RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1946:37)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1946. Andra kammaren. Nr 37.

Lördagen den 16 november*

Kl. 2 em.

På grond av förfall för sekreteraren tjänstgjorde undertecknad, jämlikt herr
talmannens förordnande, vid protokollet.

§ I Justerades

protokollet för den 9 innevarande november.

§ 2-

Herr statsrådet Vougt avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 374, angående bidrag till reparation av Västerås domkyrka;
nr 375, angående befrielse i vissa fall från skyldighet att återbetala för
mycket utbetalta löne- och pensionsbelopp; och

nr 376, med förslag till lag örn ändrad lydelse av 17 kap. 6 och 12 §§'' handelsbalken.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 3-

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till Stur pd

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss, som anförde: lnterpellatlcnHerr
talman! I en med andra kammarens tillstånd framställd interpellation
har herr Hansson i Skediga till mig riktat följande frågor: Ha vi att förvänta
initiativ från herr statsrådets sida till förenkling av skatteuppbördsreformen
för underlättande av särskilt de mindre företagarnas i jordbruket och
andra näringar befattning med uppbörden?

Ha vi att förvänta att för ändamålet skattemärken införas för skatternas
erläggande, sa att skatteeftersläpningar för anställda undvikas?

I anledning härav får jag anföra följande.

Inom uppbördsberedningen, vars betänkande med förslag till omläggning
av uppbördsförfarandet ligger till grund för den nya uppbördsförordningen,
diskuterades frågan örn lämpligheten att använda skattemärken för redovisning
av skatten. Beredningen ansåg emellertid av olika skäl att ett dylikt redovisningssystem
icke borde komma i fråga.

Vid remissbehandlingen av uppbördsberedningens betänkande tillstyrkte
praktiskt taget alla de hörda myndigheterna och organisationerna beredningens
förslag, enligt vilket redovisningen borde ske genom individuell bokföring
och icke pa grundval av skattemärken. Denna mening godtogs i propositionen
samt av riksdagen.

Någon anledning att nu — redan innan det nya uppbördssystemet börjat
tillämpas —- upptaga frågan örn redovisningsförfarandet till omprövning tor Andra

kammarens protokoll 1946. Nr 37. 1

Nr 37.

Lördagen den 16 november 1946.

Svar på interpellation. (Forts.)

de icke föreligga. Emellertid är jag medveten om att det nya uppbördssystemet
kommer att medföra åtskilliga svårigheter bl. a. för de mindre företagarna.
Jag har också förutsatt att, sedän det nya uppbördssystemet under någon tid
varit i tillämpning, uppbördsförordningen skall göras till föremål för en allmän
översyn. Därvid torde bl. a. böra upptagas frågan örn en eventuell utvidgning
av löneavdragsförfarandet till att omfatta jämväl arbetsanställningar,
som avse kortare tid än vecka. Vidare får i samband med denna översyn
prövas, huruvida det kan vara lämpligt att införa skattemärkesystemet för
kortvariga anställningar.

Härpå yttrade

Herr Hansson i Skediga: Herr talman! Jag*skall be att till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet få framföra mitt tack för svaret på min
interpellation.

Av svaret framgår, att herr statsrådet kommer att följa den nya uppbördsförordningen
med uppmärksamhet och att det nya uppbördssystemet skall bli
föremål för översyn, sedan det tillämpats någon tid''. För detta ber jag att få
uttala min tillfredsställelse och en förhoppning örn att en förenkling örn
möjligt snarast måtte ske.

Härmed var överläggningen slutad.

§4.

Föredrogos var efter annan följande Kungl. Maj :ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionen, nr 362, angående försäljning av kronan tillhöriga
markområden i Karlsborg m. m.;

till bankoutskottet propositionen, nr 364, med förslag till lag med särskilda
bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning;

till statsutskottet propositionerna:

nr 365, angående anslag till samarbetskommittén för byggnadsfrågor; och

nr 366, angående inköp av fastighet för generalkonsulatet i San Franciscoj

till utrikesutskottet propositionen, nr 367, angående godkännande av en mellan
Sverige å ena, samt Amerikas förenta stater, Frankrike, Storbritannien
och Norra Irland å andra sidan verkställd skriftväxling rörande tyska tillgångar
i Sverige m. m.;

till statsutskottet propositionerna:

nr 368, angående ersättning till Sveriges riksbank för viss förlust; och

nr 369, angående bidrag till den internationella flyktingskommittén m. m.;

till bankoutskottet propositionen, nr 370, angående provisorisk reglering av
viss förlust i Sveriges riksbank;

till utrikesutskottet propositionen, nr 371, angående godkännande av vissa
ändringar i konventionen angående internationella utställningar;

till bevillningsutskottet propositionen, nr 372, med förslag till förordning örn
ändring i uppbördsförordningen den 31 december 1945 (nr 896); samt

till statsutskottet propositionen, nr 373, angående anslag till bidrag till internationellt
återuppbyggnadsarbete.

Lördagen den 16 november 1946.

Nr 37.

§ 5.

Föredrogos var för sig följande på bordet liggande motioner; och remitterades
därvid

till behandling av lagutskott motionen nr 588 av herr Mäler; samt

till statsutskottet motionen nr 589 av herr Ekdahl.

§ 6.

Föredrogs den av herr Håstad vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation till hans
excellens herr statsministern, angående vissa spörsmål i samband med legationssekreteraren
Raoul Wallenbergs försvinnande.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7.

Föredrogs den av herr Lindahl vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet, angående återupptagande
av järnvägsmuseets normala verksamhet m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§8.

Herr Andersson i Gisselås avlämnade en av honom och herr Lindmark undertecknad
motion, nr 590, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 361,
angående anslag till åtgärder för utökning av vinterproduktionen av tegel.

Denna motion bordlädes.

§ 9.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till Interpellation.

Fru Rönn-Christiansson, som anförde: Herr talman! En av våra viktigaste
beklädnadsartiklar har enligt min mening åsatts ett oskäligt högt pris. Det
gäller dam- och barnstrumpor.

Enligt uppgift i pressen kommer en prissänkning att ske beträffande damstrumpor
av natursilke. En dylik åtgärd medför dock ingen ekonomisk lättnad
för flertalet av kvinnorna. Dessa bli även i fortsättningen hänvisade till
konstsilkematerialet. Anmärkas bör, att även vid kallare väderlek många kvinnor
nödgas använda detta material, då det visat sig praktiskt omöjligt att
få inköpa strumpor av ylle.

Slitstyrkan på konstsilkestrumpor har aldrig varit hög, men den har under
den senaste tiden ytterligare försämrats. Då inköpen på grund av detta måste
ske tätare, betyder det en fördyring av levnadsomkostnaderna.

Enligt min mening stå priser och kvalitet ej i rimlig proportion till varandra.
En undersökning av detta förhållande vore därför önskvärd. Genomfördes
en dylik undersökning kunde klarhet vinnas, huruvida de höga priserna
äro betingade av framställningskostnaderna och om det är tekniska svårigheter
som är orsaken till konstsilkestrumpornas låga kvalitet.

Även när det gäller barnstrumporna måste man konstatera att priserna äro
alltför höga. Det är ett stort problem för de flosta föräldrar att kunna hålla
barnen med strumpor. Dels växa de ur och dels slita de hårt sina klädespersedlar.
Strumpkontot blir därför för många familjeförsörjare orimligt stort.

Nr 37.

Lördagen den 16 november 1946.

Interpellation. (Forts.)

En översyn även på detta område, huruvida de höga priserna äro berättigade,
torde därför vara på sin plats.

Med stöd av ovanstående anhåller jag om andra kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet få framställa följande
frågor:

1) Är statsrådet villig att låta företaga en sådan undersökning angående
produktionen av dam- och barnstrumpor som utreder orsakerna till den dåliga
kvaliteten och de höga priserna?

2) Är statsrådet beredd att till priskontrollnämnden ge direktiv, som syftar
till en prissänkning av dam- och barnstrumpor, därest undersökningen ger vid
handen att detta är motiverat?

Denna anhållan bordlädes.

§ io.

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets utlåtande, nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag örn kommunal fondbildning m. m.;

statsutskottets utlåtanden:

nr 268, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1946/47, i vad propositionen avser
utrikesdepartementets verksamhetsområde;

nr 273, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1946/47, i vad propositionen avser
ecklesiastikdepartementets driftbudget, jämte i ämnet väckta motioner;

nr 276, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1946/47, i vad propositionen avser
folkhushållnings departementets verksamhetsområde;

nr 278, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående inköp av fastighet
i New York; .

nr 279, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrad disposition
av vissa marinens anslag;

nr 280, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående den ekonomiska
försvarsberedskapens framtida organisation m. m. jämte i ämnet väckta morn
281, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrade grunder
för statsbidrag till kuratorsverksamhet i abortförebyggande syfte m. m.; och
nr 282, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning till
personer, som ådragit sig skada eller sjukdom i flyktingverksamhet m. m.,
jämte i ämnet väckt motion;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 54, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370), jämte en
i ämnet väckt motion; och

nr 55, anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 2 § förordningen den 22 december 1939 (nr 877)
örn skatt å kaffe, m. m., jämte en i ämnet väckt motion;

första lagutskottets utlåtande, nr 55, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag med särskilda bestämmelser örn uppfinningar av
betydelse för försvaret; samt

Lördagen den 16 november 1946.

Nr 37.

andra lagutskottets utlåtande, nr 43, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning angående ändring i förordningen den 15
juni 1934 (nr 264) örn erkända arbetslöshetskassor, m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner.

§11.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från konstitutionsutskottet:

nr 491, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition till riksdagen med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 9 § lagen den 6 juni 1930 (nr 251) örn
kommunalstyrelse på landet, m. m.; samt

från statsutskottet:

nr 495, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsverkets
övertagande av vissa städers förpliktelser beträffande innehavare av befattningar,
vilka vid upphörande av rådhusrätterna i samma städer komma att
indragas, m. m.;

nr 496, i anledning av Kungl. Majda proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1946/47, i vad propositionen avser
ecklesiastikdepartementets kapitalbudget; och

nr 497, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående träffande av
avtal med de enskilda försäkringsanstalterna örn framtida övertagande från
statens sida av vissa krigsförsäkringar m. m.

§ 12.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 2.11 em.

In fidem
Per Bergsten.

Nr 37.

Tisdagen den 19 november 1946.

Tisdagen den 19 november.

Kl. 4 em.

§ 1.

Justerades protokollen för den 12 och den 13 innevarande november.

§ 2.

Föredrogos var efter annan följande Kungl. Maj :ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionerna:

nr 374, angående bidrag till reparation av Västerås domkyrka; och

nr 375, angående befrielse i vissa fall från skyldighet att återbetala för
mycket utbetalta löne- och pensionsbelopp; samt

till behandling av lagutskott propositionen nr 376 med förslag till lag örn
ändrad lydelse av 17 kap. 6 och 12 §§ handelsbalken.

§ 3.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet den på kammarens bord liggande
motionen nr 590 av herrar Andersson i Gisselås och Lindmark.

§ 4.

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets utlåtande nr 24, statsutskottets
utlåtanden nr 268, 273, 276 och 278—282, bevillningsutskottets betänkanden
nr 54 och 55, första lagutskottets utlåtande nr 55 samt andra lagutskottets
utlåtande nr 43.

§ 5.

Föredrogs den av fru Rönn-C kristians son vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet, angående produktionen
av dam- och bamstrumpor, m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6.

Avlämnades följande motioner, nämligen av

herr Ohlin, nr 591, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 360, angående
subventionering av införseln av vissa varor, m. m.; och

herr Wiberg, nr 592, likaledes i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 360.

Dessa motioner bordlädes.

Tisdagen den 19 november 1946.

Nr 37.

§ 7.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till Interpellation.

Herr von Friesen, som anförde: Herr talman! Vid skilda tillfällen har inom
de kvinnliga telefonisternas organisation diskuterats de pressande arbetsförhållandena
inom yrket. Senast gjordes hösten 1944 en framstöt från de kvinnliga.
telefontjänstemannaföreningarnas centralförening till telegrafstyrelsen
vari hemställdes att man måtte pröva möjligheterna att bereda personalen en
tjänstefri vardag var fjortonde dag. Telegrafverket ansåg sig i skrivelse den
20 oktober 1944 icke kunna tillmötesgå föreningens hemställan.

Da arbetsförhållandena sedan dess icke undergått någon förbättring har
man inom föreningen ånyo upptagit samma fråga med telegrafstyrelsen. Med
anledning härav anser jag mig böra fästa kommunikationsministerns uppmärksamhet
på denna sak i syfte att vinna rättelse.

Telefonisternas arbetsdag är 61/2 timme. Varje minut av arbetstiden måste
utnyttjas och den kortare vila och avslappning, som andra yrken med motsvarande
genomsnittlig arbetstid kunna erbjuda, erhålles icke här. Intill 30
års ålder har en telefonist 15 dagars semester jämte 30 lediga sön- och helgdagar,
alltså summa 320 arbetsdagar. Intill 40 år har telefonisten 20 dagars
semester jämte 29 lediga sön- och helgdagar, vilket gör 316 arbetsdagar, över
40 år bli totala antalet arbetsdagar per år 307. Flertalet arbetande människor
ha 62 lediga sön- och helgdagar jämte den lagstadgade semestern, vilket gör
högst 291 arbetsdagar per år. En telefonist tjänstgör alltså ungefär 20 dagar
mera än t. ex. en kontorist eller i verket anställd söndagsledig personal.

Då här berörda förhållanden synas mig motivera en ändring anhåller jag
om andra kammarens tillstånd att till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få framställa följande fråga:

Har statsrådet för avsikt att medverka till en förbättring av de kvinnliga
telefonisternas arbetsförhållanden vare sig genom införande av ledighet var
fjortonde dag eller på annat sätt?

Denna anhållan bordlädes.

§ 8.

Ordet lämnades på begäran till Interpellation.

Herr Håstad, som yttrade: Herr talman! T och med det andra världskrigets
slut och försörjningsvägarnas öppnande västerut har vårt land ånyo kunnat
förses med erforderliga kvantiteter flytande bränsle. Motor traf iben, som under
kriget måst nedskäras till ett minimum, har ånyo tagit fart i dubbel bemärkelse.
Därmed har ett under kriget latent problem återigen blivit brännande,
nämligen kravet på kompetens hos förare av motorfordon till lands
och sjöss. I vad avser landsvägstrafiken finnas ju ingående bestämmelser i
motorfordonsförordningen och vägtrafikstadgan och dessa bestämmelser äro
för närvarande föremål för översyn av trafikförfattningssakkunniga och 1945
års trafiksäkerhetskoinmitté. Vad åter angår trafiken till sjöss föreligger en
motsägelsefull dualism. Å ena sidan är den yrkesmässiga trafiken där synnerligen
ingående reglerad ur det allmännas synpunkt genom sjölagen och
dithörande författningar, medan å andra sidan de bestämmelser, som reglera
nöjestrafiken till sjöss, äro ytterst sparsamt förekommande och knapphändiga.
Visserligen gälla även där de mera allmänna bestämmelserna i sjölagen
jämte supplement samt dessutom KB:s kungörelser örn fartbegränsning
i vissa farvatten, men dessa kunna i ifrågavarande avseenden icke sägas vara
tillfyllest. Den fara för den allmänna säkerheten till sjöss, som uppenbar -

Xr 37.

Tisdagen den 19 november 1940.

Interpellation. (Forts.)

ligen ligger däri, har ytterligare accentuerats under den förflutna sommaren
genom att utvecklingen gått mot allt kraftigare motorer och högre hastigheter.
Det är icke nog med att dessa motorbåtar av racertyp genom sina dånande
motorer störa den lantliga friden och idyllen, och detta även nattetid,
samt med sina svallvågor i trånga farvatten kunna skada kajer, bryggor och
uppdragna mindre båtar, utan de kunna även utgöra en fara för andra sjötrafikanters
liv och lem. Tjusningen i att utnyttja de bevingade hästkrafterna
i en dylik motor kan visserligen lätt förstås, men detta får icke ske
med åsidosättande av säkerhetsintressen.

Som förhållandena nu äro och med avsaknaden av reglerande bestämmelmelser
på detta område kan vem som helst sätta sig vid ratten eller rodret
till en dylik mer eller mindre sjövärdig båt, hur okunnig i fråga om motorer
eller sjöregler han eller hon än är, och vad än värre är, så gott som hur berusad
som helst, utan att samhället lägger några hinder i vägen därför och utan
risk för honom eller henne att kollidera med några lagregler, så länge inga
olyckor inträffa, även om farliga tillbud därtill kunna ha skett. Den gångna
sommarens olycksstatistik bestyrker nödvändigheten av en ändring i dessa
avseenden.

Med anledning av vad sålunda förekommit får jag anhålla örn kammarens
tillstånd att till herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet framställa
följande fråga:

Är herr statsrådet beredd att medverka till en lagstiftning, avseende krav
på förares kompetens och nykterhet vid ratten samt besiktningstvång i avseende
på racerbåtar?

Denna anhållan bordlädes.

§ 9.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser, till Konungen,
nämligen

från statsutskottet:

nr 498, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till kungörelse
angående ändring i vissa delar av allmänna resereglementet den 27 juni 1929
(nr 210);

nr 499, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1946/47, i vad propositionen avser
justitiedepartementets verksamhetsområde;

nr 500, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1946/47, i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde; och

nr 501, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1946/47, i vad propositionen avser
finansdepartementets verksamhetsområde; samt

från första lagutskottet:

nr 476, i anledning av väckta motioner angående översyn av de i lagar och
författningar förekommande räntebestämmelserna;

nr 493, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag med
vissa bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål; och

nr 494, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 17—19 §§ lagen den 19 maj 1944 (nr 219) örn djurskydd.

Onsdagen den 20 november 1946.

Nr 87.

§ 10.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.12 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 20 november.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till Svar på fråga.

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Nilsson, som anförde:
Herr talman! Herr Dickson har frågat såväl chefen för finansdepartementet
som mig, örn det kan förväntas att proposition beträffande skyndsamt
anläggande av en storflygplats inom den närmaste tiden förelägges riksdagen.

I anledning härav får jag meddela, att Kungl. Maj :t i förra fredagens konselj
beslutat avlåta proposition örn byggande av en storflygplats m. m. samt
att propositionen kommer att avlämnas i riksdagens kamrar vid nästa plenum.

Härpå yttrade

Herr Dickson: Herr talman! Det mycket korta och pappersbesparande svar,
som kommunikationsminstern här lämnat, är till sitt innehåll tillfredsställande.

Men sakens förhistoria bjuder på rätt många poänger, och jag skall taga några
minuter i anspråk för en återblick.

För något mer än tre veckor sedan framställde jag en fråga till kommunikationsministern
i detta ämne. Jag tänkte mig, att när riksdagen varit samlad så
pass länge i höst, skulle det i varje fall vara klart, örn en proposition skulle
komma eller ej. Svaret hade ju kunnat bli kort och gott ja eller nej. Det dröjde
emellertid vecka efter vecka. Jag kom då att tänka på, att vid sommarens debatt
i ämnet var visserligen kommunikationsministern i kammaren men det var
finansministern som skötte frågan från regeringens håll. Jag tänkte då •— finansministern
må ursäkta min liknelse •— att jag kanske hade tryckt på fel
knapp, och riktade därför samma fråga till finansministern. Detta ledde efter
endast ett par tre dagar till det resultat vi här hört.

Nu är ju saken klar så till vida, att kommunikationsministern har lovat att
komma med en proposition. Men det förvånar mig, att regeringen efter så kort
tid som tre dagar efter debatten i somras anslog medel för de förberedande arbetena
just på den plats det nu är fråga om. Är det verkligen möjligt, att regeringen
tre dagar tidigare icke hade klart för sig, att det skulle komma att bli
en storflygplats på detta ställe? Jag måste från min utgångspunkt — som ju
är den att detta är ett mycket brådskande ärende — anse att frågan av regeringen
icke blivit handlagd med den skyndsamhet och den skicklighet, som
man hade kunnat begära. Det är även beklagligt, att så lång tid av hösten fått
gå utan att propositionen kommit fram. Den utredning, som sattes i gång av
regeringen och som, efter vad jag vet, arbetade mycket flitigt, var ju färdig re -

Nr 37.

Onsdagen den 20 november 1946.

Svar på
i nterpe Halten.

Svar på fråga. (Forts.)

dan i september med sitt utlåtande, örn det också icke föreligger i tryck ännu.
Med hänsyn just till sakens brådskande natur borde enligt min mening propositionen
ha kunnat komma tidigare på hösten, när den nu icke kom redan under
vårriksdagen, vilket jag tycker att den borde ha gjort.

Jag skall emellertid icke vara långsint utan jag är glad att ärendet nu kommit
fram. Jag hoppas, att riksdagen skall ställa sig positiv och att statsrådet
Ericsson blir saken välbevågen, så att den kan genomföras med tillräcklig
snabbhet för att våra kommunikationer utåt icke skola taga skada.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 2.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Zetterberg, som anförde:
Herr talman! Med andra kammarens tillstånd har dess ledamot herr Wiberg
frågat mig, om jag anser att alla förutsättningar för processreformens ikraftträdande
den 1 januari 1948 i fråga örn byggnader, kvalificerad personal och
maskinell kontorsutrustning kunde förväntas föreligga före 1947 års utgång
eller örn jag anser förhållandena vara sådana, att man borde överväga ett nytt
uppskov med reformens genomförande.

Jag vill begagna tillfället att samtidigt som jag lämnar svar på interpellantens
frågor giva en allmän översikt över hur arbetet på processreformens genomförande
för närvarande ligger till.

Enligt slutstadgandena till nya RB skall Konungen med riksdagen förordna
örn balkens ikraftträdande. När nya RB antogs vid 1942 års riksdag, var processlagberedningen
sedan flera år sysselsatt med att behandla de lagstiftningsfrågor
som sammanhängde med införandet av nya RB. Beredningen framlade
resultatet av detta arbete år 1944 i ett betänkande i två delar (SOU 1944^.9
och 10), betecknat förslag till lag om införande av nya RB m. m. Betänkandet
innehöll förslag till promulgationslag till nya RB och 92 andra lagar eller likställda
författningar. De flesta avsåge ändringar av processuella bestämmelser
i befintliga lagar.

Några av lagförslagen föranledde lagstiftning redan vid 1945 års riksdag.
Det var förhållandet med förslagen till ändringar i regeringsformen, lagen örn
stads och landsbygds förenande i judiciellt hänseende och sinnessjuklagen. Vidare
tillkommo då nya lagar om val av borgmästare och lagfaren rådman samt
örn ersättning av allmänna medel åt oskyldigt häktade och dömda.

För innevarande års vårriksdag framlades ett komplex av nio propositioner
med sammanlagt 42 lagförslag. En av propositionerna gällde själva promulgationslagen.
Samtliga förslag antogos av riksdagen, i vissa fall med smärre
ändringar.

Till höstriksdagen lia nu framlagts ytterligare åtta lagpropositioner. De
omfatta tillsammans 37 lagförslag.

Därmed ha så gott som samtliga av processlagberedningen utarbetade lagförslag
framlagts för riksdagen. De återstående äro helt fåtaliga. De mest omfattande
gälla ändringar i strafflagen för krigsmakten och lagen örn krigsdomstolar
m. m. Frågan om ändringar i dessa lagar har emellertid kommit i ett annat
läge genom att utredningarna örn reformering av den militära strafflagstiftningen
och örn krigsdomstolarnas avskaffande i fredstid inom kort torde kunna
vara färdiga. Örn en sådan genomgripande förändring av hela den militära lagstiftningen
kommer till stånd strax efter processreformens genomförande, är
det enligt min mening mindre lämpligt att för en kort övergångstid göra alltför
betydande ändringar i vad som nu gäller. Det torde för denna tid kunna vara

Onsdagen den 20 november 1946.

Nr 37.

Svar på interpellation. (Forts.)

tillräckligt med smärre jämkningar. Förslag härtill torde komma att framläggas
för 1947 års riksdag.

När processlagberedningen framlade sitt nyss omnämnda betänkande med
förslag till följdlagar till nya lill, pågick en annan utredning, vilken avsåg att
sammanföra det flertal lagar, som brukar gemensamt betecknas nya ärvdabalken,
till en eller flera större enheter. I dessa lagar behandlas åtskilliga spörsmål
av processuell natur, vilka erfordra ny reglering i samband med processreformen.
Under hänvisning till den sålunda pågående utredningen underlät processlagberedningen
att i dessa delar framlägga några utarbetade förslag. De sakkunniga,
åt vilka uppdraget beträffande nya ärvdabalken varit överlämnat (ärvdabalkssakkunniga)
ha numera avlämnat betänkande med förslag till föräldrabalk
(SOU 1946: 49). Detta förslag, som har utremitterats för yttranden, reglerar
även nyssnämnda processuella spörsmål.

Under det arbete med processreformens fullföljande, som bedrivits inom justitiedepartementet
efter det att processlagberedningen framlagt sitt förslag till
följdlagstiftning, har det framgått, att lagstiftning erfordras rörande vissa förhållanden
som icke behandlats av processlagberedningen eller beträffande vilka
beredningen i vart fall ej framlagt några förslag. Sålunda erfordras vissa ändringar
i lagen örn fri rättegång, ny lag örn ersättning av allmänna medel till
vittnen m. fl., lag med vissa bestämmelser örn tingshusbyggnadsskyldigheten
och vissa smärre ändringar i lagstiftningen örn eftergift av åtal. I samtliga dessa
ämnen ha lagförslag nu upprättats inom departementet.

Frågan om de ändringar i lagen örn arbetsdomstol som föranledas av processreformen
har varit föremål för utredning genom en särskild sakkunnig. Denne
har uppgjort förslag till sådana ändringar liksom till en ny lag örn betalningsföreläggande
för vissa fordringar å arbetslön m. m. Lagförslagen ha varit utremitterade
för yttrande och äro nu föremål för överväganden inom departementet.

Med anledning av det nya bevismedlet partsutsaga under straffansvar erfordras
viss ändring i strafflagen. Sådan ändring påkallas också bl. a. för att
giva rättsligt skydd åt advokattiteln. Förslag härtill har uppgjorts av straffrättskommittén
i dess stora förslag till lagstiftning örn brott mot staten och
allmänheten, men de här ifrågavarande lagändringarna behöva göras till föremål
för särskild proposition, eftersom det är avsett att lagstiftningen i övrigt ej
skall träda i kraft förrän den 1 januari 1949. Förslag till de särskilda lagändringarna
har upprättats i departementet.

Slutligen erfordras vissa ändringar i själva rättegångsbalken, delvis beroende
på ny lagstiftning som tillkommit efter det balken antogs. Ändringarna äro
av mycket begränsad omfattning.

Då proccsslagberedningen framlade sitt betänkande med förslag till följdlagar
till nya RB, förutsatte beredningen, att nya RB skulle kunna träda i kraft den
1 januari 1947. Under det senare arbetet kom det emellertid att stå klart, att
förberedelserna icke skulle medhinnas till denna tidpunkt. När förslaget till
promulgationslag framlades för riksdagen i våras angavs därför den 1 januari
1948 som dag för ikraftträdandet.

Som nämnts återstå vissa lagstiftningsfrågor. Propositioner härom torde utan
större svårighet kunna medhinnas till 1947 års riksdag. Ur denna synpunkt
möta alltså inga hinder för att nya RB skall kunna träda i kraft den dag riksdagen
på Kungl. Maj:ts förslag beslutat eller den 1 januari 1948.

Som komplement till den nya lagstiftningen erfordras en rad administrativa
förfaltnin<)ar. Inom justitiedepartementet lia upprättats förslag till bestämmelser
örn tingsordningar, örn antalet nämndemän i stad och på landet, örn kungörande
av ting och örn uppropslistor vid domstolarnas sammanträden, örn allmän

Nr 37.

Onsdagen den 20 november 1940.

Svar på interpellation. (Forts.)

tolk och tolk för dövstum, om anteckningar i stället för protokoll i vissa brottmål,
örn dom i förenklad form, örn rättegångsfullmakt genom telegram, om delgivning,
örn förskott till vittnen och utbetalning av vittnesersättningar m. m.
samt örn strafföreläggande. Alla dessa författningar ha varit remitterade för
yttrande.

På remiss befinner sig för närvarande en promemoria örn rättegångsavgifter.
Inom kort kunna vidare remitteras förslag till bestämmelser örn protokoll i mål
vid allmän domstol, om dagbok och aktbildning i mål, örn protokoll, aktbildning
och dagbok i ärenden samt om ersättning av allmänna medel till dem som
under förundersökning i brottmål inställt sig till förhör.

Inom departementet pågår med biträde av särskilda sakkunniga utredning örn
åtskilliga spörsmål som sammanhänga med förundersökning i brottmål. Här må
nämnas regler örn undersökningsledares verksamhet, protokoll vid förundersökning,
fingeravtryck, förhör med barn, tillgodoseende av förhörspsykologiska
krav vid processuella förhör samt örn övervakning i stället för häktning
när det gäller unga personer eller sjuka.

I samband härmed bör nämnas, att avsikten är att låta gällande instruktioner
för olika kategorier åklagare undergå genomgripande ändringar.

I ett stort antal författningar av administrativ karaktär, tillsammans ett
hundratal, erfordras vissa ändringar av huvudsakligen formell art. Det gäller
en anpassning av stadgandena efter bestämmelserna i nya RB. Arbetet härmed
pågår inom departementet.

Inga hinder synas möta att få det nu nämnda administrativa författningsarbetet
färdigt före den 1 januari 1948.

Jag kommer så till de organisatioriska frågorna och vill börja med de förändringar
som erfordras i själva domstolsorganisationen. Processreformen lämnar
ju dennas huvuddrag orubbade. Vi behålla vår instansordning: underrätt,
hovrätt, högsta domstolen. Land och stad komma fortfarande att var för sig
ha sin särskilda underrättsorganisation. Enligt den nya ordningen skola emellertid
de mindre städerna förenas med domsaga. Med stöd av den nya lagstiftningen
och stads och landsbygds förenande i judiciellt hänseende förordnades
under 1945 örn utredning rörande landsrättsförläggning av ej mindre än
17 städer. I ett antal fall äro dessa utredningar slutförda. Det är givetvis önskvärt
att denna indragning av de mindre rådhusrätterna sker så snabbt som
möjligt. Emellertid är det ej nödvändigt att indragningen är verkställd före
nya RB:s ikraftträdande. Det förutsättes nämligen att mindre rådhusrätter
skola kunna fungera vid sidan av de övriga under en övergångstid.

För rådhusrätterna medför processreformen ur organisatorisk synpunkt bl. a.
den nyheten att nämnd skall medverka i grövre brottmål. I nämndmål och i
åtskilliga fall då nämnd ej deltar, skall endast en juristdomare sitta i rätten.
Genomgripande ändringar i arbetsordningarna för rådhusrätterna ha därigenom
blivit erforderliga. Arbetet härpå pågår sedan i somras på grundval av tre
inom departementet upprättade promemorior i ämnet.

I fråga örn häradsrätterna äro de organisatoriska förändringarna mindre.
Vissa ändringar i domsagoindelningen ha befunnits lämpliga. Beslut härom
ha meddelats innevarande höst (betr. Värmlands och Västerbottens län) men
besluten kunna ej gå i verkställighet förrän vissa tingshusbyggnadsfrågor blivit
lösta, Domsagornas indelning i skilda tingslag kommer att i huvudsak slopas.
Bestämmelser härom finnas i det förslag till kungörelse om tingsordningar
som jag omnämnt i det föregående. I några fall erfordras flyttning av
tingsställe. Där särskilt beslut härom erfordrats med hänsyn till byggande av
tingshus har sådant beslut givits (domsagor inom Uppsala, Kalmar, Kristianstads,
Värmlands och Västerbottens län).

Onsdagen den 20 november 194G.

Nr 37.

Svar på interpellation. (Forts.)

Den viktiga frågan om domsagornas personalorganisation har övervägts av
domarutredningen och behandlats utförligt i dess nyligen avlämnade betänkande.
Jag avser att föreslå Kungl. Majit att framlägga proposition i ämnet
för 1947 års riksdag. Domarutredningen har också framlagt förslag till erforderliga
ändringar i domsagostadgan.

För hovrätternas del innebär den nya processordningen en mera genomgripande
förändring än för underrätterna. Övergången från principiellt skriftlig
till en i väsentliga delar muntlig process kommer att medföra betydande ändringar
i hovrätternas arbetsmetoder och arbetsförhållanden. Uppdelningen av
de större hovrätternas domkretsar står i direkt samband med dessa ändrade
principer. Hovrätterna böra vara lättare tillgängliga.

Hittills verkställda beräkningar ha givit vid handen att hovrätternas personal
behöver förstärkas. Domarutredningen har, som interpellanten erinrat, beräknat
behovet till 30 ledamöter utöver det nuvarande antalet. Jag har ännu
ej tagit ståndpunkt i denna fråga. Som interpellanten också framhållit är det
av stor vikt att söka upprätthålla de höga kvalitativa krav som ställas på hovrättsledamöterna.
Några allvarliga svårigheter torde man emellertid knappast
behöva befara på denna punkt på grund av att antalet yngre tjänstemän i
hovrätterna genom flera samverkande omständigheter kommit att bli mycket
stort.

För varje hovrätt finns en av Kungl. Majit fastställd arbetsordning. Förarbeten
till nya arbetsordningar ha verkställts i en inom departementet utarbetad
promemoria, över vilken hovrätterna ha yttrat sig.

Enligt nya RB må talan som fullföljts till högsta domstolen ej komma under
dess prövning med mindre högsta domstolen meddelat parten tillstånd därtill.
En liknande ordning har genom provisorisk lagstiftning införts redan för
något över ett år sedan. Föredragningen av mål för fullföljdsprövning skall
liksom hittills ombesörjas av revisionssekreterare. Örn prövningstillstånd beviljas,
kommer emellertid den slutliga handläggningen inför högsta domstolen
att enligt den nya ordningen i åtskilliga fall äga rum i form av en muntlig
huvudförhandling med parterna närvarande personligen eller genom ombud.
Denna förändring i arbetsmetoderna kräver väsentliga ändringar i både högsta
domstolens och nedre justitierevisionens organisation. Den härför erforderliga
lagstiftningen, som avser högsta domstolens arbetsformer, har redan genomförts
och arbetet med övriga åtgärder pågår. Sålunda har frågan örn nedre justitierevisionens
omorganisation överlämnats åt särskilda sakkunniga. Dessa väntas
inom kort ha slutfört sitt arbete. De skola bl. a. upprätta förslag till ny
arbetsordning för nedre justitierevisionen.

I samband med domstolsorganisationen vill jag något beröra interpellantens
uttalanden och frågor beträffande den icke rättsbildade biträdespersonalen samt
ljudupptagningsapparaturen. Det torde då vara lämpligt att först säga några ord
örn hur arbetet i domsagorna kommer att te sig efter processreformen.

Eftersom processen vid häradsrätterna i stor utsträckning bibehållit sin
muntliga form och uppskovssystemet blivit väsentligt beskuret under den senare
tidens strävanden mot ökad skyndsamhet i rättegångarna, komma nya
RB:s krav på muntlighet och koncentration knappast att betyda någon verklig
omläggning av processen vid häradsrätterna, framför allt ej i de häradsrätter
där man bemödat sig örn att redan före reformens genomförande anpassa
förfarandet efter principerna i den nya balken. Den mest betydande ändringen
torde följa av de nya bestämmelserna örn protokoll. Härtill skall jag strax
återkomma. Vad de egentliga kansligöromålen angår uppkommer ökat arbete
bl. a. genom föreskrifterna örn delgivning. Som torde vara bekant skola delgivningar
i regel verkställas genom domstolens försorg med anlitande av posten.

Nr 37.

Onsdagen den 20 november 1940.

Svar på interpellation. (Forts.)

Vad protokollen beträffar innefatta nya RB:s bestämmelser därom dels en
begränsning av protokollföringen och dels ett krav på att protokollet skall få
sin slutliga avfattning före förhandlingens slut. Begränsningen avser främst
utsagor av dem som höras under rättegången. Medan under nuvarande förhållanden
alla utsagor av betydelse i målet protokolleras, skall enligt den nya ordningen
endast antecknas utsaga av vittne, sakkunnig, part som höres under
s. k. sanningsförsäkran samt målsägande som höres i anledning av åklagarens
talan. Utsagan skall antecknas i den omfattning den kan antagas vara av betydelse
i målet.

Eftersom bestämmelsen örn att protokollet skall få slutlig avfattning innan
förhandlingen avslutas ställer stora krav på protokollföraren, medger
nya RB att utsaga i stället för att antecknas i protokollet upptas genom
stenograf eller med ljudupptagningsapparat. Man har givetvis främst tänkt
på längre vittnesmål av större betydelse eller utsagor där det särskilt kommer
an på ordalagen. Skulle dessa antecknas för hand i protokollet under
förhandlingens gång, skulle tydligen hela processen förryckas.

Efter denna utvikning ber jag få återkomma till interpellantens frågor.

Det är nog tydligt att de förändringar i kansligöromålen som jag nyss
talat örn komma att ställa ökade krav på den icke rättsbildade arbetskraften
i domsagorna. Som bekant har under senare tid skett en tydlig förskjutning
i fråga örn biträdeshjälpen i domsagorna från rättsbildad till icke rättsbildad
arbetskraft.

I samband med löneregleringen för häradshövdingarna år 1943 beslöts sålunda
en väsentlig förstärkning av den icke rättsbildade biträdespersonalen
i domsagorna. Den kunde dock ej i kvalitativt hänseende omedelbart genomföras.
Man var nämligen i huvudsak hänvisad till den personal som redan
fanns på banan. Sedermera har emellertid en utbyggnad skett, i huvudsak i
enlighet med den plan som 1943 uppgjorts därför. Domarutredningen har
föreslagit att ett antal kanslistbefattningar i lönegrad A 15 skulle inrättas,
med början i ett tiotal domsagor. Åt dessa biträden skulle i större utsträckning
anförtros att på eget ansvar handha åtskilliga expeditionella bestyr.
Även antalet biträdesbefattningar i lönegraden A 11 skulle ökas, förslagsvis
med ett tiotal. Mot denna ökning av den icke rättsbildade biträdespersonalen
förutsattes skola svara en minskning av den rättsbildade.

Vad angår biträdenas kunnighet i steno graf i har önskemålet örn en förbättring
häri tillgodosetts genom att man mera allmänt krävt färdighet i stenograf!
vid den nyanställning av biträden som ägt rum på senare år. Bristen på
arbetskraft samt den jämförelsevis låga löneställningen lia begränsat möjligheterna
till en fullgod rekrytering. I särskild ordning har emellertid Kungl.
Maj :t under det senast förflutna budgetåret medgivit anställande av stenografikunnigt
biträde i de tre största domsagorna. Vidare har riksdagen för innevarande
budgetår anvisat medel för anställande av sådana biträden i fyra av
de största domsagorna. På flera håll lia domsagobiträden på eget initiativ genomgått
stenografikurser.

I fråga om ljudupptagning sapparater föreligga materielsvårigheter. Det
är därför ej möjligt att inom överskådlig tid förse något större antal domstolar
med sådana apparater. Endast ett fåtal provapparater har hittills stått
till förfogande. Någon tillverkning inom riket äger icke rum. Även om man
kunde anskaffa ett större antal apparater tror jag emellertid icke att det skulle
vara klokt att göra detta nu. Tekniken på området befinner sig tydligen ännu
i stark utveckling. Jag är icke heller helt övertygad örn lämpligheten att
i större utsträckning använda sig av ljudupptagning, överhuvud taget torde
icke alltför stort avseende böra tillmätas frågan örn sättet för protokollering -

Onsdagen den 20 november 1946.

Nr 37.

Svar på interpellation. (Forts.)

en, eftersom ju domen skall grundas omedelbart på vad som muntligen framförts.

Den nya brottmålsprocessen kommer att ställa ökade krav på åklagarna.
Bl. a. av denna orsak genomfördes redan 1936 en reform av landsfogdebefattningarna.
Landsfogdarna befriades då från åtskilliga göromål som ej sammanhängde
med deras verksamhet såsom överåklagare och polischefer i länen. De
ha sedermera erhållit förstärkning av sin biträdesorganisation. En väsentlig
förbättring av denna har beslutats vid årets riksdag.

Även landsfiskalsorganisationen har nyligen varit föremål för reformer. Den
omorganisation som beslöts 1940 och 1941 var emellertid föga genomgripande.
Landsfiskalerna äro alltjämt icke bara åklagare och polischefer utan dessutom
utmätningsman. De handha vidare arbetet med indrivning av restförda
utskylder m. m. och ha en mängd andra uppgifter av mera allmänt administrativ
natur. Sammankoppling av göromål är givetvis till visst hinder för deras
åklagarverksamhet. Någon ändring härutinnan är emellertid icke för närvarande
ifrågasatt.

Åklagarväsendet har hittills saknat en fast högsta ledning under Kungl.
Majit. För att utreda hur en sådan lämpligen borde organiseras tillkallades
förra året särskilda sakkunniga. Dessa skulle enligt direktiven särskilt undersöka.
, örn man ej borde uppdela justitiekanslersämbetet. Man skulle därigenom
kunna erhålla en särskild högste åklagare som skulle kunna effektivt
leda underordnade åklagares arbete. Vidare skulle man erhålla en organisation
som svarade mot nya RB:s bestämmelser om förande av åklagartalan i
högsta domstolen. De sakkunniga äro inom kort färdiga med sin utredning.
Deras förslag lär komma att utmynna i en uppdelning av justitiekanslersämbetet
på sätt jag nyss angivit. Sedan förslaget varit på remiss, ämnar jag
föreslå Kungl. Majit att framlägga proposition i ämnet till 1947 års riksdag.

En förstärkning av åklagarväsendets ledning bör kunna ha en gynnsam
inverkan på hela åklagarorganisationen. Emellertid är det möjligt, att den
nya processordningen kommer att nödvändiggöra särskilda åtgärder för förstärkning
av landsfogde- och distriktsåklagarorganisationerna. Man torde dock
vara berättigad att härvidlag i huvudsak låta eventuella åtgärder bli beroende
av de erfarenheter som göras under den första tiden, då de nya bestämmelserna
äro i tillämpning.

Jag skall så redogöra för de med processreformen sammanhängande hyggnadsfrågorna.

o Härvid är det naturligtvis de sedan ganska länge bestående svårigheterna
på byggnadsmarknaden, som utgöra det dominerande problemet. Dessa svårigheter
kräva på alla områden uppoffringar av eljest önskvärda företag, och
även i detta sammanhang måste självfallet stor hänsyn tagas härtill. Å andra
sidan är processreformens snara genomförande ett så viktigt samhällsintresse,
att dessa svårigheter ej böra få leda till ett uppskov på obestämd tid. Man
bör enligt jain mening i stället lösa denna intressekonflikt på så sätt, att den
nya RB får träda i kraft vid den bestämda tidpunkten men att endast sådana
byggnadsföretag, som verkligen äro nödvändiga för reformens genomförande,
forceras fram under nuvarande svåra läge på byggnadsmarknaden. Det problem,
som jag nu har berört, var föremål för behandling inom riksdagen i våras
i anledning av en i denna kammare väckt motion, däri med hänsyn just till
lokalfrågorna, föreslogs, att tidpunkten för nya RB:s ikraftträdande skulle
framflyttas till den 1 januari 1950. Första lagutskottet, vars utlåtande i denna
del godkändes av riksdagen, yttrade i anledning av motionen, att utskottet
ville starkt understryka angelägenheten av att nya RB trädde i kraft den 1
januari 1948. Utskottet anförde vidare, att det vore angeläget att arbetet med

Nr 37.

Onsdagen den 20 november 1940.

Svar på interpellation. (Forts.)

återstående följdförfattningar bedreves med ali möjlig skyndsamhet och att
sådana byggnadsarbeten, som vore oundgängliga, igångsattes och fullföljdes
utan uppskov. Med hänsyn till rådande förhållanden finge man räkna med att
lokalerna under en övergångstid icke allestädes komme att motsvara de krav
som uppställdes av nya RB. De olägenheter, som kunde uppstå därigenom,
kunde emellertid enligt utskottets mening icke tillmätas någon avgörande betydelse.

Jag vill helt och hållet ansluta mig till detta uttalande. Det bör enligt min
uppfattning gå ganska väl att genomföra processreformen och vinna dess väsentliga
fördelar, även örn man under det första skedet på sina håll måste nöja
sig med mindre tillfredsställande lokaler.

Det blir framför allt vissa underdomstolar som härigenom bli lidande under
en övergångstid. I fråga örn hovrätterna och högsta domstolen förhåller det
sig nämligen så, att deras nuvarande lokaler äro avsedda för skriftlig process,
där i regel endast domstolens egna tjänstemän äro närvarande. Dessa lokaler
äro därför i vissa fall fullständigt oanvändbara för det nya systemet. Två nya
hovrätter skola dessutom inrättas.

Under domstolarnas byggnader användas ju redan nu för en muntlig process
med parter, ombud och vittnen, som uppträda i allmänhetens närvaro. Jag
är emellertid väl medveten örn att dessa lokaler likväl på många håll äro alltför
små och bristfälliga redan med det nuvarande rättegångsförfarandet. Och
den nya processen kommer att ställa vissa ökade krav på lokalutrymmena även
för underrätternas del. I en till häradshövdingarna och de tingshusbyggnadsskyldiga
under år 1944 utsänd promemoria örn lokalbehovet i tingshus efter
nya RB:s ikraftträdande har redogjorts för vilka lokaler som böra finnas i
tingshus med och utan kansli. Processnämnden — örn vilken jag vill säga några
ord i det följande — har i ett i dagarna utsänt meddelande lämnat vissa råd
beträffande inredningen av underrätternas sessionsrum och angivit vilka biutrymmen
som böra finnas till sessionsrummen. Ett stort antal tingshus och rådhus
motsvarar icke de önskemål som sålunda framställts. Vad rådhusrätternas
sammanträdesrum angår vill jag särskilt framhålla, att medverkan av nämnd
i rådhusrätt kräver ökade utrymmen för rätten. Såsom jag nyss sagt och som
interpellanten själv angivit är det emellertid ej nödvändigt att uppskjuta processreformens
genomförande därför att vissa underrätters lokalfrågor troligen
ej hinna lösas före den 1 januari .1948. På de flesta håll är det endast fråga om
smärre kompletteringar av utrymmena. Där det i undantagsfall gäller en oundgänglig,
mera väsentlig utökning av lokalerna, torde det finnas anledning att
hoppas att en tillfredsställande lösning, örn också eventuellt provisorisk, skall
kunna erhållas i tid.

I fråga örn hovrätterna har det förelegat behov av ökade ^utrymmen oavsett
processreformen. Staten har sålunda hittills icke tillhandahållit tjänsterum at
hovrätternas ledamöter, utom i hovrätten i Umeå. Denna ordning har — fastän
den inneburit olägenheter — hittills kunnat bibehållas. Efter omläggningen
av förfarandet kommer det emellertid att i så stor utsträckning krävas, att ledamöterna
under vanlig arbetstid äro till hands i hovrätten, att det blir nödvändigt
att anskaffa tjänsterum åt dem där. Utökningen av antalet hovrättsdivisioner
medför också krav på något flera sessionsrum samt utrymmen för parter
och allmänhet.

I Svea hovrätt ha dessa behov ansetts kunna tillgodoses genom att hovrätten
får disponera hela det s. k. kungshuset, där hittills även kammarkollegiet varit
inrymt. Som interpellanten nämnt ha medel anvisats till ombyggnaden.

Även Göta hovrätt kan erhålla tillräckliga — örn ock knappa — lokaler genom
utnyttjande av redan befintliga byggnader. Sesssionsrummen bibehållas i

Onsdagen ilen 20 november 1046.

Xr 37.

Svar på interpellation. (Forts.)

hovrättens huvudbyggnad. Övriga utrymmen erhållas i hovrättens nuvarande
arkivbyggnad, sedan arkivalierna flyttats till andra lokaler. Medel för dessa
arbeten ha också anvisats.

De ökade utrymmen som erfordras för hovrätten över Skåne och Blekinge och
hovrätten för Övre Norrland nödvändiggöra tillbyggnad av hovrättshusen i
Malmö och Umeå. Ritningar härtill ha uppgjorts. Bl. a. av hänsyn till det ansträngda
läget på byggnadsmarknaden ha emellertid medel ännu ej begärts för
dessa arbeten. Dessa båda hovrätter äro för närvarande bättre tillgodosedda
med lokaler än de övriga, och under en kortare övergångstid bör verksamheten
kunna bedrivas med oförändrade lokalutrymmen.

För de nya hovrätterna i Göteborg och Sundsvall skola lokaler anskaffas
genom nybyggnad. Båda städerna ha erbjudit fria tomter jämte visst bidrag
till byggnadskostnaderna. Som nämnts i interpellationen ha medel för uppförande
av byggnaderna anvisats för innevarande budgetår. Emellertid ha de
inom byggnadssstyrelsen gjorda kostnadsberäkningarna visat sig ej hålla
streck, varför ett tilläggsanslag blir nödvändigt.

Övergången från skriftlig till muntlig process i högsta domstolen i förening
med införande av partsförhandlingar och offentlighet gör det nödvändigt, att
högsta domstolen erhåller andra lokaler än dem domstolen nu disponerar i
kungl, slottet. Högsta domstolen skall få nya lokaler i det s. k. Gamla rådhuset,
och anslag har beviljats för iståndsättande av denna byggnad.

I samband med högsta domstolen bör även nedre justitierevisionens lokalfråga
nämnas; Nedre justitierevisionen utgör kansli för högsta domstolen. Även
justitierevisionens arbetsförhållanden komma att påverkas av processreformen.
Som jag i det föregående omtalat pågår en utredning rörande utformningen av
justitierevisionens framtida organisation. För justitierevisionens arbete kommer
det att vara av stor betydelse att högsta domstolen står i nära lokal förbindelse
med justitierevisionen. Helst hade båda bort inrymmas i samma byggnad. Då
detta ej låtit sig göra, bör tydligen justitierevisionen ha sina lokaler så nära
Gamla rådhuset som möjligt.

När planerna för disponerandet av det nu snart färdiga kanslihusannexet
först diskuterades, var det meningen att också justitierevisionen skulle kunna
inrymmas där. Sedan visade det sig emellertid att utrymmet ej räckte till för
stort mer än försvars- och finansdepartementen jämte vissa närstående institutioner.
Det övervägdes då, huruvida ej justitierevisionen skulle kunna få lokaler
inom kanslihusets huvudbyggnad, där vissa utrymmen skulle bliva lediga i
samband nied inflyttningen i annexet. Även dessa planer torde emellertid få
övergivas, eftersom det ledigblivna utrymmet lär erfordras för olika departements
egna behov. Några andra inom den närmaste tiden disponibla lokaler
finnas veterligen icke i närheten av Gamla rådhuset. Justitierevisionen torde
därför få tillsvidare kvarstanna i sina nuvarande lokaler i Rosenbad. Eftersom
dessa ligga på väl stort avstånd från Gamla rådhuset, bör detta provisorium
ej bliva långvarigt. En möjlighet att erhålla lämpligare belägna lokaler skulle
kunna yppa sig genom (dt förvärv av det mittemot Riddarhuset belägna s. k.
Bergstrahlska huset, vilket nu äges av Stockholms stad. Det lär kunna förväntas
att denna fastighet kommer att ingå i ett fastighetsbyte som nu förberedes
mellan staten och staden.

Det återstår att besvara interpellantens fråga rörande utsikterna för färdigställandet
av de domstolsbyggnader som alltså avsetts skola stå färdiga vid
processreformens ikraftträdande.

Jag vill då börja med högsta domstolens blivande lokaler i Gamla rådhuset.
De erforderliga ombyggnadsarbetena äro visserligen påbörjade men på grand av
deras genomgripande beskaffenhet och den omsorg som måste nedläggas vid

Andra kammarens protokoll 10JiC>. Nr 87. 2

Nr 37.

Onsdagen den 20 november 1940.

Svar på interpellation. (Forts.)

restaurering av denna kulturhistoriskt värdefulla byggnad komma arbetena att
kräva lång tid. Saken har också komplicerats av en annan orsak. Huset äges
av Stockholms stad och disponeras av stadens gatukontor. Enligt 1040 års markavtal
skall byggnaden övergå i statens ägo, men staten har ej rätt att disponera
byggnaden förrän tidigast under 1949. Stockholms stad har emellertid förklarat
sig villig att avstå från byggnaden tidigare, örn andra lokaler kunna anskaffas
för gatukontoret. För att lösa denna fråga har Kungl. Maj :t i proposition nr 311
till denna riksdag hemställt örn ett investeringsanslag för uppförande av en
s. k. barackbyggnad. Kostnaderna skola fördelas mellan staten och Stockholms
stad. I baracken skall gatukontorets personal få arbetslokaler under en övergångstid.
Baracken kan emellertid icke stå färdig förrän någon månad in på år
1947. Och förr kan alltså gatukontoret ej flytta ut från Gamla rådhuset. Trots
att vissa betydelsefulla arbeten redan undangjorts, kommer enligt verkställda
beräkningar den ombyggnad som därefter skall ske att draga en tid av 1—l1/, år.
Högsta domstolen lär därför icke kunna flytta in i sina nya lokaler förrän vid
mitten av 1948.

Nu kommer det givetvis att dröja en tid efter reformens ikraftträdande, innan
högsta domstolen får att handlägga något större antal mål enligt den nya
ordningen. Örn det under tiden, innan arbetena på Gamla rådhuset äro avslutade,
skulle bli erforderligt att hålla muntlig huvudförhandling inför högsta
domstolen, torde lokal kunna lånas i Svea hovrätt. Ombyggnadsarbetena i Gamla
rådhuset skola för övrigt planläggas och bedrivas så att sessionssalarna med
tillhörande utrymmen först iordningställas samt ekonomiutrymmena och ledamotsrummen
komma i andra hand.

Arbetena på Svea hovrätts lokaler pågå sedan en tid. På vinden ha inretts ett
antal ledamotsrum och lokaler för biblioteket. Dessa utrymmen stå inom kort
helt färdiga. Arbetena på de övriga våningarnas iordningställande kommer att
fortgå i etapper. Arbetsledningen har förklarat att arbetena skola kunna vara
avslutade före den 1 januari 1948.

Jag kommer härefter till nybyggnaderna i Göteborg och Sundsvall. Av olika
anledningar har det slutliga färdigställandet av ritningarna till dessa byggnader
blivit något fördröjt. Huvudritningarna äro emellertid nu färdiga och handlingarna
överlämnade till byggnadsstyrelsens entreprenadavdelning. För att i
Sundsvall få grunden färdig innan den kallaste årstiden kommer ämnar byggnadsstyrelsen
utföra grundläggningsarbetena där i egen regi. Dessa arbeten ha
påbörjats. Styrelsen har förklarat att båda nybyggnaderna skola bli färdiga
under 1947.

Beträffande b.yggnadsprogrammet för Göta hovrätt i Jönköping uppstod en
komplikation beträffande flyttningen av hovrättens arkivalier. Dessa skola
placeras i stadens fängelse. Flyttningen dit blev något fördröjd genom att de
lokaler, där arkivaliema skulle uppställas, ej stodo till förfogande i rätt tid.
Nu äro emellertid dessa lokaler utrymda och omändringsarbetena igångsatta.
De ombyggnadsarbeten som skola företagas inom hovrättens huvudbyggnad äro
jämförelsevis obetydliga och kunna genomföras på kort tid. I arkivbyggnaden
skola inrymmas tjänsterum för ledamöter, fiskaler, aktuarie och skrivbiträden
samt bibliotekslokaler. Även denna byggnad kan, enligt byggnadsstyrelsens
uttalanden, färdigställas under 1947.

Av vad jag nu sagt torde framgå att byggnadsfrågorna ej lägga hinder i
vägen för att processreformen träder i kraft den 1 januari 1948.

Vad Göteborg och Sundsvall angår är det icke tillräckligt att hovra Åbyggnaderna
bliva färdiga. Det måste också finnas bostäder åt tjänstemännen. Dessa
komma ju i huvudsak att överflyttas från annan ort. I medvetande örn att det
måhända skulle bli för sent att söka anskaffa bostäder åt tjänstemännen, sedan

Onsdagen den 20 november 1946.

Nr 37.

Svar på interpellation. (Forts.)

dessa erhållit sin utnämning, har inom vardera staden redan för ganska länge
sedan sökts kontakt såväl med vederbörande kommunala myndigheter som med
enskilda, vilka antagits kunna bidraga till bostadsanskaff ningen.

Jag vill avsluta min redogörelse med några ord om de åtgärder som vidtagits
för att göra övergången till den nya rättegångsordningen så smidig som möjligt.

De principer, på vilka det i nya RB reglerade förfarandet vilar, låta sig i vissa
viktiga hänseenden förena med nu gällande rätt, åtminstone såvitt angår underrättsprocessen.
Det har därför synts önskvärt att dessa principer i görligaste
mån bli tillämpade redan före nya RB:s ikraftträdande. Under år 1944 utsändes
därför ett cirkulär till rikets underrätter och åklagare angående anpassning av
det processuella förfarandet vid underrätterna efter principerna i nya RB. I
cirkuläret framhålles även önskvärdheten av att domare, advokater och åklagare
sammanträda för gemensamma lokala överläggningar rörande genomförandet av
de i cirkuläret avsedda åtgärderna. Sådana sammanträden lia hållits på ett
flertal ställen. På ett par håll ha överläggningarna resulterat i formliga överenskommelser
mellan de berörda kategorierna örn tillämpning av vissa närmare
utformade regler i nya RB :s anda.

I början av detta år begärde och erhöll jag Kungl. Majlis bemyndigande att
tillsätta en särskild nämnd för att handha åtskilliga i samband med övergången
till den nya ordningen stående spörsmål. I denna nämnd, den s. k. processnämnden,
ingå representanter för departementet, skilda domarkategorier,
åklagare och advokater. Nämnden har låtit utarbeta och distribuera närmare
anvisningar till nyssnämnda cirkulär samt angående förundersökning i brottmål
och domstolslokalernas inredande. Nämnden har vidare utarbetat formulär till
vissa processkrifter och blanketter för underlättande särskilt av åklagarnas
verksamhet under övergångstiden. Därjämte har nämnden medverkat vid flera
lokala sammanträden angående tillämpningen av cirkuläret.

Nämnden har även i uppgift att utarbeta erforderliga formulär och blanketter
som ansluta sig till nya RB:s förfarande. Arbetet härmed pågår. Vidare
har nämnden att bedriva upplysnings- och undervisningsverksamhet. Enligt vad
nämnden meddelat håller den på att utarbeta en översiktlig framställning av den
nya processen. Denna framställning skall ligga till grund för en mera intensiv
verksamhet bland domare, åklagare och advokater som nämnden har för avsikt
att bedriva från och med nästa vår.

Sammanfattningsvis vill jag framhålla att jag anser det angeläget att processreformen
får träda i kraft den 1 januari 1948 såsom förutsattes då promulgationslagen
till nya RB antogs av vårriksdagen, att arbetet med ännu återstående
lagar, författningar och organisatoriska frågor bedrives med utgångspunkt
från att ikraftträdandet skall ske nämnda dag, att särskilt angelägna byggnadsarbeten
då kunna antagas vara avslutade samt att jag följaktligen icke anser
förhållandena vara sådana att man måste överväga ett nytt uppskov med reformens
ikraftträdande.

Härpå yttrade

Herr Wiberg: Herr talman! Till herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
ber jag° att få framföra mitt tack för svaret på min interpellation.
Statsrådet har på ett sätt, som är värt allt erkännande — vilket jag gärna vill
understryka — utförligt berört ett stort antal av de områden, där åtgärder av
det ena eller andra slaget måste vidtagas för att rättsförfarandet skall fungera
utan friktioner även efter det att processreformen har förts ut i det levande
livet,. Sålunda har redogjorts för läget i fråga örn erforderlig kompletterande
lagstiftning samt spörsmål avseende över- och underdomstolar, organisation,

Nr 37.

Onsdagen den 20 november 1946.

Svar på interpellation. (Forts.)

åklagarväsen och byggnads- och personalfrågor samt mycket annat. Man kan
på detta sätt få en tydlig bild av vilket verkligt stort komplex av angelägenheter.
som måste ordnas upp innan den dag, då processreformen kan träda i
kraft. Man kan knappast undgå att bliva något bekymrad, när man ser omfattningen
av de svårigheter, vilka måste övervinnas på den korta tid av
ungefär ett år, som står till buds i och med att något uppskov icke skall ske.

Statsrådet har genom sitt interpellationssvar också visat, att statsrådet på ett
fullkomligt riktigt sätt uppfattat syftemålet med min interpellation. Jag har
naturligtvis icke avsett — som man på sina håll tycks lia förmenat — att
å tout prix sätta en käpp i hjulet för processreformens ikraftträdande inom en
nära framtid. Jag har däremot ansett det vara av verklig betydelse, icke endast
för domstolar, åklagare och många andra, som mer direkt äro inordnade
i vårt rättegångsväsen, utan också — och icke minst — för den stora allmänheten
att erhålla ett klart besked, huruvida den högste vårdaren av rättvisan
i vårt land, nämligen justitieministern, ansåge att reformen skulle kunna genomföras
per den 1 januari 1948 trots de betänkligheter, som måste finnas mot en
forcering men vilkas omfattning ingen borde kunna bedöma bättre än justitieministern.

Statsrådet har öppet medgivit, att vissa frågor icke gå att lösa innan utgången
av nästa år. Men statsrådet räknar tydligen med att med god vilja
på alla håll och genom att laga efter lägligheten under en övergångsperiod
det hela dock bör gå i lås örn också med en del besvärligheter. Jag är för min
del övertygad örn att alla berörda parter äro helt inställda på att göra vad
vederbörande kunna för att övergångstidens svårigheter icke skola bli onödigt
stora. Det är emellertid också av allra största betydelse, att den nya processreformen
redan från första dagen för sin tillämpning fungerar på ett sådant
sätt, att den vinner allmänhetens förtroende. Hade statsrådet ansett, att någon
tvekan på den punkten bort vara för handen, hade det naturligtvis varit bättre,
örn statsrådet hade föreslagit att man skulle skjuta på ikraftträdandet ett år.
Vårt nuvarande rättegångsväsen ligger dock trots åtskilliga svagheter och
bristande modernitet på ett mycket högt plan. Nu har emellertid statsrådet oförbehållsamt
tillkännagivit, att han finner det möjligt att låta processreformen
träda i tillämpning inom ungefär ett år. Det är enligt min mening uteslutande
glädjande att statsrådet har ansett sig kunna taga detta mycket stora ansvar
på sig, ty att det verkligen är ett mycket stort ansvar, som statsrådet påtager
sig, är alldeles uppenbart.

Naturligtvis kommer under den tid, som nu återstår, åtskillig uppmärksamhet
att få ägnas åt alla de både teoretiska och praktiska frågor, som vänta på
sin lösning, men jag är efter det svar, justitieministern i dag lämnat, övertygad
om att hail för sitt vidkommande kommer att göra sitt yttersta för att processreformen,
när den om ett år möter den kalla verkligheten, icke skall på grund
av bristande förberedelser framstå såsom en besvikelse. Ur många synpunkter
sett hade det naturligtvis varit försiktigare — åtskilliga kanske även komma
att anse att det hade varit riktigare — att ha väntat ett år. Men det är min
förhoppning, att den optimism, örn vilken statsrådets svar bär vittne — och
inför vilken jag tyvärr måste uttrycka en viss skepticism — skall komma att
visa sig ha varit väl grundad och icke överdriven. Och jag måste tillägga att
det naturligtvis vore beklagligt, örn justitieministern i sitt ställningstagande
gjort en felbedömning. Jag hoppas uppriktigt, att så inte är fallet.

Med dessa ord, herr talman, ber jag att ännu en gång till herr statsrådet och
chefen för justitiedepartementet få framföra mitt tack för det utförliga, klarläggande
och föredömliga svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

Onsdagen den 20 november 1946.

Nr 37.

§ 3.

Föredrogos varefter annan och hänvisades till statsutskottet följande på kammarens
bord vilande motioner, nämligen:
nr 591 av herr Ohlin; och
nr 592 av herr Wiberg.

§ 4.

Föredrogs den av herr von Friesen vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet, angående förbättring
av de kvinnliga telefonisternas arbetsförhållanden.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5.

Föredrogs den av herr Håstad vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för handelsdepartementet, angående införande av särskilda
kompetensföreskrifter för motorbåtsförare m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande, nr 24, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag örn kommunal fondbildning m. m.

Till konstitutionsutskottets handläggning hade hänvisats en av Kungl. Maj:t
till riksdagen avlåten proposition, nr 324, däri Kungl. Maj :t, under åberopande
av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden den
27 september 1946, föreslagit riksdagen att antaga däri intagna förslag till

1) lag örn kommunal fondbildning;

2) lag angående ändrad lydelse av 23 § 2 mom. och 61 § lagen den 6 juni
1930 (nr 251) om kommunalstyrelse på landet;

3) lag angående ändrad lydelse av 27 § 2 mom. och 56 § lagen den 6 juni
1930 (nr 252) örn kommunalstyrelse i stad;

4) lag angående ändrad lydelse av 20 § 2 mom. och 58 § lagen den 6 juni
1930 (nr 259) örn församlingsstyrelse;

5) lag angående ändrad lydelse av 33 § 2 mom. och 45 § 1 mom. lagen
den 20 juni 1924 (nr 349) örn landsting;

6) lag angående ändrad lydelse av 26 § 2 mom. och 47 § lagen den 15 juni
1935 (nr 337) örn kommunalstyrelse i Stockholm; samt

7) lag angående ändrad lydelse av 21 § 2 mom. och 62 § 1 mom. lagen den
6 juni 1930 (nr 260) om församlingsstyrelse i Stockholm.

Utskottet hemställde, att riksdagen, med förklarande att förevarande proposition
icke kunnat av riksdagen oförändrad bifallas, för sin del måtte antaga
i utskottets hemställan under 1)—7) upptagna, såsom utskottets betecknade
förslag till lagar i ovan angivna ämnen.

Enligt Kungl. Maj:ts av utskottet i denna del tillstyrkta förslag skulle 4
och 5 §§ lagen örn kommunal fondbildning hava följande lydelse:

4 §:

I samband med fastställande av utgifts- och inkomststaten äger kommun
avsätta medel till skatteregleringsfond eller taga i anspråk medel ur fonden.

Lag om
kommunal
fondbildning
m. m.

Nr 37.

Onsdagen den 20 november 1946.

Lag om kommunal fondbildning m. m. (Forts.)

Beslut om avsättning ina ej avse mer än en femtedel av det belopp, som
enligt samma stat skall täckas med allmän kommunalskatt, ej heller må genom
beslutet fonden bringas att överstiga hälften av nämnda belopp. Vid beräkningen
av det belopp, som skall täckas med allmän kommunalskatt, skall
hänsyn ej tagas till den beslutade avsättningen till skatteregleringsfonden.

Beslut att taga medel ur fonden i anspråk må ej avse mer än en tredjedel
av det högsta belopp, vartill fonden uppgått under det år beslutet fattas eller
något av de två närmast föregående åren.

5 §.

Då särskilda skäl därtill äro, må med Konungens tillstånd medel avsättas
till eller tagas i anspråk ur skatteregleringsfond utöver vad i 4 § stadgas.
Sådant tillstånd kan lämnas genom fastställelse å reglemente eller andra föreskrifter
rörande fonden och må förknippas med villkor för de avsatta medlens
tagande i anspråk.

Reservationer hade avgivits:

1) av herrar Herlitz, Thorell, Nolin och Ryling, som inom utskottet yrkat
på sådan omarbetning av lagtexten, att i de i 5 § angivna fall för beslut skulle
erfordras två tredjedelar av de i omröstningen deltagandes röster; samt

2) av herr Pettersson i Norregård, utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid:

Herr Nolin: Herr talman! Till det föreliggande utskottsutlåtandet har jag
jämte några övriga utskottsledamöter fogat en reservation, och jag ber med anledning
därav att få säga några ord.

Jag har för min de1! inte något särskilt att erinra emot förslaget till ändring
av lagen örn kommunal fondbildning vad utformningen av de olika bestämmelserna
beträffar. Förslaget har medfört en viss förenkling av de förutvarande
bestämmelserna, som voro ganska invecklade. I det avseendet är det alltså inte
annat än gott att säga örn det föreliggande förslaget.

Vad vi reservanter emellertid vänt oss mot är att bestämmelserna örn s. k.
kvalificerad majoritet borttagas, i synnerhet då det gäller föreskrifterna i 5 §
angående skatteregleringsfond. I 4 § uppdragas de bestämmelser, som reglera
möjligheterna för kommunerna att avsätta medel till skatteregleringsfond respektive
tillgodogöra sig medel ur sådan fond. Enligt 5 § skall emellertid kommun
med Konungens tillstånd kunna besluta att göra större avsättningar till
sådan fond än som medgives i 4 §, likaså att tillgodogöra sig större belopp ur
fonden än som föreskrives i samma paragraf.

|Jag har den uppfattningen, att det för beslut att gå utöver de i 4 § fastställda
bestämmelserna bör finnas alldeles särskilda skäl. Det bör föreligga
en mera allmänt utbredd uppfattning till grund för vidtagande av sådana åtgärder.
Jag anser därför att det borde fordras två tredjedelar av de i omröstningen
deltagandes röster för att ett sådant beslut skall kunna komma till stånd.
Det kan ju ibland inträffa, att skatteunderlaget i en kommun är stort och att
det skulle förefinnas möjligheter att sänka utdebiteringen något för kommande
år. Skall det då med vanlig enkel majoritet kunna beslutas att göra större avsättningar
till skatteregleringsfonden än vad som enligt reglerna skulle vara
medgivet? Det är klart att denna fråga har det allra största intresse för skattebetalarna
i kommunen, och under sådana förhållanden anser jag att det bör
finnas ett större underlag för ett sådant beslut än vanlig enkel majoritet. Samma
förhållande inträffar om det gäller att besluta att taga medel ur fonden.

Det är just denna princip, att det för sådana beslut borde fordras två tredje -

Onsdagen den 20 november 1946.

Nr 37.

Lag om kommunal fondbildning m. m. (Forts.)
delars majoritet, som jag anser inte borde tagas bort ur dessa bestämmelser.
Jag anser att denna princips bibehållande borde vara ett trygghetsintresse för
kommunen som sådan och för skattebetalarna. Det gäller här inte något
partipolitiskt intresse. Dylika frågor kunna, i synnerhet i landskommunerna,
framföras från vilket politiskt håll som helst och behöva inte
alls lia någon partipolitisk betydelse utan äro av intresse för alla skattebetalare.
Under sådana förhållanden anser jag det vara lämpligt att behålla
de bestämmelser om kvalificerad majoritet som redan finnas. Jag tar
mig därför friheten, herr talman, att ställa det yrkandet, att till 5 § i förslaget
till lag om kommunal fondbildning fogas ett nytt stycke, så lydande: »För beslut
enligt denna paragraf erfordras två tredjedelar av de i omröstningen deltagandes
röster.» Jag tror som sagt att det skulle vara lyckligt örn denna bestämmelse
kunde i fortsättningen bibehållas.

Det säges i utskottets utlåtande, att vi måhända ha att förvänta ett förslag
om ändring av kommunallagarnas bestämmelser örn kvalificerad majoritet även
i andra fall. Det behöver ju visserligen inte, som utskottet säger, vara prejudicerande
örn denna bestämmelse tas bort i det fall det här gäller. Detta är ju en
enskild företeelse, som är mera fristående från övriga bestämmelser om kvalificerad
majoritet. Men örn principen här brytes kommer det givetvis att gå
ännu lättare att bryta den, då det gäller övriga bestämmelser av detta slag i
kommunallagarna.

Herr talman! Jag skall endast med dessa ord be att få yrka bifall till det
förslag, Som jag här framställde.

Herr Hallén: Herr talman! Reservanterna finna denna lilla reform betänklig
och anse, att man inte skall låta bestämmelserna örn kvalificerad majoritet bortfalla
i detta sammanhang. Jag förmodar att de äro rädda för att deras borttagande
skall medföra ekonomiskt lättsinne och förtryck av kanske tillfälliga
majoriteter och att därigenom ovisa beslut kunna komma att fattas.

Nu är det faktiskt så, att 4 § i denna lag reglerar storleken av de medel, Som
antingen få tillföras skatteregleringsfonden eller uttagas ur densamma. Innebörden
av 5 § är egentligen, att i vissa, givna situationer skall den i 4 § stadgade
procentsatsen, d. v. s. en femtedel för avsättning av medel till fonden och
en tredjedel för uttagande av medel kunna få överskridas i de fall då som det
heter »särskilda skäl därtill äro». Denna möjlighet för kommunen har förut
varit kringgärdad av bestämmelsen om kvalificerad majoritet, som nu bortfaller.

Jag måste Säga att då man, som också departementschefen framhåller i propositionen,
har en bestämmelse örn att ett sådant beslut skall underställas
Kungl. Majit, så mäste-väl detta vara tillräcklig garanti för att inga okloka
eller obefogade beslut skola fattas. Det blir då kommunens skyldighet att förebringa
den motivering, de speciella skäl, som tala för att man skulle frångå
de eljest i lagen fastställda procentsatserna. Under sådana förhållanden kan en
kommun inte gärna fatta ett sådant beslut utan att detta är grundat på verkliga
sakskäl. Jag tycker sålunda att denna, bestämmelse att dylika beslut skola
underställas Kungl. Majit är en alldeles tillräcklig garanti.

Reservanterna behöva vidare inte vara så ängsliga flir att bortfallandet av
bestämmelsen örn kvalificerad majoritet i detta sammanhang skulle ha någon
prejudicerande betydelse. Utskottet säger nämligen alldeles tydligt ifrån, att
den omständigheten, att man här av rent praktiska skäl avstår från den garanti,
som en bestämmelse örn två tredjedelars majoritet vid dylika beslut erbjuder,
på intet sätt är 7)rejudicerande för avgörandet av frågan örn kvalificerad
majoritet i andra sammanhang i fråga örn kommunallagarna. 1 flotta avseende

Nr 37.

Onsdagen den 20 november 1946.

Lag om kommunal fondbildning m. m. (Forts.)
kommer ju riksdagen att stå fullständigt fri och obunden. Jag vill gärna gå
med på att man då ingalunda kan åberopa sig på det beslut, som riksdagen
eventuellt nu fattar i den föreliggande frågan.

Jag ber därför, herr talman, att i all korthet få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Thorell: Herr talman! Det beslut, som riksdagen i dag kommer att fatta
beträffande kommunal fondbildning, kommer att mottagas med stor tillfredsställelse
i landets kommuner. Såsom redan framhållits av herr Nolin ha de hittills
gällande bestämmelserna varit besvärliga och hindrande, vilket medfört
att någon större fondbildning på lagens grund icke förekommit inom kommunerna.
Det har emellertid visat sig att vad som gäller örn okloka lagar på kristidslagstiftningens
område också gäller om okloka lagar på andra områden. Då
lagstiftningen örn kommunal fondbildning varit oförståndigt upplagd, ha kommunalmännen
tagit saken i egna händer. Det har sålunda förekommit en omfattande
kommunal fondbildning vid sidan av lagen, varvid lagens bestämmelser
i stor utsträckning direkt åsidosatts. Detta underströks klart och tydligt
av den person, som föredrog detta ärende inför konstitutionsutskottet, en tjänsteman
från Svenska landskommunernas förbund, som deltagit i utredningen av
frågan. Och det är väl åtskilliga i denna kammare, som lia erfarenhet härav
från egna och andra kommuner. Man har helt enkelt inte brytt sig om bestämmelserna,
därför att man ansett dem alltför okloka. Det är nog många riksdagsmän
i ledande kommunal ställning som varit med örn att direkt bryta mot
lagens bestämmelser.

Själv svär jag mig inte fri på den punkten. För rätt länge sedan såldes i vår
kommun järnvägsaktier med stor förtjänst. Dessa medel fonderade vi utan något
särskilt ändamål. Vi ha hela tiden använt avkastningen av medlen, och
det har inte väckt någon gensaga från vederbörande myndigheters sida. Vi lia
inte haft några skatteutjämningsmedel, och följaktligen har man inte brytt sigma
oss utan vi ha fått sköta det hela som vi ha funnit lämpligt. Vi ha hafi
stor nytta av dessa medel, särskilt i tider nied sjunkande skatteunderlag.

Det är en sak som kvarstår i den nya lagen och beträffande vilken jag övervägt
möjligheten att ställa ett yrkande örn ändring. Jag tänker på bestämmelsen
i 2 § punkten d), där det stadgas att kommun, som fattat beslut örn viss
ägodels förvärvande, genomförande av visst företag eller upprättande av viss
anstalt, äger att till bestridande av kostnaderna därför fondera medel. Jag har
som sagt tänkt ställa ett yrkande om ändring på denna punkt, men jag har
inte kunnat komma till något resultat, då det i alla fall blir svårt att hindra
missbruk. Det förhåller sig emellertid så, herr talman, att man inte alltid har
möjlighet att fatta ett beslut, ehuru man har kännedom om behovet. Jag har
själv erfarenhet härav från min egen kommun. Vi visste ett tiotal år i förväg
att vi måste bygga ett nytt ålderdomshem vid en viss tidpunkt. Vi hade jämförelsevis
låg utdebitering, och vi ansågo att vi borde fondera medel för ändamålet.
Men vi voro beroende av ett par andra kommuner, som skulle vara med
örn saken, och det gick inte att få fram något beslut. Men vi fonderade i alla
fall, och när ålderdomshemmet skulle byggas, hade vi pengar sparade, under
det att de andra kommunerna fingo upplåna medel. Det kanske inte är lagligt
att göra så, men det är i hög grad praktiskt, och kommunens invånare voro
mycket glada, när de kommo underfund med vad vi gjort. Vi lia även i fortsättningen
haft stor nytta av att vi begagnade detta förfaringssätt.

En bidragande orsak till att kommunalmännen på detta sätt gått vid sidan
av lagen har säkert även varit känslan av att lagens bestämmelser alltför mycket
inkräktat på den kommunala självbestämmanderätten. Kommunernas repre -

Onsdagen den 20 november 1946.

Nr 37.

Lag om kommunal fordbildning m. m. (Forts.)
sentanter lia ansett sig själva lia förstånd om hur kommunernas medel borde
handhavas.

Vid föredragningen i utskottet tillfrågades föredraganden, om det visat sig
att detta haft några ofördelaktiga verkningar för kommunerna. Härpå svarade
han kategoriskt nej; några sådana ofördelaktiga verkningar hade inte visat sig.

Jag skall nu gå in på frågan örn den kvalificerade majoriteten, vilken ju redan
berörts av herr Nolin och av utskottets ärade ordförande. Mig förefaller
det onödigt att nu vidtaga denna ändring. Såsom framhållits i reservationen
— den kanske för övrigt borde ha kallats för särskilt yttrande i stället -—- pågår
en utredning beträffande denna fråga, och frågor som äro under utredning
brukar man ju inte ge sig in på. Jag skulle vilja ställa den frågan till herr
Hallén: örn det skulle visa sig att denna utredning, vilken såvitt jag vet har
herr Fast till ordförande, kommer till det resultatet, att den kvalificerade majoriteten
bör bibehållas i en hel del fall, bland annat i detta fall, ha vi då inte
gjort en bra onödig omgång? Skulle vi inte kunna dröja med denna ändring
till dess utredningen är klar? Eljest kan det ju hända att vi snart nog få göra
en ändring igen.

Det har framhållits att det inte är så stora risker med enkel majoritet när
det gäller fondering av medel, därför att det alltid är besvärligare att spara
än att göra av med pengar. Men jag anser att det kan föreligga vissa risker,
när det är fråga örn att taga fonderade medel i anspråk; då kan det visa sig
otillfredsställande med endast enkel majoritet, och det kan bli inte bara obehag
utan kanske till och med förluster.

Herr Hallén framhåller nu att det inte kan vara så stora risker, eftersom
frågan skall underställas Kungl. Majit. Men kan verkligen Kungl. Majit alltid
på grundval av de handlingar, som komma Kungl. Majit till handa, riktigt
bedöma hur det är ställt i en liten landskommun? Jag skulle knappast
tro att man i Kungl. Majits kansli har vare sig tid eller eljest möjlighet att
bilda sig en riktig uppfattning om saken. Det är väl då enklare att kräva två
tredjedels majoritet och kanske i stället slippa att besvära Kungl. Majit. Man
har nog fullt upp att göra i departementen ändå.

Ordföranden i konstitutionsutskottet framhöll vidare att praktiska skäl talade
för att man skulle stanna vid enkel majoritet. Han talade inte örn vilka
dessa praktiska skäl skulle vara. För min del kan jag inte finna att det föreligger
några praktiska skäl, utan detta är endast en ren bedömningsfråga.

I anslutning till vad jag nu anfört ber jag, herr talman, att få ansluta mig
till herr Nolins yrkande.

Herr Pettersson i Norregård: Herr talman! Jag har till detta utlåtande fogat
en blank reservation. Anledningen härtill är, att det nyligen tillsatts en utredning,
som skall undersöka frågan örn den kvalificerade majoriteten. Denna utredning
har fått direktiv att skyndsamt avgiva förslag beträffande denna
fråga. Jag anser det därför olämpligt att nu fatta ett beslut, som i viss mån
föregriper denna utredning. Visserligen framhåller ordföranden i utskottet att
beslutet inte skall vara prejudicerande för utredningen rörande den kvalificerade
majoriteten. Men jag tror inte att det hade medfört någon olägenhet
att vänta tills utredningen blivit klar. Därtill kominer att Kungl. Majit i direktiven
för utredningen rörande revision av kommunallagarna framhållit, att
lagen om kommunal fondbildning bör inarbetas i kommunallagarna. Det förefaller
mig därför något egendomligt att denna proposition kunnat framläggas,
medan en sådan utredning pågår.

Jag skall inte här gå närmare in på frågan örn den kvalificerade majoriteten.
Det bär ju varit så, att för kommunal fondbildning i regel fordrats såväl kva -

Nr 37.

Onsdagen den 20 november 1946.

Lag om kommunal fondbildning m. m. (Forts.)
lificerad majoritet som prövning av Kungl. Maj:t. Nu har departementschefen
föreslagit att kravet på kvalificerad majoritet skall borttagas, medan prövningen
av Kungl. Majit skall bibehållas. Jag har den uppfattningen att kravet
på kvalificerad majoritet inte ingriper så mycket i den kommunala självbestämmanderätten
som prövningen av Kungl. Majit. Jag skall emellertid som
sagt nu inte gå närmare in på den frågan.

Orsaken till att jag avgivit en blank reservation är som jag inledningsvis
nämnde, att jag anser det anmärkningsvärt att Kungl. Majit framlägger en
proposition med detta innehåll, ehuru en utredning pågår rörande hela frågan
örn kvalificerad majoritet vid kommunala beslut. Jag har icke något yrkande.

Herr Larsson i Stockholm: Herr talman! Jag skall be att få säga några ord
rörande frågan om kvalificerad majoritet vid beslut örn kommunal fondbildning
och denna frågas samband med andra beslut, vid vilka fordras dubbelt
flertal.

Först ber jag då att få konstatera att utgångspunkten för den revision av
den kommunala fondbildningslagstiftningen som nu skall ske är en allmän
önskan från kommunalt håll örn enklare bestämmelser än de nu gällande. Det
förslag som nu framlagts har i det hänseendet vunnit allmänt bifall. Även
såvitt angår borttagande av kravet på kvalificerad majoritet för avsättning
till fondbildning och disposition av fondmedel för andra ändamål än de av
lagen anvisade, har förslaget enhälligt tillstyrkts av de kommunala myndigheter
som yttrat sig. Jag fäster även uppmärksamheten på att några betänkligheter
i fråga örn detta tillstyrkande icke ha förelegat hos de kommunala
organisationerna. Svenska landskommunernas förbund, Svenska landstingsförbundet
och Svenska stadsförbundet ha varit eniga örn att tillstyrka lagen på
denna punkt. Däri måste ju ligga ett uttryck för erfarenheten att kravet på
dubbelt flertal icke har någon förnuftig funktion att fjella på detta område.

Man frågar sig då — och det är väl framför allt den frågan som ställts här
i debatten — örn det är möjligt att skilja frågan örn kravet på dubbelt flertal
i detta fall från frågan örn dubbelt flertal i andra fall. Kommunallagarna
kräva dubbelt flertal i en mängd olika fall. Det gäller beträffande annonsering
och kungörande av kommunala sammanträden. Kravet på kvalificerad
majoritet i det fallet har naturligtvis intet samband med kravet på kvalificerad
majoritet vid beslut i vissa finansiellt betydelsefulla frågor. Huvudsynpunkten
i dessa fall är att det skall gälla disposition av kommunens förmögenhet,
såsom försäljning av fastighet eller upplåning. Det gäller alltså beslut av betydelse
för den kommunala kapitalhushållningen. Frågan örn avskaffande av
kravet på dubbelt flertal i dessa fall utredes för närvarande i särskild ordning
efter framställning från riksdagen.

I det här föreliggande fallet är det, herr talman, frågan om att genom en
skatteregleringsfond möjliggöra en långsiktig budgetering även för kommunerna
på sätt och enligt synpunkter som sedan länge tillämpats i den statliga
finanspolitiken. Vid de beslut varom här är fråga gäller det sålunda en långsiktig
disposition av skattemedel. Jag finner för min del att denna fråga kan
skiljas från frågan örn de dispositioner som röra kommunens kapitalhushållning.
Av det skälet har jag ansett att det icke möter några hinder att bryta
ut denna fråga från den pågående revisionen av kommunallagarna. Jag har
ansett att dubbelt flertal för sådana beslut om disposition av skattemedel som
det här är fråga örn icke bör fordras, lika litet som för andra beslut örn disposition
av skattemedel, och av det skälet har jag biträtt lagförslaget på denna
punkt. Jag yrkar alltså bifall till konstitutionsutskottets hemställan.

Vad beträffar herr Thorells fråga rörande disposition av kapitalinkomster

Onsdagen den 20 november 1946.

Nr 37.

Lag om kommunal fondbildning m. m. (Forts.)
vid försäljning av järnvägsaktier, kan jag icke finna annat än att ett praktiskt
fullt tillfredsställande svar på den frågan har givits dels i 1936 års lag —
som ålägger kommunerna att icke konsumera sådana inkomster — dels ock i
den nu föreslagna kommunala fondbildningslagen. För den händelse icke 2 §
räcker till — som herr Thorell ansåg — har herr Thorell till sin disposition
3 §, låt vara att i sådant fall Kungl. Maj :ts fastställelse av beslutet erfordras.
Detta kan emellertid knappast vara något svårare hinder. Jag tror för den
skull inte att herr Thorells anmärkning behöver föranleda någon ändring i
lagen.

Herr Pettersson i Norregård: Herr talman! Jag skall bara komma med en
kort replik till herr Larsson i Stockholm. Herr Larsson säger att det icke förefunnits
några delade meningar örn behövligheten av en ändring i denna lag, och
det tror jag är riktigt. Men å andra sidan håller jag fortfarande före att det
inte brådskar med framläggandet av detta ändringsförslag, ty det har hänt
en hel del sedan förslaget väcktes. Dels har den ifrågavarande kommittén blivit
tillsatt, och dels har riksdagen fattat beslut Örliden nya kommunindelningen.
Medan denna kommunindelning pågår — alltså intill år 1950 — tror jag
inte att kommunerna skola brådska med att avsätta medel till fondbildning.
Frågan härom kommer helt säkert att befinna sig i ett dödläge under denna
tid, och därför hade det inte varit farligt att vänta med detta lagförslag till
dess kommittén hunnit framlägga förslag i ärendet i hela dess vidd.

Herr Thorell: Herr talman! Herr Larsson i Stockholm sade, att vi ha tvivlat
på möjligheten av att skilja frågan örn dubbel majoritet i det fall vi här diskutera
från andra, som ligga under utredning. Det ha vi aldrig ifragasatt. Vi
veta mycket väl att det går för sig, men vi lia ansett det varken lämpligt eller
nödvändigt att göra det just nu.

Beträffande järnvägsaktierna visste vi mycket väl att vi kunde fondera
medlen. Men det är vid medlens användning som vi ha tummat på lagens bestämmelser,
exempelvis när vi ibland tagit av kapitalet för att täcka vissa engångsutgifter
på andra håll.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring däri, som under överläggningen föreslagits av
herr Nolin; och fann herr talmannen den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Nolin begärde emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller konstitutionsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 24, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som under överläggningen föreslagits av herr Nolin.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen, vadan
kammaren bifallit utskottets hemställan.

Nr 37.

Onsdagen den 20 november 1946.

§ 7.

Föredrogs, punktvis, statsutskottets utlåtande, nr 268, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående utgifter å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
1946/47, i vad propositionen avser utrikesdepartementets verksamhetsområde.

Kammaren biföll vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

§ 8.

Utgifter å Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 273, i anledning av Kungl. Majits
Gadamer ProPosition angående utgifter å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
ccKesi<wf»foie-1946/47, i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets driftbudget,
partementet.3 jämte i ämnet väckta motioner.
driftbudget.

Punkterna 1 och 2.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3.

Kades till handlingarna.

Punkterna 4—10.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Provisoriskt Punkten 11, angående provisoriskt lönetillägg åt lärare vid folkhögskolor
lönetillägg åt m m
lärare vid

l^tiogskolor Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade

o Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Såsom framgår av utlåtandet här och
såsom kammarens ledamöter också väl veta beslöt riksdagen under vårsessionen
örn tillfälligt provisoriskt lönetillägg åt vissa statens tjänstemän. lärarna
vid folkhögskolorna blevo då icke medtagna, varför riksdagen skrev till Kungl.
Majit och hemställde, att Kungl. Majit skulle äg-na denna fråga uppmärksamhet
och snarast möjligt framlägga förslag för riksdagen i detta ärende. Det
är nu detta förslag vi här ha att behandla.

Skolöverstyrelsen har haft i uppdrag att utreda dessa frågor och har lagt
fram förslag örn att rektorer, ämneslärare med fast anställning samt extra ordinarie
och vikarierande ämneslärare med full tjänstgöring skulle få samma tillfälliga
provisoriska lönetillägg som andra statstjänstemän. Angående timlärare
i läsämnena samt Övningslärare har det föreslagits, att de skola få ett procentuellt
tillägg på sina nuvarande arvoden. Skolöverstyrelsen föreslog 11 % tilllägg,
vilket i propositionen höjdes till 12 %. Det är alltså detta, som nu skulle
bli riksdagens beslut.

Det är ju klart att lärare och tjänstemän i allmänhet jämföra sina anställningsförhållanden
med varandra. Detta gäller dels lärare inom samma skola,
dels tjänstemän med ungefär likartad tjänstgöring. Det är väl då också tydligt
och klart för alla, att när vissa kategorier lärare eller andra tjänstemän finna,
att de ha lika lång eller längre tjänstgöring som andra men ändå få mindre
betalt, de då anse att de inte blivit riktigt rättvist behandlade. Det är inte
alls min mening att här gå in på frågan örn vilken lönesättning, som kan anses
vara^ den mest rättvisa och lämpliga, men när man känner till tjänstgöringsförhållandena
i övrigt för dessa tjänstemän, så kan man inte annat än tycka
att dessa Övningslärare ha rätt, när de säga att de komma i en sämre ställning

Onsdagen den 20 november 1940.

Nr 37.

Provisoriskt lönetillägg åt lärare vid folkhögskolor m. m. (Forts.)
än de andra. Det är också några ledamöter både från första och andra kammaren
som påvisat dessa förhållanden i en motion och påvisat, att dessa tjänstemän
ha en anställningsform, som ligger sämre till. De äro inte fast anställda;
de äro timlärare och borde ges bättre anställningsförhållanden o .s. v.

När statsutskottet nu behandlat detta ärende har utskottet funnit, att det
skulle föranleda konsekvenser på andra håll, örn utskottet ginge på motionernas
linje. Utskottet är därför inte berett att tillstyrka motionerna. Utskottet har
dock gjort Kungl. Maj :t uppmärksam på ifrågavarande förhållanden. Det är
väl i så fall underförstått, att Kungl. Maj:t här skulle komma fram med förslag
och skipa rättvisa, och jag har, herr talman, begärt ordet för att understryka
denna hemställan att Kungl. Maj :t skall taga detta under omprövning.

Jag har bland annat fått en framställning från skolkökslärarinnehåll i Dalarna,
vilken just pekar på dessa förhållanden. Man framför här ungefär samma
synpunkter som vi talat om i vår motion. Man framhåller att förhållandena
äro mycket olika för dessa Övningslärare. I en del fall är det ordnat med pension,
i en del fall har man ordnat med fri bostad, men i andra fall är det inte
ordnat med någonting alls. Vidare har det påpekats — och med rätta — att i
tjänstgöringen ingå uppgifter, vilka inte kunna inräknas i lektionstimmarna.
De som exempelvis lia hand om ett hushåll äro ju inte fria när lektionstimmarna
äro slut, utan man måste taga ställning till nästa dags bekymmer. Till
och med under måltiderna, i matpauserna som man kallar det, förekommer en
viss undervisningsform med eleverna, och man måste även under denna tid
ha överinseende över eleverna. Vidare förekommer även det förhållandet —- vilket
vi pekat på i vår motion — att vissa lärare, som icke ha någon familj,
lia ett rum på skolan och tjänstgöra som tillsynsmän för eleverna efter dagens
slut. De lia att tillse, att eleverna lägga sig i rätt tid och att vaka över
ordningens upprätthållande.

Det är ju klart, att örn man lägger ihop alla dessa tjänstgöringstimmar
komma dessa lärare upp i en ganska lång tjänstgöringstid. Vi ha framhållit
i vår motion, att när man kan evalvera dessa timmar till en tjänstgöringstid
av 115 dagar per läsår med normalt timantal per dag, då borde det vara skäligt
att ifrågavarande lärare finge samma lönetillägg som de andra ordinarie eller
extraordinarie lärarna få.

Jag har inte alls tänkt ställa något säryrkande här, utan endast understryka
det som utskottet sagt, att Kungl. Maj :t bör ha sin uppmärksamhet riktad på
detta, så att det blir möjligt att få en rättvis anställningsform för dessa lärare
och att de kunna erhålla en lön, som i förhållande till deras tjänstetid är likvärdig
med övriga lärares i samma skolor.

Vidare yttrades cj. Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 12 och 13.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 9-

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 27G, i anledning av Kungl. Maj:ts Utgifter «
proposition angående utgifter å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret tilläggsstat /
1946/47, i vad propositionen avser folkhushållningsdepartementets verksamhetsområde.
partementels

verksamhels Efter

föredragning av utskottets hemställan anförde: område.

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! Statsutskottet förklarar, att det
är beklagligt Kitt avvecklingen av krisförvaltningen inte kunnat ske i den takt,

Nr 37.

Onsdagen den 20 november 1946.

Utgifter å tilläggsstat I inom folkhushållningsdepartementets verksamhetsområde.
(Forts.)

som man tidigare hoppats. Jag är övertygad om att statsutskottet får många
instämmanden i detta sitt beklagande. Det är nog en allmän önskan, att vi så
fort ske kan skola slippa ifrån ganska besvärande regleringar, regleringar som
man kanske i vissa fall har svårt att förstå att de numera skola vara alldeles
nödvändiga.

Utskottet fortsätter och gör ett som jag får betrakta som allt för underdånigt
uttalande, att utskottet är förvissat örn att avvecklingen kommer att successivt
genomföras så snart möjligheter härför föreligga. Jag hör också till dem,
som ha en god tro örn den nuvarande folkhushållningsministern och hans vilja
att inte förlänga kristidsregleringarna i onödan. Men han är ingalunda ensambestämmande
på detta område. Han gjorde en lovvärd sak för några dagar sedan
när han uppdrog åt olika kristidsmyndigheter att göra en utredning i vad
mån de kunde förenkla sin förvaltning. Men det är kanske för mycket begärt
att de skola avskaffa sig själva. I det fallet behöva de säkerligen stöd från
annat håll. Jag menar, herr talman, att statsutskottet skulle ha givit folkhushållningsministern
ett starkare stöd, när utskottet skrev på denna punkt. Utskottet
borde åtminstone sagt ut, att »utskottet förutsätter, att avvecklingen
kommer att successivt genomföras —» o. s. v.

Jag skall inte ställa något yrkande, åtminstone inte för ögonblicket. Det är
möjligt att någon från statsutskottets sida, som har deltagit i detta ärendes
behandling, är beredd att understryka vad utskottet sagt och förtydliga det
på ett sådant sätt, att det verkligen kommer att innebära det jag syftar till.
Det är nämligen min bestämda övertygelse, att det vore ett stöd för folkhushållningsministern
med ett kraftigt uttalande från utskottets sida på denna
punkt.

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! Det är riktigt som herr Skoglund
säger, att vad vi skrivit här är ett uttryck för en gemensam önskan örn att de
kristidsregleringar, som vi nu dragas med, bliva avskaffade så snart som möjligt.
Jag vill här blotta, att denna önskan från början även kommit till uttryck
i avdelningen under den formulering, som herr Skoglund här ville ha,
nämligen att »utskottet förutsätter — ----» o. s. v. När vi emellertid tänk te

efter vilka ansträngningar som folkhushållningsministern verkligen gjort på
detta område, och att det inte kunde vara någon tvekan örn att han har riksdagen
bakom sig i detta hänseende, så ansåg avdelningen för sin del att det
inte var nödvändigt att understryka det så starkt, och därför ändrade vi formuleringen
och skrevo, att vi äro förvissade örn att avvecklingen kommer att
genomföras så snart möjligheter härför föreligga. Det är alltså samma mening
i detta skrivsätt som herr Skoglund avsett.

Jag hemställer om bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 10.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

nr 278, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inköp av fastighet
i New York; och

nr 279, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrad disposition
av vissa marinens anslag.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

Onsdagen den 20 november 1946.

Nr 37.

§11.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 280, i anledning av Kungl. Majlis Den ekorn proposition

angående den ekonomiska försvarsberedskapens framtida organi- miska för sation

m. m. jämte i ämnet väckta motioner. svarsbered skålens

fram

I propositionen nr 339 hade Kungl. Maj :t, under åberopande av bilagt ut-(ld? organisa
drag av statsrådsprotokollet över folkhushållningsärenden för den 27 septem- iion m'' m''
ber 1946, föreslagit riksdagen att

dels med upphävande av gällande personalförteckning för rikskommissionen
för ekonomisk försvarsberedskap fastställa av departementschefen förordad
personalförteckning för riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap att tilllämpas
från och med den 1 januari 1947;

dels godkänna av departementschefen förordad avlöningsstat för riksnämnden
för ekonomisk försvarsberedskap att tillämpas under tiden den 1 januari—
den 30 juni 1947;

dels ock å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1946/47 under elfte
huvudtiteln anvisa

a) till Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap: Avlöningar ett förslagsanslag
av 69 200 kronor;

b) till Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap: Omkostnader ett förslagsanslag
av 35 000 kronor.

I. samband härmed hade utskottet till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första kammaren av herrar Mannerskantz och
Löthner (I: 374) samt den andra inom andra kammaren av herr Dickson (II:

568), i vilka hemställts, att riksdagen måtte avslå förevarande proposition
samt i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla örn ytterligare utredning med förslag
till 1947 års riksdag angående inrättandet av ett centralorgan för den
ekonomiska försvarsberedskapen.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 374 och II: 568

I. med upphävande av gällande personalförteckning för rikskommissionen
för ekonomisk försvarsberedskap fastställa i utskottets hemställan intagen
personalförteckning för riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap att tilllämpas
från och med den 1 januari 1947;

II. godkänna i utskottets hemställan framlagd avlöningsstat för riksnämnden
för ekonomisk försvarsberedskap att tillämpas under tiden den 1 januari—
den 30 juni 1947;

III. å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1946/47 under elfte huvudtiteln
anvisa

a) till Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap: Avlöningar ett förslagsanslag
av 69 200 kronor,

b) till Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap: Omkostnader ett förslagsanslag
av 35 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar Johan Bernhard Johansson, Bäckström,

Heiding, Mannerskantz, Ekströmer, Gustav Emil Andersson, Svensson i Grönvik,
Rubbestad, Malmborg i Skövde, Holmström och Sefve, vilka ansett, att
utskottet bort

dels göra av reservanterna framlagt uttalande i stället för viss angiven del
av utskottets yttrande,

dels ock göra följande hemställan:

»att riksdagen måtte med bifall till motionerna 1:374 och 11:568 avslå
Kungl. Maj :ts förslag samt i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.

Nr 37.

Onsdagen den 20 november 1946.

Den ekonomiska försvarsberedskapens framtida organisation m. m. (Forts.)
Majit måtte låta verkställa ytterligare utredning i ärendet och för riksdagen
framlägga de förslag, vartill utredningen kunde giva anledning.»

Utskottets hemställan föredrogs; och yttrade därvid:

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! Till detta utlåtande lia vi fogat en
reservation, som går ut på att vi inte ansett oss kunna tillstyrka att riksdagen
beslutar i överensstämmelse med denna proposition. Yi äro alla ense örn att
erkänna den goda vilja, som folkhushållningsministern har visat på denna
punkt, då han ansträngt sig att centralisera den organisation det här gäller.
Den är tillräckligt månghövdad, och det är ingen som önskar att den skall
fortsätta på sätt som den g;jort.

Det har varit en utredning i detta ärende, och man har föreslagit en organisation,
som folkhushållningsministern icke ansett sig kunna gå med på. Han
har snarare i princip anslutit sig till en reservant, generaldirektör Ödeen, som
går på en mera koncentrerad linje. Nu föreslås att här skall inrättas ett ämbetsverk,
som visserligen i början skall vara ganska begränsat, men vars chef
ändå skall lia en lön som, så vitt jag kan bedöma, är rätt rundligt tilltagen.
Generaldirektör Ödeen har föreslagit en placering i lönegraden C 16. Departementschefen
har föreslagit, att placeringen skulle bli C 15, alltså 25 000 kronor.

När vi nu äro överens med departementschefen om tanken att centralisera
det hela, vad är det då som gör, att vi inte kunna instämma med honom i fortsättningen?
Jo, den första och en av de större arbetsuppgifter som detta ämbetsverk
skall få sig förelagd är — koncentrerat sagt — att utreda sina egna
arbetsuppgifter! Jag får säga det som även utskottets majoritet erkänt, att
det är ett något ovanligt tillvägagångssätt att man tillsätter ett ämbetsverk,
vars första uppift skall vara att utreda sina egna arbetsuppgifter. Vi bruka
ju innan riksdagen fattar beslut i sådana här saker, i synnerhet när det gäller
ett ordinarie ämbetsverk, ha linjerna utstakade och arbetsuppgifterna klara
för ifrågavarande verk. Här föreligger inte någon sådan klarhet, utan här
skulle, enligt departementschefens förslag, verket självt utreda den saken.

Jag är medveten om att det inte är enbart denna utredning som enligt departementschefens
förslag skulle tillkomma detta ämbetsverk, utan givetvis
även vissa planeringar av den fortsatta verksamheten. Propositionen avser, att
efter denna utredning skall Kungl. Maj :t fastställa arbetsuppgifterna för ämbetsverket.
På den punkten har inte utskottets majoritet velat följa propositionen,
utan det föreslås från utskottsmajoritetens sida att sedan denna utredning
är verkställd, så skall den föreläggas riksdagen för godkännande. Det
är ju naturligt och riktigt, men det märkliga i detta sammanhang är, att riksdagen
skall godkänna en utredning, som ett ämbetsverk gjort rörande verkets
egna arbetsuppgifter. Ponera att riksdagen inte godkänner det förslag, som
trommer att föreläggas. I vilken situation kommer då detta ämbetsverk? Teoretiskt
sett skulle man då nästan kunna säga att det hängde i luften. Det
förefaller mig som örn det vore ett riktigare tillvägagångssätt att följa principen
i departementschefens förslag men icke nu tillsätta ämbetsverket, utan
tillsätta en utredningskommitté av den storleksordning man här tänker sig,
och sedan denna utredning är klar och resultatet förelagts riksdagen fatta beslut
örn den organisation som utredningen då föreslår. När utredningen alltså
är verkställd och linjerna äro klara, då kan riksdagen helt överblicka situationen.

På dessa grunder är det, herr talman, som vi reservanter inte kunnat biträda
propositionens linje, inte ens i den något modifierade form utskottsmajoriteten
här föreslagit, utan vi hemställa att riksdagen måtte avslå Kungl.

Onsdagen den 20 november 1946.

Nr 37.

Ben ekonomiska för svar sberedskapens framtida organisation m. m. (Forts.)
Maj:ts förslag saint i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit
måtte låta verkställa ytterligare utredning i ärendet och för riksdagen framlägga
de förslag, vartill utredningen må giva anledning. Jag tror att det är
den vanliga vägen för riksdagens behandling av dylika ärenden, och jag tycker
att det är en inte bara ovanlig utan jag skulle nästan vilja säga enastående
väg, som vi här stå inför.

Jag hemställer, herr talman, örn bifall till den vid utskottets utlåtande fogade
reservationen.

Herr statsrådet Ericsson: Herr talman! Av kända skäl är folkliushållningsministern
förhindrad att här försvara sin proposition.

Alla inse vilken betydelsefull fråga som här föreligger till behandling. Det
gäller att åstadkomma en organisation för planering av den ekonomiska försvarsberedskapen.
Regeringen har ansett att en dylik planering icke längre
kan uppskjutas och att det måste skapas ett organ, som får sig dessa uppgifter
förelagda. Inom statsutskottet är man också enig örn att rikskommissionen för
ekonomisk försvarsberedskap icke bör återupptaga sin verksamhet samt att ett
nytt organ bör upprättas. Reservanterna anse för sin del att detta organ icke
bör upprättas förrän man erhållit detaljerat besked örn vilka arbetsuppgifter
och befogenheter det nya verket skall ha. Det finns åtskilligt som gör att man
kan förstå en sådan synpunkt. Men å andra sidan är det otvivelaktigt så, att
örn man vill ha en mera detaljerad utformning av arbetsuppgifterna, en gränsdragning
för det nya organets befogenheter, så skulle det säkert dröja relativt
länge innan förslag härom kunde föreläggas riksdagen. Reservanterna ha alltså
ansett det lämpligast med en ny utredning, men folkhushållningsministern
har icke ansett sig kunna inta samma ståndpunkt.

Nu föreligger emellertid en sådan situation, att det måste upprättas ett organ,
som tar hand örn planerandet av den ekonomiska försvarsberedskapen. De
nuvarande krisorganisationerna kunna sägas fylla sin uppgift på delvis det
plan som detta nya verk kommer att arbeta på, men kommissionernas huvuduppgift
är att bemästra den brist på förnödenheter som vi fortfarande lia att
dragas med. Skulle man nu tänka sig att dessa kommissioner under en period,
låt oss säga fram till 1948—1949, skulle åläggas även denna planerande arbetsuppgift,
så måste nog konsekvensen bli att kommissionernas personal finge
utökas. Men i stället äro alla överens örn — vi ha här i kammaren helt nyligen
fått höra deklarationer örn samma sak — att dessa krisorgan böra försvinna
så fort som möjligt. Folkhushållningsministern arbetar själv på att få
bort dessa organ så snart förutsättningarna för deras nuvarande verksamhet
icke längre kunna anses föreligga.

Det blir då nödvändigt att skapa något nytt. Utredningen har föreslagit ett
ganska stort och omfattande verk för att handha arbetsuppgifterna med den
ekonomiska försvarsberedskapen. Regeringen har i stället föreslagit ett mindre
organ, i huvudsak bestående endast av en verkställande direktör, en byråchef
och ett kontorsbiträde samt erforderlig tillfällig arbetskraft. Nu kan det sägas
att det är alldeles för tidigt att fatta beslut örn inrättandet av så betydelsefulla
tjänster att vederbörande befattningshavare placeras i lönegrupp C 15,
men här är det ju fråga örn en organisation, som alla äro ense örn bör komma
till stånd. Det måste utan tvivel inrättas cn befattning för en generaldirektör,
och hans löneställning måste ungefärligen bli av den storleksordning som här
är föreslagen. Därom böra icke råda några delade meningar.

Vad är det då man vill? Jo, man vill lia klarhet i arbetsuppgifterna. När
nu inte'' regeringen varit med på detta utan gått en annan väg, så tror jag orsakerna
härtill äro att regeringen känner till de svårigheter som förefinnas, när

Andra kammarens protokoll 19''<6. Nr 37. 3

Nr 37.

Onsdagen den 20 november 1946.

Den ekonomiska för svar sberedskapens framtida organisation m. m. (Forts.)
det gäller den önskade gränsdragningen. En annan orsak torde lia varit att
detta organ, förutom uppgiften att utreda de kommande arbetsuppgifter som
böra tillfalla organet, även skall handlägga vissa administrativa ärenden. Det
har under sådana förhållanden ansetts mycket viktigt att detta verk kommer
i kontakt med olika områden av näringslivet och att man inte bara skapar ett
nytt ämbetsverk, i vilket tjänstemännen uteslutande sitta och planera på papperet
och föga känna till vad som sker ute i landet. Det är viktigt att detta
organ från början får en sådan inriktning, att det står i god kontakt med näringslivet
och därmed också får bättre möjligheter att fullgöra sina uppgifter.

Det har sagts att det är en underlig ordning att låta verket undersöka oell
utreda sina egna arbetsuppgifter — men är det så konstigt? Här har regeringen
tänkt sig att detta relativt lilla verk till en början skall se efter vad
som bör göras. Sedan skall verket lägga fram förslag till Kungl. Maj:t, sorn
då har att pröva förslagen till det nya verkets befogenheter o. s. v. När nu
statsutskottet föreslagit att riksdagen skall definitivt fastställa detta ämbetsverks
befogenheter och omfattning m. m. kan jag meddela, att folkhushållningsministern
icke har något att erinra mot en sådan ordning. Han finner det måhända
rent av naturligt att riksdagen på förslag av regeringen fastställer dels
vilka arbetsuppgifter som skola åläggas det nya verket, dels vilka befogenheter
det skall ha — d. v. s. gränsdragningen med andra verk och myndigheter.
Regeringen finner det alldeles naturligt att de, som få ansvaret för det nya
verkets skötsel, skola lia de bästa förutsättningarna för att göra detta utredningsarbete
och komma fram med förslag. Åtskilligt talar också för att det
inte går att vänta med att inrätta detta organ till dess att vi hunnit med en ny
parlamentarisk utredning. Redan nu tränga många arbetsuppgifter på. soln
man med tanke på vår ekonomiska försvarsberedskap skulle önska att ett särskilt
organ toge hand örn.

Från det arbetsfält där jag är verksam kan jag ta ett par exempel på aktuella
spörsmål, som icke det nuvarande krisorganet, bränslekommissionen, känner
sig kapabel att ta hand örn. Dessa spörsmål äro av en sådan storleksordning,
att de tarva ett bedömande från helt andra synpunkter än vad bränslekommissionen
har möjlighet att anlägga på dylika frågor. Vi ha t. ex. frågan
örn sprittillverkningen vid våra cellulosafabriker. Skola vi — med tanke på
vår försörjning med flytande bränsle i en eventuellt kommande avspärrningsperiod
— ha kvar avtalen där eller inte? Och hur skola vi göra med beredskapen
på gengasens område? Hur böra vi förfara när det gäller cisternanläggningar
för flytande bränsle? Detta är endast ett par exempel på spörsmål, som
finnas redan nu. De äro aktuella nu. och de spela en betydande roll för graden
och styrkan av vår beredskap när det gäller försörjningen i händelse av krig
och avspärrning.

Det är sålunda synnerligen angeläget, nästan en tvingande nödvändighet,
att detta verk kommer till stånd, och att det får förtroendet att verkställa de
utredningar som äro nödvändiga med tanke på verkets framtida arbetsuppgifter.
Örn utskottets förslag godkännes har riksdagen också skaffat sig de garantier
för detta verks utformning och befogenheter, som rimligen kunna begäras.
Jag tror också att man beträder den rätta vägen örn statsutskottets förslag bifalles.
Detta kunde då bli en början till en verksamhet, som får växa ut undan
för undan allteftersom förhållandena utvecklas. Det är icke lämpligt att lägga
upp saken så att ett förslag till nytt ämbetsverk skall föreläggas riksdagen,
som då skall godkänna tjänsteförteckning o. s. v. och kanske skapa en hel del
tjänster på ordinarie stat. Örn så sker blir riksdagen faktiskt mera bunden än
nu. Regeringens förslag däremot ger alla möjligheter att pa ett praktiskt och
smidigt sätt ordna denna angelägenhet.

Onsdagen den 20 november 1040.

Nr 37.

Ben ekonomiska försvarsberedskapens framtida organisation m. m. (Forts.)

Det är ett organ sådant som jag här skisserat, som vi eftersträva. Det har
kanske tidigare från riksdagen hemställts örn att en del ärenden borde handläggas
just på det sättet, sa att vi kunde slippa ifrån det månghövdade organ,
som vi haft i rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap. Yi vilja icke
ha ett nytt sådant organ utan ett ämbetsverk, som är i största möjliga utsträckning
fotat på verklighetens grund och som inte heller är av större omfattning
än vad som är absolut nödvändigt. Regeringen har lagt mycket stor vikt vid
synpunkten att inte skapa ett stort ämbetsverk innan vi veta vilka arbetsuppgifter
som i framtiden komma att åvila detta verk.

Herr Bergström: Herr talman! Jag är i mångt och mycket förekommen av
statsrådet Ericsson, och jag kommer därför att begränsa mig till ett par kompletterande
synpunkter.

Herr Svensson i Grönvik framhöll med stor styrka att reservanterna här
vilja _ få till stånda en ny utredningskommitté. Reservanterna förorda alltså, så
vitt jag kan första, en omständlig och omfattande utredning av detta spörsmål.
Detta förefaller mig som ett mycket överraskande önskemål, speciellt med tanke
på — som också statsrådet Ericsson erinrade örn — att denna fråga ju redan
tidigare har bearbetats grundligt i utredningskvarnen.

Det har också yrkats på en betydligt vidlyftigare och dyrbarare organisation
än den som nu föreslås i den föreliggande propositionen. Örn detta senare yrkande
blivit förelagt riksdagen, och om riksdagen biträtt detsamma, skulle
kostnaderna manga gånger örn ha överstigit dem, som nu äro ifrågasatta.

Jag har uppfattat propositionen i detta stycke på det sättet -—- jag vet inte
örn det är riktigt — att den vill sätta en käpp i de ohämmade utredningarnas
hjul och på så sätt förhindra att det i fortsättningen löper allt för långt och medör
alltför stora kostnader för staten. Det tycker jag i så fall är någonting, som
man bör vara Kungl. Majit tacksam för. Nu kan det mot detta invändas, att
även folkhushållningsministem talar örn en fortsatt överarbetning av detta
problem, men det är ju inte detsamma som en utredning i egentlig mening, utan
det blir närmast en bearbetning av det utredningsmaterial rörande befogenhetsfrågor
och dylikt, som redan föreligger. Denna överarbetning är sålunda inte
pa något sätt att jämföra med det utredningsmaskineri, som reservanterna tydligen
vilja sätta i gång.

Under behandlingen av denna fråga i statsutskottets andra avdelning och i
utskottet m pleno ha vi kommit underfund med att denna verksamhet bör centraliseras.
Skillnaden ligger däri, att vi som tillhöra utskottsmajoriteten, vilja
lia denna reform genomförd nu, medan reservanterna, såsom framgår av reservationens
kläm räkna med att den tidigast 1948 skall kunna biträdas av riksdagen,
tor den händelse reservationens krav på ny utredning skulle vinna kamrarnas
bifall. Det är en ganska lång tid för detta vitala och betydelsefulla område
att ligga helt utan organisation. Reservanterna ha sagt, både i utskottet
och här i kammaren, att man under dessa två år näppeligen kan räkna med någon
avveckling av kommissionerna. Man kalkylerar med en fortsatt knapphet i
varje fall tor de närmaste två åren, på mångt och mycket av vad vi behöva
för var försörjning och man fror följaktligen, att kommissionerna komma att
linnas kvar under denna tid. Man bör emellertid inte vara så säker på detta
Det sades i avdelningen från vårt håll, att läget i världen iir ganska labilt och
att det kan tankas, att det yppas möjlighet till import av olika förnödenhetsvaror
och ali vi genom utnyttjande av dessa möjligheter skulle kunna snabbare
avveckla en del av kommissionerna. Jag såg några dagar efter detta meningsutbyte
i avdelningen ett uttalande av den nye ordföranden i livsmedelskommissionen,
hovrätts råde! Söderström, sorn sade precis detsamma nämligen att

-36

Nr 37.

Onsdagen den 20 november 1946.

Den ekonomiska för svar sberedskapens framtida organisation m. m. (Forts.)
läget i världen är så labilt, att det är mycket svårt att bedöma utvecklingen
för ett år framåt. Det kan tänkas, att importmöjligheterna förbättras snabbt oell
att det i så fall blir möjligt att genomföra lättnader i ock kanske rent av upphäva
vissa av ransoneringarna. När man nu får räkna med denna eventualitet
att sålunda vissa kommissioner kunna komma att mista sina arbetsuppgifter
under denna tvåårsperiod, vore det väl ändå klokt att inrätta det föreslagna
organet, som jag föreställer mig skulle kunna ta hand örn en del smärre avvecklingsuppgifter
för kommissionernas räkning och i övrigt inrikta sig på sin
egentliga uppgift. Vi få i detta sammanhang räkna med att örn inte detta organ
kommer till stånd, får väl rikskommissionen, som ju inte är älskad av någon
och som alla helst tyckas vilja se försvinna så snart som möjligt, tillbaka en
del av sina gamla uppgifter. Det är ju möjligt, att detta skulle kunna stimulera
den till fortsatt livaktighet, ''så att det kan uppstå svårigheter att senare
avveckla denna institution. Detta är i huvudsak, herr talman, de synpunkter,
med vilka jag har velat komplettera statsrådet Ericssons anförande.

Till sist vill jag erinra kammarens ledamöter örn att överarbetningen angående
det föreslagna organets uppgifter ju skulle utföras i samråd med en riksnämnd,
bestående av fem personer. Dessa komma från olika arbetsområden
inom det praktiska livet, och man förutsätter, att de ha erfarenhet från väsentliga
verksamhetsfält. Det kan väl då inte vara ett så skrämmande perspektiv
att överlåta överarbetningen av det föreslagna organets uppgifter till denna
institution, allra minst som man ju kan utgå från att detta arbete kommer att
ske under kontakt med folkhushållningsminister Gjöres, som vi ju alla, oberoende
av vilket parti vi tillhöra, ha stort förtroende för.

Herr talman, jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! Jag tycker man måste erkänna,
liksom för övrigt också utskottsmajoriteten erkänt, att det är en ovanlig väg
man här gått.

Herr Bergström säger, att reservanterna vilja sätta i gång ett utredningsmaskineri.
Örn reservationen bifölles, menade han, skulle de olika organ, som
nu finnas, ändå fungera, och kostnaderna skulle därigenom bli mångdubbelt
större, än örn riksdagen följde utskottsmajoriteten. Statsrådet Ericsson drog upp
vissa frågor av mera komplicerad art, som det gäller att auktoritativt utreda och
lösa. Jag förutsätter, att folkhushållningsministern lämnar utredningsuppdraget
åt personer med samma kvalifikationer som de vilka senare komma att sättas
i spetsen för detta ämbetsverk enligt de direktiv, som Kungl. Majit kan lämna.
Jag undrar, mina damer och herrar, örn man inte kommer till samma resultat,
på denna väg och dessutom säkrare än om utredningen företages av dessa
personer i egenskap av styresmän för ämbetsverket. Skillnaden ligger ju bara
däri, att riksdagen skulle få självständigt behandla och pröva- en utrednings
förslag. Ingen hyser väl ändå den illusionen, att, om riksdagen skall pröva det
resultat, som det ifrågasatta ämbetsverket kommer till, det skulle bli en självständig
prövning. Vi skulle då stå inför ett fait accompli: ämbetsverket skulle
vara beslutat, det skulle bara vara fråga örn i vilken utsträckning detta kunde
få växa ut. Det är på detta utredningens resultat ytterst kommer att vila.

Jag tror vidare, att tiden som går åt för utredningen blir ungefär lika lång,
vilket förslag man än väljer. Jag skulle snarast luta åt elen uppfattningen, att
örn Kungl. Maj :t tillsätter en utredning med direktiv att snarast möjligt komma
med förslag, har man förutsättningar att få utredningen färdig minst lika fort,
som örn uppdraget lämnas åt ett ordinarie ämbetsverk, som inte har något speciellt
intresse av att utföra arbetet på kort tid. Skulle det, som statsrådet Ericsson
saJe — även herr Bergström var inne på den saken — förekomma så komplice -

Onsdagen den 20 november 1940.

Nr 37.

Ben ekonomiska f ö r svats heretisk aperi s framtida organisation m. m. (Forts.)
rade frågor inom bränslekommissionen och livsmedelskommissionen, att de inte
utan vidare kunna lösas av en utredningskommitté, då lär inte det föreslagna
ämbetsverket kunna lösa dem heller, utan då får det organ, som nu existerar, fortsätta
att existera.

Hur jag än vänder på frågan, kan jag för min ringa del inte komma till den
uppfattningen, att detta är den gordiska knuten, det enda sätt, på vilket man
kan lösa detta problem. Jag kan inte vara med om det, utan jag tror, att från
vilken utgångspunkt man än betraktar frågan, är det bättre att gå den väg,
som reservanterna föreslagit.

Slutligen vill jag säga några ord örn kostnaderna. Jag vill erinra örn att de
siffror, som finnas i Kungl. Maj :ts och utskottets förslag, endast avse ett halvt
år. Man får alltså utgå från såsom något självklart, att detta är ett minimum
av kostnader för ämbetsverket. Ingen hyser väl den illusionen, att kostnaderna
för ett helt budgetår komma att begränsas till dubbla beloppet av vad som här
angives för ett halvt år. Kostnaderna komma att bli större, det tror jag är en
nödvändighet även från det läge ur vilket jag betraktar saken.

Herr talman, detta är ytterligare några motiv för den ståndpunkt, som reservanterna
ha gjort sig till tolk för, och jag har ingen anledning att frånträda
det yrkande jag redan framställt om bifall till reservationen.

Häruti instämde herr Birke.

Herr Malmborg i Skövde: Herr talman! För egen del har jag biträtt reservationen
närmast av principiella skäl. Jag anser, att det står obestritt vad i reservationen
anföres, nämligen »att upprätta ett nytt ämbetsverk, låt vara med en
tämligen beskuren organisation, vars första och väsentligaste arbete kommet
att bliva att utreda verkets egna uppgifter och befogenheter, måste ur olika
synpunkter ingiva betänkligheter».

Tidigare under debatten har det erinrats örn att även utskottets majoritet har
gjort en väsentlig ändring i Kungl. Maj:ts förslag. Jag syftar på uttalandet, att
riksdagen skall få tillfälle att pröva detta ämbetsverks befogenheter och organisation,
innan det trätt i funktion, men sedan det utrett sina egna uppgifter.
Denna inskränkning i Kungl. Maj:ts befogenheter anser jag vara synnerligen
väl motiverad, men enligt min uppfattning är den inte tillräcklig. Yi ha dock
en livlig erfarenhet av att ämbetsverk ha en inneboende benägenhet att expandera.
Man kan ofta iaktta, att ämbetsverken liksom tävla med varandra om att
få utbyggda arbetsuppgifter. Riksdagen har all anledning att med uppmärksamhet
följa utvecklingen på detta område och inte utan alldeles tvingande skäl
frånhända sig sin rätt till prövning av ämbetsverkets utbyggnad.

Jag lyssnade med uppmärksamhet på statsrådet Ericssons anförande, och örn
jag fattade honom rätt, menade han, att denna av Kungl. Majit och utskottsmajoriteten
tillstyrkta linje inte är så farlig ur principiella synpunkter. Ja, örn
jag förstod honom riktigt, menade han, att det var en ganska naturlig uppläggning.
För min del kan jag emellertid inte dela den uppfattningen, utan jag
upprepar, alt jag finner den ur principiella synpunkter synnerligen betänklig.

Under debatten lia såväl statsrådet som talesmän för utskottsmajoriteten starkt
betonat, att om detta ämbetsverk icke träder i funktion omgående, äventyrar man
stora värden för folkhushållet. Samtidigt har man förklarat, att örn man följer
reservanterna och således överlämnar utredningen åt sakkunniga, kommer det
att ta alltför lång tid, och herr Bergström talade örn utredningsmani. Jag har
svårt att förstå, att dessa två synpunkter kunna förenas. Örn det är ett sä
komplicerat spörsmål att få fram en plan för ämbetsverket, kan det väl inte gå
så särskilt mycket fortare för det tilltänkta ämbetsverket än för en sakkunnig -

Nr 37.

Onsdagen den 20 november 1946.

Ben ekonomiska försvarsber edskapens framtida organisation m. rn. (Forts.)
kommitté. Båda skulle ,ju lia tillgång till samma material, och örn utredningen
tar en avsevärd tid och många krafter i anspråk i ämbetsverket, får detta inte
så mycket tid över att ägna sig åt sina övriga uppgifter. Jag vill också i detta
sammanhang betona, att utskottsmajoriteten förutsätter, att frågan skall kunna
ligga på riksdagens bord år 1948, och enligt reservanternas uppfattning skall
förslag från en särskild utredningskommitté kunna föreligga vid samma tidpunkt.
Skillnaden i tid är således ingen alls, och ämbetsverket skulle ju inte,
som jag förut sagt, under denna tid kunna ägna sig åt sina övriga uppgifter i
så stor omfattning.

Herr talman, jag kommer till den slutsatsen, att principiella skäl tala så
starkt emot utskottsmajoritetens linje och så starkt för att riksdagen inte frånhänder
sig sin prövningsrätt, att jag måste yrka bifall till reservationen.

Herr Tönni vist: Herr talman! Jag måste bekänna, att om det här otvivelaktigt
varit fråga örn att tillskapa ett nytt ämbetsverk, hade jag med största
sannolikhet befunnit mig på herr Svenssons i Grönvik linje och accepterat
hans sätt att resonera. Det är för mig ytterst tvivelaktigt, och måste vara det
för alla, som tagit del av ärendets innebörd, huruvida det är fråga örn ett nytt
ämbetsverk. Hela reservationen vilar på den uppfattningen, att det är ett nytt
ämbetsverk, och den står och faller med denna uppfattning.

Vi ha den gamla institutionen, rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap,
som snart är tjugu år gammal och som omorganiserades för tio år
sedan. Denna rikskommission har riksdagen väl infört men ej avskaffat. Den
kom emellertid att förlora betydande delar av sina arbetsuppgifter i och med
kristidens inträdande vid 1940-talets början. Kungl. Majit dirigerade över till
de nyskapade krisorganen de väsentligaste av de uppgifter, som rikskommissionen
enligt sina instruktioner hade haft att utföra. På så sätt gjordes alltså
rikskommissionen till en del av krisförvaltningsapparaten. Nu är det fråga
örn att rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap skall avskaffas.
Örn den skall avskaffas helt och hållet måste vi utgå från att de synpunkter
som riksdagen 1928 och 1936 lade på de uppgifter, för vilkas utförande rikskommissionen
tillkom, inte längre ha någon betydelse. Örn jag nu från talarstolen
bekänner, att jag år 1928 bekämpade tillkomsten av detta organ med
hänsyn till tidigare ståndpunktstaganden av vida mera betydelsefulla, personer
än jag, som uppträtt i denna talarstol, konstaterar jag bara, att jag vid
den tidpunkten inte ansåg kommissionen vara behövlig. För övrigt ha erfarenheterna
ända in på kristiden visat, att dess tillkomst var ganska obehövlig.
Det fanns inte mycket att hämta ur dess arkiv och erfarenheter för de nya kristidskommissionerna,
som fingo överta dess uppgifter. Detta har omvittnats
både av rikskommissionens egen ledning och av de nytillkomna kristidsorganens
första, organisatörer, men det är en sak för sig. Riksdagen beslöt med
stor majoritet att inrätta rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap,
och jag är inte säker på att den nu är beredd att avskaffa densamma helt och
hållet.

Det är sålunda, mina damer och herrar, fråga örn en omorganisering av en
gammal kommission. Denna kommission eller, örn man så vill, detta verk var
emellertid en mastodontorganisation, så klumpig som någonting överhuvud
taget kan bli, och den måste genom sin sammansättning i hög grad paralysera
sitt eget arbete. När nu vår kloke och väl ansedde folkhushållningsminister
har erkänt som viktiga för statsverksamheten en del av de uppgifter, som denna
rikskommission för ekonomisk försvarsberedskap skulle ta örn hand, och
funnit det lämpligt att behålla dessa och försöka fördela dem pa lämpligaste
sätt — han kallar det för en riksnämnd för försvarsberedskap — så skola vi

Onsdagen den 20 november 1940.

Nr 37.

Den ekonomiska fö r.s vars b er eds k a p ens framtida organisation m. m. (Forts.)
väl ta emot detta förslag med tacksamhet. Därest riksdagen avvisar förslaget,
föreligger det risk för att vi snart ånyo få ta upp en diskussion i annnat sammanhang
örn den gamla riksko mmissionens vara eller icke vara. Jag vill sålunda
i det rent organisatoriska skeendet lägga in följande: vi ha den gamla
rikskommissionen, vars arbete delvis övertagits av andra organ, och det säges,
att vi nu äro på glid mot normala fredsförhållanden. Vi äro emellertid inte
beredda att upphöra med våra omsorger örn den försvarsberedskap, som skall
förberedas under fredstid, men vi skola lia ett annat — nej låt mig taga tillbaka
ordet »annat» och i stället säga — smidigare organ för de uppgifter, som
den gamla rikskommissionen hade. Sedan vill man lia detta godkänt av riksdagen,
sålunda rätt att minska den gamla rikskommissionens stora apparat,
rent principiellt. På grundval av detta beslut kommer man att minska antalet
ledamöter, och man begär riksdagens fullmakt att låta dessa, d. v. s. det minskade
antalet ledamöter i en kommission, som vi redan ha, utarbeta ett förslag
till instruktion för detta gamla organ i dess nya form. Det är inte möjligt,
synes det mig, att hårdraga frågan på det sättet att man säger, att här skapa
vi ett nytt ämbetsverk. Jag tror icke det kommer att ske •— i varje fall kommer
det aldrig att få mitt understöd — att man ger Kungl. Majit fullmakt
att upprätta ämbetsverk för nya uppgifter. Det vill riksdagen själv vara med
örn. Här är det sålunda inte ett nytt ämbetsverk eller nya arbetsuppgifter, som
skapas, utan avsikten är att rikskommissionens arbete skall, kunna utföras på
ett smidigare sätt än som hittills kunnat ske inom kommissionen. Detta synes
mig mycket väl kunna infogas i det som man har dramatiserat så mycket under
debatten. Det bär sagts att här skapar man ett ämbetsverk och sedan ger man
detta verk i uppdrag att självt utarbeta planerna för sina göromål, d. v. s. man
skulle inte veta, vad detta nya ämbetsverk skulle göra, utan det skulle verket
självt tala örn för Kungl. Maj :t och riksdagen. Det ligger, som sagt, inte till
på det sättet. Arbetsuppgifterna föreligga i princip i instruktionen för den
gamla rikskommissionen, som skall krympas ihop.

Tillfället synes vara utomordentligt gynnsamt och det är väl detta tillfälle
som har stimulerat folkförsörjningsministern att just nu komma .fram med
denna sak. Vi önska alla att kriskommissionerna skola försvinna så fort som
möjligt, och vi lia ju för en stund sedan haft en liten överläggning örn ett betänkande
i denna sak. Vi vilja att de skola bort så fort som möjligt. I syfte att
nedbringa krisorganisationen har folkhushallningsministern funnit, att en nämnd
av det slag, som han nu föreslår, d. v. s. en omorganisation av den gamla rikskommissionen,
kail bli en utomordentligt värdefull reservoar, dit man successivt
kan förlägga den verksamhet hos olika kristidsinstitutioner, vars avveckling
på så sätt kan förberedas, och som man måste ägna viss omsorg åt, i
stället för att behålla krisorganen med dess stora organisation blott lör små,
enkla och mindre väsentliga ting. En sådan samorganisering bör kunna anses
var högst aktuell, och vi ha knappast råd att vänta på den genom att tillsatta
cn särskild utredning för att klara ut detta, enligt mitt sätt att se, tämligen
enkla spörsmål.

Jag vill, herr talman, ha påpekat detta, att jag icke erkänner att det är ett
nytt ämbetsverk. Hfylc det varit det, hade denna proposition icke haft mm röst,
det försäkrar jag högt och rent. Här är det blott fråga örn en omorganisering
av ett gammalt, fallfärdigt institut, som sedan länge bort vara borta helt och
hållet, och det Ilar ju också varit det med undantag av ett antal tjänstemän.

Herr talman, jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Under detta anförande övertog herr förste vice talmannen ledningen av kammarens
förhandlingar.

Nr 37.

Onsdagen den 20 november 1940.

Deri ekonomiska försvarsberedskapens framtida organisation m. m. (Forts.)

Herr Onsjö: Herr talman! Herr Törnkvists anförande ger mig anledning
till några erinringar.

Herr Törnkvist argumenterar som om reservanterna ville bibehålla den gamla
organisationen, men så är ingalunda fallet. Vad det här gäller är ju att inrätta
ett nytt organ, som tar sig an den framtida ekonomiska försvarsberedskapen.
Vad menings skiljaktigheterna ha gällt är, hur detta skall ske och på
vad sätt detta skall organiseras. Det har, som vi alla sett, försiggått en utredning
och framlagts ett förslag, men detta förslag har av remissinstanserna blivit
sönderskjutet. Meningarna ha varit så delade, att departementschefen icke
ansett sig kunna på grundval av denna utredning framlägga något förslag. Då
har han löst frågan på det sättet, att han dragit konsekvenserna av det som
alla äro eniga om, nämligen att det skall inrättas ett organ, och föreslår att vi
inrätta ett sådant organ men överlämna åt organet självt såsom dess första uppgift
att utreda sina egna arbetsuppgifter, hur det skall organiseras o. s. v. Det
är just detta som reservanterna vända sig emot, såsom herr Malmborg i Skövde
tidigare sagt, av rent principiella skäl.

Nu argumenterar herr Törnkvist som örn det inte vore fråga örn att inrätta
ett nytt ämbetsverk. Men det är ju dock fråga om att anställa en generaldirektör
i lönegrad C 15, som skall bli chef, även örn man inte vill kalla det för ett
ämbetsverk från början! Detta är ur principiella synpunkter betänkligt. Även
utskottsmajoriteten har ansett det betänkligt och i anledning därav ändrat
Kungl. Maj :ts förslag såtillvida, att riksdagen i sista hand skall få pröva det
förslag till organisation, som detta ämbetsverk eller riksnämnd kommer att framlägga.

Såväl statsrådet Ericsson som herr Bergström anför, att utskottets förslag
som helhet är billigare, och herr Bergström säger, att reservanterna leker i
hågen en dyrbarare anordning. Vi få väl göra klart för oss vad vi här besluta,
nämligen att utreda. Det är väl ingen som vill göra gällande att beslutet avser
ämbetsverket sådant det skall bli. Att denna utredning skulle bli billigare
än en annan utredning är val svårt att bevisa. Jag tycker att en ämbetsman
i C 15 icke är någon billig utredningsman. Det är emellertid en bagatell vad
utredningen kostar. Frågan är vad själva organisationen kommer att kosta, och
då är det väl, såsom herr Malmborg i Skövde säger, att örn denne chef med
sina medarbetare skall utreda saken, ha de benägenhet för att icke taga till
i underkant. Ämbetsverk lia benägenhet att svälla, och det är anledning att
befara att detta ämbetsverk ingalunda blir billigare, om det skall läggas upp
och utredas av ämbetsverkets chef och hans medarbetare än om det fick utredas
av mera opartiska personer.

Sedan har man från utskottet anfört ännu ett skäl. Man säger, att det går
fortare, smidigare, är mera praktiskt o. s. v. Men vi komma ju fram till, både
reservanterna och utskottsmajoriteten, att detta skall prövas vid 1948 års riksdag!
Jag menar, att i den mån programmet fullföljes, kommer det på ett ut,
vilken av dessa båda vägar man väljer. Då är det bara de principiella betänkligheterna
som det gäller, och då måste vi väl säga i detta fall, att de äro
tungt vägande.

Herr talman! J a g yrkar bifall till reservanternas förslag.

Herr Bergström, som på begäran erhöll ordet för kort genmäle, anförde: Herr
talman! Herr Onsjö har varit inne på samma tankegång som herr Malmborg i
Skövde, nämligen att man inte skulle vinna något i tid, örn man följde utskottsmajoriteten.
Man hänvisar till att överarbetningen kommer att taga tid och att
resultatet av den näppeligen kan föreläggas riksdagen förrän 1948.

Jag vill fästa uppmärksamheten på att örn organet inrättas nu, kunna en hel

Onsdagen den 20 november 1946.

Nr 37.

Deri ekonomiska försvarsberedskapens framtida organisation m. m. (Forts.)
del kommissionsavvecklingsuppgifter, som kunna komma att anmäla sig under
våren, tagas om hand av detta organ, och det är mycket sannolikt att detta
i så fall kommer att medföra viss besparing för statsverket. Yi skola inte förbise,
varför vi vilja ha ett beslut om att detta organ skall tillsättas omedelbart,
nämligen att vi skola lia en instans att hänvisa vissa kommissionsuppgifter
till, i den mån kommissionerna kunna avvecklas.

Härefter yttrade:

Herr Sefve: Herr talman! Herr Törnkvist gjorde gällande, att det inte var
fråga örn ett nytt ämbetsverk utan endast örn en omorganisation av en kommission
till ett ämbetsverk. Detta måste dock vara detsamma som att skapa
ett nytt verk. Dessutom motiveras det hela nied att man inte vill att rikskommissionen
skall leva upp på nytt.

Från annat håll har det sagts, att genom att nu besluta i överensstämmelse
med propositionen eller rättare sagt i överensstämmelse med utskottsmajoritetens
förslag så sätter man en käpp i utredningshjulet, och därmed skulle man
minska kostnaderna för utredningen. Jag har svårt att förstå detta, ty en utredning
som sker inom ett ämbetsverk behöver inte alls bli billigare än en
utredning som sker innan ämbetsverket kommer till. Det ligger i Kungl. Maj :ts
hand att därvidlag begränsa utredningen, och i detta avseende äro vi allesammans
överens med statsrådet Gjöres örn att ett sådant verk och vad därmed hör
samman bör begränsas i möjligaste mån. Som här från flera håll framförts
äro vi reservanter mycket ängsliga för den tendens till utvidgning, som ligger
i ett ämbetsverks egen natur. Marje tjänsteman vill sköta sin tjänst så bra
som möjligt. Är det en generaldirektör, som har att uttala sig om sitt ämbetsverk
och dess uppgifter, vill han naturligtvis skaffa sig så pass mycket och
god arbetskraft att verket kan fylla sina uppgifter, såsom han fattar dem, så
bra som överhuvud taget är tänkbart, och i denna mänskliga och delvis berömvärda
egenskap ligger också faran för att ett sådant verk skall växa för mycket.

Av det som anförts till förmån för utskottets förslag finner jag, att strängt
taget bara ett skäl kan vara av verkligt stor betydelse och det är det som anförts
av statsrådet Ericsson, nämligen att det finns en del uppgifter, som man
inom den närmaste tiden måste lia avklarade, och att det för närvarande inte
finns något organ, till vilket man kan förlägga dessa, om dc olika kriskommissionerna
skola upplösas. Vöre det så, att man stöde inför det omedelbara
upplösandet av kriskommissionerna och alltså bleve försatt i den ställningen,
då medger jag att det vore fördelaktigt att lia detta ämbetsverk redan från början,
och då kunde man se sig nödsakad att taga de ofördelaktiga följderna för
att vinna denna fördel. Men nu är det ju så, att statsutskottet och även riksdagen
helt nyligen till Kungl. Maj:! framfört sina bekymmer för att det tar
så lång tid med avvecklingen. När vi tidigare hörde statsrådet G jöres tala här
i riksdagen, framförde han också sin tveksamhet på denna punkt. Det är självfallet
riktigt, som här anförts, att det kan bli ändringar i importförhållandena
och i fråga örn världens finansiella läge överhuvud, varför en snabbare
avveckling kan äga rum än vad man nu tror. Även örn det förhölle sig så, följer
dock därav inte att något sådant mod nödvändighet kommer att ske så
snabbt att den gamla rikskommissionen måste återupplivas.

Yi reservanter tro, att en begränsad utredning skall kunna genomföras på
ganska kort tid, så att med full säkerhet ett förslag kan framläggas till 1948
års riksdag, och anse därför dessa risker, som jag nyss talat örn, icke vara större
än att de kunna tagas.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Nr 37.

Onsdagen den 20 november 194G.

Ben ekonomiska försvarsberedskapens framtida organisation m. m. (Forts.)

Herr statsrådet Ericsson: Herr talman! Herr Sefve erkände, att om det förhöll
sig på det sättet, att vissa arbetsuppgifter redan förelåge, skulle detta otvivelaktigt
vara ett skäl för att man redan nu skulle inrätta detta ämbetsverk. Jag
vill betyga herr Sefve och kammarens övriga ledamöter att det är ett trängande
behov, om man vill ha denna verksamhet ordnad, att få till stånd ett organ,
som även får vissa administrativa uppgifter. Det skulle kunna handlägga
vassa spörsmål och samtidigt med denna administrativa verksamhet utreda, under
vilka befogenheter och på vilka ämnesområden som det självt skulle verka.
Det är just därför som denna proposition har kommit fram nu.

Reservanterna befara, att denna metod att presentera riksdagen denna begränsade
form av det nya verket, alltså en generaldirektör och ytterligare några
tjänstemän jämte tillfällig personal, kan leda till att vi få en överdimensionering
av det nya verket. Detta förefaller mig egendomligt. Den väg som reservanterna
förorda, skulle väl vara den. att vi göra en överarbetning av den utredning,
som har verkställts, och så kommer man fram med ett definitivt förslag
om hur verket skall se ut. Men det är väl ingen i denna kammare som
tror. att vi då få ett förslag på riksdagens bord som är av mindre omfattning
än det som nu föreligger — det kan jag inte tänka mig — utan det kommer
att bli ett verk av helt annan storleksordning än vad som nu presenteras riksdagen.

Det är angeläget ■— jag har betonat det tidigare — att ingen kriskommissions
verksamhet förlänges bara med tanke på vissa uppgifter av planläggande
karaktär, som vederbörande kommission har att handlägga. Då är det ju anledning
att samla ihop alla dessa arbetsuppgifter till en central instans, detta nya
planeringsverk för den ekonomiska försvarsberedskapen, och därmed möjliggöra
en rationellare handläggning av dessa ärenden än vad man får örn kommissionerna
skola handlägga desamma.

Jag vill tillägga, att vi haft en utredning örn t. ex. gengasberedskapen, alltså
huruvida vi i beredskapssyfte skulle vidtaga några åtgärder för att säkra
en viss tillgång på gengasaggregat. Denna utredning är verkställd och ligger
i Kungl. Maj :ts kansli, men vi ha inte vidtagit några åtgärder. Vi ha haft utredningar
på andra områden, t. ex. örn flytande bränsle. Den ligger också färdig,
men man vill gärna ha ett praktiskt arbetande organ, som kan konkretisera
vad som bör göras, vilka beslut som böra fattas och vilka förslag som
böra framläggas för riksdagen. Vi tro att detta organ, örn riksdagen bifaller
statsutskottets förslag, kommer att fylla en mycket stor uppgift, och att man
tillgodoser det intresse, som riksdagen helt naturligt vill bevaka, att inte nya
ämbetsverk upprättas utan att man har klart för sig, vad de skola lia för arbetsuppgift.
Här är det så pass klart fixerat som det är möjligt i nuvarande
läge. Det är klart, att örn man hade lagt mindre vikt vid sparsamhetssynpunkten,
hade det gått att utforma en proposition, där man gjort en viss gränsdragning,
men då kanske denna gränsdragning blivit felaktig. Allt tyder på att
den inslagna vägen är den riktiga, och även örn vissa principiella betänkligheter
kunna resas, tror jag icke, att de äro av den styrka, att de böra hindra att
den föreliggande propositionen vinner riksdagens bifall.

Herr Törnh vist: Herr talman! Jag ber att få säga ett par ord i anledning
av herr Sefves replik.

Jag vill bara med uteslutande av ordet »ämbetsverk», som användes i reservationen,
säga, att rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap enligt
Kungl. Maj:ts förslag skall ersättas med riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap.
Det är ganska svårt att upptäcka någon annan skillnad mellan dessa
båda, rikskommissionen och riksnämnden — i varje fall kan man icke härvidlag

Onsdagen den 20 november 1946.

Nr 37.

Den ekonomiska försvarsberedskapens framtida organisation m. m. (Forts.)
tala örn ämbetsverk — än att kommission enligt allmänt språkbruk måste vara
en högre dignitet än nämnd.

Herr Sefve: Herr talman! Gentemot herr Törnkvist vill jag framhålla, att
statsrådet ju själv kallade organet för ett ämbetsverk.

Med anledning av vad statsrådet nyss anförde, vill jag säga, att jag — och
jag förmodar även mina kamrater i utskottet — icke äro rädda för det verk,
som nu här föreslås, utan för det verk vi befara skall bli resultatet av den
utredning, som förstnämnda verk skall företaga.

Härmed var överläggningen slutad. Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen; och fann herr förste vice talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Onsjö begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande ur 280, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava
röstat för ja-propositionen. Rösträkning begärdes emellertid av herr^ Onsjö,
vadan votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 93
ja och 70 nej, varjämte 7 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan.

§ 12.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 281, i anledning av Kungl. Maj:ts Ändrade
proposition angående ändrade grunder för statsbidrag till kuratorsverksamhet f°''a

i abortförebyggande syfte m. m. kurattrreverlc I

propositionen nr 319 hade Kungl. Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över socialärenden för den 27 september 1946, “an(ig r8yfu.
föreslagit riksdagen att dels godkänna de förslag rörande ändring av. grun- m. m.
derna för statsunderstöd till abortförebyggande åtgärder, vilka angivits i
nämnda statsrådsprotokoll, dels ock medgiva, att det å riksstaten för budgetåret
1946/47 under femte huvudtiteln upptagna förslagsanslaget till abortförebyggande
åtgärder finge tagas i anspråk för bestridande av kostnaderna
för utbildning av kuratorer för berörda verksamhet.

Kungl. Maj :ts förslag innebar, bland annat, att statsbidraget till kuratorsverksamhet
i abortförebyggande syfte skulle höjas från 20 kronor till 25 kronor
för mottagning och att såsom villkor för statsbidraget skulle gälla, utom
annat, att kuratorn tillerkändes en minimilön, motsvarande lönegrad A 15 i
civila avlöningsreglementet, i stället för, såsom hittills gällt, lönegrad A 11.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte

a) i anledning av Kungl. Maj :ts förslag godkänna av utskottet förordad höjning
av statsunderstödet till abortförebyggande åtgärder,

Nr 37.

Onsdagen den 20 november 1946.

Ändrade grunder för statsbidrag till kurator sverksamhet i abortförebyggande
syfte m. m. (Forts.)

b) medgiva, att det å rikssiaten för budgetåret 1946/47 under femte huvudtiteln
upptagna förslagsanslaget till abortförebyggande åtgärder finge tagas i
anspråk för bestridande av kostnaderna för utbildning av kuratorer för ifrågavarande
verksamhet.

Beträffande frågan om minimilönerna för ifrågavarande kuratorstjänster
hade utskottet i sin motivering förklarat sig icke kunna tillstyrka den av
Kungl. Majit föreslagna höjningen.

Reservation hade avgivits av herrar Oscar Olsson, Gustaf hvar Anderson och
Hoppe, vilka ansett, att utskottet med tillstyrkande av Kungl. Maj :ts förslag
oförändrat bort hemställa,

att riksdagen måtte

a) med bifall till Kungl. Majlis förslag godkänna de ändringar av grunderna
för statsunderstöd till abortförebyggande åtgärder, vilka framlagts i
statsrådsprotokollet över socialärenden för den 27 september 1946,

b) medgiva, att---ifrågavarande verksamhet.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde

Herr Osterman: Jag blev ganska förvånad häromdagen att höra av en kollega,
att man i England inte tycks ha något svårare abortproblem eller i varje fall
inte någon livligare diskussion örn dessa frågor, eftersom man av allt att döma
inte har gett sig på att lagstifta på detta område. En gästande engelsk läkare,
som bl. a. besökte en psykiatrisk hjälpbyrå här i staden, blev mycket överraskad,
då han av min kollega fick veta, att man där på byrån också vidtog
åtgärder för att patienterna skulle kunna få havandeskap avbrutet, örn det fanns
anledning därtill. Någon lagstiftning på detta område fanns tydligen inte i
hans hemland, och det föreföll som örn man inte kände något större behov av
en sådan. Man utförde abort, när kvinnans liv var i fara, och andra indikationer
voro synbarligen mindre aktuella.

Här i Sverige har ju utvecklingen gått en annan väg, och de under de senaste
decennierna ökande illegala aborterna ha tvingat oss till en ingripande
lagstiftning på området. De legala aborterna öka ju också, från 1 088 raporterade
fall under 1944 till över 2 000 hittills under 1946, alltså en fördubbling
av antalet på två år. Senast i våras företog riksdagen en utvidgning av området
för de medicinsk-sociala indikationerna, en åtgärd som nog i och för sig var
berättigad. Men jag tror att ju mer man lagstiftar på detta område och ju mer
man underlättar ingreppets utförande på legal väg, desto mer befordrar man
den s. k. abortmentaliteten, d. v. s. den sinnesförfattning, i vilken en kvinna
som. blivit gravid mot sin vilja, ofta en ogift blivande moder, i sin förtvivlan
och rådvillhef inte ser någon annan utväg än ett avbrytande av havandeskapet.
Genom att alltför ivrigt peka på den närmast till hands liggande möjligheten
avskärmar man ur synfältet också andra möjligheter, som borde ha beaktats.
Från min egen erfarenhet kan jag omvittna, att dessa kvinnor många gånger
äro så inställda på ett avbrytande av havandeskapet såsom den enda utvägen,
att det är svårt att ens få diskutera situationen i dess helhet med dem.

De abortförebyggande åtgärder, som beslölos vid 1945 års riksdag, avsågo
att åvägabringa något riktigare proportioner mellan de olika tillvägagångssätten,
när det gällde att komma åt den illegala aborten. Genom inrättande av bl. a.
kvinnliga kuratorstjänster, som skulle besättas med högt kvalificerade personer,
ville man möjliggöra för den förtvivlade blivande modern att komma i förbindelse
med en människa, som kunde se problemet från alla dess aspekter, som
kunde framlägga de olika möjligheterna till en lösning och ägna hela sin tid
åt att realisera dem. Att dessa tjänster skulle ställa utomordentliga krav på

Onsdagen den 20 november 1046.

Nr 37.

''Ändrade grunder för statsbidrag till kuratorsverksamhet i abortförebyggande
syfte m. m. (Forts.)

sina innehavare, håde i fråga om teoretisk utbildning, praktisk läggning, takt
och tålamod, var man inte blind för, och det föreskrevs därför också höga fordringar
för innehav av en sådan befattning.

I detta sammanhang varnade en av kammarens ledamöter, numera ledamot av
första kammaren, för en för låg lönesättning i fråga örn dessa tjänster. Hon
yttrade: »Jag tror å andra sidan att det är rätt olämpligt att redan från början
sätta dessa tjänster i sådan löneställning, ty hela denna verksamhet hänger på
om de skola kunna föra i land sina uppgifter på ett ur samhällets liksom individernas
synpunkt tillfredsställande sätt. Det är därför viktigt att redan från
början få kvalificerade sökande.»

Som villkor för att statsbidrag till kuratorsverksamheten skulle utgå föreskrevs,
att huvudmannen, landstinget eller stad, som inte tillhör landsting,
tillerkände befattningshavaren en lön, som motsvarade minst lönegrad A 11 i
civila avlöningsreglementet.

Vid anordnandet av den kurs, som ingick i fordringarna för innehav av kuratorsbefattning,
visade det sig att hälften av de 14 sökande inte uppfyllde de
formella kompetenskraven. Av de övriga togo alla utom en tillbaka sina ansökningar,
delvis på grund av att statsbidraget för kursens genomgående var för
lågt, men framför allt därför att anställningsvillkoren voro så ekonomiskt oförmånliga.
vilket de sökande tidigare inte haft klart för sig. Under sådana förhållanden
kunde kursen inte hållas.

I det förslag, som medicinalstyrelsen på uppdrag av Kungl. Majit inkom
med, föreslogs ökade bidrag till stipendier, som skulle bli behovsprövade, men
framför allt, att kuratorsbefattningarna skulle vara förenade med en minimilön
motsvarande lönegrad A 18. Dessutom föreslog medicinalstyrelsen ändrade
principer för utgående av statsbidraget till avlöningen, nämligen att detta
icke skulle knytas till antalet mottagningar utan maximeras till 4 000 kronor
per år, såvitt jag förstår en bättre princip för statsbidrag, som ju också är
avsedd att tillämpas inom t. ex. den psykiska bärna- och ungdomsvården. Geografiska
och andra skäl göra ju, att arbetet på det här området måste läggas
så olika inom olika delar av landet, med olika antal mottagningar etc. allt
efter de skiftande behoven. Den fastställda grunden för statsbidragen kan
därför i detta avseende komma att verka orättvist.

För att återgå till frågan örn kuratorernas löner så ansåg departementschefen,
med hänsyn särskilt till vad som anförts av svenska landstingsförbundet
och svenska stadsförbundet i deras yttranden över medicinalstyrelsens förslag,
ra viss försiktighet böra iakttagas vid lönesättningen av abortkuratorerna, och
han stannade för lönegrad 15 som minimilön, och den är också föreslagen i
propositionen nr 319.

På denna punkt har emellertid utskottet varit av en annan mening. Utskottet
anför: »Vidkommande frågan örn höjning av minimilönerna för ifrågavarande
kuratorstjänster synes det utskottet att viss ytterligare erfarenhet
bör avvaktas. Vederbörande huvudmän torde ännu ej lia fattat beslut om inrättande
av sådana tjänster och ej heller fastställt några löneförmåner. Utskottet
vill icke förneka att högre löner kunna vara motiverade inom denna
gren av kuratorsverksamhet än inom andra grenar därav. Huvudmännen böra
dock vara obetagna att själva taga ställning till denna fråga.»

Ingen vill ifrågasätta, att icke utskottet varit besjälat av samma önskan
som vi alla att av denna form för socialvård skapa ett effektivt instrument
vid bekämpandet av vad jag skulle vilja kalla de icke nödvändiga aborterna.
Men jag tror, att utskottet underskattat svårigheterna att åstadkomma detta,
örn icke kuratorerna erbjudas en ekonomiskt mera lockande ställning. Vi
komma icke att få några kvalificerade innehavare av dessa befattning -

Nr 37.

Onsdagen den 20 november 1946.

Ändrade grunder för statsbidrag till kurator svcrksanihet i abort förebyggande
syfte m. m. (Forts.)

nr, om så icke sker, det är min bestämda övertygelse; det visar ju bland
annat fiaskot med den första utbildningskursen. Är det på det området
man anser nödvändigt att avvakta ytterligare erfarenheter, kommer man
otvivelaktigt att få dem. Man kan visserligen säga, att det gäller minimilöner
och att det är huvudmännen obetaget att höja deni utöver minimibeloppet, men
kommer så att ske med tanke på de konsekvenser beträffande andra löneanspråk,
det kan medföra? Vi måste ta hänsyn till att verksamheten är helt och
hållet ny, och att icke heller intresset överallt är lika stort som hos de initiativtagande
statsmakterna. Jag delar icke utskottets uppfattning, att Raken
icke är brådskande. Tvärtom överväges nog på flera håll inrättande av kuratorstjänster.
Ansökan örn statsbidrag inkom till medicinalstyrelsen i juli från
Stockholms stad och i denna månad från Göteborg. I Stockholm har man redan
en liknande verksamhet, och i de stora städerna kommer man väl oberoende
av statsbidragsvillkoren att inrätta välavlönade befattningar, men hur blir
det i landsorten? Jag noterar i detta sammanhang med intresse, att utskottet
tacksamt diskonterar den av departementschefen föreslagna höjningen av statsbidraget
till kuratorsverksamheten med undvikande att ta ställning till den
därmed förenade frågan örn lönehöjning för kuratorerna. Det påminner mig
örn en historia örn ett gammalt göteborgsoriginal, som var så till den grad
sparsam, att han icke ens lät den sura gröten förfaras. För att uppmuntra
sig själv brukade han, då han åt gröten, ha en snaps stående framför sig och
styrka sig med tanken på den belöning som väntade. Men då måltiden var
avslutad, brukade han källa tillbaka snapsen. »Nu lurade jag dig allt, Johan»,
sa han. Det förefaller mig som om utskottet i ett analogt läge resolut
har svalt snapsen och låtit gröten stå.

Herr talman! Jag kan icke finna annat än att riksdagen har bundit sig för
att se till att de akortförebyggande åtgärder, som beslutades 1945, också föras
ut i levande livet. Det kan icke ske utan en ändring av lönevillkoren för
den viktiga personalgrupp som abortkuratorerna utgöra. Jag ber därför, herr
talman, att få yrka bifall till den vid utskottets utlåtande fogade reservationen.

I detta anförande instämde herr von Friesen.

Fröken Nygren: Herr talman! Var och en som något satt sig in i denna fråga
måste vara på det klara med, att de arbetsuppgifter, som åvila ifrågavarande
kuratorer, äro av så ömtålig art, så svåra och många gånger så obehagliga, att
vederbörande tänker sig för mer än en gång, innan hon söker sig in på området.
De förmåner som bjudas under utbildningstiden äro icke av den storleksordning,
att de direkt kunna utgöra någon lockelse, men de bli dock genom den förbättring,
som av Kungl. Maj :t nu föreslås, så pass goda, att intresserade krafter
kunna tänkas nöja sig med dem, under förutsättning att den lön som sedan;
bjudes blir någorlunda tillfredsställande. Erfarenheten har ju visat, att man
icke med nu gällande förmåner kan få kompetenta sökande. Örn man går på
utskottets linje, tar man med öppna ögon risken, att den redan beslutade verksamheten
på grund av personalbrist icke ännu på länge kan bedrivas. Den
som haft kontakt med detta problem och det klientel, som det här gäller att bistå,
vågar icke ta en sådan risk.

De illegala aborterna utgöra en enorm fara för vårt folk, och jag är övertygad
örn, att därest man skulle få en uppskattning av de kostnader samhället åsamkas
genom dessa aborter, skulle man redan av ekonomiska skäl finna det fördelaktigare
att biträda Kungl. Maj:ts förslag. För mig är det dock helt andra än
ekonomiska synpunkter som göra att jag anser, att det är en ofrånkomlig plikt
för samhället att göra allt som göras kan för att råda bot på de nuvarande för -

Onsdagen den 20 november 1046.

Nr 37.

''Ändrade grunder för statsbidrag till kuratorsverksamhet i abortförebyggande
syfte m. m. (Foris.)

hållandena. Då endast bästa tänkbara krafter kunna vara goda nog för ett så
ömtåligt och betydelsefullt arbete som det varom nu är fråga, förefaller det mig
mycket oklokt att hesitera inför den föreslagna löneökningen.

Jag skall icke ta kammarens tid i anspråk med att vidare utveckla detta
problem. Det har ju redan så bra gjorts av den föregående talaren. Jag skall
nöja mig med att med denna korta motivering yrka bifall till reservationen.

Häruti instämde fru Johansson.

Herr Mårtensson: Herr talman! Såväl herr Osterman som fröken Nygren
har försökt finna hela anledningen till att inte tillräckligt många sökande anmält
sig till den igångsatta kursverksamheten i det förhållandet, att lönerna
skulle vara alltför låga. Men förhåller det sig ändå inte så, att en kraftigt bidragande
orsak till att ett så litet antal sökande anmält sig till dessa kurser
är den rådande bristen på arbetskraft, framför allt på kvinnlig arbetskraft?
Och man avhjälper nog inte denna brist genom att öka lönerna för exempelvis
en grupp av befattningshavare, ty detta medför väl knappast någonting annat
än att befattningshavarna komma att söka sig från andra områden till det område,
där lönerna äro något större. Örn detta alltid kommer att innebära någon
vinst ur samhällets synpunkt, därom kan det råda delade meningar, men säkert
är att detta system ofelbart leder till en betydande snedbelastning av hela
vårt lönesystem, som kan vara ganska farlig.

Majoriteten inom utskottet är fullt medveten örn att de kuratorer, som det
här är fråga om, kunna komma att få en mycket krävande och svår uppgift, men
utskottet har trots detta inte ansett det vara lämpligt att redan nu förorda en
väsentlig löneförbättring för dessa kuratorstjänster. Riksdagen beslöt ju så sent
som förra året, att dessa kuratorer skulle ha en löneställning, som motsvarade
lönegrad A 11 i civila avlöningsreglementet. Sedan detta beslut fattats, har det
genomförts en provisorisk löneförbättring för samtliga statsanställda. Denna
provisoriska löneförbättring uppgår för flertalet tjänstemän till ett belopp av
mellan 660 och 720 kronor per år. Härtill kommer att under riksdagens prövning
ligger ett förslag till nya löneplaner för statens befattningshavare. Örn
detta förslag godkännes, komma befattningshavarna att fr. o. m. den 1 juli 1917
erhålla en ytterligare, icke oväsentlig förbättring av sina löner.

Jag skall i detta sammanhang be att få nämna några siffror. T den lönegrad,
enligt vilken lönerna för här ifrågavarande kuratorer skola utgå, är för närvarande
begynnelselönen i lägsta ortsgrupp 4 787 kronor — i detta belopp liksom
i de följande har då inräknats de rörliga tilläggen och den provisoriska löneförbättring,
som började tillämpas den 1 juli innevarande år. Slutlönen på
lägsta dyrort utgör för närvarande 5 780 kronor, medan begynnelselönen på
högsta dyrort uppgår till 6 173 och slutlönen till 7 418 kronor.

Om den löneproposition, som för närvarande ligger på riksdagens bord, blir
bifallen, komma dessa kuratorer att från den 1 juli 1947 utan någon lönegradsuppflyttning
erhålla, i lägsta ortsgruppen en begynnelselön av 5 880 kronor
och en slutlön av 6 612 kronor, i högsta ortsgruppen en begynnelselön av 6 996
kronor och en slutlön av 7 872 kronor.

Jag vågar säga, att dessa löner inte äro så låga som fröken Nygren och herr
Osterman här velat göra gällande.

Om reservanternas förslag, vilket sammanfaller med den kungl, propositionen,
bifalles, kommer omedelbart begynnelselönen i den lägsta ortsgruppen att
uppgå till 5 696 och slutlönen till 7 279 kronor, medan i högsta dyrortsgruppen
begynnelselönen utgör 7 334 och slutlönen 9 262 kronor. Om man sedan räknar
med, såsom jag gjorde i det tidigare fallet, att den framlagda lönepropositionen

Nr 37.

Onsdagen den 20 november 1940.

Ändrade grander för statsbidrag lill kuratorsverksamhet i abortförebyggande
syfte m. m. (Forts.)

kommer att bifallas, innebär detta att fr. o. m. dea 1 juli 1947 begynnelselönen
i lägsta dyrortsgruppen skulle utgöra 6 924 och slutlönen 8 186 kronor samt i
högsta dyrortsgruppen begynnelselönen 8 244 och slutlönen 9 696 kronor.

Med andra ord, om reservanternas förslag bifalles, komma dessa kuratorer
att från den 1 juli 1947 erhålla en löneförbättring, bortsett från det provisoriska
lönetillägget, på 2 137 kronor när det gäller begynnelselönen i lägsta ortsgruppen
och 2 356 kronor när det gäller slutlönen i denna grupp. I högsta ortsgruppen
skulle begynnelselönen ökas med 2 071 och slutlönen med 2 278 kronor.

Örn nuvarande lönegradsplacering för kuratorerna bibehålies, få de ändå,
därest den nya löneplanen godkännes, en löneförbättring i förhållande till nu
utgående löner med 1 093 kronor när det gäller begynnelselönen i lägsta ortsgrupp
och 832 kronor när det gäller slutlönen i denna grupp. I högsta ortsgrupp
okas begynnelselönen med 823 och slutlönen med 454 kronor. Dessa löneökningar
erhåller man alltså utöver den provisoriska löneförbättring, som tillkom dessa
befattningshavare den 1 juli i år.

Det är med hänsyn till dessa relativt stora löneförbättringar, som från den
1 juli 1947 skulle komma de här ifrågavarande kuratorerna till del utan att
någon ändring av deras lönegradsplacering företages, som utskottet har ansett,
att det inte är lämpligt att för närvarande bifalla den kungl, propositionen. Om
det senare skulle visa sig erforderligt med en ytterligare löneförbättring för
dessa kuratorer, böra respektive landsting och städer enligt utskottets mening
få fritt pröva denna fråga.

Med dessa få ord ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller: Herr talman! Jag
vill först för min del säga, att jag betraktade det faktiskt som en skyldighet
att lägga fram denna proposition, sedan vi hade erfarit verkningarna av den
lönesättning som skedde, när de ursprungliga besluten fattades. Jag trodde —
jag hoppas, att jag därvid icke misstagit mig trots den motsättning, i vilken
statsutskottets majoritet kommit till den kungl, propositionen — att riksdagen
skulle vara alldeles särskilt intresserad av åtgärder i abortförebyggande syfte.
Detta är ett av de viktigaste leden i dessa abortförebyggande åtgärder. Jag
stödde denna min tro därpå, att de illegala aborterna utan ringaste tvivel äro
ett av de värsta kräftsår, som överhuvud taget finnas i det nuvarande samhället.

Jag vill fästa kammarens uppmärksamhet därpå — kammaren är ju synd
att säga, ty den är ju i huvudsak utanför dessa väggar — men i allt fall de
närvarande ledamöternas uppmärksamhet därpå, att örn vi under 1920-talet
hade lyckats åstadkomma abortförebyggande åtgärder, som hade varit effektiva
— det är naturligtvis mycket svårt att säga vilken effekt olika åtgärder
kunna ha — då, mina damer och herrar, hade vi aldrig fått någon kris i befolkningsfrågan.
De illegala aborterna beräknas vara så många — den lägsta
siffra, som någon överhuvud taget ansett värt att nämna är 10 000, men det
finns uppskattningar upp till åtminstone 30 000 — att man kan konstatera,
att örn dessa aborter kunnat förebyggas, så att 30 000 barn hade blivit levande
födda och icke aborterade, så hade vår nativitet varit tillräckligt hög för att
bland annat de verkningar vi i dag observera av den utveckling på nativitetens
område, som ägde rum under 1930-talet, skulle lia uteblivit. Vi skulle icke i
dag lia behövt ha så mycket bekymmer för bristen på arbetskraft, vare sig beträffande
den kvinnliga eller manliga, som vi nu lia. Sådana överväganden ha
gjort, att jag för min del ansåg det vara synnerligen angeläget att icke uppskjuta
en rättelse på en punkt, där man ursprungligen uppenbarligen hade begått
ett misstag.

De siffror, som herr Mårtensson har anfört här, kunna förefalla höga. De

Onsdagen den 20 november 194(5.

Nr 37.

Ändrade grunder för statsbidrag till kuratorsverksamhet i abortförebyggande
syfte m. ra. (Forts.)

anfördes även i första kammaren, men de gjorde icke ett alltför djupt intryck
där. Trots att reservationen endast är undertecknad av tre personer, biföll första
kammaren med stor majoritet denna reservation och därmed Kungl. Maj:ts
förslag.

Herr Osterman har berättat, hur det gick med den första kursen. Det hindrar
icke, att jag kommer att upprepa vad han på den punkten anförde. Jag
tycker nämligen, att det är så ytterligt belysande, att vad som förekommit bör,
jag höll på att säga, slås in i hjärnorna. De lediga befattningarna söktes av
fjorton personer. Sju av dem befunnos ha så låga kvalifikationer, att de icke
kunde komma i fråga till den kurs, som de skulle genomgå. Sju stycken blevo
alltså kvar. En av dem hade genomgått socialpolitiska institutet. De andra antogos,
trots att de icke hade en sådan teoretisk utbildning utan i huvudsak endast
en omfattande social praktik. När de sökande fingo klart för sig vilka
löneförmåner som stodo till buds för dessa befattningar, återkallade emellertid
sex av dem sina ansökningar. Det blev alltså endast en kvar, varför det överhuvud
icke kunde anordnas någon kurs. Jag får säga, att nog skulle det väl
ändå vara ganska egendomligt, örn vi skulle behöva upprepa ungefär detsamma
kanske med ännu sämre resultat — det vet man icke — ännu en gång.

Jag kan för min del icke inse, att statsutskottets tvekan här är särdeles väl
motiverad. Jag förstår alla de bekymmer man kan lia i landstingen beträffande
placeringar i olika lönegrader, men det har understrukits — jag vågar
göra det också — att det kräves ju alldeles speciella kvalifikationer av dessa
kuratorer. Utom den utbildningskurs de skola genomgå kräves det i regel ganska
lång annan utbildning förut.

Jag hoppas att man bland de många landstingsman, som finnas i riksdagens
andra kammare liksom i första kammaren, icke tar illa upp, örn jag påpekar,
att landstingens lönepolitik icke alltid har varit i allo lyckad. Det torde väl
icke kunna bestridas, att en stor del av den sjuksköterskebrist, som vi nu lida
under, helt enkelt beror därpå, att arbetsvillkoren och framför allt lönevillkoren
för sjuksköterskorna ha varit för njuggt tilltagna. Nu sker det ju gudskelov
en betydande förbättring, men den förbättringen är väsentligen framkallad
av bristen. Man har insett, att man måste vara något mera generös än
man hittills varit, örn man överhuvud taget skall kunna vänta sig att tillräckligt
många kvinnor skola söka sig in på sjuksköterskebanan och stanna där.
Det senare är ju icke minst viktigt.

Nu befinna vi oss uppenbarligen på det område vi nu diskutera i ett läge,
där det icke bara kan bli fråga om brist utan eventuellt örn att riksdagens beslut
örn inrättandet av sådana här kuratorsbefattningar överhuvud taget icke
kan genomföras därför att vederbörande med de kvalifikationer som krävas
finna löneställningen vara för låg.

Jag vågar uttala den förhoppningen, att kammaren skall följa reservationen.
Jag tror att om kammarens ledamöter hade varit närvarande vid diskussionen,
så hade det kommit att ske. Så skedde, som jag förut nämnt, i första
kammaren, där man lät övertyga sig örn att statsutskottets majoritet icke hade
valt den riktiga vägen i denna fråga.

Under detta anförande hade herr talmannen återtagit ledningen av förhandlingarna.

Herr Fast: Herr talman! Jag skulle vilja säga några ord mer principiellt i
denna fråga, men innan jag gör det, vill jag i anledning av socialministerns
uttalande om landstingens lönepolitik fästa uppmärksamheten på ett par saker.

Även örn det har rått brist på sjukvårdspersonal här i landet, har denna

Andra kammarens protokoll 1940. Nr 37. 4

Nr 37.

Onsdagen den 20 november 1946.

Ändrade grunder för statsbidrag till kurat or sverk samhet i abortförebyggande
syfte rn. m. (Forts.)

brist varit väsentligt mycket mindre än den brist på personal, som funnits
på andra jämförliga områden, då det gällt kvinnlig arbetskraft, och den har
i varje fall icke — det ha de undersökningar, som tid efter annan och minst
en gång örn året gjorts från landstingsförbundets sida, visat — stått i rimligproportion
till tidningarnas uttalanden på denna punkt.

Jag vill också gärna i detta sammanhang säga, att jag tror att landstingen
i åtskilliga avseenden ha varit föregångsmän för staten. Vi få komma ihåg,
att det inte bara är lönerna som här äro av betydelse, utan också de kostnader
som vederbörande får vidkännas för sin utbildning. En billig utbildning
spelar många gånger större roll än lönens storlek. Och därvidlag ha ju landstingen
gått i spetsen, i det att de för det första slopat alla elevavgifter vid
sina sjuksköterskeskolor, för det andra gett stipendier för genomgång av dessa
skolor samt under de allra senaste åren även lämnat stipendier till sådana
sjukvårdsbiträden, som velat skaffa sig den underbyggnad, som är erforderlig
för att vinna inträde i sjuksköterskeskola. Detta är säkerligen sådant, som är
nödvändigt för att man skall få en så god rekrytering som möjligt. I detta
syfte ha vi också — det är nog inte heller herr statsrådet obekant — vid de
senaste löneförhandlingarna gått in för att åstadkomma ett mellanled ur befordringssynpunkt
för att göra det hela trivsammare för de biträden, som
stanna inom sjukvårdstjänsten.

Vad lönerna beträffar, uppgår den sista löneförhöjningen för sjuksköterskorna
till väsentligt mer än 1 000 kronor och för biträdena till ungefär 900
kronor. Jag skall vara den förste att erkänna, att löneläget har varit synnerligen
ojämnt och att lönerna i åtskilliga avseenden kanske legat för lågt, men
sedan landstingen kommit överens om att bedriva sina förhandlingar centralt
och åstadkomma lika villkor över hela landet, tror jag inte att det kan
göras några berättigade erinringar i detta avseende, särskilt örn man ser på
de löner, som skola utgå efter den 1 januari 1947.

Även när det gäller här ifrågavarande kuratorer tror jag att det liksom
i fråga örn sköterskorna har utomordentligt stor betydelse, att man ser till att
vederbörandes kostnader för utbildningen bli så låga som möjligt. Därför
skulle jag lia hälsat med mycket större tillfredsställelse, att man hade gått
längre, när det gällt att ge bidrag för genomgående av dessa kurser, i stället
för att lägga huvudvikten vid lönegradsplaceringen. Jag är livligt övertygad
örn att vi därigenom skulle ha kunnat få betydligt fler sökande till
kurserna än vad som kan komma att bli fallet även om lönerna höjas. En hel
del människor lia helt enkelt inte råd att lägga ut pengar på sin utbildning.

Vidare tycker jag, att man skall akta sig för att dra förhastade slutsatser
av att en kurs blivit misslyckad. Den uppgift, som det här gäller, är ändå
någonting så nytt, att kännedomen därom inte har hunnit tränga ut, och någon
reklam har naturligtvis inte heller kunnat göras för saken, eftersom landstingen
ännu inte hunnit fatta beslut örn inrättande av tjänster av detta slag.

Rent principiellt skulle jag beträffande lönerna vilja säga — till frågan
örn vilket löneläge, som slutligen skulle fastställas för dessa kuratorer, har
jag inte tagit ställning; jag tycker att den frågan är litet för tidigt väckt —
att det hittills aldrig har varit lyckligt, när det varit staten som haft att
bestämma lönerna för landstingens tjänstemän. Det är väl också ganska orimligt,
att så sker, även om staten åtager sig att betala hela lönen, ty det finns
dock ett samband med hela den lönepolitik, som landstingen skola bedriva.
Och även för vederbörande befattningshavare har det inte varit någon lycklig
utveckling. Hur har det t. ex. varit, när riksdagen beslutat örn lönerna till
tandläkarna? Jo, landstingen ha, i de fall då staten bestämt lönerna, efter relativt
kort tid fått träffa överenskommelse om helt andra löner. Tiden rör

Onsdagen den 20 november 1046.

Nr 37.

Ändrade grunder för statsbidrag till kuratorsverksamhet i abortförebyggande
syfte m. m. (Forts.)

sig fort, och det har, när det gällt de ettåriga avtal, som vi hittills haft, varit
fråga om löneförhöjningar på ungefär 600 kronor, och ingen vet, hur det kommer
att bli, när de tvååriga avtal, som vi slutit, utlöpa.

När staten fastställer lönerna på detta sätt bry sig landstingen inte om den
befattningshavaregruppens löner. Dem kunna vi ej röra vid, säger man; det
är ju staten som bestämmer därom. Jag vill fästa uppmärksamheten på en
sådan grupp av befattningshavare som lärarna vid våra verkstadsskolor.
Landstingsförbundet har, i samråd med lärarnas egna organisationer, gjort
framställning den ena gången efter den andra om löneförbättring för dessa
lärare.^ På grund av denna lönepolitik försiggår nu en avfolkning från den
lärarkåren. Vad som i dagens läge kan te sig som en förmån, är kanske i det
långa loppet långt ifrån en förmån för vederbörande befattningshavare utan
i stället en black örn foten.

Nu ligger saken till så, att en rad landsting gjort framställning till centrala
lönenämnden om behandling av kuratorernas löner, inte lönerna för de kuratorer
varom här är fråga,, utan även lönerna för kuratorer i allmänhet, till
exempel de som finnas vid våra sanatorier och kroppssjukhus. Dessa framställningar
ha vi hittills icke gjort någonting åt, vilket berott därpå, att icke
någon organisation funnits med vilken vi kunnat förhandla. I annat fall
skulle nog löneförhandlingarna varit slutförda för deras del lika väl som fallet
blivit beträffande löneförhandlingarna för andra befattningshavaregrupper.
Kvar star ju endast frågan örn tandläkarnas löner. Nu, sedan det bildats
en organisation, Kuratorernas förening, är man beredd att taga upp förhandlingar
beträffande lönerna. Det gäller då att lösa en rad av spörsmål. Är
det billigt och skäligt att för den grupp, varom nu är fråga, sätta löneläget
högre än för andra kuratorer? Kommer det måhända icke att visa sig, även
örn de kuratorer som vi nu syssla med ha andra arbetsuppgifter än övriga kuratorer,
att det kräves likartad utbildning och lika höga kvalifikationer för
alla kuratorer. Med andra ord, även om det kan föreligga variationer i kvalifikationerna
dem emellan, kommer kanske totaliter ungefär samma kvalifikationer
att fordras. Därom vet jag emellertid i dag ingenting. Men det är
ganska naturligt, att man resonerar om dessa ting med Kuratorernas förening
och söker sig fram till vad som kan vara skäligt både med hänsyn till de
kvalifikationer, sorn. skola föreskrivas, och det löneläge, som kan komma i
fråga.

Det är ganska självklart, att de förhandlingar som förestå icke komma att
resultera i ett kvarblivande för dessa befattningshavare i Ilie lönegraden.
Det vore ^i och för sig orimligt eftersom sköterskorna placerats i 12 :e lönegraden.
Var dessa befattningshavare komma att placeras, den frågan vill jag
icke taga ställning till i dag. Det vore orimligt och skulle föregripa förhandlingsläget.
Det är detta som varit anledningen till att jag begärt ordet. Örn
vi bestämma, att de skola placeras i löre lönegraden, blir det meningslöst
med förhandlingar, där man ollvarligt skall försöka resonera örn löneplaceringen
för denna, grupp, ty då är ju den placeringen redan gjord. Då ha landstingen
endast^att betala den fastställda lönen icke endast åt de kuratorer som
det här är fråga om, utan även åt andro kuratorgrupper. Då blir det lönereglering
fran statens sida, jämväl i sådana situationer då denna grupp måhända,
sackat efter i utvecklingen i förhållande till andra grupper. Detta har jag icke
kunnat undgå att säga i detta sammanhang. Jag tror icke att det är alldeles
säkert att man gagnar den grupp, som det här är fråga om, genom att följa
reservationen.

Jag hemställer örn bifall lill utskottets förslag. Om detta blir kammarens
beslut, bär man icke pa något sätt tagit ställning till den lönegrads -

Nr 37.

Onsdagen den 20 november 1946.

Ändrade grunder för statsbidrag till kuratorsverksamhet i abortförebyggande
syfte m. m. (Forts.)

placering, som slutligt skall fastställas efter landstingens gemensamma förhandlingar.

I detta anförande instämde herr Andersson i Falun.

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller: Herr talman! Jag
skulle egentligen inte ha begärt ordet igen — det var ju jag, det medgiver
jag, som inledde herr Fast i frestelsen att särskilt diskutera landstingens lönepolitik
i allmänhet, fast det ju ej precis var min avsikt — men jag kan ej låta
vissa uppgifter beträffande förhållandena, i vad det gäller statens sjukhus och
landstingens sjukhus, få stå oemotsagda. Det var socialdepartementet som tog
initiativ till statens sjuksköterskeskola, och mig veterligt var det den enda
skola i landet där ingen avgift krävdes av eleverna till en början. Att landstingen
sedan följt med utvecklingen på den linjen, ja därtill har den bleka
nöden tvingat dem. Det tror jag att jag lugnt vågar påstå. Dessutom ha ju
eleverna där vissa stipendier.

Beträffande löne- och arbetsvillkoren är det väl knappast alldeles korrekt
att säga, att landstingen gått i spetsen i förhållande till staten. Jag medgiver
gärna att statens egna löner till sjukvårdspersonalen varit för låga, men de ha
icke varit lägre vid statens sjukhus än vid landstingens.

Vad slutligen arbetstiden beträffar, torde det väl vara så, att det var på
socialdepartementets initiativ som arbetstidsbegränsning vidtogs för den stora
gruppen av statliga sjukhus, nämligen sinnessjukhusen. Dessa sjukhus voro
väl de första institutioner, där man i princip gick in för 8-timmars arbetsdag,
åtminstone mig veterligt. Skola vi nödvändigt ta upp en tvist örn statens och
landstingens roll i detta avseende, tror jag att staten står sig ganska väl.

Herr Fast sade, att han skulle lia varit glad örn man i stället för att göra
lönefrågan till en särskild tvistepunkt lagt tonvikten mera på stipendierna för
att få sökande till dessa kurser. Ja, härtill vill jag säga, att regeringen ju
föreslår för en fyra månaders kurs en förhöjning av stipendierna från 100 kronor
per månad till 250 kronor per månad. Jag tycker uppriktigt sagt, att det
är ett ganska gott hopp jämfört med de ursprungliga grunderna. För dem som
ha, behov av hjälp böra 250 kronor i månaden för en fyra månaders kurs vara
ett ganska tillfredsställande stipendium. Jag tycker nog att till och med herr
Fast borde vara nöjd därmed. Hade det varit fråga örn en mycket lång utbildningstid,
ett par år eller så, hade även 250 kronor i månaden varit i underkant.
Men när det gäller en relativt kort kurs förefaller mig icke ett belopp av
250 kronor vara ogeneröst gent emot dem som söka sig in på dessa kurser.

Jag skulle egentligen icke ha ingått på dessa ting. För mig är nämligen
huvudsaken icke hur det kan komma att förhålla sig i lönehänseende mellan
sjuksköterskorna, de andra kuratorerna och de kuratorer som det är fråga örn
här. För mig är huvudsaken att förverkliga beslutet att skapa ett organ för
den förebyggande abortverksamheten, eftersom, jag upprepar det, jag betraktar
de illegala aborterna som något av det samtidigt vidrigaste och mest samhällsskadliga
som vi för närvarande ha att dragas med.

Herr Fast, som på begäran erhöll ordet för kort genmäle, yttrade: Herr
talman! Det sista kan jag helt instämma i, och den saken behöva icke socialministern
och jag diskutera med varandra örn.

I anledning av statsrådets uttalande, att statens sjuksköterskeskola skulle
vara först när det gällde slopandet av kursavgifter, vill jag säga, att redan
dessförinnan hade landstinget i ett län, nämligen Kopparbergs län, slopat kursavgifterna
för här ifrågavarande undervisning. Jag tror att man även i andra

Onsdagen den 20 november 1946.

Nr 37.

Ändrade grunder för statsbidrag till kuratorsverksamhel i abortförebyggande
syfte m. m. (Forts.)

landsting då beslutat taga bort avgifterna. Man lämnade lön efter ett år i deri
sjuksköterskeskola, som tillhör landstinget i mitt län, vilket man icke gjorde
vid statens sjuksköterskeskola. Detta är i och för sig ingenting att tvista om.
Vad som är av intresse är, att socialministern säger, att den här hjälpen bör
anses vara tillräcklig under denna korta kurs. Ja, men därigenom blir det ännu
svårare att motivera den 15 :e lönegraden.

Härpå anförde:

Herr Rubbestad: Herr talman! Såväl herr Osterman som statsrådet Möller
synes lägga sin argumentation så, att vi som stå för utskottets utlåtande icke
skulle behjärta denna verksamhet utan gå emot densamma. Så är icke fallet.
Utskottet är fullt medvetet örn att det är nödvändigt att vidtaga åtgärder i
detta hänseende. Vi befinna oss därför precis på samma linje. Vi vilja icke
förhindra denna verksamhet, utan vi anse att den bör fortsätta. Men vad vi här
vänt oss emot är den synpunkt som både statsrådet och herr Osterman lägga
på saken, att en höjning av lönen skulle komma att avhjälpa svårigheterna. Vi
äro ej säkra på det. I stället ha vi ansett, att man tills vidare bör pröva sakenÖrn
en kurs icke har lyckats, skall man därför ej slå sig till ro. Man bör försöka
på nytt.

Utskottet har biträtt två av de saker som statsrådet hemställt om i propositionen.
Sålunda har utskottet bifallit yrkandet om en höjning av stipendierna
från 100 kronor till 250 kronor, alltså en betydlig förbättring. Utskottet
har också gått med på en höjning av statsbidraget med 5 kronor per mottagning,
som statsrådet förordat. Det kommer i sin tur att medverka till att det
blir större intresse för huvudmännen att ordna det hela på sätt som de anse
önskvärt och lämpligt. Jag skulle tro att med det steg som kommer att tagas,
om riksdagen bifaller utskottets förslag, komma många landsting att anställa
dessa kuratorer till högre lön än de tidigare gjort. Att vi anse det oriktigt
att föreskriva en viss löneställning, beror på de motiv som herr Fast berörde
och som jag tror kammaren bör ge sitt vitsord åt. Här är det fråga örn en viss
grupp, som har visst samband med andra grupper befattningshavare hos landstingen.
Det bör undan för undan i ett sammanhang prövas, vilken löneställning
dessa befattningshavare skola ha. Detta är just vad som sker i landstingens
centrala lönenämnd, där herr Fast är ordförande. Med hans inställning
till lönefrågorna och landstingens intresse i övrigt tror jag icke vi behöva vara
rädda för att saken kommer att drivas på annat sätt än som är till gagn för
denna verksamhet men också för landstingens berättigade intressen, vilket säkerligen
icke skulle bliva fallet, därest Kungl. Maj:ts proposition bifalles. Jag
tror därför att det är klokast att vi i dag ansluta oss till utskottets förslag, till
vilket jag, herr talman, ber att få yrka bifall.

Herr Mårtonsson: Herr talman! Jag skulle lia kunnat avstå från ordet efter
det senaste anförandet. Jag vill emellertid försäkra statsrådet Möller, att såväl
riksdagen som statsutskottet äro intresserade av frågan örn ett förhindrande
av de illegala aborterna. Men jag måste tyvärr säga, att jag för min
personliga del ändå inte tror att denna kategori kuratorer kunna åstadkomma
så stora underverk som socialministern här velat göra gällande. Men trots detta
stora intresse för denna verksamhet kunna ändå de, som dagligen ha att
syssla med lönefrågor, ej helt och hållet bortse från lönesättningen för de olika
befattningshavarna. Det kan i detta sammanhang erinras örn, att det finns
kuratorer även vid andra inrättningar och andra verk. Yi kunna vara absolut
övertygade örn att örn dessa kuratorer, som det nu är fråga örn, komma i en

Nr 37.

Onsdagen den 20 november 1946.

Ändrade grunder för statsbidrag till lear a tu rs v erks a m h c t i abortförebyggande
syfte m. m. (Forts.)

betydligt bättre löneställning än övriga, så kommer det omedelbart framställning
från dessa andra kuratorer örn samma löneförmåner.

Fru Sandström: Herr talman! Det kan synas opåkallat att jag, efter de
tungt vägande inlägg som gjorts, tager till orda i denna sak. Men jag fäste
mig vid en sak i kerr Mårtenssons första anförande. Han sade att örn reservanternas
förslag bifalles, skulle det medföra en väsentlig förhöjning av kuratorernas
löner. Då kan man fråga: kan man verkligen höja löner för befattningshavare
som icke finnas. De kuratorer som det här gäller existera ej.

Man har talat örn att Kuratorernas förening skall föra avtalsförhandlingar,
men de speciella kuratorer, som det här gäller, existera fortfarande inte, och
de kunna ej heller i denna förening föra sin talan. Jag är ense med socialminister
Möller därom, att man, för att kunna få några platser besatta, måste
giva en ordentlig lön så att de, som söka sig till dessa kurser, verkligen veta,
att de med sin utbildning och sina stora kvalifikationer också få en hygglig
lön. Först betygar man från motsatt håll, att man så gärna vill att denna verksamhet
skall komma till stånd, men samtidigt är man rädd för att den skall
draga med sig sådana konsekvenser som att andra kuratorer vilja ha samma
löner.

Här har det — örn jag får säga det så enkelt — varit ett stilla graff mellan
representanter för landstingen och statens sjuksköterskeorganisationer. Men,
mina damer och herrar, den saken gällde sjuksköterskor, ej dessa speciella
tjänstemän, som vi nu tala örn. Det rör sig här örn en alldeles ny och alldeles
speciell tjänst, som måste besättas med folk med alldeles speciell utbildning.
Därför anser jag, att man inte riktigt kan jämföra dessa kuratorer med sjuksköterskorna
och redan befintliga andra kuratorer.

Jag ber alltså att på det varmaste få yrka bifall till reservationen.

Herr Fast erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr talman!
Det är oriktigt att säga att en förening för kuratorerna inte skulle vara förhandlingsduglig
för den grupp det här är fråga örn. Det är självklart att en
organisation som skapas måste vara förhandlingsduglig inte blott för en speciell
grupp utan för hela kategorien, ty så stor skillnad i fråga örn uppgifterna
är det ju inte mellan detta och andra områden, där det finns organiserat
folk vid våra sjukhus.

Herr Mårtensson, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle, anförde:
Herr talman! Örn jag inte är felaktigt underrättad finns det redan
sådana kuratorer som det här är fråga örn i Stockholm, och vidare finns det,
som jag redan påpekat, kuratorer inom en hel del statliga verk.

Fru Sandström erhöll likaledes ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Jag förstår givetvis precis hur herr Fast ser saken, men å andra
sidan kan jag inte finna, att ens en förhandlingsduglig kuratorsförening skulle
kunna, som herr Fast säger, föra förhandlingar för en grupp som ännu inte
är i verksamhet och inte ens är utbildad. Jag vet inte varför man nu i förväg
skall diskutera dessa framtida kuratorsangelägenheter. Dessa kuratorer måste
som sagt först finnas, innan de kunna ta ställning till sina problem.

Härpå anförde:

Herr Hedlund i Östersund: Herr talman! Jag har begärt ordet för att bringa
kammaren i åminnelse den debatt som fördes i våras, när lagen örn utvidgad
rätt till legala aborter diskuterades. Man utvidgade området för den social -

Onsdagen den 20 november 1940.

Nr 37.

Ändrade grunder för statsbidrag till kurator sverksamhet i abortförebyggande
syfte to. to. (Forts.)

medicinska rätten till abort på ett sätt som förskräckte många. Jag var inte
förskräckt. Men man tröstade sig dock med att detta inte skulle medföra någon
större våda, i det att man satte sitt hopp till upplysningsverksamhet och
hjälpåtgärder av social natur. Bland de hjälpåtgärder, till vilka man hyste
stora förhoppningar, var denna kuratorsverksamhet.

Om man hade så stor tillit till den sociala verksamheten och framför allt
till dessa speciella kuratorer, då man antog den utvidgade lagen örn abort,
bör man ju vara mycket angelägen se till att de verksamma medel man ville
lia vid sidan av den utvidgade abortlagen också skapas. Försök ha nu gjorts
att organisera denna kuratorsverksamhet. De ha misslyckats, och jag kan inte
frigöra mig från tanken att de misslyckats inte så mycket på grund av de låga
stipendierna som på grund av att lönen är för litet lockande, när det gäller en
verksamhet som i sig själv är så föga lockande. Jag tror det är alldeles felaktigt
att sammankoppla dessa speciella kuratorer med den kuratorsverksamhet
som landstingen själva tagit initiativet till och vartill de också sökt rekrytera
medhjälpare. Här är det staten som tar ett initiativ. Socialministern
har gjort alla försök för att få verksamheten i gång, men de ha misslyckats,
och jag tror som sagt att misslyckandet beror på att lönen är för låg för att
kunna locka.

Nu är jag i den svåra belägenheten att vara en mycket aktiv landstingsman
— jag är landstingets ordförande — samtidigt som jag är riksdagsman, men
jag är gudskelov ingen lönereglerare, och därför kan jag tala fritt. Jag har
mycket svårt, herr Fast, att förstå att landstingens beslutanderätt i lönefrågan
i allmänhet skulle på något sätt kringskäras, örn denna proposition skulle bifallas.
De kuratorer, varom här är fråga, komma alltid att vara speciella kuratorer,
och varje jämförelse med de övriga kuratorerna få vi alldeles säkert i
framtiden avstå från. Jag talar nu som landstingsman, och jag måste säga,
att mig oroar det inte att bifalla regeringens förslag, och därför, herr talman,
yrkar jag bifall till reservationen.

Herr Rubbestad: Herr talman! Jag vill bara säga till herr Hedlund i Östersund,
att i de landsting och de städer, där man har gått in för denna verksamhet,
har det inte saknats kuratorer, och man har ordnat saken med de löner
och de bestämmelser som gälla — alltså i Stockholm och, såvitt jag är rätt
underrättad, också i Göteborg.

Landstingen ha för sin del inte tagit någon ståndpunkt till detta förslag.

Endast ett par landsting ha i år anslagit ett ganska litet belopp för att följa
verksamheten. Mitt landsting har således gått in för 5 000 kronor och ett annat
landsting för några tusen kronor, men i övrigt ha landstingen inte gjort något
som helst åt saken. Därför menar jag att det inte har varit någon brist på kuratorer
till de platser, det varit fråga om, och därför skola vi inte motivera på
det sätt som herr Hedlund gör.

När man är både landstingsman och riksdagsman och tänker på den stora
stab av tjänstemän som man har inom landstinget, bör man nog akta sig för
att handla så, att inte vissa åtgärder bidra till att förrycka löneläget för andra,
utan alltsamman bör ses i sitt sammanhang. Ty det känna vi till litet var ifrån
riks degsarbetet, att har det lyckats en befattningshavare att pressa upp sin lön,
kommer sedan hela kategorien och säger: vi skola lia detsamma. Det är detta vi
vilja förebygga genom en klok översyn av hela systemet på det område det här
är fråga örn.

Herr Hedlund i Östersund: Herr talman! Jag har mycket svårt att förstå
att landstingen .skulle vara tvingade, därest vi ta denna lönesättning för dessa

Nr 37.

Onsdagen den 20 november 1946.

Ändrade grunder för statsbidrag till kuratursverksamhet i abortförebyggande
syfte m. m. (Forts.)

kuratorer, att konsekvent höja lönerna för alla andra befattningshavare, i de
fall förslaget innebär en löneförhöjning. I en speciell lönefråga må väl ändå
landstingen kunna handla utan att det behöver medföra sådana konsekvenser
som herr Rubbestad befarar. Att inte landstingen tagit något initiativ för att
ordna denna verksamhet — månne det kanske inte beror därpå att landstingen
veta, att vi inte ha tillgång på tillräcklig personal för att kunna ordna saken?

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen; och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr Osterman begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 281, röstar

J a;

Den, det ej vill, röstar

_ Nej;

Vinner Nej, bär kammaren bifallit den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen, vadan
kammaren bifallit utskottets hemställan.

§ 13.

Mrsättning för Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 282, i anledning av Kungl. Majda
\jukdom,
ilyktingverk- dom i flyktingverksamhet m. m., jämte i ämnet väckt motion.

.ivitiet m. m. j pr0p0sitionen nr 327 hade Kungl. Majit, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över socialärenden för den 27 september 1946,
föreslagit riksdagen medgiva, att i anledning av de olycksfall och sjukdomar,
som drabbat personer under arbete för omhändertagande och vård av flyktingar
och s. k. repatriander samt härmed jämförlig internationell humanitär
hjälpverksamhet, finge av det under femte huvudtiteln uppförda förslagsanslaget
till Statsverket åliggande, av andra medel ej utgående ersättningar i anledning
av olycksfall i arbete m. m. till envar av dessa personer eller deras rättsägare
utbetalas ersättning enligt i nämnda statsrådsprotokoll angivna grunder.

Enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle ersättningarna utgå enligt de grunder
som i militärersättningsförordningen angåves för andra än värnpliktiga, förstärkta
i vissa fall enligt grunderna för förordningen den 29 juni 1946 angående
provisorisk förbättring av vissa ersättningar i anledning av kroppsskada
ådragen under militärtjänstgöring vid förstärkt försvarsberedskap m. m. Detta
innebar, att ersättningstillägg skulle utgå, vid förlust av arbetsförmågan, å
sjukpenning med två kronor 75 öre i ortsgrupp 1, tre kronor 50 öre i ortsgrupp
2 och fyra kronor 25 öre i ortsgrupp 3 för dag räknat och å invalidränta med
984, 1 284 och 1 584 kronor för år räknat i respektive ortsgrupper samt vid en
med lägst en fjärdedel nedsatt arbetsförmåga med det lägre belopp som svarade
mot arbetsförmågans nedsättning.

I samband med Kungl. Maj :ts förevarande förslag hade utskottet till behandling
förehaft en inom andra kammaren av herr Carlsson i Bakeröd m. fl.
väckt motion (II: 564), vari hemställts, att riksdagen måtte besluta, att ersätt -

Onsdagen den 20 november 1946.

Nr 37.

Ersättning för skada eller sjukdom i flykting verksamhet m. m. (Forts.)
nings tillägg skulle utgå, viel förlust av arbetsförmågan, å sjukpenning med
fyra kronor 25 öre för dag räknat och å invalidränta med 1 584 kronor för år
räknat samt vid en med lägst en fjärdedel nedsatt arbetsförmåga med det lägre
belopp, som svarade mot arbetsförmågans nedsättning.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionen II: 564 medgiva, att i anledning av de olycksfall
och sjukdomar, som drabbat personer under arbete för omhändertagande
och vård av flyktingar och s. k. repatriander samt härmed jämförlig internationell
humanitär hjälpverksamhet, finge av det under femte huvudtiteln uppförda
förslagsanslaget till Statsverket åliggande, av andra medel ej utgående
ersättningar i anledning av olycksfall i arbete m. m. till envar av dessa personer
eller deras rättsägare utbetalas ersättning enligt de grunder, som av
departementschefen angivits i statsrådsprotokollet över socialärenden för den
27 september 1946.

Reservation hade avgivits av herrar Gustav Emil Andersson, Ivar Persson,
Svensson i Grönvik och Rubbestad, vilka ansett, att utskottet i anledning av
motionen 11:564 bort förorda, att ersättningstillägg skulle jämväl i ortsgrupperna
1 och 3 utgå med för ortsgrupp 2 föreslagna belopp såväl på sjukpenning
som på invalidränta och i övrigt enligt grunderna för förordningen av
den 29 juni 1946, samt hemställa, att riksdagen måtte i anledning av Kungi.
Maj:ts förslag och motionen 11:564 medgiva, att till följd av de olycksfall
och sjukdomar, som drabbat personer under arbete för omhändertagande och
vård av flyktingar och s. k. repatriander samt härmed jämförlig internationell
humanitär hjälpverksamhet, finge av det under femte huvudtiteln uppförda
förslagsanslaget till Statsverket åliggande, av andra medel ej utgående ersättningar
i anledning av olycksfall i arbete m. m. till envar av dessa personer
eller deras rättsägare utbetalas ersättning enligt de grunder, som av reservanterna
angivits.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr Rubbestad: Herr talman! I den föreliggande frågan hemställes om
möjlighet att lämna visst stöd åt personer som varit verksamma i flyktingshjälpen,
särskilt sådana som inte kunnat erhålla något understöd på grund av
hittills gällande bestämmelser. Nu föreslås att de skola kunna få bidrag och
tillägg enligt förordningen angående ersättning till skadade militärer. Dyrortsgruppering
förutsättes alltså. Sådana som få ett tillägg skola i ortsgrupp 1 ha
2: 75 per dag, i ortsgrupp 2 3: 50 per dag och i ortsgrupp 3 4: 25 per dag. För
dem som blivit invalider är det tänkt att ersättning till invalid skall utgå i
ortsgrupp 1 med 984 kronor, i ortsgrupp 2 med 1 284 och i ortsgrupp 3 med
1 584 kronor, alltså närapå det dubbla mot i ortsgrupp 1.

Det är ju inte så stor grupp detta förslag avser, det är ett 70-tal befattningshavare
som för närvarande kunna komma i fråga. Men propositionen syftar också
till att lämna stöd, därest ytterligare fall skulle inträffa. Nu vårdas omkring
3 000 flyktingar av dylik personal^ som alltså också kan tänkas råka ut för
olycksfall, varför antalet kan bli större. Den ekonomiska konsekvensen kanske
inte skulle bli särdeles betungande, om man gick med på detta förslag, men
det är principfrågan det gäller, örn man här skall börja tillämpa dyrortsgruppering
på ytterligare en grupp, och det är i det avseendet reservationen går
emot Kungl. Maj:ts förslag.

Vi reservanter anse att vi skola lämna stöd åt personer som deltagit i denna
verksamhet, men vi mena att det skall inte vara deras bostadsort, som skall
vara bestämmande för förmånens storlek, utan vi anse att det bör vara samma

Nr 37.

Onsdagen den 20 november 1946.

Ersättning för skada eller sjukdom i flykting verksamhet m. m. (Forts.)
ersättning till alla, vare sig de bo i stad eller på landet. Därför ha vi i vår
reservation yrkat att ersättning skall utgå efter ortsgrupp 2, både när det gäller
dagersättning och när det gäller bidrag till invalider.

Med dessa ord, herr talman, ber jag att få yrka bifall till reservationen.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Riksdagen fick under vårsessionen
en proposition som innebar, att personer som hade ådragit sig sjukdom eller
lidit skada under beredskapstjänstgöring skulle få ersättning enligt förordningen
örn ersättning för skada i militärtjänst. I samband därmed framlades också
en proposition örn vissa tilläggsersättningar till de ersättningar som utgingo
enligt militärförordningen. Dessa tilläggsersättningar dyrortsgraderades så, att
de på billigaste ort skulle utgöra 2 kronor 75 öre, på mellanorten 3 kronor 50
öre och på dyraste orten 4 kronor 25 öre såsom tillägg till sjukpenningen och
motsvarande tillägg till livränta. Denna proposition behandlades av andra laguskottet,
tillstyrktes enhälligt av utskottet och bifölls av kamrarna den 26 juni.
I samband med denna behandling förekom i denna kammare allenast ett yttrande.
Detta anslöt sig i princip till den tankegång som nyss utvecklats av
den ärade reservanten, men däri gjordes intet yrkande.

När vi i utskott savdelningen behandlat nu föreliggande fråga och den motion
som väckts i samband därmed, måste vi säga oss, att eftersom man här
föreslår att den personal, som använts i flyktingsverksamhet, skall få ersättning
efter samma bestämmelser som ersättning utgår på grund av skada eller
sjukdom på grund av militärtjänst, och med samma tilläggsersättningar som i
våras bestämdes att utgå till den personal, som kom i åtnjutande av ersättningen
i fråga, är det naturligt att riksdagen också bifaller nu förevarande
proposition. Man kan inte tänka sig, förefaller det mig, att personal Som åtnjuter
ersättning på grund av skada, uppkommen under militärtjänstgöring,
skall ha ersättning efter vissa grunder, personal som ådragit sig skada under
beredskapstjänstgöring skall ha efter samma grunder, medan slutligen den personal
vi nu behandla — denna mycket lilla grupp — skulle ha ersättning efter
delvis andra grunder. Önskar man den ordning som reservanterna vilja genomföra,
förefaller det mig vara rimligt att man i så fall ändrar grundkungörelsen,
alltså dels militärersättningsförordningen, dels förordningen om tillägg till denna,
och så låter samma bestämmelser gälla för alla de grupper, som man anser
skola åtnjuta ersättning av statsmedel för skada eller sjukdom uppkommen under
dessa olika omständigheter. Det kan nämligen inte vara rimligt att personer
på en och samma ort, som skola ånjuta ersättning på grund av dessa olika, här
nämnda orsaker, skola få olika belopp, utan ersättningen måste utgå efter samma
grunder. Det är därför som den avdelning sorn behandlat denna fråga i
statsutskottet har tillstyrkt Kungl. Maj :ts förslag, och statsutskottet har ju
med mycket stor majoritet ställt sig på samma ståndpunkt. Med hänvisning till
detta yrkar jag bifall till statsutskottets hemställan.

Herr Rubbestad: Jag vill bara säga att här föreligger dock en principiell
skillnad. Det är inte bara reservanterna som pekat på den, utan i propositionen
är tydligt markerat, att också statskontoret har samma mening, nämligen att
det här är fråga om en kategori, som inte bör bedömas efter samma grunder som
militärerna, utan böra inta en särställning. Det är också detta som bidragit till
att vi ansett oss böra avge en reservation mot utskottets utlåtande.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, gav herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen; och blev utskottets hemställan av kammaren
bifallen.

Onsdagen den 20 november 1946.

Nr 37.

§ 14.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 54, i anledning av Kungl.
Majits proposition med förslag till lag angående ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370), jämte en i ämnet väckt motion.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 15.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 55, i anledning av Kungl. Ändrad U/delMaj
:ts proposition med förslag till förordning angående ändrad lydelse av 2 § “ av 2. § f°rförordningen
den 22 december 1939 (nr 877) örn skatt å kaffe, m. m., jämte
en i amnet vackt motion. kaffe, m. m.

I en den 25 oktober 1946 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 357, hade Kungl. Majit, under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att

1) antaga vid propositionen fogat förslag till förordning angående ändrad
lydelse av 2 § förordningen den 22 december 1939 (nr 877) örn skatt å kaffe;
samt

2) bemyndiga Kungl. Majit att — där så erfordrades för att förhindra en
höjning av gällande konsumentpris å kaffe ■— i den utsträckning Kungl. Maj :t
funne lämpligt, besluta örn ytterligare sänkning av skatten å kaffe.

Ovannämnda vid propositionen fogade författningsförslag var av följande
lydelse i

Förslag till förordning angående ändrad lydelse av 2 § förordningen den
22 december 1939 (nr 877) örn skatt å kaffe.

Härigenom förordnas, att 2 § förordningen den 22 december 1939 örn skatt
å kaffe skall erhålla följande ändrade lydelse.

2 §.

Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:

Skatten utgår för orostat kaf- Skatten utgår för orostat kaff
e med 65 öre för kilogram och för f e med 35 öre för kilogram och för
rostat kaffe samt kaffesur- rostat kaffe samt kaffesurrogat
med tillsats av kaffe rogat med tillsats av kaffe
med 80 öre för kilogram. med 45 öre för kilogram.

Denna förordning träder i kraft å dag, som av Kungl. Maj it bestämmes.

Till utskottets behandling hade överlämnats den i anledning av propositionen
väckta motionen 11:586 av herr Jansson i Örebro m. fl., vari hemställts,
»att riksdagen i anledning av Kungl. Maj :ts proposition nr 357 för sin del
måtte besluta att avskaffa den särskilda skatten å kaffet».

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen måtte, med förklarande att Kungl. Maj :ts förevarande proposition
nr 357 icke kunnat av riksdagen oförändrad bifallas,

1) antaga vid propositionen fogat förslag till förordning angående ändrad
lydelse av 2 § förordningen den 22 december 1939 (nr 877) om skatt å kaffe;
och

2) avslå propositionen, i vad densamma avsåge bemyndigande för Kungl.
Majit att — där så erfordrades för att förhindra en höjning av gällande konsumentpris
å kaffe — i den utsträckning Kungl. Maj :t funno lämpligt, besluta
om ytterligare sänkning av skatten å kaffe; samt

Nr 37.

Onsdagen den 20 november 1946.

''Ändrad lydelse av 2 § förordningen om skatt å kaffe, m. m. (Forts.)

B) att motionen II: 586 av herr Jansson i Örebro m. fl., i den mån densamma
icke kunde anses besvarad genom vad utskottet i sin motivering anfört
och hemställt, av riksdagen måtte lämnas utan åtgärd.

Reservationer hade avgivits:

1) av herr Adolfsson, som ansett att utskottets yttrande i viss angiven del
bort hava annan, i reservationen angiven lydelse;

2) av herr Björklund, utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid anförde:

Herr Björklund: Herr talman! Jag har vid detta utskottsbetänkande fogat
en blank reservation och anhåller därför att få säga ett par ord.

Den proposition som behandlas i föreliggande utlåtande innehåller två förslag.
Först och främst är det frågan om sänkning av skatten på kaffe, den skatt således
som infördes i samband med att vi införde en mängd andra konsumtionsskatter
och höjde de direkta skatterna. Den gången förklarades det i varje fall
beträffande konsumtionsskatterna, att man fortast möjligt ville ha bort dem igen.
Nu föreslår som sagt Kungl. Hajd att en del av denna skatt skall tagas bort,
och på den punkten äro alla utskottets ledamöter eniga.

Det är på den andra punkten, där Kungl. Majit begär en fullmakt av riksdagen
att, under förutsättning att så kan anses vara lämpligt med hänsyn till
prisläget och andra faktorer som därvidlag kunna inverka, ytterligare få sänka
priset på kaffe, det är på den punkten som utskottet inte är riktigt enigt —
d. v. s. man är enig från högern till kommunisterna med undantag för mig om
att vägra den fullmakt som Kungl. Majit begärt. Vad kan då anledningen till
detta vara? Ja, det är ingen annan anledning än att bevillningsutskottets ledamöter
ansett det vara nödvändigt att i detta mycket ömtåliga läge vägra Kungl.
Majit denna lilla fullmakt som det här är fråga örn. Jag tror inte man skall
betrakta denna vägran som ett särskilt misstroende mot finansministern, så är
det nog inte. Man är kommen dithän, anser man, att man nu gärna vill återta
dessa mycket stora fullmakter som lämnats åt Kungl. Majit under krisåren.
Och i och för sig, örn det gäller större ting, har jag precis samma uppfattning
som utskottets ledamöter i övrigt. Jag anser också att folket självt skall bestämma
om skatterna genom sina ombud här i riksdagen och inte överlåta detta
åt Kungl. Majit.

Här ligger det emellertid till på det sättet, att det är icke fråga örn en skattehöjning.
Man ger icke Kungl. Majit en fullmakt beträffande skattehöjning men
väl en fullmakt angående en viss liten skattesänkning. Vad kan då anledningen
vara att finansministern begärt denna fullmakt? Jag vet det ej, men jag skulle
föreställa mig, att i det något ömtåliga ekonomiska läge, vari vi befinna oss
med hänsyn tagen till kronans värde och en hel del andra ting, har finansministern
ansett det försvarligt, örn man i en svår situation, då riksdagen icke vore
samlad, skulle kunna företaga en nedpressning av vissa varupriser, och därför
har finansministern ansett det angeläget att ha en sådan fullmakt från riksdagen.

Nu säger man från utskottets sida, att här är det så, att riksdagen är praktiskt
taget alltid samlad och därför behöver finansministern icke denna fullmakt.
Ja, det har varit så hittills. Men, mina damer och herrar, jag vet i varje fall ej,
hur det kommer att förhålla sig med den samlade riksdagen sista delen a\^
1947. Det är väl knappast någon annan heller som kan giva upplysning på denna
punkt. Jag föreställer mig och har alltid föreställt mig, att en finansminister

Onsdagen den 20 november 1946.

Nr 37.

Ändrad lydelse av 2 § förordningen om skatt å kaffe, m. m. (Forts.)
under den tid riksdagen är samlad icke utan vidare går och reglerar skattesaker,
även om han skulle ha en fullmakt på denna punkt. Därifrån äro mina
utgångspunkter hämtade.

Jag har med vad jag här sagt velat syfta till att åt Kungl. Maj :t giva denna
lilla fullmakt. Märk väl, att det är fråga om denna lilla fullmakt, denna begränsade
fullmakt, som endast avser att sänka priset på kaffe. Jag har velat åt
Kungl. Majit giva denna fullmakt under den tid, då riksdagen ej är samlad.
Jag har knutit en blank reservation till utskottsbetänkande!, för att i kammaren
få tillfälle att deklarera min ståndpunkt i denna fråga, som helt och hållet
sammanfaller med Kungl. Maj :ts proposition.

Jag ber, herr talman, att med dessa få ord få yrka bifall till Kungl. Majda
proposition.

Herr Jansson i Örebro: Herr talman! När den särskilda skatten på kaffe
på sin tid föreslogs, motiverades densamma med det svårartade statsfinansiella
läge som då förelåg. Jag får lov att säga, att jag för min del har haft ganska
svårt att förstå, hurusom det statsfinansiella läget skulle kunna giva anledning
till en dylik konsumtionsskatt. Jag föreställer mig nämligen, att en dylik skatt
icke kan stärka skatteunderlaget i något avseende. Fördenskull har jag uppfattat
saken så, att här var icke — i första hand åtminstone — avsikten att
åstadkomma nya skatter i bemärkelsen nya inkomster, utan här var egentligen,
reellt sett, fråga örn hur skattebördorna skulle fördelas. Fördenskull anser jag,
att denna skatt drabbar hårt de små inkomsttagarna i samhället, under det att
densamma gott kan sägas vara ett privilegium för de större inkomsttagarna.
Men även örn man vill godtaga den motivering som då avgavs, anser jag, att det
för närvarande ej finnes någon som helst anledning att längre bibehålla skatten.
Jag anser att Kungl. Majit själv understrukit detta i och med förslaget örn.
att skatten skulle sänkas med nära nog hälften. Dessutom har ju Kungl. Maj :t
begärt bemyndigande att sänka den ännu mera, örn behov därav skulle föreligga
för att undvika ytterligare höjning av konsumentpriset på kaffe.

Det har ju också understrukits, att skatten skulle vara av tillfällig karaktär.
Jag anser, att utskottets uttalande är ganska positivt inställt till det förslag,
som jag ställt i min motion. Särskilt har jag fäst stor uppmärksamhet vidi
utskottets uttalande, där det heter: »Utskottet anser vidare befogat, att frågan,
huruvida skatten å kaffe bör bibehållas, av Kungl. Majit tages under övervägande.
» Jag tror mig kunna tolka denna sats på det sättet, att utskottet ger en
rekommendation för en sådan åtgärd. Därest utskottets förslag vinner kammarens
bifall, skulle jag vilja uttala den förhoppningen, att även Kungl. Majit
ger detta uttalande samma tolkning.

Ehuruväl utskottet således har ställt sig ganska positivt till de krav jag framfört
i motionen, vill jag ändock ansluta mig till den reservation, som herr
Adolfsson avgivit, då jag finner densamma mera bestämd i formen och även i
fråga om tidsbestämningen. Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till
herr Adolfssons reservation.

Herr Jonsson i Skedsbygd: Herr talman! Anledningen till att utskottet här
har gått på en annan linje i fråga örn en viss del av den kungl, propositionen
är ju den, att utskottet under hand inhämtat, att det numera icke kan befaras,
alf någon ytterligare höjning av kaffepriset är att vänta i exportländerna. Dessutom
har utskottet av rent principiella skäl ansett, alt under tid då riksdagen
är samlad bör man ej avhända riksdagen möjligheterna att själv bestämma
över utgående skatter.

Nu säger herr Björklund, att han icke har kunnat tänka sig, att finansmi -

Nr 37.

Onsdagen den 20 november 1940.

Ändrad lydelse av 2 § förordningen örn skatt d kaffe, m. m. (Forts.)
nistern skulle vilja tillgripa sin fullmakt att sänka skatten under den tid riksdagen
är samlad. Men vi ha i utskottet icke kunnat utläsa detta. Finansministern
har i den kungl, propositionen sagt. att det torde vara lämpligt att sänka
skatten med ett mindre belopp, motsvarande den del av prisstegringen som kan
antagas bliva bestående under den närmaste framtiden, samtidigt som Kungl.
Majit bemyndigas — där så erfordras för att förhindra en höjning av det nu
gällande konsumentpriset — i den utsträckning Kungl. Majit finner lämpligt
besluta örn ytterligare sänkning av ifrågavarande skatt. Således, här har Kungl.
Majit icke gjort något undantag eller sagt, att denna fullmakt begärts endast
under den tid då riksdagen icke är samlad.

Det var också en annan sak, som jag vid genomläsning av den kungl, propositionen
fäste mig vid. Kaffepriset är enligt mitt förmenande ganska högt
och kanske högre än vad det borde vara. Under det att enligt den kalkyl, som
är uppgjord av priskontrollnämnden, kaffet i exportländerna, fritt ombord, kostar
i runt tal en krona 91 öre per kilogram och vi ha en sammanlagd skatt och
tull, som på rostat kaffe belöper sig till en krona 40 öre per kilogram, så kostar
kaffet i de Svenska detaljaffärerna icke mindre än fem kronor 70 öre per
kilogram. Örn man något undersöker de uppgjorda kalkylerna, skall man finna,
att t. ex. rostningskostnaden är beräknad till 16 procent, en procentsats,
som jag efter att ha samtalat med grossister på området fått verifierad såsom
varande ganska hög. Trots detta har man fått fram en rostningskalkyl, som
höjer kaffepriset med 45 öre per kilogram. 16 procent av två kronor 36 öre
blir, säger man, 45 öre, men i verkligheten blir det icke fullt 38 öre. Grossistoch
rostningsmarginalen är 60 öre per kilogram, emballagekostnaden 20 öre per
kilogram och detaljhandelsmarginalen, som intill augusti 1944 utgjorde icke
mindre än en krona 28 öre per kilogram, har nu enligt den nya kalkylen sänkts
och beräknats till en krona och ett halvt öre. Sedan kommer omsättningsskatten
till, som gör 28.5 öre. Så får man ett konsumentpris på fem kronor 70 öre.

Jag tycker verkligen, att denna marginal är ganska hög, särskilt i vad avser
detaljhandelsmarginalen. Örn man räknar med ett pris fritt ombord i utländsk
hamn av en krona 91 öre per kilogram orostat kaffe och räknar ifrån mellanhandskostnaderna
i utlandet samt lastningskostnader, hamnavgifter o. S. v.,
kanske man gör den konklusionen, att producenten av kaffet knappast får ens
en krona per kilogram, men den svenske diversehandlaren, som lämnar detta
kaffe över disken, skall också ha en krona enligt det förslag som nu föreligger.

Därtill kommer, att vi från priskontrollnämnden erhållit upplysning, att man
icke ansåge, att priset på kaffe komme att ytterligare höjas inom den närmaste
framtiden, och vidare att de utförda beräkningarna vore grundade på en lyxkvalitet,
s. k. sållat kaffe, under det att. man allt fortfarande kunde köpa den
osorterade varan för 1: 25 shilling, vilket ungefär motsvarade det pris som var
rådande före prisstegringen.

Jag undrar örn man har några garantier för att, när man nu sänker skatten,
man ej lämnar möjligheter för mellanhänderna att tillhandahålla en vara, som
kanske icke har kostat vad man beräknat när man sänkte skatten.

Det kanske skulle kunna inträffa, att finansministern finge möjlighet att
sänka kaffepriset ganska avsevärt och sålunda förbilliga levnadsomkostnaderna
för konsumenterna utan att därför behöva tillgripa en ytterligare skattesänkning.

Denna konsumtionsskatt tillkom ju av statsfinansiella skäl. Utskottet har sagt,
att då så är fallet böra även sådana skäl vara avgörande, när man går in för att
taga bort denna skatt. Detta är alldeles riktigt. I bevillningsutskottet har man
nog varit fullt på det klara med att denna skatt är en av de skatter som man

Onsdagen den 20 november 1946. Nr 37. 63

Ändrad lydelse av 2 § förordningen örn skatt å kaffe, m. m. (Forts.)
bör söka komma ifrån fortast möjligt. Men vi ha även en annan skatt på kaffe,
som enligt samstämmiga uttalanden här i riksdagen bör fortast möjligt komma
bort, nämligen omsättningsskatten. Denna motsvarar ju en andel av kaffepriset
på 28,5 öre. Jag tror därför, att det förefinnes ganska goda möjligheter
att redan inom ramen av den nu föreslagna skattesänkningen åstadkomma ett
avsevärt lägre pris på kaffet och därmed förbilliga levnadsomkostnaderna och
avvärja hotet av ett stegrat indextal.

Det är därför, herr talman, som jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Adolfsson: Herr talman! Jag har ju vid detta betänkande fogat en
reservation. Det må kanske vara mig tillåtet att med några ord argumentera
för denna.

Jag skall då först be att få säga några ord med anledning av herr Björklunds
yttrande nyss, där han anspelade på att jag i min reservation icke reserverat
mig mot det beslut som utskottsmajoriteten hade fattat i fråga örn fullmakten
för regeringen. ,Jag vill då säga, att min ståndpunkt i denna fråga
betingades uteslutande av rent principiella skäl. Örn någon skulle hävda, att
det förhållandet, att utskottet ej ville tillåta att en sådan fullmakt utgavs,
skulle innebära ett misstroende mot regeringen, vill jag säga, att detta misstroende
i varje fall icke föreligger från min sida, utan att jag bedömt det hela
ur rent principiella synpunkter. Jag har för min del ansett, att det ej bör
vara regeringen som får avgöra hur mycket en skatt skall komma att sänkas,
och detta bör under alla förhållanden gälla under de tider då riksdagen är samlad.
Jag föreställer mig, att örn regeringen skulle komma underfund med, att
den behövde sänka kaffeskatten med ytterligare 10 öre per kilogram, bör det
vara riksdagen som får besluta, huruvida det skall bli dessa 10 öre eller örn
det skall bli till exempel 5, 15 eller 25 öre. Det är uteslutande dessa mera
principiellt betonade synpunkter på frågan som gjort, att jag i min reservation
kunnat ansluta mig till utskottsmajoritetens beslut i detta avseende.

Sedan kanske jag också skulle litet mera skämtsamt kunna tillägga, att hela
detta dilemma örn fullmakten löses ju alldeles utomordentligt smärtfritt genom
att helt enkelt avskaffa denna kaffeskatt, såsom Erik Jansson föreslagit i sin
motion.

Beträffande ärendet i övrigt skall jag för min del mycket gärna erkänna, att
utskottsmajoritetens utlåtande i mycket stor utsträckning gått till mötes den
tanke som uttryckts i den angivna motionen. Men trots detta föreligger det
dock en icke alldeles obetydlig skillnad mellan utskottsmajoritetens tankegång
och den tankegång, som uttryckts i den reservation som jag avgivit.

Det är visserligen ej svårt att se, att utskottsmajoriteten vill uttrycka den
meningen, att regeringen nu bör överväga^ att helt och hållet avskaffa denna
kaffeskatt. Så långt är jag med, och så långt är jag i synnerligen hög grad
tillfredsställd med utskottets utlåtande. Men å andra sidan kopplar man samman
frågan med de statsfinansiella skäl, som åberopades den gång denna fattigskatt
infördes. Jag kan ej sc något skäl för att blanda samman sakerna på detta
sätt. Ty här gäller det ju ytterst frågan örn på vilket sätt eller — med andra
ord ■— med vilken grad av rättvisa skatterna skola komma att uttagas av landets
medborgare. Motionären i ämnet har ju nyligen från talarstolen utvecklat
sina motiv för den motion som avgivits, och således finnes det icke någon
anledning för mig att ytterligare dröja vid detta. Jag vill endast understryka,
att all konsumtionsbeskattning ju hårdast drabbar de fattiga och drabbar dem
till förmån för de rika, vilkas direkta skatter genom konsumtionsskatterna

Nr 37.

Onsdagen den 20 november 1946.

Andrad lydelse av 2 § förordningen om skatt å kaffe, m. m. (Forts.)
hållas nere. Jag vill för min del påstå, att statsfinansiella skäl skulle alltid
i och för sig kunna åberopas för indirekta beskattningars genomförande. Man
kan nämligen alltid säga, att så och så mycket ger den direkta beskattningen:
så och så mycket få vi, och följaktligen måste vi komplettera den direkta beskattningen
med indirekta skatter, med konsumtionsbeskattning. Jag vill säga,
att håller talet örn de statsfinansiella skälen, skulle man kunna sänka de direkta
skatterna i så hög grad, att en indirekt beskattning av praktiskt taget
alla konsumtionsvaror under alla förhållanden vore en ofrånkomlig nödvändighet.

Även örn jag alltså finner bevillningsutskottets majoritets uttalande i mycket
hög grad sympatiskt och i ganska hög grad liknande en beställning, så har
jag ändå ej kunnat giva ett finger åt tanken att avvecklingen av kaffeskatten
skulle göras beroende av vad man finner lämpligt med hänsyn till —- som man
brukar säga —- de statsfinansiella skälen. Jag har alltså ansett, att utskottet
bort på ett mera bestämt sätt uttala sig för kaffeskattens slopande. Jag har
dessutom anfört, att detta av vissa praktiska skäl kunde ske samtidigt som
omsättningsskatten slopas. Min reservation uttrycker alltså, att det förutsattes,
att Kungl. Maj :t kommer med förslag örn skattens avveckling vid den
tidpunkt jag nu nämnt. Jag ansåg, att jag måste få tillfälle att i utskottets
utlåtande uttrycka den meningen.

Jag vill också, herr talman, här inför kammaren uttrycka den genom att
yrka bifall till min reservation.

Herr Hagberg i Malmö: Herr talman! Som här redan påpekats sönderfaller
propositionen i två delar. Den ena gäller en viss sänkning av kaffeskatten,
och den andra gäller en i utsikt ställd fullmakt till Kungl. Maj:t. Beträffande
sänkningen av kaffeskatten föreligger det ju ingen anledning att här yttra
många ord. Utskottet är ju enigt därvidlag och har godtagit det motiv, som
finansministern anfört. Motivet är att man vill söka hålla konsumtionspriset
nere på den nuvarande nivån, detta med hänsyn till den betydelse, som konsumtionspriset
på kaffe har ur indexsynpunkt. Prisstegringarna på de utländska
marknaderna ha varit tämligen starka under de senaste månaderna,
och det är klart att de skulle komma att slås ut i konsumtionspriset här i landet,
därest inga särskilda åtgärder vidtoges. Man har inom utskottet allmänt
godtagit finansministerns motivering och godkänt propositionen i denna del.
Däremot har utskottet icke kunnat tillstyrka den av herr Jansson i Örebro
framförda motionen. Det är ju så, som herr Björklund först här påpekade,
att man måste se denna konsumtionsskatt i sammanhang med alla andra konsumtionsskatter,
som infördes vid krigets början. Skola de avvecklas, måste
ju en sådan avvecklingsprocess ske i ett större sammanhang. Vi få icke heller
glömma att denna kaffeskatt har en viss statsfinansiell betydelse; den beräknas
i årets budget komma att ge ungefär 32 miljoner kronor. Nu har emellertid
såväl herr Jansson i örebro som herr Adolfsson, som är reservant i utskottet,
så vitt jag förstår i icke ringa man modifierat sina. ståndpunkter, i det
att de hemställt, att skatten skall avvecklas i sammanhang med omsättningsskatten.
Det är ju en något annorlunda ståndpunkt än den, som intages i motionen.

Jag skall också be att få säga några ord örn den andra delen av propositionen,
nämligen den som rör frågan örn fullmakten. Jag vill gärna instämma i
vad herr Björklund härvidlag yttrat, och jag tror att jag i det avseendet vågar
tala på utskottets vägnar, nämligen att utskottets hemställan örn avslag på
propositionen i denna del givetvis icke får fattas som uttryck för någon sär -

Onsdagen den 20 november 1946.

Nr 37.

Ändrad lydelse av 2 § förordningen om skatt å kaffe, m. m. (Forts.)
■skild misstro mot finansministern. Det är helt andra synpunkter, som varit
avgörande för utskottet, när utskottet avstyrkt propositionen i denna del. Först
och främst har utskottet ansett praktiska skäl tala för ett avstyrkande, och
vidare — och det är naturligvis det väsentliga — har utskottet ansett principiella
skäl tala för ett avstyrkande av fullmakten. Vad de praktiska skälen
beträffar kan man naturligtvis säga, att det ju icke går att rätta skattelagstiftningen
efter de mer eller mindre snabbt på varandra följande fluktuationerna
på världsmarknaden. Skattelagstiftningen måste läggas på längre
sikt. Örn ett anmärkningsvärt läge uppkommer, föreligger emellertid alltid
möjligheten för Kungl. Maj :t att komma till riksdagen med en proposition.
Riksdagen är ju numera samlad praktiskt taget året runt, så att ur den synpunkten
behövs ingen fullmakt. Nu observerade jag, att herr Björklund antydde
att ingen människa vet, örn det blir någon höstriksdag nästa år —
för egen del hoppas jag, att det icke blir någon höstriksdag nästa år. Men
därest det icke blir någon sådan riksdag, har ju Kungl. Maj :t möjlighet att vid
slutet av riksdagens vårsektion nästa år framställa de förslag beträffande
skattelagstiftningen, som Kungl. Majit kan anse lämpliga. Ur praktisk synpunkt
föreligger det icke enligt min och mångas mening någon anledning att
ge den begärda fullmakten.

Så kommer jag till det principiella skälet mot fullmakten. Riksdagen har
ju i ganska fullständig enighet under krigsåren givit Kungl. Majit den ena
fullmakten efter den andra. Man har ansett detta nödvändigt med hänsyn till
det ytterligt labila läget. Nu gå vi väl, som jag får hoppas, åter tillbaka till
något så när normala förhållanden, och då menar man på många håll inom
riksdagen att tiden är inne för densamma att ta tillbaka dessa fullmakter och
därmed återtaga riksdagens konstitutionella ställning i dess förhållande till
Kungl. Maj :t i detta avseende. I detta speciella fall är det ju också, tycker
jag, ganska nödvändigt att så förfara, ty här gäller ju fullmakten något för
den svenska riksdagen alldeles väsentligt, nämligen beskattningsrätten. Fullmakten
avser ju att riksdagen skall till Kungl. Majit delegera sin beskattningsrätt
i detta speciella fall. Detta kan i vart fall inte jag vara med örn, och
jag tror att många dela den uppfattningen. Även herr Björklund gav ju tili
känna samma mening, men han gjorde en liten distinktion härvidlag. Han förklarade,
att örn det gällt en stor fullmakt skulle han varit motståndare till ett
sådant förfarande, men han säde, att här gäller det en liten, en inskränkt fullmakt,
och vid sådant förhållande hade han låtit sina betänkligheter fara. Jag
har litet svårt att förstå, att man kan göra en sådan skillnad. Regeringsformen
känner ingen skillnad beträffande stora och små fullmakter eller stor och liten
beskattning. Beskattning är beskattning, antingen den gäller stora områden
eller små. Enligt regeringsformen är riksdagen ensam den som utövar beskattningsrätten
här i landet, antingen det gäller statsbeskattningen eller konsumtionsbeskattningen
eller en del av statsbeskattningen eller en del av konsumtionsbeske.
ttningen. Jag tror att det är ganska nödvändigt för riksdagen att
hålla detta i minnet.

Jag har ingen anledning, herr talman, att ytterligare gå på djupet i denna
fråga utan ber att med dessa få ord få yrka bifall till bevillningsutskottets
hemställan.

Herr Björksund: Herr talman! Jag vill till herr Hagberg i Malmö bara säga,
att även örn jag fällde uttrycket att vi här diskutera en liten eller mindre
fråga, så håller även jag på regeringsformens bestämmelse örn beskattningsrätten.
Men jag är icke någon så förfärligt stor slav i fråga om den bokstavliga

Andra kammarens protokoll 1946. Nr 87. 5

Nr 37.

Onsdagen den 20 november 1946.

''Ändrad lydelse av 2 § förordningen om skatt å kaffe, m. m. (Forts.)
tolkningen av grundlagen, ty det kan givas situationer här i livet, då allt vad
man tänkt och skrivit icke håller i verkligheten, utan man nödgas gå andra
vägar. Det för mig huvudsakliga skälet var icke, herr Hagberg i Malmö —
det klargjorde jag väl icke tillräckligt, förstår jag — att riksdagen skulle ge
Kungl. Majit befogenhet att öka beskattningen, utan att regeringen skulle få
en begärd fullmakt att sänka densamma. Jag tror icke att någon finansminister,
vem det vara må, är så angelägen att sänka skatterna, att han utan vidare
skenar iväg och sänker en skatt utan att detta av praktiska och ekonomiska
skäl är både behövligt och försvarligt. Detta är alltså min syn på frågan, och
jag betonar därför ännu en gång, att jag har lika bestämd uppfattning som
herr Hagberg i Malmö och vilken annan ledamot som helst av denna kammare,
därom att riksdagen själv är den som i allmänhet skall besluta örn skatterna.
Jag är emellertid i denna speciella punkt icke så förfärligt starkt inställd på
att det skulle vara farligt att ge Kungl. Maj :t den begärda fullmakten. Alla
äro vi nämligen överens örn att kaffepriset är för högt, och att det värsta, som
skulle kunna inträffa, örn man nu följer den kungl, propositionen, är att vi
skulle kunna få en större prissänkning än den som bevillningsutskottet gått
med på. Saken som sådan är emellertid icke av någon större vikt eller av farligare
natur.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss: Herr talman!
Eftersom denna diskussion tagits upp här, kanske jag får säga några ord i
frågan. Jag skall icke alls ge mig in på någon vidlyftigare diskussion örn saken
— jag kan kanske få tillfälle därtill, när vi komma till den stora frågan
örn att genom subventioner hålla nere priset på vissa varor. Det är ju uppenbart
att den frågan berörts även i det här sammanhanget, och jag kan ju tala
örn, att en av de vägar, som härvidlag framkastades inom regeringen under
den förberedande behandlingen, var den, att man icke skulle gå skattesänkningsvägen
utan i stället subventionsvägen. Det föreföll mig emellertid litet
egendomligt att gå subventionsvägen och samtidigt ta ut en skatt, som ju från
början var avsedd att vara tidsbegränsad. Det föreföll mig därför naturligare
att gå den vägen att man sänkte denna krisskatt, som vi kanske få kalla den.
Det första förslaget innebar endast, att skatten skulle sänkas med ett visst
antal ören, men under den tid propositionen skulle färdigställas, kommo de
oroande underrättelserna örn att priserna hotade att hastigt stiga. Men ingen
visste örn det var fråga om en tillfällig spekulationshöjning, som hastigt skulle
gå över. Jag stod då i det läget att antingen behöva föreslå en mycket väsentlig
sänkning av hela skatten, eventuellt att man skulle avskaffa den helt och
hållet, eller också säga, att det var fråga om en övergående historia och att
man för den skull icke behövde ta bort så mycket av inkomster, som annars
skulle varit fallet. Och då föreföll det vara möjligt att säga till riksdagen att
skulle verkligen de där höga priserna visa sig vara bestående, är då riksdagen
med örn att ta bort hela skatten? Så som läget nu utvecklat sig, tycks icke det
skälet föreligga, och under sådana förhållanden är jag fullt nöjd med vad utskottet
har skrivit.

Hela den principiella frågan har jag som sagt ingen anledning att här
rulla upp. Jag skulle i fråga om denna skatt bara vilja säga herrar Adolfsson
och Jansson i örebro, att det är alldeles riktigt att frågan örn kaffeskatten
är en del av hela skatteawägningsproblemet, men att av detta problem kan man
icke ta upp bara frågan om en enda skatt utan får ta upp alla skatter överhuvud
taget. Därför är det väl ändå riktigt som utskottet sagt, nämligen att

Onsdagen den 20 november 1946.

Nr 37.

Ändrad lydelse av 2 § förordningen om skatt å kaffe, m. m. (Forts.)
om dessa pengar skulle behövas, så innebär det att man får ta igen pengarna
på annat håll genom en skattehöjning. Därför tror jag det är riktigt att man
säger, att även de statsfinansiella synpunkterna här måste få spela sin roll.
Detta förhållande gör att jag för min del icke är beredd att nu säga, att jag
tror att det finns utrymme för ett borttagande av hela denna beskattning, utan
föredrar att få den saken övervägd i samband med uppgörandet av hela nästkommande
budget.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr talmannen gav propositioner
på l:o) bifall till utskottets hemställan; 2:o) bifall till Kungl. Maj:ts
förslag i ämnet oförändrat; och 3:o) bifall till den vid betänkandet fogade
reservationen; och fann herr talmannen den förstnämnda propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Jansson i Örebro begärde emellertid votering,
i anledning varav och sedan till kontraproposition antagits den under 3 :o)
angivna propositionen efter given varsel följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller bevillningsutskottets hemställan i utskottets
förevarande betänkande nr 55, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid betänkandet fogade reservationen.

§ 16.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande nr 55, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag med särskilda bestämmelser örn uppfinningar
av betydelse för försvaret.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 17.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 43, i anledning av dels Kungl. Ändring i förMaj
:ts proposition med förslag till förordning angående ändring i förordningen0^»»»^» den
den 15 juni 1934 (nr 264) örn erkända arbetslöshetskassor, m. m. dels ock i15 )unjJ9S^
amnet vackta motioner. arbetslöshets Genom

en den 27 september 1946 dagtecknad proposition, nr 326, vilken*05,80^ m‘ m''
hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade Kungl.

Majit, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden, föreslagit riksdagen att antaga däri intagna förslag till

1) Förordning angående ändring i förordningen den 15 juni 1934 (nr 264)
om erkända arbetslöshetskassor;

2) Förordning angående ändring i förordningen den 15 juni 1934 (nr 265)
om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor;

3) Förordning angående ändrad lydelse av 2 § förordningen den 15 december
1944 (nr 779) om kristillägg å daghjälp från erkända arbetslöshetskassor.

Andra kammarens protokoll 1946. Nr 37.

Nr 37.

Onsdagen den 20 november 1946.

Ändring i förordningen den 15 juni 1931 örn erkända arbetslöshetskassor,
m. m. (Forts.)

Enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle 17 § 2 morn. tredje stycket förordningen
den 15 juni 1934 örn erkända arbetslöshetskassor erhålla följande lydelse:

»Till medlem, vilken icke är gift och ej heller uppbär maketillägg, utgår
husföreståndarinnetillägg för kvinna som varaktigt har gemensam bostad med
medlemmen och erhåller sin huvudsakliga försörjning genom att förestå medlemmens
hushåll. Beträffande husföreståndarinnetillägg skall vad i andra
stycket andra punkten sägs äga motsvarande tillämpning, därvid dock hushållsarbete
i medlemmens hem icke skall räknas som förvärvsarbete.»

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft två i
anledning av densamma inom andra kammaren väckta motioner, nämligen nr
562 av herr Lindberg och nr 569 av herrar Persson i Norrby och Pettersson
i Dahl.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte med avslag å motionerna II: 562
och II: 569 antaga de genom propositionen nr 326 framlagda författningsförslagen.

Reservationer hade avgivits:

1) av herr Cruse, utan angivet yrkande; samt

2) av herrar Hallagård, Carl Eric Ericsson, Hagård och Hedlund i Rådom,
vilka på anförda skäl hemställt, att 17 § 2 mom. tredje stycket i förordningen
angående ändring i förordningen den 15 juni 1934 örn erkända arbetslöshetskassor
måtte erhålla följande lydelse:

»Till medlem, vilken icke är gift och ej heller uppbär maketillägg, utgår
husföreståndarinnetillägg för kvinna som varaktigt har gemensam bostad med
medlemmen, erhåller sin huvudsakliga försörjning genom att förestå medlemmens
hushåll och är hos honom kyrkoskriven. Beträffande husföreståndarinnetillägg
skall vad i andra stycket andra punkten sägs äga motsvarande tillämpning,
därvid dock hushållsarbete i medlemmens hem icke skall räknas som förvärvsarbete.
»

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Hagård: Herr talman! Föreliggande förslag rubbar icke grundvalarna
för arbetslöshetsförsäkringen, men det innebär dock så pass betydelsefulla
ändringar i gällande bestämmelser att jag icke kan underlåta att litet närmare
kommentera detsamma.

Vid utskottsbehandlingen framfördes en hel del synpunkter på frågan, och
man sade bland annat, helt allmänt åtminstone, att man ansåg att några ändringar
av här ifrågavarande natur icke borde förekomma just nu, när hela
denna gren av socialförsäkringen ligger så att säga i stöpsleven och det arbetas
på en omläggning av försäkringen från frivillig till obligatorisk sådan.

Vidare framhölls det som klart, att de många ändringar, som under sista
tiden vidtagits på här ifrågavarande område, kunna medföra en hel del besvärligheter
och olägenheter för de enskilda redogörarna ute i bygderna. Dessa
ständiga ändringar ha också fört med sig en hel del svårigheter, när det gällt
att tyda och tolka själva lagtexten. Saken är svår nog även utan dessa ändringar,
men med dem blir det än besvärligare. Jag skulle vilja fråga de närvarande
ledamöterna av denna kammare, om det finns någon här, som verkligen
i allo kan tolka dessa bestämmelser och ange de konsekvenser, som komma
att följa av vad vi nu tänkt genomföra, exempelvis då det gäller 22 § i förslaget.
Jag tror att detta ställer sig ganska besvärligt, beroende på de ändringar,
som vidtagits i själva lagtexten.

Onsdagen den "20 november 1946.

Nr 37.

''Ändring i förordningen den 15 juni 1934 örn erhända arbetslöshetskassor,

m. m. (Forts.)

Det är, herr talman, i detta sammanhang också att observera, att man för
närvarande inom denna gren av socialförsäkringen har att räkna med en verksamhet
av rätt betydande mått. Sålunda utbetalas för närvarande ungefär en
halv miljon kronor månatligen enbart inom detta område. Häri ingår ett betydande
belopp av statsmedel. Man har frågat, örn detta verkligen är nödvändigt
i dessa tider, då det råder en så oerhört stort brist på arbetskraft och vi äro
mitt uppe i en uppsvingsperiod av betydande mått. Jag bar svarat, att det är
lika svårt att förstå, att statens arbetsmarknadskommission under dessa förhållanden
kan fortsätta med sin kontantunderstödsverksamhet, enär den verksamheten
är byggd på andra principer, då ju understödet där utgår efter behovsprövning.

Herr talman! Föreliggande lagförslag är kanske inte så mycket att orda
om, men jag vill i detta sammanhang konstatera, att förslaget till ändringar
ursprungligen kom från kassorna själva och att Kungl. Maj :t vid sin behandling
av deras framställning utan vidare eliminerade åtminstone ett pär
punkter i detsamma. Jag skall icke närmare ingå på dem utan vill bara säga,
att vi i utskottet icke kunnat ena oss örn den punkt, där det talas örn att
man bör öppna möjlighet för en ogift försäkrad att få husföreståndarinnetillägg
för ogift kvinna med vilken han sammanbor. Det är att märka, att de
delegerade i kassorna, vilka härvidlag ha den största sakkunskapen, framhållit
nödvändigheten av att man bygger de regler, som i detta sammanhang
måste uppgöras, på praktiska synpunkter och ser till att vi icke gå för långt
och öppna möjlighet för utbetalning av dylikt tillägg till mer eller mindre
lösa förbindelser. Därför har det föreslagits att förutom det bestämda kriteriet
att vederbörande skola varaktigt sammanbo skall detta sammanboende
vara så befästat att kvinnan är kyrkoskriven hos försäkringstagaren; därmed
ansågo sig kassorna ernå den bästa säkerheten. Emellertid har föredragande
statsrådet icke velat gå med på kyrkoskrivningen såsom ett sådant kriterium
utan bortsett från densamma. Yi reservanter lia dock ansett oss böra knyta
fast vid kassornas resonemang på den punkten och därför föreslagit, att
för att husföreståndarinnnetillägg skall utgå skall kvinnan vara kyrkoskriven
hos försäkringstagaren.

Herr talman! Jag ber att med dessa ord få yrka bifall till reservationen.

Herr Lindberg: Herr talman! I detta utlåtande behandlas en av mig väckt
motion, som lagutskottet har avstyrkt med en välvillig motivering. Nu vill
ju olyckan, att motionen icke är så avfattad, att det är möjligt att yrka bifall
till den, och att yrka återremiss för att få lagtext författad i anslutning till
motionen, i händelse riksdagen skulle vilja vara med örn återremiss, är kanske
trots allt icke fullt motiverat.

När utskottet i sitt utlåtande talar om att den i motionen behandlade frågan
nära berör arbetslöshetsförsäkringens grundprinciper, skulle jag vilja säga
ett par ord örn det. Jag förmodar, att utskottet syftar på den utredning, som
går ut på en översyn av liela arbetslöshetsförsäkringen. Det finns emellertid
också andra grundprinciper, när det gäller denna försäkring, som man icke
tagit hänsyn till, när man har behandlat det här föreliggande ärendet.

Jag har i min motion begärt, att 35-dagarsbegränsningen skulle borttagas,
så att statsbidrag skulle kunna utgå för hela arbetslöshetstiden. Man säger i
utskottets utlåtande, att det är överflödigt, därför att någon sådan arbetslöshet
icke är att förvänta, att man skulle kunna uppnå 35 understödsdagar per år
och medlem. Det är kanhända riktigt, att man icke gör det inom den närmaste
tiden och kanske icke någon gång, vilket man naturligtvis får hoppas.

Nr 37.

Onsdagen den 20 november 1946.

Ändring i förordningen den 15 juni 193-i om erkända arbetslöshetskassor,
to. to. (Forts.)

Frågan har emellertid betydelse i andra avseenden. Det är ju så, att medlemsavgifterna,
som erläggas till arbetslöshetskassorna, äro beräknade också med
hänsyn tagen till katastrofarbetslöshet, och man räknar det som katastrofarbetslöshet,
om man kommer upp till 35 understödsdagar per medlem och
år. Detta innebär ju, att medlemmar i en kassa, som icke varit indragna i
arbetslöshet, få betala högre avgifter för att gardera, att eventuellt andra
medlemmar i kassan, som på grund av begränsningen av statsbidraget till 35
dagar per år och medlem annars icke skulle få understöd från kassan, skola få
detta. Som det nu är ordnat, går det ju icke för kassorna att ta så höga
avgifter, att man kan gardera medlemmar att få understöd vid exempelvis
40 understödsdagar per medlem och år. Det är måhända en psykologisk faktor
detta, att medlemmarna med hänsyn till denna bestämmelse örn 35-dagarsbegränsningen
i mycket stor utsträckning fråga sig, örn de ha några garantier
för att de, när de ha försäkrat sig mot arbetslöshet, också skola kunna få
understöd. Detta kan man icke ge dem någon garanti för, ty det kan inträffa
— i varje fall inom det område, där jag har min verksamhet — att en hel
del medlemmar icke skulle kunna, sedan de 35 dagarna äro uttagna, få någonting
för sin försäkring. Man måste väl säga, att i de fall detta drabbar
sådana, som under många år punktligt betalat sina avgifter, så är det ju
ett avvita förhållande. Man har ju redan en garanti i det antal understödsdagar,
för vilka understöd får utbetalas per år, och detta borde naturligtvis
kunna räcka. Man har frågat sig och frågar sig ofta, varför denna ytterligare
spärr i fråga örn understödsmöjligheterna, som 35-dagarsbegränsningen utgör,
skall finnas.

Det är klart att man i detta sammanhang icke skulle behöva resonera så
mycket om saken, därför att frågan väl är föremål för diskussion i samband
med den pågående revisionen av arbetslöshetsförsäkringen. Men när utskottet
säger, att den nära sammanhänger med arbetslöshetsförsäkringens grundprinciper,
så är det ju också en annan fråga som måste tagas i betraktande, nämligen
den att försäkringens grundprincip ju måste vara att den skall för medlemmarna
utgöra ett första skydd vid arbetslöshet. Då måste man väl mena, att
den skall utgöra ett första skydd för samtliga medlemmar i en kassa och icke
bara för en del. Vid sådant förhållande borde ju 35-dagarsbegränsningen lätt
kunna tagas bort utan att det skulle förorsaka några större besvärligheter ur
någon synpunkt.

Jag kan, som jag sade, icke ställa något yrkande, men jag skulle vilja vädja
till statsrådet, som är närvarande här, att ta denna fråga under förnyat övervägande,
så att den övre gränsen kommer att tagas bort, när det blir fråga
om en mera allmän revision av arbetslöshetsförsäkringen.

Fru Johansson: Herr talman! Jag skall icke ingå på något bemötande av
vad som här anförts om nödvändigheten av dessa ändringar i fråga örn arbetslöshetsförsäkringen.
Vad som här har skett är ju bara, att man skipat större
rättvisa. De kvinnliga arbetstagarna skola sålunda komma i samma ställning
när det gäller understöd ifrån arbetslöshetskassorna som de manliga arbetstagarna.
Vidare har karenstiden utsträckts på så sätt, att de sex dagar, som stipuleras
för att man skall kunna erhålla arbetslöshetsunderstöd, numera skola få räknas
på tre veckor i stället för som tidigare på två veckor. Detta är ju också något
som är mycket tacknämligt. Det bär blivit ändrat därför att det därvidlag begåtts
ganska stora orättvisor, i det att en del arbetsgivare vid förkortad arbetstid
lågt arbetstiden på det sättet, att karenstiden kunnat utnyttjas på de fjorton
dagarna, medan andra arbetsgivare icke tillåtit något sådant, så att ar -

Onsdagen den 20 november 1946.

Nr 37.

''Ändring i förordningen den 15 juni 1931 om erkända arbetslöshetskassor,

m. m. (Forts.)

betstagarna icke kunnat komma i tillfälle att få någon arbetslöshetshjälp.
Dessutom har ju likställighet mellan manliga och kvinnliga arbetstagare enligt
propositionen även genomförts på så sätt, att förmånen av »hustrutillägg»,
som ju hittills endast kunnat utgå till manlig arbetstagare, omformats till
»maketillägg», vilket innebär, att sådan förmån även kan tillkomma kvinnlig
arbetstagare. Därjämte har man utsträckt sådan förmån till att även avse husföreståndarinna,
och det är på den punkten, som meningsskiljaktighet föreligger
mellan reservanterna och utskottsmajoriteten.

Meningsskiljaktigheten gäller vilka krav som skola uppställas för att vederbörande
skall anses vara husföreståndarinna. Jag vet, att det är nästan omöjligt
att kunna komma fram till några rättvisa bestämmelser, när det gäller att
försöka fastslå vem som skall gå under den benämningen. Under den tid vi arbetade
med familjebidragsbestämmelserna visade sig nämligen detta vara en av
de svåraste frågorna. Nu har man i propositionen skrivit — och utskottsmajoriteten
har därvidlag godtagit propositionen — att för att kunna anses som husföreståndarinna
måste vederbörande ha haft gemensam bostad under viss tid
med den som söker husföreståndarinnetillägg och att det skall vara husföreståndarinnans
huvudsakliga förvärvskälla att hon har anställning hos den som söker
arbetslöshetsunderstöd. Jag tror, att man måste anse den bestämmelsen
lämplig, om man skall kunna tänka sig, att redogörarna i arbetslöshetskassorna
skola lia någonting att hålla sig till, när de i sin tur skola besluta. Jag har
svårt att förstå vad det är för skillnad om man säger, att hon skall vara kyrkoskriven
hos den som söker tillägget, eller att hon skall ha sin varaktiga bostad
hos honom, eftersom det ju brukar vara så, att man skall kyrkoskrivas där man
har sin bostad. Därför tror jag, att det är så förfärligt liten skillnad emellan
reservanterna och utskottsmajoriteten, att man icke behöver ta någon vidare
hänsyn till reservationen.

Jag skulle också vilja svara herr Lindberg, när han talar örn att utskottet
icke har gått med på vad som begäres i hans motion, nämligen att man skulle
ta bort den övre gränsen, när det gäller statsbidraget. De allra flesta av utskottets
ledamöter voro nog av samma uppfattning som herr Lindberg framfört
i sin motion, men med hänsyn till att socialvårdskommittén håller på att omarbeta
hela arbetslöshetsförsäkringen och vi för närvarande icke ha någon
arbetslöshet och väl icke kunna vänta någon sådan inom den närmaste framtiden,
resonerade vi som så, att det icke nu var så överhängande brådska att
ändra lagen i detta hänseende utan att man skulle kunna vänta och se vad
socialvårdskommittén kunde komma att föreslå beträffande denna detalj.

Detta är, herr talman, vad jag har att säga, och jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr statsrådet Mossberg: Herr talman! Jag skall icke ta kammarens tid i
anspråk många minuter.

Jag skulle med anledning av vad herr Lindberg anförde beträffande sin motion
om att 35-dagarsgränsen för daghjälpsbidragets utgående skulle slopas
bara vilja framhålla, att de genom denna proposition framlagda förslagen äro
en del detaljförslag, som motiveras av att man funnit, att den praktiska tilllämpningen
av gällande regler i vissa fall varit förenad med en del olägenheter.
I fråga om olägenheterna har man sagt, att det visserligen bara är fråga
örn småsaker, men att dessa dock äro så pass stora, att det kan vara skäl
att göra en ändring av föreskrifterna i vissa hänseenden utan att avvakta den
stora och genomgripande revision, som arbetslöshetsförsäkringsbestämmelserna
för närvarande undergå i socialvårdskommittén.

Nr 37.

Onsdagen deli 20 november 1940.

Ändring i förordningen den 15 juni 1935 om erkända arbetslöshetskassor,
m. 7n. (Forts.)

Jag har intagit den ståndpunkten, att frågan om en revision av 35-dagarsgränsen
icke för närvarande är aktuell. Vi ha för närvarande en låg arbetslöshet.
Det är ingen som behöver befara, att man under den närmaste tiden
inom någon arbetslöshetskassa skall komma upp till denna gräns. Vi kunna
lugnt låta denna gräns kvarstå och avvakta det förslag som socialvårdskommittén
kan komma att framlägga. Jag vill emellertid i anledning av vad herr
Lindberg sagt framhålla, att det i varje fall är min bestämda föresats att •—
därest läget på arbetsmarknaden skulle utvecklas på det sättet, att 35-dagarsgränsen
inom någon arbetslöshetskassa skulle bli aktuell —- tillse, att extraordinära
åtgärder bli vidtagna, så att icke ett sådant läge skall uppkomma som
herr Lindberg talade örn, nämligen att en del kassamedlemmar, som bli arbetslösa
i ett senare skede, icke skulle kunna få samma hjälp av kassan, som de medlemmar,
som tidigare drabbats av arbetslöshet.

Jag skulle också vilja säga ett par ord i anledning av vad herr Hagård yttrade.
Han tyckte, att 22 § undergått en mycket märkbar försämring i den edition
den fått i propositionen, och han frågade, örn någon i kammaren nu kunde
tolka denna paragraf. Egentligen skall man aldrig diskutera sådana här frågor.
En del kanske finna, att en ändring verkar förtydligande, medan andra finna,
att ändringen verkar försvårande på tolkningen. Jag vill i varje fall, säga,
att jag faktiskt uppfattat 22 § i dess nu föreslagna lydelse såsom varande åtskilligt
tydligare för en författningsläsare än den gamla formuleringen. Enligt hittills
gällande formulering innehåller 22 § första stycket, som vid ytligt genomläsande
handlar örn karenstiden, faktiskt därutöver en annan bestämmelse, nämligen
ett s. k. kontaktvillkor, innebärande att vederbörande skall vara anmäld som
arbetssökande vid arbetsförmedlingen. Jag måste säga, att dessa två av varandra
helt oberoende föreskrifter i den hittills gällande lydelsen äro så hårt
sammanfogade, att det faktiskt kräver en alldeles speciell uppmärksamhet vid
genomläsningen av paragrafen för att man skall kunna upptäcka att det i själva
verket är fråga om två olika bestämmelser. Nu ha vi delat upp paragrafens
första stycke. Första stycket handlar i den nya lydelsen uteslutande örn karenstiden,
och kontaktvillkoret är överfört till ett särskilt nytt stycke. Jag har faktiskt
ansett, att paragrafen blivit tydligare därigenom, men jag förstår naturligtvis,
att det är en smakfråga och kan uppfattas olika.

Jag skulle vidare vilja säga ett par ord om husföreståndarinnetillägget, alltså
örn den sak som är föremål för reservationen av herr Hallagård m. fl. Det är ju
egentligen en omständighet, som gör det berättigat, att särskilt husföreståndari

kassorna ha i sin tjänst anställd eller sammanbo med en kvinna, som har sin
huvudsakliga försörjning av det arbete hon utför i medlemmens hem. Det är
detta förhållande som är det sakligt betingade skälet för att ett husföreståndarinnetillägg
skall utgå. I och för sig skulle det alltså vara tillräckligt med att
denna omständighet bevisades. Men man har velat undvika, att s. k. tillfälliga
förbindelser skulle komma in under bestämmelsen, att alltså en medlem skulle få
husföreståndarinnetillägg för en kvinna, med vilken han sammanlever i en tillfällig
förbindelse. Därför har man kompletterat bestämmelsen med ännu en, nämligen
den, att husföreståndarinnan skall varaktigt sammanbo med kassamedlemmen.
Båda dessa omständigheter, både att hon har sin huvudsakliga försörjning
hos medlemmen och att hon varaktigt sammanbor med honom, måste styrkas
för att tillägg skall kunna utgå. När vi vid utarbetandet av propositionen
haft att taga ställning till hur dessa omständigheter lämpligen böra styrkas,
ha vi sagt oss, att vi icke vilja i författningen föreskriva någon särskild och
exklusiv bevisregel. Vi ha ansett, att det skulle kunna bli ett inslag av onödig

Onsdagen den 20 november 1946.

Nr 37.

''Ändring i förordningen den 15 juni 193-i örn erlcända arbetslöshetskassor,

m. m. (Forts.)

byråkrati. Å andra sidan är det givet, att man måste se till att missförhållanden
och missbruk icke uppkomma. Vi ha då menat, att vi icke vilja upptaga
kyrkoskrivningen som en exklusiv bevisregel. Vi ha ansett, att detta, huruvida
varaktigt sammanboende föreligger eller ej, får styrkas efter samma fria regler
som dem, efter vilka man måste pröva frågan, örn kvinnan har sin huvudsakliga
försörjning av arbete i medlemmens hem. Men det uttalas i propositionen,
att man bör kunna utgå från att kassorna som regel komma att låta sig åtnöja
med ett bevis örn kyrkoskrivning och därmed anse att också beviskravet i fråga
örn varaktigt sammanboende är fyllt. Men att göra kyrkoskrivningen till det
enda exklusiva bevismedlet ha vi icke vågat oss på. Det är nämligen ingen svårighet
att konstruera upp ett fall, när man kan säga, att det uppenbart föreligger
ett varaktigt sammanboende utan kyrkoskrivning. Låt mig taga ett exempel.
En kassamedlem med oförsörjda hemmavarande barn har en hushållerska
och har kanske haft henne i sin tjänst under lång tid. Så slutar hon sin anställning.
Medlemmen får då anställa en annan kvinna för att upprätthålla vården
örn hemmet. Örn omedelbart efter det att den nya hushållerskan blivit anställd
kassamedlemmen råkar ut för arbetslöshet, är det mycket troligt, att den
nya hushållerskan icke hunnit bliva kyrkoskriven hos honom. Jag anser det
uppenbart, att man i ett sådant fall skall anse, att varaktigt sammanboende
föreligger, även örn kyrkoskrivning icke ägt rum. Å andra sidan kan man
åtminstone teoretiskt konstruera upp fall, då kyrkoskrivning skett, men då man
ändå måste säga sig, att det icke är så säkert att varaktigt sammanboende föreligger.
Egentligen är ju kyrkoskrivningen ett indicium på varaktigt sammanboende
först sedan någon tid förflutit efter det att kyrkoskrivningen ägt rum.

Vi ha alltså velat intaga den ståndpunkten, att frågan huruvida varaktigt
sammanboende föreligger skall prövas efter sunt förnuft och med beaktande av
alla inverkande omständigheter. En annan sak är, att man i de allra flesta fall
kan nöja sig med bevis örn kyrkoskrivning. Jag tror därför, att det i praktiken
är bra liten skillnad mellan den ståndpunkt, som intagits i propositionen, och
den ståndpunkt reservanterna intaga.

Herr Lindberg: Herr talman! Jag ber först att få tacka statsrådet för det
meddelande han lämnade som svar på mitt anförande. Jag är tacksam, då däri
ligger ett löfte att örn det skulle inträffa en svårartad arbetslöshet på något
område, man skall i annan ordning taga hänsyn därtill och hjälpa de försäkrade
och den kassa som råkat illa ut.

Jag begärde ordet också för att något beröra herr Hagårds anförande och
hans hänvisning till 22 § i den föreslagna lydelsen. Jag måste säga, att med
den erfarenhet jag har på detta område förefaller det mig, som örn den nya
paragrafen skulle bli lättare att tolka än den gamla varit. Det blir ju en väsentlig
förändring genom den nya. Den tid, inom vilken karenstiden skall intjänas,
har utsträckts en hel vecka, en förmån för de försäkrade som de nog
komma att särskilt uppskatta. Det blir givetvis svårigheter att tolka arbetslöshetskasseförordningen,
men det finns bestämmelser, som äro mycket mera svårtolkbara
än de som gälla själva karenstiden. Bestämmelserna örn tillämpningen
vid korttidsanställningar och sådana saker lia mångå gått bet på att tolka, och
det krävs ju särskilda kurser för att undervisa folk hur man skall gå till väga
för att kunna följa förordningen och därmed också kassornas stadgar.

Vad beträffar den åsyftade utredningen vet jag icke för närvarande, hur
långt man kommit med sitt arbete i socialvårdskommittén i detta ärende, men
det förefaller mig i varje fall, som örn det skulle dröja ganska binge, innan
man kan vara färdig med ett förslag. Det diskuteras, om det skall bli obliga -

Nr 37.

Onsdagen den 20 november 1946.

Ändring i förordningen dem 15 juni 1934 om erhända arbetslöshetskassor,
m. to. (Forts.)

torisk arbetslöshetsförsäkring eller om man skall behålla den frivilliga formen,
och det diskuteras många andra olika problem i det sammanhanget. Det kan
ju hända att det, även örn vi icke önska eller vilja det, uppstår en svårartad
arbetslöshet under tiden på ett eller annat område i landet. Det är därför vi
från arbetslöshetskassehåll vilja ha bort 35-dagarsgränsen. Men jag har sagt
tidigare, att jag icke kommer att ställa något yrkande. Jag förlitar mig helt
på statsrådets löfte och tror, att det icke skall bli några svårigheter på den
punkten. Det få vi vara nöjda nied tills vidare.

Herr Hagård: Herr talman! Jag vill till statsrådet säga, att vad som skiljer
oss åt är att reservanterna vilja skapa en praktisk anordning, som gör det lättare
för dem som skola tillämpa bestämmelserna. Detta är den huvudsakliga
synpunkten för oss. Statsrådet menar, att vederbörande skola pröva, örn husföreståndarinnan
är varaktigt sammanboende med och har sin huvudsakliga
försörjning hos kassamedlemmen. Ja, herr statsråd, detta är kanske en mycket
lätt sak för de mera tränade redogörarna i tätorterna, men det är dock ett
prövningsmoment, som kommer att utfalla olika beroende på vem som gör
prövningen. I andra orter är det kanhända svårt för vederbörande att överhuvud
taget gå in på en sådan prövning. Då mena arbetslöshetskassorna själva
— och även reservanterna — att vi skola förenkla det hela genom att låta kyrkobokföringen
tillmätas vitsord. Det är ju alltjämt så, att man skall kyrkoskrivas
där man bor, och då är saken enkel. Det är klart, att det kan brista
åtskilligt i fråga örn bestämmelsernas efterlevnad, men ju längre vi komma,
desto mera angelägna äro vi att tillse att bestämmelserna följas.

Sedan nämnde herr statsrådet, att jag sagt att ingen här närvarande kan
bedöma, hur man skall tolka 22 §. Naturligtvis undantog jag statsrådet. Jag
menade kamraterna i kammaren. Att statsrådet är mäktig att tolka paragrafen
måste jag ju förstå. Men, mina damer och herrar, i de nuvarande bestämmelserna
står det, att karenstiden skall ligga inom de nästföregående fjorton
dagarna. Nu är uttrycket »nästföregående» borttaget ur texten, och man hänvisar
till kontaktvillkoren i slutet av paragrafen. Jag tror, att jag och även
andra kunna läsa oss till innebörden i detta, men för många redogörare ute i
bygderna är det svårt att begripa, att man icke nu skapat en möjlighet att
medgiva karenstid en gång för alla och att om den ernåtts 1946 den kan
gälla till 1950 eller hur länge som helst. Detta är icke meningen, utan man
skall vid varje arbetslöshetshetstillfälle på nytt förvärva karenstid. Så måste
det bli i fortsättningen också. Men blir det så, beror det kanhända icke på
skrivsättet i lagtexten utan på att tillsynsmyndigheten skapar närmare regler
och anvisningar.

Herr talman, det är icke så mycket att tvista om, då vi i stort sett lia samma
önskan här att icke, när det gäller lösa och tillfälliga förbindelser, skapa
förmånen av husföreståndarinnetillägg för medlem utan vilja ha det så ordnat,
att det blir en verklig prövning. Det är örn sättet för denna prövning och det
resultat man därvid kan nå, som meningarna äro delade.

Herr statsrådet Mossberg: Herr talman! Jag vill också instämma i att det
icke är mycket som skiljer herr Hagård och mig åt, och jag måste säga, att
när jag läser reservationen och den där föreslagna författningstexten har jag
en ännu starkare känsla av hur liten skillnaden är. Herr Hagård säger, att
syftemålet med reservationen är att skapa en enkel regel, vilken man skall
kunna gå efter som efter en mall. Men läser jag den föreslagna författningstexten,
finner jag, att där uppställas följande krav. För det första är det
kravet på varaktigt sammanboende. Det skall alltså prövas i varje särskilt

Onsdagen den 20 november 1946.

Nr 37.

''Ändring i förordningen den 15 juni 1934 om erkända arbetslöshetskassor,

m. m. (Forts.)

fall, om varaktigt sammanboende föreligger. Det skall vara fri bevisprövning
beträffande detta krav — precis som enligt propositionen. Vidare skall det
styrkas, att husföreståndarinnan har sin huvudsakliga försörjning hos medlemmen
— i detta hänseende är det också, precis som enligt propositionen, fri
bevisprövning. Men så kommer tillägget: »och är hos honom kyrkoskriven».
Detta är ett tillägg utöver de krav på bevisning, som föreslås i propositionen.
Skulle man blott velat ha den enkla regel, som herr Hagård åsyftar, borde
man ur reservanternas författningstext ha strukit kravet på varaktigt sammanboende
och bara haft kyrkoskrivningskravet och kravet på huvudsaklig
försörjning.

Herr Hagård: Herr talman! Reservanterna ha gått in för den mening, som
de praktiskt arbetande kassatjänstemännen företräda. Dessa ställa kraven:
varaktigt sammanboende och kyrkoskrivning. Det är kriteriet enligt deras
åsikt i detta fall. Till detta har lagts kravet: huvudsaklig försörjning. Vi
ansågo, att vi icke ville taga bort detta sista krav, då det begreppet fanns i
den föreslagna författningstexten. Det är förklaringen på denna punkt.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till utskottets hemställan
med den ändring däri, som föreslagits i den av herr Hallagård m. fl. avgivna,
vid utlåtandet fogade reservationen; och blev utskottets hemställan av kammaren
bifallen.

§ 18.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Herr Senander, som yttrade: Herr talman! Det nu gällande pensionsreglementet
för arbetare i statens tjänst har varit föremål för stark kritik. Anmärkningar
ha framställts både i fråga örn reglementets föreskrifter, rörande
tidsberäkningen för erhållande av pension och pensionsbeloppens storlek.
Ävenså har tolkningen av reglementets bestämmelser beträffande yrkesarbetarbegreppet
utsatts för kritik.

Sedan nu frågan örn nytt avlönings- och pensionsreglemente för statstjänstemännen
står inför sin snara lösning, har arbetarpersonalen utgått ifrån
att även dess pensionsfråga skulle tagas upp till snabb behandling, varvid
förutsatts, att såväl nuvarande som blivande pensionärer skulle erhålla en
förbättrad ställning. Gjorda, undersökningar ha emellertid visat, att varken
1945 års lönekommitté eller de sakkunniga, som nyligen tillkallats för att
verkställa utredning i fråga örn ändringar i tjänste- och familjepensionsförfattningarnas
bestämmelser m. m., komma att befatta sig med frågan örn nytt
arbetarpensionsreglemente. Det förefaller därför som om detta spörsmål ställts
på framtiden, ehuruväl hinder icke gärna kan föreligga för dess behandling
och avgörande i samband med fastställande av det nya pensionsreglementet
för tjänstemännen.

Då behovet av ett förbättrat arbetarpensionsreglemente är i synnerlig grad
aktuellt, får jag hemställa örn kammarens medgivande att till statsrådet och
chefen för finansdepartementet få framställa följande frågor:

1) Ämnar statsrådet bringa frågan örn nytt arbetarpensionsreglemente till
avgörande i så god tid, att detsamma kan vinna tillämpning samtidigt med
statstjänstemannens nya pensionsreglemente?

2) Örn så icke är fallet, har statsrådet då för avsikt att, intill dess frågan
definitivt kan lösas, framlägga förslag om en provisorisk förbättring av ira
gällande arbetarpensioner?

Denna anhållan bordlädes.

Interpellation.

Nr 37.

Onsdagen den 20 november 1946.

Interpellation.

§ 19.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Herr Andersson i Dunker, som anförde: Herr talman! Enligt beslut av statsmakterna
skall det sjunde skolåret vara infört i samtliga skoldistrikt från
och med läsåret 1948/49. I många distrikt på landsbygden är denna reform
ännu inte genomförd, men den måste med det snaraste planläggas, där detta
arbete inte redan är påbörjat, då endast knappa två år återstå av den tillmätta
tidsfristen. På många håll blir införandet av det sjunde skolåret förenat
med betydande kostnader, och åtskilliga rätt besvärliga problem i samband
därmed mäste lösas. Det gäller framför allt att anskaffa nya lokaler
för undervisningen, och om det blir fråga örn att anställa nya lärare måste
även tjänstebostäder för dessa ordnas. Under nu rådande förhållanden med
brist på arbetskraft och byggnadsmateriel kan det bli förenat med stora svårigheter
att bygga lokaler och bostäder. För mindre kommuner med svagt
skatteunderlag kan det också bli ekonomiskt kännbart att uppföra nya byggnader
trots a,tt statsbidrag nu kommer att ges för uppförande av både skollokaler
och tjänstebostäder.

Införandet av det sjunde skolåret inom senast två år kompliceras ytterligare
av den av årets riksdag beslutade nyindelningen av riket i borgerliga kommuner.
Denna nyindelning, som skall vara genomförd senast före utgången av
år 1951, innebär ju, att mindre kommuner skola sammanslås, så att de nya
kommunerna i regel komma att ha minst 2 000 invånare och ett skatteunderlag
av lägst 8 000 ä 10 000 skattekronor. De nya kommunerna komma således
att bli ekonomiskt mer bärkraftiga än flertalet av de nu existerande. Nyindelningen
av kommuner påverkar alltså i stor omfattning skoldistriktens organisation
och verksamhet.

Arbetet med den nya kommunindelningen har endast påbörjats, och det torde
dröja åtskillig tid, innan definitiva beslut örn sammanslagningar av kommuner
kunna träffas. Örn det sjunde skolåret ovillkorligen skall införas från och
med skolåret 1948/49 komma de kommunala organen inom många kommuner
att försättas i en brydsam situation. De äro på det klara med, att deras kommun
kommer att uppgå i en större enhet, men de veta icke, hur stor denna
kommer att bli, med vilka kommuner sammanslagningen kommer att ske och
vilket skatteunderlag den nya kommunen kommer att få. Inte heller vet man
hur skolväsendet lämpligen bör organiseras i den nya större enheten. Men för
att det sjunde skolåret skall kunna genomföras inom föreskriven tid är man
tvungen att redan nu planera för detta var i sin kommun. När sedan kommunen
försvinner som självständig enhet visar det sig kanske att de lokaler
och bostäder, som för ändamålet iordningställts, icke kunna utnyttjas eller i
varje fall icke på ett ändamålsenligt sätt användas.

Även andra omständigheter försvåra planläggningen för införandet av
det sjunde skolåret. Hela vårt skolväsende ligger i stöpsleven, och förslag
torde snart vara att vänta från den parlamentariska beredning, som håller på
att^ granska och överarbeta förslagen från 1940 års skolutredning. Det har
ifragasatts att ytterligare utöka skoltiden, och det kan i varje fall vara tänkbart,
att statsmakterna besluta örn ett åttonde skolår. Även frågan örn anknytningen
mellan folkskolan och realskolan är tills vidare svävande. Det är tänkbart
att en viss samverkan mellan folkskolan och realskolan kan komma att
ordnas. Skulle exempelvis ett åttonde skolår komma att införas måste de åtgärder,
som nu vidtagas för genomförande av det sjunde skolåret, lätt komma
att visa sig otillräckliga och kanske olämpliga.

Under sådana förhållanden vore det enligt min mening klokt, om uppskov
med genomförandet av det sjunde skolåret kunde lämnas till dess att de här

Onsdagen den 20 november 1946.

Nr 37.

Interpellation. (Forts.)

berörda frågorna bringats närmare sin lösning. Först då blir det ju möjligt
för de beslutande kommunala organen att bättre överblicka de krav som komma
att ställas på skoldistrikten. Begäran örn ett dylikt uppskov bottnar ingalunda
i någon ovilja mot det sjunde skolåret. Tvärtom torde man överallt ute
i bygderna vara övertygad örn nyttan av förbättrad undervisning för landsbygdens
ungdom, önskvärdheten av uppskov i nuvarande läge dikteras endast
av den praktiska nyttans krav.

Med anledning av vad jag sålunda anfört hemställer jag örn kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet få framställa
följande fråga:

Är herr statsrådet villig att vidtaga sådana åtgärder att ett uppskov med
införandet av det sjunde skolåret kan beviljas till dess att bättre överblick
kan erhållas över de förhållanden, som kunna påverka kommunernas planläggning
för införandet av detsamma?

Denna anhållan bordlädes.

§ 20.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 502, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370); och
nr 503, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 2 § förordningen den 22 december 1939 (nr 877)
örn skatt å kaffe, m. m.

§ 21.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.56 em.

In fidem
Gunnar Brittin.

Andra hammarens protokoll 19Jt6. Nr 37.