RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1947:16)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1947. Första kammaren. Nr 16.

Tisdagen den 15 april.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
202, angående fortsatt disposition av vissa äldre reservationsanslag under fjärde
huvudtiteln m. m.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 210, angående lantmäteripersonalens organisation och avlöningsförhållanden
m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
213, med begäran om bemyndigande att träffa avtal med Malmö stad angående
villkoren för överföring å Malmö stad av det tryckande registret för
staden.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets utlåtanden nr 10—12,
statsutskottets utlåtanden nr 5 och 45—51, bankoutskottets utlåtanden nr 21—
24, 29 och 30, första lagutskottets utlåtanden nr 22 och 25, andra lagutskottets
utlåtanden nr 19 och 20, jordbruksutskottets utlåtanden nr 17—19 samt första
kammarens första tillfälliga utskotts utlåtanden nr 6 och 7.

Herr statsrådet Zetterberg avlämnade Kungl. Maj:ts proposition nr 211,
med förslag till byggnadsstadga.

Den kungl. propositionen föredrogs och blev därvid bordlagd.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4,02 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Första kammarens protokoll 1947 Nr 16.

Nr 16.

Onsda''gen den 16 april 1947.

Onsdagen den 16 april.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Justerades protokollen för den 10 och den 12 innevarande månad.

Upplästes följande till riksdagen inkomna handling:

Finlands riksdag har äran inbjuda Sveriges riksdag att genom sina representanter
övervara Finlands enkammarriksdags fyrtioårsjubileum i Helsingfors
den tjugotredje maj nittonhundrafyrtiosju klockan 14.

På riksdagens vägnar
K. A. FAGERHOLM.

Talman.

Vrho Kekkonen. Toivo Kujala.

Vice talman. Vice talman.

Anhålles att uppgift om de utsedda representanterna måtte tillsändas riksdagens
talman före den 1 instundande maj.

Herr förste vice talmannen: Jag her att. få hemställa, herr talman, att kammaren
måtte besluta att för sin del antaga den erhållna inbjudningen, under förutsättning
att andra kammaren fattar samma beslut. Vidare får jag föreslå att
kammaren måtte besluta att vid ifrågavarande tillfälle låta sig representeras av
sin talman eller, i händelse av förfall för honom, av den ledamot av kammaren,
som talmannen i sitt ställe utser.

Vad herr förste vice talmannen sålunda hemställt och föreslagit bifölls.

Herr statsrådet Mossberg avlämnade Kungl. Maj :ts proposition nr 218, angående
bidrag till vissa erkända alkoholistanstalter för täckande av förluster
under åren 1940—1945.

Ang. inträffade
olycksfall
vid
sjukvårdsinrättningar.

Herr statsrådet Mossberg, som tillkännagivit, att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara herr Björcks interpellation i anledning av inträffade
olycksfall vid sjukvårdsinrättningar, erhöll ordet och anförde: Herr talman!
Med första kammarens tillstånd har ledamoten av kammaren herr John Björck
i en interpellation frågat chefen för socialdepartementet, om han är beredd medverka
till att sådana åtgärder vidtagas eller bestämmelser utfärdas, vilka så
långt det är möjligt äro ägnade att förebygga eller minska de olycksfall, ofta
med dödlig utgång, som på grund av felaktig behandling inträffat vid vårt lands
sjukvårdsinrättningar de senaste åren?

I motiveringen för sin fråga har interpellanten riktat uppmärksamheten på
ett antal dödsfall, som på senare tid inträffat vid olika sjukvårdsinrättningar
under sådana omständigheter, att de kunna misstänkas vara förorsakade antingen
av felaktig läkarbehandling eller av försummelse från vederbörande sjuk -

Onsdagen den 16 april 1947.

Nr 16.

Ang. inträffade olycksfall vid sjukvårdsinrättningar. (Forts.)
vårdspersonals sida. Flertalet av de av interpellanten åberopade dödsfallen ha
inträffat vid eller omedelbart efter operation å allmänt sjukhus; i tre av fallen
synes förväxling av injektionsmedel ha skett eller felaktig dosering förekommit.
Interpellanten framhåller, att en bidragande orsak till de inträffade tragiska
händelserna sannolikt vore att söka i den betydligt ökade arbetsbörda, som
på grund av personalbristen vid våra sjukvårdsinrättningar kommit att åvila
befattningshavarna. Interpellanten ifrågasätter emellertid jämväl, huruvida gällande
instruktioner för läkare och sköterskor äro till fyllest, samt förordar en omprövning
av dessa i syfte att åvägabringa större försiktighet vid användning
av bedövningsmedel. Interpellanten rekommenderar vidare ett utökat anlitande
av specialutbildade narkosläkare vid sjukhusen.

Som svar å interpellationen får jag, på vilken det för närvarande ankommer
att inom regeringen handlägga sjukvårdsfrågor, meddela följande.

På förekommen anledning utfärdade Kungl. Maj:t den 15 januari 1937 en
kungörelse (SFS nr 6) angående anmälan till polismyndighet rörande vissa vid
behandling å sjukvårdsinrättning uppkomna skador m. m. I kungörelsen stadgas
bland annat, att då någon vid behandling å sjukvårdsinrättning tillfogats skada
eller sjukdom av allvarlig beskaffenhet eller anledning föreligger befara, att
sådan skada eller sjukdom på grund av behandlingen senare kommer att uppstå,
sjukvårdsinrättningens styresman skall ofördröjligen anmäla detta till medicinalstyrelsen
och polismyndigheten i orten, såvida det ej är uppenbart, att vårdslöshet
eller försummelse vid behandlingen icke föreligger.

Genom de anmälningar, som jämlikt denna kungörelse inkommit till medicinalstyrelsen,
har styrelsen erhållit en relativt fullständig överblick av de skador
eller sjukdomar av allvarlig beskaffenhet, som under den sista tioårsperioden
tillfogats patienter å rikets sjukvårdsinrättningar i samband med där lämnad
behandling. Antalet dylika för medicinalstyrelsen kända fall uppgår, enligt
vad jag inhämtat, till icke fullt 150. Av dessa fall ha enligt uppgift av medicinalstyrelsen
endast ett mindre antal befunnits bero på misstag, fel eller försummelse
från personalens sida. I det övervägande antalet fall anses utgången ha betingats
av någon särskilt ogynnsam disposition eller annan omständighet, för vilken
personalen icke rimligen kunnat lastas. Till jämförelse må nämnas, att antalet
å våra lasarett och sjukstugor under tioårsperioden 1937—1916 vårdade patienter
kan uppskattas till omkring 4 800 000, därav omkring Vs kan beräknas ha
varit föremål för operativa ingrepp. Även icke opererade patienter erhålla
ofta något slag av injektion, ej sällan vid flera tillfällen.

_ Jag har anfört dessa siffror för att i någon mån belysa den relativa omfattningen
av ifrågavarande olyckshändelser. Siffrorna ge vid handen, att olycksfall
i samband med behandling å sjukhus äro förhållandevis fåtaliga och närmast
kunna betraktas som enstaka undantagsfall. Icke desto mindre är det uppenbarligen
en angelägenhet av största vikt att i möjligaste mån söka skapa garantier
mot inträffande av dylika olyckshändelser. I detta hänseende vill jag framhålla,
att medicinalstyrelsen å skilda områden, där instruktioner befunnits påkallade
eller kunna förväntas bli till nytta, utfärdat sådana eller föranstaltat om utfärdandet
av erforderliga författningsbestämmelser.

Såsom exempel härpå må nämnas.

1) Medicinalstyrelsens meddelande den 19 mars 1943 till samtliga läkare och
sjuksköterskor i riket med bestämmelser angående verkställande av intravenösa
injektioner;

2) Medicinalstyrelsens cirkulär den I t oktober 1943 till styresmännen vid
samtliga lasarett samt till sjukstuguläkarna i riket angående kontroll av vid
operation begagnade dukar och kompresser;

3) Medicinalstyrelsens cirkulärskrivelse den 31 oktober 1945 till samtliga

Nr 16.

Onsdagen den 16 april 1947.

Ang. inträffade olycksfall vid sjukvårdsinrättningar. (Forts.)
tjänsteläkare, läkare vid förlossnings- och sjukvårdsanstalter, apoteksföreståndare
och barnmorskor i riket angående desinfektion av nyfödda barns ögon samt
angående förvaring av salpetersyra in. m., samt

4) Medicinalstyrelsens kungörelse den 19 december 1946 med särskilda föreskrifter
angående läkemedelsförsörjningen å sjukvårdsinrättningarna i riket,
vilken kungörelse från och med den 1 april innevarande år ersatt tidigare gällande
föreskrifter i samma ämne.

Jag vill tillägga, att medicinalstyrelsen förbereder utsändande av cirkulärskrivelser
angående dels distribuering av och behandling med serum i profylaktiskt
syfte dels ock distribuering av tuberkulin. Vidare har medicinalstyrelsen efter
avslutade överläggningar med sakkunniga beslutat att med ledning av de erfarenheter,
som vunnits av narkosspecialister, utarbeta råd och anvisningar till
vägledning för samtliga operatörer å landets sjukhus.

I anslutning härtill må nämnas, att utbildning av särskilda narkossköterskor
och narkosläkare pågår. Ännu är de senares antal mycket ringa, och man har i
det praktiska arbetet hittills som regel varit hänvisad till narkossköterskor. Att
de med ett operativt ingrepp förenade riskerna minskas, då sövningen handhaves
av en på området specialutbildad läkare, vitsordas allmänt av de medicinska
myndigheterna. Det är därför önskvärt, att narkosläkare i allt vidare utsträckning
anställas på de större sjukhusen. Man torde dock få räkna med en avsevärd
tid, innan tillräckligt antal sådana läkare hunnit utbildas. För de mindre sjukhusen
bör tillgång finnas till sjuksköterskor med särskild narkosutbildning.

Av det anförda framgår, att det av interpellanten berörda spörsmålet är föremål
för uppmärksamhet från medicinalstyrelsens och sjukhusledningarnas sida
samt att grundad anledning finnes att förvänta, att olycksfallen i samband med
behandling å sjukhus efter hand skall minska. I detta sammanhang kan icke
heller bortses från att arbetsförhållandena å åtskilliga sjukhus för närvarande
icke äro de bästa tänkbara, beroende på bristande tillgång av sjukvårdspersonal
i allmänhet. Kvar står emellertid, att även om man utgår från att ingenting kommer
att försummas från medicinalstyrelsens och sjukhusledningarnas sida för
att tillgodose säkerhetens krav, det likväl icke lärer kunna undvikas, att enstaka
misstag eller fel komma att begås på sjukvårdens arbetsfält. Ofullkomligheten
i allt mänskligt handlande bör hållas i minne vid bedömandet av utsikterna att
skapa större trygghet i föreliggande avseende.

Med denna redogörelse anser jag mig ha besvarat interpellantens fråga.

Herr Björck: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet få uttala mitt
tack för svaret och för det tillmötesgående, som han samtidigt har visat mig.

Jag har med intresse tagit del av de åtgärder, som medicinalstyrelsen den
sista tiden vidtagit, liksom de åtgärder, som ytterligare äro planerade för att
söka minska riskerna för olycksfall i samband med operationer vid våra sjukvårdsinrättningar.
Med särskild tillfredsställelse noterar jag, att medicinalstyrelsen
beslutat att med ledning av de erfarenheter, som vunnits av narkosspecialister,
låta utarbeta råd och anvisningar till vägledning för samtliga operatörer
vid landets sjukhus. Denna åtgärd kommer helt säkert att hälsas med
tillfredsställelse av alla dem, som måste anlita sjukhus för att söka återvinna
sin hälsa, liksom av deras anhöriga. Jag tillåter mig likväl framhålla vikten
av att dessa råd och anvisningar bli så avfattade, att de hos såväl läkare som
sjuksköterskor inskärpa vikten av att försiktighet, noggrannhet och hänsyn
iakttagas så långt det är möjligt vid behandling av de sjuka såväl vid operationer
som vid sjukvård i allmänhet vid våra sjukhus.

Statsrådet meddelar vidare att utbildnnig av särskilda narkosläkare och narkossköterskor
pågår. Samtidigt framhålles önskvärdheten av att narkosutbil -

Onsdagen den IG april 1947.

Nr 16.

Ant/, inträffade olycksfall vid sjukvårdsinrättningar. (Forts.)
dad personal i allt större utsträckning anställes på sjukhusen. Denna önskan
delas säkert av många, varför jag tillåter mig uttala den förhoppningen, att
herr statsrådet, som numera handlägger sjukvårdsfrågor, gör vad som är möjligt
för att påskynda och stödja denna utbildning, så att den brist, som för närvarande
råder, särskilt på narkosutbildade läkare, snarast måtte avhjälpas.

Till sist vill jag säga, att jag helt delar herr statsrådets uppfattning att arbetsförhållandena
vid våra sjukhus för närvarande på grund av den rådande
personalbristen ej äro de bästa tänkbara. Det är vår förhoppning att denna
så småningom skall kunna avhjälpas, så att både läkare och sköterskor få den
arbetsro, som de på grund av sina ansvarsfulla och krävande uppgifter äro i
behov av.

Herr Wistrand: Herr talman! Jag har ansett mig skyldig att begära ordet i
denna debatt med anledning av att interpellanten i sin interpellation framhållit
ett fall, då anmälan ingivits till justitiekanslern om att ett treårigt barn på
karolinska sjukhuset under två timmar utan bedövning utsatts för svåra plågor
genom upprepade injektioner. Den sköterska, som anmält saken, skulle ha
sagt sig under sin trettonåriga sjukhustjänst aldrig upplevat något så upprörande
som detta.

Det torde vara nödvändigt att ge en liten relation om det verkliga förhållandet
beträffande detta fall. Ett efterblivet barn hade för medfött hjärtfel vårdats
på Kronprinsessan Lovisas vårdanstalt, och det hade därvid konstaterats,
att det inte fanns någon möjlighet att råda bot på hjärtfelet utan att företaga
en operation. För att konstatera, hur en operation lämpligen skulle appliceras
och om den överhuvud taget kunde företagas, var det nödvändigt att göra en
röntgenundersökning. För att denna röntgenundersökning skulle kunna utföras
erfordrades injektion av en reaktionsvätska. När barnet infördes för att få denna
injektion, började det att skrika vilt, såsom mycket naturligt är att även
normala barn göra, redan när de komma i en främmande omgivning och än mera
när det är fråga om ett ingrepp. Injektionen skulle företagas i en åder på
halsen, och i och för sig var det ingen olycka att barnet skrek, ty därigenom
utvidgades ådern, och det skulle under sådana förhållanden gå lättare att verkställ^
injektionen. Barnet gjorde emellertid så mycket motstånd, att det var
omöjligt att verkställa injektionen, och man fick skicka barnet tillbaka till
Kronprisessan Lovisas vårdanstalt. Man kan möjligen säga, att det skulle kunnat
ske en bedövning av barnet före injektionen, men det brukar man för det
första inte göra, och för det andra lär det ha kunnat inverka menligt på själva
utfallet av injektionen.

Detta skedde på karolinska sjukhusets röntgenavdelning, en avdelning där
man ju sällan har patienter, som äro utsatta för någon smärtsam behandling,
och framför allt är mycket ovan vid barn. Barnets skrik hade nu hörts av en
fotograf på sjukhuset, vilken hade upprörts i sitt sinne över den plågsamma
behandling, som hon trodde barnet vara utsatt för. Denna händelse hade sedan
också föranlett en anmälan från fotografens sida till justitiekanslern. I denna
anmälan förekom en hel del överdrifter. Det påstods t. ex. att man hade hållit
på med barnet i två timmar, då man i själva verket, inklusive av- och påklädning,
hållit på i en timme och tio minuter. Behandlingen vidtogs ju inte för att
skada barnet, utan tvärtom för att kunna rädda dess liv, och barnets moder
lärer sedermera hava förklarat, att hon ansåg, att man om möjligt borde göra
ett, försök till. Justitiekanslern har också, efter inhämtande av yttranden från
olika håll, nu lämnat denna anmälan utan åtgärd.

Man borde ha dragit sig för att, innan man visste någonting om justitiekanslersämbetets
ställning till saken, ta upp ett fall som detta i en interpella -

Nr 16.

Onsdagen den 16 april 1947.

Ang. inträffade olycksfall vid sjukvårdsinrättningar. (Forts.)
tion. Allt som skrives om våra sjukhusförhållanden, är ju mycket känsligt,
och allmänheten fäster mycket stort avseende vid de uppgifter som lämnas. Så
mycket större anledning är det då att den, som fått reda på något fall, verkligen
sätter sig i förbindelse med den andra parten, d. v. s. i detta fall vederbörande
läkare eller anstaltsstyrelse innan han upptager frågan till behandling
i offentlig debatt. Det är en kutym, som i stort sett har iakttagis av pressen,
tyvärr dock på sista tiden inte alldeles undantagslöst. De undantag som förekommit
tror jag ha berott på ovana vid yrket hos vederbörande journalist.

Hör man sig för i denna ordning reduceras ofta proportionerna betydligt,
och man undgår att göra den skada, som uppstår, när man ger spridning åt
rykten, som sakna fog.

Herr Lundgren: Herr talman! Utöver vad herr statsrådet anfört i sitt svar
på interpellantens fråga finns kanske icke mycket att tillägga. För mig såsom
läkare och särskilt lasarettsläkare kan det dock vara motiverat att i
denna fråga säga några ord.

Det är självklart att vi läkare äro tacksamma för all kritik, som riktas mot
vårt arbete. Yi äro val medvetna om och tillräckligt naturvetenskapligt skolade
för att inse att vårt handlande liksom all annan mänsklig verksamhet är
behäftat och alltid kommer att ,vara behäftat med brister. Förutsättningen för
att en kritik skall vara till full nytta är emellertid, att den i allo är vederhäftig,
och i detta avseende måste jag tyvärr rikta vissa erinringar mot den
ärade interpellantens framställning.

Jag har icke haft tillgång till den bilaga, som enligt interpellantens uppgift
åtföljer interpellationen och som statsrådet Mossberg har talat om, och
jag kan därför icke beröra de i denna bilaga upptagna beklagliga olycksfallen.
Vad jag närmast fäst mig vid och som jag med några ord vill belysa är interpellantens
uttalande om narkosdödsfall.

Interpellanten säger i sin interpellation: »I en av våra veckotidningar framhåller
med. kand. Bertil Björklund i en artikel under rubriken ''Livsfarligt bli
bedövad?’ bl. a.: ''Det framgår av statistik från två sjukhus i Stockholm, att
en betydande minskning av antalet döda vid operationer inträffat.i och med
anställandet av specialutbildad narkosläkare. Under två treårsperioder, mellan
vilka anställningen skett, sjönk dödligheten vid operationer med ca 40 procent.
Utan att överdriva vågar man påstå, att narkosläkaren till stor del bidragit
till detta.’»

Om man något litet granskar detta uttalande, inser man utan vidare, hur
orimligt det är. Vid all narkos finnas vissa risker. Enligt olika statistiker
torde riskerna, alltså antalet dödsfall beroende på narkos, vid allmän narkos
f. n. kunna sättas till 1:10 000—1: 20 000, och dessa risker hava icke minst
på de senare åren oavbrutet minskat. Uppgiften i det av interpellanten anförda
citatet om en betydande minskning av antalet döda vid operationer i och med
anställandet av narkosläkare och att denna minskning uppgår till 40 procent
säger givetvis icke något om narkosrisken och saknar även ur annan synpunkt
allt statistiskt värde. Då antalet dödsfall, beroende på narkosen, såsom
jag nyss anförde, för närvarande torde ligga vid värden på 1:10 000—
1:20 000, kan man givetvis icke använda en statistik, som i bästa fall omfattar
,kanske 10 000 fall, för att bedöma narkosrisken. Man måste röra sig med siffror
av helt annan storleksordning för att kunna bevisa någonting.

Vad menas för övrigt med »antalet döda vid operationer»? Är det sådana,
som avlidit på grund av narkosen eller av annan anledning? Risken vid en
operation beror givetvis helt på vilket ingrepp det rör sig om, och man kan

Onsdagen den 16 april 1947.

Nr 16.

Ang. inträffade olycksfall vid sjukvårdsinrättningar. (Forts.)
ju inte slå samman alla operationer och säga att risken är den eller den.
Av interpellantens egna reflexioner får man det intrycket, att det är fråga
om narkos dödsfall. Man måste komma ihåg att varje operativt ingrepp innebär
vissa risker, som den sjuke och hans anhöriga måste ha klart för sig.
Av dessa risker är narkosrisken kanske den minsta, och den har oavlåtligt
minskat och kommer säkerligen även att göra det i framtiden alltefter vetenskapens
utveckling.

Man måste se en del tidningsnttalanden i denna fråga från den synpunkten,
att det just nu drives en viss agitation för anställande av narkosläkare vid
våra sjukhus. För att intressera huvudmännen och statsmakterna för denna
fråga ha tyvärr vissa läkare använt överord, som nog vållat en hel del missförstånd.
Det är givetvis önskvärt att narkosläkare anställas vid sjukvårdsinrättningarna,
och det är ur den för sjukvården ansvarige läkarens synpunkt
självfallet endast till fördel, om sådana läkare anställas. Han slipper då ansvaret
och bekymret för narkosen. Men man måste komma ihåg, att det inom
överskådlig tid kan i bästa fall anställas narkosläkare endast på våra centrallasarett
och att även i framtiden en mycket stor operativ verksamhet måste
bedrivas även på sjukvårdsinrättningar som sakna narkosläkare.

Slutligen måste man komma ihåg, vilket också herr statsrådet Mossberg
framhöll, att antalet olycksfall på våra sjukvårdsinrättningar ingalunda ökat
på sista åren. Det är endast det förhållandet, att enligt den av herr statsrådet
citerade kungörelsen av 1937 anmälningsskyldighet föreligger för »skada eller
sjukdom av allvarlig art», som inträffat vid sjukvårdsinrättningar, som gör
att dessa händelser komma till allmän kännedom genom att anmälan i regel
publiceras i tidningar och vanligen under stora rubriker. Därtill kommer att
läkarna, för att vara på den säkra sidan, i regel anmäla även fall, beträffande
vilka det är mycket tvivelaktigt, om anmälningsskyldighet föreligger. De
utgå från att det är säkrare att anmäla än att låta bli att anmäla. Man måste
ha klart för sig detta, när man bedömer dessa förhållanden.

Herr Björck: Herr talman! Jag förstår, att herr Wistrand såsom ordförande
i direktionen för karolinska sjukhuset känner sig illa berörd över den anmälan
om vissa förhållanden på detta sjukhus, som gjorts till justitiekanslern.

De^ meddelanden om denna sak. som varit synliga i pressen, ha, så vitt jag
vet, återgivits i samtliga stockholmstidningar och ha inte dementerats. Om
det förhåller sig så, som herr Wistrand säger, förvånar det mig att inte någon
dementi har varit synlig i tidningarna. Jag har hittills inte heller sett justitiekanslerns
uttalande i saken, man väntar ju att detta skall offentliggöras. Det
är möjligt, att justitiekanslern inte finner anledning att ingripa i detta fall,
men jag förvånar mig som sagt över att någon dementi på de i tidningarna
återgivna uppgifterna inte har synts till.

Det är emellertid inte endast dessa uppgifter i pressen som föranlett mig
att framställa interpellationen. Jag har sedan ett halvt år tillbaka studerat
de tidskrifter, som utges av läkarnas och sjuksköterskornas organisationer.
Där ha redogörelser för dessa fall lämnats. Såväl läkarna som sjuksköterskorna
ha en s. k. ansvarighetsnämnd, som behandlar sådana fall, och det är rätt
intressant att se, att vid åtskilliga tillfällen förekommit delade meningaT
om var ansvaret skulle läggas.

Herr Lundgren synes ha skrivit sitt anförande, innan han fått kännedom
om innehållet i interpellationssvaret. Medicinalstyrelsen synes ha en annan
uppfattning i fråga om narkosläkarna än den, som herr Lundgren här gav

Nr 16.

Onsdagen den 16 april 1947.

Ang. inträffade olycksfall vid sjukvårdsinrättningar. (Forts.)
uttryck åt. Jag har citerat en medicine kandidat, och jag ansåg att han var
kapabel och tillräckligt vederhäftig att bedöma diessa frågor. I samma veckotidning,
där hans artikel blivit införd, bär också överläkaren vid karolinska
sjukhuset, den kände narkosspecialisten doktor Gordh sagt ungefär detsamma:
om »narkosläkaren-operatören kan sin sak, äro riskerna vid narkosen mycket
små». Jag vill emellertid fästa kammarens och särskilt herr Lundgrens uppmärksamhet
på en passus i interpellationssvaret. Herr statsrådet säger där:
»Att de med ett operativt ingrepp förenade riskerna minskas, då sövningen
handhaves av en på området specialutbildad läkare, vitsordas allmänt av de
medicinska, myndigheterna. Det är därför önskvärt, att narkosläkare i allt vidare,
utsträckning anställas på de större sjukhusen.»

Min interpellation föranleddes emellertid inte i första hand av det fall, som
här har diskuterats, utan av tvenne händelser i mitt eget län, som rätt mycket
ha upprört allmänheten. I ena fallet blev det rättegång, och vederbörande
sjuksköterska ådömdes straff. Hon var synnerligen upprörd och lämnade sin
befattning, men hon erkände, att hon inte varit tillräckligt noggrann, när
hon hämtat fram den injektions vätska, som föranledde en ung flickas död
genom felaktig behandling. Det andra fallet inträffade vid ett annat sjukhus
inom Älvsborgs län och är för närvarande föremål för utredning.

Statistiskt sett synes dödsfallsrisken vara ganska ringa, det erkännes gärna,
men för de familjer, som drabbas, är detta i alla fall en mycket allvarlig
sak. Vid ett av vara större lasarett hände det nyligen, att en tolvårig frisk
och stark pojke, som sökt vård för en rätt lindrig skada, avled på operationsbordet.
Man får inte förvåna sig över om de anhöriga i ett sådant fall framställa
frågor och göra anmärkningar.

Jag har som sagt under åtskilliga månader försökt att kritiskt granska en hel
del olycksfall av detta slag, och jag har därvid, kan jag säga, fått hjälp från
sjuksköterskornas .organisationer. Jag har visst inte godtagit allt som stått i
tidningarna, utan i^ främsta rummet hämtat mina uppgifter ur Svensk läkartidnings
båda sista årgångar samt Svensk sjukskötersketidning.

Herr Lundgren: Herr talman! Herr Björck har nog något missförstått mitt
yttrande. Jag framhöll, att det givetvis är en stor fördel för ett sjukhus,
om man kan anställa en narkosläkare. Jag bär själv varit med om att ta
initiativ till att vi skola få en narkosläkare vid det sjukhus, där jag arbetar.
Men jag betonade samtidigt, att det kanske icke är möjligt att inom överskådlig
tid få narkosläkare ens till våra centrallasarett och att man på många,
många håll även i framtiden måste utöva en omfattande operativ verksamhet
utan narkosläkare.

Herr statsrådet Mossberg avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 214, angående godkännande av en mellan Sverige och Danmark träffad
överenskommelse rörande det svensk-danska varuutbytet;

nr 215, angående anslag till avsättning till försäkringsinspektionens fond;
samt

nr 216, angående anslag till kostnader för ritningar m. m. till en ny statsisbrytare.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj :ts proposition
nr 211, med förslag till byggnadsstadga.

Onsdagen den 16 april 1947.

Nr 16.

Föredrogos ånyo konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 10, i anledning av väckt motion angående förbud för landets tidningar
att i sina rättegångsreportage införa bilder av brottslingar m. m.;

nr 11, i anledning av väckt motion angående skyldighet för ordförande i
valnämnd att i vissa fall insända ansökningar om utdrag ur röstlängd till länsstyrelsen;
samt

nr 12, i anledning av väckt motion om municipalfullmäktigevalens sammanförande
med landstingsmanna- och kommunalfullmäktigevalen till en förrättning.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under femte huvudtiteln
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1947/48, såvitt avser anslagen inom det nya socialdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten 1.

Lades till handlingarna.

Punkterna 2—20.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 21.

Lades till handlingarna.

Punkterna 22 och 23.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 24.

Lades till handlingarna.

Punkterna 25—30.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 31.

Lades till handlingarna.

Punkterna 32—45.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 46.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen att till Fria resor för barn för budgetåret
1947/48 anvisa ett förslagsanslag av 4 000 000 kronor.

I kungörelsen den 31 maj 1946, nr 234, angående avgiftsfria resor för barn
och husmödrar m. fl., hade såsom förutsättning för rätt till sådan resa angivits
antingen att familjens till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt beskattningsbara
belopp och dess skattepliktiga förmögenhet icke överstege 2 500 respektive
20 000 kronor eller att det beskattningsbara beloppet icke överstege 500
kronor, varvid hänsyn icke skulle tagas till den skattepliktiga förmögenheten.

Anslag till
fria resor
för barn.

Nr 16.

Onsdagen den 16 april 1947.

Anslag till fria resor för barn. (Forts.)

I samband med Kungl. Maj:ts förevarande förslag hade utskottet till behandling
förehaft två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren
av fru Svenson och herr Wahlund (1:72) och den andra inom andra
kammaren av herr Andersson i Dunker m. fl. (II: 137), i vilka hemställts, att
riksdagen måtte besluta slopa nu gällande förmögenhetsgräns för rätt till fria
resor för barn och husmödrar.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte

a) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag till Fria resor för barn för budgetåret
1947/48 anvisa ett förslagsanslag av 4 000 000 kronor,

b) besluta avslå motionerna I: 72 och II: 137.

Reservation hade avgivits av herrar Gränebo, Heiding, Rubbestad och Pettersson
i Dahl, vilka ansett, att utskottets yttrande bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte

a) med--- — 4 000 000 kronor,

b) med bifall till motionerna 1:72 och 11:137 besluta, att vad som stadgats
om särskild förmögenhetsgräns för rätt till fria resor för barn och -husmödrar
skulle upphöra att gälla.

Fru Svenson: Herr talman! Herr Wahlund och jag ha under denna punkt
väckt en motion angående förmögenhetsgränsens slopande när det gäller fria
semesterresor för husmödrar till enskilda hem. Statsutskottet har avstyrkt
motionen och som motivering hänvisat till de väntade reformerna i skattelagstiftningen.
Detta anser inte jag vara någon bärkraftig motivering. _

Det kan inte råda någon tvekan om att förmögenhetsgränsen innebär en
orättvisa mot stora massor av landets husmödrar, främst då husmödrarna i
jordbrukarhemmen. Åtskilliga jordbrukarfamiljer, vilkas beskattningsbara belopp
understiger 2 500 kronor, utestängas på grund av förmögenhetsspärren
från rätten till fria semesterresor för husmödrar. Man kan, såsom vi i motionen
framhållit, icke gärna göra gällande att innehavet av förmögenhet innebär
eu så god ekonomisk ställning, att rätten till dessa fria resor skall mistas. Det
förhåller sig så, att för att driva ett jordbruk fordras ett visst kapital. Detta
är en oundgänglig förutsättning. Utöver detta är det ofta mycket svårt att
skaffa kontanta medel för sådana ändamål som till exempel semesterresor.

En lanthusmoders lott är inte lätt och mången gång inte heller avundsvärd.
Hennes arbetsdag är lång och mödosam. Hon får inte vara nogräknad med timmar,
utan måste alltid vara på sin post. Dagarna bli många gånger enahanda.
Det är ingen större skillnad evad det gäller helg eller socken. Denna lanthusmoders
lott är så uppenbar och så allmänt känd, att man knappast behöver påpeka
saken. Den bär också syn för sägen: de unga flickorna se sin mors lott,
och mången flicka drar sig för att träda i hennes fotspår. Detta har också utövat
en menlig inverkan på befolkningens fördelning på kön både i städerna
och på landsbygden.

Vi avse med vår motion, att fri semesterresa genom statens försorg skall beredas
sådana husmödrar som av ekonomiska skäl annars inte ha möjlighet att
företaga någon semesterresa. Det finns i vårt land många husmödrar, som, på
grund av att de ekonomiska förhållandena lagt hinder i vägen, aldrig ha fått
tillfälle att återse sin hembygd, sedan den dag de lämnade densamma, eller
haft möjlighet att besöka sina vuxna barn, som kanske blivit bosatta långt bort
från föräldrahemmet. Det finns också många husmödrar, som äro i rätt stort
behov av miljöombyte, ehuru ekonomien lägger hinder i vägen härför.

Redan dessa små påpekanden borde, tycker jag, göra det klart för alla, att

Onsdagen den 10 april 1947.

Nr 16.

Anslag. till fria resor för barn. (Forts.)
det inte på något sätt är orimligt begärt, att man genom att borttaga förmöpenhetsspärren
i fråga om de fria semesterresorna för busmödrar till enskilda
hem skall ge dessa husmödrar en liten rättvis uppmuntran i vardagens grå och
enahanda.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Mannerskantz: Den ärade talarinnans lovsång till lanthusmödrarna kan
man naturligtvis inte motsäga, även om jag för min del nog tycker, att det
kan vara ganska riktigt som det stod härom dagen i Jordbrukarnas föreningsblad,
att lanthusmödrarna visserligen ofta ha längre arbetstid och kanske litet
tyngre arbete än andra, men att de i alla fall ha en trivsammare miljö än —
som det stod beskrivet i föreningshladet — husmödrar i städerna, som måste
sitta i små kyffen, som inte ha någon möjlighet att släppa ut barnen, som inte
ha någonstans att hänga sina kläder eller sätta in sina matvaror, som överhuvud
taget ha det trängre och besvärligare och tristare i sin omgivning än
en lantbrukarhustru, vilken dock kan släppa ut barnen på gården och oftast
har bättre utrymmen o. s. v.

Men jag skall inte upptaga någon som helst diskussion om detta, ty dagens
ärende rör inte den saken. Här är det ju närmast fråga om att barnavårdsnämnd
skall få rättighet att utbetala reseersättning för barn och deras vårdare till
semestervistelse för barnen. Det är en annan synpunkt man får lägga på denna
fråga, nämligen att riksdagen och statsmakterna inte böra fatta nya och
ändrade beslut hur som helst. I fjol ändrades bestämmelserna bland annat på
så sätt, att förmögenhetsgränsen höjdes till det dubbla, från 10 000 kronor upp
till 20 000 kronor. Till nästa år komma de beskattningsbara beloppen sannolikt
inte att bli jämförbara med de nuvarande beskattningsbara beloppen, eftersom
ortsavdragen torde komma att höjas. Man kan med ganska stor säkerhet
utgå ifrån att så kommer att ske.

Det skulle inte stå i god överensstämmelse med statsutskottets sätt att betrakta
frågorna, om statsutskottet under sådana förhållanden förordade en
ändring av bestämmelserna även i år. Dessutom finns ju det korrektivet, att om
någon — således även en jordbrukare -—■ med en förmögenhet på över 20 000
kronor, sedan skulderna avdragits, har en mycket låg inkomst, så att det beskattningsbara
beloppet inte överstiger 500 kronor, så får familjen detta bidrag
utan hinder av förmögenhetsgränsen.

Med hänsyn till detta korrektiv, med hänsyn till att man inte varje år kan
göra ändringar bara därför att det kommer en motion och även med tanke på
att det ändå nästa år måste bli ändrade bestämmelser, tycker jag det skulle
vara orimligt, om kammaren i dag följde reservanternas hemställan.

Sedan är det en annan sak, huruvida man skall koppla in frågan om husmödrarnas
förhållanden just på denna punkt i femte huvudtiteln. Jag är för
min del inte övertygad om att detta är rätta stället att göra det.

På grund av vad jag nu anfört ber jag, herr talman, att få yrka bifall till
statsutskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet i den under
behandling varande punkten hemställt samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 47—53.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 16.

Onsdagen den 16 april 1947.

Punkterna 5A och 55.
Lades till handlingarna.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 45, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående bestridande av
vissa haverikostnader;

nr 46, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående vissa frågor om
befrielse från ersättningsskyldighet;

nr 47, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag till bidrag till avlöning åt landsantikvarier jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 48, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till avlöningar vid läroanstalterna för blinda m. m.;

nr 49, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för kontrollen
över sparbankerna;

nr 50, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dyrtidstillägg å
vissa livräntor m. m. i anledning av olycksfall eller yrkessjukdom; samt

nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rundradion i Sverige
jämte i ämnet väckta motioner.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden:

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående pension åt vissa
biträden å häradsskrivarkontor;

nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående pensionsrätt för
tillsyningsmannen E. H. Hansson m. m., jämte en i ämnet väckt motion;

nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
fortsatt giltighet av valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350); samt

nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
fortsatt giltighet av lagen den 15 december 1939 (nr 850) angående rätt för
Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande nr 29, angående verkställd granskning
av riksbankens och riksgäldskontorets styrelse och förvaltning.

Förevarande utlåtande var avfattat i fyra särskilda punkter, betecknade med
1, 3, 4 och 5.

På framställning av herr talmannen beslöts att utlåtandet skulle företagas
till avgörande punktvis.

Ang. utvecklingen
på
kredit- och
valutamarknaderna.

Punkten 1.

Under denna punkt hade utskottet lämnat en redogörelse för vissa av bankofullmäktige
vidtagna åtgärder för reglering av kredit- och valutamarknaderna,
varefter utskottet anfört:

»Fullmäktige delgåvo i december 1946 under hand regeringen sina synpunkter
på utvecklingen på valutamarknaden. I anslutning till en närmare redogörelse
för valutautvecklingen hemställde fullmäktige sedermera i slutet av
januari 1947, likaledes under band, hos regeringen om prövning av möjlig -

Onsdagen den 10 april 1947.

Nr 16.

Ang. utvecklingen på kredit- och valutamarknader na. (Forts.)
heten att inom ramen av gällande regleringar vinna en viss begränsning av
importen och ökning av exportinkomsterna.

Hithörande spörsmål övervägdes vid den konferens mellan regeringen och
ledningen för de olika riksdagspartierna, som regeringen i januari inkallade
för behandling av inflationsfrågan. Då valutautströmningen alltjämt fortsatte
i oförminskad takt — riksbankens behållning av guld och utländska
valutor hade från början av år 1947 till den 4 mars minskats med 475 milj.
kr. till 1 723 milj. kr. — upptogo fullmäktige i skrivelse till Kungl. Maj:t den
13 mars 1947 frågan om de åtgärder, som erfordrades för att förbättra valutaläget,
och förordade därvid en reglering av utrikeshandeln, närmast syftande
till en eliminering av mera umbärlig import, ävensom en ökning av exporten.
G-enom beslut den 15 mars 1947 utfärdade Kungl. Maj :t allmänt importförbud.

Vad i ovan omhandlade ärenden förekommit bär utskottet härigenom velat
för riksdagen anmäla.»

Vid utlåtandet hade reservation anmälts av herr Nordenson, som likväl ej
antytt sin åsikt.

Herr Nordenson: Herr talman! Jag vill först göra ett litet redaktionellt påpekande.
Utskottet bär sammanfattat sina yrkanden i fyra punkter, som äro
numrerade 1 :o, 3 :o, 4 :o och 5 :o. Detta är ett rent förbiseende. De skulle ha
varit numrerade l:o, 2:o, 3:o och 4:o. Jag gör detta påpekande för att framhålla,
att inte någon punkt på något sätt fallit bort.

.När jag anmält en reservation till föreliggande utskottsutlåtande är det
mindre föranlett av vad som star i utlåtandet än vad som inte står där. Under
de senare åren har vid upprepade tillfällen både i bankoutskottet och här
i kammaren gjorts gällande, att diskussionen om penningpolitiken borde knytas
till frågan om sedlarnas guldinlösen och att man borde undvika debatt
härom i samband med dechargen. Vid detta tillfälle, har man menat, borde
endast behandlas frågan huruvida decharge skall beviljas eller ej. Jag kan
för min del inte dela denna uppfattning. Jag finner det tvärtom ganska naturligt
att man, även om man är beredd att bevilja riksbanksfullmäktige
decharge, vid detta tillfälle tar upp till granskning de händelser, som förekommit
under det gångna året, och anknyter de reflexioner, som kunna föranledas
av nksbanksledningens ställningstagande i olika frågor. Det är däremot
naturligt, att de.n senare debatten om penningpolitiken främst kommer att
röra sig om de riktlinjer, som i fortsättningen böra vara vägledande för densamma.
Händelserna under 1946 på det penningpolitiskå området ha ju varit
av den betydelse och säregna art att de väl förtjäna att göras till föremål
för analys och reflexioner.

Den. viktigaste åtgärden under året från riksbanksledningens sida var ju
appreciermgen av kronan. Denna avsåg att förhindra att en prisstegring i utlandet,
särskilt i Amerika, skulle slå. igenom på vår marknad, och till någon
del vanns val detta syfte. Men då prisstegringen fortsatte utomlands och man
dar skyndade sig att i möjligaste mån höja sina priser gentemot oss. blevo
verkningarna inte helt de vi åsyftat. Härtill bidrog som bekant också den
svenska regeringens ingripanden emot allt för höga exportpriser.

Åtgärden stimulerade givetvis importen, och därigenom uppstod en mycket
stark påfrestning på vår valutareserv. Utvecklingen blev så pass allvarlig
att fullmäktige i december förra året — närmare bestämt den 19 — ansågo sig
genom sin ordförande böra fästa regeringens uppmärksamhet vid det uppkomna
läget, dock utan att påkalla direkta åtgärder. Anspråken på valuta
iortsatte i oförminskad grad in på det nya året, och i slutet av januari fram -

Nr 16.

Onsdagen den 16 april 1947.

Ang. utvecklingen på kredit- och valutamarknaderna. (Forts.)
lade fullmäktige i skrivelse till regeringen sina synpunkter på läget men
nöjde sig med att påkalla åtgärder inom ramen av gällande regleringar.

Först i medio av mars i år påkallade fullmäktige i skrivelse till regeringen
åtgärder för utrikeshandelns reglering, och regeringens beslut om importreglering
kom som bekant den 15 mars.

Ett annat område, där läget undergick en väsentlig förändring under 1946,
var penningmarknaden. De starkt ökade anspråken på likvida medel, som
ställdes från näringslivets sida för att kunna ombesörja import av råvaror och
andra nödvändiga varor, föranledde en avsevärd nedgång i bankernas likviditet.
Bankerna realiserade då i stor utsträckning obligationer och skattkammarväxlar,
som upptogos av riksbanken. Bankens innehav av obligationer
ökade kraftigt särskilt mot slutet av året 1946, och ökningen fortsatte in på
år 1947. Utvecklingen blev ju sådan, att en räntestegring kunde ifrågasättas,
och i känslan härav blevo utbuden av långsiktiga obligationer mycket
kraftiga från obligationsinnehavarnas sida. Fullmäktige avvisade emellertid
tanken på en räntestegring men köpte upp obligationer i stor utsträckning och
höllo kursen uppe på de långsiktiga treprocentsobligationerna vid omkring
99 3/4 procent.

Beträffande alla dessa förhållanden har nu utskottet begränsat sig till att
ge en relation av händelseutvecklingen men har inte anknutit några som helst
reflexioner därtill. Detta synes mig icke vara fullt tillfredsställande. Jag anser
att, när så pass stora händelser ha ägt rum på penningmarknaden, det vore
angeläget att utskottet i nå von mån gåve uttryck för sitt gillande eller ogillande
av riksbankens ställningstaganden. Ett sådant utlåtande skulle ju ha
den betydelsen att kunna vara vägledande för riksbanksledningen i fortsättningen.

Men jag skulle även vilja göra en anmärkning emot den framställning av
förhållandena, som utskottet lämnat.

Beträffande penningmarknaden framhåller utskottet: »Den stabilitet i ränteläget,
som rådde under det gångna året, vanns således väsentligen tack vare
riksbankens aktiva ingrepp i kursreglerande syfte.» Utskottet fortsätter emellertid:
»Genom sin kreditmarknadspolitik medverkade riksbanken sålunda till
att upprätthålla balansen på kapital- och penningmarknaderna.»

Det är en karakteristik av förhållandena som jag för min del inte kan riktigt
instämma i. Förhållandet är väl det att den stabilitet, som åstadkoms, var en
stabilitet i obligationskursen men knappast en stabilitet mellan utbud och efterfrågan
på obligationsmaterialet från allmänhetens sida, och det är väl det som
är innebörden i en stabilitet på kapitalmarknaden. En sådan jämvikt skulle i
detta fall ha inträtt endast om man hade låtit obligationskurserna utveckla sig
självständigt, i vilket fall de givetvis hade sjunkit.

Frågan är då, om det kan anses vara riktigt att riksbanken här ingrep och
stödde kursen. Det har på senare tid ofta talats om att riksbanken borde genom
operationer på marknaden undvika täta och tvära kastningar och fluktuationer
på kurserna, och därom ha nog i stort sett meningarna varit ense. Men härav
följer icke utan vidare, att kursen i alla lägen skall hållas uppe. Om ändringarna
på penningmarknaden äro av mera djupgående art och betingas av verkliga förskjutningar
i penningbehovet, så kan den riktiga åtgärden vara att bromsa denna
efterfrågan på likvida medel genom att göra pengarna dyrare, nämligen genom
att höja räntan.

Yi få i detta sammanhang inte heller glömma, att de stora obligationsköp, som
riksbanken vidtagit för att hålla kursen uppe, innebära en ökad spridning av
betalningsmedel och därmed också ett ökat inflationstryck.

Vad man nu enligt min mening vid en granskning av riksbanksledningens

Onsdagen den 16 april 1947.

Nr 16.

Ang. utvecklingen på kredit- och valutamarknaderna. (Forts.)
verksamhet under det gångna året kan ifrågasätta är, huruvida ledningen i tillräckligt
god tid observerat de förskjutningar, som ägt rum i valuta- och penninghänseende,
och i god tid och tillräcklig omfattning vidtagit därav påkallade
åtgärder?

Vad valutatillgången beträffar visade rapporterna ett starkt utflöde omedelbart
efter apprecieringen, vilket givetvis var att vänta. Mera anmärkningsvärt
var att denna utströmning fortsatte även in på sista kvartalet. Härvid är att
märka, att valutatillgången som regel brukar öka vid denna tidpunkt på grund
av att likvider inflyta för sommarens skeppningar. Även en mindre nedgång i
valutareserven under denna tid på året är därför ägnad att väcka uppmärksamhet.
Men det var först den 19 december som riksbanksledningen framlade sina
synpunkter på läget för regeringen utan att påkalla åtgärder — det var ju som
j-ag nämnde först i mars månad som direkta åtgärder påyrkades.

Även om man beaktar de svårigheter, som föreligga vid bedömandet av hithörande
frågor, och vikten av att man inte vidtager större ingripanden än som
äro nödvändiga, kan jag icke underlåta den reflexion, att fullmäktige haft anledning
att tidigare och kraftigare framföra sina bekymmer över utvecklingen på
valutamarknaden och ifrågasätta ingripanden.

Om vi gå till penningmarknaden, var ju utvecklingen sådan, som jag nämnde
nyss, att en .räntestegring kunde anses ha skäl för sig. Frågan var också föremål
för behandling i fullmäktige under december månad. En av fullmäktiges medlemmar
påyrkade en mindre räntestegring, men majoriteten avvisade denna
tankegång.

Nu är det klart att skäl kunna anföras både för och emot en räntestegring.
Men jag vill erinra om att den klassiska penningpolitikens regler i varje fall i
ett läge som detta tala för en stegring. F)et förefaller att man från riksbanksledningens
sida denna, gång liksom också vid tidigare tillfällen, då det gällt att
bedöma räntan, låtit sig ledas av de återverkningar på vissa speciella områden
av samhällsekonomien, som dessa ränteändringar kunde medföra. Fullmäktige
synas varit alltför benägna att anlägga kortsiktiga och detaljbetonade synpunkter
vid sitt ställningstagande. Ståndpunkter och åtgärder ha bestämts av den
Utveckling, som ur vissa speciella ofta rent politiska synpunkter ansetts önskvärd.

penningpolitiska problemen i vårt land legat i mycket hög
grad vid sidan av de partipolitiska spörsmålen, och riksbanken har följaktligen
haft möjlighet att oberoende av de politiska växlingarna föra en självständig politik.
Ju mer de ekonomiska problemen kommit att dominera politiken och
blivit partipolitiska stridsfrågor, desto svårare blir det för riksbanken att hålla
en självständig och oberoende kurs. Samtidigt blir det desto angelägnare att
vissa principiella och långsiktiga riktlinjer verkligen hävdas gentemot Äe dagspohtiska
önskemålen. Vårt penningväsende får ju icke bli en lekboll i de
politiska intressestriderna.

Genom att till fullmäktige utses framskjutna och ofta mycket aktivt arbetande
representanter från de olika partierna far dagspolitiken numera ett mycket
stort inslag i fullmäktige. Det blir egentligen endast två personer inom denna
krets, som kunna väntas stå utanför politiken, nämligen riksbankschefen och
den av Kungl. Maj:t utsedde ordföranden.

Ansvaret för att mera långsiktiga och principiella synpunkter på penningpolitiken
verkligen bli hävdade faller därför i särskilt hög grad på innehavarna
av dessa ämbeten. Alla de uttalanden, som såviil den nuvarande riksbankschefen
som den nuvarande ordföranden för fullmäktige i olika sammanhang ha gjort,
ha givit mig en bestämd känsla att do bada äro starkt medvetna om sitt ansvar
härvidlag och att de båda äro uppfyllda av en bestämd önskan att i möjligaste

Nr 16.

Onsdagen den 16 april 1947.

Ang. utvecklingen på kredit- och valutamarknaderna. (Forts.)
mån hålla riksbankspolitiken utanför de partipolitiska striderna. Jag tror inte
man behöver känna någon tvekan om deras intentioner härvidlag. Vad riksbankschefen
beträffar ha ju omständigheterna gjort att det löpande arbetet kommit
att lägga en utomordentligt stor börda på hans axlar. Jag vill erinra om
de stora och mycket svåra problem, som krigstiden skapat, och jag vill också påminna
om att den år 1933 inrättade vice riksbankschefsbefattningen har haft
icke mindre än fem olika innehavare under denna tid, samtidigt som riksbanken
har undergått en omfattande omorganisation. Det är under sådana omständigheter
ganska naturligt om riksbankschefen i hög grad tagits i anspråk av det
inre, löpande arbetet och endast i begränsad omfattning kunnat lägga sig ombord
med de stora och långsiktiga problemen. Ansvaret för dessa har därför
kommit att främst vila på fullmäktiges ordförande.

Det har också varit eu ganska naturlig utveckling med hänsyn till den nuvarande
ordförandens utomordentliga teoretiska kvalifikationer för uppdraget.
Men ordföranden har också under många år beklätt en ledande post i det departement,
som dirigerar vår allmänna ekonomiska politik, och han kvarstår alltjämt
såsom regeringens finansiella, expert. Det är härigenom som jag tror att en ganska
allvarlig svårighet uppkommer.

Vår ekonomiska politik är numera starkt partipolitiskt betonad. De skarpaste
motsättningarna i vårt politiska liv äro ju för handen just på det ekonomiska området.
Under samlingsregeringen har det trots detta lyckats oss att uppställa ett
penningpolitiskt program, som alla parter kunnat ena sig om och som för övrigt
till väsentlig del utformats av riksbanken.

Detta program har emellertid numera i väsentliga punkter frångåtts av den
för vår ekonomiska politik närmast ansvarige regeringsledamoten. Härigenom
har en ganska säregen och ömtålig situation uppkommit. Vill fullmäktiges ordförande
hävda det penningpolitiska programmet, kommer han i motsättning till
den dirigerande kraften i vårt ekonomiska liv, och vill han följa de politiska
signalerna, måste han i viktiga delar offra det av alla antagna penningpolitiska
programmet.

På grund av sin ämbets ställning har ordföranden också under de gångna
åren haft att utforma och motivera en rad vittgående ingripanden, som inte
bara föranletts av krigsförhållanden utan även betingats av vår finansministers
mycket starkt etatistiska samhällsuppfattning, och på sistone har det också
fallit på ordförandens lott att utforma de förslag till uttalanden, som inflationskonferensen
diskuterat men som ju inte ledde till någon enighet.

Vi känna alla den svenska ämbetsmannens lojala ambition att giva en skicklig
och övertygande utformning åt de idéer, som blivit honom förelagda, men
jag tror att det finns en viss risk för att han därvid understundom övergår från
utformare av idéerna till att bli en försvarare av dessa idéer. Vad som synes
mig alldeles säkert är, att en dylik verksamhet måste mycket starkt avtrubba
vederbörandes förmåga att kraftigt och effektivt hävda motsatta synpunkter.

Till undvikande av missförstånd vill jag, herr talman, ännu en gång understryka
min övertygelse om ordförandens goda vilja att på ett självständigt sätt
förvalta sitt uppdrag, men jag tror, att han överskattar möjligheterna att gå
den balansgång, som omständigheterna ha ställt honom inför. Jag tror att den
dubbelställning han intager knappast är i längden hållbar. Det går inte att på
en gång vara den opolitiska penningpolitikens Floridor och den ekonomiska
partipolitikens Célestin.

Det har tidigare bland annat från bankoutskottets sida uttalats önskvärdheten
av en koordination av vår ekonomiska politik och ett samarbete mellan
olika organ, som behandla för penningpolitiken betydelsefulla problem. Särskilt
har framhållits vikten av att det upprätthålles en kontakt mellan riks -

Onsdagen den 16 april 1947.

Nr 16.

Ang. utvecklingen på kredit, och valutamarknaderna. (Forts.)
banksfullmäktige, riksgälds fullmäktige och finansdepartementet. Men detta
samarbete får icke vara sådant att riksbanken och riksgälden i allt väsentligt
anpassa sig till de riktlinjer, som från politiskt håll utstakas. Dessa institutioner
ha uppgifter att fylla och principer att försvara, som inte få skjutas åt
sidan och som måste komma till klart uttryck. Vi få icke komma till en av
finansdepartementet dominerad riksbankspolitik.

Jag vill erinra om att liknande synpunkter ha kommit till uttryck under
inflationsdebatten här i båda kamrarna för omkring en månad sedan, men
jag har det oaktat inte velat försumma att använda detta tillfälle för att ännu
en gång understryka dem.

Jag bär, herr talman, i detta sammanhang självfallet inget särskilt yrkande
att framställa.

Herr Björnsson: Herr talman! Om jag dömer efter fördelningen av den tid,
som herr Nordenson ägnade åt olika delar av sitt anförande, kommer jag till
den slutsatsen, ^att han lade huvudvikten vid den sista delen av sitt anförande,
vari han påtalade det olämpliga i att riksbanksfullmäktige såsom ordförande
hade en person, som samtidigt beklädde en hög befattning inom finansdepartementet,
och han menade, att det därigenom skulle bil omöjligt för denne
att hävda en mening, som han kunde ha som penningpolitiker men som han
inte skulle finna rimlig som partipolitiker.

Detta är en sak, som närmast angår regeringen och som jag skall lämna
därhän. Jag vill emellertid bara säga, att personligen har jag inte funnit att
vår ordförande på något sätt varit slav under partipolitiska dogmer, då han
verkat som ordförande, men jag medger naturligtvis, att jag inte är så ojävig,
att jag kan begära att detta mitt omdöme skall bli trott. Det skulle vara mycket
lämpligare, om någon representant inom fullmäktige för herr Nordensons
egna meningsfränder^ ville bekräfta eller jäva den mening jag här har uttalat
— det fmns ju i varje fall en sådan representant här i kammaren och man kan
väl räkna även en annan, nämligen herr Gränebo, som representant för borgerligheten,
och de kunna tvivelsutan ha större förutsättningar än jag att från borgerlig
synpunkt bedöma vår ordförandes inställning i partipolitiska frågor.

Jag tror att herr Nordenson karakteriserade honom rätt, då han omnämnde
honom som en mycket förnämlig typ för en svensk ämbetsman sådan denne
är, da han är som bäst. Jag fick emellertid den uppfattningen, att herr Nordenson
menade, att sådan hade han varit, och han skulle sålunda ha förstörts
Det är detta, som jag vill bestrida, men jag skall inte längre uppehålla mig vid
den saken.

Däremot intresserar det mig att gå in på det uttalande av herr Nordenson,
som rorde fullmäktiges ställningstagande, i den mån detta har kommit till
uttryck i bankoutskottets utlåtande. Herr Nordenson klagade över att bankoutskottet
in te velat ge sig in på att göra några reflexioner; det hade endast
refererat vad som har förekommit och gett en bild av den penningpolitiska
utvecklingen och kreditutvecklingen. Såvitt jag kan förstå, menade herr Nordenson,
att fullmäktige hade låtit komma sig till last två underlåtenhetssynder,
dels att icke höja räntan och dels att inte tillräckligt tidigt påminna regeringen
om valutautflödets kritiska storlek.

Jag skall då först be att få säga några ord i fråga om räntan. Enligt den
klassiska penningpolitikens regler skulle vi naturligtvis samtidigt med apipreciermgen
ha höjt räntan för att överhuvud taget minska det rikliga penningomloppet.
Men man kan ju, såsom herr Nordenson åtminstone till hälften har
medgivit, mycket väl anföra goda skäl för att inte höja räntan. Räntan har

Första kammarens protokoll ldhl. Nr JO. o

Nr 16.

Onsdagen den 16 april 1947.

Ang. utvecklingen på kredit- och valutamarknaderna. (Forts.)
nämligen inte numera den betydelse, som den hade, då den klassiska räntepolitiken
utformades, som ju förutsätter bl. a. fria kapitalrörelser olika länder
emellan. Om vi hade höjt räntan och höjt den tillräckligt mycket, skulle ^vi
ju ha kunnat åtminstone räkna på att få till stånd en kapitalinströmning fran
utlandet. Vi hade naturligtvis inte fått låna en enda krona mer från utlandet
genom att höja räntan, men det är kanske möjligt att vi kunnat locka en del
exportörer och deras agenter, som nu lata små ex,portvalutor stanna ute, att
ta hem dem, om vi hade erbjudit dem tillräckligt gynnsamma räntevillkor.
Emellertid får man å andra sidan inte glömma, att även om denna effekt
kunde ha blivit av viss betydelse, skulle en räntehöjning på många andra håll
ha haft en ytterst ödesdiger verkan.

Det är ju inte så, som herr Nordenson sade, att vi tagit sikte pa vissa
mindre betydelsefulla detaljer, då vi avstått från att höja räntan, utan det
var en mycket viktig del av det ekonomiska livet, som vi ha tagit sikte på,
nämligen hela investeringsverksamheten. Det är klart, att om man hade. höjt
räntan tillräckligt mycket, så skulle detta ha bromsat upp den investeringsverksamhet,
som på lång sikt är önskvärd, men absolut inte haft något som
helst inflytande på mera kortfristiga, spekulativa investeringar. Det erkändes
under inflationsdebatten här, att räntan numera är ett mycket farligt penningpolitiskt
vapen att använda, och jag gör mig kanske skyldig till en indiskretion,
då jag talar om att det vid de sammanträden, då jag deltog i antiinflationskonferensen,
som hölls under regeringens ledning, inte var någon,. som
påyrkade en omedelbar räntehöjning såsom ett medel att reglera investeringsverksamheten.
Man resonerade därom, men det vitsordades från nationalekonomiskt
skolat håll och från de experter, som anlitades, att detta medel var ytterst
olämpligt; man skulle bromsa byggnadsverksamheten och för lång tid försvåra
saneringen av detta utomordentligt viktiga område av vårt ekonomiska
liv. Ingen av dem, som där uppträdde, hävdade på allvar, att en ränteförhöjning
skulle ha varit något lämpligt botemedel för att vrida utvecklingen av
vårt ekonomiska liv rätt.

Jag vill säga, att herr Nordenson borde inte bara ha kastat blicken på vad
som hade hänt under denna efterkrigshögkonjunktur utan också gått en smula
tillbaka i tiden och sett efter, hur det var, när vi efter förra världskriget hade
en liknande situation; då prövade man nämligen som botemedel räntehöjningar,
och verkan därav blev efter min uppfattning katastrofal. Jag vill minnas, att
man vid något tillfälle var uppe i en räntesats på 8 procent, och det förbättrade
sannerligen inte läget. Det gjorde det inte lättare för oss att efter kriget
komma ur den depression, som vi då råkat i. Det underlättade ingalunda t. ex.
arbetslöshetspolitiken — tvärtom, tror jag, ökade det svårigheterna i hög grad.

Nu har herr Nordenson gett de fullmäktige, som då sutto, åtminstone, indirekt
betyget, att de inte voro partipolitiskt belastade. Därom vill jag inte
yttra mig. Det är möjligt att de inte voro det. Men jag tror att man kan
konstatera, att de genom att höja räntan på detta fantastiska sätt gjorde ett
större fel än vi ha gjort genom att vi inte ville vara med om att höja räntan.

Den andra punkt, som herr Nordenson här tagit upp och där han kom med
saklig kritik, var den, att fullmäktige icke i tillräckligt god tid varskodde
regeringen om det katastrofala utflödet av våra valutor och reduktionen av
vår guldbehållning, och där skall jag villigt delvis ge honom rätt.

Jag kan medge, att när vi i december konstaterade, att våra valuta tillgångar
minskades i mycket hastig takt, så höjdes röster inom fullmäktige för
att vi omedelbart skulle slå larm så kraftigt vi kunde —- det var från socialdemokratiskt
håll, fastän inte från min sida, det vill jag säga. Majoriteten
var emellertid i varje fall enig om, att de betydande valutatillgångar, vi hade,

Onsdagen den 16 april 1947.

Nr 16.

Ang. utvecklingen på kredit- och valutamarknaderna. (Forts.)
då omslaget skedde — något över 3 miljarder — inte skulle ligga oanvända,
utan att de skulle användas för att befrämja en import, som kunde minska
varuhungern, minska spänningen mellan köpkraft och varutillgång, och vi
ville i varje fall vänta en stund och se. Vi voro fullt på det klara med att den
valutautströmning, som då pågick, var mycket stor, men vi betraktade denna
som en följd av dels en rent säsongmässig företeelse — julhandeln — och dels
av det förhållandet, att våra exportvalutor inte vid denna tidpunkt flöto in
så hastigt som man kunde hoppas att de senare skulle göra. Majoriteten, som
utgjordes, av fullmäktige utom denne socialdemokrat, ansåg, att vi borde vänta
nagon manad för att se, om inte ett omslag skulle inträda. Något sådant kom
tyvärr icke, och det var därav våra beslut från januari och mars härledde sig.

o Vi varskodde regeringen i januari, men vi trodde, att det skulle kunna
gå att ordna upp saken med hjälp av de kristidsregleringar, som kunde åstadkommas,
utan att man skulle behöva tillgripa en så radikal åtgärd som en
importreglering. Jag tror att herr Nordenson är överens med mig om att
en importreglering är en utomordentligt drastisk åtgärd, som man inte skall
ta till, förrän man anser att andra medel inte räcka. Till denna uppfattning,
att åtgärden var behövlig, kommo vi i mars månad, och då lämnade vi in den
skrivelse, som utmynnade i en hemställan om reglering av importen. Jag
delar alltså herr Nordensons mening, att det med hänsyn enbart till våra egna
förhallanden skulle ha varit lyckligare, om vi hade fått denna importreglering
tidigare.

Man kan naturligtvis säga, att den förståelse för denna importreglering, som
trots allt finnes i utlandet nu, när våra valutatillgångar ha sjunkit från 3 5
miljarder till 1,5 miljarder — två miljarder ha alltså flutit ut — kanhända
skulle ha vant mindre, om vi hade tillgripit en sådan åtgärd någon gång i
slutet av förra året, än den är nu, när man verkligen med kalla siffror kan
visa, att vi inte kunna bibehålla vår handelspolitiska rörelsefrihet, om vi
tillåta att våra valutatillgångar minskas ytterligare i samma takt som hittills.

. Jag är glad att herr Nordenson och bankoutskottet medgiva, att den appreciering,
som skedde i mitten av förra året, motsvarade sitt syfte så till vida att
den mildrade den prisstegring, som vi via vår import skulle ha fått från utlandet,
särskilt från Amerika. Vi hade ju där ett exempel, värt att följa, i
Kanada, som ju inte anses misskötet små, affärer, och jag tror icke ätt herr
Nordensons påstående är riktigt, att denna appreciering av vår valuta nämnvärt
ökade vår import. Visserligen blir naturligtvis lusten att köpa större om
importvarorna bli billigare, men jag tror att spänningen mellan köpkraft'' och
varutillgång äi sa stor, att priset i detta fall spelat en fullkomligt underordnad
roll. I varje fall tror jag inte att någon importökning på grund av denna appreciering
har kommit till uttryck i något av våra indices. Det kan kanske för
övrigt vara lämpligt att paminna om att importregleringen knappast börjat
verka ännu, utan att importen alltjämt pågår, då ju alla avslut om import
som gjorts före den tid då beslutet fattades, få fullföljas.

• O™. sedan skulle sluta med ett par mera allmänna reflexioner, skulle
jag först vilja säga, att riksbanksfullmäktige visserligen rent konstitutionellt
ha cn ställning, som gör dem beroende endast av riksdagen, och riksdagens organ
för utövande av sitt inflytande på fullmäktige är ju i första hand bankoutskottet,
men det kan inte hjälpas, att under sådana tider som vi nu leva i
är denna konstitutionella ställning1 inte alls densamma som den är under vanhga
förhållanden. På valutaområdet ha vi ju t. ex. något som heter valutakontoret.
Det är en knstidekommission — jämställd med handclskommissionen
industnkommissionen, livsmedelskommissionen o. s. v._som subordinerar under

Nr 16.

Onsdagen den 16 april 1947.

Ang. utvecklingen på kredit- och valutamarknaderna. (Forts.)

Kungl. Maj:t enligt en lagstiftning som riksdagen har varit med om. Det
således valutakontoret som bestämmer, vilka som skola fa valutor, och fu -mäktige ha i grund och botten endast att bestämma, till vilket pris de skol
få defsa valutor — jag medger visserligen, att även detta ar en mycket stor

och viktig och ansvarsfull befogenhet.

Den andra reflexionen, som jag skulle vilja gora ror en sak, dar jag in
kan begära att bli trodd på mitt ord, och det skulle darför vara av utomordentligt
stort intresse, om några andra representanter for fullmäktige sku -le vilja säga sin mening. Jag skulle vilja säga att jag personligen icke har
det intrycket, att vi i fullmäktige bedöma föreliggande frågor från partipolitisk
synpunkt, då det gäller att föra en för hela landet gagnelig penningpolitik
^ag har inte det intrycket att någon där gör det, och det skulle vara
av mycketPtort intresse att höra, om borgerliga representanter ha en annan
menTng än jag har, eftersom jag ju inte är fn It ojävig. Jag, vilt saga herr
Nordenson och för övrigt kammarens samtliga ledamöter, att jag har det i _
trycket att vi alla besjälas av en mycket ivrig föresats att. gora allt vad vi
kunna för att bevara vårt penningvärde. Detta betrakta vi alla som en
hörnstenarna i vår ekonomiska politik.

Herr Anderson, Axel Ivar: Herr talman! Herr Nordenson har i sitt anförande
tagit upp ett par principiella spörsmål av mycket stor betydelse, och
jag skall be att få yttra mig om ett av dem — sedan skall jag kanske beröra
några av de praktiska frågor som även herr Bjornsson vant inne pa.

Tasr tror att man riktigt tolkar herr Nordensons intentioner, om man lagge
tyngdpunkten vTd den senare delen av hans anförande där han tog upp den
myfket betydelsefulla frågan om förhål andet mellan Kungl. MaJ:t °ck riksbanken.
Det är ju alldeles riktigt, att riksbankens ställning gent emot Kungl.
Maj :t rent konstitutionellt är fristående och borde vara mycket stark Herr
Björnsson har erinrat om riksbankens förankring i riksdagen, men detta berövar
ju också riksbanken som ett organ för ekonomiskt handlande en viss
rörelsefrihet. Har man icke att taga hänsyn till Kungl. Maj:t, sa bär man
varje fall att taga hänsyn till riksdagen, och jag vill larnna fragan öppen,
om självständigheten blir större i det ena fallet än i det andra.

Hur man än betraktar riksbankens konstitutionella ställning, ar det ''

tid klart, att varje person som betros med uppdraget och ansvaret att deltaga
i riksbankens förhandlingar och beslut såsom av riksdagen våld fullmäktig
måste bemöda sig om att i olika situationer havda den självständighet och det
sakliga bedömande, utan vilka riksbankens handlingar maste komma att präglas
av en äventyrlig godtycklighet och ett mycket riskfyllt kastande från
den ena opportunitetsståndpunkten till den andra. Man måste således forso a
hålla en klar linje oberoende av partipolitiska synpunkter, och jag vill garna
instämma med herr Björnsson i hans yttrande, att det ar en stravan hos rik -banksfullmäktige — och jag är övertygad om att det all1?d ,vant dfQ "T,-VT
lägga framför allt dessa sakliga synpunkter pa fragorna och deras behandling.

Vad beträffar riksbankens ställning i forhallande till Kungl. Maj.t ar det
obestridligt, att det inträtt en förändring under årens lopp. Jag har ju inte iorskat
så noga i skrifterna, men jag skulle som min personliga uppfattning vilja
säga, att denna förändring inträdde i och med torra världskriget. De valdsamma
påfrestningar, som detta medförde för vart penningvasen,, kunde naturligtvis
icke lämna riksbanken oberörd. Redan da torde det narmare samarbete
mellan regeringen och riksbanken ha etablerats, som sedan har fortsatt
och som ju också har en grundlagsenlig förankring i en bestämmelse. om åt
riksbanken har rätt och i vissa fall skyldighet att radgora med finansministern.

Onsdagen den 16 april 1947.

Nr 16.

Ang. utvecklingen på kredit- och valutamarknaderna. (Forts.)
Detta har utnyttjats vid flera tillfällen, inte så mycket på senare år — jag
kan inte erinra mig mer än fyra eller fem tillfällen under de sex ä sju år
jag har varit fullmäktig — men i början på 1930-talet var detta samarbete
så intimt, att man då med större fog än nu kunde säga, att det ställde riksbanken
i direkt beroende av Kungl. Maj:t. Jag erinrar om förhållandena på
hösten 1931, då Sverige gick ifrån guldmyntfoten, och jag erinrar om situationen
i februari och mars 1932, när Kreugerkrisen skakade vårt ekonomiska
system som svårast. Att då ett mycket nära samråd ägde rum mellan regering
och riksbank, funno alla naturligt, och jag tror att något annat skulle
ha varit helt enkelt otänkbart. Initiativet togs i vissa fall av riksbanken, i andra
fall av Kungl. Maj :t. I varje fall utvecklades då ett samarbete, som i praktiken
givetvis många gånger kom att innebära, att avgörandet fattades av
Kungl. Maj:t. Ilegeringen skulle ju föreslå riksdagen omfattande hjälpaktioner,
och detta förutsatte att vederbörande regeringsledamot vid sina förhandlingar
med riksbanken var beredd att taga ståndpunkt och taga ansvaret redan
från början.

Sedan kommo vi i lugnare farvatten under 1930-talets senare del. Jag
vet inte, hur samarbetet mellan regeringen och riksbanken då försiggick, men
jag föreställer mig att det icke förefanns behov av denna ständiga och nära
kontakt, som var nödvändig i början av 1930-talet under den ekonomiska
kris som då rådde.

Det nya världskriget har ju åter ställt oss inför nya och svåra problem,
som också för sin lösning krävde ett nära samarbete mellan regeringen och
riksbanken. Det är svårt att utifrån bedöma, hur detta samarbete har skett
och i vad mån det för riksbanken har lett till ett ökat beroende av regeringen
och dess politiska ståndpunkter. Under samlingsregeringens tid voro riskerna
naturligtvis mindre i detta avseende, i varje fall risken för att riksbankens1
arbete skulle få en partipolitisk stämpel, och man kan också säga, att de
frågor, där det gällde att koordinera riksbankens politik och den allmänna ekonomiska
politiken, voro klarare och mindre kontroversiella än de senare blivit.
Mitt personliga intryck från dessa krigsårs förhandlingar mellan regeringen
och riksbanken är att finansministern icke vid något tillfälle sökt utöva någon
påtryckning på fullmäktige. Vid de förhandlingar, där han närvarit, har han
i allmänhet varit lyssnaren: han bär hört på fullmäktiges förhandlingar och
i vissa fall, ofta. på grund av direkt framställda frågor, givit sin mening till
känna. Han har därvid icke på något sätt, såvitt jag kan erinra mig, vid något
tillfälle direkt förordat en viss politik eller framhållit vad som är regeringens
ståndpunkt.

Däremot är det obestridligt, att när det gäller den fråga, som herr Nordenson
ägnade en betydande del av sitt anförande åt, nämligen räntefrågan, ha
riksbanksfullmäktige så småningom fått händerna bundna. Detta har icke
skett genom ett direkt föreläggande från Kungl. Maj:ts sida — något sådant
är ju uteslutet -— utan det har skett på förhandlingsvägen och med användande
av den, man kan säga, tysta övertalning, som en stark regeringsmakt ju
har möjlighet att använda. Bakom detta fastlåsande av räntepolitiken ligger
emellertid en ganska lång ekonomisk utveckling, och jag skulle här i sanningens
intresse vilja erinra om att det också finns åtskilliga representanter
för de^ borgerliga partierna, somt i mycket hög grad varit med om att skapa
det tvångisläge, i vilket riksbanken nu är försatt. När för två år sedan på viissa
håll även i den borgerliga pressen bland andra av en gammial framstående
nationalekonom, som tillhör riksdagen, så ivrigt propagerades för en räntesänkning
nästan till varje pris, trots att denna sänkning icke stod i överensstämmelse
med det aktuella penningpolitiska läget och skulle medföra stora

''22

Nr 16.

Onsdagen den 16 april 1947.

Ang. utvecklingen på kredit- och valutamarknaderna. (Forts.)
risker för vår penningpolitik i framtiden, då bär man tagit på sig ett ansvar
som man icke kan avskudda sig. När den saken avgjordes, var det inom fullmäktige
bondeförbundets representant och jag, som motsatte oss räntesänkningen,
och jag tror vi ha anledning att i denna stund tänka med tillfredsställelse
på att vi då intogo den ståndpunkten.

Det kunde naturligtvis på den tiden anföras en hel råd av skäl för räntesänkningen.
Ytterst motiverades väl åtgärden av det bedömande av konjunkturläget
och framtidsutsikterna, som man då gjorde från olika håll. Man
räknade då med att man skulle behöva med en räntesänkning kraftigt stimulera
investeringsverksamheten och framför allt uppmuntra ett intensivt bostadsbyggande.
Man ställde räntepolitiken i direkt samband med den bostadspolitik,
som utformades närmast av bostadssociala utredningen.

När man då helt enkelt bestämde sig för att låsa fast räntan, så var ju
detta uppenbarligen ett avsteg från den ståndpunkt som vi tidigare intagit,
och innebörden av detta måste vara, att man berövade riksbanken det viktigaste
medlet att styra vår inre penningpolitik. På dfen punkten har herr Nordenson
fullkomligt rätt; hans kritik är i det fallet, såvitt jag förstår, oemotsäglig.
Åtminstone måste var och en. som vill lägga- enbart penningpolitiska
synpunkter på denna sak, som bortser från partipolitiska intressen och icke
ensidigt fäster sig vid det sociala intresse som bostadspolitiken innebär, säga,
att detta avsteg från traditionell penningpolitik ur många synpunkter var ödesdigert
och också kom att för riksbanken innebära ett betydligt försvagande av
dess möjlighet att i fortsättningen utöva något inflytande på vår penningpolitik.

Huruvida denna nu förlorade möjlighet skall kunna återvinnas, är en sak
som jag icke vågar ha någon alldeles bestämd uppfattning om. Jag skulle
dock tro, att utvecklingen under den närmaste tiden kommer att gå i den riktningen,
att det blir nästan omöjligt att i längden hålla denna konstlade fastlåsning
av räntan vid makt. Man måste med andra ord återge riksbanken dess
handlingsfrihet på den punkten. Sker det — och jag tror att det ekonomiska
tvånget här kommer att bli starkare än de partipolitiska intressen som tala
för att man skall försöka låsa en mycket låg räntenivå — då är naturligtvis
ett betydelsefullt steg taget tillbaka mot de tidigare förhållanden, som jag
skulle vilja kalla normala.

Men även när normala förhållanden inträda, måste ju ett intimt samarbete
äga rum mellan regering och riksbank, och i det fallet tror jag inte att det
finns någon möjlighet och inte heller något intresse av att vrida utvecklingen
tillbaka. Frågan är bara — och där tror jag att herr Nordenson rörde vid
något mycket väsentligt —: skall riksbanken kunna i fortsättningen framträda
som en självständig och fri faktor i den ekonomiska diskussionen och det ekonomiska
ståndpunktstagandet, eller skall den sätta som sin uppgift att. vara
ett verkställande organ för den ekonomiska politik som statsmakterna, i första
hand regeringen, dekretera? Jag skulle vilja mycket starkt understryka vad
herr Nordenson framförde i sitt anförande om nödvändigheten av att riksbanken
i fortsättningen har en så fri ställning, att den också kan föra en
självständig ekonomisk politik.

Den ekonomiska politik, som vi nu föra och som riksbanken ju i viss mån
också är tvungen att stödja, skall jag nu inte närmare diskutera — det kommer
att ges bättre tillfälle därtill, när riksdagen om några veckor får på sitt
bord propositionen om guldinlösningen, till vilken ju i regel en valutadebatt
brukar knytas. Men så mycket kan väl i alla fall sägas, att när det gäller
vissa drag i den ekonomiska politiken, är det påtagligt, att det råder en stark
direkt intressemotsättning mellan de penningpolitiska synpunkter, som det är

Onsdagen den 16 april 1947.

Nr 16.

Ang. utvecklingen på kredit- och valutamarknaderna. (Forts.)
riksbankens skyldighet att anlägga, och de politiska intressen som uppbära
denna politik. Herr Björnsson bär redan antytt, och jag tycker inte heller att
man behöver sticka- under stol därmed, att det finns åtskilliga drag i denna
politik -— jag syftar på omsättningsskattens borttagande och på det skatteprogram
som just nu är aktuellt — som man nog inom riksbanken ganska
allmänt ställer sig i varje fall tveksam mot — jag skall inte använda starkare
ord. Att det sedan finns andra ekonomiska frågor, som nu äro aktuella, där
meningarna äro delade även inom riksbanken, säger sig ju självt, och det är
också ganska klart, att denna uppdelning i viss mån måste ske efter partipolitiska
linjer. Men på ett par punkter tror jag jag kan säga, att vi varit fullkomligt
eniga, och det är, då vi med största betänksamhet sett på den utveckling
som lett fram till den nuvarande situationen med dess allt hårdare inflationstryck
och att vi ha insett att här borde ha förts en stramare politik. Riksbanken
har ju själv dragit upp konturerna för en sådan politik, och riksdagen har
godkänt dem. Dessa linjer ha också i viss utsträckning följts av statsmakterna
till för något år sedan, då man bröt med dem och slog in på den politik som
vi nu stå mitt uppe i och vars resultat vi börja allt klarare kunna skönja. Vid
det tillfälle, då riksbanken i en skrivelse, som sedan utformades till ett program
av bankoutskottet, drog upp en handlingslinje för vår ekonomiska politik,
utövade riksbanken otvivelaktigt den självständiga uppgift som den bör
ha och helst aldrig borde ha svikit. Jag vill erinra om detta, emedan det visar,
att även under nuvarande förhållanden denna vilja till självständigt handlande
finns hos riksbanksledningen.

Till sist kommer jag in på den personfråga som herr Nordenson berörde. Jag
finner det alltid ytterligt svårt, ja motbjudande, att här inför riksdagen diskutera
enskilda personers göranden och låtanden, då de äro tjänstemän och själva
icke ha möjlighet att försvara sig, även om jag vet att man numera ger dispens
från det uttryckliga grundlagsförbudet i regeringsformen § 90. Nu behövs
det inte något försvar för den nuvarande riksbanksordföranden efter det anförande
som herr Nordenson hållit, ty som jag uppfattade det, innebar det ett
oförbehållsamt erkännande av ordförandens utomordentliga kapacitet och hans
goda intentioner — jag tror herr Nordenson använde det uttrycket — och vi,
som tillhöra riksbanken, kunna icke annat än vitsorda detta. Jag vill också
instämma i vad herr Bjömsson på den punkten tidigare har sagt. Däremot är
det obestridligt, att herr Nordenson har rätt, då han påpekar att riksbanksfullmäktiges
nuvarande ordförande tidigare och i viss mån ännu på senaste
tiden har intagit en dubbelställning, som gör det ytterligt svårt för honom att
så, som han kanske vid alla tillfällen skulle vilja, företräda riksbankens intressen
och de penningpolitiska synpunkter, som jag förutsätter äro för honom
helt avgörande. Att han icke är partipolitiker, är väl alldeles klart, och det
har inte heller herr Nordenson ett ögonblick beskyllt honom för. Det måste
vara ett missförstånd av herr Björnsson, då han uppfattade herr Nordensons
yttrande så, att herr Nordenson skulle ha talat om ordförandens partipolitiska
inställning. Det kan inte ha varit herr Nordensons avsikt att antyda
något sådant. Vi alla, som haft tillfälle att samarbeta med den nuvarande ordföranden,
äro villiga att vitsorda, att han alltid har varit ytterligt angelägen
om att bortse från sådana synpunkter. Men detta hindrar ju inte, att han genom
sin verksamhet först som statssekreterare i finansdepartementet och sedermera
som ett slags koordinator för hela den ekonomiska politiken blivit bunden
på ett sätt, som strängt taget icke är förenligt med hans ställning som
ordförande i fullmäktige.

Hur dessa problem skola lösas, skall icke här diskuteras. Jag tror att ordföranden
själv är starkt medveten om sina svårigheter och önskar att få sin

Nr 16.

Onsdagen den 16 april 1947.

Ang. utvecklingen på kredit- och valutamarknaderna. (Forts.)
ställning så uppklarad, att han kan helt och fullt fullfölja de intentioner som
varit vägledande för hans verksamhet och hans personliga insats. Vi se ju
hans verksamhet endast inom fullmäktige, och vad herr Björnsson och jag här
kunna säga är endast att, såvitt vi kunnat bedöma, har ordföranden både
haft en klar penningpolitisk handlingslinje, i varje fall under de senare åren,
och vid upprepade tillfällen uttalat sina betänkligheter mot de avsteg från
denna penningpolitik som gjorts. Framför allt har han varit besjälad av den
starkaste strävan att hålla tillbaka de inflationskrafter som under de senaste
åren blivit en allt mer hotande realitet.

Man kan naturligtvis på denna punkt med fog säga, att riksbanken således
har vetat det rätta men icke alltid gjort det. Jag tror att den kritiken kan
riktas mot ett organ som riksbanken under skiftande förhållanden med större
eller mindre styrka. Man har ofta på känn att en viss utveckling är i gång;
en fara hotar, man borde vidtaga vissa åtgärder för att avvärja det som kan
bli en katastrof, men man tvekar med hänsyn till de konsekvenser som den
ena eller andra åtgärden kan ha i andra avseenden. Det gäller bland annat om
de åtgärder för att hejda valutautströmningen, som diskuterades under förra
året. Att fullmäktige inte färrän i sista stund, inte förrän alla andra utvägar
ansågos vara stängda, ville förorda någonting sådant som en importreglering,
tror jag är ganska naturligt. Det tror jag inte behöver föranleda någon förvåning
hos någon, som har tänkt igenom dessa saker. Ännu i denna stund tror
jag, att meningarna äro ganska delade om riktigheten och nödvändigheten av
i varje fall omfattningen av de åtgärder som vidtagits. Men det är en sak för
sig. Man måste således komma ihåg, att varje verkställande organ, som på ett
tidigt stadium har klart för sig, att någonting måste göras, kan ha full rätt
att tveka om verkställigheten. Icke minst kan denna tvekan vara befogad,
när det gäller ett så utomordentligt ömtåligt område som det vi här röra oss på.
Ett förhastat steg kan medföra konsekvenser, som kunna betydligt förvärra
en redan tidigare svår situation, under det att eu tids uppskov möjligen kan
skapa andra utvägar till lösning. En sådan tveksamhet är i varje fall inte så
klandervärd. Den är mänsklig på detta område liksom på alla andra. Ingen
besitter ju heller det djupa förutseende, som en partipolitiker alltid hav i efterhand,
när han kritiserar åtgärder, som äro vidtagna eller enligt hans åsikt borde
ha vidtagits. Även vi i fullmäktige få finna oss i den kritiken, även vi,
som dagligdags räknas till politikerna, få således här finna oss i att bli föremål
för den kritik och den dom, som de partipolitiska instanserna utfärda. _

Herr talman! Jag har kanske kommit att bli litet mera utförlig än vad jag
åsyftade, men jag har velat försöka åtminstone framlägga mina egna synpunkter
nå förhållandet mellan regeringen och riksbanken och klargöra, att
det beroende, som man på många håll har tyckt sig kunna spåra i riksbankens
nuvarande förhållande till regeringen, inte har sin grund i den personalunion,
som under de senaste åren har rått i fråga om ordförandeskapet i riksbanken
och en viktig post i administrationen.

Herr Nordenson; Herr talman! Om herr Björnsson hade lyssnat mycket noggrant
till mitt yttrande, tror jag, att han skulle ha märkt, att jag klädde min
kritik i mycket försiktiga ordalag, och det gjorde jag fullkomligt avsiktligt
med hänsyn till svårigheten att bedöma de här föreliggande frågorna och det
ömtåliga i ett av de problem, som jag tog upp. När han försvarar fullmäktiges
ordförande mot anklagelsen för att denne skulle ha följt partipolitiska dogmer,
slår han därför helt och hållet in öppna dörrar. Det har jag inte gjort gällande.
Jag har velat understryka, att han genom sin dubbelställning har en ofta
nog svår position och i vissa fall kan få svårt att med kraft och självständig -

Onsdagen den 10 april 1947.

Nr 16.

Ang. utvecklingen på kredit- och valutamarknaderna. (Forts.)
liet göra sina synpunkter gällande på de problem, som föreligga. Men det är
ju någonting annat.

Beträffande ränteproblemet vill jag i stort sett ge herr Björnsson rätt, när
han talar om att vi tidigare ha gått till överdrift genom att använda ränteskruven
för hårdhänt. Jag delar fullkomligt hans uppfattning, att vid krisen 1931
överskattade man räntans betydelse och tog till räntestegringar, som voro orimligt
höga. Det visade sig ju också, att man fick frångå dem. Jag tror inte på
sådana där mycket våldsamma kastningar eller på att räntan enbart kan göra
några underverk. Men vad jag reagerar mot är den tendens, som har utbildat
sig, att helt underskatta räntans betydelse eller helt koppla av den såsom ett
instrument för att dirigera penningpolitiken. Det är där jag tycker, att det
föreligger en viss fara. Jag tror, att i det läge, som vi på sistone ha haft, har
det funnits skäl att i varje fall allvarligt överväga en räntestegring. Jag tror
inte, att den skall göras våldsam, men det är värdefullt att räkna med åtgärden
som ett medel för att bekämpa den inflationistiska utvecklingen.

Vad jag för min del vill reagera emot är, att man vid bedömningen av räntan
nu och inte minst vid den senaste räntesänkningen tog så utomordentligt stor
hänsyn till hur räntan kunde väntas verka på ett speciellt område, nämligen på
bostadsproduktionens. Det är klart, att detta är ett mycket viktigt område
och att en räntesänkning där hade betydelse, men jag tror, att faran ligger i
att vi plocka ut en viss sektion av samhällslivet och bedöma verkningarna av
en stegring eller sänkning där och låta det bli utslagsgivande. Vi äro i det
besvärliga läget, att vi måste konstatera, att nästan alla de åtgärder va för
närvarande kunna tillgripa, vare sig det gäller ränta eller regleringar eller
annat, ha en dubbelsidig verkan. Det finns inte något medel, som helt verkar
i en riktning, utan särskilt när de användas mycket hårdhänt komma de att
ha verkningar i motsatt riktning mot den åsyftade. Vi måste därför ha klart
för oss, att det alltid kommer att finnas olika områden, där en viss åtgärd får
olika verkningar. Men just därför synes det mig vara en viss fara, om man
vid bedömandet av räntefrågan för mycket ser på något speciellt område och
låter utvecklingen på detta bli utslagsgivande. Det är närmast det jag reagerar
emot. Sedan är jag fullt på det klara med att det är ytterst önskvärt i och
för sig, att vi få ett omfattande bostadsbyggande. Men i ett visst läge kan det
hända, att man för att få en allmän dämpning av inflationstrycket måste ta
till en sådan åtgärd som en räntestegring, även om den skulle verka ofördelaktigt
på en dylik sektor.

Det är sålunda, herr talman, tendensen att helt koppla av räntan såsom ett
av våra instrument för att manövrera penningpolitiken, som jag vill reagera
emot. Jag har eu känsla av att vi ha kommit ganska långt in på den vägen,
och jag tror inte, att det är lyckligt.

Vad valutapolitiken beträffar, fattade jag herr Björnsson så, att han gav
mig i viss mån rätt i att man här kanske hade dröjt något för länge. Jag vill
inte därmed framföra något bestämt klander, ty jag är också på det klara med
—• vilket många föregående talare understrukit — att dessa frågor äro mycket
svåra att bedöma och att man inte får komma med alltför mycken efterklokhet.
Men jag anser mig inte kunna underlåta att påpeka och göra de reflexioner,
som händelseutvecklingen föranleder. Det kan kanske åtminstone
vara till nytta vid framtida liknande tillfällen.

Herr Björnsson underströk, och det vitsordades iiven av herr Ivar Anderson,
att fullmäktige ha bemödat sig att bortse från sina rent partipolitiska synpunkter
vid bedömandet av frågorna. Det tror jag också är riktigt. Vad jag
vill ifrågasätta är, om man inte såsom politiker har benägenhet att vilja tillgodose
de önskemål på det ena eller andra området, ofta av rent social karak -

Nr 16.

Onsdagen den 10 april 1947.

Ang. utvecklingen på kredit- och valutamarknaderna. (Forts.)
tär, som man har, och låta dem få ett något för starkt inflytande. De rent penningpolitiska
faktorerna äro ju ofta av den art, att om man skall följa dem och
tillgodose dem, kommer man i någon mån i strid mot de önskemål man hyser,
de ideal i samhället, som man vill realisera. Där är det, så vitt jag förstår, en
ständig konflikt, och jag betvivlar inte, att fullmäktiges representanter ha försökt
komma förbi den och se frågan så sakligt som möjligt. Men jag tror, att
där föreligger en stor svårighet.

Det må kanske vidare tillåtas mig, för att återkomma till frågan om ordförandens
ställning, att ge ett litet exempel på ett fall, där jag har saknat riksbanksledningens
uttalanden, vad det nu kan ha berott på. När omsättningsskatten
avvecklades, framhölls det ju från en del håll, att detta även hade en
penningpolitisk betydelse, och det restes betänkligheter emot skattens borttagande,
därför att det skulle innebära en ökad spridning av köpkraft. Jag har
länder diskussionen i bankoutskottet kunnat konstatera, att såväl riksbankschefen
som fullmäktiges ordförande ha haft en ganska bestämd uppfattning om
betydelsen av omsättningsskatten såsom en dämpande faktor gentemot inflationen,
och jag kan inte undgå att beklaga, att denna inte tidigare har kommit
till uttryck.

Jag har i de propositioner, som framlagts, letat efter något yttrande från
riksbanken. Det har inte funnits något. Förmodligen har riksbanken aldrig
varit tillfrågad om sin uppfattning. Men det är enligt min mening en mycket
stor brist, att man inte från det hållet har fått ett uttalande. Det skulle enligt
min mening ha vägt mycket tungt i debatten vid frågans avgörande. Vad
det berott på att något yttrande inte kommit kan jag inte uttala mig om, men
man måste beklaga, att när en fråga kommer upp, som har så pass stor betydelse
för penningpolitiken, man icke får ett besked om vad den ansvariga ledningen
för denna politik har för uppfattning. Det skulle enligt min mening
vara lättare för herrarna i ledningen att bringa sin uppfattning till allmänhetens
kännedom, om de hade en mera fristående ställning.

Till sist vill jag, herr talman, säga, att jag tror, att de personer i riksbanksledningen,
som jag här har apostroferat, i grunden dela de principiella synpunkter,
som jag här har givit uttryck för. Mitt yttrande är därför mindre
att anse som något klander än som en varning för en enligt min mening icke
önskvärd utveckling.

Herr Anderson, Axel Ivar, erhöll nu ordet för kort genmäle och anförde: Jag
har frågat herr Björnsson, om han kan erinra sig hur det var vid behandlingen
av frågan om omsättningsskatten. Vi kunde inte med bestämdhet säga,
hur det gick till, men jag har åtminstone ett minne av att vi fingo denna fråga
till yttrande först i höstas, således sedan riksdagen hade fattat principbeslut
om skattens borttagande. Då gällde det närmast tidpunkten för detta. Jag
kan åminstone inte erinra mig, att fullmäktige i något annat sammanhang ha
fått yttra sig om omsättningsskatten. Det är det enda svar jag kan ge på herr
Nordensoins fråga på den punkten.

Herr Domö: Herr talman! Jag skall inte förlänga debatten mycket. Vi få väl
snart ett annat tillfälle att diskutera valutaläget och sådana saker. Men jag
kan inte underlåta att ge uttryck åt den uppfattningen, att bankoutskottet
i sitt utlåtande har tagit med väl lätt hand på en hel del av de mycket svåra
ekonomiska frågor, som riksbanksfullmäktige ha haft att handlägga. Det verkar,
som om man skulle ha ansett, att här var ingenting annat att göra, och
därför var det inte mycket att säga om det. Jag är fullt medveten om att det
under senaste året förelegat mycket stora svårigheter, och det har inte heller

Onsdagen den 16 april 1947.

Nr 16.

Ane/, utvecklingen på kredit- och valutamarknaderna. (Forts.)
varit lätt att förutse en hel del saker. Jag tror också att alla ledamöterna av
bankens fullmäktige gjort sitt bästa för att bemästra situationerna. Det behöver
inte heller innebära något misstroende mot bankens fullmäktige, när man
säger, att i den situation, som bär förelegat, har riksbanken inte kommit att
spela den roll i penningpolitiskt hänseende, som läget har krävt. Jag tar
t. ex. vad utskottet säger om bankofullmäktiges åtgärder att genom ingrepp i
kursreglerande syfte åstadkomma stabilitet i ränteläget såsom ett utryck för
att man inom bankoutskottet tjMligen anser det särskilt förtjänstfullt att åstadkomma
stabilitet i ränteläget. Ja, visst vilja vi alla ha ett stabilt ränteläge,
men det kan ju uppstå situationer, där man av penningpolitiska skäl måste
sätta denna önskan i efterhand och ändra räntan för att nå det syfte i inflationsbekämpande
avseende, som man vill tillgodose. Man har halkat, menar
jag, för lätt över just det intrikata spörsmål och det svåra avvägande, som förelegat
för bankofullmäktige, när det gällt att å ena sidan hålla ett stabilt ränteläge
och å andra sidan vidta penningpolitiska åtgärder för att möta inflationstrycket.

Jag kan heller inte undgå att peka på vad utskottet säger på s. 5 i det
stycke, som gäller minskningen av utländska valutor. Man söker där hänföra
utflödet av valutor till rykten om förestående importreglering och om
nya förändringar i växelkursen. Bara en sådan sak som att begagna ordet
»rykten» om ett uttalande av handelsministern rörande importreglering verkar,
tycker jag, som om man undanskymde för mycket av de reella fakta,
som ligga bakom minskningen av utländska valutor. Vidare säger man här utan
några bevis, utan att styrka något, att orsaken till valutanedgången i så hög
grad ligger i att de, som haft tillgodohavanden utomlands genom affärer och
annat, underlåtit att ta hem dessa. Jag tycker, att i den valutapolitiska debatten
ej bör upptagas obestyrkta anklagelser mot affärsmän, redare och andra
för illojalt uppträdande, och jag beklagar bankoutskottets utformning av sitt
utlåtande i nämnda stycke.

Det är klart, att den situation, som vår ekonomi har kommit i, är mycket
svårbemästrad, och utvecklingen är svår att förutsäga. Jag förstår också, att
riksbanken för att hålla räntan nere måst lägga sig till med mycket obligationer
och dylika papper, men det rimmar, herr talman, ganska illa med riksbankens
uppgift enligt 10 § i riksbankslagen. Det står, att riksbankens utelöpande
sedlar skola till den del de överstiga bankens metalliska kassa motsvaras
av vissa angivna tillgångar. Bland dessa upptas först lätt säljbara
statspapper. Men inte är det lätt säljbara statspapper, som riksbanken har
lagt sig till med, när den på ungefär ett halvt år inlöst för cirka en och en
halv miljard obligationer, vilka banken inte kan släppa ut på marknaden
utan att åstadkomma den stegring av räntenivån, som man av andra orsaker
inte vill ha? Jag kan inte undgå att i detta avsnitt rikta en viss kritik mot
riksbankens sätt att fullgöra sin skyldighet enligt riksbankslagen.

Till slut vill jag bara säga, att det gläder mig att i denna debatt höra, att de
riksbanksfullmäktige, som här yttrat sig, inte vilja skylla ifrån sig utan endast
ha påpekat de svårigheter, som förelegat. Det går givetvis inte heller att
skylla ifrån sig, men den ärlighet och uppriktighet, som här har kommit till
uttryck från riksbanksfullmäktiges sida, är glädjande. Bakom deras uttalanden
här ligger, så vilt jag förstår, en känsla av att riksbanken är alltför hårt
bunden vid första statsmakten för att ha den självständighet, som enligt grundlagen
bör åligga riksbanken. Jag har hiir vid ett annat tillfälle, herr talman, gett
uttryck åt ett beklagande av den utveckling, som har ägt rum i avseende på
bankens ställning, och jag vill sluta med att säga, att det skulle vara lyckligt
för hela vår ekonomiska utveckling och för riksbankens framtida ställning, om

Nr 16.

Onsdagen den 16 april 1947.

Ang. utvecklingen på kredit- och valutamarknaderna. (Forts.)
den obundenhet, som man liar åsyftat, att riksbanken skall ha, också existerade
i verkligheten.

Herr Björiisson: Herr talman! Jag vill till att börja med be om ursäkt för att
jag har uttryckt mig oklart. Jag är fullt medveten om att herr Nordenson uttryckte
sig ytterligt skickligt och försiktigt. Det fanns ingenting att anmärka
mot det. Herr Nordenson hade ju också den fördelen att ha sitt anförande skrivet,
under det att jag nödgades tala på fri hand. Jag har inte menat, att herr
Nordenson påstått, att riksbanksfullmäktiges ordförande skulle ha låtit leda
sig av partipolitiska synpunkter annat än indirekt genom att vi ha en socialdemokratisk
finansminister med stor makt, vilken i mycket bestämmer vår
ekonomiska politik. Jag tolkade verkligen herr Nordensons yttrande så, att
han menade, att en statssekreterare i finansdepartementet har svårt att försvara
en synpunkt, som han anser penningpolitiskt riktig, gentemot den partipolitik,
som dirigeras från finansdepartementet. Det var detta jag ville säga.
Om jag har lyckats uttrycka mig så illa, att det kunde tolkas som om jag
skulle beskylla vår ordförande för att vara socialdemokrat, så tar jag naturligtvis
obetingat tillbaka. Det tror jag inte alls, att han är; jag har åtminstone
inte märkt det.

Sedan skulle jag vilja säga några ord om herr Nordensons uppfattning om
räntans betydelse. Det är klart, att där kunna mycket olika meningar göra
sig gällande. Bankofullmäktige ha aldrig avsvurit sig möjligheten att använda
räntan som penningpolitiskt hjälpmedel, men man får tänka sig, att om
man börjar använda den, får man ha det så ställt, att man skall krama fortsätta,
om den första ändringen inte leder till önskat resultat, ty annars blir
den sista villan värre än den första. Om man börjar med en liten räntestegring
och den inte leder till resultat måste man således klippa till med högre
och högre ränta. Det är samma förhållande som när jag skall slå sönder en
nöt under tummen: jag kan göra det mycket lätt. om jag slår till ordentligt,
men slår jag bara halvdåligt, slår jag mig själv på tummen, och det gör
ont, men nöten går inte sönder. Så är det med räntan också. I och med att
herr Nordenson säger, att han inte är vän av sådana drastiskt höga räntesatser,
som tidigare förekommit i vår ekonomiska politik, begränsar herr Nordenson
således möjligheten att använda räntemedlet i mycket hög grad. Känner
man sig bara säker på att vi inte komma att gå över låt oss säga 5 %,
bryr sig praktiskt taget hela handeln, som inte ligger med stora lager utan har
snabb omsättning, inte om det. För låt oss säga en charkuterist, som omsätter
sitt lager på en vecka, spelar det ingen roll. Skall man använda räntan, skall
man således vaia på det klara med att om inte det första taget hjälper, skall
man ta ett andra och tredje.

Däremot tror jag, att räntan kan ha en psykologisk betydelse. Den kan
alltså vara ett slags stormsignal, en kon över tratten, eller någonting sådant,
som kan verka på särskilt bank- och börsvärlden, vilken är mycket lyhörd.
Därifrån komma ju egentligen de rykten, som herr Domö talade om.
Om bankoutskottet kallat det för ett rykte, att handelsministern stod i Nationalekonomiska
föreningen och sade, att man kunde behöva överväga en importreglering,
så är det möjligen ett terminologiskt fel från bankoutskottet,
men när detta upprepas på alla möjliga håll och kanter, blir det ju ett rykte,
även om och trots att det ytterst emanerar från vår handelsminister.

Det är också alldeles säkert, att ett sådant rykte som det om en förestående
depreciering har spelat en roll. Det har ju gått notoriskt och vållat en
mycket stor efterfrågan av valutor. Det är ju tämligen klart, att importörer
försöka få köpa till så billigt pris som möjligt, annars äro de dåliga köp -

Onsdagen den 16 april 1947.

Nr 16.

Ang. utvecklingen på kredit- och valutamarknaderna. (Forts.)
män. Efter sådana rykten köpa de så fort som möjligt och begära omedelbart
valuta.

Det är alldeles säkert, att sådana rykten stimulerat valutautflödet och förmått
köpmän att göra affärer tidigare än de eljest skulle ha gjort. Det är inte
tu tal om att denna marknad är mycket känslig för rykten, från vilken källa
de än komma. Det sista ryktet har aldrig haft sitt ursprung från någon regeringsledamot,
så vitt jag vet.

Då herr Domö önskar, att riksbankens suveränitet — om jag får använda
detta uttryck, vilket inte är riktigt, eftersom riksbanken sorterar under riksdagen
—• skulle återställas från den depreciering, som skedde efter näst sista
omorganisationen, vill jag erinra om hur denna kom till. Omorganisationen
beslöts, därför att det ansågs inte ha varit tillräckligt intimt samarbete mellan
statsministern och riksbanksledningen i fråga om Kreugerkraschen. Så
vitt jag minns väcktes det en partimotion av högern^ där man yrkade på sådana
organisatoriska ändringar, att samarbetet mellan regeringen och riksbanken
säkerställdes. Sedan kom man underfund med att det i själva verket
snarast hade varit ett för nära samarbete mellan den dåvarande statsministern
och riksbanksledningen, då det gällde Kreiigerkraschens avveckling. Det
visade sig ju, att det hade nästan med våld framtvingats ett samarbete. Det går
således inte riktigt bra ihop att nu begära ökad självständighet med den motiveringen,
att samarbetet har varit för intimt. Herr Domö bör tro sin meningsfrände
herr Ivar Anderson, när denne påstår, att samarbetet har bedrivits
under hyggliga former. Det är klokt att göra det, ty herr Anderson är
vittnesgill i det fallet.

Herr Welitje: Herr talman! Jag skall med några ord beröra, hur denna
fråga om ansvarsfrihet har behandlats i utskottet och skall inte gå in på någon
utläggning om min syn på penningpolitiken, utan hålla mig till behandlingen
av frågan i utskottet. Jag har där framhållit önskvärdheten av att utskottets
utlåtande hade målats i något starkare färger. Nu är de uteslutande ett relaterande
av de redogörelser som ha lämnats av riksbanksledningen. I utskottet har
det ju dock förekommit ganska ingående diskussioner om lämpligheten av olika
vidtagna åtgärder. Jag vill peka på några punkter.

I vad rör penningmarknaden gjorde riksbanksledningen gällande, att den
redogörelse för vår penningpolitiska ställning, som framlades i finansplanen,
återgav läget allvarligare än det faktiskt kan sägas vara. Det synes mig, som
om sådana uttalanden hade bort relateras och att utskottet hade bort säga
ifrån, vilken ställning man intog i denna utomordentligt viktiga fråga.

Sedan behandlas frågan om riksbankens ställningstagande till åtgärderna
på kapitalmarknaden. Där framhålles det, att riksbanken har sett sig nödsakad
vidtaga vissa uppköp av obligationer och skattkammarväxlar. Under
behandlingen i utskottet ifrågasattes starkt lämpligheten av dessa åtgärder. I
balanserande syfte på kort sikt hade de givetvis sitt berättigande, men man
förmenade, att sådana åtgärder måste vidtagas med stor försiktighet. Genom
dylika ingrepp motverkas ju att utvecklingen blir sådan som man vill tänka
sig. Genom riksbankens uppköp av obligationer ökar man givetvis köpkraften,
något som man eljest har uttalat en önskan om att motverka. Man åstadkommer
inte heller den åtstramning i kreditgivningen, som man har velat rekommendera
för uppbromsning av både de stora investeringarna och den stora importen.
Det hade helt visst varit på sin plats, om utskottet på denna punkt
hade givit uttryck åt sin tveksamhet.

I fråga om valutamarknaden har det under diskussionen framhållits, att
de åtgärder och rekommendationer, som riksbanken lämnat, ha kommit för

Nr 16.

Onsdagen den 16 april 1947.

Ang. utvecklingen på kredit- och valutamarknaderna. (Forts.)
sent. Detta har varit på tal förut, och man har erkänt, att man kanske med
större styrka skulle kunna ha framfört de farhågor, som man hyste. Det hade
säkerligen varit befogat, dä man ju såg, att regeringen reagerade mycket långsamt,
om den, överhuvud taget reagerade, när det gällde att vidta de åtgärder
som varit påkallade. Nu kom inte reaktionen förrän i elfte timmen; den kom
ju inte förrän ett stycke in på detta år, när valutareserverna voro så uttömda,
att man fick vidtaga alldeles extraordinära åtgärder för att i någon mån kunna
vrida vårt valutaläge till rätta.

Herr talman! Jag har velat framföra dessa synpunkter, som jag redan anfört
vid utskottsbehandlingen. Jag menar, att det hade varit på sin plats, att
de kommit fram i utlåtandet, dels för att därigenom stärka de krafter, som
sträva efter att försöka ge riksbanken den friare ställning som är nödvändig,
dels för att ge uttryck åt den tveksamhet man verkligen har hyst i avseende å
åtgärderna att leda vår ekonomiska politik efter de linjer, som man anser vara
rätta och riktiga.

Herr Sundvik: Herr talman! Jag tycker, att det är egendomligt, när de
borgerliga här klandra, att man har kommit för sent med importregleringen.
Herr Domö påtalade nyss, att förre handelsministern lät framskymta redan
före jul vid en sammankomst i Nationalekonomiska föreningen, att man fick
överväga importförbud, och jag kommer så val ihåg, vilken ställning de borgerliga
tidningarna genast intogo med anledning av hans uttalande. Det blev
en riktig indignation ifrån deras håll över att någonting sådant som en importreglering
skulle få förekomma. Det är mycket möjligt, att det hade varit
bättre, om regeringen omedelbart tagit initiativ till en importreglering. Situationen
hade kanske då varit en helt annan.

Här talas också om att det är beklagligt, att riksbanken köpt obligationer
för att hindra en räntestegring och för att hålla obligationsmarknaden uppe.
Nu säger herr Wehtje att man därigenom skulle förhindra den nu livliga investeringsverksamheten.
Jag undrar i alla fall, om inte de som föra sadant tal
äro mycket intresserade av att investeringarna få ske i så stor utsträckning
som möjligt. Jag har ju tillhört bankoutskottet i ganska många år. Jag kommer
mycket väl ihåg, när frågan först kom upp och man anmärkte på att riksbanken
inte genom sådana här stödköp av obligationer försökte reglera marknaden.
Det var en framstående nationalekonom som inledde klandret mot riksbanken
för att den inte tillgripit detta medel. Riksbanken har senare, efter
vad jag kunnat iaktta, mera livligt använt detta sätt att skydda marknaden.

Om jag fattade herr Ivar Andersons anförande rätt, lät han förstå, att det
var samma person som livligast pläderade för den sista räntesänkningen och
för omsättningsskattens borttagande. Men trots hans framträdande i de här
frågorna tror jag inte, att de borgerliga vilja beskylla honom för att ha rekommenderat
åtgärder, som ha gjort, att landet kommit i den ställning, där det
nu är. På borgerligt håll talar man om socialdemokraternas vanstyre på
grund av att de vidtagit de och de åtgärderna, har landet kommit i den nuvarande
situationen! Men om det från annat håll rekommenderas sådana åtgärder,
som jag här nu har nämnt och som medverka till att vi rakat i detta läge,
klandrar man inte dessa personer härför.

Jag kan inte finna annat än att bankoutskottet med mycket stort allvar och
försiktighet har försökt att bedöma läget, och jag skall be att fa yrka bifall
till vad utskottet bär har anfört.

Herr Friggeråker: Herr talman! Herr Domö nämnde nyss i sitt anförande,
att bankoutskottet vid sin granskning hade tagit på problemet med ganska

Onsdagen den 16 april 1947.

Nr 16.

Ang. utvecklingen på kredit- och valutamarknaderna. (Forts.)
lätt band. Jag får säga, att utskottet vid granskningen av riksbankens och riksgäldskontorets
styrelse och förvaltning under det gångna året, år 1946, har med
stor uppmärksamhet följt fullmäktiges åtgärder under sagda år. Vi ha särskilt
uppmärksammat vad som åtgjorts på det penningpolitiska området för en stabilisering
av penningvärdet. Vi ha också ägnat uppmärksamhet åt den förda räntepolitiken
och åt ränteläget. Vi ha även i berättelse över granskningen, som finnes
i detta utlåtande, gjort en översikt över det ekonomiska läget under år 1946.
Vid det slutliga ställningstagandet i utskottet framkommo visserligen några
särmeningar, men de gällde i stort sett saker av mera redaktionell karaktär.
Nu är, som man finner av utlåtandet, utskottet i stort sett enigt. I utlåtandet
relateras vad som har förekommit, och jag tror att vid en granskning, en decharge,
man bör hålla sig inom den ram och till de uppgifter som verkligen
åligga bankofullmäktige. Jag undrar, om inte debatten gått utanför deima
ram. Jag skall därför inte gå in på den dubbelställning och de synpunkter, som
herr Nordenson i det fallet drog fram. Dessa tycker jag att vi kunna gömma
till ett annat tillfälle. I varje fall hör det inte direkt samman med dechargen.

Herr Wehtje tyckte, att vi kunde ha uttalat vår tveksamhet om åtgärdernas
lämplighet, d. v. s. uttalat oss med större skärpa gent emot fullmäktige. Mot
detta skulle jag vilja säga, att vi ha utformat utlåtandet så att vi kunna försvara
det, och vi har icke anlagt några politiska synpunkter. Vi försöka i bankoutskottet
se på dessa frågor så sakligt som det överhuvud taget är möjligt.

Jag tänker på ränteläget. Jag tror att vi där komma in på ett område, som
är av en ganska stor betydelse, icke minst för näringslivet. Vi ha tidigare haft
en ganska^ bitter och hård erfarenhet av hastiga fluktuationer på det räntepolitiska
området. Herr Björnsson talade för en stund sedan om de erfarenheter vi
fingo göra av den diskontopolitik, som fördes efter förra världskriget. Jag vill
framhålla, att en sådan politik icke borde kunna godkännas av bankoutskottet
eller riksdagen. En dylik politik medförde svåra lidanden för många oskyldiga
personer här i landet och hade olyckliga konsekvenser för näringslivet, för våra
kreditinstitut, för arbetarna och hela befolkningen i övrigt. Den ledde ju till
en skrämmande arbetslöshet. Jag är fullt övertygad om att en stabil penningoch
räntepolitik är absolut nödvändig, vilket bankoutskottet har understrukit
förra året, när vi hade den stora penningpolitiska debatten rörande befrielse för
riksbanken att inlösa sina sedlar med guld.

Dessutom tycker jag, att reala förhållanden tala mot en höjning av räntan.
Jag betvivlar, att en höjning skulle öka sparintresset. När vi sänkte räntan,
minskade detta inte sparandet här i landet, utan tvärtom ökades sparmedlen
ganska avsevärt. Vad som enligt min mening är avgörande för möjligheten att
öka besparingarna, som är så betydelsefull, är att folket här i landet, den stora
allmänheten, liar fullt förtroende för penningvärdets stabilitet.

Herr talman! Då utskottet i räntefrågan avgjort har tagit ställning emot en
räntehöjning, tror jag detta är försvarbart, framför allt ur näringslivets synpunkt,
när det gäller bostadsbyggandet och skyddet av de små företagarna, och
jordbruket som kämpar med en stor skuldbörda. Med ett ord: jag hoppas, att
ränteskruven skall bli det sista vi ta till för att rada bot för de svårigheter
som vi nu ha.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Domö: Herr talman! Herr Sundvik gjorde sig nog skyldig till en missuppfattning,
när han sade, att de borgerliga i höstas ondgjorde sig så mycket
över talet om importreglering, under det att de nu säga, att den har vidtagits
alldeles för sent. Åtminstone från det håll jag representerar ha vi inte sett
det så. Vi kritiserade herr Myrdal, när han kom med sitt uttalande i höstas.

Nr 16.

Onsdagen den 16 april 1947.

Ang. utvecklingen på kredit- och valutamarknaderna. (Forts.)
därför att det inte ingick som ett led i regeringens åtgärder, utan var en hastigt
framkastad tanke, som — när det inte hade underlag i regeringen i övrigt —•
endast förorsakade en mycket stor spekulation och därigenom vållade skada.
Därmed var ingen bedömning gjord av importregleringens önskvärdhet, men
vi tyckte inte det var klokt av handelsministern att så som skedde kasta
fram denna tanke.

Jag önskar också framhålla, att den meningsriktning jag representerar inte
vill göra gällande, att importregleringen har tillgripits för sent. Vi mena, att
en sådan politik borde ha förts, att en importreglering^ blivit obehövlig. Vi
tycka, att det är en ganska dålig utväg att tillgripa eu sådan importreglering,
som säkert kommer att visa sig medföra stora svårigheter och som troligen
inte får den avsedda effekten. Vi ha alltså icke klagat över att importregleringen
kom för sent, utan över att överhuvud taget en sådan politik bedrivits,
som fått importreglering till följd. Om man i tid genom förut tillgängliga medel,
licensgivning och valutatilldelning och dylikt, begränsat mindre nödvändig
import, skulle sannolikt importförbudet ej behövt att tillgripas.

Herr Friggeråker säger, att utskottets utlåtande bara relaterar vad som har
förekommit. Visst är det så, men det är det jag riktar mig emot: man har
nöjt sig med att tala om vad riksbanksfullmäktige gjort, sedan sagt att det
var bra gjort, och underlåtit att utöva den kritik, som jag anser varit befogad.

Till slut några ord om räntepolitiken. Jag är alldeles ense med herr Friggeråker
om att det ingalunda är eftersträvansvärt med höga räntor och ätt
det är mycket farligt med starka räntefluktuationer. Det är en sak. Men en
annan sak är, att man i ett visst läge, sådant som det nuvarande, där man liar
att med alla tillgängliga medel stå emot en forcerad inflatorisk utveckling,
måste väga räntemedlet mot mera svårbemästrade medel, exempelvis rigorösa
regleringar. Då kan det hända, att man tillgriner räntehöjningen, om inte annat
så för att, såsom herr Bjömsson sade, ge ett varsel, som visar att det är skäl
att vara försiktig med krediter och investeringar. Då kan det hända, att detta
medel är lindrigare och mindre ingriper i ömtåliga förhållanden än regleringarna.
Jag vill som jag förut sagt vända mig emot att man hade uppmärksamheten
så bestämt inriktad på bara en enda punkt — att hålla ett visst
ränteläge — att man underlät att i tid tillkännage, iatt man i räntesatserna
hade ett ganska viktigt penningpolitiskt medel.

Herr Ljungdahl: Herr talman! Bara en liten anmärkning med anledning av
ett yttrande, som herr Sundvik fällde. Han sade, att när handelsminister Myrdal
framkastade tanken på en eventuell importreglering, reagerade den borgerliga
pressen starkt emot detta. Jag vill påpeka, att han maste ha menat inte
hela den borgerliga pressen, utan blott den borgerliga huvudstadspressen.
Bondeförbundspressen deltog inte i denna kritik, utan hade redan tidigare uttalat
sig för vissa åtgärder i syfte att begränsa lyximporten. När herr Ivar
Anderson tala om de många efterkloka, som nu träda fram, vill jag frita de
bondeförbundare, som redan tidigare hade yttrat sig i denna sak. Men vår tanke
var inte, att man skulle vänta, tills det blev nödvändigt med en allmän importreglering,
utan vi hade tänkt oss, att regeringen genom valutakontoret och
licensgivningen skulle kunna styra utvecklingen i sadan riktning, att regeringen
kunde behärska den och därigenom skydda valutan pa ett mycket tidigt
stadium.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Om jag kan erinra mig rätt vad som i allmänhet
yttrades med anledning av den förutvarande handelsministerns, antydan,
att det skulle bli en importreglering, gällde det inte något ställnings -

Onsdagen den 16 april 1947.

Nr 16.

Ang. utvecklingen på kredit, och valutamarknaderna. (Forts.)
ta?a j j “ 1 , ? frågan, i sak, utan vad som mest klandrades var väl att man
antydde en sadan importreglering som sedan inte blev av. På grund därav
kunde allehanda manipulationer vidtagas. Det var nog närmast det som klandret
i allmänhet gällde.

Efter härmed slutad överläggning lades förevarande punkt till handlingarna.

Punkten 3.

Lades till handlingarna.

Punkterna 4 och 5.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets utlåtande nr 30, angående
verkställd granskning av riksdagsbibliotekets styrelse och förvaltning bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo första lagutskottets utlåtanden:

, “r 22, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
iortsatt tillämpning av äldre rättegångsbalken å rättegången vid krigsdomstol
m. m.; och

nr 25 i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till lag angående
iortsatt giltighet av lagen den 14 december 1945 (nr 845) om vissa inskränkningar
i rätten att driva försäkringsrörelse.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets utlåtanden:

„ f anledning av väckta motioner om laglig reglering av arbetstiden i

tlottmngsarbete; och

nr 20, i anledning av väckt motion om revision av förordningen om yrkesmässig
automobiltrafik i syfte att åstadkomma ett rationellare ordnande av
godstransporterna på landsbygden.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
vissa, allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter;

.nr fi anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående försäljning av
vissa kronoegendomar m. m.; samt

nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bemyndigande
att iordningställa vissa åbolägenheter.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtanden:
nr^6, i anledning av väckt motion om utredning angående anordnande av
vadhållning medelst totalisator i samband med motortävlingar; och
Första kammarens protokoll 1947. Nr 16. 9

Nr 16.

Onsdagen den 16 april 1947.

nr 7 i anledning av väckta motioner angående dels viss ändring av bestämmelserna
angående adoptivbarn i folkbokföringsförordningen m. in., dels
åtgärder i syfte att anteckning om utomäktenskaplig börd endast gores i kyrkoböckerna
och icke i prästbetyg, å folkbokfönngskort eller a annan offentlig
handling.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade propositioner
nr 214—216 och 218.

A-Vgåvos och bordlädes nedannämmda motioner.

nr 266 av herr Strand, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa anslag till riksförsäkringsanstalten föT budgetåret 1947/48; och

nr 267, av herr Beck-Friis, i anledning av Kungl. Maj :ts^ proposition angående
pensionsreglering för vissa befattningshavare vid hushållningssällskapen.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.05 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1947. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner,

471641