RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1946:22)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1946. Andra kammaren. Nr 22.

Lördagen den 25 maj.

Kl. 2 em.

§ I Justerades

protokollet för deri 18 innevarande maj.

§ 2.

Herr statsrådet Erlander avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 297, angående slutlig reglering av riksstaten för budgetåret 1945/46
m. m.; och

nr 299, med förslag till förordning örn ändrad lydelse av 1 och 3 §§ förordningen
den 19 november 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 3-

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Erlander, som yttrade:
Herr talman! I en med kammarens medgivande framställd interpellation har
herr Persson i Stockholm riktat vissa anmärkningar mot de i Sportpalatset i
Stockholm anordnade kurserna för utbildning av badpersonal. Interpellantens
kritik riktar sig främst mot avgifterna — 400 kronor för en kurs örn fyra
månader — samt mot att utbildningens omfattning inte skulle stå i rimlig
proportion till tillgången på platser. Herr Persson uppger, att vissa elever,
som inte erhållit platser, stannat kvar i Sportpalatset och »praktiserat» mot
en ringa avlöning.

Jag bör i detta sammanhang nämna, att ett stort antal vid olika badinrättningar
i Stockholm tjänstgörande badmästare i skrivelse till mig hemställt,
att Sportpalatsets badmästarskola tills vidare skall nedläggas eller ställas1 under
statlig kontroll. Framställningen motiveras med de ringa möjligheterna till
anställning inom yrket.

Föreståndaren för Sportpalatsets badinrättning, direktör Harald Julin, har
i en till mig lämnad promemoria bestritt de gjorda anmärkningarna. Likaså
har lnspektorn för skolan, medicinalrådet Byttner, under hand meddelat, att
han inte funnit anledning till anmärkning mot det sätt, varpå utbildningen
ordnats.

Jag anser mig inte böra närmare gå in på det försvar, som direktör Julin
presterat, liksom jag endast i korthet berört de gjorda anmärkningarna. Det
synes nämligen svårt att skipa rättvisa. Uppgift står mot uppgift. Interpellanten
torde inte heller främst lia syftat till att få en undersökning rörande förhållandena
vid nämnda badmästarskola till stånd. Hans avsikt synes i stället
ha varit att med utgångspunkt från denna skola som ett konkret exempel ta
upp det betydligt större problemet örn samhället och den privata yrkesutbild Andra

hammarens protokoll 1940. Nr 22. 1

Svar på
interpellation.

Nr 22.

Lördagen den 25 maj 1940.

Svar på interpellation. (Forts.)

ningen. Detta framgår till fullo därav, att lian låter interpellationen utnämna
i följande fråga:

»Borde inte företag, som bedriver yrkesundervisning av påtalat slag, underkastas
sådan kontroll så att elever och kurser begränsas till att någorlunda
motsvara rekryteringsbehovet samt så att avgifterna ställdes bättre i överensstämmelse
med vad som kan anses vara rimligt?»

Jag är knappast beredd att lämna ett preciserat svar på denna onekligen
komplicerade fråga. Enligt min mening är det självklart, att samhället skall
ägna stort intresse åt yrkesutbildningen. Detta kan ske genom att utbildningen
i största möjliga utsträckning sker vid statliga och kommunala utbildningsanstalter
samt att viss kontroll utövas över privata yrkesskolor. Huruvida denna
kontroll kan sträckas så långt, att det allmänna liksom garanterar att de avgifter,
som utkrävas av eleverna vid viss ^bildningsanstalt, äro skäliga, och
att anställning i det tillämnade yrket kan med tämligen stor säkerhet erhållas,
är mera tveksamt. På vissa områden är det mycket svårt att överblicka behovet
av arbetskraft ens på ganska kort sikt. Så torde vara fallet bland annat beträffande
badpersonal. När de nuvarande restriktionerna på byggnadsmarknaden
upphävas, är det sannolikt att intresset för moderna hadanläggningar kommer
att taga sig uttryck i en stark ökning av de kommunala eller halvkommunala
varmbadhusens antal. Därmed skulle behovet av badmästare och annan
utbildad badpersonal bli betydligt större än vad nu är fallet.

Frågan örn kontroll över den privata yrkesutbildningen har berörts i en av
överstyrelsen för yrkesutbildning den 9 november 194f) till Kungl. Maj:t avlåten
skrivelse, vari begärdes en allmän översyn av yrkesutbildningen. Överstyrelsen
anförde:

»Likaså synes frågan örn eventuell kontroll från samhällets sida över enskilda
läroanstalter överhuvud, som meddela teknisk eller annan yrkesutbildning,
böra tagas under övervägande. Överstyrelsen är väl medveten om att
detta spörsmål kanske hör till de mera svårlösta i förevarande sammanhang,
men frågan är också av stor betydelse ur skilda synpunkter*. Även örn det är
ställt utom tvivel, att en del dylika läroanstalter på ett värdefullt sätt komplettera
åtgärderna från det allmännas sida i förevarande hänseende, torde sålunda
utbildningen vid en del skolor å andra sidan lämna åtskilligt övrigt att önska.
Icke minst hänsynen till den bildningssökande ungdomen gör det angeläget att
härvidlag söka skapa bättre förhållanden.»

Överstyrelsens framställning örn utredning har överlämnats till 1946 års
skolkommission för att tagas i övervägande vid fullgörandet av kommissionens
uppdrag. Som framgår redan av direktiven skall kommissionen mera allmänt
behandla också frågan örn yrkesundervisningen, varefter detta spörsmål skall
överlämnas för utredning av särskilda sakkunniga. Därvid kommer givetvis
den av interpellanten berörda frågan örn kontroll över privata yrkesutbildningsanstalter
att bli föremål för ingående överväganden. Det finns så mycket mera
anledning härtill som årets riksdag nyligen på grund av motion beslutat hemställa
örn utredning angående kontroll av den privata kursverksamheten för
yrkesutbildning.

Mitt svar på interpellantens fråga måste alltså inskränkas till att jag erinrar
örn den kommande utredningen rörande yrkesutbildningen, varvid de av interpellanten
berörda principfrågorna skola noggrant prövas.

Härpå anförde:

Herr Persson i Stockholm: Herr talman! Jag tackar statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet för svaret på min interpellation. Det är riktigt,

Lördagen den 25 maj 1946.

Nr 22.

Svar på interpellation. (Forts.)

att jag med min interpellation inte bara avsåg att söka bidra till att lfa ordning
på yrkesutbildningen vid Sportpalatsets badmästarskola. Jag nämnde den
skolan som ett av de mest typiska fallen beträffande hänsynslöst utnyttjande,
och jag vill också säga missbruk, av medellös eller mindre bemedlad ungdoms
önskan och behov av yrkesutbildning. Nu har anläggningens direktör i en skrivelse
till eckesiastikministern bestritt de gjorda anmärkningarna, och ingen
mindre än ett medicinalråd har intygat, att han, inte har funnit anledning till
anmärkning mot det sätt, varpå utbildningen anordnats. I den mån det sistnämnda
intyget gäller själva utbildningen och dess resultat i fråga örn bibringande
av yrkesskicklighet på området är intyget egentligen överflödigt, då inga anmärkningar
i det avseendet lia framställts. Anmärkningarna lia i stället gällt,
att ett så stort antal ungdomar lockats till skolan, så att inte ens hälften av
de utbildade sedan haft möjlighet att få sysselsättning inom det yrke, där de
betalt för sina förhållanden stora penningbelopp för att bli utbildade.

Skälet till att ett så stort antal utbildats, kail infe gärna vara något annat
än att Sportpalatset genom badmästarkurserna tillföres arbetskraft, som i egenskap
av elever få betala för det arbete de utför åt Sportpalatset, då i undervisningen
till en del också ingår praktiskt arbete. Dessa elever lia därefter
många gånger, på grund av omöjligheten att erhålla arbete i yrket, varit
tvungna att arbeta hos företaget som s. k. praktikanter för en lön, som i av
mig kända fall uppgått till, under första året allt i allt 100 kronor i månaden,
under andra året 150 kronor i månaden och under tredje året 200 kronor i
månaden. Sedan lia dessa praktikanter funnit yrket hopplöst och övergått till
annat yrke, men då ha flera värdefulla ungdomsår gått förlorade för deni, bara
därför att Sportpalatset upprätthåller en skola och bedriver yrkesutbildningen
som självändamål.

Sådana äro förhållandena fortfarande på Sportpalatset, och jag frågar: Är
det detta, direktör Julin bestrider? I så fall bestrider han fakta, och sådana
bestridanden kunna bara styrka det förhållande, mot vilket jag har riktat anmärkningar.
En enda, på sitt sätt särskilt intresserad person vittnar nu mot
påståendet, att detta förhållande föreligger, mot de omkring 40 aktivt arbetande
badmästarna i Stockholm, vilka efter att jag framställt min interpellation
i skrivelse till ecklesiastik m in;s i te m hemställde örn att. Sportpalatsets
badmästarskola åtminstone för en tid skulle stängas eller också ställas under
statlig kontroll.

I de värvningsprospekt, som tidigare utsändes från skolans ledning, utlovades,
att man skulle anskaffa platser åt de utbildade. Det lovar man inte numera,
och det beror givetvis på att platser inte kunna anskaffas’, men utbildningen
fortsätter ändå på sätt som jag skildrat i interpellationen. Det är en
klen tröst för de yrkesutbildade, när man talar örn att varmbadhusens antal
kommer att öka, så snart restriktionerna på byggnadsmarknaden en gång i
framtiden upphävas, varigenom också arbetstillgången för badmästarnas del
kommer att öka.. Alla erfarenheter lia nämligen visat, att man ute i landet
föredrar att förbigå de yrkesutbildade, och man anställer i stället främst aktiva
idrottsmän, som äro hemmahörande på platsen.

När jag den (1 februari framställde min interpellation, hade jag inte uppmärksammat,
att herr Fahlman lii. fl. några dagar tidigare linde motionerat
om yrkesutbildningen i dess helhet och därmed syftat till detsamma sorn jag
i min interpellation. Hade jag uppmärksammat det, skulle jag inte interpellerat
i frågan utan framställt mina anmärkningar rörande detta speciella fall i
•samband med behandlingen av deras motion. Det framgår emellertid av ecklesiastikministerns
svar, att den av riksdagen i anledning av herr Fahlmans motion
begärda utredningen kommer att företagas’, och ja.g vill då bara samtidigt

Nr 22.

Lördagen den 25 maj 1946.

Svar på interpellation. (Forts.)

som jag än en gång tackar för svaret uttala den förhoppningen, att utredningen
kommer att igångsättas med minsta möjliga tidsutdräkt och att direktiven
till utredningen bli sådana, att den undersöker förhållandena i en sådan skola
som Sportpalatsets badmästarskola och utreder de sociala konsekvenser, den
där bedrivna utbildningen medför för eleverna.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Erlander: Herr talman!
Jag hänvisade i mitt svar till en promemoria av direktör Julin i Sportpalatset.
Enligt denna promemoria skulle de uppgifter, som lämnats av interpellanten,
vara missvisande och felaktiga. Jag anser det nu inte vara riktigt att undanhålla
offentligheten innehållet i denna promemoria på de punkter, där bestridande
ägt rum. Jag tar alltså inte ställning till direktör Julins uppgifter
men för att det inte skäll heta, att här bara lämnas påståenden örn att uppgifterna
varit felaktiga under hänvisning till en promemoria, som inte är tillgänglig,
vill jag läsa upp vad direktör Julin skriver beträffande de punkter som
interpellanten i dag gick in på, så få vi se vad andra kunna ha att anföra.

Beträffande antalet utbildade och deras placering heter det i denna promemoria:
»Under sin tioåriga verksamhet har skolan utbildat 119 manliga och
62 kvinnliga elever, d. v. s. i runt tal 12 manliga och 6 kvinnliga elever pr år.
Denna yrkesutbildade personal är placerad vid anläggningar runt örn i landet,
några vid äldre badanläggningar men de flesta vid de nybyggda stora baden
i Stockholm (Sportpalatset och Medborgarbadet), Lund, Hälsingborg, Nyköping,
Borås, Karlskoga, Östersund, Uppsala, Karlskrona, Enköping, Örebro
m. fl. Efterfrågan på dylik personal har hela tiden varit stor. Vid varje kurs
har därför många elever redan före kursens slut så att säga tingats av olika
badanläggningar för att fylla luckorna i funktionärsstaben. Ja, i en del fall
ha badhusstyrelserna för att säkra sig arbetskraft skickat elever till skolan och
bekostat derius utbildning. Personalbristen är särskilt framträdande beträffande
den kvinnliga personalen, och detta sammanhänger med att åtskilliga av dem
som yrkesutbildats ingått giftermål och därmed lämnat förvärvsarbetet för att
ägna sig åt hemmet. Ett fåtal elever, som trots föreställningar icke velat- tillgodogöra
sig utbildningen och därför erhållit mindre goda betyg eller blivit
underkända, hava emellertid icke trots den rådande bristen på arbetskraft kunnat
erhålla platser. Det sprids nämligen ganska snart genom badpersonal till
första badmästaren på resp. orter, att den eller den personen är olämplig, och
dessa första badmästare äro ju måna om att få pålitliga medhjälpare, varför
de noga akta sig för att få någon knuten till företaget, som ej är lämplig.
Under de gångna tio åren hava sex elever blivit underkända i skolan.»

Det var vad direktör Julin anförde beträffande uppgiften, att man icke
skulle kunna erhålla anställning efter skolans genomgång. Han anför vidare
en uppgift örn att Sportpalatset förlorat omkring 48 000 kronor i direkta irtgifter
på skolan, en uppgift, som han anser sig kunna verifiera genom hänvisning
till auktoriserade revisorn I. Wennström. Han säger vidare: »Interpellanten
vänder sig mot, att eleverna under utbildningstiden användas i praktiskt
arbete, till vilket företaget i annat fall har att anställa vanlig arbetskraft. Det
är ju självfallet, att de elever som utbildas icke endast kunna utbildas teoretiskt,
ty i så fall skulle skolan dåligt fylla sin uppgift. Det teoretiska måste
gå hand i hand med det praktiska. Eleverna få emellertid icke fylla några
luckor i arbetsstyrkan, ty arbetsstyrkan är fulltalig, och för övrigt äro ju eleverna
så pass oerfarna på området, att det i stället vållar ökat arbete för den
ordinarie personalen med att lära och giva handledning i den dagliga driften.
Interpellanten påstår, att fall inträffat, då i skolan utbildade elever fått anställning
som aspiranter under tre år, första året med 100 kronor, andra året

Lördagen den 25 maj 1946.

Nr 22.

Svar på interpellation. (Forts.)

med 150 kronor och tredje året med 200 kronor i månaden. Detta påstående
saknar varje grund och faller på sin egen orimlighet. Med den knapphet på
arbetskraft, som förefunnits och förefinnes på olika yrkesområden, skulle
detta ha varit omöjligt. För övrigt äro badpersonalens löner vid Sportpalatset
reglerade genom kollektivavtal med Svenska Grov- och Fabriksarbetareförbundet.
»

Jag har, herr talman, velat lämna dessa uppgifter. Jag har inte kunnat kontrollera
dem, men de äro nu offentliggjorda, och den kommande undersökningen
får visa örn de eller interpellantens uppgifter äro riktiga.

Herr Persson i Stockholm: Herr talman! Nu är det min tur att bestrida
riktigheten av direktör Julins uppgifter. Faller det först och främst inte på
sin egen orimlighet, att man skulle lyckats placera eleverna så som han säger,
medan samtidigt alla i Stockholm verksamma badmästare funnit anledning att
i en skrivelse till ecklesiastikministern begära åtgärder mot skolan? Vidare
säger direktör Julin, att interpellanten vänt sig mot att eleverna sysselsättas
med praktiskt arbete. Ecklesiastikministern kan själv förvissa sig örn att jag
inte har gjort något sådant i min interpellation. Jag har endast vänt mig mot
de, som jag anser, alltför höga kursavgifter, som uttagas trots att undervisningen
är av sådan art, att eleverna också sysselsättas med praktiskt arbete till
tjänst för företaget.

I övrigt är jag tacksam för att herr statsrådet har givit offentlighet åt
dessa delar av direktör Julins svar. Jag skall se till att han offentligen skall
bli korrigerad i de påståenden, han har haft djärvheten att framslunga.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4.

Föredrogos var efter annan följande Kungl. Maj:ts å k arn mareus bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid

till behandling av lagutskott propositionerna:

nr 276, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen dep 29
juni 1945 (nr 520) örn återställande av viss från ockuperat land härrörande
egendom m. m..; och

nr 289, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 30 juni
1942 (nr 550) med särskilda bestämmelser örn uppfinningar av betydelse för
rikets försvar eller folkförsörjningen m. m.; samt

till statsutskottet propositionerna:

nr 293, angående anslag till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m.;

nr 294, angående anslag till civilförsvaret för budgetåret 1946/47; och

nr 298, angående anslag till rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap,
m. m.

§ 5.

Föredrogos var för sig följande på bordet liggande motioner; och remitterades
därvid

till statsutskottet motionen nr 528 av herrar Andersson i Falun och Rylander; till

behandling av lagutskott motionen nr 529 av herr Dahlgren m. fl.;

till jordbruksutskottet motionerna:

nr 530 av herr Haeggblom m. fl.; samt

nr 531 av herr Rersson i Norrby m. fl.; och

Nr 22.

Lördagen den 25 maj 1946.

till statsutskottet motionerna:

nr 532 av herr Onsjö m. fl.; samt

nr 533 och 544 av fröken Nygren m. fl.

§ 6.

Föredrogs den av fru Rönn-Christiansson vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för socialdepartementet, angående statligt
ingripande för återupptagande av driften vid sulfatfabriken i Gustavsfors.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7-

Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets utlåtanden:

nr 140, i anledning av Kungl. Maj tis proposition angående kreditgivning till
Finland;

nr 3 41, i anledning av Kungl. Maj tis proposition angående anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1945/46 till bidrag till internationellt
återuppbyggnadsarbete ;

nr 142, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till konjunkturinstitutet
för budgetåret 1946/47;

nr 143, i anledning av Kungl. Maj tis proposition angående åtgärder för beredande
av vila och rekreation åt mödrar och barn jämte i ämnet väckta motioner
;

nr 144, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till uppförande av ett radiohus i Stockholm;

nr 145, i anledning av Kungl. Maj tis proposition, angående förbättring av
landsbygdens telefonförhållanden jämte i ämnet väckta motioner;

nr 146, i anledning av Kungl. Maj tis proposition angående försäljning av
viss under vattenfallsstyrelsens förvaltning stående tomtmark i Trollhättan;

nr 147, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till örn- och tillbyggnadsarbeten vid statens skeppsprovningsanstalt
m. m.;

nr 148, i anledning av väckt motion örn utredning angående behovet av livräddningsanordningar
å Vänern;

nr 149, i anledning av väckta motioner örn översyn av gällande bestämmelser
beträffande övergång från kollektivavtalsanställning vid försvarets verkstäder
till anställning å militära icke-ordinariereglementet m. m.;

nr 150, i anledning av Kungl. Maj tis proposition angående reglering av
anställnings- och avlöningsförhållandena för folkskolans Överlärare m. m. jämte
i ärendet väckta motioner;

nr 151, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lån med statlig
kreditgaranti åt den, som avlagt akademisk eller därmed jämförlig examen,
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 152, i anledning av Kungl. Maj tis proposition angående ombyggnad till
normalspår av vissa av Blekingenätets järnvägar jämte i ämnet väckta motioner; nr

153, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förändring i avseende
å löneställning och antal beträffande vissa ordinarie befattningar vid
kommunikationsverken m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

pr 154, i anledning av väckta motioner1 angående inplacering å övergångsstat
av personal, som i samband med statens övertagande av enskild järnväg
övergått i statens järnvägars tjänst före den 1 juli 1945; och

Lördagen den 25 maj 1946.

Nr 22.

nr 155, i anledning av riksdagens år 1945 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande ifonders
tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli 1944—den 30 juni 1945;

sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtanden:

nr 1, i anledning av dels Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar örn anslag till bidrag till dyrtidstillägg å folkpensioner och
invalidunderstöd samt örn anslag till dyrtidstillägg å ersättning åt blinda, dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn dyrtidstillägg under budgetåret
1946/47 å folkpensioner, invalidunderstöd och barnbidrag, m. m., dels
ock en motion, väckt i anledning av sistnämnda proposition; och

nr 2, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 5 § 2 mom. lagen den 18 juni 1937 (nr 382) örn barnbidrag,
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner;

bevillningsutskottets betänkande, nr 33, i anledning av väckta motioner om
ändrad lydelse av 5 kap. 3 § rusdrycksförsäljningsförordningen;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 45, i anledning av väckt motion angående ersättning till kaptenen i kustartilleriets
reserv R. E. Gr. Ländberg för vissa av honom erlagda pensionsavgifter; nr

46, i anledning av väckt motion örn rätt för f. d. chefen för byggnadsdepartementet
vid Karlskrona örlogsvarv, ingenjören S. H. Lenander, att återbekomma
vissa inbetalda pensionsavgifter;

nr 47, i anledning av väckta motioner örn ersättningar i anledning av kroppsskada,
ådragen under olycksfall i arbete eller under militärtjänstgöring;

nr 48, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
hypoteksaktiebolag; och

nr 49, i anledning av delegerades för riksdagens verk framställning i fråga
örn reglering av vissa tjänstepensioner vid riksdagens verk; samt

andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtanden:

nr 15. i anledning av väckt motion angående förhindrande av att tjänsteålderns
betydelse övervärderas vid befordringar till ämbeten och tjänster;
och

nr 16, i anledning av väckt motion, angående modifiering av bestämmelserna
örn formell kompetens för anställning i statens verk.

I§ 8.

Avlämnades följande motioner, nämligen av:

fröken Öberg m. fl., nr 535, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 272, angående anslag för budgetåret 1946/47 till statens bosättningslånefond; herrar

Tersson i Landafors och Persson i Stockholm, nr 536, jämväl i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition, nr 272;

herr Wiberg ni. fl., nr 537, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition, nr 274,
med förslag till vissa ändringar i civila avlöningsreglementet, m. m.;

herrar Liungqvist och Andersson i Gisselås, nr 538, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition, nr 280, angående anslag till Länsstyrelserna: Avlöningar
för budgetåret 1946/47 m. m.;

herr Svensson i Ljungskile m. fl., nr 539, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition, nr 267, angående åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets
område; och

herr Ståhl, nr 540, likaledes i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr
267.

Dessa motioner bordlädes.

Nr 22.

Lördagen den 25 maj 1946.

§ 9.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från utrikesutskottet:

nr 237, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av
en mellan Sverige och Danmark träffad överenskommelse rörande det svenskdanska
varuutbytet; och

pr 238, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående godkännande av
en mellan Sverige och Finland träffad överenskommelse rörande det svenskfinska
varuutbytet m. m.;

från statsutskottet:

nr 273, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till statens institut för folkhälsan;

nr 274, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för vissa
undersökningar vid statens institut för folkhälsan;

nr 275, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående disposition av
fonden för vissa stödåtgärder inom malmkommunerna;

nr 276, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till trådradioanläggningar; och

nr 277, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
vissa under järnvägsstyrelsens förvaltning stående fastigheter;

från första lagutskottet:

nr 269, i anledning av väckta motioner örn beredande av möjlighet för vissa
köpingar samt mindre städer att bilda polisdistrikt tillsammans med omkringliggande
socknar;

nr 270, i anledning av väckt motion angående revision av bestämmelserna i
6 kap. strafflagen örn skadestånd m. m.; och

nr 271, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn
ändrad lydelse av 6 § strafflagen för krigsmakten;

från andra lagutskottet:

nr 272, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn ändrad lydelse av 23 § 1 och 2 mom. vägtrafikstadgan den 23 oktober
1936 (nr 562); samt

från jordbruksutskottet:

°nr 266, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till trädgårdsundervisningen; nr

267, i anledning av väckta motioner om utredning angående jordbrukets
fastighetskredit m. m.; och

nr 268, i anledning av väckt motion angående åtgärder till befrämjande av
linodlingen i Norrbotten.

§ 10.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildeis härefter kl. 2.22 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Tisdagen den 28 maj 1946.

Nr 22.

Tisdagen den 28 maj.

Kl. 4 em.

1 §•

Justerades protokollen för den 21 och den 22 innevarande maj.

§ 2.

Vid nu skedd föredragning av Kungl. Maj:ts å kammarens hord vilande
proposition, nr 297, angående slutlig reglering av riksstaten för budgetaret
1945/46 m. m. hänvisades propositionen, i vad angick jordbruksärenden, till
jordbruksutskottet och i övrigt till statsutskottet.

Vidare föredrogs och remitterades till bevillningsutskottet Kungl. Maj :ts
proposition nr 299, med förslag till förordning örn ändrad lydelse av 1 och
3 §§ förordningen den 19 november 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften.

§ 3.

Föredrogos var efter annan följande pa kammarens bord liggande motioner;
och hänvisades därvid
till statsutskottet motionerna:
nr 535 av fröken Öberg m. fl.,

nr 536 av herrar Persson i Landafors och Persson i Stockholm,
nr 537 av herr Wiberg m. fl.; och

nr 538 av herrar Ljungqvist och Andersson i Gisselås; samt
till jordbruksutskottet motionerna:
nr 539 av herr Svensson i Ljungskile m. fl.; och
nr 540 av herr Ståhl.

§4.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden nr 140—155, sammansatta
stats- och andra lagutskottets utlåtanden nr 1 och 2, bevillningsutskottets
betänkande nr 33, bankoutskottets utlåtanden nr 45—49 samt andra
kammarens första tillfälliga utskotts utlåtanden nr 15 och 16.

§ 5.

Avlämnades följande motioner, nämligen av

herrar Senander och Kempe, nr 541, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 274, med förslag till vissa ändringar i civila avlöningsreglementet,
m. m.; och

herr Johansson i Stockholm m. fl., nr 542, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition, nr 284, angående fortsatt verksamhet för hindrande och uppdagande
av spioneri m. m.

Dessa motioner bordlädes.

Nr 22.

Tisdagen den 28 maj 1946.

§ 6.

Interpellation. Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Herr Ståhl, som anförde: Herr talman! Under det år som gått sedan kriget
uppkörde har, särskilt mot bakgrunden av de olika krigs deltagande ländernas
erfarenheter, huvudlinjen för samlingsregeringens neutralitetspolitik, nämligen
att hålla vårt land och folk utanför kriget, samlat en så stark anslutning, att
numera inga som helst meningsskiljaktigheter därvidlag kunna sägas råda, nu
örn möjligt ännu mindre än under de upprörda krigsåren. Oöverskattliga äro
de värden, som räddades därigenom att vi undgingo krigets fasor.

Under detta år har det emellertid visat sig, att den informationspolitik, den
form av kommunikation mellan folk och statsledning, som iscensattes under
krigsåren och därefter till sina grunddrag ehuru under nya former fortsatt,
måste framstå som i många stycken otillfredsställande. I flera viktiga sammanhang
uppdagas genom någon händelse, ofta utomlands, förhållanden, vilka
till fördel för både statsledning och allmänhet först bort klarläggas här hemma.
Denna bristande kontakt framstår som mindre tillfredsställande. Som
exempel kan nämnas den utredning rörande vår beredskap i krigets första
skede, varom tidningspressen veterligen) erhållit vissa informationer men däremot
icke riksdagen. Exempel av samma slag utgöra de akter rörande vissa
sidor av vår kontakt med de krigförande, vilka enligt uppgifter i pressen av
amerikanska trupper skola ha tillvaratagits i Berlin, vidare de meddelanden,
som chefen för kommandoexpeditionen nyligen lämnat pressen, m. m. Det torde
få anses som ett rätt allmänt omfattat intresse, att information i dessa icke
oviktiga frågor lämnas riksdagen och därmed allmänheten.

Med hänvisning till det anförda anhåller jag örn andra kammarens tillstånd
att till hans excellens, herr statsministern få rikta följande fråga:

Är Eders Excellens i tillfälle informera riksdagen örn följande ärenden:

1. Varför har den s. k. Hasselrotska utredningen ännu inte delgivits allmänheten? 2.

Vilka ha publiceringsprinciperna varit vid regeringens handläggning av
den s. k. Paulsonkommissionens enligt uppgift nu färdigställda första betänkande? 3.

När är den i utsikt ställda vitboken rörande Sveriges utrikespolitik under
världskriget att vänta, och är icke någon sammanhängande redogörelse
rörande dessa frågor att emotse?

4. Hur långt har den utredning rörande svensk beredskap i krigets första
skede, varom informationer lämnats pressen, fullföljts, till vem har uppdraget
givits, och när kan publicering av denna utredning vara att vänta?

5. Vilken kännedom äger regeringen örn de akter rörande svenska förhållanden,
som, enligt uppgifter i pressen, av amerikanska trupper tagits i Berlin,
och vilka mått och steg ha med anledning därav vidtagits?

Denna anhållan bordlädes.

§ 7.

Interpellation. Ordet lämnades på begäran till

Herr Ekdahl, som yttrade: Herr talman! Det arbetskraftsproblem, som präglar
dagens debatter, har som bekant utsikt att bli av bestående natur bl. a. på
grund av den krympning av de produktiva åldersklasserna, som är att vänta
under de närmaste årtiondena. Den omständigheten, att import av utländsk arbetskraft
diskuteras i ansvariga kretsar, utgör en påminnelse om hur allvarligt
läget är. — Hurudan utvecklingn än kommer att te sig, står en sak
fast: vårt land bar och kommer att ha en relativt fåtalig befolkning. Skola vi,

Tisdagen den 28 maj 1940.

Nr 22.

Interpellation. (Forts.)

sedan världsproduktionen och världshandeln återförts till normala utvecklingsbetingelser,
ha utsikt att hävda oss i den internationella konkurrensen, så
måste vi söka bli något av elitnation. Vi måste med andra ord söka göra oss
gällande genom vår kvalitet, eftersom vi aldrig kunna göra oss gällande genom
någon massverkan.

Allt detta innebär, att yrkesskickligheten utgör ett av de nationella värden,
som vi måste inrikta oss på att bringa till högsta möjliga utveckling.
Mer och mer har man kommit till insikt örn, att den yrkesskicklighet, som nutiden
och i än högre grad framtiden, kräver, ingalunda alltid eller ens vanligtvis
i tillräcklig grad garanteras, örn våra ungdomar få gå direkt från grundskolorna
in i arbetslivet. Yrkesskoleundervisningen och därmed jämförbar utbildning
har med andra ord tillerkänts allt större betydelse. Breddade möjligheter
för vår ungdom att kumm få del av denna undervisning och utbildning
komma utan tvivel att te sig såsom ett vitalt intresse för denna ungdom själv,
för vårt svenska näringsliv och för vår förmåga att hävda oss i det internationella
varuutbytet. Yrkesundervisningens tillgänglighet för tillräckligt stor del
av vår uppväxande ungdom måste således utgöra ett nationellt intresse av första
rang och därmed en angelägenhet, som kan göra anspråk på statsmakternas
uppmärksamhet och effektiva stöd.

Yi ha tagit ett betydelsefullt steg på den antydda vägen genom inrättandet
av de centrala verkstadsskolorna. Men de förslå icke långt, då deras antal är
i princip begränsat till en för varje län. Som ett betydelsefullt komplement till
verkstadsskolorna ha vi de kommunala anstalterna för yrkesutbildning. Det
ligger i sakens natur, att endast i ett begränsat antal, i allmänhet relativt
folkrika kommuner, kan man räkna nied denna skolform. I den mån den emellertid
kan bli allmän i våra större tätorter och det eventuellt såsom villkor för
statsbidrag stadgas, att vederbörande yrkesskola skall ta mot elever från även
andra kommuner inom en viss rayon, torde dock för åtminstone den väsentliga
delen av den ungdom, som så önskar, tillgång till grundläggande yrkesundervisning
kunna stå till buds.

Det återstår emellertid ytterligare ett problem: möjligheten att till här avsedda
utbildningsanstalter knyta tillräckligt kvalificerade lärarkrafter i tillräcklig
utsträckning. Sedan åtskilliga år har detta problem varit brännande redan
med det otillräckliga antal yrkesskolor vi nu ha, och blir det ännu mera inför
den önskvärda utveckling på yrkesundervisningens område, som jag här skisserat.

Gällande bestämmelser för statsbidrag till de kommunala yrkesundervisningsanstalterna
torde kunna anses avse att hålla statsbidraget inom en ram,
utgörande 2/3 av den avlöning, som utgår till skolans lärarkrafter. Resten,
d. v. s. principiellt 1/3, får skolans huvudman svara för. Men statsbidraget hålles
fortfarande vid samma nominella belopp som före kriget, d. v. s. varierande
mellan 2 kronor 35 öre och 2 kronor 55 öre per undervisningstimme. Med
bibehållen reallön åt lärarkrafterna torde statsbidraget numera motsvara högst
1/3 av kostnaderna, d. v. s. kommunen skulle för närvarande få betala ca "/-.
Kommunerna i allmänhet torde emellertid icke vara hågade att åtaga sig avlöningsbidrag
utöver den för dem ursprungliga proportionen. Följden har blivit,
att den avlöning, som de kommunala yrkesskolorna kunna erbjuda vid
dem anställda lärarkrafter, blir orimligt låg. Därför blir det i alltför många
fall omöjligt för dessa skolor att kunna förfoga över tillräckligt kvalificerade
lärarkrafter, vilket ett i dagarna i pressen synligt alarm rop från en mellansvensk
stad på eif markant sätt understrukit. — De lärarkrafter, som behövas
vid och äro kvalificerade för undervisningen vid yrkesskolorna, går det ingen
nöd på. De finna lätt placering i annan sysselsättning, som honoreras bättre.

Nr 22.

Tisdalen den 28 maj 1946.

Interpellation. (Forts.)

Deri yrkesutbildningssökande ungdomen blir däremot lidande på detta statsbidragssystem.

Det framstår alltså såsom synnerligen nödvändigt, att en snabb revidering
av grunderna för statsbidrag åt den kommunalt anordnade yrkesundervisningen
kommer till stånd. I den mån fastare normer måste göras beroende av en mer
eller mindre tidsödande utredning torde det vara nödvändigt att i avvaktan på
resultatet av densamma provisoriska bestämmelser örn förbättrade statsbidragsgrunder
beträffande dessa skolor snarast möjligt utfärdas, örn möjligt
med gällande kraft fr. o. m. nästa hösttermin. Ett tillräckligt tilltaget statligt
stöd åt den här åsyftade undervisningen kan utan tvivel ges med de bästa garantier
för effektiviteten. Den sedan ett par år fungerande kungl, överstyrelsen
för yrkesutbildning, vilken på detta område tjänstgör såsom ett rådgivande
och kontrollerande organ, torde för visso se till att undervisningen vid
de kommunala yrkesutbildningsanstalterna bedrives efter linjer, vilka tjäna
det ändamål, som statens bidrag avser att främja.

Med hänvisning till det anförda tillåter jag mig att till statsrådet och chefen,
för ecklesiastikdepartementet framställa en förfrågan, huruvida och i så
fall på vilka vägar statsrådet anser sig kunna åstadkomma en snabb lösning
av de svårigheter, som föreligga för de kommunala yrkesskolorna i deras strävan
att i tillräcklig utsträckning anskaffa tillräckligt kvalificerade lärarkrafter.

Denna anhållan bordlädes.

§ B.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.13 em.

In fidem.
Gunnar Britth.

Onsdagen den 29 maj 1946 fm.

Nr 22.

Onsdagen den 29 maj.

Kl. 11 fm.

§ I Herr

talmannen lämnade på begäran ordet till Svar på truga.

Hans excellens herr statsministern Hansson, som anförde: Herr talman!

Herr Skoglund i Doverstorp har till mig riktat följande fråga: Kan Ers Excellens
lämna riksdagen upplysning örn huruvida och i så fall när regeringen
ämnar igångsätta den utredning angående en fast planläggning av åtgärder
att motverka landsbygdens avfolkning, som 1944 års riksdag begärde?

Spörsmålet örn landsbygdens avfolkning rymmer egentligen två problemkomplex,
varav det ena rör arbetskraftsförhållandena inom jordbruket och
det andra befolkningsutvecklingen på landsbygden i övrigt. Ehuru förvisso
dessa problem inbördes sammanhänga, äro de åtgärder, som kunna befinnas erforderliga
för en lösning av arbetskrafts frågan inom jordbruket, av helt annan
natur än de, som kunna vidtagas exempelvis till främjande av annan ekonomisk
verksamhet och till förbättring av de sociala förhållandena på landsbygden.

Vad den förstnämnda sidan av spörsmålet örn landsbygdens avfolkning beträffar,
kommer denna att bli föremål för prövning i samband med det förslag
till riktlinjer för den framtida jordbrukspolitiken som 1942 års jordbrukskommitté,
enligt vad jag inhämtat, inom kort torde komma att framlägga. Den
av jordbrukskommittén i särskild promemoria (SOU 1946: 18) förordade utvecklingsplaneringen
på jordbrukets område torde vidare kunna bli grundläggande
för bedömning av de åtgärder, som i de enskilda fallen inom olika
områden av landet kunna erfordras i framtiden i syfte att höja den ekonomiska
standarden inom jordbruket och för åstadkommande av ett mera differentierat
näringsliv på landsbygden.

Av betydelse för frågan om befolkningens kvarvarande på landsbygden
torde jämväl vara det av småföretagsutredningen nyligen framlagda förslaget
till ordnande av rådgivningsverksamhet för hantverk och småindustri samt
bildande av företagsnämnder (SOU 1946:22), vilket förslag för närvarande
är föremål för övervägande inom regeringen.

I kommande förslag till åtgärder till förbättring av bostadsstandarden i
fråga örn egnahem på landsbygden torde även andra hithörande spörsmål vinna
sin lösning.

Regeringen överväger att närmare låta undersöka möjligheterna att i framtiden
i ökad utsträckning förlägga nya företag till landsbygden som ett led
i strävandena att bereda bättre utkomstmöjligheter för arbetskraften i hemorten
och förhindra en alltför stark utflyttning av personer i arbetsför ålder
till större städer och industrisamhällen.

Först sedan här antydda utredningar blivit verkställda och i vederbörlig
ordning prövade, kan det vara lämpligt att föranstalta örn en mera allmän
översyn och därav föranledda kompletterande undersökningar.

Nr 22.

Onsdagen den 29 maj 1948 fm.

Svar på fråga. (Forts.)

Vidare yttrade:

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! Vid 1944 års riksdag frambar
jag här i kammaren en motion, undertecknad av ett flertal högermän och val
närmast att betrakta som en högerns partimotion, vari hemställdes att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla örn dels en översyn över pågående
utredningar, som sysslade med problemet landsbygdens avfolkning,
dels upprättandet av en plan, utvisande i vilken ordning erforderliga åtgärder
mot denna befolkningsrörelse borde vidtagas.

Andre vice talmannen, herr Carlström, m. fl. kom också med en motion,
vilken delvis berörde samma spörsmål.

Utskottet, som efter vad jag tror mig veta ägnade motionen en ingående utskottsbehandling,
kom till följande resultat: »Utskottet, som livligt behjärtat
avsikten med här ifrågavarande motioner 11:173 och 11:244, får under åberopande
av över motionerna avgivna utlåtanden och vad i övrigt här ovan
anförts hemställa, att andra kammaren måtte för sin del i anledning av ifrågavarande
motioner besluta skrivelse från riksdagen till Kungl. Maj:t med anhållan
örn översyn och samordnande av verkställda eller pågående utredningar,
som beröra landsbygdens avfolkning, i syfte att därigenom snarast möjligt
erhålla en plan, utvisande i vilken ordning erforderliga åtgärder mot denna
befolkningsrörelse böra vidtagas med hänsyn till angelägenhetsgraden av olika
sådana åtgärder, ävensom örn framläggande snarast möjligt av förslag till
sådana åtgärder på området, som i första hand måste komma till utförande.»

Nu har två år gått sedan riksdagen hänsköt detta problem till Kungl. Maj:t
för utredning och prövning, och efter vad jag kan förstå har regeringen icke
på något sätt tagit upp denna fråga. Befolkningsförskjutningen från land
till stad har under tiden ingalunda avtagit, och oron över landsbygdens utarmning
i fråga örn unga människor har ytterligare ökat. Det är i ett sådant
läge jag velat spörja vad som åtgjorts, och då detta frågekomplex berör flera
departement, har jag vänt mig till statsministern och frågat, om regeringen
med anledning av riksdagens skrivelse ämnar på något sätt angripa problemet.

Statsministern har här i dag besvarat min fråga, och jag ber att få tacka
för svaret, som kom snabbt. Tyvärr måste jag nog tillägga, att det icke var
så särdeles upplysande.

Statsministern börjar med att framhålla, att spörsmålet örn landsbygdens
avfolkning egentligen omfattar två problemkomplex. Det ena rör arbetskraftsförhållandena
inom jordbruket, det andra befolkningsutvecklingen på landsbygden
i övrigt. Jag godtager denna uppdelning utan reservation.

Jag hör icke till dem som anse att en nedminskning av antalet tidigare i
jordbruket arbetande människor varit enbart till skada. Snarare vill jag erkänna,
att den varit nödvändig för att jordbrukets folk skulle få en någorlunda
god bärgning. Men jag vågar bestämt hävda, att arbetskraftsfrågan
för jordbruket på många håll nu nått ett fullständigt bottenläge, vilket medfört
olust och missmod hos jordbrukets utövare och kanske allra mest hos landsbygdens
husmödrar. Även där jordbruket är ekonomiskt någorlunda bärande, är
man färdig att ge upp.

Jag har tillåtit mig, för att få en klarare överblick över arbetsmarknaden
inom jordbruket, att införskaffa några uppgifter från arbetsförmedlingarnas
verksamhet inom de mest representativa jordbrukslänen, nämligen Malmöhus
län, Kristianstads län, Östergötlands län, Skaraborgs län och Södermanlands
län. Uppgifterna avse verksamheten under april månad. De äro visserligen endast
preliminära, men de torde dock i stort sett avspegla de faktiska förhål -

Onsdagen den 29 maj 1946 fm.

Nr 22.

Svar på fråga. (Forts.)

landelia. Det visar sig-, att i dessa fem län under april månad anmälts sammanlagt
5 569 platser men att endast 2 074 av dessa kunnat tillsättas. Antalet
tillsatta platser i förhållande till antalet lediga utgör sålunda endast 37 %.
Motsvarande procenttal för verksamheten under mars månad är 29. Ungefär
1/3 av platserna har alltså kunnat besättas. I Kristianstads län kunde under
mars månad endast Vs tillsättas. Vad Gotland beträffar, kunde under mars
blott Vin av det anmälda arbetskraftsbehovet tillfredsställas. Jag tror, att
dessa siffror äro rätt belysande för det katastrofala läget på jordbrukets arbetsmarknad
inom de främsta jordbrukslänen.

Vad beträffar »befolkningsutvecklingen i övrigt» på landsbygden, alltså det
andra av de båda problemkomplexen enligt statsministerns uppdelning, så
visa ju siffrorna angående folkmängden i kommunerna, som publiceras vid årsskiftet,
att de rena jordbrukskommunerna uttunnas på ett sätt, som allvarligt
försvårar möjligheterna att åstadkomma ett fullvärdigt samhällsliv där. Det
måste upprätthållas en viss beboendetäthet för att man skall kunna ordna
det på ett sådant sätt, att människor kunna finna sig till rätta.

Statsministern hänvisar till pågående utredningar, och då framför allt till
1942 års jordbrukskommitté, vars betänkande vore att införvänta inom den
närmaste tiden. Det verkligt positiva i statsministerns svar skulle väl vara,
att regeringen överväger »att närmare låta undersöka möjligheterna att i framtiden
i ökad utsträckning förlägga nya företag till landsbygden som ett led
i strävandena att bereda bättre utkomstmöjligheter för arbetskraften i hemorten
och förhindra en alltför stark utflyttning av personer i arbetsför ålder
till större städer och industrisamhällen». Jag tager gärna fasta på detta uttalande,
men frågan är, örn det räcker med detta. Frågan berör icke bara
överförandet av nya arbetstillfällen till landsbygden utan gäller framför allt
jordbrukets ställning. Skall icke här uppkomma en alldeles oförsvarlig snedvridning
i befolkningshänseende mellan stad och land och en ojämn könsfördelning,
vilken återverkar på giftermålsfrekvensen, måste vi få en ändring
till stånd.

Botemedlet bör nog till stor del sökas på det ekonomiska området. Landsbjrgdens
folk har många gånger sämre förtjänstmöjligheter än vad sorn går
att uppnå i städerna. Detta är dock ingalunda det enda skälet. Livet i staden
är i många hänseenden rörligare och mera tilltalande, vilket påverkar många.
Staden och det tätbebyggda samhället har också större möjligheter att ordna
för sina invånare i fråga om skolor, läkare och sociala anordningar.

Jag vet, att det är ytterst svårt att komma till rätta med eller överhuvud
taget kunna inverka på denna befolkningsförskjutning. Nödvändigt är nog
att den kommunala ledningen ute i kommunerna på ett kraftigare sätt än
hitintills intresserar sig för detta spörsmål. Fmligt min uppfattning har regeringen
stora möjligheter att i det fallet ge vissa impulser. Jag vill för min
del rekommendera regeringen, som ju tydligen har en hel del planer å bane
när det gäller andra områden, att i enlighet med riksdagens tidigare gjorda
uttalande ägna denna fråga fortsatt allvarlig prövning.

Herr andre vice talmannen Carlström: Herr talman! Det är ju i regel så att
när det gäller en fråga skall inan försöka undvika längre diskussioner rörande
spörsmål, sorn upptagits till behandling i densamma. Endast med anledning
av att den föregående talaren åberopade att jag också var motionär,
då det gällde att få dessa spörsmål utredda, skall jag, herr talman, emellertid
be att få säga, att det är synnerligen angeläget, att härvidlag någonting
göres. Situationen har nu blivit betydligt svårare än den var, då dessa
motioner väcktes. Då utskottet i sitt utlåtande i anledning av dessa motioner

Nr 22.

Onsdagen den 29 maj 19é6 fm.

Svar på fråga. (Forts.)

talade om att frågan skulle hänvisas icke till en utredning utan till ett »organ»
som skulle ta upp densamma, misstänkte jag emellertid, att regeringen
kanhända skulle ta frågan rätt varsamt.

Nu har givetvis 1942 års utredning, 27-mamiakommittén, och andra utredningar
icke kunnat undgå att syssla med denna sak. Då betänkandet från
kommittén ännu icke är tillgängligt, kan man ju icke uttala sig örn vad som
där har förevarit i detta avseende. Men av vad man redan fått veta ryktesvägen,
är det väl främst frågan örn rationaliseringen, som där upptagits till
behandling. Jag är för min del rädd för att denna rationalisering icke kommer
att leda till att landsbygdens folk i någon större utsträckning kommer
att kvarhållas därute, utan att rationaliseringen tvärtom kommer att
leda till ett ytterligare uttunnande av befolkningen på landsbygden. Skulle
resultatet av rationaliseringen bli detta, måste jag säga, att det är mycket beklagligt.
Särskilt i fråga örn arbetskraftsproblemet vid jordbruket äro förhållandena
nu fullständigt hopplösa.

Vad som skall kunna göras för att nu få förhållandena ändrade till det
bättre, kan jag naturligtvis icke på något sätt uttala mig om. Men om det
skulle fortsätta som det nu är, så kommer enligt min mening situationen så
småningom att utveckla sig därhän, att produktionen inom jordbruket kommer
att gå tillbaka, och detta skulle, menar jag, med hänsyn till den situation,
som för närvarande råder i världen, vara ganska olyckligt. Jag tror därför
icke, att det räcker med vad 27-mannakommittén ämnar föreslå, utan jag
anser, att dessa frågor borde tagas upp till särskild utredning, så att man
på det sättet möjligen skulle kunna komma fram till något resultat.

Herr Jonsson i Skedsbygd: Herr talman! Otvivelaktigt har herr Skoglund
med denna fråga berört ett av de viktigaste problem, som statsmakterna för
närvarande lia att ta ställning till. Denna befolkningsflykt från landsbygden
har ju tagit sådana former och sådan storleksordning, att vårt näringsliv därute
icke kan fungera i den utsträckning, som man skulle önska, och som kanske
icke minst är nödvändig i nuvarande tider med avspärrning, då det gäller
att söka få fram så mycket som möjligt av livsmedelsprodukter till det svenska
folkhushållet.

Men problemet är ju mångsidigt. Det är många synpunkter man får lägga
på denna fråga, örn man syftar till att komma till en verklig lösning. Jag ser
det så, att den första fråga, som det gäller att ta itu med på detta område,
är den rent ekonomiska. Man måste skapa sådana förutsättningar för folket
ute på landsbygden, att denna dragning till övriga näringsgrenar, till industrien
och till storstäderna, icke blir så stor, som den för närvarande är. Befolkningsfördelningen
på landsbygden har ju också blivit sådan, att det kommer
att sätta spår efter sig i framtiden. Den brist på kvinnor, som nu råder
överallt på landsbygden, har medfört och kommer att medföra en minskad
familjebildning ute på landsbygden. Det befolkningsöverskott, som förut har
kunnat avstås därifrån till övriga näringsgrenar, kommer icke att stå till förfogande
i framtiden.

Jag vill icke påstå, att det enbart är de rent ekonomiska synpunkterna som
varit bestämmande. Det är kanske också psykologiska faktorer, som ha inverkat
vid denna avfolkning av landsbygden. Det är förklarligt, ty landsbygden
har kommit efter i fråga örn de sociala åtgärder, som de bättre lottade
kommunerna kunnat vidtaga till förmån för sina invånare.

Vad som behövs är enligt mitt förmenande för det första att skapa ekonomisk
jämställdhet och för det andra att åstadkomma social rättvisa emellan
land och stad.

Onsdagen den 29 maj 1946 fm.

Nr 22.

Svar på fråga. (Forts.)

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! Om kammaren
efter de yttranden, som här hållits, skulle fått den föreställningen, att det
bara pågår en utredning, som visserligen är omfattande men ändå begränsad,
vill jag påpeka, att landsbygdens problem beröras i en hel rad undersökningar,
icke endast deni jag i mitt svar nämnt utan även) t. ex. när det gäller socialreformerna
av socialvårdskommittén, i fråga örn Norrland av norrlandskommittén
o. s. v. -Man kan därför säga, att faktiskt hela problemkomplexet
ligger under behandling. Vad frågan här gäller är, örn man ovanpå dessa utredningar
skall igångsätta en ny utredning. För min del kan jag icke finna,
att detta skulle befordra dessa frågors lösning. Den samordning, som bör äga
rum, måste i första hand ankomma på regeringen. Skulle emellertid regeringen
finna, sedan dessa utredningar inkommit till regeringen nied resultatet av
sitt arbete, att man bör skapa ett särskilt organ för denna samordning, är regeringen
säkerligen beredd därtill.

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! Jag ger statsministern rätt i att
det kanske är svårt att utan vidare sätta i gång en ytterligare utredning. Det
väsentliga är, att regeringen har en klar målsättning och verkligen vill åstadkomma
något till förmån för landsbygden. Ett bestämt uttalande från regeringshåll,
vart man i det fallet syftar, tror jag komme att verka lugnande
och upptagas mycket gynnsamt. Det är nog mitt intryck från pågående utredningar
å olika områden, att man ägnar problemet större uppmärksamhet
än tidigare. Sedan beror det givetvis på i vad mån regeringen beaktar de synpunkter,
som komma fram, och för dem vidare till riksdagen.

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! Jag vill till detta
bara säga, att örn något varit utmärkande för de senare årens politik, så är
det den uppmärksamhet regeringen ägnat jordbrukets problem.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 2.

Ordet lämnades på begäran till

Hans excellens herr statsministern Hansson, som anförde: Herr talman! Med
andra kammarens tillstånd har herr Persson i Stockholm till mig framställt
följande frågor:

Ha de upplåtelser av djurgårdsmark som hittills1 förekommit, i varje särskilt
fall skett i enlighet med vad regeringen ansett önskvärt?

Avser hans excellens statsministern att vid årets riksdag framlägga förslag
som syfta till att överföra dispositionsrätten över djurgårdsmarken till statliga
myndigheter?

Jag vill med anledning härav först lämna en kortfattad redogörelse för den
rättsliga ställning i konstitutionellt avseende som den nuvarande djurgårdsförvaltningen
intager.

I skrivelse den 1 december 1809 erbjödo riksens ständer Konungen ett till
beloppet bestämt årligt anslag mot det att ständerna för all framtid skulle
övertaga vissa under Konungens styrelse stående kungsgårdar och kungsladugårdar.
Dock skulle det vara deras kungl, majestäter obetaget att nyttja de
kungl, slotten med tillhörande trädgårdar och lustparker. I skrivelsen förklarades
därjämte bl. a. att Djurgården borde förbliva under Konungens enskilda
disposition, varvid ständerna tillika anhöllo, att den s. k. djurgårdskassan
måtte endast få användas till Djurgårdens förbättring och förskönande samt

Andra hammarens protokoll 19Ji6. Nr SS. 2

Svar på
interpellation.

Nr 22.

Onsdagen den 29 maj 1946 fm.

Svar på interpellation. (Forts.)

för underhåll av broar och vägar samt icke graveras med några särskilda avlöningar
och gratifikationer till några vissa personer. Enligt statsrådsprotokoll
den 26 februari 1810 antog Kungl. Maj:t riksens ständers erbjudande på sätt
och med villkor skrivelsen innehölle.

Med stöd av demi,a överenskommelse, vilken fortfarande g''äller, ha de regerande
konungarna ansett sig kunna, liksom förut skeft under tiden före 1809,
åt medlemmar av kungliga familjen eller eljest genom eget beslut meddela
upplåtelser av markområden å Djurgården. Då allt sedan Oscar I:s trontillträde
den principen följts, att äldre upplåtelser vid ett tronskifte vore för sin
giltighet beroende av den tillträdande regentens prövning, ha beviljade upplåtelse
under tiden därefter meddelats endast för varje konungs livstid. Dessutom
lia i allmänhet upplåtelserna varit begränsade för viss tid.

Frågor örn upplåtelse av mark å Djurgården för statliga institutioner eller
om avyttrande av mark för bostadsbyggande eller för kommunala ändamål,
vilka sedan slutet av 1800-talet gång efter annan uppkommit, särskilt i fråga
om norra Djurgården, ha däremot avgjorts av riksdagen i vanlig ordning. Statens
exploateringsverksamhet med avseende å Djurgården har sedan djurgårdskommissionens
inrättande (1910) handhafts av denna kommission.

Förvaltningen av de områden av Djurgården, som icke genom särskilda riksdagsbeslut
undantagits Konungens enskilda dispositionsrätt och som till stora
delar utgöras av parkmark, handhaves för Konungens räkning av riksmarskalksämbetet.
Sedan början av 1900-talet ha inkomsterna av arrendeavgifter
ni. m. vid djurgårdskassan använts icke endast för Djurgårdens egen förvaltning
utan även för underhåll av de kungl, slotten. Genom omläggning av fastighetsredovisningen
under första huvudtiteln enligt principbeslut av 1941 års
riksdag överfördes de kungliga slotten och Djurgården till statens allmänna
fastighetsfond. Därvid förutsattes, att ingen rubbning av de personliga rättigheter
och förmåner, som tillkomme Hans Maj :t Konungen, skulle ske. I överensstämmelse
härmed gjordes ingen ändring i Djurgårdens hittillsvarande förvaltning.
Emellertid fastslogs att djurgårdskassans överskottsmedel, som för
närvarande beräknats till 150 000 kronor för år, skulle för framtiden tillföras
fastighetsfonden och komma det av fonden bestridda byggnadsunderhållet tillgodo.
Inkomst- och utgiftsstat för djurgårdskassan fastställes årligen av Kungl.
Majt och införes i statsliggaren. Djurgårdskassans räkenskaper äro även underkastade
revidering av riksräkenskapsverket och riksdagens revisorer.

Med hänsyn till den rättsliga särställning i konstitutionellt hänseende sorn
Djurgårdens förvaltning sålunda intagit synes Kungl. Majt av ålder icke ansett
sig böra ingå i prövning, hur Konungens enskilda dispositionsrätt i detalj
utövats vid meddelandet av ifrågavarande till tiden begränsade upplåtelser.
Däremot föreligger enligt numera tillämpad ordning möjlighet för såväl riksdag
som Kungl. Majt genom sina reviderande organ och för Kungl. Majt
dessutom vid fastställandet av stat för djurgårdskassan att utöva granskning
av på vad sätt inkomsterna vid djurgårds förvaltningen disponeras. Någon anledning
till erinran i sistnämnda hänseende synes emellertid icke föreligga, då
enligt vad av den fastställda staten för djurgårdskassan framgår inkomsterna,
bortsett från det av riksdagen beslutade bidraget till statens allmänna fastighetsfond.
helt användas för Djurgårdens underhåll och förvaltning och således
i överensstämmelse med det av 1809 års riksdag uttalade önskemålet. I
fråga örn de exempel på dispositioner, som interpellanten anfört, vill jag meddela,
att i två fall — avseende Röda korsets isjukhus och greve Folke Bernadotte
— beslut örn upplåtelse icke meddelats av Hans Maj :t Konungen utan av
Kungl. Majit efter föredragning av vederbörande statsråd. Besluten meddelades
resp. 17 februari 1922 och 11 december 1931.

Onsdagen den 29 maj 1946 fm.

Mr 22.

Svar på interpellation. (Forts.)

Slutligen vill jag i anledning av den andra frågan påpeka, att frågor om den
framtida dispositionen av vissa delar av Djurgården för närvarande äro under
övervägande i kommunikationsdepartementet och komma, i den mån de giva
anledning till ändring av föreliggande förhållanden, att i vederbörlig ordning
föreläggas riksdagen.

Härpå yttrade:

Herr Persson i Stockholm: Herr talman! Jag tackar hans excellens herr
statsministern för svaret på min interpellation.

När man lyssnade till statsministerns redogörelse i djurgårdsfrågan, gjorde
man ändå osökt den reflexionen: hur radikalt lia icke de förhållanden förändrats,
som lågo till grund för riksens ständers beslut 1809 beträffande
djurgårdsområdet! Då betraktades dessa områden närmast _ som jaktmarker,
och då vörö heller icke sådana människomassor hopgyttrade i huvudstaden och
dess omgivningar. Därför kupde man utan några större olägenheter av vare
sig ekonomisk eller annan art tillåta sig en så frikostig tilldelning av dispositionsrätten
över marken, som skedde när riksens ständer den 1 december 1809
beslöto, att det skulle vara Konungen obetaget att nyttja djurgårdsområdena.
Dessa områden, som för snart ett och ett halvt sekel sedan icke vörö ur ekonomisk
synpunkt så särdeles värdefulla, representera nu hundratals miljoner
kronors värde.

Konungens dispositionsrätt över denna mark har därtill enligt min mening
visat sig icke vara till fördel för samhället i dess strävan att använda tillgänglig
mark på bästa möjliga sätt för samtliga medborgare. Jag har i min
interpellation påvisat, att Konungen i en del fall har vidtagit dispositioner,
som komma att utgöra hinder för en valfri användning av marken även lång
tid efter den nuvarande konungens regeringstid. Som exempel därpå har jag
nämnt upplåtelsen för Röda korsets sjukhus och vidare av 33 000 kvadratmeter
mark till greve Folke Bernadotte mot endast en formell arrendeavgift.
Dessutom har jag nämnt kungl, tennishallen. Vad de två första exemplen beträffar,
meddelar nu statsministern, att upplåtelserna skett först efter det att
Konungen hört sina rådgivare. Av den upplysningen framgår alltså, att så
icke varit fallet när det gällt kungl, tennishallen,. Ja, kungl, tennishallen kommer
väl kanske en gång i framtiden att stå som ett monument över vad man
med äkta svensk företagsamhet och i kraft av en konungs vilja kunde åstadkomma
i Sverige under den stora ofredens år, samtidigt som bristen på arbetskraft
och byggnadsmaterial hindrade konungens undersåtar att avhjälpa
t. o. m. den mest skriande bostadsbristen. I närvarande stund utgör den nämnda
anläggpingen ett påtagbart exempel på nödvändigheten av att dispositionsrätten
över djurgårdsområdena överföres till statliga myndigheter under deras
oinskränkta förvaltningsrätt. Tiden torde vara inne att taga ett sådant
steg, vilket jag förmodar skulle kunna ske i samförstånd med statsöverhuvudet.
Jag tycker mig också kunna finpå, att sista delen av hans excellens herr
statsministerns svar ger näring åt förhoppningen örn att en ändring av nu
föreliggande förhållanden i en snar framtid skall komma att vidtagas.

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! Interpellanten talar
om den radikala ändring som skett sedan 1809. Men den består ju icke
bara i en ändring av områdenas karaktär utan också i den praktiska användningen
av områdena. När det gäller frågan örn dispositionerna av mark, i den
mån man tycker att de undantränga folkets möjlighet till friluftsliv, får man
val säga att exploateringen av Gärdet är det bästa exemplet på hur man för
nyttiga ändamål har måst inskränka på andra.

Nr 22.

Onsdagen den 29 maj 1940 fm.

Svar på interpellation. (Forts.)

Jag vill till detta bara foga den upplysningen, vilken icke finnes i interpellationssvaret,
att upplåtelsen, för Röda korset icke bara skedde genom beslut
av Konungen i konselj utan också var ett verkställande av riksdagens beslut.

Härmed var överläggningen slutad.

Svar på
interpellation.

§ 3.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Vougt, som anförde: Herr
talman! I en med andra kammarens tillstånd till mig framställd interpellation
har herr Kristensson berört en fråga örn upphandling av vissa skor och andra
beklädnadspersedlar för försvarets behov.

På uppdrag av arméförvaltningen infordrade krigsmaterielverket, som
handhar anskaffningen av här ifrågavarande materiel, anbud på tillverkning
av militära persedlar, nämligen 25 000 vapenrockar, 40 000 kappor, 15 000 par
långbyxor, 50 000 par fältbyxor och 80 000 par marschskodon. Anbuden avgåvos
i fråga om en del av persedlarna i två omgångar, varvid i den andra omgången
de begärda priserna i flertalet fall reducerades. Endast de slutligt begärda
priserna torde här vara av intresse.

Beträffande en del av persedlarna avgav försvarets fabriksstyrelse lägsta
anbudet. Så var fallet i fråga örn fältbyxor, på vilka ''fern anbud avgåvos med
priser varierande mellan kr. 3:39 och 4:45 med fabriksstyrelsen som lägsta
anbudsgivare. Så var även fallet beträffande långbyxor. Visserligen avgav
fabriksstyrelsen här näst lägsta anbudet bland 8 anbudsgivare, vilka begärt
priser mellan kr. 2: 95 och 4: 30, men då lägsta anbudet avsåg endast 5 000
byxor låg sålunda fabriksstyrelsen lägst med sitt anbud beträffande de återstående
10 000.

I fråga om de övriga persedlarna erbjödo vissa av konkurrenterna lägre priser
än fabriksstyrelsen. På vapenrockarna avgåvos fem anbud med priser växlande
mellan kr. 7 och 8: 285 per styck. Försvarets fabriksstyrelse låg som nr
två med ett pris av kr. 7:95. Beträffande kapporna avgåvos sju'' anbud med
priser växlande mellan kr. 8:50 och 11:05 med fabriksstyrelsen som nr sju.
1 fråga arn skor avgåvos aderton anbud med priser mellan kr. 20: 20 och
28: 65 med fabriksstyrelsen som nr sju med begärt pris av kr. 21: 90. Härvid
är att märka att fabriksstyrelsen beträffande alla de persedlar, som kunde
tillverkas av fabriksstyrelsen, tecknat sig för hela leveransen, medan de övriga
anbuden ofta gällde endast delar — ibland obetydliga delar •— av den.
Vidare förtjänar framhållas att anbudens spridning är påfallande stor och att
priserna i flera fall synas ha varit i hög grad pressade. Det oaktat lago fabriksstyrelsens
anbud beträffande vapenrockar och skor under det för samtliga
anbud uträknade medelpriset.

Fabriksstyrelsen underrättades från krigsmaterielverket örn att styrelsen
endast kunde få beställning på 10 000 par långbyxor och 50 000 par fältbyxor.
I skrivelse den 3 maj 1946 till regeringen anmälde därefter fabriksstyrelsen,
att samtliga arbetare vid marinens1 centrala beklädnadsverkstads avdelningar
i Karlskrona för nytillverkning av skor och textilpersedlar och vissa arbetare
vid arméns centrala beklädnadsverkstads konfektionsavdelning i Stockholm
skulle komma att ställas utan sysselsättning, örn styrelsen icke erhölle beställning
på även vissa av de övriga persedlarna. Samtidigt erinrades, att styrelsen
i oktober 1945 framlagt förslag örn sammanslagning av tillverkningsavdelningarna
vid dessa verkstäder i syfte att ytterligare rationalisera driften.
I avbidan på prövningen av detta förslag borde verkstäderna enligt styrelsens
mening drivas i ungefär oförändrad omfattning, även örn vissa förluster skulle

Onsdagen den 29 maj 1946 fm.

Nr 22.

Svar på interpellation. (Forts.)

uppstå för statsverket. Vad beträffade skotillverkningen, som, icke innefattades
i styrelsens berörda förslag, borde även denna fortgå i väntan på en närmare
undersökning av möjligheterna att i fredstid driva statlig skotillverkning
för försvarets räkning.

Genom beslut den 3 maj 1946 uppdrog Kungl. Maj :t åt krigsmaterielverket
att Iros fabriksstyrelsen utlägga beställningar på skor och andra beklädnadspersedlar
till sådan omfattning att verksamheten vid beklädnad sverkstäderna
kunde intill den 1 april 1947 i tillfredsställande omfattning uppehållas i avbidan
på prövningen av frågan örn centralisering av verkstadsdriften och örn
behovet av statlig skotillverkning. I beslutet föreskrevs, att tillverkningen,
skulle ske mot priser som befunnos skäliga. Samtidigt uppdrogs åt fabriksstyrelsen
att avge yttrande rörande det framtida behovet av statlig skotillverkning
för försvarets räkning.

Krigsmaterielverket har sedermera beslutat från fabriksstyrelsen inköpa
— utöver förut nämnda långbyxor och fältbyxor — 25 000 vapenrockar till
ett pris av kr. 7: 95 per styck, 13 000 kappor till ett pris av kr. 10: 535 per
stycke och 40 000 pär skor till ett pris av kr. 21: 90 per pär.

Interpellanten har nu frågat mig, örn jag är i tillfälle att irpplysa örn skälen
till att regeringen uppdragit åt krigsmaterielverket att göra inköpen från
försvarets fabriksstyrelse trots att styrelsens pris vid anbudsgivningen varit
högre än andra anbudsgivares.

Som redan anförts har beslutet fattats i avvaktan på de utredningar som
pågå dels rörande centralisering till ett enda företag av tillverkningen av
klädespersedlar inom försvaret och dels rörande behovet av statlig skoindustri.
Det har ansetts angeläget att trygga tillverkningen vid de båda företag
det här gäller för så lång tid framåt, att de problem som uppstått vid övergången
till fredsförhållanden kunna överblickas bättre än för närvarande är
fallet. Även ett enskilt företag lär kunna försättas i samma situation som den
i vilken fabriksstyrelsen här råkat. Rationaliseringar planeras för att företaget
skall kunna bättre hävda sig i konkurrensen, men tid behöves för att genomföra
dem. Örn rörelsen skulle nedläggas till dess rationaliseringarna genomförts
skulle detta innebära, att arbetarstammen skingras och att lokaler
och maskiner stå outnyttjade. I den situationen är det rimligt örn företagets
ägare väljer att nödtorftigt hålla rörelsen i gång, även örn detta måste ske
genom tillverkningar som hli förlustbringande. Att statsverket måste handla
på samma sätt bör icke vara stötande eller väcka förvåning. Ett motsatt förfarande
borde däremot enligt mitt förmenande kunna ge anledning till allvarliga
erinringar. För egen del bär jag icke velat ta på mitt ansvar att låta
den omständigheten, att fabriksstyrelsen icke för ögonblicket kunnat underbjuda
alla de enskilda firmor, som konkurrerat örn de nu aktuella leveranserna,
vara avgörande för frågan örn de två verkstädernas fortbestånd.

Det förhåller sig icke heller så, att de verkstäder som det här gäller äro
överflödiga eller utan värde för det allmänna. De lia före och under beredskapen
varit till utomordentlig nytta, och att de inom vissa områden även kunna
hävda sig i konkurrensen och hävda sig väl visar erfarenheten och även redogörelsen
i det föregående. Deras kanske största betydelse ligger dock måhända
härutinnan att de gentemot annan motsvarande industri utgöra en verksam
prisregulator, vars tillvaro kan innebära stora besparingar för statsverket.

Självklart bör statlig affärsdrift vara fullt konkurrenskraftig i förhållande
till annan affärsverksamhet. Alla möjligheter till förenklingar och rationaliseringar
måste därför tillvaratas för att förbilliga produktionen. Under de senare
åren bär också på detta område nedlagts ett stort arbete. Detta arbete
pågår fortfarande vid försvarets verkstäder av olika slag, även vid de båda

Nr 22.

Onsdagen den 29 maj 1948 fm.

Svar på interpellation. (Forts.)

nu aktuella. Goda resultat lia härvidlag uppnåtts, varmed dock ej är sagt, att
icke ytterligare rationaliseringar kunna vidtas. I ett hänseende äro de statliga
fabrikerna i konkurrenshänseende handikappade i jämförelse med de privata.
De statliga företagen måste sålunda räkna med utgifter av social natur, som
beräknats med i genomsnitt icke mindre än 11 öre per arbetstimme, exklusive
pensionsförmåner, överstiga andra företags motsvarande utgifter. Då härtill
kommer, att lönerna även i övrigt vid de statliga företagen i många fall överstiga
de enskilda företagens, ligger det i sakens natur att lönekontot kan
komma att utgöra en belastning för de statliga fabrikerna i konkurrensen med
de enskilda.

Vad beklädnadsverkstäderna beträffar tillkomma ett par speciella omständigheter,
som nedsätta dessa verkstäders konkurrenskraft. För att först beröra
skotillverkningen må erinras att skoverkstaden, som är en del av marinens
centrala beklädnadsverkstad, är specialiserad på tillverkning av de för
militärt bruk avsedda skotyperna. Verkstaden saknar ännu så länge möjligheter
att rationellt tillvarata sådant läderavfall, som uppkommer vid tillverkningen
av grövre skor, för tillverkning av dam- och barnskor. Frågan örn bibehållandet
av skoverkstaden blir därför beroende av två faktorer, nämligen
dels behovet i framtiden av en statlig skoindustri på detta område — härutinnan
pågår som nämnts utredning, i vilken även skoutredningen kommer att
inkopplas —■ dels möjligheten att med militär skofabrikation förknippa skofabrikation
också för civila ändamål. Även den sistnämnda frågan är föremål
för fabriksstyrelsens uppmärksamhet.

En annan omständighet, som i detta sammanhang är av betydelse, är att en
fullt rationell drift vid de båda beklädnadsverkstäderna synes möjlig endast
örn dessa slås samman, varvid för den nya verkstaden bör väljas annan plats
än Karlskrona och Stockholm. Dessa verkstäders nuvarande belägenhet medför
högre lönekostnader än inom flera av de privata företag med vilka de ha
att konkurrera. Verkstäderna ha igångsatts på en tid då dessa synpunkter
icke skänktes tillräckligt beaktande. Sammanslagningen skulle även leda till
en minskning av den administrativa personalen.

Att beklädnadsverkstäderna ej kunnat beträffande alla leveranserna bjuda
lägre priser än andra tillverkare är sålunda icke förvånande och kan under
inga omständigheter motivera, att dessa industrier utan vidare nedläggas. Ett
förhållande att härvid beakta är att det under den senaste tiden mött allt
större svårigheter att inom beräknad tid anskaffa förnödenheter för försvarets
räkning. Krigsmaterielverket har nyligen anmält, att åtskilliga firmor vid
offertförfrågningar från verket avböjt att inkomma med anbud. En del företag
ha anmält, att de på grund av brist på arbetskraft eller med hänsyn till
önskvärdheten att numera ge företräde åt civil produktion icke kunna fullgöra
leveranser till försvaret enligt tidigare uppgjorda leveransprogram. Ehuru
dessa svårigheter speciellt gälla den mekaniska industrien och ehuru försvaret
under beredskapstiden haft den största nytta av den enskilda industriens
leveransförmåga och beredvillighet att på olika områden verka för beredskapens
stärkande, är det å andra sidan uppenbart att nyss relaterade förhållanden
äro av betydelse vid bestämmandet av frågan örn försvarets behov av
egna produktionsmöjligheter. Självklart kommer emellertid vid de fortsatta
överväganden, för vilka genom regeringens beslut ytterligare frist vunnits,
frågan att ur alla synpunkter noggrant skärskådas.

Med det anförda torde interpellantens fråga vara besvarad.

Vidare yttrade:

Herr Kristensson: Herr talman! Jag ber att få tacka herr statsrådet och
chefen för försvarsdepartementet för svaret på min interpellation.

Onsdagen den 29 maj 1946 fm.

Nr 22.

Svar på interpellation. (Forts.)

Anledningen till min fråga Ilar varit regeringens direktiv till krigsmaterielverket
att i första hand lämna beställning till de statliga verkstäderna,
trots att enskilda företagare lämnat lägre anbud. För försvarets behov arbeta
både statliga och enskilda företag. Jag vänder mig inte mot detta blandade system,
alltså inte mot de statliga verkstäderna på detta område, men jag anser
det principiellt riktigt att de enskilda och statliga företagen böra få tillfälle
att tävla på lika villkor. Detta har inte skett i ifrågavarande fall, då konkurrensen
satts ur spel.

Den konkurrens, som i övrigt under senaste år gjort sig gällande vid statens
upphandling, har i hög grad pressat ner priserna till förmån för det allmänna.
Jag vill erinra om att tillverkningen av en vapenrock vid krigets början
kostade omkring 14 kronor. När sedan verkligt anbudsförfarande infördes
och konkurrensen släpptes lös, sjönk priset till omkring hälften trots penningvärdets
fall. Till denna utveckling bidrogo de stora beställningarna, vilka
möjliggjorde en väsentlig omställning och rationalisering av driften. I detta
sammanhang vill jag omnämna, att de enskilda fabrikerna fört fram planerna
på ett mera enhetligt måttsystem för vapenrockar och att detta ^ i sin tur
minskat ändringskostnaderna. Också i fråga om marschskor har från krigets
början en anmärkningsvärd prisreducering skett under konkurrensens tryck.
Att detta varit till fördel för statsverket och skattebetalarna är uppenbart..

Konkurrensen är ofta en hälsosam faktor, den tvingar fram rationalisering
och därmed förbilligad produktion och ökad effektivitet. Den konkurrens, som
rått vid den statliga upphandlingen, har varit en värdefull pådrivare till
rationalisering vid statens verkstäder. Systemet med anbudsgivning innebär
en mätare av effektiviteten vid de statliga verkstäderna. Det är därför viss
risk förenad med att sätta konkurrensen ur funktion. Skulle det bli en vanlig
företeelse, att statens fabriksstyrelses anbud har företräde oavsett priserna
är det tänkbart att enskilda anbudsgivare upphöra att giva anbud.

I en artikel i Aftontidningen den 10 maj försvaras i stort sett regeringens
åtgärd, men där förekomma även kritiska anmärkningar. Jag ber att få återge
följande: »Ur allmänna synpunkter sett förefaller emellertid den tillämpade
metoden knappast lämna tillfredsställande garantier för att statens upphandling
sker till lägsta tänkbara pris. Har försvarets egna verkstäder förhandsrätt
till de beställningar de överhuvud kan effektuera, så kan uppenbarligen inte
heller några anbud infordras från andra och ingen jämförelse äga rum för
konstaterande av verkstädernas effektivitet. Det synes visserligen skäligt att
försvarets verkstäder, som kan specialisera sig på militärpersedlar,^ skulle på
sitt område kunna hålla kostnaderna vid den lägsta möjliga nivå. Men en
jämförelsemöjlighet innebär alltid en trygghet.»

Herr statsrådet meddelar i sitt interpellationssvar, att fabriksstyrelsens anbud
beträffande vapenrockar och skor låg under det för samtliga anbud uträknade
medelpriset. Härvid bör bemärkas, att höga anbud ofta inkomma från
fabriker, som ha hög sysselsättningsgrad eller äro specialiserade på andra
tillverkningar. Vidare ha de enskilda fabrikerna till skillnad fran de statliga
att i sina kostnadskalkyler inräkna försäkringspremier och företagarvinst, på
vilken senare skatter utgå.

Herr statsrådet framhåller att regeringens åtgärd berott på att man önskar
trygga arbetstillgången vid de statliga verkstäderna under utredningarnas
gång! Jag förstår detta betraktelsesätt, om det är en enstaka företeelse, men
jag Iean inte underlåta att erinra örn att dirigeringen av beställningarna till
statliga verkstäder kan leda till bristande sysselsättning på annat håll. De
konkurrenskraftiga skofabrikerna i Mjällom i södra Ångermanland, vilka legat
inne med lägsta anbud, lia sålunda måst entlediga omkring 2.r> arbetare på

Nr 22.

Onsdagen den 29 maj 1940 fm.

Svar på interpellation. (Forts.)

grund av regeringens åtgärd enligt vad fabriksledningen uppgivit. Man kan
förstå, om befolkningen i den bygden frågar, om det är på sådant sätt norrländskt
näringsliv skall premieras.

Skofabrikerna i landet ha endast en lädertilldelning av omkring 70 procent
av den normala förbrukningen för civil produktion och lia därför satt stort
värde på de statliga beställningarna. Dessa ha hjälpt fabrikerna till större
och jämnare sysselsättning.

Herr talman! Jag har med min interpellation huvudsakligen velat understryka
vikten av att konkurrens i princip bör ske på jämställd grund där
statliga och enskilda företag arbeta på samma område. Jag förmodar att herr
statsrådet ansluter sig till denna princip, och jag skulle sätta värde på ett
uttalande härom.

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Vougt: Herr talman! Jag
kan naturligtvis inte motstå herr Kristensson direkta vädjan. Jag vill gärna
säga, att jag principiellt helt delar hans uppfattning att de statliga företagen
enligt vanliga normer skola tävla med den privata företagsamheten. Jag trodde
att detta redan hade framgått av mitt interpellationssvar och möjligen också av
de^ uttalanden, som jag gjorde i samband med att Kungl. Maj:ts beslut i denna
fråga blev bekant i början av maj månad. Jag skall emellertid gärna örn herr
Kristensson så önskar upprepa, att jag tror att vi äro fullkomligt överens därvidlag.

Denna gång har saken emellertid legat så till, att det har gällt att sörja
för sysselsättningen vid försvarets båda beklädnadsverkstäder, av vilka den ena
även omfattar en avdelning för skotillverkning, under den övergångstid, då
vi ha att anpassa tillverkningen till fredsförhållanden och då ännu vissa faktorer
måste betraktas såsom osäkra. Detta gäller bland annat frågan, huruvida
vi överhuvud taget skola upprätthålla en statlig skotillverkning. Detta
sammanhänger i sin tur med hur pass många par skor som vi skola anse oss
vara i behov av att hålla för mobiliseringsändamål, örn det skall vara två eller
tre par skor.

Många sådana frågor äro ännu obesvarade, och herr Kristensson förstår
säkert, att jag icke har ansett att det kunde vara rimligt att skotillverkningen
vid MCB finge nedläggas på grund av att — som jag i interpellationssvaret
framhöll — försvarets fabriksstyrelse denna gång icke var i stånd att underbjuda
alla de privata skofabriker, som konkurrerade. Det låter ibland som örn
man helt och hållet utdömde de företag, som med sina anbud komma högre än
de allra lägsta anbuden. Bland de företag, som ha lämnat anbud på denna
tillverkning, finnas sådana som ligga långt över vad försvarets fabriksstyrelse
har bjudit. Men jag tror att herr Kristensson ändå inte vill helt och hållet
utmönstra dessa fabriker såsom livsodugliga.

Det är ett par saker till, som jag i detta sammanhang skulle vilja framhålla.

Jag skulle sålunda gärna vilja med siffror visa, hur pass starkt rationaliseringen
har drivits fram även vid försvarets fabriker och speciellt vid de
fabriker det här gäller. Jag har i min hand siffror som utvisa hur lång direkt
produktiv arbetstid och hur lång indirekt produktiv arbetstid som vid olika
tidpunkter använts vid ACB för tillverkning av en kappa, en vapenrock och
ett pär fältbyxor. Tyvärr har jag inte några uppgifter på skodon, eftersom
det inte finns några möjligheter att göra jämförelse därvidlag. Men enligt en
för statens krisrevision år 1941 gjord utredning var den sammanlagda arbetstiden
för tillverkning av en kappa alltså 5 timmar och 30 minuter, för tillverkning
av en vapenrock 4 timmar och 25 minuter och för tillverkning av
ett par fältbyxor 1 timme och 23 minuter. Den för närvarande erforderliga

Onsdagen den 29 maj 1946 fm.

Nr 22.

Svar på interpellation. (Forts.)

arbetstiden är nn för kappa 3 timmar och 35 minuter, för vapenrock 2 timmar
och 57 minuter samt för ett par fältbyxor 51 minuter. Produktionsökning-en
genom rationalisering under åren 1941—1946 uppgår alltså till för
kappa 53 procent, för vapenrock 50 procent och för fältbyxor 62 procent. Icke
desto mindre är det fabriksstyrelsens förhoppning att rationaliseringen skall
kunna drivas ännu längre.

Som jag har angivit är dock försvarets fabrikers konkurrenskraft även beroende
på lönekontots storlek och fabrikernas belägenhet i landet med hänsyn
till de dyrortstillägg de ha att räkna med. Herr Kristensson finner det nu
betänkligt och beklagligt, att 25 arbetare måhända måste avskedas i Mjällom
i Norrland på grund av arbetsbrist vid fabriken där. Jag vet inte om det i
och för sig är mindre upprörande, örn ett antal arbetare och arbeterskor, som
under lång tid sysslat med skotillverkning vid fabriken i Karlskrona, skulle
få sluta på grund av att försvarets fabriker icke kunna uppehålla konkurrensen.
Örn man skulle dra ut de yttersta konsekvenserna av de resonemang som
på sina håll förts i denna fråga — jag vill dock inte säga att herr Kristensson
har fört något sådant resonemang — skulle det kunna betyda att örn staten
upprätthåller en viss tillverkning i konkurrens med den privata företagsamheten
och örn de privata företagarna vid ett visst tillfälle slå sig tillsammans
för att till varje pris underbjuda det anbud, som statens företag kan ge, de
privata företagarna därmed skulle lyckas att slå ut den statliga tillverkningen.
Det skulle inte ges något andrum, utan staten skulle nödgas'' finna sig i den
situation, som på det sättet har tillskapats.

Jag kanske även får lov att säga några ord med anledning av en annan
fråga, som i dagarna varit aktuell och tagits upp till diskussion. Det gäller
ett annat statligt företag, nämligen den centrala torpedverkstaden i Motala.
Det har i diskussionen sagts, att det väl inte skulle vara någon angelägenhet
framför alla andra att ge full sysselsättning åt arbetarna vid just den fabriken,
när konkurrensen om arbetskraften är så stor som den är i landet. Jag
vill säga, att utgångspunkten för mitt sätt att bedöma vikten av att anskaffa
arbete vid torpedverkstaden har varit, att den där befintliga maskinparken
borde utnyttjas. Det finns för närvarande bland de arbetare, som äro anställda
vid statens företag, en mycket bestämd uppfattning i detta hänseende. Man
säger: vi ha här så och så många maskiner, mer eller mindre goda — jag
vill inskjuta att det i fallet centrala torpedverkstaden gäller en uppsättning
mycket goda maskiner — och när den svenska marknadens konjunkturer äro
så goda, att det råder full sysselsättning vid varenda mekanisk verkstad, finna
vi det oriktigt, att försvarets fabrikers maskiner icke skola utnyttjas i full
utsträckning.

Man begär följaktligen att från statsmakternas sida ingenting skall eftersättas
för att upprätthålla full sysselsättning vid försvarets företag. Jag har
för min del ansett att detta är ett resonemang, som är helt och hållet legitimt.
Det är ur försvarets synpunkt också ett intresse, att dessa fabriker behålla
god arbetskraft liksom det ur allmänna synpunkter är ett intresse, att fabrikernas
maskiner komma produktionen till nytta. Det är på det sättet som jag
har bedömt denna fråga, vilken jag endast i korthet velat snudda vid, därför
att den har kastats in även i den diskussion, som först uppstod rörande MCB
och AGB.

Herr Henriksson: Herr talman! Jag har med stor uppmärksamhet lyssnat
till herr statsrådets interpellationssvar, vari han lämnade åtskilliga uppgifter
av intresse. Jag blev emellertid en smula överraskad över de slutsatser, som
herr statsrådet såvitt jag kunde finna drog av de uppgifter han lämnade. Örn

Nr 22.

Onsdagen den 29 maj 1946 fm.

Svar på interpellation. (Forts.)

jag fattade herr statsrådet rätt, drog hail deli konklusionen, att man borde
fortsätta på den inslagna vägen att utvidga den statliga produktionen på detta
område, framför allt när det gäller skofabrikationen. För min del tyckte jag
att de argument, som ifördes fram, snarare pekade i motsatt riktning.

Herr statsrådet berörde bland annat frågan om sysselsättningen. Han ansåg
det vara angeläget, att en sådan produktion kunde uppehållas inom den statliga
skofabrikationen, att arbetarna där voro fullt sysselsatta, och han, förmenade
att staten måste göra avsteg ifrån vanliga principer i fråga örn anbudsförfarande
för att vidmakthålla denna sysselsättning. Men, herr statsråd, bör
inte staten också ha litet omsorg örn produktionen i dess helhet? Det var inte
så länge sedan som här i riksdagen starka angrepp riktades mot den privata
skoindustrien för att den arbetade ojämnt och inte kunde bereda sina anställda
kontinuerlig sysselsättning. Örn man samtidigt beaktar båda dessa omständigheter,
förefaller det mig vara den vettigaste lösningen, att staten använder
sina beställningar till att utjämna belastningen inom den privata produktionen
för att på det viset kunna avbalansera tillverkningen, så att sysselsättningen
kan hållas uppe.

I detta sammanhang kommer anbudssystemet in som en utmärkt regulator.
Herr statsrådet sade att örn det föreligger en del mycket låga och andra relativt
höga anbud kan man inte ge underbetyg åt de fabriker, som kommit med
högre anbud. Detta är alldeles riktigt. Genom anbuden återspeglas nämligen
ganska tydligt sysselsättningsgraden inom produktionen. En fabrik, som för
tillfället har en låg sysselsättning eller en låg beställningsfrekvens, har ett
stort intresse av att få i varje fall sina fasta kostnader täckta genom att kunna
hålla hjulen i gång. Därför kan det ur sådana företags synpunkt var förmånligt
att lämna ett lågt anbud. I dylika fall kan staten alltså dels utnyttja denna
situation till att få sina beställningar utförda till ett lågt pris och dels
genom sin beställning bidraga till att hålla sysselsättningen jämn. Jag tycker
att detta ur statens synpunkt skulle vara en betydligt bättre politik än att
bygga ut den statliga verksamheten eller reservera beställningarna för denna
och lämna den övriga produktionsapparaten mer eller mindre åt sitt öde.

Herr statsrådet sade vidare, att den statliga skofabrikationen varit handikappad
i vissa avseenden, bland annat därför att den på grund av sin speciella
inriktning inte kunnat nyttiggöra avfallsmaterial och dylikt på ett lämpligt
sätt. Ja, även detta är väl ett skäl till att man bör flytta produktionen till
sådana fabriker, som äro mera allsidigt utrustade, i stället för att gå den väg,
som herr statsrådet tycktes vilja förorda, nämligen att man skulle låta arméns
skofabriker börja på att tillverka damskor för att kunna utnyttja avfallet.

Beträffande kostnaderna för tillverkningen nämnde herr statsrådet, att den
statliga verksamheten i vissa fall hade högre kostnader än de privata företagarna.
Det torde väl dock vara litet svårt att bedöma, huruvida alla kostnader
verkligen komma med i de statliga företagens kalkyler. Det vore av rätt
stort intresse att veta, huruvida exempelvis lokalkostnaderna eller kostnaderna
för den högre administrationen e. d. vid denna skofabrik ingå i kalkylen.
Som jämförelseobjekt kunna vi ta herr (Irnes grosshandel inom kontorsmaterielbranschen.
Denna kontorsmateriel uppköpes ju centralt, och posttjänstemännen
användas för att distribuera densamma. Staten räknar nämligen med
att detta skall ställa sig billigare än att köpa direkt av privata företag. Det
finns enligt min mening ingen möjlighet att bedöma den saken, örn man inte
renodlar kostnaderna för denna distribution och därigenom kan få fram ett
riktigt jämförelsematerial.

Herr talman! Som jag tidigare framhöll förefaller det mig som örn de upp -

Onsdagen den 29 maj 1946 fm. Nr 22. # 27

Svar på interpellation. (Forts.)

lysningar som framkommit snarare pekade Län emot en utveckling i annan
riktning än den nu inledda. Om det nu som herr statsrådet framhöll är meningen,
att man skall taga denna fråga under förnyad omprövning, borde man
akta sig för att betrakta den på ett ensidigt sätt utan söka se den ur olika
synvinklar för att utröna, örn det inte vore förmånligare att lägga, örn hela
verksamheten på det sättet, att man mera utnyttjade den privata industrien
på området för att därigenom kunna åstadkomma den avbalansering av produktionen,
som är önskvärd för en jämn sysselsättning.

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Vougt: Herr talman)
Ehuru jag själv inte visste örn det har jag tydligen varit alltför tystlåten då
jag föredrog mitt interpellationssvar, eftersom herr Henriksson tycks ha missförstått
mig i hög grad på väsentliga punkter. Jag har inte ett ögonblick talat
örn förestående utvidgningar. Vad jag sagt är, att det beslut som jag tillstyrkt
hos Kungl. Hajd inneburit, att man i avvaktan på möjligheten att i full utsträckning
överblicka behovet av en statlig skotillverkning och. en statlig klädestillverkning
inte bör låta den omständigheten, att de befintliga statliga
företagen tillfälligtvis inte kunna underbjuda alla de privata, medföra att de
statliga företagen slås igen. Jag har inte på något sätt uttalat mig örn sannolikheten
för en utvidgning på annat sätt än att jag sagt, att för den händelse
det i fortsättningen skulle befinnas lämpligt att vi tillverka skor vid en
särskild försvarets verkstad, bör man även där använda det läderavfall som
uppstår vid tillverkningen av grova skor till att framställa barn- och damskor.
Det är nämligen troligtvis på det sättet som en hel del av de privata verkstäderna
kunna underbjuda fabriksstyrelsen.

Jag måste säga att jag tycker det är litet orimligt att begära, att statsmakterna
skola ställa den förnämliga arbetskraft som finnes vid försvarets fabriker
till förfogande såsom någon slags konjunkturregulator. Jag fattade herr
Henriksson så, att han menade, att statens företag skola låna sig till att tjänstgöra
såsom konjunkturregulator, när det nu råder en viss osäkerhet inom skoindustrien
och vissa fluktuationer förekomma där. Det vill jag verkligen inte
vara med örn.

Till slut undrade herr Henriksson, örn verkligen alla kostnader komma med,
när det gäller att kalkylera priset på försvarets fabrikers produkter. Det är ju
så, att försvarets fabriksstyrelse förräntar en fond, som alltså motsvarar det
kapital som anses nedlagt i dess anläggningar, efter en räntefot av 3,6 procent.
För- övrigt skulle jag tro att man kalkylerar så omsorgsfullt som möjligt. Yi
ha fullt klart för oss, och det brukar beständigt framhållas av fabriksverkets
chef, att det är omöjligt att tänka sig, att man i längden skall kunna få respekt
för en statlig tillverkning, som inte räknar med alla kostnader på samma sätt
som den enskilda företagsamheten gör.

Man får ibland frågor ställda till sig av ungefär det slag herr Henriksson
ställde här i dag men av motsatt innebörd. Häromdagen fick jag en liknande
fråga ställd nere i Motala. Man frågar på följande sätt: Förhåller det sig inte
så, att centrala torpedverkstaden utför vissa experiment och forskningsarbeten
för olika försvarsmyndigheter? Komma kostnaderna härför sedermera att belasta
de produkter, med vilka staten skall tävla i den öpnna marknaden? Svaret
härpå är, att dylika experiment och forskningsarbeten betalas av den beställande
myndigheten, alltså av marinförvaltningen eller den myndighet det
nu kan vara fråga om. På det sättet strävar man inom försvarets fabriksstyrelse
efter att få fram de verkliga kostnader, med vilka man konkurrerar på den
öppna marknaden. Jag tror att de strävanden som därvidlag ha gjorts helt skola
tillfredsställa herr Henriksson, örn lian litet bättre tränger in i saken.

Nr 22.

Onsdagen den 29 maj 1946 fm.

Svar på interpellation. (Forts.)

Herr Henriksson, som på begäran erhöll ordet för kort genmäle, anförde:
Herr talman! Herr statsrådet tycks ha missförstått mig på den väsentliga punkten
i fråga om utjämningen. Jag avsåg inte att staten skulle ställa sitt företag
till förfogande för någon slags utjämning. Jag påpekade, att när denna
fråga motionsvägen kom inför riksdagen, anfördes kritik mot den privata industrien
för att den inte kunde utnyttja hela sin produktionskapacitet, och jag
menade, att om staten kommer emellan med sitt behov, kan den privata industrien
utnyttja hela sin produktionskapacitet. Jag talade inte örn de arbetare
och maskiner som staten har och som de enskilda företagen lia, utan jag talade
örn produktionsapparaten såsom helhet. Örn detta befinnes vara den lämpligaste
vägen, finns det möjligheten att successivt avveckla den statliga produktionen.

Vad sedan beträffar frågan örn pris- och kostnadskalkylerna, är det uppenbart,
att man måste ha med motsvarande kostnadselement i kalkylerna, örn man
skall kunna få riktiga jämförelser. Det är då riktigt, som herr statsrådet säger,
att örn ett statligt företag utför ett uppdrag åt ett annat statligt företag, kostnaderna
därför böra belasta det beställande företaget. Man kan emellertid i
vissa sammanhang sätta ett mycket stort frågetecken för örn detta verkligen
sker. Såsom exempel nämnde jag postverkets distribution av kontorsmateriel,
som man anser skall bli mycket billigare än direkt upphandling hos privata
företag. Örn detta kan man inte få en riktig uppfattning, förrän man renodlar
kostnadsposterna. Min fråga i detta sammanhang gällde, huruvida exempelvis
kostnader för lokaler o. d. belastade något annat än kalkylen för fabrikationen.

Vidare yttrade

Hans excellens herr statsministern Hallsson: Herr talman! Jag skulle naturligtvis
inte ha lagt mig i denna debatt. Men det finns anledning att göra ett
konstaterande, och det är att det på den punkt det här gäller ha inte kunnat
resas några verkligt bärande invändningar mot den ståndpunkt som regeringen
intagit. Här är nämligen inte fråga örn huruvida, statens fabriker och enskilda
fabriker i allmänhet skola ställas lika i konkurrensen, utan frågan gäller,
huruvida man i ett visst läge, när en undersökning pågår, skall förhindra
statens fabriker att fortsätta sin verksamhet. Såvitt jag kan förstå av interpellantens
yttrande efter försvarsministerns svar och av herr Henrikssons
uttalanden ha de inte vågat hävda, att det skulle vara rimligt att offra möjligheten
till en statens egen produktion genom att falla undan för en konkurrens,
där man kanske kan tala örn underbud.

När herr Henriksson talar örn betydelsen av sysselsättningsgraden och menar,
att en enskild verkstad någon gång kan ha intresse av att kanske med
förlust ta en beställning, är nog det i och för sig ett ganska riktigt resonemang.
Men man skulle ju å andra sidan kunna överföra detta resonemang
även på den statliga verksamheten. I ett visst läge kan staten lia intresse av
att uppehålla en verksamhet och ta kostnaden därför. Jag tror inte att man
skall göra detta till en enklare historia än det är, och det är nog riktigt
att konstatera, att vad som här skett från regeringens sida egentligen inte
är något annat än vad som på annat sätt skulle ha skett i ett privat företag,
som i ett visst svårt läge anser sig böra upprätthålla sin verksamhet.

Sedan är det en helt annan sak, att herr Henriksson och andra mena, att
staten överhuvud taget inte skall bedriva produktiv verksamhet och att den
enskilda företagsamheten mycket bättre sköter örn den saken. Men jag tror
att det särskilt när det gäller beställningar till försvarsverken kan ifrågasättas,
örn inte tillvaron av statens egna fabriker medför en mycket god och

Onsdagen den 29 maj 1940 fm.

Nr 22.

Svar på interpellation. (Forts.)

nyttig kontroll över den enskilda företagsamhetens priser. Om den enskilda
företagsamheten har intresse av att störta ett statens företag, kan den ju
genom en osynlig kartell eller på annat sätt tillfälligtvis pressa ned priserna
så mycket, att det statliga företaget inte kan försvara sin existens. Men
det är väl ingen som tror att inte staten till sist får betala kostnaderna för
detta. Har man verkligen vid en prisdumping nått sitt mål, kommer man
säkerligen inte att försumma att ta igen förlusten genom att sedan låta staten
betala högre priser, när staten inte genom sin egen verksamhet kan kontrollera
priserna och vara med i konkurrensen. Detta är en sida av saken.
Yi skola inte vara så tystlåtna mot varandra, att vi inte tala om precis hur
det ter sig. Här kan finnas ett enskilt intresse, som gärna vill undergräva
en statlig verksamhet, och ett statligt intresse att på vissa områden genom
egen verksamhet kontrollera den enskilda företagsamhetens priser.

Herr Henriksson, som på begäran ånyo erhöll ordet för kort genmäle, anförde:
Herr talman! Med anledning av hans excellens statsministerns yttrande,
att varken jag eller interpellanten velat vända oss direkt mot det nu aktuella
fallet, vill jag framhålla, att när herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
förklarar, att detta är en tillfällig åtgärd och att en utredning
skall göras, hör man anständigtvis vänta... (Hans excellens herr
statsministern Hansson inföll här: Det var precis vad jag ville inkassera.) . . .
tills man får se utredningen. Däremot kan man väl få föra ett principresonemang
likaväl som man från regeringens sida framlägger sina synpunkter.

Det sista som hans excellens statsministern yttrade tyckte jag emellertid
var en smula egendomligt. Med den insyn, som statsmakterna numera i olika
avseenden förskaffat sig i de enskilda företagen, torde det väl vara tämligen
svårt för en sådan där ful kartell — som ju alltid målas upp i sådana
här ''sammanhang — att föra en prispolitik, som skulle kunna stjälpa det statliga
företaget.

Jag har inte här resonerat ur denna synpunkt. Jag har i stället försöktse
det hela ur den synpunkten, hur man skall kunna ordna detta produktionsområde
på ett vettigt sätt. Och med hänsyn till den kritik, som från
socialdemokratiskt håll redan riktats mot den privata verksamheten, finns
det ju anledning att söka genom samverkan komma fram till en sådan ordning
att belastningen blir jämn.

Härpå yttrade:

Herr Ljungqvist: Herr talman! Hans excellens statsministern säger, att det
kan vara riktigt att i ett visst läge, när utredning pågår — det gäller ju här
närmast utredningen örn rationalisering av skoindustrien — inte falla undan
för konkurrensen. Och statsrådet Vougt har sagt, att ett enskilt företag kan
råka i samma situation. Herr Kristensson bär å andra sidan hävdat, att det
vore beklagligt, om det skulle bli en vanlig företeelse, att man gåve statliga
fabriker beställningar, ehuru dessa ställde sig oförmånliga i priskonkurrensen.
Med anledning härav ber jag att få erinra örn en sak, som fördes på tal i den
debalt örn skoindustriens socialisering, som ägde rum här förra året. Det gällde
också en leverans från statens skofabrik i Karlskrona. Leveransen avsåg
ett parti skor till en kvantitet av, vill jag minnas, 30 000 pär. Det var arméförva.
ltningens industribyrå, som i vederbörlig ordning infordrat anbud från
privata fabriker och från försvarets fabriksstyrelse. Trots att den statliga
fabriken var specialiserad på vissa typer av militärskor, låg anbudet därifrån
över anbuden från civila fabriker med liknande specialisering, och det lflg till
och med över anbud från privata fabriker, som inte voro i samma grad spe -

Nr 22.

Onsdagen den 29 maj 194ö fm.

Svar på interpellation. (Forts.)

cialiserade. Resultatet av det hela blev, att leveransen i alla fall gick till den
statliga fabriken, och som skäl härtill anförde man, att leveransen var oundgängligen
nödvändig för att hålla sysselsättningen vid fabriken i gång. Man
frågar sig, om det är meningen, att år efter år en subvention från allmänhetens
sida skall ske för att möjliggöra för de statliga fabrikerna att hävda sig i
konkurrensen med de enskilda fabrikerna.

Herr statsrådet Vougt tillhörde dem, som togo livlig del i förra årets debatt
örn skoindustriens socialisering. Jag minns det mycket väl. Han förordade en
utredning om socialisering, ehuru det nog framgick av ordalagen, att han inte
var så särskilt entusiastisk för tanken på en socialisering. Jag förmodar, att
vad som nu upprepats har gjort, att herr statsrådet Vougt och, som jag hoppas,
även andra ha blivit än ljummare inför tanken på en socialisering. Det visar
sig ofta, att här finns en övertro på utredningars förmåga att komma till
klarhet örn huruvida det är lämpligast och effektivast att en verksamhet skötes
i enskild eller statlig regi. Det visar sig ofta, att det levande livet och den
praktiska verkligheten är den bästa utredaren, och jag undrar örn vi inte här
fått ett klart belägg för den saken.

Hans excellens herr statsministern säger, att herr Henriksson och många
med honom mena att staten inte skall bedriva verksamhet av denna art. Det
kan naturligtvis vara olika meningar i en sådan sak. Men örn staten bedriver
en verksamhet så är det väl rimligt begärt, att detta skall ske under lika
villkor och från lika bas och att konkurrensens resultat skall respekteras.

Hans excellens herr statsministern talar örn prisdumping och tycks göra
gällande, att här kommer man att taga igen priserna i framtiden på andra
beställningar. Med den argumenteringen kan man komma fram till att man
underkänner den privata företagsamhetens insatser överallt, där den försöker
göra sig gällande i tävlan med statlig företagsamhet. Jag för min del hävdar,
att när sådant här inträffar upprepade gånger är det en varning till oss alla
att se upp. Jag tror att denna varning är ganska nyttig, inte minst för dem
som ensidigt ivra för statsmonopol och därvid vilja beröva allmänheten möjligheten
att välja mellan olika alternativ och att överhuvud taget göra jämförelser,
Ur den synpunkten finner jag herr statsrådet Vougts uttalande synnerligen
tillfredsställande när han säger, att han har samma uppfattning som
herr Kristensson, och vilken även jag delar, nämligen att konkurrensen skall
ske under lika villkor och dess utslag respekteras.

Herr Ohlin: Herr talman! Den föreliggande frågan gäller icke det ämne,
som hans excellens statsministern i slutet av sitt anförande tog upp, nämligen
huruvida staten överhuvud taget bör bedriva affärsverksamhet eller ej.
För min del har jag inte någon principiell motvilja mot det, det vill jag säga
för att undanröja varje missförstånd. Men en sak äro alla överens om, och det
är, att skall staten, bedriva sådan verksamhet är det av stor vikt, att det råder
klarhet örn konkurrensförhållandena mellan offentliga och enskilda företag.
Det förefaller mig nu kanske ännu mera än efter statsrådets Vougts första
svar, som örn det funnes en betydande oklarhet härom. Jag tillåter mig
därför yttra några ord i saken.

Herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet hänvisade i sitt svar
såsom huvudmotivering för regeringens beslut till att det här förelåg risk att
det skulle bli en arbetslöshet i dessa statliga fabriker av sådan omfattning,
att man sedan inte kunde handla fritt örn man skulle fortsätta efter nya linjer.
Låt mig slå fast, att inte ens enligt regeringens uppfattning risken för arbetslöshet
i de statliga företagen i och för sig är någon motivering, varför det
statliga företaget skall få sälja till högre priser. Det är av vikt att få pre -

Onsdagen den 29 maj 1946 fm.

Nr 22.

Svar på interpellation. (Forts.)

ciserat, att det inte beror på arbetslösheten i och för sig utan på den speciella
hänsyn till dessa pågående utredningar och de planer de kunna leda till i
en nära framtid. Här föreligger alltså inget prejudikat, att arbetslöshetsrisk
av staten skall användas som motivering. Även hans excellens statsministerns
uttalande här var på denna punkt ett erkännande.

Men sedan säger hans excellens statsministern — och därvid tager han delvis
tillbaka en del av vad han tidigare sagt —- att även de offentliga företagen
i ett visst läge naturligtvis kunna ha behov av att sälja under sina kostnader
för att uppehålla driften. Så göra ju enskilda företag! Ja, men det är
den skillnaden, att örn de enskilda företagen av någon anledning måste sälja
till ett lägre pris, så måste de bokföra en förlust eller en ofullständig kostnadstäckning,
medan det i detta fall förefaller som örn regeringen hade för
avsikt att låta försvaret betala högre pris, så att det statliga företaget skall
få slippa bokföra någon sådan ofullständig kostnadstäckning. Örn man inte
vill taga några risker för snedvridning av produktionen, så borde det göras
klart att detta statliga företag varit nödsakat att begära högre priser. Sedan
får staten genom en klar och öppen subventionering tillföra företaget medel
i den utsträckning som behövs.

Herr statsrådet Vougt frågade på tal om arbetslösheten — han tog tillbaka
en smula av det han tidigare sagt — örn det var mera upprörande att det
framkallades arbetslöshet i Ångermanland, vilket herr Kristensson påpekade,
än örn det blir arbetslöshet i dessa statliga fabriker. Jag skulle för min del
vilja svara herr statsrådet att så är förhållandet, när ett annat företag har
visat sig kunna erbjuda lägre priser än det statliga företaget. Antag att vi
i det här ifrågavarande enskilda företaget genomfört industriell demokrati, antag
vidare att det råder ett gott förhållande mellan arbetare och arbetsgivare
och att man verkligen känner sig som ett lag, som arbetar för att producera
så billigt och effektivt som möjligt. När man så lämnar in ett lågt anbud får
man det svaret, att det inte tjänade någonting till att anstränga sig, ty staten
köper i alla fall annorstädes till högre pris. Jag måste säga, att skall man
ursäkta ett sådant statligt handlingssätt får man uteslutande falla tillbaka
på statsrådet Vougts uttalande beträffande de pågående undersökningarna.
Det förefaller mig som örn man borde avstå från sådana talesätt som stalsrådet
Vougt använde, nämligen »örn det är mera upprörande med arbetslöshet
i Ångermanland».

Sedan säger herr statsrådet Vougt, att man inte vill vara med om att de
statliga företagen skola vara några konjunkturregulatorer. Nej, naturligtvis
inte. Varför skulle de vara det? Äfen det är väl lika omotiverat att enskilda
företag skola vara konjunkturTegulatorer, så att staten oberoende av priserna
skall hålla en jämn sysselsättning vid sina fabriker. När produktionsbehovet
stiger, lägges en beställning ut till enskilda företag. När man sedan gör som
statsrådet Myrdal vid något tillfälle gjorde, nämligen kommer och kritiserar
skoindustrien för att den endast kan ge sina anställda ojämn sysselsättning,
så förefaller det mig som örn man pressade kravet på det enskilda näringslivet
alltför mycket.

Herr statsrådet Vougt begagnade tillfället att komma in på frågan örn torpedverkstaden.
Detta spörsmål skall jag inte alls komma in på här, men statsrådet
gjorde ett principiellt uttalande av ett så betänkligt slag, att det är omöjligt
att låta detta passera i kammaren utan diskussion. Han sade, att arbetarna
anse att de fina och dyrbara maskinerna särskilt i nuvarande läge skola
användas, då verkstadsindustrien har otillräcklig kapacitet. Han sade, att han
för sin del finner det alldeles legitimt att man skall sträva efter full sysselsättning
inte bara för människorna utan även för maskinerna. Jag måste för

Nr 22.

Onsdagen den 29 maj 1948 fm.

Svar på interpellation. (Forts.)

min del säga, att jag betraktar detta som ett reaktionärt uttalande. Det måste
lia den konsekvensen, att man skulle komma att föra en politik som inte är
förenlig med snabbast möjliga framåtskridande. Jag tror att varje industrimän
bekräftar, att det tvärtom är nödvändigt för en effektiv och smidig produktion
att man ofta bär en hel del maskiner som inte fullt utnyttjas. Så generellt
formulerat som statsrådet Vougt framförde detta yttrande tror jag
att det skulle vara ytterst beklagligt, örn det var allvarligt menat. Även på
detta område får man taga hänsyn till kostnadsfrågan. Örn det visar sig att
man i vissa fabriker, trots mycket goda maskiner, inte kan producera med
tillräckligt låga kostnader, då är det förmodligen ur samhällsekonomisk synpunkt
riktigare, att man i stället producerar där detta kan ske billigast. Med
detta bär jag inte alls tagit ställning till det konkreta fallet örn torpedverkstaden
i Motala, utan jag gör denna anmärkning endast på det principiella
planet, liksom försvarsministerns uttalande var rent principiellt.

Det var något överraskande när försvarsministern både i sitt första anförande
och senare talade om att de enskilda företagen begärt så »pressade priser».
Det var en liten underton av missnöje i detta konstaterande, att de enskilda
ställt regeringen i en besvärlig situation genom att komma in med
dessa pressade priser. Statsrådet Vougt talade inte örn för staten »förmånliga»
priser, nej ingalunda, det var fråga örn »pressade» priser! Även statsministern
var inne på detsamma. Nu har ju regeringen i alla fall bestämt att
det inte skall vara »pressade» priser utan »skäliga» priser, och det är tydligen
en ganska stor skillnad.

Om man som exempel tar kappor, så köper staten sådana för kronor 10: 53
per styck, medan det finns anbud för i varje fall en del av kvantiteten som
lyda på kronor 8: 50 per styck, alltså en prisskillnad på nära 25 % till förmån
för det enskilda anbudet.

Nu antydde försvarsministern liksom även statsministern, att här möjligen
förelåg en avsikt från enskilt håll att skada den statliga affärsverksamheten.
Jag tillåter mig fråga herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
på vilken grund han stöder denna antydan. Jag har mig inte bekant, att det
inom konfektions- och skoindustrien finns karteller där man kan komma överens
örn att man skall sätta ett bottenpris för att skada den statliga verksamheten.
Har herr statsrådet möjligen en annan information, på vilken han kan
stödja en sådan ganska otrevlig antydan att man velat skada samhällsintresset?
Örn herr statsrådet inte kan giva någon ytterligare motivering, så måste
jag konstatera att hans misstänkliggörande här framstår i en egendomlig
dager.

Örn det nu förhöll sig så, att enskilda leverantörer begärt ett högre pris, då
skulle man säkert från socialdemokratisk sida lia inkasserat detta med tillfredsställelse
och konstaterat, att statens företag kommit till lägre priser. När
nu däremot de enskilda komma med låga priser bli de kritiserade för detta,
och man antyder att det ligger skumma planer bakom. Det är sannerligen inte
så lätt för de enskilda näringsidkarna i detta fall. I varje fall måste jag instämma
med herr Henriksson när han konstaterar, att det knappast kan anses
stärka statens krav på att äga kvalifikationer när det gäller rationalisering
av t. ex. skoindustrien.

Herr statsrådet Vougt hade ett annat biskal för regeringens ståndpunkt; jag
skall kanske kalla det för en ursäkt. Han sade att man får betänka, att de
statliga företagen betala högre löner och giva sina arbetare extra förmåner,
och det kostar 11 öre per timme. Jag tillåter mig fråga: skall detta vara principen
för konkurrens mellan statliga och enskilda företag, att staten genom
att ge bättre förmåner än deni som vederbörande parter på arbetsmarknaden i

Onsdagen den 29 maj 1946 fm.

Nr 22.

Svar på interpellation. (Forts.)

kollektivavtalen komma överens örn sätter sig ur stånd att konkurrera på den
öppna marknaden och måste begära högre priser, för att sedan skylla på att
man ger bättre förmåner än kollektivavtalen? Jag trodde att kollektivavtalens
ställning i det svenska samhället var sådan, att man inte skulle kunna föra
ett dylikt resonemang.

Jag vill vidare understryka det som herr Kristensson redan nämnt, nämligen
att dessa statliga företag inte torde behöva kalkylera med någon beskattning
och inte heller, så vitt det är mig bekant, med några nämnvärda försäkringskostnader,
vilket de enskilda företagen uppenbarligen måste räkna med.
Skulle det nu vara så att man i ett enstaka fall — av skäl regeringen här
anfört — finner sig böra lämna en beställning till ett statligt företag som
begär högre pris — sådana fall förekomma naturligtvis — då framstår det
för mig såsom väsentligt att man genom en klargörande bokföring gör uppenbart
för alla vad det är som sker. Jag skall tillåta mig att citera ett yttrande
av statsrådet Myrdal i statsrådsdirektiv, vilka jag förmodar att hela regeringen
godkänt, rörande konkurrensen mellan statliga och enskilda företag. Detta yttrande
har — örn jag inte misstager mig — två gånger förekommit i skrivelser
från kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering, och jag tror att
statsrådet Myrdal någon gång rent av betecknat detta såsom en grundlag för
konkurrensen mellan offentliga och enskilda företag. Herr Myrdal ansluter sig
här till vad kommissionen uttalar: »Det är kommissionens uppfattning att de
statsägda företagen skola följa samma affärsmässiga principer som böra gälla
för privata företag ej endast i fråga örn driftsekonomien utan även beträffande
pris-, kostnads- och räntabilitetskalkylerna. Detta innebär att vid försäljningen
av dessa företagsprodukter, antingen detta sker till statliga organ
eller på öppen marknad, de på denna marknad vid fri konkurrens gällande
priserna böra tillämpas.» Detta har uppenbarligen inte skett i detta fall, då
man betalar kronor 10: 53 i stället för ett avsevärt lägre pris. Längre fram
heter det: »I detta sammanhang bör särskilt framhållas att staten stundom
måste finna det motiverat att i samhällets intresse, t. ex. för krigsberedskap
eller på grund av allmänna hänsyn till en landsändas ekonomiska och kulturella
förkovran, företaga investeringar, örn vilka man från början vet, att de
icke kunna genom företagets avkastning förräntas. Därest sålunda en tillverkning,
som icke är finansiellt räntabel, enligt ovan uppställda villkor ändock
anses böra upprätthållas och en statlig subvention därför anses nödvändig,
bör denna subvention motiveras och redovisas fullt öppet, helst i form av ett
tillskott bestämt till visst belopp per år och garanterat för viss tidrymd.»

Detta krav, som jag alltså förmodar att regeringen anslutit sig till, innebär,
att när man vill hålla tillverkningen i gång även då den inte är konkurrenskraftig
man sörjer för att det klart dokumenteras att det blir fråga örn subventioner.

Jag tillåter mig därför fråga, huruvida herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
vill bidraga till att man i detta och eventuellt andra liknande
fall kommer att förfara på det klargörande sätt, som antytts i detta
handelsministerns uttalande.

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Vougt: Herr talman! Jag
tror inte att kammarens ledamöter så här i början av ett långt plenum anse
sig betjänta av ali: jag går in på alla de spetsfundigheter, som herr Ohlin
ägnade sig åt. Jag föreställer mig. att örn herr Ohlin läser örn interpellationssvaret
skall han få klarhet beträffande en hel del av de spörsmål, vilka han
nu funnit oklara. Örn herr Ohlin då dessutom gör sig mödan att försöka fatta
min tankegång, så tror jag inte han behöver vara så rådlös som han nu är.

Andra hammarens protokoll 1940. Nr S2. 3

Nr 22.

Onsdagen den 29 maj 194:0 fm.

Svar på interpellation. (Forts.)

Jag skall först ge ett svar till herr Henriksson, som ånyo frågade mig
om lokalkostnaderna vid fabriksverket äro inberäknade i kalkylerna. Därtill
har jag svarat, att försvarets fabriksstyrelse förräntar en fond, och denna
fond beräknas täcka kostnaderna för byggnader, maskiner o. s. v. på samma
sätt som ett enskilt företag förräntar en på ett visst sätt beräknad summa.

Sedan tog herr Henriksson upp en tidigare fråga om MCB:s svårigheter att
konkurrera. Det är bl. a. den av honom nämnda tilldragelsen som föranlett
försvarets fabriksstyrelse att ställa förslaget, att marinens centrala beklädnadsverkstad
i Karlskrona och arméns centrala beklädnadsverkstad i Stockholm
skola sammanslå^. Genom en sammanslagning skulle man kunna ernå
billigare administrationskostnader och verkstaden skulle kunna förläggas till
billigare ort än Karlskrona. Vidare har försvarets fabriksstyrelse tagit upp
frågan örn huruvida en statlig skotillverkning överhuvud taget är lämplig
eller inte. Hela detta problem står alltså fullt aktuellt både för försvarets
fabriksstyrelse och för mig.

Därefter skall jag be att få komma in på herr Ohlins inlägg. Jag ber ånyo
kammarens ledamöter örn ursäkt för att jag måste syssla med sådana oklarheter
i min egen framställning, som endast herr Ohlin tillskriver mig, men
jag måste ju försöka att en smula klara upp begreppen för herr Ohlin. Jag
Ilar inte närmare velat beröra frågan om arbetslöshetsriskerna, men jag tror
att jag klargjort att jag inte velat, att försvarets fabriker skola nedläggas
av de tillfälliga skäl, som nu gjort att deras bestånd ifrågasatts. Jag har
följaktligen tillrått Kungl. Majit att försvarets fabriker skulle få arbeta
till den 1 april 1947. Örn herr Ohlin nu fattat detta vill jag tillägga, att det
förhållandet uppenbarligen medverkat till mitt ställningstagande, att de arbetare
som i första hand skulle komma i gluggen, skofabrikens manliga och
kvinnliga arbetare i Karlskrona, så vitt jag förstår inte skulle kunna få
arbete i sitt yrke på orten utan följaktligen måste skingras ut över landet.
Örn arbetarna stannade kvar i staden, skulle de troligen inte kunna få arbete
där inom det närmaste halvåret, och följaktligen skulle staten nödgas
släppa till arbetslöshetsmedel, och detta vill jag inte vara med örn, örn det
inte är obetingat nödvändigt. Om nu det ena motivet framträder vid sidan
av det andra kan det måhända inte tillfredsställa herr Ohlin, men jag tror
i alla fall att det hela är ganska begripligt, när man ser på saken på detta
sätt.

Sedan är det fråga om hur pass mycket denna sak kan tänkas påverka
skoindustrien. Av allt att döma råder det för närvarande en stegrad efterfrågan
på skodon i vårt land. Fabrikerna arbeta för fullt, och på sina håll
är man i färd med att ytterligare utbygga produktionsapparaten. I någon
tidning har det exempelvis talats örn att den lilla orten Mjällom ryckt upp
till en betydande industriort med tre ä fyra skofabriker. Många av kammarens
ledamöter ha nog inte hört namnet på denna ort förut, och jag har
för min del inte heller hört det förrän det dök upp i detta sammanhang.
Saken är tydligen att man byggt ut kapaciteten för tillverkning av skodon
i Mjällom i förhoppning örn att få beställningar från de statliga myndigheterna,
och utan tvivel är det även statliga beställningar som medverkat till
att produktionsmaskineriet.i Mjällom kommit till. Det är naturligtvis nu beklagligt
om det förhåller sig så att produktionsmaskineriet blivit för stort på
denna ort, men det finnes ingenting som i och för sig tyder på att det inte
skulle finnas full försörjning med civila tillverkningar för vår produktionsapparat
för skodon i landet i dess helhet.

Vidare tog^herr Ohlin upp fregäll örn betalningen. Det finns uppenbarligen
två tillvägagångssätt för att bokföra en förlust som statsmakterna måste iklä -

Onsdagen den 29 maj 1946 fm.

Nr 22.

Svar på interpellation. (Forts.)

da sig. Det ena är, att krigsmaterielverket, som i detta fall är den agerande,
som står för beställningen, säger till försvarets fabriksstyrelse: Ja, vi beställer
hos er, men endast under den förutsättningen, att ni sänker era priser under
det lägsta av de privata företagarnas anbud. Vad sker då? Uppenbarligen
gör försvarets fabriksstyrelse en förlust, en förlust som fabriksstyrelsen, vilken
lämnar en ganska betydande vinst åt staten varje år — det rör sig väl
omkring en miljon — säkert kan väga upp på någon annan punkt. Det andra
sättet är, att man gör som man här gjort, d. v. s. krigsmaterielverket åtager sig
att till försvarets fabriker betala ett högre pris än det lägsta privata anbudet,
för att hålla tillverkningen i gång. Vad sker då? Jo, ur försvarets anslag,
i detta fall till skodon och kläder, får betalas litet mer än som skulle skett
om det lägsta anbudet antagits. Hela den saken är ju ganska enkel, och den
bör inte bereda herr Ohlin heller så mycket huvudbry.

När jag talade örn arbetslösheten i Karlskrona och i Ångermanland, anknöt
jag till den jämförelse, som gjordes av herr Kristensson, och det var ingen
självständig reflexion från min sida.

Jag har fortfarande inte riktigt förstått vad herrarna mena, när ni tala örn
att försvarets fabriker skulle vara konjunkturreglerande. /Jag fattade herr
Henriksson så, som örn han menade, att försvarets fabriker, örn det nu blir
risk för arbetslöshet inom skoindustrien, skulle kunna ta emot stöten och avskeda
sina arbetare. Jag tycker, att det är ganska rimligt, örn man ställer
försvarets fabrikers ifrågavarande verkstad med dess 44 manliga och kvinnliga
arbetare sist i kön bland dem, som skola ta stöten. Det är ju ändå så, om jag
inte är fel underrättad, att skoindustrien många gånger arbetar under förhållanden,
som göra att arbetslösheten inte drabbar alla arbetsformer lika hårt,
vilket den skulle göra i detta fall, då vederbörande skulle bli helt och hålletarbetslösa.

Jag övergår sedan till herr Ohlins mästerprov i den docerande stilen, då
han kom in på vad jag- säde om CTV, centrala torpedverkstaden. Jag anförde,
att arbetarna tycka, att det är rimligt, att den produktionsapparat som
finns kommer till användning. Jag tilläde, att detta i nuvarande läge förefaller
mig rimligt; då hela vår industri arbetar för fullt, finns, det intet skäl
för att inte C.TV skulle kunna erhålla arbete lika väl som alla andra verkstäder
i landet. Jag har sålunda icke tagit ställning till huruvida det är reaktionärt
eller inte att använda maskinerna på sådant sätt, att man förhindrar rationalisering
eller övergång till andra tillverkningsformer. Herr Ohlin får
väl ändå ursäkta, örn vi håller diskussionen här i kammaren i någon mån fri
från nationalekonomiska finesser, där en diskussion på det planet inte är nödvändig
för själva saken. För övrigt konkurrerar CTV fullt tillfredsställande
med andra verkstäder otili får sysselsättning i öppen konkurrens med dem.

(Slutligen antyder herr Ohlin — och det är egentligen (hit som kommit mig
att begära ordet och som gjort att jag kanske i någon mån använt en annan
ton mot herr Ohlin än jag annars skulle gjort — att jag skulle ha sagt, att
de privata företagen pressa sina anbud för att göra staten skada. Jag bär icke
sagt något sådant. ^ Jag finner heller icke något belägg för detta i de papper,
som jag här har pa bordet. Det är icke fråga örn någon organiserad framstöt
från industriens sida, men jag har utgått från som möjligt, att man pressat
sina anbud ganska långt, därför att man, som herr Ohlin också antydde, säkerligen
varit angelägen örn att få beställningarna på dessa sko- och klädespartier.
Men jag har icke sagt, att man pressat anbuden för att skada staten.
1 Dremo t ställde jag i en replik till herr Kristensson den frågan, huruvida
det inte vöre orimligt, örn i eli läge, där statliga företag konkurrerade med
enskilda företag, vilka gaddade sig samman och beslöto att pressa priserna

Nr 22.

Onsdagen den 29 maj 1946 fm.

Svar på interpellation. (Forts.)

för att utesluta de statliga företagen ur konkurrensen, om i ett sådant läge den
statliga tillverkningen på grund !av dessa tillfälliga orsaker skulle få förfalla,
eller örn man inte i stället borde på något sätt söka övervinna svårigheterna. Jag
har sålunda endast gjort detta tankeexperiment men inte på något sätt velat
antyda att här förelegat någon dumping, riktad mot statsmakterna. Det torde
också ganska klart ha framstått för dem som hörde på vad jag sade.

Herr Ohlin erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde: Herr talman!
När det stenografiska protokollet föreligger, få vi se vad som uttalats
i dessa s. k. tankeexperiment. Jag tror, att det vore mycket värdefullt, örn vi
kunde fastslå, att här inte gjorts några antydningar, utan att det gällde helt
och hållet tänkta saker.

Till herr Vougt vill jag säga, att jag på det bestämdaste förnekar, att jag
genom att läsa interpellationssvaret omsorgsfullare skulle få mina frågor besvarade.
Samtliga mina frågor, i den mån de gällde interpellationssvaret, voro
av den arten att de tarva ytterligare belysning. Ungefär hälften av mitt anförande
gällde saker, som hans excellens statsministern och statsrådet Vougt
sagt senare under debatten.

Jag tror det är riktigt, att vi, som hans excellens statsministern sade, inte
skola göra denna fråga enklare än vad den är, och absolut inte så enkel som
statsrådet Vougt vill göra den. Det är i det samhällsekonomiska läge, där vi
nu befinna oss, så pass viktigt att principerna för konkurrensen mellan enskilda
och statliga företag bli någorlunda klargjorda, att jag tror, att herr statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet får finna sig i att dessa saker
dryftas utförligt i denna kammare.

Försvarsministern talade örn arbetslöshetsrisken. Enligt min mening bör
staten i princip vara opartisk, när det gäller risk för uppkomsten av arbetslöshet,
och jag kan icke acceptera försvarsministerns yttrande, att den statliga
fabriken bör stå sist i kön, när det gäller att ta stöten. Detta är nämligen att
ge den statliga företagsamheten en privilegierad ställning, som är alldeles
oförenlig med det uttalande från handelsministerns sida, som jag nyss uppläste
och som jag förmodar har blivit godkänt av regeringen.

Vad till sist Motalafabriken beträffar föreligger ju inte något problem, örn
den kan konkurrera och få sysselsättning för sina maskiner, och då finns det
för dagen ej mycket anledning till en principdiskussion. Jag har ingenting
att invända mot att den får lov att konkurrera.

Det enda jag begär är, att man från regeringens sida håller fast vid den
deklaration, som handelsministern avgivit, och behandlar problemet i den andan.
Då tror jag vi kunna undgå många av de besvärligheter, som eljest torde
uppkomma.

Vidare yttrade:

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Vougt: Herr talman! Jag
vill endast bekräfta, att intet aktuellt sysselsättningsproblem, så vitt jag vet,
föreligger vid CTV i Motala. Anledningen till att CTV uppmärksammats
har varit vissa svårigheter i samarbete mellan personal och ledning, som jag
hoppas nu skola vara övervunna.

Herr Kristensson: Herr talman! Jag konstaterar med tillfredsställelse, att
försvarsministern anslöt sig till den av mig uttalade principen örn konkurrens
på lika bas. Jag anser, att denna princip är synnerligen viktig och att den
inte bör frångås vid första påfrestning. Anbudsförfarandet vid statlig upphandling
är av största värde, och vanliga regler böra därvid följas.

Onsdagen den 29 maj 1946 fm.

Nr 22.

Svar på interpellation. (Forts.)

Här har talats åtskilligt om dumpingpriser i samband med anbuden från
de privata företagen, och jag vill därför i fråga örn skopriserna erinra örn
att i augusti 1945 gjordes en upphandling av 27 500 pär skor till priser, som,
omräknade efter dagens materielpriser, ställde sig drygt en krona billigare än
vad karlskronafabriken nu efter omkalkylering lägst kunnat komma till. I
augusti 1945 gällde det därtill en leveranstid om tre månader mot tolv månader
i förevarande fall.

Statsrådet meddelar nu, att utredning skall göras örn rationalisering av
statens tillverkning av klädespersedlar och örn behovet av statlig skoindustri.
Jag har givetvis ingenting att invända mot dessa utredningar. Det gäller att
få den statliga företagsamheten så effektiv som möjligt — det är väl i fråga
örn effektiviteten som skon klämmer. Jag vill återge följande ord ur arbetarrörelsens
efterkrigsprogram: »Statens ekonomiska verksamhet är ett medel
för att vinna största möjliga effektivitet och är motiverad just så långt som
den främjar detta ändamål.»

Herr talman, jag har genom denna interpellation framför allt velat betona
vikten av att det på de områden, där både statlig och enskild företagsamhet
förekomma, bör finnas lika möjligheter för båda dessa driftsformer.

Herr Törnkvist: Herr talman! Jag måste konstatera, att denna debatt svällt
ut över alla gränser och att dess bottenförankring i denna skofabrik knappast
är tillräckligt stark. Jag skall inte delta i den principiella diskussionen
och skall heller inte ur karlskronasynpunkt diskutera den invånarförlust, som
Karlskrona skulle utsättas för, örn skofabriken konkurrerades ihjäl. I vidrigaste
fall fick naturligtvis samhället stå ut med den, även örn den inte är motiverad.
Jag vill emellertid erinra örn ett par saker, som jag anser man borde
anknyta till under debatten.

Karlskrona skofabrik, som nu enligt statsrådets uppgifter sysselsätter närmare
50 arbetare, är icke något produktionsföretag i vanlig mening. Den har
inte tillkommit såsom ett sådant, utan den skapades såsom ett »kvalitetskontrollföretag»,
örn jag får använda den beteckningen. Fabriken är ganska gammal;
men den observerades egentligen mera allmänt _ i början av 1920-talet i
samband med statsrevisorernas granskning av de privata skoleveranserna till
de olika förbanden. Den granskningen leddes av dåvarande ordföranden i
statsrevisionen, sedermera landshövdingen Gustav Hosén, och han är egentligen
pappa till uppslaget att denna skofabrik skulle mera anlitas av armén. Statsrevisorerna
kommo vid denna kvalitetskontroll till sådana resultat, att jag verkligen,
vill hänvisa de intresserade till statsrevisorernas berättelser från den tiden,
jag tror det var åren 1922—1925. Det är en mycket uppbygglig läsning.
Örn man i dag vill se bort från de erfarenheter, som statsrevisorerna då inhämtade,
och avskaffa denna kontroll, måste man, förutsätta, att inställningen
inte längre är sådan, att leverantörerna ta tillfället i akt att tjäna mera pengar.
Men det är självfallet att den inställningen finns även nu.

Denna fabrik tillkom alltså för en kontrollfabrikation. Den avsåg ursprungligen
huvudsakligen att leverera skodon åt mangen; det är viktigare
att man har hållbara skodon örn man är på sjön än örn man är på, land. Så
småningom, efter många år, och då i anledning av nämnda statsrevisorers direkt
ställda krav tillverkades vissa kvagtiteter åt armén, men armén har aldrig
visat sig särskilt intresserad av att beställa skor hos beklädnadsverkstaden
i Karlskrona, och därför har fabriken heller aldrig utvecklats sa. som
kunnat ske, utan står i fråga örn antalet arbetare på ungefär samma stadium
som när den började.

Det iir knappast rimligt att ta denna lilla kontrollfabriks verksamhet till

Nr 22.

Onsdagen den 29 maj 1946 fm.

Svar på interpellation. (Forts.)

utgångspunkt för en så vidlyftig principiell debatt om statsdrift eller icke
statsdrift som den som här har utspelats i anknytning till interpellationen.

Men oavsett om denna fabrik ligger i Karlskrona eller på någon annan plats
— det var nog en ren tillfällighet att den förlädes dit — är den nödvändig,
innan man skaffat sig verksamma kontrollorgan för detta slags tillverkning.
Varför fabriken blivit dyrare nu och möjligen kommit efter i konkurrensen har
jag svårt att uttala mig örn; jag känner icke de element, som ligga till grund
för beräkningarna. Jag skulle emellertid tro, att statsrådet Vougt inte är inne
på felaktiga vägar, när han dragit de slutsatser han gjort i nu behandlade
fråga.

Jag vill också med anledning av detta peka på en annan sak. Försvarsförvaltningen
överhuvud taget, särskilt försvarsmaterielförvaltningen, organiserades
ju under en tid, då kriget rasade som häftigast och då farorna för vår
del ansågos stora. Vi byggde då upp organ, som skulle vara övervakande och
ledande av hela försvarsproduktionen. Men denna försvarsproduktion har ju
en helt annan karaktär än skotillverkningen i Karlskrona, och jag har frågat
mig och frågar mig ännu, örn överhuvud taget försvarets fabriksstyrelse är ett
lämpligt organ för en sådan skokontrolltillverkning, som den avsedda. MCB
får bidraga till fabriksstyrelsens administration med ett enligt min mening
alldeles orimligt belopp.

Jag tror, att det här är nödvändigt att göra en omprövning på två punkter.
Ar en skotillverkning av denna begränsade omfattning lämplig för fabriksstyrelsen,
som huvudsakligen sysslar med verklig försvarsmaterielproduktion?
Bör denna tillverkning undandragas det belopp som nu utkräves för centraladministrationen?
Jag är inte säker på att avräkningen skett med tillräcklig
noggrannhet, och går man aldrig så litet över vad som kan anses vara en riktig
avvägning, måste det naturligtvis återverka på prissättningen.

Frågan örn Karlskrona skofabrik gäller i nuvarande läge helt enkelt, om
vi skola avskaffa kvalitetskontrollen och utsätta oss för risken att återfå den
undermåliga leveranskvalitet från de privata tillverkarna, som avslöjades av
statsrevisorerna på 1920-talet.

Vi få ju se vad utredningen örn skoproduktionen kan komma att ge för resultat,
men innan dess är det inte lämpligt, det vill jag uttryckligen säga, att
ta Karlskrona skofabrik till utgångspunkt för en diskussion örn statlig eller
enskild drift. Det synes vara lämpligt att frågan örn den nu begränsade kvalitetsskotillverkningen
egentligen skall administreras av fabriksstyrelsen tas
upp till prövning i den utredning örn krigsniaterielförvaltnjngens omfattning,
som statsrådet Vougt utlovat.

Jag har inte funnit någonting i diskussionen, som föranlett mig misstänka,
att statsrådet inte i sina uttalanden i den föreliggande sakfrågan har varit inne
på riktig bog. Jag vill helt instämma i vad han anfört.

Jag vill slutligen erinra dem, som klaga över att »utvecklingstendensen är
hotfull», örn att ett sådant förhållande länge rått utan verksamma invändningar.
Staten har inte utnyttjat sina resurser t. ex. i fråga örn fartygsbyggnader.
Staten har två varv, ett i Stockholm och ett i Karlskrona, men den
utnyttjar icke dessa varv för fartygsbyggen för att priskontrollera de väldiga
utgifter, som äro förknippade med enskilt fartygsbyggande. Det har visserligen
skett en gång år 1928, men då måste man tillgripa alldeles speciella åtgärder för
att få fram ett fartyg, som kunde användas för något slags kontrolltillverkning
och detta försök utföll mycket fördelaktigt för staten. Det är emellertid alldeles
omöjligt att få staten att bygga annat än små båtar, som inte kosta så
mycket i tillverkning. Örn detta är själva den tendens eller arbetsform som
kan tolereras, måste jag säga, att talet örn att skotillverkningen i Karls -

Onsdagen den 29 maj 1946 fm.

Nr 22.

Svar på interpellation. (Forts.)

krona skulle vara ett bevis för att staten tillfogas förluster är rena spegelfäkteriet.

Herr Ohlin: Herr talman! Bara ett par påpekanden. I likhet med hans excellens
statsministern anser jag, som jag tidigare framfört i en replik, ingalunda
att denna fråga är enkel. Jag har också sagt, att jag anser den vana
mycket viktig -för konkurrensen mellan offentliga och enskilda företag. Staten
intar ju härvidlag en dubbelställning. I den mån den äger egna företag
är den intresserad av deras ekonomi på samma sätt som enskilda ägare, men
samtidigt är staten en sorts klockarfar för hela näringslivet, som skall se till
att näringslivet utvecklas på bästa möjliga sätt. Enligt min mening mås-te
staten därför försöka här göra vad jag vågar kalla en »personlighetsklyvning»,
så att staten som privatägare icke låter dessa intressen påverka det handlingssätt,
som den sedan tillämpar när -den framlägger riktlinjer för den ekonomiska
politiken för näringslivet i dess helhet, bestämmer konkurrensbetingelser och
dylikt. Av den ors-aken tror jag att det meningsutbyte, som förekommit i
kammaren i dag, har varit nödvändigt, då det i varje fall rullat upp dessa problem
en smula, så att man fått tillfälle att närmare analysera dem.

Med anledning av vad försvarsministern sade örn olika sätt att ta de bokföringsmäs-siga
konsekvenserna av beslut sådana som det omdiskuterade vill
jag påpeka, att man naturligtvis inte bör slå ihop en iförlust på en gren av
fabriks styrelsens verksamhet med en vinst på en annan, så att förlusten suddas
ut, utan det är önskvärt, att varje handling och dess ekonomiska resultat
bli klart redovisade vid sådan bokföring. Skulle staten tillämpa metoden att
betala överpris och sedan inte tala mer om saken, då brister -den klarhet, som
handelsministern så starkt har understrukit i -direktiv som han utfärdat —
jag förmodar å regeringens vägnar.

Orsaken till att jag begärde ordet var emellertid framför allt den att jag ville
framställa en direkt ifråga till försvarsministern rörande innebörden av ett
yttrande som han fällt. Han sade enligt mina anteckningar, att detta företag
i Karlskrona, som inte är särskilt stort — försvarsministern nämnde några siffror
— enligt hans mening bör stå sist i kön när det gäller att ta stöten. Den
stöt det här var tal örn gällde arbetslösheten. Nu tillåter jag mig fråga:
vad innebär det, att -detta statliga företag skall stå sist i kön? Innebär det,
att det skall ha sysselsättning så snart det överhuvud taget finns möjligheter
därtill, eller på vad sätt skall det annars stå sist i kön? Örn det skall konkurrera
på lika fot nied andra företag, kan det inte stå sist i kön, ty då finns det
ingen kö, utan alla äro likställda. Nu ha vi fått höra, att regeringen utreder
spörsmålet örn dessa speciella fabrikers framtid. Då uppkommer frågan: vilken
princip skall man tillämpa, sedan dessa fabriker blivit rationaliserade?
Gäller möjligen statsrådet Vougts uttalande, att detta företag skall stå sist
i kön, bara i dagens läge — något som jag emellertid inte kunde uppfatta att
han nämnde — eller är det en mer allmän princip, att detta statliga företag,
liksom jag förmodar en del andra, skall stå sist i kön och skyddas för arbetslöshetsrisk?
Jag behöver väl inte ännu en gång hänvisa till handelsministerns
diktamen flir -att- klargöra, att en sådan princip som statsrådet Vougt har,
nämligen att detta företag bör stå sist i kön när det gäller arbetslöshet, direkt
strider mot innehållet i denna handelsministerns deklaration.

Jag tillåter mig därför till sist att förutom att rikta denna fråga även besvara
försvarsministerns hårda ord genom att säga till honom, -att _ örn han
gör sig besvär med att efteråt läsa denna debatt och icke minst sinaegna
yttranden, tror jag han skall finna, att klarheten på hans sida inte var så stor
som han nyss med stor självsäkerhet ville göra gällande.

Nr 22.

Onsdagen den 29 maj 19445 fm.

Svar på interpellation. (Forts.)

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Vougt: Herr talman!
Med det uttryck, som herr Ohlin nu vill göra process med mig örn, menade jag
följande: För närvarande förekommer det ringa arbetslöshet inom skoindustrien.
Örn en sådan skulle inträda genom en minskning av tillgången på arbete,
bör den örn möjligt förläggas till sådana områden, där de sociala skadeverkningarna
bli mindre än de skulle bli i Karlskrona, där en hel skoarbetarstam
skulle bli arbetslös. Det var så jag menade.

Till sist kanske jag får lov att säga några ord till herr Henriksson, vilka
jag glömde att säga förut. Med anledning av vår lilla diskussion örn huruvida
försvarets fabriksstyrelse arbetar med rationella och riktiga kalkyler
vill jag nämna, att försvarets fabriksstyrelse vid sin sida har ett råd, bestående
av mycket framstående enskilda företagare, vilka samarbeta med styrelsen
för att få de riktiga kalkylerna. Jag tror, att försvarets fabriksstyrelse
får anses vara ett föredöme för den statliga företagsamheten när det gäller
att få fram riktiga kalkyler.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4.

Herr statsrådet Myrdal avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 300, angående godkännande av en mellan Sverige och Turkiet träffad
handelsöverenskommelse;

nr 301, angående anslag till granskningsnämnden för vissa patentansökningar
m. m.; och

nr 302, angående aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 5.

Föredrogos var för sig och remitterades till statsutskottet följande på kammarens
bord liggande motioner, nämligen:
nr 541 av herrar Senander och Kempe; och
nr 542 av herr Johansson i Stockholm ni. fl.

§ 6.

Föredrogs den av herr Ståhl vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation till hans
excellens herr statsministern, angående lämnande av vissa upplysningar till
riksdagen i fråga örn den s. k. Hasselrotska utredningen m. fl. ärenden.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7.

Föredrags den av herr Ekdahl vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet, angående svårigheterna för
de kommunala yrkesskolorna att anskaffa kvalificerade lärarkrafter.

Denna anhållan bifölls av kammaren.

Onsdagen den 29 maj 1946 fm.

Nr 22.

§ 8.

Föredrogoe i ett sammanhang andra kammarens andra tillfälliga utskotts ut-Förstatligande
låtande, nr 13, över motion angående förstatligande av de industrier, som llava"feK^Xen
tillverkning av krigsmateriel som huvuduppgift, och till kammaren överlämnat
utdrag, nr 405, av första kammarens protokoll, innefattande delgivning av
sistnämnda kammares beslut över dess andra tillfälliga utskotts utlåtande,
nr 7, i anledning av väckt motion i samma ämne.

I motionen II: 148, vilken hänvisats till andra kammarens andra tillfälliga
utskott, hade herr Johansson i Stockholm m. fl. hemställt, »att riksdagen
måtte hemställa till Kungl. Majit att efter utredning framlägga förslag örn
förstatligande av de industrier, vilka ha tillverkning av krigsmateriel som huvuduppgift,
främst AB Bofors med dotterföretag, varvid de subventioner och
förmåner av skilda slag statsmakterna beviljat dessa företag böra räknas
staten till godo vid övertagandet».

Utskottet hemställde, att andra kammaren för sin del måtte besluta, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit skulle hemställa, att Kungl. Majd genom
krigsmaterielinspektionen eller på annat sätt noggrant följde frågans
utveckling, samt, då tillfället därtill befunnes lämpligt, framlade förslag i
ämnet för riksdagen.

Sedan utskottets hemställan iföredragits, anförde:

Herr Wiberg: Herr talman! Utskottet föreslår, som vi hörde, en skrivelse
till Kungl. Majit med hemställan, att Kungl. Majit genom krigsmaterielinspektionen
eller på annat sätt noggrant följer frågans utveckling. Jag har
begärt ordet i första hand för att söka få någon klarhet i vad som åsyftas med
uttrycket »frågans utveckling». Utlåtandet är nämligen så formulerat, att
man, även om man tar sig en ganska allvarlig funderare, inte kan känna sig
på långt när övertygad örn vad utskottet i verkligheten menar. Skall man
tolka utlåtandet bokstavligt, har man svårt att komma ifrån, att uttrycket
närmast måste anses åsyfta de planer, som skola utarbetas av Förenta nationernas
säkerhetsråd rörande en reglering av rustningarna. Men denna tolkning
kan väl inte gärna vara riktig? I utskottets utlåtande framhålles ju i första
hand krigsmaterielverket som det organ, som Kungl. Majit lämpligen skulle
kunna använda, men krigsmaterielverket lär väl inte ha några särskilda förutsättningar
för att kunna följa säkerhetsrådets arbete. Man måste därför fråga
sig, örn med detta uttryck åsyftas krigsmaterielindustriens förstatligande. Örn
jag inte är fel underrättad, har man emellertid inom utskottet varit fullt ense
örn att inte förorda något förstatligande av krigsmaterielindustrien. Det uttalande,
som utskottet gör i motiveringen, leder ju också alldeles tydligt inte
fram till något ställningstagande för ett förstatligande, utan snarare tvärtom.

Jag tror det skulle vara av en viss betydelse örn man på denna punkt kunde
få fullständig klarhet genom ett uttalande här i kammaren av en talesman för
utskottet.

Redan nu skulle jag emellertid vilja tillägga, att utskottets hemställan, att
Kungl. Majit på det ena eller andra sättet måtte noggrant följa utvecklingen
av frågan — vad som nu åsyftas med detta uttryck — inte gärna kan betecknas
som annat än ett ganska urvattnat och skäligen onödigt yrkande. Jag är
fullt förvissad örn att såväl den nuvarande regeringen som varje kommande
regering skall ägna mycket stor uppmärksamhet åt Förenta nationerna och
vad de kunna åstadkomma liksom också åt vad som rör sig på rustningsområdet.
Den dagen kommer viii också, då vårt land är medlem av Förenta nationerna,
varav automatiskt följer, att vi äro bundna av dess charta och av

Nr 22.

Onsdagen den 29 maj 1946 fm.

Förstatligande av Jcrigsmaterielinduslrien. (Forts.)
de beslut, som fattas inom ramen, för denna charta. Jag vågar sålunda till och
med innan jag fått något närmare uttalande örn den avsedda innebörden av
uttrycket »frågans utveckling» hysa den åsikten, att en skrivelse till Kungl.
Maj :t är fullständigt överflödig och onödig. Riksdagen bör naturligtvis inte
i någon skrivelse lämna Kungl. Maj :t direktiv, därest inte ett verkligt behov
därav i varje särskilt fall måste anses föreligga. Detta kan inte vara fallet i
nu förevarande fråga, och jag hemställer därför, herr talman, att kammaren
måtte avslå inte endast motionen utan också utskottets förslag.

Under detta anförande hade herr andre vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr Johansson i Stockholm: Herr talman! För min del har jag tolkat utlåtandet
så, att utskottet i väsentlig grad tillmötesgått motionärernas krav, då
det hemställer, att regeringen genom krigsmaterielinspektionen eller på annat
sätt följer frågans utveckling och framlägger förslag, när så synes lämpligt.
Efter herr Wibergs inlägg tror jag det vöre lämpligt, att någon representant
för den majoritet inom utskottet, som står på efterkrigsprogrammets grund,
framträder och säger^ sin mening örn herr Wibergs tolkning. Jag kan inte
tänka mig, att det råder enighet inom utskottet örn att rustningsindustrien
icke bör förstatligas.

När riksdagen förra gången behandlade frågan, år 1935, voro alla talesmän
för det socialdemokratiska partiet ense örn att det enda sättet att avlägsna
missförhållandena på detta område var att förstatliga den egentliga rustningsindustrien,
och alla påpekade de faran av att krigsindustrien ligger i privata
händer. Såvitt jag kan se var det endast därför att arbetarna den gången
saknade majoritet i riksdagen som man nöjde sig med att införa en kontroll
genom krigsmaterielinspektionen. Kommunisternas talesman i denna debatt,
herr Hagberg i Luleå, betecknade redan då denna kontroll som tämligen värdelös,
och det har sedermera visat sig, att han hade rätt häri. Den förre krigsmaterielinspektören
har varit så hårt engagerad som militär expert och profet
i två dagliga stockholmstidningar och som politisk rådgivare åt vissa grannländer,
att man frågar sig, när han haft tid med sitt arbete i krigsmaterielinspektionen.

De starka argument, som för mer än tio år sedan anfördes för rustningsindustriens
förstatligande, ha sedermera fått ökad tyngd. Sedan dess ha vi
genomlevt ett andra världskrig, där vi återigen tydligt kunnat följa rustningsindustriens
och monopolkapitalismens som helhet stora förarbete. Bakom
de krafter, som framdrevo detta världskrig, lago just de stora monopolkapitalistiska
sammanslutningarna och rustningsindustrien. Utskottet säger i sin
motivering, att de utländska intressena nu äro eliminerade åtminstone beträffande
Bofors. Storfinansens förgreningar äro emellertid så pass omfattande,
att man nog bör titta litet närmare på hur det är med kontrollen av den saken.

Utskottet säger vidare, att motionärerna huvudsakligen ha motiverat förslaget
med de privata krigsmaterielproducenternas roll som krigsanstiftare.
Vid sidan därav ha vi emellertid anfört två lika starka argument. Vi ha dels
sett frågan ur beredskapssynpunkt, och dels lia vi tagit hänsyn till statens
ekonomiska intressen. Samtliga remissinstanser betona, att vår beredskap kräver
en svensk krigsindustri. 1945 års försvarsutredning föreslår en mycket
mer omfattande utredning än motionärerna föreslagit, något som jag tycker
väger mycket tungt. Krigsmaterielverket betonar, att det kan bli nödvändigt,
att staten vidtar åtgärder beträffande speciella krigsindustriföretag. Verket
förutsätter, att staten ger betydande ekonomiska bidrag till den privata in -

Onsdagen den 29 maj 1946 fm.

Nr 22.

F ör statlig ande av krig smaterielindustr ien. (Forts.)
dustrien, och finner det fullt naturligt, att detta ekonomiska engagemang förenas
med ekonomiskt förvaltningsmässigt inflytande, antingen staten går in
som meddelägare eller helt övertar driften. 1945 års försvarskommitté är som
sagt inne på samma väg.

De som vilja bevara krigsindustrien i privat hand anföra som främsta argument,
att det är betydelsefullt för Sverige att exportera krigsmateriel i samma
utsträckning som före kriget. Jag och många med mig tro, att detta varken
är möjligt eller önskvärt. Statsminister Hansson yttrade i den förra debatten,
att Sverige inte har något intresse av att förbli ett av de stora krigsmaterielexporterande
länderna. Vidare har under kriget stormakternas krigsindustri
byggts ut i sådan omfattning och har så enorma resurser, att det inte
torde bli lätt för Sverige att konkurrera med stormakterna, örn det skulle vara
önskvärt, vilket jag bestrider.

Riksdagen har ali anledning att observera den press diskussion .som förekommer
örn de föreslagna leveranserna till det fascistiska Argentina. Genom de
stora ländernas mäktiga konkurrens har det blivit sa, och det kommer väl att
förbli så även i fortsättningen, att den enda marknad som återstår för oss blir
de små fascistiska länderna. Det demokratiska Sverige kan inte ha något intresse
av att bli rustningsleverantör till Franco-Spanien och Argentina. Man
kan inte heller konstruera någon differens i fråga örn de utrikespolitiska verkningarna,
ty eftersom utlandet vet, att Sveriges krigsmaterielexport är beroende
av statlig licensgivning, får regeringen bära ansvaret, oavsett örn det är
statliga eller privata industrier som sälja krigsmateriel. Jag vill i detta sammanhang
ställa en fråga, som jag tror belyser, hur allvarligt det kan bli för
Sverige, örn man låter krigsmaterielindustrien förbli i privata händer. Det är
möjligt att det är utskottet obekant, men jag kan inte tänka mig att det är
regeringen obekant, att mycket bestämda uppgifter föreligga att AB Bofors,
givetvis med lämpliga bulvaner, i detta nu finansierar och bygger vapenindustrier
i det fascistiska Argentina,

Det sägs vidare, att vi äro beroende av vår export för vapenteknikens utveckling
och att den fortsatta forskningen, måste bygga på att tillverkningsobjekt
i tillräcklig grad stå till förfogande. Även denna synpunkt torde ha överdrivits.
Hur noggrant de stora makterna hålla vakt örn sina militära uppfinningar,
örn de råka få ett försprång, ha vi ju ett mycket färskt och slående exempel på
i fallet atombomben. Nog finns det tendenser att göra Norden avhängigt av
andra länders krigsproduktion. Se bara på våra två grannländer, där massor av
tysk krigsmateriel förstöres för att dessa länder skola bli beroende av den
anglosaxiska krigsproduktionen! Förutsättningarna för att vi skola få konstruktioner
och patent till skänks äro väl dels att dessa bolags ingå i några internationella
sammanslutningar och dels att landet ingår i någon viss blockbildning
eller kombination. Riksdagen har all anledning att observera den pressdebatt,
som pågått örn sådana blockbildningar, och taga sikte på försvar av
vår oavhängighet även i det hänseendet. Vår forskning och våra nykonstruktioner
måste då framför .allt bygga på vad vi själva kunna uppnå i våra laboratorier
och inte bli beroende av vårt förhållande till vissa andra länder.

Då exportmöjligheterna av nyss anförda skäl minskas, måste givetvis dessa
industrier i stor utsträckning omläggas till fredsproduktion. Örn staten vill
bevara deras beredskap, .så är det ju vanligt att staten får svara för därmed
förenade kostnader och skänka de privata bolagen de summor, sorn begäras
för detta ändamål. Är det inte då hundra gånger bättre att staten övertar företagen
och driver dem? Jag åhörde mycket uppmärksamt den föregående debatten
och de brösttoner, sorn herr Henriksson och herr Ohlin m. fl. anlade,
när de frågade örn man tog de bokföringsmässiga konsekvenserna av vissa in -

Nr 22.

Onsdagen den 29 maj 1946 fm.

Förstatligande av krigsmaterielindustrien. (Forts.)
vesteringar i de statliga företagen. Jag vill returnera detta och fråga herr
Ohlin och herr Henriksson, om de privata rustningsföretagen dragit de bokföringsmässiga
konsekvenserna av att de under hela kriget lia åtnjutit mycket
stora statliga subventioner. Jag ställde i fjol till hans excellens statsministern
frågan, om han då var beredd att inför riksdagen redovisa omfattningen av
denna subsidiegivning i form av direkta anslag, skattelättnader, för hög hyra
och annat. Statsministern var inte beredd att göra. det. Det har inte kommit
någon redovisning ännu, och det beror säkert på att dessa siffror äro svindlande
höga. Och på dessa summor, herrar Ohlin och Henriksson, har staten inte
fått 3,6 procent ränta, som den fått på sina investeringar i försvarets fabriksstyrelse!
En stor del av dessa statliga presenter har gått till de industrier, som
det här är fråga örn. Utskottet betonar, att krigsmaterielindustriens behållna
vinster till stor del uppstått genom att krigskonjunkturskatt har efterskänkts,
och att detta skett för att möjliggöra verksamhetens omläggning till fredsproduktion
efter krigets slut. Ja, de är ändå bara en form av subvention, men här
ha vi svart på vitt på att svenska staten redan har betalat Boforsbolagets omläggning
till fredsproduktion.

Utskottet säger vidare, att förutsättningen varit att utdelningen begränsats.
Ja, den har begränsats under kriget till 12 procent, samtidigt med att bolaget
har haft en enorm förmögenhetsökning. Alla företagets rekordvinster under kriget
liksom förmögenhetsökningen ha kommit från den svenska staten. Det finns
alltså alla skäl till att staten gör sig till ägare av det företag, där den satsat
så mycket, och att staten när det gäller att betala för det ser till, att bolagsherrarna
inte få samma presenter två gånger.

Det bär väckt mycket stor uppmärksamhet att i en tid, när svenska folkets
stora massa bringat offer, ekonomiska och andra, för att vidmakthålla vår beredskap
och tjäna försvaret, ha mäktiga profitintressen förtjänat på landets
försvar. Väldiga summor ha gått till herrar som bo på de västindiska öarna och
litet varstans, herrar som innehaft monopolställning och kunnat hugga för sig
vad som helst. Dessa privata vinstintressen drapera sig nu i mycket vackra
talesätt, men de böra kopplas bort från försvarsindustrien. När statsministern
i föregående debatt sade, att redan tillvaron av statliga industrier var en mycket
stor ekonomisk tillgång, därför att enbart deras existens bidrog till att
begränsa de andras anspråk, så är detta inte minst riktigt i fråga örn vapenindustrien.
Jag kan tillägga, i samband med den föregående debatten, att metoden
att med tillfälliga underbud, tillfällig dumping, konkurrera ihjäl andra
är den metod sorn storindustrien alltid använder för att bli kvitt småföretagare.
Det bör göras klart för storindustriens herrar att sådan tillfällig dumping
inte tillåtes, när det gäller industrier som staten skapat för att bättre ekonomisera
sina försvarsutgifter, för att nedbringa kostnaderna för landets försvar.

Vi se i första kammarens andra tillfälliga utskotts uttalande, att man där
förutsätter att ett förstatligande av t. ex. Bofors innebär att staten också där
driver civil produktion. Utskottet säger därtill, att detta gör inte ett förstatligande
svårare men det vidgar spörsmålet. Efterkrigsprogrammets författare
och försvarare ha ingen anledning att rygga för att vidga spörsmålet. Utskottet
antyder också, att driften kanske inte blir så ekonomiskt fördelaktig under
fredstid som under krigstid, och det framhåller även att Boforsbolaget driver
ett vittomfattande och dyrbart forskningsarbete. Jag tror att det under alla
förhållanden, både tidigare och nu, varit och blir staten som får bekosta dessa
forskningar. Boforsbolagets bokslut, i varje fall intill år 1943, visa att verksamheten
varit synnerligen lönande också under fredstid. Svenska staten bör

Onsdagen den 29 maj 1946 fm.

Nr 22.

Förstatligande av krigsmaterielindustrien. (Foris.)
inte draga sig för att finansiera det nödvändiga forskningsarbetet genom en
lönande civil produktion vid sidan av krigsmaterieltillverkningen.

Slutligen bär utskottet hänvisat till behandlingen i Förenta Nationerna,
och herr Wiberg var inne på detsamma. Jag anser, att vi lia alls ingen anledning
att vänta på Förenta Nationernas ställningstagande. Rustningsproducenterna
äro i full fart för nästa världskrig, och deras synpunkter på. saken kunna
vi gott avläsa i de i motionen citerade uttalandena i de amerikanska kanonfabrikanternas
tidskrift av general Fuller, där han bland annat säger: »Nu
har industriens beroende av kriget för vårt samhällssystem blivit vitalare än
krigets beroende av industrien, och som kriget är det enda korrektivet mot
överproduktion inom ett samhälle, i vilket tillverkningarna inte helt förbrukas,
så är den militära organiseringen av hela nationer i fredstid nödvändig,
inte bara för fullständiga förberedelser till krig utan också som garanti
för inre fred». Han fortsätter: »Maskinerna leda till arbetslöshet, arbetslöshet
ökar kampkraften, kampkraften behöver en fiende för att ha existensberättigande,
politiken skapar denna fiende, och kriget, som temporärt löser arbetslöshetsfrågan,
uppstår härigenom automatiskt...»

Det är sådana krafter som äro i verksamhet ute i världen, och skola vi vänta
tills Förenta Nationerna fatta ståndpunkt, bli vi långt efter. Frågan löses
nämligen i dag i större delen av Europa efter de linjer, som vi ha föreslagit.
På större delen av den europeiska kontinenten förstatligas och nationaliseras i
dessa dagar inte bara hela krigsindustrien utan också gruvorna och stora företag
inom den egentliga industrien. Sådana förslag stå på dagordningen också
i länder som Frankrike, Italien och Belgien. I dagens morgontidningar kunna
vi läsa, att engelska parlamentet i går med stor majoritet beslutat öveiföra lämpliga
järn- och stålindustrier i statens ägo. Här gäller det alltså enligt vår mening
inte att »vänta och se», inte att komma med vaga uttalanden utan att
driva på i denna fråga. Annars riskera vi att bli traskapatrullo, att bli ett av
de få länder i Europa, där man låter den krigsviktiga industrien vara kvar i
de privata profitörernas händer. Det är ett fredens intresse, ett ekonomiskt
intresse, ett beredskapens intresse att detta ändras. Jag är visserligen inte
nöjd med den vaga formuleringen i utskottets uttalande, som högern tolkar på
sitt sätt —■ jag skulle velat lia det klarare —* men det finns ju möjlighet att
driva på i frågan efteråt, och jag väntar att händelserna själva driva på. Därför
ber jag, herr talman, att till slut få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Jönsson i Rossbol: Herr talman! Jag skall be att få säga några ord i
anledning av herr Wibergs fråga beträffande vad utskottet avser, när det i
sin kläm föreslår, att Kungl. Maj :t genom krigsmaterielinspektionen eller på
annat sätt skall följa frågans utveckling.

Yi ha redan i vår motivering antytt, vad vi därmed mena, och vi kunna väl
inte frigöra oss helt ifrån vad eventuellt inom Förenta Nationerna kommer att
beslutas. Detta är en mycket betydelsefull aspekt att taga fasta på. Vi äro
nämligen inte oberoende av vad andra länder göra och besluta. Det är väl ända
meningen att Sverige skall bil medlem av Förenta Nationerna och att vi salunda
automatiskt skola underkasta oss vad Förenta Nationerna kunna komma

att besluta i fråga örn försvaret i olika avseenden.

Det är med huvudsaklig hänvisning till detta som vi för dagen icke velat
tillstyrka motionen utan ansett det må ankomma på Kungl. Maj :t att med ledning
av pågående utredningar och med hänsyn till frågans utveckling inom
Förenta Nationerna senare vid lämplig tidpunkt framlägga förslag i ämnet.

Jag ber att endast med dessa ord, herr talman, få yrka bifall till utskottets

förslag.

Nr 22.

Onsdagen den 29 maj 1946 fm.

Förstatligande av krigsmaterielindustrien. (Forts

Herr^Ljunggvist: Herr talman! Jag tror inte att herr Johansson i Stockholm
så där utan vidare skall diskontera utvecklingen utomlands. Jag tycker
inte att erfarenheterna så odelat tala till förmån för hans ståndpunkt som
han vill göra gällande, såvida han inte med Europa, som han uttalade sig
om. menade bara en viss del av Europa.

Jag ber att med anledning av den förda diskussionen få erinra örn att
första kammaren redan tidigare har behandlat detta ärende och att där förelågo
dels utskottets utlåtande, dels en reservation. Inom andra kammarens
andra tillfälliga utskott har enighet mellan de olika partirepresentanterna
kunnat åstadkommas därigenom att man strukit den principiella socialiseringspassus,
som återfunnits i första kammarens utskottsutlåtande, där man
nämligen säger sig i princip intet lia att erinra emot ett förstatligande av
krigsindustrien. Inom vårt utskott har det yppats betänkligheter mot ett sådant
principiellt uttalande bland annat av den anledningen att vi, bortsett
från övriga principiella skäl, också kunna peka på utrikespolitiska synpunkter,
när det gäller speciellt denna socialiseringsfråga.

Vi ha överhuvud taget inom utskottet, såsom jag tolkar utskottets utlåtande,
inte tagit någon ståndpunkt till den framtida gestaltningen av vårt
lands krigsindustri. Vi ha inte ansett att frågan varit aktuell så att vi nu ha
kunnat taga ståndpunkt till den. Vi ha i detta avseende hänvisat till att ju
Förenta Nationerna ha frågan under behandling. Det är sålunda felaktigt,
åtminstone för min del — och jag förmodar också för fleras del i utskottet
— då herr Johansson i Stockholm vill tolka detta utskottsutlåtande och dess
kläm _ såsom ett uttalande till förmån för socialisering. Den frågan ha vi som
sagt inte tagit ståndpunkt till.

Jag ville bara ha sagt detta.

Herr Johansson i Stockholm: Herr talman! Av utskottsrepresentanten herr
Jönssons i Rossbol anförande framgår, att herr Wiberg inte har någon täckning
för sitt uttalande, att hela utskottet egentligen var emot förstatligande,
och det skulle ju också vara underligt, eftersom det socialdemokratiska partiet
redan för över 10 år sedan så kraftigt argumenterade för detta och vi
sedan dess fått efterkrigsprogrammet. De mera vaga formuleringarna i andra
kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande få väl betecknas såsom ett varnande
exempel att man inte skall kompromissa med högern i frågor, som
gälla förstatligande av näringslivet. Jag skulle lia föredragit ett klarare''principiellt
uttalande. Men när herr Ljungqvist säger, att vi skola vänta på Förenta
Nationerna och att det är så entydigt; vill jag betona att Förenta Nationerna
dock äro en kombination av enheter, att mångå av dessa enheter redan
ha genomfört detta förslag, att det i det övriga Europa står på dagordningen,
och jag upprepar att man i dag i det land, som Sverige kanske närmast
följer efter i politiskt avseende, nämligen England, har förstatligat
inte bara rustningsindustrien utan även betydande företag inom stål- och
järnindustrien i övrigt.

Herr Wiberg: Herr talman! Genom de uttalanden, som herr Jönsson i Rossbol
och herr Ljungqvist gjort, börjar man få en viss möjlighet att kunna
förstå vad utskottet överhuvud taget åsyftar med formuleringen av sitt utlåtande.
Herr Jönssons förklaring var kanske inte så koncis som man gärna
skulle ha önskat, men örn. den jämföres med den komplettering, som herr
Ljungqvist gjorde, sa tror jag att man kan fastsla, att utskottet har avsett
att icke göra något uttalande till förmån för en socialisering. När utskottet

Onsdagen den 29 maj 1946 fm.

Nr 22.

Förstatligande av lerigsmaterielindustrien. (Forts.)
framställer yrkandet om en skrivelse till Kungl. Majit syftar utskottet sålunda
på något annat. Jag medger gärna att beträffande detta andra, som
utskottet åsyftar, är det ganska betydelselöst, örn utskottet skulle få sin
vilja fram eller inte. Å andra sidan förefaller det mig rent principiellt, som
jag tidigare sagt, vara oriktigt att riksdagen skall vända sig till Kungl.
Majit med framställningar, som inte äro behövliga.

I detta fall tillkommer ytterligare en sak. Utskottet bar till uppgift att
taga ställning till ett yrkande framställt i en motion, men i den hemställan,
som utskottet gör i sitt utlåtande över motionen, berör utskottet något helt
annat. Utskottets åtgörande i denna sak ligger uppenbarligen i vart fall på gränsen
till ett eget initiativ, vartill utskottet icke torde vara berättigat. Jag skall
inte göra några formella invändningar i sistnämnda avseende, men jag har
ganska svårt att undertrycka den lilla reflexionen, att det vore nog lyckligare
örn man i fortsättningen finge litet mera lättförstådda och tydliga formuleringar,
så att man inte skall vara tvungen att, såsom i detta fall varit ofrånkomligt,
söka få reda på vad vederbörande åsyftar.

Vad slutligen herr Johansson i Stockholm angår, så tolkade han utskottets
yttrande som ett kanske icke klart men i det närmaste fullständigt bifall till
motionen. I detta avseende tycks man ju kunna till fullo konstatera, att
herr Johanssons tolkning är absolut oriktig och att utskottsutlåtandet, såsom
det bör tolkas enligt utskottsrepresentantemas uttalanden här i kammaren,
inte i något hänseende ger något stöd åt kommunisternas i sak fullständigt
omotiverade och obefogade motion.

Herr Johansson i Stockholm: Herr talman! Klämmen är, som alla kunna
konstatera, likalydande i de av de båda utskotten avgivna utlåtandena. I båda
föreslås nämligen hemställan örn att Kungl. Maj :t genom krigsmaterielinspektionen
eller på ararat sätt noggrant följer frågans utveckling samt, då tillfället
därtill befinnes lämpligt, framlägger förslag i ämnet för riksdagen. På
detta har högern i första kammaren liksom de andra borgerliga partierna yrkat
avslag, medan det från samtliga borgerliga partiers i andra kammaren sida
yrkats bifall till samma kläm.

Jag har tolkat herr Wibergs anförande så, att en medlem av högern, min
värderade förre bänkkamrat herr Ljungqvist, gett sig ut på farliga villovägar
och nu med milt våld skall föras tillbaka därifrån. Jag tror, att hela denna
tolknings debatt är en följd av denna lilla inre uppgörelse inom högern. Jag
kan nämligen inte tänka mig, att de socialdemokratiska representanterna
skulle vilja vidimera herr Wibergs uppfattning. Jag beklagar, att utskottets
ordförande, herr Jansson i Kalix, nu är borta från kammaren. Jag är emellertid
säker på att det socialdemokratiska partiet icke gärna kan ha ändrat mening
i denna fråga sedan 1935.

Herr Ljungqvist: Herr talman! När herr Johansson med sådan omsorg, sorn
sig bör, studerat klämmen, skulle det kanske ha prytt upp det hela, om han
också studerat utskottets motivering. Det händer ju ofta, herr Johansson, att
man kan vara med om en kläm i ett utskottsutlåtande, om man får motiveringen
skriven på ett tillfredsställande sätt. dag klargjorde i mitt förra anförande,
att då vi fått ur utskottsutlåtandet borttaget ett principiellt uttalande
örn socialisering, jag kunde gå med på utskottets yrkande, till vilket jag yrkar
bifall.

I detta anförande instämde herr Swedberg.

Nr 22.

Onsdagen den 29 maj 194-6 fm.

Förstatligande av krigsmaterielindustrien. (Forts.)

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Jag skall icke blanda mig i debatten
örn hur man skall tolka detta utskottsutlåtande. Det borde naturligtvis främst
ankomma på majoritetspartiet bär i riksdagen att klara ut, vad innebörden är
i -de rekommendationer som man givit riksdagen i detta fall. Jag skulle dock
vilja säga, att örn den riktiga innebörden vore den som från högerbåll angivits,
skulle det vara mycket märkligt med tanke på den förberedande behandlingen
av frågan.

Min partikamrat, herr Johansson, har redan erinrat om de viktigare data
i frågans tidigare behandling. Jag vill bara framhålla, att bland dem som
rekommenderat utredningen befinner sig även 1945 års försvarskommitté, som
i ett enhälligt uttalande, bakom vilket alltså även högerrepresentanterna i
kommittén stå, rekommenderat riksdagen att ta upp frågan till utredning.
Försvarskommittén har endast sett frågan utifrån de begränsade försvarssynpunkterna.
Men när man redan från denna utgångspunkt har kommit till den
slutsatsen, att detta spörsmål måste göras till föremål för utredning, så skulle
det ju vara ganska underligt, örn majoriteten i denna kammare icke skulle inlägga
någon annan innebörd i de formuleringar som utskottsutlåtande! har
än den högern här försöker framtolka. Här ha vi dock inte bara andra kammarens
tillfälliga utskotts utlåtande och de tolkningar som givits åt detsamma
utan även första kammarens tillfälliga utskotts utlåtande, och därvidlag har
från högerns sida omvittnats, att där har man till och med för att tala med
herr Wiberg — eller kanske det var herr Ljungqvist som gav denna karakteristik
— rekommenderat socialisering.

Jag tror därför, att vi för vår del kunna gå med på klämmen i utskottsutlåtandet,
och den kommande utvecklingen skall nog visa, att regeringen
icke kan draga någon annan slutsats därav än den, att frågan örn den svenska
krigsindustriens fortsatta verksamhet och framtida förstatligaPde måste tagas
upp till en mycket konkret behandling inom en ganska nära framtid. Denna
innebörd har i varje fall jag för min del inlagt i behandlingen av detta ärende,
och just därför vill jag liksom min partikamrat här yrka bifall till utskottets
förslag i frågan.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr andre vice talmannen gav
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag såväl
därå som å den i ämnet väckta motionen; och fann herr andre vice talmannen
den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Wiberg begärde
emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller andra tillfälliga utskottets hemställan i
utskottets förevarande utlåtande nr 13, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Hej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit såväl utskottets berörda hemställan som
den i ämnet väckta motionen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan.

Onsdagen den 29 maj 1946 fm.

Nr 22.

§ 9.

Föredrogs andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande, nr 14, i anledning
av väckt motion angående demokratisering av medaljutdelningen till
statens befattningshavare.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade

Demokratisering
av
medaljutdelningen
till
statens befattningshavare.

Herr Ståhl; Herr talman! För att slippa onödig omgång hemställer jag, att
klämmen i detta utlåtande, som nu är skriven helt i överensstämmelse med
motionens yrkande, får samma lydelse som i motsvarande utlåtande från förstakammarutskottet.
Den skulle då komma att lyda på följande sätt: »att andra
kammaren i anledning av förevarande motion, II: 84, för sin del måtte besluta,
att riksdagen hos Kungl. Majit begär åtgärder för en demokratisering av
medaljutdelningen till statstjänare.» Denna lydelse täcker i alla delar den av
andrakammarutskottet givn;a formuleringen av utskottets kläm.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka bifall till klämmen med den formulering
som givits av första kammarens utskott och som här av mig föredragits.

Vidare yttrades ej. Kammaren biföll det av herr Ståhl under överläggningen
framställda yrkandet; och skulle jämlikt § 63 riksdagsordningen detta beslut
genom utdrag av protokollet delgivas första kammaren.

§ 10.

Föredrogs andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 14, över ^a~

motion örn utredning och förslag angående den psykiska hälso- och sjukvårdens psykisk
planering och organisering. hälso- och

sjukvårdens

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde: planering och

organisering.

Herr Jansson i örebro: Herr talman! Då jag först tog del av utskottets referat
av medicinalstyrelsens utlåtande över denna motion, blev jag förvånad
över detta utlåtande. Jag fick nämligen det intrycket, att medicinalstyrelsen
ställt sig synnerligen negativ till alla de förslag i motionen som gå utom ramen
för medicinalstyrelsens tioårsplan. Sedan jag emellertid fått tillfälle att ta del
av originalet till medicinalstyrelsens yttrande, känner jag en stor förvåning
över utskottets sätt att referera medicinalstyrelsen. Det visar sig nämligen, att
medicinalstyrelsen ställt sig synnerligen positiv till motionens alla väsentliga
uppslag. Det är endast några få frågor, där styrelsen har en något avvikande
mening. Jag vill som hastigast omnämna dessa.

Medicinalstyrelsen anser, att en ändring i nu gällande ordning vad beträffar
rättssäkerheten inte skulle behöva ifrågakomma, då det inte kunnat påvisas,
att några rättskränkningar förekommit. Nu är det en mycket svår fråga att
avgöra, huruvida dylika rättskränkningar förelegat. Då i brev eller på annat
sätt dylika påtalats, härstamma nämligen påståendena härom från patienterna
själva, som man kanske kan anse jäviga på grund av deras sjukdom. Vi ha därför
i vår motion påpekat, att enbart förekomsten av en sådan inställning hos
patienterna eller allmänheten, att rättskränkningar kunna förekomma, borde
vara anledning nog att vidtaga de ändringar i fråga örn kontrollen som vi föreslagit,
nämligen inrättandet av lokala förtroende- och kontrollnämnder. En sådan
anordning, som ju tidigare beslutats för fångvårdens vidkommande, skulle
säkerligen vara till stor nytta för personalen och även för sjukvården i och för
sig, i det att den skulle verka lugnande på de patienter som i detta avseende

Andra kammarens protokoll 1940. Nr 22. 4

Nr 22.

Onsdagen den 29 maj 1948 fm.

Motion angående den psykiska hälso- och sjukvårdens planering och organisering.
(Forts.)

äro oroliga. Jag kan dessutom också meddela, att vårt förslag i detta fall grundar
sig på en mycket stor auktoritet, nämligen överläkaren vid Beckomberga
sjukhus.

En annan fråga, där medicinalstyrelsen gör gällande en avvikande mening,
är den om uppdelningen av patienterna i rums- och salspatienter. Medicinalstyrelsen
hävdar, att rumspatienterna utgöra en så förvinnande liten del av
det samlade patientantalet, att frågan inte har någon praktisk betydelse. Medicinalstyrelsen
tillägger dessutom, att man nu är i färd med att minska skillnaden
i vårdförhållanden för rums- och salspatienter, i synnerhet vad kosten
angår, i det att man avser att genomföra en enhetskost för båda kategorierna.

Det är möjligt, att denna uppdelning av patienterna inte har så stor praktisk
betydelse, men rent principiellt sett anse vi dock att det är viktigt att den avskaffas,
då den ger en anstrykning av klasskillnad, vilken måste betraktas såsom
oegentlig och som i varje fall inte har någon som helst betydelse ur vårdsynpunkt.

Medicinalstyrelsen anser också, att de i motionen uttryckta farhågorna i fråga
örn familjevården äro överdrivna. I detta fall skulle jag vilja framhålla, att
jag anser att sinnessjukvården inte bara borde kontrollera dem, som befinna
sig i familjevård, men tidigare varit intagna på sinnessjukhus, utan kontrollen
borde även omfatta alla de mer eller mindre efterblivna människor, som av någon
myndighet eller på annat sätt blivit utplacerade hos lantbrukare eller andra
ute i bygderna. Alla dessa borde ställas under en effektiv kontroll, och dessutom
borde deras ekonomiska förhållanden bli föremål för undersökning. Visserligen
förklarar medicinalstyrelsen, att det är meningen att införa en sorts
flitpenning för dem, som utföra arbete, men vi anse att de borde för sitt arbete
få en betalning, Bom står i överensstämmelse med deras arbetsprestationer.

I övriga frågor finns ingenting att andraga, då medicinalstyrelsen, som sagt,
delar motionens synpunkter och ansluter sig till dess förslag. Jag skulle endast
i fråga örn platsbehovet vilja göra en liten komplettering till motionen, och det
är att utökningen av vårdplatsernas antal måtte ske så effektivt och så hastigt
som möjligt för att avbörda våra ålderdomshem de många, såsom en läkare anger,
tusentals sinnessjuka patienter, som där vårdas av helt okvalificerad personal.

Då medicinalstyrelsen alltså ställt sig så förstående till de förslag, som framföras
i motionen, men utskottet enligt min mening inte på ett riktigt sätt i sitt
utlåtande refererat styrelsens yttrande, skall jag be att få citera slutklämmen
i detta yttrande. Sedan medicinalstyrelsen räknat upp en del av motionens förslag,
avslutar den sitt jdtrande på följande sätt: »Förutom de uppslag som ovan
behandlats innehåller motionen ett stort antal förslag till förbättringar på sinnessjiukvårdens
olika områden, utökning av personalen, överförande av en del
av läkarnas arbete på skrivbiträden, förbättrande av hjälpmedlen för objektiv
diagnostik, förbättrad psykopatvård. införande av skyldighet för enskild och
offentlig arbetsgivare att rekrytera viss procent av de anställda bland psykiskt
partiellt arbetsföra» etc. Vidare heter det: »Sammanfattningsvis får styrelsen
anföra, att tillgodoseendet av den statliga sinnes sjukvårdens och sinnesslövårdens
starkt uttalade behov av betydligt utökat antal platser, av flera läkare,
av bättre teknisk utrustning av sjukhusen och av bättre utbildning av personalen
äro de frågor, Som ivrigast pocka på sin lösning. Styrelsen ansluter sig på
dessa punkter till av motionen uttalade önskemål.»

På grund av medicinalstyrelsens sålunda uttalade anslutning till de krav, som
framföras i vår motion, anse vi oss inte ha någon anledning att här ställa något

Onsdagen den 29 maj 1940 fm.

Nr 22.

Motion angående den psykiska hälso- och sjukvårdens planering och organisering.
(Forts.)

yrkande, utan jag ber, herr talman, att få uttrycka den förhoppningen, att de
uppslag, som vi givit, komma att bli föremål för undersökning i samband med
de utredningar som pågå. Jag tror att det är så mycket mer berättigat att hysa
förhoppning örn att så kommer att ske, som medicinalstyrelsen intagit en så positiv
ställning till vår motion som den gjort.

Herr Jönsson i Rossbol: Herr talman! Motionären säger här, att han är förvånad
över det sätt, varpå utskottet har refererat medicinalstyrelsens yttrande.
Jag vill i anledning därav framhålla, att utskottet på väsentliga punkter
återgivit medicinalstyrelsens yttrande, och utskottet anser, i likhet med medicinalstyrelsen,
att en hel del återstår att göra på hithörande område. Men
utskottet erinrar samtidigt i sin motivering örn att nästan hela detta frågekomplex
för närvarande är föremål för statliga utredningar och säger: »Att
då tillsätta en ny utredning med så vittomfattande program, som i motionen
förutsattes, synes utskottet icke kunna leda till en snabbare lösning av frågorna
utan snarare tvärtom.»

Det är således av dessa skäl som vi inom utskottet icke ha kunnat tillstyrka
motionen. Yi ha med andra ord ansett, att örn de utredningar, som nu äro
igångsatta, icke skulle täcka samtliga de önskemål, som kunna anmäla sig —
såsom här skett dels i motionen, dels i medicinalstyrelsens yttrande — så
kan man, såsom läkarförbundet påpekar i sitt remissvar, senare upptaga dessa
frågor till prövning.

Aven landstingsförbundet, som väl får anses vara kapabelt att bedöma dessa
förhållanden, har av samma skäl avstyrkt motionen.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Osterman: Herr talman! Jag vill bara begagna tillfället att deklarera
min anslutning till det lovvärda syfte, som ligger bakom denna motion,
nämligen en förbättring av sinnessjukvården. Det kan säkert göras rätt mycket
på detta område, och en del av de frågor, som ventileras i motionen, ha
redan varit föremål för diskussion bland sinnessjukvårdens målsmän, framför
allt det centrala spörsmålet örn anskaffande av flera vårdplatser men även
frågan om en reviderad sinnessjukvårdslagstiftning, eventuellt med bestämmelser
örn ökad lokal kontroll, och frågan örn hjälpverksamhetens utbyggnad.

Emellertid håller ju medicinalstyrelsen för närvarande på och utreder flera
av dessa frågor, och riksdagen har bl. a. i år fattat beslut örn inrättande
av tre särskilda överläkartjänster för hjälpverksamheten. Det är medicinalstyrelsens
mening, att denna organisation skall utbyggas med ungefär tre
tjänster örn året, så att till slut varje sjukhus får särskilda hjälpverksamhetsläkare.
Medicinalstyrelsen överarbetar nu också sin tioårsplan för anskaffande
av åtskilliga tusen vårdplatser.

Under sådana förhållanden är det kanske onödigt att nu sätta i gång en så
omfattande utredning, som motionärerna här önska. Det är nog bättre att
först lösa en del av dé problem, som redan äro föremål för utredning, och sedan
se efter, örn man bör sätta till en ytterligare utredning för de problem
som återstå.

Innan jag slutar, skulle jag vilja beröra en annan punkt i motionen, nämligen
frågan om personalutbildningen. Därvidlag bär medicinalstyrelsen kommit
ganska långt i sitt utredningsarbete, och det kan redan nu sägas, att grundutbildningen
för denna personal kommer att förbättras och att även den högre
utbildningen kommer att tillgodoses på ett sådant sätt, att rekryteringen av

Nr 22.

Onsdagen den 29 maj 1948 fm.

Motion orri
framläggande
■av en plan för
utveckling och
inriktning av
landets produktiva
resurser
m. m.

Motion angående den psykiska hälso- och sjukvårdens planering och organisering.
(Forts.)

förmanstjänsterna i stor utsträckning skall kunna ske bland sinnessjukvårdspersonalen
i underordnad ställning.

I detta läge är det väl inte anledning, åtminstone inte ännu, att begära någon
ny utredning.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 11.

Föredrogs andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 15, över
motion örn framläggande av en plan för utveckling och inriktning av landets
produktiva resurser m. m.

I motionen II: 296 hade herr Hagberg i Luleå m. fl. hemställt, dels att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t ville hemställa, att så snart ske kunde och
senast vid 1947 års lagtima riksdag en plan framlades för utvecklingen och
inriktningen av landets produktiva resurser, i vilken samhällsekonomiska plan
den direkta statsbudgeten inginge som en reglerande och balanserande faktor,
samt att i fortsättningen regelbundet framlades dylika planer, dels ock att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t ville hemställa örn förslag angående inrättande
av ett permanent statligt planeringsverk eller planeringsinstitut för uppgörande
av de nödvändiga planerna och prognoserna för samhällsekonomiens
utveckling.

Utskottet hemställde, att motionen II: 296 ej måtte till någon andra kammarens
åtgärd föranleda.

Utskottets hemställan föredrogs; och yttrade därvid:

Herr Kempe: Herr talman! I en motion har den kommunistiska gruppen
föreslagit, dels att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit hemställer, att så
snart ske kan och senast vid 1947 års lagtima riksdag en plan framlägges för
utvecklingen och inriktningen av landets produktiva resurser, i vilken samhällsekonomiska
plan den direkta statsbudgeten ingår som en reglerande faktor,
samt att i fortsättningen regelbundet framläggas dylika planer, dels ock att
riksdagen hemställer örn förslag angående inrättande av ett permanent statligt
planeringsverk eller planeringsinstitut för uppgörande av de nödvändiga
planerna och prognoserna för samhällsekonomiens utveckling.

Emellertid har utskottet yrkat avslag på denna vår motion, vilket i högsta
grad förvånar mig, då denna fråga tillhör en av efterkrigsprogrammets kanske
viktigaste ingredienser eller riktlinjer. Frågan kan inte viftas bort, örn man
menar allvar med att genomföra efterkrigsprogrammets rekommendationer
i fråga om den fulla sysselsättningens politik, då en sådan politik, så vitt jag
förstår, icke kan genomföras utan en planering av den svenska ekonomien.

I inledningen till arbetarrörelsens efterkrigsprogram heter det bland annat:
»Den huvuduppgift, som förestår, är att samordna den ekonomiska verksamheten
till en planmässig hushållning, så att arbetskraft och materiella tillgångar
stadigt utnyttjas för en effektiv produktion. En sådan samordning
bör ske under samhällets ledning och med sådan inriktning, att enskilda intressen
underordnas de mål, som samfällt eftersträvas.» Utgå vi ifrån de förhållanden
som nu existera inom vårt samhälle, skola vi finna, att det råder
anarki i stället för planmässig ekonomisk hushållning. Arkitekt Uno Åhrén
konstaterar också detta i sin bilaga till bostadssociala utredningens senaste
betänkande, däri han anför följande synpunkter: »Ekonomiskt oförnuft karakteriserar
i stor utsträckning vårt samhällsbyggande. Bristande ändamålsen -

Onsdagen den 29 maj 1946 fm.

Nr 22.

Motion om framläggande av en plan för utveckling och inriktning av landets

produktiva resurser m. m. (Forts.)

lighet i lokaliseringen av företag och befolkning samt bristande förutseende
och effektivitet i samhällsplaneringen innebär en rationell misshushållning
av stora mått.»

Var och en som objektivt värderar läget måste ge arkitekt Åhrén rätt i hans
karakteristik av samhället. Den nuvarande produktionsordningen är planlös.
Produktionsmedlen ha utvecklats, men produktionen är icke anpassad till
behovet utan till marknaden, vilket innebär att det kan vara överflöd av en
vara som befolkningens majoritet helt enkelt är i avsaknad av. Enskilda företag
upprättas eller utvidgas utan hänsyn till de övriga produktionsföretagen.
Anpassningen till de samhälleliga förhållandena sker endast i den man de privatkapitalistiska
företagen kunna inhösta riklig profit. Under högkonjunkturen,
då det är ont örn arbetskraft, koncentreras den industriella utvecklingen
till storstäderna och de större tätorterna, vilket medför en kännbar avfolkning
av landsbygden.

Näringslivet utvecklas under nuvarande förhållanden synnerligen ensidigt
och mekaniskt. Vi lia orter, där det i huvudsak finns metallindustri, och andra
orter med enbart pappersindustri, sågverks- eller textilindustri. Vid konjunkturväxlingar
bli under nuvarande privatkapitalistiska förhållanden hela orten
och befolkningen beroende av dessa förhållanden. Inträder arbetslöshet inom
den eller den industrien, drabbas såväl kommunen som de enskilda medborborgarna
av inkomstminskning, som för alla parter kan få vittgående konsekvenser.
Arbetsiöshetsöarna i Norrland utgöra i detta fall avskräckande exempel.

Även ur befolkningspolitiska synpunkter är denna planlöshet ofördelaktig.
Med ett ensidigt näringsliv följer exempelvis, att på en textilort kvinnoöverskott
uppstår och på en ort med i huvudsak tung metallindustri överskott på män.
Även om ingen katastrof har inträffat på detta område, kan det vara intressant
att med ett par exempel belysa detta förhållande. Borås är en mycket känd
textilstad. Vid valet år 1944 funnos i denna stad 14 927 röstberättigade män men
inte mindre än 18 306 kvinnor. I Trollhättan voro motsvarande siffror 6 831
män och G 279 kvinnor, i Älvdals-Nyeds härad i Värmland 10 202 män och
9 302 kvinnor.

I ett modernt demokratiskt samhälle kunna inte dessa missförhållanden i
fortsättningen nonchaleras, utan man måste även från befolkningspolitiska synpunkter
planera industriens inriktning och placering. Anarkien avspeglas också
i den konkurrens som förekommer mellan kommunerna för att dra till sig den
ena eller den andra industrien. Här kommer överbjudandets politik till speciell
användning. Från min egen hemstad kan jag meddela, hur Karlstad stad i
konkurrens med Uddevalla satsade en och en halv miljon kronor för att få behålla
Karlstads mekaniska verkstad.

Industrikapitalet drar således stora fördelar av kommunernas tvekamp, vilket
skattebetalarna dyrt får betala. Jag är inte förvånad över denna konkurrenskamp
mellan kommunerna för alt eira till sig skatteobjekt, men nog måste
vi sorn allmänt omdöme säga, att det är en osund kamp som snarast möjligt
borde likvideras. Följer man efterkrigsprogrammets anvisningar i detta fall,
kan man t. o. m. inom ramen av de nuvarande produktionsförhållandena åstadkomma
en viss planmässig inriktning, då det gäller alt bygga nya företag eller
utvidga andra.

Det är dock nödvändigt att komma bort från anarkien och den ekonomiska
misshushållningen, örn vi skola kunna förverkliga den fulla sysselsättningens
politik. Det bör vara möjligt att fastställa produktionskrafternas storlek i förhållande
lill behovet inom praktiskt taget alla näringsgrenar, i fråga om såväl
produktion av konsumtionsvaror som produktionsmedel. Av den anledningen

Nr 22.

Onsdagen den 29 maj 1948 fm.

Motion om framläggande av en plan för utveckling och inriktning av landets
produktiva resurser m. m. (Forts.)

äro vi, då det gäller den ekonomiska politiken, intresserade av att i praktiken
genomföra efterkrigsprogramniets anvisningar. Ty i samma mån som vi bättre
utnyttja de materiella tillgångarna i vårt land och tillvarataga arbetskraften
på ett rationellare sätt än vad som nu sker ökas också betingelserna för att i
snabbt tempo åstadkomma en väsentligt höjd levnadsstandard för de breda
folklagren.

Detta betyder självklart en planmässig ekonomisk hushållning, där det enskilda
intresset får underordna sig samhällsintresset. Den industriella, tekniska
och samhälleliga utvecklingen nödvändiggör i dag att de materiella resurserna
och arbetskraften tillvaratagas på ett betydligt effektivare sätt än vad den privata
kapitalismen med sina monopol, truster och karteller kan göra. Den privatkapitalistiska
produktionsordningen har — det bevisar inte minst dagens
debatt kring socialiseringsspörsmålen — sett sina bästa dagar. Den har, kan
man säga, fyllt sin historiska uppgift, och det galler nu att ge den ekonomiska
utvecklingen en form, som bättre motsvarar tidens krav och som kan tillförsäkra
medborgarna i vårt samhälle en högre levnadsstandard och ekonomisk
och social trygghet.

Behovet av en sådan planering av den ekonomiska och industriella utvecklingen
i vårt land, som vi föreslagit i vår motion, bör enligt min mening bland
framstegsvänligt folk stå utanför all diskussion. De yttranden, som gjorts i
anledning av motionen, ha dock varit negativa, något som i hög grad förvånar
mig. Konjunkturinstitutet yttrar sig icke om den politiska eller organisatoriska
sidan av saken, vilket ju är huvudfrågan i denna diskussion, utan endast
örn själva planeringsinstitutet, vilket är en underordnad fråga. Industriförbundet
tror, att motionens förslag är praktiskt ogenomförbart — ett sådant uttalande
från industriförbundets sida förvånar kanske ingen. Kooperativa förbundet
är pessimistiskt och framhåller, att vårt folkhushåll är alltför mycket beroende
av världsmarknadens växlingar och att de åtgärder, som rekommenderas i motionen,
inte skulle verka befrämjande, när det gäller att åstadkomma en effektiv
beredskap mot en ekonomisk kris. — Denna tolkning är naturligtvis felaktig,
då endast länder med planhushållning kunna effektivt motverka en ekonomisk
kris. Vidare säger lantbruksförbundet, att det för sin del inte kan finna
några fördelar med förslaget, och ULF ställer sig avvaktande. Dessa yttranden
avslöja, att vederbörande icke varit intresserade av att tränga djupare in i detta
viktiga problem, utan ha sett mer ytligt på frågan.

Landsorganisationen däremot är positivt inställd och anser, att kravet på en
långsiktig planering av samhällsekonomien bör tillgodoses. Man säger emellertid,
att förutsättningar för närvarande icke föreligga för en detaljerad långtidsplanering
av hela näringslivet.

Slutligen några ord med anledning av utskottets utlåtande. Utskottet bygger
i huvudsak sitt utlåtande på de yttranden, som jag här refererat. Utskottet
vill ha en planering i stort, men tror att detta syfte kan nås på ett betydligt
enklare sätt än som i motionen föreslagits. På vilket sätt utskottet vill lösa
frågan, framgår emellertid inte av utskottsutlåtandet. Kanske utskottets ärade
talesman skulle vilja vara vänlig och ge kammaren närmare upplysning på den
punkten?

I övrigt kan man inte tolka utskottets utlåtande på annat sätt än att det
genom allmänna fraser söker komma bort från att direkt taga ställning till
vad efterkrigsprogrammet anvisar i fråga örn en långsiktig plan för den svenska
ekonomien. Ja, hela yttrandet strider mot tanken på en samhälleligt planerad
behovsproduktion.

Utskottet erinrar slutligen om att riksdagen under de senaste åren begärt

Onsdagen den 29 maj 1946 fm.

Nr 22.

Motion om framläggande av en plan för utveckling och inriktning av landets

produktiva resurser m. m. (Forts.)

utredning bl. a. om åtgärder mot landsbygdens avfolkning, örn samhällsplanering
och om befolknings- och näringsförhållandena i Sverige, och det säger att
man bör avvakta dessa utredningar, innan ytterligare åtgärder vidtagas. Med
dessa, låt oss säga respektlösa ord avstyrker utskottet motionen.

Till dessa senare argument vill jag endast framhålla, att de utredningar,
som av riksdagen tidigare beslutats, inte stå i motsättning till vad vi föreslagit,
vilket närmast skulle kunna karakteriseras såsom ett nödvändigt komplement
till dessa. Utskottet hade enligt min mening haft möjlighet att falla tillbaka
på tidigare beslut i denna riktning och hade således utan några som
helst betänkligheter kunnat bifalla motionen. Ett bifall till motionen hade säkerligen
påskyndat de utredningar, som riksdagen hos Kungl. Majit hemställt
om. Jag hoppas dock, att de socialdemokratiska ledamöterna i utskottet icke
tagit allt för starkt intryck av de borgerliga opponenterna mot samhällsplanering,
då dessa nu faktiskt lyckats få ett enhälligt utskott att avslå en motion,
som i huvudsak är utformad i linje med efterkrigsprogrammet.

Sedan utskottet avgivit sitt yttrande har i pressen meddelats att^ justitieministern
inom kort skall tillkalla sakkunniga för utredning av frågan om
samhällsplanering. Vi ha ännu inte sett direktiven, men det vore väl inte alldeles
omöjligt att utvidga dem till att även omfatta de problem, som framförts
i den motion vi nu behandla. Örn icke direktiven redan äro klara, skulle jag
vilja hemställa till justitieministern att taga under övervägande, örn man icke
i samma utrednings direktiv kunde inrymma frågan örn planeringen och inriktningen
av landets produktiva resurser, i vilken plan den direkta statsbudgeten
ingår som en reglerande och balanserande faktor.

Till sist, herr talman, vill jag understryka den stora betydelsen av att efterkrigsprogrammet,
vilket för övrigt numera också utgör regeringens s. k.
handlingsprogram, genomföres i det tempo som de objektiva betingelserna möjliggöra.
Varje tempoförlust får det arbetande folket dyrt betala.

Med vad jag här anfört ber jag, herr talman, att få yrka bifall till motionen

11:296.

Herr Jönsson i Rossbol: Herr talman! Vid utskottsbehandlingen av föreliggande
motion remitterades den till konjunkturinstitutet, industriförbundet,
Kooperativa förbundet, landsorganisationen, lantbruksförbundet och Riksförbundet
landsbygdens folk, och samtliga hörda organisationer lia avstyrkt motionen.
Den kan således inte vara fullständigt överensstämmande med efterkrigsprogrammet,
som herr Kempe säger, då till och med LO avstyrkt motionen.
. ..

I sin motivering har industriförbundet framhållit, »att vårt land icke är° någon
isolerad ekonomisk enhet med obegränsade möjligheter till autonom långsiktig
.planeringspolitik». Vi kunna kort och gott säga, att den av motionärerna
begärda planeringen kanske är genomförbar i en totalitär storstat, som
är oberoende av utlandet, vilket väl icke är fallet i vårt land.

Jag skall inte ytterligare processa med motionärerna, utan jag ber, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Kempe: Herr talman! Jag vill bara kort genmäla att jag hoppas, att utskottets
talesman inte talade på alla utskottsledamöternas vägnar, utan framförde
sin personliga åsikt, då han framhöll, att en sadan planering, som vi begärt,
endast skulle kunna genomföras i en totalitär stat. Bara det yttrandet
visar ju, att vederbörande icke trängt in i problemet.

Jag tror, att vi alla med eller mot vår vilja tvingas in på en väg, som leder

Nr 22.

Onsdagen den 29 maj 194-8 fm.

Åtgärder för
beredande av
vila och rekreation
åt
mödrar och
barn.

Motion om framläggande av en plan för utveckling och inriktning av landets
produktiva resurser m. m. (Forts.)

till planering av ekonomien, såväl på det industriella området som på övriga.
Utvecklingen för dithän, och vilja vi i framtiden motverka kriser, kunna vi
ju inte göra det bättre än genom att planera. Det är väl ganska naturligt att
samhället, när det gäller industriens utveckling och utbyggnad, bör likvidera
den anarki, som faktiskt råder, och planera inriktningen så att inte dessa
komplikationer uppstå, som jag i mitt föregående anförande gav exempel på.

Härmed var överläggningen slutad. Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag därå samt bifall
i stället till den i ämnet väckta motionen; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 12.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden;

nr 140, i anledning av Kungl. Majits proposition angående kreditgivning till
Finland;

nr 141, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1045/46 till bidrag till internationellt återuppbyggnadsarbete
; och

nr 142, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till konjunkturinstitutet
för budgetåret 1946/47.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 13.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 143, i anledning av Kungl. Majits
proposition angående åtgärder för beredande av vila och rekreation åt mödrar
och barn jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 1 hade Kungl. Majit under femte huvudtiteln, punkterna
100 och 101, föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i ämnet,
för budgetåret 1946/47 beräkna dels till fria sommarresor för barn ett
förslagsanslag av 1 250 000 kronor, dels ock till bidrag för sommarkolonier
ett reservationsanslag av 200 000 kronor.

Därefter hade Kungl. Maj :t i propositionen nr 233, under åberopande av bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden för den 29 mars 1946,
föreslagit riksdagen att dels godkänna de förslag till åtgärder för beredande
av vila och rekreation åt mödrar och barn, som i propositionen framlagts, dels
medgiva, att Kungl. Majit eller den myndighet, Kungl. Majit bestämde, finge
utfärda de föreskrifter, som kunde bliva erforderliga för genomförandet av de
framlagda förslagen, dels ock under femte huvudtiteln för budgetåret 1946/47
anvisa till Fria resor för barn ett förslagsanslag av 3 000 000 kronor, till Bidrag
till husmoderssemestern ett förslagsanslag av 1 100 000 kronor och till
Bidrag till driften av barnkolonier m. m. ett reservationsanslag av 1 000 000
kronor.

I samband med Kungl. Majits förevarande förslag hade utskottet till behandling
förehaft

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
fru Svenson m. fl. (I: 315) och den andra inom andra kammaren av herr
Hansson \ Skediga och fru Gustafson (11:480), i vilka hemställts, att riksdagen
måtte besluta att rätt till fria sommarresor skulle inträda, då familjens
till statlig inkomst- och förmögenhetsbeskattning beskattningsbara belopp icke
överstege 2 500 kronor, oberoende av den skattepliktiga förmögenhetens stor -

Onsdagen den 29 maj 1946 fm.

Nr 22.

Åtgärder för beredande av vila och rekreation åt mödrar och barn. (Forts.)
lek, samt att anslaget till statliga driftbidrag till semesterhem skulle höjas till
250 000 kronor och att under rubriken Bidrag till husmoderssemestern skulle
uppföras ett förslagsanslag av 250 000 kronor samt att därvid övriga i motionen
framförda synpunkter måtte beaktas,

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herrar Årrhén och Löthner (I: 330) och den andra inom andra kammaren av
herr Hagård (II: 507), i vilka hemställts, att riksdagen vid behandlingen av
propositionen nr 233 måtte beakta de synpunkter sorn i motionerna anförts beträffande
inkomstgränsen vid rätten till fria resor, bidrag till s. k. dagskolonier
och administrationen av husmoderssemesterverksamheten,

dels ock en inom andra kammaren av fru Johansson m. fl. väckt motion
(II: 506), vari hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj :t måtte beakta i motionen anförda synpunkter vid utfärdandet
av de föreskrifter, som komme att bliva gällande vid förslagets genomförande,
så att vid de enskilda semesterhemmen, som vore beroende av
landstingsbidrag (stad utom landsting) för att erhålla det statliga driftbidraget,
detta måtte utgå för alla gäster som vistades i hemmen, samt att fria
resor till av husmodern enskilt ordnad semester skulle utgå, där det till statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt beskattningsbara beloppet ej överstege
2 500 kronor, och att som ytterligare villkor stadgades, att modern skulle hava
omvårdnad örn ett minderårigt barn eller på grund av stor arbetsbörda eller
klenhet efter särskild prövning befunnes vara i behov av semester.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte

I. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å motionerna I: 315
och II: 480, I: 330 och II: 507 samt II: 506, i vad nämnda motioner avsåge
inkomst- och förmögenhetsgräns för barns, vårdares och husmödrars rätt till
fria resor, godkänna vad utskottet anfört angående inkomst- och förmögenhetsgräns
för rätten till dylika resor;

II. i anledning av Kungl. Maj :ts förslag samt motionerna 1: 330 och II: 507,
i vad de ej behandlats under I ovan, godkänna av utskottet i övrigt förordade
förslag till åtgärder för beredande av vila och rekreation åt mödrar och barn;

III. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag

a) medgiva, att Kungl. Maj :t eller den myndighet Kungl. Maj :t bestämde
finge utfärda de föreskrifter, som kunde bliva erforderliga för genomförandet
av de av utskottet förordade förslagen,

b) till Fria resor för barn för budgetåret 1946/47 under femte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 3 000 000 kronor;

IV. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å motionerna I: 315
och II: 480, i vad nämnda motioner avsåge anslagsfrågan, till Bidrag till husmoderssemestern
för budgetåret 1946/47 under femte huvudtiteln anvisa ett
förslagsanslag av 1 100 000 kronor;

V. med bifall till Kungl. Maj :tis förslag till Bidrag till driften av barnkolonier
m. m. för budgetåret 1946/47 under femte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 1 000 000 kronor;

B. att motionen II: 506, i vad densamma ej behandlats under I ovan, måtte
anses besvarad med vad utskottet anfört.

Reservationer hade avgivits:

1) av herrar Gränebo, Heiding, Hubbestad och Onsjö, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa,

A. att riksdagen måtte

I. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och med bifall till motionerna I: 315

Nr 22.

Onsdagen den 29 maj 1946 fm.

Åtgärder för beredande av vila och rekreation åt mödrar och barn. (Forts.)
och II: 480 samt II: 506 ävensom med avslag å motionerna 1: 330 och II: 507,
i vad nämnda motioner avsåge inkomst- och förmögenhetsgräns för barns, vårdares
och husmödrars rätt till fria resor, godkänna vad i reservationens motivering
anförts angående inkomst- och förmögenhetsgräns för rätten till dylika
resor;

II. i anledning---och barn;

III. med bifall--- 3 000 000 kronor;

IV. med bifall--- 1 100 000 kronor;

V. med bifall--- 1 000 000 kronor;

B. att motionen--— utskottet anfört ;

2) av herrar Gunnar Andersson och Falla, utan angivet yrkande.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Fru Johansson: Det nu föreliggande förslaget örn stöd till semesterverksamheten
genom fria resor och driftbidrag till semesterhemmen hälsa vi naturligtvis
med den allra största tillfredsställelse, då önskemål i dessa hänseenden under^
många år framförts av de socialdemokratiska kvinnorna. Det kanske dock
tillåtes oss att göra några erinringar mot förslaget. Vi ha gjort det i vår motion,
nr 506 i denna kammare, oöh vi ha gjort det på två punkter.

När det gäller de fria resorna går förslaget ut på att alla som resa till enskilda
semesterhem skola kunna få fri resa, något som vi tacksamt notera,
men för dem som själva ordna sin semestervistelse gälla andra föreskrifter för
erhållande av resebidrag. Den till statlig inkomstskatt beskattningsbara inkomsten
får inte överstiga 2 500 kronor, och den skattepliktiga förmögenheten
får ej överstiga 20 000 kronor. Mot detta ekonomiska villkor för erhållande
av resebidrag ha vi ingenting att erinra, men det uppställs också såsom villkor,
att husmodern skall ha omvårdnad örn minst två minderåriga barn. Det
är mot detta vi i vår motion vänt oss. Det skulle ju innebära att t. ex. husmodern
i en familj med mycket små ekonomiska möjligheter men bara ett barn
icke skulle kunna få denna fria resa, medan däremot husmodern i en familj
med två barn, som kanske har förmånligare ekonomi, skulle kunna få den. Befolkningsutredningen
har ju här ansett, att en viss arbetsprestation skall utföras,
för att husmodern skall få sådana fria resor, men jag anser inte lämpligt
att låta antalet barn vara avgörande vid bedömning av arbetsprestationen.
Det är ju också så olika i olika familjer. Ilar man en gammal får eller mor att
sköta, kanske arbetsprestationen blir lika stor som om man hade omvårdnad
om två barn.

På den punkten har emellertid utskottet utlåtit sig ganska välvilligt; det tycker,
att förslaget örn att även familjer med ett barn skulle få åtnjuta fria
resor är behjärtansvärt, men avslår det på grund av trafiktekniska svårigheter.
Vi skola också låta oss nöja med vad utskottet i detta avseende sagt,
och vi få väl försöka tro på trafiksvårigheterna. Örn vi inte vilja tro på utskottet,
måste vi ju ändå tro på järnvägsstyrelsen, som försäkrat utskottet,
att kapaciteten icke är tillräcklig för en utvidgning av de fria resorna.

Även ett annat avsnitt av förslaget ha vi emellertid vänt oss mot, och
det skulle jag nu vilja motivera litet närmare. Man har i dessa sammanhang
rört sig med begreppet husmoder, och vi ha i motiveringen till det yrkande,
vi ställt i vår motion, sagt att innebörden av detta begrepp borde bättre klargöras.
På denna begäran har utskottet svarat: »Vad angår begreppet husmoder
vill utskottet erinra, att enligt befolkningsutredningens förslag skall
med husmoder avses varje kvinna, som förestår hushåll utan att vara anställd
mot lön.» Denna definition synes mig alldeles för snäv i detta sam -

Onsdagen den 29 maj 1946 fm.

Nr 22.

Åtgärder för beredande av vila och rekreation åt mödrar och barn. (Forts.)
manhang, och jag tror också-, att det skulle bli mycket svårt att ange, vem
som sköter hushåll utan att därför erhålla lön. Vi ha i vår motion pekat på
vissa fall där en kvinna förestår hushåll, där det finns barn att sköta. Skall
en sådan husföreståndarinna anses som husmoder? En dotter t. ex., som vid
moderns frånfälle övertar hushållsbestyren och som fått mat och husrum och
kanske hjälp till kläder men inte någon lön och således skulle vara berättigad
till bidrag och kunna få resa bort och få semestervila, skall man anse att
hon är anställd med eller utan lön? Vi ha också, som vi påpekat i motionen,
en hel del industriarbeterskor som gäster vid våra semesterhem, industriarbeterskor,
som inte ha så hög lön att de ha möjlighet att kosta på sig en
vistelse på pensionat för 7 å 8 kronor per dag. Det finns också många industriarbeterskor
som ha omvårdnad om och få bekosta uppehälle för ett
barn, vilket gör det omöjligt för dem att kosta på sig någon annan semester
än den de kunna få vid våra semesterhem.

Vi kalla inte heller våra semesterhem för husmoderssemesterhem, utan för
arbetarkvinnornas semesterhem. Med det mena vi, att alla arbetarkvinnor, som
inte ha råd att bekosta någon annan semester, skola vara välkomna till våra
hem. En mycket stor del av dem få friplatser, och de, som betala, betala
sällan mer än 2 kronor per dag. Det gör att de få möjlighet att bekosta en
sådan semestervistelse. Skall man nu, även när det gäller driftbidragen till
semesterhemmen, räkna med utskottets husmodersbegrepp, betyder det att en
stor del av våra gäster inte kunna erhålla statsbidrag.

Jag kan försäkra, att vi vid alla prövningar av dem, som önska vistas på
våra hem, alltid ta hänsyn både till det rena rekreationsbehovet och till det
sociala behov, som talar för rekreationen. Jag tror också att det finns en
tillräcklig garanti för att detta statsbidrag icke skulle missbrukas, i det att
man icke kan få statsbidrag, örn man icke erhållit ett landstingsbidrag örn
1 krona per dag, eller, när det gäller person i stad utanför landsting, samma
bidrag från stadsfullmäktige. Då landsting och stadsfullmäktige skola
ge bidrag, göra de det sannerligen inte utan att ha vetskap örn hur hemmen
förvaltas och hur ställda fordringar uppfyllas. Med denna starka garanti
skulle ingenting behöva hindra, tycker jag, att kammaren bifaller vad vi i
motionen begärt, nämligen statsbidrag till alla gäster som vistas på våra hem.

Herr talman! Jag ber med vad jag här framhållit att få yrka bifall till
första delen av klämmen i motionen nr 506 i denna kammare, nämligen: »att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t måtte
beakta i motionen anförda synpunkter vid utfärdandet av de föreskrifter,
som komma att bli gällande vid förslagets genomförande, så att vid de enskilda
semesterhemmen, som äro beroende av landstingsbidrag (stad utom
landsting) för att erhålla det statliga driftbidraget, detta måtte utgå för alla
gäster som vistas i hemmen.»

I detta anförande, varunder herr talmannen återtagit ledningen av kammarens
förhandlingar, instämde fru Nordgren.

Fru Gustafson: Herr laiman! Jag vill till alt börja med säga, att jag i mitt
anförande kommer att hålla mig till första delen av motionen nr 480 i denna
kammare. Denna deklaration kan synas underlig, men det är så att motionen
framlämnades den 30 april, då jag som många andria var ute på resa i landet.
Innan jag reste, hade jag emellertid rådgjort med huvudmotionären i första
kammaren örn en del synpunkter, jag önskade framföra i motionen, och vilka
grundade sig på erfarenhet av denna verksamhet, som vi följt under många år.
Jag vill för min del ansluta mig till motionen i just detta stycke.

Nr 22.

Onsdagen den 29 maj 1940 fm.

Åtgärder för beredande av vila och rekreation åt mödrar och barn. (Forts.)

I propositionen föreslås, och statsutskottet ansluter sig till detta förslag, att
det statliga driftbidraget till semesterhemmen under 1947 skulle bli 100 000 kronor,
visserligen ett förslagsanslag, som skulle kunna överskridas. Jag förstår
inte denna beräkning. Befolkningsutredningen har kommit till ett förslag i denna
del på 400 000 kronor, och dess uppfattning grundar sig på en utredning,
som helt säkert inte svävar i luften. Jag måste, med den erfarenhet jag har,
säga att förslagsanslaget på 100 000 kronor redan från början betydligt måste
överskridas. Det räcker endast till 5 000 husmödrar med 10 dagars semester.

Jag vill erinra örn att bland semesterhem sorganisationerna Socialdekomokratiska
kvinnoförbundet har 22 semesterhem — som med en semestertid av 10
dagar under fyra månader kunna ta emot 4 000—5 000 gäster — Vita bandet
har 16 semesterhem, Svenska landsbygdens kvinnoförbund har 3 eller kanske
nu 4 hem, Röda korset. KFUK, frälsningsarmén, stadsmissionen och flera andra
organisationer ha åtskilliga semesterhem, som kunna taga emot många hundratal
husmödrar. Därtill kommer, att Göteborgs stad har stora semesteranläggningar
vid Hindås. Stockholms stad börjar nu semesterhemsverksamhet å Lida
gård.i Roslagen, och allt flera landsting ha redan genom särskilda kommittéer
inlett semesterverksamhet för husmödrar. Alla dessa semesterhem ha sådana
gäster, att de till 90 procent fylla villkoren för erhållande av driftbidrag.
Jag anser, att det är klokt att redan från början räkna med detta och kalkylera
med driftbidrag som äro något så när tillräckliga. Därför, herr talman,
vill jag i denna del av utskottets utlåtande, punkt IV, yrka på höjning av förslagsanslaget
till 1 250 000 kronor.

I motionens andra del uttalas bekymmer över att socialstyrelsen skulle vara
tillsynsmyndighet. Jag tillåter mig, herr talman, ett par citat ur motionen:
»Det kan emellertid på goda grunder ifrågasättas huruvida en sådan anordning
är den för verksamheten mest gagnande och ändamålsenliga. Man kan befara
att med socialstyrelsen som högsta myndighet följer en centralisering och likriktning
av semesterverksamheten, som förkväva initiativet och intresset ute
bland de verkande krafterna. Det föreligger risk att hänsyn ej kommer att
tagas till skiftande lokala förhållanden och att föreskrifter i detalj komma att
göra arbetet tungrott och tidsödande.»

Det kan synas vara hårda ord, men detta är säkerligen riktigt. Semesterhemmen
ha byggts upp genom mödosamt arbete och uppoffringar av socialt ansvariga
kvinnor, och bekymren för att hålla hemmen i gång äro ofta oerhört
pressande. Många av hemmen äro kanske enkla till sin inredning, men husmödrarna
trivas där storartat i den vänliga och glada miljö, som alltid möter
dem. Vi äro nu oroliga för att socialstyrelsen kail utfärda föreskrifter, som
göra det. omöjligt att fortsätta denna verksamhet; det kan komma en fröken
från socialstyrelsen på inspektion och finna, att köket är bristfälligt inrett, att
golven inte äro linoljade, att kanske några rum äro överbelagda med hänsyn till
kvadratmeter och kubikmått,. varefter villkor fastställas, som ledningen inte
orkar med och driftbidraget indrages. Det är av denna anledning vi oroa oss
för att saken skall överlämnas till en myndighet, som inte har den ringaste
erfarenhet av denna verksamhet, som pågått i årtionden och efter hand blivit
allt mer och mer intensifierad.

Vad vilja vi då sätta i stället? Vi ge herr statsrådet en liten erinran och
hoppas att den åtminstone skall bli övervägd, när man nu går att dra upp riktlinjerna
för beviljandet av statsbidrag. Vi hänvisa till att det finns en statlig
nämnd på sju personer, fritidsnämnden, som har att föreslå fördelning ur
fonden för friluftslivets främjande. Den har under senare år kommit i kontakt
med de flesta semesterhem i landet. Den har erfarenhet framför allt av
att noga avväga olika ansökningar örn bidrag ur fonden för att igångsätta se -

Onsdagen, den 29 maj 1946 fm.

Nr 22.

Åtgärder för beredande av vila och rekreation åt mödrar och barn. (Forts.)
rnesterhem. Jag vill erinra om att under budgetåret 1944/45 anslogs ur denna
fond på 750 000 kronor inte mindre än 365 000 kronor till semesterhemsorganisationer,
som dels ville sätta i gång nya semesterhem, dels ville ombygga, utvidga
och göra sin kapacitet större för att kunna ta emot ett ökat antal husmödrar.

Här har man således redan fått ett gott samarbete till stånd med dessa hems
ledningar, och kan en fritidsnämnd fördela så stora pengar och noggrant sätta
sig in i hemmens verksamhet och deras önskemål — för att inte nämna flera
andra argument — så är det väl inte större svårighet för denna nämnd än för
en byrå eller en byrådirektör i socialstyrelsen att efter ansökan och prövning
också kunna fördela statsbidraget.

Jag har velat alldeles särskilt framhålla detta därför att det som ett argument
emot fritidsnämnden i detta sammanhang anförts, att den inte har kansli,
inte någon byrå och inte är tillräckligt administrativt organiserad. Jag vill
framhålla att nämnden arbetar fritt, utan all byråkrati och utan stora kostnader
för statsverket, men med ledamöter som ha en erfarenhet av verksamheten som
socialstyrelsen alldeles saknar. Jag har dock i denna del, herr talman, intet
yrkande men har velat framföra dessa synpunkter. Jag hemställer och hoppas
att herr statsrådet, när slutgiltiga råd och anvisningar skola ges, kommer att
i någon mån beakta vad jag här anfört.

Häruti instämde herr Johnsson i Stockholm.

Herr Hansson i Skediga: Herr talman! Det är nu många år sedan dessa
fria resor för barn i städer och tätorter blevo genomförda i vårt land. Jag
väckte i det sammanhanget en motion örn att även landsbygden skulle komma
in under samma bestämmelser. Detta mötte då ett visst motstånd, tidningarna
kastade sig över mig och sade att det var en mycket fräck motion jag
kommit med — man visste inte hur hårda ord man skulle använda mot min
inställning.

För min del ansåg jag att rättvisesynpunkten dock var det enda bärande,
och nu kan man glädjas åt att statsrådet lagt fram denna rättvisa sak, som
man tidigare har väntat på; nu ligger alltså förslaget färdigt för riksdagen.
I fråga om en viss punkt skulle jag emellertid vilja göra en erinran, nämligen
beträffande förmögenhetsgränsen, som man satt till 20 000 kronor. Det är
klart att med det försämrade penningvärdet och de senare årens höjda taxeringsvärden
20 000 kronor inte är någon förmögenhet att tala om. F.n jordbrukare
som har sin lilla fastighet med tillhörande kreatur och redskap blir
genom denna bestämmelse utestängd från möjligheten till dessa fria resor.
Därför bör uttalandet örn skattepliktig förmögenhetsgräns helt och hållet strykas.
vilket vi också föreslagit i en motion.

Utskottet åberopar i ett uttalande »järnvägsstyrelsens farhågor, att järnvägarnas
kapacitet icke vore tillräcklig för en mera avsevärd ökning av de fria
resorna instundande sommar». Den där visan har järnvägsstyrelsen sjungit
på i så många år att jag trodde man nu glömt bort melodien, men det tycks,
man inte lia gjort utan använder den fortfarande. Jag är alldeles säker på att
dessa resor kunna placeras under veckans dagar på sådant sätt, att inte lördagar,
söndagar och måndagar bli för hårt belastade. Jag är också alldeles
säker på att den utökning av trafiken, som skulle bli följden om man tar bort
förmögenhetsstrecket, inte inverkar på något besvärande sätt. Och under tiden
skulle man kunna arbeta på att skapa vidare perspektiv för att göra största
möjliga rättvisa då det gäller de fria resorna för barnen.

Anslaget till semesterhem vill jag inte yttra mig om, då nu både fru Jo -

Nr 22.

Onsdagen den 29 maj 1948 fm.

Åtgärder för beredande av vila och rekreation åt mödrar och barn. (Forts.)
hansson och fru Gustafson berört den frågan. Vad jag närmast velat beröra
är förmögenhetsgränsen vid 20 000 kronor, som jag anser bör tagas bort, och
vidare vill jag uttala min stora tillfredsställelse över att det förslag, som jag
fått så många spalter ovett för i tidningarna, när jag motionerade i frågan,
nu blivit förverkligat. Jag ber att få uttala min tacksamhet till föredragande
statsrådet för att han just i dessa frågor anlagt rättvisesynpunkter. Få vi
som sagt bara bort förmögenhetsgränsen ha vi likställt stad och landsbygd i
detta avseende, vilket man har anledning uttala verklig tillfredsställelse över.

Herr talman! Jag skall be att få yrka bifall till den reservation som är fogad
till statsutskottets utlåtande.

Herr Hagård: Herr talman! Verksamheten på detta område har ju svällt
ut betydligt och avsikten är nu bl. a. att utöka möjligheterna så avsevärt, att
efter detta inte bara fria resor ifrån städer och tätorter till landsbygden utan
också resor från landsbygden till tätorterna skola allmänt tillåtas. Ovillkorligen
uppställer sig då frågan, hur detta skall organiseras, vilken administrativ
apparat som här skall engageras. Det föreligger bl. a. ett prövningsmoment
på grund av den ifrågasatta inkomstgränsen, och så gott som vartenda
fall måste underkastas granskning. Detta medför, herr talman, ett nytt och
extra arbete i kommunerna och även i den centrala apparaten, som blir ganska
betungande.

För min del har jag ansett att när 90 procent av alla familjer med minst
ett barn kunna komma i åtnjutande av ifrågavarande förmån, måste man allvarligt
tänka efter örn det verkligen är praktiskt och riktigt att hålla på behovsprövning
av hela klientelet. Jag har kommit till den slutsatsen att man
helt enkelt måste dra ett streck över detta och låta alla passera utan att behöva
underkastas denna rätt så komplicerade prövning. Man kan också tänka
sig att av de 10 procent, som faktiskt återstå och som inte skulle kunna komma
i åtnjutande av denna förman, ett stort antal aldrig kommer att använda
sig av förmånen i fråga, och detta har stärkt mig i den uppfattningen, att
man här helst borde göra en ändring så radikal, att man inte hade någon inkomstgräns
alls. Emellertid har jag inte velat gå så långt i den motion jag
avlämnat, att jag föreslagit detta under det budgetår som närmast stundar,
främst emedan järnvägsstyrelsen förklarar att kapaciteten hos den rullande
materielen inte är tillräcklig för att kunna tåla en sådan påfrestning. Därför
har jag menat att man kunde låta saken anstå detta år men sedermera ta upp
frågan örn uteslutande av behovsprövningen.

Jag finner emellertid nu att reservationsvis framförts en synpunkt, som går
delvis i den riktningen och som minskar arbetet med denna prövning, och därför
anser jag mig vara oförhindrad att biträda reservationens yrkande om
borttagande av förmögenhetsgränsen.

Beträffande en annan punkt, som jag varit inne pa i motionen, nämligen
koloniverksamheten, har statsutskottet inte vårdat sig så mycket örn den synpunkten,
att dagskolonier möjligen vöre något som kunde förordas i detta
sammanhang. Hur är det med koloniverksamheten för närvarande? Jo, den
innebär att man skall uppföra särskilda byggnader för verksamheten, som utnyttjas
i bästa fall tre ä fyra månader per år — i övrigt stå de alldeles tomma.
Systemet med dagskolonier innebär däremot att man morgon och kväll
flyttar barnen ut till en plats, där de kunna vara i trygghet under dagens lopp.
Det innebär också att i mångå hem, där man har en viss tvekan när det gäller
att sända ut sina barn på kolonier, denna möjlighet lättare kan anammas
särskilt i fråga örn yngre barn, framför allt kanske de i förskolåldern. Jag
förmena!- att statsutskottet haft anledning att närmare gå in pä detta När

Onsdagen den 29 maj 1946 fm.

Nr 22.

Åtgärder för beredande av vila och rekreation åt mödrar och barn. (Forts.)
statsrådet inte heller ansåg sig böra göra det. trots olika påpekanden som
lämnats i remissyttranden på den punkten, förmodar jag det blir anledning för
oss att återkomma. Systemet med dagskoloni innebär nämligen en rationalisering
och ett förbilligande av koloniverksamheten.

Beträffande sedan den tredje punkten, där jag framfört en särskild mening,
nämligen i fråga örn organisationen av husmoderssemesterverksamheten, är det
ju ganska betecknande för oss här i vårt land, att så snart vi skapat en ny
verksamhet vi promt skola ha ett nytt organ också, ny styrelse och ny nämnd.
Och särskilt angeläget tycks detta vara på det sociala området. Detta är någonting
som statsmakterna — i varje fall tidigare — vänt sig ganska bestämt emot.
Jag har inte kunnat förstå varför man från Kungl. Maj:ts sida velat försöka
skapa ett nytt organ för husmoderssemestrarna, nämligen husmoderssemesternämnden.
Det har visserligen sagts att man skulle kunna, åtminstone tills
vidare, nöja sig med att anförtro dessa speciella uppgifter åt hemhjälpsstyreisen,
och det är gott och väl. Men samtidigt kräver man i alla andra fall tillsättande
av husmoderssemesternämnd.

Nu bär statsutskottet på den punkten enligt mitt förmenande förfarit riktigt.
då det sagt ifrån att det må vara landstingen obetaget att hänskjuta dessa
uppgifter till vilket existerande organ landstinget finner lämpligt. Det innebär
emellertid, inom parentes sagt, ett underkännande av landstingens verksamhet,
då man i propositionen förklarar att landstingen sakna förutsättningar i sin
nuvarande organisation att ta hand om dessa nya uppgifter. Jag förmenar att
man inte får bortse ifrån att landstingen genom landstingens förvaltningsutskott
dock ha hand om den viktiga verksamhet som gäller mödrar och barn,
och vidare ha vi så sent som förra året bestämt att barnhemsverksamheten skall
läggas under landstingens förvaltningsutskott.

Under sådana förhållanden är det enligt min mening omotiverat att skapa —
i oträngt mål — nya organisatoriska apparater. När emellertid utskottet på
den punkten tillgodosett mina synpunkter, har jag ingenting annat att göra,
herr talman, än att yrka bifall till utskottets förslag i detta avseende, men beträffande
inkomst- och förmögenhetsgränsen ber jag få yrka bifall till reservationen.

Herr Rubbestad: Herr talman! Jag skall begränsa mig till att bara yttra
några ord i anledning av den reservation, under vilken mitt namn återfinnes.
Jag vill då först säga att jag i likhet med herr Hansson i Skediga vill uttala
tillfredsställelse över att nu i stort sett likställighet vunnits mellan befolkningen
i tätorterna och den på landsbygden.

Det är endast på en punkt som jag i detta avseende har en avvikande mening
och för denna har jag framför allt de skäl som herr Hagård nyss anförde
i fråga örn kontrollmöjligheterna och prövningen vid beviljande av fria semesterresor.
Den prövning som här skall verkställas är ganska lätt. när det är
fråga om ett inkomststreck, ty på kronodebetsedlarna finnas ju alltid en persons
inkomster angivna, men däremot lär det icke alltid finnas uppgift örn vederbörandes
förmögenhetsvillkor på debetsedlarna. För att kontrollmyndigheten
skall kunna pröva förmögenhetsvillkoren erfordras därför ofta ett intyg för personen
i fråga, ett intyg som lian måste skaffa från någon som känner hans förhållanden
på ett intimt sätt, taxeringsnämnden eller andra, som äro väl insatta
i hans ekonomiska omständigheter. Detta anskaffande; av intyg kan medföra
mycket besvär för vederbörande och även åsamka kontrollmyndigheten mycket
besvär.

Det är därför jag menar att det kan räcka med en gräns härvidlag, och då är
ingenting lämpligare än just inkomstgränsen. Jag är fullt medveten om att

Nr 22.

Onsdagen den 29 maj 1949 fm.

Åtgärder för beredande av vila och rekreation åt mödrar och barn. (Forts.)
detta innebär en liten utökning av det klientel, som här kan komma i fråga.
Men då nian vet att här i landet dessvärre endast cirka 7 procent av befolkningen
befinner sig i denna mera gynnsamma ställning att de lia förmögenheter
på över 20 000 kronor, är det enligt min mening inte någon stor risk, örn
man låter även dessa 7 procent få denna möjlighet. Ty är det fråga om större
förmögenheter komma dessa säkerligen att avkasta belopp, som överstiga den
inkomstgräns som sättes, och därmed försvinna ju möjligheterna för vederhörande.
Det är alltså främst ur praktisk synpunkt som jag anser, att den
linjen bör följas, att man med andra ord slopar förmögenhetsstrecket och i
stället går in för ett streck lika för alla, nämligen inkomststrecket vid 2 500
kr. beskattningsbart belopp. Det är detta reservationen syftar till, och till den
herr talman, ber jag att få yrka bifall.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Man har redan i denna debatt uttalat
sin tillfredsställelse över, att den motsättning i fråga örn sommarresor
för barn, som tidigare år kommit till synes i debatterna i kamrarna, nu är
eliminerad. Ingen kan vara mera belåten med detta förhållande än jag, som
tidigare har haft till uppgift att försvara en restriktiv tillämpning av bestämmelserna.
Jag vill emellertid i detta sammanhang erinra örn, att när vissa
av kammarens ledamöter tidigare intagit den ståndpunkt, som jag nyss antydde
att jag intagit, detta huvudsakligen berott dels på statsekonomiska skäl
och dels på trafiktekniska hänsyn. Båda dessa synpunkter ha dominerat den
argumentering, som framförts från vår sida. Numera har hela frågan kommit
i ett annat läge, och det är därför som vi från den sida jag tidigare representerat
oförbehållsamt ansluta oss till det förslag, som här framförts av Kungl.
Majit, vilket förslag, såsom tidigare anförts, innebär att det beträffande rätten
till sommarresor för barn icke göres någon skillnad mellan landsbygd
och tätort. Som jag redan antytt har — det vill jag särskilt betona — vår
tidigare ståndpunkt varit dikterad av statsfinansiella och trafiktekniska skäl.
Jag konstaterar också, att det i stort rått mycket stor enighet inom det utskott,
som behandlat den föreliggande frågan, kring det av Kungl. Majit
framlagda förslaget.

På en punkt yrkas i en reservation, som den siste ärade talaren var förespråkare
för, ändring i Kungl. Majits förslag; det gäller den s. k. förmögenhetsspärren.
När statsutskottets majoritet avböjt att biträda- reservationens
yrkande i det avseendet är det återigen huvudsakligen trafiktekniska svårigheter,
som varit för utskottet bestämmande. Man har från det ämbetsverk,
som bär ansvaret för trafiken, framhållit, att redan den belastning, som ett
bifall till Kungl. Majits förslag medför blir så pass stor, att nian får svårigheter
att bära upp densamma. Skulle man då lätta på de spärrar, som föreligga
i Kungl. Majits förslag, skulle ju svårigheterna än mera öka. Statsutskottets
majoritet har ansett, att nian bör böja sig för detta skäl. Emellertid
vill jag som min personliga åsikt framhålla, att det vore lämpligt att man i
detta avseende icke alls hade några spärrar och det av det skälet, som herr Hagård
i sitt anförande nyss utvecklade; det föreföll också, -som örn den ärade
reservanten, som sist talade, icke var främmande för samma tanke. Det framtidsperspektiv
jag uppställer för mig är alltså, att barnen skola få resebidrag
till sommarvistelse och i anslutning härtill husmödrarna få fria resor utan
någon som helst behovsprövning, vare sig det gäller inkomstförhållandena eller
det gäller förmögenhetsförhållanden. Men nog tycker jag, att det skulle vara
ganska betänkligt att i nuvarande läge slopa den ena av de ifrågavarande kvalifikationsgrunderna
och bibehålla den andra. Det skulle, såvitt jag förstår,
skapa synnerligen starka olustkänslor bland folk, örn rättigheten att utnyttja

Onsdagen den 29 maj 1946 fm.

Nr 22.

Åtgärder för beredande av vila och rekreation åt mödrar och barn. (Forts.)
dessa förmåner för somliga skulle sopas bort av deri kvarstående spärregeln,
medan andra, vilkas ekonomiska ställning säkerligen kan anses vara bättre än
de förras, skulle komma i åtnjutande av denna förmån från statens sida. Jag
anser, att båda dessa spärregler komplettera varandra; den ena är betingad
av den andra. Det är sålunda ur min synpunkt icke rimligt att man tar bort
den ena spärregeln men bibehåller den andra. Men när vi komma i det läget
att trafiksvårigheterna kunna bättre bemästras, och vi vilja ta på oss den kostnad,
som ligger däri att man ökar ut rättigheterna i detta avseende utöver de
gränser, som här äro uppsatta, tror jag att man kan slopa dessa båda spärrar
och giva resebidrag åt alla. I dagens läge anser jag emellertid, att det
förslag, som innefattas i utskottets hemställan, är det lämpligaste. Jag skall be
att få säga ytterligare några ord örn vad som anförts här under debatten. Den
första ärade talarinnan i denna debatt omnämnde den motion i vilken yrkas,
att rättigheten för husmoder till semesterresa icke borde förknippas med vårdnaden
örn två barn utan allenast med vårdnaden örn ett barn. Som framgår av
s. 11 i utskottsutlåtandet funnos inom utskottet synnerligen stora sympatier
för detta yrkande, men på grund av de skäl, som i utskottsutlåtandet angivits,
nämligen att antalet av dem, som hade rättighet att utnyttja denna förmån
skulle avsevärt ökas, örn motionens yrkande bifölles, var utskottsmajoriteten
icke beredd att i nuvarande läge biträda yrkandet i fråga. Utskottet
uttalar emellertid bestämt: »Sedan erfarenhet vunnits beträffande den
ifrågavarande verksamheten bör frågan örn rätt till fria resor för husmödrar
med endast ett minderårigt barn tågås under förnyat övervägande.» Jag betraktar
det bara som en tidsfråga när en framställning liknande den som
gjorts i den motion som den ärade talarinnan så varmt pläderade för kommer
att bifallas, men jag tror att det kan vara lämpligt att även i detta avseende
följa utskottet för det år, för vilket vi nu bevilja anslag.

Samma tasrinna framförde vidare en kritik av utskottets definition av
begreppet husmoder. I det avseendet har ju utskottet förtydligat Kungl.
Maj :ts förslag genom att upprepa befolkningsutredningens definition, nämligen
att med husmoder skall avses varje kvinna, som förestår hushåll utan
att vara anställd mot lön. Jag tycker att det är den enda rimliga definitionen,
ty om man i begreppet husmoder även, inbegriper sådan husföreståndarinna,
som är anställd mot lön och som kommer i åtnjutande av semester, förstår jag
inte riktigt hur man skall kunna dra upp någon skillnad mellan den bestämmelse
vi nu behandla och semesterlagens bestämmelser i detta avseende. Det är
ju nämligen i semesterlagen, bestämt, att en löntagare på de grunder semesterlagen
innehåller skall äga rätt åtnjuta semester. Under sådana förhållanden
tycker jag att det är ganska naturligt, att man här definierar begreppet husmoder
på det sätt statsutskottet gjort.

Fru Gustafson hade vidare en anmärkning att göra mot utskottets behandling
av den motion, som hon närmast var intresserad av. Jag skall be att få
säga några ord även i anledning härav. Det gäller först hennes bekymmer för
anslagets storlek. Hon framhöll att man från befolkningsutredningens sida
föreslagit, att för semesterverksamheten för husmödrar skulle beräknas ett anslag
på 400 000 kronor. Kungl. Maj :t har pressat ner detta belopp till 100 000
kronor, medan i motionen påyrkats 250 000 kronor. Fru Gustafson ansåg det
beslut, som statsutskottet stannat för, nämligen en tillstyrkan av Kungl.
Maj ris förslag, innebära att beloppet kommer att visa sig otillräckligt. Det är
möjligt att den ärade talarinnan har rätt, men jag kan icke finna att det förhållandet
skulle kunna ha någon som helst betydelse ur de synpunkter, som
den ärade motionären ville anlägga på saken. Vad sein i det avseendet är av
betydelse är ju författningsbestämmelserna, och de ge ju den en,skilde indivi Andra

kammarens protokoll 104G. Nr 22. 5

Nr 22.

Onsdagen den 29 maj 19^6 fm.

Åtgärder för beredande av vila och rekreation åt mödrar och barn. (Forts.)
elen rätt att komma i åtnjutande av den förmån, varom här är fråga. Vad beloppets
storlek beträffar få ju statsmakterna dra konsekvenserna av bestämmelserna,
eftersom detta anslag är av förslagsanslags natur. Om nian räknar
med ett behov av 100 000 kronor, men, det hela kostar en miljon kronor, få ju
statsmakterna betala sistnämnda belopp; det blir närmast budgetregleringsfonden,
som får betala skillnaden. Motionären behöver sålunda i detta avseende
icke alls vara bekymrad, utan det som är av betydelse är, hur bestämmelserna
äro utformade. Jag vill sålunda lugna den bekymrade motionären, på
denna punkt.

Beträffande sedan fru Gustafsons farhågor för at.t socialstyrelsen icke
skulle lia tillräcklig erfarenhet eller — fast hon icke sade det — förståelse för
semesterhemsverksamheten, och att det måhända ur dessa synpunkter skulle
kunna vara olämpligt att göra socialstyrelsen till tillsynsmyndighet, vill jag
säga, att jag nog har litet svårt att förstå innebörden av dessa farhågor; men
det beror kanske närmast på att jag saknar erfarenhet därom. Jag för min del
tror, att det ligger åtskilligt i själva namnet på den styrelse, som det här är
fråga om. Namnet socialstyrelsen bör ju i och för sig betyda, att ingenting
mänskligt socialt skall vara denna styrelse främmande. Med denna utgångspunkt
vågar jag därför tro, att farhågorna även i det avseendet äro överdrivna.
Skulle det i framtiden visa sig finnas berättigad anledning till klagomål,
förmodar jag att nied den uppsättning, som tredje avdelningen i statsutskottet
för närvarande har, avdelningen gärna skall lyssna till berättigade
önskemål framdeles. För dagen tror jag emellertid, att det i detta avseende är
lämpligt att följa Kungl. Maj:ts förslag. Jag kan icke finna det vara lämpligt
att skilja tillsynen beträffande sommarresor för barn och tillsynen beträffande
semesterresor för husmödrar, utan avgörandet bör nog ligga hos samma organ.
Det talas i det sammanhanget örn de motionsledes framförda synpunkterna
att man borde överlåta semesterhemsverksamheten på fritidsnämnden. Vi
ha nog i statsutskottet observerat denna detalj, men jag erkänner att vi låtit
oss ledas av de motiv, som den ärade motionären antydde. Örn denna verksamhet
skall förläggas till fritidsnämnden, måste denna organiseras så att dea
kail motsvara de uppgifter, som kunna följa därav. Utskottsmajoriteten har
ansett det vara lämpligast ur statens synpunkt, att man överlämnar denna
verksamhet åt ett redan organiserat verk, nämligen socialstyrelsen. Det är
emellertid möjligt att vi i det avseendet tagit miste, men när vi läste örn fritidsnämnden
i statskalendern — denpa. högst offentliga publikation — funno
vi, att fritidsnämnden består av en ordförande och en sekreterare. Det är möjligt
att det uppstått något missförstånd i det avseendet — jag känner icke till
saken, men statskalendern vet dock icke något mera. Jag vill i detta sammanhang
bara nämna, att andra institutioner, som finnas upptagna i statskalendern
och vilkas verksamhet kanske icke är mera intensiv än fritidsnämndens
lia alla sina ledamöter förtecknade i densamma. Det är möjligt att denna parallell
gjort att man tyckt att i förhandenvarande läge fritidsnämnden icke var
tillräckligt starkt organiserad att motsvara här ifrågavarande ändamål — det
är möjligt, säger jag, att statsutskottet i detta avseende har blivit fört bakom
ljuset av denna kanske något enkla bevisföring.

Herr talman! Jag har icke anledning att ytterligare polemisera mot vad som
i övrigt har anförts här under debatten. Jag noterar, att herr Hagård var belåten
med statsutskottets lösning av frågan, örn vilket organ inom landstinget,
som skall handha denna verksamhet. Där har ju statsutskottet ställt sig på
samma ståndpunkt som den ärade talaren och på samma ståndpunkt som statsutskottet
intog, när det för något år sedan gällde ordnandet av hemhjälpsverksamheten,
Åt landstingen överlämnas att ordna saken efter egna synpunk -

Onsdagen den 29 maj 1946 fm.

Nr 22.

Åtgärder för beredande av vila och rekreation åt mödrar och barn. (Forts.)
ter och egna erfarenheter utan skyldighet att för bedrivandet av verksamheten
organisera en särskild nämnd eller styrelse. Jag tror som herr Hagård, att
landstingens erfarenhet i det avseendet är tillräcklig för att statsmakterna
skola kunna vara övertygade om att verksamheten skötes på rätt sätt.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till statsutskottets förslag.

Fru Gustafson erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Jag skulle till herr Eriksson i Stockholm vilja säga, att jag väl vet att
socialstyrelsen hyser förståelse för en verksamhet sådan som den här ifrågavarande.
Jag vidhåller emellertid bestämt min mening, att socialstyrelsen saknar
erfarenhet örn verksamheten som sådan. Vidare är jag ängslig för att villkoren
för erhållande av statsbidrag skola bli så stränga, att semesterhemmen hindras
att fortsätta sin verksamhet i den omfattning, som kan anses önskvärd. Jag
har icke någon personlig erfarenhet därav, men det har från skilda håll i landet
berättats mig, att nämnder och styrelser mången gång stöta på många praktiska
svårigheter på grund av de stränga direktiv, som socialstyrelsen utfärdat
för deras verksamhet. Motionärerna äro med andra ord rädda för att hinder i
onödan skola läggas i vägen för en verksamhet, som byggts upp av så många
kvinnor i vårt land.

Jag vet, herr Eriksson i Stockholm, att ett förslagsanslag får överskridas
till oerhörda belopp. Men vad kan det egentligen vara för mening nied att sätta
ett förslagsanslag så lågt, att det icke räcker att ens i någon mån hjälpa den
verksamhet, som det är avsett för? Det är av den anledningen jag tycker att
riksdagen bör bevilja ett så pass plausibel förslagsanslag som i detta fall
250 000 kronor.

Herr Hansson i Skediga, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle,
anförde: Herr talman! Det förvånar mig uppriktigt, att herr Eriksson
i Stockholm kan ge uttryck åt några betänkligheter mot att man får bort någon
av spärrarna. Jag är Säker på, att en så klok man som statsutskottets talesman
förstår vilken väsentlig skillnad det är örn spärren sättes vid ett beskattningsbart
belopp av 2 500 kronor eller vid en skattepliktig förmögenhet av 20 000
kronor. Jag tror nog att herr Eriksson i Stockholm själv inser, att hans argumentering
i detta avseende icke kan övertyga kammaren, och att han närmast
använde den så att säga som ett tillhygge i diskussionen. Jag menar sålunda,
att spärren såvitt angår förmögenhetsberäkningen är alltför bedräglig och därför
illa grundad. Däremot, när det gäller inkomstens storlek, kan man hålla
sig till vederbörandes av taxeringsmyndigheterna granskade och godkända
deklaration. I senare fallet har man sålunda en verklig grund att stå på.

Vidare yttrade:

Herr statsrådet Mossberg: Herr talman! Vad som närmast uppkallat mig
att begära ordet i denna debatt är de farhågor, som ett par av talarna här
yppat för att tillämpningen av bidragsbestämmelserna skulle i olika hänseenden
bli otillfredsställande.

Om jag då först tar upp de farhågor som ifru Johansson framförde, nämligen
att de bidragsmöjligheter, som skulle stå semesterhemmen till buds, skulle vara
alltför begränsade, därför att bidrag endast skulle kunna utgå till husmödrar
i egentlig mening, som vistades på hemmen, under det att de övriga gästerna på
dessa hem icke skulle vara bidragsberättigade, så vill jag framhålla, att syftet
med det stöd, som på detta sätt är avsett att givas åt semesterhemmen, är att
befrämja en form av rekreation för vissa betryckta grupper av medborgare, som

Nr 22.

Onsdagen den 29 maj 1946 fm.

Åtgärder för beredande av vila och rekreation åt mödrar och barn. (Forts.)
eljest icke skulle kunna lia någon möjlighet att på ett riktigt och ändamålsenligt
sätt utnyttja sin semester.

Den huvudsakliga karaktär, som dessa semesterhem, vilka upprättats av olika
organisationer, fått, har varit semesterhem för husmödrar, såsom vi i allmänhet
fatta detta begrepp. Nu har det i dag här upplysts och framgår också av den
avgivna motionen, att man på något hem även har tagit med låt oss säga en
industriarbeterska, som på grund av sin försörjningsplikt på det ena eller andra
sättet befunnit sig i en ekonomiskt besvärlig situation. Jag vill framhålla, att
hela den uppläggning, som detta stöd till semesterhemmen fått såväl av befolkningsutredningen
som här i propositionen, går ut på att man skall åt ledningen
för dessa hem och åt de länsorganisationer, som ha att handskas med denna
verksamhet, giva den största möjliga frihet i deras prövning av vilka som skola
få vistas på hemmen. Jag vill påpeka, att det speciellt framhållits, att när det
gäller rätten till fria resor till dessa hem man icke bör verkställa någon prövning
vare sig av inkomst- eller formögenhetsgränsen eller av barnantal eller
någonting annat. Man utgår från att de, som få plats på hemmen, äro i behov
av denna hjälp från samhällets sida för att kunna på ett riktigt sätt få nytta
av sin Semester. Det är min bestämda mening, att denna synpunkt också bör
läggas på rätten till statsbidrag för de gäster, som vistas på hemmen. Det är
alltså min mening att vid utformandet av de nya bestämmelserna tillse, att såvitt
möjligt semesterhemmen ej komma i en sådan situation att de genom dessa
nya bidragsmöjligheter se sig tvungna att inskränka sin1 verksamhet till ett
mera begränsat klientel än vad eljest skulle ha kommit i fråga.

I anledning av de farhågor som fru Gustafson uttalat, att socialstyrelsen
skulle lägga en örn jag så får säga alltför byråkratisk syn på dessa frågor,
vill jag endast understryka, att jag tror att socialstyrelsen är väl medveten om,
att denna verksamhet, som uppkommit genom frivilligt initiativ i olika former,
även i framtiden måste få en tillräcklig rörelsefrihet för att kunna utveckla
sig på ett bra sätt, och att man alltså får taga hänsyn till, att standarden
hos olika hem, utformningen av hemmen o. s. v. måste bli olika. Det är min
avsikt att följa socialstyrelsens tillämpning av övervakningen på detta område,
så att man verkligen bereder möjlighet för dessa hem att smidigt rätta sig
efter de ekonomiska omständigheter, varunder de måste arbeta.

Jag tror alltså att det skulle vara mest skäl i att man på detta område avvaktade
och såg tiden an, i förhoppning örn att man skall få en tillämpning
av bidragsreglerna, som ej lämnar rum för några berättigade anmärkningar.

Till sist, herr talman, vill jag bara uttrycka min glädje över att man nu
kunnat taga detta enligt min mening icke oviktiga steg på vägen fram mot
målet att vi skola kunna bereda hela vårt folk tillfälle att på ett verkligt tillfredsställande
sätt utnyttja de semestermöjligheter som stå till buds.

Herr Ekdahl: Herr talman! Jag ber att få med några ord beröra en fråga,
som visserligen inte har något direkt att göra med det beslut, som nu skall
fattas av kammaren, men som däremot rör en detalj i tillämpningen. Det har
sagts mig, att husmödrar och andra som velat utnyttja semesterresor, liknande
dem vi nu diskutera, skulle ha blivit nekade att i vanlig ordning begagna
snälltåg på statens järnvägar. Resor av sådant slag skulle alltså få lov att betraktas
såsom mindre befogade, eftersom det kan gå för sig att på detta sätt
begränsa semestertagares resemöjligheter. Skulle detta vara riktigt — vilket
jag icke lyckats få klarhet örn, trots gjorda försök — måste jag för min del
finna detta sätt att se saken mycket betänkligt. Det innebär en bristande respekt
för den form av social hjälp, som rabatterade eller fria semesterresor

Onsdagen den 29 maj 1946 fm.

Nr 22.

Åtgärder för beredande av vila och rekreation åt mödrar och barn. (Forts.)
avse att utgöra, och en deklassering, synes det mig, av den medborgargrupp,
som skall begagna dessa rabatterade eller fria resor.

Riksdagen kan näppeligen göra något uttalande härvidlag. Men jag ber att
få vända mig till statsrådet Mossberg och uttrycka den förhoppningen, att
statsrådet, när tillämpningsbestämmelser skola utfärdas i detta fall — det blir
väl närmast järnvägsstyrelsen som får klara den saken —■ ser till, att dessa
och liknande resor icke ställas i något slags nedvärderad klass, och att de,
som begagna dessa resor, icke skola behöva känna sig på något sätt mindervärdigstämplade
genom de utfärdade tillämpningsbestämmelserna.

I detta anförande instämde fru Rönn-Christiansson.

Fru Humla: Herr talman! Jag skall bara säga några ord utan att göra något
yrkande.

Enligt propositionen skall statligt driftbidrag på två kronor utgå till enskilda
semesterhem, örn landstingen lämna bidrag med en krona. Nu är det så,
att det är icke bara avkoppling och vila, som är så viktig för en verklig rekreation,
utan det är också ombyte på luft. För en husmoder, som är bosatt i en
skogsbygd inne i landet, är det av största vikt att ha möjlighet att komma ut
till kusten. Tvärtom är det betydelsefullt att de husmödrar, som bo i havsbandet,
få del av den höga, stärkande luft som inlandet kan bjuda på.

Jag vill därför uttala den förhoppningen, att landstingen skola visa förståelse
för detta och i fråga örn bidragsgivningen till de enskilda semesterhemmen
ställa sig välvilliga, även örn husmödrarna skulle vilja besöka semesterhem,
som ligga utanför det egna landstingsområdet.

Herr Falla: Herr talman! Debatten har väsentligen rört sig om de ekonomiska
gränserna, dels inkomstgränsen och dels förmögenhetsgränsen på 20 000
kronor. Det har sagts, att särskilt förmögenhetsgränsen vöre olämplig; dessutom
vore det svårt att göra en rättvis prövning. Det vore svårt att skipa rättvisa
och besvärligt att handskas med dessa gränser. Ur dessa synpunkter vore
det bäst att man icke hade någon sådan förmögenhetsgräns.

En talare var principiellt inne på linjen, att man icke skulle ha några ekonomiska
gränser alls, därför att de vore för besvärliga.

Jag måste ju giva dessa talare rätt principiellt, fastän jag tycker, att de
kanske icke drogo ut konsekvenserna så långt som de rätteligen böra dragas.
Åtminstone är min ideala och principiella inställning den, att man bör gå
väsentligt längre. Jag menar, att det bör helt naturligt ingå i de medborgerliga
fri- och rättigheterna, att varje svensk medborgare, i den mån han anser
sig behöva det, får gratis åka på det svenska folkets egen järnväg. Det bör
vara ett krav, som man rent idealt och principiellt uppställer och som måste
genomföras ju förr desto hellre. Men för dagen är det ju icke möjligt att uppnå
det; det inser jag mycket väl. Järnvägarnas trafikkapacitet räcker inte till.
Men när våra järnvägslinjer allmänt utbyggts för dubbelspår och de stora
stamlinjerna utbyggts med trippelspår eller kvadruppelspår och vagnparken
naturligtvis också fern- eller sexdubblats, tror jag att det skall vara möjligt
att realisera detta ideala mål, som man alltså måste uppställa och absolut hålla
på såsom en rättvis princip.

Men, som sagt, för dagen kan man icke åstadkomma detta, utan man är
— såsom man ju bär i livet i stor utsträckning är — bunden av allehanda
svårigheter och härvidlag främst av järnvägarnas bristande trafikkapacitet.
När det gäller att realisera denna proposition och utskottets utlåtande, måste
man fråga, hurudant läget för dagen är. Det skall jag be att få belysa med en

Nr 22.

Onsdagen den 29 maj 1940 fm.

Åtgärder för beredande av vila och rekreation åt mödrar och barn. (Forts.)
del uppgifter, som jag tror, att det hade varit lyckligt, om man hade beaktat
litet mera i detta sammanhang.

Enligt befolkningsutredningens förslag skulle omkring 1 650 000 personer
bli berättigade till avgiftsfria resor för barn och vårdare. Befolkningsutredningen
anser emellertid, att under de närmaste åren skulle dessa resor utnyttjas
endast till omkring 30 procent, d. v. s. av omkring 495 000 eller i runt tal
500 000 personer. Det kan väl icke befolkningsutredningen veta så noga, utan
det är ju taget mera på en höft. Vi se emellertid vilken storleksordning det är
fråga örn här.

Om jag följer järnvägsstyrelsens uppgifter, beräknas nästa budgetår ungefär
följande antal personer använda sig av de fria resor, som behandlas i befolkningsutredningens
förslag och följaktligen också i propositionen, eftersom
den följer utredningen. För barn under 15 år skulle det bli 360 000 resor, för
vårdare 135 000. Barns och personals resor till kolonier skulle bli 33 000, husmödrars
resor till enskilda hem 40 000 och husmödrars och personals resor till
semesterhem 20 000. Det gör sammanlagt 588 000 personer.

Man kan göra en jämförelse med hur resetrafiken för statens järnvägar ställer
sig under månaderna juni, juli och augusti, då huvuddelen av de fria resorna
beräknas ske. Jag skall nämna hela antalet resor på statens järnvägar åren
1943 och 1944, varvid man emellertid bör beakta, att drygt 25 procent av de
angivna resorna beräknas vara företagna av innehavare av månadsbiljetter.
1943 reste under juni månad 7 600 000 personer och under samma månad 1944
8 100 000. I juli månad 1943 reste 7 400 000 personer och i juli 1944 8 800 000.
I augusti månad reste 1943 7 900 000 och 1944 8 700 000. Det gör sammanlagt
under dessa tre resemånader för 1943 22 900 000 och för 1944 25 600 000
resande.

Medelreselängden var 58 kilometer 1943 och 54 kilometer 1944. Örn man
räknar ifrån militärbiljetter, som nu icke längre komma i fråga, var medelreselängden
1943 44 kilometer och 1944 43 kilometer. Varje tur- och returresa
har då räknats som två resor. Antalet personkilometer, d. v. s. produkten
av antalet resor och reselängden, var för juni månad 1944 437,4 miljoner.
Det var alltså 8 100 000 resande gånger 54 kilometers medelreslängd.

Medelreslängden för de fria resorna för barn och vårdare har hittills beräknats
till omkring 325 kilometer i vardera riktningen. Beräknar man, att
det antal personer, som komme att använda sig av de fria resorna, skulle uppgå
till i runt tal cirka 600 000, måste man alltså för att erhålla antalet personkilometer
för dessa resor först fördubbla talet med hänsyn till returresorna och
därpå multiplicera med 325. Resultatet blir 390 miljoner personkilometer, vilket
tal således är nästan lika högt som antalet personkilometer för en hel månad
vid statens järnvägar under högtrafik.

Det är uppenbart, att resor av denna storleksordning kräva alldeles särskilda
åtgärder för att kunna till huvudsaklig del ombesörjas under den tid,
då statens järnvägars resandetrafik är som störst. Bland annat måste man
räkna med att statens järnvägars personvagnpark icke kommer att räcka till
för resorna. Personvagnparken har blivit hårt belastad och försliten och har
ej kunna ökas i takt med den fortgående ökningen av persontrafiken. Ett
ytterligare tillskott till persontrafiken av den storleksordning, som vad här
föreslås, skulle säkerligen icke låta sig avvecklas på ett tillfredsställande sätt,
speciellt icke under sommarmånaderna 1946. Härför kräves en avsevärd ökning
av personvagnparken utöver vad som hittills räknats med.

Järnvägsstyrelsen säger i sammanhang härmed, att det i tidigare avgivna
framställningar —• det var hösten 1944 och 1945 — beräknade antalet vagnar
som då voro färdiga för utrangering (ungefär 200 vagnar med över 11 000

Onsdagen den 29 maj 1946 fm.

Nr 22.

Åtgärder för beredande av vila och rekreation åt mödrar och barn. (Forts.)
sittplatser) hade trots sin ålder och sin bristfälliga beskaffenhet ännu icke
kunnat utrangeras. Under sommaren 1946 komma dessutom vedtransporterna
att fortgå i ungefär samma omfattning som förut, och tillgången på lokomotiv
blir därför mycket knapp. Styrelsen får synnerligen små möjligheter
att ordna de dubbleringståg, vilka i stor utsträckning bli erforderliga, om
persontrafiken skall avsevärt ökas. Bristen på rullande materiel är, säges det,
för närvarande ytterst kännbar till följd av dels verkstadskonflikten och dels
osedvanligt långa leveranstider. Vidare är bränslesituationen ganska bekymmersam.
Järnvägsstyrelsen beräknar att för att avveckla en sådan trafikökning
under månaderna juni, juli och augusti erfordras ett tillskott av cirka
50 fyraxliga personvagnar, varvid dock förutsättes, att resorna i huvudsak
icke företagas vid veckoskiften och helger. Anskaffningskostnaden för dessa
vagnar belöper sig för närvarande till ungefär 150 000 kronor per vagn, vilket
sammanlagt gör 7 500 000 kronor.

Det är alltså vad man här har att räkna med. När förhållandena äro sådana
och när järnvägens trafikmöjligheter äro så pass begränsade som de
enligt järnvägsstyrelsens utlåtande faktiskt äro, tycker jag, att det är något
lättsinnigt att sätta i gång denna väldiga resandeström med fria resor utan
att ha kunnat försäkra sig om, att statens järnvägar verkligen kunna klara
upp det på ett tillfredsställande sätt. Jag tycker, att detta skulle vara det
allra första, som man skulle göra sig förvissad örn, innan man sätter^ i gång
en sådan väldig apparat. Ifrån de praktiska synpunkter, som jag nmste anlägga
på frågan i det läge, då planerna skola realiseras, mäste jag säga att
jag tycker, att saken blivit av regeringen och då närmast av vederbörande
statsråd handlagd på ett något för lättvindigt sätt.

Som frågan nu ligger till, tjänar det ju ingenting till att göra något yrkande
i restriktiv riktning. Jag nöjer mig därför nied de erinringar jag här
gjort.

Herr statsrådet Mossberg: Herr talman! Jag har icke ett. så stort siffermaterial
till hands som herr Falla uppenbarligen har, när det gäller att taga
ställning till möjligheterna att genomföra den resetrafik, som det nu är fråga
örn. Jag vill heller icke yttra mig om det sätt, på vilket järnvägsstyrelsen
kalkylerat, när den kommit fram till ett så högt antal resande som 588 000. Örn
jag icke missuppfattade herr Fallas siffror, sade herr Falla, att järnvägsstyrelsen
räknat med att 860 000 harn och 135 000 vårdare skulle resa för vistelse
i enskilda hem. Det är också riktigt, att befolkningsutredningen, för att få
en uppfattning örn hur mycket det hela kunde gälla, har räknat med att de
fria resorna skulle utnyttjas till ungefär 30 %, d. v. s. att 30 % av dem som på
grund av bestämmelserna få fria resor verkligen också skulle komma att begagna
sig av dem. Jag vill säga — och det framgår också av anslagsberäkningen
i propositionen — att vi inom socialdepartementet ha utgått ifrån
att resefrekvensen måste komma att bli åtskilligt lägre. Vi ha räknat med att
resemöjligheterna skulle utnyttjas av 15 % av dem som äro berättigade att resa.
Det skulle i .stället för ungefär 500 000 resor bli cirka 250 000 resor. Vilken
av dessa beräkningar, som är riktig, kan man givetvis icke på förhand avgöra.
Men när vi ansett oss kunna kalkylera med att resorna icke komme att utnyttjas
till 30 %, när vi stannat vid hälften, bär det varit framför allt därför
att vi utgått ifrån att landsbygden säkerligen till en början kommer att utnyttja
resorna i relativt begränsad omfattning. Jag vill också beträffande
möjligheterna att avverka ett trafikprogram sådant som detta framhålla, att
propositionen utformats så, att resorna skola få verkställas under hela året.
Det är uppenbart, att de flesta barnresorna komma att ske på sommaren, men

Nr 22.

Onsdagen den 29 maj 1946 fm.

Åtgärder för beredande av vila och rekreation åt mödrar och barn. (Forts.)
jag skulle tänka mig, att en mycket stor del av husmödrarna, framför allt husmödrarna
på landsbygden, icke komma att begagna sig av resemöjligheterna
under sommaren utan göra det under andra tider av året, när trafiksituationen
är mindre ansträngd.

Men så tillvida äro herr Falla och jag alldeles överens, att det kommer att
möta betydande svårigheter att bereda resemöjligheter för alla de människor,
som komma att begagna sig av den möjlighet som öppnas för dem genom detta
statsbidragssystem. Det kommer med andra ord med all säkerhet att bli trångt
på tågen i sommar. Vi ha aldrig i departementet räknat med något annat.
Vi ha tvärtom haft den uppfattningen, att vi pressat situationen så långt det
överhuvud taget varit möjligt. Jag vill särskilt framhålla detta med anledning
av de yrkanden som framkommit här örn att man skulle ytterligare vidga resemöjligheterna.
Själva transportsituationen är, tror jag, ett tillräckligt skäl för
att stanna där Kungl. Majit har stannat i sitt förslag, som också har accepterats
av statsutskottets majoritet. Men när vi i departementet oaktat de obestridliga
trafiksvårigheter, som faktiskt föreligga, ansett oss kunna gå så långt
som vi gjort, har det varit därför att vi icke kunnat acceptera en uppfattning,
som går ut ifrån att just de resor, som skulle möjliggöras genom det ifrågavarande
statsbidragssystemet, böra komma i sista hand i vårt land. De avse
ju att ge barn och ungdom, det uppväxande släktet, möjlighet till rekreation
under sommaren. Möjligheterna avse också husmödrarna i de mindre bemedlade
familjerna. De sträcka sig alltså till grupper, som, så vitt jag förstår, örn man
skall se saken ur ren behovssynpunkt, komma ganska högt upp på skålan när
det gäller att säkerställa rekreationsresor för dem som behöva det. Jag vill
hävda den meningen, att här få vi andra, som skola ge oss ut och resa i sommar,
vara beredda att jämka på vår bekvämlighet och kanske också på våra
resemöjligheter för att vi skola kunna genomföra ett socialt reseprogram, som
jag för min del vill fästa det allra största avseende vid.

Jag tror alltså, att det skall finnas möjligheter att genomföra resorna, men
jag är fullt på det klara med att resesituationen på järnvägarna kommer att bli
mycket ansträngd i sommar. Om vi emellertid ena oss örn att det är ett viktigt
socialt ändamål vi vilja nå, skall det nog bli möjligt att också ordna upp denna
sak.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde först beträffande
utskottets hemställan i punkten A propositioner på l:o) bifall till
utskottets hemställan i denna punkt; 2:o) bifall till det av fru Gustafson
under överläggningen framställda yrkandet; samt 3:o) bifall till den av herr
Gränebo m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen i motsvarande del;
och.fann herr talmannen den förstnämnda propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Rubbestad begärde emellertid votering, i anledning varav
och sedan till kontraproposition antagits den under 3:o) angivna propositionen
efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes
:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i
A. i utskottets förevarande utlåtande nr 143, röstar

J a;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

punkten

Vinner Nej, har kammaren bifallit den av herr Gränebo m. fl. avgivna reservationen
i motsvarande del.

Sedan hammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom upp -

Onsdagen den 29 maj 1946 fm.

Nr 22.

Åtgärder för beredande av vila och rekreation åt mödrar och barn. (Forts.)
resning; och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen, vadan
kammaren bifallit utskottets hemställan i denna punkt.

Herr talmannen gav härefter beträffande utskottets hemställan i punkten B.
propositioner dels på bifall till utskottets i punkten gjorda hemställan dels ock
på bifall till det av fru Johansson under överläggningen framställda yrkandet;
och biföll kammaren utskottets hemställan i förevarande del.

§ 14.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 144, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret 1946/47 till uppförande av ett
radiohus i Stockholm.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 15.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 145, i anledning av Kungl. Maj :ts Förbättring av
proposition angående förbättring av landsbygdens telefonförhållanden jämte i landsbygdens

•• j «, i j . • Zeiet0nf01*m

amnet vackla motioner. hållanden.

I propositionen nr 219 hade Kungl. Majit, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden för den 22 mars
1946, föreslagit riksdagen bemyndiga Kungl. Majit att i huvudsaklig överensstämmelse
med vad i statsrådsprotokollet anförts låta vidtaga åtgärder
för förbättring av landsbygdens telefonförhållanden.

I detta sammanhang hade utskottet till behandling förehaft ett flertal motioner.

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
Mannerskantz m. fl. (Ii 305) och den andra inom andra kammaren av herrar
Haeggblom och Janson i Frändesta (11:464), hade hemställts, att riksdagen
måtte vid behandlingen av propositionen nr 219, uttala, att fritrafiksförmånerna
borde så anordnas, att med huvudort förstodes den stad, som utgjorde
det naturliga centrum för bygdens ekonomiska och sociala verksamhet.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Majits förslag samt med avslag
å motionerna 1: 305 och II: 464, bemyndiga Kungl. Maj :t att i huvudsaklig
överensstämmelse med vad i statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden,
för den 22 mars 1946 anförts låta vidtaga åtgärder för förbättring av
landsbygdens telefonförhållanden;

II. att motionerna I: 297 och lii 459 samt I: 304 och lii 465 icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda;

III. att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit giva tillkänna vad utskottet
i anledning av motionerna 1:303 och 11:463 samt 11:458 i sin motivering
anfört.

Reservationer hade avgivits:

1) av herr Gränebo, utan angivet yrkande;

2) av herr Mannerskantz, som ansett, att utskottet bort hemställa,

I. att riksdagen måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motioperna I: 305 och II: 464, bemyndiga Kungl. Majit att i huvudsaklig
överensstämmelse med vad i reservationens motivering anförts, låta vidtaga
åtgärder för förbättring av landsbygdens telefonförhållanden;

II. att motionerna---åtgärd föranleda;

III. att riksdagen--— ovan anfört.

Nr 22.

Onsdagen den 29 maj 1948 fm.

Förbättring av landsbygdens telefonförhållanden. (Forts.)

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Haeggblom: Herr talman! Genomförandet av de i föreliggande proposition
föreslagna åtgärderna kommer att för landsbygden betyda ett förverkligande
av önskemål, som äro mycket gamla och som undan för undan
givit sig allt kraftigare tillkänna. Det måste från landsbygdshåll erkännas, att
detta betyder en verklig förbättring. De kostnader som skymta bakom genomförandet
av åtgärderna äro rätt ansenliga.

Men det kan icke hjälpas, att från vissa trakter av landet ändå en del missnöje
kommer att blandas med den allmänna belåtenheten. Även örn det är sant
vad departementschefen sagt att genomförandet av förbättringarna icke på
något håll åstadkommer försämring, är det självklart, att kvarstående brister
komma att kännas svårare sedan andra ha fått förbättringar genomförda.
Sådana äro ju vi människor, att ha vi det svårt allesammans, är det drägligt,
men har en del av oss fått det bättre, medan andra stå kvar i det förutvarande
tillståndet, kännas bristerna närmast odrägliga.

Det har också i vissa motioner kommit fram uttryck för detta missnöje, och
det är betecknande, att det är från kustbygderna, dels från västkusten, dels
från ostkusten, som missnöjet ger sig tillkänna. Det är självklart, att taxeområden,
som ha sin station vid en kust, bereda sina abonnenter mindre fördelar
än sådana som ligga mitt inne i landet. De som ha strandområden ha ju
bara ledningar från stranden inåt land. Ute på havet ha de ingen omgivning som
de kunna eller vilja nå. När det gäller strandområden som ha förhållandevis
kort strand och där området vidgar sig och blir allt bredare inåt land kan det
ju ändå vara drägliga förhållanden. I motioner påtalas emellertid en situation i
Mönsterås taxeområde i Kalmar län. -sorn är av rakt motsatt beskaffenhet,
d. v. s. det har en bred bas vid stranden och ett allt smalare område inåt
land. Befolkningen i detta taxeområde har icke jämförbara fördelar i förhållande
till befolkningen i andra taxeområden.

Nu har utskottet graderat de motionsvis framförda önskemålen på det
sättet, att utskottet i fråga örn västkusten hemställer, att riksdagen skall i skrivelse
till Kungl. Maj :t ge tillkänna vad utskottet i anledning av motionerna
anfört, men i fråga örn ostkusten hemställes, att motionerna icke skola till
någon riksdagens åtgärd föranleda. För ostkustens del hänvisar man vederbörande
att göra framställningar i vanlig ordning. Jag tycker, att utskottet
hade kunnat vara litet mera generöst och att det icke bara borde ha gripits
av västkustromantiken utan också beaktat, att förhållandena på den andra
kusten kunna vara minst lika besvärliga. Det torde emellertid icke vara något
att göra åt den saken, så som förslagen här äro framlagda och så som den
vid utlåtandet fogade reservationen är formulerad, utan den får väl falla.

Emellertid föreligger i den motion, som framburits av herr Mannerskantz m. fl.
i första kammaren och av mig och herr Janson i Frändesta i andra kammaren,
ett förslag att i någon mån åtminstone åstadkomma förbättring även av ostkustens
förhållanden, nämligen att beträffande begreppet huvudort icke godkänna
alla de tidigare små huvudorterna för taxeområdena utan fordra litet
mera. I vår motion föreslå vi, att med huvudort skall förstås den stad, som
utgör det naturliga centrum för bygdens ekonomiska och sociala veksamhet.
Vi mena, att med den utveckling som varit och med den snabba ökningen av
antalet nya svenska städer, borde de orter som hade någon betydelse för en
omgivande stor bygd ha vuxit ut till städer, och att de orter som icke kunnat nå
dit utan stå kvar på municipalsamhällets eller köpingens ståndpunkt, icke
böra vara huvudorter som skola räknas som centra i taxeområdena. Därför ha
vi som -sagt yrkat på att det skall göras ett uttalande i den riktningen, att

Oasdagen den 29 maj 1946 fm.

Nr 22.

Förbättring av landsbygdens telefonförhållanden. (Forts.)
med huvudort skall förstås den stad, som utgör det naturliga centrum för en
bygds ekonomiska och sociala verksamhet. Utskottet har uttalat sig ganska
välvilligt. Utskottet säger t. o. m., att det icke vill förneka, att principen i och
för sig kan vara riktig. Men längre vill utskottet icke gå. Jag tror, att med ett
sådant uttalande vinner man ingenting.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till herr Mannerskantz’ reservation.

I detta anförande instämde herr Ljungqvist.

Herr Jonsson i Skedsbygd: Herr talman! Det är med tillfredsställelse man
kan konstatera, att telegrafverket nu ämnar gå in för sin länge ventilerade
plan att söka åstadkomma förbättring av landsbygdens telefonförhållanden.
Det är givet — och det förstår man — att en sådan förbättring icke kan ske
på en gång. Den måste ske i etapper, och de som äro bosatta i avlägset belägna
bygder måste ju med tillfredsställelse hälsa varje sådan förbättring.

Jag vill erinra örn hur vi, när jag för 30 år sedan sökte få till stånd en
telefonväxelstation i min hembygd, hänvisades till ett taxeområde, med vilket
vi icke hade den minsta förbindelse, och hur vi först efter långa underhandlingar
med telegrafverket och många framstötar lyckades få bort detta taxeområde.
Men när vi sedan skulle åstadkomma denna växelstation fingo vi icke
bara bygga våra egna linjer, utan vi fingo bidraga med stolpar en sträcka
på över tre mil för att överhuvud taget få telefon. Det är därför man hälsar
varje liten förbättring välkommen.

Frisamtalsområdena ha ju utvidgats till att omfatta i regel två kilometers
omkrets, och detta har ju betytt ganska mycket, men i våra glest bebyggda
trakter räcker icke detta. Jag känner personligen till åtskilliga fall, där man
går och väntar på att telegrafverket äntligen skall övertaga samtliga ledningar
och bygga nya sådana till abonnenter, som vänta på beslut av riksdagen i
föreliggande fråga.

Det förslag som nu föreligger grundar sig i stort sett på 1944 års telefonkommittés
utredning. Det är givet, att icke alla kunna få sina önskemål tillgodosedda.
Den föregående talaren har ju påpekat vissa sådana fall. Jag har
även som motionär påtalat ett par sådana fall. Jag tycker, att utskottet kunde
varit litet mera positivt i sitt utttalande rörande dessa fall. Det ena fallet gällde
det nyss omtalade Mönsterås lilla taxeområde. Där är befolkningen i stor utsträckning
hänvisad till ett område, med vilket man knappast har några affärsförbindelser.
Det andra område, som jag nämnt, gäller en kommun i södra
Kalmar län, belägen på länsgränsen och tillhörande ett taxeområde, som ligger
på samma länsgräns. De som bo inom dessa taxeområden ha icke några fria
förbindelser för sina affärer åt något håll. För dessa människor blir i regel
taxeområdet detsamma som den egna lilla kommunen. Det är givet, att dessa
känna sig vanlottade i jämförelse med dem, som bo på orter, som ha det betydligt
bättre.

örn denna sak har utskottet skrivit, att utskottet »vill emellertid i förevarande
sammanhang framhålla, att utskottet icke har den uppfattningen att
en jämkning i kommitténs förslag icke skulle kunna ifrågasättas. Ltskottct
har i själva verket erhållit belägg för att dylika jämkningar äro möjliga utan
ett frångående av tillämpade principer.» Jag hoppas, att detta uttalande av
utskottet får tydas så, att telegrafverket fortfarande har fria händer att se
till att rättelse och förbättringar åstadkommas i de fall, där sådant kan vara
av behovet påkallat. Vad jag först och främst skulle vilja uttala som ett
önskemål är, att telegrafverket, när det går in för denna nybyggnadsplan

Nr 22.

Onsdagen den 29 maj 194.6 fm.

Förbättring av landsbygdens telefonförhållanden. (Forts.)
söker åstadkomma en förbättring just i de trakter med glesa kommunikationer,
där man har långa avstånd till växelstationerna och där befolkningen väntar
på billigare och bättre möjligheter att erhålla telefonabonnemang.

Herr talman! Jag har inget annat yrkande än örn bifall till utskottets förslag.

Herr Andersson i Malmö: Herr talman! De båda föregående talarna ha
ju omvittnat, att det här föreliggande förslaget kommer att betyda en mycket
stor förbättring- i fråga örn landsbygdens telefonförhållanden, och däri ha de
enligt min mening fullkomligt rätt. Det är en stor framgång för landsbygdsintressena
på detta område.

Utvidgningen av frikretsarna är ju en sak som kostar mycket pengar, icke
mindre än 15 miljoner kronor i engångskostnader samt 3 miljoner kronor i årskostnader.

De talare som haft ordet före mig voro ändock icke fullt belåtna, och det
kan man förstå. När en stor reform genomföres, är det ju därmed icke sagt,
att det kan bli till belåtenhet i alla möjliga detaljer. Herr Haeggblom och
även herr Jonsson i Skedsbygd tyckte, att förslaget i fråga örn taxeområdena
kunde varit bättre beträffande vissa områden. Herr Haeggblom ansåg för sin
del, att utskottet kunde ha varit litet mera generöst. Jag misstänker, att han
därvidlag speciellt avsåg den landsdel han representerar. Han tänkte alldeles
säkert på det uttalande, som utskottet gjort i fråga örn vissa delar av västkusten.
Anledningen till att utskottet gjort det uttalande, som den föregående
talaren läste upp, är, att det beträffande västkusten förelåg vissa speciella förhållanden,
som knappast föreligga på något annat håll. Jag kan ju meddela,
att vi inom statsutskottets fjärde avdelning haft ingående överläggningar med
dem som gjort upp detta förslag och därvid fått alla de upplysningar vi ansett
oss behöva för att ta ställning, och det är med anledning av dessa upplysningar,
som utskottet gjort ifrågavarande uttalande.

I fråga örn taxeområdenas storlek kan man kanske tycka, att vissa av dem
skulle kunna vara större t. ex. i de trakter som motionärerna representera.
Men när man fått en överblick över hur det förhåller sig i detta hänseende i
hela landet, finner man, att — jag vill minnas — 80 ä 90 taxeområden icke
äro större än de, beträffande vilka motionsledes gjorts gällande, att de skulle
vara för små. Det är synnerligen svårt för ett utskott och även för riksdagen,
att kunna besluta i sådana detaljer. Det bör ankomma på den myndighet, som
har hand örn dessa angelägenheter. Såsom den siste talaren mycket riktigt
tolkat utskottets uttalande på denna punkt innebär detta, att telegrafverket
har fria händer att göra de omjusteringar, som det efter därom gjorda framställningar
kan anse behövliga och nödvändiga.

En annan detalj, som här förts på tal och som tagits upp i herr Mannerskantz
reservation, vartill vederbörande talare yrkade bifall, gäller vad man
skall anse vara huvudort. Motionärerna anse, att huvudort skall anses vara
den centralt belägna stad, med vilken folket inom taxeområdet närmast har sina
förbindelser i ekonomiskt och socialt avseende. |Jag tror, att man kan säga, att
detta är vad som i allmänhet tillämpas över hela landet. Det är dock säkerligen
mycket svårt, att fastställa, att någon viss stad skall förklaras för huvudort.
Detta får avvägas från fall till fall. Det finns ju taxeområden som i
sig innesluta flera städer, och i fråga örn dessa kan det ju alltid uppstå diskussion
örn vilken av dessa städer, som skall anses utgöra huvudort. Jag tror således,
att frågan får avgöras från fall till fall, och det har utskottet också
ansett, även örn utskottet på den punkten gjort ett uttalande, som rätt mycket
understryker de synpunkter som motionärerna framfört.

Onsdagen den 29 maj 1946 fm.

Nr 22.

Förbättring av landsbygdens telefonförhållanden. (Forts.)

Ja, herr talman, detta är vad jag anser mig böra framhålla ifrån utskottets
sida. Jag vill slutligen understryka en annan sak, som icke varit på tal här
i debatten, nämligen den synnerliga vikten av att automatiseringen fortskrider
i snabbaste möjliga tempo. Därigenom ökas möjligheterna till bättre telefonförhållanden
såväl i tätorter som på landsbygden.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till den av herr Mannerskantz
avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen; och biföll kammaren vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

§ 16.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 146, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av viss under vattenfallsstyrelsens förvaltning
stående tomtmark i Trollhättan.

Utskottets hemställan bifölls.

Som tiden nu var långt framskriden, beslöt kammaren på förslag av herr
talmannen att uppskjuta handläggningen av övriga på föredragningslistan
upptagna ärenden till kl. 7.30 e. m., då enligt utfärdat anslag detta plenum
komme att fortsättas.

§ 17.

Avlämnades följande motioner i anledning av Kungl. Maj :ts proposition, nr
273, angående vissa anslag till universiteten och den medicinska undervisningen
m. m., nämligen av:
herr Törnkvist, nr 543;
herr von Friesen m. fl., nr 544,
herr von Friesen, nr 545; och
herr Lundberg m. fl., nr 546.

Vidare avlämnade herr Mattsson en av honom och herr Gustafsson i Lekåsa,
undertecknad motion, nr 547, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 279, angående vissa åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen.

Slutligen avlämnades följande motioner i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 286, angående anslag till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt
vägförvaltningarna, nämligen av:
herrar Hällgren och Utbult, nr 548;
herrar Fagerholm och Hyling, nr 549;
herrar Fagerholm och Hyling, nr 550;
herrar Fagerholm och Hyling, nr 551; och
herrar Fagerholm och Hyling, nr 552.

Samtliga dessa motioner bordlädes.

§ 18.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till Interpellation.

Herr Stattin, som anförde: Herr talman! Ända sedan krigsutbrottet halen
för vårt lands transportväsende och varudistribution beklaglig brist på
järnvägsgodsvagnar förelegat. Under krigsåren har denna brist varit förklar -

Nr 22.

Onsdagen den 29 maj 1946 fm.

Interpellation. (Forts.)

lig och ursäktlig, eftersom de militära transporterna då torde lia krävt ianspråktagande
av en relativt betydande andel av godsvagnsparken. Men sedan
krigsslutet har denna brist blivit ytterligare markerad för att under innevarande
år ha varit svårare än någonsin tidigare. Den godstrafikerande allmänheten,
vars behov därigenom icke kunnat tillgodoses, har med stigande
förvåning frågat sig, hur detta kunnat vara möjligt. Visserligen torde godsvagnsstocken
ha ökats med ca 40 % sedan krigsutbrottet, men detta har dock
icke kunnat tillfredsställa det ökade trafikbehovet. Belysande för situationen
är att under mars månad 1946 funnos i medeltal endast något över 5 000 vagnar
tillgängliga. Under samma månad 1945 funnos oa 500 vagnar mera.
Under 1946 behövdes för varje söckendag ca 14 000 vagnar, och den dagliga
bristen var över 8 700 vagnar, medan bristen 1945 endast uppgick till ca
2 500. Ett förhållande, som utgjort en bidragande orsak till vagnsbristen under
innevarande år, har givetvis varit utlånandet till Polen av ca 1 300 godsvagnar
i november—december 1945 för att i någon mån möjliggöra den kontrakterade
kolexporten till Sverige. Det har ju varit meningen att dessa vagnar
skulle återlämnas, men därest detta skall ske i den takt, som hittills varit
fallet med ett hundratal återlämnade vagnar, kommer det att draga en tid
av 1—IV2 år ytterligare, innan alla vagnar äro tillhaka.

Från alla håll klagas nu över godsvagnsbristen och man frågar sig, vilka
åtgärder, som vidtagits eller planerats av statsmakterna för att i möjligaste
mån häva denna brist. I årets statsverksproposition, kapitalbudgeten, bil. 5,
framhåller föredragande departementschefen, att bristen i september uppgått
till ca 5 000 vagnar, men att denna trafiksituation, som senare ytterligare
förvärrats bl. a. till följd av uthyrningen till Polen av 1 300 vagnar för koltransporter,
torde »vara av tillfällig natur», samt förordar, att den nuvarande
godsvagnsparken vidmakthålles å sin nuvarande nivå med hänsyn till
risken för en överdimensionering. Nyanskaffningen av godsvagnar borde enligt
statsrådet icke ske i större omfattning än som betingades av en t. o. m.
i underkant hållen förnyelse av godsvagnsparken.

Detta har i realiteten betytt ett konserverande för att ej säga ett ytterligare
accentuerande av bristen på godsvagnar. Denna försiktighet vid nyanskaffning
av godsvagnar har varit till uppenbart förfång för vårt lands varudistribution
och måste sägas innebära en beklaglig brist på förutseende,
som icke står i överensstämmelse med de krav, vilka måste uppställas på en
god planering. Det synes som örn det förbigått regeringen, att man i ekonomisk
verksamhet hellre bör överdimensionera något för att ha en viss reservkapacitet
att taga till vid behov än underdimensionera.

Det har synts den godstrafikerande allmänheten egendomligt att statsmakterna
ej bättre tillgodosett trafikbehovet. När heslutet örn de 1 300 godsvagnarnas
utlånande till Polen fattades, borde åtgärder samtidigt ha vidtagits för
att motverka den därigenom ytterligare accentuerade godsvagnsbristen. Detta
torde dock icke ha varit omöjligt, eftersom varken fabriker eller material torde
ha fattats för nytillverkning. Enbart verkstaden i Gävle lär ju kunna tillverka
en godsvagn örn dagen, och ett flertal andra verkstäder torde även kunna
ha anlitats. Någon risk för att vi senare skulle få en överdimensionerad
godsvagnspark torde knappast föreligga, då snart sagt hela Europa lider av
vagnshäst och denna kan förväntas fortfara under överskådlig framtid.

Något måste göras för att lindra bristen på transportmedel inom landet och
det snart, så att inte vår produktion i dess helhet blir lidande. Det båtar ju
föga att tillverka varor, örn man ej har transportmedel att föra dem till konsumenterna.
Det har t. 0. m. gått så långt att säljare i inlandet inte våga
åtaga sig leveranser till båtar för export, emedan järnvägen ej kan garantera,

Onsdagen den 29 maj 1946 em.

Nr 22.

Interpellation. (Forts.)

att vagnar ställas till förfogande för den nödvändiga transporten från tillverkningsorten
till hamnen.

Med anledning av vad sålunda anförts hemställes örn andra kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet få
framställa följande frågor:

Har herr statsrådet uppmärksammat den nu rådande bristen på järnvägsgodsvagnar? Vilka

åtgärder ha vidtagits och planerats för att råda bot på denna bristsituation? Denna

anhållan bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.55 e. m.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 29 maj.

Kl. 7.30 em.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr andre vice talmannen.

§ 1.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

nr 147, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till örn- och tillbyggnadsarbeten vid statens skeppsprovningsanstalt
m. m.; och

nr 148, i anledning av väckt motion om utredning angående behovet av livräddningsanordningar
å Vänern.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 2.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 149, i anledning av väckta motioner
örn översyn av gällande bestämmelser beträffande övergång från kollektivavtalsanställning
vid försvarets verkstäder till anställning å militära ieke-ordinariereglementet
m. m.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde

Herr Ward: Herr talman! Syftet med den motion, som kammaren nu har
fått sig förelagd, är att söka avlägsna ett uppenbart missförhållande inom
den statliga lönesättningen. Jag anser att jag i egenskap av motionär bör i
kammarens protokoll understryka betydelsen av att en ändring inträder på
detta område.

Såsom framgår av motionen komma personer, som inom försvarets verkstäder
befordras till förmän och mästare, faktiskt i en mycket ogynnsam löneställning.
Om en arbetare, som är anställd enligt kollektivavtal och åtnjuter

Motioner orri
översyn av
bestämmelserna
för övergång
vid försvarets
verkstäder
från
kollektivavt
als anställning
till anställning
å
militära ickeordinariereglcmentet

m. m.

Nr 22.

Onsdagen den 29 maj 1948 em.

Reglering av
anställningsoch
avlöningsförhållandena

för folkskolans
Överlärare
m. m.

Motioner orri översyn av bestämmelserna för övergång vid försvarets verkstäder
från kollektivavtalsanställning till anställning å militära ickeordinariereglementet
m. m. (Forts.)

avlöning i enlighet därmed, blir befordrad till förman, får han visserligen
vid detta tillfälle en förbättrad löneställning. Men eftersom de i kollektivavtal
fastställda löterna stegras lindan för undan inträder det förhållandet, att
en arbetare, som längre fram i tiden blir befordrad till förman, erhåller högre
lön än den som fått tidigare befordran. Detta innebär följaktligen, att de
förmän, som lia den största erfarenheten, faktiskt bli lägre avlönade än de,
som ha den mindre erfarenheten, ett förhållande som inte gärna kan anses
vara rimligt.

Nu har statsutskottet inhämtat försvarsväsendets lönenämnds yttrande i
saken, och denna vitsordar, att här föreligger ett missförhållande som bör rättas
till. Lönenämnden anser emellertid, att 1945 års lönekommitté bör taga
sig an denina sak, och statsutskottet har med mycket välvillig inställning till
motionen understrukit vad lönenämnden i detta hänseende yttrat. Ja, man
kan nog utan överdrift säga, att statsutskottet i sak har bifallit motionärernas
framställning men med hänsyn, till att frågan ligger under utredning inte
ansett sig kunna tillstyrka bifall till motionen i det nuvarande läget.

Jag vill, herr talman, med dessa ord blott understryka betydelsen av att de
förhållanden jag berört bli tillrättalagda. Jag har1 som jag förut nämnde till
kammarens protokoll velat föra fram det önskemålet, att vederbörande utredare
beaktar de av mig påvisade missförhållandena och skapar ett mera
hållbart och rättvist läge beträffande lönesättningen för dessa förmän. Jag
har, herr talman, intet yrkande att framställa.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 3.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 150, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reglering av anställnings- och avlöningsförhållandena för
folkskolans Överlärare m. m. jämte i ärendet väckta motioner.

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade:

Herr Malmborg i Skövde: Herr talman! Det föreliggande utskottsförslaget
avser reglering av anställnings- och avlöningsförhållandena för folkskolans
Överlärare. Överlärarinstitutionen har så småningom vuxit fram inom folkskolan,
och det förslag som nu föreligger innebär en stabilisering av denna
institution, vilket man måste hälsa med tillfredsställelse.

Såväl i administrativt och kameralt som i pedagogiskt hänseende har denna
institution en mycket stor betydelse. Jag vill i detta sammanhang erinra om
att statsmakterna unjder senare tid lia beslutat omfattande socialpedagogiska
anordningar. Vi syfta till att dessa skola bli så effektiva sorn’ möjligt i tilllämpningen.
Om detta skall bli fallet beror i mångt och mycket just på överlärarna
vid våra folkskolor. Även när det gäller rent pedagogiska frågor är
överläramas insats av största betydelse.

I en med anledning av propositionen väckt motion ha vi motionärer framfört
några förslag och synpunkter rörande denna fråga, detta i det vällovliga syftet
att vederbörande avdelning i utskottet skulle få tillfälle att taga del av
vår uppfattning, och naturligtvis ha vi räknat med att den skulle taga någon
hänsyn härtill. Beträffande avlöningsförhållandena ha vi yrkat, att kristillägg
och rörligt tillägg skulle utgå på de föreslagna minimiarvodena, att arvodessystemet
utbygges med ytterligare en arvodesgrupp och att regleringen även

Onsdagen den 29 maj 1946 em.

Nr 22.

Reglering av anställnings- och avlöning sförhållandena för folkskolans Överlärare
m. m. (Forts.)

skall omfatta Överlärare i större städer med kommunal inspektör som högsta
skolledare.

Vi ha i motionen, även varit inne på frågan örn tidpunkten för arvodesgruppernas
reglering. På denna punkt kan jag med tillfredsställelse anteckna, att
utskottet har gjort en viss ändring i Kungl. Majlis förslag, i vilket föreslås
att omprövning av arvode skall ske vart sjätte år. Utskottet föreslår nämligen
att denna tid skall begränsas till tre år. Detta finner jag för min del
sakligt motiverat, inte minst med hänsyn till den expansion som vi kunna
förutsätta skall ske inom folkskolan och som kommer att medföra omgruppering
av läraravdelningarnas antal.

Enligt det föreliggande förslaget skola överlärarnas arvoden vara minimiarvoden,
men även med hänsyn fägen till detta lia vi ansett oss böra betona,
att de äro väl lågt beräknade. Det förhåller sig nämligen så, att örn kommunerna
skulle tillämpa de föreslagna arvodesbeloppen, skulle detta enligt gjorda
beräkningar medföra en sänkning av nu utgående arvoden för icke mindre än
40 procent av de nu anställda distriktsöverlärarna med i genomsnitt 600
kronor.

Man kan också för att bedöma det rättmätiga i dessa arvodesbelopp göra
en jämförelse med de arvoden, som rektorerna vid de högre kommunala skolorna
åtnjuta. Det visar sig då, att medan en, rektor vid en enkel kommunal
mellanskola med 4 avdelningar Ilar ett arvode, som inkluderande rörligt tilllägg
och kristillägg uppgår till närmare 2 000 kronor per år, måste en Överlärare
i folkskolan för att komma upp till samma arvodesbelopp administrera
icke mindre än 40 läraravdelningar. Det råder således i detta avseende ganska
stor ojämphet.

I detta sammanhang må det tillåtas mig att göra en principiell erinran.
Vid folkskolor och högre kommunala skolor liksom också vid läroverken finnas
övningslärartjänster. Vederbörande befattningshavare ha samma kompetens
och samma tjänsteåligganden. Lönesättningen för övningslärama vid folkskolorna
är dock i stort sett avsevärt lägre. Man kan väl också göra en sådan
principiell erinran vid jämförelse mellan överlärarna vid folkskolorna och dessa
rektorer vid högre kommunala skolor. Med utgångspunkt från detta ha vi
i motionen föreslagit, att på överlärarnas arvoden skall utgå rörligt tillägg
och kristillägg. Även allmänna lönenämnden har förklarat, att man borde taga
under omprövning, huruvida tillägg motsvarande rörligt tillägg och kristillägg
skulle utgå på överlärarnas arvode. Rektorerna vid de högre kommunala skolorna
ha i denna sin, egenskap arvoden, men detta har icke hindrat att man
givit dem detta rörliga tillägg och kristillägg. Avsikten härmed har varit
att i detta hänseende få dem jämställda med rektorerna vid de allmänna läroverken.
Enligt vårt sätt att se borde man kunna jämställa överlärarna med
rektorerna vid de högre kommunala skolorna och följaktligen också bevilja
dem dessa tillägg.

Det finns två grupper av Överlärare, i propositionen betecknade sorn »distriktsöverlärare»
och »annan Överlärare». Den senare beteckningen avser sådana Överlärare,
som tjänstgöra i skoldistrikt, där skolans högsta ledning handhaves av
kommunal inspektör. Vi ha i motionen uttryckt vårt beklagande av att i propositionen
inte hade medtagits reglering av anställnings- och löneförhållandena
för kategorien »annan Överlärare». Man kan med skäl göra gällande, att den
minimistandard som förslaget innebär för distriktsöverlärarna i fråga om arvode,
semester och pension m. m. också borde utvidgas till att gälla gruppen »annan
Överlärare». 1941 års lärarlönesakkunniga, på vilkas förslag propositionen
grundar sig, ha varit inno på detta problem men lia motiverat sitt undantagande

Andra kammarens protokoll 1946. Nr 22. 6

Nr 22.

Onsdagen den 29 maj 1949 eili.

Reglering av anställnings- och avlöning sförhållandena för folkskolans Överlärare
m. m. (Forts.)

av dessa tjänster från regleringen med att det gällde att hålla statens utgifter
för detta ändamål nere. De sakkunniga anförde även i detta sammanhang, att
de möjligen kunde tänka sig att dessa distrikt själva hade råd att svara för
kostnaderna för dessa Överlärare. Vi lia i motionen anknutit till detta de sakkunnigas
uttalande och således tänkt oss en sådan utväg.

När skolöverstyrelsen på sin tid yttrade sig över de sakkunnigas förslag,
•upptog skolöverstyrelsen bland annat till granskning det förslag, som framkommit
från överlärarförbundet, att överlärarlönen borde utgå med lönetillägg
örn i3—7 löneklasser utöver ifolkskollärarlönen. Skolöverstyrelsen ansåg sig
icke kunna tillstyrka denna linje, även om den erkände att en sådan utformning
av bestämmelserna skulle innebära en bättre anslutning till gällande normer
för avlöning åt skolledare vid läroverken och högre kommunala skolor.
Skolöverstyrelsen anförde vidare, att överlärarinstitutionen vid folkskolorna
ännu inte är tillräckligt stabiliserad för att man nu skulle skapa denna likställighet.
Skolöverstyrelsen Säger också, att när den nu anslutit sig till de sakkunnigas
förslag, så sker det under starkt betonande av att den betraktar förslaget
som ett provisorium, och tillägger, att så snart tidsläget blivit ett annat
och den av statsmakterna förda restriktiva lönepolitiken icke längre uppehålles,
denna fråga bör upptagas till förnyad prövning.

Samma synpunkter har även utskottet anfört. Utskottet betonar mycket
starkt, att då utskottet funnit sig böra biträda de sakkunnigas av departementschefen
tillstyrkta förslag, att överlärarna liksom hittills skola åtnjuta ersättning
genom särskilt arvode utöver lönen, har detta skett med understrykande
av den av skolöverstyrelsen sålunda uttalade uppfattningen, att anordningen
har provisorisk karaktär.

Herr talman! Med hänsyn till att utskottet så starkt betonat, att detta är
ett provisorium, skall jag avstå från att ställa något yrkande. Vi ha ju att emotse
en kraftig utveckling på folkskolans område, vilken kommer att medföra utbyggande
av skolor och läraravdelningar. Jag förutsätter därför, att behovet av
en ytterligare stabilisering av överlärarinstitutionen då kommer att bli mera
kännbart. Jag vågar därför uttala den förhoppningen att ett mera utformat,
tillfredsställande förslag i denna fråga skall framläggas av Kungl. Maj :t inom
en inte alltför avlägsen framtid. Under denna förhoppning har jag, herr talman,
för dagen intet yrkande.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Erlander: Herr talman!
Den ärade talaren ställde intet annat yrkande än bifall till utskottets förslag.
Under sådana förhållanden kan jag fatta mig mycket kort.

Den proposition, som statsutskottet haft att behandla, är ju framlagd av
min kollega chefen för finansdepartementet men givetvis i samförstånd med
mig. Det ligger ingen underskattning av vad överlärarinstitutionen betyder för
vårt folkskoleväsende i mitt sätt att handlägga detta ärende. Jag delar den
föregående ärade talarens mening, att skall det bli någonting av med alla dessa
socialpedagogiska anordningar, sönå vi nu föra fram, ligger det vikt uppå, att
vi få Överlärare av hög kvalitet, och att det därför är önskvärt att kommunerna
göra vad de kunna för att trygga ett gott besättande av överlärartjänsterna.
När jag ändå stannade vid ett så pass blygsamt provisorium som det nu
föreslagna berodde detta bland annat därpå, att det inte varit möjligt att reglera
förhållandena för de mycket små kommunerna. I detta sammanhang stöta
vi på den stora frågan örn sammanslagning av kommunerna. Genom en sådan
hoppas vi att kunna lösa de små kommunernas överlärarproblem. För de stora
och de relativt stora kommunerna, där vi ha kommunala inspektörer, skulle

Onsdagen den 29 maj 1946 em.

Nr 22.

lieglering av anställnings- och avlöningsförhållandena för folkskolans Överlärare
m. rn. (Forts.)

ett förslag från min sida, hur långt jag än hade sträckt mig, i många fall inte
inneburit några förbättringar för de anställda utan kanhända försämringar.
De kommunala inspektörerna ha heller inte uttryckt några önskemål örn att få
denna fråga upptagen för närvarande, och därför har jag lämnat den å sido.

Jag vill dessutom framhålla, att det provisorium, som jag nu förordar att
riksdagen skall antaga, inte är alldeles utan sina fördelar. Detta framgår redan
av att Statsbidraget stiger med 230 000 kronor om året jämfört med nuvarande
''förhållanden, vilket måste betyda, att förslaget innebär vissa framsteg.

Vidare vill jag erinra örn att genom det föreliggande förslaget det statsbidragsberättigade
maximibeloppet skjutes upp från nuvarande 2 000 kronor
till 3 000 kronor, vilket inte heller är att betrakta som en obetydlig förbättring.

I det läge frågan nu befinner sig, herr talman, har jag ingen anledning att
taga upp någon mera ingående debatt utan nöjer mig med dessa randanmärkningar.

Herr Andersson i Dunker: Herr talman! Jag har i detta utlåtande funnit en
sak, som jag tycker är ganska anmärkningsvärd. Jag syftar på det sätt på
vilket man har behandlat de små skoldistrikten. I dessa distrikt skall man inte
ha Överlärare. Det är kanske inte så mycket att säga örn detta, ty det vore
kanske ganska svårt att ordna. Där skall man i stället ha skolsekreterare, som
skola bistå skolstyrelserna i olika avseenden. Såvitt jag kan förstå kommer
dessa skolsekreterares arbete att bli alldeles detsamma som överlärarnas
med undantag av att de inte ha någon inspektionsskyldighet över skolverksamheten.
Men det arbete de komma att få blir ändå ganska omfattande och
betungande. De skola utföra skrivarbeten för skolstyrelsens räkning, de skola
föra den mycket omfattande statistiken, de skola verkställa rekvisition av
lärarlöner, vilket sannerligen icke heller innebär så litet arbete med hänsyn
till alla de tusen och en bestämmelser som gälla för olika löneformer. De skola
dessutom utföra en hel del annat arbete på samma sätt och i samma omfattning
som en Överlärare. Det enda som skiljer deras arbete från en överlärares
är som sagt att de slippa själva inspektionen över skolverksamheten. Under
sådana förhållanden kan jag inte finna annat än att man har varit väldigt
snäv vid fastställandet av den ersättning, som man har tänkt sig skulle utgå
till skolsekreterarna.

I ett skoldistrikt, som låt oss säga omfattar 8 läraravdelningar — detta är
ändå inte något litet skoldistrikt — skulle skolsekreterarens avlöning .stanna
vid 320 kronor örn året, varav staten skulle bidraga med jämnt 160 kronor.
1 ett dubbelt så stort skoldistrikt, alltså med 16 läraravdelningar, i vilket enligt
bestämmelserna en Överlärare skall finnas, utgår överlärarens avlöning
med 900 kronor, varav staten betalar hälften. Jag skulle tro att det inte råder
ett skäligt och lämpligt förhållande mellan skolsekreterarens arbete i ett skoldistrikt
med 8 läraravdelningar och en överlärares arbete i ett skoldistrikt med
det dubbla antalet läraravdelningar. Överläraren i det större skoldistriktet har
väl i allmänhet att röra sig med litet större siffror, men annars blir nog arbetet
nästan alldeles detsamma. De sakkunniga lia uttalat — och till detta ansluter
sig utskottet — att de inte vilja införa några obligatoriska bestämmelser
örn att skolsekreterare skall utses i distrikt, där Överlärare icke finnes,
men att däremot åtgärder som underlätta systemets frivilliga införande borde
vidtagas. Man kan enligt min mening knappast göra gällande, att man underlättar
införandet av detta system genom att föreslå så ringa ersättning och så
ringa statsbidrag för skolsekreterarna som här skett.

Förhållandet är också märkligt, herr talman, örn man ser på hur kosina -

Nr 22.

Onsdagen den 29 maj 1940 em.

Lån med statlig
kreditgaranti
åt den,
som avlagt
akademisk
eller därmed
jämförlig examen,
m. m.

Reglering av anställnings- och avlöning sförhållandena för folkskolans Överlärare
m. m. (Forts.).

derna fördelas. För 28 procent av skoldistrikten beräknas statens kostnader
till 385 000 kronor per år, under det att för 72 procent av skoldistrikten den
sammanlagda kostnaden för staten skulle bli 60 000 kronor. Jag kan inte hjälpa
att jag finner detta vara ett ganska underligt sätt att behandla de små
kommunerna och de små skoldistrikten, när det nu gäller att söka vidtaga åtgärder
för att underlätta skolväsendets verksamhet i dessa små kommuner.

Jag kan, herr talman, självfallet icke nu ställa något yrkande, men jag har
inte kunnat underlåta att fästa uppmärksamheten på dessa enligt min mening
ganska anmärkningsvärda förhållanden.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Erlander: Herr talman!
Jag nämnde redan i mitt föregående anförande varför vi utelämnat de små
distrikten. I avvaktan på hur kommunindelningen kommer att utfalla tror
jag det är det enda möjliga att göra på det sättet.

Det kan givetvis se ut som örn departementschefen och utskottet varit snåla
emot skolsekreterarna. Men örn den siste ärade talaren slår upp s. 9 i utskottsutlåtandet,
skall han finna, att det inte blir så stor skillnad mellan vad en
Överlärare, som har att svara för 14 läraravdelningar, får i ersättning och vad
skolsekreteraren får. Överläraren får 43 kronor och skolsekreteraren 40 kronor
per läraravdelning och år. Det blir alltså en skillnad på 3 kronor. Jag vagar
påstå, att örn någon har någon favör av denna skillnad, så är det skolsekreteraren,
som icke har inspektionsskyldighet.

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! Jag har ingen särskild anledning
att ta till orda, då under debatten ännu inget yrkande framställts. Med anledning
av herr Anderssons i Dunker anförande vill jag emellertid säga några

Jag tror för min del att herr Andersson i Dunker i hög grad överskattat det
arbete, som utföres av skolsekreterarna i de små skoldistrikten. Det är ju alldeles
uppenbart, att skolsekreterarna ha väsentligt mindre att göra än överlärarna,
beroende på det mindre antal läraravdelningar, som de ha att övervaka.
De arvoden som tillerkännas skolsekreterarna äro visserligen inte särskilt
höga, men det arbete, som dessa skolsekreterare utföra, har åtminstone inte
tidigare ansetts berättiga dem till ett arvode i överkant. Det har även gjorts ett
uttalande i denna fråga av det innehållet, att det här rör sig örn ett rent kommunalt
uppdrag. Från den utgångspunkten bör man således inte räkna med i
varje fall något väsentligt statsbidrag.

Herr talman! Utöver vad statsrådet Erlander redan anfört har jag endast
velat betona att herr Andersson i Dunker nog en smula förstorat deluppgifter
som skolsekreterarna ha i de mindre skoldistrikten. Jag har icke någon anledning
att ytterligare förlänga debatten. Jag begränsar mig till vad jag nu
anfört och hemställer örn bifall till utskottets utlåtande.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 4.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 151, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående lån med statlig kreditgaranti åt den, som avlagt akademisk
eller därmed jämförlig examen, m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 190 hade Kungl. Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för den 8 mars 194G, före''
slagit riksdagen att

Onsdagen den 29 maj 1946 em.

Nr 22.

Lån med statlig kreditgaranti ål den, som avlagt akademisk eller därmed

jämförlig examen, m. m. (Forts.)

dels bemyndiga Kungl. Maj :t att i huvudsaklig överensstämmelse med av
departementschefen i nämnda statsrådsprotokoll tillstyrkta grunder utfärda
erforderliga bestämmelser angående statlig kreditgaranti för lån åt den som
avlagt akademisk eller därmed jämförlig examen;

dels ock till Kostnader för statlig kreditgaranti för vissa studielån för budgetåret
1946/47 anvisa ett förslagsanslag av 20 000 kronor.

Vidare hade Kungl. Maj :t i propositionen nr 1 under åttonde huvudtiteln
(punkt 97 av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 4 januari 1946) föreslagit riksdagen att till Gemensamma universitetsändamål:
Naturastipendier åt studerande vid universiteten och vissa högskolor
för budgetåret 1946/47 anvisa ett reservationsanslag av 310 000 kronor.

I sistnämnda proposition hade Kungl. Majit härjämte (kapitalbudgeten,
bilaga 7, punkt 16 av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 4 januari 1946) föreslagit riksdagen att till Statens lånefond
för universitetsstudier för budgetåret 1946/47 anvisa ett investeringsanslag av
050 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft

dels en inom andra kammaren av herr Malmborg i Skövde m. fl. väckt motion
(11:431);

dels ock två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren
av herr Holmbäck m. fl. (1:133) och den andra inom andra kammaren av
herr Ohlin m. fl. (II: 244), i vilka yrkats, dels att riksdagen måtte hemställa
hos Kungl. Majit örn en utredning med uppgift att framlägga förslag, som
kunde öka möjligheterna för studiebegåvade men mindre bemedlade studenter
att bedriva högre studier, dels att riksdagen måtte besluta ett reservationsanslag
till naturastipendier för budgetåret 1946/47 med 500 000 kronor, dels
ock att riksdagen måtte besluta ett investeringsanslag till statens lånefond
för universitetsstudier med 750 000 kronor för budgetåret 1946/47.

Utskottet hemställde:

A. att riksdagen måtte

I. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och med bifall till motionen II: 431
bemyndiga Kungl. Maj :t att i huvudsaklig överensstämmelse med av utskottet
tillstyrkta grunder utfärda erforderliga bestämmelser angående statlig kreditgaranti
för lån åt den som avlagt akademisk eller därmed jämförlig
examen;

II. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag till Kostnader för statlig kreditgaranti
för vissa studielån för budgetåret 1946/47 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 20 000 kronor;

III. med bifall till Kungl. Majlis förslag samt med avslag å motionerna
1: 133 och II: 244, i vad de avsåge anslagsberäkningen, för budgetåret 1946/47
anvisa

a) till Gemensamma universitetsändamål: Naturastipendier åt studerande
vid universiteten och vissa högskolor under åttonde huvudtiteln ett reservationsanslag
av 310 000 kronor;

b) till Statens lånefond för universitetsstudier under statens utlåningsfonder
ett investeringsanslag av 650 000 kronor;

B. att motionerna I: 133 och II: 244, i vad de avsåge förslag örn utredning,
icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar Petersson och Malmborg i Skövde, utan
angivet yrkande.

Nr 22.

Onsdagen den 29 maj 1946 em.

Lån med statlig kreditgaranti åt den, som avlagt akademisk eller därmed
jämförlig examen, m. m. (Forts.)

Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid

Herr Malmborg i Skövde: Herr talman! Hen reservation, som fogats till detta
utlåtande, ansluter sig till ett par motioner, som väckts i båda kamrarna. I dessa
motioner föreslås höjningar av de av Kungl. Majit föreslagna beloppen.
Detta gäller anslagen till naturastipendier åt studerande vid universitet och
vissa högskolor. Motionärernas förslag går där ut på en höjning från av
Kungl. Maj :t föreslagna 310 000 kronor till 500 000 kronor. Beträffande anslagen
till statens lånefond för universitetsstudier lia motionärerna föreslagit
en höjning från av Kungl. Majit begärda 650 000 till 750 000 kronor. Därjämte
föreslås i motionerna en utredning angående utvidgning av de statliga
åtgärder, som syfta till en sänkning av studiekostnaderna.

Beträffande detta senare yrkande vill jag nämna, att det var föremål för
diskussion i statsutskottet. Därvid anförde universitetsberedningens ordförande,
att denna beredning skulle ta upp detta ärende till behandling. På grund
därav får man väl förutsätta, att ett förslag i av motionärerna antydd riktning
är att förvänta inom en ej alltför avlägsen framtid. Fördenskull kommer
jag att på denna punkt icke ställa något yrkande.

Det bär i motionerna anförts, att de hjälpformer som hittills anlitats knappast
ställt den högre undervisningen inom räckhåll för ungdomar med erforderlig
förutbildning, oberoende av deras ekonomiska förhållanden. I motionerna
anföres vidare, att anslagen till statsstipendier och studielån icke varit
så stora, att dessa hjälpformer kunnat utnyttjas av ett större antal studerande.
Det belopp örn 310 OOO kronor, som nu föreslagits till naturastipendier, skulle
med nuvarande levnadskostnader knappast räcka till mer än 200 stipendiater.
Med hänsyn till det stora antal studerande vid universitet och högskolor måste
detta antal anses vara synnerligen ringa. Därtill kommer att det nu förflutit
ganska lång tid sedan stipendiebeloppen fastställdes. Under tiden ha levnadskostnaderna
ökats. Den höjning som nu föreslagits av Kungl. Majit innebär
därför i realiteten endast en kompensation för den försämring av penningvärdet,
som ägt rum sedan stipendiebeloppen fastställdes.

Vad jag nu anfört beträffande naturastipendierna gäller även stipendier från
statens studielånefond. Det bär härvidlag anförts att den samlade skuldbördan
för de akademiskt studerande sammanlagt uppgår till 35 ä 40 miljoner kronor.
Nu skall jag gärna erkänna att Kungl. Majlis förslag innebär ett framsteg.
Jag delar emellertid motionärernas uppfattning, att det med hänsyn till
det nuvarande läget kunde vara motiverat att gå ytterligare ett steg framåt.
Det förhåller sig väl så, att behovet av kvalificerade, högskoleutbildade krafter
är synnerligt stort på alla samhällsområden. Det gäller därför att söka se
till att man får väl utbildade befattningshavare. Det gäller också att så långt
som möjligt söka demokratisera utbildningsmöjligheterna, så att ungdomen i
gemen kan få tillfälle att kvalificera sig för de tjänster, som kunna behövas.

Herr talman! Jag tar mig friheten att i anslutning till dessa mycket kortfattade
synpunkter föreslå bifall till motionerna i vad de avse en höjning av
naturastipendierna från av Kungl. Maj :t föreslagna 310 000 till 500 000 kronor
och beträffande anslaget till statens studielånefond från av Kungl. Majit
föreslagna 650 000 till 750 000 kronor.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Erlander: Herr talman!
Jag tror inte att jag behöver försäkra kammaren att det från regeringens sida
inte brister i intresset att försöka hjälpa vår vetenskapliga forskning. Vi äro helt
medvetna örn att vi här ha ett av våra viktigaste samhällsproblem framför oss

Onsdagen den 29 maj 1940 em.

Nr 22.

Lån med statlig kreditgaranti åt den, som avlagt akademisk eller därmed

jämförlig examen, m. m. (Forts.)

och vi äro också fullständigt medvetna om att rekryteringsbasen till våra
högre studier måste väsentligt vidgas. Detta gäller inte bara ur rättvisesynpunkter
— även örn nian inte rimligen kan säga, latt detta är »bara» — utan
belt enkelt även för att samhället måste, som den föregående ärade talaren
anförde, lia en väsentligt ökad tillgång till akademiskt utbildade krafter.

Det är under sådana förhållanden med ganska stor bestörtning som den som
sysslar med dessa ting märker, hurusom universiteten och högskolorna förlorat
en del av sin konkurrenskraft örn intelligenserna här i landet. Det finns
numera så många andra yrken som hastigt kunna ge vederbörande försörjning
och en tryggad ställning i livet. Akademierna och universiteten ha därför rekryteringssvårigheter,
när det gäller den verkliga eliten av de studerande. Vi
äro i regeringen således fullt medvetna örn att det här gäller att försöka fa
fram en ökad konkurrenskraft hos universiteten och högskolorna.

Jag vill utan vidare bekänna att man från början nog tänkte sig att stipendieformen,
d. v. s. den form som här kallas för naturastipendier, var en mycket
lämplig väg för att vidga rekryteringsbasen till akademiska studier och för att
riva ner de ekonomiska barriärerna. Om denna väg vore den lämpligaste, är det
ju alldeles givet att motionärerna ha rätt, att detjir en fantastiskt liten glugg,
som man öppnar med Kungl. Maj:ts förslag, da man därigenom endast får
omkring 200 stipendiater i ett land, där vi ändå ha omkring 10 000 akademiskt
studerande. Örn emellertid riksdagen skulle bifalla motionerna, skulle vi icke
få mycket mera, kanske endast 75 ä 80 ytterligare stipendiater. Denna ökning
förefaller mig vara alltför ringa för att man skulle kunna säga, att man därigenom
verkligen skulle på allvar demokratisera vårt undervisningsväsende.

Anledningen till att jag på denna punkt inte föreslagit en höjning av samma
storleksordning som på andra punkter, när det gällt universitetsanslagen, har
varit, att jag — vilket jag gärna vill redovisa för kammaren — för närvarande
är tveksam, om stipendievägen verkligen är den riktiga vägen att gå. Jag hade
nyligen nöjet att för riksdagen presentera universitetspropositionen. Genom
de åtgärder, som där äro föreslagna, tror jag att man kan lämna ett mer effektivt
stöd åt de unga. I denna proposition har föreslagits, att betydligt mer än
100 verkliga tjänster skola inrättas, varigenom kvalificerat folk vet med sig
att man på relativt kort sikt kan komma i åtnjutande av en inkomst, som maji
får på grund av en prestation och icke på grund av en .mer eller mindre godtycklig
behovsprövning. Jag tror att det kommer att visa sig att man i längden
bäst befrämjar vetenskapen genom inrättande av sådana tjänster.

Jag har vidare tillåtit mig förorda och nyss haft glädjen att konstatera, hurusom
andra kammaren beslutat bifalla inrättande av en statsgaranti för akademikernas
studielån. Jämförd nied det steg, som kammaren tog då kammaren
beslöt att godkänna detta förslag, är den fråga, som vi nu diskutera, bagatcllartad.
Det måste nämligen vara väsentligare att de unga akademikerna
få möjlighet att på rimliga villkor skaffa sig de krediter, som kunna öppna
vägen för vederbörande till de positioner, där det kräves akademiska studier.

Uppriktigt sagt så hoppas jag att vi, när vi fått mer erfarenhet av hur denna
kreditgaranti verkar, skola kunna finna metoder för att genom dolavskrivningar
av linien så ali sälga i efterhand ge stipendier åt deni som verkli gen liro kvalificerade.
Frågan härom har jag för avsikt att ta upp till behandling. Det
torde nämligen inte vara omöjligt att man lika väl som man har ett system
med priivning i förväg av stipendiesökandcna skulle kunna företa denna granskning
i efterhand. De verkligt kvalificerade krafterna skulle tjäna pa en sådan
omläggning och man skulle därigenom komma till rätta med en del av stipendiesysternets
avigsidor. Icke i denna kammare utan i första diskuterade vi

Nr 22.

Onsdagen den 29 maj 1946 em.

Lån med statlig kreditgaranti åt den, som avlagt akademisk eller därmed
jämförlig examen, m. m. (Forts.)

för några veckor sedan mycket ingående stipendieverksamheten vid våra läroverk.
Jag tror att ingen som deltog i eller åhörde denna debatt kan våga påstå
att den kritik, som från olika håll riktats mot det nu tillämpade stipendiesystemet,
saknade grund. Under sådana förhållanden anser jag det vara rimligt
att man nu försöker finna vägar, som inte föra med sig de olägenheter, som
ett stipendiesystem med behovsprövning otvivelaktigt har.

Jag vill även nämna, att det är min förhoppning att vi inom kort skola lia
slutfört undersökningarna angående möjligheter att vidtaga kollektiva anordningar
till stöd för akademikerna. Det gäller framför allt stöd för lösande av
akademikernas bostadsfråga. Både i Uppsala, Lund och Stockholm pågå för
närvarande undersökningar härom. Örn vi verkligen lyckas finna vägar till en
nedpressning av hyresnivån, betyder detta något helt annat än de relativt obetydliga
belopp, som kunna ställas till förfogande i form av stipendier. Örn man
däremot vill gå exempelvis en annan väg och föreslå en icke jämförelsevis obetydlig
höjning av stipendiebeloppen utan att stipendier skola utgå till exempelvis
varannan student, då har man kommit in på ett nytt problem, nämligen
studielönen. Jag tror inte att någon är beredd att för närvarande diskutera
denna sistnämnda utväg.

Herr talman! Efter dessa antydningar om varför jag för min del är tveksam
och varför jag inte tror att den av motionärerna anvisade vägen är den riktigaste
vägen vill jag sluta med att framhålla ytterligare en synpunkt i denna
fråga. Örn det förhåller sig så att min idé med avlönade amanuens- och andra
befattningar för de studerande inte slår väl ut i praktiken oell örn man inte
kan komma fram med statsgaranterade krediter åt akademikerna samt slutligen
örn mina försök att finna en lösning av bostadsfrågan misslyckas eller behöva
på ett eller annat sätt kompletteras, då kommer riksdagen — eftersom jag
sannerligen inte är någon doktrinär — att till kanske nästa år få emotse ett
förslag örn en väsentligt vidgad stipendieverksamhet på detta område. Jag
vill emellertid innan jag intar en slutlig position i denna fråga ha fullt fria
händer för att först kunna undersöka alla de vägar, som enligt min uppfattning
bättre leda till målet än stipendievägen.

Herr Ohlin: Herr talman! Det finns säkert ingen i kammaren som betvivlar,
att ecklesiastikministern mycket varmt intresserar sig för frågan om en demokratisering
av vårt högre undervisningsväsende genom att öka möjligheterna
för mindre bemedlade studerande att skaffa sig den utbildning, som de äro
lämpade för och som landet så väl behöver. Statsrådets inledningsmotivering
klargjorde ju också detta genom de vägande synpunkter i denna fråga, som
han framförde. Det förefaller mig emellertid som om statsrådets slutsats knappast
var så väl motiverad.

Statsrådet Erlander ställde frågan, om stipendievägen verkligen är en lämplig
väg att gå och sade, att han själv var tveksam på den punkten. Statsrådet
trodde, att en bättre väg var att inrätta nya vetenskapliga tjänster. Han har
nu föreslagit över ett hundratal sådana. Jag vill i anledning därav påpeka,
att vad saken bär gäller är inte främst utbildande av en vetenskaplig elit, som
kanske efter tre eller fyra års studier har möjlighet att få dessa särskilda inrättade
tjänster. Den fråga det här gäller är av betydligt mer vidsträckt natur,
nämligen utbildningsmöjligheterna för ett långt större antal unga människor,
som behöva erhålla akademisk utbildning för att kunna kvalificera
sig för de prestationer som vårt samhälle behöver.

Den rena eliten, alltså de som skola bli vetenskapsmän, kan komma fram
mycket långt på den väg som statsrådet berörde och som han har visat så myc -

Onsdagen den 29 maj 1946 em.

Nr 22.

Lån med statlig kreditgaranti åt den, som avlagt akademisk eller därmed

jämförlig examen, ni. m. (Forts.)

ket intresse för — en sak för vilken jag och många med mig är synnerligen
tacksam. Men det hindrar inte att problemet om utbildningsmöjligheterna
kvarstår för den stora grupp av unga studerande vid universitet och högskolor,
som icke aspirera på fortsatt vetenskapligt arbete och som icke tillhöra den
vetenskapliga eliten.

Nu invänder förmodligen herr statsrådet att vi för dessa människor ju ha
systemet med krediter, och att man i framtiden kan tänka sig t. o. m. en avskrivning
av krediter. Ja, det systemet är ju i och för sig mycket bra så
långt det går. Men om man har statsrådets uppfattning att det som nu göres
är en bråkdel av vad som behövs, så vore det väl naturligt att tillsvidare försöka
gå fram på båda vägarna. Jag kan nämligen inte se att man binder sig
genom att gå fram på båda vägarna, även örn man sedan skulle vilja lägga
om politiken i någon mån och koncentrera arbetet på en väg. Om denna omläggning
i alla fall innebär att man ökar det totala stödet från staten, tror
jag inte att vare sig psykologiska eller andra hinder skulle göra detta omöjligt.

Nu talar herr statsrådet örn stipendiesystemets nackdelar, och jag är ingalunda
omedveten örn dem, särskilt inte örn stipendierna bli mycket talrika i
förhållande till antalet rimligt meriterade kandidater. Men här är det i alla
fall fråga örn ett högst ringa antal. Jag har själv mångårig erfarenhet av utdelningen
av stipendier, låt vara endast från en högskola, som herr statsrådet
anser — enligt min uppfattning på otillräckliga grunder — tills vidare bör
skjutas åt sidan tillsammans med många andra specialhögskolor. Jag kan
därför konstatera, att det är en allmän mening bland de studerande vid den
högskolan att trots svårigheterna med stipendieutdelningen är detta system,
sådant det praktiseras hos oss, av mycket stor betydelse, därför att det ökar
möjligheterna för mindre bemedlade studerande. Kanske kommer man någon
gång i framtiden att lägga tyngdpunkten på något annat system med bl. a.
hyresnedsättande och bostadsproducerande åtgärder. Det måste dock taga
många år innan ett sådant system kan komma att spela någon avgörande roll,
och jag tror inte den omständigheten kan vara tillräcklig motivering för att i
nuvarande läge låta det ena året gå efter det andra — i varje fall tillsvidare
ett år — utan att sträcka sig något längre än vad statsrådet här velat göra.

Eftersom jag tror att ett sådant förfarande inte prejudicerar till någonting,
tycker jag slutsatsen bör bli den motsatta. Man kan understryka att statsmakterna
ännu icke tagit någon principiell ställning till frågan örn vad som kan
bli riktlinjer på längre sikt och då man måste vidtaga mycket mera omfattande
åtgärder. Där delar jag herr statsrådets mening. Men i avvaktan på att
dessa linjer skola klarna behöver man inte göra en så snäv begränsning av anslagen,
som de nu föreslagna beloppen utgöra. I stället borde nian nu kunna
sträcka sig litet längre ■—• utan att därmed på något sätt binda sig för framtiden
— varigenom man i alla fall skulle uppnå en något gynnsammare effekt
både socialt och med avseende på utbildningsmöjligheterna.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Erlander: Herr talman!
Jag vill inte förneka att det ligger mycket i vad den siste ärade talaren sade.
Ytterst är det ett avvägningsproblem hur mycket pengar man skall anvisa för
detta ändamål. Men jag kap inte finna att det ligger någon fara i att vänta
ett år, helt enkelt därför att den tveksamhet, som föredragande departementschefen
visat örn stipendievägen, delas av den studerande ungdomen själv. Den är
lika tveksam som jag i detta fall.

Jag skall ta några siffror, som visa antalet stipendieansökningar. Vi lia
omkring 5—6 000 studerande, som äro slipendieberättigade. För nästa budget -

Nr 22.

Onsdagen den 29 maj 194C em.

Lån med statlig kreditgaranti åt den, som avlagt akademisk eller därmed
jämförlig examen, m. m. (Forts.)

år lia ansökningar inkommit från 295 av dessa studerande. De flesta av ansökningarna,
154 stycken, lia kommit från Uppsala universitet. Därefter kommer
Lunds universitet med 76, Stockholms högskola med 37, karolinska institutet
med 15 och Göteborgs högskola med 13. Detta visar att stipendievägen icke är
en väg, som utan vidare ter sig naturlig för den akademiska ungdomen. Under
sådana förhållanden tror jag inte det ligger någon egentlig fara i att vi fundera
ett år till på detta problem. Men jag vill ännu en gång försäkra — jag
sade det i mitt första anförande, och jag har sagt det flera gånger offentligt —
att kammarens ledamöter icke skola vara oroliga för att det skall föreslås för
låga belopp från Kungl. Maj:t, örn jag kommer till det resultatet att vi behöva
öka dessa summor.

Herr Ohlin, som på begäran erhöll ordet för kort genmäle, yttrade: Herr
talman! När herr statsrådet säger att den studerande ungdomen själv är tveksam,
torde väl detta närmast gälla den lämpligaste vägen på längre sikt. Och
när herr statsrådet sedan hänvisar till det ringa antalet stipendieansökningar,
vill jag svara, att det visar bara gott omdöme. När det endast finns pengar
till ett litet antal stipendier, så lönar det sig inte att söka för andra än synnerligen
kvalificerade bland de mindre bemedlade. Jag har en del erfarenheter
från olika högskolor och vet, att den studerande ungdomen noga överväger chanserna
att få ett stipendium och har klart för sig att det inte lönar sig att söka,
örn man inte ligger mycket nära den linje, som kan komma i fråga.

Jag tror, att örn herr statsrådet undersöker opinionen bland den studerande
ungdomen och frågar den vad den önskar under väntetiden, så skall han få till
svar: »Vi som studera nu ha inte så stor glädje av en del av de åtgärder, som
kunna komma att föreslås örn ett pär år. Vi skulle föredraga att man under mellantiden
inte är alltför tillbakahållande. när man ju i princip har en positiv
inställning till denna fråga.»

Till sist ber jag att få uttala min glädje över herr statsrådets uttalande mera
i princip rörande hans inställning till frågan örn stipendieanslag, om de andra
vägarna visa sig mindre farbara.

Härefter anförde

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! Den som tidigare varit med örn att
behandla undervisningsfrågor måste konstatera, att utvecklingen under de senaste
åren, och kanske allra mest under detta sista år, har gått i riktning mot
en väsentligt ökad förståelse för de studerande ungdomarna och en vilja att
hjälpa dem på olika sätt.

I det nu debatterade utskottsutlåtandet visar man på två olika vägar, på
vilka man söker hjälpa de studerande. När det gäller anslaget till stipendier
har man, som herr statsrådet mycket riktigt anmärkte, gått något längre i motionen
än Kungl. Maj :t föreslagit och utskottet tillstyrkt. Men det är ju bara en
nyansskillnad. Örn det nu är så att herr statsrådet är tveksam, huruvida denna
väg är den rätta och örn han vill undersöka även andra vägar, så undrar jag
örn man inte gör klokt i att välja den mera försiktiga vägen.

Sedan skulle jag vilja göra en reflexion med anledning av de siffror, som
herr statsrådet framlade rörande ansökningarna. Det sades, att det kommit in
295 ansökningar och att 200 stipendier eller något därutöver kunna lämnas —
men är det alldeles säkert att alla ansökningarna kunna godtagas? Örn så inte
är fallet, tycker jag inte det finns någon särskild anledning att nu höja de av
Kungl. Maj:t föreslagna beloppen.

Onsdagen den 29 maj 1946 em.

Nr 22.

Lån med statlig kreditgaranti åt den, som avlagt akademisk eller därmed

jämförlig examen, m. m. (Forts.)

Herr talman! Jag nöjer mig med att konstatera detta och ber att få yrka
bifall till utskottets utlåtande.

Härmed var överläggningen slutad. Herr andre vice talmanen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till
utskottets berörda hemställan med den ändring däri, sorn föranleddes av bifall
till det av herr Malmborg i Skövde under överläggningen framställda yrkandet;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 152, i anledning iav Kungl. Maj:ts
proposition angående ombyggnad till normalspår av vissa av Blekingenätets s\r n°v vi3m
järnvägar jämte i ämnet väckta motioner. Blelcingejäm vägar.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Nolin: Herr talman! Jag har tillsammans med mina kamrater på länsbänken
väckt en motion, nr 469, i detta ärende. Såsom framgår av utskottsutlåtandet
hemställa vi däri, att även den lilla bandelen Norr aryd—Kvarnarnä 1 a
skulle utvidgas och breddas till normalspår i samband med de övriga blekingejärnvägarna.
Denna bana utgör en viktig förbindelseled mellan linjerna Karlshamn—Vislanda
och Bredåkra—Växjö. Jag har den uppfattningen att även
denna bandel bör ombyggas till normalspår i samband med de övriga järnvägslinjerna
i blekingenätet. Och örn en, breddning utav denna bandel skall ske, så
borde den göras i samband med det övriga nätet, ty den blir då mycket enklare
att genomföra. Den blir också billigare, ty man behöver inte ela anlägga
särskilda anslutningsstationer.

Nu har emellertid utskottet ansett sig icke kunna tillstyrka motionen. Utskottet
gör dock vissa uttalanden, som äro ganska positiva, och jag är mycket
glad över den ställning som utskottet har intagit i denna fråga. Utskottet säger
nämligen på s. 18: »Utskottet vill emellertid framhålla, att frågan örn
linjernas framtida gestaltning synes böra ägnas den största uppmärksamhet.

Enligt utskottets mening bör icke ifrågakomma att beröva en bygd en järnvägsförbindelse
utan tungt vägande skäl och i varje fall icke utan att samtidigt
överväganden äga rum rörande förutsättningarna för ett tillgodoseende
i annan form av bygdens berättigade krav på likvärdiga ändamålsenliga kommunikationer.
»

Den bygd som huvudsakligen berörs av denna järnväg är den i ganska stora
delar av landet välbekanta Urshultsbygden. Det är en gammal kulturbygd,
vars befolkning trots ganska begränsade förutsättningar, i synnerhet på jordbrukets
område, genom idogt arbete och god framåtanda skaffat sig en god
ställning och ett gott anseende i stora delar av vårt land. Jag syftar här främst ,
på den fruktodling, som drivits fram i denna bygd och som torde vara en av
de mest framstående i landet. Dessutom står skogsbruket i denna bygd på en
ganska hög nivå. Denna utveckling har i mycket hög grad kunnat ske tack vare
den järnväg, som genomlöpt orten, samma järnväg som det här är fråga om.

Nu anse emellertid kungl, järnvägsstyrelsen och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
att denna järnväg bör nedläggas samtidigt med en del andra. Men
örn så sker, måste detta bli till stort men för såväl samhällets utveckling som
för hela bygdens näringsliv. Detta anser jag vara att vrida tillbaka utvecklingen.
Jag vill erinra örn att denna bandel ursprungligen lär vara byggd så att
den vad själva banvallen beträffar har både bredd och bärighet för normalspår.
Kostnaderna för utbyggnad till normalspår komma därför icke att bli så

Nr 22.

Onsdagen den 29 maj 1946 em.

Ombyggnad till normalspår av vissa Blekinge järnvägar. (Forts.)
stora, jämfört med vad fallet är beträffande övriga linjer. Riksdagen anslår
väldiga summor för sociala, kulturella och liknande ändamål för att förbättra
människornas levnadsförhållanden och höja deras levnadsstandard överhuvud
taget. Men samtidigt ifrågasätter man att beröva en bygd en järnvägsförbindelse,
vilken kanske inte kan lämna någon större vinst för dess ägare, d. v. s.
för staten, men som dock betyder ganska mycket för befolkningen i orten och
för människornas bärgning och trivsel.

Det har tidigare här i dag talats örn flykten från landsbygden. Järnvägarna
på landsbygden äro ju till för att underlätta människornas kommunikationsförhållanden
och medverka till bättre trivsel. I detta fall gäller det en järnväg,
som kommit till och drivits tack vare ett enskilt initiativ med hjälp av kommunala
medel. Den har funnits till och kunnat hållas i gång under ett 40-tal
år, men nu, när staten övertagit densamma, ser det ut som om man icke anser
att den bör drivas längre. Nu har ju emellertid statsutskottet intagit en positiv
''ställning, och jag hoppas att även denna kammare, liksom fallet varit med första
kammaren förut, beslutar att godkänna utskottets förslag. Jag vädjar för
övrigt till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet att taga
denna fråga under noggrant övervägande. Det är önskvärt att förslag framlägges
så snart som möjligt örn breddning även av denna lilla jämvägsdel, därför
att arbetet skulle kunna ske i ett sammanhang.

Herr talman! På grund av att det här föreligger ett enhälligt utskottsutlåtande
vill jag inte ställa något yrkande örn bifall till motionen, utan jag lär
tacksam för det utlåtande som statsutskottet här givit. Jag ber att få yrka bifall
till detsamma och hoppas på en god utveckling av denna fråga i framtiden.

Häruti instämde herr Matisson.

Herr Adolfsson: Herr talman! Jag har framlagt en motion i detta ärende, i
vilken det för det första föreslås, att arbetena med de bandelar, vilka nu
skola breddas, påbörjas så snart de tekniska förberedelserna härför utformats,
och för det andra att detta breddningsarbete även skall omfatta den sidolinje
herr Nolin nyss talade örn och dessutom sidolinjen Sölvesborg—Hörviken.

Jag ber att få framlägga några argument utöver motionen, sedan nu statsutskottet
har underlåtit att fullfölja sin mening och därför avstyrkt min motion
och den motion, för vilken herr Nolin nyss talade och som ju rör enbart frågan
om en breddning av sidolinjen Norraryd—Kvarnamåla i Kronobergs län.
Utskottet tycks ju vara ense med min motions syfte, men vill av någon anledning
som jag inte riktigt förstår inte ta klar ståndpunkt just vid detta tillfälle.
Departementschefen har beträffande tidpunkten för dessa arbetens igångsättande
förklarat följande: »Icke desto mindre anser jag mig med hänsyn till
statsfinansiella skäl och läget på arbetsmarknaden böra tills vidare föreslå, att
ombyggnaden icke må utföras förrän dylika arbeten befinnas erforderliga
såsom led i åtgärder för sysselsättning av friställd arbetskraft.»

Det är mot detta förhalande av perspektiven som jag protesterat i min motion.
Statsutskottet förefaller att i ganska stor utsträckning företräda samma linje
som jag gjort i min motion, ty den finner att tidpunkten för arbetets igångsättande
»måhända icke uteslutande kail bestämmas med hänsyn till läget på
arbetsmarknaden». Med hänsyn till föreliggande omständigheter tror jag verkligen
att man bör beakta detta uttalande. Jag hoppas att de industrier, framförallt
då i Blekinge, som inför en mycket oviss framtid i fråga om denna
angelägenhet tvekat när det gällt att bygga ut sina företag, nu skola komma
att lugnas av denna förklaring från statsutskottets sida. Det principbeslut i
frågan, som jag tror att andra kammaren kommer att fatta, får ju numera en
väsentligt annorlunda betydelse än det av departementschefen förordade.

Onsdagen den 29 maj 1946 em.

Nr 22.

Ombyggnad till normalsvår av vissa Blekingejärnvcigar. (Forts.)

Jaer einrar örn att kommunikationerna i dessa områden — och jag syftar
inte endast på Blekinge utan även på angränsande delar av Kronobergs län
— lämnats utanför det statliga järn vägsbyggandet, vilket också understryka
i propositionen. Jag vill också erinra örn att samtliga hörda lokala remissinstanser
lagt fram mycket starka skäl för sin ståndpunkt att utbyggnaden bör
ske snarast möjligt av hänsyn till bygdens utveckling.

Om dessa banor det nu gäller vore privategendom, då skulle det kanske vara
naturligt att så att säga vila på hanen en smula. I ett sådant fall skulle ju
förräntnings- och vinstkalkylerna på kort sikt fälla avgörandet. Men nu äro
ju dessa banor statliga, och därför bör frågan också sos i ett väsentligt vidare
sammanhang. Det gäller alltså inte bara de järnvägsekonomiska förutsättningarna
på kort sikt utan även på längre sikt, och framför allt gäller det att
ta hänsyn till de samhällsekonomiska, näringspolitiska och befolkningspolitiska
verkningarna i dessa bygder av en järnvägsförbättring av detta slag.

Jag vågar alltså här ifrån talarstolen liksom i motionen hävda, att det i detta
avseende inte främst rör sig örn att vid en eventuell arbetslöshetskris sysselsätta
ledig arbetskraft i ett nyttigt arbete, utan att det framför allt är en
angelägen kommunikationsfråga, som måste ses som ett led i åtgärder för att
förhindra att arbetslöshet överhuvud taget uppstår i de bygder det här gäller.
Frågan örn en utveckling av de produktiva resurserna i dessa bygder samt
även frågan om full sysselsättning åt befolkningen hänger nämligen intimt
samman med att dessa järnvägar förbättras så snart det överhuvud taget kan
ske.

Men det finns också andra skäl för den ståndpunkt, som företrädes i min
motion, och det kanske må tillåtas mig att något vidga det resonemang, som
nyligen fördes av herr Nolin. Min motion var ju även något vidare än hans
var. Den frodiga och robusta folkhumorn har åstadkommit mycket goda och
trevliga vitsar örn dessa banors tillstånd och örn de öden och äventyr som kunna
drabba en människa, som ger isig ut att resa på dessa järnvägar. Jag skall inte
fresta kammarens tålamod med att citera några, men jag vill nämna, att 1943
års järnvägskommitté inte ser lika humoristiskt på saken som dessa företrädare
för folkhumorn. Kommittén är mera kallt saklig och har anfört följande
örn de järnvägar vi nu diskutera: »Kalsén är på många bandelar starkt
sliten och rälsbyte torde vara ofrånkomligt under de närmaste tio åren. Vidare
är det nödvändigt att under den närmaste tiden utbyta och förstärka ett
antal broar. Säkerhetsanläggningar av mera modernt slag finnas endast på ett
fåtal stationer, och stationernas mötesspår äro otillräckliga vid stark trafik.
Lokens medelålder är hög: hälften av dem äro mer än 40 år gamla. De äro i
allmänhet för små och för svaga att draga större tåg med högre hastighet.
Deras kapacitet motsvarar icke utvecklingens krav. Person- och godsvagnparken
är ävenledes jämförelsevis ålderdomlig. Den rullande materielen är på
det hela taget föråldrad och i stort behov av förnyelse. Nyanskaffning har
under senare tid blott ägt rum i mycket begränsad omfattning.»

Enbart av detta citat, som jag tagit ur 1943 års järnvägskommittés uttalande,
framgår att dröjsmål nied att sätta i gång dessa arbeten skulle få mycket skadliga
verkningar även av andra orsaker än de jag nyss nämnde. Men det bör
också erinras örn, att dessa banor äro de enda i landet med en spårvidd av
1 007 mm. Alf i väntan på en arbetsmarknadskris framställa ny materiel för
dessa järnvägar skulle inte vara rationellt eller ekonomiskt, ty det finns i landet
inga andra järnvägar som sedan kunde övertaga denna materiel. Att hanka
sig fram genom de allra värsta svårigheterna genom att övertaga materiel
från annan bana eller växla materiel från den ena banan till den andra går
ju inte heller. Vill mari alltså tillspetsa resonemanget en smula skulle man

Nr 22.

Onsdagen den 29 maj 1946 em.

Ombyggnad till normalspår ar vissa Blekinge järnvägar. (Forts.)
kunna säga, att det endast återstår att genom ytterligare förslitning av materielen
skapa grundvalen för flera goda järnvägshistorier, eller också börja
breddningsarbetet så snart förberedelserna ha hunnit slutföras.

Departementschefen säger örn materielen att den »inom få år» inte kan användas.
Ja, uttrycket »inom få år» är väl relativt, men mänskligt att döma
kunna väl inte arbetena hinna slutföras inom en tidpunkt av några få år, ens
örn förberedelsearbetena påbörjas redan i dag. Under sådana förhållanden är
det så mycket svårare att förstå hur man skulle kunna avvakta en arbetslöshetskris
för att sätta i gång dessa arbeten. Befolkningen i de bygder det här
gäller, och det gäller kanske framför allt Blekinge, tycker att bygden i järnvägstekniskt
hänseende så länge varit eftersatt, att det nu kan vara nog och
att frågan inte längre bör hänskjutas till en mer eller mindre oviss framtid.

Vad så angår mitt förslag örn ett principbeslut rörande breddning även av
sidolinjerna Sölvesborg—Hörviken och Norraryd—Kvarnamåla, så tycker jag
mig ha utskottets stöd i ord även i denna fråga, men däremot får jag inte utskottets
stöd helt och hållet när det gäller yrkandet. Herr Nolin har nyligen
erinrat örn, att kungl, järnvägsstyrelsen och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
vilja lägga ner dessa järnvägar. Särskilt järnvägsstyrelsen har tryckt mycket
hårt på detta, och statsutskottet är medvetet örn att dessa järnvägar kunna
komma att läggas ned, därest inte ett principbeslut örn motsatsen fattas.

Jag skall inte falla för frestelsen att nu lägga fram alla tillgängliga argument
för att dessa järnvägar inte bara böra bibehållas utan även breddas. Det
skulle kanske taga alltför lång tid. Jag vill i detta stycke hänvisa till de båda
motioner som väckts i frågan och till remissinstanserna. Jag vill bara som
en allmänreflexion framhålla, att de svenska järnvägarna även i fortsättningen
säkert komma att bli stommen i landets transportsystem. Så ungefär tror
jag departementschefen uttryckte det i propositionen. Därför måste skälen för
ett nedläggande vara synnerligen starka, mycket starkare än vad de äro i detta
fall. Att befolkningen i de bygder det här gäller starkt oroats av främst
järnvägsstyrelsens bestämda iförklaring att dessa järnvägar skola nedläggas,
det är ju både uppenbart och förståeligt, och jag kan inför kommunikationsministern
betyga, att jag av egen personlig erfarenhet har fått den uppfattningen,
att befolkningen i ifrågavarande bygder med mycket stor oro ser på
framtiden när det gäller förutsättningarna för bibehållandet av dessa järnvägar.
För t. ex. den omfattande fiskerinäringen vid Listerlandet i Blekinge
skulle nedläggandet av järnvägen Sölvesborg—Hörviken betyda ett mycket
svårt handikap. Jag tror att t. ex. herr Hällgren, som bor vid denna järnväg,
skulle kunna hålla med örn att det kanske till och med skulle komma att betyda
en katastrof för fiskerinäringen, för att nu inte tala örn vad det betyder
för bygden i övrigt med dess jordbruk och dess arbetarbefolkning, som svsselsättes
i vissa industrier.

Vad så angår järnvägslinjen Norraryd—Kvarnamåla, den järnvägslinje örn
vilken folkhumorn säger, att konduktörerna bruka anmoda passagerarna att
fördela sig jämnt på båda sidor av vagnarna för att de inte skola välta, skulle
den automatiskt försvinna, örn den förblev en smalspårig bana mitt inne i det
normalspårnät, som nu skulle komma att bildas. En breddning skulle medföra
en mycket kraftig uppryckning för denna skogrika bygd, vilken ju för
övrigt i hela landet är känd som ett fruktodlingsdistrikt framför alla andra.
Vilken betydelse ett bibehållande och en breddning av denna järnväg skulle
ha i syfte att motverka landsbygdens avfolkning, det tror jag var och en förstår
utan att ytterligare argument behöva framläggas.

Av militärpolitiska skäl är i det utan tvivel också viktigt, att Växjö i Kronobergs
län och Karlshamn i Blekinge via denna bana kunna få snabb kontakt

Onsdagen den 29 maj 1946 em.

Nr 22.

Ombyggnad till normalspår av vissa Blekingejärnvägar. (Forts.)
med varandra, och även i kommersiellt avseende är detta av mycket stor betydelse.

För övrigt vill jag rent parentetiskt säga, att i detta sammanhang uppstår
också frågan örn att förbättra kommunikationerna på den statsägda delen av
linjen Vislanda—Halmstad, nämligen linjen Vislanda—Bolmen, där klagomålen
över besvärligheterna äro många och föga milda till sin karaktär.

Jag finner, att statsutskottets utlåtande är tämligen positivt inte bara i fråga
örn de sidolinjer jag nu talat om utan även i fråga örn tidpunkten för igångsättandet
av de breddningsarbeten, som i propositionen föreslagits. När emellertid
ett enhälligt utskott inte har velat följa sina i ord uttryckta uppfattningar
genom att yrka bifall till motionerna, skulle det väl vara tämligen
hopplöst för mig att nu ställa ett yrkande örn bifall till desamma. Jag ber alltså,
herr talman, att få inskränka mig till att uttala den förhoppningen, att vad
som i min motion föreslagits och av utskottet ganska starkt understrukits
skall komma att så fort som möjligt förverkligas.

Herr Nilson i Spånstad: Herr talman! Jag har inte någon avsikt att meddela
någon avvikande mening mot propositionens och utskottets förslag. Det är
emellertid ett par synpunkter i anslutning till propositionen, som jag gärna
skulle vilja föra fram.

Det föreslagna uttalandet att bredda det s. k. blekingenätet har inte tagit
ställning till hela det järnvägsnät av 1 067 meter som det här är fråga om.
Jag erinrar örn att vi för närvarande ha ett smalspårigt järnvägsnät tvärs
över landet från västkusten till ostkusten i södra Sverige, från Halmstad till
Karlshamn och Karlskrona. Förslaget innebär att praktiskt taget alla i detta
nät ingående järnvägar öster örn Vislanda breddas till normal spårvidd, medan
järnvägen från Vislanda till Halmstad alltjämt skall bibehållas som en smalspårig
blindtarm på denna linje. För bygderna utmed denna linje väster om
Vislanda kommer breddning till normalspår av blekingenätet att ur olika synpunkter
innebära en nedklassning av trafikmöjligheterna. Frånsett trafiken
till och från stationerna utmed den korta sträckan Vislanda—Halmstad måste
alla trafikanter utmed denna linje räkna med omlastningar för allt gods, med
den fördyring av fraktkostnaderna som detta alltid medför. Även möjligheterna
att betjäna persontrafiken med snabba förbindelser bli sämre, när man framdeles
måste räkna med ovillkorliga tågbyten i Vislanda.

Orsaken till att jag här i detta sammanhang upptagit detta iir. som jag
redan antytt, inte alls den att jag vill anmäla något missnöje med förslaget om
blekingebanorna. Jag vill endast understryka det synnerligen önskvärda i att
de ännu svävande frågor sorn röra bandelen Halmstad—Bolmen och linjen
Bolmen—Vislanda lösas, så att det blir möjligt för de myndigheter, som planera
järnvägsnätets utnyttjande framdeles, att fortsätta sitt arbete. Sker detta
vågar jag även hoppas på utsikten, att nödiga utredningar för en utbyggnad
av linjen Vislanda—Halmstad till normalspår skall medhinnas så snart, att vi
inte skola behöva räkna med en isolerad smalspårig järnväg Vislanda—Halmstad
med alla de försämringar och svårigheter en sådan utveckling skulle föra
med sig för en nu i stark utveckling stadd bygd.

Herr Hällgren: Herr talman! Befolkningen nere i Blekinge liksom i vissa
delar av Skåne och Småland är givetvis Kungl. Majit och utskottet tacksam
för det förslag till ombyggnad av smalspåriga banor, som nu ligger på kammarens
bord. Utskottet har i allt väsentligt tillstyrkt de omedelbara önskemålen.
Sedan gäller det att få detta ombyggnadsarbete igångsatt fortast
möjligt.

Nr 22.

Onsdagen den 29 maj 1940 em.

Ombyggnad till normalspår av vissa Blekingejärnvägar. (Forts.)

Jag har emellertid begärt ordet i anledning av en bandel, som inte blivit
upptagen i ombyggnadsförslaget, nämligen järnvägen Sölvesborg—Hörviken,
en 16 km lång bandel, vars huvudsakligaste del går genom Mjällby kommun.
Anledningen till att denna järnväg inte kommit med är väl i första hand den,
att 1943 års järnvägskommitté inte ansett sig kunna förorda banans ombyggnad.
Kommittén har emellertid heller inte ansett sig kunna förorda banans
nedläggande, utan kommittén förmenar att frågan skall tagas under förnyad
prövning i så god tid, att avgörandet rörande banan är fattat innan ombyggnaden
av huvudlinjen är genomförd. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och
kungl, järnvägsstyrelsen ha ju i sina yttranden gjort uttalanden om att de ansågo
att järnvägen borde nedläggas. Blekinge läns landstings förvaltningsutskott
samt en mängd organisationer och korporationer lia uttalat sig för att
järnvägen både bör finnas kvar och byggas om. Kungl. Majit har inte ansett
sig vara beredd att i samband med övriga propositioner örn föreslagna ombyggnader
av banor upptaga frågan örn denna järnväg till slutlig prövning. Departementschefen
förutsätter emellertid att järnvägsstyrelsen ägnar frågan sitt
intresse och inkommer med förslag så snart förhållandena tillåta.

Enligt mitt förmenande lär dessa förhållanden påkalla ett förslag mycket
snart, ty örn huvudlinjen inom en rätt snar framtid skall komma under arbete,
blir denna bandel, som ansluter till huvudlinjen, rätt snart aktuell. Då
frågan örn denna järnväg emellertid allt fortfarande ligger under omprövning,
ha vi från blekingebänken inte väckt motion i ärendet, utan vi ha velat invänta
det förslag i ärendet, som i sinom tid kommer att framläggas. Vi förutsätta
då att vid en ny omprövning av frågan kungl, järnvägsstyrelsen inte
känner sig bunden av det yttrande, som det förut avgivit i det berörda ärendet.
Vi hysa också den förhoppningen, att utredningen, när den en gång blir
färdig, skall lägga fram ett positivt förslag beträffande järnvägen Sölvesborg—Hörviken.
Vi styrkas i denna förhoppning inte minst av departementschefens
uttalande rörande järnvägarna i övrigt på s. 55 i propositionen, där
han säger: »Hela järnvägsnätet bildar en enhet, och linjerna för den lokala
trafiken, sidolinjerna, framträda alltmera såsom betydelsefulla tillförsellinjer
till huvudlinjerna. Bortopereras sidolinjerna, bortfaller även en betydande del
av huvudlinjernas trafik. Samma blir uppenbarligen förhållandet, örn sidolinjerna
icke få del av den tekniska utvecklingen och örn deras trafikanter
som följd därav börja använda andra kommunikationsmedel.»

Detta uttalande är fullt riktigt i fråga örn den järnväg jag här talar om.
Järnvägen går genom en bördig jordbruksbygd, där fastigheternas taxeringsvärde
överstiger 11 miljoner kronor. Den tangerar en del fiskelägen, där omkring
en tredjedel av Blekinges yrkesfiskare bo. Inom det område som järnvägen
berör finnas sex fiskehamnar, som i anläggning kostat omkring fyra
miljoner kronor. Staten är i övrigt rätt kraftigt engagerad i bygden där ute.

Det gods, som fraktas på järnvägen, består dels av sockerbetor, som skola
transporteras till sockerfabriken i Karlshamn, och betmassa som skall transporteras
därifrån, dels av fiskprodukter från fiskesamhällena, där fångsterna
uppgå till mellan två och tre miljoner kilogram per år. Det förekommer dessutom
en livlig resandetrafik. Vid en företagen undersökning fann man, att det
under ett år såldes omkring 37 000 biljetter, varav en hel del tur- och returbiljetter,
och man räknar med i runt tal 60 000 resande per år. Särskilda tågturer
anordnas från Hällevik till Sölvesborg och Bromölla i Skåne för arbetare
vid industrierna i de sistnämnda orterna.

När järnvägen för 25—30 år sedan byggdes, tecknade kommuner, organisationer
och enskilda 1 509 aktier till ett värde av 241 440 kronor. När staten
övertog järnvägen, fick man av detta kapital tillbaka 75 440 kronor i form

Onsdagen den 29 maj 1946 em.

Nr 22.

Ombyggnad till normalspår av vissa Blekingejämvägar. (Forts.)
av obligationer. Det. rena kapitaltillskottet från befolkningen där nere till järnvägen
utgör sålunda omkring 16G 000 kronor förutom räntor på lånat kapital
o. s. v. Man får väl därför säga, att befolkningen har offrat över 200 000 kronor
för att denna järnväg skulle komma till stånd. Trots detta beslöt kommunalfullmäktige
i Mjällby på mitt förslag den 18 maj att ställa fri mark
till förfogande från huvudlinjen vid Sölvesborg och till Hörviken, därest järnvägen
bygges om till normalspår. Jag hoppas sålunda, att den fortsatta prövningen
av denna järnvägs vara eller icke vara och av dess ombyggnad skall
ge ett positivt resultat för framtiden. Jag kommer till den uppfattningen icke
minst genom det positiva uttalande beträffande sådana kommunikationer, som
statsutskottet gjort, då det talar örn övervägande beträffande likvärdiga kommunikationer.
Som gammal vägman vågar jag säga, att örn man tar bort denna
järnväg, kan någon annan likvärdig eller bättre kommunikationsförbindelse
tor orten icke åstadkommas som ersättning.

Under detta anförande hade herr talmannen övertagit ledningen av kammarens
förhandlingar.

Herr Johnsson i Kastanjegården: Herr talman! Jag trodde inte det skulle
bli nödvändigt med en så lång debatt i denna fråga, då ju utskottet yttrat sig
fördelaktigt och gjort ett synnerligen positivt uttalande och framlagt förslag,
som hälsats med allra största tillfredsställelse i våra bygder. Herr Adolfsson
nämnde, att det förekommer oro i de berörda bygderna, men jag måste säga,
att vad som hittills gjorts har inte hälsats med annat än tillfredsställelse.

Som ledamot i 1943 års järnvägskommitté vill jag säga ytterligare några
•ord i denna sak. Trots att statsutskottet har kommit till detta resultat, är det
givetvis otillfredsställande, att det fortfarande finns smalspåriga järnvägar i
landet. Det är klart, att man i gränstrakterna av de områden, där förslag framkommit
om breddning av järnvägarna, kommer med förslag till förbättringar
av sina järnvägar, och jag vill inte göra några invändningar mot de uppslag
som kommit fram här. Dessa frågor ha prövats och diskuterats synnerligen
noggrant i järnvägskommittén. Jag vill erinra om att denna inte rekommenderat
en nedläggning av järnvägarna Sölvesborg—Hörviken och Norraryd—
Kvarnarna la. Tvärtom har man när det gäller den senare banan sagt, att vid
en framtida prövning torde till övervägande böra upptagas, om linjen skulle
ombyggas eller örn då rådande förhållanden kunde göra en nedläggning möjlig.
Till herr Nolin vill jag säga, att det givetvis1 i hög grad beror på i hur stor
utsträckning den järnväg han talat för användes, när den tidpunkten kommer.
Biltrafiken kan naturligtvis få så stor omfattning, att det blir synnerligen
svårt att få igenom ett sådant ombyggnadsförslag beträffande denna relativt
trafiksvaga, bana, men örn bygdens befolkning sluter upp kring järnvägen och
använder den i större utsträckning, går det givetvis lättare. Beträffande linjen
Sölvesborg—Hörviken föreslår kommittén i stället, att frågan örn banans
framtida ställning upptages till förnyad prövning i så god tid, att avgörande
kan, fattas före den tidpunkt ombyggnaden av huvudlinjen är genomförd.
Kommittén har inte nu ansett sig kunna föreslå ombyggnad av denna järnväg,
men den har rekommenderat, att banan skall ligga kvar och dess senare
gestaltning senare bestämmas. Jag kan instämma i vad herr Hällgren nyss
anförde örn att denna järnväg liksom flera andra behövs och bör vara normalspårig.
Jag tror att vi även här skola komma fram till ett lyckligt resultat.

Järnvägen mellan Sandbäck och Olofström, som man talat örn här man och
man emellan, är en synnerligen trafiksvag bana och kan icke få direkta tåg
till sina huvudorter Karlshamn och Sölvesborg, och det torde inte råda något

Andra kammarens protokoll 19Jt6. Nr 7

Nr 22.

Onsdagen den 29 maj em.

Ombyggnad till normalspår av vissa Blelcingejärnvägar. (Forts.)
tvivel om att det skulle bli bättre förbindelser, om bussar och lastbilar finge
överta trafiken med dessa orter. Kommittén har också i sitt betänkande tydligt
utsagt, att en järnväg inte bör rivas upp med mindre än att bygden får andra
fullt tillfredsställande kommunikationer. Detta anser jag vara viktigt, och jag
tror att statsmakterna gett- akt på denna sak och att bygden omkring denna
bana skall ha utsikter till bättre kommunikationer än den nu har.

Jag har precis samma mening som herr Nilson i Spånstad örn den järnväg
han talade för, nämligen den som går mellan Halmstad och Vislanda. Det
återstår emellertid ännu mycket att göra, innan förslag örn denna järnväg
kan framläggas. Den är nämligen till större delen fortfarande enskild och
måste först bli statlig. Örn herr Nilson i Spånstad gör vad1 han kan för att
den snart skall /bli förstatligad, lovar jag att så fort som möjligt i järnvägskommittén
framlägga förslag örn dess ombyggnad. Det skulle naturligtvis
vara mycket mer att säga örn järnvägarna där nere.

Herr Adolfsson säde, att järnvägskommittén saknar humor, men jag bestrider
detta, det är snarare tvärtom. Jag kan emellertid inte nu upprepa vad herr
Adolfsson har anfört örn våra järnvägar. Allt är så riktigt utom en liten passus
örn att järnvägarna äro så svaga, att örn alla passagerarna satte sig på
samma sida av tåget, skulle detta välta. Man behöver heller inte riskera att
tåget välter på grund av för hög hastighet. Som exempel på kommunikationsförhållandena
i denna bygd vill jag nämna, att en resa från Kristianstad till
Kalmar på dessa smalspåriga järnvägar — det är en sträcka på omkring
20 mil — tar nära åtta timmar. Från den plats i dessa trakter där jag
är hemma ha vi åtta ä nio mil till residensstaden Karlskrona, men om man
reser med järnväg, måste man beräkna, att ett besök där tar två dagar. Sedan
är det riktigt, att materielen är sliten. Vi själva äro vana vid den, men vi
märka bristerna när det kommer resande från andra delar av landet. Då kan
man få höra otvetydiga uttalanden örn hurdana järnvägar vi ha.

Jag skall inte trötta kammaren med att vid denna sena timme utveckla
den saken närmare. Jag vill bara upprepa, att det råder allmän tillfredsställelse
i bygden över utvecklingen. Vi hoppas, att det beslut som kammaren
kommer att fatta i dag skall förverkligas så snart som möjligt. Man har
velat göra tidpunkten för en ombyggnad beroende av läget på arbetsmarknaden.
Jag tror inte detta är så lyckligt, och jag vädjar därför till statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet att noggrant överväga saken.
Ifrågavarande järnvägar befinna sig i ett sådant skick, att det är angeläget
att ombyggnaden så fort som möjligt blir genomförd. I detta avseende kan
jag helt instämma i vad herr Adolfsson har yttrat.

Herr Adolfsson erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Jag vill endast göra ett litet tillrättaläggande i anledning av herr
Johnssons i Kastanjegården anförande nyss. Han tycktes lia fått den uppfattningen,
att jag i mitt anförande hade lokaliserat den oro jag talade om
till de områden som beröras av de järnvägar, som nu föreslagits skola breddas.
Jag har givetvis inte yttrat något dylikt. Tvärtom vet jag, att man inom
dessa områden med mycket stor tillfredsställelse sett, att detta förslag till
breddning äntligen lagts fram. Däremot är man i ganska stor utsträckning besviken
över det villkor för breddning som ställts i propositionen, nämligen att
det skall föreligga även arbetsmarknadspolitiska skäl för en breddning, innan
detta arbete får utföras.

Jag har talat om att det förekommer oro bland befolkningen i de bygder
som beröras av de järnvägar, som bland andra järnvägsstyrelsen vill ha nedlagda.
Till frågan örn det inte skulle ha förutsatts ett nedläggande av dessa

Onsdagen den 29 maj 1946 em.

Nr 22.

Ombyggnad till normalspår av vissa Blelcingejärnvägar. (Forts.)
järnvägar, d. v. s. Norraryd—Kvarnamåla och Sölvesborg—Hörviken, vill jag
citera några ord ur proposition nr 235, där det står: »Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
ifrågasätter om icke dessa tre linjer» — d. v. s. även sidolinjen
Sandbäck—Olofström — »borde upptagas till behandling redan nu, varvid
linjerna syntes kunna nedläggas, sedan kommitténs ombyggnadsprogram genomförts.
Järnvägsstyrelsen intager samma ståndpunkt och förklarar sig vara
av den bestämda meningen, att linjerna borde nedläggas örn icke förr så i
varje fall när övriga banlinjer blivit ombyggda.» Det är just detta som föranlett
oron i de bygder som beröras av dessa järnvägar. I övrigt vill jag endast
understryka vad herr Johnsson i Kastanjegården nyss anförde, nämligen att
det råder ganska stor tillfredsställelse med det förslag örn breddning av vissa
blekinge)ärnvägar som framkommit.

Herr Nilson i Spånstad, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle,
anförde: Herr talman! Jag vill uttala min tacksamhet över det för
halmstadsbanorna synnerligen positiva uttalande, som herr Johnsson i Kastanjegården
här gjorde. Jag vill också uttala en förhoppning örn att järnvägsförstatligandekommittén
redan nu skall finna möjligheter att påbörja det förberedande
arbetet med halmstadsbanorna. Av dessas 115 bankilometer befinna
sig 51 redan i statens ägo och endast 64 äro i enskild ägo. Förberedelsearbetet
för en breddning fram till Ljungby, där banan korsas av en bredspårig
järnväg, torde organisatoriskt kunna påbörjas när som helst.

Herr Johnsson i Kastanjegården erhöll likaledes på begäran ordet för kort
genmäle och yttrade: Herr talman! Jag tror inte det är för mycket sagt, att den
försiktighet, som statsmakterna lägga i dagen beträffande dessa mindre och trafiksvaga
banor, beror på att biltrafiken stundom varit av så stor omfattning,
att man på vissa håll fruktat, att den skulle konkurrera ut dessa bibanor. Under
sådana förhållanden torde det inte vara så särskilt lätt att driva igenom ett
ombyggnadsbeslut. Örn däremot järnvägarna användas i lika stor utsträckning
som under kristiden, tror jag statsmakterna äro villiga att medge en breddning
av dem, och jag hoppas, att så skall ske.

Till herr Nilson i Spånstad vill jag säga, att det väl är lämpligare att staten
breddar hela banan än bara en del därav och på så sätt endast flyttar en
omlastningsstation, och det går säkert lättare att genomföra örn staten övertar
hela järnvägen.

Herr Hällgren, vilken jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle, anförde:
Herr talman! Om man har en smalspårig och en normalspårig järnväg,
så att omlastning av godset vid en station blir nödvändig, är det risk för att man
på så sätt tvingar godstrafikanterna bort från järnvägarna. Det kan också hända,
att tågtidtabellen är sådan, att trafikanterna tvingas använda bil för transport
av godset. Jag vet, att en sådan politik, som tvingar trafikanterna att använda
andra transportmedel än järnväg, vid flera tillfällen bedrivits, men så bör
man inte förfara i varje fall.

Vidare yttrade:

Herr Törnkvist: Herr talman! Jag vill säga några ord om de berörda bygdernas
gemensamma syn på detta spörsmål, och det skall bli helt kort. De inlägg,
som gjorts förut, vill jag inte på något sätt klandra, men jag tycker att
de till 90 procent varit överflödiga. Kärnpunkten är ju att vi få ett principbeslut
fattat rörande denna del av det svenska järnvägsnätet.

100

Nr 22.

Onsdagen den 29 maj 1940 em.

Ombyggnad till normalspår av vissa Blekingejärnvägar. (Forts.)

Jag vill inte i detta fall helt godkänna uttrycket smalspårig* järnväg, ty
man kan lätt få den uppfattningen, att blekingejärnvägarna kunna kopplas
in i Östgöta- och västgötasystemet och övertaga den rullande materiel, som det
verkligt smalspåriga systemet har. Våra järnvägar där nere sirö byggda som
ett mellanting fastän något närmare de smalspåriga. Man räknar med 0,9 m
spårvidd för smalspårig järnväg, men vi lia 1,067 m.

Jag vill understryka vikten av att detta principbeslut fattas, och jag kan
inte annat — och det är det som manat mig att blanda mig i denna debatt
med några ord — än framföra blekingarnas och jag tror även smålänningarnas
och kristianstadsbornas tacksamhet till statsrådet för att hail verkligen satt
liv i frågan, liven örn det blott är beredskapsstaten som användes. Det har tydligen
inte försiggått utan svårigheter. Därmed har frågan förts upp på dagordningen,
så att man inom rimlig tid skall kunna taga ytterligare initiativ.
Det är heller inte meningen att efter principbeslutets fattande man skall avvakta
en avlägsen tid, innan man gör något. Det fordras tid för t. ex. Blekinge
läns landsting för att utföra nödvändiga förberedelsearbeten, och detsamma
är förhållandet med Kronobergs och Kristianstads läns landsting. Dessa förberedelsearbeten
ha både statsrådet och statsutskottet fört fram såsom angelägna,
så att allting skall ligga klart vid den tidpunkt, då man kan börja att
schakta och lägga spår. Detta är viktigt — jag vill understryka det — och
jag vill ännu en gång framföra bygdens tack till herr statsrådet. Vi skulle
val egentligen vara bra tafatta, kronobergare, kristianstadsbor och blekingar,
örn vi skulle efter detta principbesluts fattande låta frågan flyta ut i det
ovissa under år som komma. Vi skola nog göra oss påminta. För övrigt har
jag fått det intrycket vid samtal, som förts med departementschefen — förnämligast
då han uppvaktats av deputationer — att det är hans mening att så
fort som möjligt få ordnade järnvägsförbindelser i dessa trakter.

Till östsmålänningarna skulle man ju kunna säga, att vi gemensamt skola
påskynda upprättandet av direkta förbindelser från Skåne över Blekinge och
fram emot Kalmar, något som egentligen borde klarats för lång tid tillbaka,
och därifrån en direkt ostkustförbindelse norrut i linje upp emot Norrköping,
så att den talrika befolkningen längs Smålands och Blekinges kuster få en
kustförbindelse av ungefär samma slag som den man sedan länge haft i väster.

Jag kan inte heller underlåta, herr talman, att peka på att det är ett visst
straff som enligt det föreliggande förslaget pålägges dessa bygder. När staten
anlägger järnvägar brukar inte staten gå till landstingen och säg*a: betala marken,
som banan behöver! De bygder, som haft förmånen att ursprungligen få
mottaga statens järnvägar, de bekväma bredspåriga banorna, ha fått dem
gratis. Bygden har inte behövt betala något. Om det däremot gäller enskilda
banor, som redan äro lagda, skola såsom statsutskottet säger landstingen betala
den mark, som behövs fiir breddning. Det kan gälla en uträtning av banan på
sträckor av 4 å 5 kilometer, som det lär göra på ett ställe i Blekinge. Den
mark, som erfordras härför, skall betalas av landstingen. Detta gäller såväl
Kronobergs, Kristianstads som Blekinge län. Men vi ha likväl anledning att
vara tacksamma, och vi skola göra vad som överhuvud taget är möjligt för att
påskynda utvecklingen, om nu riksdagen, som jag hoppas, fattar beslut i överensstämmelse
med utskottets förslag.

Jag vill inte betrakta det såsom en nådegåva åt dessa bygder. De äro fattiga,
och de nödgades därför, när de byggde järnvägarna, bygga dem så billigt
som möjligt. Detta har gällt för Småland och Blekinge och jag antar även för
Kristianstads län. Det var nämligen ursprungligen från Kristianstad till Sölvesborg
som man byggde banan nied denna spårvidd. Det gällde för dessa
bygder att se till ekonomien och försöka få lokaltrafiken tillgodosedd. Man

Onsdagen den 29 maj 1946 em.

Nr 22.

101

Ombyggnad till normalspår av vissa Bleldngejärnvägar. (Forts.)
tänkte i medio av 80-talet inte så mycket på övergångsstationer, utan det gällde
att få förbindelse från bostadsorten till relativt näraliggande områden. Vi
betrakta inte frågans lösning som en nådegåva, utan vi se det som en eftersläpning
i fråga örn kommunikationernas utveckling i områden, som länge haft
en omfattande befolkning. Jag vill påpeka, att Blekinge Ilar ända sedan 1850-talet varit länet nr 2 i fråga örn befolkningstäthet. Att Vår Herre och en del
andra här på jorden lia delat ut ett så litet område till denna stora befolkning
kunna vi inte hjälpa. Det är näst Malmöhus län det befolkningsrikaste per
enhet.

Jag vill även uttala bygdens tacksamhet till departementschefen för att, enligt
de intryck som jag fått, ingenting skall göras i fråga om Sölvesborg—
Hörvikens och Norraryd—Kvarnamåla järnvägar, ingen nedläggning av driften
ske eller överhuvud taget någon förändring göras av deras nuvarande status
förrän breddningen av kustbanorna och de två andra banor, som här äro föreslagna,
är färdig. Då kanske vi också ha en annan sikt på spörsmålet.

Det finns även en tredje liten bana, som min vän på blekingebänken, herr
Johnsson i Kastanjegården, nämnde, nämligen Sandbäck—Olofström, fordom
Sandbäck—Holje. Jag är inte säker därpå, men kanske han kan göra anspråk
på att vara mera kännare än jag, därför att han bor strax härintill. När denna
banbit kom till, var det uppenbarligen betydande ekonomiska motiv som gjorde,
att man underkastade sig dessa mycket stora uppoffringar. Jag vet inte,
huruvida dessa motiv numera ha väsentligen försvagats. Bygdens struktur är
emellertid enahanda. Jag har för inte så länge sedan för mig fått förklarat, att
en busstrafik inte skulle kunna tillgodose annat än den mera enkla resandetrafiken.
Jag bär inte någon bestämd mening i detta fall, men är det så att
landstinget behöver träda till för att stödja denna linje, får väl landstinget
göra det — därom vågar jag emellertid inte uttala mig nu. I alla händelser
bör man där gå mycket försiktigt till väga i överensstämmelse med vad statsutskottet
uttalat.

Jag får erkänna, herr talman, att jag i viss mån talar litet vid sidan om
statsutskottets uttalande, och det gör jag därför att jag olyckligtvis inte kunde
vara närvarande, när utlåtandet justerades. Det är möjligt att örn jag varit
närvarande jag försökt få en liten justering av uttrycket om den absoluta skyldigheten
för bygden att betala marken. Det är möjligt att jag hade sökt, att i
stället få ett uttalande örn förhandlingar angående detta. Det kan ju hända
att frågan kan lösas på så sätt, att när den samlade köpeskillingen är uträknad,
vi kunna vända oss till departementschefen och höra, örn vi skola betala
allt detta.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Häruti instämde herr Björklund.

Herr Åkerström: Herr talman! Egentligen skulle kanske ingen ifrån utskottets
sida behövt taga till orda. Praktiskt taget alla talare lia i stort sett varit
nöjda med såväl Kungl. Maj:ts proposition som kanske inte minst med utskottets
utlåtande. Emellertid bär man beträffande en del stumpar hyst bekymmer
för afl driften där skulle komma att nedläggas.

När en motionär anförde, att utskottet har gått på den rena avslag,slinjen,
kan man säga att det är riktigt, försåvitt man endast ser på vad man i klämmen
sagt örn motionerna. Ser man emellertid på motiveringen är det skill i att
erinra om att utskottet på sidan 18 skrivit, att utskottet icke är berett att i
förevarande sammanhang tillstyrka motionerna. Det tyder ju på att nian kan
tänka sig möjligheten av att motionärernas synpunkter på nytt kunna komma
att aktualiseras och tagas upp.

102

Nr 22.

Onsdagen den 29 maj 194G em.

Ombyggnad till normalspår av vissa Blekingejärnvägar. (Forts.)

Yi lia nog i avdelningen haft det intrycket, när denna fråga behandlades, att
det kanhända visar sig nödvändigt att igångsätta denna ombyggnad innan vi
kommit in i någon nämnvärd arbetslöshets kris. Det skulle då hero på, som alla
känna till, att materielen komme att vara så utsliten, att man inte kan vänta
längre. Då tvingar sig ju ombyggnaden fram, och då skulle kanske också t. ex.
herr Adolfsson vara tillfredsställd. Jag menar att alla dessa synpunkter ligga
i de av utskottet gjorda uttalandena, och jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr Johnsson i Kastanjegården: Herr talman! Med anledning av vad herr
Törnkvist yttrade om järnvägen Sandbäck—Olofström vill jag bara svara
herr Törnkvist, att det är helt andra förhållanden nu mot när järnvägen byggdes.
Då Janns det inga landsvägar av den storleksordning som nu, och då hade
järnvägen givetvis stor betydelse, särskilt som banan Sölvesborg—Älmhult då
ännu icke var byggd. Nu är det stora bra landsvägar, som gå i riktning mot
dels Sölvesborg och dels mot Karlshamn på ett betydligt närmare avstånd än
järnvägen. Örn herrarna se på kartan, som finns i utskottets utlåtande, skall
man finna att Sandbäck ligger på ett otrevligt sätt litet för långt i söder.
Där är ombyte av tåg och ibland väntan på tåg och det är rätt besvärligt att
resa där. Jag är emellertid inte främmande för att det finnes de i olofströmsbygden
som säga, att vi måste behålla vår järnväg och att den har lika stor betydelse
som hörvikenbanan, under det att man på listerlandet säger, att vi
måste ha vår järnväg och det är väl bättre att riva upp olofiströmsbanan. Jag
måste dock säga, att trafiken på hörvikenbanan är något helt annat än trafiken
på linjen Sandbäck—Olofström, där det inte är mycket resande och där
flertalet av bygdens folk tydligen nu har resignerat och menar, att örn man
får tillfredsställande förbindelser så är det det bästa. Sedan finns det ju ett
framtidsprojekt om att vägen ytterligare skall byggas örn, och då på, en del
ställen förläggas på banvallen, iså att inte heller denna skall bli raserad, och
därmed kan lösas en hitintills mycket omdiskuterad fråga örn markförvärv till
väg genom jordbruksbygder där man är rädd örn jorden och inte gärna vill
lia åkrarna sönderklyvda.

Vidare anfördes ej. Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 6.

Löneställning Föredrogs statsutskottets utlåtande nr 153, i anledning av Kungl. Majrts
m. m. för viss proposition angående förändring i avseende å löneställning och antal beträf personal

vid fanc]e vissa ordinarie befattningar vid kommunikationsverken m. m. jämte
kommumka- ... . .. ■, , , •

tionsverken. 1 amnet vackla motioner.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde

Herr Boman i Kieryd: Herr talman! Jag har tillsammans med några andra
kammarledamöter väckt en motion, som syftar till att uppflytta distriktsingenjörer
från lönegrad A 27 till C 5. Anledningen till denna motion har varit
svårigheten att få dessa befattningar rekryterade.

Redan i december förlidet år gick vattenfallsstyrelsen in med en anhållan till
departementschefen örn en översyn och förbättring av distriktsingenjörernas löner.
Denna framställning hade tillstyrkts av allmänna lönenämnden. Departementschefen
har emellertid i propositionen sagt, att han inte för tillfället är
beredd att taga ståndpunkt till den men att frågan bör tagas upp på nytt, när
den pågående utredningen rörande en allmän lönereglering för statens tjänste -

Onsdagen den 29 maj 1946 em.

Nr 22.

103

Löneställning m. m. för viss personal vid kommunikationsverken. (Forts.)
män slutförts. Utskottet har följt departementschefen, och första kammaren
har redan bifallit utskottets hemställan. Jag inskränker mig därför, herr talman,
till att vädja till statsrådet att följa denna fråga med uppmärksamhet.
Svårigheten här är ju att få lämpligt folk, att få en tillfredsställande rekrytering,
och landsbygdens elektrifiering är ju en fråga av mycket stor beydelse
och av stor omfattning. Riksdagen har de senaste åren anvisat icke mindre än
39 miljoner kronor för landsbygdens fortsatta elektrifiering.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 7.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 154, i anledning av väckta motioner
angående inplacering å övergångsstat av personal, som i samband med statens
övertagande av enskild järnväg övergått i statens järnvägars tjänst före den
1 juli 1945.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 8.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 155, i anledning av riksdagens år ^gXijönam1945
församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning ay stats- lade revisorers
verkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för berättelse.
tiden den 1 juli 1944—den 30 juni 1945.

Punkterna 5, 6, 8. 10, 11, 13, 15, 16, 20, 21, 25 och 27.

Lädes till handlingarna.

Övriga punkter.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 9.

Föredrogs sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande, nr 1, i
.anledning av dels Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag till bidrag till dyrtidstillägg å folkpensioner och invalidunderstöd
samt om anslag till dyrtidstillägg å ersättning åt blinda dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag örn dyrtidstillägg under budgetåret
1946/47 å folkpensioner, invalidunderstöd och barnbidrag, m. m., dels ock
en motion, väckt i anledning av sistnämnda proposition.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 10.

Föredrogs sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande, ny 2, i Ändrad lydel.
anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående 2
ändrad lydelse av 5 § 2 mom. lagen den 18 juni 1937 (nr 382) örn barnbidrag, orri barnbidrag
lii. m., dels ock i ämnet väckta motioner. m. m.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde

Herr Haeggblom: Herr talman! Den välbehövliga förbättring av de villkor,
som gälla vid utbetalandet av barnbidrag, vilken här föreslås, har tyvärr fått

104

Nr 22.

Onsdagen den 29 maj 1943 em.

Ändrad lydelse av 5 § 2 mom. lagen örn barnbidrag m. m. (Forts.)
en sådan utformning i propositionen, vilken tillstyrkes av utskottet, att det
uppstår egendomliga konsekvenser, som jag åtminstone vill påpeka för kammaren.

Det föreligger här en mycket egendomlig kombination av två olika dyrortsgraderingar.
Dels är själva barnbidraget dyrortsgraderat med 240 kronor i ortsgrupp
1, -300 kronor i ortsgrupp 2 och 360 kronor i ortsgrupp 3, dels bli nu också
de avdragsfria beloppen dyrortsgraderade med 1 200 kronor i ortsgrupp 1,
1 600 kronor i ortsgrupp 2 och 2 000 kronor i ortsgrupp 3. Detta gör att
det egenartade förhållandet inträffar, att just den gräns i andra ortsgruppen,
där ingen reducering sker, nämligen vid 1 600 kronors inkomst, samtidigt
är den gräns i ortsgrupp 1, där det inte utgår något bidrag. En person, som
har 1 600 kronors inkomst, erhåller i ortsgrupp 1 icke något bidrag. Enligt
bestämmelserna skall nämligen bidraget, därest i ortsgrupp 1 inkomsten överstiger
1 200 kronor, minskas med 6/10 av det överskjutande inkomstbeloppet,
d. v. s. för en inkomst på 1 600 kronor med 240 kronor. 240 kronor är emellertid
just det belopp, varmed bidraget utgår i ortsgrupp 1, och en person med 1 600
kronors inkomst får alltså icke något bidrag. I ortsgrupp 2 däremot får en
person med 1 600 kronors inkomst ett bidrag på 300 kronor.

Det är alltså inte här frågan örn den nuvarande spännvidden i fråga om dyrortsgraderade
löner på något över 40 procent. Inte heller är det fråga örn den
av den senaiste utredningskommittén konstaterade spännvidden på något över
20 procent, utan vad det här gäller, är skillnaden mellan 0 och 300, d. v. s. det
som i matematiken betecknas med den liggande åtta tecknet för oändlighet,
och något sådant lia vi väl ändå inte i vårt dyrortssystem, även örn detta
system kan vara rätt underligt.

Det måste också i praktiken verka otillfredsställande, att en sådan situation,
som jag här angivit, kan uppstå. Felet ligger som sagt däri, att skillnaden i
avdragsfria belopp för de olika ortsgrupperna gjorts så stor, att °/io av det överskjutande
inkomstbeloppet i ortsgrupp 1 kan bli precis lika stort belopp som
det barnbidrag, vilket utbetalas i ortsgruppen. Ibland leka verkligen siffrorna
med människorna på ett rätt förbryllande sätt.

Det har i denna fråga väckts en motion — i andra kammaren framförd av
herr Andersson i Alfredshem m. fl. — örn att den förutvarande gränsen för
avdragsfrihet i alla ortsgrupper skulle höjas med 500 kronor. Det hade blivit
trevligare resultat, om den motionen hade bifallits. Den var emellertid väckt,
innan propositionen avgavs, och sedan har man troligen tyckt att propositionen
dock för de högsta ortsgrupperna bjuder mera.

I den situation, vari det hela nu befinner sig, är det väl inte något att göra
åt saken. Det är inte någon av kamrarnas dyrortsgrupperingsexperter, som här lia
varit vakna på landsbygdens intressen. Det finns bara till utskottets utlåtande
fogad en blank reservation av herr Mannerskantz, och han har i första kammaren
ställt ett yrkande, som jag visserligen skulle kunna upprepa här, men
som det vid denna sena timme knappast tjänar någonting till att framställa.
Jag har emellertid för kammaren velat påpeka, hur fullkomligt orimliga situationer,
som kunna inträda, när det finns så stora intervaller mellan de avdragsfria
beloppen i de olika ortsgrupperna. Det kan inte vara rimligt att man vid
1 600 kronors inkomst i ortsgrupp 1 inte får något bidrag alls, medan man
i ortsgrupp 2 får ett oavkortat bidrag på 300 kronor.

Det enda man nu kan göra är att hoppas, att denna lagstiftning inte skall
bli gällande längre tid än högst ett år eller något dylikt.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

Onsdagen den 29 maj 1946 em.

Nr 22.

105

§ 11.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 33, i anledning av väckta Motioner om
motioner om ändrad lydelse av 5 kap. 3 § rusdrycksförsäljningsförordningen. 5 ly^f"

I två likalydande, till bevillningsutskottet hänvisade motioner 1:212 av 3 § rusdryckslierr
Englund, m. fl. och II: 343 av herr Sandberg m. fl. hade hemställts, »att tg^iningen
riksdagen måtte för sin del antaga följande ändrade lydelse av 5 kap. 3 § ''
rusdrycksförsäljningsförordningen:

Vid offentligt skådespel---i inre förbindelse stående lokal, dock må

länsstyrelsen efter hörande av magistraten i annan stad än Stockholm samt
kommunalnämnden på landet, jämlikt de grunder som av stadsfullmäktige
eller kommunalfullmäktige må hava bestämts, för särskilda fall medgiva rätt
till sådan utskänkning.»

Utskottet hemställde, att de likalydande motionerna I: 212 av herr Englund
m. fl. och II: 343 av herr Sandberg m. fl. om ändrad lydelse av 5 kap. 3 §
rusdrycksförsäljningsförordningen icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Englund och Sandberg, som ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen med bifall till de likalydande motionerna I: 212 av herr Englund
ni. fl. och II: 343 av herr Sandberg m. fl. ville för sin del besluta, att 5 kap.

3 § ruisdrycksförsäljningsförordningen skulle erhålla den i motionen föreslagna
lydelsen.

2) av herrar Velander, Lövgren, Hagberg i Malmö och Janson i Frändesta
beträffande utskottets motivering.

Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid:

Herr Fröderberg: Herr talman! I förhoppning att andra talare yttra sig lika
kort, skall jag inskränka mig till att yrka bifall till den av herrar Englund
och Sandberg avgivna reservationen, vilken kort sagt innebär, att det blir kommunalnämnderna
och drätselkamrarna i stället för länsstyrelsen, som få det
avgörande ordet, när det gäller sammankoppling av vin utskänkning med
dans.

Jag yrkar alltså kort och gott bifall till den av herrar Englund och Sandberg
avgivna reservationen.

Herr Orgard: Herr talman! Såsom kammarens ärade ledamöter kunna finna
av utskottets betänkande, har utskottet ganska klart och kraftigt uttalat sig
positivt i motionens syfte. Vad som här skiljer är, att utskottet menar, att när
1944 års nykterhetsutredning håller på att utreda inte bara den här föreliggande
frågan, utan problemkomplexet i dess helhet, så strider det mot vanlig
praxis, att man rycker loss en detalj och i förväg beslutar därom. Jag vill
tillägga, att jag tror inte att detta ärende som sådant skulle vinna på att
på detta sätt ryckas loss ur sitt sammanhang.

Även reservanterna påminna örn att nykterhetskommittén har denna fråga
under övervägande men framhålla att det säkerligen kommer att dröja ganska
länge, innan kommitténs betänkande föreligger. Samtidigt erinra emellertid
reservanterna örn att enligt direktiven har kommittén möjlighet att, örn den så
finner befogat, rycka loss vissa frågor ur det stora problemkomplexet och
komma med ett särskilt utlåtande beträffande dessa. När så är förhållandet,
förefaller det ju även ur den synpunkten ganska omotiverat, att riksdagen nu
fattar beslut i den här föreliggande frågan.

106

Nr 22.

Onsdagen den 29 maj 1946 em.

Motioner orri ändrad lydelse av 5 kap. 3 § rusdrycksförsäljningsförordningen.
(Forts.)

Det är alltså med hänsyn till den utredning-, som pågår, som bevillningsutskottet
yrkar avslag på motionen, och jag ber att få hemställa örn bifall till
utskottets förslag.

Herr Fröderberg: Herr talman! Jag vill bara påpeka, att innevarande års
riksdag redan en gång tidigare har förekommit nykterhetskommitténs utredning,
i det att riksdagen beslutat medge vinutskänkning på flygplan i inhemsk
trafik.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till den av herrar Englund
och Sandberg avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen; och blev utskottets
hemställan av kammaren bifallen.

§ 12.

Föredrogos vart efter annat bankoutskottets utlåtanden:

nr dö, i anledning av väckt motion angående ersättning till kaptenen i
kustartilleriets reserv R. E. G. Lindberg för vissa av honom erlagda pensionsavgifter;
och

nr 46, i anledning av väckt motion om rätt för f. d. chefen för byggnadsdepartementet
vid Karlskrona örlogsvarv, ingenjören S. H. Lenander, att återbekomma
vissa inbetalda pensionsavgifter.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 13.

Motioner om Föredrogs bankoutskottets utlåtande, nr 47, i anledning av väckta motioner
ersättning för om ersättningar i anledning av kroppsskada, ådragen under olycksfall i arbete
ÄS-^r under militärtjänstgöring.

fall i arbete

eller militär- Punkten 1.
tjänstgöring.

Utskottets hemställan bifölls.

Ersättning åt Punkten 2, angående ersättning åt värnpliktige Karl Edvin Larsson.

sou. I motionen II: 266, som hänvisats till bankoutskottet, hade herrar Lindholm
och Severin i Gävle hemställt, »att riksdagen måtte besluta, att ersättning
av statsmedel skall utgå till vpl. 318-61-28 Karl Edvin Larsson enligt grunderna
för 1927 års militärersättnings förordning, så länge Larsson är arbetsoförmögen».

Utskottet hemställde, att förevarande motion 11:266 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr Lindholm: Herr talman! Utskottet behandlar under denna punkt en av
mig väckt motion, i vilken jag förordar, att en under beredskapstjänst skadad
värnpliktig skulle erhålla ersättning av statsmedel enligt grunderna för 1927
års militärersättningsförordning, så länge som hail är arbetsoförmögen.

Det fall, om vilket jaig här motionerat, verkar åtminstone på den i lagfrågor

Onsdagen den 29 maj 1946 em.

Nr 22.

107

Ersättning åt K. E. Larsson. (Forts.)
mindre sakkunnige ganska upprörande, ty det faktiska förhållandet är ju det,
att mannen i fråga skadade sig under militärtjänstgöring, varvid han under
viss tid sjukskrevs, varefter man från riksförsäkringsanstaltens sida förklarade,
att han var frisk, trots att han samtidigt vårdades på vanföreanstalten
för den skada, som han ådragit sig under militärtjänstgöringen.

Det förefaller mig, som om man vid behandlingen av sådana här ärenden
går alltför schematiskt till väga. Dels dröjer det oproportionerligt länge, innan
den skadade erhåller utslag angående ersättningen, dels måste man i regel
överklaga hos försäkringsrådet det beslut, som har fattats av riksförsäkringsanstalten.
Det synes mig, som örn det vore nödvändigt med en omprövning av
arbetsformerna inom dessa institutioner.

Vad som emellertid kanske frapperar mest, när det gäller här ifrågavarande
fall, är det förhållandet, att man förklarar att mannen är frisk, trots att han
alltjämt vårdas av läkare. Nu har det visserligen i ett läkarutlåtande sagts,
att det skulle vara fråga om en följd av en tidigare sjukdom, men å andra
sidan kan mannen framdraga bevis på att han inte tidigare lidit av den ryggskada,
som det nu är fråga örn. Han har tidigare vårdats för en knäskada,
och, såvitt jag förstår, kan den inte ha något samband med den ryggskada, som
han ådrog sig under sin beredskapstjänst och som förvärrades genom att han
för tidigt utskrevs från sjukhuset.

Utskottet säger i sitt utlåtande, att då icke några nya omständigheter i
ärendet ha förebragts, måste utskottet hemställa örn avslag på motionen. Det
torde dock vara en omständighet, som icke har beaktats, nämligen att mannen
har företett intyg från sin arbetsgivare örn att han icke har varit sjukskriven
för den ryggskada, som det i ett visst läkarutlåtande talas örn.

Jag måste säga, att det verkar stötande och ovärdigt det svenska samhället,
att beredskapens offer skola behandlas på det sätt, som skett med denne man,
och jag ber. herr talman, att få yrka bifall till den av mig i ärendet väckta
motionen, nr 266 i denna kammare.

Herr Svedman: Herr talman! Utskottet bär prövat motionen, men har med
hänsyn till vad som i ärendet förebragts icke kunnat tillstyrka densamma. Jag
ber att få hänvisa till vad som i utskottets utlåtande säges och hemställer, att
kammaren måtte bifalla vad utskottet där föreslår.

Efter härmed slutad överläggning gav herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt dels ock på avslag därå
samt bifall i stället till den i ämnet väckta motionen; och blev utskottets hemställan
i förevarande del av kammaren bifallen.

Punkten 3.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 14.

Föredrogos vart efter annat bankoutskottets utlåtanden:
nr 48, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
hypoteksaktiebolag; och

nr 49, i anledning av delegerades för riksdagens verk framställning i fråga
örn reglering av vissa tjänstepensioner vid riksdagens verk.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

108

Nr 22.

Onsdagen den 29 maj 1946 em.

§ 15.

Motion äng. _ Föredrogs andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande, nr 15.
förhindrande i anledning av väckt motion angående förhindrande av att tjänsteålderns betynåldern''över''
t^se övervärderas vid befordringar till ämbeten och tjänster.

Tefordringar Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid:

och ‘tjänster Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Jag har tillsammans med tre andra
kammarledamöter här väckt en motion, vari vi hemställa att man skulle ta
upp till granskning frågan örn en eventuellt förekommande övervärdering av
tjänsteålderns betydelse vid befordringar till ämbeten och tjänster. Jag erkänner
emellertid gärna, att problemet inte är lätt; det är inte gott att säga, örn man
skall sätta största värdet på skicklighet eller förtjänst.

Utskottet bar remitterat denna motion till en del myndigheter, som yttrat
sig om densamma, och på grund av att dessa yttranden gått i avstyrkande
riktning, har utskottet också intagit en avstyrkande ståndpunkt. Om man läser
yttrandena från dessa myndigheter, finner man emellertid, att en del av
dem —• däribland generalpoststyrelsen — inte avstyrkt motionen, utan har
ansett att motionens uppfattning är den riktiga. Jag skall nu inte trötta kammaren
med att läsa upp vad alla dessa myndigheter sagt. Det framgår emellertid
med ali tydlighet därav, att det kunde vara skäl att ta sig en liten tankeställare,
innan man så kategoriskt som utskottet gjort avvisar motionen.
Bl. ia. redovisar utskottet här ett yttrande från Statstjänstemännens riksförbund,
i vilket Trafiktjänstemännens riksförbund helt instämmer, såsom ett utlåtande
i klart avstyrkande riktning. Om man läser detta yttrande — det finns
in extenso i Svensk Trafiktidning — framgår det emellertid, att det inte så
alldeles säkert kan sagås, att yttrandet helt går i avstyrkande riktning. Det
heter nämligen där, sedan man framhållit att det givetvis förekommer talrika
fall, då en yngre sökandes kompetens och skicklighet klart överstiger en äldre
medsökandes, att »i den mån den större skickligheten är fullt uppenbar och
allmänt erkänd, bör den då också kunna ge vederbörande företräde framför
en till tjänsteåldern äldre medsökande». Och vidare säger man: »Även för
tjänstemännen är diet av intresse, att den visade skickligheten kan premieras
i de fall den som ovan framhållits uppenbarligen är vida större än andra medsökandes.
» Man kommer emellertid till det resultatet, att det väl knappast är
anledning för riksdagen att göra ett uttalande i den ena eller andra riktningen.

Utskottet säger vidare, att vi lia i motionen inte pekat på några konkreta
fall, utan endast helt allmänt gjort gällande, att övervärdering av tjänsteålderns
betydelse förekommer. Det är ju alldeles givet, att man inte gör en framstöt
i en fråga som denna utan att man har träffat på fall av befordringar,
som man för sin del inte anser äro riktiga. Såsom var och en torde kunna första,
vill man emellertid inte gärna i en motion offentliggöra namnen på dem,
som man tänker på, för att inte ställa till några svårigheter för dem, när det
gäller befordran eller dylikt. Det är därför svårt för mig att ange några vissa
fall, men jag tror att den, som litet grand studerar handlingarna i detta ämne,
nog skall finna, att det inte är alldeles omöjligt att få tag på exempel.

Jag har också bär i min hand en utredning av en herre, som heter Lager
— den finns i form av ett föredrag redovisad i generalpoststyrelsens Postala
meddelanden — där just detta problem rätt ingående diskuteras. Av vad sorn
där säges, tycker jag klart och tydligt framgår, att det finns anledning att
taga sig en funderare på örn verkligen § 28 i regeringsformen efterleves eller
°.m vore skäl att göra en förnyad utredning och försöka komma fram

till några regler, som litet mer skulle kunna precisera grunderna för befordran.

Onsdagen den 29 maj 1946 em.

Nr 22.

109

Motion äng. förhindrande av att tjänsteåldern övervärderas vid befordringar
till ämbeten och tjänster. (Forts.)

Utskottet säger, att när etet gäller de högre tjänstemännen tillämpas alltid
de regler, som motionärerna efterlysta, men att det däremot är litet annorlunda
vad de lägre tjänstemännen beträffar. Det är ju möjligt att det förhåller sig
på det sättet. Men det är väl ändå klart, att en tjänsteman, som lagt ned rätt
mycken omsorg på sin utbildning, gått igenom olika skolor och kurser och
kanske rest _ utomlands för att skaffa sig all den utbildning som överhuvud
taget är möjlig, bör lia litet förmåner av denna högre utbildning i förhållande
till dem, som inte hia motsvarande utbildning. Mot detta kan naturligtvis sagås,
att en mångårig och hedervärd tjänstgöring, som skötts till full belåtenhet, också
skall räknas som en merit, och jag erkänner gärna, att det är mycket svårt
att väga den ena synpunkten mot den andra. Det jag har reagerat mot är emellertid
den övervärdering av tjänsteåren gentemot utbildning eller skicklighet,
som ibland kommer till uttryck. Jag tror det finns anledning för såväl Kungl.
Maj:t som de andra verksstyrelserna att fundera grundligt på detta, när det
blir frågan om att ta ställning till de olika tjänstemännens meriter och skicklighet.
Om tjänsteåren skola vara utslagsgivande, ha väl inte tjänstemännen så
stort intresse av att utbilda sig, så att de bli fullt kompetenta.

Nu har utskottet egentligen inte alls uttryckt någon egen mening i denna
sak; läser man utskottsutlåtandet ordentligt finner man, att utskottet först
erkänner att det givetvis'' kan innebära »vanskligheter att åvägabringa en fullt
rättvis avvägning mellan olika befordringsgrunder», därefter hänvisas till de
remissyttranden som jag förut berörde, varefter säges: »Såvitt utskottet kan
finna skulle under sådant förhållande en hemställan till Kungl. Maj:t i enlighet
med motionärernas yrkande innebära ett påpekande av vad som stadgas
i regeringsformens 8 28, att hänsyn alltid skall tagas till såväl ådagalagd
skicklighet som förtjänst.» Denna mening kan ge den uppfattningen, att utskottet
liksom vill ta avstånd från denna regel och säga att man inte bör ta
sådana hänsyn. Jag tycker nästan, att utskottet här borde kunnat prestera
någon egen uppfattning om detta spörsmål; antingen bonde utskottet sagt, att
denna regel skall gälla, så att man vid utnämningar tar hänsyn till denna paragraf
i regeringsformen, eller också borde utskottet tagit avstånd från denna
regel. Då utskottet inte anför någon egen mening, är det svårt att förstå vad
utskottet egentligen menar. Jag föreställer mig, att utskottets ordförande inför
kammaren kommer att tala örn vad utskottet har för uppfattning.

Jag skall, herr talman, inte ställa något yrkande nu, men såvitt jag är riktigt
underrättad rör det sig i denna fråga. Jag har fått påstötningar från olika
håll, och jag- tror inte att jag tar fel, om jag säger att det sista ordet i denna
fråga inte blir sagt nu, utan att vederbörande tjänstemän och organisationer
komma att göra sig påminta här. Jag har i min hand en tidning, ett organ för
Sveriges allmänna tulltjänstemannaförening, där man kritiserar den utnämningspolitik,
som nu är rådande.

Jag tror därför, ali en utredning så småningom kommer till stånd, och i
värjo fall tror jag att vederbörande; verksstyrelser i fortsättningen bättre än
tidigare komma att ta hänsyn till den regel som formulerats i regeringsformens
ij 28.

Herr Ståhl: Herr talman! Del var en passus i herr Petterssons i Dahl anförande,
som i någon mån förvånade mig. Han säger, att utskottet åberopat regeringsformen
§ 28, men icke uttalat någon åsikt örn denna paragraf.

Ja, utskottet har verkligen inte varit så förmätet, att det velat uttala någon
mening örn regeringsformen § 28. Konstaterandet av att denna paragraf finns
iir tillräckligt för att deklarera utskottets mening på den punkten.

Ilo

Nr 22.

Onsdagen den 29 maj 1946 em.

Motion om
ändrade bestämmelser

angående formell
kompetens
för
anställning i
statens verk.

Motion ang. förhindrande av att tjänsteåldern övervärderas vid befordringar
till ämbeten och tjänster. (Forts.)

Jag vill, herr talman, tillägga en sak. Då motionären här gör gällande, att
remissinstanserna skulle visat någon tvekan, ber jag få påpeka att av de 14
remissinstanserna två ha tillstyrkt medan tolv bestämt avstyrkt. Och då motionären
åberopar Statstjänstemännens riksförbund som ett Svagt stöd för sin motion,
ber jag få anföra riksförbundets slutkläm ur det original, jag har i min
hand: »Riksförbundet får således föreslå, att motionen icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.»

Jag vill inskränka mig till detta och ber få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Herr Ståhl gav lika litet besked nu.
örn vad han menar örn denna § 2$. Menar han, att man vid utnämningar skall
ta hänsyn till förtjänst och skicklighet, eller menar herr Ståhl att man icke
skall göra det?

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 16.

Föredrogs andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande, nr 16, i
anledning av väckt motion angående modifiering av bestämmelserna örn formell
kompetens för anställning i statens verk.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr Severin i Stockholm: Herr talman! Utskottet har ju behandlat den
motion, jag väckt, relativt välvilligt, och jag skall inte avsluta detta anförande
med något yrkande. Jag kan i alla fall inte underlåta att säga ett par ord örn
utskottets motivering för dess avstyrkande.

Utskottet gör inte några invändningar mot vad jag föreslagit, utan det säger
tvärtom att det vid sin prövning av ärendet »varit benäget att tillstyrka den
del av motionärens yrkande, som avser en utredning av frågan». Socialutbildningssakkunniga
ha emellertid, dock efter det jag väckt motionen, till Kungl.
Maj :t hemställt örn en allmän översyn av gällande kompetensregler, och utskottet
förutsätter att Kungl. Majit sålunda kommer att ta upp denna fråga. Det
vågar jag också göra, men icke desto mindre kunde det varit av intresse för
riksdagen att göra en hemställan i samma sak; jag utgår ifrån att det alltid
har större betydelse för Kungl. Maj :t örn riksdagen begär en utredning än örn
några sakkunniga gör det.

Riksdagen skulle för övrigt ha anledning ägna saken ett särskilt intresse,
då även riksdagen har sina verk, där samma principer tillämpas. Ja. det kan
ifrågasättas örn inte ett av riksdagens egna verk har lämnat ett av de lustigaste
exemplen på den formella kompetensens kineserier. Jag skall tillåta mig att i
korthet relatera detta fall.

Före 1907 fanns det inga kvinnliga tjänstemän i riksbanken. Man började
emellertid då på försök anställa kvinnliga tjänstemän och man gjorde uteslutande
goda erfarenheter. Därför beslöt man så småningom att ändra bankoreglementet,
så att även kvinnor skulle kunna få anställning vid riksbanken.
Med den gamla lydelsen hade det hetat, att den kunde antas till extra ordinarie
tjänsteman i riksbanken, som undergått godkänd avgångsexamen från högre
allmänt läroverk eller avlagt realskolexamen, o. s. v. Nu ändrades lydelsen
1914, så att det kom att heta, att den kunde antas till extra ordinarie tjänsteman
eller extra ordinarie kvinnligt biträde i riksbanken, som avlagt studentexamen
eller erhållit avgångsbetyg från åttaklassigt läroverk. Avgångsbetyg

Onsdagen den 29 maj 1946 em.

Nr 22.

Ill

Motion om ändrade bestämmelser angående formell kompetens för anställning
i statens verk. (Forts.)

från åttaklassigt läroverk och studentexamen kommo således att likställas. Det
berodde på, att de kvinnliga tjänstemännens karriär var begränsad, de kunde
aldrig komma upp i den s. k. kammarskrivarkarriären, på grund av behörighetslagen.
Sedan inträffade ännu en ändring i bankoreglementet, när 1921 års avlöningsreglemente
kom. Då strökos orden »kvinnligt biträde» och alla nämndes
tjänstemän. Alltjämt voro emellerid kvinnorna förhindrade avancera till de
tjänster, som börja med 16 :e lönegraden.

Så kom behörighetslagen, som började tillämpas 1925, och i och med det
försvunno hindren för kvinnornas befordran till kammarskrivarkarriären. Kompetensregeln.
var ju redan tidigare fastställd i bankoreglementet. Huruvida
detta berodde på ett förbiseende från bankofullmäktiges sida eller från riksdagens,
är inte möjligt att konstatera. Hur därmed än förhåller sig, riksdagen
började befordra de tidigare icke kompetenta kvinnorna upp i kammarskrivarkarriäre#i,
och av 54 anställda kvinnliga tjänstemän befordrades inte mindre
än 26.

Dessa blevo ju faktiskt kompetenta genom ett förbiseende, men detta misstag
rättades sedermera till. Det gjordes nämligen invändningar mot dessa befordringar
från de manliga befattningshavarna i riksbanken, och man fann sig
nödsakad att ändra bestämmelserna. Genom denna ändring upphörde kvinnorna
att vara formellt sett kompetenta. Man avskedade gunås inte dem, som redan
hade befordrats, men man befordrade heller inga fler kvinnor.

Ku frågar jag: ha sådana bestämmelser och deras tillämpning någon mening
vid utväljande av lämpliga statstjänstemän? Det var ingenting som hindrade
de kvinnliga tjänstemännen i kammarskrivarkarriären, de Saknade sålunda inte
kompetens, de saknade bara formell kompetens. Den kompetensen gav man
dem av misstag och tog den sedan ifrån dem igen, så att befordringarna upphörde.

Jag skall som ytterligare ett exempel ta upp ett annat fall.

En skeppare anhöll bos kommerskollegium örn dispens för förande av samtliga
passagerarefartyg tillhöriga Stockholms kustartilleriförsvar med största
bruttodräktighet av 210,44 ton. Det avslogs. Om denna skeppare säger hans
förman, som är kapten i marinen, att han är kompetent. Vidare säger kaptenen,
och det är det lustiga: »Under den tid jag uppehållit befattningen som transportbefälhavare
inom Stockholms kustartilleriförsvar fr. o. m. den 1/1 1942
t. o. m. den 15/9 1945 har jag vid val av befälhavare till inom Stockholms skärgård
i gång varande fartyg ofta på grund av att de personer med högre kompetens
som stått till förfogande varit sämre kvalificerade för den krävande
tjänst som förelegat måst gå till personer med lägre kompetens.»

Han måste gå till personer med lägre kompetens, därför att de bättre kunnat
utföra arbete, men på grund av bestämmelserna icke kunnat befordras och få
papper på sin duglighet!

Jag skall med hänsyn till att tiden framskridit så långt inte längre uppehålla
mig vid detta; jag skulle eljest kunna nämna ett otal lika löjliga bestämmelser
örn formell kompetens. Dessa bestämmelser äro faktiskt i behov av en
revision, som anpassar dem något bättre till moderna förhållanden.

Jag hoppas emellertid, liksom utskottet, att Kungl. Maj:t tar socialutbildningssakkunnigas
hemställan ad notam, och att riksdagens verk, örn utredningen
kommer till stånd och leder till positiva resultat, komma att beakta dessa resultat.

Herr Stall]: Herr talman! Då herr Severin inte ställt något yrkande, behöver
jag inte ta upp någon diskussion, så mycket mindre som de fall, herr Severin

112

Nr 22.

Onsdagen den 29 maj 1949 em.

Motion om ändrade bestämmelser angående formell kompetens för anställning
i statens verk. (Forts.)

relaterat, icke på något sätt illustrera en mening som skiljer sig från utskottets.
Vad som sagts har säkert sin riktighet i flera fall; det kan också anföras
fall där raka motsatsen gäller. Vi ha fått sådana fall relaterade och utförligt
behandlade. Då emellertid en utredning redan är begärd hos Kungl. Majit,
finns det inga skäl att här redovisa diametralt motsatta åsikter.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 17.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från statsutskottet:

nr 278, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående åtgärder för
beredande av vila och rekreation åt mödrar och barn jämte i ämnet väckta
motioner; och

nr 279, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
viss under vattenfallsstyrelsens förvaltning stående tomtmark i Trollhättan;

från andra lagutskottet, nr 2(80, i anledning av Kungl. Maj lis proposition med
förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1943 (nr 467)
örn viss begränsning av legitimation som tandläkare, m. m., såvitt angår genom
propositionen framlagt lagförslag;

från sammansatta stats- och andra lagutskottet:

nr 281, i anledning av dels Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar örn anslag till bidrag till dyrtidstillägg å folkpensioner och
invalidunderstöd samt örn anslag till dyrtidstillägg å ersättning åt blinda, dels
ock Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om dyrtidstillägg under
budgetåret 1946/47 å folkpensioner, invalidunderstöd och barnbidrag, m. m.;
och

nr 285, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 5 § 2 morn. lagen den 18 juni 1937 (nr 382) örn
barnbidrag, m. m.; samt

från riksdagens kansli:

nr 282, angående bättre försörjningsmöjligheter åt änkor;

nr 283, angående kontroll av den privata kursverksamheten; och

nr 284, angående upplysningsfilmer rörande samhällets sociala hjälpverksamhet.

§ 18.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 10.26 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Stockholm 1946. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

462357