RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1946:20)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1946. Andra kammaren. Nr 20.

Lördagen den 11 maj.

Kl. 2 em.

§ 1.

Justerades protokollen för den 3 ock den 4 innevarande maj.

§ 2.

Herr statsrådet Vougt avlämnade Kungl- Maj:ts propositioner:

nr 250, angående provisorisk förbättring av vissa ersättningar i anledning
av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring;

nr 255, med förslag till folkbokföringsförordning, m. m.;

nr 262, med förslag till lag örn införande av nya rättegångsbalken;

nr 263, med förslag till lag med särskilda bestämmelser angående vittne vid
vissa rättshandlingar;

nr 265, angående anslag för budgetåret 1946/47 till vissa ersättningar i anledning
av olycksfall i arbete m. m.;

nr 266, angående anslag till statistiska centralbyrån och folkbokföringen för
budgetåret 1946/47;

nr 2:68, med förslag till förordning angående ändrad lydelse av den vid förordningen
den 30 juni 1943 (nr 477) örn skatt å vissa pälsvaror fogade förteckningen
över pälsskinn; och

nr 269, med förslag till lag angående ändring i lagen den 29 juni 1923 (nr
286) örn sparbanker, m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 3.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Vougt, som anförde: Herr
talman H en med andra kammarens tillstånd framställd interpellation har
herr Ståhl till mig riktat följande frågor:

1. Vilka åtgärder ha av ansvariga myndigheter vidtagits för att tillse att
under kriget till militära förband och skyttar levererade handvapen skulle
vara av fullgod kvalitet?

2. Är statsrådet villig medverka till att en inventering anbofalles av samtliga
dylika under kriget anskaffade handvapen, närmast med sikte på dessa
vapens kvalitet, samt att för riksdagen snarast möjligt lämna en redogörelse
för därvid gjorda erfarenheter, däribland krigsmaterielverkets befattning med
dessa leveranser?

3. Är statsrådet i tillfälle försäkra, att hädanefter endast vapen av fullgod
kvalitet saluföras?

4. Kan statsrådet ställa i utsikt prissänkning snarast möjligt för skyttarna
vid deras inköp av fullgoda vapen samt föranstalta att de skyttar, vilka vid

Andra hammarens protokoll 19Ji6. Nr 20. 1

Svar på
interpellation.

Nr 20.

Lördagen den 11 maj 1946.

Svar på interpellation. (Forts.)

krigets början lämnade sina gevär till inlösen, nu sättas i tillfälle att återköpa
likvärdiga vapen till samma pris, som kronan vid inlösen erlade?

Innan jag gar in på dessa frågor, må först beröras det grundläggande
spörsmålet, huruvida krigserfarenheterna tyda på att av en skytt numera
kräves mindre skicklighet och av eldhandvapen mindre precision än tidigare
varit fallet. Chefen för armén, vars uppfattning jag inhämtat, har framhållit,
att soldatens individuella skjutskicklighet i ljuset av de senaste krigserfarenheterna
fortfarande måste tillmätas den största betydelse. Arméchefen har
därmed funnit behovet av precisionseldhandvapen klarlagt. Chefen för infanteriskjutskolan
har i yttrande den 1 februari 1946 till skytteförbundens överstyrelses
verkställande utskott anfört bland annat följande: »På militärt håll

har--— själva precisionsskjutningen, sådan den kommit till uttryck

inom det frivilliga skyttet, stundom stått lågt i kurs: man var så imponerad
av den tyska eldstötstaktiken och den kontinentala masselden, att skjutning
med det precisionsbetonade eldhandvapnet med relativt ringa eldhastighet
inom vissa militära kretsar kom att undervärderas. Nu, efter andra världskriget,
begär man allmänt både masseld och precisionseld. En revidering av
omdömet örn elitskytten har därigenom skett: han betraktas numera som mycket
värdefull.» Av dessa uttalanden synes mig framgå, att erfarenheterna
från det andra världskriget icke förringa utan snarare framhäva precisionsskjutningens
betydelse. Detta leder till två slutsatser: dels att man fortfarande
måste på eldhandvapnen ställa stora krav vad precisionen beträffar, dels
att försvaret fortfarande har all anledning att stödja det frivilliga skyttet.
Det bör i detta sammanhang påpekas, att det understöd från fjärde huvudtiteln,
som i olika avseenden utgått och utgår till det frivilliga skyttet under
perioden^ 1942/47, väsentligt överstiger vad som i detta hänseende beräknades
i 1942 års försvarsbeslut.

Från denna utgångspunkt måste bedömas den kritik som i interpellationen
riktats mot följande under försvarsberedskapen tillverkade handvapen, nämligen armégeväret

m/96

armégeväret m/38 och

pistolen m/40.

Inledningsvis bör då först erinras, att armégeväret m/38 principiellt skiljer
sig från m/96 huvudsakligen därutinnan, att det förra geväret har kortare
pipa. Att geväret förkortats är ett led i en strävan ej blott hos oss utan även
i utlandet att söka sig fram till lätta vapen som bekvämt kunna hanteras och
föras fram i fält. Pipans förkortning får till självklar konsekvens en förkortning
även av gevärets visirlinje. De olägenheter som härigenom uppkomma
lia fått vägas mot de fördelar i fråga örn fältmässighet som vinnas genom
gevärspipans förkortning, och dessa fördelar ha bär liksom i utlandet ansetts
böra få vara utslagsgivande.

Den i interpellationen framförda kritiken tar heller icke — såvitt jag kunnat
förstå — sikte på typvalet utan på gevärens och pistolens kvalitet och på gevärens
pris. Jag tar först upp till granskning de synpunkter som interpellanten
fullt riktigt ansett vara de i detta sammanhang viktigaste, nämligen rörande
armégevärens kvalitet.

Tillverkning av dessa gevär har i vårt land bedrivits i stort sett under två
skeden, dels före och närmast efter första världskriget och dels under den senaste
förstärkta försvarsberedskapen. Mellan dessa båda skeden ägde en omläggning
av tillverkningsprinciperna rum, vilken delvis ger nyckeln till en del
av den kritik som i interpellationen vidarebefordrats. Under det första skedet
var gevärstillverkningen helt förlagd till gevärsfaktoriet i Eskilstuna. Gevä -

Lördagen den 11 maj 1946.

Nr 20.

Svar på interpellation. (Forts.)

ren framställdes efter ritningar, som icke voro fullständigt toleranssatta. De
olika mekanismdelarna valdes ut och pas<sades in i varje enskilt vapen; fanns
icke någon del att tillgå som fullständigt passade in i vapnet, vidtog något
som benämnes passning, d. v. s. delen behandlades genom filning eller på annat
sätt så att den exakt passade in i det vapen som var under tillverkning. Så behandlades
särskilt de för det frivilliga skytteväsendet avsedda vapnen. Detta
medförde den stora fördelen •— icke minst ur mästerskyttens synpunkt — att
varje enskilt vapens mekanismrörelser och matning fungerade utan glapp eller
andra störningar. Men olägenheterna voro kanske ännu större. Man kunde icke
vara säker på att det vid trupp förbanden eller i fält skulle vara möjligt att
utan vidare byta ut detaljer mellan de enskilda gevären. Insättning av reservdelar
kunde vid truppförbanden ofta ej ske utan passning. För en stridande
armé är detta givetvis olägenheter av betydelse.

När det senare tillverkningsskedet begynte, gällde det att tillverka 91 500
gevär m/38 och 17 000 gevär m/96. Av dessa vapen voro de i serien sist liggande
gevären — 17 000 m/96 och 3 000 m/38 — avsedda för det frivilliga skytteväsendet.
Vid denna tidpunkt voro ritningarna för gevären reviderade och försedda
med toleranssatta mått. De första förutsättningarna för rationell tillverkning
med 100-procentig utbytbarhet förelågo alltså. Någon tanke på att
återupptaga de äldre tillverkningsmetoderna förefanns självfallet icke. Gevärsfaktoriet
måste disponeras för framställning av automatvapen, varför tillverk
ningen av gevären förlädes huvudsakligen till en enskild firma, Husqvarna va
penfabrik. Alissa detaljer tillverkades emellertid vid gevärsfaktoriet.

Vid tillverkningen mötte stora svårigheter. Förberedelsetiden var kort. Materialbristen
var redan då kännbar. Nya metoder för materialbehandling måste
med hänsyn härtill utexperimenteras. Kvalificerad arbetskraft kunde icke anskaffas
i tillräcklig utsträckning. På alla dessa detaljer skall jag här icke ingå.
De bildade ett tekniskt problem som måste lösas och hastigt lösas under praktiskt
taget fullständig avspärrning med anlitande av de resurser som under
dessa förhållanden stodo till buds. Det skall blott här konstateras, att denna
tillverkning var endast en av de många som vid denna tidpunkt måste till beredskapens
förstärkning genomföras av försvarets myndigheter och den svenska
industrien och att slutresultatet — såsom av det följande framgår — dock
blev tämligen gott.

I november 1911 hade trots de antydda svårigheterna omkring 20 000 gevär
levererats. Ett antal av dessa företedde felaktigheter i jämförelse med de tidigare
av gevärsfaktoriet tillverkade, beroende på de svårigheter som uppstodo
vid tillverkningens igångsättande. Av beredskapsskäl var det nödvändigt att
räkna med dessa vapen, varför besiktningsofficeren godtog vapnen, som visserligen
företedde mindre fel men dock voro brukbara. Sedan anmärkningar
framställts mot vapnen från trupphåll, infordrade arméförvaltningens dåvarande
tygdepartement uppgifter beträffande antalet gevär, som ej kunde justeras
av depåerna. Samtidigt träffades överenskommelse med Husqvarna vapenfabrik
om att de felaktiga vapnen skulle utan kostnad för statsverket iståndsättas.
Sammanlagda antalet vapen som måste återgå till leverantören för justering
begränsade sig till 519. — Som exempel på med vilken försiktighet man
bör handskas med uppgifter som lämnas av enskilda må parentetiskt nämnas,
att i pressen uppgivit? att 100 000-tals gevär återlämnats på grund av felaktigheter;
det rätta antalet var som nämnts 519. — De därefter levererade vapnen
fyllde efter vad jag inhämtat helt de fordringar som föreskrivits i gällande
kontrakt samt i tillverknings- och koni rollbestämmelserna.

Efter denna, återblick övergår jag lill att mera i detalj yttra mig om gevärens
kvalitet. Härvid måste först bringas i erinran vad tidigare framhållits,

Nr 20.

Lördagen den 11 maj 1946.

Svar på interpellation. (Forte.)

nämligen att de gevär som det här gäller tillverkats efter toleranssatta ritningar.
Den stora fördel som härigenom vinnes — nämligen möjlighet att byta
ut detaljer från ett gevär mot detaljer från ett annat gevär vilket som helst —
får betalas med olägenheten av att en viss glappning i mekanismrörelserna kan
uppstå i en del vapen på grund av medgivna toleranser. För en skytt som vant
sig vid det med passning tillverkade geväret m/96 kan detta förefalla som bevis
på mindre god tillverkning. Vapnets skjutegenskaper påverkas dock icke av
dessa störande moment.

Vapnens kvalitet torde väl strängt taget icke kunna på bättre sätt belysas
än genom antalet reklamationer och utgången av verkställda provskjutningar.
I fråga örn de för skytteväsendet tillverkade 17 000 gevären hade reklamationer
i mars 1946 skett i 66 fall, av vilka 43 varit befogade. Befogade reklamationer
hade alltså framställts beträffande 0,25 % av antalet utlämnade gevär,
vilket innebär, att 1 skytt av 400 anmält befogat missnöje. De felaktigheter,
som i reklamationerna angivits, ha utan kostnad för skytten justerats. Da detta
varit känt för skyttarna, borde rimligtvis antalet reklamationer ha varit mångdubbelt
större, örn med gevären rått den missbelåtenhet som interpellanten
funnit föreligga. Från skytteförbundens överstyrelse bar meddelats'', att mot
de först levererade gevären från en del skyttar riktades anmärkningar att kalibern
var för stor, rörande vilket förhållande tygdepartementet dock framhåller
överstyrelsen — lämnat en fullt acceptabel förklaring (jag återkommer
härtill i det följande). Beträffande de senare levererade gevären hade endast
ett fåtal anmärkningar gjorts hos överstyrelsen.

Provskjutningar ha skett vid flera tillfällen,-- frånsett de i leveranskontrollen
ingående. Hösten 1945 anordnades en skjutning med vid Husqvarna tillverkade
gevär m/96 och m/38, varvid nio av landets förnämsta skyttar deltogo.
Vid skjutningen närvoro även kontrollanter och ombud för skytteförbundens
överstyrelse. Enligt en artikel i tidskriften Svenskt skytte ansågos
resultaten utomordentligt goda.

Den 21 februari 1946 — sedan interpellätionen framställts — bär ytterligare
ett skjutprov ägt rum. Ur pågående leverans av gevär m/96, tillverkade
vid Husqvarna, uttogos 10 gevär i nummerföljd. På 300 meters avstånd skötos
under betryggande kontroll av tre skyttar vardera 10 skott med varje gevär
och med normal ammunition. De erhållna spridningsbilderna motsvarade,
översatta till 5-ringad tavla, 1 495 poäng av 1 500 möjliga och, översatta till
10-ringad tavla, 2 918 poäng av 3 000 möjliga. Även en mycket fordrande
skytt torde finna detta resultat mycket gott. _

Vid infanteriskjutskolan — landets centrum för militär skjututbiramng —
har förhållandet i precisionshänseende mellan gevär m/96, det förkortade geväret
m/38 och karbinen m/94 ingående studerats. År 1945 anordnades jämförelseskjutningar
med dessa vapen, i vilka deltogo tolv väl tränade gevärsskyttar
ur övmngskompaniet, vilka utöver sitt ordinarie gevär m/96 (äldre
tillverkning) tilldelades var sitt gevär m/38 och karbin m/94. De fingo tillfälle
till noggrann inskjutning av de sistnämnda vapnen. Medelpoängen vid
72 skjutningar blev 69,0 med gevär m/96, 64,6 med gevär m/38 och 60,7 med
karbin m/94. Högsta möjliga medelpoäng var 90. _

Vid skjutskolan ha även utförts jämförelsesk,lutningar mellan gevär m/9b
och m/38 med fyra officerare såsom deltagare och — vad gevär m/38 beträffa
_ mecj gevär av dels Husqvarna vapenfabriks, dels gevärsfaktoriets1 till verkning

Slutresultatet blev en medelpoäng per skott av 9,44 för m/96, 9,32
för m/38 av gevärsfaktoriets tillverkning och 9,16 för gevär m/38 av Husqvarna
vapenfabriks tillverkning. . , ,

Vid dessa provskjutningar synes icke lia framkommit något som tyder pa

Lördagen den 11 maj 1940.

Nr 20.

Svar på interpellation. (Forts.)

att elen senare tillverkningen av gevär m/96 skulle vara ur precisiomssynpunkt
sämre än tidigare tillverkade gevär av samma modell. Jämförelseskjutningarna
mellan gevär m/96 av äldre tillverkning och det förkortade geväret m/38
tyda, genomsnittligt sett, på en viss överlägsenhet för gevär m/96, ett resultat
som ingalunda är oväntat då ju detta gevär har längre visirlinje. Går man å
andra sidan till de individuella resultaten visar det sig, att dessa för en del
skyttar varit bättre med det kortare geväret än med det längre. Det bör även
observeras, att ett -— relativt sett — mycket litet antal skyttar ännu torde haft
tillfälle att, ingående skjuta med det kortare geväret, varför skytterutmen
ännu inte hunnit bli stor med detta gevär. Beaktar man dessa omständigheter
torde man ha anledning våga uttalandet, att geväret m/38, som vad fältmässigheten
beträffar är överlägset m/96, även vad precisionen angår väl hävdar sig
i konkurrensen med det äldre beprövade geväret m/96.

Vunnen erfarenhet och verkställda prov motsäga alltså interpellantens uppfattning
rörande gevärens dåliga kvalitet.

Interpellanten har, utöver sina allmänna uttalanden, även framfört vissa
detaljerinringar, som torde böra upptagas till kortfattad granskning.

Materialet i mekanismen anges vara löst och ohållbart. I anledning härav
må framhållas, att mekanismens delar numera äro i viss utsträckning mindre
hårda än vid tidigare tillverkning, ett förhållande, som varken beror på tillfälligheter,
slarv eller bristande kontroll. Under de kalla vintrarna 1939—41
visade det sig nämligen, att tändstiftsmuttrarna och f. o. m. slutstyckshandtagen
i de tidigare vid gevärsfaktoriet tillverkade gevären i viss utsträckning
brusto även vid normala påkänningar; materialet blev sprött i kyla genom
för djupgående härdning. På grund härav övergick man till annan värmebehandlingsmetod,
varigenom delarna erhöllo ett hårt ytskikt och en seg kärna.
Det hårda ytskiktet är emellertid av ringa djup. Det är allmänt känt, att
många skyttar för att tillfredsställa sina speciella önskemål beträffande avtrycket
själva med bryne justera tändstiftsmutterns spänntand. Härvid kan
det hårda ytskiktet genomträngas, varefter den mindre hårda stålkärnan återstår.
Försök pågå att öka det hårda ytskiktets djup utan att materialet därför
blir sprött i kyla.

Även materialet i pipan anges vara löst och ohållbart. Härom må anföras,
att detta material, enligt vad arméförvaltningens tygavdelning meddelat, varken
förändrats eller försämrats under senaste tillverkning av gevär. Pipämnena
ha levererats av samma tillverkare som tidigare, och samma materialfordringar
ha gällt och innehållits.

Loppet uppges stundom innehålla icke stadgade mått. Denna anmärkning
är mycket oväntad, eftersom i vårt land tillämpas mycket strängare fordringar
i detta hänseende än i andra länder. Toleransområdet har sålunda nedbringats
till 2/100 mm, vilket innebär, att kalibern på nya vapen måste ligga
mellan 6,50 och 6,52 mm. Dessa mått ha även, med undantag för enstaka vapen
bland de 20 000 först levererade gevären m/38, innehållits trots de svåra
förhållanden — sämre olja och slipmedel för blykolvningen — som rådde
under krigsåren. I detta sammanhang vill jag nämna, att schweiziska och
danska firmor av erkänd klass förklarat sig icke kunna åtaga sig piptiilverkning
med mindre än 4/ioo mm tolerans pa kalibern mot fordrade /ioo mm,
vid förhandlingar som förts har den schweiziska statskontrollanten understrukit
det orimliga i att begära snävare toleranser. Det oaktat tillämpas dessa
snävare toleranser vid svensk tillverkning, och pipor som erhållas från utlandet
och icke fylla dessa krav justeras här i landet så att 2/100 mm tolerans
ornäs.

Interpellantens anmärkning kommer överraskande även med hänsyn där -

Nr 20.

Lördagen den 11 maj 1946.

Svar på interpellation. (Forts.)

till, att i kontrakt om leverans av de förutnämnda 20 000 gevären till skytteförbundens
överstyrelse stipulerats, att intet gevär skulle levereras med större
kaliber än 6,50 mm. Detta krav har tillgodosetts på sätt att vid pågående
samtidig tillverkning av reservpipor för armégevär pipor innehållande dessa
fordringar avsatts för skyttegevären. I detta sammanhang bör dock nämnas,
att vid utlämning av omkring 7 000 ompipade och helrenoverade gevär m/96,
som försalts till frivilliga skytteväsendet åren 1941—42, sådan utsortering
på grund av brist pa pipor icke kunnat ske. Kalibern har dock understigit 6.5.''!
mm. Örn förhållandet underrättades skytteförbundens överstyrelse våren 1942.
Vid denna tidpunkt stod alltså valet mellan att till skytteväsendet lämna ut
gevär med den större kalibern eller att icke lämna ut några gevär alls. Det
förra alternativet valdes såsom varande till skytteväsendets fördel.

Stocken uppges vara i mångå fall förfärdigad av ett underhaltigt träslag.
Vid tidigare tillverkning av gevär — före 1916 — användes stockar av valnöt.
Under första världskriget, då valnöt icke kunde uppbringas, övergick
man ^ till stockar av rödbok. Övergången skedde efter omfattande truppförsök
år 1916 med gevär försedda nied stockar av valnöt, mahogny, alm, lönn
och rödbok. Vid försöken visade boken mycket goda och för truppgevär lämpliga
egenskaper. Alla efter ar 1916 för arméns räkning upphandlade stockoch
handskyddsämnen ha varit av rödbok. Trettio års erfarenheter ha icke
givit anledning ångra detta val. Samma fordringar på stockämnena och deras
behandling, som tidigare gällt, ha uppställts och innehållits under de nu
aktuella leveranserna. Under ogynnsamma förhållanden förändra sig stockar
av vilket träslag de än äro utförda.

På grund av de frivilliga skyttarnas förkärlek för valnöt lia skyttarna
under mellankrigsåren fått möjlighet att vid inköp av gevär få dessa försedda
med stockar och handskydd av valnöt mot en merkostnad av 5 kronor. Vid
skytteförbundens överstyrelses förutnämnda beställning av 20 000 gevär" föreskrevs,
att gevären i fråga örn utförande skulle överensstämma med armégevären,
varför också rödbok använts till stockar och handskydd.

Jag övergår så till fragan örn priset pä gevären. Jag vill då först erinra örn
att skytteväsendet och dess medlemmar sedan mycket lång tid tillbaka haft
tillfälle köpa armégevär från kronans förråd. Så har skett som ett led i strävandena
att främja skytteväsendet och utbildningen av skyttar, förtrogna med
armégevär. Under åren 1925—1940 tillämpades vid dessa köp ett pris av 65
kronor per gevär. Priset bestämdes liberalt med frånräknande av kostnader
för administration m. m. Efter år 1942 erlägga skyttarna ett pris av 100 kronor,
efter frånräknande av ett statsbidrag av 80 kronor. Detta pris bestämdes
efter en _ framställning av skytteförbundens överstyrelse, som ansåg priset
överkomligt. Då nyanskaffningsvärdet beräknats till 180 kronor — ej 195
kronor, såsom interpellanten anfört — utgör rabatten sålunda 45 %. För att
finansiera rabatten ha beviljats statsanslag med 2,4 miljoner kronor.

Interpellanten hävdar, att det angivna priset av 180 kronor icke verkar stimulerande
på skyttarnas vapeninköp. Av redogörelsen framgår, att detta heller
aldrig varit avsikten; detta pris, som i vad gäller tillverkning vid Husqvarna
vapenfabrik godkänts av industrikommissionens prisbyrå, motsvarar
kronans kostnader för gevären, och stimulansen ernås genom de statsrabatter,
som nyss angivits och som nedbringat priserna på gevären till 100 kronor.
Objektivt sett torde 100 kronor få anses utgöra ett mycket lågt pris för ett så
gott vapen som ett armégevär. Interpellantens påstående, att en statsrabatt av
45 % icke nämnvärt påverkar skyttarnas återhållsamhet vid inköp av armégevär,
måste vara en uppenbar överdrift.

I maj 1940 beslöto statsmakterna uppsätta hemvärnet. För att beväpna

Lördagen den 11 maj 1946.

Nr 20.

Svar på interpellation. (Forts.)

detta utfärdade länsstyrelserna kungörelse om överlämnade till1 hemvärnet av
gevär tillhöriga skytteorganisationer eller enskilda skyttar. Gevären kunde
antingen lämnas som lån eller inlösas av kronan. Interpellanten framhåller,
att de priser kronan numera tillämpar vid försäljning av armégevär till skyttar
måste bedömas mot bakgrunden därav att kronan vid denna inlösning inlöste
fullgoda gevär för ett pris varierande omkring 40 ä 50 kronor och att dessa
skyttar därefter vid inköp av nya, långt sämre gevär måste betala mer än det
dubbla. Dessa interpellantens uppgifter äro icke helt riktiga. Inlösningspriset
för ett fullgott gevär var 65 kronor men då gevären voro defekta gjordes bl. a.
följande avdrag, nämligen för allmänt dåligt skick med högst 30 kronor, för
rostigt och slitet lopp med högst 20 kronor och för ändrade riktmedel med
högst 5 kronor. De priser interpellanten angivit motsvara •— örn värderingen
varit tillförlitlig — de priser som erlagts för gvär med rostigt och slitet lopp
och icke för fullgoda gevär. För egen del måste jag finna att, örn de inlösta
gevären — vilket är att förmoda — inköpts av kronan för 65 kronor och nyttjats
ett antal år, det för den enskilde skytten icke borde ha varit oförmånligt
att av det låga inköpspris han en gång erlagt till kronan återfå så pass
stor del som enligt nyss anförda bestämmelser medgavs.

Jag övergår därefter till frågan om kvaliteten hos pistolen m/40. På frågan
örn priset på detta vapen, vilken fråga interpellanten icke särskilt behandlat,
finner jag icke anledning här ingå.

Då armén år 1940 skulle anskaffa nya pistoler, stod valet mellan den tyska
Waltherpistolen och finska arméns pistol. Efter rätt stor tvekan men efter
ingående prov och bedömning i olika hänseenden föll valet på den finska
modellen. Efter anbudsinfordran från 10 industriföretag, därav två finska,
förlädes tillverkningen till Husqvarna vapenfabrik. Ett par detaljer tillverkades
dock i början vid annat företag. Då de svenska kontrollföreskrifterna voro
mycket stränga, särskilt beträffande utbytbarheten, upptäcktes på tidigt stadium
av tillverkningen, att de från Finland erhållna ritningarna måste underkastas
en genomgripande revision. Vid förfrågningar i Finland framkom, att
tillverkningen där bedrivits i relativt små serier och att passning i stor utsträckning
tillgripits. Användandet av vissa av statens industrikommission —
på grund av brist på nickel — rekommenderade ersättningsmaterial medförde,
att vissa detaljer icke erhöllo tillräcklig hållfasthet, varigenom de först tillverkade
vapnen icke blevo fullgoda. Vid den fortsatta tillverkningen har ersättningsmaterial
icke kommit till användning.

Pistolen visade sig fungera mindre väl med ammunition, som fordrar större
anslagsenergi hos tändstiftet än den finska ammunitionen, för vilken vapnet
är konstruerat. Detta har nödvändiggjort vissa justeringar, sorn dock ännu icke
kunnat avse alla vapen. — Vissa anmärkningar ha riktats mot mantelns mindre
goda hållfasthet. Konstruktionen har dock möjliggjort en förstärkning av
manteln och har genomförts på de mantlar, som icke redan vid upptäckten av
felet passerat vederbörlig operation.

De fordringar, som uppsl allis i fråga om precisionen, äro dubbelt så stränga
som tidigare gällt för pistol m/07 och synas ha väl fyllis. Från ordföranden i
Svenska pistolskytteförbundets verkställande utskott har meddelats, att antalet
godkända prov för pistolskyttemärket av olika valörer avsevärt har stegrats,
sedan sådana prov få avläggas även med pistol m/40. För att få en uppfattning
örn funktionsdugligheten av do pistoler, som för närvarande tillverkas, uttogos
den 20 februari i år 45 pistoler i nummerföljd ur pågående leverans, varefter 40
skott skötos med värjo pistol. Skjutningarna utfördes under betryggande kontroll
och av protokollet framgår, att samtliga vapen fungerade utan anmärkning. T
pressen har i dagarna varit synliga meddelanden om pistolskyttetävlingar med

Nr 20.

Lördagen den 11 maj 1946.

Svar på interpellation. (Forts.)

bland annat pistol m/40. Av meddelandena framgår, att mycket goda resultat
erhöllos, trots att otrimmade pistoler användes. Å andra sidan Ilar vid infanteriskjutskolan
konstaterats, att vapnen förete ojämnheter.

_ Av denna redogörelse framgår att de svårigheter som förelegat vid tillverkningen
av pistolen huvudsakligen kunna föras tillbaka på brister i de ursprungliga
ritningarna och i fråga örn materialtillgången. De fel som konstaterats avhjälpas
successivt, och vapnet har visat sig vara ett mycket gott precisionsvapen.

Jag har till sist endast att besvara de av interpellanten framställda fyra frågorna
i den mån de icke med det redan anförda besvarats.

Frågan nr 1 har fått en mycket vid syftning. En redogörelse för vilka åtgärder
som de ansvariga myndigheterna vidtagit för att tillse att under kriget till
militära förband och skyttar levererade handvapen är av fullgod kvalitet innebär
en redogörelse för i första hand allt det arbete som föregår valet av vapentyp.
Den måste avse de jämförande prov och undersökningar som vidtagas och
successivt fortgå. Redogörelsen måste dröja vid arbetet i ritkontor och verkstäder,
avse framställningen av provexemplar och tillverkning i större skala, arbetskrafts-
och materielproblem etc. Den måste ta sikte på den statliga kontrollen
av de framställda produkterna, på de efterföljande proven etc. Jag kan ej här
ingå på allt detta utan begränsar mig till att — utöver vad i det föregående
anförts uttala, att de ansvariga myndigheterna i dessa hänseenden säkerligen
försöka göra sitt bästa. Till interpellanten har jag överlämnat en redogörelse
för de kontrollåtgärder som vidtagits beträffande de aktuella leveranserna, av
vilken synes framgå, att kontrollen skett på vanligt sätt och under betryggande
förmer. Från tygavdelningen har jag inhämtat, att kontrollen utövats av ansvarskännande
och fullt kompetent personal och att avsteg från kontrollbestämmelserna
icke skett utom vid ett redan omnämnt tillfälle då detta av beredskapsskäl
var nödvändigt. Leveranserna av de vapen som avsetts för skytteväsendet
har skett under kontroll av en kontrollant från skytteförbundens överstyrelse.

Beträffande frågan nr 2 framgår av det föregående, att vissa inventeringar
redan skett. Att anbefalla ytterligare inventering finner jag icke behövligt. Årliga
redogörelser rörande tygmaterielen insändas från truppförband och anstalter
och granskas inom militärbefälsstaberna och arméförvaltningens tygavdelning.
Periodiska besiktningar verkställas dessutom av tygavdelningen beträffande
all materiels tekniska tillstånd. Krigsmateriel verket har icke haft någon
befattning med dessa leveranser, som gått helt i tygavdelningens regi.

Svaret på frågan nr 3 framgår av det föregående. Jag vili tillägga, att de
under kriget tillverkade och för skytteväsendet avsedda gevären m/96 äro i huvudsak
försålda. Vid ytterligare försäljning kunna tills vidare endast gevär av
äldre tillverkning komma i fråga.

Även svaret på frågan ''nr 4 framgår av det föregående. Jag är icke beredd att
förorda en ytterligare prissänkning för skyttarna; jag finner det nu gällande
priset fullt skäligt. Antalet gevär, vilka inlösts av statsverket på sätt i det föregående
angivits, kan beräknas till mellan 5 000 och 6 000. Interpellanten undrar,
örn de skyttar sorn avstått från dessa gevär kunde sättas i tillfälle återköpa
likvärdiga vapen till samma pris som kronan vid inlösen erlade. För egen del
skulle jag gärna se. örn ett dylikt utbyte ginge att arrangera. Tekniska svårigheter
torde emellertid föreligga. Sannolikheten talar även för att icke så många
skyttar numera skulle vara intresserade därav. Däremot skulle säkerligen skyttarna
gärna se, örn möjlighet öppnades till återköp av helrenovcradc gevär till
högsta inlösningspris av 65 kronor. Huruvida så bör ske lärer böra övervägas
vid behandlingen av en under prövning varande framställning från skytteförbundens
överstyrelse örn inköp av ytterligare gevär till samma reducerade pris
som under de senaste åren tillämpats.

Lördagen den 11 maj 194G.

Nr 20.

Svar på interpellation. (Forts.)

Härpå yttrade:

Herr Ståhl: Herr talman! Till herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
ber jag att få framföra mitt tack för svaret på min interpellation,
som särskilt beträffande grundlighet och utförlighet inte lämnar något övrigt
att önska. Jag tror mig vid uttryckandet av detta tack våga göra mig till
talesman för mångå medlemmar i den stora svenska skytterörelsen, vilka med
spänt intresse motsett svaret på dessa för skyttet mycket viktiga frågor.

Alldeles odelad är tacksamheten, då det gäller första avsnittet av svaret,
nämligen den del, som berör betydelsen av individuell skjutskicklighet i ett
modernt krig. Den talesman för arméförvaltningen, som i ett mer eller mindre
inspirerat ögonblick offentligen förklarade, att precisionsskyttet numera
förlorat all betydelse i ett modernt krig, har nu från högsta ort blivit vederbörligen
desavuerad. Skytterörelsen måste med tillfredsställelse konstatera,
att försvarets främste talesman på denna punkt har en helt annan mening
än arméförvaltningens språkrör vid detta tillfälle. Detta mäste uppfattas såsom
en förtroendeförklaring för det frivilliga skyttet och dess hundratusentals
medlemmar, vilka offra tid, kraft och pengar i skyttets och därmed fosterlandets
tjänst.

Därmed står alltså fast, att de yttre betingelserna för en god skytt, ammunition
och vapen, måste vara lika förstklassiga nu som tidigare. Ammunitionsfrågan
har jag inte berört i min interpellation, och jag skall därför
inte heller nu taga upp den till utförlig behandling. Jag kan i den delen
nöja mig med att hänvisa till en artikel i Ny Militär Tidskrift, årg. 1945
nr 5, av chefen för arméns skjutskola, överste Sven Hamström. Denne eminent
sakkunnige bedömare konstaterar där vilka brister som länge vidlåda vår
ammunition, så mycket mer svårförståeliga, som vi i vårt land lia lyckan att
äga världens kanske främsta ammunitionsfabriker, nämligen Norma i
Å molsfors och Svenska Metallverken. Sedan särskilda sakkunniga under ordförandeskap
av överstelöjtnant Gösta Widmark sent omsider fått hand örn arnmunitionsfrågan,
synes denna dock ha kommit i så goda händer, att man kan
känna sig trygg. Enligt vad jag hört sägas har nu även generaldirektör Granholm
fått i uppdrag att syssla med denna fråga.

Den utredning som statsrådet låtit verkställa beträffande handvapnen är
som jag nämnde ytterst utförlig. Jag konstaterar med tillfredsställelse, att
statsrådet ägnat interpellationen så stor uppmärksamhet, eftersom, han därmed
betygsatt angelägenhetsgraden hos den fråga som upptagits i interpellationen.
Statsrådet har i sin framställning, det skall jag gärna medge, lämnat
många utförliga och intressanta besked, vilka för mig och den intresserade
allmänheten i övrigt komma såsom nyheter.

Innan jag tar ställning till de preciserade svaren på mina fyra frågor ber
jag att i likhet med statsrådet få göra några randanteckningar av mera allmän
art. Jag skall därvid inte diskutera de olika gevärsmodellernas inbördes
företräden och nackdelar. I stort sett tror jag statsrådets framställning därvidlag
är riktig. Den lättare framkomligheten hos modell 38 har emellertid
obestridligen nedsatt detta gevärs skjutegenskaper, även på det . sättet ■—
vilket inte uppmärksammats av statsrådet — att känsligheten för vindavvridning
blir större, eftersom utgångshastigheten måste vara lägre i ett kortpipigt
gevär. Man skulle därför vilja rekommendera att modell 38 utlämnas enbart
till sådan trupp, för vilken framkomlighet och rörlighet i terrängen, är viktigare
än skjutskicklighet, och att trupp i övrigt jämte skyttar alltjämt får
disponera modell 96. Dessutom torde det vara viktigt att vid övningar tillses,
att trupp utbildas med vederbörligen tilldelade vapen, så att inte, som

Nr 20.

Lördagen den 11 maj 1946.

Svar på interpellation. (Forts.).

nu stundom sker eller i varje fall har förekommit, innehavare av modell 38
vid övning-ar utbildas med modell 96.

Om jag så övergår till huvudfrågan, nämligen kvaliteten på under kriget
tillverkade armégevär, vill jag till en början konstatera, att i statsrådets utredning
lumnäs siffer- och andra uppgifter, som vid första påseende te s''g
synnerligen fördelaktiga för vederbörande myndigheter och snarast en smula
förkrossande för mig. Myndigheterna ha emellertid underlåtit att ställa
dessa siffror i den allsidiga belysning, som erfordras för att man skall kunna
ulida sig en föreställning örn vapnens kvalitet. Jag skall inte fördjupa mig
* onka principerna vid vapentillverkningen, alltså med inpassning, som
tillämpats vid gevärsfaktoriet i Eskilstuna, och toleranstillverkningen, som
numera förekommer vid Husqvarna vapenfabrik. Jag skall här endast konstatera,
att det i praktiken visat sig, att den förra tillverkningsmetoden varit den
senare betydligt överlägsen. Örn toleransprincipen skall kunna läggas till grund
tor fortsatt tillverkning, är det ett oundgängligt villkor att toleranserna bli
sa små, att gevären fungera med åtminstone inemot hundraprocentig säkerhet.
1 Eskilstuna finns ju för övrigt den expert på precisionsmått, som torde kunna
sta till tjänst nied de tekniska förutsättningfarna härför. Härtill svarar nu
statsrådet i sin utredning, att detta resultat redan är uppnått. Sammanlagda antalet
vapen, som måste återgå till leverantören för justering, utgjorde endast
"i .fv ^°^a^a an^alet 19 000, och beträffande 17 000 vapen, som levererats till
skyttar, voro endast 43 reklamationer befogade, d. v. s. 0,25 procent. Slutsatsen
för^ statsrådet och för den som tar del av sifferuppgifterna i hans utrednmg
mäste bli, att större säkerhet icke torde kunna uppnås. Jag vill emellertid
fästa kammarens uppmärksamhet på ett förbehåll i statsrådets fram ställ -rung, som till formen kanske framstår såsom parentetiskt men som till sitt
sakinnehall är för hela frågan avgörande. Det heter nämligen ordagrant, att
dessa uppgifter gälla »beträffande antalet gevär, som ej kunde justeras av
depaerna». Den som har någon kontakt med depåerna och deras skickliga tyghantverkare
har sig bekant, att justering vid förbanden måst ske i mycket
stort antal. En gevärshantverkare vid ett infanteriförband — det rör sig
nite örn Värmlands regemente, vilket jag för undvikande av alla misstankar
vill uttryckligen framhålla — har justerat inte mindre än i runt tal 2 000 av
dessa gevär. Liknande erfarenheter inrapporteras från andra håll. Jag fick nyligen
från en annan tygstation — det var efter interpellationer framställande
~ uPPeift om ungefärligen samma siffra, alltså omkring 2 000. Statsrådets
siffra kan alltså under inga förhållanden läggas till grund för en generell betygssättning
av dessa gevär. Antalet reklamationer är, som herr statsrådet mycket
riktigt påpekar, inte stort, men räknar nian även in reklamationerna till
tygverkstäderna, blir antalet tvärtom mycket stort. Beträffande de två tygverkstäder,
som jag nämnde såsom exempel, var ju antalet högst betydande. Tyvärr
är det ju omöjligt för en interpellant att presentera ett sådant utredningsmaterial,
som. ett ämbetsverk kan lägga pa bordet. Därför är det omöjligt för
mig att härvidlag ange detaljerade siffror, men den sagesman jag har förtjänar
verkligen ali tilltro. Det är då klart, att många sådana 2 000-reklamationer
icke behöva påvisas förrän det rör sig om helt andra procenttal än som
angivits i herr statsrådets redogörelse. Dessa underhand sreparationer vid tygverkstäder
och hos enskilda vapenhantverkare gälla såväl arméns som enskilda
skyttars gevär. Man frågar sig då, liksom herr statsrådet, varför vederbörande
icke vänt sig till fabrikanten, eftersom reparationerna där utförts kostnadsfritt.
Svaret är alldeles klart för den som haft något med dessa gevär
att göra. Man har pa alla hall haft större förtroende för gamla erfarna vapen -

Lördagen den 11 maj 1940.

Nr 20.

Svar på interpellation. (Forts.)

hantverkare än för de massfabrikanter, som fått släppa ut i marknaden talrika
gevär, som icke visat tillförlitliga skjutegenskaper.

Ännu en invändning kan göras i detta sammanhang — och den skulle jag tro
göres från leverantörhåll — att det i de fall, då det varit fråga örn justeringar
vid verkstäder, rört sig örn småfel, som förekomma på alla vapen. Något generellt
omdöme därvidlag kan jag givetvis icke ge. Jag har emellertid, herr
statsråd, i min ägo ett besiktningsprotokoll, som är taget på en slump ur
en hög liknande aktstycken vid en enda tygverkstad. Det protokollet gäller
43 stycken gevär just av det slag vi här diskutera. Detta protokoll, som jag
icke närmare vill röja, visar flagranta brister i väsentliga delar av gevären.
Sedan interpellationen framställdes, har jag från skyttar runt om i landet
fått brev, där man delger mig liknande erfarenheter. Inga av dessa gevär ha
återgått till fabrikanterna. Man har både vid förbanden och i skytteföreningarna
haft större förtroende för enskilda vapenhantverkare, då det gällt att få
vapnen justerade. Örn alla dessa vapen gäller emellertid, att de i sitt ursprungliga
skick icke varit fältdugliga, i varje fall icke hundraprocentigt tillförlitliga.
Senast häromdagen fick en ung skytt på en skjutbana icke långt från
Stockholm sin högra hand sönderriven, då han skulle verkställa mekanismrörelser
med ett sådant gevär. Icke heller detta gevär återsändes tilli fabrikanten.
Det lagades och gjordes i ordning av en vapenhantverkare. Utan att
använda starka ord måste jag karakterisera de siffror som nämnts i herr statsrådets
utredning som ofullständiga och ensidiga. De ge ingen uttömmande
bild av dessa vapens kvalitet.

Såsom jag nyss konstaterade gälla dessa defekter olika delar av vapnet,
såväl mekanism som pipa och stock. Jag behöver därför icke alltför utförligt
uppehålla mig vid det avsnitt i herr statsrådets framställning, som gäller detaljerna.
Ett pär sådana detaljer vill jag dock beröra. Jag har från olika håll
erhållit bevis på brister i både det ena och andra hänseendet, och jag beklagar,
att jag icke är i tillfälle att för kammaren framvisa prov på ett gevär
av denna tillverkning, på vilket siktet hängde så pä sned, att fabrikanten
måst karva ur trävirket för att siktet alls skulle få plats på geväret. Kennicke
heller detta gevär justerades av fabrikanten utan på en tygverkstad. Även
detta gevär inräknas sålunda i utredningsstatistiken bland de felfria. För mig
framstår det som underligt, att kontrollen kunnat godtaga vapen av detta
slag. När man icke gjort anmärkning, har detta naturligtvis berott på att man
icke velat sätta dem som utfört kontrollen i klistret.

Jag har själv sett mekanismer, där tändstiftet varit så kort, att det oundvikligen
medförde klickar, jag har sett krokiga bokstockar, jag har besiktningsinstrument
på pipor, som ingalunda fylla de kaliberfordringar, som varit fastställda.
Beträffande stockarna vill jag här understryka, att örn rödbok skall
komma till användning — boken är dock enligt experter för väta mer känsligt
virke än de flesta andra ädlare träslag ■—• så bör virket vara så gammalt, att det
är absolut dött trä. Ett betryggande lager av virke är en förutsättning för att
man skall kunna få fram fullgoda gevärskolvar.

Även beträffande härdningen av godset innehåller statsrådets redogörelse ett
par uppgifter som äro rätt intressanta. Sålunda uppges, att man under de kalla
vintrarna gjort erfarenheten, att hårdhärdat gods vid låga temperaturer helt
enkelt sprack sönder, varför man måst övergå till nu tillämpade härdningsprinciper.
En vapenhantverkare, som har stor erfarenhet, har för mig berättat — och
jag har icke anledning att betvivla hans uppgifter — att han efter finska krigets
slut mottagit en post på cirka 19 000 sådana gevär, som varit utlämnade
till Finland. Ilan meddelade, att endast i några få fall hade härdningsgodset i

Nr 20.

Lördagen den 11 maj 1946.

Svar på interpellation. (Forts.)

mekanismen varit sprucket, varemot det vanliga felet varit spräckta pipor. Orsaken
härtill var, att man, då man under framryckning, efter att ha skjutit gevären
varma, måst kasta sig ned i snön, fått loppen vattenfyllda. När sedan
vattnet frusit till is och man åter måst skjuta, hade piporna sprängts.

Detta talar emot de uppgifter statsrådet här lämnat. Andra fackmän ha även
i övrigt lämnat från herr statsrådets redogörelse avvikande uppgifter. Det berättas
sålunda, att på en av de större tygverkstäderna här i landet — man har
bett mig att icke säga vilken — tillämpas en härdningsmetod, som just medför
den effekt en skytt måste önska sig, nämligen hårdhärdning av de utsatta delarna.
Jag måste säga, att det är anmärkningsvärt, att icke fabrikanterna av
gevär tillgodogjort sig den metoden, eftersom den ingalunda är ny och ännu
mindre någon hemlighet.

Som ett ytterligare indicium för de levererade gevärens förträfflighet eller
i varje fall godtagbarhet nämner herr statsrådet de provskjutningar som ägt
rum. Jag känner icke till alla dessa provskjutningar, men en av dem är mig
bekant även i de närmare detaljerna. Tyvärr måste det sägas, att denna provskjutning
anordnats på ett sätt, som ingalunda kunnat inge förtroende för en
objektiv och förutsättningslös prövning av gevärens kvalitet. Bland de inbjudna
skyttarna befann sig en, som i detta fall säkerligen lämnat en riktig relation •—
jag har haft tillfälle att ta del av en brevväxling, som bekräftar hans uppgifter.
Han uppställde kravet, att skyttarna skulle fritt få välja bland ett stort antal
gevär. Från inbjudarnas sida uppställdes emellertid det villkoret, att man skulle
använda de gevär ledningen ställde till disposition. När man icke kunde uppnå
enighet örn denna för skjutprovets tillförlitlighet vitala princip, vägrade den
skytt jag här talar örn att infinna sig till provskjutningen. Med detta fall för
ögonen tvingas man, herr statsråd, att undra, örn man haft den verkligt effektiva
viljan att få gevärens tillförlitlighet klarlagd.

Beträffande pistolerna kan jag, herr talman, yttra mig helt kort. Jag vill bara
konstatera, att modell 40 i praktiken visat viss underlägsenhet i jämförelse med
de tyska modellerna Parabellum och Walther, som herr Statsrådet här talade
örn. Jag vill bara säga, att när herr statsrådet som bevis på den goda kvaliteten
hos modell 40 hänvisar till det något bättre skjutresultatet, som är obestridligt,
har det berott i minst lika hög grad på det under de senare åren ökade intresset
för pistolskjutningen, som gjort, att denna på ett tiotal år blivit en verkligt uppdriven
sport. Det är klart, att detta måst leda till att även skjutskickligheten
ökat. Pistolerna i all ära men jag kan icke betrakta dem som något precisionsvapen,
såsom herr statsrådet gör.

Jag tycker, herr talman, att med vad jag här anfört, har jag kunnat påvisa,
att i varje fall herr statsrådets uppgifter rörande den utmärkta kvaliteten hos
ifrågavarande under kriget tillverkade vapen knappast utan vidare kunna godtagas.
Jag tror jag vågar säga, att denna uppfattning sannolikt delas av en
ganska utbredd opinion inom den svenska skytterörelsen, i varje fall inom de
kretsar, där man icke har något medansvar i kontrollen av de gevär, som levererats
under kriget. Jag måste därför beklaga, att icke herr statsrådet kompletterat
sin utredning genom att inhämta erfarenheter från tygverkstäder och vapenhantverkare.
Jag tror, att han då kommit till resultat, som varit mer adekvata.
Då hade väl svaret på min första fråga blivit litet annorlunda.

Frågan nummer 2 får väl anses avförd genom herr statsrådets förklaring, att
det skulle leda för långt att i riksdagen lämna redogörelse för alla vidtagna åtgärder.
Jag godtager den förklaringen och tycker, att man kan säga, att denna
diskussion med herr statsrådets utförliga svar bidragit till att sprida en viss
upplysning, som är både nyttig och mera allsidig än man tidigare fått.

Lördagen den 11 maj 1946.

Nr 20.

Svar på interpellation. (Forts.)

Till svaret på frågan nummer 3, vilka gevär som böra utlämnas till skyttar,
ber jag att få foga den energiskt uttalade förhoppningen, att de gevär,
som skyttarna hädanefter komma att tilldelas, bil gevär av äldre tillverkning,
justerade och genomgångna av yrkeskunniga vapenhantverkare och experter.
Jag tror, att redan det, att skyttarna ha förtroende för sina gevär, är en viktig
faktor. .

Vad slutligen beträffar svaret på den i den fjärde Dagan berörda prissänkningen,
ber jag att få konstatera, att även örn herr statsrådet har rätt i att
kronans självkostnadspris är 180 kronor — en sak som jag lika litet som
någon annan utomstående kan kontrollera —■ måste jag emellertid framhärda i
att kronans katalogpris är 195 kronor. Det är ganska märkligt, att man upptar
priset till 195 kronor, när herr statsrådet säger, att priset är 180 kronor.
Jag är litet polemisk på den punkten, eftersom herr statsrådet var polemisk
mot mig. Det är i och för sig ingen större sak, men jag tar upp den,^ därför
att jag tycker, att det är litet anmärkningsvärt. Jag skulle nog vilja säga, att
man icke kan vara riktigt belåten med att herr statsrådet anser det förfarande
jag satt i fråga omöjligt. Jag utgår nämligen ifrån att huvudparten av de
skyttar, som vid krigets början lämnade ut sina gevär till inlösning,_ har kvittona
i behåll. Av dessa framgår vad de fått betalt. Hur stora prutningar som
gjorts på högsta priset 65 kronor, vågar jag icke uttala mig örn. Jag har
i varje fall icke hört talas örn skyttar som fått fullt pris, utan det har legat
omkring 40 ä 50 kronor. Det bör vara ganska lätt att klarlägga vilka som utlämnat
sina gevär och till vilket pris. Manga skyttar torde dessutom ha kvar
de besiktningsprotokoll, som i regel uppsattes, när gevären lämnades. Jag
tycker att herr statsrådet borde förstå, att det känns ganska försmädligt tor
en skytt, som lämnat sitt gevär för låt oss säga 50 kronor, att fa betala 100
kronor för ett annat gevär, som han icke tycker lika mycket örn och icke har
samma förtroende för som det gevär han lämnat ifrån sig. Det spelar val icke sa
stor roll för staten, att det icke skulle vara omöjligt att på sätt jag ifrågasatt
tillmötesgå de fem ä sextusen skyttar, som det är fråga örn. Jag tror, att de
tekniska svårigheterna i regel skulle kunna klaras.

Till sist, herr talman, vill jag bara säga, att man nog hatt litet bekymmer
på många håll för dessa gevär. Därför tycker jag, att det som inträffat bör
kunna, utan att man gör alltför stor affär av det, bli en tankeställare pa det
sättet att vi måste se till att vi här i landet äro så pass betryggande försedda
med både fullgoda vapen och fullgott material för vapentillverknmg, att vi ha
de bästa försvarsmedel att sätta i händerna på dem, som skola utöva skytte.
Jag skulle vilja säga, att detta är ett viktigt led i försvarsberedskapen. Underlåtenhet
härvidlag är egentligen det enda, som icke skulle kunna försvaras.

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Vougt: Herr talman! Jag
har det intrycket, att interpellanten önskar, att denna debatt icke skall dragas
ut alltför länge och att han icke önskar alltför stor process örn saken. Det kan
jag kanske förstå. Det är dock en hel del punkter i interpellationer som visa,
att han i varje fall var betydligt mindre bekant med dessa problem, när lian
framställde interpellationer än han är i dag. Det är emellertid på några punktör
jag vill replikera honom.

Jag vill först säga, att det förefaller mig en'' smula orättvist att här tala
om en talesman flir arméförvaltningen elier som interpellanten sade dess dåvarande
språkrör i samband med att arméförvaltningen tillskrevs ett uttalande
som var mindre förmånligt örn precisionsskjutningen än som i dag anförts.
Det gick ju till på det sättet, att det ena dagen i en stockholmstidning stod

Nr 20.

Lördagen den 11 maj 1946.

Svar på interpellation. (Forts.)

ett uttalande av en icke. namngiven person i arméförvaltningen, vilket uttalande
gick ut på att lian icke tyckte att det var så viktigt med precisionsskjutning.
Därefter upplystes i samma tidning eller i en annan, att det icke varit
någon ansvarig person, som hade besvarat den fråga som ställts. Det hade varit
en tjänsteman i underordnad ställning, som i resonemang med tidningsmannen
låtit undslippa sig ett uttalande, som tolkats på det sättet, men det
visade sig omedelbart, att arméförvaltningen icke ville stå för det uttalandet,
och att den person som befunnit sig i telefonen på arméförvaltningens sida icke
heller ansåg sig ha blivit rätt uppfattad. Jag tror icke man rimligen kan göra
gällande, att arméförvaltningen någonsin skulle varit benägen att negligera
betydelsen av skjutskickligheten.

Medan jag är inne på vad jag skulle vilja kalla interpellantens preludier till
hans replik till mig, vill jag påpeka, att frågan om ammunitionen ligger under
särskild utredning. Med anledning av att han nämnde generaldirektör Granholms
namn vill jag meddela, att den utredning rörande vissa ammunitionsleveranser,
som av försvarsdepartementet i höstas anförtroddes åt sakrevisionen, ställts under
ledning av Granholm. Den utredningen är emellertid icke färdig, och jag
är fullt överens nied interpellanten örn att vi böra spara på omdömet örn denna
sak, tills utredningen blivit klar.

Jag ger interpellanten fullkomligt rätt i att passning är bättre än toleranssättning.
Men vi kunna också vara överens örn att det långsamma arbetssätt som
tillämpas vid gevärsfaktoriet icke kunde användas, när det gällde att i största
hast tillverka det stora antal gevär jag här nämnt. Det är naturligtvis omöjligt
för mig — och jag tror interpellanten .skulle gått bet på den uppgiften, även

örn han haft möjlighet att anlita alla de myndigheter som här stå till buds _

att åstadkomma en klar bild av hur många de gevär äro som justerats vid depåerna
och tygverkstäderna. Det ingår icke i min statistik, men det är också
självklart, att man icke kommer långt genom att försöka få fram en belysning
av denna fråga, ty det är så ofantligt mycket smådetaljer, som skola rättas till
på ett gevär.

Jag tycker emellertid att interpellanten har ett ganska otacksamt sätt att uttrycka
sig, när det gäller det företag, som under kriget lade ned stora ansträngningar
på att skaffa gevär. Det hade varit mycket bättre, örn vi kunnat tillverka
dessa gevär på statens fabriker. Jag ger herr Ståhl rätt i att kontrollen vid
statens fabriker och effektiviteten och själva arbetsförmågan hos arbetarna vid
statens gevärsfaktori uppenbarligen skulle tryggat framställningen av vapen
bättre än när vi måst lämna ut tillverkningen till privata företagare. Men det
måste väl ändå vara så, herr Ståhl, att privat företagsamhet skall kunna anlitas
i sådana här fall. Herr Stahl talade ganska hånfullt och nedlåtande örn massfabrikation.
Jag tycker emellertid att herr Ståhl förbisett de omständigheter,
sorn i detta fall medverkade till att en privat firma måste anlitas.

För att övergå till en annan sak i herr Stahls anförande, då han yttrade att
en skytt nyligen^ hade. fatt sin hand söndersliten, då han laddade ett gevär. Tyvärr
känner jag inte till de närmare omständigheterna i detta speciella fall. Jag
har emellertid svart att tro, att örn det här skulle röra sig örn ett länge använt
gevär, vederbörande skytt inte skulle ha handskats särskilt vårdslöst med geväret.
Jag kan emellertid som sagt inte nu uttala mig örn den närmare anledningen
till att materialdelarna Sprängts sönder.

Jag vill även med några ord beröra själva prisfrågan. Herr Ståhl nämnde, att
katalogpriset uppgick till 195 kronor. Örn jag inte är fel underrättad, kan man
emellertid inte utan vidare köpa ett statens armégevär. Det finns följaktligen
inte något noterat pris, till vilket den enskilde kan köpa dessa gevär, såvida det
inte gäller gamla utmönstrade gevär. Katalogpriset för dessa gevär är inte satt

Lördagen den 11 maj 1946.

Nr 20.

Svar på interpellation. (Forts.)

så högt som till 195 kronor, utan för dem gäller det pris, som geväret ursprungligen
kostat kronan. Ett belopp örn 180 kronor har angivits för mig. På detta belopp
lämnar staten alltså till skytterörelsen en rabatt örn 80 kronor, varför man
kommer ned till ett pris örn endast 100 kronor. Jag vidhåller, att detta icke är
något orimligt pris särskilt i betraktande av att man före kriget kunde köpa ett
gevär för 65 kronor genom skytterörelsen. Den prishöjning, som således ägt rum,
måste anses vara rimlig i jämförelse med den förändring i penningvärdet som
sedan dess ägt rum. Jag vill emellertid betona att prissättningen på de gevär,
som skytterörelsen kan förvärva av staten, uppenbarligen är en riksdagsfråga.
Frågan gäller också till vilket pris skytterörelsen skall kunna få köpa andra gevär
i stället för de gevär man fick lämna ifrån sig när hemvärnet behövde gevär.
På den frågan blir möjligen herr Ståhl själv i tillfälle att inverka.

Sedan nu omständigheterna närmare klarlagts, tycker jag att herr Ståhl skulle
kunna instämma med mig i att en hel del av den kritik som framförts av vissa
enskilda skyttar varit oberättigad och av alldeles för generell karaktär. För min
del anser jag det väsentliga vara att vi nu skola försöka få till stånd ett samarbete
för att skyttarna skola förstå att, även örn de gevär som tillverkats under
kriget ha sina brister, så gör man dock från statsmakternas sida allt som är
möjligt för att skyttarna skola få goda gevär. Det är ganska viktigt att man tar
sikte på detta. Det är nämligen nödvändigt med ett gott samarbete mellan försvaret
och de frivilliga skyttarna. Det är nödvändigt att skyttarna ha förtroende
för de gevär som de skola handskas med. Då en ung man träder in i skytterörelsen
eftersträvar man både från rörelsens ledning och från andra berörda parter
att ge skytten i fråga ett gott gevär. Det är under sådana omständigheter
alldeles onödigt att hans förtroende för geväret skall nedsättas genom en mot
gevärstillverkningen generellt riktad kritik, som icke visat sig vara vederhäftig.
Det skulle glädja mig, örn den utredning som ligger bakom mitt svar på denna
interpellation skulle kunna medverka till att man på de håll inom skytterörelsen,
där man uppenbarligen haft alltför lätt att falla in i jargongartad kritik, nu i
stället söker samarbeta med statsmakterna för att återvinna förtroendet för
vapnen.

Jag upprepar än en gång, att från statsmakternas sida göres allt för att vapnen
skola bli så bra som möjligt antingen de nu skola användas i den frivilliga
skytterörelsen eller äro avsedda att tagas i bruk för den händelse vårt land skulle
komma i krig.

Herr Ståhl: Herr talman! Jag vill säga några ord i anslutning till vad statsrådet
nyss yttrade.

Han började sitt anförande med att något ironiskt insinuera att jag ganska
dåligt kände till dessa förhållanden när interpellationen framställdes, men att
jag lärt mig en hel del sedan dess. Detta statsrådets påstående är nog en
smula överdrivet. Jag har nämligen sysslat rätt mycket med gevär av olika
slag. Jag vet därför rätt bra vad jag talar om.

Jag vill deklarera, att jag framställde min interpellation till stor del i syfte
att vädra ut den kritik mot statsmakterna, som legat latent inom skytterörelsen
och då och då kommit fram i skyttetidningarna. Jag tror att denna utvädring
varit nyttig inte minst för statsmakterna, då det ju legat i statsmakternas
intresse att få förhållandena uppklarade. Jag Ilai aldrig solidariserat
mig med den överdrivna kritik i frågan, som utan, tvivel förekommit. Jag har
från början varit fullt på det klara med att en hel rad av de kritiska uttalandena
varit väsentligt överdrivna. Om jag för min del skulle kompilerat dessa
många gånger överdrivna uttalanden i skyttepressen, så hade min marpella -

Nr 20.

Lördagen den. 11 maj 1946.

Svar på interpellation. (Forts.)

tion fått en väsentligt annorlunda avfattning än den nu fick. Jag tror nog att
herr statsrådet kan ge mig rätt härvidlag.

Jag skall inte nu närmare ta upp till diskussion den olycksaliga talesmannen
för arméförvaltningen. Jag tror att i varje fall allmänheten fick det intrycket,
att detta var ett något förhastat omdöme örn skjutskickligheten. Sedan
detta uttalande dementerats, kvarstår säkerligen icke detta intryck hos allmänheten,
ty nu har det klart sagts ifrån, att man ur militär synpunkt har
en helt annan värdering och uppskattning av den individuella skjutförmågan.

Herr statsrådet påstod, att jag skulle ha uttryckt mig hånfullt örn de fabriker,
som levererat dessa gevär. Jag måste beklaga, att mina uttalanden uppfattades
på det viset. Det var nämligen inte min mening. Jag är fullt på det
klara med att en fabrik, som i hast måste omställa sin drift, ställs inför en
hel rad svårlösta problem. Detta gäller såväl statlig som enskild drift. Jag
har således ingalunda avsett alf vara hånfull. Jag har däremot självfallet utgått
ifrån, att man nog måste se upp med de varor som levereras. Det är snarare
på den punkten, som jag satt in min kritik. Jag har nämligen ansett att
kontrollen över de levererade varorna inte varit sådan som den borde ha
varit.

_ Jag har vidare kritiserat det förhållandet att man inte genom att vända
sig till tygverkstäderna vid de olika förbanden sökt skaffa sig en så noggrann
uppfattning som möjligt örn gevärens kvalitet. Detta skulle man ha gjort redan
på ett tidigt stadium och inte först nu då allt är levererat och klart. En
hel del av de misstag som gjorts hade säkerligen kunnat klaras upp, örn de
centrala myndigheterna haft en bättre kontakt med deln, som haft att ta befattning
med dessa gevär. Statsrådet sade till sist att en skytt skulle ha förtroende
för det gevär som han handskades med. Detta är också precis min
tanke. Örn herr statsrådet — vilket jag är förvissad örn — för sin del vill
medverka till att nu ge den frivilliga skytterörelsen de gevär, som finnas av
den gamla typen, för vilken skyttarna ha förtroende, och örn statsrådet dessutom
söker få till stånd ett skäligt och rimligt pris för dessa gevär, då tror
jag att vi kommit till den bästa lösningen av denna sak. Herr statsrådet inviterade
mig att bidraga till att söka fa den ekonomiska sidan av saken löst.
Jag, skall be att få turnera denna lilla invit till herr statsrådet. Jag tror nog
ändå, att örn ett förslag i frågan kommer i form av en proposition, så har
det mycket större möjligheter att bli en lösning till skyttarnas fördel än örn
förslag i ämnet skulle lia väckts i en motion av herr Ståhl. Jag vill därför,
herr talman, rekommendera herr statsrådet en sådan lösning.

Herr Edberg: Herr talman! Då jag själv åtskilliga år varit aktiv skytt och
således slitit ut några gevärspipor, skall jag be att få säga några ord.

För mångå år sedan hade jag en bekant, som var anställd vid ett gevärsfaktori.
Jag resonerade ganska ingående med den mannen örn hur gevärspipoma
tillverkades. Han erkände för mig, att inte alla pipor ansågos prima utan många
sorterades ut för vidare justering. Han förklarade emellertid även, att han för
sin del var ganska säker på att de pipor, som antogos vara prima, inte alltigenom
voro av prima beskaffenhet. Huruvida detta skall anses vara ett produktionsfel
eller ej kan jag icke yttra mig om. Alltnog så uppgjorde jag med den
mannen i gevärsfaktoriet att jag, när jag nästa gång hade slitit ut min gevärspipa,
skulle få insända mitt gevär till faktoriet för att få pipan utbytt. Detta
gjorde jag också, och jag fick en ny pipa. Jag måste erkänna, att en så bra pipa
har jag aldrig tidigare haft under den tid som jag utövat skjutning. Jag har således
kunnat konstatera, att den gevärspipa, som jag då fick, var en utvald pipa
av särskilt förstklassig beskaffenhet.

Lördagen den 11 maj 1946.

Nr 20.

Svar på interpellation. (Forts.)

Statsrådet har förklarat, att i de fall då gevären befunnits vara dåliga borde
skyttarna lia skickat tillbaka gevären. Nu vill jag emellertid säga, att det måste
vara en ganska bra skytt, om lian skall kunna vara så säker på sig själv, att han
kan skicka tillbaka ett gevär och säga att det inte är riktigt. Det fordras åtminstone
en ganska stor skjutskicklighet för att vederbörande skall kunna vara säker på
sin sak. Örn det exempelvis verkligen är en dålig pipa, som inte slår riktigt bra,
och det är en yngre skytt som använder detta gevär, så tror nog skytten i allmänhet
att det är hans eget fel, örn han skjuter dåligt med geväret. På det sättet
kanske skytten förlorar sitt intresse för skjutning, och skytter öreisen går därigenom
förlustig en medlem. Jag skulle tro, att många sådana fall inträffat.

Liksom interpellanten blev jag något förvånad, när jag läste att en talesman
för arméförvaltningen yttrat att precisionsskjutningen numera inte hade så stor
betydelse under det nuvarande kriget o. s. v. Jag var i tillfälle att för åtskilliga
år sedan resonera med en hög militär, som varit utsänd för att studera förhållandena
under förra världskriget. Denne officer berättade för mig att han varit
längst framme i skyttegravarna. Det var inte så värst trevligt att sticka fram
huvudet i de olika skyttegluggarna i dessa skyttegravar. Officeren omtalade för
mig att han hade tagit av sig mössan och satt den i en sådan där skytteglugg.
Ögonblickligen hade han fått ett kulhål i mössan. Han visade denna mössa för
mig så jag fick se hur den såg ut. Denne officer värderade precisionsskjutning
i allra högsta grad och rekommenderade den på det varmaste. Han förklarade,
att det var tur för Sverige att vi här hemma hade så många goda frivilliga precisionsskyttar.
■— Nu har emellertid hela frågan örn precisionsskjutning tillrättalagts
av arméchefen. Jag tror att detta tillrättaläggande var mycket välgörande.

Jag tror att Sveriges skyttar äro herr Ståhl mycket tacksamma för att han
framställt denna interpellation. Jag tror även att Sveriges försvar bör vara herr
Ståhl tacksam för interpellationen, ty under alla förhållanden har det i samband
med interpellationen framkommit åtskilligt, som alldeles säkert kommer
att vara till nytta även för vårt försvar. Jag är den förste att erkänna, att det
under detta krig inte alltid gått att framställa fullt förstklassiga vapen. Det är
ju helt naturligt, då en massfabrikation måste komma till stånd. Då emellertid
gevärsfaktorierna nu kunna arbeta under mera lugna förhållanden, hoppas jag
att de skola lyckas med att framställa utmärkta precisionsvapen, som sedan skola
anförtros till omvårdnad av våra duktiga skyttar.

Herr Holmström: Herr talman! Interpellanten sade i början av sitt anförande
att han sysslat ganska mycket i sina dar med gevär. Även jag har haft
mycket att göra med gevär inte bara i tjänsten utan även på annat håll. Alltjämt
deltar jag mycket intresserat i arbetet inom den frivilliga skytterörelsen.

Även jag skall be att få tacka interpellanten för att han framställt sin interpellation
och därigenom givit försvarsministern tillfälle att verkställa denna
omfattande och intressanta klarläggning av dessa spörsmål. Jag vill även
rikta ett tack till herr statsrådet för hans uttömmande redogörelse i frågan.

Då jag alltid varit intresserad av skytte, Ilar jag ägna1., denna interpellation
uppmärksamhet. Jag har talat med initierade och fackmän. Jag har då fått
det bestämda intrycket att förhållandena äro just sådana, som herr statsrådet
framhållit. Jag bär det intrycket att herr Ståhl haft en förfärlig tur eller
otur —• vilket man nu vill — när han fått tag på sina exempel. Jag vågar påstå
att de fall herr Ståhl talade örn varit sällsynta undantag, undantag som
bekräftat regeln.

Även med de gamla gevären hände det olyckor. Det förekom mekanism Andra

kammarens protokoll IDAG. Nr SO. 2

Nr 20.

Lördagen den 11 maj 1946.

Svar på interpellation. (Forts.)

sprängningar o. s. v. Detta behöver dock icke betyda att det är fel på själva
geväret. Ammunitionen kan ha varit felaktig.

Jag skall inte här gå in på detaljer. Jag vill emellertid understryka, att
precisionsskjutningen har mycket stor betydelse under den nuvarande krigföringen.
Under storkriget hade man på förbanden särskilt utbildade »prickskyttar»,
som hade sina särskilda uppgifter. De skulle beskjuta exempelvis
fiendens eldledningsplatser, observationsplatser, befälet o. s. v. Under det
finsk-ryska kriget hade man dagligen exempel på precisionsskjutningens stora
betydelse. Detta krig utfördes ju på en krigsskådeplats, som är mycket lik
den, på vilken vi svenskar kunna komma att få kriga, örn förhållandena skulle
bli så olyckliga.

Den närmaste anledningen till att jag begärde ordet var, att jag önskade
vädja till herr statsrådet och riksdagens ledamöter att försöka få ned priset
på gevären. En person, som deltar i den frivilliga sk.ytterörelsen, har mycket
stora omkostnader för sin verksamhet. En skytt måste inte bara köpa vapnet;
han måste även köpa ammunition, som är ganska dyr. Det är därför av
stor vikt att få ned priset på vapnet. Många skyttar måste nu låna gevär. De
kunna bli tvingade att den ena dagen skjuta med ett gevär och den andra dagen
med ett annat. Vi ha under denna debatt hört att det ena geväret icke
är likt det andra. Det kan under dylika förhållanden aldrig bli samma intresse
för skyttet hos de skyttar, som ha lånade gevär. En skytt som har sitt eget
gevär, känner grundligt till detta och ger det en personlig omvårdnad. Det är
därför utomordentligt viktigt att priset på geväret kommer ned på en sådan
nivå, att varje skytt kan skaffa sig ett eget. Det kan icke vara lämpligt att
deltagandet i den frivilliga skytterörelsen skall vara beroende på örn vederbörande
har råd eller ej.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj :ts å kammarens bord
vilande proposition, nr 252, angående dyrtidstillägg å vissa livräntor m. m. i
anledning av olycksfall eller yrkessjukdom.

Vid härpå skedd föredragning av Kungl. Maj :ts å bordet vilande proposition,
nr 261, med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 6 juni
1930 (nr 251) örn kommunalstyrelse på landet, m. m. hänvisades propositionen,
''såvitt angick de med 1—13 betecknade lagförslagen till konstitutionsutskottet,
i. vad propositionen rörde de med 2:5—28 betecknade lagförslagen till behandling
av lagutskott samt i övrigt till bevillningsutskottet.

Slutligen föredrogs Kungl. Maj:ts proposition, nr 264, med förslag till lag
örn övervakning av konkurrensbegränsning inom näringslivet, m. m.; och hänvisades
propositionen, såvitt angick förslaget till lag angående ändrad lydelse av
20 § lagen den 28 maj 1937 (nr 249) örn inskränkningar i rätten att utbekomma
allmänna handlingar, till konstitutionsutskottet, i vad propositionen rörde
medgivande till överskridande av viss anslagspost till statsutskottet samt i övrigt
till behandling av lagutskott.

§ 5.

Föredrogs och remitterades till statsutskottet den på kammarens bord liggande
motionen nr 514 av fröken Nygren.

Lördagen den 11 maj 1946.

Nr 20.

§ 6.

Till bordläggning anmäldes:
utrikesutskottets utlåtanden:

nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av en
mellan Sverige och Danmark träffad överenskommelse rörande det svensk-danska
varuutbytet; och

nr 3, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående godkännande av en
mellan Sverige och Finland träffad överenskommelse rörande det svensk-finska
varuutbytet m. m.;

konstitutionsutskottets memorial och utlåtanden:
nr 15, angående granskning av de i statsrådet förda protokoll;
nr 16, i anledning av väckta motioner angående ändrad lydelse av § 36 regeringsformen
m. m.; och

nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag
till lag örn ändring i kommunala vallagen den 6 juni 1930 (nr 253);

statsutskottets utlåtanden:

nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1946/47 under fjärde
huvudtiteln, avseende anslagen inom försvarsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 119, i anledning av väckta motioner örn framläggande för 1946 års riksdag
av förslag till ett system med allmänna barnbidrag;

nr 120, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående arméns ingenjörpersonal
;

nr 121, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till markförvärv för f lygf altsar beten;

nr 122, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till lastkommittén i New York;

nr 123, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till sprängämnesinspektionen^

nr 124, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utbyggnad av
sinnessjukvården m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 125, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till bidrag till barnhem;

nr 126, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till vissa ändringar
i civila avlöningsreglementet och avlöningsreglementet för de högre kommunala
skolorna, m. m., jämte i ämnet väckta motioner;

nr 127, i anledning av väckta motioner angående likalönsprincipens tillämpning
inom det statliga avlöningssystemet;

nr 128, i anledning av väckta motioner angående gottgörelse i vissa fall åt
befattningshavare för förlängning av väntetid på befordran;

nr 129, i anledning av väckt motion örn ändrade lönetursbestämmelser för
vissa befattningshavare i statens tjänst; och

nr 130, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret 1946/47 till poliskåren i Boden jämte i
ämnet väckta motioner;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av § 2 mom. 1 förordningen den 21 juni 1922 (nr 277) angående
postsparbanken;

Nr 20.

Lördagen den 11 maj 1946.

nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förbättring av
lägre pensioner vid vissa förstatligade m. fl. järnvägar;

nr 35, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående dyrtidshjälp
ni. m. åt vissa pensionärer och understödstagare;

nr 36, i anledning av framställningar angående pensioner eller understöd åt
vissa i statens tjänst anställda personer m. fl.;

nr 37, i anledning av väckta motioner örn pension åt vissa f. d. vägarbetare;
_ nr 38, i anledning av väckt motion angående utredning av frågan örn pension
åt arvodes- och kontraktsanställd personal i statens tjänst;

nr 39, i anledning av framställningar angående pensioner eller understöd
åt efterlevande till vissa i statens tjänst anställda personer m. fl.;

nr 40, i anledning av väckt motion örn anslag till utgivande av en upplysningsskrift
för allmänheten örn riksdagens arbetsformer m. m.;

nr 41, i anledning av väckt motion örn förbättrade pensionsförmåner åt
arbetarpersonalen vid statens skogsindustrier;

nr 42, i anledning av väckt motion angående förre sågverksarbetaren H. G.
Anderssons pensionsförmåner;

nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350); och

nr 44, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av lagen den 15 december 1939 (nr 850) angående rätt för
Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser örn bankaktiebolags
kassareserv;

andra lagutskottets utlåtande, nr 27, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning örn ändrad lydelse av 23 § 1 och 2 mom.
vägtrafikstadgan den 23 oktober 1936 (nr 562), dels ock i ämnet väckta motioner
;

andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande, nr 13, i anledning
av väckt motion örn revision av gällande bestämmelser för beviljandet av statsbidrag
eller stipendier av social eller kulturell art; samt

andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtanden:

nr 12, över motion örn överförande i statlig besittning av vissa malm- och
mineraltillgångar m. m.; och

nr 13, över motion angående förstatligande av de industrier, som hava tillverkning
av krigsmateriel som huvuduppgift.

§ 7.

Avlämnades följande motioner, nämligen av:

herr Boman i Kieryd m. fl., nr 515 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 239, angående förändring i avseende å löneställning och antal beträffande
vissa ordinarie befattningar vid kommunikationsverken m. m.;

herrar Lindberg och Nilson i Spånstad, nr 516, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition, nr 240, angående vissa löneställnings- och ersättningsspörsmål
vid Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut, m. m.;

herr Carlsson i Bakeröd m. fl., nr 517, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 241, angående anslag till utbildning av tandläkare m. m.;

herrar Svedman och Håstad, nr 518, likaledes i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition, nr 241; och

herr Olson i Göteborg, nr 519, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 244, angående omorganisation av de tekniska högskolorna m. m.

Dessa motioner bordlädes.

Lördagen den 11 maj 1946.

Nr 20.

§ 8.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens1 skrivelser till
Konungen, nämligen:

från statsutskottet:

nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1946/47 under femte
huvudtiteln, avseende anslagen inom socialdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 206, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående anslag för
budgetåret 1946/47 till vissa byggnadsarbeten m. m.;

nr 216, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till småskoleseminarierna; och

nr 217, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa byggnadsfrågor
m. m. inom ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde;

från bevillningsutskottet:

nr 219, i anledning av väckta motioner örn viss ändring i och en allmän
översyn av förordningen angående bevillningsavgifter för särskilda förmåner
och rättigheter; samt

från jordbruksutskottet:

nr 224, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
Havstena nr 7 Grubbagården och Havstena nr 9 Storegården i Skövde stad;

nr 225, i anledning av väckta motioner örn ändrad lydelse av 5 § 2 mom.
lagen örn rätt till jakt;

nr 226, i anledning av väckta motioner angående utredning om effekti visering
och utvidgning av kontrollföreningsverksamheten;

nr 227, i anledning av väckt motion örn ändrade bestämmelser rörande bidrag
till byggnadsarbeten vid anstalter för lägre lantbruksundervisning; och
nr 228, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till understöd
åt elever vid lägre lantbruksundervisningsanstalter m. m.

§ 9.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 3.32 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Nr 20.

Tisdagen den 14 maj 1946.

Svar på
interpellation

Tisdagen den 14 maj.

Kl. 3 em.

§ 1.

Justerades protokollen för den 7 och den 8 innevarande maj.

§ 2.

Herr talmannen meddelade, att herr Gustafson i Dädesjö, som vid kammarens
sammanträde den 30 april med läkarintyg styrkt sig från och med den
24 april tills vidare vara förhindrad att deltaga i riksdagsgöromålen, den 8
maj åter intagit sin plats i kammaren.

§ 3.

Herr statsrådet Sköld avlämnade Kungl. Maj:ts proposition, nr 267, angående
åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område.

Denna proposition bordlädes.

§ 4.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Herr statsrådet Sköld, som anförde: I en med andra kammarens tillstånd
framställd interpellation har herr Senander till chefen för försvarsdepartementet
riktat följande frågor:

Vilka åtgärder ha vidtagits i anledning av en framställning den 18 oktober
1945 från långtidsinkallade beredskapsmän i Stockholm?

Kan det förväntas, att proposition örn förbättring av de långtidsinkallades
avvecklingsförmåner kommer att föreläggas innevarande års riksdag under dess
vårsession?

Då handläggningen i statsrådet av dessa spörsmål ankommer på mig, torde
interpellationen också höra besvaras av mig.

En av de mera svårlösta frågorna vid avvecklingen av den förstärkta försvarsberedskapen
har varit att underlätta återgången till civil verksamhet för
de värnpliktiga som burit de tyngsta bördorna under beredskapen i form av
långvariga inkallelser till militärtjänstgöring.

Jag erinrar örn att denna fråga redan före beredskapens avveckling blev föremål
för statsmakternas uppmärksamhet. Särskilt tillkallade sakkunniga inom
försvarsdepartementet underkastade spörsmålet en ingående utredning. De sakkunnigas
uppgift var att föreslå särskilda åtgärder i syfte att underlätta dessa
värnpliktigas återgång till civil verksamhet. Utredningen sonderade de långtidsinkallades
egen uppfattning i denna fråga. Sådana långtidsinkallade, som
icke ansågo sig kunna på egen hand skaffa lämpligt arbete, tillfrågades av
utredningen, huruvida de ansågo lån eller bidrag eller yrkesutbildning vara
den lämpligaste formen för stöd från statsmakternas sida. Omkring 5 000 inkallade
uttalade sig härom. Av dessa förordade omkring hälften ekonomiskt

Tisdagen den 14 maj 1946.

Nr 20.

Svar på interpellation. (Forts.)

stöd i form av lån eller bidrag eller båda dessa hjälpformer i kombination
Omkring en fjärdedel önskade yrkesutbildning och lika manga gavo icke
något besked alls, i flertalet fall sannolikt beroende på att de trodde sig kunna
efter tjänstgöringens slut på egen hand skaffa sig fortsatt utkomst. Därutöver
bereddes de långtidsinkallade möjlighet att uttala önskemal örn annan lämplig
form av bistånd från statsmakternas sida. Svaren på denna fråga buro i allmänhet
en mycket personlig prägel. . .

Utredningen föreslog åtgärder till underlättande av omställningen till civil

verksamhet på följande sätt, nämligen - . . , ,

i form av avvecklingsersättning, d. v. s. ett successivt tallande ekonomisk!
bidrag att utgå under viss tid efter tjänstgöringens slut,

genom yrkesutbildning kombinerad med avvecklingsersättning,
i form av värnpliktslån, avsedda framför allt för näringsidkare och studerande,
samt . „ „ „ , ,, ,

i form av vanliga civilanställningsförmaner i vissa tali till t. d. last anställt
manskap. _ . ... .

Efter en omfattande remissbehandling, vid vilken de sakkunnigas förslag i
princip tillstyrktes, framlades proposition för 1945 års riksdag, vilken proposition
i allt väsentligt fotades på utredningens förslag. Dock gjordes vissa
uppmjukningar, främst av innebörd att värnpliktslån skulle, få utgå vid sidan
av avvecklingsersättning och att avvecklingsersättning i vissa tall skulle ta
utgå även till krigsfrivilliga. Förslaget bifölls med smärre jämkningar i begränsande
riktning av riksdagen, och de därefter utfärdade bestämmelserna
ha sedan dess oförändrade tillämpats. , , .

Man kan helt allmänt säga, att en relativt stor enighet praglade behandlingen
av detta ärende. Varken bland myndigheter, sammanslutningar, enskilda
eller inom riksdagen uttalades några allvarligare erinringar i princip mot de
övergångförmåner som slutligt godkändes genom riksdagens berörda beslut.
Dessa förmåner äro avsedda att utgöra en hjälp ^ vid övergången till lämplig
civil verksamhet — icke en kompensation för långvarig militärtjänstgöring.
Övergångsförmån utgår därför i princip endast till den som fullgjort tvångstjänstgöring,
som haft viss varaktighet och avslutats i samband med eller inom
viss tid före beredskapens upphörande. Sådan förmån utgår icke till dem
som kunna återgå till tidigare anställningar.. Det är naturligt att mångå av
dem som icke uppfylla dessa krav känna sig besvikna och att deras röster
göra sig hörda. I flertalet fall forde det här röra sig örn dels sådana som
tjänstgjort icke i egenskap av värnpliktiga utan soia krigsfrivilliga. och dels
sådana värnpliktiga som tagits i anspråk efter eget åtagande och tjänstgjort
tvångsvis för kort tid för att hilva, kvalificerade till övergångsförmåner.

Jag erinrar närmare örn de villkor, som enligt gällande bestämmelser skola
uppfyllas för att övergångsförmåner, främst avvecklingsersättning, skola kunna
beviljas inkallad. För det normala fallet erfordras, att vederbörande var
i tjänstgöring vid eget förband vid tiden för beredskapens upphörande beredskapen
upphörde under tiden 15 maj—30 juni 1945 — och da under de
två senast förflutna åren fullgjort minst 21 månaders tvångsljänstgörmg. I
dylikt fall kan familjebidragsnämnd medgiva avvecklingsersättning. — För
det andra kan den, som under hela beredskapstiden sammanlagt varit tvångsvis
inkallad minst tre år och vars svårigheter att erhålla arbete på den civila
arbetsmarknaden ha sammanhang med beredskapstjänstgöringen, av arbetsmarknadskommissionen
tilldelas övergångsförmåner, örn beredskapstjänsten avslutats
högst ett år före beredskapens upphörande. Beslut av. familjebidragsnämnd
och arbetsmarknadskommissionen kunna överklagas; i sista hand hos
Kungl. Maj:! — Men för det tredje kan Kungl. Maj:t bevilja övergångsför -

Nr 20.

Tisdagen den 14 maj 1946.

Svar på interpellation. (Forts.)

mångetter prövning- i varje särskilt fall åt den som överhuvud taget på grund
av långvarig militärtjänstgöring har svårigheter att erhålla civil utkomst örn
synnerliga skäl föreligga.

Det torde vara självklart, att ju mera prövningen kan följa generella regler
desto längre ner kan beslutanderätten läggas, medan motsatsen blir fallet, när
rent individuell prövning måste tillgripas.

Helt naturligt har genomförandet av riksdagens beslut vållat stora svårigheter
för de ersättningsprövande myndigheterna, speciellt arbetsmarknadskommissionen.
Det har gällt att på kort tid granska och pröva framställningar från
över 3 000 personer omJivergångsförmåner av skilda slag, och framställningarna
ha ofta icke innehållit tillräckliga upplysningar och därför måst kompletteras
med uppgifter från enskilda samt från militära och andra myndigheter.
Samtidigt som de enskildas intressen bevakats har det varit nödvändigt att se
till att statsmakternas beslut följts och att ingen oberättigat skulle få sig övergångsförmån
tillerkänd. Det är förvisso svårt för en utomstående att bilda sig
en uppfattning om svårigheterna härvidlag och örn det ytterst pressande och
forcerade arbete som ankommit på dessa organ och framför allt arbetsmarknadskommissionen.
För egen del vill jag framhålla att, såvitt jag kunnat finna,
ett gott arbete, utförts av arbetsmarknadskommissionen, vilket möjliggjort
för flertalet långtidsinkallade att utan altför långa dröjsmål få besked örn
framställningarnas resultat. De. erinringar, som framförts i interpellationen
och från vissa beredskapsmäns sida om en onödigt formalistisk tillämpning av
bestämmelserna och örn brist på välvillig förståelse, kunna i flertalet fall
hant orås till det förhållandet, att de sökande icke uppfyllt de normala fordringarna^
för avsedda förmåner. I detta sammanhang bör beaktas att möjligheten
stått öppen för sökandena att föra ärendena vidare till Kungl. Majit.

Till belysande av frågan huruvida kritiken mot de utfärdade bestämmelserna
är motiverad torde det vara lämpligt att granska de erinringar som framställts
i förutnämnda framställning från vissa beredskapsmän i Stockholm.

I denna föreslås, att avskedspremie skall utgå med 10 kronor per tjänstgönngsmånad
och därutöver bidrag för skattelindring ocn för semesterersättning
med 15 kronor per manad. Dessa bidrag örn tillhopa 300 kronor per tjänstgöringsån
avses tydligen skola utgå utan behovsprövnmg. Örn detta förslag är
intet annat att säga än att det redan i princip varit föremål för prövning och
därvid förkastats. Detta skedde redan under kriget, då sådana förmåner infördes
men åter avskaffades såsom mindre lämpliga. I stället infördes 1942 hemortslönen,
som bland annat motiverades med att man borde på detta sätt lämna
hjälp till skattebetalning och även i viss mån kompensera för uteblivande semesterförmån.
Men även under förarbetena till nu gällande bestämmelser rörande
övergangsförmaner var tanken uppe örn införande av en premie åt dem
sorn under längre, tid varit inkallade till beredskapstjänstgöring. Även då ansags
° förslaget mindre lämpligt, enär därigenom övergångsförmånerna skulle
ha fatt en helt annan innebörd än den åsyftade.

Under militärtjänstgöringen ha mångå av beredskapsmännen tjänstgjort i
beställningar i vilka de jämställts med fast anställda och i enlighet med bestämmelserna
i kngsavlöningsreglementet uppburit lön såsom sådana. Härvid har
'' '' ehuru beredskapsmännen ej varit pensionsberättigade — reduktion skett med
s. k. pensionsavdrag. I berörda framställning hävdas, att dessa pensionsavdrag
o aterbetalas till berodskapsinkallade. Detta förslag, som hänför sig till
förhållandena under militärtjänstgöringen och som därför ligger något vid sidan
av det problem det här gäller, synes bygga på en missuppfattning av det
lönesystem, som ej sa sällan även i fredstid tillämpas för tillfälligt tjänstgörande.
De inkallades lön har i dessa fall som nämnts utgjorts av den med tjäns -

Tisdagen den 14 maj 1946.

Nr 20.

Svar på interpellation. (Forts.)

ten förenade nettolönen, d. v. s. av avlöningen efter reduktion nied pensionsavdrag.
Likaväl hade lönen kunnat i form av arvode bestämmas till ett belopp
motsvarande denna nettolön. Av praktiska skäl har det emellertid befunnits
lämpligare att direkt ansluta lönen till vad som gällt för motsvarande personal
på aktiv stat. Härigenom förenklas bestämmelserna och även andra fördelar
vinnas. Här är alltså icke fråga örn att statsverket av lönen innehåller ett
belopp (pensionsavdraget) för vilket de inkallade icke fått vederlag (pension)
utan endast örn en praktisk metod för avlöningens bestämmande åt tillfälligt
anställda befattningshavare, vilken metod tillämpas inom statsförvaltningen
även i andra motsvarande fall. Åtskilliga löner inom försvaret äro för närvarande
bestämda på detta sätt.

I framställningen hävdas vidare, att övergångsförmåner borde utgå även
i vissa fall då så icke enligt gällande bestämmelser kan ske, exempelvis när
tvångstjänstgöringen avslutats tidigare än ett år före den s. k. avvecklingsdagen
eller när vederbörande utträtt ur värnpliktsåldern tidigare än med utgången
av 1944. Självfallet är det i många fall berättigat att sådana eftergifter
från de allmänna grunderna ske. Av denna anledning innefattar riksdagens
beslut som förut erinrats ett allmänt medgivande för Kungl. Maj:t att,
när synnerliga skäl föreligga, medgiva övergångsförmån även till vissa i bestämmelserna
icke direkt avsedda långtidsinkallade. Sådana medgivanden ha
lämnats i ett icke ringa antal fall efter prövning av omständigheterna. Att
ändra bestämmelserna på denna punkt torde därför knappast vara motiverat.

Härjämte har i framställningen förordats en höjning av de till de långtidsinkallade
utgående värnpliktslånens maximibelopp från 7 000 kronor till
10 000 kronor. Från arbetsmarknadskommissionen har jag inhämtat, att fall
knappast förekommit, då en dylik höjning skulle ha varit motiverad.

Vad slutligen beträffar kritiken mot bestämmelserna, att övergångsförmån
icke utgår för frivillig tjänstgöring, avser denna först och främst krigsfrivilliga,
d. v. s. — förutom kvinnor — personer, som före tjänstgöringens början
varit överåriga eller förklarade odugliga till krigstjänst. Det torde väl vara
uppenbart, att dessa böra betraktas och behandlas på samma sätt som civilanställda
och icke som värnpliktiga. Beträffande värnpliktiga som varit i tjänst
frivilligt har i förekommande fall utretts, vilken tvångstjänstgöring vederbörande
skulle ha fått fullgöra, därest han icke varit frivillig. Frågan örn rätt
till övergångsförmån har bedömts i anslutning härtill, varför någon orättvisa
i jämförelse med andra värnpliktiga icke föreligger.

Av intresse torde i detta sammanhang vara i vilken utsträckning övergångsförmåner
utgått med tillämpning av riksdagens förutnämnda beslut. Intill
den 1 april 1946 lia avvecklingsersättningar beviljats till 2 403 personer, därav
i 508 fall genom beslut av Kungl. Maj :t. I 802 fall lia framställningar örn avvecklingsersättning
avslagits av arbetsmarknadskommissionen och Kungl.
Majit. Härtill komma dock de avslagsbeslut av familjebidragsnämnderna, som
icke förts vidare av de sökande. Antalet dylika beslut är ej känt. I 43 fall har
långtidsinkallad personal erhållit yrkesutbildning genom kronans försorg. I 81
fall ha framställningar härom avslagits, för det mesta därför att yrkesutbildning
icke befunnits erforderlig för att vederbörande skulle kunna beredas utkomst
eller därför att sökandena icke varit hänförliga till kategorien långtidsinkallad
personal. Under tiden fram till den 1 april 1946 ha sammanlagt 367
värnpliläslån till ett sammanlagt belopp av 1 496 450 kronor beviljats, medan
610 ansökningar örn värnpliktslån lia avslagits. I vissa fall, t. ex. då det gäller
lån för studier, har förlängd amorteringstid utöver de vanliga fem åren medgivits,
och i sådana fall har också amorteringens påbörjande bestämts till tidpunkt
som i allmänhet ligger ett år efter studiernas beräknade avslutande. Av

Nr 20.

Tisdagen den 14 maj 1946.

Svar på interpellation. (Forts.)

de långtidsinkallade ha 228 — främst studerande och näringsidkare — fått
såväl awecklingsersättning eller anställning på civilanställningsstat som värnpliktslån.
Å andra sidan ha 132 av dem som fått vämpliktslån icke fått annan
övergångs f örmån.

F. d. fast anställda underbefäl, som fullgjort beredskapstjänstgöring i direkt
anslutning till anställningstidens slut och som till följd därav vid beredskapens
upphörande uppnått en tjänstgöringstid av minst sex år i en följd, ha
därigenom blivit berättigade till civilanställningsförmåner i form av avskedspremier
och anställning på civilanställning sstat. Åtminstone 400 personer torde
ha fått dylika förmåner.

Sammanlagt ha alltså minst 2 900 långtidsinkallade hittills erhållit övergångsförmåner
av något slag. De sakkunniga, vilka framlade förslag i ämnet,
räknade i sina kostnadsberäkningar med att omkring 2 400 inkallade skulle
komma att utnyttja övergångs förmånerna.

De förutnämnda beredskapsmännen i Stockholm ha föranstaltat örn en
enquéte bland i tjänst varande och förutvarande långtidsinkallade i syfte att
få belyst behovet av ytterligare hjälp åt de långtidstjänstgörande. Med anledning
härav ha lämnats uppgifter från 667 beredskapsmän. Dessa uppgifter ha
av mig överlämnats till statens arbetsmarknadskommission för närmare undersökning
av de särskilda fallen. Undersökningen ger vid handen, att 85 av dessa
667 beredskapsmän redan fått fråga örn tillerkännande av övergångsförmåner
prövad av arbetsmarknadskommissionen eller Kungl. Majit. I ett 60-tal fall
har positivt beslut meddelats, återstående ansökningar ha ej funnits kunna
bifallas. I 30 fall ha vederbörande icke kunnat identifieras eller är undersökningen
ännu ej slutförd. Av de återstående befinna sig 70 i försörjningssvårigheter
och ha fullgjort så lång tjänstgöring att de kunna ifrågakomma till erhållande
av övergångsförmån efter ansökan hos Kungl. Maj :t, alltså med tilllämpning
av den allmänna dispensregel som i det föregående omnämnts. Familjebidragsnämndernas
uppmärksamhet har fästs på dessa möjligheter, och
nämnderna ha anmodats hjälpa vederbörande, om de finna skäl därtill. De
återstående 482 beredskapsmännen synas, såvitt av undersökningen framgår,
vara uteslutna från övergångsförmåner därför att de fullgjort enbart krigsfrivillig
tjänstgöring eller annan frivillig tjänstgöring eller för kort tvångstjänstgöring
eller ha sin försörjning så ordnad, att de enligt gällande bestämmelser
äro uteslutna från övergångsförmåner. Vissa äro fortfarande kvar i
tjänst, och en del av dessa har icke fått sin rätt till övergångsförmåner prövad.
Dessa ha i princip rätt att erhålla övergångsförmån, örn de fylla villkoren härför.
Huruvida sådan förmån kommer att utgå blir givetvis beroende av vederbörandes
utkomstläge vid tjänstgöringens slut.

Om här lämnas å sido de fall, där undersökning icke kunnat ske, synes sålunda
av de i den nu föreliggande enquåten avsedda fallen problemet kunna
begränsas till nämnda 482 beredskapsmän. Av dessa ha enligt lämnade uppgifter
över 200 återgått till tidigare sysselsättning. I åtskilliga fall ha dessa
enligt av familjebidragsnämnderna lämnade uppgifter under beredskapstjänstgöringen
erhållit bättre inkomster än de tidigare åtnjutit. I ett stort antal
av de övriga fallen torde det röra sig örn en grupp arbetsföra, som äro relativt
svåra att placera på arbetsmarknaden och som fullgjort beredskapstjänstgöring
i brist på annat arbete. Även beträffande dessa ha förekommit, att inkomsterna
under denna tjänstgöring varit större än som eljest kunnat påräknas.

Ifrågavarande enquéte och den undersökning som i anledning därav verkställts
ha sålunda varit av värde i bl. a. två hänseenden, dels därutinnan att
familjebidragsnämnderna-fått uppmärksamheten riktad på vissa fall, där övergångsförmåner
kunna ifrågakomma men icke sökts, dels såtillvida att det be -

Tisdagen den 14 maj 1946.

Nr 20.

Svar på interpellation. (Forts.)

styrkts, att svårigheterna för det övervägande antalet av de återstående, vilka
icke erhållit övergångsförmåner, äro att hänföra till ett arbetsmarknadsproblem,
som måste lösas i vanlig ordning. Jag har föranstaltat om en motsvarande
undersökning beträffande vissa ytterligare uppgifter som på sistone inkommit
från beredskapsmän.

När allt kommer omkring är ett fast arbete att väsentligt föredraga framför
de engångsersättningar som från vissa beredskapsmäns sida påyrkats och vilka
av förut antydda skäl icke kunna medgivas annat än efter prövning i varje
särskilt fall inom ramen för gällande bestämmelser eller bemyndiganden av
riksdagen. Det får förutsättas, att länsarbetsnämnderna komma att nedlägga
stora omsorger i syfte att söka på arbetsmarknaden placera de beredskapsmän
vilka ännu icke erhållit tillfredsställande arbete. För klarläggande av i vad
mån länsarbetsnämnderna hittills lyckats med denna arbetsanskaffning har föranstaltats
örn att dessa nämnder skola inkomma med uppgifter rörande det
hittillsvarande arbetsresultatet. Arbetsmarknadskommissionen lärer komma att
i fortsättningen, tid efter annan, inhämta motsvarande uppgifter och noga följa
länsarbetsnämndernas ifrågavarande verksamhet. Jag vill uttala förhoppningen
att länsarbetsnämnderna härvid skola söka behandla varje fall efter dess egenart
och med personligt intresse samt göra vad i deras förmåga står för att
skaffa dessa förutvarande beredskapsmän arbete där de skola finna trivsel och

bärgning.

Vissa direkta åtgärder synas kunna från statsverkets sida vidtagas för att
underlätta denna arbetsanskaffning. Sålunda har försvarsministern uppdragit
åt vederbörande myndigheter inom försvaret att undersöka möjligheterna a,tt_på
överfurirstjänster placera vissa långtidsinkallade, som äro lämpliga och villiga
att kvarstanna inom försvaret på dessa fasta tjänster. Det är min tro att
det till båtnad för försvaret skall vara möjligt att på. denna väg bereda fasta
platser åt vissa långtidsinkallade, som genom långvarig verksamhet inom försvaret
skaffat sig en praktisk erfarenhet som försvaret har ali anledning att
tillgodogöra sig. Vidare bär åt försvarets myndigheter uppdragits att undersöka
möjligheterna att bereda långtidsinkallade anställning såsom yrkesarbetare
eller handräckningsmän inom försvaret. Åtskilliga långtidsinkallade ha redan
erhållit dylikt arbete, och ännu flera böra enligt min mening kunna komma i
fråga härför vid bifall till de förslag örn utökning av antalet handräckningsmän
m. fl. inom försvaret, som äro under riksdagens prövning.

Av vad jag nu anfört framgår svaret på båda de av interpellanten framställda
frågorna. Någon proposition örn förbättring av de långtidsinkallades övergångsförmåner
är alltså icke att emotse.

Härpå yttrade:

Herr Senander: Herr talman! Jag ber att till statsrådet Sköld få framföra
mitt tack för det lämnade svaret. Jag kan inte klaga på svarets utförlighet;
tvärtom måste jag erkänna, att det säkerligen ligger en mycket grundlig utredning
bakom detsamma. Så långt är svaret oantastligt.. Inte desto mindre
kommer det att väcka besvikelse hos många av de långtidsinkallade; resultatet
är, som alla märkt, ganska klent. Efter de förberedande diskussioner som förts
i saken, inte minst med statsrådet Sköld själv, ha de långtidsinkallade trott
sig lia rätt att hysa vissa förhoppningar örn en större förståelse för sitt läge
än som kommer till synes i statsrådets svar. De ha framför allt tänkt sig ett
initiativ av statsrådet i syfte att åstadkomma sådana uppmjukningar i gällande
bestämmelser örn avvecklingsersättning och värnpliktslån, som skulle kunna
möjliggöra en något generösare behandling än som nu kommer dem till del.

28 Nr 20. Tisdagen den 14 maj 1946.

Svar på interpellation. (Forts.)

Statsrådets förklaring, att någon proposition i sådant syfte icke är att emotse,
kommer därför att väcka stor besvikelse hos de långtidsinkallade.

I statsrådets svar framhalles bland annat, att de föreskrivna förmånerna
äro avsedda att utgöra en hjälp vid övergången till lämplig civil verksamhet;
icke en kompensation för långvarig militärtjänstgöring. Jag har fattat detta
uttalande av statsrådet såsom skulle det innebära, att statsrådet gillade den
princip, som tydligen ligger till grund för de givna bestämmelserna. En lång--varig inkallelse till militärtjänst medför som bekant för många av de inkallade
så allvarliga rubbningar i ekonomien, att det vore berättigat att åtminstone i
viss utsträckning kompensera dem för havda förluster. Inte heller bör det betraktas
som något orimligt, att exempelvis de krigsfrivilliga uppmuntras för sin
frivilliga insats, vilken ju bland annat medfört att tvångsinkallelse behövt
tillgripas i mindre omfattning än som eljest måst ske. Det är inte uteslutet att
landet åter kan komma i den situationen, att det kan behöva lita till försvarsviljan
hos folket. Under sådana förhallanden kan det enligt mili mening anses
klokt att man, så långt detler möjligt, visar generositet mot dem, som burit
de tyngsta bördorna i en svar situation. Härtill kommer att den princip, som
det här är fråga örn, fått en mycket snäv tillämpning i praktiken. Örn avvecklings
förmånerna böra utgöra en hjälp vid övergången till civil verksamhet,
borde man därvidlag inte. förfara så restriktivt som nu sker. Jag vill inte
bestrida, att man i åtskilliga av de kritiserade fallen måhända haft stöd för
sitt ståndpunktstagande i gällande bestämmelser, men jag kan inte frigöra
mig från känslan av att man därvidlag mera sett till'' det formella än till
själva andemeningen i de beslut, som riksdagen fattat. I andra fall, där gjorda
framställningar örn avvecklingsförmåner avvisats, synes det för övrigt som
örn man med litet god vilja och utan att man behövt kollidera med givna
föreskrifter skulle ha kunnat vara betydligt mera tillmötesgående än vad fallet
varit.

. några exempel för att belysa hur situationen ter sig för de lång tidsinkallade.

Esperson, som vid krigsutbrottet räknade med långvarig inkallelse
— statsrådet känner själv till fallet — sålde sin jordbruksfastighet
\ mars_ 1949 >'' han utgick ifrån, att han inte skulle kunna sköta den själv under
inkallelsen. Strax därefter blev han inkallad. Inkallelsen varade 31/, år
1 en, Familjen, som bestod av hustru och två små barn. fick bo “hos

svart oraldrarna i Göteborg. Efter hemförlovningen i oktober 1943 fanns det
intet annat arbete för honom att få än skogsarbete; senare fick han tillfälligt
arbete jhos en trädgårdsanläggare. Efter en kortare arbetslöshetsperiod måste
Pa ^a skogsarbete, vilket räckte till fram i mars månad, då han

erbjöds last arbete hos den trädgårdsanläggningsfirma, där han förut tillfälligt
arbetat. Innan han tillträtt denna anställning fick han emellertid en ny
inkallelse Begärt uppskov blev inte beviljat, och när han sedan efter tre månaders
inkallelse
Han fick da ta ett vägarbete i Skane. De medel han fått genom försäljningen
av jordbruksfastigheten hade till största delen förbrukats under de tider, då
han gått arbetslös eller då han till följd av ovana vid skogsarbete haft''dålig
förtjänst. Någon avvecklingsersättning kunde han inte erhålla, och en
ansökan om yrkesutbildning blev avslagen.

En annan langstidsinkallad fick inte ett lan till inköp av en jordbruksfastighet’
emedan vederbörande familjebidragsnämnd ansåg köpesumman vara för

• Nämnden ansag, att han i stället för att bli jordbrukare borde återgå
till tidigare arbete, som chaufför; detta trots att det —• vilket intygats av
hans förre arbetsgivare — vid ifrågavarande tidpunkt inte var möjligt för

Tisdagen den 14 maj 1946.

Nr 20.

Svar på interpellation. (Forts.)

honom att erhålla dylikt arbete. Arbetsmarknadskommissionen avstyrkte också
låneansökningen. I detta fall fanns det även skäl till anmärkning mot den
långsamma handläggning av dylika ärenden, som äger rum inom de lokala
nämnderna. Det förflöt nämligen tre månader från ingivandet av ansökningen
till familjebidragsnämnden innan meddelandet om avslaget kom sökanden till
handa. I ett fall slutligen bär en hustru till en långtidsinkallad framfört
sina bekymmer över att hennes man varit inkallad i 21 månader under loppet
av tre år. Hon har tre harn, av vilka två föddes under den tid mannen låg
inkallad. Under första inkallelseperioden blev familjen efter med alla skatter.
Under andra perioden tog hustrun hemortslönen, så långt den räckte, för att
betala skatterna. Trots detta låg familjen efter med 700 kronor i skatt, då
sista inkallelsen slutade. För att klara utgifterna måste familjen belåna sina
livförsäkringar, varav hustruns i två omgångar.

Det anförda är bara några stickprov på den mängd av klagomål, som inkommit
till de kommittéer för beredskapsinkallade, vilka bildats litet varstans i
landet. De äro bevis för hur svårt läget är för många av de långtidsinkallade.
Oberoende av vad officiella siffror och utredningar säga, måste det stå klari
för var och en, att inkallelser som sträckt sig över en tid av 3, 4, 5 eller 6 år
måste verka nedbrytande på de av inkallelserna berördas ekonomi. De som först
inkallades fingo finna sig i att det under lång tid inte fanns något ordnat
familjebidragssystem. En någorlunda tillfredsställande familjebidragsförordning
tillkom som bekant först år 1942. De långtidsinkallade ha blivit efter med
skattebetalningen och få nu på sin ofta dåliga arbetsinkomst avbetala tusentals
kronor resterande skatt. Deras yrkesskicklighet har i många fall, låt vara
att den icke gått helt förlorad under en lång inkallelseperiod, åtskilligt reducerats
; i vart fall ha de långtidsinkallade ofta distanserats av yngre personer, som
icke behövt kännas vid de nackdelar, som äro förenade med långtidsinkallelse.
De förra ha med andra ord blivit för gamla för att kunna hävda sig i konkurrensen
med yngre arbetskraft. Det bör kanske också framhållas, att de långtidsinkallade
själva, givetvis i medvetande örn de skadeverkningar en långtidsinkallelse
i många avseenden måste föra med sig, på sin tid krävt ett avlösningssystem,
som skulle möjliggöra för dem att mildra dessa verkningar.
Men något sådant system kom — trots löften av statsrådet Sköld — aldrig till
stånd. Under sådana förhållanden förmenar jag, att mera borde göras för de
långtidsinkallade än vad som hittills skett. När man nu hunnit studera verkningarna
av vad riksdagen beslutade förra året, borde det ha varit en angelägenhet
av första rang för regeringen att söka få till stånd en bättre ordning.
Det kan, såsom jag sade i början av mitt anförande, aldrig vara till nytta för
försvarsviljan, att staten handlar på ett trångbröstat och byråkratiskt sätt mot
dem, som hårdast drabbats av inkallelserna under kriget.

Då dessutom varje människa i detta land vet — inte minst då de beredskapsinkallade
själva — att det många gånger handskats ganska vårdslöst med försvarsmiljonerna
under krigsåren, måste det skapa bitterhet i sinnena, om man
nu förfar på ett restriktivt och byråkratiskt sätt för att spara några hundratusental
kronor på de långtidsinkallade i stället för att ge dem en uppmuntran
på ett eller annat sätt.

Då statsrådet nu förklarat, att någon proposition örn förbättringar för de
långtidsinkallade icke är att förvänta, har jag självfallet för tillfället ingenting
annat att göra än att inskränka mig till att hemställa till statsrådet, att han,
så långt det är möjligt, vilh; tillse, att de myndigheter, som lia att handlägga
avvecklingsärendena, göra detta med något större välvilja och en smula mindre
restriktivitet än vad som hittills varit fallet.

Nr 20.

Tisdagen den 14 maj 1946.

Svar på interpellation. (Forts.)

Herr statsrådet Sköld: Herr talman! Jag vill med anledning av herr Senander
anförande först säga, att det finns inte någon möjlighet att de beredskapsinkallade,
som ha uppvaktat mig, ha fått den uppfattningen, att jag skulle
vara inställd på att föreslå någon ändring i de gällande bestämmelserna, ty
jag har icke kunnat finna att det skulle vara befogat att göra detta.

Herr Senander begär här ånyo, att man skall medge särskilda avvecklingsförmåner
åt s. k. krigsfrivilliga. Vi måste då göra klart för oss vad som egentligen
menas med krigsfrivilliga. Det är t. ex. en person, som är född 1890 och
som när kriget började var 49 år. Denne man hade alltså sedan flera år tillbaka
lämnat vämpliktsåldern och skulle aldrig kunnat inkallas. Han gör ett
vanligt ekonomiskt bedömande och kommer till det resultatet, att örn han tar
anställning som krigsfrivillig, får han större inkomst än vad han har i sitt
civila arbete, och därför beslutar han sig för att lämna sin civila befattning och
gå in som krigsfrivillig. Enligt mitt sätt att se måste man jämställa denne
man med vilken civil arbetare som helst, som tar anställning inom försvarsväsendet.
Han har ju blivit krigsfrivillig därför att det är till hans egen fördel
och inte för att göra försvaret någon särskild tjänst. En annan sak är, att det
naturligtvis även varit till fördel för försvaret — det vill jag inte förneka.
Hade vi inte ansett det, hade vi ju aldrig erbjudit människor att taga sådan
anställning. Men man kan väl inte gärna — det måste ändå var och en inse —
behandla dessa människor på ett generösare sätt än man gör beträffande andra
civilanställda.

Herr Senander har här relaterat två särskilda fall. Det ena av dem känner
jag igen. I det fallet har jag prövat en ansökan från vederbörande örn avvecklingsersättning.
Mannen i fråga hade emellertid arbete med en inkomst, som
motsvarade vad han hade haft, innan han kom ut i beredskapstjänst — han
hade då ett mindre jordbruk, som han försålde — och det skulle ju strida mot
själva tanken med avvecklingsersättningen, örn han skulle kunna få denna förmån,
när han hade ett fast arbete och icke hade gått arbetslös, sedan beredskapstjänsten
upphörde. Däremot framhöll jag vid beredningen, att örn denne
man hos Kungl. Maj :t sökte ett värnpliktslån för att ånyo köpa sig ett mindre
jordbruk, så skulle jag ställa mig välvillig till hans framställning. Jag har
emellertid icke fått någon dylik framställning och har därför inte heller kunnat
taga ställning till saken. Att underordnade myndigheter icke ha kunnat bifalla
en ansökan örn värnpliktslån ligger i sakens natur, då detta ärende faller utanför
de huvudregler, enligt vilka de underordnade myndigheterna skola fatta
sina beslut. I de fall, där särskilda omständigheter föreligga och där huvudreglerna
icke kunna följas, måste ärendena prövas av Kungl. Majit. Men Kungl.
Majit kail ju inte säga till människorna: »Kom nu in nied en ansökan!», utan
de få själva ha den framåtandan, att de göra vad på dem ankommer för att de
hjälpmöjligheter, som finnas, skola kunna utnyttjas.

Det andra fallet, som herr Senander anförde, gällde en familj, där familjefadern
varit beredskapsinkallad i 21 månader under 3 års tid. Jag vill förklara,
att jag har ännu aldrig avslagit en dylik framställning från en beredskapsman,
som har haft 21 månaders inkallelse, om det varit styrkt, att vederbörande
efter hemkomsten icke kunnat få en sysselsättning, som givit honom och familjen
en hygglig försörjning. I ett sådant fall kommer alltså, om saken bringas
under Kungl. Maj :s _ prövning och det finns skäl att ingripa för att hjälpa
familjen till försörjning, framställningen att bifallas.

Vidare säger herr Senander, att sedan man nu fått studera verkningarna av
bestämmelserna örn avvecklingsersättning, måste man konstatera, att de varit
för snävt tilltagna. Jag har för min del, icke minst genom att studera det stora
material, som beredskapsmännens förening skickat in, kommit till den uppfart -

Tisdagen den 14 maj 1946.

Nr 20.

Svar på interpellation. (Forts.)

ningen, att det är ett i förhållande till hela antalet fall mycket litet antal fall,
där det finns verklig anledning att ingripa, och i dessa fall är det, såsom jag i
interpellationssvaret anfört, framför allt fråga örn människor, som äro svåra att
placera på arbetsmarknaden, därför att de inte passa in var som helst. Det är
klart att jag tycker det är bekymmersamt, när en person kommer till mig och
säger: »Jag var förrådsförvaltare vid en stor industri, när jag kallades ut i beredskapstjänst,
men nu kan jag inte få en sådan befattning.» Det förstå väl
ändå alla, att det inte finns några möjligheter för kronan att ordna så att var
och en kan få en anställning, som ungefär svarar mot den standard vederbörande
hade när han lämnade beredskapstjänsten. Yi kunna ge ett stöd i form
av en övergångsersättning för att mildra verkningarna under det första halvåret,
men det kunna vi inte fortsätta med.

Eftersom herr Senander uppmanade mig se till att myndigheterna inte behandla
dessa fall snävt skulle jag till slut vilja säga, att numera äro ju normalfallen
praktiskt taget avvecklade. Det finns inte längre några förut inkallade
som kunna söka hos familjebidragsnämnden eller arbetsmarknadskommissionen,
ty alla dessa fall äro redan prövade. Nu återstår ingenting annat än de fall
som gå direkt till Kungl. Majit, och den prövning som vi i regeringen ägna
dessa fall är motsatsen till snäv. Den är generös, i högsta grad generös, och vi
känna oss inte bundna av några formler. När utav bortemot 3 000 bifallna ansökningar
mer än en sjättedel har beviljats av Kungl. Majit efter dispens från
gällande regler, tror jag ni kunna finna detta vara ett bevis för att det inte förekommit
någon snäv behandling av dessa fall.

När man säger att det tar lång tid att få ansökningarna behandlade, vill jag
bara svara, att i de fall då saken är klar tar det icke lång tid. Men det finns
ibland oerhörda svårigheter då det gäller att utreda, hur det i verkligheten
ligger till. En person skickar in en framställning, av vilken det framgår, att han
varit tvångsinkallad d 200 dagar men därefter kanske haft frivillig tjänstgöring
i 1 000. Örn han då varit arbetslös när han slutade militärtjänsten eller om han
inte kunnat räknas som normalfall, så har han fått avslag. Han har då kommit
tillbaka och sagt: detta är felaktigt, jag har mer än 200 dagars tvångstjänstgöring.
Så har det blivit långvariga och svåra beräkningar, och till slut
har man helt enkelt fått säga, att denne man har varit tvångsinkallad så många
dagar som han författningsenligt kunnat inkallas. I tvivelaktiga fall gå vi alltså
på den principen, exempelvis beträffande en person som haft dels tvångstjänstgöring
och dels frivillig tjänstgöring, att vi säga: han har varit tvångsinkallad
så många dagar som han enligt Kungl. Maj :ts bestämmelser kunnat
vara tvångsinkallad. Längre kunna vi inte gå!

Jag vill därför för min del hävda, att det är felaktigt örn man säger att bestämmelserna
tolkats restriktivt. Man har gjort vad man kunnat för att hjälpa,
där behov förelegat. Och jag vill ge det allmänna omdömet örn dessa bestämmelser,
som regering och riksdag så enhälligt en gång fastställde, att de ha ganska
val fyllt de anspråk man kan ha anledning ställa pä dem.

Herr Sellander: Herr talman! De av mig åberopade fallen har jag anfört
för att i första hand belysa situationen bland de inkallade och för att i någon
mån motivera, varför det var nödvändigt att åstadkomma en ändring eller, som
jag uttryckte det, en uppmjukning av gällande bestämmelser. Jag gav i mitt
yttrande till och med ett erkännande åt att man säkerligen i en hel del av de
tvistig» fallen handlat i enlighet med givna föreskrifter, men detta säde jag,
liksom jag också anförde do här tro fallen, för att därmed motivera, varför man
borda taga ett initiativ från regeringens sida för att åstadkomma en uppmjuk -

Nr 20.

Tisdagen den 14 maj 1946.

Svar på interpellation. (Forts.)

ning- av bestämmelserna. Jag tror det är mycket motiverat att åstadkomma en
förändring härvidlag.

Jag har ingen anledning att taga upp dessa fall till närmare granskning, då
jag ju endast, som jag förut anförde, har framifört dem för att belysa tillståndet
bland de inkallade. Men jag måste ju säga att jag har det intrycket, att de underordnade
myndigheterna — jag har i det fallet inte talat örn Kungl. Majit
— inte ens inom ramen av gällande föreskrifter handlat med den välvilja och
omtanke som de bort göra.

Härmed var överläggningen slutad.

§ K

Vid nu skedd föredragning av Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande proposition,
nr 250, angående provisorisk förbättring av vissa ersättningar i anledning
av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, hänvisades propositionen,
såvitt angick anvisande av vissa anslag under fjärde huvudtiteln, till
statsutskottet och i övrigt till behandling av lagutskott.

Vidare föredrogos var efter annan följande Kungl. Maj :ts på bordet liggande
propositioner; och hänvisades därvid

till behandling av lagutskott propositionerna:
nr 255, med förslag till folkbokföringsförordning, m. m.;
nr 262, med förslag till lag örn införande av nya rättegångsbalken; och
nr 263, med förslag till lag med särskilda bestämmelser angående vittne
vid vissa rättshandlingar;

till statsutskottet propositionerna;

nr 265, angående anslag för budgetåret 1946/47 till vissa ersättningar i anledning
av olycksfall i arbete m. m.; och

nr 266, angående anslag till statistiska centralbyrån och folkbokföringen för
budgetåret 1946/47;

otill bevillningsutskottet propositionen, nr 268, med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av den vid förordningen den 30 juni 1943 (nr 477) örn
skatt å vissa pälsvaror fogade förteckningen över pälsskinn; samt

till bankoutskottet propositionen, nr 269, med förslag till lag angående ändring
i lagen den 29 juni 1923 (nr 286) örn sparbanker, m. m.

§ 6.

Föredrogos var för sig och remitterades till statsutskottet följande å bordet
vilande motioner, nämligen:

nr 515 av herr Boman i Kieryd m. fl.;
nr 516 av herrar Lindber,g och Nilson i Spånstad;
nr 517 av herr Carlsson i Bakeröd m. fl.;
nr 518 av herrar Svedman och Håstad; och
nr 519 av herr Olson i Göteborg.

§ 7.

Föredrogos, men bordlädes ånyo utrikesutskottets utlåtanden nr 2 och 3
konstitutionsutskottets memorial och utlåtanden nr 15—17, statsutskottets utlåtanden
nr 4 samt 119—130, bankoutskottets utlåtanden nr 33—44, andra lag -

Tisdagen den 14 maj 1946.

Nr 20.

utskottets utlåtande nr 27, andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande
nr 13 samt andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtanden nr
12 och 13.

§ 8.

Herr statsrådet Sköld avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 271, angående förhöjning av vissa ersättningar enligt lagen den 11 juni
1937 örn krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande personer;

nr 272, angående anslag för budgetåret 1946/47 till statens bosättningslånefond;
och

nr 281, angående ersättning i vissa fall i anledning av sjukdom, ådragen
under arbete i civilförsvarets flyktingverksamhet.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 9.

Ordet lämnades på begäran till

Herr förste vice talmannen, som anförde: Herr talman! Jag tillåter mig
hemställa, att kammaren måtte besluta, att å morgondagens föredragningslista
bland två gånger bordlagda ärenden statsutskottets utlåtande nr 4 skall uppföras
främst och utrikesutskottets utlåtanden nr 2 oell 3 sist samt övriga ärenden
i den ordning de förekomma å dagens föredragningslista.

Kammaren biföll denna hemställan.

§ 10.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Interpellation.

Herr Hansson i Skediga, som yttrade: Herr talman! Beträffande tiden för
ianspråktagande av ett expropriationsföremål byggde 1917 års expropriationslag
genomgående på principen, att expropriationsersättningen skulle betalas
-senast samtidigt därmed, att den egendom, som exproprierades, frånhändes
ägaren. I förarbetena till lagen motiveras detta med att en fastighetsägare
kunde komma i en mycket prekär situation, örn hans fastighet helt och hållet
eller till väsentlig del exproprierades långt innan ersättningen utbetalades. I
överensstämmelse härmed föreskrevs också, att den egendom, som är föremål
för expropriation, icke må tagas i besittning av den exproprierande, förrän den
av rätten bestämda ersättningen blivit nedsatt hos Konungens befallningshavande.

Härifrån skedde emellertid ett betydelsefullt avsteg år 1941. På framställning
av arméförvaltningens fortifikationsstyrelse antogs en ny bestämmelse
i lagen, enligt vilken Konungen kan medgiva, att då ansökan om expropriationsrätt
för »befästning, övnings- eller förläggningsplats för krigsmakten,
.skjutbana eller eljest för rikets försvar» bifalles, och örn särskilda skäl därtill
äro, marken må tagas i besittning, sedan stämning i expropriationsmålet
utfärdats. (Lag om expropriation § 75.)

De farhågor, som uttalades i förarbetena till 1917 års expropriationslag, att
mycket lång tid kan komma att förflyta från det ägaren berövas sin fastighet
och till dess han utfår expropriationsersättningen, ha på ett skrämmande sätt
bekräftats vid expropriationer, som under åren efter lagändringen skett för
militära ändamål. Som ett belysande exempel på missförhållandena må anföras
expropriationen av mark för Göta pansarlivgardes övningsområde utanför
Enköping, varav ett mycket stort antal större och mindre jordbruksfastigheter
samt smålägenheter mer eller mindre beröras.

Andra kammarens protokoll 19W. Nr SO.

Nr 20.

Tisdagen den 14 maj 1946.

Interpellation. (Forts.)

I november 1944 delgavs sålunda ett antal av dessa jordägare förbud mot
skogsavverkning oell grustäkt å sina fastigheter, i januari 1945 utfärdades
stämning i expropriationsmålet, i maj togos fastigheterna i besittning av den
exproprierande, men ännu är expropriationsersättningen icke bestämd av expropriationsnämnden
än mindre fastställd av rätten. När ersättningen kan påräknas
är ovisst, enär enligt expropriationslagen (§ 48) ersättningen skall nedsättas
hos ILonungens befallningshavande först nittio dagar från det rättens
utslag vunnit laga kraft. Tidigast i slutet av innevarande år kunna därför
ägarna i bästa fall påräkna att få betalt — cirka ett och ett halvt ä två år
från det de berövades sina fastigheter eller sina naturatillgångar. Vilka olägenheter
detta langa dröjsmål medfört för de drabbade behöver ju egentligen
icke särskilt framhållas, men några exempel må dock anföras. Hur svårt det
varit för dem, som berövats sina bostäder och som bokstavligen ställts på har
backe, att i dessa bostadsbristens tider få hyra bostäder under den långa väntetiden
— särskilt då de ej fått ersättning— inses ju lätt. Först den 14 mars 1947
kunna ägarna av de exproprierade jordbruksfastigheterna i bästa fall skaffa
sig nya jordbruk. Under tiden ha kreaturen måst säljas till slakt och inventarierna
brådstörtat realiseras. Stora förluster ha även åsamkats ägarna av de
högst betydande grusförekomster, som finnas å flera av de fastigheter, som
skola exproprieras, genom förbudet — av militära skäl — i november 1944 mot
fortsatt grustäkt. (De ha sedan fått åse, hur Enköping enligt avtal med kronan
får taga grus från de grustäkter. som berövats dem, och att Uppsala universitet
tillåtits öppna en ny grustäkt inom övningsområdet.)

En ändring av gällande rätt synes även så mycket mera vara av behovet
påkallad, som ägare icke lära kunna tillerkännas ersättning för de betydande
indirekta förluster, som de tillfogas genom den ofta fleråriga väntetiden.

^ undvikande av alla missförstånd ina framhållas, att vid expropnationen
av övningsområdet för Göta pansarvärnslivgarde kartorna över de olika
områden, som skulle exproprieras, icke voro färdiga och områdenas areal icke
var vederbörligen uppmätt, då stämning i målet utfärdades. T avvaktan härpå
har målet vilat. Missförhållandena få sålunda i detta fall uteslutande tillskrivas
gällande rätt, som medger, att expropriation får sättas i gång och ägaren
berövas sina fastigheter, då målet befinner sig i ett så outrett skick som i det
aniorda fallet. Detta kan endast vara nödvändigt och försvarbart, då det gäller
brådskande befästningsarbeten vid krigsfara.

Även i ett annat hänseende äro expropriationslagens bestämmelser, som
erfarenheterna fran de många expropriationsmålen under krigsåren visa, mindre
tillfredsställande. Lagen överlämnar nu helt åt nämnden att fastställa »fulla
värdet» av expropnationsföremålen. Någon föreskrift örn särskild sakkunskap
nos nämndens ledamöter gives ej, och icke heller någon föreskrift örn anlitande
av egna sakkunniga. Parterna äro visserligen oförhindrade att tillkalla sakkunniga,
men som erfarenheten visar gå dessas utlåtanden ofta starkt isar
och de som företräda kronan anse sig i regel pliktiga att söka pressa priset
till det yttersta Som exempel härå må även anföras den nyssnämnda expropnationen
för Göta pansarvärnslivgarde.

Åkerjord myrmark gränsande till det område, som skall exproprieras
värderades av opartiska värderingsman, utsedda av Konungens befallningshavande
omedelbart före expropriationen, till 4 000 kronor per hektar Kronans
ombud medger endast en ersättning av 500—950 kronor per hektar för bättre
åkerjord morn området Gruset i de grustag, som äro föremål för expropriation
såldes före november 1944 för ett genomsnittligt nettopris av minst 1 krona
per m Kronans ombud bruder med stöd av sina sakkunniga 7 öre per nri
Exemplen kunna mangfaldigas, men det anförda torde vara nog för att för''

Tisdagen den 14 maj 1946.

Nr 20.

Interpellation. (Forts.)

klara den känsla av ovisshet och rättslöshet, sorn ägarna måste ha, i synnerhet
som nämndens beslut ej får överklagas och ersättningsbeloppet är fullkomligt
oberäkneligt.

Även i detta hänseende synas därför de gångna årens erfarenheter visa, att
en ändring är av behovet påkallad. I expropriationslagen böra givas bindande
föreskrifter örn att nämnden alltid skall tillkalla opartiska sakkunniga, då
parternas värderingar gå isär, och dessutom kan starkt ifrågasättas, örn icke
till vinnande av enhetlighet och rättvisa expropriationsnämndernas värderingar
böra kunna underställas en för hela riket gemensam överinstans.

Med anledning av det anförda får jag anhålla örn andra kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för justitiedepartementet få framställa följande
fråga:

Kan man förvänta att statsrådet vidtager sådana åtgärder, att de olägenheter,
som visat sig vara konsekvenser av bristerna i gällande rätt, undanröjas?

Denna anhållan bordlädes.

§ 11.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 220, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1945/46 i vad propositionen
avser utrikesdepartementets verksamhetsområde;

nr 221, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1945/46, i vad propositionen
avser försvarsdepartementets verksamhetsområde;

nr 222, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1945/46, i vad propositionen
avser handelsdepartementets verksamhetsområde;

nr 223, i anledning av väckta motioner angående en omprövning av räntan
å vissa ur statens pensionsfonder beviljade äldre lån;

nr 229, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder i anledning
av förgiftningsfaran vid gengasdrift ;

nr 230, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till Medicinalstyrelsen: Avlöningar m. m.;

nr 231, i anledning av väckta motioner angående upphörande av den »erkänsla»,
som vid försäljning av vissa fastigheter betalas till Lunds domkyrka;

nr 232, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till landsfogdarna m. fl.;

nr 233, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag till driften
av anstalter för bildbara sinnesslöa m. m.; och

nr 234, i anledning av Kungl. Majda proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till Krigsrätterna: Avlöningar m. m.

§ 12.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.03 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Nr 20.

Onsdagen den 15 maj 194G fm.

Onsdagen den 15 maj.

Kl. 11 fm.

§ 1.

I enlighet med kammarens därom den 8 innevarande maj fattade beslut företogs
nu val av dels sex revisorer för deltagande i den granskning av statsverkets
riksbankens och riksgäldskontorets tillstånd, styrelse och förvaltning, som skall
äga rum under innevarande år, dels ock sex suppleanter för dessa revisorer;
och hefunnos efter valförrättningens slut följande ledamöter av riksdagens
andra kammare hava blivit utsedda till revisorer och suppleanter, nämligen

herr Hammarlund till	revisor	med herr Pettersson i Rosta	sorn	suppleant,
» Olsson i Mellerud »	»	»	»	Spångberg
» Paulsen »	»	»	2>	Hellbacken	>
» Sandberg »	3>		T>	Mosesson	»
» Svedman »	2>		»	Skoglund i Dovers-
				torp	» och
» Ward »	2>	S>	S>	Olovson i Västerås
var och en med 161 röster.

§ 2.

I enlighet med kammarens därom den 8 innevarande maj fattade beslut företogos
nu val av ej mindre 24 valmän för utseende av dels fullmäktige i riksbanken
och riksgäldskontoret dels ock suppleanter för riksdagens fullmäktige
i nämnda bank och kontor än även sex suppleanter för dessa valmän; och
befunnos efter valens slut hava blivit utsedda till

valmän:

herr Andersson i Löbbo,

» Bergström,

» andre vice talmannen Carlström,

» Fast,
fru Gustafson,
herr Hagberg i Malmö,

» Hällgren,

» Johnsson i Kastanjegården,

» Malmborg i Skövde,

» Mattsson,

» Mårtensson,

» Nilson i Spånstad,

» Nilsson i Landskrona,
fru Nordgren,
herr Nordström i Kramfors,

» Olsson i Mellerud,

» Paulsen,

» Persson i Norrby,

Onsdagen den 15 maj 1946 fm.

Nr 20.

herr Persson i Tidaholm,

» von Seth,

» Severin i Stockholm,

» Svedman,

» Svensson i Grönvik och
» Wiberg,

var och en med 162 röster; samt

suppleanter:

herr Olsson i Oskarshamn,

» Stjärne,

» Skoglund i Umeå,

» Johansson i Norrfors,

» Skoglund i Doverstorp och
» Ljungberg,
var och en med 105 röster.

Ordningen mellan suppleanterna bestämdes, sådan den finnes här ovan angiven,
genom lottning.

§ 3.

Justerades protokollsutdrag angående de i §§ 1 och 2 här ovan omförmälda
valen.

§ 4.

Herr statsrådet Vougt avlämnade Kungl. Maj:ts proposition, nr 283, angående
anslag för budgetåret 1946/47 till avveckling av beredskapen m. m.

Denna proposition bordlädes.

§ 5.

Föredrogos var efter annan följande Kungl. Maj :ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid

till jordbruksutskottet propositionen, nr 267, angående åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område;

till behandling av lagutskott propositionen, nr 271, angående förhöjning av
vissa ersättningar enligt lagen den 11 juni 1937 örn krigsförsäkring för ombord
å fartyg tjänstgörande personer; samt

till statsutskottet propositionerna:

nr 272, angående anslag för budgetåret 1946/47 till statens bosättningslånefond;
och

nr 281, angående ersättning i vissa fall i anledning av sjukdom, ådragen under
arbete i civilförsvarets flyktingverksamhet.

§ 6.

Föredrogs den av herr Hansson i Skediga vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet, angående vissa brister
i gällande expropriationslagstiftning.

Kammaren biföll denna anhållan.

Nr 20.

Onsdagen den 15 maj 1946 fm.

Anslag under
riksstatens
fjärde huvudtitel.

§ 7.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1946/47 under fjärde huvudtiteln, avseende anslagen inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1 och 2.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3.

Kades till handlingarna.

Punkterna 4 och 5.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 6.

Kades till handlingarna.

Punkterna 7—10.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 11.

Kades till handlingarna.

Punkten 12.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 13.

Kades till handlingarna.

Punkten 14—17.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 18.

Kades till handlingarna.

Punkten 19.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 20.

Kades till handlingarna.

Punkten 21—25.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 26.

Kades till handlingarna.

Onsdagen den 15 maj 1946 fm.

Nr 20.

Punkten 27, angående Armén: Avlöningar m. m. till värnpliktiga.

I propositionen nr 1 hade Kungl. Majit under fjärde huvudtiteln, punkten
i9, föreslagit riksdagen att till Armén: Avlöningar m. m. till värnpliktiga för
budgetåret 1946/47 anvisa ett förslagsanslag av 17 400 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr Näsström m. fl. (1:112) och den andra inom andra kammaren av herr
Andersson i Alfredshem m. fl. (II: 217), vari hemställts, såvitt nu vore i fråga,
att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa örn utredning
och förslag beträffande dels en höjning av terminslönen för de värnpliktiga
från 1 krona till 3 kronor per dag, dels ock införandet av en utryckningspremie
om minst 100 kronor, avsedd att tilldelas den värnpliktige vid rekrytutbildningens
slut, så att en bättre avvägning än hittills ernåddes i förhållande
till löneläget på den svenska arbetsmarknaden;

dels en inom första kammaren av herr Arrhén väckt motion (1:111), varl
hemställts, att riksdagen måtte öka anslaget med 2 180 000 kronor för att möjliggöra
en höjning av utgående premier till värnpliktiga, som undergått utbildning
till underofficenare, från 500 kronor till 1 000 kronor samt för värnpliktiga,
som undergått utbildning till officerare, från 1 500 kronor till 3 000
kronor;

dels ock en inom andra kammaren av herr Dahlgren m. fl. väckt motion
(II: 218), vari föreslagits, såvitt nu vore i fråga, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa örn förslag angående höjning av de värnpliktigas
dagpenning till två kronor.

Utskottet hemställde,

a) att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag och med avslag
å motionen 1: lil, till Armén: Avlöningar m. m. till värnpliktiga för budgetåret
1946/47 anvisa ett förslagsanslag av 17 400 000 kronor;

b) att motionerna I: 112 och II: 217 samt II: 218, i vad de avsåge värnpliktigas
penningbidrag och utryckningspremie, icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid:

Herr Dahlgren: Herr talman! Örn man överhuvud taget vill skapa vad man
kallar en god soldatanda, är det enligt min mening nödvändigt att man icke är
njugg mot de värnpliktiga i fråga örn deras dagspenning — det är den punkt
under fjärde huvudtiteln, varom det här är fråga. Örn man i det avseendet vill
spara på statens medel är det enligt min mening en missriktad sparsamhet och
en sparsamhet, som icke skapar någon entusiasm hos de värnpliktiga för den
militära utbildningen utan snarare raka motsatsen. °

När riksdagen 1941 höjde dagspenningens beloppfrån 50 öre till det belopp,
som nu utgår, eller 1 krona, var redan det på tok för litet. .Man kan
ifrågasätta om icke den dagspenning, sorn nu utgår till de värnpliktiga, i och
för sig är lägre än den, som utgick till de värnpliktiga för 15 5» 20 ar sedan. I
dag kan man säkerligen icke få lika mycket för en krona som man. fick för
50 öre för 15 ä 20 år sedan. Härtill kommer ökningen av värnpliktstiden,. vilken
för de flesta mer än fördubblats. Härav följer att de ekonomiska svårigheterna
för de värnpliktiga automatiskt blivit allt större. Vi mäste också i
detta sammanhang hålla i minnet, att av de värnpliktiga en mycket liten del
— och så torde det väl komma att förbli en lång tid framåt —. komma från
hem, där föräldrarna äro burgna och ha förmåga att bisträcka sina barn med
pengar under den tid militärutbildningen varar. Vi mäste salunda betänka, att

Anslag till
avlöningar
m. m. till
värnpliktiga.

Nr 20.

Onsdagen den 15 maj 1946 fm.

Anslag till avlöningar m. m. till värnpliktiga. (Forts.)
den övervägande delen av de värnpliktiga komma från fattiga hem och att för
dessa värnpliktiga dagspenningen är den enda möjligheten att kunna skaffa
sig de förströelser, som kunna anses nödvändiga under värnpliktstiden.

Vilka fordringar på livet har nu i allmänhet en värnpliktig? Ja, inte är det
mycket han begär. Helt naturligt vill han ha pengar att köpa tobak, cigarretter
och annat. Vidare vill han då och då ha en kopp kaffe med dopp. Det brukar
ju heta, att kronans kaka är liten men säker, men för den värnpliktige är vad
som i det avseendet bjuds alldeles för litet. Envar som gjort sin värnplikt vet
ju, att det är en tvingande nödvändighet att den värnpliktige i det avseendet
kan öka ut vad han får från kronan. Den värnpliktige behöver också ökade
möjligheter till förströelse. Han fullgör ju sin tjänst vid den ålder, då nian kanske
som mest behöver förströelse under fritiden, Bristen på pengar hindrar honom
emellertid från att utnyttja fritiden på samma sätt som hans civile kamrat
dagligdags kan göra. Väl är det så att en värnpliktig, som åser en idrottstävling,
kan känna en viss glädje och tillfredsställelse över att vid inträdet bara
behöva betala halv avgift eller i vart fall lägre avgift än andra, men han erinras
samtidigt örn, att den allmänna meningen är att hans dagspenning är på
tok för liten. Det hela innebär för honom en undantagsställning, som han sannerligen
minst av allt önskar eller anser sig förtjänt av.

I vår motion ° ha vi ställt ett yrkande, som vi anse mycket blygsamt. Det
belopp vi föreslå täcker icke mer än det allra nödvändigaste av vad den värnpliktige
behöver. Utskottet säger i sitt utlåtande efter att ha behandlat denna
motion örn höjning av de värnpliktigas penningbidrag, att det synes utskottet
»mindre lämpligt att, innan resultatet av den pågående utredningen rörande
försvarets framtida organisation föreligger, initiativ tages fråu riksdagens sida
i ett så betydelsefullt militärt lönespörsmål, som det här är fråga örn». Utskottet
slutar med att säga,_ att det förutsätter, att Kungl. Majit skall bereda 1945
års försvarskommitté tillfälle att närmare granska detta spörsmål.

Jag har den uppfattningen — och denna är jag kanske icke ensam örn —
att detta är ett lätt sätt att få undan en fråga och få den lagd på hyllan. Jag
kan i varje fall icke anse, att örn riksdagen fattar beslut enligt det i motionen
ställda yrkandet, skulle detta vara på något sätt föregripande beträffande den
utredning, som pågår av 1945 års försvarskommitté. Dennas uppgift är väl, örn
jag förstår den riktigt, att bland annat söka motverka den känsla av olust,
som befolkningen i allmänhet har, när det gäller frågan örn försvaret. Vill
man medverka till att skapa glädje och trivsel vid militärförläggningarna, anser
jag, att man också bör i första hand medverka till att dagspenningen för
de värnpliktiga höjas så snabbt som överhuvud taget är möjligt. Dessa värnpliktiga
ha ärligt gjort sig förtjänta av att en sådan höjning skall komma till
stand. Jag tror, att detta skulle på sitt sätt skapa bättre förutsättningar för
att försvarskommittén skall nå de resultat inom försvaret som man strävar
efter.

Jag har med detta korta anförande, herr talman, velat yrka bifall till vår
motion nr 218 i denna kammare.

Herr Andersson i Alfredshem: Herr talman! Varhelst man kommer samman
med ungdomar och talet kommer in på militärfrågor så får man till livs, att
det rader ett vitt utbrett missnöje just i vad gäller den dagersättning som för
närvarande utgår. Man bemärker också en viss förändring i ungdomens tänkesätt
mot vad som tidigare var vanligt. Ungdomen är icke så främmande för
att den måste på sitt sätt medverka till att landet har ett försvar och att det
skyddas mot eventuella inkräktare, som kunna komma att ha lust att angripa

Onsdagen den 15 maj 1946 fm.

Nr 20.

Anslag till avlöningar m. m. till värnpliktiga. (Forts.)
oss. Men det är klart, att just den ekonomiska frågan för de värnpliktiga också
är av mycket stor betydelse. .

Yi äro några ledamöter av denna kammare, som vid denna , riksdags början
väckte en motion, som syftar till en höjning av de värnpliktigas daglön.. Såsom
redan nämnts av den föregående talaren är ju det belopp, som utgår, Jl
krona örn dagen. Det gäller sedan 1941, då beloppet höjdes från 50 öre. Går
man ännu längre tillbaka, så var den sista årsklass, som hade 20 öre örn dagen,

årsklassen 1914 y. o

Var och en är säkerligen på det klara med, att vad som nu utgår icke alls
stämmer överens med vad som kan behövas. De som nu fullgöra sin värnplikt
få nöja sig med rätt blygsamma belopp. Bristen på slantar bär ställt den
värnpliktige i en markerad undantagsställning i fråga örn bans möjlighet att
utnyttja fritiden för avkoppling och förströelse. Det är väl ändå ingen, som
vill förmena den värnpliktige att leva ungefär på samma sätt under den tid
han fullgör sin tjänst till fosterlandet som under den tid han är i civilt arbete.
Men de pengar han får räcka icke ens till det nödvändigaste, i varje
fall icke med de krav den moderna ungdomen numera uppställer. 1 krona
om dagen är ju strängt taget bara så mycket att det räcker för att köpa kaffe
en gång. Men därtill komma många andra utgifter för den värnpliktige. Han
skall ha en hel del förnödenheter för att hålla sig snygg och ren, och det är
också vanligt att han, när han fullgör sin militärtjänst, använder sig av egna
klädespersedlar, eftersom de äro trivsammare. På detta sätt blir det för honom
ytterligare utgifter. Det är visserligen riktigt, att det utgår ersättning för
klädespersedlar, men det är endast ett fåtal som använder sådana i den utsträckning,
att ersättning kan utgå. Man kan icke heller förmena den värnpliktige
att under värnpliktstiden njuta av att röka en cigarrett. Det kan vara
mycket svårt att lägga bort dea lasten bara därför att man fullgör sm värnplikt.
.

Enligt motionärernas sätt att se är statens njugghet mot de värnpliktiga, en
missriktad sparsamhet och har sin grund i den traditionsbundna inställning
till militärtjänsten, som sedan länge härskat, nämligen att ungdomen ^skall ge
sitt offer till samhället. Det var någon som vid ett samtal i denna fråga sade
mig. att skulle daglönen till de värnpliktiga höjas i enlighet med vad vi syftat
till i motionen, skulle man icke längre kunna tala om värnplikt utan örn en
anställning, och att det just är plikten som skall framhävas genom att vederbörande
icke bör ha för mycket i ersättning. Jag tror icke. att man får se
saken på det sättet. Även örn man höjer daglönen till 3 kronor, såsom vi
önska, kvarstår i alla fall en stor klyfta mellan vad den värnpliktige kan
komma att erhålla under den tid han är i produktivt arbete och vad han får
under sin militärtjänst.

Det är alltså enligt vårt förmenande icke .försvarligt längre att behålla nuvarande
låga daglön. Därigenom skapas en irritation, som är till direkt skada
för försvaret. Här i vårt land har man åtminstone strävat efter att åstadkomma
trivsel inom försvaret. Detta är väl icke bara ett tomt talesätt, utan man
försöker ju på mångå sätt i praktiken åstadkomma c-n demokratisering av försvaret,
Men i samband därmed måste man också taga hänsyn till det. ekonomiska,
och det är nödvändigt att man lämnar den värnpliktige en rimlig daglön.
En avlöning av 3 kronor, som vi föreslagit, innebär en veckolön av 21
kronor, och vi tro icke, att någon vill hävda, att en sådan veckolön är för
hög. Den kommer sannerligen icke att medge någon lyx eller några utsvävningar.
Tvärtom bör man kunna betrakta en kontant lön av 21 kronor i veckan
som ett minimum under nuvarande förhållanden.

Vi äro medvetna örn att ett förverkligande av vårt förslag kommer att med -

Xr 20.

Onsdagen den 15 maj 1946 fm.

Andag till avlöningar m. m„ till värnpliktiga. (Forts.)
föra avsevärda kostnader för staten, men det är vår bestämda uppfattning,
att när man anslår en så stor summa som 900 miljoner, vilken viii dock sedan
skall sänkas till 700 miljoner, bör inom ramen för denna summa inrymmas
högre daglöner för de värnpliktiga. Man får icke bara tänka på det maskinella
inom försvaret, icke heller på de högst uppsattas löneförmåner, utan man
måste göra det drägligt för folket. Ty det är på folket det verkliga försvaret
vilar. Utan folkets vilja till ett försvar lönar det sig litet med en massa
maskiner, kanoner av olika slag och officerare av olika grader. Det är dock
manskapet som skall stå till tjänst och bära den tyngsta bördan, om landet
kommer i fara.

Det är också en annan sak i samband med dagavlöningen, som vi velat göra
oss till tals för som kanske är av ännu större värde. När för den värnpliktige
randas den dag, då utryckningen skall ske och han träder ut i det civila livet,
saknar han i regel pengar. Han har i många fall att börja på nytt med två
tomma händer. Vad detta innebär i fråga om vanskligheter behöver här ej särskilt
framhållas; den saken torde vara fullt uppenbar. Det är icke säkert, att
han har möjlighet att få stöd av föräldrarna. Icke heller är det säkert, att han
har någon anställning att falla tillbaka på, och han har kanske icke ens tak
över huvudet. De civila kläder han haft har han slitit ut under det år som
gått, då han ibland bytt ut kronans kläder mot civila. Det vore då enligt vår
mening lämpligt, att man tillerkände den värnpliktige efter fullgjord militärtjänst.
en utryckningspremie, så att han finge en slant i handen, som han kunde
använda till nyttiga ändamål när han kommer ut i det civila livet. Storleken
av premien bör bli föremål för närmare överväganden, men enligt vår uppfattning
bör den i varje fall icke fastställas lägre än till 100 kronor. Det är också
vår tanke, att denna premie skall utgå utan behovsprövning. Man är ju i allmänhet
mycket rädd för behovsprövning för olika ändamål. Därför ha vi tänkt
oss, att någon sådan i detta sammanhang icke skulle förekomma.

En höjning av de värnpliktigas daglön skulle självfallet komma att aktualisera
även en annan fråga, nämligen en löneökning till de fast anställda. Örn
icke en sådan genomföres samtidigt med en förbättring av de värnpliktigas löner.
skulle de fast anställda komma i ett oförmånligare läge. Därför böra dessa
frågor också prövas i ett sammanhang. I regel utgår för närvarande till fast anställt
manskap en kontant lön per månad av 81 kronor 90 öre under första anställningsåret.
Året därpå ökas månadslönen till 97 kronor 65 öre, under tredje
anställningsåret uppgår månadslönen till 140 kronor 65 öre för ali sedan stiga
till 181 kronor och 194 kronor. Utan att taga definitiv ställning till löneökning
för de fast anställda ha vi velat taga upp även denna fråga, Vi veta ju emellertid,
att de fast anställda ha sina organisationer, genom vilka de kunna framföra
sina krav, i motsats till de värnpliktiga som överhuvud taget icke ha annat
att göra än lyda i tjänsten givna befallningar. Vi ha exempel på det senare,
Som jag icke behöver påminna örn.

Vi hade hyst den förhoppningen, att. vår motion skulle bli välvilligt behandlad
av statsutskottet. Men utskottet har enligt mitt sätt att se icke ägnat saken någon
större uppmärksamhet. Det kan ju tänkas, att en diskussion försiggått inom
avdelningen och i det samlade utskottet, men elef verkar i varje fall icke av vad
som utskottet här skrivit i utlåtandet, som örn frågan nämnvärt intresserat utskottet.
Detta kanske sammanhänger med många olika ting, som utskottet har
att taga ställning till och som äro obekanta för mig. Jag skall därför icke fälla
någon dom. Men det är icke utan att man känner sig missbelåten, när utskottet
icke tillstyrker en så blygsam framställning som vår begäran, att riksdagen skall
besluta skriva till Kungl. Maj :t och anhålla, örn en utredning. Nu pågår ju en
utredning örn hela vårt försvarsväsende, och vi hade i varje fall drömt örn att

Onsdagen den 15 maj 1940 fm.

Nr 20.

Anslag till avlöningar m. m. till värnpliktiga. (Forts.)
utskottet skulle ha rekommenderat, att motionen överlämnades för utredning av
den försvarskommitté, som nu arbetar. -—• Det kan ju tänkas, att jag gör mig
skyldig till en orättvisa härvidlag och att försvarskommittén redan har direktiv
att noga pröva avlöningsfrågorna för de värnpliktiga. Då är det ju förklarligt,
att utskottet icke velat taga ställning till saken. — Det har icke heller lämnats
någon utförligare motivering. Skrivsättet är kort och kallt, och, som jag redan
''sagt, frågan synes icke ha rönt något större intresse vid behandlingen. Man
märker, att de olika utskotten i riksdagen allt emellanåt skilja sig från varandra
just i fråga örn skrivsättet. Ibland blir man välvilligt bemött och får förståelse
för sin sak. Men denna gång kan jag icke säga, att någon välvilja visats
vare sig oss motionärer eller de värnpliktiga, som skola under ett helt år tjäna
fosterlandet och öva sig i vapnens bruk för att örn så blir nödvändigt använda
dem till landets och hela folkets försvar.

Jag ser ingen annan möjlighet härvidlag än att därest, man icke vill eller av
statsfinansiella skäl icke anser sig kunna medverka till att de värnpliktigas avlöningsförhållanden
förbättras, värnpliktstiden skäres ned, kanske till ett halvt
år, för att man skall på det sättet få kostnaderna täckta.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till vår motion.

Herr Ward: Herr talman! Det finns naturligtvis ingen i denna kammare,
som icke gärna skulle vilja gå med på en förhöjning av de värnpliktigas avlöning,
örn så vore möjligt. Det är emellertid enligt de motioner som väckts
fråga örn ökningar av sådan storlek, att man från statsutskottets sida med fog
har ansett, att saken måste göras till föremål för en grundligare prövning än
den som utskottet på egen hand har varit mäktig att genomföra.

När nu herr Andersson i Alfredshem yttrar många beska och klandrande ord,
har han fullkomligt misstolkat statsutskottets inställning. Utskottet har icke
gått förbi denna fråga utan vidare, utan vederbörande avdelning har grundligt
prövat densamma, och man har vid denna prövning kommit till det resultatet,
att frågan lämpligen bör göras till föremål för undersökning inom
försvarskommittén. Nu vill jag fästa uppmärksamheten på — och det sade för
övrigt herr Andersson i Alfredshem själv — att när han här förordar en höjning
av dagavlöningen till 3 kronor och dessutom rekommenderar införande
av en utryckningspremie på minst 100 kronor, så innebär detta yrkande icke,
att riksdagen omedelbart skulle gå in för en sådan ökning, utan herr Andersson
anser själv, att saken bör prövas och helst i sammanhang med de frågor
som diskuteras inom försvarskommittén. När nu utskottet i sin mycket välvilliga
skrivning här kräver just en prövning inom försvarskommittén, förefaller
det därför som örn det varit logiskt, om herr Andersson i Alfredshem
varit mycket belåten med statsutskottets inställning i stället för att som han
nu gjort så starkt klandra vad utskottet uttalat i sitt betänkande.

Bara denna fråga örn utryckningspremie visar ju, att saken är komplicerad.
Det gäller ju att införa en ny form av ersättning till de värnpliktiga. Personligen
vill jag vittna örn att jag hyser don allra varmaste förståelse för detta uppslag
och ingenting hellre önskar i detta sammanhang än att uppslaget skall kunna
leda till praktiska resultat. Men när man i samband med frågan örn höjning av
den egentliga dagavlöningen för fram ett sådant förslag, alltså en kompletterande
form av avlöning till de värnpliktiga, är det väl ändå ganska naturligt,
att man begär, att frågan skall bli föremål för utredning, och det bär ju för
övrigt motionären själv gjort. Vi finna alltså, att saken bör prövas inom försvarskommittén,
och jag är övertygad örn att man där också kommer att ägna den
en ganska stor uppmärksamhet.

Eftersom jag personligen är intresserad av denna fråga, skulle jag vilja fram -

Nr 20.

Onsdagen den 15 maj 1946 fm.

Anslay till avlöningar m. rrv. till värnpliktiga. (Forts.)
hålla, att när man en gång skall verkställa en justering av de värnpliktigas
avlöningar och höja dem, skall man icke nöja sig med någon 25-öring, vilket
vore ett mycket blygsamt belopp, utan då bör man genomföra en reform, som
verkligen ger de värnpliktiga en bättre ställning än de för närvarande åtnjuta.
Det har ju här nämnts, att 3 kronor skulle vara det lämpliga beloppet, och
utan att våga uttala någon mening härom med hänsyn till de militära förhållandena
kan man ju säga, att ditåt bör man syfta. Men det skulle ju praktiskt
komma att betyda ganska mycket i ökade anslag, och det är ju icke vanligt,
att man, när det samlade belopp, som skulle utgå till de värnpliktiga, är av
sådan storleksordning, fattar beslut utan att ägna frågan närmare undersökning,
så att man får reda på, hur mycket det hela skulle komma att röra sig
örn. Det är ju endast detta, som statsutskottet, sin plikt likmätigt, har framhållit.

För övrigt vill jag påpeka, att denna sak har nära samband med många
andra viktiga frågor. Det nämnde för övrigt herr Andersson i Alfredshem själv,
då han sade, att det kan bli nödvändigt att sänka övningstiden för de värnpliktiga
för att man skall få pengar till en bättre avlöning. Där se vi, hur det ena
griper in i det andra. Vi kunna icke gärna skilja ut denna sak utan att ta
hänsyn till andra förhållanden, och det är ett ytterligare skäl för att frågan
bör hänskjutas till försvarskommittén. Jag är alldeles övertygad örn att statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet kommer att draga försorg om att
frågan, därest kommittén icke kan ta initiativ i saken, blir föremål för en
verklig utredning, och att denna utredning också skall leda till ett praktiskt
resultat. Icke är det, herr Andersson i Alfredshem, någon skillnad mellan att
göra en direkt skrivelse till regeringen, som han yrkar, eller att i motiveringen
framhålla, att här pågår en utredning, och uttala, att utredningen bör ha hand
örn den saken. Det som statsutskottet yttrat här är ett lika bestämt direktiv
till regeringen, närmast till försvarsministern, som någonsin det förslag skulle
vara, som den ärade motionären här har framlagt.

Med understrykande både att jag personligen och — jag vill å utskottets
vägnar betyga — vi alla äro varmt intresserade av en reform och en betydande
reform på detta område, vill jag framhålla, att saken rent praktiskt och tekniskt
ligger så till, att man knappast kan komma längre än till den utredning
statsutskottet har föreslagit. Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall
till statsutskottets hemställan.

Herr Dahlgren: Herr talman! När utskottet enhälligt har tagit ställning mot
de båda motionerna, hade jag faktiskt icke räknat med eller vågat hoppas, att
herr Andersson i Alfredshem skulle yrka bifall till sin motion. Den motionen
går ju betydligt längre, vad det gäller dagsersättningen. än vad vi i vår motion
yrkat. När nu så blivit fallet, utgår jag ifrån att herr Andersson i Alfredshem,
som representerar det största partiet i riksdagen, också har stöd av
en stor del av denna grupp. Jag anser därför, att det i en sådan situation icke
skulle vara riktigt att vidhålla det yrkande vi här framlagt. Vi se i stället med
glädje, att riksdagen bifaller det yrkande, som innefattas i motionen nr 217.
Det kan ju enbart de värnpliktiga själva vinna på,.

Jag ber med detta att få ta tillbaka mitt yrkande och försäkra, att vi ansluta
oss till det yrkande herr Andersson i Alfredshem har ställt.

Herr Andersson i Alfredshem: Herr talman! Av vad utskottets ärade talesman
här anfört framgår, att stora sympatier skulls föreligga för vårt yrkande
i motionen, men det hade ju då varit på sin plats, att detta också hade kommit
till synes i utskottets kläm. Men där säger man under b), »att motionerna

Onsdagen den 15 maj 1946 fm.

Nr 20.

Anslag till avlöningar m. m. till värnpliktiga. (Forts.)

I: 112 och II: 217 samt II: 218, i vad de avse värnpliktigas penningbidrag och
utryckningspremie, icke må till någon riksdagens åtgärd föranleda». Det är ju
icke mycket bevänt med sympatierna, när de icke komma till uttryck i klämmen.

Härmed var överläggningen slutad. På av herr talmannen given proposition
biföll kammaren utskottets under a) gjorda hemställan. Herr talmannen gav
härefter beträffande punkten b) propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan under denna punkt dels ock på bifall till motionerna I: 112 och
II: 217, såvitt nu vore i fråga; och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr Dahlgren begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den. som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkten
27 :o) b) i utskottets förevarande utlåtande nr 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill. röstar

Nej;_

Vinner Nej, har kammaren bifallit motionerna 1:112 och II: 217, såvitt nu
vore i fråga.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för japropositionen.
Herr Dahlgren begärde emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 150 ja och 39 nej,
varjämte 8 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta. Kammaren
hade alltså bifallit utskottets hemställan i denna del.

Punkten 28.

Kades till handlingarna.

Punkterna 29—52.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 53.

Kades till handlingarna.

Punkterna 54—64.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 65, angående Armén: Understöd åt frivilligt försvarsarbete.

Vid föredragning av denna punkt anförde

Herr Dickson: Herr talman! Jag skall bara höja en kort suck för två avslagna
motioner. De gälla ökade anslag till de frivilliga försvarsorganisationerna,
vilket utskottet icke ansett sig kunna gå med på. Nu har emellertid utskottet
skrivit vänligt på den punkten, och att yrka bifall till motionerna nu
vore ju ganska lönlöst, sedan statsutskottet enhälligt avstyrkt dem. För att
emellertid motionerna skola kunna bära någon frukt, skall jag ta upp en formulerings-
eller tolkningsfråga med anledning av ett uttalande av försvarsministern
i detta sammanhang.

Anslag till
understöd åt
frivilligt försvarsarbete.

Nr 20.

Onsdagen den 15 maj 1946 fm.

Anslag till understöd åt frivilligt försvarsarbete (Forts.)

De övningar, som ordnas av centralförbundet för befälsutbildning och av
lottaorganisationerna, förutsättas kunna ske antingen i officiell militär regi
eller i egen regi, och det vore av värde att få en gränsdragning beträffande
vilket som är vilket. Dagavlöning förutsättes kunna utgå endast då övningar
och utbildning ske i officiell regi. Det står nämligen på s. 42 i utskottsutlåtandet
omedelbart före sista stycket, att försvarsministern icke anser sig kunna
förorda, att ersättning utgår vid utbildning i vederbörande organisations egen
regi. Med anledning därav skulle jag vilja ställa följande fråga: Är en övning,
anordnad av en försvarsområdesbefälhavare med av honom beordrat befäl och
av honom beordrad övningstrupp, att betrakta såsom utförd i befälsutbildningsförbundets
regi eller i officiell regi? Skulle så vara, att dessa övningar betraktas
såsom icke berättigade till anslag för dagavlöning, vore det ganska beklagligt.
Då har man med all säkerhet att räkna med minskat deltagarantal,
beroende på de uppoffringar, som annars deltagarna måste ikläda sig. Därmed
följer också en socialt ganska allvarlig risk. nämligen den att endast ekonomiskt
välsituerade personer ha tillfälle att deltaga i kurserna. Allt talar ju för
att man bör försöka få försvaret och dess begrepp förankrade så brett i folket
som möjligt, och skulle den situation, som jag här antydde, inträffa, vore det
säkert icke lyckligt. Nu är det ganska många av dessa kurser sorn ’ske inom
detta gränsområde, och det vore därför mycket tacknämligt, örn försvarsministern
kunde ge en antydan örn hur han ser på den saken. Det gäller sålunda, örn
deltagarna i sådana kurser, som jag här nämnt, skola få dagavlöning eller icke.
Jag är övertygad örn att försvarsministerns svar på denna fråga kommer att
mottagas med ett mycket stort intresse, och svaret kommer att framkalla
glädje eller besvikelse, beroende på hur detsamma utformas.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 66—70.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 71.

Lades till handlingarna.

Punkterna 72—77.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 78.

Lades till handlingarna.

Punkterna 79—107.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 108.

Lades till handlingarna.

Punkterna 109—113.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten lii.

Trades till handlingarna.

Onsdagen den 15 maj 1946 fm.

Nr 20. i

Punkterna 115—141.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 142.

Lades till handlingarna.

Punkterna 143—151.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 152.

Lades till handlingarna.

Punkten 153.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 154.

Lades till handlingarna.

Punkterna 155—173.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 174.

Lades till handlingarna.

Punkterna 175 och 176.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 177.

Lades till handlingarna.

Punkterna 178—192.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 193.

Lades till handlingarna.

Punkterna 194 och 195.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 196.

Lades till handlingarna.

Punkterna 197—200.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 201.

Lades till handlingarna.

Nr 20.

Onsdagen den 15 maj 1946 fm.

§ 8.

Granskning av Föredrogs konstitutionsutskottets memorial, nr 15, angående granskning av
statsrådsproto- de i statsrådet förda protokoll.
kollen.

Efter föredragning av utskottets anmälan, att anledning icke förekommit att
mot någon ledamot av statsrådet tillämpa ''§ 106 regeringsformen, lades samma
anmälan till handlingarna.

Utskottets anmälan örn anmärkning jämlikt § 107 regeringsformen.

Utskottet hade därvid först gjort ingressuttalanden beträffande a) spörsmålet
örn statstjänstemännens bisysslor och b) tillsättande av statssekreterare.

Kammaren beslöt lägga dessa uttalanden till handlingarna.

Under punkten l:o) hade utskottet uttalat, att de av riksdagen givna direktiven
för anslag ur fonden för friluftslivets främjande i ett den 15 juni 1945
avgjort ärende angående bidrag från nämnda fond till författaren Bengt Berg
till bestridande av vissa kostnader för underhåll av ett biologiskt skyddsområde
å egendomen Eriksberg vid Maraviken i Blekinge icke blivit följda, och i anledning
därav funnit sig böra rikta en anmärkning mot dåvarande chefen för handelsdepartementet,
statsrådet Ohlin.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid:

Herr Ohlin: Herr talman! Med anledning av den anmärkning, som konstitutionsutskottet
har framfört skall jag be att få säga några ord. Man skulle
kunna säga, att utskottet vidrör i någon män två spörsmål. Det ena är lämpligheten
att överhuvud taget ge något anslag av allmänna medel till Bengt
Berg till den ifrågavarande anläggningen. Det andra är den formella möjligheten
att medel från fonden för friluftslivets främjande användas för detta ändamål.
Det är egentligen den senare frågan, som föreligger till behandling i
dag. Ty örn hela det belopp som tilldelats herr Berg hade tagits från lotterimedelsfonden
i stället för som nu hälften, så skulle konstitutionsutskottet uppenbarligen
av dess skrivsätt att döma inte ha ansett sig kunnat rikta någon
anmärkning. Frågan gäller alltså möjligheten att använda medel från fonden
för friluftslivets främjande för det ändamål det här gäller. Jag skall tillåta
mig att vidröra två aspekter på frågan.

ben första är den ifrågasatta anläggningens betydelse för friluftslivet.
Svenska turistföreningen och fritidsutredningen ha i utlåtande ansett att anläggningen
har intresse för friluftslivet men ha samtidigt sagt, att ur denna
synpunkt få de planerade åtgärderna anses vara ett andrahandsintresse i förhållande
till en del viktigare saker. Emellertid säger fritidsutredningen, att
örn man anlägger mera allmänna synpunkter på frågan, är företaget väl värt
att komma i åtnjutande av statens stöd. Jag säger detta sista för den händelse
den följande debatten skulle komma att röra sig örn detta mera allmänna
spörsmål.

Fritidsnämnden har i sitt remissyttrande av den 11 maj 1945 över Bergs ansökan,
uttalat, att — jag citerar utskottsutlåtandet — »på grund av det värde
som nämnden i likhet med fritidsutredningen funne den ifrågasatta försöksanläggningen
äga för friluftslivet, särskilt genom det förutsatta samarbetet
med Svenska turistföreningen, hinder icke syntes möta att för ändamålet disponera
medel av fonden för friluftslivets främjande». Jag ber kammaren observera,
att fritidsnämnden har funnit detta vara möjligt. Nämnden delar sig i en
majoritet och en minoritet. Majoriteten omfattar den ämbetsmannamässigt högt
tränade sakkunskapen i form av en generaldirektör, f. d. statssekreterare, en

Onsdagen den 15 maj 1940 fm.

Nr 20.

Granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
landshövding och dessutom den i statskunskap och närgränsande ämnen specialutbildade
doktor Håstad. Reservanterna kunna knappast göra anspråk på motsvarande
sakkunskap, men inte heller reservanterna våga bestrida, att man
kan använda medel från fonden för detta ändamål. De säga att det kan »ifrågasättas
örn den planerade djurparken är av sådan betydelse för friluftslivet att
anslag ur fonden för friluftslivets främjande kan motiveras». Reservanterna äro
alltså något tveksamma men våga inte bestrida att det finnes en sådan möjlighet.
Jag föreställer mig att en sådan allmän tveksamhet örn huruvida en
sak är formellt möjlig inte i och för sig kan anses vara tillräcklig grund för
en konstitutionell anmärkning.

Utskottet anser emellertid, att fritidsnämnden har misstagit sig och att det
inte går att använda medel ur denna fond för detta ändamål, emedan saken har
för litet intresse ur friluftslivets synpunkter. Jag vill bara i korthet påpeka, att
skolresebarn och andra, som besöka detta område, kunna fa se en hel del intressanta
saker. Det får därför anses ganska troligt, att deras intresse för djurlivet
stimuleras. Såsom påpekats i något yttrande är upplevelsen av den levande
naturen en värdefull sida av friluftslivet. I denna levande natur ingar
naturligtvis faunan som en del. Det är alltså irr denna synpunkt en viktig sak,
att svenska ungdomars och andra svenskars intresse för djurlivet väckes. Bengt
Berg har tidigare visat, att han har en alldeles särskilt stor förmåga att kunna
stimulera detta intresse, vilket han har gjort på många olika sätt. Han har
när det gällt vår kontakt med och kunskap om djur uträttat en hel del ganska
märkliga ting. För det andra är det inte bara de som direkt besöka denna
anläggning, som därigenom kunna stimuleras till intresse för djurliv och friluftsliv
i anslutning därtill. Genom reportage i tidningar, tidskrifter och radio
och genom andra publikationer i anslutning till denna djurpark och försöksstation
kan intresset för djurvärlden säkerligen väckas eller stimuleras.

Jag ber kammaren lägga märke till att departementschefen i sin instruktion
för fondens användande 1939 även talar örn att fonden kan användas för sådana
ändamål, som lia en indirekt betydelse för friluftslivet. Han säger, att
man t. ex. kan anordna kurser och även ge engångsanslag för upplysningsverksamhet
örn spörsmål, som beröra friluftslivet. Ja, där har man alitsa ett användningssätt,
som har vissa beröringspunkter med det här ifrågavarande. Man
kan alltså säga, att departementschefen uttryckligen slår fast, att man icke
skall använda sig av en snäv tolkning när det gäller dispositionen av denna
fonds medel. Jag för min del fäster mycket stor vikt vid detta departementschefens
uttalande. Det statsråd, nuvarande socialminister Möller, som gjorde
denna diktamen till statsrådsprotokollet 1939, vilken är den verkliga instruktionen
för fondens användande, var ledamot av regeringen 1945, när jag föreslog
mcdelsanvändning på sätt som skett. Han hade inte någonting att invända
mot en sådan disposition. Han anslöt sig tydligen helt till min tolkning
av de givna direktiven. Jag vet inte om det ärade konstitutionsutskottet vill
tillmäta denna omständighet någon vikt. Men kanske den som har gjort ett uttalande
bör anses lia någon kvalifikation alf medverka vid tolkningen av dess
innebörd. Detta hindrar naturligtvis inte alls riksdagen att tolka det sagda annorlunda.
Men något dylikt riksdagens uttalande om en annan tolkning föreligger
icke.

Konstitutionsutskottet har också anmärkt på att medel från fonden tilldelats
enskild man. Utskottet säger, att »riksdagen år 1939 uppenbarligen förutsatte,
att bidrag till fasta anläggningar från fonden för friluftslivets främjande endast
skulle tilldelas organisationer». Jag har läst det föreliggande utskottsutlåtandet
flera gånger med förstoringsglas, och jag har läst riksdagens uttalan Andra

kammarens protokoll ISAC. Nr 20. 4

Nr 20.

Onsdagen den 15 maj 1946 fm.

Granskning av statsråds-protokollen. (Forts.)
den och protokoll i detta ämne under 1939. Jag konstaterar för det första, att
utskottet icke kunnat på något sätt styrka detta sitt uttalande, och för det
andra, att det i riksdagens skrivelser och protokoll inte finns någon tillstymmelse
till uttalande i denna riktning. När utskottet säger, att riksdagen uppenbarligen
har förutsatt, att medel inte skulle kunna tilldelas enskild man, måste
jag erinra mig vad en av mina lärare sade till mig när jag var ung student: Observera
att örn folk skriver »givetvis» eller »uppenbarligen», så är det ofta därför
att de inte ha några argument och tro att vad de säga kan slinka vidare
och accepteras utan att läsaren frågar sig varför.

Vidare vill jag påpeka att ingen i fritidsnämnden, varken majoriteten eller
reservanterna, ha kommit till den uppfattningen, att det här skulle föreligga
någon instruktion örn att medel inte kunna tilldelas enskild man. Reservanterna,
som i och för sig. voro mot detta anslagstilldelande, säga beträffande tilldelningen
av anslag till enskild man: »även örn man kan göra avsteg från denna
regel». De säga alltså uttryckligen, att det kan ske avsteg därifrån. Enligt
mili mening är det ganska naturligt, att man i regel ger sådana medel till organisationer,
men någon särskild anledning varför man inte i vissa speciella fall
skulle kunna ge anslag till enskilda personer har jag inte kunnat finna. I varje
fall kan jag inte se, att konstitutionsutskottet har styrkt sitt påstående, att
riksdagen i detta fall har gjort något antagande eller föreskrivit någon tolkning.

Ja, herr talman, naturligtvis kan man hysa olika meningar om i vilken utsträckning
denna djurpark och biologiska anläggning har betydelse för friluftslivet.
Det inser jag mer än väl. Det är en omdömesfråga. Men vad jag när
det nu gäller en fråga örn formell anmärkning vill hänvisa till är, att de närmast
kvalificerade organisationerna inte ha bestritt, att det finns ett sådant intresse,
ehuru det råder olika uppfattning om hur stort detta intresse är, och vidare
att fritidsnämnden, som har en betydande sakkunskap på detta område,
även formell sakkunskap, tvärtom har tillstyrkt dispositionen av dessa medel
På föreslaget sätt. Därför kan jag, herr talman, inte finna, att utskottet har
visat någon grund för en konstitutionell anmärkning.

Herr Haeggblom: Herr talman! Utskottet har ju redovisat motiveringen för
denna anmälan i sitt betänkande, och jag skall inte trötta kammaren med att
upprepa vad som där är sagt.

Beträffande de omständigheter, som herr Ohlin nu framfört i sitt anförande,
skulle jag först rörande, hans förmodan, att örn inte anslaget tagits från
fritidsmedlen, så skulle konstitutionsutskottet inte haft någonting att anföra
i denna, fråga, vilja säga, att detta dock ingenstädes står skrivet i utlåtandet
och följaktligen inte heller kan framläsas därur. Under debatten i utskottet
framlades även andra synpunkter, som kunde ha lett till en anmärkning
även av annan art. Vad som inte står i utskottsutlåtandet torde man därför
inte heller ha anledning att utläsa ur detsamma.

. Jag bley även en smula förvånad över den advokatyr, som kom till synes
i herr Ohlins anförande, när ledamöterna av fritidsnämnden graderas så, att
de som bekläda ämbeten på något sätt skola ställas i en bättre ställning än
de som äro vanliga förnuftiga människor. En dylik gradering kan väl ändå
inte vara giltig i ett sådant sammanhang.

Vidare bör det när det gäller fritidsnämndens inställning pekas på att den
majoritet, som tillstyrkt ett förslag örn att fondens medel skulle kunna anlitas
för. detta ändamål, inte står bakom det anslag som herr statsrådet tillstyrkt.
Majorrteten stannade nämligen vid högst 25 000 kronor. Det var detta anslag,
herr Hastad, som enligt vad vi här hört har så stora kvalifikationer för be -

Onsdagen den 15 maj 1946 fm.

Nr 20.

Granskninci av statsrådsprotokollen. (Forts.)
dömande av frågan, ville vara med örn. När herr statsrådet gick utöver detta
belopp, fanns det inom fritidsnämnden en klar majoritet mot herr statsrådets
åtgöranden. Denna omständighet kan ju också behöva påpekas.

Utskottet har vid försöken att komma till rätta med denna fråga haft vissa
svårigheter på grund av det skick, vari den dossier, som innesluter de handlingar,
som ligga bakom beslutet, befinner sig. Där finnas mycket underliga
historier. Där finns utkast till promemoria, och där finnas promemorior som
äro litet förbättrade i förhållande till detta utkast. Men det finns ingen promemoria
med någon namnunderskrift. Man vet inte örn promemoriorna uppgjorts
i departementet eller möjligen av sökanden själv, fastän han sedan inte
fått någon ansvarig människa att sätta sitt namn under dem. Det finns en
promemoria, som talar om herr Berg i tredje person men sorn, är skriven på
herr Bergs eget brevpapper. Man har överhuvud taget en känsla av att handläggningen
av detta ärende inte riktigt fyller kraven på överskådlighet.

Men i varje fall tycks det dock av de handlingar som stå till buds med
mycket stor klarhet kunna framgå, att det anslag på 100 000 kronor, som här
är beviljat, inte på något sätt motiveras av det gagn som anslaget i fråga kan
medföra för fritidsverksamheten eller fritidslivet. Ty vad man tycks ha uppnått
med detta anslag är att innehavaren av denna försöksstation därnere har
lovat att under juni, juli och augusti, alltså tre månader i följd, under fem
år hålla sin anläggning öppen för besökare två gånger i veckan, d. v. s. högst
26 dagar per år. Kostnaden skulle alltså bli 770 kronor per gång. Detta har
inte utskottet kunnat anse vara på något sätt motiverat, åtminstone inte med
hänsyn till den betydelse det kan ha för fritidslivet. När vi därtill veta, att
statsrevisorerna redan första halvåret anläggningen var tillgänglig haft anledning
påpeka att icke ens dessa fåtaliga tillfällen för öppethållande ha
blivit iakttagna, är det uppenbart, att kostnaden per dag uppgår till ännu
större belopp.

Det framskymtade i herr Ohlins anförande, att herr Ohlin ansåg att den inblick
i detta djurliv, som på detta sätt under tretton veckor av året kunde
beredas de besökande, var mycket värdefull. Visserligen står det i dessa promemorior,
att de besökande skola få se de sköna syner, som herr Berg har sett
i främmande land. Och det är kanske en diktare som sagt de orden. Men jag
får säga att ett sådant yttrande är väl ingenting för ett svenskt statsråd att
falla i farstun för. Vad man inom denna anläggning kan få se är en del sällsynta
främmande djurarter — där äro dovhjortar, sikahjortar, indiska oxishjortar,
vildsvin, asiatiska och afrikanska vildfår o. s. v. Men om vi titta närmare
på planerna med denna anläggning finna vi, att herr Berg tänker sig
att i vår djurvärld föra in sådana för människor skygga djurarter, som flyttat
upp till ödemarken och som inte finnas nere i de folkrika bygderna, såsom
hans beryktade grågäss o. s. v. Skola dessa djur överhuvud taget kunna trivas
på den där anläggningen är det nog nödvändigt att herr Berg följer den linje
han redan slagit in på att inte släppa in några besökande som störa dessa djur.
Jag som bott i närheten av den plats, där herr Berg hade sin första anläggning,
har sett talrika exempel på de sammanstötningar, som blivit en följd av
befolkningens nyfikenhet och innehavarens önskan att dessa hans försök skola
vara helt och hållet fredade för människors insyn. Den delen av verksamheten,
som gäller dessa sällsynta skygga djur, kommer säkert inte att bli tillgänglig
för några besökandes ögon, Men att plantera in dessa hjortar och afrikanska
vildfår i en svensk hage är viii ändå att plantera in främlingar, som
inte höra dit. Utskottet har åtminstone haft den uppfattningen. Vi måste
också säga oss: är inte det som bjudes alltför litet i förhållande till kostnaderna
och kan det siigas befrämja friluftslivet i Sverige? Troligen Ilar väl

Nr 20.

Onsdagen den 15 maj 1946 fm.

Granskning av statsrådsvrotokollen. (Forts.)
föredragande statsrådet imponerats av den storartade planen, att man skulle
acklimatisera värdefulla djurarter inte bara för vårt land utan för en hel
världsdel. Men hade man tagit en litet noggrannare titt på de Bergska planerna,
skulle man funnit att för att dessa djur skola kunna acklimatiseras
kräves det odling av främmande växter för en kostnad av 12 500 kronor.
Dessa djur^ kunna aldrig gå ut i svensk vildmark oell leva av svenska växter,
utan vi mäste också förse oss med växthus eller speciella anläggningar för
odling av särskilt foder åt dessa djur. Det är alltså fullkomligt uteslutet att
man med denna verksamhet berikar den svenska faunan.

Bakom det mycket stora anslag, som här beviljats, skymtar i handlingarna
ytterligare krav. Den som får understödet säger mycket skarpt ifrån, att dessa
pengar räcka inte. Han vill ha 50 000 kronor till, örn det överhuvud taget skall
gå att genomföra planen. Konstitutionsutskottet har haft vissa farhågor för att
ett sådant anslag i framtiden kan komma att ges. Där skymtar vidare ett lågprocentigt
lån på 300 000 kronor, och där skymtar ännu en svensk egendom,
som ^skulle kunna ställas till disposition för ändamålet i fråga. Under sådana
förhallanden har konstitutionsutskottet ansett det vara skäl att bromsa i tid.
Fritidsverksamhetens begränsade medel böra komma fritidslivet i verklig mening
till godo och inte lasas fast vid sådana här mer eller mindre bisarra anläggningar.

Ridare säger herr Ohlin: jag har letat med ljus och lykta efter att finna någon
formulering, som stöd för konstitutionsutskottets uppfattning, att ett sådant
här anslag inte kan ges åt en enskild person. Det finns dock i de direktiv,
som gälla för fördelningen av fondens medel, en anvisning som lyder: »Anslag
höra också kunna beviljas för inköp av mark. varvid från fall till fall hör avgöras,
huruvida staten lämpligen skall bliva ägare till marken eller någon organisation
skall erhålla bidrag för ändamålet.» Där ges alltså inte mer än två
möjligheter: staten eller en organisation. Nu kanske herr Ohlin kan säga, att
det inte har varit avsikten att ge anslag för inköp av mark. Men vi ha därvidlag
fäst oss Aud att i de framställningar örn betydande anslag, som herr
Berg ingivit, kostnaderna för markinköp även finnas medtagna. Vid beviljandet
av anslagen har inte någon som helst gräns dragits för den ena eller den
andra dispositionen, av medlen. Det har visserligen sagts, att det ena beloppet
skulle vara avsett till driftskostnader. Men vi ha inte haft någon klarhet i örn
inte en del av det största belopp, som det här är fråga örn, ändå kommer att
ges till inköp av mark. Örn så skulle ske, står det i strid mot direktiven, ty i
dessa är tydligt och klart uttalat, att det inte kan bli fråga om annat än att
staten eller en organisation skall kunna bli ägare till sådan mark.

Med vad jag nu anfört ber jag, herr talman, att få yrka, att konstitutionsutskottets
anmälan lägges till handlingarna.

Herr Ohlin: Herr talman! Av hänsyn till kammarens tid skall jag inte här
ta upp någon längre debatt, utan jag skall begränsa mig till ett par anmärkningar.

Jag är litet förvånad över herr Hmggbloms yttrande, att den omständigheten
att konstitutionsutskottet inte har uttalat sig rörande användningen av lotterimedelsfonden
för detta ändamål inte innebär, att utskottet funnit sig böra
godkänna en dylik medelsdisposition. Så måste väl ändå vara fallet, eftersom
utskottet inte funnit anledning till anmärkning.

När jag hänvisar till att mycket erfarna och i statskunskap särskilt väl utbildade
ämbetsmän intagit en viss ståndpunkt, förklarar herr Haeggblom, att
detta är advokatyr. Jag måste uttrycka min förvåning över detta hårda ord.
Jag kan inte finna annat än att det är i överensstämmelse med enkelt sunt för -

Onsdagen den 15 maj 1946 fm.

Nr 20.

Granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
mitt att den som länge sysslat med frågor om den formella tolkningen av lagbestämmelser
så småningom förvärvar särskilda kvalifikationer på det området.
Och det måste väl vara legitimt att åberopa dessa särskilda kvalifikationer.

Jag konstaterar även, att herr Haggblom inte hade något att anföra örn vad
jag yttrade beträffande förutvarande handelsministern, nuvarande socialministern"
Möllers särskilda kvalifikationer att tolka de direktiv, som han själv en
gång givit och vilka vunnit riksdagens godkännande.

Herr Haggblom försöker göra gällande, att riksdagen underförstått att det
endast skall givas bidrag till organisationer och statliga inrättningar, och han
åberopar till stöd härför ett uttalande rörande inköp av mark. Jag ber att få
påpeka, att detta uttalande, där man bara nämner dessa två alternativ men
inte säger att det inte gives något tredje, uteslutande gäller inköp av mark.
I det nu aktuella fallet är det inte fråga om inköp av mark, och fonden kan
uppenbarligen användas för många andra ändamål. Det finns alltså ingenting
utsagt örn att inte bidrag skulle kunna givas till andra än organisationer och
statliga inrättningar.

Eftersom herr Haeggblom gick in på ett mera allmänt resonemang i frågan,
skall jag be att få betona, att Svenska turistföreningen i sitt yttrande år 1939
förklarade sig »övertygad örn att en dylik anläggning» — det gällde anläggningen
vid Tjärö — »skulle vara av stor betydelse som ett komplement tillden
märkliga och värdefulla anläggning som genom dr Berg och hans maka håller
på att skapas». Vidare förklarade föreningen, att den gärna ville bidraga till
förverkligande av en sådan plan. Jag vill även erinra örn fritidsutredningens
uttalande, att »denna anläggning är väl värd att komma i åtnjutande av statens
stöd».

Jag drar samma slutsats som jag gjorde i mitt förra anförande, nämligen att
man kan ha delade meningar i en sådan här fråga. Herr Haggblom Ilar sin
mening och jag har min. Men jag har dock såsom föredragande statsråd haft
uttalanden från officiella utredningsorgan och kommittér att falla tillbaka på,
och det är detta som är avgörande, när det gäller spörsmålet örn en formell anmärkning
är berättigad eller ej.

Jag kan inte heller anse det onaturligt, att jag vid bedömningen^ av den formella
frågan fäst en viss vikt vid vederbörande konsultativa statsråds uppfattning.

Jag skall av hänsyn till kammarens tid inte nu gå in på sakens långa förhistoria
sedan flera år före kriget. Konstitutionsutskottet har i sitt utlåtande
ägnat detta spörsmål föga uppmärksamhet. Så mycket kan jag emellertid säga,
att när jag fick hand örn ärendet, var det väl förberett i olika avseenden. På
flera olika vägar hade det hos Berg skapats en berättigad förväntan att han
skulle erhålla ett anslag, som med hänsyn till penningvärdets förändringar var
större än det anslag som jag förordade och som han också fick. Det skall betydligt
starkare skäl till för att i ett dylikt läge avböja ett positivt beslut än om
frågan kommer under ens handläggning såsom alldeles ny. Jag säger inte detta
för att på något sätt söka undandraga mig mitt ansvar. Men jag kan säga det
som inledning till min avslutande anmärkning, nämligen att jag fortfarande
har den uppfattningen, att jag vid handläggningen av detta ärende tagit i betraktande
rikets sannskyldiga nytta.

Herr Håstad: Herr talman! Jag vill först fästa uppmärksamheten på att
när fritidsutrodningen år 1939 hade att taga ställning till denna fråga, gällde
det en begäran om ett anslag av 250 000 kronor. Det var över denna ansökan
som fritidsutredningen avgav sitt utlåtande. Problemet kan ju ligga litet annorlunda
till, örn det är fråga örn ett anslag av låt Östs säga 25 000 kronor, som

Nr 20.

Onsdagen den 15 maj 1946 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
förordats i min reservation i fritidsnämnden. Av fritidsutredningens citerade
yttrande framgår, att utredningen ansåg att frågan örn beredande av möjlighet
för allmänheten att vissa tider besöka denna djurpark kunde falla inom ramen
för användningen av fritidsfondens medel. I fritidsnämnden sutto — det vill
jag fästa uppmärksamheten på — herr Ekstam och fru Ruth Gustafson, vilka
sedan i fritidsnämnden, dit de övergingo såsom ledamöter, ha avstyrkt anslag.
Jag kan inte tolka detta på annat sätt än att även herr Ekstam och fru
Gustafson år 1939 under vissa betingelser voro beredda att lämna anslag till
detta ändamål. Detta kan ha spelat en viss roll för regeringen, när den 1945
hade att taga ståndpunkt till denna fråga.

Nu har det sagts här, att detta ändamål inte skulle falla inom ramen för
fritidsfondens användning. Det är självfallet en sak som kan diskuteras. Men
såvitt jag kan förstå vill inte ens herr Haeggblom bestrida, att vissa skäl kunna
tala för att anslag för ändamalet skall kunna lämnas. Jag vill erinra örn att
regeringen vid åtskilliga tillfällen på tillstyrkan av fritidsnämnden lämnat
mindre anslag till — låt oss kalla det — sekundära fritidsändamål, där värdefulla
naturskyddsintressen eller kulturintressen varit implicerade. Såsom exempel
kan jag nämnda Tunåsen utanför Uppsala. Här beviljade regeringen ett
anslag för att försköna och rädda de historiska värden, som ansågos ligga i
området, vilket samtidigt ansågs kunna användas såsom ett mycket lämpligt
utflyktsmål för befolkningen i Uppsala. På Björkö har byggts en liten raststuga,
som kanske inte spelar så stor roll ur fritidssynpunkt men som tillkommit
med hänsyn till kombinationen historisk bygd och samlingsställe för utflyktsresor.
Fritidsnämnden och regeringen ha varit särskilt måna örn att för billiga
pengar taga vara på fäbodar för att använda dem som fritidsstugor. Jag vill
inte säga. att detta varit den absolut billigaste formen, men här ha kulturintresset
och fritidsintresset sammansmält och förstärkts med ett mycket stort
stöd och deltagande från ortsbefolkningens sida. Vandrarhemmen ha då och då
förlagts till gamla slott eller liknande historiska byggnader. Det har kanske
inte heller varit rationellast att anordna dem just där, men kulturintresset och
fritidsintresset ha sammansmält. Det är dessa och liknande synpunkter, som
åtminstone för mig varit avgörande, när jag i fritidsnämnden tillstyrkt ett
mindre bidrag till det nu ifrågavarande ändamålet i Eriksberg.

Här har nu diskuterats frågan, örn en enskild man skall kunna få anslag ur
fonden. Jag vill på den punkten endast understryka vad herr Ohlin tidigare
sagt, nämligen att det inte finns något uttalande i direktiven, som begränsar
ramen för verksamheten till att uteslutande avse organisationer eller offentliga
inrättningar. Men självfallet kan bidrag lämnas till enskilda endast under alldeles
speciella .betingelser. I detta fall har åtminstone jag ansett, att sådana
betingelser varit för handen, i det staten på annat sätt lämnade ett ansenligt
bidrag, nämligen genom medel från lotterimedelsfonden, samtidigt som det
uppställdes vissa villkor, örn återköpsrätt o. s. v. Till följd härav borde det
icke möta några betänkligheter att även låta medel ur fritidsfonden komma
till användning i detta speciella fall, nota bene under förutsättning att garantier
vinnas för att det ändamål som man vill främja verkligen tillgodoses med
dessa medel. Den avgörande synpunkten för oss, såsom vi tolkat bestämmelserna,
har alltså varit, hur man på bästa sätt skall nå det syftemål som man
vill främja och hur man skall få garantier för syftemålets tillgodoseende. Det
sistnämnda kan ju ske på olika sätt, t. ex. såsom här genom återköpsrätt eller
inteckningsförfarande och genom att anslaget inte portioneras ut, förrän vederbörande
har iklätt sig vissa av nämnden eller handelsdepartementet föreskrivna
förpliktelser.

Jag kan nämna, att det varit fritidsnämndens avsikt, långt innan nämnden

Onsdagen den 15 maj 1946 fm.

Nr 20.

Granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
ägde kännedom örn att konstitutionsutskottet skulle taga upp frågan, att så
tidigt som möjligt i vår besöka denna trakt och närmare diskutera hela denna
fråga med dr Berg för att området skulle kunna på bästa möjliga sätt komma
till användning och bli till glädje för allmänheten.

Herr Haeggblom säger nu, att detta är dyra pengar. Det är klart, att örn man
utgår från 100 000-kronorsanslaget blir det dyra pengar. Men jag vill bestämt
hålla före, att man med ett mindre anslag verkligen skulle ha nått syftemålet,
att för rimlig kostnad skapa något som den stora allmänheten intresserade sig
för. Även med ett mindre anslag bidroge man till att detta område i närheten
av Karlshamn kan bevaras för fritidsändamål i framtiden i den ena eller andra
formen. Turistföreningen har i närheten av Tjärö upprättat en turiststation,
som är mycket besökt och utgör en bra utgångspunkt för utflykter till Eriksbergsegendomen.
Det skall verkligen bli intressant, herr Haeggblom, att se
hur många besök det kommer att bli. Jag är ganska övertygad örn att när det
finns djur att se kommer det mycket folk. Vi ha Furuvik och andra, anläggningar
såsom exempel härpå, och när nu denna anläggning ställes till förfogande
för allmänheten på särskilda villkor, kan det hända att det blir ganska
stor folkvandring dit från södra Sverige.

Till sist, herr talman, vill jag framhålla, att den anmärkning jag skulle
vilja göra mot handelsministern är den, att han anslagit horribelt mycket för
detta ändamål. Jag tycker inte man kan säga, att 100 000 kronor är det belopp,
som här motsvarar fritidsintresset. Jag tänker på det lilla anslag -—- för
närvarande 1 250 000 kronor — som vi lia till disposition och som skall användas
för så många olika ändamål. Jag tänker på vad anläggningar, som
äro mycket större och betydelsefullare än denna, ha fått. Det är belopp, som
mera sällan överstigit 100 000 kronor, och då har det varit fråga örn stora
nybyggnader och markinköp.

Jag har alltså inte av konstitutionsutskottets utredning blivit övertygad örn
att det varit orimligt att anslå fritidsmedel till detta ändamål, ännu mindre att
beviljandet härav varit formellt oriktigt. Däremot tala sakliga skäl för att
anslaget bort begränsas. Om staten på grund av tidigare utfästelser varit nödsakad
att stödja Berg med ytterligare belopp — något som jag inte vill uttala
mig örn -— hade detta bort ske på annat sätt, exempelvis med lotterimedel.

Herr Haeggblom: Herr talman! Jag bor ganska nära det Bergska verksamhetsområdet
och känner till det litet för mycket för att ha någon större tilltro
till att det skall bli några folkvandringar dit. Här finnas svarthalsade
svanor, som häcka långt från människors insyn. Vildsvinen, som inte äro ute
annat än på nätterna, locka inga besökande. Dessa hjortar, som vi skola få se
innanför stängslen, torde inte åstadkomma några folkvandringar i södra och
sydöstra Sverige.

Detta är ju inte ett område, dit människorna kunna komma under sin fritid
och stanna och se sig örn, såsom fallet är med den plats invid Uppsala, som
herr Håstad omnämnde. Utan detta är ett med starka taggtrådsstängsel kringgärdat
område, där ingen kan komma in annat än på tid, som ägaren anvisar
två gånger i veckan under tre av årets månader. Möjligheterna till uppsamling
av turister äro alltså inte så särskilt stora. Detta om detta.

Herr Ohlin framhåller, att, ärendet var väl förberett, innan han fick hand
örn det. Detta är en sak som utskottet vetat om, och det torde i någon män ha
påverkat utskottets utformning av anmärkningen. Utskottet har försökt ge
denna mildast möjliga form.

Vidare påpekar herr Ohlin, att jag inte yttrat mig örn statsrådet Möllers
tidigare befattning med ärendet. Detta är ju något som konstitutionsutskottet

Nr 20.

Onsdagen den 15 maj 1946 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
inte kan taga ställning till. Anmärkningen måste naturligtvis riktas mot det
statsråd, som föredragit ärendet. Sedan är det självklart, att övriga statsråd,
som haft samma ståndpunkt som föredraganden, äro i lika mån ansvariga, i
varje fall moraliskt. Jag tror inte, att konstitutionsutskottet skulle ha ställt
sig på en annan ståndpunkt, även om utskottet hade beaktat herr Möllers
tidigare befattning med frågan.

Herr Ohlin måste väl ändå erkänna, att han haft ganska klent stöd i fråga
om tillstyrkande yttranden. Han har visserligen Svenska turistföreningens uttalande,
men det finns intet uttalande från en enda vetenskaplig institution
i detta land, trots att här talas örn en stor försöksstation och vetenskaplig anläggning
efter nya linjer — ehuru det aldrig talas om vilka de nya linjerna
äro. Borde inte ett statsråd, innan han ger ett anslag till en sådan anläggning
utöver vad som kan vara motiverat ur fritidssynpunkt, inhämta yttrande från
någon svensk vetenskaplig institution? Eller var man från början på det klara
med, att man inte skulle få något tillstyrkande yttrande från det hållet? Man
kanske för att kunna lotsa detta väl förberedda ärende i hamn inte ville ha
med som barlast i materialet ett avstyrkande yttrande från en sådan institution.

Herr Fast: Herr talman Då jag i sista omgången anslöt mig till denna anmärkning
mot dåvarande statsrådet Ohlin, gjorde jag det med en viss tvekan.
Jag blev dock övertygad örn nödvändigheten av att göm något, och eftersom
jag icke är någon anhängare av milda och förstuckna anmärkningar utan håller
mig till § 107 av regeringsformen, ber jag att med några ord få ange anledningen
till min anslutning.

De pengar, som stå till förfogande för friluftslivets främjande, äro synnerligen
begränsade. Avsikten med dessa medel är att stimulera till ett ökat friluftsliv.
De undersökningar som företagits i detta fall visa dock, att inte ens
detta primära syfte har kunnat vinnas. Folk kan icke komma in på området
i fråga, och det blir således inte någon till friluftsliv dragande attraktion.
Örn man dessutom börjar använda dessa medel för friluftslivets främjande till
attraktioner av här ifrågavarande slag, på bekostnad av andra för friluftslivet
mera verksamma medel, använder man icke pengarna på det sätt, som riksdagen
_ tänkt sig. Om sedan statsrådet Möller har ansett att medlen kunde få
tågås i anspråk för ifrågavarande ändamål, kan ju detta icke komma utskottet
vid. Det rubbar icke heller på något sätt mitt ståndpunktstagande.

Bakom detta ärende dölja sig vissa omständigheter som herr Ohlin här anspelat
på. Jagskall vara öppenhjärtig och säga vad det är som ligger bakom.
Under beredskapstiden ha vissa ingrepp företagits på herr Bergs område, och
det har kanske varit svårt att fastslå de skador, som därvid uppstått. Ur
den synpunkten kunde det möjligen varit berättigat att lämna herr Berg viss
ersättning. Men som ledamot av konstitutionsutskottet måste jag å andra sidan
säga —- det må drabba det ena eller andra statsrådet — att det är ännu mera
betänkligt örn man använder dessa pengar, sorn redan från början äro snålt
tilltagna för de ändamål för vilka de äro avsedda, jämväl för att höja de belopp,
som böra utgå fran fjärde huvudtiteln. Jag kan inte dela den synpunkten,
att man bör anse som förmildrande omständighet att det gällt att ersätta
skador, som uppkommit till följd av militära beredskapsarbeten. Formellt
måste en erinran av det slag som här föreligger drabba den, som är föredragande
vid det slutliga avgörandet. Detta tror jag också herr Ohlin är villig
att erkänna.

Vidare blev jag betänksam mot att detta anslag, på sätt som skett, lämnats
en enskild person. Jag vill icke säga, att det är totalt uteslutet att så sker,
men man måste i så fall kräva andra garantier än när det är fråga om en

Onsdagen den 15 maj 1940 fm.

Nr 20.

Granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
organisation. Och de garantier som här förefinnas måste sägas vara synnerligen
svaga. Detta framgår också av det vittnesbörd örn hur saken hittills utvecklat
sig, som lämnades av herr Haeggblom.

Jag är mycket glad över den förklaring, som herr Hastad gav, nämligen
att man skall undersöka i vad mån man kan rätta till det hela. Med kännedom
örn de kontroverser som tidigare förekommit mellan allmänheten och herr Berg
frågar sig människorna där nere säkerligen hur denna sak kunnat utveckla
sig som den gjort. Vid min anslutning till denna anmärkning har jag varit
tvungen att se bort från det föregående, ty örn medlen bort tågås från annat
håll, så är detta i och för sig värt en anmärkning. Man har icke heller här
skapat de garantier, som borde finnas för att medel skall kunna anvisas till
enskild person. Sådana garantier skola verkligen trygga de ändamål, man avser
att trygga. I detta fall har det gällt att i någon ringa mån — ty något
annat kan det aldrig bli tal om — skapa en attraktion för främjande av friluftsliv
för människor i områden, som gränsa till djurparken. Jag menar att
detta icke har stått i överensstämmelse med de direktiv, till vilka riksdagen
givit sin anslutning. Men jag är också övertygad örn att, även örn det skymtat
här och där i handlingarna örn ytterligare anslag, efter vad som nu förekommit.
ytterligare medel icke komma att anvisas. Under sådana förhållanden
har också den föreliggande anmärkningen fyllt sitt ändamål.

Herr talman! Jag hemställer att anmälan lägges till handlingarna.

Herr Ohlin: Jag skall inte fortsätta debatten med herr Haeggblom. Han kom
med sitt sista yttrande alldeles bort från frågan örn den formella möjligheten
att använda fri ti dsf ondens medel. Jag skall bara göra det lilla tillägget i anledning
av herr Hseggbloms tidigare yttrande örn olika slag av sakkunskap, att
det förefaller mig som örn herr Haeggbloms sakkunskap i denna fråga i någon
mån var grannens sakkunskap. Det inträffar ju, att grannar ibland se spörsmålen
ur en speciell synvinkel och med litet större skepsis — jag tänker da pa
herr Bergs tidigare anläggning — än andra människor, vilka betrakta förhållandena
på längre håll.

Jag begärde inte ordet för att säga detta utan med anledning av herr Fasts
påpekande då han Säger, att försvarets skadegörelse på Bengt Bergs egendom
givetvis inte kunnat vara något skäl för att bevilja honom dessa medel. Jag
vill härtill framhålla: örn det inte utav andra orsaker varit rimligt att giva honom
pengarna, så borde givetvis inte hänsynen till denna skadegörelse förmå
vågen att väga över till förmån för ett positivt beslut. Man kan däremot säga,
att örn man av andra skäl ansett det lämpligt att tilldela doktor Berg detta anslag,
så kan den omständigheten att försvaret gjort betydande skadegörelse på
hans mark kanske också i någon mån påverka de reflexioner, man efteråt kan göra
om detta beslut. Jag delar fullständigt herr Fasts uppfattning, att hänsyn till
denna skadegörelse .skulle lia beaktats vid ställningstagandet, och tillägger att
den ej heller gjort det.

Jag vill till herr Fast tillägga en sak, nämligen att det föreföll mig som örn
han inte alls fäste någon vikt vid de indirekt stimulerande verkningar på intresset
för djurlivet, som jag för min del tror man har anledning att beakta. Det
gäller här personer, som inte komma att besöka dessa trakter, utan så småningom
genom tidningar, tidskrifter och radio etc. fä kännedom örn vad som där utförcs.

Till sist vill jag anknyta till vad herr Håstad sade, när han tyckte att felet
egentligen låg däri, att beloppet var för stort. Jag vill gärna erkänna, att man
naturligtvis kan hysa olika meningar om detta. Jag skulle emellertid inte ha
tillstyrkt detta anslag, örn jag inte ansett det vara berättigat att giva ett ganska
väsentligt belopp. Jag tillägger: i annat fall hade det inte blivit något av det

Nr 20.

Onsdagen den 15 maj 1946 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
liela. Det hade inte varit någon mening med att tillstyrka ett väsentligt mindre
belopp. Möjligheterna att begränsa beloppet påverkades naturligtvis av att det
på olika vägar hade skapats en berättigad förväntan hos doktor Berg, att han
skulle erhålla ett anslag av denna storleksordning. Det är i någon mån från
den utgångspunkten man fått taga ställning till frågan örn beloppets storlek.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Punkten lades till handlingarna.

Härefter anförde:

_ Herr Larsson i Stockholm: Herr talman! En norsk författare, som under de
bistra krigsåren under intrycken från fängelser och koncentrationsläger skrivit
en liten bra, bok örn demokratiens genfödelse, inleder denna med Voltaire^ ord:
Jag är oenig i allt vad du säger — men jag kan dö för din rätt att säga det!

Med en sådan bekännelse till den medborgerliga frihetens värde bör man nalkas
de problem, som äro kärnan i den reservationsanmärkning jag med instämmande
av andra utskottsledamöter fogat till konstitutionsutskottets dechargememorial.
Anmärkningen rör den politiska åsiktskontrollen av försvarsmaktens
personal och särskilt dess betydelse vid officersbefordringar. Det kan vara så
mycket större skäl att ett ögonblick dröja vid dess principiella sida, som Kungl.
Maj:t i dessa dagar genom beslutet örn tillsättande av en särskild nämnd för
prövningen av tjänstemännens lojalitet mot samhället och genom den motivering,
som justitieministern givit detta beslut, i viss mån har gått vår anmärkning till
mötesSamma frågor återkomma för övrigt i ett annat ärende på dagens föredragningslista
med anledning av motioner örn revision av 36 § regeringsformen.

Alltså, herr talman, den fråga, som förnuftet och samvetet här först måste
besvara är: hur kan man förena grunderna för ett liberalt samhällsskick med
en kontroll av de åsikter statens ämbets- och tjänstemän hysa, ja, än mer, med
förbud för vissa personalgrupper att tillhöra viss angiven meningsriktning?
Före kriget, och även under krigets första år, har denna fråga i samband med
den föreslagna lagen örn förbud för militär och polis att tillhöra visst ytterlighetsparti
här diskuterats, och jag tar för givet, att jag då skulle ha tillhört
deni, som rent principiellt avvisat hela denna tanke med hänsyn till de ingrepp
i den medborgerliga friheten, som ett sådant förbud skulle innebära. Vad som
sedan dess har hänt och det som vänt både förvaltningspraxis och åsikterna,
det är naturligtvis kriget och krigserfarenheterna inom och utom landet. Vi ha
upptäckt, att hela den europeiska kulturen och statssystemet underminerats,
råkat i gungning och gått från den ena omstörtningen till den andra utan
att ännu. långt efter krigets slut, ha nått någon fast balans. Vi ha stått inför
faror ej blott för landets yttre säkerhet utan även för vårt hävdvunna samhällsskick
och för de frihetsvärden och den rättskultur, på vilka det vilar.

_ Det är icke blott detta, att vi varit militärt omfattade och hotade av det nazistiska
Tyskland — vi ha också haft de mycket reella farorna från våra egna
eventuella femtekolonnare, alltså svenska medborgare som i sina sympatier
för främmande regimer och i sitt förakt för det svenska samhällsskicket utgjort
en verklig fara för vår inre och därmed yttre säkerhet. Med fog har Kungl.
Maj:t vid tillsättandet av granskningsnämnden pekat på erfarenheterna från
danska och norska landsförrädare och farorna för en nazistisk infiltration bland
statens egna tjänare. Det är klart, att i andra utrikespolitiska konstellationer
faran har hotat och kan komma att hota från andra ideologier och andra makter
än de nazistiska, men åtminstone sedan flera år kan jag för min del icke finna,
att läget varit sådant. Icke heller dagens situation synes mig lägga någon grund

Onsdagen den 15 maj 1946 fm.

Nr 20.

Granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
för det yrkande, som högerreservanter ställt inom konstitutionsutskottet för att
nu utsträcka åsiktskontrollen jämväl till kommunisterna.

Vad som hänt är alltså, att vi funnit, att i denna osäkra värld kräver ej blott
vår yttre utan även vår inre säkerhet en viss andlig vakthållning. De demokratiska
värdena äro icke så självklara och förbehållslöst godtagna, som man
tidigare förutsatt, och vi måste därför vårda en viss andlig beredskap till,skydd
för vår samhällsordning i samband med vår yttre säkerhet. Denna vakthållning
måste rimligen upprätthållas så länge vårt lä£e icke kunnat stabiliseras i en
fastare internationell rättsordning.

Men det är tillika klart, att de ingrepp i den personliga friheten, som i detta
sammanhang kunna finnas nödvändiga, böra så långt möjligt begränsas även
till tiden. Det är ett självfallet önskemål, att den personliga åsiktskontrollen
icke måtte bli en fast institution i svensk förvaltning.

Vad avser nu denna kontroll? Självfallet att vederbörande befattningshavare
är pålitlig, d. v. s. i första hand att man kan vara förvissad om att han i fall
av behov fyller sin militära tjänsteplikt. Men frågan, kan icke strängt begränsas
på detta sätt, och jag kan icke undertrycka reflexionen, att både frågan och
svaret formulerades alltför trångt vid den interpellationsdebatt i en militär
förtroendefråga, som hölls här i kammaren för några veckor sedan. Låt mig i
sammandrag citera, vad överbefälhavaren yttrade i en framställning till Kungl.
Majit i slutet av år 1942:

Enbart anslutningen till eller sympatier för ett statsfientligt politiskt parti
eller stark anknytning till främmande makt kan ge anledning till misstroende
mot försvaret; även örn misstankar mot viss personal äro oberättigade kunna
dessa misstankar, på grundval av en sådan politisk inställning som jag nyss
nämnt, vinna utbredning och därmed medföra skada för försvaret..

Samma synpunkter i fråga om de krav, som måste ställas på militärbefälet
och dess politiska verksamhet, utvecklades av militieombudsmannen i ett remissyttrande
över överbefälhavarens framställning: det räcker inte att militära
befälhavare kunna inför sina överordnade övertygande styrka sin pålitlighet;
de måste också inför sina underordnade och allmänheten uppträda på ett sådant
sätt, att de icke ge anledning till misstroende och därmed skada försvaret. ,

Denna definition på begreppet militär pålitlighet, formulerad under krigsfarans
tryck, tror jag var riktig. Den har också, såvitt jag kunnat finna, följts
vid den personalkontroll, som numera utövas inom krigsmakten. Var och en
må ju tänka vad han vill och ha sina egna åsikter, men verksamhet inom eller
understöd åt den ytterlighetsriktning, varom här är fråga, har ansetts diskvalificerande
för svenskt militärbefäl. Sådan verksamhet kan taga många former;
sålunda har t. ex. ekonomiskt understöd åt Dagsposten, den svenska femtekolonnens
organ, visat sig lägga hinder i vägen för befordran till kapten
eller major i reserven — väl att märka 1945! Tidigare synas reglerna
varit mindre stränga. Man frågar sig, varför denna fullständigare
kontroll och strängare praxis kommit först mot slutet av kriget, då den nazistiska
faran uppenbarligen minskat.

Slutligen måste man, herr talman, allvarligt fråga sig, varför denna kontroll
nu fortsätter, då det nazistiska Tyskland störtats och på överskådlig, tid icke
gärna kan vara någon fara för vårt land. Skälet varför jag,och mina medreservanter
inte velat framställa någon erinran häremot, har jag sökt antyda
i min reservation: de som ■— sedan det nazistiska systemet numera blottats
i allt sitt barbari — alltjämt verka i denna riktning, de ha, därmed visat en
sådan okunnighet och omdömeslöshet i allmänna ting, att de icke gärna kunna
ges förtroendet att fora svenskt militärt befäl.

I ett samhälle sådant som vårt måste man emellertid betrakta dessa avsteg

Nr 20.

Onsdagen den 15 maj 1946 fm.

Granskning av statsrådsvrotokollen. (Forts.)
från normala förvaltningsprinciper som extraordinära undantagsfall. Det är
därför särskilt angeläget att personalkontrollen ges en fast och oomtvistlig konstitutionell
grund. I detta hänseende har jag tillåtit mig att framställa vissa
anmärkningar, vilkas konstitutionella berättigande synes mig så uppenbart, att
jag måste beklaga att jag icke lyckats vinna anslutning av konstitutionsutskottet
i dess helhet. Jag skulle eventuellt lättare ha kunnat förstå denna toleranta
hållning från grundlagarnas väktare, om det vore fråga örn åtgärder, som måst
improviseras i ett krigiskt nödläge. Men så är ju inte alls fallet — tvärtom,
hela personalkontrollen har ju utvidgats, detaljerats och kodifierats först i
den nära två månader efter krigets slut utfärdade generalorder, som utgör
underlaget för min anmärkning. Viel midsommartiden 1945 borde ju ha funnits
tid för övervägande och beaktande av de rätta formerna.

Mina anmärkningar gå, såsom av utskottets memorial framgår, i första hand
ut på att bestämmelserna om personalkontrollen borde ha givits formen av lag.
Genom ett förbud mot befordran av person tillhörande viss åsiktsriktning har
man i själva verket på en gen omväg infört det förbud för vissa befattningshavare
att tillhöra visst parti, som tidigare vid flera tillfällen övervägts men
som därvid alltid, 1935, 1936, 1942 och 1943, ansetts böra tillkomma under
riksdagens medverkan, naturligt nog, med hänsyn till det starka och ovanliga
ingrepp i den medborgerliga friheten det innebär.

Det är ju uppenbart, att även örn Kungl. Maj :t eller utnämnande myndighet
har rätt att inom begreppen »förtjänst och skicklighet», som enligt grundlagen
äro de rätta befordringsgrunderna, taga hänsyn till det, som det här är fråga
örn. kan det rimligen inte förtätas så, att man därpå grundar vad som i själva
verket är en allmän författning, innehållande den generella regel, varom jag
här talat. Man har då gått denna omväg för att komma till ett partiförbud för
tjänstemän. Med hänsyn till den restriktiva tolkning, som § 16 regeringsformen
bjuder för varje ingrepp i den medborgerliga friheten, hade man eljest fått
stifta en särskild lag på denna punkt.

Jag har icke heller kunnat finna, att lagen örn kommandomål lämnar stöd
för ett utfärdande av regler örn befordringsgrunderna i form av en generalorder.
Det är ju så att hela befordringsväsendet är ett vanligt statsrådsärende och
icke kan gå kommandovägen. Detta gäller särskilt det fall, som här föreligger.

Jag anmärker vidare och framför allt därpå att denna generalorder hemligstämplats,
något som jag icke kan finna stöd för i sekretesslagen — jag hänvisar
till dess 4 § — och som jag därjämte även måste anse meningslöst, då ett
offentliggörande av de bestämmelser, varom här är fråga, närmast hade varit
ägnat att stärka förtroendet för försvaret.

Rättssäkerheten synes mig vidare kräva, att den det gäller, i likhet med
andra parter enligt sekretesslagen, får taga del av det politiskt belastande material
till hinder för hans befordran, som kan föreligga. Låt vara att vederbörande
har tillfälle att förklara sig inför polisen och att även vederbörande statsråd
icke synas undandraga sig begärda samtal. Någon full trygghet för att
han får full kännedom om vad som anmärkts emot honom och tillfälle att försvara
sig häremot innebär detta icke. Jag har i min reservation återgivit ett
yttrande, som en poliskommissarie gjort: risken för att eljest hemliga underrättelsevägar
blottas bör väga lättare än risken för att vederbörande dömes
ohörd eller att han och hans omgivning i vart fall får det intrycket, att så
förhåller sig. vilket torde vara allmänt i officerskretsar.

Jag har icke heller kunnat finna det riktigt, att sekretessen sträckes så långt,
att de hemliga upplysningarna stanna hos försvarsgren schefen, att sålunda icke
ens vederbörande förbandschef får känna mera än att politiska anmärkningar

Onsdagen den 15 maj 1946 fm.

Nr 20.

Granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
föreligga. Det kari'' dock icke befordra den goda andan inom krigsmakten, örn,
såsom i flera av de fall vilka bär förelegat, vederbörande förbandschef antingen
varit helt okunnig örn vederbörandes politiska orientering och aktivitet
eller ock, i trots av dess uppenbart diskvalificerande art, underlåtit att fästa
något avseende därvid i den hemställan örn befordran, som han avgivit. Det
måste dock anses eftersträvansvärt, att personalkontrollen, i den mån den kan
anses värd att bibehållas, nämligen som en allmän bedömning av vederbörandes
hållning och lojalitet gentemot vårt samhällsskick, framdeles kommer att
gå den vanliga tjänstevägen och bli ett normalt led i befordringsför slagen. Det
kan icke vara nyttigt eller rättvist, att de grupper av statstjänare det här gäller
känna sig underkastade en hemlig övervakning av den politiska polisen, vars
resultat förblir okänt även för de flesta militära chefer. Man vill icke gärna se
något system i stil med de franska dossierer och bordereauer, som vi minnas
från dreyfusprocessen, utveckla sig i den svenska armén.

Jag har slutligen, herr talman, anmärkt på att den obligatoriska personalkontrollen
upphör efter befordran till major. Det har däremot invänts, vilket
självfallet är riktigt, att några särskilda föreskrifter icke borde behövas för att
kontrollen av de högre befordringarna skall bli effektiv. Man bortser från att
anspråken på pålitlighet och allmänt förtroende måste, vilket även militära
myndigheter tidigare understrukit, skärpas, då det gäller de högre graderna,
och när den framförda invändningen ju icke innebär något egentligt skäl för
de undantag generalordern här gör, har jag inte heller kunnat underlåta att
finna, att erfarenheten från vissa högre utnämningar stöder den ståndpunkt jag
intagit. Man bör icke ens ge intrycket av att det mates med tveggehanda mått,
när det gäller fänrikar, löjtnanter och kaptener, och när det gäller överstar och
generaler.

Herr talman! Jag skall icke längre uppehålla mig vid de formella eller reella
detaljerna i de anmärkningar jag framställt. I viss mån har den kritik, jag
framfört inom konstitutionsutskottet, uppmärksammats och beaktats i Kungl.
Majlis beslut om tillsättning av en särskilt kvalificerad granskningsnämnd för
bedömning av uppkommande frågor örn tjänstemäns lojalitet mot samhället
— en uppgift, med vilken då främst också den militära personalkontrollen kommer
att införlivas. Jag hälsar med glädje denna åtgärd, som helt visst är ägnad
att tillgodose den allmänna rättssäkerheten och de enskilda intressen, som
här beröras. Jag nödgas dock av mitt samvete förklara, att jag icke i de särskilda
fall, som varit tillgängliga för konstitutionsutskottets granskning, kunnat
finna annat än att Kungl. Maj :t och vederbörande statsråd handlagt dessa
ömtåliga personfrågor rättvist och, örn jag så får säga, med den blandning av
faderlig stränghet och välvilja, som dessa medborgarsinnets ofta ungdomliga
förvillelser i många fall bäst äro betjänta av.

Nu ha vi fått granskningsnämnden, och den är utan tvivel väl skickad för
sitt värv. Med intresse har man observerat, att till en av dess ledamöter, med
särskilt understrykande av regeringens förtroende, utsetts herr Ture Nerman,
den främste journalistiske representanten för Kämpande demokrati, en riktning,
som för icke alltför länge sedan, ännu till slutet av 1944, var föremål för
säkerhetspolisens uppmärksamhet och registrering på samma sätt sorn dc nazistiska
partier, vilka den nya nämnden framför allt skall bevaka. Sålunda förändras
tiderna: den som var rövare i första akten får spela präst i den sista,
dock utan att, såvitt jag kunnat iakttaga, han ändrat karaktär eller åsikter.

Det torde följa av den allmänna åskådning jag här sökt utveckla, att alla
de anordningar, varom här varit tal, i ett samhälle som vårt måste betraktas
som provisorier avsedda att så snart som möjligt upphävas. Man måste innerligt
önska, att denna hemliga spaningsverksamhet i vad medborgarna tänka

Nr 20.

Onsdagen den 15 maj 1946 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
och tycka i politiska ting, vare sig den sker genom säkerhetspolisen eller genom
en aldrig så förträffligt sammansatt granskningsnämnd så snart som möjligt
måtte kunna avskaffas. Lojaliteten emot det svenska samhällsskicket bör kunna
tryggas och prövas genom demokratisk säkerhetstjänst, direkt utövad av den
allmänna meningen, såsom tidigare i vårt land alltid varit fallet. Säkert lia
krigserfarenheterna skärpt betydelsen av denna säkerhetstjänst, skärpt vikten
av att krigsmaktens befäl, ej mindre än statens tjänstemän i övrigt, förenas i
en hållning av förtroende och lojalitet emot de grundvärden, på vilka vår kultur
och vårt samhällsskick vila. Med detta förbehåll, herr talman, ber jag att få
sluta med att understryka önskvärdheten av att vi snart måtte få återgå till
den gamla svenska ordningen, då den politiska åsiktsfriheten fullt ut gäller också
för olika grupper av statens tjänstemän.

Herr förste vice talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr Fast: Herr talman! Jag vill säga några ord med anledning av den här
framförda reservationen, och jag skall då hålla mig mera till reservationens
innehåll än vad borgarrådet Larsson yttrade i sitt anförande.

I denna reservation, liksom också under debatten i konstitutionsutskottet, ha
förmärkts vissa motsägelser från dem, som här övat klander mot vederbörande
statsråd. Å ena sidan anser man den militära personalkontrollen nödvändig
med hänsyn till att militärens uppgift är att skydda och försvara det
demokratiska statsskicket. Man kan även utläsa ur reservationen — detta har
framskymtat även under debatten här i kammaren, icke minst i herr Larssons
i Stockholm anförande — att man anser att den egentliga personalkontrollen
hade bort vara ännu strängare. För egen del kan jag ansluta mig till synpunkten
att personalkontrollen varit nödvändig och att den snarare bort skärpas
än mildras. Men å andra sidan anse ju reservanterna att personalkontrollen
— framför allt mot de misstänkta — har minskat rättssäkerheten för dessa
och att det, som här ägt rum, hade bort införas i form av bestämmelser i en
av Kungl. Majit och riksdagen gemensamt stiftad lag. Huruvida rättssäkerheten
för vederbörande ökas genom en sådan ordning beror ju helt och hållet
på vilken avfattning och vilket innehåll en sådan lag får.

Det har för oss i utskottet, som icke kunnat biträda anmärkningsyrkandet,
gällt att uppmärksamma de hinder, som i nuvarande läge faktiskt förelegat,
när det gällt att beträda_ lagstiftningens väg. Det är ju ingen hemlighet att
man i riksdagen vid åtskilliga tillfällen visat mycken olust, så snart det varit
fråga örn att stifta undantagslagar av något slag. Stora svårigheter ha också
förefunnits då man sökt ena sig om vilka ytterlighetsriktningar som en sådan
här kontroll borde rikta sig mot. Jag erinrar om att det på sin tid visade sig,
att man åtminstone på högerhåll var ganska litet hågad för att skapa en
lagstiftning, som riktade sig mot nazistiskt sidoordnade grupper. Även i de
nu föreliggande reservationerna framträder denna åsiktsskillnad, som också
finns inom det borgerliga lägret. I högerreservationen anser man att den militära
kontrollen borde omfatta jämväl kommunisterna. Vi skola ha klart för
oss, att vi under kriget fått finna oss i en del förhållanden, som icke riktigt
stått i god överensstämmelse med en strikt tolkning av grundlagens bud och
anda. Örn vi nu se efter vad som skedde år 1945 genom utfärdandet av generalordern
855, kunna vi konstatera, att här ha sammanförts kontrollbestämmelser,
som tidigare i olika sammanhang utfärdats. Jag erinrar om att personalkontrollen
mera regelmässigt tillämpats sedan i början av 1942. Denna kontroll
har ju, i vad det ankommit på Kungl. Maj:t, tillgått så, att upplysningar

Onsdagen den 15 maj 1946 fm.

Nr 20.

Granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
av kommandoexpeditionen ha inlevererats från försvarsstabens inrikesavdelning,
som erhållit sina upplysningar från säkerhetspolisen. Men ännu tidigare
ha förbandscheferna genom högkvarterorder från överbefälhavaren haft att taga
ställning till underställd personals pålitlighet vid placering såväl i fredsson!
krigsbefattning. Föreskrifter i samma syfte ha även i annat sammanhang
utfärdats.

När det nu var uppenbart att de vid olika tidpunkter utfärdade bestämmelserna
voro sinsemellan ganska dåligt överensstämmande -—- de tillämpades
ojämnt litet varstans ute i landet — var det ju ganska naturligt, att man sökte
åstadkomma ett sammanförande och ett klarläggande av bestämmelserna. Jag
håller sålunda före, att rättssäkerheten snarare ökats efter utfärdandet av
generalordern, örn man jämför med de förhållanden, som rådde dessförinnan.
Jag håller också för- sannolikt, att generalordern och den militära personalkontrollen
ha varit föremål för överläggningar inom regeringen och att sålunda
försvarsministern härvidlag har stått i god kontakt med sina kolleger,
även örn frågan icke blivit något konseljärende. Jag förutsätter att nu gällande
kontrollsystem är ett kort provisorium, som snarast kommer att avlösas
av något annat system, mera avpassat för fredens lugna förhållanden. Jag vill
instämma med herr Larsson i Stockholm när han säger sig hoppas på att
vi så snart som möjligt skola komma helt över till lugna och fredliga förhållanden,
där man kan stryka ett streck över alla undantagsbestämmelser. Här
gäller det dock att överväga vad man kan åstadkomma, och även herr Larsson
i Stockholm var i första delen av sitt anförande ganska angelägen örn att
framhålla, att samhället självt bör ha förmåga att skydda sig.

Jag är övertygad örn att också regeringen betraktar de nuvarande åtgärderna
som ett provisorium. Tillkomsten av den Lindhagenska nämnden bär
ju vittnesbörd härom. Huruvida man framdeles kan överlåta personalkontrollen
till denna nämnd undandrager sig mitt bedömande, men jag är övertygad om
att det kommer att göras en undersökning, som visar i vad mån denna nämnd
kan biträda vid den militära personalkontrollen.

Vi rusta oss nu på olika sätt för en lag- och grundlagsreglerad verksamhet
på områden, där vi under några år varit tvungna att tolerera ett visst provisoriskt
handlande. Jag tänker härvid på konstitutionsutskottets utlåtande
nr 16, vari utskottet hemställer om utredning i vad mån ändringar behöva
göras i §§ 35 och 36 regeringsformen. Jag skall icke ingå på något bedömande
av frågan huruvida man kan genomföra en sådan lagstiftning, som reservanterna
här tala örn, utan att göra ändringar i grundlagen. Som min egen
mening vill jag dock säga, att det i varje fall icke står i god överensstämmelse
med andan i de nuvarande grundlagsbestämmelserna.. Den lagstiftning, varom
reservanterna här tala, är i varje fall icke en sak som göres från den ena dagen
till den andra. Det är en sak som bjuder på stora svårigheter, och det är också
en ganska tidsödande procedur innan den ligger klar. En sådan lagstiftning
kan därför icke i en handvändning avlösa de kontrollföreskrifter, som i olika
sammanhang blivit utfärdade. Det var väl också därför som generalordern
kom till. Det kan ju också förtjäna uppmärksammas, att generalordern endast
påfordrar kontroll vid antagande, vid befordran och vid kommendoringar av
särskilt slag och att det sålunda icke är fråga örn ett skiljande från tjänsten.
Detta skiljande från tjänsten är givetvis ett problem att övervägas i samband
med tillrättaläggandet härför nv §§ 35 och 36 regeringsformen under
de förutsiittningar och med de förbehåll, som av utskottet där anvisats.

Något förbud för militärt anställda att tillhöra ett ytterlighetsparti föreligger
sålunda icke, och detta förhållande har icke på något sätt ändrats genom
den utfärdade generalordern. Det är ju också ganska klart att ett sådant för -

Nr 20.

Onsdagen den 15 maj 1946 fm.

Granskning av statsrådsvrotokollen. (Forts.)
bud icke kan uppställas annat än genom ett lagbud. Något annorlunda ställer
det sig emellertid när det är fråga örn lämplighet vid anställning och vid befordran.

Vad sedan angår generalorderns hemligstämplande, så kan denna åtgärd ur
rent materiella synpunkter försvaras. Generalordern hade nära samband med
säkerhetstjänstens verksamhet, som ju till sin huvudsakliga del är hemligstämplad.
Generalordern ersatte i annan ordning utfärdade bestämmelser, som åtminstone
i större delar icke heller voro offentliga. Denna generalorder försämrade
sålunda icke på något sätt det då redan befintliga läget. Det kan ju måhända
sägas, att genom hemligstämplingen vet inte den militära personalen
vilka risker den löper genom att tillhöra en nazistisk organisation och att man
sålunda har ansett att det skulle varit av värde att denna order varit offentlig
och därmed utgjort ett varnande moment för de militärt anställda. Ja, det kail
man naturligtvis bedöma från olika synpunkter, men även örn jag sålunda
medger, att hemligstämpeln kan vara diskutabel, så menar jag i alla fall att
örn man tar hänsyn till de föreliggande omständigheterna i hela detta ärende,
enligt utskottsmajoritetens mening tillräckliga skäl icke förelegat för att ur
dessa synpunkter göra en anmärkning enligt § 107 regeringsformen.

I fråga örn reservationsanmärkningen mot att personalen inte har fått taga
del av anklagelsematerialet och mot att detta icke ens har delgivits de militära
instanserna är det väl rätt sannolikt, att örn ett dylikt förfarande skulle tilllämpats,
detta kommit att icke obetydligt försämra eller kanske helt äventyra
personalkontrollens och i viss mån även säkerhetstjänstens effektivitet. Emellertid
bör det enligt min mening observeras, att vederbörande kan inför säkerhetspolisen
få tillfälle att bli hörd över det föreliggande anklagelsematerialet,
liksom det också har lämnats tillfälle för vederbörande att få föra sin talan inför
försvarsministern. Såsom herr Larsson i Stockholm antydde i sitt anförande
har man också vid åtskilliga tillfällen använt denna föreliggande möjlighet.

Anmärkningen mot att generalordern anknyter till den praxis, som av polisen
tillämpats i fråga om partiregistrering, har jag för mitt vidkommande haft
mycket svårt att förstå. Här måste det givetvis föreligga ett intimt samarbete
mellan polismyndigheten och vederbörande statsråd, och då blir det ju också
rätt naturligt att polismyndighetens registrering har kunnat läggas till grund
för bedömandet. Som bekant registreras ju inte längre andra organisationer än
de nazistiska.

Till sist har herr Larsson i sin reservation ansett, att det är anmärkningsvärt
att denna personalkontroll slutar efter befordran till major. Man har liksom
försökt att härvidlag göra den uttolkningen, att det har mätts med tvenne
mått, ett strängare när det har gällt de lägre befattningshavarna inom det militära,
och ett mera liberalt när det har gällt de högre befattningshavarna. Jag har
för mitt vidkommande icke kunnat utläsa ett sådant ställningstagande, och
något sådant har icke varit avsikten från Kungl. Maj :ts sida utan snarare tvärtom.
Jag skulle i detta sammanhang kunna anföra uttalanden, som giva stöd för
denna min uppfattning. Anledningen till att man icke har lagt det högre militärbefälet
under denna kontroll är ju den, att kontrollen helt enkelt icke kunde
fungera i detta avseende. Den är nämligen icke så konstruerad, att den skulle
kunna lämna något av värde, såvitt jag förstår, till vägledning för Kungl.
Maj :t vid utnämningar. Men vidare, vad som här är mera väsentligt är ju att
i dessa rätt fåtaliga fall Kungl. Majit själv har de allra största möjligheter till
ett bedömande på helt andra vägar, där man kan få upplysningar, som icke
kunna anskaffas annat än genom regeringens egna åtgärder. Det är ur den synpunkten
regeringens ställningstagande måste ses, och det är ju inte heller för

Onsdagen den 15 maj 1946 fm.

Nr 20.

Granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
ro skull man ifrån högerreservanternas sida på denna punkt icke har kunnat
ansluta sig till de synpunkter, som anförts av herr Larsson.

''Med detta anförande har jag i korthet, herr talman, försökt att ge några skäl,
varför man ifrån utskottsmajoriteten inte har kunnat biträda denna anmärkning.
Jag kan för mitt vidkommande gärna sluta ungefär på samma sätt som
herr Larsson gjorde och uttala önskvärdheten av att man så snart som tiderna
medgiva måtte komma ifrån dessa undantagsbestämmelser och över till sådana
förhållanden, som äro kännetecknande för fredliga förhållanden. Ännu måste
man dock taga hänsyn till en rad av faktorer, som det under den tid då kriget
pågick, liksom vid krigets avslutande varit erforderligt att taga hänsyn till.

Fröken Nygren: Herr talman! Fru Alm i första kammaren har med instämmande
av åtskilliga andra konstitutionsutskottsledamöter fogat en reservationsanmälan
till dechargememorialet med anledning av regeringens handläggning
av ett besvärsmål beträffande ett förordnande vid länsstyrelsen i Jönköping.
Det gäller en kansliskrivartjänst i lönegrad A 11.
o Två njm kategorier av ordinarie befattningar vid länsstyrelserna infördes
så sent som 1943. I det sakkunnigbetänkande, som låg till grund för propositionen
i ärendet, framhölls att befattningarna som kansliskrivare och kontorister
i lönegrad A 11 resp. A 9 icke voro avsedda som passagetjänster för
rekryteringspersonal till landskanslist- eller landskontoristtjänster utan borde
vara kvalificerade sluttjänster för den kvinnliga biträdespersonalen. Departementschefen
anslöt sig till de sakkunnigas uttalande i denna punkt, och den
vann också riksdagens bifall. De sakkunniga anförde dock bland annat följande:
»Ehuru befattningarna i 11 :e och 9:e lönegraderna i första hand avsetts
för kvinnlig arbetskraft, torde hinder icke böra föreligga att såsom ett provisorium
till innehavare av dylik tjänst utse övertalig aspirant på landskanslisteller
landskontoristtjänst, där sa befinnes ur länsstyrelsens synpunkt önskvärt.
»

I propositionen var de sakkunnigas uttalande återgivet utan kommentarer,
och riksdagen har inte heller gjort något bemötande på den punkten. På landskontoret
vid länsstyrelsen i Jönköping inrättades en ordinarie kansliskrivarbefattnmg,
som placerades av vederbörande länsstyrelse på omsättningsskatteavdelningen.
Den 30 januari 1945 förklarades tjänsten till ansökan ledig. Den
2 mars samma ar förklarade länsstyrelsen, att den »efter övervägande av de
sökandes meriter och lämplighet till den ledigförklarade befattningen» funnit
skäligt konstituera och förordna e. tjänstemannen vid länsstyrelsen Gustaf
Carlson att räknat fran och nied den 1 mars 1945 vara kansliskrivare i lönegrad
A 11. Landssekreteraren lät emellertid till protokollet anteckna, att enligt
hans mening som motivering för konstitueringen ej bort åberopas »meriter»,
men han ansåg sig ändå inte böra anteckna avvikande mening mot beslutet,
emedan lian icke hade tillräcklig kännedom örn de sökandes inbördes
lämplighet att utföra det slags arbete, varom här var fråga. En av de medsökande,
fru Thora Wahlberg, besvärade sig hos Kungl. Maid över utnämningen.
men Kungl. Majit fann ej skäl göra ändring i beslutet.

Av de handlingar i besvärsmål^, som den klagande och även den svarande
Carlson åberopat och vilka konstitutionsutskottet tagit del av framgår att frii
Wahlberg, som är född 1901, allt sedan år 1920 varit anställd vid länsstyrelsen,
att hon alitsa vid tiden för ansökan hade en sammanlagd tjänstetid av
24 år, 1 månad oell IG dagar, och att enligt de tjänstgöringsbetyg, sorn äro
fogade till besvärshaiullingarna, hennes vitsord hela tiden varit mycket goda.
Carlson är född 189G och hade vid tidpunkten för ansökningen tjänstgjort vid
Andra kammarens protokoll 1946. Nr 20. 5

Nr 20.

Onsdagen den 15 maj 1946 fm.

Granskning av statsrådsvrotokollen. (Forts.)
länsstyrelsen 5 år, 3 månader och 29 dagar, under hela denna tid såsom extra
tjänsteman. Lägger man därtill den kontorspraktik, sorn han förut hade på
annat område, om 6 år, 7 månader och 7 dagar, har lian inte ens hälften så
lång tjänstgöring av jämförlig art. Han är äldre än fru Wahlberg och har
alltså varit ute i förvärvsarbete betydligt längre, men den tjänstgöring han
förut har haft, har varit som sprinpiojke, lagerbiträde, handelsresande och
föreståndare för en bensinstation, varjämte han under 10 år varit trafikchaufför.
Denna tjänstgöring kan alltså icke åberopas som merit när det gäller
denna tjänst.

Länsstyrelsen yttrade med anledning av besvärsskrivelsen till Kungl. Majit,
att Carlson vore att betrakta som övertalig aspirant på landskontoristtjänst.
Då det hade framstått som önskvärt att bibehålla honom i länsstyrelsens tjänst
och då efter omorganisationen av landskontoristbefattningarna anställning icke
kunnat beredas honom inom ramen för den lönegradsplacerade icke-ordinarie
personalen, hade länsstyrelsen icke tvekat att med stöd jämväl av de sakkunnigas
förutnämnda uttalande bereda honom anställning som ordinarie kansliskrivare.
Landssekreteraren har emellertid till uttalandet fogat ett särskilt
yttrande,^ där han säger, att enligt hans uppfattning Carlson icke kunde betraktas
såsom aspirant på landskontoristtjänst i den mening, som avsågs i det
i yttrandet citerade betänkandet, samt att vid sådant förhållande ett konstituerande
av Carlson till omstridda befattningen ej kunde leda till ett sådant
provisorium, varom förmäles i betänkandet. Det är alltså tvivelaktigt, huruvida
den undantagsregel, som de sakkunniga ha velat fastslå och som också riksdagen
har godkänt, är tillämplig i föreliggande fall. Men örn man också bortser
ifrån detta tvivelsmål måste man ju säga sig, att åt denna undantagsregel
självfallet icke kan givas den innebörd, att vid tjänstetillsättning en avvägning
av de sökandes meriter icke skall ske och en mera meriterad sökande skall
kunna skjutas åt sidan till förmån för en mindre meriterad.

Vi som biträtt fru Alms yrkande på anmärkning härvidlag anse alltså, att
den i regeringsformens 28 § fastslagna allmänna principen om förtjänst och
skicklighet som enda befordringsgrund icke iakttagits vid avgörande av ifrågavarande
besvärsärende. Vi ha därför ansett att en anmärkning bort riktas emot
den tillförordnade regeringen, nämligen dåvarande ministern för utrikes ärendena
Gunther, dåvarande statsråden Bergquist och Andrén samt statsrådet Danielson.

_ Herr Hyling: Herr talman! Jag skall be att få återgå till den debatt, som
vi tidigare hade här, nämligen reservantanmärkningen nr IV, den som riktats
mot statsrådet Sköld och som går ut på att den hemligstämplade generalordern
av den 29 juni 1945 tillkommit på sådant sätt, att det ger anledning till anmärkning.
Jag skall, herr talman, inte utförligare gå in på de problem, som
legat till grund för vår anmärkning. Herr Larsson i Stockholm har ju redan
mycket utförligt talat örn dessa saker och klarlagt dem, men jag vill i all korthet
rekapitulera några av de viktigaste punkterna.

Det måste enligt vår uppfattning betraktas som mycket anmärkningsvärt, att
denna kontroll tillkommit utan riksdagens hörande. Jag är väl medveten örn
att det under för landet oroliga tider kan finnas anledning till snabba ingripanden,
men vi böra hålla i minnet, att den generalorder som det här gäller tillkommit
efter krigets avslutande eller så sent som den 29 juni 1945. Vid tidigare tillfällen
då fråga angående dylik inskränkning i den medborgerliga föreningsrätten
varit på tal, har det från alla håll ansetts ligga i sakens natur att åtgärder i
denna riktning måste grunda sig på lagstiftning. För att hindra krigsmakt,eris
personal och befattningshavare vid polis och åklagarväsende att deltaga i så -

Onsdagen den 15 maj 1946 fm.

Nr 20.

Granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
dana sammanslutningar, vilkas verksamhet tog sikte på sådant som kan vara
till fara för behörigt fullgörande av vederbörandes tjänsteplikt, och sådana sammanslutningar,
som ålade sina medlemmar sådana förpliktelser, att lojaliteten
mot det egna landets lagar kunde sättas i fråga, ha förslag framkommit långt
innan det sista världskriget började, men hela tiden har dock resonemanget
enbart rört sig örn att ordna dessa förhållanden lagstiftningsvägen. Att riksdagen
sedan inte antagit dessa förslag är ju en sak som inte hör till denna
diskussion.

Jag vill också påminna örn att då överbefälhavaren framlade sitt förslag av
den 12 november 1942 angående förbud för försvarsmaktens personal att tillhöra
eller ekonomiskt stödja eller vara verksamma för vissa av Kungl. Majit
såsom stats fientliga angivna sammanslutningar, så anvisar inte heller denna
lösning någon annan väg än lagstiftningsvägen. Det måste då betraktas som
ganska anmärkningsvärt, att man nu efter krigets slut ordnar denna sak utanför
lagstiftningens ram och följaktligen utan riksdagens medverkan.

Jag vill vidare peka på att det, oavsett hur detta beslut tillkommit, måste betraktas
som anmärkningsvärt och ur rättssäkerhetens synpunkt icke tillfredsställande
att en person, som på grund av bestämmelserna i generalordern icke
befordras, innan avgörandet sker icke äger taga del av den politiskt belastande
material, som anförts emot honom. Rättighet i så måtto blir desto nödvändigare,
eftersom man tycks komma in i en tid, då det blir allt vanligare att klistra en
sådan etikett på folk, att en person kan falla under denna bestämmelse. Visserligen
kan vederbörande begära att bli förhörd inför säkerhetspolisen, men det
innebär icke någon tillräcklig garanti för att han erhåller möjlighet att försvara
sig mot de anmärkningar som framställas mot honom. Vid ett sådant förfarande
som det här är fråga örn, vilket medför synnerligen stora ingrepp i den
medborgerliga åsikts- och föreningsfriheten, måste det finnas mycket starka
garantier mot ett missbruk. Det är självklart, att en nationalsocialistiskt verksam
människa inte fyller de krav man har rätt att ställa på den personal, som
generalordern avser. Tre av reservanterna lia dessutom funnit det anmärkningsvärt,
att inte även medverkan i det kommunistiska partiet numera beaktas. Jag
skall för tillfället bara ställa en fråga i anslutning till detta: vad är det som
bär åstadkommit denna förändrade inställning?

Vi äro tre högerreservanter, som på den fjärde punkten i reservationsanmärkningen,
anmärkningen mot att den obligatoriska personalkontrollen upphör efter
befordran till major, inte kunnat dela de övriga reservanternas uppfattning. Jag
anser mig emellertid inte böra gå in på vad som legat till grund för vår inställning
till denna fråga, utan jag ansluter mig beträffande denna sak helt till
vad herr Fast nyss yttrade. Med vad jag nu anfört ansluter jag mig således,
herr talman, till dem som rikta en anmärkning mot förutvarande chefen för
försvarsdepartementet, statsrådet Sköld.

Jag har, eftersom vi skola behandla alla rescrvationsanmärkningarna i ett
sammanhang, fått talmannens tillstånd att här även ta upp reservationsanmärkningen
VI, angående utnämningen av postmästare i Solna. Det är enligt min
uppfattning en helt ny befordringsgång som här tillämpats. Enligt grundlagen
skall vid befordran hänsyn tagas endast till sökandes förtjänst och skicklighet.
För den formella kompetensen bar antalet t jlin står en mycket stor betydelse,
särskilt inom de lägre tjänsterna, och vidare tillgodoräknas de övriga meriter
som silka oden kan uppvisa.

I det föreliggande fallet utnämnde generalpoststyrelsen förslå postassistenten
Jörlén till postmästare av klass 4 i Solna. Denne kom i postverkets tjänst
redan år 1915 som e. o. postexpeditör och avancerade så småningom till postassistent
och förste postassistent. Sådana tjänstemän tvingas ofta att taga för -

Nr 20.

Onsdagen den 15 maj 1946 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
ordnande på olika ställen, stundom mycket korta, på en vecka eller en månad,
och de få ta dem var de finnas att få. Jörlén har för sin del haft längre och
kortare förordnanden på olika platser och därvid bland annat tjänstgjort som
kontrollör och postmästare på olika platser med alla de olägenheter detta
medfört.

Den av Kungl. Majit utnämnde Strangert kom in i brevbärarkarriären år
1909 och har sålunda fler tjänstår än Jörlén. Jag vill i detta sammanhang
nämna, att man inom postverket delar upp befattningshavarna i två karriärgrupper,
den lägre och den högre. Strangert befinner sig fortfarande i den
förra och genomgick först år 1930 stationsmästarkurs. År 1931 togs han i anspråk
som stationsmästare. Örn man jämför de två herrarnas förtjänst och
formella kompetens, torde det inte råda någon som helst tvekan örn att Jörlén
kommer före Strangert i detta avseende. Vad sedan skickligheten beträffar,
är det självklart, att den många gånger kan bedömas subjektivt, men generalpoststyrelsen
torde ha de bästa förutsättningarna att bedöma de sökandes
skicklighet objektivt. Styrelsen utsåg för sin del Jörlén. Styrelsen gjorde icke
detta helt godtyckligt utan följde därvid den instruktion, som Kungl. Majit
fastställde redan år 1930. Denna instruktion innehåller kompetenskrav för befordran
till 17 :e lönegraden och högre. Som jag tidigare nämnt fyller Jörlén
men däremot ej Strangert dessa krav. Det finns visserligen möjlighet att erhålla
dispens från dessa krav, men generalpoststyrelsen har icke ansett det
motiverat att utnyttja denna möjlighet i föreliggande fall. Den omständigheten,
att Strangert vid utnämningen sedan en tid på förordnande upprätthållit
tjänsten som stationsmästare i Solna, vilken tjänst nu uppflyttades från klass 5
till klass 4, utgjorde icke tillräckligt skäl att ge dispens, helst som andra sökande
med goda vitsord och full kompetens funnos att tillgå. Det är dessutom
enligt min uppfattning felaktigt att säga, att omläggningen från postexpedition
till postkontor i Solna inte medfört någon betydande förändring. Av denna
omläggning har nämligen bland annat följt, att Solna fått underlydande
postanstalter och vederbörande postmästare inspektionsskyldighet. Utan tvivel
har föreståndartjänsten härigenom blivit betydligt mer krävande.

Fastän Strangert i och för sig fyller måttet som postmästare av klass 4, vilket
framgår av de vitsord han erhållit, torde det kunna ifrågasättas, huruvida
Kungl. Majits beslut att upphäva generalpoststyrelsens utnämning av Jörlén
till förmån för Strangert var välbetänkt. Genom denna utnämning har man
brutit de hittills tillämpade befordringsprinciperna inom postverket, enligt
vilka postmästartjänst kan erhållas endast av sådana som genomgått postassistentkurs
•—■ denna är för övrigt numera treårig — eller i vissa sällsynta
fall av sådana som blivit utbildade till postexpeditörer. Mig veterligt har
ingen invändning mot denna princip gjorts från den lägre karriärgruppen. En
berättigad oroskänsla har på grund av utnämningen kommit över tjänstemännen
i denna grupp, vilket jag finner mycket beklagligt. Denna personals befordringsmöjligheter
äro redan synnerligen snäva. Det visas kanske bäst av att
Jörlén trots sina 53 år, sin studentexamen, sin höga postala utbildning och
väl meriterade tjänstgöring helt enkelt inte kunnat, avancera längre än till
förste postassistent i 17 :e lönegraden. Därest utnämningen av Strangert skulle
tolkas som prejudikat, blir följden att befordringsmöjligheterna för den högre
karriärgruppen ytterligare försämras. Örn man vill fästa avseende vid personalgruppernas
rätt till förhandlingar i för medlemmarna vitala spörsmål, torde
det kunna betecknas som förvånansvärt att man gjort en sådan ändring i
befordringsgrunderna utan att tillfälle beretts de berörda personalgrupperna
att yttra sig i principfrågan. Jag är medveten örn att besvärsmål inte få gå
till förhandlingar, men när det gäller en så betydelsefull principfråga som den

Onsdagen den 15 maj 1946 fm.

Nr 20.

Granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
föreliggande, tycker jag det skulle vara på sin plats att tjänstemännen finge
ta del av de principer vederbörande statsråd gått efter.

Jag vill i detta sammanhang påpeka, att man inom försvaret skapat den
»långa vägen» för sådana som vilja utbilda sig till officerare, och det anser
jag vara en lycklig lösning av utbildningsfrågan. Man måste emellertid ändå
upprätthålla kravet, att den som skall genomgå högre fackutbildning måste
ha skaffat sig sådant kunskapsunderlag, att han kan tillgodogöra sig utbildningen.
Enligt vad jag inhämtat ha under de senaste åren i medeltal något
mer än tio brevbärare och kontorsbiträden årligen skaffat sig tillträde till postexpeditörskurserna
genom att själva förvärva sig vissa elementära kunskaper,
och de lämpligaste bland dem lia fått gå vidare till postassistentkurserna. Den
vägen är det enligt min uppfattning värt att fortsätta på.

Herr talman, jag bär med detta velat anföra varför jag anser att denna utnämning
är felaktig och stridande mot grundlagens mening. Denna mm åsikt
har gjort att jag förenat mig med herr Källman och herr Arrhén örn att rikta
en anmärkning mot kommunikationsministern Torsten Nilsson.

Herr Hällgren: Herr talman! Jag har begärt ordet för att säga några ord
gentemot den senaste talaren rörande reservation VI. Jag skall fatta mig
kort.

I denna reservation skildras omständigheterna kring tillsättandet av postmästarbefattningen
i Solna. Konstitutionsutskottets majoritet har inte kunnat
instämma i vad reservanten nu senast sade, att regeringen här tillämpat en
helt ny metod vid befordran och att denna vore stridande mot grundlagen.
Jag vill erinra örn att Konungen vid avgörande av tjänstetillsättningsärende
skall fästa avseende vid sökandes förtjänst och skicklighet, men icke vid
börd. Man får väl se alla uttryck i deras rätta sammanhang. Vid tillsättandet
av postmästarbefattningen i Solna utsåg generalpoststyrelsen Jörlén, som
har studentexamen, vilket fordras av den som skall förestå postkontor av klass
4. Den som skötte postkontoret, Strangert, hade sex års längre tjänstgöring
med goda vitsord än Jörlén men hade inte studentexamen. Det förhållandet,
att postkontoret i Solna uppflyttades från klass 5 till klass 4, förändrar inte
arten av arbetet vid detsamma. När Strangert överklagade generalpoststyrelsens
beslut att utse Jörlén, återförvisade Kungl. Majit ärendet till generalpoststyrelsen
för att denna i stället, nied hänsynstagande till de förtjänster
Strangert onekligen hade, skulle utse denne till postmästare i Solna. Generalpoststyrelsen
kunde enligt sin instruktion ha givit Strangert dispens, men
hade inte gjort det.

Kungl. Maj :ts handlingssätt i detta fall står såvitt jag kan förstå — jag
är inte sakkunnig när det gäller befordringsfrågor utan yttrar mig som lekman
— fullt i överensstämmelse med en i konstitutionsutskottet år 1928 i
reservationen anförd anmärkning. Då hade generalpoststyrelsen till postmästare
utsett en sökande, Som hade fler tjänstår men inte fullt så stor formell
kompetens som en annan vid namn Sjöström. Denne klagade hos Kungl.
Majit, och föredragande statsrådet Meurling ställde örn att han erhöll postmästarbefattningen.
1928 års konstitutionsutskott gjorde anmärkning mot vederbörande
statsråd därför att han valt den sökande med den formellt högre
kompetensen i stället för den med längre tjänstetid, som generalpoststyrelsen
hade utsett.

Jag anser att konstitutionsutskottet har haft fullt riktiga grunder för sitt
handlingssätt då det avstyrkt det anmärkaingsyrkande, som här är anfört i
memorialet, under punkt VI. Jag tror för övrigt att man gjort för stor affär
av denna befordringsfråga genom att infordra handlingar och försöka få fram

Nr 20.

Onsdagen den 15 maj 1946 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
ett principavgörande, så mycket mer som detta tjänstetillsättningsärende icke
handlagts av statsrådet under föregående år, utan ju är ett ärende från innevarande
år.

Herr Nilsson i Göteborg: Herr talman! Med anledning av det anförande
fröken Nygren höll i anslutning till reservationsanmärkningen V skall jag
be att få framföra några synpunkter på denna fråga.

1943 års riksdag beslöt en viss omorganisation av länsstyrelsernas personalstater.
Därvid inrättades kansliskrivar- och kontoristtjänster i stället för andra
tjänster, som då indrogos. Den omdiskuterade kansliskrivarbefattningen i Jönköpings
län placerades på omsättningsskatteavdelningen. Den bär nämnde
Carlson tjänstgjorde förut på denna avdelning, och när kansliskrivarbefattningen
inrättades, erhöll han densamma. Klaganden, fru Wahlberg, hade sedan
år 1936 tjänstgjort på bokföringsavdelningen. Hon sökte den nyinrättade tjänsten
sa_mtidigt som Carlson. Om befattningen hade knutits till bokföringsavdelningen,
hade det varit helt naturligt att fru Wahlberg fått den, men när
den i stället knöts till omsättningsskatteavdelningen, koni frågan i ett annat
läge, ty klaganden hade inte den erfarenhet från denna avdelning, som kräves
för tjänsten.

Nu har det gjorts en stor affär av klagandens långa tjänstgöring och
framför allt hennes tjänstgörings art, som skulle predestinera henne för den
ifrågavarande kansliskrivarbefattningen. Man kan inte förneka, att hennes
tjänstetid, 24 år och 1 månad, är lång, men däremot måste ifrågasättas huruvida
hennes tidigare arbetsuppgifter skulle göra henne särskilt lämplig för ett
arbete på en helt annan avdelning inom länsstyrelsen, för vilket framför allt
fordras arbetsledaregenskaper. Carlson, som fick befattningen, har inte så
lång tjänstetid inom länsstyrelsen, men hans tidigare arbetsuppgifter voro av
sådan art, att han måste anses mer lämpad för ifrågavarande befattning.
Carlson, som fick tjänsten, kunde ju inte framvisa en så lång arbetstid inom
länsstyrelsen, men med hänsyn till hans förutvarande arbetsuppgifter inom
verket måste han anses vara lämplig för den ifrågavarande befattningen.

Här har under hand något litet nedlåtande talats örn att hans förutvarande
arbete inte skulle vara meriterande för den befattning till vilken han blivit
befordrad. Carlson hade åren 1922—1932 tjänstgjort som trafikchaufför hos
olika arbetsgivare, och under sex månader 1924 instruktör vid en bilskola i
Stockholm. Sedan var han något år handelsresande. Men från juli 1938 till
fram på 1939 hade han anställning som biträde åt besiktningsmannen för
motorfordon inom Jönköpings län. Sedan anställdes han i oktober samma år
vid länsstyrelsen i nämnda län, där han placerades på bensinavdelningen, och
där tjänstgjorde han ett år för att sedan överflyttas till omsättningsskatteavdelningen.
Där hade han haft sin verksamhet fram till den dag, då han
blev befordrad.

Jag erkänner, att det måste finnas vissa regler när det gäller befordringar,
och det är högst önskvärt, att det ges någon allmän norm härför, så att befattningshavarna
— både de i statens verk anställda, som det här gäller, och
även de vid andra företag anställda — kunna åberopa en viss ordning och
en viss rätt vid befordran. Men å andra sidan är det min personliga mening,
att det inte får bli en sådan ordning, att det skall vara avgörande för befordran,
att vederbörande kan visa upp den största högen av papper. Här gäller
det obestridligen en duktig karl, en praktisk man, som dock inte haft möjlighet
att presentera en sådan förteckning av pappersmeriter, som här krävts,
men som i andra avseenden av länsstyrelsen ansetts vara den mest lämpade och

Onsdagen den 15 maj 1946 fm.

Nr 20.

Granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
skickade för befattningen i fråga. Regeringen har ju avgjort ärendet i överenstämmelse
med det förslag som länsstyrelsen uppgjort, och konstitutionsutskottets
majoritet Ilar icke ansett ‘skäl föreligga att häremot göra någon
erinran.

Herr Senander: Herr talman! Jag har begärt ordet i anledning av den reservation
som avgivits till punkt IV b) i konstitutionsutskottets utlåtande.
Visserligen kan det synas överflödigt att längre syssla med högerns lindrigt
intelligenta attacker mot det kommunistiska partiet. Man kunde ju egentligen
lämna herrar Herlitz, Hyling och Haeggblom åt sitt öde. Det är inte heller för
att ställa mig i försvararens position som jag tagit ordet. Vi kommunister lia
ingen som helst anledning att vidare befatta oss med de så mångå gånger avlivade
dumheterna örn vår »opålitlighet». Det svenska folkets stora massa
rycker numera föraktligt på axlarna åt den svenska högerns löjliga försök att,
sedan förskräckelsen över Hitlers och Göbbels fall lagt sig, på nytt höja antikommunismens
fana.

Däremot kan det vara på sin plats att i detta sammanhang ge några bidrag
till en karakteristik av den svenska högern. Då högern ju rest frågan, huruvida
man skall ställa politiska partier på undantag här i landet, kan det inte på
något sätt anses vara omotiverat att granska den politiska halten hos det parti,
som alltid storordigt framställer sig som den främste exponenten för svenskhet
och demokratisk pålitlighet samt stämplar andra partier och rörelser som mer
eller mindre osvenska och opålitliga. Högern har sig själv att skylla, örn vi
kommunister nu på ett annat sätt än tidigare blanda oss in i debatten om
vilket eller vilka politiska partier här i landet som kunna anses pålitliga för
demokratien och friheten och därvid främst riktar strålkastaren mot högern
själv. _ _ _

Högern har i alla tider varit en uppsamlingsplats för allsköns reaktionärer
och antidemokratiska element. Under krigsåren, framför allt när tyskeriet hade
sin högkonjunktur här i landet, var inte steget så förfärligt långt mellan högern
och nazismen.

Utan att dess ledning ingrep eller ens tog avstånd kunde sådana högertidningar
som Göteborgs Morgonpost, Norrbottenskuriren, Hälsingborgs Dagblad
m. fl. driva en tämligen ohöljd nazistisk propaganda. Göteborgs Morgonpost
kunde till och med öppet försvara Renhammarligan utan att högerns ledning
eller de herrar som nu svara för reservationen hade ett ord till övers^ för
ett ogillande. De tego som sju dövstuminstitut. Örn det däremot fanns någon
högerredaktör som ville föra svenskhetens och antinazismens talan, kunde han
vara säker örn att ganska snart få lämna sin post. Fallet Örngrim i Haparandabladet
var belysande för högerledningens känslighet i detta avseende.

Högern var också under krigsåren i ständig aktion för att de tyska makthavarna
till behag söka rasera så mycket som möjligt av den svenska demokratien.
Den var den egentlige tillskyndaren till alla de antidemokratiska lagar
som då instiftades och till eftergifterna för tyskarna. Hade inb; det svenska
folkets reaktion varit så stark, skulle den lia gatt ännu längre i sina frihetsfientliga
strävanden. Upplösningslagen och transportförbudsförordningen hade
in i det sista sina varmaste försvarare i högern.

Sedan kriget avslutats och hitlerismen bringats på fall, har visserligen högern
företagit en ansiktslyftning, men den har dock svårt för att anpassa sig till den
nya rollen. Den kan av allt att döma inte springa ifrån sitt reaktionära kynne.
Högern var den egentlige inspiratorn till den skandalösa baltkampanjen, som
ingenting annat var än ett försök att rädda några spillror efter den tyska
nazismen. Högern bekymrade sig mindre örn de olyckliga människor bland

Nr 20.

Onsdagen den 15 maj 1946 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
balterna, som flytt hit lindan krigets fasor. Dess intresse för balterna knöt sig
i första hand till den fascistiska kärna, som engagerat sig i Hitlers korståg
mot demokratien och friheten. *

Inom högern har man också hittat personer, som innehaft aktier i den tyskköpta
tidningen Dagsposten. För inte så länge sedan hade vi här i andra kammaren
en representant för högerpartiet, som funnit det vara med sitt ledamotskap i högerpartiet
förenligt att understödja Dagsposten genom aktieköp. Först sedan förhållandet
offentligt avslöjats, frånträdde denne högerrepresentant sitt riksdagsmannauppdrag.
Förmodligen finns han emellertid alltjämt kvar som medlem
av högerpartiet. I varje fall har ingenting bekantgjorts örn hans uteslutning
ur det demokratiskt fullödiga högerpartiet.

_ På senare tid ha uppseendeväckande avslöjanden gjorts örn vissa kyrkliga
dignitärer. Flertalet av dessa torde tillhöra högem eller i varje fall sympatisera.
med dess strävanden. De höga prelater, som organiserade det kyrkliga
baltiska rederi, vilket ofta på illegala vägar förde hit baltiska flyktingar, har
en frändskap med högern, som denna inte gärna kan svära sig fri från. De
biskopar och präster, som med åsidosättande av de mest elementära demokratiska
regler deltogo i baltkampanjen, prästerna bakom Kyrkor under korset,
Till bröders hjälp och andra kryptonazistiska organ, stå också högern mycket
nära, för att inte tala örn den numera riksbekante herr Svantesson, som ju också
tillhör högerns fårahus.

_ Jag skulle kunna lämna åtskilliga andra exempel, som belysa högerns hållning
i olika avseenden och då framför allt när det gäller demokratien, men
jag tror att det sagda kan vara nog. Med vad jag här anfört har jag emellertid
inte velat skära alla högerns medlemmar över en kam. Det råder inte något tvivel
örn att det inom högerpartiet också finns många ärliga demokrater. Vad
jag velat påvisa ar, att högerns officiella hållning är sådan, att den förlorat
rätten att sätta sig till doms över andra partiers eller personers demokratiska
pålitlighet. När högern ändock har djärvheten — för att inte använda ett starkare
uttryck — att framträda med storordiga anspråk på att framför alla
andra partier representera demokratien här i landet, så har jag funnit det vara
på sin plats att visa, att därest man överhuvud taget skall diskutera frågan
örn att. sätta .något parti på undantag, så måste, sedan de nazistiska partierna
nu befinna sig i själatåget, högern komma i främsta rummet. Det råder inte
något tvivel örn att dess politik genom tiderna varit och alltjämt är en fara
för demokratien.

Herr Larsson i Stockholm: Herr talman! Jag skall med några ord beröra
den kritik som konstitutionsutskottets talesman herr Fast riktat mot den ståndpunkt
jag och mina medreservanter intagit. Jag vill då hörja med frågan, huruvida
för denna personalkontroll erfordrades en särskild lagstiftning. Herr Fast
vill här göra gällande, att den generalorder som vi diskutera innehåller ett förbud
mot befordran av personer som tillhöra viss meningsriktning men icke förbud
mot deras innehav av tjänst. Denna invändning är formellt riktig. Jag har
emellertid redan i mitt första anförande erinrat därom, att ett förbud mot befordran
i realiteten också är ett förbud mot innehav av tjänst, och för två viktiga
grupper av de befattningshavare som det här gäller, nämligen fänrikar
och löjtnanter, gäller detta även formellt. En fänrik som icke blir befordrad till
löjtnant och icke kommenderas till krigsskolan, han är ute ur sin tjänst.

Vad emellertid beträffar frågan örn det skall vara lag eller inte lag, så erinrade
herr.Fast örn de politiska svårigheter som möta en lagstiftning i detta fall.
Det var riksdagens bekanta olust för en lagstiftning, det var så svårt att ena partierna,
ty det ena ville ha förbud åt vänster och det andra förbud åt höger och

Onsdagen den 15 maj 1946 fm.

Nr 20.

Granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
mångå förbud åt båda sidor. Jag vill ju säga, att dessa svårigheter Ilar Kungl.
Majit förtjänstfullt undvikit, men genom att använda en form som dock är konstitutionellt
betänklig. Jag kan inte finna att försvaret härför håller. °Jag har
gått så långt i mitt första anförande, att jag velat taga hänsyn till de svårigheter
som krigsförhållandena kunde förorsaka. Men vi voro vid det tillfälle det här
gäller ute ur kriget. Den generalorder varom det talas utfärdades två manader
efter det kriget avslutats. Det förefaller mig som örn detta enkla sätt att lösa
politiska svårigheter under sådana förhallanden inte kan anses vara riktigt.
Det skymtade ju även i herr Fasts anförande liksom vid överläggningarna inom
utskottet något av de svårigheter som grundlagen här kunde bereda, och det gör
ju, att jag inte kan finna den formella karaktären av de åtgärder som här vidtagits
mera ursäktlig. ,

I fråga örn hemligstämplandet av denna generalorder medgav herr k ast, att
dess berättigande var formellt diskutabelt. Den vöre emellertid materiellt försvarlig
med hänsyn till dess samband med säkerhetstjänsten. Man frågar sig da,
huruvida i denna generalorder — eventuellt kunde en åhörare få det.intrycket
— omtalas märkliga och tidigare icke bekanta ting örn säkerhetstjänsten.
Vad som här sägs örn säkerhetstjänsten och registreringen av olika meningsriktningar
är emellertid inte något annat än vad som sedan länge varit allmänt
bekant och flera gånger varit föremål för debatt även i denna kammare. Jag
kan alltså inte finna, att några som helst nyheter skulle ha ^anförtrotts allmänheten
genom ett offentliggörande av generalordern, och något laga underlag
enligt sekretesslagen för denna hemligstämpling har jag icke kunnat finna.

Örn man bryter sekretessen på det sätt som jag yrkat på, nämligen att låta
part taga del av det belastande material som kan föreligga mot honom, då riskerar
man säkerhetstjänstens underrättelsevägar, säger man. Jag kan inte finna
annat än att denna invändning riktar sig mot sekretesslagens 39 §, ty enligt
de principer som ligga till grund för sekretesslagen är ju part berättigad att
taga del av material av denna art som rör hans partställning och är hemligstämplat.
Jag kan alltså inte finna detta vara ett skäl mot don ståndpunkt vi
här i reservationen intagit. Ej heller förefaller det mig vara befogat att hysa
en sådan misstro mot särskilt förbandscheferna, att de icke skulle kunna få
taga del av detta material. Jag är förvissad därom, att överstarna vid försvarsmakten
komma att få taga del av och säkert i mycket stor utsträckning ha tagit
del av och måst taga del av material som är för rikets säkerhet av vida
större betydelse än de personliga förhållanden som äro föremål för säkerhetstjänstens
rapporter.

Slutligen försvarar man generalorderns begränsning uppåt till majorer därmed,
att generalordern endast berör sådana befattningar där utnämning icke
sker av Kungl. Majit. Jag nödgas då fästa uppmärksamheten på att generalordern
även omfattar majorer, vilka dock utnämnas av Kungl. Majit. Där har
alltså begränsningen icke iakttagits, och jag vågar tro, att de civila eller militära
jurister som skriva sådana här författningar lätteligen skulle behärskat
konsten att ge ifrågavarande författning en sådan avfattning, att den varit tilllämplig
även på högre befattningshavare. Det är nämligen, som jag tidigare anmärkt
— och jag kan icke underlåta att finna, att erfarenheten styrkt denna
anmärkning — av vikt att man icke fordrar mera av en fänrik än av en general.
Jag betvivlar icke, att Kungl. Majit bär goda och rikliga möjligheter att
informera sig örn de högre befattningshavarnas politiska orientering och aktivitet.
Jag nödgas emellertid erinra därom att dessa möjligheter icke varit större
än att särdeles extraordinära administrativa åtgärder för kort tid sedan befunnos
nödvändiga för att åvägabringa en utredning i detta avseende angående
en general.

Nr 20.

Onsdagen den 15 maj 1946 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)

Under detta anförande hade herr talmannen återtagit ledningen av förhandlingarna.

Herr Fast, som på begäran erhöll ordet för kort genmäle, yttrade: Herr
talman! I anledning av vad herr Larsson sist yttrade örn att begränsningen av
generalordern icke var försvarlig, därför att den icke gick högre upp än till
majorer, vill jag säga, att jag icke gjort något sådant påstående. Vad jag här
försökte ge belägg för och som också framhölls av herr Hyling var, att kontrollen
icke var användbar när det gällde tillsättning av tjänster högre upp
och att Kungl. Mjaj :t själv i dessa fall hade mycket större möjligheter att
skaffa den personliga kontroll som är erforderlig. Det var vad som i detta
avseende är sagt.

Sedan vill jag bara tillägga, herr talman, att jag tycks ha blivit missförstådd.
. Vad jag här velat framhålla i samband med att nian icke beträtt lagstiftningsvägen
är, att örn man hade låtit allting vara som det var med dessa
spridda order, som varit givna, och dessa bestämmelser, som vid skilda tidpunkter
utfärdats, samt underlåtit att sammanföra dem i denna generalorder,
hade tryggheten och rättssäkerheten icke varit bättre än de nu blivit. Det är
således inte fråga örn något val mellan en lagstiftning och en generalorder.
Vad jag velat betona därvidlag är det tidsödande arbete och de svårigheter
som föreligga att hastigt utbyta dessa bestämmelser mot en lagstiftning, och
då har man i denna situation gjort detta sammanförande, som jag tycker är
försvarbart^ och där rättssäkerheten icke rubbats i förhållande till de förut rådande
förhållandena. Att sedan herr Larsson och jag äro överens örn att detta
är ett provisorium, som skall ersättas av något annat som mera hör fredsförhållandena
till, är en helt annan sak.

Vidare anförde:

Herr von Seth: Herr talman! Jag hade begärt ordet, innan herr Senander
yttrade sig, och jag må säga, att herr Senander har otur, när det är just jag
som kommer upp här efter alla de beskyllningar som herr Senander riktat mot
högern när det gäller vår demokrati och vårt folkstyre.

Jag kom in i riksdagen 1934, och redan i mars månad samma år var jag
med örn att bilda högerns nuvarande ungdomsrörelse, ungsvenskarna, just som
en motvikt mot de.. tendenser till sympati för nazismen, som hade gjort sig
gällande hos det dåvarande nationella ungdomsförbundet. Jag skall icke ett
ögonblick uppta kammarens tid längre med detta, men jag vill, för att det
skall stå i riksdagens protokoll, säga, att vill herr Senander gå tillbaka i tiden,
skall herr Senander finna, att icke bara jag utan även mina meningsfränder
långt förut i tiden givit uttryck åt vårt fördömande av varje diktatur, vilken
färg den än månde ha, vare sig brun eller röd. Så yttrade sig högerns dåvarande
ledare amiral Lindman, och detta har yttrats vid fyrfaldiga tillfällen.

Herr Senander talade emellertid örn att vi på högerhåll skulle lia låtit behandla
oss med s. k. ansiktslyftning. Ja, herr Senander, jag skulle vilja säga,
att även örn herr Senander hade varit föremål för ansiktslyftning både en och
två gånger, så skulle dock ingen här tro, att denna ansiktslyftning medfört
någon omändring av den revolutionära sinnesstämning som herr Senander, hans
medbroder och medsystrar ha.

När jag begärde ordet, herr talman, var det för att rikta några frågor till
regeringen med anledning av högerreservationen, där det just gäller de för
vårt fria folkstyre farliga partierna. Jag skulle, örn herr Sköld varit här,
velat fråga honom, örn han kan anse, att sinnesstämningen hos kommunisterna
i dag är sådan, att när man tillsätter den utrensningsnämnd, som regeringen

Onsdagen den 15 maj 1946 fm.

Nr 20.

Granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
senare tillsatt, eller man inför den ordning inom försvarsväsendet som herr
Sköld gjorde i juni 1945, det kan vara riktigt, att man endast tar hänsyn till
det nazistiska partiet och icke till det kommunistiska. Jag skulle vilja fråga
både den nuvarande försvarsministern och den förutvarande — ja, båda^ äro
ju alltjämt försvarsministrar — huruvida man anser, att det. ligger någon
principiell skillnad mellan de båda diktaturerna, den nazistiska och den kommunistiska,
och huruvida man inte på regeringshåll alltjämt anser, att även
den kommunistiska är farlig för vårt fria folkstyre. Om man bläddrar i riksdagsprotokollen
från 1939 och icke minst från 1940, skall man finna uttalanden
från regeringsmedlemmar — jag tänker då närmast på socialminister Möller
— dä.r man klart och tydligt kallat kommunisterna för landsförrädare. Jag
skulle också vilja fråga regeringen, om den är övertygad örn att lika väl som
det beroende de svenska nazisterna haft i förhållande till Berlin det beroende
som kommunisterna haft i förhållande till Moskva nu är helt avkopplat. Studerar
man de kommunistiska tidningarna, kan man, mina damer och herrar,
omöjligt underlåta att göra den reflexionen, att man i de kommunistiska tidningarnas
vittnesmål alltjämt talar örn att man är en anhängare och en mycket
ivrig anhängare av en främmande stat. Man måste vara bra konstigt funtad,
örn man inte skall kunna finna detta. Och örn vi se på förhållandena i
våra grannländer, frågar jag mig, örn exempelvis den storstrejk, som proklamerats
i Danmark och som praktiskt taget bevisats vara igångsatt av kommunisterna
där, skall kunna anses vara ett utslag av klar danskhet och önskan
att värna örn ett fritt folkstyre.

Jag tror nog att det kommunistiska partiet, såsom herr Senander nyss konstaterade,
har ett stort antal anhängare i vårt land, men jag tror också att man
får konstatera, att det beror på den dimbildning, i vilken kommunisterna ha
inhöljt sina göranden och låtanden, och alla de vackra fraser som de nu använda.
Många av dem, som ha röstat med kommunistiska valsedlar, ha gjort
det därför att de blivit betagna av de kommunistiska vallöftena, när det gäller
inrikespolitiska förhållanden, och man har också trott att den svenskhet, som
kommunisterna nu proklamerat, skulle vara uttryck för en bestående sinnesomvändelse.

Det behövs nog, herr talman, många, många exempel på, att här verkligen
har skett en omvändelse, innan man kan taga upp kommunisterna såsom oförvitliga
medborgare i det svenska folkhemmet. Och det är säkerligen en icke
obetydlig del av svenska folket som gör den reflexionen, att när man nu företar
en utrensning av osvenska element och därvid utelämnar kommunis i erna,
så har man, såsom säges i den av herrar Herlitz, Hyling och Haeggblom avgivna
reservationen, icke tagit steget fullt ut, utan den anmärkning, som dessa
reservanter ansett sig böra rikta mot försvarsministern, bör understrykas och
kraftigt understrykas.

Herr talman! jag har med dessa ord velat säga, att jag helt ^ansluter mig
till denna reservation, och jag vill därutöver endast säga till vår ^nuvarande
regering, att då man nu har tillsatt denna utrensningsnämnd och da man alltjämt
givetvis måste ha uppmärksamheten riktad på de osvenska elementen i
vårt samhälle, så får man inte glömma bort det parti, vars ledstjärna jag har
mycket svårt att tro är svensk utan som i stället består av en hammare och
en skära i ett rött fält.

Herr ''Hagberg i Malmö: Herr talman! Jag kan på det hela taget instämma
i den reservation, som här är framförd av herr Darsson i Stockholm, liksom
även rätt långa stycken i de reflexioner, som herr Larsson för en stund sedan
knöt till denna reservation. Jag vill dock inte neka till att jag är en smula över -

Nr 20.

Onsdagen den 15 maj 1946 fm.

Granskning av statsrådsvrotokollen. (Forts.)
rastad över att han inte i dessa sina allmänna resonemang ansåg sig kunna inkludera
även en annan meningsriktning än den nazistiska. Jag tycker att det i
hans framställning borde ha varit plats även för detta. Jag skall emellertid inte
för ögonblicket gå närmare in på den sidan av saken, ty det som här närmast
föranledde mig att begära ordet var herr Senanders anförande.

Herr Senander har ju här i dag framträtt såsom den verkliga fullblodsdemokraten.
Högerns försök att beteckna kommunisterna såsom opålitliga ansåg han
vara löjliga, och han förklarade att han och hans meningsfränder voro, såsom
han sade, fullt pålitliga för friheten och demokratien.

Det är mycket möjligt att det förhåller sig på detta sätt. När denna metamorfos
inträffat, synes däremot litet svårt att fastställa. Det är ju en oerhört
omfattande anpassning som skett, och det hade varit av intresse att få veta, när
denna förvandling ägt rum. Läser man konstitutionsutskottets memorial, kan
man möjligen få någon antydan om när omvändelsen skett. Sedan i juni månad
1945 har ju icke någon registrering av kommunister företagits, och det skulle
väl i så fall vara då, som den märkliga tilldragelsen inträffat.

Örn vi nu emellertid, såsom en arbetshypotes skulle jag vilja säga, antaga att
herr Senander har rätt i vad han här anfört örn kommunisternas demokratiska
pålitlighet, så skulle jag gärna vilja direkt till herr Senander eller till någon
annan ledamot av det kommunistiska partiet, som anser sig böra svara, rikta
följande fråga: är Sveriges kommunistiska parti numera att betrakta som ett
demokratiskt parti, demokratiskt i svensk bemärkelse? Och är partiet, om så är
fallet, nu redo att taga avstånd från de uttalanden i motsatt riktning av partiets
talesmän, varom riksdagens protokoll bära mångtaliga vittnesbörd?

Jag ställer alltså denna fråga, herr talman, och skall för ögonblicket inte gå
längre; ett ytterligare inlägg från min sida blir beroende på det svar jag erhåller
på denna interpellation.

Herr Senander: Herr talman! Herr von Seth började med att säga, att jag
hade otur, alldenstund han var en av talarna efter mig. Jag vill säga, att jag
betraktar det som en osedvanlig tur, att det var herr von Seth som kom efter
mig, ty i regel är det inte mycket att bemöta vad han säger. I det här fallet
vevade han också bara den gamla slitna skivan örn kommunisterna såsom icke
demokrater. Herr von Seth saknar tydligen, såsom man i allmänhet gör på motståndarhåll,
fantasi; man bär inte förmåga att prestera ny dumheter, utan
måste inskränka sig till att ständigt upprepa de gamla.

När herr von Seth som bevis för högerpartiets demokratiska lödighet åberopar
sig på att partiet vid åtskilliga tillfällen tidigare har deklarerat sig vara
motståndare till diktatur, så kan ju detta i och för sig vara riktigt. Men här
efterlysa vi gärningarna bakom orden, och högerpartiets gärningar, framför
allt under krigsåren, ha varit sådana, att man under inga förhållanden kan
beteckna partiet såsom ett demokratiskt parti.

Herr Hagberg i Malmö inskränkte sig till att rikta en direkt fråga till mig.
Nu förklarade jag ju redan i början av mitt anförande, att jag inte ämnade intaga
försvararens position i detta fall, och vi ha också tidigare besvarat så
mångå frågor och givit så många upplysningar, att det egentligen vore fullständigt
överflödigt att svara på herr Hagbergs fråga, men då herr Hagberg
tydligen kommer att göra ett stort nummer av örn jag inte svarar på hans
fråga, som han formulerade sålunda: »Är det kommunistiska partiet ett svenskt
demokratiskt parti?», så svarar jag utan något som helst förbehåll ja. Vi ha
alltid kämpat för demokratien här i landet. När herr Hagberg och andra med
honom under krigsåren försökte likvidera demokratien, voro kommunisterna de
enda som försvarade de demokratiska fri- och rättigheter, som det svenska fol -

Onsdagen den 15 maj 1946 fm.

Nr 20.

Granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
ket äger. Att vi sedan vilja ha en utvidgning av demokratien och få till stånd
en socialistisk demokrati, en demokrati inte bara i politiskt utan även i ekonomiskt
avseende, kan väl inte vara någon belastning för vårt parti såsom ett
svenskt demokratiskt parti.

Herr Hagberg i Malmö: Herr talman! Jag måste tyvärr förklara herr Senanders
svar på min interpellation vara ytterst otillfredsställande. Herr Senander
förebrådde min partivän herr von Seth bristande fantasi när det gällde
hans argumentering, men jag undrar, vad man då skall säga örn herr Senander.
Han har enligt min uppfattning inte lämnat något korrekt svar på min
fråga, huruvida det kommunistiska partiet nu vill avsvära, sig de uttalanden
örn demokratien, som tidigare gjorts av talesmän för partiet. Jag kan under
dylika förhållanden inte underlåta att ur kammarens protokoll göra några få
citat av sådana uttalanden. ''Är det då så, att herr Senander vill avsvära sig
dessa uttalanden, godtar jag honom som god demokrat. Gör han det inte, måste,
tyvärr misstankarna beträffande hans allmänna ståndpunktstagande stå
kvar.

Herr Senander förklarar, att kommunisterna ha alltid varit demokrater och
alltid kämpat för demokratien. Detta torde innebära någon överdrift, herr Senander.
I remissdebatten den 17 januari 1934 uttalade sig herr Senanders gruppordförande
här i kammaren, min namne i Luleå, på följande sätt, när det gällde
ämnet demokratien: »För att avslöja hela svindeln i den s. k. demokratiens
idé måste vi också undersöka talet örn demokratiens s. k. principiella motsättning
till diktaturen. När man frågar ’vad är demokrati?’, ligger det nära till
hands att svara, att demokratien är allmän rösträtt, det är riksdag, det är
mötes- och föreningsfrihet o. s. v., och det är rätten också för kommunisten
Hagberg att få tala inför denna kammare. Allt detta ingår naturligtvis i begreppet
demokrati, men det är icke allt. För att komma till rätta med saken
måste vi taga demokratien såsom en parlamentarisk arbetsform för ledningen
av staten och reglering av hela det sociala livet. Och vad måste vi då konstatera?
Jo, att till demokratien hör också polisen, militären, fängelser, Engbergs
prästerskap, också Adalen för all del, och det viktigaste, det som konstituerar
det demokratiska system, i vilket vi leva, det väsentliga, det är rätten för ett
relativt ringa fåtal personer att tillägna sig samhällets naturrikedomar, skogar,
jord, fabriker och alla produktionsmedel.»

På detta sätt fortsätter den kommunistiske talaren att gissla vad han kallar
»den s. k. demokratien», och gör därvid bl. a. följande uttalande: »När man
i dag säger sig vilja slå vakt örn demokratien, så förbiser man att all erfarenhet
främst från Tyskland visar, att demokratien avskaffar sig själv.» Och vidare
heter det: »Men vi» — alltså kommunisterna — »förklara, att sovjetregeringen
är den enda regering, vilken för en politik i det arbetande folkets intresse.
Vi förklara, att Sovjetunionen är arbetarnas enda fosterland, som för
en politik, som arbetarklassen kail försvara och offra liv och blod för.» På ett
annat ställe talar han örn »vi kommunister, som lia till ledare och lärare Marx,
Lenin, Stalin och Dimitrov», och i det följande heter det, att kommunisterna
påpeka för arbetarklassen, »att den enda utvägen ur svårigheterna, ur krisen,
är kapitalismens störtande och skapandet av ett Sovjetsverige».

Detta är citat endast ur ett anförande, och jag skulle kunna uppehålla kammaren
rätt länge med att till kammarens protokoll föredraga dylika uttalanden.

Jag frågar nu herr Senander ännu en gång: är herr Senander beredd att
stryka ett streck över dessa uttalanden? Gör herr Senander det, godtar jag honom
som demokrat, men gör han det icke måste misstankarna beträffande hans
bristande demokratiska sinnelag alltjämt stå kvar.

Nr 20.

Onsdagen den 15 maj 1040 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)

Herr Senander: Jag anser det vara likgiltigt, om herr Hagberg i Malmö
godkänner mig som demokrat eller inte. Herr Hagberg och bans parti ha, såsom
jag tidigare sagt, under krigsåren uppträtt på ett sätt som gjort, att partiet
och dess talesmän förlorat rätten att moraliskt sätta sig som domare över
andra partier och personer. Men när herr Hagberg åberopar ett långt citat ur
ett anförande från år 1934 av herr Hagberg i Luleå, så vill jag säga, att detta
citat understryker bara vad jag bär tidigare framhållit, nämligen att vi inte
endast önska en politisk demokrati, utan också en ekonomisk sådan. När vi tala
örn kapitalismens störtande, så innebär detta endast att vi vilja, med de medel
och metoder som stå till förfogande, på laglig väg verka för att kapitalismen
avskaffas och att en socialistisk demokrati genomföres här i landet.

Jag skulle sedan till herr Hagberg i Malmö vilja rikta en motfråga: är herr
Hagberg för ekonomisk demokrati? Är han det icke, godkänner jag inte honom
som demokrat.

Herr Hagberg i Malmö: Ja, jag är inte säker på att herr Senander ännu övertygat
kammaren örn sitt goda demokratiska sinnelag.

Häromdagen föll i min hand ett uttalande av ordföranden i Danmarks socialdemokratiska
parti, Hans Hedtoft, vilken säkerligen också flera av kammarens
ledamöter personligen känna. Han gav i en artikel i danska Social-Demokraten
en återblick på det kommunistiska partiets verksamhet i Danmark under
det senaste året. Det var en ytterst intressant framställning, kanske framför
allt därför att den på ett förbluffande sätt vara relevant till förhållandena
även i vårt land, och jag kan mycket väl förstå, att Morgon-Tidningen, när
den återgav Hedtofts uttalande, underströk detta med gillande. Jag skall också
be att få anföra detsamma till kammarens protokoll: »De kommunistiska ledarna
är i politiskt avseende ärftligt belastade. Formellt, men blott i politiskt
spekulationssyfte, har de likviderat kominternperiodens revolutionära idé och
beträtt den tidigare så föraktade reformistiska vägen. De lever nu politiskt
på den allra enklaste överbudspolitik, som har avslöjat dem inför alla politiskt
tänkande arbetare. Deras handlingar här hemma och i utlandet efter den 4
maj 1945 har avslöjat dem. Ingen tror på ärligheten av deras demokratiska bekännelser.
» Så säger ordföranden i Danmarks socialdemokratiska parti, med
instämmande av Morgon-Tidningen här.

Jag har ett ganska starkt intryck av — och jag undrar örn det inte delas av
många i denna kammare — att denna karakteristik, som den danske socialdemokratiske
ledaren givit av kommunisterna i det landet, även stämmer med
den karakteristik, som man skulle kunna ge av kommunisterna här i Sverige.

Herr Senander gav sig in på ett litet resonemang örn begreppet demokrati.
Jag frågade honom om han ville vara med om en demokrati i svensk bemärkelse.
Han svarade inte på den frågan, förmodligen därför att- elef finns ettslags
demokrati som består i ett encia parti. Men det är väl inte det, som vi
här i landet mena med demokrati. Herr Senander vill ha vad han kallar för
en »utvidgning av demokratien». Är det detta, herr Senander, som man med ett
modernt ord skulle kunna kalla för — icke demokrati, men demokratur?

Herr Johansson i Stockholm: Herr talman! Herr von Seth försökte påvisa
att han var en god demokrat och erinrade om att han bildat ungsvenskarnas
organsisation. Det ger mig anledning erinra örn den andra sidan av den bilden,
nämligen att högerpartiet var den starkaste nazistiska organisationens modersfamn
— det var från högerpartiet den nazistiska organisationen kom här i
landet. Och herr von Seths framträdande som ungsvenskarnas talesman kommer
jag mycket väl ihåg från många dagar på pressläktaren. Herr von Seth

Onsdagen den 15 maj 1946 fm.

Nr 20.

Granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
hade alltid samma skiva, vid remissdebatter och annars. Han begärde alltid
ordet för att yrka förbud mot kommunistpartiet. Det var också Adolf Hitlers
stora paroll. Däremot hörde jag aldrig herr von Seth under den tiden rikta
några motsvarande krav gent emot nazismen, och det är denna glömska som jag
tror ligger högerpartiet i fatet i dag.

Frågorna örn demokratien har herr Senander redan besvarat. Jag skall endast
tillägga att inte bara vi, utan också -— enligt dess programmatiska deklaration
— det socialdemokratiska partiet ansett att det icke räcker med den formella
politiska demokratien, utan att en verklig demokrati uppnås först när inte
några monopolkapitalistiska klickar bestämma över det stora flertalets livsvillkor.
Detta är folkmajoritetens sak, men så långt ha vi inte kommit än i
Sverige.

När, som herr Senander nyss erinrade örn, åren 1940 och 1942 inte bara
högern utan också andra partier genomförde så mycket undantagslagar i detta
land, att örn Hitler hade marscherat in här hade han haft hela sin lagstiftning
färdig, det var bara att bruka den, så anser jag att de som medverkat till sådana
lagar och framför allt högern böra stämma ned tonen litet när de söka
uppträda som demokrater. Trots dessa kampanjer mot det kommunistiska partiet,
trots att herrar von Seth, Hagberg i Malmö m. fl. gång på gång dra vår
svenskhet och vår demokratiska uppfattning i tvivelsmål, är _ det emellertid
glädjande nog så att svenska folket inte gör det. De kommunistiska valsiffrorna
stiga mycket raskt, vi hoppas även i höst, medan — till gagn för demokratien
— den gamla reaktionära högern, nazistpartiets modersfamn, samtidigt
går tillbaka.

Herr Senander: Herr talman! Jag ber först att få konstatera, att herr Hagberg
i Malmö sorgfälligt undvek att svara på min fråga, huruvida han också
var för ekonomisk demokrati. Det är för övrigt ganska förklarligt att han
inte svarade på den frågan. Sedan borde ju egentligen ali diskussion med herr
Hagberg upphöra då han också drar in Danmark och de danska förhållandena
i den debatt vi föra här. Vad beträffar mellanhavandet mellan de danska kommunisterna
och den socialdemokratiska partiordföranden i Danmark blir väl
det en sak, sorn vederbörande få göra upp sinsemellan. Det ha vi ingen anledning
att syssla med.

Herr Hagberg envisas nied att säga att jag inte svarat på hans fråga, huruvida
vi voro för »en demokrati i svensk bemärkelse». Jag skulle vilja ställa
en motfråga: Vad är det för en beteckning på demokratien? Demokratien är
väl ett begrepp, allmänt godtagbart? Man kan väl inte skilja demokratien
efter olika nationaliteter. Därför har jag svarat med utgångspunkt från den
uppfattning vi lia örn demokratien, då vi försvara den demokrati sorn finns
här. Vi lia både här i landet och i andra länder lämnat påtagbara bevis för
att vi och våra partikamrater varit de främsta att försvara den, som vi bruka
säga, borgerliga demokratien. Men vi tillägga, att denna demokrati är icke
tillräcklig, den bör kompletteras med vad vi benämna ekonomisk eller rättare
sagt social demokrati. Detta är vad vi mena med en »utvidgning av demokratien».

Sedan till herr Hagbergs tal örn att vi skulle ivra för ett enhetspartisystem.
Jag har ingen anledning att ta upp någon teoretisk debatt i den frågan, det
skulle föra alltför långt. Men jag undrar vad högern egentligen åsyftar när
den, som skedde under krigsåren och för övrigt alltjämt, vilket framgår av
dagens debatt, vill upprätthålla ett slags undantagsställning för vissa partier
här i landet. Söker man månne göra högern till det dominerande partiet, det
enda som egentligen har laglig rätt att existera därför att det enligt herr ilag -

Nr 20.

Onsdagen den 15 maj 1946 fm.

Granskning av statsrådsvrotokollen. (Forts.)
bergs och hans partivänners mening är det enda demokratiskt fullödiga partiet
i landet?

Till sist vill jag bara erinra örn det gamla engelska ordspråket: »Charity
begins at home»''— välgörenheten bör begynna hemma. Örn herr Hagberg vill
ha ett annat tillstånd här i landet bör han börja nied att rensa ut från högerpartiet
alla de element, örn vilkas demokratiska lödighet man åtminstone måste
vara i högsta grad tveksam. Framför allt bör han söka ge en sådan inriktning
åt högerpartiets politik, att inte partiet i den stora massans ögon, såsom
nu är fallet, framstår som ett ur demokratisk synpunkt mycket, mycket misstänkt
parti.

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! Enligt min uppfattning fick det
svenska folkstyret sitt verkliga elddop hösten 1939, när de fyra politiska partierna,
som tidigare ingalunda varit främmande för att ge varandra rätt så
kraftiga hugg, med bortseende från alla skiljaktigheter i farans ögonblick
gingo samman och kunde ena sig örn att sätta den svenska försvarsmakten i
stånd och förklara att Sverige under alla förhållanden skulle försvaras. Det
betraktar gag som ett verkligt mandomsprov för en demokrati.

Men var hade vi kommunisterna då? Ja, knappast med i den kampanjen.
De andra politiska partierna ha väl i samlingsregeringen haft olika åsikter i
vissa frågor, men örn det väsentliga, om att bevara vårt lands frihet och självständighet,
voro de dock överens. Vad gjorde kommunisterna? Jag upprepar
det — det är ingen nyhet — de försvarade i det stället avtal med Hitler. Det
är en något annorlunda form för demokrati. Jag hade hoppats att de i dag
skulle ha fått en annan inställning. Jag läser rätt ofta deras tidningar, och jag
brukar också läsa deras idétidskrifter för att se örn det har skett någon sinnesförändring.
Mig förefaller det som örn de många gånger varit så följsamma
i fråga örn ideologier utifrån, att man nästan kan säga att de uppträtt som
om de varit en direkt avläggare av ett främmande lands politiska regim.

(Jag gick ned i biblioteket i dag på förmiddagen och lånade deras idétidskrift
»Vår Tid» för förra året. Det skulle ta alltför lång tid att börja citera
här i kammaren åtskilligt av intresse där. Men följer man tidskriften nummer
efter nummer finner man en halvhet, som inte gärna är försvarbar för ett demokratiskt
parti och inte minst i fråga örn vad vi betrakta som demokratiens
särmärke: rätten att bilda partier, rätten att fritt få framföra vår mening. Här
utsäges tydligt i en artikel, att visserligen kan man ur principiell synpunkt
tolerera flera partier, men man anser dock att enhetspartiet i ett land, där kommunismen
har genomfört sin regim, egentligen är det enda riktiga och lämpliga.

Under sådana förhållanden, herr talman, anser jag det alldeles onödigt att
gå in på någon polemik med herr Senander. Svenska högern har under de år
som gått, då. vårt land varit utsatt för stora påfrestningar, gjort vad den ansett
vara sin plikt, tagit sitt ansvar, och det står den för även i framtiden.

Herr Johansson i Stockholm: Jag tackar herr Skoglund i Doverstorp för att
han erinrade örn 1939—40. Den gången var nog stämningen i Sverige litet
hysterisk. Örn än inte på regeringshåll fanns det framför allt i herr Skoglunds
parti mycket starka krafter, som ville dra Sverige i krig och som trodde att
det skulle räcka med — som K. A. Bratt sade — två, tre svenska fördelningar
för att driva ryssarna bortom Ural. I den situationen, herr Skoglund, företrädde
kommunisterna neutralitetens linje. Vi ville att Sverige icke skulle engagera
sig. Jag tror att den ståndpunkten efter vad som känt, inte minst
i Finland, i dag har en mycket starkare genklang än någonsin förr.

Onsdagen den 15 maj 1946 fm.

Nr 20.

Granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)

Vidare anser jag att herr Skoglund äntligen bör sluta med att tala örn att
kommunisterna ingått allianser med Hitler. Inte heller i fråga örn Sovjetunionen
är detta sant, ty icke-angreppspakter är inte detsamma som allianser.
Dessutom kanske herr Skoglund som var engagerad, inte personligen men
genom sitt parti, i samlingsregeringen borde betänka att tack vare denna ickeangreppspakt
gavs Sovjetunionen möjlighet att ^intervenera inom en viss sfär
-— nuvarande excellensen Undén har ju framhållit, hur Sovjetunionen den 9
april 1940 diplomatiskt intervenerade till vår förmån. _Jag tror, herr Skoglund,
att denna intervention, för vilken Sveriges regering framfört sitt tack
i Moskva, vid den tiden betydde bra mycket mera än samlingsregeringens beredskap.
Därför bör man sluta upp med att framställa saken falskt.

I övrigt har icke det kommunistiska partiet vare sig före den 22 juni eller
senare — det ha vi talrika belägg för i riksdagens protokoll — tvekat att
bemöta och bekämpa nazismen. Men när högern uppträder i denna fråga i dag
står den ensam. Jag tycker den bör skriva sig detta till minnes, att den företräder
en uppfattning som börjar försvinna bland det svenska folket.

Herr Skoglund säger: Var kommunisterna gå fram blir det enhetspartier.
Jag vet inte om han åsyftar de länder i Europa som röda armén ockuperat.
Såvitt jag vet, herr Skoglund, finns inte i något av dessa erövrade länder något
enhetsparti. I alla dessa länder tolereras samtliga partier, utom det nazistiska.
Om det är detta som gör herr Skoglund orolig vet jag inte. Att socialdemokrater
och kommunister slagit sig samman i en del av Tyskland betyder inte,
att det inte finns borgerliga partier vid sidan av dem. Jag tycker att herr
Skoglund, högerns parlamentariske ledare, borde vinnlägga sig örn litet mera
vederhäftighet när han framträder som anklagare.

Herr Hagberg i Malmö: Herr talman! När herr Johansson i Stockholm talar
örn kommunisternas neutralitetsvänliga politik 1939—40, undrar jag om han
inte en smula ockrar på vad han tror vara tillfinnandes, nämligen kammarens
dåliga minne. Jag är inte säker på att kammarens ledamöter ha så dåligt
minne, som herr Johansson föreställt sig, och att man skulle ha glömt det
uppträdande, som herr Johanssons parti vid den tidpunkten ådagalade.

Jag har en del små Örter här i mitt herbarium. Jag skall inte visa upp dem
för kammaren, men efter herr Johanssons anförande kan jag inte underlåta
att presentera åtminstone en av dem, nämligen en resolution, som antogs av
Stockholms arbetarekommuns styrelse den 3 oktober 1939, riktad mot det kommunistiska
partiet härstädes och den attityd som det intog vid ifrågavarande
tidpunkt. Det heter däri bl. a.:

»Det kommunistiska partiet i Sverige och dess tidningar ha helt ställt sig
bakom det ryska angreppet mot Polen och Sovjets vänskapspakt med Tyskland.
Det bar därigenom i själva verket tagit parti mot demokratien, mot arbetarrörelsen
och mot en fredlig inellanfolklig ordning. Det försvarar och
hyllar samarbetet mellan bolsjevismen och nazismen, ett samarbete som sker
på bekostnad av mindre staters integritet och sorn riktar sig mot de demokratiska
stormakterna i Europa.» Så fortsätter Stockholms arbetarekommuns
styrelse: »Vi kunna endast betrakta de kommunistiska partierna som den ryska
statsmaktens agenturer utan varje egen politik. Det är under sådana förhållanden
omöjligt att upprätthålla något slags politiskt eller organisatoriskt

samarbete med de kommunistiska elementen.---Nazikommunismen måste

isoleras från den svenska arbetarklassen och den svenska demokratien.»

Det var uppfattningen inom Stockholms arbetarekommun den gången, och
jag har det intrycket att denna uppfattning alltjämt lever kvar. Jag har det

Andra kammarens protokoll 19Ji(i. Nr 20. 6

Nr 20.

Onsdagen dan 15 maj 1946 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
intrycket, om jag ser tillbaka på den avvisande hållning som socialdemokratien
i Stockholm och även annorstädes nyligen intagit gentemot kommunisterna och
deras försök att åstadkomma ett enhetsparti och enhetligt uppträdande vid
1-majdemonstrationerna. Här ha ju kommunisterna talat till socialdemokraterna
med ord som kunde få hjärtan av sten att röras, men inte desto mindre
har det blivit ett nej.

Jag skall inte vidare fälla några egna omdömen om den aktuella kommunismen
i Sverige. Jag kan inskränka mig till citat ur två socialdemokratiska
tidningars artiklar just i anslutning till de kommunistiska appellerna örn ett
enhetsparti, enhetsfront och ett enhetligt framträdande vid 1-majdemonstrationerna.
Smålands Folkblad skrev här om dagen — och jag tycker detta är
en rätt god karakteristik av den svenska kommunismen: »Det är den slaviska
lydnaden under den nationella ryska regimen, bekännelsen till diktatursystemet
och opålitligheten, som reser oöverkomliga hinder mellan socialdemokrater och
kommunister.» Norrländska Socialdemokraten skrev i samma veva: »Socialdemokratien
är en frihetsåskådning. Svenska socialdemokratien har sina rötter
i eget land. Kommunisterna i Sverige har sina rötter i ett främmande land, där
socialdemokratien är förbjuden.»

Jag menar, som sagt, att detta är en uttömmande karakteristik av den allmänna
mentalitet, som präglar det svenska kommunistiska partiet.

Vad så till sist herr Senander beträffar kan jag inte underlåta, då han inte
velat ta tillbaka något av det anförande jag tidigare citerat, att föredra ännu
ett litet uttalande han gjort i en skrift jag har här, och som är ganska roligt.
Herr Senander skriver: »Sida vid sida med Sovjetunionen kämpa vi mot kapitalismen.
Kominterns svenska sektion skall leda den svenska arbetarklassens
kamp mot kapitalismen i vårt land under parollen klass mot klass.»

Är herr Senander nu en fullödig demokrat, så tag tillbaka detta som en
karl!

Herr Senander: Herr Hagbergs många försök att tussa oss ihop med socialdemokraterna
komma inte att lyckas. I dag behandla vi högern, och vi tänka
fortsätta med behandlingen av högern så länge herr Hagberg behagar vara
med i dansen. Det blir således inget resultat av de små provokationsförsöken.

Jag tänker inte heller svara på herr Hagbergs frågor, ty han har hållit tre
anföranden och sorgfälligt undvikit att svara på frågan, huruvida han är för
ekonomisk demokrati. När jag har fått svar på den frågan skall jag i min tur
svara sedan.

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! En av de kommunistiska talarna
säde, att de flesta människor i vårt land frångått sin tidigare ståndpunkt att
betrakta kommunisterna såsom opålitliga. De vore snarare föremål för ett
allmänt förtroende.

Jag har inte i den här debatten och inte heller när jag följt den svenska
tidningspressen funnit någon så stor uppslutning kring kommunisterna. Från
socialdemokratiskt håll och ifrån den socialdemokratiska pressen är man kritisk,
inte heller har det socialdemokratiska partiets talesman här i dag kommit
med någon kärleksförklaring. Endast folkpartiets talesman herr Larsson föreföll
beredd att lämna ett förtroendevotum som gick ganska långt, så långt att
det förundrade mig, därför att jag tycker att hans umgänge med kommunisterna
i Stockholm borde ha fört honom på andra tankar.

Jag sätter stort värde på min närmaste kamrat på Östgötabanken, och jag
läser gärna hans tidning. Jag tycker han är en god talesman för det socialdemokratiska
partiet. För ett pär dagar sedan skrev han följande om kommu -

Onsdagen den 15 maj 1946 fm.

Nr 20.

Granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
lustenia: »Kommunisterna har wenern sin hållning eller rättare sagt brist på
hållning under kriget minst av allt kvalificerat sig för ett granskningsvärv
av det slag som den nya nämnden» — han är alltså inne på den s. k. bedömningsnämnden
— »skall ägna sig at. Sa länge Sovjet ägde pakt med hitlerismens
Tyskland, var våra svenska kommunister mycket lena i mun mot nazister
och fascister, och de t. o. m. tadlade öppet deln som tilläto sig kritisera den
tyska framfarten och påvisa deni allvarliga fara, som den nazistiska maktutövningen
utgjorde. Detta är inte glömt, hur gärna herrar kommunister helst vill
tala om något annat. Kommunister som upprensningsmän vore verkligen om
något att sätta bocken till trädgårdsmästare.»

Jag vågar tro, herr Johansson i Stockholm, att ännu så länge står nog det
stora flertalet av svenska folket frågande inför var man bär kommunisterna.

Herr Hagberg i Malmö: Herr talman! För att inte herr Senander skall gå
ledsen eller måhända mera ledsen från denna debatt än han redan är, skall jag
svara på frågan. . . .

Jag trodde, att jag hade i mina tidigare anföranden antytt mm anställning.
Jag är en mycket övertygad anhängare icke blott av industriell utan även av
ekonomisk demokrati. Sedan kommer det naturligtvis an på vad var och en
menar med dessa begrepp. Som herr Senander kanske vet, pågå för närvarande
förhandlingar mellan huvudparterna på arbetsmarknaden, landsorganisationen
och svenska arbetsgivareföreningen, i Saltsjöbaden i dessa ämnen. Enligt vad
man försport, lär det finnas goda utsikter till att dessa stora grupper skola
komma överens örn dessa saker. Jag för nain del, med den information jag till
äventyrs har, är beredd att godtaga detta. Jag är däremot inte alldeles säker
på att herr Senander är beredd att ansluta sig till de resultat, som kunna
komma fram ur saltsjöbadsförhandlingama.

Herr Johansson i Stockholm: Herr talman! Herr Skoglund upprepade, att
han trodde att svenska folkets majoritet inte ville godkänna oss som goda demokrater.
Jag upprepar vad jag säde nyss, att det är vår kader som växer och
herr Skoglunds söm går tillbaka. Det tycks vara herr Skoglunds parti som
fått minskat förtroende som demokrater och svenskar trots alla brösttoner.

När herr Hagberg i Malmö läste upp citat ur en resolution från 1939 mot
nazi-bolsjevikerna, så tror jag det slog var och en att på det bär sättet skulle
inte en socialdemokratisk tidning skriva i dag. Det har stupat för mångå kommunister
för friheten och demokratien sedan dess, så den dumheten får nog
herr Hagberg i Malmö vara ensam örn. Är herr Hagberg i Malmö ur stånd att
draga några slutsatser ur detta faktum?

Herr Senander: Herr talman! Jag skall fatta mig kort.

Herr Hagberg i Malmö förklarade, att man tydligen har olika uppfattning
örn vad som är demokrati. Det tror jag man kan hålla med honom örn. Det existerar
nog en fullständig avgrund mellan de olika uppfattningarna. När man genomfört
den socialistiska demokrati, som avskaffat möjligheterna för ett litet
fåtal att utsuga och utplundra de stora massorna och i enlighet med de betingelser,
som anvisas av utvecklingen, avskaffat privat äganderätt till produktionsmedlen
och förvandlat dem till gemensam egendom, då först anse vi
att vi uppnått den verkliga demokratien. Men det vill absolut inte herr Hagberg
i Malmö vara med örn.

överläggningen var härmed slutad.

Nr 20.

Onsdagen den 15 maj 1946 fm.

§ 10.

Herr statsrådet Mossberg avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 274, med förslag till vissa ändringar i civila avlöningsreglementet, m. m.;
nr 275, med förslag till vissa ändringar i allmänna tjänste- och familjepensionsreglementena,
m. m.; och

nr 280, angående anslag till Länsstyrelserna: Avlöningar för budgetåret
1946/47 m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 11.

Utredning om Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande, nr 16, i anledning av väckta
m°liorier angående ändrad lydelse av § 36 regeringsformen m. m.

regenngs- Uti de likalydande, till konstitutionsutskottet hänvisade motionerna nr 192
formen. ^ första kammaren av herr Branting m. fl. och nr 335 i andra kammaren
av herr Malmborg i Stockholm m. fl. hade hemställts, »att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn förslag till ny lydelse av 36 § regeringsformen
och i anslutning därtill en beredskapslagstiftning, som medger
Kungl. Maj :t rätt att, då rikets tjänst eller den allmänna välfärden det fordrar,
vid krig eller krigsfara eller eljest av krig föranledda utomordentliga förhållanden
tillfälligt skilja eller förflytta ämbets- och tjänstemän från deras
sysslor».

Utskottet hemställde,

l:o) att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit ville anhålla örn skyndsam
utredning med beaktande av i utlåtandet anförda synpunkter av frågan om
en revision av de i §§ 35 och 36 regeringsformen meddelade bestämmelserna
örn statstjänstemännens rättsliga ställning; samt

2:o) att förevarande motioner i den mån de icke kunde anses besvarade genom
vad utskottet ovan under 1 :o) hemställt, icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herr Herlitz.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Håstad: Herr talman! Jag skall icke så lång stund taga kammarens
uppmärksamhet i anspråk efter den intensiva debatt, som pågått några timmar,
men eftersom den nu föredragna frågan rör fundamentala principer i vår författning
och eftersom det inte finns någon reservant i denna kammare, anser
jag mig berättigad och förpliktad att framföra några synpunkter. Jag anser
mig ha så mycket större rätt till detta som jag var motionär i denna fråga 1942,
och även örn min motion då formellt avslogs, så skedde det i samband med den
skrivelse örn utredning angående en revision av § 36, örn vilken konstitutionsutskottet
i detta utlåtande erinrar. Jag har flera gånger varit betänkt på att
framställa en interpellation örn huruvida regeringen tänkte göra någonting
åt denna riksdagsskrivelse eller inte, men har nu blivit förekommen av utskottet,
som i detta utlåtande på nytt begär en revision,

Jag vill i sak först framhålla, att det är egentligen två ting, som här äro
ställda under diskussion. Den första är, huruvida man skall bibehålla det gamla
absoluta avsättningsförbudet när det gäller uppenbart olämpliga personer i
statstjänst, utom efter tjänstefel. Jag tänker exempelvis på en lärarinna, som
är hysterisk, eller en präst, som är alkoholist, därvid det finns objektiva grunder
och alla människor äro ense örn att vederbörande är olämplig för sin tjänst.

Onsdagen den 15 maj 1946 fm.

Nr 20.

Utredning om revision av §§ 35 och 36 regeringsformen. (Forts.)
Även om ett ingripande också, i dylika fall kan vara förenat nied ganska stora
risker, därför att man inte kan skapa alla de garantier som i och för sig skulle
vara erforderliga, så anser jag att man numera med hänsyn till de krav på
statens effektivitet, som med rätt kunna uppställas, bör skrida till en utredning.
Jag är tillräckligt optimistisk när det gäller samarbetet mellan partierna
i den svenska demokratien för att anse att just i en sådan fråga — då det
gäller ett rent praktiskt, förnuftsmässigt bedömande av en persons lämplighet
eller inte — man skall kunna finna lagenliga former, som innehålla tillräckliga
garantier. Jag erinrar i detta sammanhang om det uttalande, som ecklesiastikministern
gjorde för några dagar sedan i ett interpellationssvar angående en
lärartjänst, där han anvisade vissa vägar, på vilka man — utan att alltför
mycket kränka väsentliga principer — ändå borde kunna nå ett ur undervisningens
synpunkt nöjaktigt resultat.

Örn vi alltså, skulle jag tro, äro ganska allmänt ense örn detta, återstår den
andra frågan, örn en statlig befattningshavares »ideologiska» lämplighet. Där
införes ett mera subjektivt bedömande örn vederbörandes lämplighet ur vissa
politiska eller allmänt samhälleliga synpunkter.

Utskottet erinrar liksom motionärerna örn att det i hemvärnskungörelsen finns
en bestämmelse att vederbörande i hemvärnet inskrivna skola uppfylla krav
på »medborgarsinne och laglydnad». Utskottet ifrågasätter — utan några större
betänkligheter, såvitt jag kan förstå — att en liknande regel skall lagfästas
på det ena eller andra sättet, antingen i vår författning eller också i tillämpningsbestämmelser.

Om man nu går till dessa uttryck och först stannar för begreppet laglydnad,
så är det möjligt att strafflagens hittillsvarande bestämmelser äro otillr äckliga
för att komma åt icke laglydiga, fast jag tvivlar dock starkt därpå. En person
som uppenbart trotsar lagen eller begår brott mot denna, kan ju redan nu dömas
till suspension, avsättning eller annat straff. Meningen kan väl inte gärna vara
att man skall införa särskilda bestämmelser för den laglydnad, som statens
tjänstemän skola visa, ty då kommer man väl ifrån vår gamla regel om likhet
inför lagen, meningen är väl endast, örn jag fattat utskottet rätt, att stanna vid
de skyldigheter, som vederbörande ha att uppfylla just i deras egenskap av anställda
i statens tjänst.

Men sedan kommer man över till ordet medborgarsinne, och där berör man,
såvitt jag förstår, något av det känsligaste i det demokratiska samhällssystemet.
Det är bekant att det är två principer som råda när det gäller ämbetsmän
i demokratier. Den ena är den som vi ha här i Sverige, nämligen att de i
princip skola vara oavsättliga utom vid tjänstefel, och då först kunna avskedas
efter domstols prövning och utslag. Den andra principen är den som man tilllämpar
exempelvis i Amerika, nämligen spoilssystemet, att segraren vid ett
presidentval har rätt att förfoga över en mängd av unionsäinbetena. I någon
mån gäller också något liknande fastän endast i begränsad utsträckning om
England. Vi ha hittills ansett det som en stor styrka för den svenska staten
att man inte haft något spoilssystem, och jag utgår ifrån att det inte finns
någon ansvarig politiker, som eftersträvar på allvar detta här. Det bör slås
fast, att man i Amerika har under de sista årtiondena på lagstiftningens väg
försökt att inskränka olägenheterna av detta system genom att inskränka systemets
omfattning. Jag tror alltså inte att erfarenheterna därifrån, låt vara att
de röra sig på något annat plan. kunna vara tillämpliga. Det finns väl knappast
i någon verklig demokratisk stat bestämmelser av den allmänna, elastiska beskaffenhet,
som här föreslås och som lilgger i administrativa myndigheters hand
att bestämma, huruvida en tjänsteman bär det medborgarsinne, som statens aktuella
ledning fordrar. Vi lia ju i någon mån kännedom örn hur det för när -

Nr 20.

Onsdagen den 15 maj 1946 fm.

Utredning örn revision av SS 35 och 36 regeringsformen. (Forts.)
varande är ställt i Finland efter 1944, där tjänstemännens rättsosäkerhet blivit
ganska stor. Kanske ges det i vissa fall ett upprensningsbehov där, men jag
tror att osäkerhetskänslan nu är mycket allmän; man fasar verkligen för de
konsekvenser, som det nya systemet kan föra med sig, eventuellt vid någon
regimförändring i framtiden. Vi kunna inte blunda för, utan måste lära något
av vad vi sett omkring oss under de sista åren. Det är just systemet med ett
mer eller mindre godtyckligt förfarande i fråga örn tjänstemän, som tillämpats
i diktaturstater eller i stater, som haft en närbesläktad ideologi. Naturligtvis
har detta inte varit utskottsmajoriteten främmande, det förstår jag fullt och
väl. Men erfarenheterna därifrån äro så avskräckande, att man verkligen bör
taga sig i akt innan vi ta steget ut och införa ett dylikt godtyckligt förfarande.
Man kan läsa i författning efter författning under den tid, då dessa diktaturer
sago dagens ljus, hurusom dylika bestämmelser infördes i vallagar eller
tjänstemannalagar. Det skulle avläggas ed till den och den fiihrern, till den och
den regeringen, och inträffade det att en tjänsteman inte visar tillräcklig lojalitet,
kunde han utan vidare avsättas eller inte få sättas upp som riksdagskandidat.
Från en sådan politisk prövning böra vi sannerligen förskonas.

Med ett sådant system, även om det inte alls behövde leda till samma konsekvenser
— och jag är angelägen att betona, att vi svenskar ha en gammal
nedärvd och fast grundmurad demokrati — kunna vi dock, vare sig vi nu vilja
det eller inte, komma in i ett läge av mycket stor politisk spänning, där bestämmelser
om politisk prövning kunna komma att utnyttjas av en tillfällig
statsledning. Vi veta inte alls i dag, hur hetsiga de partipolitiska striderna
komma att bli i vårt land under de närmaste fem, tio eller femton åren. Vi
hoppas på en lugn utveckling, men vi äga inga garantier för detta.

Vi ha ju också redan sett, att sådana uttryck som exempelvis medborgarsinne
äro utomordentligt konjunkturkänsliga. Det är väl inte obekant för kammaren
att en framstående ledamot av första kammaren var nära att falla ur
hemvärnet på grund av denna urvalsregel för en viss åtgärd ett visst tillfälle.
Nu, bedömas hans steg helt annorlunda än då. Jag undrar om inte detta lilla
exempel är tillräckligt för att visa, hur farlig en elastisk bestämmelse i ett
annat läge kan bli för praktiskt taget vilken lojal medborgare som helst. Den
''faran lurar dessutom, att vi få en annan tjänstemannakår än den som vi för
närvarande ha. Den nuvarande tjänstemannakåren må ha sina fel och förtjänster,
men den bär ändå i stort sett ett visst rakryggat uppträdande. En
ämbetsman behöver inte frukta för att säga åt cheferna, vad han tycker och
tänker i en sak. Han har intet behov att visa någon anpasslighet. Men om det
infördes sådana bestämmelser, som tala örn inedborgarsinne, då är det fara värt,
särskilt örn vi komme in i en kritisk tid, att tjänstemännen skulle börja mer och
mer bemöda sig örn att anpassa sig efter den härskande regimen och kanske Säga
en sak den ena dagen till den regimen och en annan sak den andra dagen till en
annan regim. Och det är väl inte tjänstemän av det slaget, som vi ha någon
glädje av eller som staten behöver. Ett genomförande av utskottsförslaget kan
alltså leda till en viss likriktning eller avköning av vår ämbetsmannakår, och
dessa konsekvenser tycker jag att kammaren skall allvarligt beakta, när den går
att fatta beslut.

I anslutning till vad jag här sagt vill jag också nämna, att tjänstemännen
själva börja vara ganska känsliga för att de nu kanske komma in i litet hårdare
vindar i fråga örn sitt politiska uppträdande än tidigare. Jag ber att få erinra
örn den resolution, som den opolitiska TCO nyligen beslöt och som citerades
för några veckor sedan här i kammaren i sammanhang med frågan örn de kommunala
tjänstemännens besvärsrätt. Jag är viss örn att tjänstemännen frukta

Onsdagen den 15 maj 1946 fm.

Nr 20.

Utredning- om revision av §§ 35 och 36 regeringsformen. (Forts.)
för att råka in i en ställning, där de kunna bli föremål för fullständigt godtycke,
och se med stora farhågor på en sådan utveckling.

Jag vill ytterligare, herr talman, fästa uppmärksamheten på att utskottet har
gått ett steg längre än vad motionärerna hade tänkt sig. Herrar Branting och
Malmborg i Stockholm lia i sina likalydande motioner begärt uteslutande en
beredskapslagstiftning och ha alltså tagit sikte på de exceptionella förhållanden,
som kunna råda i händelse vi dragas in i en konflikt eller sta inför en krigsfara.
Hetta är ju något helt annat än vad utskottet föreslår, nämligen att ett avskedande
på, jag vågar säga, faktiskt politiska grunder skall införas såsom ett permanent
institut i vår offentliga rätt. Jag skulle ur denna synpunkt alltså inte
haft någon större svårighet att ansluta mig till den tankegång, som ligger bakom
herrar Malmborgs och Bräntings uttalande, med hänsyn till de exceptionella förhållandena
vid krig eller krigsfara.

Nu kommer det kanhända att sägas här emot mig, att det finns en hel del
opålitliga element i vårt land, nazister eller andra, som ha drivit ett dunkelt spel
eller för några år sedan vädrade nya tider, då de skulle få sin chans. Kunna de
nu inte få sitt straff eller på något sätt bli brännmärkta eller hindrade i befordran?
Jag vill då bara betona, att 1940 väcktes ifrån vårt parti en motion, där vi
togo upp just frågan örn tjänstemännen vid krig eller krigsfara och, föreslogo
antingen omedelbara grundlagsåtgärder, alltså att man skulle uppmjuka § 36
under dessa tider, eller också en särskild utredning i och för en speciell beredskapslagstiftning
vid en senare riksdag. Men vi föreställde oss då, att det skulle
finnas objektiva regler för detta, att man alitsa inte skulle skapa ett straff —
ty en avsättning är ju ett straff — utan att det också fanns en lag. Och några
andra rättsregler hade vi då svårt att föreställa oss än dem som innefattades i
den av samlingsregeringen framlagda lagen angående upplösning av samhällsfientliga
partier, enligt vilken det låg i riksdagens hand att fastställa vilka partier.
vilka åskådningar, som av de ansvariga statsmyndigheterna betraktades såsom
statsfientliga. Medlemskap i dessa organisationer eller också verksamhet på
annat sätt för dem skulle då kunna föranleda statsmakterna till ingripande även
i fråga örn tjänstemän. Det var en objektiv regel. Den hade stått i överensstämmelse
med traditionerna för svenskt rättsväsende, och det hade legat i riksdagens
makt att fastställa, vilka dessa partier voro eller vilka rekvisit som skulle ligga
till grund för ett beslut örn att vissa partier skulle vara att anse som statsfientliga.
Och märk väl. detta gjordes alldeles i början av kriget, när vi hade ett behov
av en sådan lagstiftning. Nu är ju behovet mycket mindre än förr. Men motionen
avslogs.

Jag vill, herr talman, sluta med detta. Jag ansluter mig till utredningskravet
i och för sig — jag har ju själv motionerat i samma riktning men med något
annan tendens 1942. Jag föredrar, herr talman, ur mina. utgångspunkter självfallet
den Herlitzska reservationen, men om det är riktigt, som det sagts,, lär
första kammaren ha strukit den omstridda motiveringen ur utskottets utlåtande,
och i så fall ansluter jag mig givetvis till utskottets kläm med uteslutning
av motiveringen.

Till en början ber jag alltså att få yrka bifall till herr Herlitz’ reservation.

Herr Malmborg i Stockholm: Herr talman! Jag kan fatta mig kort, eftersom
konstitutionsutskottet instämmer i motionens syfte. Vad är då motionens nr
335 syfte? Jo, det är att få bort de lagliga hinder, som föreligga när det gäller
att skilja eller förflytta notoriska nazister från deras ämbets- och tjänstemannasysslor.
Men det är, såsom det redan sagts, här pa det sättet att utskottet
till och med gått litet längre än motionen, eftersom det nu icke gäller

Nr 20.

Onsdagen den 15 maj 1946 fm.

Utredning örn revision av §§ 35 och 36 regeringsformen. (Forts.)
bara en beredskapslagstiftning. Jag har för nain del ingenting emot, att man
bygger på erfarenheterna från kriget och säger, att genom att vi fått bevara
freden sattes våra demokratiska institutioner och vår ämbetsmannakår, särskilt
vår militärmakt och vår ordningsmakt, aldrig på det avgörande provet.
Åtskilliga allmänt kända händelser och företeelser ha emellertid visat, att
nazismen vid krigets början och under dess förlopp vunnit visst insteg inom såväl
militär som polis. Vart detta kunnat leda i händelse av ett tyskt överfall
ha vi sluppit se, men vi kunna tänka oss det.

Skulle förhållandena bli kritiska och freden råka i fara — och denna möjlighet
räkna vi allvarligt med eftersom vi lia kostsamma militära försvarsanstalter
— kanske vi kunde komma tillbaka i det läget, att den demokratiska
regeringen skulle sakna klara legala, möjligheter att göra sig kvitt sådant
folk. särskilt från försvarsmakten och poliskåren, som kunde vara opålitligt
och behöva komma bort eller förflyttas.

Nu fäster jag mig vid att i denna kammare äro tongångarna mycket lenare
än de voro i första kammaren. I stort sett utmynnade ju herr Håstads yrkande
i ett instämmande i klämmen, men han ville icke vara med på utskottets
motivering. Det sades ju här, att denna motion och även utskottets utlåtande
angripa den svenska livsformen. Jag kan ej tänka mig, att det är svensk
livsform att så gå till väga, att det överhuvud taget icke kommer att existera
något svenskt. Det måste bli följden, örn man ställer sig passiv mot de faror
som faktiskt finnas.

Nu kan man säga, att den stora faran kanske är över. Det finns emellertid
ingen säkerhet för detta, utan vi få räkna med, att dessa riktningar
kanske för tillfället gått under jorden men att de komma tillbaka och finnas
latenta. Därför behöva vi skapa en beredskap. Jag finner med glädje, att utskottet
beaktat de synpunkter, som varit grundläggande för motionen.

Jag ber att få yrka bifall till konstitutionsutskottets hemställan.

Herr Fast: Herr talman! Jag tycker, att herr Håstad fullständigt slog in
öppna dörrar. När han yrkade bifall till klämmen med uteslutande av motiveringen
hade jag för min del svårt att förstå de stora skiljaktigheter som enligt
vad han ville göra gällande vore för handen, såvida det icke låg någonting
under, som herr Håstad under sitt långa anförande icke utvecklade.

Först vill jag säga, att när utskottet ej gått in för att föreslå en ändring i
grundlagen såsom beredskapslagstiftning så är detta beroende på att det konstaterats,
att även under fredliga förhållanden behöver inom ramen av de rättsprinciper,
som varit obestridliga i det svenska rättssamhället, en uppmjukning
komma till stånd av dessa stadganden, så att de bliva för sitt ändamål mera
användbara. Mot detta har såvitt jag förstår icke heller herr Håstad någon
invändning att göra. Jag konstaterar således, att på denna punkt finnes ett
behov att tillgodose. Därmed är ju beredskapslagstiftningen ur världen. Vidare
är det ganska osympatiskt att man efter att nyss ha överlevt ett världskrig
skulle skapa en beredskapslagstiftning, som skulle bli ganska svårtilllämplig
på det sättet, att man icke visste, när den skulle sättas i kraft. Jag
vill erinra om att under besvärliga tider sådana som vi genomlevat kan det
vara lika svårt att skilja mellan lugna och upprörda förhållanden som det
ibland är att skilja mellan natt och dag. Det finnes någonting som heter skymning,
och oftast kan detta för ett land vara den kanske allra farligaste tiden.
Jag tror, att jag med detta i varje fall rättfärdigat, att man ej gått in på en
beredskapslagstiftning utan sökt att anpassa sig till de fredliga förhållanden
som kunna föreligga.

Onsdagen den 15 maj 1946 fm.

Nr 20.

Utredning örn revition* av §§ 35 och 36 regeringsformen. (Forts.)

Om jag går över till dessa fredsbehov, vill jag först konstatera, att utskottet
utan någon som helst meningsskiljaktighet säger: »De skäl, som föranledde
riksdagen år 1942 att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla örn en sådan utredning,
äga alltjämt giltighet och ha under de senaste åren i flera olika sammanhang
gjort sig gällande. Vid en dylik revision bör, med principiellt vidhållande
av den grundsats på vilken § 36 regeringsformen bygger, hänsyn tagas till
statsmakternas behov av större rörelsefrihet på förevarande område än § 36 i
sin nuvarande lydelse medgiver.» Det är det grundläggande och väsentliga
härvidlag. Mot detta har herr Håstad tydligen icke heller haft någonting att
erinra. Men så tillägger utskottet: »Denna rörelsefrihet bör sträcka sig så långt,
att möjlighet finnes att, där ett allmänt intresse det påkallar, avskeda personer,
som visat sig uppenbart olämpliga och för sin befattning icke skickade.»

Jag ber att få stanna där ett ögonblick. Det har icke minst genom interpellationer
och interpellantionssvar klarlagts, att det föreligger ett sådant behov.
Huruvida man funnit den lämpliga formen och det lämpliga uttrycket, när
man skrivit »uppenbart olämpliga», lämnar jag alldeles därhän, ty det är syftet,
som här är angivet, och icke den formulering av lagen, som slutligen
skall ske.

Efter detta vill jag fortsätta och säga, att framför allt då man kommer in
på det militära området är det en rimlig grundsats, när man talar örn att uppsätta
kravet att vederbörande skall vara känd för »laglydnad och medborgarsinne».
Det är en ganska rimlig fordran i och för sig på svenska medborgare.
Det är icke heller någonting, som man utan vidare är beredd att skriva in i
lagtexten. Men detta har uppställts såsom ett kriterium på vad man anser sig
ha rätt att fordra av en svensk medborgare. Jag är fullt medveten -— och det
är utskottsmajoriteten också — att vi komma att möta en rad av invändningar
och svårigheter, kanske av den art, att icke vare sig reservanten eller herr
Håstad kunnat penetrera dem i förväg. Vi mena, att vi få taga hänsyn till
detta. Vad det här är fråga örn är således en utredning, där det grundläggande
är vad 1942 års riksdagsskrivelse sade angående den principiella anslutningen
till de rättsgrundsatser, på vilka dessa paragrafer vila. Den utvidgning som
skett innebär således blott ett uppställande av ett mål, som man bör sträva till.

Jag tror, att herr Håstad förväxlade dessa saker och uppfattade det så, att
detta uttryck skulle inskrivas i lagtexten. Det har icke varit min och utskottets
mening. Jag tror, att om man å ena sidan tar sikte på vad man har rätt att
uppställa såsom mål och å andra sidan betänker, att det är fråga örn en utredning,
måste man anse det olämpligt att göra utredningen så snäv, att i denna
icke få tagas med alla faktorer som kunna inverka på en sådan utredning.
Sedan får utredningens resultat och de ståndpunktstaganden, som riksdagen
efter en sådan utredning kommer att fatta, bli en sak, som vi vid den tidpunkten
få överväga. Jag är tämligen på det klara med, att det kommer att
bli delade meningar, kanske icke bara två utan betydligt flera meningar. Men
detta är en annan sak, tycker jag. I nuvarande läge, när ärendet skall gå till
utredning, anser jag det synnerligen olyckligt att begränsa denna på det sätt
som skulle ske, därest man stryker hela det stycke som börjar nederst å s. 3
och slutar med satsen före utskottets hemställan.

Jag tror ej heller, att det står i god överensstämmelse med den uppfattning,
som majoriteten av denna kammare hyser. Jag förmenar därför, att även örn
första kammaren gjort denna strykning i motiveringen finns det ingen anledning
för andra kammaren att göra detsamma. Jag anser, att utredningen därmed
bleve ensidig. Jag är fullt medveten om att rent formellt faller motiveringen
bort, örn kamrarna i fråga örn motiveringen stanna i olika beslut. Men
jag tror å andra sidan, all det är ganska, hälsosamt ali donna motivering får

Nr 20.

Onsdagen den 15 maj 1946 fm.

Utredning örn revision av §§ 35 och 36 regeringsformen. (Forts.)
följa med till utredningen såsom någonting, som man förmenar vara av betydelse
och värt att taga hänsyn till under utredningen.

I den debatt, som fördes beträffande en tidigare fråga i dechargememorialet,
har man krävt lagstiftning, i den mån sådan visade sig för framtiden erforderlig,
för att reglera den militära personalkontrollen o. s. v. Jag måste säga vad
jag redan då antydde, att detta står icke i riktigt god överensstämmelse med
avfattningen av §§ 35 och 36 regeringsformen, men det vore dock ganska rimligt.
Jag tror att min motståndare i den debatten, herr Larsson, skall ge mig
rätt i att när man går att göra en revidering, bör man se till att den blir ett
uttryck för vad folket tänker och känner. Huruvida man lyckas att skapa fram
de erforderliga säkerhetsåtgärderna är en senare sak.

I detta sammanhang vill jag säga, att det är icke bara fråga örn denna säkerhet
för att få vara kvar i tjänsten. Alla mena ju, att under vissa betingelser
måste man medgiva, att en person kan skiljas från tjänsten. Då komma vi in
på den andra fråga, som socialministern berört i ett interpellationssvar. Det är
den ekonomiska tryggheten. Jag vill också betona den som en lika viktig faktor.
Men det är självklart, att även den frågan måste vi taga hänsyn till vid en
utredning.

Det är icke fråga örn politisk löslighet och godtycke, där partipolitiska spekulationer
och partipolitisk hemvist skulle spela någon som helst roll för
tjänstemännens del, utan det är fråga örn att man får till stånd någonting sådant,
vars behövlighet jag tror att det svenska folket är överens örn. Då måste
man också anpassa sig efter detta behov.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Thorell: Herr talman! Det kanske förefaller underligt, om jag säger,
att jag helt och hållet delar de principer, som herr Håstad gjorde sig
till tolk för, med hänsyn till att jag tillhör utskottsmajoriteten. Men det är
nog icke farligt att nämna, att majoritetens utlåtande är frukten av en kompromiss.
Såsom så många andra gånger i våra utskott är det fallet här. Det
är så, att det förslag, som en del utskottsledamöter tidigare drev, blev, om
jag använder ett milt uttryck, mycket betydligt ändrat vid justeringen, och de,
som ville lia en annan och skarpare formulering, gingo oss till mötes rätt mycket.
Det gjorde, att jag för min del slutligen stannade för att gå med utskottsmajoriteten.
Detta gjorde jag också därför att jag med rätt eller orätt tolkade
skillnaden mellan utskottsmajoritetens förslag och reservationen på ett annat
sätt än herr Håstad här gjorde. Jag fann icke någon stor skillnad föreligga i
tänkesätt och i de resultat, som skulle bli följden av att det ena eller andra förslaget
antoges. Därför gick jag, som sagt, med majoriteten.

Här har ju både i denna kammare och tidigare i första kammaren talats rätt
mycket örn ett uttryck, varom den huvudsakliga meningsskiljaktigheten rör
sig; det är »laglydnad och medborgarsinne». Jag var icke alldeles glad åt att
det stod så där. Detta gäller icke så mycket ordet »laglydnad», ty jag finner
helt naturligt, att en tjänsteman, det må vara den ene eller den andre, skall
lyda svensk lag. Men begreppet »medborgarsinne» är nog, såsom herr Håstad
antydde, mera tänjbart. Jag tyckte för min del inte vidare örn det, men det
är ju så att när man skall kompromissa örn saker och ting, måste man ge efter
en del på det egna. För min del tolkar jag orden ungefär så, att det gällde att
leva ett liv som en god medborgare i ett fritt och demokratiskt samhälle ägnar
och anstår. Jag håller före, att detta är vad vi böra kunna fordra av våra
ämbets- och tjänstemän. Vi veta alla, att den alldeles övervägande delen av
dem fylla dessa fordringar, och för dem behöver det sålunda icke stiftas några
särskilda lagar. Men det finns vissa undantag, därom äro både utskottsreser -

Onsdagen den 15 maj 1946 fm.

Nr 20.

Utredning örn revision av §§ 35 och 36 regeringsformen. (Forts.)
vanten och hans talesman här i kammaren, herr Håstad, ense med utskottet,
och den saken behöva vi sålunda icke diskutera.

Jag vill till sist, herr talman, säga att om det yrkande om strykande av motiveringen,
som redan bifallits av första kammaren, skulle ställas jämväl i
denna kammare, skall jag för min del gärna gå med på detsamma.^ Jag tror
för min del, att den kommande utredningen kommer att ta fasta på allt, som
i ifrågavarande avseende kan vara att anföra, och på de synpunkter, som kunna
läggas på frågan som sådan. Tills vidare har jag sålunda, herr talman,
icke något yrkande att framställa.

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! Här i landet ha vi en i allo lojal,
kunnig och ansvarskännande ämbetsmannakår. Detta är en tillgång, som vi
kunna känna oss glada över. Enligt min mening ha vi i hög grad att tacka
just de bestämmelser i detta avseende som finnas i regeringsformen för detta
förhållande. Ämbets- och tjänstemännen inneha sina fasta anställningar tack
vare regeringsformens bestämmelser, och jag skulle nästan vilja säga, att hithörande
paragrafer i densamma utgöra en hörnsten i vår fria författning. Men
med tanke på att regeringsformen tillkom 1809 och att mycket hänt sedan
dess, förstår man att det kan finnas skäl till en utredning och översyn örn och
i vad mån numera tillämpad praxis på här ifrågavarande område skiljer sig
från grundlagens bestämmelser.

Jag för min del har ingenting emot den begärda utredningen, och jag skulle
för egen del gärna vilja instämma i den av herr Herlitz avgivna reservationen,
vari framhålles att en sådan utredning varom härnir fråga redan tidigare
begärts av riksdagen. Då emellertid, såsom en föregående talare anmärkt, i
första kammaren framställts och jämväl bifallits ett yrkande örn att en del av
utskottets motivering skall strykas — det är det där ordet »medborgarsinne»,
som jag för min del tycker är oklart och alltför tänjbart — skall jag be att
få ställa samma yrkande som det i första kammaren framställda, nämligen att
ur utskottets motivering skall utgå det stycke, som börjar nederst på s. 3 med
orden »Denna rörelsefrihet» och som slutar på följande sida med orden »att
detta blir möjligt».

Herr Håstad: Herr talman! Med anledning av det yrkande herr Skoglund i
Doverstorp nyss framställde ber jag att få återta mitt yrkande örn bifall till
herr Herlitz’ reservation. o

Medan jag har ordet ber jag att också få säga, att jag icke riktigt förstår
herr Fast, när han säger att jag med mitt anförande skulle lia slagit in öppna
dörrar. Jag tror icke att skillnaden mellan herr Fasts och min ståndpunkt i
och för sig är så särskilt stor. Herr Fast vill emellertid reducera innebörden
av begreppet »medborgarsinne och laglydnad», som nämnts på ett par ställen i
utskottets motivering. Jag vill härtill bara framhålla, att detta uttryck förekommer
såväl i hemvärnskungörelsen som i andra författningar, när man
önskat att från vissa befattningar skilja personer, som av politiska skäl icke
ansetts lämpliga för tjänsterna i fråga. Om en liknande bestämmelse införes
i grundlagen eller i någon tjänstemannalag är det fara värt att innebörden
av densamma kommer att bli något liknande. I vart fall ha vi att räkna med
faran för att i en tillspetsad politisk strid ett dylikt rättsbegrepp kan komma
att utnyttjas av den för tillfället härskande politiska gruppen.

Jag vill ännu en gång framhålla, att den lilla erfarenhet vi ha av hur begreppet
medborgarsinne skall tolkas visar hur utomordentligt konjunkturkänsligt
detta uttryck varit under kriget. Detta förhållande ger mig anledning
fråga: ligger det icke stor fara i att införa ett begrepp om vilket vi redan nu

Nr 20.

Onsdagen den 15 maj 1946 fm.

Utredning om revision av §§ 35 och 36 regeringsformen. (Forts.)
veta, att det är i högsta grad avhängigt av vad som händer och sker''icke bara
har i landet utan även utomlands?

™?<rifaj8e:iHe7 talman! Bara ytterligare ett par ord. Man har här frågat
d skillnaden kunde vara mellan de olika ståndpunkterna i denna fråga och
menat, att den inte skulle vara så stor. Herr Fast har emellertid för sin del
förklarat, att det väsentliga för honom vore den del av utskottsmotiveringen,
som bl. a. innehåller, att större hänsyn tas till statsmakternas behov av större
rörlighet och frihet än nu att kunna avlägsna ämbets- och tjänstemän från deras
befattningar, medan det övriga vore för honom mindre väsentligt, dag
för mm del förmenar, att det är minst lika väsentligt i dessa svåra och viktiga
spörsmål att man ser till att icke administrativt och politiskt godtycke får göra
sig gillande i de efter vad vi få hoppas sällsynta fall, då ämbets- och tjänsteman
kunna behova avlagsnas från sina befattningar, dag måste för min del
saga, att uttrycket »laglydnad och medborgarsinne» är något i detta sammanhang
ytterligt betecknande. Det är just sådana där allmänna och vackra talesätt,
som i sådana fall äro de farligaste. Vem skall nämligen bestämma vilken
soni a: laglydig och har medborgarsinne? Det har visat sig i debatten här
i dag att kommunisterna ha sm speciella uppfattning örn vad som menas med
laglydnad och medborgarsinne, och att alla vi andra ha en helt annan uppfattnmg
i det avseendet, dag har mm uppfattning örn vad som menas med laglydnad
och medborgarsinne, och motionärerna ha tydligen en annan, att döma
av deras och med dem likasinnades uppträdande under kriget. Uttrycket är inkorsporten
till ett godtycke, som jag för man del icke vill, att man skall öppna
ens pa glänt.

dag har som departementschef haft mycket arbete med hithörande spörsmal
och haft anledning att tänka igenom dem, ty som kammaren nog känner
till från föregående debatter i detta ämne har frågan om formerna för avlägsnandet
av olämpliga tjänstemän varit aktuell i fråga örn kårer som präster och
lärare, vilka då voro underställda mig.

dag för min del anser det mycket betänkligt, örn kammaren skulle gå på
den linje, som herr Fast här förordat) det kan enligt mm mening bil ödesdigert \
och jag ber därför, herr talman, att få ansluta mig till herr Skoglunds i Doverstorp
yrkande.

,.j®-err Tersson i Stockholm: Herr talman! dag har tidigare tagit kammarens
tid i anspråk rätt mycket för att kritisera vad som enligt min mening kan anses
vara administrativt godtycke i den politiska åsiktskontrollen över vissa
^ru^n?er av stattjänare, dag är fullt ense med föregående talare, som här varnat
för vad man kallat en inkörsport till administrativt godtycke mot tjänste m.

anneF; i** ä!r lika mycket som herr Fast angelägen om att de principer på
valka §§ 65 och 36 regeringsformen bygga alltfort måtte äga sin giltighet och
erl revision av hithörande bestämmelser ägnas fullt beaktande till
skydd för rättssäkerheten och en oberoende ämbetsmannakår. Detta är tankar
som också klart utsagts i utskottets motivering.

Förhållandet är emellertid,^ herr talman, att utskottet haft att ta ställning till
e*l: EapHon, vari påyrkats någonting helt annat, nämligen en beredskapslagsti
lin ilig eller, annorlunda uttryckt, en rengöring med rotborste av vår förvaltmng
i ett hotande^ och kritiskt läge. Utskottet anser, att svenska staten bör ha
en ämbetsmannakår, på vilken den i alla väder kan lita, men har icke velat
att vi efter krigets slut skulle skaffa oss en beredskapslagstiftning, som skulle
kunna tillgripas i en obestämd framtid och under för oss nu ovissa förhållanden.
Utskottet har nödgats ta ställning till de yrkanden, som sålunda framförts,

Onsdagen den 15 maj 194(i fm.

Nr 20.

Utredning örn revision av §§ 35 och 36 regeringsformen. (Forts.)
och därvid funnit anledning ta upp ett uttryck, som återfinnes i kungörelsen
örn hemvärnet, ett uttryck som jag för min del aldrig kunnat tänka mig skulle
möta så mycken kritik som fallet visat sig vara. Jag känner icke till några olägenheter
av tillämpningen av hemvärnskungörelsen, och jag tror att vad som
j det avseendet sagts innehar ganska väsentliga överdrifter. De anförda orden
ge enligt mili mening ett gott uttryck för vad man har rätt att kräva av varje
medborgare i detta land vilken ställning han än må inta i det svenska samhället.
Det har varit utskottet fullkomligt främmande att åt detta uttryck
skulle kunna ges den tolkning, som man här velat göra gällande, nämligen
att uttrycket skulle kautschukmässigt medgiva ett godtyckligt inskridande
mot varje ämbets- och tjänsteman, som icke kan anses fylla ifrågavarande
krav.

Herr talman! Jag tror mig med det anförda icke lia sagt mycket utöver
vad herr Fast här anfört, men jag tror mig med det sagda ha klargjort varför
jag för min del ansett mig kunna biträda utskottets såsom jag tycker mycket
goda uttryck för den hällning, som man har rätt att fordra av envar som
handlar i uppdrag av ett demokratiskt samhälle, han må vara förtroendeman
eller tjänsteman.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

o Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till det av herr Skoglund
i Doverstorp under överläggningen framställda yrkandet; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen vara med övervägande ja besvarad.
Herr Skoglund i Doverstorp begärde emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller konstitutionsutskottets hemställan i
utskottets förevarande utlåtande nr 16, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit det av herr Skoglund i Doverstorp under
överläggningen framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav att han funne flertalet hava röstat för
ja-propositionen. Herr Skoglund i Doverstorp begärde emellertid rösträkning,
i anledning varav votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos^ll8 ja och 65 nej, varjämte 6 av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan.

§ 12.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande, nr 17, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition till riksdagen med förslag till lag om ändring i kommunala
vallagen den 6 juni 1930 (nr 253).

Utskottets hemställan bifölls.

Som tiden nu var långt framskriden, beslöt kammaren på förslag av herr
talmannen att uppskjuta handläggningen av övriga på föredragningslistan upptagna
ärenden till kl. 7.30 em., då enligt utfärdat anslag detta plenum komme
att fortsättas.

Nr 20.

Onsdagen den 15 maj 1946 Ira.

Interpellation.

§ 13.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Herr Pettersson i Ersbacken, som anförde: Herr talman! I årets statsverksproposition
har under sjätte huvudtiteln begärts ett reservationsanslag å 2 miljoner
kronor såsom bidrag till anläggningar för vattenförsörjning och avlopp
under budgetåret 1946/47. För innevarande budgetåret har under förevarande
anslag anvisats 1 miljon kronor. Statsrådet har anmodat väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
att inkomma med en beräkning å kostnaderna för nästkommande
budgetår för förevarande ändamål. I anslutning härtill har styrelsen anfört
bl. a., att med hänsyn till den ur sanitär och social synpunkt höga angelägenhetsgraden
hos ett stort antal anläggningar verksamheten syntes under
de närmaste åren även vid god sysselsättning å arbetsmarknaden böra bli av
betydande omfattning. På grund härav ansåge sig styrelsen för budgetåret
1946/47 böra räkna med ett minimibelopp för bidrag till anläggningar för
vattenförsörjning och avlopp ej understigande 5 miljoner kronor, motsvarande
en anläggningskostnad av 10 ä 15 miljoner kronor, således i proportion 1:2 å
1: 3. Statsrådet har emellertid under framhållande av nödvändigheten att begränsa
statens utgifter stannat vid att äska 2 miljoner kronor.

I anslutning till propositionen har i denna kammare väckts ett flertal motioner,
nr 151 av herr Werner m. fl., nr 320 av herr Nilsson i Varuträsk m. fl.
och nr 94 av herr Severin i Gävle m. fl., vilka samtliga yrkade på ett anslag
av 5 miljoner kronor. I motion nr 151 av herr Werner m. fl. har dessutom påtalats,
att handläggningen av bidragsärende enligt gällande kungörelse är i
och för sig mer än vanligt omständlig. Med anledning härav har statsutskottet
erinrat örn att det redan vid föregående års riksdag uttalat, att det för sin del
funne handläggningen av hithörande ärenden förenad nied »mer än vanligt
omständlig omgång» men på samma gång också framhållit, att denna bidragsverksamhet
befunne sig på försöksstadiet, och hemställt örn oförändrade grunder
för prövningen. I statsutskottets utlåtande nr 6 innevarande år ställs en
utredning av hithörande frågor i utsikt för verksamhetens fortsatta bedrivande.
På förslag av statsutskottet biföll riksdagen ovanstående motioner såtillvida
att anslaget sattes till 4 miljoner kronor.

Då nu så stora summor äro anslagna till denna betydelsefulla verksamhet
för landsbygdens fromma, skulle man önska, att den praktiska tillämpningen
skall slå väl ut. Dessvärre synas bestämmelserna i författningen vara så utformade,
att möjligheterna att få hjälp äro så gott som obefintliga. Ett exempel
må anföras. I Vattnäs by i Mora socken i Kopparbergs län ha 33 gårdsägare
antecknat sig för ett vattenlednings företag. Antalet berörda familjemedlemmar
är 227 personer med ett kreatursbestånd av 158 stycken. En sanitetsfirma
i Mora har kostnadsberäknat företaget till i runt tal 40 000 kronor.
Med ledning härav har distriktsingenjören Gösta Ström i Falun beräknat statsbidraget
till anläggningen till 240 kronor och därvid i en skrivelse framhållit,
»att statsbidraget är således ungefär lika med noll». Liknande fall förekomma
på flera ställen i dalabyarna.

En statens bidragsverksamhet, vars personalkostnader uppgå till 550 000
kronor per år, borde kunna fotas på bestämmelser, som ägde de hjälpsökandes
förtroende. Då t. o. m. distriktsingenjören för vattenförsörjning och avlopp i
Kopparbergs och Gävleborgs län Gösta Ström förklarat, att statsbidraget är
lika med noll i det här anförda fallet — och exemplen skulle kunna mångfaldigas
— kan man ej undra på, örn tilliten till denna form av hjälpverksamhet
är ganska minimal. På s. 39 nederst i statsutskottets utlåtande nr 6 innevarande
år har emellertid som nämnts ställts i utsikt omprövning och förslag

Onsdagen den 15 maj 1946 fm.

Nr 20.

Interpellation. (Forts.)

till vissa ändringar i statsbidragskungörelsen angående vattenförsörjning och

^Med hänvisning till det anförda exemplet, vilket icke utgör någon enstaka
företeelse, anhåller jag om kammarens tillstånd att till herr statsrådet och che
fen för kommunikationsdepartementet få framställa följande frågor:

Anser herr statsrådet tiden vara inne att företaga en sådan omprövning av
bestämmelserna i fråga om bidrag till vattenförsörjning och avlopp att de s. k.
egenvärdena bortfalla eller väsentligt minskas?

Är herr statsrådet vidare villig att låta utarbeta sådana direktiv att statsbidragskungörelsen
i ämnet erhåller en förnuftigare och enklare utformning
i fråga om ansöknings förfarandet och behandlingen av framställningar rörande
statsbidrag till vatten- och avloppsledningar på landsbygden?

Denna anhållan bordlädes.

§ 14.

Ordet lämnades på begäran till

Herr Norup, som yttrade: Herr talman! Justitiedepartementets processreformby
rå har i oktober 1945 utremitterat ett förslag till kungörelse om tingsordningar
m. m. avsedd att tillämpas sedan den nya rättegångsbalken trätt i
kraft. I förslaget, som för närvarande ligger under Kungl. Maj:ts provning,
föreskrives bland annat, att i varje domsaga under skånska hovrätten ting
skall hållas en gång i veckan. Domsagorna under skånska hovrätten äro ju
som bekant av mycket olika storleksordning. Deras invånarantal växlar från
56 800 till 21 100. Kungörelseförslaget har uppgjorts på grundval av en
i april 1944 inom departementet upprättad PM. I yttranden över denna PM
hemställde såväl Villands som östra Göinge häradsrätt på anförda skäl, att
tingen i dessa domsagor måtte hållas, såsom nu sker, endast varannan vecka.
Detta önskemål har, som nämnts, icke beaktats i kungörelseförslaget.

Jag vill här erinra örn en i denna kammare av herr Mellén ^m. fl. väckt
motion, nr 219, i anledning av propositionen nr 80 år 1931 angående huvudgrunderna
för en rättegångsreform. I motionen föreslogs, att riksdagen i sitt
yttrande rörande dessa huvu dgrunder matte uttala sig för att bland annat
antalet ting smidigt borde anpassas efter behovet i varje domsaga, och att
det därför vid utfärdandet av bestämmelser härom borde fästas. det allra
största avseende vid ortsbefolkningens uttalade behov och önskningar. Det
särskilda utskottet 1931 erinrade örn — utlåtande nr 1 s. 31 - att departe mentschefen

i propositionen framhållit såsom uppenbart, att tingsordningen
borde lämpas efter förhållandena och behovet pa varje särskild ort, varvid
nödig hänsyn även borde tagas till att nämnden ej oskäligt betungades. Utskottet
anförde, att departementschefens uttalande syntes på ett väl avvägt
sätt tillgodose de i motionen anförda synpunkterna, och fann intet vara att
erinra mot uttalandet. Vad utskottet sålunda anfört godkändes av riksdagen.

I 1 kap. 7 § nya rättegångsbalken stadgas, att allmänt ling skall hållas
varje vecka, örn annat ej föranledes av arbetet i domsagan, antalet tingslag
eller andra omständigheter. Enligt 8 § samma kapitel kan extra ting utsättas
icke blott som nu för rannsakning med häktad utan för vad slags mål
som helst, då detta anses erforderligt för arbetets jämna gång eller eljest.
I propositionen nr 5 år 1941 uttalades, s. 398, att dessa lagbestämmelser medge
avvikelse i båda riktningarna från huvudregeln örn ting en gång i veckan,
så att antalet ting med hänsyn till rättskipningens behov och omständigheterna
i övrigt kan såväl ökas som minskas. Det framhölls även nu, att stor

Interpellation.

Nr 20.

Onsdagen den 15 maj 1946 fm.

Interpellation. (Forts.)

vikt måste tilläggas förhållandena i varje särskild domsaga, och departementschefen
erinrade örn nyssnämnda uttalande av riksdagen 1931.

Inom båda de av mig nämnda domsagorna har man, då man 5’ttrat sig i
saken, stött sig på en utredning om den tidrymd, som tingssammanträdena
genomsnittligt taga i anspråk enligt den nuvarande ordningen med ting var
fjortonde dag. Denna ordning genomfördes för övrigt så sent som 1936. Tidigare
höllos tingen i dessa domsagor liksom i de flesta andra blott en gång
i månaden. Enligt processlagberedningens uppfattning — se prop. nr 5/1941
s. 468 — torde arbetsförhållandena vid underrätterna icke undergå någon
mera väsentlig förändring efter nya rättegångsbalkens genomförande, och
departementschefen anförde i 1941 års proposition, s. 470, att med stor visshet
den sammanlagda arbetsbördan vid underrätterna ej ökas genom rättegångsreformen.
Det synes därför icke erforderligt eller lämpligt att lika täta
ordinarie ting föreskrivas för små eller medelstora domsagor såsom Villands
med 26 000 och östra Göinge med 29 000 invånare, som för de största skånska
domsagorna med deras, som jag nämnde, upp till 56 800 invånare.

_ En synpunkt av icke ringa betydelse synes även vara den statsfinansiella
sidan av saken. Det har nog efterhand blivit tydligt att genomförandet av
nya rättegångsbalken blir betydligt kostsammare än man från början tänkt
sig, detta bland annat på grund av de många nybyggen, som nu erfordras
för domstolar i alla instanserna och det i dessa tider, då stor brist råder på
byggnadsmaterial och bostadsnöden överallt är svår. Nu kan det ju tyckas
att inbesparandet av ett pär tingssammanträden i månaden ej är någon stor
sak i det stora hela. En utredning visar emellertid, att statsverkets kostnader
i rese- och dagtraktamenten åt nämndemännen i östra Göinge domsaga varje
ting uppgå till ca 170 kronor. Där ligger dock tingsstället centralt, i häradets
mitt, och avstånden äro som överallt i Skåne små. I de flesta domsagorna
har det i stället blivit så, att tingsstället ligger i en stad utanför häradet.

Så är det i de andra domsagorna i mina trakter i Skåne. Där bli givetvis

resekostnaderna betydligt större. Och i andra delar av landet, där avstånden
äro stora, kommer man upp i avsevärt högre belopp. Härtill kommer fördubblade
kostnader för åklagarnas tingsresor. Det blir därför en icke ringa årlig
kostnadsminskning som vinnes, örn ett eller ett par ting i månaden inbesparas
i en del av rikets domsagor. Sättes antalet ordinarie ting i mindre
och medelstora domsagor till ett var fjortonde dag. har domaren dock möjlighet
att, då det erfordras, med stöd av 1 kap. 8 § nya rättegångsbalken

utsätta ett eller annat större mål till särskild rättegångsdag. Det synes mig

som örn antalet tingssammanträden med en sådan ordning på ett lämpligt
och smidigt sätt skulle kunna anpassas till det tid efter annan växlande antalet
mål vid häradsrätterna.

Riksdagen uttalade 1931 även det önskemålet, att nämnden ej onödigt betungades.
_ Utökas antalet ting utöver det strängt erforderliga kommer det
ofta att inträffa — det hände för övrigt häromdagen enligt tidningarna i
en domsaga i Blekinge — att nämndemännen få samlas till ett tingssammanträde,
som icke räcker ens en timme. För flertalet nämndemän tar dock ett
sådant sammanträde nied resorna hela deras arbetsdag i anspråk. En sådan
ordning synes ej stå i god överensstämmelse med nyssnämnda av riksdagen
1931 uttalade önskemål och är ej heller ägnad att befordra en god rekrytering
av nämndemanskåren.

Där tingsställena äro belägna på landet och advokaterna ha sina kontor i
närmaste stad, är det också av betydelse för advokaternas klienter, att advokaten
icke nödgas göra en lång och dyrbar tingsresa kanske bara för ett enda

Onsdagen den 15 maj 1940 fm.

Nr 20.

Interpellation. (Forts.)

litet måls skull. Den rättssökandes kostnader kunna då lätt springa upp till
orimliga belopp.

Jag anhåller på grund av det anförda om andra kammarens tillstånd att
till herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet få rikta frågan, huruvida
herr statsrådet anser att antalet tingssammanträden i domsagorna bör
anpassas i enlighet med de av mig nu framförda synpunkterna.

Denna anhållan bordlädes.

§ 15.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Herr Eriksson i Sandby, som anförde: Herr talman! I motion nr 7 till innevarande
års riksdag anförde undertecknad jämte andra kammarens övriga lantarbetarerepresentanter
bl. a. följande:

»Vid 1936 års riksdag framlades genom kungl, proposition förslag till reformering
av den sedan år 1918 gällande hälsovårdsstadgan med dess olika författningar
rörande den allmänna hälsovården. Förslaget, vilket antogs av riksdagen
samt trädde i kraft från och med den 1 januari 1937, innebar avsevärda
förbättringar i jämförelse med tidigare gällande bestämmelser. Särskilt torde
detta vara fallet i avseende på hälsovårdsnämndernas skyldigheter och befogenheter,
sådana desamma numera utformats i hälsovårdsstadgans § 43 mom. 7.
Enligt förut gällande bestämmelser ägde hälsovårdsnämnd ingripa, där fara
för de i en bostad inneboendes hälsa förelåg. Enligt vad nu är stadgat har
nämnden skyldighet att till behandling och prövning upptaga fall, där förhållanden
yppas, som innebära eftersättande av de stadgade föreskrifterna om
bl. a. bostäder. Även i vissa andra punkter, bl. a. i fråga örn bostadens beskaffenhet,
synas de närmare preciserade bestämmelserna hava inneburit betydande
framsteg.

I förevarande avseende, såsom oftast jämväl i andra fall förekommer, visar
emellertid tillämpningen vid bestämmelsernas omsättande i praktiskt arbete
vissa brister och svagheter. Till en icke oväsentlig del synas många av de förekommande
bristerna vara beroende på de lokala hälsovårdsnämnderna samt deras
vilja till ett effektivt ingripande. En mångfald bevis kunde i detta hänseende
andragas, och dessa exempel skulle utan tvekan utgöra en belysande
provkarta med rikliga variationer i olika avseenden. Uppenbart är emellertid,
att en rätt tolkning av stadgans ibland relativt vaga bestämmelser ofta utgör
ett verkligt och besvärligt problem för de kommunalmän, vilka ute i de lokala
kommunerna äro satta att såsom det allmännas representanter övervaka bestämmelsernas
efterlevnad.

Sammantaget synas erfarenheterna sedan stadgans tillkomst peka på nödvändigheten
av en ny översyn av hälsovårdsstadgans bestämmelser. Därvid
synes skäl föreligga att överväga såväl en skärpning i avseende på hälsovårdsnämndernas
skyldigheter och befogenheter som en närmare precisering i fråga
örn innebörden av en del av stadgans bestämmelser.

I avseende på hälsovårdsnämndernas skyldigheter saknar stadgan för närvarande
tvingande bestämmelser rörande skyldigheten att ingripa. Ej heller stadgas
någon form av ansvarsbestämmelser vid uppenbar uraktlåtenhet. Nu föreliggande
möjligheter att komma till rätta med hälsovårdsnämnder, vilka icke
visa intresse för eller utöva sin verksamhet i enlighet med stadgans bestämmelser,
kunna med visst fog betecknas såsom alltför omständliga, tidsödande
och i viss mån ineffektiva. Uppenbart är emellertid att ansvarsbestämmelser
knappast torde kunna ifrågasättas beträffande förtroendevalda kommunala rejnar»
kammarens protokoll 1946. Nr S10. 7

Interpellation.

Nr 20.

Onsdagen dea. 15 maj 1946 fm.

Interpellation. (Forts.)

presentanter. Det synes därför erforderligt, att stadgan i dess ställe kompletteras
genom skärpt tillsyn från övervakningsmyndigheternas sida, t. ex. genom
tillsättandet av en speciell bostadsinspektör inom varje län.

I avseende på hälsovårdsnämndernas befogenheter synas förefintliga möjligheter
att, där så erfordras, genom vitesföreläggande åstadkomma rättelse böra
klarare utformas samt vitesbeloppen örn möjligt, såväl i fråga örn minimi- som
maximibelopp, fixeras.

I hälsovårdsstadgans särskilda bestämmelser om boningsrum, bostadslägenhet
och kök (§43 mom. 2) stadgas att ''Boningsrum skall hava sådan storlek, att
däri boende icke genom bristande utrymme hos rummet utsättes för sanitär
olägenhet’. Denna bestämmelse har i sitt nuvarande skick utgjort föremål för
mycket skiftande tolkningar. I medicinalstyrelsens råd och anvisningar har
visserligen klart utsagts och angivits vilka minimimått som i fråga örn utrymmen
böra eftersträvas. Ett stort antal hälsovårdsnämnder sakna emellertid
dessa anvisningar och vägra för övrigt gödtaga desamma på grund av att de
icke angivits i själva stadgan. Det synes därför föreligga skäl att undersöka
huruvida icke dessa medicinalstyrelsens i olika avseenden förtydligande bestämmelser
i tillämpliga delar borde inarbetas i stadgan, som därmed sålunda
kunde givas större effekt och enhetlighet.

Likaledes synas i stadgan böra införas tvingande bestämmelser i avseende på
uppförandet av särskild källare för förvaring av matvaror och potatis, anbringandet
av ändamålsenlig köksinredning jämte anordnandet, där så ske kan, av
erforderliga varmgarderober, centralvärme, vatten- och avloppsledningar.

Beträffande avträden saknas f. n. bestämmelser örn skyldighet att anbringa
dylika. Enligt medicinalstyrelsens anvisningar ''bör eget avträde höra till varje
lägenhet’. Bestämmelser härom synas utan olägenhet kunna införas i stadgan.
Börande förläggandet av avträde m. m. stadgas i § 48 mom. 1, att dylika ’må
ej läggas på mindre avstånd än sex meter från lägenhet, varom i 46 § omförmäles’
etc., d. v. s. lägenheter tillhörande vissa yrkesmässiga företag. Bestämmelserna
synas böra omarbetas såtillvida att nämnda avstånd utökas samt att
bestämmelsen jämväl gives tillämpning å annan bostadslägenhet än hittills
angivna.

Några bestämmelser rörande återkommande besiktning av bostadslägenheterna
på landsbygden motsvarande den i § 8 mom. 7 för städer och stadsliknande
samhällen givna återfinnas icke i 43 §. Anledningen därtill synes vara den, att
möjligheter till en fortlöpande inspektion icke förefunnits inom alla landsbygdskommuner.
Även om åtskilliga kommuner genom eget initiativ anordnat fortlöpande
bostadsinspektion och därutöver omorganisationen av distriktsvården
medfört vissa resultat, synes dock allvarligt böra undersökas, huruvida icke
bostadsinspektionen borde göras obligatorisk inom alla kommuner. Planerad
nyindelning av rikets kommuner i större enheter torde komma att skapa erforderliga
förutsättningar härför.

Vad ovan anförts utgör endast en del av de synpunkter och erinringar, vilka
gentemot den nuvarande hälsovårdsstadgan kunna anföras. En utredning härutinnan
torde säkerligen komma att medföra ytterligare synpunkter och skäl
för en ny överarbetning av densamma.

Med hänsyn till att en dylik överarbetning synes oss nödvändig för att göra
stadgan fullt effektiv och användbar, få vi hemställa,

att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa örn
en skyndsam och allsidig irtredning rörande behovet av nya bestämmelser i
hälsovårdsstadgans 2 kap. om ''Allmänna hälsovården på landet’, samt

att de förslag till vilka utredningen kan föranleda snarast måtte för riksdagen
framläggas.»

Onsdagen den 15 maj 1940 fm.

Nr 20.

Interpellation. (Forts.)

Motionen remitterades av riksdagen till behandling av andra kammarens
andra tillfälliga utskott, vilket i sitt utlåtande nr 7 redovisar ärendets behandling.
Av nämnda utlåtande framgick bl. a. att utskottet inhämtat yttranden
över motionen från bostadssociala utredningen, egnahemsstyrelsen, länsstyrelserna
i Stockholms, Östergötlands och Norrbottens län, medicinalstyrelsen,
socialstyrelsen, landskommunernas förbund och landstingsförbundet.

Motionen tillstyrktes av egnahemsstyrelsen, länsstyrelsen i Norrbottens län
och medicinalstyrelsen, varjämte länsstyrelsen i Östergötlands län förklarade
sig sakna anledning till erinran mot utredning. Den avstyrktes av socialstyrelsen.
Bostadssociala utredningen, landskommunernas förbund och landstingsförbundet
förordade främst att åtgärder vidtogos för att effektivisera övervakningen
av att gällande bestämmelser följdes. Länsstyrelsen i Stockholms län
förordade översyn.

Egnahemsstyrelsen ansåg, att hälsovårdsstadgan i kap. 2 vore behäftad med
vissa brister och svagheter, örn hälsovårdsnämndernas möjligheter och skyldigheter
att ingripa klarare preciserades, torde det kunna bidraga till uppnåendet
av en förbättrad bostadsstandard.

Medicinalstyrelsen omnämnde, att den i skrivelse till Kungl. Maj:t år 1943
framhållit behovet av skärpta bestämmelser för landsbygden beträffande en del
sanitära förhållanden, varvid styrelsen framhållit, att hälsovårdsstadgans bestämmelser
för landsbygden borde bringas i närmare överensstämmelse med
motsvarande bestämmelser för stad. Sedan skrivelsen varit remitterad till olika
myndigheter och organisationer, återremitterades den till medicinalstyrelsen
för överarbetning. Andra arbetsuppgifter hade emellertid omöjliggjort för styrelsen
att hittills verkställa denna överarbetning.

Styrelsen framhöll vidare, att påtagliga sanitära missförhållanden alltför
ofta förekomme, vilket till en del berodde på avsaknaden av tillräckligt bindande
bestämmelser i stadgan, men att en vanlig orsak också vore bristen på sakkunnig
personal o. d. Stadgan borde därför överses snarast i samband med ny
kommunindelning.

Till medicinalstyrelsens yttrande fanns fogat yttrande från institutet för
folkhälsan, som vitsordar, att hälsovårdsstadgan företer brister i åtskilliga avseenden,
vilka dock icke inskränka sig till kap. 2 utan beröra även kap. 1. En
överarbetning borde därför komma till stånd, varför institutet tillstyrkte en
allmän utredning.

Länsstyrelsen i Norrbottens län ifrågasatte, om skärpning och komplettering
av gällande föreskrifter alla gånger kunde leda till målet. Hänsyn till förefintliga
ekonomiska resurser måste också tagas. En bättre övervakning av att
bestämmelserna följas vore dock önskvärd, men länsstyrelsen ansåge det nödvändigt
att först avvakta lösningen av kommunindelningsfrågan.

Socialstyrelsen förklarade, att det förelåge klart behov av en effektivisering
av bostadsinspektionen på landsbygden. Förslaget om obligatorisk bostadsinspektion
i alla kommuner vore beaktansvärt särskilt med tanke på planerad nyindelning
av rikets kommuner. I övrigt framhåller även socialstyrelsen, att
hänsyn måste tagas till förefintliga resurser. Tillräcklig anledning att för närvarande
ifrågasätta utredning förelåge emellertid eldigt styrelsen knappast.

Bostadssociala utredningen tog endast ställning till frågan om bostadsövervakning.
Hälsovårdsstadgans bostadsparagrafer antogos vid 1930 års riksdag.
Under den tid, som därefter förflutit, hade de endast delvis hunnit få
mera betydande resultat. Bostadsinspektionen var föro kriget bristfällig, och
under krigsåren hade bostadsbristen hämmat hälsovårdsmyndigheternas möjligheter
att ingripa. Utredningen ansåge emellertid, att bestämmelserna i och
för sig kunde utgöra ett effektivt instrument i arbetet att sanera bostadsbestån -

100

Nr 20.

Onsdagen den 15 maj 1946 fm.

Interpellation. (Forts.)

det, endast bostadsövervakningen komme i tillfredsställande skick. Först sedan
man fått en bättre organiserad sådan övervakning kunde behovet av skärpta
bestämmelser säkrare bedömas. Utredningen komme att föreslå en med statligt
stöd utbyggd bostadsinspektion för landsbygden. Omarbetning av stadgans bestämmelser
om bostäder borde därför få anstå tills nian kunnat konstatera vilka
resultat, som kunde vinnas genom en bättre bostadsinspektion.

^ Landskommunernas förbund hyste den uppfattningen, att rådande missförhållanden
endast till ringa del kunde tillskrivas brister i hälsovårdsstadgan.
Hälsovårdsområdena vore för små. En stadga sådan som hälsovårdsstadgan
måste emellertid underkastas grundlig översyn med relativt korta mellanrum,
varför förbundet ej ville ställa sig avvisande till utredningskravet.

Även landstingsförbundet ansåg den nu gällande hälsovårdsstadgan bristfällig,
men ifrågasatte örn bristerna icke mera berodde på stadgans tillämpning
än på dess utformning. Hälsovårdsområdena vore för små, och det vöre svårt
att finna lämpliga personer för hälsovårdsnämnderna, De senare årens bostadsbrist
hade dessutom tvingat hälsovårdsnämnderna att framgå med stor försiktighet.
Förbundet ansåge dock stadgan i behov av översyn.

Utskottet delade den uppfattningen, som tog sig uttryck såväl i motionen som
i yttrandena. Det vore uppenbart så, att alltjämt åtskilliga missförhållanden
rådde på det sanitära området, vilket väl i första hand gällde landsbygden men
i viss utsträckning även städerna. Utvecklingen medförde också, att andra och
strängare krav nu ställdes än för ett decennium sedan, då nu gällande bestämmelser
antogos. Dessa bestämmelser gåve heller icke alltid möjlighet åt hälsovårdsmyndigheterna
att råda bot på de brister i sanitära och andra hänseenden,
som understundom förefunnes.

Det vore enligt utskottets mening önskvärt örn hälsovårdsnämnderna vore så
organiserade, att en effektiv bostadsövervakning mera allmänt kunde komma
till stånd. Så länge hälsovårdsområdena vore så små som de faktiskt i många
fall äro, torde det emellertid ofta, bl. a. av ekonomiska skäl, bli svårt att uppnå
en verkligt effektiv övervakning av sakkunnig personal, oavsett vilka bestämmelser,
som stadgan innehölle.

Utskottet ville för sin del ingalunda förneka, att bestämmelserna i kap. 2
vore i behov av över- och omarbetning och att åtskilligt skulle kunna vinnas
därigenom. Utskottet delade emellertid den i flera yttranden framförda meningen,
att jämväl bestämmelserna i kap. 1 i vissa hänseenden behövde omarbetas,
och ifrågasatte därför om icke hela stadgan borde överses på en gång,
därvid de av motionärerna framförda synpunkterna givetvis borde beaktas.

En sådan mera allmän örn- och överarbetning syntes så mycket lämpligare,
som förhållandena nu efter kriget och statens medverkan till sanering av bostadsbeståndet
gåve möjlighet till klarare utformning av bestämmelserna och
strängare krav på att de också verkligen efterlevdes. Örn, såsom kunde vara
att vänta, beslut dessutom komme att fattas örn ny kommunindelning, bereddes
därigenom också tillfälle att avsevärt effektivisera inspektion och övervakning.

Enligt utskottets mening borde därför i samband med ny kommunindelning
hela hälsovårdsstadgan överses och omarbetas. Huruvida en sådan översyn och
omarbetning borde uppdragas åt särskilda sakkunniga eller örn det borde överlatas
pa medicinalstyrelsen att fortsätta sin redan pabörjade översyn borde det
fa ankomma pa Kungl. Maj :t att avgöra, men utskottet ville dock ifrågasätta,
örn icke de i åtskilliga hänseenden nya förhållanden, som komme att råda efter
en ny kommunindelning, kunde motivera en särskild utredning.

Hur mycket utskottet än behjärtade de i motionen framförda önskemålen an -

Onsdagen den 15 maj 1946 fm.

Nr 20.

101

Interpellation. (Forts.)

såge utskottet sålunda dock, att frågan borde tas upp i ett större sammanhang,
vilket enligt utskottets mening borde ge förutsättningar för att ett bättre resultat
skulle vinnas. Utskottet hemställde därför att motionen ej måtte till någon
andra kammarens åtgärd föranleda.

Med 100 röster emot 51 beslöt riksdagen bifalla utskottets hemställan.

Efter ärendets riksdagsbehandling har till allmänhetens kännedom kommit
ett av de många upprörande fall, vilka utgjorde anledningen till yrkandet i förenämnda
motion. Här åberopade fall bestyrker på ett gripande sätt nödvändigheten
av att erforderliga åtgärder utan tidsutdräkt vidtagas i enlighet med
den åberopade motionens syfte.

Enligt uppgifter i Morgon-Tidningen samt i tidningen Östra Småland förden
11 maj 1946 har en 20-årig son till en lantarbetare, anställd vid den Kalmar
stad tillhöriga Berga gård, avlidit i tuberkulossjukdom, medan modern jämte en
3-årig son, vilka båda blivit smittade, införts till sanatoriet i Målilla. Jag kan
icke underlåta att citera delar av den skildring-, som här lämnats, och vilken
på ett tragiskt sätt belyser den upprörande ringaktning för människoliv, som
tager sig uttryck uti att folk alltjämt tillåtas bo i lägenheter, vilka äro i hög
grad hälsovådliga. Tidningen Östra Smålands medarbetare har intervjuat familjefadern
i den så svårt hemsökta familjen. Jag citerar: »Hur stor är Karlssons
familj? — Vi äro sju personer, jag har också en 23-årig son i Stockholm och
en 19-årig dotter, som är gift. — Har ni bott alla samtidigt i det nuvarande
rucklet? — Det är klart att vi har, men då måste frun, jag och min minsta dotter
ligga i köket.»

Och så gör medarbetaren några kommentarer och ytterligare intervjuer. Jag
citerar ånyo:

»Det kan tilläggas att lägenheten består av ett rum och kök samt en liten
kammare, där det inte finns någon eldstad. Det är så lågt i taket, att en reslig
människa måste huka sig ned för att kunna stå och gå inomhus.» — »På vintrarna
kan det vara så kallt, att man har svårt att sitta still, när man äter»,
säger Karlsson. — »Ja, inte kan det vara bra att ha en liten unge som Majsy
här, men också vuxna personer kan ju duka under i ett sådant här kallt och
dragigt råtthål.»

Flukten tränger fram över allt och har gjort tapeterna mörka. Man känner hur
det drar rätt in genom väggarna. Det minsta man kan begära, är att husets väggar
beklädas med isolerande material för att ge skydd mot kyla. Innergolven
äro på sina ställen alldeles försl (irda och draget därifrån är inte mindre besvärande.
Hela bostaden är i ett så pass uselt skick att den givetvis borde rivas i
rödaste Täppet. En ny och hälsosam bostad är sannerligen familjen Karlsson
förtjänt av.

Berga gård, där Karlssons bostad är belägen, äges av Kalmar stad, Som tyvärr
underlåtit att vidta åtgärder för att litet bättre ordna lantarbetarnas bostadsförhållanden.
Redan i september i fjol påtalade Lantarbetareförbundets avd. 99
i Kalmar i en skrivelse till stadens jordbrukskommitté hur illa ställt det var
med lantarbetarnas bostäder vid de av staden ägda jordbruksfastigheterna.

Därvid anfördes bl. a.: »Då dessutom dessa arbetarbostäder ligger i omedelbar
närhet av staden anser vi skäl tala för att icke enbart lantarbetarna utan även
stadens myndigheter skulle ha intresse av att kunna hålla tidsenliga lantarbetarbostäder.
örn lantarbetarbostäderna undergår här antydd standardhöjning, kommer
naturligtvis även hyrorna för dessa bostäder att väsentligt höjas, och vi är
medvetna härom och berörda arbetare är beredda att erlägga den eventuellt högre
hyra, som kan anses skälig för bra bostäder. Vi anhåller därför att stadens
myndigheter tar under övervägande sådana åtgärder, som erfordras för att få

102

Nr 20.

Onsdagen den 15 maj 1946 fm.

Interpellation. (Forts.)

fram bättre lantarbetarbostäder. Dessa åtgärder måste vidtas förr eller senare
och kommer troligen inom en icke alltför avlägsen framtid att oundgängligen
bli erforderliga, varför vi anser skäl tala för att redan nu planera omfattande
ändringsarbeten.»

Emellertid tyckas stadens myndigheter ha negligerat skrivelsen i fråga, vilket
nu måste anses som desto mera beklagligt, sett mot bakgrunden av den
upprörande tragedien med familjen Karlsson.

»Kalmar stad har ägt Berga gård i tre år men på den tiden har inte ett handtag
gjorts för att jag och min familj skulle få det en smula drägligare», säger
Karl Karlsson resignerat.

^Också arbetarbostäderna vid Skällby äro mycket bristfälliga. Fukt och mögel
på väggarna hör till vanligheten och ladugårdsförman Gunnar Stenbergs maka
berättar så t. ex. att hon eldar upp för 50 kronor ved i månaden, men att hon
ändå inte har någon möjlighet att hålla varmt i lägenheten. — Man får elda i ett
kör men vad hjälper det! På vintern drar det förtvivlat genom golv, väggar och
fönster, så ibland tycker jag det hela är hopplöst. Nog är det synd att småbarn
ska behöva riskera sin hälsa för all framtid!

I körkarlen Edvard Berglunds lägenhet örn två rum och kök sveper vinden
genom en ytterdörr, som inte går att stänga! Det behövs inte mer än att man
vidrör dörren så flyger den upp som ett skott. Yttertrappan består delvis av lösa
bräder, där det är en enkel sak att bryta benet, örn man inte går försiktigt. Trappräcket
är kluvet mitt itu på längden och kan det inte åstadkomma större skada,
så är det i alla fall lätt att klämma fingrarna däremellan, örn man använder räcket
som ledstång. Förvaltaren på gården, som varit och inspekterat lägenheten
utan och innan, har emellertid förklarat, att allting är bra och att det inte finns
något behov av reparationer!!!

Dåliga arbetarbostäder finns det också vid Svaneberg. Fru Anna Karlsson,
maka till Ejnar Karlsson, skräder inte orden, när bostadsfrågan kommer på tal.
— Vardagsrummet är så kallt, att det aldrig kan användas. Det blåser, så gardinerna
fladdrar, ja herreminje, vilken fukt och vilket drag. Undra på att man
blår sjuk. Först blev jag förkyld och i vinter har jag ådragit mig astma. Jag
blir trött och andfådd, så fort jag ska ta mig något till. Och alltihop är den eländiga
bostadens fel. Här blir minsann aldrig några förbättringar utförda.

— I källaren finns det inget cementgolv, bara jord. För litet sedan var det
så mycket vatten där, att vi måste kasta bort hälften av hela potatisförrådet.
Potatisen ligger ju där och ruttnar bort. Jag säger som jag sa till en bekant
häromdagen: »Källaren är bra, bara man har en båt att ro i därnere.»

Vad här citerats torde utan ytterligare kommentarer giva mycket starkt belägg
för motionärernas i riksdagsdebatten framförda synpunkter, att problemet
är av sådan allvarlig och brådskande natur, att den av såväl motionärerna som
de hörda myndigheterna och utskottet förordade översynen snarast och utan
dröjsmål borde företagas. Därest så skedde kunde nyare och effektivare hälsovårdsstadga
föreligga färdig att tagas i bruk samtidigt Som den nya kommunindelningen
träder i kraft.

Med stöd av vad ovan anförts anhåller jag örn andra kammarens tillstånd att
till herr statsrådet och chefen för socialdepartementet få rikta följande frågor:

1) Har herr statsrådet uppmärksammat att vissa av hälsovårdsstadgans bestämmelser
på nytt äro i behov av över- och omarbetning?

2) Örn så är fallet, har herr statsrådet för avsikt att, utan särskilt initiativ
från riksdagens sida, verkställa erforderlig utredning samt att för riksdagen
snarast framlägga de förslag till vilka densamma kan komma att föranleda?

Denna anhållan bordlädes.

Onsdagen den 15 maj 1946 fm.

Nr 20.

103

§ 16.

Ordet lämnades på begäran till In<e peUa *°

Herr Kristensson, som yttrade: Herr talman! Enligt uppgifter i pressen bar
regeringen uppdragit åt krigsmaterielverket att vid upphandling av vissa skodon
och andra beklädnadspersedlar göra inköp från försvarets fabriksstyrelse, ehuru
styrelsens pris vid anbudägivningen varit högre än vad enskilda anbudsgivare

begärt. . .

Enligt min mening är det av vikt att i dylika fall den som avgivit det lägsta
anbudet erhåller beställningen och att de enskilda och statliga företag, sommarbeta
inom ett område, jämställas i konkurrensen. Då regeringens beslut står i
strid med dessa .principer, anser jag angeläget att klarhet skapas örn grunderna
för regeringens ställningstagande.

Med hänvisning till det anförda anhåller jag örn kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet få framställa följande interpellation
:

Är herr statsrådet i tillfälle att upplysa örn skälen till att regeringen uppdragit
åt krigsmaterielverket att vid upphandling av vissa skodon och andra beklädnadspersedlar
i första hand göra inköp från försvarets fabriksstyrelse, trots
att styrelsens pris vid anbudsgivningen varit högre än enskild anbudsgivares?

Denna anhållan bordlädes.

§ 17.

Herr Andersson i Gisselås avlämnade en av honom m. fl. undertecknad
motion, nr 521, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 257, angående
pensionsreglering för vissa befattningshavare vid skogsvårdsstyrelserna.

Denna motion bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5.15 em.

In fidem
Gunnar Britth.

104

Nr 20.

Onsdagen den 15 maj 1946 em.

Onsdagen den 15 maj.

Kl. 7.30 em.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr andre vice talmannen.

§ 1.

Herr andre vice talmannen meddelade, att herr Falla, som vid kammarens
sammanträde den 3 innevarande maj med läkarintyg styrkt sig från och med
den 30 april tills, vidare vara hindrad att deltaga i riksdagsgöromålen, denna
dag åter intagit sin plats i kammaren.

i 2.

^iörslan ^ill''1 Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 119, i anledning av väckta motioner
1946 års riks- .om framläggande för 1946 års riksdag av förslag till ett system med allmänna
dag om ali- barnbidrag.
manna barnbidrag.
Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde

• Hfrr F(;hrsson-I}ramstorp: Herr talman! Av de sociala reformerna betraktar
jag barnbidragen såsom en av de mest behjärtansvärda. Genom barnbidragen
ger man en välbehövlig hjälp till dem som uppfostra barn. Men de ha även
sitt värde därigenom att de kunna bidraga till en bättre förståelse för det
arbete, som en moder i det tysta nedlägger för sina barns fostran alltifrån
födelsen. Jag tror det skulle vara lyckligt om man kunde komma dithän, att
barnbidragen betraktas såsom en mödrarna särskilt tillkommande ersättning.

Då. det vid början av årets riksdag bebådades mångå stora reformförslag
men ingenting nämndes örn barnbidragen, ansåg jag riktigt att framföra de
nu antydda synpunkterna. Av denna anledning väcktes motionen. Vid behandlingen
av motionen inom utskottet har det upplysts, att någon proposition
i ämnet inte kan väntas till vårsessionen av årets riksdag. Detta skulle jag nu
inte heller önska med hänsyn till alla de andra stora frågor, som lagts fram
för riksdagen på ett sent stadium. Däremot räknar man bestämt med att proposition
kan framläggas till årets höstriksdag. Av finansplanen framgår
tyvärr,^ att genomförandet av barnbidragen beräknas ske först från och med
budgetåret 1947/48. Men örn det nu inte blir någon proposition förrän i höst,
kan det ju inte heller genomföras tidigare. Kanske motionen har bidragit till
att det i alla fall kommer en proposition i år, och då har jag vunnit syftet med
motionen.

Jag har nu inte något yrkande.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 3.

Herr statsrådet Mossberg avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 284, angående fortsatt verksamhet för hindrande och uppdagande av spioneri
m. m.; och

Onsdagen den 15 maj 1946 em.

Nr 20.

105

nr 285, med förslag till lag om användande av statspolispersonal för vissa

särskilda uppgifter.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 4.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

nr 120, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående arméns ingenjörpersonal; nr

121, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till markförvärv för flygfältsarbeten;

nr 122, i anledning av Kungl Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till lastkommittén i New York; och

nr 123, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till sprängämnesinspektionen.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 5.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 124, i anledning av Kungl. Majlis Utbyggnad av
proposition angående utbyggnad av sinnessjukvården m. m. jämte i ämnet väck- m

ta motioner.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr Osterman: Herr andre vice talman! Det är att beklaga, att inte den
kungl, propositionen i detta ärende upptager mycket mera av medicinalstyrelsens
plan för utbyggnad av sinnessjukvården än inrättande av psykiatriska
kliniker vid kroppssjukhusen. Här föreligger, som ju är allmänt bekant, ett
oerhört behov av vårdplatser för sinnessjuka. Dels ha vi en överbeläggning
vid de statliga sinnessjukhusen på i genomsnitt 19 procent, dels ha vi expektanter
i stort antal, och slutligen finns det ute i bygderna sinnessjuka, som
äro i behov av vård men som man inte ansett det lönt att söka till sjukhus för
på grund av platsbristen. Den 1 mars förra året var antalet registrerade sinnessjuka
expektanter 1 646, vid förra årsskiftet hade det stigit med 90, och
den 1 mars i år ligger siffran 179 högre än förra året vid samma tid. Svårigheterna
äro inte desamma vid alla sjukhus. Besvärligast har man det vid Hyhovs
sjukhus i Jönköping med 355 manliga och 123 kvinnliga expektanter.

Enligt uppgift i pressen har regeringen lämnat medicinalstyrelsen i uppdrag
att göra upp ritningar till två nya sinnessjukhus, men det är fråga om
ersättningsbyggnader för Psykiatriska sjukhuset, som skall nedläggas, och
Källshagens sjukhus, som skall utnyttjas för den statliga sinnesslövården.

Vinsten i nya platser blir därför obetydlig. Även om sjukhusen få den av medicinalstyrelsen
föreslagna storleken och alltså 1 300 platser komma till, så
falla de 899 bort, som förut funnos på de nedlagda eller omändrade sjukhusen,
och vinsten blir alltså endast 400 platser.

Detta är en droppe i havet, och jag riktar den frågan till alla kommunalmän
här i kammaren, som ha erfarenhet av hur det är med vården av sinnessjuka
på ålderdomshem, om det inte ligger fara i dröjsmål med att skaffa
flera platser. Här råder det paradoxala förhållandet, att man från fattigvårdsstyrelsers,
konsulenters och socialstyrelsetjänstemäns sida yrkar på att
inga sinnessjuka få vårdas på ålderdomshemmen, men å andra sidan tvingas
sinnessjukläkarna för att överhuvud taget kunna taga emot nya patienter att

106

Nr 20.

Onsdagen den 15 maj 1046 em.

Utbyggnad av sinnessjukvården m. m. (Forts.)
skicka ut till ålderdomshemmen sinnessjuka, som inte alls passa i denna omgivning.

Departementschefen förebådar nu en komplettering av medicinalstyrelsens
utredning av sinnessjukvårdens förhållanden. Såsom faktorer som kunna minska
behovet av vårdplatser nämnas bland andra landstingens vårdhem för lättskötta
sinnessjuka. Beträffande detta skulle jag vilja framhålla, att betydelsen
av dessa platser torde vara överskattad; åtminstone märker man inte så
stor lättnad på sinnessjukhusen i räjongen. Dels är ju klientelet på vårdhemmen
ganska stationärt — det blir inte så ofta lediga platser — dels är det
framför allt övervakningsplatser, som det är ont om på sjukhusen, och det
begränsar också möjligheterna att utnyttja vårdhemmen.

I propositionen finner man tanken på att en intensivare aktiv behandling
kunde påverka platsbehovet genom att den leder till större omsättning på
sjukhusen. Samma tankegång återfinnes i statens sjukhusutrednings yttrande
över medicinalstyrelsens tioårsplan. Man jämför förhållandena i Sverige och
Danmark och finner, att antalet intagna i förhållande till medelbeläggningen
i det senare landet uppgår till 50 procent men i vårt land endast till 30 procent,
vilket förhållande huvudsakligen tillskrives en påstådd större behandlingsintensitet
i Danmark. Jag tillåter mig tvivla på att huvudorsaken till den
gynnsammare siffran i Danmark verkligen är den angivna. Förmodligen ingår
väl Köpenhamn i beräkningarna, och det är en känd sak, att klientelet
vid storstädernas psykiatriska sjukhus och kliniker till stor del utgöres av
neuroser och depressioner med kort vårdtid, och då är att märka, att Köpenhamn
är i förhållande till Danmarks folkmängd mera dominerande än Stockholm
i förhållande till vårt land i övrigt. Siffrorna 50 procent—30 procent
förefalla mig otroliga, därför att skillnaden sannolikt är väsentligt större än
den höjning av tillfrisknings- och förbättringsprocenten, som man sett efter
införandet av aktiv terapi, i varje fall om man räknar på en genomsnittsbeläggning.
Jag tror därför att det är farligt att invagga sig i några illusioner
i detta avseende.

En annan sak, som jag måste taga avstånd från, örn den skulle bli en huvudlinje
i det fortsatta utbyggandet av sinnessjukvården, är inrättandet av
ytterligare sekundärsjukhus, vanligen ålderdomshem, som äro belägna på
ganska långt avstånd från huvudsjukhuset. Dels blir ju vården aldrig så kvalificerad,
dels blir driften relativt dyr och dels får man alltid svårigheter att
rekrytera personalen, vilket sistnämnda redan nu kan vara svårt på huvudsjukhusen.
Ur alla synpunkter är det önskvärt, att man inte tillgriper denna
nödlösning i forsättningen. Dessa sjukhus kommo till för att i hast råda hot
på de mest akuta svårigheterna.

Herr andre vice talman! Det finns ingen teknisk möjlighet att komma med
ett yrkande i denna fråga. Jag har emellertid velat fästa uppmärksamheten
på dess vikt och uttala en förhoppning örn att regering och riksdag skola finna
anledning att med det snaraste taga ett krafttag för utbyggnad av sinnessjukvården.

Häruti instämde herr Paulsen.

Herr ‘Hagård: Herr talman! Jag delar den uppfattning som framfördes av
herr Osterman, när han poängterade att denna tioårsplan för sinnessjukvården
snarast möjligt bör bli föremål för en översyn och att förhållandena på detta
område så snart som möjligt behöva bli ändrade. Herr Osterman påvisade att
man inom sinnessjukvården i Danmark uppnår siffermässigt goda resultat och
antog att detta måhända mest berodde därpå att man på sjukhusen i Köpen -

Onsdagen den 15 maj 1946 em.

Nr 20.

107

Utbyggnad av sinnessjukvården m. m. (Forts.)
hamn lämnade en aktivare vård. Men det är nog på det sättet, att även den
danska landsbygden visar prov på mycket goda resultat. Vad detta kan bero
på vill jag inte gå in på i detta sammanhang, men det förefaller som örn den
danska sinnessjukvården arbetade mera intensivt. I ett avseende är detta uppenbart,
ty dea danska läkarkåren på detta område är till antalet utbyggd på ett
helt annat sätt än i Sverige.

Jag vill, herr talman, i detta sammanhang även framföra en annan synpunkt.
Vi komma inom den närmaste tiden att i riksdagen få upp till behandling fragan
örn våra åldringars omhändertagande genom bättre folkpensionering. Man
måste då fråga sig, hur den vård är beskaffad som skall ges dem på våra ålderdomsanstalter,
ålderdomshem och vårdhem av olika slag. Jag vet inte hur det
står till på detta område just nu. Men när den sista undersökningen verkställdes
här i vårt land beträffande det klientel vi då hade på det stora antalet vårdhem
och vårdanstalter på fattigvårdens område, visade det sig att ungefär 3 500
av dessa individer voro sinnesabnorma, därutav cirka 700 faktiskt sinnnessjuka,
ett par tusen lättskötta sinnessjuka och cirka 700 sinnesslöa. Örn anstalterna
för åldringar i vårt land skola bli beboeliga och trivsamma, tarvasdet tydligen
en differentiering av vårdklientelet på ett helt annat sätt än hittills skett. Vi
måste med andra ord från dessa anstalter till andra vårdmöjligheter föra bort
framförallt det stora antalet sinnesabnorma. Örn man inte medräknat detta
stora antal vid den undersökning, som vid tioårsplanens uppgörande gjorts,
måste man givetvis i det kommande beakta, att vårt ålderdomshemsväsen måste
utbyggas på ett helt annat sätt än för närvarande är fallet.

Det har i utskottsutlåtandet antytts, att exempelvis huvudmannaskapet för
vården av lättskötta sinnessjuka skulle tas under förnyad omprövning. För
närvarande anser man att det är landstingens uppgift att vara huvudman för
denna art av vårdanstalter. Utskottet har emellertid kommit in pa en tankegång,
som enligt min mening är ganska naturlig, nämligen att man tager upp
även denna fråga till förnyad omprövning. Ty det är faktiskt på det sättet, att
gränsen mellan de lättskötta sinnessjuka och de verkligt sinnessjuka är så gott
som ogörlig att draga. Det visar sig ock att man gärna drager upp skrankor
mellan de olika vårdanstalterna. Kunde man få in dessa vårdanstalter under
samma huvudman, alltså närmast staten, kanske man kunde på ett bättre sätt
utnyttja de olika anstalterna.

När det gäller de psykiatriska avdelningarna vid lasaretten har utskottet framhållit,
att man borde förlägga dessa avdelningar även vid lasarett, som äro
delade. Här får jag för min del sätta ett mycket stort frågetecken i_ marginalen.
Meningen med att inrätta sådana vårdavdelningar i anslutning till våra
större sjukhus är bl. a. att bättre utnyttja de möjligheter, som de stora sjukhusen
erbjuda. Jag tänker på anordningar som röntgenapparatur, laboratorier,
behandlingsavdelningar o. s. v. Jag tycker att man svårligen kan räkna med
någon verklig nytta av sådana anordningar när det gäller delade lasarett. Utskottet
har i detta avseende dock uttryckt sig mycket försiktigt och tillfogat,
att sådana avdelningar i undantagsfall kunna förläggas till odelade lasarett.
Under sådana förhållanden kan jag för min del godtaga detta med den allmänna
erinran som jag här har gjort.

Slutligen säger utskottet i sitt allmänna resonemang, att man^ även måste
ta under förnyad omprövning frågan örn åtgärder för bättre vård av våra
sinnesslöa. I anslutning härtill måste jag säga, herr talman, att på detta område
råder en verklig förbistring. Vi ha under förra året försökt att i viss utsträckning
bena lipp detta problem. Vi lia dock inte kommit längre än att vi lia sagt,
att de bildbara sinnesslöa intill 21 år skola omhändertagas på visst sätt. Vi ha
skapat möjligheter att lämna statlig ersättning för byggande av anstalter för

108

Nr 20.

Onsdagen den 15 maj 1946 em.

Utbyggnad av sinnessjuhvården m. m. (Forts.)
detta vårdbehov. Men på detta område kvarstå alltjämt mycket stora olösta
problem. Vi ha klientelet av bildbara sinnesslöa över 21 år, vi ha obildbara
sådana intill 12 år att taga vård örn. Allt detta är fält, som inte äro fullt uppplöjda
ännu, örn jag så får uttrycka mig. På dessa områden tarvas det ett kraftigt
ingripande. Jag delar helt och fullt statsutskottets mening att även denna
fråga bör medtagas i detta sammanhang.

Jag vill till slut, herr talman, ytterligare understryka, att det viktigaste
dock är, att denna ifrågasatta översyn av sinnessjukvården kommer att ske så
snart som möjligt. Det är av allra största betydelse ur alla de synpunkter, som
jag här har antytt, att en sådan översyn kommer till stånd under den allra
närmaste tiden.

Jag har, herr talman, intet yrkande. Jag har endast velat göra dessa erinringar
till kammarens protokoll.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren vad utskottet hemställt.

§ 6.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

nr 125, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till bidrag till barnhem; och

nr 126, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till vissa ändringar
i civila avlöningsreglementet och avlöningsreglementet för de högre
kommunala skolorna, m. m., jämte i ämnet väckta motioner.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 7.

Likalöns- Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 127, i anledning av väckta motioner
tillämpning angåen<ie Hkalönsprincipens tillämpning inom det statliga avlöningssystemet.

inom det stat- I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av fröfog
aiiZomMgr,?-ken Andersson m. fl. (I: 62) och den andra inom andra kammaren av fröken
sys erne. Nygren m. fl. (II: 124), hade hemställts, att riksdagen ville besluta en sådan
omarbetning av det statliga avlöningssystemet, att likalönsprincipen komme
till full tillämpning samt att i samband härmed de såsom typiskt kvinnliga
ansedda tjänsterna inordnades i tjänsteförteckningar efter en rent kvalitativ
uppskattning av arbetets värde med bortseende från befattningshavarens kön.

Utskottet hemställde, att motionerna I: 62 och II: 124 ej måtte av riksdagen
bifallas.

Reservation hade avgivits av herrar Johan Bernhard Johansson, Pauli, Andrén,
fröken Andersson, herrar Staxäng, Malmborg i Skövde samt Holmström,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 62 och II: 124 i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla örn utredning
angående likalönsprincipens genomförande i statsförvaltningen.

Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid:

Fröken Nygren: Herr talman! De motioner, som behandlas i detta utskottsutlåtande,
äro undertecknade av riksdagens samtliga kvinnliga ledamöter. iVi
ha i motionerna inledningsvis erinrat örn den omläggning av det statliga avlöningssystemet,
som skedde år 1925 i samband med behörighetslagens ikraftträdande.
Riksdagen erkände därvid i enlighet med finansministerns förslag
likalönsprincipen som norm för det statliga avlöningssystemet. Detta erkän -

Onsdagen den 15 maj 1940 em.

Nr 20.

109

Likalöns principens tillämpnina inom det statliga avlöningssystemet. (Forts.)
nande blev dock ganska betydelselöst, då någon omvärdering av arbetet i de
typiskt kvinnliga befattningarna inte samtidigt beslöts. De statsfinansiella
förhållandena tilläto inte, att man då tog den fulla konsekvensen av principbeslutet.
Sedan lia dock 21 år förflutit, men man har inte funnit anledning att
göra någon ändring.

Förra året reviderades den gamla behörighetslagen, och med anledning därav
har man varit nödsakad att vidtaga vissa ändringar i en del tjänsteförteckningar,
där befattningarna hittills varit uppdelade på manliga och kvinnliga
befattningshavare. I dessa tjänsteförteckningar finner man nu tydliga bevis
för att principen örn lika lön för lika arbete ej ens tillämpats i praktiken beträffande
alla tjänster som äro fullt likvärdiga för män och kvinnor. Utskottet
har också funnit skäl att omnämna detta förhållande och därvid hämtat exempel
från Kungl. Maj:ts proposition nr 225 vid årets riksdag angående vissa
anslag till fångvården m. m. Utskottet konstaterar därvid, att arbetsuppgifterna
för den del av den kvinnliga personalen, som huvudsakligen är sysselsatt
med bevakningsgöromål eller inom verkstadsdriften, äro i stort sett likartade
med de åligganden, som ankomma på motsvarande manliga befattningshavare
och att likalönsprincipens genomförande kan anses kräva, att dylika olikheter
utjämnas. Örn man vågar åberopa uttalanden, som gjorts av en del fängelsedirektörer,
kan man till och med uttala sig litet kraftigare än utskottet här
gjort och säga, att när det gäller bevakningspersonal äro arbetsuppgifterna
exakt desamma för såväl de kvinnliga som för de manliga befattningshavarna.
Men ändå äro de manliga befattningshavarna placerade tre lönegrader över de
kvinnliga.

Tidigare vid årets riksdag har avlämnats en proposition nr 187 angående
vissa anslag till skolor tillhörande harna- och ungdomsvården. Som underlag
för denna proposition ligger ett förslag från socialstyrelsen, som på uppdrag
av Kungl. Maj:t har gjort en sådan översyn över tjänsteförteckningarna, som
jag tidigare talat örn, och då funnit det ganska anmärkningsvärt, att de kvinnliga
rektorerna äro placerade åtskilliga lönegrader lägre än de manliga och de
kvinnliga folkskollärarna en lönegrad lägre än de manliga. Socialstyrelsen har
föreslagit att likalönsprincipen nu skall tillämpas. Lönenämnden har inte
heller i princip haft någonting att invända häremot. Men även i denna proposition
äro tjänsterna upptagna i olika lönegradsplacering. Det ter sig ju litet
egendomligt, när man i personalförteckningen läser: »7 rektorer .... lönegrad
Eo 25, 5 rektorer .... lönegrad Eo 23, 3 folkskollärare .... lönegrad A 19,
4 folkskollärare .... lönegrad A 18.»

Nu har jag hört sägas att både denna proposition och den proposition jag
tidigare nämnde, nr 225, innehålla dessa egendomligheter beroende därpå att
man ifrån regeringens sida inte ansett det lämpligt att göra en omvärdering
för vissa enskilda tjänster utan ansett att en sådan skulle ske i ett större sammanhang.
Nå. den motiveringen kan man ju godta örn det bara inte dröjer
alltför länge innan denna översyn sker. Man kan ju ha vissa orsaker att misströsta.
när 21 år ha gått efter det tidigaste beslutet utan att statsmakterna ha
varit beredda att ta konsekvenserna av detta beslut. Man kan nog tycka att
statsutskottet genom det påpekande som göres beträffande propositionen nr
225 i viss mån motsäger sig självt, då det tidigare i utlåtandet heter: »Utskottet
får alltså fastslå, att genom de åtgärder, vilka vidtagits i anslutning till
1915 års behörighetslag, och genom nu gällande avlöningsbestämmelser full
likställighet i princip införts i fråga örn mäns och kvinnors tillträde till och
avlöningsförmåner i skilda statliga befattningar.» Ja, det är bra att man säger
att likställighet genomförts i princip. Det är riktigt, eftersom riksdagen för
många år sedan uttalade sig för att denna princip skulle gälla.

Ilo

Nr 20.

Onsdagen den 15 maj 1946 em.

Lik alons principens tillämpning inom det statliga avlöningssystemet. (Forts.)

Litet längre fram i utlåtandet kommer utskottet emellertid in på en annan
fråga, inför vilken jag misstänker att utskottet hesitera! och skygga! för att
taga steget fullt ut. Utskottet talar nämligen i likhet nied oss motionärer om
en omvärdering av de tjänster som uppehållas av endast kvinnliga befattningshavare,
. alltså de som typiskt kvinnliga ansedda befattningarna, beträffande
vilka vi ha begärt att tjänsteförteckningarna skulle omarbetas så, att den rent
kvalitativa uppskattningen av arbetets värde kom till synes med bortseende
från befattningshavarens kön. Jag har hört sägas att man har velat tolka detta
på det sättet, att vi siktat inte bara till likställighet utan att vi velat på något
sätt ge en favör åt kvinnorna. Jag kan lugna herrarna med att detta aldrig har
varit vår avsikt. Tvärtom, vi skulle vara mycket glada, örn man äntligen ville
ta steget ut till en lika värdering av arbetet. För min del skulle jag inte alls
vilja vara med örn att vända på förhållandena på det sättet, att man skulle
ge några favörer åt kvinnorna. Det vore lika galet som det system, som under
alla år tidigare har tillämpats. Detta är som sagt inte alls vår mening.

Men det är denna tankegång som skymtar fram, när utskottet talar örn att
lönegrad 5 i regel är den lägsta lönegrad i vilken manliga befattningshavare
inplaceras, då de erhålla med pensionsrätt förenad anställning på ordinarie
stat eller extra ordinarie stat. Utskottet säger: »Likalönsprineipen kan med
anslutning till denna placeringsnorm tänkas tillskriven den innebörden, att
samma lönegrad bör på motsvarande sätt vara normal rekryteringsgrad jämväl
för typiskt kvinnliga befattningar oavsett göromålens art.» Vi ha emellertid
aldrig tänkt oss att denna princip skulle gälla oavsett göromålens art. Vad
vi begära är en översyn och en värdering av arbetet efter kvalifikationer, alltså
med hänsyn tagen till göromålens art. Jag tänker mig inte alls att alla de
lägre lönegraderna skulle strykas. Det skulle dock vara mycket lätt att anföra
exempel på åtskilliga typiskt kvinnliga befattningar, vilka man just därför
att det är kvinnor som inneha dem satt i lägre lönegradsplacering än man
annars skulle ha gjort.

Ganska förvånad blir man när man ser att utskottet är ängsligt för att en
lönesättning, som skulle ge likställighet för kvinnor och män, skulle på något
sätt kunna rubba avlöningsförhållandena och normerna för avlöning av manlig
och kvinnlig arbetskraft även i kommunal och enskild tjänst. Jag tror inte att
riksdagen behöver vara ängslig därvidlag. Riksdagen bör ju vara mönsterarbetsgivare,
och örn det blir en rättvis och noggrann avvägning av dessa löner,
så är det väl ingenting att vara rädd för. Tvärtom skulle det nog behövas en
liten fingervisning från riksdagens sida i detta fall.

Det saknas inte exempel på hur man klart och tydligt värderar kommunala
tjänster med tanke på att kvinna är innehavare av tjänsten. Jag skall anföra
ett enda exempel härpå. I en stad hade man från ett kommunalt organs sida
föreslagit, att en kvinnlig tjänst skulle uppflyttas i lönegrad 5 — den var betydligt
lägre placerad förut. I stadsfullmäktige argumenterade man mycket
emot denna lönegradsuppflyftning — man ansåg att den var för kraftig. Vederbörande
tjänsteman, som skulle tala för uppflyttningen av den kvinnliga
befattningshavaren, framförde då den argumenteringen, att han kunde försäkra,
att örn det hade gällt en manlig innehavare av samma tjänst — av vilken man
alltså skulle ha begärt samma kvalifikationer och vilken man skulle pålagt
samma arbetsbörda som den kvinnliga befattningshavaren — skulle man inte
ha kunnat tänka sig en lägre lönegradsplacering än lönegrad 11. Man borde
alltså kunna uppflytta denna tjänst i lönegrad 5, då den innehades av en
kvinna.

Nu har det börjat röra på sig även på det privata området. Landsorganisationen
har haft en kvinnolönekommitté i verksamhet, som i december 1945

Onsdagen den 15 maj 1946 em.

Nr 20.

lil

L i hal ö t > s principen s tillämpning inom det statliga avlöningssystemet. (Forts.)
framlade ett betänkande om kvinnoarbete och kvinnolöner, där man går till
rätta med de orättvisa förhållanden som äro gällande på detta område. Man
försöker mycket grundligt bena upp frågorna och få till stånd en bättre värdering
av kvinnoarbetet. Att denna utredning igångsatts hänger naturligtvis
delvis samman med att man under de senaste krisåren med den rådande oerhörda
bristen inte minst på kvinnlig arbetskraft varit nödsakad att ge unga
flickor, som komma direkt ifrån skolan ut på arbetsmarknaden utan erfarenhet
och utan egentlig utbildning, till och med högre löner än gamla trotjänare på
motsvarande platser. Under sådana förhållanden måste man anse att det hela
är galet. Jag tycker att riksdagen inte behöver vara rädd för vare sig de kommunala
myndigheterna eller den privata arbetsmarknaden.

Nu kan det låta som örn jag anser att statsutskottet har varit enbart negativt
inställt. Läser man hela utlåtandet finner man att detta inte är förhållandet.
Det vore förresten ganska egendomligt, örn statsutskottet skulle ha varit det,
sedan riksdagen vid ett par tillfällen uttalat sig för likalönsprincipen. Tvärtom
kunde man nog ha väntat att utskottets utlåtande skulle ha resulterat i en
positiv inställning, ett tillstyrkande av motionerna eller åtminstone en begäran
om utredning. Nu har utskottet helt enkelt hemställt, att motionerna skulle
avslås av riksdagen. Som motivering för att utskottet inte vill begära en utredning
anför utskottet, att chefen för justitiedepartementet har meddelat, att frågan
ändå inom en nära framtid kommer att upptagas till behandling inom finansdepartementet.
Men något officiellt meddelande av finansministern i denna
fråga har utskottet inte kunnat åberopa. Utskottet hänvisar till ett uttalande
av finansministern i statsverkspropositionen, där denne framhåller att benämningarna
i tjänsteförteckningarna inte skola tas till intäkt för att en plats
skulle kunna reserveras för enbart man eller enbart kvinna. Men finansministern
säger i detta sammahang inte ett ord örn att en sådan utredning skulle komma
till stånd. Jag anser därför att utskottet varit alltför formellt, när utskottet
inte velat gå på linjen att begära en utredning.

Till utskottsutlåtandet är emellertid fogad en reservation av herr Johan Bernhard
Johansson m. fl., som till punkt och pricka överensstämmer med utskottsmajoritetens
utlåtande utom i fråga om slutet, där reservanterna förorda, »att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit anhåller, att frågan snarast blir föremål
för övervägande». I anslutning därtill ha reservanterna gjort ett mycket
försiktigt tillägg. De säga: »Det oklara läge, vari denna för närvarande befinner
sig, synes icke böra utgöra ett hinder för att densamma omedelbart överlämnas
till utredning av sakkunniga, vilka böra få till uppgift att klarlägga
frågeställningarna och avgiva förslag rörande principens genomförande, vilket
eventuellt kan tänkas ske i etapper.» Reservanterna ha härigenom velat motverka
att alla förslag i denna riktning skola komma på en gång och vålla rubbningar
i de statsfinansiella förhållandena. Jag anser alltså, att riksdagen med
dessa försäkringar skulle med fullkomlig lugn kunna fatta ett beslut i anslutning
till reservationen.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka bifall till nämnda reservation.

Häruti instämde fru Ewerlöf, fru Gustafson, fru Västberg, fröken Olsson
och fru Sandström.

Fru Rönn-Cliristiansson: Herr talman! Lika lön för lika arbete är ju en
princip, som enligt min mening borde ha passerat diskussionsstadiet. Det är
ju ganska kränkande flir en människa att avlönas inte efter kvalifikationer oell
prestationer utan efter könsgränsen. Mången har kanske missuppfattat parollen
oell anser att vi kvinnor kräva lika lön för arbete som inte är lika kvill i f i -

112

Nr 20.

Onsdagen den 15 maj 1946 em.

Likalönsprincipens tillämpning inom det statliga avlöningssystemet. (Forts.)
cerat. Men detta är som fröken Nygren framhållit ett missförstånd. Men det
är ju på det sättet, att kvinnan ofta får visa sin överlägsenhet över mannen
för att erkännas som jämbördig med honom. Men det räcker inte nu med bara
principer. Dessa måste också levandegöras för att de skola kunna nå sin reella
syftning. Inom fackföreningsrörelsen har landsorganisationens representantskap
helt nyligen gjort ett uttalande i den riktningen, att principen bör förverkligas.

Vad denna fråga beträffar finns det tillräckligt med principiella uttalanden.
Fröken Nygren har i sitt anförande nyss redogjort för hur frågan har passerat
de olika instanserna, hur lönekommittén 1925 förordade famil.jeförsörjningssystemet,
vilket av finansministern ändrades till likalönssystemet. Ledstjärnan
för finansministern var vid detta tillfälle ett uttalande som gjorts av beliörighetssakkunniga,
vari de säga följande: »En lönereduktion till kvinnornas
nackdel kan ej längre förklaras genom en hänvisning till att de i förhållande
till männen i statstjänsten intaga en undantagsställning, vilken kunnat motivera
upprätthållandet av särskilda avlöningsgrunder. Örn det ena könets företräde
till det stora flertalet tjänster upphör, är det i och för sig naturligt och
följdriktigt, att likställighet bör gälla även i fråga örn de rättigheter och skyldigheter,
som åtfölja tjänsten.»

Likalönsprincipen har alltså av riksdagen sedan flera år tillbaka godtagits
som lönenorm, och förra året blev som fröken Nygren även framhöll behörighetslagen
reviderad i positiv riktning och åtskilligt förbättrad. Men i verkligheten
är det ju så att verkcheferna behaga att ur egna synpunkter bestämma
huruvida tjänsterna .skola besättas med män eller kvinnor. För att stödja detta
mitt påstående tillåter jag mig, herr talman, att göra en liten parentes i mitt
anförande. Jag skall anföra ett konkret exempel ifrån Jönköping, där stadsfullmäktige
hösten 1945 fattade ett beslut att inrätta en hälsovårdsbyrå och
tillsätta två nya tjänster. Av beslutet framgick inte huruvida män eller kvinnor
skulle ha rättighet att söka tjänsterna. Men när hälsovårdsnämnden i januari
1946 utannonserade platserna, behagade nämnden bestämma att de endast
fingo sökas av män. Samtliga kvinnoföreningar i staden inlämnade till
hälsovårdsnämnden en protestskrivelse, vilken även publicerades. Däri slog
man fast att hälsovårdsnämnden hade trotsat både stadsfullmäktiges beslut och
behörighetsprincipen. Men hälsovårdsnämnden framhärdade i sitt ställningstagande.
Två av dess ledamöter reserverade sig, och en kvinnoförening skickade
in en inlaga till länsstyrelsen, vari förklarades, att hälsovårdsnämnden
hade överskridit sina befogenheter. Jag tror att utskottet genom sitt skrivsätt
ger dessa verkchefer luft under vingarna, så att de fortsätta att vara i god
tro att de äro högsta instans vid bestämmandet av tjänsternas beskaffenhet.

Parollen lika lön för lika arbete är inte någon ny paroll. Det njm skulle ju
vara att den förverkligades. Och man borde i dag efter så många år. efter så
mycket diskuterande vara mogen för handling. Men utskottet yrkar ändå avslag
på motionen. Jag finner utskottets skrivsätt ganska förbryllande. På
ett ställe fastslår utskottet att principen är genomförd men talar sedan i samma
andedrag örn de olika undantag som finnas ifrån principen. Den är med
andra ord inte genomförd. Detta gäller exempelvis de statsunderstödda kommunala
skolorna, där kvinnorna inte få tillträde till den högsta löneklassen
i vederbörande lönegrad.

Ett annat exempel på att principen inte är genomförd finna vi såsom fröken
Nygren relaterade inom fångvården, där vid en löneutredning konstaterats, att
den kvinnliga personalen erhåller en mindre betalning för ett arbete, som är
av lika art som de manliga befattningshavarnas.

Jag skulle vilja fastlå, att de lagliga betingelserna för principens genomfö -

Onsdagen deni 15 maj lolli em.

Nr 20.

113

Likalönsprincipens tillämpning inom det statliga avlöningssystemet. (Forts.)
rande finnas, vilket är bra, men att principen äntligen måste förverkligas.
Detta är ju motionens syfte. Då så många år gått sedan principen lagfästes,
vore som jag förut sade tiden mogen för att ett beslut äntligen bleve fattat om
dess fulla genomförantle. Utskottet borde därför lia tillstyrkt motionen.

Nu finnes emellertid till detta utskottsutlåtande fogad en reservation, som
givetvis är mycket vagare än motionen men som dock för frågan något framåt.
Jag ber därför, herr talman, att få ansluta mig till fröken Nygrens yrkande
örn bifall till reservationen.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Det är min uppgift att försöka
ge några skäl för statsutskottets ståndpunkt i den föreliggande frågan. Jag
vill då först erinra örn att utskottet haft att ta ståndpunkt till motionen med
dess yrkande. Det förefaller mig som örn de två ärade talarinnor, som redan
uppträtt i debatten, inte riktigt klargjort för sig motionsyrkandet. Jag skall
tillåta mig att fästa uppmärksamheten på vad yrkandet innehåller. I motionen
hemställes, »att riksdagen ville besluta en sådan omarbetning av det statliga
lönesystemet, att likalönsprincipen kommer till full tillämpning samt att
i samband härmed de såsom typiskt kvinnliga ansedda tjänsterna inordnas i
tjänsteförteckningar efter en rent kvalitativ uppskattning av arbetets värde
med bortseende från befattningshavarens kön». Det visade sig, att när utskottsavdelningens
majoritet inte kunde få ut något praktiskt ur detta motionsyrkande,
kunde inte heller den i utskottsavdelningen närvarande motionären
yrka bifall till motionen, utan man stannade vid ett skrivelseförslag. Om motionsyrkandet
avsett skrivelse örn utredning är det klart, att vi skulle ha haft
en helt annan utgångspunkt för vårt resonemang än vad vi nu ha haft.

Jag har velat fästa uppmärksamheten på detta, därför att det är en ganska
väsentlig sak, som man bör taga fasta på i detta sammanhang. Motionärerna
vilja att riksdagen skall besluta örn en omarbetning av det statliga avlöningssystemet.
Men i det statliga avlöningssystemet, sådant det är utformat i civila
avlöningsreglementet, är likalönsprincipen genomförd. Det är endast i vissa
enstaka fall, där befattningarna ha rent feminina beteckningar, som vi kunna
säga att likalönsprincipen icke är genomförd. I de fall där tjänstetitlarna ha
neutral beteckning kunna tjänsterna besättas av såväl män som kvinnor, och
lönerna äro desamma oavsett kön. Likalönsprincipen är sålunda i det avseendet
fullt genomförd. Detta har utskottet också pekat på i sitt utlåtande.

I det civila avlöningsreglementet är det inte så, att vissa befattningar äro
avsedda för män och andra för kvinnor, utan båda könen äro blandade örn varandra
i de olika lönegraderna. Jag har av Kungl. Majit utsetts till ledamot av
en kommitté, som sysslar med att försöka åstadkomma en befordringsgång för
bl. a. biträdespersonalen i statens tjänst. Denna kår är ju den lägst avlönade
av samtliga. Man skulle då kunna tro, att denna biträdeskår uteslutande består
av kvinnlig personal. Så är dock icke förhållandet. En utredning som nyssnämnda
kommitté gjort visar, att det finns 84 ordinarie, extra ordinarie och
extra tjänster i första lönegraden. Utav dem äro 14 besatta av män och 70 av
kvinnor. I andra lönegraden finnas 4 027 befattningshavare, därav 96 män och
3 931 kvinnor. Kvinnorna utgöra visserligen det stora flertalet, men en del av
tjänsterna äro dock besatta av manliga befattningshavare. I tredje lönegraden
slutligen finnas 69 befattningshavare, av vilka 11 äro män och 58 kvinnor.

Jag kan fortsätta med denna uppräkning ända upp till elfte lönegraden, och
vi skola hela tiden finna, att i varje lönegrad finns det ett antal män bland
de kvinnliga befattningshavarna. Därmed har jag velat visa, att det icke gjorts
någon skillnad i lönehänseende mellan män oell kvinnor i det civila avlöningsreglemcntet.
I detta läge har statsutskottet givetvis inte kunnat bifalla ett

Andra kammarens protokoll 10k0. Nr SO. 8

114

Nr 20.

Onsdagen den 15 maj 1946 em.

Likalöns principens tillämpning inom det statliga avlöningssystemet. (Forts.)
yrkande om omarbetning'' av det statliga avlöningssystemet så att likalönsprincipen
kommer till full tillämpning. Man vet icke vad detta yrkande innebär.
Eftersom det finns både män och kvinnor i alla dessa lönegrader kan man
ju nämligen inte förneka, att vi ha likalönsprincipen genomförd. Att sedan
antalet kvinnor i vissa lönegrader är avgjort större än antalet män och att i
andra lönegrader antalet män är avgjort större än antalet kvinnor, strider ju
inte mot principen som sådan. När det gäller det civila avlöningsreglementet
ha såväl män som kvinnor utnämnts till de olika befattningarna undan för undan,
ända sedan likalönsprincipen godtogs av riksdagen i mitten på 1920-talet.

Det är närmast ur den synpunkten som statsutskottet har tagit ställning till
frågan. Detta innebär på intet sätt att statsutskottet — som jag läst i en tidning
—- skulle ha uttalat sig mot principen örn lika lön för män och kvinnor.
Man har endast konstaterat faktum.

Sedan finns det — som fröken Nygren mycket riktigt nämnde — ett antal
befattningar, som äro feminint benämnda. Till dessa befattningar kunna alltså
icke män utnämnas — även om statsrådet och chefen för finansdepartementet
i statsverkspropositionen för sin del uttalat, att dessa befattningars feminina
benämningar icke borde hindra att tjänsterna besättas av män. Inom sinnessjukvården
ha vi t. ex. två benämningar på samma tjänst, nämligen skötare
och sköterska, för resp. manlig och kvinnlig befattningshavare. Dessa befattningar
äro placerade i olika lönegrad. Liknande bestämmelser finnas inom fångvården,
där benämningen vaktfru ju är rent feminin. Man har svårt att föreställa
sig att en man skulle kunna utnämnas till en sådan befattning.

Utskottet har vidare uppmärksammat att den löneutredning, som arbetat med
en omreglering av lönerna för fångvårdens personal, har konstaterat att arbetsuppgifterna
för manliga och kvinnliga befattningshavare äro likvärdiga. Det
oaktat har denna utredning icke velat föreslå en lika löneställning -— antagligen
beroende på att man ansett, att frågan måste lösas i ett större sammanhang.
Kanske ha också, som fröken Nygren nämnde, statsfinansiella hänsyn
i det avseendet spelat in. Allt detta bär utskottet redovisat i sitt utlåtande.
;Vi ha så att säga genom att redovisa dessa saker kompletterat den utredning,
som motionärerna förebragt i motionen. Utskottet hänvisar också till Kungl.
Maj:ts proposition nr 225, där det sägs att denna fråga bör lösas i ett större
sammanhang.

Sedan 1945 arbetar ju också, som vi alla veta, en stor kommitté med lönefrågorna,
och man kan förvänta att denna kommitté skall slutföra sitt arbete i
så god tid, att förslag kan föreläggas årets höstriksdag. Det brukar inte vara
vanligt när en utredning i ett stort ärende pågår att riksdagen genom principuttalanden
så att säga söker påverka den pågående utredningen, utan man
låter denna ha sin gång, och först när resultatet föreligger tar man ståndpunkt
till detsamma. Det är närmast detta förhållande som gjort, att majoriteten inom
statsutskottets tredje avdelning icke ansett det lämpligt att i detta läge
göra en skriftlig framställning till Kungl. Majit. Man hänvisar till justitieministerns
i proposition nr 225 uttalade uppfattning att frågan om kvinnliga
befattningshavares löneställning i fångvården, jämfört med de manligas, skall
lösas i ett större sammanhang. Man förväntar också att den pågående utredningen
av dessa frågor i sin tur skall leda till att den fråga, som nu närmast
diskuteras, löses på det sätt, som är en naturlig konsekvens av riksdagens principiella
beslut beträffande behörighetslagen.

Jag vill här framhålla, att jag inte på något sätt har anledning att polemisera
emot do båda kvinnliga talare, Som här talat för likalönsprincipen.
Jag menar bara att riksdagen redan uttalat sig örn den saken i samband med

Onsdagen den 15 maj 1940 em.

Nr 20.

115

Likalönsprincipens tillämpning inom det statliga avlöning ssystemet. (Forts.)
fastställandet av civila avlöningsreglementet. Man Ilar då bara att anpassa
sig efter utvecklingen. Statsutskottet har icke varit berett att i nuvarande läge
taga ett direkt initiativ i detta avseende.

Detta är alltså frågans verkliga läge, sådant som vi sett det. Jag tror inte
man kan säga som fru Eönn-Christiansson, att statsutskottets skrivsätt här
har givit verkcheferna luft under vingarna — som uttrycket föll sig -— när det
gäller att hindra de kvinnliga tjänstemännen från att vinna befordran till tjänster
eller lönegrader, där män också äro placerade. Utskottet har i detta avseende
endast redovisat hurudana de faktiska förhållandena äro. Statsutskottet
har i detta hänseende icke på något sätt velat lägga hinder i vägen för principen
om lika lön för lika arbete. Jag noterar också att den första kvinnliga
talaren i denna debatt gav ett erkännande åt statsutskottets positiva skrivsätt.
Det tror jag är en större sanning än den tolkning, som den senare kvinnliga
talaren gjorde av statsutskottets skrivsätt. Jag anser, att i nuvarande läge är
detta statsutskottets förslag det enda naturliga svaret på den motion, som här
väckts.

Jag vill sluta med att säga, att jag delar de båda föregående kvinnliga talarnas
uppfattning att denna fråga örn lika lön för lika arbete och lika lön
oavsett kön är en fråga, som måste lösas. Det är också min uppfattning att detta
kommer att ske så snart de i utsikt ställda utredningarna blivit slutförda.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Fröken Nygren erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Statsutskottets talesman gjorde gällande, att jag i mitt första inlägg
inte klart sade ifrån vad vi i motionen yrkat. Detta har jag dock gjort. Men
eftersom statsutskottet inte funnit detta yrkande klart nog, har jag nöjt mig
med ett bifall till reservationen, som är betydligt vagare, men som i alla fall
är mera positiv.

När vi skrevo denna motion, hänvisade vi till det uttalande, som gjordes
vid 1925 års riksdag. Där talade finansministern för likalönsprincipens tilllämpning
just i den omfattning vi här påyrkat. Men finansministern sade då,
att hänsyn till det dåvarande statsfinansiella läget knappast medgav en sådan
radikal tillämpning av denna princip, att lönerna för de typiskt kvinnliga befattningarna
omräknades efter samma normer som gällde för de typiskt manliga
befattningarna. Jag förutsatte att riksdagens mångåriga ledamöter hade
''satt sig in i denna fråga, så att det var klart vad man menade med en sådan
omräkning. Men om så icke är förhållandet förstår jag, att man behöver
gå till en utredning. Det är också därför som jag yrkat bifall till reservationen.

Den positiva inställning som herr Eriksson i Stockholm — och jag förmodar
också statsutskottets majoritet -—■ har till denna fråga och som jag icke har
någon anledning betvivla, anser jag kan uttryckas på ett Marare sä-tt om
man går på en utredning. Jag kan nämligen icke finna att justitieministerns
uttalande örn en förebådad utredning inom finansdepartementet är bindande för
riksdagen, så att man kan ge sig till tåls med det. I utskottets utlåtande säger
man bl. a. följande: »Vidare vill utskottet erinra, att manliga befattningshavare,
då de efter en tids tjänstgöring erhålla med pensionsrätt förenad anställning
på ordinarie eller extra ordinarie stat, i regel bruka hänföras till lägst
5 lönegraden.» Men jag har inte sagt vare sig i motionen eller i yttrandet att
det inte finns män i de lägre lönegraderna.

Sedan bley det ju litet lustigt när herr Eriksson i Stockholm räknade upp
proportionerna mellan män och kvinnor i dessa lönegrader. Jag håller med örn att
örn det också finns endast en eller två män i en lönegrad, så kan man säga att

116

Nr 20.

Onsdagen den. 15 maj 1946 em.

LiJcalönsprincipens tillämpning inom det statliga avlöningssystemet. (Forts.)
likalönsprincipen är tillämpad. Men vi lia talat om de typiskt kvinnliga yrkena
— jag tänker t. ex. på sjuksköterskorna oell de kvinnliga biträdena inom
sjukvården. Där är det ofrånkomligt att vederbörandes kön varit utslagsgivande
när lönegraden fastställts.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Fru Rönn-Christianssou, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle,
anförde: Herr talman! Jag anser att utskottet är positivt inställt när
det gäller att understryka principen, men här är det ju fråga örn tillämpningen.
Jag sade inte att utskottets skrivsätt var negativt, utan jag sade att det
var förbryllande, och det vidhåller jag. Herr Eriksson i Stockholm var också
litet förbryllande, när han i sitt anförande talade örn att det fanns både män
och kvinnor i de lägre löneklasserna. Men det är inte det vi diskutera. Här
är det fråga örn de kvinnor, som ha samma kvalifikationer som männen men
som trots detta icke avlönas i samma lönegrad som de. Det är här inte fråga
örn dem, som befinna sig i samma lönegrad.

När jag talade om utskottets förbryllande skrivsätt motiverade jag detta
genom att hänvisa till att man i utskottsutlåtandet understryker likalönsprincipen
men samtidigt talar örn de många undantag som finnas både i de
kommunala skolorna och inom fångvården. Nu säger herr Eriksson i Stockholm,
att frågan bör lösas i ett större sammanhang, och det kan så vara. Men
jag tycker frågan borde vara ganska lätt att komma till rätta med, när man
är ense örn principen och då det här bara gäller tillämpningen. Men till dess
att så sker — det vidhåller jag — behaga verkcheferna att själva vara bestämmande
organ vid tillsättande av tjänstemän. Det exempel jag anförde är
tyvärr inte det enda. Tidningspressen har kommit med ganska avskräckande
exempel på hur man i detta avseende behandlat kvinnorna i Malmö.

Jag tror frågan hade vunnit på örn man hade förordat bifall till motionen.

Ridare yttrade:

Herr Fagerholm: Herr talman! Jag tror att vi alla måste göra klart för oss
vilken utomordentligt betydelsefull fråga detta är. Det är inte en fråga som
så att säga bara är till för att vissa kvinnliga sammanslutningar eller kvinnorepresentanter
skola få tillfälle att vädra sina åsikter, utan här gäller det i
eminent grad hela den fortsatta utformningen av förhållandena på vår arbetsmarknad.
Vi måste ha klart för oss att den fortsatta utbyggnaden av produktionen
nödvändiggör en alltmera stegrad insats av den kvinnliga arbetskraften
på arbetsmarknaden. Örn nu inte villkoren för dessa kvinnors arbetsinsats bli
rättvisa, så riskerar man att hela systemet kommer på sned.

Den som har tillfälle att syssla med dessa frågor kan utan vidare konstatera,
att de nuvarande förhållandena icke bereda kvinnorna rättvisa. Icke heller
äro de, såvitt jag förstår, lyckliga ur produktionens synpunkt. När det gäller
kroppsarbetarna ha vi sett på vilket uppseendeväckande sätt man för
lika arbetsprestation — t. ex. vid ackordsarbete, där en kvinna gör ett visst
antal arbetsstycken — ger lägre lön åt henne än åt en man, som gör lika
många. Vi ha också sett vilka svårigheter de kvinnliga befattningshavarna i
privat tjänst ha att kämpa mot, och framför allt ha vi lagt märke till biträdesgruppen
i statsförvaltningen.

Beträffande de privatanställda i kroppsarbetar- eller tjänstemannagrupperna
är jag för min del inte orolig för utvecklingen. Det ankommer där på organisationerna
att ordna upp dessa problem, och det är kvinnornas eget fel om
organisationerna inte göra detta. Men värre är läget när det gäller förhål -

Onsdagen den 15 maj 1946 eili.

Nr 20.

117

Likalönsprincipens tillämpning inom det statliga avlöningssystemet. (Forts.)
landelia i statstjänst, eftersom staten är relativt oåtkomlig för fackliga organisationers
verksamhet. Det är ingen tvekan örn — jag grundar då min
uppfattning på erfarenheter från min egen verksamhet — att de kvinnliga befattningshavarna
i statens tjänst inte äro rättvist behandlade. Jag skulle
kunna draga fram otaliga exempel på detta, men vad jag vill understryka är,
att dessa problem gälla icke endast frågan örn lika lön för lika arbete, utan
frågan gäller också — och det är minst lika viktigt — en rättvis lönesättning
för de typiskt s. k. kvinnliga yrkena.

Nu kan man naturligtvis inte här på rak arm skissera hur man skall komma
till rätta med detta stora frågekomplex. Det synes mig dock alldeles klart
att vad som behöver göras här är just det, som reservanterna syfta till, nämligen
att få till stånd en principiell utredning av dessa frågor, en utredning
som inte kör fast i lönereglementen och andra tekniska saker, utan som fördomsfritt
kan gripa sig an med problemet. Jag är övertygad om att det ur
männens synpunkt på arbetsmarknaden är av stort intresse att lönefrågorna
ordnas upp för de kvinnliga kollegerna. Männen ha inte något intresse av att
deras egna löner tryckas ner eller av att de själva konkurreras ut genom en
låg lönesättning för kvinnorna. Och kvinnorna å sin sida ha inte något intresse
av att arbeta för dessa låga löner. När det gäller manliga och kvinnliga
kolleger finns det alltså ett gemensamt mål. Där föreligga inga verkliga motsättningar.

Jag har velat göra dessa allmänna reflexioner i denna fråga, som berörts i
motionerna, och jag vill ännu en gång understryka, att vi inte komma förbi
den. Herr Eriksson i Stockholm drog fram många sakliga och riktiga synpunkter
i den litet mera speciella, »tekniska» frågan. Men detta är en stor
principfråga, som måste lösas från principiella utgångspunkter.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till den reservation, som har avgivits
av herr Johan Bernhard Johansson m. fl.

I detta anförande instämde herr Staxäng.

Herr Malmborg i Skövde: Jag har anslutit mig till reservanterna i detta
ärende, och jag skall därför med några ord motivera min ståndpunkt.

Utskottets talesman betonade den skillnad, som förefinnes mellan motionen
och reservationen, och detta vill jag också understryka. I det oklara läge
vari frågan befinner sig är det väl knappast möjligt att tänka sig ett omedelbart
bifall till motionen. Men just med hänsyn till frågans komplicerade
natur är däremot ett bifall till reservationen med krav örn utredning så mycket
mera motiverat.

Fröken Nygren erinrade om att det gått mer än 20 år sedan behörighetslagen
antogs, vilken ju innebar ett accepterande av likalönsprincipen. Det är
intressant att taga del av motiveringen i den dåvarande propositionen. Den
ger en så klar och otvetydig motivering för likalönsprincipen, att man borde
ha rätt att förvänta, att denna princips tillämpning nu efter så lång tid
kunde vara mogen för sin lösning.

Nu har i utskottets utlåtande anförts, att principen successivt tillämpats i
större utsträckning, och man erinrar i det sammanhanget örn löneregleringarna
1925 och 1939. Men i utskottets utlåtande refereras frappanta avvikelser.
De lia berörts här tidigare. Jag kan inte underlåta att på nytt flista
uppmärksamheten på åtminstone en. Det gäller lönesättningen vid våra skolor,
där vi å ena sidan ha de kommunala skolorna och å andra sidan de statliga.
Vid de statliga läroanstalterna lia manliga och kvinnliga befattningshavare
med samma arbete lika lön. Vid de kommunala skolorna däremot

118

Nr 20.

Onsdagen den 15 maj 1946 eill.

Likalönsprincipens tillämvning inom det statliga avlöningssystemet. (Forts.)
frånhändes kvinnlig tjänsteman det sista lönetillägget, och det är ganska
svårt att finna någon saklig motivering för detta avsteg från likalönsprincipen.
I utskottets utlåtande refereras vidare den sakligt omotiverade skillnad,
som föreligger beträffande fångvårdspersonalen. Jag skall inte beröra detta
ytterligare, då det tidigare förts på tal.

Nu är det uppenbart, att ett konsekvent tillämpande av likalönsprincipen
har rätt långtgående följder. I propositionen 1925 säger dåvarande departementschefen,
att han knappast kan finna det möjligt att föreslå en konsekvent
tillämpning med hänsyn till det statsfinansiella läget. Jag skall inte
här uttala någon mening om huruvida det nuvarande statsfinansiella läget
tillåter denna konsekventa tillämpning, men det får väl i så fall en eventuellt
kommande utredning bringa klarhet örn, I utskottsutlåtandet har man också
pekat på vissa konsekvenser, som komplicerar frågan. Man har där t. ex. anfört
vilken verkan en statlig likalönsprincip kan ha på den fria arbetsmarknaden,
och som här tidigare anförts, har man inom LO just nu tagit upp
detta problem, och man brottas där med dess lösning.

Nu skall det villigt erkännas, att statsutskottets utlåtande är välvilligt hållet.
Men välviljan sträcker sig dock inte till ett bifall till utredningsförslaget.
Man hänvisar där till att man har sig bekant, att spörsmålet inom en nära
framtid torde komma att upptagas till behandling inom finansdepartementet.
Men, herr talman, jag tycker för min del, att när vi nu vilat på den här frågan
i över 20 år, kan det vara på tiden, att den nu bringas till klarhet och
lösning. När riksdagen finner en fråga vara av en hög angelägenhetsgrad,
brukar inte riksdagen draga sig för att hos Kungl, Maj :t begära särskild utredning,
och jag finner för min del att detta spörsmål är av den sakliga
natur, att det motiverar en utredning.

Som särskilt motiv för detta utredningskrav vill jag också anföra frågans
verkligt komplicerade innebörd. Den bör därför, synes det mig. bli föremål
för en utredning av särskilda sakkunniga. Då kan frågan skärskådas ur skilda
synpunkter, och man kan lia rätt att förvänta, att man får ett förslag till
frågans slutgiltiga lösning. Måhända kan det genomföras endast i etapper,
vilket anförts i reservationen. Det kan måhända dröja en avsevärd tid, men
det motiverar ju bara. att man nu tar itu med detta problem.

Frågan har redan behandlats i första kammaren, som därvid anslutit sig
till reservationen. Med vad jag här anfört, herr talman, ber jag också att få
tillstyrka bifall till den vid utskottets utlåtande fogade reservationen.

Herr Rubbestad: Herr talman! Jag skall inte förlänga debatten mycket,
men då jag är med bland dem som tillstyrkt utskottets förslag, vill jag säga
ett par ord. Jag tror inte, att denna fråga är av särskilt stor räckvidd, men jag
tror inte, som herr Fagerholm, att det är så särskilt önskvärt att kvinnorna i
allra största utsträckning komma in i förvärvsverksamheten. Jag har vid flera
tillfällen deklarerat, att jag inte är så intresserad av den saken, särskilt när
det gäller de gifta kvinnorna, vilkas män ha en god avlöning. Jag är mera
intresserad av att förvärvsverksamheten framför allt utövas av männen, så att
de kunna gifta sig, och att kvinnorna sedan stanna i hemmen och sköta örn dem
och örn barnen. Jag har alltså en principiellt annan uppfattning än herr Fagerholm
i denna sak.

När det sedan gäller likalönsprincipen är det klart, att det låter ganska bra
att säga, att det skall vara lika lön för lika arbete, och det skulle jag naturligtvis
också vara med om. Men jag förmodar, att kvinnorna märkt hur förhållandet
är härvidlag. I 1936 års lönekommitté gjorde vi en ganska ingående
utredning örn arbetsprestationerna hos män och kvinnor, och det konstaterades

Onsdagen den 15 maj 1946 em.

Nr 20.

119

Lihalönsprincipens tillämpning inom det statliga avlöningssystemet. (Forts.)
därvid, att det var en betydande skillnad. Vi känna alla till, hur kvinnor i
allmänhet ha det. Av naturen äro kvinnorna danade på så sätt, att de varje
månad lia en sjuklighetsperiod, som gör att åtminstone vissa av dem äro
mindre arbetsföra några dagar varje månad. Det är klart, att arbetsprestationen
under sådana omständigheter inte kan bli densamma. Jag tycker att det
är orimligt att kräva, att man med eftersättande av vissa arbetsdagar skall giva
kvinnorna samma lön.

Jag förstår högern i detta fall. Den faller för frestelsen att stå väl med kvinnorna.
Det är en tendens, som gör sig gällande allmänt än här och än där. Men
var stodo högerrepresentanterna vid metallkonflikten förra halvåret? Ett av
de viktigaste kraven där var, att kvinnorna skulle få samma lön som männen.
Arbetsgivarna voro absolut emot detta, och jag förmodar, att högern är starkt
representerad bland arbetsgivarna. Dessa arbetsledare hade kommit till klarhet
örn, att kvinnorna inte kunde fylla samma uppgift som männen och göra samma
prestationer, och därför ville de under inga omständigheter giva dem samma
lön. Jag tror därför att den utredning, som reservationen här förordar, inte
kommer att vara till fördel för kvinnorna utan i stället till nackdel för dem,
ty skall detta problem penetreras ur alla synpunkter är jag förvissad örn
att resultatet inte kommer att bli så uppmuntrande för kvinnorna.

Jag har också lagt märke till att när man ute i skoldistrikten skall välja
lärare och man har att välja mellan manliga och kvinnliga krafter med samma
kvalifikationer, så föredraga skolstyrelserna en lärare i stället för en lärarinna,
därför att man kommit till den uppfattningen, att de manliga i allmänhet utföra
ett betydligt bättre arbete. Jag tror därför som sagt, att örn likalönsprincipen
skulle genomföras, komma kvinnorna inte att få så många arbetstillfällen,
och det hela skulle alltså bli till deras nackdel i stället för, som de tro, till deras
fördel. Ur dessa synpunkter tror jag därför att vi göra kvinnorna en lika stor
tjänst, om vi gå på utskottets förslag. Detta siktar till direkt avslag på motionen.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Fagerholm: Herr talman! Herr Eubbestads yttrande var som en förkunnelse
från förra århundradet. Jag förstår inte, att herr Rubbestad kan ha
den uppfattningen, att kvinnorna göra den sämre arbetsinsatsen och ha sämre
pliktkänsla o. s. v. Jag förstår inte, att han kan ge detta omdöme om de svenska
lantbrukarhustrurna, vilka, såvitt jag förstår, herr Rubbestad bör känna
rätt väl. Dessa kvinnor göra väl dock en arbetsinsats, som sannerligen inte kan
vara misskrediterande för kvinnorna.

Jag vill också understryka, att såvitt jag förstår har herr Rubbestad fullkomligt
missuppfattat hela frågeställningen. Det gäller här lika lön för lika
arbetsinsats. Det finns duktig kvinnlig arbetskraft och det finns dålig kvinnlig
arbetskraft, lika väl som det finns duktig manlig arbetskraft och dålig sådan.
Att på detta sätt endast göra det generella uttalandet, att det bara är männen,
som äro lira på arbetsmarknaden, medan kvinnorna ingenting äro värda, det
kommer mig att tänka på det sorn någon säde, att det tydligen äro de mindre
skickliga männen, som äro rädda för de skickliga kvinnorna.

Jag vill ytterligare understryka, att örn herr Rubbestad möjligen uppfattade
mig som någon sorts fiende till äktenskapet, så är det fullkomligt fel. Herr
Rubbestad säde, att han ville inte se kvinnorna i förvärvsarbete utan som makor
och mödrar eller vad det nu var. Jag anser inte alls, att det ena utesluter
det andra. Jag är övertygad örn att örn vi skola kunna hålla vår produktionsökning
här i landet och vårt höga välstånd och få fram de sociala reformerna
o. s. v., så går det i nuvarande befolkningslägc inte utan kvinnornas hel -

120

Nr 20.

Onsdagen den 15 maj 1946 em.

Lik alons principens tillämpning inom det statliga avlöningssystemet. (Forts.)
hjärtade insats. Att av sentimentala eller andra skäl säga, att de skola sitta
i hemmet, det är inte rationellt. Man måste finna former för att kunna förena
verksamheten i yrket och verksamheten i hemmet.

Så ser jag på dessa spörsmål. Det är möjligt, att den generation jag tillhör
ser annorlunda på dessa saker än herr Rubbestads generation, men jag har
mycket svårt att erkänna, att vår yngre generation skulle lia fel.

Herr Rubbestad erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde: Herr
talman! Med anledning av detta sista yttrande av herr Fagerholm vill jag
säga, att jag mycket väl känner landsbygdens kvinnor och deras betydelsefulla
insatser, men där hör man sällan krav på att deras lön skall vara densamma
som männens. De få t. o. m. finna sig i en betydligt lägre lön än andra
kvinnors. Skulle det vara så, att de fingo samma lön som männen, fick herr
Fagerholm och övriga konsumenter sannolikt betala dubbelt så dyra livsmedelspriser
som nu. Och detta kommer nog att möta stort motstånd.

På tal om det lämpligaste verksamhetsområdet för kvinnorna vill jag sedan
säga, att det är enligt min mening allra lämpligast, örn kvinnorna, särskilt de
gifta, sköta om sina hem i stället för att uppehålla befattningar för manliga
personer, vilka skulle kunna bilda familj därest de fingo kvinnornas platser.
Se exempelvis på dessa tjänstemannafruar, vilka nu importera unga flickor
från landet, som skola sköta örn deras hem och barn medan de själva sitta på
kontor. Detta är inte något lyckligt förhållande i samhället. Åtminstone önskar
inte jag någon fortsättning på detta, tvärtom! Mödrarna borde vara hemma
och passa barnen och vårda hemmen på ett annat sätt än som nu blir fallet.
Jag tror det bleve lyckligare i vårt land örn denna ordning infördes, i stället
för att som nu låta kvinnorna tävla om platserna i verken och litet varstans.
Jag har alltså en helt annan syn på detta än herr Fagerholm.

Herr Fagerholm, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle,
yttrade: Herr talman! Jag förstår naturligtvis att herr Rubbestad, efter vad
jag sade, måste draga en lans för lantbrukarhustrurna. Han sade, att dessa ha
sämre betalt än männen. Är det på det sättet, tycker jag att ni lantbrukare
skola se till att rättvisa skipas. Jag har emellertid inte baft klart för mig, att
när två makar driva en gård, den ena skall ha betalt och inte den andra. Enligt
giftermålsbalken ha de nämligen lika rätt till ersättning. Lantbruket är ju
deras gemensamma egendom och deras samfällt drivna rörelse. Örn nu lantbrukarhustrurna
även i detta avseende äro eftersatta — jag känner inte till,
örn så är förhållandet — så tycker jag det är en hederssak för lantbrukarna
att se till att det blir en rättelse.

Härpå anförde:

Fröken Olsson: Herr talman! Herr Rubbestad anser, att kvinnorna skola
stanna hemma och männen sköta arbetet. Nu förhåller det sig så, att vissa arbetsområden
inte kunna skötas av män. Här har redan förut nämnts sjukvården.
Det finns många befattningar, som männen helt enkelt inte kunna klara
upp, utan där vi måste ha kvinnor. Men just på sådana områden, där det inte
finns män, ha lönerna varit kolossalt låga i alla tider.

För någon tid sedan råkade jag få se avtalet för den kollektivanställda personalen
vid Stockholms läns sjukvårdsinrättningar. Det upptar många lönegrader.
I 4:de till 10:de lönegraden är det enbart kvinnliga befattningshavare,
och i 11 :e till 26 :e lönegraden är det enbart manliga befattningshavare. Lägsta
manliga befattningshavare äro ogifta trädgårdsbiträden i 11 :e lönegraden.

Onsdagen den 15 maj 1940 em.

Nr 20.

121

Likalönsprincipens tillämpning inom det statliga avlöningssystemet. (Forts.)
Högsta kvinnliga befattningshavare äro tvättförestånderskorna och första kokerskorna
vid de största lasaretten. Hessa äro i 10:e lönegraden.

Dessa kvinnliga befattningshavare, tvättföreståndarinnorna och första kokerskorna,
måste ha en ganska grundlig utbildning och därtill lång praktik
innan de få en sådan befattning, och dessutom ha de ett mycket stort ekonomiskt
ansvar, för att inte tala om att både patienterna och personalens hälsa
och trivsel är beroende av deras arbete. Anser alitsa herr Rubbestad, att dessa
kvinnor utföra ett sämre arbete än ogifta manliga = trädgårdsbiträden, som
varken ha utbildning eller praktik och inte heller på något sätt någon ansvarsfylld
befattning? Sådant är dock läget mellan manliga och kvinnliga befattningshavare
på många områden. _ .

Aad beträffar kvinnornas hälsa undrar jag, i likhet med herr Jägerholm, örn
inte herr Rubbestad känner bäst till lantbrukarhustrurna. Ligga de verkligen
sjuka tre dagar i månaden, under vilken tid de inte kunna sköta sitt arbete.
Jag tror man får leta länge efter några kvinnor, som ha så mycket sjukledighet.
För att gå över till ett annat område som berörts här, nämligen lärarinnorna,
så kan jag nämna långa rader av exempel på lärarinnor, sorn, nar de avgatt
med pension, under en 40-årig tjänstetid inte varit lediga en enda dag. Het dar
talet örn att kvinnorna äro så mycket klenare och sjukligare tror jag man skall

akta sig för att generalisera. _

Jag ber, herr talman, att fa yrka bifall till reservationen.

Fru Rönn-Christiansson: Herr talman! Herr Rubbestads anförande efterlämnade
ett så beklämmande intryck, att man knappast har lust att vidare deltaga
i debatten. Men jag anser, att herr Rubbestads yttrande inte bör få stå oemotsagt.
Trots herr Rubbestad går. ju utvecklingen framåt Defair fruktansvärt
när man tänker på detta ohyggliga krig, där kvinnan stått på samma utsatta
poster som mannen. Hon har stått på svältranson under mörkläggning och kanoneld,
hon har arbetat i fabriker och inom sjukvården och hjälpt till att försvara
sitt land. Hon har fått taga sina små i famnen och rusa till skyddsrummen.
Kvinnorna i världen lia hjälpt till att säkra freden och demokratien. Aven
våra svenska kvinnor ha under denna svara tid fyllt sin plikt. Man har för
litet beaktat de inkallades hustrur. Herr Rubbestads tal är en skymf mot arbetarkvinnorna,
de kvinnor, som hållit ihop hem och familj, den grund, pa
vilken samhället är fotat. De små lönerna ha inte räckt till, kvinnorna ha mast
stå i förvärvsarbete och dessutom sköta hemmen. Hur är det med de fattiga,
lantarbetarhustrurna? De ha kanske ännu svårare än vi i städerna nied sitt
tunga hushållsarbete. De få det tydligen inte bättre sa länge herr Rubbestad
skall föra deras talan.

Jag tycker, att efter herr Rubbestads anförande skola vi loija lörsta kammaren
och taga reservationen.

Herr talmannen övertog härefter ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Det förefaller mig, som örn känslorna
börjat svalla så högt att det är nödvändigt att jag säger några korta ord
för att få diskussionen bringad ned på marken.

Jag betonar vad jag sade förut, att jag principiellt har den uppfattningen,
att don s. k. likalönsfrågan måste lösas så snart tillf lille härtill gives. Men jag
har den uppfattningen, att denna fråga kommer till sin lösning oavsett örn
riksdagen skriver i detta ärende. Jag har ansett att ett initiativ från riksdagens
sida är överflödigt. Det är detta som motiverat min ståndpunkt, och det var
detta som jag framhöll i mitt första anförande.

122

Nr 20.

Onsdagen den 15 maj 1946 em.

Likalönsprincipens tillämvning inom det statliga avlöningssystemet. (Forts.)

Jag vill särskilt framhålla, att som kammarens ledamöter redan uppmärksammat
ha herr Rubbestad, som också förfäktat statsutskottsmajoritetens ståndpunkt,
och jag en väsentligt olika argumentering. Det jag säger får jag ju
svara för, och det herr Rubbestad säger får han svara för.

Emellertid kan jag inte uraktlåta att göra en stilla anmärkning. Här har
från flera talares sida framhållits, vilken dålig löneställning som kvinnliga befattningshavare
ha i landstingen, hos städerna och på den privata arbetsmarknaden.
Jag tillåter mig göra en stilla fråga: vad tror man att riksdagens beslut
i detta ärende i dag har för direkt inverkan just på dessa löneområden? Jag
tycker att egentligen borde de exempel, som man har framhållit i detta avseende,
stämma riksdagen till att inte taga något som helst initiativ, men var
och en argumenterar ju på sitt sätt. Lönesättningen hos landstinget i Stockholms
län, som fröken Olsson talade örn, påverkas inte, såvitt jag förstår, av
den votering, som vi tilläventyrs företaga i denna fråga här i riksdagen. Man
mäste i detta avseende skilja mellan det ena och det andra, och det förefaller
mig, som örn man inte gjort det i den debatt, som nu ägt rum.

Jag vidhåller emellertid, herr talman, mitt yrkande.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock avslag därå samt bifall
i stället till den vid utlåtandet fogade reservationen; och fann herr talmannen
den senare propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Eriksson i
Stockholm begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren med avslag å statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 127 bifaller den vid utlåtandet fogade reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen, vadan
kammaren avslagit utskottets hemställan och bifallit den vid utlåtandet fogade
reservationen.

§ 8.

Föredrogs ett från första kammaren överlämnat protokollsutdrag, nr 390,
innefattande inbjudan till andra kammaren att förena sig med första kammaren
i dess denna dag fattade beslut, att ett särskilt utskott, bestående av tjugufyra
.ledamöter. tolv från.vardera kammaren, skulle tillsättas för behandling
av ej mindre Kungl. Majda proposition, nr 255, med förslag til] folkbokföringsförordning,
^ m. m., än även de ytterligare framställningar, som kunde
komma att av Kungl. Maj :t eller i enskilda motioner göras i detta ämne eller
andra i omedelbart samband därmed stående frågor.

Andra kammaren beslöt att antaga denna inbjudan och — med ändring
av gårdagens beslut örn remiss av ifrågavarande proposition till behandling
av .lagutskott -— hänvisa propositionen till det särskilda utskott, som sålunda
enligt kamrarnas samstämmiga beslut skulle tillsättas.

På° förslag av herr talmannen, som förklarade sig hava örn tiden för valen
samrått med första kammarens talman, beslöt kammaren att vid plenum lör -

Onsdagen den 15 maj 1946 em.

Nr 20.

123

dagen den 18 innevarande maj förrätta val av ledamöter oell suppleanter i

ifrågavarande särskilda utskott.

Slutligen lämnades ordet pa begäran till

Herr förste vice talmannen, som yttrade: Herr talman! Jag tillåter mig
föreslå, att andra kammaren måtte besluta att till detta särskilda utskott välja
lika många suppleanter som antalet suppleanter i statsutskottet eller således

Denna hemställan bifölls.

§ 9.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 128, i anledning av väckta motioner
angående gottgörelse i vissa fall åt befattningshavare for förlängning av väntetid
på befordran.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 10.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 129 i anledning av väckt motion
om ändrade lönetursbestämmelser för vissa befattningshavare i statens tjänst. "CUT''

I en inom andra kammaren av herrar Spångberg och Lindahl väckt motion ^bJuut(II:
212) hade hemställts, att riksdagen matte besluta örn sadan t tillagg ningshav[rt »
till eller förtydligande av kungörelsen den 29 juni lilo (nr ooö) angående s(0(eBS tjänst.
omreglering av lönetur i vissa fall, att vissa i motionen berörda olägenheter
bleve avhjälpta.

Utskottet hemställde, att motionen II: 212 ej måtte av riksdagen bifallas.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Spångberg: Herr talman! I den motion, som det här gäller, ha vi påtalat
några orättvisor, som ha uppstått rörande löneklassplacermgen tor tjänstemän
i extra ordinarie och ordinarie tjänst efter avlöningsreglementets ikraftträdande
den 1 juli 1939. De orättvisor, som allmänt erkännas härigenom ha
inträffat, bestå i försämrad lönetur för tjänstemän, som vunnit extra ordinarie
anställning före men ordinarie anställning efter den 1 juli 1939 för att rätta
till detta förhållande har Kungl. Maj :t, som ju framgar av utskottsutlatandet
och såsom vi visat i motionen, utfärdat vissa bestämmelser ar 1945. Dessa bestämmelser
ha emellertid i tillämpningen medfört andra och nya orättvisor,
som drabbat andra tjänstemän, nämligen befattningshavare, som varit befordrade
före den 1 juli 1939. Jag skall inte taga, tiden i anspråk med att lämna
några exempel på detta. Sådana finnas atergivna i den bilaga, som är fogad
vid statsutskottets utlåtande. Jag skall nöja mig med att hänvisa till denna
och där återgivna rätt invecklade och komplicerade bestämmelser. Vi finna av
denna bilaga, att en tjänsteinnehavare på detta sätt kan komma i en sämre
ställning i förhållande till en yngre än vad han tidigare har haft. Det är ingen
som bestrider ■— och det gör inte heller utskottet att detta bör ändras.

Vi ha i motionen hemställt örn en sådan omreglering, att dessa olägenheter
skulle komma att avhjälpas. Motionen har av utskottet varit remitterad till allmanna
lönenämnden, vars yttrande är bifogat utlåtandet som bilaga, och. av
denna framgår det tydligt det berättigade i de krav, som vi lia framfört motionsvis.
Statstjänstemännens riksförbund har gjort en liknande framställning
till finansministern som vi motionärer ha gjort i vår motion, och man är inom
statstjänstemännens riksförbund enig örn att det bör vidtagas ändringar härvidlag
och skapas rättvisa förhållanden i fråga om tjänstemännens ställning i

124 Nr 20. Onsdagen den 15 maj 1946 em.

Motion om ändrade lönetursbestämmelser för vissa befattningshavare i statens
tjänst. (Forts.)

lönetursavseende gentemot varandra. Lönenämnden linner emellertid, att frågan
är så komplicerad, att den inte är färdig för en ändring just nu. Man utgår
ifrån att 1945 års lönekommitté kommer att utarbeta förslag i ärendet och tillstyrker
att riksdagen hos Kungl. Maj :t skulle hemställa om att 1945 års lönekommitté
finge denna fråga örn hand för att taga den under omprövning. Utskottet
i sin tur anser sig på grund av vad lönenämnden har anfört icke böra
tillstyrka motionen. Jag utläser ur detta att utskottet emellertid i princip ansluter
sig till det förslag, som har ställts i motionen, och jag anser att motionen
redan därigenom sålunda har lett till ett visst positivt resultat. Men
jag tycker att utskottet svävar en liten smula för mycket på målet, när det i
satsen före utskottets kläm säger, att det här ifrågavarande spörsmålet kan förutsättas
bliva föremål för beaktande under pågående förarbeten till en ny lönereglering,
varför särskild framställning i ämnet från riksdagens sida icke synes
utskottet erforderlig. Jag anser att detta svävande på målet just utläses i
orden »kan förutsättas». Örn utskottet uttalat sig mera bestämt och sagt att utskottet
förutsätter att frågan kommer att upptagas av 1945 års lönekommitté,
skulle jag inte ha gjort någon invändning, men jag tycker att det är inte
någon bestämd garanti örn man säger, att det kan förutsättas. Med den positiva
inställning, som alla här ha intagit -—• statstjänstemännens riksförbund, allmänna
lönenämnden och utskottet med sin anslutning till vad allmänna lönenämnden
har anfört — tycker jag att utskottet borde kunnat taga steget fullt
ut. Jag skall erkänna svårigheten att alldeles rättvist kunna utarbeta ett förslag,
som inte skulle komma att skapa orättvisor på andra områden, men jag
anser att man bort begära hos Kungl. Maj :t att 1945 års lönekommitté skall
upptaga frågan till behanding.

Jag föreslår därför, herr talman, att andra kammaren måtte besluta det uttalandet,
att riksdagen hos Kungl. Majit hemställer, att Kungl. Majit måtte
uppdraga åt 1945 ars lönekommitté att taga omhandlade spörsmål under omprövning.
Jag ber alltså, herr talman, att få yrka bifall till detta förslag.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Kammarens ledamöter komma
säkerligen ihåg, att vid föregående års riksdag beslöts det en omreglering av
löneturen för vissa av befattningshavarna, som genom den år 1939 genomförda
löneregleringen kommit i en viss oförmånlig ställning jämfört med andra
yngre kamrater och senare till ordinarie anställning befordrade. Anledningen
till °att man år 1945, alltså sex år efter det löneregleringen hade genomförts,
ansåg sig böra vidtaga en dylik åtgärd var den, att när riksdagen beslöt löneregleringen,
hade man inte beslutat fastställa övergångsbestämmelser, vilket
medförde att de principiellt njm avlöningsbestämmelser, som trädde i kraft
1939, skulle på en var anställd tillämpas såsom örn de varit gällande under
vars och ens hela tjänstetid i statens tjänst.

Nu har det emellertid visat sig, att det inte var tillräckligt med den åtgärd,
som vidtogs förra året. Den motion, som vi nu behandla, och det utskottsutlåtande,
som därav följer, ha ju visat att det fortfarande finns dylika ojämnheter.
Emellertid ha vi i statsutskottet inte ansett oss vara kapabla att i detta
avseende föreslå några bestämmelser, som kunde reglera dessa förhållanden,
utan vi ha nöjt oss med att förutsätta, att denna fråga måste tagas upp till behandling
av den nu sittande lönekommittén. Det är min övertygelse att de
erfarenheter, som statsmakterna gjort på grund av uraktlåtenheten att fastställa
övergångsbestämmelser av den innebörd, varom jag nyss talade, är en borgen
för att när man övergår till en helt ny princip för lönesättning och lönetur och
allt vad därmed sammanhänger, man kommer att fastställa lämpliga övergångs -

Onsdagen den 15 maj 1940 em.

Nr 20.

125

Motion om ändvade lönetursbestämmelser för vissa befattningshavare i statens
tjänst. (Forts.)

bestämmelser. Det är i förvissning om nödvändigheten av att så sker som utskottet
icke ansett det nödvändigt att i detta sammanhang skriva till Kungl.
Majit örn saken. Vi betrakta det såsom en ofrånkomlig skyldighet för den
sittande lönekommittén att beakta dessa frågor. Skulle det visa sig, att lönekommittén
icke tar upp dem, förmodar jag att Kungl. Maj :t, vis av erfarenheterna,
kommer att se till, att dylika frågor föreläggas riksdagen i samband
med den kommande löneregleringen.

I detta läge, herr talman, yrkar jag bifall till statsutskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning gav herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag på utskottets berörda hemställan
samt bifall i stället till det av herr Spångberg under överläggningen
framställda yrkandet; och förklarade sig herr talmannen anse den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr Spångberg begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 129, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej har kammaren med avslag å utskottets berörda hemställan bifallit
det av herr Spångberg under överläggningen framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom upp
resning; och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen, vadan
kammaren bifallit utskottets hemställan.

§ 11.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 130, i anledning av Kungl. Maj itp
i statsverkspropositionen gjorda framställningar örn anslag för budgetåret 1946/
47 till poliskåren i Boden jämte i ämnet väckta motioner.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr Holmström: Herr talman! Detta är ett mycket enkelt ärende.

När poliskåren i Boden förstatligades, blev personalen utlovad att jämte nu
gällande löneförmåner få fri uniformsutrustning. Av lönetekniska skäl kom
denna förmån sedan att tagas bort. Personalen har alitsa mast underkasta sig
en sänkning av sin levnadsstandard. För att ge kompensation för denna förlorade
förmån ha motionärerna föreslagit, att personalen skulle flyttas upp i en

högre lönegrad. .

Motionen har varit remitterad till allmänna lönenämnden, som i slutet av
sitt yttrande säger följande: »I detta sammanhang ma framhallas, att - enligt
vad lönenämnden har sig bekant — spörsmålet örn ändrade bestämmelser beträffande
gottgörelse för tjänstedräkt till statliga befattningshavare kan förväntas
bliva föremål för prövning av 1945 års lönekommitté.» _

Efter denna upplysning har jag i utskottet icke ansett mig kunna yrka bifall
till motionen och kan heller inte göra det här i kammaren. Jag vill därför inskränka
mig till att inför den blivande utredningen stryka under vad lönenämn -

Anslag till
poliskåren
Boden.

126

Nr 20.

Onsdagen den 15 maj 1946 eiri.

Anslag till poliskåren i Boden. (Forts.)
den säger i sitt yttrande, nämligen: »Även enligt lönenämndens mening synas
vissa skäl tala för att statsbidraget i förevarande fall får utgå efter förmånligare
grunder än de nu gällande.»

Jag skall inskränka mig till att säga detta, herr talman.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Jag nödgas begära ordet i denna
fråga, trots att den ärade motionären som nyss talade inte gjorde något yrkande.
Jag anser mig nämligen vara skyldig att reagera mot det fördomsfria
sätt, på vilket man i den motion vi nu behandla apostroferat mig. Det står i
motionen följande: »Vid frågans behandling i andra kammaren anfördes från
olika håll och bland annat från vederbörande avdelningsordförande, att polispersonalen
i Boden borde uppflyttas i högre lönegrupp, därest löneförmånerna
för befattningshavarna skulle visa sig bli för låga om fri uniform icke utginge.»

Jag kan inte förstå annat än att man med »vederbörande avdelningsordförande»
avser ordföranden i den avdelning av statsutskottet, som behandlat frågan.
För att visa graden av vederhäftighet i detta citat skall jag ta mig friheten
att ur andra kammarens protokoll för den 23 maj 1945 läsa upp några
rader ur ett anförande jag då höll i denna fråga. »Herr Holmström menade att
statsutskottet hade bort vara konsekvent och när det nu avstyrker Kungl.
Maj:ts förslag i stället föreslå en uppf lyftning till lönegrad A 11. Men statsutskottet
har inte här ansett sig kunna företaga någon allmän omprövning
av frågan örn vilket läge i lönehänseende som är det rätta för denna grupp av
befattningshavare jämfört med andra grupper. Den saken får väl bli föremål
för prövning i ett vidare sammanhang.» Jag trotsar vem som helst att kunna
lägga i min mun de ord, som finnas återgivna i motionen. Jag yrkar bifall till
utskottets förslag.

Herr Holmström: Herr talman! Vi ha redan talat om denna sak i statsutskottet.
Författaren till motionen har för mig uppgivit, att ifrågavarande uttalande
stått att läsa i ett tidningsreferat. Han har därtill sagt, att den ärade avdelningsordföranden
i vittnens närvaro vid ett företräde av representanter för
personalgruppen gjort detta uttalande eller åtminstone antytt möjligheten att
gå fram den väg som angivits i uttalandet.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 12.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande, nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning örn ändrad lydelse av § 2 morn. 1 förordningen
den 21 juni 1922 (nr 277) angående postsparbanken.

Utskottets hemställan bifölls.

13.

Förbättring av
lägre pensioner
vid
vissa förstatligade
m. fl.
järnvägar.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande, nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående förbättring av lägre pensioner vid vissa förstatligade
m. fl. järnvägar.

Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid:

Herr Hagård: Herr talman! Frågan örn pensionstagare*. ställning vid förstatligade
järnvägar har varit föremål för riksdagens övervägande i olika sam -

Onsdagen den 15 maj 1946 em.

Nr 20.

127

Förbättring av lägre pensioner vid vissa förstatligade m. fl. järnvägar.

(Forts.)

manhang och vid skilda tidpunkter. Som jag själv varit motionär i denna fråga
vid ett par tillfällen, ber jag få framföra några synpunkter i största korthet.

Man måste erkänna, att dessa pensionstagare befinna sig i ett svårt och brydsamt
läge. Det beror dels på att deras pensioner från början voro synnerligen
lågt beräknade och grundade sig på löner som också voro fastställda ganska
lågt, och dels på penningvärdets försämring. Framställningar örn förbättring
av pensionerna måste numera göras till staten, eftersom denna inträtt i de enskilda
förvaltningarnas ställe och övertagit dessas funktioner.

I det föreliggande förslaget har man velat hjälpa en viss kategori pensionstagare,
nämligen sådana som ha en pension av högst 1 800 kronor. Enligt mitt
förmenande hade det förelegat goda skäl att höja maximibeloppet över denna
gräns. Beloppets storlek medger mycket väl en höjning. Vidare kan man säga,
att psykologiska skäl tala för en sådan åtgärd. Inom vissa kretsar bland
dessa pensionstagare, särskilt bland dem som tillhört Enskilda jämvägarnes
pensionskassa, förmenar man, att denna kassas goda ställning väl motiverar
detta. För övrigt äro de som ha mer än 1 800 kronor i pension inte fler än att
man skulle kunna ta steget fullt ut och förbättra samtligas pensioner. Jag finner
i utlåtandet, att utskottet övervägt att höja denna gräns, 1 800 kronor,
men utskottet säger självt, att det inte anser tillräckliga skäl föreligga för en
sådan åtgärd. Jag har för min del den bestämda uppfattningen, att det hade
förelegat goda skäl för bankoutskottet att ta med ett uttalande i motiveringen
med den innebörden, att man, örn förslaget inte kan bifallas denna gång, senare
kan ta upp frågan på nytt. Jag tror det finns skäl och möjligheter att vid ett
annat tillfälle återkomma till denna fråga.

Jag har inget yrkande, utan jag har bara velat foga dessa ord till kammarens
protokoll.

Herr Svedman: Herr talman! Då herr Hagård inte ställde något yrkande,
skall jag nöja mig med att yrka bifall till utskottets hemställan.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 14.

Föredrogos vart efter annat bankoutskottets utlåtanden:
nr 85, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående dyrtidshjälp
m. m. åt vissa pensionärer och understödstagare; och

nr 36, i anledning av framställningar angående pensioner eller understöd
åt vissa i statens tjänst anställda personer m. fl.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 15.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande, nr 37,
ner örn pension åt vissa f. d. vägarbetare.

anledning av väckta niotio- Motioner om

''pension åt
vissa /. d.

I åtskilliga inom riksdagen väckta motioner hade förslag framställts i fråga vägarbetare.
örn pension åt vissa f. d. vägarbetare.

Sålunda hade bland annat för nedannämnda personer föreslagits de belopp,
som framgå av följande uppställning.

128

Nr 20.

Onsdagen den 15 maj 1946 em.

Motioner om pension åt vissa f. d. vägarbetare. (Forts.)

Motion nr	Namn	Ålder	Tjänstetid	Yrkat pen-sionsbelopp kronor
II: 54	J. A. Svensson . ,	67	14 år 11 mån. 7 dag.; slutat 1942 .	636
! II: 55	H. O. Larsson . .	70	15 år 3 män.; slutat 1942 .....	708
II: 59	K. F. Lindström .	64	15 år 11 mån. 15 dag.; slutat 1941 .	708
II: 63	O. B. Bergland . .	62	15 år 5 mån. 9 dag.; slutat 1940 .	708
II: 65	A. Björn .....	58	14 år 10 mån. 8 dag.; slutat 1941 .	636

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen, i anledning av motionerna II: 13, II: 57 och II: 60, måtte
medgiva, att envar av f. d. vägarbetama Johan Fredrik Forslund, Per Ludvig
Bylund och Ernst Emil Karlsson finge under sin återstående livstid från anslaget
till diverse pensioner och understöd m. m. uppbära en pension, att utgå
med 708 kronor för år under tiden 1 januari—30 juni 1946 och med 768
kronor för år för tiden därefter, å vilka belopp rörliga tilläggsförmåner icke
skulle utgå; samt

B) att motionerna I: 39—42 samt II: 50—55, 58, 59, 61—67 och 129 icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Hällgren: Herr talman! Då detta utlåtande behandlar icke mindre än
23 motioner, får kammaren ursäkta, att jag tar dess tid i anspråk några minuter.

De personer, för vilka motionärerna begärt pension eller understöd i någon
form, representera hela landet, från Norrbotten i norr till Skåne i söder. Utskottet
har tillstyrkt pension åt tre av dessa, vilka ha en anställningstid av
42, 36 och 28 år respektive. För pensionering av viss arbetspersonal i statens
tjänst fordras enligt sv. förf. sami. nr 696/1942, att arbetaren vid anställningens
upphörande uppnått 60 års ålder eller dessförinnan till följd av sjukdom,
vanförhet eller lyte eller nedsatt arbetsförmåga för framtiden blivit oförmögen
på tillfredsställande sätt utföra arbetsuppgifterna, vidare att arbetaren vid
anställningens upphörande under sammanlagt minst 15 år efter fyllda 18 år,
därav minst 12 före fyllda 60 år, innehaft sådan anställning i statens tjänst,
dock att, där tiden i dylik anställning endast obetydligt understiger 15 respektive
12 år, pension likväl må kunna beviljas, örn arbetaren under avsevärd tid
innehaft annan statsanställning, vidare att han har gott vitsord och icke åtnjuter
annan tjänstepension. Dessutom kunna enligt sv. förf.-saml. nr 502/1944
följande kategorier f. d. vägarbetare erhålla pension, nämligen dels arbetare i
statens tjänst, som före den 1 januari 1944 innehaft anställning hos vägdistrikt
och sedermera efter fyllda 60 år vunnit anställning hos vägförvaltning, dels
hos vägdistrikt före 1 januari 1944 anställd arbetare, som är född före den 1
januari 1884 samt kvarstått till 1943 års slut eller permitterats till följd av
arbetsbrist år 1943. I övrigt gälla bestämmelser likartade dem i den förra
kungörelsen.

Riksdagen beslöt år 1945 att tilldela en pension av 708 kronor åt ett 50-tal
vägarbetare, som haft minst 15 anställningsår, varav dock ej 12 före fyllda
60 år. Pensionsbeloppet sattes till 708 kronor. Örn man betänker, att det år
1938 fanns 20 000 vägarbetare anställda och år 1943 11 000, inser man, att det
inte är någon större grupp vägarbetare, som kommit i åtnjutande av s. k. riksdagspension.

Onsdagen den 15 maj 1946 em.

Nr 20.

129

Motioner om pension åt vissa f. d. vägarbetare. (Forts.)^

De föreliggande motionerna avse, som jag tidigare nämnt, 23 arbetare från
olika delar av landet, vilka icke kunnat erhålla pension genom ämbetsverket
eller Kungl. Maj:t, därför att de inte uppfylla alla de bestämmelser jag nyss
angav. De ha kanske permitterats till följd av sjukdom, vilket berättigar till
pension enligt den allmännare kungörelsen men ej enligt kungörelsen angående
vägarbetare. De ha kanske inte blivit permitterade till följd av arbetsbrist utan
på grund av hög ålder eller sjukdom, som de kanske till och med ådragit sig
under arbetet, eller de ha inte kvarstått till 1943 års slut o. s. v.

Statskontoret har avstyrkt samtliga motioner. Man har inte ens där tagit
hänsyn till en anställningstid av 42, 36 eller 28 år. Statens pensionsanstalt
har också avstyrkt av formella skäl. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har
tillstyrkt pension åt Forslund, Bylund och Karlsson, vilka ha den längsta anställningstiden.
Bankoutskottet har tillstyrkt pension åt Forslund med bortseende
från att han slutade sin anställning år 1942 och sålunda inte kvarstod
till 1943 års slut eller permitterades till följd av arbetsbrist år 1943, och åt
Bylund, trots att han inte permitterades till följd av arbetsbrist hos vägdistriktet
år 1943 eller kvarstod hos detsamma till 1943 års slut, utan i stället sysslat
med vägarbete för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och krigsmaterielverket,
Slutligen har utskottet med bortseende från att Karlsson inte är född före. 1
januari 1884, inte kvarstod i arbetet till 1943 års slut eller permitterades till
följd av arbetsbrist år 1943 utan måste sluta sitt vägarbete år 1942 på grund
av lunginflammation, som han ådragit sig under arbetet, tillstyrkt pension för
Karlsson. Man har sålunda bortsett från födelsestrecket, strecken örn kvarstående
i arbetet vid 1943 års slut eller permittering till följd av arbetsbrist år
1943 och ansett skäligt att på grund av anställningstidens längd tillstyrka
pension åt dessa tre arbetare. Man synes sålunda ha ansett, att en anställningstid
av minst 15 år varit det viktigaste skälet för att tillstyrka pension å dessa..
Men under sådana förhållanden synes det mig som örn utskottet hade bort gå
något längre. Vi ha exempelvis här på den förteckning, som finns i utskottets
utlåtande nr 37, en Ii. O. Larsson, som haft en anställningstid av 15 år^och
3 månader, K. F. Lindström, som haft en anställningstid av 15 år 11 månader
och 15 dagar, samt O. B. Berglund, som haft en anställningstid av 15 år
5 månader och 9 dagar. I fråga om anställningstiden beträffande en del andra
föreligga olika uppgifter i motionerna och utskottsutlåtandet, men i dessa tre
fall äro uppgifterna lika. Likaså äro uppgifterna överensstämmande beträffande
exempelvis J. A. Svensson med en anställningstid av 14 år 11 månader
och 7 dagar — för honom felas således endast 18 dagar i 15 år — och A. Björn
med en anställningstid av 14 år 10 månader och 8 dagar, således nära 15 år.
Dessa här angivna anställningstider har man kommit fram till genom att
räkna det sammanlagda antalet år, månader och dagar vederbörande faktiskt
arbetat. Emellertid äro vägarbetena oftast säsongarbeten, varför ifrågavarande
arbetare varit sysselsatta med vägarbeten flera år. Med hänsyn härtill synes
det mig som örn de fern, som jag här räknat upp, också borde erhållit
pension eller understöd på grund av den tid de varit anställda vid vägarbeten
eller andra statsarbeten. Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till
bankoutskottets utlåtande i punkten A), men i fråga örn punkten B) yrkar jag
bifall till motionerna II: 54, 55, 59, 63 och 65, vilket betyder beviljande av
pension eller understöd till J. A. Svensson, H. O. Larsson, K. F. Lindström,
(). B. Berglund och A. Björn. T fråga om den sistnämnde gäller, att han hade
understöd från vägdistriktet nied 300 kronor ärligen under de senaste åren,
ett understöd, som givel.vis upphörde i och med att staten övertog vilgarbetena.
Då jag i fråga örn en del av dessa människor känner till deras ekonomiska förhålAndra
kammarens protokoll IDAG. Nr 20. 9

130

Nr 20.

Onsdagen den 15 maj 1946 em.

Motioner om pension åt vissa f. d. vägarbetare. (Forts.)
landen så pass väl, att jag vet, att dessa hundralappar för dem spela en kolossalt
stor roll, får kammaren ursäkta, örn jag trots den sena timmen kommer
att begära votering på mitt yrkande.

Herr Svedman: Herr talman! Herr Hällgren har samvetsgrant redogjort för
de bestämmelser riksdagen antagit örn beviljande örn pension i sammanhang som
dessa. Av dessa bestämmelser framgår, att ingen av de personer, som ifrågavarande
framställningar avse, fyller de villkor, som äro stipulerade för statspension
åt vägarbetare. Utskottet bar emellertid varit liberalt och liksom väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen tagit hänsyn till den omständigheten, att tre av dem,
som avses i dessa framställningar, ha haft en lång tjänstetid i statens och vägdiätriktets
tjänst, och det är den omständigheten som gjort, att utskottet för
dessa tre gjort ett undantag. Som herr Hällgren redan sagt ha ju både statskontoret
och statens pensionsanstalt avstyrkt samtliga här ifrågavarande framställningar,
och jag har den uppfattningen, att utskottet har visat en så stor generositet,
som utskottet överhuvud taget kunnat göra.

Jag yrkar därför bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till utskottets berörda
hemställan med den ändring däri, som under överläggningen yrkats av
herr Hällgren; och fann herr talmannen den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Hällgren begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes
:

Den, som vill, att kammaren bifaller bankoutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 37, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som under överläggningen yrkats av herr Hällgren.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för
ja-propositionen. Herr Hällgren begärde emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 104 ja och 68 nej,
varjämte 9 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet hemställt.

§ 16.

Föredrogos vart efter annat bankoutskottets utlåtanden:

nr 38, i anledning av väckt motion angående utredning av frågan örn pension
åt arvodes- och kontraktsanställd personal i statens tjänst;

nr 39, i anledning av framställningar angående pensioner eller understöd
åt efterlevande till vissa i statens tjänst anställda personer m. fl.; och

nr 40, i anledning av väckt motion örn anslag till utgivande av en upplysningsskrift
för allmänheten örn riksdagens arbetsformer m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

Onsdagen den 15 maj 1946 eili.

Nr 20.

131

§ 17.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande, nr 41, i anledning av väckt motion Motion om
om förbättrade pensionsförmåner åt arbetarpersonalen vid statens skogsindustrier.
måner åt

I en inom andra kammaren under nr 170 väckt motion, som hänvisats till
bankoutskottets förberedande handläggning, hade herr Holmberg hemställt, Jatens sfcogs.
»att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa örn åt- industrier.
gärder i syfte att förbättra pensionsförmånerna för de vid statens skogsindustrier
anställda så att de komma i nivå med vad som gäller enligt tjänsteoch
pensionsreglementet för arbetare i statens tjänst».

Utskottet hemställde, att förevarande motion 11:170 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar Leander, Andersson i Tidaholm, Grym,

Sundberg och Gavelin, vilka ansett, att utskottet bort föreslå riksdagen att i
skrivelse till Kungl. Majit hemställa örn utredning, huruvida och i vad mån
den efter Aktiebolaget statens skogsindustriers tillkomst anställda arbetarpersonalen
kunde anses ha kommit i åtnjutande av de pensionsförmåner, som riksdagen
förutsatt i samband med beslutet örn bolagets bildande.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Gavelin: Herr talman! Jag har tillsammans med en del andra utskottsledamöter
fogat en reservation till detta utskottsutlåtande, och jag ber att få
upptaga några minuter med några erinringar.

Jag skulle då först vilja erinra örn att denna fråga ingalunda är ny för kammaren.
Föregående vinter interpellerade herr Lövgren i samma fråga. Svaret på
denna interpellation lämnades den 10 april, vilket svar då föranledde en rätt så
ingående debatt i detta ärende. Interpellanten Lövgren ställde följande frågor
till dåvarande chefen för jordbruksdepartementet:

1) Anser statsrådet att de nu av Statens skogsindustrier genomförda pensionsbestämmelserna
för de anställda arbetarna stå i god överensstämmelse med
det uttalande i detta spörsmål som gjordes av 1911 års riksdag?

2) Örn så icke är fallet, vill statsrådet då vidtaga åtgärder i syfte att förbättra
pensionsförmånerna för de vid Statens skogsindustrier anställda så att de
komma i nivå med vad som gäller enligt tjänste- och familjepensionsreglementet
för arbetare i statens tjänst?

Som kammarens ledamöter kanske erinra sig var statsrådets svar då negativt.

Han ansåg, att all rättfärdighet var uppfylld i och med den uppgörelse, som
bolaget hade åstadkommit. Det kan ju antecknas som ostriddgt, att arbetarna
och bolaget hade träffat en överenskommelse örn de pensioner, som skulle utgå,
men det kan också anses som ostridigt, att arbetarna som sin uppfattning uttalat,
att det icke fanns några möjligheter att på underhandlingarnas väg komma
längre utan att de tvingats att godtaga det förslag, Som då förelåg, och att de
faktiskt hade en känsla av att skulle en förbättring kunna åstadkommas, så vore
det riksdagen, som skulle kunna göra en förändring till det bättre. _

Det är alldeles tydligt, att bakgrunden till denna fråga finner man i riksdagens
beslut att på grundval av jordbruksutskottets utlåtande godkänna Kungl.

Maj:ts förslag, att domänverkets industrier skulle överföras till ett bolag. Jordbruksutskottet
anförde, att beträffande arbetare, för vilka pensionerna redan
vore reglerade, kunde det icke ske någon förändring. Däremot lämnades frågan
öppen beträffande de arbetare, som icke kvalificerat sig för att komma in under
det pensionsreglemente, som då fanns, liksom för de arbetare, som komme att

132

Nr 20.

Onsdagen den 15 maj 1946 em.

Motion om förbättrade pensionsförmåner åt arbetarre)''sonalen vid statens
skogsindustrier. (Forts.)

anställas av bolaget. Men utskottet gjorde dessutom ett uttalande, som varit
ledmotivet till det missnöje och den strid, som uppstått efteråt, då man ansett,
att bolaget icke följt de direktiv som då gåvos av utskottet. Utskottet uttalade
nämligen, att utskottet beträffande pensioneringen av de anställda, vilkas pensionsförhållanden
vore oreglerade vid bolagets övertagande av rörelsen, liksom
av den grupp, som därefter anställdes av bolaget, icke ville motsätta sig departementschefens
förslag, att frågan örn dessa personalgruppers pensionering tills
vidare lämnades öppen och i första hand bleve beroende av en uppgörelse mellan
bolagets ledning och personalen. Utskottet utgick emellertid härvid från att pensionsfrågan
ordnades på ett tillfredsställande sätt och under hänsynstagande till
personalens berättigade intressen. Det kan ifrågasättas, när man går till granskning
av de uppgjorda pensionerna, örn verkligen bolaget har följt detta direktiv
• av riksdagen. I utskottets nu förevarande utlåtande är intagen en förteckning
över de pensioner, som fastställts, och man kommer till det förbluffande resultatet.
att medan de som voro anställda och kunde inrangeras i statens pensionsreglemente
komma att få en pension av 1 644 kronor, kommer den andra gruppen
att stanna vid en pension av 800 kronor, som utgår tills pensionstagaren fyller
67 år, då pensionen sänkes till 400 kronor. Sedan folkpensioneringsreformen
är genomförd, blir orättvisan än större, den ena gruppen kommer då att få en
pension av 2 644 kronor och den andra endast 1 400 kronor. Pensionen blir alltså
nästan dubbelt så hög för den förstnämnda gruppen. Man kail förstå den ovilja
mot en sådan uppgörelse, som kommit till synes från arbetarhåll, när dessa,
som stå i samma arbete sida vid sida och kanhända äro jämnåriga, veta, att för
den ena har det kunnat ordnas en relativt god pension, medan den andra får en
pension, som endast är hälften mot den pension, som är uppgjord för den förstnämnda
gruppen. För min del kan jag icke förlika mig med den uppfattning,
som kommit till synes i utskottsmajoritetens yttrande, att därför att statens
skogsindustrier överförts till ett skogsindustrielit bolag skulle man ovillkorligen
försämra villkoren för de anställda. Det kan ju för övrigt ifrågasättas, örn det
icke borde vara så, att staten i detta fall bör gå före med gott exempel. Jag är
heller icke övertygad örn att det är så alldeles riktigt, vad som framförts här,
att den uppgörelse, som träffats är bättre än vad som förekommer i de enskilda
skogsbolagen. Jag har kännedom örn att viii anslutning till Arbetarepensionskassan
(APK) finns det relativt goda möjligheter att göra upp rätt goda villkor.
Jag är själv med i en annan industri, där vi ha en sådan anslutning. Vi ha
kunnat åstadkomma en uppgörelse, enligt vilken pensionsbeloppet är ungefär
•dubbelt så stort och avgifterna ändock icke nämnvärt större än vad arbetarna
här måste erlägga.

Jag skall icke upptaga tiden längre med denna fråga, därför att jag vet, att
frågan bär fallit i första kammaren, och det väl därför icke torde ha så stor betydelse
hur beslutet blir i denna kammare. Men jag kan icke underlåta att uttala
den bestämda uppfattningen, att det har begåtts en orättvisa, som jag tror, att
det kommer att bli svårt att få arbetarna att ge sig till tåls med, förrän det verkligen
blir klarlagt, huruvida riksdagen står bakom den uppfattning, som här
har kommit till synes från bolagets sida. Jag har för övrigt, då jag gått igenom
handlingarna, förvånat mig över att domänverket redan vid överläggningarna
örn överförande av domänverkets skogsindustriella rörelse på bolaget gjorde en
hemställan till Kungl. Maj :t och den dåvarande chefen för jordbruksdepartementet,
att det skulle kunna ske en bättre uppgörelse, för att man möjligen, som
man säger, skulle kunna tänka sig en förbättrad pensionering av de anställda,
men att detta lämnades utan bifall av Kungl. Maj :t. Örn det hade varit så, att
det funnits verklig vilja hos Kungl. Maj :t och riksdagen då att få till stånd en

Onsdagen den 15 maj 1946 em.

Nr 20.

las

Motion om förbättrade pensionsförmåner åt arbetarpersonalen vid statens

skogsindustrier. (Forts.)

uppgörelse, sorn varit godtagbar, hade nian alldeles säkert kunnat ga. in för det,
då nian var inne på att lämna bolaget en viss lättnad i kostnaderna för att kunna
ordna pensioneringen. Då hade man kunnat ordna pensioneringen för samtliga
anställda utan denna kategoriklyvning.

Herr talman! Med det jag nu anfört ber jag att fa yrka bifall till den av herr
Leander m. fl. vid utskottets utlåtande fogade reservationen.

Herr Holmberg: Herr talman! Som herr Gavelin redan har sagt, råder det
ju fortfarande mycket skilda meningar örn hur man skall tolka riksdagsbeslutet
1941 rörande pensionerna för de anställda vid Statens skogsindustrier. Jag
var icke med då, men det blev bland annat genom interpellationsdebatten i
fjol bekant, att flera riksdagsmän, som voro med örn beslutet, ansågo, att detta
beslut skulle tolkas på ett helt annat sätt än bolagets styrelse gjort. Nu ha
ju också fem reservanter i utskottet ställt sig på samma ståndpunkt, och jag
vidhåller för min del den bestämda uppfattningen, som jag gav till känna
också vid interpellationsdebatten i fjol, att detta beslut maste° betraktas som
ett åläggande för bolagsstyrelsen att ordna pensionsfrågorna så, att inga försämringar
skulle inträffa i jämförelse med vad som gällde före bolagets ombildande.
Härvidlag är det emellertid främst en tolkningsfråga eller kanskeen
trossak, och man kommer väl icke så mycket längre genom att diskutera.
Däremot tror jag, att det finns skäl att litet närmare granska en del av deövriga
synpunkter som utskottet anfört till stöd för sin ståndpunkt.

Det är då först frågan örn man skall upprätthålla en sådan principiell skillnad
mellan olika statsföretag, att riksdagen skulle vara förhindrad att ingripa
i pensionsfrågor inom sådana företag som Statens skogsindustrier. På
olika ställen i utskottsutlåtande! kallas dessa industrier för statlig verksamhet.
som bedrives i det privata bolagets form. Men därmed är väl också sagt,
att det i verkligheten är fråga örn statsföretag. Frågan har enligt min mening
stor betydelse bland annat med hänsyn till de åtgärder, som rekommenderas
i arbetarrörelsens efterkrigsprogram. Där förutsattes nämligen, att staten
skall ingripa på olika områden inom näringslivet för att åstadkomma ett
effektivare näringsliv, och då är det väl ganska troligt, att vi sa småningom
få flera sådana här statsföretag i det privata bolagets form. Menar då verkligen
utskottsmajoriteten, att riksdagen i sådana fall skulle avstå från möjligheten
att påverka de anställdas lönevillkor och pensionsförhållanden och
övriga levnadsbetingelser, och att man alitsa skulle lägga sådana avgöranden
helt och hållet i händerna på folk, som kanske icke lia det allra minsta intresse
eller förståelse för arbetarnas krav i dessa hänseenden? Jag kan förstå,
att PHM-anhängare vilja knäsätta sådana principer, men man kommer i vart
fall då i konträr motsättning till andra delar av efterkrigsprogrammet. Där
förutsattes ju, att statens inflytande på näringslivet också skall ha som riktpunkt,
att man skall förbättra de anställdas reallöner och övriga levnadsbetingelser.
Jag vill på den punkten upprepa vad herr Lövgren liksom jag och
andra sade under interpellationsdebatten i fjol, nämligen att staten i sådana
här fall måste gå före som mönsterarbetsgivare, när det gäller att bereda de
anställda drägligare levnadsbetingelser och icke som i detta fall har skett
låta bolagen bestämma takten. Därhän kommer man nämligen, örn man, såsom
utskottet har gjort, inte anser sig kunna tillerkänna arbetarna bättre pensionsförmåner
bara därför att privata företag inom samma bransch, motsätta sig
sådana krav från arbetarnas sida. Skulle det betraktelsesättet tillämpas konsekvent,
skulle det vill också innebära, att t. ex. statens järnvägars arbetare

134

Nr 20.

Onsdagen den 15 maj 1946 em.

Motion om förbättrade pensionsförmåner åt arbetar per sonalen vid statens
skogsindustrier. (Forts.)

inte skulle kunna tillerkännas bättre pensionsförmåner än de anställda vid
privata järnvägar. Dess bättre iakttar ju inte ens bankoutskottet en sådan
konsekvens i galenskapen. Tidigare i dag ha vi nämligen på utskottets förslag
gått en rakt motsatt väg just när det gällt järnvägsmännen. I utlåtandet
nr 34, som vi nyss behandlat, föreslås ju att staten skulle träda emellan för
att förbättra pensionerna åt delägare i de privatbanornas pensionskassor, som
staten nu övertagit, och riksdagens beslut på den punkten innebär inte bara att
vissa statsanställda skola få dessa förbättringar, utan också att andra tjänstinnehavare,
som fortfarande äro anställda vid privata företag, skola komma i
åtnjutande av samma förbättringar.

Här bär utskottet alltså inte några principiella eller praktiska betänkligheter
mot att ingripa i fråga örn pensionerna även inom områden, som egentligen
ligga helt utanför statens domvärjo. Utskottet har i stället låtit sitt förslag
i den punkten bestämmas av den fullständigt riktiga bedömningsgrunden,
att pensionerna äro otillräckliga och följaktligen böra förbättras. Men då tycker
jag, att det borde finnas så mycket större skäl att tillämpa ett liknande
betraktelsesätt när det gäller rena statsföretag, såsom det som det här är fråga
örn, nämligen Statens skogsindustrier. Jag håller med utskottet, när det i det
nämnda utlåtandet, nr 34, anser att en familjepension, som understiger 1 200
kronor, bör förbättras. Men då kan jag inte förstå, hur utskottet i det utlåtande,
som vi nu behandla, kan ställa sig på den ståndpunkten, att riksdagen
inte bör ingripa beträffande pensionerna inom ett annat statsföretag, när detta
statsföretag tillåter sig sätta familjepensionerna så lågt som till 800 kronor,
ja, i vissa fall till endast 300 kronor. Konsekvensen borde bjuda, att man även
i det fallet tillämpar samma förnuftiga betraktelsesätt som man gjort när det
gäller järnvägsmännen.

Det har i olika sammanhang i utskottets utlåtande och vid ärendets redovisning
i övrigt sagts, att en förbättring av arbetarnas pensioner skulle inkräkta
på de fördelar, som man velat uppnå genom att företaga den omorganisation
av företaget, som skedde 1941. Jag tycker att detta är en ganska
uppseendeväckande förklaring, och den ger faktiskt näring åt en ibland arbetarna
mycket allmän uppfattning, att omorganisationen av detta, företag,
som förut leddes av domänverket, till ett aktiebolag, skedde bl. a. för att kunna
försämra arbetarnas ekonomiska villkor.

Jag skall inte uttala mig om de ekonomiska och politiska bevekelsegrunder.
som 1941 funnos för en sådan politik, men jag bestrider alldeles bestämt, att
det år 1946 finns någon anledning att upprätthålla en politik k la privatbolag.
Invändningen, att en förbättring av pensionerna skulle försvåra för detta
statsföretag att hävda sig i konkurrensen med privata bolag, är såvitt jag förstår
helt oriktig. För de högre pensioner, som bolaget redan betalar till vissa
av sina anställda, har bolaget hållits skadeslöst genom särskilda bestämmelser
i överlåtelsehandlingarna, och det finns inte någonting, som hindrar att ett
liknande förfaringssätt tillämpas i fråga örn de ytterligare tillskott till pensionerna,
som kunna bli behövliga för att bereda samtliga arbetare inom företaget
likartade pensioner. Jag bestrider absolut, att utskottsmajoriteten kan
anföra några skäl emot en sådan anordning för att bereda de arbetare, som
det här gäller, bättre pensioner.

Herr talman! Jag skulle naturligtvis helst lia sett, att det förslag, som jag
ställt i min motion, kunnat genomföras, men då det i nuvarande läge finns
större förutsättningar för att få igenom det förslag, som reservanterna ha
ställt, ber jag att få yrka bifall till detta senare förslag.

Onsdagen den 15 maj 1946 em.

Nr 20.

135

Motion om förbättrade pensionsförmåner åt arbetarpersonalen vid statens

skogsindustrier. (Forts.)

Herr Svedman: Herr talman! Vad det här gäller är ju inte frågan örn
pensionernas storlek utan frågan om lämpligheten och riktigheten av att riksdagen
skulle ingripa på det sätt som av motionären avses.

När domänverkets skogsindustriella rörelse den 1 januari 1942 överfördes
till ett för ändamålet bildat bolag Aktiebolaget statens skogsindustrier sa
följde med från domänverket en del arbetare som hade tillförsäkrats pension
enligt tjänste- och familjepensionsreglementet för arbetare i statens_ tjänst.
För de arbetare som nyanställdes i samband med denna omorganisation liksom
för de arbetare som därefter kunde komma att anställas skulle pensionsförmånerna
fixeras efter förhandlingar mellan bolagsledningen och personalen.
Kungl. Maj :t har fastställt en bolagsordning för bolaget, oell i denna bolagsordning
fastslås rätten för bolagets ledning att uppgöra dessa pensionsbestämmelser.
Så har också skett i det att man efter förhandlingar med arbetarna
i bolagets tjänst har utfärdat pensionsbestämmelser för personalen i huvudsaklig
överensstämmelse med de villkor, som tillämpas vid försäkring hos
Arbetarepensionskassan. Enligt dessa bestämmelser äro pensionsförmånerna
så satta, att de ungefär motsvara de maximipensioner, som tillkomma arbetare
inom den privata skogsindustrien — det är givetvis med dessa arbetarpensioner,
som pensionerna till arbetarna hos Aktiebolaget statens skogsindustrier
böra jämföras. .

Enligt vad handlingarna i ärendet utvisa, bar alltså pensionsförsäkringen
föregåtts av förhandlingar mellan bolaget och dess arbetare, och det bör i
detta sammanhang framhållas, att från arbetarpartens sida har vitsordats att
bolaget gjort sitt bästa för att åstadkomma pensionsvillkor, jämförliga med de
förmånligaste inom den privata skogsindustrien förekommande.

Frågan om pensionernas storlek bör alltså lösas genom ett avtal mellan
bolaget och personalen. Ett ingripande från statens eller riksdagens sida skulle
innebära ett ingrepp inte bara i bolagsledningens frihet utan jämväl i personalens
fackföreningars frihet, och utskottet har därför, i likhet nied domänstyrelsen
och statskontoret, funnit att motionen bör avstyrkas. Något tillmötesgående
i den riktning, som reservanterna önska, har utskottet inte heller
kunnat finna böra ske.

Det kan som en analogi framhållas, att ett ingrepp i här förevarande fall
skulle vara ungefär detsamma, som örn riksdagen ingrepe beträffande pensionsförhållandena
hos andra statliga företag som Jordbrukarbanken, tobaksmonopolet,
vin- & spritcentralen o. s. v,, och något sådant kan väl knappast
ifrågasättas.

Med vad jag här har anfört, ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herr Paulsen.

Herr Gavelin: Herr talman! I anledning av den uppgift, som utskottsmajoriteten
lämnar i sitt utlåtande, att arbetarna skulle ha vitsordat att bolaget
gjort sitt bästa för att åstadkomma tillfredsställande pensionsvillkor, vill jag
säga, att jag bar i min band ett brev från arbetarna, där de framhålla, att
de på allt sätt försökt få en förbättring av pensionerna men att de inte lyckats
komma längre utan till slut tvingats godtaga det förslag, som bolagsstyrelsen
framlagt. Hädanefter mäste de därför, såsom de^ uttrycka sig,
lita till att riksdagen på ett eller annat sätt skipar rättvisa at dem i denna

fråga. . j

Jag vill understryka vad som också sagts av motionären, nämligen att det

136

Nr 20.

Onsdagen den 15 maj 1946 em.

Motion om förbättrade pensionsförmåner åt arbetarpersonalen vid statens
skogsindustrier. .(Forts.)

är en tolkningsfråga som det här gäller. Det är på det sättet, som minoriteten
i utskottet har sett saken, och vi ha därför inte tillstyrkt motionen i dess
helhet, utan ansett att Kungl. Majit bör verkställa en undersökning örn huruvida
verkligen riksdagens direktiv i detta fall ha följts, när uppgörelsen träffades.
Det är för att få klarhet på den punkten, som vi gått den väg som vi
gjort.

Herr Holmberg: Herr talman! Jag vill gentemot herr Svedman säga, att det
inte alls är något axiom att arbetare, anställda inom ett statligt företag, skola
få sina pensioner fastställda efter vad som gäller inom privata företag på
samma område. Något sådant förfaringssätt tillämpas som regel inte inom
statens företag, och varför skulle man då göra det i detta fall?

Herr Svedman hänvisar till den bolagsordning, som av Kungl. Maj :t fastställts
för bolaget. Jag vill då erinra örn att när denna bolagsordning fastställdes,
förutskickade den ena parten, som varit med örn att träffa uppgörelse
därom, nämligen bolagsstyrelsen, att det kunde komma att resas anspråk
på förbättring av pensionerna genom beslut av statsmakterna, och det
inskrevs därför i en promemoria, som bifogades handlingarna, en passus örn
att bolaget, därest statsmakterna beslöte företaga en sådan förbättring, skulle
erhålla motsvarande gottgörelse av statsmedel.

Man synes alltså redan vid utformningen av bolagsordningen ha förutsatt,
att det skulle kunna bli nödvändigt att göra ett sådant ingripande till arbetarnas
förmån, och enligt min mening har det nu inträtt sådana förhållanden,
att det är mycket rimligt och berättigat, att riksdagen åtminstone beslutar
verkställa den utredning, som reservanterna här ha föreslagit.

Herr Fagerholm: Herr talman! Denna fråga kan ju ses ur två olika aspekter,
dels ur den aspekten, om pensionerna som sådana äro tillräckliga, dels ur den
rent principiella aspekten, örn ett ingripande från statsmakternas sida bör ske i
ett sådant fall som detta.

Vad först beträffar frågan örn huruvida pensionernas storlek är skälig eller
ej, vill jag inte yttra mig därom, då jag inte nu kan bedöma detta. Mycket synes
emellertid tala för att de äro låga och kanske alltför låga.

Den andra frågan, alltså örn ett ingripande från statens sida, är däremot
principiellt sett mycket betydelsefullare i detta sammanhang. Det finns i arbetarrörelsens
efterkrigsprogram en motsägelse eller motsättning, som, såvitt
jag har kunnat finna, ännu inte har nöjaktigt förklarats, och det är, hur man
å ena sidan skall kunna upprätthålla fackföreningarnas och intresseorganisationernas
fulla avtals- och förhandlingsfrihet och å andra sidan ha en planhushållning
med statsägda och statsdrivna företag etc. Det har just ifrån företrädarna
för arbetarrörelsens efterkrigsprogram, när man trängts i sådana här
fall, hävdats att man kan gå vägen över det statsägda bolaget och därigenom
bibehålla full avtalsfrihet. Örn man skulle göra på det sätt som herr Holmberg
föreslår uppkommer emellertid följande situation. Det har förts förhandlingar
mellan fackföreningen och det statliga bolaget. Dessa förhandlingar resulterade
i — enligt herr Holmbergs uppgift — att arbetarna inte fått vad de ville. Det
har veterligen i alla fall inte blivit strejk eller något sådant. Eftersom arbetarna
inte fått vad de ville, hävdar herr Holmberg att då skall staten ingripa och
se till att de få det och det.

Låt oss vända på situationen och säga, att det varit en nedåtgående konjunktur
i trävaruhanteringen och att det statliga bolaget inte längre kunde drivas med
de löner som utginge, varför arbetsgivarparten, i detta fall det statliga bola -

Onsdagen den 15 maj 1946 em.

Nr 20.

137

Motion om förbättrade pensionsförmåner åt arbetarpersonalen vid statens

skogsindustrier. (Forts.)

get, ville lia lönerna sänkta. Arbetarna oell fackföreningen vägrade. Är herr
Holmberg då beredd att här i riksdagen säga att vi skola besluta att lönerna
skola sänkas? Ty skola vi i ett fall, i ett visst läge, när det är nödvändigt, ur
en synpunkt, i riksdagen besluta en höjning av löne- och pensionsförmåner
måste riksdagen också vara beredd att i ett annat läge besluta en sänkning.

Jag är övertygad om att ingen fackföreningsmän skulle vilja godta det sista
fallet, att staten skulle på det sättet nödgas ingripa. Jag tror att det är
förhållandena på arbetsmarknaden, både när det gäller privata företag och
statsägda, av utomordentlig vikt att inte utomstående på ovidkommande sätt
blanda sig i de avtalsrörelser som där förekomma. Då äro _vi inne på en väg
att slå sönder den fria avtalsverksamheten och de fria organisationerna. I varje
fall skulle de under sådana förhållanden slås sönder i ett planhushållat samhälle.

Att jag därför, herr talman, yrkar bifall till utskottets hemställan är icke
beroende på att jag vill göra något omdöme örn pensionernas storlek utan på de
utomordentligt stora principiella betänkligheter inför ett ingrepp i den fria
avtalsverksamheten mellan fackföreningen och arbetsgivaren, som ett beslut i
annan riktning skulle innebära.

Herr Jansson i Kalix: Herr talman! Jag har begärt ordet därför att herr
Fagerholm här kom in på en fråga, som egentligen inte berörs i den reservation
som fogats till utskottets utlåtande. Det är dock på det sättet att riksdagen
skapat detta bolag genom ett beslut som riksdagen tidigare fattat. Arbetarna vid
dessa industrier ha fått den uppfattningen, att också riksdagen vid detta tillfälle
tagit ställning till själva pensionsfrågan och givit bolaget möjlighet att
bevilja arbetarna bättre pensioner än de som nu utgå eller i varje fall lika
goda pensioner som arbetarna hade medan bolaget ännu ägdes av domänstyrelsen.

Även när förhandlingar sedan fördes mellan bolaget och arbetarna — jag
känner till detta eftersom jag haft anledning syssla med saken vid skilda tillfällen
•— har den uppfattningen bibringats arbetarna, att ett större tillmötesgående
i pensionsfrågan än som bolaget här föreslagit vore att vänta och att
vad man slutligen kommit fram till skulle vara något omöjligt, då det skulle
stå i strid med vad riksdagen beslutat. Det är på den punkten reservanterna
sätta in sin stöt, då de göra gällande att här föreligger en oklarhet. Det är för
övrigt inte enbart arbetarna som ha den uppfattningen, att riksdagen har med
denna fråga att göra, utan också bolagsstyrelsen har varit med örn att bibringa
arbetarna denna mening.

Det är just detta som reservanterna önskat att det skulle bli en utredning örn,
alltså vad som verkligen varit avsikten när bolaget skapades: örn arbetarna alltjämt
vore att betrakta i någon mån såsom anställda i ett statligt företag eller
örn de vore att betrakta såsom anställda i den allmänna, öppna marknaden.
Det är principiella meningsbrytningar som komma till synes här, och sådana
spörsmål kan man alltid diskutera. Örn vi inte avgöra saken i dag kommer riksdagen
säkerligen förr eller senare att tvingas taga ställning till frågan, huruvida
de arbetare som bli anställda vid de statliga företag som skapas, det ena
efter det andra, äro att betrakta som statligt anställda eller örn de skola anses
vara anställda i en privat industri.

Det innebär ingen motsägelse i arbetarrörelsens efterkrigsprogram, när vi
utgå ifrån att staten måste vara en mönsterarbetsgivare och att vi måste vara
beredda på att ta konsekvenserna av att statligt ägda företag skola kunna arbeta
sig fram — det är vår övertygelse — genom så rationella arbetsmetoder

138

Nr 20.

Onsdagen den 15 maj 1946 em.

Motion om förbättrade pensionsförmåner åt arbetar per sonalen vid statens
skogsindustrier. (Forts.)

och med sådan effektivitet i fråga örn organisation och administration, att vi
skola kunna betala de i bolagsformen anställda arbetarna efter samma principer
som tillämpas för arbetare i de statliga verken.

Med dessa ord, herr talman, ber jag att få yrka bifall till reservationen.

Herr Holmberg: Herr talman! Vad herr Fagerholm sagt örn sin principiella
inställning, att man inte skall blanda sig i vad respektive parter föreba på det
ekonomiska livets område, må vara bans sak, men då herr Svedman ställer
sig på samma ståndpunkt kan jag inte förstå honom. Ty han har ju undertecknat
utskottsutlåtanden tidigare, där han inte fäst minsta avseende vid denna
s. k. princip.

Jag bär hänvisat till bl. a. det beslut som vi redan fattat beträffande järnvägsmännens
pensioner, och därvidlag heter det i det utskottsutlåtande, som
herr Svedman skrivit under: »I betraktande av vad som blivit upplyst angående
pensionernas storlek» — det gäller också här den frågan •— »är det uppenbarligen
angeläget att förbättringar i någon form av villkoren för de sämst
ställda pensionstagarna må kunna åvägabringas även för de nu ifrågavarande
järnvägar som icke äro förstatligade.»

Jag hävdar alldeles bestämt att örn herr Svedman tycker att 1200 kronor i
det fallet är för litet, måste han i konsekvensens namn medge att 800, respektive
300 kronor också är för litet och att detta borde ge riksdagen anledning
att ingripa till arbetarnas förmån.

Herr Fagerholm: Herr talman! Jag skulle bara vilja säga ett par ord i anledning
av vad herr Jansson i Kalix yttrade i första delen av hans anförande,
att det var oklart vad som menades vid överlåtelsen och att det därför inte var
så farligt med ett ingripande. Detta är i viss mån riktigt och minskar naturligtvis
de principiella farhågor, som annars skulle ha förelegat.

Därepiot tycker jag att herr Jansson i övrigt gav uttryck åt uppfattningar
som verkade väl optimistiska. När jag här framställde frågan, hur man överhuvud
taget skulle kunna klara av dualismen mellan den fria avtalsrörelsen å
ena sidan och av statlig planhushållning å den andra, svarade herr Jansson i
Kalix, att man räknar med att staten skall kunna bli mönsterarbetsgivare; det
skulle vara effektivt och rationellt, och man skulle kunna betala minst de och
de lönerna. Det är icke något svar på detta utomordentligt betydelsefulla principiella
problemkomplex som här uppkommer — det är ett uttryck för ett
önsketänkande.

Jag tror — det må vara tillåtet att säga det — att det är omöjligt att i ett
planhushållat samhälle ha en fri fackföreningsrörelse och en fri arbetstagarrörelse.
Det går helt enkelt inte. All erfarenhet visar att det inte gör det, och
det är därför jag tycker det är på tiden att man bland förespråkarna för arbetarrörelsens
efterkrigsprogram försöker åtminstone ange den position man därvidlag
vill intaga. Örn man skall ha kvar fria fackföreningar, är det då meningen
att i yttersta hand staten skall ingripa genom obligatoriska skiljedomslagar
och dekret? Jag begär naturligtvis inte av herr Jansson i Kalix, att denna
fråga skall besvaras i kväll, men jag vill ha denna frågeställning framförd i
detta sammanhang, eftersom den anknyter till ett aktuellt fall.

Herr Sundberg: Herr talman! Jag vill endast i största korthet erinra örn en
sak som inte blivit berörd här.

Det förhåller sig nämligen så att reservanternas yrkande, om man studerar
det litet närmare, inte innebär något bifall till den av herr Holmberg väckta

Onsdagen den 15 maj 1946 em.

Nr 20.

139

Motion om förbättrade pensionsförmåner åt arbetarpersonalen vid statens

skogsindustrier. (Forts.)

motionen. I motionen hemställes »örn åtgärder i syfte att förbättra pensionsförmånerna
för de vid statens skogsindustrier anställda», etc. I reservationen
däremot hemställes »örn utredning, huruvida och i vad mån den efter Aktiebolaget
statens skogsindustriers tillkomst anställda arbetarpersonalen kunde
anses ha kommit i åtnjutande av de pensionsförmåner, som riksdagen förutsatt»
—- vid ett tidigare beslut alltså — »i samband med beslutet örn bolagets bildande».

Det är detta sorn gjort att jag för min del kunnat gå på reservationen, då
jag inte kunnat finna skäl för att man skulle motsätta sig en utredning, huruvida
vad riksdagen förutsatt blivit effektuerat eller inte.

Som fackföreningsmän skulle jag naturligtvis helt och fullt kunna instämma
i den frihetspredikan, som här hållits av herr Fagerholm, men jag har ansett
att ett bifall till reservationen inte avser ett statligt intrång på den fria fackföreningsrörelsens
eller den fria avtalsrörelsens område. Det är som sagt därför,
herr talman, jag har gått med på reservationen, och jag ber nu att få yrka
bifall till densamma.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag på utskottets
berörda hemställan samt bifall i stället till den vid utlåtandet fogade reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Gavelin begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill. att kammaren bifaller bankoutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 41, röstar

Ja;

Den, det ej vill. röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren med avslag å utskottets berörda hemställan bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han funne tvekan kunna råda örn omröstningens
resultat, i anledning varav votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 95 ja och 83 nej, varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta. Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 18.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande, nr 42, i anledning av väckt motion angående
förre sågverksarbetaren H. G. Anderssons pensionsförmåner.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 19.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande, nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts Lag örn fortproposition
med förslag till lag örn fortsatt giltighet av valutalagen den 22 satt Höghet
juni 1939 (nr 350).

Ändrad lydelse
av 23 §
vägtrafikstadgan.

140 Nr 20. Onsdagen den 15 maj 1946 em.

Lag om fortsatt giltighet av valutalagen. (Forts.)

Vid föredragning av utskottets hemställan anförde

Herr Svedman: Herr talman! Här föreligger ett enhälligt utskottsutlåtande,
men jag anser mig böra meddela kammaren, att när utskottet behandlade denna
kungl, proposition, gavs uttryck åt en viss tveksamhet, huruvida det inte
vore lämpligt att nu tänka på att avveckla en författning sådan som denna.

Lagen har tillkommit på grund av kristiden och under förutsättningar som
sedan dess tillkomst väsentligt förändrats. Det kan därför ifrågasättas örn
inte så småningom en omprövning bör göras av Kungl. Maj:t, huruvida inte
lagen — med hänsyn till syftet vid den tidpunkt då den kom till stånd —
borde avvecklas eller i varje fall inte få alltför lång giltighetstid.

Utskottet har emellertid, som sagt, tillstyrkt propositionen och att lagen således
under ytterligare ett år framåt skall få tillämpas, men med det omdöme
som förutsättes från utskottets sida.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 20.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande, nr 44, i anledning av Kungl. Majrts
proposition med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 15 december
1939 (nr 850) angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda
bestämmelser örn bankaktiebolags kassareserv.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 21.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 27, i anledning av dels Kungl.
Majrts proposition med förslag till förordning örn ändrad lydelse av 23 § 1 och
2 mom. vägtrafikstadgan den 23 oktober 1936 (nr 562), dels ock i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 8 mars 1946 dagtecknad proposition, nr 203, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade Kungl. Maj :t, under
åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden,
anhållit örn riksdagens yttrande över ett i propositionen
intaget förslag till förordning örn ändrad lydelse av 23 § 1 och 2 mom. vägtrafikstadgan
den 23 oktober 1936 (nr 562).

Utskottet hade i samband med propositionen till behandling förehaft två i
anledning av densamma väckta, likalydande motioner, nr 278 i första kammaren
av herr Gränebo m. fl. och nr 434 i andra kammaren av herr Svensson i Vä
m. fl., i vilka hemställts, att riksdagen måtte avslå förevarande proposition.

Utskottet hemställde:

A. att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anmäla, att riksdagen
icke funnit skäl att i anslutning till det vid propositionen nr 203 fogade förslaget
till förordning örn ändrad lydelse av 23 § 1 och 2 mom. vägtrafikstadgan
den 23 oktober 1936 (nr 562) göra andra uttalanden än utskottet i förevarande
utlåtande upptagit; samt

B. att motionerna 1:278 och 11:434 måtte anses besvarade genom vad utskottet
i sin motivering anfört.

Reservation hade avgivits av herrar Hallagård, Olovson i Västerås. Andersson
i Gisselås och Carlsson i Bakeröd, vilka ansett, att utskottet bort hemställa,

Onsdagen den 15 maj 1946 em.

Nr 20.

141

Ändrad lydelse av 23 § vägtrafikstadgan. (Forts.)

A. att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anmäla, att riksdagen
icke funnit skäl att i anslutning till det vid propositionen nr 203 fogade förslaget
till förordning örn ändrad lydelse av 23 § 1 och 2 morn. vägtrafikstadgan
den 23 oktober 1936 (nr 562) göra andra erinringar eller uttalanden än
utskottet i förevarande utlåtande upptagit; samt

B. att motionerna I: 278 och II: 434 måtte anses besvarade genom vad reservanterna
i sin motivering anfört.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr Olovson i Västerås: Herr talman! Sedan åtskillig tid tillhaka har här i
landet pågått en omfattande propaganda i avsikt att hos trafikanter av alla
slag inskärpa vikten av att iaktta försiktighet i trafiken för undvikande av
olyckor. Anledningen till att denna propaganda igångsatts är ju känd för
alla. Den omfattande dödligheten på landsvägarna har framtvingat denna åtgärd.
Propagandan pågår alltjämt, och jag förmodar att man kommer att
få hålla på med den en tid ännu, örn man överhuvud taget skall kunna åstadkomma
ett bättre tillstånd.

När man nödgas tillgripa sådana åtgärder för att skapa ökad trafiksäkerhet,
borde man kunna räkna med att, örn riksdagen får till behandling en
proposition rörande ändring av vägtrafikstadgan, denna ändring siktade till
ökad trafiksäkerhet. I varje fall borde ändringen icke innefatta sådana, förslag
som, örn de genomföras, ovillkorligen måste leda fram till ökade risker.
Den proposition med förslag till ändring av vägtrafikstadgan, som varit föremål
för utskottets behandling och nu är föremål för riksdagens prövning, innehåller
emellertid förslag till ändringar, som enligt min mening äro av den
art, att följden måste bli ökade risker i trafiken.

I propositionen föreslås att det högsta medgivna hjultrycket på automobil
skall höjas från 2 000 till 2 500 kg och vidare att den generellt medgivna högsta
fordonsbredden skall ökas från 220 till 245 cm. Utskottet, har för sin del tillstyrkt
dessa ändringsförslag. Fyra reservanter ha emellertid med tvekan tillstyrkt
det ökade hjultrycket men bestämt avstyrkt den ökade bredden. Enligt
min mening tala starka skäl för den tveksamhet som reservanterna uttalat
med avseende på att medgiva ett högre hjultryck än det nu tillåtna. Men jag
skall inte beröra dessa skäl, alldenstund reservanterna stannat vid att, även
örn det skett med tvekan, tillstyrka Kungl. Maj :ts förslag på denna punkt.

I fråga om den ökade bredden måste emellertid skälen emot komma fram.
En ökning av bredden från 220 till 245 cm betyder, som reservanterna ha påpekat,
vid möte mellan två fordon av denna bredd att ytterligare en halv meter
av vägbanan tages i anspråk. Med det ökade hjultrycket måste här uppkomma
en dubbelsidig skärpning av riskerna, dubbelsidig på det sättet att den ökade
bredden vid möte tvingar föraren att hålla närmare vägkanten än vad han behöver
göra nu, och det ökade hjultrycket gör risken att köra närmare vägkanten
större än vad den är nu. Den ökade bredden kommer att tvinga föraren
längre ut, när han i stället behövde hålla sig längre in mot mitten av vägbanan.
Det blir sålunda en dubbelsidig ökning av olycksfallsrisken, den saken kan
man inte komma ifrån.

På många av våra vägar, där biltrafiken är allmän, kommer det i sådana
fall icke att bli någonting över för andra trafikanter, cyklande eller gående,
och den som har färdats på vägarna på cykel har en ganska nedslående erfarenhet
av hur cyklisterna behandlas när lastbilar och bussar svepa förbi.^ Med
den bredd som här är föreslagen såsom medgiven skulle t. o. m. vägar på 5 å
5V2 m bredd bli dödsfällor. Jag kan inte underlåta att påpeka vad länsstyrelsen
i Norrbottens län har anfört. Länsstyrelsen förklarar att en hel mängd vä -

142

Nr 20.

Onsdagen den 15 maj 1946 em.

Ändrad lydelse av 23 § vägtrafikstadgan. (Forts.)
gar, även huvudvägar, lia en bredd av endast F/o dom och att det skulle erfordras
en tid av fem till sex år att iordningställa vägarna så att en trafik
med motorfordon av den ökade bredden skulle kunna medges. På samma sätt
ligger det till i andra län. För den händelse kammarens ledamöter inte lia tagit
del av vad länsstyrelserna sagt, skall jag be att med ett pär ord få omnämna
vad länsstyrelsen och vägförvaltningen i Västernorrlands län har att säga örn
den ökade bredden.

Det heter i detta uttalande, att ett generellt tillstånd till trafik med 245 cm
breda fordon skulle medföra, att inskränkningar i detta tillstånd finge utfärdas
beträffande den övervägande delen av länets vägar. Länsstyrelsen och vägförvaltningen
i Västerbottens län förklara att vägar försedda med mötesplatser
hade dessa utförda med högst 5 m bredd. Ett genomförande av de sakkunnigas
förslag skulle därför medföra att inskränkande bestämmelser bleve
erforderliga för länets nästan hela allmänna vägnät. Och så låter det också
från andra håll, även örn länsstyrelser i län, där vägarna äro breda, inte lia något
emot en ökning av fordonsbredden. Men här är det väl närmast fråga örn
att taga hänsyn till förhållandena i de län, där vägnätet är av den beskaffenhet,
att en ökning av bredden icke rimligen kan medgivas. Vägarna i vårt land
äro överhuvud taget icke anpassade för en trafik med så breda fordon.

Medger man likväl en ökad bredd, då gör man det på bekostnad av säkerheten.
Här gäller det enligt min mening att se upp, så att man inte låter lura
sig av bilindustrien, som icke tycks ha något sinne för trafiksäkerhet. Man
måste naturligtvis medge att rattfyllerister, fartdårar och vårdslösa cyklister
och fotgängare ha en god del av ansvaret för de olyckor som inträffa, och den
s. k. hönan Laura, som hoppar fram och tillbaka mitt i vägbanan, är naturligtvis
inte heller alldeles oskyldig. Men här skall man observera en sak som
inte blivit tillräckligt beaktad under den här trafiksäkerhetspropagandan, det
nämligen att säkerhetsmarginalen på våra vägar är obetydlig. Där kan man
snart sagt ständigt säga att livet hänger på en centimeter, och t. o. m. den mest
varsamme förare kan råka i olycka.

Denna ytterst begränsade säkerhetsmarginal är det man nu vill göra ännu
mindre. Jag tror inte, örn man gör detta, att man med gott samvete sedan jämt
och samt skall tala om fartdårar och vårdslösa trafikanter. Vårdslösheten kommer
då att ligga på lagstiftarnas sida!

När man ser på de s. k. skäl som anföras för den ökade fordonsbredden, då
är det väl fråga örn man kan hålla sig för skratt. Det är klart att användning
av större fordon kan medföra att trafiken blir mer ekonomiskt givande,
men även örn så skulle vara, får det väl inte ske på bekostnad av människoliv.
För övrigt tror jag knappast det skulle vara så mycket att vinna på den
här s. k. reformen — d. v. s. reformen baklänges.

Ett annat skäl är att man genom att medge ökad bredd skulle göra det möjligt
för bilfabrikerna att tillverka chassier i större serier, så att man med fördel
kunde sälja dessa i Sydamerika. Då måste man ju fråga sig, när man vet att
våra vägar inte räcka till: är det till Sydamerika vi skola ta hänsyn eller är
det till vårt eget land? Mig förefaller det som örn det vore riktigare att den
svenska bilindustrien toge större hänsyn till Sverige norr örn Mälaren än till
sydamerikanska stater sådana som Bolivia och Paraguay och allt vad de heta,
För övrigt är det där talet om att man skulle underlätta exporten på Sydamerika
enligt min mening ingenting att bry sig örn. Föredragande departementschefen
har fallit i farstun för det resonemanget, och det har utskottet
gjort också, men andra kammaren bör icke göra det.

Här har också sagts att det skulle vara så fördelaktigt, örn man kunde ha
bussarna så breda att det kunde sitta fyra personer i bredd. Ja, det tror jag

Onsdagen den 15 maj 1946 em.

Nr 20.

143

''Ändrad lydelse av 23 § vägtrafikstadgan. (Forte.)
det — för bussägarna! Men om man på det hållet proponerar på att få ta upp
så stor del av vägbanan, att det kan sitta fyra tjocka i bredd, då böra väl vi
andra kunna begära att det skall bli så mycket kvar av vägen, att en smal
kan gå ensam. För övrigt skola vi se upp med det där kravet på fyra i bredd.
Vad är det bussbolagen sträva efter? Jo, de vilja köra med fullastade vagnar,
där man sitter fyra i bredd, på huvudvägarna — det bär sig. Men de vilja
inte köra med en eller två passagerare i bussen upp till Knaperhult, där man
behöver hjälp av busstrafiken. Medger man denna högre fordonsbredd blir det
den högre bredden, och när man sedan vill utsträcka busstrafiken till de byar
och avlägsna platser, där folk behöver denna hjälp, så heter det bara: ja, vi ha
laglig bredd, men länsstyrelsen förbjuder oss ju att åka dit. På det sättet kommer
man att hindra den naturliga utvecklingen av busstrafiken.

Jag har en stark känsla av att andra lagutskottets majoritet vid sin behandling
av ärendet varit fullt medveten örn att man med denna hållning ökar olycksfallsrisken.
Detta framgår också av betänkandet, örn man läser det noga,
varför utskottet beslutat sig för att avvärja faran. Utskottet har nämligen funnit
för gott att förbjuda en sänkning av trafiksäkerheten. Det heter nämligen
i andra lagutskottets utlåtande på följande sätt: »Utskottet vill emellertid
betona, att de nya stadgandena örn hjultryck och bredd icke få leda till en
sänkning av trafiksäkerheten.» Jo, det låter det. Det är alltså förbjudet att
ställa till fler trafikolyckor än nu! Man får väl ha detta år sorn utgångspunkt
— vad som därutöver sker av olyckor varder förbjudet!

Det är ju synd att ingen tidigare kommit att tänka på att man skulle förbjuda
trafikolyckorna. Om riksdagen godkänner detta uttalande förefaller det
mig att Kungl. Majit kan med stöd av detta utfärda kungörelse örn att olycksfallen
icke få öka, ty den kungörelsen kan ju utfärdas med riksdagens medgivande,
som det heter. Ja, det där är också ett förbud! Om man t. ex. kastar mig
i Strömmen här utanför med överrock och hatt och allt och så säde åt mig:
nu ska du simma hem till Västerås, men du får inte drunkna under vägen!
Ungefär lika klyftigt är det här. Detta förbud är sålunda ingenting värt.
Men detta förbud är faktiskt det enda man har att sätta emot de ökade risker
som med nödvändighet måste följa, örn riksdagen medger hredare fordon.

Det är detta som reservanterna icke vilja vara med om, utan i sin reservation
yrka avslag på propositionen i vad den avser den ökade bredden men gå
med på bifall i fråga örn hjultrycket.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr Carlsson i Bakeröd: Herr talman! Då jag jämte tre andra utskottsledamöter
reserverat mig i denna fråga, skall jag be att med några ord få motivera
mina betänkligheter mot den ändring av vägtrafikstadgan som föreslås i den
kungl, propositionen.

Jag har en känsla av att utskottet varit i viss mån tveksamt när det. gällt
att tillstyrka denna proposition i oförändrat skick. Man har ju också skickat
med en brasklapp, där man betonar — som den föregående ärade talaren påpekade
— att de nya stadgandena örn hjultryck och bredd på motorfordon inte
få leda till en sänkning av trafiksäkerheten. »Det är av vikt», fortsätter utskottet,
»att undantagsbestämmelser enligt 12 § 1 mom. vägtrafikstadgan utfärdas
i samtliga fall, då så är påfordrat, för att sedermera upphävas i den
mån förbättring av vägarna sker.» Man fastslår, att »i vissa län torde dylika
undantagsbestämmelser behöva utfärdas beträffande ett stort antal trafikleder».

Detta är alldeles säkert riktigt. T ett flertal län torde de allra flesta trafiklederna
till följd av ringa bärkraft och bredd falla under dessa undan tågabo -

144

Nr 20.

Onsdagen den 15 maj 1946 em.

Ändrad lydelse av 23 § vägtrafikstadgan. (Forts.)
stämmelser. Men då så är fallet kan man med verkligt fog ifrågasätta, om tiden
nu är mogen att sätta i gång den ifrågavarande reformen.

Då det gäller det ökade hjultrycket torde myndigheternas föreskrifter kunna
efterlevas utan något egentligt men för den allmänhet, som skall betjänas av
motorfordon. Hela lastkapaciteten behöver inte nödvändigtvis utnyttjas, och
följaktligen kan hjultrycket regleras. Men då det gäller fordonens bredd har
utskottet enligt min mening tagit betydligt större hänsyn till bilfabrikanternas
intressen och till önskvärdheten att ansluta till amerikanska fordonstyper än
till vad som är praktiskt för svenska vägförhållanden. Man behöver inte ha så
värst stor erfarenhet av den tyngre trafiken på våra landsvägar för att veta,
att ingen chaufför vågar föra sitt fordon i närheten av landsvägskanten, då han
riskerar att dessa oftast mindre bärkraftiga vägkanter brista och att fordonet
hamnar i diket.

Vi läste för ett par dagar sedan örn ett typiskt exempel på detta. Det hände
i Dalsland, där en engelsk bilkaravan var på färd från Göteborg mot Norge.
Fyra av vagnarna kommo för nära vägkanten, som givetvis brast, och bilarna
åkte i diket. Trots alla ansträngningar, trots bärgningsbilar och militärhjälp
från Uddevalla tog det två dagar innan man hade alla bilarna åter uppe på
landsvägen.

Detta är risker, som varje svensk lastbilschaufför och bussförare vet örn,
och därför låter han icke tvinga sig ut på dessa förrädiska vägkanter. Men
följden blir, att andra fordons förare måste taga större risker än vad som eljest
vore nödvändigt. Det är självklart, att ju större och bredare det tyngre
fordonet är, desto mindre utrymme av vägbanan lämna? åt mötande fordon.

Den riktiga lösningen av denna fråga vore väl att först bygga ut vägarna,
så att de lämpade sig för dessa tyngre och mera skrymmande fordon, och sedan
låta vederbörande skaffa bredare bilar med större lastkapacitet.

Det är gott och väl att länsstyrelsen eller annan myndighet äger rätt att
avstänga för smala eller eljest olämpliga vägar för trafik med dessa breda fordon.
Jag betvivlar icke, att vederbörande myndigheter i trafiksäkerhetens intresse
komma att begagna denna rätt. Men hur komma dessa restriktioner att
verka för exempelvis folket ute på landsbygden? Herr Olovson i Västerås var
inne på frågan beträffande bussarna. Jag kan livligt instämma i vad han sade.
Men jag tänker närmast på jordbrukarna, som äro beroende av lastbilstransporter
både för de produkter som de lia att sälja och de tyngre förnödenheter,
t. ex. kraftfoder och gödning, som de måste köpa. 1 stället för att man nu
får leverera sina slaktdjur, ved, mjölk och andra produkter vid närmaste landsväg,
där bil avhämtar varorna, skulle man få frakta dessa varor långa vägar
för att komma till den breda och stabila huvudväg, som dessa bilar finge lov
att trafikera. Detsamma bleve förhållandet med de varor man skulle ha hem
till gården. Det bleve således en extra pålaga för dessa jordbrukare. Med den
brist på arbetskraft, som råder vid jordbruket, bör man nog taga en smula
hänsyn också till detta.

Man kan nämligen vara förvissad om att lastbilägarna skulle komma att
utnyttja möjligheten att använda de större bilarna för att öka sina fraktinkomster.
Någon konkurrens mellan olika bilägare förekommer ju numera i
praktiken helt enkelt icke. För landsbygdsfolket i allmänhet och för jordbrukarna
i synnerhet kommer reformen att innebära en försämring i kommunikationshänseende.

Örn man undantar de stora genomfartsvägarna äro vägarna här i landet i allmänhet
så smala, att två bussar eller lastbilar icke utan svårighet kunna mötas.
Många vägar, där automobiltrafik är mycket vanlig, befinna sig i sådant
skick, att möte med hästskjuts eller cykel är förenat med verklig fara. Skulle

Onsdagen den 15 maj 1946 em.

Nr 20.

145

Ändrad lydelse av 23 § vägtrafikstadgan. (Forts.)
bilarnas bredd ökas med 25 centimeter, skulle sådana möten omöjliggöras. I
varje fall skulle trafiksäkerheten minskas i hög grad.

Även örn man med glädje ser den utveckling, som pågår på trafikens område,
bör man nog genom att först förbättra vägarna skapa förutsättningar för
den ökade och tyngre trafik, som givetvis i och för sig är önskvärd. Man bör
icke helt glömma, att det också finns andra trafikanter på vägarna än bilister.
Dit höra också fotgängare, cyklister och hästfordon. Också dessa böra få göra
anspråk på att någorlunda tryggt kunna färdas på en allmän väg. Det är icke
minst med tanke på dessa som reservanterna motsätta sig den ökade bredden
på motorfordonen. Vi anse, att trafikanternas säkerhet i görligaste mån skall
tryggas och att bilfabrikanternas önskemål böra få komma i andra hand.

På dessa skäl, herr talman, ber jag att få yrka bifall till reservationen.

I detta yttrande instämde herrar Johansson i Torp, Staxäng, Gustafsson i
Lekåsa, Ryberg, Werner, Hansson i Skediga, Svensson i Vä, Pettersson i Dahl
och Pettersson i Norregård.

Herr Hellbacken: Herr talman! Efter de anföranden som hållits här skulle
jag lia anledning att taga tiden i anspråk rätt mycket, men jag skall icke
göra det. Jag utgår ifrån, att kammarens ledamöter icke bara läst utskottets
utlåtande utan även läst propositionen och läst vad de trafiksakkunniga i detta
ärende anfört.

Jag utgår också från att vi, var och en på sin ort, i den mån vi följt med
trafiken på vägarna och dess utveckling, kunna bilda oss ett omdöme om vad
som är befogat eller icke befogat i detta spörsmål. Vi veta ju, att under de
sista åren har icke så mycket gjorts, när det gällt vägväsendet och utbyggandet
av bredare vägar.

Jag skall icke gå in på i vad mån det är delade meningar i denna fråga. Det
är inga delade meningar bland de talare som varit före mig, även örn jag vet,
att det är delade meningar i kammaren. Jag kan här hänvisa till de motioner,
som väckts i denna fråga och där man yrkat avslag på den kungl, propositionen
även beträffande hjultrycket.

Nu har man dels i de motioner som väckts och dels från denna plats sagt:
hur skall det egentligen gå i de norra delarna av landet, örn man tillåter att
så stora fordon få trafikera vägarna? För det första är det det höga hjultrycket,
som givetvis kommer att bli ett farligt moment, och sedan är det den större
bredden, som Kungl. Maj :t föreslår att vägtrafikstadgan skall medgiva.

Jag sade, att jag utgick från att kammarens ledamöter tagit del av propositiopen.
Går man till propositionen, skall man finna, att i de fyra nordligaste
länen, Norrbottens, Västerbottens. Västernorrlands och Jämtlands län.
finnas de största och tyngsta bilarna. Inom hela riket ha vi 229 bilar med
hjultryck överstigande 3 500 kilogram, men enbart i dessa fyra län finnas 97
sådana stora vagnar. I Norrbottens län finnas 30, i Västerbottens län 20. i
Jämtlands län 18 och i Västernorrlands län 23. I Stockholms stad finns det
bara 15 och i Stockholms län 4. Gå vi till ett sådant län som Kristianstads
län finnes det 5, och i Malmöhus lilli lia vi 12. Här visas alltså, i fullständig
motsats till vad som gjordes gällande av den förste talaren, att redan nu de
största och tyngsta vagnarna finnas i de nordliga länen.

Jag måste säga. att när statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
kommit med denna proposition, han endast följt den utveckling på trafikväsendets
område, sorn förekommer här som överallt ute i världen. Örn vi
erinra oss de första bussarna och de första lastbilarna, som kommo i gane- här
i landet, skola vi finna vilka pygmécr de voro mot dem, som nu trafikera

Andra kammarens protokoll 194(1. Nr SO. 10

146

Nr 20.

Onsdagen den 15 maj 1946 em.

Ändrad lydelse av 23 § vägtrafikstadqan. (Forts.)
vägarna. Priset för transporter, i fråga om såväl människor som varor, vav
högre än nu, och komforten skola vi ej tala örn.

För landsbygden är det av synnerligen stor betydelse i trafikhänseende, att
man har möjlighet att utnyttja de moderna kommunikationer, som erbjudas
genom våra motorfordon, och att motorfordonen också kunna sättas in så, att
man får åka både bekvämt och billigt. Trafikekonomiskt sett äro dessa större
vagnar överlägsna de mindre. Överallt ute i världen går man mer och mer in
för breddning. Det är icke på det sättet, som herr Olovson sade. att vi skola
ha denna bredd av 2,45 meter på våra bussar för att kunna exportera fordon
till Sydafrika, Sydamerika eller Brasilien. För detta behöva vi icke ändra
trafikstadgan bär. herr Olovson; det får man väl göra i dessa länder. Nej, det
är givetvis för att möta trafikbehovet i detta land och för att göra det mera
bekvämt för den trafikerande allmänheten samt också för att hjälpa näringslivet
att få ned omkostnaderna för transporter av varor, så att det kan konkurrera.

Jag kan icke finna, herr talman, att det finns anledning för andra kammaren
att fatta annat beslut än första kammaren fattat tidigare i dag, när den
med synnerligen stor majoritet beslutat bifalla utskottets förslag.

Tiden är långt framskriden. Jag skall icke upptaga tiden alltför länge,
herr talman, ehuru det kunde vara frestande. Men med hänsyn till det sunda
omdöme som kammarens ledamöter ha i dessa spörsmål, tror jag vi kunna vara
överens om, att det förslag till vägtrafikstadga, som kammaren nu fått sig
anbefallt att yttra sig över, bör vinna denna kammares bifall lika väl som den
tidigare vunnit första kammarens.

Med vad jag nu yttrat ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Nilsson: Herr talman!
Min första impuls, när jag skulle taga ställning till denna fråga, var
måhända, att man borde banta ned önskemålen örn minskade trafikkostnader.
Sedan jag hört herr Olovson här i dag, skulle jag nästan komma till den
slutsatsen, att de tjocka, som vilja placera sig fyra i bredd i en omnibus, böra
om möjligt också banta i någon mån. Även om detta är lätt att säga för herr
Olovson, är det kanske för vissa andra lättare att taga simturen till Västerås
än att kosta på sig en nedbantning.

Såsom i propositionen framhålles, är den förbättring av trafikekonoinieli,
som står att vinna genom höjt hjultryck och ökad fordonsbredd, huvudmotivet
till den föreslagna ändringen av lydelsen av 23 § mom. 1 och 2 i vägtrafikstadgan.
Örn förslaget bifalles är det ett steg — i fråga örn hjultrycket tages
det dock icke fullt ut men väl i fråga örn fordonens bredd — mot att vi bär
i Sverige skola kunna begagna de mest ekonomiska och ändamålsenliga lastbilarna
och bussarna. Hittills bär detta icke kunnat ske, beroende främst på
de gällande bestämmelserna.

Egentligen tycker jag, att det är ganska märkligt, att vi i detta land, där
avstånden äro vida och förbilligandet av transporterna därför är av stor betydelse
för det ekonomiska livet, icke mera allvarligt uppmärksammat, att vi
på detta sätt varit handikappade, jämfört med andra länder. Vi veta dock,
att trafikekonomien starkt förbättras med stigande lastförmåga hos bilar och
bussar, självfallet under förutsättning, att trafikbehoven äro tillräckliga så
att fordonens utnyttjningsgrad icke minskas.

Hjultryck och fordonsbredd stå — det skola vi komma ihåg — i mycket
intimt samband med varandra. En tyngre lastbil eller buss kräver större
bredd, vilket sammanhänger med fordonets stabilitet och köregenskaper, Bredden
är ju bestämmande för utrymmet för hjul, bromstrummor, fjädrar och ram.

Onsdagen den 15 maj 1940 em.

Nr 20.

147

Ändrad lydelse av 2.7 § vägtrafikstadgan. (Forts.)
Ranum kati ej göras för smal, örn icke stabiliteten skall äventyras. Ramen
göres för närvarande ca 85—90 cm bred, vilket icke torde vara möjligt
att minska på. Fjädrar, bromstrummor och hjul måste därför göras bredare
vid större belastning. Inriktade man sig på smala ringar med högt
hjultryck skulle detta innebära dålig ringekonomi men även vara olämpligt
ur vägslitningssynpUnkt och trafiksäkerhetssynpunkt.

Jag vill bara fästa kammarens uppmärksamhet på vad trafikförfattningssakkunniga
säga. De anföra: »Ur trafiksäkerhetssynpunkt är vidare av stort
intresse, att bredare och kraftigare ram kan komma till användning.» Man
behöver sålunda icke enbart göra korstecknet i samband med trafiksäkerheten,
när det gäller en ökad fordonsbredd. De konstruktiva fördelarna aven
ökad fordonsbredd äro också påtagliga.

På grund av att våra vägar i allmänhet äro smala uppkomma — det skall
medgivas — vissa olägenheter av en ökning av fordonsbredden. Jag medger
villigt, att jag själv varit mest tveksam, när det gällt denna del av föreliggande
förslag. Enligt reservanterna i utskottet och enligt herr Olovson
skulle trafiksäkerheten komma att minskas genom att vid möte av två breda
bilar Utrymme icke samtidigt funnes för en cyklist eller gångtrafikant —
icke ens för en smal sådan, sorn han uttryckte sig. Till detta vill jäg bara
säga, att redan med de fordonsbredder vi nu ha äro möten mellan exempelvis
två lastbilar och en cyklist eller gångtrafikant knappast ^möjliga på ett mycket
stort antal av våra vägar. Där sådana möten åter låta sig^ göra, skapas
ofta trafikfarliga situationer, även örn vägbredden efter våra förhållanden anses
vara bra tilltagen. Detta kan dock mångå gånger mera bero på trafikanterna
än på Utrymmet på vägen. Jag tror därför icke, att man får överdriva olägenheterna
ur trafiksäkerhetssynpunkt. Man bör dock beakta, att vederbörandemyndigheter
skola lia Samma befogenheter som hittills att förbjuda användning
av fordon med dert generellt tillåtna högsta bredden, när det gäller vägar och
gator, som icke avsetts att upptaga trafik med sådana fordon. Vidare bör
män uppmärksamma, att innan trafik med fordon med upp till exempelvis
245 emis bredd börjar bedrivas på en väg, måste vägens kapacitet ha anpassats
därefter genom anläggande av mötesplatser, genom breddning eller
genom förstärkning av vägkanter. I detta sammanhang vill jag också framhålla,
att man vid underhåll, förbättring och nybyggnad av vägar sedan
mångå år tillbaka, gått in för att i allmänhet göra vägen stark ända ut i kanterna,
Företeelsen svaga vägkanter blir alltmera sällsynt. Vägarnas bredd
kan sålunda utnyttjas på ett helt annat sätt nu än tidigare. Jag vill vidare
göra kammaren uppmärksam på att man inte sorn genom ett trollslag kommer
att lia en större mängd av de bredaste fordonen på våra vägar. Det kommer
fortfarande att finnas behov av olika fordonsstorlekar, oell man kommer
icke att med ens skrota ned eller ställa undan lastbilar och bussar nied ett
icke alltför litet kapitalvärde. Man har kapitaliserat så mycket pengar i dessa
fordon, att mart otvivelaktigt mångå år i fortsättningen kommer att använda
dem. Man kan därför räkna med ett visst rådrum för anpassning till de nya
förhållanden, sorn ett höjt hjultryck och en ökad fordonsbredd komma att innebära.

Sedan måste jag nog erkänna, att när man skall taga ställning till en
fråga som denna, det kanske är i någon mån en Draperarnentsfrågn, hur manöverhuvud
är inställd till dylika ting. Jag skulle före herr Olovson» anförande
kunnat tänka mig, att, lian på grund av sitt. temperament skulle kunnat snabbard
komma fram till den .ståndpunkt jag företräder än jag själv gjort, Jag
kan däremot lättare förstå herr Carlsson i Bakeröd nied hans temperament
och den försiktighet, sorn han i detta sammanhang helt naturligt företräder.

148

Xr 2».

Onsdagen deli 15 maj 1946 em.

Ändrad lydelse av 23 § vägtrafikstadgan. (Forts.)

Men man kan naturligtvis ställa frågan, om bilarna skola anpassas efter
vägarna eller vägarna efter bilarna, en sak som enligt mitt förmenande alldeles
riktigt påtalades av herr Olovson nyss. Innan ett svar på elen frågan
kan givas, måste närmare klargöras, vilken innebörd man lägger i de två
begreppen. När man säger, att bilarna skola avpassas efter vägarna, torde
man — om man ser saken från vägsidan — mena, att vägarnas standard
.skall vara sådan, att den medger ett ändamålsenligt utnyttjande av de förefintliga
bilarna eller dem, som tillverkas inom de nuvarande bestämmelsernas
ram. När man emellertid säger, att vägarna skola avpassas efter bilarna,
inlägger man däri meningen, att vägarna skola vara sådana, att de ur framför
allt ekonomisk synpunkt lämpligaste bilarna kunna användas och komma
till sin fulla rätt.

Vid bedömandet av denna fråga måste hänsyn tagas icke endast till hur vägkostnaderna
påverkas i de båda fallen utan även till trafikens övriga kostnader,
särskilt som de senare äro mångdubbelt större än de förra. Det är en sak som
man ej skall bortse från i detta sammanhang. Örn vägarnas standard skall vara
ungefär som den är, bli vägkostnaderna relativt små. Om däremot vägarna skola
följa bilarnas utveckling, bli de givetvis större. Ser man närmare på vägkostuaderna,
finner man, att kostnaderna för underhållet icke torde nämnvärt variera
med fordonsbeståndets sammansättning. För samma trafikarbete av lastbilar
och bussar bli underhållskostnaderna ungefär lika, vare sig små eller
stora bilar användas. I stort sett är nämligen vägslitningen, såsom visats genom
försök, direkt proportionell mot massan, d. v. s. den sammanlagda tyngden
hos den trafik, som framgår på vägen. Större lastbilar och bussar ha större
lastförmåga relativt till tjänstevikten än mindre sådana fordon. Örn sålunda
större bilar och bussar användas, blir den »onyttiga» lasten mindre än örn
mindre fordon användas. Vid utförande av ett visst transportarbete skulle följaktligen
den totala vikten av fordon och last bli minst, örn större fordon användes.
Vägslitningen skulle då i varje fall icke ökas vid en övergång till
tyngre fordon. Man torde därför i viss mån kunna bortse från de rena vägunderhållskostnaderna
vid den ekonomiska jämförelsen.

De föränderliga kostnaderna på vägsidan äro sålunda förstärknings-, förbättrings-
och nybyggnadskostnaderna. Även i de fall bilarna skola anpassas
efter vägarna har man att räkna med sådana kostnader. Vid jämförelsen skall
man sålunda gå ut från skillnaden, mellan dessa kostnader i de båda fallen, en
skillnad, som följer av standardolikheten.

Ser man sedan på transportekonomien finner man, ali; enbart lastbilarnas
årskostnader snart komma att vara uppe i åtminstone en halv miljard kronor
per år. Varje procents förbilligande av dessa kostnader innebär en årlig besparing
för samhället på 5 miljoner kronor. Då man vet att transportkostnaderna
sjunka väsentligt med stigande lastförmåga, behöver man icke göra någon mera
ingående analys av dessa problem för att våga det påståendet, att genom en
övergång till större och ändamålsenligare fordon — vilka fordon redan tillverkats
eller komma att tillverkas, men som de nu gällande hjultrycks- och
breddbestämmelserna lägga hinder i vägen för — åtskilliga miljoner kronor
skulle kunna inbesparas per år. Jag vill med det anförda särskilt ha framhållit,
att det alltid föreligger risk för att man därest man icke ökar fordonsbredden
i fortsättningen kommer att nödgas dimensionera vägarna efter en mindre
bredd på fordonen, men att man, örn man nu tar steget fullt ut, givetvis måste
dimensionera vägarna efter den ökade fordonsbredden,

Jagjnåste säga, att jag finner det i någon mån märkligt, att här framför
allt från landsbygdsrepresentanternas sida resas så starka invändningar mot
det föreliggande förslaget, ty det är just alla dessa krav från landsbygdens

Onsdagen den 15 maj 19-10 em.

Nr 20.

149

Ändrad lydelse av 23 § vårf trafikstadgan. (Forts.)
sida på förbättrad postgång, bättre telefonförbindelser, billigare transportkostnader
o. dyl. som varit anledningen till att jag anslutit mig till det förslag, som
för resten också den ansvariga myndigheten i detta fall, nämligen väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
ansett sig kunna biträda. Jag tror att man härvidlag
utan att åsidosätta trafiksäkerhetssynpunkterna icke bör bortse från de trafikekonomiska
skälen, vilka •— det måste jag erkänna — för mig varit utslagsgivande,
när jag haft att ta ställning till de synpunkter, som redovisats i den
föreliggande propositionen.

Herr Olovson i Västerås: Herr talman! Jag kan helt och fullt instämma i vad
statsrådet nyss sade angående önskvärdheten av en alltmer ökad användning
av större och kraftigare och mera ekonomiska motorfordon.

Det första vi måste tänka på är emellertid att vi skapa vägar, där bredare
vagnar kunna köra, ty annars går det som om nian i Gårdsjö skulle koppla in
statens järnvägars vagnar på västgötabanan; det går beit enkelt inte.

Statsrådet påpekade, att myndigheterna ju kunna förbjuda trafik med bredare
vagnar på smala vägar. Javisst, det är sant, men glöm icke själva klimax
i statsrådets uttalande i propositionen, där han förklarar, att det är önskvärt
att det icke ställs alltför stora krav på en väg för att den skall få öppnas för
trafik enligt de nya bestämmelserna.

Herr Nilsson i Göteborg: Herr talman! Det har sagts här, att trafiksäkerhetspropagandan
närmast är till för att minska antalet trafikolyckor vid övergången
från krigstrafik till fredstrafik. Dagligen inregistreras nu ett avsevärt
antal nya motorfordon i trafik. Detta förhållande i förening med den omständigheten
att förarna av dessa nya fordon i allmänhet äro ganska ovana
och ingalunda ha den erfarenhet, som kan anses betingad av en säker framfart
på gator och vägar, gör mig ganska betänksam mot att man nu i föreliggande
för trafiken kritiska läge skall förete den ändring i vägtrafikstadgan,
som här föreslås. Jag fäster då särskild vikt vid bestämmelserna
örn den ökade fordonsbredden, som jag finner betänkliga med hänsyn till
det otillfredsställande skick, vari vårt vägnät för närvarande befinner sig.
1944 tillsattes en sakkunnigkommitté, 1944 års trafikförfattningssakkunniga,
med uppdrag att överarbeta vägtrafikstadgan. Dessa sakkunniga äro
ännu icke färdiga med sitt uppdrag. Det ger mig anledning att fråga,
vad anledningen kail vara till att man nu skall bryta ut den detalj i vägtrafikstadgan,
varom här är fråga, innan de sakkunniga blivit färdiga med sitt
arbete. Det finns ju för övrigt ytterligare två eller tre kommittéer som arbeta
på andra områden för att skapa mera betryggande åtgärder på trafikväsendets
område. Man får väl anta att dessa kommittéer skola vara färdiga med
sitt arbete någon gång nästa år. Det är därför ganska onödigt, synes det mig,
att nu, innan man vet hur författningarna angående trafiken skola komma
att gestalta sig, visa en sådan här brådska med en detalj i det stora sammanhanget.
Men jag förstår — och det framgår ju också av propositionen — att det
är bilindustrien i landet som i främsta rummet drivit på 1944 års trafikförfattningssakkunniga
att avlåta detta del förslag till Kungl. Maj:t örn en
ändring av vägtrafikstadgan.

Framför allt är det förslaget örn den ökade fordonsbredden, som jag finner
betänkligt, och det beror på, såsom jag tidigare sagt, att vi ha så smala vägar.
Jag medger att ur busstrafikanternas och trafikföretagens synpunkt det
hela. är en ekonomisk fråga av rätt stor betydelse, men den frågan får man
väga mot vad det innebär i fråga örn risk för trafiksäkerheten att i detta oför -

Nr 20.

Onsdagen den 15 maj 1946 em.

150

Andrad lydelse av 23 § vägtrafikstadgan. (Forts.)
beredda läge vidta den föreslagna ändringen. Det är alldeles självklart att
större fordonstyper medföra billigare fraktavgifter oph billigare biljettpriser,
men man kan också fråga sig vad det hela kan komma att kosta samhället i
form av ökade olycksfall. Jag vill erinra örn att antalet olycksfall under året
närmast före krigets utbrott, alltså 1939, kostade samhället omkring 75 miljoner
kronor. Det är klart att antalet olycksfall sedan dess sjunkit, men det finns
dock oerhörda risker, framför allt nu i övergångstiden eller under de närmaste
åren, att antalet skall komma att öka. Enligt mitt sätt att se är det
därför ganska betänkligt och onödigt att nu innan vägarna blivit ordentligt
rustade vidtaga en ändring i hithörande bestämmelser.

I 1915 års trafiksäkerhetskommitté lia vi behandlat detta förslag och yttrat
oss över detsamma. Vi lia icke avstyrkt det, men vi ha ganska tydligt sagt, att
vi hysa oro vad beträffar frågan att man redan nu skall vidtaga här ifrågasatta
ändringar. Jag vill i detta sammanhang påpeka, att såväl i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
som lios statens väginstitut för närvarande pågå undersökningar
angående hållfastheten hos vägbanorna och broarna. Såvitt mig är
bekant har något resultat av dessa undersökningar ännu icke redovisats, och
jag finner det därför icke nu vara anledning för riksdagen att rusa i väg, innan
nian fått någon klarhet i hur läget är på detta område. Jag är sålunda
ganska tveksam, örn riksdagen bör tillråda Kungl. Maj :t att så snart som till
den 1 januari nästa år sätta dessa bestämmelser i kraft, och jag skulle därför,
herr talman, vilja föreslå, att det stycke på s. 16 i utskottsutlåtandet, sorn
börjar nied orden »De föreslagna ändringarna» måtte få följande lydelse: »De
föreslagna ändringarna i vägtrafikstadgan föreslås skola träda i kraft den 1
januari 1947. Till denna tidpunkt kan icke någon mera omfattande förbättring
av vägnätet medhinnas. Utskottet anser sig därför böra förorda, att ändringarna
träda i kraft den 1 januari 1948.»

Herr Andersson i Falun: Herr talman! Som departementschef tillsatte jag
en kommitté, de s. k. trafikförfattningssakkunniga, och det är från dem det föreliggande
förslaget stammar. I de direktiv, som utfärdades för de sakkunniga, ha
dessa icke kunnat hämta något stöd för det förslag som de nu framlagt och som
vi här diskutera. Jag delar den föregående talarens förvåning över att det nu
befunnits önskvärt att bryta ut dessa speciella delar ur motorfordonsförordning
och vägtrafikstadga, och jag kan i likhet med honom icke se att saken är av den
brådskande natur, att det icke skulle gå att vänta med det hela, tills de sakkunniga
kunnat lägga fram sitt slutliga förslag.

Vad själva sakfrågan beträffar, vill jag ansluta mig till de synpunkter gom
framförts av herr Olovson i Västerås. Då länsstyrelsen i Falun hade förslaget
på remiss, avstyrkte länsstyrelsen ökningen såväl av det högsta tillåtna hjultrycket
som ökningen av hjulbredden. Här föreligger nu ett kompromissförslag
beträffande högsta hjultrycket, som ursprungligen föreslogs höjt till 3 000 kg
men som nu i propositionen och i utskottsutlåtandet föreslås bli 2 500 kg. Det
tjänar ingenting till att ta upp någon ny diskussion på den punkten, men vad
fordonsbredden angår måste jag i likhet med flera tidigare talare säga, att det
är synnerligen olämpligt att öka den så länge det svenska vägnätet befinner sig
i det skick det gör. Det är alldeles riktigt att användning av större fordon medför
bättre trafikekonomi än användning av mindre, men en analys av den art
sorn statsrådet här gjorde beträffande fördelarna i detta avseende, får man nog
vänta med, tills vägnätet befinner sig i det skick att man vågar släppa ut dessa
tunga och breda vagnar på vägarna. Örn en 20 eller 25 år tror jag mycket väl.
att statsrådet med gott samvete kan göra en trafikekonomisk analys och på basis

Onsdagen den 15 maj 1940 em.

Nr 2(1.

153

Jindrad lydelse av 23 § vän i raf i k stad gun. (Forts.)
av den fastställa örn det är tillrådligt att öka fordonsbredden. Mea för dagen
vågar jag säga, att det närmast är oförsvarligt att komma med en sådan propå.

Jag tror icke heller att man bär någon större anledning att vara så, särdeles
optimistisk i fråga örn förbättringen av det svenska vägnätet. Visserligen komma
automob i ls kat terne dl e n att flöda rikligare än nu, men när man jämför möjligheterna
att nu förbättra vägnätet med dem som voro för handen före kriget,
gäller det att icke förbise i vilken oerhörd grad arbets- och byggnadskostnader
stigit. Hundra miljoner kronor nu ge icke alls samma möjligheter till förbättring
av vägarna som samma belopp före kriget, och härtill kommer den omständigheten
att vi för närvarande icke ha tillräckligt nied arbetskraft att avdela
för nybyggnads- och förbättringsarbeten på vägarna. Örn vi hade aldrig så många
miljoner kronor att tillgå, är det anledning att befara, att den stagnation, som
rått i fråga örn vägväsendets utbyggande under kriget, måste få lov att fortsätta
ännu någon tid. Vi nödgas .säkerligen utgå från, att det svenska vägnätet
under lång tid framåt kommer att i stort sett bli sådant det nu är. Vid sådant
förhållande förefaller det mig som om trafiksäkerhetssynpunkterna mäste väga
tyngre än de trafikekonomiska skälen.

Statsrådet förvånade sig över att motståndet mot förslaget framför allt kom
från landsbygden, då han förmenade att förslaget var ett steg i riktning mot en
avsevärd förbättring av landsbygdens kommunikationer. Förslaget torde inte
komma att verka i den riktningen. Redan nu är det nämligen med största tvekan
man låter busstrafiken utsträckas till småvägarna; på de större vägarna gå
redan busslinjer. Skall man förbättra landsbygdens kommunikationer, blir det
fråga örn att utsträcka busslinjerna till allt glesare och glesare bygder med deras
svagare vägar. Av den anledningen måste man ställa sig tveksam inför detta
förslag, ty de Vägar som skulle trafikeras av de nya busslinjerna äro redan nu
för svaga, och skulle man då ytterligare öka hjultrycket och fordonsbredden
mäste de tillståndsgivande myndigheterna gå fram med ännu större varsamhet.
Följaktligen kommer förändringen med avseende å hjultryck och fordonsbredd
att leda till, att de glest befolkade delarna av vårt land med svaga vägar icke
komma att få den av dem önskade förbättringen i trafikmöjligheterna; man kan
helt enkelt inte tillåta alltför breda fordon att gå fram på dessa små vägar.

Herr statsrådet har en tröstegrund för sitt förslag, och det är att förnyelsen
av fordonsparken icke kan ske i ett slag. Jag förmodar att han därmed menar,
att samtidigt med att fordonsparken förnyas, så skulle man kunna bygga
örn vägarna. Det betvivlar jag i högsta grad. Fordonsparken är säkerligen förnyad
örn tio år, men vägväsendet är lika säkert ungefär likadant örn tio år som
det är i dag. Men man har ju alltid den tröstegrunden, att länsstyrelserna i fortsättningen
komma att meddela förbud mot trafik på vissa vägar. Den möjligheten
finns emellertid redan nu, och även nu kan man meddela dispens i fråga örn
hjulbredd och högsta hjultryck. Då frågar jag: vilket sätt är mest ändamålsenligt
och ur trafiksäkerhetssynpunkt mest att föredra? Självfallet måste dispensförfarandet
vara att föredra framför den metod, som hill'' rekommenderats: att
utfärda förbud för de vägar, som icke tåla trafik med tunga och breda fordon.
Det förhåller sig ju sä att busstrafiken mer och mer övergår i händerna på
stora företag med stor fordonspark. Dessa företag sträva helt naturligt efter
enhetlighet, så att de kunna köra med alla sina fordon på vilka sträckor som
helst inom bussnätet. Under nuvarande förhållanden mäste de räkna, med att
olika bestämmelser gälla för olika vägar och disponera fordonsparken därefter,
så att även fordon med mindre bredd finnas tillgängliga. Örn rict föreliggande
förslaget genomfördes komine alla företag att sträva efter att så fort sorn
möjligt skaffa sig fordon till en enhetlig bredd av 245 cm. Därmed åro de små
fordon borta, som statsrådet tröstar sig nied skulle finnas tillgängliga för att

152

Nr 20.

Onsdagen den 15 maj 1946 em.

Ändrad lydelse av 23 § vägtrafikstadgan. (Forts.)
under lång tid framöver trafikera de småvägar på vilka de stora fordonen icke
kunna komma fram. Av de skäl jag här anfört tror jag att detta är en synnerligen
svag tröstegrund.

Men det är ju icke bara landsbygden, som det här är fråga om. Det är också
fråga om städerna. De allra flesta busslinjer börja någonstans i en avlägsen
landsort och föra in i en stad, och örn vägarna äro smala, så är detta i icke
mindre grad fallet med gatorna i våra landsortsstäder. När dessa väldiga fordon
rulla in på stadsgatorna, fylles hela körbanan, och de övriga trafikanterna få
ta vägen vart de vilja — få de rum på trottoaren är det gott och väl, annars
få de krypa in i portgångarna. Det är alltså icke bara på landsbygden svårigheter
kunna uppstå, utan detta kan i lika hög grad bli fallet i städerna.

Jag kan icke finna annat än att det förslag, som här föreligger, är både onödigt
och olämpligt. Framdeles får man väl räkna med att möjligheterna skola
ökas i den mån vägnätet förbättras, men för dagen ser jag det så, att det skulle
vara ett synerligen dåligt bidrag till den pågående trafiksäkerhetskampanjen,
örn riksdagen skulle bifalla det föreliggande förslaget. Jag kommer alltså, herr
talman, att rösta för den reservation, som är avgiven av herr Hallagård m. fl.

I detta anförande instämde herrar Fröderberg, Sandberg, Björling, -Jacobsson
i Igelsbo, Karlsson i Granebo, Danielsson, Bylander, Boman i Kieryd och
Stjärne.

Herr Larsson i Östersund: Herr talman! Det är en synpunkt, som jag tycker
att man alldeles glömt bort i denna debatt, nämligen den att det här gäller att
skapa fordon för de större vägarna, huvudvägarna. På huvudvägarna framföres
jundell största delen av trafiken. Jag är övertygad om att örn man skall
kunna få fram en statistik över exempelvis genomgångstrafiken på alla våra
huvudvägar, skulle man finna, att det är ofantligt stora varumängder, som
transporteras med bil långa sträckor. Före kriget var det icke ovanligt, att
maskiner, som köptes i Göteborg, fraktades per lastbil till Östersund och att
man sedan körde exempelvis över Västerås och tog annat gods tillbaka till
Göteborg. Att avslå det föreliggande förslaget skulle ju innebära, att man inom
slättlandskapen, där det finns stora härliga autostrador, skulle förbjuda lastbilägare
att till allmänhetens tjänst använda ett bättre sätt att frakta fram
varorna. När t. ex. herr Andersson i Falun säger, att han icke vill gå med
på det här förslaget, därför att det icke skulle bli utvecklingsfrämjande för
de glest bebyggda trakterna i vårt land, vill jag fråga herr Andersson vilken
logik det finns i detta. De ha väl precis samma möjligheter i fortsättningen
söm hittills att få sina behövliga transporter utförda. Åtminstone vet jag,
att det inom Jämtlands län nu finns en hel del byar, som ha dåliga utfartsvägar,
och man har fått hålla sig med kanske 2-tons lastbilar och icke kunnat
köra med några större.

Jag har icke fattat detta förslag så, att det skulle innebära, att fabrikationen
av de smalare fordonen^ med en gång skulle upphöra, så att den farhågan
kan jag faktiskt icke första. Det kan ju icke bli sämre för dem vid genomförande
av detta förslag. Herr Carlsson i Bakeröd menar, att man skulle
köra fram till de stora vägarna med mindre lastfordon och sedan lasta örn. Det
är möjligt, örn detta ekonomiskt visar sig vara bra må det ske, men är det
lämpligt att med samma bil köra fram till avlastningsorten kommer det att
ske. Jag har som norrlänning sett på dessa problem ur den synpunkten, att
jag menat, att de län, som ha det minsta antalet av för bredare fordon farbara
yngar skulle naturligtvis också försöka hålla sig framme, när det gäller att
ia sitt vägvä,sen förbättrat. Jag har alltså sett det så, att denna reform skulle
vara en verklig reform, och det resonemang som här har forts, nämligen att vi

Onsdagen den 15 maj 1946 em.

Nr 20.

153

Ändrad lydelse av 23 § vägtrafikstadgan. (Forts.)
skulle lia de mindre bredderna på fordonen, anser jag hämmar utvecklingen på
detta område. Det är ju alldeles klart, att jag tror att herr Anderssons i Falun
syn på möjligheterna att snabbt sätta vägnätet i gott skick är riktigt, men
varför icke i alla fall sträva efter det? Ett avslag nu skulle innebära, att man
åtminstone i mindre lättbefolkade bygder framför allt skulle gå in för att
bibehålla samma bredd på vägarna som nu. Jag vill också peka på att det ju
är en av landshövdingarna i Norrland, som varit de sakkunnigas ordförande,
nämligen landshövding Löfgren i Jämtlands län. Han har åtminstone den
uppfattningen, att även örn naturligtvis inom Jämtlands län en hel del av dessa
mindre vägar måste förbjudas för den tyngre trafiken, bör ett genomförande
av det föreliggande förslaget i stort sett vara till fördel även för Jämtlands
län. Utifrån dessa synpunkter har jag anslutit mig till utskottets förslag, och
jag ber, herr talman, att få yrka bifall till detsamma.

Herr Andersson i Gisselås: Herr talman! Jag är alldeles överens med herr
statsrådet om att det är önskvärt både med ökat hjultryck och ökad fordonsbredd
i enlighet med vad som föreslås i propositionen. Däremot kan jag icke
tänka mig, att det är möjligt att inom den korta tidsfrist som statsrådet angivit
sätta vägarna i det skick, att man kan befara dem med fordon med den
bredd, som föreslås i den kungl, propositionen.

Jag vill bara med några siffror belysa förutsättningen härför inom Jämtlands
län. Av Jämtlands läns cirka 4 550 km allmänna vägar är det ungefär
40 %, som ha cn bredd av 2,5—4,0 m, ungefär 37 % med en bredd av 4,0-^4,S m,
medan endast 18 % av vägarna ha 5 m bredd och cirka 5 5,5 upp till 7 m

bredd. Av detta framgår, att icke mindre än 77 % av länets vägar icke kunna
befaras med fordon med 2,45 m bredd, såvida det inte anordnas mötesplatser
på alla dessa vägar. På 18 % av vägnätet kan redan nu möte mellan fordon
av föreslagen högsta bredd nödtorftigt äga rum, och det är icke mer än 5 %
av vägarna där man utan risk kan mötas med sådana fordon. Nu är det visserligen
så, att mötesplatser äro utbyggda på en stor del av de smalare vägarna,
men de äro utbyggda till i regel 4,5— 5 m bredd, och det är ju alldeles otillräckligt
för den nu föreslagna fordonsbredden. Detta innebär, att nästan alla
mötesplatser, som nu finnas, måste byggas ut och förstärkas innan det kan
bli tal örn någon trafik med sådana fordon på dessa vägar.

''Vagförvaltningen i Jämtlands län har ju också framhållit, att för det stora
flertalet vägar inom länet en ökning av den tillåtna fordonsbredden till 245 cm
skulle medföra behov av vägbreddning eller utökning av förekommande mötesplatser.
Med hänsyn till den stora omfattningen av dessa arbeten måste deras
genomförande beräknas taga lång tid. I ännu högre grad än vad det gällde
hjultrycket skulle därför en generell höjning av den tillåtna fordonsbredden
komma att nödvändiggöra föreskrifter örn undantag från de allmänna bestämmelserna.

Herr statsrådet anför i propositionen bland annat, att »innan trafik med
fordon av bredd upp till exempelvis 245 cm börjar bedrivas på en väg, måste
vägens kapacitet lia anpassats därefter, eventuellt genom anläggande av mötesplatser
eller genom breddning». Och herr statsrådet fortsätter: »Innan de av
mig nu förordade författningsändringarna träda i kraft bör tillfälle lia boretts
de för vägväsendet och trafiksäkerheten ansvariga myndigheterna att vidtaga
nödiga åtgärder.» Dessa herr statsrådets uttalanden äro fullkomligt riktiga och
böra i full utsträckning efterkommas. Men enligt min mening har herr statsrådet
varit alltför optimistisk i fråga örn den tid, som nödvändigtvis erfordras
för att utföra dessa arbeten. Jag kan icke förstå annat än att med den arbet.s1
illgång, sorn nu finns, måsjö det förflyta on betydande tid, innan dessa arbe -

154

Nr 20.

Onsdagen den 15 maj 1946 em.

Ändrad lydelse av 23 § vägtrafikstadgan. (Forts.)
ten hunnit utföras, Det är därför enligt min mening icke tänkbart, att vägarna
kunna försättas i ett sådant skick, att undantagsbestämmelser icke skulle behöva
utfärdas före den av statsrådet angivna tidsfristen, den 1 januari 1947. I
övrigt anser jag det vara önskvärt, att man underlättar trafiken så mycket som
möjligt och förbilligar den, men detta får naturligtvis icke ske på bekostnad
av trafiksäkerheten, Man får därför enligt min mening vänta, tills vägarna
nått en sådan standard, att det hela kail genomföras utan risk för trafikanterna.
Jag anser sålunda, att tiden ännu icke är inne för ett beslut örn en generell
utökning av fordonsbredden, varför jag för min del måste hemställa örn bifall
till reservationen.

Herr Pettersson i Norregård: Herr talman! Jag bär redan instämt med herr
Carlsson i Bakeröd. Men när departementschefen var uppe och talade för propositionen,
kunde jag icke låta bli att begära ordet. Det lät nämligen på honom,
som örn omläggnings- och förstärkningsarbetena skulle utföras i hastigt
tempo. Detta är omöjligt för närvarande. Vårt län är ju rätt vidsträckt. Länsvägnämnden
var ute för en tid sedan för att undersöka, vilka vägar som i
första hand skulle föreslås i fyraårsplanen, och när vi rest omkring i länet
under två dagar och planerat, hur vi skulle få något gjort, var vägdirektören
inne på tanken att vi skulle bygga vägar med 3 meters bredd. Han ansåg
nämligen, att anslagen äro så små, att vi icke kunna lägga ned för stora kostnader.
Vi lia planerade vägförslag — och länsstyrelsen har dömt dem att utföras
—■ som gå på så stora summor, att det skulle med det anslag vi nu fått
apvisat i fyraårsplanen taga hundra år, innan de kunde bli utförda. Vi få
nämligen 150 000 kronor för hela länet till förstärkande och omläggning av
vägar. Under sådana förhållanden tycker jag. att vi böra vänta litet med den
föreslagna reformen, till dess vi hunnit förstärka och bygga ut vägarna, så
att vi kunna komma fram i bygderna med de breda fordonen. Jag tror, att
försiktigheten här talar för att vi icke gå med på detta förslag förrän vi fått
möjligheter att ge så stora anslag till länen, att vägarna kunna utbyggas så
mycket som erfordras för att de skola kunna trafikeras med de breda fordon,
som här ha föreslagits.

Jag har bara velat ge denna upplysning örn att planer föreligga på att utföra
och förbättra vägar i länen men att vi för närvarande icke kunna göra
mera i detta avseende därför att vi icke lia några pengar. Därför tycker jag
som sagt, att det hela icke får gå så fort utan att vi skola gå den rätta vägen
och först göra vägarna sådana, att de kunna befaras med dessa fordon.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Nilsson: Herr
talman! Jag vill understryka vad som framhållits i propositionen örn att det är
önskvärt, att det icke ställes alltför stora krav på en väg för att den skall få
öppnas för trafik enligt de nya allmänna bestämmelserna. Detta uttalande avser
ju egentligen hjultrycket när det är fråga örn broarna. Jag kan nämna,
att enligt de upplysningar man fått kräves det för broarnas vidkommande
fyrdubbel säkerhet. Därvidlag tillämpas det i viss mån olika bestämmelser i
olika län, beroende på vederbörande myndigheters inställning. Enligt de sakkunniga,
som ha med undersökningarna av hållfastheten av broarna och dylikt
att göra, har man kommit till det resultatet, att vederbörande i alltför hög
grad iakttaga för stor återhållsamhet när det gäller dessa ting och att man
säkerligen skulle kunna i någon mån lätta på bestämmelserna utan att det
skulle. föranleda större vådor.

Sedan är det klart, såsom jag tidigare sagt, att det hela är en ren bedömningsfråga.
Jag skulle tro, att det alltid kommer att finnas orter, som äro be -

Onsdagen den 15 maj 1946 em.

Nr 20.

155

Ändrad lydelse av 23 § vägtrafikstadgan. (Forts.) ^
Jägna så avlägset i vårt land, att vägarna dit icke kunna dimensioneras så,
att fordonen med den större bredden kunna befara dem. Man kan alltid säga,
att eftersom det fortfarande finns sa och sa manga kilometer väg, pa vilka
man icke kan använda de breda fordonen, skall man icke tillåta dessa att befara
de andra vägar det är fråga om, nämligen huvudvägarna, såsom herr
Larsson framhöll, och genom den trafik som där uppstår med de större fordonen
åstadkomma ett förbilligande av frakterna, något som ytterst även kommer
de orter till godo, vilka få varorna transporterade med fordon av mindre

bredd än som här avses. . . „ „ . , , .....

I detta sammanhang har man kommit in pa fragan örn hur det staller sig
i städerna. Jag vill understryka, att det dock redan nu är så för de flesta av
våra städer, att man tillåter en fordonsbredd av mer än 2,20 m. Man kommer
upp till 2,30—2,35 m. Där har man sålunda trots de smala gator, som herr
Andersson i Falun erinrade örn, redan nu dispensvägen frångått gällande be3
tämmelser.

Jag har med detta endast velat påpeka önskvärdheten ur trafikekonomiska
Synpunkter av en reform av detta slag, även örn man givetvis, såsom jag framhållit
i propositionen, beträffande de vägar, som icke ha tillräcklig bredd,
först får tillse, att. det anordnas mötesplatser, innan man tillåter trafik av
fordon med den bredd som här föreslås.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr talmannen framställde
propositioner på: l:o) bifall till utskottets hemställan; 2:o) bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen; samt 3:o) bifall till det av herr Nilsson i vxo
teborg under överläggningen framställda yrkandet; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Olovson
i Västerås begärde emellertid votering, i anledning varav och sedan till
kontraproposition antagits den under 2:o) angivna propositionen etter given
varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes;

Den. som vilh att kammaren bifaller andra lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 27, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid att flertalet röstat för nej-propositionen.

Kammaren hade alltså bifallit den vid utlåtandet fogade reservationen.

§ 22.

Herr danson i Frändesta avlämnade en av honom undertecknad motion, nr
520, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition, nr 261, med förslag till lag angående
ändring i vissa delar av lagen den (i juni 1930 (nr 251) örn kommunalstyrelse
på landet, m. m.

Denna motion bordlädes.

§ 23.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Herr Persson i Stockholm, som anförde: Herr falman! I början av innevarande
år offentliggjordes i pressen ett uttalande från 1945 års markkommission,

Interpellation.

156

Nr 20.

Onsdagen den 15 maj 1946 em.

Interpellation. (Forts.)

i vilket framhölls att Djurgården med hänsyn till såväl sin naturskönhet som
sitt läge borde bevaras såsom ett område tillgängligt för allmänheten. Alla
medborgare i främst Stockholms stad torde säkerligen vara beredda att instämma
i detta uttalande.

Det^är av stor vikt att de delar av Södra Djurgården och norra stranden av
Djurgårdsbrunnsviken och Djurgårdsbrunnskanalen, som nu utgöra parkområden,
bevaras som sådana. Därtill borde ytterligare mark friläggas, särskilt då
1 strandområdena kring Södra Djurgården och i Norra Djurgårdens strandområden
mot Djurgårdsbrunnsviken och Djurgårdsbrunnskanalen.

lösa frågan örn ifrågavarande marks användning på för medborgarna
fördelaktigaste sätt möter dock svårigheter, detta främst beroende på att Djurgardsområdenas
förvaltning icke är enhetlig.

När i^ början av 1800-talet Riksens ständer erbjödo den regerande Konungen
en viss ärlig summa till hovhållning mot att de kungsgårdar och kungsladugårdar,
som förut stått under konungarnas omedelbara styrelse, ställdes till ständernas
förfogande, gjordes undantag för Djurgården,''sorn skulle förbli under
Konungens enskilda disposition. Djurgårdsområdena hade då närmast karaktären
av jaktparker.

Under senare årtionden har emellertid mark från Djurgårdsområdena under
medverkan fran riksdagen försalts för skilda ändamål. För varje sådan åtgärd
bär dock erfordrats inte endast gemensamt beslut av Kungl. Majit i statsråd
och riksdagen, utan därutöver även föredragning av riksmarkskalken inför
Konungen. Denna dualism i fråga örn nyttjanderätten till och förvaltningen av
Djurgårdsområdena har lett till en otillfredsställande planläggning och även
till en ur såväl ekonomiska som andra synpunkter olämplig användning av
vissa markområden.

Konungen har utnyttjat sin bestämmanderätt till att upplåta en del av marken
till sådana anläggningar, som torde bli bestående även lång tid efter den
nu regerande konungens livstid, till hinder för ett friläggande av områdena,
bom exempel pa sådana dispositioner kan nämnas Kungl, tennishallen och
Roda korsets sjukhus. Därtill har ett stort område (33 000 kvm) upplåtits till
greve 1 olke Bernadotte. Denna upplåtelse har skett mot att nyttjanderättsinnehavaren
endast erlägger en formell avgift, uppgående till 160''kronor. Så har
skett trots att Riksens ständer i villkoren för att bevilja Konungen dispositmnsratt
över dessa områden föreskrev, att »den s. k. Djurgårdskassan endast
matte ta anvandas till Djurgårdens förbättrande och förskönande samt därvarande
vagars och broars underhåll och icke graveras med särskilda avlöningar
eller gratifikation till några vissa personer».

sistnämnda upplåtelse och även genom en hel del andra fall av upplåtelser
har allmänheten utestängts från de vackraste och ur rekreationssvnpunkt
värdefullaste dejarna av Djurgårdsområdena, nämligen från stora delar
av strandpartierna.

Det bör särskilt uppmärksammas, att den mark, som ursprungligen betraktades
som jaktpark utan särdeles högt ekonomiskt värde, numera förlorat denna
karaktär och i stället kommit att utgöra områden, representerande hundratals
^oner kronor i värde. Trots detta kvarstår faktiskt Konungens personliga
ratt att disponera över områdena, utan att därvid höra sina rådgivare Att
Konungen också vill utnyttja denna sin rätt torde framgå av ett i dagarna av
riksmarskalksämbetet avlämnat förslag örn tillsättandet av en ny utredning i
djurgardsmarkfragan, med en personsammansättning i enlighet med av ämbetet
uppgjord önskelista. I denna framställning anför riksmarskalksämbetet bl. a,
att »med dispositionsrätten förvarad i den regerande konungens hand skapas
garanti för att Djurgårdsmarken som naturlig park behåller sin karaktär

Onsdagen den 15 maj 1940 em.

Nr 20.

157

Interpellation. (Forts.)

av nationellt naturreservat inom huvudstadens gränser». Detta anföres trots
att erfarenheterna beträffande följderna av att dispositionsrätten tillkommer
Konungen icke medfört en utveckling i enlighet med vad riksmarskalksämbetet
säger sig vilja uppnå med en sådan anordning.

Den uppgift som riksmarskalksämbetet nu vill anförtro åt en ny utredning
borde väl med fordel även i fortsättningen kulina bibehållas hos 1945 års
markkommission, som ju består av representanter för staten och Stockholms
stad. Men för att utredningen skall kunna bedrivas så att den leder till godtagbara
resultat, torde det vara nödvändigt att överföra dispositionsrätten över
djurgårdsmarken till statliga myndigheter.

Med hänvisning till vad ovan anförts anhåller jag örn andra kammarens tillstånd
att till hans excellens statsministern få framställa följande frågor:

Ha de upplåtelser av djurgårdsmark, som hittills förekommit, i varje särskilt
fall skett i enlighet med vad regeringen ansett önskvärt?

Avser hans excellens statsministern att vid årets riksdag framlägga förslag
som syftar till att överföra dispositionsrätten över djurgårdsmarken till statliga
myndigheter?

Denna anhållan bordlädes.

§ 24.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från konstitutionsutskottet:

nr 236, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag
till lag om ändring i kommunala vallagen den 6 juni 1930 (nr 253); samt

från bankoutskottet:

nr 235, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av § 2 mom. 1 förordningen den 21 juni 1922 (nr 277)
angående postsparbanken.

§ 25.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 12.32 på natten.

In fidem
Gunnar Britth.