RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1947:14)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1947. Första kammaren. Nr 14.

Lördagen den 22 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:te i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande regleringen för budgetåret 1947/48 av utgifterna under riksstadens
tolfte huvudtitel, innefattande anslagen till pensionsväsendet, utom i
vad angår anslagen till allmänna indragningsstaten;

nr 81, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående livränta åt Inga
Elisabeth Karlsson m. m.;

nr 83, med förslag till ändrad lydelse av § 10 första stycket instruktionen
för riksdagens revisorer av stats-, banko- och riksgäldsverken; samt

nr 84, med förslag till ändrad lydelse av tredje stycket kungörelsen den 27
november 1942 (nr 951) angående ersättning åt ledamot av allmänt kyrkomöte.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet den av herrar Lindén och Wagnsson
väckta motionen, nr 243, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående
vissa avlönings- m. fl. anslag under riksstatens fjärde huvudtitel för
budgetåret 1947/48.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet herr Ilallagärds motion,
nr 244, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder till stödjande
av oljeväxt- samt lin- och hampodlingen m. m.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottet utlåtanden nr 6_9,

statsutskottets utlåtanden nr 37—44, bevillningsutskottets betänkanden nr 22—-25. bankoutskottets utlåtanden nr 16—20, första lagutskottets utlåtanden nr 16
—21, andra lagutskottets utlåtanden nr 13 och 15—18, jordbruksutskottets utlåtande
nr 15 samt första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtanden nr
4 och 5.

Anmäldes och bordlädes jordbruksutskottets memorial nr 16, angående remitterande
till annat utskott av Kungl. Maj:ts proposition nr 131 med förslag
till byggnadslag m. in., i vad propositionen avser förslag till lag angående
ändring i lagen den 30 juni 1943 (nr 431) om allmänna vägar och lag angående
ändring i lagen den 3 september 1939 (nr 608) om enskilda vägar.

Första hammarens protokoll 1947. Nr lh.

Nr 14.

Onedagen den 26 mars 1947.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.03 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 26 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Herr andre vice talmannen anmälde, att han den 22 i denna månad åter infunnit
sig vid riksdagen.

Herr statsrådet Nilsson avlämnade Kungl. Maj :ts propositioner:
nr 192, angående omorganisation av överståthållarämbetet m. m.;
nr 194, angående ändrad redovisning av luftfartsfonden m. m.;
nr 195, angående anslag till aktieteckning i aktiebolaget Aerotransport;
samt

nr 198, angående åtgärder i syfte att bereda vissa utländska läkare möjlighet
att utöva läkarkonsten inom riket.

Justerades protokollen för den 18 och den 19 innevarande månad.

Upplästes en till kammaren inkommen ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Med hänvisning till bifogat läkarintyg får undertecknad härmed anhålla om
ledighet från riksdagsarbetet från den 23 mars 1947 tills vidare.

Avesta den 24 mars 1947.

Sven Boman.

Herr riksdagsman Sven Boman, Avesta, är på grund av sjukdom (astma)
oförmögen att tills vidare infinna sig till riksdagsarbetet, som härmed intygas
på heder och samvete.

Avesta-Krylbo den 24 mars 1947.

G. Hammar,

provinsialläkare.

På gjord proposition bifölls ansökningen för den tid, det i åberopade läkarintyget
omförmälda hindret varade.

Pöretogs val av dels sex revisorer för granskning av statsverkets, riksbankens
och riksgäl diskontorets tillstånd, styrelse och förvaltning, dels ock sex
suppleanter för dessa revisorer; och befunnos efter valförrättningens slut följande
ledamöter av riksdagens första kammare hava blivit utsedda till

Onsdagen den 26 mars 1947.

Nr 14.

revisorer:

herr Andersson, Gustav Emil
» Björkman, P. Gustaf
» Ericson, Erans O.

» Mannerskantz, Axel F.

» Norman, David It.

» Pauli, Ivan H. E.

suppleant för herr Andersson:
herr Gustavson, John A.

suppleant för herr Björkman:
fröken Andersson, Ebon M. I.

suppleant för herr Ericson:
herr Karlsson, K. Gustaf

suppleant för herr Mannerskantz:

» Ekströmer, C. Ivar

suppleant för herr Norman:

» Sjödahl, H. L. Edgar

suppleant för herr Pauli:

» Eorslund, J. Albert

med	82	röster.
»	82	» ,
»	82	» >
»	82	» ,
»	81	» ,
»	82	» ,
med	82	röster,
»	82	» ,
»	82	» ,
»	82	» ,
»	82	» ,
»	82	»

nät utskott av
viss kungl.
proposition.

I öredrogs jordbruksutskottets memorial nr 16, angående remitterande till Ang. remittc
annat utskott av Kungl. Majrts proposition nr 131 med förslag till byggnads-rande tiU an~
lag m m„ i vad propositionen avser förslag till lag angående ändring i lagen”''"
den 30 juni 1943 (nr 431) om allmänna vägar och lag angående ändring i lagen
den 3 september 1939 (nr 608) om enskilda vägar.

Detta memorial lydde:

»Till jordbruksutskottet har för förberedande behandling överlämnats Kungl
,131 nie(l förslag till byggnadslag m. m., i vad propositionen
avser iorslag till lag angaende ändring i lagen den 30 juni 1943 (nr 431)
om allmänna vagar och lag angående ändring i lagen den 3 september 1939 (nr
b08) om enskilda vägar. I övrigt har propositionen hänvisats till behandling
av konstitutionsutskottet och lagutskott.

Då de till jordbruksutskottet och lagutskott remitterade lagförslagen äga
sadant samband med varandra, att de böra behandlas av ett utskott, och då
sammansatt utskott i forevarande fall av praktiska skäl icke synes böra ifrågakomma,
far jordbruksutskottet — efter samråd med första lagutskottet —
med stoet avJ? 7 i de for riksdagen gällande reglementariska föreskrifterna
hemstalla, att propositionen nr 131, i vad densamma hänvisats till jordbruksutskottet,
ma till riksdagens kamrar återlämnas.»

På framställning av herr talmannen beslöts att förevarande, endast en gång
boidlagda ärende skulle redan vid detta sammanträde företagas till avgörande.

.0.H5^te,7Cen^anrin:.?er1r lflln.T: Ja* får hemställa, att kammaren
matte besluta bifalla utskottets hemställan och hänvisa den kungl prooositionen
i liragavarande delar till behandling av lagutskott.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad herr förste vice talmannen där
under hemställt. ,

Nr 14.

Onsdagen den 26 mars 1947.

Föredrogos ånyo konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om antalet
statsdepartement och statsråd utan departement;

nr 7, i anledning av väckta motioner om ändrade bestämmelser angående

val av skiftesgodemän; och

nr 8, i anledning av väckta motioner angående ordnande av tillfällig postanstalt
för poströstning vid sjukhus och andra vårdanstalter m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Om åtgärder Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets utlåtande nr 9, i anledning av väck mot

förväxling motioner angående sådant förtydligande av gällande vallagar, att förväxling

av valbeteck- kartell-, parti- och fraktionsbeteckningar kan undvikas.

mngar. ’

I de likalydande, till konstitutionsutskottet hänvisade motionerna nr Ilo
i första kammaren av herr Näsgård och nr 195 i andra kammaren av herr
Persson i Norrby hade hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte hemställa om förslag till sådant förtydligande av gällande vallagar,
att förväxling av kartell-, parti- och fraktionsbeteckmngar kunde undvikas.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motioner icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade anmälts av herrar Gustavson och Pettersson i Norregård.
som inom utskottet yrkat att utskottet måtte tillstyrka de föreliggande motionerna.

Herr Gustavson: Herr talman! Jag har inte kunnat ansluta mig till utskottsmajoritetens
enligt mitt förmenande alltför negativa inställning. Man
har avfärdat dessa motioner med bland annat den motiveringen, att motionarerna
inte anvisat på vad sätt man skall kunna rätta till dessa enligt motio
pärernas och reservanternas mening alltför oklara bestämmelser i vallagen.
Men det är väl inte så vanligt, att en motionär, som begär en utredning eller
framlägger ett förslag hos Kungl. Maj:t, själv anvisar klara linjer. Ha kan
man ju lika gärna fordra, att vi skola skriva lagtexten. Reservanterna anse,
att Kungl. Maj :t har större förutsättningar än en enskild motionär att utarbeta
de här åsyftade ändringarna. Nu har inte heller utskottsmajoriteten, enligt
vad som framgår av utlåtandet, funnit några framkomliga vägar Jag
skulle vilja ifrågasätta om man i utskottet verkligen lagt ned någon moda pa
att komma till några resultat. Men den saken skall jag mte här döma om; det
kommer väl någon talesman för utskottet att redogöra för. Jag skulle också
vara mycket tacksam att av den, som kommer att föra utskottsmajontetens
talan få veta vad det är för andra svårigheter, som skulle yppa sig, om man
skulle söka komma till rätta med dessa till omfattningen obetydliga bestämmelser.
Vad är det för svårigheter, som man är rädd för skola uppkomma.''''
Det skulle jag, som sagt, vara synnerligen tacksam för, om någon bland utskottsmajoriteten
kunde lämna besked om. , . . , ..

Man åberopar också det utslag, som har avkunnats i anledning av det har
aktuella fallet. Jag anser inte för min del, att detta är tillräckligt klarläggande
Jag är så gott som säker på att en annan länsstyrelse inte tolkar bestämmelserna
på samma sätt som den här ifrågavarande länsstyrelsen gör. Da
kunna vi tänka oss det fallet, att av två valsedlar i olika län men med samma
rubrikuppställning den ena sedeln godkännes, medan den andra underkannes.
Det framgår inte på något ställe i vallagen, att kartell-, parti- eller fraktions -

Onsdagen den 26 mars 1947.

Nr 14.

Om åtgärder mot förväxling av v albe teckning ar. (Forts.)
beteckning skall vara skriven på en rad. Det står bara utsatt, att de skola
förekomma under varandra, vilket beteckningarna i det här aktuella, fallet
också gjorde.

Herr talman, jag skall inte orda mera om saken för närvarande, utan be att
få yrka bifall till de motioner, som äro väckta i den här frågan, nummer 115
i första kammaren och nummer 195 i andra kammaren.

Herr Andersson, Jones Erik: Herr talman! Vid det val. som ligger till
grund för denna motion, nämligen ett val av kommunalfullmäktige i Österfärnebo
i Gästrikland, har man ju begått, låt mig kallä det för en dumhet,
genom att trycka partibeteckningen på två rader. Det var ju en oförsiktighet
av vederbörande. Man bör ta för givet, att valledningarna på respektive håll
kunna se till, att dylika tillvägagångssätt inte begagnas. En partibeteckning
bör väl i rimlighetens namn kunna rymmas på en rad, så att man inte behöver
dela upp det på det sätt, som föranlett sådana bedömanden, som här ägt rum.
Vilken väg vi än söka gå för att skapa större klarhet i bestämmelserna, kunna
vi •—- och det gjorde man även inom utskottet — ta för givet att kalamiteter
kunna ske i alla fall och att folk kommer att bruka självgjorda — jag använder
den beteckningen — valsedlar. Skall man här skapa bestämmelser, som
tillfredsställa alla krav i detta hänseende och täcka alla tänkbara fall. så menar
jag och menade vi i utskottet, att det kan bli för tillkrånglat och besvärligt.
Vi hoppas, att det här fallet i alla händelser måtte bliva ett observandum
för framtiden och möjliggöra, att man iakttar större eftertänksamhet vid uppställandet
av dylika rubriker. Har man en valledning, som kan sin sak, bör det
väl ändå kunna förutsättas, att sådana här fadäser inte skola upprepas för
framtiden.

Herr talman, med dessa få ord ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan..

Herr Näsgård: Herr talman! Det förvånar mig något att konstitutionsutskottets
ärade vice ordförande argumenterar så som han gjorde. Han säger, att
missödet i min hemsocken berodde på en oförsiktighet och att detta är en sak,
som valledningarna böra kunna se upp med.

Jag är van att höra herr Jones Erik Andersson tala om menige mans rätt
och argumentera mot byråkratism, paragrafvälde, krångel-Sverige och allt
sådant, men i dag säger han att valledningarna skola övervaka den här saken.
Det är alltså parti- och bossvälde, som herr Jones Erik Andersson här rekommenderar.
Även om en liten grupp helt lojalt vill framföra egna kandidater,
så är det ganska naturligt, om den inte resonerar med högsta valledningen om
detta. Och jag skulle tro, att det många gånger är mycket nyttigt, att de olika
synpunkterna få komma fram genom särlistor. För resten är det inte så säkert,
att valledningen i det här fallet skulle kunnat ge besked. När jag fick reda på
resultatet av länsstyrelsens sammanräkning, frågade jag här i Stockholm flera
kända experter vad de trodde om saken, men jag kunde inte få besked av någon.
Det visar sig ju också, att det inte finns någon paragraf eller någon kommentar
i eller till vallagen som klargör saken, utan konstitutionsutskottet hänvisar
endast till att ett, prejudikat nu framkommit genom avgörandet av regeringsrätten.
Men jag skulle vilja fråga herr Jones Erik Andersson: hur många bland
menige man eller bland väljarna få reda på ett sådant prejudikat?

Vad vi ha framhållit i motionen, herr talman, är att det inte kunnat råda
någon tvekan i det åsyftade fallet om väljarnas avsikt att rösta under samma
partibeteckning. När den ena av partiets tre listor i alla fall av formella skäl
hänförts till en särskild grupp och partiet därigenom gått miste om en mandat -

Nr 14.

Onsdagen den 26 mars 1947.

Om åtgärder mai förväxling av valbeteckningar. (Forts.)
vinst, vilket gällde i det här fallet, måste man — så ha vi resonerat — draga
den slutsatsen, att vallagens formulering inte är tillfredsställande.

Utskottet förnekar inte heller detta — och det får kanske tas som ett indirekt
erkännande av vår slutsats — men säger sig vid prövning ha funnit, att en
omformulering i motionens syfte knappast kan företagas »utan att härigenom
andra svårigheter kunna uppstå». Med hänsyn härtill och då ett regeringsrättsutslag
nu föreligger, har utskottet avstyrkt.

Utskottet har också, såsom herr Gustavson redan nämnt, framhållit, att vi
motionärer inte lämnat någon anvisning på hur vårt önskemål skulle kunna
tillgodoses. Nu är det väl ändå så, att om motionärer föreslå riksdagen att
skriva till Kungl. Maj :t och begära utredning eller förslag i en fråga som
denna, där det måste gälla lagändring, så skulle det se rätt märkvärdigt ut,
om de bifogade förslag till författningstext, alldeles frånsett det vanskliga
överhuvud taget för motionärer att försöka sig på att skriva lagtext. Det privilegiet
bör nog Kungl. Maj:t och utskotten få behålla.

Jag återkommer ännu en gång till valmännen och väljarkåren. Jag måste
gentemot utskottet vidhålla vad vi sagt i motionen, nämligen att det inte är tillfredsställande,
att två valsedlar med identiska partibeteckningar hänföras till
olika grupper bara därför att partibeteckningen på den ena valsedeln är skriven
på en rad och på den andra på två rader. Det behöver inte alls vara Landsbygdspartiet
Bondeförbundet det gäller, utan det kan lika gärna hända — och
det tror jag att det finns exempel på — Arbetarpartiet socialdemokraterna eller
något annat parti. När det gäller listor av det här slaget vet utskottet lika bra
som jag, att det ofta går till så, att vederbörande sätter sig i förbindelse med
ett tryckeri, skickar in namnen, och så ordnar tryckeriet listan. I det här fallet
var det inte någon, som märkte något fel på de olika listorna. Utgången kom
alltså som en fullständig överraskning. Jag tar för givet att länsstyrelsen också
fann det obehagligt att behöva göra skillnad mellan de två listtyperna, när länsstyrelsen
alldeles säkert var övertygad om att det var väljarnas avsikt att rösta
under samma partibeteckning.

Herr talman, med dessa ord ber jag att få yrka bifall till motionerna.

Herr Andersson, Jones Erik: Herr talman! Jag vill till min gode partivän
herr Näsgård säga, att när han nu karakteriserar mig som fiende till bossvälde
och byråkratism, så må jag kunna ta åt mig den lilla blomman. Men mot
bakgrunden av vad vi här syssla med vill jag fråga honom, om han inte genom
att i detta fall yrka på ytterligare bestämmelser gör saken krångligare än vad
den är och skapar byråkratism även på detta område. Den tycker jag att vi
skulle kunna slippa här. Saken är inte besvärligare än att vi med de bestämmelser.
som redan finnas, böra kunna komma till rätta med den.

Herr Johanson, Karl: Herr talman! Jag skulle kunna nöja mig med att
helt instämma i vad utskottets vice ordförande här anfört. Då herr Gustavson
i Guntorp emellertid gjorde gällande, att det i det aktuella fallet endast var
länsstyrelsen, som hade tolkat de omstridda bestämmelserna i vallagen, vill jag
erinra honom om den PM som fanns tillgänglig i utskottet. Där står följande:
»Regeringsrättens enhälliga utslag var att besvären lämnades utan bifall, ''enär
länsstyrelsen i anmärkta hänseendet måste anses hava rätteligen förfarit’.»
Det är således inte bara länsstyrelsen, herr Gustavson, som har tolkat bestämmelserna
i fråga, utan ärendet gick ända upp till regeringsrätten.

Herr Gustavson undrade vidare, vilken möda utskottet hade nedlagt för att
komma till klarhet i denna sak. Herr Gustavson var ju själv närvarande i utskottet
och vet väl därför, hur utskottet behandlade frågan.

Onsdagen den 26 mars 1947.

Nr 14.

Om åtgärder möt förväxling av valbeteckningar. (Forts.)

_ Jag erinrar för övrigt om att av utskottets 20 ledamöter ha blott två anslutit
sig till motionärernas uppfattning att de nuvarande bestämmelserna inte äro
tillfredsställande. Jag tror mig också veta, att det inte är en person vilken kan
betecknas såsom »menige man» som fabricerat den lista som vållat denna
strid. Om jag inte är fel underrättad, medverkade en ganska framstående man
vid listans iordningställande. Därmed må emellertid förhålla sig hur som
helst, ty det spelar ju ingen roll i detta sammanhang.

Även om en liknande malör skulle inträffa för något annat parti, kan det
väl inte vara motiverat att vid varje sådant tillfälle kräva en lagändring. Gällande
lag är fullt tydlig och klar, och de nuvarande bestämmelserna böra
mycket väl kunna iakttagas av dem som ha att iordningställa vallistor.

Herr Näsgård: Herr talman! Då herr Johanson säger, att gällande lag är
fullt tydlig och klar, vill jag hänvisa honom till de citat ur lagen som återfinnas
i konstitutionsutskottets utlåtande. Det framgår inte av lagtexten och
inte heller av några kommentarer, att partibeteckning för att vara gällande
skall vara skriven på en rad. Det är väl inte för mycket begärt att fordra, att
bestämmelserna i den kommunala vallagen skola vara så tydligt skrivna, att
menige man kan läsa sig till en sådan här sak. Handböcker med vallagen finnas
tillgängliga i varje kommun, men man har inte experter till hands för att
tolka bestämmelsernas innebörd.

Vad herr Johanson yttrade om upphovsmannen till den omstridda listan har
ju ingen betydelse i detta sammanhang. Jag vill bara nämna, att den, som
stod som första namn på den, inte i förväg kände till listans existens.

Till herr Jones Erik Andersson vill jag säga, att lagen skulle inte bli krångligare,
utan tvärtom enklare, om den skreves på ett tydligare sätt.

Herr Gustavsoo: Herr talman! Jag vill bara konstatera, att två representanter
för utskottsmajoriteten ha haft ordet, men att ingen av dem bar bemödat
sig om att svara på den direkta fråga, som jag framställde i mitt första
anförande, då jag bad om besked om vilka svårigheter som skulle uppkomma,
om bestämmelserna i lagen avfattades på ett tydligare sätt.

Herr Karl August Johanson framhöll, att blott två av utskottets 20 ledamöter
ha följt motionärerna. Om herr Johanson hävdar den uppfattningen, att
tillvaron av en majortiet vid alla tillfällen kan ersätta bärande argument, förstår
jag honom och en del andra företeelser också som vi i dessa dagar få bevittna.
Men jag kan inte godkänna att bara den omständigheten, att en viss
mening omfattas av ett stort flertal, kan betraktas såsom ett sakligt argument
i diskussionen.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det under behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare på bifall till
de i ämnet väckta motionerna; och förklarade herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Gustavson begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad konstitutionsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 9.
röstar

Ja;

Den, det ej vill. röstar

Nej;

Vinner Nej, bifallas de i ämnet väckta motionerna.

Nr 14.

Onsdagen den 26 mars 1947.

Om anslag till
en ubåbstunnelanläggning.

Om åtgärder mot förväxling av valbeteckningar. (Forts.)

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets utlåtande nr 37, i anledning av
väckt motion om anslag för tillbyggnad av underofficersmässen vid Upplands
regemente, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 38, i anledning av väckta motioner
om anslag till en ubåtstunnelanläggning i Stockholms skärgård.

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
Mannerskantz m. fl. (1:119) och den andra inom andra kammaren av herr
Skantze m. fl. (11:202), hade hemställts, att riksdagen måtte besluta, att
en ubåtstunnelanläggning i Stockholms skärgård, kostnadsberäknad till
3 600 000 kronor enligt prisläget den 1 juli 1946, skulle komma till utförande,
samt bevilja för budgetåret 1947/48 erforderliga medel, 1 000 000 kronor, till
anläggningens påbörjande.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
motionerna 1:119 och II: 202 icke måtte av riksdagen bifallas.

Reservation hade avgivits av herrar Mannerskantz och Lundgren, vilka ansett,
att utskottet bort tillstyrka bifall till motionerna I: 119 och II: 202 och
alltså hemställa, att riksdagen måtte med bifall till motionerna 1:119 och II:
202

a) besluta, att en ubåtstunnelanläggning i Stockholms skärgård, kostnadsberäknad
till 3 600 000 kronor enligt prisläget den 1 juli 1946, skulle komma
till utförande;

b) till Ubåtstunnelanläggning i Stockholms skärgård för budgetåret 1947/
48 under försvarets fonder, försvarets fastighetsfond, marinens delfond, anvisa
ett investeringsanslag av 1 000 000 kronor.

Herr Lundgren: Herr talman! Mot statsutskottets föreliggande utlåtande med
anledning av en motion av herr Mannerskantz m. fl. om anslag till ubåtstunnelanläggning
i Stockholms skärgård, innebärande avslag å motionen, ha herr
Mannerskantz och jag reserverat oss under yrkande, att utskottet måtte tillstyrka
motionen. Jag tillåter mig här att i korthet motivera vår ståndpunkt.

Marinförvaltningen har för nästa budgetår begärt anslag för fartygstunnlar
på tillsammans 7,5 miljoner kronor. Äskandet avser påbörjandet av dels
en ubåtstunnelanläggning i vardera Stockholms, Karlskrona och Göteborgs
skärgårdar, dels tre jagartunnlar i Stockholms skärgård. De totala kostnaderna
för utförande av ifrågavarande byggnadsföretag beräknas till cirka 14,4
miljoner kronor.

I skrivelse av den 7 december 1946 har Kungl. Maj:t anmodat marinförvaltningen
att inkomma med förnyad angelägenhetsgradering rörande sådana
kvarstående arbeten, för vilkas utförande riksdagen redan beviljat medel. Därvid
ägde dock marinförvaltningen rätt att även upptaga arbeten av mycket
stor vikt som medtagits i marinförvaltningens petita för budgetåret 1947/48.
Blan,d det fyrtiotal olika arbeten, angående vilka ämbetsverket i sin svars skrivelse
i ämnet angivit den önskvärda ordningsföljden, intager ubåtstunnelanläggningen
i Stockholms skärgård den främsta platsen i angelägenhetsgrad

Onsdagen den 26 mars 1947.

Nr 14.

Om anslag till en ubåtstunnelanläggning. (Forts.)
bland sådana arbeten som ännn icke påbörjats. Marinförvaltningen räknar med
att för utförande av denna anläggning behöva 1 miljon kronor under år 1947
och 2,6 miljoner kronor under år 1948. Riksdagen har på grundval av Kungl.
Majrfcs proposition nr 311 år 1946 beviljat medel för markförvärv för ifrågavarande
ubåtstunnelanläggning.

Såväl överbefälhavaren som den nu sittande försvarskommittén har vid olika
tillfällen framhållit betydelsen av att bergsrum utföras för fartyg. Iordningställandet
av en sådan anläggning föregriper icke heller den framtida organisationen
av försvaret. Statsmakterna ha tidigare beviljat medel till bergshangarer
vid vissa av flygvapnets flottiljer för att skydda den dyrbara flygmaterielen.
I konsekvens härmed böra medel beviljas för att skydda den ännu
dyrbarare och mera svåranskaffbara fartygsmaterielen. Kostnaderna för ett
ubåtsskyddsrum uppgå endast till cirka 15 procent av anskaffningskostnaden
för skyddsföremålet och måste således betraktas såsom en relativt billig försäkringspremie,
inte minst med hänsyn till att vi i varje möjligt krigsfall måste
räkna med underlägsenhet i luften.

Såsom skäl för sitt avstyrkande av motionen har utskottet anfört den begränsning
av investeringsverksamheten som vid nuvarande konjunkturläge är
nödvändig. Emellertid förhåller det sig så, att åtgången av material för en
anläggning av här ifrågasatt art är obetydlig. De arbetare, som huvudsakligen
komma att sysselsättas med dessa arbeten, äro bergsprängare. Enligt uppgift
lär tillgången på bergsprängare vara relativt god. Av dessa skäl behöver det
inte möta alltför stora betänkligheter att nu igångsätta arbetet.

När utskottet skriver, att »utskottet kan icke finna, att några nya skäl
tillkommit, som skulle föranleda riksdagen att för igångsättande av dylika anläggningar
nu anvisa medel å riksstaten», torde utskottet ha uttryckt sig
mindre lyckligt, Genom att bifalla propositionen förra året om markförvärv för
en dylik anläggning torde riksdagen ha tagit ställning i principfrågan, och
det gäller nu endast tidpunkten för igångsättande av arbetena.

Av skäl, som jag nyss anfört, och med hänsyn till angelägenheten att åtminstone
någon av dessa anläggningar snarast kommer till stånd, för att vi
skola kunna erhålla vissa tekniska erfarenheter om byggande av skyddsrum
av denna art, tillåter jag mig, herr talman, att yrka bifall till den vid utskottets
utlåtande fogade reservationen.

Herr Lindström: Herr talman! Det är inte mycket att säga om denna sak.
Kammarens ledamöter veta alltför väl, att riksdagen många gånger för Kungl.
Maj :t betonat vikten av återhållsamhet i fråga om investeringar under denna
tid. Inte minst har statsutskottet i olika sammanhang påpekat nödvändigheten
av en dylik återhållsamhet. Kungl. Maj:t har också uppgjort en investeringsplan,
där man inriktat sig på att under dessa tider med hänsyn till det allmänna
läget begränsa investeringsverksamheten. Det skulle vara egendomligt,
om man, när så är förhållandet, nu på en speciell punkt skulle göra ett avsteg
från vad som alltmer betraktas som en regel.

De här ifrågasatta anläggningarna äro självklart önskvärda. De äro heller
inte bortglömda. Såsom utskottet erinrar om, ha de ingått i de beredskapsplaner
som under en följd av år ha förelagts riksdagen. Ubåtstunnelanläggningarna
ha upptagits i den s. k. grovarbetsreserven. Som läget nu är, kan riksdagen
inte annat än bifalla statsutskottets förslag, till vilket jag, herr talman, yrkar
bifall.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner, först på bifall till vad utskottet i

Nr 14.

Onsdagen den 26 mars 1947.

Ang. uppdelning
av
socialdepartementet.

Om anslag till en ubåtstunnelanläggning. (Forts.)
det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid utlåtandet avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets utlåtande nr 39, i anledning
av väckt motion angående uppgörande av plan för utbyggnad av bombsäkra
drivmedelsanläggningar m. in., bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 40, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag för de två departement, vari socialdepartementet
föreslås uppdelat, m. m.

Med tillstyrkande av Kungl. Maj:ts i proposition nr 33 framlagda förslag
hade utskottet i förevarande utlåtande hemställt, att riksdagen måtte

a) för redovisning av till det nya socialdepartementets och till inrikesdepartementets
förvaltningsområden hänförliga anslag å riksstaten för budgetåret
1947/48 under Driftbudgeten: Egentliga statsutgifter upptaga en huvudtitel,
benämnd V. Socialdepartementet, och en huvudtitel, benämnd V a. Inrikesdepartementet; b)

godkänna i utlåtandet införd personalförteckning för socialdepartementet,
att tills vidare från och med budgetåret 1947/48 gälla med de ändringar, som
enligt särskilda bemyndiganden fastställdes av Kungl. Maj:t i anslutning till
den allmänna löneregleringen m. m.;

c) godkänna i utlåtandet införd avlöningsstat för socialdepartementet, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1947/48;

d) under V huvudtiteln för budgetåret 1947/48 anvisa

1. till Socialdepartementet: Avlöningar ett förslagsanslag av 470 000 kronor,

2. till Socialdepartementet: Omkostnader ett förslagsanslag av 50 000 kronor,

3. till Kommittéer och utredningar genom sakkunniga ett reservationsanslag
av 600 000 kronor,

4. till Extra utgifter ett reservationsanslag av 50 000 kronor;

e) godkänna i utlåtandet införd personalförteckning för inrikesdepartementet,
att tills vidare från och med budgetåret 1947/48 gälla med de ändringar, som
enligt särskilda bemyndiganden fastställdes av Kungl. Maj :t i anslutning till
den allmänna löneregleringen m. m.;

f) godkänna i utlåtandet införd avlöningsstat för inrikesdepartementet, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1947/48;

g) under V a huvudtiteln för budgetåret 1947/48 anvisa

1. till Inrikesdepartementet: Avlöningar ett förslagsanslag av 480 000 kronor,

2. till Inrikesdepartementet: Omkostnader ett förslagsanslag av 50 000 kronor,

3. till Ersättning till statens allmänna fastighetsfond: Byggnadsstyrelsens
delfond ett förslagsanslag av 100 kronor,

4. till Ersättning till statens domäners fond för upplåten mark ett förslagsanslag
av 100 kronor,

5. till Kommittéer och utredningar genom sakkunniga ett reservationsanslag
av 400 000 kronor,

6. till Extra utgifter ett reservationsanslag av 70 000 kronor.

Onsdagen den 26 mars 1947.

Nr 14.

Ang. uppdelning av socialdepartementet. (Forts.)

Herr Steu: Herr talman! I det utlåtande från konstitutionsutskottet, som
redan har passerat kammarens behandling’, och i det förevarande utlåtandet från
statsutskottet föreslås, att det nuvarande socialdepartementet skall uppdelas på
två statsdepartement, av vilka det nya skall benämnas inrikesdepartement. Jag
ämnar nu yttra mig uteslutande om namnfrågan, som inte synes ha ägnats någon
uppmärksamhet av vare sig Kungl. Maj :t eller statsutskottet. Ordet inrikesdepartement
förekommer inte i den lag som vi antagit i enlighet med konstitutionsutskottets
utlåtande.

Genom 1840 års departementalreform tillskapades här i landet ett civildepartement,
från vilket sedermera jordbruksärendena år 1900 och kommunikationsärendena
år 1920 överfördes till särskilda departement. Sedan socialdepartementet
genom vad som nu kommer att beslutas får begränsade arbetsuppgifter,
återstå just de ärenden rörande den inre civila förvaltningen som för något mer
än hundra år sedan gav namn åt civildepartementet. Jag har synnerligen svårt
att förstå meningen med att efter utländska förebilder välja ett nytt namn för
detta departement. Ehuru de båda ord, som bilda namnet civildepartement, äro
lånord, har detta dock god klang i svenska språket och god hävd i svensk statsförvaltning.
Varken regeringen eller statsutskottet torde däremot kunna påvisa
något land i världen, där namnet inrikesdepartement inte har en dålig eller i
varje fall mindre god klang. Man förefaller därför här ha försummat att tillgodogöra
sig det värde som ligger i ett gammalt gott namn. Jag erinrar om att
man i våra dagar på andra områden sökt anknyta till gammal god tradition.
Innehavarna av de högsta kommunala ämbetena i huvudstaden kallas sålunda
för borgarråd, och det föreslås, att vissa domare skola benämnas lagmän.

Jag hoppas att det inte skall behövas någon ytterligare argumentering utöver
denna korta men enligt min mening tillfyllestgörande motivering för att
kammaren i överensstämmelse med vad jag, herr talman, här ber att få yrka
måtte besluta att ordet »inrikesdepartement» på de ställen, där det förekommer
i utskottets kläm. skall utbytas mot »civildepartement».

Herr Johansson, Jolian Bernhard: Herr talman! Vi ha helt nyss behandlat
konstitutionsutskottets utlåtande nr 6, i vilket konstitutionsutskottet inte haft
något att erinra mot den kungl. propositionen, där också namnfrågan i reciten
behandlas. Skulle någon ändring i fråga om namnet ha företagits, skulle den
saken väl ha dryftats i anslutning till konstitutionsutskottets utlåtande nr 6.
Statsutskottets utlåtande är en konsekvens av konstitutionsutskottets utlåtande,
som också här åberopats. Vi ha nu endast att hålla oss till anslagsfrågorna.

Jag ber. herr talman, att få hemställa om bifall till statsutskottets föreliggande
utlåtande.

Herr Andersson, Jones Erik: Herr talman! Jag vill bara tillkännage, att de
tankar, som herr Sten gjorde sig till talesman för, komnio fram även i konstitutionsutskottet.
Jag gjorde mig till förespråkare för dien gamla hedervärda benämningen,
och jag vet, att det fanns sympatisörer för det namnet bland utskottets
ledamöter. Jag vill inte andraga några närmare skäl för benämningen
»civildepartement», utan det må räcka med vad herr Sten yttrade i sitt anförande.
Jag nöjer mig med att konstatera, att den tanken inte har varit främmande
för utskottet att välja det namnet. För egen del ville jag dock inte göra
någon större affär av det hela. Jag utnyttjade därför inte reservations vägen,
utan lät det bero vid vad som sades i utskottet. Vi lära nu få dras med benämningen
»inrikesdepartement» i fortsättningen och pröva den. Etiketten är
väl heller inte det väsentligaste, men nog skulle jag för min egen del, när jag

Nr 14.

Onsdagen den 26 mars 1947.

Ang. uppdelning av socialdepartementet. (Forts.)
tänker på klangen och innehållet i det hela, föredraga benämningen »civilminister»
framför »inrikesminister».

Herr Sten: Herr talman! Med anledning av vad statsutskottets ärade ordförande
yttrade vill jag endast säga, att jag givetvis i någon mån var tveksam,
under vilketdera av dessa båda utlåtanden som mitt yrkande hörde hemma.
Då jag inte kunde finna, att namnfrågan var berörd i konstitutionsutskottets
utlåtande och att namnet inte förekommer i den lag, som kammaren nyss har
antagit, under det att ordet »inrikesdepartement» återfinnes på flera ställen i
klämmen till det statsutskottsutlåtande, varom vi nu skola fatta beslut, kom
jag till det resultatet, att mitt yrkande måste höra hemma under nu förevarande
punkt.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Det förekommer i konstitutionsutskottets
utlåtande en fullständig redogörelse för departementsindelningen,
och där nämns namnet inrikesdepartementet på tre, fyra ställen i reciten.
När konstitutionsutskottets utlåtande nr 6 har bifalltis, har riksdagen
därmed beslutat angående de båda departement det nu gäller och deras namn.
Det har varit statsutskottets skyldighet att anpassa sitt utlåtande med hänsyn
till konstitutionsutskottets och därmed också ange, vad dessa departement
heta, vilka anslag och vilken personalbesättning de skola ha.

Jag tror därför, att det hade varit riktigare, om herr Sten hade framställt
sitt yrkande i anslutning till konstitutionsutskottets utlåtande.

Herr Herlitz: Herr talman! Jag nödgas inlägga en gensaga mot vad statsutskottets
ordförande här anfört.

Förr i världen var det verkligen så, att konstitutionsutskottet hade att göra
med departementsindelningen. På grund av en grundlagsändring, som jag kämpade
mycket emot och ''som väckte betänkligheter också i denna kammare, har
det hela ändrats så, att nu har konstitutionsutskottet ingenting annat att göra
än att yttra sig om hur många departement vi skola ha. Konstitutionsutskottet
har sålunda endast i sin motivering, vilken ju inte har någon betydelse, resonerat
helt oförbindande om vilka departementen skola vara, Statsutskottet däremot
har framlagt ett förslag om anslag till dels inrikesdepartementet och
dels socialdepartementet. Detta är alltså den formella sidan av saken.

Eftersom jag ändå har ordet, ber jag, herr talman, härutöver få uttala, att
om jag hade haft något tillfälle att mer aktivt deltaga i detta ärendes behandling,
skulle jag livligt ha gått in för den tanken, att vi, då vi nu faktiskt
ha återfått ett departement, som praktiskt taget motsvarar vårt gamla civildepartement,
borde ha återupptagit den gamla hävdvunna svenska titeln, som
för övrigt är mjukare och ligger bättre till för tungan än »inrikesdepartement».
Jag bär dock intet yrkande.

Häri instämde herr Elcströmer.

Herr Sten: Herr talman! Vad jag avsåg att säga, har framgått av herr Herlitz’
yttrande. Jag konstaterar således, att vad kammaren redan har beslutat
endast är, att antalet departement skall vara elva, Mitt yrkande berör heller
inte på något sätt vad statsutskottet har föreslagit i fråga om personalförteckning
och anslag, utan hänför sig uteslutande till namnfrågan.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen yttrade, att
i avseende på det nu föredragna utlåtandet yrkats dels att vad utskottet hemställt
skulle bifallas, dels ock, av herr Sten, att utskottets hemställan skulle

Onsdagen den 26 mars 1947.

Nr 14.

Ang. uppdelning av socialdepartementet. (Forts.)
bifallas med den ändring, att ordet »inrikesdepartementet» på förekommande
ställen utbyttes mot »civildepartementet».’

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bifall till utskottets hemställan oförändrad
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Sten begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 40, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Stens under överläggningen gjorda yrkande.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit sålunda:

iJa — 61:

Nej — 42.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avstående i vissa
fall av allmänna arvsfondens rätt till arv;

nr 42, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ersättning i vissa
fall i anledning av olycksfall i arbete eller yrkessjukdom;

nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
vissa fastigheter; samt

nr 44, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för
sysslomannen vid Sundby sjukhus A. Nordfeldt från viss skadeståndsskyldighet
till kronan.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets betänkande nr 22, i anledning
av väckt motion om avskaffande av den särskilda skatten å kaffe, bifölls
vad utskottet i detta betänkande hemställt.

Föredrogs ånyo hevillningsutskottets betänkande nr 23, i anledning av
väckta motioner om avskaffande av trafikskatten m. m.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats följande av utskottet till behandling
i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen:

1) motionen nr 162 i andra kammaren av herr Ljungberg, vari hemställts,
att riksdagen på sätt i motionen föreslagits måtte besluta, att trafikskatt icke
skulle uttagas från och med den 1 juli 1947; samt

2) de likalydande motionerna nr 89 i första kammaren av herr Norling
m. fl. och nr 163 i andra kammaren av herr Jansson i Örebro m. fl., vari

Om avskaffande
av
trafikskatten
m. m.

Nr 14.

Onsdagen den 26 mars 1947.

Om avskaffande av trafikskatten rn. m. (Forts.)
hemställts, att riksdagen för sin del måtte besluta att avskaffa skatten av
den 19 juni 1942 för persontrafiken vid järnvägarna samt att taxorna för
denna trafik skulle sänkas med samma belopp, varmed de höjdes vid skattens
införande.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande betänkandet på åberopade grunder
hemställt,

1) att motionen II: 162 av herr Ljungberg om avskaffande av trafikskatten
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; samt

2) att de likalydande motionerna I: 89 av herr Norling m. fl. och II: 163
av herr Jansson i Örebro m. fl. om avskaffande av trafikskatten m. m. icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anmälts av herrar Velander och Björklund, vilka likväl ej
antytt sin åsikt.

Herr Veländer: Herr talman! Till föreliggande utskottsbetänkande bär jag
antecknat en blank reservation, och den betyder i detta fall, att jag är mycket
litet tillfredsställd med utskottets prövning av — eller rättare sagt underlåtenhet
att pröva — det motionsvis framställda yrkandet om trafikskattens upphävande.

Trafikskatten utgår som bekant sedan den 1 juli 1942 till staten och utgör
tio procent av avgifterna för i huvudsak person- och resgodsbefordran. Eftersom
järnvägstaxorna i samband med skattens införande höjdes i motsvarande
utsträckning, är det trafikanterna som drabbas därav.

Höjningen av järnvägstaxorna har alltså inte påkallats av järnvägsekonomiska
eller affärsmässiga skäl. Trafikskatten motiverades vid sitt införande av
det rådande statsfinansiella läget och av angelägenheten av att söka så långt
möjligt begränsa trafiken och förhindra investeringar för ändamål, som under
normala förhållanden inte kunde anses påkalla sådana.

Alla som yttrade sig i samband med trafikskattens införande, således även
departementschefen, voro också ense om att en särbeskattning av järnvägstrafiken
under normala förhållanden inte kunde vara tillrådlig med hänsyn till det
handikap för järnvägarna i förhållande till andra trafikmedel, som en dylik
särbeskattning skulle innebära.

Läget på transportmarknaden har emellertid undan för undan förbättrats,
sedan trafikskatten infördes, och vi närma oss normala förhållanden på detta
område. Restriktionerna beträffande flytande bränsle ha helt bortfallit, och
även beträffande gummiförsörjningen har läget gradvis förbättrats. Från sådana
utgångspunkter kommer man fram till att trafikskatten inte längre har
något berättigande.

Denna uppfattning har också numera understrukits av järnvägsstyrelsen i
en dess framställning till Kungl. Maj :t om åtgärder från Kungl. Maj :ts sida
i och för trafikskattens upphävande den 1 februari 1948 — av tekniska och
andra skäl har järnvägsstyrelsen inte ansett att det skulle vara möjligt att
eliminera trafikskatten dessförinnan. Järnvägsstyrelsen betonar i det sammanhanget,
att en sådan åtgärd måste framstå såsom än mera angelägen med hänsyn
till att den 5-procentiga omsättningsskatten numera med visst undantag
slopats.

Det har då förefallit mig, som om utskottet hade kunnat rekommendera en
lösning enligt järnvägsstyrelsens förslag i detta sammanhang och alltså bort
hemställa om trafikskattens slopande per den 1 februari 1948. Jag beklagar
att så inte har skett.

Jag skall emellertid här inte ställa något yrkande i den riktningen utan in -

Onsdagen den 26 mars 1947.

Nr 14.

Om avskaffande av trafikskatten m. m. (Förts.)
skranka mig till att uttala den förhoppningen, att finansministern i anslutning
till järnvägsstyrelsens av mig åberopade framställning snarast möjligt måtte
förelägga riksdagen förslag i överensstämmelse med järnvägsstyrelsens hemställan.
Detta skulle också stå i god överensstämmelse med bevillningsutskottets
av riksdagen godkända mening vid behandlingen förlidet år av motioner av
enahanda innehåll som de nu föreliggande.

Jag skall således, herr talman, inte här ställa något yrkande.

I detta anförande instämde herr Hage.

Herr Norling: Herr talman! Den föregående talaren har nyss motiverat sin
uppfattning, att utskottet borde ha ställt ett annat yrkande, en uppfattning som
även jag har.

Det föreligger nu tre motioner i denna fråga, och om jag har fattat saken
rätt, utgår man i en av dem, nämligen motionen II: 162, från att man bör avveckla
skatten och att de taxor, som nu tillämpas, skola kunna bibehållas. Det
skattebelopp på tio procent av avgifterna, som nu uttages, skulle alltså tillfalla
järnvägsföretagen. I de andra två motionerna, 1:89 och 11:163, föreslås däremot,
att taxorna skola sänkas i sådan grad, att sänkningen svarar mot den
nuvarande skatten.

Som den föregående talaren sade, förelåg det år 1943, då den här skatten infördes,
statsfinansiella skäl för densamma, och man kan väl säga att dessa
skäl ej längre föreligga. Departementschefen hade ju också den uppfattningen,
att en skatt av detta slag inte vore skälig under normala förhållanden^ och,
som den föregående talaren sade, då vi nu närma oss sådana normala förhållanden,
bör denna skatt därför försvinna.

De sakkunniga anförde i sin motivering, när skatten infördes, att skattekraften
hos den på järnvägarna resande allmänheten var stor. För närvarande
är emellertid förhållandet det rakt motsatta. Man har ju sett, hurusom personbilparken
har ökat med 103 200 bilar sedan år 1942, och detta tyder på att
de skattebetalare, som ha den största ekonomiska bärkraften och som förr i
större utsträckning utnyttjade järnvägarna, numera till stor del ha skaffat sig
egna trafikmedel och att det nu endast är de svagare skattebetalarna som resa
på järnvägarna.

Vi ha i motionerna framfört den tankegången, att när skatten slopas, skola
också taxorna sänkas. Det kan mte vara riktigt att man först godtager en
princip om en trafikskatt för att sedan, när man anser att skatten bör avvecklas,
låta en summa, lika stor som skatten, ingå i biljettpriset och tillfalla järnvägarna.
En begäran från de enskilda järnvägarnas sida att få höja taxorna
vid tiden för trafikskattens införande blev avslagen med hänsyn till att bärande
skäl härför icke ansågos föreligga, och då tydligen sådana skäl icke föreligga
nu heller, anser jag att det vore oriktigt att lata de hittillsvarande skattebeloppen
tillfalla järnvägarna. . ... ,

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till motionen nr 89 i törsta

kammaren.

Herr Andersson, Elon: Herr talman! Jag har ingenting emot att instämma
i herr Velanders förhoppning, att finansministern noga skall pröva den av järnvägsstyrelsen
ingivna framställningen och, om han finner att det är befogat ur
budgetära synpunkter, framlägga förslag till riksdagen om trafikskattens avskaffande.
. , , , r

När utskottet emellertid inte har ansett sig kunna rekommendera ^en framställning
till Kungl. Maj :t i anledning av de väckta motionerna, så har det

Nr 14.

Onsdagen den 26 mars 1947.

Om avskaffande av trafikskatten m. m. (Forts.)
väl mest berott därpå, att utskottet inte har varit lika övertygat som motionärerna
om att den nuvarande budgetära situationen skulle vara särskilt ägnad
för företagande av de ingrepp i budgeten och i den beräknade hushållningen,
som motionärerna anse befogade. Det är riktigt, att vi närma oss normala förhållanden
på trafikväsendets område, men de tilldragelser, som ha inträffat
under de senaste dagarna, tyda ju på att vi ännu inte äro där och att det, om
man skall vänta med avskaffandet av skatten, till dess normala förhållanden
ha inträtt, ännu inte är så brådskande med den åtgärden.

De båda motionerna i ärendet ha ju för övrigt rätt oöverensstämmande innebörd.
I den ena motionen vill man avskaffa trafikskatten för att därigenom ge
i första hand statens järnvägar möjlighet att företaga en sådan omräkning
av taxorna, att det ekonomiska resultatet skall kunna förbättras inom den ram
för den resande allmänhetens kostnader, som de nuvarande biljettpriserna inklusive
trafikskatten innebära. Motionären ser således problemet ur järnvägsekonomiska
synpunkter, och jag skulle tro att dessa synpunkter för närvarande
äro de viktigaste; det är önskvärt att man för att förbättra statens järnvägars
ekonomiska resultat skall få företaga en justering uppåt av taxorna, men en
sådan justering hindras av det pålägg på reseavgifterna, som trafikskatten nu
utgör. Tar man bort trafikskatten, finns det således möjligheter att företaga
en justering av taxorna, vilken skulle ge större garanti än som för närvarande
finns för att den av statens järnvägar bedrivna rörelsen skall bli ekonomiskt
lönande.

I den nu nämnda motionen är det således inte fråga om att åstadkomma någon
lättnad för den resande allmänheten, utan det är fråga om att underlätta uppnåendet
av ett bättre järnvägsekonomiskt resultat än det som järnvägsstyrelsen
befarar att den i framtiden skall kunna uppvisa. Av järnvägsstyrelsens skrivelse
till Kungl. Maj:t framgår också, att man inom järnvägsstyrelsen inte är främmande
för tanken att samtidigt med trafikskattens avskaffande få företaga en
större eller mindre justering av taxorna. Även järnvägsstyrelsen vill alltså anlägga
trafikekonomiska synpunkter på problemet.

I den andra motionen förutsättes, att taxorna skola bringas ned med det
belopp, som trafikskatten för närvarande utgör. Det skulle således innebära,
att taxorna sänktes över hela linjen, både på statens järnvägar och på de enskilda
järnvägarna. I den mån ett borttagande av skatten kan ge möjlighet för SJ att
företaga en ur järnvägsekonomiska synpunkter önskvärd justering uppåt av
taxorna, kommer det ökade vinstresultatet att återföra det bortfallna trafikskattebeloppet
till statens kassa, men i den mån de ännu kvarvarande enskilda
järnvägarna skulle bli i tillfälle att göra på samma sätt, skulle trafikskattens
borttagande innebära en direkt förlust i budgeten.

Så som saken nu ligger till, herr talman, då det, såvitt jag kan förstå, inte
föreligger några starka skäl, som tala för omedelbara beslut om trafikskattens
avskaffande, och då frågan i varje fall är bringad under Kungl. Maj:ts prövning
och därvid kan betraktas i sitt sammanhang med hela budgeten, så har jag för
min del funnit att utskottet har starka skäl för sill hemställan om att motionerna
nu måtte avslås.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Velander: Herr talman! I anslutning till det anförande, som utskottets
vice ordförande här nyss har hållit, vill jag säga, att beträffande frågan,
huruvida läget har utvecklat sig mot vad man skulle kunna kalla normala förhållanden,
ansluter jag mig helt till den ståndpunkt, som järnvägsstyrelsen
har intagit i sin framställning till Kungl. Maj :t. Den ståndpunkten stämmer
också väl överens med bevillningsutskottets av riksdagen godkända uttalande

Onsdagen den 26 mars 1947.

Nr 14.

Om avskaffande av trafikskatten m. m. (Forts.)
under fjolåret, som jag tidigare åberopat, angående angelägenheten av trafikskattens
snara avskaffande.

Det förhåller sig inte så, att järnvägsstyrelsen säger, att det blir nödvändigt
att vidtaga en taxerevision, som kommer att tillföra statens järnvägar en intäkt,
motsvarande den som trafikskatten nu tillför statsverket. Järnvägsstyrelsen
antyder blott att utvecklingen kan komma att gå i en sådan riktning,
att en taxerevision i syfte att stärka räntabiliteten, när det gäller det i statens
järnvägar investerade fasta kapitalet, blir nödvändig, men den saken diskuteras
inte mera ingående i järnvägsstyrelsens framställning.

Nu menar jag, att, om järnvägsstyrelsens förslag i frågan skall övervägas,
då bör den första åtgärden för skattens borttagande föreligga så snart som
möjligt, på det att järnvägsstyrelsen må bli på det klara med att trafikskatten
skall bortfalla vid den eller den tidpunkten. Innan järnvägsstyrelsen vidtager
några åtgärder med tanke därpå av taxepolitisk eller annan art, måste statsmakterna
taga ställning till den frågan, och därför hade det enligt min mening
varit praktiskt och lämpligt, att bevillningsutskottet och riksdagen nu hade
intagit en bestämd ståndpunkt i detta hänseende.

Sedan mitt förra anförande har statsrådet och chefen för finansdepartementet
infunnit sig här i kammaren. Jag ber därför att direkt till honom få rikta
en bestämd vädjan, att han måtte upptaga järnvägsstyrelsens framställning
till övervägande snarast möjligt och att han måtte förelägga riksdagen den
proposition i ämnet, vartill detta övervägande kan föranleda.

Efter härmed slutad överläggning yttrade herr talmannen, att därunder yrkats
l:o) att vad utskottet i det nu föredragna betänkandet hemställt skulle
bifallas; samt 2:o), av herr Norling, att kammaren skulle dels bifalla vad utskottet
hemställt i punkten 1, dels ock med avslag å utskottets hemställan i
punkten 2 bifalla de i sistnämnda punkt omförmälda motionerna.

Sedermera gjordes propositioner enligt dessa båda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets betänkanden:

nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse i vissa
fall från nöjesskatt; samt

nr 25, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående utsträckning i
vissa fall av i 8 § 1 mom. tulltaxeförordningen stadgade tidsfrister för åtnjutande
av tullfrihet.

Vad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden:

nr 16, i anledning av väckta motioner om pension åt vissa. f. d. landstormsofficerare
och f. d. officerare i frivilliga automobilkåren, vilka erhållit anställning
i arméns reserv;

nr 17, i anledning av väckta motioner om viss översyn av familjepensionsreglementena
m. m.;

nr 18, i anledning av framställningar angående pensioner eller understöd åt
vissa i statens tjänst anställda personer m. fl.;

nr 19, i anledning av väckt motion om anslag till inköp och montering av
porträtt av riksdagsledamöter; samt

Första kammarens protokoll 7947. Nr lk.

Nr 14.

Onsdagen den 26 mars 1947.

nr 20, i anledning av väckta motioner om beredande av tjänste- och familjepension
för föreståndare för icke förenade poststationer.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo första lagutskottets utlåtanden:

nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om tingshusbyggnadsskyldigheten
i vissa fall;

nr'' 17, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vidgad rätt till
resekostnadsersättning för kontraktsprost vid tjänsteresor m. m.;

nr 18, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 30 augusti 1932 (nr 404) om kyrkofond,
m. m., och dels en i ämnet väckt motion; samt

nr 19, i anledning av väckt motion angående ändrad sammansättning av domstolarna
vid behandling av trafikmål.

Vad ^utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Om fBrhind- Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 20, i anledning av väckt
rande av all- motion angående provisoriska lagstiftningsåtgärder till förhindrande av att
lin^slohderl nazistiska organisationer medgivas hyra samlingslokaler, som ägas av det alluthyming
till männa.

*''gcmisationer" I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 54,

vilken behandlats av första lagutskottet, hade herr Adolfsson m. fl. yrkat, att
riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t hemställa om skyndsammast möjliga förslag
till 1947 års riksdag om sådan provisorisk lag, att nazistiska organisationer
förhindrades hyra samlingslokaler, som ägdes av det allmänna.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet av angivna orsaker hemställt.
att förevarande motion, IT: 54, icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Herr ölinian: Herr talman! Jag kan inte dela utskottets ståndpunkt, att nazismen
kan betraktas såsom en politisk rörelse, jämställbar med vanliga politiska
partier. Den erfarenhet vi ha, inte minst från det andra världskriget, visar
ju, att de nazistiska sammanslutningarna icke kunna, betraktas såsom sammanslutningar,
vilka vilja hävda vissa idéer och åsikter, utan de måste karakteriseras
rätt och slätt såsom kriminella sammanslutningar.

Varje tvivel härom borde väl vara undanröjt genom det som har avslöjats
inte minst under processerna i Niirnberg. Jag skall inte upptaga kammarens
tid med att anföra många exempel, men jag vill ändå bringa i erinran ett enda,
som, enligt mitt sätt att se, klart åskådliggör för oss vad nazismen egentligen
är. Jag syftar på hur en av cheferna vid de tyska nazisternas utrotningsläger,
närmare bestämt chefen för utrotningslägret i Auschwitz, inför domstolen berättade
om vissa nya metoder han hade lyckats införa för rationalisering av utrotningen
av judar och andra för den nazistiska regimen misshagliga människor.
Han berättar, att det genomsnittliga antalet avrättningar per dag i andra
läger endast höll sig vid siffran 200 men att han genom de metoder han hade
lyckats utexperimentera kom upp till 2 000 avrättningar per dag. Han meddelade
samtidigt, att under tiden från år 1941 till krigets slut hade han tack
vare dessa nya metoder lyckats utrota inte mindre än tre miljoner judar och
andra för nazismen misshagliga element. Det är nazismens verkliga karaktär
som avspeglas i dessa fakta. Jag kan också tillägga, att man vid domstolen

Onsdagen den 2G mars 1947.

Nr 14.

Om förhindrande av allmänna samlingslokalers uthyrning till nazistiska

organisationer. (Forts.)

fick veta liur denne man hade fått särskilt beröm från sill partiledning i Berlin
för det utomordentliga sätt, varpå lian hade fullföljt nazismens strävanden.

De svenska nazistsammanslutningarna ha ju under hela kriget — liksom de
göra alltjämt slutit upp kring sina tyska vänner och gillat deras förehavanden,
försvarat dem i alla sammanhang och givit dem sin hela och fulla solidaritet.

Då är fragan för oss, som nu skola avgöra detta ärende: skola vi då vara så
hyggliga, att vi skola ställa lokaler till förfogande för dessa rörelser? Att man
gör sa, kan ju icke innebära att man, såsom utskottet säger, skyddar viktiga
demokratiska principer, ty om så vore fallet, skulle man ju lika gärna kunna
öppna fängelseportarna och släppa ut dem, som sitta där innanför och undergå
straff för kriminella handlingar, samt låta dem bilda klubbar och låta samhället
ställa lokaler till förfogande, där de kunde undervisa varandra i exempelvis
inbrottsteknik, ranmordsteknik eller vad som helst annat.

Jag kan, som sagt, icke för ett enda ögonblick gå med på att jämställa nazismen
med vanliga politiska rörelser. All vår erfarenhet visar, att det är en
rörelse av helt annan karaktär, och jag anser att det är ett demokratiskt samhälles
plikt att icke underlätta sådana sammanslutningars verksamhet, genom
att ställa av stat och kommun finansierade lokaler till deras förfogande.

Jag ber med dessa ord, herr talman, att få yrka bifall till motionen.''

Herr Schlyter: Herr talman! Det torde vara uppenbart för kammaren, att
utskottet inte kan ha velat pa nagot sätt jämna vägen för nazistiska sammanslutningar,
när de vilja begagna sig av sådana lokaler som det här är fråga
om, ^ men utskottet har inte ansett det lämpligt att i lagstiftningsväg utpeka
någon viss rörelse såsom diskvalificerad för användandet av dessa samlingslokaler.
År den nazistiska rörelsen — och det har jag ingen anledning att
bestrida utav den karaktär som den ärade talaren nyss har sagt, så faller
bedömandet av fragan, huruvida lokaler skola upplåtas åt dess organisationer,
under det generella uttalande, varmed utskottet avslutar sitt yttrande,
nämligen att lokaler böra fa disponeras, »savida icke grundad anledning finnes
att antaga, att tillämnad sammankomst åsyftar något, som strider mot sedlighet
eller allmän lag eller kan äventyra allmän ordning och säkerhet». Jag
tror att det med beaktande av dessa synpunkter skall bli möjligt för de kommunala
organen att avböja lokalers upplåtande åt nazistiska sammanslutningar.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets utlåtande.

Hen Nerinan: Herr talman! Även om utskottsordförandens ord äro lugnande
med avseende på den praktiska tillämpningen, så kan jag inte undgå att principiellt
instämma med herr Öhman däri, att nazismen icke är någ''on politisk
åskådning och att den felsynen, att nazismen skulle vara en politisk åskådning,
har varit anledningen till att vi här i Sverige ha fört en så pass svag
kamp för demokratien.

Jag är övertygad därom, att om vi inte se saken annorlunda i fortsättningen,
komma vi att få föra en mycket svår kamp och i alla tider få slåss med nazistiska
tendenser. Nazismen är icke död, utan den fortlever alltjämt och tycks
för närvarande resa huvudet starkare än någonsin efter 1945.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet i det nu ifrå -

Om förbild
mot viss kedjebrevsrörelse.

20 Nr 14. Onsdagen den 26 mars 1947.

Om förhindrande av allmänna samlingslokalers uthyrning till nazistiska
organisationer. (Forts.)

svarande utlåtandet hemställt samt vidare på bifall till den i ämnet väckta
motionen; och förklarades den förra propositionen, vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 21. i anledning av väckta
motioner om förbud mot deltagande i visst slag av s. k. kedjebrevsrörelse.

Första lagutskottet hade till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 62 i första kammaren av herr Lindblom
m. fl. samt nr 123 i andra kammaren av herr Swedberg m. fl. I motionerna,
som voro likalydande, hade hemställts att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t
anhålla om utredning angående förbud mot att upprätta och deltaga i kedjebrevsrörelse,
där det vore fråga om pengar eller pengars värde, samt framläggande
för riksdagen av det förslag, vartill denna utredning föranledde.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
förevarande motioner, I: 62 och II: 123, icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Reservation hade anförts av herr Lindblom, som dock ej antytt sm mening.

Herr Lindblom: Herr talman! Såsom framgår av det föreliggande utskottsutlåtandet,
har jag till detsamma fogat en blank reservation. Motiveringen för
utskottets ställningstagande är att till Kungl. Maj:t inkommit en framställning
från justitiekanslersämbetet av den 28 januari 1947 om den här saken
och att utskottet därför ansett att man nu icke har anledning, att göra nagon
framställning till Kungl. Maj :t. Jag hade närmast ansett att justitiekanslems
framställning i saken inte skulle utgöra nagot hinder för att också riksdagen
sade sin mening i den här frågan. Det är nu bara en enkel mans funderingar
—- utskottets juridiska sakkunskap har haft ep annan mening, och jag skall
inte tvista därom. Min reservation är i stället företrädesvis föranledd av utskottets
skrivsätt.

Utskottet säger egentligen ingenting. Jag föreställer mig att det skulle ha
varit av värde för Kungl. Maj:t att veta, vad riksdagen anser om den här
saken. Som det nu är skrivet, finns det ingenting.i utskottsutlåtandet som på
något sätt ger uttryck för vad utskottet menar i den bär fragan. Utskottet
hade enligt min mening bort angiva, hur det ser på frågan, i synnerhet som
justitiekanslems och motionärernas uppfattning inte alldeles sammanfalla.
Motionärerna ha nämligen påpekat, att en blivande lagstiftning borde rikta sig
mot både arrangörer och deltagare. Justitiekanslern bär däremot i varje fall
varit tveksam, huruvida ansvar också borde drabba deltagare.

Sedan utlåtandet skrivits, bar det kommit .till min kännedom, att ett nytt
slag av kedjebrevsrörelse har skådat dagens ljus, ett slags tipskedjebrevsrörelse.
Det finns många varianter i den bär rika floran, och det är uppenbart att
det är på tiden att man gör någonting åt den här saken.

Jag kommer, herr talman, inte att framställa något yrkande, utan jag bar
endast velat ge uttryck för dessa synpunkter samt uttala den förhoppningen,
att Kungl. Maj :t snarast tar upp denna fråga till behandling och förelägger
riksdagen förslag i ämnet.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i
förevarande utlåtande hemställt.

Onsdagen den 26 mars 1947.

Xr 14.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 13, i anledning av väckt
motion angående provisorisk lagstiftning mot oskälig arrendestegring.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 73,
vilken behandlats inom andra lagutskottet, hade herr Johanson i Norrköping
m. fl. yrkat, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t skulle hemställa om
utarbetande av förslag till provisorisk lagstiftning mot oskälig arrendestegring
och att detta förslag skulle föreläggas innevarande års riksdag för prövning.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motion icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anmälts av, utom annan, herr Hage, som likväl ej antytt
sin åsikt.

Herr Norling: Herr talman! Såsom framgår av utskottsutlåtandet, har andra
lagutskottet avstyrkt motionen om provisorisk lagstiftning mot oskälig arrendestegring.
Utskottet har två motiveringar för sitt avstyrkande. Till en början
säger utskottet, att en stegring med en tredjedel av arrendena inte skulle vara
så oroväckande med hänsyn till de ökade kontanta utgifterna för jordbruken.
Man ställer sig då frågan: vilka ha fått dessa stegrade utgifter för jordbruket?
Är det arrendatorerna eller jordägarna? I första hand måste man väl utgå
från att det är arrendatorerna, ty de ha fått köpa in maskinerna och redskapen,
och det är främst där prisstegring ägt rum. De ökade utgifter, som jordägarna
fått i anledning av den nya lagstiftningen på detta område, kan man
nog tala ganska tyst om. Beträffande de arrendegårdar, som omtalas i motionen,
har undersökningen visat, att inga som helst sådana ökade utgifter uppkommit
för jordägaren.

Yidare anser utskottet att man inte kan jämföra hyrorna på bostadsmarknaden
med arrendena. Det är möjligt att det teoretiskt sett kan vara riktigt,
men är det inte så, att de flesta produkter äro prisreglerade och däribland inte
minst jordbrukets produkter? Yarför skall man då inte kunna prisreglera arrendena.
? Varför ha inte arrendatorerna samma rätt och fördelar som andra
medborgare i samhället? Man ställer ovillkorligen frågan, varför utskottet nöjt
sig med ett sådant uttalande och inte gjort någon ytterligare utredning. Visserligen
påvisar man i tabeller, att stegringarna varit minimala, men man har
då använt tabeller från en utredning som gjordes 1942. Den utredning, som redovisas
i motionen och som avser förhållandena i landets största arrendelän,
gjordes däremot 1946. Följaktligen måste man väl säga, att den senare
utredningen bättre stämmer överens med verkligheten än den förra utredningen,

I anledning av vad jag anfört, herr talman, vill jag yrka bifall till motionen.

Herr Hage: Herr talman! Jag och min partivän herr Lundberg i andra kammaren
ha till detta utskottsutlåtande fogat blanka reservationer, men jag kommer
inte att med anledning härav yrka bifall till motionen, och det beror på en
hel del skäl.

Man måste då först observera att de siffror, som anföras i motionen för att
visa fördyringen av arrendena i ett visst län, inte — såvitt jag kan förstå —
äro så synnerligen uppseendeväckande. Dessutom är det nog ganska svårt att
med utgångspunkt, endast från dessa siffror bilda sig någon uppfattning om förskjutningen
av arrendeavgifterna i allmänhet i landet.

För min del vill jag emellertid säga, att siffrorna dock i vissa fall äro så pass
höga, att det kunde ha funnits anledning för utskottet att begära en utredning
om förskjutningen av arrendeavgifterna i hela landet.

Om lagstiftning
mot
oskälig arrendestegring.

Nr 14.

Onsdagen den 26 mars 1947.

Om lagstiftning mot oskälig arrendestegring. (Forts.)

Nu har utskottet klart avstyrkt den föreliggande motionen. För min del har
jag i utskottet — även om jag varit med om att avstyrka motionen — ansett,
att motiveringen hade bort utformas på ett annat sätt. Utskottet har överhuvud
taget inte velat ta under övervägande, huruvida det vore önskvärt med en
sådan lagstiftning som den föreslagna. Jag har inte under några förhållanden
kunnat underskriva, att man aldrig skulle kunna tänka sig en sådan lagstiftning.
Ty det är dock att märka, att under gångna år ha från borgerliga representanter
i riksdagen väckts motioner, som ha syftat till en sådan lagstiftning. Då anser
jag det rent orimligt, efter mitt sätt att se. att nu undantagslöst avstyrka
hela saken.

Jag försökte i utskottet åtminstone få en del ändringar i utskottets uttalande.
Jag framhöll särskilt vid något tillfälle, att så mycket hade man kunnat
fordra av utskottet, att utskottet skulle ha sagt, att det hoppades, att Kungl.
Maj :t hade sin uppmärksamhet fästad på utvecklingen inom detta område.
Som utskottet också erkänner, är det ändock på det sättet, att arrendena ha en
viss benägenhet att stiga och kanske stiga på ett orimligt sätt. Det är nämligen
inte ett så särdeles stort antal arrendelägenheter som utbjudas, medan däremot
antalet av dem, som vilja ha sådana arrendeställen, är mycket stort. När tillgången
är liten men efterfrågan stor. blir det ganska snart en tendens till ökning
av priserna. Jag anser därför, att det hade varit ganska rimligt, om utskottet
hade uttalat, att Kungl. Maj:t borde följa denna fråga med uppmärksamhet
och om det visade sig, att en lagstiftning kunde vara behövlig, lägga
fram förslag i frågan. Nu har emellertid utskottet direkt och med en rent
negativ motivering avstyrkt motionen, och det vill jag inte vara med om.

Jag tycker, att ett prisstopp på detta område i stort sett ligger i linje med
den prisstoppspolitik, soun vi föra inom andra områden. Visar det sig, att det
på detta område framkommer skäl för ett prisstopp, finns det ingen anledning
att av principiella skäl säga, att även om jordägaren höjer priset och påtvingar
arrendatom ett högre och orimligt arrende vilja vi ändå inte ha något
prisstopp.

Har man den uppfattning, som jag här givit uttryck för. menar jag att man
är skyldig att på något sätt deklarera detta. Nu är utskottsutlåtandet skrivet
på ett sådant sätt. att jag inte kunnat biträda det. och jag har velat »rädda
min själ» med hänsyn till situationer, som kunna tänkas komma att inträffa
så småningom.

Jag har, herr talman, endast velat anföra detta. Jag har, som jag tidigare
sagt, intet yrkande.

Herr Holmbäck: Herr talman! Utskottets resonemang är otvivelaktigt, att de
av motionärerna angivna exemplen inte motivera några ingripanden i frågan.
De höjningar av arrendena, som ha ägt rum, ha inte varit större än att de
torde väl motsvaras av den inkomstökning som arrendatorerna haft. Vi ha inom
utskottet haft till vår disposition siffror, som sammanställts i en promemoria,
som utarbetats inom utskottet. Jag skall be att få anföra några av dessa siffror.

Nettointäkterna av arrenderad jordbruksfastighet i södra och mellersta Sveriges
slättbygder, säges det, ha under åren 1940—1944, beräknade för brukningsdel,
varierat enligt följande index, om 1938 års siffror angivas med 100.
Om det gäller arrenden omfattande mellan 10 och 20 hektar åker. var indextalet
1940 124, 1942 145 och 1944 193. Om vi gå över till så pass stora arrenden
som dem som omfatta 30—-50 hektar åker, äro siffrorna 130, 149 och 191.

Det föreligger alltså en synnerligen betydande ökning av arrendatorernas inkomster,
och denna ökning är, såvitt vi kunnat finna, större än ökningen av
arrendebeloppen.

Onsdagen den 26 mars 1947.

Nr 14.

Om lagstiftning mot oskälig arrendestegring. (Forts.)

Vad därefter angår frågans mera principiella sida, ha vi velat påpeka, att
det är synnerligen svårt att införa en prisreglering på arrenden. En affärsman,
som har en butik, måste sälja sina varor. Han kan inte ligga på dem i evighet.
ty då går han under. Därför kan man på det området ha en prisreglering.
Men i fråga om arrendena kan jordägaren i det stora flertalet fall välja
mellan att arrendera ut sin jord och att bruka den själv. Sätter man då arrendena
så låga, att det inte är någon idé för honom att arrendera ut gården, kommer
han naturligtvis i stället att bruka den själv. Det är en sats som jag tror
är självklar. Den står fullständigt i linje med ett annat förhallande, som observerats
här i riksdagen, nämligen att sedan vi i arrendelagstiftningen infört
för arrendatorerna fördelaktiga regler, som äro i motsvarande grad mindre fördelaktiga
för jordägarna, har utbudet av arrendefastigheter minskat, varigenom
det blivit svårt att få arrendefastigheter. Att det är mycket svart att prisreglera
arrenden tror jag är en allmän sanning som man inte kommer ifrån.

Man får inte heller glömma, att enligt 1943 års lagstiftning komma arrendesummorna
när det gäller förlängning av arrendekontrakt, som lyda under de
sociala arrendereglerna, att kontrolleras av jordbrukskommissionerna. Där har
man redan ett kontrollerande organ. Att gå längre tror jag inte skulle vara
klokt.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen yttrade,
att i avseende på det under behandling varande utlåtandet endast yrkats, att
kammaren skulle bifalla den i ämnet väckta motionen.

Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till vad utskottet i förevarande
utlåtande hemställt samt vidare enligt berörda yrkande; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Vid förnyad föredragning av andra lagutskottets utlåtande nr 15, i anledning
av väckt motion om förbättring av semesterförmånerna för arbetstagare
enligt lagen om semester, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Om ökad
rättssäkerhet
vid administrativa

frihetsberövanden.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motion icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar Sten, Hallagård, Hedlund i Rådom
och Larsson i Östersund, vilka ansett, att utskottets utlåtande bort hava den
lydelse, reservationen visade, och avslutas med en hemställan, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om allsidig och förutsättningslös
utredning av frågan, huruvida och i vilken omfattning åtgärder för ökad
rättssäkerhet vid administrativa frihetsberövande!! lämpligen borde vidtagas.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 16, i anledning av väckt
motion om utredning i syfte att bereda ökad rättssäkerhet vid administrativa
frihetsberövanden.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 309,
vilken behandlats inom andra lagutskottet, hade herrar Hedlund i Rådom och
Olsson i Mellerud hemställt, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om utredning i syfte att bereda ökad rättssäkerhet vid administrativa
f r ihe tsbe ro va n den.

Nr 14.

Onsdagen den 26 mars 1947.

Om ökad rättssäkerhet vid administrativa frihetsberövanden. (Forts.)

Herr Hallagård: Herr talman! Utskottet har här behandlat en motion, som
väckts av herrar Hedlund i Eådom och Olsson i Mellerud i andra kammaren
om utredning i syfte att bereda ökad rättssäkerhet vid administrativa frihetsberövanden.
I denna motion har bland annat framhållits, att man i den offentliga
debatten under senare tid fäst uppmärksamheten på att det vid andra frihetsberövanden
än dem som äro avsedda som straff saknas tillräckliga garantier
för rättssäkerheten. Man har där också påvisat, säga motionärerna, att
dessa fall av frihetsberövande äro väsentligt flera än frihetsstraffen. Vidare
framhålles i motionen, att i den offentliga debatten den tanken har framförts,
att beslut om frihetsberövande av förevarande slag skola fattas av särskilda
domstolar, socialdomstolar. Skulle man, fortsätta motionärerna, anse detta projekt
alltför omfattande, kan man otvivelaktigt åtminstone för vissa slag av
frihetsberövande vinna något i rättssäkerhet genom att överflytta ärendena å
allmän domstol. Man talar också om att offentlighet vid förhandlingarna skulle
verka i samma riktning. Det är klart att man måste vara försiktig i det avseendet,
och det är svårt att säga, hur man skall ställa sig på den punkten.
Vidare uttala motionärerna, att för alkoholisternas del frågan om ökat rättsskydd
som bekant är under utredning. Men, fortsätta motionärerna, det finns
fog för eu, allsidig utredning av hela detta frågekomplex, därvid man bör beakta
rättssäkerheten icke blott vid interneringsbeslutens fattande utan även vid
utskrivningen, så att garanti ges för att vederbörande icke kvarhålles längre
än som är påkallat av omständigheterna. Med anledning av det anförda begära
motionärerna en utredning av detta spörsmål.

Utskottet bär nu för sin del varit ganska välvilligt inställt till detta spörsmål,
såsom framgår av motiveringen, men utskottet har ändå stannat vid att
det för närvarande inte skulle vara nödvändigt att göra en framställning om
utredning. Utskottet uttalar sålunda: »Under angivna omständigheter torde ep
allmän översyn av den ifrågavarande lagstiftningen icke böra nu begäras, utan
i stället de resultat avvaktas, vartill alkoholistvårdsutredningen kan nå fram.
Önskvärt vore att utredningen kunde framlägga förslag till ett förfarande att
användas vid administrativa frihetsberövanden, som tillgodosåge på en gång
individens rättssäkerhetskrav och samhällets behov av att kunna effektivt gripa
in, då så erfordras.»

Jag har emellertid i utskottet varit litet tveksam om hur jag skulle ställa
mig till detta spörsmål. Jag får säga att jag nog hade kunnat låta mig nöja
med det uttalande som gjorts av utskottet, men att jag inte gärna kunnat motsätta
mig reservationen, i vilken yrkas, att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj rt anhålla om allsidig och förutsättningslös utredning av frågan,
huruvida och i vilken omfattning åtgärder för ökad rättssäkerhet vid administrativa
frihetsberövanden lämpligen böra vidtagas. Det är klart att det är
svårt för en lekman att sätta sig in i detaljerna här, men det förefaller dock
som om innehållet i denna motion borde ge anledning till en förutsättningslös
utredning. Jag tillåter mig därför, herr talman, att yrka bifall till reserva1
ionen.

Herr Ström: Herr talman! När man läser detta utskottsbetänkande, blir man
ganska förskräckt över hur den administrativa makten breder ut sig på domstolsmaktens
bekostnad och hur osäkerheten för den enskildes personliga frihet
också breder ut sig. Ofta finns det inte någon överklagningsrätt, i vissa fall
finns det ingen möjlighet att ens få försvarare, och många gånger gå gränserna
in i varandra på ett sätt som gör att även de administrativa myndigheterna
måste ha ganska svårt att komma till rätta med förhållandena, och allt slutar i
godtycke.

Onsdagen den 26 mars 1947.

Nr 14.

Om ökad rättssäkerhet vid administrativa frihetsberövanden. (Forts.)

Allt detta har ju på ett alldeles utmärkt sätt — koncentrerat och bra —
framlagts av andra lagutskottet, men när man sedan kommer till konklusionerna,
så finnas inga brister, och utskottet avstyrker denna utmärkta motion. Det
är endast fyra reservanter som ha vågat göra ett positivt yrkande.

Det är svårt att förstå denna utskottets inställning. Huvudmotivet synes
vara, att man vill avvakta någon detaljutredning, som pågår, men det är ju ett
ofantligt mycket större och principiellt viktigare område som är berört i detta
betänkande. Jag kan inte finna annat, herr talman, än att reservanterna i all
sin kortfattade och lapidariska stil ha betydligt mera rätt än utskottet. Man
skulle kunna ta utskottets väsentliga motivering till reservanternas kläm. Så
ligger det i själva verket till.

Vi måste betänka, att det frihetsberövande genom alla slags administrativa
myndigheter, som nu förekommer, hos befolkningen skapar en ovilja, en olust
och en farhåga, som myndigheterna säkerligen inte själva förstå, Men detta
bidrar i hög grad till den allmänna olust, som i dessa tider präglar vårt land
och dess befolkning. Det finns ingenting som går upp mot den personliga friheten,
och det skall vara oerhört starka skäl för att man skall kunna beröva
någon människa friheten. En domstol bör ha prövat saken och avkunnat utslag,
och man skall ha haft rätt att i tvenne instanser överklaga domslutet. Men att
bara låta en eller ett par ämbetsmän sitta och råda över folket, det är alldeles
stridande mot både grundlagens anda och gammal hävd i detta land.

Därför måste jag för min del, till den kraft och verkan det hava kan, yrka
bifall till reservationen.

Herr Schlyter: Herr talman! I likhet med herr Ström tycker jag nog att den
utmärkta uppläggningen av frågan om de administrativa frihetsberövandena,
som är gjord i utskottets recit, inte fullt motsvaras av en förståelse från utskottets
sida för behovet av åtgärder på detta område.

Av alla de administrativa frihetsberövandena bär utskottet i sitt yttrande
endast berört några få. Utskottet nämner först, nedtill på s. 8 i utlåtandet,
frågan om arbetsförelägganden för försumliga försörjare. Detta område av
lagstiftningen är otvivelaktigt mycket bristfälligt reglerat.

Härefter nämner utskottet, överst på s. 9, sådana frihetsberövanden som ha
sin grund i medicinska bedömanden. Det gäller här i främsta rummet sinnessjuka,
sinnesslöa och andra själsligt abnorma. I denna fråga föreligga i själva
verket vid detta års riksdag ett par motioner med yrkande om utredning, vilka
båda äro föremål för behandling i första lagutskottet. Motionär är i bägge
fallen herr Österman. Den ena motionen, 11:75, åsyftar en decentralisering
till lokala utskrivningsnämnder av den tillsyn, som för närvarande åligger sinnessjuknämnden.
Jag har ingen anledning att nu föregripa utskottets bedömning
av denna motion, lika litet som utskottets bedömning av herr Östermans
andra motion. Denna senare motion, Tf: 168, avser ändring av bestämmelserna
i 7 § sinnessjuklagen. Det är ju så, herr talman, att vi här i landet praktiskt
taget blunda för en mycket stor grupp av själsligt abnorma, nämligen dem man
i vanligt tal kallar psykopater. Någon lagstiftning rörande dem finnes icke.
utan därvidlag tillämpas utan vidare, men med mycket tvivelaktig rätt, sinnessjuklagens
bestämmelser. Nu önskar herr Österman en utredning på den
punkten.

Beträffande dessa båda frågor hade ju andra lagutskottet inte haft någon
särskild anledning att yttra sig, eftersom de äro föremål för behandling inom
annat utskott.

Andra lagutskottet övergår så till de frihetsberövanden, som sammanhänga
med olika sociala intressen, och nämner där, så vitt jag kan se, uteslutande

Nr 14.

Onsdagen den 26 mars 1947.

Om ökad rättssäkerhet vid administrativa frihetsberövanden. (Forts.)
alkoholisterna. I denna punkt har utskottet, måhända med någon avvikelse
från vad som är praxis inom utskotten beträffande frågor, som äro föremål för
utredning, gjort ett uttalande om hur utskottet ser på saken. Statsrådet Mossberg
har i sina direktiv till 1946 års alkoholistvårdsutredning yttrat följande,
som återgives överst på s. 8 i utskottets betänkande: »Jag är icke beredd att
nu taga ställning till frågan om förfarandet bör förläggas till allmän domstol
eller om särskilda socialdomstolar eller annat lämpligt organ böra tillskapas
för ändamålet.» Andra lagutskottet framhåller för sin del, att utskottet anser
det tveksamt, om man bör överflytta avgörandet i dessa frågor till de allmänna
domstolarna, och fortsätter: »Det socialvårdande arbetet kan nämligen befaras
komma att i hög grad försvåras, därest man i dylika åtgärder kunde finna
stöd för den uppfattningen, att fråga vore om en kriminalisering av bl. a.
de sjukdomstillstånd, för vilkas bekämpande frihetsberövandena anlitas.»

Detta uttalande förefaller mig vara väl generellt, och jag vill uttrycka förhoppningen
att den av statsrådet Mossberg anordnade utredningen icke måtte
känna sig bunden av vad andra lagutskottet här har sagt. Jag skulle inte
tro, att andra lagutskottet har velat åt detta uttalande ge en så allmän betydelse,
som det enligt sin ordalydelse har. Vad beträffar det lilla exempel på
administrativa frihetsberövanden, som utskottet bär nämnt och som jag nyss
citerade, nämligen arbetsföreläggande för försumliga försörjare, förhåller det
sig så att man från håll, där man är angelägen om att skydda den personliga
friheten, uttryckligen har gjort gällande att det skulle vara en vinst att kriminalisera
just försummad försörjningsplikt. Jag tror som sagt, att andra
lagutskottet genom sitt allmänna uttalande icke har velat taga ståndpunkt till
en sådan fråga.

En form av administrativt frihetsberövande, som utskottet inte bär nämnt i
sitt utlåtande men som måhända kunde ha varit förtjänt av ett påpekande i
detta sammanhang, innefattas i lösdrivarlagen. Här går nu, lierr talman, år
efter år utan att riksdagen får mottaga något förslag till revision av denna lag.
Jag vet vilka svårigheter som ha yppat sig och framställer inte någon anmärkning,
men jag vill gärna vid varje tillfälle, då det är möjlighet att påminna
Kungl. Maj :t om denna sak. framhålla att det föreligger ett trängande behov
av en proposition med förslag till ändring av de bestämmelser som nu
gälla för behandlingen av lösdrivare och prostituerade.

Det torde bli tillfälle för mig, herr talman, att återkomma till dessa frågor
i samband med behandlingen av en motion angående justitieombudsmannens
övervakning av frihetsberövanden, vilken jag själv har väckt, och därför skall
jag för dagen inskränka mig till att ha gjort dessa erinringar.

Herr Norman: Herr talman! Jag tror inte att herr Schlyter behöver vara
orolig, ty utskottet bär ju inte uttryckt annat än en viss tveksamhet beträffande
ett av de sätt, på vilket man har tänkt sig att eventuellt lösa frågan om
ökad rättssäkerhet i dessa fall.

Jag vill understryka vad herr Ström här sade om detta utlåtandes läsvärdhet.
Jag trodde nästan, att vi i reciten hade åstadkommit en fullständig katalog.
Att vi inte särskilt ha nämnt den s. k. lösdrivarlagen och vad som där är
stadgat, sammanhänger med att vi trodde, att den frågan redan stod inför sin
lösning. Ett förslag i detta ärende från Kungl. Maj:t bebådades nämligen som
bekant i förteckningen över de propositioner, som eventuellt skulle framläggas
under vårriksdagen. Nu lär det ligga så till, att utredningsmännen inte bli
färdiga, varför något förslag i år inte är att vänta, men då vi i utskottet behandlade
detta ärende, togo vi som sagt för givet, att vi inte behövde bekymra

Onsdagen den 2(3 mars 1947.

Nr 14.

9''

Om ökad rättssäkerhet vid administrativa frihetsherövanden.. (Forts.)
oss om detta avsnitt, därför att en kungl. proposition skulle komma att framläggas
för denna riksdag.

Utskottets utlåtande är läsvärt inte bara i reciten. utan också i motiveringen,
det erkände även herr Fredrik Ström. Men han tyckte att det skulle vara lämpligt
att till utskottets motivering ta reservanternas kläm. Detta är inte alls
lämpligt, tv utskottet är faktiskt mera positivt än reservanterna. Motionärerna
hade hemställt, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t skulle anhålla
om utredning i syfte att bereda ökad rättssäkerhet vid administrativa frihetsberövanden.
Reservanterna äro betydligt mera blygsamma i små önskemål.
De vilja ha en allsidig och förutsättningslös utredning av frågan, huruvida
och i vilken omfattning åtgärder för ökad rättssäkerhet vid administrativa frihetsberövanden
lämpligen böra vidtagas. Ett önskemål om en förutsättningslös
utredning tyder ju närmast på att man inte har den bestämda ståndpunkten,
att här verkligen föreligger ett behov av förändringar för att bättre än
nu tillgodose rättssäkerheten. Utskottet är faktiskt mera positivt inställt, ty vi
vänta av de utredningar, som pågå eller som komma att följa på nu pågående
utredningar, att det skall bli resultat i detta ärende.

Herr Schlyter anförde efter reciten i utskottets utlåtande en del av Statsrådets
motivering vid tillsättandet av 1946 års alkoholistvårdsutredning. Om
vi läsa vidare på s. 8 i utlåtandet, där herr Schlyter slutade, så finna vi att
statsrådet, sedan han konstaterat att detta spörsmål om administrativa frihetsberövanden
berör även andra områden än alkoholistvården, yttrar följande:
»Kunna de sakkunniga föreslå eu för alkoholistvården lämplig ordning, vilken
vid behov kan utvidgas för motsvarande uppgifter i andra ifrågakommande fall,
måste detta hälsas med tillfredsställelse.» Och skulle det visa sig, att utredningen
inte kommer fram till ett sådant resultat, skall detta anmälas för Kungl.
Maj:t. Därav drar man den slutsatsen, att Kungl. Maj:t intresserar sig för
spörsmålet och skall om det är nödvändigt upptaga det i ett annat sammanhang.

Jag vill således understryka, att utskottet är positivt inställt till det bär
ifrågavarande spörsmålet. Vi vilja inte föregripa de utredningar, som nu pågå,
och de öyerväganden från Kungl. Maj:ts sida, som därav kunna följa. Jag
tror, att detta är en minst lika positiv ståndpunkt som den av reservanterna
förordade positiva klämmen med dess intet fordrande yrkande.

Jag hemställer om bifall till utskottets utlåtande.

Herr Branting: Herr talman! Jag kunde inte underlåta att helt spontant
begära ordet, när jag hörde andra lagutskottets ärade ordförande så bestämt
göra gällande, att utskottsutlåtandet i detta fall var positivt.

Sedan utskottet givit uttryck för sin uppfattning, att eu kritik mot nuvarande
förhållanden är välbefogad, yttrar utskottet likaväl: »Om alltså å ena
sidan brister i förfarandet äro uppenbara, kan å andra sidan invändas, att såvitt
känt är de nuvarande bestämmelserna icke givit anledning till påtagliga
missförhållanden. Något omedelbart behov av ändringar i lagstiftningen synes
därför icke föreligga.» Jag kan för min del inte tolka detta såsom på något
sätt ett uttryck för en positiv inställning, utan tvärt om. Detta är precis vad
man brukar skriva, när man tycker att det är bra som det är.

Jag har med detta påpekande endast velat instämma i vad här tidigare
har yttrats från herr Ströms och herr Sclilyters sida. Aven jag kommer till
den uppfattningen —- såväl på grund av utskottets egen motivering som i någon
mån, det vill jag säga, också på grund av personlig erfarenhet och kännedom
om dessa ting — att det riktiga är att i detta fall följa reservationen. Dess
yrkande skulle naturligtvis kunna ha formulerats på något annat sätt. men

Nr 14.

Onsdagen den 26 mars 1947.

Om ökad rättssäkerhet vid administrativa friheisberövanden. (Forts.)
slutyrkandet är i alla fall positivt, änder det att utskottets yttrande slutar
med en hemställan, att motionen icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.

Jag ber alltså, Herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Elowsson, Nils: Herr talman! När man tar del av den motion, som vi
nu behandla, skulle man kunna tro att i detta land råder eu synnerligen stor
osäkerhet för de människor, som de administrativa myndigheterna på ett eller
annat sätt måste taga. om hand.

Huvudmotionären har deltagit i utskottsbehandlingen av detta ärende, och
vi ha direkt frågat honom, om han med ett enda exempel kunde visa, att ett
sådant förhållande råder, men det har han inte kunnat. Vi ha då inom utskottet
sagt oss, att när man begär så långtgående åtgärder som här ifrågasättas,
måste man väl ändå kunna peka på något missförhållande, som skall
motivera sådana åtgärder.

Under de senare åren har över vårt land gått fram någonting, som man kan
kalla för en psykos: det har på olika sätt gjorts gällande, att myndigheter till
varje pris vilja spärra in människor. Framför allt har detta gällt de människor,
som råkat hamna, på sinnessjukhus.

Jag tror, att denna psykos har ett ytterst ringa verklighetsunderlag. Om
jag börjar med de människor, som måste omhändertagas därför att de äro
vad man kallar för arbetsovilliga och inte vilja försörja sina familjer, så ligger
det ju nästan alltid till på det sättet, att de kommunala myndigheterna bli
nödsakade att omhändertaga vederbörandes familj och försörja den så länge
som vistelsen på anstalten varar. Är det verkligen någon som tror, att de kommunala
myndigheterna i detta land äro angelägna om att dra över kommunerna
utgifter på detta sätt och att de för den sakens skull försöka sätta in folk
på arbetsanstalt? Jag tror det icke ett ögonblick.

Vad beträffar alkoholisterna — som vi i detta sammanhang inte behöva
spilla så många ord på, därför att en utredning rörande dem pågår —- kan
jag såsom förutvarande ordförande i ep nykterhetsnämnd försäkra kammaren,
att få saker torde vara lika svåra som att förmå en länsstyrelse att gå med på
internering av en person på alkoholistanstalt. Man gör det inte, om det inte
är alldeles ofrånkomligt. Och detta förhållande, att man från länsstyrelsernas
sida iakttager en sådan återhållsamhet, verkar på det sättet att nykterhetsnämnderna
dra sig för att göra några sådana framställningar. Det leder i sin
tur till att de stackars kvinnor, som äro gifta med dessa alkoholister, år efter
år få dras med samma elände. Och jag kan försäkra kammaren, att om denna
motion bifalles, kommer det bara att få till resultat, att dessa alkoholister känna
sig ännu mera trygga, medan de stackars kvinnor och barn, som det i detta
fall gäller, skulle känna sig ännu mera otrygga än för närvarande.

Det är dessa skäl, som i de bägge nämnda fallen varit avgörande för utskottet.

Herr Fredrik Ström sade, att vi inte skola låta de administrativa myndigheterna
ha så stor bestämmanderätt som nu, utan att vi i stället, såsom det
också antydes i motionen, skola överlämna bestämmanderätten åt domstolarna.
Jag vill gentemot detta säga, att behandlingen av dessa frågor mer än nu
skulle fördröjas genom en sådan ordning, vilket skulle göra det ännu svårare
att ingripa i de fall, där det verkligen är nödvändigt.

Men alldeles bortsett härifrån måste det förvåna åtminstone mig att en person,
som i likhet med herr Fredrik Ström alltid kämpar för de demokratiska
synpunkterna och som så vitt jag vet är en ivrig anhängare av jurysystemet i
det svenska rättsväsendet, nu misstror de demokratiskt valda styrelserna och

Onsdagen den 26 mars 1947.

Nr 14.

Om ökad rättssäkerhet vid administrativa frihetsberövande». (Forts.)
nämnderna på här ifrågavarande områden och underkänner deras förmåga att
på ett riktigt sätt bedöma de olika fallen, som de dock i allmänhet ha möjlighet
att på nära håll iakttaga på ett helt annat sätt än en domstol. Jag för min del
utgår från att rättssäkerheten med den nu gällande ordningen är betydligt större
än om den skulle ersättas med det långsamma domstols förfarandet.

Beträffande de sinnesslöa och de sinnessjuka vill jag utöver detta säga-, att.
vi kunna diskutera saken hur mycket vi vilja och skriva hur många romaner
som helst, men vi komma aldrig förbi att avgörandet till sist måste ligga hos de
medicinskt sakkunniga. Ty ingen lekman — och i många fall inte heller en
läkare för den delen — kan avgöra, huruvida en människa är sinnessjuk eller
ej. Det är alldeles uppenbart att vi, när det gäller frihetsberövanden av denna
art, röra oss på ett område,- där en speciell sakkunskap fordras, och att man
icke kan överlämna åt vare sig domstolar eller de administrativa myndigheter
— som vi nu närmast tänka på — att fatta det slutliga avgörandet.

När jag är inne på detta kapitel, är det eu sak som jag g-ärna skulle vilja
säga. Jag anser att det kan ifrågasättas, huruvida den humanitet, som jag tror
har velat taga sig uttryck i den propaganda, som under de senare åren förekommit
beträffande interneringen av sinnessjuka, har inneburit en verklig humanitet.
Jag tvivlar på att så är fallet. Jag tror, att man i stället, åtminstone
i många fall, har varit inhuman dels mot sinnessjukläkama och dels mot många
av de sinnessjuka. Den press, som sinnessjukläkarna varit utsatta för genom
propagandan i böcker, tidningar och tal, torde nämligen icke sällan ha lett
till att sinnessjuka i förtid blivit utskrivna från sjukhusen. Jag gör detta antagande
med utgångspunkt från det förhållandet, att under de senaste åren
förövats en mängd grova- brott av personer, som för tidigt utskrivits från sinnessjukhusen.
Detta är förhållanden, som vi enligt min mening måste ha för
ögonen, då vi skola lagstifta på detta område och när det talas om att vi skola
vara humana. Vi ha inte bara att tänka på dem, som berövas sin frihet, utan
också på de människor, som befinna sig i frihet och som inte så sällan hotas
av sådana som ges fria eller som tillåtas att husera nästan hur som helst.

Vad beträffar dem, som för tidigt blivit frigivna från ett sinnessjukhus
och som begått ett brott utan att själva efteråt beröva sig livet, så bli de ju
på nytt internerade, och förr eller senare komma de ånyo att mer eller mindre
fullständigt återvinna sin själsliga hälsa. De bli då på det klara med innebörden
av den ogärning, som de ha begått, och jag sätter mycket starkt i fråga,
huruvida tanken på brottet, dag efter dag och år efter år, kan tillåta dem att
helt återvinna sin själsliga hälsa.

På detta skola vi enligt min mening tänka när det gäller att lagstifta på
detta område. Och likaså tycker jag att vi skola tänka litet grand på det
oerhörda ansvar, som en sinpessjukläkare har, och hur bittert och tungt det
måste kännas för honom, när han på nytt måste taga sig an en patient, som
blivit utskriven för tidigt och begått ett brott. Det är inte lätt för en ansvarskännande
läkare att bära på sådant, och jag tycker inte att vi skola göra våra
sinnessjukläkares arbetsdag och arbetsbörda tyngre än de behöva vara.

Det är dessa synpunkter som varit vägledande för mig, herr talman, när jag
biträtt utskottets yrkande, och jag ber att få hemställa om bifall till detsamma.

I herr Nils Elowssons yttrande instämde herrar Frans Ericson, Rosander
och Kriigel.

Herr Holmbäck: Herr talman! För min del var jag mycket välvilligt inställd
till denna motion, då den kom upp till behandling i andra lagutskottet.
Emellertid visade det sig vid utskottsbehandlingen, att å ena sidan en

Nr 14.

Onsdagen den 26 mars 1947.

Om ökad rättssäkerhet vid administrativa frihet sb er öv anden. (Forts.)
del brister i de gällande bestämmelserna förefinnas, men att å andra sidan
några påtagliga missförhållanden i särskilda fall icke visat sig. Vi genomgingo
i utskottet samtliga de typer av administrativa frihetsberövanden som
finnas — de äro 12 eller 13 stycken -— och efter denna granskning tror jag
att nästan samtliga ledamöter av utskottet kommo fram till den av mig nyss
angivna uppfattningen. Då dessutom på ett viktigt område, nämligen alkoholistlagstiftningens,
en utredning just i förevarande hänseende äger rum,
kunde jag för min del inte komma till annat resultat än att det icke var
lämpligt att just nu begära en stor och dyr utredning på ifrågavarande område.

Vi komma för övrigt vid denna riksdag tillbaka, till denna fråga, då den
hos konstitutionsutskottet vilande motionen om tillsättande av en social ombudsman
kommer under kammarens behandling. Jag har underskrivit denna
motion och har fortfarande mycket stora sympatier för den, niein att nu i
anledning av den motion, vi behandla i dag, begära eu stor utredning har
jag för min del inte funnit lämpligt.

Sedan ber jag, herr talman, att för min del livligt och varmt få instämma i
herr Schlyters önskan, att frågan om borttagande av lösdriverilagstiftningen
snart måtte komma på kammarens bord. Det är inte en dag för tidigt —
det är årtionden senare än det bort vara.

Herr Sten: Herr talman! Anledningen till att jag, efter att ha åhört den
diskussion med en av motionärerna, som fördes i utskottet, till sist anslöt
mig till reservationen var närmast de rader i utskottets utlåtande, som nyss
upplästes av herr Branting, där det talas om att å ena sidan brister i förfarandet
äro uppenbara, medan å andra sidan »såvitt känt är de nuvarande
bestämmelserna icke givit anledning till påtagliga missförhållanden. Något
omedelbart behov av ändringar i lagstiftningen synes därför icke föreligga.
Ej heller i övrigt torde särskilda åtgärder vara påkallade i nuvarande läge.»
Jag har alltid reagerat, när man velat anlägga kvantitativa synpunkter på
rättsfrågor och att antalet fall skulle ha något inflytande på det intresse,
som man skall visa för saken, eller på huruvida någon i och för sig berättigad
åtgärd skall vidtagas eller inte.

Jag kan inte neka till att jag i detta sammanhang också kom att tänka på
att det under senare tid många gånger har framkommit, att man på borgerligt
håll har ett slags normalritning för hur en socialdemokrat skall se
ut. Enligt denna ritning är han intresserad för ekonomisk välfärd och social
trygghet, men däremot inte för frihet och rätt. Herr talman! Jag vägrar
att motsvara denna normalritning. Därför anslöt jag mig också till reservationen.
Därmed vill jag inte på något sätt insinuera, att de av mina
meningsfränder, som i denna fråga stå på den andra sidan, skulle motsvara
denna normalritning.

_ Till herr Elowsson vill jag endast säga, att en mera tillfredsställande ordning
i rättssäkerhetens intresse måste vara ett önskemål även ur de synpunkter,
som han anförde, nämligen familjernas och samhällets intresse. Hänsynen
till familjernas och samhällets intresse kan icke rättfärdiga godtycke
eller brister i själva rättsordningen. Den argumentering, som herr Elowsson
anförde, kan därför icke vara något skäl mot reservanternas hemställan.

Herr Bergguist: Herr talman! Jag kan för min del inte ansluta mig till de
synpunkter, som herr Elowsson nyss gjorde sig till tolk för.

Om jag fattade herr Elowsson rätt, ville han göra gällande, att riksdagen
genom att i detta fall godtaga ett positivt uttalande skulle göra en skadlig gär -

Onsdagen den 26 mars 1947.

Nr 14.

Om ökad rättssäkerhet vid administrativa frihetsberövanden. (Forts.)
ning så till vida, att man sloge vakt om asociala individer och underläte att
skydda dem, som behövde skyddas. Jag kan för min del icke tro, att man kan
göra en skadlig gärning genom att värna rättssäkerheten, även om det här gäller
rättssäkerheten för asociala individer.

Hela detta spörsmål om det administrativa frihetsberövandet har ju under
de sista åren tilldragit sig mycket stor uppmärksamhet såväl i juristkretsar
som i pressdebatten och i diskussioner inom olika sociala sammanslutningar. Det
är nog inte någon tillfällighet, att man ansett sig ha anledning att ägna stor
uppmärksamhet åt detta gebit, där den enskildes trygghet och säkerhet icke äro
garanterade på samma sätt som på andra områden. Det är enligt min mening
anledning till kritik mot de nu rådande förhållandena på detta område. Man
har inte på ett tillfredsställande sätt sörjt för att personer, som på grund av
sociala indikationer hotas av ett ingripande i frihetsberövande riktning, få
möjlighet att framföra sina synpunkter inför den ansvariga, beslutande myndigheten
och lägga fram det material de ha. något som kan vara av stor betydelse
för att avgörandet i dessa frågor skall bli riktigt. Alla de moderna
principer för rättegångsordningen, som nu snart skola tillämpas, gälla endast
förfarandet inför domstol. De administrativa myndigheterna, som ha att fatta
ofta lika betydelsefulla avgöranden rörande den enskildes frihet, komma däremot
icke att tillämpa reglerna om muntlighet och omedelbarhet och om möjlighet
för en person, som hotas av åtgärder, att få hjälp för att framföra sina
synpunkter.

Jag tror att det är ganska angeläget, att någonting göres på detta område.
Jag har inte den uppfattningen, att några allvarliga missgrepp ha förekommit
här. Men enligt min mening är inte den frågan avgörande, huruvida man
kan peka på att här ha skett allvarliga missgrepp eller inte. Fn tillräcklig
motivering för åtgärder i detta fall är i stället, att ett utbrett misstroende
gör sig gällande mot det sätt, på vilket administrativa myndigheter ha att
handlägga dessa ärenden, och överhuvud taget mot den form^i vilken handläggningen
sker. Måste man konstatera, att ett misstroende i fråga om förfaringssättet
finnes, så är det enligt min mening eu tillräcklig anledning för att undersöka
vad som kan göras i syfte att åstadkomma bättre förhållanden.

Hur man skall lösa frågan vill jag nu inte ingå på. Man kan tänka sig en
lösning på många olika vägar. För min del ställer jag mig kritisk till tanken,
att avgöranden av denna natur skulle förläggas till domstol. Jag tror inte, att
detta är rätta vägen. Min uppfattning är, att avgörandet bör ligga hos . administrativa
myndigheter, men att de böra förstärkas med social, medicinsk
och annan sakkunskap dä det gäller att taga ställning i frågor om frihetsberövande.

Jag vill alltså för min del deklarera eu klart positiv inställning till önskemålet
om en bättre ordning på detta område än den nuvarande. Men jag vill
samtidigt framhålla, att 1946 års alkoholistvårdsutredning, i vilken jag har
äran att vara ordförande, enligt sina direktiv har att undersöka vad som i detta
avseende behöver göras för att tå en bättre ordning till stånd. Jag har fattat
våra direktiv så, att vi icke endast böra undersöka frågan om nya former för
beslut om internering på alkoholistanstalt, utan att vi böra försöka göra upp
eu modell, som kan användas i alla de fall, där det gäller frihetsberövanden i
administrativ ordning. Just i dessa dagar diskutera vi inom alkoholistvårdsutredningen
detta problem. Vår avsikt är att söka få fram ett förslag till förfarande,
som kan tillämpas i samtliga de fall, där frihetsberövande på administrativ
väg sker. Vi ha planerat arbetet så, att vi hoppas kunna framlägga
resultatet av våra utredningar i slutet av detta år. Skulle man alltså i slutet
av innevarande år kunna få fram ett förslag, som kanske kan behandlas av 1948

Nr 14,

Onsdagen den 26 mars 1947.

Om ökad rättssäkerhet vid administrativa frihetsberövanden. (Forts.)
års riksdag, måste man ju säga att det inte är alldeles nödvändigt att riksdagen
nu skriver om denna sak och speciellt påkallar en utredning.

Trots att jag är mycket positivt inställd till önskemålet om åtgärder på detta
område, vill jag alltså — med hänsyn till det läge frågan för närvarande befinner
sig i — yrka bifall till utskottets förslag. Men jag skulle vilja föreslå
en ändring i utskottets motivering. Vad utskottet säger i tredje stycket på s. 9
— alltså de rader herr Sten nyss läste upp — stöter mig något. Det låter
där som om utskottet nästan toge avstånd från önskemålet att så snart som
möjligt genomföra några reformer på detta område, och jag tycker att riksdagen
saknar anledning att på detta sätt liksom visa ifrån sig tanken på att
någonting härvidlag behöver göras.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan,
men beträffande motiveringen föreslå, att tredje stycket på s. 9 utgår.

I detta anförande instämde herrar Herlitz och Löthner, varjämte herr
Schlyter förklarade sig instämma i det av herr Bergquist framställda yrkandet.

Herr Norman: Herr talman! Jag förstår mycket väl, att detta stycke, som
herr Branting först citerade, kan ha medfört, att en del ledamöter ansett att
utskottet här ställt sig väl kallt avvisande. Men läser man det i sitt sammanhang,
behöver man inte dra den slutsatsen.

Vad vi ha velat konstatera i denna passus är endast, att de kommunala förtroendemännen,
som ha att handlägga dessa spörsmål, trots bristerna i gällande
bestämmelser i allmänhet ha skött sin uppgift humant och på ett sådant sätt,
att rättssäkerheten icke trätts för nära. Vårt uttalande, att något omedelbart
behov inte skulle föreligga, innebär endast att vi anse, att man kan avvakta
resultatet av det utredningsarbete, som alkoholistvårdsutredningeus ordförande
här har talat om.

Men om det stöter ledamöterna, att utskottet velat visa den nämnda lilla
artigheten mot våra kommunala förtroendemän, som i allmänhet sköta sin sak
bra, så har jag för min del inte något emot att denna passus strykes, såsom
här har påyrkats. Jag kan till och med ansluta mig till det yrkandet. Då föreligger
bara ett yrkande beträffande utskottets motivering.

Själva den principiella ståndpunkten, som jag ansluter mig till, har ju utskottet
i den föregående delen av sin motivering mycket tydligt gett uttryck
åt.

Herr Ström: Herr talman! Sedan nu kammaren tycks ena sig om en helt
annan syn på frågan än den som förekommer i utskottets kläm, har ju frågan
kommit i en helt ny position. Det är inte tal om annat än att det var just
detta nyss citerade uttalande av utskottet som var tyngdpunkten i dess avslagsyrkande
och som omöjliggjorde att man kom vidare. Det olyckliga stycket
innebar, att det inte behövs några reformer på detta stora område, eftersom
inga missförhållanden av betydelse skulle vara påvisade, alldeles som herr
Elowsson, i sin säkerhet om att ingenting är felaktigt i denna värld, påstod.

Då nu även utskottets ordförande gått med på att stryka det uttalande, som
utgjorde hindret för att man skulle kunna biträda utskottets motivering och förslag,
skall jag för min del endast framhålla nödvändigheten av att den utredning,
som måste komma i och med borttagandet av denna olyckliga, negativa
mening i utskottets utlåtande, av Kungl. Maj:t påskyndas i största möjliga
utsträckning.

När sedan herr Elowsson säger, att vi inte skola misstro våra demokratiska

Onsdagen den 26 mars 1947.

Nr 14.

Om ökad rättssäkerhet vid administrativa frihetsherövanden. (Forts.)
institutioner, vilka äro för mer än domstolarna, måste jag framhålla, att även
domstolarna äro demokratiska institutioner och att det är synnerligen opåkallat
att sätta de administrativa organen över de judiciella. Det kan finnas fel hos
båda, men man har likväl en känsla av större trygghet, när det är domstolar
som döma än när det är administrativa myndigheter. Man har nämligen, när
det gäller dessa senare, det intrycket, att det är någon amanuens eller sekreterare
eller något biträde som har avgörandet om hand.

Vad sedan angår det herr Elowsson sade om den medicinska sakkunskapen,
som enligt hans mening borde ha all makt när det gäller sinnessjukvården, kan
jag inte vara med om det heller. Fn sådan makt kunna vi dock inte ge läkarna,
hur högt vi än skatta dem. Det kan således inte här vara fråga om
någon demokrati^ som herr Elowsson kan ta upp och hålla såsom någon flagga,
utan det är fastmer så att vi böra genom ökade anslag möjliggöra upprättandet
av sinnessjukanstalter, sam motsvara våra kroppssjukhus och som inte äro så
eländiga som de mångenstädes nu äro. Vi böra underlätta skötseln och vården
av de sjuka genom att utöka antalet läkare och antalet sjuksköterskor vid
dessa sjukhus. Helst böra vi icke bygga särskilda sinnessjukhus och särskilda
kroppssjukhus, utan gemensamma sjukhus för de båda slagen av sjukhusvård,
ty även många sinnessjukdomar bero, vilket varje läkare kan intyga av
rent fysiska orsaker.

vore således bättre att vi på detta område sökte reformera i stället för
söka öka tilltron till de administrativa förfarandena vid frihetsherövanden.
Da finge vi de sjuka fortare friska, sa att de också bleve fria och kunde göra
en insats i det produktiva livet i stället för att, till mycket stora kostnader, .
sitta inspärrade pa dessa ofta mycket bedrövliga sjukhus.

För övrigt vill jag säga, att det är ganska egendomligt, att vi sitta här och
i lörväg ta ställning till en fråga, som för närvarande behandlas av konstitutionsutskottet
efter en motion av herrar Schlyter och Holmbäck jämte ett
par andra ledamöter av kammaren. Om vi nu binda oss, hur skola vi då fria
och obundna kunna behandla denna motion? Det borde ha förekommit en korrespondens
beträffande dessa frågor mellan utskotten, så att de kunnat tagas
upp till behandling samtidigt.

Om herr Norman, som nu gått med på att stryka denna sats i utskottets
motivering, som var ytterligt farlig och skadlig, också ville med sin utomordentliga
sakkunskap och skicklighet medverka till att få dessa utredningar, som
han talade om, till stånd — och då helst inte så att det bleve något slags

kedjeutvecklmg, utan så att de kunde komma någorlunda samtidigt _ skulle

vi vara honom mycket tacksamma därför.

Till slut vill jag, herr talman, i det väsentliga helt instämma med herr Bergquist.
Precis så som han sagt tänker folk, och därför bör man söka undanröja
denna misstro hos en stor del av det svenska folket gentemot det administrativa

ioriarmgssattet på detta område. Jag är endast på en punkt något tveksam_

och herr Bergqmst var därvidlag inte heller alldeles säker på sin sak — nämligen
huruvida man skall bibehålla förfarandet, ehuru reformerat, vid administrationen
eller låta det gå över till domstolarna. Kan man få garantier av
den art som herr Bergquist
helt andra grunder Un de nuvarande, vill jag inte fördöma det fullständigt utan
garna ga med på eu prövning, ehuru jag sätter större lit till domstolarna med
deras .ställning hos folket.

.lag ber herr talman, att, sedan herr Norman givit sin anslutning till att
tredje stycket pa s !) i utskottets motivering skall utgå, få återtaga mitt yrkande
om bil all till reservationen.

Första hammarens protokoll 1947. Nr lh. a -

Nr 14.

Onsdagen den 20 mars 1947.

Om ökad rättssäkerhet vid administrativa frihetsberövanden. (Forts.)

Herr Brauting: Herr talman! Herr Ström instämde i herr Bergquists yttrande
nyss, och det skulle man naturligtvis kunna gör i vad det gäller yrkandet
att de omtalade raderna i utskottets motivering skola strykas. Men jag
kan nog för min del inte helt skriva under herr Bergquists allmänna uppläggning
av denna fråga. Han gjorde gällande att här visserligen skulle föreligga
en allmän misstro från menige mans sida mot de administrativa myndigheterna,
men att man å andra sidan i praktiken icke hade någon anledning
att konstatera missbruk eller missförhållanden. Jag föreställer mig, att
det nog inte skulle föreligga en så allmänt utbredd misstro, om det inte i
praktiken förekommit ett och annat fall, som givit anledning därtill, låt
vana att den allmänna uppfattningen i någon mån kan ha grundats på missförstånd
eller dålig information.

Herr Elowssons yttrande var så pass överdrivet och har av så många talare
bemötts, att jag inte vidare vill uppehålla mig vid det. Herr Elowsson
berörde emellertid en principfråga, som säkert alla äro medvetna om, vilka
närmare sysslat med dessa ting. Han gjorde nämligen gällande, att den kritik,
som här yppats, skulle innebära ett misstroende mot de demokratiskt
valda styrelserna och nämnderna och deras förmåga att handlägga frågor
av denna art.

Jag kan försäkra herr Elowsson, att jag under många år på de områden,
där det har varit aktuellt, försökt kämpa för den kommunala självstyrelsen
och vad därmed sammanhänger. Men i detta speciella fall, när det således
gäller kombinationen av kommunal självstyrelse och frihetsberövande, måste
jag säga, att frågan kommer i ett särskilt läge. Det finns skäl att sätta
ett stort frågetecken beträffande den anordning överhuvud taget, varigenom
man har givit kommunala nämnder och styrelser i handom att bestämma över
frihetsberövande eller icke frihetsberövande. Jag tvivlar inte på de kommunala
organens förmåga att bedöma bygdens behov i olika avseenden eller allmänna
angelägenheter av lokal karaktär. Detta är en sak. En helt annan sak
är de kommunala organens förmåga./att ta upp till prövning konkreta enskilda
fall, där det gäller att skaffa fram en objektiv utredning, utleta sanningen
och verkligheten och sedan att fria eller fälla. Därtill äro icke de
kommunala nämnderna och styrelserna riktigt skickade. Och detta beror
enligt mitt sätt att se, icke på någonting annat än att våra- kommunala förtroendemän
som regel syssla med helt andra spörsmål; de äro icke vana vid
att höra vittnen, att väga för och emot, att bedöma tillförlitligheten av olika
utsagor eller att skilja mellan fakta och skvaller, allt saker som domstolarna
dock ha eu gammal träning på.

Jag vill således göra gällande, att man kan vara den allra varmaste anhängare
av kommunal självstyrelse och ha det allra största förtroende för
dessa nämnder och styrelser i vissa avseenden, men ändå våga underkänna
deras förmåga att handhava frågor av här föreliggande beskaffenhet.

Jag vet inte, om herr Bergquist och hans kommitté komma in på denna
viktiga fråga, och om det blir denna kommitté möjligt att framlägga förslag,
som kunna anses innefatta tillräckliga garantier på detta område. Likaväl
när det gäller denna speciella form för kommunal självstyrelse som när det
gäller den makt i fråga om frihetsberövande, som har blivit lagd i händerna på
läkarna, stå vi inför allvarliga och svårlösta problem, och det finns verkligen
skäl för en mera allmän utredning på detta område än den som kan vara föranledd
av de rådande förhållandena på alkoholistvårdens område.

Jag förmenar visserligen, att kammaren genom att stryka det omstridda
stycket i utskottets motivering gör en gest, som tillräckligt klart talar om,

Onsdagen den 20 mars 1947.

Nr 14.

Om ökad rättssäkerhet vid administrativa frihetsberövanden. (Forts.)
var kammaren står i denna fråga. Men jag vill ändå, herr talman, vidhålla
mitt förut framställda yrkande om bifall till reservationen.

Herr Englund: Herr talman! Jag har begärt ordet för att ge mitt obetingade
stöd åt de synpunkter, som herr Elowsson tidigare gjort sig till tolk för, och
detta trots att jag under egen utbildning stått under inflytande av de synpunkter,
som i allmänhet behärska jurister på detta område.

Jag måste för min del säga, att jag betraktar detta krav på en omläggning av
lagstiftningen på här ifrågavarande område, som gång på gång kommer igen
i riksdagen, såsom ett uttryck för vad professor Lundstedt någon gång kallat
»skolastiken i rättsvetenskapen». Man går ut ifrån allmänna teoretiska synpunkter
och undersöker inte, huruvida de i samhället föreliggande omständigheterna
erbjuda några verkliga missförhållanden, som påkalla några åtgärder.

Jag har i femton år haft anledning att såsom ledamot av Stockholms stads
nykterhetsnämnd — den nämnd som har det största alkoholistklientelet i riket
på sin lott — överväga frågan om rättssäkerheten för denna nämnds klientel.
Nämnden hade vid ett tillfälle vissa aspekter på denna fråga uppe till principiell
prövning och hade då förmånen att i sin krets ha en av professorerna i
juridik vid Stockholms högskola. Nämnden fann emellertid inte någon anledning
föreligga att påkalla några som helst ändringar beträffande de regler som dittills
tillämpats, och jag skulle tro, att detta är en allmän erfarenhet landet över.
Hela det psykologiska läget, när ett dylikt avgörande skall träffas i en nykterhetsnämnd,
erbjuder den allra starkaste garanti mot missgrepp. Nämnden har
ju inga intressen, som äro riktade emot klienten. Om den har något intresse, så
är det att undgå kritik för ingreppet, eftersom den är medveten om att det ofta
finnes starka opinioner inom kommunen som ogilla ett sådant ingrepp. Detta har
också, herr talman, föranlett, att medan man i den tidskrift, som behandlar
frågor på detta område och som nu är ungefär ett kvarts sekel gammal, förgäves
får leta efter meddelanden om fall av övergrepp ifrån administrationens
sida, så skildras i vart eller vartannat nummer av denna tidskrift, hur missförhållanden
uppstått genom att nämnderna underlåtit att göra de erforderliga
ingreppen. Det är med andra ord precis som herr Elowsson säger, att om det
brister i rättsskyddet på någon punkt, så är det i fråga om dem, som skola
skyddas för alkoholmissbrukare, och inte så, att otillbörliga ingrepp skulle ske
på grund av obefogad misstanke om alkoholmissbruk. I fråga om bevisningen
på denna punkt är det ju en väsentlig skillnad emot vad som gäller vid den allmänna
domstolsprocessen. Där kan det exempelvis i ett mål gälla en indicieprövning,
där det är vanskligt att avgöra probabiliteten för att det just är den
häktade, som har begått brottet, exempelvis ett mord. En dom där föranleder ju
ett frihetsberövande av långvarig art, och ett frikännande innebär, att någon
reaktion icke alls kommer till stånd. Så är det ju aldrig i dessa fall; här är det
inte fråga om en enstaka handling, utan man konstaterar ju en vana, som avslöjar
sig genom en hel serie av handlingar, ofta mycket uppenbara för ett
stort antal medborgare inom en kommun. Risken för ett otillbörligt ingrepp
på grund av en nämnds oförmåga att bedöma det presterade åskådningsmaterialet
är således mycket obetydlig. Då ett par talare här, herr Sten och herr Bergquist,
velat helt enkelt eliminera den kvantitativa synpunkten i dessa frågor,
så skulle jag vilja anföra ett uttalande av en engelsk politisk skriftställare —
jag tror att han tillhör det engelska parti, som motsvarar herr Stens parti —
som säger, att det som skiljer en god politiker från en dålig är, att den gode
politikern har sinne för de kvantitativa synpunkterna. Man bär med andra ord
beivra missförhållanden, då de ha någon omfattning, och icke inrikta sig på att

Nr 14.

Onedagen den 26 mars 1947.

Om ökad rättssäkerhet vid administrativa frihetsberövanden. (Forts.)
leta upp enstaka fall och på grundval därav göra vittgående omläggningar med
svåröverskådliga verkningar. Nu tror jag emellertid, herr talman, att man på
detta område har svårt att hitta ens enstaka exempel på missförhållanden.

Till belysning av läget vill jag nämna en sak i anslutning till herr Schlyters
uttalande här. I en skrift, som herr Schlyter åberopar i sin motion, finns det
ett flertal uppsatser. En av dessa handlar om domstolarna — den är skriven av
doktor Björkman i Dagens Nyheter — och en annan uppsats, som är skriven av
doktor Eek i Aftonbladet, om de administrativa frihetsberövandena i samband,
bland annat, med alkoholistlagen. Det lustiga är nu, att under det att doktor
Björkman i sin uppsats diskuterar ett antal domar, där han kritiserar själva
avgörandet och anser, att ärendet borde ha handlagts på ett annat sätt och att
samhället inte visat tillräcklig humanitet i sina avgöranden, så har doktor Eek
inte, i varje fall inte i fråga om alkoholistvården, något enda konkret exempel
på missgrepp att visa på. Hans resonemang på denna punkt slutar rent av med
att han framhåller, att bristen i rättsutövningen på denna punkt snarast är den,
att element ur den besittande klassen ha lättare att undgå ingrepp än de, som
tillhöra arbetarklassen. Detta är således en anmärkning, som går i rakt motsatt
riktning.

Sedan kommer jag till herr Bergquists argument gentemot herr Elowsson,
att någon skada inte kan uppkomma genom den ena eller andra i detta sammanhang
diskuterade omläggningen av förfarandet vid administrativt frihetsberövande.
Jo, herr Bergquist! Låt oss tänka oss —- det var ju inte herr Bergquists
förslag, men det har yrkats från annat håll — att vi nu skulle koppla bort
nykterhetsnämndernas och länsstyrelsernas avgörande och i stället koppla in
en domstol — vad skulle följden då bli? Jo, domstolen med sina vanliga rättskipningsvanor
skulle hit överföra kravet på bevisning av den natur, som man
där brukar ha, och avböja ett antal interneringar på de grunder, som tidigare
varit bestämmande för nykterhetsnämnd och länsstyrelse i fall då interneringen
är ytterst nödvändig ur samhällets synpunkt. Man skulle med andra ord få
ett antal frikännanden, som åtminstone temporärt i hög grad skulle minska det
rättsskydd för alkoholistens anförvanter, som herr Elowsson med fog fann
vara så önskvärt. Om jag säger temporärt så är det därför att jag tror, att domstolsjuristerna
— det erkännandet vill jag ge dem — ganska snart skulle finna,
att de finge lov att anpassa sig efter i stort sett den praxis, som tidigare tillämpats
i nykterhetsnämndema. Men innan denna anpassning hunnit ske, skulle
åtskillig skada ha uppstått på detta område.

Jag tror således, herr talman, att den juridiska kritiken i detta fall arbetar
ganska mycket i ett lufttomt rum. Jag återför för min del detta på att juristerna
i allmänhet inte få en utbildning, som tvingar dem att i varje ögonblick
fråga sig, om det föreligger verkliga missförhållanden och hindrar dem från
att resa krav på ändringar utan stöd av konkreta exempel i erforderligt antal
på dessa missförhållanden. Hade de fått en utbildning, som tvingat dem till en
sådan empirisk inställning, tror jag att de krav på omläggning av lagstiftningen
på detta område, som nu framställas, knappast skulle jia kommit att
resas. Detta är näppeligen ett område inom svensk förvaltning, där något särskilt
trängande behov av rättelse föreligger.

Herr Sandler: Herr talman! Om det skulle behövas ett stöd för att få denna
fråga ordentligt undersökt, hade jag för min del varit beredd att ge reservationen
min, röst, och det därför att jag efter att ha handlagt ärenden av detta
slag under några år i en länsstyrelse, måste säga, att jag inte finner förfaringssättet
vara riktigt tillfredsställande.

Jag läste därför på sin tid med mycket stort intresse det förslag-, som kom

Onsdagen den 26 mars 1947.

Nr 14.

Om ökad rättssäkerhet vid administrativa frihetsberövanden. (Forts.)
ifrån min kollega i Växjö om socialdomstolar. I detta uttryck vill jag dock
inte särskilt trycka på den senare delen — domstolskaraktären — vilket jag
inte heller tror var upphovsmannens mening. Jag läste som sagt detta förslag
med mycket stort intresse, och jag erfar med tillfredsställelse, att denna fråga
verkligen nu är under prövning.

Det är klart att herr Elowsson såtillvida har rätt, att denna sak har två
sidor. Den ena är att rättssäkerheten för de asociala inte får drivas på det
sättet in absurdum, att rättstryggheten för alla dem, som inte äro asociala,
skulle komma att lida men därav. Men det är ju det man, hoppas vinna av en
undersökning på detta område att kunna lotsa sig fram emellan Scylla och
Charybdis.

Efter de mycket viktiga upplysningar, som herr Bergquist nu har lämnat
om det pågående arbetet i alkoholistvårdskommittén, kan jag emellertid för
min del inte finna någon anledning för riksdagen att i en skrivelse begära frågans
ytterligare utredning. Jag kan i mycket väsentliga delar instämma i de
synpunkter, som herr Bergquist här har framfört, och jag tror för min del att
saken gagnas bäst genom att kammaren bifaller det av herr Bergquist framställda
yrkandet.

Herr Wistrand: Herr talman! När jag har biträtt utskottets hemställan har
det framför allt varit i känslan av att man bör iakttaga en viss varsamhet beträffande
ny lagstiftning och att man i enlighet härmed också bör iakttaga
varsamhet beträffande framställningar om utredning om ny lagstiftning. När
man vill väcka fråga om lagstiftning som sträcker sig över ett så stort och
betydelsefullt område som detta, bör man enligt min mening komma med en
mycket starkt motiverad och dokumenterad framställning. Att den motion, som
har väckts i denna fråga, inte inneburit något sådant, har för mig varit så
mycket mera markant som en av motionärerna i detta fall var en person med
juris doktors grad, vilken sålunda mycket väl förstått att bedöma värdet av
och styrkan i en anförd motivering. I motionen åberopas inte några flagranta
fall; något sådant kom inte heller fram som stöd för motionen under den tämligen
långvariga utskottsbehandlingen. Däremot omnämndes i förbigående ett
annat fall, som helt nyligen hade väckt uppseende, då en person, som hade
blivit frisläppt —■ jag vill minnas från en alkoholistanstalt — gick hem och
mördade sin hustru, som han menade givit anledning till att han hade blivit
intagen där.

Det föreligger i detta fall mycket olika opinioner. Jag tror att herr Bergquist
har rätt i vad han sade, att det finns en opinion, som säger, att det inte är
bra som det är på detta område. Men det finns också en opinion, som säger, att
det inte vore klokt att gå längre än man har gjort i praktiken. Jag vill inte
göra mig till skiljedomare mellan dessa båda opinioner. De kunna nog ha skäl
båda två, men jag har haft en känsla av att när man bär en ordning, som visserligen
kanske är i formellt och systematiskt avseende otillfredsställande men
som dock har fungerat så, att man icke ens från klandrarnas sida har kunnat
påvisa fall, där uppenbara orättvisor ha skett, kan man ställa sig tveksam, om
man av principiella skäl bör företaga förändringar. Därtill har ju kommit,
vilket vi också visste i utskottet, att frågan är på olika områden föremål för
utredning, och det föreföll vid sådant förhållande oss eller i varje fall mig
mycket onödigt att begära en ny utredning.

För min del kan jag mycket gärna vara med om den strykning i motiveringen
som herr Bergquist föreslagit — det uttalandet är ingen hjärtcsak för
mig — och därmed torde vi val ha nät i, den konkordic formel som kan samla
kammaren i dess helhet. Jag vil! dock ännu en gång betona vad som för mig

Nr 14.

Onsdagen den 26 mavs 1947.

Om ökad rättssäkerhet vid administrativa frihetsberövanden. (Forts.)
är huvudsaken: jag tror inte att lagstiftningen far väl av att det bleve regel
att ett utskott toge upp stora och betydelsefulla frågor och begärde utredning
i dem på motioner, som äro ytterligt bristfälligt motiverade och egentligen endast
innehålla några löst nedkastade hugskott.

Herr Hallagård: Med anledning av det yrkande herr Bergquist framställt i
sitt anförande ber jag, herr talman, att få återtaga mitt yrkande om bifall till
reservationen. Jag instämmer sålunda i herr Bergquists yrkande.

Herr Elowsson, Nils: Herr talman! De som icke vilja vara med om utskottets
motivering och framför allt icke medgiva riktigheten av de synpunkter som
jag framfört ha dock icke under denna diskussion velat göra gällande, att
det skulle ha förekommit fall, som motivera en framställning av detta slag.
Om man tycker att man har en lagstiftning på detta område, som fyller sitt
ändamål så pass väl, att det veterligen icke har förekommit några fall som
motivera en ändring, måste man ju ställa sig den frågan: varför skall man då
ändra?

Det är en sak i detta sammanhang, som jag tror att man inte har tillräckligt
tänkt på, och det är att hur mycket man än här talar om domstolar,^ är
det inte fråga om dom för brott i egentlig mening, utan här är det ju fråga
om vård av människor, som på ett eller annat sätt äro sjuka. De skola tagas
om hand, men de skola inte dömas för något brott.

Jag vet inte om jag fattade herr Schlyter riktigt, när han nämnde att det
var fråga om att kriminalisera ovilja att försörja sin familj. Var det riktigt.
—- I så fall måste jag fråga mig: om man skall kriminalisera denna form av
lättja hos en person som är så fattig, låt vara på grand av eget förvållande,
att han icke kan försörja sin familj, skall man inte då också kriminalisera lättjan
hos den som har tillräckligt med pengar för att försörja sin familj men
underlåter att arbeta? Där stå vi inför en principfråga, som kan vara ganska
intressant att diskutera, även om vi icke skola diskutera den i detta sammanhang.

Min mening är, som jag nyss nämnde, den, att kan man inte påvisa, att det
förekommit några övergrepp på detta område, skall man inte heller lagstifta,
men skall man ovillkorligen lagstifta, bör man, som jag antydde och som herr
Sandler höll med om, icke göra det på det sättet, att man lägger hyende under
lasten, såsom motionen avser. Man bör i stället lagstifta så, att man skyddar
dem som i nuvarande stund faktiskt äro oskyddade, och det är de som
äro utsatta för ett ständigt hot och en ständig psykisk påfrestning, kanhända
också fysisk handpåläggning, från asociala individers sida. Det är det jag velat
att vi skola tänka på, när vi syssla med dessa saker. Och jag vill tillägga, att
vi icke skola tänka endast på de administrativa frihetsberövandena. Det har enligt
min mening på senare tid förekommit så pass mycket inom rättsväsendet,
när det gäller andra frihetsberövanden, att det kan ifrågasättas, huruvida vi
böra gå längre på den vägen i den ställning, vari vi nu befinna oss.

Herr Sclilyter: Herr talman! Jag har inte uttalat någon åsikt om vad som
borde komma i fråga beträffande försummad försörjningsplikt; jag nämnde
endast i mitt förra anförande, att ett yrkande om viss kriminalisering härav
hade framkommit under diskussionen.

Jag begärde emellertid ordet för att säga till herr Elowsson, att naturligtvis
har det förekommit »fall som tala för en ändring», men vi kunna ju inte
här i kammaren stå och redogöra för individuella fall av frihetsberövanden,
som icke hade bort ifrågakomma.

Onsdagen den 26 mars 1947.

Nr 14.

Om ökad rättssäkerhet vid administrativa frihetsberövanden. (Forts.)

Jag instämde nyss i herr Bergquists yrkande om strykning av det tredje
stycket på s. 9. Jag hade verkligen tänkt framställa yrkandet själv. Möjligen
fanns det någonting i herr Bergquists motivering, som jag skulle ha velat ta upp
till diskussion, men med den enighet som uppnåtts inom kammaren om att ge
sin mening till känna genom att stryka detta stycke, tycker jag att diskussionen
kan vara tillräckligt långt uttänjd.

Herr Bergquist: Herr talman! Man har gång på gång i debatten framställt
saken så, som om vi som yrka på ökad rättssäkerhet för dem som hotas av administrativt
frihetsberövande därvid helt och hållet skulle förbise behovet av
skydd för dem som äro offer för dessa asociala individer. Jag vill stryka under,
att ökad rättssäkerhet för dem som hotas av ingrepp icke är och icke får
vara detsamma som minskad rättssäkerhet för deras offer. Det är inte omöjligt
att skapa bättre förhållanden på detta område, utan att offren för de asociala
på något sätt bli lidande. Jag har velat understryka, att allt vad man syftar
till är att få en fullständig utredning och att den som hotas av åtgärden skall
ha möjlighet att framföra sina synpunkter. Jag har både i min verksamhet inom
socialstyrelsen och i mitt nuvarande ämbete haft så mycken erfarenhet av vilket
elände alkoholister och andra asociala kunna ställa till, att jag icke på något
sätt vill medverka till att minska skyddet för deras offer, och det är naturligtvis
icke några som helst sådana synpunkter som äro avgörande för mitt
ställningstagande här.

Till slut vill jag bara tillägga, att jag tycker det är litet egendomligt, att då
man i denna debatt kritiserat kravet på ökad rättssäkerhet, har man gjort gällande
att de som framställt detta krav därigenom skulle rikta något angrepp
mot de kommunala styrelserna och nämnderna för att dessa icke på tillfredsställande
sätt skött sina uppgifter. I denna önskan om ökad rättssäkerhet ligger
självfallet icke någon kritik mot de kommunala nämnderna, helt enkelt av
den anledningen att de kommunala nämnderna icke ha någon rätt att meddela
beslut om administrativt frihetsberövande. De ha att göra framställningar till
länssstyrelserna eller andra myndigheter. Om kritiken drabbar någon, drabbar
den alltså länsstyrelserna och icke de kommunala nämnderna.

Herr Branting: När nu herr Hallagård återtagit sitt yrkande om bifall till
reservationen, finner jag ingen anledning att stå kvar ensam på den skansen,
utan vill förena mig i herr Bergquists yrkande om viss ändring i motiveringen.

Medan jag har ordet vill jag emellertid, till allt detta tal om bristande konkreta
exempel, tillåta mig att från egen erfarenhet fästa uppmärksamheten på
en viss punkt. Det har sagts att nykterhetsnämnderna pröva framställningar
om internering av alkoholister ytterst noga, så att därvidlag ingen orätt kan
antagas förekomma. Jag vill gärna tro att det förhåller sig så, i stort sett.
Men jag har ibland stött på det fallet, att med anledning av en framställning
angående någon viss persons internering på grund av alkoholism, lorordnats om
hans intagande på sjukhus för observation. Fn sådan observation kan vara
vecka ut och vecka in. Jag har besökt människor, som på detta sätt intagits
på S :t Eriks sjukhus efter något enstaka familjeuppträde. Omsider ha läkarna
kommit till den uppfattningen, att det icke alls var fråga om ett alkoholistfall.
Det blir alltså ingen internering av; intet missbruk av interneringsrätten har
förekommit, inga missförhållanden kunna påvisas. Ja, men mannen bär i alla
fall orättmiitigt varit berövad sin frihet tre, fyra veckor!

Enligt min erfarenhet är det nog inte heller alldeles riktigt, nilr herr Englund
gör gällande, att det bara gäller att konstatera, huruvida en »vana» föreligger
eller inte. Jag har ganska ofta märkt, att vissa enstaka händelser ha

Nr 14.

Onsdagen den 26 mars 1947.

Om motverkande
av
oskälig prissättning
å
jord m. m.

Om ökad rättssäkerhet vid administrativa frihetsberövanden. (Forts.)
blivit utgångspunkt för en anmälan, som sedan resulterat i intemeringsåtgärd.
I>et kan naturligtvis därvidlag göras gäldande, att bakom den enstaka händelsen
skulle ligga någon vana. Men det är i varje fall inte vanan, som varit anledningen
till anmälan, utan i stället det isolerade uppträdet.

För resten vill jag fråga herr Englund, som beträffande dessa angelägenheter
pläderade för den »kvantitativa» principen och varnade för den »kvalitativa»,
om han verkligen skulle vilja göra gällande, att det vore bra, om
t. ex. bara fem procent oskyldiga bli dömda? Man kan väl inte resonera på det
sättet? Man får försöka att undvika alla rättskränkningar mot enskilda från
det allmännas sida.

Jag förenar mig alltså, herr talman, i det yrkande som blivit framställt av
herr Bergquist och som ju i själva verket innebär ett godkännande av den anmärkning
jag själv var den förste att framställa mot de ifrågavarande raderna
i utskottets motivering.

Efter härmed slutad överläggning yttrande herr talmannen, att utom beträffande
motiveringen, vartill han ville återkomma efteråt, hade i avseende
på det nu ifrågavarande utlåtandet annat yrkande ej förekommit än om bifall
till utskottets hemställan.

På därefter gjord proposition bifölls utskottets hemställan.

Vidkommande motiveringen, fortsatte herr talmannen, hade endast yrkats,
av herr Bergquist, att utskottets yttrande skulle godkännas med den ändring,
att tredje stycket å s. 9 i det tryckta utlåtandet utelämnades.

Sedermera gjordes propositioner, först på godkännande av utskottets motivering
oförändrad samt vidare enligt herr Bergquists yrkande; och förklarades
den senare propositionen vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogis ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 17, i anledning av väckta
motioner om viss lagstiftning för motverkande av oskälig prissättning å jord
och av olämplig bebyggelse.

Andra lagutskottet hade till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 153 i första kammaren av herr Uhlén
och nr 250 i andra kammaren av herr Andersson i Malmö m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande, hade hemställts, att riksdagen måtte
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam utredning beträffande
motverkande av ur allmän synpunkt oskälig prissättning å jord och
olämplig bebyggelse samt framläggande för riksdagen av de förslag, som
därav kunde föranledas.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motioner icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade anförts av herrar Wistrand, Björkman och Andersson i
Gisselas, vilka dock ej antytt sin mening.

Herr Wistrand: Herr talman! Vid detta utskottsutlåtande finns fogad en
reservation av mig samt herrar Björkman och Andersson i Gisselås. Genom ett
förbiseende har det icke kommit att utsägas, att denna reservation endast avser
utskottets motivering. Det är första punkten i utskottets yttrande, som ;vi
icke ansett oss kunna biträda.

Beträffande yrkandet äro vi fullt ense med utskottet.

Onsdagen den 26 mars 1947.

Nr 14.

Om motverkande av oskälig prissättning å jord m. m. (Forts.)
Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
utlåtande hemställt.

Vid förnyad föredragning av andra lagutskottets utlåtande nr 18, i anledning
av väckt motion angående, ändring av bestämmelserna i 2 kap. 52—54 §§
lagen om nyttjanderätt till fast egendom, bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av jordbruksutskottets utlåtande nr 15, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till bidrag för anläggande
av gemensamma tvättinrättningar på landsbygden, bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

^ Vid förnyad föredragning av första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande
nr 4, i anledning av väckt motion om åtgärder för vidgat nordiskt
samarbete på utredningsväsendets och den offentliga förvaltningens område,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt;

och skulle jämlikt § 63 riksdagsordningen detta beslut genom utdrag av
protokollet delgivas andra kammaren.

Vid ånyo skedd föredragning av första kammarens första tillfälliga utskotts
utlåtande nr 5, i anledning av väckt motion angående avgiftsfri konfirmationsundervisning
genom skolornas försorg, bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt;

och skulle jämlikt § 63 riksdagsordningen detta beslut genom utdrag av
protokollet delgivas andra kammaren.

Anmäldes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr 82, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående försäljning av
vissa fastigheter.

Skrivelseförelaget godkändes under förutsättning att utskottets hemställan
i utlåtande nr 43 bifölles även av andra kammaren.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 85, i anledning av väckt motion angående viss ändring av 16 § militärer -sättningsförordningen; och

nr 86, i anledning av väckta motioner angående lagstadgad kontroll över
handeln med s. k. bekämpningsmedel.

Anmäldes och godkändes sammansatta stats- och andra lagutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 87, till Konungen i anledning av dels Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar om anslag till livräntetillägg
åt vissa 1 ivräntetagare enligt lagen den 5 juli 1901 angående ersättning
för skada till följd av olycksfall i arbete, anslag till statsverket åliggande,
av andra medel ej utgående ersättningar i anledning av olycksfall i
Första lcammarens protokoll 1947. Nr 14. 4

Nr 14.

Onsdagen den 26 mars 1947.

arbete m. m. samt anslag till bidrag till fiskares försäkring, dels ock Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning om fortsatt giltighet av förordningen
den 30 juni 1943 (nr 449) angående dyrtidstillägg åt vissa ersättningstagare
enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete, m. m.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till Konungen
:

nr 88, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse i vissa
fall från nöjesskatt; och

nr 89, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utsträckning i
vissa fall av i 8 § 1 mom. tulltaxeförordningen stadgade tidsfrister för åtnjutande
av tullfrihet.

Skrivelseförslagen godkändes under förutsättning, beträffande förslaget nr
88, att utskottets hemställan i betänkande nr 24 samt, i fråga om förslaget
nr 89, att utskottets hemställan i betänkande nr 25 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 90, i anledning av väckt motion om utredning och förslag angående gift
kvinnas medborgarrättsliga ställning;

nr 91, i anledning av väckta motioner om upphävande av bestämmelserna
i 1823 års cirkulär angående kyrkovaktares utväljande;

nr 93, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
antalet stats departement och statsråd utan departement; samt

nr 94, i anledning av väckta motioner angående ordnande av tillfällig postanstalt
för poströstning vid sjukhus och andra vårdanstalter m. m.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag, nr 92, till riksdagens
förordnande för en kommitterad för tryckfrihetens vård.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade propositioner
nr 192, 194, 195 och 198.

Avgåvos och bordlädes nedpnnämnda motioner:

nr 245, av herr Wagnsson m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag till statens institut för folkhälsan för budgetåret 1947/
48; och

nr 246t av herr Beck-Friis, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
omorganisation av hushållningssällskapen m. m.

Upplästes följande till kammaren inkomna ansökning.

Till riksdagens första kammare.

Härmed får jag vördsamt anhålla om ledighet från riksdagsarbetet under
tiden 10—20 nästkommande april i och för deltagande i den Interparlamentariska
kongressen i Kairo.

Stockholm den 26 mars 1947.

Ivar Ekströmer.

Den begärda ledigheten beviljades.

Onsdagen den 26 mars 1947.

Nr 14.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades vidare herr Linder för tiden
den 10—den 12 instundande april.

Justerades protokollsutdrag för denna dag.

Herr Wahlund erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman! I senaste Interpellation
numret av Teknisk tidskrift redogör direktör Gunnar Wallgren för planer ro- an9- “»Kärande
en flytande flygfältskonstruktion, uppförd i Stora Värtan. Hans tanke
är, att där åstadkommes ett betongflak, som kan göras bärkraftigt genom hela flygfält i Stora
flakets förmåga att skapa deplacement för belastningen. Direktör Wallgren har Värtan.

verkställt vissa beräkningar och kommer till det resultatet, att anläggningskostnaden
för ett flygfält i Stora Värtan skulle bli av samma storleksordning
som för Halmsjöfältet. Vid sådant förhållande borde det projekterade Värtafältet
nå relativt god räntabilitet främst på grand av låga transportkostnader.

Framstående experter ha uttalat sig positivt rörande direktör Wallgrens projekt.
Så har rektorn för tekniska högskolan, professor Ragnar Woxén, betecknat
detsamma som »genialt och värt att omedelbart utredas». Ingenjörsvetenskapsakademiens
direktör, professor Edy Velander, framhåller »att det
finns all anledning att förutsättningslöst pröva» Värtaprojektet.

De hittills gjorda undersökningarna rörande ett flygfält i Värtan kunna ej
göra anspråk på att representera någon färdig lösning. Genom ingenjörsvetenskapsakademiens
intresse för frågan synas emellertid möjligheter finnas
för ytterligare utredningar och prov. Det förefaller emellertid anmärkningsvärt,
att dylika, mera grundliga undersökningar ej verkställts tidigare, i samband
med utredningarna rörande atlantflygfältet. Det uppges nämligen — en sak
som jag ej haft möjlighet kontrollera — att direktör Wallgren framlagt sina
planer för nära tre år sedan.

Med hänvisning till ovanstående anhåller jag om kammarens tillstånd att
till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet få framställa
följande interpellation:

Har herr statsrådet uppmärksammat projektet att åstadkomma en flytande
flygfältskonstruktion i Stora Värtan? Har herr statsrådet för avsikt att företaga
närmare undersökningar rörande möjligheterna att realisera detta vid en
fortsatt utveckling inom flyget?

På gjord proposition medgav kammaren, att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Kammarens sammanträde avslutades kl. 2.37 eftermiddagen.

In fidem.

G. H. Berggren.

Stockholm 1947. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

471442