RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1947:20)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1947. Första kammaren. Nr 20.

Lördagen den 3 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet Sköld, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid detta sammanträde besvara herr BeckFriis
interpellation angående statens åtgärder mot vanhävden å Bogesunds
fideikommiss, erhöll ordet och anförde: Herr talman! Med första kammarens
tillstånd har herr Beck-Friis till mig framställt följande spörsmål.

Är herr statsrådet i stånd att snarast möjligt för riksdagen framlägga en
redogörelse för alla statens åtgärder i syfte att göra slut på vanhävden å
Bogesunds fideikommiss efter expropriationen?

När jag tar till orda i denna fråga, vill jag först till undvikande av missförstånd
påpeka, att expropriationsförfarandet, som, med stöd av lagen den 29
mars 1946 om tvångsinlösen av vanhävdad jordbruksegendom, inleddes med
Kungl. Maj :ts beslut den 29 mars samma år att fideikommissegendomen Bogesund
skulle med lösen avstås till kronan, ännu icke avslutats. Ehuru domänstyrelsen
fått i uppdrag att taga egendomen i besittning för kronans räkning
har äganderätten sålunda tills vidare icke övergått å kronan.

Enligt vad jag inhämtat vidtog domänstyrelsen omedelbart efter besittningstagandet
åtgärder dels till förhindrande av ytterligare förfall, dels för att få
till stånd den under förhandenvarande omständigheter bästa möjliga användningen
av egendomen tillhörig jord och skog. Sålunda kan nämnas att genom
vederbörande domänintendents försorg arrendeavtal träffades såsom ett provisorium
för tiden till den 14 mars 1947 för sju av egendomens åtta brukningsenheter,
varav tre vid tidpunkten för besittningstagandet stodo utan brukare.
För en av dessa brukningsdelar, som på grund av byggnadsbeståndets dåliga
beskaffenhet icke kunde utarrenderas i vanlig ordning, träffades avtal om s. k.
grödköp. I samband med upprättandet av arrendeavtal för tiden från den 14
mars 1947 ha ett flertal åtgärder vidtagits för att åvägabringa en förbättring
av de i många fall synnerligen olämpliga arronderingsförhållandena, varigenom
möjligheterna till ett effektivare utnyttjande av åkerjord och ekonomibyggnader
ökats. Såväl å Bogesunds huvudgård som å en av arrendegårdarna ha
nya arrendatorer antagits.

Beträffande de anstalter som vidtagits i förebyggande syfte för att undvika
en försämring av de ekonomiska förutsättningarna å egendomen i framtiden
torde särskilt vad som åtgjorts för att förhindra en överavverkning av
skogen vara värt att omnämnas. I början av år 1946 hade fideikommissarien
avtalat med en trävarufirma om försäljning på rot av praktiskt taget samtliga
träd av furu och gran av grövre dimension. Här var således fråga om en ren
dimensionshuggning. Vid domänstyrelsens besittningstagande hade avverkningen
redan hunnit gå hårt fram över vissa delar av egendomen, varvid omkring
23 000 träd, i huvudsak över 10 tum, blivit fällda. Den 8 maj träffadi:
domänstyrclsen avtal med förutnämnda bolag om ändrade grunder för utstämplingen,
vilket bland annat innebar att bolaget mot kompensation i särskild ordning
avstod från att slutföra den avtalade avverkningen. Med det nya avtalet,

Första kammarens protokoll 1947. Nr 20. 1

Ang. statens
åtgärder mot
vanhävden å
Bogesunds
fideikommiss.

Nr 20.

Lördagen den 3 maj 1947.

Ang. statens åtgärder mot vanhävden å Bogesunds fideikommiss. (Forts.)
vilket innebar att mera varsamma och lämpliga avverkningsprinciper skulle
tillämpas, beräknades utstämplingen komma att omfatta allenast 60 000 till
70 000 träd, medan den ursprungligen överenskomna, av skogsvårdsstyrelsen
godkända utstämplingen skulle medfört att sammanlagt 224 332 träd blivit
avverkade. Genom detta ingripande ha förutsättningarna för en god skogsvård
å egendomen förbättrats och betydande skönhetsvärden räddats.

Till hithörande åtgärder torde vidare få räknas de igångsatta reparationsarbetena
å Bogesunds slott. På anhållan av domän styrelsen upprättade byggnadsstyrelsen
ett förslag till sådana byggnadsarbeten å slottet, vilka ansågos
nödvändiga för att hindra den fortsatta förstörelsen av byggnaden. Sedan förslaget
blivit i huvudsak godkänt av riksantikvarieämbetet har Kungl. Maj:t
bemyndigat domänstyrelsen att till bestridande av kostnaderna för förbättringsarbetena
tills vidare förskottera ett belopp av 50 000 kronor från statens domäners
fond. Å slottet ha, enligt vad som upplysts, hittills utförts arbeten för
en kostnad av icke fullt 14 000 kronor, varav närmare 9 000 kronor belöpa å
den under 1600-talet uppförda delen av byggnaden.

Vid sidan av nu nämnda ingripanden i syfte att hindra fortsatt förfall
ha en rad olika förbättringsarbeten utförts eller påbörjats. Fullständig ombyggnad
och renovering av ett större bostadshus vid huvudgården till en kostnad
av 26 815 kronor är sålunda under utförande och beräknas bliva slutförd
i början av maj månad innevarande å,r. Härigenom erhållas två fullt tidsenliga
arbetarbostäder om vardera två rum och kök samt härutöver ett enkelrum.
Ytterligare ombyggnadsarbeten bland annat berörande arrendatorsbostaden
vid huvudgården äro planerade av domänstyrelsen.

Genom domänstyrelsens försorg har vidare brunnen vid huvudgården blivit
iordningställd, och en ny brunn för arbetarbostäderna håller på att borras.
Brunnsringar ha anskaffats till tre av arrendegårdarna, och brunnen å en gård
är i det närmaste färdigställd.

Styrelsen har vidare föranstaltat om förbättringsåtgärder å vägarna å egendomen,
vilka vid besittningstagandet befunno sig i synnerligen dåligt skick.
Det kan nämnas, att Svea ingenjörskår i samband härmed åtagit sig att utföra
vissa omläggningar av vägarna. Jämväl den fångkoloni, som efter framställning
av fångvårdsstyrelsen anordnats å Bogesund, har sysselsatts i vägarbeten.
Sålunda har, utefter en vägsträcka på 2 kilometer, dikning, dikesrensning,
kanthuggning och buskröjning företagits, varjämte nya broar, avloppstrummor
och kuivertar blivit anlagda där så erfordrats. Kostnaderna
för dessa arbeten ha hittills belöpt sig till omkring 6 000 kronor. Bland andra
arbeten vid vilka fångarna varit sysselsatta må nämnas upptagning av brunn,
upplöjning av slottsträdgården samt värmeisolering av en manbyggnad vid eu
av utgårdarna under egendomen.

För egendomens elektrifiering har statens vattenfalls verk verkställt principutredning
samt ställt ett belopp av 20 000 kronor till förfogande för nödiga
distributionsanläggningar för leverans av elektrisk ström. I första hand torde
huvudgården komma att elektrifieras.

Av den lämnade redogörelsen torde framgå att, i avvaktan på den plan för
egendomens framtida användning i ärendet tillkallade sakkunniga fått i uppdrag
att upprätta, en råd olika ingripanden och förbättringsåtgärder vidtagits
för att göra slut på vanhävden på Bogesund. Sammanfattningsvis må. sålunda
erinras om följande.

a) Arrendatorer ha anskaffats till de gårdar, vilkas brukare avflyttat på
grund av uppsägning från fideikommissariens sida. Vid förnyade utarrenderingar
har i möjligaste mån en lämpligare jordfördelning genomförts beträffande
brukningsenheterna.

Lördagen den 3 maj 1947.

Nr 20.

Ang. statens åtgärder mot vanhävden å Bogesunds fideikommiss. (Forts.)

b) Skyddsarbeten å Bogesunds slott ha utförts för att förhindra fortsatt förfall.
Fullständig ombyggnad och modernisering av ett större bostadshus vid
huvudgården är under utförande. Förbättringsarbeten å egendomens enskilda
vägar ha påbörjats. Utredning rörande plan för Bogesundstraktens elektrifiering
har verkställts.

e) Uppgörelse har träffats om ändring av tidigare ingånget avtal om försäljning
av skog på rot. På grund härav kommer avverkningen av grövre
skog å de delar, som ännu icke berörts därav, att omfatta ett trädantal utgörande
ungefär 1/3 av det av fideikommissarien försålda antalet träd.

Slutligen må tilläggas att arbetet inom den i det föregående åberopade utredningen
rörande Bogesunds framtida användning numera lär ha framskridit
så långt att utredningen kunnat uppdraga åt två av sina ledamöter att tillsammans
med domänintendenten på grundval av det föreliggande materialet upprätta
ett slutgiltigt program för jordbruksdriften å egendomen.

Herr Beck-Friis: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet få framföra mitt vördsamma tack för det lämnade
svaret på min interpellation. Jag vill nu först med några ord klarlägga skälen,
varför jag ansåg en interpellation önskvärd.

Jag har i interpellationen erinrat om att den provisoriska lagen om tvångsinlösen
av jordbruksegendom antogs för ett år sedan, under motivering att jordbruksministern
fann det ofrånkomligt med ett omedelbart ingripande mot vanhävden
på Bogesund. I princip voro nog många av riksdagens ledamöter tveksamma
inför denna lagstiftning och skulle helst ha velat vänta med avgörandet
tills nu, då det — som vi visste redan i fjol — skulle finnas möjlighet att definitivt
lösa problemet om vanhävdslagstiftningen. Emellertid voro vi väl alla
medvetna om att förhållandena på Bogesund voro ytterst otillfredsställande
och att det därför i detta aktuella fall fanns åtskilligt som talade för ett snabbt
beslut.

Vad som nu åter riktat uppmärksamheten på saken är den omständigheten,
att förre innehavaren av Bogesund, friherre Nils von Höpken, i februari i år
uppvaktat samtliga riksdagsmän med en diger skrivelse, i vilken han riktar
grava anmärkningar mot de statliga myndigheterna för skötseln av Bogesund
efter dess tvångsinlösen. Denna skrivelse är sedermera tryckt och distribirerad
även till andra personer än riksdagens ledamöter.

Jag vill här endast erinra om några punkter i denna skrivelse. Friherre von
Höpken påstår, att staten inte vidtagit den minsta förändring i fråga om brukningen
av de av honom sammanslagna gårdarna. Han vill rent av göra gällande,
att de av Kungl. Maj:t anbefallda åtgärderna rörande det s. k. Åskrikegärdet
— åtgärder som genom utslag anbefalldes den dåvarande fideikommissarien
redan i september 1944 — ännu inte blivit vidtagna. Han säger också, att inte
någon del av arealen på själva huvudgården blivit höstsådd, att endast trettio
tunnland liöstplöjts och att boskapsskötseln försummats och gått tillbaka. Liknande
beskyllningar göras också i fråga om skötseln av Söderby gård och
Tenö gård. Vidare påstår von Höpken, att ännu ingenting gjorts för att genomföra
de förbättringar i fråga om brunnarna, som hälsovårdsnämnden så starkt
påyrkat, och att det material, som han år 1945 låtit föra fram för sådana reparationer,
fortfarande inle kommit till användning.

Jag har i min interpellation inte velat yttra mig om sanningshalten i dessa
och andra påståenden i von Höpkens skrivelse. Var och eu, som läser denna
skrivelse, får ett starkt intryck av författarens brist på objektivitet. Han preciserar
emellertid sina beskyllningar på så många punkter, att det synts mig
önskvärt att få ett klarläggande av saken. För regeringen och för staten över -

Nr 20.

Lördagen den maj 1947.

Ang. statens åtgärder mot vanhävden å Bogesunds fideikommiss. (Forts.)
huvud taget vore det ju olyckligt, om en person, som vanhävdat sin egendom
och därför tvingats frånträda den, utan att bli vederlagd skulle kunna beskylla
staten för fortsatt vanhävd.

Statsrådet Sköld har nu lämnat sitt svar på interpellationen, och därmed
ha vi fått vad som populärt brukar kallas »ökad insyn i företaget». Det genomgående
intrycket av denna insyn synes mig vara, att vissa åtgärder redan utförts
eller påbörjats på Bogesund, men att flertalet ingrepp ännu befinner sig på planeringsstadiet
i avvaktan på den utredning om egendomens framtida användning,
som de särskilt tillkallade sakkunniga fått i uppdrag att utföra.

Jag inser till fullo svårigheterna att vidtaga åtgärder för att åstadkomma
bättre förhållanden på Bogesund. innan en sådan fullständig plan föreligger.
Denna min uppfattning delas tydligen också av statsrevisorerna, som .ju anmärkt
på den av statsrådet nyss omtalade åtgärden att igångsätta reparationsarbeten
eller kanske rättare skyddsarbeten på slottet, innan dess framtida öde avgjorts.

Särskilt stora synas mig svårigheterna vara, då det gäller själva jordbruksdriften.
Det får väl inte anses alldeles uteslutet, att de sakkunniga komma fram
till samma uppfattning som baron von Höpken, nämligen att jordbruksdriften
bör bedrivas extensivt med hänsyn till möjligheterna att inom en inte alltför
avlägsen framtid utnyttja området som tomt- och industrimark eller för fritidsändamål
och dylikt. Vad som enligt statsrådets svar hittills gjorts för jordbrukets
förbättrande kan knappast medföra någon omedelbar ökning av produktionen.
Förbättringar av bostäder, vägar och brunnar äro liksom egendomens
elektrifiering allt arbeten, som endast indirekt och på lång sikt kunna medföra
nya produktionsbetingelser. I själva verket får jag det intrycket,° att man befinner
sig i det ganska besvärliga valet mellan två olika tillvägagångssätt. Det
ena — att gå fram med all den snabbhet, som tycktes vara förutsatt vid riksdagens
behandling av ärendet i fjol. Det andra att förhalla sig relativt a\ -vaktande i väntan på de förslag av mera varaktig betydelse, som de förutnämnda
särskilda sakkunniga ha att framlägga. _ o

Vad så skogsbruket beträffar, skulle friherre von Höpken — åtminstone när
det gäller ett tidigare skede — snarare kunna klandras^ för att ha avverkat för
litet skog än för mycket. Under en period pa nära tva årtionden, från 1921 till
1940. synas inga som helst saluavverkningar ha förekommit. Genom att låta
skogen stå orörd torde hans avsikt just ha varit att rädda de skönhetsvärden,
som statsrådet talade om. Om von Höpken ändrat uppfattning beträffande skogens
skötsel på grund av de stora vedavverkningar, som myndigheterna alagt
honom, eller om han gjort det av andra orsaker, känner jag inte till. Det maste
emellertid hälsas med stor tillfredsställelse att domänstyrelsen lyckats stoppa
en avverkning, som skogsvårdsstyrelsen inte med nuvarande lagstiftning kunnat
förhindra.

Jag spårar i denna med hänsyn till Bogesunds skogarna fördelaktiga uppgörelse
chefens för domänstyrelsen ledande hand, och jag vågar uttala förhoppningen.
att det skall bli denna styrelse möjligt att under hans erfarna ledning
komma till rätta med övriga missförhållanden vid Bogesund.

Herr statsrådet Sköld: Herr talman! Det var egentligen bara ett uttryck i
herr Beck-Friis anförande, som föranleder mig till en replik. Han sade att
det inte var osannolikt att myndigheterna kunde komma till samma uppfattning
om den framtida skötseln av Bogesund som den förre fideikommissanen.
Jag vill svara, att så illa kan det aldrig komma att gå; det är otankbart

Det är ju möjligt, att någon har missuppfattat direktiven för den tillsatta
utredningen. Denna har fått i uppdrag att söka ange riktlinjer för Bogesunds
användning på lång sikt, för bebyggelse, för fritidsändamål o. s. v. Darmed

Lördagen den 3 maj 1947.

Nr 20.

Ang. statens åtgärder mot vanhävden å Bogesunds fideikommiss. (Forts.)
är ingenting sagt om huruvida ett sådant utnyttjande skall komma till stånd.
Avgörandet därvidlag kommer helt och hållet att lämnas åt framtiden. Men
det är självklart att man, innan man igångsätter förbättringsarbeten på lång
sikt i jordbruket och skogsbruket, bör ha någon uppfattning om utvecklingen
på längre sikt för att kunna lägga åtgärderna i fråga om såväl jordbruket
som skogsbruket på ett sådant sätt, att de gå tillsammans med vad man kan
beräkna såsom naturligt för en längre tidsperiod. Denna allmänna översyn
är helt naturligt nödvändig, när det gäller att ta ståndpunkt exempelvis till
hur man skall förfara med ett jordbruk, som nu praktiskt taget saknar alla
ekonomibyggnader. Var och en som har sett förhållandena på ort och ställe
förstår, att det inte är möjligt att snabbt få till stånd ett förstklassigt jordbruk,
då det inte finns möjlighet att ens reparera ladugårdarna på de olika
bruknings enheter na.

Om man nu tycker, att de omedelbara åtgärderna för Bogesunds iståndsättande
inte ha inneburit några revolutionerande framsteg under den mycket
långa tidrymd, som ett år möjligen kan Sägas utgöra, så vill jag endast svara:
kom ihåg hur lätt det är att riva ned och förstöra någonting, men vilka
stora problem som skall alltid möta den, som skall försöka upprätta någonting
— och framför allt ett jordbruk — ur förfallet. För min del anser jag, att från
domänstyrelsens sida har gjorts vad som varit möjligt att genomföra under
detta år, om man nämligen velat ta skälig hänsyn till de arrendatorer, som
funnos på Bogesund vid tidpunkten för statens övertagande av skötseln. Dessa
arrendatorer åtnjöto dock vissa civilrättsliga garantier, som kronan naturligtvis
med stöd av lagstiftningen kunde avklippa, men som man icke direkt
velat sätta ur kraft. Myndigheterna ha i stället fått gå fram med en viss
mjukhet, och detta är delvis orsaken till att man inte på ett år har kunnat
göra mer än vad jag nu redovisat.

Herr statsrådet Nilsson avlämnade Kungl. Maj :ts proposition nr 236, angående
förändring i avseende å löneställning och antal beträffande vissa ordinarie
befattningar vid kommunikationsverken m. m.

Justerades protokollen för den 26 och den 28 innevarande månad.

Vid förnyad föredragning av utrikesutskottets utlåtande nr 6, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition angående godkännande av en mellan Sverige och
Finland träffad överenskommelse rörande det svensk-finska varuutbytet, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo bevillningsutkottets betänkande nr 29. i anledning av Kungl. FörordningsMaj
ds proposition med förslag till förordning om krigskon junkturskatt för år förelag om

1947 jämte i ämnet väckta motioner. krigskonjunk turekatt

för

I en den 14 februari 1947 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad pro- dr 1947.
position, nr 72, hade Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till förordning om krigskonjunkturskatl för år 1947.

I förevarande förordningsförslag var 9 § så lydande:

1 mom. För krigskonjunkturskatten fastställes ett grundbelopp. Detta skall
utgöra,

a) beträffande rörelse:

Nr 20.

Lördagen den 3 maj 1947.

Förordningsförslag om krigskonjunkturskatt för år 1947. (Forte.)

å den del av den beskattningsbara merinkomsten som

ej överstiger 20 % av motsvarande jämförelseinkomst: ................ 50 !»,

överstiger 20 men ej 50 % av motsvarande jämförelseinkomst: ........ 60 %,

överstiger 50 % av motsvarande jämförelseinkomst: .................. 70

b) beträffande övriga förvärvskällor:

50 procent av den beskattningsbara merinkomsten.

Avser beskattningsåret ej samma antal månader som det antagna jämförelseåret,
skall motsvarande jämförelseinkomst upptagas till ett med hänsyn
härtill jämkat belopp. Den motsvarande jämförelseinkomsten utföres i fulla
hundratal kronor, så att överskjutande belopp, som icke uppgår till fullt hundratal
kronor, bortfaller.

2 möm. Krigskonjunkturskatten skall, utom i fall varom nedan sägs, utgöra
det enligt 1 mom. fastställda grundbeloppet.

Har skattskyldig jämlikt 19 § 2 mom. erhållit uppskov med taxeringen till
krigskonjunkturskatt och har skatt till staten för inkomst under beskattningsåret
1946 påförts på grund av punkt 3 eller 4 av övergångsbestämmelserna
till uppbördsförordningen den 31 december 1945 (nr 896) innan taxeringen
till krigskonjunkturskatt verkställes, skall krigskonjunkturskatten utgöra det
enligt 1 mom. fastställda grundbeloppet efter avdrag av det belopp, varmed
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt samt annan skatt till staten, som påförts
enligt nyssnämnda övergångsbestämmelser, skulle hava minskats, om
krigskonjunkturskattens grundbelopp avdragits från det till statlig inkomst- och
förmögenhetsskatt taxerade beloppet och det därefter återstående beloppet utgjort
taxerat belopp.

Har skattskyldig taxerats till krigskonjunkturskatt år 1948 för inkomstökning.
för vilken vederbörande är skattskyldig enligt förordningen om statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt vid 1948 års taxering, skall krigskonjunkturskatten
utgöra det enligt 1 mom. fastställda grundbeloppet efter avdrag
av det belopp, varmed statlig inkomst- och förmögenhetskatt samt annan
i preliminär skatt under år 1947 ingående skatt till staten skulle hava
minskats, om krigskonjunkturskattens grundbelopp avdragite från det till statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade beloppet och det; därefter återstående
beloppet utgjort taxerat belopp.

Till utskottets behandling hade överlämnats de i anledning av propositionen
väckta likalydande motionerna I: 228 av herrar Wistrand och Wehtje samt
II: 340 av herr Olson i Göteborg.

Till behandling i samband med förevarande proposition hade utskottet därjämte
upptagit de under motionstiden vid riksdagens början väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande motionerna 1:141 av herr Wehtje
m. fl. och II: 236 av herr Olson i Göteborg.

Utskottet hade i det nu föreliggande betänkandet på åberopade grunder hemställt,

A) att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 72 samt med avslag å de likalydande motionerna 1: 228 av herrar
Wistrand och Wehtje samt II: 340 av herr Olson i Göteborg, antaga, det vid
propositionen fogade förslaget till förordning om krigskonjunkturskatt för år
1947;samt

B) att de likalydande motionerna 1:141 av herr Wehtje in. fl. och 11:236
av herr Olson i Göteborg måtte av riksdagen lämnas utan åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar Veländer, Wehtje. Henriksson och Olson
i Göteborg, vilka på anförda skäl hemställt,

Lördagen den 3 maj 1947.

Nr 20.

Förordnings förslag om krigskonjunkturskatt för år 1947. (Forts.)

A) att riksdagen måtte, med förklarande, att Kungl. Maj:ts förevarande
proposition nr 72 icke kunnat av riksdagen oförändrad bifallas, samt i anledning
av de likalydande motionerna 1: 228 av herrar Wistrand och Wehtje
samt II: 340 av herr Olson i Göteborg, antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om krigskonjunkturskatt för år 1947 med den ändringen
att 9 § 2 mom. erhöll följande lydelse:

»Krigskonjunkturskatten skall utgöra det enligt 1 mom. fastställda grandbeloppet
efter avdrag av det belopp, varmed skatt till staten för inkomst och
förmögenhet för år 1947 skulle hava minskats, om krigskonjunkturSkattens
grundbelopp avdragits från det till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade
beloppet och det därefter återstående beloppet utgjort taxerat belopp.

Vid tillämpning av stadgandet i föregående stycke skall hänsyn jämväl
tagas till de skatter, som skulle hava erlagts, därest icke jämlikt övergångsbestämmelserna
till uppbördsförordningen den 31 december 1945 (nr 896)
eftergift därav medgivits, därvid dessa skatter skola beräknas efter de grunder.
enligt vilka skatter för inkomst och förmögenhet komma att ingå i den
preliminära skatten för år 1948.» ävensom

B) att riksdagen måtte i anledning av de likalydande motionerna 1: 141
av herr Wehtje m. fl. och II: 236 av herr Olson i Göteborg besluta:

1. att 9 § 2 mom. förordningen den 21 juni 1946 om krigskonjunkturskatt
för år 1946 (nr 361) skulle erhålla följande lydelse:

»Krigskonjunkturskatten skall utgöra det enligt 1 mom. fastställda grundbeloppet
efter avdrag av det belopp, varmed skatt till staten för inkomst och
förmögenhet för år 1946 skulle hava minskats, om krigskonjunkturskattens
grundbelopp avdragits från det till inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade
beloppet och det därefter återstående beloppet utgjort taxerat belopp.

Vid tillämpning av stadgandet i föregående stycke skall hänsyn jämväl
tagas till de statliga skatter, som skulle hava erlagts, därest icke jämlikt
övergångsbestämmelserna till uppbördsförordningen den 31 december 1945
(nr 896) viss eftergift av skatter medgivits, därvid värnskatt skall beräknas
efter de debiteringsgrunder. enligt vilka sådan skatt ingår i den preliminära
skatten för år 1947.»

2. att tredje och fjärde styckena i punkt 6) av övergångsbestämmelserna
till uppbördsförordningen den 31 december 1945 (nr 896), sådana dessa löde
enligt förordningen den 29 juni 1946 (nr 472), skulle utgå samt

3. att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Ma,j:t ville utfärda
bestämmelser angående restitution av krigskonjunkturskatt i de fall detta föranleddes
av nu angivna författningsändringar ävensom de tillämpningsföreskrifter
i övrigt, som på grund av samma författningsändringar kunde bliva
erforderliga.

Herr Velander: Herr talman! Den till utskotts betänkandet fogade reservationen
berör spörsmål, som mycket livligt, diskuterades bär i kammaren vid
fjolårets riksdag. Nu såsom då är det väl litet svårt för utskottsmajoriteten
och reservanterna att helt förstå varandra. Jag skall emellertid tillåta mig att
något antyda reservanternas synpunkter.

Den nya uppbördsförordningen trädde som bekant i kraft den I januari i
år. Från och med sagda dag skola för det löpande inkomståret utgående skatter
erläggas i form av preliminärskatt. Denna preliminärskatt skall sedan gå
i avräkning mot den slutliga skatt, som i vanlig ordning fastställes vid den
ordinarie taxeringen. Om vi i detta sammanhang helt bortse från uppbördsförordningens
övergångsbestämmelser, skulle resultatet för de skattskyldiga

Nr 20.

Lördagen den ;; maj 1.947.

Förordningsförslag om krigskonjunkturskatt för år 1947. (Forte.-)
bli, att de under innevarande år skulle ha att erlägga preliminärskatten å
inkomst och förmögenhet under år 1947 samt därjämte dels på grund av
1946 års taxering halva inkomst- och förmögenhetsskatten, hela värnskatten
och hela den kommunala inkomstskatten, dels också på grund av årets taxering
halva inkomst- och förmögenhetsskatten. Det är klart, att detta måste
framstå såsom fullkomligt uteslutet. De skattskyldiga skulle som regel sakna
möjlighet att med årets inkomster täcka de skattebelopp, som de skulle ha att
utgöra. Man har därför redan från början ansett, att en sådan ordning skulle
vara både obillig och orimlig. Av den anledningen ha också i uppbördsförordningens
övergångsbestämmelser inrymts föreskrifter om att de direkta statsskatterna
på grund av taxeringen år 1946 och taxeringen år 1947 inte skola
utgå, i den män dessa skatter förfalla till betalning under åren 1947 och
1948. Den enda skatt, som utgjorts på grund av taxeringen år 1946, liar varit
den del av inkomst- och förmögenhetsskatten, som förföll till betalning
i november detta år. I övrigt ha dessa skatter eftergivits eller efterskänkts,
.som det plägar heta — i själva verket är det här som regel inte fråga om
något eftergivande eller efterskänkande i vanlig mening. Under förutsättning
att den skattskyldiges inkomst år 1947 är lika hög som hans inkomst
år 1945, kommer den skattskyldige att i år, med den nya ordningen, erlägga
precis samma skatt, som han skulle ha utgjort med utgångspunkt från den
tidigare gällande ordningen. Jag tillåter mig att i sammanhanget än en gång
betona, att denna skatteeftergift uteslutande har tillkommit med hänsyn till
den skattskyldiges möjligheter att fullgöra den skattebetalning, som åvilat
eller åvilar honom.

För reservanterna framställer sig då den frågan, huruvida det kan vara mindre
obilligt gent emot den skattskyldige, att han nödgas erlägga — om jag så får
uttrycka mig — de eftergivna skatterna i form av krigskonjunkturskatt än i
form av statlig inkomst- och förmögenhetsskatt. Denna frågeställning klarlägger
reservationens materiella innehåll. Det är nämligen så, att den krigskonjunkturbeskattade
inkomsten för såväl år 1946 som år 1947 inte blir föremål för någon
skatteeftergift. Skatteeftergiften vid den ordinarie inkomst- och förmögenhetsbeskattningen
tages igen i form av en förhöjd krigskonjunkturskatt. För att belysa
reservanternas tankegång skall jag tillåta mig att anföra ett par exempel,
som antyddes även under fjolårets debatt här i kammaren. Vi tänka oss en skattskyldig,
som har ett till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt taxerat belopp
av 20 000 kronor, varav hälften utgör den till krigskonjunkturskatt beskattningsbara
merinkomsten; det är alltså 10 000 kronor av hans inkomst, som ansetts
ha tillförts honom på grund av krigsförhållandena. Hur kommer det att ställa
sig för honom? Grundbeloppet blir för denne skattskyldige 50 procent av
10 000 kronor, d. v. s. 5 000 kronor. Om vi hålla oss till krigskonjunkturbeskattningen
för år 1946 och förutsätta, att någon skatteeftergift icke kommit
emellan, skulle han haft att erlägga 30 procent av dessa 5 000 kronor i form
av ordinarie statsskatt, d. v. S. 1 500 kronor, och 3 500 kronor i krigskonjunkturskatt.
Skatteeftergiften för denne skattskyldige på grund av taxeringen
år 1946 motsvarade emellertid 2/s av den ordinarie statsskatt, som han eljest
haft att erlägga. Han kom alltså undan med 500 kronor i statlig inkomstoch
förmögenhetsskatt. Den skattelättnad, som i enlighet härmed skulle ha
kommit honom tillgodo, för den händelse han blivit behandlad på samma
sätt som övriga skattskyldiga, utgjorde sålunda 1 000 kronor. Men denna
skattelättnad av 1 000 kronor tas i detta fall igen genom att krigskonjunkturskatten
höjes från 3 500 till 4 500 kronor. Om jag så utgår från krigskonjunkturskatten
inte för år 1946 utan för år 1947. då alla direkta statsskatter
på grund av taxeringen sistnämnda år regelmässigt — det finns vissa undan -

Lördagen den 3 maj 1947.

Nr 20.

Förordnings förslag om hr ig skon jun Idurs katt för år 1947. (Forts.)
tåg — energi vits, kommer denne vår skattskyldige att betala icke 3 500
kronor, icke heller 4 500 kronor utan 5 000 kronor i krigskonjunkturskatt.

Jag skall ta ett annat exempel, som hänför sig till det läge, vari bolagen
och andra juridiska jpersoner kommit. Den ordinarie statsskatten för de juridiska
personerna har ju varit 32 procent — 12 procent i form av värnskatt och
20 procent i form av inkomstskatt. Om vi hålla oss till krigskonjunkturbeskattningen
för år 1946, var det ju så, att de direkta statsskatterna på grund av
taxeringen sagda år eftergivits med undantag av dem, som förföllo till betalning
vid uppbördstämman i november. Hälften av inkomstskatten betalades
alltså då, medan den andra hälften, som skulle ha förfallit till betalning i år.
bortföll. Likaså bortföll hela värnskatten på 12 procent. Skatteeftergiften för
bolagen blev alltså 22 procent. Krigskonjunkturskatten för bolag är som bekant
progressiv och motsvarar ett grundbelopp, beräknat efter resp. 50, 60 och
70 procent av merinkomsten. På grund av krigskonjunkturbeskattningens samband
hitintills med den ordinarie beskattningen inträdde emellertid en förskjutning
nedåt i dessa procenttal så, att man i stället för 50, 60 och 70 procent
hade att räkna med en krigskonjunkturskatt av resp. 34, 40,8 och 47,6
procent av merinkomsten. Men, när det gäller krigskonjunkturbeskattningen
för år 1946 bli dessa procenttal resp. 45, 54 och 63 och resultatet det, att en
juridisk person eller ett bolag med eu till krigskonjunkturskatt beskattningsbar
merinkomst i exempelvis högsta progressionsskiktet får betala 63 procent
i form av krigskonjunkturskatt och 32 procent i form av ordinarie statsskatt.
Bolaget skulle med andra ord i statsskatter få betala 95 procent, under det att
detsamma, om skatteeftergiften kommit det tillgodo, inte skulle behövt betala
mer än 79,6 procent av den krigskonjunkturskatt underkastade merinkomsten.
Härtill kommer sedan kommunalskatten därå med 10 eller 11 procent, och därmed
äro vi uppe i ett totalt skattebelopp att erläggas under innevarande år, som
väsentligt överstiger inkomsten, förutsatt att denna har förblivit densamma.
Om vi sedan tänka oss krigskonjunkturbeskattningen enligt det föreliggande
förslaget, alltså för år 1947, skulle i det fall, som jag här talat om, krigskonjunkturskatten
uppgå till 70 procent av merinkomsten, därtill skulle komma en
ordinarie statsskatt, motsvarande 32 procent. De statliga skatternas sammanlagda
belopp skulle alltså överstiga 100 procent av merinkomsten, och därtill
komma kommunalskatterna.

_ Om vi i stället skulle taga sikte på fysiska personer, vilkas inkomstbeskattning
är progressiv, och förutsätta att de, som erlägga krigskonjunkturskatt, i
regel befinna sig ganska högt upp i inkomstskikten, är det ju klart, att det
totala belopp, som vederbörande skulle komma att erlägga i statsskatt, blir
väsentligt högre än i det exempel jag här har tillåtit mig att anföra, alltså väsentligt
högre än 100 procent av merinkomsten.

Från här antydda utgångspunkter ha reservanterna funnit sig böra ställa
sig på samma ståndpunkt, som intagits i de i betänkandet redovisade motionerna.

Jag kunde, måhända i detta sammanhang, stanna med vad jag hör anfört.
•lag skulle dock vilja rikta kammarens uppmärksamhet på innehållet i de remissyttranden,
som äro fogade till utskottets betänkande. Man räknade med i
utskottet, att, när utskottsmajoriteten var med om att remittera motionerna, utskottsmajoriteten
också skulle vara benägen att fästa ett betydande avseende
vid vad dessa remissinstanser kunde komma att anföra - - det visste man ju inte
i förväg.

Tre remissinstanser ha nu avstyrkt bifall till motionerna. De övriga ha tillstyrkt
hd fall till dem. Av dessa tillstyrkande remissinstanser har man i första
rummet att fästa sig vid kammarrättens mycket uttömmande och klarläggande

Nr 20.

Lördagen den maj 1947.

Förordnings för slag om krigskonjunkturskait för år 1947. (Forts.)
belysning av de spörsmål, som i motionerna berörts. Kammarrätten kommer
fram till ett otvetydigt tillstyrkande av bifall till motionerna. Kooperativa förbundet,
Centrala krigskonjunkturskattenämnden samt länsstyrelserna i Malmöhus
län och Västmanlands län komma också fram till otvetydiga tillstyrkanden
av bifall till motionerna. Man bör uppmärksamma, att det från utskottsmajoritetens
sida inte gjorts det minsta försök att i utskottsbetänkande! på
någon punkt bemöta vad dessa tillstyrkande remissinstanser ha anfört.

Av de yttranden, som avgivits av de tre remissinstanser, vilka inte tillstyrkt
bifall till motionerna, nämligen överståthållarämbetet, som fallit tillbaka på
ett yttrande av taxeringsintendenten Holdo. länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län och länsstyrelsen i Västernorrlands län, är det som avgivits av länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län mycket intressant. Det är intressant inteblott
ur den synpunkten, att länsstyrelsen bemödar sig om att åstadkomma en
grundval för sitt ståndpunktstagande. utan även ur den synpunkten, att länsstyrelsen
kommer fram till det resultatet, att den uppfattning är riktig, som
har hävdats av motionärerna och av reservanterna, att den skatteeftergift, som
medgivits enligt uppbördsförordningens övergångsbestämmelser, har tagits tillbaka
vid krigskonjunkturbeskattningen, såsom bestämmelserna därom utformades
år 1946. Denna länsstyrelse för sedan, såvitt jag har förstått, ett resonemang
som inte alls sammanfaller med synpunkter, som från utskottsmajoritetens
sida i fjol åberopades till stöd för ställningstagandet i det utskottsbetänkande,
som då förelåg.

Jag skall inte trötta kammaren längre, utan hemställer, herr talman, i anslutning
till det anförda, om bifall till den vid betänkandet fogade reservationen.

Herr Birg, Johan: Herr talman! Såsom kammarens ledamöter säkert äro
medvetna om, är det föreliggande spörsmålet rätt komplicerat, och det skulle
inte förvåna mig om många av kammarens ledamöter ha svårt att bilda sig
ett verkligt begrepp om särskilt vad reservanterna ha att stödja sig på i sina
yrkanden. Jag tror emellertid att det skall kunna gå att på ett rätt enkelt
sätt klarlägga vad frågan ändå gäller.

När krigskonjunkturskatten år 1940 infördes, voro vi ju alla överens om
att det inte var någon vanlig skatt man pålade inkomsttagarna, utan. såsom
det uttrycktes i såväl den då föreliggande propositionen som i utskottsbetänkandet.
innebar denna skatteform att krigsvinster, som framkallats av en hela
samhället drabbande olycka, borde indragas till det allmänna. Det var huvudprincipen.
Dessa vinster ansågos således, om de voro grundade på sådana omständigheter,
som angåvos i lagen, utgöra någonting som egentligen icke borde
ha tillkommit den som förvärvat dem. Att utröna huruvida verklig krigsvinst
förelegat eller inte, d. v. s. att söka utröna grunderna för tillkomsten av denna
vinst, är naturligtvis mycket svårt, och det tjänar ingenting till att nu gruva
sig över att tillämpningen av krigskonjunkturlagen har varit vansklig och att
i åtskilliga fall — därom är jag övertygad — man fått handla på måfå vid
bedömandet av vad som har varit krigsvinst eller inte. Men detta är nu en
sak för sig. Om sedan krigskonjunkturskatten, som skatt sedd, varit hård, ja.
därom kan man tvista.

Rätteligen borde ju — och den uppfattningen hävdades vid skattens införande
— hela krigsvinsten, eftersom den framkallats av en hela samhället
drabbande olycka, dragas in. Det gjorde man nu inte, utan man lade beslag
endast på en del av denna vinst, men när man då genom denna konfiskation
hade tillägnat sig en del av vinsten, ansågs det icke rimligt att den, som
hade förvärvat denna vinst och frånhänts en del av densamma genom skatt

Lördagen den 3 maj 1947.

Nr 20.

Förordnings förslag om Jcrigskonjunkturskatt för år 1947. (Forts.)
skulle betala inkomst- och förmögenhetsskatt jämväl på det skattebelopp,
som han hade erlagt i form av krigskonjunkturskatt. Han hade här frånhänts
en inkomst, och då borde han rimligen inte heller betala skatt på
detta belopp. Man minskade därför inkomst- och förmögenhetsskatten med
motsvarande belopp. Så voro bestämmelserna, och det må ju sägas, att de
i princip voro riktiga. År 1941 gjordes emellertid eu avvikelse från denna
ordning av det skälet, att taxeringen till inkomst- och förmögenhetsskatt,
d. v. s. den ordinarie taxeringen, måste ske innan man hade taxerat krigskonjunkturskatten,
och det var då inte så lätt att vid den taxering, som föregick
krigskonjunkturtaxeringen, ta hänsyn till vilka avdrag som skulle göras.
Det skulle bli mycket krångligt med en sådan ordning, och för att förenkla
förfaringssättet vidtog man den åtgärden, att man — av skäl som jag angivit
— i stället för att minska den ordinarie skatten minskade krigskonjunkturskatten,
eftersom taxeringen till krigskonjunkturskatt verkställdes senare, och
man då visste vilka belopp man skulle minska med. Under krigskonjunkturskattens
första år följde man, såsom jag antydde, då gällande bestämmelser,
vilket medförde att man, sedan krigskon junkturtaxeringen hade ägt ram, fick
gå tillbaka och göra en avräkning på den redan fastställda taxeringen till
inkomst- och förmögenhetsskatt, vilken taxering ju hade skett tidigare. I stället
gick man nu, i syfte endast att förenkla förfaringssättet, den andra vägen,
och eftersom enligt 1941 års beslut avdrag skulle få ske på krigskonjunkturskatten
i stället för på den ordinarie skatten, är det tydligt, att det icke valfråga
om någon eftergift av krigskonjunkturskatt, utan endast om ett förenklande
av systemet. Utskottet anförde i sitt betänkande år 1941 bl. a. följande:
»Utskottet föreslår vidare införande i 11 § av ett nytt moment, vilket
innebär att den avräkning som enligt Kungl. Maj ds förslag skall ske från
den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten på grand av att debiterad
krigskonjunkturskatt skall få avdragas från det till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
taxerade beloppet, i stället får karaktären av ett avdrag från
krigskonjunkturskatten. Anordningen, som möjliggöres genom att såsom
grundbelopp för krigskonjunkturskatten utföres det belopp som enligt propositionen
skulle utgöra dylik skatt, har närmast föranletts av en önskan att
underlätta debitering och uppbörd.»

När den nya uppbördsreformen genomfördes och det blev ett eftergivande,
eller vad man vill kalla det, av ett års skatt, innebar ju detta att man, när
man skulle räkna ut krigskonjunkturskatten, icke kunde göra något avdrag
på denna, därför att inkomst- och förmögenhetsskatten för det året var eftergiven.
Då framkom yrkandet — vi hade ju denna fråga uppe till behandling
i fjol — att de som fria de krigskonjunkturskatt vid debiteringen av skatten
skulle få avräkna de skattebelopp, som skulle ha erlagts, därest uppbördsreforformen
icke hade genomförts. Utskottet ansåg i fjol, att det inte var riktigt
att förfara på detta sätt. Det kunde inte befinnas riktigt att göra avdrag för
en skatt, som man icke hade erlagt. Om man inte hade gjort denna förenkling
i fråga om debiteringen utan hade haft den gamla ordningen kvar, måste
ju detta ha medfört, att krigskonjunkturskatten skulle ha utgått obeskuren
och avdrag i stället ha skett på den ordinarie skatten, vilket dock icke kunde
ske då den var eftergiven. .Tåg vill fråga herr Veländer: om denna ordning
alltjämt hade gällt, vad skulle då ha skett? Skulle i så fall krigskonjunkturskattens
storlek ha blivit eu annan - - det är ju det vi tala om — eller skulle
icke samma ordning blivit gällande som den Kungl. Maj:t nu föreslår och
utskottet förordar?

Den fråga, varom resonemanget borde föras, är väl, såsom K. 11. i Göteborgs
och Bohus län säger, egentligen »i vilken utsträckning (hd vid över -

Nr 20.

Lördagen den 3 maj 1947.

Förordning sförslag om kr i gskonjunk t ur ska 11 för är 1947. (forts.)
gången till nya uppbördss.ystemet är nödvändigt eller skäligt att medgiva
skatteeftergift helt eller delvis såväl beträffande inkomstskatt som beträffande
krigskonjupkturskatt, när sådana skatter samtidigt uttagas». Om man
ser saken så som man såg den vid införandet av krigskon.junkturskatten och
alltså anser, att dessa krigsvinster, framkallade av en hela samhället drabbande
olycka, om man barn hade kunnat exakt räkna ut dem. borde ha tillförts
det allmänna helt och hållet, kan det näppeligen finnas något skäl att
jämställa krigskonjunkturskatten med inkomst- och förmögenhetsskatten och
medgiva skatteeftergift även beträffande denna skatt. I varje fall är det ett
speciellt spörsmål, om man anser att krigskonjunkturskatten nu på sistone
blivit så hård, att man skall göra eftergift också i fråga om den. Om man
nu av skälighetshänsyn ansåge sig böra medgiva skatteeftergift även i fråga
om krigskonjunkturskatten för i år, måste ju därav följa — och det innebär
ju såväl motionärernas som reservanternas hemställan — att man skall riva
upp fjolårsbeslutet i riksdagen och räkna ut vad som skulle restitueras till alla
dem som enligt fjolårets riksdagsbeslut erlagt krigskonjunkturskatt. Ja, det
är naturligtvis möjligt, men om man anser att krigskonjunkturskatten av
skälighetshänsyn bör minskas, synes man inte rättvisligen böra inskränka sig
till att gå tillbaka endast ett år i tiden, utan man bör väl i så fall gå tillbaka
hela vägen. Dylika billighetsskäl lägga emellertid inte reservanterna till grund
för sitt yrkande om bifall till reservationen, utan de söka, såsom vi hörde av
herr Veländer, rent siffermässigt räkna sig fram till ett resultat, som går ut
på att man inte skall räkna med den skatteeftergift för den ordinarie skatten,
som gjordes vid uppbördsreformens genomförande, utan att man skall förfara,
som om vederbörande hade erlagt full inkomst- och förmögenhetsskatt, och således
från krigskonjunkturskatten räkna bort ett belopp, som aldrig erlagts.
Det är väl ändå så, herr Velander?

Herr talman! Jag kan inte finna annat än att otvetydiga skäl tala för att
kammaren bör bifalla utskottets hemställan. Det må vara att skattetrycket
är hårt, men något skäl att bygga på den omläggningen av debiteringsförfarandet.
som på sin tid skett, för att komma fram till ett bifall till reservationen
kan jag icke finna.

Nu säger herr Velander, att utskottet icke bemödat sig om att upptaga till
bemötande de synpunkter, som framförts i yttrandena av de myndigheter,
som tillstyrkt motionerna. Ja, det är klart att utskottet skulle kunnat skriva
långa avhandlingar om dessa saker, men om man håller fast vid den ordning,
som jag här sökt skissera, tycker jag det är ganska överflödigt att ge sig in
i resonemang om alla dessa beräkningsmetoder, som där angivas. Håller man
fast vid den ursprungliga tanken, vid vad riksdagen således har beslutat, och
erkänner att omläggningen av debiteringsförfarandet år 1941 endast var en
förenkling och icke innebar någon, skatteeftergift, faller ju allt resonemang
i dessa yttranden. Efter den grundläggande syn på tingen, som utskottet i
några få ordalag givit uttryck åt, kan allt parlamenteran de i övrigt anses
obehövligt.

Jag hemställer, herr talman, om bifall till utskottets förslag.

Herr BjörilSSOn: Herr talman! Det var ett par yttranden och påståenden av
herr Velander. som gåvo mig anledning att begära ordet. Han ville med exempel
visa, hur eu person med den skatteeftergift som nu tillämpas skulle få
betala mer i krigskonjunkturskatt än han skulle ha gjort, om sådan skatteeftergift
icke hade skett, Vidare beklagade han sig över att bevillningsutskottet
icke hade gjort sig mödan att bemöta de remissinstanser som förordat
bifall till motionerna.

Lördagen den 3 maj 1947.

Nr -’0.

Förordnings förslag om krig skon junktur skatt för år 1947. (Forts.)

Jag vill då erinra herr Veländer om att en remissinstans, som man kan
tillerkänna rätt Stor betydelse, därför att den består av specialister på detta
område, nämligen centrala krigskonjunkturskattenämnden. börjar så här:
»Centrala krigskonjunkturskattenämnden finner sig till eu början kunna konstatera,
att någon formell grund för bifall till de remitterade motionerna icke
föreligger.» Majoriteten inom denna nämnd vindicerar sedan fram vissa billighetsskäl
för en viss eftergift i fråga om krigskonjunkturskatt, men två
reservanter ha skrivit en efter min mening klar motivering mot resonemanget
om billighetsskäl.

När man studerar inställningen hos dem som beklaga sig över hård behandling
av till krigskonjunkturskatt skattepliktiga, blir man ungefär lika förvånad
som man blev. när man såg, vilken oerhörd psykologisk effekt, ett sådant
yttrande som den sista skatteberedningens uttalande om att den döde står
i skuld till samhället, kunde få. Det var en olyckligt vald formulering. Kommittén
har trampat vid sidan om den taktiska vägen och får nu bära följderna
av detta. Men här är någonting precis likartat. Herr Velander påstår att krigskonjunkturskatten
blir större på grund av uppbördsreformen än den varit tidigare.
Det bestrider jag. Herr Bärg har ju utvecklat den saken, men jag
skall tillåta mig att exemplifiera hans resonemang med ett sifferexempel.

Jag antar att ett bolag har en sammanlagd inkomst vilket år som helst
under den tid som krigskonjunkturskatten utgått, på 100 000 kronor, varav
hälften — 50 000 kronor — äro att betrakta som icke krigskonjunkturbetonad
inkomst och hälften — 50 000 kpanor — som krigskonjunkturvinst. Då pr
den enkla, fundamentala regeln den: om man antar att skatteprocenten blir
något mellan 50 och 70. t. ex. 60 procent, skola 60 procent av den krigskonjunkturbetonade
vinsten dras in till staten, alltså 30 000 kronor. Av denna
vinst återstå 20000 kronor, som i och med att dessa 30 000 kronor dragits
in till statsverket kunna betraktas som normalvinst och läggas till de 50 000
kronor, som helt och hållet voro normalvinst. Sedan man plockat bort det,
som skall konfiskeras av krigskonjunkturskattevinsten återstå alltså 70 000
kronor. Regeln var sedan från början den, att man därefter prövade, vilken
skatt som skulle utgå på dessa 70 000 kronor. Men sedan blev det som herr
Bärg sade: när taxeringsnämnden skall skattlägga bolaget, räknar man ut
hur stor skatt bolaget skall betala på 100 000 kronor och låtsar inte om någon
krigsbetonad vinst. Då kommer man till ungefär 30 procent i skatt. Men sedan
kommer prövningsnämnden vid krigskonjunkturskattetaxeringen och säger:
»Nej, här har bolaget en krigskonjunkturskatt på 30 000 kro-nor att betala;
då är det bara 70 000 kronor, som bolaget skall betala statlig inkomstskatt
på.» Det blir då 30 procent på det för detta belopp — om jag fortfarande
räknar med 30 procent i stället för nuvarande 32 — eller 21 000 kronor.
Man har en gång debiterat bolaget 30 000 kronor i inkomstskatt, men det
skall rätteligen vara 21 000 kronor. Bolaget har således fått 9 000 kronor att
fordra, och när då krigskonjunkturskatten skall betalas, gör man ett avräkningsförfarande,
så att man säger: »Ni ha fått 30 000 kronor debiterade i
statlig inkomstskatt. Det var 9 000 kronor för mycket, men vi bry oss inte
om att ändra den statliga inkomstskatten; i stället dra vi ifrån dessa 9 000
kronor ifrån de 30 000 kronor som ni nu skola betala.» Avräkningen är således
ett kontobesked med 30 000 kronor på debetsidan, 9 000 kronor på kreditsidan
och ett saldo på 21 000 kronor.

Så enkel är i själva verket huvudregeln, och man kommer till precis samma
resultat, vare sig man först taxerar till krigskonjunkturskatt och sedan till
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt eller man gör som man nu förfar. Jag
kunde inte följa med herr Velanders siffror om de där 30 procenten på de

Nr 20.

Lördagen den 3 maj 1947.

Förordningsförslag om krig skon ju nk turskat t för år 1947. (Forte.)

50 procenten på de 15 000 kronorna, ty herr Velander talade så lågmält, men
det liar betalts precis lika mycket i krigskonjunkturskatt för 15 000 kronors
krigsvinst hela tiden som nu. Det är bara det förhållandet, att man på grund
av avräkningen restituerar för mycket debiterad statsskatt, som gör att folk
fått för sig. att de fått en rabattering på krigskon,junkturskatten.

När jag hör sådana här resonemang, kommer jag att tänka på en gammal
knarrig magister i Lund, som brukade säga till sina disciplar: »Det som är
enkelt gör man konstigt, och det som är konstigt begriper man inte.» Sedan
drog han den elaka slutsatsen: »Alltså begriper man ingenting.» Den slutsatsen
drar inte jag, men jag skulle vilja säga här, att det kan vara värt att
litet kritisera kammarrättens yttrande. Det kan synas förmätet av en enskild
utskottsledamot, men jag tycker att det finns så mycket i kammarrättens skrivelse
som kräver ett allvarligt bemötande, att jag skall tillåta mig peka på
några punkter. Inom parentes vill jag anmärka, att jag icke deltagit i detta
ärendes behandling inom utskottet.

Om man slår upp s. 56 i utskottets utlåtande, finner man ett sådant påstående
som följande: »Kammarrätten finner sig på grund av det ovan utvecklade
kunna fastslå, att skatteeftergiften principiellt är av allenast formell natur.»
Men den eftergift av skatt som gjorts i år är, mina herrar, en mycket kompakt
ekonomisk realitet. För att belysa detta skall jag be att få taga upp ett resonemang
som kammarrätten anfört. Kammarrätten delar upp de skattskyldiga
i tre grupper. Först tar den upp en grupp skattskyldiga, som ha ungefär lika
stora eller stigande inkomster, och så sägs det att eftergiften — kammarrätten
vill hellre kalla den ett utbyte, det är också oriktigt _— i följd av övergångsbestämmelserna
icke innebär vare sig att de skattskyldiga göra någon vinst eller
att det allmänna lider någon förlust. I den mån inkomsterna stiga blir förhållandet,
säges det, i stället det motsatta. Här kommer således det kuriösa påståendet,
att om jag ett år har en inkomst på 30 000 kronor, nästa år 40 000, nästa år
50 000 kronor o. s. v., skulle det att jag blir fri från min skatt på inkomst under
år 1946 betyda att jag förlorade på det. Jag tycker det är en paradox, som vem
som helst borde ha oerhört svårt att smälta. Det måste ju vara något tokigt i
det där.

Jag skall försöka visa på vad sätt det är felaktigt genom att taga som exempel
en person som har 30 000 kronor om året oförändrat till sin död. när nu
den inträffar. Skatten blir då ungefär 10 000 eller 11 000 kronor om året. Jag
antar för enkelhetens skull 10 000 kronor. Då skall jag be herrarna tänka på
två handlingar, som för den enskilde och hans efterlevande spela en viss roll:
den ena är deklarationen, och den andra är bouppteckningen. Den deklaration
som uppgjordes förra året av en sådan person upptog skattepliktiga tillgångar
på t. ex. 100 000 kronor, men så kom det då till ännu en post: härav avgå för
skuld 10 000 kronor. Hans deklarerade förmögenhet blev således 90 000 kronor.
Jag antar att denne person inte under 1946 har sparat någonting utan att
inkomsten gått jämnt ihop med skatter och levnadskostnader. När han i februari
i år skulle skriva sin deklaration, hade han kvar sin förmögenhet på
100 000 kronor, men från den blir det inget avdrag för skatteskuld. Den skattepliktiga
förmögenheten blir alltså 100 000 kronor. Man kan visserligen säga,
att han får svida litet för det, ty han får högre förmögenhetsskatt, men det
är en annan sak. Detta betyder ju ändå en förmögenhetsökning på 10 000 kronor,
och inte är det en luftvinst, utan det är ju en verklig ökning. Var har denna
förmögenhetsökning kommit ifrån? Jo, därifrån att staten har efterskänkt en
motsvarande skuld, som visserligen inte dragit någon ränta.

Här påstår således kammarrätten, att det varken för den enskilde eller för
det allmänna spelar någon nämnvärd roll, om man eftergivit ett ars skatt. När

Lördagen den 3 maj 1947.

Nr 20.

Förordnings förslag om krig skcmjunktur skatt för år 194 7. (Forts.)
det för den skattskyldige i det valda exemplet, som har lika stora inkomster ar
från år, inträder en förmögenhetsökning på 10 000 kronor, förklaras det vara
luft helt enkelt. Och det kominer ingenstans ifrån! Staten har inte släppt till
någonting. Staten kan alltså efterskänka fordringar, utan att det betyder någon
utgift för staten. Det är ju fullkomligt orimligt!

Innan jag går vidare i detta resonemang, skall jag be att få hänvisa till
bouppteckningen, som visserligen inte den skattskyldige själv utan hans efterlevande
sköta om. När en bouppteckning förr i världen gjordes upp förekom
där alltid som skuld en skuld för skatter. Om denne person hade dött före
skatteeftergiften och haft en förmögenhet på 100000 kronor utom värdet av
lösöre och annat som icke är skattepliktigt till inkomst- och förmögenhetsskatt,
så skulle det ha stått: avgå 10 000 kronor i skuld för skatter, och den skulden
hade staten tagit ut av stärbhuset. Hans arvingar hade således fått komma underfund
med att denna skuld var en realitet. Om nu denne person i stället dör
i slutet av detta år — eller senare, det gör detsamma — förekommer det ingen
sådan skuld, ty numera är skatten betald redan tidigare. Nu gå de där 100 000
kronorna till delning utan att skatteindrivaren kommer och plockar ut de 10 000
kronorna. Den skatteeftergift som skett kommer således under alla förhållanden
till synes i bouppteckningen, utom möjligen om boets tillgångar äro så små,
att det på grund av ömmande omständigheter skulle ha blivit skatteeftergift
efter bouppteckningen, men de som betala krigskonjunkturskatt ha det ju sällan
så ställt, att deras efterlevande bli fria från skatter på grund av att boets tillgångar
äro så små, att de icke ge skäligt stöd åt efterlevande, som äro beroende
av den avlidne.

Jag kan således gå med på att för dem som ha samma inkomster år efter år
och som ha det så illa ställt vid sin död, att både kronoskatt och kommunalskatt
efterskänkas, spelar den allmänna skatteeftergiften ingen roll, men detta är
inte regeln, utan för det stora flertalet personer som betala krigskcnjunktur''skatt
spelar den en högst reell roll, och därmed tycker jag att en av grunderna
för kammarrättens resonemang har fallit ohjälpligt till marken.

Inom parentes vill jag säga, att när kammarrätten vill tala om utbyte i stället
för eftergift eller befrielse, inför den ett begrepp som heter dubbelbeskattning.

Herr Veländer återgav, såvitt jag uppfattade, alldeles riktigt skälet för denna
eftergift: det var hänsyn till likviditeten. Skälet var icke att det ansågs
berättigat, att en person skulle slippa betala skatt på inkomsten för ett visst
år, utan det var att det skulle bli likviditetssvårigheter för vanliga dödliga,
men dessa svårigheter kunna ju icke åberopas för bolag, som ha skattereserver
undanlagda.

Jag tycker kammarrätten skulle tänka på att det som beskattas i själva
verket inte är människan som sådan, naken som hon träder inför sin Herre, utan
människans inkomster. Om man då plockar bort ett års inkomst för en person
och säger, att den blir skattefri, blir naturligtvis livsinkomsten minskad med
det årets inkomst, och det måste totalt bli ett lägre objekt för beskattningen.

Sedan kommer kammarrätten till ett annat mycket kuriöst resultat. Kammarrätten
talar längre ned på s. 55 om en grupp skattskyldiga, för vilken uppbördsreformen
medför en verklig skatteeftergift. Det är först sådana skattskyldiga
som under övergångsåren 1947 och 1948 hava lägre inkomster, d. v. s.
sådana som ha turen att bli pensionerade eller eljest få lägre inkomster. För
t. ex. en lasarettsläkare med 50 000 eller 60 000 kronors inkomst, som får en
pension på kanske 10 000 kronor, är det ju eu oerhörd lättnad att bli fri från
skatt på den gamla inkomsten. Jag råkar känna två personer, som haft den
turen, och de äro fullt på det klara med att det är eu verklig eftergift. Men

it;

Nr 20.

Lördagen den ;i maj 1947.

Förordningsförslag om kr i gs k onju n ktu rs katt för år 194 7. (Forte.)
vidare för kammarrätten till denna grupp fall, då under övergångsåren aktiebolag,
föreningar och andra juridiska personer upplösas eller fysiska personer
avlida. Kammarrätten vill således göra gällande, att denna skattelättnad, i
mitt förut valda exempel på 10 000 kronor, beror på om man avlider under något
av de där båda övergångsåren 1947 och 1948. Lättnaden är emellertid precis
lika stor, om jag avlider 1949 eller 1950. Om deklarationen kommer precis
det resonemang jag nyss förde att gälla, och likaså om bouppteckningen. Det
finns inte någon skuld för skatt till staten i boet, om jag avlider 1950, lika
litet som det finns, om jag avlider 1947 eller 1948. Jag bortser då från att
preliminär skatt kan vara oriktigt bedömd, så att det kan bli små jämkningar.
Jag förstår inte hur man resonerar. Vore det riktigt, skulle ju detta vara en
sporre för alla bolag att företaga den manöver som var mycket bruklig efter
förra kriget. Ett bolag som hette Aktiebolaget Borås, tog namnet Aktiebolaget-
Viskan, trädde i likvidation och hette sedan Aktiebolaget Viskan i likvidation,
och så bildades ett nytt bolag, som hette Aktiebolaget Borås. Detta är
fullt lagligt och kan göras ungefär på en dag. Om det vore något att förtjäna
på ett sådant förfarande, skulle det vara en frestelse. Nu tror jag inte att det,
sedan man fått utskiftningsskatten, kan vara så stor förtjänst, att den räcker
att betala skatter på aktier och eventuellt på fastigheter och dylikt, om nu sådant
förekommer, vilket icke är regel. Det gäller naturligtvis för ett aktiebolag
precis som för eu fysisk person, att vare sig upplösningen sker det ena året
eller det andra, blir det eu faktisk förmögenhetsökning på grund av eftergiften
av skatten, men om bolaget fortsätter mycket länge, är det klart att detta
inte spelar så stor roll, hänfört till nuvarande förhållanden, om man skall räkna
med ränta på ränta.

Ja, mina herrar, så hänger det tillsammans med vissa av de resonemang som
ligga till grund för kammarrättens påståenden, och om man ville gå igenom
det, skulle det vara åtskilligt annat att säga. Det står t. ex. så här: »För flertalet
skattskyldiga kännetecknas enligt det förut anförda övergången av att
två led äro för handen, skattebefrielsen och den preliminära skattebetalningen.
Därest man skulle vilja bortse från det senare ledet och beakta allenast det
förra, befrielsen, detta med hänsyn till att ett faktiskt efterskänkande skett,
förefinnes intet utrymme för tillämpningen av den vid krigskonjunkturbeskattningen
eljest följda principen att grundbeloppet icke skall påföras några andra
skatter.» Det är således bara därför att det nu tillkommer en befrielse, som
uttryckligen gäller den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten, som man
säger att billigheten kräver, att man skulle reducera krigskonjunkturskatten.
Efter min uppfattning hade det varit riktigast, att man aldrig hade genomfört
skatten vid källan för aktiebolag utan låtit dem fortsätta som förut. Då hade
de fått dragas med sina skattefonder, skattereserver och vad det heter. Det
hade säkerligen varit riktigare, men det hade naturligtvis varit teoretiskt fult
och tråkigt i tillämpningen att beskatta bolag efter andra taxerings tekniska
regler än privata personer, och därför har jag ingenting att invända emot att
det gick som det gick. Men man skall inte få utnyttja detta, att bolagen få en
sådan eftergift, till att kräva ytterligare billighet.

Jag har under det senaste året sett en redogörelse för ett av de bolag, som
jag känner till och som gjorde en sådan där manöver att träda i likvidation och
att bilda ett nytt bolag med samma namn som det gamla och på detta sätt till
sina aktieägare utdelade ett antal miljoner i hopsparad vinst och dolda fonderingar,
som inte på något sätt blevo beskattade. Bland likviditetsposterna
märkas obligationer m. m. Jag vill erinra om att utdelningen sju procent kräver
ett belopp av 1,05 och skatterna ett belopp av ungefär 1,19 miljoner kronor
— i varje fall ett något högre belopp. Men så talas det om att detta bo -

Lördagen den 3 maj 1947.

Nr 20.

Förordnings för slag om krig skon)unktur skatt för år 1947. (Forts.)
lag- är mycket starkt konsoliderat, att det föreligger en mycket stor reserv, eftersom
lageranskaffning resp. tillverkningskostnad och brandförsäkringsvärden
nu äro ett par miljoner högre än före kriget. De industriella anläggningarna,
inklusive kraftstationen, som ha ett anskaffningsvärde av 41,7 miljoner, bokas
netto till endast 13,3 miljoner mot 12,2 miljoner förut. Man har således ökat
investeringarna.

Är det någon av herrarna som tycker, att ett bolag som har det så ställt -—
och som jag tycker har skött sig klokt genom att på detta sätt konsolidera sin
ställning — skall åberopa billighetsskäl och ömmande omständigheter? Så är
det ställt för det stora flertalet av de bolag, som kunnat göra krigskonjunkturvinster.

Herr talman! Jag har velat tillmötesgå herr Velanders önskan, att kammarrättens
remissyttrande skulle i någon mån granskas. Sedan jag nu bär gjort
det, vill jag yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Velander: Herr talman! Jag uttalade i mitt förra anförande en undran
över att icke utskottet i sitt betänkande hade sökt att på någon enda punkt
bemöta, vad remissinstanserna anfört. Utskottets ärade ordförande sade med
anledning härav, att utskottet inte hade funnit detta nödvändigt, ehuru man
skulle ha kunnat skriva »långa avhandlingar» om den saken, Herr Björnssons
anförande är med mitt sätt att se en god illustration till huru man skulle ha
kunnat skriva dessa långa avhandlingar om remissinstansernas yttranden, och
detta sagt alldeles oavsett den omständigheten, att min anmärkning inte riktades
mot herr Björnsson, eftersom han inte deltagit i utskottet vid ärendets
behandling.

Jag kan också säga, att herr Björnssons uttalanden jämväl utgöra eu illustration
till den där gamla, kloka lärarens påstående, att man kan göra en hel del
ting mycket konstigare än de äro och att det, som verkligen är konstigt, det
begriper man inte. Jag menar ju inte, att detta gäller speciellt herr Björnsson.
utan i främsta rummet gäller det mig själv, men kanske i någon mån även
herr Björnsson!

Jag är i alla fall övertygad om att, när kammarrätten kommer att studera
vad herr Björnsson här har sagt om dess yttrande, måste dess ledamöter känna
sig ganska förvånade. Ty, när jag hörde herr Björnssons utläggning av innebörden
av kammarrättens yttrande, fick jag närmast det intrycket, att herr
Björnsson näppeligen kunde ha läst detta yttrande.

Det första, som herr Björnsson slog ned på och detta med verklig kraft, var
vad kammarrätten säger på s. 56 i betänkandet, nämligen att »kammarrätten
finner sig på grund av det ovan utvecklade kunna fastslå, att skatteeftergiften
principiellt är av allenast formell natur».

Herr Björnsson tar sålunda till utgångspunkt för sin kritik knappa två rader
av yttrandet och undrar: vad menar kammarrätten med detta? Jo, det har
kammarrätten enligt min mening illustrerat mycket ingående och mycket begripligt
bl. a. i de flesta av de övriga punkter av yttrandet, som herr Björnsson
var inne på. Kammarrätten vill med de citerade orden inte säga någonting
annat, än att denna skatteeftergift, med kammarrättens utgångspunkter, allenast
är av formell natur. Kammarrätten förutsätter nämligen att den skattskyldige
i regel kommer att ha samma eller i varje fall icke mindre inkomst
år 1947 än han hade åren 1945 och 1946. Och under den förutsättningen kommer
den skattskyldige att tillföra statsverket lika stora skatteintäkter som han
skulle ha gjort enligt den gamla ordningen. Det är vad kammarrätten säger.
För den skattskyldige blir skatteeftergiften av formell natur; det blir in. a. o,
ingen reell sådan. Men det kan bli en reell skatteeftergift i det fall att en juri Första

kammarens protokoll 1947. Nr SO. 2

Nr 2(1

Lördagen den 3 maj 1947.

Förordningsförslag om kr i gskonjunk turs kal t för år 1947. (Forts.)
clisk person träder i likvidation eller i det fall att en fysisk person avlider. Kammarrätten
lrade kunnat tillägga — den kanske också liar gjort det — att. när
eu person t. ex. lämnar sin anställning och kommer i åtnjutande av pension, så
medför detta som regel en inkomstminskning för honom, och skatteeftergifteu
kommer då att innebära en reell lättnad av hans skattebörda. Men detta kommer
väl då ur allmän synpunkt i stort sett att utjämnas genom att andra få ökade
inkomster. Detta är bakgrunden till kammarrättens ur min synpunkt sett fullkomligt
självklara och obestridliga sats, att det här inte är fråga om någon reell
skatteeftergift, utan om ett skatteutbyte., och att detta skatteutbyte är betingat
av den omständigheten att man rimligtvis inte kan ta ut flera års skatter under
ett och samma år, eftersom man inte får förutsätta, att de skattskyldiga i allmänhet
ha pengar lagrade eller lagda på hög för att kunna gälda hur mycket i
skatt som helst.

Jag kan följaktligen inte dela herr Björnssons uppfattning eller lians resonemang
i övrigt på denna punkt.

Då herr Björnsson här yttrade, att, om man följde reservanterna, skulle man
komma till ett sådant resultat att en del företag skulle få en skattelindring eller
en skatteeftergift, som icke vore betingad av likviditetssvårigheter, därför att
de hade en god ekonomisk ställning — de hade tilläventyrs skattereserver eller
andra medel att falla tillbaka på — tangerade herr Björnsson därmed en tankegång,
som sammanfaller med länsstyrelsens i Göteborg. Ty från denna länsstyrelses
synpunkt skulle det ligga närmast till hands att man prövade varje
individuellt fall för sig med hänsyn till skatteförmågan i det särskilda fallet,
för att avgöra vilken skatteeftergift man överhuvud taget borde inlåta sig på.
Det är ju en fullkomlig omöjlighet, och följaktligen kan man inte gå den vägen.

Man måste också säga sig, att, när fråga är om hur stor skatt viss skattskyldig
skall betala, är det inte bara likviditetssynpunkten, som bör vara avgörande.
Det finns någonting, som — även om man kanske inte kan tala om
rättvisa i beskattningen, ty till någon sådan tror jag inte man kan komma —
dock plägar betecknas »jämlikhet i beskattningen». Och man måste försöka
upprätthålla denna jämlikhet så långt möjligt.

Utskottets ärade ordförande yttrade en hel del ting. Jag har ingen anledning
att gå in därpå i vidare mån än att jag vill säga, att hans utgångspunkt och
min självfallet inte är densamma. Jag anser, att utskottets ärade ordförande
gör sig skyldig till ett förbiseende, ett förbiseende som bildar utgångspunkt eller
grund för hela hans resonemang. Det är möjligt att jag misstager mig, men jag
vill inte tro det. Utskottets ärade ordförande säger nämligen, att anledningen till
att man inte kan följa reservanterna är den, att krigskonjunkurskatten är så altsäga
en primär skatt, att den utgår oberoende av alla andra skatter. Om det
blir fråga om skatteeftergifter i andra hänseenden, så bör eller kan inte krigs
konjunkturskatten logiskt eller ur andra synpunkter röna påverkan därav. Detta
är avgörande för utskottets ärade ordförande och var det enda skäl, som han
byggde upp sitt resonemang på.

Härtill skulle jag vilja säga, att utskottets ärade ordförande förbiser en sak,
som jag tillmäter en mycket betydande vikt, nämligen att, om inte krigskonjunkturskatten
skulle ha mellankommit, d, v. s. om krigskonjunkturskatten
aldrig hade införts, skulle krigskonjunkturvinsterna ändå inte ha blivit skattefria;
de skulle ha drabbats av den ordinarie inkomst- resp. förmögenhetsbeskattningen.
När man talar om krigskonjunkturskatten såsom en konfiskatorisk skatt,
vilket man väl kan göra, så gäller det den del av krigskonjunkturskatten, som
så att säga ligger över vad som skulle ha utgått i skatt på grund av den. ordinarie
beskattningen. I den mån krigskonjunkturskatten motsvarar den ordinarie
beskattningen, är densamma inte mera konfiskatorisk än övriga direkta skatter

Lördagen den 3 maj 1947.

Nr 20.

Förordnings för slag om krig skonjunktur skatt för år 1947. (Forts.)
till staten. Med sådan utgångspunkt har jag inte någon möjlighet att förstå
relevansen i den sats, varpå utskottets ärade ordförande bygger upp hela sitt
resonemang.

Det må vara riktigt — jag kan vitsorda det — att med krigskon junkturskatten
principiellt om än kanske icke huvudsakligen har tagits sikte på en indragning
till det allmänna av vissa »icke önskvärda» inkomstökningar. Men
eftersom de krigskonjunkturbeskattade inkomstökningarna inte skulle ha varit
befriade från den ordinarie beskattningen, därest krigskonjunkturbeskattningen
icke hade införts, kan denna princip inte rubba det faktiska förhållandet, att
krigskonjunkturskatten enligt såväl 1940 års förordning som senare förordningar
vållat minskning i de ordinarie skatteintäkterna och således till en del
har karaktären av en ersättning för dessa ordinarie skatter.

Jag kan sålunda från dessa utgångspunkter, jag upprepar det, inte komma
till annat resultat än att — när man har inlåtit sig på ett eftergivande eller
utbyte av de ordinarie skatterna — konsekvensen måste bjuda, att jämväl krigskonjunkturskatten
röner påverkan härav.

Herr Björnsson yttrade, att jag hade bemödat mig om att. visa, att krigskonjunkturbeskattningen
på grund av den berörda skatteeftergiften hade blivit
hårdare. Jag behöver inte yttra mig om den saken mer än att jag hänvisar
till att, om uppbördsreformen icke hade kommit till stånd, så skulle procenttalet
för krigskonjunkturskatten för en juridisk person i det högsta progressionsskiktet
ha utgjort 47,6 procent av merinkomsten, medan enligt föreliggande
proposition rörande krigskonjunkturbeskattningen för år 1947 motsvarande
procenttal blir 70. Kan herr Björnsson eller någon annan komma ifrån
denna realitet? Och, märk väl, jag har inte sökt att rida på formella synpunkter,
när jag yttrat mig i denna sak; jag har tagit sikte på realiteter. Kan
man komma ifrån dessa realiteter, så utför man enligt min mening ett mästerligt
konststycke, dock ingenting annat.

Herr liiirg, Johan: Herr talman! Herr Veländers resonemang gick ut på att
om krigskonjunkturskatten inte hade funnits införd, så skulle . den ordinarie
inkomst- och förmögenhetsskatten ha uttagits jämväl på krigsvinster. Det är
väl troligt, ja säkert att så skulle ha skett. Men den omständigheten att så
skulle ha förfarits, även om man inte skulle ha kommit med krigskonjunkturskatten,
förtar väl inte på minsta sätt den sakliga innebörden i att statsmakterna
själva ha förklarat och godkänt den tanke, som uttrycktes i Kungl. Maj ds
proposition nr 2 till höstriksdagen år 1940, där det sägs. att beskattningen av
krigsvinster, framkallade av en hela samhället drabbande olycka, väsentligen
hade karaktär av indragning till det'' allmänna av en inkomstökning, som man
försökt men icke helt kunnat förebygga. Detta godtagande innebär väl, såvitt
jag förstår, att man har avskilt denna sorts inkomster från andra sorters inkomster
och att man betraktar denna inkomst såsom någonting, som skall
behandlas efter särskilda regler. Och för överförandet till det allmänna om
icke helt så till viss del av dessa icke önskvärda inkomster är nu fastställd
eu ordning, som gällt under de gångna åren. Frågan är då, om någon eftergift
skall ske därvidlag eller icke.

Håller man fast vid att ingen eftergift skall ske i fråga om denna ordning,
är Kungl. Maj ds föreliggande proposition riktig och likaså utskottets betänkande.
De äro så grundläggande för hela denna sak att alla resonemang vid
sidan av denna linje äro onödiga. Här ha vi fått belägg på — herr Velander
har varit vänlig nog att understryka det — att utrymme där finns för att
skriva hundratals sidor om yttrandenas innehåll och att göra reflexioner däröver.
Jag frågar ännu eu gång: vad tjänar det till all polemisera, i dessa ling?

Nr 20.

Lördagen den 3 maj 1947.

Förordnings förslag om krigskonjunkturskatt för år 1947. (Forte.)

Jag skulle vilja fråga eder, ärade kammarledamöter: ha ni blivit så mycket
visare på grund av det resonemang, som förts genom herr Velanders uppläggning?
Och jag skulle tro, att det fordras en mycket skarp hjärna att kunna
följa min vän Björnssons resonemang också, så riktigt det än är. Ja, jag säger
ännu en gång, att håller man fast vid den grundtanke, som har varit den ledande
för statsmakterna i denna fråga, kommer man inte ur fläcken medelst
några som helst resonemang vid sidan av detta.

Jag skulle väl också tro, att det är ett närmare övertänkande av innebörden
i det hela, som också resulterat i att högerns representanter i utskottet i år äro
de enda reservanterna, under det att i fjol såväl bondeförbundare som folkpartister
voro med bland reservanterna. Insikten om det verkliga sammanhanget
har måst kännas övertygande, eftersom det har blivit så få antecknade
för en reservation, vilken bygger på en åskådning som dessutom förefaller
mig ligga vid sidan av saken.

Herr Velander: Herr talman! Herr Bärg undrade, om kammarens ledamöter
hade blivit så mycket klokare av de resonemang, som förts här från bland annat
min sida. Det tillkommer inte mig att svara på den frågan. Men om jag
skulle tillåta mig ett svar, skulle det vara, att jag anser, att så borde ha blivit
fallet. Och om de ärade kammarledamöterna inte skulle ha blivit det, på grund
av att framställningen i debatten av en så komplicerad fråga som den föreliggande
kanske inte är så alldeles lätt, så skulle de dock bli det, om de läste
de remissyttranden, som finnas fogade till utskottets betänkande. Det kan
val inte inverka på deras handlande här i dag, men jag är alldeles säker på
att de då komme att förstå — kanske inte övriga talares resonemang, vilket
jag inte vill yttra mig om — så dock mitt resonemang.

Utskottets ärade ordförande var åter inne på den formella uppläggningen
av 1940 års förordning. Fäster man sig uteslutande vid formerna, så bör
man också fästa sig vid ordalydelsen av de senare författningarna i ämnei.
Jag vill dock säga utskottets ärade ordförande, att jag inte med mina utgångspunkter
har någon anledning att göra det. Huvudsaken är icke de rent tekniska
anordningarna, när det gäller att uppnå ett visst resultat,

_När man började laborera med krigskonjunkturskatten ansåg man ju, att
krigskonjunkturvinster voro sådana vinster, som man ville träffa hårdare än
som var möjligt enbart med de ordinarie statsskatterna. Följaktligen gick man
in för en påbyggnad på, icke ett upphävande av dessa ordinarie statsskatter
i fråga om de krigskonjunkturbetonade inkomsterna. Det var utgångspunkten.
Sedan var det en bisak, hur man rent tekniskt lade upp den ordning, med vilken
detta syfte skulle fullföljas.

Det är sålunda allt fortfarande på det sättet, att jag inte här anlägger formella
utan materiella eller reella synpunkter. Utskottets ärade ordförande sade
ock i sitt första resonemang något om att, därest man anlade materiella synpunkter,
det kanske kunde finnas skäl för reservanternas ståndpunkt. Om utskottets
ärade ordförande alltjämt är av den meningen, tycker jag, att han
och hans partikamrater böra om någon stund här i kammaren just från dessa
materiella utgångspunkter rösta för reservationen.

Efter härmed slutad överläggning gjorde herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet i del
nu ifrågavarande betänkandet hemställt, samt vidare på bifall till den vid
betänkandet fogade reservationen; och förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Lördagen den 3 maj 1947.

Nr 20.

Förordningsförslag om kr i g shon jun k tur skatt för år 1947. (Forts.)
Herr Velander begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

T)en, som bifaller vad bevillningsutskottet hemställt i sitt betänkande nr 29,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles den vid betänkandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Velander begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 58;

Nej — 14.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av första lagutskottets utlåtande nr 32, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om fortsatt giltighet
av lagen den 12 december 1941 (nr 925) om reglering av förbrukningen av
elektrisk kraft och gas, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs och bordlädes Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade proposition
ur 236.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets utlåtanden:

nr 5 a, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under femte
huvudtiteln gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1947/48, såvitt avser anslagen inom inrikesdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 88, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa byggnadsarbeten
för försvaret m. m.;

nr 89, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående livränta åt E. L.
Ceder m. m.; och

nr 90, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse från
ersättningsskyldighet för konteramiralen C. G. Wahlström; samt

första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtanden:

nr 9, över motion angående en effektivisering av arbetsmarknads- och sysselsättningsstatistiken;
och

nr 10, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t med visst
uttalande rörande sammanläggning av rena landsbygdsområden med stad eller
köping.

Nr 20.

Tisdagen den 6 maj 1947.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Strand för tiden den 4—
den 17 innevarande månad.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 12.54 på dagen.

In fidem
G. II. Berggren.

Tisdagen den 6 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Herr statsrådet Zetterberg avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 237, med förslag till förordning om ändring i förordningen den 18 juni
1937 (nr 436) angående försäljning av rusdrycker;
nr 238, angående upplysningsverksamhet i utlandet angående Sverige;
nr 240, med anhållan om riksdagens yttrande angående vissa av Internationella
arbetsorganisationens allmänna konferens år 1946 vid dess tjugonionde
sammanträde fattade beslut; samt

nr 241, med förslag till lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr
189) om expropriation.

Justerades protokollen för den 29 nästlidne april och den 2 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 5, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen under femte huvudtiteln
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1947/48, såvitt avser anslagen inom det nya socialdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 6, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1947/48 under sjätte huvudtiteln,
avseende anslagen inom kommunikationsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 164, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsförvärv av
Halmstad—Holmens m. fl. järnvägar;

nr 165, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
vissa under väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förvaltning stående fastigheter
vid Falsterbokanalen;

nr 166, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående redovisning av
vissa kronan tillhöriga markområden i Stockholm m. m.;

nr 168, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående indragning av
vissa till församlingskyrkor utgående ersättningar m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

Tisdagen den 6 maj 1947.

Nr 20.

nr 169, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1946/47 till vissa om- och nybyggnadsarbeten
vid serafimerlasarettet m. in.;

nr 170, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till stipendier
åt lärjungar vid högre läroanstalter ni. m.;

nr 171, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse från
skyldighet att erlägga överuttagningsavgift för gas;

nr 178, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till arbetsåret
för budgetåret 1947/48;

nr 179, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning till C.
II. Magnusson m. fl. i anledning av olycksfall i arbete; samt

nr 180, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bestridande av
vissa kostnader från anslaget till oförutsedda utgifter.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 172, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 19 juni 1919 (nr 367) oan fri rättegång; och

nr 173, i anledning av väckt motion med förslag till lag om ändrad lydelse
av 2 kap. 9 § giftermålsbalken m. in.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 174, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 1 och 15 §§ förordningen den 20 juni 1941 (nr 577)
angående bekämpande av tuberkulos hos nötkreatur in. in. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 175, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 56 § lagen den 18 juli 1928 (nr 309) om de svenska
lapparnas rätt till renbete i Sverige, in. in., såvitt propositionen hänvisats till
jordbruksutskottet, dels ock en i ämnet väckt motion; samt

nr 176, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 2 § lagen den 3 september 1939 (nr 608) om enskilda vägar.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 177, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 56 § lagen den 18 juli 1928 (nr 309)
om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige, m. m., såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 184, till Konungen i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till förordning om krigskonjunkturskatt för år 1947.

Efter föredragning av ett från andra kammaren ankommet protokollsutdrag,
nr 324, med delgivning av nämnda kammares beslut över dess första tillfälliga
utskotts utlåtande nr 5, i anledning av väckt motion angående effektivare
åtgärder mot ocker vid försträckning, beslöt första kammaren hänvisa detta
ärende till sitt första tillfälliga utskott.

Nr 20.

Tisdagen den 6 maj 1947.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition, nr
236, angående förändring i avseende å löneställning och antal beträffande
vissa ordinarie befattningar vid kommunikationsverken m. m.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets utlåtanden nr 5 a och 88—
90 samt första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtanden nr 9 och 10.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Maj :ts denna dag avlämnade propositioner
nr 237, 238, 240 och 241.

Herr Holmbäck avlämnade en av honom och herr Sundelin undertecknad motion,
nr 279, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å
landet, m. m.

Motionen bordlädes.

Anmäldes och bordlädes särskilda utskottets memorial nr 1, angåen,de remitterande
till annat utskott av vissa till särskilda utskottet hänvisade motioner
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 75, angående riktlinjerna för den
framtida jordbrukspolitiken m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.05 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1947. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

471869