RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1947:2)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1947. Första kammaren. Nr 2.

Fredagen den 17 januari förmiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Upplästes en till kammaren inkommen ansökning, som jämte därvid fogat läkarintyg
var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Med stöd av bifogade läkarintyg får jag vördsamt anhålla om ledighet från
riksdagsgöromålen tills vidare.

Stockholm den 15 januari 1947.

Rob. Berg.

Att riksdagsman Robert Vilhelm Berg vårdats härstädes från den 14 januari
1947 för cholecystit och ännu kvarligger intygas.

Karolinska sjukhuset den 14 januari 1947.

C. Franhsson,
leg. läkare.

På gjord proposition bifölls ansökningen för den tid, varunder herr Berg på
grund av den i läkarintyget angivna sjukdomen vore oförmögen att deltaga i
riksdagsarbetet.

Föredrogos ånyo och företogos till avgörande i ett sammanhang Kungl.
Maj :ts propositioner nr 1, angående statsverkets tillstånd och behov under budgetåret
1947/48, och nr 2, angående utgifter å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1946/47.

Hans excellens herr statsministern Erlander: Herr talman! Det är naturligt,
om årets remissdebatt i huvudsak kommer att kretsa kring vårt lands
ekonomiska läge med dess latenta inflationsrisker. Finansministern har i statsverkspropositionen
sökt ge en analys av situationen. Samtidigt har regeringen
ånyo skisserat det handlingsprogram, som enligt dess uppfattning bör följas
under nuvarande förhållanden. Statsverkspropositionen har redan varit föremål
för en livlig offentlig debatt. Även om under denna debatt vissa erinringar
ha framställts mot finansministerns teckning av det ekonomiska läget,
har den dock i stort sett accepterats. Däremot har från den borgerliga oppositionen
kritik riktats mot regeringens uppfattning om vilka åtgärder som det''
nu aktuella läget kräver.

Enligt min mening vilar åtskilligt, jag höll på att säga huvudparten, av
den framförda kritiken på missuppfattningar av regeringens avsikter. Då vi
väl alla önska, att dagens debatt skall få ett positivt innehåll, böra uppkonstruerade
meningsmotsättningar redan från början rensas bort från diskussionen.
Jag har därför ansett det lämpligt att redan vid debattens början klarlägga
och precisera regeringens ståndpunktstagande. Härigenom blir det enligt
min mening lättare att konstatera, hur långt vi kunna enas oavsett parti Första

kammarens protokoll 1047. Nr 2. 1

Statsverks;propositionen

m. m.

Nr 2.

Fredagen den 17 januari 1947 fm.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

gränser. Vi få också möjligheter att fastslå, på vilka punkter våra uppfattningar
gå isär.

De åtgärder, som böra vidtagas mot inflationen, få inte ses som isolerade
företeelser, utan de måste avvägas mot bakgrunden av hela vår ekonomiska
politik. Enligt regeringens mening bör den ekonomiska politiken åsyfta tre
ting, först att skapa förutsättningar för god sysselsättning, vidare att skapa
förutsättningar för ökad produktion framför allt av de varor, på vilka vårt
välstand vilar, och slutligen att skapa förutsättningar för fortsatt standardhöjning
för eftersatta medborgargrupper.

Det följer redan av min deklaration om regeringens intresse för en fortsatt
standardhöjning åt. eftersatta medborgargrupper, att regeringen måste betrakta
kampen mot inflationen och kampen för en stabiliserad prisnivå som en
av små huvuduppgifter. Inflation innebär nämligen att även den nuvarande
standarden hotas för löntagare och småsparare. Just dessa grupper drabbas
alltid hardast av en inflations verkningar. Möjligheterna till en av regeringen
önskad. standardhöjning för eftersatta medborgargrupper minskas självfallet,
om en inflation släppes loss.

Hittills ha strävandena att hålla prisstegringen inom rimliga gränser lyckats
något så när. Prisstegringen i vårt land är mindre än i något annat land.
Denna gynnsamma utveckling far emellertid icke invagga oss i säkerhet.
Under år 1947 möta vissa riskmoment, vilka kunna sammanfattas på samma
satt som skett i statsverkspropositionen, ungefär så: penninginkomsterna
förefalla att öka snabbare än produktionen av varor även enligt mycket optimistiska
beräkningar. Härigenom uppstår en spänning mellan penningtillgång
och yarutillgang med åtföljande risk för prisstegringar som, om de drivas för
långt, leda till inflation.

Regeringens av mig nu deklarerade intresse för ett stabilt penningvärde kan
emellertid icke föranleda oss att tillgripa åtgärder, som till sina verkningar
sta i motsättning till var allmänna politiska målsättning. Ett exempel: om det
statliga stodet till bostadsproduktionen indrages, skulle vid oförändrad prisnivå
och hyresnivå byggnadsverksamheten praktiskt taget bryta samman Härigenom
skulle uppenbarligen huvudparten av inflationsriskerna försvinna. Men
ett fortsatt bostadsbyggande i ungefär nuvarande omfattning och utan hyresstegnng
ar enligt regeringens mening av så väsentlig betydelse för uppehållande
av en lygglig standard och för uppehållande av en god sysselsättning inom lan SspJoÄre

“ 0Mr,Ske"i “* avM,k »SS M" b°-

Inte heller betraktar regeringen inflationshotet såsom ett avgörande hinder
“1%, °<rteatt justering av den nuvarande fördelningen av produktionsresultatet.
Statsmakterna besloto i fjol långt gående åtgärder till stöd för eftersatta
befolkningsgrupper Denna omfördelningsprocess kommer att fortsättas
arets riks''Jaf- Vid uttagandet av de skatter, som erfordras för att
acka de gemensamt beslutade statliga utgifterna, anser sig regeringen oför>«
f skattetryck för de miadré inkomSgarnL

TTre ° j d diein fortsatta omfordelmngsprocessen varsamhet iakttagas.

Utifrån dessa allmänna överväganden har regeringens program för kam KÄSSDet

“nebar «*■** -

1) skydd mot den utländska prisstegringen,
varor,Ssam^ Prlsk°ntro11 framför aIlt Pa nödvändiga och viktiga konsumtionstrj]
m‘nskninff av investeringsverksamheten genom skärpt investeringskon -

Fredagen den 17 januari 1047 fm.

Nr 2.

Statsverkspropositionen in. m. (Forts.)

Förvisso medför detta program ingripanden av föga populär natur. Priskontroll
och investeringskontroll kunna lätt skapa ovilja och irritation. Den skärpa,
med vilken man från olika håll kräver kraftåtgärder i kampen mot inflationen,
förefaller emellertid ägnad att skapa ökad förståelse även för långt gående
åtgärder i syfte att åstadkomma ökad planmässighet i vår hushållning.

Även om hittills vidtagna åtgärder kompletteras och skärpas, torde ett penningöverskott
komma att uppstå. Det är därför naturligt, att man söker efter
vägar för att kanalisera detta överskott. Enklast vore otvivelaktigt, om det
frivilliga sparandet ökades. Förutsättningen härför är allmänhetens tilltro
till ett någorlunda fixt penningvärde. Misstro mot penningvärdets stabilitet
utgör i och för sig en starkt inflationsfrämjande faktor. En väsentlig del av
inflationsfaran är därför av psykologisk art. I kampen mot inflationen bör
för den skull ingå- en upplysningsverksamhet, som avser att belysa det nuvarande
lägets riskmoment. Upplysningsverksamheten bör självfallet klargöra,
att läget kan komma att kräva uppoffringar och medverkan från alla
samhällsgruppers sida, men den bör även framhålla de gynnsamma sidorna i
den nuvarande situationen, överdrivna svartmålningar utgöra ett hot mot penningvärdet,
Med gemensamma ansträngningar ligger det inom möjligheternas
gräns att avvärja de nuvarande riskerna. Härtill fordras emellertid samverkan
från alla dem, som inse lägets allvar. Det är inte bara regeringen, som
har förpliktelser. I den mån oppositionen utövar inflytande på tänke- och
handlingssätt inom vissa medborgarlager, har även oppositionen ett ansvar för
den kommande utvecklingen.

Det har utifrån dessa synpunkter varit naturligt för regeringen att söka kontakt
med de övriga partiernas ledningar för att gemensamt med dem överlägga
om vilka åtgärder, som kunna anses vara mest ägnade att bevara förtroendet
för vårt penningväsende. Regeringen har därför tagit initiativet till vissa överläggningar
och avvaktar för närvarande svar på denna invit. Vi hoppas att
den kommer att accepteras, och vi hoppas också, att ur dessa överläggningar
skall växa fram en allmän samling kring ett handlingsprogram i kampen mot
inflationen, ett handlingsprogram som icke innebär uppgivandet av några av
de huvudpunkter, vilka varit vägledande för statsmakternas ekonomiska politik
under de senaste åren. Redan i dagens debatt borde det vara lämpligt att
klargöra, om det inom riksdagen finns en utbredd opinion, som anser att hittills
tillämpade metoder i kampen mot inflationen böra kompletteras med andra
åtgärder eller att helt nya vägar böra beträdas. Regeringen är för sin del öppen
för en förutsättningslös diskussion om varje uppslag, varmed den ekonomiska
debatten kan berikas.

Herr Domö: Herr talman! Det är ju så med vår statsverksproposition, att i
dess olika delar inte ges tillfälle till något särskilt statsministersanförande.
Hans excellens herr statsministern har nu här åstadkommit ett extra statsministersanförande
till statsverkspropositionen, och jag är glad åt att han har
gjort det. Jag måste nämligen säga att de uttalanden i statsverkspropositionen,
som det av statsministern åberopade ekonomiska programmet skall bygga
på, äro så pass oklara, att de mycket väl kunna tarva en ytterligare belysning.
Jag skall något senare i mitt anförande återkomma till en del detaljer härvidlag.

I anledning av statsministerns uttalande, att han har sökt kontakt med
de politiska partiernas företrädare i riksdagen för att dryfta en del ekonomiska
frågor, vill jag säga att denna propå kom först i början på denna vecka.
Detta är, eller har åtminstone förut varit, en till sin innebörd så pass oklar
propå, att det inte är lätt att på rak arm ta ställning till om detta är det

Nr 2.

Fredagen den 17 januari 1947 fm.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

bästa sättet för att få till stånd den gemensamma dryftning av våra ekonomiska
problem, som även jag anser bör vara av värde för landet. Mycket
hänger på i vilken grad regeringen är benägen att till fördomsfritt dryftande
upptaga alla frågor, som höra ihop med eventuella åtgärder för att komma
ut ur det svåra läge, som vi för närvarande befinna oss i. Jag förutsätter att
.syftemålet inte är att söka åstadkomma en sådan anordning, att oppositionen
i en hel del viktiga frågor skall vara bunden, utan att det verkligen kommer
att bli ett fördomsfritt dryftande över hela linjen. I det fallet få vi ju
se vad som kan åstadkommas. Vi inom högern bruka inte vägra att resonera
om sådana ting, som kunna vara av politisk betydelse i svåra situationer.

Men jag vill från början säga, att diskussionen mycket lätt kan komma in
i en återvändsgränd, om överläggningarna skola ske i enlighet med statsministerns
yttrande, att regeringen icke kommer att vidtaga några åtgärder mot
inflationen, som strida mot dess politiska program. Ty skall en gemensam
diskussion kunna leda till något, resultat, är det naturligtvis nödvändigt att
alla parter från början gå till diskussionen med obundna händer och utan
att avsnöra sig från möjligheten att, med frångående av en inställning, som
kanske visar sig vara oriktig, intaga en ny ståndpunkt. Jag tror att det är en
nödvändig förutsättning, att var och en obunden av alla dogmatiska hänsyn
går till en sådan överläggning, men av statsministerns anförande fick jag
knappast det intrycket, att han var beredd till detta. Jag skulle i anledning
av hans yttrande om att de åtgärder, som skola vidlagas, inte få strida mot
regeringens politiska program, vilja fråga, om programmet är viktigare än
angelägenheten att föra landet ut ur vissa svårigheter, vilkas lösning kräver
en fri prövning.

Jag skall, herr talman, nu övergå till att något mera i detalj yttra mig om
statsverkspropositionen. Det parti jag representerar delar svenska folkets och
regeringens förhoppningar, att det måtte lyckas för Förenta Nationerna att
organisera freden, att därigenom en plågad värld måtte förunnas möjlighet
till återuppbyggnadsarbete och en framtid, där alla folk i frihet kunna i
skapande arbete bidraga till gemensamt väl.

Sveriges tolk är berett att inom FN göra aktiva insatser för internationell
rättsordning, för fredens, frihetens och demokratiens sak. Därigenom
ges endast uttryck för svensk tradition. Trohet mot och hävdande av den internationella
säkerhetsorganisationens ideal far dock ej hindra oss att klart
se dagens verklighet, att under iakttagande av vart medlemskaps förpliktelser
göra vad soni star i var makt för att under alla förhållanden skydda vår yttre
frihet. FN får ej bli en skärm mellan oss och verkligheten, ej heller en den
obotfärdiges ursäkt för underlåtna beredskapsåtgärder.

I vetskap om det_ internationella lägets labilitet — i dagarna åskådliggjord
rätt nära oss - vågar man uttala en bestämd förhoppning om att mycket
snart de »olika skäl», som medfört att utredningsarbetet inom 1945 års försvå
rskommitté »icke kunnat slutföras», matte undanröjas. Besparingar på
alla huvudtitlar äro välkomna, men då det gäller försvaret kräva de den förutsättningen,
att varken aktuella trygghetskrav eftersättas eller bördor, som
maste bäras, vältras pa framtiden. Jag instämmer i försvarsministerns uttalande
i statsverkspropositionen, då han säger: »Jag vill emellertid understryka^
att materielanskaffningen icke utan våda för försvarets effektivitet
kan på detta sätt inskränkas under en följd av år.»

Herr talman! Sedan jag nu i all korthet berört det, om vilket jag förmodar
att mgen meningsskiljaktighet föreligger mellan dem, som makten hava, och
oss, som våga tro att en maktägande regering i det helas intresse måste
kompletteras med en vaken opposition, står jag inför uppgiften att karakteri -

Fredagen den 17 januari 1947 fm.

Nr 2.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

sera den av vår allvisa regering förda politiken och det uttryck denna politik
fått i finansministerns principiella uttalanden i statsverkspropositionen..

Hans excellens herr statsministern deklarerade i denna kammare i höstas,
att eftersom icke Hjalmar Branting och icke Per Albin Hansson »kunnat klargöra
för de borgerliga partiledamöterna vad det socialdemokratiska partiet
åsyftade med sin ekonomiska politik», så gav han upp hoppet. Det förefaller
mig, som om hans pedagogiska uppgivelseanda och stilistiska defaitism fått
karaktären av statsrådsepidemi.

Under alla förhållanden tycks den ha smittat finansministern.. Hans obe7
stridliga talang att i till synes enkla formuleringar tala ekonomiskt orakelspråk
har genom flitig konditionsträning utvecklats till virtuositet. Frågan
är bara, om piruetterna i längden göra det möjligt att bibehålla balansen. Den
ekonomiska verklighetens is är i dag väl skrovlig för konståkning.

Finansministerns förslag och konstateranden äro av andrarangsbetydelse i
jämförelse med det faktum, som konjunkturinstitutet inregistrerar i orden: »Föreningen
av bestående starkt kostnadstryck och avsevärd ökning, i total efterfrågan,
som icke kan väntas finna motsvarighet i ökad varutillgång, hotar
sålunda att vålla allvarlig störning i den samhällsekonomiska balansen under
ar 1947.»

Det är väl detta uttalande som ligger under vad hans excellens herr statsministern
nyss talade om.

Under det att regeringen utfärdat kommuniké efter kommuniké om sina segerrika
nederlag i kampen mot inflationen, har alltså utvecklingen i accelererad
takt gått mot det läge, vi fruktat skulle komma. För denna utveckling
ha både vi och andra gång på gång varnat.

Läget är allvarligt, och detta framgick också av hans excellens herr statsministerns
yttrande, även om han tjmktes ha en viss benägenhet att underskatta
lägets allvar. Jag har ingen önskan att politiskt utnyttja det svåra läget, men
jag anser mig förpliktigad att konstatera, att regeringen i hög grad bär ansvaret
för att detta hotande tillstånd uppkommit. Vad viktigare är, finansministern
och hans kolleger äro förpliktade att anvisa vägar ur moraset. Den tid
är gången, då regeringen kunde åka släpvagn efter konjunkturen. Det har den
självt styrt om.

När hans excellens herr statsministern talar om att det kräves att alla krafter
enas om åtgärder för att motverka den svåra situationen, skulle jag vilja
säga att det från den borgerliga oppositionens sida sannerligen inte under de
gångna åren saknats vare sig vilja eller uttryck för denna vilja till ett sådant
samarbete. Men vi skola inte glömma bort utvecklingen under de senaste åren.
Det var socialdemokraterna som uppsade det politiska samarbete, som vi under
kriget hade i vårt land. Socialdemokraterna ansågo, att de skulle ta makten
och styra efter sitt program, eftersom detta var det riktiga och lyckliga. Det
ha de också gjort. I samband med uppsägningen av samlingsregeringen uttalade
vi år 1945, att enligt vår mening tidsförhållandena fortfarande motiverade
en samgång, men att det inte fanns anledning för oss att på något sätt söka
hänga oss fast vid samarbetet, när socialdemokraterna inte längre önskade ett
sådant. Orsaken till denna vår inställning var, att vi ansågo utvecklingen efter
kriget ganska farofylld, inte minst ur ekonomisk synpunkt. Det har visat sig,
att denna vår uppfattning var riktig.

En uppsplittring av nationen har nu inträtt som följd av att vi fått en majoritetsregering
i stället för en samlingsregering, och det är helt naturligt, att
det har blivit en kamp om den politiska makten och att de olika politiska
grupperna framlagt sådana förslag för folket, som skulle vara tilltalande och
ge respektive partier ökat antal röster. Majoritetspartiet har fört en ekonomisk

Nr 2.

Fredagen den 17 januari 1947 fm.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

politik, som man har räknat med skulle ge partiet möjlighet att i varje fall
bibehålla den ställning det haft. Vad har resultatet av detta blivit? Jo, vi ha
genom denna utveckling fått ett ekonomiskt tillstånd här i landet, som vi skulle
sluppit, om vi hade kunnat fortsätta samregerandet och skjuta undan en hel
del av de partiskiljande frågorna. Partitaktiskt sett har jag ingenting att
beklaga mig över, men sett ur samhällets synpunkt är jag övertygad om att
det skulle ha varit mycket bättre, om man kunnat fortsätta samlingsregerandet
— gärna efter en rekonstruktion av regeringen med ombyte av personer
från de olika partierna — i stället för att strida med varandra och konkurrera
om vad man skall lova det svenska folket i syfte att locka väljarna till respektive
partier. Man hade då liksom år 1942 och år 1944 kunnat säga till väljarna,
att läget kräver en anspänning och återhållsamhet på den ena och den andra
punkten. I så fall skulle vi haft mycket bättre förutsättningar än nu att någorlunda
oskadda kunna gå igenom den svåra penningpolitiska situation vi
nu ha och den ekonomiska depression, som kanske så småningom kommer.

Jag skall återgå till statsverkspropositionen och finansministerns uttalanden,
ty finansministern spelar dock en oerhört stor roll i den ekonomiska politiken
och i all regeringens politik, antingen hans uttalanden göras i statsverkpropositionen
eller på ett enskilt möte. Finansministerns uttalanden ge ibland
signalen till fullständiga förändringar inte bara i regeringens politik, utan
också i den politik, som hela det stora majoritetspartiet för.

Jag konstaterar med glädje, att finansministern i sina uttalanden på åtskilliga
punkter nu har släppt sin täckordsteknik. Jag beklagar bara att icke regeringen,
då främst statsministern och hans kollega i finansdepartementet, tagit
steget fullt ut och i klara och entydiga ord sagt svenska folket den hårda
sanningen. Den behöver sägas nu. Vårt välstånd, våra möjligheter till framtida
välståndsökningar få icke riskeras av taktiska hänsyn.

Varken denna regering eller någon annan kan rädda svenska folket från
nödvändigheten att nu taga en besk medicin. Ju längre man pysslar med homeopatiska
sockerpiller, desto kraftigare dos kommer slutligen att behövas. Patienten
kan ej botas genom försök att dölja sjukdomssymtomen.

Det är penningöverflödet och den bristande varutillgången, som hota stabiliteten.
Resolut och med kraft måste vi arbeta på att återställa balansen mellan
penning- och varutillgång, ty ingen äter pengar, och varutillgången ökar icke.
därför att mera mynt kommer i rörelse. Här gäller det ett både och. Varutillgången
måste ökas genom intensifiering av den egna produktionen. Det är den
första och viktigaste åtgärden. Penningflödet måste dämmas upp. Detta kräver
ansträngningar och offer av alla, av alla enskilda och alla grupper i samhället.
Företagarna måste vara beredda att avstå, men det är ett svårt misstag
att tro att man genom att pressa endast dem löser svårigheterna. Löntagare i
olika ställningar måste också de i handling visa att de insett lägets allvar, att
de äro beredda att — som förnuftiga människor — avstå från diskutabla och
skenbara vinster i dag till förmån för verkliga fördelar i morgon eller övermorgon.
Låt mig tillägga: ingen brödkaka blir större, därför att var och en
söker kapa till sig en större bit av den.

Försöken att efter valstatistiska grunder ändra om inkomstfördelningen
måste upphöra. Även om det sker med svidande hjärta, måste man vara beredd
att avstå från metoden att låta produktionslivet betala priserna för politiska
framgångar eller hållande av vissa ställningar.

Tyvärr måste jag, herr talman, för min del konstatera att 1947 års statsverksproposition
icke ger vad läget kräver, icke ens efter herr statsministerns
bidrag till densamma. Den är mindre ett förlösande ord än ganska många
delvis osäkra funderingar. Det är ganska typiskt, att till och med regerings -

Fredagen den 17 januari 1947 fm.

Nr 2.

Statsverksvropositionen m. m. (Forts.)

organet tillåter sig synpunkten, att dess väsentligaste del är bihang 2 till dess
bilaga 1, alltså en del som ej är utformad av finansministern.

Den 14 oktober förra året medgav finansministern i denna kammare, att
regeringen och han voro på det klara med att priskontrollen visserligen är det
avslutande ledet i en rad åtgärder, som äro till för att hindra priserna att stiga,
men att om man inte på en rad områden går fram så som regeringen anser vara
riktigt, är försöket att hålla priserna oförändrade utsiktslöst. Redan tidigare
ha vi sökt få reda på vad regeringen anser vara riktigt. Vår nyfikenhet på
denna punkt är, herr statsminister, fortfarande stor. Allmänna talesätt om att
man skall via investeringskontroll och via priskontroll klara saken ge inte
tillräcklig upplysning om vilka åtgärder man i själva verket tänkt vidtaga.
Man talar icke heller om vilket slags samordning man tänker sig mellan åtgärderna.

Anser måhända regeringen det vara riktigt att låta statsrådet Myrdal flagga
med importreglering för att, sedan importhaussen kommit i gång och den breda
allmänhetens köplust ytterligare stegrats, låta finansministern taga flaggan
ifrån honom för att sedan definitivt rulla in den i fodralet i statsverkspropositionen?
Jag har vid flera tillfällen här i kammaren påtalat, att det är denna
brist på följdriktighet i regeringens politik som är en av dessa svaga punkter.

År det riktigt att låta väldiga grupper få den uppfattningen, att deras krav
på ökade penninglöner kunna tillmötesgås utan risk för penningvärdet, för att
mycket sent om icke för sent visa en faderligt bekymrad uppsyn, att förespegla
alla dein, som vänta på bostäder, att denna småsak snart skall klaras,
för att några månader senare väsentligt inskränka bostadsproduktionen? Siffrorna
i statsverkspropositionen, herr statsminister, äro väl riktiga? Statsministern
deklarerade nyss att vad som än händer, skall man från regeringens
sida söka hålla bostadsproduktionen i gång. Man får härav samma intryck
som av de toner, som hördes i valkampanjen i somras, när man reklamerade
för hälsobostäder åt det svenska folket, att det skulle vara så lätt att skapa
bostäder. Det kalla faktum, som kvarstår, är emellertid nedsatta anslagsbelopp
till bostadsproduktionen i årets statsverksproposition. Jag riktar ingen anklagelse
mot regeringen därför, utan jag endast konstaterar, att det inte står i
överensstämmelse med vartannat vad man säger den ena och den andra gången.
Återstår sedan att se vad som i verkligheten kommer att göras.

Det är ingen svårighet att fortsätta frågornas rad, men jag skall sluta med
den kanske viktigaste. Svenska folkets sparvilja är hårt prövad. Spararen, som
sett sig förvandlad till ett objekt för allehanda experiment, håller på att tappa
sugen. Fn tendens till minskat sparande är uppenbar. Konjunkturinstitutet förklarar
— som många andra gjort förut — att eu väsentlig ökning av sparandet
skulle dämpa inflationsrisken. Då låter finansministern lägga fram och ansluter
sig till ett skattebetänkande, som en överväldigande del av spararna betraktar
som ett hot mot sparandet och ett skäl att omedelbart konsumera sin inkomst.
År detta ett uttryck för planmässigheten i regeringens kamp mot inflationen?

Finansministern avvisade i höstas förslag från oss och andra om en s. k.
rundabordskonferens. Yi syftade till eu konferens av modell 42, en allmän överläggning
om! bland annat pris- och lönepolitiken, där företrädare för alla större
grupper i samhället skulle om möjligt enas om riktlinjer för den ekonomiska politiken
och om erforderliga åtgärder. Det skulle troligen då varit möjligt att få
fram en samfälld solidaritetsmanifestation från de deltagande intressegrupperna.

Nu är troligen tiden så långt gången, att utsikterna för en verksam effekt av
en sådan konferens äro minimala. När den till omfånget största intressegruppen
fixerat sina positioner i avtal, då är nog tiden försutten, då är en solidaritetskonferens
ganska meningslös.

Nr 2.

Fredagen den 17 januari 1947 fm.

Statsverkspropositionen in. m. (Forts.)

Därmed vilt jag inte ha sagt att inte en rundabordskonferens, tillkommen
inom den allra närmaste tiden, stmlle kunna ha vissa ntsikter att ge resultat. Men
klart är dock att den gynnsammaste tidpunkten för en konferens är förbi.

överläggningar mellan enbart de politiska partierna äro emellertid enligt min
mening knappast tillräckliga för att vi i dagens läge skola komma till erforderligt
resultat, ty vad komma dessa överläggningar att röra sig om? Jo, naturligtvis
närmast om åtgärder, som via riksdagsbeslut och via lagar och förordningar
skulle kunna åstadkommas, samt möjligen om vissa gemensamma riktlinjer för
den ekonomiska politiken. Men vad det nu ytterst torde bero på är ju, hur de
stora grupperna i samhället och på näringslivets område ställa sig. Det är ju
svenskt samhälls- och näringslivs styrka, att dess representanter kunna i kritiska
situationer sätta sig ned och resonera tillsammans om vad som lämpligen
bör göras. Men da, får man se bort från de taktisk-politiska hänsynen och vara
så fri i sin inställning, att man diskuterar även frågor, som kanske bryta mot det
handlingsprogram man politiskt har uppgjort för sig. Ur dessa synpunkter beklagar
jag att man inte utnyttjat de möjligheter till en nationell samling i en
svår situation, som en rundabordskonferens skulle ha erbjudit.

»En förbättring för en viss grupp kan nås genom begränsningar för en annan
eller andra», säger finansministern i statsverkspropositionen på tal om inkomstfördelningen
i samhället. Många med mig ha säkert grubblat över vad detta
sibylleuttalande — konkret •—- innebär.

Innebär uttalandet, att man tänker låta medelklassen i stad och på land betala
förbättringar för andra grupper vill jag på mitt partis vägnar ha sagt tydligt
ifrån, att man måste räkna med vårt envisa och bestämda motstånd.

Medelklassen i Sverige har intet överflöd att dela ut. De samhällsgrupper det
här rör sig om, tjänstemän i enskild och allmän tjänst, hantverkare, handlande
och andra småföretagare, jordbrukare, de fria yrkenas män, alla dessa äro redan
hart trängda. De kunna kräva förståelse, respekt för sina insatser i produktionslivet
och faktiska inkomster, som göra det möjligt för dem att hålla sin
standard. Dessa gruppers bestånd är en livsviktig faktor ur ekonomisk, social
och kulturell synpunkt. Samhället har icke råd att tolerera deras tillbakaträngande.
Jag vill ha sagt, att hela medelklassen kan räkna på den svenska högerns
obetingade stöd i sina strävanden för rättvis andel av den samhällsprodukt,
till vars skapande den så effektivt bidrager.

Låt mig tillägga, vilket med hänsyn till vissa i den politiska polemiken använda
metoder ^kanske är nödvändigt, att mitt uttalande för medelklassen icke
är riktat mot någon annan grupp.

Till det praktiska uttryck budgetens överbalansering fått i propositionen
kan anföras, att den för att effektivt motverka inflationen förefaller alldeles för
knapp. Man kan alltså tala om eu medveten underdosering, ett egendomligt förfarande
av en man, som aldrig försummat framhålla radikala kurers välgörande
effekt. I själva verket maste det vid bedömande av denna fråga hållas i minnet
att budgetöverskottet i betydande grad endast är »en reflex av den inflationsbetonade
inkomststegringen.»

o Budgetöverskottet borde effektivt steriliseras. Även detta framhåller statsrådet
Wigforss, men icke heller här kommer något konkret förslag. Kunde man
mte tänka sig, att riksdagen disponerade överskottet redan nu för framtida avbetalningar
pa statsskulden, alltså band beloppet, så att dess karaktär av incitament
till nya eller ökade anslagskrav försvunne? Jag understryker: framtida
avbetalningar.

Vi bära gemensamt ansvar för huvudparten av de utgiftsstegringar, som
medverka till att högst väsentligt minska denna budgets bristande effektivitet
som inflationshejdande faktor. Jag är, såsom jag förut sade, herr statsminister,

Fredagen den 17 januari 1947 fm.

Nr 2.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.,)

bereddi att ta mitt ausvar därför. Detta erkännande hindrar dock på intet''vis
mig från att påminna om| den fortsatta ansvällning av den statliga administrativa
apparaten, som kommer fram även i budgeten. Ehuru, detär en detalj utan
större ekonomisk betydelse vågar man kanske till glädje för våra f. d. sparsamma
vänner i bondeförbundet anföra, att även jordkoncessionslagens genomförande
bidrager till den ökning av de adhiinistrativa utgifterna, som är så bekym -

mtMan räknar tydligen med att av den väntade ökningen i den nominella efterfrågan
på varor omkring 70 procent beror pa de privata konsumenternas ökade
nominella köpmöjligheter. Grovt räknat 15—20 procent skulle enligt samma
räkneexempel hänga samman med privata investeringar. Dessa siffror visa, hur
begränsad möjligheten är att hejda inflationen medelst mvestenngskontroll.
Detta högst anmärkningsvärda förhållande, om vilket varje medborgare borde
tydligt informeras, föranleder följande åtgärder från finansministerns sida. För
det första accepterar han tanken på eu investeringsbudget, För det andra resonerar
han — klokt och saktmodigt — om svårigheterna att begränsa konsumtionen.
För det tred je påpekar han, att eu utjämning av spänningen i det långa loppet
endast kan tänkas genom ökad tillgång på varor. För det fjärde motionerar han
än en gång sin speciella käpphäst, den ändrade inkomstfördelningen.

Vad är att säga om alla dessa bud? Ja, först och främst att deras inbördes
relation och karaktären på vart och ett av dem mera speglar herr! Wigforss och
den regering, vars ekonomiska expert han är, än den ekonomiska verklighet, i
vilken vi leva. Då det gäller 15 procent av problemet — d. v. s. investeringarna
— framlägges ett förslag som man med god vilja kan kalla konkret. I 70
procent av problemet får svenska folket, som i dag om någonsin behöver modig
ledning, nöja sig med teoretisk visdom. ..... . .,

Investeringsbudgeten är som översikt och försök till generalplan pa ett viktigt
område i och för sig välkommen. Men det räcker mte. Den täcker för liten

del av komplexet. . . . „ . ,

Strax skall jag tillåta mig några mera principiella synpunkter pa det utkast
till riktlinjer för investeringspolitiken som investeringsbudgeten är. Men lat

mig först sätta några konkreta frågetecken.

Man sänker investeringskvoten för bostäder med 100 miljoner, bamtidigt
ökar man kvoten för statliga förvaltningsbyggnader med 9 miljoner. Ingen
lie tvivlar behovet av hus för administrationen, som ständigt sväller. Men ~ bostaden
är dock ett primärt livsbehov, och bristen på husrum är skriande, vilket

måste ihågkommas vid avvägningen.

Kvoten för sjukhus har skurits ned med 14 miljoner. År regeringen trots
detta övertygad om att de materiella förutsättningarna komma att föreligga
för infriande av dess karska löfte om genomförande av den fria sjukvården
1950? . .

Överinvesteringstendensen bottnar naturligtvis i fruktan lör inflationen, till
vars skärpande den själv bidrager. Jag har redan sagt vad jag anser om ansvaret
för denna sjukdomstillspetsning. Den hänger också samman med nödvändiga
åtgärder för leveranser enligt handelsavtal. Där ha vi varnat. Sist, men icke
minst, spelar den förda och än mer den varslade skattepolitiken en avgörande
roll. Den driver fram överinvesteringar.

Investeringskontrollen angriper symtomen. Endast i obetydlig grad kominer
den åt inflammationshärdarna. Man arbetar med spindelväv i stället för
penicillin — i förhoppning att den obetydliga desinfektionseffekt den förra har
icke endast skall visa sig^ vara släkt på langt hall med det moderna läkemedlet.
Som investeringskontrollen är konstruerad, har den små möjligheter att skilja
mellan i verklig mening produktiva investeringar och inflationsplaceringar.

Nr 2.

Freda''gen den 17 januari 1947 fm.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Vad den däremot liksom andra åtgärder av samma art åstadkommer är en fortskridande
centralisering, en faktisk avdemokratisering.

Man tycks ha lätt att glömma, att det icke utan vidare går att jämställa konsumtion
och investeringar. Investeringen är till sim natur i regel produktiv. Den
har till slutlig effekt den ökning av varutillgången, som nu och i en närliggande
framtid är mer^ nödvändig än någonsin. Den är ett nödvändigt element i en
progressiv ekonomi.

Läget i dag är allvarligt. Industriens målsmän ha självmant givit uttryck åt
uppfattningen, att återhållsamhet med industriella nyanläggningar är ofrånkomlig.
Finansministern kan alltså räkna med industrimännens aktiva lojalitet.
Det är att beklaga att vetskapen härom icke i högre grad än som skett präglar
™ uppläggning av problemet. Det gäller dock att förena det förhållandevis
tillfälligt betingade kravet på investeringsåterhållsamhet med det för hela vår
^raratid avgörande behovet av nyskapande, av initiativ. Man kanske
förlåter mig, att jag icke helt litar på finansministerns förmåga att avväga i
detta läge, helt enkelt därför att han förefaller mig representera en ekonomisk
uppfattning som är allt annat än( progressiv. Av samma och andra skäl tar jag
mig friheten betvivla, att alla de, som sikola omsätta hans intentioner i praktiska
åtgärder, äro så kapabla som läget kräver.

i Wigforss är en talangfull förträdare för en ideologi, som man

skulle kunna beteckna som fördelningsevangelium. Blir bara inkomstfördelningen
sadan som han anser den skall vara, så kommer snabbt det tusenåriga riket.
Denna, hans inställning färgar de flesta av hans synpunkter. Han garnerar dem
med sin charm, med sina teoretiska resonemang. Men kvar står alltid faktum.
Lranskaren gör samma erfarenhet som de amerikanska husmödrarna under förra
kriget. I patriotiskt nit prackade man på människor någonting som kallades
trihetskål, men trots den vackra etiketten hittade husmodern den gamla vanliga
surkålen, när hon öppnat burken.

. Fördelmngsteorien sticker upp huvudet i statsverkspropositionen, men i hela
?.ln Jvi t visas den upp i den skatteutredning, vars inspiratör finansministern
f.r,i „ detaljgranskning av de signalerade skatteprinciperna lär det ges tillfälle
aterkomma. Som anhängare av ett fritt demokratiskt samhällsskick, som
företrädare för ett parti, vilket i ett fritt näringsliv ser ett medel för allmän
välstandsstegring, är jag dock skyldig att redan i dag protestera.

Jag hävdar, att blotta framläggandet av skatteutredningens förslag haft ödesdiger
effekt. Därigenom skapades en mentalitet att konsumera till varje pris,
att i dag taga ut hela köpkraften, därför att man inte vet, om man får behålla
det man sparat. Det är möjligt att de mottagare av julklappar, som huvudsakligen
se till gåvans dyrbarhet, ha funderat på att tacka skatteutredningen.
Vänner av ett stabilt penningvärde ha ingen anledning att instämma.

Ehuru jag vet. att argumentet förefaller många ur takt med tiden, finner jag
anledning lägga även rättssynpunkter på denna fråga. Jag vet mer än väl, att
det icke existerar något lagligt hinder, som minskar en tillfällig majoritets möjlighet
att vältra bördor på en minoritet. Men som jag fattar begreppet demokrati,
innebär det ett visst skydd för medborgarnas egendom —- icke blott mot
illegala exploatörer. Det är kanske icke politiskt opportunt — jag anar redan
rubrikerna i regeringspressen — att lägga ett ord för dem, som äga sparmedel,
eller för företagen. Trots detta protesterar jag mot den kriminalisering av sparmedelsägandet
och produktionsmedelsägandet, som förestår.

Man förespeglar de små inkomsttagarna skattelättnader, men man glömmer
att tala om att man, samtidigt som man låter dem behålla en slant, mer än nu
pumpar bedövningsmedel i den ekonomiska organism, av vars vitalitet och växt
vi alla äro för hela vårt uppehälle beroende. Man bedövar det enskilda sparan -

Fredagen den 17 januari 1947 fm.

Nr 2.

Statsverksirropositionen m. m. (Forts.)

det, grunden för allt hittillsvarande ekonomiskt framåtskridande. Vad sätter
man i stället? Jo, kanslihussparande. Man bedövar nyskapande företagsamhet,
lägger grimma på de bångstyriga människor, som ha idéer och kraft
att genomföra dem, ha mod att misslyckas och att försöka igen. Gå
igenom en rad svenska företag, som i dag äro stora! Se hur de
började, försök räkna ut var vi hade stått i dag, om pionjärerna i stället för
riskvilja och företagaranda varit fyllda av skattetänkande och avdragsmentalitet!
Det håller på att växa fram ett tillstånd, där icke den idérike teknikern,
icke organisatören, icke affärsledaren är den väsentlige i sitt företag. Den uppgiften
övertogs av skatteexperten, av honom, som vet, hur man skall bete sig
för att rädda något av det man skapat.

Det samhälle, dit herr Wigforss’ fördelningsevangelium leder, är statiskt. Sedan
kan det vara en teknisk fråga, om man gör det till ett socialistiskt samhälle
eller låter det formellt bestå som kommissionssamhälle. Detta statiska samhälle
tänker man pressa fram i en tid, då övergående krisfenomen varken kunna dölja,
att mänskligheten står i början av en ny teknisk aera eller att vårt land måste
räkna med i hög grad förändrade förutsättningar för och medel att hävda sig i
internationell konkurrens. Både dagens läge och de fordringar morgondagen
ställer på oss kräva ett smidigt, ett rikt facetterat, ett slagkraftigt näringsliv,
kräva enskild företagsamhet, fri från fruktan för förstatligande, för skattebedövning.
Att hävda den linjen är att hävda allas verkliga intressen, både arbetarens,
tjänstemannens, företagarens och spararens. Vi kräva skattelindring
för alla, men vi motsätta oss en vivisektion av företagande och sparande.

Herr Wigforss lär ha motiverat nödvändigheten att driva igenom skatteförslaget
redan nu, vilket som jag tidigare påpekat försvårar en omsorgsfull. och
saklig granskning, med hänvisning till att barnbidragen skola börja utgå i januari
nästa år. .

Det nettotillskott, de barnrika familjerna härigenom få, blir uppenbarligen
mindre än vad från regeringshåll tidigare proklamerats. Bamavdragens borttagande
betyder väsentligt mera än finansministern icke utan bestämdhet hävdade
bara för några månader sedan och samtidigt mera än socialministern referatvis
allt fortfarande anför. Nettotillskottet stannar enligt skatteutredningen vid 150
—160 miljoner och torde i verkligheten bli än lägre. Jag vill redan vid detta
tillfälle deklarera, att mitt parti delar den kritiska inställning till de planerade
grunderna för barnbidragen, som bland annat tjänstemannarörelsens centralinstans
givit uttryck åt. Jag finner inga skäl att gå från de synpunkter på detta
ämne, som högern i positiva förslag lagt fram för lång tid sedan. De barnrika
familjerna behöva stöd. De skola ha stöd, men i former, som icke beröva en
stor del av dem vad de redan ha.

Sedan betvivlar jag, att icke frågan om barnbidrag skulle kunna brytas ut
ur sitt samband med det stora skatteförslaget.

Bristen på arbetskraft är svår. Finansminfstern konstaterar faktum, men nöjer
sig i stort sett därmed. Herr Thunborg har trots flygande start uppenbarligen
icke lyckats övertyga ens sin statsråderlige vän om sin förmaga att bidraga till
problemets lösning genom import. Regeringen förefaller överhuvud taget mera
intresserad av att utreda denna fråga än att göra något eller tillåta, att något
göres.

I detta läge är det dubbelt angeläget att den inhemska arbetskraftsreserven
mobiliseras. Trots det att det kanske inte bär någon effekt, vill jag ändock, och
än en gång, påminna om den förda och planerade skattepolitikens verkningar.
Vad de s. k. Wigforssdagarna anbelangar, kan jag fatta mig kort. Jag nöjer
mig med att konstatera deras existens och att uttala, att jag tror att omfattningen
är större än vad man ofta föreställer sig.

12 Nr 2. Fredagen den 17 januari 1947 fm.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Fn stor reserv finns bland de gifta kvinnorna. Metoden med deltidsarbete
undanröjer en hel del av de betänkligheter gift kvinnas förvärvsarbete onekligen
väcker. Näringslivet och det allmänna ha också gjort mycket för att stimulera
till .sådan insats i produktionen. Men ett hinder består — sambeskattningen.
Fragan utredes, men saken brådskar. Det är nu vi behöva kvinnornas
medverkan.

För alla grupper gifta kvinnor i förvärvsarbete känns sambeskattningen
som en orättvisa, för stora kategorier är den ett motiv att icke erbjuda arbetskraften.
. på marknaden. Sambeskattningsfrågan måste där,för lösas snart,
och den maste lösas i positiv riktning. Både rättvis hänsyn och arbetsmarknadsskäl
motivera detta.

Det beräknas, att jordbruket och husligt arbete fått lämna från sig i runt
tal 100 000 arbetare till stäaerna under de senaste sex åren. Sugningen från
jorden till andra näringar ökar uppenbart. Inflationskonjunkturen sätter jordbrukaren
i .eu för var dag all värre klämma. Om man överhuvud taget skall
fa folk, maste han betala högre löner, och därvidlag är han bunden av de
statliga direktiven för priserna. Regeringen bestämmer förutsättningarna, och
jordbrukaren får taga konsekvenserna.

Läkarna med jordbrukarklientel tala också om den allt vanligare överansträngningen
bland deras patienter, åstadkommen av arbetarbristen.

Vi nådde samförstånd kring jordbrukets problem vid den senaste stora uppgörelsen.
Jag hoppas att samma goda anda skall prägla denna riksdag, som ju
skall bliva, en jordbruksfrågornas riksdag. Det finns ingen anledning att nu
binda sig i detaljfrågor. Jag vill bara i förbigående varna för den tendens
till schematisering, som dyker upp ibland i dessa sammanhang, men jag vill
framför allt. framhålla, att ett lönsamt jordbruk, en näring, som ger sina
utövare rimlig ersättning för hårt arbete, ett jordbruk, som har ekonomisk
möjlighet att behålla sin arbetskraft, är till gagn inte bara för landsbygdens
folk utan för alla samhällsklasser. Landsbygdens folk fick en gång göra
uppoffringar för att våra städer skulle växa fram. Städernas folk kanske, nu
få vara beredda att visa sin solidaritet genom uppoffringar för stunden.

. Till övervägande del har mitt inlägg varit kritiskt. Enligt min uppfattning
har en regering till uppgift att lägga fram sitt handlingsprogram, oppositionen
att kritiskt granska det. Oppositionen utövar med sin kritik en politisk
och samhällelig funktion, vars nödvändighet varje människa med genomtänkt
demokratisk uppfattning borde inse. Förnekar man eller söker man förringa
oppositionens nödvändighet, är man inne på en väg, som leder hän mot
totalitära, tankegångar. Statsministern, som uppges vara ute för att sanera
den politiska diskussionen, borde kanske söka övertyga vissa av sina supporters
härom. Han har nog också skäl att något granska de metoder, som
i flåsande iver här och där användas för att lansera den s. k. A-presisen, och
deras ^förenlighet med kraven på fri opinionsbildning. Att regeringspartiet
har bade rätt och anledning att skaffa sig en slagkraftig A-press, är uppenbart.
.Mindre säkert är att den fria åsiktsbildningen är betjänt av en med
organisatoriska åtgärder av diskutabelt slag framdriven majoritetspartiets Japress.

Herr talman! Statsrådet Myrdal har med en bland siare och skalder rätt
sällsynt exakthet angivit att en lågkonjunktur skall komma senast i maj 1948,
tre år efter krigets. slut. För några månader sedan tilläde han, att den nuvarande
knapphetssituationen icke kan komma att bestå längre tidrymd än
som kan räknas i manader eller något år. Alla äro nog inte övertygade om
hållbarheten i statsrådets profetia eller beredda att handla med ledning av
den.

Fredagen den 17 januari 1947 fm.

Nr 2.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Det är uppenbart, att den ekonomiska politiken måste utformas mera med
hänsyn till verkligheten än till spåmannavisdom. Mer än någonsin skulle vi
i dag behöva en fördomsfri, verklighetsbetingad, modig uppläggning av problemen
och handlingskraftig, samordnad, smidig ledning för det hela.

Icke som kritiker för kritikens egen skull, utan som anjsvarskännande medborgare
nödgas jag konstatera, att regeringen icke presterar vad läget synes
mig kräva.

Dess politik har blivit alltmer tvekande — trots ord i annan riktning —
alltmer rådvill. Man förefaller handla från fall till fall utan planläggning,
utan tillräckligt dominerande ledning. Regeringen förefaller hålla på att förlora
greppet över utvecklingen. Den ställes i det ena tvångsläget efter det
andra, slinker ur ett in i ett annat.

Samma osäkerhet präglar statsverkspropositionen. Den ställer problemen,
men gör icke tillräckligt för att lösa dem. Det är icke en plan utan ett antal
skisser. Statsverkspropositionen saknar linje. Den angriper symtom, icke orsak.
Detta omdöme förändras icke efter statsministerns kompletterande tal.

Från vår sida hävda vi, att regeringen kunde ha gjort mera. Vi hävda, att
priis- och lönepolitiken måste samordnas. Enligt vår tanke — som jag förut
har berört — äro huvudlinjerna i 1942 års uppgörelse, senast bekräftade 1944,
fortfarande användbara som syftlinjer. De behöva måhända modifieras med
hänsyn till nya faktorer, men i princip äro de sunda.

Vi kräva samordning av de offentliga åtgärderna, planmässighet men icke
planhushållning. Det allmännas ingripanden skola stimulera och nära de produktiva
krafterna, icke bedöva eller desorganisera dem.

Hans excellens herr statsministern Erlander: Herr talman! När jag tog till
orda i början av denna debatt, motiverade jag det med att jag ville undanröja
onödiga meningsmotsättningar genom att klarlägga regeringens ställningstagande.
När jag nu har lyssnat till herr Domö, måste jag konstatera, att om
denna min avsikt skall fullföljas, måste jag besvära kammaren med ett förnyat
klarläggande.

Herr Domö relaterade min invit till partiledarna till gemensamma överläggningar
om vilka åtgärder, vi skulle vidtaga i kampen mot inflationen, men
han sade, att denna invit var så oklar och så mångtydig, att det inte var så
lätt att omedelbart ge ett svar på den. Det var två saker, som föranledde hans
villrådighet och hans tveksamhet. För det första verkade det, som om han skulle
vara rädd för att regeringen hade för avsikt att vältra över ansvaret på den
stackars värnlösa oppositionen för varje impopulär åtgärd, som regeringen ämnade
företaga.

Så rädd skall man väl inte vara, hem Domö, att man inte ens vågar ge regeringen
råd. Jag tror att det väcker mera respekt hos den svenska allmänheten
om man ger råd, även om man ger impopulära råd och även om dessa impopulära
råd sedermera följas.

Detta var det ena motivet till herr Domös tveksamma hållning. Det andra
motivet var, som han sade, att regeringen tydligen inte ämnade gå till konferensen
förutsättningslöst, utan att vi kände oss bundna av vårt ekonomiska
program. Han citerade mig, som om jag hade uttryckt den uppfattningen, att
vi icke ämnade låta oss tvingas till åtgärder, som strida mot vårt ekonomiska
program.

Vad jag gjorde i mitt förra anförande, herr Domö, var att jag räknade upp
tre målsättningar för de svenska statsmakternas ekonomiska handlande; den
ena var god sysselsättning, den andra var ökad varuproduktion, och den tredje
var fortsatt standardstegring för eftersatta medborgargrupper. Vad jag sagt

Nr 2.

Fredagen den 17 januari 1947 fm.

Statsverkspropositionen m. rrv. (Forts.)

är, att vi icke ämna vidtaga åtgärder, som strida emot den målsättning: som vi
tidigare varit ense om. I övrigt betonade jag, att avsikten är: fullkomligt förutsättningslösa
överläggningar.

Nu vill jag fråga herr Domö: på vilken punkt opponerar sig herr Domö?
Har herr Domö en annan uppfattning om önskvärdheten av god sysselsättning,
om nödvändigheten av en ökad produktion eller om lämpligheten av att
eftersatta medborgargrupper få standardhöjning? Det var nämligen detta ekonomiska
program, som var förutsättningen för överläggningarna. Endast i den
mån han är rädd för någon av dessa punkter, kan han alltså anse det vara
olyckligt att man som utgångspunkt för överläggningarna tar dessa krav.

Herr Domö hade också den uppfattningen att det skulle gå lättare att resonera,
om vi hade haft samlingsregeringen kvar. Ja, det är naturligtvis mycket
roligt, herr talman, t, ex. för herr Wigforss att få höra, att om bara herr
Domö vore med i regeringen, vore herr Wigforss en utmärkt finansminister,
som man skulle kunna diskutera med. Men jag undrar, om en sådan argumentation
är så särskilt lyckad. Det är väl ändå på det sättet, att en regering behöver
ha en viss homogenitet omkring de ting, som den anser vara lämpliga
att aktualisera. Det ansags ju på nästan alla håll att handlingsprogrammet för
samlingsregeringen var avverkat, när samlingsregeringen upplöstes, men det
var väl ingen som tog detta, som herr Domö gör i dag, såsom en förevändning
att sluta diskutera med representanterna för regeringen, utan självfallet trodde
vi att man i aktuella situationer, sådana som t. ex. den nuvarande kampen mot
inflationen, borde denna överlägga.

Det var för resten ganska roligt att höra herr Domö; samtidigt som han talade
om att det var synd att samlingsregeringen hade försvunnit, framhöll
han, hur nyttigt det var med en fri opposition, som utövade kritik emot regeringen.
Vem skulle ha utövat den, om herr Domö hade suttit i regeringen?

Nej, jag tror att hans senare tankegång är riktig, att det för den allmänna
politiska debatten är av värde att det, som skiljer oss åt, blir klargjort genom
att det Socialdemokratiska partiet nu försöker stå för rusthållet. Jag deklarerar,
sasom jag gjort många gånger förr både i denna kammare och på andra
håll: gärna en fri och frän kritik, gärna positiva förslag från oppositionens sida!
Det finns inte en tanke på att vi skulle uppfatta detta annat än såsom välgörande.
Jag har även under samlingsregeringens tid ofta varit tveksam om
huruvida all visdom var samlad i kanslihuset. Det kan mycket väl tänkas att
det finns många andra synpunkter, som borde komma fram, både inom det
socialdemokratiska partiet och utanför detsamma, alltså ifrån oppositionens
sida. Men jag kan inte få det att gå ihop: å ena sidan herr Domös längtan efter
en samlingsregering, som skulle vara en förutsättning för en mera intim
diskussion om dessa ting, och å andra sidan hans samtidiga, riktiga hävdande
av att man skall ha klara linjer i politiken och att oppositionen vid skapandetav
dessa klara linjer har en given uppgift. Jag måste också säga, att när han
själv nu angriper regeringen för dess sätt att skissera kampen mot inflationen
i allmänna^talesätt, kunna vi ändå inte undgå att finna, att tala vi i allmänna
talesätt, maste detta vara smittosamt. Även oppositionens ledning använder ju
så gott som uteslutande allmänna talesätt. Jag skall emellertid ta upp en del
av de antydningar till konkretisering, som funnos i herr Domös anförande.

Först och främst vill jag påpeka, att — såsom kanske många av kammarledamöterna
observerade — som en röd tråd genom hans anförande, då det
gällde den uteblivna runda-bordskonferensen gick tanken på lönerna.

Regeringens ställning i den punkten är enkel och klar. Vi anse det icke vara
klokt att politisera lönerörelserna, annat än i ett ytterligt allvarligt läge, och
det måste väl ändå leda till en politisering eller en politisk påtryckning —

Fredagen den 17 januari 1947 fm.

Nr 2.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

för att begagna ett mildare ord — på det enskilda näringslivet, om regeringen
säger ifrån, i vilken utsträckning lönerörelser skola anses motiverade eller
tillåtna. Vi tro därför, att det är riktigt, att parterna i känsla av sitt ansvar
själva få söka diskutera sig fram till rimliga linjer.

Den uppfattning, som min företrädare Per Albin Hansson gav uttryck åt,
är fortfarande regeringens linje, då det gäller dessa ting. Han förklarade i
sitt Halmstadstal — jag kan inte återge det ordagrant, men innehållet var
i varje fall sådant — att iså länge det gäller en justering av fördelningen
av produktionsresultatet, finns det utrymme för lönestegringar, men att man
därefter får vara ytterst varsam. Det borde inte vara svårt att tolka detta på
rätt sätt av de ansvarsmedvetna parterna på arbetsmarknaden. Det är möjligt
att det kan visa sig lämpligt att vid en eller annan tidpunkt sammankalla
parterna — jordbrukarna, arbetstagarna, arbetsgivarna och de politiska
partierna — till överläggning, det vill jag inte bestrida, men vad vi tro är,
att det skulle varit olyckligt att göra det på ett tidigt stadium.

Den andra antydan till konkretisering i herr Domös anförande gällde investeringskontrollen.
Jag försökte lyssna, så gott jag kunde, men jag kunde
inte bli på det klara med, om herr Domö anslöt sig till tanken på en investeringskontroll,
om han motarbetade den eller om han gjorde så som den borgerliga
oppositionen nu ofta gör: anslöt sig till den, med framhållande av
så stora betänkligheter, att tidningarna och allmänheten iskola tro att han
talat emot den. Vilken av dessa tre linjer som herr Domö valde, kunde jag
inte uppfatta. Men låt oss diskutera saken!

Vi äro väl överens om att vi måste ha en investeringskontroll, vi äro väl
överens om att vi måste skära ned investeringarnas volym. Regeringen har
försökt att finna en linje för denna nedskärning genom att gå till 1945 års
nivå. Under år 1945 skedde ingenting olyckligt, och följaktligen bör det
svenska folkhushållet kunna tåla en investering av 1945 års omfattning. Men
det är klart, att man kan diskutera, om denna norm är riktig, man kan diskutera,
om avvägningen är riktig: om man skall ge så stort utrymme för skolbyggen,
om det kanske är för litet anslag till skolbyggen eller om man skall
öka andelen i fråga om bostäder, som till min överraskning herr Domö också
tycktes vara hågad för. Men på frågan om behovet av en minskning av den
ytterligt viktiga inflationshärd, som investeringarna utgöra, trodde jag inte,
att vi skulle behöva spilla några ord här i riksdagen. Om man är ense om
behovet av en investeringskontroll, behöver man väl inte heller i denna diskussion
dra in att investeringskontrollen leder till en centralisering av vårt
ekonomiska liv. Vad tjänar det till att lägga till den isatsen, om man ändå
är beredd att acceptera behovet och nödvändigheten av investeringskontroll?

Jag skall ta ett konkretare exempel än det, som herr Domö tog, för att
belysa frågan om investeringskontrollen.

Då regeringen försökt göra upp ett förslag till investeringsbudget, ha vi
sagt oss, att vi måste pressa på olika punkter, så att vi minska investeringsvolymen
ned till vad som kan antagas vara rimligt. Vi ha då sagt oss: »Vi
kunna inte bara pressa på det enskilda näringslivet, vi kunna inte bara ge
order och anvisningar om att det enskilda bostadsbyggandet och fabriksbyggandet
skall pressas ned, utan vi måste också fråga oss: kan man inte pressa
ned en del av statens och det allmännas investeringar? Så långt föreställer
jag mig att herr Domö inte vill opponera sig emot mig. Men när vi då ha
gått igenom, på vilka punkter det allmänna skall iskära ned sina investeringar,
och frågat oss: skola vi skära ned i fråga om sjukhus och skolbyggen och
i fråga om kraftverksbyggen, så ha vi sagt oss: »Det finns en punkt, där
man inte direkt skadar det svenska näringslivet genom att göra en nedskiir -

Nr 2.

Fredagen den 17 januari 1947 fm.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

ning, och det gäller den fortsatta elektrifieringen av våra järnvägar, eftersom
huvudparten av den svenska trafiken redan går på elektrifierade linjer.»

Ja,^ herr talman, jag trodde, att den opposition, som så energiskt kräver
kraftåtgärder i kampen mot inflationen, då skulle säga: »Här ha vi ändå ett
försök från regeringens sida att begränsa investeringsverksamheten, inte bara
för .det. enskilda näringslivet, utan också för det allmänna.» Men vad svarar
då åtminstone en del av oppositionen? Jo, den svarar: »Nu se vi en av ryssavtalets
ekonomiska verkningar!»

Är det en politisk debatt i ett allvarligt läge, där man måste göra klart
för alla, att de ekonomiska svårigheterna fortsätta? Är det icke ett utnyttjande
av de intressen, som naturligtvis var och en, som bor utefter dessa
järnvägar, har för en fortsatt elektrifiering, i partipolitiska syften?

Jag har velat göra dessa kommentarer i hopp om att det nu i varje fall
är något så när klart, hur regeringen ser på dessa punkter, och för att de
felaktiga uppfattningar, som herr Domö tydligen hade fått vid åhörandet av
mitt förra anförande, icke skola åter framföras och prägla debatten i fortsättningen.

Jag vill. sluta mitt anförande med att ännu en gång säga till oppositionen:
tåg mod till er och ge en anvisning om, vilka vägar ni anse att regeringen
bör beträda för kampen mot inflationen; det kanske är impopulära vägar, men
den risken har regeringen tvingats att taga, när vi gått till investeringskontroll
och priskontroll! Oppositionen kan nu försöka att vara lika modig.

Herr Doinö erhöll nu ordet för kort genmäle och anförde: Först några ord
om investeringskontrollen.

Det är mycket betecknande för herr statsministerns debatteringsteknik att
blasa upp vad jag yttrade om investeringskontrollen till en kritik av själva tanken
att investeringarna måste styras. Jag gav ju uttryck åt att investeringskontrollen
såsom sådan träffade en så liten del av hela det problem, som det
här gäller att ta i synfältet, att den inte spelade den roll, som statsverkspropositionen
ville tillmäta den.

För att undanröja alla missförstånd under debatten angående mitt yttrande
om en samlingsregering vill jag vidare helt kort säga herr statsministern, att
mitt uttalande ingalunda gick ut pa ett förordande av en samlingsregering i
nuvarande läge. Jag ville endast konstatera, att om den år 1945 på grund
av socialdemokraternas åtgöranden upplösta sapilingsregeringen hade fått fortsätta
sitt arbete, hade vi sluppit undan mycket av de konkurrensframträdanden,
som i viss man ha medverkat till det läge i vilket vi nu äro.

Jag har visserligen stor aktning och respekt för herr statsministern från den
tid jag satt som kamrat till honom i statsrådet, men jag inbjuder icke i nuvarande
situation herr statsministern till regeringssamarbete. Jag tror att
det nog just nu är lyckligast som det är, att vi ha. en opposition; och den må
enligt statsministern även vara frän.

Statsministern har förut vid något tillfälle begagnat uttrycket: »Sicken
opposition», underförstått: den törs inte säga, vad~ den vill eller har ingenting
att komma med. Jag vill vända på satsen och säga: Sicken regering; den
ber oppositionen tala om vad som skall göras och kommer inte med det själv.''

Herr Andersson, Elon: Herr talman! De sakförståndiga män. som äro bevandrade
i den politiska meteorologien, ha trott sig kunna konstatera en tilltagande
försämring i det politiska klimatet. Företeelsen daterar sig från den
tidpunkt, da samlingsregeringen började vittra sönder, och dess vidare utveck -

Fredagen den 17 januari 1947 fm.

Xr 2.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

ling sammanhänger med den kritik, som den frigjorda oppositionen därefter
riktat mot regeringens politik. Jag antar, att iakttagelsen är riktig, och i och
för sig är den varken onaturlig eller skrämmande. Men på sistone har man
börjat avsevärt skärpa omdömena om den politiska debatten. Det räcker inte
längre med en politisk klimatförsämring. Man talar om en försimpling, en
»nedbusning» av den politiska diskussionen.

Det är ett mycket hårt. omdöme, herr talman, en mycket allvarlig beskyllning,
och om jag tar upp den här, så är det därför, att den givit eko även i
riksdagen och därför att jag anser det angeläget att söka freda oss för att en
dylik anklagelse skulle vara berättigad även i fråga om denna kammares debatter.
Vid avslutandet av föregående års riksdag erinrade den mycket högt
värderade ledamot av kammaren, som då fungerade som dess ålderspresident
och vars oväld och rättrådighet förskaffat honom en berättigad och djupt grundad
respekt, om de osympatiska stridsmetoder, som förts ut på det politiska
fältet och som erinrade honom om moderna tiders krigföring. Det är möjligt
— och jag hoppas det — att han mera tänkte på företeelser utanför denna
kammare, där det ena ordet givit det andra och vållat ett meningsutbyte, som
det måhända funnits åtskilligt att anmärka på. Jag skall inte ge mig in på
någon tvist om vem det var, som började — afl erfarenhet visar, att en dylik
tvist är tämligen hopplös i fråga om rättvisa resultat. Men jag erkänner, att
jag hajade till, då jag läste referatet av lians tal, och jag började undra —
och undrar fortfarande — om det i debatterna i denna kammare förekommit
något, som gav anledning till den högt värderade och vördade talarens erinran.
Hade den nuvarande oppositionens talesmän i kammaren burit sig så
oskickligt åt i jämförelse med vad som tidigare förekommit, att de gjort sig
förtjänta av en erinran om ärlighet och ridderlighet? Jag har roat mig med —
i den mån det nu har varit något nöje — att gå igenom riksdagsprotokollen
från den tid, då den politiska maktkonstellationen var en annan än den nu
är. Jag har inte kunnat finna, att den dåvarande oppositionen behandlade sina
motståndare med större ömsinthet än vad nu sker. Jag har rannsakat mitt
eget samvete, och om det nu beror på att det är alldeles förstockat, så kan jag
i varje fall inte känna någon blygsel.

Jag har sagt detta, herr talman, inte för att klaga och jämra mig över en
förment orättvisa och inte heller för att deltaga i tävlingen om ömsesidiga beskyllningar.
Jag har fört saken på tal, därför att jag anser det vara så ytterst
värdefullt, att vår debatt här i kammaren verkligen hålles på en sådan
nivå, att den går fri från beskyllningar för simpelhet och oärlighet och att
det därför är högeligen önskvärt att tala ut om saken, om tendenser till motsatsen
skulle ha förekommit. Jag liar gjort det också för att hävda, att inom
denna begränsning, inom ärlighetens och anständighetens ram, måste den politiska
debatten och kritiken få vara fri, att ingen vare sig åskådning, regering
eller person i offentlig ställning får anses stå över rättigheten till kritisk
belysning av hans åsikter och handlingar i rikets angelägenheter och att
det följaktligen skulle bli tämligen hopplöst att föra en politisk debatt., om
varje kritik från oppositionens sida kommer att bedömas, inte som en ärlig
strävan att gagna gemensamma samhälleliga intressen, utan som en apologi
för ganska begränsade intressen, man må nu kalla dem ömsinthet om storfinansen
eller ett försök att komma herr Wigforss eller herr Myrdal till livs.

Mot bakgrunden av den förklaringen vågar jag ge mig in på några reflexioner
över det förslag till statsverksproposition, som nu förelagts riksdagen.
Jag skall inte fördjupa mig i några detaljer. Innan denna dag har gått till
ända, ha kammarens ledamöter sannolikt fått de olika frågorna så. allsidigt

Första kammarens protokoll 1947. Nr g. 2

Nr 2.

Fredagen den IT januari 1047 fm.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

belysta och så sakkunnigt utredda i jämförelse med vad jag kan åstadkomma,
att det för min del kan räcka med några allmänna omdömen.

Om det gällde eu för landet mindre allvarlig sak, skulle oppositionen kunna
inskränka sig ^till att med tillfredsställelse konstatera, att finansministern
i sina betraktelser över det ekonomiska läget och den kommande utvecklingen
i långa stycken närmat sig den uppfattning, som oppositionen tidigare med
mycken envishet fört till torgs. Finansministern har tidigare väl inte velat förneka
en växande inflationistisk tendens, men hans inlägg i debatten ha givit
det bestämda intrycket, att han inte ansett faran så överhängande, att han ansett
nödvändigt att för dess avvärjande diskutera andra åtgärder än dem, som
i ett tidigare, inte på långt när så utsatt läge, ansetts tillräckliga. Nu har han
blivit klarare medveten om den fara, som hotar. Nu bestyrker han att en allvarlig
rubbning i den samhällsekonomiska balansen inträtt, och han har ingenting
att invända mot det allmänna omdömet att en ytterligare väsentlig försämring
kan befaras inträda under 1947. Det ger tyvärr en tämligen makaber
glädje att erinra om denna senkomna förståelse för oppositionens tidigare bedömning
av läget, och den väcker alldeles naturligt frågan, om vi möjligen
inte varit bättre ställda, därest finansministern i ett tidigare skede varit mera
lyhörd för de många gånger upprepade varningarna. Jag vet fuller väl, att
man inte når några resultat genom att gräva i det förflutna. Men ibland'' har
även en historisk erinran sitt. intresse.

Finansministern är en optimistisk man, och en ljus livssyn är för visso en
ovärderlig tillgång i tider som dessa, Det är väl detta, som gör honom angelägen
att till konjunkturinstitutets mycket allvarsamma prognos om den ekonomiska
utvecklingen foga vissa reservationer, som även jag gärna hoppas
skola visa sig berättigade, men som det måhända vore klokare att behålla
lör sig själv. Det är väl också denna lilla rest av kvarboende tvekan om lägets
och utvecklingens utomordentliga allvar, som gör. att finansministerns
riktiga och kloka iakttagelser inte leda fram till mera bestämda uttalanden
om det ekonomiska programmets innebörd och målsättning. Han konstaterar,
att överbalanseringen av budgeten spelar någon nämnvärd roll, endast om den
fogas in som ett led i raden av åtgärder för att skapa bättre balans mellan
tillgång och efterfrågan i det allmänna ekonomiska livet. Det finns ingenting''
att invända emot denna självklara sanning. Men då man i fortsättningen går
att leta efter den »rad av åtgärder», som skulle skapa den förbättrade balansen,
hittar man inte mer än en. som är någorlunda klart uttalad, och det är
ett utkast till en allmän investeringsbudget för byggnads- och anläggningsverksamheten
under 1947, vilken skulle möjliggöra en försiktig begränsning
av investeringarna i jämförelse med närmast föregående år. Där tar den utlovade
raden av åtgärder slut, så vida man inte dit skall räkna det skatteförsiag,
som finansministern bebådar och som sannolikt kommer att få ett visst
inflytande på det önskvärda sparandet, ehuru tyvärr i negativ riktning.

Jag ger för min del min anslutning till tanken på en begränsning av investeringsprogrammet,
och den enda tveksamhet jag här vill anföra gäller,
huruvida det tyvärr inte kan bli nödvändigt att den av finansministern tänkta
ramen måste ytterligare krympas. Jag säger »tyvärr», eftersom det ju i och
för sig inte är någon glädje med restriktioner på detta område och man långt
hellre skulle se, att investeringskontrollen försvinner, än att den ges en hårdare
tillämpning. Man rör sig här på ett mycket ömtåligt område, där det är
mycket svårt att utan grundliga överläggningar och överväganden komma till
en definitiv ståndpunkt och ett beslut. Sannolikt finns det skäl att betona,
att denna åtgärd får betraktas såsom en i raden av åtgärder, att således ta
upp resonemanget om investeringsbegränsningarna i ett större sammanhang.

Fredagen den 17 januari 1947 fm.

Nr 2.

Statsverkspropositionen in. in. (Forts.)

De viktigaste faktorerna i detta resonemang äro bristen på material och bristen
på arbetskraft. Den förra åstadkommer inte blott förseningar i planerade
arbetens färdigställande, den tvingar därigenom fram också onödiga väntetider
och fördyring av produktionen. Detta är till nackdel för alla parter.

En begränsning av byggnads- och anläggningsverksamheten skulle frigöra
arbetskraft för användning i annan produktion, i varje fall skulle den förhindra
en ytterligare nyrekrytering till byggnadsverksamheten. För industrien,
som liksom jordbruket lider brist på arbetare, måste detta vara en mycket
viktig synpunkt. Det borde inte vara alldeles uteslutet att dessa faktorer,
därest de inte motverkas av andra åtgärder, kunde leda till en frivillig
begränsning av investeringarna utöver den inskränkning, som regeringen förbereder
med byggnadsregleringens hjälp.

Jag betonar att jag talar om möjligheten av en frivillig begränsning och
att jag inte tänker mig investeringskontrollens utvidgning även till andra områden.
Att man från det allmännas sida måste vara beredd till en noggrann
prövning av de aktuella investeringsplanernas angelägenhetsgrad, är uppenbart.
Mot bakgrunden av en sådan restriktivitet från det allmännas sida -—
och den kan sannolikt skärpas än mer än som kommer till synes i statsverkspropositionen
— borde det inte vara alldeles utsiktslöst att vid de allmänna
överläggningar, som jag alltjämt förutsätter skola komma till stånd, vinna
gehör för tanken på en frivillig återhållsamhet, som ytterligare minskar investeringsvolymen,
givetvis under förutsättning att vad som sålunda vinnes
ej utnyttjas till en utökning på andra områden.

Det verkar måhända tjatigt, herr talman, med detta tal om en rundabordskonferens,
men det kan inte hjälpas — jag tror att den trots allt är nödvändig
som ett medel att samordna de krafter, som ha benägenhet att dra åt olika
håll. Finansministern reser själv, visserligen endast i form av ett konstaterande.
ett problem, vars vidare diskussion förutsätter ett dylikt forum. Han
erinrar, att även om vi skulle nå den eftersträvade förbättringen i varutillgången,
kan detta icke återställa den samhällsekonomiska balansen, om samtidigt
en sådan ökning äger rum av hela folkets inkomst i penningar, att en
ny spänning mellan tillgång och efterfrågan inträder. Om ökningen av den
samlade penninginkomsten är starkare än förbättringen i tillgången på varor,
har bristen på balans blivit större än förut. Konjunkturinstitutets räkneexempel
ger ju i det fallet en skrämmande belysning av läget och dess konsekvenser.

Finansministerns ordalag i fortsättningen ge visserligen ett intryck av att
hans intresse för inkomstbegränsningen är en mera tillfällig förbindelse, som
inte förmår honom att avstå från sin stora kärlek: inkomstfördelningen. Det
är kanske detta, som hindrar honom från att mera bestämt dra de slutsatser,
som bort vara en naturlig följd av hans riktiga konstaterande, den om lönespör(smale1s
viktiga plats i den rad av åtgärder, som han anser erforderliga
för inflationsfarans bekämpande. Jag ber att få betona, att jag inte har sagt
den enda åtgärden, inte ens den dominerande åtgärden, utan en av åtgärderna,
vars betydelse dock ej bör underskattas. Det borde vara överflödigt men
för att undvika allt missförstånd vill jag betona, att jag inte sneglar mot ett
statligt ingrepp i den fria marknadens lönesättning. Det är inte frågan om
att dekretera, icke ens frågan om att politisera, som herr statsministern uttryckte
sig, utan om att deklarera statsmakternas syn och de ågärder, som
planeras och som bli av betydelse för den ekonomiska utvecklingen och således
även för löncspörsmålets utveckling.

Det är nödvändigt, framhåller finansministern, att uppgörelsen mellan näringslivets
olika intressegrupper sker med den riktlinjen för ögonen, att strä -

Xr 2.

Fredagen den 17 januari 1947 fm.

Statsverkspropositionen in. in. (Forts.)

van efter stabil prisnivå och bevarat penningvärde skall kunna med utsikt
av framgång fullföljas. Annars blir ju en ökning av inkomstbildningen endast
ett bländverk. Detta är riktigt och hör ytterligare understrykas med
en hänvisning till de risker, som möta, om man inte iakttager en med hänsyn
till det samhällsekonomiska läget nödvändig återhållsamhet. Löneläget inom
industrien är ju känsligt på mångahanda sätt. Det återverkar på många områden,
inte minst inom jordbruksnäringen. Hur skall man kunna undvika, att
en kraftig lönestegring för med sig bestämda krav på en uppräkning av jordbrukets
inkomster med åtföljande prisstegringar på jordbrukets produkter?
Och hur går det då med strävandet att upprätthålla en stabil prisnivå? Man
kommer inte ifrån, att lönespörsmålet är av utomordentligt stor betydelse och
att det inte kanfrikopplas från frågan om inkomstbegränsningen och göras
enbart till en fråga om en bättre inkomstfördelning.

Om en kraftig stegring av penninginkomsterna ledde fram till en motsvarande
ökning av sparandet, skulle ju inflationsriskerna till betydande del elimineras.
Det gäller därför — och jag tror att finansministern är av samma
mening — att så långt det är möjligt leda strömmen av ökade penninginkomster
bort från konsumtionsökningens och till sparandets väg. Det är klart att
man därvidlag måste i första hand lita till det frivilliga sparandet, till medborgarnas
fria vilja och känsla av ansvar inför dagens läge. Från statens sida
bör man göra vad man kan för att stimulera sparviljan, och framför allt måste
man handskas varsamt med de faktorer, som riskera att skada och minska den.
Den senaste utvecklingen ger emellertid besked om att de ökade penninginkomsterna
icke avspegla sig i ett ökat sparande. Förhållandet är i stället det
motsatta. Det är därför en öppen fråga, hur stor tillit man kan sätta till det
frivilliga sparandet i framtiden, i synnerhet om detta förbindes med de utsikter,
som öppna sig på andra områden. Och detta leder mig fram till en
undran, om man inte måste ta upp till allvarlig prövning frågan om att genom
någon form av organiserat sparande försöka fånga in åtminstone en del
av den ökning av penninginkomsterna, som nu är aktuell och. såvitt jag förstår,
också ofrånkomlig. För en sådan anordning skulle man måhända också
kunna tänka sig en höjd ränta, som gjorde ett organiserat sparande mera sympatiskt
ur spararnas egen synpunkt.

Diskussionen bär ju många gånger förr kretsat omkring denna tanke, men
den har vikit undan inför varje avgörande steg. Jag är fullt medveten om de
mycket stora tekniska svårigheterna och om det principiellt diskutabla i en
sådan åtgärd. Men ett utomordentligt läge kan kräva utomordentliga åtgärder.
Att ett ökat sparande är en av kungsvägarna bort från inflationen, äro
alla ense om. Det synes under sådana omständigheter mycket angeläget att
allvarligt pröva varje utväg, som kan leda fram till det önskvärda resultatet.

Finansministern konstaterar i sin budgetöversikt, att inflationsriskerna äro
tillräckligt allvarliga för att ge stöd åt allt som hittills blivit gjort för att
möta dem, och väl motivera, att man överväger de steg, som ytterligare kunna
tagas. Om dessa nya ingripanden skola vara något värda, måste de nog tyvärr
gripa in över så ömtåliga områden och bli så kraftiga, att de bli obekväma
för oss alla, även om de i det långa loppet bli till allas gagn. Det måste vara
mycket värdefullt att komma så långt som möjligt på frivillighetens väg. Endast
därigenom kan man skapa den psykologiska grund, som är nödvändig,
om åtgärderna skola hålla. Lika ense som vi äro om inflationsfarans förefintlighet,
lika ense äro vi sannolikt om att ingen kan föreskriva den patentmedicin,
som hastigt och lustigt gör patienten frisk. Det är nödvändigt att pröva
alla uppslag, stora som små, att välja och vraka.

Statsministern har i sitt anförande i dag i kammaren meddelat, att regering -

Fredagen (len 17 januari 1947 fm.

Nr 2.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

en har inbjudit oppositionen till överläggningar om de åtgärder, som lämpligen
böra företagas för att möta inflationsrisken. Folkpartiet är ej ovilligt till en
överläggning om de åtgärder, som kunna bli nödvändiga för att bekämpa inflationsfaran.
Men vi utgå ifrån att denna överläggning inte från början skall
bindas vid sådana programmatiska förutsättningar, att den icke lämnar rum
för en fri diskussion om hela det problemkomplex, som föreligger. Oppositionen
måste få göra anspråk på att dess syn på läget och dess krav på åtgärder
tillmätas lika stor betydelse och lika stor diskussionsvillighet från regeringens
sida, som regeringen begär från oppositionen om sina projekt. Jag bär ingenting
emot att bygga diskussionen på de allmänna förutsättningar, som statsministern
angav, även om jag måste säga, att hans allmänna formulering var
sådan, att den måhända kan innesluta olika synpunkter på dess innebörd. Men
vi måste förbehålla oss frihet när det gäller att avgöra, på vilket sätt de där
resta frågorna bäst kunna lösas. Jag vill också gärna säga i anslutning till
mitt tidigare resonemang, att även om jag självfallet anser det vara av stort
värde att kunna samordna de politiska åtgärderna, så tror jag inte att man
kommer ifrån ett samråd med näringslivets olika parter för att göra grunden
för åtgärderna så bred som möjligt. Statsministern talade om de psykologiska
åtgärderna för inflationens bekämpande, och jag tror att man här kan tala
om en åtgärd även av psykologisk betydelse.

Jag sade nyss att alla äro ense om att ett ökat sparande är en av vägarna
bort från inflationen. Såvitt jag förstår, delar även finansministern denna uppfattning.
Det borde då ligga nära till hands att vänta sig att han skall vara
angelägen om att ge sparandet ett starkt stöd. Åtskilligt tyder emellertid på, att
finansministerns intresse för det enskilda sparandet är av mera teoretisk än
praktisk art. 1 varje fall kan man inte i det förslag till omläggning av den
direkta statsbeskattningen, som utarbetats under hans ledning och bebådas till
årets riksdag, utläsa någon förståelse för de faktorer, som göra den enskilda
sparviljan levande och stark.

Jag skall inte ta upp kammarens tid med någon längre utläggning om det
nya skatteförslaget och dess innebörd. Det blir anledning därtill i sinom tid,
då förslaget ligger på riksdagens bord. Att jag nu tar upp skattefrågan till en
erinran beror på dess betydelsefulla plats i sammanhanget. Skattepolitiken
måste i flera avseenden tillmätas en plats i den rad av åtgärder, som finansministern
talar om, inte minst med hänsyn till dess verkningar både för investeringarna
och för sparandet.

Jag tror vi kunna vara ense om att vi i vårt land, även om vi alldeles
bortse från det nuvarande inflationsläget, äro i starkt behov av ett fortsatt
enskilt sparande. Förverkligandet av det stora sociala program, varom vi äro
eniga, förutsätter en fortgående ökning av produktionen, och skall den komma
till stånd, måste medel sparas ihop till nya investeringar. Att låta staten träda
i den enskildes ställe såsom sparare lär inte bli mera än en vacker tanke. Det
är den enskilda sparviljan, som vi även i fortsättningen få lita till. Men den
fordrar vissa betingelser för all blomma och växa. och den viktigaste är, att
spararen känner sig övertygad om att staten respekterar hans äganderätt och
inte tar en alltför oskälig del i form av skatter. Det är omvittnat och känt
att redan den beskattning, som vi nu ha, verkar dämpande på folks benägenhet
att spara av sin inkomst. Med den skärpning av särskilt förmögenhetsbeskattningen
— kvarlåtenskapsskatten däri inräknad — som nu ställes i utsikt, lär
man kunna befara, att denna olust kommer att växa. Då staten gör anspråk
på större delen av avkastningen av det ny spara de kapitalet, så lockar detta
inte till några särskilda ansträngningar för att åstadkomma nya besparingar.
An mindre lockande te sig utsikterna, om arvsbeskattningen utformas så, att

Nr 2.

Fredagen den 17 januari 1947 fm.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

den, som under sin livstid lyckats förvärva ett kapital, skall förklaras ha en
skuld till det allmänna, som skall gäldas vid lians frånfälle. Den, som ingenting
sparar, går ur livet skuldfri gentemot staten, men den. som reserverat eu
del av sin inkomst till användning i samhällsnyttig produktion, han dör som
en statens gäldenär.

Nu försöker man bagatellisera dessa betänkligheter genom att erinra, att
skattehöjningarna sakna egentlig betydelse, förrän man kommer mycket långt
upp i inkomst- och förmögenhetsskalan, och att det sålunda för det stora flertalet
är ganska likgiltigt, vilken höjd förmögenhetsbeskattningen har. Jag tror
att man underskattar den psykologiska verkan, som en mot sparandet ovänlig
beskattning har även för de små spararna, i de små inkomst- och förmögenhetslägena.

Jag bär sett att hans excellens herr statsministern har roat sig själv och
sina åhörare med några betraktelser om den ominösa tioöringen, som skiljer
majoritetens och reservanternas förslag i fråga om skatten på den ränta, som
100 kronors besparing ger en man med 4 000 kronors inkomst och 20 000 kronor
i förmögenhet. Ja, herr statsminister, små pengar kunna också bli stora,
och jag visste inte, att man numera hyser sådant förakt för småslantarna. Vill
emellertid hans excellens herr statsministern medverka till att tioöringen förvandlas
till en 25-öring, så skall jag för min del inte ha någonting att invända.
Jag tror att man på allvar kan resonera om att i stället för en skärpt beskattning
av förmögenhetsa vkastningen även i dessa förmögenhetslägen, låt mig
säga mellan 20 000—50 000 kronor, tänka sig en ändring av de skalor, som
återfinnas i skatteberedningens betänkande, i avsikt att mildra den hårdhet,
som man visar mot sparandet, även där det rör sig om blygsamma dimensioner.

Finansministern har aldrig gjort någon hemlighet av att han betraktar
beskattningen som ett instrument för att åstadkomma en utjämning av inkomster
och förmögenheter. Detta syftemål är inte heller främmande för det nu
framlagda förslaget, tvärtom är hela dess byggnad sådan, att det befrämjar en
dylik utjämning. Förhållandet är särskilt märkbart på förmögenhetsbeskattningens
område, tack vare det komplement till den årliga förmögenhetsskatten,
som kvarlåtenskapsskatten avser att bliva. Man har under debatten om
skatteförslaget^ karakteriserat dess ingrepp i den enskildes inkomst- och förmögenhetsförhållanden
som konfiskation. Det är ett ord med mycket hård
klang — dess olycksbådande innebörd kan vara olika stark, allteftersom företeelsen
är närmare eller fjärmare, och jag vill inte döma om den styrka, som
det rimligen kan ha i detta sammanhang. Men om tillvägagångssättet kallas
konfiskation eller egendomsutjämning, är tämligen egalt, sedan det konstaterats
att dess verkningar dock bli sådana, att staten inte längre nöjer sig med
att för sina ändamål använda en skälig andel av egendomens avkastning, utan
också en större eller mindre del av egendomen själv. Jag vet inte, om finansministern
för sin del underskattat do nya beskattningsformernas inverkan på
det svenska näringslivets struktur och utveckling. Åtskilligt tyder på att de
för hans del äro ett led i en genomtänkt plan att steg för steg tränga in på
det fria enskilda näringslivets område, att minska det område, där det får
verka, och att flytta alltmera av ekonomiska betingelser och bestämmanderätt
över i statens hand. Men jag är rädd för att man på andra håll, där man känt
sig tröstad av att själv stå tämligen utanför den skärpta förmögenhetsskattens
råmärken, underskattar faran av dess verkningar. Äganderättens princip är
lika dyrbar för den, som äger litet, som för den, som äger mycket, om också
dess praktiska betydelse väger mer eller mindre tungt. Och om man på allvar
börjar fundera över vad det betyder, om den på område efter område genom -

Fredagen den 17 januari 1947 fm.

Nr 2.

Statsverksirropositionen in. m. (Forts.)

brytes, så skulle det förundra mig mycket, om man inte ganska långt ned började
undra över det tillrådliga i att bryta ned denna princip.

Jag tror också, att man har felbedömt de förutsättningar, på vilka förslaget
om den skärpta förmögenhetsbeskattningen och i vists mån även skatteskärpningen
för de högre inkomsterna vila. Förslaget bygger på den föreställningen,
att de stora inkomsterna och förmögenheterna sluppit lindrigare
undan kristidens bördor än de, som endast haft arbetsinkomster av relativt
begränsad storlek. Statistiken hör ju visserligen till de exakta vetenskaperna,
men är inte desto mindre lik vattendroppen, som speglar solstrålen i olika
färger, beroende på från vilket håll man ser den. Därav kommer det sig, att
man i skattebetänkandets majoritetsförslag och i den därtill fogade reservationen
ser samma företeelse siffermässigt bevisad med alldeles motsatta resultat.
Jag skall nu inte gå in på någon diskussion om hur detta kan komma
sig, men jag vågar hävda, att majoriteten i sina räkneexempel i alltför hög
grad förenklat ekvationen. Tar man hänsyn till alla på saken inverkande omständigheter,
inte bara dem, som ha blivit populära och allmänt skådade på
grund av att de under de senaste åren ha bollats fram och tillbaka, så tror
jag, att reservanternas räkneförsök skola stå närmare den faktiska verkligheten.

Detta är ytterligare ett skäl, varför jag skulle vilja tillråda en ny omprövning,
innan hela det komplex, som innefattas i skatteberedningens förslag,
lägges på riksdagens bord. Men det viktigaste skälet därtill är ovissheten om
dess praktiska verkningar för vårt ekonomiska liv. Den saken är förvisso
förtjänt av ett grundligare övervägande än som kan ägnas den under de korta
veckor av forcerat arbete, som nu stå till buds.

Jag tror inte att någon, inte ens finansministern, bestrider, att det enskilda
näringslivet icke kan gå alldeles orubbat ur den skärseld, som skärpt förmögenhetsskatt,
skärpt bolagsskatt och kvarlåtenskapsskatt komma att bereda
det. Finansministern för sin del kanske bagatelliserar verkningarna i
fråga om både dess omfattning och dess karaktär. Han slår sig måhända till
ro med att det väl alltid kommer att bli något kvar och är fullt nöjd, om
han hittar en och annan företagare, som har lyckats överleva och förkovra
sitt pund. Jag är inte lika säker på att verkningarna bil oväsentliga. Jag
fruktar, att de komma att bli svåra nog. Med min principiella syn på saken
skulle detta kunna betyda besvärliga konsekvenser även för de medborgargrupper,
som nu tro sig stå tämligen utanför de omtvistade frågornas verkningskrets.
De förhållanden, under vilka vårt näringsliv arbetar, kunna nämligen
för dem inte vara en likgiltig sak. Ur alla synpunkter skulle jag därför
för min del finna tillrådligt, att regeringen noga omprövar skatteförslaget,
i varje fall förmögenhetsbeskattningen och dess konsekvenser, innan det
lägges fram för riksdagen till beslut.

Jag har sysslat så länge med dessa ting, herr talman, att jag inte vågar
ta kammarens uppmärksamhet och tid i anspråk för några andra önskemål.
Jag skulle ha haft lust att tala eu smula om det bekymmersamma förhållandet,
att allt fler och fler medborgare dras bort från det i egentlig mening
produktiva livet och stoppas in i den apparat, som vi byggt upp för att betjäna
oss själva och varandra. Skaran av människor, som vi ha för att sköta
om oss och våra önskningar, för att tjäna vår bekvämlighet, för att hålla
vår administrativa apparat i gång. ökar oroväckande — särskilt oroväckande
i en tid, när de produktiva yrkena lida brist på arbetskraft. Vi få tydligen
lov att pruta på vår bekvämlighet, att minska våra krav, framför allt att
försöka göra allvar av det många gånger förda talet om eu förenkling i den
offentliga administrationen. Jag tror inte. att det skulle skada, om den upp -

24 Nr 2. Fredagen den 17 januari 1947 fm.

Statsverkspropositionen m. in. (Forts.)

fattningen vinner gehör även inom den allra högsta offentliga administrationen.
Krångel-Sverige är visserligen ett mycket bra uttryck, men det bör
inte få användas, om det eventuellt skulle resa hinder för förnuftiga åtgärder
i syfte att åstadkomma mindre krångel, men framför allt något mindre
arbete.

Jag skulle också haft lust att föra ett samtal med kommunikationsministern
om anledningen till att Svenska Lloyd inte fick tillstånd till flygtrafik
på England. Det förefaller mig nämligen en smula betänkligt, om regeringen
på detta sätt på administrativ väg skall kunna skapa och upprätthålla ett
monopol, och de synpunkter, som dikterat beslutet, skulle det därför vara av
mycket stort intresse att få belysta. Kommunikationsministern har ju genom
en interpellation i andra kammaren beretts tillfälle att där lämna en utförlig
förklaring i ämnet. Jag vet, att man också i denna kammare har ett starkt
intresse för frågan, och om statsrådet redan i anslutning till dagens debatt
skulle kunna ange de huvudsakliga skälen, skulle detta vara av värde.

^Jag började, herr talman, tala om den politiska klimatförsämring, som man
pa sina håll trott sig kunna iaktta i vårt politiska liv. Umgänget mellan partierna,
i varje fall mellan majoriteten och oppositionen, har hårdnat till. Man
har redan trott sig kunna utläsa den verkan, att den politiska debatten har
försimplats. Det är en ledsam följd. Ett värde står på spel, som vi borde
försöka bevara. Men jag undrar, om det inte är ännu större värden, som börja
komma inom riskzonen. Den framlidne statsministern Per Albin Hansson
skapade ett slagord, som man kanske skämtade med ibland, såsom man alltid
gör med allvarliga ting, men som karakteriserade ett av de mest glädjande
dragen i de senaste årens utveckling. Han kallade Sverige för ett folkhem.
Det var ett uttryck för den meningen, att de gamla, hårda motsättningarna
mellan klasser och grupper — därför inte mellan åsikter — höll på att försvinna,
att vi voro medborgare i samma fosterland med samma rätt och med
samma ansvar och att vår naturliga uppgift var att samverka till det allmännas
°bästa. Det har förefallit mig ibland, som om denna folkhemstanke
håller på att blåsa bort i det hårdnande vädret, som om vi hålla på att få
tillbaka den gamla uppdelningen i klassfiender och klassmedvetna, i tillåtna
åsikter^och sådana, som det är förräderi att hysa och bekänna. Det är lätt att
fälla sådana uttryck i stridens hetta. Men innebär det inte en fara för hela
vår demokrati, om vi lata dem bli bofasta i vårt sinne? Till demokratiens väsen
hör ju dock frihet i tanke och åskådning, respekt för andras åsikter, även
om de inte sammanfalla med de egna, och det måste vara alldeles främmande
för dess innebörd att söka tvinga människor in under en uppfattning och ett
handlande, som inte kan förenas med deras åsikt och deras samvete. Striden
mellan åsikter och meningar har hårdnat till. men låt oss därför inte förlora
känslan av att vi inte aro fiender, som äro kallade att utrota varandra,
utan fria medborgare, som innerst, även om vi tvista om vägarna, vilja samma
mål: folkets sanna välfärd och landets sanna lycka.

Herr förste vice talmannen: Herr talman! Den nu av regeringen framlagda
statsverkspropositionen med1 åtföljande finansplan ger en talande bild av vårt
nuvarande ekonomiska och politiska läge. Där återspeglas på ett otvetydigt sätt
de i flera avseenden besvärliga problem, som vi nu stå inför. Det är då framför
allt efterkrigsproblemen, som äro dte mest framträdande. Återgången till fredliga
förhållanden och återställandet av vad kriget förstört äro nu de viktigaste
uppgifterna för världens ledände nationer och statsmän.. Det tager med all sannolikhet
ännu lång tid att åstadkomma ordnade, och fredliga förhållanden i världen
med friare förbindelser och varuutbyten mellan de olika folken. Och det be -

Fredagen den 17 januari 1047 fm.

Nr 2.

Statsverkspropositionen m. in. (Forts.)

ror sodan på viljan till samarbete och samförstånd, om de sikola lyckas bygga
upp en organisation för en varaktig fred'' som kan skapa förtroende.

Från vår sida äro vi säkerligen villiga att göra vad på oss ankommer för att
åstadkomma sådana förhållanden, ty för oss. som ha haft förmånen att stå
utanför kriget, borde övergången till de genom krigets upphörande förändrade
förhållandena kunna ske utan alltför stora svårigheter. De materiella förutsättningarna
härför äro goda, och det kan nog utan överdrift sägas, att det är en
allmän önskan hos vårt folk, att avvecklingen sker utan störande inflytande.
Regeringen borde sålunda ha det väl förspänt. Men icke förty råderi det en viss
osäkerhet om det sätt, på vilket statsmakterna, framför allt då regeringen, tänka
ordna förhållandena i samhället. Det råder en viss osäkerhet, man kan säga olust,
hos stora grupper av vårt folk. Man vet icke vad som skall komma under morgondagen.
Man vet icke vad regeringen har för planer eller varthän den syftar
eller om den handlar efter nugot bestämt program. T flera avseenden har man
vidtagit sådana åtgärder, som om man ej hade något program alls. De åtgärder
som nu föreslås för inflationens bekämpande vittna icke ona ett utarbetat system,
utan verka snarare som åtgärder gripna för tillfället. Då nu statsministern
inbjuder oppositionen till överläggningar om åtgärder för mötande av inflationen,
för lättande av svårigheterna, men framför allt — förmodar jag för
samförstånd vid lösandet av de besvärliga samhällsuppgifterna, kan jag. icke
anse annat, än att det parti jag tillhör är villigt att utan förutfattade meningar
gå till en/ prövning av dylika åtgärder. Men såsom herr Domö nämnde .far man
då förutsätta, att också regeringen obundet och objektivt för sin del vill pröva
de uppslag och de åtgärdeer som befinnas vara de lämpliga för att övervinna
svårigheterna. Dessa åtgärder bli ju till stor del beroende på hur man bedömer

läget för framtiden, „ ......

Omedelbart efter krigets slut befarade man, att det icke skulle bil möjligt att
bereda människorna sysselsättning i full utsfräckning. och riksdagen anslog då
betydande summor på beredskap sstaten'' för att möta en dylik situation. Utvecklingen
kom emellertid att gå i rakt motsatt riktning. Arbetslösheten är nu nästan
helt försvunnen, och det råder brist på arbetskraft inom- snart, sagt alla .områden
av den samhälleliga verksamheten. Efter den nödtvungna inskränkningen
under krigsåren har investeringsverksamheten ökat i mycket hög grad, och
detta skapar ett behov av arbetskraft, som vi'' icke kunna tillgodose. Situationen
på arbetsmarknaden präglas därför av eu högkonjunktur, till vilken det torde

ha funnits få motsvarigheter. o „ „

De förhållanden inom landet som befrämja inflationen — såsom brist pa s-aväl
arbetskraft som varor, ökad investeringsverksamhet jämte riklig tillgång på

pengar — äro nu starkt framträdande. . o .

Den stora investeringsverksamheten och bristen på arbetskraft ha i förening
i hög grad ökat penninginkomsterna för vårt folk, vilket icke betyder, att den
reella levnadsstandarden skulle ha stigit i motsvarande grad. Produktionen av
varor och materiel i övrigt har icke kunnat halla jämna steg med. ökningen av
köpkraften. Den efter våra förhållanden ganska stora kreditgiyningen till utlandet
har i sin mån bidragit till den ogynnsamma utvecklingen på penningmarknaden.
Krediterna innebära ju, att vi med egna pengar finansiera var export till
de länder, som beviljats kredit. .

Trots den fortskridande penningvärdesförsämringen och trots att riskerna lör
dess intensifiering äro allvarliga har regeringen intagit en anmärkningsvärt
passiv hållning på detta område. Visserligen ha åtgärder av skilda slag företagits
i syfte att bromsa de inflationsfrämjande faktorerna, men de ha fått eu
påtagligt ringa effekt. Den mest betydelsefulla var givetvis höjningen av kronans*
värde. Dessutom bär priskontrollen i vissa avseenden skärpts, och subveii -

Nr 2.

Fredagen den 17 januari 1947 fm.

Statsverkspropositionen m. in. (Forts.)

tioner ha lämnats för att pressa ned priserna på vissa importvaror, vilka undergått
en som man antagit tillfällig prisstegring utomlands. Vidare har ju regeringen
haft ett vapen i sina händer mot inflationen genom kontrollen över byggnadsverksamheten.
Man har emellertid saknat en enhetlig plan för hela verksamheten.
och vissa av de vidtagna åtgärderna ha varit av ganska ringa betydelse.
Den ekonomiska politiken har därför varit oviss och trevande. Man har fått
det intrycket, att regeringen icke haft någon genomarbetad plan för inflationens
bekämpande, utan handlat från fall till fall. Man har också kunnat iakttaga, att
regeringsledamöter framfört rakt motsatta åsikter i dessa spörsmål. Medan
handelsminister Myrdal i ett föredrag i höstas framkastade den tanken, att en
importreglering borde företagas, underkännes denna tanke av finansminister
Wigforss i den nu framlagda statsverkspropositionen. Herr Wigforss anser det
lämpligare att söka fa till stand en ökning av exporten för att möta påfrestningarna
pa våra valutareserver. Även i andra sammanhang har man kunnat lägga
märke till dissonanser i regeringsorkestern. Behärskar icke dirigenten konsten
att få de skilda stämmorna att klinga ut i full harmoni?

I budgetförslaget företar finansministern en analys av det ekonomiska läget,
som enligt min mening torde vara fullt riktig. De nominella inkomsterna komma
sannolikt att öka väsentligt. Åtskilligt talar för att produktiviteten icke
kommer att förbättras i högre grad. Man kan icke kalkylera med att divergensen
mellan de nominella inkomsternas utveckling och produktionen skall kunna i
större utsträckning utjämnas genom import. Slutsatsen blir den, att man riskerar
en väsentlig försämring i den samhällsekonomiska balansen och alltså eu
ökning av inflationsrisken, säger herr Wigforss. Finansministern inser således
det allvarliga i läget och understryker, att det är motiverat att företaga även
andra åtgärder än som redan insatts för att söka hejda den utveckling, som leder
mot inflationen. Finansministern tar upp inflationsproblemet till diskussion och
antyder olika utvägar han vill bt^agna i kampen mot inflationen. Men det blir
heller ingenting annat än antydningar. Finansministern är tveksam och undvikande,
när det gäller att ga från ord till handling. Klarast uttrycker han sig
i fråga om de vägar han icke vill begagna för att komma fram till målet. Han
avvisar således tydligt räntehöjning, tvångssparande, importreglering och konsumtionisreglering.
Det kanske icke heller finns anledning att klandra honom för
detta, ty dessa utvägar te sig icke särskilt tilltalande. Räntefrågan kunde måhända
diskuteras.

De utvägar finansministern i första hand avser att begagna sig av synas
vara investeringskontrollen och priskontrollen. Bådadera ha ju använts sedan
länge, men meningen torde vara att nu söka göra dessa effektivare. Priskontrollen
har lämnat åtskilligt övrigt att önska, och huruvida det nu lyckas att
få den att fungera bättre återstår att se. Om lönenivån för de anställda inom
industrien skall ytterligare höjas utan att priserna på dess produkter samtidigt
höjas, torde påfrestningarna på priskontrollen komma att bli avsevärda. Det
är karakteristiskt, att finansministern icke på allvar söker taga ställning till
vilken inverkan en allmän höjning av lönenivån kommer att få på problemet
om inflationens bekämpande. Han uttrycker sig på denna punkt i svävande
ordalag, som kunna tydas på många olika sätt. »Ingenting kan hindra ett helt
folk att bevilja sig själv ökade inkomster i pengar. Ingenting utom insikten
att därmed intet vinnes för en höjning av den reala levnadsstandarden», säger
herr Wigforss. Dessa ord kunna ju ha adress till alla grupper av vårt folk. och
det är svårt att veta, om herr Wigforss menat någon viss eller några vissa
grupper eller om det är ett uttalande i största allmänhet. I vilket fall som
helst skulle dessa^ varningsord ha fått en vida större effekt, om de uttalats
innan den nu pågående löneoffensiven sattes i gång, och de skulle ha fått eu

Fredagen den 17 januari 1947 fm.

Nr 2.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

starkare effekt ur den synpunkten, att de lika val borde lia tagits ad notam
av företagarsidan. Den överdimensionerade investeringen och ökningen av penninglönerna
utan motsvarande ökning av produktionen äro lika riskabla för
penningvärdet. Det verkar nästan som om herr Wigforss vid bekämpandet av
inflationen icke själv skulle vänta alltför stor hjälp av priskontrollen. Han
tycks icke vilja motsätta sig prisökningar i vissa fall, ty han framhåller, att
priskontrollen bör »anpassa sig efter växlande förhållanden». Men om nu både
löner och priser skola tillåtas stiga, menar herr Wigforss då, att »insikten att
därmed intet vinnes för en höjning av den reala levnadsstandarden» är alldeles
obefintlig och att det följaktligen icke lönar sig att spjärna mot udden? Har
finanministern redan på förhand resignerat och gett slaget om inflationen
förlorat? Man föranledes till dessa pessimistiska reflexioner av bristen på kraft
och sammanhang i finansministerns ekonomiska program.

Det mest positiva i årets finansplan är det i en bilaga till statsverkpropositionen
framlagda utkastet till en allmän investeringsbudget. I denna behandlas
och bedömas såväl de statliga som de enskilda investeringarna ^och de anspråk
de ställa på materiel och arbetskraft. Redogörelsen för de svara avvägningsproblem,
som uppstå då det gäller att ransonera de befintliga tillgångarna på
arbetskraft och byggnadsmateriel, är realistiskt utförd och utgör ett både intressant
och upplysande aktstycke. Det konstateras, att byggnadsverksamheten
under det gångna året ökat sin konkurrens med andra delar av näringslivet
om den tillgängliga arbetskraften. Regeringen har därför ansett det önskvärt
att byggnadskontrollen handhas så, att man förhindrar eu ytterligare ökning
av bvggnadsarbetarkåren och söker nedbringa byggnadsvolymen under fjolårets''''höga
nivå för att frigöra arbetskraft för andra uppgifter. Aven av andra
skäl är återhållsamhet i investeringarna nödvändig. Jag är väl medveten om
att en sådan politik icke blir lätt att genomföra, eftersom behovet av nyinvesteringar
är mycket stort. Man kan icke heller inskränka nyinvesteringarna alltför
hårt, ty man måste skapa förutsättningar för att produktionen icke på lång
sikt hämmas genom förslitningar och uteblivna reparationer och nyanskaffningar.
Avvägningen i nuvarande läge blir därför oerhört svår, och den ställer
stora krav främst på statsmakterna, men även på enskilda företagare. Man
får för landets skull hoppas, att de pessimitiska reflexioner jag nyss gjorde
om finansministerns vilja att bekämpa inflationen icke skola komma att motsvaras
av verkligheten.

Rent finanstekniskt har finansministern icke ställts inför en svar uppgift
vid utarbetandet av det föreliggande budgetförslaget. Pengarna flöda rikligt,
och trots omsättningsskattens borttagande och trots väsentligt höjda utgifter
för bland annat sociala ändamål lämnar budgeten ett kalkylmässigt överskott
på 334 miljoner kronor. Hade normala ekonomiska förhållanden varit rådande,
skulle detta ha betytt en mycket stark budget. Men nu svävar inflationsspöket
över den ljusa budgetidyllen. Under mera normala förhållanden borde givetvis
eu sådan överbalansering av budgeten icke ha skett — dä skulle eu skattesänkning
ha varit det naturliga.

Någon skattesänkning vill finansministern icke töreslå i nuvarande läge:
överskottet bör bli en reserv till bättre tider. Övcrbalanseringen ingår också
som ett led i inflationens bekämpande genom att suga upp en del just nu
överflödiga pengar. Dessa åtgöranden äro givetvis berättigade, men effekten
blir i det senare hänseendet av ganska ringa betydelse, något som även finansministern
själv erkänner. _

I detta sammanhang anlägger finansministern eu syn på budgetöverskottet,
som verkar något sökt. Han menar, att detta överskott kan tagas som ett exempel
på utvägen att nå bättre samhällsekonomisk balans genom prisstegring.

Nr 2.

Fredagen den IT januari 1947 fm.

Statsverkspropositionen fn. m. (Forts.)

Beskattningen är det pris. som betalas för samhällets tjänster, sägs det i propositionen.
Men ha då samhällets tjänster för den enskilde skattebetalaren det
värde, som finansministern tillmäter dem. i synnerhet om han skall betala
största, delen av sin inkomst i skatt? Vad säger priskontrollnämnden därom?

Arets riksdag har att motse ett förslag till omläggning av den statliga beskattningen.
Det torde komma att innebära sänkt skatt för lägre inkomsttagare
men skärpning för de större inkomsterna liksom av beskattningen på bolag
och större förmögenheter. Dessutom torde det komma att innebära tillskapande
av en ny beskattmngsform, nämligen den s. k. kvarlåtenskapsskatten. Det parti
jag representerar kan icke anse det förenligt med rättvisans krav att först beskatta
det ‘oskiftade dödsboet och sedan utkräva arvsskatt av var och en av
arvingarna. Och är det för övrigt i överensstämmelse med den samhällsuppfattning,
som vårt samhälle är grundat på, att lägga beslag på så stora delar av en
persons eller en familjs efterlämnade tillgångar, i synnerhet om vederbörande
har lagt ned hela sitt livs arbete på att samla ett visst sparkapital?

Vi vilja inte i princip inta en negativ hållning i och för sig till skärpning
av beskattningen å större förmögenheter eller större inkomster, ifall detta visar
eig- vara nödvändigt. Men jag vill, som herr Elon Andersson här tidigare före
mig uttalade från denna plats, att man skall pröva saken ytterligare en gång.
Man skall pröva, om detta är den lämpligaste vägen att taga''ut det skattebelopp,
som samhället behöver. Det kan ifrågasättas, om man har vägt de olika synpunkterna
tillräckligt emot varandra, och jag tror. att finansministern inte
psykologiskt bedömt denna fråga på det sätt, som han borde ha gjort. Detta
framgår för övrigt av den opposition, som nu kommer från stora folkgrupper
emot skatternas höjd man tvekar om det lönar sig att försöka förtjäna
mera pengar. I detta avseende är det kanske mindre att säga om dem, vilkas
inkomst i huvudsak härflyter av kapital och mindre av eget arbete, än

om dem, som genom personligt arbete och duglighet skaffa sig goda inkömster.
Del kan tänkas, att de den sista dagen i veckan eller den sista timmen
på arbetsdagen säga: »Nej'', arbetar jag mera, blir inkomsten för hög.» En
läkare, som utför ett viktigt arbete, kan om det inte är av ansvaret inför

arbetsuppgiften fråga sig: »Skall jag nu, när jag arbetat träget hela dagen,

fortsätta och försöka få ännu större inkomster, som jag inte får behålla
något vidare av?» Det är nödvändigt, när man har att ta ställning till skatteförslag
av denna art och storleksordning, att väga olika synpunkter mot varandra.

Grunderna för den nya beskattningen måste avvägas så, att den inte motverkar
viljan hos människorna att till fullo utnyttja sin arbetskraft i det produktiva
livets tjänst och att spara en slant till ålderns dagar, eventuellt för
att komma de efterlevande anförvanterna till godo. Varje möjlighet till skattesänkning,
icke endast för de lägre inkomsttagarna utan även för de högre,
bör sorgfälligt prövas. I fråga om förmögenhetsskatten måste man ta hänsyn
till det förhållandet, att en familj kan använda sin förmögenhet för att ge sina
barn en god men kanske även dyrbar uppfostran och utbildning, som sedan
ger dem en bättre ställning i samhällets tjänst eller i det enskilda näringslivet
än vad de eljest skulle ha fått. Andra familjer vilja däremot spara för att ge
vad de ha sparat åt sina barn, som därigenom skola få större möjlighet att som
enskilda företagare göra en insats i det ekonomiska framåtskridandet. Förmögenhetsbeskattningen
får inte på ett ensidigt sätt avpassas så. att den senare
kategorien familjer lider ekonomiskt avbräck, medan den förra kategorien
slipper undan, därför att deras behållna förmögenhet är ringa.

En av de frågor vid årets riksdag, som komma att tilldra sig stort intresse,
är utan tvekan utformningen av riktlinjerna för den framtida jordbrukspoli -

Fredagen den 17 januari 1947 fm.

Xr 2.

Statsverkspropositionen in. in. (Forts.)

tiken. Den s. k. 27-mannakommittén har framlagt ett mycket omfattande betänkande,
i vilket komitténs ledamöter, som ju representera olika åsiktsriktningar
och yrkesgrupper, enat sig om grundprinciperna för jordbrukspolitiken.
Enligt dessa skall vårt land äga ett jordbruk av sådan storleksordning, att det
kan svara för vår livsmedelsförsörjning både i normala tider och även i en situation
av avspärrning från utländska marknader. Den jordbruksbefolkning,
som behövs för att fylla denna uppgift, skall erhålla en med andra grupper
inom samhället likvärdig ekonomisk standard. Inom mitt parti anse vid det
glädjande, att åtminstone relativ enighet kunnat uppnås om denna målsättning
i jordbrukspolitiken. Likvärdigheten i ekonomiskt hänseende mellan jordbruk
och andra näringar är ett gammalt krav från vårt partis sida, och kan detta
nu förverkligas är det givet att vi hälsa detta med största tillfredsställelse.

Den jordbrukspolitik, som med vårt partis medverkan förts sedan 1930-talet, har inneburit betydande förbättringar för jordbruket, ehuru detta icke
uppnått full jämställdhet med andra näringar. Genom den sista tidens utveckling
av priser och löner inom vårt näringsliv löper jordbruket också fara för att
icke kunna följa med i marschen uppåt. Arbetsinkomsterna ha visserligen ökat
även inom jordbruket, men om nu lönenivån inom industrien och med denna
jämförliga näringar ytterligare kommer att förskjutas uppåt, kommer jordbruket
än mera på efterkälken. Detta framgår även av riksräkenskapsverkets
inkomstberäkningar i den bilaga, som är fogad till statsverkspropositionen.
Verket konstaterar, att omkostnaderna för det samlade svenska, jordbruket under
produktionsåret 1946/1947 överstigit inkomsterna enligt jordbrukskalkylerna.
I båda fallen bygga siffrorna enligt metoden för kalkylens beräkning
på jämförelse med det sista förkrigsåret, 1938/1939. Kostnaderna ha sedan dess
stigit med 63 procent men inkomsterna för jordbruket endast med 62^ procent.
Medelinkomsten för företagarna inom jordbruket ha under det sista året uppvisat
en väsentligt mindre stegring än för företagarna inom andra näringar.
Stegringen för jordbrukarna från taxeringsåret 1945 till taxering-saret 1946
utgjorde endast 5 procent, medan motsvarande stegring .för företagarna inom
industrien utgjorde omkring 14 procent för företagarna inom handeln ungefär
10 procent. De absoluta inkomsterna i kronor räknat voro också väsentligt
mindre för jordbrukarna än för de övriga företagargrupperna. Jordbrukarna
hade endast ungefär tre femtedelar av inkomsten för de båda andra grupperna.

Den nu rådande högkonjunkturen har till ytterlighet skärpt konkurrensen
om arbetskraften, och i denna konkurrens har jordbruket icke kunnat hävda
sig på grund av sin lägre ekonomiska standard. Medelinkomsten för de anställda
inom jordbruket utgjorde under det sistförflutna taxeringsåret endast ylrygt
hälften av medelinkomsten för de anställda inom industrien. Kravet pa^ ekonomisk
likställighet för jordbruket är således brännande aktuellt. Ivan det inre
förverkligas på så sätt, att jordbrukets produktionskostnader sänkas maste
den logiska följden bli höjning av produktpriserna. Detta blir väl ganska aktuellt,
om det allmänna prisläget kommer att stiga och arbetslönerna inom andra
företagarområden avsevärt komma .att höjas. . . a

Även om vi kunna ge vår anslutning till själva målsättningen enligt 27-mannakommitténs förslag, är därmed inte sagt, att vi också i övrigt kunna acceptera
kommitténs förslag. På åtskilliga punkter måste vi anmäla bestamda
reservationer, och vi hoppas, att den blivande propositionen i dessa avseenden
måtte bli utformad på ett för jordbruket gynnsammare sätt än kommittelorslagct.
Detta gäller särskilt de föreslagna rationaliseringsatgarderna och konstruktionen
av de organ, som skola handha rationaliserings- och pnsreg eringsfrågorna.
Rationaliseringen får inte ske från den utgångspunkten, att jordbruket
skall tillhandahålla arbetskraft åt andra näringar. Doss enda uppgitt

Nr 2.

Fredagen den 17 januari 1947 fm.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

är att förbättra jordbruksnäringens egna betingelser. Eu annan ordning skulle
strida mot rättvisa och billighet.

Rationaliserings verksamheten måste också genomföras under intimt samarbete
med jordbrukarna själva. Ledningen av densamma får icke överlåtas
åt organ, som arbeta under byråkratiska former och där jordbrukarna äro utestängda
från det väsentliga inflytandet. Något tvång vid rationaliseringen
far ej heller förekomma. Ingen svensk jordbrukare får mot sm egen vilja
tvingas att lämna sin gård. Det har rått mycken och berättigad oro bland
vårt lands småbrukare över rationaliseringsplanerna. Småbruket är en nödvändig
produktionsform. Dess fortsatta existens får icke sättas i fråga. I detta
sammanhang vill jag påpeka, att den av 27-mannakommittén föreslagna stödformen
med kontantbidrag åt småbrukare av både psykologiska och sakliga
skäl är motbjudande.

Vid all rationalisering inom jordbruket måste den huvudsynpunkten stå
klar, att det gäller, icke att draga folk från landsbygden till städerna utan
att skapa arbetsmöjligheter pa landsbygden för att kunna, hålla kvar människorna
där. Jag har under manga föregående debatter i denna kammare
varnat för de allvarliga följderna av landsbygdens ständigt fortgående avfolkning,
och denna varning är i dag än mera berättigad än tidigare. Under
det gångna året ökades stadsbefolkningen med drygt 117 000 personer, till
övervägande del genom inflyttningsöverskott. Denna utveckling bör icke ohämmat
få fortgå, ty om den får fortsätta i samma takt, försvinna förutsättningarna
icke bara för ett ekonomiskt framåtskridande på landsbygden utan även
för dess kulturella uppblomstring. Det är inte möjligt att skapa vare sig
välstand eller trivsel där ute utan ett visst mått av folktäthet.

För att hejda folkflykten från landsbygden torde det enligt min mening
vara nödvändigt att därstädes söka få till stånd ett mera differentierat och
rikare utvecklat näringsliv. De rika naturtillgångar, som våra skogar och
skogsmarker representera, torde i framtiden kunna erbjuda arbetsmöjligheter
i ökad grad genom en utveckling och effektivisering av skogsbruket, däri inbegripet
vården av skogen. Andra näringsgrenar, som komma i åtanke, då det
gäller att skapa arbetsmöjligheter åt landsbygdens folk, äro hantverk, hemindustri.
småindustri och kanske även i viss utsträckning större industri.
Dessa näringar ha i många trakter av vår landsbygd, särskilt i de blandade
skogs- och jordbruksbygderna, goda förutsättningar, och deras utveckling och
uppblomstring bör därför stödjas genom lämpliga åtgärder från det allmännas
sida. Redan nu erhaller befolkningen i vissa trakter goda inkomster av småindustrien,
^ och detta bör kunna ske även på andra håll. Därjämte skulle
manga småbrukare för sina familjemedlemmar kunna erhålla en god biförtjänst
som tillsammans med inkomsterna från jordbruket kunde ge dem en
tilllredsställande levnadsstandard.

En förutsättning för småindustriens utveckling är, att elektrisk energi göres
tillgänglig överallt på landsbygden till rimliga priser. En annan förutsättning
är, att vägväsendet och kommunikationerna förbättras och effektiviseras.
Det är kanske också nödvändigt, att en systematisk lokalisering av småiöretag
till den egentliga landsbygden äger rum.

. Eå arbetskraftsbristen är så allvarlig vid jordbruket, bör man vid planermg;
av industriell produktion om möjligt söka ordna så, att en samordning
av jordbrukets och industriens arbetskraftsanvändning kan möjliggöras Till
landsbygden bör således i första hand förläggas industriell produktion av säsongmässig
natur, vars arbetskraft kan få sysselsättning inom jordbruket under
de tider på året, då behovet av arbetskraft är störst där.

Den utveckling* på landsbygden, som jag således anser önskvärd, bör i

Fredagen den 17 januari 1947 fm.

Nr 2.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

främsta rummet komma till stånd genom enskilt initiativ, men det allmänna
bör också lämna sin medverkan i lämpliga former och räcka en stödjande hand
åt de enskildas ansträngningar. Vad som är av särskild vikt är dock, att all
byråkratisering och onödig centraldirigering undvikes. Under krigsåren har det
varit nödvändigt, att de centrala myndigheterna i huvudstaden ingripit dirigerande
såväl i förvaltningen som i det enskilda näringslivet. Men man får
inte glömma bort, att detta varit en tillfällighetsåtgärd, betingad av de onormala
förhållanden, som då rådde och som tvingade till en samordning av alla
krafter, för att vi skulle kämpa oss igenom krigstidens alla svårigheter och
faror.

Nu, när kriget upphört, är läget ett helt annat. Nu får inte byråkratiseringen
och centraliseringen gripa omkring sig längre. Folk är trötta på alla
förordningar och förelägganden, på blanketter och pappersifyllanden, på det
s. k. Krångel-Sverige. Nu vill man få utrymme för det egna initiativet och
företagsamheten. Därför måste vi göra rent bord med alla ännu kvarstående
onödiga krisförordningar, och de, som ännu på ett eller annat sätt kunna
vara motiverade, böra avskaffas så snart förutsättningar härför föreligga.
Flera livsmedel äro alltjämt ransonerade. Jag förstår mycket väl myndigheternas
önskan att tills vidare behålla dessa ransoneringar på grund av den rådande
knappheten på viktiga livsmedel, men å andra sidan kan jag heller
inte blunda för det faktum, att det finns eu stark, psykologiskt betingad
olust inför den kvardröjande ransoneringen. Detta tryck kan bli så starkt,
att ransoneringssystemet löper fara att ramla sönder. Det kan hända, att om
ransoneringen av livsmedel avskaffades, konsumtionen inte skulle bli större
än vad den nu är. Så länge det finns ransonering/skort, ha människorna den
känslan, att de måste utnyttja inköpsmöjligheterna. Denna psykologiska faktor
kommer att förlora sin verkan, om handeln blir fri.

Centraliseringstendenserna ha under det senaste årtiondet gripit omkring
sig i mycket hög grad både inom statsförvaltningen och i kommunalförvaltningen
samt även inom det privata näringslivet. Det har försiggått en maktkoncentration
till centrala organisationer, oftast med säte i huvudstaden. Centraliseringen
inom förvaltningen har verkat tyngande och fördyrande samt väsentligt
inskränkt de lokala myndigheternas rätt att besluta på egen hand.
Det kan dock inte vara riktigt, att småärenden, som den centrala förvaltningen
för övrigt inte har möjlighet att bedöma, skola avgöras av denna. Verken
kunna inte sätta sig in i dessa frågor utan att först mottaga mycket utförliga
rapporter från de lokala myndigheterna. Dessa förvandlas därigenom
till rapportskrivare, och dyrbar tid, som kunde ha använts för positivt arbete,
begagnas för att skriftligen motivera åtgärder, vilka i många fall kunnat
ordnas på bråkdelen av den tid, som slösas på skriftväxlingen.

Jag kunde dra fram flera exempel härpå, men jag skall nu inte trötta kammaren
med detta. Med åberopande av vad jag yttrat vill jag sluta mitt anförande
med att uttrycka den förhoppningen, att de många och viktiga frågor,
som komma att föreläggas årets riksdag, måtte kunna lösas i god samhällsanda
och under förståelsefullt samarbete mellan olika meningsriktningar.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 eftermiddagen.

Herr andre vice talmannen: Herr talman! Det är ju inte inånga veckor sedan
riksdagen hade en debatt om dessa ting av ungefär samma innehåll som
den, som förs i dag. Situationen kan inte ha nämnvärt förändrats sedan dess,
och man konstaterar också, att rösten hos oppositionen inte har förändrats.

Nr 2.

Fredagen den IT januari 1947 fm.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Den är densamma som den var då. Den propå, som regeringen har gjort här
om en gemensam konferens mellan de olika partierna för att försöka få fram
en enhetlig linje för den ekonomiska politiken, har inte nämnvärt påverkat
diskussionen här i dag. Herr Domö hade visserligen några koncilianta improviserade
uttryck i början, men sedan det var sagt, övergick han till sitt skrivna
tal, som inte precis präglades av någon koncilians. Detsamma var förhållandet
med herr Elon Andersson. Jag tycker, att just detta avspeglar svagheten
i vår remissdebattsmetod. Jag tror, att herr Domös tal hade fått en annan
turnering under inverkan av regeringens inledning i dag, om han inte hade
suttit hemma och i förväg omsorgsfullt kompilerat sitt tal, ja, inte bara gjort
i ordning det i förväg utan också skickat det till telegrambyrån, med påföljd
att han måste säga precis det han hade räknat ut i förväg och inte kunde
säga någonting annat, åtminstone inte någonting, som stred emot det, som
redan står i tidningarna ute i landet.

Den anklagelse mot regeringen, som går igen från i höstas, är, att regeringen
inte har någon plan för den ekonomiska politiken. Det har ju också industriförbundet
förkunnat i eu uppmärksammad skrivelse helt nyligen. Ändå kan
man väl inte komma ifrån, att statsverkspropositionen, finansplanen, utgör en
ganska sorgfälligt och i detalj utarbetad plan för den ekonomiska politiken
bland annat för inflationens bekämpande. Den innehåller framför allt en analys
av läget, vars riktighet inte kan bestridas och som de hittillsvarande talarna,
om jag uppfattade dem rätt, inte heller ha bestritt. Finansministern pekar
på och erkänner, att det finns en fara för inflation, men man kan inte undgå
att tycka, att det lät på herr Domö, som om han inte riktigt trodde på herr
Wigforss erkännande på den punkten. Där finnas ju också anvisningar om
botemedlen, om de åtgärder som böra vidtas. Man kan säga, att genom den
återhållsamhet med statsutgifterna, som genomgår alla huvudtitlarna, är själva
statsverkspropositionen själv en sådan åtgärd för inflationens bekämpande.
A i ha vidare investeringsplanen, som ju är en stor och epokgörande nyhet i
statsverkspropositionen. \i ha det förhållandet, att budgeten är överbalanserad.
Det är inte mindre än 330 miljoner kronor av vad som tas ut från skattedragarna,
alltså från köpkraften i landet, som magasineras och steriliseras, för
ali begagna finansplanens eget uttryck. Jag vill för min del uttala — och det
säger ju också finansministern — att detta är ett alldeles för litet belopp.
Det skulle ha varit vida större. Man tänker med vemod på omsättningsskatten,
som vi avskaffade i höstas. Om vi hade haft den kvar, hade man kunnat sterilisera
ett vida större belopp, ungefär det dubbla, till och med något mer än
det dubbla av de 330 miljoner, som finansministern föreslår skola reserveras.
Det hade varit tillräckligt för att balansera de svävande skulder, som riksgäldsfullmäktige
ha så stort bekymmer med, att riksbanken har måst inskrida och
hjälpa dem. Ur penningspolitisk synpunkt är det sättet naturligtvis inte lyckligt.
Jag vet inte, om jag vågar gå så långt, att jag säger, att det var en dumhet
att avskaffa omsättningsskatten. Ur penningpolitisk synpunkt var det
utan tvivel en dumhet. Herr Domö kan ju svära sig fri, ty han ville inte avskaffa
den. Man kan ju säga, att det skedde till följd av en kungl. proposition,
så att regeringen får ta åt sig ansvaret för detta steg, men i stort sett kan
man väl säga, att detta steg är en frukt av den folkpartistiska politikens rikt
förgrenade träd. Jag lade märke till att herr Elon Andersson sorgfälligt underlät
att röra vid det kapitlet. Han talade om planlösheten i regeringens antiinflationspolitik.
Jag vet inte, om folkpartiet har någon sådan plan. I så fall
måste man fråga: vilken plan?

Jag erkänner, att konsumtionen är den ömtåligaste punkten i detta sammanhang.
Där är naturligtvis den verkligt stora pressen. Där komma också

Fredagen den 17 januari 1947 fm.

Nr 2.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

lönerna in, och det är ju — som här har påpekats — en viktig punkt. Om den.
stora allmänhetens köpkraft uttryckt i pengar ökas mer än varornas mängd,
så uppstår naturligtvis prishöjningar och eu försämring av penningvärdet. Vi
äro alla ense om att detta är en olycklig utveckling och att det bör förhindras.
Finansministern pekar på att boten för detta är, att produktionen ökar. Han
understryker också svårigheten att få till stånd denna ökning av produktionen,
som skulle kunna balansera ökningen av penninginkomsterna. Det är ju
kända förhållanden, som vålla att produktionen för närvarande inte kan hålla
jämna steg med penninginkomsterna. Kunde vi få in dubbelt så mycket kol
som vi för närvarande få, skulle det givetvis vara ett gott handtag i kampen
mellan priser och varor.

Därför är det utan tvivel ett allmän önskemål för alla partier, att människornas
löneinkomster inte ta några jättekliv, att de inte ökas i högre grad än som
svarar mot produktionens egen ökning. Finansministern uttrycker det ■—- såsom
redan förut är citerat här ■— på det sättet, att han säger, att »ingenting
kan hindra ett helt folk att bevilja sig själv ökade inkomster i pengar. Ingenting
utom insikten att därmed intet vinnes för en höjning av den reala levnadsstandarden.
» Man kan inte betrakta detta uttryck annat än som en varning
till löntagarna mot att taga ut mera i löneökning än som svarar emot den
höjning av levnadsstandarden, som möjliggöres av produktionens höjning. Herr
Gränebo framställde frågan, om denna maning var riktad till en viss grupp
eller om den var riktad till alla. Det är klart, att den måste vara riktad till
överhuvud taget alla människor i landet, som äro löntagare. Herr Gränebo gör
sig dummare än han är, när han framställer sådana frågor. Det är alltnog
ingen hemlighet, att när oppositionen här talar om regeringens planlöshet, så
menar den regeringens underlåtenhet att sjunga ut, som det heter, beträffande
arbetarnas löner. Innebörden av vad som i det stycket säges i industriförbundets
skrivelse är, att regeringen inte bara bör säga ifrån utan även vidta
åtgärder för att förhindra en höjning av de stora industriarbetarmassornas löner.
Man tar tydligen inte hänsyn till att regeringen inte har någon befogenhet
att förhindra en sådan lönestegring. Om den skulle ta sig en sådan befogenhet,
kan det inte ske på annat sätt än _ att det privata näringslivet socialiseras.
Jag tror inte, att man, åtminstone inte från industriförbundets hall,
tänkt sig in i den konsekvensen. Under alla förhållanden har man tydligen
överdrivna föreställningar även beträffande en arbetarregerings möjligheter
att på det området dekretera eller bestämma.

Man säger, att det är en förlägenhetsstån dpunkt hos regeringen, att den inte
kan »sjunga ut» — den vågar inte säga åt landsorganisationen eller fackförbunden,
att de skola låta bli att begära högre löner. Det var väl det, som herr
Domö syftade på. när han talade om att regeringen »av taktiska hänsyn» inte
sagt ut på det här området. Ja, om här föreligger någon förlägenhetssituation
hos regeringen, så är väl den i så fall av samma slag som den som herr Domö
och herr Elon Andersson befunno sig i, när do i höstas, då vi behandlade frågan
om höjningen av statstjänarnas löner, höllo sig borta från diskussionen
här i kammaren. Även det var väl en taktisk manöver. De ville inte tala om att
deras principiella ståndpunkt var, att statstjänarna inte skulle ha några högre
löner, ehuru de på grund av taktiska skäl inte vågade säga detta, därför att
det skulle illa beröra många av deras valmän. Eljest fanns det då ett mycket
gott tillfälle för herrar Domö och Elon Andersson att praktisera sin principer
och »sjunga ut». I stället för att göra detta, förhöllo de sig stillatigande och
röstade för förslaget om väsentliga löneförhöjningar åt statstjänstemännen och
voro på så sätt med och skapade ett prejudikat, som givetvis kan åberopas av''
industriarbetarna, när dessa nu begära att få sina löner höjda.

Första kammarens protokoll 1947. Nr 2.

Nr 2.

Fredagen den 17 januari 1947 fm.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Vad nu denna planläggning — eller planlöshet — beträffar, så är inte det
ett problem, som finns bara i Sverige; det finns i alla länder. Överallt i hela
världen råder samma spänning mellan tillgång och efterfrågan, mellan köpkraft
och varumängd, som här i landet, överallt är det samma plan, eller —
för att tala med herr Domös språk -— samma planlöshet. Överallt lagar man
efter läglighet, överallt tillämpar man det möjligas konst. Jag tror inte, att
någon av dessa båda borgerliga partiledamöter kunna peka på något land, där
det finns en sådan där strikt och osviklig plan, med vars hjälp man kan effektivt
bekämpa inflationen. Det finns ingen annan hjälp än att förbättra produktionen,
och dithän kommer man inte så där utan vidare. Men detta hindrar
dem inte att begära, att den socialdemokratiska regeringen i Sverige skall ha
ett sådant där osvikligt medel, med vars hjälp den kan förmå klippan att
öppna sig och med vars hjälp den kan bestämma priser och löner i detta land
hur den vill.

Jag vill i detta sammanhang fråga både herr Domö och herr Elon Andersson,
vad de, om de i dag vore låt mig säga statsminister och finansminister i en
regering här i Sverige, skulle ha för plan att följa, vad de skulle ta sig till
jör att forma löntagarna att avstå från att taga ut de löner, som de ha möjlighet
till i kraft av sina fackliga organisationer. Det skulle vara mycket intressant
att fa ett svar pa den fragan. Ungefär liknande frågor ha ställts förut,
™-er’J ha aldrig fått något svar. Men eftersom försäkringarna om att denna
dolda plan finnes i oppositionens hjärnor och hjärtan upprepas här, har man
rätt att upprepa även frågan: vad ha dessa herrar för plan, vad skulle de göra
om de i dag skötte en regering här i vårt land?

De fa tydligen tillfälle att ta ställning till den frågan nu. när det gäller
att ta ställning till den propå, som regeringen inlett denna debatt med. De ha
inbjudits till man kan kalla det för en rundabordskonferens, om också inte av
det slag som talats om här tidigare utan en konferens mellan de politiska partierna,
som dock skulle kunna få samma betydelse och spela samma roll. Där
får oppositionen — om detta erbjudande accepteras — tillfälle att lämna positiva
bidrag och inte bara komma med allmänna talesätt, som jag måste konstatera
att oppositionen gör här. Den måste deklarera positivt. Det föreföll mig
som om herr Domö var en smula perplex över erbjudandet. Det verkade som
om han ansåg sig bönhörd över hövan. Han sade, att det var en mycket oklar
propa, som regeringen kommit med. Ja, som statsministern redan har påpekat,
tycker alltid oppositionen att det är oklart, när regeringen inte vill ta på sig
de impopulära uppgifterna. Oppositionen däremot bara skall få deklarera och
räva. Herr Domö ville avvakta, sade han, men han gav i alla fall en antydan
om sm standpunkt: det får inte bli så att oppositionen genom ett engagemang
i denna rundabordskonferens blir bunden i viktiga frågor. Ja, man förstår att
, ^ ar radd för att han skall bli bunden. Han kan kanske inte då längre

al a pa det nuvarande systemet, att man skall av regeringen kräva, att den
skall ta obehaget, medan oppositionen bara skall sköta om smällarna.''

I detta sammanhang skulle jag vilja säga, att jag inte riktigt förstod herr
Domös tal om samlingsregeringen. Jag uppfattade det, när han förde fram
saken i sitt första anförande, sa att han var ledsen över att samlingsregeringen
upphört och menade, att om den varit kvar så hade vi sluppit ifrån alla dessa
bekymmer och kunnat lösa de här frågorna i största samförstånd utan att
gräla ined varandra. Men i sitt korta genmäle till statsministern sprang han
ifrån detta och menade, att det inte alls var hans önskan att 1m kvar samlingsregeringen.
Jag tror nog också, att när samlingsregeringen gick. så var det uttryck
for en allmän önskan i hela landet, inte bara hos de socialdemokratiska
valjarna. Aven de borgerliga partiernas massor voro trötta på samlingsrege -

Fredagen den 17 januari 1947 fm.

Nr 2.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.) .
ringen och menade, att den skapade en atmosfär, som inte var lycklig för det
politiska livet här i landet.

Herr Domö talade vidare om att sparviljan minskats i landet. Det är utan
tvivel fallet att för närvarande visar kurvan en nedgång. Men handen på hjärtat,
herr Domö: har inte herr Domö själv varit med att skapa den stämning,
som lett till denna minskning i, kanske inte srparviljan, men sparförmågan. Vad
är det som vållar denna nedgång i insättningarna? Givetvis en misstänksamhet
hos spararna emot den ekonomiska politik, som föres. De äro rädda för den
inflation, som skall komma, rädda för att pengarna skola försämras. De föredra
då att stoppa pengarna i byrålådan, vilket ju inte är så särskilt förnuftigt,
men såsom enkla människor ofta handla. Men vem har framkallat denna panik?
Herr Domö har lämnat ett ganska stort bidrag till detta. Undra på, när han i
debatt efter debatt här i kammaren säger, att regeringen för en politik som
kommer att försämra penningvärdet, att folk, som har pengar, drar sig för att
sätta in dem på banken och föredrar att köpa varor i stället, ty åtminstone de
flesta varor sjunka inte i värde som penningen gör. Alltså får denna av herr
Domö och andra framkallade panik direkt den följden, att den fara, som de
skrämma för, kommer, ty ju mera varorna efterfrågas, dess mer ökar priset,
och där ha vi inflationen. Herr Domö menadfe tvärtom, att det var dte här förfärliga
skatterna, som ligga i bakgrunden och som vålla att folk inte vill spara.
Jag förstår inte varför de skulle leda till det resultatet. De skatter, som kommittén
har annonserat och som finansministern gått in för, komma ju att leda
till en sänkt skatt för de absolut flesta människorna i landet; det är bara ett
litet fåtal, som får högre skatter. Då kan man ju säga, att detta lilla fåtal
svarar för en väsentlig del av insättningarna i bankerna, men de stora massorna
i landet skulle väl å andra sidan kunna tänkas få anledning att spara mera,
när deras skatter sänkas.

Herr Elon Andersson ville, om jag förstod honom rätt, ha tvångssparande.
Det har finansministern för närvarande avvisat. Han har dock gjort uttalanden
tidigare, som vittna om att han inte är främmande för tanken på ett tvångssparande,
och det är möjligt att den frågan kommer upp. Å andra sidan är
tvångssparandets väg mycket svår att vandra. Det är fråga om på vilket sätt
ett tvångssparande skall organiseras. Finansministern kallar överskottet i budgeten
på 330 milj. kronor för en form av tvångssparande. Han tänker sig alltså
att dessa pengar skolä tas ut den direkta skattevägen och reserveras. Det kan
ju också tänkas andra vägar, och herrar Domö och Elon, Andersson mena väl,
att man genom tvångssparande skall komma åt de lönehöjningar, som löntagarna
i landet tilltvingat sig. Men, då kan man ju fråga sig vad det är för
mening med att man först skall bevilja folk löneökning och sedan ta tillbaka
pengarna i form av tvångssparande. Jag tror, att man får tänka sig för mycket
noga, innan man beträder denna väg.

Herr Domö tog mycket starka ord i sill mun. Han talade om kriminalisering
och vivisektion av sparviljan. Vad menas nu med att man kriminaliserar sparviljan?
I alla tider ha ju statsmakterna sökt att åstadkomma ett skattesystem,
som tar ut skatt efter förmåga; man tar mer av dem som ha mer o. s. v. Herr
Domö har ju medverkat till genomförandet av många skattesystem, som äro
baserade på den principen; då har han också varit kriminell och vivisektionisf
i sk. Det iir egentligen inte någonting nytt, som sker i det här sammanhanget.
Man går ett steg ytterligare på samma väg som tidigare; principiellt är det
ingen större nyhet, som införes.

Herr Domd menar, att allt detta vittnar om att regeringen har förlorat greppet
om situationen och folkmeningen och vad det nu var den förlorat greppet
om. Jag tycker, att ledaren för högerpartiet bör akta sig för att tala om att

36 Nl’ 2. Fredagen den IT januari 1947 fm.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

någon har förlorat greppet. Det senaste fyllnadsvalet — eller vad1 man nu
skall kalla det — i Fryksdalen framkallade närmast intrycket av att det var
ett annat parti än det socialdemokratiska som höll på att förlora greppet om
väljarna.

Herr Elon Andersson talade om den irritation, med vilken majoriteten möter
oppositionen; vi socialdemokrater äro så känsliga. När vi i oppositionen, sade
herr Elon Andersson, komma med våra ärliga inlägg för fosterlandets bästa
— eller hur orden nu föllo — uppfattas detta på socialdemokratiskt håll som
någonting illojalt. Ja, vad de ärliga inläggen beträffar, har jag ingenting emot
dem. Oppositionen fyller sin uppgift, när den framför sina alternativ, låt vara
i skarp och bestämd form. Men jag måste fråga herr Elon Andersson, om han
verkligen anser, att dessa alternativ framförts på ett lojalt sätt. Överhuvud
taget kan man säga, att de alternativ, som framförts, varit mycket obestämda,
och de ha inte, oftast åtminstone, framförts i någon saklig diskussion utan
tagit sig uttryck i angrepp på enskilda personer, med smutskastning, misstänkliggörande
och insinuationer som ingredienser. Kan man verkligen som
ärligt inlägg betrakta detta att herr Myrdal och herr Wigforss i pressen utmålas
ibland som löjliga, ibland som rent kriminella samhällsfiender? Kan det
sägas vara ärliga inlägg, att när konstellationerna från kriget och neutralitetspolitiken
tas upp i folkpartitidningarna, så sker det på det sättet, att man
söker framkalla intrycket av att socialdemokraterna voro bärare av någon särskild
eftergiftsvilja, när i verkligheten alla partier voro eniga om den politik,
som skulle föras under kriget.

Jag kan ta ett exempel från denna debatt på ett sådant där lättfärdigt behandlande
av enskilda personer. Herr Domö sade i sitt första inlägg, att herr
Myrdal först kommit och talat om att vi skulle införa en importreglering här
i landet och att herr Wigforss sedan kom dagen efter och talade om att den
saken inte ens diskuterats inom regeringen. Detta åberopade herr Domö som
exempel på hur obestämd regeringen är och hur osäker och oklar den är i fråga
om sina linjer. Herr Gränebo framförde ungefär samma mening just på den
punkten, allt givetvis för att framställa inte bara herr Myrdal och herr Wigforss
utan alla regeringens medlemmar som en samling tämligen löst tänkande
personer. Detta har ju ältats i pressen en längre tid. Man kan ju förstå att
enskilda personer tro på det, men i verkligheten förhöll det sig inte alls på
det sätt, som herr Domö sade. Vad herr Myrdal yttrade förekom i ett föredrag,
där han talade om hela den internationella ekonomiska situationen och
även om utvecklingen här i vårt land. Han sade, att om denna utveckling
fortsätter, kan man tänka sig att det blir nödvändigt med en importreglering.
Han sade alltså inte att det skulle bli en importreglering eller att eu sådan
var övervägd inom regeringen. När sedan herr Wigforss blev tillfrågad om
denna sak, sade han att en importreglering inte varit på tal inom regeringen.
Detta har inte heller herr Myrdal sagt, vilket inte hindrar att i en stor del
av den svenska pressen detta åberopas som ett uttryck för bristande samstämmighet
och klarhet i den nuvarande regeringens politik.

Herr Elon Andersson fällde en förbön för en räntehöjning. Ja. räntehöjningen
är ett gammalt penningpolitiskt medel, men det har likväl inte samma
anseende numera som tidigare, beroende på att hela det penningpolitiska systemet
under senare årtionden har omvandlats; nya metoder ha börjat tillämpas.
Tidigare var det nästan uteslutande räntan, som man hade att tillgripa.
Nu finns det ett helt system av olika medel och ingripanden, med vilka man
kan nå fram till samma resultat. Vad skulle t. ex. en räntehöjning ha för
uppgift i nuvarande situation? Jo, inte någon annan än att den skulle åstadkomma
en sänkning av investeringarna genom att göra företagen mindre rän -

Fredagen den 17 januari 1947 fm.

Nr 2.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

tabla. På det sättet skulle man dämpa högkonjunkturen och åstadkomma ett
medel emot inflationen. Det är samma resultat som regeringen vill nå, genom
sin plan för en reglering av investeringarna. Det är klart, att en höjning av
räntan i första rummet skulle få verkningar på byggnadsområdet. Den skulle
höja kostnaderna för byggnadsverksamheten och givetvis leda till en minskning
av denna. Det är ju någonting, som man enligt statsministerns deklaration
här i dag inte vill åstadkomma, åtminstone inte i någon mera väsentlig
utsträckning. Höjda räntor komma att åstadkomma ökade hyror, och på det
sättet skulle räntehöjningen nära nog kunna uppfattas som en inflationsdrivande
faktor i stället för motsatsen. Jag vill dock inte säga, att jag avvisar
tanken på en räntehöjning. Det är möjligt, att en sådan kan komma att en
gång framstå som ett medel, som man måste tillgripa jämte andra, men jag
tror inte att man i dag kan peka på den vägen som någon slags kungsväg.

(Ja, vad herr Gränebo beträffar, citerade han ett uttalande i statsverkspropositionen,
att skatten är en betalning för samhällets tjänster, och han frågade
i det sammanhanget, om verkligen samhällets tjänster ha det värdet, att
man kan betala dem så dyrt som de nuvarande och blivande skatterna skulle
ge anvisning om. Det beror naturligtvis på vilka utgifter dessa skatter användas
till och vilket värde man överhuvud taget sätter på de prestationer,
som samhället utför. Bondeförbundet har, om jag minns rätt, medverkat till
alla de stora penningkrävande reformerna under åtminstone de senare åren.
Jag vill fråga herr Gränebo, om han är ångerköpt beträffande denna medverkan.

Regeringen inledde denna debatt med en hemställan till de olika partierna
att medverka till en konferens, vars syfte skulle vara att åstadkomma större
enhetlighet i uppfattningarna om de ekonomiska frågorna och den ekonomiska
politiken. De inlägg, som förekommit hittills i denna debatt från den s. k.
oppositionens sida, ha inte gett något tydligt svar på den frågan. Om man
får döma av tonen i de tre anförandena före mitt, skulle man snarast uppfatta
dem som ett nej på regeringens framställning. Man märker också, kanske
med en viss förvåning, att herr Gränebo, herr förste vice talmannen, i
sitt anförande ganska troget marscherar upp vid sidan vid högern och folkpartiet.
Det hade man kanske inte riktigt väntat.

Herr talman! Om jag uppfattar de inlägg, som oppositionen hittills gjort
här i debatten, på det sättet, skulle jag nästan vilja tolka 1947 års remissdebatt
som upptakten till en allmän borgerlig uppslutning emot den nuvarande
regeringen och emot det majoritetsparti, som står bakom denna regering,
en upptakt alltså till 1948 års andrakammarval.

Ordet lämnades härefter för kort genmäle till herr Andersson, Elon, som
yttrade: Herr talman! Jag har närmast det intrycket, att herr andre vice talmannens
analys över den borgerliga oppositionens framträdande i dagens remissdebatt,
i varje fall när det gäller mitt anförande, predestinerar honom till
eu post som en mycket framstående sagoberättare. Jag måste konstatera, att
man för att göra herr andre vice talmannen till lags uppenbarligen inte får
göra några invändningar emot vad som skrives i en kungl. proposition eller
mot den uppfattning, som företrädes av statsrådet Wigforss. När han emellertid
sedan påstår, att jag kritiserar planlösheten i regeringens politik och allt
sådant, så har jag svårt att minnas, att jag har gjort det. Jag har sagt, att jag
tycker, att de av finansministern föreslagna åtgärderna icke äro tillräckliga,
att han inte tar konsekvensen av vad han säger, men jag har. mig veterligt,
icke. talat om någon planlöshet.

Herr andre vice talmannen frågade, vad oppositionen bär för medel att för -

Nr 2.

Fredagen den 17 januari 1947 fm.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

må arbetarna att avstå från att taga ut de löner, som de kunna få genom den
fackliga organisationens hjälp. Ja, oppositionen har icke några medel alls i
och för sig, men oppositionen vågar lita på arbetarnas klara, sunda förstånd,
att eu löneförhöjning inte är någonting värd, om den sätter prisstegringen i
gång.

Jag har också ansett, att det vore lättare att sätta in problemen i sitt stora
sammanhang, om man fick dryfta dem vid eu konferens, där alla på saken inverkande
frågor kunna komma att dryftas. Det är lättare, enligt vårt förmenande,
att nå en överenskommelse, som spänner över hela fältet, om situationen
inte har blivit bunden genom att eu grupp har fått sina anspråk tillfredsställda,
medan andra grupper fortfarande sväva i ovisshet om hur det skall gå.
Så länge alla äro ovissa om huru långt den ene eller den andre kan tvinga sig
fram, är det ganska svårt att nå enighet. Det är därför som vi våga'' tro, att om
man sammanför alla parter till eu sådan överläggning, innan1 situationen låser
sig, kan det vara möjligt att på frivillighetens väg komma fram till åtgärder,
som gagna det hela och därför också gagna alla.

Herr andre vice talmannen förklarade också, att jag uttalat sympati för en
räntestegring. Jag talade om möjligheten av att i samband med organiserat
sparande just för denna mycket begränsade del av fältet åstadkomma en ränteförbättring,
som skulle göra sparandet mera sympatiskt, men jag har, mig veterligt,
herr talman, inte fört in diskussionen på talet om eu räntehöjning.

Om herr andre vice talmannen slutligen trodde sig kunna utläsa ur oppositionens
svar på statsministerns deklaration, att vi närmast avböjde den, så protesterar
jag i varje fall för mitt vidkommande emot att svaret haft en sådan
innebörd.

Herr von Heland: Herr talman! I eu artikel om Iveynes efter hans bortgång
skrev tidskriften Economist bl. a. följande: »Det största bidrag som
Keynes gjorde till teorien för arbetslösheten — om det nu fanns en teori dessförinnan
— lag i den starka vikt, som han lade på frågan om besparingar och
investeringar. Hans diagnos pekade på att botemedlet mot konjunkturfluktuationer
ligger i eu medveten kontroll av de totala besparingarna å ena sidan och
av kapitalbildningsutgifterna å dep andra, samt att det måste åstadkommas en
planlagd samstämmighet mellan sparande och kapitalbildning. Keynes analys
går konsekvent i riktning av ökat statligt ansvarstagande; han själv proklamerade
slutet på laisser faire. Aldrig mer skall det bli möjligt för staten att betrakta
prisutvecklingen, nationalinkomsten och sysselsättningsvolymen såsom
ting utanför dess kontroll. Men ekonomisk politik var för Keynes framför allt
en fråga om1 finansiella anordningar, och han var inte en man, som trodde på
detaljerade kontroller, på restriktiv centralisering. Tvärtom, han trodde det var
möjligt att skapa förhållanden, under vilka sådana saker voro obehövliga. Hans
filosofi gick ut på att kontrollera den ekonomiska väderleken, inte att utfärda
detaljerade instruktioner om vem som skall använda paraply. Det är efter sådana
linjer man bör finna kompromissen, om en sådan alls kan finnas, mellan
önskemålet om en syftemålsdirigering av ekonomiska angelägenheter (frasen
är Keynes: purposive direction) och individens eviga friheter.»

Jag har, herr talman, anfört detta, då Keynes haft ett utomordentligt stort
inflytande på det ekonomiska tänkandet även i vårt land. Såväl socialdemokraterna
som folkpartiet ha anisett Keynes som sin man, men även landsbygdSpartiet
bondeförbundet visade redan år 1933 genom kohandeln, att vi omfattade
Keynes viktigaste idéer. I den mån statsmakterna genom sin politik och sin
allmänna finansiella inställning kunna skapa vad Keynes kallar ett gynnsamt
ekonomiskt klimat, är därmed1 oändligt mycket vunnet.

Fredagen den IT januari 1947 fm. Nr 2. 89

Statsverkspropositionen m. in. (Forts.)

Det är beklagligt att, när man från olika partier i teorien tycks ha varit på
samma linje, man nu, då det kommit till praktiskt handlande, skall gå isär och
detta till den grad att de politiska motsättningarna synas bli allt skarpare och
otrevligare för varje .dag. Särskilt sorgligt tycker jag att det är, att aibetaroch
bondepartierna, som på ett lyckligt sätt genomförde kohandeln och vilkas
representanter tycktes utomordentligt väl kunna nå samarbete i planeringskommissionen,
budgetutredåingen, 27-mannakommittén in. fl. kommittéer, nu
tydligen glida ifrån varandra för att komma i samma stridsställning som före
år 1933.

Jag ger alltså herr andre vice talmannen rätt i det konstaterande, som _h_an
gjorde i slutet av) sitt anförande, nämligen att det förefaller, som om oppositionen
skulle komma på något så när samma linje emot det socialdemokratiska
partiet. Men orsaken härtill är ju, att socialdemokraterna hittills genom sin
majoritetsställning diktatoriskt lett politiken på ett sätt som1 jag närmast vill
likna vid att leka blindbock. Man har helt enkelt inte följt de riktlinjer, som ha
utstakats för konjunktur-, penning- och handelspolitiken. Mot allt sunt förnuft
har man hittills underlåtit att på allvar bekämpa inflationen. Först i dag,
när regeringen äntligen inser lägets allvar, har herr statsministern inbjudit
partiledningarna till en konferens för att undersöka om man kan nå samförstånd
kring ett handlingsprogram för kamp mot inflationen. Det anmärkningsvärda
är, att denna inbjudan kommer så sent och att den utfärdats först sedan
regeringens politik skapat det nuvarande obehagliga läget. Med hänsyn till den
politik, som har förts, skall det bli intressant att se, om regeringen verkligen
vill nå samförstånd eller om den endast vill pröva, om övriga partier vilja böja
sig för regeringens linje. Herrl andre vice talmannen sade; att det är fel att angripa
regeringen för att den inte har någon plan mot inflationen. Men, herr
andre vice talman, detta påstående måste väl vara riktigt, ty det är inte mer än
en månad sedan som herr statsministern förkunnade, att vHnte hade någon inflation.
Och inte kunde väl regeringen ha någon plan mot något som inte fanns.

För min del tror jag, att fullföljandet av de idéer, som ha sitt ursprung från
Keynes och Beveridge och vilka ibland synas accepteras av alla partier, innebär
att man fäster oavlåtlig vikt vid investeringarna, kapitalbildningen och den
skapande företagsamheten såsom centrala led för framåtskridandet och för
uppnåendet av önskemålet full sysselsättning och därmed ständigt ökad nationalinkomst
samt att man under en inflatorisk högkonjunktur begränsar^ köpkraften
och statliga investeringar men söker öka tillgången på efterfrågade
varor.

I årets statsverksproposition räknas liksom i finansplanen under förra riksdagen
med en stark progressivitet i nationalinkomsten såsom underlag för starkt
stigande statsutgifter. Jag var överens med herr finansministern i detta hänseende
i budgetberedningen år 1945. .

Finansministern synes emellertid icke vilja taga tillräcklig hänsyn till att
nationalinkomstens utveckling i hög grad blir beroende av skattetrycket. Det
förefaller mig, som om herr andire vice talmannen hade samma ^uppfattning
som herr finansministern. De skatteförslag, somi bebådas, synas sålunda komma
med skatteskärpningar på sådana punkter som på ett ofördelaktigt sätt
komma att inverka på nationalinkomstens stegring. Har herr andre vice talmannen
inte den uppfattningen, kanske han kan förklara, varför det inte är pa
det sättet. _ ^ .

Det blir vid den beskattning, som föreslås, nästan omöjligt för enskilda personer
att med egna model sätta i gång eller fullfölja en verksamhet. Det blir
överhuvud taget i längden svårt att finna riskvilligt kapital, just därför att
beskattningen omöjliggör sparande av nämnvärd storleksordning pa någon en -

Nr 2.

Fredagen den 17 januari 1947 fm.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

skild band. Den enskilde individen betraktar oftast en skattesänkning som endast
ett medel för att höja medborgarnas vällevnad. Socialdemokraterna borde
dock ha skyldighet att påpeka för sina valmän, att nationalinkomstens utveckling
är i hög grad beroende av skattepolitiken.

Finansministerns bebådade skatteförslag iir i många avseenden iignat att
bromsa produktionsutvecklingen och att förkväva möjligheten för tillräckligt
inånga och skiftande initiativ att komma fram. Förslagets genomförande
skulle på flera sätt bidraga till att människor i ekonomiskt handlande icke
göra det för landets ekonomiska effektivitet mest gynnsamma utan i stället
tillämpa ett skattetänkande, som vid föreslagen beskattningshöjd leder till oriktiga
och olyckliga resultat. Herr andre vice talmannen förklarade, att även
vi från vårt hall varit med om de sociala reformer som företagits. Det är flktigt.
. Vi vilja till och med medverka till ännu flera sociala åtgärder, men man
bör icke låta alla utgiftskrävande reformförslag få förtursrätt framför skattesänknings
kravet.

Vad särskilt kvarlåtenskapsskatten beträffar, hoppas jag. att efter den kritik,
som framkommit och som säkerligen kommer att ytterligare utvecklas i
de remissyttranden, som inhämtats, tanken på denna skatt helt skrinlägges av
regeringen. Da jag får deltaga i utarbetandet av Lantbruksförbundets remissyttrande
och jag är övertygad om att detta kommer att bli tillräckligt tydligt
anser °jag mig nu endast behöva göra detta uttalande om en skatt, som
särskilt hårt kommer att pressa landsortens yrkesutövare, såsom köpmän,
hantverkare och jordbrukare. Eftersom jag ser herr statsrådet Sköld närvarande
i kammaren,^vill jag passa på att säga, att jag tycker att det är egendomligt,
att statsrådet Sköld önskar föra en politik, som går ut på att slå
samman små jordbruk till större enheter, samtidigt som finansministern framfägger
förslag till en beskattning, som praktiskt taget kommer att omöjliggöra
för sönerna till en jordbrukare att ärva dessa större gårdar utan betydande
skuldsättning.

Herr statsministern uttalade i början av debatten önskemålet om frivillig
sparsamhet, vilket jag finner vara riktigt. Men då skall väl regeringen inte
samtidigt hota med skatter, som döda sparviljan. Herr Åkerberg har tydligen
valt den taktiken i sitt försvar för regeringen att påstå, att allt felaktigt
som händer är oppositionens fel. År det också oppositionens fel, att man inte
får fram tillräcklig frivillig sparsamhet? Rätta förhållandet torde väl i stället
vara, att regeringen vid ett eller annat tillfälle låtit påverka sig av oppositionen,
så att den förda politiken inte blivit så felaktig, som man kanske
annars kunnat befara. Det är väl i varje fall svårt att skylla på oppositionen
och säga, att det är dess fel, att den frivilliga sparsamheten inte blir tillräckligt
stor, emedan oppositionen skrämmer för inflation.

Om det ur finansiell synpunkt är nödvändigt att höja skatterna på de högre
inkomsterna, anser jag för min del, att detta är mer befogat än att förkväva
sparviljan genom konfiskatoriska skatter på förmögenheter. Jag kan sålunda
ej följa regeringen i en skattepolitik, som minskar produktionen och därmed
nationalinkomsten och samhällets möjligheter att bereda medborgarna en
bättre levnadsstandard.

När jag förra månaden önskade en rundabordskonferens för kampen mot
inflationen och ansåg att övervägandena måste göras mot bakgrunden av hela
vår^ekonomiska politik, kritiserades jag av herr andre vice talmannen, som
ansag, att jag svävade ut alltför mycket i det blå och att man borde koncentrera
debatten och inte ta med allting. Det är därför för mig mycket glädjaande,
att herr statsministern i dag har anfört liknande synpunkter som vad
jag nyss refererat som mina önskemål. Herr statsministern förklarade dess -

Fredagen den 17 januari 1947 fm.

Nr 2.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

utom, att regeringen nu anser det vara en huvuduppgift att ta upp kampen
mot inflationen, varvid regeringen dock icke önskar vidtaga åtgärder som gå
emot dess allmänna politik, vilken främst kan sammanfattas i tre punkter,
god sysselsättning, ökad produktion och standardhöjning för eftersatta medborgargrupper.
När nu även det parti, som jag tillhör, fäster stort avseende
vid dessa punkter, som herr statsministern så gärna vill skjuta i förgrunden,
är det egendomligt, att partierna ändock skola behöva tvista just om dessa
punkter. Herr statsministern anförde, att mycket av kritiken bygger på missförstånd.
Om detta verkligen är fallet, så borde från regeringshåll klarläggas,
att man icke har något att invända mot våra önskemål. Även från vårt
håll äro vi överens om den fulla sysselsättningens betydelse, men det gäller
också att ge arbetskraften en sådan användning, att den ur samhällsekonomisk
synpunkt ger bästa tänkbara effekt. Av den orsaken argumentera övriga
partier ständigt om jordbrukets rationalisering och om att landsbygdens
arbetskraft skall överföras i än högre grad till stadsnäringarna. Man spekulerar
•—• det är glädjande för mig att se herr handelsministern närvarande i
kammaren — i exportindustriens tillfälliga högkonjunktur, främst tillskapad
genom att staten lånar och skänker andra länder cirka tre miljarder kronor
samt genom att man förstör landets valutareserv med en väldig import av lyxvaror.
Från vårt håll ha vi kraftigt reagerat mot denna politik. Vi anse det
klokare att basera svenskt näringsliv på enligt vårt förmenande sundare handelsförbindelser
och på våra naturtillgångar, ja, mina damer och herrar, till
och med på jorden, även om den skulle ge sämre räntabilitet än nu på världsmarknaden
eftersökta verkstadsprodukter. Vi voro eniga i planeringskommissionen
om handelspolitiken, men, herr statsrådet Myrdal, det tycks mig, som
dess riktlinjer nu äro glömda.

Jag håller fullständigt med finansministern om att det är önskvärt att nu
få fram produktivitetsförbättringar för en utjämning av spänningen mellan
varutillgång och efterfrågan. Givetvis vore det även i nuläget lämpligt att
kunna avlasta efterfrågetrycket genom importerade varor, men den väldiga
import, som skett, håller ju på att tömma våra valutatillgångar. Professor
Lundberg redovisar, att importvärdet stigit särskilt högt för livsmedel och
textilvaror av de lyxbetonade kategorierna, under det att importen ligger undernormalt
lågt för viktiga råvaror (framför allt byggnadsmaterial, kol, koks
och maskiner). Det är givet, att goda importmöjligheter i fråga om dessa råvaror
skulle medföra en betydande stegring i produktiviteten inom den inhemska
industrien. Nu får man i stället in lyxvaror, och jag vidhåller min
hemställan från i höstas, således ett önskemål som är rakt motsatt högerns,
att regeringen snarast måtte införa importreglering, så att våra valutatillgångar
reserveras för nyttiga och nödvändiga varor. Jag finner, att konjunkturinstitutets
utredning ger mig rätt i min kritik av den förda handelspolitiken.
Våra miljardkrediter till olika länder borde ha möjliggjort för oss att
få köpa nödvändiga importvaror. De tre miljarder kronor, som vi beviljat i
kredit, borde väl i varje fall vara ett utmärkt bytesobjekt.

Finansministerns handelspolitiska resonemang kan jag sålunda oj helt gilla,
men jag instämmer i hans påpekande, att cn högre värdering av våra exportvaror
förbättrar balansen. Därmed har också finansministern erkänt regeringens
stora fel i höstas att hålla nere exportpriserna på våra skogsprodukter.
Man får val också taga det som ett halvt erkännande av att regeringen med
sina miljardkrediter fört en alltför aktivistisk handelspolitik, eftersom finansministern
erkänner, att exporten minskar varutillgången i landet och alltså
förstärker inflationen, vilken herr statsministern nu förklarat sig vilja bekämpa.

Nr 2.

Fredagen den 17 januari 1947 fm.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Den ökade exporten har givetvis för många företag och ett flertal industrigrenar
varit en väsentlig förklaringsfaktor till utrymmet för lönestegring. Prisläget
på exportvaror har nämligen i allmänhet legat väsentligt över hemmamarknadsnivån.

Jag förstår så väl att industrimännen med industriförbundet, exportföreningen
och bankföreningen äro förtjusta över den aktiva handelspolitiken med statliga
miljardkrediter och att man instämmer i tidskriften Industrias och margarintrustens
drastiska önskemål att sopa ren landsbygden från praktiskt taget
de flesta jordbrukarna. Men samtidigt känner man sig kanske som valen som i
vild förtjusning slukar härliga sillstim och plötsligt upptäcker att obehagliga
individer äro ute med harpuner för att få allt det goda späcket som samlats
under årens lopp. De som önska harpunera industrimännen äro tydligen herrar
Wigforss och August Lindberg. Jag håller med om att det är oklokt att föra
en sådan löne- och skattepolitik, att man skadar industrien, men jag förstår
inte, att industriens män kunna anse det klokt att beskära jordbruket, på det
sätt som de avgivna yttrandena ge vid handen. Herr Wehtje, som också är
närvarande här, kan kanske lämna en förklaring till vad som anförts av industriförbundet.
Det var ganska intressant att höra herr Domö utveckla en
helt annan syn och förklara vikten av att skydda det svenska jordbruket och
bibehålla arbetskraften vid detsamma. Det skulle, som sagt, vara intressant att
få en förklaring av dessa två herrar här i kammaren på hur de kunna ha så
olika uppfattning. Det kan väl inte vara så, att när en industriman talar som
högerman, skola alla jordbrukare finnas kvar och jordbruket vårdas, men när
han sedan talar som industriman i Industria skall jordbruket bort. Jag vore
tacksam att få en förklaring om vilkendera uppfattningen som skall betraktas
som sanning.

I detta sammanhang kan också påpekas, att arbetskraften i jordbruket i
stort sett utnyttjas effektivt och att en ständig rationalisering pågått och pågår,
vilket vi jordbrukare kanske begripa bättre än professorer och industriledare,
som nu vilja lära oss hur vi skola klara vårt jordbruk. Högst få länder ha en
så hög produktion per individ som vi i Sverige. Regeringen bebådar en jordbruksproposition,
som skall utstaka jordbrukets framtid. Jag hoppas, att den
kommer att följa 2 7-mannakommitténs majoritet med hänsynstagande till jordbruksorganisationernas
remissyttranden och inte den minoritet, vars förslag
förordas av industriförbundet och bankföreningen.

Jag vill fråga statsministern, om vår kritik är beroende på missförstånd och
om regeringen således accepterar våra önskemål om sysselsättningen och den
ökade produktionen i jordbruket. I så fall vore vår kritik ju obefogad, ty då
ha vi samma uppfattning. Det är kanske inte möjligt att i dag få full klarhet
på den punkten, men herr statsrådet Sköld kommer kanske att ge svar på frågan
i sin jordbruksproposition och visa, om våra farhågor äro fullständigt obefogade.
Han kommer kanske där att kunna ge oss samma försäkringar som jag
fick i Aftontidningen häromdagen. Aftontidningen ville ge mig en snärt och
förklarade, att vi kunde vara fullständigt lugna och övertygade om att socialdemokraterna
komma att ge jordbrukets folk den skäliga och rättvisa ställning
som är utlovad.

Det finns i stället anledning att inom andra områden kritisera den fulla sysselsättningen
med dålig effektivitet. På kontorsmarknaden t. ex. har full och
överfull sysselsättning skapats av alla de otaliga kriskommissionerna med kupong-,
formulär- och rapporttrassel m. m., men inte är detta levnadsstandardshöjande.
Vidare har Krångel-Sverige skapat en enorm improduktiv sysselsättning
i kriskommissionerna samt inom de ordinarie statliga och kommimala

Fredagen den IT januari 1947 fm.

Nr 2.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

organ som dra folk från näringslivet. Jag har alltid haft stor vördnad för folk-''
hushållningsministern, sedan han satt som ordförande i traktatberedningen. Det
är med stor tillfredsställelse som jag även i år i statsverkspropositionen märker,
att statsrådet Gjöres önskar avveckla kriskommissionerna. Jag hoppas också
att han skall lyckats att avveckla en större del av dem under detta år. Men
vi ha Krångel-Sverige på så många andra ställen. Jag kan som exempel anföra
spritbyråkratien. Nog skulle regeringen kunna skaffa sig full och effektiv
sysselsättning, om den rensade upp inom dessa områden, där sysselsättningen
inte är så effektiv, i stället för att inrikta sig på jordbruket. Jag vet,
att jag kommer att mötas av kritik, men varför gör man inte en undersökning
om arbetskraftens användning inom distributionen? Hur många stå ej och
hänga större delen av dagen i ineffektiv sysselsättning i alla de många onödiga
lyxaffärerna för skodon, damkläder, parfymerier och hattar, vilket allt även
belastar priserna. Varför skulle man inte kunna rationalisera även där? Varför
skall man bara tala om rationalisering inom- jordbruket? Jag är övertygad om
att socialdemokraterna äro överens med oss om att det är effektivitetskravet
som måste sättas i centrum för varje god framtidsplanering, inte sysselsättningen
såsom sådan. Det är därför vi ofta kalla vår linje för effektivitetslinjen,
någonting som herr Åkerberg enligt vad han här i kammaren förklarat ännu
inte begriper.

Under senaste riksdag har jag påtalat den orättvisa fördelningen av nationalinkomsten.
Riksdagen har med anledning av min motion år 1943 lovat rättelse,
och jag hoppas som jag nyss sade att årets jordbruksproposition infriar löftet.
Men som det nu ser ut beträffande löneutvecklingen, synes det penningpolitiska
programmet ej följas, utan inkomstklyftan mellan olika samhällsgrupper vidgas
i stället för att minskas. Landsbygdspartiet, som representerar landsbygden
och således de lägsta inkomsttagarna, har därför hälsat de senaste årens sociala
reformer med tillfredsställelse, och jag emotser med stort intresse det utlovade
förslaget om barnbidrag.

Jag återkommer emellertid till frågan om medborgarnas pensionering. Med
hänsyn till denna frågas utveckling finner jag det i år, då vi väl komma att få
ett väldigt pensionsförslag på riksdagens bord, än mer berättigat än tidigare
att pensionsfrågorna helt lösas av staten och att varje medborgare tillerkännes
pensionsförmåner, som minst motsvara lägsta statspension och därmed täcka
kostnaderna för existensminimum. Folkpensionen bör sålunda enligt mitt förmenande
övergå till den lägsta statspensionen. Jag kan i detta sammanhang
passa på att efterlysa en utredning, som vi mycket debatterade i planeringskommissionen,
nämligen en utredning om frågan: vad är existensminimum?
På den punkten understödde jag livligt nuvarande handelsministern. Det konstaterades,
att sådana utredningar gjorts inom andra länder. Det vore rätt intressant
att även få reda på vad som är existensminimum i vårt land.

Med hänsyn till lönefrågornas stora betydelse för inflationen är det betänkligt,
att DO och socialdemokratiska regeringen vägrat att anordna en rundabordskonferens
mot inflationen, innan årets avtalsrörelser äro slutförda. Den
konferens, som statsministern nu utlovat, skulle ju endast omfatta de politiska
partierna. Prisstegring och inflation drabba ju, som statsministern sade, i
första hand de små inkomsttagarna. De större inkomsttagarna ha ofta rörligare
inkomster och kunna liittare kompensera sig för prisstegringen. De som äga
mindre Sparkapital ha däremot ingen vana att handskas med kapitalplaceringar
och ha svårt att undvika kapitalförluster vid prisstegring. Penningvärdets
skydd är alltså ett skydd för dem som ha det sämst ställt. Statsministern gav
ju uttryck för samma uppfattning i sitt inledningsanförande. Men om då inte

Nr 2.

Fredagen den 17 januari 1947 fm.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

regeringen tillgriper alla medel som finnas för att hindra inflationen, måste
enligt den deklarationen regeringen ha svårt att försvara sin politik gentemot
särskilt landsorten.

I finansministerns proposition anför professor Lundberg bland annat, att det
icke synes vara skäl att vid bedömningen av utvecklingen i Sverige under det
närmaste året räkna med någon stor sannolikhet för en minskning av inflationstendenserna
i världen omkring oss. Han anser vidare att i vårt land skulle
enligt hans kalkyler risk föreligga för en betydande skärpning av inflations--trycket. Allt skulle sålunda peka på en utpräglad brist på samhällsekonomisk
balans. Det är givetvis av den största betydelse att regeringen i statsverkspropositionen
klart ger till känna, att regeringen nu erkänner att läget är sådant.
Finansministern påpekar sålunda bland annat, att en väsentlig försämring i
den samhällsekonomiska balansen kan befaras komma att inträda under år
1947, men att den förutsatta utvecklingen kan komma att väsentligt modifieras
bland annat genom den ekonomiska politik som föres. Just därför är det naturligtvis
angeläget, att en sådan politik föres som i möjligaste mån begränsar den
befarade ökade inflationen.

Konjunkturinstitutet visar i finansministerns bilaga, vilken väldig acceleration
som ägt rum under sista året beträffande lönerna. Den totala lönesumman
för näringslivet beräknas ha stigit med 13,5 procent, och för industriarbetarna
ha ingångna kollektivavtal resulterat i en lönestegring på cirka 4 procent,
under det att den verkliga lönestegringen per arbetare blivit 8 procent.
Den utpräglade bristen på arbetskraft har jämsides med gynnsamt vinstläge
överlag inom näringslivet skapat en situation, där tendensen till starka lönstegringar
blir stor, och det är troligt att det liksom under 1946 även under 1947
uppstår en starkare faktisk lönestegring än som motsvarar de kollektivavtalsbestämda
höjningarna. Vi äro rädda för att härigenom de sämst ställda näringarna
och särskilt jord- och skogsbruket komma att få sitta emellan och att
de komma att få oerhört svårt att skaffa arbetskraft.

Härutöver skall jag beröra en fråga, som det vore väldigt intressant att få
ett svar på, även från DO, om herr Strand är närvarande.

Regeringens finansexpert envoyé Hammarskjöld har i föreläsningar på
Stockholms högskola bland annat framhållit, att vid sidan av de konflikter
mellan kraven på valutastabilitet enligt Bretton-Woodsprincipen och strävandena
att realisera en hög och jämn sysselsättning har man att räkna med möjligheter
av på längre sikt långt allvarligare vanskligheter till följd av de konsekvenser
som sysselsättningspolitikens konsekventa genomförande kan få för
bland annat lönebildningen. Hammarskjöld påpekar i det sammanhanget hur
den internationella utvecklingen visar en fortgående försämring av penningvärdet
och att detta även sammanhänger med de ständiga nominallöneökningar
som tillkämpas på arbetsmarknaderna i olika länder. Det kraftigaste mottrycket
mot lönerörelserna har varit existensen av en bestående arbetslöshet och risken
för förlust av arbete. Lyckas man nu reducera — det äro vi överens om att vi
skola försöka, göra — den konstanta arbetslösheten och arbetslöshetsrisken till
ett tekniskt oundvikligt minimum men inriktas samtidigt lönepolitiken på att
vid varje tidpunkt taga ut det marknadstekniskt möjliga, blir det sannolika
resultatet en accelererad nominallönestegring. Jag drar fram detta också av
hänsyn till statsministerns anförande, då han tydligen tyckte att det var LO:s
sak att pressa sig till högre löner inom det möjligas ram. Inte minst med hänsyn
till detta anförande tycker jag, att envoyé Hammarskjölds resonemang är
intressant. Ju effektivare ett land genomför den fulla sysselsättningen, desto
mera framträdande blir under angivna förutsättningar denna tendens, och
desto mer pressas man mot den gräns, som framtvingar en devalvering av va -

Fredagen den 17 januari 1947 fm.

Xr 2.

Statsverkspropositionen m. in. (Forts.)

lutan. Herr Hammarskjöld slutar på följande sätt: »Det kan anföras många
skäl för att genomförandet av en effektiv sysselsättningspolitik bör leda till
en omprövning av riktlinjerna för lönepolitiken på den fria arbetsmarknaden.
De valutapolitiska övervägandena höra icke till de minst beaktansvärda. En
sådan återhållsamhet i lönekraven, som skulle förhindra att vederbörande land
drevs mot devalveringsgränsen, skulle icke endast underlätta sysselsättningspolitiken
utan även i sin mån vara ett bidrag till stabiliseringen av de internationella
finansförhållandena.»

Jag har denna gång refererat till regeringens finansexpert, eftersom jag tycker
att det är egendomligt, att regeringen och LO vägrat att anordna en rundabordskonferens
för att om möjligt nå samförstånd i fråga om åtgärder mot inflationen.
Det bör emellertid vara på sin plats, att man från regeringen och
från LO deklarerar sin uppfattning om den Hammarskjöldska argumenteringen.
Vad säga finans- och handelsministrarna och vad säger LO:s representant i
kammaren herr Strand? Jag kanske helst skulle vilja ha svaret av handelsministern,
då han måste vara mycket bekymrad över exempelvis en devalvering
av kronan. Om regeringen tillåter de lönestegringar, som nu statsministern säger
att man skall ta ut, då går det väl till slut på det sätt Som envoyén Hammarskjöld
befarar i fråga om devalveringen. Är det på grund av kommunisternas
agitation bland industriarbetarna som man inte vågar ta ståndpunkt till en
politik, som leder alldeles galet, för att använda ett milt uttryck. Vad säger
för övrigt herr Linderot? Jag lyssnar alltid med intresse på herr Linderots
anföranden. När det gällt jordbruksfrågorna ha vi ofta varit på samma linje
— jag vet inte varför — till förtret för socialdemokraterna, men när herr Linderot
diskuterar finans- och lönefrågor tycker jag att han verkligen resonerar
ins Blaue. Jag frågar herr Linderot om dessa ting, eftersom jag vet att han
står närmast på talarlistan. Det troliga är väl att hans ställningstagande helt
dikteras av hans önskan att leda oss in i kommunismen, och då lösas väl löneoch
valutafrågorna automatiskt, ty utan strejkrätt bortfaller även arbetarnas
möjlighet att utan regeringens ingripande uppnå löneförbättring.

Ingen kan väl påstå annat än att det viktigaste är att lönefrågorna lösas, om
inflationen skall kunna stoppas. Jag vidhåller således att det penningpoldtiska
programmet skall följas, alltså att lönestoppet skall gälla, varvid dock de sämst
ställdas inkomster alltjämt skola få öka. Härvid tänker jag naturligtvis främst
på jordbrukets och textilindustriens arbetskraft samt på andra små inkomsttagare
på landsbygden. Statsministern ansåg det ej klokt att politisera lönerna,
utan parterna skulle ha ansvaret att diskutera sig fram till en överenskommelse.
Jag vill påpeka, att socialdemokraterna under hela kriget genom politiska
beslut varit med om att förhindra att jordbrukets arbetskraft erhöll rättvis
löneinkomst. Jag för min del accepterar regeringens punkt nummer tre enligt
statsministerns anförande — alltså standardhöjning för eftersatta medborgargrupper
— och vill att man i övrigt följer det penningpolitiska programmet.
Då jag nu har svarat på åtskilliga av de frågor, som regeringen har
ställt till oppositionen, tycker jag att det är regeringens skyldighet att också
ge svar. Jag vill fråga: är vad jag anfört i lönefrågorna också regeringens
program?

Det är välkommet, att regeringen nu för första gången lagt fram en särskild
investeringsbudget, som statsmakterna få pröva, och att regeringen åtminstone
i detta avseende vill följa en plan. Jag uttalar sålunda min tillfredsställelse
med att regeringen minskar b.yggvolymen och söker stoppa ökningen av byggnadsarbetarkåren.
Enligt min uppfattning borde man ha minskat bostadsbyggnadsprogrammet
mycket mer än till de 70 000 lägenheterna. Bostadsbyggandet
i städerna kunde minskas betydligt, ty det finns bostäder på lands -

Nr 2.

Fredagen den 17 januari 1947 fm.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

bygden, även om de anses inte duga åt stadsbefolkning utan endast åt landsbygdsbefolkningen.
Jag kan alltså inte gilla statsministerns uttalande, att man
inte kan minska byggvolymen därför att det är så socialt viktigt att bygga
mera i städerna.

Det är beklagligt, att statsrådet Nilsson måste stoppa investeringarna beträffande
telegraf- och telefonanläggningar samt elektrifieringen av statsbanorna.
Men det är förståeligt att så måste ske med hänsyn dels till inflationen
och dels till att investeringsprogrammet ej kan genomföras utan att andra beställares
andel i den inhemska industriproduktionen minskas. Det är ingen
tröst för oss bondeförbundare att veta, att vi fått rätt i våra påpekanden, att
regeringens handelspolitik med miljardkreditema kommer att få obehagliga
konsekvenser för det svenska folket. Nu sade nyss herr andre vice talmannen,
att det är av partipolitiska syften vi föra detta tal om att handelspolitiken kan
ha en sådan inverkan. Jag förstår inte varför det alltid skall heta, att vi ha
partipolitiska syften med vår opposition. Vad vi anföra kan väl också vara
sakligt riktigt. I det här fallet bevisas detta av regeringspropositionen, där
man just framför dessa synpunkter.

Det är likaledes ytterst beklagligt för landsbygdens folk, om man enligt
investeringsbudgeten skall hålla igen i fråga om vägarbeten. Med hänsyn till
att åtgärder för att förbättra vägarna länge blivit eftersatta och att ett tätare
vägnät är erforderligt, måste väsentligt ökade investeringar på detta område
äga rum. Ett förbättrat vägnät på landsbygden är nödvändigt, såvida man ej
vill skynda på att göra landsbygden till en ödebygd.

Vad slutligen beträffar fjärde huvudtiteln, har jag ingen större anledning
att framföra någon kritik. Tvärtom skulle jag kunna uttala mitt gillande utom
på två punkter. Herr statsrådet Vougt har inte ansett sig kunna tillmötesgå
skyttarnas önskemål om högre anslag. Jag håller för givet att det väckes motion
i den frågan. Skyttet borde lika väl som andra institutioner kunna få
anslaget höjt i samma mån som penningvärdet försämras. Dessutom torde det
vara riktigt, att när de ordinarie försvarsanslagen minskas, bör man i högre
grad utnyttja det frivilliga arbetet genom att bevilja högre anslag åt de frivilliga
försvarsorganisationerna. Det vore därför befogat att riksdagen gick
med på de anslagshöjningar, som tillstyrkts av civilförvaltningen.

Beträffande försvarsorganisationens kostnader efter den 1 juli 1947 beräknades
dessa år 1942 till cirka 650 miljoner kronor om året. Från vårt parti
uttalades i 1942 års försvarsutskott, att vi betvivlade att samtliga kostnader
skulle kunna rymmas inom den föreslagna kostnadsramen, och vi ha ju fått
rätt. Om man omräknar de 650 miljonerna till nuvarande prisläge samt lägger
till kostnaderna för av riksdagen efter år 1943 beslutade sociala förmåner och
organisationsändringar m. m., så kommer man till att årskostnaden skulle bliva
835 miljoner kronor. Då har man emellertid — vilket vi befarade — ej tagit
med förnyelse av all materiel. En sådan förnyelse skulle draga en årlig kostnad
av 157 miljoner kronor •— siffrorna äro givetvis ungefärliga. I stället för
835 miljoner kronor kostar alltså i nuvarande prisläge organisationen, om den
skall fungera. 992 miljoner kronor, vartill bör läggas den löneökning som nu
är beslutad eller cirka 30 miljoner kronor. Vi komma alltså till att den nuvarande
organisationen skulle kosta över en miljard om året.

Jag nämner detta därför att det tydligen är befogat att belysa vilka väldiga
ingrepp, som måste göras i den nuvarande organisationen, om försvarets kostnadsram
väsentligt kommer att skäras ned. Även om man från viss försvarsgren
börjat försvarsdebatten, anser jag att man bör undvika att tvista i försvarsfrågorna,
innan försvarskommittén i vår fattat sitt principbeslut, men
så mycket är givet, att i det sammanhanget även avvägningen mellan försvars -

Fredagen den 17 januari 1947 fm.

Nr 2.

Statsverkspropositionen m. in. (Forts.)

grenarna måste baseras på erfarenheterna från kriget och att ej traditioner få
lägga hinder i vägen för att man når största effekt för pengarna.

Försvarsministern har på ett erkännansvärt sätt följt försvarsutredningens
hemställan om försiktighet med anslagen, så att man ej föregriper den pågående
utredningen om försvarets organisation. På en punkt har försvarsutredningen
ej varit enig, nämligen i fråga om jagarbygget, När jag läste statsrådets
hemställan på den punkten erkänner jag att jag fann statsrådets formuleringskonst
något humoristisk. Jag tror att jag vågar skämta, ty jag tror att
statsrådet Vougt inte ogillar ett skämt. Jag dristar mig att med en strof ur
operetten Sköna Helena om statsrådets ställningstagande på den punkten kväda,
att »han är inte modige Akilles, modige Akilles, modige Akilles, han är
oraklet i Delfi, oraklet i Delfi han». Såsom han har formulerat ifrågavarande
punkt är det faktiskt både ja och nej. Nu har det väckts1 en motion i frågan,
och jag vild inte med detta pressa herr statsrådet till något ställningstagande,
ty jag hoppas att riksdagen1 i april skall kunna få så klara uppgifter från försvarsutredningen,
att ett riktigt ställningstagande blir möjligd i statsutskottet.
Så mycket borde man dock med hänsyn till de av mig tidigare lämnade siffrorna
inse, att om flottan vid en ny försvarsorganisation får en årlig budget,
som inte är hälften så stor som den nuvarande, det inte går att i eu sådan
flottorganisation få rum med alla de flottenheter, som vi nu ha. Nybyggnader
för flottan skulle sålunda kunna förhindra ett tillfredsställande utnyttjande av
anslagen för andra försvarsgrenar.

I sitt anförande framförde statsministern en synpunkt som jag, herr talman,
tycker var mycket uppfriskande. Dels ansåg statsministern, att. det var riktigt
att socialdemokratiska partiet ensamt bär ansvaret för politiken och dels
ansåg han att det var välgörande med en fri och frän kritik från oppositionen.
Det synes mig att övriga partier helt böra acceptera detta. Men socialdemokraternas
enskilda ledamöter och tidningspress borde då efter denna deklaration
från statsministern ej bliva så irriterade och arga, om den s. k. oppositionen
tar statsministern på orden.

Herr andre vice talmannen erhöll nu ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! _Jag begrep inte riktigt vad herr von Heland menade med sitt
tal om de sociala reformerna och skatterna. Han erkände, att bondeförbundet
varit med om de hittills beslutade sociala reformerna, och förklarade, att partiet
i fortsättningen kommer att vara med om flera, men han tilläde, att inte
alla sociala projekt böra ha förtursrätt framför skattesänkning. Det anser
mte jag heller, men herr von Heland kan inte komma ifrån att de utgifter,
som vi ha beslutat, skola betalas. Det kan man inte göra med annat än skatif’
''To3’11 man inte betala dem med de skatter, som statsrådet Wigforss föreS
- man göra det med andra. Eftersom det är de stora inkomsttagarna
och förmögenhetsinnehavarna, som herr von Heland är rädd om, måste hans
propa alltså innebära, att man skall överflytta en del skatter från de stora
till de små inkomsttagarna. Det skulle vara intressant att höra, om innebörden
i bondeförbundets förslag beträffande skatterna verkligen är att landsbygdens
folk skall få en större skattebörda i stället för de stora förmögenhetsägarna.

.Herr von Heland tillskrev mig uttalandet, att oppositionen är skulden till
a It tokigt. Han frågade, om inte jag tror att allmänheten märker att allt
blivit dyrare. _ ha lätt kommer man inte ifrån den saken. Det var ju en betydande
inflation under kriget, när penningvärdet sänktes med 30 procent
Anda var sparverksamheten mycket betydande, nästan större än någonsin
lorut. Nu kan man inte just i dag konstatera någon inflation, men trots detta

Nr 2.

Freda''gen den 17 januari 1947 fm.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

gå insättningarna i bankerna tillbaka. Det måste bero på den panikagitation,
som bedrives av herr von Heland och andra oppositionsledare i riksdagen. Inflation
är ju i mycket hög grad ett panikfenomen, och det är oppositionens
agitation mot regeringen som har försett den av herr von Heland påstådda
iakttagelsen med panikens signatur.

Ordet lämnades härefter för kort genmäle till herr von Heland, som yttrade:
Herr talman! Jag hinner inte i ett kort genmäle svara herr Åkerberg på vad
han sade om skatterna, men jag förmodar att en partikamrat till mig senare
kommer att göra det.

Herr Åkerbergs påstående, att det är oppositionen som försatt allmänheten
i panikstämning, är rätt egendomligt, ty för dagen ha vi en statsverksproposition,
vari påpekas precis samma saker som vi tidigare ha talat om. Det är
ingen skillnad på vad regeringen sålunda äntligen förkunnar och vad oppositionen
förkunnar om inflationen. Skillnaden är att regeringen ej vidtager effektiva
åtgärder mot inflationen under det att oppositionen kräver motåtgärder.

Herr Linderot: Herr talman! Det är betecknande för hur irrationellt vårt
samhälle är organiserat, då vårt största bekymmer att döma av den debatt,
som förts här i dag, består däri att vi ha för mycket pengar, starta för många
företag, exportera för mycket och i visst avseende importera för mycket. Vi
ha kort sagt en exceptionell högkonjunktur, som trycker oss alla oerhört och
skapar väldiga ekonomiska bekymmer. Ytligt sett kanske det blev bra, om
vi togo och lade oss att sova en stund och inte voro så företagsamma! Då
kanske några mystiska ekonomiska krafter genom något slags självläkningsprocess
kunde bringa jämvikt och harmoni med åtföljande balans och avspänning
i handelsekonomien.

Inte minst de vid statsverkspropositionen fogade bilagorna med analyser
av den ekonomiska utvecklingen ge en rätt dråplig bild av nationalekonomernas
oförmåga att lösa de socialekonomiska problemen. Det kanske kan
vara en tankeställare för de ekonomiska nationalisterna och då inte minst
herr von Heland med sitt klart uttalade missnöje med krediter till utlandet.
Det bör även vara en tankeställare för dem, att man i den budgetlitteratur,
som vi fått i handom, ju i hög grad intresserar sig för konjunkturutvecklingen
i Amerikas förenta stater, ja, det verkar nästan som om man hoppades
på att en kris i Amerika skulle läka sjukdomarna i den svenska ekonomiens
organism. Jag kanske till det resonemanget skulle kunna göra den reflexionen,
att nog kan Karl Marx i dag glädja sig i sin himmel, när han ser hur
vi lägga våra pannor i bekymrade veck, då vi diskutera problem på vilka
han gav den principiella lösningen för så där en hundra år sedan.

Emellertid skall jag inte fördjupa mig i några teoretiska spekulationer om
dessa dagsaktuella problem. Men jag. .skulle gärna vilja göra finansministern
en fråga, om den når honom, nämligen vad han menar med »samhällsekonomisk
balans». På s. 12 i bilagan till statsverkspropositionen står det
ju följande: »Strävan efter samhällsekonomisk balans knytes sålunda samman
med strävan att finna sådana anordningar inom det ekonomiska livet, som
både ta hänsyn till behovet att främja företagsamhet och sparsamhet och
samtidigt ge olika medborgargrupper känslan av att få ut sin rättmätiga
andel av produktionsresultatet.»

Finns det verkligen någon möjlighet att åstadkomma samhällsekonomisk
balans i ett samhälle som vårt, med privat äganderätt till produktionsmedlen
som dominerande ekonomisk faktor? Det skulle möjligen vara för ett litet,
litet ögonblick i historiens gång, ett ögonblick så kort att vi inte skulle märka
det, som en sådan balans skulle kunna uppstå, nämligen när högkonjunktur

Fredagen den 17 januari 1947 fm.

Nr 2.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

och lågkonjunktur passera varandra. Annars förstår jag inte vad man överhuvud
taget kan syfta till med tal om samhällsekonomisk balans i ett samhälle
konstruerat så som vårt.

.Det där talet om en rättmätig andel av produktionsresultatet förefaller
mig också rätt så dunkelt. Det finns väl ingen mätare, som vi kunna använda
för att konstatera vem som får en rättmätig andel av produktionsresultatet?
Det är väl i varje fall tills vidare och för överskådlig tid en maktfråga, en
fråga om vem som tillskansar sig en viss del av produktionsresultatet. Vi ha
ju hört icke minst i dag, hur oerhört orättvist regeringen handlar, regeringen
som kriminaliserar de stackars fattiga svenska kapitalisterna och som uppträder
som vivisektionister eller vad det nu var man sade. Och ändå kan
väl regeringen under inga förhållanden säga''s sikta på att skapa en regel för
en rättmätig fördelning av produktionsresultatet. Jag tror alltså, att om man
gör sådana där resonemang rör man sig i en metafysisk drömvärld; man
flyr från verkligheten och förvirrar därigenom den ekonomiska diskussionen.

Jag skall inte gå in på detaljerna i den ekonomiska politiken —- det har
talats om den i dag, och under höstriksdagen diskuterade vi praktiskt taget
samma sak. Jag tror att det saknas ett verkligt resolut grepp från regeringens
sida. Jag tycker faktiskt att regeringen är något för undfallande gentemot
den tämligen larmande oppositionens angrepp. Ty är det så nödvändigt
att tillmäta oppositionen den betydelse, som regeringen tillmäter den,
såvitt jag kan förstå av dess ekonomiska politik? Är det så farligt med regeringens
misshandel av de svenska kapitalägarna? Under hela kriget ha vi
hört talas om denna misshandel — herr Wigforss har ju gjorts till inkarnationen
av allt som ingår i begreppen konfiskation och utrotning av företagsamhet
och kapitalbildning — men hur har det i verkligheten gått med de
stackars företagarna och kapitalisterna? Ja, jag såg någonstans i budgetlitteraturen
här, att summan av redovisade och taxerade förmögenheter över
20 000 kronor under krigsåren har stigit från ca 12 000 miljoner kronor till
ca. 18 000 miljoner kronor. Jag tycker att 6 000 miljoner kronor netto på
krigsårens svårigheter räcka till, och inte behöver man val börja tala om
kriminalisering bara för att staten vill hämta hem 40 miljoner kronor i kvarlåtenskapsskatt,
40 av 18 000 miljoner!

Behöver regeringen verkligen darra på manschetten inför dessa oppositionens
angrepp? Vi ha i det kommunistiska partiet på ett tidigt stadium angivit
vissa betydligt hårdare åtgärder, som vi tycka skulle vara rimliga, utan
att på något sätt ha betraktat våra propåer såsom angrepp emot den kapitalistiska
samhällsordningen eller mot kapitalets herravälde här i landet. Redan
vid förra .riksdagen framlade vi åtskilliga sådana förslag. Vi delade inte
den föreställningen, att en sysselsättningskris med prisfall och produktionsminskning
ovillkorligen^ skulle bli utvecklingens karakteristik efter kriget,
och vi föreslogo en rad åtgärder; jag kan nöja mig med att erinra om några
rubriker: Strängare reglering av importen, så att nödvändiga varor skulle
ges företräde — något som herr von Heland talade om fast han inte har
upptäckt det förrän i dag; vi motionerade om det i fjol, men då hade herr
von Heland inte någonting att säga. — Extravinster på export utnyttjas för
att hindra de höga importpriserna att driva upp den inre prisnivån. _ Möj ligast

intima handelsförbindelser med ekonomiska områden som inte besväras
av kriser. Samhällelig planering och kontroll av alla investeringsområden.
—- Effektivisering av priskontrollen samt dess användning som ett
samhälleligt kamporgan mot monopol och kapitalistiska spekulanter.

Det kan räcka med denna uppräkning av några förslag, som vi ha ställt
och som mer eller mindre viinligt ha avvisats av riksdagen och av herr Gräne Förxta

kammarens protokoll 1947. Nr 2. 4

Nr 2.

Fredagen den 17 januari 1947 fm,

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

bo, vilken i dag har haft mycket hårda ord att säga gentemot priskontrollnämnden.
Han har sagt att den lämnar åtskilligt övrigt att önska i fråga
om effektivitet, men det sade vi redan vid vårriksdagen i fjol; vi ansågo att
riksdagen borde skriva till regeringen och be att denna skulle sätta litet
bättre fart på priskontrollnämnden. Herr Gränebo var med om att avslå
det förslaget. Jag menar att oppositionen inte alltför mycket skall ta sig
ton i den ekonomiska debatten, då clen nyligen har gått emot vad den i dag
med darr på rösten fordrar att regeringen skall genomföra. Dessa saker äro
ju inte främmande för regeringen, och de förslag vi ha ställt ha ju också
till dels kommit till uttryck i regeringens politik. Det kanske vore bra om man
hädanefter kunde påräkna litet bättre gehör för de synpunkter som vi föra
fram, detta särskilt från dem som kalla sig oppositionen och som nu lunka
efter och alltid vakna alldeles för sent.

Vad är det nu man egentligen vill när det gäller att stoppa penninginkomsterna
för att därigenom undvika prisstegringar och därmed också inflation?
Man vill framför allt -—• och här hjälpa inga bestridanden från högerns och
folkpartiets sida — vad herr von Heland ärligen utsade, nämligen hindra de
svenska arbetarna, som till ett antal av upp emot en miljon för närvarande
befinna sig uppe i en lönerörelse, att få en rimlig förbättring av lönerna.
Det är vad man främst och faktiskt vill, alla bestridanden till trots. Jag tror
inte att man, om man skulle detaljdiskutera den lönepolitiska situationen och
de krav som äro resta från fackföreningarnas sida, skulle kunna få sakligt
belägg för att det ligger någon stor inflatorisk fara i att bevilja de från arbetarnas
sida begärda löneförhöjningarna. Det kan tvärt om bevisas för dem.
som vilja fördjupa sig i tillgängligt siffermaterial, att de löner man i allmänhet
begär icke behöva medföra någon särskild inflationsrisk.

Statsministern hade alldeles rätt när han visade på det psykologiska momentet
i prisstegrings- och inflationsförhållandena, och det är alldeles klart,
som herr Åkerberg sade i en replik till herr von Heland, att den opposition,
vars representanter här framträda såsom de verkliga kämparna emot inflationen,
verkligen på allt sätt har bidragit till att skapa de psykologiska förutsättningarna
för den inflatoriska utvecklingen. På herr von Helands fråga,
om oppositionen bär skulden till att folk inte vill spara pengar, kan man
svara otvetydigt: ja, oppositionen är i synnerlig grad skuld till att folk inte
vill spara pengar. Att insättningen på sparkasseräkning i affärsbankerna, sparbankerna
och postsparbanken har sjunkit från ungefär 730 miljoner kronor
till litet över 500 miljoner kronor beror naturligtvis delvis på att det har
förelegat ett starkt behov hos småspararna att, när det nu har kommit litet
varor i marknaden, ta igen något av vad de under krigsåren ha måst försumma
i fråga om kompletteringsköp, men dessutom beror det på att den s. k.
oppositionens tidningspress har inbillat folk, att det är bäst att köpa så mycket
som möjligt, eftersom kronan snart inte är värd någonting och man då
inte får någonting för sina peng-ar. Det är faktiskt vad oppositionens press har
gjort, och de som här göra sig till bålda kämpar mot inflationen medverka
medvetet till att driva inflationen framåt. En effektiv priskontroll är givetvis
botemedlet eller åtminstone ett av de väsentliga botemedlen.

Innan jag lämnar denna fråga om lönesatserna och inflationen skulle jag,
i anslutning till vad jag sade om att regeringen inte skall vara för efterlåten
gentemot oppositionen, vilja ta upp en formulering, som statsministern använde
i sitt anförande vid sammanträdets början här i dag. Han sade att det
behöver bedrivas upplysningsverksamhet, som bland annat klargör att det
kan krävas uppoffringar av alla samhällsgrupper för undvikande av en inflation.
Däri finner jag en vacklan från regeringens sida i fråga om den ak -

Fredagen den 17 januari 1947 fm.

Nr 2.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

tuella lönepolitiken, ty börjar statsministern slå an den tonen, att alla folkgrupper
måste göra uppoffringar, så har han ju därvid redan inkluderat arbetarna
bland dem, som nu skola göra uppoffringar för att det inte skall inträffa
någonting otrevligt för det svenska storkapitalet. Det är verkligen inte
på sin plats att återigen gå till arbetarna och kräva offer. Under krigsåren
gjorde man det. Arbetarna voro lojala och offrade mer än vad som objektivt
sett skulle ha varit nödvändigt, och nu, när de skola börja få någonting för
att de voro lojala under krigsåren, så börjar man från regeringsbänken återigen
tala om nödvändigheten av att alla folkgrupper skola göra uppoffringar.
Låt de där som äga de 18 000 miljonerna offra litet mera innan man går till
arbetarna och säger, att de måste göra uppoffringar nu igen därför att det är
fara för inflation, det är mitt bestämda råd till regeringen, i den mån regeringen
i dessa frågor överhuvud taget anser sig behöva något råd. Den broms
på arbetarnas lönekrav, som behövs, finns med tillräcklig effekt i Svenska
arbetsgivareföreningen, och regeringen behöver inte börja predika om uppoffringar
för Sveriges arbetare i nuvarande situation.

Det kanske här skulle sägas en sak i anslutning till herr von Helands yttrande,
att man inom det socialdemokratiska partiet är rädd för kommunisterna
och att det är därför som man nu faller undan för enligt hans mening oberättigade
lönekrav. Detta, att regeringen och den fackliga ledningen i landsorganisationen
skulle ligga under tryck från kommunisterna och därför mot
bättre vetande falla undan för ohemula lönekrav, hör till oppositionens legendbildningar
och sagor, ty för närvarande ligga icke LO-ledningen och regeringen
under något som helst tgyck från kommunisterna i fråga om lönekraven.
För två år sedan lågo faktiskt den fackliga ledningen och regeringen under
ett starkt tryck från kommunisterna, men i dag är det inte så. De som
följa med avtalsrörelserna kunna konstatera ett nästan sensationellt förhållande,
nämligen att alla- fackförbund, omfattande sju—åttahundratusen arbetare
i lönerörelse, på sina avtalskonfcrenser ha utformat sina lönekrav utan att,
såvitt jag vet, en enda kommunistisk reservation föreligger. Det är mycket
länge sedan ett dylikt förhållande senast rådde inom fackföreningsrörelsen,
och det faktum att ett sådant föreligger nu styrker alltså mitt uttalande, att
det inte föreligger något tryck från kommunisternas sida på det lönepolitiska
fältet. Enigheten bland arbetarna om de framställda kraven samt den moderation,
som de ha lagt i dagen vid utformandet av kraven, borde verkligen vara
en maning till övriga parter att icke spekulera i att genom ett slags inflationspsykos
söka driva arbetarna tillbaka från de positioner som de söka intaga.

Här skulle man kanske kunna infoga något om bristen på arbetskraft och
vad denna brist medför i lönepolitiskt hänseende, men jag vill inte uppehålla
mig alltför länge vid detta tema. Jag vill emellertid påpeka, att till en god
ekonomisk politik hör att man, alldeles särskilt i nuvarande situation, beaktar
det krav som har ställts från de stora kvinnomassornas sida, vilka till dels äro
indragna i produktionslivet, det krav som har rests i'' hela vår generation,
nämligen att man skall införa lika lön för lika arbete. Statsmakterna borde här
gå i spetsen och faktiskt också tillämpa den princip om likställighet mellan
könen, som i teorien är stadfäst genom beslut i riksdagen. En jämställdhet för
kvinnorna i lönepolitiskt och ekonomiskt hänseende hör ju till demokratiens
grundvalar, och ett genomförande av den skulle också bidraga till lösandet
av problemet om bristen på arbetskraft, då kvinnorna skulle bli mer benägna
att deltaga i produktionslivet. Till denna fråga hör givetvis en hel rad andra
frågor, t. ex. frågor om barnhem, daghem, krubbor o. s. v., men det skall jag
inte beröra.

Då jag har kommit att tala om kommunisternas tryck på socialdemokra -

Nr 2.

Fredagen den 17 januari 1947 fm.

Slatsvei-kspropositionen m. m. (Forts.)

tien, vilket ju är en mycket kär visa att sjunga för oppositionen, vill jag göra
ytterligare ett par reflexioner. Herr statsministern Erlander liar ju nu infört
en ny praxis i remissdebatten, nämligen att statsministern å regeringens vägnar
inleder debatten och med all kraft framför regeringens synpunkter utöver
vad som anföres i statsverkspropositionen — för att sedan avlägsna sig från
kammaren. Men jag skulle vilja rikta en fråga till den tomma statsministerplatsen;
det kanske kommer under statsministerns ögon i protokollet. Jag
skulle sålunda vilja fråga, varför han är så angelägen att nedvärdera det
kommunistiska partiets betydelse inom den svenska arbetarrörelsen. Av någon
outgrundlig anledning har statsministern fått för sig, att kommunismens tillbakaträngande
»ligger i linje med tidsutvecklingen», såsom han vid ett tidigare
tillfälle utvecklade saken. Det hör naturligtvis inte direkt till vår diskussion
här i dag, men då det har berörts av olika talare skulle det kanske
vara lämpligt att statsministern, om inte nu så vid något annat tillfälle, gåve
litet bättre skäl för denna sin ståndpunkt gentemot det kommunistiska partiet.
Ty alla fakta strida ju emot den uppfattning han har lagt fram. Inte
ens fryksdalsvalet synes ju ha förändrat hans uppfattning, och därför tilllåter
jag mig att rekommendera statsministern att studera de faktiska förhållandena
inom den politiska utvecklingen i Europa för närvarande. Ty det
är ju kännetecknande för den politiska utvecklingen i Europa under efterkrigstiden,
att de kommunistiska partierna marschera fram synnerligen mäktigt i
samtliga Europas länder, och då kanske man inte bör sticka huvudet i busken,
utan acceptera detta faktiska förhållande och inte hänge sig åt önsketänkande
i det politiska livet; ett sådant önsketänkande kan ju vara rätt riskabelt.
Man kan ju inte tänka sig att statsministern föreställer sig, att de
hundratusentals svenska medborgare, som i det kommunistiska partiet se en
naturlig företrädare för sina revolutionära samhällsuppfattningar, skulle vara
villiga att låta sig företräda av den socialdemokratiska partiledningen; det
är ju tämligen klart att de inte vilja det. Det förhållandet, att vi stödja regeringsprogrammet
och inte uppträda som opposition mot regeringen i den aktuella
politiken, kan inte vara något skäl till att vi skulle gå in i det socialdemokratiska
partiet; om så vore skulle högern, folkpartiet och bondeförbundet
ha haft skäl att ansluta sig till det socialdemokratiska partiet under krigsåren,
då de deltogo i samlingsregeringen.

^ Jag vill i denna för den svenska politiken rätt viktiga fråga säga, att en
sådan frontställning mot kommunisterna, som statsministern har givit uttryck
för i tal sedan han har tillträtt sitt ämbete, egentligen inte stämmer med regeringens
politik; om herr statsministern menar allvar med genomförandet
av efterkrigsprogrammet, som ju också är regeringens program, och om han
inte menar att detta program bara är skådebröd för folket, då måste han
också veta, att det är uteslutet att man skulle kunna genomföra detta program
i kamp mot det kommunistiska partiet. Den viktigaste förutsättningen för
programmets genomförande är ju enighet inom arbetarklassen om programmets
omsättande ^ i verkligheten, och vi komma verkligen i det kommunistiska
partiet inte att lata provocera oss till frontalkamp mot det socialdemokratiska
partiet. Det skulle vara en politisk dumhet, det skulle vara orätt gentemot
hela Sveriges arbetande folk om man skulle försöka göra det. Yi ställa icke
smaskurna partiegoistiska intressen före intressen som gälla hela arbetarklassen
och hela det arbetande folket.

Jag skulle också vilja rikta en annan fråga till herr statsministern. I mitten
av december publicerades i den danska regeringens huvudorgan i Köpenhamn
en intervju med Sveriges statsminister, varvid intervjuaren även berörde
»problemet Norden i världspolitiken». Enligt den danska tidningen yttrade

Fredagen den 17 januari 1947 fm.

Nr 2.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

statsministern därvid följande: »Vi nordiska länder måste nu göra vår insats
tillsammans i Förenta Nationerna. Vi måste stödja varandra och uppträda
gemensamt, så att vi kan skapa en faktor som blir hörd.» I anslutning
till detta vill jag fråga statsministern: Är den danska tidningens återgivande
av berörda samtal riktigt? I så fall, hur kan statsministern förena denna
ståndpunkt med regeringens officiella utrikespolitik, som vid flera tillfällen,
och även i Förenta Nationerna, framförts av vår utrikesminister och
som innebär att Sverige i utrikespolitiken avböjer deltagande i varje slag av
blockbildning?

Eftersom jag har kommit att beröra utrikespolitiska problem vill jag uttala
min tillfredsställelse över den i allmänhet demokratiska kurs, som regeringen
och utrikesministern företräda, samtidigt som jag dock skulle önska
ett något djärvare framträdande mot de reaktionära krafterna i världspolitiken,
exempelvis i fråga om ställningen till Francoregimen.

Det kanske också kan tillåtas mig att i detta sammanhang upprepa en tidigare
hemställan till utrikesministern, att han företar en översyn av personalbeståndet
på de ansvariga posterna inom utrikesdepartementet, framför allt när
det gäller vår utländska representation. Jag tänker härvid icke endast på de
skandaler inom utlandsrepresentationen, som på senare tider blottats inför
svenska domstolar, utan mera på önskvärdheten av att nya principer för
rekryteringen inom diplomatien få göra sig gällande. Pålitliga demokrater
måste bekläda våra diplomatiska förtroendeposter, om regeringen skall bli i
stånd att föra en demokratisk utrikespolitik. Med detta har jag givevis icke
generellt ifrågasatt pålitligheten eller det demokratiska sinnelaget hos våra
diplomater, av vilka jag i utlandet träffat åtskilliga som jag sätter mycket
högt värde på. Men att det inom utrikesdepartementets hank och stör behövde
göras en liten uppfriskning på vissa områden, därom råder absolut ingen
tvekan.

Till sist ett par ord om jordbrukspolitiken, eftersom den har berörts också i
denna debatt — jag hade annars föreställt mig att denna huvudfråga i vår politik
icke skulle bli föremål för så ingående behandling i dag. alldenstund vi
alla vänta på den stora propositionen, som skall framläggas för riksdagen längre
fram. Då herr von Heland här har talat litet om den industriella politiken och
jordbrukspolitiken vill jag knyta an till och återigen ■—• till sorg eller glädje
för herr von Heland — komma i närheten av hans egna uppfattningar.

Det är faktiskt nödvändigt att vi, när vi tala om jordbrukspolitik, observera,
att de starka ekonomiska krafter i vårt land, som vi förstå med begreppet storfinansen,
också ha en uppfattning om hur man skall ordna ekonomien för det
svenska jordbruket. Jag skulle vilja stå herr von Heland till tjänst med ett par
citat för att visa, att storfinansen har en mycket kontinuerlig linje i sina uppfattningar.
Då herr förste vice talmannen Gränebo vill försvara beredskapsnivån
i jordbruket, d. v. s. att vi skola ha en så stor jordbruksproduktion att vi,
om vi återigen skulle komma att bli avstängda vid ett krigstillfälle, kunna vara
självförsörjande, kan det kanske vara nyttigt även för honom att höra på de citat
jag här skall ge. Jag skall citera ett par tidskrifter, som äro mycket auktoritativa
för de industriella och för storfinansen. Den 11 november 1943 skriver
tidskriften Affärsvärlden under rubriken »Jordbrukets rationalisering» bl. a.:
» . . . man anser att det behövs brukningsdelar av omkring 200 hektar för att
möjliggöra en fullständig rationalisering efter nu kända riktlinjer . .. Genom
gemensam maskinanvändning för flera mindre eller medelstora jordbruk kan
en viss grad av mekanisering uppnås, men de fullständiga fördelarna kunna
säkerligen blott vinnas genom en direkt sammanslutning till större brukningsdelar
.. . Fn mycket framstående industrichef, som även har stora erfaren -

Nr 2.

Fredagen den 17 januari 1947 fm.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

heter från jordbruket, anser att man måste gå den ryska vägen och helt enkelt
tvinga folk att sammansluta jordbruken i större enheter».

Detta var år 1943. För att styrka att dessa tankegångar fortfarande äro vägledande
för storfinansen och de storindustriella ber jag att få citera tidskriften
Industrias ledande artikel i nr 15 1946. I denna heter det: »Jordbruket måste
dragas tillbaka från den mindre produktiva marken, framför allt de stora skogsområdena
. . . Även i övrigt måste de ofullständiga jordbruken avvecklas så fort
ske kan, till väsentlig del genom nedläggning ... Den allmänna opinionen både i
stad och på land måste lära sig inse, att den avfolkning av landsbygden, som är
ett led i lantbrukets organisation, är nyttig och ändamålsenlig. .. . Därför är
det synnerligen oklokt och ännu ett uttryck för det irrationella i jord- och jordbrukspolitiken
att förbjuda stadsbor att köpa jord på landet.» Jag skulle kunna
göra ännu flera citat.

Detta är en helt annan linje än herr förste vice talmannens och herr von Helands,
och det är en helt annan linje än den som företrädes av dem, som allvarligen
vilja hjälpa den svenska jordbrukande befolkningen fram till verklig likställighet
med de övriga grupperna inom det svenska samhället. Jag skall inte
diskutera vissa synpunkter i här citerade artiklar, som i och för sig kunna vara
teoretiskt oangripliga och riktiga, men tendensen i storindustriens och storfinansens
strävan härvidlag är mycket klar. Får man göra som man vill, kommer man
icke att ge sig till tåls förrän äganderättshandlingarna till den svenska bondejorden
ligga säkert inlåsta i bankvalven vid Gustav Adolfs torg och Kungsträdgårdsgatan.

Alldeles särskilt bör ju bondeförbundet vara intresserat av att se, att det inte
är tillfälliga hugskott som här komma till uttryck, utan att det är en linje som
storindustri och storfinans i vårt land följa. Och då måste jag fråga, om bondeförbundet
verkligen anser sig böra vid de allmänna valen och även nu i oppositionen
mot regeringen gå i flock och farnöte med folkpartiet och högern,
som företräda de synpunkter vilka jag här har citerat? Folkpartiets och högerns
representanter komma eventuellt redan här i debatten att bestrida, att detta
är deras synpunkter, och citera andra uppfattningar, som de ha givit uttryck
för. Jag vill redan nu ge eu förskottsreplik på den punkten och säga, att
vi se icke till munnen utan till händerna, som ett gammalt ordspråk lyder.
Yi se icke till deklarationerna, utan till vad man i verkligheten gör, och den
svenska storfinansen har redan i praktiken bevisat, hurusom den är i färd
med att placera den svenska bondejorden innanför gärdesgårdarna till sina
egna domäner. Därför behöva vi icke hysa tvivel om vartåt strävandena i verkligheten
leda. Därvid hjälpa inga bestridanden, ty vill man bestrida detta,
får man göra som en beryktad kollega i den danska riksdagen en gång sade:
då får man bestrida fakta.

Det vore alltså tacknämligt, om bondeförbundet till omväxling med sin
mycket friska och hurtiga opposition skulle vilja tala om vad partiet anser
om dessa saker och vad som är motiveringen till att bondeförbundet i de allmänna
valen alltid hjälper till så gott man kan för att just storfinansen och
storindustrien skola få så många representanter som möjligt i de parlamentariska
församlingarna. Det vore inte ur vägen att här få höra ett ärligt bondeord,
som för oss övriga klargör vilken politik bondeförbundet i dessa stycken
i verkligheten företräder. När det kommer till kritan, få vi kanske börja
skrapa litet grand med naglarna på förgyllningen också när det gäller bondeförbundet.

Jag skall inte längre uppehålla mig vid de problem, som ha berörts bär i
debatten. Vi ha i det kommunistiska partiet ingen anledning att revidera våra
ståndpunkter och vår inställning när det gäller de aktuella politiska proble -

Fredagen den 17 januari 1947 fm.

Nr 2.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

men. Vi vilja, som vi tidigare lia deklarerat, verka för genomförandet av arbetarrörelsens
efterkrigsprogram. Vi framträda icke såsom opposition till regeringen.
Vi anse att den kurs, som regeringen har slagit in på, måste vara till
nytta för de breda folklagren, om den fullföljes med djärvhet och fasthet.
Därför stå vi icke i opposition till regeringen utan önska, att efterkrigsprogrammet
— som är regeringens program — skall vara det grundläggande och
riktningsgivande i politiken. Därutöver önska vi ett kulturprogram, som tar
sikte på de breda folklagrens kulturella lyftning, med allt vad till detta begrepp
hör, och som tar bänsyn till de intellektuellas och mellanskiktens faktiska
brännande intressen.

Vi känna oss icke oroade av den borgerliga oppositionens basunstötar, och
vi tillåta oss att uttala den förväntningen, att regeringen med fasthet genomför
en politik, som vinner understöd från hela den svenska arbetarrörelsen.

Herr Tjällgren: Herr talman! Jag skulle ju kunna nöja mig med att instämma
i det anförande, som här förut har hållits av herr förste vice talmannen, men
jag har det oaktat ansett mig böra begära ordet för att närmast uppehålla
mig vid några för Norrland speciella frågor. Innan jag ingår på dessa, vill jag
emellertid passa på tillfället att yttra några ord rörande den föreliggande statsverkspropositionen
så vitt angår nionde huvudtiteln.

Den nu framlagda nionde huvudtiteln innebär i jämförelse med samma huvudtitel
vid 1946 års riksdag en minskning i totalsumman av de äskade anslagen
med inte mindre än 105 832 400 kronor. Detta är enligt min mening en rätt
ansenlig summa, och det torde inte alls få anses uteslutet att ganska många,
som ha bläddrat igenom huvudtiteln och läst sammanfattningen på dess sista
sida, känt en smula undran, ja kanske i viss mån blivit förskräckta inför nämnda
förhållande. Man har säkerligen ställt sig den frågan: vad är nu meningen
med denna kolossala minskning av anslaget under jordbrukets huvudtitel?
Undersöker man saken något närmare, visar det sig dess bättre inte vara så illa
som det faktiskt ser ut. Anledningen är nämligen den, att i den nu framlagda
huvudtiteln icke ingå en del rätt betydande anslag till subventioner m. m.
Det är detta som har gjort, att slutsumman i huvudtiteln nu är mycket mindre
än förra året. Minskningen är alltså endast skenbar.

Då det torde bli tillfälle för mig att sedermera under riksdagen närmare
syssla med de särskilda punkterna i denna huvudtitel, skall jag inte nu ingå
på någon närmare granskning av dem. Det är endast en sak jag redan nu vill
fästa uppmärksamheten på, nämligen punkt 75 rörande bidrag till hushållningssällskapen.
Departementschefen meddelar i sitt uttalande under nämnda
punkt, att han bär för avsikt att i annat sammanhang föreslå Kungl. Maj:t
att i proposition till riksdagen framlägga förslag till omorganisation av hushållningssällskapen.
Denna proposition skall grunda sig på det förslag i fråga
om nämnda omorganisation, som redan tidigare i princip har beslutats. Även
om man naturligtvis inte nu är fullt på det klara med hur förslaget i alla detaljer
kommer att so ut — propositionen har ju ännu inte avlämnats ■— måste
man uttala sin tillfredsställelse över att detta förslag nu äntligen kommer att
framläggas, och detta i främsta rummet av följande skäl.

För alla, som på ett eller annat sätt haft eller ha att syssla med hushållningssällskapen,
torde det vara väl känt att de flesta hushållningsällskap ha
en mindre god ekonomisk ställning. De ha faktiskt haft att dragas med ekonomiska
svårigheter, och från olika håll ha därför under de senare åren framkommit
krav på höjda anslag till sällskapen och deras verksamhet. Dessa krav
ha till följd av den förestående omorganisationen inte vunnit tillräckligt beaktande.
Man har sagt att vi måste vänta, tills den nya organisationen blir ge -

Nr 2.

Fredagen den 17 januari 1947 fm.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

nomförd. Denna riksdagsmajoritetens inställning till frågan har som sagt gjort,
att de flesta hushållningssällskap haft vissa ekonomiska svårigheter att drag-as
med. I vissa fall har det till och med gått så långt, att hushållningssällskapen
måst skuldsätta sig för att kunna uppehålla sin verksamhet. Det måste
väl ändå medges, att en sådan ordning ur flera synpunkter sett måste vara i
högsta grad olämplig och förkastlig. Det är min och många andras förhoppning,
att sedan den nya organisationen blivit genomförd, de till hushållningssällskapen
utgående statsbidragen måtte bliva av den storleksordning, att hushållningssällskapen
få möjlighet att fullt motsvara sitt ändamål och fullfölja
sina uppgifter till nytta för jordbruket och dess binäringar. Jag vill än en gång
betona, att jag i främsta rummet av nu anförda skäl med tillfredsställelse har
läst departementschefens uttalande under denna punkt i statsverkspropositionen.

Med vad jag nu sagt anser jag mig inte på något som helst sätt ha bundit
mig i fråga om min ställning till de olika detaljerna i de väntade förslagen.
Det är möjligt, för att inte säga mycket sannolikt, att jag för min ringa del
inte kommer att kunna på alla punkter ansluta mig till Kungl. Maj:ts förslag.

Jag skall som sagt nu inte ingå på någon granskning av de särskilda punkterna
i nionde huvudtiteln, utan låter därmed bero, då jag hoppas att längre
fram under riksdagen bli i tillfälle därtill. Jag skall inte heller uppehålla mig
vid den fråga om jordbrukets rationalisering och riktlinjerna för jordbrukets
framtida utveckling, som här tidigare har berörts, utan jag anser mig kunna
dröja också med detta, tills den kungl. propositionen kommer på riksdagens
bord.

Vid ett tillfälle som detta kan jag dock inte underlåta att beröra en annan
fråga, som enligt min och många andras mening är av ganska allvarlig beskaffenhet.
Den har säkerligen betydelse för hela vårt land, men kanske i allra
främsta rummet för Norrland och de norrländska länen. Även om jag har tilllåtit
.mig att ett par gånger tidigare från denna plats beröra denna fråga, hoppas
jag att. det må ursäktas mig, om jag åter tar upp densamma. Jag syftar
på den alltjämt förefintliga svårigheten att skaffa arbetskraft till jordbruket,
inte minst det medelstora jordbruket. Jag vågar än en gång säga, att detta är
en mycket allvarlig fråga, som regeringen med det allra snaraste bör upptaga
till övervägande. Och för min del är jag inte övertygad om att regeringen i
tillbörlig grad har beaktat den och vidtagit de åtgärder, som må kunna anses
erforderliga för densammas lösning på rätt sätt. Snarare torde under de senare
åren en hel del arbetskraft, varav jordbruket haft synnerligen stort behov, med
regeringens goda minne ha överförts från jordbruket till andra yrken av skilda
slag. Förhållandet har i stort sett varit detsamma när det gäller den för
skogsbruket behövliga arbetskraften. Inte minst har staten själv under senare
år uppträtt på arbetsmarknaden som konkurrent om arbetskraft, behövlig för
jord- och skogsbruket. Jag syftar här givetvis inte så mycket på den arbetskraft,
som staten behöver för sina anläggningar av olika slag, exempelvis väganläggningar
och liknande •—• sådana arbeten bli ju förr eller senare till nytta
för produktionen, alltså även för jordbruket och skogsbruket. Nej, vad jag här
åsyftar är framför allt den civila manliga arbetskraft, som numera i ganska
stor utsträckning användes för utförande av militärt handräckningsarbete vid
våra truppförband. Är verkligen nämnda anordning nödvändig? Jag ser inte
försvarsministern här närvarande, annars skulle jag ha velat till honom ställa
den frågan, huruvida det inte är möjligt att för utförande av ifrågavarande
arbete använda militär arbetskraft. Enligt min uppfattning borde så kunna
ske, och jag stöder denna min uppfattning därpå att det vid våra truppför -

Fredagen den 17 januari 1947 fm.

Nr 2.

Statsverkspropositionen ni. m. (Forts.)

band finnes god tillgång på för ändamålet lämplig personal. Jag syftar givetvis
på sådana inkallade värnpliktiga, som icke äro fullt vapenföra men som
mycket väl skulle kunna lämpa sig för ifrågavarande arbeten. Härtill kommer,
att det ute i bygderna är en allmän uppfattning ■—- jag tvekar inte att säga
det — att vid våra militära förband förekommer ett ganska stort slöseri med
arbetskraft och arbetsdagar och att den militära personalen icke utnyttjas på
ett rationellt sätt.

Sedan ber jag, herr talman, att få beröra en annan fråga, som man skulle kunna
beteckna som de väglösa bygdernas problem. Även detta är en speciell norrlandsfråga.
Mitt uttryckssätt får naturligtvis inte tolkas så som om jag skulle
mena, att vi i Norrland totalt sakna vägar. Nej. det finns naturligtvis en hel
del vägar också i Norrland, men vad jag vill säga är att de befintliga vägarna
äro alidelcs otillräckliga. I detta sammanhang förtjänar det kanske omnämnas,
att strax före jul i Sollefteå hölls ett talrikt besökt möte med representanter
för ett stort antal kommuner inom Västernorrlands län, varvid med skärpa framhölls
behovet av större medelstilldelning för vägbyggnader och vägunderhåll
inom särskilt de norrländska länen. Det framhölls också, att det främst gäller
att tillgodose de väglösa bygdernas behov av vägar, innan man rätar gamla,
vägar och bygger autostrador. För undvikande av allt missförstånd vill jag
här inskjuta, att den allmänna meningen vid mötet var, att skulden till det
efterblivna vägbyggandet inom länet inte är att söka hos vederbörande vägdirektör
eller hos länets vägförvaltning i övrigt. Tvärt om vitsordades ganska
allmänt att vägdirektören, vilken själv är infödd norrlänning, nedlagt ett mycket
gott arbete i syfte att få så mycket medel som möjligt till vägväsendet inom
länet. Nej, felet ligger nog — trodde man allmänt, och det kanske med rätta
— hos statsmakterna, som icke beviljat tillräckliga anslag för ändamålet.

Alla måste vi vara överens om att kommunikationsfrågorna spela en synnerligen
viktig roll för ett lands eller en landsdels utveckling och framåtskridande,
inte minst då för de norrländska skogstrakterna. Man kan inte begära att
människor, som bo i väglösa bygder, i längden skola finna sig i förhållandena.
Vägfrågorna intaga också en central plats i diskussionen ute i bygderna, och
det måste sägas vara anmärkningsvärt, att inte statsmakterna uppmärksammat
detta problem i högre grad än som är fallet. Kommunikationerna ha inte blott
en ekonomisk betydelse, utan de äro av synnerligen stor vikt också för en bygds
kulturella standard, för skogsvården o. s. v.

Enligt en uppgift, som jag har fått av vägdirektören i Västernorrlands län,
behövas i detta län ungefär 155 nya vägar, vilka skulle dra en anläggningskostnad
av 50 miljoner kronor. Dessutom behöver man 48 ödebygdsvägar med en
sammanlagd längd av 50 mil till en beräknad kostnad av 12 miljoner kronor.
Det årliga anslaget uppgår för närvarande endast till 800 000 kronor. Med den
takt, som anges av nuvarande medelsanvisning, skulle det dröja 75 år, innan
detta vägprogram hunnit realiseras. Det gäller för skogsbygdernas befolkning
att klart tala om och säga ifrån hur det står till och vilken idyll folkhemmet
bjuder denna befolkning.

Det talas i våra dagar mycket, och detta med rätta, om den pågående flykten
från landsbygden till städer och tätorter. Man funderar också ganska mycket
över vilket''eller vilka medel som lämpligen böra komma till användning för
att stävja eller åtminstone i någon mån stävja denna flykt, För min del är jag
ganska övertygad om att ett verksamt medel härvidlag är att på ett bättre sätt
än hittills skett tillgodose orter, varom här närmast är tal, med nödiga vägar.
Naturligtvis kunna också andra medel tänkas, men jag skall här förbigå dem.
Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet är ju inte närvarande
här i kammaren, men jag får väl liksom herr Linderot hoppas, att vad

Nr 2.

Fredagen den 17 januari 1947 fm.

Statsverkspropositionen ra. ra. (Forts.)

jag här säger till kammarens protokoll kommer under statsrådets ögon. Därför
skall jag be att få rikta en varm vädjan i främsta rummet till statsrådet, att
han matte ta nödig hänsyn till och behjärta de framställningar, som inom den
närmaste tiden med all säkerhet komma att göras till honom från stora grupper
av Norrlands befolkning.

_ Till sist skulle jag vilja beröra ett annat spörsmål, som också är en kommunikationsfrågan
av största betydelse för många orter i Norrland. Jag tänker
på de trakter, som inte äro belägna i närheten av eller invid Norra stambanan.
Jag syftar på regeringens beslut att inställa elektrifieringen av järnvägarna.
Enligt vad Som meddelats i tidningspressen skall ju elektrifieringen av järnvägarna
tills vidare inställas, om jag minns rätt från den 1 juli i år. Jag
vill inte sticka under stol med att nämnda budskap har mottagits med mycket
blandade känslor, för att inte säga med besvikelse bland befolkningen inte
minst i de norrländska länen. Vi hade ju hoppats, att åtminstone Ostkustbanan
inom den allra närmaste tiden skulle komma att elektrifieras. Detta skulle ha
varit av utomordentligt stor betydelse för landet norr om Gävle, kan jag säga.
Nu tyckas dessa förhoppningar vara grusade för en obestämd tid framåt. Jag
vet inte om uppgiften är riktig, men det säges att regeringens ifrågavarande åtgärd
skulle bero på tillkomsten av det s. k. ryssavtalet. Är detta med verkliga
förhållandet överensstämmande, så måste man beklaga tillkomsten av detta
avtal.

Jag vill inte sluta utan att säga ett ord till herr Linderot. Han ställde en fråga
till det parti, som jag tillhör, nämligen hur vi kunde vid val ingå teknisk
valsamverkan med de övriga borgerliga partierna. Jag skall inte försöka att
närmare utklaraoch belysa den frågan, men. jag skulle vilja ställa -n motfråga
till herr Linderot: hur kunde det parti, som herr Linderot tillhör, vid senaste
förstakammarvalet i Västerbottens och Norrbottens län gå under samma
kartellbeteckning som ett annat parti, vilket herr Linderot nog ibland brukar
kritisera rätt så skarpt?

Herr Linderot erhöll ordet för kort genmäle och anförde: Herr talman! Jag
vill omedelbart svara herr Tjällgren, att här icke föreligger något jämförbart.
För det första har det kommunistiska partiet förklarat sig såsom anhängare av
den aktuella politiken i regeringsprogrammet och är således icke oppositionsparti.
För det andra har det kommunistiska partiet gjort framställning till
det socialdemokratiska partiet om att rösta under gemensam kartellbeteckning,
varför från det kommunistiska partiets sida självfallet icke kan föreligga några
som helst betänkligheter mot att gå till val under den socialdemokratiska beteckningen
för att stänga ute en motståndare till regeringsprogrammet. Om
det socialdemokratiska partiet hade haft någon särskilt stark motvilja mot
detta arrangemang, hade det kunnat ta en annan partibeteckning och därmed
förhindrat att valet i Norrbotten och Västerbotten hade fått denna utgång.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Vid början a / denna remissdebatt
överraskade hans excellens herr statsministei n meci ett anförande,
som jag tolkar såsom ett försök att lugna den upprörda opinionsvag,
som just nu går över landet. Statsministern talade programmatiskt och
det är ju inte möjligt att efter hans anförande gå in på en närmare detaljgranskning
av i vad man detta programmatiska uttalande skiljer sig från de
uttalanden, som göras i statsverkspropositionen. Efter vad som hittills förekommit
i svensk inrikespolitik och efter vad som i årets statsverksproposition
bebadas, räcker det emellertid inte med ord. Det är gärningarna som
maste tala. Skall den stora oro, som faktiskt härskar i de vidaste kretsar,

Fredagen den 17 januari 1947 fm.

Nr 2.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

kunna dämpas, fordras det många betydelsefulla justeringar i det program vi
nu ställas inför. Denna oro blir naturligt nog inte mindre, när vi tänka påsatt
den regering, som nu sitter, stöder sig på ett majoritetsparti i riksdagens båda
kamrar, ett politiskt parti som bar såsom grundval för sitt arbete det socialdemokratiska
programmet och de 27 punkterna och som därjämte har kommunisterna
som pådrivare.

I motsats till den tidigare avvisade inställningen till en allmän konferens
om åtgärder för inflationens bekämpande har statsministern i dag uttalat sig
för en dylik konferens, men han kom samtidigt med restriktioner, vilka ytligt
sett tedde sig ganska oskyldiga, men som i själva verket äro nog så betydande.
Hans programförklaring lydde: god sysselsättning, stöd åt produktionen och
fortsatt standardhöjning åt eftersatta folkgrupper. Så kom emellertid till vägledning
för tolkningen en allmän hänvisning till regeringens allmänna ekonomiska
program. Jag frestas efter åhörandet av detta uttalande att göra följande
korta randanmärkningar.

Vad beträffar den första programpunkten, en god sysselsättning, bör framhållas,
att vårt nuvarande bekymmer ju inte är att skaffa folk^ arbete utan
att förnuftigt utnyttja den arbetskraft som finns. Vad så angår stödet åt
produktionen, må sägas, att man vid avvägningen av våra handelsavtal bort
se till att den inflationsbefrämjande kreditexporten hållits inom måttliga gränser
och att i stället hemmamarknadens behov tillgodosetts. Vad slutligen beträffar
den fortsatta standardhöjningen åt eftersatta folkgrupper har val ingen
något att i princip invända däremot, men för att åstadkomma en dylik standardhöjning
förutsättes en politik, som är rakt motsatt den av regeringen
förda politiken, nämligen en politik som tar sikte på en progressiv produktion,
mindre hård beskattning av företagsamheten samt större frihet åt samma
företagsamhet.

Hur statsministern ändå kan tala om en förutsättningslös överläggning är
för mig svårbegripligt. Lika svårförståeligt är det, att han rekommenderar
frivilligt sparande samtidigt som regeringens hela politik motverkar ett sådant.
Diskussion skall man aldrig vägra, men det förefaller svårt att komma till
resultat vid en konferens av denna art, om inte regeringen själv inleder med
betydande justeringar på viktiga punkter av sin politik.

Herr talman! Det är egentligen felaktigt att rubricera dagens händelse såsom
en debatt om statsverkets ekonomiska tillstånd och behov. Det var länge
sedan den svenska riksstaten var så obetydlig, att man kunde diskutera statsverkets
ekonomi för sig och samhällets för sig. När enbart statens utgifter på
drift- och kapitalbudgeterna under det kommande budgetåret beräknas komma
att uppgå till över 4 300 miljoner kronor, ja, då ha statens utgifter fått en
sådan betydelse i det ekonomiska livet här i landet, att vi måste utvidga
dagens debatt till att omfatta hela den svenska samhällsekonomiens tillstånd
och behov.

Men den statliga verksamheten inskränker sig som bekant icke till att utbetala
de 4,3 miljarder som riksdagen sannolikt kommer att anslå.. I utkastet
till investeringsbudget so vi, hur staten direkt dirigerar investeringar utom
riksstaten på kanske sammanlagt någon miljard kronor. På oräkneliga andra
områden sker även privat verksamhet, antingen efter direkta statliga direktiv
eller inom en ram som uppgjorts av staten.

När statens styresmän, då främst regeringen, skaffat sig en så utomordentligt
stor makt över det ekonomiska livet, är det nödvändigt, att hela denna
politik noggrant granskas. Om en enda människa inom denna styrande krets
har tänkt fel och givit felaktiga direktiv, ja då kommer en icke obetydlig del
av hela den ekonomiska verksamheten att gå i fel riktning. Detta är resul -

Nr 2.

Fredagen den 17 januari 1947 fm.

Statsverkspropositionen m. ni. (Forts.)

tatet av eu planhushållning. I en fri hushållning beror utvecklingen på många
olika människors bedömningar, och därigenom blir risken för stora fel mindre
än inom planhushållningen.

Såvitt jag kan förstå är det olyckliga det, att de ekonomiskt härskande viljorna
inom regeringen alltjämt leva kvar i de 27 punkternas och den fulla
sysselsättningens politik, och att man alltjämt håller fast vid en del av de
rekommendationer som den s. k. Myrdalskommissionen avgav. Dessa förslag
voro ju en plan för efterkrigstidens ekonomiska politik. Det är mänskligt att
göra en felbedömning, men det är icke förnuftigt att alltjämt handla efter
denna _ felbedömning, när verkligheten blivit rakt motsatt mot det man väntade
sig.

Jag vet inte om regeringen uppmärksammat det, och regeringens politik
antyder närmast att den icke gjort det, och därför ber jag endast att få framhålla
^följande. Det har icke inträffat brist på sysselsättningsmöjligheter, utan
det råder brist på arbetskraft. Det är ingen svårighet att sälja våra exportvaror,
utan vi ha icke nog folk att framställa flera. Importen har icke kommit
i gång som man väntade, utan på många områden är försörjningsläget sämre
än under kriget. Priserna ha icke fallit, som man väntade sig, utan de ha stigit.
Balansen mellan penning- och varumängd på marknaden har icke förbättrats,
utan ytterligare försämrats och risken för inflation synes komma allt
närmare.

Nu frågar jag mig som en vanlig olärd medlem av denna kammare, om de
ekonomiska teoretikerna i regeringen verkligen följa sina lärofäder, när de
i nuvarande läge handla som de göra. För att råda bot på den skriande bristen
på arbetskraft äskar regeringen investeringsanslag, som äro praktiskt taget
lika stora som någonsin under den kraftigaste upprustningsperioden under kriget.
Då våra exportvaror höra till de viktigaste i världen, sälja vi dem till
tvångsmässigt fastställda underpriser på kredit. För att hjälpa upp den otillräckliga
importen lämna vi krediter, så att utlandet icke behöver leverera
varor just till oss. När den utländska prisnivån stiger så drives omsorgen om
levnadskostnadsindex så hårt, att man försvårar importen av billiga och försörjningsviktiga
halvfabrikat men uppmuntrar importen av dyra varor som
icke påverka index. När balansen mellan penning- och varumängd blir allt
sämre, avskaffar man omsättningsskatten och håller nere priset på vissa varor
genom subventioner för att ytterligare friställa köpkraft. För att motverka
en oförmånlig betalningsbalans genomdriver regeringen ett nytt stort utländskt
kreditavtal och håller nere exportpriserna.

Litet var ha vi nog kommit till den slutsatsen att det är något här som
inte stämmer. I den mån regeringen kallar sitt handlande under de senaste
åren för planhushållning, så kan jag inte förstå att man syftar till annat än
en planmässig förstörelse av vår samhällsekonomi, att man syftar till inflation.
Det kan inte heller hjälpas, att man drar den slutsatsen, att regeringens
hjärntrust ibland tänker olika i en del frågor. De hastiga kastningarna i en
del åtgärder. antyda åtminstone, att det som regeringen älskar att kalla för
planhushållning är något, som vi mera oförvillade bruka kalla för kaos.

. Vår viktigaste uppgift just nu är att skapa en bättre balans mellan penning-
och varumängd för att om möjligt börja hejda inflationen, kanske stoppa
den och försöka pressa prisnivån något nedåt. En granskning av regeringens
politik beträffande förslagen till utgiftssida i den nu framlagda budgeten visar
tydligt, att regeringen icke är intresserad av att hålla igen på detta område
utan snarare eftersträvar en ytterligare ökning på den tyvärr alltmera
nominella inkomststegringen.

Under sådana förhållanden är det tydligt, att den för regeringen politiskt

Fredagen den 17 januari 1947 fm.

Nr 2.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

enda möjliga utvägen är att koncentrera sig på att söka förbättra varutillgången,
och då menar jag varutillgången på den svenska marknaden, och jag
menar också tillgången på billiga, försörjningsmässigt viktiga artiklar för
de stora breda lagren av befolkningen.

Vår första åtgärd måste bliva att på bästa möjliga sätt nå fram till ökningar
av den svenska produktionen för hemmamarknaden, och främst kanske
på de irriterande bristområden som alltjämt finnas. Det är min övertygelse,
att vissa av de statliga regleringarna och främst då indexraseriet hos
priskontrollnämnden, måste radikalt förändras, så att de icke lägga hinder
i vägen för en förnuftig återinriktning av produktionen efter de snedvridningar
som priskontrollen åstadkommit. Det är glädjande att se, att konjunkturinstitutet
synes dela denna åsikt.

Det är vidare viktigt, att produktionen inriktas på sådana varor som snabbt
komma ut på marknaden, alltså konsumtionsvaror. Detta behöver icke ske genom
någon planhushållning utan kan ske genom att man avvecklar en del
oförnuftiga regleringar. Ytterligare måste vi se till att produktionskapacitet,
råvaror och arbetskraft inriktas på att framställa varor för den svenska
marknaden i den mån de icke kunna användas till att framställa exportvaror,
genom vilka vi kunna byta till oss ännu mera behövliga och lika billiga importvaror.
Det är möjligt att en sådan friare politik, främst på prisbildningens
område, skulle tillfälligt orsaka en viss prisstegring på en del varor. Men
jag tror icke att detta behövde oroa oss, utan att det snarare vore riktigt. Ty
det har hänt alltför mycket med priserna på många importerade råvaror och
halvfabrikat samt med de olika kostnadselementen i varornas priser sedan
prisstoppet infördes för att vi med framgång skola kunna vidhålla denna numera
felaktiga och produktionshämmande snedvridning av många varors prisrelationer.
Jag tror. ocjfså att en friare prispolitik är det enda verkligt effektiva
sättet att slå sönder de flaskhalsar som på många områden försvåra varuframställningen,
en förmodan som stödes av utvecklingen i Amerika sedan priskontrollen
där upphävdes.

Utrikeshandeln är den andra utvägen för en förbättring av varuförsörjningen.
Trots att vår valutareserv ingalunda är obetydlig, trots de kraftiga åderlåtningar
den utsatts för, kan den icke vara beständigt. Vi måste alltså
se till, att vår export kan hållas i gång i så stor omfattning, att intäkterna
därav äro tillräckliga för att betala vår import. Här tror jag också det är nödvändigt,
att exportpriserna få utveckla sig efter världsmarknadens fluktuationer.
En konstlat låg exportprisnivå minskar våra exportintäkter vid bibehållen
exportkvantitet under vad som behövde vara fallet, och jag tycker att
handelsministern borde inse, att han icke skall tala om dålig betalningsbalans
och strängare importreglering så länge han medverkar till att hålla våra exportinkomster
nere.

I nuvarande läge är det lätt att sälja och svårt att köpa nödvändighetsvaror.
^Utrikeshandeln måste bli ett byte där man ger och tar emot. Men kreditgivningen
kan få följder därutöver. Det land som får krediten kanske kommer
till den slutsatsen, att det kan exportera till andra länder än Sverige, länder
som icke givit dem kredit men vilkas varor de måste ha, och att de icke
behöva överhuvud anstränga sig att leverera av sin export till Sverige, därför
att där kunna deändå få vad do behöva genom krediten. I vår handelspolitik
maste det börja inga .nagot större realism och en bättre samordning med den
inre ekonomiska politiken. Om vari land levererar viktiga exportvaror så ha
vj också rätt att fordra att få nyttiga och nödvändiga varor i utbyte. Även om
vi äro ett av de ytterst få länder i Europa, som har råd att kosta på oss eu
lyximport, så ha vi icke råd med detta hur långt som helst. Vi ha faktiskt icke

Xr 2.

Fredagen den 17 januari 1947 fm.

Statsverkspropositionen in. m. (Forts.)

råd att låta våra arbetskrävande och viktiga stapelvaror gå i utbyte mot nattlinnen
för 200 kronor eller krokodilväskor för 400 eller guldur för 800.
Någon kanske säger, att sådana varor köpa vi mot vår valutareserv, och det är
bättre att man suger upp köpkraft med ett guldur för 800 än att riksbanken
har valutor liggande i sina kamrar. Mot detta vill jag endast framhålla, att
det på grund av varubristen ännu icke är möjligt att köpa många viktiga
varor. Hur mycket valutor skulle det kosta att köpa in den kvantitet stenkol
som vi hade i lager vid krigets början, eller de varulager som då lågo på enskilda
händer som ett ur försörjningssynpunkt viktigt reservförråd? Hur
mycket skulle det kosta oss att köpa in ordentliga lager av kraftfoder? Hur
mycket kommer det att behövas för att köpa in alla de maskiner som icke
kunnat köpas under kriget och ännu icke kunna köpas? De valutor som nu
ligga hos riksbanken äro icke en löpande inkomstkälla, utan ett hopsamlat
kapital. Det kan nog komma att behövas för att möjliggöra inköp av alla
de varor som vi ännu icke kunna erhålla men som oändligt väl behövas för
att var lagersituation pa viktiga områden skall bliva lika betryggande som
före kriget och vår industriella apparat lika up to date och lika litet försliten
som år 1988.

I samband med frågan om den svenska utrikeshandelspolitiken och varutil
lgången kan jag icke underlåta att något beröra den diskussion, som skett
beträffande investeringarna. Om man granskar utkastet till investeringsplan
finner man, att man beräknar en nedskärning av byggnads- och anläggningsverksamheten
med 285 miljoner under 1947 jämfört med 1946. Av denna nedskärning
pa 285 miljoner tagas icke mindre än 120 miljoner från industrien.
Man finner också att gruppen malmbrytning och metallindustri får omkring
49 procent av hela industriens investeringar i byggnader. Jag måste verkligen
fråga, om icke denna medvetna inriktning på metallindustrien är en av
följderna — eller rättare sagt förberedelserna för att kunna fullfölja leveranserna
enligt handels- och kreditavtalet med Ryssland. Mot metallindustriens
planerade 150 miljoner sta endast planerade 60 miljoner för våra viktigaste
konsumtionsvaruindustrier. Om man så snabbt som möjligt skall bekämpa
varubristen genom inhemsk produktion, så vore det väl snarare skäl att medverka
till en effektivisering av den industri som framställer konsumtionsvaror
uteslutande för hemmamarknaden än den som framställer huvudsakligen prod
u k t i on s v a r o r, av vilka en icke obetydlig del skall gå till export mot svensk
kredit. Såvitt jag kan se är detta förslag till byggnadsplan ytterligare ett
exempel pa bristande konsekvens i regeringens ekonomiska planering, en inkonsekvens
som kommer att yttra sig i en försämring av relationen pengar—
varor.

När vi ändå diskutera regeringens kontroll över utgifterna vore det kanske
också skäl att ännu en gång kasta en blick på reservationerna. I år ha dessa
redovisats i statsverkspropositionen och man finner att de på drift- och kapitalbudgeterna
alltjämt uppgå till över 3 300 miljoner kronor, trots att de under
det senast förflutna budgetåret minskats med ett så storståtligt belopp som 82
miljoner kronor eller 4 procent. Detta är ju alltid något resultat av den debatt
som ägde rum vid föregående_ års riksdag om dessa reservationer, men jag tror
atl det^vore möjligt att ytterligare nedbringa beloppet. Som jag redan uttalade
i föregående års remissdebatt, maste man på en planhushållningsvillig statsledmng
ställa åtminstone det kravet, att den något planerar sina anslagsäskanden
från riksdagen, så att det icke uppstår reservationer av detta slag. Ty därigenom
mister riksdagen fullständigt kontrollen över den ekonomiska politiken genom
att den avhänder sig kontrollen av de statliga utgifternas förläggning i tiden.

Det finns dessutom en annan del av regeringens politik, herr talman, som>

Fredagen den 17 januari 1947 fm.

Nr 2.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

i alldeles särskilt hög grad bär finansministerns signatur. Det är den önskan
som finansministern alltid helt öppet har hyst, nämligen att söka genomföra
en inkomst- och förmögenhetsfördelning skattevägen i så hög grad, att den i
Sverige skall drivas av allt att döma längre än någon annanstans i världen.

Ett mycket verkningsfullt medel i fråga om förmögenhetsutjämning är onekligen
inflationen. Om man går igenom resultatet av taxeringarna, finner man, att
i fast penningvärde räknat inkomstutvecklingen gått på följande sätt sedan
1930. Inkomsterna av tjänst ha ökat med ungefär 50 procent, inkomsten av rörelse
har stigit med samma procenttal. Men inkomsten av förmögenhet har sjunkit
med ungefär 30 procent. Detta gäller inkomsterna före skatt.

Med hänsyn till finansministerns allmänna inställning kan man icke undgå
att åtminstone misstänka, att den häpnadsväckande slapphet, som visas i den
ekonomiska politiken och de positivt inflationsfrämjande åtgärder som vidtagas,
ha sin motivering i önskan att denna väg åstadkomma en förmögenhetsutjämning.
Icke heller kan man värja sig för den misstanken, att finansministern använder
den ekonomiska politiken för att driva fram en så stor fara för inflation,
att han under hänvisning därtill skall få genomföra sådana åtgärder som innebära
ett ökat statsinflytande över näringslivet — alltså en mera socialistisk
statshuhållning.

Konjunkturinstitutet har karakteriserat det ekonomiska läget och särskilt den
fara, som hotar genom att penninginkomsterna drivas upp i hastigare takt än
produktivitetsstegringen och varutillförseln. Det var ej många år sedan finansministern
höll ett föredrag i Göteborg, vilket även sedermera upptogs till behandling
bl. a. i denna kammare, vilket av de stora arbetstagargrupperna fattades
som att det s. k. lönestoppet uppgivits eller aldrig existerat. Resultatet av
detta anförande lät icke vänta på sig vid de löneförhandlingar, som kort därefter
började. Finansministern försvarade sig då med, att det fanns utrymme
för icke obetydliga lönestegringar, och att man icke behövde vara så försiktig
på lönepolitikens område, som det ansågs från borgerligt håll.

Det vore intressant att få finansministern att i denna dag giva till känna sin
uppfattning, om han hade rätt i sin framtidsbedömning, eller om icke även där
en felaktig framtidsbedömning har åstadkommit en skada, som blir mycket svår
att reparera.

Det kan icke nog understrykas, att det är herr Wigforss, som genom sin politik
mer än någon annan bär ansvaret för den utveckling, som fört fram till det
nuvarande svåra ekonomiska läget. Regeringen har vägrat att höra på varningar,
regeringen har vägrat vara försiktig. Optimismen har firat kortvariga triumfer
och särskilt före valtillfällena har den icke känt nagga gränser. Ibland har man
det intrycket, att herr Wigforss sagt sig, att vad spelar penningvärdet för roll,
om jag kan driva igenom en förmögenhetsutjämning, en ökad statlig reglering
av det ekonomiska livet och en politik, som på kort sikt synes gagna de väljargrupper,
till vilka jag främst vänder mig.

Det har varit ett högt spel, och enligt min uppfattning ett ganska cyniskt
spel, med vårt näringslivs stabilitet och med den lugna utveckling, som ligger
i alla samhällsgruppers intresse.

Statens utgifter ha sedan budgetåret 1930/31 stigit från omkring 820 miljoner
till 4 300 miljoner — det är femdubbling och nationalinkomsten är 21/2
gånger så stor som då. Det allmännas utgifter äro sannolikt 30 % av nationalinkomsten
nu mot omkring 18 % i början av 1930-talet.

Om det ligger något förnuft i de tankar, som finansministern framlade för
1933 års riksdag angående önskvärdheten av att staten genom utgiftsökningar
och underbalansering av budgeten stimulerade fram en bättre konjunktur, då
måste väl också finansministern nu acceptera motsatsen, nämligen att staten i en

Nr 2.

Fredagen den 17 januari 1947 fm.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

högkonjunktur bör inskränka sina utgifter. Ty finansministern måste väl erkänna,
att skattetrycket nu blivit så stort även för människor med mycket medelmåttiga
inkomster, att det kan verka skadligt för arbetsvilligheten att ytterligare
höja det. Och eftersom man kan åstadkomma en överbalansering av budgeten
icke endast genom att böja skatterna — särskilt om dessa redan äro skadligt
höga — utan även genom att sänka utgifterna, särskilt när dessa äro alltför
stora, så borde finansministern genomdriva en strängare återhållsamhet i budgetbehandlingen.

Då tiden nu var långt framskriden och många talare funnos anmälda, beslöt
kammaren, på hemställan av herr talmannen, att den fortsatta överläggningen
angående ifrågavarande kungl. propositioner skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.

Herr statsrådet Sträng avlämnade Kungl. Maj:ts proposition nr 14, angående
anslag till åtgärder för hästavelns främjande m. m.

Den kungl. propositionen föredrogs och blev därvid bordlagd.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 33, av herr Schlyter m. fl., angående löneställningen för chefen för fångvårdsstyrelsen
;

nr 34, av herr Mannerskantz m. fl., om anslag till fria resor för meniga volontärer
vid krigsmakten;

nr 35, av herr Löthner m. fl., om anslag till anordnande av en fritidsgård vid
Gröta ingenjörkår i Eksjö;

nr 36, av herr Nilsson, Hjalmar, m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till uppförande av central beklädnadsverkstad;

nr 37, av herrar Löthner och Alhertsson, angående viss förändring av befattningen
som snickeriföreståndare vid vissa sinnessjukhus ;

nr 38, av herrar Wagnsson och Wetter, om anslag till nykterhetsfrämjande
verksamhet bland sjömännen;

nr 39, av herr Lindblom m. fl., om viss ändring av bestämmelserna rörande
statsbidrag till enskilda mellanskolor;

nr 40, av fru Alm och fru Sjöström-Bengtsson, om en allmän översyn av gällande
äktenskapslagstiftning;

nr 41, av herr Lundgren, om inrättande av lokala utskrivningsnämnder vid
sinnessjukhusen ;

nr 42, av herr Lundgren, angående revision av medicinalstyrelsens formulär
till läkarintyg avseende styrkande jämlikt 3 kap. 2 § 4 mom. giftermålsbalken
av frihet från sinnesslöhet;

nr 43, av herr Isaksson och friherre Beck-Friis, om revision av kungörelserna
angaende lan från frukt- och potatislagerhusfonden samt angående statsbidrag
för uppförande av frukt- och potatislagerhus;

nr 44, av herr Leander, angaende inskränkning av tiden för nedsättning av
taxan för rikstelefonsamtal;

nr 45, av herr Persson, Ivar, m. fl., angående en allmän decentralisering av
statsförvaltningen; samt

nr 46, av herr Gränebo m. fl., om utfärdande av vissa föreskrifter att av länsstyrelserna
beaktas vid fastställande av brandordningar.

Fredagen den 17 januari 1947 em.

Nr 2.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till riksdagens skrivelse,
nr 13, till Konungen angående ijtseende av ledamöter och suppleanter i utrikesutskottet
och utrikesnämnden.

Justerades ett protokollsutdrag för detta sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 5.10 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Fredagen den 17 januari eftermiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 7.30 eftermiddagen.

Fortsattes överläggningen angående Kungl. Maj:ts propositioner nr 1 och 2.

Fröken Andersson: Herr talman! Jag skall be att få säga några ord beträffande
femte huvudtiteln. Tidigare i dag ha ju de stora linjerna diskuterats
ganska ingående vad gäller vår ekonomiska politik. Det kan då kanske åtminstone
ytligt sett förefalla, som om de ting, som jag här kommer att dra
upp, äro av ganska periferisk art. Jag tror emellertid personligen inte, att
så är fallet. Jag hävdar i stället bestämt, att man måste se hela den ekonomiska
politiken ur alla aspekter. Om vi påminna oss, att femte huvudtiteln
går på icke mindre än över en miljard, så ligger det alldeles i öppen dag, att
de principer, som tillämpas i hela vår socialpolitik, äro av utomordentligt stor
relevans, när det gäller kampen mot inflationen. Å andra sidan är denna kamps
förande till ett lyckligt slut en social åtgärd så god som någon.

Jag nämnde nyss femte huvudtitelns siffra, och det är uppenbart, att om
vi inte kunna bjuda penningvärdesförsämringen stången, komma vi också att
i hög grad försämra läget för dem, som vi vilja stödja med vår sociala politik.

I denna speciella huvudtitel är det i år, det måste jag säga, ovanligt svårt
att få en bild av hela sammanhanget. Man tycker ju, att efter alla de sociala
reformer, som. vi ha hållit på med i så många år, skulle ett visst lugn ha kunnat
inträda. Åtminstone borde man som sagt ha kunnat få en överblick över hela
fältet. ^Så är emellertid inte fallet, utan ständigt upprepas här, att den och
den frågan uppskjutes i avbidan på en särskild proposition i ämnet. Det är
ju då litet svårt att ta ställning till hela huvudtiteln, ty det är klart, att
just pa grund av vart beträngda ekonomiska läge för närvarande blir avvägningen
mellan de olika åtgärderna än viktigare — den är alltid viktig, men
i detta läge är den det än mer.

Jag skall här bara ta upp några exempel för att belysa de olika principer,
som jag vill komma fram till. Bidragen till de erkända- arbetslöshetskassorna
ha höjts från 6 till 8 miljoner. Det är dock så vitt jag förstår ägnat att väcka
förvåning, att vi i ett läge av knapphet på arbetskraft som kanske sällan om
ens någonsin tillförne höja detta anslag med ett par miljoner. Visserligen ger
man några förklaringar: ökningen inom kassorna beror väsentligen på att
säsongbctonade yrken ha anslutits, på att understödsperioderna i någon mån

Första kammarens protokoll 1947. Nr 2. 5

Statsverks propositionen m.

m.
(Forts.)

Nr 2.

Fredagen den 17 januari 1947 em.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

ha förlängts, och samtidigt — och det är detta tredje jag vill komma fram
till — har antalet understödsdagar ökat efter hand som — väl att märka —
bristen på arbetskraft hotar att bli katastrofal.

Jag skall nämna ett par siffror, som klart belysa detta. 1943 och 1944 hade
vi 2,7 understödsdagar per försäkrad. 1945 var den siffran 3, och för 1947/
1948 beräknar man 3,5 understödsdagar. Det är en utveckling, som det sunda
förnuftet har mycket svårt att förstå. Så mycket svårare blir det att förstå
som man under en annan rubrik, bekämpandet av arbetslösheten, läser, att vi
alltjämt ha att räkna med en hög sysselsättning, som sannolikt kommer att
bestå även under 1947. Man ställer sig alltså frågande till vad som rör sig
här. Det är naturligtvis sant, som departementschefen också säger, att beräkningarna
här innesluta vanskligheter. Men man frågar ändå, om ökningen
verkligen är oundviklig. Man kan ju inte hjälpa, att man undrar, om man inte
borde ompröva principerna för utbetalande av arbetslöshetsunderstöd via kassorna.

Låt mig nu ta ett exempel från ett annat område, nämligen bostadsmarknaden.
Jag tänker där på en speciell rubrik, hyresrabatterna för mindre bemedlade,
barnrika familjer. Anslaget härtill har höjts från 10 till 21 miljoner.
Jag vill understryka, att det är utomordentligt lovvärt att se till, att dessa
familjer så långt som möjligt få människovärdiga bostäder, för att använda
ett slagord. Men det som förvånar en är, att det inte finns någon som helst
motivering för höjningen, så vitt jag kan se. Man hänvisar visserligen till
sista delen av bostadssociala utredningens betänkande; åtminstone jag har
ännu inte sett denna. Det hade kanske varit tacknämligt, om riksdagsmännen
hade haft tillgång till detta betänkande.

Jag skall emellertid inte nu gå in på principerna för dessa rabatter. Jag
vill endast säga, att läget på bostadsmarknaden ■— det har nämnts förut i dag,
och jag behöver inte uppehålla mig vid det — är sådant, att man kan ställa
frågan, om de principer, som hittills ha tillämpats, äro lämpliga och riktiga,
väl att märka ur de barnrika familjernas egen synpunkt. Jag tycker, att man
här skall försöka undvika att få, jag höll på att säga ännu en pappersreform.
Uttrycket får kanske inte pressas för hårt, men jag skulle kunna motivera
det närmare.

Jag går över till en annan fråga, som kanske kan synas vara av mycket
ringa räckvidd men som ur mänsklig synpunkt är av utomordentlig betydelse,
såsom jag ser det. Utvecklingen inom den förebyggande mödra- och barnavården
har ju, som alla veta, gått raskt fram, och de resultat, som där ha
vunnits, visa att det finns områden på det sociala fältet, som äro verkligt
produktiva, jag höll på att säga både ekonomiskt och mänskligt. Spädbarnsdödligheten
var år 1938 42,5 promille, och år 1945 hade den gått ned till 29,6
promille, d. v. s. med nära 13 promille på ca nio år. Det är ju en siffra att ta
fasta på. Den visar vad jag nyss nämnde, att här är ett område, som vi ha
all anledning att gå vidare på.

Det finns emellertid en detaljfråga inom denna detaljfråga, om jag så får
säga. Jag tänker då på den s. k. tidigdödligheten, d. v. s. dödligheten hos
barn under den första levnadsveckan. Den utgör en mycket stor del av spädbarnsdödligheten,
d. v. s. dödligheten hos barn under ett år. 1941, som var
det första år då vi skilde på tidigdödlighet och spädbarnsdödlighet i statistiken,
utgjorde den senare 3 685 barn, och av dessa bestodo 45 % eller 1 658
barn av sådana, som dogo under första veckan.

Nu har medicinalstyrelsen med dessa siffror som stöd betonat vikten av att
kraftiga åtgärder vidtas på det här området. Visserligen stå barnen under nyföddhetsstadiet
under läkares vård, men dessa ha mera. sällan speciell utbild -

Fredagen den 17 januari 1947 em.

Nr 2.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

ning i pediatrik. Under senare år har man börjat anställa speciella barnläkare,
och det har visat ett utomordentligt resultat, när det gällt att minska denna
speciella dödlighet. Nu vill man alltså ha ett ökat antal barnläkare anställda
vid barnbördsanstalterna. Det är utomordentligt viktigt, menar man. Kostnaden
skulle uppgå till 100 000 kronor om året. För nästa budgetår beräknar
man bara 50 000 kronor.

Det är bra underligt att se, att departementschefen inte har accepterat medicinalstyrelsens
förslag utan lyssnat till mera tveksamma röster. Medicinalstyrelsen
är ju dock den myndighet, som bör vara den sakkunniga instansen
i detta sammanhang. Man har från tveksamt håll sagt, att det kanske inte
betyder så mycket och att de läkare, som redan finnas, torde ägna denna sak
uppmärksamhet. Ja, det tror jag också, men när nu medicinalstyrelsen visar,
att den har betytt en hel del, då frågar man sig, varför inte staten kan ge ut
denna ändå relativt lilla summa på detta. Jag går så långt, att jag säger, att
om också bara ett tiotal av dessa 1 658 tidigdödlighetsfall kunde räddas till
livet, så vore det värt ganska mycket. Detta är, väl att märka, inte ljusblå
spekulationer, utan medicinalstyrelsen har anvisat praktiska vägar, på vilka
man kan vandra för att få ett resultat. Jag vill alltså göra den frågan: är det
verkligen på det sättet, som vi skola bedriva vår socialpolitik?

Jag kommer så, herr talman, över till en annan fråga, som jag i många år
helt naturligt har haft intresse av. Den är kanske inte en fråga av i trängre
mening social beskaffenhet, men djupast sett tror jag, att den är en av våra
för närvarande största sociala frågor. Jag tänker på den börda, som för närvarande
bäres av de kvinnor, vilka utföra ett arbete i våra hem på land och
i stad.

Här har ju talats så mycket om alla svårigheter. Mest ha vi kanske hört
det, när det gäller landsbygdens kvinnor, och det skall klart sägas ut, att där
är det kanske mer skriande än på något annat håll, men vi få inte glömma
bort, när man talar om den sidan av saken, att vi också i städerna ha. kvinnor,
som på grund av det nuvarande läget på marknaden nästan digna under bördan.
Jag tror inte, att uttrycket är för starkt. Jag har under senare tid från
massor av håll hört exempel på hurusom kvinnorna, särskilt de unga, som nu
skola bilda ett hem, fråga sig: »Våga vi detta, våga vi skaffa oss barn? Hur
skola vi klara det hela?» Det är katastrofalt i många fall. Det är klart, att
detta problem är utomordentligt svårt att lösa. Det vore naivt att bortse från
det. Men det måste lösas på ett eller annat sätt, och där tror jag inte, att vi
behöva tala om några politiska motsättningar, ty där är jag övertygad om att
vi alla äro eniga.

Hans excellens herr statsministern sade tidigare i dag, att vi måste samla
oss om standardhöjningar för eftersatta grupper. Jag skall be att få understyrka
detta men ge det den vidare syftning, som ligger i att standardhöjningen
inte får begränsa sig endast till den ekonomiska standardens höjning, utan
att vi också sätta in produktivkrafter från olika håll för att stödja hemmen.
Jag kan använda det uttrycket som en sammanfattning.

Om jag fattade socialministern rätt, som talade i andra kammaren i eftermiddag,
så betonade han, att det inte finns så värst många grupper kvar att
ta hand om, men vi måste rikta in oss därpå. Med den syftning, som jag här
har givit begreppet sociala insatser, tror jag, att denna grupp utgör en mycket
stor sådan, som bör kommas ihåg. Om jag minns rätt, räknar man antalet gifta
kvinnor till 1 200 000 i runt tal. Här, menar jag alltså, är ett socialt vakuum,
som måste fyllas på det ena eller det andra sättet. Jag skall inte gå in på
beskrivningar och ge exempel i massor på hur svårt det kan vara. Det är här
inte rätta tillfället att gå in på den saken.

Nr 2.

Fredagen den 17 januari 1947 em.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Nu har man, och det skall i rättvisans namn sägas, åtminstone ställt i utsikt
i femte huvudtiteln, att man skall öka antalet hemvårdarinnor. Det är
en tendens, som jag vill notera med tacksamhet och glädje. Jag hoppas att det
blir av. Det bebådas där en särskild proposition i ämnet. Men å andra sidan är
detta en droppe i havet.

Samtidigt kan jag emellertid i detta sammanhang inte låta bli att peka på
att man kanske inte alltid har så klart för sig, vad man gör. Man vidtar åtgärder.
som man säger och säkert också tror — jag skall inte insinuera någonting
annat — syfta till att bli ett stöd för hemmen. Jag skall exempelvis anföra
hemhiträdeslagen. Man trodde ju, att dess tillkomst skall leda till att
det, jag höll på att säga skulle börja regna hembiträden. Vi ha inte sett
någonting av det. Nu ställes det här i utsikt, att hembiträdeslagen skall förlängas.
Jag skall inte göra några invändningar mot hembiträdeslagen som sådan,
jag vill bara betona, att när man talar om social rättvisa i detta samhälle,
får man dock tänka på att det rör sig om två parter och inte bara om en. Jag
skall här ge ett exempel, som jag vet har vållat mycken oro och skapat otrevnad
i landet. Jag tänker på den bestämmelsen i hemhiträdeslagen, enligt vilken arbetsgivaren,
i regel naturligtvis husmodern, har skyldighet att vårda hembiträdet
under hennes sjukdom. Den saken är fullkomligt riktig, man kastar inte
ut en sjuk människa, åtminstone inte om man har något begrepp om rätt och
rättfärdighet. Men det finns ingen bestämmelse, som säger, att hembiträdet
har samma plikt, när det gäller husmodern. Hembiträdet kan gå sin väg och
vägra att sköta sin sjuka husmor.

Det är bara ett litet exempel på att när man skapar social rättvisa, får man
se till, att den inte blir så ensidig, att den leder till orättvisa. Det finns en hel
rad andra exempel, som visa, hurusom man kanske poetiskt talar om hemmens
stora betydelse, säger att man skall hjälpa dem och allt detta. Men hemkvinnorna
runt om i vårt land, det vet jag, ha den känslan, att de äro eftersatta.
Jag kan här nämna den tid, under vilken moderskapsbidraget skall utgå, och
jag kan nämna behandlingen av de gifta kvinnorna i samband med sjukförsäkringslagen,
detta bara sagt som några exempel.

Nu säger man: det går mycket lätt att tala om att de gifta kvinnorna skola
hjälpas, men hur skall man göra det? Den som kritiserar har skyldighet att
komma med förslag i sådan riktning, att hemmen kunna hjälpas. Jag vill också
här säga, att jag vet, att utredningar pågå, och jag vet, att det här har
gjorts mycket, men det räcker inte, man måste ta det som ett enda helt och
stort problem och se till, att det blir en radikal förändring. För att visa, att
jag inte bara talar i luften, vill jag alltså nämna, att vi från vårt håll vid
flera tillfällen ha kommit med förslag t. ex. om utbildning i hemvård. Då
säger man, att det väl inte hjälper hemmen. Nej, säkert inte tillräckligt, men
vi ha ifrågasatt, om man inte kunde kombinera denna utbildning med någon
form av kvinnlig samhällstjänst. Jag skall inte gå in på alla de rader av
svårigheter, som de obotfärdiga räkna upp. Säkert kunna de med litet god
vilja hitta på ännu fler än dem, som man har hört hittills. Men detta är alltså
en tanke, som man kan ta under övervägande. Det talas så ofta om att de
unga kvinnorna inte göra så stor insats och att det inte vore alldeles ur vägen,
att de sattes in här och gjorde sin insats. De kunde t. ex. rycka in som handräckning
vid våra lasarett, som nu hålla på att läggas ned av brist på arbetskraft
— inte som sjuksköterskor, därtill fordras utbildat folk, men som handräckning.
Eller de kunna tjänstgöra som handräckning vid barnbespisningarna,
där det inte heller går att få tillräcklig arbetskraft.

Jag vet som sagt, att man har svårigheterna klara för sig. Jag vet också, att
en hel del åtgärder ha vidtagits, men de räcka inte. Det måste vara flera. Man

Fredagen den 17 januari 1947 em.

Nr 2.

Statsverkspropositionen rn. m. (Forts.)

måste gå till roten, vända på det hela, göra det radikalt, och detta måste man
ur befolkningspolitisk synpunkt men också och kanske främst ur mänsklig synpunkt.
Ty såsom jag ser detta ha vi först när den kategori människor, som
jag här har talat om, har räddats från ett tryck, som hotar att spränga sönder
dem, rätt att tala om något, som närmar sig ett socialt mönstersamhälle.

Herr Sjödahl: Herr talman! Här har i dag av åtskilliga talare berörts det
skatteförslag, som framlades i höstas och nu är ute på remiss, ett skatteförslag
som, vilket vi nog alla ha märkt, har vållat en rätt stor oro på sina
håll och i varje fall framkallat en mycket livlig debatt. Jag skulle med anledning
av vad här i dag har framförts vilja yttra mig på några punkter.

Om själva inkomstskatten har det inte sagts så mycket här i dag. Jag vill
erinra om att den skillnad, som där föreligger mellan det socialdemokratiska
förslaget, som i denna punkt i huvudsak stödes av bondeförbundets representant,
och högerns och folkpartiets förslag, närmast är den, att folkpartiet
och högern föreslå en minskning av skatten för högre inkomsttagare men
å andra sidan öka skatten för de ensamstående i de lägre inkomstklasserna
genom att sätta lägre ortsavdrag.

Två punkter ha berörts här i dag. Den ena är den, som berördes av förste
vice talmannen herr Gränebo, vilken anförde ett exempel om en läkare, som
inte ansåg sig kunna utföra mer arbete, därför att för mycket av inkomsten
gick till skatt. Om man som exempel tar en stockholmsläkare som har en
taxerad inkomst på låt oss säga 40 000 kronor — förmodligen inte alltför
ovanligt —■ så betyder det sannolikt en inkomst på 7 000 kronor mer, låt
oss säga 47 000 kronor. För varje 100 kronor, som han förtjänar utöver dessa
47 000, får han betala 50 kronor i skatt enligt det socialdemokratiska förslaget.
Vad får han betala enligt högerns och folkpartiets förslag? Jo, 45
kronor. Jag tror inte, att denna skillnad mellan 45 och 50 kronor är det
avgörande för att han avhåller sig från vidare arbete och tar sig fritt, utan
detta sammanhänger väl snarare med hans krafter, det sammanhänger med
hans plikttrohet, och jag tror, att de flesta läkare av plikttrohet spänna
sina krafter till det yttersta. Jag tror, att det är rent konstruerade fall man
här anför, och är det något annat än konstruktion, träffar kritiken lika val
högerns och folkpartiets förslag som socialdemokraternas. Då skola överhuvud
taget skatterna på 40 000-kronorsmännen sänkas betydligt för att det skall
kunna ha den psykologiska verkan, som man hade tänkt sig från kritikernas

hån.

Nu skulle jag vilja råda min vän herr Gränebo att ta ett litet resonemang
på denna punkt med bondeförbundets representant i statsskatteberedningen,
herr Rubbestad. Han ställde sig nämligen på den socialdemokratiska linjen.
Efter det samtalet kan frågan kanske klarna ytterligare för herr Gränebo.

På ännu en punkt förde man fram anmärkningar, och det var naturligtvis
högerns främste representant, herr Domö, som gjorde det, ty det gällde barnbidragen.
Det är ju uteslutande högerns representant i statsskatteberedningen,
som har opponerat sig emot majoritetens förslag. Där går förslaget från högerns
representant för det första ut på att det icke skall bli något barnbidrag
för det första barnet — bort det! Och när det gäller de högre inkomstgrupperna
— och naturligtvis även de lägre, men där är det av intet intresse ■—
skall man ha möjlighet att välja mellan att antingen ta detta barnbidrag på
200 kronor eller också ett barnavdrag på relativt högt belopp. Det är väl
närmast för dem, som ha mellan 12 000 och 18 000 kronor i inkomst, som
det skulle börja bli ett visst intresse att behålla de nuvarande barnavdragen
hellre än att få dessa barnbidrag. Upp till någonstans emellan dessa belopp

Nr 2.

Fredagen den 17 januari 1947 em.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

•— det är litet olika i olika ortsgrupper — väga barnbidragen tyngre, men
sedan börjar det bli fördelaktigare med bamavdragen. Det skulle alltså betyda,
att man för de större inkomsttagarna skulle behålla den möjlighet att
i skatteavdrag få belopp på 500, 600, 800 kronor eller belopp i den stilen,
jämfört med dessa barnbidrag på 200 kronor, som skulle vara det enda åtkomliga
för de lägre inkomsttagarna.

Här har talats så mycket om demokrati i vår skattefråga. Nog förefaller
det mig, att när det gäller en sådan sak som bidrag för barn, skulle det
vara rimligt och riktigt att ge lika bidrag, från vilka familjer barnen än
komma och vilken inkomstställning familjerna än ha. Men det får å andra
sidan den följden, att även de övriga åtgärder till gagn för barnfamiljerna,
som vi ha infört eller hålla på att införa eller avse att införa, kunna åtnjutas
med lika berättigande, oavsett inkomstskikten. Jag erinrar om den fria
skolfrukosten, som allt eftersom den blir införd står öppen för alla. och om
de fria läroböckerna i folkskolan — jag hoppas, att den snart blir medborgarskola
— och jag hoppas att utvecklingen under de följande åren skall
gå därhän, att ungdomen allmänt får inte bara fri undervisning utan också
fri undervisningsmateriel. När man i olika avseenden försöker att genom
sociala åtgärder hjälpa barnfamiljerna, skall man hjälpa dem lika. Det tycker
jag är en ovillkorlig följd av likheten i fråga om barnbidrag. Jag hoppas,
att högern i fortsättningen som hittills skall förbli isolerad på denna punkt.

Innan jag övergår till att diskutera de invändningar, som här i dag ha
framförts mot de olika förmögenhetsskatterna, skulle jag vilja erinra något
om den låt oss säga allmänna skattesyn, som framkom i motioner som förra
våren lades på kammarens bord.

I samband med förslaget om omsättningsskattens avveckling skrev högern
en motion. I denna motion, som framlades i maj 1946, framhöll man, att inkomst-
och förmögenhetsskatterna hade från år 1938 till år 1945 ökat med
över 200 procent, men att övriga skatter — bortsett från automobilskatten
-— hade ökat med bara 160 procent. Därefter skrev man: »Ett borttagande
av omsättningsskatten skulle under sådana förhållanden synnerligen kraftigt
ytterligare rubba den hittills såsom normal ansedda balansen mellan direkt
och indirekt beskattning.» Det synes, som om högern betraktar det som en
normal balans, om man ungefärligen bibehåller samma skattetryck av direkta
skatter och indirekta skatter som förut har härskat. Högern har ju
alltid — det vittnar dess historia om — älskat de indirekta skatterna. Det
var väl bara ett kanske ogenomtänkt litet snedsprång, när några högermän
i samband med omsättningsskattens avskaffande i höstas kommo med ett
förslag om att man också skulle stryka bort trafikskatten. Men en svala gör
ju ingen sommar. I det stora hela har högern alltid varit kär i de indirekta
skatterna, och mot denna deras allmänna syn får man nog bedöma bland annat
deras uppträdande under denna debatt.

Beträffande folkpartiet skulle jag vilja erinra om ett par saker, som höra
till folkpartiets allra nyaste skattehistoria. Den 3 maj 1946 avgav partiet här
i riksdagen —- i första kammaren och andra kammaren respektive kammares
gruppledare — en motion. Där skrev man bland annat — det var också i sammanhang
med omsättningsskatten -— att man kunde tänka sig en justering
uppåt av vissa andra skatter, till exempel den i vårt land relativt låga arvsbeskattningen.
Det verkar, som om folkpartiet alldeles glömt detta sitt uttalande,
och det är därför av ren välvilja som jag skulle vilja erinra folkpartiet
därom. Detta var som sagt den 3 maj 1946. Redan i juni 1946 skrev folkpartiet
en reservation till utlåtandet om omsättningsskattens avskaffande, där det
hette, att man hade funnit, att det saknades tills vidare anledning att över -

Fredagen den 17 januari 1947 em.

Nr 2.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

väga höjning av beskattningen på arv, förmögenhet eller bolagsinkomst, och
man föreslog en sänkning av beskattningen på mindre förmögenheter. I det
förslag, som statsskatteberedningen har framlagt, har ju beskattningen på de
mindre förmögenheterna sänkts, nämligen upp till 20 000 kronor, som förr
drabbades av en ren förmögenhetsbeskattning genom att hundradelen beskattades
som inkomst. Skatten är inte bara sänkt, den är borttagen, och i det avseendet
inta ju folkpartet och socialdemokraterna fullständigt samma ståndpunkt.
För övrigt är skillnaden närmast den, att i jämförelse med socialdemokraternas
förslag har folkpartiet minskat skatten på de större förmögenheterna.

Jag skulle vilja tillåta mig ännu en reflexion, innan jag går in på de anmärkningar,
som ha framförts i dag. Högern och folkpartiet ha i sin reservation
i statsskatteberedningens betänkande — och det gav bestämt vissa genljud
även i dag — sagt, att det vore stridande mot all rättsuppfattning och
svensk rättsuppfattning i all synnerhet, om någon förmögenhetskatt skulle
utkrävas på något annat än från avkastningen på förmögenheten. Nu vill jag
visst erkänna, att en ren förmögenhetsskatt i regel bör kunna betalas av förmögenhetens
avkastning, men blott i regel. Jag skulle vilja erinra om att uppfattningen,
att man kan beskatta även en förmögenhet med ringa avkastning eller
till och med ingen avkastning, har traditioner i svenskt skattepolitiskt resonemang.

År 1910 satt i den Lindmanska ministären en finansminister, och han måste
väl ha varit konservativ — vad han hette har jag glömt. Han avgav en proposition
till riksdagen, där han skrev, att en förmögenhetsskatt »bottnar i det
förhållandet, att förmögenhet, även utan avkastning, medför ökad skatteförmåga,
något som enligt min mening alltid äger sin riktighet». Han skulle tydligen
ha blivit förvånad över vad hans konservativa arvtagare för närvarande
föra till torgs. Några år senare, år 1922, skrevo inkomstskattesakkunniga ett
betänkande, där det bland annat hette: »Genom att anordna förmögenhetsbeskattningen
såsom en för sig fristående beskattning å förmögenhetens kapitalvärde
kan man---grunda ifrågavarande beskattning på själva förmö genhetsbesittningen.

vilken i och för sig är ett tecken på välstånd.» Ännu
några år senare avvisade bolagsskatteberedningen en kapitalränteskatt med
den motiveringen att »den lämnade åsido den förmögenhet, som icke gåve avkastning».
— »Häri ligger ett erkännande», fortsatte beredningen, »av att i
blotta innehavet av förmögenhet förefinnes en skatteförmåga, som borde utnyttjas.
» Sedan tillägger beredningen, att skatten dock i regel borde kunna
betalas av inkomsten.

På denna punkt ha därför den socialdemokratiska majoriteten i statsskatteberedningen
och den socialdemokratiske finansministern anledning att anteckna,
att de befinna sig i gott sällskap med äldre konservativa finansministrar
och äldre, säkert borgerliga, måhända konservativa, majoriteter inom
olika beredningar. Yi räkna också med att förmögenhetsskatten i regel skall
bestridas av avkastningen och ha desslikes infört en reduktionsregel, som för
förmögenheter upp till 100 000 kronor och litet därutöver med ringa eller ingen
avkastning minskar förmögenhetsskatten.

Men så kommer jag till det som måhända har varit kärnpunkten här i
dag i de resonemang som förts. Man har talat med darr i stämman om den
kriminalisering av viljan att spara som äger rum, man har talat om skattebedövning
och många andra termer, sammanställda av ord på ett sätt som
har varit nytt åtminstone för mitt öra. Man har sagt, att det nu inte längre
är någon idé för människor att spara. Men det är ett egendomligt faktum, att
under perioden 1938—1944 har förmögenhctsägarnas antal här i landet —

Nr 2.

Fredägen den 17 januari 1947 em.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

de som ha mer än 20 000 kronor — ökats från 145 000 till 219 000. således
med inte mindre än 74 000, och därav — glädjande nog, tycker jag — 18 000
i skiktet 20 000—30 000 och 25 000 i skiktet 30 000—50 000 kronors förmögenhet.
Av de 11 miljarder, som voro skattebelagda år 1938, innehade då förmögenhetsägare
under 100 000 kronor 40 procent av den samlade förmögenheten,
och år 1944 ägde de 50 procent. Dessa ägare av mindre förmögenheter
hade tydligen brett ut sig över förmögenhetsarealen i rätt hastigt tempo. De
som hade över 100 000 kronor i förmögenhet voro år 1938 22 000 och år
1944 27 000. År 1946 — således två år senare — hade antalet ökats till 34 000.
Till och med miljonärerna ha gått framåt i antal. De voro år 1938 850 och år
1946 enligt en uppgift 977. Beträffande antalet förmögenheter och förmögenheternas
omfattning har det alltsa under detta hårda skattetryck skett en
utomordentlig ökning, som i allt fall inte vittnar om att förmågan eller viljan
att spara har blivit särdeles uttunnad.

Men då frågar man: hur beskattas sparandet? Jag vill erinra om att på förmögenheter
upp till 20 000 kronor finns det ingen förmögenhetsskatt enligt
förslaget. Den har hittills funnits, men nu är den borttagen. Det betyder 5 till
6 miljoner, som enligt skatteberedningens förslag riksdagen skulle efterskänka
åt personer med förmögenheter som inte överstiga 20 000 kronor. Därefter komnier
skatten, men rätt försiktigt. Pa en förmögenhet av 30 000 kronor är den enligt
socialdemokraternas förslag 60 kronor och enligt högerns och folkpartiets
förslag 50 kronor, således en skillnad på 10 kronor. Det är de där 10 kronorna,
som folkpartiets ledare glömde bort i sin fryksdalskampanj. Han försökte som
bekant skrämma med de 60 kronorna och glömde bort de 50 kronorna. Vid en
förmögenhet av 50 000 kronor blir skatten enligt det socialdemokratiska förslaget
180 kronor och enligt det borgerliga förslaget 150 kronor, d. v. s. 30
kronors skillnad. Vid 100 000 kronor äro siffrorna 480 respektive 450 kronor,
således också där en skillnad av 30 kronor. För de mindre förmögenheterna
- om vi räkna dem ända upp till 100 000 kronor — är det en mycket
ringa olikhet mellan högerns och folkpartiets förslag och socialdemokraternas
förslag.

När det gäller de större förmögenheterna blir skillnaden större. På en förmögenhet
av en miljon blir skatten enligt socialdemokraternas förslag ungefär
15 000 kronor och enligt de borgerligas förslag 10 000 kronor. Men denna ökning
undan för undan betyder, att man enligt det socialdemokratiska förslagetfar
30 miljoner kronor utöver de 80 miljonerna enligt de borgerligas förslag,
vilket innebär, att man därmed också ökar möjligheten att uppehålla och utveckla
den socialpolitik, som vi vilja bedriva och som man allmänt erkänner sig
vilja bedriva här i landet.

Vad man än vill propagandamässigt göra av förmögenhetsskatten, nog borde
man kunna säga, att i fråga om förmögenheter upp till 100 000 kronor är den
ingenting som man kan skrämma det svenska folket med, om man inte vill gå
långt under högerns och folkpartiets förslag. Jag tror inte, att man kan utnyttja
skatten i propagandan, men man skadar med all sannolikhet landet och sparandet,
om man fortsätter på den linje man redan slagit in på.

Jag skulle så vilja säga några ord om vad som har berörts här, när det gäller
arvsskatten. Den är ju låg, skrev folkpartiet i maj 1946, och den egentliga arvsskatten
har på den socialdemokratiske finansministerns förslag av riksdagen
sänkts år 1941. Nu är det ju så, att en änka, som ärver 25 000 kronor, icke får
någon arvsskatt på denna sin arvslott. 25 000 kronor äro hennes egna, alltså
äro 50 000 kronor undantagna från arvsbeskattning. När det gäller barn, äro ju
3 000 kronor skattefria och därutöver 1 000 kronor för varje år som barnet är
under 18 år. Detta betyder, att ett barn under sitt första levnadsår kan ärva

Fredagen den 17 januari 1947 em.

Nr 2.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

21 000 kronor för sin egen del ntan någon som helst arvsbeskattning. Ja.g vill
ånyo erinra om att det var på den nuvarande finansministerns förslag som riksdagen
år 1941 antog förordningen om arvsskatt. Nu framlägges ett förslag om
kvarlåtenskapsskatt, som dock inte är avsett att drabba hela behållningen —
vilket man vid diskussionen ofta bortser ifrån eller glömmer eller inte säger,
vad nu än motivet må vara — utan blott den del av behållningen, som kvarstår,
sedan giftorättsandelen fallit bort. Normalt finns det ju inte äktenskapsförord,
utan det råder i stället egendomsgemenskap mellan makarna, vilket betyder, att
den efterlevande hustrun eller mannen alltid äger hälften av boet. I den mån sådan
giftorätt finnes •—• och den finns som sagt i regel — innebär det ju, att vid en
behållning på 50 000 kronor och bara en arvtagare, nämligen änkan, äro 25 000
kronor hennes egna. Inte heller hennes arvslott på 25 000 kronor beskattas. Hon
är fri från skatt, därför att 25 000 kronor av kvarlåtenskapen alltid äro fria
inte bara från kvarlåtenskapsskatt, utan också från arvsskatt. Är det en änka
med barn och utgör behållningen 50 000 kronor, blir det inte heller någon kvarlåtenskapsskatt.
Änkan har sina 25 000 kronor, och barnen ha sina 25 000 kronor,
som äro skattefria. Om det är till exempel två barn och de äro 10 år respektive
7 år eller yngre, blir det inte heller någon arvslottsskatt på denna behållning
i boet av 50 000 kronor. Ta vi sedan en 100 000 kronors förmögenhet, som
skall delas på änka och barn, äro 50 000 kronor eller änkans del samt ytterligare
25 000 kronor skattefria. Skatten blir bara beräknad på återstående 25 000
kronor, d. v. s. utgör 1 250 kronor. Barnens arv på 50 000 kronor har alltså
minskats till 48 750 kronor, vilket belopp de ha att dela. Så ha de att vänta på
nästa arv: när deras mor dör, tillfalla dem såsom arv de 50 000 kronorna, i den
mån dessa då finnas kvar.

Detta gäller de relativt små förmögenheterna — för många synas de mycket
stora, men vi kunna ju räkna dem till de mindre. Komma vi upp till en miljon
i efterlämnad förmögenhet och det finns änka och låt oss säga vuxna barn, så
är en halv miljon skattefri, om det föreligger giftorätt för änkan — vederbörande
familj har ju fått välja, om den vill behålla giftorätten eller i stället
vill genom äktenskapsförord ordna det på annat sätt. En halv miljon är som
nämnts skattefri, därför att det är änkans del, och på familjens övriga 500 000
kronor kommer kvarlåtenskapsskatt och arvslottsskatt, som jag där har medtagit,
på 150 000 kronor. Av familjens miljonförmögenhet kvarstå 850 000
kronor. När det gäller en förmögenhet på 10 miljoner under samma förutsättningar
som nyss, blir det 7V2 miljoner över.

En av talarna, som var inne på frågan om arvsbeskattningen, sade, att det
gällde att spara för barnens uppfostran och utbildning och för att änkan skall
ha det något så när bekymmersfritt. Jag tror, att både arvslottsbeskattningen
och kvarlåtenskapsskatten äro av den naturen, att det icke är någon fara ur
penningsynpunkt för vare sig barnens möjlighet att få uppfostran och utbildning
eller för änkornas trygghet.

Detta var individuella fall. Nu påstår man, att det är en hård beskattning.
Ja, det kan man i viss mån säga. Den är hårdare än i något annat land, fortsätter
man. Men det tror jag inte är sant. Man brukar emellanåt tala om England.
Där saknas förmögenhetsskatt, men där saknas oekså giftorättsandel. Där
träffas alltså hela den samlade förmögenheten av kvarlåtenskapsskatten. När
den kommer, drabbar den således i regel en dubbelt så stor förmögenhet som i
Sverige, och på grund av progressiviteten verkar skatten nog lika kraftigt som
åtskilliga års förmögenhetsskatter, särskilt om de skulle vara så förhållandevis
lätta att bära som de svenska. Härtill kommer, att man i England har högre inkomstskal
t än i Sverige.

Kvarlåtenskapsskatten avser att inbringa 40 miljoner kronor, om man utgår

Nr 2.

Fredagen den 17 januari 1947 em.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

från samma arvfallna kvarlåtenskap — 314 miljoner kronor — som det år
som ligger till grund för våra beräkningar.

Det är väl i detta sammanhang som man brukar tala om konfiskation — detta
ord som kan betyda så mycket. Om man med konfiskation menar, att man
lägger beslag på annans ägodel, så är all beskattning konfiskation. Vare sig
man tar 10 kronor eller 100 kronor eller 1 000 kronor eller 100 000 kronor, är
det i så fall konfiskation. Utan sådan konfiskation kan inte en modern stat
skötas. En stat, som vill vara en föregångsstat socialpolitiskt — såsom i detta
land — måste ta ut stora skatter med socialpolitisk motivering. Låt oss, om
man så vill, kalla det konfiskation i stället för skatt. Men det är en propagandistisk
färgning av skattebeteckningen, när man använder ordet konfiskation
•— det veta nog de herrar som använda det.

Men, sägs det då, man kommer och tar direkt ur förmögenheterna. Jag vill
erinra om den nuvarande arvslottsskatten. Om en son ärver av sin far 100 000
kronor, kan inte längre arvsskatten betalas av inkomsten, den måste betalas av
arvet. Där äro vi redån inne på den bogen. Här gäller frågan givetvis: finns
det en skattepolitisk motivering för att man i syfte att få in de för vår socialpolitik
nödvändiga pengarna uttager en kvarlåtenskapsskatt, eller kan man slå
in på någon annan väg? Skall det vara en ytterligare ökad förmögenhetsskatt
eller en böjning av de direkta skatterna, eller skola vi omärkligt plocka skatterna
ur folkets fickor genom de indirekta skatterna? Om de indirekta skatterna
sade Gustav II Adolf en gång, att de voro Gudi behagliga och ingen obehagliga.
Vad han menade med den första delen är jag inte nog teolog för att
kunna bedöma, men den andra delen begriper jag: folk märker inte, när man
plockar dem på skatter på detta sätt.

Här sades i debatten i förmiddags, att det är medelklassen som skall betala.
Medelklassen! Jag tittade efter i inkomststatistiken för år 1944. Det fanns där
516 000 företagare här i landet, och av dem var det 9 000, som hade en inkomst
över 20 000 kronor, och 23 000 som hade en inkomst mellan 10 000 och
20 000 kronor. Högerns och folkpartiets inkomstskatteförslag börjar skilja sig
från socialdemokraternas någonstans vid en inkomst mellan 10 000 och 20 000
kronor. Jag skulle förmoda, att högst 15 000 ä 16 000 personer skulle drabbas
hårdare enligt vårt förslag än enligt det andra. Dessa 15 000 ä 16 000 av
516 000, är det medelklass? Vad ha då herrarna för uppfattning om vad som
är »medel»? Jordbrukarna nämnde man också i detta sammanhang — det är
ju så tacksamt att köra fram med jordbrukarklassen. De må räkna sig till medelklassen
eller vilken klass de vilja — det intresserar mig rätt litet och kanske
bönderna också äro föga intresserade av det — men skattepolitiskt höra
de sannerligen inte till någon medelklass. Av de 332 000 företagarna inom
jordbruket var det blott 1 330, som hade inkomster över 20 000 kronor, och
bara något över 6 000 hade inkomster mellan 10 000 och 20 000 kronor. Skulle
man räkna på samma sätt som jag förut gjort, skulle det sannolikt bli på sin
höjd ett par tre tusen av dessa 332 000, som skulle drabbas hårdare av inkomstskatten.
År det medelklassen? Det skulle jag vilja fråga på den punkten också.

Det är överklassen inom alla skikt, inom alla olika grenar av vårt ekonomiska
och samhälleliga liv,|om drabbas; det är sannerligen inte medelklassen. Gå
vi till inkomst av industri och hantverk, ha vi där 76 000 företagare, och det
är av dessa 1 800, alltså inte fullt 2 000, som ha mer än 20 000 kronor i årlig
inkomst, och i inkomstläget mellan 10 000 och 20 000 kronor ha vi 4 400 företagare.
Aven här är det en ringa bråkdel, eller ett par tre tusen personer av
76 000, som komma att träffas något hårdare. Samma är förhållandet överallt.
Gå vi till de anställdas grupper, finna vi, att av 2,3 milj. människor blott
15 000 ha mer än 20 000 kronors årlig inkomst. Reflexionerna göra sig själva.

Fredagen den 17 januari 1947 em.

Nr 2.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Ordet medelklass är i detta sammanhang ett rent slagord, som inte täcker verkligheten.

Man säger — och det har sagts många gånger — att vi socialdemokrater
genom detta vårt förslag vilja på förtäckt väg genomföra en socialisering, och
man brukar, som jag sett någonstans men lyckligtvis inte hört i dag, kalla
våra framträdande män för förtäckta kommunister. Det skulle ha varit i stil
med det språk, som man använt från vissa högermäns sida, om man även bär
i dag talat om sovjetisering av det svenska samhället. Den politiska sovjetstaten
är oss socialdemokrater så innerligt främmande. Den strider emot allt vad
vi hållit dyrt och heligt under hela den tid, som socialdemokratien har behövt
för att kämpa sig fram till den maktställning, som den nu bär. Jag betraktar
det som en förolämpning att tala om socialdemokrati och sovjetisering i samma
andedrag. Men man säger, att detta förslag skulle kunna vara ett medel fölen
socialisering. Vad betyder nu det? Vi skulle få 30 miljoner kronor pa förmögenhetsskatten,
40 miljoner på kvarlåtenskapsskatten och 80 miljoner kronor
på bolagsskatten, vilket gör summa 150 miljoner Jkronor. Dessa 150 miljoner
kronor äro avsedda att täcka det hål, som uppstår genom en sänkning av
inkomstskatten, alltså om man där frigör 190 miljoner kronor och återlämnar
dem till eller inte tar ut dem från speciellt de smärre inkomsttagarna. Det hålet
anse vi måste täckas för att vi skola kunna bedriva den socialpolitik, som
vi avse att så långt våra krafter förmå söka främja. Det och ingenting annat
är syftet med vår skattepolitik. Om den därjämte kunde leda till en lindring
i inkomstbeskattningen för det stora flertalet, finna vi detta vara en god_ gärning,
och om den dessutom skulle kunna leda till en något större utjämning i
realinkomst emellan rika och fattiga i detta land, se vi sannerligen däruti inget
fel. Vi skulle där stå på samma linje, som varit normgivande för folkpartiets
kusiner i andra länder. Jag tänker på en liberal som Beveridge eller andra,
hos vilka frågan varit uppe om att även använda skatterna för att dels söka i
någon mån utjämna de stora olikheterna inom samhällslivet och dels hjälpa de
allra svagast ställda till en något större grad av trygghet. Det är ett fullt legitimt
medel för socialdemokratisk liksom på många håll även för liberal skattepolitik.
Det är icke någon nivellering, som här åsyftas, och icke någon socialisering,
utan förslaget är ett steg på den sociala demokratiens väg.

Man säger, att vi nu överrumpla svenska folket med detta skatteförslag.
Förhåller det sig så? Förslaget har diskuterats under något år. Någon gång
på sommaren förra året utformades förslaget och publicerades. Man skrev broschyrer
om det, talade om det på valmötena och det var under debatt. Åtminstone
vi socialdemokrater underläto icke vid något tillfälle att ta upp denna
fråga. Jag vill erkänna att från högerns sida — åtminstone så långt jag kunde
iaktta — undandrog man sig en debatt om skatteförslaget. Man talade bara
om att inte någon ville sänka skatterna i sådan grad som högern. Den parollen
lyste oss i ögonen från vedstaplarna här i staden. Man undvek emellertid att
i''övrigt debattera saken. Av vilken orsak känner jag inte till. Var det opportunism?
Man ansåg det kanske inte vara riktigt lämplig politisk föda för väljarkåren
vid höstens val. Eller var det någonting annat som låg bakom? För den
försumligheten får emellertid högern skylla sig själv. Vi debatterade förslaget
för svenska folket. Ville högern inte vara med om en verklig diskussion då,
får den nu skylla sig själv.

Jag tror, att när detta förslag, som behandlats så intensivt av skatteberedningen,
nu kommer att passera remissinstanserna och sedan kommer att behandlas
av riksdagen med all den noggrannhet som den svenska riksdagen förmår
utveckla, när det gäller stora och viktiga — och för övrigt även små —
frågor, så får det den behandling, som det vederbör. Jag tror tillika, att det

Nr 2.

Fredagen den 17 januari 1947 em.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

ligger någonting i önskemålet, att folk vill ha reda på vad som kommer att
ske. Man vill inte längre sväva i ovisshet om vilken skattepolitik, som kommer
att föras här i landet, och jag tycker, att den svenska riksdagen i år bör
tillmötesgå det kravet och lämna klart besked och inte skjuta på saken till
ett följande år.

Fn annan synpunkt vill jag också anföra. Om våra inkomster skulle i sådan
mån stegras, att vi inte skulle behöva dessa skatteinkomster i den utsträckning,
som man nu räknat med, då bör det finnas möjligheter att sänka inkomstskatten
ytterligare och varför inte lämna bidrag till en sänkning av kommunalskatterna
eller t. o. m. förmögenhetsskatterna beträffande de smärre förmögenheterna.

Jag kan inte underlåta att i detta mitt anförande beröra ett sätt att argumentera
som förekommit under de sista månaderna och som gått ut på att på allt
sätt misstänkliggöra förslagets främste upphovsman. Man har, misstänker jag,
på sina håll velat därmed försvaga hans auktoritet och trott sig den vägen
möjligen kunna träffa detta ur åtskilligas synpunkt olämpliga skatteförslag.
Jag vill inte moralisera om det mer eller mindre klandervärda i vissa borgerliga
elements uppsåt i detta fall -— det lönar sig inte -— men jag skulle
vilja säga, att i en demokrati är det av stor vikt, att man värnar om de olika
partiernas representanter och inte minst om deras främsta män. Jag är övertygad
om att man skadar demokratien svårt genom att obehörigt söka bringa
dem i vanrykte. Låt oss bekämpa varandras politiska idéer, gärna hårt, men
låt oss hålla den smutsiga kampanj borta, som riktas mot personer. Har man
räknat med att man skulle vinna någonting med en sådan kampanj, skulle jag
vilja påstå att man bär räknat fullständigt fel. Socialdemokratien står i riksdagen
och ute i landet enig om huvudpunkterna i detta skatteförslag, och den
slår vakt om dess främste upphovsman.

Herr Andersson, Elon, erhöll ordet för kort genmäle och anförde: Herr talman!
Hade herr Sjödahl fortsatt en stund till med sina exempel, hade han
sannolikt förmått inge kammaren den föreställningen, att det socialdemokratiska
skatteförslaget i det allra närmaste skulle göra det svenska folket skattefritt.
Han valde sina exempel med stor omsorg. Om jag inte nu hade så begränsad
tid till mitt förfogande skulle jag kunna prestera en lika fyllig
exempelsamling från andra sidan, som skulle göra kammaren lika betänksam
som den möjligen nyss var glad. När herr Sjödahl talade om kvarlåtenskapsskatten,
förde han fram endast exempel, där den ena maken har giftorätt, och
sade att i den delen är ju valet fritt; makarna kunna göra hur de vilja. Men.
herr Sjödahl, om valet redan är träffat, om makarna ha ingått äktenskapsförord
eller den andra maken redan är död, betyder det, för att ta de stora siffror
som herr Sjödahl rörde sig med, att om det finns en förmögenhet på 1 miljon
kronor, få arvingarna betala 2/5 av hela summan, och om förmögenheten uppgår
till 10 miljoner kronor — det finns lyckligtvis inte många sådana förmögenheter
här i landet — går skatten upp till 55 %, vilket anses vara den
avlidnes skuld till staten vid dödsfallet.

Det var emellertid inte för att säga detta som jag begärde ordet. Herr Sjödahl
citerade ett uttryck i den motion, som folkpartiet avgav vid vårriksdagen
1946, där det sades, att man eventuellt skulle kunna tänka på en höjning av
den i vårt land relativt låga arvsskatten. Detta är en sak. En helt annan
sak är att biträda ett förslag om kvarlåtenskapsskatt, som både till sin konstruktion
och sina verkningar är orättvis. Det finns i samma folkpartimotion
ett annat uttalande om att man inte skall besluta nya skatter förrän sådana
äro oundgängligen nödvändiga. För närvarande finnes intet sådant behov

Fredagen den 17 januari 1947 em.

Nr 2.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

av nya skatter, och med det har jag svarat på herr Sjödahls patetiska fråga om
var vi skola ta allt som behövs för vår sociala utveckling. Den saken skola
vi resonera om vid den tidpunkt, då det är nödvändigt att skaffa mera pengar
än nu för att genomföra det sociala program, om vilket vi hittills enats.

Herr Mattsson: Herr talman! Under de korta minuter, som jag tänker ta kammarens
tid i anspråk, är det inte min mening att gå in på de stora politiska,
frågorna, som diskuteras här i dag. Min avsikt är i stället att beröra en detalj
i fråga om den investeringsplan, som förelagts riksdagen för nästa budgetår,
nämligen frågan om den fortsatta elektrifieringen av statens järnvägar..

Det föreslås i investeringsplanen, att takten i det fortsatta elektrifieringsarbetet
skall dämpas. Orsakerna härtill känna vi, och dem skall jag inte gå
in på. Det föreslås att elektrifieringen av ej blott de planerade och av järnvägsstyrelsen
föreslagna järnvägslinjerna utan även två bansträckor, som av
riksdagen redan beslutats, skall anstå. De två banor, som det här är frågan
om, äro linjerna Uddevalla—Strömstad och Smedberg—Lysekil. Jag vill erinra
om att när riksdagen 1945 beslutade att bland andra banor elektrifiera
linjen Uddevalla—Herr ljunga ingick i det beslutet, att banorna Uddevalla—
Strömstad och Smedberg—Lysekil skulle bli föremål för elektrifiering i direkt
anslutning till Herrljungabanan. Nu föreslås i stället att elektrifieringsarbetet
skall framföras till Uddevalla och där avbrytas. Elektrifieringen av
de två nordbohuslänska banorna skulle således ställas mer eller mindre på
framtiden. Det är inte att förvåna sig över att denna åtgärd väckt misstämning
i norra Bohuslän. När riksdagen 1945 beslutade att elektrifiera de nordbohulänska
banorna utlöste detta en allmän tillfredsställelse. Det är ju så att
denna landsdel under många år har lidit ekonomisk misär. Man räknade med
att genom en elektrifiering av järnvägarna där erhålla bättre kommunikationer,
och detta skulle öka företagsamheten, vilket så väl behövs där uppe i norra
delen av länet.

Jag skall inte så mycket mera orda om denna sak. Jag vill blott uttala
den förhoppningen, att det skall finnas en möjlighet att lösa frågan och att
de båda järnvägslinjerna ändå skola kunna bli föremål för elektrifiering, även
om det kommer att dröja någon tid, innan arbetet blir färdigställt.

Utöver vad jag nu sagt vill jag belysa läget något närmare och motivera
varför vi i norra Bohuslän så starkt hävda önskvärdheten av att få dessa banor
elektrifierade.

Kammarens ledamöter känna säkerligen väl till vilka utomordentliga svårigheter
av ekonomisk art, som vi haft att kämpa med där uppe. Dessa äro,
som väl kammarens ledamöter också känna till, i främsta rummet föranledda
av den kris, som drabbat stenhuggerinäringen. Men jag skall inte säga så
mycket om den ekonomiska sidan av denna sak. En annan fråga, som tränger
sig på och som tycks bli ännu allvarligare, är frågan om befolkningens utflyttning
från norra Bohuslän. Detta är väl inte någon för Bohuslän speciell
fråga; över hela landet går ju strömmen från landsbygden till städerna. I
norra Bohuslän har emellertid frågan på grund av nyss nämnda orsaker blivit
synnerligen allvarlig. Befolkningsutflyttningen har sedan krisens början på
1930-talet varit våldsam, för att inte använda ett ännu starkare ord och
säga katastrofal. Jag skall inte trötta kammaren med siffror, men jag vill
bara som ett exempel nämna, att i ett härad längst uppe i norr mot norska
gränsen, Vette härad, har folkmängden sedan 1930 gålt ned från drygt 11 000
människor till nu vid årsskiftet endast något över 8 000. I en hel del kommuner
har folkmängden gått ned till omkring hälften, och födelsetalet är mycket
lågt.

Nr 2.

Fredagen den 17 januari 1947 em.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Att ungdomen vill flytta från landsbygden är väl icke någonting att förvåna
sig över. Det hänger samman med den ekonomiska utvecklingen. I stora
skaror har ungdomen gått via yrkesskolor eller på andra vägar till arbetsplatser
i andra delar av landet för att få sin försörjning. Allvarligast i dagens
läge är att om inte befolkningsutflyttningen kan bringas att upphöra, kommer
på grund av den sammansättning, åldersklasserna nu ha, folkminskningen
fortsätta i allt raskare takt, beroende på att medelåldern i vissa delar av norra
Bohuslän är synnerligen hög. Det är väl inte mycket att förvåna sig över
att folket där uppe ser på den fortsatta utvecklingen med oro. Allting går
bakåt på såväl de ekonomiska som sociala och kulturella områdena. Skolväsendet
försämras, då skolor dras in och lärare flytta ut, och sämre skolformer
införas på grund av att barnantalet blir lägre. Också kommunikationerna
bli sämre. Den livaktiga förenings- och studierörelse, som bedrevs i
dessa trakter, håller på att helt tyna bort. Det har gått så långt, att i vissa
kommuner har man faktiskt svårt för att kunna hålla de kommunala funktionerna
i gång på grund av bristen på folk.

Det är ingen ljus bild jag tecknar bär. Fn hel del av kammarens ledamöter
tror måhända, att jag svartmålar. Vad jag nu framhållit är emellertid fakta.
Vad som krävs är att man uppe i norra Bohuslän söker få näringslivet på
fotter igen. Försök i sådan riktning ha inte saknats, men vi måste konstatera,
att de hittills inte lyckats. Såväl kommuner som företag, föreningar och enskilda
personer ha varit livligt verksamma för att kunna få i gång företag
i norra Bohuslän, men vi ha, som sagt, inte lyckats över hövan. Visserligen
ha en del småföretag kommit i gång i mellersta delen av länet, men i norra
delen har detta knappast skett i någon utsträckning att tala om. Orsakerna
härtill äro givetvis flera. Man har höga skatter i kommunerna, brist på
kapital och dåliga kommunikationer.

När man talar om kommunikationerna i Bohuslän kan man inte undgå att
tänka på järnvägskommunikationerna i norra delen av länet. Faktum är att
norra Bohuslän är en återvändsgränd; järnvägen, bohusbanan, slutar ju i
Strömstad. Hade man kunnat dra fram bohusbanan över riksgränsen och anslutit
den till det norska järnvägsnätet, som varit den gamla tanken, är jag
övertygad om att det skulle råda bättre ekonomiska förhållanden i norra Bohuslän
i dag. Frågan om bohusbanans utsträckning är ingalunda ny. Den har
diskuterats redan före banans tillkomst, och så sent som på 1920-talet pågick
en utredning härom. Jag undrar om det inte vore på tiden att aktualisera
denna fråga och föra bohusbanan över riksgränsen.

oHerr talman! Till sist vill jag säga, att jag tror, att det är nödvändigt, att
någonting åtgöres för att komma till rätta med det s. k. bohuslänsproblemet.
Jag tror att det är nödvändigt, att statsmakterna — och då främst regeringen
— mera intressera sig för denna sak. Det talas så mycket om i våra dagar att
man skall söka få i gång industrier på landsbygden. Man tycker att det skulle
vara lämpligt att göra ett försök här. Gör man inte det snart, tror jag, att
det går på det sättet att norra Bohuslän kommer att så gott som helt avfolkas.

Herr Ekströiner: Herr talman! Ehuru klockan är ganska mycket och mycket
talats om finansplanen, tillåter jag mig dock att ta kammarens tid i
anspråk för några reflexioner, som jag gjort i anledning av densamma.

Först vill jag säga, att konjunkturinstitutets analys av det ekonomiska läget
är ett ganska skrämmande dokument. Visserligen är institutet angeläget att
framhålla, att dess redogörelse ingalunda är någon prognos för framtiden
utan endast en hypotes under vissa förutsättningar. Men eftersom dessa förutsättningar
tyckas vara för handen, lär väl detta lilla eamouflage ej ha så

Fredagen den 17 januari 1947 em.

Nr 2.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

stor betydelse. Man kan nog lika gärna först som sist betrakta framställningen
som en prognos, i synnerhet som man av innehållet i den s. k. finansplanen
har föga hållpunkter för tron, att de av institutet nämnda förutsättningarna
skola ändras.

Finansministern tar med mycket lätt hand på de farhågor, som institutet
ger uttryck åt. I sin framställning erkänner finansministern visserligen, att
en väsentlig försämring av den samhällsekonomiska balansen inträtt, d. v. s.
att inflationsfaran vuxit eller — uttryckt på svenska — att dyrtid och nöd
hota. Hans excellens herr statsministern uttryckte sitt misshag över de missförstånd,
som ständigt yppades i fråga om regeringens ekonomiska politik,
men om denna politik skall vara uttryckt i den här finansplanen, vill jag
säga, att det inte finns mycket utrymme för missförstånd; det står så litet i
den. Man får inte några fasta hållpunkter beträffande finansministerns avsikter.
Det är mera ett akademiskt och låt mig säga rent av platoniskt diskussionsinlägg.

På tal om risken för en fortsatt uppgång av de nominella inkomsterna menar
han, att en sådan uppgång inte är så given och i varje fall kan neutraliseras
av den ekonomiska politik, som förs. Vad detta innebär vet man inte, då det
inte säges något därom, men man kan ju tänka sig att det är fråga om skattepolitiken,
vartill jag kanske återkommer senare.

Om konjunkturinstitutets farhågor för att sparviljan sjunker säger finansministern
blott, att läget kommer att förändras i den mån lugnare förhållanden
inträda och behoven fyllas. Det är ju alldeles riktigt, men jag undrar om
inte finansministern förväxlar orsak och verkan. Ty det kan väl ifrågasättas
om han verkligen tror på att lugnare förhållanden i detta avseende skola
inträda redan under nästa budgetår. Beträffande den behövliga produktionsförbättringen
hoppas han liksom vi alla, att en ökad export av kol, järn och
stål kan förbättra läget, men samtidigt kan man läsa i investeringsplanen på
s. 1, att man får utgå från att tillgången på fossilt bränsle kommer att bli
knapp, och därför tycks man inte ha så mycket att hoppas på i det avseendet
i fråga om kolen som väl är den viktigaste varan.

Slutligen förekommer något resonemang om å ena sidan behovet av ökad
import med risk för avtappning av våra valutatillgångar och å andra sidan
kravet på ökad export med därav följande ytterligare uttömning av våra
varutillgångar. I båda fallen sker en ökad försämring av vår samhällsbalans.
Detta resonemang utmynnar egentligen inte i någonting, men jag medger att
frågorna äro svåra att besvara i det läge, som vi kommit i, mycket till följd
av den lättvindiga ekonomiska politik, som förts i landet under de sista åren.

Ett positivt uppslag kan man verkligen finna, nämligen den föreslagna begränsningen
av investeringarna. Detta uppslag kan man ju givetvis hälsa med
stor tillfredsställelse, även om man för all del kan tveka, om fördelningen kan
vara riktigt gjord, men jag undrar om denna åtgärd verkligen är av den storleksordning,
att den kan i verkligheten ha någon större betydelse för det hela.

Sedan kommer givetvis herr finansministern in på sin älsklingstanke: den
nya och högst radikala omfördelningen av nationalinkomsten och nationalförmögenheten
olika samhällsgrupper emellan. Han menar tydligen, att hans nya
skatteförslag skall utgöra en dämpare på inflationshotet. Visserligen skulle
förbättringen för de många mindre inkomsttagarna öka deras inkomster i penningar
och därigenom framkalla ökad köpkraft, men samtidigt skulle de bättre
situerade berövas större delen av sin inkomst, och därför skulle deras köpkraft
minskas, så att balansen genom skatteförslaget icke skulle rubbas utan kanske
i stället förändras i positiv riktning. Men jag tror verkligen, trots de invändningar
som här äro gjorda från något håll, att finansministern räknar fel bitr -

Nr 2.

Fredagen den 17 januari 1947 em.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.},

vidlag, ty trots allt tror jag att det är alldeles påtagligt, att detta skatteförslag
kommer att gå ut över sparviljan här i landet och i stället utlösa eu
större köpkraft för inkomsterna. Redan hotet om de nya skatterna torde ha
utlöst en för resten ganska naturlig mentalitet : man resonerar som så, att då
ändå staten förr eller senare tar det mesta av ens inkomster och förmögenhet
—• särskilt då förmögenheten — är det ingen idé att spara utan bättre att bara
gå på. Efter oss kommer syndafloden!

Man har försökt bagatellisera verkningarna av detta skatteförslag. Särskilt
herr Sjödahl var inne på en detaljanalys av förslagets verkningar, sådana
han ser dem, men jag är ändå inte riktigt övertygad om att hans slutsatser
hålla. Det låter som om herr Sjödahl trodde, att den som har en förmögenhet
nödvändigt måste ha den nedlagd i bankfordringar eller lätt realiserbara
värdepapper, men de allra flesta människor som ha en någorlunda stor förmögenhet
ha den insatt i en rörelse. Jag tänker mig t. ex. en man som har
en större jordegendom, låt oss säga på en halv miljon kronor — det är ingen
särdeles stor egendom med nuvarande penningvärde. När han går bort, få dock
hans arvingar, om de inte ha giftorätt att falla tillbaka på, betala en skatt, som
jag tyckte att herr Sjödahl beräknade till 150 000 kronor; efter min beräkning
blir det något mer: mellan 150 000 och 175 000 kronor. För en köpman eller
någon annan företagare blir det ungefär likartat. Men att ett företag får en
sådan tappning av sitt eget kapital, är högst betänkligt, i synnerhet därför
att om man skall låna upp summan, finns det ju ej någon möjlighet att någonsin
betala av den, utan det blir en skuld som familjen får dras med. När det
så kommer ett nytt arvfall, kommer en ny avtappning, och så småningom blir
förmodligen familjen ruinerad, ja, den årliga förmögenhetsskatten åstadkommer
att denna procedur bara går så mycket fortare. Om man gör sig besvär
med att räkna litet efter, hur denna skatt är konstruerad, finner man, att det
är ingen överdrift, som det sagts här från.annat håll, att den kan inverka ödeläggande
på stora delar av näringslivet. Även om de människor som drabbas
hårdast av denna skatt icke kunna räknas i hundratusental, så äro de dock
människor och till stor del bärare av företagsamheten här i landet, och de skola
väl ha samma rätt som andra att leva i folkhemmet och driva sin näring. Det
förefaller mig ytterst oförståndigt att på detta sätt tappa blodet ur stora delar
av våra företag, och detta kan då aldrig leda till någon ökning av produktionen.
Tvärtom kommer det säkerligen att i stora delar rubba denna till förfång för
hela landets ekonomi. Att därför oro råder inom företagarvärlden, är alldeles
säkert, och att denna oro utlöser sig i bristande sparvilja och investeringsvilja,
det kan ju nästan ett barn begripa. Trots herr Sjödahls ljusmålning av det
hela så blir detta drastiska skatteförslag till förfång för vårt näringsliv, det
kan inte hjälpas.

Jag skall icke uppehålla mig vid lönefrågorna, ehuru jag vet att lönepolitiken
torde vara en av de allra viktigaste frågorna i detta sammanhang, men jag
kan blott påpeka, att finansministern nu äntligen utsänt ett litet varningsord,
då han säger på s. 12 i bilagan nr 1 till propositionen: »Ingenting kan hindra
ett helt folk att bevilja sig själv ökade inkomster i pengar. Ingenting utom
insikten att därmed intet vinnes för en höjning av den reala levnadsstandarden.»
Det är ju fullkomligt riktigt sagt, men man tycker att det är synd att icke
detta sades för länge sedan och då i ännu mycket kraftigare ordalag.

Nu har hans excellens statsministern inbjudit till en konferens på, om jag
hört rätt, de tre punkterna: full sysselsättning, ökad produktion och minskning
av inflationstrycket. Det är ju saker som vi alla kunna vara med om, men när
hans excellens i samma andedrag försäkrade, att regeringen icke kommer att
avvika en tum från sitt socialistiska program, så blir man ju något betänksam.

Fredagen den 17 januari 1947 em.

Nr 2.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

I alla fall bör naturligtvis en sådan konferens äga rum, och vi kunna med tillfredsställelse
hälsa inviten och hoppas på att det skall gå bättre än man just
nu efter andra delen av hans excellens anförande kan tro.

Hans excellens herr statsministern Erlander: Herr talman! Det är mig angeläget
att omedelbart rätta det missförstånd som den siste ärade talaren har råkat
ut för vid åhörandet av mitt anförande i förmiddags. Jag sade inte, att när
vi gå till överläggningar i inflationsfrågan med de övriga politiska partiernas
ledningar, komma vi att gå dit i den avsikten att försöka utforma ett program
mot inflationen, som är präglat av en socialistisk åskådning, från vilken vi icke
ämna vika en tum. Det är fullkomligt riktigt, herr Ekströmer, att vi ha en ekonomisk
åskådning och en ekonomisk samhällsuppfattning, som är socialistisk,
och den ämna vi bevara, men här gäller det bevarandet av vårt penningväsens
stabilitet, och på den punkten ha vi, som herr Linderot tidigare utvecklat, oberoende
av om vi äro kommunister, socialister eller borgerliga, precis samma intresse.
Vid behandlingen av denna praktiska angelägenhet komma vi att gå till
överläggningarna med de borgerliga partiernas ledningar och den kommunistiska
partiledningen fullständigt förutsättningslöst — det har nu deklarerats
två gånger — och taga upp varje uppslag som oppositionen kan ha att komma
med. Jag tycker, uppriktigt sagt, att det är underligt, att oppositionen skall
vara så hemlighetsfull, att den inte skulle kunna glänta litet på förlåten t. ex.
i dag. Jag konstaterar att så icke skett, men jag är en optimistisk natur, och
jag hoppas därför att vid den kommande konferensen skall den förtegenheten
och rädslan för att ge regeringen råd från oppositionens sida övervinnas.

Jag ansåg, herr talman, att det var nödvändigt att omedelbart klarlägga den
missuppfattning, som mina uttalanden ha ingivit hos herr Ekströmer. När jag
nu i alla fall tagit till orda, vill jag svara på ett par frågor, som ha riktats till
mig under dagens lopp av herr Linderot. Han beklagade att jag tycktes ha inlett
en ny praxis att börja en debatt och sedan omedelbart försvinna. Det förhåller
sig emellertid faktiskt så att vi ha två kamrar här i landet -— det vet nog
herr Linderot av egen erfarenhet — och att en man med politiskt intresse kan
tycka att det är roligt att höra vad som sägs även i den folkvalda kammaren
och inte intressera sig endast för den höga senaten. Detta gör att jag bara har
fått del av herr Linderots anförande i referat, och det är naturligtvis mycket
ledsamt, att jag inte fått avnjuta det personligen. Om referatet är riktigt, sade
herr Linderot, att jag i en intervju i en dansk tidning hade gjort vissa uttalanden,
som skulle tyda på att jag hade en annan mening om Sveriges utrikespolitik
än den som har framkommit genom regeringens deklarationer och genom
utrikesministerns tidigare uttalanden, och han frågade mig, om denna intervju
i tidningen Kobenliavn verkligen var auktoriserad av mig.

På den frågan vill jag svara, att den icke är auktoriserad av mig. Intervjun
är gjord av en journalist, som suttit och pratat hos mig, och han har icke underställt
mig formuleringarna. Därför förekommer det kanske på några punkter
saker som kunna behöva ett klarläggande, men nog tycker jag att herr Linderot
själv skulle ha sett, att det fanns motsättningar mellan några uttalanden
i intervjun och den tolkning som herr Linderot gör av andra uttalanden, som
kunde ha gjort honom misstänksam.

Det uttalande, som herr Linderot fäste sig vid, är följande. »Vi kommo i vårt
samtal efterhand in på problemet Norden i världspolitiken, och man märker
statsminister Erlanders stora intresse för de nordiska brödrafolken.» Sedan sades
det några vänliga ord om insatsen under kriget och sådant, som inte hör hit,
men sä säger tidningsmannen att jag sagt: »Vi nordiska länder skola nu göra
vår insats tillsammans i de Förenta Nationerna. Vi böra stödja varandra och

Första kammarens protokoll 1947. Nr 2. 6

Nr 2.

Fredagen den 17 januari 1947 em.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

uppträda samlade, så att vi kunna bilda en faktor som blir hörd». Därefter kommo
vi in på det nordiska samarbetet i allmänhet: visst kulturellt arbete och
så,dant, och mot det kan jag förstå .att herr Linderot inte hade någonting att
erinra. Då frågar herr Linderot: »Är detta riktigt återgivet? Och om det är
riktigt återgivet, betyder det att statsministerns mening är att vi skola uppträda
i en nordisk blockbildning i de Förenta Nationerna?»

Att uttalandet icke kan vara riktigt återgivet, framgår av vad jag sagt tidigare
i intervjun och som jag anser angeläget att också meddela kammaren. Där
står nämligen, att intervjuaren frågade mig: »Alla de nordiska länderna förbereda
nu sitt försvar. Tanken på ett nordiskt försvarsförbund har väl icke tagits
upp i detta sammanhang?» På det svarade jag: »Det är naturligt, att man
ställer sig själv detta spörsmål, men jag kan icke se att det är aktuellt för
ögonblicket. Vi tänka i varje fall icke från Sverige föreslå något sådant.»

Sedan kom han med en ännu mera indiskret fråga: »Skulle man inte kunna
tänka sig gemensamma vapentyper i de nordiska länderna?» Då svarade jag:
»Det kan man ju säga vore en stor fördel, men detta spörsmål kan icke lösas,
om man icke därvid blir oavhängig av eventuella blockbildningar», — men jag
tilläde: »att detta kan genomföras, tvivlar jag faktiskt på».

»Blockbildningar?», frågade han. »Sverige tänker alltså icke att ansluta sig
till något block?» Och så svarade jag: »Spörsmålet om anslutning till det
ena eller andra blocket kommer säkerligen icke att föreligga. Förenta Nationerna
skulle ju just vara en garanti mot blockbildningar.» Jag menar att hela
mitt resonemang där är så uppenbart ett klart svar på den fråga som
herr Linderot riktade till mig, att jag tycker att journalistens formulering,
när han talar om vårt samarbete i Förenta Nationerna, inte gärna skulle
kunna föranleda något missförstånd. Vad jag yttrade därom är ingenting annat
än att det är ganska naturligt, om i Förenta Nationerna de nordiska ländernas
delegationer sammanträffa och diskutera gemensamma problem, och
jag kan inte tänka mig, att det kan taga-s till intäkt för att en blockbildning
påtänkts.

Sedan hade herr Linderot — också enligt referatet — vissa resonemang
om socialdemokratiens förhållande till kommunisterna, och jag nödgas då,
herr talman, att på nytt göra samma deklarationer som jag vid många tillfällen
har lämnat om socialdemokratiens ställning till kommunismen. Man
påstår ju pa vissa hall, att jag har olika uppfattningar om denna sak vid
olika tillfällen. Det är nog inte så farligt med det. Jag tycker att mina deklarationer
ha varit, alldeles enhetliga. Dagens Nyheter skrev för en tid sedan,
att nu har jag hållit fyra föredrag, och jag har sagt ett och detsamma,
ett och detsamma: vi skola taga upp kampen mot kommunisterna. Ja, det är
riktigt; jag har sagt ett och detsamma ända sedan jag hlev partiledare, fastän
det tycks vara svårt för andra än Dagens Nyheter att uppfatta, att det
är ett och detsamma. Jag har sagt: vi vilja icke ha någon samverkan med
kommunismen, och såvitt jag nu kan bedöma blir det inom överskådlig tid
ingen samverkan. Men det som tydligen är så svårt att fatta, det är att jag
samtidigt säger, att kommunisterna för närvarande uppträda som demokrater,
som mera utpräglade demokrater än socialdemokraterna, de uppträda som
anhängare av arbetarrörelsens efterkrigsprogram och som mera trofasta anhängare
av arbetarrörelsens efterkrigsprogram än de som ha skrivit det. de
uppträda som stödjare av regeringens politik, som mera intresserade stödjare
a,v regeringens politik än regeringspartiet självt. Detta är attityden. Jag
läste exempelvis ett referat från ett kommunistiskt anförande vid Fryksdalsvalet.
Där fanns icke ett spår av kritik emot socialdemokratien. Om jag varit
skogsarbetare i Torsby och hört det föredraget, skulle jag otvivelaktigt ha

Fredagen den 17 januari 1947 em.

Nr 2.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

sagt: »Det här är ju ett socialdemokratiskt föredrag. Här ta de upp striden
om skatterna, om smutskampanjen mot regeringen, kanske framfört i
litet fränare ton än socialdemokraterna göra men annars en exakt kopia.»
Jag har sagt: »Om ni äro demokrater, om ni äro anhängare av arbetarrörelsens
efterkrigsprogram, om ni stöda regeringens politik, varför upprätthålla
ni då en egen partibildning?» Detta mitt yttrande har föranlett missförstånd
även hos en så intelligent person som herr Elon Andersson. Han yttrade
nämligen i dagens debatt: är det inte farligt, att man på det sättet försöker
splittra upp nationen efter klassintressen? Och vi skola ju inte tala om hur
hans kollega i andra kammaren spelar på den melodien, men han har ju alltid
ett annat sätt att uttrycka sig än herr Elon Andersson.

Herr Elon Andersson sade emellertid: är det inte otrevligt, att man på
det sättet för in klasskampsideologien genom att säga: »Den som är arbetare,
han skall rösta på det socialdemokratiska arbetarpartiet; han skall inte få
ha någon annan mening än socialdemokratien»? Så har jag nu aldrig uttryckt
mig. Någonting sådant vill jag inte alls föra till torgs. Det finns en herre
som heter Montan i Falun. Han har ingen förståelse för det socialdemokratiska
och socialistiska solidaritetsbegreppet, han tror att det är profit- och
vinstintresset, som i allt dominerar människornas handlande, och han tycker
att socialdemokratien lämnar allt för stort utrymme åt solidaritetsuppfattningen.
Han har gått till folkpartiet. Gärna för mig! Visst får han gå till
folkpartiet, och visst få de som ha samma uppfattning som han inom arbetarklassen
gå till folkpartiet. Jag tror inte att den skaran blir så stor. Vi
vilja inte tvinga människor, som ha olika uppfattningar om samhällsfrågorna,
att ansluta sig till ett visst politiskt parti. Men utgångspunkten för mina
resonemang har varit, att kommunisterna säga, att de ha samma uppfattning
som vi: de äro demokrater, de äro anhängare av arbetarrörelsens efterkrigsprogram,
och de stöda regeringen. Om de säga att de äro kommunister, herr
talman, om de säga att de fortfarande betrakta socialdemokraterna som socialfascister
och inte längre betrakta denna uppfattning som ett översättningsfel,
om de ha samma uppfattning som de hade på 1930-talet, då vilja vi
inte ha med dem att göra. I det ögonblick som den inre röst som dirigerar
partiets politik säger att de på nytt skola bli kommunister, då komma de i
kampställning emot oss. Då äro de inte längre demokrater, då krypa de inte
bakom oss längre, och då få vi se hur det går. Men för närvarande, när de
kopiera våra metoder på varje punkt, blir det ändå så att de av stora medborgarmassor
uppfattas som en filial, som verkar litet mindre och därför litet
trevligare och som har ett attraktionsvärde genom att de inte sitta i regeringsställning
och kunna använda agitationsmetoder, som kanske kunna verka tilltalande.
De verka helt enkelt radikalare genom sitt uppträdande, men deras
radikalism är inte större än att den bara betraktas som en nyans av den socialdemokratiska
åskådningen.

Detta är vad jag har sagt, och det har jag sagt under hela den tid, som
jag haft möjlighet att föra min uppfattning till tals. Och när till och med
en så kunskapsrik tidning som Ny Dag ger mig rätt, är jag frestad att tro
att min uppfattning är riktig. Innan herr Johansson begick sin artikel om
mina tre alternativ, refererade Ny Dag mig så här: »Statsministern yttrade
bland annat, att väljarna stöda kommunisterna för att sätta råg i ryggen
på socialdemokraterna vid genomförandet av socialdemokraternas eget program.
Kommunisterna bli med andra ord ett slags renhårigare socialdemokrater.
» — Den 9 januari var detta sanning i Ny Dag. Då skrev tidningen
nämligen: »Statsministern tolkar ganska rätt utbredda stämningar
och riktiga uppfattningar inom den tidigare socialdemokratiskt orien -

Nr 2.

Freda''gen den 17 januari 1947 em.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

terade delen av arbetarrörelsen.» Men några dagar senare skulle tidningen
tala om fryksdalsvalet, och då var det som var sanning den 9
januari bortglömt. Då frågade tidningen: »Om kommunisterna ha fått rösterna
därför att de betraktas som socialdemokrater, varför gingo inte socialdemokraterna
ännu mera framåt?» Men väljarna kunna väl inte rösta på mer
än ett parti i taget! Om min tolkning är riktig och jag har rätt angivit anledningen
till att vissa väljare röstat kommunistiskt, kunna de väl inte samtidigt
rösta socialdemokratiskt. Kommunisterna har lyckats med sin spekulation
att framställa sig såsom ett slags andra socialdemokrater för att därigenom
dra till sig väljarna.

Men då kan man ju fråga sig, och det fråga sig naturligtvis många bland
arbetarna: gör det någonting att ha den kommunistiska filialen? Ja, det gör
det av två skäl. För det första — och det är naturligtvis det väsentliga -—- kan
det ju hända, att kommunisterna inte alltid bli demokrater. Det kan ju hända
att de svänga igen. Det finns ju ändå antydningar, t. ex. herr Holmbergs deklaration,
när han förklarar sig vara anhängare av ett enhetspartisystem. Det
visar att det hos kommunisterna finns tankegångar, som äro oförenliga med
demokratisk uppfattning. Enligt socialdemokratisk uppfattning skola olika
meningsriktningar få tävla fritt med varandra, Ett enhetspartisystem kan
passa andra länder — det vill jag inte yttra mig om -—- men det passar inte
svensk demokrati.

Detta är det ena skälet. Vi äro inte säkra på att den demokratiska hållfastheten
räcker till i alla situationer, och därför vilja vi inte att kommunisterna
skola bli ett stort och mäktigt parti.

Det andra skälet är att ett starkt kommunistiskt parti kan betyda arbetarmajoritetens
förlust i detta land. Det finns en väldig valmansreserv. Det är
ett av våra största politiska partier, kanske det största efter det socialdemokratiska.
Det är den valmansreserven, som man slåss om, det är om den som agitationsstriderna
sta. Det är inte lätt för de borgerliga partierna att skrämma
även ganska okunniga delar av denna valmansreserv för socialdemokraterna.
Man kan ju försöka nu, när de ha en ny ledare o. s. v., och man gör vad man
kan. Men folk känner oss. Det är inte lätt att få fram en skräckstämning för
den svenska socialdemokratien och med tillhjälp därav få folk till valurnorna.
Men. det kan hända att det går, om vi få ett tillräckligt starkt kommunistiskt
parti, ty da kunna alla möjliga affekter sättas i rörelse. Då kan det talas om
inflytande från utländsk makt och alla möjliga ting. En stark framryckning
för det kommunistiska partiet betyder enligt min mening så väsentligt ökade
chanser för borgerligheten att mobilisera valmansreserven, att den relativt
ringa arbetarmajoritet, som vi ha i detta land, kan gå förlorad.

Det är också därför, herr talman, som kommunisternas inflytande överdrives
i den borgerliga pressen och som varje sådan deklaration som den jag har
gjort i dag inte kommer att föranleda någonting annat än att man säger:
»Nåja, innerst inne tänker han nog samarbeta med kommunisterna i alla fall,
ty han vågar inte annat. Han är styrd av kommunisterna, liksom hela partiet
äy skräckslaget för dem.» Sa kommer det att heta, och det är ingenting att
göra åt det, ty metoden är att framställa det kommunistiska partiet som ett
stort och mäktigt parti för att på det sättet få fart i det egna agitationsarbetet.

. Till herr Linderot, som jag personligen sätter värde på, skulle jag därför
vilja säga att oberoende av om herrarna tro att ni gagna arbetarklassen _ vil ket

jag inte vill uttala något omdöme om —- göra ni en riskabel sak. Ha ni
den uppfattning, som ni ständigt deklarera för närvarande, är linjen inte att
splittra utan att ena.

Fredagen den 17 januari 1947 em.

Nr 2.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Här talade herr Linderot om den internationella utvecklingen. Han talade
om att i hela Europa går kommunismen fram. Vi skola inte diskutera det, men
det finns ett land, där förhållandena äro relativt likartade med Sveriges och
där det också är en arbetarregering. Det är England. Man skall väl
inte alldeles förbise den engelska utvecklingen och den svårighet som det
engelska kommunistpartiet har att överhuvud taget göra sig gällande. Frankrike
är också ett intressant exempel, herr Linderot. Där gick kommunismen
fram och slog sönder stora delar av det socialdemokratiska partiet. Men det
skedde på bekostnad av arbetarmajoriteten. Ett katolskt parti lyckades just
med det som jag tror att folkpartiet spekulerar i här, nämligen att i kommunistskräckens
tecken mobilisera de väljare som man kunde skrämma på det
sättet.

Jag har inget hopp om att denna min deklaration får något annat bemötande
än det vanliga, men jag har, herr talman, inte velat underlåta att än en
gång visa precis den färg som det socialdemokratiska partiet har gentemot
kommunisterna.

Ordet lämnades härefter för kort genmäle till herr Linderot, som yttrade: Herr
talman! Jag är mycket tillfredsställd med herr statsministerns klarläggande
av hans verkliga mening i yttrandet till den danske journalisten rörande de
nordiska länderna såsom ett block inom Förenta Nationerna. Jag framställde
frågan, absolut icke av någon vilja att komma statsministern till livs, utan av
den anledningen att det var ganska nödvändigt med ett dylikt klargörande. Så
som intervjun är återgiven i tidningen Kobenhavn, förelåg en uppenbarlig
motsägelse mellan regeringens officiella utrikespolitik och statsministerns yttrande
till journalisten. Det kunde ju hända, att journalisten i fråga inte hade
fattat statsministern rätt. I så fall bör det vara en varning för statsministern
med tanke på framtida intervjuer. Jag är själv en gammal tidningsman, och
jag vet att man alltid skall kontrollera dem, när de intervjuat en, ty antingen
förstå de inte, eller också vilja de inte förstå, och det blir alltid tokigt. Jag
inkasserar alltså som något betydelsefullt, att någon motsättning i detta stycke
inte föreligger.

Vad angår andra delen av anförandet, kan jag givetvis inte i ett kort genmäle
taga upp de problem, som där behandlades. Jag vill, herr talman, bara
beröra det förhållandet, att socialdemokratiens ledning och herr statsministern
själv inte skulle vara säkra på att kommunisterna i fortsättningen komma
att framträda såsom demokrater i den svenska politiken. Av den anledningen
sade sig statsministern vara rädd för kommunistpartiets fortsatta existens. Jag
skall be att få säga, att en av de huvudsakliga anledningarna till att vi tänka
fortsätta att existera och också gå framåt är att vi inte riktigt lita på att
socialdemokratiska partiet i fortsättningen kommer att vara demokratiskt. Med
de dystra erfarenheter vi ha av den svenska politiken från transportförbudets
tid, från cirkulär 3-tiden och från hestapotidcn, finns det så grundad anledning
att misstro socialdemokratiska partiet i fråga om demokratisk lödighet,
att vi redan för den skull behöva upprätthålla det kommunistiska partiet. Därtill
kommer en rad andra skäl, som jag inte i ett kort genmäle kan gå in på.

Herr Nordenson: Herr talman! När man befinner sig vid ett årsskifte, blickar
man ju gärna tillbaka på den gångna tiden och söker av dess händelser få
ledning vid ett bedömande av vad komma skall, och man försöker också ställa
in sitt handlande för framtiden och överblicka sitt läge under vidare perspektiv.

När vi nu stå inför ett nytt politiskt år, tror jag atl det finns anledning

Nr 2.

Fredagen den 17 januari 1947 em.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

att försöka skaffa sig eu överblick av utvecklingen under den gångna tiden
och se vart den tenderar och försöka inställa vår utveckling i ett större
sammanhang. Det finns en särskild anledning därtill för oss här i landet. Därigenom
att vi lyckats undgå kriget och dess härjningar, äro vi helt naturligt
benägna att något underskatta vad som hänt i världen omkring oss och att
fortsätta sysslandet med våra problem i lugn och ro. Det finns risk för att vi
glida in i en viss isolering och inte tillräckligt beakta vad som händer runt
omkring oss i världen.

Då vi i våras diskuterade våra möjligheter till social expansion och ekonomisk
utveckling, rådde på alla håll en mycket stor optimism, men det uttalades
också, inte minst från det håll jag företräder, att denna optimism byggde
på antagandet, att våra ekonomiska förbindelser, med utlandet skulle få ett
gynnsamt förlopp och att vår utrikeshandel skulle tillföra oss vad vi behövde.
Men om vi nu se tillbaka på den gångna tiden, måste vi säga oss att
utvecklingen inte riktigt gått i den riktning vi hoppades. Vi ha inte i önskvärd
grad kunna importera de varor vi haft behov av, varken bränsle eller
råvaror och material för vår industri och byggnadsverksamhet. Vi ha måst
exportera mot långsiktiga krediter i stället för att få motprestationer i form
av varor, och detta har givetvis påverkat vårt penningpolitiska läge. Vår revalvering
av valutan har inte heller givit det resultat som vi hoppades på. Vi
måste konstatera, att vi fått en ganska allvarlig känning av de svårigheter,
som råda runt om i världen, och vi ha anledning förmoda, att de komma att
återverka även i fortsättningen.

Fråga är, om vi inte ha bedömt våra resurser och möjligheter för optimistiskt
och lagt upp vårt program litet för stort och expansivt och ha anledning
att revidera *det. Jag är därvid angelägen om att understryka, att när jag
talar om en revidering av vårt socialpolitiska program, är det inte meningen
att vi skola uppge vår strävan att nå de reformer som vi anse önskvärda, men
väl dämpa det tempo, i vilket vi genomföra dem.

Här spela i första rummet de penningpolitiska synpunkterna in. Det stora
flertalet reformer medföra stora utgifter av det ena eller andra slaget, vilket
måste påverka köpkraften och därmed också penningvärdet. Men varje reform
medför också andra förändringar. Vi måste utforma nya organ och i många
fall ändra våra vanor och anpassa oss efter de nya formerna. Allt sådant tar
sin tid. Vi ha under senare år talat mycket om vikten att åstadkomma en samhällsekonomisk
balans. Jag tror vi ha anledning tillse, att vi också åstadkomma
en samhällsreformatorisk balans, och det är därvid, såsom jag nyss
sade, tidsfaktorn som vi ha särskild anledning att beakta.

När jag har nämnt, att vi måhända överskattat våra utvecklingsmöjligheter,
är det särskilt en faktor, som jag skulle vilja peka på. I alla våra beräkningar
av samhällsutvecklingen och nationalinkomstutvecklingen ha vi räknat
med en ganska avsevärd och jämn stegring av produktiviteten. Såsom industrimän
bär jag inte kunnat undgå att stöta på en hel del symtom som ge vid
handen, att utvecklingen här inte fortskridit så gynnsamt, som vi trott oss
kunna förvänta, och vi måste räkna med en viss stagnation eller åtminstone
dämpning av utvecklingstakten. Detta har också observerats av konjunkturinstitutet
och mycket kraftigt understrukits i dess berättelse. Institutet pekar
på olika fakorer, såsom den överfulla sysselsättningen och överrörligheten
hos arbetskraften, och framhåller också att man under en högkonjunktur lätt
i produktionen får flaskhalsar, som verka hämmande på produktiviteten, och
att verkningarna av dessa faktorer kunna bli ganska avsevärda. Samma förhållande
har iakttagits även i andra länder. Att det kommit till synes i de
krigshärjade länderna, är ju inte att förvåna sig över. Märkligare är att det

Fredagen den 17 januari 1947 em.

Nr 2.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

även förekommer i de länder, som blivit mera eller helt skonade, såsom Förenta
staterna och Schweiz.

En stor schweizisk firma har ansett sig kunna konstatera en nedgång i
produktiviteten från i medeltal under åren 1937-—1940 2 150 kg producerade
varor per arbetare till i medeltal för åren 1945 och 1946 1 300 kg per arbetare.
Det är att märka att produktionen anges i kilogram och inte i kronor,
varigenom alla förändringar i penningvärdet elimineras. Även om dessa siffror
skulle ange ett extremt fall, är tendensen mycket anmärkningsvärd.

Detta är ett anmärkningsvärt faktum, som är att räkna med, när vi skola
bedöma näringslivets fortsatta utveckling och möjliga expansionskraft.

Jag kan inte underlåta att framhålla, att man understundom vid bedömningen
av våra utvecklingsmöjligheter mött en oerhört ljus och blåögd optimism,
som påmint om den stämning som rådde i Amerika under boomen
1929. Där karakteriserades då situationen med orden: »Vi ha endast skrapat
framgångens möjligheter på ytan». Men några månader senare gled Amerika
ned i den djupaste depression som landet någonsin upplevat.

Det är inte min mening att här predika någon nattsvart pessimism, därtill
finns icke anledning, men vi ha skäl att modifiera vår uppfattning om takten
i vår ekonomiska utveckling under den närmaste tiden och därmed också vara
möjligheter att realisera våra reformplaner. Vad vi sett under det gångna året
pekar i den riktningen, att vi äro mer beroende av utvecklingen i omvärlden
än vi varit benägna tro och att utvecklingen i andra länder varit mindre
gynnsam än vi hoppats.

Mot bakgrunden av dessa förhållanden är det med djup och allvarlig oro
man från näringslivets sida studerar det skatteförslag, som nu framlagts.
Genom sin hårda inriktning mot sparkapitalet och särskilt det risktagande
kapitalet är förslaget ägnat att åstadkomma mycket allvarliga rubbningar i
vårt ekonomiska liv och kan därmed få ytterst ogynnsamma verkningar på vår
utveckling.

Jag skall nu inte ingå på någon närmare kritik av skatteförslaget och dess
verkningar i olika fall •— en sådan kommer säkert att framföras i de yttranden,
som nu förberedas från näringslivets sida. Jag skall nöja mig med
några allmänna reflexioner.

I detta sammanhang vill jag dock än en gång framföra ett allvarligt beklagande
av att myndigheterna tillmätt näringslivets organisationer en så
utomordentligt kort remisstid. Det visar sig nära nog omöjligt att på denna
korta tid få fram de utredningar, som behövas för att verkligt allsidigt belysa
förslagets verkningar. Jag har anledning tro att näringslivet kommer
att göra framställning om en ytterligare respittid. Den är i och för sig otillräckligt
tilltagen, men även når/on förlängning innebär en förbättring. Jag
beklagar, att inte finansministern är här, men jag hoppas att till honom kommer
att framföras denna min mycket allvarliga vädjan, att en sådan framställning,
när den kommer, också tillmötesgås.

Vad vi just nu behöva i vårt samhälle är ökad ro och stabilitet i vårt ekonomiska
liv. Vi behöva koncentrera oss på att återställa den samhällsekonomiska
balansen, som nu är så allvarligt rubbad. Att just då framlägga detta
förslag, som måste skapa stor oro och osäkerhet bland produktionens och distributionens
män, är att kasta in cn brandfackla i det hela, som kommer att få
allvarliga verkningar. Man måste fråga sig, om det är nödvändigt att komma
med detta förslag just nu. Det synes ingalunda vara fallet. Vi ha ett skattesystem,
som fungerat ganska tillfredsställande under krigstiden, och det hade
säkerligen kunnat tillämpas ännu någon tid, varigenom man kunnat avvakta
en lämpligare tidpunkt för denna reforms genomförande.

Nr 2.

Fredagen den 17 januari 1947 em.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Herr Wigforss har under den diskussion, som redan pågått, gjort gällande
att förslaget innebär mycket små ändringar. Man kan möjligen säga att ändringarna
äro små för dem, som få lättnader, men de äro sannerligen inte små
för dem, som drabbas av skärpningarna. I detta sammanhang måste vi komma
ihåg, att de skatter, som nu gälla, innebära en utomordentlig förhöjning i förhållande
till förkrigstidens skatter. De accepterades av alla parter under kriget,
emedan vi befunno oss i ett faroläge. När de tillkommo, betraktades de
faktiskt — man ma säga nu vad man vill — såsom ett maximum av vad vi
då kunde lägga på medborgarna och näringslivet utan att riskera allvarliga
skadeverkningar. Och de antogos först efter mycket noggranna överväganden.
Nu när trycket lättat och statens behov minskat, kommer man med en väsentligt
ökad belastning på vissa grupper, och man gör det utan någon annan motivering
än att man vill åstadkomma lättnad för andra. En verklig utredning
om skatteförslagets verkningar i olika avseenden saknas. Detta är så mycket
mer anmärkningsvärt, som man tidigare har varit mycket angelägen om att
diskutera frågan om vad skatternas verkningar i olika avseenden skulle bli.
Jag vill erinra om att när man 1938 införde den nuvarande bolagsbeskattningen,
var man angelägen att påpeka, att det kunde tänkas, att den skatten skulle
bil för hård och att man borde ha möjligheter att åstadkomma lättnad under
en lågkonjunktur. Detta skedde vid en skattebelastning av 12—13 procent. Nu
ha vi en belastning av bolag på 32 procent. Den vill man nu höja till 40 procent
utan att man med ett ord diskuterar, vilken verkan detta kan komma att
få. Man säger, att näringslivet har visat, att det har kunnat bära denna skatt
utan att några allvarliga skadeverkningar inträtt. Det må i stor omfattning
vara riktigt, men vi få inte glömma, att den tid, vi ha haft, för flertalet företag
varit en högkonjunktur, som samtidigt har präglats av ett sjunkande penningvärde.
Vi ha sett, hur denna skatt verkar under högkonjunktur, men vi
ha ännu ingen som^ helst erfarenhet av hur den 32-procentiga bolagsskatten
skulle verka i en lågkonjunktur. Det förefaller som om man nu fullkomligt
gått ifrån tidigare betraktelsesätt och alldeles försummat överväga, hur skatterna
kunna, väntas verka, innan de fastställas.

I diskussionen.på Nationalekonomiska föreningen härom dagen gjorde herr
Wigforss en del.jämförelser med förhållandena i andra länder, särskilt de anglosaxiska,
och visade att skattebelastningen där i vissa fall var högre än hos
oss. Ja, men vi måste betänka, att England har gått igenom två världskrig
inom loppet.av ca 30 år, och landet kämpar för närvarande med utomordentligt
svåra statsfinansiella förhållanden. Vidare skola vi komma ihåg, att det finns
en hel del viktiga olikheter i beskattningen i England och här. Om man t. ex.
skall bedöma den föreslagna kvarlåtenskap sskatten med den i England gällande,
får man inte glömma, att vi också ha en arvslottsbeskattning och dessutom
en årlig förmögenhetsskatt på kapitalet, som saknar motsvarighet i England.

Som bevis för kvarlåtenskapsskattens lindrighet framhöll herr Wigforss —
det resonemanget har upprepats här i dag av. herr Linderot — att man kan
beräkna, att kvarlatenskapsskatten skulle inbringa 40 miljoner kronor, medan
de förmögenheter, som^drabbas av den, d. v. s. förmögenheter över 20 000 kronor,
tillsammans uppgå till 20 miljarder kronor. Kvarlatenskapsskatten skulle
salunda, endast utgöra 0,2 procent. Detta slags statistik är bestickande, men
sannerligen, inte belysande. Jag kan inte underlåta att uttala förvåning över
att herr Wigforss velat föra fram den. Skall man bedöma kvarlåtenskapsskattens
tyngd, måste man väl mäta det årligen inflytande beloppet i förhållande
endast till det kapital, som tages upp i bouppteckningar under ett visst år. Om
det vidare är så, att mindre förmögenheter, låt mig säga upp till 100 000, få

Fredagen den 17 januari 1947 em.

Nr 2.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

en lindrig beskattning, under det att de stora förmögenheterna skola bära den
verkliga bördan, måste man undersöka de individuella fallen för att få en
verklig uppfattning om vad saken gäller.

Herr Wigforss’ sätt att resonera här kan belysas med en analogi. Låt oss
tänka oss, att vi få en rapport att under ett år tolv olyckstillbud inträffat vid
Sveriges alla järnvägsövergångar. Då kan man säga, att detta i och för sig
är mycket beklagligt, men att det knappast är någon överväldigande siffra
med hänsyn till de många övergångar som finnas i \landet. Men om man får
veta, att tio av dessa olyckstillbud inträffat vid Tegelbacken, så bär man skäl
att säga sig, att här något är galet och att det är all anledning att undersöka
förhållandena vid Tegelbacken och rätta till dem. Liknelsen är med avsikt en
smula extremt vald, men jag tror den visaT att dessa frågor inte få behandlas
så schablonmässigt som man här gjort.

Härtill kommer vid bedömandet av kvar låtenskap sskattens storlek vad jag
nyss framhöll vid jämförelse med engelska förhållanden, nämligen att man i
England inte har någon årlig förmögenhetsskatt, medan vi ha en sådan, och
den kommer, om detta förslag genomföres, att bli i hög grad skärpt. Om vi
tänka oss, att en person har, låt mig säga 100 000 kronor i total inkomst och
ett kapital på en miljon kronor, skall han vid beskattningen till inkomsten
lägga en procent av kapitalet, d. v. s. 10 000 kronor. Han får skatta, som om
han hade 110 000 kronor, medan den verkliga inkomsten är 100 000 kronor.
Han får med hänsyn till gällande marginalskatt en ökad belastning på i runt
tal 7 000 kronor, men enligt det förslag, som nu föreligger, kommer hans årliga
kapitalskatt att bli 15 680 kronor, d. v. s. mer än fördubblad. Jag tror
att all rimlighet och rättvisa fordrar, att man tar det i betraktande, när man
gör en jämförelse som denna, ty annars blir den helt missvisande.

Herr Wigforss har sagt att det är nödvändigt att genomföra förslaget och
att göra det nu omedelbart, därför att majoriteten av svenska folket kräver
det. Jag undrar, om det inte vore riktigare att säga, att herr Wigforss krävt
av svenska folket att det skall kräva det, och nu har han lyckats få svenska
folket — d. v. s. majoriteten — därhän. 1938 krävde svenska folket ingalunda
någon sådan här beskattning och inte heller under krigets svårigheter, då vi
hade ett så oerhört behov av pengar. Då ansågs det nuvarande skattetrycket,
som jag nämnde, vara det högsta, som man kunde pålägga i forrn av direkt
beskattning utan att skada näringslivet. Om detta förslag nu går igenom, så
blir det en majoritet, och sannolikt en ganska knapp sådan, som beslutar mot
en icke ringa minoritet, och det blir personer inom denna minoritet som i
främsta rummet drabbas av skärpningarna. Det har ofta talats om vikten av
minoritetsskydd — jag vill särskilt erinra om att när vi diskuterade den nya
aktiebolagslagen, var man synnerligen angelägen att åstadkomma ett starkt
minoritetsskydd. Det har man från alla håll medverkat till. Det förefaller
som om den tanke, som där kom till uttryck, här håller på att alldeles negligeras,
vid behandlingen av detta förslag.

I samband med vår lagstiftning tala vi ofta om nödvändigheten av att ta
hänsyn till psykologiska faktorer. Vi ha afl anledning att tro, att det nya
beskattningsförslaget kommer att innebära ett mycket allvarligt hot mot människornas
produktionsvilja, deras benägenhet att spänna sig till stora och svåra
prestationer och deras vilja att skapa sparkapital, särskilt riskvilligt sådant,
och det är ju någonting som hela landet kan bli lidande på. Med andra ord:
de psykologiska verkningarna av detta förslag kunna bli ogynnsamma för
hela vårt samhälle. Det finns således anledning att beakta dessa verkningar,
och det är en av de allvarligaste bristerna i det föreliggande förslaget afl: man
där på ett så — jag vågar nästan säga — hänsynslöst sätt har bortsett från detta

Nr 2.

Fredagen den 17 januari 1947 em.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

förslags psykologiska verkningar på dem som drabbas av det. Jag skall emellertid
nu lämna skatteproblemen och gå över till frågan om vårt penningvärde.

Man förebrår i detta sammanhang de borgerliga, att de inte ha kommit med
något positivt förslag. Statsministern formulerade det ju ganska spetsigt, när
han sade till oppositionen: »Tag mod till er och säg vilka vägar ni vilja gå!»
Till detta vill jag säga, att oppositionen inte har stått fullt så handfallen som
det har antytts — det har framställts förslag om åtgärder av det ena och
det andra siaget: man har pekat på möjligheten att gripa till ränteskruven,
man har pekat på att det kan finnas anledning till en starkare återhållsamhet
i bostadsbyggandet, och även flera andra förslag ha kommit fram. Vad som
däremot är riktigt är, att man inte har fört fram något sammanhängande,
genomtänkt och avbalanserat program, men det är, som jag tidigare påpekat
i kammaren, ganska naturligt. Det är nämligen fullkomligt omöjligt för utomstående
att göra det. Skall man överhuvud taget komma med ett sådant fullständigt
program, så måste man ha tillgång till allt det utredningsmaterial, som
endast står regeringen till buds. Det är endast genom att kontinuerligt följa utvecklingen
och ständigt få det framkommande materialet presenterat för sig
som man kan väga den ena åtgärden mot den andra och komma fram till ett
sammanhängande program. Vill verkligen regeringen och enkannerligen då
herr Wigforss ha hjälp, så måste han släppa oppositionen in på livet. Vi ha
inom oppositionen icke fått tillfälle till den nödiga insynen, för att använda
ett modernt uttryck.

Jag vill understryka, att det också finns en annan faktor som särskilt
bidrager till svårigheterna att göra upp ett program, nämligen det förhållandet,
att så gott som alla de åtgärder, som vi kunna ifrågasätta, ha en dubbelsidig
verkan. Om man driver en priskontroll mycket hårt, kan den komma
att hämma produktiviteten. Likaledes måste vi säga oss, att en mycket hård
investeringskontroll kan komma att få samma hämmande verkan. Vi ha sett
att vår valutarevalvering ingalunda gav det resultat som vi hade hoppats.
Vi veta också beträffande räntan, att medan den förr i världen ansågs vara
vårt viktigaste instrument för hämmande av prisstegringar — genom räntehöjning
-— så har man nu använt räntesänkning för att åstadkomma en sänkning
av prisnivån på ett speciellt område. Detta, att alla de faktorer, som vi
kunna anlita, ha en dubbelsidig verkan, gör att skall man komma till ett
program, så måste man noggrant väga dessa olika faktorer och deras verkningar
mot varandra för att sedan välja den faktor, som har de största gynnsamma
verkningarna och de minsta skadeverkningarna. Men det finns icke
någon som helst möjlighet för den, som står mera perifert, att göra detta; det
är endast regeringen som har den möjligheten.

Nu har man kommit i det läget, att vi inbjudas att deltaga. Då har emellertid
mycken dyrbar tid gått till spillo, som kunde ha använts för förberedande
arbete. Nu är det inte så lätt för oppositionen att komma in och hjälpa
till, och man måste därför ställa sig ganska tveksam till denna inbjudan.

Jag kan inte underlåta att gå tillbaka litet till hurudana förhållandena ha
varit. Det sysslades ju med allmänna ekonomiska problem i planeringskommissionen,
men som jag tidigare påpekat, upplöstes den plötsligt, därför att
ordföranden tappade intresset för den. Det blev en fortsättning av överläggningarna,
men den framtvingades från oppositionens håll genom en hänvändelse
till finansministern att skapa möjligheter att fortsätta diskussionen. En
del överläggningar ägde rum hösten 1945, men även dessa avbrötos. Sedan dess
har en lång tid gått, och några överläggningar ha icke ägt rum, vilket enligt
min mening försvårar arbetet nu. Det torde vara nödvändigt att det finns en

Fredagen den 17 januari 1947 em.

Nr 2.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

grupp av personer, representerande olika samhällsgrupper och intressen, som
mera kontinuerligt syssla med dessa frågor, om man skall ha någon möjlighet
att i en brydsam situation som den nuvarande få fram ett gemensamt planmässigt
och sammanhängande program för vårt handlande.

Herr Åkerberg formulerade sin undran över vad oppositionen skulle vilja
göra, så: »Vad skulle herrarna nu göra, om någon av er vore finansminister?»
Ja, jag kan säga honom, att jag har verkligen ställt mig den frågan och allvarligt
funderat på den, och jag kan också tala om för honom en liten episod
som hände mig.

När jag en kväll låg och grubblade över herr Wigforss’ ekvilibristiska utläggningar
på detta gebit, så somnade jag. Men det hände mig något mera:
jag drömde att jag var finansminister, och mer än så, jag drömde att jag var
socialdemokratisk finansminister och att det var på mig det ankom att lösa de
här problemen. Jag kände verkligen kallsvetten i pannan, men jag tänkte:
det är väl bäst att gå till grunden med ämnet.

Då gjorde jag mig först den frågan: är nu denna inflation så farlig för
socialdemokraterna? De äro ju mest löntagare, och dessa kunna ju få sina löner
höjda vid prisstegringar. Då erinrade jag mig en mycket intressant utläggning,
som en framstående socialdemokrat hade gjort för mig och som utmynnade
i att alla människor i samhället bli lidande på en inflation, utom möjligen
de som representera det spekulativa storkapitalet. Därmed var saken klar:
det måste handlas!

Det gällde då att fastställa vilka problemen voro och vilka medel en regering
hade att gripa till i ett hotande läge. Jag tog fram det gamla penningpolitiska
programmet från år 1944 och läste det.

Där talades det först om priserna; de måste hållas. Jag konstaterade, att på
det området fanns det ordentliga maktmedel i form av en prisregleringslag, och
priskontrollnämnden, som utövar makten, har möjligheter att utöva en mycket
vittgående kontroll.

Sedan kom jag till frågan om räntan, och i samband med den var ju, såsom
jag nyss påpekade, bekymret närmast att det var så svårt att avgöra, om
det var en höjning eller en sänkning av räntan som var det rätta medlet för
ett skyddande av penningvärdet. Jag hade kvar mina gamla föreställningar,
att det var en höjning som var det rätta, men man får ju lov att försöka följa
med tiden. Hur som helst: vapnet fanns, och jag kunde ju konstatera, att kommunikationen
mellan finansdepartementet och riksbanken alltid hade fungerat
oklanderligt under krigsåren.

När jag så kom till frågan om investeringarna, fann jag att de utgjorde ett
av de svårare problemen, men även på det området fanns det ju kontrollmedel.
Det fanns möjligheter att genom restriktioner i fråga om byggnadstillstånd och
genom materialransonering hålla investeringarna inom de gränser, som man
kunde anse nödvändigt att upprätthålla.

Gentemot verkningarna av en utländsk inflation fanns åtminstone principiellt
möjligheten att manövrera vår valuta. Jag var tvungen att konstatera,
att exporten på kredit var ett otrevligt kapitel; där var det svårt att manövrera.
Där fanns ju egentligen intet annat att ta till än en hårdare investeringskontroll
inom landet. Mot valutans konsumtion för olämplig import finge man ta
till importreglering, men det bleve ju kollegans i handelsdepartementet sak. Det
var ju förargligt för honom att det gick stick i stäv mot det program han hade
utstakat, men det fick bli hans ensak.

Så kom jag till en särskilt märklig passus i programmet: penninginkomsterna
borde bibehållas vid sitt nominella värde, varken höjas eller sänkas. Det
var en svår nöt att knäcka. Till yttermera visso stod det också: det nära sam -

Nr 2.

Fredagen den 17 januari 1947 em.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

bandet mellan priser och löner kan ej nog kraftigt understrykas. Det var
ingen rolig situation jag befann mig i; om priskontrollen skulle bli effektiv,
måste den åtföljas av en återhållsamhet på lönemarknaden, och där fanns det
ju inga maktmedel. Alla partier hade varit eniga om att man inte borde tillgripa
någon statlig reglering på löneområdet. Då grubblade jag vidare och
kom till att det egentligen bara fanns två alternativ: antingen att ge upp eller
också att ta till det gamla medlet upplysning och propaganda, Jag medger att
jag sjönk ihop vid tanken på att behöva ge mig ut och tala om för folk, att de
borde hålla sig lugna och slå av på sina löneanspråk eller helst helt avstå från
krav på höjda löner och att detta var förutsättningen för stabila priser och
bevarat penningvärde. Detta var ju att gå ut och tala om för folk sådant, som
de icke ville höra, och det föreföll mig väl mycket begärt. Men då rann mig i
minnet ett uttalande av en engelsk politiker — jag tror det var Disraeli: »En
demokratisk politiker blir inte en statsman, förrän han vågar driva en för väljarna
osympatisk politik.» Jag frågade mig, om det fanns någon möjlighet att
gå ut och säga till väljarna: »Ni måste lägga band på och moderera era anspråk
på löner. Om lönerna gå i höjden, så gå priserna på lång sikt i höjden,
och kronvärdet går på djupet. Om ni hålla tillbaka lönerna, skall jag svara för
att priserna hållas nere.»

Ja, tänkte jag, det är kanske ändå inte alldeles hopplöst. Svensken slår inte
alldeles dövörat till för en klar argumentering och för en ärlig vädjan — det
finns många exempel på det från den svenska arbetsmarknaden. Det finns
många förtroendemän i vår arbetarrörelse, som vid kritiska tillfällen ha sagt
sina kamrater hårda allvarsord, när de funnit att anspråken varit oskäliga. De
ha många gånger satt sin ställning på spel, och de ha fått gehör. De ha byggt
på sina kamraters förtroende, och de ha vågat dra växlar j)å detta förtroende i
avgörande ögonblick, och det har gått. Dessa män ha förstått, att det demokratiska
systemet härvidlag har en förpliktande sida.

Men det är klart att det då också fordras ett nära nog obegränsat förtroende
från dem som man vädjar till.

Jag sade mig, att sådant kan lyckas, om man är en Branting, en Thorsson
eller en Per Albin Hansson, men att påfrestningen i varje fall blir stor. Men
då slog det mig plötsligt: jag behöver kanske inte gå så långt tillbaka i tiden.
Det finns ju en person, vilken har en sådan position som fordras, och den personen
är Ernst Wigforss. Under årtionden har herr Wigforss hos sina anhängare
byggt upp ett utomordentligt förtroendekapital, som han säkerligen
skulle kunna dra växlar på. Följaktligen slog det mig också: varför sitter
då jag här, när det i stället borde vara han som skulle sitta på den plats jag
har? — Inför den rimliga frågan vaknade jag upp ur min dröm.

Jag måste säga att det hade varit en mycket otrevlig dröm — och det kändes
uteslutande tillfredsställande att vakna upp ur den. Det kändes skönt att
konstatera, att jag inte hade övergivit min individualistiska livsåskådning och
blivit socialdemokrat.

Jag konstaterade också med tillfredsställelse, att det inte hade gått för mig
som för en viss engelsk politiker. Han berättade, att han en gång hade drömt
att han stod och talade i överhuset, »och när jag vaknade», berättade han,
»fann jag att jag stod och talade i överhuset».

När jag vaknade, fann jag att jag inte var i herr Wigforss’ kläder, och jag
var tacksam för det —- det erkänner jag ärligt. Jag såg för mina ögon herr
Wigforss sittande på sin finansministerstol och lutande sig emot något, som
jag uppfattade som symbolen för det utomordentligt stora förtroendekapital,
som han samlat under gångna tider bland de sina. Men det låg där alldeles

Fredagen den 17 januari 1947 em.

Nr 2.

Statsverkspropositionen fn. m. (Forts.)

orört, och jag konstaterade att herr Wigforss fortfarande icke tagit steget från
skicklig politiker till statsman.

Herr andre vice talmannen erhöll ordet för kort genmäle och anförde: Herr
talman! Herr Nordenson har här redogjort för hur han skulle ha uppträtt som
finansminister. Det enda jag riktigt begrep av hans fantasimålning var, att
kallsvetten hade runnit utför hans kinder — det var åtminstone det enda
materiella i beskrivningen.

Jag tycker för övrigt det var en misstänkt väl upplagd dröm. Den var alltför
lätt dirigerad, nästan centraldirigerad, som om den hade distribuerats från
högerpartiets centralbyrå.

Jag tycker emellertid att herr Nordenson gjorde saken litet lätt för sig, när
han drömde att han var just en socialdemokratisk finansminister. Nu frågar
jag inte vad herr Nordenson eller herr Domö, eller vem det nu vore, skulle
ha gjort, om han varit socialdemokratisk finansminister. Jag frågar vad högern
eller folkpartiet skulle ha gjort, om de hade suttit vid ledningen och skulle
övertyga människorna om att dessa borde låta bli att ta ut de löner som de ansågo
att de på grund av sin fackliga styrka kunde ta ut. Det har herr Nordenson
inte givit något svar på. Han faller tillbaka på herr Wigforss; det oerhörda
förtroende denne har skaffat sig skulle, menar herr Nordenson, vara
tillräckligt för ett genomförande av den uppgift som herr Nordenson skulle
misslyckas med. Jag tycker att uppfattningen om detta oerhörda förtroende
för herr Wigforss strider litet grand mot den agitation, som herr Nordenson
bedriver mot vår nuvarande finansminister.

Jag tycker därför inte att herr Nordensons redogörelse här — eller hans
dröm, om vi kallar det så — är tillräckligt övertygande. Den kanske skulle
vara övertygande den gång herr Nordenson har skaffat sig ett sådant förtroende,
att han skulle kunna gå ut till människorna och övertala dem till det, som
herr Wigforss tydligen inte har vågat sig på att övertala dem till.

Ordet lämnades härefter för kort genmäle till herr Nordenson, som yttrade:
Herr talman! Vad herr Åkerberg fordrar av mig är, att jag skall ha ett program
efter att under en kort dröm ha suttit på finansministerstolen, men vad
jag förväntar av herr Wigforss är, att han skall ha ett program efter att i
cirka femton år ha suttit på samma stol.

Herr Arrhén: Herr talman! Det brukar sägas, att regeringspartiet lever — och
kanske också dör — på att realisera sitt efterkrigsprogram. Statsministern har
här i dag givit antydningar om att detta just nu skulle gå ut på dels beredande
av god sysselsättning, dels ökande av varuproduktionen och dels vidtagande
av åtgärder till förmån för de s. k. eftersatta befolkningsgrupperna. Om
programmet nu koncentreras i dessa tre punkter, så tror jag, att vi alla som en
man kunna säga, att vi äro benägna att understryka detsamma, men saken
har onekligen också en annan sida. Även om vi kunna vara eniga om målet
så äro vi oense om medlen, som leda till detta mål. Det är ju inte bara skärpt
priskontroll och investeringskontroll det gäller, utan även en hel del andra ting,
framför allt på beskattningsområdet, vilka bland annat även ha samband
med önskemålet om fortsatt frivilligt sparande och annat mera, som skymtar
i perspektivet.

Statsministern sade i sitt anförande nyss, att när det gällde penningvärdets
skyddande var hans parti berett till förutsättningslösa överläggningar. Sedan
den detaljen vore ordnad, förklarade statsministern, att avsikten vore att fort -

Nr 2.

Fredagen den 17 januari 1947 em.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

sätta med realiserandet av de socialistiska målen. En elak man — och vi inom
oppositionen måste tillhöra, de elaka männens skara — skulle kunna anmärka,
att vi äro av den meningen, att dagens penningpolitiska situation inte
är helt oberoende av de åtgärder, som regeringen tidigare vidtagit, eller de
åtgärder, som den underlåtit att vidtaga. Nu, när man ser, att det håller på
att gå på sned, förklarar man sig beredd att förhandla och antager tonen av
en mild turturduva, men sedan synes den fortsatta attityden vara, att man
är beredd att återtaga den örnskepnad, som man väl helst önskar vara iklädd.

När statsministern sedan kom över till det förhållande, i vilket han och
hans parti stå till kommunisterna, så lyssnade man inte utan intresse till denna
utläggning, eftersom detta kapitel aldrig kan- upphöra att med sin dragning
åt mystik intressera en utomstående betraktare. Statsministern sade, att allmänheten
nog för det mesta betraktar kommunisterna som en variant av det socialdemokratiska
trädet, och i själva verket har han nog i denna deklaration uttryckt
någonting väsentligt på detta område. Det har för oss varit ganska förvånande
att iakttaga det intresse våra kommunister lagt i dagen för det program,
som det socialdemokratiska partiet nu säger sig arbeta efter, det s. k.
efterkrigsprogrammet, som bär Ernst Wigforss’ signatur. För oss är faktiskt
det mest oroväckande med hela detta program, att kommunisterna synas förstå
det så utomordentligt väl. Man erinrar sig det berömda mötet på konserthuset
i januari 1945, då herr Wigforss uppmanade kommunisterna, vilka representerades
av herr Linderot — eller kanske det var herr Hagberg — att gå
ut och förbereda massorna för socialismen. I denna episod klarlades — åtminstone
trodde vi det — för den närmaste framtiden de verkliga avsikterna på det
politiska området i det här landet. En känd representant för ett antisocialistiskt
tänkesätt frågade häromdagen, om avsikten vore att »sovjetisera» vårt
ekonomiska liv, och jag kan inte finna annat, än att det finns vissa anledningar
att på detta sätt konkretisera ett politiskt läge. Det förhåller sig väl i alla
fall så, att saken kan sättas i fråga. Om t. ex. de nu aktuella planerna på
skärpt beskattning realiseras, vilket leder till att staten får inteckningar i enskild
egendom, så äro vi utan tvivel inne på en väg, vilken ganska rakt
leder till ett samhälleligt tillstånd på det ekonomiska området, erinrande om
vad man varit van att möta i framför allt nazityskland.

En kommunistisk riksdagsledamot i denna kammare, för övrigt herr Linderot,
försäkrade vid höstsessionens remissdebatt i fjol, att utsugare, parasiter
och kapitalister •— enbart sammanställningen är tämligen upplysande — vore
de enda, som hade någonting att frukta av en kommunistisk-socialistisk utveckling.
Detta irttalande bekräftar vad jag här velat erinra om, nämligen svårigheten
för oss att kunna avgöra vad som i det ena eller andra ögonblicket är
kommunistiskt eller socialistiskt och därmed socialdemokratiskt idégods. Det
har spårats en tendens till symbios mellan dessa två begrepp, som är för hela
vårt politiska liv av allvarlig natur. Herr statsministern har i dag gjort vissa
försök till distinktioner, som dock mestadels voro av konstitutionell natur. Man
är emellertid tacksam även för dessa distinktioner, eftersom de i alla fall ge
vissa hållhakar. Jag kanske får tillfälle att återkomma till denna fråga senare.

När man vistas ute i de svenska bygderna och samtidigt har förmånen av
att då och då få kontakt med tankar och stämningar här i huvudstaden, gör
man genast den iakttagelsen, att det här i Stockholm resoneras pa ett sätt,
men ute i landet på ett annat sätt. Jag läste häromdagen ett tidningsreferat
av ett anförande, som hållits av en socialdemokratisk stadsfullmäktigordförande.
Det var i rikets andra stad. Han förklarade sig anse, att statsdrift var
någonting tungrott och osmidigt. Han ville inte vara med om att rekommendera
något dylikt. Man hör ofta liknande toner från andra praktiskt arbetande

Fredagen den 17 januari 1947 em.

Nr 2.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

socialdemokrater ute i bygderna, av personer, som man — åtminstone i samtliga
de fall som jag känner till —■ har den största respekt och aktning för. Det
är, som om man hos de stilla i landene bure på tvivel, då det gäller att gestalta
framtiden. Man tror inte på, ja, man vill inte ens medverka till den fullständiga
ommöblering i samhället, som här i Stockholm är på modet, främst naturligtvis
i de socialdemokratiska byråkratiska kretsarna. Att den utveckling,
som man här inom de socialdemokratiskt troende omhuldar, kommer att leda
vårt folk i fördärvet eller åtminstone in på synnerligen vanskliga vägar,
är en uppfattning, som inte bara tillhör det borgerliga tänkesättet, utan även
förefinnes inom de s. k. arbetarpartierna. Jag har emellertid, sedan jag dragit
mig till minnes vissa beklagliga erfarenheter, som man gjorde under 1920-talet, trott mig kunna dra den pessimistiska slutsatsen, att det förvisso är möjligt
att efter s. k. demokratiskt oantastlig metod förändra ett samhälle på det
sätt, som jag här antytt i centraliserande och totalitär riktning. Det gick i
Tyskland på 20-talet -—• jag hade viss anledning att följa utvecklingen där på
mycket nära håll —■ och varför, har jag frågat mig, skall det inte kunna gå för
sig på ungefär samma sätt, således med agitation, även här? Folk som de äro
mest, som gå i sitt dagliga arbete, ha förlorat överblicken över händelseutvecklingen
och fortsätta av bara farten från en gången generation och dess uppfattningar,
och så en vacker dag sitter man där som i ett skruvstäd och kan
ingenting göra. Det hela blir ett resultat av den politiska tröghet, som förvisso
gör sig gällande inom vårt folk, liksom den av lätt förklarliga skäl också
gör sig gällande inom andra folk. Det var detta, som hände i Tyskland under
1920-talet. När man plötsligt fann sig kedjad av det strama systemet, hajade
man till och blev förskräckt. Inom parentes vill jag säga, att jag naturligtvis
inte i övrigt gör några jämförelser åt detta håll, men det är otvetydigt att ett
visst släkttycke mellan det centralistiska systemet överhuvud taget och sympatien
för centralistiska idéer, som jag här talat om, kan motivera en jämförelse
av denna art.

Herr Sjödahl talade mycket om kvarlåtenskapsskattens verkningar. Jag
skall inte ge mig in på detta område, dels därför att jag icke behärskar ämnet
•—■ det kan vara klädsamt att då och då erkänna sin begränsning — dels därför,
att andra talare före mig ha berört denna fråga. Jag vill endast erinra om
att herr Wigforss nyligen hade några tröstens ord att säga om verkningarna
av denna beskattning. Arvingarna skulle kunna låna pengar eller inteckna
sina kapitalföremål för att betala den famösa skuld till samhället, som deras
föräldrageneration ådragit sig genom den fast otroliga enfalden att arbeta samman
en förmögenhet. Vore det icke bättre, att boet gjorde sig urarva vid arvskiftet
och övertoge företaget, vare sig det nu är en gård på landet eller ett
industriföretag, på arrende av staten? Först då vi alla äro kronotorpare eller
kronoarrendatorer av industri och hantverk, är cirkeln full. Men vad är det,
som då inträffar? Då ingå vi i den eviga vilan såtillvida, att företagsamheten
och viljan att möda sig definitivt äro utblåsta. Då lägga vi oss kanske på allvar
ned för att sova ett slag, såsom herr Linderot uttryckte sig i sitt anförande
nyss. Den, som olyckligtvis fötts med förmåga att kläcka idéer och ge uppslag.
må so till att få detta andliga kapital exporterat till andra arbetsmiljöer
ute i världen, där han har rimliga garantier för att få något ut av sin möda.
En dylik tankeexport torde även under ett stramare samhällssystem vara omöjligt
att förhindra.

För mig ter sig tendensen i de avsikter, vi i dag kunna skönja, mycket oroväckande,
så mycket mera som det samtidigt talas om att folk bör spara. Herr
Linderot bär här sagt, att det är oppositionens fel, att sparandet de två sista
aren sjunkit pa ett katastrofalt sått. Han nämnde, efter vad jag kan erinra

Nr 2.

Fredagen den 17 januari 1947 em.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

mig, en summa på omkring 200 miljoner kronor. Men hur skall ett dylikt påstående
tillfredsställande kunna verifieras, då oppositionens verksamhet varit
i hög grad beroende av regeringens åtgöranden?

Herr Linderots inställning till oppositionen var i övrigt typisk för den politiska
troslära, som han omfattar. I en insändare i Pravda, eller möjligen i Isvestija
eller någon annan rysk tidning, lästes nyligen, enligt referat i svenska
tidningar, i samband med utrensningen av vissa författare en uppmaning att
skjuta dem, enär de tillhörde »oppositionen». Egentligen säger herr Linderot
detsamma, när det gäller vår opposition. Visserligen menar han inte bokstavligen,
att oppositionen skall skjutas, men det är också den enda skillnaden —
även om den, det håller jag med om, är rätt stor. Oppositionens uppgift i dag
är att spara pengar och att fromt låta majoriteten förfoga över sitt arbetsresultat.
Detta är en nätt bild ur samtidens liv, som det kan vara anledning att
notera.

Det är med tacksamhet, som man i dag även antecknar, att herr statsministern
så starkt understrukit, vad som ur allmänna synpunkter skiljer det parti,
för vilket han är ledare, och det kommunistiska partiet, nämligen det förhållandet,
att det kommunistiska partiet tänker sig ett enhetsparti med kvävd
opposition, en tanke, som herr statsministern här deklarerat, att han tar avstånd
ifrån.

Men varför skall man nu spara? Den frågan ställa sig i dag tusenden inom
vårt folk. Vad skall det tjäna till? Vad har jag för intresse av att öka den
skuld till samhället, som inkräves vid min död? Den måhända lättfärdiga men
mänskliga konklusionen blir nog, att man i stället skall leva upp allting, som
man förtjänar. De stämningar, som i dessa avseenden tyvärr äro på väg att
grundläggas hos vårt folk, äro de självklara följderna av det hot på det ekonomiska
området, som man ser sväva över sitt huvud.

Det finns i vårt politiska liv schabloner, ordschabloner, som äro till för
att dölja mera än för att uppenbara. Dit höra sådana ord som trygghet, framsteg,
utveckling, välfärd och annat mera. Vad jag här talat om är varken
utslag för framstegs- eller utvecklingsvilja. Det är knappast möjligt att karakterisera
en utveckling, som eventuellt — vi skola hoppas att så inte blir fallet
— leder till sterilitet och stagnation, med något annat ord än reaktion.
Vi hade nått ganska långt i olika avseenden och inte minst på det ekonomiska
området, men det skulle ju vara olyckligt, om nu vårt historiska öde skulle
vara att låta den uppåtgående kurvan brytas.

Det finns många av våra politiska bedömare som, när de ta ställning till
situationsutvecklingen inom vår världsdel — ja till och med anlägga mondiala
perspektiv — anse, att vår kultur är utbrunnen och att nu enligt naturens
egna lagar en vilotid måste inträda, en återgång, ett försjunkande i en ny
medeltid, som man uttryckt sig. Detta resonemang har framförts av mycket
kända män inom vårt kulturliv. Jag erinrar mig i detta sammanhang bl. a.
en broschyr, som jag i julas fick mig tillsänd från Kooperativa förbundets
direktör, herr Albin Johansson, som bar titeln Hallordning och hallrätt och
som innehöll en samling skråförordningar från 1700-talet, försedd med en
synnerligen meningsfylld kommentar.

De beslut, som vi ha fattat eller under liknande förutsättningar komma att
fatta, bli endast skenbara, sedan vi ryckt undan grunden för deras bestånd,
förnekat sambandet mellan det instinktliv, som naturen nedlagt i människan,
och våra beslut. Det måste ju finnas någon drivkraft för människans ekonomiska
handlande. Vi som kalla oss anhängare av det nuvarande ekonomiska
systemet anse, som bekant, att denna drivkraft till stor del ligger i egenintresset,
låt gå en mera eller mindre förädlad egoism. — Detta har erkänts

Fredagen den 17 januari 1947 em.

Nr 2.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

även av de i den politiska debatten deltagande socialdemokratiska politikerna.
Det är denna drivkraft, som hittills i hög grad främjat utvecklingen. Jag
kan ta en sådan man som Harold Laski, ledaren för labourgruppen i det
engelska underhuset, vilken bl. a. begrundat detta problem. Det fordras, säger
han, en ersättning för denna drivkraft, och han kan inte finna någon annan
ersättning än »passionen för samhället». Han säger sig, på dunkla grunder,
ha spårat en dylik »passion» i Ryssland — han kunde ha tillagt även
Tyskland, ty hos den ideellt betonade nationalsocialismen funnos liknande
symtom.

Såsom en enkel och jordbunden praktisk vardagsmänniska måste man väl
fråga sig: är detta verkligen sanning? Kan jag själv säga, att jag kan ersätta
de drivkrafter, som för närvarande tvinga mig att möda mig, med
något slags »passion för samhället», som skall driva mig att göra mitt bästa?
Kan specerihandlaren Medelson ersätta sina nuvarande drivkrafter med denna
»passion»? Jag tror det inte.

Nå, om det inte går, vad skall man då använda för medel? Här äro vi inne
på brännande och besvärliga frågor. Den, som icke vill göra det bästa, måste
man ju tvinga — sedan fortsätter jag inte resonemanget.

Det är detta, som kan bli det stora i det, som synes ske omkring oss. Det
är en dylik utveckling, som kan föröda den materiella och andliga kulturen
både inom vårt eget folk och inom vår stackars världsdel.

Det är vår uppgift såsom folkrepresentanter att här i riksdagen ge uttryck
för vad folk tänker och talar om ute i bygderna, och det är därför, som jag
har ordat något om dessa ting, litet längre kanske än jag hade avsett. Efter
denna linje gå emellertid resonemangen och reflexionerna i hygderna, även om
formen ofta är en annan och framför allt inte så friserad och verserad, som
jag här mödat mig om att göra den.

Det talas ju, herr talman, i en demokrati ofta om rättvisa. Även de gamle
här i landet, som aldrig kände ordet demokrati, talade om, att rätt borde ske
varje man. Det var och är ett sant ord. Jag kom att tänka på det härom dagen,
när jag läste avsnittet om familjebesbattning i 1945 års statsskatteberednings
betänkande.

Vi, som på sätt och vis tillhöra den s. k. tredje generationen och som på
det yttersta av dessa dagar så till den grad ha kommit oss upp, att vi till
och med börjat leverera statsministrar åt ett tveksamt folk, äro i någon mån
intresserade för spörsmål av denna art.

Statsskatteberedningen framhåller på ett ställe i sitt betänkande, att de nuvarande
barnavdragen av »stora grupper av skattskyldiga icke kunna utnyttjas».
Detta uttalande representerar möjligen en sanning, men knappast i så
stor utsträckning sonr skatteberedningen vill göra gällande, då den jämför förmånen
av de nu utgående barnavdragen med de föreslagna barnbidragen på
200 kronor per barn. Skatteberedningen påvisar, att vinsten för en barnfamilj
med fyra barn av att få barnbidrag i stället för barnavdrag utgör 800 kronor.
om det taxerade inkomstbeloppet — märk väl det taxerade och icke det
beskattningsbara inkomstbeloppet — utgör 1 000 kronor, samt 749 kronor,
om det taxerade inkomstbeloppet utgör 2 000 kronor. Dessa siffror kunna to
sig tilltalande nog, men de ha bara det lilla felet, att de hänföra sig till
familjer, som näppeligen torde existera i verkligheten, och om de olyckligtvis
existera, så tillhöra de fattigvårdsklientelet. Om nämligen det taxerade beloppet
är 1 000 kronor, skulle denna familj på fyra barn jämte föräldrar ha
166 kronor 67 öro per år och individ att livnära sig på. Detta är givetvis orimligt.
De förmåner, som man i dessa sammanhang talar om, äro därför högst

För ni a hammarens protokoll 1047. Nr .?. 7

Nr 2.

Fredagen den 17 januari 1947 em.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

fiktiva — detta sagt i förbigående och för att ingen skall låta lura sig av den
statistik, som står införd på, om jag inte minns fel, s. 114 i betänkandet.

De egentliga barnfamiljerna har man naturligtvis att söka i högre inkomstskikt.
Då befolkningsutredningen gjorde sin undersökning av barnkostnadernas
storlek, grundad på hushållsbudgetutredningen år 1933 och alltså förkrigstidens
penningvärde, förutsattes barnfamiljerna, vilket är mera riktigt, ha en
inkomst av mellan 3 000 och 5 000 kronor. Man kom då, som bekant, fram till
en genomsnittlig barnkostnad av 700 ä 800 kronor per år. Det är alltså riktigast
att studera skillnaden i dessa inkomstlagen mellan barnavdragens och
barnbidragens effekt, och gör man det, skall man finna, att resultatet blir väsentligt
mera blygsamt. Förbättringen blir vid ett taxerat belopp av 3 000 kronor
för respektive 1, 2, 3 och 4 barn 132, 303, 458 och 647 kronor och vid ett
taxerat belopp av 5 000 kronor respektive 107, 219, 326 och 481 kronor. För
inkomstlaget 8 000 kronor inträder en markerad minskning i förbättringen.
Mot bakgrunden av en genomsnittlig barnkostnad av 800 kronor per år ter sig
detta resultat ganska anspråkslöst, och känslan härav blir ännu mer accentuerad,
om man betänker penningvärdets fall, vilket väl i dag kan beräknas till omkring
45 procent. Om jag för enkelhetens skull sätter siffran till 50 procent,
betyder detta, att de nyss angivna siffrorna för barnbidragens realvärde måste
minskas med en tredjedel.

Man kan dock ge skatteberedningen rätt i att en förbättring i alla fall
är en förbättring, även om det är tveksamt, såsom jag redan velat antyda,
huruvida den i detta fall »i de lägsta inkomstskikten» innebär »en avsevärd
förbättring». Det är ett bländverk att framhäva de s. k. förbättringarna vid
taxerade belopp på 1 000—2 000'' kronor. Först därefter bör intresset, som
sagt, sätta in.

Barnbidragssystemet enligt 1945 års skatteberednings förslag ger emellertid
också anledning till andra invändningar. Vinsten av ett system med barnbidrag
utgör vid ett taxerat belopp av 8 000 kronor för 1—4 barn respektive
90, 184, 224 och 271 kronor. Vid ett taxerat belopp av 10 000 kronor äro
siffrorna 73, 151, 170 och 210 kronor och vid ett taxerat belopp av 12 000
kronor 46, 99, 96 och 110 kronor. Vid ett taxerat belopp av 15 000 kronor
vänder det, och för de högre inkomstklasserna betyder det nya systemet en
försämring.

Man bör både när det gäller det taxerade beloppet och barnbidragen ha
penningvärdesförsämringen på omkring 50 procent i minnet.

I inkomstläget 15 000 kronor och däröver innebär det av kommittén föreslagna
barnbidragssystemet en försämring i jämförelse med det barnavdragssystem,
som hittills tillämpats. Skatteberedningen säger sig anse, att »med
hänsyn till inkomstens storlek torde dock i dessa fall försämringen icke kunna
nämnvärt inverka på vederbörandes levnadsförhållanden». Ett dylikt omdöme
måste te sig ganska djärvt, om man samtidigt betänker, vad samhället i dessa
inkomstklasser redan tar ut genom en snabbt stegrad progressiv beskattning.
Den ekonomiska medelklass det här gäller — ty det är en ekonomisk medelklass,
vilken för sin utbildning dessutom tynges av stora skuldbördor -— lämnas
på detta sätt utan det ökade stöd som barnbidragen voro avsedda att ge.
Den får ha det som hittills eller får sin ställning försämrad. Likväl äro de
barn, som fostras i medelklasshemmen, av lika stort intresse för samhället
som barn inom familjer i de lägre inkomstklasserna.

Det förtjänar också understrykas, att de siffror, som jag här nämnt, hänföra
sig till ortsgrupp I och att försämringen i förhållande till det barnavdragssystem,
vi i dag tillämpa, när det gäller ortsgrupp V inträder redan vid
ett taxerat belopp av 12 000 kronor.

Fredagen den 17 januari 1947 em.

Nr 2.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Man kan här alltså inte tala om vare sig demokrati eller rättvisa, vilket
herr Sjödahl gjorde gällande i sitt anförande. Barnens behov av samhälleligt
intresse värderas olika, beroende på hur de valt sina föräldrar.

Det är visserligen sant, att man vid bedömningen av dessa problem måste
sortera ut extremerna. De mycket stora inkomsttagarna kunna omöjligt erhålla
sin barnlättnad på ett sätt, som korresponderar mot de lägre inkomsttagarnas
— de stora inkomsttagarna äro också i vårt land så få, att de inte
spela någon egentlig roll i sammanhanget. Men annorlunda förhåller det sig,
när det gäller medelklassen, vars ekonomiska bärkraft är svag. De uppräknade
lönerna upp till, låt mig säga 25 000 kronor, äro i många fall att betrakta som
fiktiva. Av en inkomst på 12 000—15 000 kronor återstå, sedan skatterna avdragits,
försäkringar och amorteringar betalts o. s. v., i dagens läge mycket
måttfulla belopp, vilka dessutom i regel icke åtnjutas som en livslön, utan
endast under en kort tid, under några år som utgöra krönet av en ämbetsmanna-
eller tjänstemannakarriär, vilken i övrigt endast givit betydligt lägre
årslöner.

Vad man bör eftersträva är enligt min mening icke en inkomstutjämning,
men väl en utjämning av levnadskostnaderna inom samma inkomstskikt mellan
flerbarnsfamiljerna och de barnlösa familjerna. Jag fäster uppmärksamheten
på att statsrådet Möller, efter vad jag kunnat finna, i tidigare uttalanden
har förklarat sig vara av samma mening, ja, att även statsrådet Myrdal på
den tid, då han intresserade sig för dessa ting, gjorde deklarationer, som stå
i överensstämmelse med en dylik uppfattning. Barnbidrag av den typ, som
skatteberedningen föreslår, böra alltså utgå för de lägre inkomstgrupperna,
där de, såsom av betänkandet framgår, ha en önskvärd effekt. De närmare
detaljerna i övrigt finnas skisserade i den av herr Sundén till betänkandet
fogade reservationen. Ehuru jag kanske inte är beredd att i detalj understryka
alla hans däri uttalade meningar, är i alla händelser hans principiella resonemang
av ungefär samma natur som det jag här sökt ge uttryck åt. Det synes
mig möjligen med hänsyn till penningvärdets fall vara värt övervägande,
huruvida siffran 200 kronor är den riktiga. Men vilken siffra man i stället
skulle stanna vid, är det nu för tidigt att yttra sig om.

Jag har, herr talman, funnit det angeläget att redan på detta tidiga stadium
av riksdagsarbetet understryka synpunkter av denna art. De medelklassintressen
det här gäller äro för hela samhället av alltför stor vikt för att lämnas
utan avseende.

I övrigt tillåter jag mig i detta sammanhang endast den randanmärkningen,
att det s. k. barnbidragssystemet sagts skola kosta statsverket 270 miljoner
kronor årligen. Härifrån skulle dragas den behållning, som uppstode genom
barnavdragens slopande. Denna behållning taxerades av befolkningsutredningen
till 70 miljoner kronor årligen, men uppskattas nu av skatteberedningen
till 120 miljoner kronor per år. Härtill kommer även slopandet av prisrabatterna,
vilka uppskattas bespara statsverket 55 miljoner kronor. Merstödet till
barnfamiljerna skulle enligt dessa beräkningsgrunder bli 95 miljoner kronor.
De beräkningar, som företagits med år 1948 som utgångspunkt, ha emellertid
visat, att statskassans merinkomst vid barnavdragens slopande vid denna tidpunkt
utgör 160 miljoner kronor. Lägger man härtill statens vinst vid slopandet
av prisrabatterna, d. v. s. 55 miljoner kronor, blir det skäligen magra
slutresultatet en fiktiv vinst för barnfamiljerna av 55 miljoner kronor per
år, till övervägande del åstadkommen genom en omfördelning mellan barnfamiljerna
själva.

Som ett moment i skapandet av en ny »ledarm.yt» går just nu på våra biografer
en film, avsedd att romantisera vår statsministers barna- och ung -

100

Nr 2.

Fredagen den 17 januari 1947 em.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

domsår. Man får där nästan till övermått skrivet på näsan, att vår nuvarande
.statsminister inlagt förtjänster om de växande generationerna. Det ligger dock
— det vill jag erkänna — en stor del sanning däri. Som ordförande i befolkningsutredningen
har herr statsministern verkligen motiv för sin visserligen
något pretentiösa hjälte- och gästroll i filmens värld. Jag erinrar emellertid
i det sammanhanget också om statsrådet Möller och hans motsvarande intresse.
Till bägge dessa herrar vill jag på den svenska medelklassens vägnar rikta
en vädjan att inte glömma bort dess berättigade intressen i samband med utformningen
av stödet till barnfamiljerna. De ändringar av konstruktiv art,
som äro av nöden, har jag redan trott mig skymta genom inlägg i den tidigare
debatten på området av statsråden Möller och Myrdal. Jag vågar tro,
att samma uppfattning kan delas även av herr statsministern. Om dessa tre
vise män äro eniga, kunna vi alltså hoppas, att något kommer att ske. Jag
skulle till och med i detta sammanhang kunna erinra om ett ord av Karl
Marx: »Åt var och en efter behov, av var och en efter förmåga.» Jag tror,
att detta är andra gången, som jag har anledning att i denna kammare åkalla
Karl Marx’ ande.

Det är alltså visserligen sant, att man även hos ledande svenska socialdemokrater
kan fastställa ett intresse för dessa ting, men i politikens värld är
det nog farligt att lita på vad som tidigare på detta område från det hållet
möjligen blivit sagt. Osvuret är bäst, och därför har jag, herr talman, här
velat bringa saken i åtanke.

Kammarens sammanträde avslutades kl. 11.03 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1947. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner,

470.US