RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1946:6)

RIKSDAGENS PROTOKOLL,

1946. Andra kammaren. Nr 6.

Lördagen den 2 februari.

Kl. 4 em.

Justerades protokollet för den 26 nästlidna januari.

§ 2.

Herr statsrådet Sköld avlämnade Kungl. Haj:ts propositioner:
nr 31, med förslag till lag angående ändring i lagen den 8 april 1927 (nr
85) örn dödande av förkommen handling;

nr 32, med förslag till lag örn tillfällig ökning av regeringsrådens antal;
nr 33, med förslag till lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr
189) örn expropriation, m. m.;

nr 34, angående uppskov med återbetalning av ett Hornborgasjöns sänkningsförening,
Skaraborgs län, beviljat statslån;

nr 35, med förslag till förordning örn fortsatt giltighet av förordningen den
6 mars 1942 (nr 63) angående rätt för Konungen att åsätta särskild tullavgift
;

nr 36, med förslag till lag angående ändring av lagen den 20 december 1940
(nr 1044) örn vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus, m. m.;

nr 37, med förslag till förordning örn fortsatt giltighet av förordningen den
8 juni 1923 (nr 155) angående omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker; nr

38, med förslag till förordning örn fortsatt giltighet av förordningen den
18 juni 1937 (nr 481) angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela
särskilda bestämmelser örn stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper; och
nr 39, med förslag till lag örn ändrad lydelse av 1, 3 och 4 §§ förordningen
den 20 november 1845 (nr 50 s. 1) i avseende på handel örn lösören, som
köparen låter i säljarens vård kvarbliva, m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 3.

Föredrogs den av herr Skoglund i Doverstorp vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för finansdepartementet, angående åtgärder
till förhindrande av att till sakkunniga enligt 14 § taxeringsförordningen förordnas
personer, som mot ersättning tillhandagå de skattskyldiga vid uppsättande
av deklarationer och besvärsskrifter m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 4.

Föredrogs den av herr Skoglund i Doverstorp vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpelAndra
kammarens protokoll 1946. Nr 6. 1

Nr 6.

Lördagen den 2 februari 1946.

lation till herr statsrådet och chefen för finansdepartementet, angående närmare
anvisningar rörande tillämpningen av bestämmelserna i kommunalskattelagen
örn rätt till avdrag för kostnader för reparation och underhåll av jordbruksfastighet
m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5.

Föredrogs den av herr Olson i Göteborg vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för finansdepartementet, angående framläggande
av förslag örn krigskonjunkturskatt för år 1946 m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6.

Upplästes följande till kammaren inkomna skrivelse:

Till talmannen i riksdagens andra kammare.

Med hänvisning till bifogade läkarintyg och då jag inom avsevärd tid icke
tror mig kunna återvinna imin hälsa, ber jag härmed få avsäga mig uppdraget
som ledamot av riksdagens andra kammare.

Stockholm den 1 februari 1946.

Gunnar Sundqvist.

Det vid skrivelsen fogade läkarintyget var av följande lydelse:

Härmed intygas att riksdagsman Gunnar Sundqvist på grund av arythmia
cordis, labilitas vasomotorica och asomnia är oförmögen att fullgöra sitt riksdagsmannauppdrag
under åtminstone februari månad 1946.

Nockeby den 31 januari 1946.

E. Swanlund,

leg. läk.

Denna avsägelse blev av kammaren godkänd.

§ 7. _ ^

Herr Holmström avlämnade en av honom m. fl. undertecknad motion, nr 396,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 5, angående reglering av vissa
tjänstepensioner m. m.

Denna motion bordlädes.

§ 8.

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets memorial, nr 1, i anledning av första kammarens remiss
av motion nr 94 av herr Persson, Einar, m. fl. örn utredning angående
ändrade rösträttsgrunder vid allmännings- och jordägarstämmor samt andra
kammarens remiss av likalydande motionen nr 190 av herr Ericsson i Sörsjön;

statsutskottets utlåtanden:

nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1946/47 under riksstatens
första huvudtitel, avseende anslagen till hov- och slottsstaterna;

Lördagen den 2 februari 1946.

Nr 6.

nr 12, i anledning av Kungl. Marits i statsverkspropositionen gjorda framställningar
under Utgifter å driftbudgeten, För flera huvudtitlar gemensamma
frågor;

nr 13, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1945/46, i vad propositionen avser hovoch
slottsstaterna;

nr 20, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1945/46, i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde; och

nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1945/46, i vad propositionen avser
folkhushållningsdepartementets verksamhetsområde; samt

första lagutskottets utlåtanden:

nr 1, i anledning av verkställd granskning av justitieombudsmannens ämbetsförvaltning;
och

nr 2, i anledning av verkställd granskning av militieombudsmannens ämbetsförvaltning.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.06 em.

In fidem
Gunnar Britt]}.

Nr 6.

Tisdagen dea 5 februari 1946.

Tisdagen den 5 februari.

Kl. 4 era.

§ I Justerades

protokollen för den 29 och den 30 nästlidna januari.

§ 2.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade Kungl. Maurts proposition, nr 42. med
förslag till förordning örn fortsatt uppskov med ikraftträdandet av föreskriven
skatt å motorsprit.

Denna proposition bordlädes.

§ 3.

Upplästes följande till kammaren inkomna läkarintyg:

Ledamoten av riksdagens andra kammare Axel P:son Bramstorp är på
grund av influensa oförmögen deltaga i förhandlingarna.

Bramstorp den 4 februari 1946.

Hilding Lavesson,

provinsialläkare.

Riksdagsman C. O. Carlsson, Bakeröd, har av mig denna dag undersökts
och befunnits lida av akut luftrörskatarr samt neurit i vänster arm. Han är
arbetsoförmögen från och med den 3 februari 1946 minst 10 dagar. Ovanstående
intygar på heder och samvete.

Ljungskile den 3 februari 1946.

B. J. Ringertz,

provinsialläkare.

Fru Märta Boman är till följd av svalginfektion arbetsoförmögen 10 dagar,
intygas.

Stockholm den 3 februari 1946.

II. Berg,

leg. läk.

Kammaren beviljade herrar Pehrsson-Bramstorp och Carlsson i Bakeröd
samt fru Boman ledighet från riksdagsgöromålen, herr Pehrsson-Bramstorp
tills vidare fr. o. m. den 4 innevarande februari, herr Carlsson i Bakeröd tills
vidare fr. o. m. den 3 februari samt fru Boman under 10 dagar från och med
den 3 februari.

§ 4.

Föredrogos var för sig följande Kungl. Maj:ts på kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid

till behandling av lagutskott propositionerna:

nr 31, med förslag til! lag angående ändring i lagen den 8 april 1927 (nr 85)
om dödande av förkommen handling;

Tisdagen den 5 februari 1946.

Nr 6.

nr 32, med förslag till lag om tillfällig ökning av regeringsrådens antal;
och

nr 33, med förslag till lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr
189) örn expropriation, m. m.;

till jordbruksutskottet propositionen, nr 34, angående uppskov med återbetalning
av ett Homborgasjöns sänkningsförening, Skaraborgs län, beviljat statslån; till

bevillningsutskottet propositionen, nr 35, med förslag till förordning örn
fortsatt giltighet av förordningen den 6 mars 1942 (nr 63) angående rätt för
Konungen att åsätta särskild tullavgift;

till behandling av lagutskott propositionen, nr 36, med förslag till lag angående
ändring av lagen den 20 december 1940 (nr 1044) örn vissa av landsting
eller kommun drivna sjukhus, m. arn;

till bevillningsutskottet propositionerna:

nr 37, med förslag till förordning örn fortsatt giltighet av förordningen den
8 juni 1923 (nr 155) angående omsättnings- och utskänknings skatt å spritdrycker;
och

nr 38, med förslag till förordning örn fortsatt giltighet av förordningen den
18 juni 1937 (nr 481) angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela
särskilda bestämmelser örn stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper;
samt

till behandling av lagutskott propositionen, nr 39, med förslag till lag örn
ändrad lydelse av 1, 3 och 4 §§ förordningen den 20 november 1845 (nr 50
s. 1) i avseende på handel örn lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva,
m. m.

§ 5.

Föredrogs och remitterades till bankoutskottet den på bordet liggande motionen
nr 396 av herr Holmström m. fl.

§ 6.

Föredrogs konstitutionsutskottets memorial, nr 1, i anledning av första kammarens
remiss av motion nr 94 av herr Persson, Einar, m. fl., örn utredning
angående ändrade rösträttsgrunder vid allmännings- och jordägarstämmor samt
andra kammarens remiss av likalydande motionen nr 190 av herr Ericsson i
Sörsjön.

Kammaren beslöt, att redan vid detta sammanträde till avgörande företaga
detta endast en gång bordlagda ärende.

Memorialet lades till handlingarna, och beslöt kammaren att hänvisa förenämnda
inom andra kammaren avgivna motion till jordbruksutskottet.

§ 7.

Föredrogos, men bordlädes ånyo statsutskottets utlåtanden nr 1, 12, 13, 20
och 22 samt första lagutskottets utlåtanden nr 1 och 2.

§ 8.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Herr Hagberg i Malmö, som anförde: Herr talman! Enligt 10 § regeringsformen
skola ärendena beredas av föredragande statsrådet »genom nödiga upp -

Interpellalion.

Nr 6.

Tisdagen den 5 februari 1946.

Interpellation. (Forts.)

lysningars inhämtande från vederbörande ämbetsverk», innan desamma föredragas
hos Konungen i statsrådet. Denna beredning tillgår i de flesta fallen
på så sätt, att ärendet till en början utsändes på remiss till den eller de centrala
eller lokala ämbetsmyndigheter m. fl., till vilkas verksamhetsområde det efter
sin beskaffenhet hör. Detta remissförfarande har genom tiderna erhållit en alltmera
vidsträckt tillämpning i samma män som den statliga förvaltningsapparaten
spänt över allt vidare områden. Även örn detta medfört ökad arbetsbörda
för de hörda myndigheterna och organen, torde dessa likväl hava funnit sig
däri, enär deras möjligheter att göra sin röst hörd samtidigt ökat. Det ligger
i sakens natur, att en fråga bör bliva allsidigt belyst med hänsyn till alla dess
konsekvenser, innan densamma avgöres, och avsikten med remissförfarandet är
just att bereda därav berörda myndigheter och organ tillfälle att efter noggrant
och omsorgsfullt övervägande yttra sin uppfattning i saken. Remissförfarandet
har särskilt ur kommunal synpunkt mycket stor betydelse, då många av de angelägenheter,
som i sinom tid bliva föremål för lagstiftning, för kommunerna
ofta medföra kännbara ekonomiska påfrestningar.

Emellertid synes det statliga remissväsendet, sådant det numera fungerar,
innebära i viss mån en urartning och ett åsidosättande av icke minst kommunernas
rättigheter och skyldigheter. Den alltmera forcerade behandlingen av stora
socialprojekt och i samma mån förkortade remisstider har framkallat starkt och
berättigat missnöje med remissförfarandet bland flertalet av våra kommuner.
Gång på gång påvisas, hurusom t. ex. stadsfullmäktigekorporationer överhuvud
taget aldrig bli i tillfälle att uttala sig över de ärenden, som från Kungl. Maj :t
i allmänhet via länsstyrelserna remitteras till dem, just på grund av en alltför
kort utmätt remisstid. De orimligt korta remisstiderna ha helt enkelt i många
fall omöjliggjort varje ställningstagande till frågan. Olika stadsfullmäktigekorporationer
ha ofta måst inskränka sig till att till vederbörande länsstyrelse för
vidare befordran översända någon underordnad myndighets uttalande utan att
för egen del ha kunnat taga ställning till detsamma. I sådana fall erhåller alltså
Kungl. Majit ingen som helst underrättelse örn hur man på den eller den orten
inom den avgörande kommunala instansen ser på den eller den frågan.

_ I Malmö ha t. ex. stadsfullmäktige nyligen på grund av alltför kort remisstid
icke blivit i tillfälle att yttra sig över så omfattande och vitt syftande projekt
som förlossningsvården, de fria skolmåltiderna och reformen av folkpensioneringen.
Man har fått inskränka sig till att vidarebefordra underordnade organs
uppfattning i saken utan eget ställningstagande.

Ett anmärkningsvärt exempel på remisshetsen föreligger från Stockholm. Till
stadskansliet anlände under tiden den 24/u—13/12 1945 fem stora utlåtanden,
över vilka stadsfullmäktige anmodats yttra sig. Kammarkontoret kunde disponera
följande antal arbetsdagar för fullgörande av sitt uppdrag: för yttrande
över folkpensioneringen tio dagar, förlossningsvården elva dagar, husmoderssemestern
tolv dagar, den naturvetenskapliga forskningen nitton dagar och
skolmåltiderna tjugofyra dagar, vilka dessutom som ovan påvisats sammanföllo.
Som kammarkontoret har att avvakta övriga kommunala remissinstansers yttranden,
innan kontoret utformar sina tjänsteutlåtanden, blev den disponibla tiden
i verkligheten avsevärt kortare. Därest de angivna remisstiderna iakttagits,
skulle stadsfullmäktige icke blivit i tillfälle att yttra sig över fyra av de nämnda
ärendena, nämligen folkpensioneringen, förlossningsvården, husmoderssemestern
och skolmåltiderna. Endast genom överskridande av remisstiderna blev det
möjligt att underställa ärendena stadsfullmäktiges prövning.

Påpekas bör i detta sammanhang, att det viktigaste av nämnda ärenden, nämligen
socialvårdskommitténs betänkande angående lag örn folkpensionering,
måste föreläggas stadsfullmäktige i form av s. k. tre-dagars-ärende, vilket inne -

Tisdagen deli 5 februari 1940.

Nr G.

Interpellation. (Forts.)

bär att stadsfullmäktige endast lia tre dagar till sitt förfogande för ärendets
övervägande.

Betecknande för kommunalmyndigheternas uppfattning rörande de alltför korta
remisstiderna är kammarkontorets i Stockholm tjänsteutlåtande i fråga om
skolmåltiderna. Häri heter det:

»Kontoret anser sig inledningsvis böra framhålla den korta ^ remisstid, som
stått till kontorets förfogande i förevarande ärende och som får anses utgöra
uttryck för en allt mer vanlig tendens i fråga örn departementsremisserna. —
--I vissa fall har tiden ej alls medgivit att avvakta övriga remissvar.

Därest förelagda remisstider skola kunna hållas, vilket kammarkontoret givetvis
söker att för sm del uppnå, är det uppenbart, att kontoret icke kan
jämsides med övriga löpande remisser från olika förvaltningar —- ägna ärendena
erforderlig granskning, särskilt när remisstiderna för de olika departementsremisserna
så som här är fallet i stor utsträckning sammanfalla.

Överhuvud taget synes den praxis, som numera kommit att bli allt mer vanlig
från vederbörande departements sida, lia kommit att omintetgöra avsikten
med remissförfarandet, nämligen att bereda av ett förslag berörda myndigheter
tillfälle att efter noggrant övervägande yttra sin uppfattning. Detta framgår
särskilt markant i de fall, då remisstiden ej medger att ärendet förelägges stadsfullmäktige.
Kammarkontoret finner det angeläget, att en bestämd erinran från
stadens sida framföres mot denna ordning med uttalande av önskvärdheten .av
att det statliga utredningsväsendet så planeras, att utrymme gives för en tillräcklig
remisstid.»

Detta kammarkontorets uttalande har biträtts av drätselnämnden. Borgarradsberedningen
anförde för egen del följande:

»Vad angår de knappa remisstiderna vill beredningen understryka vad. drätselnämnden
därom anfört samt får tillika erinra örn att stadskollegiet. nyligen. i
skrivelse till Överståthållarämbetet anhållit örn ämbetets medverkan till att vid
kommande remisser större hänsyn foges till det förhållandet att remissärendena
på grund av Stockholms stads förvaltningsorganisation måste passera flera olika
instanser, av vilka var och en måste beredas skäligt rådrum för fragornas
prövning.»

Stadskollegiet biträdde vad de förberedande organen sålunda anfört, vilket
också blev stadsfullmäktiges beslut.

Det råder intet tvivel örn att hela remissförfarandet börjar förlora sin betydelse
och alltmera betraktas med likgiltighet och misstro ute i= förvaltningarna,
detta icke på grund av bristande intresse för spörsmålen utan.på grund av omöjligheten
att medhinna ett ordentligt övervägande av det. insända materialet.
Denna stämning av likgiltighet och misstro är icke oberättigad. Man har svårt
att inse, att någon hänsyn kan tagas eller kommer att tagas till. remissvaren, då
remisstiderna utmätas på ett sätt, som icke medger ett verkligt .inträngande i de
föreliggande problemen. Som det nu är, få ofta vederbörande tjänstemän i kommunalorganen
utan föregående diskussion inom resp. organ försöka formulera
ett utlåtande till svar, och i övrigt ursäktar man sig inom det beslutande kommunala
organet med att man på grund av den korta tiden icke hunnit sätta sig
in i spörsmålet.

Såsom remissförfarandet numera tillämpas med alltför korta tider för avgivande
av yttranden, kan det icke få fortgå. Med nuvarande tornering av ärendena
och brådska nedsjunker inhämtandet av kommunernas mening till en tom
formalitet och utgör ett öppet negligerande av regeringsformens föreskrifter.
Även om det måhända av politiska skäl synes lämpligt att forcera fram ett
ärende till en viss riksdag, få likväl av denna anledning ej sakskälen sättas å
sido. Den nuvarande ordningen, eller kanske rättare sagt bristen på ordning,

Xr 6.

Tisdagen den 5 februari 1946.

Interpellation. (Forts.)

innebär motsatsen till grunderna för ett demokratiskt förfarande. Den kommunala
självstyrelsen och självverksamheten åsidosättas samtidigt på ett anmärkningsvärt
sätt. En forcering av remissförfarandet kan vidare medföra verklio-a
risker för ärendenas omsorgsfulla behandling. Mycket av denna för arbetet menliga
brådska skulle kunna undvikas, örn erforderlig omtanke ägnades arbetets
planläggning och örn de förslag, som det oaktat ej hunne färdigställas inom
rimlig'' tid, finge stå över till ett kommande år. Kommunernas rätt till opinionsbildning
blir en form utan innehåll, därest ej de kommunala organen beredas
rimlig tid för avgivande av sina yttranden.

Vad här ovan sagts beträffande de lokala kommunala organens ställning till
remissväsendet, sådant det numera kommit att fungera, torde äga sin tillämpning
även på övriga, vanligen i anspråk tagna remissinstanser, såsom länsstyrelser,
stads- liksom landskommunernas sammanslutningar, näringslivets och arbetsmarknadens
centrala organisationer, handelskamrar m. fl. Från dessa organ
Sives allt oftare till känna missnöje med det forcerade remissförfarandet.

Sålunda har exempelvis Svenska stadsförbundet vid olika tillfällen i samband
med remissyttranden givit uttryck åt en dylik uppfattning med hemställan
örn en mera rationell ordning. Då dessa och liknande framställningar från
andra hall uppenbarligen icke lett till resultat, har jag ansett lämpligt att i denna
ordning påtala förhållandena.

n? rn®!aT va(^ sålunda anförts får jag anhålla örn andra kammarens

tillstånd att till hans excellens herr statsministern framställa följande frågor:

Har Ers Excellens uppmärksammat de ovan påtalade brister, som vidlåda det
statliga remissförfarandet?

Ämnar Ers Excellens snarast vidtaga åtgärder för en systematisk planering av
remissväsendet, sa att de beslutande kommunala organen ävensom andra övliga
remissinstanser erhålla skälig tid för ett ställningstagande och en anhopning av
ett flertal utlåtanden inom samma tid undvikes?

Denna anhållan bordlädes.

§ 9-

on?e.rr Persson i Landafors avlämnade en av honom undertecknad motion, nr
• Tlmgi a.v KungL Maj:ts proposition, nr 16, med förslag till lag om
ratt att i mal och ärenden som tillhöra stats- eller kommunalmyndighets handläggning
insända handlingar med posten m. m.

Denna motion bordlädes.

§ 10.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.14 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 6 februari 1946.

Nr 6.

Onsdagen den G februari.

Kl. 11 fm.

§ I Herr

statsrådet Danielson avlämnade Kungl. Maj :ts proposition, nr 40. angående
anslag till kraftstationer vid Harsprånget och Kilforsen.

Denna proposition bordlädes.

§ 2.

Föredrogs och remitterades till bevillningsutskottet Kungl. Maj :ts å kammarens
bord vilande proposition, nr 42, med förslag till förordning örn fortsatt
uppskov med ikraftträdandet av föreskriven skatt å motorsprit.

§ 3.

Föredrogs och remitterades till behandling av lagutskott den på bordet liggande
motionen nr 397 av herr Persson i Landafors.

§ 4.

Föredrogs den av herr Hagberg i Malmö vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till hans excellens herr statsministern, angående det statliga remissförfarandet.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
under Utgifter å driftbudgeten, För flera huvudtitlar gemensamma
frågor; och

nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstat^ för budgetåret 1945/46, i vad propositionen avser
hov- och slottsstaterna.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 6.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1945/46, i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde.

Nr 6.

Onsdagen den 6 februari 1946.

Granskning
av justitieombudsmannens
ämbetsförvaltning.

Punkten 9.

Lades till handlingarna.

Övriga punkter.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 7.

Herr statsrådet Erlander avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

. nr 41, angående försäljning av vissa statens järnvägar tillhöriga fastigheter
i Nässjö;

nr 43, angående inköp för postverkets räkning av tomter i Karlskrona;
nr 45, angående inrättande av högre tekniska läroverk i Gävle och Karlskrona
;

nr 46, angående statsbidrag i samband med borttagande av broavgifterna vid
Lidmgöbron; och

..nr 47, angående anslag till bidrag för anläggande av gemensamma tvättinrättningar
på landsbygden.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 8.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 22, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1945/46,^ i vad propositionen avser folkhushållningsdepartementets verksamhetsområde.

Punkterna 1 och 2.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3.

Lades till handlingarna.

§ 9.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande, nr 1, i anledning av verkställd
granskning av justitieombudsmannens ämbetsförvaltning.

Efter föredragning av utskottets däri gjorda anmälan yttrade:

Herr Johansson i Stockholm: Herr talman! Vid två tillfällen under föregående
riksdag, vid granskningen av JO:s ämbetsberättelse och vid behandlingen
av min motion örn ett lekmannaråd vid sidan av JO, tillät jag mig anföra
några kritiska synpunkter på JO-ämbetets utövning. De riktades icke så mycket
mot vad som stod i berättelsen som mot det som icke stod där. Jag tillät
mig hävda, att JO-ämbetet, som för hundra år sedan under den första tiden
verkligen var en det folkliga rättsmedvetandets kontrollinstans gentemot domare
och ämbetsmän, på sista tiden blivit en granskare av bagateller och petitesser
inom lagskipningen, som omsorgsfullt förbigått de många av mig exemplifierade
händelser under kriget, vilka slutligen lett till en allmän förtroendekris,
åtminstone för polismakten.

Vid granskningen av JO :s ämbetsberättelse för i år måste jag säga, att detta
mitt intryck har förstärkts. Första lagutskottet har granskat både JO:s berättelse,
hans diarier och berättelserna över hans resor mycket omsorgsfullt,

Onsdagen den 6 februari 1940.

Nr 6.

Granskning av justitieombudsmannens ämbetsförvaltning. (Foris.)
men tittar man närmare efter vad dessa innehålla, så är det ju inte de sakerna
som ha skapat förtroendekrisen. Det är alltjämt, kanske med undantag av fallet
Montelius i Västmanland, saker, sorn, även örn de i och för sig ha en viss
betydelse, dock äro så små jämfört med de saker som upprört offentligheten,
att man förvånar sig över att JO haft så mycken tid för bagateller, exempelvis
vid granskning av skilda domsagors domböcker och ämbetsförvaltning. För
att taga ett enda exempel så möta vi i år andra året å råd en rapport över vad
som förevarit angående de där fem flickorna i Köping, som avfestade sina fästmän,
som de förlorat, och som inte voro berusade inell ändå blevo tagna av polisen.
De fingo 23 sidor i fjol i JO-berättelsen, och de få 3 sidor i år. Det torde
vara Sveriges mest parlamentariskt behandlade uppslagna förlovningar! Däremot
sakna vi utöver de saker, som jag berörde i fjol, då jag lämnade en rätt
utförlig redogörelse för saker, som anmälts för JO i politiska frågor men som
icke blivit föremål för JO:s ingripande, en rad nya sådana. Visserligen kan
det där invändas, att JO under en del av det sista året haft för praxis att hänskjuta
sådana frågor till den nu arbetande parlamentariska undersökningskommissionen,
men en del av dessa anmälningar är av tidigare datum. Dessutom
har det i pressen förekommit en sådan mängd av upprörande fall, där JO enligt
sin instruktion bort ingripa, liksom han i övrigt, när det gällt mindre^ saker, ingripit
efter vissa avslöjanden i pressen. Jag skall bara taga några få av dessa
exempel.

Redan i remissdebatten berördes i både första och andra, kammaren fallet
Nordh-Hansén-Hellström. Det fanns för halvtannat år sedan i Sverige en norsk
medborgare vid namn Sähle, som uppvaktade inte bara JO utan också socialstyrelsen,
polisen och t. o. m. regeringen med uppgift örn vad dessa herrar redan
för så lång tid sedan företagit sig. Av dessa rapporter framgick, exempelvis,
att den sedermera så bekante Hansén, som samarbetade med kommissarie Lönn
vid säkerhetspolisen i Stockholm, tillsammans med tyska legationen anstiftat
en klar provokation mot Sähle och några andra norrmän att resa till dalslandsgränsen
och där försöka taga sig över gränsen för att spränga en bro. Det hela
var anstiftat av experter vid tyska legationen, och denne Hansén var provokatören,
var den som skulle lura dessa patriotiska norrmän i fällan. Om JO ingripit
då, hade skandalen Nordh-Hansén-Hellström blivit bekant halvtannat år
tidigare än nu var fallet. Nu fingo vi i stället vänta tills den parlamentariska
undersökningskommissionen äntligen såg till att ett ingripande skedde.

I JO:s rapporter skymtar även det bekanta fallet örn den norske kaptenen
von der Lippe. Det innehåller en rad av anklagelser mot polisen. Jag skall
nöja mig med en enda. Lippe, som inte kunde åtalas för något som helst brott i
Sverige men som icke desto mindre hölls i fängelse och i läger mycket lång tid
och överhuvud taget inte frigavs förrän han slutligen fick resa till England,
denne Lippe blev utsatt för hotelser att örn han inte ville berätta, vad polisen
ansåg att hail borde berätta — man hade inget brottsligt att anklaga honom
för, men man tyckte att han borde ha begått något brottsligt och därför skulle
ha något afl, berätta — så skulle man skicka honom tillbaka till Norge. Nu.var
det emellertid så, att Lippe var efterlyst av den av tyskarna behärskade polisen
i Norge och att en utvisning hade varit detsamma som att skicka honom i Gestapos
klor.

Nu säger man, att polisen nekar till detta. Ja, säkerhetspolisen nekar överhuvud
till allting. Jag har följt några av dessa mål i handlingarna, och när
helst någon till JO har anmält, att säkerhetspolisen uppträtt otillbörligt, har
det alltid lämnats samma svar. Det är tre olika grader i della svar. Ena gången
är klaganden en kverulant eller en lögnare, andra gången är han ur psykisk
balans eller för det tredje skadad av en neuros. Nu känner jag Just von der

Nr 6.

Onsdagen den 6 februari 1940.

Granskning av justitieombudsmannens ämbetsförvaltning. (Forts.)

Lippe och vet, att han är en mycket omdömesgill man. Han är kapten i norska
armen och tjänstgjorde sista delen av kriget i Finnmarken. Jag känner massor

aiV tlein’ o ° n haft„li1knande anklagelse!- gentemot säkerhetspolisen. Det är kanske
i 1, 2 eller 3 fall som det kan vara fråga örn kverulanter och kanske också
folk med neuroser, men i alla de 10 eller 50 fall, som jag haft anledning att
granska, kan detta inte vara fallet, utan det är ganska samstämmiga omdömen
att; säkerhetspolisen under en tid uppträdde ytterligt brutalt, framför allt i
o töckholm, mot norska flyktingar och mot antifascister av olika slag. Att hotelsen
att utlämna honom till Norge, som i fallet Lippe inte blev verkställd,
icke var något tomt hot, har tidigare i riksdagen visats med fallet Martin
Hjelmen en norsk sjöman, som anhölls här, misstänktes för att ha något att
gora med den s. k. wollweberligan men som av polisen inte ens delgavs denna
misstanke utan skickades tillbaka till Norge i den tron att den norska polisen
ingenting visste. Den svenska polisen under polisintendent Martin Lundqvists
ledning sade ingenting åt Hjelmen, men den underrättade Gestapo örn sina
misstankar, och resultatet är genom tidigare anföranden i riksdagen bekant.
Denne ärlige, norske sjöman och patriot häktades och pinades till döds av Ges,
^P°. 1 ^ar sådana saker genom Lippe och genom pressen i rikt mått

blivit JO bekanta, måste jag finna det synnerligen anmärkningsvärt att JO
icke i dessa tall gjort något som helst ingripande.

En annan sak, sorn kan synas vara av mindre betydelse: »Folkviljans» redaktör
it nilof Lager anmälde den 13 februari i fjol, att nämnda tidningsföretags
abonnenter någonstans i Uppland registrerades av polisen, och ställde frågan
örn detta kunde vara förenligt med svensk lag. Som bevis för att så icke
kunde vara fallet meddelade han, att generalpoststyrelsen just med hänvisning
ei-iP! stoppat denna trafik och förklarat, att den var lagstridig. Jag har
io jt detta ärendes gång hos JO. Han har infordrat intyg bl. a. av chefen för
säkerhetspolisen, Hallgren. Hallgren har medgivit, att sådan övervakning har
skett av, som det heter nazister och kommunister, men av handlingarna Damgar,
att det icke har skett beträffande nazisterna, medan man däremot understryker,
att när det gäller Ny Dag bör abonnentlistan vara ett bra medel för
att registrera kommunisterna i landet. Det framgår vidare, att en av säkerhetspolisens
underchefer till högste chefen Hallgren har anfört tvivel, örn denna
trafik var laglig. Till detta har säkerhetspolisens chef bara bifogat en randanmärkning
Lil dokumentet: han skulle fråga postmästarna eller postdirektörerna,
där sådana finnas! Jag ställer frågan till kammaren: blir en åtgärd
lagstridig örn den inte utföres av en brevbärare utan av en postmästare?

. har gatt förbi detta. Så småningom har det skickats till Paulssonskommissionen,
men anmälaren, som anmälde saken den 13 februari i fjol, väntar trots
påstötning bade i brev och i tidningen ännu i dag på svar.

i"aJ’.kar tagit reda på att det kan förekomma, att mål, som anmälas till JO
bfr förklarade vilande, kunna bli vilande i flera år, medan den klagande
förgäves väntar på ett enda ord till svar från denna institution.

. Därifrån kommer jag över till domarna. Herr Hagberg i Luleå visade i fjol
i en av debatterna en mycket betecknande kurva över säkerhetspolisens verksamhet.
Enbart dess förekomst borde ha intresserat JO, örn han skulle sköta
sin uppgift enligt instruktionen. Jag antar, att kammarens ledamöter minnas
den dar kurvan. Det framgick, att den var grundad på ett mycket gott statisLskt
material och att det fram till slagen vid El Alamein och Stalingrad var
ytterligt sällsynt att polisen tog hand örn några tyska spioner och agenter,
fastän det vimlade av dem i landet, medan man däremot var ytterligt flitig
när det gällde folk, som misstänktes arbeta för de allierade.

Det betei ju i JO :s instruktion, att JO är den som skall övervaka, att det

Onsdagen den 0 februari 1940.

Nr 6.

Granskning av justitieombudsmannens ämbetsförvaltning. (Forts.)
inte förekommer domar, som präglas av vrånghet, väld och grov försumlighet.
Örn något är vrånghet och väld borde det väl vara att under en lång tidsperiod
det kan bevisas, att rättskipningen i landet följer de politiska konjunkturerna
i utlandet, att både polisens åtgärder, framför allt mot folk, som misstankes
bedriva spioneri och hemlig underrättelseverksamhet, och även domstolarnas
domslut präglas av dessa konjunkturer och att så få av de tyska agenterna
överhuvud förts inför domstol. Det sistnämnda är naturligtvis en anklagelse
i första hand mot polisen och, endast i fall anmälan och åtal skett, mot domstolarna.
Ingen åtgärd från JO:s sida har trots detta företagits. Nu efteråt har
ju polisen själv försökt att skapa en viss clearing. Man måste ju förvåna sig
över att exempelvis haremskaptenen Ekström, som nu visar sig vara för flera
år sedan bekant som tysk agent, inte blev tagen av polisen då. Det tycks ju
allmänheten, som om alla dessa tyska herrar, som voro tämligen väl bekanta
i landet i övrigt och som t. o. m. hade förbindelser med höga militära befälhavare
vid gränsen i norr, hade sparats för något polisens efterkrigsprogram.
När kriget pågick, var det inte så noga med dem!

Slutligen skall jag anföra ett enda domslut — ett av de många, som jag kunde
andraga — men jag väljer detta uteslutande därför att det är det enda av
de stora processerna, där hemligstämpeln hunnit bli hävd. Det torde bli anledning
att återkomma till många av de andra, exempelvis till det av mig i fjol
berörda upprörande fallet Klasén, där enda vittnet återtog alltsammans men
där han ändå inte fick resning. Det fall jag tänker beröra är det s. k. pansarspionmålet,
som ju har skymtat mycket i pressen och som JO därför bort ha
anledning att titta på litet närmare. Det är fallet Sidorenko-Wallin. Jag bär
haft tillfälle att gå igenom hela den tjocka luntan med nu frigivna handlingar,
men jag skall bara här beröra ett pär av de viktigaste detaljerna, ty annars
skulle det föra för långt.

Upphovsmannen till hela denna process, han som hade polisens uppdrag, sedan
han kommit i förbindelse med en rysk resebyråtjänsteman, att följa dennes förehavanden,
är en man som heter Alf Oskar Johansson, volontär vid Svea garde
och sedan 1934 organiserad nazist, en man som t. o. m. utträdde ur Lindliolmspartiet
därför att han blev upprörd över att detta parti slopade hakkorset
som sin symbol. Ännu 1942, när detta var före i polisen, deklarerade han sig
som övertygad nazist, och det visade sig, trots att detta inte var föremål för
egentliga förhör utan bara skymtade i hans levnadsbeskrivning, att han
stått i ständig förbindelse med minst två personer vid tyska legationen i Stockholm,
åtminstone två år innan detta hände. Denne man, om vilken polisen visste
att han var nazist och att han stod i förbindelse med tyskarna, utnyttjades
således som någon sorts angivare och tjallare och provokatör för att söka finna
ut något brottsligt.

Bland de nu icke längre hemligstämplade papperen finns — och det visar
tydligt vilka verktyg polisen ibland använder — ett dokument i hundra punkter,
som denne tyska legationens och polisens gemensamme tjallare räknade som
en angivelse mot en sjuttonårig chauffördotter i Stockholm vid namn Ingrid
Wallin. Av de hundra punkterna skall jag, för att visa arten av dessa beskyllningar,
citera fr. o. m. punkt 76 t. o. m. punkt 90 — de äro mycket korta.

»Iakttagelser gjorda vid det tillfälle jag besökte Intourist slutet av aug.
och då Inga var därstädes.

76. Inga visade en märkbar irritering över mitt besök.

77. Jag lade märke till att hon i handen höll en blyertspenna.

78. Vidare lade jag märke till större böcker vilka voro uppslagna på skrivbordet.

79. Några fullskrivna papper (maskinskrivna).

Nr 6.

Onsdagen den 6 februari 1946.

Granskning av justitieombudsmannens ämbetsförvaltning. (Forts.)

80. Samt en skrivmaskin i vilken ett papper var insatt och till hälften utskrivet.

81. Tommie var avvisande.

82. Jag märkte att mitt besök var för dem synnerligen olämpligt.

83. Jag hälsade först på Tommie »Goddag på dej Tommie».

84. Sedan hälsade jag på Inga.

85. Tog henne i handen.

86. samt utbytte några helt vanliga frågor som artighet.

87. Tommie säger att vi just nu håller på och arbetar, samt

88. ber mig komma tillbaka vid något annat tillfälle då han har bättre tid.

89. Jag hälsade adjö

90. och begav mig därifrån.»

Ja, jag ville bara för kammarens ledamöter ge ett exempel på vad det är för
slags handlingar som varit sa viktiga, att domstolen velat ha dem hemligstämplade
i minst tjugofem år. Detta är en av dem. — Ytterligare ett pär citat.
Mannen i fråga försöker för att göra flickan misstänkt hos polisen dels framställa
henne som mycket naiv och dum och påpekar att hon inte förstår musik
och dels såsom mycket intelligent, när detta passar. Det hela hänger inte ihop
pa något sätt. Flickan har, som det heter pa Johanssons underliga svenska,
»ett mycket värdigt intellektuell». Ilan säger vidare:

»Mitt första intryck av Inga: Jag uppfattade hennes ålder över 25 år, trots
att hon såg betydligt yngre ut.»---»Inga har ett mycket värdigt’intel lektuell,

är klarsynt och reagerar behärskat.» För en stund sedan har han uppgivit
raka motsatsen. »Hon har en enastående skicklighet att klara sig ur
sådana situationer, som t. ex. ett samtal, vilket förs pa ett plan där hon icke
behärskar, draga ner detta, och att det ändå verkar filosofiskt» (!) Så här
slutar han: »Jag har bara träffat Inga vid fyra tillfällen, samt vid ett femte
(Intourist) helt flyktigt» — och så kommer den stora klämmen, vari han
konstaterar: »Att Inga varit ett redskap och kanske ett nyttigt sådant i Sidorenkos
ägo är ett axiom.» Men det var ju det som skulle bevisas!

För ytterligare förståelse av detta fall, som JO borde ha uppmärksammat,,
därför att det redan för nära ett år sedan behandlats i pressen med mycket
noggranna detaljer, kan jag nämna att denna sjuttonåriga flicka kunde polisen
inte få någon som helst bevisning emot — annat än att hon varit kär i en utlänning.
Men för att få henne fast efter hela denna hundrapunktsredogörelse
fick man henne slutligen fälld för någon sorts brottslig avsikt; juristerna må
bedöma hur detta stämmer med det underliga 8 kapitlet, efter vilket mycket
underliga domar kunna fällas. Det var ju klarlagt att hon inte deltagit i något
som helst spioneri, men utlänningen i fråga hade en gång frågat om hon
‘ enkel chauffördotter fran Stockholm -— kände någon i försvarsstaben..
Nej, svarade hon, och något annat var också rätt otänkbart. Då ställde man i
polisen till henne den snärjande frågan: »Om ni hade känt någon vid försvarsstaben,
skulle Ni då haft något emot att sammanföra vederbörande med denne
utlänning?» Nej, sade flickan omisstänksamt.

Ja, detta lilla enkla nej räckte till ett och ett halvt års straffarbete, som hon
avtjänade i Växjö. Denne man däremot — och det är framför allt därför jag
dragit fram detta fall •—- denne Alf Oskar Johansson, nazisten med de 100 punkterna,
med åtminstone attaarigt medlemskap hos nazisterna, som själv tänkte
sig bli en »Fillmer» och bilda eget parti i det nazistiska facket, denne man, om
vilken både krigsrätten vid Svea garde och polisen visste, att han stått’och
stod i tysk tjänst när han arbetade för polisen, han blev icke ens föremål för
förhör örn sina tyska förbindelser! Krigsrätten nämner detta endast i förbigående,
när hans levnadsomständigheter beröras, och det är också endast i förbigå -

Onsdagen den 6 februari 1946.

Nr 6.

Granskning av justitieombudsmannens ämbetsförvaltning. (Forts.)
ende nämnt att han stått i förbindelse med två personer bland tyskarna, kallade
X. och Y. Och när Wallin — det står inte i protokollet men jag vet det genom
Wallin själv — till överkonstapel Söderström ställde frågan: »Varför gör ni
ingenting åt Johanssons tyska förbindelser?», svarade nämnde överkonstapel,
herostratiskt ryktbar för ett trettiotal liknande fall: »Vi lia inte något intresse
för Johanssons förbindelser med tyska legationen.»

Allt detta har varit bekant genom pressen. Det har också blivit bekant att
Johansson för sina förbindelser fick ett mycket kortvarigt straff och nästan
omedelbart blev frigiven. Huvudpersonen återigen, chaufför Wallin, sergeant
vid Sörmlands pansarregemente, blev dömd. Jag bär granskat domen och vet
och kan berätta det bär, att det som fällde honom var en enda uppgift som
han lämnade till en främmande makt. Han hade besvarat frågan, huruvida
Scania-Vabis — som ju, vilket alla svenskar veta, bl. a. tillverkar tanks —•
ännu levererat några tanks till svenska armén, med orden: »Inte ännu, men de
lära komma i oktober.» Detta är onekligen, efter 8:e kapitlets ordalydelse, ett
brott som naturligtvis bör vara belagt med straff. Men jag ifrågasätter domslutet
när Johansson inte ens förhördes för sina tyska förbindelser, medan
chaufför Wallin för detta enda svar fick tolv års straffarbete och sitter i fängelse
ännu. Tolv år!

Jag kan inte finna annat än att detta är en domarutövning och en rättspraxis
som varit betingad av eftergifter för de politiska konjunkturerna, vilket
man kan avläsa just i skillnaden mellan domarna mot tyskar och deras spioner,
i den mån de lagförts före efterkrigsprogrammet, och mot andra. Man kan
exempelvis också erinra örn den där herrn som hjälpte till att konstruera
»Per Albin-linjen» i Skåne och sedan for till Tyskland. Hail fick en månads
fängelse, villkorlig dom. Eller den i fjol berörda mannen från Jämtland, som
bedrivit spionage vid svenska flygfält för tysk räkning. Det är denna olikhet i
straffsättning, framför allt denna polisens ovilja under kriget att gå fram
emot de tyska agenterna, som jag anser borde lia varit föremål för JO:s
uppmärksamhet, om ämbetet hade skötts så som lagstiftarna en gång avsett och
som det sköttes under ämbetets första år.

Jag Ilar inom utskottsavdelningen sökt framhålla dessa omständigheter som
anmärkningsvärda. Då lagutskottets utlåtande fått den utformning som föreligger
kan jag inte ställa något yrkande, eftersom jag inte fått gehör för
det förslag jag framställt i utskottet. Jag har för tredje gången i riksdagen
härmed endast velat framföra dessa synpunkter örn vad jag anser att JOämbetet
har blivit: ett verk som granskar bagateller, som silar mygg och sväljer
kameler och som icke längre är vad det en gång var. Jag kan alltså inte
ställa något yrkande, herr talman, men det är å andra sidan klart att jag och
de som äro ense med mig inte kunna biträda ett utlåtande, som säger att
denna berättelse icke varit föremål för någon anmärkning.

Herr Lindqvist: Herr talman! Herr Johansson i Stockholm slutade med att
säga att han inte kunde ställa något yrkande här i kammaren. Jag förstår
inte varför någonting skulle hindra honom att ställa ett yrkande. Herr Johansson
bär såvitt jag kunnat förstå med stort intresse deltagit i arbetet inom
den avdelning av första lagutskottet, som har granskat JO:s ämbetsberättelse.
och herr Johansson har inom avdelningen kommit till den uppfattningen att
riksdagens justitieombudsman inte skött sig som herr Johansson ansett att han
skulle göra.

Femton av avdelningens sexton ledamöter ha ansett att det inte finns någon
anmärkning att göra emot justitieombudsmannen. När vi avslutat arbetet inom
avdelningen ställde herr Johansson ett yrkande, vilket i huvudsak omfattade

Nr 6.

Onsdagen den 6 februari 1946.

Granskning av justitieombudsmannens ämbetsförvaltning. (Forts.)
de erinringar han här i dag har gjort. Herr Johanssons yrkande i avdelningen,
vilket sedan också var uppe i lagutskottet in pleno. lydde: »att avdelningen
måtte föreslå utskottet in pleno såsom anmärkningsvärt framhålla, att justitieombudsmannen
under sin verksamhet förbigått de grava anmärkningar, som
dels genom direkta anmälningar till justitieombudsmannen och dels genom
pressen riktats mot vissa polis- och åklagarmyndigheter ävensom vissa domstolar,
speciellt i samband med politisk övervakning av vissa anhållanden,

åtal och domar i politiskt betonade mål, ehuru de förhållanden, som därvid

påtalats, senare lett till särskilda undersökningskommissioner och en allvarlig
förtroendekris.»

Jag framhöll i avdelningen i något yttrande till herr Johansson nödvändigheten
av att han närmare angav i vilka fall han hade anmärkningar att göra,
och herr Johansson berörde några sådana fall, dock inte så utförligt som han
här i dag har gjort.

Envar som sett på såväl justitieombudsmannens som milit]''eombudsmannens
ämbetsberättelser vet, att det tryckta material som kommer på kamrarnas bord
endast är en liten del av det material, som föreligger för granskning inom
lagutskottet. Det är stora luntor, och skulle vi ta fram de olika akter som

gälla de fall herr Johansson här påtalat, skulle ni få se att det är inte litet

som här är uträttat.

Herr Johansson har i utskottet i anslutning till sitt yrkande där gjort gällande
att det finns nazister inom såväl domarkåren som poliskåren. Jag tror
inte att detta kan förnekas. Herr Johansson har rätt i att det finns nazistiska
domare och nazistiska polismän. Men örn det finns en eller två nazistiska
domare kan det inte vara riktigt att misstänkliggöra hela domarkåren
för detta. Detsamma är förhållandet när det gäller polisen. Det är djupt
att beklaga^ att det skall finnas nazister inom dessa kårer. Ty det är klart
att örn det inte finns mer än en enda nazistisk domare, är det en för mycket.
En enda nazist i domarkåren kan draga ned hela domstolsväsendet, så att vårt
folk inte längre får det förtroende för våra domstolar som det skulle ha. Jag
tror att alla kammarens ledamöter kunna vara överens örn detta.

Frågan är då hur man skall kunna vidtaga åtgärder för att få bort en
domare, som är nazist. Jag säger väl inte för mycket örn jag nämner, att man
i något fall har försökt åstadkomma detta på så sätt, att man har lämnat
domaren ett särskilt uppdrag att utföra, varigenom han kommit bort från domstolen.
_ Men man torde dock inte kunna tvinga en domare att gå ifrån sin
ordinarie befattning för att fullgöra en viss utredning. Även när det gäller
andra tjänstemän än domare och polismän har det på sista tiden talats örn att
det ur vissa synpunkter skulle vara önskvärt, att de inte sutte så fast på sina
poster som de göra, utan att det borde finnas möjlighet att avskeda dem, om
de missbruka sin ställning. Det är dock inte minst när det gäller domarkåren
av synnerligen stor vikt att domarna äro oavsättliga. Det skall således mycket
till, innan man vidtager en åtgärd av detta slag, särskilt mot våra domare.
Nu förhåller det sig lyckligtvis så, att vi inte i vårt land ha det slags domstolar,
som med ett missvisande namn betecknats såsom folkdomstolar. Hos
oss är det inte en ensam person som avkunnar domarna i domstolarna. I
häradsrätten dömer nämnden tillsammans med sin ordförande, häradshövdingen,
och i våra rådhusrätter fäller inte heller en ensam domare utslaget. Även
örn det bland dessa domstolars ledamöter skulle finnas någon nazist, finns
det väl ingen anledning att tro, att detta skulle taga sig uttryck vid domens
avkunnande. Därtill föreligger möjligheten att klaga hos hovrätten och i en
del fall även i högsta domstolen. Men även örn man inte behöver befara att
felaktiga domslut skola avkunnas på grund av att en eller annan domare är

Onsdagen den 6 februari 1940.

Nr 6.

Granskning av justitieombudsmannens ämbetsförvaltning. (Forts.)
nazist, är det likväl önskvärt att om möjligt avlägsna de nazister, som sitta
på dessa befattningar.

Detsamma gäller naturligtvis i fråga örn poliskåren. Det har nu framkommit,
att det funnits ett visst antal nazistiska polismän. Jag kan dock inte anse
det vara riktigt att det stora flertalet hederliga och duktiga polismän skall
smutskastas för dessa sina kollegers skull. Jag känner för min personliga
del -—■ liksom säkerligen de flesta av denna kammares ledamöter — flera polismän,
som jag på det allra högsta respekterar. Jag vet att de på ett plikttroget
och lojalt sätt fullgöra sin samhälleliga tjänst. I samband med den
undersökning som nu pågår rörande offentliggörande av vissa tidigare hemligstämplade
papper ha ju, såsom under de senaste veckorna av tidningarna
framgått, vissa förut okända omständigheter kommit i dagen. Mycket av det
som i detta sammanhang uppenbarats ger vid handen, att vi äro den svenska
poliskåren stor tack skyldiga för det samhällsgagneliga arbete, som den utfört
under de gångna krisåren. Låt oss hjälpas åt att få bort vad som inte
bör förekomma, men låt oss också hjälpas åt att slå vakt om de hederliga
polismän, som under denna tid gjort en gagnande insats i samhällets tjänst!

Jag hade inte tänkt besvära kammaren genom att syssla med så många av
de fall, som herr Johansson här har tagit upp. Men jag har låtit göra några
anteckningar ur den omfattande akt, som gäller det av herr Johansson påtalade
fallet Lippe, där herr Johansson anser det synnerligen anmärkningsvärt,
att riksdagens justitieombudsman inte ingripit. Jag skall i allra största korthet
citera litet ur handlingarna beträffande detta fall. Skulle några av kammarens
ledamöter anse detta otillräckligt och vilja ha reda på mera, exempelvis
beträffande de övriga fall, herr Johansson framdrog, ber jag att få hänvisa
till handlingarna, som alltjämt stå till riksdagens förfogande i första
lagutskottets lokaler. Den som är särskilt intresserad av hur något fall ligger
till, har således möjlighet att taga del av materialet där.

Av handlingarna i fallet Lippe framgår, att Lippe var norrman och en känd
kommunist, som på illegal väg kom till Sverige den 13 augusti 1941 utan att
anmäla sig för de svenska myndigheterna. Den 16 augusti blev han anhållen
av kriminalpolisen på Strandvägen i Stockholm. Han hade då skuggats och
befann sig i ett med hänsyn till rådande förhållanden starkt misstänkt sällskap.
Under tiden 17—31 augusti 1941 blev han förhörd av kriminalpolisen
icke mindre än 18 gånger. Förhöret hölls av överkonstapel Söderström och
konstaplarna Danielson och Åkerberg. Lippe vägrade härunder att uppgiva
hur han inkommit i riket, vad han sysslade med härstädes och var han haft
sin bostad i Sverige. Detta var orsaken till att han måste förhöras så många
gånger. Genom utredningen hos JO har inte framkommit någonting som ger
vid handen, att de svenska polismännen uppträtt bryskt eller olämpligt. Vad
som förekommit tillåter i stället slutsatsen, att Lippe haft sig själv att skylla.

Jag skall stanna vid att citera detta. Det finns eljest en del andra omständigheter
att anföra, men då det rör detaljer, som herr Johansson såvitt jag
hörde rätt inte tagit upp, skall jag inte heller beröra dessa. Herr Johansson
ina ju ha sin uppfattning om fallet Lippe. Med vad jag har anfört har jag
velat säga, att den som går till grunden med JO:s ämbetsberättelse utan den
förutfattade meningen, att Lippe var ett av guds bästa barn, kommer .säkerligen
i likhet med första lagutskottets övriga ledamöter till flen uppfattningen,
alf JO Ilar utfört en mycket grundlig utredning, innan lian fattade slutlig
ståndpunkt lill fallet. När lian söker att objektivt bedöma detta utredningsmaterial
kommer han till den uppfattningen, att han icke kan vidtaga
några åtgärder. Herr Johansson säger, att JO slår ned på småsaker men inte
på de stora sakerna. Jag vet inte örn herr Johansson fäller detta yttrande på

Andra kammarens protokoll tO^iO. Nr 0. o

Nr 6.

Onsdagen den 6 februari 1946.

Granskning av justitieombudsmannens ämbetsförvaltning. (Forts.)
grund av obekantskap med en hel del förhållanden på detta område. Men nu
kan det förhålla sig så — jag har sagt det till herr Johansson i utskottet —
att vad som för en människa kan te sig som en obetydlig sak kail likväl ha
en stor principiell betydelse för andra. När det gäller dylika principiella fall
har JO inte vägrat att ingripa, även örn inte frågan har varit en av de allra
största.

Herr Johansson tog i sitt anförande upp fallet flickorna i Köping, för vilket
en redogörelse lämnades i föregående års tryckta JO-berättelse. Men herr
Johansson torde väl veta att gången är den, att sedan JO i fjol har redogjort
för detta fall och uttalat den uppfattningen, att åtal borde ha anhängiggjörts,
har han att i årets berättelse redovisa för hur detta fall utvecklat sig.

Herr Johansson och utskottets övriga ledamöter ha inte kunnat enas. Jag
vet inte om det kan bottna i att vi i många ting se på olika sätt. Herr Johansson
har som jag sade i början av mitt anförande visat stort intresse för
de ärenden det här gäller. Jag vill inte gärna tro att hans uppfattning endast
förestavats av någon lust att framställa anmärkningar. Jag kan inte
tro, att han till dessa frågor har samma inställning som den revisor, tillsammans
med. vilken jag en gång skulle verkställa en revision. Redan innan vi
börjat revisionen röt min medrevisor: »Här skall anmärkas.» — »Vi få väl
först se till, att det finns någonting att anmärka på», genmälte jag. »Det är
det vi skall leta fram», blev svaret. Nu har herr Johansson genom att han har
stått i personlig kontakt med en del av de personer det här gäller förklarligt
nog blivit preparerad att ta ståndpunkt på ett helt annat sätt än jag och
kanske många övriga av utskottets ledamöter. Men vi övriga i utskottet ha i
likhet med herr Johansson försökt bruka vårt förnuft så långt det varit möjligt,
och vi ha kommit till den uppfattningen, att riksdagens justitieombudsman
har skött sina åligganden på ett sådant sätt, att det inte finns anledning
till någon anmärkning mot honom.

Herr Johansson i Stockholm: Herr talman! Herr Lindqvist har korrekt återgivit
den reservation, som jag försökt att få fram i avdelningen inom första lagutskottet.
Det framgick därav liksom av mitt anförande, att mina anmärkningar
icke i första hand riktade sig mot vad JO har gjort eller mängden av det
arbete sorn. utförts. Det är ett mycket omfattande arbete som gjorts, även
örn det däri i stor utsträckning sysslats med bagatellartade historier. Jag har
däremot vänt mig mot vad JO inte har gjort. Och jag försäkrar herr Lindqvist
att jag har gått till verket efter noggranna förstudier och inte av någon
lust att bara anmärka. Detta ville tydligen herr Lindqvist inte heller göra
gällande. Jag tror emellertid att det kan föreligga en fara i motsatt riktning:
att man går till verket för att sudda över vad som förekommit. Något sådant
vill jag emellertid inte tilltro herr Lindqvist.

Jag fäste mig särskilt vid ett par uttalanden i herr Lindqvists anförande.
Herr Lindqvist upprepade vad en annan aktad ledamot av första lagutskottet,
herr Hedlund i Östersund, sade under fjolårets debatt i detta ärende, nämligen
att det visserligen finns en del nazistiska poliser men att det stora flertalet polismän
är mycket aktningsvärt folk, som vi ha anledning att visa oss tacksamma
emot. Visst finns det poliser, som mönstergillt sköta sin tjänst — kanske de äro
ganska många — men nog måste väl kammarens ledamöter medge att enbart
vad som under det senaste året publicerats har visat, att utbredningen av nazismen
framför allt inom säkerhetspolisen och inom Stockholms kriminalpolis har
varit oroväckande stor. Det värsta anser jag för min del vara, att den upprensning
som nu igångsatts bara börjat. Så fort man börjat röra i en affär, visar det
sig, att alla berörda ha täckning uppåt. Nordh och Hansén hade kommissarien

Onsdagen den 6 februari 1940.

Nr 6.

Granskning av justitieombudsmannens ämbetsförvaltning. (Forts.)
Lönn att skylla på, och så fortsätter det uppåt i graderna. Jag har en känsla av
att man ännu inte börjat snudda vid de verkligt skyldiga, Och om så är fallet
tror jag inte herr Hedlund vill upprepa vad han sade i fjol, nämligen att de
som syssla med det politiska arbetet inom polisen äro en elit. Ty örn de vore
eliten, hurudana skulle inte då de andra vara,? _

Jag tror det är ett ganska legitimt krav vi ställa, när vi hävda att JO borde
ha ingripit, när han fått så mycket vinkar örn förhållanden av nyssnämnd art.
Herr "Lindqvist säger, att JO har ingripit, när han funnit skäl föreligga. Jag
skall inte nu ådraga mig den anmärkning, som riktades mot mig i fjol, att
syssla med för gamla saker. Jag vill bara erinra örn att jag da. lämnade en mycket
utförlig redogörelse för fall, som inträffat under hela kristiden. Jag sysslade
då bland annat med den anmälan som tvenne riksdagsmän, herrar Linderot
och Hagberg i Luleå, gjorde till JO den 16 augusti 1941. Denna anmälan upptog
hela sidor med fall, där alldeles uppenbarligen dels lagbrott och dels övergrepp
av grövsta art förelegat, men JO beslöt efter lang väntan att denna anmälan
skulle till ingen åtgärd föranleda. Såvitt jag kunnat^ finna både av fjolårets
och av årets berättelse har JO:s enda ingripande bestått i — såsom refereras
i fjolårets berättelse — att han en gång intresserade sig för tillämpningen
av strafflagens kap. 8 och särskilt de extra fullmakter som därigenom gåvos
polisen, och att han kallat till sig säkerhetstjänstens chef Eric Hallgren och
låtit denna intyga, att han skötte sin tjänst särdeles föredömligt. Sedan har
JO låtit därmed bero. Vi lia sedan sett hur det gått till inom denna säkerhets P

Utredningen örn fallet Lippe vittnar örn att samma förhållande varit rådande
även härvidlag. JO har infordrat uppgifter från dem, mot vilka anklagelser riktats,
överkonstapel Söderström och andra, och sedan de sagt, att det brabara
lögn, mannen är kverulant, har han låtit vid detta bero. Jag anser att ett sådant
tillvägagångssätt inte är någon verklig undersökning. Ty när anmälan mot
vissa personer ingivits i 30 till 40 fall och vi veta, att JO är den enda instans,
som verkligen kan ingripa å samhällets vägnar, da anser åtminstone jag
att JO genom att inte ingripa har försummat sin plikt. Detta behöver inte särskilt
understrykas. När vi veta att läget är sådant, att riksdagen måst tillsätta
en särskild parlamentarisk undersökningskommission och därutöver en särskild
utredning som i år begärts av statsrådet Mossberg, da kan inte allt vara väl
beställt.

Vad fallet Lippe beträffar gick herr Lindqvist inte alls m pa mm huvudanmärkning,
men han hade i JO:s ämbetsberättelse tyckt sig finna att lappe var
en misstänkt figur. Den första anklagelsen var att han var en känd norsk kommunist.
Är då detta någonting brottsligt? Jag är svensk kommunist och kanske
känd, men inte kan jag anhållas och sättas på Långholmen för det enligt svensk
lag. Herr Lindqvist anför vidare, att denne anhållits då lian befann sig i starkt
misstänkt sällskap. Ja, det misstänkta var, att han före sitt anhållande^ träffat
två utlänningar på gatan. Skulle inte en norsk flykting i Stockholm få träffa
representanter för de allierade nationerna, nied vilka lians land kämpade i allians.

Han hade sökt sig över gränsen utan alt tala örn för polisen alt han kommit
hit. Detsamma gällde ju många norrmän, särskilt da sådana, som voro kommunister
och vilka, örn de anmälde sig för polisen, i bästa fall riskerade att
få tillbringa sin tid i Sverige antingen på Långmora eller Smedsbo. Antifascistiska
tyskar åter riskerade att, utan att någon anklagelse restes mot dem,
få sitta i fängelse på obestämd tid. .

Lippe har aldrig blivit anklagad för något brott. Att han inte ville lämna sa
mångå uppgifter, förstår den som känner till de grunder efter vilka straff kunde
utdömas enligt 8 kapitlet strafflagen. Bara den omständigheten att man

Nr 6.

Onsdagen den 6 februari 194C.

Granskning
av militieombudsmannens
ämbtts/örvattning.

Granskning av justitieombudsmannens ämbetsförvaltning. (Forts.)
träffat utlänningar ansågs ju mycket misstänkt. I fallet Meurling exempelvis
anfördes ju såsom något för en kvinna mycket graverande, att lion träffat
en utlänning på.gatan utan att kyssa honom — två poliser vittnade örn den saken.
Nu är det ju något ovanligt att i vårt frostiga klimat kvinnor gå omkring
och kyssa folk på gatan, men icke förty anfördes händelsen som ett mycket graverande
argument mot henne. Jag skall bara nämna ytterligare en sak, som
jag finner mycket upprörande, nämligen att man hotade att utlämna Lippe till
Gestapo, och det trots att man icke haft något att anklaga honom för. Hur mycket
polisen än nekar i det avseendet kvarstår dock som ett faktum, att sådana
utlämningar förekommit i andra fall. Jag har nämnt Martin Hjelmen — den
ihjältorterade norske sjömannen, som blev utlämnad av polisintendenten Martin
Lundqvist. Jag menar därför, att även örn polisen i fallet Lippe icke verkställt
sin avsikt, så har den dock gjort det i andra fall, vilka böra bli föremål för
JO:s uppmärksamhet.

I den reservation jag avsåg att framställa använde jag uttrycket förtroendekris,
i vart fall en förtroendekris för den svenska polisen. Jag tror icke att uttrycket
är för starkt. Riksdagens ledamöter böra observera, att man icke kommer
ifrån denna förtroendekris bara genom att man slätar över. I stället bör allas
vår uppgift vara att försöka gå till botten med saken även örn det ibland
skulle peka högt upp bland vederbörande inblandade. Jag tror att det i en
demokrati är av ett stort värde att folk hyser förtroende till ordningsmakten.
Detta förtroende, har emellertid blivit synnerligen skakat, och jag måste därför
beklaga, att icke JO-ämbetet under alla dessa år, när det arbetat och skaffat
in högar av material örn sådant, som i och för sig är småsaker, icke gjort
något verkligt ingripande i fall, som dock blivit föremål för en särskild undersökningskommissions
behandling. Jag vågar hoppas, att kommissionen skall
ägna varje särskilt fall den uppmärksamhet, som frågans allvarliga beskaffenhet
kräver.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, lades utlåtandet till handlingarna.

§ 10.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande, nr 2, i anledning av verkställd
granskning av militieombudsmannens ämbetsförvaltning.

Efter föredragning av utskottets däri gjorda anmälan anförde:

Herr von Friesen: Herr talman! Då jag i detta sammanhang ber att få fästa
uppmärksamheten på en detalj i militieombudsmannens ämbetsberättelse är det
icke i avsikt att rikta någon anmärkning mot hans ämbetsförvaltning. Det gäller
att fästa uppmärksamheten på ett system rörande publiceringen av denna
berättelse — liksom nyss av justitieombudsmannens berättelse — som jag icke
tycker kan lämnas opåtalt. Jag syftar på det faktum att man i dessa mycket
detaljerade berättelser icke bara publicerar namnen på personer, som gjort sig
skyldiga till olämpliga eller brottsliga handlingar, utan också på personer, som
endast uppträtt som vittnen och som helt oförskyllt kommit att spela någon
roll i det påtalade fallet. Det är kanske orättvist att härvidlag enbart utpeka
MO :s berättelse; jag kunde med lika stort fog ha vänt mig mot samma förfarande
i JO:s berättelse,, exempelvis det av herr Johansson i Stockholm apostroferade
fallet med flickorna i Köping, där jag har den uppfattningen, att
det är skäligen onödigt att publicera vederbörandes namn. Däremot finner jag
icke anledning reagera mot att man, såsom det sker i den nu ifrågavarande ämbetsberättelsen,
namnger alla dessa löjtnanter och kaptener, som gjort sig skyl -

Onsdagen den 0 februari 1946.

Nr B.

Granskning ar militieombudsm.annens ämbetsförvaltning. (Forts.)
diga till ett drummelaktigt uppträdande, använt ett ohyfsat språk o. s. v.; det
kan tvärtom vara nyttigt att de få skylta med sina namn i dylikt sammanhang.
Någon kanske invänder, att sådant här icke spelar så stor roll eftersom
dessa berättelser icke bli lästa av någon större allmänhet. Jag vill emellertid
nämna, att häromdagen var dock MO :s embetsberättelse föremål för en recension
i Dagens Nyheter av tidningens litteraturanmälare, och att ett av de här
refererade fallen, vilket jag strax skall komma till, gått genom hela pressen.
Man kan med andra ord befara, att en ökad publicitet kommer att medföra ett
ökat intresse från allmänhetens sida med allt det obehag som detta kan föra
med sig för de personer, som jag här närmast åsyftar. Jag syftar då särskilt
på det under nr 36 upptagna fallet i militieombudsmannens berättelse, där MO
helt silbert på goda grunder har anställt åtal mot en luftbevakningschef »för
olämpligt uppträdande mot honom underställd kvinnlig personal samt för förolämpning
av underordnad krigsman», som det heter i rubriken. Det rör. sig
helt enkelt örn en person, som ibland i spritpaverkat tillstånd ibland tydligen
utan att ha konsumerat sprit har varit närgången mot vissa damer. Det förefaller
mig skäligen onödigt att namnen på dessa damer och detaljerade redogörelser
för deras förehavanden på detta sätt skola publiceras. Vid ett tillfälle
har vederbörande person, som sedermera åtalades, burit sig illa åt emot en annan
dam, men här blir MO plötsligt diskret och kallar henne uteslutande för
fru och utsätter endast begynnelsebokstaven i hennes efternamn. Det förefaller
mig som örn diskretionen gentemot den sistnämnda damen också skulle behövt
utsträckas till de övriga damerna, som blivit utsatta för ifrågavarande befälhavares,
en kaptens, närgångenhet. Förmodligen har MO resonerat som så, att
i fråga örn frun var det litet kraftigare saker det gällde, nämligen att en gift
fru låtit bjuda sig på supé av denne kapten, att hon blivit kysst på munnen av
honom och att han sedan bett henne följa med sig upp på sitt rum, såsom det
heter i den här detaljerade berättelsen på den rätt dråpliga polissvenska, som
brukar vara utmärkande för dylika skildringar, medan kaptenen beträffande
de andra helt och hållet namngivna damerna — vittnesmålen äro här en smula
olika, en del göra gällande, att kaptenen petat på damernas skrattgropar och
lagt armen örn deras axlar — försvarat sig med att han endast pekat pa ifrågavarande
skrattgropar. Jag förmodar att det icke varit artskillnaden utan gradskillnaden
i behandlingen, som varit vägledande för MO vid publiceringen. Jag
tycker emellertid att diskretionen i fråga mycket väl kunde ha utsträckts även
till de andra oskyldigt inblandade personerna, liksom jag rent principiellt anser,
att vederbörande icke böra namngivas i en sådan offentlig redogörelse annat
än på sin höjel genom utsättande av deras initialer. Namnen kunde möjligen
göras tillgängliga för dem inom lagutskottet, som ha att granska ifrågavarande
berättelse.

Med dessa ord, herr talman, har jag icke på något sätt —• jag upprepar det
ännu en gång — velat rikta något klander mot här ifrågavarande riksdagens
ämbetsman. Jag tror att han är offer för vad jag skulle vilja kalla en dålig
vana hos juristerna. Det är nämligen en sak, som förekommer i andra sammanhang
— jag syftar till exempel på publiciteten i den bekanta prejudikatsamlingen
Nytt juridiskt arkiv, som jag lyckor på ett onödigt sätt blottställer
personer både i civilmål och i andra sammanhang. Jag tror att det vöre på tiden,
att juristerna i det avseendet tillägnade sig något av den diskretion, som
vi läkare äro vana vid. Vi bruka ofta i våra facktidskrifter publicera ur medicinsk
synpunkt intressanta sjukdomsfall, men vi äro då synnerligen angelägna
att icke på något sätt röja vederbörandes identitet.

Jag har, herr talman, med det anförda endast velat uttala en förväntan, att
vid kommande tillfällen en större återhållsamhet i fråga örn publiceringen av

Nr 6.

Onsdagen dea 6 februari 1946.

Granskning av militieombudsmannens ämbetsförvaltning. (Forts.)
berörda personers namn skall ifrågakomma i dessa ämbetsberättelser. Jag har
självfallet i detta sammanhang intet yrkande.

Herr Olsson i Mellerud: Herr talman! Eftersom de anmärkningar, som vi nu
fått höra från göteborgsbänken, icke riktade sig mot militieombudsmannens verksamhet
på några väsentliga punkter, kunde det kanske knappast vara nödvändigt
att man från utskottets sida gör någon invändning mot anmärkningarna,
men då jag knappast kan sträcka mig så långt som den sista ärade talaren
i fråga örn en restriktivare publicering i detta avseende, är det kanske lämpligt
att jag ger till känna min mening i frågan.

Herr von Friesen har tidigare under hand till mig framfört sina tankar i
detta avseende, och jag trodde att han skulle nöja sig med det besked han
därvid har fått och icke fästa så stort avseende vid de synpunkter, som han
nu framfört här i kammaren. När nu emellertid detta skett, kanske det kan
vara skäl i att man från utskottets sida också gör några påpekanden i detta
avseende.

Publiceringen av ett påtalat förhållande i en sådan här ämbetsberättelse innebär
givetvis i och för sig en viss reaktion. Det är klart att man vid publiceringen
måste iaktta en viss varsamhet, så att icke oskyldiga personer alltför
mycket behöva figurera offentligt. Det finns emellertid mångå gränsfall, beträffande
vilka det nog måste sägas, att det icke är opåkallat med en sådan
här publicitet. Efter att ha tagit del av akterna i de mål, som här åberopas,
är jag icke lika säker som den föregående talaren på att man därvidlag har
gått för långt i fråga om publicitet. Jag tror nog också att det för dem, som
skola ta del i granskningen av handlingarna i ett visst mål, är av vikt att
dessa bli så korrekt återgivna som möjligt. Även för riksdagsledamöternas
eget vidkommande är det ju av viss betydelse att ha tillgång till de autentiska
handlingarna, när de skola fälla sitt domslut. Jag medger att publiceringen
bör ske med gott omdöme, men denna bör dock icke ske på sådant sätt, att
man undanhåller dem som skola granska elen ifrågavarande verksamheten något
som bör vara för dem bekant.

Örn jag så skulle få säga några ord örn själva granskningsarbetet, ber jag
att få påpeka, att det vill förefalla som örn den tidigare mycket starkt stigande
arbetsbörda hos MO-ämbetet lättat en smula och att det nu ser ut som
om kulmen skulle vara passerad, att man med andra ord är på väg mot mera
normala förhållanden, låt vara att vi mätt med förkrigsmått alltjämt ha att
räkna med en mycket betydande arbetsbörda för ämbetet. Jag tror att man
i det sammanhanget även kan tillägga, att MO-ämbetet vunnit ytterligare i
stadga och auktoritet; särskilt vill det förefalla som om aktningen för ämbetet
befunnit sig i starkt stigande inom de högre befälsklasserna. Vi minnas
ju att man på den kanten förr icke nämnde militieombudsmannen och hans
verksamhet med någon större aktning. Nu vill det emellertid dess bättre förefalla
som örn detta vore ett passerat stadium, och att man nu på samma håll
utan några som helst invändningar tar militieombudsmannens råd ad notam.

Givetvis är den aktsamling, som militieombudsmannen här publicerat, något
i och för sig mycket beklämmande, ty den är ju en samling bevis på naiv
maktfullkomlighet, bristande psykologisk blick och avsaknad av värdighet.
Även örn nu dylika brister kunna konstateras på visst befälshåll, får man
dock ha klart för sig, att förhållandet mellan befäl och manskap under de
gångna arén starkt förbättrats, och att vi äro på väg mot ett än bättre tillstånd.
Ämbetsberättelsen är liksom en samling prov på avigsidorna i militärväsendet
och den ger kanske därför ett mera förtätat intryck av dem än vad
en mera allmän översyn skulle göra. Särskilt glädjande är emellertid att man

Onsdagen den 6 februari 1946.

Nr 6.

Granskning av militieombudsmannens ämbetsförvaltning. (Forts.)
tycker sig finna, att det tidigare ofta påtalade^ rätt starka missbruket av spritdrycker
håller på att minska såväl i vad angår antalet fylleriförseelser som i
annat avseende.

Militieombudsmannens strävan att åstadkomma en jämnare och bättre rättstillämpning
synes icke alltid ha givit det resultat, som man skulle kunnat
önska, men kanske har härtill framför allt bidragit den nuvarande utformningen
av de rättsliga organ, som lia hand örn sagda rättstillämpning, och
kanske jämväl den ålderdomliga formulering, som strafflagen för krigsmakten
alltjämt har. Allt detta ligger emellertid nu i stöpsleven, ^och jag föreställer
mig att på bägge dessa områden, där nu utredningar pågå, dessa skola
ge till resultat mera ändamålsenliga instrument än de nuvarande för ett behörigt
tillgodoseende av de militära rättsfrågorna. Jag räknar därvidlag givetvis
med att man på det viktiga gebit, vilket uppvisar de mest påfallande
bristerna, nämligen utredningsstadiet, skall kunna finna en fullt tillfredsställande
organisation.

Herr talman! Jag tror mig lia anledning att framhålla, att enligt utskottets
mening militieombudsmannen med skicklighet och gott omdöme ryktat sitt
betydelsefulla värv.

Herr voll Friesen: Herr talman! Det är alldeles riktigt att jag i år under
hand har fäst herr Olssons i Mellerud uppmärksamhet på dessa saker. Jag
kan emellertid nämna, att jag redan förra året talade med ett par av första
lagutskottets ledamöter om dessa ting. Det var särskilt ett fall i justitieombudsmannens
dåvarande ämbetsberättelse, som jag fäste mig vid. Då jag emellertid
icke uppnått några som helst resultat med mina hänvändelser i här berörda
avseende, har jag funnit det lämpligt att dra frågan inför riksdagen.

Jag vill också säga, att jag icke alls är nöjd med det svar herr Olsson i
Mellerud lämnat på mitt påpekande. Det förefaller mig närmast som örn
herr Olsson i Mellerud skulle tycka, att allt är bra som det är, och att det är
riktigt och av ett visst intresse, att man får reda på alla dessa namn. Nu
frågar jag: Vad är det för ett allmänt intresse som gör, att man i ett och
samma fall låter bli att publicera namnet på en inblandad person, medan man
publicerar namnen på andra absolut lika oskyldiga personer? Jag för min del
kan icke förstå att några legitima intressen kunna vara betjänade med en sådan
uppdelning av utredningsmaterialet. Jag måste verkligen uttala den förhoppningen,
att de som ett kommande år lia att behandla och granska denna
ämbetsberättelse skola mera allvarligt uppmärksamma denna sak, som faktiskt
spelar en viss roll för de personer, som blivit inblandade i sådana här historier.

Herr Olsson i Mellerud: Herr talman! Jag vill bara påpeka, att jag finner
det litet underligt att just representanten från Göteborg är den som vill förorda
en begränsad publicitet. Vi lia ju tidigare här i kammaren alltid funnit honom
såsom företrädare för dem, som vilja lia den mest obegränsade tryckfrihet även
i frågor, där riksdagen varit av en annan mening.

Som jag tidigare framhållit bör en publiceringsåtgärd av här ifrågavarande
slag handhavas med en viss varsamhet, men jag vill icke sträcka mig så långt
som den föregående talaren, att jag vill undanhålla dem som lia att granska
militieombudsmannens verksamhet sådant material, som kan vara av betydelse
för dem. Det var endast detta jag ville säga.

Herr voll Friesen: Herr talman! Att göra jämförelse mellan tryckfrihet
och publicitet i ett fall som detta finner jag synnerligen malplacerat. Jag har
aldrig fattat tryckfriheten på det sättet, att den skulle innebära ett medgivan -

Nr 6.

Onsdagen dea G februari 1946.

Granskning av militieombudsmannens ämbetsförvaltning. (Forts.)
de att skandalisera ett antal personer, ett medgivande alltså till ett ohämmat
utgivande av en mängd sådana publikationer, som ha till syfte att kompromettera
enskilda, oförvitliga medborgare. Vad jag syftat på tidigare när det gällt
en vidgad tryckfrihet är, såsom herr Olsson i Mellerud och kammarens övriga
ledamöter väl förstå, någonting helt annat, som icke har ett spår att göra
med fall som det här åberopade. Jag har tvärtom alltid, långt innan tryckfrihetsrestriktionerna
kommo till, försökt att göra mig till talesman för en inskränkt
publicitet just i fråga örn namn på personer, som äro inblandade i en
rättsaffär utan att vara direkt skyldiga, och jag vet, att jag i det fallet har
stöd hos pressen själv. Jag måste säga, att våra tidningar, som många gånger
beskyllas för skandalhunger och sensationslystnad, äro mycket mera återhållsamma
när det gäller dylika publicitetsfrågor än vad herr Olsson i Mellerud
tydligen anser att militieombudsmannen och justitieombudsmannen skola vara.

Efter härmed slutad överläggning lades utlåtandet till handlingarna.

§ 11.

interpellation. Ordet lämnades på begäran till

Herr Persson i Stockholm, som anförde: Herr talman! Det förekommer en del
yrkesutbildning, där syftet med verksamheten mer synes vara att tillförsäkra
de undervisande ekonomiska fördelar än att tillförsäkra de undervisade utkomstmöjligheter.
Elever till dylik, av privata företag bedriven undervisning, skaffar
sig vederbörande med hjälp av en i fråga örn nyttan av utbildningen missledande
reklam.

Enligt vad det upprepade gånger blivit påpekat bedriver exempelvis Sportpalatsets
i Stockholm ledning med sina badmästarkurser en verksamhet som,
efter vad det synes framgå, lämpligen borde underkastas samhällelig kontroll.

Med hjälp av en reklam, varigenom unga män förespeglas goda befattningar
som badmästare runt örn i landet, lockas årligen ett relativt stort antal ungdomar
till Sportpalatsets badmästarkurser. Dessa vara i 4 månader och betinga
en kursavgift av 400 kronor. Denna avgift måste betraktas som anmärkningsvärt
hög, i synnerhet som omkring 50 procent av utbildningstiden tages i anspråk
för praktiskt arbete, för vilket företaget i annat fall hade att anställa
vanlig arbetskraft.

När kursen är färdig, börjar den utexaminerade undersöka möjligheterna att
få anställning som badmästare. Sådana befattningar är det emellertid mycket
ont örn. Är företaget då i behov av arbetskraft, så föreslås eleven att stanna
kvar på Sportpalatset och »praktisera» någon tid i väntan på att anställningsmöjligheter
skola yppa sig. Fall ha enligt uppgift förekommit då sådana aspiranter
fått gå som praktikanter på Sportpalatset, först ett år för en avlöning av
i allt 100 kronor i månaden, därpå ännu ett år för 150 kronor i månaden och
slutligen ännu ett år för omkring 200 kronor i månaden, för att till slut ändock
efter hopplös väntan tvingas övergå till annat yrke, trots fullt tillfredsställande
betyg i badmästaryrket.

Enligt tidigare badmästarelevers uppskattning måste mellan 50 och 80 procent
av de till badmästare utbildade övergå till annat yrke, i vilket de inte ha
någon nytta av sin utbildning och där de finna, att de offrat tid och pengar på
av en hänsynslös reklam uppammad chimär.

Då det med full tydlighet framgått att dylik yrkesutbildning främst bedrives
i syfte att tillföra privata företag inkomster och gratis eller synnerligen
lågt avlönad arbetskraft samt då erfarenheten ådagalagt att eleverna icke givas
objektiv upplysning om de reella möjligheterna i yrket, anhålles om andra

Onsdagen den 6 februari 1940.

Nr 6.

Interpellation. (Forts.)

kammarens tillstånd att till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
få framställa följande fråga:

Borde inte företag, som bedriva yrkesundervisning av påtalat slag, underkastas
kontroll så att elevantal och kurser begränsas till att någorlunda motsvara
rekryteringsbehovet samt så att avgifterna bringas i överensstämmelse
med vad som kan anses vara rimligt?

Denna anhållan bordlädes.

§ 12.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till Interpellation.

Herr Hallsson i Skediga, som yttrade: Herr talman! Gruvskogarna, tillkommo
under äldre tid genom att kronan upplät såväl egna skogar som i vissa fall
allmänningsskog för att befrämja och utveckla gruvdriften. Från gruvskogarna
skulle gruvorna förses med det virke som behövdes till gruvdriften, framför
allt malmens lösbrytande genom s. k. tillmakning och till byggnadsvirke.

De skogar, som på detta sätt anslogos till gruvrörelsen, äro samtliga belägna
inom mellersta Sveriges malmförande områden. Gruvskogarna omfatta en sammanlagd
areal av 9 2 2 2,87 hektar med ett sammanlagt taxeringsvärde av
1 458 100 kronor. Virkesförrådet har uppskattats till 964 274 m3 (124 m3 per
hektar).

Frågan örn gruvskogamas rättsliga förhållanden har varit föremål för åtskilliga
utredningar och regleringar. Det synes emellertid vara fullt klart, att
äganderätten till skogarna odelat ligger hos kronan. Gruvföretagen inneha sålunda
endast nyttjanderätten till gruvskogarna, vilket bl. a. framgår därav
att de erlägga rekognitionsavgift, Vidare synes det förhålla sig så, att rättighetens
varaktighet är beroende av att gruvan bearbetas. När en gruva nedlagts,
borde alltså nyttjanderätten till den för gruvan anslagna skogen återgå
till staten. Så har också skett i ett par fall. Emellertid kan gruvägaren försvara
gruvrätten på annat sätt än genom gruvarbete. Därigenom kan han göra
anspråk på att få behålla nyttjanderätten till gruvskogen.

Till grund för upplåtelsen av gruvskogarna låg en äldre tids tekniska och
ekonomiska förhållanden. De primitiva metoder, som då tillämpades vid brytningen
av malmen, ha för länge sedan övergivits och ersatts av andra. Den
tekniska utvecklingen har emellertid icke medfört de förändringar i fråga örn
nyttjanderätten till gruvskogarna, som man kunde ha väntat. Naturligt hade
varit att nyttjanderätten till gruvskogarna återförts till kronan i och med att
den tekniska process, för vilken de tillkommit, icke längre existerade.

I proposition nr 139 vid 1943 års riksdag framlade Kungl. Maj :t förslag
örn en reglering och avveckling av gruvskogarna. Förslaget innebar, att gruvskogarna
genom överenskommelse mellan kronan och nyttjanderättsinnehavarna
skulle med äganderätt förvärvas av de senare. Härför skulle de till staten
erlägga 40 procent av skogarnas värde, som av särskilda värderingsman uppskattats
till 6 749 920 kronor.

I anledning av propositionen väcktes tvenne motioner, vari yrkades avslag
på propositionen. Vidare hemställde motionärerna örn utredning dels angående
gruvskogamas rättsliga förhållanden, dels örn möjligheterna att komplettera
ofullständiga jordbruk, liggande inom gruvskogamas områden med skog därifrån.

Jordbruksutskottet, till vilket ärendet hänvisades, avstyrkte i sitt utlåtande
bifall till propositionen. I enlighet med motionerna förordade utskottet en ny
utredning örn möjligheterna att i kronans hand återföra nyttjanderätten till

Andra hammarens protokoll 19Ji6. Nr 6. 3

Nr 6.

Onsdagen den 6 februari 1946.

Interpellation. (Forts.)

gruvskogama. Riksdagens båda kamrar biföllo jordbruksutskottets utlåtande
utan ändring.

Inom en nära framtid kan 1942 års jordbrukskommitté förväntas framlägga
riktlinjer för den framtida jordbrukspolitiken. Därvid kommer med all säkerhet
förslag örn komplettering av de s. k. ofullständiga jordbruken med
jord och skog att framläggas. Särskilt i skogsbygderna, där odlingsbar åkerjord
icke står att få, måste de mindre jordbruken för att bli fullt bäriga
tilläggas stödskog. Det förefaller riktigt att skog tilldelas från såväl bolagens
som statens och akademiens skogsinnehav. Ur denna synpunkt framstår det som
angeläget, att frågan örn gruvskogamas rättsliga förhållanden bringas till
en snar lösning. Inom eller i närheten av gruvskogama finnas åtskilliga mindre
jordbruk, som i stor utsträckning sakna skog. Som regel ha dessa gårdar
blivit avstyckade från bolagens domäner, varvid bolagen behållit skogen.

Med anledning av vad som ovan anförts får jag hemställa örn andra kammarens
tillstånd att till herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
få framställa följande frågor:

Har herr statsrådet för avsikt att låta verkställa den utredning, som 1943
års riksdag begärde, örn återförande av nyttjanderätten till gruvskogama i
kronans hand?

Är herr statsrådet beredd att låta undersöka möilighetema att komplettera
redan avstyckade eller eljest upplåtna ofullständiga jordbruk, belägna på och
intill gruvskogamas områden, med skog därifrån?

Denna anhållan bordlädes.

§ 13.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 15, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1945/46, i vad propositionen
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde.

§ 1K

Upplästes följande till kammaren inkomna läkarintyg:

Andra kammarens kansli, riksdagshuset, Stockholm.

Härmed intygas, att ledamoten av riksdagens andra kammare borgarrådet
Yngve Larsson, Stockholm, på grund av sjukdom (Sinusitis acuta) är förhindrad
deltaga i riksdagsarbetet- från och med den 5 februari till och med den
12 februari 1946.

Stockholm den 5'' februari 1946.

Yngve Larsson,
leg. läk.

§ 15.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 12.44 em.

In fidem
Gumar Britth.

Stockholm 1946. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

460793