RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1947:22)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1947. Första kammaren. Nr 22.

Lördagen den 10 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Upplästes och lades till handlingarna följande från justitiedepartementet
ankomna

Protokoll, hållet inför statsrådet och chefen för justitiedepartementet
den 9 maj 1947.

Till justitiedepartementet hade den 9 maj 1947 från länsstyrelsen i Kopparbergs
län inkommit fullmakt för järnbruksarbetaren Karl Damström, vilken
vid ny röstsammanräkning blivit utsedd såsom ledamot av riksdagens första
kammare i stället för avgången ledamot av samma kammare.

Vid granskning av fullmakten, som företogs inför chefen för justitiedepartementet
samt vidare av vederbörande fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret,
framställdes mot fullmakten icke någon anmärkning.

Protokoll över vad sålunda förekommit skulle jämte den granskade fullmakten
överlämnas till första kammaren.

I ämbetet:

C. G. Bruno.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet nedannämnda motioner:
nr 288, av herr Hage,

nr 289, av herrar Öhman och Linderot, samt
nr 290, av herr Wahlund,

alla i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370), m. m.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets utlåtande nr 15, i anledning
av väckta motioner om ändrad ordning för kungörande av tid och
ställe för röstlängds framläggande till granskning, bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Herr statsrådet Mossberg avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 246, angående viss tjänsteförteckningsrevision för försvarsväsendet m. m.;
nr 249, med förslag till förordning om avveckling av den allmänna omsättningsskatten
för vissa motorfordon;

nr 250, angaende fortsatt subventionering av införseln av vissa varor m m •
samt

nr 251, angående statliga åtgärder för tryggande av vedförsörjningen m. m.

Första hammarens protokoll 1947. Nr 22.

Nr 22.

Lördagen den 10 maj 1947.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1947/48 under
tionde huvudtiteln, avseende anslagen inom handelsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—47.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 48.

Lades till handlingarna.

Punkterna 49—75.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Ang. avsättning
till
lotterimedelsfonden.

Punkten 76.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen att till Avsättning till lotterimedelsfonden
för budgetåret 1947/48 anvisa ett anslag av 7 500 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till behandling förehaft
dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr Gustaf Elof sson m. fl. (I: 85) och den andra inom andra kammaren av
herr Jonsson i Skedsbygd m. fl. (It: 148);

dels ock två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren
av herr Ivar Persson m. fl. (I: 185) och den andra inom andra kammaren
av herr Johansson i Mysinge m. fl. (II: 297).

Utskottet hade i den nu ifrågavarande punkten anfört:

»Utskottet vill erinra, att riksdagen tidigare vid behandlingen av motsvarande
anslagsfråga uttalat, att det av redovisningen över anslagets disposition
syntes framgå, att de mindre städernas och landsbygdens berättigade
anspråk på stöd för kulturell verksamhet icke i tillräcklig grad tillgodosetts.
Riksdagen har vidare framhållit, att Kungl. Maj :t det oaktat icke vidtagit
någon större ändring av grunderna för fördelningen av ifragavarande medel
och att huvudparten av dessa fortfarande tilldelades storstäderna. Detta förhållande
kvarstår i huvudsak alltjämt.

För åstadkommande för landsbygdens del av en mera rättvis avvägning
av lotterimedlen har i motionerna I: 85 och II: 148 yrkats att av inkomsten
av dessa medel skulle avsättas ett belopp av 5 miljoner kronor till en särskild
fond med uteslutande syfte att främja bildningsverksamheten på landsbygden.
Utskottet anser sig icke kunna utan föregående utredning förorda en
dylik lösning av frågan.

Därest emellertid en utredning på hithörande område skulle befinnas böra
komma till stånd, vilket enligt utskottets mening torde få anses önskvärt med
hänsyn till att den nuvarande ordningen för lotterimedlens fördelning icke
är tillfredsställande och dessutom vid upprepade tillfällen påtalats av riksdagen,
synes densamma lämpligen böra ske i anknytning till det mera vidsträckta
uppslag, som framförts i motionerna I: 185 och II: 297. I dessa motioner
har ifrågasatts, huruvida icke en ombildning av lotterimedelsfonden
borde ske i syfte att i vidare omfattning än vad hittills varit fallet bereda
möjligheter för staten att ekonomiskt stödja och främja kulturlivet i dess
olika former såväl i stad som på landsbygd. Motionärerna ha därför tänkt
sig inrättandet av en statens kulturfond, vilken skulle tillföras icke allenast
bidrag från lotterimedelsfonden utan även medel från andra håll. närmast

Lördagen den 10 maj 1947.

Nr 22.

Ang. avsättning till lotterimedelsfonden. (Forts.)
nöjesskattemedel, varjämte i den nya fonden skulle ingå vissa andra statliga
fonder, såsom den allmänna arvsfonden och den av tipsmedel bildade fonden
för idrottens främjande.

Utan att nu ingå på ett bedömande av det i sistnämnda båda motioner
väckta förslaget vare sig i fråga om dess principiella innebörd eller beträffande
det angivna sättet för medlens förvaltning och fördelning vill utskottet
i enlighet med det i motionerna gjorda yrkandet föreslå, att berörda spörsmål
blir föremål för utredning. Härigenom torde de båda förstnämnda motionerna
I: 85 och II: 148 få anses besvarade.

Det av Kungl. Maj:t till avsättning till lotterimedelsfonden föreslagna beloppet,
som med 1 miljon kronor överstiger motsvarande anslag för löpande
budgetår, har utskottet funnit sig böra tillstyrka.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,

I. att riksdagen må

a) till Avsättning till lotterimedelsfonden för budgetåret 1947/48 anvisa ett
anslag av 7 500 000 kronor;

b) med bifall till motionerna I: 185 och II: 297 i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Haj:t ville låta verkställa utredning rörande den i motionerna
berörda frågan om inrättande av en statens kulturfond samt för riksdagen
framlägga det förslag i ämnet, vartill utredningen kan föranleda;

II. att motionerna I: 85 och II: 148 må anses besvarade med vad utskottet
ovan anfört.»

Herr Elofsson, Gustaf: Herr talman! Frågan om lotterimedlens fördelning
har ju varit uppe i riksdagen nästan varje år, och regeringen har anmanats
att söka fördela dem mera rättvist. Som det nu är, stanna de huvudsakligen
i storstäderna och tätorterna, och landsbygden får blott en ringa del. Vi veta
ju, att ute på landsbygden saknas tillgångar för att bereda folket social och
kulturell upplysning. Mycket behöver göras från statsmakternas sida för att
man skall kunna nå fram till ett bättre resultat. Det har förvånat mig mycket,
att ehuru man redan för två år sedan i riksdagen beslöt hemställa, att regeringen
skulle sörja för en rättvisare fördelning, detta likväl inte har skett, utan
man fortsätter med det gamla. I år ha vi därför i en motion yrkat, att vissa
belopp av lotterimedlen skulle avsättas för landsbygdens kulturella behov. Vi
ha föreslagit, att det skulle avsättas en särskild fond på fem miljoner kronor
av lotterimedlen, vilken enbart skulle stå till landsbygdens förfogande. Statsutskottet
har nu sagt, att på grund av andra motioner — om upprättande av
en kulturfond — anser utskottet, att en utredning bör komma till stånd. Detta
är ju glädjande, men tar inte regeringen ad notam vad riksdagen förut har sagt,
lär det väl inte bli någonting heller av utskottets förslag, som jag hoppas
kammaren skall bifalla.

Jag har inte något yrkande, herr talman, om bifall till motionerna, men
jag kan inte underlåta att rikta en vädjan till regeringen att ta litet mera hänsyn
till landsbygdens behov, när det gäller fördelningen av lotterimedlen, än
som har skett hitintills.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.

Vankterna 77—79.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Vank ten 80.

Lades till handlingarna.

Nr 22.

Lördagen den 10 maj 1947.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 11, i anledning av Kungl. Ma,j:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1947/48 under
elfte huvudtiteln, avseende anslagen under folkhushållningsdepartementets
verksamhetsområde.

Inledningen.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 1—17.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 18.

Lades till handlingarna.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 91, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till svenska uppfinnarkontoret;

nr 92, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående organisationen av
statens isbrytarverksamhet jämte i ämnet väckt motion;

nr 93, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1946/47, i vad propositionen
avser folkhushållningsdepartementets verksamhetsområde;

nr 94, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1946/47 i vad propositionen
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde;

nr 95, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående uppdelning av professuren
i radioteknik vid Chalmers tekniska högskola;

nr 96, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag till
de tekniska högskolorna; samt

nr 97, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till konstfackskolan m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 98, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret 1947/48 å kapitalbudgeten, i vad
avser justitiedepartementets verksamhetsområde.

Punkterna 1—3.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 4.

Lades till handlingarna.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 99, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten för budgetåret 1947/48, i vad avser
det nya socialdepartementets verksamhetsområde, jämte i ämnet väckt motion.

Lördagen den 10 maj 1947.

Punkterna 1 och 2.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 22.

Punkten 3.

Lades till handlingarna.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 100, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag å kapitalbudgeten för budgetåret 1947/48, i vad
avser inrikesdepartementets verksamhetsområde.

Punkten 1.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2.

Lades till handlingarna.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 101, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret 1947/48 å kapitalbudgeten, i vad
avser finansdepartementets verksamhetsområde;

nr 102, i anledning av Kungl. Maj ris i statsverkspropositionen gjorda framställning
om inköp av inventarier m. m. för fångkolonier;

nr 103, i anledning av Kungl. Maj rts proposition angående anslag till statens
bakteriologiska, rättskemiska och farmacevtiska laboratorier;

nr 104, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till statens
institut för folkhälsan för budgetåret 1947/48 jämte i ämnet väckta motioner;
samt

nr 105, i anledning av Kungl. Maj rts proposition angående anslag till centrala
sjukvårdsberedningen: avlöningar m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av första kammarens andra tillfälliga utskotts
utlåtande nr 7, i anledning av väckt motion om utredning rörande löneoch
pensionsförhållandena för vissa enskilda orkesterföreningars musiker, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Maj rts denna dag avlämnade propositioner
nr 246 och 249—251.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 291, av herr Domö m. fl., i anledning av Kungl. Maj rts proposition med
förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr
370), m. m.;

nr 292, av herr Ewerlöf, i anledning av Kungl. Maj rts proposition med förslag
till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370),
m. m.;

Nr 22.

Lördagen den 10 maj 1947.

nr 293, av herr Andersson, Elon, m. fl., i anledning av Kungl. Ma.j:ts proposition
med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. in.;

nr 294, av herr Gränebo m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med
förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (.nr
370), m. m.;

nr 295, av herr Karlsson, Gottfrid, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928
(nr 370), m. m.;

nr 296, av herr Hagman m. fl., i anledning av Kungl, Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr
370), m. m.;

nr 297, av herr Anderson, Axel Ivar, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928
(nr 370), m. m.;

nr 298, av herr Mannerskantz in. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928
(nr 370), m. m.;

nr 299, av herrar Englund och Wetter, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.;

nr 300, av herr Anderson, Axel Ivar, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om allmänna barnbidrag, m. m.; samt

nr 301, av herr Domö m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om allmänna barnbidrag, m. m.

Anmäldes och bordlädes

utrikesutskottets utlåtande nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående godkännande av ett mellan Sverige och Polen träffat avtal rörande
regleringen av varuutbytet mellan Sverige och Polen m. m. ;

statsutskottets utlåtanden:

nr 106, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till den sociala
hemhjälpsverksamheten jämte i ämnet väckta motioner;

nr 107, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till aktieteckning
i aktiebolaget Aerotransport jämte i ämnet väckta motioner;

nr 108, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret 1947/48 till luftfartslånefonden;

nr 109, i anledning av Kungl. Maj :ts framställning om anslag å tilläggsstat II
till riksstaten för budgetåret 1946/47 till luftfartslånefonden; samt

nr 110, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omorganisation av
bilbesiktningsmannainstitutionen m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om skattefrihet i vissa fall för realisationsvinst vid expropriation m. m., jämte
en i ämnet väckt motion; samt

nr 33, i anledning av väckta motioner om borttagande av friskillingar och
därmed jämförliga avgifter, som utgå vid överlåtelse av fastighet i vissa städer;

bankoutskottets utlåtande nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om ändring i förordningen den 17 maj 1935 (nr 176)
angående konungariket Sveriges stadshypotekskassa, m. m.;

Lördagen den 10 maj 1947.

Nr 22.

första lagutskottets utlåtanden:

nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 2 § lagen den 6 maj 1933 (nr 229) angående blodundersökning
i mål om barn utom äktenskap;

nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 och. 6 §§ lagen den 14 juni 1917 (nr 377) om äktenskaplig

börd, m. m.; , „

nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 och 3 §§ lagen den 19 maj 1944 (nr 215) om eftergift
av åtal mot vissa underåriga;

nr 34, i anledning av väckt motion om upphävande av den på internermgsnämnden
enligt 6 § första stycket lagen om förvaring och internering i säkerhetsanstalt
ankommande förhandsprövningen;

nr 35, i anledning av väckt motion om införande av skyldighet för hotell och
pensionat m. fl. att införa automatiskt brandalarm; samt

nr 36, i anledning av väckta motioner om inrättande av lokala utsk rivnings -nämnder vid sinnessjukhusen;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 24, i anledning av väckta motioner om viss ändring i 10 § uttagningsförordningen; nr

25, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till arbetstidslag
för hotell, restauranger och kaféer, m. m., dels ock i ämnet väckta mo -

tioner; samt . ,

nr 26, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angaende
ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering;

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 35, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 10 § lagen den 13 maj 1932 (nr 107) om häradsallmänningar;
samt

nr 36, i anledning av väckt motion om statsbidrag till gäldande av vissa
kostnader för en laga skiftesförrättning å fastigheten Kuivakangas 26‘ i Overtorneå
socken;

första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtanden:

nr 11, i anledning av väckt motion om utredning av förhållandena inom bokförlagsverksamheten
och bokdistributionen i landet;

nr 12, i anledning av väckt motion om utredning rörande den inom arméns
tygverkstäder anställda lägre personalens utbildnings- och arbetsförhållanden;
samt

nr 13, i anledning av väckt motion angående effektivare åtgärder mot ocker
vid försträckning; ävensom

första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 8, i anledning av
väckta motioner dels om utredning rörande vissa befolkningspolitiska och näringspolitiska
problem, dels ock om utredning rörande landsbygdens arbetskraftsproblem
m. m.

Herr statsrådet Gjöres avlämnade Kungl. Maj:ts proposition nr 254, angående
anslag till statens provningsanstalt.

Den kungl. propositionen föredrogs och blev därvid bordlagd.

Nr 22.

Lördagen den 10 maj 1947.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 4, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1947/48 under fjärde
huvudtiteln, avseende anslagen inom försvarsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 186, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående redovisning av
tillgångar och skulder m. m. vid örlogsvarvens marinverkstäder;

nr 187, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till stat för
försvarets fastighetefond för budgetåret 1947/48;

nr 188, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under för®varets
fastighetsfond gjorda framställning angående anslag för budgetåret
1947/48 till anordnande av vissa lokaler för luftbevakningen;

. nJ 190, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag till främjande
av humanistisk forskning jämte en i ämnet väckt motion;

nr 191, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa byggnadsarbeten
för försvaret m. m.;

nr 192, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående livränta åt E. L.
Oeder m. m.; samt j

nr 193, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse från
ersättningsskyldighet för konteramiralen C. G. Wahlström.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 11.32 förmiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Tisdagen den 13 maj 1947.

Nr 22.

Tisdagen den 13 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Herr Damström anmälde, att han infunnit sig vid riksdagen.

Herr statsrådet Nilsson avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 239, angående inrättande av en arbetsmarknadsstyrelse samt förstatligande
av den offentliga arbetsförmedlingen m. m.;

nr 252, angående vissa ägoutbyten och fastighetsförsäljningar;
nr 253, angaende anslag till utbildning av tandläkare m. m.;
nr 255, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 8 april
1927 (nr 77) om försäkringsavtal, m. m.; samt
nr 256, med förslag till förordning angående fortsatt giltighet av förordningen
den 15 december 1944 (nr 779) om kristillägg å daghjälp från erkända
arbetslöshetskassor.

Justerades protokollen för den 7 och den 9 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 206, till Konungen i anledning av väckta motioner om ändrad ordning
för kungörande av tid och ställe för röstlängds framläggande till granskning.
i

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Majrts proposition nr
246, angående viss tjänsteförteckningsrevision för försvarsväsendet m. m.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 249, med förslag till förordning om avveckling av den allmänna omsättningsskatten
för vissa motorfordon.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 250, angående fortsatt subventionering av införseln av vissa varor m. m.;
nr 251, angående statliga åtgärder för tryggande av vedförsörjningen m. m.;
samt

nr 254, angående anslag till statens provningsanstalt.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet nedannämnda motioner:
nr 291, av herr Domö m. fl.,
nr 292, av herr Ewerlöf,
nr 293, av herr Andersson, Elon, m. fl.,

Nr 22.

Tisdagen den 13 maj 1947.

nr 294, av herr Gränebo m. fl.,
nr 295, av herr Karlsson, Gottfrid,
nr 296, av herr Hagman m. fl.,
nr 297, av herr Anderson, Axel Ivar,
nr .298, av herr Mannerslcantz m. fl., samt
nr 299, av herrar Englund och Wetter,
alla i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370), m. m.

Föredrogos nedannämnda motioner:

nr 300, av herr Anderson, Axel Ivar, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om allmänna barnbidrag, m. m.; och
nr 301, av herr Domö m. fl., i samma ämne.

Motionerna hänvisades, såvitt angick den del av Kungl. Maj:ts ifrågavarande
proposition, som remitterats till statsutskottet, till detta utskott samt i övrigt
till behandling av lagutskott.

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets utlåtande nr 7, statsutskottets
utlåtanden nr 106—110, bevillningsutskottets betänkanden nr 32 och 33,
bankoutskottets utlåtande nr 37, första lagutskottets utlåtanden nr 30, 31 och
33—36, andra lagutskottets utlåtanden nr 24—26, jordbruksutskottets utlåtanden
nr 35 och 36, första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtanden nr
11—13 samt kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 8.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Maj:ts innevarande dag avlämnade propositioner
nr 239, 252, 253, 255 och 256.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.05 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 14 maj 1947.

Nr 22.

Onsdagen den 14 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Fru Alm anmälde, att hon efter ingånget äktenskap numera bure tillnamnet
Lindström.

Herr statsrådet Mossberg avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 259, med förslag till lag om kommunala, åtgärder till bostadsförsörjningens
främjande;

nr 261, angående vissa anslag till socialstyrelsen; samt

nr 262, angående bidrag till undervisnings- och upplysningsverksamhet rörande
arbetarskydd.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 239, angående inrättande av en arbetsmarknadsstyrelse samt förstatligande
av den offentliga arbetsförmedlingen m. m.;

nr 252, angående vissa ägoutbyten och fastighetsförsäljningar; samt
nr 253, angående anslag till utbildning av tandläkare m. m.

Föredrogos och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts propositioner
:

nr 255, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 8
april 1927 nr 77 om försäkringsavtal, m. m.; och

nr 256, med förslag till förordning angående fortsatt giltighet av förordningen
den 15 december 1944 (nr 779) om kristillägg å daghjälp från erkända
arbetslöshetskassor.

Vid förnyad föredragning av utrikesutskottets utlåtande nr 7, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående godkännande av ett mellan Sverige och
Polen träffat avtal rörande regleringen av varuutbytet mellan Sverige och
Polen m. m., bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av statsutskottets utlåtande nr 106, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till den sociala hemhjälpsverksamheten
jämte i ämnet väckta motioner, bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 107, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående anslag till aktieteckning i aktiebolaget Aerotransport
jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition, nr 195, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över kommunikations -

Anslag till
aktieteckning
i aktiebolaget
Aerotransport.

Nr 22.

Onsdagen den 14 maj 1947.

Anslag till aktieteckning i aktiebolaget Aerotransport. (Forts.)
ärenden för den 14 mars 1947, föreslagit riksdagen att till Aktieteckning i aktiebolaget
Aerotransport under fonden för statens aktier för budgetåret 1947/
48 anvisa ett investeringsanslag av 14 055 200 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första kammaren av herrar Bergvall
och Elon Andersson (I: 247) och den andra inom andra kammaren av herr
Rylander m. fl. (11:372), i vilka hemställts, att riksdagen med anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 195 måtte anhålla hos Kungl. Maj:t, att Kungl.
Maj:t ville utfärda sådana direktiv för de statliga bolagens investeringsverksamhet,
att riksdagens möjlighet till realprövning av dessa investeringar tillvaratoges.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

a) att riksdagen måtte till Aktieteckning i aktiebolaget Aerotransport för
budgetåret 1947/48 under fonden för statens aktier anvisa ett investeringsanslag
av 14 055 200 kronor;

b) att motionerna I: 247 och II: 372, i den mån de icke kunde anses besvarade
med vad utskottet i utlåtandet anfört, icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

o Herr Holinbäck: Herr talman! Jag skall inte yttra mig direkt om det utlåtande
som här föreligger, men vill säga, att mitt huvudintryck av detta är
att det är synnerligen svårläst. Det är nästan omöjligt för en utomstående att
få någon klar uppfattning av de siffror, som anges i utskottets utlåtande, och
detta har säkerligen utskottet självt en känsla av, eftersom det på ett par
ställen har använt uttrycket »såvitt utskottet kunnat finna».

Herr talman, jag begärde ordet av en annan anledning. För någon tid sedan
har ju ett antal av riksdagens ledamöter företagit en resa med flyg ned
till Egypten och flera av oss ha alltså haft tillfälle att företa en lång flygresa.
Det kanske då kan vara lämpligt att säga några ord om de erfarenheter, som
vi ha haft. Jag inskränker mig till de erfarenheter, som jag har haft, och jag
ber att få beröra dem i tre olika punkter.

När jag kom ned till Aten, visade det sig vid ett besök på det amerikanska
flygbolagets kontor därstädes, att den biljett som jag hade fått här i Stockholm
var oriktigt utställd: dels hade man satt ut den i pund, under det att
den skulle ha satts ut i dollars, och dels hade man glömt att uppta en. skatt,
som de grekiska myndigheterna hade ålagt. Detta resulterade för min del
i långvariga förhandlingar — ett par tre timmar — som förstörde mitt uppehåll
i Aten. Till slut ordnades saken genom inskridande av ABA-representanterna,
sedan vi fått bege oss till ABA:s kontor.

Med anledning härav ställer jag den frågan, varför det inte skulle kunna
vara möjligt, att i internationell trafik genom överenskommelse mellan de
olika flygbolagen den regeln genomfördes, att en biljett, som utfärdats av
ett flygbolag även om den vore i ett eller annat hänseende felaktig, finge ha
gällande kraft, oavsett denna felaktighet, så att de andra flygbolagen utan vidare
accepterade den och svårigheter för de resande inte behövde uppstå.

Den andra punkten gäller följande. När vi skulle flyga från Aten, råkade
ett stort amerikanskt aeroplan snudda vid och skada vingen på det svenska
plan med vilket vi skulle flyga vidare. Resultatet blev att vi måste stanna
i Aten. Jag måste stanna under ett par dagar, och en dam, som tidigare blivit
fråntagen sin plats, måste stanna där under sammanlagt elva dagar. Att
det dröjde länge innan reparation kunde ske berodde på att material för re -

Onsdagen deti 14 maj 1947.

Nr 22.

Anslag till aktieteckning i aktiebolaget Aerotransport. (Forts.)
parationen måste hämtas från Stockholm. Den frågan inställer sig då, om det
inte skulle vara möjligt att genom internationella överenskommelser kunna få
reparationsmaterial förlagt till de olika flygplatsorterna, så att reparationer
skulle kunna ordnas snabbare.

Den tredje frågan är denna. Olyckshändelsen i Aten visar att flygfältet
därstädes var för trångt. Precis samma sak fördröjde oss för övrigt i Rom;
vårt flygplan kom inte ut, därför att det där inträffat en kollision mellan
ett flygplan och en motorvagn, så att flygplanet blivit förstört och under en
och en halv ä två timmars tid blockerade den enda väg, varpå vi skulle ha
kunnat starta. Det visade sig således, att också detta flygfält var för trångt.
Jag tror, att det ur denna synpunkt var synnerligen lyckligt, att vi själva
genom beslutet om storflygplatsen ha försökt att åstadkomma större och bättre
flygfält här i landet.

Överhuvud taget tror jag man kan säga, att flyget för närvarande är överansträngt
och att därför allt, som göres för att på järnvägarna avlasta en del
av den internationella passagerartrafiken, är synnerligen välkommet.

Herr Bergvall: Herr talman! Jag har begärt ordet i denna fråga, inte för
att beröra det spörsmål, som den siste ärade talaren behandlat, utan i anledning
av att jag här har väckt en motion. Inte heller har jag anledning att
rikta någon kritik emot utskottets utlåtande — vad utskottet säger i motiveringen
innebär, att man på mycket väsentliga punkter godtagit de önskemål
och synpunkter, som framförts i motionen. Jag har bara begärt ordet för att
understryka, att jag tycker att det är en utomordentligt betänklig sak, när
man handskas med statsmedel på ett så lättvindigt sätt som skett i detta
sammanhang.

Man kan varken av propositionen eller det föreliggande utskottsutlåtandet
få någon riktigt klar uppfattning om hur det har gått till i detta sammanhang.
Man vet inte riktigt i vilken ordning de olika åtgärderna vidtagits. Det enda
som tycks vara klart är, att innan något som helst bindande uttalande från
regeringens sida förelåg, gjorde bolaget beställningar, som måste komma att
kräva statstillskott i en mycket betydande omfattning, och det sättet att
hantera statliga medel måste ju vara uppenbart orimligt.

Jag är en övertygad anhängare av stor frihet på näringslivets område, och
jag menar, att om de statliga bolagen skola kunna sköta sig, måste de också
ha stor frihet och kunna drivas med beaktande av affärsmässiga synpunkter.
Jag tycker emellertid, att friheten övergått till självsvåld, om ett statligt bolag
träffar dispositioner, som detta bolag inte kan finansiera på basis av de
ekonomiska resurser, det tidigare fått genom anvisningar från det allmännas
sida och genom sin egen rörelse, när det gör beställningar av sådan storlek,
att bolaget för att överhuvud taget kunna klara dem måste falla tillbaka på
en statlig medverkan, som endast kan lämnas av regering och riksdag.

Jag tror, att detta är en fråga av allmänt intresse, ty skulle det bli en vanlig
praxis för de statliga bolagen att handskas i förväg med icke anvisade anslagsmedel
från riksdagen på sätt som Aerotransport gjort, tror jag vi äro
inne på en mycket farlig väg, som på väsentliga punkter skulle göra riksdagens
kontroll och riksdagens makt i anslagsfrågor tämligen illusoriska. Jag
betraktar detta fall såsom ett varnande exempel och förutsätter, att saken
efter det mycket sträva uttalandet i statsutskottets utlåtande icke upprepas,
och jag har därför, herr talman, intet yrkande.

Herr Herlitz: Herr talman! Jag kan inte underlåta åt) uttala, att jag till
fullo delar de betänkligheter, som kommit fram i utskottets utlåtande och som

Nr 22.

Onsdagen den 14 maj 1947.

Ang. skattefrihet
för
realisationsvinst
vid
expropriation
m. m.

Anslag till aktieteckning i aktiebolaget Aerotransport. (Forts.)
herr Bergvall här givit uttryck åt. Jag känner emellertid ett behov att ytterligare
sätta fingret på en punkt, som förefaller mig utomordentligt anmärkningsvärd.

Det ser ut — om jag läst detta utlåtande rätt — som om det inte bara förhåller
sig på det viset, att bolaget i fråga har vidtagit vissa egenmäktiga
anordningar, utan att detta också tycks ha skett så, att regeringen har varit
däri engagerad. Utskottets utlåtande innehåller nämligen den upplysningen,
att beslut om dessa anskaffningar »under hand meddelats chefen för kommunikationsdepartementet».
Man anar där bakom, att det har givits något slags
medgivande från kommunikationsministerns sida. Men då gör man ju den
reflexionen, att så skall det inte gå till; skall det fattas beslut å statens vägnar,
skall väl detta ske genom beslut av Kungl. Maj :t, vartill naturligtvis kommer
— såsom här har anmärkts — att det inte är nog därmed, utan att härtill
också fordras riksdagens samtycke.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i det under
behandling varande utlåtandet hemställt.

Herr statsrådet Möller avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 257, med förslag till prisregleringslag; och

nr 260, med förslag till lag angående ändring i lagen den 28 maj 1937 (nr
249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar m. m.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 108, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret 1947/48 till luftfartslånefonden;

nr 109, i anledning av Kungl. Maj :ts framställning om anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1946/47 till luftfartslånefonden; samt

nr 110, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omorganisation
av bilbesiktningsmannainstitutionen m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Yad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 32, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om skattefrihet i vissa
fall för realisationsvinst vid expropriation m. m., jämte en i ämnet väckt motion.

I en den 7 mars 1947 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 147, hade Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till förordning om skattefrihet i vissa fall för realisationsvinst
vid expropriation m. m.

Till utskottets behandling hade överlämnats en i anledning av propositionen
väckt motion, II: 356, av herrar Pettersson i Dahl och Nilson i Spånstad, vari
hemställts, att riksdagen vid behandlingen av förevarande proposition måtte
besluta dels att skattefrihet skulle åtnjutas även för ersättning av inkomstförlust,
som arrendator erhållit vid avstående av arrenderätt i samband med expropriation
eller annan tvångslösen av fast eller lös egendom, och dels att
restitution av skatt, som påförts eller erlagts av fastighetsägare eller arrendatorer
såsom en följd av uppkommen realisationsvinst vid expropriation eller annan
tvångslösen av fast eller lös egendom under åren 1940—1946, måtte införas.

Onsdagen den 14 maj 1947.

Nr 22.

Ang. skattefrihet för realisationsvinst vid expropriation m. m. (Forts.)

Utskottet hade i det nu föredragna betänkandet på anförda skäl hemställt,

1) att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 147, antaga det vid propositionen fogade förslaget till förordning om
skattefrihet i vissa fall för realisationsvinst vid expropriation in. m.; samt

2) att riksdagen i anledning av motionen II: 356 av herrar Pettersson i Dahl
och Nilson i Spånstad måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att Kungl.
Maj :t ville låta verkställa utredning i de hänseenden, som i betänkandet angivits,
ävensom för nästkommande års riksdag framlägga de förslag, som därav
kunde föranledas.

Herr Holmbäck: Herr talman! Det initiativ, som ligger bakom den föreliggande
propositionen, har ursprungligen kommit fram genom en motion,
som jag väckte här i kammaren för ett par år sedan, och jag har naturligtvis
endast att uttrycka min glädje över att proposition i ämnet, för övrigt sent
om sider, har kommit. Det är ju en uppenbart rättvis sak som det här är
fråga om.

Emellertid skall jag tillåta mig, herr talman, att i detta sammanhang uttrycka
den förhoppningen, att den revision av realisationsvinstbeskattningen,
som är under förberedande, snart måtte komma till stånd. Det finns andra
fall, där realisationsvinstbeskattningen inverkar på ett sätt, som är mycket
analogt med det som man vill rätta till genom denna kungl. proposition.

Jag hade för några dagar sedan tillfälle att tala med en person, som för
en sex ä sju år sedan blev statstjänsteman på en ort och nu skall flyttas till
en annan ort. Han köpte då på den första orten en villa för ett visst pris. När
han nu skall förflyttas, säljer han denna villa — alltså sex ä sju år, sedan
han köpte den —- och köper en annan likvärdig villa på den ort, dit han skall
förflyttas. Han måste för försäljningen av den första villan erlägga en realisationsvinstbeskattning,
samtidigt som han för den andra villan måste betala
en summa, som är likvärdig med den, för vilken han säljer den första villan.
I det fall, som här är i fråga, kommer med andra ord realisationsvinstbeskattningen
att medföra en betydande förlust — jag tror att den uppgår till sex ä
sju tusen kronor. Det är alldeles uppenbart, att försäljningen i stället borde
betraktas helt enkelt såsom ett byte av bostad vid flyttningen till den andra
orten.

Jag misstänker att det finns flera andra dylika fall, och därför tillåter
jag mig, herr talman, att understryka vikten av att en revision av realisationsvinstbeskattningslagen
snarast må äga rum.

Herr Björnssou: Jag skall på det livligaste instämma med herr Holmbäck
i önskemålet om en rationalisering av realisationsvinstbeskattningen. Det är
ju en fråga, som har utomordentligt många aspekter, och ett av de viktigaste
skatteproblemen i våra dagar är naturligtvis spörsmålet om beskattningen av
den värdestegring, som realkapitalet undergår överhuvud taget. Det har funnits
förslag utarbetade om en sådan beskattning, som skulle kunna ordnas på
mångahanda sätt. Jag ser, att herr Elon Andersson sitter här och ler — han
vet liksom jag att detta är ett svårt kapitel. Men fastän det är svårt, skulle
det naturligtvis ha varit utomordentligt lyckligt, om man hade fått en lösning
därav, innan frågan blivit så oerhört aktuell som den nu har blivit, då man
alltid har att räkna med ett mycket stort motstånd mot rimliga beskattningsregler
från folk, som sitter som lyckliga innehavare av sådant realkapital, som
har stigit i värde.

Jag vill emellertid säga, att även om det blir en förlust för den där förflyttade
tjänstemannen, som måste byta villa, så har han ju ändå haft litet

Nr 22.

Onsdagen den 14 maj 1947.

Om borttagande
av friskillingar
vid
överlåtelse av
fastighet m.m.

Ang. skattefrihet för realisationsvinst vid expropriation m. m. (Forts.)
hjälp att täcka denna förlust genom det högre belopp han fått för sin gamla
villa. Om han gett 50 000 kronor för den första villan och sedan sålt den för
70 000 kronor, så räcka ju de 20 000 kronor han fått över inköpspriset åtminstone
en bit på vägen för att betala skillnaden i inköpspriset för villorna
och en god del av skatten — om än bara en bit. Men om han hade fått detta
merpris utan någon skattebelastning, hade han fortfarande suttit i okvald besittning
av värdestegringen på den nya villa som han hade flyttat över sina
pengar på. Problemet är således inte så alldeles enkelt som herr Holmbäck
lade fram det.

Jag ber således, herr talman, att få instämma i herr Holmbäcks önskemål,
men också från andra synpunkter än dem han lagt på saken.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i
förevarande betänkande hemställt.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 33, i anledning av väckta
motioner om borttagande av friskillingar och därmed jämförliga avgifter, som
utgå vid överlåtelse av fastighet i vissa städer.

I två likalydande, till bevillningsutskottet hänvisade motioner, 1:59 av
herr Lindblom m. fl. samt II: 118 av herr Johnsson i Kastanjegården m. fl.,
hade hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
utredning rörande borttagande av friskillingar och därmed jämförliga avgifter,
som utginge vid överlåtelse av fastighet i vissa städer, samt om framläggande
för riksdagen av det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Utskottet hade i det nu föreliggande betänkandet anfört bland annat följande
:

»Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen utgöra här ifrågavarande
avgifter en kvarleva från äldre tider. Avgifterna, som ursprungligen
synas ha uttagits för särskilda kommunala behov, torde numera allmänt
uppfattas såsom en extra kommunal pålaga vid sidan av den för hela riket
gällande enhetliga lagfartsstämpeln. Då avgifterna endast förekomma i ett
begränsat antal städer ha deras uttagande kommit att betraktas såsom en
obillig beskattning av de personer, som nödgas erlägga desamma.

I likhet med motionärerna anser utskottet flera skäl tala för att avgifterna
bringas att upphöra. Emellertid torde frågan härom närmast vara en kommunal
angelägenhet för de därav berörda städerna. Såsom ovan nämnts ha
under senare år avgifterna avskaffats i vissa städer genom beslut av vederbörande
kommunala myndigheter. Sålunda ha senast stadsfullmäktige i Borås
och Ulricehamn den 17 maj 1934 respektive den 18 juni 1935 fattat beslut om
att ifrågavarande avgifter icke vidare skulle utgå i dessa städer. Nämnda
beslut ha sedermera med stöd av 74 § lagen om kommunalstyrelse i stad fastställts
av Kungl. Maj :t. Den sålunda anvisade vägen för avgifternas avskaffande
synes enligt utskottets uppfattning vara att föredraga framför ett av
statsmakterna framtvingat awecklingsförfarande. Detta så mycket mera som
de därav berörda städerna vid en tvångsavveckling eventuellt kunna tänkas
komma att resa ersättningsanspråk mot staten för de genom avvecklingen
mistade inkomsterna. Därest den av utskottet tidigare omnämnda utredningen
kommer till stånd, lär den lämpligen kunna upptaga även frågan om ifrågavarande
avgifters ursprung och rättsliga natur. Av ovan angivna skäl anser
sig utskottet icke kunna tillstyrka bifall till ifrågavarande motioner.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa, att de
likalydande motionerna I: 59 av herr Lindblom m. fl. och II: 118 av herr

Onsdagen den 14 maj 1947.

Nr 22.

Om borttagande av friskillingar vid överlåtelse av fastighet m. m. (Forts.)
Johnsson i Kastanjegården m. fl. om borttagande av friskillingar och därmed
jämförliga avgifter, som utgå vid överlåtelse av fastighet i vissa städer, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.»

Herr Lindblom: Herr talman! Efter den välvilliga skrivning, som utskottet
här givit i detta utlåtande i anledning av motionerna, finns det inte någon
anledning för mig att ta upp någon polemik mot utskottet. Jag ber dock, herr
talman, att få vid behandlingen av detta utlåtande foga ett par synpunkter.

Utskottet säger, att det i likhet med motionärerna anser, att flera skäl tala
för att de ifrågavarande avgifterna bringas att upphöra. Men utskottet menar,
att detta är en kommunal angelägenhet och att statsmakterna inte böra lägga
sig i den saken.

Det är möjligt att det är den riktiga vägen ■— jag skall inte diskutera den
saken. Jag vill dock betona en sak, som man inte får förbise i detta sammanhang,
nämligen att det också är ett stort statsintresse att denna sak regleras.
Ty så länge den finns kvar, kommer bildandet av bostadsföreningar fortfarande
att äga rum. Detta innebär, att både den skatt, om vilken det nu är fråga, och
den vanliga skatten till staten, alltså stämpelskatten, komma att bortfalla, och
det gäller således inte bara ett kommunalt, utan även ett statligt intresse.

Man får emellertid hoppas — efter det att utskottet har skrivit på detta
sätt i utlåtandet, som jag förmodar att kamrarna komma att antaga oförändrat
■—■ att det kommer att verka som en sporre för kommunerna, som hitintills
inte ha vidtagit ändringar i detta fall, att så snart som möjligt vidtaga
sådana ändringar. Det har nämligen i praktiken visat sig, att de ibland äro
mycket intresserade av att bibehålla dessa skatter. Men det råkar emellanåt
hända, att en kommun av någon anledning kommer att köpa en fastighet, och
vips är man på en gång färdig att upphäva bestämmelsen bara för att slippa
betala denna skatt. Så har åtminstone inträffat i ett fall. vilket visar, att den
ifrågavarande lagstiftningen i fråga om skatten på fastigheter inte är önskvärd.

Herr talman! Jag har inte anledning att ställa något yrkande, jag uttalar
blott den förhoppningen att dessa frågor snart måtte vinna lösning i de kommuner,
där de fortfarande tyvärr finnas kvar olösta.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i det nu föredragna
betänkandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets utlåtande nr 37, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning om ändring i förordningen
den 17 maj 1935 (nr 176) angående konungariket Sveriges stadshypotekskassa,
m. m., bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo första lagutskottets utlåtanden:

nr 30, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 2 § lagen den 26 maj 1933 (nr 229) angående blodundersökning
i mål om barn utom äktenskap;

nr 31, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 och 6 §§ lagen den 14 juni 1917 (nr 377) om äktenskaplig
börd, m. m.;

nr 33, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 och 3 §§ lagen den 19 maj 1944 (nr 215) om eftergift
av åtal mot vissa underåriga;

Första kammarens protokoll 1947. Nr 22.

Nr 22.

Onsdagen den 14 maj 1947.

nr 34, i anledning av väckt motion om upphävande av den på interneriugsnämnden
enligt 6 § första stycket lagen om förvaring och internering i säkerhetsanstalt
ankommande förhandsprövningen; samt

nr 35, i anledning av väckt motion om införande av skyldighet för hotell
och pensionat m. fl. att införa automatisk brandalarm.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Om lokala Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 36, i anledning av väckta
utskrivnings- motioner om inrättande av lokala utskrivningsnämnder vid sinnessjukhusen.

nämnder vid

sinnessjuk- Med föranledande av två inom riksdagen väckta likalydande motioner, nr
lusen. 41 j första kammaren av herr Lundgren och nr 75 i andra kammaren av herr
Österman m. fl., hade utskottet i förevarande utlåtande hemställt, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla, att Kungl. Maj :t till nästa års
riksdag ville framlägga förslag om inrättande av lokala utskrivningsnämnder
vid sinnessjukhusen.

Herr Herlitz: Herr talman! Jag har inte alls något att invända emot utskottets
här föreliggande betänkande. Jag tror tvärtom att det är ett gott och nyttigt
initiativ, som här har tagits. Jag har bara begärt ordet för att ge uttryck
för en synpunkt, som måhända förtjänar att beaktas vid den fortsatta utredningen
av denna sak.

Det är ju meningen att lokala nämnder hädanefter skola övertaga de funktioner,
som tidigare ha tillkommit sinnessjuknämnden, d. v. s. att besluta om
utskrivning av sinnessjuka. Det är, såsom utskottet anmärker, svårt att bedöma
huruvida dessa nya nämnder komma att bli benägna för att liberalt frige
folk eller om de komma att vara mera restriktivt lagda. Det kan naturligtvis
bli både på det ena och det andra sättet. Är det så, att de äro återhållsamma,
finns det möjlighet för vederbörande själv att klaga för att få saken underställd
den centrala sinnessjuknämnden. Men om man nu tänker sig, att en lokal
sinnessjuknämnd är benägen att se mycket liberalt på dessa frågor och till
äventyrs medge utskrivning i sådana fall, där kanske sådan utskrivning ter sig
mycket tvivelaktig, därför att vederbörande kan vara rätt farlig för andras
säkerhet, hur är det då: finns det då någon möjlighet att få saken ytterligare
omprövad?

Utskottet har såtillvida varit inne på detta problem som det har tänkt sig,
att överinspektören för sinnessjukvården skulle kunna förbehålla sig att med
avseende på vissa sinnessjuka beslut om utskrivning inte skall få fattas utan
hans yttrande. Men därigenom beredes ju inte någon stark säkerhet, ty man
vet inte, om han gör något sådant förbehåll, och nämnden är inte heller bunden
av hans yttrande.

Det förefaller mig, som om det skulle vara önskvärt att starkt överväga, huruvida
det inte borde finnas några remedier av en eller annan art mot ett beslut
av en lokal sinnessjuknämnd, som går i den riktning, som här har antytts.
Man kan tänka sig ett sådant i form av klagorätt, kanske för personer, som stå
den sinnessjuke nära och ha ett personligt intresse i frågan, eller möjligen för
polismyndigheten eller för sjukhusläkaren eller eventuellt i annan form.

Herr Sclilyter: Herr talman! Tanken att decentralisera utskrivnings väsendet
i fråga om sådana personer, som blivit av domstol straffriförklarade eller
beträffande vilka det eljest är känt att de begått brott, upptogs först av strafflagberedningen
för några år sedan i dess betänkande med förslag till lagstiftning
angående abnormbrottsligheten, som förelädes 1945 års riksdag och då
ledde till vissa reformer på området. Beredningen hade då även upptagit tan -

Onsdagen den 14 maj 1947.

Nr 22.

Om lokala utskrivning snämnder vid sinnessjukhusen. (Forts.)
ken att ifrån sinnessjuknämndema decentralisera utskrivningen av de nämnda
personerna till lokala organ. Den naturliga uppfattningen torde val vara den,
att beträffande personer som äro intagna på sinnessjukhus bör chefsläkaren på
sjukhuset vara den som har avgörandet, när det inte längre föreligger något
behov av sinnessjukvård. Det är därför inom läkarvärlden en mycket utbredd
uppfattning, att saken helt enkelt kan överlämnas åt sinnessjukläkarnas eget
avgörande.

Emellertid tillkom ju på sin tid den centrala sinnessjuknämnden för att i
två avseenden uppfylla vissa allmänna önskemål. Å ena sidan — och det var
den ursprungliga anledningen till dess tillkomst — skulle den vara en klagoinstans
för de intagna, när psykiatrerna vägra utskriva dem. Men när nämnden
sedan inrättades, fann man det lämpligt att ålägga densamma även den
rakt motsatta uppgiften, nämligen att bevaka samhällets skyddsintresse gent
emot farliga intagna, så att dessa icke skulle i förhastande utskrivas på rent
vårdmässiga synpunkter.

Dessa två uppgifter för sinnessjuknämnden ha varit rätt svåra att förena,
och helt naturligt har det varit den senare -—■ den samhälleliga skyddssynpunkten
-—• som har blivit det överskyggande intresset för nämnden att bevaka. Den
har därigenom visat sig mindre ägnad att av de intagna uppfattas såsom en
garanti för deras personliga säkerhet. Svårigheten att förena dessa båda synpunkter
var väl kanske den ursprungliga anledningen till att man övervägde
en decentralisering av själva utskrivningsuppgiften. När det då gällde att tillse
på vad sätt det allmännas skyddsintresse skulle kunna bevakas vid sidan om
psykiaterns prövning av fallet, så sade man sig, att man borde efterlikna sinnessjuknämndens
sammansättning såtillvida, att man borde vid sidan om psykiatern
på sjukhuset sätta en representant för domarkåren, som ju inom domstolsväsendet
framför andra har till uppgift att bevaka dessa skyddsintressen,
men också vid sidan om honom en klok och erfaren lekman, som kunde representera
andra synpunkter. Dessa två bisittare till psykiatern föreslogos alltså
och anses alltjämt från deras sida, som sysslat med detta, och nu också från
utskottets sida, just som en garanti för skyddsintresset. De äro tillsatta för
att gent emot en eventuell släpphänthet från psykiaterns sida med avseende
å den intagnes farlighet bevaka det allmännas intresse av att utskrivning icke
skall ske i otid.

Strafflagberedningen hade under övervägande, om detta skulle räcka till.
Man konstruerade det så, att ifall en läkare ville utskriva, måste han ha stödet
av dessa två lekmän, för att utskrivningsbeslutet skulle gälla, när det var
fråga om kriminellt farliga personer. Alla tre måste således vara ense om utskrivningen,
för att den skall få äga rum. Det förefaller, som om sammansättningen
av en psykiater, en domare och en nämndeman skulle innebära tillräcklig
garanti för den allmänna skyddssynpunkten.

Emellertid framhöll strafflagber dningen, att det kunde finnas vissa fall,
som voro föremål för särskild uppmärksamhet på grund av den intagnes farlighet
och där man kunde räkna med att inspektören för sinnessjukvården i
riket skulle vara intresserad av att vaka över att utskrivning icke skedde för
tidigt. Därför föreslog man, att han skulle få befogenhet att förbehålla sig yttranderätt.
, innan nämnden beslöt om utskrivning beträffande vissa särskilda
individer. Man, övervägde, huruvida han skulle ha vetorätt, och man var från
början inte alldeles säker på om det behövdes eller inte. Man kom emellertid
slutligen till den uppfattningen, att om han bara får tillfälle att göra sina synpunkter
gällande, finns.det ingen som helst anledning att antaga, att inte denna
väl kvalificerade utskrivningsnämnd — psykiatern, domaren och nämndemannen
— skulle taga tillbörlig hänsyn till lians synpunkter.

Nr 22.

Onsdagen den 14 maj 1947.

Om lokala utskrivning snämnder vid sinnessjukhusen. (Forts.)

Alla dessa överväganden inom beredningen, vilka nu återkommit inom utskottet,
gå alltså ut på att det icke erfordras någon ytterligare garanti. Skulle
det visa sig, att den utskrivne företar sig någonting som indicerar en särskild
farlighet från hans sida, inträder ju omedelbart vederbörande organs skyldighet
att åter taga honom om hand, och i detta avseende har utskottet i ett annat
ärende, väckt genom motioner i båda kamrarna, som kammaren om någon tid
kommer att finna, gjort sig till målsman för intresset av positiva åtgärder till
skydd för det allmänna mot farliga utskrivna. Jag tror därför att det inte föreligger
någon fara för att den av utskottet nu föreslagna åtgärden skall på något
sätt äventyra något allmänt intresse.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr EJonsson, Nils: Herr talman! Den föreliggande motionen får man val
närmast se i belysning av den kritik, som riktats emot en hel del sinnessjukläkare
för att de kvarhållit patienter för länge. Ä andra sidan har det ju riktats
kritik mot sinnessjukläkare för att de ha släppt ut sinnessjuka för tidigt.
Att sinnessjukläkarna på detta sätt kommit i en utsatt ställning, har naturligtvis
för dem varit mycket pinsamt, men frågan är ju, om man skall i detta
sammanhang lätta ansvaret för läkarna, bara därför att de bli utsatta för en
omild kritik från tidningarnas och andras sida. Jag tror det vore mycket farligt,
om man införde en ansvarsfördelning på det sätt som motionärerna och nu
första lagutskottet föreslagit.

Första lagutskottets ärade ordförande framhöll nyss, att denna lokala utskrivningsnämnd,
som nu skulle tillsättas, skulle få till uppgift bland annat att
skydda samhället, att tillgodose samhällets säkerhetskrav i större utsträckning
än det hittills tillgodosetts, förmodar jag. Huruvida detta är avsikten från
motionärernas sida, tvivlar jag starkt på, men det skall jag inte diskutera. Det
avgörande är emellertid, huruvida de lekmän, som komma att sidoordnas med
sinnessjukläkarna, ha någon verklig möjlighet att avgöra, om en person skall
skrivas ut eller ej. I detta fall gäller det ju sjuka människor. Man tvingas ju
vid alla tillfällen att böja sig för läkaren såsom varande den ende sakkunnige,
vilken sjukdom det än gäller. Då måste det väl förefalla ganska underligt,
att när det gäller något så svårbedömbart som frågan, när en ''person
icke är vid sina sinnens fulla bruk, de, som skola sitta i en nämnd och se en
person en och annan gång, skulle ha större förutsättningar att kunna avgöra,
huruvida han bör släppas fri, än den läkare, som har honom under behandling.
Jag tror inte det, och därför kan jag i detta förslag inte se någonting annat än
ytterligare en utväxt på det krångelsverige som diskuteras så mycket.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka avslag på utskottets förslag.

Herr ScMyter: Det nu framlagda förslaget bär icke, som den siste ärade
talaren tycktes anse, någon som helst grund i ett misstroende mot sinnessjukläkarna;
snarare skulle man kunna säga, att enligt detta förslag den lokala
sinnessjukläkaren får ett större inflytande på utskrivningsfrågornas avgörande
än han haft hittills. Förslaget utgör helt enkelt ett moment i strävandet
efter decentralisering av avgöranden, som hittills ha träffats i huvudstaden och
som på ett mera praktiskt och ändamålsenligt sätt kunna träffas ute i orterna,
där vederbörande finnas. När det är fråga om utskrivning på detta område,
gäller det ofta för läkaren på platsen att placera en utskriven i något arbete
eller överhuvud taget ordna för honom efter utskrivningen. Det är då i hög
grad ändamålsenligt, att ett lokalt organ kan under samråd med dem, som
skola komma i kontakt med den utskrivne, ordna detta utan att saken skall
ligga hos ett överbelastat ämbetsverk i Stockholm. Om kammaren hade tid att
höra på hur det ser ut i sinnessjuknämnden, hur många tusen ärenden den har

Onsdagen den 14 maj 1947.

Nr 22.

Om lokala utskrivning snämnder vid sinnessjukhusen. (Forts.)
att avgöra, liur inånga som avgöras på en enda dag och vilka möjligheter det
kan finnas för nämnden att verkligen tränga in i dessa ärenden, så tror jag att
kammaren skulle komma att finna en decentralisering även på detta område
ofrånkomlig.

Det är så långt ifrån, herr talman, att detta förslag innebär något slags utslag
av krångelsverige, att det tvärtom är ett steg i riktning mot att förenkla
och rationalisera de samhälleliga åtgärderna på detta område.

Herr Lundgren: Herr talman! Såsom motionär vill jag uttala mitt tack för
utskottets välvilliga behandling av motionen, men jag har begärt ordet närmast
med anledning av herr Elowssons yttrande.

När han påstår, att denna motion tillkommit, för att läkarna på något sätt
skulle undandraga sig ansvaret för utskrivningen av dessa sinnessjuka, så
är denna uppfattning felaktig. Motivet för motionen ligger för det första däri,
att ett inrättande av lokala utskrivningsnämnder innebär en så pass avsevärd
förenkling av utskrivningsproceduren, att läkarna därigenom bli befriade från
en hel del betungande skrivarbete, och för det andra däri, att — såsom utskottets
ärade ordförande påpekade — sinnessjuknämndens arbetsbörda kommer
att lättas högst avsevärt genom dessa lokala nämnder. Men framför allt är
det, herr talman, ett motiv, som varit vägledande, och det är att genom att
lekmännen få deltaga i behandlingen av dessa ärenden kan den rådande felaktiga
föreställningen, att sinnessjuka oberättigat kvarhållas på sinnessjukhusen,
försvinna.

Det är alltså framför allt för att öka förtroendet för sinnes sjukvården, som
denna motion har blivit väckt.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter enligt därunder förekomna
yrkanden gjordes propositioner, först på bifall till samt vidare på avslag å
vad utskottet i det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av andra lagutskottets utlåtande nr 24, i anledning
av väckta motioner om viss ändring i 10 § uttagningsförordningen, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 25, i anledning av dels
Kungl. Maj :ts proposition med förslag till arbetstidslag för hotell, restauranger
och kaféer, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 28 mars 1947 dagtecknad proposition, nr 207, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) arbetstidslag för hotell, restauranger och kaféer;

2) lag angående ändring i lagen den 16 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens
begränsning.

I förslaget till arbetstidslag för hotell, restauranger och kaféer voro 1 §
första stycket och 4 § så lydande:

(Gällande lag:) (Kungl. Maj:ts förslag:)

Förslag till
arbetstidslag
för hotell,
restauranger
och kaféer
m. m.

1 § första stycket.

Denna lag äger tillämpning å ho- Denna lag äger tillämpning å hotell-,
restaurang- och kaférörelse, vari tell-, restaurang- och kaférörelse, för

Nr 22.

Onsdagen den 14 maj 1947.

Förslag till arbetstidslag för hotell, restauranger och kaféer m. m. (Forts.)

(Gällande lag:) (Kungl. Maj:ts förslag:)

till arbete för arbetsgivares räkning såvitt i rörelsen arbetstagare använi
regel användas minst tre arbetsta- des för arbetsgivares räkning till argare,
häri icke inräknad arbetsta- bete av annat slag än i andra stycket
gare, vilken användes till arbete som avses. I omedelbar anslutning till hoi
andra stycket avses. I omedelbar an- tell-, restaurang- eller kaférörelse utslutning
till rörelse av nämnda slag övad annan verksamhet, vilken ej beutövad
annan verksamhet, vilken ej drives såsom självständigt företag,
bedrives såsom självständigt företag, skall vid tillämpning av lagen anses
skall vid tillämpning av lagen anses inbegripen i rörelsen,
inbegripen i rörelsen.

4 §.

Arbetsgivare må icke använda ar- Arbetsgivare må icke använda arbetstagare
till arbete under längre betstagare till arbete under längre
tid än att arbetstiden, raster och mål- tid, raster och måltidsuppehåll oräktidsuppehåll
oräknade, kommer att nade, än 144 timmar under loppet av
under loppet av tre kalenderveckor tre kalenderveckor. Arbetstiden må
uppgå beträffande arbetstagare, som under en tidrymd av tjugufyra timhar
att direkt betjäna allmänheten, mar, räknad från klockan 6 på mortill
153 timmar och i fråga om annan gonen ena dagen till samma tid påarbetstagare
till 144 timmar. Arbets- följande dag, ej överstiga 11 timmar,
tiden må ej något dygn överstiga 11
timmar.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft två
i anledning av densamma inom andra kammaren väckta motioner, nämligen
nr 408 av herr von Seth m. fl. och nr 409 av herr Dahlgren m. fl.

I motionen II: 408 hade hemställts,

dels att 1 § arbetstidslagen för hotell, restauranger och kaféer måtte erhålla
oförändrad lydelse i förhållande till nu gällande lag,

dels ock att 4 § första meningen samma lag avseende maximiarbetstiden
under loppet av tre kalenderveckor för olika personalkategorier måtte bibehållas
oförändrad enligt lydelse i nu gällande lag men att andra meningen
samma paragraf måtte modifieras såtillvida, att arbetsgivaren erhölle rätt att
en dag i veckan utsträcka arbetstiden utöver 11 timmar, exempelvis till 12
timmar.

I motionen 11:409 hade motionärerna föreslagit, att riksdagen måtte besluta
antaga i propositionen framlagda lagförslag med den förändringen, att
4 § arbetstidslagen för hotell, restauranger och kaféer erhölle följande lydelse:

Arbetsgivare må icke använda arbetstagare till arbete under längre tid,
raster oräknade, än 144 timmar under loppet av tre kalenderveckor. Arbetstiden
må under en tidrymd av tjugufyra timmar, räknad från klockan 6 på.
morgonen ena dagen till samma tid påföljande dag, ej överstiga 11 timmar.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet under åberopande av vad däri
anförts hemställt, att riksdagen måtte med avslag å motionerna II: 408 och
11:409 antaga de genom förevarande proposition framlagda lagförslagen i
oförändrat skick.

Reservation hade avgivits av herrar Hagman, Carl Eric Ericsson och Hagård,
vilka av angivna orsaker hemställt, att 1 § första stycket och 4 § hotellarbetstidslagen
måtte i enlighet med vad som yrkats i motionen II: 408 erhålla följande
lydelse:

Onsdagen den 14 maj 1947. Nr 22.

Förslag till arbetstidslag för hotell, restauranger och kaféer m. m. (Forts.)

1 § första stycket.

Denna lag äger tillämpning å hotell-, restaurang- och kaférörelse, vari till
arbete för arbetsgivares räkning i regel användas minst tre arbetstagare, häri
icke inräknad arbetstagare, vilken användes till arbete som i andra stycket
avses. I omedelbar anslutning till rörelse av nämnda slag utövad annan verksamhet,
vilken ej bedrives såsom självständigt företag, skall vid tillämpning av
lagen anses inbegripen i rörelsen.

* §.

Arbetsgivare må icke använda arbetstagare till arbete under längre tid än
att arbetstiden, raster och måltidsuppehåll oräknade, kommer att under loppet
av tre kalenderveckor uppgå beträffande arbetstagare, som har att direkt betjäna
allmänheten, till 153 timmar och i fråga om annan arbetstagare till 144
timmar.

Under en tidrymd av tjugufyra timmar, räknat från klockan 6 på morgonen
ena dagen till samma tid påföljande dag, må arbetstiden ej överstiga 11 timmar.
Dock må en gång varje vecka arbetstiden under en sådan tidrymd uppgå
till 12 timmar.

Herr Ericsson, Carl Eric: Herr talman! Den proposition, som här föreligger
och vilken är tillstyrkt av majoriteten av andra lagutskottet, innehåller en
ändring i 1 och 4 §§ i den hittills gällande lagen. Ändringen i 1 § innebär,
att de som hittills ha varit fria från denna lags tillämpning, nämligen de,
som haft anställda till ett antal av högst två, hädanefter komma att falla underlagen.
I 4 § har man föreslagit en ändring av arbetstiden för den personal,
som direkt betjänar allmänheten, ifrån 153 timmar under tre veckors tid till
144 timmar.

Mot dessa ändringar ha högerns representanter reserverat sig. Man har
gjort det av olika skäl. Det första och principiellt kanske mest viktiga är
att man anser, att det under den nu rådande stora bristen på arbetskraft icke
bör lagstiftas i en riktning som ytterligare ökar denna brist. Man kan naturligtvis
säga, att dessa små företag spela en mycket liten roll ur den synpunkten
sett, men vi ha icke kunnat dela den uppfattningen, utan hålla före
att även dessa små inskränkningar i rätten att taga ut arbete verka i fel
riktning. Jag ser på mitt eget verksamhetsområde, hur man där ifrån statsmyndigheters
sida, särskilt arbetsmarknadskommissionens, på ett berömvärt
sätt söker få fram arbetskraft i största möjliga utsträckning, emedan man behöver
ha tillgång till denna arbetskraft inom näringslivet, men här går man,
som sagt, en annan väg och minskar tillgången på arbetskraft.

Vidare finns det i den gällande lagen 4 § sista punkten en bestämmelse som
lyder: »Arbetstiden må ej något dygn överstiga 11 timmar.» Det föreslås att
denna bestämmelse skall bibehållas i den nya lagen. Under den tid lagen varit
gällande har det emellertid visat sig, att denna bestämmelse varit osmidig
och vållat besvärligheter. Det vore därför bättre, om man en gång i veckan
kunde få en ökning av dessa 11 timmar till 12 timmar. Därigenom skulle
man vinna vissa fördelar även för personalens del. Utskottet har icke velat
biträda detta förslag, men vi ha framställt det i vår reservation.

Jag ber, herr talman, att med dessa ord få yrka bifall till reservationen.

Herr Norman: Herr talman! Det yrkande, som herr Ericsson här framställt,
innebär ju att denna lag skall tillämpas under de närmaste tre åren enligt
samma grunder som nu äro gällande med den ändringen, som herr Ericsson

Nr 22.

Onsdagen den 14 maj 1947.

Förslag till arbetstidslag för hotell, restauranger och kaféer m. m. (Forts.)
i slutet av sitt yttrande talade om, nämligen att man skulle ha möjlighet att
en gång i veckan utsträcka arbetstiden utöver 11 timmar.

Vi ha inom utskottet övervägt dessa spörsmål och kommit till den uppfattningen,
att lagen bör omfatta ett större tillämpningsområde än förut har varit
fallet. Från början bär ju arbetstiden för en del av den personal det här
är fråga om reglerats av den allmänna arbetstidslagen, under det serveringspersonalen
icke haft sin arbetstid lagligen reglerad förrän genom den lagstiftning
som vi fingo 1945. Då begränsade man tillämpningsområdet så, att
de mindre företagen, som sysselsatte bara ett par arbetare, icke skulle falla
under lagen, och det var ju ganska naturligt ■—- ur rättvisesynpunkt bör naturligtvis
lagen vara allmängiltig och gälla samtliga de personer som det är
fråga om, men när män stiftar en ny lag, försöker man ju gå försiktigt fram.

Nu har den prövats under dessa två år, och det har visat sig, att en stor
del av den personal, som är sysselsatt i mindre företag och som sålunda icke
fallit under lagen, i alla fall genom överenskommelser i kollektivavtal har
inordnats under samma arbetstidsreglering som gäller enligt lagen. Detta tyder
ju på att de svårigheter för de mindre företagen, som man här har räknat
med, kunnat övervinnas, och jag tror inte att vad reservanterna här anfört
beträffande en del av dessa småföretag gäller någon stor social fråga.
Det är nog en större social fråga, att personalen kommer i åtnjutande av de
förmåner som arbetstidsregleringslagen i detta fall vill skänka.

Den tredje punkten, där reservanterna vilja bibehålla gällande bestämmelser,
rör ekonomipersonalen. På den punkten har ju t. o. m. arbetsrådet förordat,
att serveringspersonalen skall inordnas under samma arbetstidsbestämmelser
som gälla för ekonomipersonalen. Departementschefen har hänvisat till
och utskottet har understrukit, att i vissa fall, där det kan yppa sig besvärligheter,
kan man komma till rätta med dem genom de dispensmöjligheter som
arbetsrådet har. Jag tror att det genom de bestämmelser, som därvidlag finnas,
skall bli möjligt att tillämpa den nya lagen utan så värst mycket gnissel och
utan större svårigheter.

Jag hemställer om bifall till utskottets utlåtande.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det under behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare på
bifall till utskottets hemställan med de ändringar, som förordats i den vid
utlåtandet avgivna reservationen; och förklarades den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av andra lagutskottets utlåtande nr 26, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i
lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering, bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

- Föredrogos ånyo jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 10 § lagen den 13 maj 1932 (nr 107) om häradsallmänningar;
och

nr 36, i anledning av väckt motion om statsbidrag till gäldande av vissa
kostnader för en laga skiftesförrättning å fastigheten Kuivakangas 264 i Övertorneå
socken.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Onsdagen den 14 maj 1947.

Nr 22.

Föredrogs ånyo första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 11, Om utredning
i anledning av väckt motion om utredning av förhållandena inom bokförlags- av förhållanverksamheten
och bokdistributionen i landet. bokförlag/^

I detta utlåtande hade utskottet hemställt, att första kammaren i anledning verksamheten
av en av fru Alm och herr Åman inom kammaren väckt motion, nr 5, ville m'' m''

besluta, att riksdagen skulle i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om en allsidig
och förutsättningslös utredning av förhållandena inom bokförlagsverksamheten
och bokdistributionen i landet.

Reservation hade anförts av herrar Arrhén och Sundelin, som ansett, att
utskottets utlåtande bort hava den lydelse, reservationen visade, och avslutas
med en hemställan, att föreliggande motion 1:5 ej måtte till någon första
kammarens åtgärd föranleda.

Herr Arrlién: Herr talman! Anledningen till att vid föreliggande utlåtande
är fogad en reservation är i huvudsak den, att sedan utskottet tagit avstånd
från en av huvudpunkterna i motionärernas framställning, ha vi funnit, att det
inte blir så mycket kvar att utreda. Det är nämligen så, att motionärerna ha
uttalat vissa sympatier för ett statligt bokförlag och vissa statliga arrangemang
i samband med bedrivande av bokförlagsrörelse i landet, och i det avseendet
har utskottet sagt sig inte vara övertygat om att ett statsförlag vore
den enda eller bästa lösningen på de av motionärerna berörda problemen.

När vi närmare tagit del av motionens innehåll i övrigt, ha vi dessutom trott
oss kunna finna, att de mest väsentliga frågorna redan varit föremål för utredning
eller också behandlas av pågående utredningar. Vi reservanter ha
sålunda i början av vår framställning erinrat om att som resultat av 1944 års
folkbildningsutrednings arbete, vilket redovisats i ett i fjol framlagt betänkande,
vid denna riksdag framlagts en proposition nr 204. Denna berör närmast
folkbildningsarbetet och därmed sammanhängande förhållanden, och man märker
som en underton i motionärernas skrivsätt att det i mycket stor utsträckning
är på den saken de tänka. Jag vill inom parentes säga, att jag sympatiserar med
detta intresse, som i alla avseenden är berömvärt.

Folkbildningsutredningen har påpekat, att den frivilliga folkbildningsverksamheten
självfallet är intresserad av så låga bokpriser som möjligt. Men på
det området kan en utredning redan sägas pågå, nämligen inom 1945 års lärobokskommitté,
och folkbildningsutredningen har ansett, att det vore bäst att
hänvisa denna fråga till lärobokskommittén. Statsrådet ansluter sig i propositionen
till denna uppfattning, sedan även skolöverstyrelsen förklarat sig vara
av samma mening.

Även beträffande den viktiga frågan om bokdistributionen har folkbildningsutredningen
uppenbarligen redan gjort de utredningar, som på detta område
äro behövliga, och utredningen har stannat för den rekommendationen,
att folkbildningsorganisationerna i samarbete med förlagen böra ordna en försäljningsorganisation,
som gör böckerna tillgängliga för varje medborgare på
varje plats. Utredningen diskuterar vidare vilka brister, som här föreligga,
och konstaterar, att tillgången på böcker till billigt pris redan nu är synnerligen
god och att därvidlag åtminstone för ögonblicket inga åtgärder skulle
behöva vidtagas. Utredningen säger visserligen också, att en ytterligare utredning
rörande bokproduktionen och bokpriserna kan vara av behovet påkallad,
men det är ett uppslag som i varje fall statsrådet förklarat sig icke vara
beredd att upptaga till bedömande just nu.

Sedan ha vi frågan om »bättre författarvillkor», som det heter i motionen.
Därvidlag är det anledning att hänvisa till att förhandlingar för närvarande
pågå mellan parterna. Dessa förhandlingar påbörjades, såsom av motionärerna

Nr 22.

Onsdagen den 14 maj 1947.

Om utredning av förhållandena inom bokförlagsverksamheten m. m. (Forts.)
enligt min mening onödigt insinuant påpekas, för sju år sedan utan att ännu
lia lett till något resultat. De påbörjades verkligen 1939, men sedan kom som
force majeure det vi kalla andra världskriget, med påföljd, att förhandlingarna
inte kunnat slutföras på den korta tid, som tydligen motionärerna hade önskat.
Förhandlingarna lades nämligen upp efter vad man skulle kunna kalla en allnordisk
linje. En svensk delegation tillsattes under ledning av excellensen Ekeberg,
och delegationen skulle lösa frågan efter nordiska linjer. Nu ha emellertid,
så snart förhållandena medgåvo det, förhandlingarna återupptagits, och
de pågå för närvarande. I en diskussion i Uppsala den 19 mars i år meddelade
en av de mera prominenta deltagarna i dessa förhandlingar, bokförläggare
Tor Bonnier, att förhandlingarna kunna väntas bliva slutförda i dagarna. Jag
har förvissat mig om att preliminära förslag på området föreligga och att utsikten
till en lösning kan sägas vara god.

Det finns ingen anledning för mig att här uppta någon polemik mot vad
utskottet skrivit angående ett statligt bokförlag. Däremot skulle det finnas
anledning för mig att kort motivera, varför man avvisar en dylik tanke. Jag
skulle kunna använda egna ord, men det skulle kanske leda för långt, vilket
är en fara vid kamrarnas förhandlingar, och därför skall jag nöja mig med att
citera vad chefen för arbetarrörelsens arkiv, fil. doktor Tage Lindbom, i en
nyligen utgiven bok har sagt om dessa ting. Han kallar tanken att inrätta
ett statligt bokförlag för en »sommarfluga som kommer att självdö». Det står
visserligen inte i boken men är ett uttryck, som han använt i en diskussion
vid ett annat tillfälle. I boken heter det: »Skall vi förstatliga bokmarknaden
både i dess produktions- och distributionsstadium? Förslag har framförts att
helt eller delvis gå i den riktningen. Yad skulle ett statligt förlagsmonopol
innebära? Naturligtvis en fiskalisk vinst för staten och eliminerandet av alla
privata vinster och vinstintressen. Obestridligen en fördel ur socialistisk synpunkt.
Men vilka skulle avgöra vilken slags litteratur, som skulle få tryckas?
Svenska akademien? En statlig bokutgivningsnämnd, en kulturkammare eller
något dylikt? Tack så mycket. Med all respekt för våra myndigheters sunda
förnuft men, vilka skulle vara utrustade med den klokhet att utse statliga litteraturolymper,
i sin tur utrustade med den klokhet, att de om tjugu år inte
stoppade ''förskräckliga’ sextiotalisters manuskript i papperskorgen? Man må
ha vilken uppfattning som helst om den hädangångna tidningen Trots allt!
Men hur skulle en sådan publikation kunna startas, om hela den grafiska industrien
förstatligades? ■—• --De fria tankarna måste ha möjlighet att sät tas

på pränt. Ej heller den kooperativa förlags- och distributionsverksamhet,
arbetarrörelsen här rekommenderat, får förkväva även enskilda individers
möjligheter att göra sina svaga röster hörda. Här måste råda frihet och fri

konkurrens.---Beträffande bokdistributionen är det alldeles riktigt, att

denna distribution i kooperativ form innebär fördelar, som bl. a. ligger i minskade
mellanhandsvinster. Bokförsäljning får inte vara ett helt vanligt agentarbete,
det måste också vara ett kulturarbete. Men vad skulle t. ex. ett statligt
bokhandelsmonopol innebära? -— — — Ett statligt bokhandelsmonopol
skulle kunna få den konsekvensen, att ur statsledningens synpunkt ''obehaglig''
litteratur bara stoppades för försäljning. Detta räcker för att vi inte skall
ge oss in på dylika experiment.»

Jag låter detta vara nog för att ge ett intryck av den inställning som även
jag har i denna fråga. I den diskussion om dessa ting, som har förts i pressen
och annorstädes under de senaste månaderna, har det visat sig att man,
oberoende av politisk mantalsskrivningsort, har givit uttryck för i huvudsak
liknande uppfattningar.

Beträffande tanken, att man skulle konstituera någonting, som av motionä -

Onsdagen den 14 maj 1947.

Nr 22.

Om utredning av förhållandena inom bokförlagsverksamheten m. m. (Forts.)
rerna kallas för ett statens bokråd, skulle jag- vilja ha en förklaring på vad
man därmed avsett. Vid en ytlig läsning förefaller det, som om man avsett
ett statligt censurråd eller någonting i den stilen. Jag erinrar mig med association
från själva benämningen, att det redan finns ett högsta bokråd, bestående
av representanter för bokförläggare och författare men med uppgift att
slita tvister dem emellan, efter vad jag kan föreställa mig, mest av ekonomisk
art. Det kan ju nämnas i förbigående i detta sammanhang.

Reservanterna utveckla i fortsättningen sina negativa synpunkter och bemöta
motionärernas förslag om ett statligt bokförlag —■ eller statlig tryckericentral
eller vad man skall kalla det — för »det officiella trycket». Vi erinra om att
det officiella trycket har en ofantlig omfattning. Vi veta att för att vi nu skola
inom rimlig tid och utan att kraven på noggrannhet eftersättas få fram detta
tryck, måste det lämnas ut till snart sagt hela den grafiska industrien. Vi
erinra om att telefonkatalogen trycks i Göteborg, och det skulle kunna andragas
flera andra exempel, som visa att inte ens den grafiska industrien här i
Stockholm räcker till för att mätta statens hunger på detta område. Skulle
man alltså tänka sig, att detta officiella tryck skulle utges från en central,
skulle det betyda, att man måste etablera ett fullkomligt jätteföretag. Man skulle
i varje fall säkert inte vinna de resultat beträffande noggrannhet och snabbhet,
som jag tycker dock måste vara oeftergivliga, och det förefaller också ytterst
tvivelaktigt, om ett sådant arrangemang skulle förbilliga trycket med hänsyn
till att kostnaderna vid själva starten måste bli mycket stora.

Vidare omnämna vi i reservationen helt kort det av motionärerna med rätta
påtalade skoj som många gånger förekommer på bokmarknaden vid utbjudande
av dyra bokverk. Alla kunna säkerligen instämma i motionärernas erinringar
i det avseendet. Frågan har emellertid varit under bedömande vid denna
riksdag på grund av en motion, som väcktes i andra kammaren och som berörde
den s. k. agenthandeln. Den motionen behandlades av första lagutskottet,
och jag deltog vid utskottsbehandlingen av det ärendet. Jag minns diskussionen
i utskottet om den saken, och det rådde allmän enighet om att man inte
kunde gå fram efter de linjer, som motionärerna hade tänkt sig. Detta blev
utskottets mening, och den godtogs av bägge kamrarna.

Det är på dessa skäl, herr talman, som vi reservanter ha ansett, att en utredning
på det här området är skäligen onödig, och därför ha vi hemställt om avslag
på motionen utan att därmed ha sagt, att inte många av de problem, som
motionen upptagit till behandling, äro viktiga och betydelsefulla.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Söderkvist: Flerr talman! Under de senaste åren har från skilda håll
stor uppmärksamhet ägnats monopolbildningar på en mängd områden inom
samhällslivet. Utredningar ha igångsatts för att få klarlagt, huruvida karteller
och truster bidragit till prisstegringar på olika förnödenheter och för att eventuellt
få till stånd åtgärder emot en sådan icke önskvärd verksamhet.

I den fråga, som nu föreligger till avgörande, anse motionärerna tiden inne
för en utredning, syftande till att förhindra en trustbildning på den andliga
odlingens fält, närmare bestämt på bokproduktionens och bokdistributionens
område.

Det konstateras till en början, att nyutkomna böcker såsom regel äro alldeles
för dyra, för att de skola kunna bli var mans egendom, något som ju måste
betecknas som önskvärt. Det har sagts att den förnämsta orsaken till detta förhållande
skulle vara, att vårt språkområde är så begränsat. Givetvis måste
förhållandena för en författare inom den engelsktalande världen vara helt olikartade
våra, men kvar står dock frågan, om allt som bör göras på detta område
är gjort när det gäller att få ned priset på de alster, som kunna betecknas

Nr 22.

Onsdagen den 14 maj 1947.

Om utredning av förhållandena inom bokförlagsverksamheten in. m. (Forts.)
som »god litteratur». Om det är, såsom motionärerna säga, att en förlagsman
på en författarkonferens nyligen, yttrat, »att en bok ej finge göras för billig;
10—15 kronor vore lagom», så är det nog utan vidare klart, att just prissättningen
måste betecknas som den alldeles avgörande orsaken till de små upplagorna.
Den föreslagna utredningen syftar bl. a. till att undersöka, i vilken mån
den nu praktiserade bokdistributionen kan vara en av orsakerna till böckernas
höga pris. Motionärerna ange distributionskostnaderna till mellan 35 och 45
procent av bokpriset, och då förefaller det onekligen som om denna avans borde
kunna ge möjlighet till en justering nedåt. Vid en diskussion nyligen på Publicistklubben
medgav en förläggare, att den nuvarande distributionsapparaten
ställde sig dyrbar, men han betecknade den trots detta som nödvändig. Dessa
kostnader komma i en alldeles särskild belysning, när man hör, att författarna
för sitt arbete honoreras med mellan 10 och 16 2/3 procent av bokpriset. I detta
sammanhang kan understrykas vad som sägs i ett remissutlåtande från Lantbruksförbundets
tidskriftsaktiebolag med anledning av denna motion, nämligen
att just med hänsyn till »önskvärdheten av att den myckna dimbildningen kring
bokförlagens verksamhet skingras» kommer under alla förhållanden en utredning
av denna fråga att, alldeles oavsett resultatet, bli värdefull.

Reservanterna argumentera emot motionärernas önskemål om ett hel- eller
halvstatligt förlag. Reservanten herr Arrhén har här redan påpekat, att utskottet
inte helt delar detta önskemål, och jag skulle vilja tillägga, att jag inte tror
att motionärerna tänkt sig att ett sådant förlag skulle vara den enda och bästa
lösningen av frågan. Emellertid synes mig den slutsats, till vilken reservanterna
komma, vara ganska överraskande. De säga, att motiven för startande av ett
sådant förlag »av flera skäl icke äro invändningsfria, närmast med hänsyn till
de frihetsprinciper på det andliga livets område, som höra samman med ett
demokratiskt samhällsskick». Ja, så olika kan man tydligen se på samma fråga.
För mig synes det klart, att just de stora bokförlagens dominerande ställning
både gentemot författarna och gentemot allmänheten skulle kunna betecknas
som en fara »på det andliga livets område» och just framför allt med hänsyn
till vårt demokratiska samhällsskick. Att märka är nämligen, att motionärerna
såsom ett alternativ tala om »ett med de privata bokförlagen konkurrerande
statligt bokförlag eller statligt-kooperativt bokförlag». Det skulle således
vara en allvarlig fara för de andliga livsvärdena, om den nuvarande trustbildningen
inom bokförlagsverksamheten skulle få en stark konkurrent. Jag skulle
tro, att det i fråga om uttrycken »sociala» och »demokratiska» förhåller sig
på samma sätt som med en hel del andra främmande ord i vårt språk: när man
använder dem, skall man låta dem behålla sin rätta innebörd. Det ha reservanterna
inte gjort i detta fall.

Reservanterna vända sig vidare mot de tänkta möjligheterna att staten själv
skulle sköta det officiella trycket. Varken utskottet eller jag för egen del vill
gå i god för att motionärernas uppslag i alla avseenden äro lämpliga. De torde
för övrigt vara anförda endast såsom tänkbara uppslag vid en eventuell utredning.
Vi böra komma ihåg, att utskottet endast föreslår »en allsidig och förutsättningslös
utredning» och ingenting annat. Jag kan emellertid inte underlåta
att påpeka, att när reservanterna skola klargöra, hur komplett olämpligt det
vore, om staten själv skulle ombesörja det officiella trycket, ta de ett sådant
exempel som riksdagstrycket. Även om man medger, att vad reservanterna
anföra i fråga om detta tryck i huvudsak kan vara riktigt, så böra vi väl å
andra sidan kunna medge, att det finns massor av annat tryck — blanketter
och annat — som inte alls är av samma brådskande art som riksdagstrycket.
Men även detta exempel är säkerligen endast nämnt såsom något, som möjligen
kan diskuteras inom en utredning.

När det i detta sammanhang av reservanterna och andra hänvisats till den

Onsdagen den 14 maj 1947.

Nr 22.

Om utredning av förhållandena inom bokförlagsverksamheten m. m. (Forts.)
pågående utredningen om ett statligt läroboksförlag, vill jag endast säga att
enligt utskottets mening har denna motion och den här föreslagna utredningen
ingenting med den pågående läroboksutredningen att skaffa. Det är två skilda
frågor, som knappast ha mera gemensamt än, det eventuella namnet »statförlag».

Endast en sak till skulle jag vilja beröra. Det har sagts i diskussionen om
denna motion — det sades bl. a. vid Publicistklubbens möte ■—- »att statens
uppmuntran av litteraturen bör ske genom att staten åtar sig en större del
än nu av det mecenatskap, som troligen alltid kommer att vara en förutsättning
för litteraturutövningen». Det är kanske knappast vare sig möjligt eller
önskligt, att staten helt skulle dra sig undan detta mecenatskap, men jag tilllåter
mig dock starkt tvivla på att dessa anslag ens för författarna äro den
lämpligaste statliga åtgärden. Det kan ligga den faran bakom större statliga
anslag för detta ändamål, att förlagen i ännu högre grad än vad nu är fallet
känna sig befriade från ansvaret för författarna. Vid bestämmandet av honoraren
kunna förlagen komma att ta hänsyn till det statliga bidrag, som
eventuellt kan utgå till författaren, med påföljd att honoraret minskas. Det
riktiga bör väl vara att författaren liksom alla andra yrkesmän betalas för
sitt arbete och inte att han skall ställa sitt hopp till ett mer eller mindre av
nåd givet statligt bidrag.

Jag har avsiktligt avstått från att uppehålla mig vid frågan om förlagens
vinster. Endast så mycket skulle jag vilja säga, att förlagen torde ha mycket
stora ekonomiska möjligheter och mycket större moraliska skyldigheter än staten
att på ett verksamt sätt uppräda som mecenat mot sina författare.

Jag ber, herr talman, att med det anförda få yrka bifall till utskottets
förslag.

Fru Lindström: Herr talman! I egenskap av motionär i den fråga, som vi
nu behandla, vill jag först tacka utskottets majoritet för det positiva intresse
den visat, när den tillstyrkt motionärernas hemställan om en allsidig och förutsättningslös
utredning av förhållandena på bokmarknaden, en utredning, som
herr Arrhén nyss gjorde sig så mycken möda att påvisa obehövligheten av. Att
jag ingalunda blivit övertygad av hans bevisföring, är väl naturligt, och jag
hoppas att inte heller kammaren skall bli det.

När man läser reservationen till utskottsutlåtandet, vilken dock är rätt hovsamt
hållen i jämförelse med det motstånd mot varje slag av utredning i ämnet,
som den borgerliga pressen givit så irriterade uttryck för under den senaste
tiden, så undrar man nog vad det egentligen är som bokförläggarkretsarna
äro så oroliga för. Bokcensur, socialisering av bokproduktionen och hot
mot den andliga friheten äro spöken som här manats fram, men tro vederbörande
själva på dem?

Motståndarna till en utredning ha skjutit i förgrunden möjligheten av ett
statligt bokförlag, i vars skugga alla privata förlag skulle tvina bort—ettstatsförlag
med politisering och likriktning av litteraturen till följd och med »sannolik
risk», som det så förnumstigt heter i reservationen, för en oproportionerligt
stor arbetsledar- och redaktionspersonal. Utskottets ärade ordförande har
redan påpekat, att i den socialdemokratiska motionen icke yrkas på något
statsförlag. Möjligheten av ett med de privata fritt konkurrerande statsförlag
— det är alltså icke skymten av någon monopoltanke i det sammanhanget ■—
namnes bara i förbigående som ett uppslag, värt att undersöka blond de övriga
uppslag som föras fram. Sådana uppslag äro ett statligt-kooperativt förlag
i anknytning till folkrörelserna, och ett bokråd med insyn i förlagsverksamheten,
eif slags kontaktorgan, herr Arrhén, mellan den bokläsande allmän -

Nr 22.

Onsdagen den 14 maj 1947.

Om utredning av förhållandena inom bokförlagsverksamheten m. m. (i''orts.)
heten och bokförlagen. Men om samtliga dessa uppslag gäller, att de skola
prövas först i andra hand, sedan man genom en utredning av förhållandena
på bokmarknaden klargjort att åtgärder äro behövliga.

Nu säger Svenska bokförläggareföreningen i det yttrande, som citeras i utskottets
utlåtande, att »den svenska förlagsverksamheten måste anses tillfredsställande
ha fyllt och fylla sin uppgift såväl gentemot allmänheten som gentemot
de svenska författarna». Föreningen avstyrker därför förslaget om en utredning.
Till detta vill jag i min tur säga, att om en utredning skulle visa, att
allting verkligen är så tillfredsställande som man säger, så behöver man ju
inte frukta, att utredningen skall mynna ut i pinsamma åtgärder av något
slag. Att man faktiskt är så rädd för en utredning, har gjort mig och flera
med mig mer misstänksamma än vi varit från början.

Nog finns det saker och ting som det inte förefaller att vara så alldeles välbeställt
med. Man har sagt att böckerna inte kunna göras billigare än nu, men
de större bokförlagen redovisa en avkastning på 25—100 procent på grundkapitalet.
Det största bokförlaget, som ger ut ca 300 böcker om året, har enligt
uppgift en halv miljon kronor i årsvinst. Nöjde man sig med hälften av denna
vinst, förefaller det, som om var och en av de 300 böckerna skulle kunna förbilligas
med en tusenlapp, vilket kanske skulle göra lite även på varje exemplar.
Men kanske detta är fel. Kanske bokförlagens allmänna lönsamhet är
för vackert utmålad i deras balansräkningar och kanske en utredning skulle
visa att vid kalkyleringen bokprisen inte kunna sättas lägre utan att, såsom
Dagens Nyheter skriver, skattemedel måste tillgripas. Men i så fall kommer
ju en utredning att kunna rehabilitera bokförlagen och skingra besvärande
misstankar. Under sådana förhållanden tycker man att utredningsförslaget
borde hälsas med tillfredsställelse.

Herr Arrhén och den andre reservanten i utskottet mena, att en utredning
är överflödig, eftersom folkbildningsutredningen har avgivit ett betänkande
och läroboksutredningen håller på med ett. Utskottsordföranden har redan bemött
reservanterna vad läroboksutredningen beträffar. Det förhållandet, att
den andra av reservanterna åberopade utredningen, folkbildningsutredningen,
inte för närvarande funnit behov av statligt stöd för utgivande av klassiska
författares verk i prisbilliga upplagor, göra reservanterna ett stort nummer
av. Folkbildningssakkunniga ha emellertid funnit — och herr Arrhén var ärlig
nog att citera det — att ytterligare utredning rörande bokproduktionen
och bokpriserna är av behovet påkallad. Men eftersom ecklesiastikministern
inte varit beredd att taga ställning till detta i proposition nr 204 till årets
riksdag, skall tanken på en utredning skrinläggas helt och hållet, mena reservanterna.
Jag tycker det är ganska festligt att se vilken suveränitet man
på borgerligt håll vill utrusta vår socialdemokratiske ecklesiastikminister med.
Att han kan ha funnit det vettigt att invänta riksdagens ståndpunktstagande
till den motion, som vi behandla i dag och som var känd när propositionen
skrevs, det vill man tydligen ogärna tänka sig.

Att bokpriserna på det hela taget diskuteras, borde man väl ändå inte ta
så illa upp, tycka vi. Boken är inte en handelsvara, vilken som helst, utan en
förmedlare av kulturen åt folket, och étt direkt samband mellan hemmens
inkomstnivå och hemmens bokbestånd har kunnat påvisas. Senast för en månad
sedan kunde Aftontidningen i sin undersökning över stockholmarnas levnadsvanor
påvisa ett sådant samband. Inom den lägsta inkomstgruppen bland
stockholmarna saknade man helt och hållet böcker i 18 procent av hemmen,
men hembibliotekens storlek ökade stadigt med stigande inkomster för familjerna
: i den näst högre inkomstgruppen var det bara sju procent av hemmen
som saknade böcker, och inom den högsta inkomstgruppen var det minsta bok -

Onsdagen den 14 maj 1947.

Nr 22.

Om utredning av förhållandena inom bokförlag sverksamheten m. in. (Forts.)
beståndet 40 böcker. Som stickprov betraktad är denna undersökning inte utan
värde.

Utredningen bör också taga sikte på det nuvarande distributionssystemet.
Det är svårt att förstå, när motståndarna till en utredning säga att det är
bra som det är på det området. Rent objektivt måste man väl ändå erkänna,
att det är för litet med 400 bokhandlare i ett så glest befolkat land som
vårt och att det kan vara lämpligt att undersöka, hur bokdistributionen skall
kunna effektiviseras. Härvidlag har t. ex. Finland åtskilligt att lära oss,
skulle jag tro. Där ha de finska folk- och bildningsrörelsernas förlag Tammi,
som började sin verksamhet så sent som år 1943, redan åstadkommit förvånansvärt
bra ting — det har redan bland annat grundat över 300 bokagenturer
på sådana orter i landet, där avståndet till närmaste bokhandel är minst
tio kilometer. Enligt en uppgift, som jag visserligen inte har haft tillfälle att
kontrollera men som jag har funnit i tryck, medger inte det svenska bokhandelssystemet
att folkrörelserna hjälpa till med spridning av goda böcker;
de kunna inte liksom bokhandlarna få återförsäljningsrabatt på böckerna, hur
stora partier de än köpa. Och det maste väl ändå vara ett allmänt intresse,
inte minst för landsbygdens folk, att bokdistributionen blir effektivare.

Till.. sist några ord om reservanternas ideologiska invändningar mot tanken
på ett konkurrerande statligt bokförlag, respektive på ett statens bokråd
med uppgift att tillvarataga det allmännas intressen — om ett sådant
arrangemang skulle befinnas lämpligt efter en utredning. Det skulle strida,
heter det, mot »de frihetsprinciper på det andliga livets område, som höra
samman med ett demokratiskt samhällsskick». Nog förefaller det mig ganska
våghalsigt att ta sa stora ord om frihet i munnen, när det nyligen har avslöjats,
hurusom ett av våra största bokförlag har vägrat att utge två böcker
av en bland våra mera bemärkta författare under åberopande av det ryska angreppet
mot Finland och bemälde författares enligt förlagets mening alltför
radikala inställning. Det är den mångbeprisade andliga friheten!

Aven om Dagens Nyheter skulle, ha rätt i att herrar Åman och Severin och
den, som nu har ordet, äro »politiskt slätkammat folk», som — emedan vi
inte gjort .oss kända som »kulturförespråkare av rang» — inte begripa oss
på de förhållanden som vi vilja omgestalta, så begripa vi ändå så pass mycket,
att om förläggarna verkligen känna sin sakliga ställning stark, borde de vara
intresserade av ett klarläggande, en allsidig och förutsättningslös utredning,
som här föreslås.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Ner in an: Herr talman! Det är främst två stora syften som man vill
beiordra i föreliggande motion nr 1:5 liksom motionen nr 11:53 — produktion
av god, billig litteratur till största möjliga antal medborgare och åstadkommande
av en bättre ställning för författarna, en samhällsgrupp som onekligen
är betydligt sämre ställd än de flesta.

Ser man närmare på möjligheterna och på synpunkter och yrkanden, så blir
emellertid ärendet inte så alldeles enkelt. I den motion, som vi ha att behandla
bär i kammaren i dag, har det visserligen inte direkt yrkats på ett statsförlag,
men dar har dock ifrågasatts eventualiteten av »ett med de privata bokförlagen
konkurrerande statligt bokförlag» eller av ett »statens bokråd» för övervakande
av den privata företagsamheten på området. På ett statligt bokförlag vill
jag bestämt yrka avslag redan från början och principiellt. Och då tanken är
rätt gängse pa sina hall, skadar det mtc att man här tar upp saken principiellt.

Både som yrkesman och som socialist är jag misstänksam mot staten Vi ha
flera exempel på statsförlag, och alla iiro de avskräckande. Hitlorlysklands

Nr 22.

Onsdagen den 14 ma''j 1947.

Om utredning av förhållandena inom bokförlagsverksamheten m. m. (Forts.)
statsförlag hade säkert inga sympatisörer i den svenska riksdagen, och den
statliga förlagsverksamheten i Sovjetunionen är nog inte heller så tilltalande
för andra än de rättrogna och välsinnade — vad som har gjorts från statens
sida i Sovjetunionen för spridning av ryska klassiker i billiga upplagor är
däremot ytterligt berömvärt. Men att det inte finns någon möjlighet för dem,
som inte foga sig efter de maktägande i en diktatur, att få ut sina skrifter där,
den saken böra vi vara på det klara med. Jag är övertygad om att jag inte
skulle ha lika lätt att få ut mina dikter i Sovjetunionen som t. ex. herr Linderot
skulle ha, om han till äventyrs skulle kläda sina tankar i lyrisk dräkt — ja,
det finns kommunister som göra det och göra det utmärkt, t. ex. en av undertecknarna
av motionen 11:53; han är en god litteratör, känd genom radio.
För fria författare är nog den borgerliga demokration här i landet trots allt
förmånligare.

Jag har också personlig erfarenhet, inte direkt av statsförlag, men av statlig
övervakning av det fria ordet; jag minns, hur till och med under en samlingsregering
med deltagande av icke mindre än fyra demokratiska partier det fria
ordet behandlades år 1940. Transportförbudet den gången drabbade ju för
övrigt inte bara den lilla demokratiska kamptidning, som jag hade glädjen att
ge ut, utan också hela den kommunistiska pressen, vilket kanske kommunisterna
ha skäl att komma ihåg i föreliggande sammanhang. Och det går inte
att förneka, att det fria ordet saknas i en hel rad stater i öster i dag; det saknas
i den s. k. statsnyttans intresse, och det är för mig inte det högsta intresset.
Statsingripanden då det gäller folkets materiella nödtorft må så vara, men
statligt förmynderskap på det andliga området är inte tilltalande. Staten bör
man inte släppa för nära inpå sig.

Detta principiellt. Vad så läget i fråga om bokproduktion och bokdistribution
i Sverige beträffar finns där en hel del att betänka. Det har sagts —■
inte i motionen, men på annat håll — att det skulle råda monopolställning för
ett fåtal stora förlag. Det är nog inte riktigt. Vi ha flera andra, t. ex. ett stort
kooperativt förlag, och det har i dagarna försports, att Icaförlaget i Västerås
i höst ämnar börja sälja klassiker, svenska och utländska, för 1: 50 per volym
— alltså prima andlig kost tillsammans med lekamliga livsmedel — i sina
10 000 butiker landet runt. Det är ett prisvärt företag och även ett bevis för
att vi inte ha bokförlagsmonopol här i landet. En annan sak är, att det fordras
mycket pengar för att starta ett förlag; vi kanske kunna säga att vi leva i ett
samhälle, där penningen har ett visst monopol.

Om vi nu tänka oss ett statsförlag, så skulle det bli ett statens affärsdrivande
verk; det skulle visserligen inte drivas för profit, men det måste ändå
drivas affärsmässigt. Det skulle väl ha eu statligt tillsatt förlagsstyreise. Vem
skulle granska och antaga manuskript? Skulle det göras av en nämnd med
kvalificerad majoritet eller med enkel majoritet? Statsförlagets verksamhet,
ävensom valet av litteratur, skulle självfallet granskas av riksdagen. Det var
tur för Gustaf Fröding att det fanns fria förläggare på 90-talet, då han gav ut
sin klassiska Morgondröm. Statens inställning till den var ju allt annat än uppmuntrande.
Och så mycket är säkert, att den unga experimentdiktningen inte
skulle ha några chanser hos ett statsförlag; den saken skulle inte bara, låt oss
säga, bondeförbundets riksdagsmän utan även andra partiers representanter
sköta om. Och en debatt här i kammaren varje år i samband med statsförlagets
budget och avhandlande surrealism, existentialism och annan litteratur, som
har med invärtes sjukdomar att göra, skulle ju bli rena parodien. Hade vi
sedan ett djärvt statligt förlag, så kunde det hända att vi hade fått diskutera
Camera obscura, och då vore ju cirkusen färdig.

Nej, den unga experimentdiktningen bör be Gud bevara sig för ett statligt

Onsdagen den 14 maj 1947.

Nr 22.

Om utredning av förhållandena inom bokförlag sverksamheten m. m. (Forts.)
förlag. Den enda möjligheten den har att bli tryckt är helt säkert att det finns
privata bokförlag, som rent av spekulera i den, liksom andra affärsmän spekulera
i de moderna vårhattarna. Ett statligt förlag skulle alldeles säkert bara
ge ut det allmänt erkända, i stort sett det i varje tidsskede menlöst konventionella.
Men i den mån det också skulle kunna tänkas ge ut det bästa av det
nya, skulle ju å andra sidan de privata bokförlagen utan tvivel bli tvungna att
ge ut så mycket mera av dålig litteratur, så mycket mera av sensation och
av den banala mat som folk vill ha.

På tal om de höga priserna på en del böcker vill jag säga — utan att försvara
dem — att det är märkvärdigt hur svårt det är för folk att ge tolv kronor
för en bra bok och hur lätt det samtidigt är att ge tolv kronor — om det
nu är den summan — för en liter brännvin.

Om det funnes ett statsförlag, hur skulle det då gå, ifall det inträffade ett
val, som gav staten en ny regering? Skulle den nya regimen avspeglas också i
statsförlagets varor? Det förefaller naturligt och riktigt. Man har i det hänseendet
ingen uppmuntrande erfarenhet från öster. Där sker det då och då en
inrikespolitisk frontförändring, och då få press och litteratur en åthutning,
att de äro för borgerliga — de äro under alla förhållanden för borgerliga. Då
försvinna vederbörande; vart de ta vägen, kan en bättre expertis än min säga.

Det är möjligt att man kan få en del författare att svänga efter statspiskan,
men jag betackar mig både som författare och som socialist. Antag t. ex. att
det nya förbund, som började ingås i går mellan Filadelfia och kommunisterna,
en dag skulle bilda regering här i landet. Då gratulerar jag oss till den nya
litteratur vi skulle få från statsförlaget.

Om vi nu äro på det klara med att författarna ha det mycket svårt här i
landet, så är det emellertid en synpunkt hos motionärerna i fråga om författarnas
möjligheter att bli tryckta och i fråga om förlagens behandling av det nya
och originella, som jag tyvärr måste opponera mot. Det säges i motionen 1:5:
»Vår nationella kulturskatt får inte sakna tillskottet av de originella och exklusiva
författares verk, de geniers och banbrytares opus, som genom sina åsikter
och sin form inte passa de affärsmässigt drivna och bedömande bokförlagen
och följaktligen ha små chanser att bli tryckta.» Det där tror jag inte på. Jag
tror inte att det ligger så värst många snilleverk oförstådda och outnyttjade i
skrivbordslådorna. Sanningen är i stället snarare den, att i våra dagar, när
förlagskapitalet har upptäckt att demokratiens frammarsch har skapat en
större läsande publik än som fanns förut, så slåss i stället förläggarna om de
nya märkena, som ju kunna komma att ge pengar — man kan aldrig veta.
Man ser alltså rent affärsmässigt på saken. Man har ett stort urval — det
nämndes nyligen i en debatt, att det varje år sändes in ungefär 1 000 skönlitterära
manuskript till förlagen. Alla önskvärda experiment i abnormiteter
komma ut i tryck. Jag vet sannerligen inte vad det skulle vara för underliga
saker som inte skulle kunna trjmkas i dag. Dessutom ha de stora förlagen de
stora tidningarna, där tillbörlig vän- och kotterikritik försöker haussa upp
upplagorna så gott det går. Man söker faktiskt i denna dag med ljus och lykta
efter snillen. Man arrangerar pristävlingar med furstliga priser. De mest
sällsamma romaner prisbelönas och äro — i varje fall för en säsong — världslitteraturens
mästerverk, åtminstone enligt de förlag, där de ha givits ut. Nej.
oförstådda genier och banbrytare i vår tid, det tror jag inte på.

Man frågar sig också: skulle det verkligen ligga i ett statsförlags intresse
och inom ramen för dess förmåga att betala sina författare extra bra? Statens
intresse för den kultur, som inte är direkt matnyttig, liar väl knappast pekat
åt det hållet, men jag nämner på regeringssidan med respekt den nuvarande
ecklesiastikministern och hans föregångare. 1 den bär detaljen har det sagts

Första hammarens protokoll 1947. Nr 22. 3

Nr 22.

Onsdagen den 14 maj 1947.

Om utredning av förhållandena inom bokförlagsverksamheten m. m. (Forts.)
från förläggarhåll, att finge vi ett statsförlag, skulle de privata förlagen utan
svårighet kunna hålla kvar sina författare genom att förbättra deras villkor
och ge dem förmåner, som staten inte skulle kunna ge. Det är också jag ganska
säker på. Vi ha sett, hur privatföretagen med högre löner ha lockat till sig
stats- och kommunaltjänstemän, som äro av värde t. ex. vid taxering och
dylikt.

Alltså: av olika skäl, principiella som praktiska, vill jag bestämt avstyrka
tanken på ett statsförlag för skönlitteratur. Jag tror inte heller på ett statligt
förlag i konkurrens med de privata. Hur känslig man på kulturellt socialistiskt
håll är i det avseendet, framgick ju av det citat, som herr Arrhén nyss
läste upp ur en bok av arbetarrörelsens arkivs föreståndare, doktor Lindbom,
där denne säger att det måste råda frihet och fri konkurrens. Vi socialister
äro, som man hör, inga statsslavar.

Å andra sidan vill jag peka på vad en kooperativ förlagsverksamhet, väl
skött, kan åstadkomma. För 20 år sedan startade i Tyskland en bokkooperation,
Buchergilde Gutenberg. Den flyttade undan Hitler till Schweiz och har
nu 100 000 medlemmar, detta i ett trespråkigt land med mindre folknumerär
än Sverige. Man trycker böckerna på tre språk men kan ändå hålla låga priser.
Varje medlem måste kåpa fyra böcker per år, fritt valda bland 60 böcker
varje år. — Vi kunna också peka på vårt svenska kooperativa förlags billiga
böcker.

Om jag inte tror på statligt bokförlag annat än i fråga om riksdagstryck
och officiella betänkanden — redan i fråga om läroböckerna är jag ganska
misstänksam — kan jag däremot mycket väl tänka mig att staten ingriper
stödjande i vissa fall av bokproduktion liksom annan produktion. Staten anslår
sedan länge medel till levande författare, och jag finner det fullt befogat,
att den också anslår medel för att möjliggöra utgivning av riktigt billiga
klassikerupplagor. Norges storting anslog år 1900 20 000 kronor åt ett privat
bokförlag för utgivning av Snorre Sturlasons Kongesagser i 70 000 exemplar,
en praktsak med klassiska illustrationer och omfattande 844 sidor för
1: 90 häftad och för tre kronor elegant bunden; penningvärdet var visserligen
ett annat då än nu. Bland annat den utgåvan gav mig uppslag till en motion
i andra kammaren år 1920 — eftersom jag inte tillhörde riksdagen själv då,
väcktes den av Ivar Vennerström — en motion, i vilken det begärdes utredning
om statsanslag för utgivande i billighetsupplagor av våra då ofantligt
dyra klassiker. Motionen slog väl ut och gick igenom i bägge kamrarna, men
sedan låg den hos regeringen — flera regeringar — i tio år, till dess den år
1930 på ecklesiastikminister Stadeners förord förklarades »icke föranleda någon
Kungl. Maj :ts vidare åtgärd». Så kan man bli behandlad av staten, trots
riksdagens beslut. Men vad klassikerna beträffar är det verkligen av vikt att
de spridas i en tid som vår, som är så rik på litteratur men så fattig på stor
dikt. Motiv ha ju diktarna som aldrig förr, men vad man ännu saknar är avståndet,
perspektivet. Klassikerna äro mer än någonsin ett livsbehov i vår tids
kulturskymning.

Jag tror också det vore klokt att låta reda ut förhållandena på bokmarknaden,
och det av flera skäl. Det svenska förlags- och bokhandelssystemet är föråldrat,
om ock historiskt förklarligt. Jag talar här både som författare, i någon
mån bokförläggare under krigstiden och bokhandlarson. En bättre distributionsapparat
skulle ge större möjligheter till folkets litterära berikande. Det
behöver också skapas klarhet om hela bokförlagsverksamheten redan av den
anledningen, att det ständigt klagas från författarnas sida — och inte med
orätt: honorarfrågan är värd att bli synad närmare, likaså reklamfrågan —
inte bara frågan om reklamen i pressen, utan också frågan om utrymmet i bok -

Onsdagen den 14 maj 1947.

Nr 22.

Om utredning av förhållandena inom bokförlagsverksamheten m. m. (Forts.)
lådsfönster och på boklådsdiskar, något som icke-författare kanske inte så
ofta tänka på — och beträffande antologierna äro förhållandena oefterrättliga.
Författarna ha nu som alla fria yrkesutövare svårt att samordnas och få sina
yrkesintressen bevakade, men en översyn över läget är första villkoret för en
bättring, och en utredning är därför behövlig.

Det finns alltså skäl att bifalla motionen I: 5. Reservanternas invändning, att
en utredning vore farlig för vad man kallar »frihetsprinciperna på det andliga
livets område», håller icke streck. Den har redan av två talare förut tagits
upp, och jag skulle vilja veta: vilka frihetsprinciper skulle fara illa av en utredning
och av dagsljuset?

Det är av stort allmänt intresse att få hela frågan om den svenska bokspridningen
och författarnas ställning grundligt klarlagd. Jag kan inte förstå annat
än att det måste bli till gagn både för författarna, för publiken och för förläggarna.
Jag tror också, att man därmed skall få lättare att göra förläggarna
rättvisa, där de ha rätt. Som författare borde jag kanske in,te säga att de ha
rätt, men som riksdagsman och författare samtidigt bör man kanske ändå säga
att de ha rätt i varje fall i fråga om vissa saker och att de under alla förhållanden
ha rättighet att lägga fram sina synpunkter. Med säkerhet kommer
man att finna, att den största, den grundläggande svårigheten är ett faktum
som tyvärr är omöjligt att ändra, nämligen det faktum, att svenska språket
talas av så få människor här i världen. En världslyrikens mästare som Gustaf
Fröding kan teoretiskt nå totalt ca femton miljoner människor — våra nordiska
grannar inräknade —• medan t. ex. en banal engelsk poet teoretiskt kan
nå väl 30 gånger så många.

På här anförda skäl anhåller jag om bifall till utskottets krav på en allsidig
och förutsättningslös utredning.

Herr Lindström: Herr talman! Jag instämmer i allt väsentligt i de principiella
synpunkter, som min vän på stockholmsbänken här nyss framfört. Jagväntade
mig emellertid, att resultatet av hans allmänna syn skulle bli ett yrkande
om avslag även på utskottets förslag i den föreliggande frågan.

Herr Nerman polemiserade skickligt och riktigt mot tanken om inrättandet
av ett stats förlag. Motionärerna och utskottsmajoritetens talesmän äro också
mycket angelägna att poängtera, att de icke sträva efter något statligt bokförlag.
De vilja, såsom de så tydligt stryka under, tills vidare bara ha en utredning
om bokdistributionen.

Jag vill, herr talman, fästa uppmärksamheten på den risk för ett fritt andligt
liv i vart land, som kan ligga redan i detta yrkande, som kan gömmas
bakom en utredning. Staten kan därigenom få ett finger med på detta område.
Om utredningen skall lämna nagot rimligt resultat, måste staten ingripa, och
om staten ingriper, måste det val nästan axiomatiskt leda till att staten skaffar
sig ett inflytande pa detta viktiga område av kulturlivet. Jag anser överhuvud
taget att staten här skall hålla sig utanför, att staten skall låta denna ömtåliga
och i så hög grad individuella sak ordna sig fullt fritt såsom hittills har skett.

Det är mycket vackert och kanske också delvis riktigt, vad herr Nerman säger
om författarnas ställning-, om deras ekonomiska svårigheter, men när herr Nerman
nu så energiskt och riktigt hävdar, att staten icke skall ingripa genom att
skapa ett statligt bokförlag, vad skall då staten göra genom att det kommer
någonting annat än det som existerar till stånd på bokhandelsmarknaden? Jag
kan inte förstå annat än att det i denna tanke, som jag nyss nämnde, ligger
fullkomligt lika stora principiella risker som det ligger i tanken på ett statligt
bokförlag.

Från vulgära synpunkter kan man kanske säga, afl vad jag nu hävdar inte

Nr 22.

Onsdagen den 14 maj 194/.

Om utredning av förhållandena inom bokförlag sverksamheten m. m. (Forts.)
är några socialistiska tankar. Man säger att det väl är helt naturligt för en
socialist att ivra för att staten skall få så stort inflytande på alla områden som
möjligt. Herr Nerman har redan sagt, att det inom den socialistiska åskådningen
inte finns någonting som tvingar någon av dess anhängare att på alla
områden hävda, att staten skall ha det utslagsgivande ordet. Socialismens
största profeter, såsom de gemenligen bruka kallas. Karl Marx och Friedrich
Engels, voro ju i sin åskådning närmast statsfientliga och drömde om ett samhälle,
där staten inte skulle ha någon funktion alls. Det är enligt min övertygelse
en utopi att tänka sig ett statslöst samhälle, men det kan i detta sammanhang
vara av ett visst intresse att peka på att de som mer än några andra utformat
den moderna socialismens tankar just hade dessa uppfattningar om det
slutliga samhällsidealet, att staten skulle do bort, såsom Friedrich Engels skrev
i ett berömt arbete. Det är inte bara socialismens klassiker som ha hävdat
dessa uppfattningar. Jag påminner om att en socialist, som har levat ända in i
våra dagar, Hjalmar Brantings kampbroder för den internationella socialismen,
belgaren Emile Vandervelde, för ett tjugutal år sedan gav ut en bok med den
betecknande titeln »Socialismen mot staten», i vilken han bestämt hävdade att
socialismens grundtanke inte var skapandet av något statstvång, utan den
största möjliga frihet för personen gentemot staten.

Jag har velat säga detta för att poängtera, att jag, när jag här talar för
vad jag skulle vilja kalla den absoluta andliga friheten, inte begår någon
synd mot den samhällsuppfattning, som jag i hela mitt liv har kämpat för
och som enligt min syn i sina väsentliga drag är riktig, ja, till och med oemotståndlig.

Det har under de senaste åren talats mycket om Krångelsverige. Jag försvär
mig inte på något sätt åt detta slagord, men även från regeringens sida
har det betonats, att man är med på att avveckla det krångel, som alltför mycket
fängslar medborgarnas liv. Jag hoppas att regeringen skall ha framgång
i dessa sina strävanden, och jag betonar i sammanhang härmed, att det väsentliga,
det grundläggande och det mest bärande, är att man bevarar den
andliga friheten och så mycket som möjligt försöker att undvika att blanda
sig i det som djupast rör personligheten.

Jag vill också, herr talman, säga att jag förvånar mig över det schablonmässiga
sätt på vilket man resonerar om böcker. Människans val av andliga
ledare, av andliga riktlinjer, är ju i allra högsta grad personligt. Den som har
samlat sig ett eget bibliotek — jag hör lyckligtvis till den gruppen av medborgare
— vet att vartenda val av bok är ett personligt avgörande, i de allra
flesta fall ett mycket kärleksfullt avgörande. Man går inte och köper en bok
för att den har distribuerats på ett visst sätt eller för att den har kommit ut
på ett visst förlag, utan därför att man känner ett individuellt behov av att
ha den. Man kan gå på antikvariat och plocka ihop böcker otroligt billigt. Man
köper klassiker i till och med goda upplagor för en förvånansvärt liten penning.

Det är en mekanisk syn på de andliga behoven, herr talman, när man tänker
sig att här på något sätt göra en offentlig inrättning eller ha offentliga bestämmelser
för hur man skall mata människorna i andligt avseende. Hela min
varelse uppreser sig mot varje tanke åt det hållet, och därför att utskottets
förslag går i den riktningen, yrkar jag avslag på detsamma. Jag anser att man
inte skall ge ett finger, nej. inte miljondelen av ett finger, åt spekulationer i
denna riktning.

Jag är, herr talman, övertygad om att därest kammaren avslår utskottets
förslag kammaren gör en demonstration för den andliga friheten, som i fortsättningen
kan bli värdefull och som också kan värna kammaren mot mycket

Onsdagen den 14 maj 1947.

Nr 22.

Om utredning av förhållandena inom bokförlagsverksamheten m. m. (Forts.)
av det tal, som går ute i landet, att vi här äro bundna till händer och fotter,
att vi inte ha några egna tankar och att vi vilja stöpa allt i en form.

Herr talmannen förstår vad jag syftar till med detta anförande. Jag syftar
till att yrka avslag på utskottets förslag.

Häri instämde herr andre vice talmannen.

överläggningen blev nu för en stund avbruten för att begärt tillfälle skulle
beredas herr statsrådet Sköld att avlämna kungl. propositioner m. m.

Herr statsrådet Sköld avlämnade
dels Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 258, angående reglering av sockernäringen i riket m. m.; och
nr 266, angående bidrag till kristidsnämndernas verksamhet;
dels ock Kungl. Maj:ts skrivelse nr 264, med tillkännagivande att ett i statsverkspropositionen
under kapitalinvesteringar bebådat förslag angående räntan
å nya egnahemslån icke kommer att föreläggas riksdagen.

Fortsattes överläggningen angaende forsta kammarens forsta tillfälliga ut- Om utndnmg
skotts utlåtande nr 11. ,iena iwym

Herr Arrhén: Herr talman! När man åhört debatten och de intressanta in- mtoanSléten
lägg, som hittills förekommit under densamma, får man klart för sig, att upp- m. m.
fattningarna på detta område inte äro så partibundna, som man hade anled- (Forte.)
ning att från början frukta. Det förefaller för närvarande, som om kammaren
skulle kunna konstituera ett nytt parti, vars beteckning skulle kunna bli »frihetsbrödema»
eller någonting i den stilen, när det gäller diskussionen av dessa
frågor.

Jag måste för att vara uppriktig säga, att det förvånade mig något att höra,
att herr Rickard Lindström i sitt anförande åberopade de socialistiska klassikerna
för sin uppfattning. Jag vill inte påstå, att han saknar möjlighet att göra
det, men jag kom, när jag hörde hans anförande, att tänka på att samma klassiker
också åberopas, när det gäller uppbyggandet av ett politiskt system av
Sovjetunionens karaktär, och detta förhållande må ju te sig tämligen kuriöst.

Men samtidigt är det egendomligt att bland deltagarna i diskussionen om
dessa ting också finna, väl att märka inom vår kulturkrets, ledande kommunistiska
namn, som ta avstånd från tanken på en statsreglering av bokproduktionen.
Jag hittade av en ren händelse i den mödding, som jag har samlat för
denna debatt, ett uttalande av en berömd dansk romanförfattare, känd såsom
en rättrogen kommunist, Hans Kirk. som, möjligen med anledning av vår offentliga
diskussion om dessa saker, i sitt partis organ »Land og Folk» skrivit
en artikel, i vilken han bland annat säger: »Det låter sig icke göra att överlåta
till en statlig myndighet att bestämma vilka böcker som få tryckas. Det
skulle vara att införa censur igen, och vi önska inte överlåta det andliga livet
åt en ministeriell ämbetsmans övervägande och förgottfinnande.» En dylik mening
kan ju sägas ligga i linje med de synpunkter, som här hävdats av herr
Rickard Lindström och även av herr Nerman.

Man måste i detta sammanhang fråga sig, hur man tänkt sig att ett statligt
bokförlag överhuvud skall kunna fungera. Man måste ju för det första bestämma
sig för vilket ideellt innehåll man skall ge den produktion, som man
vill släppa ut till läsarna, och därvidlag har man rätt, när man misstänker, att

38 Nr 22. Onsdagen den 14 maj 1947.

Om utredning av förhållandena inom bokförlagsverksamheten m. m. (Forts.)
det måste bli en mycket markerad tendens i denna produktion och, vad mera
är, en tendens av politiskt slag. Man måste välja experter för att se till att
dessa intentioner fullföljas, och dessa experter utgöra statens instrument genom
vilket den andliga ledningen av folket bringas att överensstämma med
den politiska. De sista meningarna, som jag nu formulerade, äro hämtade ur
ett arbete, som skrevs under det sista världskriget av en herre, som hette Hans
Friedrich Blunck och som fungerade såsom president i eu så pass otäck institution
som den nationalsocialistiska kulturkammaren i Berlin. Denna institution
var, såsom herr Nerman antydde, organiserad på det sätt, som den
måste vara organiserad för att kunna fungera, nämligen såsom ett ämbetsverk,
med en president i spetsen och med sju underavdelningar, vilka befattade sig
med musik, skulptur, litteratur, radio, press, teater och film och som hade sina
olika referenter. Inom parentes kan jag nämna, att jag, liksom man av nyfikenhet
gick och tittade på en massa andra saker i 1930-talets Tyskland, av intresse
också tittade på avdelningen för litteratur, och jag minns att under en
central ledning där voro samlade inte bara landets författare utan även bokhandlarna,
biblioteken och allt som hade med produktion och distribution av
böcker att göra. Man hade det liksom i en pott alltsammans och körde det hela
enhetligt.

Det är en risk av denna art, ehuru naturligtvis litet extremt formulerad
av oss kritiker, det skall jag erkänna, som här föreligger. Man kan verkligen
instämma i vad dr Axel Strindberg i Folket i Bild har skrivit i detta ämne.
när han säger, att man här talar om att det skall vara en fri konkurrens med
de nu existerande förlagen men att vi i denna stund ingen aning ha om hur
pass fri denna konkurrens är om femtio år. Han menar, att statens kulturintresse
bör yttra sig på ett annat sätt, och på den punkten kan man ju instämma
även i vad herr Nerman i det avseendet sade.

Jag vill, medan jag har ordet, begagna tillfället att rätta ett missförstånd.
När herr Nerman säger, att vi åberopat frihetsprinciper, gäller det inte motionärernas
intentioner i alla avseenden, utan jag vill fasta herr Nermans uppmärksamhet
på att formuleringen i vår reservation endast avser motionärernas
avsikter beträffande ett statligt bokförlag eller ett statligt bokråd. Därvidlag
stå vi alltså på samma linje.

Sedan vill jag också, eftersom diskussionen kommit in på dessa ting, säga
några ord om det problem, som herr Söderkvist berörde. Han talade om bokpriserna
och vad därmed sammanhänger, och han fann dem höga. Det bör då
framhållas, att sedan två år tillbaka bokförlagen underkastat sig en frivillig
kontroll via priskontrollnämnden. Det har bildats en delegation, en nämnd,
eller vad man skall kalla det, i vilken ingå tre bokförläggare och en suppleant
för dessa samt en representant för priskontrollnämnden. Dit skicka förlagen
— det lär visst företrädesvis gälla skönlitteratur — de böcker, som de ge ut,
och om det finns några anmärkningar att göra, anmäles detta via priskontrollnämndens
representant till priskontrollnämnden. Här finns alltså den kontroll
över prisläget på bokmarknaden, som är efterlyst.

När man diskuterar dessa ting har man, anser jag, skyldighet att se till
dagens kalla realiteter på detta område. Det är dock, såsom svenska bokförläggarföreningen
meddelat till utskottet och vilket icke kan jävas, så att 70 å
80 procent av boklådspriset på en bok utgöres av kostnader för att få fram
boken, kostnader alltså för den tekniska framställningen och försal jningsreklamen
samt förlagens allmänna omkostnader och bokhandelsrabatter. När det
gäller framställning av skönlitteratur — jag tror att även herr Nerman var
inne på denna fråga — har det visat sig att P. A. Norstedt & Söners framställning
av skönlitteratur från år 1933—1943 gick med underskott och att

Onsdagen den 14 maj 1947.

NT 22.

Om utredning av förhållandena inom bokförlag sverksamheten m. m. (Forts.)
det var först därefter, som man på det skönlitterära området kunde notera
någon liten vinst.

Vidare tycker jag att man bör erinra om att papperspriserna från år 1939 till
dags datum gått upp med 38 ä 40 procent och att typograflönerna under samma
tid gått upp med 48 å 50 procent, Det tillhör också bilden och är något som
man i rättvisans namn bör ta hänsyn till, om man överhuvud taget vill föra
ett sakligt resonemang om dessa saker.

Jag vill även säga några ord om de billiga böckerna. Det har framhållits
av herr Rickard Lindström, att det, om man har det verkliga bildningsintresset
och det verkliga bokintresset, redan i vårt samhälle föreligger stora möjligheter
att skaffa sig billig litteratur. Herr Rickard Lindström antydde kanske
främst den antikvariska vägen, men samma möjlighet föreligger också, när
det gäller att skaffa sig ny litteratur. För utskottet har presenterats en bokkatalog
från ett av våra ledande bokförlag, vilken omfattar 862 nummer och
där böckerna kosta högst 3 kronor 75 öre. Priserna variera från 80, 90 öre
och upp till denna summa. Denna katalog utgavs år 1941. Det finns en annan
bokkatalog av motsvarande slag, som innehåller 1 232 boktitlar, där högsta
bokpriset är 4 kronor 75 öre. I natt, när jag gick hem, stannade jag framför
ett bokskyltfönster på Drottninggatan, där det annonserades om nya böcker
till ett pris av 1 krona 80 öre för häftade band och 2 kronor 25 öre för inbundna
band. Företaget kallade sig »folkbiblioteket» eller någonting dylikt.
När man nämner detta, kommer man lätt över till en erinran om ett kant
bokförlags utgivning av populärvetenskaplig litteratur. Jag åsyftar Natur och
Kulturs utgivningar, som visst bruka kallas »ett folkuniversitet i bokform».
Därtill komma bokrealisationerna. Under de senaste tre åren har det försålts
3 270 olika böcker på den vägen. Dessa realisationer äro rena förlustaffärer
för förlagen. Det är inte ett fåtal författare förlagen förlora på, som motionärerna
tala om, utan det är tydligen ganska stor risk, som förlagen få ta;

Med detta tror jag, herr talman, att jag har bemött det huvudsakliga i de
synpunkter, som från motionärernas och utskottsmajoritetens sida framkommit.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Reservationen vilar på den grundvalen,
att det skulle innebära ett förmynderskap över litteraturen och över författarna,
om motionen ginge igenom. Jag är emellertid utskottsmajoritetens ärade
talesman mycket tacksam för att han så koncentrerat fick fram kärnan av den
yra, i vilken mina båda goda vänner Ture Nerman och Rickard Lindström
rumlade omkring, när de förklarade att det här var fråga om att åt en statlig
ämbetsman överlåta att bestämma vad som skulle tryckas här i landet. Jag
begriper inte hur sådana utsvävningar kunna förekomma vid en så pass tidig
timma.

Motionären har ju här framlagt sakskäl, som totalt sia ihjäl den synpunkt,
som reservanterna och dessa båda socialdemokratiska talare gjort sig till talesmän
för. Det har aldrig med ett ord eller en tanke i motionen eller i utskottsutlåtandet
antytts, att ett statstryckeri eller ett statsförlag skulle få någon
sorts monopolställning här i landet. Vem som helst har rätt att konkurrera
på detta område, även om staten upprättar ett dylikt förlag eller ett dyliki
tryckeri. Och som fru Lindström sade: vad är det egentligen förläggarna äro
riidda för? Om staten är så olämplig som det här framhållits att handha verksamheten
på detta område, kommer ju ett statsförlag att göra bankrutt tämligen
snabbt. Kan en utredning visa, att det blir resultatet — och det pasta
ju herrarna ■— är det väl ingen skada skedd med att utredningen företages.

Till vad herr Rickard Lindström med stor entusiasm påpekade, att hos so -

Nr 22.

Onsdagen den 14 maj 1947.

Om utredning av förhållandena inom bok förlag sverksamheten m. m. (Forts.)
c.ialismens stora klassiker den socialistiska åskådningens ideal i grunden var
statens upphävande, vill jag tillägga, att det nog är fel, när herr Rickard Lindström
säger, att detta ideal är uppgivet. Även så ringa efterföljare av dessa
klassiker som jag ha fortfarande det idealet såsom riktpunkt, men — och det
är det som herr Rickard Lindström liksom herr Ture Nerman borde ägna någon
liten tanke åt — vägen fram till detta ideal måste gå genom en socialistisk
stat. Det är denna fråga som är aktuell just nu i samhällsstriden. Påståendet
att denna socialistiska stat skulle bli en Hitlerstat i fråga om den fria tanken
och den fria författarverksamheten vittnar om en litet egendomlig uppfattning
hos dessa herrar om den socialistiska staten. Jag avundas dem visst
inte den popularitet sådana uttalanden kunna få i ett bättre sällskap, men jag
tycker det är något egendomligt att man alldeles glömmer bort förutsättningen
för att man skall nå fram till det ideal, som socialismens klassiker ha satt
upp för sig.

Visst är valet av en bok för ens bibliotek någonting av det personligaste i
fråga om val som man kan tänka sig — den uppfattningen är naturligtvis
inte herr Rickard Lindström ensam om •— men påståendet att det bär skulle
vara fråga om att staten offentligen skulle bestämma hur man skall matas
med litteratur är fullständigt utan grund. Dessa båda saker ha intet sammanhang
med varandra.

När jag tänkte uppträda i denna fråga — innan jag höll på att bli alldeles
förvirrad av det tal som fördes av herrar Nerman och Lindström — var det
för att peka på en sak, utgörande en rätt liten del av hela frågan, något som
antagligen ligger herr Rickard Lindström, och troligen också herr Nerman,
lika mycket om hjärtat som mig, och för att påvisa vad ett statsförlag skulle
betyda bara för den frågan. Jag syftar här på frågan om vår klassiska litteratur.
Det är en skandal för svenska folkets kultur, att det läser sina klassiker
—- och för övrigt också andra länders klassiker — i så ringa utsträckning,
jämfört med vad fallet är i alla samhällsklasser i andra kulturländer.
Och vi nå inte fram till ett kulturellt sett bättre förhållande i det hänseendet,
förrän vi få böcker, väl och vackert utstyrda och tillräckligt billiga för att
locka folket till sådan.läsning. Det kunna inte de enskilda förlagen göra. När
herrar Nerman och Lindström säga, att nu kommer det billiga upplagor även
av klassikerna,, vill jag. fästa deras uppmärksamhet på att även om de i det
fallet tala sanning — vilket de inte göra — så borde de komma ihåg hurusom
svenska folkets stora massa under årtionden exempelvis inte har kunnat läsa
en för demokratisk folkuppfostran så grundläggande bok som Strindbergs
Svenska öden och äventyr, därför att det kostat bortåt 20 kronor att inköpa
denna bok. Jag vet det, därför att jag försökte införa den vid mitt seminarium.
Och jag gjorde det, trots att eleverna fingo betala denna grova summa
för att få tillfälle att läsa och ordentligt genomgå den boken. Men detta gäller
inte bara denna bok, utan också böcker av till exempel Viktor Rydberg.
Det var hårt för mina seminarister att få betala så dryga pengar för att i seminariet
kunna få läsa Den siste atenaren, en bok som åtminstone Ture Nerman,
att döma av hans uttalande beträffande en viss koalition, som i går skulle
ha ingåtts, borde sätta kolossalt stort värde på i kampen mot intolerans och
tungomålstalande.

Jag hade under en tid ett visst inflytande på en del förläggare på grund
av den ställning jag hade i folkbildningsverksamheten. Jag tror att jag i min
man medverkade till att ett av våra förlag lockades att utge en vacker och
på samma gång billig upplaga av Tegnérs och Geijers lyriska dikter. Den gick
inte. Till och med denna billiga upplaga fick realiseras. Det kan bero på att
bokhandlarna inte voro så intresserade av att sprida denna billiga upplaga,

Onsdagen den 14 maj 1947.

Nr 22.

Om utredning av förhållandena inom bokförlag sverksamheten m. m. (Forts.)
fastän den utgavs av ett berömt förlag, därför att de förtjänade för litet på
den. Detta verkligt förnäma förlag utgav också — delvis kanske på grund
av att det gruffades åtskilligt om saken i den tidens kulturdebatt —- Tegnérs
länge sedan utgångna dikter i en ny upplaga. Förlaget gjorde en stor förlust,
men det är ett nobelt och fint förlag, och jag tror inte att man var lömsk för
den lilla andel jag kunde ha i detta företag. Det är bara ett par exempel.

När Ture Nerman talar om diktaturstaterna och sedan tar sig före att tala
om den klassiska litteraturen och dess spridning, så. frågar jag: vad är det
för sammanhangslöshet? Tänk på Sovjetryssland och den gärning, som detta
land har utfört för att sprida de stora, klassiska författarnas verk till landets
breda folklager. Men egentligen är det litet barnsligt att fråga efter sammanhang
i sådana yttranden som de, vilka jag nu en stund har uppehållit
mig vid.

När det gäller de svenska klassikerna, är det inte bara de, som äro i var
mans mun, som ingå i vårt arv. Tror herr Ture Nerman eller tror herr Rickard
Lindström, att våra bokförläggare skulle våga sig på att i billighetsupplaga
utge ett litet vackert urval av Kellgrens produktion? Sådana utomordentliga
saker som Pro sensu commune och annat med samma tendens i vår folkläsning
skulle säkerligen medverka till att det bleve betydligt svårare än det
nu är för tungomålstalare, religiösa och politiska, att finna marknad.

Jag skulle vilja säga, att man måste se denna fråga från andra synpunkter
än de stora deklamationernas. Man får försöka att tränga in i vad det
praktiskt kan vara fråga om och från den synpunkten bedöma den motion
och det utlåtande, som här föreligga. Anmärkningen att Frödings Morgondröm
säkerligen icke skulle ha utkommit, ifall vi hade haft ett statsförlag,
vad är nu det för trams? Hade vi på den tiden vid sidan om Bonniers haft
ett statsförlag, så skulle naturligtvis denna dikt av Fröding ändå ha utkommit
och kanske till och med blivit honorerad på ett något annat och bättre
sätt än den faktiskt blev.

När den klassiska litteraturen ställes i motsats till 40-talslitteraturen, skall
jag inte ingå på någon anmärkning i det hänseendet. Jag vill endast, med anledning
av att Ture Nerman jämt och ständigt rider den käpphästen, säga
att det dock kan tänkas att denna moderna litteratur har haft en viss betydelse,
på samma sätt som det naiva barnet i sagan om Kejsarens nya kläder.
Men den polemik, som i det sammanhanget framkom, hör ju egentligen inte
till frågan.

Jag var en mycket nitisk understödjare av den av Ture Nerman inspirerade
motionen med anledning av den norska utgåvan av Snorre Sturlason, och jag
beklagar djupt, att denna motion begrovs. Men hade vi då haft ett statsförlag,
skulle det varit mycket enkelt att ordna saken — visserligen inte under de
regeringar, representerande den borgerliga demokratien, på vilken Ture Nerman
sätter så stort pris när det gäller att tala om den socialdemokratiska
staten, men om vi haft en socialdemokratisk regering, skulle saken utan vidare
varit klar, därför att man då haft medel i sin hand för att utge detta
verk.

I denna diskussion har så vitt jag kan se inmängts en massa saker och ting,
som nästan uteslutande ha deklamatoriskt värde och inte alls höra till saken.
Med den erinringen ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Niisgård: Herr talman! Jag skall inte ingå på så djupsinniga resonemang
som den föregående ärade talaren, utan endast göra några enkla reflexioner
i den föreliggande frågan.

Nr 22.

Onsdagen deu 14 maj 1947.

Om utredning av förhållandena inom bokförlag sverksamheten m. m. (Forts.)

Jag måste säga att jag i början av debatten blev förvånad över att den fick
eu sådan politisk betoning. Äran härav får väl delas ungefär lika mellan herr
Arrhén och fru Lindström. Sedan har situationen lyckligtvis ändrat sig. så
att det inte står parti mot parti. Det ser i stället ut som om linjerna gå
tvärs igenom partierna. Herr Rickard Lindström har synnerligen kraftigt
framträtt såsom motståndare till utskottets förslag, och han har fått instämmande
av andre vice talmannen, som är ledare för den socialdemokratiska
förstakammargruppen. Herr Nerman var också bra nära att yrka avslag på
hela utlåtandet, fastän han nöjde sig med att avstyrka ett eventuellt statsförlag.
I det avseendet befinner sig utskottet inte långt från hans åsikt. Utskottet
har inte på något sätt gett sin anslutning till vare sig den ena eller
andra linjen, utan har direkt sagt, att utskottet inte är övertygat om att
ett statsförlag är den enda eller bästa lösningen på det av motionärerna berörda
problemet.

För min del har jag icke alls sett denna fråga såsom något politiskt problem,
där en motsättning mellan planhushållare och icke planhushållare skulle
göra sig gällande, utan jag har sett den helt och hållet såsom en praktisk
fråga. Av yttrandena framgår, att till exempel Lantbruksförbundets tidslcriftsaktieboiag
tillstyrkt utredning utan synnerligen stora förhoppningar om
något givande resultat. Jag är optimistisk nog att hoppas på ett positivt resultat
av en utredning, ifall en sådan kommer till stånd. Vid en utredning äro
säkerligen många lärdomar att hämta just från de i det nyss nämnda yttrandet
angivna bokförlagen, nämligen Kooperativa förbundets bokförlag, Folket
i Bilds förlag och Lantbruksförbundets tidskriftsaktiebolag. Utan att rikta
något angrepp mot övriga bokförlag tror jag man är berättigad säga, att
dessa tre förlag under de senare åren på ett föredömligt sätt lyckats sprida
god litteratur i vida kretsar.

Herr Lindströms anförande var i mitt tycke väl mycket liberalt färgat.
Det skulle inte förvåna mig, om vi en dag finge höra herr Lindström i eu
ekonomisk politisk fråga framträda såsom en renodlad manchesterliberal; tonerna
i hans anförande nyss påminde om denna gamla klassiska liberalism.
Här gäller det dock inte bara att med kärlek välja ut böcker, utan man måste
också se till att folk har råd att köpa dem. Ur den synpunkten ha de nämnda
tre förlagen gjort en utomordentlig insats och jag hoppas, att erfarenheterna
från deras verksamhet måtte bli föremål för ett mycket noggrant studium
vid en eventuell utredning.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Ström: Herr talman! Det har ju blivit en stor debatt i denna fråga!
När det förelåg ett i det närmaste enhälligt utskottsutlåtande trodde man, att
utskottets förslag utan vidare skulle bifallas, i all synnerhet som utskottet icke
ifrågasätter något statsförlag. Frågan om ett statsförlag föreligger icke i
motionen och har även fullständigt förts åt sidan av utskottet i dess motivering.

Man har emellertid här försökt att i två avseenden sätta krokben för utskottets
förslag, och jag måste beklaga att det är två kolleger, två författare,
som ha satt dessa krokben för förslaget. Författarföreningen kommer att känna
verklig ledsnad över att man har förfarit på detta sätt. Det är nämligen inom
Sveriges författareförening ett gammalt krav att få denna fråga utredd uian
hänsyn till problemställningen statsförlag eller ej. Distributionen av böckerna
är för närvarande icke god, sedan må bokhandlarna — så förtjänta de än äro
— säga vad de vilja. Det står inte heller rätt till i fråga om prissättningen på
böckerna. Fattigt folk kan inte betala 14, 16, 18, 20 och 30 kronor för en
enda bok. Man måste utreda, om icke här kan åstadkommas en ändring genom

Onsdagen den 14 maj 1947.

Nr 22.

Om utredning av förhållandena inom bokförlag sverksamheten m. m. (Forts.)
en åtgärd av praktisk natur. Den breda publiken skulle på det sättet till billigare
pris kunna få läsa Nermans och Lindströms och även andra berömda författares
skrifter. Att då som centrum i debatten föra fram frågan om statsförlaget,
varom det icke alls är tal, synes mig icke vara alldeles just gjort.
När man till nio tiondelar talar emot något, som icke har föreslagits, och till
en tiondel talar till förmån för det framlagda förslaget, får ju kammaren det
intrycket, att talaren i verkligheten vänder sig mot utskottets förslag.

Nu är Ture Nerman en så briljant man, att vi inte behöva misstänka att han
har talat så, som han gjorde, för att fälla förslaget. Han vill, att förslaget
skall vinna kammarens bifall, men han sade det icke med tillräcklig kraft och
tydlighet. Och han inlade sådana reservationer, att man råkade i tvivelsmål
om vad han verkligen syftade till. Men jag vet, att Ture Nerman är för detta
utlåtande och denna motion.

Med Eickard Lindström förhåller det sig något annorlunda. Ture Nerman
har liksom jag alltid talat emot det förstatliganderaseri, som likt en pest går
över landet. Det strider mot Marx och mot Engels och mot Vandervelde och
mot vad alla andra stora socialister ha sagt. Vi leva i den kapitalistiska staten,
som glorifieras och som till slut blir den, som skall bestämma över allt
och alla. Det blir bara så, att en mängd ämbetsmän likt diktatorer suveränt
utöva befogenheter i statens namn. Denna utveckling har jag alltid bekämpat,
och därvidlag ha Ture Nerman och jag varit ense. Men ha vi i detta hänseende
någon gång fått hjälp av Eickard Lindström? Aldrig någonsin, herr talman,
Han har tegat eller gått ut i korridorerna, och han har välvilligt röstat för
även de mest långtgående utredningsförslag när det gällt ekonomiska, industriella
och kommersiella frågor rörande förstatliganden. Därför finner jag det
i någon mån förvånande, att Eickard Lindström i detta fall för fram en fråga,
som av utskottet icke är berörd annat än i avstyrkande riktning, nämligen
spörsmålet om ett statsförlag. Därför sätter herr Lindström ett krokben för
förslaget, men han sätter det öppet. Han är motståndare till förslaget. Jag
fattar detta så, att han har den meningen att man kan gå hur långt som helst
i fråga om att statskapitalisera allting i detta land utom böcker.

Jag menar att det nu gäller en mycket mindre fråga, en praktisk fråga utan
några konsekvenser för framtiden. Vad vi önska är eu enkel utredning,
och jag vädjar till Eickard Lindström att stödja detta önskemål. Han binder
sig därigenom icke i något avseende. Och herr Eickard Lindström vet lika väl
som jag, att verkliga socialister aldrig skulle gå med på att införa något slags
statsmonopol på den fria tanken eller på böckerna, åtminstone inte i detta land
och så länge Eickard Lindström, Nerman och jag leva. Nej, jag tror inte alls
att det här gäller någonting så farligt, utan det rör sig om en mycket enkel
sak. Det gäller att se till att vi kunna få fram billigare böcker till folket och
större upplagor av författarnas verk, varigenom författarna också kunna få
bättre betalt.

Vår nuvarande stat är i alla avseenden kapitalistisk och ingenting annat.
Denna kapitalistiska stat har tidigare aldrig varit något stöd för författare,
konstnärer eller forskare, utan det är först på de senare åren som utvecklingen
har tagit en annan riktning, dock endast i ytterst ringa omfattning. Och jag
måste säga till min vän Ture Nerman — vi soin annars slåss ihop så bra —
att han har fel, när han säger att förläggarna slåss om författarna. Det är
dock inte länge sedan Ture Nerman satt i författarföreningens styrelse — där
han nedlagt ett utomordentligt arbete för Sveriges författare — och han vet
hur författarna ha det. hur svårt det är för dem att få sina böcker utgivna och
att få ut dem i större upplagor och därmed få en ordentlig betalning för sitt
arbete. Jag undrar, om inte Ture Nerman själv har en viss erfarenhet därvidlag.

Nr 22.

Onsdagen den 14 maj 1947.

Om utredning av förhållandena inom bokförlag sverksamheten m. m. (Forts.)

Ture Nerman säger, att nu springa alla efter 40-talisterna. Ja, Ture Nerman
erinrar sig säkert hur vi på författarföreningens kongress i Örebro för två
år sedan träffade en av 40-talisternas nu berömda unga hövdingar vid namn
harald forss. Han gick omkring på marknaden bland bondgummorna och gubbarna
och bjöd ut sina exklusiva diktsamlingar. Han hade under stort betryck
tryckt dem på eget förlag och sålde dem till lägsta tänkbara pris, och han
distribuerade dem själv ute på torgen och gatorna. Yi inbjödo honom till vår
kongress.

Nej, vi skola inte tala om att författarna få ut vad de vilja. Det är fel. Det
är inte, har aldrig varit och kommer aldrig att bli någon konkurrens om^ författare.
Att tro något annat är ett totalt misstag. Vi behöva bara se på Vilhelm
Ekelund, Sveriges störste nu levande skönlitteräre författare. Inte något enda
förlag i detta land ger ut hans böcker. De komma endast ut tack vare att enskilda
personer ha skapat en stiftelse, som bekostar utgivandet av hans böcker,
och de äro de värdefullaste böcker som svensk kultur under detta sekel har
producerat. Ja, så är det med detta påstående att förläggarna skulle slåss om
de goda författarna: de slåss varken om de goda eller om de dåliga författarna,
utan författarna få krusa väldeliga för att kunna få ut sina arbeten. Det är
ett faktum.

Jag skulle också till sist vilja säga, fastän det mera är en replik, att jag
inte tror att den skildring av det nuvarande Rysslands ställning till litterära
förhållanden, som man här givit, är uttömmande. Jag säger detta, därför att
jag tycker, att när vi inte dra in andra länder i denna debatt, så ha vi ingen
anledning att negativt vända oss emot det land, som ändå har gjort mest av
alla länder hittills för litteratur och författarskap.

Slutligen har jag att rikta en hemställan till herr Arrhén, nämligen att han
ville namnge, vilka som ha omtalat att — såvitt jag hörde honom rätt — nittio
procent av kostnaderna för en bok belöper på framställningskostnaden. Det
skulle intressera mig mycket att få veta det med tanke på förhandlingarna
med bokförläggarna, ty det har till oss meddelats, att enbart bokhandlarna
ta mellan 33 och 45 procent av boklådspriset på en bok. Författarna få i realiteten
10—162/3 procent av boklådspriset på häftat exemplar och det högre få
vi nu genom en överenskommelse, som är träffad och som jag hoppas skall
komma att bli lojalt tillämpad. Det blir inte mycket för en författare, såvida
han inte kan få ut boken i billighetsupplaga. Jag kan tala om — för att ingen
skall kunna säga, att detta är något felaktigt — att en av mina böcker, som
hade getts ut i många upplagor om 3 000 ex. till ett pris av ungefär 6 a 7
kronor, gavs ut i en billighetsupplaga för 1 kronor 45 öre. Då gick den ut i en
upplaga på 60 000 exemplar, och trots det att honoraret den gången var betydligt
mindre och trots att det var ett oerhört lågt pris, på vilket honoraret
skulle utgå, har jag aldrig fått ett sådant honorar som för den boken.

Man ser sålunda att det här är ganska mycket av praktisk natur att göra
för publiken, för biblioteken, för författarna och för staten. Om det inte blir
någon ändring, så kommer staten alldeles säkert att på det ena eller andra
sättet få ikläda sig kostnaderna för författarnas existens. Men det är ju bättre,
att författarna få sina, levnadsbetingelser tillfredsställda genom att de få ordentliga
honorar än genom att de få dessa statsstipendier, som för resten alltjämt
äro ganska små och ingalunda förslå att leva på.

Herr talman! Jag hemställer verkligen till kammaren att bifalla utskottets
utlåtande, som går ut på en objektiv och allsidig utredning av detta spörsmål.

Herr Lindström erhöll nu ordet för kort genmäle och anförde: Herr talman!
När jag hörde herr Ströms anförande, fick jag en gammal iakttagelse bekräf -

Onsdagen den 14 maj 1947.

Nr 22.

Om utredning av förhållandena inom bokförlagsverksamheten m. m. (Forts.)
tad, nämligen den att herr Ström inte tycks lyssna till någon annan i kammaren
än sig själv. Han säger, att när det gäller andra områden, så har jag för
min del inte på något sätt bidragit till att ge uttryck för den principiella syn,
som jag försökt att lägga fram i mitt förra anförande. Jag skulle kunna erinra
herr Ström om olika tillfällen, då jag, även när det gällt ekonomiska frågor,
statsingripanden i det ekonomiska livet, har haft min uppfattning för mig. Jag
kommer i hastigheten i varje fall ihåg ett fall. Mina vänner på norrlandsbänkarna,
herrar Näsström och K. A. Johanson, erinra sig säkerligen, att det under
förra riksdagen var fråga om ett statsingripande för skapande av en pappersindustri
i Västerbotten och att jag då hade en avvikande mening. Jag har
haft sådana avvikande meningar även i andra fall.

Vad jag har gett uttryck för, herr talman, är verkligen en principiell uppfattning
— herr Näsgård må gärna kalla den för liberal, det gör inte mig någonting!
Jag är nämligen underkunnig om att många element i den socialistiska
samhällsuppfattningen ha ärvts från det liberala tänkandet, manchesterliberalismen,
som herr Näsgård uttryckte det. En samhällsåskådning bygger inte
uteslutande på sin egen grund, den tar element från olika håll, och detta gäller
också den socialistiska.

Jag ber ännu en gång, herr talman, med anledning av herr Ströms anförande
att få reagera mot den mekaniska uppfattning man har i dessa frågor. Herr
Ström talade om författare ungefär som man talar om hantverkare, människor
som sättas till ett arbete och som utföra detta efter bästa förmåga. Författaryrket
är en alldeles speciell sak, som kräver en alldeles särskild begåvning, i
allra högsta grad knuten till personliga egenskaper. Man kan aldrig tänka sig,
och allra minst om man vill ha en fri litteratur, att detta »yrke» kan jämställas
med andra och att ett samhälle, fortfarande under förutsättning att det
vill vara fritt, kan skriva några speciella regler för detta »yrke», inte när Het
gäller dess utövning och inte heller när det gäller vedergällningen för detsamma.

Herr Söderkvist: Herr talman! Jag begärde ordet på nytt i denna fråga,
då jag tyckt mig märka, att diskussionen uteslutande börjar röra sig om detaljen
statsförlag. Det föreföll mig, som om det var att slå in öppna dörrar, då talarna
oupphörligen återkommo till detta såsom ett huvudtema. Varken utskottet
eller motionärerna ha lagt någon större betydelse vid den synpunkten. Jag
kan från utskottets sida säga, att det inom utskottet inte fanns någon, som var
intresserad av den linjen. Vi utgingo, som jag i mitt förra anförande något omnämnde,
från att en utredning, om en sådan komme till stånd, givetvis måste
syssla med en mängd uppslag, syftande till en förbättring på det område, som
motionärerna här ha vidrört.

Vidare är det egendomligt, när kritiken mot det tänkta statsförlaget kommer
fram, att det enda argument man bär att komma med såsom motpol till det
hela är förhållandena i de totalitära länderna Tyskland och Ryssland. Jag menar
dock att det bör vara någon skillnad mellan ett land som Sverige och den
regim, som härskade i Tyskland till år 1945. Detta borde åtminstone inte vara
herr Nerman främmande. T. o. m. herr Arrhén påpekar ju i reservationen, att
vi bo i ett demokratiskt land och att vi ju ha andra krav och andra förutsättningar
på frihet i ett demokratiskt land än i ett diktaturstyrt land.

Herr Nerman gav ett exempel på hur en begärd utredning kan handhavas.
Han omnämnde, att han skrev en motion år 1920 och att den blev bifallen i båda
kamrarna, men att frågan sedan låg hos olika regeringar till år 1930, då den
helt och hållet avfördes. Detta visar ju, menar jag, hur litet värt det är att
vi diskutera detaljer här i riksdagen i fråga om en utredning, som sedan går
till regeringen. Regeringen bär givetvis fullt fria händer att sätta i gång eu

Nr 22.

Onsdagen den 14 ma''j 1947.

Om utredning av förhållandena inom bokförlag sverksamheten m. m. (Forts.)
sådan utredning’ och att ge en eventuell utredning de direktiv för densamma
som den finner behövliga.

Jag skull bara ytterligare be att få poängtera, att jag- för min del är fullt
ense med herr Nerman om olämpligheten av att staten tar hand om ett förlag,
som skall distribuera skönlitteratur till allmänheten. Det har man inte på allvar
tänkt på något håll. Man förstår, att framför allt det yttrande, som herr
Lindström bär haft, väckt genklang hos en del människor. Herr Arrhén meddelade
genast, att han i andanom såg ett sällskap, som han ville benämna Frihetsbröderna,
stå upp och slåss för den, frihet, som givetvis nu vore hotad. En
förening kan möjligen komma till stånd på detta sätt, men jag tror inte, att
kampen för friheten på det sättet kommer att vinna mycket.

Herr Lindström säger vidare, att han inte vill ge en miljondels finger åt ingripandet
från statligt håll på ett område sådant som detta. Jag sade honom
efteråt, att det förvånar mig, att han under sådana förhållanden kan motionera
om att staten skall ta hand om, ordna och organisera en form av gallupundersökning
i vårt land. Han menar, att det är fullkomligt olikartade begrepp, som
inte ha ett dugg med varandra att göra. Maja, det kanske inte är fullkomligt
sammanfallande begrepp, men om man går så långt som till miljondelar, så
tror jag nog att det där finns åtskilliga sådana. Detta har han yrkat på i en
motion, och det har samma utskott i dag också tillstyrkt i något förändrad
form beträffande klämmen, och det har gjorts fullkomligt enhälligt från alla
partiers sida.

Det var ett annat av herr Lindströms uttryck som jag fäste mig vid. Han
reagerade med alla fibrer i sin organism mot de likriktningstendenser som på
detta område gjorde sig gällande. Jag skulle vilja citera vad en tidigare ledamot
av denna kammare sagt i ett liknande fall'', då en till kroppsvolymen ganska
betydande person talat om att han reagerade: »Det vill inte säga litet, det.»

Herr Lindström säger vidare att man kan förvärva böcker på olika sätt;
man kan till exempel få dem på antikvariat mycket billigt, och man kan få dem
på realisationer. Jag skulle vilja påminna herr Lindström om att man kan få
dem även såsom redaktör för en arbetartidning fullkomligt gratis på reduktionsbordet
från förlagen, och jag tror att det är ganska lätt för en redaktör
att glömma bort, att det finns folk, som måste köpa dem för ganska dyra
pengar.

Jag vill med detta bara påpeka, att något yrkande inte gjorts från utskottets
sida° om att staten skulle sätta i gång med någon förlagsverksamhet på detta
område, men vi ha menat att det bör vara en motionär obetaget att i en motion
framlägga detaljer för en eventuell utredning, som han menar bör få komma
under behandling vid denna utredning.

Jag ber att fortfarande få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Arrhén: Vid denna tidpunkt torde det mesta vara sagt, och jag skall
försöka vara så kortfattad som möjligt. Jag förstår emellertid inte, att ingen
av de i debatten deltagande har berört, att det från reservanternas sida har
sagts, att en stor del av vår bokmarknad redan saluför billig litteratur. När herr
Oscar Olsson beklagade sig över att det var en skandal, att det svenska folket
inte läser sina litterära klassiker, är det ju en sak, men man har åtminstone
inom för mig överskådlig tid haft full möjlighet att göra det, om man bara
hade velat. Jag läste väl på min tid de svenska klassikerna i enkronasupplagor,
och om jag vill köpa dem i dag, har jag möjlighet att få dem t. ex. i serien
Levande svensk litteratur för kronor 3,25 eller i en serie, som heter Svenska
mästare med inledning och noter, för kronor 3,50. Detta är med hänsyn till
det stegrade penningvärdet ett pris, som är jämförligt med de gamla enkro -

Onsdagen den 14 maj 1947.

Nr 22.

Om utredning av förhållandena inom bokförlag sverksamheten m. m. (Forts.)
nasböckernas. Strindbergs arbeten kan man i dag få köpa för ett pris av mellan
en krona och tre kronor volymen.

Beträffande herr Näsgårds inlägg vill jag endast säga, att när han helt allmänt
rekommenderar folkrörelsernas förlag och ett samarbete mellan dem,
är det ju precis samma ord, som folkbildningsutredningen använde i slutet
av förra året. Jag menar, att om detta uttalande skall vara något motiv för
att man tillsätter en ny utredning, som rimligtvis inte kan säga någonting
annat, så måste man säga, att ett dylikt motiv är ytterligt svagt.

Herr Ström talade om, att vad det här gäller är att få fram billigare böcker,
större upplagor och bättre honorar. Om de billiga böckerna har förut folkbildningsutredningen
uttalat sig ungefär i samma linje som jag nu och tidigare
gjort under denna debatt, och när det gäller de större upplagorna, är väl det en
sak som inte kan kommenderas fram. En författare får väl alltid finna sig i
att stå under den dagliga folkomröstningen från de litterära kundernas sida,
och den synpunkten spelar väl en synnerligen viktig roll i det sammanhanget!
Vad de bättre honoraren beträffar är den saken, som jag sagt, nu föremål för
förhandlingar.

Sedan frågade herr Ström om en sak, som jag måste klargöra. Han frågade
vem som sagt, att framställningskostnaderna gå till 90 procent av boklådspriset.
Det har i dagens debatt ingen sagt, men jag har sagt, att framställningskostnaderna
gå till 70 ä 80 procent av boklådspriset, och i denna siffra är bokhandelsrabatten
inräknad.

Herr Söderkvist sade, att det är många, som under debatten sprungit omkring
och slagit in öppna dörrar. Jag kan konstatera detsamma hos mina meningsmotståndare.

Ordet lämnades härefter för kort genmäle till herr Olsson, Oscar, som yttrade:
Då herr Arrhén talade om det biiliga priset på några av de böcker jag
nämnde, vill jag fästa uppmärksamheten på att det var ännu billigare pris
på Strindbergs Svenska öden och äventyr under Strindbergs livstid, innan förlaget
fick obestritt monopol på böckerna efter hans död. Sådant kan inträffa
med vilket förlag som helst och med vilka böcker som helst även i framtiden.

Herr Nerman: När herr Olsson var upprörd över vad jag sagt om Sovjetunionen,
maste det ha berott på att herr Olsson inte hört vad jag sade. Jag
yttrade, att vad Sovjet gjort för spridning av de ryska klassikerna förtjänade
allt beröm, och det står jag fortfarande vid. När sedan herr Olsson på tal om
den Vennerströmska motionen, som fick ligga i tio år, sade att om vi hade haft
en socialdemokratisk regering då, hade saken varit klar, vill jag erinra om att
vi hade två sådana, nämligen Brantings båda socialdemokratiska regeringar
på 1920-talet.

Jag hade inte_ tillfälle att vara med på örebrokongressen, som herr Ström
talade om, men jag vet mycket väl att den poet, som då sålde sina alster på
marknaden, hade det svårt. Emellertid dröjde det inte många år förrän han fick
bättre marknad. Han kom in i spalterna i de stora tidningarna, och det unnar
jag honom livligt. Han blev mycket val reklamerad, när hans tid kom.

Så var min gamle vän Ström ledsen över att vi enligt vad mitt anförande
visade skulle skilja oss åt i vår syn på denna sak, men vi ha nog ganska lika
syn; herr Ström är bara litet häftigare mot staten, och när han talade om att
den var en »pest», slog han nog rekord i sitt sätt att betrakta staten. Jag har
inte reagerat mot en utredning. Jag har klart sagt ifrån att jag vill ha en sådan,
men jag har samtidigt velat varna för övertron på det där st ats förlaget,
som spökar litet varstans och om inte direkt så åtminstone indirekt i motionen
i denna kammare.

Nr 22.

Onsdagen den 14 maj 1947.

Om utredning av förhållandena inom bokförlag sverksamheten m. in. (Forts.)

Jag slutar med att hjärtligt och varmt säga: jag ber att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr andre vice talmannen: Herr talman! Jag har genom att instämma med
herr Lindström tillkännagivit min principiella ståndpunkt, men med anledning
av vad som yttrats därefter vill jag säga ett par ord. Jag erkänner att mitt
ställningstagande är i hög grad känslomässigt. Jag är rädd för varje statlig
inblandning såväl i opinionsbildningen som i den konstnärliga produktionen.
Det kan lätt bli någonting helt annat än vad man avsett. Det talas om att man
börjar med en knappnål och slutar med en silverskål. Jag är rädd för att det
kan gå på det sättet, när staten skall till att dirigera på det litterära och konstnärliga
området, och jag är säker på att staten inte går i land med den uppgiften.
Det är lika farligt för litteraturen som för staten, om den senare tar
sig an en sådan uppgift.

Vad jag särskilt har emot utskottsutlåtandet är att det är så konturlöst.
Det trycks ju mycket starkt på att här skall bli en förutsättningslös utredning.
Det är ju ett mycket bekvämt sätt, när man vill vinna många anhängare, att
säga att utredningen skall vara förutsättningslös. Men jag tycker inte om
förutsättningslösa utredningar. Jag vill att man skall ha något så när klart
för sig, vart man vill komma, innan man sätter i gång en utredning. Bakom
den där förutsättningslösheten kan ju dölja sig litet av varje, även det där
statliga förlaget, antingen som monopol eller som konkurrerande med privatförlag.
När man hörde herr Oscar Olsson tala, så fördömde han visserligen
deklamerandet hos andra, men själv deklamerar han ganska duktigt för just
den där tanken, som utskottet har försökt så mycket som möjligt dölja. För
min del vill jag lika litet som herr Nerman ha något statligt bokförlag. Jag
tror inte att ett statligt bokförlag kommer att kunna göra vare sig konstnärligt
bättre eller billigare böcker. Det har talats om klassikerna, men på ett sådant
område kan man ju komma fram till en lösning på andra vägar. Herr
Nerman talade om en motion, som han via Ivar Vennerström väckte för många
år sedan och som föranledde beslut av kamrarna men sedan stoppades undan
av regeringen. Jag tror att om herr Nerman väcker den motionen i dag och
den bifalles av riksdagen, kommer nog varken den sittande regeringen eller
en följande att göra en konst i det beslut som riksdagen fattat.

Det talas om socialism i detta sammanhang. Jag tror att det är en synpunkt,
som man inte bör anlägga. Här är inte fråga om att förverkliga några
socialistiska önskemål. Jag tror att socialismen komprometteras, om man på
denna väg skulle ge sig in på ett försök att förverkliga Marx’ eller andras
tankegångar. Det sägs ju att Csesars hustru inte bör misstänkas, men Caesars
hustru bör inte heller frestas över hövan. Då jag inte vill vara med om att
fresta henne, röstar jag för avslag både på motionen och på utskottets hemställan.

De andra vägarna, som skulle kunna anlitas i stället för det statliga bokförlaget
för att komma fram till det mål som motionärerna eller utskottet vilja
förverkliga, sägs det så ytterst litet om. Det hela är som sagt ganska konturlöst.
Fru Alm-Lindström talade om möjligheten av ett statligt råd, som skulle
fungera på detta område. Det skulle vara det förskräckligaste av allt, om
man skulle få ett sådant där statligt råd, som skulle göra kött av alla dessa
vackra drömmar som här ha vädrats. Ett sådant där råd, överhuvud taget
en statlig verksamhet av det slaget, måste väl ta sikte på vissa ideal — litterära
eller kanske också ekonomiska, i fråga om priserna på böckerna. Det
måste med andra ord taga sikte på en sorts dirigering av det andliga livet.
Som om det skulle kunna läggas under byråkratiska ämbetsmannasynpunkter.

Onsdagen den 14 maj 1947.

Nr 22.

Om utredning av förhållandena inom bokförlag sverksamheten m. m. (Forts.)

Det är klart att det finns missförhållanden på detta område. Här har pekats
på många, men det har också pekats på krafter som verka för avhjälpande
av missförhållandena. Det finns ju förlag som ha fått beröm: vi ha
Kooperativa förlaget, vi ha Tiden, och vi ha åtskilliga andra förlag med samma
tendens, som med hjälp t. ex. av de stora folkrörelserna eller på andra vägar,
även med hjälp av partierna, skulle kunna bilda en motvikt emot de kapitalistiska
tendenser som utan tvivel utöva ett icke välgörande inflytande på
bokproduktionen och bokdistributionen här i landet.

Då jag är säker på att de förhoppningar man ställer på ett statligt ingripande
på detta område icke komma att förverkligas och icke kunna förverkligas,
litar jag mera på dessa frivilliga krafter och ber att få ansluta mig till
det yrkande om avslag på utskottets utlåtande som redan är ställt.

Herr Olsson, Oscar: I anledning av herr Nermans anförande ber jag att få
påpeka, att vad jag menade var, att om vi haft ett statligt bokförlag, skulle
en socialdemokratisk regering utan vidare ha kunnat effektuera herr Nermans
beställning.

Herr Näsström: Jag vill bara reagera mot ett uttryck som fälldes av herr
Näsgård. Han sade ungefär, att herr Lindström företräder en gammalliberal
uppfattning. Det tycker jag var en förolämpning mot liberalismen. Jag anser
att när herr Lindström inte ens kan vara med om en utredning, måste man
tolka det som om han anser att det är bra som det är, och det bruka vi annars
kalla för en stockkonservativ uppfattning.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt de därunder förekomna yrkandena propositioner, först på bifall till
samt vidare på avslag å vad utskottet i det nu föredragna utlåtandet hemställt;
och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig anse denna proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Arrhén begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad första kammarens första tillfälliga utskott hemställt
i sitt utlåtande nr 11, röstar

Ja;

Den, det ej vill. röstar

Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 59;

Nej — 48.

Därjämte hade 13 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Jämlikt § 63 riksdagsordningen skulle kammarens beslut i förevarande ärende
genom utdrag av protokollet delgivas andra kammaren.

Första kammarens protokoll 1047. Nr

Nr 22.

Onsdagen den 14 maj 1947.

Föredrogos ånyo första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtanden:
nr 12, i anledning av väckt motion om utredning rörande den inom arméns
tygverkstäder anställda lägre personalens utbildnings- och arbetsförhållanden;
samt

nr 13, i anledning av väckt motion angående effektivare åtgärder mot ocker
vid försträckning.

.Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande
nr 8, i anledning av väckta motioner dels om utredning rörande vissa
befolkningspolitiska och näringspolitiska problem, dels ock om utredning rörande
landsbygdens arbetskraftsproblem m. m., bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt;

och skulle jämlikt § 63 riksdagsordningen detta beslut genom utdrag av protokollet
delgivas andra kammaren.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade propositioner
och skrivelse nr 257—262, 264 och 266.

Anmäldes utrikesutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr 189, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående godkännande av ett
mellan Sverige och Polen träffat avtal rörande regleringen av varuutbytet mellan
Sverige och Polen m. m.

Skrivelseförslaget godkändes under förutsättning att utskottets hemställan
i utlåtande nr 7 bifölles även av andra kammaren.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 194, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsverkets
övertagande av vissa städers förpliktelser beträffande innehavare av befattningar,
vilka vid upphörande av rådhusrätterna i samma städer komma att indragas
m. m.;

nr 195, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1946/47, i vad propositionen
avser justitiedepartementets verksamhetsområde;

nr 196, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1946/47, i vad propositionen
avser socialdepartementets verksamhetsområde; samt

nr 201, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1946/47, i vad propositionen
avser finansdepartementets verksamhetsområde.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr 207, till
Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om skattefrihet i vissa fall för realisationsvinst vid expropriation m. m.,
jämte en i ämnet väckt motion.

Skrivelseförslaget godkändes under förutsättning att utskottets hemställan
i betänkande nr 32 bifölles även av andra kammaren.

Onsdagen den 14 maj 1947.

Nr 22.

Anmäldes jordbruksutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr 210, till
Konungen i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 10 § lagen den 13 maj 1932 (nr 107) om liäradsallmänningar.

Skrivelseförslaget godkändes under förutsättning att utskottets ''hemställan,
i utlåtande nr 35 bifölles även av andra kammaren.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 302, av herr Bergvall m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående förändring i avseende å löneställning och antal beträffande vissa
ordinarie befattningar vid kommunikationsverken m. m.;

nr 303, av herr Eriksson, Einar, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående''förändring i avseende å löneställning och antal beträffande vissa ordinarie
befattningar vid kommunikationsverken m. m.;

nr 304, av herr Sundberg, Carl, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående förändring i avseende å löneställning och antal beträffande vissa ordinarie
befattningar vid kommunikationsverken in. m.; samt

nr 305, av herr Söderkvist m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående vissa byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus m. m.

import av
utländsk
arbetskraft
m. m.

Herr Wistranil erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman! I nu rådande
tid av bristande tillgång på arbetskraft uppkom tidigt tanken pa att ot)

genom import av arbetare från utlandet införskaffa lämplig arbetskraft till
vårt land. Redan på ett tidigt stadium lära svenska företag hava ordnat för
import av arbetskraft och uppnått vissa resultat, vilka emellertid inhiberades
genom att saken omhändertogs av den av statsmakterna tillsatta beredningen
för anskaffning av utländsk arbetskraft..

En i pressen observerad resa till Italien gjordes därefter i september 194b
av eu delegation under ledning av beredningens ordförande, direktör Eolke
Thunborg. Något synligt resultat av denna resa har emellertid icke framkommit
förr än för någon tid sedan, då i tidningarna meddelades, att ett 500-tal
italienska arbetare vore att förvänta till Sverige. Angående utvecklingen av
frågan för framtiden har intet väsentligt hittills blivit tillkännagivet. .Med
anledning av det allmänna intresse, som frågan om ökad tillgång på kvalificerad
arbetskraft tilldrager sig i olika läger och ur olika synpunkter, anhåller
jag härmed om första kammarens tillstånd att till herr statsrådet Mossberg

rikta följande interpellation.

Är herr statsrådet villig lämna kammaren en redogörelse för hittills vidtagna
åtgärder för anskaffande av utländsk arbetskraft ävensom för de villkor,
vilka äro förenade med den utländska arbetskraftens anställning här i riket
(lön, resekostnader och andra förmåner etc.)?

År herr statsrådet villig likaledes lämna upplysning, angående de kostnader
för statsverket, som hittills föranletts av dess befattning med anskaffningen
av utländsk arbetskraft, och angående de sannolika kostnaderna i fortsättningen? -

På gjord proposition medgav kammaren, att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:

nr 111, i anledning av väckta motioner om statsbidrag till ett vattenförsörjnings-
och avloppsföretag inom Öckerö kommun;

Nr 22.

Onsdagen den 14 maj 1947.

nr 112, i anledning av väckta motioner om anslag till väg Tännäs kyrkby—
Tännåns kraftstation;

nr 113, i anledning av väckt motion angående utökning i vissa fall av frikretsarna
för landsbygdens telefonabonnenter; och

nr 114, i anledning av väckt motion om byggande av en fiskehamn vid
Örnahusen ;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 39, i anledning av väckt motion om ersättning till arbetaren K. E. E.
Eriksson för sjukdom, ådragen under militärtjänstgöring; och

nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tjänstepensionsunderlag
för vissa befattningshavare vid polisväsendet; samt

första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 9, i anledning av
väckt motion om utredning rörande rationellt ordnande av textil- och beklädnadsindustriens
organisation in. m.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.45 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Fredagen den l(j maj 1947.

Nr 22.

Fredagen den 16 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen; och dess förhandlingar leddes
av herr förste vice talmannen.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 212, i anledning av väckta motioner om viss ändring i 10 § uttagningsf
örordningen:

nr 213, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till arbetstidslag
för hotell, restauranger och kaféer m. m.; samt

nr 214, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 257, med förslag till prisregleringslag.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Ma j ds proposition
nr 258, angående reglering av sockernäringen i riket m. in.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 259, med förslag till lag om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens
främjande.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 260, med förslag till lag angående ändring i lagen den 28 maj 1937
(nr 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar
m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 261, angående vissa anslag till socialstyrelsen; samt
nr 262, angående bidrag till undervisnings- och upplysningverksamhet rörande
arbetarskydd.

Efter föredragning av Kungl. Maj:ts skrivelse nr 264. med tillkännagivande
att ett i statsverkspropositionen under kapitalinvesteringar bebådat förslag
angående räntan å nya egnahemslån icke kommer att föreläggas riksdagen,
beslöts att denna skrivelses innehåll skulle meddelas jordbruksutskottet och
skrivelsen läggas till handlingarna.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj ds proposition nr
266, angående bidrag till kristidsnämndernas verksamhet.

Nr 22.

Fredagen den 16 maj 1947.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet nedannämnda motioner:
nr 302, av herr Bergvall ra. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående förändring i avseende å löneställning och antal beträffande vissa ordinarie
befattningar vid kommunikationsverken m. m.;

nr 303, av herr Eriksson, Einar, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående förändring i avseende å löneställning och antal beträffande vissa
ordinarie befattningar vid kommunikationsverken in. m.;

nr 305, av herr Söderk vist m. fl., i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående vissa byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus in. m.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets utlåtanden nr bil—114, bankoutskottets
utlåtanden nr 39 och 40 samt första kammarens andra tillfälliga
utskotts utlåtande nr 9.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Johannesson under 14 dagar
från och med den 17 innevarande månad samt herr Wagnsson för tiden
den 17—den 31 maj.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.04 eftermiddagen.

In fidem
G. II. Berggren.

Stockholm 1947. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

47197.?