RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1946:43)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1946. Andra kammaren. Nr 43.

Torsdagen den 19 december.

Kl. 11 fm.

Förhandlingarna vid detta sammanträde leddes av herr förste vice talmannen.

§ 1.

Justerades protokollet för den 13 innevarande december.

§ 2.

Herr förste vice talmannen lämnade på begäran ordet till

Herr statsrådet Mossberg, som anförde: Herr talman! Med kammarens tillstånd
har herr Werner till statsministern riktat vissa frågor rörande genomförandet
av den av riksdagen år 1946 beslutade kommunindelningsreformen.
Interpellationen avser kommuner med en ytvidd av 10 000 hektar och däröver,
en folkmängd å 1 000—2 000 personer samt ett relativt jämnt och stigande
skatteunderlag av 8 000—10 00Ö kronor. I interpellationen åberopas vissa av
konstitutionsutskottet i dess av riksdagen godkända utlåtande nr 19 gjorda uttalanden
angående förutsättningarna för bibehållande av kommuner med lägre
invånarantal än 2 000.

De till statsministern riktade frågorna äro följande:

1) Anser Ers Excellens att kommuner av den storlek och bärkraft varom här
är fråga böra bibehållas såsom självständiga kommunala förvaltningsenheter,
därest de förhållanden riksdagen angivit äro för handen, oaktat deras invånarantal
understiger 2 000?

2) Örn sa skulle vara förhållandet ämnar då regeringen i närmare överensstämmelse
med riksdagens uttalande lämna länsstyrelserna mera utförliga och
klarläggande direktiv för bedrivande av det fortsatta arbetet?

3) Örn Ers Excellens icke skulle finna att riksdagsbeslutet medger den vidare
tolkning som här ovan förutsättes, kan det då förväntas att regeringen
ämnar vidtaga någon åtgärd i syfte att i patalade fall giva författningen särskilt
beträffande befolkningsregeln ett smidigare och praktiskt mera tillämpligt
innehåll?

Då statsministern fått förfall ankommer det på mig att uppläsa följande
av honom författade svar.

Statsministern yttrar:

Jag vill till en början erinra örn vad som förevarit vid den ifrågavarande
lagstiftningens tillkomst för så vitt detta kan vara av betydelse för bedömandet
av nu förevarande spörsmål. För sammanhangets skull medtager jag härvid
även vissa uttalanden, som återgivits i interpellationen.

Genom lagstiftningen avsågs att få till stånd kommuner, som nöjaktigt kunde
fylla uppgiften att fungera såsom förvaltnings- och självstyrelseenheter.
Syftemålet med lagstiftningen var alltså ytterst att på lång sikt'' skapa bättre
förutsättningar för den kommunala självstyrelsen. De viktigaste betingelserna
för detta syftes vinnande ansågos vara, att kommunerna erhölle en tillräcklig

Andra hammarens protokoll 1946. Nr 43. 1

Svar pd
interpellation.

Nr 43.

Torsdagen den 19 december 1946.

Svar på interpellation. (Forts.)

folkmängd, som kunde bilda underlag för organisationen, och ett bärkraftigt
skatteunderlag.

I den i ämnet avgivna propositionen (nr 236/1946) anförde föredragande
statsrådet, att det uppenbarligen vore omöjligt att finna en för alla fall och ur
alla synpunkter tillfredsställande norm för kommunernas storlek. De nuvarande
kommunbildningarna hade vuxit fram ur växlande geografiska förutsättningar
och historiskt givna betingelser, som icke borde utan vidare lämnas
åsido vid en nyindelning. Hänsyn borde enligt statsrådets mening tagas till
geografiska betingelser, bebyggelse- och kommunikationsförhållanden, existerande
indelningar, de ekonomiska och kulturella förbindelsernas inriktning,
vissa traditioner o. s. v. Det kunde därför, anförde statsrådet vidare, icke komma
i fråga, att kommunindelningen skulle bindas vid vissa fixerade tal för
folkmängd och skatteunderlag. Vad som kunde och borde ske vore, att en viss
normalstorlek för kommunerna fastställdes, vilken borde eftersträvas, och att
ett visst minimum för storleken angåves, vilket icke utom i särskilda undantagsfall
borde få underskridas.

Med avseende å kommunernas storlek i fråga örn invånarantal hade, såsom
av statsrådsuttalandet framgår, kommunindelningskommittén gjort vissa undersökningar
för utrönande av det med hänsyn till viktigare kommunala uppgifter
lämpliga invånarantalet. Kommittén hade angivit följande folkmängdstal
såsom de minsta möjliga, nämligen för skolväsendet 3 000—3 500, för fattigvården,
barnavården och nykterhetsvården 2 000—2 500, för folkpensioneringen
2 000—3 000 samt för hälsovården och byggnadsväsendet 2 000. Kommittén
hade emellertid i olika sammanhang rekommenderat betydligt större
kommuner, där förutsättningar för bildande av sådana vore för handen.

Föredragande statsrådet förklarade sig anse, att inom områden, där de lokala
förutsättningarna för större kommuner vore mindre gynnsamma, särskilt inom
rena jordbruksområden, en kommunstorlek å omkring 3 000 invånare borde
eftersträvas, därvid man dock -— med hänsyn bland annat till angelägenheten
att möjliggöra en tidsenlig utveckling av skolväsendet — hellre borde stanna
för ett alternativ med något högre folkmängdstal än ett med lägre. Där de
lokala förutsättningarna för större kommunbildningar vöre mera gynnsamma,
särskilt inom områden med tätorter eller industrialiserad befolkning, borde det
i överensstämmelse med av kommittén flerstädes uttalade rekommendationer
övervägas att skapa kommuner med högre folkmängd. Den lokala opinionens
önskemål syntes dock i sådana fall böra tillmätas stor betydelse.

Vad minimistorleken angår erinrade föredragande statsrådet, att den av kommittén
i sådant hänseende föreslagna befolkningssiffran 2 000 invånare icke
vore att anse såsom riktpunkt vid avvägningen av de olika kommunernas storlek
utan närmast vore avsedd för vissa specialfall. Statsrådet anförde vidare,
att han ans åge, att man icke borde fastställa högre minimigräns än kommittén
föreslagit. Vid en nyindelning måste nämligen hänsyn tagas till ett flertal
olika faktorer, såsom geografiska betingelser m. m. Beaktandet av sådana faktorer
skulle, örn minimigränsen höjdes, med säkerhet nödvändiggöra ett stort
antal undantag från minimiregeln. .En dylik tillämpning vore i olika hänseenden
icke lycklig. Å andra sidan syntes en lägre minimisiffra icke tillrådlig.
Härvid gjorde sig särskilt de förvaltningstekniska synpunkterna gällande. Den
fortgående befolkningsminskningen på landsbygden vore ett ytterligare skäl
att icke fastställa en för låg minimisiffra. Bestämdes gränsen till 2 000 invånare,
borde den kunna så gott som undantagslöst upprätthållas. Med denna gränsdragning
borde underskridande i regel medgivas endast beträffande ökommuner
samt kommuner med jämförliga kommunikationssvårigheter.

Vad slutligen beträffar den ekonomiska bärkraften anslöt sig föredragande

Torsdagen den 19 december 1946.

Nr 43.

Svar på interpellation. (Forts.)

statsrådet till kommitténs förslag, att skatteunderlaget borde uppgå till 8 000—
10 000 skattekronor. Denna siffra borde anses såsom minimum för normalfallen
men icke såsom riktpunkt.

Konstitutionsutskottet uttalade, att utskottet i likhet med föredraganden ansåge
det icke möjligt att finna en för alla fall och ur alla synpunkter tillfredsställande
norm för kommunernas storlek. Detta hindrade emellertid icke att
vissa normerande riktlinjer borde fastslås, vilka vid en nyindelning säkerställde
att reformens huvudsyfte uppnåddes, nämligen att kommunerna erhölle en
sådan storlek att de gjordes lämpade som fristående förvaltnings- och självstyrelseenheter
med hänsyn till samtliga en kommun åvilande arbetsuppgifter.
Mot de riktlinjer, som av föredraganden i anslutning till kommittén uppdragits
för normalstorleken å kommunerna, hade utskottet intet att erinra.

Jämväl den föreslagna minimigränsen på 2 000 invånare och kravet på ett
skatteunderlag å 8 000—10 000 skattekronor fann sig utskottet kunna godtaga.
Utskottet avstyrkte därför väckta motioner örn fastställande av ett lägre befolkningsminimum
eller slopande av en fixerad lägsta folkmängdssiffra. Samtidigt
betonade dock utskottet, att den angivna minimigränsen icke kunde bli
undantagslös. Härom uttalades, att icke blott ökommuner eller kommuner med
jämförliga kommunikationssvårigheter kunde bilda undantag från minimiregeln,
utan att även i andra fall, där mera betydande olägenheter skulle uppkomma
genom en sammanslagning, avvikelser från den uppställda regeln borde kunna
äga rum. Huruvida en kommun med mindre invånarantal än 2 000 kunde anses
äga förutsättning att på ett tillfredsställande sätt fylla de anspråk, som
borde ställas på en kommunal förvaltnings- och självstyrelseenhet, finge i förekommande
fall prövas med hänsyn tagen icke blott till befolkningstal och skatteunderlag
utan även till andra faktorer såsom geografiska betingelser, bebyggelser
och kommunikationsförhållanden, existerande indelningar, befintligheten
av lämpligt beläget administrativt centrum, de ekonomiska och kulturella
förbindelsernas inriktning m. m.

Den lämnade redogörelsen giver vid handen, att vid den ifrågavarande lagstiftningens
tillkomst avsetts, att för vinnande av reformens syfte •— en rationell
kommunal förvaltningsorganisation — kommuner med snarare över än
under 3 000 invånare borde eftersträvas. Detta befolkningstal och icke den
samtidigt fastställda minimigränsen av 2 000 invånare är följaktligen att fatta
såsom riktpunkt för kommunindelningen. I detta hänseende förefinnes icke
någon skillnad mellan regeringens och riksdagens ståndpunkt.

I såväl propositionen som utskottsutlåtandet förutsattes, att den nyss angivna
minimigränsen för folkmängdstalet skulle kunna underskridas. Rörande
förutsättningarna härför uttalade sig dock statsrådet och utskottet något olika.
Enligt den förres mening borde avvikelse i regel medgivas endast beträffande
ökommuner och kommuner med liknande kommunikationssvårigheter. I utskottets
utlåtande anfördes, att icke blott nu nämnda kommuner kunde bilda undantag
utan att även i andra fall, där mera betydande olägenheter skulle uppkomma
genom en sammanslagning, avvikelser borde kunna äga rum. Av vad
utskottet därefter anförde synes dock framgå, att utskottet för undantag från
minimiregeln förutsatt, att de anspråk, som borde ställas på en kommunal förvaltnings-
och självstyrelseenhet, i varje särskilt fall skola vara uppfyllda.
Detta torde få anses innebära, att folkmängd och skatteunderlag icke få mera
avsevärt avvika från minimitalen.

I dotia sammanhang förtjänar även framhållas, att både statsrådet och utskottet
understrukit, att en schablonmässig lösning av storleksfrågan vore utesluten.
Hänsyn borde tvärtom inom de angivna gränserna tagas lill ett flertal
faktorer, såsom geografiska betingelser, bebyggelse- och kommunikationsför -

Nr 43.

Torsdagen den 19 december 1946.

Svar på interpellation. (Forts.)

hållanden, existerande indelningar, de ekonomiska och kulturella förbindelsernas
inriktning, vissa traditioner o. s. v. Självfallet är, att i ett sådant fall som
det i interpellationen berörda, då folkmängden i en kommun under ett par år
nedgått från något över till något under 2 000 invånare, avseende bör fästas
mindre vid det formella förhållandet, att den fastställda minimisiffran underskrides
med ett tiotal invånare än vid en eventuell tendens till folkminskning
under längre tid inom kommunen.

Slutligen vill jag här erinra, att den 2—3 juli 1946 en informationskonferens
i kommunindelningsfrågan hållits i Stockholm. Konferensen bevistades —
förutom av mig såsom tillförordnad chef för socialdepartementet ■—■ av representanter
för statsdepartementen, länsstyrelserna, socialstyrelsen, medicinalstyrelsen,
kammarkollegiet, skolöverstyrelsen, svenska landstingsförbundet, svenska
stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund och statens brandinspektion.
Vid överläggningarna belystes ytterligare lagstiftningens förarbeten
i fråga örn kommunstorleken. Protokoll över konferensen har upprättats på
grundval av stenografiska referat.

Genom vad som sålunda förekommit torde de allmänna riktlinjerna för den
förestående indelningsändringen hava blivit klarlagda så långt detta över huvud
är möjligt.

Vad härefter angår interpellantens uttalanden rörande svårigheterna att
sammanslå kommuner i de mera skogsbetonade landskapen med stora avstånd
och otillfredsställande kommunikationsförhållanden, vill jag icke förneka, att
en ny kommunindelning kan åtminstone övergångsvis föranleda vissa olägenheter.
Interpellantens framställning av förhållandena synes mig dock väl generell
och överdriven. Vägväsendets utbyggande under senare tid i förening
med de moderna kommunikationerna ha medfört väsentligt gynnsammare betingelser
för större kommuner än under äldre tider. Jag räknar vidare med
att sedan kristidens restriktioner övergivits, kommunikationerna på landsbygden
skola avsevärt förbättras och särskilt busslinjernas antal ökas. Jag vill
därjämte omförmäla, att den 19 november 1946 till Kungl. Majit inkommit en
framställning från länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län angående anvisande
av medel till vissa vägbyggnader i samband med kommunindelningsreformen.
I denna fråga har samråd upptagits mellan kommunikationsdepartementet och
statsrådet Mossberg.

Under hänvisning till vad sålunda anförts, säger statsministern, vill jag besvara
interpellantens första fråga så, att riksdagens anvisningar rörande förutsättningarna
för avvikelse från minimiregeln självfallet böra iakttagas, att
emellertid prövningen av frågan, huruvida dessa förutsättningar föreligga,
måste ske från fall till fall i första hand genom länsstyrelserna och ytterst av
Kungl. Maj :t i samband med indelningsändringarnas fastställande, samt att
jag följaktligen icke finner mig kunna nu generellt fastslå, att kommuner av
viss angiven storlek under vissa allmänt angivna förutsättningar skola undantagas
från sammanslagning. Beträffande den andra frågan vill jag svara, att
länsstyrelserna redan erhållit så klarläggande och uttömmande direktiv rörande
handläggningen av kommunindelningsärenden, som lämpligen låtit sig göra.
Vad slutligen angår den tredje av interpellanten framställda frågan blir mitt
svar nekande.

Härpå yttrade:

Herr Werner: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet Mossberg få
uttrycka mitt tack för svaret på mina frågor angående tillämpningen av riksdagens
beslut rörande kommunsammanslagningen. Jag betraktar svaret såsom

Torsdagen den 19 december 1946.

Nr 43.

Svar på interpellation. (Forts.)

avgivet av hans excellens statsministern, från vilken jag erhållit svaret i förväg,
men som på grund av sjukdom är förhindrad att själv svara.

Anledningen till att jag riktat mina frågor till statsministern i stället för
till statsrådet och chefen för socialdepartementet eller till statsrådet Mossberg,
vilken kontrasignerade propositionen, har varit att jag velat få ett auktoritativt
uttalande örn hur regeringen ser på dessa tillämpningsfrågor. Just nu är det
hundratals kommuner ute i landet, som med spänning avvaktat regeringschefens
svar, huruvida tolkningen av riksdagsbeslutets motivering skulle möjliggöra
för dem att få leva kvar såsom självständiga förvaltningsenheter, eller örn de
äro obönhörligen dömda att försvinna. Det är nämligen den påtagliga skiljaktigheten
i konstitutionsutskottets motivering gent emot propositionen rörande
undantagen från minimiregeln örn 2 000 innevånare, som enligt min uppfattning
bör medgiva långt gående undantag. Jag tillåter mig att för sammanhangets
skull än en gång citera utskottet. Utskottet skriver följande:

»Ehuru utskottet som ovan sagts ansluter sig till tanken på en fixerad minimigräns
vill utskottet, bland annat i anledning av ovan angivna motioner, betona,
att denna gräns icke kan bliva undantagslös. Icke blott ökommuner eller
kommuner med jämförliga kommunikationissvårigheter kunna bilda undantag
från minimiregeln, utan även i andra fall, där mera betydande olägenheter
skulle uppkomma genom en sammanslagning, böra avvikelser från den uppställda
regeln kunna äga rum. Huruvida en kommun med mindre innevånarantal
än 2 000 kan anses äga förutsättning att på ett tillfredsställande sätt
fylla de anspråk, som böra ställas på en kommunal förvaltnings- och självstyrelseenhet,
må i förekommande fall prövas med hänsyn tagen icke blott till
befolkningstal och skatteunderlag utan även till andra faktorer såsom geografiska
betingelser, bebyggelse och kommunikationsförhållanden, existerande indelningar,
befintligheten av lämpligt beläget administrativt centrum, de ekonomiska
och kulturella förbindelsernas inriktning m. m.»

Jag måste bestämt hävda, att denna av riksdagen antagna betydelsefulla deklaration,
som enligt utskottets uttalande avgivits bl. a. i anledning av de i
ämnet väckta motionerna, utgjorde ett klart förbehåll för utskottets och riksdagens
anslutning till huvudprinciperna i den kungl, propositionen. Denna
uppfattning har även oförbehållsamt delats av flera ledamöter av konstitutionsutskottet.
I en av de nämnda motionerna, nr 11:500, av herr Svensson i
Grönvik m. fl., yrkas. bl. a.: »att ingen befolkningssiffra eller liknande bestämmelse
fixeras som minimum för en kommun, utan att indelningens lämplighet
bedömes under samfällt hänsynstagande till alla de faktorer -— skattekraft i
relation till medelsbehov, folkmängd, läge. kommunikationer, annan administrativ
indelning, eventuellt pastoratsindelning o. s. v. —■ som äro av betydelse för
upprätthållande av en verklig kommunal förvaltning, samt att hänsyn jämväl
tages till en utpräglad folkmening rörande ifrågasatt ändrad kommunindelning.
» Konstitutionsutskottets förut citerade uttalande måste tolkas såsom ett
visst tillmötesgående av bl. a. innehållet i denna motion.

Jag måste beklaga att statsministern i sitt svar icke ansett sig kunnat sträcka
sig längre än vad han gjort. Statsministerns tolkning att det råder samstämmighet
emellan propositionen och riksdagsbeslutet så till vida att den allmänna
riktpunkten bör vara snarare över än under 3 000 invånare och att invånarantalet
2 000 med vissa undantag måste betraktas såsom minimigräns, kommer
att i tillämpningen mötas av bestämda protester från kommuner och kommunalmän,
vilka icke vilja finna sig i den ofta fullständigt omotiverade massutrotning
av fullt bärkraftiga kommunala förvaltningsenheter som härav måste bli följden.
Jag talar härvid icke om sådana småkommuner med några hundra invånare
på slättbygden, där svårigheterna för en sammanslagning liro mindre. Vad jag

Nr 43.

Torsdagen den 19 december 1940.

Svar på interpellation. (Forts.)

här avser är dessa kommuner med 1 000 ä 2 000 invånare, med ett fullt hållbart
skatteunderlag av 8 till 15 skattekronor per invånare och däröver och med en
ofta milsvid geografisk utsträckning. De flesta av dessa kommuner äga både
förmåga och vilja att på ett förtjänstfullt sätt uppbära sina kommunala förvaltningsuppgifter.
Erfarenheten har givit vitsord åt, att de i största utsträckning
mycket väl fullgjort sin kommunala förvaltning.

I min interpellation har jag påtalat de särskilda svårigheter som måste uppstå
vid en sammanslagning av dessa medelstora kommuner framförallt i skogslandskapen.
Såsom typiska härvid har jag framhållit särskilt förhållandena inom
Värmland, vilket landskap genom sina långsträckta sjösystem och stora skogsområden
på ett geografiskt besvärligt sätt skiljer de olika bebyggelseområdena.

I sitt svar har statsministern betecknat de anförda svårigheterna såsom
alltför generaliserade och överdrivna, med hänsyn till de numera väl utvecklade
busslinjerna och även med hänsyn till åberopade påtänkta åtgärder till förbättrande
av vägförbindelserna emellan delarna av de nya kommunerna. Jag
kan icke anse dessa farhågor på något sätt överdrivna. Ofta kommer den
nya storkommunen att vara ytterligt oformligt arronderad och sönderdelad av
sjöar, vattendrag eller betydande skogsområden, som sakna lämplig väg.
Svårigheterna ökas ytterligare på grund av att ett centralt och lämpligt beläget
förvaltningscentrum icke kan uppbringas. Det måste vara förenat med tidsutdräkt,
kostnad och besvär för kommuninvånarna att tvingas färdas miltals
för att uppnå kontakt med de kommunala förvaltningsorganen, vilket ofta måste
anses vara ett behov. För den avlägset belägna minoritetsdel av storkommunen
som på så sätt inlemmas, måste dess minoritetsställning ytterligare försvagas
på grund av de ökade svårigheterna att taga del i de kommunala besluten och
förvaltningsåtgärderna. Att i dylika fall tala örn en förstärkning av den kommunala
självstyrelsen är obegripligt.

Jag tager mig friheten anföra några exempel. Kommunerna Östra och Västra
Ämtervik, som ligga på var sin sida örn sjön Mellanfryken. där denna är som
bredast, skulle med följande av regeln örn 2 000 invånare tvingas endera till
sammanslagning eiler ock att tillföras Sunne. Bägge kommunerna äga vardera
ca 1 500 ä 1 600 invånare samt ett skatteunderlag av 12 000 å 13 000 skattekronor.
Båda kommunerna äro således mycket bärkraftiga och tillika välskötta.
En sammanslagning av dem till en enda kommun med omöjligheten att ordna
reguljära förbindelser över Frykensjön måste betraktas vara en oformlighet.
Med bussförbindelse över Sunne blir avståndet ca 4 mil. Ingen av kommunerna
vill av praktiska skäl hava sitt förvaltningscentrum på den motsatta sidan
sjön. Lika oformligt skulle det vara att lägga dem till Sunne socken, som
redan förut av sjön är kluvet i två hälfter. Den nya storkommunen skulle
komma att likna en stämgaffel som väl alltid kommer att avge en falsk ton.

Lika illa är det om vi övergå till Nordmarks härad, vars elva socknar äro
av ungefär samma storleksordning, ca 1 600 invånare, och 15 0001 ä 20 000
skattekronor. Obestridliga geografiska svårigheter uppresa sig här emot lämpligheten
av en sammanslagning. Socknarna Trankil och Blomskog är ett enda
svårighetsexempel. Samma är förhållandet i Lillbergs härad, där kommuner
såsom Långserud, Svanskog och Gillberga med liknande invånarantal och skatteunderlag
nu föra en förtvivlad kamp för sin fortsatta självständighet, just med
hänsyn till de svårigheter, som de för sin del ingalunda anse överdrivna. Jag
kan försäkra regeringen, att jag från kommunalmännen i mångå av dessa kommuner
emottagit brev och skrivelser med innehåll som inte riktigt styrker att
den förestående kommundöden skulle vara ägnad att främja ett bättre ordnande
av de kommunala förvaltningsuppgifterna, eller stärka den kommunala

Torsdagen den 19 december 1946.

Nr 43.

Svar på interpellation. (Forts.)

självstyrelsen. Dessa skrivelser från erfarna och dugande kommunalmän ge
därjämte ett klart besked om vad folket tänker och känner inför detta omfattande
och betänkliga ingrepp i en av de bärande grundvalarna till svensk
folklig självstyrelse, som den organiserade kommundöden i verkligheten utgör.
Säkert skulle mer än en av riksdagens ledamöter betänkt sig, örn de, innan
de talade och röstade för förslaget i riksdagen, hade ställts inför de uppretade
kommuninvånarna i de dödsdömda kommunerna. Det måste beklagas, att kommunindelningskommitténs
medlemmar, som tycks lia varit uteslutande stadsbor,
inte genom resor och undersökningar gjort sig bättre insatta i de geografiska
förhållandena, innan de möjligen med hänsyn till vissa framtida skolförhållanden
hårdragit minimiregeln om minst 2 000 invånare.

Såsom en viss vinst vill jag dock inregistrera statsministerns svar på min
första fråga angående tolkningen av riksdagens uttalande, »att riksdagens anvisningar
rörande förutsättningarna för avvikelser från minimiregeln självfallet
böra iaktagas». Med en riktig tillämpning av detta uttalande skulle kunna uppnås
värdefulla förbättringar i författningens tillämpning därigenom att undantagsregeln
väsentligt vidgas. På grund härav bör det vara möjligt att förhindra
de kommunala förintelser, som jag här velat påtala och som icke äga sakligt
underlag utan mäste leda till en irrationell förvaltningsordning. Jag menar
härmed dessa medelstora kommuner, som äro avsedda att sammanslås. Jag
uttrycker den förhoppningen, att regeringen skall uppmärksamt följa vad som
sker rörande kommunsammanslagningen i fortsättningen och icke tillåta att
saken drives för långt eller längre än som obestridligen är nödvändigt. Det
torde härvid vara klokt av myndigheterna att även avlyssna folkopinionen och
icke lämna denna helt obeaktad i de fall då den är sakligt grundad.

Slutligen kan jag icke, herr talman, underlåta att med en viss skärpa påtala
den brist i konsekvens och sammanhang som numera på ett särskilt sätt
utmärker statsmakternas åtgärder i kommunindelningshänseende. Å ena sidan
tvingas bärkraftiga kommuner, såsom nyss påtalats, till sammanslagning i
olämpliga förvaltningsenheter, under förebärande att göra dem ännu bärkraftigare.
Å andra sidan företagas gång efter annan tvångsmässiga ingrepp i förut
väl arronderade och fullt bärkraftiga kommuner, varigenom dessa systematiskt
urholkas och berövas både ett naturligt förvaltningscentrum och sin ekonomiska
stabilitet till förmån för en tätortsbebyggelse, vilken uppstått genom tillströmning
och koncentration av kapital och skattekraft från den kringliggande moderkommunen.
Exempel kunna anföras på att å ena sidan landskommuner med
vardera åtskilligt över 2 000 invånare nu föreslås till sammanslagning, då köpingskommuner
med endast omkring 1 000 invånare lämnas oberörda. Inkonsekvensen
häri ligger i öppen dag.

Det synes vara på tiden att statsmakterna uppmärksamma och verksamt
söka förhindra do ständigt återkommande förstörelserna av förut lämpliga kommunbildningar
genom utbrytning av en tätort som råkat uppstå i dess centrum.
Det kan inte vara riktigt att sedan en dylik tätbebyggelse uppnått en viss ekonomisk
mogenhet denna brytes ut ur moderkommunen för att bilda en självständig
kommunal enhet. Erfarenheten visar ofta, att den under statsstadgorna
lagda nya kommunbildningcn är för svag för att uppbära sina härmed förenade
uppgifter. Men än mera olyckligt framträda följderna av en dylik kommunupplösning,
då spillrorna av vad som återstår av den förut solida moderkommunen
sedan hänsynslöst utlämnas att reda sig blist den kan på ett försvagat
och konjunkturkänsligt skatteunderlag, oftast nödsakad att vegetera på skatteutjämningsmedcl
och statsunderstöd. Jämsides med den nu pågående kommunsammanslagningen
utvecklas för närvarande i serier, i rak strid mot den kommunindclningspolitik
som syftar till en förstärkning av de kommunala för -

Nr 43.

Törsängen den 19 december 1946.

Svar på interpellation. (Forts.)

valtningsenheterna, genom utbrytningar och inkorporeringar en urholkning av
förut bärkraftiga landskommuner, som jag bär påtalat. Jag vågar hemställa att
regeringen ville ägna även denna sida av saken en viss uppmärksamhet för att
åstadkomma åtminstone någon kongruens i vad som sker på kommunindelningsområdet.

Herr förste vice talmannen: Med hänsyn till föreliggande omständigheter
och den långa föredragningslistan tillåter jag mig, utan att därför öva någon
obehörig påtryckning, hemställa huruvida icke en viss självcensur bör utövas.

Herr Hallén: Herr talman! Jag skall försöka efterkomma talmannens som
jag tycker välgrundade erinran till kammaren.

Jag vill inte alls bestrida att i -den provins som herr Werner och jag representera
råder en stark orosstämning; man kanske kan säga att det råder rent av
upprorsstämning på en del håll. Vid samtliga de förberedande möten, som ha
hållits i denna fråga örn kommunindelningen, tycks -det råda en hart när fullständigt
enhetlig samling oavsett alla politiska partier. Det är emellertid då att
observera, att stundom skjuter ju delina månhet örn att slå vakt örn den gamla
kommunen en smula över målet, när exempelvis små kommuner i vårt län som
Högerud och Bogen och sådana med 400 ä 500 invånare helt frankt hävda rätten
till att få fortsätta och leva ett självständigt liv. Det visar, att då har man
helt och hållet missuppfattat innebörden i den nya lagen.

Men å andra sidan, herr talman, får man nog inte underskatta denna kommunalmännens
oro framför allt i vårt stora av skogsbygderna präglade landskap,
där man är rädd för att genom sammanslagning kommunernas areal skall
bli så stor att kommunalmän, som förut ha ägnat sig frivilligt och utan ersättning
åt sina kommunala värv, skola tycka att detta blir för tidsödande på grund
av de långa avstånden och resorna och att man därför skall bli tvungen att anlita
kommunala tjänstemän i större omfattning än man annars skulle vilja. Detta
bekymmer är ju faktiskt något som är mycket respektabelt, då vi alla veta, att
den svenska demokratien bär hämtat sin styrka och alla sina reserver av kraft
från detta fält, där bygdernas människor ha utbildat sig i de kommunala förtroendeposterna.
Jag menar därför att dessa bekymmer bottna inte bara i en
steril konservatism utan kunna vara präglade av mycket aktningsvärda motiv.

Jag har också den känslan, herr talman, att naturligtvis måste man, såsom vi
skrevo i konstitutionsutskottet, hålla på en viss relation och räkna med en viss
minimisiffra såsom det önskvärda och naturliga. Men vi få nog inte för
mycket överskatta de kvantitativa synpunkterna. Det är ju inte en viss befolkningssiffra
som i sig själv är självändamål, utan huvudsyftet med denna stora
reform är att skapa betingelser för att en tillräckligt hög social och kulturell
standard är tillfinnandes inom kommunerna, vare sig det gäller en gammal
kommun eller sammanslagna sådana.

Jag var själv på en konferens med några kommunalmän, och där anförde man
en synpunkt, en smula drastisk men som jag skall be att få återge här. De
framhöllo just detta, att örn exempelvis det skulle vara två kommuner, låt oss
säga på 1 500 invånare var, som gränsade till varandra men där det råder en
ganska konservativ och steril anda, så är det inte säkert att man skapar större
förutsättningar genom att slå ihop dem för att det skall bli en bättre social och
kulturell anda eller, som en lantman uttryckte det mycket drstiskt: en kålrot plus
en kålrot kan aldrig bli en potatis! Det ligger någonting i detta. Det är ju inte
genom de kvantitativa synpunkterna som man får garantier för att den standard

Torsdagen den 19 december 1946.

Nr 43.

Svar på interpellation. (Forts.)

uppnås, som dock är reformens huvudsyfte. Jag skall anföra ett exempel på
detta — jag tror att vi hade det även i konstitutionsutskottet.

I en värmländsk kommun skickade kommunalmännen till mig följande uppgifter.
Kommunen har 20 000 hektar skogsmark och 1 550 invånare. I stället
för 8 000 — jag vill minnas det var 8 000 eller 10 000 skattekronor, som man
kräver som underlag — har den 16 300 skattekronor. Skatten är till den borgerliga
kommunen endast kr. 4: 60. Hur sköts den kommunen? Den har en god socialvård,
den har egen sjuksyster sedan fem år tillbaka, helt avlönad av kommunen.
Den har förmedlat lån till barnrikehus inom kommunen, vilket dock inte alltid
är så vanligt ute i jordbruksbygderna. Den har en god skolorganisation sedan
flera år tillbaka, 39 veckors lästid, och har genomfört det sjunde skolåret, naturligtvis.
Den har både verkställt nya skolbyggen och nyligen beslutat örn
ytterligare nya sådana. Den har genomfört stolbad med badhus i socknens
centrum. Den bär fri tandvård, sedan flera år tillbaka fri skolmateriel för
barn och den har stora byggnadsfonder. Den är skuldfri och bär en skattebehållning
på 60 000 kronor. Nu kan man fråga sig, hur stora fordringar man
egentligen ställer på en svensk medelkommun, örn inte detta skall anses vara
till fyllest. Där flera kommuner befinna sig på en sådan standard — jag talar
nu inte bara örn Värmland — och äro inbördes skilda genom antingen stora
vattensystem eller vidsträckta skogsbygder, är det enligt min mening inte tillbörligt
att genomföra en sammanslagning, ty då är den sociala och kulturella
standard uppnådd, som är huvudsyftet med kommunsammanslagningen. Däremot
— och det vill jag lägga herr Werner på hjärtat — kan det tänkas, att
en sådan kommun, gärna under tvåtusen invånare, som står på en hög nivå,
kan ha en grannkommun, där den sociala andan är sämre utvecklad, där socialvården
är försummad och kanske skattetrycket mycket högre. Jag vet ett par
sådana fall, och därvid får man nog besinna det gamla ordet i Skriften att ta
sig an en svagare broder. Det är naturligtvis inte roligt för en kommun, som är''
yälsituerad och har välordnade förhållanden, att finna sig i både högre skatter
och en del tungrodda anordningar i övrigt. Där en sammanslagning är nödvändig,
får man inte föra det egoistiska resonemanget, att bara man själv har det
bra, får det stå till hur som helst i bygderna omkring, utan länsstyrelsen måste
alltid ta hänsyn till alla kommuner, även till dem med lågt invånarantal och
dåliga förhållanden. Det kan inte få fortsätta på detta sätt, utan de sämre lottade
kommunerna måste slås samman med de bättre lottade.

Jag skall följa talmannens råd att fatta mig kort, och jag har bara velat
lämna detta korta bidrag till debatten. Även örn vi såsom arbetshypotes skola
hålla på de minimisiffror, som Kungl. Maj :t och riksdagen uttalat sig för, böra
vi enligt min mening också se till, att det görs en prövning av kommunens
allmänna standard. En sådan prövning inryms också i konstitutionsutskottets
utlåtande och riksdagens skrivelse, även örn det inte direkt uttalades, att det
är fråga om den sociala och kulturella standarden. Jag finner därför riksdagens
ståndpunktstagande sådant, att det skall kunna beredas utrymme för de
synpunkter, som här blivit framförda. Då böra vi också kunna med förtroerfde
lämna åt myndigheterna att fortsätta detta arbete.

Herr statsrådet Mossberg: Herr talman! Efter herr Halléns anförande skall
jag inskränka mig till att bara säga några få ord.

Jag hoppas kammarens ledamöter förstå, att det inte är möjligt att från
regeringsbänken gå in på någon diskussion i detalj av alla de svårigheter, som
kunna uppstå i samband med sammanläggningen av enskilda kommuner. Jag
kan alltså inte yttra mig örn hur det skall gå med Västra Ämterviks kommun

Nr 43.

Torsdagen den 19 december 1946.

Svar på interpellation. (Forts.)

i Värmland. Såvitt jag vet Ilar inte någon länsstyrelse hunnit upprätta ens
preliminära förslag till ny kommunindelning, utan hittills har man endast hunnit
göra allmänna undersökningar och pröva olika möjligheter. Jag ser med en
viss oro på örn representanter för samtliga län skulle här i riksdagen framföra
sina bekymmer beträffande kommunindelningens genomförande i det egna länet.
Jag tror man måste låta denna fråga lösas i vanlig administrativ ordning.

Herr Werner uttalade sin tillfredsställelse över den del av svaret, vari det
uttalades, att riksdagens anvisningar skola följas. Enligt min mening är det
inte tillfredsställande, herr Werner, utan självfallet, att riksdagens anvisningar
skola följas. Herr Werner talade under en viss del av sitt anförande nästan
som örn kommunindelningen beslutats bara för att man skulle åstadkomma
svårigheter ute i bygderna. Jag vill i anledning därav erinra örn att syftemålet
med kommunindelningsreformen är, att den kommunala självstyrelsen
skall stärkas, att det skall skapas möjligheter för en stark folklig självstyrelse
i framtiden ute i bygderna. Med den skrivning rörande minimigränsen, som
riksdagen på konstitutionsutskottets förslag antog, öppnas erforderliga möjligheter
att vid kommunindelningsreformen tillvarata detta praktiska syftemål
att skapa starkast möjliga och med hänsyn till ortens förhållanden mest ändamålsenliga
förvaltningsorganisation. Vi få inte glömma hort, att under de
senaste decennierna har det skett en fortgående folkminskning ute på landsbygden.
Antalet småkommuner har därigenom varit statt i ständigt stigande år
från år. Det är denna strukturförändring, örn jag så får säga, inom vårt samhälle
som har gjort det nödvändigt att nu tillgripa en kommunindelningsreform.

o Samtidigt med att denna folkminskning pågått ha kommunerna därjämte
fått allt större och större uppgifter, och det är min förhoppning att kommunindelningsreformen
skall göra det möjligt att i framtiden lägga ännu viktigare
uppgifter på den kommunala självstyrelsen än vad för närvarande är fallet. Vi
höra hålla i minnet, att syftet med reformen skall vara att stärka den kommunala
självstyrelsen och inte hänga upp oss på svårigheter, som kunna orsakas
av kommunikationernas ari eller en gles bebyggelse. Enligt min mening
är det uppenbart, att sådana omständigheter måste skänkas beaktande vid
kommunindelningens genomförande. Men jag tror att vi även i sådana fall
måste hålla huvudet. kallt och inte enbart se till de övergångssvårigheter, som
kunna uppkomma. Även när det gäller att bedöma den undre gränsen för en
kommuns storlek måste vi ha klart för oss att det är den kommunala självstyrelsen
på lång sikt som denna reform skall tjäna.

Herr Werner, som på begäran erhöll ordet för kort genmäle, yttrade: Herr
talman! Jag har ingalunda avsett att från regeringsbänken få en tolkning rörande
detaljtillämpningen av riksdagens direktiv när det gäller undantagsregeln
örn 2 000 invånare. Vad jag har avsett har varit att både från regeringsbänken
och från konstitutionsutskottets sida få en principförklaring, där man
erkänner att det råder en betydande skiljaktighet mellan konstitutionsutskottets
motivering och propositionen.

Det är givetvis inte möjligt att ange, i vilka fall —■ de exempel som jag
här anfört har jag endast dragit fram för att visa på speciella svårigheter,
som kunna uppstå — undantagsregeln bör sättas i funktion och göras vidare
än man kanske har tänkt sig vid de förberedande undersökningarna.

Jag har för övrigt svårt att dela den uppfattningen, att en sammanslagning
av hundratals kommuner, varigenom man minskar själva den kvantitativa grunden
för hela vårt demokratiska folkstyre, skulle vara ägnad att i någon högre
grad stärka den kommunala självstyrelsen. På den punkten lia nog statsrådet
och jag alldeles skiljaktiga meningar.

Torsdagen den 19 december 1946.

Nr 43.

Svar på interpellation. (Forts.)

Härpå anförde:

Herr Falla: Herr talman! Örn jag här kommer att göra en del erinringar
mot de förberedande arbeten, som äro igångsatta när det gäller kommunindelningsreformen,
så ber jag genast att för undvikande av missförstånd få säga,
att jag under hela tiden sedan tanken på en ny kommunindelning framkommit
bar varit mycket positivt inställd därtill. Jag har redan för ett tiotal år
sedan sagt, att en sådan reform är trängande nödvändig och att den måste
komma, och den uppfattningen har jag sedan alltid förfäktat, och jag gör det
även nu.

Men jag har också hela tiden varit på det klara med att när riksdagen skulle
komma att fatta ett sådant beslut, som nu fattats, och detta sedan skulle föras
ut i världen, skulle man släppa lös krafter, som på allt sätt skulle söka
gå till överdrifter vid den förstoring av kommunerna, som vore nödvändig. Jag
tror att därvidlag ett erinringens ord kan vara på sin plats. Jag vill inte helt
och hållet göra mig solidarisk med herr Werner — jag ser saken på ett annat
sätt — men å andra sidan måste jag säga, att det finns nog åtskilligt berättigat
i hans påpekanden.

Det är naturligt att denna fråga tilldrar sig ett betydande intresse just nu,
då förarbetena för den nya kommunindelningen satts i gång ute i länen. Jag
tror emellertid att de riktlinjer, som riksdagen uppdragit för den nya indelningen,
äro ganska väl avvägda och lämpliga för sitt ändamål, örn de tillämpas
på ett riktigt och förnuftigt sätt. Det har ju sagts ifrån, att man inte får
gå alltför schematiskt till väga, utan att man måste laga efter lägligheten och
se till att kommunernas storlek blir lämpligt avvägd med hänsyn till de olika
omständigheter, som föreligga i varje särskilt fall.

Men tyvärr är det inte så, att man gör på det sätt, som vi här i riksdagen
talade örn, när vi beslutade denna reform. I det län, där jag hör hemma, har
länsstyrelsen under sommaren och hösten vid överläggningar med representanter
för kommunerna gjort en första uppskissering av den nya kommunindelningen,
och det har därvid framgått, att länsstyrelsen tar mycket liten hänsyn
till riksdagens uttalanden om hur man bör gå till väga. Man är helt besatt
av storrumsidén; ju större dess bättre. Enligt pressreferat har man vid
dessa möten förkunnat, att ingen kommun får ha under 3 000 invånare, men
man har gått väsentligt längre, och de förslag, som ha framkommit, röra sig
mest örn kommuner på 5, 6, 7 tusen invånare och därutöver.

Traditioner, historisk hävd och naturlig samhörighet synas ha mycket litet
att betyda vid den nyordning, som länsstyrelsen i Örebro län är inne på. Som
rimliga och naturliga lösningar har framförts förslag, varigenom geografiskt
väl slutna, sammanhängande kommuner i vissa fall skulle rivas sönder och
delvis läggas till nykonstruerade kommunala enheter för att dessa skola bli
så stora som möjligt.

När riksdagen fattade sitt beslut örn en ny kommunindelning, skedde det i
klar insikt örn nödvändigheten av att de alltför små kommunerna sammanfördes
till större och lämpligare förvaltningsenheter. Men beslutet fattades ändå
i en känsla av pietet mot de kommunala förvaltningsformerna, och man var
ganska enig om att att det inte finge brukas större våld än nöden kräver vid
den ofrånkomliga kommunala nyindelningen. Konstitutionsutskottet uppmjukade
ju -— såsom vi här också hört av slatsrådet Mossberg — vederbörande
föredragande statsråds direktiv för hur man skulle finna en lämplig storleksordning
för kommunindolningen, och från regeringens sida gjordes inte någon
erinran mot dessa uppmjukningar.

Jag vill också erinra om ett uttalande i debatten, som då gjordes av herr
Fast, där han på ett mycket modest sätt gick till mötes önskemålen om heva -

Nr 43.

Torsdagen den 19 december 1946.

Svar på interpellation. (Forts.)

rande av kommunala enheter, som väl skulle kunna fylla sina förvaltningsuppgifter,
och framhöll att man inte skulle gå längre än som vore nödvändigt i
fråga örn sammanslagningar. Den minimigräns av 2 000 invånare, som uppställts
—■ och som ju inte får betraktas som en strikt gräns, utan endast såsom
en lämplig undre gräns i allmänhet när det gäller kommunernas storlek
■—- kunde mycket väl, sades det ifrån konstitutionsutskottets sida, underskridas
och man kunde även gå ned under 1 500 invånare, när det var särskilt
starka skäl därtill.

När riksdagen fattade sitt beslut, skedde det alltså från alla håll i känsla
av att reformen borde genomföras på ett moderat sätt och att man inte skulle
gå för långt i fråga örn sammanslagningar. Det var detta som gjorde, att enigheten
var så stark och framträdande som den var. Men riksdagens intentioner
betyda ganska litet, örn vederbörande myndigheter sedan vid reformens genomförande
handla på ett helt annat sätt. Vi måste kräva respekt för riksdagens
beslut, så att kommunindelningen genomföres både i den anda vari beslutet
fattades och i enlighet med de direktiv, som riksdagen gav.

Jag vill inte påyrka — jag förstår ju att det är alldeles orimligt — några
nya regler för kommunindelningens genomförande, men jag vill uttala en bestämd
förhoppning örn att vi inte skola få en kommunindelning, som vilar på
helt andra grunder än dem som riksdagen avsåg, när den fattade sitt beslut
örn en ny kommunindelning.

Herr Fast: Herr talman! Jag är ledsen över att behöva ta några dyrbara
minuter i anspråk, men jag måste säga några ord med anledning av de uttalanden,
som här gjorts av herr Werner och tyvärr även av konstitutionsutskottets
ordförande — han måste här ha talat såsom värmlänning och icke
såsom ordförande i konstitutionsutskottet.

Den debatt som här förts är ju delvis en fortsättning av den debatt, som
fördes när riksdagen fattade sitt beslut örn kommunindelningsreformen. Den
debatten böra vi nu utan vidare koppla av och i stället sysselsätta oss med
frågan om reformens genomförande. Men innan jag säger några ord om den
saken vill jag framhålla, att herr Werners angrepp på sammansättningen av
kommittén enligt mitt förmenande helt enkelt var ett slag i luften. Även vi
stadsbor, som voro med här, känna nog landsbygden lika väl som herr Werner.
Dessutom fanns det ju där en representant för herr Werners eget parti
och han var fullständigt enig med oss andra. Det har inte i denna fråga överhuvud
taget rått några meningsmotsättningar mellan dem, som äro bosatta i
staden och på landet.

Sedan vill jag i fråga örn reformens genomförande säga, att örn denna sker
både i den anda och enligt de föreskrifter, som riksdagen har lämnat och
som sedermera ha konfirmerats av Kungl. Majit, kommer det icke att kunna
resas några befogade erinringar. En annan sak är, att man naturligtvis inte
kan tillmötesgå de önskningar som hysas av personer, vilka äro principiella
motståndare till att det överhuvud taget sker en sammanslagning.

Enligt de direktiv, som sålunda utfärdats, skall hänsyn icke blott tagas till
skatteunderlaget och befolkningens antal, utan även till kulturella och historiska
traditioner och förbindelser, till socknens karaktär, till kommunikationer,
skolväsen och till möjligheterna av att åstadkomma ett lämpligt kommunalt
centrum o. s. v. Under sådana förhållanden är det alldeles klart, att en
sammanslagning icke kan ske av två kommuner, vilka äro skilda åt av en sjö,
som en del av kommunens invånare skulle behöva fara runt för att komma
till kommunens centrum.

Jag undrar, örn inte de svårigheter, som man nu talar om, delvis kunna

Torsdagen den 19 december 1946.

Nr 43.

Svar pä interpellation. (Forts.)

vara beroende på att riksdagens egna representanter inte ha, när de uppträtt
ute i vederbörande län, sökt vinna förståelse för det huvudsyfte, som statsmakterna
velat tillgodose genom kommunindelningsreformen. För mitt eget
läns vidkommande har det tydligen inte varit några sådana svårigheter. Jag
hade endast för några dagar sedan ett samtal med den man, som fått i uppdrag
att sköta denna sak — det är en kamrat, som vi alla känna från hans
långvariga riksdagsarbete — och jag beklagade då, att han på gamla dar
skulle ha fått en sådan utsatt ställning. »Det skall du inte göra», sade han,
»för det har hittills varit ett uteslutande trivsamt arbete.» Och jag tror att
det kan vittnas örn från andra län, att saken har skötts på ett sådant sätt.

Det är också alldeles felaktigt att bara döma av det förberedelsearbete, som
nu sker, innan länsstyrelserna fått tillfälle att mer definitivt taga ställning
till saken och Kungl. Maj:t och vederbörande centrala myndigheter överhuvud
taget inte varit inkopplade. Vad vet man egentligen örn vad som kommer
att ske? Vi få väl vänta och se litet grand, och jag skulle vilja råda de herrar,
som äro oroliga för att länsstyrelsen inte handlar i överensstämmelse med
riksdagens direktiv, att ta sig ett allvarligt samtal med länsstyrelsen — jag
förmodar att länets riksdagsmän inte fullständigt sakna möjligheter att därvidlag
göra sitt inflytande gällande.

_ Jag tror inte att det någonsin i vårt lands historia har förekommit, att man
vid genomförandet av en reform har sökt tillgodose lekmanna- och ortsintressen
på ett sådant sätt som här har skett. Det har inte bara utsetts särskilda
representanter, som tillsammans med länsstyrelsen skola göra upp förslagen
länsvis, utan det har också i den centrala instansen, d. v. s. den avdelning av
kammarkollegium, som skall handlägga dessa ärenden, direkt satts in två lekmannarepresentanter,
vartill kommer att vid avgörandet av de olika ärendena
en representant från respektive län skall få lämna de upplysningar, som man
önskar lämna från länets sida.

. Jag tror sålunda, herr talman, att både med hänsyn till personsammansättningen
vid det slutliga avgörandet och med hänsyn till riksdagens mycket smidiga
direktiv, där alla hänsyn tagits som rimligen böra tagas, man kan med
ganska, stor säkerhet räkna med att Kungl. Maj :ts slutliga fastställelse skall
rätta till de orimligheter, som eventuellt en eller annan länsstyrelse vill genomföra.
Jag anser därför att vi i varje fall inte böra fortsätta den debatt,
som fördes, när riksdagen fattade sitt beslut, utan att vi med en liten smula
av tillförsikt kunna se fram mot det resultat, som alla här i riksdagen ändå
varit tämligen överens örn att vilja vinna.

Herr Werner erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Jag kan försäkra herr Fast, att ifrån länets riksdagsmäns sida har
ingenting gjorts för att oroa folkstämningen utan den har tvärtom framsprungit
helt spontant inför de svårigheter, som skulle uppstå, örn dessa geografiskt
svårbelägna kommuner skulle sammanslås. Det är alldeles felaktigt att
tro, att någonting gjorts för att oroa befolkningen. Tvärtom har befolkningen
frågat: Vad är det för representanter, som vi skicka till riksdagen, som på
sådant sätt förvalta den kommunala självstyrelsens principer?

Vidare anförde:

Herr Spångberg: Herr talman! I och för sig kan det ju synas ganska förvånande,
att man på detta sätt diskuterar en fråga, i vilken beslut fattats vid
innevarande riksdag, men orsaken är ju den, som nog de allra flesta av riksdagens
ledamöter ha en känsla av, att man ute i många av de kommuner, som

Nr 43.

Torsdagen den 19 december 1946.

Svar på interpellation. (Forts.)

bli föremål för denna sammanslagning, är mycket bekymrad över det tillstånd
som skapas fram.

Jag är tacksam för att kerr Fast och herr Hallén, som väl kunna betraktas
som konstitutionsutskottets främsta talesmän, på nytt här ha givit ett uttryck
för vad konstitutionsutskottet verkligen har föreslagit och vad riksdagen sedan
bär beslutat. Det är ju ganska tydligt, att länsstyrelserna rätt ofta — åtminstone
får man det intrycket, och det delas av kommunalmännen ute i bygderna
— alltför strikt följa den i propositionens motivering nämnda befolkningssiffran
på 2 000 invånare. Av statsrådet Mossbergs första anförande här
fick man nästan den uppfattningen, att statsrådet hade tolkat riksdagens beslut
på det sättet, att man snarare bör sträva till en siffra av 3 000 än 2 000
invånare. Däremot gav ju statsrådet i sitt sista anförande en mycket mera
klarläggande tolkning av innebörden av riksdagens beslut. Man får därför hoppas,
att man ifrån länsstyrelsernas sida ser efter vad utskottet har föreslagit
och vad riksdagen på grundval av detta förslag sedan har beslutat. Då vi
under vårriksdagen behandlade kommunsammanläggningen voro alla eniga om
att den nämnda siffran av 2 000 invånare avsågs få en synnerligen mjuk tolkning.
Däremot kan man naturligtvis säga — jag representerar själv en kommun,
som har över 6 000 invånare, och vi vilja sannerligen icke ha den kommunen
delad — att man mycket väl kan sträva efter att, där så är mest lämpligt,
skapa nya kommuner på 3 000 invånare. Men det får sannerligen icke ske
på sådant sätt, att länsstyrelserna generellt förfara så även i sådana fall, där
det är olämpligt med stora kommuner, d. v. s. där det exempelvis blir ett
sämre tillstånd, örn man tillskapar stora kommuner än örn man behåller mindre
kommuner.

Jag har ett mycket starkt intryck ifrån utskottsbehandlingen av de motioner,
i vilka yrkats, att invånarantalet skulle fastställas till 1 500 i stället för
2 000, att den omständigheten, att dessa motioner icke tillstyrktes, helt berodde
på att man gick in för att kunna nämna en siffra, som avsevärt skulle kunna
underskridas vid genomförandet av den nya kommunindelningen. Siffran
2 000 skulle sålunda tolkas såsom en riktpunkt, och man ville icke binda sig —
det säger utskottet klart ifrån — för någon bestämd minimistorlek av kommunerna.
Syftet var, som här redan sagts av andra talare, att erhålla lämpliga
kommuner, d. v. s. kommuner, som skulle kunna föra en tidsenlig kommunalpolitik.
Yi voro då eniga örn, såsom herr Fast tidigare mera utförligt bär framt
hållit, att hänsyn skulle tagas till bebyggelse, befolkningscentra, avstånd,
kommunikationer och dylikt. Jag skulle sålunda kunna föreställa mig följande
exempel på en kommun, som fortfarande bör finnas kvar.

Vi tänka oss en kommun med stort geografiskt omfång. I denna kommun
finns det ett befolkningscentrum och i övrigt rätt gles bebyggelse. Avståndet
till närmaste större befolkningscentrum, som kan ifrågasättas kunna bli kommunalt
centrum i en blivande sammanslagen kommun, är mycket stort. Kommunalmännen
skulle få färdas långa vägar, vilket under vissa tider av året,
exempelvis på hösten och före årsskiftet, då det är många sammanträden i
nämnder och styrelser och då vägarna äro mycket svårframkomliga, skulle
medföra stora svårigheter. Det skulle bli mycket svårt för dem att utföra sitt
arbete, och man skulle icke uppnå något bättre tillstånd. Örn man i en sådan
kommun exempelvis bär en god skolform, hemvårdarinna, distriktssköterska
o. s. v., allt detta, som hör till en tidsenlig god kommunalpolitik, skulle man
givetvis icke uppnå något bättre tillstånd i kommunalt avseende genom att
sammanslå den med en annan kommun, örn man härigenom finge en arrondering
som medförde stora svårigheter för kommunalmännen i deras gagneliga
och uppoffrande arbete. I sådant fall finns det givetvis intet skäl för att för -

Torsdagen den 19 december 1946.

Nr 43.

Svar på interpellation. (Forts.)

svåra arbetet för de kommunala representanterna, eftersom man icke skulle
uppnå något bättre tillstånd. Det enda som kunde motivera att en dylik kommun
förstorades är, örn det intill denna kommun finns en mindre kommun, som
måste sammanläggas med en annan kommun. Då är det klart, att förstnämnda
kommun bör mottaga denna mindre kommun. Men där man exempelvis har
en grupp av tre eller fyra kommuner med god kommunalpolitik och med en
befolkningssiffra i varje kommun på 1 500 eller något därutöver, ett skatteunderlag
som mycket väl möjliggör en god socialvård, en god skolform, god
sjukvård o. s. v., bör man låta dess kommuner var och en för sig vara i fred.

Herr talman! Jag förmodar, att örn icke talmannen hade bett ledamöterna
att fatta sig mycket kort och helst avstå från att säga något, skulle man få
en mycket livlig debatt i denna fråga, där det verkligen icke skulle kunna
misstolkas vad riksdagen menade, när riksdagen genomförde detta beslut.
Jag har vågat trotsa talmannens vädjan att avstå från ordet men har sökt att
göra mitt anförande så kort som möjligt. Jag har emellertid icke kunnat underlåta
att ge uttryck för vad jag har mött bland kommunalrepresentanterna ute
i landet, och det är detta som jag med vad jag nu anfört har sökt att redovisa.

Herr Ståhl: Herr talman! Jag vill bara göra tre korta kommentarer till
frågan örn sammanslagning av mindre kommuner.

Jag vill för det första säga, att denna diskussion för oss, som i våras deltogo
i debatten, när beslutet fattades, och sökte förmå riksdagen att då följa
herr Yngve Larssons reservation, i någon mån efterlämnat det intrycket, att
stämningen knappast blivit förbättrad, när det gäller att ta hänsyn till de små
kommunerna. Jag skulle vilja hemställa till statsrådet Mossberg, som här företräder
regeringen, att understryka både vad socialministern då sade örn hänsynstagande
i de enskilda fallen och vad herr Fast också sade, vilket tacksamt
bör noteras, med förhoppning örn att deras yttranden verkligen komma att
beaktas vid genomförandet av kommunindelningen.

Den andra punkten gäller vägfrågan. Jag noterade tacksamt vad statsrådet
i det hänseendet sade, nämligen att man skall ha en konferens för att ta hänsyn
till vägförhållandena. Icke minst i ett sådant län som vårt äro ju många
av de svårigheter, som här så utförligt framhållits, beroende på att vi ha ett
vägnät, som går från norr till söder i så gott som hela länet, men att vi ha alltför
få vägar i sträckning öster till väster. Jag tror, att länsstyrelsen skall kunna
intyga, att det är nödvändigt att vid kommunsammanslagningen ta hänsyn
till detta, och jag hoppas, att man i kommunikationsdepartementet också kominer
att beakta det.

_ Den tredje punkten, herr talman, gäller den part i den här tragedien, som blivit
helt förbisedd, nämligen de tjänstemän ute i landet, som ha att verkställa
den lag, som riksdagen beslutat. Jag har haft kontakt med den tjänsteman i
vårt län, som närmast är engagerad i det sammanhanget, och jag tror jag vågar
försäkra, att han och de, som han närmast samarbetar med, äro minst lika bekymrade
och förtvivlade över det här som någonsin någon annan part. Jag
skulle tro, att om de våga ha den känslan, att de kunna tillämpa lagen med
en viss frihet, så komma de också att i långa stycken ta de hänsyn till kommunerna
som erfordras. I varje fall har jag det intrycket från vårt län. Det
är mot den bakgrunden jag skulle vilja framställa min tredje vädjan till statsrådet
Mossberg, nämligen att vi skola kunna räkna med att när det ifrån länen
kommer att föreslås modifikationer och undantag, sådana förslag icke underkännas
och tillbakavisas av de centrala myndigheterna, utan att de som ute i
landet komma att utarbeta förslagen verkligen ha trygghet för att de centrala
myndigheterna komma att uppmärksamma och ta hänsyn till den lokala sak -

Nr 43.

Torsdagen den 19 december 1946.

Svar på interpellation. (Forts.)

kunskap, som i dessa fall måste betyda mer än den centrala bestämmanderätt,
som är representerad i Stockholm. Det var dessa tre synpunkter jag ville
framhålla.

Herr Svensson i Stenkyrka: Herr talman! Jag har lovat talmannen att
bara säga ett par ord. Anledningen till att jag begärt ordet är närmast, att
det under denna debatt huvudsakligen varit representanterna från Värmland
som framfört sina bekymmer och synpunkter.

Jag vill i ali korthet ha sagt, att svaret på herr Werners interpellation
motsetts med mycket stort intresse även i andra bygder. Herr Fast sade helt
nyss, att denna debatt var en fortsättning av debatten i våras, men nu gäller
det tillämpningen. Just beträffande tillämpningen skulle jag vilja säga ett pär
ord med anledning av en liten passus i interpellationssvaret, nämligen örn den
konferens som ägde rum i somras. Jag har fått det intrycket, att vid den konferensen
gavs det ganska bestämda direktiv beträffande kommunstorleken och
invånarantalet i synnerhet. Jag skulle därför bara vilja i all korthet till herr
statsrådet uttala det önskemålet, att länsstyrelserna ifrån regeringen meddelas
det beslut och de synpunkter riksdagen anlade i våras, när beslutet örn kommunindelningen
fattades. Det var bara detta jag ville anföra.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från statsutskottet:

nr 529, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående byggande av en
storflygplats m. m.;

nr 564, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande av
avgångsstat för befattningshavare vid polis- och åklagarväsendet;

nr 565, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse i vissa
fall från skyldighet att återbetala för mycket utbetalta löne- och pensionsbelopp
;

nr 569, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av
avtal mellan kronan och Stockholms stad rörande upplåtelse av Bromma flygplats
till kronan och av Ladugårdsgärde till staden m. m.;

nr 570, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avskrivning av
nya kapitalinvesteringar å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1946/
47; och

nr 571, angående tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1946/47; samt

från tredje särskilda utskottet nr 559, i anledning av dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag örn allmän sjukförsäkring, m. m., dels ock i
ämnet väckta motioner.

§ 4.

Hvarpå fråga. Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss, som yttrade: Herr
talman! Herr Ohlin har i en tili mig riktad fråga hemställt örn upplysning rörande
den avgift som Sverige skall erlägga till Förenta Nationerna och rörande
grunderna för dess beräkning.

Torsdagen den 19 december 1946.

Nr 43.

Svar på fråga. (Forts.)

Enligt den bidragsplan som Förenta Nationernas generalförsamling numera
godkänt för 1946 och 1947 skall Sveriges bidrag uppgå till 2,35 procent. Detta
bidrag skall dock under 1946 utgå endast med Vs, eftersom Sverige först nyligen
inträtt såsom medlem.

Med de sålunda fastställda grunderna har Sverige att erlägga i runt tal
550 000 kronor för år 1946 samt 2 350 000 kronor för 1947. Därtill kommer ett
efter samma principer beräknat bidrag till rörelsefonden på i runt tal 1 700 000
kronor.

Bidragsprocenterna ha beräknats av vederbörande utskott vid församlingen
med beaktande av dels nationalinkomsten per huvud i olika länder, dels de
rubbningar i ländernas ekonomi som vållats av kriget, dels slutligen ländernas
möjligheter att erhålla fri valuta för fullgörande av betalningar.

Från svensk sida ha till utskottet överlämnats preliminära uppskattningar
rörande nationalinkomstens utveckling från 1931 till 1945. Dessa uppgifter ha
försetts med en kommentar ägnad att. förebygga felaktiga slutsatser rörande
Sveriges ekonomiska styrka på grund av att den i Sverige tillämpade metoden
för nationalinkomstberäkningar ger ett resultat, som relativt sett är icke oväsentligt
högre än det resultat som nås med de metoder som tillämpas i åtskilliga
andra länder. Enligt uppgift bär vederbörande utskott också vid framläggandet
av sitt förslag tagit hänsyn till beräkningsmetoden.

Under de första åren, alltså 1946 och 1947, har stor vikt tillmätts också krigets
och ockupationens verkningar på den ekonomiska utvecklingen i olika länder.
Med hänsyn därtill är det naturligt att det svenska bidraget ligger relativt
högt sett mot bakgrunden av vår faktiska nationalinkomst. Även med
beaktande av de särskilda omständigheter, som kunna motivera ett relativt betydande
bidrag från svensk sida, måste dock den av generalförsamlingen fastställda
bidragsgrunden enligt min mening betecknas såsom hög.

Härpå anförde

Herr Ohlin: Herr talman! Jag ber att få tacka herr statsrådet för svaret.
Jag vill till att börja med konstatera, att enligt de i pressen tillgängliga uppgifterna
kommer Sverige att betala den högsta avgiften per invånare av alla
medlemmar i Förenta Nationerna. Det är ju för oss en mycket hedrande placering,
även om man kan tänka sig en utmärkelse, som skulle lia väckt mera
odelad tillfredsställelse. Vi komma här i klass med åtskilliga stater, som i
övrigt göra anspråk på en stormaktsställning, vilket vi ju ingalunda göra.

Att frågan har rätt väsentlig betydelse sammanhänger givetvis därmed, att
avgiften till Förenta Nationerna kan bli prejudicerande för avgiften till en
hel del andra internationella institutioner, som äro förbundna med Förenta
Nationerna. Vad jag särskilt tänker på är de möjliga konsekvenser. Som denna
avgift kan få vid fastställandet av vår inbetalning till Bretton-Wood-institutionen,
monetära fonden och internationella banken, där vår inbetalning kan
röra sig. icke om miljoner utan om något hundratal miljoner kronor i insats
— det är då icke fråga om avgift utan örn insats — men där variationerna
kunna komma att röra sig örn rätt mångå tiotal miljoner kronor. Jag instämmer
till fullo i finansministerns slutreflexion, att även örn alla hänsyn tagits,
måste avgiften betecknas som hög.

Om man endast gått efter de olika ländernas nationalinkomst skulle resultatet
blivit ett helt annat. En jämförelse med t. ex. Förenta staterna visar,
att detta land skall betala ungefär sjutton gånger så mycket som Sverige,
fastän den amerikanska nationalinkomsten är minst trettio gånger så hög som
den svenska. I runt tal kan man säga, att Sverige skall betala ungefär dub Andra

hammarens protokoll 1946. Nr 43. 2

Nr 43.

Torsdagen den 19 december 1946.

Svar på fråga. (Forts.)

belt så stor andel av sin nationalinkomst som Förenta staterna. Det kan ju
icke förklaras av hänsyn till de rubbningar i ekonomiskt avseende kriget har
vållat, eftersom Sveriges nationalinkomst torde lia påverkats ogynnsamt i
minst lika hög grad som Förenta staternas ekonomi, och det kan icke heller
förklaras med svårigheterna att erhålla fri valuta för fullgörande av betalningarna.
Jag kan förstå, att det kan vara andra hänsyn man tagit, som jag
icke skall närmare diskutera.

Yad dessa övriga grunder än nationalinkomstens storlek beträffar är det
mycket svårt att se, hur hänsyn till krigets förstörelse kan leda till någon
fast avräkning av bidragens storlek. Det måste bli en mycket hög grad av
godtycke över dem. Jag vill bara här konstatera, att Sverige ju på olika vägar
har visat, att vi varit villiga att både genom krediter och gåvor bidraga till
återuppbyggnaden i världen, och det är icke mer än någon dag sedan riksdagen
beslöt nya sådana bidrag på dels 75 miljoner kronor, dels 50 mil jordkronor.
Ingen kan därför säga, att icke de svenska statsmakterna ha visat
en utomordentlig beredvillighet att erinra sig de förpliktelser, som möjligen
kunna härflyta ur den för oss lyckliga omständigheten, att vi undveko att
dragas med i kriget. Det är därför man måste ställa sig tveksam till metoderna
att denna för oss gynnsamma omständighet efteråt skall åberopas som
motivering för att pressa ut visst bidrag. Men jag kan förstå, att den svenska
regeringen icke. därvidlag kan bestämma utan i viss utsträckning har att foga
sig i vad den internationella myndigheten bestämmer.

Av det svar finansministern givit drager jag den slutsatsen, att regeringen
utgår ifrån att detta endast är en tillfällig anordning, vars eventuella revision
kommer att inom en icke alltför lång framtid upptagas till ny prövning. Jag
behöver därför icke tillägga, att det ju ur svensk synpunkt är ganska angeläget,
att man uppnår en rättvisare siffra än den som nu är fixerad. Det gäller
ju som sagt icke bara de årliga avgifterna till denna och andra internationella
institutioner, utan det gäller också de stora kapitalinsatserna, som jag
berörde, och där är det fråga örn summor av en storleksordning, som för
svensk ekonomi kunna komma att spela mycket stor roll.

Överläggningen var härmed avslutad.

§ 5.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss erhöll på begäran
Sw jA ordet ocll yttrade: Herr talman! I en med andra kammarens tillstånd framst*
interpellation har herr Henriksson frågat mig huruvida jag hade upp märksammat

det förhållandet, att förbudet mot förtäring av medhavd lagligen
inköpt motbokssprit vid enskilda, slutna tillställningar på allmänna lokaler
utan utskänkningsrätt generellt sett syntes sakna resonans i folkmedvetandet.
Vidare har herr Henriksson frågat mig örn jag vore beredd att snarast
för riksdagen framlägga förslag örn sådan ändring av nykterhetslagstiftningen
i denna del, att detta förbud slopades.

Som svar å dessa frågor får jag meddela följande.

I anledning av interpellationen har jag begärt altja del av 1944 ars nvkterhetskommittés
synpunkter på förevarande spörsmål. I sitt svar har kommitténs
arbetsutskott anfört, att utskottet funne de nuvarande förhållandena
otillfredsställande samt att utskottet vore berett att föreslå kommittén att
taga upp frågan till särskild behandling utan att avvakta ställningstagandet
till utskänkningsbestämmelsernas utformning i övrigt. Arbetsutskottet ämnade
därvid föreslå kommittén att diskutera möjligheterna att åstadkomma
en provisorisk lösning av frågan.

Torsdagen den 19 december 1946.

Nr 43.

Svar på interpellation. (Forts.)

Efter det arbetsutskottet avlåtit sitt nyssnämnda svar har kommitténs ordförande
under hand upplyst, att kommittén redan påbörjat behandlingen av
frågan. Då jag även för egen del finner de nuvarande förhållandena otillfredsställande,
kommer jag att, så snart kommittén inkommit med sitt förslag
i ämnet, upptaga, detta till behandling i vanlig ordning.

''Vadare anförde

Herr Henriksson: Herr talman! Jag ber att till statsrådet och chefen för
finansdepartementet få framföra mitt tack för det lämnade svaret och ber även
att få uttala min tillfredsställelse över svarets positiva innebörd. Sakfrågan få
vi tillfälle att närmare diskutera när det av statsrådet aviserade förslaget kommer
på riksdagens bord. Jag skulle nu bara vilja skicka med en liten hälsning,
innan frågan vidare behandlas. Jag har en känsla av att man på detta
område, som på så många andra områden, är så insnärjd i paragrafernas lianer,
att man nästan behöver en djungelkniv för att hugga sig igenom dem. Jag vill
peka på vad som ur allmänna synpunkter är kärnfrågan. Det kan ju vara
litet svårt att klara den, örn man ej gör ett radikalt ingrepp.

Den nuvarande ordningen har fått en viss karaktär av klasslag. Den person,
som bär råd att hålla sig med en tillräckligt rymlig bostad, kan anordna sina
familjefester hemma. Han har möjlighet att bjuda sina vänner i hemmet, där
ha.n har tillgång till normal ranson eventuellt även extra tilldelning efter utminuteringspris.
Den som icke kan hålla sig med så stor bostad, kan ej ha sina
vänner hemma, utan måste ha sina familjefester på restaurang, pensionat eller
någon annan dylik lokal. På restaurangen måste han betala efter utskänkningspris,
vilket är avsevärt högre än utminuteringspriset. Det är uppenbart, att
detta måste kännas orättvist för den som befinner sig i detta läge. Nu finnes
ju, enligt nuvarande lagstif tning, den möjligheten, att man kan ordna med s. k.
tillfällig utskänkning. Men då komma vi i precis samma läge, att det pris, som
vederbörade får betala, blir detsamma som utskänkningspriset på en restaurang.
Man kan då fortfarande ställa frågan: varför skall icke jag kunna få
begagna mig av samma rätt som min granne att hålla familjefester med möjlighet
att tillhandahålla drycker efter vanliga motbokspriser bara för att jag icke
har tillräckligt stor bostad?

Jag har med detta endast velat peka på vad jag tror är den kärnpunkt, som
vi i denna sak måste ta fasta på.

Överläggningen förklarades härmed avslutad.

§ 6.

Ordet lämnades på begäran till Svar på

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Sköld, som anförde: Herr tnterpettat''on‘
talman! Med andra kammarens tillstånd har dess''ledamot herr Pettersson i Dahl
till mig riktat följande fråga,

o Ämnar statsrådet för riksdagen framlägga förslag örn sänkning av egnahemslånerantur
i så god tid att en lägre räntesats kan komma att tillämpas från och
med den 1 januari 1947.

Interpellanten har i sin interpellation framhållit att räntesatsen för den tertiärlåneverksamhet,
varmed byggandet av flerfamiljehus i städerna subventioneras,
satts till 3 procent under det att räntan bl. a. å egnahemslån utgår med
3,6 procent. I interpellationen har vidare hänvisats till vissa uttalanden av statsutskottet
i utlåtande nr 279 i anledning av propositionen nr 279 till årets riksdag
angående främjande av bostadsförsörjningen. I utlåtandet framhölls bl. a.

Nr 43.

Torsdagen den 19 december 1940.

Svar på interpellation. (Forts.)

att utskottet avsäge att landsbygdens bostadsförsörjningsfrågor borde ägnas
tillräcklig uppmärksamhet samt förutsatt att förslag skulle föreläggas nästa
riksdag.

För min del vill jag erinra örn att räntefrågan upptogs även av jordbruksutskottet
i anledning av vissa motioner i anslutning till jordbruksdepartementets
kapitalbudget vid årets riksdag. Enligt Kungl. Maj :ts förslag skulle räntan förbli
oförändrad. Utskottet anförde i sitt utlåtande nr 54:

I samtliga de motioner, som utskottet i förevarande sammanhang behandlar,
anföres att egnahemslåneräntan för närvarande är för hög i förhållande till
utlåningsräntan hos andra jämförliga kreditinrättningar. Utskottet vill för sin
del framhålla att en räntefot av 3,6 procent i nuvarande läge torde få anses
vara alltför hög för inteckningslån. även örn hänsyn tages till att det här är
fråga örn lån som för jordbruks- och bostadsfastigheter numera må uppgå till
OO respektive 75 procent av fastigheternas värden, d. v. s. som innefatta även
sekundär kreditgivning. Frågan örn en mera långtgående omreglering av egnahemslåneräntan
synes utskottet emellertid ha sådan räckvidd att densamma bör
prövas i ett större sammanhang och med beaktande jämväl av bostadssociala
utredningens förslag vilket bygger på en räntefot av 3 procent för egnahem.
På grund härav anser sig utskottet böra stanna vid att tillstyrka Kungl. Maj :ts
förslag i ämnet. Ehuru utskottet sålunda ansett sig icke nu kunna föreslå ytterligare
räntesänkning, utgår dock utskottet ifrån att sådant förslag kommer
att av Kungl. Maj :t framläggas för riksdagen med det snaraste.

Av vad riksdagen uttalat i förevarande fråga synes framgå, att riksdagen
närmast utgått från att ränteproblemet först skulle upptagas till förnyat övervägande
vid nästa års riksdag. För närvarande är också spörsmålet örn räntan
för bl. a. egnahemslån under övervägande inom regeringen, och förslag i ämnet
avses att i anslutning till riksdagens uttalade önskemål föreläggas nästa års
riksdag. Vissa särskilda undersökningar och utredningar torde emellertid vara
erforderliga för att kunna taga ståndpunkt till frågan örn räntan å utelöpande
lån. När dessa kunna bliva färdiga, kan icke nu närmare överblickas.

Härpå yttrade

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Jag skall be att till statsrådet och
chefen för jordbruksdepartementet få uttala ett tack för det svar som jag fått
på min interpellation, som jag framställde den 5 november. Jag måste bekänna,
att jag då hade en liten svag förhoppning, att statsrådet möjligen skulle lägga
fram förslag i ärendet i så god tid, att de nya bestämmelserna hade kunnat tilllämpas
från och med nästa år. Nu när vi äro färdiga att fara hem, är det ju
otänkbart att få något förslag framlagt, och därför nöjer jag mig med att tacka
för löftet, att vi skola få taga ställning till denna fråga vid 1947 års riksdag.

Egnahemsnämnderna bruka ju den 1 oktober börja med sina ränteberäkningar,
som då avse nästföljande året. Örn denna praxis skall följas även nu, kan räntan
efter den lägre räntefoten icke beräknas för tiden före 1948. Nu vet jag icke
örn statsrådet skulle vilja komma med ett så pass radikalt förslag som att låta
en ränteändring gälla från den 1 juli 1947. Men det vore ju Hacket önskvärt
örn så skulle kunna ske.

I statsrådets uttalande här förekommer det i alla fall en liten reservation.
Herr statsrådet säger nämligen, att. när det gäller sänkning av räntan å utelöpande
lån särskilda undersökningar och utredningar torde vara erforderliga.
Han är därför ej beredd att taga ståndpunkt till den frågan för närvarande.
Det förslag, som skulle framläggas till nästkommande riksdag, skulle då avse
räntan å nya lån. Man vet alltså inte när förslag örn nedsättning av räntan å
utelöpande lån kan vara att förvänta. Frågan om nedsättning av räntan för de

Torsdagen den 19 december 1946.

Nr 43.

Svar på interpellation. (Forts.)

utelöpande lånen är emellertid lika, trängande som beträffande de nya lånen, ja,
kanske ännu mera trängande, därför att de gamla låntagarna icke fått del av
de stora premielånen, som nu lia börjat utlämnas. Som jag och andra tidigare''
framhållit anse dessa egnahemstagare, att de få betala för hög ränta i förhållande
till vad som tillämpas av andra lånekassor. Detta kommer måhända att
leda till att vederbörande inbetala sina lån.

Jag vill till sist rikta en varm vädjan till statsrådet, att vi till nästa riksdag
få taga ställning till förslag örn sänkning av räntan även å utelöpande lån.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7.

Chefen för handelsdepartementet, herr statsrådet Myrdal, som på begäran Svar på
erhöll ordet, yttrade: Herr talman! Med kammarens tillstånd har herr Thorell interpellation.
till mig riktat följande frågor:

1) Har herr statsrådet observerat det överflöd som f. n. råder på hästar i
landet och de förluster detta vallar hästuppfödarna och folkförsörjningen?

2) Har herr statsrådet för avsikt att vidtaga några åtgärder för utökad
export av hästar och för undvikande av sådana missförhållanden vid uppköpen
som här påtalats?

Vad till en början angår frågan rörande överflödet på hästar vill jag nämna
att enligt den senaste hästräkningen före kriget, den 15 september 1937. antalet
hästar i Sverige uppgick till 633 276. Den 16 september 1940 var antalet
617 057. Antalet sjönk under kriget successivt som en följd av knappheten på
fodermedel, och inventeringen den 1 juni 1945 visade ett hästantal av 599 378,
alitsa en nedgång jämfört med 1937 med ca 35 000. De preliminära siffrorna
från hästräkningen den 1 juni 1946 visa en ytterligare minskning enbart i
Götaland och Svealand under 1945/46 av ca 15 000 st., varav proportionsvis
den största delen faller på ungdjuren. Nedgången i häststammen fortgår alltjämt.
Den av interpellanten berörda nedslaktningen av föl under den gångna
hösten har dock otvivelaktigt i någon grad haft sin grund i de höga priser,
som bjudits för föl för siaktning. Vad angår priserna på dragdjur ha dessa
under det senaste året visat en starkt nedgående tendens, men därvid måste
hållas i minnet att priserna under de första krigsåren stego med upp till
100 procent för att därefter successivt gå ned. För närvarande torde priserna för
prima arbetshästar ligga omkring 50 procent över förkrigsårens. De av häst-''
exportberedningen senast för export inköpta arbetshästarna betingade i genomsnitt
ett pris av ca 1 500 kr. per st.

Den inträdda minskningen av hästs t ammen torde få uppfattas såsom ett led
i en naturlig process, jordbrukets mekanisering, vilken såvitt nu kan bedömas,
successivt kommer att ytterligare minska behovet av dragdjur. Det har därför
synts angeläget att söka mildra övergången genom att främja export av övertaliga
hästar. En dylik export torde rimma väl både med jordbrukets ekonomiska
intressen och med statsmakternas strävan att främja jordbrukets rationalisering
och att utnyttja disponibla foderförråd på ändamålsenligaste sätt. Det
antal arbetshästar, som för närvarande skulle kunna frigöras för export, har
av lantbruksstyrelsen efter undersökningar beräknats till åtminstone 25 000.

Mot bakgrunden av detta allmänna läge ha de svenska förhandlarna vid de
diskussioner om varuutbytet med olika länder, som skett sedan krigsslutet, sökt
att i möjligaste mån tillgodose svenska önskemål örn export av hästar. Svårigheter
ha emellertid uppstått genom att de länder, som haft behov av hästar,
merendels haft andra mer trängande återuppbyggnadsbehov, som de i
första hand velat ha tillgodosedda.

Nr 43.

Torsdagen den 19 december 1946.

Svar på interpellation. (Forts.)

Exporten av hästar efter krigsslutet har hittills omfattat eirka 5 200 st.,
varav övervägande delen innevarande år till Polen. Statsmakternas positiva intresse
för genomförandet av denna export visar sig icke minst i det lån av 9
miljoner kronor, som för ändamålet genom beslut av 1946 års riksdag beviljades
hästexportberedningen.

Efter avslutandet av handelsförhandlingar, som förts under det senaste halvåret
med olika länder, synas för nästkommande år utsikter föreligga till hästexport
i ökad omfattning. I avtalet nied Sovjet är sålunda en kontingent örn
12 miljoner kronor upptagen för detta ändamål. Från svenskt håll föreslogs
vid förhandlingarna en betydligt större kvot. Det är emellertid att märka, att
exporten skall ske inom ramen för varuutbytesavtalet och sålunda avse 1947.
Frågan örn eventuell export under följande år torde i vanlig ordning komma
att bli föremål för dryftande vid de diskussioner om varuutbytet, som kunna
väntas komma att äga rum i fortsättningen. Enligt gällande avtal har Frankrike
förklarat sig vilja medgiva import av hästar till ett värde av 2 miljoner
kronor, Ungern till ett värde av 1 miljon kronor, Schweiz av 200 hästar och
Italien av 1 000 hästar. Även med Tjeckoslovakiet har diskussioner forts örn
export av hästar. För närvarande pågå handelsförhandlingar med Polen, varvid
bland annat frågan örn exporten av hästar under nästkommande år dryftas.
Vad gäller utnyttjandet av dessa olika kontingenter finnes grundad anledning
utgå från att nuvarande exportorgan, statens hästexportberedning, effektivt
söker tillvarataga alla föreliggande exporttillfällen. Härvid kan beredningen
också påräkna statsmakternas stöd.

Det torde framgå av vad nu sagts, att statsmakterna dela interpellantens
uppfattning, att ett överskott av hästar föreligger och att detta i möjligaste
mån bör nedbringas genom export. Det är också regeringens avsikt att liksom
hittills vid kommande handelsförhandlingar verka för att det svenska jordbrukets
och den svenska folkförsörjningens intressen på nu ifrågavarande område
så långt möjligt tillvaratagas.

Som interpellanten framhåller, är det också ett naturligt önskemål, att de
uppköp av hästar, som företagas för export, givas en sådan form att de väcka
minsta möjliga irritation. Det synes otvivelaktigt, att uppköpen i mångå fall
berett hästägarna besvikelse, då de på grund av köparens höga fordringar ofta
omfattat blott ett litet antal av de hästar, som utbjudits till försäljning. För
hästexportberedningen har det varit ett naturligt intresse att giva dessa uppköp
en sådan karaktär, att irritation undvikits. Att sådan i viss utsträckning
förekommit har måhända delvis stått i samband med att försäljningarna —
för att varje säljare skulle få tillfälle att själv saluföra sin häst — alltsedan
hästexportberedningens tillkomst skett vid utannonserade offentliga förrättningar.
Man kan icke heller bortse från att hästägarna i många fall av naturliga
skäl varit alltför optimistiska, då det gällt möjligheterna att sälja för export.
Den irritation som vid åtskilliga tillfällen kommit till uttryck har dock
i väsentlig grad berott på att köparen själv fått utse de hästar han önskat köpa.
En starkare begränsning av köparens möjligheter härutinnan skulle säkerligen
icke ha befrämjat exporten, snarare tvärtom. Man torde slutligen kunna utgå
från att hästexportberedningen, i den mån något ytterligare kan göras för att
minska irritationsmomenten, kommer att vidtaga erforderliga åtgärder.

Vidare anförde:

Herr Thorell: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet och chefen för
handelsdepartementet få framföra mitt tack för det snabba och tillmötesgående
svaret på min interpellation.

Torsdagen den 19 december 1946.

Nr 43.

Svar på interpellation. (Forts.)

Mot elen historik över hästtillgången i Sverige, som anföres i svaret, har
jag givetvis ingenting att invända. Antalet hästar inom landet sjunker men
inte i den takt som är önskvärd med hänsyn till det på grund av övergång till
traktordrift och övrig mekanisering av transporter inom jordbruket och näringslivet
i övrigt minskade behovet. Antagandet att priset på unga, prima arbetshästar
nu ligger omkring 50 % över de sista förkrigsårens torde vara riktigt.
Men örn hänsyn tages till penningvärdets fall och de ökade kostnaderna
för foder och skötsel åt hästarna under uppväxttiden är denna höjning icke tillräcklig.
Priset på äldre och sämre hästar ligger nu obetydligt över förkrigspriset
utom då det gäller sådana till slakt. Priset på dem som exporterats, omkring
1 500 kronor per styck, var relativt tillfredsställande, men antalet är
alldeles för litet i förhållande till tillgången.

Herr statsrådet meddelar, att de svenska förhandlarna vid diskussionerna
örn varuutbytet med olika länder sökt att i möjligaste mån tillgodose landets
önskemål örn export av hästar men att länder som haft behov av sådana haft
andra trängande återuppbyggnadsbehov, som de först velat ha tillgodosedda.

Jag förstår att utgångsläget vid uppgörande av handelsavtal olika länder
emellan kan vara annorlunda än då andra parter underhandla örn en affär.
Men nog borde väl de svenska ombuden vid uppgörande av handelsavtal handla
så långt möjligt på samma sätt som skickliga enskilda affärsmän skulle
göra vid uppgörelser sinsemellan. Så synes inte vara fallet. När vårt land förbundit
sig att leverera för köparländerna begärliga varor på synnerligen förmånliga
betalningsvillkor, så borde samtidigt möjligdiet lia funnits att från
svensk sida sätta som villkor, att vi i tillfredsställande myckenhet finge leverera
sådana varor som vi hade överflöd på och köparen hade viss användning
för.

Lantbruksstyrelsens beräkning, att åtminstone 25 000 hästar skulle kunna
frigöras för export, sammanfaller med det antagande jag gjort örn överskottet.
Men då efter kriget endast cirka 5 200 hittills exporterats kan jag inte dela
herr statsrådets uppfattning, att de svenska förhandlarna vid diskussionerna
örn varuutbytet med olika länder sökt att i möjligaste mån tillgodose svenska
önskemål örn export av hästar. Hade så varit fallet och underhandlingarna drivits
skickligt och energiskt, så borde resultatet ha blivit betydligt mera tillfredsställande,
detta särskilt när det jämföres med det antal danskarna uppnått
i fråga om sin hästexport.

I interpellationssvaret meddelas bl. a. att Frankrike medgivit en export av
hästar till ett värde av två miljoner kronor. Enligt uppgift skulle kredit redan
1945 lia beviljats till Frankrike på detta belopp och till detta ändamål. Örn sa
är fallet anmäler sig självfallet frågan om orsaken till att denna export ännu
ej har kommit i gång. Under tiden har Frankrike fran andra länder importerat
en hel del hästar. Vidare uppges att vid förhandlingarna nied Sovjet från
svenskt håll framställningar gjorts om en betydligt större kvot ån den fastställda
kontingenten örn tolv miljoner för detta ändamål och avseende år 194r.
För en utomstående förefaller det underligt att detta ej kunde genomdrivas,
med hänsyn till det för ryssarna synnerligen fördelaktiga leveransavtalet och
betalningsvillkoren. Att nu i efterhand komma till någon tillfredsställande
uppgörelse med dessa skickliga köpare örn ytterligare leverans av hästar under
kommande år blir antagligen betydligt svårare. Vi ha nu spelat bort våra
bästa trumfkort.

Den export till andra länder sorn ställts i utsikt är ju tacknämlig, örn den
tillsammans nied dea ryska kommer i gång inom rimlig tid. Som jag redan i
interpellationen framhållit och som herr statsrådet understrukit i svaret är det

Nr 43.

Torsdagen den 19 december 1946.

Svar på interpellation. (Forts.)

önskvärt, att vi få utnyttja disponibla foderförråd till angelägnare ändamål än
utfodring av obehövliga hästar.

Av svaret framgår till slut, att herr statsrådet väl känner till att de hittills
verkställda uppköpen i många fall berett hästägarna besvikelse och förluster
på grund av den onormala kassation som förekommit vid uppköpen. Jag medger
gärna, att säljarna i sitt eget välförstådda intresse vid de första uppköpen
i viss omfattning framvisade sina sämsta hästar, men jag hade tillfälle att se
— och jag har rätt lång erfarenhet från detta område — att många, förstklassiga
hästar framvisades och, till synes utan orsak, kasserades.

Särskilt frågande måste man ställa sig till förhållandena vid exporten till
Schweiz, där ett kontrakt uppgjorts med ett svenskt bolag om en större leverans.
Mönstringar skedde på ett jämförelsevis stort antal platser men endast
något hundratal sammanlagt inköptes. Varför avbrötos inte dessa uppköp tidigare,
då det måste ha stått klart för hästexportberedningen att köparnas
fordringar, enligt uppgift på grund av önskan att komma ifrån kontraktet,
voro onormala? Även förhållandena vid de polska uppköpen voro högst otillfredsställande.

Kan vad som hänt i detta sammanhang möjligen bero på svårigheten att i
statlig regi, där många skola ha medbestämmanderätt, ordna en angelägenhet
>om denna på ett enkelt och praktiskt sätt?

Till sist vill jag instämma i herr statsrådets förhoppning, att statens hästt
xportberedning med hänsynstagande till de mindre goda erfarenheter som hittills
vunnits och de misstag som möjligen begåtts effektivt försöker tillvarataga
alla föreliggande exporttillfällen samt att den härvidlag inte bara har
-tatsmakternas stöd, som utlovats av handelsministern, utan framför allt att
handelsavtalen handläggas på sådant sätt, att hästexportberedningen kan arbeta
på effektivt sätt.

Herr Pehrsson-Bramstorp: Herr talman! Jag skall icke avgiva något omdöme
örn vad som förekommit härutinnan i det ena eller andra avseendet. Jag
vill endast nämna, att lantbruksförbundet och representanter för RLF varit i
ständig kontakt med handelsministern och framfört de synpunkter, som man
på det hållet anser höra. läggas på frågan. Jag vill betyga, att handelsminisiern
i den utsträckning som jag tror det varit möjligt sökt göra vad som kunnat
göras för att få bästa möjliga resultat av förhandlingarna. På framställning
av de nämnda organisationerna har handelsministern utsett en representant,
som bättre är i tillfälle att följa förhandlingarna och deltaga i överläggningarna
örn dessa saker än representanterna för nyssnämnda organisationer.
Hästexportberedningens representanter kunna ju inte ha tid att sitta med i
dessa förhandlingar och förbundets tjänstemän i övrigt ha icke tid därtill. Det
är detta jag velat meddela, ty det som är riktigt i denna sak bör också sägas
ut.

Som allmänt omdöme vill jag säga, att det naturligtvis är mycket viktigt
att få till stånd hästexport i så stor utsträckning som behöves för att i erforderlig
grad minska hästbeståndet. Detta är främst ett jordbrukarnas intressse
men även ett allmänt intresse med hänsyn till den mekanisering, som ur många
synpunkter är nödvändig att genomföra. För att sådan mekanisering skall
kunna ske, måste dock jordbrukarna kunna avyttra en del a.v de inventarier
sorn bli överflödiga på grund av dessa rationaliseringsåtgärder. Samtidigt med
detta vill jag säga, att det inte är säkert att vi tjäna det syfte vi vilja tjäna,
örn vi prata för mycket örn det stora överskottet på hästar, ty köparna observera
givetvis sådana uttalanden och tro då, att det finns ett sådant överskott
att vi överhuvud taget måste sälja hästarna till vilket pris som helst. Så för -

Torsdagen den 19 december 1946.

Nr 43.

Svar på interpellation. (Forts.)

håller det sig ju ännu icke, men vi vilja naturligtvis lia ett pris, som står i
rimlig proportion till prisförhållandena i övrigt.

Beträffande den överenskommelse med Ryssland, som handelsministern omnämnde,
förhåller det sig så, att den är ett led i varuutbytesavta-let. Således
är det icke så, som det framgick av en tidningsnotis, att det här är fråga örn
export av 8 000 hästar under fem år, utan örn export av 8 000 hästar på ett
år, nämligen under år 1947. Vi skola dock komma ihåg, att det skall föras vidare
förhandlingar med representanter för det köpande landet örn försäljning
av dessa hästar.

De nämnda organisationerna följa givetvis utvecklingen med uppmärksamhet.
Med hänsyn till det samarbete som hittills bedrivits mellan handelsdepartementet
och hästexportberedningen förutsätter jag att det är regeringens avsikt
att på bästa sätt fullfölja sin uppgift att åstadkomma bästa möjliga ekonomiska
resultat för jordbrukarna. Vi skola komma ihåg hur det gick till, när
vi började exportera hästar 1945. Då hade det varit en tids uppehåll i dessa
affärer, och detta hade inverkat så. att priserna fallit. Det fanns många då
som exporterade hästar till Norge, och man köpte många gånger hästarna ute
hos jordbrukarna till för övrigt ganska låga priser. De avtalade priserna däremot
fingo exportörerna ut av norrmännen, men det är klart, att det icke kan
vara i jordbrukarnas intresse att ordna hästexporten på detta sätt. Tvärtom
bör man ju ordna det så, att jordbrukarna få ut det pris som världsmarknadsläget
ger vid handen. Jag vill därför uttala den förhoppningen att försäljningarna
skola kunna fullföljas i den ordning som hittills skett.

Herr Liedberg: Herr talman! Såsom förordnad ordförande i statens hästexportberedning
ber jag få lämna några upplysningar, som kanske kunna ha
något intresse för den debatt som förs. Först och främst finner jag det tacknämligt
att debatten givit upplysning örn vissa förhållanden, som för alltför
många jordbrukare varit oklara. Sålunda är det ju på det sättet att hästexportberedningen
ingalunda Ilar med själva avtalet, med den ram att skaffa, inom
vilken export kan ske; det är givetvis handelsavtalen som i stort sett bestämma
den saken. Hästexportberedningens uppgift har varit, att inom sålunda skapade
möjligheter söka göra det bästa möjliga av exporten, för övrigt efter de
direktiv som tid efter annan lämnats av chefen för jordbruksdepartementet,
delvis också av chefen för handelsdepartementet, när det rörde avtalet med
Polen i våras.

Jag vill gärna understryka att det var alldeles speciella åtgärder från herrar
statsråds sida i våras, som överhuvud taget möjliggjorde denna export till
Polen. Det har på sina håll klagats över att kvantiteten var för liten, men jag
tycker rättvisan bjuder att man uttalar ett tack för att åtminstone den kvantiteten
kunde exporteras.

Det är givet att det för dem som företräda ett produktionsområde, där det
finns exportöverskott, är önskvärt att möjligheter till export tillvaratagas så
mycket som möjligt i handelsavtalen. En köpare skaffar naturligtvis först de
varor han bäst behöver, senare dem han har mindre behov av och endast sällan
köper dem han inte alls behöver. Nu är det många av det svenska näringslivets
produkter, som en köpare tydligen har ännu större behov av än hästar. A
andra sidan har exempelvis särskilt Polen, som det senast var fråga om, och
man får anta även Sovjet, behov också av hästar, och det, är klart att man
bör söka uppnå att handelsförhandlingar i allmänhet koordinera det köpande
landets intresse med våra egna. Detta är mycket önskvärt, och det torde väl
inte vara omöjligt att ordna så heller. Vi ha. av handelsministern i dag fått
höra, att det också är de svenska statsmakternas intentioner att så förfara.

Nr 43.

Torsdagen den 19 december 1918.

Svar på interpellation. (Forte.)

_ Man får göra klart sig att om Polen har köpt mycket hästar i Danmark,
vilket är fallet, och endast en relativt begränsad kvantitet i Sverige, ligger
problemet för Polens del så till. att i Sverige kan man få en hel del begärliga
varor som man inte kan få i Danmark. Och eftersom polackerna tydligen av
skilda anledningar vilja göra affärer med båda länderna är det naturligt, att
de inte gå in för att köpa i Sverige vad de äro nödsakade att ta ifrån Danmark,
örn de överhuvud taget där skola ha något varuutbyte alls. Då förefaller
det emellertid som örn här funnes utrymme för den aktivitet, som handelsministern
här ställt i utsikt.

Det frågades från interpellantens sida, varför inte den tvåmiljonerskredit.
som var inrymd i avtalet med Frankrike redan 1945, hade utnyttjats 1945 eller
senare. Ja. den upplysning jag kan lämna på den punkten är. att ett villkor i
ett ramavtal ju inte medför att affären kommer till stånd. Härför kräves att
det skall vara en säljare i Sverige och en köpare i utlandet, i detta fall Frankrike.
Svårigheterna lia helt enkelt varit att få tag på den köpare i Frankrike,
som kunde göra denna affär. Hästexportberedningen har upprepade gånger
haft kontakt med Frankrike via mera officiella instanser och via mellanhänder,
som ha sökt bringa affären till stånd, men ännu har det tyvärr inte lyckats
oss att komma i kontakt med de avgörande instanserna i Frankrike, trots
att vi upprepade gånger inbjudit förhandlare hit och trots att vi t. o. lii. erbjudit
oss att infinna oss i Paris för förhandlingar, örn detta skulle vara bekvämare
för den franske köparen. Nu hoppas jag emellertid att de senaste
underrättelser vi ha från officiöst håll skola bli bekräftade: de gå ut på att.
vi skulle komma i förbindelse med franska förhandlare i början av nästa år.

Jag saknar anledning ingå på problemet, huruvida de 12 miljonerna till Sovjet
kunde ha varit ett större belopp — den frågan torde väl. antar jag, chefen
för handelsdepartementet svara på; i alla händelser är inte jag kompetent att
göra det. Men jag skulle, herr talman, vilja något beröra interpellantens anmärkningar
rörande onormala kassationer vid de polska uppköpen och jämväl
de kassationer, som gjordes vid de schweiziska uppköpen vid denna tidpunkt
i fjol eller något tidigare.

Beträffande Polen var kassationsprocenten under det första skedet, jag vill
minnas från början av april och fram till omkring pingst, inte överdrivet stor,
vilket mycket lätt kan bekräftas genom den statistik vi ha beträffande dessa
affärer. Inom parentes sagt måste ju köparens mening, vilka hästar hail vill
ha eller inte lia. alltid få ett ganska avgörande inflytande. Vederbörande kasserade
genomsnittligt cirka 30 procent av visade hästar, och det kan man nog
inte klaga på, eftersom en hel del mindre gott material också uppvisades. Sedan
blev procenten större, varför vi gjorde upprepade framställningar till vederbörande
att handlägga uppdraget på annat sätt. Det slutade med att vi in
ledde direkt kontakt med härvarande polska legation, vilket resulterade i att
ifrågavarande polska ombud blev utbytt.

Beträffande alla sådana affärer gäller att de ju inte göras upp ensidigt; man
är två örn dem. Örn den ene blir missbelåten med den andres göranden och låtanden,
kan han inte utan vidare, som herr Thorell förmenade, slå näven i
bordet och säga, att det blir ingenting utav örn herrarna uppträda på det här
sättet! Därigenom kunde man mycket lätt åstadkomma att det inte bleve någon
mer export, och det torde knappast vara något önskemål. Man får alltså förhandla
sig fram och försöka jämka ihop ståndpunkterna, och först när man
linner att detta är fullständigt hopplöst, vidtar man sådana åtgärder, som vi
funno oss tvungna till i slutet av juli, med direkt hänvändelse till härvarande
polska beskickning.

I fråga om Schweiz ligger saken litet annorlunda till. Inte i fråga örn kassa -

Torsdagen den 19 december 1946.

Nr 43.

Svar på interpellation. (Forts.)

tionen, som var ungefär av samma abnorma omfattning, men i fråga örn möjligheten
att få avtalet fullföljt. Ett avtal var träffat — för så vitt jag kunde
finna då och vid varje efterföljande prövning av detta ärende -— i fullt laga
ordning. Men detta avtal blev kullkastat genom åtgärder, som åtminstone delvis
emanerade från den sammanslutning av hästhandlare, vilken har mycket
.stort inflytande i Schweiz och som efter allt att döma även lyckades genomdriva
ett importförbud på hästar vid årsskiftet. Vi ställdes inför ett fait
aceompli, som vi inte kunnat förutse och troligen inte heller den firma, med
vilken vi hade gjort upp avtalet.

Bland allt det myckna undrande och spörjande som förekommit i detta ärende
har det exempelvis också frågats, huruvida det var riktigt eller oriktigt av
hästexportberedningen att göra upp en affär med en enskild firma. Vi ha
aldrig funnit oss förhindrade att göra upp med vilken som helst respektabel
köpare, vare sig det varit en officiell representant för ett främmande land eller
någon affärsman eller firma, som kunnat genomföra affären. Vår uppgift har
varit att granska, huruvida vederbörande kunnat genomföra affären, haft möjlighet
att ordna transporterna, haft möjlighet att garantera valutorna, haft
importlicens i respektive land och till sist även velat underkasta sig de bestämmelser,
som vi hittills följt och som jag förmodar komma att följa så
länge denna export är beroende av licens. Bestämmelserna innebära att uppköpen
skola ske i sådana former, att varje säljare har tillfälle att med samma
frihet och på lika villkor saluföra sin produktion. Man vill med andra ord förhindra
att exporten blir ett ekonomiskt monopol, som i något fall kumle, utnyttjas
till enskild vinning och samtidigt kanske till förfång för vissa säljare.

Jag delar, herr talman, helt och fullt herr Pehrsson-Bramstorps'' uppfattning,
när han varnar för nervositet och panikstämning. Det finns, såvitt jag
kan finna, för närvarande goda utsikter till en export av efter våra förhållanden
ganska betydande dimensioner. Det är emellertid givet att ju flera orostecken,
som ta sig uttryck i uttalanden i tidningar, i resolutioner på möten etc.,
desto svagare blir säljarens ställning, då elef gäller att komma till avslut.

Summa summarum: Jag tror att den svenske hästuppfödaren har anledning
att med lugn och förtröstan se framtiden an. Skulle denna förhoppning slå
slint vore det beklagligt, men under alla förhållanden gagnas icke saken av att
nian i alltför hög grad för till torgs de bekymmer, som man kan hysa.

Herr Thorell: Herr talman! Särskilt nied anledning av det sista anförandet
vill jag framhålla, att den huvudsakliga avsikten med min interpellation icke
varit att påvisa de missförhållanden, som icke fran något hall, vare sig från
statsrådets eller de båda föregående talarnas, ha bestritts. Bakom interpellationen
har legat den positiva tanken, att vi skulle komma till tals i en fråga,
som klart och tydligt väckt den största irritation bland hästägarna i landet.
Jag har därför ansett det riktigt att bringa frågan inför detta forum med den
person, som närmast Ilar ansvaret för vår handel, både den inhemska och den

utländska. . . . , , ,

Både herr Pehrsson-Bramstorp och herr Liedberg lia vant inne pa — det
har närmast utformats av den förra talaren — att man inte skulle prata för
mycket örn vårt överskott på hästar. Men i det avseendet undrar jag ändå,
örn man inte underskattar vederbörande köpares förmåga att tränga in i de
eventuella hemligheter, sorn därvidlag kunna finnas. Det torde väl icke gå
att hemlighålla den stora tillförseln på vår marknad och icke heller de starkt
sjunkande priserna på auktioner etc. Jag tror salunda icke, att det gör sa
mycket, om vi tala något mer eller mindre örn saken.

Herr’ Liedberg, sade, att man inte skall vara nervös och handla i panik -

Nr 43.

Torsdagen den 19 december 1946.

Svar på interpellation. (Forts.)

stämning. Ja. herr Liedberg, jag har inte varit nervös utan tvärtom synnerligen
lugn, och jag hoppas kunna vara det i fortsättningen också. Jag har som
sagt ansett, att frågan bör diskuteras, och jag tycker att diskussionen förts
pa ett hyggligt och anständigt sätt på ömse hall. Jag vill ännu en gång framhålla^
att jag är mycket nöjd med det. svar jag fått. Jag skall sedan bara be
att få giva ett pär randanmärkningar. Herr Liedberg gjorde gällande, att
danskarna hafi- möjlighet att exportera sa mycket fler hästar än vi, därför
att de egentligen ingenting annat haft att exportera än hästar, lantmannaprodukter
o. dyl., medan vi haft andra varor, som köparna hellre velat ha.
bom enskild person, vilken ibland gör affärer, gör jag därvid lag den reflexionen,
att örn jag sitter i den mycket starka ställningen att jag har en mycket
åtråvärd vara, har jag så mycket större möjlighet att få med sådant, som köparen
inte lika gärna vill ha. Jag kan inte finna annat än att danskarna borde
befinna sig i en mycket, mycket sämre ställning än vi, då de icke kunna locka
med de åtråvärda varor, som vi enligt herr Liedbergs utsago skulle ha.

Sedan talade herr Liedberg om den franska affären och nämnde i det Sammanhanget.
att en affär icke är klar i och med att pengarna finnas tillgängliga,
utan det måste också finnas köpare. Det förvånar mig mycket att hästexportberediiingen
icke kunnat finna köpare i Frankrike. Jag vet att till enskilda
affärsmän i Sverige gjorts upprepade förfrågningar från franskt håll och
att man velat köpa svenska hästar. Men det har icke lyckats. Vi ha vänt oss till
statens hästexportberedning och trott att exporten skulle kunna komma i gång.
Alla bär veta ju, men jag vill ändå framhålla det, att jag inte är främmande för
hästar. Men jag har inte visat upp några hästar för export och kommer inte
heller att göra det, eftersom jag helt har specialiserat mig på sådana hästar,
som behövas för militära ändamål, och har sålunda icke lagt an på att komma
m på, denna marknad. Jag vet dock hur det ligger till i det avseendet, och jag
kan icke förstå att icke exportberedningen har fått spekulanter, när enskilda
personer inom landet haft mycket penningstarka sådana.

Beträffande den schweiziska exporten och min anmärkning att kassationen
där var nästan hundraprocentig säger herr Liedberg, att man inte kan slå näven
i boi det, clärför att man då kan bli av med möjligheter att exportera i fortsättningen.
Jag ser saken pa annat sätt. Man kan nämligen bli av med säljarna,
örn det undan för undan går som vid uppköpen för den schweiziska exporten,
da man kasserade mellan 90 och 95 procent av de framförda hästarna. Jag
sag själv förstklassiga hästar, men av ett hundratal togs det bara ut tre stycken.
Jag vet att, det var likadant på andra håll. Jag tycker att herr Liedberg,
som inte brukar lia så svårt för att slå näven i bordet, borde ha kunnat göra
det vid det tillfället.

. ..®®rr telman! Jag tror att jag med det sagda har anfört vad jag bär på
hjärtat i detta ärende, och jag hoppas att det skall bli ett gott resultat av
vad som nu ställts i utsikt i fråga om möjligheten att öka exporten av hästar i
en nära framtid.

Herr Liedberg: Herr talman! Mitt inlägg i anslutning till herr PehrssonBramstorps
uttalande örn att saken icke gagnas av att man för sina bekymmer
alltför mycket till torgs syftade icke på interpellanten och interpellationen.
Jag tvivlar icke på något sätt på att utländska köpare genom svenska
förbindelser kunna få reda på handelsläget här i landet. Men det är en sak,
en annan sak är i vad mån säljarna, i detta fall jordbrukarna, lia förmåga att
hålla huvudet kallt. Herr Thorell som gammal affärsman både inom derin å
bransch och andra må väl vara på det klara med att det under alla förhållanden
är önskvärt.

Torsdagen den 19 december 1946.

Nr 43.

Svar på interpellation. (Forts.)

Jag kan icke finna att mitt resonemang om hur t. ex. Polen ser på affärerna
med Sverige och Danmark på något sätt blivit vederlagt av herr Thorell.
Det är val helt enkelt ett faktum, att det måste ligga till på det sättet.
Huruvida sedan vår position framdeles kan utnyttjas på ett effektivare sätt
är icke min sak att svara för, men jag har redan givit uttryck åt den förhoppningen
att det skall lyckas de instanser, som ha dessa ärenden örn hand,
att åstadkomma det.

Till slut. herr talman, berörde herr Thorell ånyo affärerna med Frankrike
och Schweiz. Han uttalade sig ungefär som så, att det ju var märkvärdigt
att icke ens hästexportberedningen fått fram köpare, när lian själv hade reda
på många enskilda affärsmän, som ansett sig kunna genomföra en export.
Jag kan tala om för herr Thorell, att det varit icke en utan många, många
affärsmän, som ha kommit till oss och påstått sig kunna ordna export icke
bara till Frankrike och Schweiz utan också till Tjeckoslovakien, Polen, Italien,
Spanien etc. De ha alla fått samma svar. nämligen att de äro mycket
välkomna åter så snart de kunna komma med de konkreta uppgifter, som vi
måste lia, d. v. s. att affären icke stoppar på hinder i de betalningsöverenskommelser,
som vårt land har med vederbörande land. Särskilt transporterna
brukade utgöra den springande punkten. Att man kan visa att nian kan genomföra
transporten betyder i dag icke så mycket, men ännu för ett halvår
eller ett år sedan var det nödvändigt att ha den saken klar för sig, då varje
båt som skulle korsa Östersjön dirigerades från London.

Vi måste vidare lia klart för oss, att vederbörande kunna ordna likviderna
och att vederbörande ha importlicens till respektive land. Den senare saken
underläto vi tyvärr, när vi träffade avtal med Schweiz på sensommaren 1945.
Vi antogo att vederbörande hade importlicens. Det hade nog också vederbörande
vid det tillfället, ehuru den sedan inhiberades av schweiziska staten.
Det blev importförbud, och efter den erfarenheten var det så mycket angelägnare
för oss att kontrollera den saken och icke göra upp kontrakt och
ordna med uppköp för att sedan bli stående med hästarna i exporthamnen och
där mötas av det beskedet att export icke kunde äga rum. därför att det icke
fanns licens till vederbörande land.

Köparna ha alltså fått det beskedet, att örn de kunna komma med tillfredsställande
förklaringar på dessa punkter så skola vi också vara beredda
att gå in i förhandlingar med dem i positiv anda. Men när vi icke fått dessa
upplysningar ännu så länge från någon av dem, har det icke varit möjligt att
på denna väg åstadkomma något positivt resultat. Jag vet mycket väl, herr
Thorell, på vilka villkor en viss schweizisk export skulle kunnat upptagas och
kunnat flyta relativt lugnt och lätt; det hade varit örn vi gått med på den
schweiziska hästhandlarorganisationens önskemål och beslut, beslut som vi
t. o. m. ha skriftliga kopior av från deras protokollförda sammanträden, att
de inte vilja köpa svenska hästar i Sverige förrän vi släppa hästhandeln helt
fri, så att de fritt kunna köpa av de hästhandlare i Sverige, som man vill
köpa av, och icke av andra. På de villkoren skulle det gå för sig, men de
villkoren ha vi icke ansett överensstämmande vare sig med den svenska hästavelns
och de svenska hästuppfödarnas intressen eller med de direktiv, som
vi haft från vederbörande departementschef, både den nuvarande och hans
företrädare.^ Men som sagt: är det detta som herr Thorell såsom branschman
alludera! på, har herr Thorell nu fått bekräftat hur och på vad sätt den affären
kunnat ordnas. Örn herr Thorell anser, alf man borde förfara på dr t
sättet, vöre det intressant att få höra det.

linder detta anförande övertog herr andre vice talmannen ledningen av förhandlingarna.

Nr 43.

Torsdagen den 19 december 1946

Svar på interpellation. (Forts.)

Herr Pettersson i Hosta: Herr talman! Med anledning av herr Thorells uttalande,
att lian aldrig exporterat några hästar, skulle jag bara vilja fråga
honom, örn han icke sålt hästar till norska staten. Jag tänker då på de hästar,
som funnos i Södermanland en tid men som sedan exporterades till Norge.

Vidare skulle jag vilja fråga, örn han icke varit med örn att i början på
kriget exportera hästar till Finland. Det gick ju en hel del hästar dit, oell
det viskades örn att herr Thorell var med om denna export.

Det skulle vara intressant att få klarhet i båda dessa frågor.

Herr Thorell: Herr talman! Jag skall mycket gärna stilla herr Petterssons i
Rosta nyfikenhet. Jag exporterade icke några hästar i någotdera fallet och
varför? Jo, de finska hästarna köptes här i landet av dem som köpa hästar
för svenska arméns räkning. Hästarna mönstrades in av svenska militär veterinärer,
och vart de sedan transporterades kunde jag knappast ha reda på från
början. I det andra fallet levererades hästarna på ett tidigt stadium till de
här upprättade norska polistrupperna. Att de sedan skulle gå till Norge tror
jag icke blev avgjort förrän det blev fråga örn inmarsch i Norge av de norska
polistrupperna. Herr Petterssons i Rosta nyfikenhet kan jag alltså stilla med
detsamma.

Beträffande sedan herr Lindbergs tal örn den schweiziska hästexporten var
det ju mycket intressant att höra, hur det låg till med den saken. Men jag
har icke alls framställt någon önskan om hur den svenska exporten skall gå
till. Jag har bara framställt den önskan, att exporten skall komma till stånd,
och jag kan, ärade kammarledamöter, icke hjälpa att jag med anledning av
herr Liedbergs anförande måste fråga, örn det var bättre att stoppa den
schweiziska hästexporten därför att vederbörande icke fingo köpa genom de
svenska hästhandlarna än att det blivit en ordentlig konkurrens dem emellan
och hästarna kanske för samma pris kunnat gå ur landet. Jag kan icke hjälpa
att jag undrar, örn detta är rätta sättet att gynna säljarna, uppfödarna, här
i landet; jag vet det icke, jag bara ställer frågan. Mig förefaller det icke att
vara det rätta sättet. Att vara så benhårt konservativ tror jag för min del
icke är affärsmässigt. Jag rekommenderar icke att man skall göra något annat,
utan jag bara ifrågasätter, örn man gör hästuppfödarna en tjänst, då man
handlar på detta sätt.

Herr Liedberg: Herr talman! Det var mycket bra att få klarhet i hur herr
Thorell ser saken.

Jag har icke sagt, att det var i och för sig önskvärt att stoppa exporten.
Det var ju icke vi som stoppade exporten, utan den saboterades av vederbörande
köpare med hjälp av statsmakten i det landet. Det vågar jag säga bär,
därför att jag har belägg för det.

Men när det då låg så till som jag talade örn nyss, att den schweiziska sammanslutningen
Verband Schweizerischer Pferdehändler ställde som villkor för
fortsatt export från Sverige till Schweiz, att den skulle få hand örn saken i
egen regi inom Sveriges gräns, är jag fortfarande av den meningen, att det
kunde vi icke gå med på.

Kammaren skall göra klart för sig, att vid elef tillfället — det gäller troligen
fortfarande men under alla förhållanden vid det tillfället — var det en
så pass stor prisskillnad mellan Schweiz och vårt land, att ett överantvardande
av affärerna på enskilda händer på det sättet hade medfört fullständigt
orimliga mellanhandsförtjänster, som hade gått ut över de svenska säljarna,
Läget är icke detsamma i dag. Den internationella prisnivån och den svenska
ha i alla händelser i betydande grad närmat sig varandra,

Torsdagen den 19 december 1946.

Nr 43.

Svar på interpellation. (Forts.)

Hästhandlarna ha ständigt, så länge vi handhaft denna sak, haft precis samma
rätt att saluföra hästar som varje annan försäljare av hästar. Det som vi
ansågo oriktigt var att hästhandelns representanter skulle ha en förmånligare
ställning än de, som själva ville saluföra sin vara utan mellanhänder. Jag kan
meddela, att i Danmark, där man från början organiserade exporten under kriget
till Tyskland på kvoter till därvarande hästhandlare, har man övergått till
vårt system. Danmark hade möjlighet att kvotera exporten på tidigare exportörer,
därför att Danmark hade under hela mellankrigstiden mellan det förra
världskriget och detta bedrivit kontinuerlig export av ganska betydande mått.
Jag vill minnas, att medeltalet låg uppe vid 15 000—20 000 hästar örn året,
medan vi praktiskt taget under denna tid hade plus minus noll i fråga örn
exportsiffrorna. Där kunde man alltså på grundval av traditionella förhållanden
giva olika exportörer mot deras tidigare affärer svarande kvoter. Vi hade
inga som helst möjligheter, även örn vi skulle lia velat gå in för den Ilinjen,
att säga hur mycket den och den hästhandlaren skäligen skulle ha i andel av
exporten. Det finnes ingen sådan utgångspunkt att välja. Men Danmark, som
sålt så mycket hästar, har likväl numera övergått helt och hållet till vårt system.
Affärerna ske i Export-Udvalgs regi vid offentliga uppköp, där det köpande
landet har sina representanter precis som vi haft det här, då vederbörande
i samråd med de svenska representanterna fingo göra sina uppköp.

Debatten har i alla händelser givit den intressanta upplysningen, att herr
Thorell anser, att örn det stöter på några hinder och det blir någon fnurra på
tråden, skall man hellre än att säga, att på de och de villkoren kunna vi exportera,
förklara: Var så goda, herrar hästhandlare, tåg hand örn saken, köp
av den ni vill och låt de andra stå utanför!

Överläggningen var härmed slutad.

§ 8.

Herr andre vice talmannen lämnade på begäran ordet till

Chefen för handelsdepartementet, herr statsrådet Myrdal, som yttrade: Herr
talman! Ledamoten av denna kammare herr Pettersson i Dahl har till mig
framställt två frågor av följande lydelse:

»1) Är statsrådet villig att vidtaga åtgärder för att påskynda elkraftutredningens
arbete?

2) Kan statsrådet fixera en ungefärlig tidpunkt, vid vilken detta arbete kan
väntas bli slutfört?»

Jag tillåter mig först hänvisa till vad jag såsom svar på en interpellation
av herr Hesselbom yttrade i första kammaren den 29 juni i år örn elkraftutredningen
och dess verksamhet. Jag framhöll då bland annat, att utredningsuppgiften
var utomordentligt omfattande och att ett avsevärt och tidskrävande
arbete utförts. Jag underströk vidare, att regeringen självfallet hade sin uppmärksamhet
riktad på utredningens arbete och att — örn det befunnes nödvändigt
— åtgärder komme att vidtagas för att påskynda detsamma.

Nu vill jag endast tillägga, att elkraftutredningens arbete fortskrider i snabb
takt. Resultat i form av tryckta betänkanden komma snart att föreligga. Utredningsarbetet
i dess helhet torde dock icke kunna avslutas under 1947.

Till sist vill jag lämna den upplysningen att regeringen har för avsikt att
från och med den 1 januari 1947 överflytta de ärenden, som röra elektriska
starkströmsanläggningar, och därmed även elkraftutredningen till kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde.

Svar pä
interpellation.

Nr 43.

Torsdagen den 19 december 194Ö.

Svar på interpellation. (Forts.)

Härpå anförde

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Jag skall be att till herr statsrådet;
och chefen för handelsdepartementet få framföra ett tack för det svar jag fått
på min interpellation.

Statsrådet har hänvisat till sitt svar i första kammaren den 29 juni i år på
en liknande interpellation. Jag tillåter mig för sammanhangets skull kommentera
det svar statsrådet då lämnade.

Statsrådet nämnde då först örn de direktiv utredningen fått och sade. att
den skulle i första liand avse att klargöra i vilka hänseenden missförhållanden
rådde beträffande produktionen och distributionen av elektrisk kraft samt
vilka orsakerna till dessa missförhållanden vore. Vidare skulle bland annat de
villkor, på Anika kraften tillhandahölles konsumenterna, göras till föremål för
studium. Dessutom skulle undersökas orsakerna till den bristande enhetligheten
vid utförandet av distributionsnäten ute i bygderna och avgivas förslag
till avhjälpande a\'' dessa brister. Så skulle man ytterligare utreda frågan örn
ökad statlig medverkan för den elektriska kraftens utbredning till de landsdelar,
som ännu saknade dylik kraft. Slutligen skulle man undersöka, vilket
var det egentliga motivet för detta utredningskraA* från riksdagens sida, ett
förstatligande av produktionen och distributionen av elektrisk kraft samt
huruvida staten möjligtvis då skulle behöva övertaga hela denna verksamhet.

Sedan skildrade statsrådet hur utredningen hade fortskridit. Utredningen
hade i första hand ansett att det skulle \Tara landsbygdens förhållanden som
borde undersökas, bland annat elektricitetens användning i jordbruket, landsbygdens
system- och standardiseringsfrågor, tariffstandardisering, teknisk sakkunskap
till landsbyg’dsdistributionen m. m. Ett viktigt arbete vore slutligen
att undersöka den nuvarande organisationen a\'' detaljdistributionen. Så talade
statsrådet örn att vi ha sammanlagt en 3 700 kraftföretag. Det är klart, att
skola dessa undersökas i alla detaljer är det ett oerhört tidskrävande arbete.
Statsrådet omtalade att inventeringen slutförts i 19 län, och det är alltså icke
så många län som återstå. Man har gått in för att trycka dessa redogörelser
och distribuera dem. Statsrådet sade, att elkraftutredningen har den uppfattningen.
att när detta material kommer ut, skulle det kunna bli av mycket stort
värde.

Statsrådet har ju här i sitt korta svar sagt, att dessa betänkanden snart
komma att föreligga i tryck. Jag måste här i alla fall göra en liten stillsam
erinran mot denna utredning. Det är riktigt, att vi ha ca 3 700 företag, varav
en del mycket små och en del större. Jag skulle emellertid vilja ställa frågan,
örn det faktiskt är nödvändigt att man i detalj utreder vartenda ett &v dessa
företag. Jag tror, att au i detta Krångel-Sverige, som blivit ett slagord, ha
gått för långt i statistikraseri. Jag undrar örn det icke skulle kunnat rensas ut
en del. Jag tror. herr statsråd, att örn man hade tagit stickprov på olika
typer av företag i olika delar av landet, skulle man kunnat komma till precis
samma resultat och skulle icke ha bellöAi; drunkna i denna oändliga statistik,
som icke gör någon människa i detta land glad. Jag skulle vilja se hur många
av riksdagens ledamöter som komma att läsa detta utredningsbetänkande. De
komma naturligtvis att taga ett stickprov från sin hembygd. Örn utredningen
tagit ut analoga företag på olika platser och jämfört dem. tror jag att man i
detta fall kommit lika långt.

I alla fall kommer denna utredning att den 23 januari nästa år ha suttit i
fyra år. Statsrådet säger, att det kan icke tänkas att den skall kunna avslutas
1947. Den kommer alltså att taga över fem år. På dessa fyra år har den icke
kunna göra annat än samla statistik. Såvitt jag kunnat döma av detta svar

Torsdagen den 19 december 1946.

Nr 43.

Svar på interpellation. (Forts.)

Ilar utredningen icke ens kommit att ännu taga upp de principfrågor, som det
egentligen rört sig örn.

o Jag har ingen annan kommentar än att jag beklagar, att det tagit denna
långa tid. Jag tror, att alla framstötar i riksdagen i olika sammanhang givit
uttryck för hur man ser på frågan i bygderna och uttryck för att man vill att
någonting skall göras så fort som möjligt. Vi hade en liknande fråga till diskussion
i lördags, och jag tycker, att man då fick ett gott belägg för att denna
utredning snarast möjligt bör komma på riksdagens bord.

Jag skall sluta med att endast beklaga, att denna utredning enligt min uppfattning
har gjorts alltför noggrann och vidlyftig. Jag tror, att resultatet faktiskt
kunde ha blivit kanske icke bättre men precis lika bra, örn icke vartenda
ett av dessa små eller stora företag hade undersökts utan man hade nöjt sig
med att taga stickprov på dessa elektriska företag.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9.

Chefen för handelsdepartementet, herr statsrådet Myrdal erhöll på begäran Svar på
ordet och. yttrade: Herr talman! Med kammarens tillstånd har herr Håstad interpellation.
till mig riktat frågan, örn jag är beredd att medverka till en lagstiftning, avseende-krav
på racerbåtförares kompetens och nykterhet vid ratten samt besiktningstvång
i avseende på racerbåtar.

Beträffande kompetensfrågan vill jag först erinra om att enligt gällande
befälsförordning föreligger i fråga örn maskindrivet fartyg med" en bruttodräktighet
understigande 30 registerton krav på särskild kompetens för befälhavare
endast örn fartyget i förordningens mening antingen är passagerarfartyg
eller ^eljest yrkesmässigt nyttjas såsom handelsfartyg. För framförande
av racerbåtar liksom flertalet andra båtar, som på grund av typ och storleksordning
i dagligt tal kallas motorbåtar, erfordras i allmänhet ej särskild kompetens
hos föraren.

Självfallet åligger det emellertid varje förare av en farkost att iakttaga de
s. k. sjövägsreglerna och de övriga föreskrifter, som kunna gälla för trafik i
de farvatten, där han färdas. Vidare är han givetvis också underkastad de allmänna
aktsamhetsreglerna i sjölagen. Han blir sålunda vid överträdelse av
dessa regler och föreskrifter förfallen till straff — böter eller fängelse_ en ligt

gällande ansvarsbestämmelser. Vid vållande av olycka, som haft dödsfall
till följd, kan straff för vållande till annans död jämlikt strafflagen 14:9
ifrågakomma.

o Kommerskollegium har på min begäran gjort en undersökning i fråga örn
sådana sjöolyckor, som varit föremål för utredning inom kollegium och berört
fartyg, varå förare med Särskild behörighet ej erfordrats. Undersökningen har
avsett en period av sex år närmast före kriget (1934—39) samt år 1946. Den
har givit vid handen, att av de 17 olyckor, som inträffat under sagda tid, 9
fall gällt motorbåtar, men därav blott 4 s. k. racerbåtar. Tre av dessa olyckor
med racerbåtar ha föranlett förlust av människoliv. I ett av fallen, vilket gällde
kollision mellan en racer och ett fiskefartyg, gav utredningen till resultat, att
skulden till olyckan icke legat hos föraren av racern. Beträffande de övriga två
fallen — vilka närmast synas hava föranlett interpellationen — finnes icke anledning
tro annat än att racerförarna besuttit tillräcklig kunskap örn sjövägsreglerna
och andra ifrågakommande säkerhetsföreskrifter men åsidosatt
den omsorg och varsamhet, som fordrats för olyckans undvikande. Sådana fall
torde icke kunna förhindras genom krav på Särskild förarkompetens.

När det gällt att bibringa förare av smärre farkoster, såväl maskindrivna

Andra kammarens protokoll IDAG. Nr 48. 3

Nr 43.

Torsdagen den 19 december 1946.

Svar på interpellation. (Forts.)

som andra, nödiga kunskaper beträffande sjövägsreglerna m. m. torde de existerande
motorbåts klubbarna och segelsällskapen på ett verksamt sätt lia bidragit.
En mera brett upplagd propaganda för ökad kännedom örn sjövägsreglerna
och andra föreskrifter för sjöfarande samt vad jag skulle vilja kalla
»trafikvett till sjöss» torde kunna åvägabringas under medverkan av kommerskollegium
t. ex. genom publicering och spridning av en populär handledning
i ämnet. Jag är beredd att närmare överväga, vad som härvidlag kan och bör
göras men finner icke nu anledning förorda särskilda regler om förarkompetens
vad gäller racerbåtar.

Kravet på nykterhet hos den, som framför racerbåt, bär självfallet fullt berättigande.
Interpellantens tanke torde väl vara att för rattfylleri hos racerbåtförare
borde stadgas ansvar efter i huvudsak samma principer, . som gälla
för fylleri hos bilförare. Det skulle dock medföra betydande svårigheter att
kontrollera efterlevnaden av en sådan lagstiftning. Möjligheterna att konstatera
och bevisa fylleri hos racerbåtförare skulle säkerligen visa sig vara avsevärt
mindre än när det gäller bilförare. Detta skulle väl praktiskt taget endast
låta sig göra, då en olycka redan inträffat. I dylikt fall torde det emellertid
av domstolarna betraktas såsom en synnerligen försvårande omständighet,
örn den, som vållat sjöolyckan, varit spritpåverkad vid olyckstillfället. Att införa
särskilda lagbestämmelser örn nykterhet vid ratten hos racerbåtförare
synes mig därför åtminstone för närvarande icke böra ifrågasättas.

Jag övergår härefter till frågan örn besiktning stvång.

Enligt gällande lagstiftning örn tillsyn å fartyg är fartyg principiellt underkastat
inspektion för, som det heter, »utrönande, huruvida fartyget är i behörigt
skick». Undantag gäller dock för vissa slag av fartyg, vilka då även
äro undantagna från de särskilda föreskrifter, som meddelats angående byggnad
och utrustning av fartyg.

Till de undantagna fartygskategorierna äro flertalet racer- och andra motorbåtar
att hänföra. Att särskilja racerbåtar från övriga undantagna fartyg stöter
på stora praktiska svårigheter. Örn undantaget i stället helt upphävdes
skulle detta innebära, att bl. a. alla motorbåtar bleve underkastade inspektion
samt gällande byggnads- och utrustningsföreskrifter. Redan ett inordnande av
racerbåtarna under fartygsinspektionens kontroll och i än högre grad en utsträckning
av inspektionen till motorbåtar överhuvud taget skulle medföra avsevärda
organisatoriska svårigheter och göra det nödvändigt att öka inspektionens
personal. I detta sammanhang vill jag erinra om att frågan örn en allmän
registrering av smärre farkoster ett flertal gånger varit föremål för överväganden
inom handelsdepartementet. De fördelar, som såväl ur militär beredskaps-
som ur allmän sjöfartssäkerhetssynpunkt avsetts att vinnas med en
sådan registrering, ha dock icke ansetts uppväga de praktiska svårigheter, som
genomförandet av registreringen erbjuder, varför frågan hittills varje gång
fått förfalla. Motsvarande svårigheter skulle förvisso uppstå vid utsträckande
av nu gällande besiktningstvång iör fartyg till mindre enheter. Skyldighet för
en båtägare att underkasta honom tillhörig båt inspektion, vilken för att vara
effektiv får lov att upprepas med vissa tidsintervaller, måste givetvis också
bliva ganska betungande.

Innan man ger sig in på en sådan åtgärd måste därför, synes det mig, mycket
bärande skäl kunna framföras till stöd därför. Så är enligt min mening
knappast förhållandet. Genom införandet av besiktningstvång för racerbåtar
skulle visserligen skapas en viss garanti för båtarnas sjövärdighet. Nyttan
härav torde emellertid icke bliva så stor, då det, med hänsyn till racerbåtarnas
användning, väl ligger i sakens natur, att avkall måste ges från vanliga fordringar
å sjövärdighet. Vidare skulle nog besiktningstvånget egentligen endast

Torsdagen den 19 december 1946.

Nr 43.

Svar på interpellation. (Forts.)

bliva av betydelse för racerbåtarna själva och de ombord å båtarna befintliga
personerna men knappast, såsom interpellanten torde avse, bidraga till att öka
säkerheten för de andra fartyg, vilka trafikera samma farvatten som racerbåtarna.

Under sådana förhållanden synes det icke föreligga tillräckliga skäl att läg^ga
racerbåtarna under fartygsinspektionens kontroll genom att föreskriva besiktningst
vång för dem.

Avslutningsvis vill jag framhålla, att även örn hittills inträffade olycksfall
med racerbåtar icke synas motivera speciell lagstiftning i den riktning interpellanten
åsyftar, så kan dock utvecklingen av motortrafiken i trängre farleder
och särskilt trafikerade farvatten möjligen visa sig påkalla regler örn
fartbegränsning och andra därmed jämförliga tvångsföreskrifter beträffande
såväl racerbåtar som andra motordrivna farkoster. Jag är för min del beredd
att medverka därtill.

Vidare anförde:

Herr Håstad: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet få framföra
mitt tack för det svar han nyss lämnat. Visserligen är detta icke så positivt som
jag väntat. Men jag vill i alla fall taga fasta på det tillmötesgående i åtskilliga
avseenden som det innehåller.

Självfallet är det olyckan vid Vaxholm i somras och andra händelser, som
givit mig anledning att nu taga upp problemet örn racerbåtarna. Mitt syfte
har dock ingalunda sträckt sig till att förorda ett allmänt inskridande till kontrollerande
av motorbåtstrafiken; jag bär begränsat mig uteslutande till racerbåtarna,
som måste anses utgöra en större fara för sjöfarten än övriga båtar.

Statsrådet tyckes vilja göra gällande — kanske med viss rätt — att det skulle
vara svårt att göra en klar avgränsning mellan vad som skulle kunna betraktas
som racerbåtar och andra motorbåtar. Jag antar dock att våra myndigheter
haft svårare problem att brottas med och övervinna än detta. Man kan till utgångspunkt
endast behöva taga farom omentet. Vare sig man går på planingen
eller hastigheten eller söker en kombination av bägge, synas några större svårigheter
icke behöva möta för en önsklig kategoriklyvning.

Sedan avvisar statsrådet för närvarande behovet av kompetensbestämmelser.
Jag måste —- utan att vara direkt sakkunnig på området — dock finna det
egendomligt, att icke ett visst minimum av kompetens skulle kunna uppställas
då det gäller både skötseln av motorer och kännedomen om de elementära sjöfartsreglerna.
Särskilt känner jag mig besviken på statsrådets svar, när det gäller
kravet på förarens nykterhet. Statsrådet utgår ifrån kontrollsvårigheterna
och anser, att det bör vara till fyllest, örn myndigheterna, i händelse en olycka
inträffar, vidtaga den skärpning av straffet som kan vara rättmätig på grund
av förarens alkoholkonsumtion. Denna uppfattning avviker dock från de allmänna
principer, som vi numera lägga till grund för kontrollen av motortrafiken
överhuvud, nämligen att nykter hetsreglerna skola vara avfattade i både
uppfostrande och förebyggande syfte. Icke heller när det gäller motortrafiken
till lands är den kontroll, som kan utövas, särdeles intensiv. Det är självfallet
mycket .svårt och förenat med ganska stora komplikationer att åstadkomma en
sådan. Ändock anses den nödvändig. Jag skulle tro, att det åtminstone i större
och viktigare farleder ej skulle innebära större besvär att utöva kontroll över
nykterheten än det är till lands.

För mig är det väsentliga i alla fall, att det är ett samhällsintresse att skapa
största möjliga trygghet för att vederbörande racerbåtsförare handha sitt
fartyg under full nykterhet.

Nr 43.

Torsdagen den 19 december 1946.

Svar på
interpellation.

Svar på interpellation. (Forts.)

Jag vill till sist, herr talman, bara med beklagande meddela, att herr Lindberg
i Stockholm, som känner sjön och är fackman på detta område, tänkt deltaga
i debatten och framföra samma synpunkter som jag men nyss blivit förhindrad
av ett annat sammanträde. Han gav mig rätt att på detta sätt tillkännage
sitt instämmande.

Chefen för handelsdepartementet, herr statsrådet Myrdal: Jag vill bara helt
kort tillägga, att jag tror, att de sakkunniga myndigheterna svarat mig, att
det är mycket svårt att draga en förnuftig gräns och göra särregler för racerbåtar.

I vad gäller kompetensen ser jag icke något behov av att ställa till med en
inspektion, som prövar vederbörandes kunskaper, eftersom det faktiskt icke
gjorts troligt, att någon olycka föranietts av bristande kompetens hos en förare.

Jag förstår mycket väl, att herr Håstad kan mena, att vi skola ha liknande
regler för motorbåtsförare som för bilförare, när det är fråga örn nykterheten.
Skulle det ha någon mening, skulle det betyda, att vi skulle polisinspektera båtarna
även när olycksfall icke äga rum. Att inskriva en sådan regel i vår lagstiftning
ser jag icke tillräckliga skäl för. Det kan knappast vara folkpedagogiska
skäl, herr Håstad. Hela vår strafflagstiftning uppbäres av den regeln, att
bristande nykterhet alltid räknas som en försvårande omständighet vid brotten.

Jag skulle slutligen vilja tillägga, att här ha vi ett mycket gott exempel på
hur en god mans goda nitälskan för en god sak driver honom att söka åstadkomma
nya regler, nya inspektioner, nya föreskrifter, alltså precis att krångla
till det förut mycket krångliga Sverige.

Herr Håstad: Herr talman! Jag hade väntat mig det sista — att »KrångelSverige»
skulle tas fram kom icke som någon överraskning. Men mina önskemål
gälla ju dock blott en mycket begränsad del av motortrafiken. Huvudsynpunkten
är säkerhetsintresset, som det måste vara samhällets sak att vårda.

Det förefaller mig för övrigt, som örn statsrådet icke har någon klar uppfattning
örn hur kontrollen av motortrafiken till lands sker. Statsrådet måtte tro, att
det förekommer en ständig kontroll över våra yrkeschaufförer och privatbilister.
Det är icke alls så. Det är mycket sällan sådan förekommer — ytterligt sällan
-—■ och så har jag tänkt mig att det skulle bli också i fråga örn racerbåtstrafiken.
Men att få den regeln lagfäst, att vederbörande till följd av onykterhet kan
bli stämd, även örn ingen olycka åstadkommits, skulle enligt min mening vara
av mycket stor betydelse. Det är också mycket typiskt, att opinionen kräver ytterligare
skärpta åtgärder för att stävja rattfylleriet bland bilisterna.

Slutligen vill jag endast fästa uppmärksamheten vid att detta problem kan
få en helt annan och större betydelse i den mån Tacerbåttrafiken kommer att tilltaga
i omfattning, något som vi väl få antaga att den gör. Det kan mycket snart,
skulle jag tro, bli nödvändigt t. ex. i Stockholms och Göteborgs skärgård att
utfärda reglerande bestämmelser på detta område. Nu synes det mig viktigast
att ha sådana i beredskap och icke vänta tills den ena olyckan följer på den
andra.

överläggningen var härmed slutad.

§ 10.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för folkhushållningsdepartementet. herr statsrådet Gjöres, som anförde:
Herr talman! Med kammarens tillstånd har fru Rönn-Christiansson frå -

Torsdagen den 19 december 1946.

Nr 43.

Svar på interpellation. (Forts.)

gat mig, om jag ville företaga en undersökning angående produktionen av damoch
barnstrumpor för utredande av orsaken till den dåliga kvaliteten och de
höga priserna samt örn jag vore beredd att till priskontrollnämnden ge direktiv
som syftade till en prissänkning å dam- och barnstrumpor, därest utredningen
gåve vid handen att detta vore motiverat. Med anledning härav får jag
anföra följande.

Vad först angår damstrumpor av konstsilke infördes normalpriser å denna
vara den 1 augusti 1943. Så gott som allt konstsilke, som användes för strumptillverkning,
liksom även de finare bomullsgarner, som vid tillverkning användas
för förstärkning av strumpor i foten och kragen, måste importeras, då
inhemskt garn för ändamålet icke framställes. Priserna på importerat konstsilkegarn
har sedan importen från Tyskland upphört och måst ersättas med import
från andra länder stigit icke oväsentligt. Som följd därav ha detaljhandelspriserna
å konstsilkestrumpor måst höjas med i allmänhet drygt 6 procent.
Däremot ha priserna på garner och produkter av natursilke i utlandet sänkts,
varför en prissänkning å natursilkestrumpor blivit möjlig.

Med hänsyn till att konstsilkestrumpor i ökad utsträckning kommit att ersätta
yllestrumpor, har det ansetts riktigt att tills vidare tillåta import av
konstsilkesstrumpor, trots att priserna i genomsnitt torde ligga omkring 40 %
högre än priserna på motsvarande, av utländskt garn tillverkade svenska kvaliteter.

Slitstyrkan på konstsilkestrumpor har avsevärt försämrats under kriget.
Detta beror på att kvaliteten på importerat konstsilkegam sjunkit. Vidare föreligga
svårigheter att erhålla förstärkningsgarner av bomull, vilka i mycket
ringa omfattning spinnas inom landet. Fabrikanterna ha därför nödgats för förstärkningsändamål
använda konstsilke- eller cellullgarn, som ej har samma
styrka.

Vad angår dam- och barnstrumpor av ylle infördes normalpriser i början av
år 1942. Vissa prissänkningar ha sedan dess ägt ram, vilka tillsammans med
vissa justeringar av han delsmarginalerna medfört en sänkning av minutpriserna
å standardiserade yllestrumpor med i runt tal 5 % för damstrumpor och 6 %
för barnstrumpor. Det kan i detta sammanhang påpekas, att en barnstrumpa i
många fall i tillverkning kostar lika mycket som eller mera än en dam- eller
herrstrumpa.

På yllestrumpor råder brist beroende på flera omständigheter. De finare
gamnummer, som användas för strumptillverkning, spinnas endast i mindre
omfattning inom landet. Man har därför varit hänvisad till andra, grövre garner,
varigenom den inhemska produktionen av strumpor minskat. Före kriget
importerades i stor omfattning yllestrumpor, i synnerhet från Tyskland och
England, men någon sådan import förekommer icke för närvarande i nämnvärd
utsträckning. Slutligen har tillverkningen av s. k. pläterade strumpor
— vilkas utsida utgöres av konstsilke respektive ylle och insidan av bomull —
på grund av brist på erforderliga garner upphört. Då dessa strumpor ofta användas
i stället för yllestrumpor har deras bortfallande ur marknaden accentuerat
bristen på dylika strumpor.

Slitstyrkan på yllestrumpor har försämrats beroende på att tillgången på
de önskvärda högklassiga garnkvaliteterna varit otillräcklig. Dessutom ha de
garner, som stått till förfogande, oftast varit uppblandade med cellull, som
ej har samma styrka som ull. Fabrikanterna ha emellertid nu möjlighet att i
större omfattning övergå till tillverkning av helyllestrampor.

Vad slutligen angår bomullsstrumpor infördes normalpriser i slutet av år
1941. Några ändringar av de vid nämnda tidpunkt fastställda normerna ha
icke företagits med undantag för vad som föranletts av ändrade materialpri -

Nr 43.

Torsdagen den 19 december 1946.

Svar på interpellation. (Forts.)

ser. Å ett fåtal barnstrumpor företogs dock en mindre höjning av fabrikspriserna
från och med den 1 juli 1946 med anledning av att dessa artiklar syntes
vara så lågt prissatta, att de i ytterst ringa omfattning tillverkades av fabrikanterna.
Genom att samtidigt en sänkning av handelsmarginalen å dessa varor
gjordes, påverkades dock icke minutpriserna i någon högre grad. Någon väsentlig
kvalitetsförsämring har icke ägt rum i fråga örn bomullsstrumpor.

Av det anförda framgår, att i nuvarande läge någon nämnvärd sänkning av
strumppriserna icke synes kunna ske. Myndigheterna följa emellertid utvecklingen
med uppmärksamhet, och i den mån möjlighet till prissänkning uppkommer
genom förbättrad materialtillgång eller lägre importpriser komma åtgärder
för sänkning av priserna att vidtagas. Givetvis mäste härvid tillses, att strumpornas
kvalitet icke försämras utan i stället bättre kvalitet eftersträvas.

Vidare yttrade

Fru Rönn-Christiansson: Herr talman! Jag ber att få tacka herr statsrådet
och chefen för folkhushållningsdepartementet för svaret, fastän jag måste i
samma andedrag säga, att jag långtifrån är tillfredsställd med det. Det var ej
vad jag hade hoppats.

Det torde vara allmänt känt, att barn- och damstrumpor äro alltför dyra,
särskilt med tanke på att de äro nödvändighetsvaror, som tillverkas som massartiklar.
Slitstyrkan har ytterligare försämrats, framhålles av statsrådet i interpellationssvaret,
vilket jag också anfört i min interpellation. Strumpkontot
är en mardröm för flertalet kvinnor, och tusentals kvinnor få många gånger
försaka en måltid för att köpa sig ett pär strumpor. Vidare bör beaktas, att
det i många kvinnoyrken, såsom för sjuksköterskor, servitriser, affärs- och
bankanställda m. fl., kräves att man i sitt arbete är propert klädd, och utgifterna
för strumpor stå i mycket dålig relation till de låga kvinnolönerna.

I svaret angåvos materialbristcu och höga importpriser såsom de enda orsakerna
till de låga kvaliteterna och höga priserna. Enligt min uppfattning har
statsrådet bortsett från en mycket viktig faktor nämligen att fabrikanter, grossister
och detaljister tillåtas att skörta upp priserna på konsumenternas bekostnad.
Det var på hithörande område som jag bland annat ansåg en undersökning
motiverad. Statsmakterna ha ju helt andra möjligheter härtill än den
enskilde. Jag vill här betona de låga textilarbetarlönerna. Dessa kunna alltså
icke vara orsaken till de höga priserna på textilprodukterna. Jag har här material
som visar, att arbetslönerna för ett dussin^ strumpor belöpa sig på 3
kronor 28 öre. Vissa moment av arbetet utföras på ackord och audra moment
mot timlön. Sedan tillkomma fabrikanternas omkostnader för råvaror, administration,
transporter o. s. v. Men jag tror, att man har sinne för proportioner,
örn man förmodar, att ett dussin strumpor kosta fabrikanterna 10 ä 12 kronor.
Vidare anger det material jag har att detaljisten lägger på 45 ä 50^ av priset.
Så kommer den procentsats grossisten lägger på. Undra sedan på att konsumenterna
få betala oerhörda priser.

Jag hade varit tacksam, om jag fått mera sådant material i svaret. Statsrådet
anför även, att man måste använda cellull i stället för bomull i förstärkningarna
av krage, häl och tå. Likaså användes cellull i yllestrumporna. Detta
är ju riktigt. Men då anmäler sig frågan örn icke cellullen för fabrikanterna
förbilligar framställningskostnaderna. Självklart är det så. Men konsumenterna
få betala lika mycket som för bomull. Här är alltså en faktor att beakta.

I svaret framhålles vidare, att på grund av sänkta importpriser har man
kunnat sänka priset på natursilkestrumpor. Jag framhöll i min interpellation,
att denna faktor kommer icke flertalet kvinnor till godo utan endast ett

Torsdagen den 19 december 194G.

Nr 43.

Svar på interpellation. (Forts.)

fåtal, som har råd att köpa natursilkestrumpor. Därigenom bli ju endast de
mera välsituerade hjälpta. Ävenså anföres, att priset på dam- och barnstrumpor
av ylle sänkts med 5 å 6 %. Någon verklig lättnad för flertalet familjer har
detta icke inneburit, utan kontot för barnens strumpor är fortfarande mycket
stort. Som bekant växa barnen ur och slita hårt sina klädespersedlar, varför
det är ett stort problem för många föräldrar att hålla barnen med kläder. Stick
i stäv med dessa prissänkningar står upplysningen att fabrikspriserna på barnstrumpor
av bomull höjdes den 1 juli 1946. Motiveringen till detta var att
fabrikanterna annars vägrade att tillverka några strumpor. Man står frågande
inför huruvida producenterna på detta sätt få dirigera marknaden genom att
vägra producera nödvändighetsvaror. Osökt anmäler sig frågan om vad priskontrollnämnden
"borde göra. Priskontrollnämnden betraktar prisfrågorna med
hänsyn till den ändring som är betingad av olika faktorer. Men det viktiga
är enligt min mening att man undersöker örn en vara verkligen är värd det
pris som åsättes densamma.

På senare tid har man märkt en förbättring från priskontrollnämndens sida.
Jag syftar på den prissänkning som skett på radioapparater. Här har man
undersökt framställningskostnader samt den skäliga vinst grossister och detaljister
böra ha, och resultatet kom allmänheten till godo. Man borde även när
det gäller strumporna gått till väga på samma sätt. Det vore en rimlig
begäran; och jag ställer mig undrande, varför statsrådet ej varit med på
detta. Ty när arbetslönen för ett dussin strumpor är lägre än ett par i affären,
så måste orsaken härtill sökas på samma sätt som när det gällde radioapparaterna.
Betänker man vidare den dyra reklamen för damstrumpor och hur
specialaffärerna ha fullt upp att göra med expedieringen av nämnda vara, så
måste nuvarande förhållanden vara mycket lukrativa för vederbörande. Det
måste vara fel någonstans, och det var frågan örn det felet jag tyckte skulle
undersökas. Örn svaret gått i den av mig här nämnda riktningen, så hade det
varit mer tillfredsställande, och då hade konsumenterna kunnat taga förhoppningarna
örn en prissänkning på barn- och damstrumpor som en realitet inom
en snar framtid.

Härmed förklarades överläggningen avslutad.

§ 11.

Herr andre vice talmannen lämnade på begäran ordet till

Chefen för folkhushållningsdepartementet, herr statsrådet (Höres, som yttrade:
Herr talman! Med kammarens tillstånd har fröken Öberg frågat mig, örn
den senaste minskningen av köttransonerna varit absolut nödvändig och om
jag i sådant fall vore villig att lämna ett klarläggande besked varför. Med
anledning härav får jag meddela följande.

Den totala slakten under vart och ett av förkrigsåren 1937—1939 uppgick
till i medeltal 301 000 ton köttvaror, häri inberäknat såväl slakten vid kontrollslakterier
och offentliga slakthus som slakten hos byslaktare och hemma
på gårdarna. Ungefär hälften av denna slakt utgjordes av fläsk. Av slakten
exporterades en del, men samtidigt skedde import av köttvaror, bland annat
amerikanskt fläsk. Exporten och importen av samtliga köttvaror utvisade ett
exportöverskott av i medeltal omkring 9 000 ton per år. Konsumtionen av köttvaror
under denna tid kan alltså beräknas till i genomsnitt omkring 292 000
ton per år. Efter en genomsnittlig folkmängd av 6,3 miljoner under ifrågavarande
perioder kan konsumtionen per person uppskattas till 46,3 kilogram.

Folkmängden i riket har sedan förkrigsåren ökat, så att den under konsum -

Svar på
interpellation.

Nr 43.

Torsdagen den 19 december 1946.

Svar på interpellation. (Forts.)

tionsåret 1946/47 kan, inklusive flyktingar, beräknas till omkring 6.85 miljoner.
Med nyss angivna konsumtion per person skulle den inhemska förbrukningen
av kött komma att uppgå till omkring 317 000 ton per år.

Vid nuvarande prisnivå skulle, örn köttkonsumtionen nu helt frigavs, efterfrågan
å kött per person sannolikt bliva högre än före kriget, beroende dels
på den förändrade inkomstfördelningen inom landet dels på det förhållandet
att vissa viktiga livsmedel alltjämt äro ransonerade. En motsvarande utveckling
har här i riket iakttagits efter upphävandet av ransoneringarna å ost och
ägg. Prisutvecklingen på fria köttvaror, alltså älgkött, renkött, får- och lammkött
samt hästkött, ha även visat, att ett betydande inköpsbehov utöver den
nuvarande konsumtionen av ransonerat kött och fläsk föreligger. Mångå skäl
tala alltså för att kött- och fläskkonsumtionen vid nuvarande prisnivå säkerligen
skulle överstiga 317 000 ton, örn tillgången på varor vore tillräcklig och
ransonering ej förelåg.

Vad därefter angår tillgången på kött och fläsk har den totala slakten för
innevarande konsumtionsår i den kalkyl över jordbrukets inkomster och utgifter,
som uppgjorts för prisavvägning på jordbrukets produkter, beräknats till
cirka 260 000 ton. Häri ingår även den s. k. svarta slakten av andra djurslag
än svin, vilken kunnat beräknas med ledning av statistiken över levererade
hudar och kreatursräkningarna. Samma möjligheter att beräkna den svarta
svinslakten föreligga icke, och det är sannolikt, att den i jordbrukskalkylen
redovisade svinslakten icke helt inkluderar den svarta slakten. Hur mycket som
skall tilläggas är svårt att angiva, men det är möjligt, att totalslakten ligger
omkring 10 000 ton över den kvantitet, med vilken man räknat i jordbrukskalkylen.

Utsikterna till import av kött och fläsk äro mycket begränsade. Avtal har
träffats med Danmark örn leverans före den 1 februari 1946 av cirka 5 000
ton kött och fläsk. En del av denna leverans är redan fullgjord. För hela år
1947 har därutöver diskuterats en kvantitet på 10 000 ton nötkött och 5 000
ton fläsk, men något allierat godkännande av denna import har ännu icke erhållits.
Man torde icke kunna räkna med att före konsumtionsårets utgång den
1 september 1947 få in mer än 6 000 ton härav från Danmark. Importen av
andra köttvaror än nötkött och fläsk kan beräknas uppgå till cirka 1 500 ton.
Någon export för annat ändamål än hjälpsändningar, huvudsakligen för barnbespisningar,
förekommer icke. Då denna export kan beräknas uppgå till något
över 2 000 ton nötkött, kan nettoimporten under hela innevarande konsumtionsår
uppskattas till cirka 10 000 ton.

Vid samma konsumtion per person som före kriget skulle alltså bristen för
innevarande konsumtionsår kunna beräknas till 47 000 ton eller, örn den svarta
svinslakten antages till nyss angivna storlek, till 37 000 ton.

Nu anförda inom livsmedelskommissionen uppgjorda beräkningar ha under
de senaste månaderna underkastats en kritisk granskning av olika näringsorganisationer,
varvid deltagit representanter för Sveriges grossistförbund, Sveriges
köpmannaförbund, Sveriges slakteriförbund, Kooperativa förbundet och konsumtionsföreningarna.
Representanterna i fråga förklarade sig icke ha någon
erinran att göra mot kommissionens beräkningar, och man var ense örn att med
hänsyn till försörjningsläget ransoneringen måste upprätthållas.

En beräknad slakt av 260 000 ton för hela konsumtionsåret jämte en nettoimport
på 10 000 ton innebär, att man med nuvarande poängvärden och tilldelningsprinciper
i övrigt i genomsnitt för hela året kan hålla en tilldelning av
cirka 400 poäng per person och vecka. Tilldelningen under den gångna delen
av konsumtionsåret har, omräknad i nuvarande poängvärden, icke obetydligt
överstigit denna siffra och utgör för närvarande 442 poäng per vecka. Denna

Torsdagen den 19 december 1946.

Nr 43.

Svar på interpellation. (Forts.)

högre tilldelning sammanhänger med att tidigare linder år 1946 infrysning av
relativt stora kvantiteter kött — mest importerat kött från Danmark ■— kunnat
äga rum och att man ansett bättre, att dessa lager förbrukades, medan de ännu
voro av prima kvalitet, i stället för att spara dem med risk för försämring.

Av det anförda följer, att det icke torde komma att bliva möjligt att under
resten av konsumtionsåret hålla så hög tilldelning som den nuvarande, såvida
icke importen skulle bliva större än vad förut angivits. De sänkningar av ransonerna,
som skett under den senaste tiden, ha därför varit nödvändiga för att
anpassa tilldelningen efter tillgången på köttvaror.

Härefter anförde:

Fröken Öberg: Herr talman! Jag ber att få tacka herr statsrådet för att
statsrådet velat svara på mina frågor. Jag hade knappast trott, att så skulle
bli fallet, sedan livsmedelskommissionens ordförande dels genom ett radioanförande
och dels genom en presskonferens för någon vecka sedan gav det svenska
folket besked örn hela vårt försörjningsläge, en åtgärd, som i och för sig
var nog så riktig. Felet vara bara att denna redogörelse hade bort lämnas innan
skärpningen av köttransoneringen kom. Hade så skett, hade säkerligen
mycket av tidningspolemiken uteblivit och folkets förtroende för ransoneringarnas
fortsatta nödvändighet icke rubbats i så hög grad som det nu gjort.

Vi måste nämligen komma ihåg, att det svenska folket icke nöjer sig med
att bara taga emot order. Det vill också veta, varför en myndighet gör så eller
så. Detta böra de olika myndigheterna beakta i fortsättningen. Under krig eller
krigsfara går det att bara diktera, men under fred få vi kosta på oss att lämna
förklaringar. Och svenska folket är mottagligt för skäl.

Det är också mycket möjligt, att örn redogörelsen kommit tidigare jag icke
hade behövt besvära statsrådet med min interpellation. Som det nu var och
då jag hörde husmödrarnas frågor, deras bekymmer och diskussioner, ansåg
jag det vara bäst att gå direkt till folkhushållningsministern för att han, om
han fann det lämpligt, skulle kunna göra som livsmedelskommissionens ordförande
nu gjort, taga upp ransoneringsfrågan i hela dess omfattning.

Efter denna lilla inledning skall jag be, herr talman, att få säga några ord
med anledning av det lämnade svaret. Jag måste säga, att det är ganska nedslående.
Det innebär ju faktiskt, att man måste räkna med en minskning av
köttransonerna under resten av konsumtionsåret.

Nu kan jag ju icke gå in i någon polemik mot statsrådet om det riktiga i den
beräkning, som här framlägges, utan med det förtroende jag har till statsrådets
uppgifter får jag bara beklaga, att vårt läge är sådant, att örn inga
särskilt gynnsamma händelser inträffa, vi få finna oss i en minskning. Men
det kan icke hjälpas, att man samtidigt ställer sig den frågan: kan då ingenting
göras för att förhindra den enligt min mening otillständiga svartabörshandel
som pågår? Myndigheterna beräkna, att den uppgår till omkring
10 000 ton. Troligen är den mycket större. Kunde vi få en effektiv kontroll
över denna handel, kanske vi icke behövde minska ransonerna. Jag tror icke
att det räcker med den uppmaning, som livsmedelskommissionen sänt ut i dagarna
om att »handla vitt och inte svart». Här behövs säkerligen någon form
av starkare kontroll. Ty för dem som icke akta för rov att genom svartabörshandel
minska sina medmänniskors knappa ransoner räcker det icke med bara
en vädjan.

I detta sammanhang skulle jag även vilja fråga, varför man tog bort slaktgodemännen.
Hade de icke en uppgift att fylla såsom övervakare och kontrollanter
för att slaktboskapen skulle gå den legitima vägen?

Till slut skulle jag vilja hemställa till statsrådet, att örn vi i fortsättningen

Nr 43.

Torsdagen den 19 december 1946.

Svar på interpellation. (Forts.)

måste räkna med oangenäma förändringar i vårt ransoneringsläge statsrådet
försöker se till, att vi i tid bli informerade om detta, så att man kan undgå
alla dessa underliga utläggningar och motsägande uppgifter som nu förekommit.

Chefen för folkhushållningsdepartementet, herr statsrådet Gjöres: Herr talman!
Kanske jag får, trots att kammarens dagordning är mycket belastad, säga
några ord i anslutning till vad fröken Öberg nyss yttrade.

_ Jag vill först säga något örn fröken Öbergs kritik mot livsmedelskommissionen,
som lämnade sin redogörelse för försörjningsläget vid en enligt hennes
mening för sen tidpunkt. Det hade, menade fröken Öberg, varit bättre, om
redogörelsen lämnats tidigare. Då hade klarhet skapats i läget, och mycken
diskussion hade undvikits. Detta är naturligtvis riktigt. Det hade varit önskvärt,
att redogörelsen kunnat lämnas förr. Men det är ju så, att allt hänger
samman på detta område. Man kan icke göra några riktigt säkra uttalanden
örn en enda sida, av försörjningsproblemet utan att man har överblick över det
hela. Det har i år dessvärre varit så, att de omfattande regnskadorna gjort
det svårt att förrän vid en sen tidpunkt överblicka, hur mycket brödsäd vi ha,
liksom att överblicka den faktiska fodersädstillgången. Allt detta hänger sedan
ihop med tillgången på övriga livsmedel. Jag vill nämna detta som en
förklaring till att livsmedelskommissionen icke kunde taga till orda förr än
ungefär vid tidpunkt då det skedde.

Det var också en annan omständighet som fördröjde redogörelsen, nämligen
den att man just på grund av den ganska oroliga opinionsbildning, som drivits
fram från vissa håll, var angelägen att få kontakt med alla de olika organisationer,
som här äro berörda, så att dessa verkligen skulle få tränga in i
hela materialet och bilda sig en uppfattning om läget. Det är klart, att detta
också tog några dagar i anspråk.

Ingen skulle vara gladare än jag, örn man kunde ställa i utsikt en ökning
av köttransonerna. Men vi sitta där vi sitta. Vi kunna icke importera kött
annat än i begränsad omfattning. Kontrollen ligger hos de allierade, och importen
av varje kilogram kött till landet måste godkännas i Washington. Behovet
i andra länder är större än i Sverige, och det är därför begripligt, att
importen till vårt land är mera begränsad än vi själva skulle önska. Enda
möjligheten är att bygga upp vår animalieproduktion igen. Det har varit vår
förhoppning att kunna göra det, och vi ha arbetat för att få till stånd en
ökning av denna. Men vi kunna i dag icke köpa ett enda ton majs utifrån för
att öka vår fläskproduktion. Vi få icke köpa andra fodervaror utifrån än kli,
vilket vi också gjort. Så länge majsimporten är belagd med servitutet att
majs får användas endast för humankonsumtion och icke sättas in för att
öka fläskproduktionen, äro vi stängda, därest vi icke skulle överraskas av
ett mycket gott skördeutfall i fråga örn dea svenska fodersädsskörden. Man
har här att göra med faktorer, som vi, vad vi än önska och hoppas, icke kunna
komma förbi.

Den s. k. svarta slakten är en tråkig historia. Den visar vad som naturligtvis
icke är någon nyhet, nämligen att sedan vi kommit ut ur kriget är det
svårare att upprätthålla ransoneringarna, alldeles särskilt på ett område, där
kontrollen är förknippad med sådana allvarliga svårigheter som fallet är beträffande
slakten av svin t. ex. Även i fråga örn slakten av kalv föreligga svårigheter
att utöva kontroll, men det är dock något lättare därvidlag, då man haren
viss efterhandskontroll genom inlevereringen av hudar till garverierna. Jag
tror dock, att man får överväga mer än en gång, innan man återupplivar slakt -godemanssystemet. Det är en form av kontroll, som nog var mycket värdefull
och möjlig att upprätthålla under krigstidens hårdare villkor, men jag

Torsdagen den 19 december 1946.

Nr 43.

Svar på interpellation. (Forts.)

tvivlar för min del på att det går att tillgripa den metoden i nuvarande läge.
Klart är emellertid, att man uppmärksamt får följa allt detta. Det göra också
myndigheterna. De göra därvidlag mer än som kanske är allmänt bekant, och
det är alldeles givet, att någon avslappning i myndigheternas vaksamhet på
denna punkt icke kan komma i fråga. Vi måste i stället eftersträva att så
långt det är möjligt genom ytterligare lämpliga åtgärder begränsa och reducera
den slakt, som nu går till svarta börsen.

överläggningen var härmed avslutad.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Nilsson, som anförde:
Herr talman! Herr Sveningsson har i en till mig riktad interpellation
frågat

1) örn den i 1946 års statsverksproposition omnämnda utredningen rörande
statsbidragsverksamheten beträffande enskilda vägar fortskridit så långt, att
något förslag i ämnet kunde föreläggas 1947 års riksdag, samt

2) örn jag ville tillse, att detta utredningsarbete slutfördes så snart som
möjligt.

Den åsyftade utredningen, som närmast ankommer på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och skogsstyrelsen, avser dels möjligheterna att under ekonomiskt
rimliga former förbättra vägförbindelserna genom landets mera avlägsna skogsområden
ävensom andra i samfärdselhänseende missgynnade bygder, dels frågan
örn en samordning av bestämmelser och villkor samt av handläggningen
av ärenden rörande statsbidrag till enskilda vägar.

Fullgörandet av den förstnämnda delen av uppdraget förutsätter enligt vad
vederbörande myndigheter förklarat, att en behovsplan för enskilda vägar
upprättas. Utarbetandet av en fullständig sådan plan beräknas bli en omfattande
och tidskrävande uppgift, som skulle medföra betydande kostnader. Det
har av denna anledning ansetts lämpligt, att undersökningen till en början
begränsas till en försöksinventering inom olika delar av landet. Genom beslut
den 10 maj 1946 har Kungl. Majit uppdragit åt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och skogsstyrelsen att verkställa en dylik försöksinventering i Östergötlands
län samt inom vissa delar av Blekinge och Västernorrlands län ävensom
att, sedan tillräcklig erfarenhet vunnits av denna inventering, i samråd
med egnahemsstyrelsen och norrlandskommittén upprätta och till Kungl. Maj :t
inkomma med förslag beträffande arbetets fortsatta bedrivande.

Samtidigt har Kungl. Maj :t uppdragit åt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och skogsstyrelsen att vid det fortsatta utredningsarbetet i vad avser utarbetande
av bestämmelser rörande statsbidrag till enskild väghållning jämväl pröva
frågan örn behovet av och formerna för en ändring i statsbidragsgrunderna.
Enligt meddelade direktiv skulle utredningsarbetet i denna del bedrivas med
sådan skyndsamhet, att förslag i ämnet såvitt möjligt kunde föreligga senast
den 1 oktober 1946.

Något sådan förslag har emellertid ännu icke avgivits. Enligt vad jag inhämtat
från vederbörande verk har utredningsarbetet blivit fördröjt på grund
av svårigheter att disponera för arbetet lämpad personal. Vad angår väg- och
vattenbyggnadsverket torde i detta sammanhang böra erinras om att verkets
personalorganisation under det förflutna budgetåret varit avpassad i huvudsak
efter den begränsade verksamhet på vägväsendets område, som förekom under
krigsåren, ehuru verket under budgetåret ställts inför avsevärt vidgade arbetsuppgifter
i samband med vägtrafikens hastiga stegring. De tillgängliga per -

stdr på
interpellation.

Nr 43.

Torsdagen den 19 december 1946.

Svar på interpellation. (Forts.)

sonalresurserna ha därför väsentligen måst disponeras för det löpande arbetet.
Under sådana förhållanden har det tyvärr icke kunnat undvikas, att nu ifrågavarande
utredningsarbete i viss mån fått komma i efterhand. Möjligheterna att
anlita. utomstående arbetskraft för detta arbete äro begränsade med hänsyn
dels till arbetets speciella natur och dels till den rådande bristen på teknisk
personal. Den av 1946 ars riksdag beslutade omorganisationen av väg- och
vattnbyggnadsverket, vilken bl. a. innebär en icke oväsentlig utvidgning av
personalorganisationen, har ännu icke till alla delar hunnit genomföras och
har därför hittills icke haft någon effekt i här berörda hänseende. Även för
skogsstyrelsens del har det löpande arbetet lagt vissa hinder i vägen för utredningsarbetets
bedrivande.

Trots de föreliggande svårigheterna i personalhänseende har emellertid enligt
uppgift ett icke obetydligt arbete nedlagts på utredningen. Sålunda ha överläggningar
ägt rum rörande principerna för en samordning av gällande bidragsbestämmelser,
såsom i fråga örn handläggningen hos de bidragsbeviljande
myndigheterna, sättet för arbetsplans upprättande, delaktighet i byggande och
underhåll, kontraktsvillkor, bidragsprocentens storlek, kontroll m. m. Därjämte
ha vissa förslag uppgjorts till normaltyper för enskilda vägar med hänsyn till
förekommande olika trafikbehov.

Den anbefallda försöksinventeringen av vägbehoven har ännu icke kommit
i gång.. Det har nämligen ansetts nödvändigt att, innan så kan ske, detaljerade
föreskrifter utarbetas beträffande sättet för inventeringens utförande. Detta
har ännu icke medhunnis.

c Såsom framgår av det anförda befinner sig utredningsarbetet fortfarande
pa ett förberedande stadium, och det torde därför få anses uteslutet, att något
förslag i ämnet skall kunna föreläggas 1947 års riksdag.

Vad angår utredningens fortsatta bedrivande anser jag mig ha anledning
förvänta, att arbetet skall kunna bedrivas i betydligt raskare takt, så snart
väg- och vattenbyggnadsverkets personalorganisation hunnit bli färdig. Jag
ar också beredd att lämna min medverkan till att arbetskrafterna tillfälligt
förstärkas, i den man sa kan befinnas påkallat i anledning av utredningsuppdraget.

Härefter yttrade

Herr Sveningsson: Herr talman! Till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
ber jag att få uttala ett tack för det svar jag erhållit på min
interpellation.

Även örn jag kan vara tillfredsställd med detta svar, så vill jag samtidigt
säga, att jag icke alls kan känna mig tillfredsställd med att det här berörda utredningsarbetet
icke har bedrivits i en sådan takt, att man till nästa års riksdag
kan vänta något förslag med anledning av denna utredning. Jag beklagar
detta dröjsmål så mycket mer som jag vid vårriksdagen framförde förslag
örn utökade bidragsmöjligheter till såväl underhåll som byggande av enskild
väg. Dessa förslag avstyrktes då av statsutskottet, huvudsakligen beroende
på den utredning som igångsatts 1945.

Jag kan förstå att det, såsom framgår av interpellationssvaret, kan vara
vissa svårigheter att få ett sådant här utredningsuppdrag fullföljt. Men med
tanke på den höga fart det för närvarande är på utredningsmaskineriet i allmänhet
här i landet, så kan man tycka, att det icke skulle vara alldeles nödvändigt
att just detta utredningsuppdrag lägges åt sidan och blir allvarligt
fördröjt. Och jag kan icke underlåta att begagna detta tillfälle att också
kraftigt understryka vad som framhölls i debatten i går örn storflygfältet,
nämligen att man i olika orter här i landet är i stort behov av bättre kommu -

Torsdagen den 19 december 194(i.

Nr 43.

Svar på interpellation. (Forts.)

nikationer, det må nu vara fråga om bättre järnvägar eller bättre allmänna och
enskilda vägar eller andra kommunikationer av olika slag. Jag hörde icke
till dem som stodo på avslagslinjen, när beslutet örn storflygplatsen fattades,
men jag vill ändå säga, att det är hundratusentals personer, som bo ute på rena
landsbygden, som icke alls äro intresserade för storflygplatsen men äro starkt
beroende av och intresserade av dessa små bidragsbelopp, som hitintills utgått
till den enskilda väghållningen.

Ute bland jordbrukarna i landet talas det för närvarande så mycket örn den
bortrationalisering av jordbruk, som skall ske i samband med genomförandet
av det förslag som framlagts av 1942 års jordbruksutredning. Det ryktas ju
också, att detta förslag skall föreläggas nästa års riksdag. Denna bortrationalisering
är redan i gång för fullt. Den sker frivilligt, och en starkt bidragande
orsak härtill äro de dåliga vägförbindelser som många människor ute
på rena landsbygden få finna sig i, när de bo långt från allmän väg. Jag skall
villigt erkänna och förstår, att upprättandet av en behovsplan för de enskilda
vägarna i hela landet är synnerligen värdefullt och att upprättandet av en sådan
plan kommer att bli mycket tidsödande och arbetsamt. Jag vill tillägga,
att en sådan plan bör även omfatta frågan i vad mån enskilda vägar skola övergå
till allmänt underhåll. Men denna del av utredningsuppdraget är enligt min
mening icke det för tillfället mest aktuella. Utan vad som i stället är mycket
mera aktuellt är behovet av enhetliga bidragsformer, enhetliga författningar,
efter vilka dessa bidrag skola utgå, och framför allt en rikligare tillgång på
bidragsmedel. Även örn detta utredningsarbete ännu ett och ett halvt år sedan
uppdraget lämnades till skogsstyrelsen och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
icke på allvar kommit i gång, utan ännu befinner sig på ett förberedande
stadium, så förväntar jag likväl, att för landsbygdens folk värdefulla resultat
skola framkomma av denna utredning.

I debatten i går om storflygfältet tog jag fasta på statsrådets uttalande
och löfte örn att tänka även på de små problemen och de inre kommunikationerna,
örn man nu skall kunna kalla detta med vägväsendet och de inre kommunikationerna
för små problem. Jag hoppas få tolka statsrådets svar på det sättet,
att statsrådet kommer att tillse, att detta utredningsuppdrag blir slutfört så
snart som möjligt. Jag har tidigare i år uttalat, att det verkar meningslöst med
att år efter år bevilja så små belopp till byggandet av enskilda vägar, att ännu
hos länsstyrelserna kvarligga- ansökningar örn bidrag till byggande av enskild
väg, som inkommit redan 1939, det första år då anslag till detta ändamål beviljades.

Jag slutar därför med en vädjan till statsrådet, att förslag måtte framläggas
så att det blir större tillgång på bidragsmedel, först och främst fram till den
tidpunkt, då utredningsresultatet i dessa frågor föreligger.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 13.

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Nilsson, erhöll
på begäran ordet och yttrade: Herr talman! Herr von Friesen har med kammarens
tillstånd till mig riktat frågan, örn jag har för avsikt att medverka
till en förbättring av de kvinnliga telefonisternas arbetsförhållanden, antingen
genom införande av ledighet var fjortonde dag eller på annat sätt.

Interpellanten erinrar örn att telefonisterna ha mellan 307 och 320 arbetsdagar
per år, medan flertalet arbetande människor har högst 291 arbetsdagar
per år. Örn man gör denna jämförelse, bör man emellertid hålla i minnet, att
telefonisternas normala arbetstid per vecka är 42 timmar, medan flertalet an -

Svar på
interpellation.

>t 43.

Torsdagen den 19 december 1946.

Svar på interpellation. (Forts.)

ställda tiar 48 timmars arbetsvecka. Icke endast telefonisterna utan åtskilliga
tusental andra anställda såväl i statsverk som i kommunala och enskilda företag
arbeta under vissa sön- och helgdagar. Frågan örn arbetstidens längd och
söndagsledigheten kan därför icke ses såsom ett spörsmål, vilket berör speciellt
telefonisterna. Tillgänglig sjukstatistik torde icke heller kunna åberopas som
otvetydigt bevis för att telefonisterna skulle på grund av sitt arbete löpa större
hälsorisker än många andra kvinnliga anställda. I nuvarande arbetskraft- och
materielläge skulle för övrigt en förkortning av telefonisternas arbetstid med
säkerhet leda till höjd arbetsintensitet och ökat övertidsarbete, varigenom resultatet
lätt skulle kunna bli motsatsen till det åsyftade. Inom ramen för telefonisternas
nuvarande arbetstid kan emellertid antalet lediga dagar ökas genom
omläggning av arbetstiden, men det torde vara ovisst, örn majoriteten av
personalen önskar en sådan omläggning.

Telegrafstyrelsen framhåller, att det på grund av telefonistarbetets natur
är lättare att med rimliga anspråk på exakthet här indirekt mäta hur arbetstiden
utnyttjas än vad fallet torde vara inom de flesta andra yrken. På grundval
av ett under årens lopp ständigt växande antal dylika mätningar och av
erfarenhetsrön i övrigt kalkylerar man vid fastställandet av personalantalet
med vissa arbetseffektsiffror, vilka avvägts med hänsyn till bl. a. det av interpellanten
påpekade förhållandet, att människan icke kan med aktivt arbete
utfylla varje minut av arbetstiden utan måste givas en viss tidsmarginal
för samling och återhämtning.

Det är emellertid ostridigt, att den under de senare åren ökade belastningen
av telegrafverkets tekniska resurser gått jämsides med en högre arbetsintensitet
på många håll inom verket. Telefonisterna stå också i direkt kontakt med
allmänheten, vars irritation helt naturligt måste ökas, då telefonförbindelserna
icke kunna utvecklas i direkt proportion till de ökade anspråken. Telegrafverket
har liksom många andra statsverk under krigstiden tvingats iakttaga
återhållsamhet i sin utbyggnadsverksamhet. Detta avspeglar sig i höstens
äskanden örn förhöjda investeringsanslag för kommande budgetår. Tyvärr ha
tiderna ännu icke blivit sådana, att telegrafverket kan få sina. önskemål i
full utsträckning tillgodosedda. Vi torde under avsevärd tid framåt få räkna
med att vårt telefonväsendes standard förblir lägre än den skulle bliva, örn vi
ägde tillräcklig tillgång på arbetskraft och materiel. Telefonistkåren kommer
att få lida härav, på samma sätt som många andra grupper anställda åsamkas
besvärligheter på grund av den allmänna knapphetssitutionen. Jag finner det
därför självfallet angeläget, att ansträngningar göras i syfte att lätta telefonisternas
arbetsbörda. De åtgärder, som härvid komma i fråga, äro av den
natur, att de i huvudsak måste planeras och genomföras av telegrafstyrelsen i
samarbete med de berörda personalorganisationerna.

Som exempel på dylika åtgärder kan nämnas nedbringandet av övertidsarbetets
omfattning. Det måste vara angeläget att planera arbetstiden och vidtaga
andra tekniska och organisatoriska åtgärder så att behovet av övertidsarbete
minskas. Denna fråga bör ägnas fortsatt uppmärksamhet.

Telegrafstyrelsen har genom särskilda sakkunniga.—-bland vilka även personalorganisationer
varit företrädda — utrett frågan örn lämpliga åtgärder i
syfte att åstadkomma ökad trivsel på arbetsplatsen. Som resultat härav har
framkommit bl. a. en ny växelbordstyp, vilken konstruerats med sikte på att
uppnå största möjliga bekvämlighet för telefonisten i hennes arbete. Dessa nya
växelbord ha satts i drift på vissa stationer, och tillverkning pågår i stor skala.
Vidare har den fördelning av riksledningarna på skilda expeditionsplatser,
som tidigare måst tillämpas, i mån av tillgång på nya expeditionsplatser ändrats
därhän, att telefonisterna på mera svårarbetade platser avlastats, och för

Torsdagen den 19 december 1946.

Nr 43.

Svar på interpellation. (Forts.)

närvarande pågår utredning rörande bl. a. nya principer för dylik fördelning.
Halvautomatisering av riksexpeditionen sker i den takt materieltillgången
medger. Denna expeditionsform innebär bl. a. att telefonisten befrias från det
beroende av en medexpedient, som är ett tyngande moment i arbetet med den
helmanuella riksexpedition enligt den traditionella metoden. Genom den fortskridande
automatiseringen av lokal- och landsnäten försvinner ett slag av
telefonistarbete, som genom sin relativa enformighet kan verka pressande på
personer av mera aktiv läggning. I detta sammanhang kunna nämnas strävandena
att genom längre raster av åtminstone en halv timmes varaktighet för hel
tjänstgöringsvakt bereda ökade möjligheter för vila och återhämtning. Enär
dylika raster enligt inom statsförvaltningen allmänt tillämpade principer icke
inräknas i tjänstgöringstiden, ha emellertid dessa strävanden mångenstädes
rönt motstånd från personalen.

Den nämnda utredningen rörande åtgärder för ökad trivsel på arbetsplatsen
omfattar även planering av lokaler, varvid framkomna önskemål örn ändamålsenligare
personalutrymmen, lämpligt inredda samlingsrum m. m. beaktats.

En åtgärd, som skulle ge något ökad möjlighet till kvälls- och söndagsledighet,
vore att slopa avgiftsnedsättningen för telefonsamtal under vissa kvällsoch
söndagstimmar. Örn härav skulle uppkomma en mera betydande minskning
av samtalsfrekvensen under dessa timmar är tveksamt. Skulle emellertid så
bli fallet, vore det att befara, att en motsvarande ökad belastning skulle uppstå
under vissa redan nu alltför hårt belastade dagtimmar. Då härtill kommer,
att ett slopande av avgiftsnedsättningen skulle ha vissa ekonomiska konsekvenser
för allmänheten, är jag för närvarande icke beredd att ta ställning till
denna fråga.

De yngre telefonisterna torde i regel få semester under månaderna oktober—
april. Först då de nått ett större antal tjänsteår kunna de påräkna semester
under den härför gynnsammaste årstiden. På sina håll inom telegrafverket
har man enligt vad jag erfarit vidtagit vissa modifikationer i denna ordning.
Denna fråga torde bli föremål för fortsatta överläggningar mellan verket och
personalorganisationerna.

På många vägar — av vilka jag här endast nämnt några få — torde en viss
lättnad i telefonisternas arbetsbörda och ökad trivsel i arbetet kunna vinnas.
De väsentliga förbättringarna äro emellertid beroende av möjligheterna att
förbättra telefonväsendets tekniska utrustning, och här brottas vi fortfarande
med stora praktiska svårigheter på grund av den kända bristen på materiel
och arbetskraft. Tydligt är emellertid, att det är genom åtgärder av här exemplifierat
slag som personalens legitima krav om bättre arbetsförhållanden böra
infrias.

Härpå anförde:

Herr von Friesen: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet få framföra mitt tack för det lämnade svaret
på min interpellation, vilket jag i stort sett finner vara välvilligt, trots att herr
statsrådet har underlåtit att gå in på den av mig i interpellationen berörda frågan
örn beredande av ledighet var fjortonde dag åt den personal det här gäller. Jag
finner emellertid, att statsrådet med välvilja ser på denna personalgrupps svårigheter,
och därför anser jag som sagt svaret i stort sett tillfredsställande.

Jag skall endast tillåta mig att till det lämnade svaret få ge en mycket kort
kommentar. Ingen bestrider att det finns andra tjänstemän, andra arbetarkategorier,
som nödgas arbeta på söndagar och helgdagar. Jag vill emellertid fästa
uppmärksamheten på den särställning som telefonisterna ha härutinnan, att de
måste sägas utnyttja praktiskt taget hundra procent av sin arbetstid. Själva ar -

Nr 48.

Torsdagen den 19 december 194G.

Svar på interpellation. (Forts.)

betssättet med dess olika påfrestningar, det ständiga aktgivandet på abonnenterna
och deras önskemål medföra knappast någon vila eller något avslappnande,
någonting som det i praktiskt taget alla andra yrken är möjligt att åstadkomma.

Då herr statsrådet säger, att han inte anser att den tillgängliga sjukstatistiken
ger tillräckliga belägg för att telefonisterna skulle löpa större hälsorisk än
många andra kvinnliga anställda, vill jag här anföra en något avvikande mening.
Jag har nämligen under några år tjänstgjort som läkare just för denna
personalgrupp, och det är på grund därav som jag kommit att intressera mig
för deras arbetsförhållanden. Min uppfattning —■ och den delas nog av praktiskt
taget alla läkare, som äro verksläkare för dessa telefonister — är nog, att själva
arbetets art är sådan, att det medför en ökad risk för sjuklighet inom vissa
sjukdomskategorier.

Statsrådet säger — vilket vi väl alla känna till — att den nuvarande materialbristen
försvårar möjligheterna att vidtaga förbättringar och att även den
nu rådande bristen på arbetskraft gör det svårt att genomföra de reformer, som
äro önskvärda. Jag förmodar att han när det gäller arbetskraftsbristen tänker
både på bristen på den personal, som. skall utföra de maskinella anläggningarna
vid telegrafstationerna, och på bristen på telefonister. Med denna sistnämnda
brist torde det väl förhålla sig på det sättet, att dels har väl verket i fråga iakttagit
en viss återhållsamhet beträffande rekryteringen och inte velat nyanställa
mera personal än som från dess utgångspunkt anses vara absolut nödvändig,
dels ha enligt min mening ganska låga löner betalats till de kvinnliga telefonisterna,
vilket försvårat nyrekryteringen. Jag vill särskilt fästa uppmärksamheten
på denna sista omständighet, emedan det förefaller vara ganska rättvist,
att en viss justering uppåt kunde äga rum på detta område.

Jag vill också fästa uppmärksamheten på att örn man antager ett ökat antal
telefonister, skulle arbetssvårigheterna därigenom väsentligen kunna lindras.
Statsrådet säger i sitt interpellationssvar att huvudvikten bör ligga vid förbättring
av de materiella anordningarna, såsom anskaffande av förbättrade växelbord
o. s. v. Jag medger gärna att man i detta avseende, åtminstone på vissa
håll men långt ifrån alla, har genomfört förbättringar som möjliggöra en lättnad
för telefonisterna i deras krävande arbete. Och statsrådet förutsätter, kanske
med en viss rätt, att utvecklingen skall gå därhän, att man med ökad automatisering
och förbättrade anordningar i övrigt skall kunna uppnå, att den personal,
som ändå måste vara anställd, också får en lättnad i sina arbetsförhållanden.
Jag vill dock på denna punkt göra den lilla invändningen, att samtidigt
som vi äro beredda att vidtaga materiella förbättringar, så ökas också
efterfrågan på den vara det här gäller, alltså på telefoner, och anspråken på
telefonnätet överhuvud taget. En successiv ökning av användningen av telefoner
Ilar visat sig, och det finns all anledning att antaga att denna ökning kommer
att fortfara. Denna ökade efterfrågan på detta förträffliga kommunikationsmedel
kommer utan tvivel att medföra ökad efterfrågan på arbetskraft
trots de rent tekniska förbättringar som kunna bli genomförda.

Till sist skall jag bara yttra några ord örn en annan sak som beröres i slutet
av interpellationssvaret, nämligen möjligheten att genom slopande av den lägre
taxan på söndagar och kvällar bereda en viss avlastning så till vida, att en utjämning
åstadkommes när det gäller tiden för telefonsamtalen. Statsrådet är
själv tveksam på denna punkt, och jag vill gärna säga att jag ganska väl förstår
denna tveksamhet. Jag är nu inte heller beredd att ta någon definitiv ställning
till denna fråga. Jag vill emellertid som en komplettering till vad statsrådet här
har anfört påpeka, att belastningen för telefonisterna blir ovanligt stor just på
kvällarna och på helgdagarna, då man inte arbetar med full arbetsstyrka.

Torsdagen den 19 december 194G.

Nr 43.

Svar pä interpellation. (Forts.)

Jag skall, herr talman, inte ytterligare förlänga denna debatt. Jag uttalar
till slut förhoppningen, att statsrådet ville ha denna fråga i åtanke och att han
även i fortsättningen måtte följa den med välvilligt intresse.

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Nilsson: Herr talman!
Det är riktigt som den ärade interpellanten sade, att jag inte berört den
av honom antydda möjligheten att införa ledighet var fjortonde dag för denna
personalgrupp, detta närmast beroende på att jag inte ser några direkta möjligheter
att kunna tillmötesgå detta önskemål, då tillgången på arbetskraft
verkligen är begränsad. Örn man nu skulle söka införa en sådan ledighet, komité
det antagligen att förorsaka, att den del av personalen, som befunne sig i
tjänstgöring och som då givetvis bleve mindre, skulle utsättas för ytterligare
påfrestningar.

Jag kan givetvis, inte bestrida vad herr von Friesen sagt med ledning av de
erfarenheter han gjort som läkare beträffande de påfrestningar i psykiskt avseende,
vilka åtfölja det arbete, som telefonisterna ha sig anförtrott. Jag har
endast hänvisat till deras sjukstatistik, som inte är sämre än för andra arbetstagare,
vilket emellertid kan utgöra ett bevis för att telefonisterna äro plikttrogna
och arbetsamma och trots alla påfrestningar inte taga sjukledighet.

Vidare är jag övertygad örn att telegrafverket för närvarande söker anskaffa
duglig personal. Det kan ju tänkas att lönerna påverka tillgången på arbetskraft,
men det blir en fackorganisationernas angelägenhet att klara upp den saken
med telegrafverket.

Slutligen vill jag understryka, att jag uppmärksammat de synpunkter, som
personalen själv givit uttryck åt. Det är därför jag kommit till slutsatsen, att
den utväg man i första hand bör tillgripa i syfte att lätta arbetsbördan för denna
personalgrupp, är att ordna med bättre tekniska hjälpmedel. Jag fäste mig
för någon tid sedan bl. a. vid en artikel i en huvudstadstidning, betitlad »En
liten intervju med fröken på ’9:an’». Där förklarade den kvinnliga telefonisten
följande: »I och för sig tror jag inte att det i första hand är arbetstidens längd
sorn är det mest ändamålsenliga att angripa. Vi har 42-timmarsvecka. Men i
den tiden ingår förstås en massa kvälls- och söndagstjänstgöring, som skulle
kunna reduceras betydligt, och det arbetar vi för. En förkortning med ett par
timmar tror jag emellertid inte skulle göra så mycket till om den nuvarande hetsen
blir kvar pa den övriga tiden. Att hetsen är ohygglig är vi alla överens örn,
och det är mot den man måste göra något.» På tal örn vad som sedan borde göras
framhöll hon, att kabelnätet och expeditionsställena borde utvidgas och personalen
utökas, samt tilläde: »På det sättet fördelas arbetet på fler händer och
var och en får det mänskligare. Man vinner mer i längden på att ha en lugnare
arbetsvecka även med dess nuvarande längd än att förkorta den något och behålla
den olidliga takten.» Här är det fråga örn en person, som själv arbetar
på en telefonstation. Och hon förordar först och främst förbättring av de tekniska
anordningarna. I den man materielen räcker är jag också övertygad örn att
man med hjälp av den utvägen bör söka skapa bättre arbetsbetingelser för denna
personal. Jag tror nämligen att detta i längden är det mest verksamma medlet
för att komma till rätta med de missförhållanden, som otvivelaktigt nu äro
rådande.

Herr Sellander: Herr talman! Jag begärde närmast ordet med anledning
av statsrådets upplysning att man övervägde en åtgärd för att lätta telefonisternas
arbete, nämligen att bereda dem en halvtimmes vila under arbetsperioden,
nien att detta hade stött pa motstånd hos personalen med anledning av att man
gjorde motsvarande avdrag vid beräkningen av arbetstiden flir telefonisterna.

Andra hammarens protoholl 1940. Nr 43. 4

Nr 43.

Torsdagen den 19 december 1946.

Svar på interpellation. (Forts.)

Jag förstår inte varför man behöver vidtaga en sådan åtgärd som att minska
arbetstiden i motsvarande grad för att genomföra en sådan lättnad. Mot detta
kan för det första anföras att den fastställda arbetstiden utgör en maximitid,
som mycket Ami kan underskridas, därest förhållandena så skulle påkalla. Denna
maximitid har fastställts såsom en gräns, som inte får överskridas, i syfte att
undvika ö\Teransträngning av personalen. För det andra kan man åberopa att det
exempelvis inom tullverket i Göteborg förekommer att nian på en arbetstid av
åtta timmar bereder personalen en ledighet på 29 minuter — man har fixerat
tiden på detta sätt för att komma under halvtimmen — utan att detta medför
avdrag på arbetstiden. Vad som är möjligt att genomföra i det ena verket
borde väl också kunna genomföras i det andra. Denna anordning är för tullverkets
vidkommande godkänd av tullverkets tjänstgöringsnämnd. Därav borde
man sålunda kunna draga den slutsatsen att en sådan anordning inte pk något
sätt står i strid med föreskrifterna örn arbetstiden och att man kan tilldela en
sådan rast utan att därför göra avdrag på arbetstiden.

överläggningen förklarades härmed avslutad.

§ 14-

Svar på Ordet lämnades på begäran till
interpellation. _ 1 ^T.,

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Nilsson, som anförde:
Herr talman! Sedan järnvägsstyrelsen den 2 september i år beslutat tills
vidare nedlägga järnvägsmuseets verksamhet och amanda museets lokaler för
andra ändamål, har ledamoten av denna kammare herr Lindahl med kammarens
tillstånd i en till mig riktad interpellation frågat

1) örn jag anser mig böra vidtaga några åtgärder för att museet skall få
återupptaga sin normala verksamhet samt

2) om jag anser, att det finns grundade skäl att överväga frågan örn inrättandet
av en gemensam styrelse för statens kommunikationsverks museer, i
vilken inte bara vederbörande verksstyrelser utan även samhällets kulturvårdande
myndigheter skulle vara representerade.

I anledning av den första frågan vill jag till en början erinra om de stora
svårigheter som föreligga att i Stockholm liksom i ett flertal andra^ orter i
landet tillgodose behovet av bostäder och lokaler för andra ändamål. Vad
särskilt beträffar de till huvudstaden förlagda statliga verken och myndigheterna
är lokalfrågan för många av dem för närvarande mycket prekär. Som
bevis härför kan bland annat erinras om att Kungl. Maj :t denna höst nödgats
utverka anslag av riksdagen till vissa provisoriska ämbetsbyggnader och till
anordnande av förvaltningslokaler i oinredda vindsvåningar och liknande utrymmen.
Byggnadsstyrelsen har under sina bemödanden att anskaffa ämbetslokaler
antytt möjligheten att som en nödfallsutväg taga museiutrymmen i anspråk för
den statliga förvaltningen. Så har visserligen hittills knappast behövt ske mer
än i det av interpellanten påtalade fallet. Då emellertid byggnadsstyrelsen är
vad interpellanten kallar en kulturvårdande myndighet, kan det vara av intresse
för interpellanten att erfara, att även enligt en sådan myndighets uppfattning
museiintresset i vissa svåra situationer måste vika för nödvändigheten att
hålla förvaltningsmyndigheterna med lokaler.

Då järnvägsstyrelsen i höstas ansåg sig tvungen att stänga järnvägsmuseet,
hade styrelsen sedan länge brottats med stora lokalsvårigheter. Genom övertagande
av enskilda järnvägar hade bl. a. verkstadsbyrån och maskintekniska
byrån kommit i trångmål beträffande lokaler, och endast genom till ytterlighet
driven sammanflyttning av flera tjänstemän i redan förut trånga utrymmen
hade byråerna provisoriskt kunnat lösa sina rumsfrågor. Som följd av uppbördsreformen
erfordrades tio nya rum för kanslibyrån senast den 1 december i år.

Torsdagen den 19 december 1940.

Nr 43.

Svar på interpellation. (Forts.)

Vidare hade en nyordning av resebyråverksamhetens centrala administration
medfört ett relativt stort rumsbehov. Allt som allt förelåg en brist på ca 40 rum,
vilken snarast möjligt måste bli fylld. Järnvägsstyrelsen hade redan tidigare
sagt upp en del av hyresgästerna i .statens järnvägars fastighet Vasagatan 24.
Sedan emellertid hyresnämnden och hyresrådet upphävt dessa uppsägningar
såsom obilliga, ansåg styrelsen enda möjligheten att tillgodose sitt lokalbehov
vara att utrymma järnvägsmuseet.

Jag kan icke finna annat än att denna åtgärd i rådande läge var försvarlig.
Att hyra lokaler bade sannolikt icke lyckats, därom vittna de erfarenheter som
bland andra byggnadsstyrelsen gjort under den senaste tiden. Ej heller är det
säkert att järnvägsstyrelsen skulle lia erhållit byggnadstillstånd för ett nybygge
— även härutinnan kunna byggnadsstyrelsens erfarenheter åberopas — och ett
nybygge skulle för övrigt icke lia hunnit färdigställas på den korta tid, som stod
till buds före uppbördsreformens ikraftträdande.

Jag är fullt ense nied interpellanten örn att stängningen av järnvägsmuseet
var en mycket beklaglig åtgärd, och jag tror mig kunna försäkra, att detta
även är järnvägsstyrelsens uppfattning. Styrelsen säger sig mer än väl inse
museets stora betydelse som kulturvårdande institution och dessutom som en
icke oväsentlig reklam för statens järnvägar. I likhet med styrelsen har jag
emellertid funnit situationen sådan, att det knappast fanns rum för annat val
än att temporärt nedlägga museets verksamhet. Utgången hade sannolikt icke
blivit en annan, därest — såsom interpellanten synes ha önskat — Kungl. Maj :t
fått avgöra frågan efter riksantikvarieämbetets och andra kulturvårdande myndigheters
hörande.

Av vad jag nu anfört framgår, att jag betraktar nedläggandet av museets
verksamhet såsom allenast temporärt. Verksamheten bör återupptagas så snart
förhållandena det medgiva. Att i nuvarande läge på byggnadsmarknaden tillgodose
detta önskemål är emellertid möjligt endast med åsidosättande av något
annat behov som, hur det än utväljes, säkerligen skulle framstå såsom mera
aktuellt och trängande. Då frågan alltså måste skjutas något på framtiden,
kan man icke nu bestämt veta under vilka förhållanden densamma kan komma
att få bedömas. Det torde därför vara för tidigt att i dag upptaga en detaljdiskussion
om hur frågan lämpligen bör lösas.

Vad slutligen interpellantens andra fråga beträffar, anser jag, att en gemensam
styrelse för kommunikationsverkens museer skulle vara en alltför tungrodd
apparat. Enligt vad jag inhämtat, delas denna uppfattning såväl av generalpoststyrelsen,
telegrafstyrelsen och järnvägsstyrelsen som av riksantikvarieämbetet,
vilka emellertid samtliga tillika funnit interpellantens önskemål härutinnan
lämpligen kunna tillgodoses genom att riksantikvarieämbetet tillägges
en rådgivande och inspekterande befogenhet i frågor, som röra dessa museer.
Aven enligt min mening bör en dylik ordning övervägas.

Härefter yttrade

Herr Lindahl: Herr talman! Jag ber att få framföra mitt tack till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet för det svar jag erhållit
på min interpellation i anledning av järnvägsmuseets nedläggande.

Med särskild tillfredsställelse hälsar jag statsrådets understrykande av att
det här endast är fråga örn en temporär åtgärd. I detta uttalande av herr statsrådet
vågar jag inlägga en förhoppning om att man såväl från kommunikationsdepartementet
som från kungl, järnvägsstyrelsen, så snart förhållandena
det medgiva, söker vidta erforderliga åtgärder för att åter öppna järnvägsmuseet
för allmänheten.

Vidare vill jag även uttala min tillfredsställelse över att herr statsrådet

Nr 43.

Torsdagen den 19 december 1946.

Svar på interpellation. (Forts.)

är villig medverka till att de kulturvårdande intressena bli tillräckligt beaktade
genom att riksantikvarieämbetet tillägges rådgivande och inspekterande
befogenheter i frågor, som röra komniunikationsverkens museer. Även om den
av mig framkastade tanken på en gemensam museistyrelse kan ha skäl för sig,
skall jag inte bestrida, att den av herr statsrådet angivna lösningen kan vara
till fyllest för att täcka den brist, som uppenbarligen varit klar även för de berörda
statsverkens styrelser.

Skulle jag till detta foga ytterligare några synpunkter, skulle det då närmast
vara att även denna interpellation torde ha fyllt sin mission genom
att den bidragit till att föra diskussionen örn järnvägsmuseet vidare. Här föreligger
nämligen en uppmjukning av det ställningstagande, som tidigare kom
till synes då beslutet örn museets stängning meddelades. Då sades nämligen
icke något örn att det var fråga örn en temporär åtgärd.

Situationen på bostadsmarknaden bl. a. då det gäller den knappa tillgången
på kontorslokaler i Stockholm är inte för mig obekant. Jag har ävenledes
observerat, att man i diskussionen framfört tanken på att man möjligen får ta
vissa museilokaliteter i anspråk för statens administrativa uppgifter. Jag skall
heller inte bestrida att utvecklingen kan bli ännu bekymmersammare på bostadsmarknaden,
varför denna fråga kan få ökad aktualitet. Det kan då även
tänkas att museer med mindre kontakt med den stora allmänheten kunna komma
i vad man skulle kunna kalla för »farozonen». För mig framstår det som
naturligt, att även andra myndigheter än ett enskilt affärsverk få yttra sig
innan en så drastisk åtgärd vidtages i frågan. Då det gäller järnvägsmuseet
vill jag emellertid bringa i åtanke, att dess stängning utan tvivel innebar att
betydande investeringar och arbeten i samband med utställningsmontrar spolierades.
Trots att museet inte förfogade över helt tillfredsställande lokaliteter
hade här emellertid nedlagts ett mycket förtjänstfullt arbete av såväl ledningen
som personalen.

Jag skall inte här ta upp till diskussion verksstyrelsens deponering av lokaler.
Det är helt visst alltför vanskligt för en utomstående att i detta avseende
fälla några kategoriska omdömen. Jag kan dock inte underlåta att med anledning
av det ökade lokalbehov, som framträtt i och med att ett antal enskilda
- järnvägar förstatligats, göra den kommentaren, att detta väl inte kan ha kommit
som en överraskning för verksledningen, då det är åtskilliga år sedan
riksdagen fattade sitt principbeslut i förstatligandefrågan.

Till sist vill jag dock med tillfredsställelse hälsa de positiva uttalanden, som
finnas i herr statsrådets svar, även örn herr statsrådet i övrigt givit uttryck
åt sin samstämmighet med kungl, järnvägsstyrelsens uppfattning i frågan.
Jag hoppas få tolka dessa positiva uttalanden som en garanti för att järnvägmuseets
påtvungna dvala inte skall behöva räcka en dag längre än vad
som är nödvändigt.

Härmed förklarades överläggningen avslutad.

§ 15-

Svar på Herr andre vice talmannen lämnade på begäran ordet till

interpellation. jjerr statsrådet Sträng, sorn anförde: Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Pehrason-Bramstorp till hans excellens herr statsministern riktat
följande frågor, som jag på grund av statsministerns sjukdom kommer att
besvara.

Om utvecklingen pä arbetsmarknaden fortsätter på samma sätt som hittills
och industrien jämte andra jämförbara näringsgrenar, som genom statens

Torsdagen den 19 december 1946.

Nr 43.

Svar på interpellation. (Forts.)

medverkan lia förmåga att betala höga löner, dra till sig arbetskraften från
jordbruket och det icke finns andia möjligheter att komma till rätta nied jordbrukets
arbetskraftsproblem, anser regeringen under dessa förhållanden att
jordbruket bör tillerkännas paritet med industriell och annan jämförbar verksamhet
för att kunna hävda sig i konkurrensen om arbetskraftfen?

Om så är fallet, vilka åtgärder överväger regeringen för att denna paritet
skall uppnås: höjning av priserna på jordbrukets produkter, sänkning
av priserna på dessa förnödenheter eller en kombination av båda dessa utvägar? Så

sent som den 19 juni i år erhöll riksdagen i anledning av en interpellation
av ledamoten av första kammaren Gärda Svenson en utförlig redogörelse
rörande bristen på arbetskraft i jordbruket och de åtgärder, som i samband
härmed vidtagits från arbetsmarknadsmyndigheternas sida. Något väsentligt
utöver vad som då meddelades riksdagen torde nu icke vara att tillägga. I
korthet vill jag emellertid erinra vad de olika åtgärderna inneburit.

För att tillgodose de säsongmässigt mycket stora arbetsbehoven inom jordbruket
har arbetsförmedlingen medverkat till en överflyttning av arbetskraft
från översta Norrland och mellersta Sverige till olika sockerbetsdistrikt i södra
Sverige. Utplaeering har ägt rum av skolungdom och semesterfirare i frivilligt
jordbruksarbete. Jordbruksdaghem ha inrättats för att göra det möjligt
för landsbygdens husmödrar att i större utsträckning delta i det egentliga
jordbruksarbetet. Vidare ha särskilda s. k. bethushåll anordnats för underlättandet
av den tillfälliga arbetskraftens kostfråga. Jag kan även erinra örn
vad som åtgjorts för att de värnpliktiga under den brådaste skördetiden skulle
komma jordbruket till hjälp samt om utplaceringen av flyktingar och andra
utlänningar i jordbruksarbetet.

Det är givetvis mycket svårt att uppskatta det verkliga resultatet av dessa
åtgärder men det bör dock framhållas att jordbruket trots den stora efterfrågan
på arbetskraft inom hela näringslivet härigenom temporärt fått icke oväsentliga
arbetskraftstillskott.

Interpellanten har pekat på möjligheten att ta olika arbetskraftsreserver som
partiellt arbetsföra, pensionärer och icke förvärvsarbetande kvinnor i anspråk
för att lätta den nuvarande arbetskraftsbristen. Jag kan på denna punkt inskränka
mig till att nämna att olika sakkunniga och arbetsmarknadsmyndigheter
f. n. inventera dessa reserver och pröva möjligheterna att praktiskt ta
dem i anspråk. Beträffande utsikterna att till vårt land införa utländsk arbetskraft
kan för dagen endast sägas att förhandlingar härom ännu icke hunnit så
långt att något definitivt förslag föreligger. Undersökningar rörande vissa härmed
sammanhängande spörsmål bedrivas emellertid med största skyndsamhet.

Det är av vikt att hålla i minnet att det icke endast är jordbruket, som lider
av brist på arbetskraft, utan förhållandet är detsamma även på andra områden
av näringslivet, icke minst inom vissa industrier. Jag kan som exempel
nämna tegelbruken, gruvorna, kalkindustrien, järnbruken och textilindustrien.
I detta sammanhang kan vidare framhållas, att påståendet att exportindustrien
skulle ta i anspråk en onormalt stor del av arbetskraften icke är riktigt. Förhållandet
är det rakt motsatta, eftersom exportvolymen under de tre första kvartalen
under innevarande år legat vid omkring 00 procent av nivån för åren
1936—1938.

Vad löneklyftan mellan jordbruk och industri beträffar vill jag erinra örn
att det även mellan olika industrigrenar existerar en spänning i fråga om löneoch
andra arbetsvillkor, som gör det lättare i dagens situation att få arbetskraft
till vissa industriyrken än till andra. Konkurrensen örn arbetskraften
gäller följaktligen icke endast mellan å ena sidan jordbruket och å andra sidan

Nr 43.

Torsdagen den 19 december 1946.

Svar på interpellation. (Forts.)

de s. k. stadsmannanäringarna. Det bör i detta sammanhang erinras att icke
alla grupper av jordbruksbefolkningen få betraktas som ekonomiskt eftersatta
i förhållande till industriarbetarna.

Interpellanten har bl. a. frågat örn regeringen anser att inkomsterna för jordbrukets
yrkesutövare böra komma i nivå med inkomsterna för andra jämförliga
yrkesgrupper. I anledning härav vill jag understryka att på denna punkt inga
meningsskiljaktigheter förekomma. Tvärtom torde fullständig enighet råda rörande
principen örn jordbruksbefolkningens ekonomiska likställighet med andra
jämförliga befolkningsgrupper. Denna princip utgör ett av huvudmomenten i
målsättningen för den framtida jordbrukspolitiken. Att utvecklingen i detta
avseende också gått i rätt riktning framgår av de förändringar som lantarbetarlönerna
undergått under senare år. Bristen på arbetskraft har gjort det möjligt
för de fackliga organisationerna att steg för steg förbättra löneläget för
lantarbetarna, och det torde vara att förvänta att full paritet med industriarbetarnas
löner så småningom skall kunna uppnås. Med de principer som tills
vidare tillämpas för prissättningen på jordbrukets produkter — och härmed
kommer jag in på interpellantens andra fråga nämligen vilka åtgärder som
övervägas för att åstadkomma paritet mellan inkomstnivån i jordbruket och
annan jämförlig verksamhet — få jordbrukarna tillgodoräkna sig samma
löneförmåner för sina egna arbetsinsatser, som utgå till den lejda arbetskraften.
Lantarbetarnas löneförbättringar avspegla sig härigenom i jordbrukarnas
inkomstutveckling. Det av interpellanten väckta spörsmålet berör
emellertid härjämte den framtida jordbrukspolitiken. Förslag i detta ämne
är avsett att föreläggas 1947 års riksdag. Då riksdagen sålunda inom kort kommer
att bli i tillfälle att taga ställning till detta spörsmål i anslutning till de
omfattande utredningar och ingående överväganden som ägt rum rörande denna
fråga och därmed sammanhängande problem, torde det knappast finnas anledning
att redan nu gå närmare in på detta ämne. Så mycket anser jag mig
emellertid kunna uttala, att detta förslag syftar till att söka få till stånd ett
rättvist avvägt stöd å jordbruket, samtidigt som åtgärder föreslås för att göra
jordbruksnäringen mera effektiv och mindre arbetskrävande.

Vidare yttrade:

Herr Pehrsson-Bramstorp: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet
Sträng få framföra ett tack för svaret på min interpellation. Den redovisning,
som däri lämnas för överflyttning av tillfällig arbetskraft till sockerbetsfälten,
inrättande av jordbruksdaghem för att ge husmödrarna bättre möjligheter
att deltaga i jordbruksarbetet och för skolungdoms och semesterfirares insatser
i jordbruksarbetet, innehåll&r ju väl kända ting. Jag kan bara konstatera att
det har varit på det sättet. Jag skall inte här försöka att mera ingående bedöma
värdet av dessa åtgärder. _

Jag bär dock den uppfattningen att den arbetskraft, som tillförts sockerbetsfalten
från andra delar av landet, till största delen varit till belåtenhet och
att betodlarna ansett att de klarat en svår sitution genom denna överflyttning
av arbetskraft.

Jag tror också att daghemmen inom de kommuner, där sådana inrättas, väckt
mycket stort intresse även hos de gifta kvinnorna. Dessa ha mycket uppskattat
att de genom dessa daghem kunna skaffa sig litet extra inkomster eller nålpengar
och sagt, att örn någonting sådant mera allmänt kunde komma till stånd,
skulle många kvinnor på landsbygden säkerligen inte draga i väg till städerna
i den utsträckning som de nu göra. Genom sådana daghem kunna sålunda
landsbygdens husmödrar skaffa ett tillskott till den inkomst som mannen har,

Torsdagen den 19 december 1946.

Nr 43.

Svar på interpellation. (Forts.)

och på det sättet kunna bättre förhållanden inträda. Inte minst har jag gjort
den erfarenheten i min egen kommun, där jag medverkat till att få i gång ett
sådant daghem.

När det gäller skolungdoms och semesterfirares insatser i jordbruksarbetet
böra vi vara tacksamma för all den beredvillighet i den vägen som från dessa
gruppers sida visats under den tid, de egentligen skulle syssla med någonting
annat. Värdet av deras insats skall jag inte försöka att närmare bedöma vare
sig ur den ena eller den andra synpunkten. Då deras medverkan emellertid är
begränsad till vissa dagar och det under denna tid kan råda olämplig väderlek,
blir det måhända inte alltid så mycket gjort. Men det har alltid varit ett
tillskott till den arbetskraft som finns, och följaktligen skola vi inte förakta alla
de bidrag som från det hållet lämnas för att avhjälpa landsbygdens brist på
arbetskraft.

Precis detsamma kan sägas örn de värnpliktigas insatser i jordbruksarbetet.
Av formella skäl beviljades de värnpliktiga ledighet för viss tid, och det kunde
ju då inträffa, att denna tid på grund av otjänlig väderlek icke kunde effektivt
utnyttjas till jordbruksarbete. Följaktligen fångö dessa värnpliktiga icke utföra
det arbete som var avsett. I flera fall blev det då ordnat så, att förlängd ledighet
beviljades dem.

Även flyktingar ha ju medverkat i jordbruksarbetet. Men det börjar nog att
bli så, att industrien söker lägga beslag på sådana flyktingar, som anses önskvärda
som arbetskraft ur industriens synpunkt.

Det är egentligen denna industriens uppsugning av all arbetskraft på landsbygden
som är det största problemet. Herr statsrådet säger i interpellationssvaret,
att ingenting är att tillägga till den redogörelse rörande bristen på arbetskraft
och de åtgärder som i samband därmed vidtagits, vilken i anledning
av en interpellation lämnades den 19 juni i år. Det är mycket möjligt att så
är fallet. Men det har som vi veta inträffat mycket i det praktiska livet sedan
den 19 juni. Det finns industrier som nu gå till väga på det sättet -—- det vet
herr statsrådet själv, som under hand meddelat mig detta — att de sprida löpsedlar
ibland lantarbetare och andra i den omkringliggande bygden. Jag vet
att det finns industrier, t. ex. i Sörmland och annorstädes, som försöka att
skaffa folk på det sättet, att de anställa avlönade agenter, vilka söka upp människor
som varit anställda i jordbruket i 10—12 år, och bjuda dem en lön, som
jordbruket i närvarande stund inte har möjlighet att betala.

Beträffande ianspråktagandet av den reserv av partiellt arbetsföra, som jag
pekat på i min interpellation, har jag givetvis den uppfattningen, att dessa
partiellt arbetsföra inte kunna bli en direkt arbetskraftstillgång för jordbruket.
Men de kunde inom sina arbetsområden tjänstgöra som ersättare för en
hel del andra fullt arbetsföra människor, som då inte skulle behövas inom respektive
yrkesfack utan som skulle kunna lösgöras för att lindra arbetskraftsbristen
inom jordbruket. Jag vill bara säga till dessa sakkunniga, som utreda
de partiellt arbetsföras problem, att dc böra försöka uträtta litet mera än de
göra. Det kan man ha rätt att begära. Denna utredning förefaller mig att gå
litet trögt. När det nu är ont om arbetskraft, skola vi försöka att utnyttja arbetsintensiteten
på bästa möjliga sätt även bland dem som få i uppdrag att
utreda vissa saker.

Samma omdöme kan jag fälla orri utredningen angående folkpensionärernas
förhållanden. Jag vet inte vad som är gjort i det avseendet. Det framhölls
emellertid redan när den förbättrade folkpensionen tillkom, alt någon behovsprövning
icke skulle äga rum. Jag tycker det vore angeläget att snarast möjligt
få till stånd ett beslut i riksdagen med innebörd, att örn dessa människor som
lia folkpension vilja förtjäna någonting, så skall detta inte behöva föranleda

Nr 43.

Torsdagen den 19 december 1946.

Svar på interpellation. (Forts.)

avdrag på deras pension. Jag tror att landet inte har råd med att avvara folkpensionärernas
arbetskraft. Både de själva och vårt folk i dess helhet skulle
vara bäst betjänta med örn de sluppe att få avdrag på sin pension, ifall de kunna
bereda sig någon inkomst. Man kan inte tvinga folkpensionärerna att gå ut
och arbeta, om följden blir den att de få vidkännas sådana avdrag. Det vore
högst önskvärt om de ville gå ut och göra sill insats genom sin arbetsprestation.
Men det göra de sannerligen inte, ifall ordförandena i de olika socknarnas
pensionsnämnder ligga efter dem med detsamma, undersöka huru mycket de
förtjäna och minska pensionen lika mycket. Det är ju möjligt att denna utredning
fortskridit ett stycke, så att man snart kan tänka sig att få se ett
gynnsamt resultat av dess arbete.

Jag skall inte anföra så mycket i denna fråga med hänsyn till den glesa
besättningen i kammaren. Det närmar sig ju jul, och de flesta försöka väl hinna
hem innan dess. Även örn intresset för denna sak är relativt stort, har dock
dragningskraften hem varit så stark, att man inte velat avvakta hela denna
plenidag. Jag skall därför inte nu gå så djupt in på detta spörsmål. Det får
väl ursäktas mig örn jag av nyssnämnd anledning tar upp problemet igen, när
vi träffas nästa riksdag.

Jag vill ändå här fästa uppmärksamheten på ytterligare en omständighet,
som tidigare inte varit nämnd. Jag framhöll i min interpellation, att exportindustrien
med statens medverkan får ökad sysselsättningsgrad. Detta har inte
heller förnekats i interpellationssvaret. Det är självfallet att det även med en
ökad rationalisering inom denna industri nu åtgår mera arbetskraft inom densamma.
Följaktligen kommer det att uppstå en stark dragkamp örn den arbetskraft
som finns kvar, och det kommer till sist en dag då, som jag i interpellationen
framhållit, ingen arbetslöshet finnes.

Andra kategorier ha emellertid minskat i antal, och deras arbetare ha i stället
gått till industrien. Denna arbetskraft kommer i första hand från jordbruket,
där lönerna ligga lägst. Men när arbetare gå från sådana näringsgrenar
som äro viktiga ur folkförsörjningssynpunkt, uppstår ett missförhållande som
man bör göra vad man kan för att rätta till.

Jag har alltid understött en ekonomisk politik som gagnar jordbruket, men
jag menar ändå att vi inte skola driva upp priserna i onödan, därest vi på
annat sätt kunna höja de i jordbruket sysselsattas villkor till paritet med andra
folkgruppers. En sådan paritet torde kunna uppnås, om vi kunna nedbringa
jordbrukets produktionskostnader. Men det är klart, att om efterfrågan på
industriens produkter stiger mycket kraftigt, så hjälper det inte vilken kontroll
man än etablerar. Priserna tvingas ändå upp, och då kunna inte heller
jordbrukets produktionskostnader hållas nere.

Nu är jag mycket tacksam för vad som sagts i detta interpellationssvar. Det
är en positiv ståndpunkt som regeringen intar när den säger, att det icke torde
råda delade meningar örn värdet av att söka åstadkomma den paritet mellan
jordbruket och andra näringsgrenar, som vi varit eniga örn så länge. Men
jag vill till de närvarande regeringsledamöterna, och framför allt till den regeringsledamot
som avlämnat detta interpellationssvar, rikta den frågan: När
inträder denna paritet? Ju längre den dröjer, ju svårare blir situationen.

Det sägs i interpellationssvaret att exportindustrien nu inte har större kapacitet
än 60 procent av 1936—1939 års. Med det vill man ha sagt, att exportindustrien
inte, trots de åtgärder som vidtagits av staten, har i någon större
utsträckning absorberat arbetskraft. Men om ni4 importen av industrivaror
också stannar vid en procentsats, som ligger väsentligt under 1936—1939 års,
så måste naturligtvis en större del av vår arbetskraft sysselsättas med att tillgodose
landets behov av dessa varor. Följaktligen kan det bli en stor arbetar -

Torsdagen den 19 december 1946.

NTr 43.

Svar på interpellation. (Forts.)

stain som sysselsattes inom industrien, trots att exporten icke Ilar vuxit. Den
för inomlandsförsörjning producerande industrien kan ju då sysselsätta en
större procent av arbetskraften.

Om exportindustrien nu icke omsluter mer än 60 procent av volymen för
några år sedan, så är det väl underförstått att den sedan skall ökas? Örn jag
förstår handelsministern rätt, så menar lian, att vår exportmängd på andra
håll icke skall reduceras på grund av det handelsavtal, som vi senast träffat,
utan vi skola försöka fullgöra våra åtaganden på alla håll. Detta måste då
leda till vidgad produktion och ökat arbetskraftsbehov.

Vi måste ena oss örn att jordbruket i fortsättningen måste få det bättre. Det
är tvunget, örn man skall kunna öka lönerna. Men industrien har där ett stort
försprång, och den kan därför köpa- arbetskraft från jordbruket. Detsamma är
förhållandet med handeln, som också kan betala högre löner än jordbruket. Det
är inte stor nytta med att höja lönerna, om alla näringsgrenar öka lönerna i
samma takt, så att klyftan de olika arbetargrupperna emellan trots allt är lika
stor som förut. Följden blir bara en försämring av penningvärdet, och denna
försämring drabbar i första hand dem, som vi nied olika sociala åtgärder vilja
hjälpa. En pension på 1 000 eller 1 600 kronor, för att ta ett exempel, har ett
visst värde vid en bestämd tidpunkt, men när penningvärdet sjunker avsevärt,
försämras ju därmed också villkoren för dem, som i stor utsträckning äro beroende
av pensionerna.

Jag instämmer till fullo med statsrådet Sträng när han säger, att industrien
från början haft ett försprång i lönehänseende. Vår priskontroll i all ära, men
antingen Ilar den haft otillräckliga direktiv, eller också har det funnits för
många privata intressen med i spelet där. Det kan nämligen inte bortresoneras
att en hel del industrivaror, tvärt emot vår önskan, lyckats krypa upp i pris. Jag
tänker här särskilt på våra reparations- och underhållsverkstäder. De ha tjänat
stora pengar. Vi införde 1942 ett pris- och lönestopp. Då kunde vi inte bortse
från att industrien hade fått vidkännas en del kostnadsökningar, som motiverade
vissa prisstegringar. Dessa prisstegringar resulterade sedan i relativt stora
vinster och i ännu större avskrivningar. Med detta för ögonen kunna vi icke
förtänka arbetarna att de resonera som så: om industrien kan göra så stora
avskrivningar, så böra vi också i rimlighetens namn kunna få något med av
dessa vinster. — Det är denna kretsgång som jag menar är så olycklig. Vi
skola bevara penningvärdet och inte tillåta det att sjunka hur mycket som helst.
Det blir säkerligen anledning återkomma till detta nästa år.

Vi ha nu slopat omsättningsskatten. Jag vill då uppmana regeringen att
försöka vara ståndaktig och inte tillåta företagare att på grund härav inhösta
större vinster, vilka möjliggöra för dem att betala högre löner. Ty örn så sker,
sugs arbetskraften från näringsgrenar med mindre betalningsförmåga till sådana,
som kunna betala mera.

Jag gjorde några reflexioner när kommunikationsministern besvarade herr
von Friesens interpellation om telefon- och telegraftjänstemännens anställningsförhållanden.
Det är visserligen önskvärt att alla arbetargruppers intressen
tillgodoses, men man måste också tänka på vilka konsekvenser en höjning av
lönerna för en enda löntagargrupp för med sig. En person kan ställas inför
valet att antingen stanna kvar vid jordbruket — vilket innebär att vederbörande
bl. a. måste deltaga i söndagsmjölkning och liknande arbeten, i ett
arbete som även i andra avseenden är relativt bundet — eller att taga tjänst
vid telegrafverket. Här finns ett fritt val för en löntagare. Så länge arbetarna
nu inte av andra orsaker föredraga att stanna kvar i det tyngre jordbruksarbetet
menar jag, att man får tänka sig för, innan man höjer lönerna för
en kategori löntagare. En sådan höjning har nämligen till följd att även

Nr 43.

Torsdagen, den 19 december 1946.

Svar på interpellation. (Forts.)

andra löntagargrupper —• vilkas krav äro värda lika stort beaktande — kräva
högre löner.

De ideliga lönestegringarna i våra ekonomiska organisationer, vid industriföretagen,
bland de kontorsanställda o. s. v., samt bruket att köpa arbetskraft
till ett högre pris, är en synnerligen olycklig cirkelgång. Och vad blir
resultatet? Jo, det finns snart inte några människor kvar att sköta arbetet
med jorden. De höga lönerna möjliggöras genom framtvingandet av allt större
och större vinstmarginaler. För handelns del äro dessa marginaler för övrigt
större än de borde vara, örn man strävar efter att bibehålla penningvärdet och
föra en förnuftig penningpolitik.

Jag var bland dem som på sin tid stödde vår förutvarande statsminister,
när han talade om att en samlingsregering kunde ha sitt berättigande även
under mera normala förhållanden. Jag gick kanske inte lika långt som han i
mitt resonemang, men jag ursäktar en partiledning som gör politik av lönefrågor.
När jag emellertid tänker på hur det gick till före valen 1944 — då
man medgav att tjänstemännen nog måste ha den och den förbättringen i
sina villkor — så undrar jag, örn inte en bättre balans på lönemarknaden hade
kunnat upprätthållas, örn det bara hade funnits litet mera samling och enighet.
I stället för att då ge några enstaka grupper lönehöjningar borde man
försökt hålla prisstegringen tillbaka för samtliga. Därmed hade man inte
skadat någon. Tvärtom hade man kanske med en sådan åtgärd gjort tjänstemännen
själva — och folket i dess helhet — den största tjänsten. I och med
det hade vi nämligen fått en bättre balans och en bättre avvägning på lönemarknaden.

Jag menar också, att örn ett företags aktier skola tillåtas stiga till fyrdubbla
värdet — som nu förekommer i vissa fall — så är det en utopi att
tro att arbetarna, de som utföra det egentliga arbetet, skola nöja sig med att
tigande bevittna en sådan utveckling. Sådant är omöjligt. Av den anledningen
är det önskvärt att hålla en så stark hand som möjligt över den ekonomiska
utvecklingen.

Herr förste vice talmannen återtog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr Larsson i Karlstad: Herr talman! Jag vill endast med några få ord
understryka betydelsen för jordbruket inom landets olika delar av den fråga,
som interpellanten här fört på tal.

I den bygd jag representerar och där jag närmast känner till förhållandena
är det främst två kategorier av lantarbetare som det är svårt att få tillräcklig
tillgång på. Den ena kategorien utgöres av djurskötare. Hushållningssällskapet
har vidtagit åtgärder för att öka tillgången på sådana. Det anordnar
många kurser, kortare kurser, där man förutom att bibringa vissa elementära
kunskaper kanske framför allt lägger an på att göra reklam för arbetet och
popularisera det. Jag kan inte säga att resultatet blivit lysande, tvärtom. Det
är fortfarande lika svårt att få djurskötare. Det är främst de större och medelstora
gårdarna som lida av detta, men även många små gårdar kunna tillfälligtvis
behöva djurskötare. Alla befinna sig i samma svårigheter när det
gäller denna sak, och ganska många jordbrukare ha på senaste tiden måst taga
under övervägande, om de möjligen skulle bli tvungna att göra sig av med
sina djurbesättningar och övergå till kreaturslös jordbruksdrift.

Den andra kategorien av arbetare som det är brist på utgöres av de tillfälliga
arbetarna. Ordinarie arbetskraft har man måhända lyckats förvärva
något så när, men jordbruket är ju ett besvärligt yrke så till vida, att arbetsbelastningen
är så ojämn. Under det att man förr i tiden vid tillfällen av toppbelastning
lyckades få tillfällig hjälp, så är man numera ofta nästan helt
strandsatt. Jag skall, liksom interpellanten, gärna erkänna det stora värde,

Torsdagen den 19 december 194G.

Nr 43.

Svar på interpellation. (Forts.)

som hjälpen av militär och skolungdom haft för många jordbrukare. Men det
är inte alltid så lätt att utnyttja den. Det kan komma dagar, då de inte ha
möjlighet att utföra det arbete, som var avsett, Det är ju nämligen ofta skördearbete,
som det här gäller.

I detta läge ha jordbrukarna i min hembygd med stort intresse tagit del av
1942 års jordbrukskommittés betänkande. Men det är även med vissa farhågor
man ser på de vägar som där rekommenderas, och jag skall nämna varför.
Värmland är ju ett typiskt småbrukarlän och inte särskilt framstående på
jordbrukets område. Jordmånen är mestadels ganska karg, och jorden är kalkfattig
i nästan hela länet. Klimatet är heller inte det bästa. Försomrarna äro
oftast mycket torra, och när skördetiden kommer vill det gärna bli litet för
mycket nederbörd. Men vi ha naturligivt också fördelar. En sådan är framför
allt skogen. Dessa små jordbrukare, med ägor på tio hektar eller därunder, vilka
man nu säger sig vilja bereda hjälp genom sammanslagningar, leva ju mycket
sällan på enbart jordbruk. Deras hemman äro vad man kallar kombinerade
jordbruk, och det är arbetskraften vid dessa gårdar som även sköter örn skogsarbetet
i detta län. Skogsbruket är kanske därför en väl så viktig näring
inom Värmlands län som jordbruket.

Skulle man nu genom aktiv politik från statens sida försöka få det därhän,
att varje jordbruksarbetare bleve så effektivt utnyttjad som möjligt i själva
jordbruksarbetet, då skulle följden därav bli, att man inte hade några reserver.
Man skulle inte ha tillgång till den arbetskraft, som erfordras för skogsbruket.
Man skulle inte heller ha den arbetskraftsreserv, som de medelstora och större
jordbruken lia ett så ofrånkomligt behov av vid tiden för sådd och skörd.
Det är detta som gör att man med en viss oro tänker på de åtgärder, som kunna
komma att vidtagas, och det är därför jag tagit till orda för att framföra
den synpunkten, att varje åtgärd, som genom statsmakternas förmedling kan
vidtagas för att säkerställa jordbrukets och dess binäringars arbetskraft, alltid
är mycket värdefull.

Herr statsrådet Sträng: Herr talman! Som även i interpellationssvaret anförts
debatterades denna fråga utomordentligt ingående i första kammaren den
19 juni i år i anledning av en annan interpellation. Jag vill minnas att vi höllö
på i tre timmar den gången. Om det är någon av kammarens ledamöter som är
alldeles särskilt intresserad av ämnet, så finns det tillgång till riksdagsprotokollet.
De argument som voro aktuella då äro naturligtvis aktuella även i dag.

Jag kan nog i långa stycken vara överens med herr Pehrsson-Bramstorp i
hans stillsamma reflexioner till mitt interpellationssvar. Han uttalade i stort
sett sin tillfredsställelse över de åtgärder, som statsmakterna vidtagit för att
skaffa arbetskraft till jordbruket. Jag kunde inte av herr Pehrsson-Bramstorps
anförande inregistrera något egentligt nytt utöver vad som redan gjorts
på området. Han uttalade dock önskvärdheten av att vi, i avvaktan på den
nya folkpensioneringens ikraftträdande, skulle försöka åstadkomma möjligheter
för de gamla folkpensionärerna att arbeta ute i jordbruket utan att riskera
avdrag på sin pension. Inom regeringen tillkommer det ju inte mig att svara
på i vad mån det finns möjligheter att reflektera på förslaget, ynen förslaget
har ju väckts och kommer väl inte att så där utan vidare falla i glömska.

Herr Pehrsson-Bramstorp sade, att i nuvarande läge är det industrien, som
med alla möjliga och omöjliga medel lockar folket ifrån landsbygden. Ja, det
är ett känt faktum. Som även sagts i interpellationssvaret lockas folk inte bara
från landsbygden och till samhällena, utan folk lockas även från sämre betalande
industrier till bättre betalande. Jag ser emellertid inga som helst praktiska
möjligheter att kunna förhindra något sådant. Vi ha ett fritt närings -

Nr 43.

Torsdagen den 19 december 1946.

Svar på interpellation. (Forts.)

liv i landet, vi ha en differentierad räntabilitet i vårt skiftande näringsliv.
När det erbjudes sysselsättningar och arbete till olika löner i den fria marknaden,
så har jag svårt att tänka mig att man med några speciella statsingripanden
skall kunna komma dithän, som herr Pehrsson-Bramstorp syftade.
rJag kanske inte skall säga att herr Pehrsson-Bramstorp »syftade» ; det var en
reflexion han gjorde här. Han uttalade, att förhållandet på detta område var
ett beklagligt faktum.

Jag vill minnas, att debatten i juni månad i första kammaren gav det resultatet,
att kammaren visade sig mycket enig örn att det, trots alla besvärligheter,
inte fanns anledning att överväga några statsingripanden för att dirigera
arbetskraften från det ena området till det andra. Vi ha ju alltid i detta
land satt ett stort värde på friheten och rörligheten och rätten att söka anställning
där vi önska, varför nian inte vill ställa sig bakom åtgärder i antydd
riktning. Sedan kan man ju, som herr Pehrsson-Bramstorp gjorde, i en
diskussion beklaga dessa förhållanden.

Herr Pehrsson-Bramstorp kom i sina reflexioner också in på en del aspekter
av den ekonomiska politiken. Detta har ju kammaren debatterat i två långa
dagar i samband med två stora frågor, och det vore väl ganska överflödigt att
bemöta detta. Jag gjorde emellertid en reflexion här. Herr Pehrsson-Bramstorp
talade örn att staten animerar exportnäringarna och att detta för med sig
att bristen på arbetskraft inom jordbruket ytterligare accentueras. Detta problem
har emellertid även en annan sida. Ett av de svåraste och besvärligaste
förhållandena i hela vår ekonomiska politik är ju just, att vi ha en import
som överstiger exporten med de konsekvenser detta har på våra valutareserver.
Jag är övertygad örn att herr Pehrsson-Bramstorp förstår denna fråga i
sitt större sammanhang och inte heller ställer sig bakom en rekommendation,
att man skall begränsa nödvändig export just med hänsyn till de synpunkter
han i det här sammanhanget anförde.

Herr Pehrsson-Bramstorp slutade med att säga, att vi skola försöka vara
ståndaktiga i avseende på en skärpt och stark ipriskontroll. Jag tror att jag
talar å hela regeringens vägnar då jag säger, att vi äro angelägna om att vara
så. ståndaktiga som möjligt i detta avseende. Regeringens program i fråga örn
priskontrollen i den ekonomiska diskussionen är att vara så rigorös och hård
som det överhuvud taget finns möjligheter till.

Innan jag slutar vill jag bara göra ett stilla konstaterande. Trots alla besvärligheterna
på jordbrukets arbetsmarknad lia vi ju ändå dragit oss fram
på ett relativt hyggligt sätt. Jag är den förste att erkänna, att det är mycket
som underlåtits i fråga örn en del önskvärda arbeten inom det svenska jordbruket.
Vi skulle behöva lia gjort en hel del arbeten för att kultivera våra
beten, för att röja upp i diken och för att täckdika, för att köra sten och jord
samt åstadkomma bättre gödselvårdsanläggningar. Men de väsentliga arbetena
lia vi ändå trots allt hunnit med. Trots de utomordentligt brydsamma
väderleksförhållandena under liela hösten togs skörden in med de arbetskraftsresurser,
som stodo till buds. Sockerbetorna lia inte frusit fast i jorden, och
potatisen har kommit upp och vi kunna, glädjande nog, i år visa upp en god
skörd i kvantitativt avseende. Vi lia alltså klarat de väsentliga arbetena inom
jordbruket trots besvärligheterna med arbetskraftsförsörjningen, och de månader
vi nu gå till mötes kännetecknas ju inte av en ansträngande situation
i fråga örn jordbrukets arbetsmarknad.

När vi sedan komma fram till månaderna omars, april och maj uppstår på
nytt den situationen, att vi få mobilisera alla de reservkrafter och extra resurser
vi ha, på samma sätt som vi gjort under de senare åren. På det sättet
kunna vi hjäljpligt klara oss fram. Så länge dagens situation inom det svenska

Torsdagen den 19 december 1946.

Nr 43.

Svar på interpellation. (Forts.)

näringslivet är rådande, då arbetsmarknaden i så utpräglad grad är högkonjunkturbetonad,
kan jag inte ge något annat svar än att vi få lämpa efter
läglighet och med alla goda krafters medverkan försöka draga oss fram.

Herr Larsson från Värmland gjorde ett par anmärkningar. Han anförde,
att det framför allt var två arbetargrupper som voro svåra att få för de svenska
jordbrukarna. Den ena var djurskötarna, och det är riktigt. Men å andra sidan
ger också detta förhållande en aspekt på arbetskraftsproblemet, som man
kanske vanligtvis inte tänker på. Det är nämligen så, att djurskötarna är den
bäst betalda arbetskraften inom det svenska jordbruket. Deras löner ligga 10
å 15 och ända upp till 20 procent över de övriga lantarbetarnas löner. Trots
detta är arbetarbristen starkast accentuerad inom just djurskötarkåren. Detta,
menar jag, är en verifikation på att det inte uteslutande är penninglönen, timlönen
eller årslönen, som är avgörande för var arbetskraften känner trivsel,
var den vill hamna och stanna, utan andra omständigheter spela en stor roll.

Herr Larsson tog också upp frågan örn de farhågor man hyste på jordbrukarhåll,
när man läste 1942 års jordbrukskommittés betänkande. Jag avslöjar
ingen hemlighet örn jag säger, att jordbruksministern kommer att lägga fram
ipropositionen örn hela detta stora förslag vid nästa års riksdag. Då blir det
tillfälle, hoppas jag, att i lugn och ro och inför betydligt mera välbesatta kammarbänkar
diskutera dessa frågor ingående och utförligt och vid tillfällen, då
de egentligen skola diskuteras.

Herr Pehrssou-Bramstorp: Herr talman! Jag har inte alls antytt att vi icke
skola försöka åstadkomma en så stor exportkvantitet som möjligt. Jag menar
bara, att i och med att exportindustrien växer, bortfaller en av förutsättningarna
för en sådan framställning av jordbruksprodukterna, att de bli billiga.
Örn exportindustrien avsevärt ökar sin produktionskapacitet, så blir något prisfall
på produktionen på andra områden överhuvud taget icke möjligt. Då återstår
ingen annan utväg för jordbruket att komma i paritet med övriga näringsgrenar
än att få den förbättring av priserna, som är nödvändig härför. Detta
har också framförts i interpellationssvaret, och därom råda sålunda inga delade
meningar. Dessa frågor komma ju f. ö. upp redan under 1947 års riksdag,
och då kunna vi inför en bättre besatt kammare diskutera dem.

En annan sak, som också är omnämnd i interpellationssvaret, men som jag
hittills icke berört, gäller de löneökningar inom jordbruket, som hittills varit
möjliga för lantarbetarorgamsationerna att genomföra. De lia lyckats tack
vare den dåliga tillgången på arbetskraft. Jag förmodar att det inte är från
den utgångspunkten som regeringen anser det angeläget att tillgången på
arbetskraft är så liten som möjligt? Sedan 1930-talet lia en mängd åtgärder
vidtagits för att bereda lantarbetarna och jordbrukarna bättre betalning för
sitt arbete. Hade inte så skett, hade det överhuvud taget inte blivit någon förbättring
av lantarbetarnas löneställning, hur mycket man än hade önskat sig
en sådan. Denna förbättring hade inte kunnat genomföras, om icke de ekonomiska
förutsättningarna funnits.

Jag är emellertid tillfredsställd med att herr statsrådet Sträng å hela regeringens
vägnar betygat, att man från regeringens sida icke kommer att backa
ens för ganska envisa påtryckningar från industriens sida. Regeringen kommer
inte, säde statsrådet, att ge efter för de företag, som redan nu få tillräckligt
betalt för sina produkter, och som därför utan svårighet kunna betala lönerna
på arbetsmarknaden.

Jag räknar med att regeringen konsekvent håller fast vid denna ståndpunkt,
och jag uttrycker min stora tillfredsställelse över detta uttalande.

Nr 43.

Torsdagen den 19 december 1946.

Svar på interpellation. (Forts.)

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman!
Jag vill bara göra ett litet klarläggande med anledning av herr Larssons i
Karlstad anförande. Herr Larsson varnade för sådana rationaliseringsåtgärder,
som ett genomförande av schematiska linjer för det mindre jordbrukets struktur
skulle innebära och varigenom arbetskraft skulle berövas det värmländska
skogsbruket och de medelstora och större jordbruken. I det avseendet skulle
jag bara vilja säga, att det är inte meningen och har aldrig varit meningen att
komma med några schematiska och rigorösa linjer. Huvudlinjen i det förslag
regeringen lägger fram kommer att bli, att de mindre jordbrukarna skola få
hjälp till att skapa åt sig bästa möjliga ekonomiska standard. För att nå det
målet får man i varje särskilt fall välja den metod, som ger detta syfte. Visar
det sig att det mindre jordbruket — med 10 ä 12 tunnland, som herr Larsson
sade — får den bästa bärgningen genom att en del av dess arbetskraft får
vara i skogen, så kommer detta inte att förhindras.

Vi skola emellertid slå fast, att rationaliseringsarbetet kommer att ta sikte
på det som är bäst ur ekonomisk synpunkt för de mindre jordbrukarna. I det
sammanhanget får inte tagas någon hänsyn till de större skogsbruken eller
de medelstora och större jordbrukens behov av arbetskraft. Den mindre jordbrukaren
bör inte få det ekonomiskt sämre därför att arbetskraft skulle behöva
tillförsäkras de större skogsbruken och de medelstora eller större jordbruken.
Riktlinjen måste vara den, att den mindre jordbrukarens läge skall vara avgörande
för vad man skall göra. Arbetskraftsfrågan för de större skogsbruken och de
medelstora och större jordbruken får lösas som en vanlig arbetsmarknadsfråga
och i det stora sammanhanget.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 16.

Svar på Ordet lämnades på begäran till

interpellation. statsrådet Ericsson, som yttrade: Herr talman! Under hänvisning till

en av Norrbottens läns landsting företagen undersökning rörande bl. a. sysselsättningsförhållandena
bland jordbrukarna i Norrbotten under ett års tid räknat
från hösten 1943, som givit vid handen att den jordbrukande manliga befolkningen
i Norrbotten under ifrågavarande tid haft sammanlagt 770 450 arbetslöshetsdagar,
eller genomsnittligt 27 arbetslöshetsdagar per man, har herr Holmberg
med andra kammarens tillstånd till mig ställt följande frågor:

1 :o) Har det vid förhandlingarna mellan statsmakternas och näringslivets
representanter övervägts några åtgärder i syfte att utnyttja arbetskraftsreserverna
i Norrbotten för industriell produktion inom länet?

2 :o) Överväger statsrådet några åtgärder — till exempel i första hand en utredning
örn möjligheterna att anlägga statliga industrier — örn det visar sig
att det privata näringslivet icke vill medverka till en planmässig ekonomisk
politik för ett bättre utnyttjande av tillgänglig arbetskraft i Norrbotten?

Innan jag går närmare in på de i interpellationen framställda frågorna, vill
jag framhålla att sysselsättningen i Norrbotten haft växlande karaktär under
de sista årtiondena. Jag har emellertid fått den uppfattningen att en väsentlig
förbättring inträtt under de gångna krigsåren med den då ökade tillgången på
arbetstillfällen i form av bl. a. avverknings- och försvarsarbeten. Visst belägg
härför finner jag i att årsmedeltalet för de hjälpsökande arbetslösa inom Norrbottens
län för år 1943 var 112, medan siffran år 1944 steg till 989, förmodligen
sammanhängande med att försvarsarbetena då började minska i omfatt -

Torsdagen den 19 december 1946.

Nr 43.

Svar pä interpellation. (Forts.)

ning. Nyssnämnda arbetslöshet anses icke vara av någon större storleksordning
i jämförelse med förhållandena under åren 1930—1939, då minimisiffran, som
uppnåddes 1937, var 1 359 medan maximiantalet uppgick till 11 800 under år
1933.

Interpellationen rullar upp det gamla problemet hur man skall finna en lönande
sysselsättning för Norrlands befolkning. Denna fråga är som bekant
sedan 1944 föremål för prövning i den s. k. norrlandskommittén. I dess huvuduppgifter
ingår att verkställa undersökningar av möjligheterna att genomföra
rationaliseringsåtgärder inom det norrländska jordbruket, att utveckla den industriella
verksamheten i Norrland och få till stånd en större mångsidighet inom
industrien därstädes. Norrlandskommittén har ock — jämsides med att den
efter hand avgivit utlåtanden i olika aktuella frågor — framlagt betänkanden
beträffande åtskilliga spörsmål av betydelse för näringslivet i Norrbotten. Enligt
vad jag inhämtat ämnar kommittén vidare inom den närmaste tiden avgiva
ett betänkande angående vissa åtgärder till förbättrande av transportförhållandena
i Norrland. Däri framlagda förslag ha visserligen icke särskilt avseende på
Norrbotten, men det är tydligt, att icke minst en sådan fråga som förbättrade
transportförhållanden kail vara av speciellt intresse för näringslivet i Norrbotten
med dess stora beroende av kommunikationerna och transportkostnaderna. Jag
har slutligen även inhämtat, att norrlandskommittén inom en nära framtid torde
komma att framlägga sina synpunkter på arbetskraft.sproblemen i Norrland.

Vad särskilt angår förhållandena inom jordbruket — vilka tagits till utgångspunkt
för den framställda interpellationen — är det givet, att en rationalisering
inom denna liksom andra grenar av näringslivet är högeligen önskvärd. Med
bland annat detta syfte för ögonen arbeta nu inom Norrbottens län hushållningssällskap
och egnahemsnämnd liksom även den lokala jordnämnd, som vid
1945 års riksdag inrättats för att medverka till en förbättrad arrondering av
jordbruken. En planering av näringslivets utveckling med utgångspunkt från
jordbrukets behov av förbättrade produktionsbetingelser enligt 1942 års jordbrukskommittés
förslag skall ingå som en av de första och viktigaste uppgifterna
för de länsorgan, som föreslås i fortsättningen skola handhava rationaliseringsverksamheten.
Dessa förslag äro för närvarande föremål för prövning
inom jordbruksdepartementet, och avsikten är att proposition rörande den framtida
jordbrukspolitiken skall framläggas för 1947 års riksdag.

I detta sammanhang må slutligen också erinras att chefen för jordbruksdepartementet
jämlikt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 31 maj 1946 tillkallat
en utredningsman att företaga planering av jordbruket och skogsbruket i Nedertorneå
kommun. Planeringen avser i första hand att undersöka möjligheterna
att bereda befolkningen, i synnerhet jordbruksbefolkningen i sagda kommun,
tryggad sysselsättning och bättre bärgning, varvid även andra områden av näringslivet
än jordbruket och skogsbruket skola uppmärksammas. Den har emellertid
även det vidare syftet att klarlägga, hur en dylik verksamhet bör bedrivas
och vilka praktiskt genomförbara resultat som kunna framkomma härav.

Det är emellertid givet, att tanken på de olika åtgärder, varom förslag framkommit
eller äro att vänta, icke utgjort skäl för regeringen att försumma några
tillfällen att i aktuella fall verka för en utveckling av industrien i Norrbotten.
Det kan sålunda erinras örn det av riksdagen i våras godkända förslaget av en
avsevärd utbyggnad av Norrbottens Järnverk i Luleå. Vidare kan nämnas att
statens skogsindustrier för närvarande ansöker örn byggnadstillstånd för anläggning
av en wallboardfabrik i anslutning till kemiska fabriken i Piteå i
avsikt att bättre tillvarataga avfallsprodukter vid sistnämnda anläggning. Vid
full utbyggnad beräknas wallboardfabrikcn kunna bereda sysselsättning i första
hand för 60 och sedermera för 100 man. Statens skogsindustrier hyser även

Nr 43.

Torsdagen den 19 december 1946.

Svar på interpellation. (Forts.)

vissa planer på att inrätta ett pappersbruk vid sina anläggningar i Karlsborg.
Aven härvidlag rör det sig örn ett nytt led i förädlingsprocessen beträffande
redan utnyttjade råvarutillgångar.

Bland åtgärder från regeringens sida, som visserligen icke kunna sägas
ha någon större betydelse ur arbetsmarknadssynpunkt men likväl kunna vara av
visst intresse i detta sammanhang, kan nämnas att regeringen ställt särskilda
medel till förfogande för Norrbottens småindustriförening att av föreningen
användas för utlämnande av lån för uppförande av en yllefabrik i Morjärv, varjämte
även visst bidrag lämnats till kostnaderna för planläggningen av ifrågavarande
fabrik. I sammanhanget förtjänar också påpekas, att företagarföreningen
i Norrbottens län, liksom i andra län. erhållit icke oväsentligt ökade
resurser för sin verksamhet.

Statsmakterna ha emellertid icke inskränkt sig till att anlägga statliga industrier
i Norrbotten respektive stödja företagarföreningen därstädes utan har
även sökt verka för att den enskilda industrien i ökad utsträckning skall söka
sig till Norrland. Detta sammanhänger bl. a. med att industrien vid handläggningen
av sina lokaliseringsproblem börjat fästa alltmer ökat avseende vid möjligheterna
att erhålla arbetskraft till planerad utvidgning eller nyetablering.
För närvarande bedrives sålunda både statlig och enskild rådgivningsverksamhet
på detta område. Statens medverkan omhänderhaves av arbetsmarknadskommissionen,
och industrien representeras av industriens produktionsråd. Överenskommelse
har träffats örn regelrätt samarbete mellan dessa båda organ.

Enär de mest betydande reserverna av arbetskraft finnas i Norrland, där befolkningen
i de arbetsföra åldrarna, framför allt i Västerbotten och Norrbotten,
fortfarande ökar kraftigt och näringslivet icke på långt när expanderar i den
takt, som motsvarar ökningen i utbudet av arbetskraft, ha ansträngningar gjorts
att få industriföretag intresserade av att förlägga sina nyanläggningar till
lämpliga orter i denna del av landet. Delvis som en följd härav ha under detta
år planer uppkommit örn startande av nya industrier på ett flertal platser i
södra och mellersta Norrland. I den mån möjlighet finnes att underlätta fraktförhållandena
tror jag att även etablering av nya industrier i Norrbotten bör
kunna komma i fråga.

Bidragande orsak till den ändrade inställning till Norrland som under det
senaste året framkommit på företagarhåll har säkerligen varit att myndigheterna
med hänsyn till önskvärdheten att få företagsverksamhet till stånd inom
Norrland iakttagit en avsevärt mindre restriktivitet beträffande byggnadsverksamheten
inom denna del av landet än eljest. Detta har fört med sig att företag,
som fått vetskap örn å ena sidan svårigheten att få byggnadstillstånd för sin
industrianläggning med hänsyn till problemet att skaffa arbetskraft på av företaget
från början avsedd plats i exempelvis mellersta eller södra Sverige och å
andra sidan den mindre restriktiva bedömningen av ansökningar örn tillstånd
för byggnadsföretag i Norrland, beslutat sig för att, därest i övrigt så varit
lämpligt, förlägga sin industri till någon lämplig ort i Norrland.

Vad slutligen angår den av interpellanten ifrågasatta utredningen örn möjligheten
att förlägga ytterligare statliga industrier till Norrbotten vill jag,
under hänvisning till vad förut anförts, understryka statsmakternas stora intresse
för en ökad differentiering av Norrbottens näringsliv. Denna fråga måste
emellertid ses i ett större sammanhang, och jag är fullt medveten om att man så
småningom inte kan*underlåta att mera ingående överväga samhällets inställning
till och formerna för dess medverkan till näringslivets lämpliga utveckling i
olika delar av landet.

Med vad jag här anfört torde interpellantens frågor få anses vara besvarade.

Torsdagen den 19 december 1946.

Nr 43.

Svar på interpellation. (Forts.)

Härpå anförde:

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Då interpellanten på grund av sjukhusvistelse
är förhindrad att själv framföra sitt tack för svaret på interpellationen,
skall jag be att å hans vägnar få göra det. Jag skall på grund av det
många gånger andragna förhållandet, att vi befinna oss i sista timmen, fatta
mig mycket kort. Några reflexioner vill jag i alla fall göra. Svaret innehöll
nämligen åtskilliga uppgifter, som iute äro allmänt kända.

Löftet örn bättre kommunikationer och billigare frakter är för Norrland i
allmänhet och för Norrbotten i synnerhet av mycket stort värde. De utlovade
åtgärderna för Nedertorneå socken skulle jag vilja komplettera med önskemålet
om allvarlig prövning av frågan örn två skift på Seskarösågen. Företaget är ju
affärsmässigt hållbart. Brist på råvaror har hindrat hela kapacitetens utnyttjande.
Sådan tror jag skulle kunna uppnås genom att en större kvotdel av avverkningarna
inom Norrbotten förbeholles Norrbotten och därvid särskilt Seskarösågen.

Det vore kanske också anledning pröva, örn inte statens skogsindustrier borde
få ett större inflytande över åtminstone en del av statens skogar än vad för
närvarande är fallet. Wallboardfab riken i Piteå, som skall sysselsätta maximum
100 man, liksom den utlovade yllefabriken i Morjärv och eventuellt ett pappersbruk
i Karlsborg äro glada nyheter för de flesta norrbottningar. Jag hoppas att
löftena inte skola smulas sönder i beredningens hårda kvarn. Uppgiften att
statsmakterna varit generösa med byggnadstillstånd skall jag tacksamt notera,
men det är uppenbart att detta varit oundvikligt, örn den stora utvidgningen av
järnverket i Luleå och kraftverket i Harsprånget skall föras i land. Statsmakterna
ha för sin del uppmuntrat företagare att starta nya industrier i Norrbotten,
framhåller statsrådet. Tyvärr måste man säga, att resultatet i stort sett
är nedslående.

Vad jag här särskilt skulle vilja understryka är, att i Norrbotten försörjes
den procentirellt största andelen av befolkningen i jordbruket med dess binäringar.
Örn jag tar några jämförelsesiffror så visa de, att i Mälarlänen försörjas
14 per 100 invånare, i samtliga län 39 per 100 invånare men i övre Norrland
inte mindre än 62 per 100 invånare i jordbruket med binäringar. Skogen är
där den viktigaste delen av Norrbottens åker, men den siffra som interpellanten
anfört, 770 000 arbetslöshets dagar under ett enda år för dem som skola leva av
jordbruket och skogen, vittnar ju örn att man inte kan sysselsätta så många
människor i skogen. Som jag förmodar inses detta också av statsrådet Ericsson,
som hävdade att den första uppgiften för ett kommande länsorgan för rationalisering
av jordbruket, vilket skall kunna väntas som resultat av nästa riksdags
behandling av riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken, blir en planering
av näringslivets utveckling med utgångspunkt från jordbrukets behov. Men
man får inte förbise, att denna rationalisering inte kan öka utan måste minska
den för jordbruket med binäringar nödiga arbetskraften, och vad skall nian då
göra? Skall man evakuera 10 000 eller, som det i något sammanhang sagts,
t. o. m. 65 000 norrbottningar till andra delar av landet? Jag tror inte att regeringen
skall trösta sig med de nuvarande relativt låga arbetslöshetssiffrorna
och tro att man någon gång framdeles kan taga itu med att, som det heter i
interpellationssvaret, ingående överväga samhällets inställning till näringslivets
lämpliga utveckling i olika delar av landet. Ty för det första är den främsta
anledningen till de relativt låga arbetslöshetssiffrorna, försvarsarbetena och
skogsarbetena, icke längre disponibla på samma sätt som tidigare. Försvarsarbetena
äro ju avslutade i det väsentliga, och skogen har under dessa år fått ge
mer än den tål i stora delar av Norrbotten. Den kommer därför sannolikt att

Andra hammarens protokoll IO^iO. Nr hS. 5

Nr 43.

Torsdagen den 19 december 1946.

<Svar på interpellation. (Forts.)

sysselsätta allt färre under åtminstone en överskådlig framtid. För det andra
dröjer det väl inte så länge förrän vi lia en ny kris, oell då kommer Norrbotten
säkert att drabbas mycket hårt. För det tredje skulle jag- vilja framhålla, att
arbetslöshetsproblemet är ju brännande för de kategorier, som interpellanten
främst har talat örn men som nu inte så mycket komma in i de siffror, som
statsrådet Ericsson anfört örn antalet arbetssökande. För det fjärde — och det
har varit en väsentlig synpunkt för interpellanten — är det ett slöseri med produktionskraften
att friska människor inte skola kunna få full sysselsättning och
på grund därav också påtvingas en lägre levnadsstandard. Örn exempelvis Porjuskraften
inte till fullo utnyttjas, så bokföres det av vattenfallsstyrelsen som
en förlust, men örn här mångå hundratusentals arbetsdagar varje år gå förlorade,
så kan i stort sett ingenting annat märkas än att man rycker på axlarna åt
detta problem. Det vill jag inte säga som någon elakhet mot regeringen för all
del, utan det är karakteristiskt för ett allmänt betraktelsesätt på denna fråga.

Vi ha alltså velat ha en annan syn pä sysselsättningsspörsmålet än den enbart
profitmässiga. Det kan tänkas bli något dyrare att driva vissa anläggningar
i Norrbotten för enskilda företagare, men för samhället måste man ju
försöka räkna ut vad det betyder i form av arbetsförtjänster, skatteinkomster,
mänsklig trivsel och hälsa. Man måste räkna på längre sikt och tillse att varje
del av landet kan försörja sin befolkning och naturligtvis åtskilligt mera. Vi
ha i detta sammanhang naturligtvis icke haft något emot att privata företagare
hade startat industriella företag i Norrbotten, men eftersom dessa bara räkna
kortsiktigt efter vanliga s. k. räntabilitetsprinciper, har det tyvärr icke blivit
ett sådant ingripande som regeringen har velat uppmuntra, och därför mena vi
att staten måste ingripa. Tåg t. ex. projektet att man skulle utnyttja apatiten
från gruvorna för att framställa konstgödningsmedel! I det väsentliga, om man
anlägger de synpunkter som jag här sagt och ser det ur mera långsiktig beredskapssynpunkt,
blir ju en sådan framställning ett affärsmässigt företag.

Vad som emellertid främst behövs för jordbrukarna är en sådan differentiering
som ger industriell sysselsättning åt manlig och kvinnlig arbetskraft.
Det har ju varit tal om att L. M. Ericsson skulle anlägga en tillverkning där
uppe. Det hade ju varit mycket bra, men det lyckades inte. Det hade varit
lämpligt för Norrbotten bland annat därför att då hade man fått i gång en
produktion för kvinnlig arbetskraft, som ju för närvarande praktiskt taget inte
finns, örn jag bortser från jordbruksarbete. Det hade också varit bra därför
att man då skulle fått industriellt hemarbete, något som jag tror skulle förtjäna
att verkligen observeras och på ett annat sätt uppmuntras än vad hittills
varit fallet, L. M. Ericsson, som är ett sådant företag som bland annat utnyttjat
hemarbete, hade under 1946 245 hemarbetare, vilka arbetade 24 timmar
i veckan mot en lön av 55 kronor, och hur stort intresset bland dessa människor
är framgår av att inte mindre än 3 000 hade anmält sig under förra året för
att erhålla sådant hemarbete. Det är här fråga örn finmekaniskt arbete, visst
förberedelsearbete för den elektriska industrien.

Herr talman! Vad jag här skulle vilja framhålla är, att samhället och inte
de enskilda företagarna skola uppgöra kalkylerna för produktionens lokalisering
och inriktning. Jag tror att örn man kunde få detta allmänna betraktelsesätt
igenom, skulle man underlätta åstadkommandet av en utflyttning av industrien
till landsbygden i allmänhet och även till de nordligaste delarna av
landet. Jag kan för min del inte begripa, varför det inte skulle vara möjligt
för låt mig säga en del av den övertaliga befolkningen i en norrbottenssocken
att syssla med visst finmekaniskt arbete i en verkstad där, på samma sätt som
man skulle kunna göra det på en verkstad i Stockholm. Jag menar därför att
denna fråga bör bearbetas. Den har också samband med den fråga, som nyss

Torsdagen den 19 december 1940.

Nr 43.

Svar på interpellation. (Forts.)

här behandlats och som ställts av herr Pehrsson-Bramstorp örn jordbrukets arbetskraftsproblem.

Jag tror jag kan säga på interpellantens vägnar, att svaret innehåller ju
med hänsyn till vad man kan i detta sammanhang begära åtminstone den ram,
som man kan ställa för de olika önskemålen. Uppgiften blir nu att sätta kött
på benen, att verkligen få fram praktiska åtgärder och bearbeta problemet, så
att man verkligen åstadkommer en förläggning av sysselsättningsmöjligheter
till de områden, som, såsom statsrådet Ericsson här påpekat, ändå ha överskott
på arbetskraft.

Herr statsrådet Ericsson: Herr talman! I anledning av herr Hagbergs anförande
vill jag betyga, att regeringen hyser det allra största intresse för att
åstadkomma just sådana förhållanden i Norrland, kanske speciellt i översta
Norrland, att det skall bli möjligt att utnyttja de arbetskraftsreserver, som
där finnas. När herr Hagberg nu säger, att nu gäller det att praktiskt söka
genomföra de löften man har givit, så vill jag erinra om att under de sista
åren har det ändock förekommit åtskilliga saker, som vittna örn ett nytt och
starkare intresse för att åstadkomma denna ökade differentiering av Norrlands
näringsliv. Jag erkänner, att förutom vid statens egna anläggningar har det
i Norrbotten inte lyckats särdeles bra att tillföra länet ny verksamhet, men
jag tror att det har ett betydande värde, att man nu är på väg att bryta isen
och att man skall lyckas, att tillföra denna del av Norrland ny industriell
verksamhet. Jag känner mig förvissad om att vi i längden inte ha råd att
låta människorna därupp ga partiellt arbetslösa, utan tvingas att ännu mera
intensivt än hittills söka lösa de problem som där föreligga, när det gäller
att säkra sysselsättningen för denna landsdel befolkning.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 17.

Herr statsrådet Ericsson erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman! Svar pA
Med andra^ kammarens tillstånd har herr Persson i Eandafors till mig riktat interpellation.
följande frågor:

!) Har statsrådet för avsikt att vidtaga åtgärder för att rätta till de missförhållanden
som råda beträffande fördelning av rör för värme-, vatten- och
sanitetsarbeten, så att byggnadsföretag, för vilket byggnadstillstånd erhållits
därmed också erhåller viss förtursrätt och garanti att få erforderliga rör för
arbetets slutförande?

2) Anser statsrådet att införandet av statsbeslag och licensgivning äro nödvändiga
åtgärder för att rörmarknaden skall komma under nödig kontroll i
detta knapphetsläge?

3) Har statsrådet övervägt vilka åtgärder som borde vidtagas för att höla
produktionen av rör inom landet?

4) Är det statsrådets avsikt att vidtaga åtgärder för att öka tillgången
och reglera tilldelningen av armeringsjärn för byggnadsverksamheten?

Som svar på interpellantens båda första frågor vill jag framhålla,'' att förevarande
problem varit föremål för regeringens och försörjningsmyndigheternas
uppmärksamhet allt sedan 1942. Vid upprepade tillfällen har övervägts införande
av en förtursrätt oller beslag och handelsreglering beträffande smidda
rör. En sådan ransonering har emellertid visat sig vara mycket svår att genomföra.
Aven örn man inskränkte en eventuell reglering till att omfatta enbart
smidda galvaniserade rör, smidda brunmålade rör (värmeledningsrör)
smidda svarta gasrör, smidda gula ångrör, ångpannetuber och värmelednings -

Nr 43.

Torsdagen den 19 december 1946.

Svar på interpellation. (Forts.)

tuber, omfatta dessa sortiment tillsammans icke mindre än drygt 150 olika dimensioner
och kvaliteter. En samtidig reglering av handeln med rördelar har
ansetts ofrånkomlig och skulle i så fall omfatta cirka 10 000 olika rördelstyper
och dimensioner. Vidare är att märka att ledningsrör förutom vid husbyggen
komma till användning på en mångfald olika områden såsom vid
industri, gruvor, järnvägar och jordbruk etc. Avvägningen beträffande vilka
behov som i första hand skola tillgodoses torde icke vara lätt att åstadkomma.

De utvägar som stå till buds för att åvägabringa bättre balans mellan tillgång
och efterfrågan på detta område äro, att antingen öka den inhemska produktionen
respektive importen eller skära ned byggnadsvolymen till en mot
materialtillgångarna direkt anpassad nivå. Vår egen produktion är f. n. icke
tillfredsställande enär kapaciteten som bekant icke kan helt utnyttjas till följd
av brist på arbetskraft. För närmare redogörelse angående omständigheterna
härvidlag respektive myndigheternas åtgöranden i detta sammanhang som
interpellanten efterlyser i sin tredje fråga hänvisar jag till statsrådet Mossbergs
svar å andra frågan i riksdagsman Kempes interpellation huruvida regeringen
övervägt några åtgärder i syfte att stimulera tillgången på arbetskraft
vid järnbruken.

Innevarande års efterfrågan å smidda rör har medfört en minskning av rörlagren.
En ytterligare lagerminskning — i vart fall icke i samma utsträckning
— står icke till buds under nästa år. Aven örn produktionen då kan hållas
på ungefär samma nivå som i år eller cirka två tredjedelar av produktionskapaciteten,
bli vi sålunda i ökad utsträckning beroende av import av rör respektive
rörämnen. Med hänsyn härtill Ilar också vid handelsförhandlingarna
med olika länder import av smidda rör upptagits som ett av de första svenska
önskemålen och största möjliga import eftersträvas. I vilken utsträckning dessa
förhandlingar komma att ge lesultat går ej att nu uttala sig om. I handelsavtalet
med Holland, som nu är klart, ingår bl. a. ett parti smidda rör örn
5 000 ton. I detta sammanhang må även nämnas att enskild import utanför
handelsavtalsram på allt sätt uppmuntrats.

Vad härefter beträffar det andra alternativet nämligen nedskärning av byggnadsvolymen
kan jag nämna, att regeringen låtit upprätta en investeringsbudget
för den totala byggnadsverksamheten under år 1947, vars mål närmast
är att återföra byggnadsvolymen till 1945 års nivå. Även örn budgeten ger
utrymme för en byggnadsproduktion och anläggningsverksamhet motsvarande
förhållandena under högkonjunkturåret 1939, kommer nedskärningen i enlighet
med dessa riktlinjer att i förhållande till innevarande års mycket högt
uppdrivna produktion medföra en viss lättnad vad materialförsörjningen för
byggnadsändamål beträffar.

Vad slutligen angår interpellantens fjärde fråga, äro möjligheterna att öka
den inhemska produktionen av armeringsjärn huvudsakligen beroende av tillgången
på arbetskraft, och jag får även i denna del av interpellationen hänvisa
till statsrådet Mossbergs nyss berörda svar å riksdagsman Kempes interpellation.
Vad importen beträffar föras förhandlingar med skilda länder, och man
hoppas att under första halvåret 1947 få till stånd en import av ungefär samma
omfattning som under senare hälften av innevarande år. Även örn differensen
mellan tillgång och efterfrågan på armeringsjärn i år totalt sett icke kan karakteriseras
som avsevärd, har dock bristen på klent armeringsjärn varit relativt
stor, emedan såväl import som den inhemska tillverkningen väger över åt
de grövre dimensionerna. Beträffande ett visst område av byggnadsverksamheten,
nämligen bostadsproduktionen, förekommer reglering beträffande armeringsjärn.
Enligt överenskommelse mellan industrikommissionen och byggnads -

Torsdagen ilen 19 december 1940.

Nr 43.

Svar på interpellation. (Forts.)

lånebyrån tilldelas f. n. 3 200 toli armeringsjärn i månaden för bostadsbyggandet,
vilken kvantitet licenseras av industrikommissionen oell anses förslå
för ifrågakommande behov. Någon utökning av denna tilldelning lär enligt
verkställda utredningar icke vara möjlig att åstadkomma.

Med vad jag här anfört torde interpellationen få anses besvarad.

Härefter yttrade

Herr Persson i Landafors: Herr talman! Jag tackar statsrådet Ericsson för
svaret på mili interpellation.

Anledningen till min interpellation är, att det uppstått ett sådant knapphetsläge
beträffande smidda rör för värme och vatten, att jag ansåg något borde
göras för att försöka fördela de knappa tillgångar och den produktion vi ha på
ett så rättvist sätt som möjligt.

I interpellationen har påvisats, hurusom tilldelningskvoten av rör till grossister
baserats på 1937, 1938 och 1939 års försäljningssiffror. Detta har haft till
följd, att grossistfirmor, som i hög grad utvecklats under senare år, fått en alltför
låg tilldelning av rör i förhållande till försäljningen av övrig till branschen
hörande materiel. En del rörlednings firmor ha således fått hålla sig vid ungefär
Vé procent av totala omsättningssumman i fråga örn rörförsäljning, då i stället
12 ä 15 procent skulle varit någorlunda normalt. Rörentreprenör, som inte kan
få rör hos sin grossist, kan inte vända sig till annan grossist för att få rör, örn
han inte köper även övrig materiel där. Grossisterna kräva sålunda att få odelad
order.

Vidare kan befaras att en del järnaffärer, som erhållit rör, undanhålla den
öppna marknaden dessa. I den mån rörentreprenörerna kunnat anskaffa materiel
i övrigt men stå utan rör och följaktligen utan möjlighet att kunna fullfölja
åtagna arbeten, uppstår ett mycket allvarligt läge. Denna utveckling förutsågs
i fackpressen och sades också ut i en artikel i tidskriften Rörinstallatören
redan i dess majnummer i år. Importen från utlandet är praktiskt taget obefintlig.
Beställningar i England och Amerika, som legat där ett år, lia för kort
tid sedan annullera^ eller uppskjuta på obestämd tid. Det blir nu fråga örn
vad handelsavtalen kunna komma att ge oss av rör.

Jag har ifrågasatt, örn det inte skulle vara ändamålsenligt att här göra statsbeslag
på rör och sedan fördela dessa mot licens. För att få värmeradiatorer
måste ansökan om licens åtföljas av en planskiss å byggnadsföretaget för att
möjliggöra kontroll av den licensutfärdande myndigheten. Det synes mig vara
en naturlig och relativt enkel sak, att man även på detta sätt och i samma ansökan
finge tilldelning av erforderliga rör till ifrågavarande värmeanläggning,
ävenså för vattenförsörjningen. Entreprenörernas största problem är nu att få
erforderligt med rör för att kunna fullgöra de åtagna arbetena.

Statsrådet säger i sitt svar på mina båda första frågor, att dessa problem varit
föremål för regeringens och försörjningsmyndigheternas uppmärksamhet sedan
år 1942 och att man övervägt införande av en förtursrätt eller beslag och handelsreglering
av smidda rör, men att en sådan ransonering visat sig vara mycket
svår att genomföra. Vidare påvisar statsrådet, att till de olika sortimenten
av smidda rör komma drygt 150 olika dimensioner och kvaliteter. Gentemot
detta vill jag invända, att av de olika sortimenten skulle tilldelningen till grossisterna
enkelt kunna anges i vikt, oell dessa finge i sin tur avtala med fabrikanterna
om kvalitet och dimensioner. Det är huvudsakligen halvtums-, trekvarttums-
och entumsrör som det är den ojämförligt största bristen på.

Statsrådet säger, att en ofrånkomlig reglering av handeln med rördelar sam
tidigt skulle betyda, att den bomme alt omfatta cirka 10 000 rördelstyper och

Nr 43.

Torsdagen den 19 december 194(j.

Svar på interpellation. (Forts.)

dimensioner. Jag har inte tagit upp frågan örn att draga in handeln med rördelar
i en eventuell reglering, detta av det skälet, att även örn det råder knapphet
också på sådana rördelar, så vet jag att rörentreprenörerna på ena eller andra
sättet klara den frågan genom att hantverksmässigt göra rördelar som fattas.
Få de bara rörpiporna, blir det i regel någon råd. Så har det varit hittills.

Fråga är också, huruvida inte en översyn i fråga om priskontrollen bör ske
på detta område. Jag tar t. ex. ett dubbelt diskbänks vattenlås. Sådana har det
en tid varit mycket svårt att få. Dessa vattenlås ha hållit sig i ett prisläge av
omkring 12 kronor. De gjutna disk bänkslåsen ha blivit mera svåråtkomliga,
men i stället har nu en ny sorts vattenlås av plåflevererats, och dessa ha hållit
sig i ett pris av 17 ä 18 kronor. Beror detta månne på att normalpriset -—- prisstoppet
— på de gjutna låsen är för lågt satt i förhållande till sådana av plåt?

I statsrådets svar anges, att man i bästa fall torde kunna räkna med 2/3 av
produktionskapaciteten vid järnbruken under 1947, ungefär lika som i år. Därigenom
bli vi i ökad utsträckning beroende av import, enär lagren minska undan
för undan. Som jag angivit i min interpellation torde det vara mycket
ovisst, när man kan räkna med någon betydande import av rör, en uppfattning
som ju också delas av statsrådet.

Beträffande ett andra alternativ, att nedskära b.yggnadsproduktionen till 1945
års nivå, påvisar statsrådet, att det skulle uppstå en betydande lättnad i fråga
örn materiel. Ja, det är uppenbart, får man använda den materiel som skulle
behövas för den övre delen av ett visst byggnadsprograms genomförande för att
tillsammans med den övriga materielen realisera ett mindre b.yggnadsprogram,
uppstår givetvis en lättnad för tillgodoseendet av det lägre programmets behov.
Men nödgas man nedskära bostadsbyggandet, ehuru så stort behov föreligger av
bostäder, uppstår också helt naturligt frågan, vad som gjorts och skäligen kan
göras för att öka materialproduktionen och anskaffningen. Detta har jag berört
i min tredje fråga i interpellationen, beträffande rörproduktionen inom landet,
likaså i min fjärde fråga angående åtgärder för att höja produktionen och reglera
tilldelningen av armeringsjärn.

Till svar på dessa frågor hänvisar statsrådet Ericsson till statsrådet Mossbergs
svar till herr Kempe, vilket blir nästa punkt på föredragninglistan, som
avhandlar arbetskraftsproblemet vid järnbruken. Jag kan helt naturligt inte
kommentera det, enär statsrådet Mossberg ju ännu inte avgivit sitt svar i kammaren.
Hänvisningen till herr Mossbergs svar uppfattar jag emellertid som ett
svar på min tredje och min fjärde fråga, av innebörd, att en ökning av produktionen
av rör och armeringsjärn i huvudsak är ett arbetskraftsproblem.

Jag hade hoppats att möjligen vid detta tillfälle kunna få något besked örn
regeringen övervägt att starta en statlig produktion av rör eller att på annat
sätt beträffande inhemsk produktion söka få fram en bättre tillgång på såväl
rör som armeringsjärn. Att de ansvariga statliga markna ds organen ha en fortlöpande
rapportverksamhet angående rörlagren hos grossisterna, det har jag
tagit för givet, således också att dessa ha möjlighet att följa utvecklingen på
detta område.

Av statsrådet Ericssons svar har jag inte kunnat utläsa något som ger vid
handen, att regeringen åtminstone för närvarande är inställd på att vidtaga sådana
ingripanden i reglerande och produktionsstimulerande riktning som i interpellationen
ifrågasatts. Med full förståelse för de svårigheter, som kunna
uppstå vid genomförandet av sådana åtgärder, anser jag dock att svaret är otillfredsställande,
då läget på rörmarknaden och även beträffande armeringsjärn
blivit så pass irriterande och kaotiskt som det för närvarande är.

Härmed förklarades överläggningen avslutad.

Torsdagen den 19 december 1940.

Nr 43.

§ 18.

Herr förste vice talmannen lämnade på begäran ordet till Svar pä

interpellation.

Herr statsrådet Ericsson, som anförde: Herr talman! Med kammarens tillstånd
bär herr Kempe till mig ställt följande frågor:

1) Är det med statsrådets och regeringens gillande som arbetsmarknadskommissionen
utfärdat direktiv till länsarbetsnämnderna att begränsa järnbruks-
och skogsarbetares rätt att övergå till annat och bättre betalt arbete?

2) Har regeringen övervägt några, åtgärder i syfte att stimulera tillgången
på arbetskraft vid järnbruken och därigenom säkerställa den ökning av produktionen
som i nuvarande situation måste vara ett viktigt samhällsintresse,
icke minst med hänsyn till bostadsproduktionen?

Innan jag går in på det spörsmål som avses i interpellantens första fråga,
vill jag i korta drag ge en bild av den utveckling som givit uppslag tili interpellationen.

Nu rådande knapphet på arbetskraft är icke någon ny företeelse utan har
med varierande styrka gjort sig gällande allt sedan de första krigsåren. Hedan
under våren 1941 uppenbarade sig en allvarlig brist på arbetskraft inom vissa
näringsområden, särskilt inom skogs- och jordbruket. Under år 1942 gjorde
sig knappheten på arbetskraft alltmer gällande. Därvid uppkom fråga huru
man skulle kunna förse ur landets synpunkt mest angelägen produktion med
erforderlig arbetskraft. För att nå detta mål ansågs det önskvärt att frigöra
arbetare från sådana företag som utan avsevärd olägenhet kunde uppskjutas
eller minskas. Under sommaren 1942 genomfördes för detta ändamål med stöd
av tjänstepliktslagens bestämmelser en reglering av byggnadsverksamheten genom
en kungl, kungörelse om arbetsförmedlingstvång för byggnadsverksamhet
m. m. I kungörelsen gåvos bestämmelser om företrädesrätt vid konkurrens
om arbetskraft mellan olika arbetstagare för vissa arbetsområden (skogs- och
jordbruk) samt för sådana byggnadsarbeten som enligt beslut av vederbörande
myndigheter förklarats företrädesberättigade. Samtidigt med knappheten på
arbetskraft gjorde sig brist på byggnadsmaterial allt mer gällande. För att
åstadkomma en ur båda dessa synpunkter allsidig reglering av byggnadsverksamheten
skapades ett nytt system genom lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete,
som trädde i kraft den 1 augusti 1943. I tillämpningskungöreisen
till denna lag föreskrevs• att medgivande till sysselsättning''! byggnadsarbete
ej fick lämnas skogs- eller jordbruksarbetare eller på landsbygden bosatt diversearbetare,
såvitt statens arbetsmarknadskommission ej meddelat dispens
härifrån. Med denna föreskrift avsåg man att under då rådande extraordinära
förhållanden trygga skogs- och jordbrukets behov av arbetskraft.

Vid tillämpningen av den nu gällande lagstiftningen utsattes till en början
i varje byggnadstillstånd det högsta antal arbetare av olika kategorier som
byggherren fick sysselsätta. För att motverka den säsongarbetslöshet som
regelmässigt inträdde under sista kvartalet började man under hösten 1943
i vissa fall ersätta denna specifikation av arbetsstyrkan med i byggnadstillstånden
intagna förbehåll, som överlämnade denna fråga till länsarbetsnämndens
avgörande. Dessa klausuler voro uppdelade i tre olika typer. Enligt den
enklaste utformningen hade länsarbetsnämnden att avgöra det högsta antal arbetare
som fick sysselsättas vid företaget. Därnäst kom en klausul som gav
nämnden rätt att härutöver bestämma tidpunkten för arbetets påbörjande. Den
sista formen slutligen överlämnade till nämnden att med hänsyn till förhållandena
på arbetsmarknaden besluta örn tid för arbetets påbörjande samt, i den
mån nämnden fann så erforderligt, örn avbrott i detsamma. Vid arbetet finga
vid varje tid sysselsättas allenast de arbetstagare, som länsarbetsnämnden be -

Nr 43.

Torsdagen den 19 december 1946

Svar på interpellation. (Forts.)

stämde, sedan nämnden funnit desamma icke lämpligen böra sysselsättas i annan
verksamhet i trakten eller annat arbete i annan del av landet (s. k. sträng
länsarbetsnämndsklausul). Beträffande tillämpningen av dessa klausuler användes
den sistnämnda till en början enbart för större material- och arbetskraftkrävande
företag. Under år 1945 övergick man mera allmänt att åsätta byggnadstillstånden
den sistnämnda strängare klausulen i avsikt bland annat att
decentralisera en viss del av byggnadsregleringen till länsarbetsnämnderna
med deras bättre kännedom örn de lokala arbetsmarknadsförhållandena.

Efter vapenstilleståndet våren 1945 kvarstod visserligen fortfarande ett stort
behov av arbetskraft till skogs- och jordbruket oförminskat, men icke desto
mindre fann man det nödvändigt att såsom ett led i en allmänt önskad återgång
till normala förhållanden upphäva den del av tillämpningskungöreisen
som föreskrev att skogs- och jordbruksarbetare samt på landsbygden bosatta
diversearbetare icke utan särskild dispens fingo taga sysselsättning i byggnadsarbete.
Detta skedde genom en kungl, kungörelse som trädde i kraft den 11
december samma år.

I och med efterkrigstidens inträde ha dc under krigsåren på olika områden
uppdämda behoven gjort sig allt mer gällande. Detta förhållande kommer särskilt
till synes inom byggnadsindustrien, där investeringsintresset hittills visat
en fortlöpande, starkt stigande tendens. Målsättningen för byggnadspolitiken
går ut på en så hög byggnadsproduktion som möjligt utan nämnvärd ökning av
byggnadsarbetarkåren. Den senare satsen är i dessa dagar — med allvarlig
knapphet på arbetskraft inom viktiga näringsområden — synnerligen betydelsefull.
Byggnadsarbetarkåren har enligt gjorda uppskattningar ökat under de senaste
sex åren med omkring 10 000 man. Särskilt under innevarande år har
emellertid framkommit en tendens till övergång från andra arbetsområden till
byggnadsarbete. Som exempel härpå kan nämnas att antalet organiserade byggnadsarbetare
i de fyra stora byggnadsfackförbunden under tiden 1 februari till
1 augusti i år ökat nied inemot 8 000 man. En avsevärd andel härav torde visserligen
få karakteriseras som en säsongmässigt återkommande företeelse respektive
hänföra sig till ökad organisationsgrad, men av resten har säkerligen
en stor del kommit från andra yrkesområden. Med anledning av denna oroande
tendens å arbetsmarknaden fann arbetsmarknadskommissionen det nödvändigt
att i cirkulär den 1 juli innevarande år för länsarbetsnämnderna framhålla angelägenheten
av att nämnderna sökte motverka icke önskvärd överrörlighet på
arbetsmarknaden. Särskilt framhölls vådan av övergång av arbetskraft från
industrier, som producera byggnadsmaterial, till byggnadsindustrien. Klausulens
praktiska tillämpning bär dock varit svår, och det finns ingen anledning
att förneka, att det här och var förekommit en strängare tillämpning än som
varit avsedd och att detta orsakat missnöje och även missförstånd. De arbetssökande
synas sålunda i en del fall lia fått den felaktiga uppfattningen att det
förelegat ett generellt förbud mot sysselsättning i byggnadsarbete av andra
än dem som redan tillhöra b.yggnadsarbetarfacket.

Man har emellertid inom regeringen sedan åtskillig tid haft sin uppmärksamhet
riktad på detta förhållande, och frågan har varit, föremål för ingående
överläggningar. Oavsett nu rådande allmänna knapphet på arbetskraft har regeringen
funnit tiden vara mogen för en uppmjukning av dessa bestämmelser,
med iakttagande dock av den del av målsättningen för byggnadspolitiken som
avser att hindra en ohämmad utökning av byggnadsarbetarkåren.

Vid en den 12 oktober 1946 anordnad konferens med länsarbetsdirektörerna
och deras närmaste män, arbetsförmedlingsinspektörerna, lämnade jag ingående
direktiv huru regeringen önskade denna del av byggnadsregleringens tilllä.
mpning upplagd i fortsättningen. Jag meddelade därvid bl. a. att den i bygg -

Torsdagen elen 19 december 1946.

Nr 43.

Svar på interpellation. (Forts.)

nadstillstånden intagna s. k. stränga länsarbetsnämndsklausulen snarast komme
att ersättas av en ny klausul av innehåll,

att det ankommer på länsarbetsnämnden i det län, vari arbetet skall bedrivas,
att besluta örn tid för arbetets påbörjande samt, i den mån så befinnes erforderligt,
örn avbrott i detsamma;

att länsarbetsnämnden bär att inom det i ansökningen angivna eller — i förekommande
fall —- av arbetsmarknadskommissionen fastställda högsta antalet
arbetstagare av varje förekommande yrkesgrupu bestämma storleken av den
arbetsstyrka som vid varje tid må sysselsättas vid arbetet, samt

att nyanställning av arbetskraft, som förut icke varit stadigvarande sysselsatt
i byggnads- eller anläggningsarbete må ske allenast genom det arbetsförmedlingsorgan
som länsarbetsnämnden anvisar.

Härigenom avsåg man, utan att utesluta arbetare inom andra yrkesområden
från möjlighet att erhålla byggnadsarbete, att — inom den ram som
materialtillgången innebär — söka å ena sidan förebygga en ökning av byggnadsarbetarkåren
som skulle medföra avsevärda svårigheter nu och framdeles,
å andra sidan medverka till en så jämn sysselsättning som möjligt för
arbetstagare tillhörande denna kår. Det senare innebär bl. a. att hänsyn bör
tagas till den aktuella tillgången på byggnadsarbetare på den ort, där bygget
skall utföras, och jämväl till möjligheterna att, örn lämplig arbetskraft ej
finnes disponibel på orten, i arbetet placera byggnadsarbetare från annan
ort med tillfälligt eller mera bestående överskott på sådan arbetskraft. Detta
är visserligen ingen nyhet, ty arbetsmarknadskommissionen har tidigare beträffande
byggnadstillstånd vari kommissionen tillagts samma befogenhet som
länsarbetsnämnd enligt den s. k. stränga länsarbetsnämndsklausulen sökt i
praktiken omsätta detta senare önskemål. Som exempel härpå kan nämnas
att den 24 september i år vid Skånska cementaktiebolagets fabriksbygge i
Vika, Sorunda socken, sysselsattes sammanlagt 322 arbetare, varav 21 överflyttade
från beredskapsarbeten och 43 från områden inom Västmanlands,
Blekinge, Norrbottens samt Göteborgs och Bohus län med överskott på byggnadsarbetare.
Vid den av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen utförda utvidgningen
av flygfältet i Karlstad sysselsattes den 16 augusti i år sammanlagt
122 man, varav 64 överflyttade från beredskapsarbeten inom respektive Göteborgs
och Bohus samt Värmlands län. överstiger behovet av arbetskraft för
byggnadsverksamhet den med utgångspunkt från nyss angivna synpunkter
beräknade tillgången på byggnadsarbetare, må medgivande till sysselsättning
i visst byggnadsarbete lämnas även för arbetstagare, som från annat yrkesområde
— oavsett vilket detta är — söker övergång till arbete inom byggnadsbranschen.

Jag underströk även att regeringens avsikt var att dessa principer skulle
tillämpas jämväl beträffande tidigare byggnadstillstånd med s. k. sträng länsarbetsnämndsklausul,
som utfärdats av Kungl. Majit eller arbetsmarknadskommissionen.

De nya grunderna för tillämpningen lia sedermera blivit i vederbörlig ordning
fastställda genom Kungl. Majits beslut den 22 november 1946.

Under hänvisning till vad jag här anfört, vill jag framhålla att interpellantens
första fråga är missvisande. Det har aldrig utfärdats några direktiv om
»att begränsa nämnda arbetsgruppers rätt att övergå till annat och bättre
betalt arbete». Vad som förekommit är att länsarbetsnämnderna uppmanats att
i sin tillämpning av byggnadstillståndens bestämmelser rörande arbetskraften
söka motverka en icke önskvärd överrörlighet på arbetsmarknaden och att ej
medverka till att industrier, som framställa material för byggnadsverksamheten.
berövas arbetskraft. Varför dessa direktiv måst utfärdas tror jag mig

Nr 43.

Torsdagen dea 19 december 194G.

Svar på interpellation. (Forts.)

i det föregående lia visat. Jag vill vidare framhålla att avsikten nied arbetsmarknadskommissionens
direktiv icke varit att vissa arbetarkategorier skulle
generellt utestängas från byggnadsarbete. I realiteten har så ej heller varit
fallet, ty en viss överflyttning av arbetskraft från t. ex. järnindustrien till
byggnadsverksamheten Ilar otvivelaktigt ägt rum. Det är emellertid uppenbart,
att det ställt sig synnerligen svårt nied en konsekvent tillämpning av
den stränga länsarbetsnämndsklausulen. Arbetstagare inom yrkesområden med
utpräglad brist på arbetskraft lia inte i någon större utsträckning kunnat placeras
i byggnadsarbete genom arbetsförmedlingens medverkan. Det synes mig
uppenbart, att i en situation — då knappheten på byggnadsmaterial tvingar
till en begränsning av den totala byggnadsvolymen samt byggnadsverksamhet
i relativt stor utsträckning förekommer inom industriorter, där sådan verksamhet
eljest normalt brukar vara av mindre omfattning — en ohämmad
övergång av arbetskraft från sådan industri, som producerar material för bl. a.
byggnadsproduktionen, skulle medföra icke blott en allvarlig skärpning av
bristen på arbetskraft till sådan industri utan även på något längre sikt arbetslöshet
bland byggnadsarbetare på orter med större byggnadsarbetarkår men
med för närvarande begränsad byggnadsproduktion. Det är nödvändigt, att
länsarbetsnämnderna med sin kännedom örn de lokala arbetsmarknadsförhållandena
ha möjlighet att självständigt bedöma här avsedda problemkomplex.
Att nämnderna i detta avseende likväl icke iakttagit en alltför restriktiv
tillämpning framgår ju av den i och för sig beklagliga överströmning av
arbetskraft till byggnadsindustrien som — enligt vad jag tidigare nämnt —
faktiskt ägt rum och som i sin tur kan innebära, att de inom byggnadsproduktionen
för närvarande sysselsatta arbetarna ej kunna räkna med fortsatt • full
sysselsättning.

Med vad jag här anfort torde interpellantens första fråga få anses besvarad.

e Vad angår interpellantens andra fråga kommer statsrådet Mossberg att svara
på denna.

Härpå yttrade:

Herr statsrådet Mossberg: Herr talman! Innan jag går in på att besvara
interpellantens andra fråga kan jag inte underlåta att såsom en synnerligen
anmärkningsvärd omständighet framhålla det förhållandet, att ledamoten av
första kammaren herr Holmberg under första kammarens plenum i dag för
flera timmar sedan varit i tillfälle att där föredraga en viss del av det svar
på herr Kempes fråga, som jag nu går att avgiva.

Statsrådet Ericsson har besvarat interpellantens första fråga. Då jag inom
regeringen har att handlägga allmänna arbetsmarknadsärenden torde det ankomma
på mig att besvara interpellantens andra fråga. Den är formulerad sålunda
:

»Har regeringen övervägt några åtgärder i syfte att stimulera tillgången
på arbetskraft vid järnbruken och därigenom säkerställa den ökning av produktionen,
som i nuvarande situation måste vara ett viktigt samhällsintresse,
icke minst med hänsyn till bostadsproduktionen?»

Som svar får jag anföra följande:

Jag utgår ifrån, att i vårt land allmän enighet råder om betydelsen av att
arbetstagarens frihet att själv välja yrke och arbetsplats bevaras. Med en i
angivna betydelse fri arbetsmarknad måste uppenbarligen vid full sysselsättning
en viss dragning av arbetskraften till bättre betalda yrken göra sig gällande,
något som har till följd en ökad rörlighet på arbetsmarknaden. De ar -

Torsdagen deli 19 december 1946.

Nr 43.

Svar pä interpellation. (Forts.)

betsområden, som erbjuda mindre eftersträvansvärda arbetsförhållanden, komma
i regel att ligga under i konkurrensen örn arbetskraften. Detta har väl alltid
varit fallet, även om tidigare den stora tillgången på arbetskraft skenbart
dolt detta förhållande.

Det är sålunda icke särskilt anmärkningsvärt, att yrken, som ha relativt
låga löner och som dessutom äro fysiskt påfrestande och där arbetet ofta måste
utföras i otrivsamma miljöer, i en situation på arbetsmarknaden som den nuvarande
lida brist på arbetskraft. Å andra sidan är det uppenbart, att en sådan
bristsituation inom viktiga områden av näringslivet kan ur försörjningspolitiska
synpunkter medföra stora olägenheter.

De särskilda omständigheter, som kunna anses vara utslagsgivande för arbetskraftsläget
vid våra järnbruk, lia sedan åtskillig tid tillbaka varit föremål
för regeringens och arbetsmarknadskommissionens uppmärksamhet, och de
arbetsförmedlande organen lia anbefallts att sa långt det år möjligt söka tillgodose
järnbrukens behov av arbetskraft. För att få ett bärkraftigt underlag
för en bedömning av hithörande spörsmål gjorde arbetsmarknadskommissionen
i maj detta år en undersökning beträffande arbetskraftsförhållandena vid
järnbruken i Västmanlands län. Den föranleddes närmast av de rapporter, som
då ingingo beträffande avflyttningen från järnverken och den därav följande
produktionsminskningen. I samband med undersökningen liöllos överläggningar
med såväl arbetsgivare som representanter för arbetarnas fackliga organisationer
vid de olika bruken. På detta sätt erhöllos aktuella och konkreta uppgifter
om orsakerna till den stora omsättningen och faktiska minskningen av
arbetskraft vid ifrågavarande bruk. Denna undersökning har sedan fortlöpande
hållits aktuell, överläggningar har vidare på mitt initiativ vid olika tillfällen
under hösten ägt rum med metallindustriarbetareförbundets ledning. Olika
arbetsgivare ha även hänvänt sig till mig i dessa frågor.

Vad angår storleken av arbetskraftsbristen vid järnbruken vill ja,g erinra örn
att enligt Svenska arbetsgivareföreningens och Industriens utredningsinstituts
julirapport 1940 rörande omsättningen av arbetskraft vid järnbruken uppskattades
bristen vid fullt utnyttjande av anläggningarnas kapacitet till omkring
4 000 man, vilket motsvarar omkring 10 % av arbetarantalet. Den föreliggande
bristen på arbetskraft belyses även av uppgifter från vissa järnverk. Under
en treårsperiod, räknad fran oktober månad 1943 till oktober 1946, bär salunda
arbetarantalet vid de Uddeholmsbolaget tillhöriga järnbruken Hagfors.
Munkfors, nykroppa och Storfors minskat fran 4 360 till 3 730 arbetare, alltså
med 030 man, motsvarande 14.4 %. Munkfors uppvisar den lägsta avgången
(2 %), medan Nykroppa har 28,4 % mindre arbetare i oktober i år än för 3 år
sedan.

Det är av vikt i detta sammanhang att erinra örn, att även en förhållandevis
liten minskning av arbetsstyrkan kan framtvinga en betydande nedgång av
produktionen, nämligen i de fall, då bristen på arbetskraft omöjliggör en fulltalig
bemanning av arbetslagen. Vissa bruk ha av denna anledning tvingats
gå över från tre till två eller från två till ett skift.

Rörande förändringarna i arbetskraftssituationen vid järnbruken under innevarande
år ge vissa uppgifter från länsarbetsnämnden i Västmanlands län
upplysning. I maj 1946 var antalet industriarbetare vid järnbruken inom länet
8 423. Redan dessa siffror inneburo ett påtagligt bristläge. Under sommaren
fortsatte utflyttningen, och i september uppgick arbetarantalet till 8 273. Då
folk vid bruken i viss utsträckning sedan gammalt brukat ta arbete på annat
håll under sommaren, kunde mari emellertid förvänta att en viss aterströmning
skulle ske på hösten. Så har också varit fallet, även om arbetsstyrkan
under oktober ökade i långsammare takt än beräknat, tinder månaden uppstod

Nr 43.

Torsdagen deli 1!) december 1946.

Svar på interpellation. (Forts.)

ett tillskott av 143 arbetare. November innebar likaledes en förbättring vid
de västmanlandsbruk, som redovisas i denna särskilda statistik. Mot 220
avflyttade arbetare svarade 421 nytillkomna, alltså ett plus av 201 man. Arbetsstyrkan
vid dessa bruk uppgick sålunda i november till 8 597 man. Om sålunda
tendensen under de senare månaderna icke varit särskilt oroväckande
vid dessa bruk, bör man dock ha klart för sig att en tidigare jämförelsemånad
än maj måhända skulle ha givit ett annat nettoresultat av omflyttningen
under våren, sommaren och hösten, enär sannolikt avflyttningen redan före
maj månad hade nått en betydande omfattning. Några tidigare siffror föreligga
emellertid icke.

Den olägenhet, som ligger däri att till följd av den allmänna befolkningsutvecklingen
medelåldern för de yrkesverksamma ökar, gör sig säkerligen mest
kännbar inom de tunga och mera påfrestande yrkena. Detta förhållande är ett
uttryck för att ungdomen visar obenägenhet att söka sig till dessa yrken. Det
har även på denna punkt gjorts vissa undersökningar, som jag icke nu skall
trötta kammaren med att redovisa, men som synas bekräfta den av Industriens
utredningsinstitut ställda prognosen för gruppen malmbrytning och metallindustri,
enligt vilken arbetarnas medianålder beräknas komma att stiga avsevärt
under perioden 1940—1960, nämligen från 31,6 till 40 år. Det har varit tradition
vid bruken att ynglingarna i stor utsträckning valt faderns yrke, men
denna sedvänja synes nu vara på väg att brytas. Detta framgår bland annat
av en av landsorganisationens utredningsavdelning företagen rundfråga hos
vissa fackförbund. På frågan »Visar barn till föräldrar, som haft arbete vid
företaget, i större utsträckning än tidigare benägenhet att ta arbete inom
andra yrkesområden?» blev svaret jakande från 34 av 43 tillfrågade järnbruksavdelningar
tillhörande metallindustriarbetareförbundet. Även svaren från
gjutareförbundets och gruvindustriarbetareförbundets avdelningar gåvo liknande
utslag.

De företagna undersökningarna angående arbetskraftssituationen vid järnbruken
ge sålunda vid handen icke blott att en brist på arbetskraft föreligger
vid järnbruken utan även att återväxten i järnbruksarbetarstammen visar en
tendens att stagnera. Läget är sålunda föga tillfredsställande.

Att orsakerna till dessa förhållanden inom den tunga industrien äro flera.
bär jag redan inledningsvis antytt. Detta bekräftas också av den tidigare omnämnda
undersökningen från maj månad vid bruken i Västmanland och av en
stickprovsundersökning av senare datum, som metallindustriarbetareförbundet
gjort. Av ett antal tillfrågade arbetare, som under sommaren från olika järnbruk
sökt sig över till andra yrken, förklarade icke mindre än tre fjärdedelar
att utsikten att få bättre löner varit avgörande för deras beslut. Även missnöje
med arbetsförhållandena i övrigt, såsom skiftarbete, dåliga arbetslokaler
etc. hade framkallat samma reaktion hos ungefär en fjärdedel av de tillfrågade.

Det har för mig från ledande fackföreningshåll framhållits, att en skälig
löneförhöjning skulle medföra, att avflyttningen från järnbruken bromsades
upp. Många järnverksarbetare uppges sålunda stanna kvar i arbetet i avvaktan
på de nu pågående förhandlingarnas resultat.

I den mån arbetsförhållandena i övrigt bidraga till arbetskraftens benägenhet
att lämna järnbruken, synes man framförallt böra räkna med att förekomsten
av skiftarbete i en för övrigt tung sysselsättning är en bidragande orsak i detta
avseende. Enligt en av metallindustriarbetareförbundet år 1945 företagen undersökning
rörande arbetstidsförläggningen vid järnbruken framgick, att 112
arbetare (= 0,3 % av samtliga arbetare vid järnbruken) arbetade i 4-skift.
12 304 arbetare (=31,5 %) i 3-skift samt 7 604 arbetare (= 19,5 %) i 2-skift.

Torsdagen den 19 december 19-10.

Nr 43.

Svar på interpellation. (Forts.)

Sammanlagt utförde vid undersökningstillfället 20 020 arbetare skiftarbete,
vilket motsvarar 51,3 % av arbetarantalet vid järnbruken.

Av 3-skiftsarbetarna är omkring 2 000 sysselsatta med s. k. kontinuerligt 3-skiftsarbete, d. v. s. hyttarbetare och liknande grupper.

Bristen på personallokaler m. m. synes också spela in i detta sammanhang.
Metallindustriarbetareförbundet gjorde i juni 1944 en utredning angående förekomsten
och behovet av dylika lokaler. Även om utredningen nu är mer än
två år gammal och förhållandena på en del orter kunna ha ändrats, ger den
dock vid handen att dessa ur arbetarnas synpunkter icke kunna anses tillfredsställande.
Som ett exempel kan nämnas, att endast för omkring V4 av arbetarna
funnos enligt deras mening tillfredsställande anordningar för den personliga
hygienen. för övriga 3/« voro dessa dåliga, otillräckliga eller saknades helt
Tillfredsställande matrum funnos för 18% av arbetarna, medan 75 % hade enligt
uppgiftslämnarnas uppfattning dåliga eller otillräckliga sådana, och för
7 % av arbetarna rapporterades att matrum saknades.

Vidare synes i ifrågavarande orsakskomplex bostadsfrågan vara av stor vikt.
Det föreligger på de flesta järnbruksorter ett sedan decennier uppdämt bostadsbehov,
enär järnbruken i mycket ringa omfattning under 20- och 30-talen
nybyggde bostäder. Då naturalönsystemet vid utgången av år 1946 beräknas
helt komma att upphöra, ha järnbrukens arbetare teoretiskt fått större möjligheter
att skaffa sig egna bostäder. Deras önskemål i detta avseende te sig
emellertid för mångå ännu så länge omöjliga att realisera. Situationen har bl. a.
till följd, att då inga familjebostäder gå att uppdriva, f. d. ungkarlar vid giftermål
avflytta från orten och därmed från bruket.

Till belysning av hur den nuvarande bristen på bostäder bidrager till att
försvåra arbetskraftssituationen, kan nämnas, att länsarbetsnämnden i Västmanlands
län i oktober uppskattade den aktuella bristen på arbetskraft vid
järnbruken till 1 118 man. Tillgången på bostäder begränsade emellertid nyanställningsmöjligheterna
till 200 ä 300 ungkarlar.

Från Sandvikens järnverk uppges, att vid järnverket anställda norrlänningar
i allmänhet önska återvända till Norrland efter några månaders arbete
vid verket, såvida de ej kunna få hyra familjebostäder och taga dit sina anhöriga.

Tilläggas bör också, att i samband med den redan åberopade undersökningen
i maj 1946 bruksledningarna i Västmanlands län och arbetarrepresentanterna
nära nog enstämmigt framhöllo, att bland de direkt påvisbara orsakerna till
avflyttningen utgjorde bristen vid vissa bruk på ändamålsenliga lokaler för
fritidssysselsättning, såsom sammanträdeslokaler, biografer, konditorier och
kaféer, hyggliga matserveringar o. s. v. en av de viktigaste.

Sammanfattningsvis skulle jag vilja framhålla beträffande orsakerna till
jämbruksarbetarnas avflyttning, att löneläget är lågt i förhållande till vissa
andra för denna arbetskraft näraliggande arbetsområden, att bostadsförhållandena
mångenstädes äro otillfredsställande, att jämbruksarbetarnas arbetsförhållanden
i allmänhet äro fysiskt mycket påfrestande och att många järnbruksorter
synas vara otillfredsställande utrustade med fritidslokaler och överhuvud
sådana anordningar, sorn göra medborgarens liv under fritiden rikare och angenämare.

Järnbruksarbetares tammen är en kår, som varit slolt över sina yrkestraditioner
och som i regel varit fast knuten till sina företag. Det är angeläget att
tillse, att dessa värden — i en tid, då ökade chanser givas för utkomsten på
andra orter — bevaras genom att förhållandena vid bruken göras så tillfredsställande
som möjligt.

Nr 43.

Torsdagen den 19 december 194(5.

Svar på interpellation. (Forts.)

Jag tiar med det anförda försökt att så utförligt som vår kännedom örn hithörande
spörsmål gör det möjligd belysa läget på detta område av arbetsmarknaden
och övergår nu till att behandla de åtgärder i syfte att öka tillgången
på arbetskraft som regeringen övervägt. Interpellanten har själv pekat på löneläget.

Denna fråga hör emellertid hemma hos arbetsmarknadens partorganisationer
och icke hos regeringen. Jag har därför icke anledning att närmare gå in på
densamma, men skulle i största allmänhet vilja göra en reflexion i detta sammanhang.
Jag ifrågasätter, om icke hittills vedertagna uppfattningar örn vad
som bör vara det bestämmande för lönens storlek inom vissa yrken kan behöva
revideras. Det kan bli så, att det inte är anspråken på yrkesskicklighet, som i
första hand blir bestämmande för vilken lön arbetaren är värd. Man kan komma
att få fixera lönerna inom vissa olustbetonade yrken utifrån en annan beräkningsgrund,
nämligen den, vad det kan vara värt att överhuvud få ett sådant
arbete utfört, oberoende av hur kvalificerat i förhållande till andra yrken det
sedan må vara.

Bostadsbristen på järnbruksorterna är, som jag redan framhållit, till viss de]
betingad av vissa speciella förhållanden, som icke kunna sägas vara gällande
för bostadsmarknaden i dess helhet. Med hänsyn till den betydelse järnbruken
ha som leverantörer av olika för vår försörjning viktiga produkter är det av stor
vikt, att deras kapacitet icke minskas till följd av en brist på arbetskraft, som
åtminstone delvis skulle kunna avhjälpas, örn järnbruksarbetamas bostadsfråga
kunde ordnas på ett tillfredsställande sätt. Vid fastställandet av kvoter för bostadsbyggandet
har särskild hänsyn tagits till bristen på bostäder på just sådana
orter, där denna brist kan anses vara en bidragande orsak till bristen på
arbetskraft. Detta gäller icke minst järnbruksorterna. Bostadsbehovet är emellertid
så stort, att det måste ta en avsevärd tid att tillgodose detsamma. I vissa
fall torde detta bero på att man ej har tillgång till tomtmark i erforderlig omfattning,
stadsplanefrågor etc. I den mån det förhåller sig så, att kommunernas
och företagens administrativa apparat för handläggning av hithörande frågor
är otillräcklig och samarbetet mellan kommunerna och företagen ej är så intimt,
som erfordras för att snabbt åstadkomma konkreta lösningar, kan det bli
nödvändigt att åtminstone på vissa orter vidtaga särskilda organisatoriska åtgärder
för att bostadsfrågan skall kunna lösas i den utsträckning och takt.
behovet påkallar. Med anledning härav har från socialdepartementets sida samråd
upptagits med byggnadslånebyrån. Detta samråd har lett till att byggnadslånebyrån
i sådana fall kommer att föreslå de kommunala myndigheterna, företagen
och fackföreningarna på respektive orter att gemensamt tillsätta särskilda
kommittéer med uppgift att samordna och lösa bostadsfrågan. Inom
byggnadslånebyrån skola särskilda tjänstemän följa denna verksamhet och vara
dessa bostadskommittéer behjälpliga med utarbetandet av lokala bostadsprogram.

Därjämte har diskuterats att för ungkarlar uppföra provisoriska bostäder
av en ny, bättre typ än de hittills i viss omfattning för bostadsändamål använda
barackerna. Dessa skulle emellertid så snart som möjligt ersättas av
vanliga bostadshus och följaktligen endast komma till användning intill dess
ordinära bostäder kunna uppföras.

Beträffande personallokaler vid järnbruken är det regeringens uppfattning
att ansökningar örn byggnadstillstånd för sådana anordningar böra tillmötesgås
i den mån icke avgörande hinder på grund av materialbrist eller annan
orsak föreligger.

I fråga om arbetsförhållandena i övrigt kunna statsmakterna endast genom
arbetstidslagstiftning och därmed jämställda åtgärder nämnvärt påverka ut -

Torsdagen elen 10 december 1940.

Nr 43.

Svar på interpellation. (Forts.)

veddinge!!. Hur paradoxalt det än synes vara kan man i dessa tider av brist
på arbetskraft bli tvungen att för den tunga industriens del med allvar diskutera
åtgärder, som syfta till att bereda antingen en förkortning av arbetstiden
eller en förlängning av semestern. Utgångspunkten skulle då i nuvarande
arbetsmarknadsläge och icke minst med hänsyn till befolkningsutvecklingen
bli att ge en sådan förmånsställning åt den tunga industriens
arbetare, att arbetet verkligen blir mera attraktivt eller kanske rättare mindre
oangenämt och möjligheter därigenom skapas för en bättre bemanning av dessa
industrier, än vad fallet eljest måste bliva. Dessa frågor äro självfallet mycket
komplicerade och fordra för sin lösning ett intimt samarbete mellan statsmakterna
och arbetsmarknadens parter.

Hithörande frågor dryftades vid en för ett par veckor sedan av landsorganisationen
sammankallad konferens med representanter för de anslutna förbunden.
Landsorganisationen har sedermera i en framställning till socialministern
hemställt, att en utredning rörande en förkortning av arbetstiden
för arbetare, som äro sysselsatta med nattarbete och arbete under jord snarast
möjligt måtte företagas. Det framhålles vidare, att även örn en översyn av
hela arbetstidslagstiftningen nu skulle kunna anses påkallad, landsorganisationen
finner det önskvärt att i första hand åtgärder vidtagas till en förkortning
av arbetstiden för vissa arbetargrupper, som ha obekväm arbetstidsförläggning
eller äro sysselsatta med särskilt hårt arbete. Denna framställning är
nu föremål för regeringens övervägande. Jag vill därför på denna punkt inskränka
mig till att säga, att de i nämnda framställning påtalade förhållandena
självfallet måste tillmätas avsevärd betydelse vid ett övervägande
av lämpliga åtgärder för att bereda lättnad i det vid järnbruken nu rådande
arbetsmarknadsläget.

Herr talman, av vad jag anfört torde ha framgått, att regeringen under en
längre tid med största uppmärksamhet följt utvecklingen på det område, interpellationer
andra fråga avser, och att olika åtgärder övervägts och alltjämt
övervägas för att finna en för alla berörda parter så tillfredsställande lösning
som möjligt av detta mycket komplicerade arbetskraftsproblem.

Herr Kempe: Herr talman! Jag ber att till statsråden Ericsson och Mossberg
få framföra mitt tack för de utförliga svaren på min interpellation.

Innan jag övergår till att kommentera dessa svar vill jag med anledning
av statsrådet Mossbergs anmärkning upplysa om hur det kom sig att herr
Holmberg redan tidigare kunde citera statsrådets interpellationssvar. Händelseförloppet
var följande. Herr Holmberg kom till mig och meddelade, att statsrådet
Möller i sitt svar på herr Holmbergs interpellation hade anvisat honom
att ta del av det svar, som statsrådet Mossberg lämnade på min interpellation.
Under sådana förhållanden ansåg jag det inte möta något hinder, att herr Holmberg
fick ta del av interpellationssvaret. Jag vet inte, örn jag därvidlag
har begått något fel — i varje fall känner jag det inte så. Men jag beklagar,
att herr Holmberg på sätt, som har skett, har citerat detta svar.

^ Vad min interpellation beträffar var anledningen till densamma först och
främst det missnöje, som helt naturligt uppstått bland järnbruksarbetarna och
även delvis bland skogsarbetarna på grund av de direktiv som arbetsmarknadskommissionen
på regeringens order utfärdat och som begränsat deras möjligheter
att söka annat och bättre betalt arbete. Statsrådet Ericsson bekräftar
också i sitt svar riktigheten av att man begränsat vissa arbetargruppers rörelsefrihet.
Statsrådet framhåller bl. a,: »Klausulens praktiska tillämpning har
dock varit svår, och det finns ingen anledning att förneka, att det här och var
förekommit en strängare tillämpning än som varit avsedd och att detta orsakat

Nr 43.

Torsdagen den 19 december 1940.

Svar på interpellation. (Forts.)

missnöje och missförstånd.» Något generellt förbud mot exempelvis sysselsättning
i byggnadsfacket har enligt statsrådets mening icke utfärdats. De underordnade
organen ha dock i vissa fall tillämpat direktiven på ett sätt, som
skapat en sådan uppfattning bland de berörda arbetargrupperna.

Nu meddelar emellertid statsrådet, att regeringen funnit tiden mogen att
uppmjuka de utfärdade bestämmelserna, men med iakttagande av målsättningen,
d. v. s. att byggnadsarbetarkåren icke ökar onormalt. Den stränga
länsarbetsnämndsklausulen bär nämligen ersatts med en ny klausul, som enligt
vederbörandes mening skulle vara mera anpassad till arbetskraftsregleringen
på det berörda området,

I vad mån de nya direktiven komma att likvidera missförhållandena och
irritationen bland arbetarna återstår att se. Jag befarar, att arbetsförmedlingarna
även med de nya direktiven komma att arbeta under trycket från
bolagsledningarna, vilka äro i starkt behov av arbetskraft, och att man också
i fortsättningen kommer att begränsa järnbruksarbetarnas möjligheter att,
då tillfälle därtill yppar sig, övergå till bättre betalt arbete.

Statsrådet framhåller visserligen i sitt svar, att min första fråga är missvisande
och att det aldrig utfärdats några direktiv örn att begränsa nämnda
arbetargruppers rätt att övergå till annat och bättre betalt arbete. Men även
örn det är riktigt, att man icke formellt förbjudit en järnbruksarbetare att
övergå till annat arbete, lia dock direktiven fått sådana verkningar, som jag
i min interpellation framhållit, något som statsrådet för övrigt inte heller
förnekar.

Syftet med direktiven har tydligen varit av tvenne slag. För det första har
det varit ett intresse för arbetsmarknadskommissionen att reglera tillströmningen
av arbetskraft till byggnadsproduktionen, för det andra att om möjligt,
bålla arbetskraften kvar vid järnbruken.

Vad regleringen av tillströmningen av arbetskraft till byggnadsproduktionen
beträffar, så borde inte den saken vara något problem, då det i stort sett
sker en reglering genom de byggnadstillstånd, som beviljas.

AK-direktiven ha inte heller baft åsyftad verkan, när det gäller att bevara
arbetskraften åt järnbruken, utan trots dessa direktiv lia tusentals arbetare
lämnat denna industri. Jag skulle tro att varje begränsning av arbetskraftens
rörlighet skapar sådan olust i arbetet bland de anställda, att arbetarna i allmänhet
utnyttja första bästa tillfälle att flytta över till ett annat verksamhetsområde.
Den påverkar också de eventuellt arbetslediga, som icke minst på
grund av dessa tvångsåtgärder betänka sig mer än en gång, innan de ta anställning
vid järnbruken.

Jag tror därför, att dessa direktiv lia haft motsatt verkan mot vad statsmakterna
räknade med då direktiven utformades. Och även i den uppmjukade
formen komma direktiven att vara en black om foten på vissa arbetare. Hur
behjärtansvärda ur samhällelig synpunkt än regeringens och arbetsmarknadskommissionens
syften må vara, så kan man icke komma ifrån det faktum, att
så länge ett tillstånd upprätthålles, där arbetstagarnas frihet att välja yrke
och arbetsplats begränsas, bidrager detta till att konservera urusla löne- och
anställningsförhållanden. I detta speciella fall motverkas faktiskt en sund
konkurrens örn arbetskraften vid järnbruken.

Direktiven bli till sina konsekvenser ett ensidigt stöd för arbetsgivarna, vilka
enligt min mening ändå bära det yttersta ansvaret för de missförhållanden,
som i allmänhet äro rådande vid järnbruken.

Jag skulle därför vilja hemställa till statsrådet Ericsson och regeringen i
övrigt att taga under omprövning frågan örn att upphäva de restriktioner, som
begränsa arbetskraftens rörlighet, och i stället låta företagen fritt konkurrera

Torsdagen den 19 december 1946.

Nr 43.

Svar på interpellation. (Forts.)

om arbetskraften. Det finns enligt min mening inte någon anledning att längre
bibehålla dessa restriktioner. Statsrådet Mossberg framhåller också själv i
inledningen till sitt svar, att »i vårt land allmän enighet råder örn betydelsen
av att arbetstagarens frihet att själv välja yrke och arbetsplats bevaras». En
återgång till dylika förhållanden är icke bara önskvärd, utan helt enkelt nödvändig,
örn vi med kraft skola kunna genomföra en politik i efterkrigsprogrammets
anda.

Statsrådet Mossberg konstaterar vidare i sitt svar, att det för närvarande råder
en brist på arbetskraft vid järnbruken, som uppgår till omkring 4 000 arbetare
eller 10 procent av hela arbetarantalet. Vad är då orsaken till denna flykt
från järnbruken? Statsrådet har själv dragit fram de väsentliga orsakerna, vilka
jag också till en del antytt i min interpellation. Ty den, som varit med sin
fot inne på ett järnbruk eller enbart besökt en plats, där något av de privata
järnbruken dominerar, har inte svårt att kunna ge ett objektivt svar på frågan
örn orsakerna till arbetskraftsflykten från järnbruken. Jag har tidigare i denna
kammare påvisat de patriarkaliska förhållanden som ända in i det sista varit
rådande på dessa järnbruks arbetsplatser. Lönen för ett tungt och slitsamt arbete
är i det lägsta laget, bostadsförhållandena i allmänhet de sämsta tänkbara,
liksom övriga sociala förhållanden äro under all kritik. Ungdomen flyr praktiskt
taget från järnbruken, vilket är naturligt, då det t. ex. för flickornas del
i tonåren ges ytterst få arbetstillfällen. Det driver också i väg pojkarna, och
faktum är, att ett befolkningspolitiskt problem har uppstått av mycket allvarlig
art. När lönen för järnbruksarbetare varierar mellan omkring 3 000 och
4 000 kronor i årsinkomst, så säger det en hel del örn inkomstförhållandena för
dessa.

Kunna då icke företagen bära högre löner åt sina anställda? Säkert. Jag
vill bara i korthet nämna några exempel som belysa detta påstående. Jag vill
nämna siffror från boksluten för våra större järnbruksbolag. Uddeholms AB
t. ex. hade 1938 en vinst på 5 281 000 kronor och avskrev samma år 5 918 000
kronor. Är 1945 redovisades en vinst på 9 136 000 kronor och en avskrivning
på icke mindre än 11 997 000 kronor. Utdelningen var år 1938 6 % och åren
1942—1945 8 %. Stora Kopparbergs Bergslags AB hade en inkomst år 1938
på 7 974 000 kronor, en avskrivning på 8 216 000 kronor och en utdelning på

10 fé samt hade 1945 en inkomst av 11 769 000 kronor, en avskrivning av

11 843 000 kronor och en utdelning av 12 %. Fagersta järnbruk hade 1944 en
inkomst av 3 746 000 kronor och en utdelning av 6 % samt 1945 41/* miljoner
kronor i inkomst och 7 % i utdelning. Dessa siffror säga icke allt örn bolagens
verkliga inkomster, men de säga så mycket som att det dock finnes marginal
för en väsentlig ökning av järnbruksarbetarnas löner.

Man kan icke, herr talman, underlåta att i detta sammanhang framhålla, att
järnbrukens arbetsgivare i allmänhet i decennier bedrivit en hänsynslös profitjakt
på bekostnad av det värdefullaste kapitalet, nämligen arbetskraften. Däriör
kan man med visst fog ställa järnbrukens arbetsgivare till ansvar för det
katastrofala läge sorn inträtt icke bara i fråga örn produktionsresultatet utan
också då det gäller de sociala förhållandena. Först sedan läget tillspetsats till
den grad att t. o. m. profitjakten hämmas, ha arbetsgivarna av omständigheternas
makt tvingats att planera byggandet av bostäder, fast i denna bristsituation
är det som en droppe i havet. Hade man på ett tidigare stadium ökat
lönen för järnbruksarbetarna och investerat ökat kapital i bostadsproduktionen
skulle vi med sannolikhet icke haft det bekymmersamma läge som uppståt!
vad arbetsbristen och produktionen beträffar. Nu har denna bolagspolitik
icke bara skapat bekymmer för bolagshcrrarna och arbetarna utan för hela

Andra hammarens protokoll IDAG. Nr 4S. 6

Nr 43.

Torsdagen den 19 december 1946.

Svar på interpellation. (Forts.)

vårt samhälle. Ett statligt ingripande hade varit motiverat på ett långt tidigare
stadium för att örn möjligt övertyga den privata företagsamhetens spetsar,
att hänsyn också måste tagas till de vid företagen anställda. Jag förnekar
icke att det finnes duktiga företagsledare även vid järnbruken, men de
komma icke till sin rätt, då de i sina strävanden arbeta ensidigt med profiten
som målsättning. Handens och hjärnans arbetare äro utan tvivel det värdefullaste
kapitalet. Den företagsledare som icke vill ta hänsyn till detta faktum
misslyckas förr eller senare med sin företagspolitik.

Det gläder mig dock att statsrådet Mossberg i sitt utmärkta svar på min
interpellation tar upp de problem som i dag äro aktuella vid bruken och som
måste ställas med ännu större skärpa. Det är först och främst frågan om lönen.
Den måste väsentligt höjas. Då det är ett samhällsintresse att järnproduktionen
stegras, bör regeringen överväga en rundabordskonferens för att söka
övertyga arbetsgivarna örn nödvändigheten därav. De borgerliga partierna
ha ju här i riksdagen gång efter annan efterlyst en rundabordskonferens med
ett annat syfte, nämligen att få genomfört, förmodar jag, lönestopp. Här anser
jag att det finns anledning att ta initiativ till en rundabordskonferens för
att övertyga arbetsgivarna i motsatt riktning. Det är beklagligt, att metallindustriarbetarförbundets
ledning icke tidigare med större kraft utnyttjat de
årligen återkommande avtalsförhandlingarna för att pressa upp lönerna vid
järnbruken. I stället har nian många gånger sökt att spela ut den ena gruppen
mot don andra. Jag hoppas att man i den förestående avtalsrörelsen skall
lyckas att ta igen vad man under tidigare år förlorat. De synpunkter statsrådet
framfört i lönefrågan böra, anser jag, vara ett moraliskt stöd för järnbruksarbetarna
i årets avtalsrörelse. Jag hälsar med tillfredsställelse statsrådets
meddelanden örn att man i samråd med byggnadslånebyrån skall söka
åstadkomma speciella kommittéer med representanter för kommunen, företagen
och fackföreningarna, vilka gemensamt skola planera och lösa bostadsfrågan.
Jag tror nämligen, att det bör kunna åstadkommas ett ganska fruktbringande
arbete för att snabbt lösa bostadsfrågan vid bruken.

I riksdagens sista timme är det omöjligt, herr talman, att ta upp alla de
utomordentligt viktiga problem som lia ställts i interpellationen, utan vi få
väl återkomma vid ett annat tillfälle. Jag hoppas dock, att statsmakterna med
stor uppmärksamhet skola följa utvecklingen vid järnbruken. Örn järnbrukens
arbetsgivare icke lojalt och med iakttagande av samhällsintresset vilja medverka
i en sund ekonomisk utveckling som tar sikte på att väsentligt höja produktionen
och därmed levnadsstandarden för de anställda, böra statsmakterna i
överensstämmelse med arbetarrörelsens efterkrigsprogram överväga ett eventuellt
statligt ingripande.

Under detta anförande hade herr andre vice talmannen ånyo övertagit ledningen
av förhandlingarna.

Herr statsrådet Ericsson: Herr talman! Jag konstaterar, att — såsom jag
anade — herr Kempe icke kunde motstå frestelsen att rekommendera mig och
regeringen att helt slopa regleringen i fråga örn byggnadsverksamheten i vad
den avser arbetskraften. Han undvek emellertid att tala om på vad sätt man
skulle uppnå det syfte, som man strävar efter att uppnå med denna reglering,
örn jag undantager en antydan örn att det icke behöves några särskilda bestämmelser
och regler. Det kan i stort sätt klaras genom byggnadstillstånden.

Den nuvarande ordningen är ju den, att lokala arbetsmarknadsorgan skola
lia möjlighet att reglera arbetsmarknaden inom länen med hänsyn till sin bättre
kännedom om förhållandena där. Vi lia alltså velat åstadkomma en decen -

Torsdagen den 19 december 1946.,

Nr 43.

Svar på interpellation. (Forts.)

tralisering av besluten. Därutöver bär man med denna reglering oell för denna
utfärdade direktiv sökt ge yrkesarbetarna en så god sysselsättning som
möjligt. Om man skulle gå den väg herr Kempe förmodligen rekommenderar,
nämligen att enbart genom byggnadstillstånd söka nå det syfte man vill nå
med denna reglering, skulle man bli tvungen att här i Stockholm, eftersom det
är här besluten skulle fattas, vid varje tillfälle noga se till att icke släppa ut
mera byggnadstillstånd än som motiverades av antalet yrkeskunniga byggnadsarbetare
på olika arbetsplatser. Örn man icke holle byggnadstillstånden i absolut
underkant, skulle det innebära, att byggnadsarbetarkåren svällde ytterligare.
Herr Kempe kan naturligtvis som sin partikamrat herr Persson i Landafors
säga, att det gör ingenting. Orsakerna till att vi måste ha denna reglering
äro emellertid bristen på arbetskraft och bristen på material. Jag är
ense med herr Kempe örn att arbetsmarknaden i princip bör lämnas fri, men
jag kan icke se, hur vi skola kunna hålla på den principen, när man vill bygga
i sådan utsträckning, att arbetskraft och material icke räcka till. Då mäste
vi ju se till att i första hand de mest angelägna behoven bli täckta t. ex. bostadsbyggande
och liknande. Ytterligare anledning till reglering är, att vi
med hänsyn till bristen på arbetskraft icke lia råd att lia säsongarbetslöshet
bland byggnadsarbetarna, som vi hade tidigare och som vi nu ha avskaffat.

Jag tillåter mig fråga: Har herr Kempe tänkt igenom sitt förslag, eller är
det bara ett försök att fånga in den opinion, som finns mot denna reglering,
utan att ange praktiskt framkomliga vägar? Med regleringen ha vi dock nått
vissa resultat på detta område. Jag erkänner —• jag har också gjort det i in-*
terpellationssvaret —^ att det är svårt för de lokala myndigheterna att tillämpa
bestämmelserna på sådant sätt, att det icke verkar irriterande. Jag har förnekat,
att man från de centrala myndigheterna utfärdat generella förbud för
järnbruksarbetarna att gå till byggnadsindustrien. Det har icke skett. Om
man likväl har den uppfattningen inom t. ex. Värmlands län är väl icke syftet
att hjälpa arbetsgivarna att få arbetskraft, utan man måste se det hela i
större sammanhang. Örn vi lia 120 000 byggnadsarbetare och lia svårt att hålla
dem med material, skall man väl icke låta kåren svälla ut hur som helst. Jag
tror icke det är riktigt att beskylla de lokala myndigheterna att gå arbetsgivarnas
ärenden och hjälpa dem att hålla lönerna nere. Situationen är just
nu sadan, att jag icke velat att hela makten, när det gäller denna reglering av
arbetsmarknaden, blir centraliserad till Stockholm. Jag har litat på de lokala
organen, länsarbetsnämnderna, där alla parter äro representerade. ;Jag har
förtroende, för dem; och det vore väl märkvärdigt, örn icke även länsarbetsnämnden.
i Värmland skulle kunna sköta, dessa angelägenheter. Jag har den
uppfattningen, att det nog icke är så farligt, även om vissa missförhållanden
kunna konstateras, utan att den principen är riktig, att de lokala myndigheterna,
som känna till de lokala förhållandena, skola bestämma arbetskraftens
storlek vid ett byggnadsföretag och även bestämma i vilken takt bygget skall
bedrivas.

Herr Petterson i Degerfors: Herr talman! Det kan kanske vara förmätet att
begära ordet just vid denna tidpunkt, men jag tycker å andra sidan, att den
här talarstolen varit så missbrukad under den senaste veckan, att det må vara tillbitet
för en, som sällan eller aldrig annars uppträder här, att ta tiden i anspråk
ett par minuter, detta i all synnerhet då jag har min varelse vid ett järnbruk.

Jag kan säga— och jag känner nog i rätt stor utsträckning förhållandena ute
på järnbruken — att det inte är någon överdrift att påstå, att det visat sig vissa
tendenser till avfolkning av järnbruken. Man kan därför kanske förstå, örn vissa
bolagsstyrelser börja bli oroliga. Men frågan är, örn det är den rätta vägen man

Nr 43.

Torsdagen den 19 december 1946.

Svar på interpellation. (Forts.)

tiar slagit in på, när man ilar försökt avstänga järnbruksarbetarna från möjlighoten
att ta bättre betalda sysselsättningar.

Jag är mycket tacksam för det interpellationssvar, som här lämnats av statsrådet
Ericsson, ty det visar, att den tolkning som jag själv givit de meddelanden
och cirkulär, som kommit från arbetsmarknadskommissionen, har varit den riktiga.
Däremot ha järnbrukspatroner och även en del länsarbetsorgan tolkat dem
på helt annat sätt, nämligen så att järnbrukens folk skulle vara fullständigt avstängda
från möjligheten att ta anställning på annat håll än vid järnbruken.
Man har därvidlag följt olika principer. En del järnbruk ha med myndigheternas
tillstånd tillämpat den principen, att den som varit anställd vid ett järnbruk
under de tre senaste månaderna inte skulle få ta byggnadsarbete. Andra
järnbruk lia utsträckt tiden till sex månader, och åter andra ha gått så långt,
att arbetare som varit anställda vid järnbruket under det sista året kategoriskt
ha vägrats att ta annat arbete. Järnbruken ha ju också haft vissa möjligheter
att hindra sina arbetare att erhålla anställning inom byggnadsproduktionen.
Såsom här förut påpekats äga järnbruken som regel ali mark på orten. Det
förekommer vanligen stor byggnadsverksamhet, men man har med varenda
byggmästare, både industribyggmästare och dem, som bygga bostadshus, skrivit
kontrakt, där byggmästarna få förplikta sig att inte i sin tjänst ta in järnbruksarbetare.
Jag skall ta två typiska exempel, som jag fick meddelande örn
härom dagen.

Det ena gäller en arbetare, som någon gång i april månad rent tillfälligt arbetat
vid ett järnverk. Därefter hade han hela tiden haft byggnadsarbete på sinnat
håll. Så kom han igen, därför att en byggmästare vid järnbruket annonserade
efter arbetskraft. Men då fick han, därför att han haft arbete ett tag
inom järnbruket i april månad, order från arbetsanvisningsföreståndaren örn att
gå tillbaka till järnverket; annat arbete fick han inte ta.

Det andra fallet är ännu mer markerat. Det gäller en arbetare, som tillfälligt
under en vecka hade anställning i plåtslageriet vid ett järnverk. Han var egentligen
skogs- och lantarbetare, men så tänkte han, att han skulle pröva på järnbruksarbete,
och fick anställning i plåtslageriet. Han trivdes emellertid inte med
arbetet där utan slutade efter någon vecka och fick anställning på en plats
längre bort som byggnadsarbetare. Så koni han igen häromdagen, därför att
han blivit ledig, och ville ta arbete inom byggnadsindustrien. Då blev han, som
ju egentligen var skogs- och lantarbetare, förbjuden att ta detta arbete, därför
att han en vecka arbetat vid järnbruket. Men hellre än att gå tillbaka till järnbruket
tog han då anställning som jordbruksarbetare. Cfenast var man framme
och körde i väg honom därifrån och sade till honom, att skulle han ha något
arbete, fick han vara snäll att arbeta vid järnbruket.

Det är sådana saker, som irritera människorna på ett sätt, som inte varit
så lyckligt. Jag är alldeles säker på att dessa förbud ha haft motsatt verkan
mot vad man åsyftat. För att inte komma in under detta förmynderskap
ha arbetarna vid järnbruken demonstrativt gått därifrån.

Jag kan ta ett annat exempel på att länsarbetsnämnderna fullständigt ha
misstolkat de meddelanden, som kommit från arbetsmarknadskommissionen.
Vi fingo nyligen uppvaktning från länsarbetsnämnden. Det var en tjänsteman
därifrån, åtföljd av en tjänsteman vid järnbruket, som kom och uppvaktade oss
och gav oss en tillrättavisning för att vi tagit ett pär arbetare från järnbruket
i kommunal tjänst, därför att vi behövde dem.

Jag skall säga ett par ord örn det som herr statsrådet Mossberg var inne på.
Jag gör det med anledning av en ledare i Stockholmstidningen häromdagen,
där det påstods, att jag under lönedebatten ställt hela debatten på huvudet
genom att påstå, att de kollektivanställda också skulle komma och göra anspråk

Torsdagen den 19 december 1946.

Nr 43.

Svar på interpellation. (Forts.)

på löneförbättringar. Vad bär man nu gjort vid järnbruken? Man har fått en
ökning på 5 % för deni som lia under 1 krona 30 öre i timmen. De som ha högre
timpenning ha icke fått någon löneförbättring. Jag är medveten om att statistiken
visar något annat. Detta är emellertid beroende på det myckna övertidsarbete,
som förekommer vid järnbruken. Att man kunnat höja lönerna beror på
rationaliseringsåtgärder. Den ökade belastningen av lönekontot vid järnbruken
inskränker sig alltså till dessa 5 % för dem som lia under 1 krona 30 öre per
timme. Det är icke så märkvärdigt, att arbetarna ge sig ifrån järnbruken, då
man vet, att lönerna i fria marknaden röra sig omkring 3—5 kronor i timmen.

Jag vill också understryka det som herr statsrådet Mossberg var inne på, nämligen
att den yrkesstolthet hos smeder och järnbruksarbetare, som gjorde att
en son i regel valde faderns yrke, nu är fullständigt försvunnen. En järnbruksarbetare,
som har två söner, har sagt till mig: Vad som än kommer att hända,
men mina söner komma icke att gå till järnbruket. Den saken kunde han svära
på.

Jag är förtjust över den redogörelse herr statsrådet Mossberg lämnade. Den
lämpar sig för högläsning hos järnbiuksförbundet. Nu vet jag icke i vilken
man de ta reson, men jag skulle ändå vilja hoppas, att denna debatt, som bort
föras inför ett annat forum, skall lia det med sig, att man kanske uppskattar
jämbruksarbetarna och deras arbetskraft på ett helt annat sätt efter denna undersökning
som här gjorts och som är mycket värdefull.

Herr Kempe: Herr talman! Jag förstår mycket väl att läget är komplicerat,
inte minst för det statsråd, som har att brottas med detta problem. Men trots
att jag förstår detta är jag faktiskt ändå övertygad örn att man icke med de
direktiv som givits lyckats fördela arbetskraften som man åsyftat. Jag menar
att konsekvenserna tvärtom blivit de motsatta. Jag kan ge åtskilliga exempel
på detta. Där man genomfört dessa bestämmelser strikt har resultatet blivit,
att de arbetslediga personer, som äro bosatta runt järnbruken, dra sig för att
ta anställning vid bruken. Arbetarna gå hellre till skogen eller söka sig över
till någon annan verksamhet. Det är flera orsaker som samverka till detta, alltså
inte bara avstängningen, men avstängningen plus den låga lönen håller arbetarna
borta från järnbruken. Örn man i stället lämnar fältet fritt och låter
arbetsgivarna konkurrera örn arbetskraften, så kan man påverka arbetsgivarna
och få dem att gå med på bättre löner, att genomföra bättre sociala förhållanden
o. s. v. På det sättet kan man dra arbetskraften till sig.

Beträffande byggnadsarbetarna och farhågorna för att den kåren skulle bli
för stor, anser jag att man kan reglera den saken ganska bra i samband med
arbetstillstånden. Ty örn det anställes en järnbruksarbetare i stället för en byggnadsarbetare
spelar ingen stor roll. Om man får ett visst antal arbetare för det
eller det bygget, så är det väl likgiltigt vad det är för sorts arbetare. Huvudsaken
är att man har fullt antal. Man måste också förstå hur arbetarna själva
se på detta problem. En järnbruksarbetare, som nekats gå över till bättre
betalt arbete, måste känna sig missnöjd. Jag skulle kunna ge otaliga exempel
på den saken, men det är onödigt att göra det, eftersom även herr statsrådet
väl känner till denna sak.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 19.

Herr statsrådet Mossberg, vilken på begäran erhöll ordet, anförde: Herr Hvar på
talman! Med andra kammarens tillstånd har herr Adolfsson till chefen för so-interpellation.
cialdeparteinentet riktat följande fråga:

Nr 43.

Torsdagen den 19 december 1946.

Svar på interpellation. (Forts.)

Har statsrådet för avsikt att framlägga förslag om sådan ändring i lagen om
skyldighet att anmäla hyresledighet, att dylik anmälan måste ske omedelbart
efter att hyresgäst uppsagt hyresavtal eller uppsägning från värdens sida
godkänts, samt sådan komplettering av lagen att varje ny uthyrning och dennas
villkor skall anmälas till det lokala organ, som Kungl. Maj :t anförtrott
att mottaga anmälningar enligt nu gällande lag?

Med hänsyn till arbetsfördelningen i socialdepartementet ankommer det på
mig att besvara interpellantens fråga.

I anledning härav får jag till en början erinra örn att den av interpellanten
åsyftade kungörelsen den 3 december 1943, nr 831, om skyldighet att anmäla
hyresledighet m. m. icke är utan vidare tillämplig i hela riket eller ens i alla
de orter där hyresregleringslagen gäller. För att bestämmelserna i kungörelsen
skola träda i tillämpning på viss ort fordras nämligen att Kungl. Maj :t särskilt
förordnar därom. Sådant förordnande Ilar hittills meddelats i fråga örn Stockholm,
Malmö, Lund, Landskrona, Sundbyberg, Solna, Örebro, Linköping, Mölndal,
Gävle och Norrköping.

Bestämmelserna i kungörelsen innebära i huvudsak, att på sådana orter, där
kungörelsen är tillämplig, en hyresvärd är skyldig att till den myndighet eller
inrättning i orten som Kungl. Maj :t bestämt göra anmälan då ett hyresförhållande
beträffande en bostadslägenhet av en eller annan anledning skall upphöra
och lägenheten därför bli ledig till uthyrning. I flertalet fall skall sådan
anmälan göras inom tre dagar från den tidpunkt då det blivit klart att hyresförhållandet
skall upphöra. Emellertid bortfaller anmälningsskyldigheten^sedan
lägenheten ånyo blivit upplåten, örn hyresvärden hyr ut lägenheten på nytt
inom tre dagar, behöver han alltså inte göra någon anmälan. Det kan tilläggas,
att örn anmälan gjorts, hyresvärden också skall göra anmälan när lägenheten
därefter blir uthyrd.

Uppgiftsskyldigheten syftar i första hand till att på de orter, där kommunal
bostadsförmedling finnes inrättad, giva denna ett fullständigare material att
arbeta med. Förmedlingen blir därigenom icke hänvisad endast till de anmälningar
örn lediga lägenheter som hyresvärdarna självmant göra, utan får in
ett uppgiftsmaterial som ger upplysning örn var lediga lägenheter finnas eller
kunna beräknas bli tillgängliga under den närmaste tiden. Det må emellertid
anmärkas, att en kommunal bostadsförmedling icke har något slags monopolställning
utan får arbeta i konkurrens med de andra uthymingsbyråer som eventuellt
förekomma i orten. Den kommunala bostadsförmedlingen har inga möjligheter
att förhindra att hyresvärden hyr ut lägenheten till annan än den som
bostadsförmedlingen anvisar.

Under nu rådande förhållanden på hyresmarknaden torde en förkortning eller
ett helt borttagande av tredagars fristen ha föga effekt såsom ett medel att dirigera
bostadsförmedlingen, vilket också interpellanten själv antytt. Ur bostadsförmedlingssynpunkt
har man icke någon användning för uppgifter örn ledigblivna
lägenheter, örn dessa genom hyresvärdens egen försorg omedelbart uthyras.
Att ett slopande av tredagarsfristen skulle kunna bidraga till att det
lediga bostadsbeståndet mera än nu bleve tillgängligt på den allmänna hyresmarknaden
förefaller föga sannolikt. Kesultatet skulle i flertalet fall bli att
hyresvärden samtidigt nied anmälningen örn hyresledigheten finge göra anmälan
örn att den ledigblivna lägenheten redan uthyrts på nytt.

Interpellanten har ansett att man genom att slopa tredagarsfristen skulle få
bättre möjligheter att kontrollera hyresmarknaden och dennas villkor. I detta
hänseende framhålles vidare i interpellationen önskvärdheten av en bestämmelse
som ålägger hyresvärden att anmäla varje uthyrning av bostadslägenhet och
villkoren härvid. I anledning härav må erinras att en reglering av hyresvillko -

Torsdagen den 19 december 1946.

Nr 43.

Svar på interpellation. (Forts.)

ren ligger i det »hyresstopp», som förefinnes enligt hyresregleringslagens bestämmelser
om grundhyra. Genom dessa bestämmelser kunna lagligen icke några
hyresavtal slutas varigenom grundhyran överskrides. Förseelser mot denna
föreskrift äro straffbelagda, och i många fall som kommit till myndigheternas
kännedom har åtal anställts mot vederbörande hyresvärd. Den av interpellanten
önskade föreskriften vore uppenbarligen icke ägnad att i någon nämnvärd grad
medverka till ett uppdagande i flera fall av begångna förseelser. Däremot
skulle den medföra ett avsevärt betungande av de lojala hyresvärdarna samt
de myndigheter som hade att mottaga och granska alla de ifrågavarande uppgifterna.

Jag vill i detta sammanhang nämna, att drätselkammaren i Malmö helt nyligen
anhållit örn slopande av tredagarsfristen. Denna anhållan har närmast
motiverats av en motion i stadsfullmäktige i Malmö med yrkande, att all uthyrning
av lägenhetn» i fastigheter, till Anika lån beviljats genom stadens förmedlingsorgan
eller som uppfördes på stadens tomträttsmark eller ägdes och
förvaltades av staden, skulle ske genom den kommunala bostadsförmedlingen.
I motionen bär framhållits att det bästa vore örn man kunde tillämpa bestämmelsen
om ovillkorlig och ögonblicklig anmälningsplikt men att detta i närvarande
stund torde vara omöjligt. Framställningen har remitterats till hyresrådet
för yttrande, men hyresrådet har ännu ej hunnit avgiva sitt svar. För min
del hyser jag, såsom av det anförda framgår, den uppfattningen att mycket
icke står att vinna på denna väg.

De i interpellationen berörda frågorna skulle däremot uppenbarligen komma
i ett annat läge, därest upgiftsskyldigheten inginge som led i något slags licensförfarande
varigenom hyresvärdens rätt att vid uthyrning själv välja hyresgäst
begränsades. Dessa frågor, som voro föremål för behandling vid 1943. års
riksdag, men icke föranledde någon riksdagens åtgärd, beröras emellertid icke
av interpellationen, varför jag saknar anledning att här beröra dem.

Med det anförda anser jag mig, herr talman, ha besvarat den framställda
frågan.

Härpå yttrade:

Herr Adolfsson: Herr talman! När jag nu tackar statsrådet Mossberg för det
svar han givit mig, vill jag säga att jag mycket väl förstår hans tveksamhet
beträffande effekten av den åtgärd, som jag efterlyst. Naturligtvis har
jag heller inte själv ett enda ögonblick hängivit mig åt den illusionen, att
den av mig efterlysta åtgärden skulle kunna lösa alla de problem, som finnas
på bostadsdjungelns område. Jag erinrar örn att jag i interpellationen yttrade
mig på följande sätt: »Undertecknad inser, att så länge hyreshusens
ägare ha att oavsett de sociala behoven ensamma bestämma, huruvida en
hyresgäst skall godkännas eller ej, kunna avgörande förbättringar inte åstadkommas
genom att den åberopade tredagarsfristen slopas. Dock torde denna
bestämmelses avskaffande medföra att svartabörshandeln med bostadslägenheter
något förminskades.»

Trots att jag förstår herr statsrådets tveksamhet kan jag ändå inte tänka
mig annat än att slopandet av tredagarsfristen när det gäller anmälning av
lediga lägenheter skulle lia åtminstone någon effekt. Jag tror inte att så
värst mångå människor skulle avskräckas av detta bötesbelopp, som är maximerat
till 300 kronor, men däremot skulle väl en och annan hyresvärd bli
ovillig att utsätta sig för risken av ett åtal på grund av överträdelse av
denna kungörelse. På så sätt skulle troligen en del av hyresaffärerna under
bordet kunna stoppas och lägenheterna komma ut på allmänna bostadsmark -

Nr 43.

Torsdagen den 19 december 1946.

Svar pä interpellation. (Forts.)

naden. I och med detta skulle dock inte så överväldigande mycket vara vunnet,
eftersom rätten för hyresvärdarna att fritt välja och vraka bland hyresgästerna
ändå skulle kvarstå. Det skulle för övrigt vara intressant att inför
denna intima vänkrets »hålla litet låda» örn denna fråga, men jag skall försöka
begränsa mig till det som jag anser nödvändigt.

Jag vill då säga, att den verkligt effektiva metoden naturligtvis skulle vara
den, som vi kommunister föreslagit i en motion i år, och enligt vilken hyresvärdarna
skulle ha skyldighet att inte bara anmäla lediga lägenheter utan också
att mottaga de hyresgäster, som den kommunala bostadsförmedlingen anvisar.
Trots den nödsituation, som råder på bostadsförsörjningens område,
vilja emellertid många människor gärna bedöma ett sådant tillvägagångssätt
som mycket orimligt och mycket absurt. Jag förstår också att ett sådant
åläggande skulle kunna betecknas som ett osedvanligt ingrepp, eftersom
åtgärden ju kan stämplas som ett intrång i den enskildes dispositionsrätt till
ett profiteringsobjekt. Men eftersom det här är fråga örn ett skriande socialt
behov •—• och då detta behov tillmätes större betydelse än den enskildes profiteringsrätt
— uttalar jag den förhoppningen, att även denna direkta och
vittsyftande frågeställning skall komma upp till behandling inom regeringen.
När man ser hur fastighetsägarna välja och vraka bland hyresgästerna, så
att det t. ex. för familjer med barn är praktiskt taget omöjligt att få hyra
någon av de lägenheter, som dock av en eller annan orsak bli lediga då och
då, kan man inte gärna finna vårt förslag orimligt. Detta system som man
nu begagnar sig av, nämligen att gallra bort barnfamiljerna och sådana, familjer,
vilkas ekonomiska förhållanden inte anses vara riktigt stabila, måste
stämplas som i mycket hög grad asocialt.

Det är ett faktum att en mycket stor del av de ledigblivna stadslägenheter
som. herr statsrådet talat om i interpellationssvaret aldrig komma ut
i den öppna bostadsmarknaden. När en ledig lägenhet genast på nytt hyres
ut föreligger — som herr statsrådet anförde — ingen anmälningsplikt. Men
eftersom anmälan måste ske inom tre dagar efter det att lägenheten blivit
ledig, kringgår hyresvärden anmälningsplikten genom att hyra ut lägenheten
under mellantiden på villkor, som man inte kan kontrollera. Den hyressökande
får förgäves springa till bostadsförmedlingen, och en stor del av de
lägenheter som bli lediga kursas bort på svarta börsen. Man måste ha verkligt
goda förbindelser med fastighetsägarna och en välfylld plånbok, örn man
skall kunna komma över en ledigbliven bostad. Den engångsavgift, eller vad
vi skola kalla den, som hyresvärdarna i sådana fall betinga sig, kunna de
kommunala myndigheterna på bostadsförsörjningens område i regel icke få
någon vetskap örn. De människor som skaffat sig en lägenhet på detta sätt se
ju nämligen mycket noggrant till att det icke kommer tili offentlighetens
kännedom vilket avtal man har träffat med hyresvärden. I viss utsträckning
har man även laborerat med dubbla kontrakt. Sådana ha, efter vad jag vet,
förekommit i Malmö. Först har man ett kontrakt, som är officiellt och juridiskt
oantastbart, och därutöver har man ett kontrakt med högre hyresbelopp.
något som är olagligt och på grund därav också hålles hemligt. Det
var för resten ett rätt typiskt fall i Stockholm, som nyligen meddelades. Det
gällde en mycket känd skådespelare, som erbjöds hyra en tvårumslägenhet
mot övertagande av ett något äldre möblemang för 40 000 kronor. Det är
mycket vanligt, att liknande transaktioner, även om de icke röra sig örn
lika höga belopp, förekomma på bostadsmarknadens svarta börs. Det ser ut
som örn det skulle vara omöjligt att hyra lägenhet, örn man ej har nära förbindelse
med någon hyresvärd eller har en välfylld plånbok.

Herr talman! För att komma till rätta med dessa svåra sociala problem

Torsdagen den 19 december 1946.

Nr 43.

Svar på interpellation. (Forts.)

är det enligt min mening nödvändigt att kommunerna själva producera bostäder
och successivt också övertaga de privata hyresfastigheter som existera.
Men dessa åtgärder verka ju bara på lång sikt. För att verkligen komma
till rätta med de problem, som existera i det avseende jag nämnde, förefaller
det mig knappast finnas någon annan verkligt effektiv metod än den som vi
i den kommunistiska motionen i våras pekade på. Jag vill emellertid ändå hävda,
att slopandet av tredagarsfristen vid anmälan örn hyresledig lägenhet torde
kunna få åtminstone någon effekt eftersom den mera markant skulle uttrycka
myndigheternas vilja i detta avseende. Samma uppfattning tycks ju
också, som statsrådet påpekade i sitt interpellationssvar, de kommunala myndigheterna
i min hemstad Malmö ha. Ty det har meddelats att drätselkammaren
där beslutat ingå till Kungl. Majit med hemställan om vidtagande av
åtgärder för införande av skyldighet för hyresvärd att omedelbart till den
kommunala bostadsförmedlingen anmäla ledig lägenhet. Även örn Kungl.
Majit skulle bifalla denna hemställan, tror jag inte att vi skulle komma
till något mera lysande resultat på bostadsdjungelns område. Men jag tror dock
att med den åtgärd, som jag i min interpellation berört, en viss effekt skulle
åstadkommas.

Herr förste vice talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr statsrådet Mossberg: Herr talman! Jag vill bara påpeka, att den interpellation
som vi nu behandla berör ett mycket litet detaljspörsmål inom bostadsregleringens
område. Men i sitt anförande i anledning av det svar jag
lämnat har interpellanten inte nöjt sig med att behandla den fråga han själv
framställt i interpellationen, utan han har tagit upp väsentligt större och principiellt
mycket viktigare frågor. Han tog där helt enkelt upp hela bostadspolitiken
i en snabböversikt.

Jag tror icke att vi böra behandla dessa frågor vid denna sena timme och
inför detta ringa auditorium. Jag vill emellertid framhålla, att det är mycket
som icke är bra på bostadsmarknaden av i dag och att det finnes mycket som
hehöver rättas till. Men vad det varit fråga örn i denna interpellation har varit,
huruvida den av interpellanten anvisade utvägen skulle mera väsentligt
bidraga till att rätta till dessa missförhållanden. Vad ja,g uttalat är, attjag
icke tror att man vinner så mycket med den åtgärd, som interpellanten ifrågasatt,
och jag konstaterar att interpellanten också själv var ganska pessimistisk
på den punkten.

Herr Adolfsson: Herr talman! Jag vill bara säga, att konsekvensen av
herr statsrådets tveksamhet beträffande den av mig åberopade åtgärden ovillkorligen
måste bli den, att jag i mitt anförande ansåg mig böra peka på en
annan åtgärd, som enligt min mening måste få större effekt än den åtgärd jag
tidigare förordat.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 20.

Herr förste vice talmannen lämnade på begäran ordet till

Herr statsrådet Mossberg, som yttrade: Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har fru Ewerlöf i en interpellation frågat chefen för socialdepartementet,
om han har för avsikt att igångsätta utredning rörande frågan örn möjligheterna
att åstadkomma hemsjukvård i lämplig omfattning.

Då sjukvårdsärenden för närvarande inom regeringen handläggas av mig,
ankommer det också på mig att avge svar på interpellationen.

Svar på
interpellation.

Nr 43.

Torsdagen den 19 december 1946.

Svar på interpellation. (Forts.)

Interpellantens fråga berör en viktig detalj av sjukvårdsproblemet. Detta
problem sammanhänger främst med bristen på sjukhusplatser och på svårigheten
att anskaffa sjukvårdspersonal. Omfattande planer på utbyggnad av
sjukhusen föreligga hos sjukvårdshuvudmännen och komma att, i den mån de
realiseras, täcka platsbristen. Frågan örn rekryteringen av sjukvårdspersonalen
är föremål för myndigheternas särskilda uppmärksamhet. Härvidlag vill jag
bl. a. erinra örn den utredning beträffande sjuksköterskeutbildningen, som
verkställes av särskilda sakkunniga.

I föreliggande situation, då sjukhusen lida brist på arbetskraft, synes det
naturligt att den tillgängliga personalen i första hand dirigeras icke till hemsjukvård
utan till sjukhusen liksom att utbildningen av sjukvårdspersonal
främst inriktas på tillgodoseende av sjukhusens behov. På sjukhuset kan nämligen
som regel personalens kapacitet utnyttjas på det mest effektiva sättet;
så kan exempelvis en sjuksköterska på viss tid tillse och vårda ett större antal
svårt sjuka, örn de äro samlade på ett ställe än örn de kvar ligga i sina skilda
hem. Att märka är även att den föreliggande bostadsbristen icke sällan fört
med sig en trångboddhet, som försvårar vård i hemmen. Med det sagda har
jag självfallet ej velat säga att icke samhället bör lämna sitt bistånd till hemsjukvård
då sådan är påkallad, såsom då en sjuk icke kan komma in på sjukhus
till följd av platsbrist där eller då fråga är örn lindrigt sjuka som icke
kräva kontinuerlig tillsyn av sjukvårdsutbildad personal.

Spörsmålet örn hemsjukvårdens framtida organisation är för närvarande föremål
för utredning i sitt organiska sammanhang med övriga hithörande sjukvårdsspörsmål.
Jag behöver härvidlag endast erinra örn den utredning rörande
den öppna sjukvårdens organisation, som pågår inom medicinalstyrelsen och
som förväntas komma att avslutas under första halvåret 1947. Såsom svar å
interpellationen får jag alltså förklara, att jag icke har för avsikt att för närvarnde
igångsätta någon speciell utredning beträffande hemsjukvården.

Vidare anförde

Fru Ewerlöf: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet få framföra
ett tack för svarets på min interpellation, även örn jag kanske tycker att han
i sitt svar givit mig stenar i stället för bröd. Den föregående talaren tyckte,
att det skulle vara ganska frestande att i denna lilla krets »hålla låda». Jag
vill då lugna kammaren med, att jag känner ingenting av denna frestelse. Jag
tror icke att kammarens ledamöter skulle sätta värde på det, och jag tycker
det är en ringa belöning åt de få trogna som hållit ut bär att fatta sig så kort
som möjligt.

Herr statsrådet har i sitt svar framhållit, att pa sjukhusen kan som regel
personalens kapacitet utnyttjas på det mest effektiva sättet. En sjuksköterska
kan till exempel^på viss tid tillse och vårda ett större antal svårt sjuka, örn
de äro samlade på ett ställe än örn de kvarligga i sina hem. Men, herr statsråd,
jag har aldrig avsett att hemsjukvården skulle gälla de svårt sjuka. Det är
tvärtom just med tanke på att de svårt sjuka skola få möjlighet till sjukhusvård
som jag framställt min jkåga örn möjligheten att i lämplig omfattning
ordna hemsjukvård. Bristen på sjukplatser är redan nu mycket stor, och efter
det beslut, som riksdagen fattade i går, att alla medborgare skola få sjukvård,
torde denna platsbrist bli ännu större.

Herr statsrådet säger vidare, att vittgående planer föreligga för utbyggande
av sjukhusen, och att i den mån dessa planer realiseras kommer platsbristen
att minskas. Ja, men vi veta ju, att vi befinna oss i en situation med stor
brist på material och arbetskraft. Man måste väl därför sätta ett mycket
stort frågetecken för möjligheten att kunna realisera dessa planer. Det är ock -

Torsdagen den 19 december 1946.

Nr 43.

Svar på interpellation. (Forts.)

så ganska klart, att det är ett mycket stort antal sjuka, som kan vårdas i
hemmen utan men för patienterna, varigenom helt visst också skulle kunna
göras en stor besparing för etet allmänna. Den invändningen mot hemsjukvården
kommer kanske att göras, att när den fria sjukvården blir tillgänglig för
alla, komma människorna icke att vilja ligga sjuka hemma. Jag är övertygad
om, herr talman, att det alltid kommer att finnas en stor kategori av människor
som ingenting högre önska än att få vårdas i sina hem. Jag tänker då d
första hand på äldre personer och på husmödrar, vilka, hur skönt det än skulle
vara för dem att bli frikopplade från hemmets bestyr, dock känna att. de, örn
de vårdas hemma, kunna hålla i trådarna på ett annat sätt än örn de ligga på
sjukhus. Många mödrar vilja också behålla barnen hemma, när dessa äro sjuka.
Förutsättningen för denna vårdform är dock att lämpliga betingelser skapas
för den. Jag har föreställt mig att dessa betingelser skulle kunna skapas på
olika vägar genom ett intimt samarbete, mellan sjukvårdsmyndigheterna och de
privatpraktiserande läkarna, genom utbildning och anställning i offentlig tjänst
av för* hemsjukvård särskilt utbildad personal och hemsköterskor samt genom
inrättande av läkarcentraler, personalbyråer samt depåer för sjukvårdsutrustning.
.

Herr statsrådet förklarade sig icke ha för avsikt att nu taga upp denna fråga
till utredning. Jag föreställer mig., att detta, sammanhänger med att medicinalstyrelsen
har saken under utredning. Jag vill då sluta med att uttala den
förhoppningen att medicinalstyrelsen, när den tar ställning till dessa frågor,
beaktar vikten av att åtgärder vidtagas för möjliggörande av hemsjukvård i
lämplig omfattning.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 21.

Herr statsrådet Mossberg erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman! Svar pä
Med andra kammarens tillstånd har herr Swedberg till statsrådet och chefen mUrpdla/Aon,
för socialdepartementet riktat följande frågor:

Har herr statsrådet uppmärksammat de missförhållanden, som förekomma i
samband med offentliga uppvisningar i professionell borning?

Dm så är fallet har herr statsrådet för avsikt att taga initiativ till utfärdande
av förbud mot sådana uppvisningar, eller örn detta ej anses möjligt eller
lämpligt låta utfärda enhetliga och skärpta bestämmelser för anordnandet av
sådana uppvisningar?

Då jag inom regeringen handlägger den grupp av ärenden, vartill denna
fråga hör, ankommer det på mig att besvara interpellantens frågor.

I motiveringen för sina frågor har interpellanten bl. a. åberopat en tilldragelse
som nyligen timat vid i Malmö anordnade professionella boxningar. Härvid
åsamkades en av de uppträdande, den franske professionelle boxaren Jacques
Beneto svåra skador och avled kort därefter. Saväl av obduktionsprotokollet
som av obducentens, professor Einar Sjövalls, utlåtande framgår det att dödsfallet
orsakats av de skador, som tillfogats Beneto vid boxningarna. I obduktionsutlåtaudet
heter det bl. a.: »Den slutledningen har framgått genom obduktionen,
att Jacques Beneto till alla delar företett bilden av en kraftig och frisk
man och att han kommit att åskådliggöra den risk för dödande skada på
huvudet, som enligt erfarenheten är förbunden med boxning.»

I likhet med interpellanten anser jag de professionella boxningstävlingarna
vara ganska osmakliga företeelser. Sensationsmakeriet kring dessa tävlingar
torde på de flesta människor göra ett olustigt och vulgärt intryck, och genom

Nr 43.

Torsdagen den 19 december 1946.

Svar pä interpellation. (Forts.)

att de handskar, som komma till användning, äro ganska tunna föreligger otvivelaktigt
risk för att slagen åstadkomma kropps- eller huvudskador av allvarlig
art.

Den professionella boxningen måste anses som en sport av låg idrottslig valör
och är väl närmast att betrakta som en art av artistuppträdande under brutala
former. Det torde vara en ganska utbredd uppfattning, att den professionella
boxningen är en mindre lämplig företeelse, och många medborgare äro i
likhet med interpellanten av den uppfattningen, att professionell boxning
borde förbjudas. Man kommer emellertid härvid in på en fråga av principiell
betydelse. Icke minst under den senaste tiden har en kraftig reaktion gjort sig
gällande mot förbud och inskränkningar, vilka för stora delar av allmänheten
icke framstå såsom av behovet påkallade. Det är också enligt min mening angeläget
att visa återhållsamhet i fråga örn utfärdande av förbudsföreskrifter
av olika slag. En sådan tveksamhet måste göra sig gällande även i fråga örn
förbud mot professionell boxning. Frågan gäller här huruvida detta slags uppträdande
skola förbjudas därför att en större grupp medborgare i samhället
finner dem mindre önskvärda. Man bör i detta sammanhang komma ihåg, att
de professionella boxningarna i regel samla en intresserad publik, för vilken
ett direkt förbud sannolikt skulle vara svårförståeligt. Så långt min kunskap
sträcker sig har för övrigt något sådant förbud icke införts i annat land.

Boxningstävlingar och boxningsuppvisningar ha i praxis hänförts till sådana
tillställningar, för vilka polismyndighetens tillstånd erfordras och beträffande
vilka bestämmelserna i § 13 ordningsstadgan för rikets städer äro tillämpliga.

Det synes emellertid vara tveksamt, huruvida polismyndighet med stöd av
nuvarande bestämmelser kan vägra tillstånd till offentlig uppvisning i professionell
boxning, vid vilken ur ordningssynpunkt erforderliga anordningar vidtagas.

I ordningsstadgan givas inga föreskrifter örn de principer, som skola ligga
till grund vid prövning av fråga örn tillstånd till offentlig tillställning. Däremot
ges befogenhet för polismyndigheten att meddela förbud mot tillställning,
som visar sig åsyfta eller innebära något, som strider mot sedlighet eller
allmän lag, eller föranleder till svårare oordning. I fråga örn vissa uppvisningar,
såsom konstridning, lindansning m. fl., äger polismyndigheten förbjuda
tillställningen jämväl, då denna medför uppenbar fara för de uppträdande eller
för åskådarnas liv. Möjligen skulle man med tanke på vad som senast inträffat
kunna göra gällande, att ifrågavarande boxningsuppvisningar medföra sådan
fara. De fall, där en boxningsmateh haft dödlig utgång, äro dock så fåtaliga,
att man knappast kan säga att uppenbar fara för de uppträdandes liv föreligger.

Enligt ordningsstadgeutredningens förslag skall även i fortsättningen tävling
eller uppvisning i professionell idrott hänföras till den grupp av tillställningar,
för vilka polismyndigheternas tillstånd skall erfordras. Emellertid föreslår
utredningen beträffande denna grupp av tillställningar, vilka utredningen
benämner allmänna folknöjen, att en mera fri prövningsrätt från myndigheternas
sida skall föreligga. Den tillståndsgivande myndigheten måste här,
enligt vad utredningen anser, göra en avvägning mellan olika synpunkter och
intressen i syfte att så långt möjligt motverka osunda företeelser på nöjeslivets
område. Då frågan om förslag till ny ordningsstadga är föremål för prövning
inom socialdepartementet, kommer även föreliggande spörsmål att upptagas
till övervägande i detta sammanhang.

. De lokala polismyndigheterna meddela för närvarande relativt stränga ordningsföreskrifter
och föreskriva viss kontroll beträffande de uppträdandes hälsotillstånd,
innan tillåtelse till anordnande av professionella boxningar lämnas.

Torsdagen deli 19 december 1940.

Nr 43.

Svar på interpellation. (Forts.)

Vidare har Svenska boxningsförbundet meddelat mig att en särskild kommission
tillsatts för att skapa en noggrann kontroll över den professionella boxningen
bl. a. genom samarbete med den internationella organisationen för professionell
boxning, som nyligen bildats. Det förtjänar övervägas, örn icke polismyndigheterna,
innan de ta ställning till en ansökan om tillstånd till boxningsuppvisning,
böra söka kontakt med boxningsförbundet för inhämtande av upplysningar,
som kunna vara vägledande för polismyndigheternas beslut.

Härmed, herr talman, anser jag mig ha besvarat interpellantens frågor.

Härpå yttrade:

Herr Swedberg: Herr talman! Jag ber att till statsrådet Mossberg få framföra
mitt tack för svaret på min interpellation. Jag tackar särskilt för statsrådets
tillmötesgående att, trots den korta tid som stått till buds, uppmärksamma.
den påtalade saken och svara på de framställda frågorna.

Med tillfredsställelse noterar jag, att herr statsrådet personligen synes dela
min uppfattning örn den professionella boxningens art och eventuella värde.
Han anser sålunda de professionella boxningstävlingarna »ganska osmakliga»
och hävdar, att »sensationsmakeriet kring dessa tävlingar på de flesta människor
gör ett olustigt och vulgärt intryck». Herr statsrådet anser också den professionella
boxningen vara en sport av låg idrottslig valör, som närmast är att
betrakta som en art av artistuppträdande under brutala former. Han säger även,
att det otvivelaktigt föreligger risk för att slagen åstadkomma kropps- eller
huvudskador av allvarlig art.

Så långt har jag anledning att vara oförbehållsamt tacksam för herr statsrådets
svar. Med beklagande måste jag dock säga, att jag icke kan vara nöjd
med fortsättningen av svaret. Även örn jag med min allmänt liberala syn
principiellt delar herr statsrådets motvilja mot utfärdandet av generella förbudsföreskrifter
av olika slag måste jag dock anse, att här verkligen är ett område,
där ett generellt förbud borde allvarligt övervägas. Jag måste därför beklaga,
att herr statsrådet ganska klart tar avstånd från denna möjlighet. Att
dylikt förbud inte förekommer i något annat land anföres väl i svaret som en
upplysning i förbigående och är väl knappast menat som något vägande skäl
mot införandet av sådant förbud hos oss. Personligen anser jag, att vi endast
skulle hedra oss genom att vara det första land i världen, som genom ett generellt
förbud omöjliggjorde den professionella boxningen.

Nu säger herr statsrådet, att polismyndighet äger förbjuda tillställning, då
denna medför uppenbar fara för de uppträdande eller för åskådarnas liv. Då
han sedan tillägger: »Möjligen skulle man med tanke på vad som senast inträffat
kunna göra gällande, att ifrågavarande boxningsuppvisningar medföra
sådan fara», inbjuder han onekligen till gensägelse. De fall där en boxningsmatch
haft dödlig utgång menar han äro så fåtaliga, att man knappast kan säga
att uppenbar fara för de uppträdandes liv föreligger. Jag kan i detta sammanhang
inte neka mig att citera en känd läkare, som i dagarna gjort ett obestridligen
sakkunnigt uttalande i denna sak. Överläkaren vid länslasarettet i Vänersborg,
med. dr Albert Grönberg, skrev den 12 december i år i en artikel i Göteborgsposten
bl. a. följande, som jag efter samråd med honom och med hans
särskilda tillstånd tillåter mig att anföra.

»I idrott liksom i fotbollspel, handboll, tennis etc. mates ju prestationen i
tid- eller längdmått eller antal mål eller efter annan poängberäkning, där den
enskilda prestationen värdesättes som sådan. Då det gäller boxning beräknas
prestationen efter vederbörandcs förmåga att skada motståndaren. Ty en någorlunda
ambitiös boxare ger sig säkerligen icke förrän han inte orkar längre,
och då är han ofta allvarligt skadad. Det behöver inte i boxningen komma till

Nr 43.

Torsdagen den 19 december 1946.

Svar på interpellation. (Forts.) .

något olycksfallsmoment för att den regelrätt förlöpande boxningsmatchen utsätter
deltagarna för så stora traumata mot huvud, bröst och bål att de kunna
vara av betydande skadegörande effekt. Det råder väl inte den minsta tvekan örn
att ett knockoutslag framkallar en ordentlig hjärnskakning, en commotio cerebri.
Om man bär någon erfarenhet av olycksfall av denna art vet man, att en
sådan skada är av den allra största betydelse och hos sakkunskapen på neurologiens
område tillmätes den allra största vikt. Det kan som regel sägas, att en
person, som fått en ordentlig hjärnskakning, har mer eller mindre utpräglade
besvär i form av yrsel, huvudvärk, nedsatt psykisk prestationsförmåga etc. un-''
der avsevärd tid framåt. Ofta kunna fallen draga om ett år eller mera. Man
måste onekligen ställa sig litet frågande till örn det kan vara rätt att tillåta
offentliga uppvisningar i en idrottsgren, där det som ett normalt moment ingår
att deltagarna skola utsättas för hjärnskakningar.

Enligt min mening bör en sådan idrottsgren avskrivas som lindrigt sagt ohygienisk
eller i varje fall ej nyttig för hälsan. — Det är emellertid inte endast
den omedelbara effekten av slaget som är av betydelse. Även örn slaget mot
skallen ej ger omedelbar död eller allvarlig skada de närmaste dagarna, så kunna
de upprepade slagen ofta framkalla psykiska tillstånd av i högsta grad betydelsefull
art.»

Doktor Grönberg fortsätter sedan:

»Då det alltså är klart att boxningen, vare sig den förlöper normalt eller är
mer eller mindre olycksfallsbetonad, leder till allvarliga och för framtiden bestående
men hos de deltagande, synes det mig vara värt att på allvar pröva frågan
om en sådan idrottsgren verkligen bör tillåtas.

Till detta kommer givetvis också den mentalhygieniska frågan örn det kan
vara riktigt att för en stor publikmassa visa sådana våldshandlingar som t. ex.
ett knockoutslag. Man kan väl säga att vi i vår generation haft alldeles nog av
våld och våldshandlingar. Bör man inte även på detta område försöka mildra
sederna en smula? Eller skall man underhålla en art av sensationslystnad hos
den stora allmänheten, som i varje fall psykologiskt står blodtörsten ganska
nära?»

Så långt dr Grönberg.

Med stöd av detta uttalande, herr talman — och till det skulle jag väl kunna
lägga flera liknande —- vågar jag i motsats till herr statsrådet anse, att utövandet
av den professionella boxningssporten verkligen innebär uppenbar fara till
och med för de uppträdandes liv.

Men även örn sådan fara inte kan bevisas föreligga, finns enligt min mening
fullgod anledning för de ansvariga myndigheterna att vidtaga snabbt och effektivt
verkande åtgärder till förändring av de förhållanden, som på den senaste
tiden utbildats omkring den professionella boxningen i vårt land. Även
herr statsrådet erkänner, att det vid den professionella boxningens utövande
föreligger risk för kropps- eller huvudskador av allvarlig art. Då härtill läggas
de själshygieniska vådor, som de i stor utsträckning ungdomliga åskådarna utsättas
för, torde det ej vara orimligt att förvänta, att herr statsrådet riktar också
medicinalstyrelsens uppmärksamhet på denna sak.

Att i rent profitsyfte från utlandet införskaffa i flera hänseenden tvivelaktiga
personer för deltagande i professionella boxningstävlingar borde enligt min
mening förbjudas. Vidare borde bestämmelser, som möjliggöra det ytterst osunda
och moraliskt förkastliga ekonomiska geschäftet på området, snarast utfärdas.

Till sist noterar jag emellertid ett positivt moment även i den senare delen
av interpellationssvaret. Däri utlovas nämligen, att föreliggande spörsmål skall
upptagas till övervägande i samband med prövningen av förslaget till ny ord -

Torsdagen den 19 december 194(5.

Nr 43.

Svar på interpellation. (Forts.)

ningsstadga. Jag uttalar den förhoppningen, att detta övervägande må ske så
snart sorn möjligt. Jag vädjar också lill herr statsrådet att vaka över att därvid
skapas sådana bestämmelser, som verkligen leda till en sanering av det ekonomiska,
hygieniska och moraliska träsk, som på senare tid skapats omkring
den professionella boxningen i vårt land och som föranlett min interpellation i
ärendet.

Herr Dahlgren: Herr talman! Jag har icke ansett mig kunna underlåta
att säga några ord i denna fråga. Själv har jag nämligen under sju års tid
deltagit i boxning också som tävlingsboxare. Jag anser mig därför besitta
ett visst mått av sakkunskap i det ämne man här diskuterar. Jag kan knappast
erkänna, att denna sakkunskap finnes hos alla dem, som i dag belacka
denna sport.

Matchen i Malmö fick en olycklig avslutning: en professionell boxare avled,
vilket föranledde tidningspressen och, såsom herr Swedberg här upplyste, en
läkare — såvitt jag förstår en känd läkare — att gå till attack mot den professionella
boxningssporten.

Jag kan icke i detta fall draga så starka skiljegränser mellan den professionella
boxningen och den boxning som förekommer hos amatörerna. Man har
i tidningspressen sagt, att det icke var fråga örn sport utan mera örn cirkus,
sensation, humbug och hojtande. Det gör, att jag drar den slutsatsen, att dessa
boxnings belackare ha ett gemensamt: de ha icke själva deltagit i boxning, och
jag skulle tro, att de aldrig sett någon boxningsmatch. Hela uppläggningen
verkar på det viset.

Jag vill först och främst framhålla, att boxningsträningen är den hårdaste
•träning i idrotten som man överhuvud kan tänka sig. Den är icke hård på
det sättet som den oinvigde föreställer sig, att boxarna hamra på varandra
jämnt och ständigt. Jag har som sagt erfarenhet, och jag vet, att boxningshandskar
är det minsta man använder vid träningen. Det är i stället konditionsträning.
Knappast någon idrottsgren, utom möjligen skidåkning, kräver
större kondition. Det blir således ett uppövande av vederbörandes fysiska tillstånd
som man icke skall underskatta. Den som går in i boxningsorganisationen
och räknar med att utveckla sig och deltaga i tävlingar eller kanske t. o. m.
bli professionell boxare måste underkasta sig mycket stränga regler. Han
måste, örn han skall komma någorlunda långt, avhålla sig från sprit och tobak.
Han får sköta sig mer än man i allmänhet kan föreställa sig. Det tycker
jag, att man skall skriva på boxningens liksom på sportens pluskonto.

Nu anföres det, att boxningen skadar: man får men. Jag har, som jag förut
säde, själv varit med i sju år. Jag har visserligen ett litet men, men samtidigt
har jag iner än tjugu år deltagit i det industriella arbetet, och jag vågar påstå,
att jag därvid fått lika många men som de år jag varit i detta arbete. Jag
har emellertid lika litet som någon annan velat resa förbud mot industriellt arbete
även örn det kan skada. Alla veta, att det i Sverige råder förbud mot att
slåss, men ändå slår folk ihjäl varandra vid vissa tillfällen. När man talar
örn dessa skador, bör man i första hand se på dem. som taga sporten på riktigt
sätt. Jag skall bara taga de främsta namnen. Sveriges i dag bäste boxare
bland amatörerna ■—- jag skulle tro att situationen är liknande i fråga om den
bäste professionelle boxaren — har under tjugu år deltagit i boxning och utkämpat
praktiskt taget varje landsmatch. Under de senaste åren har han fått
hårda matcher, men han har icke ett märko i ansiktet och säkerligen icke något
fel på hjärnan. Vet man om, att det finnes fattiga arbetarpojkar, som idkat
boxning men samtidigt avlagt ingenjörsexamen, i många fall en lysande

Nr 43.

Torsdagen den 19 december 1946.

Svar på interpellation. (Forts.)

sådan, som de klarat genom självstudier och trots att de som vanligt skött sitt
arbete?

Vad har nu inträffat här? Jo, det har inträffat ett dödsfall, som jag är den
förste att vilja beklaga. Men om man ser på förhållandena sådana de varit,
så länge boxning funnits i vårt land, d. v. s. i trettio år, så kan man, utan att
taga till för stora siffror, räkna med att under denna tid utkämpats minst 50 000
matcher, men att under samma tid inträffat sammanlagt två dödsfall. Det är
två för mycket, det är riktigt. Men det har inträffat två dödsfall under denna
period. Det inträffade visserligen ett tredje sådant, som man gärna vill skriva
på boxningens dödskonto. Det gäller en händelse för 26 år sedan, då en professionell
boxare, som ej vägde mer än 49 kilo, avled efter en match. När han
obducerades konstaterades det, att han hade en svit efter en svår blodsjukdom
och att han fått sin hjärna åderförkalkad; hans dagar voro räknade eller, som
obducenten sade, han kunde lika väl lia stått och arbetat i en trädgård och
fallit ned och dött. Jag har erinrat om detta fall därför att det var just det,
som man tog till intäkt för att förbjuda professionell boxning i vårt land.
Konsekvenserna veta vi. Man fann på ett sätt att anordna professionell boxning,
som man icke gärna vill ha upprepat. Man vill icke återse vare sig sättet
eller de människor som stodo i ledningen.

Målet för boxningen är ej, som denne läkare uttrycker sig, att vederbörande
skola skada varandra, utan meningen med boxningen är att lära folk att skydda
sig och ingenting annat. Det är just detta som är anledningen till att inom boxningssporten
såväl som i all annan sport det finnes människor i skilda samhällsgrenar.
Det är därför icke så förvånansvärt, att i utlandet, exempelvis i
Irland, sitter en präst i ledningen i boxningsförbundet. Det anses icke alls såsom
något egendomligt. I dessa dagar, så sent som i går, gästades Stockholm
av ett amerikanskt boxningslag från den amerikanska tredje armén, där den
skickligaste boxaren just är en blivande präst. Denne präst har vunnit sexton
matcher på knockout.

Vi bruka säga örn idrotten i allmänhet att vårt land har behov av kända och
framstående idrottsmän. Mången gång vill man skicka dem som ambassadörer
i akt och mening att de skola göra propaganda för vårt land. Var och en förstår
ju, att en toppidrottsman, sorn blivit professionell och gjort idrotten till sitt
yrke, i regel givetvis måste vara skickligare än en amatör och därför också blir
den häste ambassadören.

Jag har med det sagda icke ett ögonblick velat förneka, att jag också är vän
av att man genomför en humanisering av sporten. Jag erinrar i det sammanhanget
om att det icke var så förfärligt länge sedan representanter för vårt
land gemensamt med representanter för Norge och Danmark diskuterade en
förändring av poängberäkningen. Man ville ta bort möjligheten för vad vi
kalla »gåpåartyper» och »friskusar», d. v. s. sådana som boxas minst, att berika
sig med poäng. Man ville med andra ord höja poängen för stilboxning.
Detta vore givetvis ett framsteg, som icke bör gälla bara amatörsporten utan
också den professionella.

Vidare skulle jag kunna tillägga att man i vad det gäller den professionella
sporten skulle kunna ställa det kravet, att man skall ha samma vikt på handskarna
som inom amatörboxningen. Det skulle betyda att slagen bleve mildare,
men detta anser jag vara sådana saker, som vederbörande organisationer skola
handha.

När jag läste herr Swedbergs interpellation i en tidning fick jag den uppfattningen,
att herr Swedberg ville ha förbud mot tävlingar på söndagar. Jag
vet icke örn det är herr Swedbergs uppfattning, och därför vill jag bara kortfattat
säga, att söndagen är den dag, då ungdomen har största möjligheten

Torsdagen deli l''J december 1940.

Nr 43.

Svar på interpellation. (Forts.)

att idka idrott, och att den möjligheten bör ungdomen lia. Jag nöjer mig med att
framhålla, att i England, där nian icke har idrott på söndagarna utan endast
på vardagarna, har en situation uppstått, som jag inte vill att vårt land skall
komma i. Jag vill bara nämna det exemplet, att när ett svenskt fotbollslag nyligen
var över i England och spelade en onsdag, innebar detta att tusentals
arbetare måste ta ledigt från arbetet för att besöka matchen. Detta är en företeelse,
som varken arbetare eller företagare äro betjänta av.

Jag skulle, herr talman, baft en hel del att tillägga, men nu när liöstriksdagen
bokstavligen går sista ronden och jag föreställer mig att härvarande
kammarledamöter känna sig litet groggy av allt talande, nöjer jag mig med
dessa erinringar.

Herr statsrådet Mossberg: Herr talman! Interpellationen och det svar jag
givit avse uteslutande professionella boxningstävlingar. Vad herr Dahlgren talade
mest örn var, såvitt jag kunde fatta, amatörboxningen. Jag bär aldrig talat
örn amatörboxningen i mitt svar och vill icke göra det nu heller. Jag tror,
att man kan göra en ganska klar skillnad mellan dessa två olika former av
boxning.

Herr Dahlgren frågade, örn vi, som yttrat oss före honom i denna debatt, tidigare
sett någon boxningsmatch. Ja, i vart fall har jag icke sett någon professionell
boxningsmatch, men jag har läst om sådana. Jag har i min hand ett referat
i Morgon-Tidningen för den 18 innevarande december över Nisse Anderssons
match i London. Jag skall citera några räder ur detta referat. Det heter
på ett ställe: »Redan efter bara en minuts boxning slogs nämligen hans ögonbryn
alldeles sönder och började blöda på ett fruktansvärt sätt. Man kunde inte
förstå hur svensken överhuvud taget kunde se sin motståndare vid vissa tillfällen.
» Längre ner står det, att litet senare under matchen var svenskens ansikte
alldeles rött av blod, och ännu litet längre ned: »När gonggongen gick för
andra rondens slut var Nisse Andersson blodig över hela ansiktet.» När man
läser något sådant kan jag inte finna, att en professionell boxningsmatch gör
något direkt smakligt intryck på läsaren och inte heller tycker jag att därigenom
skapas någon önskan att få se en sådan match.

Herr Swedberg: Herr talman! Jag skall icke förlänga debatten vid denna
sena timme, och jag finner icke anledning att ta lipp någon debatt alls med
herr Dahlgren. Jag vill emellertid, i likhet med vad statsrådet Mossberg nyss
gjorde, deklarera, att icke heller jag sett någon professionell boxningsmatch.
Jag har sett amatörboxuing, och det har varit mer än tillräckligt för mig. För
övrigt vill jag säga, att när herr Dahlgren undrar örn de, som nu gått til!
attack mot den professionella boxningen, överhuvud lia någon personlig erfarenhet
av vad de tala om, så påminner han mig osökt örn en ledamot av första
kammaren, som då debatten örn fjärde litern gick av stapeln hävdade, att i
nykterhetsdebatter borde nykterhetsvänner icke få yttra sig; det borde vara
förbehållet dem som själva använda spritdrycker och därför äro verkligt sakkunniga
i ämnet. Ungefär så tycker jag att herr Dahlgren talat bär.

Jag har emellertid den uppfattningen, att även örn man icke har personlig
erfarenhet av det som man anser vara vrångt och sjukt och skadligt i samhället,
må man som en ansvarskännande medborgare lia. rätt att opponera mot
det och säga sin ärliga mening, och det har jag, herr talman, i detta sammanhang
tillåtit mig göra.

Herr Dahlgren: Herr talman! Jag skall bara helt kort säga, att jag icke
nekat herr Swedberg eller någon annan rätten att diskutera den föreliggande

Andra kammarens protokoll 1946. Nr 4S. 7

98 Nr 43. Torsdagen den 19 december 1946.

Svar på interpellation. (Forts.)

frågan. Jag har bara av innehållet av herrarnas resonemang dragit den slutsatsen,
att ni inte sett eller känna till boxning.

Till herr statsrådet vill jag säga, att hans tal örn Nisse Anderssons match
i England väl ingenting har att göra med vad jag anfört. Jag har sagt, att
jag icke har någonting emot strängare bestämmelser. När Sverige har en människa
—- jag höll på att använda en ful benämning — som leder den professionella
boxningen på det sättet, att man skickar en skadad svensk boxare till
England för att där ytterligare skadas, är det icke något argument för att boxningen
överhuvud taget skall förbjudas.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 22.

Föredrogs tredje särskilda utskottets memorial, nr 2, angående ersättning till
kanslipersonalen hos tredje särskilda utskottet.

På förslag av herr förste vice talmannen beslöt kammaren att nu till avgörande
företaga ifrågavarande, endast en gång bordlagda ärende.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 23.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 6.50 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Lördagen den 28 december 1946 fm.

Nr 43.

Lördagen den 28 december.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Justerades protokollen för den 14, den 16, den 17, den 18 och den 19 innevarande
december.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna skrivelse:

Till riksdagens andra kammare.

På grund av flyttning från Södermanlands län får jag härmed anhålla örn
att bliva befriad från iedamotskapet av riksdagens andra kammare.

Stockholm den 28 december 1946.

Stig Janson.

Denna avsägelse blev av kammaren godkänd.

§ 3.

Upplästes följande till kammaren inkomna skrivelse:

Till riksdagens andra kammare.

Undertecknad får härmed av åldersskäl vördsamt anhålla örn befrielse från
uppdraget att vara ledamot av andra kammaren.

Stockholm den 28 december 1946.

A. Danielsson.

Denna avsägelse blev av kammaren godkänd.

§ 4.

Upplästes följande till kammaren inkomna skrivelse:

Till riksdagens andra kammare.

Sedan undertecknad tillträtt tjänsten som landstingsdirektör i Norrbottens
län anhåller jag härmed vördsamt att få avsäga mig Iedamotskapet i riksdagens
andra kammare.

Stockholm den 28 december 1946.

K. G. Viklund.

Denna avsägelse blev av kammaren godkänd.

§ 5.

Upplästes följande till kammaren inkomna skrivelse:

Till riksdagens andra kammare.

Sedan jag blivit utsedd till ledamot av riksdagens första kammare från och
med den 1 januari 1947, får jag härmed vördsamt avsäga mig uppdraget att
vara ledamot av riksdagens andra kammare.

Stockholm den 28 december 1946.

Lars K. Andersson,

Denna avsägelse blev av kammaren godkänd.

100

Nr 43.

Lördagen den 28 december 1946 fm.

§ 6.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till Sveriges riksdags
beslut å innevarande lagtima riksmöte.

§ 7.

Justerades protokollsutdrag.

§ 8.

Herr statsrådet Sköld avlämnade Kungl. Maj:ts skrivelse, nr 390, till riksdagen
angående förordnande av statsrådsledamöter att uppläsa Kungl. Maj:ts
beslut om avslutande av innevarande års lagtima riksdag.

Av nämnda skrivelse, som nu föredrogs, inhämtades, bland annat, att Kungl.
Maj:t förordnat statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet Per Edvin
Sköld att i riksdagens andra kammare uppläsa Kungl. Maj:ts öppna brev i
ämnet.

Med anledning härav lämnade herr talmannen ordet till herr statsrådet
Sköld, som uppläste Kungl. Maj:ts öppna brev nr 391, enligt vilket innevarande
års lagtima riksdag skulle avslutas denna dag.

§ 9.

Herr talmannen tog nu avsked av kammarens ledamöter med följande ord:
1946 års riksdag har varit en reformernas riksdag. Främst på programmet kommer
den nya lagstiftningen om folkpensionering. Bland övriga sociala åtgärder
kunna nämnas de fria sommarresorna för barn och vårdare, semesterresor för
husmödrar, bidrag till semesterhem och stipendier, fria skolmåltider utan behovsprövning,
fri undervisningsmateriel samt åtgärder för att avveckla den
akuta bostadsbristen och höja den allmänna bostadsstandarden.

De stora frågorna vid höstriksdagen ha varit handelsavtalet med Sovjetunionen
samt det stora förslaget örn allmän sjukförsäkring. Det är således
många och högst betydelsefulla frågor som behandlats vid denna riksdag, reformer
vilkas genomförande förmodligen blir beroende av den ekonomiska utvecklingen.

Innan vi åtskiljas denna gång vill jag till kammarens ledamöter uttala ett
varmt tack för den välvilja och det överseende, som kommit mig till del under
den gångna riksdagen. Jag tillönskar Eder alla ett gott nytt år.

Härpå svarade herr Magnusson: Herr talman! Ater har en lång och arbetsfylld
riksdag gått till ända. Vi lia även under denna, som under så många föregående
haft förmånen att dess förhandlingar letts av talman Sävström. Vi
tacka honom för det utmärkta, av reda, oväld och skicklighet präglade sätt,
varpå han fullgjort sitt betydelsefulla värv. Vi tacka honom däi jämte och ej
minst för hans personliga älskvärdhet, för det tillmötesgående och den vänskap
han visat oss samtliga kammarens ledamöter. Vi framföra till honom vår varma
och hjärtliga tillönskan om ett gott slut på det gamla året och ett gott nytt år.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 11.10 fm.

In fidem
Gunnr Britth.

Lördagen den 28 december 1946 fm.

Nr 43.

101

Lördagen den 28 december.

Kl. ILIS fm.

Jämlikt bestämmelse i § 12 reglementariska föreskrifter för riksdagen hade
tillkännagivande blivit vederbörligen utfärdat därom, att justering av de kammarens
protokoll, vilka vid riksdagens avslutande återstode ojusterade, komme
att denna dag omedelbart efter slutet av kammarens till kl. 11 fm. utsatta
plenum försiggå i kammarens justeringsrum; och tillstädeskommo därvid
följande ledamöter:

Herr Sävström,

» Magnusson,

» Eriksson i Stockholm,

» Olsson i Gävle,

» Lundberg,

» Jonsson i Skutskär,

» Lundqvist,

» Johansson i Stockholm,

» Swedberg,

» Liungqvist och
» Lersson i Lannafors.

Det protokoll, som hållits vid kammarens denna dag hållna sammanträde,
upplästes och blev av kammarens tillstädesvarande ledamöter godkänt.

In fidem
Gunnar Britth.