med industrikommissionen. Jag tycker det är synd att inte I. K.
beviljar licens, men den frågan känner jag mig övertygad om att herr von
Heland kan klara — han har så många möjligheter att komma i förbindelse med
de slutligt bestämmande. Men herr von Heland talar ju här om vad som skett
vid två olika tider. Herr von Heland hade ju chansen, medan vi importerade apelsiner,
puder och läppsmink o. d., att importera sina kylaggregat precis lika
lätt som vi kunde importera apelsiner. Det är först efter importregleringen,
som herr von Heland stött på svårigheter, men då ha väl även de som köpa
smink stött på svårigheter. Åtminstone hoppas jag det!

Så klagade herr von Heland över att jag blivit protektionist. Jag är inte
så mycket protektionist som herr von Heland, ty jag har ännu aldrig velat vara
med om något slags importförbud. Herr von Heland är protektionist i högsta
potens när det gäller jordbruket, men frihandlare då det gäller industrien. Jag
tycker det är inkonsekvent. Vill herr von Heland vara antingen frihandlare
på båda områdena eller också protektionist på båda områdena, så har jag ingenting
att anmärka om personlighetsklyvning, men så länge det inte är fallet,
tycker jag att vi skola låta bli att klassificera varandra som protektionister
respektive frihandlare.

Herr von Heland; Jag måste rätta en felaktighet i herr Björnssons yttrande.
Herr Bjömsson talade om »mejericentralen», som skulle ha tjänat 11 miljoner
på grädden. Det måste ju vara mjölkcentralen han menade, eftersom det inte
finns något annat att välja på. Jag sitter i mjölkcentralens styrelse, och jag
kan tala om, att mjölkcentralen är en sammanslutning av de 30 000 mellansvenska
jordbrukarna, som helt äga mjölkcentralen. Vad mjölkcentralen kan
få in på grädde eller konsumtionsmjölk och som herr Björnsson kallade förtjänst
genom monopol, det ingår i jordbrukarnas samlade inkomster och tas
med^ i beräkningen vid de jordbruksunderhandlingar som nu pågå. Det är
alltså inte fråga om några 10—11 miljoner, som ligga utanför jordbrukets del
och som tjänas av någon mystisk »mejericentral».

Då slutligen herr Björnsson talar om protektionism, så kan jag ju säga, att
hade herr Björnsson velat gå med på att vara frihandlare under kriget, så hade
jag till och med kunnat gå med på det, herr Björnsson, ty då hade verkligen
jordbrukarna kunnat tjäna pengar!

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till vad
utskottet i det nu föredragna betänkandet hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den vid betänkandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig anse denna proposition vara med övervägande ia
besvarad.

. Herr von Heland begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en så lydande oinröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet hemställt i betänkande nr 3G,
röstar

Ja;

Nr 24.

Onsdagen den 28 maj 1947.

Om översyn
av äktenskapslagstiftningen.

Om tullfrihet för viss elektrisk materiel m. m. (Forts.)

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr von Heland begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 77;

Nej — 31.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden:

nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrade pensionsbestämmelser
för heltidsanställda hemvårdarinnor inom den statsunderstödda
sociala hemhjälpsverksamheten; och

nr 42, i anledning av fullmäktiges i riksbanken och i riksgäldskontoret
framställning angående överlåtelse å Stockholms stad av den s. k. Stallbron
i Riksgatans förlängning.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 87, i anledning av väckta
motioner angående en allmän översyn av gällande äktenskapslagstiftning.

Första lagutskottet hade till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 40 i första kammaren av fru Alm
och fru Sjöström-Bengtsson och nr 76 i andra kammaren av fru Ekendahl och
fru Johansson.

I motionerna, vilka voro likalydande, hade hemställts, att riksdagen måtte
hos Kungl. Maj:t anhålla om en allmän översyn av gällande äktenskapslagstiftning.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motioner, 1:40 och II: 76, icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Reservation hade anmälts av fru Sjöström-Bengtsson, som likväl ej antytt
sin åsikt.

Fru Sjöström-Bengtsson: Herr talman! Min blanka reservation vid detta
utlåtande föranleder mig att, utan att ha något yrkande, ändå säga ett par ord
i denna sak.

Att de lagar, som nu beröra den äktenskapliga institutionen i samhället,
icke i alla avseenden överensstämma med det allmänna rättsmedvetandet, det
framgår tydligt av de svar på remisser av motionen, som ha inkommit till utskottet.
Alla som tillfrågats utom Sveriges häradshövdingförening ha tillstyrkt
en översyn av dessa lagar. De förhållanden, som motionärerna anfört

Onsdagen den 28 maj 1947.

Nr 24.

111

Om översyn av äktenskapslagstiftningen. (Forts.)
såsom exempel på punkter som skulle behöva ändras, äro säkert inte de enda
som skulle kunna behöva ses över. Det kanske till och med kan finnas andra,
som äro ännu mera i behov av översyn än de som vi anfört. Utskottet säger
också, att det på enstaka punkter i denna vittomfattande lagstiftning kan föreligga
behov av översyn, och så är det helt säkert.

Jag skall inte här gå in på de förhållanden som vi motionärer ansett särskilt
anmärkningsvärda, men jag kan inte låta bli att visa hän på en enda
sak, nämligen förbudet för gift kvinna att bära det namn hon hade före sitt
giftermål. Denna sak har vid ett ipar föregående tillfällen diskuterats i riksdagen,
och den kan sägas ha blivit särskilt aktuell nu, då ett statsråd i detta
land, som varit känd under det namn hon hade som ogift, nu i sin officiella
gärning måste till sitt namn foga ett annat, nämligen makens. En medlem
av denna kammare har också efter sitt giftermål icke kunnat få behålla det
namn, varunder hon genom sin offentliga gärning gjort sig känd. Sådant är
inte rimligt, och jag skulle vilja tillägga, att ehuru denna sak är mest brännande
för dem, som genom sin gärning skapat sig en good will för sitt namn,
så borde det stå en kvinna fritt att behålla sitt eget släktnamn, om hon så vill,
även om hon icke genom sina gärningar har gjort det känt.

Utskottet gör gällande, att en översyn, sådan som vi motionärer tänkt oss,
skulle kräva ett utredningsarbete av stor omfattning. Den omständigheten
tycker jag inte är något skäl för att man inte skall sätta i gång med en utredning.
Om en sak är nödvändig, skall man väl inte lägga den åt sidan därför
att den är svår. Däremot kan jag till nöds acceptera som ett skäl mot
utredning utskottets erinran om att giftermålsbalken tillkommit efter samarbete
mellan^de nordiska länderna, även om jag kanske har svårt att förstå,
varför inte sådant samarbete skulle kunna inledas med de övriga nordiska
länderna.

Herr talman! Som en liten blomma på vad som för övrigt är en grav inkasserar
jag med tillfredsställelse slutorden i utskottets utlåtande, där det
heter: »Med hänsyn till det för samhället så betydelsefulla lagstiftningsområde,
varom här är fråga, anser sig utskottet emellertid kunna räkna med att
Kungl. Maj :t med särskild uppmärksamhet följer utvecklingen och vid lämplig
tidpunkt tager initiativ till de lagändringar, som må finnas erforderliga.»

Jag hoppas att Kungl. Maj :t fullföljer den rekommendationen inom en inte
alltför avlägsen framtid.

Häri instämde herr Olsscm, Oscar.

Fru Lindström: Jag skall ingalunda hålla något längre begravningstal över
den här avlivade motionen, men jag vill ändå med några ord understryka vad
min medmotionär anfört. När utskottet föreslår, att »förevarande motioner icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda», ehuru fyra av de fem yttranden,
som avgivits över motionen, oförbehållsamt tillstyrka dess utredningsyrkande,
tycker jag nog att utskottet avfärdat frågan litet för enkelt. Utskottet
anför spm skäl mot utredningen, att en sådan översyn skulle kräva ett synnerligen
vidlyftigt arbete. Detta kan väl ändå inte vara någon anledning till
att man inte ens skall påbörja detta utredningsarbete, om det är nödvändigt,
och detta vitsordas ju från remissinstanserna, bland annat från Sveriges advokatsamfund,
vars medlemmar dagligen arbeta med sådana här frågor.

Utskottet har ställt sig på samma linje som den enda avstyrkande remissorganisationen,
häradshövdingföreningen. Dess argument att man bör låta anstå
med ett så vidlyftigt lagstiftningsarbete därför att »för mycket lagar göra
det så gott som ogörligt för dem, varpå tillämpningen ankommer, att tillägna

112

Nr 24.

Onsdagen den 28 maj 1947.

Ang. vissa
ändringar
i familjebidragsförordningen
m. m.

Om översyn av äktenskapslagstiftningen. (Forts.)
sig lagarnas innehåll.» Det är inte heller ett skäl, som förefaller bärande ur
deras synpunkt som lida under lagstiftningens ofullkomlighet. IVi måste alla
lära oss nya och svåra läxor på våra respektive yrkesområden, och det få väl
häradshövdingarna också göra.

Häradshövdingföreningen tycker inte heller, att den föreslagna översynen är
av brådskande natur. Fredrika-Bremer-förbundet och Yrkeskvinnors samarbetsförbund,
som representera de av äktenskapslagstiftningens reformering närmast
intresserade — kvinnorna — tycka motsatsen. I flertalet av de punkter, där
motionärerna kunna peka på en divergens mellan lagstiftning och rådande
rättsuppfattning, är det nämligen ett obehörigt tvång, som lagen lägger på den
kvinnliga parten. Det gäller t. ex. förmynderskapet över barnen, frånskild makas
pension, gift kvinnas medborgarskap och släktnamnsfrågan. Fru SjöströmBengtsson
har redan pekat på kvinnoorganisationernas gamla önskemål om en
utredning av namnfrågan och hur det gång på gång blivit negligerat liksom
nu. Ärkebiskopen och häradshövdingarna anse kort och gott, att någon ändring
av gällande lag i det stycket icke är påkallad. Det beror väl på att vederbörande
själva aldrig behövt uppleva hur det känns att bli tvingad att byta ut
ett gammalt trivsamt och inarbetat namn mot ett nytt och ovant, som kvinnorna
nödgas göra.

Så är det också med mycket annat. Man inser inte behovet av ändringar, så
länge man själv inte upplevat olägenheterna och avigsidorna av de bestämmelser
för vilka ändringar ifrågasättas. Att de manliga ledamöterna av utskottet
så enhälligt avstyrkt en översyn av äktenskapslagstiftningen får väl fattas
så att de personligen äro belåtna med lagstiftningen och med sina äktenskap
som de äro, och detta i och för sig glädjande förhållande missunna vi dem inte.
Men dröjer det alltför många år, innan det blir en översyn av dessa frågor,
kanske kvinnorna börja tröttna på att vänta och börja önska utskottets ledamöter
litet personliga svårigheter — som en tankeställare.

Herr talman! Utöver dessa deklarationer har jag inget yrkande att framställa.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i det under behandling
varande utlåtandet hemställt.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 28. i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse av
6 § 2 och 3 mom. familjebidragsförordningen den 29 mars 1946 (nr 99) m. m.,
dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 28 februari 1947 dagtecknad proposition, nr 122, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) förordning om ändrad lydelse av 6 § 2 och 3 mom. familjebidragsfötordningen
den 29 mars 1946 (nr 99) samt

2) förordning om ändrad lydelse av 4 § 1 och 2 mom. förordningen den
29 juni 1946 (nr 347) angående provisorisk förbättring av vissa ersättningar
i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring vid förstärkt
försvarsberedskap m. m.

De båda förordningsförslagen inneburo bland annat, att den i de nuvarande
förordningarna angivna dyrortsgraderingen skulle bibehållas även efter den
nya folkpensioneringslagens ikraftträdande den 1 januari 1948.

Före avlämnandet av propositionen nr 122 hade inom riksdagen väckts tre
motioner angående ändring av familjebidragsförordningen den 29 mars 1946,

Onsdagen den 28 maj 1947.

Nr 24.

113

Ang. vissa ändringar i familjeb idrags f ör ordning en in. m. (Forts.)
nämligen dels de likalydande motionerna nr 98 i första kammaren av herr
Andersson, Gustav Emil, m. fl. och nr 173 i andra kammaren av herr Pettersson
i Norregård m. fl., dels ock motionen nr 22 i andra kammaren av herrar
Persson i Svensköp och Johnsson i Kastanjegården.

Motionerna hade hänvisats till lagutskott och tilldelats andra lagutskottet,
som behandlat motionerna gemensamt med propositionen nr 122.

I motionen II: 22 hade hemställts, att riksdagen måtte för sin del besluta
en sådan ändring av gällande familjebidragsförordning, att enhetlig familjepenning
komme att utgå med de belopp, som nu vore fastställda för ortsgrupp

I motionerna 1:98 och 11:173 hade beträffande familjebidragsförordningen
hemställts, att riksdagen måtte besluta, att hittills gällande dyrortsgruppering
av familjepenningen skulle slopas och en enhetlig familjepenning fastställas
att utgå med de belopp, som nu gällde för ortsgrupp III.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte med avslag å motionerna 1:98, 11:22 och 11:173 bifalla
förevarande proposition nr 122.

Reservation hade avgivits av herrar Wahlund, Jacobsson i Igelsbo och Carlsson
i Bakeröd, vilka av angivna orsaker hemställt,

A. att riksdagen, med förklarande att det genom propositionen nr 122 framlagda
förslaget till förordning om ändrad lydelse av 6 § 2 och 3 mom. familjebidragsförordningen
den 29 mars 1946 (nr 99) icke kunnat antagas,
måtte i anledning av motionerna 1:98 och 11:173 för sin del antaga i reservationen
infört förslag till förordning om ändrad lydelse av 6, 28 och 39 §§
familjebidragsförordningen den 29 mars 1946 (nr 99);

B. att riksdagen måtte antaga det genom propositionen nr 122 framlagda
förslaget till förordning om ändrad lydelse av 4 § 1 och 2 mom. förordningen
den 29 juni 1946 (nr 347) angående provisorisk förbättring av vissa ersättningar
i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring vid
förstärkt försvarsberedskap m. m.; samt

C. att motionen 11:22 måtte anses besvarad genom vad under A. hemställts.

Enligt det av reservanterna framställda förslaget skulle från och med den
1 juli 1947 dyrortsgrupperingen i fråga om familjebidragen avskaffas och
nämnda bidrag utgå med ett för hela landet enhetligt belopp.

Herr Wahlund: Herr talman! Han fråga, som diskussionen här gäller, är i
huvudsak huruvida dyrortsgraderingen beträffande familjepenningen skali
bibehållas eller inte. Yi reservanter hade hoppats, att riksdagen den här gången
skulle slopa dyrortsgraderingen i fråga om familjepenningen, då vi kunna
konstatera, hur man tagit bort dyrortsgrupperingen från närliggande områden.
Jag kan påminna om ett aktuellt exempel. I går avlämnade socialministern
en proposition i riksdagen, som gäller de särskilda barnbidrag, som
extra skola utbetalas till föräldralösa barn, änkors barn, invalidbarn och vissa
utomäktenskapliga barn; där föreslås ingen dyrortsgruppering. Inte heller
var detta fallet i fråga om de allmänna barnbidragen, och jag kan i detta
sammanhang påminna om hur dyrortsgrupperingen slopats också i beskattningen
såvitt det gäller barnen, enligt finansministerns proposition.

_ I föreliggande sammanhang tänker man väl i första hand på folkpensioneringen.
Het är ju dennas dyrortsgruppering, som nu liksom förut skall tilllämpas
på familjepenningen. Man tycker emellertid, att när bostadskostnader Första

kammarens protokoll 1947. Nr 24. 8

114

Nr 24.

Onsdagen den 28 maj 1947.

Ang. vissa ändringar i familjebidrag sförordningen m. m. (Forts.)
na nu skilts å sido och i övrigt dyrortsgrupperingen avskaffats när det gäller
folkpensioneringen, så vore det rimligt att man fortsatte på den vägen även
beträffande familjepenningen, där förhållandena äro ganska analoga.

Nu säger föredragande statsrådet, att det inte är någon hård dyrortsgruppering,
som det här gäller; det är inte fråga om någon stor spännvidd mellan
högsta och lägsta dyrort beträffande den utbetalade familjepenningen. Här
kan jag inte ha samma åsikt. Det är ju dock meningen enligt propositionen,
att för maka och familjemedlemmar under sexton år skall familjepenningen
utgå med ett sexton procent högre belopp i högsta dyrort än i lägsta. Och man
kan konstatera, att när det gäller familjemedlemmar över sexton år är det
fråga om inte mindre än 36 procent högre familjepenning i högsta dyrort
jämfört med lägsta.

I detta sammanhang skulle jag kanske passa på att fråga statsrådet, vad
det kan bero på att man alltså tillämpar en hårdare dyrortsgradering för de
familjemedlemmar, som äro över sexton år än för dem, som äro under den
åldern och för hustrurna. Detta ter sig, åtminstone för mig, som en av dyrortsgrupperingens
många djupa mysterier.

Det finns också ett annat mysterium i detta sammanhang, nämligen varför
man alltjämt tillämpar folkpensioneringens dyrortsgruppering, som ju evident
inte passar, på familjepenningen. Ja, säger man här, dessa frågor äro inte
utredda; låt oss vänta till dess att en utredning föreligger. Jag menar tvärtom,
att dessa frågor äro utredda. De äro t. o. m. grundligt utredda av 1943
års dvrortskommitté, och jag skall här, herr talman, ge en mycket kortfattad
redogörelse för vilka resultat 1943 års dyrortskommitté kommit till.

Jag bortser därvid från bostadskontot, ty det har ingen relevans i detta
sammanhang. Jag tittar i stället på de andra posterna i familjebudgeten och
konstaterar vad alla veta, att spridningen i priserna mellan olika orter i landet
minskat oerhört och nästan försvunnit. Typiskt härvidlag är beklädnadskontot.
Ännu 1941 var bara ett par, tre procent av beklädnadskontot sådant,
att socialstyrelsen ansåg sig kunna sätta samma priser över hela landet, men
i dag är 66 procent eller två tredjedelar av beklädnadskontot lika prissatt över
hela landet; det gäller här priskontrollerade kläder och skodon. Titta vi på
den återstående tredjedelen, finna vi att priserna också här äro praktiskt taget
lika mellan olika orter. Det finns visserligen ett undantag, och det gäller
skolagning, men den posten spelar ingen större roll i det stora sammanhanget.

Jag går vidare, sedan jag nu konstaterat, att beklädnadskontot är lika över
hela landet, och konstaterar, att förhållandet är detsamma och om möjligt än
mer utpräglat beträffande den utgiftspost, som socialstyrelsen betecknar som
»övriga utgifter».

Den enda post, beträffande vilken man fortfarande kan finna skillnader,
är livsmedelsposten. Tidigare var det ju en stark spridning i fråga om livsmedelspriserna,
särskilt för tio å femton år sedan, vid tiden kring jordbrukskrisen.
Men nu har det hela utjämnats. Det är i huvudsak beträffande potatis
och mjölk som prisskillnader alltjämt förefinnas mellan olika orter i
landet. De prisskillnader, som finnas, äro emellertid för det första inte stora
och för det andra —• och det är viktigt att konstatera — gå i en helt annan
riktning än det index, som nu är avsett att tillämpas.

Om vi jämföra förhållandena på landsbygd och i stad finna vi, att livsmedelspriserna
äro ungefär lika stora. Om vi ta i betraktande extremfallen, konstatera
vi, att i storstäderna livsmedelspriserna för närvarande äro bara två
procent högre än på landsbygden — varmed jag åsyftar jordbrukskommunerna
och de blandade kommunerna. Och jag är övertygad om att även dessa
två procent skulle försvinna, om man genomförde en mera preciserad kvalitetsbedömning.

Onsdagen den 28 maj 1947.

Nr 24.

115

Ang. vissa ändringar i familjebidragsförordningen m. m. (Forts.)

Nej, de skillnader, som alltjämt föreligga i livsmedelspriserna, äro geografiska.
Stora äro de inte, men fullt påtagliga. Den del av landet, där vi ha de
billigaste livsmedlen, är Småland. De dyraste ha vi i norra Sverige. Det visar
sig, att i norra Sverige livsmedelspriserna ligga mer än sju procent över
dem i Småland.

Jag kan sammanfattningsvis konstatera, att beträffande livsmedel, kläder
och »övriga utgifter» priserna äro praktiskt taget lika över hela landet, och
jag drar av det den banala slutsatsen, att då böra vi inte ha någon dyrortsgruppering.

Jag vill alltså, herr talman, till slut fastslå, att på detta område måste
en dyrortsgruppering te sig orimlig. Det kanske är en överloppsgärning att
göra det, men jag vill erinra om att även den statliga myndighet, som i
första hand har att bedöma den sakliga sidan av denna fråga, nämligen socialstyrelsen,
har precis samma åsikt som jag.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr Norman: Herr talman! Herr Wahlund lade upp sitt anförande så som
om detta skulle gälla ett principiellt avgörande om dyrortsgrupperingens vara
eller icke vara. Så är det inte, och jag antar, att anledningen till att herr Wahlund
lade upp sitt anförande som han gjorde var att han kände en viss glädje
över att vädra sin stora sakkunskap på området.

Här är ju bara fråga om att Kungl. Maj :t skall få ett visst andrum och
att nuvarande bestämmelser skola bibehållas, medan Kungl. Maj:t överväger,
hur frågan skall lösas. Det är ju inte bara en fråga om dyrortsgrupperingens
vara eller inte vara på detta område utan också en fråga om familjepenningens
storlek. Här ha reservanterna utan ingående överväganden yrkat, att det
belopp, som nu gäller för ortsgrupp III, skall gälla för alla ortsgrupper. Det
skulle jag tro kommer att innebära en rätt avsevärd ökning i kostnaderna på
det här området. Det är mycket möjligt, att riksdagen vill ta de kostnaderna,
men den bör i varje fall först se bur stora de bli.

Det är, som sagt, bär inte fråga om någonting annat än att Kungl. Maj :t för
närvarande överväger hur den här frågan skall lösas, sedan vi fått ändrade
bestämmelser beträffande folkpensionerna, och att till dess det övervägandet
har gjorts nu gällande bestämmelser skola fortfara att gälla.

Jag hemställer om bifall till utskottets hemställan.

Herr Wahluntl: Herr talman! Vad herr Norman sade här nyss kunde val
sammanfattas i dessa ord: vi skola vänta och se, vi skola ge Kungl. Maj:t
andrum.

Vänta och se har alltid varit de obotfärdigas förhinder! Jag vill påminna
herr Norman om förra årets diskussion. Det var precis samma sak som anfördes
då. Då sade herr Norman: »Utskottsmajoriteten lutar nog också åt den
uppfattningen, att vi böra söka komma därhän, att det blir enhetliga bestämmelser
med enhetliga belopp, oberoende av från vilken ort av landet dessa
värnpliktiga äro, men utskottet har inte ansett det lämpligt att nu föreslå
någon ändring i familjebidragsförordningen. I familjebidragsförordningen hänvisas
ju i fråga om ortsgrupperingen till bestämmelserna i folkpensioneringslagen,
vilken som vi veta skall reformeras. Ett förslag är att vänta vid innevarande
års riksdag, och när vi fattat beslut i denna stora fråga, är det självklart,
att det nu föreliggande spörsmålet får lov att övervägas, eftersom denna
hänvisning inte längre bär någon aktualitet, om dyrortsgrupperna slopas i
fråga om folkpensionerna. Det är således utskottets mening, att vi böra vänta
och se.»

116

Nr 24.

Onsdagen den 28 maj 1947.

Ang. vissa ändringar i familjebidragsförordningen in. m. (Forts.)

Jag för min del tycker, att vi ha väntat länge nog!

Jag tror inte, att vi nu kunna få fram ett beslut, som går emot utskottsmajoriteten,
men jag vill i alla fall vidhålla mitt yrkande.

Herr Norman: Herr talman! Jag kanske bör påpeka, att nu föreliggande
motioner inte blivit väckta i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, utan
att de lämnades i början av året.

I årets proposition beträffande den här lagändringen säger statsrådet, att
han avser att uppdraga åt försvarets socialbyrå att i samråd med socialstyrelsen
verkställa utredning i ämnet och så snart ske kan till Kungl. Maj:t inkomma
med förslag. Det är alltså bara i avvaktan på vad denna utredning
skall ge för resultat, som jag i år ställer mig på en negativ ståndpunkt. Hade
andra lagutskottet haft att handlägga dessa motioner fristående är det troligt
att utskottets utlåtande blivit mera positivt än vad nu är fallet.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen i enlighet
med de yrkanden, som därunder framkommit, gjorde propositioner, först på
bifall till vad utskottet i det nu förevarande utlåtandet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Wahlund begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 28,
röstar

Ja;

Den. det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt han uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Wahlund begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 65;

Nej — 36.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av andra lagutskottets utlåtande nr 29, i anledning
av väckt motion om upphävande av lagen den 20 oktober 1939 med särskilda
bestämmelser angående tillfällig vattenreglering, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Onsdagen den 28 maj 1947.

Nr 24.

117

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 30, i anledning av dels Ang. förkortKungl.
Maj :ts proposition angående förslag till förordning rörande förkort- ning a» Mining
av utbildningstiden för vissa värnpliktiga m. m., såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott, dels ock en i ämnet väckt motion. pliktiga

Genom en den 21 mars 1947 dagtecknad proposition, nr 227, hade Kungl. m• m Maj:t

under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden föreslagit riksdagen att

dels antaga ett vid propositionen fogat förslag till förordning rörande förkortning
av utbildningstiden för vissa värnpliktiga;

dels ock bemyndiga Kungl. Maj :t att besluta om bestridande på sätt i propositionen
angivits av kostnader för effektivisering av de värnpliktigas utbildning.

Kungl. Maj:ts förslag innebar, att utbildningstiden för vissa i förordningen
närmare angivna kategorier värnpliktiga skulle tills vidare förkortas med
30 dagar.

Den kungl. propositionen hade såvitt angick det föreslagna bemyndigandet
hänvisats till statsutskottet och i övrigt till lagutskott. I den del propositionen
hänvisats till lagutskott hade den behandlats av andra lagutskottet.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft en i
anledning av densamma inom andra kammaren väckt motion, nr 417, av herr
Svensson i Ljungskile m. fl. I motionen hade hemställts, att riksdagen måtte
vidtaga sådan ändring i förslaget i Kungl. Maj:ts proposition nr 227 till förordning
rörande förkortning av utbildningstiden för vissa värnpliktiga, att
värnplikten 6kulle kunna förkortas i den utsträckning Kungl. Maj:t bestämde.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet med stöd av vad däri anförts
hemställt, att riksdagen måtte med avslag å motionen II: 417 antaga
det genom förevarande proposition framlagda förslaget till förordning rörande
förkortning av utbildningstiden för vissa värnpliktiga.

Reservation hade anförts av herr Jacobsson i Igelsbo, som ansett, att utskottets
utlåtande bort hava den lydelse, som i reservationen angivits, och avslutas
med en hemställan, att riksdagen — med förklarande, att det genom
förevarande proposition framlagda förslaget till förordning icke kunnat i oförändrat
skick antagas -— måtte i anledning av motionen 11:417 för sin del
antaga i reservationen infört förslag till förordning rörande förkortning av
utbildningstiden för vissa värnpliktiga.

Enligt reservanternas förslag skulle till den av Kungl. Maj :t förslagna förordningen
fogas en ny bestämmelse av innehåll, att Kungl. Maj :t, i den mån
förhållandena på arbetsmarknaden därtill föranledde, skulle äga medgiva ytterligare
förkortning i de i förordningen angivna utbildningstiderna.

Herr Holm bäck: Herr talman! Skillnaden mellan utskottsutlåtande! och herr
Jacobssons i Igelsbo reservation är den, att i utskottets utlåtande yrkas bifall
till en kunglig proposition, vari föreslås att övningstiden för de värnpliktiga
nedsättes med trettio dagar, under det att i herr Jacobssons i Igelsbo reservation
göres samma yrkande med det tillägget, att i den mån förhållandena
på arbetsmarknaden därtill föranleda, skulle Kungl. Maj:t äga rätt att medge
en ytterligare förkortning av de utbildningstider, som äro stadgade.

Situationen på arbetsmarknaden är enligt min uppfattning så förtvivlad,
att det finns anledning att allvarligt reflektera på denna reservation, alltså
att i detta avseende söka köra med lösare tyglar och inte i lagen bestämma

118

Nr 24.

Onsdagen den 28 maj 1947.

Ang. förkortning av utbildningstiden för vissa värnpliktiga m. m. (Forts.)
övningstiden absolut till visst antal dagar. Visserligen, har Kungl. Maj:t rätt
att genom permission i viss utsträckning förkorta övningstiden, men detta
kan endast ske, tror jag, i en mycket begränsad omfattning.

Då jag uttalar, att det finns anledning att reflektera på reservationen, så
innebär detta naturligen, som kammarens ledamöter förstå, inte någon som
helst försvarsovillig ståndpunkt. Det uttalas tvärtom i herr Jacobssons i
Igelsbo reservation ett fullt förtroende för att Kungl. Maj:t inte kommer
att begagna denna fullmakt till en sådan avkortning av övningstiden, som skulle
väsentligt försvåra utbildningens rationella bedrivande. Nuvarande statsrådet
har ju i försvarshänseende intagit en sådan ställning, att man ur denna
synpunkt inte har någon anledning att hysa misstro mot honom. Dessutom är
det naturligt, att ett upprätthållande av den nödvändiga produktionen i samhället
är av vikt även ur försvarssynpunkt.

Vad som gör saken tveksam och som gjort att jag mycket för min del länge
överlagt innan jag fattade ställning, är att ett bifall till reservationen skulle innebära
en ny fullmakt för Kungl. Maj :t. Det är väl även väsentligen detta, som
ligger bakom, då utskottet har tagit avstånd från reservationen. Det är ju
många av kammarens ledamöter, som äro obenägna att ge fullmakter till
Kungl. Maj:t, och dit hör jag. Men frågan om en fullmakt skall ges eller
inte får väl bedömas efter förhållandena i det särskilda fallet. Under de gångna
krigsåren har mycket större fullmakter än denna givits Kungl. Maj:t. Det
finns också ett prejudikat på det här området. År 1918 gavs till Kungl. Maj:t
samma fullmakt, som det här är fråga om. Dessutom kan det inte bli fråga om
annat än ett kort provisorium, då givetvis frågan om övningstidens längd
måste föreläggas 1948 års riksdag.

Med denna motivering ber jag att få yrka bifall till reservationen.

I herr Holmbäoks yttrande instämde herrar Lindblom, Näslund, Svedberg,
Annér, Sundelin och Petersson.

Herr Norman: Herr talman! Jag måste konstatera folkpartiets stora välvilja
mot och förtroende för regeringen, när det vill ge Kungl. Maj:t en så vidsträckt
fullmakt, som det här är fråga om. Det är kanske ett bekvämt sätt att
komma ifrån en besvärlig situation, men nog är denna fråga så pass allvarlig,
att eftersträvar man verkligen en större minskning av värnpliktstiden, borde
man ha yrkat på att låta riksdagen avgöra, hur stor minskningen skall bli.
Jag yrkar bifall till utskottets bemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannen enligt
de därunder förekomna yrkandena propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu föredragna utlåtandet hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att hava upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Holmbäck begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 30,
röstar

Ja;

Den. det ej vill, röstar

Nej:

Onsdagen den 28 maj 1947.

Nr 24.

119

Ang. förkortning av utbildningstiden för vissa värnpliktiga m. m. (Forts.)

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstning genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets utlåtanden:

nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation; samt

nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den 30 juni 1943 (nr 570) om anställande av
distriktsbarnmorskor m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 37, i anledning av väckt motion om utredning rörande omfattningen av
och åtgärder mot inavel inom den svenska nötkreatursstammen;

nr 38, i anledning av väckt motion angående utredning rörande möjligheterna
att med statligt stöd bredda och fördjupa huvudvattenleder, till vilka
vatten från torrläggningsföretag framsläppes;

nr 39, i anledning av väckta motioner om åtgärder för laxstammens bibehållande
och eventuella utökande;

nr 40, i anledning av väckt motion om ändring av gällande bestämmelser
för statsbidrag till berberisbuskens bekämpande; samt

nr 41, i anledning av väckta motioner om statsbidrag för byggande av distriktsveterinärbostäder
i övre Norrland.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 14, Om ett forski
anledning av väckt motion om inrättande av ett forskningsinstitut för ut- ningsinstitut

förande av opinionsundersökningar. för opinions undersok I

detta utlåtande hade utskottet hemställt, att första kammaren i anledning ningar.
av en av herr Lindström m. fl. inom kammaren väckt motion, nr 219, måtte
besluta, att riksdagen skulle i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om en allsidig
och förutsättningslös utredning rörande inrättande av ett offentligt eller halvoffentligt
forskningsinstitut för opinionsundersökningar enligt statistisk samplingsmetod.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Jag ber att få yrka avslag på utskottets
hemställan.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att därunder annat yrkande ej förekommit, än att vad utskottet i det under
behandling varande utlåtandet hemställt skulle avslås.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på avslag därå; och förklarade herr talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

120

Nr 24.

Onsdagen den 28 maj 1947.

Om ett forskningsinstitut för opinionsundersökningar. (Forts.)

Herr Mannerskantz begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad första kammarens första tillfälliga utskott hemställt
i sitt utlåtande nr 14, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för nej-propositionen.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Maj :ts denna dag avlämnade propositioner
nr 290 och 297—299.

Avgå vos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 325, av herr von Heland, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående ändring i stadgan den 21 februari 1941 (nr 98) om
ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande;

nr 326, av herr Wehtje m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa anslag till universiteten och den medicinska undervisningen
m. m.; samt

nr 327, av herr Persson, Ivar, m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående vissa anslag till skolor tillhörande bama- och ungdomsvården.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 248, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder i syfte
att bereda vissa utländska läkare möjlighet att utöva läkar konsten inom riket;

nr 249, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående viss försöksverksamhet
på yrkesmedicinens område;

nr 250, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till statens avtalsnämnd;

nr 251, i anledning av Kungl. Maj:ts .proposition med begäran om bemyndigande
att träffa avtal med Malmö stad angående villkoren för överföring å
Malmö stad av det tryckande registret för staden; samt
nr 252, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till riksräkenskapsverket.

Anmäldes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr 259, till
Konungen i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående förslag till förordning
rörande förkortning av utbildningstiden för vissa värnpliktiga m. m.,
såvitt propositionen hänvisats till lagutskott.

Skrivelseförslaget godkändes under förutsättning att utskottets hemställan i
utlåtande nr 30 bifölles även av andra kammaren.

Onsdagen den 2S maj 1947.

Nr 24.

121

Anmäldes och bordlädes

första lagutskottets utlåtande nr 38, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag angående ändring i lagen den 22 juni 1911 (nr 74)
om bankrörelse m. m.; samt

andra lagutskottets utlåtande nr 33, i anledning av Kungl. Maj :t proposition
med förslag till förordning angående ändring i förordningen den 15 juni 1934
(nr 264) om erkända arbetslöshetskassor.

Då alla ärenden på föredragningslistan redan blivit behandlade, medgav
kammaren, på framställning av herr talmannen, att de anslag, som utfärdats
till sammanträdets fortsättande på aftonen, finge nedtagas.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 5.55 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Första kammarens protokoll 1947. Nr 24.

122

Nr 24.

Fredagen den 30 maj 1947.

Fredagen den 30 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Herr statsrådet Quensel avlämnade Kungl. Majrts proposition, nr 300, angående
grunderna för höjning under budgetåret 1947/48 av löner utgående enligt
statens löneplansförordning m. m.

Justerades protokollet för den 23 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 5 a, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen under femte
huvudtiteln gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1947/48, såvitt avser anslagen inom inrikesdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 253, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till hennes Kungl. Höghet Hertiginnan av Västerbotten;

nr 254, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrad redovisning
av luftfartsfonden m. m.;

nr 255, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1946/47 till förvärv av aktier i aktiebolaget
Göteborgs handelsbank m. m.;

nr 256, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
fastigheter, som förvaltas av försvarets bostadsanskaffningsnämnd, m. m.;

nr 257, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag;

nr 258, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till avsättning till försäkringsinspektionens fond;

nr 262, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående anslag för budgetaret
1947/48 till instituten för socialpolitisk och kommunal utbildning och
forskning m. in.;

nr 263, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till statsbidrag till undervisningsmateriel vid folk- och småskolor; nr

264, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående dels fortsatt tillverkning
av syntetiskt gummi m. m., dels ock täckande av vissa förluster på
statens reservförrådsnämnds verksamhet;

nr 265, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående medgivande att
ytterligare överskrida viss anslagspost i pensionsstyrelsens avlöningsstat för
budgetåret 1946/47;

nr 266, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till social upplysningsfilm; samt
nr 267, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till anskaffning av motorbåtar för tullverket.

Fredagen den 30 maj 1947.

Nr 24.

123

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 260, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 6 § 2 och 3 mom. familjebidragsförordningen
den 29 mars 1946 (nr 99) m. m.; och

nr 261, i anledning av väckt motion om upphävande av lagen den 20 oktober
1939 med särskilda bestämmelser angående tillfällig vattenreglering.

Anmäldes och godkändes utrikesutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 268, till Konungen i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående
godkännande av en mellan Sverige och Danmark träffad överenskommelse
rörande det svensk-danska varuutbytet.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 269, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående ändrad lydelse av 79 § 1 mom. lagen den 6 juni 1930
(nr 251) om kommunalstyrelse på landet, m. m.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 271, till Konungen i anledning av väckt motion om revidering av
gällande tullförfattningar med hänsyn till trafikflygets utveckling.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts proposition nr 290, angående slutlig
reglering av riksstaten för budgetåret 1946/47 m. m., hänvisades propositionen,
såvitt angick jordbruksärenden, till jordbruksutskottet och i övrigt till
statsutskottet.

Föredrogos och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts propositioner
:

nr 297, med förslag till lag angående ändring i utlänningslagen den 15 juni
1945 (nr 315) samt oip fortsatt giltighet av samma lag; och
nr 298, med förslag till lag angående upphävande av 5 kap. 3 § strafflagen
samt lagen den 13 mars 1937 (nr 75) om tvångsuppfostran, m. m.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 299, med förslag till förordning om begränsning i vissa fall av skatt
till staten på grund av 1948 års taxering, m. m.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet herr von Helands motion,
nr 325, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
ändring i stadgan den 21 februari 1941 (nr 98) om ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet nedannämnda motioner:
nr 326, av herr Wehtje m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angaende vissa anslag till universiteten och den medicinska undervisningen
m. m.; samt

124

Nr 24.

Fredagen den 30 maj 1947.

nr 327, av herr Persson, Ivar, m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa anslag till skolor tillhörande barna- och ungdomsvården.

Föredrogos och bordlädes ånyo första lagutskottets utlåtande nr 38 och
andra lagutskottets utlåtande nr 33.

Föredrogs och bordlädes Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade proposition
nr 300.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 328, av herr Bärg, Johan, och herr Åkerberg, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i stadgan den 21
februari 1941 (nr 98) om ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande;
och

nr 329, av herr Wehtje m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa anslag till universiteten och den medicinska undervisningen m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.05 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1947. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

4721 OS