RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1946:29)

RIKSDAGENS PROTOKOLL,

1946. Andra kammaren. Nr 29.

Torsdagen den 27 juni.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Justerades protokollet för den 20 innevarande juni.

§ 2.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Undén, som anförde: Herr
talman! Herr Håstad har till mig riktat följande fråga:

»Är Ers Excellens i tillfälle att lämna riksdagen några upplysningar om
hur de till Sovjetunionen utlämnade baltiska krigs deltagarna där behandlats?»

Till svar på frågan får jag hänvisa till de i pressen åtminstone delvis refererade
radioutsändningama från Moskva den 17 februari och följande dagar.
I utsändning den 17 februari gjorde hallåmannen ett uttalande, som innebar
en dementi av antagandet att de återvändande balterna skulle strängt
straffas vid sin återkomst. Jag har ingen anledning att betvivla riktigheten
av denna dementi.

Vidare yttrade:

Herr Håstad: Herr talman! Jag ber att till hans excellens utrikesministern
få framföra mitt tack för hans beredvillighet att svara på min fråga.
Många människor ha på sistone undrat och frågat, örn man haft någon kännedom
örn hur de till Sovjetunionen utlämnade 160 balterna efter ankomsten
dit ha behandlats. Bakom denna undran och bakom dessa frågor har jag i
varje fall i de allra flesta fall inte spårat något annat än ett rent mänskligt
intresse för det öde, som har vederfarits eller kommer att vederfaras dessa
delvis oförskyllt i så olyckliga omständigheter komna människor. Min egen fråga
har också en rent informatorisk karaktär. Jag har, herr talman, känt ett
behov av att försöka såvitt möjligt få vetskap örn detta flyktingarnas öde och
därigenom indirekt bringa allmänheten den önskade upplysningen.

Jag är angelägen att betona, att jag har framställt denna fråga helt oberoende
av den rent principiella diskussion, som fördes här i vintras. Detta principiella
bedömande av asylrättens problem och asylrättens förpliktelser är ju
för övrigt alldeles oberoende av den behandling, som vederbörande utlämnade
komma att få i Sovjetunionen. Det baserar sig på rent allmänna grundsatser
och på svensk tradition. »Oppositionens» bedömande har för övrigt inte heller
försvagats utan snarare förstärkts genom den behandling, som likartade frågor
ha rönt vid Londonkonferensen i våras och FN senare.

Å ena sidan framstod i alla fall för oss i vintras farhågan att Sovjetunionens
enligt vår, d. v. s. det utlämnande landets, uppfattning orimligt stränga
lagbud om desertörer och förrädare skulle träda i tillämpning. Å andra sidan
hyste vi förhoppningen, att Sovjetunionen skulle fästa vederbörligt avseende
vid den framställning, som den svenska regeringen gjorde i höstas till förandra
hammarens protokoll 19Ji6. Nr 29. X

Svar på fråga.

Nr 29.

Torsdagen den 27 juni 1946.

Svar pä fråga. (Forts.)

mån för en välvillig behandling och med krav på att Sovjetunionen skulle ta
hänsyn till de alldeles speciella förhållanden, som rådde i Baltikum.

Vad nu svaret på min fråga beträffar måste jag, Ers excellens, konstatera
att det är föga klarläggande. Det innehåller i stort sett ingenting annat än
vad den svenska allmänheten i februari fick vetskap om genom pressen. Uppgifterna
datera sig till en tidpunkt, som ligger ungefär ett pär veckor efter
dessa flyktingars ankomst till Sovjetunionen, och i vår tekniska tid äro februarinyheter
nu gamla nyheter. Att Eichfuss uppträdde i radio säger väl i
detta fall inte så mycket; snarare var det väl att vänta — det gavs också på
ett mycket tidigt stadium uttryck för denna förmodan i svensk press ■— att
denne äventyrlige, överspände tysk-balt skulle på ett eller annat sätt till sist
uppträda mot vårt land. För egen del tycker jag — om jag får vara fullt uppriktig
— att regeringen visat något för liten nyfikenhet i denna fråga, som
dock har intresserat svensk allmänhet så mycket, detta både med tanke på
den framställning, som jag nyss talade örn och vid vilken den svenska regeringen
då med rätta fäste så stor vikt, och med hänsyn till att det nyligen
i Moskva har förts förhandlingar mellan svenska delegerade och Sovjetunionen,
varvid färskare upplysningar bort stå att vinna.

Jag har självfallet i och för sig ingen som helst anledning att betvivla den
utsaga, som hans excellens här gjorde. Jag kan inte heller lämna något bidrag
till klarläggandet. Jag tror mig dock lia rätt att omtala, att till min
kännedom har kommit en flyktingrapport från Lettland, som hänför sig till
mitten av maj och som lämnar en skildring av tillståndet där, för övrigt såvitt
jag förstår ganska objektivt. Enligt denna rapport skulle man ännu inte,
såvitt det var vederbörande bekant, ha återsett någon av dessa flyktingar i
Lettland.

Ja, herr talman, med dessa ord har jag kommenterat svaret. Jag vill sluta
med att uttala den verkligt uppriktiga förhoppningen, att. det må bli hans
excellens förunnat att senare kunna lämna riksdagen och den svenska allmänheten
mera klarläggande uppgifter och då på ett eller annat sätt visa, att de
förhoppningar, han här i dag uttryckt, blivit bekräftade. Detta skulle glädja
oss alla, oberoende av meningsmotsättningarna i vintras, och jag tror också att
det skulle gynnsamt påverka och bli ett led i utvecklandet av ett gott och
förtroendefullt förhållande mellan Sverige och Sovjetunionen, vilket vi ju alla
åstunda.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Undén: Herr talman!
Jag ber att fa fästa herr Håstads uppmärksamhet vid att jag inte refererade
till Eichfuss uttalande utan till hallåmannens, vilket som jag nämnde innehöll
en dementi av vissa svenska kretsars antagande, att dessa personer skulle
bli strängt straffade. Eftersom den viktigaste grunden för detta antagande var
någon lokal radioutsändning från Baltikum, borde det vara av intresse för herr
Håstad att veta, att Moskvaradions mera auktoritativa representant har dementerat
denna uppgift om att de skulle bli strängt straffade.

Herr Hastad ansåg, att jag inte hade visat tillräcklig nyfikenhet i fråga örn
dessa personers senare öden. Det verkar för mig påfallande, a.tt herr Håstad
betraktar detta fall som ett särfall. Han frågar inte örn jag vet någonting
exempelvis örn de tyskar, sorn skickades till västra zonen i Tyskland. Jag
måste uppriktigt säga, att jag inte heller har följt dessas oden.’

Herr Håstad: Herr talman! Jag skulle inte alls lia varit förvånad utan tvärtom
funnit det endast naturligt, örn hans excellens utrikesministern hade varit
intresserad även av dessa människors öden.

I övrigt vill jag endast upprepa, att jag inte har någon anledning betvivla

Torsdagen den 27 juni 1946.

Nr 29.

Svar på fråga. (Forts.)

den upplysning som lämnades i Moskvaradion, men den hänför sig till en tidpunkt
som endast ligger ett pär veckor efter flyktingarnas ankomst till Sovjetunionen.
Att döma av uppgifter örn den behandling, som vederfarits de mest
lojala flyktingar som förts till Ryssland, veta vi att dessa ganska länge -—
inte blott ett par veckor — bruka få vistas i filtreringsläger, innan det avgöres,
vilket deras slutliga öde sedan kommer att bli.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3.

Föredrogs, men bordlädes åter utrikesutskottets utlåtande och memorial nr
7 och 8, statsutskottets utlåtanden nr 233—252, bevillningsutskottets betänkanden
och memorial nr 49—51, första lagutskottets utlåtande nr 49, första
särskilda utskottets memorial nr 3 samt budgetdeputerades memorial.

§ 4.

Föredrogs utrikesutskottets utlåtande, nr 5, i anledning av Kungl. Majlis
proposition angående medgivande för Kungl. Majit att vidtaga de åtgärder,
som erfordras för Sveriges anslutning till Förenta Nationerna.

Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid:

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Undén: Herr talman!
Utrikesutskottet har i det föreliggande utlåtandet tillstyrkt Kungl. Majits proposition,
och örn riksdagen beslutar i överensstämmelse med utskottets hemställan,
skulle alltså regeringen få fullmakt att begära inträde i den nya säkerhetsorganisationen
och att därvid avge en förklaring i enlighet med Förenta
Nationernas stadgar art. 4, örn att vi äro beredda att fullgöra de förpliktelser
som medlemskapet mediför. Det är självklart att denna förklaring kommer att
avges utan reservationer. I fråga örn tidpunkten för denna anslutning har i
propositionen förutsatts, att samråd skall äga rum med utrikesnämnden, och
det har också utrikesutskottet för sin del anslutit sig till.

Det är givetvis med stor tillfredsställelse jag konstaterar, att inga meningsskiljaktigheter
ha gjort sig gällande inom utskottet i denna viktiga fråga. Då
Sverige 1920 hade att ta ståndpunkt till frågan örn inträde i Nationernas förbund,
rådde som bekant starkt delade meningar. En av faktorerna bakom denna
meningsskiljaktighet var otvivelaktigt den, att förbundet inte var tillräckligt
omfattande. Ett par stora makter stodo utanför, både Amerikas förenta
stater och Sovjetunionen, och det var självfallet en påtaglig svaghet redan från
början. Möjligen blev Nationernas förbunds verksamhet härigenom mindre
störd av meningsskiljaktigheter, men detta förhållande var i själva verket
bara en skenbar styrka. Amerikas förenta stater anslöto sig aldrig till Nationernas
förbund. Sovjetunionen inträdde, men då hade redan den ödesdigra
grupperingen av staterna i två läger tagit sin början.

Ehuru Förenta Nationerna är en direkt fortsättning av alliansen mot axelmakterna,
bör det räknas de ledande statsmännen i de allierade länderna till
förtjänst att de redan tidigt planerade bildandet av en internationell säkerhetsorganisation
på den bredaste grundval. Många befarade väl efter Nationernas
förbunds sammanbrott, att själva idén om en universell organisation för fredens
bevarande hade fått en obotlig knäck eller åtminstone för långa tider
framåt skulle visa sig orealiserbar. Den nya organisationen har nu i alla fall
grundats oberoende av fredsuppgörelsen och fredstraktaterna, såsom den mest
angelägna uppgiften för de segrande makterna.

Organisationen står enligt stadgans art. 4 öppen för alla fredsälskande sta -

treng®*
anslutning till
Förenta
Nationerna.

Nr 29.

Torsdagen den 27 juni 1940.

Sveriges anslutning till Förenta Nationerna. (Forts.)
ter, vilka åtaga sig stadgans förpliktelser och enligt organisationens uppfattning
kunna och vilja uppfylla dessa förpliktelser. Förenta Nationernas ursprungliga
karaktär av en allians mellan de under kriget förbundna staterna
framträder dock i flera hänseenden. Bland annat har detta ursprung lämnat
spår i regeln för sanktioner. Ett ingripande av rådet med påbud om påtryckningsåtgärder
mot en stat, som hotar eller kränker freden, förutsätter enighet
bland samtliga permanenta rådsmedlemmar. Man tar knappast fel, örn man utgår
ifrån att det främst varit risken för ett revanschkrig från Tysklands sida,
som man tänkt på vid utformandet av denna bestämmelse.

Vid ett krigsfall, som föranleder beslut av säkerhetsrådet örn sanktioner,
finns det för medlemsstaterna ingen rätt att föra neutralitetspolitik. Den
konsekvensen tar alltså Sverige genom att inträda. I själva verket tog Sverige
samma steg vid anslutningen till Nationernas förbund. Vi godkände den
solidaritetsförbindelse, som medlemskapet enligt stadgarna innebar. Någon
reservation gjordes inte vid inträdet, trots att den föreställningen envist levat
kvar här och där, att de svenska statsmakterna tillfogat en sådan. Den politiska
utvecklingen i världen medförde emellertid att den i förbundsakten
förutsatta och påbjudna solidariteten inte på allvar upprätthölls av förbundets
egna organ. Talrika stater förklarade sig, inför förbundets faktiska sönderfall
och inför den hotande uppdelningen av stormakterna i två läger, ämna
i händelse av konflikt ställa sig utanför. Den ståndpunkten intogs inte därför
att riktlinjerna för förbundet betraktades som från början förfelade eller därför
att solidaritetstanken ansågs som uttryck för en omöjlig politik, men förutsättningarna
för organisationens fungerande hade brustit av orsaker, som jag
här inte skall gå närmare in på.

Vid Tysklands anfall mot Polen 1939 gjordes inget försök att blåsa liv i
Nationernas förbund. Storbritannien, som hade en allians med Polen, kom till
det angripna landets hjälp och likaså Frankrike. Med Storbritannien följde
Dominions. Alla andra stater i Nationernas förbund iakttogo till att börja med
neutralitet.

Den nya organisationens stadga räknar inte med att inbördeskrig skall uppstå
mellan säkerhetsrådets permanenta medlemmar, och den förutsätter inte
möjligheten av sanktioner mot någon av dessa stormakter. Vetorätten gör ett
ingripande omöjligt. Några sanktionsförpliktelser åvila alltså inte medlemsstaterna
i händelse av en öppen konflikt mellan de stater, som främst bära
ansvaret för säkerhetsrådets politik. Varje medlem i Förenta Nationerna har
då sin handlingsfrihet med den begränsning, som följer av organisationens allmänna
grundsatser. _ .

Det har i en och annan svensk tidning gjorts gällande, att vårt land i förväg
borde fixera sin politik i det läge, som skulle uppsta ifall en konflikt nu
skulle bryta ut mellan rådets permanenta medlemmar, och att vi borde militärpolitiskt
engagera oss med vissa stormakter, utifrån det betraktelsesättet, att
neutralitet i ett sådant krig ändå skulle bli omöjligt och att somliga stater stå
oss närmare än andra. Den tankegången leder till att vi vid sidan av Förenta
Nationerna skulle söka anslutning till ett partiellt stormaktsblock för att derigenom,
som det påstås, skaffa oss en tryggare _ försäkring. Jag tror inte det
finns någon, som helst resonans för en sadan politik hos vart folk. Den strider
alldeles mot de riktlinjer för vår utrikespolitik, som den nuvarande regeringen
tidigare angivit och som icke framkallade någon gensaga i riksdagen.

De sanktionsförpliktelser, som medlemsstaterna åtaga sig, kunna alitsa aktualiseras
endast örn de permanenta rådsmedlemmarna äro ense. Men i sådana
fall kan rådet med sju röster av elva ålägga medlemsstaterna att medverka vid
åtgärder mot en stat, som hotar eller bryter freden. Häri ligger en påfallande

Torsdagen den 27 juni 1940.

Nr 29.

Sveriges anslutning till Förenta Nationerna. (Forts.)
olikhet mellan de permanenta rådsmedlemmarnas ställning oell andra staters
rättslägen.

Den i stadgans art. 2 upptagna grundsatsen om samtliga medlemsstaters
suveräna likställdhet får alltså tas med en nypa salt. Den är genomförd i vad
avser stormakterna inbördes och de övriga medlemsstaterna inbördes, men den
gäller inte i förhållandet mellan de permanenta rådsstaternas’ ställning å ena
sidan och övriga medlemmars i förbundet å den andra sidan. De mindre staterna
lia inte vetorätt vid beslut örn sanktioner. En votering i rådet, i vilken
den angivna majoriteten uppnås, blir bestämmande för övriga stater under förutsättning
att majoriteten omfattar samtliga permanenta rådsmedlemm&r. En
begränsning av sanktionsplikten framgår därav, att särskilda avtal skola ingås''
mellan, rådet och varje medlemsstat angående arten och omfattningen av det
militära bidrag, som skall krävas av de olika staterna i händelse av en samfälld
tvångsaktion.

De svenska statsmakterna få i sinom tid tillfälle att behandla den frågan i
vad avser Sveriges bidrag. Först i det sammanhanget uppkommer alltså det
spörsmål som utrikesutskottet pekat på i sitt utlåtande, då utskottet hänvisar
till möjligheten av begränsningar av den militära bidragsplikten i geografiskt
hänseende.

Vi ha anledning att med tillfredsställelse observera den stora vikt, som vid
det nya förbundets tillkomst lagts på de ekonomiska och sociala problemen.
Utan en förnuftig och planmässig behandling av dessa under intimt samarbete
mellan folken kan politisk stadga i världen inte uppnås. Det särskilda organ,
som tillsatts för dessa frågor, fattar sina beslut med enkel majoritet. Där äga
sålunda de permanenta rådsmedlemmarna ingen privilegierad ställning.

Den nya domstolen är en trogen avbild av Nationernas förbunds internationella
domstol. Genom anslutning till Förenta Nationerna återupplivas automatiskt
Sveriges givna utfästelser om domstols obligatoriska domsrätt i förhållande
till andra medlemmar, som avgivit motsvarande förklaring. Man har
varit angelägen örn att här bygga på den utveckling som skett under Nationernas
förbunds tillvaro och inte rasera de vinningar för internationell rätt, som
bär i alla fall lia åstadkommits.

Ett organ som tillkommit efter stadgans antagande är den kommission, som
skall behandla problemet om atomenergien i dess internationella aspekter. Detta
utomordentligt viktiga spörsmål är just i dagarna föremål för överläggningar
inom kommissionen. Denna har tillkommit efter föregående överenskommelse
mellan regeringarna i de allierade huvudmakterna, och den tillsattes vid församlingens
konstituerande möte i februari. Den består av en medlem för varje
rådsstat jämte en representant för Canada, oavsett om Canada tillhör rådet eller
icke. De frågor som skola behandlas av kommissionen äro bl. a. utbyte av
grundläggande vetenskaplig information för fredliga ändamål, kontroll över
atomenergien i den utsträckning sorn är nödvändig för garanterande av dess användning
endast för fredliga sylten, avlägsnande från de nationella rustningarna
av atomvapen och andra grövre vapen, ägnade för massförstörelse, effektiv
kontroll genom inspektion och andra medel för skyddande av lojala stater mot
överträdelser och kränkningar av antagna regler.

Denna uppgift för den nya säkerhetsorganisationen kan till sin betydelse
knappast överskattas. De oerhörda förstörelsemedel, som genom upptäckten av
atomenergiens praktiska utnyttjande kommit inom människans räckhåll, utgöra
ett dödligt hot mot civilisationen, om icke i tid åtgärder vidtagas till förebyggande
av ett okontrollerat bruk av den nya energikällan. Om två stater eller
statsgrupper skulle gå löst på varandra, rustade med ett antal atombomber, blir
resultatet av allt att döma en ömsesidig total förstörelse, ungefär som om två

Nr 29.

Torsdagen den 27 juni 1946.

Sveriges anslutning till Förenta Nationerna. (Forts.)
grälsjuka grannar skulle lösa en tvist genom att samtidigt spränga varandras
lius i luften. Vetenskapsmännen äro icke i tvivelsmål örn att den nya, oerhörda
uppfinningen kan bli medlet att framkalla civilisationens undergång. Men
de låta oss också skymta visionen av en fredlig värld, där folken lia tillräcklig
självbevarelsedrift för att avstå från atombomber oell i stället ta atomenergien
i bruk som fredlig kraftkälla, ledande måhända till en omätlig förbättring
av mänsklighetens produktionsmöjligheter.

När vårt eget land är berett att acceptera medlemskapets förpliktelser och
att förankra vår utrikespolitik hos den nya säkerhetsorganisationen, sker det i
övertygelse om att freden och tryggheten inte kunna vinnas utan en målmedveten
och planmässig samverkan inom en sådan organisation. Kanhända dröjer
det lång tid innan Förenta Nationerna nått den effektivitet och stabilitet, som
äro erforderliga, och det är ju inte uteslutet att även detta förbund misslyckas
och faller sönder i ett fruktansvärt Ragnarök. Det är inte svårt att vara pessimist.
Vi ha dock bättre behov av litet hoppfullhet och förtroende till mänsklighetens
sunda förnuft. I varje fall ha vi inte något alternativ till den organisation,
som nu kommit till stånd. Vi böra ansluta oss till Förenta Nationerna
med den föresatsen att i vad på oss ankommer söka göra en positiv insats och
efter ringa förmåga motverka en uppställning av staterna på skilda fronter,
betingade av ideologiska motsättningar.

Herr Lundstedt: Herr talman! Först skulle jag vilja giva en sammanfattning
av min ståndpunkt i denna fråga. Därefter önskar jag poängtera några
särskilda synpunkter.

Vi kunna, såvitt jag förstår, intet förlora på medlemskap i Förenta Nationerna.
Tvärtom; det förefaller, som örn risken för oss att råka in i prekära
situationer och svårigheterna för oss att klara oss ur den bleve större, därest
Sverige i fortsättningen stöde utanför Förenta Nationerna än örn det vore medlem
däri. I sådant avseende vill jag först erinra om artikel 2 punkt 6 i stadgan,
varigenom utanför organisationen stående länder i kritiska lägen kunna råka in
under organisationens tvångsmakt. Örn man så vidare tänker sig in i de stämningar,
som komma att vara rådande, när organisationsmakten aktivt fungerar
till världsfredens bevarande, så förstår man, att en icke-medlem måste riskera
att behandlas med mindre hänsyn än en medlem. Härtill kommer denna möjlighet
för en medlem att i avtal och förhandlingar med säkerhetsrådet på förhand
få sina särskilda intressen i viss grad beaktade. På grund av vad jag
strax skall framhålla är det väl för övrigt icke osannolikt, att det land, som
undandragit sig medlemskap i Förenta Nationerna, därigenom stundom skall
få sina förbindelser med utlandet försämrade också under normala förhållanden.
Det är sant, att Sverige såsom medlem av organisationen kan nödgas blotta
sina militära förhållanden för säkerhetsrådet och att detta svekfullt skulle
kunna utnyttjas mot oss av någon av rådets medlemmar. Utan att närmare gå
in på denna sak vill jag endast säga, att det Synes mig alltför konstruerat
att däri finna någon fara för oss. Min åsikt är följaktligen, att man måste stanna
vid den uppfattningen, att det vore en vinst för oss att varda medlem av
Förenta Nationerna. Detta är den ena sidan av saken.

Den andra sidan därav bestämmes av den allmäntmänskliga, örn man så vill
den moraliska aspekten. Bortser jag från sådana, vilka tömt förödmjukelsens
kalk till botten och fördenskull kunna tänkas behärskas av sina lidelser av hat
och hämnd, av sina vedergällningspassioner, så äro hela världens folk fyllda
av avsky för tanken på ett framtida krig samt av längtan efter och därmed
sammanhängande strävan efter en tryggad världsfred. Det är nu ett faktum,
som man icke synes kunna komma ifrån, att det, åtminstone till vidare, icke

Torsdagen den 27 juni 1046.

Nr 29.

Sveriges anslutning till Förenta Nationerna. (Forts.)
finnes något annat medel för staterna att verka för befrämjande av denna strävan
än medlemskap i och samarbete med Förenta Nationerna. Därmed synes
det också framstå såsom en nödvändighet för oss i humanitetens namn, eller —
som man också kan uttrycka det — såsom en moraliskt bjudande plikt för oss,
liksom för andra nationer, att icke undandraga oss detta samarbete.

Det är alltså, herr talman, ingalunda min mening att framställa någon invändning
mot utskottets förslag, önskvärdheten för oss att bliva medlem av
Förenta Nationerna synes mig höjd över all tvekan. Men då jag nu tillhör den
församling, som har att besluta i detta ärende, känner jag ett behov att uttala,
att jag lika litet som hans excellens herr utrikesministern och utskottet hyser
några överdrivna förhoppningar angående Förenta Nationernas lyckliga
framtid. Denna organisation är visserligen det bästa instrumentet för världsfreden,
så sant som det är det för närvarande enda möjliga. Men detta betyder
ingalunda, att det är ett bra instrument. Det är alltför opålitligt för att så kunna
värderas. I detta avseende önskar jag framhäva några särskilda synpunkter.

I Förenta Nationernas organisation saknas vissa betingelser för dess utbildning
till ett fullt effektivt fredsinstrument. Ett sådant förutsätter, att samtliga
nationerna verkligen underordna sig instrumentet i fråga. Detta skulle
emellertid betyda, att en revolution av folkrätten ägde rum. Men en sådan har
ingalunda planerats. Man synes tvärtom utgå ifrån att folkrättsmaximerna i
det hela äro bra som de äro. Men dessa maximer innefatta, för att tala med
en nutida skriftställare, att det medeltida feodalsystemet överflyttats på förhållandet
mellan nationerna och att dessa sålunda övertagit de medeltida länsherrarnas
rivaliserande roller, sådana som dessa voro, innan länsherrarna betvungits
av en central myndighet i konungamaktens gestalt. Den ödesdigra
punkten ligger med andra ord i den av folkrätten fingerade suveräniteten för
de olika staterna; den ligger i den folkrättsliga fiktionen örn en stats absoluta
herravälde över sig själv, sitt territorium och dettas bebyggare. Så länge dylika
dogmer hållas vid liv, så länge vissa stater anse sin rättsliga hegemoni städse
kränkt, därest de icke skulle tillåtas att inåt och utåt hävda sin egen självständiga
suveränitet, så länge resa de sig upp emot att inordna sig under en
högre central myndighet, vare sig av judiciell eller administrativ art.

Jag sade med avsikt »vissa stater», och anledningen är följande. Den absoluta
suveräniteten förutsätter, att staten icke är underordnad någon över staten
stående överstat. Den står i direkt strid med antagandet av en för staterna
gällande rättsordning. Den suveräna staten lyder i kritiska situationer endast
djungelns lag, d. v. s. den är då helt beroende på mahtr esur serna. Därav följer,
att suveränitet och suveränitet icke alltid är ett och detsamma. Småstaternas
suveränitet är beroende på stormakternas mer eller mindre välvilliga inställning
till densamma. I sin maktlöshet ha därför småstaterna intet att förlora
på att i frågor om krig eller fred låta sin suveränitet underordnas en högre
organisation. De böja sig också för denna. Det är följaktligen blott »vissa stater»,
d. v. s. stormakterna, som vägra att avstå något av sin förment rättsliga
suveränitet till förmån för en verklig rättsordning mellan nationerna.

När det i Förenta Nationernas stadga talas örn »aktning för principen om
folkens lika rättigheter och självbestämningsrätt» och sägs, att »organisationen
grundar sig på principen om samtliga medlemmars suveräna likställdhet-»,
så står detta, såsom framgår av vad jag nyss påpekat, icke i överensstämmelse
med laktiska förhållanden. Fraserna ha förmodligen av diplomatiska
skäl funnits önskvärda. Jag ber eder beakta, att den nu anlagda synpunkten
torde falla utanför och komplettera vad hans excellens herr utrikesministern
nyss anförde beträffande dessa formuleringar.

Nr 29.

Torsdagen den 27 juni 1946.

Sveriges anslutning till Förenta Nationerna. (Forts.)

Att den nyss karakteriserade inställningen från stormakternas sida aldrig
kominer att upphöra synes det mig alltför pessimistiskt att befara. Om kunskapen
om det falska i föreställningen örn den absoluta suveräniteten såsom
ett rättsligt institut, örn kunskapen örn denna suveränitet såsom ytterst helt
och hållet vilande på statens egna (kanske i kombination med dess allierades)
resurser till våld smakt kunde bli allmän och framför allt genomtränga statsmännens
och politikernas åskådning, då borde konsekvensen bli, att varje demokratisk
stormakt skulle låta sin s. k. suveränitet underordnas i erforderlig
grad till förmån för en över staterna stående organisation av dessa till fredens
bevarande. Denna konsekvens synes följa av stormakternas proklamation, att
de äro — jag citerar nu — »beslutna att rädda kommande släktled undan
krigets gissel». Är denna proklamation fullt ärlig och fri från allt hyckleri,
äro de moraliska krafterna inom dessa demokratiska stormakter helt och fullt
inställda på skapandet av en överorganisation för fredens bevarande, då måste
de även vara beredda att i erforderlig grad avstå från sin suveränitet, såvitt
som denna icke kan motiveras med något annat än rättens motsats, d. v. s. den
råa styrkan.

Jag begränsade denna konsekvens till demokratiska stormakter. Därmed
kommer jag in på en särskild betingelse för en staterna överordnad verkligen
tillförlitlig fredsorganisation. Överhuvud torde få sägas, att en sådan kan försvåras
därigenom, att en eller annan medlem är i besittning av oproportionerligt
väldiga maktresurser. En sådan stat kan lättare än en annan frestas att
hävda sin i kraft av dessa resurser befintliga s. k. absoluta suveränitet. Meri
denna frestelse motverkas helt naturligt i samma mån, som befolkningen genomsyrats
av demokratisk anda. Dylik anda kan icke tolerera hävdandet av
någon annan suveränitet än den, som är helt och fullt förenlig med fredsorganisationen
själv.

Den nu antydda kontrollen saknas emellertid i fråga om en stormakt, som
samtidigt är diktatur. Det är icke antagligt, att en stormaktsdiktatur skulle
vilja gå in i en organisation, som förutsatte, att den på djupaste allvar avsade
sig den gamla på våldsmakten byggda suveräniteten. Men även örn den
så gjorde, saknades garanti för att den skulle kunna stå vid sitt ord. När frestelsen
att hävda de egna intressena i strid med organisationens nått en viss
styrka, då funnes icke längre någon motvikt mot denna frestelse, och denna
skulle därför taga överhand. Såsom en bristande betingelse för Förenta Nationernas
utbildning till ett stadigvarande fredsinstrument kan med andra ord
också den omständigheten betraktas, att en av medlemmarna utgöres av en
stormaktsdiktatur.

Å andra sidan ha förhållandena utvecklat sig så, att det just i fredens intresse
är av yttersta vikt, att denna stormaktsdiktatur kvarbliver i Förenta
Nationerna. Det är i enlighet härmed, som Förenta Nationernas överorganisation
tills vidare måste utvecklas, d. v. s. utan tanke på stormakternas uppgivande
av sin suveränitet.

Slutligen önskar jag, herr talman, något beröra Förenta Nationernas anslutning
till vad som i stadgan kallas »rättvisans och den internationella rättens
principer». Det är visserligen sant, att dessa principer i allmänhet bestämmas
av värderingar av vad som är nyttigt och gagneligt för de olika folkens
och därmed för mänsklighetens välfärd. Men denna bestämning sker i stor
utsträckning indirekt, just via det känslotänkande, som skall vara lett av rättvisa.
På detta sätt kan tillämpningen av nu ifrågavarande s. k. rättsprinciper
komma att influeras av folkens hatpassioner, i sin tur uppeggande deras
hämndbegär och vedergällningslidelser. Det var i den vedergällande rättvisans
namn, som tyska folket efter förra världskriget utsattes för den förnedrande

Torsdagen den 27 juni 194G.

Nr 29.

Sveriges anslutning till Förenta Nationerna. (Forts.)
förödmjukelsen, som beredde jordmånen för Hitler-diktaturen. Det är falsk
historieskrivning att förbise, att det var demokratiernas okloka folkrättsliga
inställning till Tyskland efter första världskriget, som — låt vara indirekt —
lade grunden till andra världskriget. I vilken grad vedergällningens s. k.
rättvisa, till förfång för folkens framtida välfärd, fått vara bestämmande för
parollen örn »kapitulation utan villkor» och vad därmed hänger samman, skall
jag icke söka yttra mig om. _ _

Rättvisans tveeggade och därigenom farliga natur har otvivelaktigt insetts
av Förenta Nationernas stiftare. Jag kan här hänvisa till den vid propositionen
fogade kommentaren, s. 8—9, till stadgans första artikels första punkt.
Och man kan räkna med, att ansträngningar städse skola göras från säkerhetsrådets
sida för att hålla vissa farliga rättviseföreställningar i schack. Men
dessa kunna dock bli så mäktiga, att de ännu en gång komma att driva sitt
fördärvbringande spel. Helt naturligt kan någon garanti häremot icke ligga
innesluten i Förenta Nationernas stadga. Förrän rättviseföreställningarna helt
och fullt behärskas och styras av en auktoritativ ordning, som i varje kritisk
situation icke tar sikte på något som helst annat än vad som är nödvändigt
eller nyttigt för fredens bevarande och för befrämjandet av folkens framtida
välfärd — förrän detta sker komma hämndpassioner och vedergällningslidelser
i rättvisans förföriska skepnad att förbliva en fara för freden i världen..

Trots bristen på nu berörda betingelser för Förenta Nationernas utbildning
till ett pålitligt och fullt effektivt instrument för bevarandet av freden i världen,
måste det medgivas, icke blott att folken med denna organisation tagit ett
steg mot varaktig fred i världen utan även att — såsom förhallandena ligga
till — ett mera allvarligt steg mot detta mål överhuvud icke skulle kunna ha
tagits i vår tid. Man kan säga, att folken ha beslutit att bygga upp ett fredsmaskineri.
Den bästa och fullödigaste konstruktionen har dock ännu ej kunnat
åstadkommas, därför att härför erforderligt — örn jag så får säga föreställningsmaterial
icke till fullo kunnat anskaffas. Detta kan ju ingen människa
hjälpa. Skulle i denna fråga, mänsklighetens största, byggnadsarbetet
få ligga nere, blott därför att genomgående förstklassigt material icke kunnat
åvägabringas? En sådan passivitet skulle dock ha varit bade omöjlig och onni
lig efter de gränslösa olyckor, som människosläktet under dessa båda krig lidit
genom bristen på ett effektivt fredsmaskineri. Ett försök att skapa ett fredsmaskineri
med till buds stående resurser har måst göras. Därvid har surrogat
måst an,litas, och man har nödgats laga efter lägligheten. Man har därför också
kunnat förutse, att maskineriet ofta skulle komma att gnissla. Det har för
övrigt redan börjat gnissla ganska högljutt. Detta få vi lov att vänja oss vid.
Vi kunna icke hysa någon förhoppning örn maskineriets friktionsfna gang.
Detta behöver dock i och för sig icke oroa oss. Andens strider inom Förenta
Nationerna må gå hur höga som helst; de syfta dock till att vara ett remedium
till förebyggande av vad som allvarligare är, strider utanför Förenta Nationerna,
d. v. s. krig mellan folken.

Naturligtvis få vi räkna med möjligheten, att Förenta Nationerna kan falla
sönder under påfrestningarna. Men, herr talman, vi behöva aldrig — såsom
i fråga örn det gamla folkförbundet — befara, att Förenta Nationerna i sin
aktivitet exploderar till en världsbrand. Explosion förebygges här genom en
särskild säkerhetsventil. Den utgöres — paradoxalt nog vid första påseendet
— av varje stormakts vetorätt i särskilda situationer. Därigenom förebygges,
att Förenta Nationernas maktresurser träda i funktion under annan förutsättning,
än att samtliga stormakter alltjämt hålla ihop. Det ödesdigra rättfärdighetsidealet
såsom fana för nationerna oskadliggöras till stor del genom detta
stormaktsvet.o. Detta är, synes det mig, en stark punkt i en eljest enligt sakens

Nr 29.

Torsdagen, den 27 juni 1946.

Sveriges anslutning till Förenta Nationerna. (Forts.)
egen natur ställvis svag byggnad. Men trots dess svaghet: så länge den består
utan någon stormakts utträde är ett krig mellan stormakter uteslutet och kommer
ett krig mellan mindre stater antingen att helt förebyggas eller, därest det
utbrutit, att bemästras. Med organisationen av Förenta Nationerna har världen
dock vunnit något, som den ännu aldrig haft, nämligen en förhandlingscentral
för folkens representanter till fredens bevarande i världen, en förhandlingscentral
byggd på en, princip, som gör att organisationens egen funktionering
aldrig kan bliva krigsfarlig. Det kan icke anses uteslutet, att organisationen
småningom får stor betydelse för världsfredens bevarande. Och den kan
aldrig ha effekt i motsatt riktning. Det synes därför, såsom jag nämnde i början,
vara varje folks plikt att söka medverka till Förenta Nationernas bestånd.

Herr talman! Jag har i detta anförande, för att ej taga kammarens dyrbara
tid alltför länge i anspråk, nödgats göra åtskilliga förenklingar av frågeställningarna.
Den som är närmare intresserad önskar jag hänvisa till en motion i
denna kammare, nr 29 år 1931. Jag tror emellertid, att jag har sagt tillräckligt
för att motivera mitt yrkande om bifall till utskottets hemställan.

Herr Bagge: Herr talman! Utrikesutskottet har i sitt utlåtande framhållit,
att utskottet behandlat detta ärende med alldeles särskild omsorg och lagt ner
mycket arbete pa det. Det är otvivelaktigt sant. För min del finner jag det nog
beklagligt, att utskottet icke i utlåtandet för kamrarna och för allmänheten
ansett, sig kunna framlägga resultaten av sina mödor. Men när man nu icke
har gjort detta, skall jag ej heller gå in på en del saker, som annars kanske
kunde ha varit av intresse att ta upp, framför allt en del tolkningsfrågor, som
onekligen ha en stor betydelse. Det är nämligen så, att denna pakt, såsom
ofta är fallet med liknande dokument, är ytterligt illa skriven och kan tolkas
på mångahanda olika sätt. Vi kunna i den kommentar, som avgivits av de
sakkunniga, se vilken betydelse det har om pakten på olika punkter tolkas på
det ena eller det andra sättet.

Att ta upp sådana saker här i kammaren utan stöd av ett utskottsutlåtande
kan icke vara lämpligt. Därför skall jag icke närmare gå in på dem. Jag hoppas,
att vid ärendets vidare behandling den kommentar, som gjorts av de sakkunniga
och av ÖB, skall kunna tjäna till ledning för åtgärder som kunna
behövas.

Men i alla fall tycker jag, att det kan vara på sin plats, att det säges några
ord örn denna sak —- den är ju av en sådan enastående vikt och betydelse för
hela vart lands framtid — även örn det är så att några större meningsskiljaktigheter
icke ha visat sig.

Som hans excellens utrikesministern och även andra anfört, föreligger det
en ganska egendomlig skillnad mellan behandlingen av frågan örn huruvida
Sverige skulle gå in.i Nationernas förbund, och vad som nu sker, när vi skola
gå in i Förenta Nationerna. För den som varit intresserad vid båda tillfällena
är denna skillnad synnerligen frappant. När det gällde inträde i Nationernas
förbund fanns det som vi veta å ena sidan människor, sorn voro ytterligt entusiastiska
och ansågo, att vi borde gå in i detta förbund därför att härmed
grunden skulle läggas för världsfreden och vårt eget lands trygghet, under det
att andra voro ivrigt emot ett inträde, därför att de ansågo, att inträdet i ett
sådant förbund skulle medföra, att vi skulle kunna komma med i allehanda
förvecklingar och åläggas allehanda åtgärder, som kunde bli mycket riskabla
för landets oberoende och bestånd överhuvud taget. Det fanns också de, som
varken hade den ena eller den andra åsikten men som ansågo, att man borde
gå med i förbundet, därför att förhandlingarna där skulle bli den framtida
formen för diplomatisk verksamhet överhuvud taget och att det var nyttigt
för Sverige att komma med i detta. Men hela atmosfären var så olika gent -

Torsdagen den 27 juni 1946.

Nr 29.

Sveriges anslutning till Förenta Nationerna. (Forts.)
emot nu. Nu är det knappast någon som har några invändningar att göra mot
Sveriges inträde i Förenta Nationerna. Å andra sidan lyser ju entusiasmen
helt och hållet med sin frånvaro. Det är icke någon, som nu tror på att vi
genom ett sådant steg skola kunna bidraga till vad man då på sina håll hoppades
att bidraga till genom att gå in i Nationernas förbund.

Hans excellens utrikesministern trodde, att skillnaden mellan då och nu bland
annat berodde på att Nationernas förbund från början saknade universitet,
därför att det fanns stora makter som stodo utanför. Jag skulle för min del
tro, att den. väsentliga anledningen till skillnaden är att man har en bestämt
olika uppfattning nu mot då örn effektiviteten av den organisation, som man
skall gå in i. När man trodde på denna Nationernas förbunds effektivitet,
var man å ena sidan bekymrad för vad vårt laad tog på sig, och å andra
sidan hyste man stora förhoppningar örn framtiden. Nu i dessa dagar ligger
ju saken helt annorlunda till. Man tror ej på den nya organisationens effektivitet,
och därför blir varken, förhoppningarna eller farhågorna särskilt framträdande.
Det är detta som enligt mitt förmenande framkallat den stora skillnaden
i fråga örn både behandlingen och atmosfären, när vi gingo in i Nationernas
förbund, mot nu, när vi stå i begrepp att gå in i Förenta Nationerna.
Det är faktiskt på det sättet, att det finns knappast någon sannolikhet
för att Förenta Nationerna och säkerhetsorganisationen överhuvud taget
kommer att tagas i anspråk för att förhindra krig, i varje fall icke krig mellan
stormakter, beroende på den redan omtalade vetorätten för de fem stormakterna.
Det är därför, som sagt, föga sannolikt, att säkerhetsorganisationen
kommer att fungera, i varje fall icke inför ett stormaktskrig och knappast heller
inför några andra krig, på den grund att — såsom vi sett redan nu •
det oftast finns någon av de smärre makterna., som är så engagerad och omhändertagen
av någon stormakt, att det finns anledning för denna att inlägga
veto mot åtgärder.

Man kan sålunda säga, att vore det så att alla stormakter vore ense, vöre
det knappast någon mening med denna säkerhetsorganisation, och är man icke
enig kommer säkerhetsorganisationen icke att träda i kraft, varför man icke
Ilar anledning att knyta så stora förhoppningar vid densamma.^ Men å andra
sidan kan man säga, att det är icke så farligt för Sverige att gå med i denna
organisation; det är i själva verket en trygghet för oss att detta stormaktsveto
finns. Det är det som gör att vi ej behöva befara att dragas in i stormaktskrig
genom medlemskapet i Förenta Nationerna. Det år klart, att våra möjligheter
att i ett sådant krig bevara vårt lands bestånd och framtid äro mycket mindre
nu än tidigare på grund av de förändringar, som skett i vårt utrikespolitiska
och geopolitiska läge. Dessa medföra, att om Sverige komme att dragas in på
ena sidan i ett stormaktskrig, är det sannolikt, att detta krig i stor utsträckning
komme att utspelas pa vart område med allt vad detta komme att betyda
för vårt land. _ .

Nu kunna vi ju icke säga, att det är alldeles utan risker för oss att gå m i
denna organisation. Det finns ju en viss fara som ligger däri, atu man kan
komma att förbinda sig att upplåta baser eller, som det heter i den engelska
texten, »facilities», d. v. s. att överhuvud taget vidtaga alla åtgärder, som
underlätta aktioner från stormakternas sida. Men på grund av vad jag nyss
sagt tror jag icke mycket på den praktiska betydelsen härav. Det har kanske
i någon mån en betydelse, att man frånfaller en principiell ståndpunkt, som
kan vara bra att lia örn det är så att någon av andra anledningar än paktens
bestämmelser skulle komma med pretentioner pa vart land i den riktningen.
Det förhåller sig också så, att denna bestämmelse örn att säkerhetsrådet får
vidtaga sådana åtgärder, när det är någon som hotar freden, är mycket elastisk.
Den kan naturligtvis också missbrukas. Men det är uppenbart, att även

i\r 29.

Torsdagen den 27 juni 1946.

Sveriges anslutning till Förenta Nationerna. (Forts.)
om det i realiteten skulle föreligga vissa risker, så är det, såsom det redan
sagts, lika riskabelt eller kanske möjligen mera riskabelt att vara utanför
förbundsorganisationen, eftersom stadgan bestämmer, att gentemot utomstående
skola förbundets grundsatser tillämpas och alla dessa olika åtgärder vidtagas.
Detta gäller alltså vare sig vederbörande är medlem i förbundet eller
icke.

Om sålunda riskerna kanske icke äro så avsevärt stora och det framför allt
ur den synpunkten finns anledning för oss att inte dra oss för att gå in i Förenta
Nationerna, så är det å andra sidan uppenbart, att någon garanti för
världsfreden innebär det icke. Ej heller betyder det någon säkerhet för freden
och tryggheten för vårt eget land.

Det som bör understrykas är, att enligt stadgan har den stat,, som går in i
detta förbund, rätt till självförsvar. Den har sålunda rättighet att vidtaga alla
de åtgärder, som behövas, för dess eget försvar, örn det är så att den icke kan
räkna på organisationens hjälp.

Det är väl sålunda ganska uppenbart, att örn denna organisation skulle falla
sönder, blir det, som utrikesministern redan sagt i dag, på det sättet, att då
återstår rätten för oss och möjligheten för oss att driva neutralitetspolitik i
den gamla bemärkelsen, d. v. s. att i all enkelhet söka vidtaga sådana åtgärder,
att man icke jblir indragen i någon stormaktskonflikt, som kan utbryta. Man
har icke på något sätt avskurit sig från denna möjlighet genom att gå in i organisationen.

Det kanske också bör understrykas, att det är icke bara så, att Sveriges
egna intressen knappast äro läderade av ett sådant inträde, utan vi ha även i
Sverige intresse av en sådan internationell organisation. Det är vår gamla uppfattning
och våra gamla ideal örn rätt och fred i världen, som den i alla fall
pa sitt skröpliga sätt vill stå som en — örn jag får kalla det så — symbol för.
Vi böra givetvis på allt sätt hjälpa till att så långt det är möjligt förverkliga
detta. Förenta Nationerna är onekligen ett dåligt instrument, men det är i
alla fall bättre än ingenting.

Det. paradoxala är också att även om Förenta Nationerna mänskligt att
döma icke kan fungera i krig och knappast heller vid mera starka spänningar
mellan stormakterna, så kan det dock under normala förhållanden onekligen
göra nytta. Båda delarna ha vi exempel på och erfarenheter av från Nationernas
förbund. Det är faktiskt — egendomligt nog — på det viset att alla
sådana organisationer, sa länge förhallandena äro sådana de äro i världen,
komma icke. att fungera, när det gäller de verkligt stora spänningarna och de
stora krigstillfällena. Detta är i varje fall ytterst osannolikt åtminstone så
som det nu är. Men däremot kunna de göra mycken nytta under sådana tider,
när världen fått litet mera balans och när de värsta spänningarna blivit utjämnade.

Detta är icke någonting, som kan förbises eller anses som något obetydligt.
Det är just genom en dylik verksamhet under sådana tider, som grunden
kan läggas till att man får fredligare förhallanden och får större möjligheter
till utjämning av tvisterna mellan de olika nationerna. Redan detta tycker jag
är en anledning för Sverige att^stödja Förenta Nationerna och att söka därinom
verka för sina uppfattningar, sa gott det nu kan gå. Vi veta, att församlingens
roll säkerligen icke kommer att bli obetydlig för opinionsbildningen och att Sverige
där har möjligheter att göra sig gällande.

Dessutom tror jag alltjämt, att det är riktigt, att denna organisation, Förenta
Nationerna, liksom tidigare Nationernas förbund, kommer att bli dten
egentliga formen för den framtida utrikespolitiska och diplomatiska verksamheten.
Då är det bade nyttigt och riktigt, att vårt land skall vara med och kan

Torsdagen den 27 juni 1940.

Nr 29.

Sveriges anslutning till Förenta Nationerna. (Forts.)
deltaga i de former som tiden ger. Enligt min mening böra vi helhjärtat gå in
för denna uppgift.

Även om vi gå in i förbundet »utan några överdrivna förhoppningar och ej
heller med någon överdriven misstro», såsom utskottet säger, betyder det icke
— och det är jag för min del övertygad om är den allmänna opinionen i vårt
laud —- att vi icke skola göra det bästa möjliga av det förhandenvarande läget.
En sådan syn på saken behöver icke på något sätt och vis vara oskäligt pessimistisk.
Det är väl knappast troligt att Förenta Nationerna, lika litet som
Nationernas förbund på sin tid, skola komma att kunna hindra de stora explosionerna.
Härvidlag äro ju helt andra faktorer och helt andra krafter utslagsgivande,
men så mycken optimism kunna vi väl våga hysa, att vi kunna hoppas
på att den spänning, som nu råder i världen, skall kunna ifå en fredlig utlösning
och att vi skola kunna komma in i lugnare farvatten. En garanti härför
är dels nödvändigheten i olika länder att bygga upp sitt land på nytt och
dels krigströttheten. Ännu ha folken icke hunnit glömma — annars glömmer
man ju så fort — kriget och dess ohyggligheter. Därför synes det mig, att
man bör kunna vara optimistisk i detta avseende och att vi förmodligen skola
kunna komma över i en period med mindre våldsam politisk spänning. I sadant
fall kunna Förenta Nationerna som sagt göra verklig nytta, örn vederbörande
se realistiskt på förhållandena.

Det är icke ett utslag av pessimism att man ser realiteterna sådana de äro;
det är tvärtom en skyldighet både med hänsyn till det egna landet och med
hänsyn till de idéer man omfattar. Däremot är det en otillbörlig pessimism att
se saker och ting så svart och mörkt, att man anser framtiden helt ödesbunden
och därför icke gör allt som göras kan för att undvika olyckor, som möjligen
kunna inträffa. Sverige har ju vissa möjligheter att på det andliga området,
örn jag får kalla det så, verka i rätt riktning. Mlen det hindrar ju inte att vi
alltid måste hålla i sikte vår plikt att, örn det hela skulle gå sönder på det
ena eller andra sättet och utmynna i en krigisk konflikt, inrikta oss på att hålla
oss själva och våra nordiska grannländer utanför väpnade konflikter mellan
stormakterna, vilket ju är den förutsättning och det mål vår utrikespolitik hittills
haft, så att vi icke skola behöva råka in i en stormaktskombination vare
sig på ena eller andra sidan. Härför krävs det en viss! målmedvetenhet och
rörlighet i vår utrikespolitik, vilken —■ det visa icke minst erfarenheterna fran
det senaste kriget — endast kan baseras på tillräckliga försvarsåtgärder, vilka
ge oss en viss rörelsefrihet, som man dem förutan icke har. Detta synes. mig
vara en av huvudförutsättningarna för att Sverige skall kunna ha möjlighet
att arbeta för sina intressen och ideal inom Förenta Nationerna.

Man har här också, vilket jag för min del vill betona vikten av, framhållit
vilken betydelse de organ kunna fa, som nu skola upprättas för internationella
sociala, ekonomiska, hygieniska och humanitärt-tekniska verksamhetsgrenar,
som Förenta Nationerna ärvt efter Nationernas förbund. I själva verket var
detta kanske till sist det som fanns kvar som det värdefullaste av Nationernas
förbunds verksamhet. Åtskilliga av oss påyrkade ju på sin tiel, att just den
delen av Nationernas förbunds verksamhet skulle leva kvar, sedan det andra
mer eller mindre hade gjort bankrutt. Jag tror sålunda, att dessa förbundets
verksamhetsgrenar kunna bli en viktig del av förbundets arbetsuppgifter. Jag
tror också, såsom jag tidigare sagt, att en viktig, för att icke säga huvudsaklig
del av förbundets verksamhet blir att söka skapa en fredligare stämning och
en bättre atmosfär under sådana tider, då spänningarna mellan makterna aro
icke alltför stora. Därmed skulle vi egendomligt nog befinna oss i en situation,
som är föga olik vad Nationernas förbunds verksamhet gav i realiteten i dess
krafts dagar. När Nationernas förbund grep sig an med stormaktskonflikter

Nr 29.

Torsdagen den 27 juni 1946.

Sveriges anslutning till Förenta Nationerna. (Forts.)
visade det sig vara över evne. Förenta Nationerna ha, såsom redan påpekats, i
detta fall fått en formell möjlighet att inregistrera de realiteter, som förefinnas
vid dylika tillfällen, nämligen genom stormaktsvetot. Jag tror för min del, att
det närmast är att betrakta som en tillgång att man har denna säkerhetsventil
i Förenta Nationernas stadga.

Till sist vill jag, herr talman, endast säga några ord om tidpunkten för vårt
inträde i Förenta Nationerna. Jag skulle i detta avseende vilja understryka
vad utrikesministern efter vad jag tror sagt i någon diskussion eller i något
föredrag, nämligen att vi sannerligen icke böra ha någon brådska att gå in i
förbundet. Det finns icke något intresse för .Sveriges del att på något sätt påskynda
ett inträde, utan det är bäst att vänta och se och välja den tidpunkt,
som är den för vårt land lämpligaste.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Fast: Herr talman! Jag skall försöka fatta mig kort. När riksdagen
nu besluta!- att giva regeringen fullmakt att vid lämplig tidpunkt ansluta
vårt land till Förenta Nationerna, sker detta vid en tidpunkt, då världen ännu
ej hunnit återhämta sig från de fruktansvärda förödelser, som världskriget
framkallade, där de oerhörda problem, som kriget skapade, väsentligen ännu
äro olösta och där känslorna ännu vibrera vid minnet av begångna oförrätter
och grymheter.

I detta läge har utrikesutskottet avstått ifrån att göra några uttalanden
örn förbundets framtid vare sig i optimistisk eller i pessimistisk riktning. Man
har konstaterat, och därom tror jag att man allmänt är överens, att det för
vårt lands framtid sannolikt är större risker för oss, örn vi stanna utanför
än inom förbundet. Men detta, herr talman, är för mig icke det avgörande
motivet, och jag tror icke att det bör vara det för riksdagen heller. Vi tillhöra
en liten nation, men en nation, som kunnat hålla sig utanför krig under
en längre period än något annat land, låt vara att även vi haft besvärliga
problem att lösa, men där lösningarna vunnits vid förhandlingsbordet. Det hida
naturligt för oss att vi efter måttet av våra krafter, örn vi lämnas tillfälle
därtill, göra vår insats till fredens organiserande och bevarande. Så
handlade vi också under vår anslutning till Nationernas förbund, där vi intill
det yttersta sökte uppfylla alla våra förpliktelser.

Efter tillkomsten av nya, alltmera avskräckande förstörelsemedel ter sig
folkens framtid allt dystrare, därest ej freden kan tryggås. Vi äro övertygade
örn att freden ^ icke kan tryggas utan folkens organiserade samverkan.
Under dessa förhållanden ga vi att med öppna ögon avsäga oss en del
av de förmåner, som vi kunnat åtnjuta som ständigt neutrala i uppkomna tvister
av större eller mindre räckvidd, liksom vi avsäga oss något av vår suveränitet
i militärt avseende i en viss given situation.

Den omständigheten att Förenta Nationerna startas utan de överdrivna förhoppningar,
som funnos när Nationernas förbund kom till, kan vara en styrka
i stället för en svaghet. Nu är man medveten om svårigheterna, som framträda
med. full öppenhet^ inför allt folket, men man är också medveten örn det
alternativ, som återstår, därest man skulle misslyckas.

Det är med full klarhet örn det tålmodiga arbete på lång sikt, som det nya
förbundet har framför sig, vi i dag fatta principiellt beslut örn Sveriges anslutning
till Förenta Nationerna, men också med ett enigt folks varmaste önskningar,
att förbundet måtte bliva framgångsrikt i sina strävanden att organisera
freden och därmed kunna befria folken från den tyngande fruktan, som
hotet örn nya rustningar och nya krig måste framkalla. Det är i den andan,

Torsdagen den 27 juni 1946.

Nr 29.

Sveriges anslutning till Förenta Nationerna. (Forts.)
herr talman, den socialdemokratiska riksdagsgruppen biträder det här föreliggande
förslaget, till vilket jag ber att få yrka bifall.

Herr Persson i Stockholm: Herr talman! Redan i samband med att utrikesministern
vid fjolårets höstriksdag gav sin utrikespolitiska exposé angåvo
vi från kommunistiskt håll vår ställning till frågan örn vårt lands anslutning
till Förenta Nationerna. Jag anförde då såsom talesman för den kommunistiska
gruppen att »Sverige borde göra allt för att kvalificera sig att bli en
helt accepterad medarbetare i de förenta nationernas krets». 51 stater äro
redan anslutna. Varför saknas Sverige fortfarande i denna krets? Ingen behöver
lämna svar på frågan, vi känna alla orsaken. Orsaken har samband
med den politik, som fördes av Sverige samtidigt som andra folk kämpade sin
bittra och offerfyllda kamp mot fascismen.

Det är inte min avsikt att nu ta upp denna politik till behandling. Jag vill
endast erinra om, att vi på grund av denna politik nu ha all anledning att
söka hävda och förbättra vårt anseende hos de frihetsälskande krafterna ute
i världen genom att i fortsättningen åtminstone inte söka åka snålskjuts på
vad andra folk eventuellt kunna åstadkomma för att föra frihetsverket vidare
och dana en ny värld. Då dessa ssmpunkter på frågan ligga till grund
för vårt ställningstagande kunna vi givetvis icke dela herr Bagges mening,
att det egentligen inte brådskar för Sverige att komma i ett sådant läge att
anslutning kan bli verklighet. Det brådskar nog i stället ganska mycket. Vi
böra taga på oss vår andel av mödan och offren för att nå fram mot det mål.
som Förenta Nationerna ställt upp för sig, en värld i fred och frihet. Vi betrakta
regeringens strävanden att få vårt land godtaget som medlem av
Förenta Nationerna sorn uttrycket för dess beredvillighet att uppnå detta mål,
och därför komma vi att rösta för den begärda fullmakten.

Med mottagandet av denna fullmakt måste följa skyldighet för regeringen
att undanröja de hinder, som eventuellt bestå mot vår anslutning till Förenta
Nationerna. Jag vill i det avseendet fästa uppmärksamheten vid att i intet av
de länder, som äro anslutna till Förenta Nationerna, utgör organiserad fascism
längre en legal företeelse. Men så är det hos oss. Örn Förenta Nationerna äro
eller bli vad organisationen borde vara, så borde detta förhållande — jag
måste säga det — utgöra ett hinder för oss att få komma med. Ty de Förenta
Nationernas mål är ju i realiteten fascismens fullständiga utrotande. Men
detta deklarerade mål till trots finns ännu en öppen fascistisk pesthärd i
Europa, nämligen Spanien. Där innehar fascismen ännu den maktställning,
som den erhöll under Nationernas förbunds tid med hjälp av Hitler och Mussolini
och med hjälp av de demokratiska staternas noninterventionspolitik under
Spanienkriget. I Spanien ha framstående tyska och italienska krigsförbrytare
funnit en flistad. I Spanien pressas folket fortfarande under fascismens järnhäl,
detta trots resultatet av det andra världkriget, medan stora delar av den
som demokratisk betecknade världen se på och låta det ske, precis som under
tiden före det andra världskriget bara med den skillnaden, att nu tillämpas
ingen noninterventionspolitik mot Spanien. Tvärtom. Medlemmen av de Förenta
Nationerna England sände under de tre första månaderna i år maskiner
till ett värde av 442 600 pund till Franco, vilket betyder att den engelska
exporten till Spanien tjugodubblats på ett år. Även Sverige har för inte så
länge sedan slutit ett nytt, utvidgat handelsavtal med Spanien. Vi få genom
detta avtal bland annat blodapelsiner. Det minsta vi böra göra är att avstå
från Francos blodapelsiner för att på så sätt minska på spanska folkets blodsoffer.
Fackföreningsinternationalen, till vilken också vår landsorganisa -

Nr 29.

Torsdagen den 27 juni 1940.

Sveriges anslutning till Förenta Nationerna. (Forts.)
tion är ansluten, Ilar ställt parollen: »Bryt alla förbindelser med Franco, bojkotta
Franco-Spanien.» Regeringarna i de borgerligt demokratiska länderna
handla stick i stäv mot dessa paroller. De små staternas regeringar motivera
därvid sina oriktiga handlingar med att stora stater, sådana som England och
Amerika, ännu ingenting gjort. Men om storfinansen i London och New York
trots det andra världskriget med alla dess lärdomar ännu har greppet över
utrikespolitiken i England och Amerika, är det väl inte oundgängligen nödvändigt
att detta förhållande avspeglas även i Stockholm.

Jag har velat ha detta sagt i samband med den utrikespolitiska debatten
örn Sveriges anslutning till Förenta Nationerna för att påminna om, att Sverige
väl knappast har råd att föra en sådan politik, såvitt nu vårt land skall
kunna återvinna sitt anseende hos de krafter ute i världen, med vilka den
stora majoriteten av vårt folk önskar vara i förbund. Ty ingen vill väl förneka,
att svenska folket önskar en demokratisk utrikespolitik, vilket väl måste
betyda, att vi i utrikespolitiskt avseende böra bringas i samklang med alla
de stater och alla de krafter i världen, som kämpa för demokrati, fred och
frihet mot världskapitalismen, världsreaktionen och de kapitalistiska krigshetsarna.
En sådan politik står ju också i överensstämmelse med arbetarrörelsens
efterkrigsp*ogram, där det heter: »Vi liksom andra folk är beroende av
att det snabbt blir en ekonomisk stabilisering ute i världen. Men den ekonomiska
stabiliseringen förutsätter en politisk. Och den politiska stabiliseringen
måste bland annat innebära, att statsskicket i så mångå länder som möjligt
grundas på en fast demokratisk ordning.» Utifrån sådana förhållanden borde
Sverige komma med det good-will till de Förenta Nationerna som vårt land
skulle få, örn vi i praktisk gärning gav vår anslutning till dem bland de Förenta
Nationerna som brutit förbindelserna med Franco-Spanien och vidtagit
andra åtgärder, riktade mot den fascistiska regimen i nämnda land.

överbefälhavaren har gjort ett uttalande, i vilket man kan instämma, när
han säger att »Sverige kan arbeta för fred i världen och därmed för frihet
och fred åt vårt folk genom aktiv medverkan i arbetet inom de Förenta Nationerna».
Ja, nog är världsläget och läget inom de Förenta Nationerna sådant,
att ett aktivt arbete för fred och frihet behövs även inom de Förenta Nationernas
ram. Jämför bara vad som hittills blivit förverkligat av den punkt i atlantdeklarationen
som löd: »Efter detta krigs slut skall varje folk ha rätt att
bestämma över sina egna inre förhållanden utan inblandning utifrån.» Det
skulle alltså bli nationell frihet för folken. Eller jämför innehållet i den av
atlantdeklarationens punkter, vilken president Roosevelt senare utformade i
punkterna om de fyra friheterna: frihet från nöd, frihet från fruktan, religionsfrihet
och yttrandefrihet. Jämför detta med den utformning som de amerikanska
presidenttalen numera fått. Roosevelts av freds- och frihetskärlek
präglade tal ha avlösts av presidenttal, vilka, för att tala med redaktör Johanssons
i Ny Dag träffande karakteristik, egentligen utgöra en sällsam blandning
av Jesu bergspredikan och — atombomb. Det finns tyvärr inga tecken
på att den stormakten ämnar avstå från försöket att genom monopolrätt på
nya förstörelsemedel skaffa sig den suveränitet, örn vilken professor Lundstedt
talade här för en stund sedan. Jag gjorde mig under hans tal bara den
frågan: vad menar han med att tala så gåtfullt? Icke kan det väl vara möjligt
att han i samband med tal örn diktatur tänker på dollarmagnaternas Amerika?
Jag hade emellertid litet svårt att förstå honom på annat sätt än att
det kanske i alla fall var Amerika han tänkte på. Yar det icke så, borde han
ha talat ut litet klarare än han gjorde i dag.

Man kan nog med fog säga, att den utlovade friheten från fruktan ännu icke
kommit längre i sin utveckling än till atomstadiet. Första punkten i de Förenta

Torsdagen deni 27 juni 1946.

Nr 29.

Sveriges anslutning till Förenta Nationerna. (Forts.)
Nationernas stadga lyder: »Vi, de förenta nationernas folk, äro beslutna att rädda
kommande släktled undan krigets gissel, som två gånger under vår livstid tillfogat
mänskligbeten outsägliga lidanden.» Det är riktigt; folken äro beslutsamma
i viljan att göra detta. Men förutsättningen för att detta skall lyckas är att
sammanhållning kan skapas och upprätthållas mellan de förenta nationerna och
att den nya världsorganisationen kan träda i funktion på avsett sätt. Men mot
folken hänsynslösa och starka krafter finnas, vilka söka avlägsna just dessa betingelser.
Dessa krafter spekulera bl. a. i att den internationella samvaron icke
skall kunna ordnas under fredliga former mellan å ena sidan den kapitalistiska
delen av världen, å andra sidan socialismens land. Härav kommer den strävan
till blockbildning, örn vilken hans excellens herr utrikesministern talade och
från vilken han för sin del tog bestämt avstånd. Men även örn regeringen har
denna inställning, finnas starka krafter även i vårt land, som arbeta efter de
linjer, från vilka utrikesministern tog avstånd. Det är den internationella storfinansen,
som drömmer om möjligheten av en blockbildning i kapitalismens värld,
nog stark att kunna fråntaga sovjetfolken frukterna av de offer, som de lämnade
under det andra världskrigets kamp mot fascismen, den kamp som Sovjetunionen
ändå förde också till tjänst för oss och för Sveriges nationella frihet
och säkerhet. Att så var fallet har ju blivit alltmer bekräftat. Det skedde
på ett uppenbart sätt en gång omkring den 9 april 1940 — det ha vi utrikesministerns
ord på från ett tidigare tillfälle. Och senast i dag föreligger en
uppseendeväckande nyhet örn en tysk detaljerad överfallsplan mot Sverige,
som gick ut på invasion i vårt land år 1943, en invasion som skulle verkställas
med hjälp av en svensk femtekolonn. Till femtekolonnens stödkrafter räknade
man också vid utarbetande av planen en del namngivna svenska män. Planen
korsades emellertid av de ryska segrarna vid Orel och Kursk, och därmed hade
Sovjetunionen på ett påtagligt sätt för andra gången räddat vårt land.

I arbetet på att åstadkomma den blockbildning, som man på vissa håll önskar,
sker en viss arbetsfördelning. En del av agenterna för strävandena uppträda
alldeles öppet. Andra däremot säga ett och mena ett annat, när de under skilda
förevändningar arbeta i samma syfte. Till blockbildarna höra egentligen alla
de som till varje pris söka misstänkliggöra speciellt Sovjetunionen. Jag tänkte
just på den saken när jag hörde högermannen herr Håstad här i dag, då han
i samband med frågan örn de baltiska militära flyktingarna talade örn de
människor, som kommit i olyckliga omständigheter. Han brydde sig givetvis
icke örn att omnämna att anledningen till deras olycka var, att de i spelet
för sina egna intressen hade satsat på fascismen och — till lycka för folkflertalet
— förlorat i det spelet. Utrikesministerns svar var i det sammanhanget
mycket gott. Dess innehåll var upplysande, och samtidigt var svaret så kort,
att det måste verka hälsosamt avvisande för högermannen herr Håstad.

Ur svensk intressesynpunkt vore nog det värsta som kunde ske, om blockbildarna
lyckades i sitt arbete. Då skulle en situation uppstå, varigenom vårt
land så att säga komme i skärningslinjen. Vi skulle bli föremål för en dragkamp
mellan olika intressen, och det hela skulle kanske sluta med att svensk
jord bleve valplatsen för en uppgörelse mellan giganter. Därför måste det vara
ett intresse av första ordningen, att vårt land också inom Förenta Nationernas
ram deliager i kampen mot de krigsorganisatörer, som alla bloekbildare i realiteten
äro.

Jag uttalar därför den förhoppningen, att regeringen snarast skall lyckas
i sina strävanden att få vårt land anslutet till Förenta Nationerna och att regeringen
sedan utnyttjar de positioner vi därigenom skulle vinna för en verksamhet
av sådant politiskt innehåll, som jag i mitt anförande i någon mån
sökt skissera.

Andra kammarens protokoll 104G. Nr 29.

Nr 29.

Torsdagen den 27 juni 1946

Sveriges anslutning till Förenta Nationerna. (Forts.)

Herr Ohlin: Herr talman! Det räder ju en sådan glädjande enighet i denna
fråga, att man saknar anledning att här framföra några längre utläggningar,
fastän spörsmålet i och för sig har sådan räckvidd och betydelse, att detta annars
skulle varit naturligt.

Jag ber för min del som inledning till ett par mycket korta reflexioner få
säga, att när vi nu stå i begrepp att fatta beslut om en deklaration örn svensk
villighet att inträda i det nya Nationernas förbund, böra vi enligt min mening
ägna en tanke av tacksamhet åt vad det förra Nationernas förbund uträttade.
Det blev visserligen icke vad vi hoppats, särskilt icke på det politiska området,
men det gjorde betydande insatser även politiskt. Framför allt utförde det emellertid
ytterst värdefulla prestationer i fråga örn att lägga grunden för internationellt
samarbete på det ekonomiska, sociala och humanitära området. Jag
tror icke, att jag överdriver, om jag säger, att förutsättningarna för ett fruktbärande
samarbete på dessa områden inom Förenta Nationernas ram skulle ha
varit väsentligt mindre än vad de trots allt äro, örn vi icke haft erfarenheterna
från Nationernas förbunds 25-åriga verksamhet att bygga på.

När vi i riksdagen i dag i glädjande enighet deklarera vår anslutning till regeringens
proposition och villighet att låta Sverige vid lämplig tidpunkt inträda
i Förenta Nationerna, finns det enligt min mening anledning att understryka
vad hans excellens utrikesministern framhöll, nämligen att Sverige icke
bör deltaga i något stormaktsblock. Jag vill särskilt betona detta — ehuru det
ofta framhållits — därför att herr Persson i Stockholm för en stund sedan kom
med några reflexioner, vilkas konkreta innebörd egentligen måste vara, att han
anser, att Sverige skall orientera sig för deltagande i ett östblock. Han kallar
det visserligen icke så utan talar om de nationer som aktivt uppträda mot fascism
i Spanien, men meningen är ju klar. Enligt mitt sätt att se — och det
förefaller mig som örn alla talare utom den kommunistiske delade min uppfattning
— talade utrikesministern i sitt anförande för den överväldigande majoriteten
av Sveriges folk, när han tog avstånd från vårt deltagande i någon dylik
blockbildning.

Det finns naturligtvis ingen anledning till optimism vid en bedömning av det
yttre internationella politiska läget, och resultaten av en sådan bedömning måste
bli att Förenta Nationernas framtid framstår som ganska osäker. För min del är
jag emellertid övertygad om att örn Förenta Nationerna få leva och verka, kommer
organisationen att ha möjligheter till stora insatser, när det gäller ekonomiska,
sociala och humanitära spörsmål. Man håller på att bygga upp en rad
institutioner, som kanske ännu icke äro så väl kända i Sverige, men jag tror
och hoppas, att de komma att få en utomordentligt stor betydelse för världens
framtid. Jag skall här tillåta mig att bara räkna upp några av de viktigaste
av dessa nya internationella organ. Först vill jag nämna ett organ, som icke
är nytt, nämligen internationella arbetsbyrån. som kommer att arbeta som en
institution under Förenta Nationerna. Vidare ha vi monetära fonden, som skall
skapa förutsättningar för ett stabilt och elastiskt penningväsen, internationella
banken, som skall möjliggöra investeringar i länder, som ha behov av utländskt
kapital, och verka för ekonomiskt framåtskridande i världen samt en ny institution
för jordbruk och skogsbruk, som kommer att taga upp en råd hithörande
arbetsuppgifter. Sedan har man planer på att skapa ett organ för handelspolitik
och konjunkturpolitik i avsikt att öka förutsättningarna för ett relativt
liberalt varuutbyte och relativt stabila konjunkturer i världen och en institution
för stabilisering av råvarupriserna. Därtill komma naturligtvis institutioner
motsvarande dem som funnos i det gamla Nationernas förbund för
befrämjande av hälsovården och bekämpande av bruket av narkotika runt om
i världen. Man har också planer på institutioner, som skola befrämja utveck -

Torsdagen den 27 juni 1946.

Nr 29.

Sveriges anslutning till Förenta Nationerna. (Forts.)
lingen av kommunikations- och transportväsendet i världen. Härtill komma de
institutioner som arbeta för att befästa och sprida vissa grundläggande principer
för mänskliga och moraliska rättigheter. Örn man till denna långa rad lägger
den internationella domstolen, som utrikesministern talade örn, får man en imponerande
bild av det arbete som, om det bedrives i riktig anda, bör ge för
mänsklighetens framtid mycket betydelsefulla resultat. Under förutsättning att
detta arbete får fortsätta någon rimlig tid utan alltför stora kriser, tror jag,
att det kommer att öka utsikterna för att Förenta Nationerna skola uppnå betydelsefulla
resultat även på det politiska området.

Som flera tidigare talare framhållit äro för Sverige vissa risker förenade
med ett inträde i Förenta Nationerna, men, som också samma talare påpekat,
äro kanske riskerna större, om vi stanna utanför. Jag delar herr Fasts mening,
att detta icke är det enda skälet för oss att vilja inträda i Förenta Nationerna.
Vi ha på grund av våra traditioner och vår allmänna inställning en plikt att
så gott som vi kunna medverka till en framgångsrik utveckling av den nya
internationella organisationen både när det gäller de politiska och de ekonomiska,
sociala, humanitära och kulturella uppgifterna.

Låt mig med anledning av det anförande herr Persson i Stockholm nyss höll
säga, att jag icke kail dela hans mening att vi skola som inledning till vårt
inträde i Förenta Nationerna göra någon syndabekännelse i anledning av att
Sverige icke som andra stater deltagit i den, som han sade, hårda och bittra
kampen mot fascismen. Han tänkte tydligen på tiden 1941—1945, ty under
den hårda och bittra kampen mot fascismen 1939—1941 rekommenderade det
parti herr Persson tillhör Sverige att hålla sig så långt borta som möjligt och
iakttaga absolut neutralitet. Det förekommer icke sällan, att utländska observatörer
framhålla, att Sverige liksom Schweiz just därför att vi varit neutrala
lia en erfarenhetsbakgrund, som kan öka våra utsikter att göra nyttiga insatser
inom den nya organisationens ram, och kanske ligger det något i denna
observation.

Herr talman! Om vårt land, som jag hoppas, ganska snart kommer att vinna
inträde i Förenta Nationerna, böra vi göra det med en bestämd vilja att verka
för att detta försök att organisera en fredlig värld skall få framgång.

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! Det ärende vi behandla här i
dag är ett av de mest betydelsefulla, som Sveriges riksdag fått sig förelagt på
mycket fånge. En föregående talare framhöll också, att utrikesutskottet ägnat
mycken tid at behandlingen av propositionen, och jag ber att få understryka
detta. Utskottet har haft ett flertal sammanträden för frågans behandling.
Samme talare tilläde — örn jag fattade honom rätt — att han tyckte, att utskottet
under sådana förhållanden kanske kunnat redovisa något mera av det
resultat det kommit till. Jag tror att utskottets uppfattning varit den. att när
det gäller Förenta Nationernas konstruktion och stadga, alltså själva procedurfrågorna,
ha vi ju från svensk sida ingen möjlighet att påverka utformningen^
av dessa, och under sådana förhållanden har utskottet ansett sig böra avstå
från försök till tolkning av desamma. Vad vi bär i Sverige ha att överväga
är, örn det är klokt att ansluta sig till Förenta Nationerna, örn det skapar större
förutsättningar för vårt lands säkerhet eller örn det ökar riskerna; vidare —
och det betraktar jag som en mycket viktig del — örn vi lia möjlighet att genom
anslutning bidraga till ett fredligt tillstånd i världen, vilket, såsom tidigare
talare här ha framhållit, från svensk sida måste vara ett mycket starkt
intresse.

Regeringens proposition går ju ut på att man skall befullmäktiga regeringen
att efter utrikesnämndens hörande vid lämplig tidpunkt ansluta Sverige till

Nr 29.

Torsdagen den 27 juni 1946.

Sveriges anslutning till Förenta Nationerna. (Forts.)

Förenta Nationerna. Över propositionen har rikets överbefälhavare hörts, och
jag begagnar tillfället att något erinra om det remissyttrande han avgivit,
då det tidigare i debatten icke berörts. Överbefälhavaren tillstyrker anslutning
bl. a. av den anledningen, att han anser nackdelarna för de smärre nationerna
ur militärpolitisk synpunkt mindre för medlemmar av Förenta Nationerna än
för länder som ställa sig utanför organisationen, överbefälhavaren understryker
vidare, att Förenta Nationernas tillkomst icke utgör någon garanti för
världsfreden. Anslutningen från svensk sida säkrar icke heller freden för vårt
land. Överbefälhavaren tillägger, att Sverige måste vara berett till självförsvar.

Vi veta ju alla, som något följt detta ärende, att resultatet av Förenta Nationernas
verksamhet och dess möjlighet att garantera freden beror först och
främst på enigheten och sammanhållningen stormakterna emellan. Skulle den
icke bli tillfredsställande, äro vi snart tillbaka till att så mycket som möjligt
få lita till oss själva. Av de förpliktelser vi åtaga oss genom ett inträde i Förenta
Nationernas organisation följer, att säkerhetsrådet enligt stadgan kan beordra
Sverige såsom medlemsstat att göra mycket allvarliga ingripanden och
att ikläda sig mycket allvarliga åtaganden. Men det förefaller åtminstone mig,
när jag söker följa denna fråga, som örn likartade risker kunna finnas även för
en stat som står utanför säkerhetsorganisationen. Det är ju utsagt att till Förenta
Nationerna anslutna stater förplikta sig att se till, att utanför stående
stater också måste följa vad Förenta Nationerna bestämma.

Jag kommer sålunda fram till att ur de synpunkter, som vi här ha att bedöma
denna fråga ifrån, det är för Sveriges del riktigare att ansluta sig till
säkerhetsorganisationen än att stå utanför. Jag vill särskilt framhålla vad tidigare
här sagts, att man räknar med att få ett internationellt forum för överläggningar.
Man kan sedan uttrycka saken på olika sätt, Professor Lundstedt
talade örn en förhandlingscentral, och professor Bagge framhöll i något andra
ordvändningar vad han hoppades skulle komma i utbyte just av ett sådant
forum. Jag erinrar örn det ekonomiska och sociala rådet, som talaren omedelbart
före mig var inne på, och jag räknar med att även där stora frågor komma
upp, som vi ha all anledning att följa.

Talaren dessförinnan, herr Persson i Stockholm, skall jag icke nämnvärt
syssla med i detta sammanhang. Jag tyckte, att han hade en egenartad utgångspunkt
för sitt anförande. Det verkade som örn han icke stod helt på
svensk mark, när han behandlade denna fråga.

Utskottet ansluter sig utan mångordighet till propositionen. Utskottet säger,
att det funnit övervägande skäl tala för att Sverige bör, örn vi erhålla möjligheter
därtill, ansluta sig till Förenta Nationerna. Detta är det väsentliga. Till
detta gör jag följande uttalande, som jag är övertygad örn att många inom den
meningsriktning jag tillhör ansluta sig till; vinna vi anslutning, bör detta
ske utan överdriven misstro och i ärlig avsikt att medverka till fredens bevarande
i världen. Vi böra dock göra klart för oss, att det är stormakternas
goda vilja och förmåga till samförstånd, som bli avgörande, och att betydande
risker kunna uppkomma även i framtiden. Vetskapen örn detta bör förplikta
oss att även i fortsättningen, under alla förhållanden, intill dess sikten
klarnat, bibehålla ett efter våra resurser utbyggt nationellt försvar.

I detta anförande instämde herrar Hagberg i Malmö, Thorell och Birke.

Herr Bagge: Herr talman! Herr Skoglund har icke hört på vad jag sagt
eller har missförstått mig när han påstår, att jag på något sätt skulle ha påyrkat
en diskussion örn ändringar i stadgan eller förbehåll vid inträdet. Något
dylikt har aldrig någonsin fallit mig in.

Torsdagen den 27 juni 1946.

Nr 29.

Sveriges anslutning till Förenta Nationerna. (Forts.)

Herr Fahlman: Herr talman! Även med risk att anses alltför djärv, då
jag inför en till synes enig kammare deklarerar min personliga uppfattning,
vill jag rädda min själ genom att förklara, att jag icke blivit övertygad örn att
den eftersträvade tryggheten skall för vår del inställa sig genom vårt inträde
i Förenta Nationerna. Tidpunkten för ett inträde kan därför icke nu anses lämplig.
Jag vet, att inställningen hos åtskilliga bland vårt folk är påfallande
ljum, för att icke säga ovillig, när det gäller inträde i Förenta Nationerna. Orsaken
härtill kan sökas i kända förhållanden inom såväl Nationernas förbund
som Förenta Nationerna. De påståenden, som i debatten gjorts om att Sveriges
anslutning till Förenta Nationerna skulle för oss innebära den eftersträvade
tryggheten, få vi innerligen hoppas skola visa sig innehålla någon sanning, men
såsom förhållandena nu ligga till, är det för mig icke möjligt att rösta för ett
inträde i Förenta Nationerna.

Jag ber därför, herr talman, att få förklara, att jag icke kommer att rösta
för utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 5.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 48, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning om preliminärt uttagande av
värnskatt för senare hälften av budgetåret 1946/47.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 6.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande, nr 63, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts propositioner med förslag till vissa ändringar i allmänna tjänste- och
familjepensionsreglementena, m. m., dels ock Kungl. Maj:ts proposition angående
pensionsreglering för folkskolans Överlärare.

I en den 1 mars 1946 dagtecknad proposition, nr 139, som hänvisats till
bankoutskottets förberedande handläggning, hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag. föreslagit riksdagen att

dels godkänna vid propositionen fogade förslag till kungörelser

1) örn ändrad lydelse av 1 § 1 och 2 mom. samt 2 § 1 mom. allmänna
tjänstepensionsreglementet den 30 december 1941 (nr 1008),

2) örn ändrad lydelse av 2 § 2 mom. allmänna familjepensionsreglementet
den 30 december 1941 (nr 1009),

3) om ändrad lydelse av 2 § 2 mom. reglementet den 12 juni 1942 (nr
453) angående familjepension för efterlevande till arbetare i statens tjänst
(1942 års familjepensionsreglemente för arbetare),

4) örn ändrad lydelse av 1 § 1 mom. folkskolans tjänstepensionsreglemente
den 18 juli 1942 (nr 699),

5) örn ändrad lydelse av 2 § 2 mom. folkskolans famil jepensionsreglemente
den 18 juli 1942 (nr 700),

6) örn ändrad lydelse av 2 § 2 mom. familjepensionsreglementet den 30 juni
1943 (nr 511) för de högre kommunala skolorna samt

7) örn ändrad lydelse av 4 § 1 punkten familjepensionsreglementet för prästerskapet
den 28 november 1941 (nr 904);

Ändringar
i allmänna
tjänste- och
familjepensionsreglementena

m. m.

22 Nr 29. Torsdagen den 27 juni 1946.

Ändringar i allmänna tjänste- och familjepensionsreglementena m. m.

(Forts.)

dels ock bemyndiga Kungl. Maj:t att meddela erforderliga övergångsbestämmelser
i anledning av i propositionen framlagt förslag till pensionsreglering
för föreståndarinnor och biträdande föreståndarinnor vid nomadskolhem.

Kungl. Majit hade vidare i en den 1 mars 1946 dagtecknad proposition, nr
195, som likaledes hänvisats till bankoutskottets handläggning, under åberopande
av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen att

dels godkänna vid propositionen fogade förslag till kungörelser

1) örn ändring i vissa delar av folkskolans tjänstepensionsreglemente den
18 juli 1942 (nr 699) och

2) örn ändring i vissa delar av folkskolans familjepensionsreglemente den
18 juli 1942 (nr 700);

dels ock bemyndiga Kungl. Maj :t att meddela de föreskrifter i övrigt, som
må befinnas erforderliga i anledning av i propositionen framlagt förslag angående
pensionsreglering för folkskolans Överlärare.

Slutligen hade Kungl. Majit i en den 26 april 1946 dagtecknad proposition,
nr 275, som ävenledes hänvisats till bankoutskottets handläggning, under åberopande
av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen att

dels godkänna vid propositionen fogade förslag till kungörelser

1) örn ändring i vissa delar av allmänna tjänstepensionsreglementet den 30
december 1941 (nr 1008) samt

2) örn ändring i vissa delar av allmänna familjepensionsreglementet den
30 december 1941 (nr 1009);

dels ock bemyndiga Kungl. Majit att i huvudsaklig överensstämmelse med
vad i propositionen förordats

a) vidtaga erforderliga åtgärder för åstadkommande av den i propositionen
nr 199/1946 föreslagna pensionsrätten för professorn Erik Lundberg samt

b) meddela föreskrift i fråga örn beräkning av väntetid i pensionshänseende
för vissa vägarbetare.

Grenom propositionen nr 139 hade Kungl. Majit bl. a. föreslagit införande
i vissa fall av pensionsrätt för barn utom äktenskap utan samband med spörsmålen
örn utomäktenskapliga barns arvsrätt och rättsliga ställning i övrigt.
Enligt förslaget skulle i princip full likställighet i pensionshänseende åvägabringas
mellan barn i och utom äktenskap till anställningshavare, som är underkastad
något av de statliga familjepensionsreglementena.

Utskottet, som förutsatte, att Kungl. Maj :t skulle äga befogenhet att sammanföra
dels de i propositionerna nr 439 och nr 275 innefattade förslagen till
ändringar i allmänna tjänste- och familjepensionsreglementena till en kungörelse
om ändring i vissa delar av allmänna tjänstepensionsreglementet och en
kungörelse örn ändring i vissa delar av allmänna familjepensionsreglementet,
dels ock de i propositionerna nr 139 och 195 innefattade förslagen till ändringar
i folkskolans tjänste- och familjepensionsreglementen till en kungörelse örn
ändring i vissa delar av folkskolans tjänstepensionsreglemente och en kungörelse
om ändring i vissa delar av folkskolans familjepensionsreglemente, hemställde,
att riksdagen måtte

1) bifalla Kungl. Majits proposition nr 139;

2) bifalla Kungl. Majits proposition nr 195; samt

3) bifalla Kungl. Majits proposition nr 275.

Torsdagen den 27 juni 1946.

Nr 29.

Ändringar i allmänna tjänste- och familjepensionsreglementena m. m.

(Forts.)

Reservationer hade avgivits vid punkten 1 (i vad avser pensionsrätt i vissa
fall för barn utom äktenskap):

dels av herr Mattsson, som ansett, att frågan örn införande av pensionsrätt
i vissa fall för barn utom äktenskap icke borde, såsom Kungl. Maj:ts proposition
nr 139 innebure, utbrytas ur sitt samband med spörsmålet rörande de
utomäktenskapliga barnens rättsliga ställning i allmänhet, varom utredning
nu påginge, och därför yrkat, att utskottet måtte hemställa, att riksdagen
måtte avslå Kungl. Maj :ts proposition nr 139, i vad densamma avsåge införande
av pensionsrätt i vissa fall för barn utom äktenskap;

dels ock av herr Wiberg, utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och yttrade därvid:

Herr Mattsson: Herr talman! Jag har för min del icke kunnat biträda detta
bankoutskottets förslag i dess utlåtande nr 63 i fråga om pensionsrätt i vissa
fall för barn utom äktenskapet utan anmält reservation på denna punkt och
vill därför anföra några synpunkter på frågan.

Den kungl, propositionen nr 139 och detta bankoutskottets utlåtande ha en
stor principiell innebörd, nämligen att utomäktenskapliga barn till befattningshavare
i statens tjänst sättas i förmånsställning gentemot andra utomäktenskapliga
barn till övriga svenska medborgare. Och detta gäller även ett sådant
utomäktenskapligt barn, för vilket fadern, en statens befattningshavare, icke
tidigare lämnat något som helst underhållsbidrag. Med andra ord böra det minderåriga
barnet och modem gå och önska barnafaderns död, ty då får detta
barn familjepension direkt från staten tills det fyllt 19 år.

Även den ekonomiska sidan av frågan — som icke alls är utredd — torde
säkerligen i framtiden komma att få en ganska stor betydelse.

Då frågan örn de utomäktenskapliga barnens rättsliga ställning i allmänhet
är under utredning av en inom justitiedepartementet år 1941 tillsatt kommitté,
som har att utreda frågan örn ändring av ärvdabalken, och det i propositionen
upplyses att vi kanske redan till 1947 års riksdag ha att emotse
denna utrednings förslag, kan det icke med skäl göras gällande att denna del
av den stora frågan örn de utomäktenskapliga barnens ställning bör utbrytas
från sitt sammanhang och lösas separat.

Frågan har ju närmast aktualiserats genom de två likalydande motionerna
till 1945 års riksdag I: 266 och II: 299. I dessa motioner hänvisas till bestämmelserna
i 1939 års familjepensionsreglemente för Stockholms stad, i vilket
stadgas rätt till pension för barn, mot vilka arbetaren haft civilrättslig försörjningsplikt.
Det har väl synts motionärerna som att statens befattningshavares’
utomäktenskapliga barn borde ha samma rätt som de i Stockholms
stad. Riksdagen beslöt ju också med anledning av dessa motioner i fjol en
utredning i frågan.

I bankoutskottets föreliggande utlåtande s. 16 återfinnes följande uttalande:
»Då den av statskontoret verkställda utredningen och remissmyndigheternas
yttranden synts bestyrka riktigheten i det av 1945 års riksdag gjorda antagandet,
att förevarande spörsmål skulle kunna lösas fristående från den mera
vittutseende frågan om de utomäktenskapliga barnens arvsrätt ...» Detta bankoutskottets
utlåtande är icke alldeles riktigt, utan statskontorets i Halände
innebär endast att örn frågan skall lösas separat bör den lösas på det sätt statskontoret
föreslagit. Statskontoret har nämligen i utlåtande över motionerna vid

24 Nr 29. Torsdagen den 27 juni 1946.

Ändringar i allmänna tjänste- och familjepensionsreglementena m. m.

(Forts.)

1945 års riksdag uttalat sin principiella inställning till denna fråga och sagt
att den icke bör lösas särskilt för sig. I detta utlåtande har statskontoret bland
annat anfört följande: »Kommer spörsmålet om utomäktenskapliga barns civilrättsliga
ställning att få den lösningen, att dessa barn bleve arvsberättigade
efter fadern, följde därmed också att de automatiskt erbölle pensionsrätt. Det
i ^motionerna berörda spörsmålet folie därför väsentligen inom ramen för den
pågående utredningen. Ehuru statskontoret delade motionärernas uppfattning
örn angelägenheten av att en förbättring av de utomäktenskapliga barnens ställning
i pensionshänseende snarast komme till stånd, ansåge sig ämbetsverket
med hänsyn till den pågående utredningen dock böra tillstyrka, att detta
spörsmål icke isolerat upptages till avgörande.»

Hovrätten för Övre Norrland finnér icke heller tillräckliga skäl föreligga
för att frågan avgöres redan nu.

Att de olika statens befattningshavares organisationer tillstyrkt förslaget
förvånar väl icke men kan väl icke vara tillräckligt skäl för att riksdagen
redan nu fattar beslut. Förslagets realiserande innebär nämligen icke endast
en ekonomisk fördel för dessa utomäktenskapliga barn, som bli berättigade till
familjepension från staten tills de äro 19 år, medan däremot barn i allmänhet
icke. tillerkännas underhållsbidrag längre än, till en uppnådd ålder av 16 år
och ! övrigt få åtnöja sig med vanligt barnbidrag, utan det innebär också, att
de inom äktenskap födda barnen till statens befattningshavare komma i en
bättre arvsställning. I 11 § lagen örn barn utom äktenskap gäller nu, att vid
faderns död skall, för det fall att utomäktenskapligt barn icke har arvsrätt
efter honom, det belopp som erfordras till fullgörande för framtiden av hans
underhållsskyldighet mot barnet, före arvs- och testamentslotter utgå av behållningen
i boet. Vid genomförande av pensionsrätt efter fadern för dessa
utomäktenskapliga barn kommer pensionen att träda i stället för underhållsbidraget.

Jag kan, herr talman, icke för min del finna att en lösning av denna fråga
är så trängande att den bör lösas separat. Den kan mycket väl anstå tills vi
få^ se vad 1941 års sakkunniga föreslå i fråga örn revidering av ärvdabalken.
Då detta förslag heller icke bringar rättvisa och likställighet åt alla utomäktenskapliga
barn utan ställer en viss grupp av dem i en förmånsställning,
kan jag icke biträda detsamma. Jag yrkar därför bifall till min reservation,
d. v. s. avslag på den kungl, propositionen i vad den avser införande av pensionsrätt
i vissa fall för barn utom äktenskap.

_ Herr Svedman: Herr talman! Herr Mattsson erinrade om att vid 1945 års
riksdag väcktes motioner med yrkande, att riksdagen skulle hos Kungl. Maj :t
begära utredning örn införande av pensionsrätt för utomäktenskapliga barn
efter anställningshavare i statens tjänst i de fall, där civilrättslig försörjningsplikt
mot barnet förelegat. Bankoutskottet, som delade motionärernas uppfattning
rörande betydelsen av att pensionsrätten enligt de statliga familjepensionsreglementena
utsträcktes att omfatta utomäktenskapliga barn, tillstyrkte
motionen, och riksdagen beslöt att hos Kungl. Maj :t begära en skyndsam
utredning i frågan. En sådan utredning har verkställts av statskontoret,
och efter remissbehandling har frågan tagit form i den proposition, som föranlett
föreliggande utskottsutlåtande.

Förslaget innebär, att i princip full likställighet i pensionshänseende genomföres
med avseende å barn i och utom äktenskap. Departementschefen har
härvid ansett frågan kunna behandlas fristående från spörsmålet örn utomäktenskapliga
barns arvsrätt. Kungl. Maj:ts förslag innebär alltså ett effek -

Torsdagen den 27 juni 1946.

Nr 29.

Ändringar i allmänna tjänste- och familjepensionsreglementena m. m.

(Forts.)

tuerande av riksdagens begäran i fjol. Svea hovrätt Ilar likaledes ansett
frågan kunna lösas utan föregripande av en blivande lagstiftning om utomäktenskapligt
barns arvsrätt efter fadern. Även om den arvsrättsliga frågan
för framtiden skulle komma att lösas efter helt nya linjer i fråga om faderskaps
fastställande, blir det nämligen, i vad det rör barn beträffande vilka
faderskapet fastställts enligt nuvarande lag örn barn^utom äktenskap, nödvändigt
att beträffande pensionsrätten falla tillbaka på den fastställelse, som
sålunda skett. Någon retroaktiv tillämpning av eventuellt ändrade regler för
fastställande av faderskapet är heller icke tänkbar.

Under åberopande av vad jag sålunda anfört ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Wiberg: Herr talman! Jag har till förevarande utlåtande fogat en
blank reservation och skall därför tillåta mig att med några få ord förklara
anledningen därtill.

Som den föregående ärade talaren upplyste, pågår för närvarande en utredning
örn, utomäktenskapliga barns arvsrätt. 1917 års lag örn fastställande
av faderskap avser som bekant icke att domstolen skall förklara, att den eller
den är fader till barnet, utan att eftersom vissa objektiva kriterier äro för
handen, vederbörande skall anses vara fader. Det är också tydligt, att utredningen
icke kan undgå att taga hänsyn till och göra en omprövning av 1917
års lag. Möjligt är följaktligen, att utredningen kommer att resultera i att
förslag framlägges örn lagregler av annat innehåll än de på detta område nu
gällande.

Eftersom utredningen uppgives bli avslutad på ett så tidigt stadium, att
proposition torde kunna framläggas redan för nästa års riksdag, ligger det
nära till hands, att man, såsom herr Mattsson menar, vill låta vid saken i dess
helhet bero och icke lösrycka ett särskilt avsnitt för att beträffande detta
fatta beslut. Å andra sidan har jag, även örn jag till fullo förstår, a,tt åtskilliga
skäl tala för herr Mattssons ståndpunkt, icke velat ansluta mig till
denna av den orsaken, att jag är fullkomligt övertygad örn att utredningen
kommer att leda till ett positivt resultat, som i det stora hela överensstämmer
med innehållet i den proposition som nu föreligger beträffande detta särskilda
lilla avsnitt. Detta är också anledningen till att jag icke vill yrka avslag utan
kommer att rösta för utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till utskottets hemställan
med den ändring däri, som föranleddes av bifall till den av herr Mattsson avgivna,
vid utlåtandet fogade reservationen; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 7.

Föredrogos vart efter annat bankoutskottets utlåtanden:
nr 64, i anledning av delegerades för riksdagens verk framställning i fråga
örn vissa ändringar i familjepensionsreglementet för riksdagens verk och riksbankens
familjepensionsreglemente för arbetare m. m.; och

nr 65, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 29 juni 1923 (nr 286) örn sparbanker, m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

Nr 29.

Torsdagen den 27 juni 1946.

§ 8.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande, nr 66, angående regleringen för budgetåret
1946/47 av utgifterna under huvudtiteln Riksdagen och dess verk m. m.

Punkterna 10 och 17.

Lades till handlingarna.

Övriga punkter.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 9-

Förslag till Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 37, i anledning av dels Kungl.
^ändring i proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 29 juni

semesterlagen, 1945 (nr 420) örn semester, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

^emlster^r . l^enoF1 en den 29 mars 1946 dagtecknad proposition, nr 221, vilken hänvissa
arbets- visats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade Kungl. Maj :t,
tagare, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) Lag angående ändring i lagen den 29 juni 1945 (nr 420) örn semester,
och

2) Lag örn förlängd semester för vissa arbetstagare med särskilt pressande
eller hälsofarligt arbete.

I samband med propositionen hade utskottet förehaft ett flertal i anledning
av densamma väckta motioner.

Kungl. Maj :t hade föreslagit bl. a., att 7 § lagen örn semester skulle erhålla
följande lydelse:

7 §.

Semester utgår med en dag för varje kalendermånad av kvalifikationsåret,
under vilken arbetstagaren för arbetsgivarens räkning utfört arbete å minst
sexton dagar, och med ytterligare en halv dag för varje sådan månad, därest
arbetstagaren vid månadens ingång ej fyllt aderton år. Uppstår vid beräkningen
av semesterns längd brutet dagantal, skall semestern utgå med närmast
högre antal dagar.

Med dag---till godo.

Dag, under---sådan dag.

Örn förlängd semester för vissa arbetstagare med särskilt pressande eller
hälsofarligt arbete stadgas i särskild lag.

Enligt Kungl. Maj :ts förslag skulle 1 § lagen om förlängd semester för
vissa arbetstagare med särskilt pressande eller hälsofarligt arbete erhålla följande
lydelse:

1 §•

Semester, vartill rätt förvärvats enligt lagen örn semester, skall i den omfattning
som i denna lag sägs utgå med ett förhöjt antal semesterdagar, därest
arbetstagaren under kvalifikationsåret utfört

1) arbete under jord i gruva eller stenbrott,

2) gruvarbete ovan jord i Norrbottens län,

3) arbete, förlagt så att minst fyra timmar av arbetstiden för dygn infallit
mellan klockan 22 och klockan 6,

Torsdagen den 27 juni 1946.

Nr 29.

Förslag till lagar om dels ändring i semesterlagen, dels förlängd semester

för vissa arbetstagare. (Forts.)

4) arbete, däri arbetstagaren under minst fyra timmar av arbetstiden för
dygn sysselsatts i mörkrum, eller

5) arbete, däri arbetstagaren utsatts för röntgenstrålning eller strålning från
radioaktivt ämne.

I de i anledning av propositionen avgivna motionerna hade yrkats bl. a.:

i motionen I: 310 av herr Wistrand, att propositionen måtte avslås;

i motionerna 1:316 av herr Carl Frie Ericsson, likalydande med motionen
11:484 av herr Henriksson, att sjöfartsnäringen tills vidare måtte undantagas
från de föreslagna lagarnas tillämpningsområde.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte med avslag å motionen I: 310 bifalla propositionen
nr 221 oförändrad;

B. att motionerna I: 311, I: 316, II: 474, II: 475 och II: 483—485 måtte
anses besvarade genom vad utskottet under A. hemställt; samt

C. att motionen I: 317, i den mån den icke besvarats genom vad utskottet
i sitt utlåtande anfört, icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) av herr Wistrand, utan angivet yrkande;

2) av herrar Carl Eric Ericsson, Holmbäck och Andersson i Gisselås, vilka
på anförda skäl hemställt, att 1 § i förslaget till lag om förlängd semester för
vissa arbetstagare med särskilt pressande eller hälsofarligt arbete måtte erhålla
följande lydelse:

1 §•

1) arbete under jord i gruva eller stenbrott,

2) gruvarbete ovan jord i Norrbottens län,

3) arbete, förlagt så att minst fyra timmar av arbetstiden för dygn infallit
mellan klockan 22 och klockan 6,

4) arbete, däri arbetstagaren under minst fyra timmar av arbetstiden för
dygn sysselsatts i mörkrum, eller

5) arbete, däri arbetstagaren utsatts för röntgenstrålning eller strålning från
radioaktivt ämne.

Vad under 3) är stadgat skall dock icke gälla arbete ombord å fartyg;

3) av herrar Uhlén, Hermansson, Larsson i Östersund, Lundberg och Holmberg,
vilka ansett, att utskottet bort tillstyrka förslaget till lag om förlängd
semester för vissa arbetstagare med särskilt pressande eller hälsofarligt arbete
med den ändringen, att 1 § erhölle följande lydelse: 1

1 §•

Semester, vartill rätt förvärvats enligt lagen om semester, skall i den örn-,
fattning som i denna lag sägs utgå med ett förhöjt antal semesterdagar, därest
arbetstagaren under kvalifikationsåret utfört

1) arbete under jord i gruva, i stenbrott eller vid byggande av tunnel,

2) gruvarbete ovan jord i Norrbottens län,

Nr 29.

Torsdagen den 27 juni 1946.

Förslag till lagar om dels ändring i semesterlagen, dels förlängd semester
för vissa arbetstagare. (Forts.)

3) arbete, förlagt så att minst fyra timmar av arbetstiden för dygn infallit
mellan klockan 21 och klockan 6,

4) arbete, dari. arbetstagaren under minst fyra timmar av arbetstiden för
dygn sysselsatts i mörkrum, eller

5) arbete, däri arbetstagaren utsatts för röntgenstrålning eller strålning från
radioaktivt ämne.

Sedan herr talmannen anmält ärendet till handläggning, begärdes ordet av

Herr Hermansson, som anförde: Herr talman! I avseende å föredragningen
av andra lagutskottets utlåtande nr 37 föreslås,

. att detsamma må företagas till avgörande punktvis samt punkten A. på det,
sätt, att .Kungl. Maj :ts däri tillstyrkta lagförslag föredragas paragrafvis och,
i den man så erfordras, styckevis med slutbestämmelse, ingress och rubrik
sist, varefter och sedan lagförslagen blivit genomgångna utskottets hemställan
i punkten A. föredrages,

att vid behandlingen av den paragraf, varom först uppstår överläggning,
denna må omfatta utlåtandet i dess helhet, samt

att lagtext ej må behöva uppläsas i vidare mån än sådant av någon kammares
ledamot begäres.

Denna hemställan bifölls.

Punkten A.

Kungl. Maj:ts av utskottet tillstyrkta förslag till lag angående ändring i
lagen den 29 juni 1945 (nr 420) örn semester.

I enlighet med kammarens beslut rörande föredragningssättet upptogs först
till behandling 7 §. Därvid yttrade:

Herr Fahlman: Herr talman! I den proposition, som ligger till grund för
det föreliggande utskottsutlåtandet, föreslås förlängd semester dels för ungdom
dels för vissa arbetargrupper, som anses ha ett särskilt pressande eller
hälsofarligt arbete. I motionen nr 310 i första kammaren framhålles att det
med hänsyn till att arbetslivet är sa rikt skiftande ligger i sakens natur, att
det mäste uppsta stora svårigheter att i lag differentiera semestern för olika
grupper av arbetstagare. Det kan alltid ur rättvisesynpunkt ifrågasättas, å ena
sidan huruvida den ena eller andra gruppen, som föreslås erhålla längre semester,
bör erhålla sadan, och å andra sidan huruvida icke andra grupper
kunna sägas vara jämställda med dem som föreslås skola erhålla en dylik förman.
Det Damgar av propositionen, att dylika frågeställningar möta i snart sagt
varje punkt i det föreliggande förslaget. Semesterkommittén har förklarat, att
de undersökningar kommittén verkställt genom remisser till arbetarsammanslutningar
gåvo vid handen, att arbetstagarna inom vissa speciella grupper i
stor utsträckning hade behov av längre semester. Mot en generell höjning av
den lagstadgade semestern har kommittén emellertid funnit starka betänkligheter
av ekonomisk art mota. Däremot anser inte semesterkommittén att dessa
betänkligheter kunna tillmätas samma betydelse, därest i fråga örn förlängning
av semestertiden sikte blott toges på ett begränsat antal grupper av arbetstagare.

I fråga örn verkningarna för näringslivet av en förlängd semestertid för
vissa grupper av arbetstagare kan genom kommitténs rundfråga till olika
arbetsgivarorganisationer inhämtas, att en utökad semester skulle medföra ej

Torsdagen den 27 juni 1946.

Nr 29.

Förslag till lagar om dels ändring i semesterlagen, dels förlängd semester

för vissa arbetstagare. (Forts.)

obetydliga svårigheter. Från vissa håll har påpekats, att olägenheterna skulle
bestå i driftsinställelse å de avdelningar, som äro direkt berörda av den utökade
semestertiden och driftsminskningar å övriga avdelningar.

Medan lagstiftarna under förebärande av folkhälsosynpunkter anse förlängd
semester nödvändig för vissa grupper arbetstagare, tvingas andra grupper till
ökade arbetsprestationer med påföljd att semestern för dessa helt eller delvis
uteblir. Pressen innehåller dagligen uppgifter örn den katastrofala brist på
arbetskraft som råder. För några dagar sedan stod att läsa, att göteborgssjukhusen
måste anställa flickor omedelbart efter dessas avgång från skolan för
att kunna uppehålla driften. Under gårdagen kunde man läsa följande notis:
»Sanatorium måste avstå 80 patienter. Den allt svårare bristen på sjukhuspersonal
har i dagarna tvingat Kolmårdssanatoriet norr örn Norrköping att
stänga två hela avdelningar och sända hem omkring ett 80-tal patienter, trots
att flertalet av dem alltjämt var i behov av sjukhusvård.» Ett annat meddelande,
rubricerat »Sjukhuspersonal utan semester?» — ett nödrop ifrån Boden
— lyder: »Den stora bristen på sjukvårdspersonal i Norrbotten — två avdelningar
har redan tvingats stänga och ytterligare en kanske måste stängas till
hösten — har lett till att personalen vid flera av lasaretten och sjukhusen i
länet blir helt utan sommarsemester.» — »Stängning varannan vecka uppslag
mot personalbrist» lyder rubriken på en annan artikel, som också härstammar
från Norrland. Där föreslås, att affärerna i samma bransch skulle ha öppet
varannan vecka för att möta personalbristen under semestertiden. Man frågar
sig under sådana förhållanden ovillkorligen, vari det förnuftsmässiga ligger
i de anordningar som vidtagas. Upprätthållandet av samhällets nödvändiga
funktioner kan medföra att en lag av den natur som här föreslås icke kan vidmakthållas.
Det finns därtill många småföretagare i vårt land och utarbetade
hustrur inte bara i den grupp vi äro vana att beteckna som arbetare, vilka
aldrig kunnat taga semester. Den föreliggande propositionen förbättrar icke
dessas ställning.

Jag vet att individuellt betänksamma röster inom majoritetspartiet höjts
mot den föreslagna lagen, och kollektivt ha också i remisser uttryck givits
för en viss tvekan. Åtskilliga av de hörda arbetstagarorganisationerna vitsorda,
att en differentiering av semestern skulle medföra svårigheter av den
art, som angivits av arbetsgivarorganisationerna, men göra gällande, att olägenheterna
överdrivits samt att desamma genom åtgärder av olika slag i större
eller mindre omfattning kunna övervinnas. Svenska metallindustriarbetareförbundet
finner en differentiering av semestern vara möjlig att genomföra men
uttalar dock, att densamma — hur den än företages — kommer att ge anledning
till missnöje och motsättningar mellan parterna på arbetsmarknaden. Förbundet
anser därför, att sådan differentiering, som kommittén ifrågasatt, icke
bör genomföras samt att förändring av semesterns längd i stället bör ske på
så sätt, att den lagstadgade semestern ökas för samtliga arbetstagare från
nuvarande 12 till 18 dagar.

Höganäsbolaget gör gällande, att den föreslagna förlängningen skulle förutom
kostnadsökning i form av semesterlön åt gruvarbetarna inte blott medföra
omedelbar sänkning av årsproduktionen med 10 000 ton stenkol och 2 000 ton
leror utan även återverkningar på produktionen ovan jord. Det skulle vidare
bli nödvändigt att under gruvarbetarnas tredje semestervecka permittera den
betydande arbetsstyrka ovan jord, som arbetar med mottagande och transporter
av produkter från gruvorna. Ja, man kan göra den reflexionen, att förhållandena
torde komma att bli desamma liven vid övriga svenska gruvor. Det
är att märka, säger bolaget vidare, att kolbrytningen i bolagets gruvor under

Nr 29.

Torsdagen den 27 juni 1946.

Förslag till lagar om dels ändring i semesterlagen, dels förlängd semester
för vissa arbetstagare. (Forts.)

normala förhållanden bedrives i stark konkurrens med utlandet och med knapp
marginal.

I sitt yttrande säger utskottet: »Önskvärdheten av längre semester för de
arbetstagare som äro i behov därav får givetvis icke leda till ett åsidosättande
av tillbörlig hänsyn till produktionens intresse.» Farhågorna för att
svårigheter skulle uppstå för näringslivet torde emellertid, säger utskottet
vidare, vara överdrivna, Med anledning av detta utskottets yttrande får det
väf icke anses förmätet, att jag ännu en gång erinrar om att det på nästan alla
arbetsområden förefinnes en konstant brist på arbetskraft. Utskottet, som
icke kan vara okunnigt härom, betonar att en längre semester givetvis icke
bör leda till ett åsidosättande av produktionens intresse men tänker samtidigt:
vi sätta i gång, det går nog. Jag ger uttryck för de mera behärskade
känsloöm da jag påstår att utskottets ställningstagande — sedan all sakkunskap
är hörd — är präglat av en anmärkningsvärd ensidighet. Med tanke
pa den svårartade bristen på arbetskraft och landets behov att öka produktionen
— inte minst därför att utsikterna att erövra en betydande exportmarknad
aldrig varit gynnsammare än nu — borde sådana uppgifter lia
lämnats riksdagen, att den hade kunnat bedöma vidden av den arbetskraftsminskning,
som den föreslagna semesterförlängningen medför. En mängd
småföretagare inom handel och hantverk, som sakna de arbetarreserver,
som äro nödvändiga för att bereda de ordinarie arbetarna semester, sé
med oro på de följder, som särskilt den förlängda ungdomssemestern kommer
att medföra. Det är väl ända så, att det finns en gräns för det möjliga
även då det gäller näringslivet. För att eliminera en förlust för näringslivet
av malJSa miljoner arbetstimmar förutsattes bland annat en ännu mer ökad
rationalisering. Men ökad rationalisering förutsätter bland annat maskiner, och
det tager som bekant numera år, innan sådana kunna levereras. Något hänsynstagande
till uppgifter, som näringslivet lämnar, och till önskemål som
dänlran framställas borde detta ha rätt att fordra — det kan icke vara annat
än till allmänt gagn.

Nu skulle jag som min uppfattning vilja deklarera, att jag icke är motståndare
till en längre semester, inte ens till en generell förlängning av semestern,
gällande alla arbetstagare. Jag är fullt införstådd med att en
längre semester kan vara en produktionsfaktor att räkna med under förutsättning
att semestern användes för avkoppling och vila. Men ha vi här i
landet just nu råd till detta, och är läget socialt sett eller med hänsyn till
det skydd vissa arbetstagargrupper kunna fordra sådant, att dessa synpunkter
kunna anses vara starkare än de skäl, som kunna anföras mot att genomfora
denna reform nu? Jag har inte blivit övertygad om att detta gäller
lr>r,Aag0n av de berörda grupperna, då jag studerat kommitténs utredning
Mitt förnuft säger mig att vi icke utan att riskera minskad produktion kunna
bifalla utskottets förslag i dagens läge, och därtill säger mig min erfarenhet
som såväl arbetare som arbetsgivare och min kännedom om vår tids ungdom,
att denna och jämväl andra berörda icke komma att taga någon skada
av att vanta en tid, tills ett för landet lämpligare läge uppkommer. Är det
riktigt att var tids ungdom i fråga om fysisk spänst är bättre än tidigare
generationers? Detta göres gällande, och det måste väl vara så. Den arbetar
nu högst 8 timmar, den ägnar sin fritid åt sport, den är nyktrare, den är
In tran arbete fran lördag eftermiddag till måndag morgon — även något
längre fritid kan förekomma. Hur var det för fyrtio år sedan, mina damer
och herrar? Arbetstiden varierade högst väsentligt — ingen torde väl ha haft
mindre an 12 timmars arbetsdag. De flesta hade betydligt mera ingen fri

Torsdagen den 27 juni 1946.

Nr 29.

Förslag till lagar om dels ändring i semesterlagen, dels förlängd semester

för vissa arbetstagare. (Forts.)

lördag förekom, kanske inte heller fri söndag, och till stärkande friluftsliv
blev det mindre tid. Psykiskt hade den tidens ungdom en fördel, och den
bestod i att den undgick den barnkammarmentalitet som lagstiftarna numera
omhulda. Flertalet av kammarens ledamöter har utan tvivel egna erfarenheter
av de tidigare arbetsförhållanden, varom jag talar, och jag är övertygad
örn att ni skulle kunna vittna örn att inga allvarligare olägenheter av fysisk
eller psykisk art inträffat till följd av att det arbetades längre och att fritiden
var kortare. Jag skulle långtifrån önska en återgång till en gången tid,
då jag är väl medveten örn att större krav ställas på den ungdomliga arbetskraften
i dag. Men även omvårdnad kan drivas för långt.

Jag har framhållit, att min kritik icke riktar sig emot förlängning av
semestern, om tillräckligt starka skäl förebäras för en sådan ordning. Finansministern
talade för någon vecka sedan om sparsamhet och riktade uppmärksamheten
på de många små anslagen. Detsamma äger giltighet i avseende på
disponerandet av arbetskraften och minskande av arbetskraftens effekt. Då
tidpunkten för den föreslagna semesterförlängningen av skäl som jag anfört
icke är lämplig, emedan den medför produktionsminskning under en tid,
då alla krafter böra spännas i motsatt syfte, skulle jag helst vilja yrka avslag
på den föreliggande propositionen. Men med kännedom örn kammarens
inställning till ärendet nöjer jag mig med de gjorda påpekandena.

Under detta anförande övertog herr förste vice talmannen ledningen av kammarens
förhandlingar.

Herr Lundberg: Herr talman! När tvåveckorssemestern infördes, ansågs
den som ett minimum för att arbetstagare skulle kunna erhålla tillräcklig vila
och återvinna krafterna, och man kan val säga att detta omdöme gäller med
ökad kraft i dag. Kravet på längre semester kommer att öka och få större
tyngd dels genom den tekniska och industriella utvecklingen med dess ökade
krav på arbetskraften och dels genom att arbetarnas organisationer, bland annat
deras speciella semesterorganisation Resö, tagit itu med att söka ordna med
de materiella bekvämligheter som erfordras för att arbetarna och deras familjer
skola kunna draga nytta av semestern på ett fullgott sätt.

Den fråga vi i dag stå inför gäller närmast utsträckning av semestern för
ungdom och arbetare med särskilt pressande och hälsofarligt arbete. Man kan
beteckna detta såsom en utökning av arbetarskyddet. Som herr Fahlman framhöll
är det givet att det härvidlag kommer att bli svårigheter ur rättvisesynpunkt.
Förslaget innebär nämligen att vi skola beträda kategoriklyvningens
både knaggliga och vanskliga väg i fråga örn semestern. Motiveringen härför
är att ekonomiska betänkligheter lägga hinder i vägen för en generell höjning
av den lagstadgade semestern. Det är måhända riktigt och nödvändigt att vi
för närvarande böja oss för de ekonomiska hänsyn som kunna åberopas mot
en generell höjning av semestern och nöja oss med en differentierad semester,
trots de betänkligheter som kunna åberopas mot en dylik och trots att vi inom
de närmaste åren med största sannolikhet få pröva semesterfrågan i dess helhet.

Men även örn man går in för en differentiering eller en begränsad utsträckning
av semesterrätten, är det ganska naturligt att man från det håll herr Fahlman
representerar kommer med alla de gamla påpekandena örn de olika svårigheter
som möta. Jag vill erinra örn att man vid varje socialreforms genomförande
från vissi, håll försökt måla läget mörkt. Del är litet underligt att det
i regel är personer som själva löst sin semesterfråga på ett någorlunda tillfredsställande
sätt som måla mörkt när det gäller bättre semesterförmåner till

Nr 29.

Torsdagen den 27 juni 1946.

Förslag till lagar om dels ändring i semesterlagen, dels förlängd semester
för vissa arbetstagare. (Forts.)

de bredare folklagren. Jag tror att det skulle vara önskvärt att den optimism
som här kom till uttryck för några dagar sedan vid diskussionen av våra ekonomiska
problem också kom till synes i detta fall. Herr Fahlman talade örn
att det skulle bli sänkning av produktionen och påpekade bristen på arbetskraft.
Ja, man väljer naturligtvis den form för svartmålning som är bäst lämpad
för tillfället. Man får inte glömma bort att semesterlagstiftningen egentligen
är ett skydd för arbetskraften, och detta bör väl tagas i betraktande, när
man räknar med olika produktionskrafter.

Här är nu fråga örn förlängning av semestern i två avseenden. Beträffande
förlängningen av semestern för ungdomen torde inga större meningsskiljaktigheter
råda, även örn de som använda ungdomen såsom arbetskraft naturligtvis
komma att resa betänkligheter. Beträffande kategoriklyvningen är det naturligt
att man möter svårigheter, ty den gränsdragning mellan olika arbetargrupper
som iskall ske vid den praktiska tillämpningen av lagen kan nog bli
eller i varje fall betecknas såsom mer eller mindre godtycklig.

Ja.g kan nämna att sedan utskottsulåtandet justerats har arbetare i stål- och
tackjärnsgjuterierna för mig påtalat silikosfaran för denna arbetargrupp, och
de anförde starka skäl för att även de borde komma in under lagen om utsträckt
semester. Jag är förvissad om att även andra grupper skulle kunna
anföra mer eller mindre starka skäl för att de borde ha fallit under lagen.

Under vissa förhallanden kan väl varken utskottet eller reservanterna göra
anspråk på att ha åstadkommit en objektiv gränsdragning. De olika förslagen
kunna nog med fog sägas vara ett uttryck för alla de svårigheter som uppstå,
när man icke anser sig kunna gå in för en generell lösning av semesterfrågan
trots att behov därav föreligger.

När jag och några kamrater i utskottet i alla fall anmält en avvikande uppfattning
och avgivit en reservation med yrkande örn att arbete vid byggande
av tunnel skulle likställas med arbete under jord i gruva eller stenbrott samt
att den tid som skall räknas som nattarbete utsträckes med en timma, äro vi
medvetna örn att dessa krav äro mycket försiktigt formulerade och till sin omfattning
mycket begränsade. Trots detta vågar jag tro att dessa förändringar
skulle komma att få stor betydelse för vederbörande yrkeskategorier samtidigt
som rättevisekravet bleve bättre tillgodosett.

Vad beträffar tunnelarbetet så veta vi att det i ganska stor omfattning utföres
i städer och annorstädes, när trafikleder, vatten och avlopp samt kraftverksbyggen
skola klaras. Jag kan erinra örn de tunnelbyggen som pågå i
Stockholm och örn kraftverksbyggena i Norrland, vilka beräknas taga flera år
i anspråk. Ur arbetssynpunkt kan man knappast beträffande svårighetsgraden
särskilja dylikt arbete från arbete i gruva och stenbrott. Alla sakskäl tala därför
för att utskottets förslag bör kompletteras på denna punkt.

Även beträffande nattarbete är gränsdragningen alltför snäv, varför _ så som

även landsorganisationen framhållit — en justering bör vidtagas även på
denna punkt. Den reservation jag varit med örn att underteckna utsträcker
som jag nämnde tiden för nattarbete med en timma. Jag vågar tro att denna enda
timma skall kunna motverka en sådan omfördelning av arbetstiden för nattarbete,
att vissa grupper av nattarbetare orättmätigt placeras vid sidan av denna
lag.

På s. 23 i utlåtandet uttalar utskottet att det bör framhållas att, såsom
föredragande statsrådet anfört, förnyade undersökningar kunna giva vid handen,
att ytterligare grupper av arbetstagare än de i 1 § omförmälda med hänsyn
till pressande eller hälsofarligt arbete böra erhålla förlängd semester.
Jag tror att detta uttalande är riktigt, men då jag samtidigt har den uppfatt -

Torsdagen den 27 juni 1946.

Nr 29.

Förslag lill lagar om dels ändring i semesterlagen, dels förlängd semester

för vissa arbetstagare. (Forts.)

ningen att det inte är lyckligt med årligen återkommande förändringar i lagar
och författningar, såvida inte speciellt bärande skäl föreligga, anser jag det
vara både riktigt och förnuftigt att redan nu vidtaga den utvidgning av lagstiftningen
örn förlängd semester som motiveras av sakliga synpunkter. Även
örn vår reservation skulle bifallas, är jag förvissad om att vi inom de närmaste
åren komma att få höra den ena gruppen av arbetare efter den andra
anföra fullt bärande skäl för att få en förlängd semester. Lösningen av frågan
kan ju endast bli att vi pröva semesterfrågan i dess helhet, vilket ju dock icke
kan göras just nu.

Med hänvisning till det anförda ber jag få yrka bifall till utskottets förslag
med den ändring som föreslagits i den av herr Uhlén m. fl. avgivna reservationen
(nr 3).

Herr Dahlgren: Herr talman! Det förslag som nu foeligger har ju föregåtts
av en ganska omfattande utredning. Jag har tagit del av denna utredning,
som verkställts av 1942 års semesterkommitté, och jag tänkte med några
ord beröra densamma. Jag är nämligen inte riktigt övertygad örn att den
företagits på ett riktigt sätt, i varje fall i fråga om den speciella yrkesgrupp
som jag närmast kommer att beröra. Det gäller en yrkesgrupp som jag själv
tillhör och där jag alltså anser mig ha en viss erfarenhet, nämligen den grupp
som sysslar med s. k. maskinnitning. Utredningen har i fråga örn denna yrkesgrupp
företagits på ett av Sveriges största- varv, nämligen Kockums. Det
är emellertid ett varv, som skiljer sig från övriga därigenom att det för
ganska många år sedan gått ifrån just maskinnitningen och endast praktiserar
den i enstaka fall. Det finns då anledning att antaga att man skall få en
felaktig bild av förhållandena, och detta har jag fått bestyrkt när jag läst
det resultat vartill utredningen kommit. Man säger att denna yrkesgrupp tack
vare de starka påfrestningar den är utsatt för får händerna skadade. Jag har
27 års praktisk erfarenhet inom detta yrke, och jag måste säga att händerna
har man faktiskt klarat bäst. Och samma erfarenhet ha säkert de flesta övriga
av mina yrkeskamrater gjort. Men våra kroppar, våra ryggar och våra
armar bli förstörda. Vidare har utredningen beträffande såväl denna yrkesgrupp
som samtliga övriga grupper undersökt hur lång tid vederbörande arbetare
varit sjukskrivna. Man har tydligen utgått från att arbetare som lia
ett hårt arbete skulle vara sjukskrivna i större utsträckning än övriga grupper.
Jag har dock den uppfattningen att den som arbetar i ett hårt och tungt
yrke själv blir hårdare och kanske tål påfrestningarna minst lika gott som
någon annan i vad det gäller vanliga enkla sjukdomar. Men det allvarliga
med detta hårda och tunga arbete är att kroppen brytes ned på ett relativt
tidigt stadium. Örn man undersökt hur lång tid maskinnitarna stå ut i sitt
yrke i jämförelse med andra grupper, så skulle man ha funnit att när dessa
arbetare nå 50-års åldern äro de bokstavligt talat färdiga med det arbetet.
Sedan få de gå till ett arbete där de få sämre betalt. När man skall bedöma
hur hårt och tungt ett arbete är, då är det av största vikt att undersöka just
hur länge vederbörande kunna hålla ut i yrket.

Vi ha i vår motion nöjt oss med att opponera mot den uppdelning av semestern
som föreslagits i propositionen och som även accepterats av utskottet.
Vi ha även påyrkat en utsträckning av vad som skall betraktas som nattarbete
med en timma.

Vad först beträffar uppdelningen av ungdomssemestern har jag från början
fått den uppfattningen att motiveringen för att ungdomen skulle lia en

Andra hammarens protokoll 1946. Nr £9. 3

Nr 29.

Torsdagen den 27 juni 1946.

Förslag till lagar om dels ändring i semesterlagen, dels förlängd semester
för vissa arbetstagare. (Forts.)

förlängd semester var den, att ungdomen under sin skoltid vant sig vid att ha
sommarmånaderna fria, varför man borde ha en övergångsperiod. Ungdomen
skulle inte behöva träda in i produktionen så där omedelbart utan till en
början ha längre semester än de övriga och speciellt ha en ordentligt tilltagen
ledighet under sommaren. Det förslag som nu föreligger innebär emellertid
att man skall dela upp semestern så att ungdomen inte får denna långa sammanhängande
ledighet. Härom säger utskottet att det av den i propositionen
förebragta utredningen framgår, att det ur medicinsk synpunkt icke lär finnas
något att invända mot en uppdelning. Jag skall inte försöka polemisera
häremot. Vi ha för vår del beträffande frågan örn uppdelning av semestern
för ungdom, jämväl de som arbeta i särskilt pressande och hälsofarligt arbete,
anlagt ekonomiska synpunkter. Vi lia menat att det är en ekonomisk
nackdel för de unga lika väl som för de äldre att få semestern uppdelad på
två perioder, när det gäller så kort semester som det i detta fäll är fråga örn.
nämligen aderton dagar. Beträffande den grupp som skall få trettiosex dagars
semester ha vi ingenting emot en uppdelning, men en semester på aderton
dagar anse vi inte böra uppdelas. Vi ha sålunda lagt huvudvikten vid deli
ekonomiska sidan av saken, då vi äro av den uppfattningen att arbetstagaren
får vidkännas större utgifter och inte får samma behållning av semestern, när
den uppdelas. Vi ha därför i vår motion föreslagit att semestern skall utgå i
ett sammanhang, såvida icke överenskommelse örn annan ordning träffats
mellan arbetstagaren och arbetsgivaren.

Jag skulle även vilja yttra några ord med anledning av herr Fahlmans invändningar
mot den förlängning av semestern som nu föreslås. Om jag förstod
hans anförande rätt, bygger han sitt motstånd på det förhållandet att
det råder brist på arbetskraft, i vårt land. Jag bestrider inte detta, men jag
anser inte att det är ett argument som är hållbart, Vi kunna inte heller göra
någon jämförelse mellan arbetstiden förr och arbetstiden nu. Vi veta allesammans
att vad vi i dag utföra på en åtta timmars arbetsdag är betydligt mera
än vad man gjorde tidigare under betydligt längre tid. Vi ha på arbetarhåll
gjort den erfarenheten att arbetsgivarna ha möjligheter att på ganska kort
tid kompensera de förbättringar som komma arbetarna till del. Tidtagningssystemet
och rationaliseringen gå ju ut över praktiskt taget alla. Vi ha inom arbetarrörelsen
från alla håll förklarat oss beredda att medverka till större
effektivitet i näringslivet, men vi vilja inte göra detta utan vidare. Vi vilja
att vinsten skall komma även oss till del. Örn herr Fahlmans argumentation
är riktig, så skulle jag å min sida — utan att vilja på något sätt vara elak
-— kunna säga, att vårt land måste ha ganska gott om arbetsledare, speciellt
i högre ställning, ty på det hållet har man aldrig dragit sig för att taga semester
som i längd vida överstiger arbetarnas.

Sedan sade herr Fahlman också något örn metallindustriarbetarförbundets
uttalande örn ^ differentieringen av semestrarna. Jag vill inte bestrida att det
var korrekt återgivet, men herr Fahlman utelämnade själva slutklämmen i
uttalandet^ vilken just är den som gör att man bättre förstår vad förhundsledningen
i metall vill. Det sades mycket riktigt att differentieringen kommer
att skapa missämja olika grupper emellan och kanske också kommer att
medföra en viss oreda bland dem. Man kan inte klara ut var gränsen skall
gå. Så långt är det riktigt återgivet. Men sedan kommer tillägget, att det
därför vore bättre att redan nu lagstifta örn en semester om 18 dagar för
samtliga arbetstagare. Av detta uttalande framgår enligt min mening tydligt,
vad förbundsledningen i metall verkligen menat.

Jag har ingen möjlighet att i dag vinna gehör för den sak vi motionerat

Torsdagen den 27 juni 1946.

Nr 29.

Förslag till lagar om dels ändring i semesterlagen, dels förlängd semester

för vissa arbetstagare. (Forts.)

örn, men den reservation som herr Uhlén m. fl. avlämnat innehåller ju i varje
fall en av de punkter, som vi i motionen anfört, och jag vill därför ansluta
mig till det av herr Lundberg framställda yrkandet.

Herr Gavelin: Herr talman! Jag har ingen anledning att förlänga debatten
i denna fråga, eftersom jag är mycket belåten — jag vill särskilt understryka
det — över att denna fråga nu står inför sin lösning. Det är ju inte mer
än två år sedan Karlsson i Grängesberg och undertecknad väckte en motion
örn att få tre veckors semester för gruvarbetarna, och i dag få vi med
ali säkerhet se det önskemålet uppfyllt.

Jag vill dock ta några minuter i anspråk för att påpeka ett par saker. Från
gruvarhetarhåll kände vi oss litet tveksamma beträffande utformningen av
2 §, där det talas örn att arbetare före och efter semestern skall ha varit sysselsatt
i underjordsarbete. Det förekommer nämligen ofta att en gruvarbetare,
som varit under jord före sin semester, inte omedelbart efter kan beredas plats
i samma arbete under jord. Vi ha som sagt känt oss litet tveksamma och undrat
örn inte denna utformning av lagen skulle kunna utnyttjas på det sättet, att
en sådan arbetare berövades semesterförmånerna, om han någon tid efter semestern
blev tvingad att arbeta ovan jord.

Nu har inte utskottet velat gå med på den förändring som vi ha föreslagit,
och jag kan förstå det, eftersom den förändringen ännu kan leda till viss misstolkning.
Jag vill endast till protokollet få antecknat, att med utskottets välvilliga
tolkning — örn man får ta den för kontant — kan man ju i det avseendet
känna sig ganska trygg för tillämpningen.

Så är det även en annan glädjande sak, som jag här vill säga några ord
örn. När denna fråga första gången debatterades här i kammaren var jag för
min personliga del litet nervös för att resultatet skulle bli en differentiering
av gruvarbetarna ovan jord i malmfälten, och jag påpekade då de svårigheter,
som skulle kunna uppstå vid en uppdelning i gruvarbetare och andra arbetare.

Nu har ju utredningen fastslagit, att det är omöjligt att göra en uppdelning
av gruvarbetarna däruppe, utan att samtliga måste betecknas som gruvarbetare,
så vitt de äro anställda i bolaget. Ty tidvis — det är ingen kontinuerlig ordning
därvidlag — kunna arbetarna vara under jord och tidvis ovan jord. Till detta
uttalande har också statsrådet anslutit sig, och jag förmodar att detta även
är utskottets uppfattning, eftersom den detaljen icke vidrörts. Jag skulle som
sagt vilja ha antecknat, att med ett godtagande av denna ståndpunkt bör det
inte uppkomma några stridigheter örn vilka av gruvarbetarna däruppe, som
skola ha tre veckors semester.

Jag har ingenting att tillägga utöver vad tidigare talare redan anfört. Jag
ansluter mig helt och fullt till reservanterna, när det gäller detta tillägg för tunnelarbetarna,
därför att jag mycket väl förstår att de, när de en längre tid syssla
med detta arbete, arbeta under precis samma förhållanden som underjordsarbetare.

I övrigt vill jag tillägga att föreliggande förslag inte är något slutgiltigt
mål för fackföreningsrörelsen. Det Ilar från många håll uttalats önskemål
örn att man skulle försöka få denna bestämmelse örn förlängd semester tilllämpad
på även andra arbetare. Det sägs i utskottsutlåtandet — och föredragande
statsrådet bär framhållit samma sak — att det finns flera grupper som
kunna, lia behov av förlängd semester. Det är min livliga förhoppning att det
skall bli möjligt för fackföreningsrörelsen att genom avtalsförhandlingar komma
till rätta med dessa problem även för de grupper, som nu lämnas utanför.

Nr 29.

Torsdagen den 27 juni 1946.

Förslag till lagar om dels ändring i semesterlagen, dels förlängd semester
för vissa arbetstagare. (Forts.)

Herr talman! Med dessa ord vill jag .yrka bifall till utskottets utlåtande med
den reservation som har bifogats av herr Uhlén m. fl.

Herr Ryberg: Herr talman! Man kan naturligtvis ifrågasätta, som herr Fahlman
gjorde, örn tiden för framläggandet av en proposition sådan som denna,
med hänsyn till situationen på arbetsmarknaden, var den allra lämpligaste.
Vi ha diskuterat den saken i utskottet också. Vi hade en motion, där dessa
synpunkter också framfördes, vilken gick ut på avslag på den kungl, propositionen.

Jag vill inte sticka under stol med att betänkligheter uttalats från olika håll.
Men betänkligheterna voro dock inte så stora, att någon av utskottets ledamöter
ställde sig på den rena avslagslinjen. Utskottsmajoriteten har följt den
kungl, propositionen i alla delar, och när det gäller frågan örn förlängd semester
för ungdom under 18 år är utskottet enhälligt.

Beträffande förlängd semester för arbetstagare med särskilt pressande och
hälsofarligt arbete har dock utskottet delat sig. Det finns några reservanter
under den reservation, som betecknas som nummer 3), vilka vilja gå längre
än vad utskottet och Kungl. Maj:t gjort. Reservanterna vilja ha arbetet med
byggande av tunnel likställt med arbete under jord i gruva eller stenbrott.
Det har inte majoriteten velat vara med örn. Örn man gör en sådan utvidgning,
så kommer den att få en hel del konsekvenser. Många arbetstagare äro i samma
situation, och skall en sådan utvidgning göras, som föreslås i reservationen,
bör den under alla förhållanden föregås av en utredning, så att man vet vart
det hela bär hän och så att man vet, att alla som äro i samma situation också
få samma förmåner. Därför har utskottet inte velat uttala sig för denna utvidgning.

Det är inte heller klarlagt, örn arbete i tunnel är likställt med arbete i gruva
under jord eller stenbrott. Det kanske kan finnas vissa tunnelarbeten, som äro
det, men det finns också många tunnelarbeten, som äro av kort varaktighet,
t. ex. när man bygger korta tunnlar, som man kan se rakt igenom, och där
luften kan spela in. Det arbetet kan inte vara tyngande på samma sätt som
ett arbete några hundra meter under jorden. Jag tror, att örn andra kammaren
här följer reservanterna, kan följden bli en del farliga konsekvenser, som vi
sedan få dragas med.

När det sedan gäller den andra punkten, nämligen frågan örn nattarbete, har
Kungl. Maj :t föreslagit att man skulle räkna med fyra timmar mellan klockan
22 och klockan 6. Detta ha reservanterna velat ändra till mellan klockan 21 och
klockan 6. Semesterkommittén hade stannat vid fyra timmar mellan klockan
22 och klockan 5. Regeringen har i propositionen ökat en timma, nämligen
till klockan 6.

Jag tror att vi göra klokast i att till alla delar följa den kungl, propositionen.
I första kammaren fattades i går ett sådant beslut med mycket stor
majoritet, och jag hoppas, att andra kammaren i dag skall fatta ett liknande
beslut.

Herr talman! Jag ber att med dessa ord få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Lundberg, som på begäran erhöll ordet för kort genmäle, anförde:
Herr talman! Herr Ryberg tycktes inte vilja vara med örn att tunnelbygge
tas in i lagförslaget. Han motiverade detta med att ett dylikt förfarande borde
föregås av en utredning. Jag trodde att herr Ryberg, med den praktiska läggning
och den kunskap han har om praktiskt arbete, även utan en sådan ut -

Torsdagen den 27 juni 1946.

Nr 29.

Förslag till lagar om dels ändring i semesterlagen, dels förlängd semester

för vissa arbetstagare. (Forts.)

redning skulle kunna bedöma, huruvida man kan jämställa tunnelarbete med
arbete i gruva eller stenbrott. Då det gäller tunnelarbete har jag den personliga
uppfattningen, att det i många fall kan vara mera tyngande än arbete i
gruva. Jag vill också erinra örn att man ju har medräknat även arbete ovan
jord i norrlandsgruvorna.

Sedan har det talats örn korta och långa tunnlar. Jag vill då påpeka, att
semesterlagen i sig själv reglerar den saken genom bestämmelsen örn kvalifikationstid
o. d.

Vad sedan utsträckningen av tiden för nattarbete beträffar vill jag bara
tillägga, att därest man nu skall låta nattarbete falla under lagen, så ha vi
som arbetat inom industri o. d. erfarenhet av att när en ny lag tillkommer,
brukar man i regel göra vissa omfördelningar utav skiften för att örn möjligt
komma utanför lagen. Det är för att gardera oss för den möjligheten, som vi
ha avgivit denna reservation.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Fahlman erhöll jämväl på begäran ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Utskottets talesman framhöll, att en fortsatt utredning
var nödvändig. Jag tror att man här i kammaren skulle ha varit tacksam för
en utredning, så att man kunnat utröna hur stora verkningar denna förlängda
semester överhuvud taget kan få. Det har beräknats att ungdomssemestern berör
108 000 personer. Då äro en hel del av dem, som arbeta inom hantverket
eller som äro anställda hos staten, oräknade. Verkliga antalet är således betydligt
större. Dessa 108 000 personer — för att endast räkna med dem —•
göra över fem miljoner arbetstimmar. Jag vet inte om man anser att fem miljoner
arbetstimmar är någonting att fästa sig vid. Herr Dahlgren yttrade ju,
att arbetskraftsbristen inte är något skäl för att man skulle uppskjuta en
semesterförlängning. När man resonerar på det sättet tar man inga som helst
hänsyn. Man har -— som också påpekats — inte heller tagit några som helst
hänsyn till de remissvar, som ingått från en hel del sakkunniga — och jag
förmodar att man i alla fall i någon mån räknar näringslivet till sakkunskapen
i detta fall. Det är ju alldeles meningslöst, mina damer och herrar, att överhuvud
taget belasta utskottsarbetet med material från motparten, när man
ändå inte tänker ta någon hänsyn till det. Jag känner ju tillräckligt väl till
att så nästan ständigt är förhållandet. Det skulle förenkla situationen betydligt,
örn man bara infordrade yttrande från den ena parten, eftersom man nu
i alla fall bara fäster sig vid den.

Jag vill emellertid erinra örn att denna fråga även har en viss internationell
betydelse. Ett sådant exportland som vårt är inte alldeles oberoende av den internationella
arbetsmarknaden. Sjöfarten t. ex. kommer att vållas en hel del
besvärligheter och avbräck av denna lag, framför allt därför att några likartade
bestämmelser icke äro träffade i fråga örn andra länders arbetsförhållanden.

Herr Hyberg, som likaledes erhöll ordet för kort genmäle, anförde:
Herr talman! När jag förordar en utredning innan man tar ett sådant steg,
som reservanterna här föreslagit, är det därför att jag inte är övertygad om att
allt tunnelarbete kan jämställas med arbete under jord i gruva eller stenbrott.
Vad jag framför allt menade var, att innan nian gör en sådan utvidgning av
Kungl. Maj:ts proposition, bör man lia gjort en utredning, så ali man vet vart
det bär llän, vilka konsekvenser det bär med sig, vilka arbetargrupper som
härnäst komma i en likadan situation och begära samma semesterförmåner.

Nr 29.

Torsdagen den 27 juni 1946.

Förslag till lagar om dels ändring i semesterlagen, dels förlängd semester
för vissa arbetstagare. (Forts.)

Detta är väl det viktigaste man bör ha reda på, innan man går att företaga
en sådan utvidgning som här föreslås. Det är väl heller inte ofta, som riksdagen
går med på en sådan sak på grundval endast av enskild motion.

Herr Fahlman erhöll ånyo ordet för kort genmäle och yttrade: Herr talman!
Jag vill påpeka att enligt min uppfattning hade man — med de förhållanden,
under vilka vi för närvarande arbeta — inte behövt ha denna oerhörda brådska
med att genomföra detta förslag. Jag anser att förhållandena på arbetsmarknaden
nu mycket väl motivera ett uppskov med den semesterförlängning, som
här är föreslagen.

Herr Ryberg, som likaledes på nytt erhöll ordet för kort genmäle, anförde:
Herr talman! Jag vill bara erinra herr Fahlman örn att vad som här
är föreslaget i den kungl, propositionen och som utskottet har gått med på,
har varit föremål för utredning i semesterkommittén.

Herr Dahlgren erhöll likaledes på begäran ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Det är möjligt att kerr Fahlman fick den uppfattningen
att jag tog ganska lätt på hela denna fråga, när jag förut angav min inställning
till betydelsen av den goda arbetstillgången och bristen på arbetskraft.
Men den konjunktur som nu är rådande och som vi kalla högkonjunktur, är
ju inte så länge bestående i ett kapitalistiskt samhälle. Det är en gammal visa,
som vi känna igen, och det är bekant för herr Fahlman, att den lagstiftning
vi nu skola besluta örn i realiteten kommer att betyda, att dessa 18 dagars
semester icke komma att utgå förrän tidigast 1948. Det är med den utgångspunkten
som jag ansåg, att vi skulle ta ställning till frågan i dag.

Härpå anförde:

Herr Hermansson: Herr talman! Jag har inte så särdeles mycket att tillägga
utöver vad min medreservant herr Lundberg anfört. Jag vill dock göra några
randanmärkningar till den diskussion, som här förts.

Jag vill då först säga ett ord till herr Fahlman, när han anförde vissa
betänkligheter emot den förlängda semestern och hänvisade till arbetskraftsbristen
på våra sjukhus. Jag skulle nämligen vilja fråga herr Fahlman, örn
han tror att det skulle gå bättre att få folk till våra sjukhus, om sjukhuspersonalen
skulle förvägras de förmåner, som andra arbetstagargrupper komma
att erhålla. För min del är jag övertygad örn att de unga flickorna inte
skulle bliva mera villiga att taga arbete på sjukhusen, om de skulle berövas
rätten till förlängd semester, och jag tror inte heller att det skulle vara
lättare att skaffa folk till sjukhusen örn det nattarbete, som där utföres, skulle
betraktas på ett annat sätt än det nattarbete, som utföres på annat håll.

Till herr Ryberg skulle jag vilja säga, att det visserligen är sant att semesterutredningen
inte tagit med i sitt förslag tunnelbyggarna, vilket reservanterna
gjort i sitt förslag. Herr Ryberg menar, att frågan huruvida de som bygga
tunnlar och av den anledningen vistas under jord skulle vara lika berättigade
att erhålla förlängd semester som t. ex. de som arbeta i gruva eller stenbrott
under jord inte är utredd. För min del har jag fattat saken på det sättet, att
en riksdagsledamot också själv bör kunna bilda sig en uppfattning örn vissa
saker utan hjälp av sakkunniga. Man bör ju inte bara vänta, att man alltid
skall matas med färdiglagade åsikter örn det ena och det andra. Jag finner det
nämligen självklart, att arbete med tunnelbygge måste anses vara fullt likställt
i fråga örn hälsofara med t. ex. stenarbete under jord. Vad är tunnelbygge

Torsdagen den 27 juni 1946.

Nr 29.

Förslag till lagar örn dels ändring i semesterlagen, dels förlängd semester

för vissa arbetstagare. (Forts.)

egentligen? Det är huvudsakligen stenbrytning under jord och utföres på
samma sätt som arbete i stenbrott.

Örn det nu är som det har sagts att arbetet vid byggande av tunnlar ibland
är kortvarigt, så betyder det endast att även underlaget för den förlängda
semestern blir så mycket mindre. Om ett arbete t. ex. räcker i två månader, så
ökar det ju vederbörandes semester med endast en dag. Nu lär det emellertid
vara så, att dessa tunnelbyggare i allmänhet inte ha så kortvarigt arbete under
jord, utan det förekommer många gånger vid kraftverksbyggen o. d. att arbetet
räcker ett pär år och ibland kanske längre ändå. Det lär ju även vara så,
att tunnelbyggarna i regel äro specialarbetare, som i vanliga fall få flytta från
det ena tunnelbygget till det andra och därför bli permanent sysselsatta med
arbete under jord. För min del skulle det därför te sig som en uppenbar orättvisa,
örn man skulle utestänga tunnelbyggarna från den förmån, som man är
beredd att ge andra arbetargrupper, vilka befinna sig i samma omständigheter
eller utföra ungefär samma slags arbete under ensartade förhållanden.

Herr Ryberg talade vidare örn de farliga konsekvenser, som skulle bli följden
av ett bifall till reservanternas förslag. Med dessa farliga konsekvenser
menade han tydligen, att det skulle finnas andra arbetargrupper inom landet,
som med hänvisning till att tunnelarbetarna fått en förlängd semester skulle
göra anspråk på samma förmåner. Jag kan utifrån mina synpunkter inte gå
med på att detta skulle vara några farliga konsekvenser. Jag anser, att det
endast skulle vara en gärd av rättvisa, om även andra grupper, som utföra
hälsofarligt arbete, skulle komma i åtnjutande av de förmåner, som vi nu vilja
giva gruvarbetarna och andra. Förutsättningen härför är, att deras arbetes
hälsofarliga art motiverar en förlängning av semestern. Jag anser således inte,
att några farliga konsekvenser kunna uppstå vid ett bifall till vår reservation.

Jag skall också säga ett par ord angående nattarbetet. Vad som skiljer utskottsma
jonte tens uppfattning från reservanternas är endast, huruvida nattarbete
skall anses börja klockan 21 eller 22. Enligt utskottsmajoritetens förslag
skall en arbetare, som utför nattarbete mellan klockan 22 och klockan 2, räknas
till dem, som skola erhålla förlängd semester, men om nattarbetet börjar klockan
21 och fortsätter till klockan 1, så skulle vederbörande inte komma i åtnjutande
av den förlängda semestern. Det är klart att det är en avvägningsfråga och
ingenting annat, från vilken tidpunkt man skall räkna att nattarbetet börjar,
men nog anser jag för min del, att örn man tvingas att arbeta till klockan 1 på
natten, så har man fått den natten förstörd. Det blir ganska dåligt med nattsömnen,
örn man skall sluta sitt arbete klockan 1, och jag anser därför att det
är fullt motiverat att räkna nattarbetet ifrån klockan 21.

Jag ber, herr talman, att få instämma i det yrkande, som framställts av
herr Lundberg.

Herr Henriksson: Herr talman! Jag har för min del inte. något att erinra
i princip mot den föreliggande propositionen. Tvärtom anser jag det motiverat,
att arbetstagare, som ha ett särskilt svårt och pressande arbete, skola få en
förmånsställning, då det gäller vila och rekreation jämfört med arbetstagare,
som kunna utföra sitt arbete under drägligare förhållanden.

Det är emellertid på ett par punkter som jag motionsvägen framfört ändringsyrkanden,
och jag skall tillåta mig att i korthet beröra och motivera,
vad det rör sig örn. Det ena området gäller sjöfartsnäringen, vars arbetstagare
skulle falla under § 1, p. 3. När det gäller sjöfarten och sjöfolket, måste vi
göra klart för oss, att detta inte är ett arbetsområde, som är avgränsat på samma
sätt som andra arbetsområden, som vi kunna ordna med här inom landet.

Nr 29.

Torsdagen den 27 juni 1946.

Förslag till lagar om dels ändring i semesterlagen, dels förlängd semester
för vissa arbetstagare. (Forts.)

Sjöfarten är ju internationell, och den är i många avseenden beroende av internationella
förhållanden och internationella överenskommelser.

Nu har ju kommerskollegium i sitt remissyttrande just pekat på dessa omständigheter
och framhållit, att man i detta sammanhang bör ta hänsyn till
sjöfartens internationella karaktär. Kommerskollegium har även pekat på den
omständigheten, att denna fråga vad sjöfolket beträffar är föremål för den
internationella arbetsorganisationens uppmärksamhet. Det förefaller därför,
som om det skulle ha varit berättigat och klokt, om man just för detta område
låtit frågan anstå till dess de internationella förhandlingarna örn detta arbetsområde,
som äro i gång, kunna komma till ett resultat, och alltså den svenska
sjöfarten icke i den internationella konkurrensen blir ställd i ett läge, som
kan vålla den svårigheter. De synpunkter, jag här framfört, ha ju också beaktats
i reservationen nr 2, och till denna ber jag, herr talman, att få yrka
bifall.

Jag har även på en annan punkt motionsvägen framfört ett ändringsyrkande.
Det gäller vissa arbetstagare, som också skulle falla under 1 § punkt 3,
nattarbetare alltså, nämligen de arbetare, som huvudsakligen eller uteslutande
äro sysselsatta med vakttjänst, alltså nattvakter. Visserligen infaller deras
arbetstid under nattens timmar, men det arbete, dessa personer äro sysselsatta
med, är ju ändå inte på något sätt betungande, örn man jämför med de andra
kategorier, som man infört under denna paragraf. Det har ju också visat sig,
att åtskilliga av de personer, som ha dylikt arbete, inte ansett det vara mera
betungande än att de kunna ha dubbelarbete och även arbete under vissa dagtimmar.
Det förefaller mig ganska motiverat, att man även skulle undanta
dessa ifrån denna lagbestämmelse. Den frågan har emellertid inte ens av reservanterna
beaktats i utskottet, och jag skall därför, herr talman, inte på
den punkten ställa något yrkande. Jag har endast velat framföra min synpunkt
i detta sammanhang.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen av herr Henriksson m. fl.

Herr Lundberg: Herr talman! Jag vill säga några ord gentemot herr Fahlman.
Han kräver, att man först skall göra en undersökning dels örn de ekonomiska
förhållandena, dels ur befolkningssynpunkt, och han menade, att tidpunkten
just nu skulle vara särskilt oläglig för genomförande av detta. Jag
har här ett utskottsutlåtande från 1919, där man behandlade inskränkningen
av arbetstiden, och reservanterna säga även där: »Av avgörande betydelse för
hela den ifrågasatta lagstiftningen är uppenbarligen frågan, huruvida det kan
antagas, att vad som genom 8-timmarsdagen minskas i arbetstid skall återvinnas
genom ökad arbetsintensitet. Härom har lagrådet yttrat, att den förebragta
utredningen synes giva vid handen, att den nedsättning i arbetsmängd, som
8-timmarsdagens genomförande innebär, icke kan antagas bliva ersatt genom
ökning i arbetsintensitet. Vi konstatera med tillfredsställelse detta omdöme
från opartiskt håll.»

Det är givet, att man vid varje tillfälle kan haka sig fast vid de s. k. sakkunnigutlåtanden,
som kommit från olika håll, men det har också visat sig i
detta fall, då det gäller 8-timmarsdagen, och i andra liknande fall, att de sakkunniga
i regel misstagit sig i dessa frågor.

Herr Ryberg säger, att han inte var övertygad om att allt tunnelarbete kan
jämföras med övrigt arbete. Jag är förvissad om att man kan göra det uttalandet,
att visst arbete i gruva inte heller kan jämställas med visst arbete i
tunnel. Jag tror dock att denna hårklyvning är ganska farlig, och jag tror
inte, att andra kammaren bör gå in för denna finkamning.

Torsdagen den 27 juni 1946.

Nr 29.

Förslag till lagar om dels ändring i semesterlagen, dels förlängd semester

för vissa arbetstagare. (Forts.)

Herr Henriksson har yrkat bifall till den reservation, som framhåller att
sjöfartsnäringen är ett avgränsat område, som inte skall falla under denna lag.
Han påpekade, att sjöfartsnäringen skulle ha speciellt internationella hänsyn
att ta. Jag vill i det sammanhanget endast säga, att all arbetslagstiftning väl
är mer eller mindre internationellt beroende. Jag tycker att det är litet underligt
örn man beträffande sjömännen, vilka man under kristiden ägnat så många
vackra ord och vilka man nu verkligen skulle kunna ge ett handtag, skulle
komma och säga, att ni böra undantagas från denna lagstiftning. Även om svårigheter
kunna uppstå i vissa hänseenden, sa tror jag att det skulle vara beklagligt
att göra det. .

Sjömansyrket har ju alltid haft en viss romantisk prägel över sig. Den som
utifrån ser på sjömansyrket och även den som en gång i tiden varit sjöman kan
glorifiera yrket i olika avseenden — det hade vi prov pa i första kammaren
i går kväll. Det är dock så, att de som glorifiera yrket i regel gått ifrån det,
och örn sjömansyrket varit så märkvärdigt så hade det kanske varit önskvärt
ur olika synpunkter att dessa herrar stannat kvar och haft det nöje, som sjömansyrket
kan bjuda. — Jag tror att det ur olika synpunker skulle vara olyckligt,
örn man här skulle göra undantag för sjömännen. _ o

Här det sedan gäller nattvakter säger herr Henriksson, att de inte ha sa betungande
arbete och att de i vissa fall skulle ha dubbelarbete. Jag har vis
serligen bara under åtta till tio år prövat på nattarbete, och det är givet att jag
inte kan åberopa någon större erfarenhet. Den erfarenhet jag har tyder dock
på att sådant arbete dock i ganska stor utsträckning är pressande, även örn
det inte är direkt betungande. o

När det här säges, att nattvakter bruka ha dubbelt arbete, sa. är val orsaken
den, att sådana arbetare i regel betalas dåligt. Med den kontroll över natty akts -arbetet som dock för närvarande finns med dessa kontrollur och dylikt, sa
tror jag nog att en nattvakt inom ett företag har fullt upp att göra. Jag anser,
att man inte heller beträffande denna kategori bör göra något undantag.

Sedan talas det örn den internationella arbetsorganisationen, och att man
skall taga initiativ där. Jag har haft nöjet att en gång sitta på läktaren och
åhöra en sådan diskussion. Det är i regel så, att när denna internationella ar
betsorganisation haft ett sammanträde, utarbetar man konventioner och gör rekommendationer.
Då det sedan gäller att antaga dessa rekommendationer sa
vet väl herr Henriksson lika bra som jag, att. de i regel antagas av de stater,
som inte på något sätt beröras av den konvention, man rekommenderat.

Jag tror att vi, utan att behöva vara alltför rädda för konsekvenserna, kunna
antaga utskottets utlåtande med de ändringar, som vi anfört i reservationen
nr 3.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr ''Henriksson, som på begäran erhöll ordet för kort genmäle,^ yttrade.
Herr talman! Jag vill endast till den siste talaren säga, att han nog i någon man
missförstått mitt yttrande då det gällde frågan örn den internationella arbetsorganisationen
och dess förhållanden. Jag talade örn sjöfartsförhallandenas sar
ställning men inte därför att inte även andra arbetsområden kunna beröras av
dessa förhållanden, utan av det skälet att sjöfartsnäringen är en internationell
arbetsmarknad. Man kommer alltså in på förhållanden såsom de gestalta sig

för sjöfarten i andra länder. . .. ,

Det är av det skälet jag menar att man bör lia klart för sig, hur aven andra
länder lösa sin arbetslagstiftning beträffande sjöfolket, och att man därvidlag

Nr 29.

Torsdagen den 27 juni 1946.

Förslag till lagar om dels ändring i semesterlagen, dels förlängd semester
för vissa arbetstagare. (Forts.)

försöker komma fram till en något så när god enhetlighet, i varje fall gentemot
de stora sjöfartsnationerna.

Härpå anförde

Herr Lindholm: Herr talman! Det förslag som föreligger till behandling
innebär en betydande förbättring när det gäller semesterbestämmelserna för
vissa grupper. På ett område är jag emellertid inte riktigt nöjd med lagtextens
utformning, nämligen när det gäller bestämmelsen örn att man skall få förlängd
semester för nattarbete mellan klockan 22 och 6. I praktiken kommer det
i alla fall att betyda, att huvudmassan av dem som ha nattarbete ställas utanför,
detta beroende på den omständigheten att många arbeta i s. k. treskift,
d. v. s. de få inte den kvalifikationstid per månad, som är erforderlig. Det betyder
att järnbruksarbetare, som i mycket stor utsträckning arbeta i treskift,
ställas utanför, trots att det arbete de utföra i många fall är av sådan art, att
det skulle vara synnerligen berättigat med en något längre semester. Jag tänker
t. ex. på hytt- och martinarbetarna, som i betydande utsträckning arbeta
under söndagsdygnet.

Jag har för min del begärt ordet för att peka på detta förhållande och dessutom
för att framhålla önskvärdheten av att man med det snaraste verkställer
en omprövning av bestämmelserna på detta område, så att även de s. k. treskiftsarbetarna
beredas en förbättrad semester i stil med den, som beretts gruvarbetare
och med dem jämställda. Det var endast detta jag ville ha sagt.

Herr Ryberg erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Jag glömde att i mitt första anförande göra det påpekandet, att denna
lag ju är avsedd att träda i kraft den 1 juli i år, således om ett par dagar.
Örn kammaren följer reservanterna, torde det vara omöjligt att få en sammanjämkning
till stånd, så att lagen kan träda i kraft den 1 juli. Det är ju inte
lang tid kvar dit. Ikraftträdandet kan måhända i så fall komma att uppskjutas
ett halvt år.

Herr Hermansson, som jämväl erhöll ordet för kort genmäle, anförde: Herr
talman! Jag anser att det inte finns något hinder för sammanjämkning av de
skilda ståndpunkterna. Det finns heller inte något hinder för att ändra övergångsbestämmelserna
i lagen pa det sättet, att underlaget för den förlängda
semestern kan räknas fran den 1 juli, även örn lagen icke skulle bli promulgerad
förrän någon dag efter detta datum.

Härpå yttrade:

Herr Lindberg: Herr talman! Det var närmast ett yttrande av herr Fahlman,
som föranledde mig att begära ordet. Han sade nämligen i ett av sina
anföranden, att ett genomförande av denna nya semesterlag skulle för sjöfartens
vidkommande betyda svåra avbräck, men han talade inte örn, varuti dessa
avbräck skulle bestå. Det överlämnade lian helt åt den som vill att själv försöka
lista ut. Det har också påtalats i motion II: 484 och motsvarande motion
i första kammaren, att det för sjöfartens vidkommande inte skulle vara så
lyckligt örn lagen i sin av Kungl. Maj :t föreslagna lydelse skulle genomföras,
och man har också här i kammardebatten pekat på den internationella lagstiftning
som sker på sjöfartens område.

Jag måste da till att börja med säga, att det är alldeles riktigt att det på
sjöfartens område existerar en rad lagar av internationell karaktär, men det

Torsdagen den 27 juni 1946.

Nr 29.

Förslag till lagar om dels ändring i semesterlagen, dels förlängd semester

för vissa arbetstagare. (Forts.)

existerar också en del av skandinavisk karaktär, och det existerar en del av
rent nationell karaktär. Semesterlagstiftningen är en lag av rent nationell karaktär,
och det ansågs, när man sysslade med den första semesterlagen, att
sjöfarten inte skulle undantagas. Man. hade konferenser med representanter för
sjöfartsnäringens olika grenar och kom sa småningom till det resultatet, att
det skulle vara bäst örn sjöfolket finge åtnjuta samma semester som landets
övriga arbetare och att det på den punkten inte blev någon, skillnad. Den enda
egentliga skillnad som finns i fråga om semester för sjöfolket är, att sjöfolket
kan magasinera sin semester och taga ut den för två år på en gång, medan
andra arbetare ju äro tvungna att taga den för varje år. Orsaken till denna
rätt att magasinera är den, att man vill undvika att det gifta sjöfolket i vissa
fall skulle bli tvingade att taga sin semester i utländska hamnar utan i stället
skulle kunna åtnjuta den hemma och därjämte kunna på en gång uttaga en
längre ledighet. Man bör beakta, att fartygen ju inte kunna ligga och vänta,

medan besättningsmännen ha semester. ..

I detta sammanhang anser man, att semesterlagen skall bil av internationell
karaktär till en liten del, således den delen som nu avhandlas och som gäller
utökning för dem som lia nattarbete, för dem som äro under 18 år och för dem
som arbeta i mörkrum. Jag vet inte, vad det skulle tjäna för syfte, örn man
skulle förfara på det sättet, Det kan enligt vad jag kan se inte vara någon
som helst uträkning med att man just på den punkten skulle få en internationell
semesterlagstiftning. Antagligen är det väl så, att man genom iörslage
örn att få denna del internationell räknar med att det aldrig skulle komma att
genomföras någon förbättring för sjömännen. . . , .. .

Nu är det emellertid, eftersom diskussionen kommit i gang^om den har saken,
en sak som jag skulle vilja framhålla, som icke har varit påtalad någonstans.
Vi ha för sjöfolkets vidkommande en arbetstidslag, som i vissa fall stadgar 84
timmars arbetstid per vecka. I en del fall och för en del° av sjöfartsnäringen
blir det ändå längre arbetstid. Vi ha bestämmelser, som ga ut pa att man kan
taga ut över 300 arbetstimmar per månad. Detta är begränsat i avtal till högst
280 eller 290 timmar, och det lägsta, som man lyckats få ned det till, ar^ 270
timmar per månad. Det är emellertid att märka, att sjömännen icke ha någon
söndagsledighet. Vi ha 52 söndagar per år. Örn man räknar med att de i varje
fall arbeta 25 söndagar ha de, även de som gå vakter och skulle ia 18 dagars
.semester per år, icke kompenserats för den söndagsarbetstid de la arbeta gratis.
De ha visserligen månadslön, men de få i alla fall i olikhet med andra arbetargrupper
arbeta även på söndagarna utan någon extra betalning. Jag mäste
säga att nian kan med fog driva den meningen, att sjofolket strängt taget inte
har någon semester. De lia blott fått kompensation för (leii son- och helgdagsarbetstid,
som de förlora. De lia också fått kompensation pa sa satt, att man
i sjömanslagen har bestämt, att de skola lia en halv dags ledighet per månad
för att under tid, då affärs- och expeditionslokaler äro öppna, kunna gora m k°Det

är Således såvitt jag kan förstå inte någon svårighet flir den svenska
sjöfartsnäringen att klara den här lilla utökningen av semestern. 1 utskottets
utlåtande har det sagts — och jag tror det är sagt i något yttrande också —
ali det för många kommer att betyda att det blott blir semesterersättning sorn
utbetalas. Vederbörande avmönstrar från fartyget och ar således utan arbete

_ kan inte återgå helt enkelt till samma arbetsplats — och da blir det ju

semesterersättning som utbetalas och inte någon semesterlön. Men i alla de
fall, där semester kan uttagas, bör det inte bli några större svårigheter, darlor
att den blivit ökad till 18 dagar.

Nr 29.

Torsdagen den 27 juni 1946.

Förslag till lagar om dels ändring i semesterlagen, dels förlängd semester
för vissa arbetstagare. (Forts.)

Nu har det talats om konferensen i Seattle, där man ju också diskuterat semesterfrågan.
Det är riktigt, men örn de uppgifter äro riktiga, som varit synliga
i pressen om diskussionerna i Seattle, så skulle man ingalunda ha blivit
överens örn någon internationell semesterbestämmelse för sjöfolket. Däremot
har det amerikanska sjöfolket för kort tid sedan avtalsvägen genomdrivit en
40 timmars arbetsvecka till sjöss och i hamn på de amerikanska fartygen. Det
betyder ju bara, att amerikanarna ha fått en betydligt kortare arbetstid än vad
övriga nationers sjömän ha. I de fall då man inte kan kompensera dem för arbete
under söndagar med motsvarande ledighet o. s. v., så skall det utgå övertidsersättning
för den arbetstiden. Jag vet inte, örn inte i detta sammanhang
också det amerikanska sjöfolket har förhandsförsäkrat sig örn semesterrätt
dessutom. Det har i varje fall sagts, att så har skett, men jag har inte fått
något direkt bevis för det, varför detta mitt uttalande inte får tagas såsom
kontant.

Det skulle vara mycket mera att säga i denna fråga till förmån för en
längre semester för sjöfolket, men då skulle denna förmån vara sådan att
samtliga ombord på fartyg anställda skulle få den längre semestern. Det är
ju tyvärr inte på det sättet, att arbetet ombord på fartyg och till sjöss är en
dans på rosor varje dag på året, utan många gånger och oftast är det ett mycket
besvärligt och tungt arbete, låt vara att någon enstaka måhända ombord
under viss kortare tid kan ha det relativt drägligt och hyggligt.

Jag skall be, herr talman, att med vad jag nu har sagt få yrka bifall till
utskottets utlåtande med den formulering av 1 § som återfinnes i reservationen
betecknad med nr 3.

Herr Andersson i Gisselås: Herr talman! Herr Hermansson ansåg det tämligen
självfallet att man skulle kunna jämställa tunnelarbetare med gruvarbetare
under jord.

Den som har haft tillfälle att följa arbetet i tunnlar har lagt märke till att
flertalet av arbetarna syssla med lastning och transport av utsprängda bergmassor.
Dessa arbetare komma således ut i fria luften med icke alltför långa
mellanrum.

Sedan kan man ju också säga, att tunnelarbete betraktas visserligen som
ett hårt arbete, dock icke hårdare än arbete med jordschaktning och i bergskärningar
och liknande arbete. Jag vet också av egen erfarenhet att tunneiarbete
inte betraktas av arbetare som så särskilt avskräckande. Det är tvärtom eftersökt,
särskilt vissa tider av året, och på vintern anses det som ett bland de
bättre arbetena. Jag anser därför att man inte nu skall utvidga semestern att
även omfatta dessa arbetare, utan att man kan nöja sig med vad utskottet bär
tänkt sig i detta avseende.

I övrigt har jag den uppfattningen, att hela denna utökning av semestertiden
nog kanhända borde ha anstått. Såsom redan anförts är det ytterligt svårt att
få arbetare till en del yrken. Räknar man med att semestern skall — och det
skall den ju — vara en rekreation och vila, tror jag att den förlängda ungdomssemestern
inte kan vara så överhängande just nu, när det är så pass besvärligt
som vad det är.

Jag har dock, herr talman, intet yrkande.

Herr Hermansson erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! Jag vill fästa kammarens uppmärksamhet på att herr Andersson i
Gisselås tydligen har missuppfattat reservanternas förslag när det gäller tunnelbyggarna.
Det är ju nämligen inte så, att enligt detta förslag tunnelbyggare

Torsdagen den 27 juni 1946.

Nr 29.

Förslag till lagar om dels ändring i semesterlagen, dels förlängd semester

för vissa arbetstagare. (Forts.)

överhuvud taget skulle komma under lagen, utan det fordras ju också att detta
arbete med byggande av tunnel skall ske under jord på samma sätt som arbete
i gruva eller stenbrott. Det är den omständigheten att arbetet utföres under
jord, som är huvudsaken.

När jag har ordet vill jag fästa uppmärksamheten även på en annan sak,
som tidigare inte blivit anförd i debatten, nämligen att örn reservanternas förslag
beträffande nattarbete skulle komma att bli bifallet, skulle det betyda,
att restaurang- och hotellpersonalen i betydande utsträckning skulle komma i
åtnjutande av den längre semestern. Det gäller här till stor del kvinnlig personal.
Det är nämligen så, att denna kategori av arbetstagare nu i stor utsträckning
slutar sitt arbete vid 1-tiden på natten — strax före eller strax efter kl. 1
—- och den går således förlustig den förlängda semestern, om nattarbetet skall
beräknas börja kl. 22.

Herr Andersson i Gisselås, som likaledes på begäran erhöll ordet för kort
genmäle, yttrade: Herr talman! Jag är fullt medveten om, att skall man tala
örn tunnelarbete, så avser man arbete under jord. Det kan inte vara tal örn
annat, och jag har inte missuppfattat på något sätt.

Jag vidhåller att såsom tunnelarbete bedrives kan det i varje fall inte jämställas
med arbete i gruva, därför att gruvarbetare komma inte upp annat än
mellan varje skift, då däremot, som jag redan sagt, flertalet av tunnelarbetama
dock komma ut med inte så långa mellanrum, därför att de syssla med transportarbete.

Det är ju borrarna som måste vara inne i tunneln, men borrare och sprängare
äro inte så värst många. Jag håller före att ett sådant arbete dock är väsentligt
mycket lättare än gruvarbete.

Härpå anförde:

Herr Wiberg: Herr talman! Av herr Lundbergs anförande fick jag nästan
det intrycket, att han förmenade, att arbetsgivarna missunnade sina anställda
semester och att de betraktade semestern som någonting av ondo. Det
vore olyckligt, om debatten avslutades utan att vi fått klarhet på denna punkt.
Detta är också anledningen till att jag nu vågar ta kammarens uppmärksamhet
i anspråk någon minut. Jag tror mig ha rätt att tala på företagarnas vägnar,
eftersom jag i viss omfattning borde känna till företagarnas, industriledarnas
och arbetsgivarnas i gemen inställning och därjämte i viss mån kanske får
anses vara bland många andra här i kammaren representant för näringslivet.

En sådan uppfattning, som den jag nyss skisserade, saknar varje grund.
Den tid fanns kanske, då arbetsgivarna betraktade de anställdas semester på
detta sätt, men dess bättre är den gamla Manchesterliberalismens tid förbi, och
den möderne företagaren eller industrimännen inser, att semestern är av godo
i stället för av ondo. De moderna företagarna — dit räknar jag i dag den överväldigande
delen av företagarna i vårt land — beklaga, att vi ännu inte kommit
dithän, att vi generellt kunna utöka semestern. Vi se av Kungl. Maj:ts föreliggande
proposition, att detta ännu inte ansetts möjligt. Den socialdemokratiska
regeringen har icke ansett sig kunna ta på sitt ansvar att föreslå en lagstiftning,
som generellt utvidgar semestern. Den möderne företagaren är väl
medveten örn att det skulle innebära en ökad belastning och ett ökat tryck på
vissa områden av näringslivet örn -— vilket jag förutsätter som självfallet ■—-Kungl. Maj:ts proposition bifalles. Man är också medveten om att detta tryck
oell denna ökade belastning får bäras av näringslivet. Jag hoppas vidare och
jag tror att detta är en uppfattning, som delas av näringslivet i gemen, att den

Nr 29.

Torsdagen den 27 juni 1946.

Förslag till lagar om dels ändring i semesterlagen, dels förlängd semester
för vissa arbetstagare. (Forts.)

dag inte skall vara alltför avlägsen, då det skall vara möjligt att väsentligt
förlänga semestertiden. Allt detta beror naturligtvis på i vad mån det är möjligt
att i vårt land få fram en ökad produktion till följd av ökad rationalisering,
större yrkesskicklighet, intensitet, skapande fantasi och företagsamhet.

Herr Lindberg har berört den ena kategori, varom det nu är fråga, nämligen
sjöfolket. Jag vill inte förneka, att herr Lindbergs anförande gjorde ett
mycket starkt intryck på mig. Men sjöfolket står väl i ett internationellt beroende
på ett helt annat sätt än vad som gäller arbetarna inom landet i övrigt.
Naturligtvis äro de allra flesta företag mer eller mindre internationellt beroende,
men det föreligger dock i allmänhet en ganska väsentlig gradskillnad
mellan dessa och sjöfarten. Jag medger emellertid, att jag fortfarande känner
stor tvekan, men jag föreställer mig, att det riktigaste i nuvarande läge är att
följa den reservation, som förordats av herr Henriksson.

Jag vill till slut, herr talman, fästa uppmärksamheten vid att på samma
sätt som jag för mitt vidkommande helt och oförbehållsamt anslutit mig till
Kungl. Maj :ts proposition med den lilla ändring, som föreslås i nämnda reservation,
har även herr Henriksson, som ju är en känd representant för näringslivet
i denna kammare, anslutit sig till Kungl. Maj:ts förslag.

Jag ber, herr talman, med dessa ord få yrka bifall till det av herr Henriksson
förordade förslaget.

Herr Lundberg: Herr talman! Jag tror herr Wiberg har missuppfattat
mig, om lian fått det intrycket, att jag har sagt, att arbetsgivarna betraktade
semestern soni någonting av ondo. Jag har tvärtom den uppfattningen, att moderna
arbetsgivare, till vilka jag givetvis även räknar herr Wiberg, anse att
man skall vara aktsam örn arbetskraften, därför att denna har så stor betydelse
för produktionen. Vad jag yttrade var, att de moderna företagarnas och industriledarnas
åsikter i regel icke komma till synes i de beslutande församlingarna,
där ^de ha sina representanter. Jag vill påpeka, att de moderna industriledarna
pa detta område liksom på andra områden av ekonomisk natur oftast
företräda en annan uppfattning än den som kommer till synes, när man går att
besluta. Det är ju ändå så att de beslut, som fattas i riksdagen och annorstädes,
bli bestämmande för hur det hela skall utformas.

Efter härmed slutad överläggning godkändes paragrafen.

Övriga delar av förslaget till lag angående ändring i lagen örn semester.

Godkändes.

Fet av utskottet tillstyrkta förslaget till lag örn förlängd semester för vissa
arbetstagare med särskilt pressande eller hälsofarligt arbete.

Efter föredragning av inledningen till 1 § jämte det med 1) betecknade
momentet yttrade:

Herr Lundberg: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till det förslag,
som är angivet i reservationen 3).

Herr Ryberg: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på godkännande av lagrummet enligt Kungl. Maj:ts förevarande, av
utskottet tillstyrkta förslag dels ock på godkännande av lagrummet i den ly -

Torsdagen den 27 juni 1946.

Nr 29.

Förslag lill lagar om dels ändring i semesterlagen, dels förlängd semester

för vissa arbetstagare. (Forts.)

delse, som föreslagits i den av herr Uhlén m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade
reservationen; och fann herr talmannen den förstnämnda propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Lundberg begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner den nu föredragna delen av 1 § i
Kungl. Maj :ts förevarande, av andra lagutskottet tillstyrka förslag till lag örn
förlängd semester för arbetstagare med särskilt pressande eller hälsofarligt arbete,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Yinner Nej, har kammaren godkänt berörda lagrum i den lydelse, som föreslagits
i den av herr Uhlén m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för japropositionen.
Herr Lundberg begärde emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvas 97 ja och 73 nej,
varjämte 7 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt ifrågavarande lagrum i den lydelse, som angivits
i Kungl. Maj :ts av utskottet tillstyrkta förslag.

Det med 2) betecknade momentet i 1 §.

Godkändes.

Det med 3) betecknade momentet i 1 §.

Efter föredragning av utskottets hemställan beträffande lagrummet anförde:

Herr Lundberg: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reservation 3)
även på denna punkt.

Herr Ryberg: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall tfll utskottets förslag.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, gav herr talmannen propositioner
dels på godkännande av 1 § 3 mom. enligt utskottets förslag dels ock
på godkännande av berörda lagrum i den lydelse, som föreslagits i den av herr
Uhlén m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Votering
begärdes emellertid av herr Lundberg, i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner det med 3) betecknade momentet
i 1 § av förevarande förslag till lag om förlängd semester för arbetstagare med
särskilt pressande eller hälsofarligt arbete, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt berörda lagrum i den lydelse, som föreslagits
i den äv herr Uhlén m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen.

Nr 29.

Torsdagen den 27 juni 1946.

Förslag till
folkbokföringsförordning
m. m.

Förslag till lagar om dels ändring i semesterlagen, dels förlängd semester
för vissa arbetstagare. (Forts.)

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
hlivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för japropositionen.
Herr Dahlgren begärde emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 101 ja och 74 nej,
varjämte 5 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt 1 § 3 mom. i Kungl. Maj:ts förevarande
lagförslag.

De med 4) och 5) betecknade momenten i 1 §.

Godkändes.

Härefter yttrade:

Herr Henriksson: Herr talman! Jag ber beträffande tillägg till 1 § få
yrka bifall till reservation 2).

Herr Ryberg: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

^ Efter härmed slutad överläggning gav herr talmannen propositioner dels
på bifall till det under överläggningen av herr Henriksson framställda yrkandet
dels ock på avslag å samma yrkande; och fattade kammaren beslut i enlighet
med innehållet i den senare propositionen.

Utskottets hemställan i punkten A.

Förklarades besvarad genom kammarens beslut med avseende å lagförslagen.

Punkterna B och C.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 10.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag örn övervakning av konkurrensbegränsning inom
näringslivet, m. m., såvitt propositionen hänvisats till lagutskott.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 11.

Föredrogs andra särskilda utskottets utlåtande, nr 1, i anledning av dels
Kungl. Maj :ts proposition med förslag till folkbokföringsförordning m. m.,
dels ock i ämnet väckta motioner.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Rylander: Herr talman! I detta ärende föreligger det endast i ett hänseende
meningsskiljaktighet inom utskottet. Det gäller frågan örn tillsynen
över kyrkobokföringen och hur de kyrkobokföringsinspektörer, som äro
avsedda att tillsättas, skola förordnas.

Jag vill till en början erinra örn att riksdagen år 1945 på förslag av särskilda
utskottet hemställde till Kungl. Maj :t att ta frågan örn tillsynen över
kyrkobokföringen under förnyat övervägande. Inom utskottet ansåg man sig
nämligen kunna ifrågasätta, huruvida inte skäl talade för att den decentra -

Torsdagen den 27 juni 1940.

Nr 29.

Förslag till folkbokföringsförordning m. m. (Forts.)
liserade tillsynen över kyrkobokföringen borde anförtros länsstyrelserna i stället
för domkapitlen. Jag var för egen del inte av den åsikten, att så borde
ske, utan jag har hela tiden ansett, att tillsynen borde ankomma på domkapitlen.
Därmed har jag dock inte velat säga, att inte länsstyrelserna borde
beredas ett mycket stort inflytande då det gäller att tillsätta dessa kyrkobokföringsinspektörer.

Riksdagen hemställde emellertid som sagt till Kungl. Majit att ta frågan
under förnyat övervägande. Förmodligen lutade riksdagens majoritet åt att
tillsynen borde överflyttas till länsstyrelserna. Så mycket mer förvånande
är det att finna, att andra särskilda utskottets majoritet här föreslår ett
skrivsätt, som till mycket stor del fråntar länsstyrelserna den möjlighet de
eljest skulle ha haft att göra sitt inflytande gällande i detta hänseende. Kungl.
Majit har föreslagit, att förslag till inspektörsbefattning skall upprättas av
vederbörande domkapitel och att inspektören sedan skall förordnas av Kungl.
Majit. Det är möjligt, att Kungl. Majit haft för avsikt att i administrativa
bestämmelser föreslå, att länsstyrelsen skall kunna utöva ett visst inflytande.
Emellertid har utskottet varit enigt om att understryka vikten av att länsstyrelsernas
mycket stora erfarenhet i fråga örn kyrkobokföringens bedrivande
skulle tillvaratagas vid tillsättande av inspektörerna.

Länsstyrelserna komma ju att veta mycket mer örn prästerna som kyrkobokförare
än vad domkapitlet någonsin kommer att göra. Länsstyrelserna
föra ju centralregister, grundade på uppgifter, som komma från prästerna,
och de ha därigenom stora möjligheter att se vad vederbörande präst går
för som kyrkobokförare. Länsstyrelserna äro vidare besvärsinstans när det
gäller frågor örn den rätta kyrkobokföringsorten, och dessa äro ju, som vi
veta, de svåraste frågorna på detta område. Dessa frågor bli i fortsättningen
än mer betydelsefulla, om ett förslag, som överväges av socialvårdskommittén,
går igenom, enligt vilket hemortsrättens bestämmande grundas på kyrkobokföringen
och inte som nu på mantalsskrivningen. Slutligen äro länsstyrelserna
chefsmyndighet för mantalsskrivningsförrättarna, och dessa ha ju,
som vi veta, mycket med prästerna att göra.

Utskottsmajoriteten föreslår nu, att domkapitlen skola upprätta förslag
till kyrkobokföringsinspektör, och vederbörande länsstyrelse skall sedan beredas
tillfälle att yttra sig över domkapitlets förslag. Sedan förslaget en gång
är avgivet skola alltså länsstyrelserna få komma fram med allt vad de veta
örn vederbörande. Detta har jag liksom några andra ledamöter av utskottet
inte ansett tillfredsställande, utan vi anse, att domkapitlen innan de avge
sitt förslag borde få reda på allt vad länsstyrelsen kan lia att andra om
vederbörande. Länsstyrelsen bör alltså ha tillfälle att redan innan förslaget
avges meddela domkapitlet sina iakttagelser om de prästmän, som kunna
komma i fråga som inspektörer. Då har man den allra största anledning att
tro, att domkapitlet och länsstyrelsen komma överens om någon, som är lämplig
sorn kyrkobokföringsinspektör.

Enligt majoritetens skrivsätt är det inte så. Enligt detta blir det nästan
omöjligt för länsstyrelsen att andra något örn en redan nominerad kandidat.
Framför allt ilr det ju inte omöjligt, att örn en kanske i och för sig utmärkt
man är föreslagen, länsstyrelsen för sin del kunde ha föreslagit någon, som
är ännu mer lämpad för uppdraget. Reservanterna ha därför hemställt, att
förslag till inspektörsbefattnings besättande skall upprättas efter samråd med
vederbörande länsstyrelse.

Herr talman, nu har emellertid första kammaren i dag med en visserligen
knapp men dock majoritet gått in för utskottets förslag, och jag vill inte nu

Andra kammarens protokoll 1946. Nr 29. 4

Nr 29.

Torsdagen den 27 juni 1940.

Förslag till folkbokföringsförordning m. m. (Forts.)
här i riksdagens elfte timme inleda kammarens ledamöter i den som jag tror
mycket stora frestelsen att rösta för reservationen. Ty det skulle ju kunna medföra
komplikationer i form av sammanjämkningsförslag. Jag avstår därför, herr
talman, från att nu framställa något yrkande om bifall till reservationen.
Men jag har velat här motivera reservanternas ståndpunkt. Jag får vara nöjd
med den tillfredsställelse jag känner däröver att jag är säker örn att mina
åsikter delas av det övervägande antalet länsstyrelser och domkapitel i landet.

Herr Nordström i Torsby: Herr talman! Då herr Rylander icke framställt
något yrkande, skall jag fatta mig kort.

I anledning av vad herr Rylander anförde angående skillnaden mellan samråd
och yttrande från länsstyrelsen ber jag endast få framhålla, att utskottets
flertal funnit, att länsstyrelsens ställning blir starkare, örn den får avgiva
skriftligt yttrande till den som skall förordna inspektören än örn länsstyrelsen
endast får samråda med domkapitlet örn vilken som skall föreslås. Man
kan knappast tänka sig, att ett domkapitel skall sätta upp ett förslag — med
risk att få detta förslag desavuerat av länsstyrelsen — utan att ha samrått
med länsstyrelsen på förhand. Nöjer man sig med att här sätta in ordet samråd,
då blir det troligen endast ett par lägre tjänstemän, en i domkapitlet och
en i länsstyrelsen, som ringa sinsemellan och resonera örn vilken som är lämplig
som inspektör. Skriva vi, som utskottet föreslagit, innebär det, att ett
samråd alldeles säkert kommer att äga rum på förhand, varefter länsstyrelsen
har att avgiva yttrande under ämbetsmannaansvar.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Karlsson i Granebo: Herr talman! Det är icke mycket mer att tilllägga
när vi diskutera detta ärende, i all synnerhet då från reservanternas
sida icke har framställts något yrkande örn bifall till reservationen.

Jag skall icke upprepa vad som tidigare har sagts här angående denna sak.
Jag vill bara erinra kammaren om att när det gäller att tillsätta inspektör
är det inte något stort antal människor som här kan komma i fråga. Det är
endast en från varje stift och i de större stiften möjligtvis två. Det skulle
vara mycket underligt, om domkapitlen, som skola föreslå dessa personer, inte
skola välja de bästa till dessa befattningar, då de ha hela denna stora skara
att välja ibland som finns inom ett stift. Med hänsyn härtill tycker jag, att
det föreligger ingen som helst risk att följa utskottets förslag och godtaga den
motivering som utskottet skrivit.

Jag har med dessa ord endast velat stödja yrkandet örn att utskottets förslag
antages.

Herr Hedlund i Östersund: Herr talman! Jag har icke varit i tillfälle att
närvara i utskottet vid denna frågas behandling, men örn jag hade varit det
skulle jag i det läge som uppstått sedan i fjol utan tvekan ha gått på Kungl.
Maj:ts förslag oförändrat.

Då riksdagen i fjol behandlade propositionen örn folkbokföringen uttalade
den enhälligt, att för det fall att inspektörer skulle komma till för folkbokföringen,
skulle dessa inspektörer sortera under länsstyrelserna och inte under
domkapitlen. Kungl. Maj :t har emellertid icke lyssnat till vad riksdagen sade
utan föreslagit, att inspektörerna skola sortera under domkapitlen och vara
föredragande där i kyrkobokföringsärenden. Jag måste ju säga — ehuru jag
var den som i fjol drev utskottets mening, som också blev riksdagens beslut -—
att sedan jag närmare satt mig in i saken har jag funnit, att det kungl, förslaget
är starkare än riksdagens. Det är folkbokföringen vi här tala om och
således icke registerföringen hos länsstyrelserna. Det är för kyrkobokföringen,

Torsdagen dea 27 juni 194fi.

Nr 29.

Förslag till folkbokföringsförordning m. m. (Forts.)
inspektören erfordras, och då denna bokföring skall omhänderhas av präster,
bör inspektören sortera under domkapitlet. Vad är då naturligare, än att inspektören
förordas av domkapitlet, som också bör suveränt lämna förslag på
vilken inspektör domkapitlet vill förorda?

Jag skulle helst vara benägen att yrka bifall till Kungl. Maj:ts förslag
oförändrat, men eftersom nu utskottet sökt få en kompromisslinje, som går ut
på, att domkapitlet skall uppgöra förslag och att detta förslag skall underställas
länsstyrelsen för yttrande, har jag intet däremot, fastän jag ju måste
säga, att det förefaller mig litet underligt, att man skall sammankoppla de
två myndigheterna domkapitlet och länsstyrelsen.

I det läge vari frågan befinner sig och då kompromissen möjligen skulle
kunna tillfredsställa båda parter, ber jag emellertid, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren vad utskottet hemställt.

§ 12.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande, nr 20, i anledning av väckta motioner
örn revision av riksdagens arbetsformer m. m.

Utskottets hemställan föredrogs; och yttrade därvid:

Herr förste vice talmannen Magnusson: Herr talman! Sedan jag för mer än
en vecka tillbaka begärde ordet i denna angelägenhet, har jag haft goda tillfällen
att överväga den tveksamhet jag redan då hade i fråga örn att yttra mig
och att uttala mig på det sätt som nu kommer att ske. Det finns tillfällen, då
man helst skulle vilja undvika att tala, men då å andra sidan sådana förhållanden
föreligga, att man känner sig förpliktad att göra ett uttalande. Detta
må nu för min del vara sagt med rätt eller orätt.

Jag skall inte i riksdagens protokoll ånyo skriva in de voteringssiffror som
vid flera tillfällen kommit till synes på tavlorna på ömse sidor av denna samlingssal,
. men vi äro nog alla medvetna örn att de flera gånger varit sådana,
att det inte kan fortgå på detta sätt utan allvarlig skada för riksdagens anseende.
Jag vill redan nu tillägga, att det ur ingen synpunkt vare sig för riksdagsmännens,
för riksdagens egen eller för landets eller regeringens del är nyttigt
eller önskvärt, att riksdagens anseende sjunker ute i landet.

Det jag nyss påpekade i fråga örn voteringssiffrorna har emellertid varit sådant,
att man icke har kunnat undgå att höra, att det talas därom ute i landet.
Jag har bland annat under järnvägsresor fått höra, att man observerat saken och
talat örn densamma. När jag påtalar denna skolkning från riksdagsarbetet, så
vänder jag mig inte mot någon särskild person eller mot någon särskild meningsriktning
här. Jag tror, att vi alla ha anledning att mer eller mindre observera
detta förhållande, och jag kanske bör tillägga, att det knappast är landsorten
som i detta fall ofördelaktigt utmärker sig utan att det även är representanter
från andra delar av landet som i detta fall ha lika stor skuld. Det
är nog ett förhållande, där vi alla äro skyldiga.

När jag sagt detta vill jag emellertid framhålla, att det också finns vissa
ursäkter för frånvaron från riksdagen; och en ursäkt skall jag återkomma till
senare, nämligen de sent avlämnade propositionerna. Vi riksdagsmän äro icke
därmed att vi fått en fullmakt som medlemmar av riksdagens första eller andra
kammare förvandlade till blott och bart riksdagsmän, som kunna lämna sina
övriga sysselsättningar och enbart ägna sig åt riksdagen. Det skulle knappast
vara nyttigt, om så vöre förhållandet. Vi ha nämligen i stor utsträckning hemma
företag att sköta, företag som vi måste sörja för, för såvitt vi icke iskola

Revision av
riksdagens
arbetsformer
m. m.

Nr 29.

Torsdagen den 27 juni 1946.

Revision av riksdagens arbetsformer m. m. (Forts.)
lida ekonomisk skada, ja, i många fall ekonomiskt gå under. Ty även örn man
kunde dra sig fram nödtorftigt på arvodet för riksdagsuppdraget, så skulle
man icke kunna bära förlusten av ett företag som går under och därmed drar
ekonomiska svårigheter med sig. Manga, ja kanske de flesta av oss ha i ganska
stor utsträckning uppdrag i hemorten, som det kanske inte är så lämpligt att
vi i alltför stor utsträckning avstå från. Jag har nämligen den uppfattningen,
som jag nyss antydde, att det icke är nyttigt eller lämpligt, att riksdagsmannen
enbart blir riksdagsman och i alltför stor utsträckning tappar bort förbindelsen
med hemorten och dess förhållanden. Det är tvärtom ganska nyttigt —
jag skulle nästan vilja säga nödvändigt — att han kan bibehålla en viss och
icke alltför ringa kontakt med förhållandena i sin hemort. Vi äro visserligen
riksrepresentanter, men vi äro också — jag hoppas, att man fattar detta i den
bästa meningen — bygderepresentanter. Det är angeläget, att vi kunna hålla
full kontakt med både vår bygd och vårt hem, med deras behov och förhållanden
samt därigenom bli talesmän för dem i riksdagen.

Det är således åtskilliga förhållanden som göra, att riksdagsmannen givetvis
måste besöka hemorten allt emellanåt. Men detta ursäktar på intet vis en
skolkning av den omfattning som på senaste tiden ägt rum. Jag har icke haft
tillfälle därtill, men om man skulle göra upp en statistik över röstsiffrorna
i riksdagen under gångna tider och nu, så fruktar jag, att jämförelsen skulle
bli mycket ofördelaktig för nutiden.

Jag antydde, att det finns åtskilliga förhållanden som bidraga till den skolkning
jag talat örn. Det är ganska lätt att resonera som så, att på grund av den
nuvarande majoritetsställningen i riksdagen man på förhand vet, vilken utgång
ett ärende får, och därför tänker, att vare sig jag är här eller inte är utgången
given, och i alla fall kommer inte min röst vid votering att avgöra ärendet. Jag
vet, att det resoneras på detta sätt, men jag godkänner icke detta resonemang.
Jag skall icke heller nämna och allra minst klandra, att förhållandena under
samregeringen i viss mån gåvo oss riksdagsmän en anledning att taga litet
lättare på riksdagsarbetet och på nödvändigheten att vara här närvarande. Jag
har därmed på intet sätt velat uttala mig mot samregerandet. Det var ju nödvändigt,
och vi hade alla en känsla av att så var förhållandet.

Nu skall jag emellertid be att få rikta mig till den högste representanten
för regeringen, vilken är här närvarande, och säga- ifrån vad jag sagt vid tidigare
tillfällen. Det sena avgivandet av propositioner håller på att fräta sönder
riksdagen. Jag skulle nästan vara färdig att stryka under detta uttalande,
fastän jag vet, att det är tillspetsat. Det sena avgivandet av propositioner har
medfört, att vi få så länge tillbringa vår tid i riksdagen, att vi i hög grad
måste försumma det nödvändiga arbete vi ha hemma — för att icke tala om
att vi få försumma våra familjer, men det skall jag icke närmare tala örn; jag
har bara velat antyda det. Man har därför i viss mån tvingats att frigöra sig
från riksdagstvånget, och detta har utan tvivel bidragit till skolkningen.

Det gjordes ju ett försök för ganska många år tillbaka att begränsa Kungl.
Maj:ts befogenhet att avgiva propositioner — vi veta ju, när den egentliga
propositiopstiden efter sextio dagar utgår. Detta har bara medfört, att man
inom departementen skyndar sig att göra i ordning alla lätt ordnade propositioner,
så att man denna dag kunnat komma med en ordentlig bunt propositioner,
vanligen sådana som det egentligen icke är så påkostande för riksdagen
att handlägga. Men sedan komma de stora propositionerna undan för undan
och vid en sen tidpunkt, vilket ovillkorligen måste försena riksdagsarbetet.
Med allt beaktande av den nuvarande tidens och den gångna tidens utomordentliga
förhållanden tror jag ändå, att man skall nödgas erkänna, att många
propositioner lia under de gångna riksdagarna och även vid denna riksdag lärn -

Torsdagen den- 27 juni 1940.

Nr 29.

Revision av riksdagens arbetsformer m. m. (Forts.)
näts vid sådan tidpunkt och varit av sådant slag, att de icke behövt avlämnas
just då utan att de mycket väl hade kunnat stå över och antingen lämnas till
höstriksdagen eller till nästkommande års riksdag.

Med avseende på den reform av riksdagens arbetsformer som skulle bli resultatet
av den utredning som här föreslås vill jag uttala den förhoppningen,
att den nya utredningens resultat inte skall pratas ihjäl under hand såsom den
föregående utredningens resultat, som ju aldrig fingo komma under riksdagens
prövning. Jag måste säga, att jag hoppas, att denna nya utredning skall på
allvar ta itu med att skapa en verklig organisationsform för riksdagsarbetet.
Om jag, mina damer och herrar, yttrar mig litet tillspetsat, är det inte bara
på grund av min benägenhet att så göra utan på grund av att jag tror att
det kan vara nödvändigt att man yttrar sig tillspetsat i detta fall. Finns det
egentligen något större arbetsområde inom vårt land, där arbetet är så dåligt
eller inte alls organiserat som riksdagen? Tänk på utskotts arbetet och dess
samordning. Det finns ingen. Det är ju den rena slumpen, hur ärendena komma
från utskotten till riksdagen. Ena gången ha vi fyra, fem obetydliga ärenden,
och andra gången ha vi ett tiotal eller tjugotal stora ärenden. Jag omnämnde
i fjol, att vi vid ett plenum hade 1 000 sidor utskottsutlåtanden att plöja igenom
på tiden mellan två plena. Även örn man orkar med det, lär det väl då
icke fastna så förfärligt mycket därav. Under den sista tiden ha vi haft nyutdelade
utskottsutlåtanden på 400—500 sidor till varje plenum. Det är icke
gärna möjligt att då ta sådan del av dessa utskottsutlåtanden som man kanske
skulle vilja och som man borde. Skulle det inte vara möjligt att åstadkomma
någon sorts organ som hade befogenhet att litet grand samordna arbetet mellan
utskotten, så att icke varje utskott handlade på eget bevåg utan hänsyn till
de andra? Jag tror att det inte bara är möjligt utan även nödvändigt.

Jag vill tillägga en annan sak. Man får gärna motsäga mig, ty jag talar i
viss mån för att bli motsagd, för att få saken under diskussion.

Går det inte ofta så till inom ett utskott eller en utskottsavdelning, att när
man håller på att sluta arbetet för dagen och överlägger örn nästa sammanträde,
ordföranden säger: på tisdag eller torsdag kan jag inte ha något sammanträde,
ty då skall jag resa bort? Då tycka kanske åtskilliga andra utskottsledamöter:
ja, det kail ju vara bra att få en ledig dag, jag har åtskilligt
annat att göra. Så avstår man från utskottssammanträdet i stället för att
nian rimligen kunde säga, att då den ordinarie var förhindrad att som ordförande
leda förhandlingarna på tisdag eller torsdag eller vilken dag det nu må
vara, då får vice ordföranden leda förhandlingarna. Det finns alltid en hel del
småärenden eller rena expeditionsärenden —• örn nian inte vill låta vice ordföranden
leda förhandlingarna i de större ärendena — som skulle kunna avverkas
och därmed riksdagsarbetet påskyndas.

Jag skall icke upptaga tiden längre, men jag har velat ge dessa antydningar.
Jag har här icke tagit till orda på något vis som partiman, men jag skulle
vilja säga: är det icke ett sunt konservativt krav, att den svenska riksdagen
finner sådana arbetsformer, att den kan vara försäkrad örn att den svenska
allmänheten vill skiinka den full och obeskuren aktning för dess arbete? Jag
finner detta vara ett krav som icke får eftersättas, och det är detta som varit
orsaken till mina uttalanden bär.

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! Jag tror inte
att vi komma till rätta med det problem, som nu behandlas, genom fortsatt klander
och fortsatt klagan, hinda sättet att lösa det är att till sist finna några
män, som verkligen kunna rationellt ta hand om saken. Det betänkande, som
lidigare kommit och som nu ligger hos regeringen, måste jag beteckna såsom

Nr 29.

Torsdagen den 27 juni 1946.

Revision av riksdagens arbetsformer m. m. (Forts.)
tämligen betydelselöst för lösningen av frågan om bättre arbetsformer för riksdagen.

Man vinner väl inte heller så mycket med nya förklaringar. Jag har iner än
en gång tidigare här i kammaren stått till svars för de för sent avlämnade propositionerna.
Jag har gjort det med rätta såsom regeringens chef, men med
orätt med hänsyn därtill, att knappast någon har lagt ned så mycket arbete,
som jag har gjort, för att verkligen komma över de svårigheter, som medföra
att förslag avlämnas till riksdagen så sent som fallet varit. Det är uppenbart,
att under krigsåren särskilda förhållanden ha medverkat till detta. Det är
uppenbart att även under mer normala förhållanden lägen kunna inträffa, då
regeringen måste förbehålla sig att framlägga en proposition sent. Jag kan som
exempel ta propositionen örn Norrbottens järnverk, som har tillkommit efter
en mycket snabbt gjord utredning, vilken dock icke blev färdig förrän långt
fram under riksdagen. Regeringen hade då att överväga, om propositionen skulle
framläggas till vårriksdagen eller örn man skulle vänta till höstriksdagen. Det
befanns därvid att med ett dröjsmål voro förenade så stora samhälleliga olägenheter,
att regeringen hellre tog den mindre olägenheten: att få ett klander
från riksdagens sida.

Varpå det allmänna fördröjandet kan bero är svårt att säga. Jag tror att
den riktigaste förklaringen är, att våra departement på statssekreterarsidan
äro för arbetstyngda. Jag har upprepade gånger sagt till departementscheferna :
»Skaffa mer arbetskraft, så att ni kunna hinna undan!» Man har i regel invänt,
att när det gäller propositionerna till riksdagen, måste det vara en sammanhållande
kraft, som granskar allt som skall läggas fram, och han orkar inte
med mer än ett visst mått av arbete. En sanning är, att det sätt, varpå staten
utnyttjar sina tjänstemän på statssekreteraravdelningen, knappast skulle tolereras
inom något annat område. Dessa tjänstemän ha en arbetsbörda, som gör
att man frågar sig, hur länge de skola stå ut.

Jag tror att en av de vägar, som måste beträdas för att få en bättre ordning
till stånd, är att förstärka arbetskraften inom departementen, och jag hoppas
därjämte att det nu, när vi väl efter hand glida in i s. k. mer normala förhållanden,
skall bli möjligt att bättre avväga den arbetsmängd, som vid varje riksdag
lägges på kamrarna.

Det tillkommer inte mig såsom talare från regeringsbänken att kritisera riksdagen,
men jag tror inte att kammarens ledamöter skulle uppskatta om jag
gick tvärs över till min plats i kammaren för att säga vad jag har att tilllägga.

När man nu så hårt riktar sin kritik mot regeringen, bör man observera vad
den föregående talaren också underströk, nämligen att riksdagen själv icke
arbetar rationellt. Det är ju ganska lustigt, att den motion, som vi här behandla,
örn en rationellare ordning av riksdagsarbetet, är avlämnad inom motionstiden
i början av riksdagen, men konstitutionsutskottet har icke blivit färdigt
med sitt utlåtande till kamrarna förrän så sent, att vi måste behandla det
under en av våra sista sammanträdesdagar.

Men detta är inte enastående. Örn ni titta på föredragningslistan för i dag,
skola ni finna, att 17 av de 19 utlåtanden, som vi ytterligare ha att behandla
vid detta plenum eller kanske vid dess fortsättning i morgon, röra motioner
som icke ha väckts i samband med kungl, propositioner. Bland dessa utlåtanden
finns även ett från ett tillfälligt utskott. Frågan är därför, om inte riksdagen,
i stället för att bara stirra mer eller mindre argt på Kungl. Maj:t, också borde
titta litet kritiskt på sig själv. Som gammal riksdagsman skulle jag kanske
vilja ge ett uppslag därvidlag, nämligen att man ser litet på de tillfälliga utskottens
arbete.

Torsdagen den 27 juni 1946.

Nr 29.

Revision av riksdagens arbetsformer m. m. (Forts.)

Jag har många gånger förvånat mig över att riksdagen skall under sina
sista veckor behöva behandla utlåtanden från tillfälliga utskott. Den förklaring,
som jag kunnat finna till detta, är att våra tillfälliga utskott anse sig, när de
fått en motion att behandla, förpliktade att föranstalta om en utredning, som
icke blott fördröjer utskottets eget arbete, utan också belastar åtskilliga myndigheter.
Resultatet av denna utredning blir antingen ett avslagsyrkande eller
ofta — de tillfälliga utskotten äro ju mycket välvilliga •—- ett förslag örn att
riksdagen skall skriva till Kungl. Majit och begära en utredning. Vad de tillfälliga
utskotten egentligen ha att avgöra är frågan, örn spörsmålet har det
intresse, att det bör utredas, och jag tycker att de tillfälliga utskotten skulle
kunna komma till ett resultat därvidlag utan att göra en utredning, alltså
genom att endast mera principiellt bedöma, huruvida spörsmålet är av den
storleksordning eller har det allmänna intresse, att det bör underkastas en utredning,
och därefter antingen föreslå eller avstyrka en sådan. Sedan kommer
ju ändå den verkliga utredningen. Man slipper på detta sätt att två gånger
besvära samma myndigheter, och vidare slippa vi den ökning av arbetsbelastningen
mot slutet av riksdagen, som uppstår därigenom att de tillfälliga utskottens
utlåtanden komma så sent.

Jag har, herr talman, också haft några mer radikala spekulationer örn hur
riksdagsarbetet bör ordnas — jag talar nu fortfarande som riksdagsman, och
det är alltså inte fråga örn något försök från regeringens sida att utöva något
tvång över riksdagen, vilket man ju är så rädd för.

Herr förste vice talmannen säde att man borde ha en bättre samorganisation
i fråga om utskottens arbete. Såvitt jag har förstått, skall talmanskonferensen
vara den sammanhållande kraft, som dirigerar arbetet här i riksdagen. På sin
tid väcktes från konstitutionsutskottets sida interpellationsvis frågan, örn inte
riksdagen på förhand kunde erhålla besked örn vilka propositioner, som voro
att vänta, för att därigenom få en bättre grundval för organiserandet av sitt
arbete. Jag vet inte, om den propositionsförteckning, som regeringen mycket
snällt levererar till talmännen vid början av riksdagen, har kommit så mycket
längre än till talmännen och kanske till utskottsordförandena. Jag har inte
märkt, att den på något sätt har tjänat till vägledning för en bättre organisation
av utskottens arbete. Jag är inte heller säker på att talmanskonferensen
kan utgöra den sammanhållande kraften, och därför har jag verkligen gått och
tänkt mig den möjligheten, att man anställde en riksdagsdirektör, som holle
kontakt med utskotten och dirigerade arbetet där.

Jag märker, att den enskilda företagsamhetens representanter se förtjusta
ut över detta uppslag, men jag har därmed inte velat säga någonting annat än
att jag tror att skall man få en rationell organisation, så går det inte att vid
utskottens sida sätta ett så stort kollegium som talmanskonferensen. Man behöver
ju inte gå till den ytterligheten att anställa en riksdagsdirektör, men varför
inte utse, låt oss säga tre personer med uppdrag och med rätt att inte bara
följa utskottens arbete, utan också att försöka på sådant sätt ingripa däri, att
det blir en rationellare ordning?

Detta iir givetvis mycket revolutionerande, ty inte kunna ledamöterna av ett
utskott gärna tänka sig, att man utifrån blandar sig i deras angelägenheter. De
skulle naturligtvis mycket väl kunna tänka sig att blanda sig i ett annat utskotts
arbete, men själva hålla de säkerligen mycket styvt på att få vara fredade för
intrång från annat håll.

Jag har här resonerat örn ett par möjligheter, som kunna te sig radikala, men
jag tror att antingen skola vi låta bli att tala örn riksdagsarbetets rationalisering
eller också skola vi försöka att gå radikalt till väga och skapa en organisation,
som kan arbeta effektivare. Jag är dock inte säker på att man ens på

Nr 29.

Torsdagen den 27 juni 1946.

Revision av riksdagens arbetsformer rn. m. (Forts.)
det sättet kan lösa problemet med de långa riksdagarna, ty där spelar en omständighet
in, som jag inte gärna kan underlåta att framhålla i detta sammanhang.
Det är inte bara de sena propositionerna eller det mer eller mindre rationellt
bedrivna utskottsarbetet, som är avgörande för riksdagens längd, utan
även det förhållandet att riksdagen har mycket mer att göra nu än riksdagen
har haft tidigare. Med den samhälleliga utveckling, som har ägt rum, med
nödvändigheten för riksdag och regering att ingripa på allt flera områden,
måste också arbetsbördan öka. Jag ser t. ex. hur det är inom regeringen — jag
har ju suttit med där en tid. Då jag kom in där, var det nästan en liten sensation,
när vi hade 700 ärenden att avgöra i en konselj. Nu är det knappt någon
konselj, då ärendenas antal understiger 1 000, och det springer ofta upp till
1 200. Det beror visserligen delvis på att vi ha fått en del rätt små ärenden,
t. ex. om namnändringar och sådant, som skola handläggas i konselj, men å
andra sidan är det samtidigt ett bevis på hur arbetsmängden överhuvud taget
ökat. Och ökar den för regeringen, så ökar den för riksdagen, och vi skola inte
försöka inbilla oss att vi genom några rationaliseringar kunna komma ned till
samma tid för riksdagsarbetet som för, låt mig säga trettio, fyrtio år sedan.
Vi ha helt enkelt mer arbete nu, och därför måste vi också arbeta mer.

Herr förste vice talmannen Magnusson erhöll på begäran ordet för kort
genmäle och anförde: Herr talman! Jag tror att hans excellens herr ''statsministern
skall ge mig rätt i att jag inte heller ville eller mitt uttalande vittnade
örn att vi bara skulle se rött, när det gäller de sena propositionerna, utan att
riksdagen också skulle se litet kritiskt på sig själv. I det fallet sökte jag nog
rättvist fördela min kritik.

Vad sedan beträffar hans excellens’ påpekande örn att motioner, som kommit
under den vanliga motionstiden, ännu inte behandlats av riksdagen, vill jag
inte försvara ett sådant förhållande. Men vi skola komma ihåg, att inom utskotten,
även de tillfälliga utskotten, resonerar man ofta som så, att det inte är
sa bråttom med att ta ställning till enskilda motioner, när det är så manga
kungl, propositioner, som ännu inte blivit behandlade, och så drar det ena det
andra med sig. Jag försvarar inte detta sätt att resonera, men jag vet att det
faktiskt förekommer sådana resonemang.

I anledning av vad hans excellens här sade om talmanskonferensen vill jag
framhålla, att örn talmanskonferensen skall bli en ledande kraft i riksdagsarbetet,
måste den högst väsentligt omorganiseras. Jag är emellertid personligen
ense med herr statsministern örn att här behövs ett organ, som verkligen kan
se tilh att det blir samordning i arbetet. Eljest kommer nog arbetssättet att bli
lika dåligt som hittills.

Jag förstår fullt ut att riksdagarna nu inte kunna vara lika korta som tidigare,
men örn detta beror på det faktiska förhållandet, att arbetsbördan är så
mycket större än tidigare, är det desto angelägnare att se till, att riksdagsarbetet
genom sena propositioner m. m. inte drar ut på tiden på ett sådant sätt,
att många av dem som vi behöva ha med här — jag tänker på näringsidkare
och andra — inte kunna utöva riksdagsmannauppdraget.

Vidare yttrade:

Herr Hallén: Herr talman! Utom själva ämnet vill jag påtala, att herr förste
vice talmannen funnit det lämpligt att här i kammaren uppträda såsom ett slags
custos för kammarledamöterna i fråga örn sättet för deras deltagande i kammarplena.
Jag vill inte alls försvara de stora siffrorna för antalet frånvarande
vid flera röstningstillfällen, men när herr förste vice talmannen säger, att det

Torsdagen den 27 juni 1946.

Nr 29.

Revision av riksdagens arbetsformer m. m. (Forts.)
talas om denna sak ute i landet, så vill jag ifrågasätta, om det verkligen är
lämpligt att en ledamot av kammarens presidium här för detta på tal. Vore
det inte lämpligare, att man inom riksdagsgrupperna toge upp den frågan för
att se, inom vilket parti som denna skakning är vanligast förekommande, och
hur man skall förebygga den? Det finns så mycket folk ute i landet, som begagnar
varje tillfälle att tala nedsättande örn riksdagen, att jag tycker att
riksdagens förtroendemän inte skola ge ytterligare näring åt detta. Det viktigaste
är ju att riksdagsmännen äro här, och vad frånvaron vid voteringarna
beträffar kan man kanske vinna en viss popularitet för ögonblicket på att offentligen
och inför kammaren påtala denna, men det är inte mycket att rekommendera.

Det kan inte nekas till, herr talman, att så fort det blir tal örn riksdagsarbetet,
blir det en viss irritation på en del håll. Den bottnar, såsom alla veta,
i att man tycker att riksdagen drar för långt ut på tiden på sommaren. Jag vill
härvidlag helt instämma i vad herr statsministern sagt om att man inte kan
ge sig ut på jakt efter någon särskild syndabock; det kan vara en felaktig
organisation av utskottens arbete, den ojämna tillförseln av propositioner eller
annat, som här äro bidragande orsaker. Men den huvudsakliga orsaken är dock,
såsom statsministern framhöll, den oerhörda ansvällningen av statsmakternas
befattning med allmänna ting, vilken gör att även riksdagsarbetet ökar. Jag
har roat mig med att göra några korta anteckningar i biblioteket från min
första riksdag ■—■ det var 1912, alltså åtskilliga år tillbaka i tiden. Då rådde
verkligt idylliska förhållanden, som det kan ha sitt intresse att ställa i motsats
till dagens läge.

Det visar sig vid en sådan tillbakablick, att de tio huvudtitlar, som vi då
hade, omspände ett belopp av 176 800 000 kronor och att riksstaten balanserade
på 263 milj. kronor. Kungl. Maj:ts sista proposition för riksdagen kom den
15 maj — det var nr 273 ■—• och det kanske kan ha sitt kuriositetsintresse att
veta, att det var en proposition, undertecknad av dåvarande sjöministern, häradshövding
Jacob Larsson, i vilken man hemställde till riksdagen att ge sitt
medgivande till att Kungl. Majit skulle få ta emot pansarbåtföreningens 12
miljoner. Propositionen tillstyrktes tre dagar senare av statsutskottet, vars
sista memorial, d. v. s. statsregleringen, kom den 29 maj. Och allt annat gick i
samma stil. I fråga örn huvudtitlarna kan jag erinra om att försvaret kostade
55 milj. kronor och att socialbudgeten höll sig på den blygsamma siffran av
19 milj. kronor. Att tala örn när utskotten slutade sitt arbete kanske har mindre
intresse, men jag kan åtminstone nämna, att jordbruksutskottet med Persson i
Tällberg såsom ordförande var klart den 6 maj, lagutskottet med landshövding
Johan Widén som ordförande den 17 maj och statsutskottet, som sagt, den
29 maj.

När man mot detta ställer den väldiga mängd av propositioner, som riksdagen
nu får, och budgetens ansvällning till mellan 3 och 4 miljarder, så förstår
man, att hur vi än bära oss åt, så går det inte att mer väsentligt förkorta
riksdagarna. Oell det är ju inte bara Kungl. Maj :ts kansli, utan statsmakterna
överhuvud taget som digna under en stigande arbetsbörda, som man inte synes
på något sätt kunna begränsa eller minska.

Och då blir ju frågan — det är det som utredningen skulle skapa klarhet
örn —: till vilka tider av året skall detta arbete förläggas för riksdagens del?
Jag vet att meningarna äro mycket delade på den punkten — det finns ofta
lika många projekt som det finns riksdagsmän — men jag tror att på en punkt
råder det en mycket stor enighet, nämligen att det inte får fortsätta som det
nu är. Att man t. ex. vid riksdagens början den 10 januari inte vet, örn arbetet
kommer att avvecklas i mitten av juni eller av juli, kanske t. o. m. slutet av

Nr 29.

Torsdagen den 27 juni 1940.

Revision ar riksdagens arbetsformer m. m. (Forts.)
juli, är naturligtvis för många människor, inte minst det praktiska förvärvsarbetets
män, mycket besvärligt oell avhåller många av dem att ta emot ett
riksdagsmannauppdrag. Och likadant är det med det förhållandet, att man,
när året börjar, ofta inte vet, örn man måste disponera sin tid så och ordna
med sitt kall så, att man också kan ligga här en eller två månader eller mer på
hösten, och att man inte heller exakt vet, när detta blir. Det är klart, att denna
osäkerhet i fråga örn arbetet och framför allt arbetstiden gör, att en mängd
mycket kvalificerade personer draga sig för att taga emot riksdagsmannauppdrag.

Ett äro vi alltså nog överens örn, och det är att riksdagens stora flertal inte
vill vara med örn att vi skola hålla på i ett sträck från den 10 januari i bortåt
sju, kanske snart åtta månader. Hur arbetet sedan skall organiseras, örn nian
skall ha avslutningen på hösten eller om man skall börja arbetet på hösten,
exempelvis den 1 eller 15 november, är sådant, som jag menar att utredningen
måste gå till botten med.

Det har talats örn det sena avlämnandet av propositioner, och detta har
naturligtvis i viss mån bidragit till förseningen av riksdagsarbetet. Man måste
ju söka sig tillbaka till flodens källa, och då är det ju klart att detta spelar
en viss roll. Herr statsministern talade om att man skulle behöva ett slags
riksdagsdirektör. Det vore inte alls omöjligt, örn man inte kan få talmanskonferensen
att fungera som ett sådant organ. Jag skulle i alla fall i all vördsamhet
vilja säga, att man kanske också kan undra om inte Kungl. Maj :ts
eget kansli skulle behöva en kanslidirektör. Det är visserligen sagt att statssekreterarna
och deras medhjälpare digna under en oerhörd arbetsbörda, men
man har också ett intryck av att propositionerna strömma in på ett oerhört
ojämnt sätt. Det är nog inte alltid det lyckas att i statsrådsberedningen reglera
dem och t. ex. stoppa en och annan proposition. Jag har själv hört från
ett och annat håll — och det är mycket mänskligt — att ett statsråd kan sätta
en viss ära i att när de sakkunniga äro färdiga, ärendet har varit på remiss
och blivit överarbetat på departementet så skall propositionen fram! Att riksdagen
matas med dessa propositioner på ett mera rationellt sätt tror jag är
nödvändigt. Om det bör ske genom ett slags kanslidirektör, en delegation eller
en nämnd eller på något annat vis får utredningen säga, men att propositionsavlämnandet
bör regleras och på något sätt bringas i samklang med riksdagsarbetet
är alldeles uppenbart.

o hedan är det ju sant, att felen i många stycken ligga hos oss själva. Det
påtalas, att det strömmar in för mångå utlåtanden så här mot slutet. Jag kan
åtminstone frita mitt eget utskott. Visserligen avhandlas detta vårt utlåtande
törst i dag, men det har dock legat 14 dagar på riksdagens bord, innan denna
forcerade press ägde rum. Att det måste bli en ändring är emellertid alldeles
uppenbart. Vi veta ju hur det tillgår nu, när dessa väldiga massor av utlåtanden
komma in. Det är ett faktum, att många av riksdagsmännen inte orka
och inte kunna läsa igenom dessa. Det blir ett röstande på auktoritetstro, man
tittar efter vem som har skrivit under utlåtandet. Men låt oss tänka oss som
en hemsk mardröm, ärade kammarledamöter, att det aldrig stöde under ett
utlåtande vilka som utgjorde majoriteten utan bara stöde, att utskottet föreslagit
det och det och att en minoritet på tre—fyra personer föreslagit det
och det. Hur skulle riksdagsmännen kunna hinna att, låt oss säga efter den
15 20 juni, sakligt penetrera dessa väldiga mängder utlåtanden, som de skola

ta ställning till? Måste vi inte skam till sägandes erkänna att vi titta efter,
var vi ha våra själs- och trosfränder, och sedan känna vi oss något så när
på den säkra sidan. Det må så vara, men detta är naturligtvis intet idealiskt
sätt för en riksdagsman att ta ställning till de olika problemen.

Torsdagen den 27 juni 1946.

Nr 29.

Revision av riksdagens arbetsformer m. m. (Forts.)

Jag menar, herr talman, att man inte kan peka ut någon speciell syndabock,
varken Kungl. Majit med de sporadiska propositionerna eller utskotten med
deras arbete, och allra minst ligger felet hos kammarplena. Ibland talas ^ det
om att kammarplena försena arbetet. Det kunna vi väl knappast säga, då vi
under större delen av riksdagen bara ha plenum en gång i veckan. De timmarna
mer eller mindre betyda förfärligt litet.

Jag har tillåtit mig att med dessa ord söka visa åtminstone ett pär punkter,
som jag tror att utredningen måste angripa för att vi skola få en sådan verklig
rationalisering av våra arbetsformer, som vi alla åstunda.

Jag ber med detta få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Spångberg: Herr talman! Att jag har dristat mig begära ordet i denna
fråga beror närmast på att jag har deltagit i utskottet vid behandlingen av
densamma och att jag på grund av i vissa stycken avvikande mening rörande
motiveringen i utlåtandet har bifogat en reservation.

Då jag lyssnade till herr förste vice talmannen Magnusson, hade jag en
känsla, som jag ofta haft, av att man talar alldeles för ofta och alltför överdrivet
dels om arbetslösheten här i riksdagen och dels om att riksdagsarbetet
drar så Hacket längre ut på tiden nu än tidigare. Man möter sedan dessa uttalanden
i pressen, och när herr förste vice talmannen säger, att man också
ute bland allmänheten har börjat tala om dessa förhållanden är det möjligt
att han har rätt. Men allmänhetens intryck har säkert bildats genom dessa
återkommande påståenden, inte minst genom pressen.

I utskottsutlåtandet betonar man också dessa saker på ett överdrivet sätt.
Man säger där bland annat, att denna riksdagstidens förlängning medför
»olägenheter av allvarlig art». Vari dessa olägenheter bestå redovisas emellertid
inte. Det är möjligt att det är olägligt för regeringen, att riksdagen
under de senaste åren varit delad i en vår- och en höstsession, Det har möjligen
fördröjt arbetet i Kungl. Maj :ts kansli. Herr förste vice talmannen påpekade
också i sitt anförande att det medför olägenheter — jag fattade hans
anförande så att det närmast avsåg honom själv. Långa riksdagar medföra givetvis
olägenheter även för den som är egen företagare och som under riksdagen
även måste ägna tid åt sin egen verksamhet. Det är naturligtvis så,
att ett offentligt uppdrag, som varar en längre tid, inte bara medför angenäma
ting för den som åtagit sig uppdraget; det medför alltid några olägenheter.
Vad som i detta fall är viktigast och vad vi måste ta den största hänsynen
till är väl det ökade riksdagsarbetet, vilket också framhölls från statsministerns
sida.

För egen del och som tillhörande dem som inte ha varit så betungade av
andra uppdrag eller uppdrag inom riksdagens utskott, skulle jag emellertid
vilja säga att det inte är så mycket lättare att stå utanför utskottsarbetet, såvida
man själv vill bilda sig en uppfattning om de frågor som riksdagen har
att behandla.

Det talas här om att riksdagstiden numera förlänges så mycket, men det
iir väl alldeles orimligt att ens tänka .sig att nu kunna slutföra arbetet inom
riksdagen på samma tid, som ansågs vara lämplig på 1800-talet, då tvåkammarsystemet
infördes i vårt land. Jag har liksom ordföranden i konstitutionsutskottet,
herr Hallén, roat mig med att se efter i protokollen, inte° bara från
det år, då jag kom till riksdagen för 25 år sedan, utan även för några andra
år. Jag har funnit, att riksdagen sedan 1807, då tvåkam,marsystemet hade
genomförts, endast sex gånger kunnat avsluta riksdagsarbetet inom den tid
som grundlagen föreskriver. Man kunde inte ens göra det de första åren, utan

Nr 29.

Torsdagen den 27 juni 1946.

Revision av riksdagens arbetsformer m. m. (Forts.)
under alla dessa 80 år ha som sagt endast sex riksdagar kunnat slutas i vad
man ansåg vara normal tid.

Man behöver ju. sedan bara erinra om att riksdagens arbete har ökat i omfattning
år efter år. Man kan också i riksdagens protokoll finna huru detta
ökade arbete har förlängt riksdagstiden. Om man ser till antalet propositioner
och till driftbudgeten, finner man att driftbudgeten de första åren uppgick till
40—50 miljoner kronor per år. Ordföranden i konstitutionsutskottet, herr
Hallén, erinrade örn att driftbudgeten då han kom hit för ett 35-tal år sedan
var uppe i ungefär 200 miljoner kronor, i dag omfattar den 3—i miljarder.
Ökningen av riksdagens arbetsuppgifter har också medfört att riksdagen under
detta århundrade endast en enda gång kunnat slutföra sitt arbete i den
ordning, o som man ansag vara den riktiga, då dessa bestämmelser utfärdades.
Det är sålunda ganska tydligt att arbetstiden i 1866 års riksdagsordning icke
passar för 1946 års riksdag.

Inom utskottet har det heller inte rått några delade meningar örn behovet
av en utredning rörande en revision av riksdagens arbetsformer. Då jag emellertid
till utskottsutlåtandet har fogat en reservation, har det närmast skett i
anledning av. det avsnitt, som behandlar propositionerna och där man understryker,
att riksdagstiden förlänges genom att propositionerna lämnas så sent,
och att detta medför olägenheter av allvarlig art.

. yi lå i utskottsutlåtandet några statistiska uppgifter om det antal propositioner,
som under de senaste åren lämnats in under vårsessionerna efter den
så kallade ordinarie propositionstidens utgång. År 1944 avgåvos 46 och år
1945 91 propositioner efter den ordinarie propositionstidens utgång, och i år
lia före detta utlåtande avlämnats 101 propositioner efter den 12 mars.

Jag tänker inte bestrida riktigheten av de anförda siffrorna, men jag frågar,
örn den omständigheten att dessa propositioner överlämnats efter propositionstidens
utgång verkligen har förlängt arbetstiden så mycket som man vill göra
gällande. Det har i varje fall icke inom utskottet gjorts någon undersökning
av hur mycket det sena propositionsavlämnandet kan ha fördröjt riksdagsarbetet.
Vi kunna ju dock erinra oss att det under de senare åren har avlämnats
mer än 300 propositioner vid varje riksdag. Det kanske inte hade gått så mycket
fortare, örn de alla avlämnats före propositionstidens utgång. Man blir väl
ändå inte, ärade kammarledamöter, så synnerligen glad över att få ett tjugueller
ett trettiotal ganska omfattande propositioner på en enda gång, såvida
man fäster sådan vikt vid riksdagsuppdraget att man vill läsa dessa propositioner
och bilda sig en egen uppfattning om vad de innehålla och kanske t. o. m.
önskar motionerna i en eller annan fråga.

Det har här redan papekats att utskottet självt, genom att föreliggande utskottsutlåtande
avlämnats sa sent att vi först nu behandla det, visat att propositioner
kunna avlämnas och motioner kunna väckas ganska tidigt utan att
■vederbörande utskott därför kommer fram med utlåtande förrän rätt sent. De
motioner, som föranlett detta utskottsutlåtande, väcktes ju i januari månad.
och det är väl i varje fall ingen av utskottets ledamöter som vill påstå, att
utskottet avsiktligt fördröjt utlåtandet i ett eller annat syfte.

Man kan också erinra örn att då bestämmelserna örn den ordinarie propositionstiden
fastställdes, avlämnades endast 30—40 propositioner varje år. Under
1860-, 1870- och 1880-talen var propositionernas antal omkring 30 per år.
Jag tycker nog därför, att utskottsutlåtandet fått en väl tillspetsad form,
när där anföres: »Någon rationell ordning av riksdagens arbete kan emellertid
icke skapas, örn ej åtgärder vidtagas för att möjliggöra ett mera planmässigt
framläggande för riksdagen av propositionerna, än vad hittills varit fallet.»

Jag är villig att erkänna att jag mycket litet känner till hur det arbetas

Torsdagen deni 27 juni 1946.

Nr 29.

Revision av riksdagens arbetsformer m. m. (Forts.)
på Kungl. Maj:ts kansli, men jag är alldeles övertygad om att man inte^ avsiktligt
fördröjer framläggandet av propositioner, och jag har heller inte något
intryck av att regeringen onödigtvis avlämnar propositioner här i riksdagen. Det
är givet att regeringen så långt det går skall rätta sig efter riksdagens arbetsmöjligheter,
men jag tvivlar inte på att regeringen söker anpassa avlämnandet
av propositioner efter riksdagens möjligheter och arbetstid. Å andra sidan
måste den anpassningen väl vara ömsesidig för att man skall nå det för samhället
bästa resultatet. Jag tror sålunda att »olägenheter av allvarlig art»,
för att använda utskottets uttryck, skulle uppstå, örn propositionerna hafsades
fram för att avlämnas inom en mycket begränsad tid, eller örn de skötos upp
till en kommande riksdag, därför att de inte medhunnos före propositionstidens
utgång. Jag har också redan sagt, att det väl knappast är önskvärt att
man får kilovis av propositioner på en enda gång.

En utredning i denna fråga bör sikta både på ett ömsesidigt hänsynstagande
mellan regering och riksdag i fråga om tiden för propositionernas avlämnande
och möjligheterna för den enskilde riksdagsmannen att tränga in i propositionerna.

Jag har närmast lutat åt den uppfattningen, och jag har givit uttryck åt
den i utskottet, att om riksdagsarbetet bleve delat i en vår- och en höstsession,
med början på våren, skulle man kunna avsluta vårsessionen vid någon bestämd
tidpunkt. Örn det sedan under vårriksdagen skulle komma propositioner mycket
sent som inte hade med budgeten att göra skulle de möjligen kunna uppskjutas
till höstsessionen. Jag kan t. o. m. gå så långt att jag i vissa fall kan
finna detta önskvärt, då man under sommaren finge tid att ordentligt studera
dem.

Vid debatterna har ibland framhållits, både tidigare och nu, att riksdagen
delvis skulle sakna arbetsuppgifter. I den mån det vore fallet kan man naturligtvis
tala örn olägenheter av allvarlig art; men är nu detta inte ganska
överdrivet? Jag vet inte örn riksdagsmännen gå arbetslösa, men jag kan omvittna
— även örn man kanske inte skall vittna för sig själv ■— att under den
tid jag inte tillhörde något utskott alls — och jag har gått många år här i
riksdagen utan att tillhöra något utskott — kände jag sannerligen inte av
någon arbetslöshet. Jag måste säga, att det är mycket svårare att tränga in i
olika frågor under sådana förhållanden, än då man, örn också bara såsom
suppleant, åtminstone har rätt att gå på utskottssammanträdena och lyssna till
debatterna och ta del av det material, som utarbetas inom utskottet. Jag är
den förste att medgiva, att det är en brist att inte alla ledamöter, kanske
t. o. m. från början, kunna vara med i utskottsarbetet, och det kanske man
bör tänka på i samband med den kommande utredningen. Örn man vid en
eventuell omorganisation av riksdagens budgetarbete även tillsåge att ledamöterna
i större utsträckning komme med i utskottsarbetet skulle det kanske
påskynda riksdagsarbetet. På tal örn den enskilde riksdagsmannens arbetsuppgifter
vill jag också säga, att en riksdagsmans tid ju inte bara fylles av utskottssammanträden
och kammarsammanträden. Mellan dessa sammanträden
måste han väl lia tid till för riksdagsarbetet så elementära ting som att läsa
riksdagstrycket. Ges inte denna möjlighet lär väl riksdagen i ännu mindre
grad än vad som nu — jag tänker närmast på herr förste vice talmannens
uttalande — är fallet bli ett levande och arbetande organ.

Jag förstår mycket väl att man kan lägga om riksdagens arbete och härmed
förkorta riksdagstiden ganska avsevärt. Det skulle man kunna göra
genom att exempelvis vältra på riksdagen massor av propositioner redan i
början, låta utskotten arbeta från morgon till kväll och genom att i utskotten
anställa en stab av tjänstemän, som skötte utredningsarbetet och utarbetade

Nr 29.

Torsdagen den 27 juni 1946.

Revision av riksdagens arbetsformer m. m. (Forts.)
promemorior och utlåtanden och sedan vältrade ut allt detta i kamrarna på
en gång- — med påföljd att riksdagsmännen inte hade några möjligheter att
läsa sig in i de olika frågorna. Då skulle det inte bli några långa debatter,
men hurudant anseende skulle riksdagen få? Följden blev ju att man bara
finge säga ja och nej, man finge — såsom herr Hallén sade — lita på sina
partikamrater eller andra, och man finge rösta med hänsyn till vilka som
skrivit sina namn under utskottens utlåtanden. Men detta ja och nej. skulle
det stärka riksdagens anseende? Skulle det göra riksdagen till en arbetande
och levande organisation? Vi ha ju bevittnat, inte här i landet men i andra
länder, försök att genomföra en dylik organisation. Det arbetssättet nådde
val sin fulländning i den operettartade riksdagen i Tyskland under Hitlerregimen,
men det finns säkerligen ingen här i Sveriges riksdag som vill beträda
den vägen.

Jag skall inte ta upp allt annat som ofrånkomligt sammanhänger med
riksdagsarbetet — hur enskilda personer eller organisationer vända sig till
riksdagsmännen för att erhålla upplysningar i olika frågor, som behandlas
här i riksdagen, eller framlägga sina bekymmer om brister och missförhållanden.
Allt detta avspeglas emellertid senare rätt väl i riksdagen i form av
motioner, interpellationer, enkla frågor och dylikt. Allt detta tar tid, och jag
vill påstå att denna tid inte är bortkastad ur samhällets och riksdagens egen
synpunkt. Jag tror det är nyttigt för riksdagsarbetet, att ledamöterna på
detta sätt kunna stå i livlig kontakt med allmänheten, med sina uppdragsgivare.
På det sättet kunna medborgarnas synpunkter på samhällsspörsmålen
bäst komma till sin rätt och demokratien hållas levande och stark. Jag tror
att en utredning rörande riksdagens arbetsformer kommer till bästa resultat,
örn man räknar även med dessa förhållanden.

Detta var några synpunkter, herr talman, som jag tidigare redovisat i utskottet
och som jag önskat hade fått något större utrymme i det utlåtande
som föreligger. Men då inte detta har skett har jag inte kunnat underlåta
att här ge uttryck för dessa synpunkter. Med framhållande av detta har
jag, herr talman, intet annat yrkande än om bifall till utskottets hemställan.

Herr Senander: Herr talman! Jag fruktar att frågan örn riksdagens arbetsformer
redan blivit en visa i hela landet. Den är av så gammalt datum och
har blivit så omtjatad, att folk i allmänhet i denna, jag höll på att säga
eviga fråga börjar se ett bevis för en svaghet hos de parlamentariska institutionerna.
Inte så mycket därför att det existerar ett spörsmål om arbetsformerna,
utan därför att frågan har blötts och stötts under årtionden utan
att bringas något nämnvärt närmare sin lösning. Det enda resultat man
åstadkommit med denna ofruktbara diskussion örn riksdagens arbetsformer
är, att do reaktionära krafterna i landet nu ha större möjligheter än någonsin
att skära pipor i vassen. Detta, resultat lia riksdagen själv och vissa riksdagsmän
gjort sitt_ till för att skapa. För dem som lia intresse av att misskreditera
demokratien och de demokratiska institutionerna måste det vara ett
önskeläge, att riksdagen örn och om igen diskuterar — enligt min mening från
alldeles felaktiga utgångspunkter — sina arbetsformer utan att komma till något
betydande resultat. Det är detta som givit näring åt den ofta osunda kritik,
som riktas mot riksdagens arbete.

Riksdagen bär i propagandan framställts som en ganska arbetsoduglig institution,
en institution utan förmåga att reformera sig själv. Den mest vulgära
propagandan har sökt ge intryck av att riksdagsmännen antingen sova i sina
pulpeter och i plenisalarna eller driva omkring i riksdagens lokaler och slå dank
i brist på arbetsuppgifter, överhuvud taget ha arbetsförhållandena i riksdagen

Torsdagen den 27 juni 1946.

Nr 29.

Revision av riksdagens arbetsformer m. m. (Forts.)
framställts på ett förvrängt sätt, varigenom en mängd vanföreställningar skapats
om riksdagen och dess arbete.

Det är emellertid, som jag nyss antydde, inte bara okunnighet, som orsakat
klankandet på riksdagen och dess arbetsformer. Bakom de flesta förvrängningarna
spårar man en medveten strävan att utnyttja allmänhetens
okunnighet om riksdagsarbetet för skumma, reaktionära syften. För min del
betraktar jag denna på senare tid intensifierade propaganda som en avläggare
till den bekanta PHM-propagandan. Kan man bara övertyga allmänheten
om att riksdagen är en arbetsoduglig institution, tror man sig därmed
ha funnit ett värdefullt bidrag till den propaganda som förklarar, att ali
statsdrift är av ondo, och att endast den heliga och oantastliga privatkapitalismen
förmår att sköta den samhälleliga produktionen. Vad som är mest
anmärkningsvärt i denna sak är emellertid att vissa riksdagsmän fallit för
denna skadliga propaganda och mer eller mindre direkt engagerat sig i densamma.
Det kanske inte är så anmärkningsvärt att högerns riksdagsmän
kverulera i frågan — högern är ju den främsta exponenten för PHM-propagandan
— och det ligger därför i sakens natur att dess riksdagsmän engagera
sig. Men det är minst sagt bedrövligt att socialdemokratiska riksdagsmän
och socialdemokratisk press låna sin medverkan i denna art av PHM-propaganda.
De borde ha kunnat inse att det ständiga klankandet i denna sak
bidrar till att skapa animositet hos folket mot riksdagen och de övriga parlamentariska
institutionerna. Det skadar kanske inte att i detta sammanhang
erinra örn att nazismen på sin tid började sin kampanj mot demokratien genom
att diskreditera de parlamentariska institutionerna.

För egen del mäste jag säga att under de tio år jag suttit i riksdagen har
jag inte kunnat inse att, med de arbetsförhållanden som nu råda. man kan
göra så stora reformer beträffande riksdagsarbetet. Talet örn att riksdagsmännen
ha för litet att göra anser jag vara fullständigt obefogat. Det finns
fullt upp att göra för den som vill arbeta. Såvitt jag kunnat finna lia utskottsledamöterna
ett ofta mycket slitsamt arbete, och man kan inte anklaga
dem för lättja eller saktfärdighet. Arbete saknas inte heller, även örn den
största anhopningen förekommer just mot riksdagens slut. Jag finner det
också vara förklarligt, liksom statsministern och andra framhållit, att frågorna
nu måste dra ut mera på tiden än förr. Den oerhörda ansvällningen av
uppgifter för statsmakterna måste medföra, att riksdagens arbetsuppgifter
inte kunna slutföras inom samma tidrymd som tidigare.

Med detta vill jag emellertid inte alls ha sagt, att riksdagens arbetsformer
inte kunna rationaliseras och förenklas. Maskineriet är onekligen tungrott och
borde kunna arbeta betydligt smidigare, men — och här kommer jag till det
väsentliga av vad jag vill ha sagt: det finns ingen möjlighet, enligt min mening,
att åstadkomma några revolutionerande förändringar så länge den nuvarande
konstitutionen består. De grundlagar som instiftades år 1809 äro i
och för sig nog så demokratiska, men de voro ju anpassade efter dåtida förhållanden,
och jag skulle väl tro att de då ganska väl fyllde sin funktion. Men
i dag äro de inte längre tjänliga i alla avseenden. Den demokrati som grundlädes
1809 har för länge sedan vuxit ur sina gamla kläder och är i behov av
en ny, mera tidsenlig och modern kostym för att kunna fungera på ett sätt
som tillfredsställer vår tids anspråk på smidigt och rationellt handlande.

Innan detta sker, innan en ny författning skapats, som ger rörelsefrihet åt
våra dagars demokrati, är det ett tämligen hopplöst företag att söka ernå något
resultat av diskussionerna i fråga örn riksdagens arbetsformer. Dessa
diskussioner lia hittills inte givit några resultat och komma inte heller att
göra det, såvida man inte ställer in sig på att skapa en författning, som med -

Nr 29.

Torsdagen den 27 juni 1946.

Revision av riksdagens arbetsformer m. m. (Forts.)
ger ett rationellare arbete från de parlamentariska institutionernas sida. Jag
menar därför att frågan om riksdagens arbetsformer intensivt sammanhänger
med spörsmålet om en grundlig revision av vår författning. Därvidlag är det
kanske framför allt viktigt att så reglera förhållandet mellan regering oell
riksdag, att inte den ena kan hindra den andras funktioner. Regeringen måste
bli ett riksdagens verkställande organ i detta ords egentliga betydelse. En revision
av författningen är sålunda en oundgänglig förutsättning för en bättre
och rationellare organisering av den parlamentariska verksamheten överhuvud
taget och inte bara av riksdagens arbete. Börjar man inte i denna ända kommer
frågan om riksdagens arbetsformer att allt framgent vara en fråga, som
icke kan lösas tillfredsställande.

Det är ^därför att frågan lagts upp felaktigt som man inte har kunnat komma
till något resultat. Och jag tror det är skadligt för riksdagens auktoritet
och anseende hos folket att man nu håller frågan vid liv utan att kunna lösa
den. Enligt min mening borde frågan om riksdagens arbetsformer upphöra,
och i stället borde man aktualisera frågan örn en genomgripande författningsrevision.
Detta utesluter inte att man utan större rabalder djärvt griper sig
an med att rationalisera det parlamentariska arbetet, så långt det låter sig
göra under nuvarande förhållanden.

Det var någon som vid ett tillfälle talade örn möjligheten av en förtroendekris
för riksdagen i dess förhållande till folket. Jag är av den meningen att
det inte alls behöver bli någon förtroendekris för den svenska riksdagen. Men
det första villkoret för att en sådan skall undvikas är att riksdagen handlar
i enlighet med demokratiens intressen och stöder en politik, som står i överensstämmelse
med folkets vilja och önskningar. Gör man det så är det alldeles
givet, att det svenska folket icke kommer att betrakta riksdagen på det
sätt som man kanske tidigare gjort.

Det är också en annan viktig omständighet, som jag vill framhålla i detta
sammanhang, särskilt som man ju alltid talat om att riksdagens arbetsformer,
sådana de nu existera, äro ägnade att dra ned riksdagens auktoritet och anseende
hos svenska folket, och det är att riksdagsmännen själva borde beflita
sig örn att mera än tidigare värna örn riksdagens auktoritet i dess egenskap
av den främsta och avgörande demokratiska institutionen. Det gör man inte
örn man underblåser en propaganda beträffande riksdagens arbetsformer, som
till sitt innehall är reaktionär. Det gör nian inte heller om man, såsom en
framstående ledamot av denna kammare gjorde för en tid sedan, i kraft av
sitt frikort på järnvägen pockar på att framför övriga passagerare få .disponera
en förstaklasskupé i ett överfullt tåg. Sådant skadar riksdagens och
riksdagsmännens anseende. Och jag skulle vilja sluta med att framhålla, att
riksdagsmännen litet var böra komma ihåg att de äro folkets förtroendemän
och icke dess herrar.

Nu har utskottet föreslagit en ny utredning i detta gamla spörsmål. För
min del tror jag inte att denna utredning kommer att ge ett resultat, som innebär
att frågan om riksdagens arbetsformer kan anses bli löst. Men, som jag
det skadar ju inte att försöka att även under nuvarande
förhållanden åstadkomma de förbättringar som äro möjliga, och därför, herr
talman, vill jag ändå sluta med att yrka bifall till utskottets hemställan.

i Hagberg i Malmö: Herr talman! Det finns i konstitutionsutskottets utlåtande
en rad som jag gärna skulle vilja understryka, då jag har den uppfattningen
att det påpekande, som konstitutionsutskottet här gör, är på sin plats.
Utskottet skriver: »Den svenska riksdagens arbetsformer ha i mångt och mycket
en för vår konstitution säregen karaktär med gammal hävd».

Torsdagen den 27 juni 194(j.

Nr 29.

Revision av riksdagens arbetsformer m. m. (Forts.)

Detta är alldeles säkert riktigt. På sätt och vis kan man nog säga, att riksdagen
i vissa hänseenden alltjämt arbetar i former, som knäsattes redan i 1866
års riksdagsordning. Ja, man kanske rent av kail våga påstå, att de levat kvar
ända sedan 1810 års riksdagsordning. Detta är, som jag ser saken, en värdefull
tradition, och den skall man ta hänsyn till, när man diskuterar frågan örn revision
av riksdagens arbetsformer. Det är säkerligen ingen tillfällighet att
bland de tyvärr, måste jag säga, inte alltför talrika riksförsamlingar i världen,
som för närvarande uppvisa stabilitet och vilkas arbete — säga vad man
vill — mötes med medborgarnas förtroende, befinna sig det engelska parlamentet
och den svenska riksdagen. Båda dessa riksförsamlingar äro traditionsbundna
institutioner, och i varje fall när det gäller arbetssättet, äro de utav
ganska konservativt kynne.

Det talas i våra dagar så mycket örn rationalisering, örn tidsstudier med
mera sådant, och det må man göra. Man får dock inte glömma bort, tycker jag,
när riksdagen föres in i sådana resonemang, att ett parlament dock icke är en
mekanisk verkstad —• därmed ingalunda något ont sagt örn mekaniska verkstäder.
Men det är inte en mekanisk verkstad, där produktionen kan förenklas
och standardiseras praktiskt taget hur långt som helst. Riksdagen är, eller
borde åtminstone vara i ganska väsentlig mån ett forum bl. a. för idédebatten
i landet. Och för ett dylikt meningsutbyte utöver och vid sidan av de mera
rutinmässiga vardagsuppgifterna erfordras dock — det tror jag vi allesamman
kunna vara tämligen eniga örn — ganska obundna former och en viss
rörelsefrihet för den enskilde.

Å andra sidan, herr talman, är det uppenbart, att de alltmera omfattande
statliga uppgifterna ställa andra krav, inte minst rent tekniskt sett, på riksdagen
än tidigare. Här skulle jag för min del vilja understryka vad statsministern
för en stund sedan påpekade. Enbart de senaste decennierna ha ju medfört
en ansenlig ansvällning av arbetsuppgifterna för riksdagen. Därav har
följden blivit att — om man nu skall våga sig på att i detta sammanhang travestera
Tegnér — riksdagens gamla form ej längre hålla vill. Riksdagarna
dra ut i oändlighet, och för många medborgare blir det allt svårare att vara
här, då man ju i allmänhet icke kan helt disponera sin tid för riksdagsuppdragets
fullgörande utan har åtskilliga bestyr i hemorten att se till. Vad det
nu enligt min mening gäller är att med bevarande av det värdefulla i traditionen,
som konstitutionsutskottet alldeles riktigt har understrukit, och med
bevarande av det erfarenhetsmässigt givna söka sig fram till en sådan ordning,
att den nuvarande pressen på riksdagen och dess ledamöter lättås. Den enskilde
riksdagsmannens arbetskraft bör, tycker jag, kunna tagas bättre i anspråk utan
att han för den skull skall behöva avstå mer än nödvändigt fran verksamheten
i hemorten. Möjligen skulle man kunna uttrycka önskemålen i en formulering
ungefär så här: mera och bättre arbete i riksdagen på kortare tid!

Utskottet bär vid behandlingen av de motioner, som jag jämte några meningsfränder
tillåtit mig väcka i denna kammare, enligt min mening fördelat
skuggor och dagrar en smula orättvist. Man har fran utskottets sida skjutit
in sig på Kungl. Majlis kansli men på ett tämligen anmärkningsvärt sätt fört
undan riksdagen ur skottlinjen. Jag vill ingalunda bestrida, att utskottet har
rätt i sin kritik i fråga örn det sena propositionsavlämnandet, men jag tycker
att utskottet icke bort så starkt som skett koncentrera sig på den sidan av saken
utan också något litet skärskådat riksdagens roll i detta sammanhang. Redan
har — särskilt av herr Spångberg — berörts den statistik över för sent
avlämnade propositioner, vilken finns återgiven i utskottsutlåtandet. Jag har
fäst mig vid en detalj i denna statistik, som jag skulle vilja säga några ord om.
Det påpekas, att förseningen varit ganska oroväckande, dock med en viss re Andra

kammarens protokoll 19Ji6. Nr 29. 5

Nr 29.

Torsdagen den 27 juni 1940.

Revision av riksdagens arbetsformer m. m. (Forts.)
servation för vårsessionen 1944, då tillståndet i detta avseende var tämligen
tillfredsställande. Redan 1945 försämrades det åter avsevärt för att 1946 vara
sämre än någonsin tidigare. Man undrar vad det kan bero på, att förhållandena
vörö så relativt tillfredsställande 1944. Måhända har man att söka förklaringen
härtill i det interpellationssvar, som statsministern lämnade den 17
november 1943, då han ställde i utsikt en förbättring av dessa ting till den
kommande riksdagen. Det var alltså 1944 som vi fingo glädje av denna statsministerns
deklaration och det löfte han gav 1943. Jag kan icke fria mig från
den uppfattningen, att, därest statsministern velat, han måhända också kunnat
för riksdagarna 1945 och 1946 föranleda en sådan ordning, som man kunde
inregistrera för riksdagen 1944. Vi få jn dock betänka, att det är regeringen
som är riksdagens störste arbetsgivare. Nu för tiden hör det ju till god ordning,
att arbetsgivaren lägger i dagen synnerlig omsorg örn sina arbetstagare.
Här har senast i dag diskuterats den saken, och från arbetsgivarhåll har man
understrukit det riktiga i denna sats. Med hänsyn härtill frågar jag, örn icke
regeringen borde bemöda sig örn liknande hänsyn, när det gäller dess arbetstagare.
Detta örn propositionerna.

Jag beklagar att konstitutionsutskottet icke i samma mån intresserat sig
för vissa andra påpekanden, som vi gjort i våra motioner och som avse riksdagens
roll i detta sammanhang. Vi ha fört fram tanken, som var uppe reservationsvis
för något år sedan, på en riksdag med början redan den 1 december.
Jag skall icke här ta upp tiden med att redogöra för de fördelar, som enligt
min mening skulle föreligga, därest en sådan anordning skulle kunna vidtagas.
Jag är ledsen över att konstitutionsutskottet överhuvud taget icke har diskuterat
den sidan av saken. Jag tror att ett redovisande av de motionsledes framförda
synpunkterna och några kommentarer till dem skulle varit av beskaffenhet
att berika diskussionen i frågan.

Vidare ha vi motionärer gjort ett par påpekanden, där vi ifrågasätta, huruvida
icke arbetsplena i kamrarna skulle kunna hållas onsdagar och fredagar
med början förslagsvis kl. 14. Därigenom skulle förmiddagarna kunna helt lösgöras
för utskottsarbete. Icke heller detta uppslag har konstitutionsutskottet
ägnat någon uppmärksamhet. Jag tror dock att på den linjen åtskilligt skulle
vara att vinna. Jag vill erinra om att under senaste tiden ett av riksdagens
ständiga utskott, nämligen utrikesutskottet, haft en rad sammanträden med
början kl. 9 förmiddagen. Man har suttit mellan 9 och 11, och under dessa
förmiddagstimmar har man, såvitt jag kunnat följa med saken, hunnit med ett
ganska respektingivande arbete. Efter kl. 11 ha ledamöterna varit fria för andra
uppgifter inom riksdagen. Jag undrar — och det är en fråga, som jag ofta
gjort mig — varför icke riksdagsarbetet skulle kunna börja lite tidigare på
dagen. De allra flesta av oss här i riksdagen ha vid sidan av riksdagsuppdraget
borgerliga sysslor. Jag skulle vilja fråga damerna och herrarna: är det någon
av er, som i den borgerliga gärningen kan låta hela förmiddagen gå till kl. 11,
innan ni sätter i gång med dagens uppgifter? Alldeles säkert kommer svaret
att bli ett enhälligt nej. Man har icke råd att låta halva förmiddagen gå på det
sättet, utan i allmänhet börjar man sitt arbete kl. 9 för att icke säga väsentligt
tidigare. Detta att man icke börjar förrän kl. 11 i riksdagen sammanhänger
med den omständigheten, att arbetet förr var så pass begränsat att det icke erfordrades
längre plena. Men när arbetet hopas på sätt som nu skett, ifrågasätter
jag om icke i enlighet med den väg utrikesutskottet anvisat utskottssammanträden
med början kl. 9 skulle vara något för riksdagen att reflektera på.

Statsministern nämnde i sitt anförande något om de tillfälliga utskotten. Jag
skulle vilja instämma i det mesta han sade örn de tillfälliga utskotten, men
jag skulle — även örn jag riskerar att senare under debatten bli emotsagd av

Torsdagen den 27 juni 1946.

Nr 29.

Revision av riksdagens arbetsformer m. m. (Forts.)
en meningsfrände till mig — till detta statsministerns yttrande vilja knyta
ytterligare en reflexion. Förr i världen var det så här i riksdagen — det komma
vi nog ihåg, som varit här någon längre tid — att de tillfälliga utskotten
fattade sin uppgift på det sättet, att de under anständiga former hade att
avstyrka de motioner, som remitterats till dem. Den regeln följdes rätt ordentligt
till fromma för riksdagsarbetet och till fromma kanske också för de
motionärer, vilkas lärda mödor hamnade hos de tillfälliga utskotten. Och värdet
någon gång så att ett tillfälligt utskott obetänksamt nog ansåg sig höra
tillstyrka en motion, var det en fullkomlig sport -— i varje fall i andra kammaren
— att söka argumentera så, att utlåtandet i fråga föll under bordet.
Man erinrar sig åtskilliga sådana frågor från år som gått. Nu gå de tillfälliga
utskottens välvilja över alla gränser. Det är närmast ett undantag att man
avstyrker en motion. Fastmera tillstyrker man och rekommenderar utredning
örn allt mellan himmel och jord. Jag får ju säga — och det är här jag anknyter
till statsministerns utsago — att denna generositet i fråga om remisser
från de tillfälliga utskottens sida nog är tilltagen i överkant. Ibland kan den
vara motiverad särskilt när det gäller betydelsefulla saker, örn vilka ett tillfälligt
utskotts ledamöter äro litet ovissa och där de icke veta hur de skola
ställa sig. Men ofta äro motionerna av den beskaffenheten, att det skulle räcka
med ett betydligt mera begränsat remissförfarande och man skulle kunna inskränka
sig till ett principiellt bedömande av den ifrågavarande motionen.
Örn riksdagen beslutar utredning i en sak och Kungl. Maj :t effektuerar beslutet,
måste ju Kungl. Majit i alla händelser igångsätta en utredning.

Herr talman! Utskottet har icke helt tillmötesgått motionärernas framställningar,
men jag har därför icke anledning till missnöje med det sätt, varpå
konstitutionsutskottet behandlat våra motioner. Jag är till freds med att utskottet
i likhet med motionärerna anser tidpunkten nu vara inne för åstadkommande
av en lösning av problemet örn rationellare arbetsformer för riksdagen.
Jag är också tillfredsställd med utskottets ställningstagande av den
anledningen, att jag menar att motionärerna ha ganska rätt, då de göra gällande,
att omsorgen örn folkrepresentationens anseende och örn vår demokratis
styrka kräver, att riksdagen allvarligt lägger sig vinn örn att på ett effektivt
sätt organisera sitt eget arbete.

Herr talman! Jag hemställer om bifall till konstitutionsutskottets förslag.

Herr Håstad: Herr talman! Jag skall inte till diskussion ta upp några av de
många anmärkningar, som framförts av herr Senander mot högern, då han som
demokratiens nye moraliske väktare ville insinuera, att det skulle ligga några
PHM-synpunkter bakom den motion, som underskrivits av mig och några meningsfränder.
Jag vill blott förklara, att motionen tillkommit för att värna om
riksdagens makt i samhället; och detta är väl demokrati så gott som^något.
Icke minst med ledning av erfarenheterna från mellankrigstiden måste vi
dessutom säga oss, att den demokrati är starkast, där självkritiken är störst.
Jag hänvisar i det sammanhanget bara till det för oss mycket nyttiga engelska
exemplet; i England bär man värnat örn demokratien genom att värna sig mot
dess oarter. I övrigt vill jag begagna tillfället att beklaga, att motionen kommit
upp till behandling så här sent. Men det är icke motionärernas fel.

Eljest vill jag först framhålla, att jag finner det helt naturligt att riksdagen
icke nu kail arbeta inom samma korta tidrymd som 18(17. Men detta behöver
icke innebära att tiden för riksdagsarbetet förskjutes proportionellt mot ärendenas
ökade antal. Man har bland annat genom att införa tre nya ständiga
utskott under tiden från 1807 kunnat lösa åtskilliga organisatoriska problem
för att förebygga en onödig förlängning av sessionstiden, och jag tror att man

Nr 29.

Torsdagen den 27 juni 1946.

Revision av riksdagens arbetsformer m. m. (Forts.)
fortfarande genom olika rationaliseringsåtgärder kan komma ganska långt på
samma väg. Jag understryker vad många andra och icke minst statsministern
sagt, nämligen att det gäller att med förenade krafter söka oss fram till de
mest rationella arbetsformerna. Huvudsynpunkten måste då vara att man gör
arbetstiden så kort som möjligt, så att ledamöterna hinna med sitt civila arbete,
kunna delta i sina organisationer uti hemkommunen, kunna hålla kontakt med
allmänhet och väljare ävensom få tid till att metodiskt och grundligt ägna sig
åt behövliga politiska studier. Lika viktigt är, att riksdagsarbetet inte göres
så forcerat, att grundligheten äventyras, och att med andra ord prövningen av
propositioner och motioner icke blir mest formell utan verkligt reell.

Örn man skulle rikta ett par anmärkningar mot de nuvarande arbetsformerna
är väl den första den, att de höstriksdagar, som nu förekomma, omöjligen
kunna vara en rationell arbetsform redan av den anledningen, att minst
halva antalet av riksdagens ledamöter då icke ha något annat att göra än
att vara med vid slutdebatterna i kamrarna eller att möjligen framställa någon
interpellation eller motion. Motionärernas aversion mot höstriksdagarna i deras
nuvarande form riktar sig just mot det missbruk av arbetskraft, som där
förekommer i flagrantaste utsträckning.

En annan anmärkning är den, att propositionerna komma sent. Statsministern
må anföra vilka ursäkter som helst för detta förhållande; det är ju möjligt
att de hänföra sig till bristen på arbetskraft i departementen. Men örn vi se
på resultatet i år och den stora flod av mycket viktiga propositioner, som vällt
fram över riksdagen sedan april, måste vi konstatera, att riksdagen icke haft
tid att med nödig grundlighet pröva dem. Detta är huvudanmärkningen mot det
försenade avlämnandet av propositioner. Ledamöterna hinna icke sätta sig in
i frågorna, och utskotten hinna, åtminstone icke alltid, granska dem så noggrant
som sig bör. Jag frågar verkligen, örn statsutskottet — jag sitter icke i
detta utskott men jag har hört utskottsledamöter berätta örn saken — med den
grundlighet, som varit önsklig, hunnit bereda frågorna örn Norrbottens järnverk,
den medicinska forskningen, Kvarntorp och Kinne-Kleva. Jag tror icke,
att någon av statsutskottets ledamöter vill hävda, att arbetsordningen i vår
varit på något sätt den önskvärda.

_ Överhuvud taget böra vi någon gång ställa oss själva inför frågan, örn prövningen
av ärendena i riksdagens utskott numera är lika grundlig, som den varit
förut och som den enligt läroböckerna alltjämt är. För min del har jag den
personliga uppfattningen från de utskott, i vilkas arbete jag deltagit, att vissa
frågor behandlas lika omsorgsfullt som förr i tiden, medan det i andra fall
går mycket snabbt och geschvint till väga.

För att ytterligare ett ögonblick uppehålla mig vid frågan örn rationaliseringen,
lämnade hans excellens herr statsministern i dag ett intressant bidrag
till denna diskussion, nämligen när han förordade att det skulle tillsättas ett
slags rationaliseringsdirektör; jag är dock icke fullständigt säker på om det
lag hundraprocentigt allvar bakom statsministerns rekommendation. I anknytning
till vad herr Hagberg sade nyss vill jag inskärpa, att riksdagsarbetet
dock aldrig kan bli ett arbete på löpande band eller ske i maskinmässiga former.
Jag kan inte tänka mig annat än att en verkligt kraftig ledning av riksdagsarbetet
blott kan åstadkommas på ett av två sätt: antingen genom regeringen
eller genom talmännen och partiledarna, d. v. s. talmanskonferensen.
I England har regeringen ledningen; ja, vi kunna säga att det där råder en
regeringens diktatur över parlamentet. Men i Sverige önska vi nog icke detta,
även örn riksdagen på allt sätt vill samarbeta med regeringen för att vinna en
effektiv arbetsordning. Vi vilja inte se våra egna rättigheter inskränkta på det
hänsynslösa sätt, som där sker till förmån uteslutande för regeringen. Då

Torsdagen den 27 juni 1940.

Nr 29.

Revision av riksdagens arbetsformer m. m. (Forts.)
återstår, såvitt jag kan förstå, bara den andra utvägen, som även hans excellens
något diskuterade men icke tycktes tro Hacket på, nämligen en kraftig ledning
från talmännen och talmanskonferensen. Jag förstår verkligen inte, varför icke
en kraftig dirigering från talmanskonferensens, d. v. s. talmänpens och partiledarnas
sida ■— ty det är partiledarna som sitta i talmanskonferensen —-skulle kunna utövas. Jag har verkligt svårt att begripa, hur någon person,
som inte har talmans eller partiledares rang och auktoritet, skall kunna ingripa
i riksdagsarbetet och därvid göra pämnvärd nytta. Jag måste erkänna, att jag
ställer mig avgjort skeptisk till statsministerns uppslag.

I detta sammanhang vill jag omnämna ett förfarande, som praktiseras i
Schweiz och som skulle kunna i viss utsträckning tillämpas på de svenska
höstriksdagarna. Där har man korta sessioner, i allmänhet fyra sessioner om
året, på envar tre eller fyra veckor. Under sessionerna förekommer intet egentligt
utskotts arbete, annat än sådant som behöves för sammanjämkningar och
kompromisser. I stället sker utskottsarbetet regelmässigt mellan sessionerna.
Då äro bara de arvoderade, som deltaga i detta utskottsarbete. Jag kan tilllägga,
att detta utskottsarbete ofta sker på turistorter, bergshotell o. s. v. Det
kritiseras i Schweiz. Men parlamentarikerna hävda enständigt, att ett mycket
sakligt och effektivt personligt samarbete åstadkommes på detta sätt. Även vi
borde kunna diskutera samma ordning; det vore aktuellt just nu i samband
med det ryska handelsavtalet. Om dessutom arvoderingen regleras ungefär
på det sätt, som antytts i den av oss framlagda motionen, borde det vara lätt
att gå fram den vägen, örn man vill undslippa onödig förlängning av hela
riksdagens arbetstid.

Jag tillåter mig ytterligare, herr talman, medan jag har ordet, att framlägga
några personliga synpunkter på vårt inre arbete. Den ena gäller arbetsplena.
Jag undrar, om det finnes något parlament, som arbetar på lördagsnätterna,
såsom sker i Sverige. Jag har inte så noggrant studerat just dessa
förhållanden, men jag känner intet exempel därpå. Lördagsnatten anses allmänt
socialt olämplig för arbete och borde vara det även för riksdagsmän.
Det normala i främmande länder är att riksdagsarbetet koncentreras från
måndagens kväll eller tisdag förmiddag och fram till fredagens eftermiddag;
övriga dagar anser man böra vikas för ledamöterna, för arbete i hembygden
eller besök i hemmet. Det vore ytterligt naturligt, örn den svenska riksdagen
—• åtminstone örn man bortser från den allra sista tiden av sessionen, då alla
dagar i veckan kunna behöva utnyttjas — kunde nå fram till en ordning,
där riksdagsmännen normalt befunne sig i Stockholm tisdagar till och med
fredagar.

Vidare skulle jag tro — det är i varje fall min subjektiva syn — att en
av de största svagheterna i vårt arbete är de oerhört långa arbetsplena. Här
få vi sitta från klockan 11 på förmiddagen till klockan 12 på natten.^ Vi ha
sex arbetsdagar i veckan men allt arbete skall — såvida det inte är i slutet
av riksdagen — nödvändigtvis koncentreras till en enda dag. Kan detta
verkligen vara till förmån för arbetet? Kan rict uppstå någon festivitet över
förhandlingar, som bli på detta sätt långt utdragna? Måste icke människorna
bli dåsiga och trötta av att sitta så många timmar i sträck? Örn vi skulle
tänka på en sådan sak som hänsynen till pressen: är det riktigt av kammaren
att mestadels koncentrera alla offentliga debatter till en enda dag, när
vi veta, hur svårt pressen överhuvud taget har att lämna utrymme för vad
som sker och yttras i denna sal?

Nej! Idealet ser jag i flera arbetsplena i veckan, korta, örn tre till fyra
eller måhända fyra lill biri timmar. Utskottsarbetet har att anpassa sig
därefter.

Nr 29.

Torsdagen den 27 juni 1946.

Revision av riksdagens arbetsformer m. m. (Forts.)

Dessutom böra kamrarnas ledamöter i förväg få klart för sig, när arbetsplena
hållas. Jag måste, herr talman, säga, att det råder oro då och då i
kammaren över att man icke vet, om den eller den lördagen skall reserveras
för arbetsplenum eller inte. När herr vice talmannen med viss rätt klandrade
kammaren för den stora frånvarofrekvensen en lördagskväll nyligen, så berodde
bortovaron till stor del därpå, att kamrarnas ledamöter icke hade någon
säker vetskap några dagar i förväg örn arbetsplenum skulle utlysas den dagen.
Det kan ha varit de mest legitima skäl för vederbörande att lia varit
hörta.

Jag vet inte, hur mångå som omfatta dessa mina meningar. Men jag tror
att ganska mycket skulle kunna vinnas genom dessa förändringar både till
förmån för riksdagsarbetet och för att få mera intressanta plena. Alla äro vi
syndare, när vi icke träget lyssna till debatterna utan ofta tillbringa en
stor del av tiden utanför själva plenisalen. Men själva systemet inbjuder nu
därtill.

__ Vidare har jag den uppfattningen — också den mycket subjektiv — att
vårt arbete i kammaren lidit av riksdagshusets utformning. Det har talats
mycket örn riksdagshusets utseende, och Aron Johanssons skapelse har klandrats
mest ur denna estetiska synpunkt. Men vad vi egentligen aldrig diskuterat
är husets ändamålsenlighet för det behov det skall fylla. Jag har den
bestämda känslan, att de forna debatterna i det riksdagshus, som låg på
Riddarholmen, åhördes med mycket större intresse av riksdagens egna ledamöter
än vad debatterna nu göra. Det kan bero på att bl. a. pressen nu spelar
en större roll än förut och delvis konkurrerat ut riksdagen. Jag tror dock
att en av anledningarna till denna för kammaren och dess ställning i statslivet
icke betydelselösa skillnad är, att denna sal helt enkelt är för stor för
sitt ändamål. Den är en jättearena. Det är icke fysiskt möjligt att en hel
dag anstränga, sig till uppmärksamhet mot alla talare. Det uppstår ofta
sorl i salen; riksdagsmännen begära ibland icke ordet blott därför, att de inte
tro sig kunna få åhörare. Det blir i denna sal ej det intresse för förhandlingarna,
som borde finnas åtminstone bland riksdagsmännen själva. Låt oss som
jämförande exempel ta den s. k. stora partilokalen! När 200 ledamöter av den
socialdemokratiska gruppen sammanträda där, är antalet ungefär lika många
som i denna kammare. Men i den lilla salen råder det förvisso ett mycket större
intresse för debatterna än i kammaren. En av orsakerna till skillnaden är
helt enkelt, att plenisalen är för stor.

Nu kan naturligtvis ingenting göras åt detta. Men jag vill erinra örn att
engelsmännen, när de nu bygga örn sitt sönderbombade underhus, icke ta till
detta i full omfattning. De räkna med att ett visst antal ledamöter alltid
är borta, men de vilja dessutom icke göra salen större än att den kan bevara
den intima karaktären av en lokal, där man kan få en diskussion till stånd,
som alla verkligen lyssna till.

Till sist, herr talman, undrar jag, örn man ej skulle kunna vinna åtskilligt
genom att flytta talarstolen. Att gå upp i andra kammarens talarstol innebär
att man faktiskt avlägsnar sig från auditoriet. Är vederbörande inte utrustad
med en stark röst eller fungerar inte högtalaraggregatet särskilt gynnsamt,
kommer man snarare bort från församlingen än in på denna. Talarna och
kammaren ha ett ömsesidigt intresse av att talarstolen flyttades längre fram
i kammaren, lämpligen där stenograferna nu sitta.

Detta kan synas vara bagateller. Men jag vill erinra örn hur dessa frågor
för engelsmännen långt ifrån äro betydelselösa. De anse dylika frågor vara
viktiga ovägbara faktorer i det parlamentariska arbetet. Och alla lia vi i
alla fall den uppfattningen, att vi böra söka göra riksdagens förhandlingar
så intresseväckande och värdiga som möjligt.

Torsdagen den 27 juni 1946.

Nr 29.

Revision av riksdagens arbetsformer m. m. (Forts.)

Herr talman! Med dessa blandade objektiva och subjektiva synpunkter
ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Skantze: Herr talman! Hans excellens herr statsministern utvecklade i
sitt anförande en viss kritik över utskottens arbetstakt och exemplifierade denna
med en hänvisning till dagens föredragningslista, där det finns utskottsutlåtanden
i anledning av motioner väckta redan vid riksdagens början. Hans
excellens anförde som särskilt anmärkningsvärt, att det till och med fanns ett
utlåtande från ett tillfälligt utskott på föredragningslistan i dag.

Ja, herr talman, härmed förhåller det sig så, att den motion, som behandlas
i detta utlåtande, rör sig örn ett problem, beträffande vilket man redan vid
riksdagens början visste, att det skulle bli föremål för en kungl, proposition,
nämligen frågan örn åtgärder mot konkurrensbegränsande företeelser inom näringslivet.
Tredje tillfälliga utskottet ansåg det icke rimligt att lägga fram
detta problem på kammarens bord för behandling förrän propositionen avlämnats
och blivit vederbörligen utskottsbehandlad, detta så mycket mindre som
den lösning som anvisats i motionen högst väsentligt skilde sig från den som
man väntade skulle bli anvisad i den kungl, propositionen.

Jag vet nu icke vad det berodde på att Kungl. Maj:ts proposition nr 264
kom så sent på riksdagens bord. Redan i mars ryktades det i pressen att den
var klar. Vecka efter vecka gick, men den kom inte. Först i maj hade vi den.
Den blev då remitterad till andra lagutskottet, vars utlåtande är daterat den
7 juni. Sex dagar senare förelåg i tryck tredje tillfälliga utskottets utlåtande
över den motion, som rörde samma problem.

Det är alltså, herr talman, icke någon sölighet hos utskottet som föranlett
att utlåtandet föreligger till behandling i dag, utan det är förseningen av en
proposition som är anledningen.

Herr Hagberg i Malmö gjorde några allmänna reflexioner rörande de tillfälliga
utskottens sätt att arbeta. Det ger mig icke anledning till något bemötande.
Jag anser nämligen, att den kritik som herr Hagberg framförde icke alls
drabbar det utskott jag har äran företräda.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren vad utskottet hemställt.

§ 13.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande, nr 22, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag örn övervakning av konkurrensbegränsning
inom näringslivet, m. m., i vad propositionen angår förslag till lag angående
ändrad lydelse av 20 § lagen den 28 maj 1937 (nr 249) örn inskränkningar
i rätten att utbekomma allmänna handlingar.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 14.

Ordet lämnades på begäran till

Herr förste vice talmannen, som anförde: Herr talman! Jag tillåter mig
hemställa, att kammaren måtte besluta att å morgondagens föredragningslista
utrikesutskottets utlåtanden och memorial nr 6—8, statsutskottets utlåtanden
nr 233—252, bevillningsutskottets betänkanden och memorial nr 49—51, första
lagutskottets utlåtande nr 49, första särskilda utskottets memorial nr 3 och
budgetdeputerades memorial måtte i nu nämnd ordning uppföras främst bland
två gånger bordlagda ärenden och övriga ärenden i den ordning de förekomma
å dagens föredragningslista.

Denna hemställan bifölls.

Nr 29.

Torsdagen den 27 juni 1946.

§ 15.

Till bordläggning anmäldes statsutskottets memorial, nr 256, i anledning av
kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga örn s. k. språktillägg till folk- och småskollärare
i finskspråkiga områden i landet.

§ 16.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från utrikesutskottet:

nr 432, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående medgivande att
vidtaga de åtgärder som erfordras för Sveriges anslutning till Förenta Nationerna
;

från statsutskottet:

nr 366, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till folkskoleseminarierna m. m.;

nr 367, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar örn vissa anslag för
budgetåret 1946/47 till länsstyrelserna och landsfiskalerna;

nr 368, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt vägförvaltningarna
jämte en i ämnet väckt motion;

nr 414, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående nybyggnad för
vissa militära institutioner i Stockholm;

nr 415, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bestridande av
vissa hyreskostnader;

nr 416, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående disposition av
behållningen å till anläggningar för oljelagring ovan jord anvisade reservationsanslag
;

nr 417, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1945/46 m. m., i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 418, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt statsgaranti
för exportkredit;

nr 419, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vidtagande av
vissa åtgärder inom sinnessjukvårdsorganisationen;

nr 420, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till statistiska
centralbyrån och folkbokföringen för budgetåret 1946/47;

nr 421, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överskridande av
viss anslagspost i pensionsstyrelsens avlöningsstat för budgetåret 1945/46;

nr 422, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda förslag
örn anslag för budgetåret 1946/47 till oförutsedda utgifter;

nr 423, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag till stat för riksgäldsfonden;
nr 424, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avsättning till
statens automobilskattemedelsfond;

nr 428, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret 1946/47 till understöd åt folkhögskolor;
och

nr 435, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner angående dels nedläggande
av driften vid Svenska skifferoljeaktiebolagets oljeutvinningsanläggningar
vid Kinne-Kleva m. m., dels och medgivande för Svenska skifferoljeaktiebolaget
att teckna viss borgen;

Torsdagen den 27 juni 1946.

Nr 29.

från bevillningsutskottet:

nr 374, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1930 (nr 251) om kommunalstyrelse
på landet, m. m., såvitt propositionen hänvisats till bevillningsutskottet,
jämte i ämnet väckta motioner; och

nr 437, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
örn preliminärt uttagande av värnskatt för senare hälften av budgetåret
1946/47;

från bankoutskottet:

nr 411, i anledning av dels Kungl. Maj:ts propositioner med förslag till vissa
ändringar i allmänna tjänste- och familjepensionsreglementena, m. m., dels ock
Kungl. Maj:ts proposition angående pensionsreglering för folkskolans Överlärare; nr

412, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 29 juni 1923 (nr 286) örn sparbanker, m. m.; och
nr 413, angående regleringen för budgetåret 1946/47 av utgifterna under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk m. m.;

från första lagutskottet:

nr 375, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1930 (nr 251) örn kommunalstyrelse
på landet, m. m., såvitt propositionen hänvisats till lagutskott; och
nr 409, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
örn införande av nya rättegångsbalken, dels ock en i ämnet väckt motion;

från andra lagutskottet:

nr 384, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 29 juni 1945 (nr 420) örn semester, m. m.;

nr 393, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med /förslag till lag örn
övervakning av konkurrensbegränsning inom näringslivet, m. m., såvitt propositionen
avser förslag till lag örn övervakning av konkurrensbegränsning
inom näringslivet; samt

från jordbruksutskottet:

nr 391, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner dels med förslag till
förordning örn ändring i förordningen den 30 maj 1941 (nr 350) angående skogsvårdsstyrelsen,
m. m., dels ock angående anslag till Skogsvård m. m.: Ersättning
åt skogsvårdsstyrelser för visst biträde vid virkesavverkning m. m.;

nr 400, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående slutlig reglering
av riksstat^ för budgetåret 1945/46 m. m., såvitt angår nionde huvudtiteln;
och

nr 401, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till uppförande
av kontorsbyggnader för domänverket.

§ 17.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5.37 em.

In fidem
Gunnar Brink.

Andra kammarens protokoll 1946. Nr 29.